Alkoholblodprovet betänkande

_V)NC<,

ZKXK National Library of Sweden

Denna bok digitaliserades på Kungl. biblioteket år 2012

STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR 1 9 5 6 : 3 7 ^ O D _ KUNGL. DIBL

Inrikesdepartementet

2 6 DEC 1956 uQLM

ALKOHOLBLODPROVET BETÄNKANDE AV TILLKALLAD UTREDNINGSMAN

A. B E X E U D S

Stockholm

Statens offentliga utredningar 1956 Kronologisk förteckning

1. Åldringsvård. Idun. 344 s. S. 2. Fiskhandeln 1 Sverige. Idun. 194 s. Jo. 3. Restaurenng av Uppsala domkyrka. Victor P e t terson. 17) s. E. 4. Statens stöd åt v ä x t f ö r ä d l i n g e n m. m. Egneilska. 295 s. J o . 6. Standardlariffer för detalj distribution av e l e k t risk kraf:. Haeggström. 96 s. K. 6. Statsägda aktiebolag 1 Sverige. Av R. Tersman. Idun. 110 s. Fl. 7. Städernas donationsjord. Kihlström. 86 s. I. 8. Förenklad statsbidragsgivning. Idun. 109 s. Fl. 9. Frågan o n fortsatt samarbete mellan staten o c h TGO i LKAB. Marcus. 48 s. Fl. 10. I n v e s t e r i r g s v e r k s a m h e t o c h sparande. B a l a n s problem på lång o c h kort sikt. A v L. Lindberger. Haeggström. 267 s. Fl. 11. Atomenergien. B e c k m a n . 117 s. H. 12. B i h a n g t i l k y r k o h a n d b o k e n . Idun. 100 s. E. 13. K o n s t b i l d i i n g 1 Sverige. Kihlström. 443 s., 24 s. pl. E. 14. Tulltaxa. 1. A l l m ä n n a synpunkter. Haeggström. 210 s. Fl. 15. Tulltaxa. 2. D e t a l j m o t i v e r i n g . Haeggström. 849 s. Fl. 16. Tulltaxa. 3. T a x a n . Haeggström. 179 s. Fl. 17. Fiskeomride. Idun. 106 s. J o . 18. Seminarieorganisationen. 1. Idun. 237 s. E. 19. Kommunalförbund o c h indelningsändringar. Idun. 228 i. I. 20. Utredningen o m kortare arbetstid. Kihlström. 277 s. S. 21. Utredningen o m kortare arbetstid. Bilagor. Kihlström 236 s. S. 22. Alternativt aftonsångsritual. Idun. 85 s. E. • 23. Vissa ändringar i nöjesbeskattningen m. m. B c c k m s n 239 s Fi 24. Statsägda" företag i ' u t l a n d e t . Idun. 351 s. Fi. 25. Upphovsmannarätt tiU litterära och konstnärliga verk. Idun. 633 s. Ju. 26. B y g g n a d s n i n n e n . Victor Pettersson. 156 s. Ju. 27. Betänkande m e d förslag till sjukhuslag m. m. Kihlström 227 s. I. 28. Rådhusrätts s a m m a n s ä t t n i n g i brottmål. N o r stedt. 54 i. Ju. 29. Lag o m lätt att u t ö v a läkekonsten. B e c k m a n . 192 s. I. 30. Prästvalshg. Kihlström. 204 s. E. 31. Remissyttranden. Kihlström. 400 s. S. 32. H e m m e n o c h samhällsplaneringen. B e c k m a n . 210 s. S. S3. Skogsindustrins u t b y g g n a d . Idun. 235 s. H. 34. Kliniska utbildningsplatser för blivande läkare. Idun. 173 i. E. 35. Upplysningsverksamhet vid folkomröstningar. Kihlström 141 s., 6 s. pl. J u . 36. Skogsbrukets arbetsmarknad. Idun. 292 s. S. 37. Alkoholblcdprovet. Idun. HO s. I.

A n m . Om särskild tryckort e j anglves, år tryckorten Stockholm. Bokstäverna m e d fetstil utgöra b e g y n nelsebokstäverna till det departement, under v i l k e t utredningen avgivits, t. e x . E. •= ecklesiastikdepartem e n t e t , J o . - Jordbruksdepartementet.

STATENS O F F E N T L I G A U T R E D N I N G A R 1956:37 Inrikesdepartementet

ALKOHOLBLODPROVET Betänkande tillkallad

av

utredningsman

EXEUVS

I D U N S T R Y C K E R I A K T I E B O L A G E S S E L T E AB STOCKHOLM 1956

Innehåll

Skrivelse till Statsrådet och Chefen för Kungl. Inrikesdepartementet

5 Inledning

7 Kap.

I. Tidigare förfarande vid blodprovstagning och blodanalys samt felkällor i samband därmed

10 Kap.

II. Kontrollen av analysarbetet under åren 1953 och 1954

19 Kap.

III. Uttalanden om det sätt på vilket analysarbetet bedrivits

31 Kap. Kap.

IV. Åtgärder som i särskilda fall vidtagits i anledning av funna fel... 42 V. Omedelbart vidtagna åtgärder för att öka säkerheten i analysarbetet 45

Kap.

VI. Åtgärder för att ordna ett betryggande analysförfarande

48 Kap.

VII. Utformningen av det nya analysförfarandet

57 Kap. VIII. Uttalanden av utredningsmannen om det nya analyssystemet..

63 Kap.

72 IX. Om tillbakaräkning i mål angående trafikonykterhet

Bilaga 1.

Formulär till protokoll vid läkarundersökning av personer, misstänkta för trafikonykterhet

73 Bilaga 2.

ADH-metoden vid alkoholbestämning för rättsligt bruk. Av Roger Bonnichsen 75

Bilaga 3.

Statistiska problem vid rättslig användning av kemiska alkoholbestämningar på blod. Av H. Wold och C. J. Åberg 82

Bilaga 4.

Formulär till analysbevis

Bilaga 5.

Skrivelse den 28 maj 1956 från utredningsmannen till Konungen rörande tillbakaräkning 103

Till Herr Statsrådet

och Chefen för Kungl.

Inrikesdepartementet

Med stöd av Kungl. Maj :ts bemyndigande den 18 februari 1955 har Herr Statsrådet samma dag i anledning av att fel förekommit vid vissa å statens rättskemiska laboratorium verkställda blodundersökningar uppdragit åt undertecknad Bexelius att dels verkställa utredning rörande laboratoriets undersökningar och angående vilka åtgärder som borde företagas i de fall då felaktigheter upptäckts, dels utreda orsakerna till uppdagade felaktigheter, dels ock framlägga förslag i frågan, hur man i möjligaste mån skulle kunna undanröja risken för liknande felaktigheter i fortsättningen. Den 28 februari 1955 tillkallades professorerna Erik Jorpes och Hugo Theorell att såsom experter biträda vid utredningen, särskilt vid behandlingen av de vetenskapliga spörsmål, som kunde uppkomma i samband med frågan om organisationen av laboratoriets verksamhet. Den 22 mars 1955 tillkallades vidare professorn Herman Wold att såsom expert biträda vid utarbetande av statistiska normer för bedömande av analysresultaten vid undersökningar av blodprov och urinprov å laboratoriets alkoholavdelning. Till sekreterare förordnades den 23 februari 1955 assessorn i Svea hovrätt Holger Nordqvist. Utredningen har undersökt omfattningen av förekomsten av felaktigheter vid blodanalyserna samt orsakerna härtill. Utredningen har emellertid såsom sin främsta uppgift fattat att på grundval av vad som framkommit vid undersökningarna medverka till en sådan ordning vid blodanalyserna, som kan anses tillräckligt tillförlitlig ur rättslig synpunkt. För detta ändamål har utredningen tagit vissa initiativ. Utredningen har i de fall uppdagade fel påverkat eller kunnat påverka domstolsavgöranden vidtagit de åtgärder, som funnits påkallade. Sedan utredningens arbete numera slutförts, får jag härmed vördsamt framlägga betänkande — »Alkoholblodprovet» — med redogörelse för utredningens arbete och de resultat, vartill utredningen kommit.

6 De uppfattningar, åt vilka uttryck gives i betänkandet, biträdas av Jorpes och Theorell samt, såvitt angår frågor av intresse ur statistisk synpunkt, av Wold. En av Wold och amanuensen G. J. Åberg utarbetad promemoria rörande vissa statistiska problem bifogas såsom bilaga. Stockholm den 25 oktober 1956. Alfred

Bexelius j Holger

Nordqvist

Inledning

Gällande stadganden om straff för onykterhet i trafik återfinnas i 4 § lagen den 28 september 1951 om straff för vissa trafikbrott. I denna paragraf äro upptagna två brottstyper. Den ena typen, som behandlas i 1 mom., avser den, som vid förande av bil, motorcykel, traktor eller motorredskap varit så påverkad av starka drycker, att det kan antagas att han icke på betryggande sätt kunnat föra fordonet. Om förare av bil eller motorcykel eller av traktor med släpfordon haft en alkoholkoncentration i blodet av 1,5 promille eller däröver, skall han anses ha varit så påverkad som nyss nämnts. Brottet, som benämnes rattfylleri, bestraffas med fängelse i högst ett år eller, om omständigheterna äro mildrande, med dagsböter, dock ej under tjugufem. Den andra brottstypen, behandlad i 2 mom., omfattar förare av bil eller motorcykel eller av traktor med släpfordon. Är det beträffande sådan förare ej styrkt att han var så påverkad, som nyss sagts, men uppgick alkoholkoncentrationen i hans blod till 0,8 men ej till 1,5 promille, skall han straffas med dagsböter, lägst tio, eller fängelse i högst sex månader. Vid sidan av dessa stadganden finnes i 4 § 1 mom. en bestämmelse att förare av bil, motorcykel, traktor eller motorredskap, som av annat berusningsmedel än starka drycker var så påverkad, som angivits beträffande första brottstypen, skall dömas till samma straff, som gäller för nämnda brottstyp. I det följande användes beteckningen trafikonykterhet såsom sammanfattande benämning på de i 4 § trafikbrottslagen angivna onykterhetsbrotten. Alkoholkoncentrationen i blodet tillmätes alltså av lagstiftningen en mycket stor betydelse för bedömande av frågan om en förare gjort sig skyldig till trafikonykterhet. Vid den lindrigare brottstypen är alkoholkoncentrationen helt avgörande för frågan om brott föreligger. För att erhålla kännedom om blodalkoholhalten hos en misstänkt förare tages blodprov från honom, vilket göres till föremål för kemisk analys. Om tagande av blodprov finnas bestämmelser i 28 kap. 12 och 13 §§ RB. Enligt 12 § må kroppsbesiktning företagas å den, som skäligen kan misstänkas för brott, vara frihetsstraff kan följa, till utrönande av omständighet, som kan äga betydelse för utredning om brottet. Vid kroppsbesiktning får, om det erfordras, blodprov tagas och även annan undersökning, som

8 kan ske utan nämnvärt men, utföras. Av 13 § framgår att förordnande om tagande av blodprov meddelas av undersökningsledaren, åklagaren eller rätten. Om fara är i dröjsmål, må åtgärden beslutas även av polisman. Blodprov får ej tagas av annan än läkare. Kostnaden för tagande av blodprov och analys därav utgår av allmänna medel. Enligt lag den 20 december 1946 om återgäldande av kostnad för blodundersökning i brottmål skall den tilltalade, om han dömes för brottet, förpliktas att till statsverket återgälda kostnaden. Undersökningarna av blodprov för alkoholbestämning utföras sedan den 1 juli 1932 centralt för hela landet å statens rättskemiska laboratorium. Till en början utgjorde alkoholmängden i blodet endast ett bevis bland andra för alkoholpåverkan. 1941 infördes emellertid i lagstiftningen de fasta blodalkoholgränserna 0,8 och 1,5 promille, för vilka nyss redogjorts. Härigenom fick blodprovet avsevärt större betydelse än förut för bedömande av trafikonykterhetsbrotten. Större krav ställdes också på undersökningarnas tillförlitlighet. På grund av den efter senaste kriget starkt ökade motortrafiken kommo blodundersökningarna å laboratoriet att efter 1945 få allt större omfattning. Särskilt har detta varit förhållandet under de sista åren. I slutet av år 1954 upptäcktes å laboratoriet att vissa felaktigheter förekommit vid uträkningar av resultaten av några under 1954 utförda blodanalyser. Det inträffade anmäldes av medicinalstyrelsen till inrikesdepartementet. Departementschefen, statsrådet Hedlund, ansåg att vad som förekommit utgjorde anledning till att omedelbart verkställa en utredning rörande laboratoriets undersökningar och angående vilka åtgärder, som borde företagas i de fall, då felaktigheter upptäckts, samt utverkade Kungl. Maj :ts bemyndigande att tillkalla en särskild utredningsman att verkställa utredning i nämnda hänseenden. I direktiven för utredningen — vilka upptagits i statsrådsprotokollet för den 18 februari 1955 — anförde departementschefen bland annat: Utredningsmannen borde ha att utreda anledningen till att de uppdagade felaktigheterna ägt rum samt vidare vilka andra felaktigheter vid liknande och andra av laboratoriet verkställda undersökningar som kunde tänkas ha förekommit ävensom orsaken därtill. Hur långt tillbaka och hur ingående det vore praktiskt möjligt att härvid driva utredningen finge bedömas av utredningsmannen. Det borde vidare vara en angelägen uppgift för utredningsmannen att pröva och framlägga förslag i frågan hur m a n i möjligaste mån skulle kunna undanröja risken för liknande felaktigheter i fortsättningen. Av stor vikt vore vidare att man försökte bota skadeverkningarna av de misstag som begåtts. I den mån det funnes anledning antaga att en felaktig uppgift i ett från laboratoriet utsänt meddelande om ett undersökningsresultat kunde ha medfört skada av något slag, t. ex. inverkat på en domstols avgörande, borde utredningsmannen själv eller genom medverkan av vederbörande myndigheter och tjänstemän söka vid-

9 taga alla åtgärder, som vore möjliga för att få rättelse till stånd. Erfordrades i detta hänseende åtgärd av Kungl. Maj:t, borde utredningsmannen inkomma med förslag härtill. Rörande sättet för utredningens bedrivande må här sammanfattningsvis anföras följande. Utredningen har låtit göra de under åren 1953 och 1954 utförda blodanalyserna till föremål för kontroll i den omfattning som varit möjlig. Härigenom har kännedom vunnits om vissa fel och andra mindre tillfredsställande förhållanden, som förekommit å laboratoriet vid analysarbetet. På grundval av vunnen kännedom om de med analysförfarandet förenade felmöjligheterna har utredningen (Bexelius, Jorpes och Theorell) efter samråd med professorn Erik Wolff, som varit laboratoriets föreståndare till den 1 april 1956, och med förutvarande tillförordnade laboratorn, numera föreståndaren vid laboratoriets toxikologisk-kemiska avdelning och alkoholavdelning, docenten Roger Bonnichsen, uppdragit riktlinjer för en utbyggnad av analysförfarandet i syfte att vinna större säkerhet. Sedan medicinalstyrelsen på hemställan av utredningen utfärdat erforderliga föreskrifter i ämnet, har utredningen medverkat vid den närmare utformningen av det nya analyssystemet samt med stor uppmärksamhet följt tilllämpningen av detsamma. För att utredningen skolat få en säker uppfattning om tillförlitligheten av systemet, ha de erhållna analysresultaten underkastats en fortlöpande bearbetning av statistisk expertis (Wold och Åberg). Utredningen upptager i följande avsnitt en redogörelse för tidigare förfarande vid blodprovstagning och blodanalys samt i samband därmed förekommande felkällor. Därefter behandlas i kapitel II den av utredningen verkställda kontrollen av de under åren 1953 och 1954 utförda blodanalyserna. I kapitel III gör utredningen en bedömning av det sätt, på vilket analysarbetet tidigare bedrivits på laboratoriet. Därefter följa redogörelser för dels åtgärder, som i särskilda fall vidtagits i anledning av funna fel, och dels omedelbart vidtagna åtgärder för att öka säkerheten i analysarbetet. I nästa avsnitt (kapitel VI) redogöres för de överväganden, som lett fram till en utbyggnad av analyssystemet, varefter följer en beskrivning av tillämpningen å laboratoriet av det nya systemet. I kapitel VIII behandlas tillförlitligheten av detta system.

KAPITEL I T i d i g a r e förfarande v i d b l o d p r o v s t a g n i n g och b l o d a n a l y s s a m t felkällor i s a m b a n d d ä r m e d

För att bedöma orsakerna till de uppdagade felen och möjligheterna att ordna ett betryggande kontrollsystem är det nödvändigt att äga närmare kännedom om det förfarande, som tidigare tillämpats, och om de felkällor, som varit förknippade därmed. Därför lämnas här till en början en redogörelse för det förut använda tillvägagångssättet vid blodundersökningar och för de risker för oriktiga analysresultat, som därvid förelegat. Vid blodundersökningarna kunna särskiljas två olika led, blodprovstagningen och blodanalysen. För att erhålla exakta analysresultat är det nödvändigt icke blott att analysförfarandet är tillfredsställande ordnat utan även att största noggrannhet iakttages vid blodprovstagningen. Denna reglerades tidigare av bestämmelser i medicinalstyrelsens cirkulär den 8 juni 1932 angående analys av blodprov för alkoholbestämning (MF nr 40). Enligt cirkuläret skulle blodprovet tagas vid en särskild undersökning för påvisande av alkoholpåverkan. I cirkuläret framhölls särskilt att blodprovet borde tagas så tidigt som möjligt vid undersökningen, dock ej förrän en och en halv timme efter det den eventuella spritkonsumtionen avslutats. Provtagaren borde helst vara läkare. 1 Provet skulle tagas i fingerblomman eller örsnibben. Provtagningsstället skulle före provet rengöras med enpromillig sublimatlösning. Vid provtagningen skulle fyllas tre kapillärer med blod. Dessa skulle därefter tillslutas med särskilda gummiproppar och, inlindade i bomull, nedläggas i en med den undersöktes namn försedd ask, vilken, jämte ett enligt särskilt formulär avfattat undersökningsprotokoll, skulle med expresspost omedelbart insändas till laboratoriet. Försändelsen skulle vara förseglad med sigill. Provtagningsmaterielen, dvs. kapillärer, gummiproppar och askar, skulle tillhandahållas avgiftsfritt å polisstationerna i samtliga städer. Även polismyndighet på landsbygden kunde efter särskild rekvisition få provtagningsmateriel sig tillsänd. Den särskilda undersökningen avser, förutom att taga blodprov, huvudsakligen att utröna, huruvida den undersökte visat yttre tecken på alkoholpåverkan. Han har därför att vid undersökningen utföra vissa prov. Läkarens iakttagelser antecknas i undersökningsprotokollet. I detta antecknas vidare läkarens konklusion av undersökningen beträffande frågan, om den 1

Enligt 2 § lagen den 31 maj 1934 om blodundersökning i brottmål fick blodprov tagas endast av läkare. Motsvarande bestämmelse finnes nu, såsom förut nämnts, i 28 kap. 13 § RB.

11 undersökte var så påverkad av starka drycker att det kan antagas att han icke på betryggande sätt kunnat föra motorfordon. Provtagningsmaterielen har brukat tillhandahållas polismyndigheterna från laboratoriet, som i sin tur köpt materielen från särskild leverantör. Leveranserna ha omfattat askar, i vilka tre kapillärer med tillhörande gummiproppar varit förpackade. Kapillärerna ha preparerats med fluorid för att hindra bakterietillväxt och med oxalat för att motverka blodets koagulering. Prepareringen har utförts av leverantören. Laboratoriet har alltså i huvudsak endast förpackat de iordninggjorda askarna och distribuerat dem till polismyndigheterna. Åtskilliga felkällor förekomma i samband med blodprovstagningen. Det är av vikt att blodprovet icke förorenas av främmande ämnen, som kunna påverka analysresultatet och ge en oriktig bild av alkoholkoncentrationen i blodet. Läkarens instrument och huden på provtagningsstället måste därför vara väl rengjorda före provtagningen. Rengöringen får emellertid icke ske med sådana desinfektionsmedel, som innehålla flyktiga organiska vätskor, utan med medel, som även om de skulle till någon del komma med i blodprovet, icke kunna inverka på analysresultatet. I 1932 års cirkulär föreskrevs att provtagningsstället skulle rengöras med enpromillig sublimatlösning samt att hud, stilett eller kniv under inga omständigheter finge desinfekteras med sprit, eter eller annan flyktig, organisk vätska. I undersökningsprotokollet skulle antecknas att desinfektion skett på föreskrivet sätt och angivas vilket medel, som därvid använts. — I detta sammanhang må även framhållas vikten av att de vid provtagningen använda kapillärerna och gummipropparna till dessa äro fullständigt fria från främmande partiklar. Å laboratoriet förekom under våren 1955 ett fall, där analysresultatet möjligen påverkats av att huden vid provtagningen icke ordentligt rengjorts. Vid analys av ett insänt blodprov om tre kapillärer erhöllos värdena 5,797, 8,959 och 9,249 promille. Alkoholhalten var i samtliga fall alltför hög för att den skulle ha k u n n a t förekomma i blodet. Det var därför uppenbart att något fel förelåg. Utredningen satte sig i förbindelse med den provtagande läkaren för undersökning av omständigheterna vid provtagningen. Läkaren meddelade att den undersökte varit mycket oljig om fingrarna och ifrågasatte, om felkällan kunde vara att man ej helt lyckades borttorka oljan från fingerblomman. Möjligheten att någon orenlighet från huden förorsakat eller medverkat till de höga analysvärdena kunde därför icke uteslutas. Värdena kunde givetvis icke tillmätas någon betydelse för bedömande av frågan, om den undersökte gjort sig skyldig till trafikonykterhet. 1 För alt erhålla säkra analysresultat med den analysmetod, som använts å laboratoriet, nämligen den s. k. Widmarkmetoden, anses önskvärt att 1

Jfr not å sid. 69.

12 den analyserade blodmängden uppgår till omkring 100 milligram, och det brukar framhållas att blodmängden icke bör understiga 70 milligram. Om mindre blodmängder analyseras, erhållas ofta större variationer i analysvärdena från samma blodprov, och analysresultatet blir mindre tillförlitligt. Det är därför angeläget att kapillärerna fyllas väl vid provtagningen. Kapillärerna rymma omkring 150 milligram blod. De böra alltså vara fyllda minst till två tredjedelar för att man skall kunna undvika osäkerhet vid bedömande av analysresultaten. Det har visat sig att det i praktiken icke så sällan brister en hel del i fråga om blodmängderna. I icke ringa utsträckning har nämligen förekommit att till laboratoriet insända kapillärer innehållit alltför små blodmängder med osäkerhet beträffande analysresultatet som följd. Att en del kapillärer bli dåligt fyllda vid provtagningen kan — under förutsättning att det icke är något fel på kapillärerna — förmodas till väsentlig del bero på att insnittet å provtagningsstället icke gjorts så att tillräckligt med blod framkommit. Om blodflödet icke räcker till för att fylla kapillärerna, kan det ligga nära till hands för provtagaren att ur insnittet söka pressa fram vad som fattas. Ett dylikt tillvägagångssätt medför risk för att blodprovet icke kommer att innehålla vanligt s. k. helblod utan sådant blod mer eller mindre uppblandat med vävnadsvätska. Då vid alkoholpåverkan denna kan innehålla annan alkoholhalt än vanligt helblod, medför tillvägagångssättet risk för missvisande analysresultat. Detta kan utgöra en betydande felkälla. Det är därför av stor vikt att vid provtagningen insnittet göres så att tillräckligt med blod erhålles för att fylla kapillärerna. Det kan givetvis förekomma att en läkare vid samma undersökningstillfälle tager blodprov från flera olika personer samtidigt. Härvid måste betryggande åtgärder vara vidtagna, så att icke de olika proven sammanblandas. Det synes dock som om vid normal aktsamhet risken för sammanblandning vore ringa. Något fall då förväxling av prov ägt rum vid provtagningen är icke känt. Som en säkerhetsåtgärd mot sådan förväxling ifrågasatte trafiknykterhetsutredningen en förseglingsanordning, varvid den misstänkte skulle få anbringa sin namnteckning på en banderoll, som skulle omsluta den ask, i vilken kapillärerna förpackats. Denna försegling skulle brytas först på laboratoriet. Utredningen anförde vidare att därest den provtagande läkaren skreve sin namnteckning över förseglingen av det kuvert, i vilket asken insändes till laboratoriet, ytterligare garanti skulle vinnas (SOU 1953:20 sid. 208). Den vid försändningen av kapillärerna använda asken skall skydda kapillärerna, så att de icke skadas under transporten till laboratoriet. Om kapillärerna komma fram söndriga till laboratoriet, kan deras innehåll icke användas för analys. Det har ibland förekommit att insända kapillärer varit söndriga eller att de icke varit ordentligt tillslutna med gummiprop-

13 par med påföljd att hela provet fått förkastas. Ibland ha gummipropparna legat lösa i askarna vid sidan av kapillärerna. Om icke tillslutningen av kapillärerna och förpackningen av dessa sker med tillräcklig omsorg, kan alltså hela blodprovet äventyras. Om normal försiktighet iakttages, synes dock risken för dessa fel vara ringa. Såsom förut nämnts ha proven insänts till laboratoriet med expresspost. Å laboratoriet ha proven intill analysen förvarats i låst kylskåp. Eftersom laboratoriets brevlåda står i direkt förbindelse med ett kylrum ha proven icke längre än som varit oundgängligt behövt utsättas för rumstemperatur. Det är givetvis av vikt att dröjsmål icke förekommer vid blodprovens insändande till laboratoriet (jfr sid. 46). Arbetet med blodproven å laboratoriet har bestått i diarieföring, själva analysen, uträkning av analysresultaten samt utskrift och utsändande av analysbevis. Vid diarieföringen har varje insänt prov erhållit ett särskilt diarienummer, vilket antecknats å asken med kapillärerna. Namnet å varje person, från vilken blodprov tagits, har under detta nummer införts i ett särskilt diarium. Arbetet med diarieföring har under somrarna varit betydande, då antalet insända prov varit stort. Analyserna av blodproven ha såsom förut berörts skett enligt Widmarkmetoden. Laboratorn Leonard Goldberg har i en särskild bilaga till trafiknykterhetsutredningens betänkande (SOU 1953: 20 sid. 252 ff.) lämnat följande redogörelse för metodens principer och för tillvägagångssättet vid analysen: Principen för bestämning av etylalkohol med Widmarkmetoden är att alkoholen får överdestillera vid en bestämd temperatur från provet till en reaktionsblandning, innehållande kaliumbikromat och svavelsyra i bestämda proportioner. Alkoholen reducerar en större eller mindre del av bikromatsvavelsyran, varvid den reducerade mängden under vissa standardbetingelser är proportionell mot mängden alkohol i provet. Mängden icke reducerad (»icke förbrukad») bikromatsvavelsyra bestämmes genom titration med tiosulfatlösning efter tillsats av ett överskott av kaliumjodid. Halten av etylalkohol i provet beräknas med kännedom om reaktionsförhållandena genom jämförelse med titrationsvärdena för s. k. blindprov, dvs. prov utan alkoholtillsats med tillsats av bikromatsvavelsyra och behandling som övriga prov. I den utformning som den Widmarkska metoden har, sker destillationen av alkohol i speciella kolvar, s. k. Widmark-kolvar. Vid analysen tillsättes först till ett visst antal kolvar en exakt mängd bikromatsvavelsyra av bestämd sammansättning, i regel 1 ml av en blandning innehållande 250 mg K 2 Cr 2 0 7 per 100 ml 5 n H2S04. Utöver det antal kolvar, som motsvarar antalet prov, fyllas ytterligare 3—5 kolvar, vilka skola tjäna som blindprov (se nedan). Styrkan på bikromatsvavelsyran tillåter bestämning av etylalkohol med en halt av upp till 5 promille i provet, om provets vikt ej överstiger 100 mg. Kapillären innehållande blodprovet väges. Innan provet blåses ned i skålen på

14 proppen till Widmarkkolven, omskakas kapillären väl för att en blandning av blodet skall ske (vid en tids lagring sker en uppskiljning av blodkroppar för sig och blodvätska för sig). Efter omskakning blåses provet ut, och kapillären väges denna gång tom. Därigenom erhålles exakt vikten av blodprovet självt. Proppen sättes ned i Widmarkkolven, och kolven, innehållande den tidigare tillsatta bikromatsvavelsyreblandningen, nedföres i ett vattenbad och får stå där vid 60° (±0,5°) under 2 timmar ( ± 1 5 min.). Alkoholen överdestillerar under denna tid till reaktionsblandningen. Bikromatsvavelsyran reduceras därvid helt1 eller delvis: mängden reducerad lösning är beroende på mängden alkohol i provet. Efter 2 timmar lossas försiktigt glasproppen med det nu intorkade provet, varefter innehållet i kolven spädes med 15 ml dubbeldestillerat vatten, lösningen kyles ned till rumstemperatur och titreringen kan börja. Vid titreringen tillsättes först 0,5 mP n/2 jodkaliumlösning, efter 30 sek.—1 min. titreras med n/100 tiosulfatlösning. När blandningen antagit en ljusgul färg, tillsättes 0,5 ml 1 % stärkelselösning, varvid en blå färg framkommer, och titreringen fortsattes till svagt rosa färg3, då titreringen är avslutad och mängden åtgången n/100 tiosulfat avläses. Efterblåning skall inträda efter några minuter. Parallellt med titreringen av proven behandlas på samma sätt även 3—5 blindprov, således kolvar utan alkohol, men tillsatta med konstant4 mängd bikromatsvavelsyra. Beräkningen av alkoholhalten i provet bygger på fastställandet under standardbetingelser av mängden flyktig reducerande substans, vilken är proportionell mot differensen mellan åtgången mängd tiosulfat vid titreringen av blindprovet, innehållande en konstant mängd bikromatsvavelsyra, och den åtgångna mängden tiosulfat i provet. Å laboratoriet ha analyserna utförts i huvudsaklig överensstämmelse med det av Goldberg beskrivna förfarandet. Kolvarna ha varit försedda med särskilda nummer och sammanförts i serier om 30 i varje serie. Av dessa kolvar ha 24 innehållit blodprov, 4 blindprov och sedan sommaren 1954 2 standardlösningar med känd alkoholhalt. Antalet har bestämts därav att varje vattenbad rymt 30 kolvar. Varje serie har analyserats av ett laboratoriebiträde. Som regel ha samtliga från en person insända blodprov analyserats i samma serie och alltså av samma laboratoriebiträde. Vid analyserna ha biträdena fört anteckningar å särskilda blad, s. k. arbetslappar. Å dessa lappar har till en början för varje prov om som regel tre kapillärer antecknats provets diarienummer och namnet på den person, från vilken provet tagits. Därunder har sedan för varje kapillär antecknats numret på den kolv, i vilken kapillärens blod tömts, de värden, som erhållits vid vägning av kapillären före och efter det den tömts på blod, samt mängden av tiosulfat, som åtgått vid titreringen. Dessa anteckningar h a gjorts än med blyerts och än med bläck. På sista tiden ha dock anteckningar med bläck varit regel. Å arbetslapparna ha för varje serie antecknats jämväl de värden, som erhållits vid titrering av blindproven. 1 Skulle detta inträffa, bör provet förkastas 2 nyberedd (anm. här). 3 4

(anm. här).

till färglöst (anm. här). Dvs. samma mängd som i proven (anm. här).

15 De vid analyserna erhållna värdena ha från arbetslapparna införts i s. k. arbetsböcker, där i särskilda kolumner för varje kapillär antecknats kolvnummer, blodmängd och den mängd tiosulfat, som åtgått vid titreringen. Därjämte ha antecknats de fyra vid titrering av blindproven erhållna värdena, dock endast en gång för varje serie, och för varje prov medelvärdet av dessa fyra värden, det s. k. blindvärdet. De i arbetsböckerna införda talen ha därefter använts vid uträkningen av blodprovets alkoholhalt. Denna uträkning sker enligt formeln (K — cc) 113

V K är därvid medelvärdet av de fyra vid titrering av blindproven erhållna värdena, cc är den mängd tiosulfat, som åtgått vid titreringen, och V blodprovets vikt i milligram. 113 är en genom beräkningar och experimentella försök erhållen omräkningsfaktor från n/100 tiosulfat till alkohol. Vid uträkningen ha i arbetsböckerna i särskilda kolumner angivits de resultat, som erhållits dels vid subtraktionen K — cc och dels vid den därefter följande multiplikationen med 113, vilket sistnämnda resultat betecknats med gamma (y). I en kolumn har därjämte angivits det promillevärde, som erhållits vid division av gamma med provets vikt, dvs. promillevärdet för den enskilda kapillären. Slutligen har medelvärdet av de enskilda promillevärdena uträknats och angivits i arbetsboken. De nu nämnda uträkningarna ha som regel verkställts med tillhjälp av räknemaskin av typ Facit. De i arbetsböckerna uträknade värdena, särskilt de sistnämnda medelvärdena, ha sedan använts vid utfärdande av analysbevisen. Vid genomgång av de olika felkällor, som kunna vara förknippade med den nu skildrade verksamheten å laboratoriet, bör först n ä m n a s möjligheten av förväxling av olika blodprov. Denna möjlighet föreligger dels vid diarieföringen och dels vid själva analysen. Vid diarieföringen behandlas ofta ett stort antal blodprov samtidigt. Vissa dagar under sommaren har antalet nyinkomna prov, som skolat diarieföras, icke obetydligt överstigit 100. Om ej särskild noggrannhet iakttages, föreligger risk för att olika prov sammanblandas. För att omöjliggöra förväxling har å laboratoriet den regeln tillämpats att endast en försändelse fått öppnas för varje gång. Först sedan denna diarieförts och diarienumret antecknats å asken med kapillärer, har en ny försändelse fått brytas. Även vid själva analysen har gällt att endast en ask fått öppnas för varje gång. Sedan vägning av de olika kapillärerna skett och dessa tömts på blod samt vederbörliga anteckningar gjorts å arbetslappen, har en ny ask öppnats. De åtgärder, för vilka nu redogjorts, synas vara betryggande för undvikande av förväxling. Den omständigheten att provgivarens namn finnes antecknat å askarna torde utgöra en garanti mot förväxling. Om analysen sker lång tid efter provtagningen, föreligger risk för att

16 analysresultaten bli mindre tillförlitliga genom att blodets sammansättning undergår förändringar. Blodet anses k u n n a i väl preparerade kapillärer förvaras vid rumstemperatur upp till fyra dagar. Om förvaring sker i kylj-um vid en temperatur av omkring + 4°, anses proven kunna hålla sig under betydligt längre tid, upp till tre månader. 1 Det är emellertid angeläget för erhållande av så tillförlitliga analysresultat som möjligt att analysen kan ske kortast möjliga tid efter provtagningen. Genom försändandet till laboratoriet har provet redan utsatts för rumstemperatur under i allmänhet en till två dagar. Även om provet därefter förvaras i kylrum, bör analysen äga rum någon av de närmaste dagarna efter det provet inkommit till laboratoriet. Å laboratoriet har den tid som förflutit till analyserna varit varierande, beroende på arbetsbördans storlek. När arbetsbördan varit som störst, har analysen kunnat dröja omkring tre veckor från det provet inkommit. För frågan om blodets hållbarhet i kapillärerna är dessas preparering av stor betydelse. Om prepareringen är otillfredsställande, kan alkoholhalten i blodet förändras på kort tid, och analyserna bli helt otillförlitliga. Det har i skilda sammanhang framhållits, att riskerna för fel vid Widmarkanalyserna med de mycket små blodmängderna som undersökningsmaterial äro mycket stora, om icke analyserna utföras exakt enligt den utarbetade metoden. Åtskilliga felkällor äro därför förknippade med själva analysen. Främst måste de vid analysen använda lösningarnas sammansättning vara riktig. Detta gäller såväl bikromatsvavelsyran som kanske i synnerhet tiosulfatlösningen. Den sistnämnda har å laboratoriet ställts i ordning i satser med en styrka av n/10. Dessa satser ha i allmänhet räckt för analysarbetet under omkring en månad. Före varje användning har sedan utspädning skett av den del av lösningen, som då skolat användas, till en styrka av n/100. Lösningens sammansättning måste kontrolleras med j ä m n a mellanrum. Den utspädda lösningens titer kan ställas efter varje spädning men framgår annars av de vid titration av blindproven erhållna värdena. Vad bikromatsvavelsyran angår föreligger risk för betydande fel, om icke exakt samma mängd sådan syra tillsättes varje kolv. Beräkningen av alkoholhalten grundar sig nämligen på den ursprungliga mängden bikromatsvavelsyra. Mängden syra, som tillsättes, mätes å laboratoriet med en särskild spruta. Detta sätt för mätningen anses erbjuda de bästa garantierna för att de tillsatta mängderna skola bliva exakta. Givetvis är det ändå nödvändigt att vid mätningen iakttaga den största noggrannhet. Genom analysen av blindproven erhålles en uppfattning om noggrannheten vid tillsatsen av bikromatsvavelsyra. Lika viktigt som att kolvarna tillsättas samma mängd bikromatsvavelsyra är det att de icke innehålla föroreningar, då syran tillsättes. Kolvarna måste därför vara ordentligt rengjorda före användningen. Om kolvarna 1

SOU 1953: 20 sid. 98. Jfr även bilaga 2 sid. 80.

17 tidigare använts vid analys, får icke något av den gamla bikromatsvavelsyran finnas kvar. Därest kolvarna innehålla föroreningar, k a n analysresultatet påverkas därav. Felkällor av stor praktisk betydelse torde föreligga vid vägningen och vid titreringen i samband med avläsning och anteckning av de därvid erhållna resultaten. Risk föreligger såväl för oriktig avläsning av resultaten som för felaktig anteckning av de avlästa resultaten. Under analysarbetet å laboratoriet har det visat sig att svårigheter förelegat att helt eliminera dessa felkällor. Vid vägning av kapillärerna användas s. k. torsionsvågar. En fortlöpande noggrann kontroll av dessa vågar är nödvändig. Å laboratoriet ha vågarna nollställts varje dag före analysarbetets början och kontrollvägningar skett omkring en gång varje vecka, vilka åtgärder få anses betryggande. Oförsiktighet vid tömningen av kapillärerna kan förorsaka analysfel. Vid blodets lagring i kapillärerna sker en viss uppdelning i blodkroppar och blodvätska. Risk finnes att vid tömningen all blodvätska blåses ut och att blodkropparna till större eller mindre del bliva kvar. För att förhindra detta måste kapillärerna skakas kraftigt före utblåsningen. Om detta icke göres, kunna för höga analysvärden erhållas. Allt blod, som blåses ur kapillärerna, måste blåsas i den till kolven hörande skålen, eljest k a n ingen exakt uppgift erhållas om blodprovets vikt, och analysresultatet blir osäkert. Risk föreligger vidare för ojämna analysresultat, om destillationen av blodproven sker under för lång eller för kort tid eller vid olämplig temperatur. Vattenbaden, i vilka destillationen verkställes, böra vara så konstruerade, att de för samtliga kolvar under hela destillationstiden med minsta möjliga variationer hålla en temperatur av 60°. Efter destillationen borttages kolvens glaspropp jämte den vid proppen fastade skålen. Blodet i skålen är då intorkat. Då glasproppen lossas, måste försiktighet iakttagas, så att icke något av det intorkade blodet eller andra partiklar falla ned i bikromatsvavelsyran med risk för alltför höga analysresultat som följd. För att erhålla j ä m n a analysvärden är det viktigt att titreringen icke börjar, förrän kolvarna efter destillationen svalnat till rumstemperatur, samt att titreringen börjar 30 sekunder—en minut efter det kaliumjodid tillsatts. Titreringen skall sluta, då färgen på vätskan i kolven slår om från blått till färglöst. Omslaget är så starkt att det för ett tränat laboratoriebiträde fordras endast en del av en droppe utav titrervätskan för att det skall kunna iakttagas. En mycket exakt mätning av erforderlig titrervätska är alltså möjlig. Att avgöra, när titreringen är avslutad, kräver god vana hos den som utför analysen. Om titreringen avslutas för tidigt, bliva analysvärdena för höga och i motsatt fall för låga. Då faran för att titreringen går för långt synes vara större än faran för att den avslutas 2 — 606673

18 för tidigt, torde eventuella felaktigheter vid bedömandet som regel medföra för låga analysvärden. Bästa resultatet nås, när samma färgnyans eftersträvas som vid titrering av blindproven. På sätt framgår av den lämnade redogörelsen är analysens tillförlitlighet i hög grad beroende av att de olika momenten däri utföras med största möjliga exakthet. Den mänskliga faktorn betyder därför mycket vid analysarbetet. Vikten av att betingelserna för arbetet äro de bästa möjliga kan icke nog starkt betonas. Om arbetet utföres under jäkt, öka i hög grad riskerna för fel vid analyserna. Erfarenheten å laboratoriet visar att även en relativt ringa indisposition hos ett laboratoriebiträde, såsom en lättare förkylning, ofta medför att sämre värden än vanligt erhållas vid analyserna. Det sista ledet i arbetet att fastställa alkoholkoncentrationen i blodproven är uträkningen av analysresultaten. Uträkningen av blodprovets vikt, varvid kapillärens vikt, sedan den tömts på blod, dragés ifrån vikten dessförinnan, har å laboratoriet brukat verkställas av laboratoriebiträdena själva. Införingarna i arbetsböckerna ha utförts av laboratoriebiträdena eller av kontorspersonal. Uträkningarna i dessa böcker ha i varje fall under senare år gjorts av kontorspersonal. Fel kunna givetvis förekomma såväl vid uträkningarna som vid införingarna med oriktiga promillevärden som följd. Det är därför nödvändigt med en ordning, som medger kontroll av uträkningar och införingar. Widmarkmetoden är icke specifik för etylalkohol. Om andra flyktiga, reducerande ämnen förekomma i blodet, kan metoden ge utslag för dessa såsom om alkohol funnits i blodet. Så är fallet då vid narkos med eter eller andra flyktiga ämnen, dessa övergå i blodet. I detta speciella fall är givetvis analysen en helt otillförlitlig mätare på blodalkoholhalten. Tidigare har man velat göra gällande att vid sockersjuka skulle förekomma i blodet även andra flyktiga, reducerande substanser än aceton och att Widmarkmetoden därför skulle vara mindre tillförlitlig beträffande prov från sockersjuka personer. Senare undersökningar, för vilka en närmare redogörelse lämnats i trafiknykterhetsutredningens betänkande (SOU 1953: 20 sid. 104 ff och sid. 279 ff), visa emellertid, att vid sockersjuka icke förekommer endogent bildad alkohol i blodet eller någon högre halt av andra reducerande substanser, som kunna simulera alkohol. Även om den största noggrannhet iakttages vid blodprovstagning och blodanalys, är analysmetoden behäftad med vissa felmöjligheter. Man har räknat med att vid analys av tre kapillärer medelfelet ej överstiger 0,05 promille. Vid angivande av analysresultatet har hänsyn tagits till tredubbla medelfelet 0,15 promille. För uttalande att alkoholkoncentrationen uppgått till 0,8 eller 1,5 promille har med hänsyn till detta medelfel fordrats ett medelvärde av tre analyser av 0,96 respektive 1,66 promille. Om endast två kapillärer kunnat analyseras, har tredubbla medelfelet räknats något högre eller till 0,2 promille.

KAPITEL

II

K o n t r o l l e n a v a n a l y s a r b e t e t u n d e r å r e n 1953 och 1954

Någon möjlighet att i efterhand kontrollera riktigheten av de under 1953 och 1954 utförda analyserna finnes icke. De insända blodproven ha helt förbrukats. Även om någon kapillär med blod hållits i reserv, är det ovisst, huruvida analys mera än någon månad efter provtagningen kan ge tillförlitligt resultat. Däremot kunna uträkningarna av analysresultaten kontrolleras. Utredningen har också låtit göra en sådan kontrollräkning av de analyser, som verkställts under 1953 och 1954. Kontrollen har omfattat samtliga uträkningar ävensom införingarna i arbetsböckerna från arbetslapparna och har utförts av särskilt anställd kontorspersonal under överinseende av docenten Roger Bonnichsen och av utredningens sekreterare. Vad angår 1954 hade en del resultat kontrollräknats genom laboratoriets försorg, då utredningen började sitt arbete. De resultat, som framkommit vid kontrollräkningen, ha underkastats en extra kontroll av personal, som icke utfört den föregående kontrollen. Vid sidan av nu nämnda kontrollåtgärder har vid genomgång av de under 1953 och 1954 erhållna analysresultaten observerats laboratoriets praxis vid bedömandet av resultaten, särskilt i de fall, då de beträffande samma person erhållna värdena visat stora variationer inbördes och då dessa ansetts icke k u n n a läggas till grund för någon slutsats rörande alkoholhalten i blodet. I direktiven för utredningen har uttalats att det finge bedömas av utredningsmannen, hur långt tillbaka och hur ingående det vore praktiskt möjligt att driva utredningen rörande tidigare förekomna felaktigheter. Såsom framgår av den följande redogörelsen har vid kontrollräkningen kunnat konstateras att åtskilliga fel förekommit såväl under 1953 som 1954. Fråga har därför uppstått, huruvida kontrollräkningen bort fortsättas och avseäven 1952 och eventuellt tidigare år. Emellertid har redan genom den verkställda kontrollen erhållits en god uppfattning om arten av de fel sonu förekommit. Det övervägande antalet har varit småfel utan nämnvärd betydelse för analysresultaten. Större fel och fel som haft betydelse för def rättsliga bedömandet ha visserligen också förekommit men i relativt ringa utsträckning. Det kan förutsättas att också under 1952 och tidigare år fel förekommit i viss omfattning, och det kan icke uteslutas att i en del fall felen varit av betydelse för det rättsliga bedömandet. Det är dock icke1 antagligt att felen ha annan karaktär än under 1953 och 1954. En u t sträckt kontrollräkning skulle alltså icke ge något väsentligt nytt i fråga

20 om felens karaktär och orsaker. Ytterligare kontrollräkning erfordras med hänsyn härtill icke för att kunna bedöma behovet av åtgärder för att minska risken för fel. Däremot är givetvis möjligt att en utsträckt kontrollräkning skulle kunna ge exempel på ytterligare fall, då en person på grund av felräkning blivit oriktigt dömd. En kontrollräkning med uppgift att undersöka om så varit fallet kunde emellertid för att vara fullständig icke begränsas till något eller några av åren före 1953 utan borde omfatta hela den tid, under vilken analyser utförts, eller i varje fall en längre tidrymd. Då en sådan kontroll skulle vara både omfattande och tidsödande, har det icke ansetts möjligt att inom utredningens ram låta verkställa en så omfattande undersökning. Kontrollräkningen har därför begränsats till att avse åren 1953 och 1954. Antalet analyser utgjorde under 1953 7 085 och under 1954 8 053. I den mån särskilda skäl föranlett därtill ha dock även analysresultat före 1953 kontrollräknats. Sådan kontroll av enstaka, före 1953 utförda analyser kan ju även i fortsättningen när som helst utföras, om så av särskild anledning skulle anses önskvärt. Beträffande analyser, verkställda före 1952, kan en sådan kontrollräkning emellertid icke bli så omfattande som beträffande senare analyser, då arbetslapparna för 1951 och tidigare år icke finnas bevarade. De fel, som anträffats vid den verkställda kontrollen, kunna indelas i två huvudgrupper: räknefel och fel vid inf öring av analysresultaten från arbetslapp till arbetsbok, införingsfel. Bland räknefelen utgöres en grupp av subtraktionsfel å arbetslapparna vid uträkning av kapillärernas blodmängd. Såsom förut nämnts, vägas vid analysen kapillärerna före och efter det de tömts på blod. Genom subtraktion av det efter tömningen erhållna värdet från värdet före tömningen erhålles uppgift om den blodmängd, som analyseras. Fel ha förekommit vid denna subtraktion, under 1953 i 7 fall och under 1954 i 33 fall. Som regel ha felen icke nämnvärt inverkat på de slutliga analysvärdena. Sådan inverkan har förekommit endast i två fall under 1954. I det ena av dessa (analys nr 2900) hade i analysattesten uppgivits ett medelvärde av två analyser av 1,8 promille. På grund härav uttalades, att alkoholkoncentrationen vid provtagningen med säkerhet överstigit 1,5 promille. Vederbörande motorförare hade i detta fall dömts för rattfylleri till fängelse en månad 15 dagar. Efter rättelse av felet erhölls ett medelvärde av 1,7 promille. Då i detta fall hänsyn kunde tagas endast till analysvärdena från två kapillärer, borde 3-dubbla medelfelet skattas något högre än till 0,15 promille eller till 0,2 promille. På grund härav kunde icke med säkerhet uttalas att alkoholkoncentrationen uppgått till eller överstigit 1,5 promille. I det andra fallet (analys nr 3510) hade angivits att medelvärdet utgjorde 1,63 promille och att alkoholkoncentrationen, med hänsyn till tredubbla medelfelet,, i detta fall 0,15 promille, ej med säkerhet uppgått till eller

21 överstigit 1,5 promille. Rättelse av felet gav till resultat ett medelvärde av 1,69 promille. Alkoholkoncentrationen hade alltså med säkerhet överstigit 1,5 promille. I detta fall dömdes motorföraren av underrätten i februari 1955 för rattfylleri efter vittnesbevisning. Sedan föraren klagat i hovrätten, ha föraren och åklagaren genom utredningens försorg erhållit besked om det fel som förekommit. Hovrätten har genom numera lagakraftvunnen dom fastställt rådhusrättens dom. Ett antal fel, som böra betecknas såsom oriktig avläsning eller oriktig anteckning vid vägning men formellt utgöra subtraktionsfel å arbetslapparna, må i detta sammanhang nämnas. Som exempel kan anföras analys nr 2839/1954. Å arbetslappen är en av de tre kapillärernas vikt före det den tömts på blod antecknad till 387 milligram och vikten efter tömningen till 383 milligram. Blodets vikt skulle alltså ha varit 4 milligram. Emellertid har vikten antecknats till 104 milligram, och detta värde har även införts i arbetsboken och använts vid uträkningen av analysresultatet. Därvid erhölls 1,815 promille. För de två övriga kapillärerna i blodprovet blevo promilletalen 1,806, respektive 1,802. Analysresultatet angavs till 1,81 promille. Med en blodmängd av 104 milligram stämma alltså analysvärdena mycket bra överens. En så ringa blodmängd som 4 milligram skulle icke ha kunnat analyseras. Om man likväl räknar med denna blodmängd, erhåller m a n ett orimligt högt analysvärde. Analysen k a n därför icke ha omfattat endast 4 milligram blod. All sannolikhet talar däremot för att det angivna värdet av blodmängden, 104 milligram, är det rätta. Felet torde bestå i att vid vägningen oriktig avläsning skett av någon av de två viktuppgifterna eller att oriktig anteckning verkställts av någon av dessa. Antingen är värdet »387» 100 milligram för lågt eller värdet »383» 100 milligram för högt. Fel av likartad beskaffenhet förekomma under 1953 i icke mindre än 59 fall, medan antalet sådana fel under 1954 är 10. Felet synes i samtliga fall vara att hänföra till hundratalssiffran. I en del av fallen har kapillärens vikt med blod antecknats till ett lägre värde än utan blod. I alla nyss berörda fall synes man kunna utgå från att de angivna analysvärdena äro riktiga. Ett gott stöd härför utgöra blodprovets två övriga analysvärden, om de överensstämma med det tredje värdet, varom tvekan råder. Om detta icke är förhållandet, finnas andra omständigheter, som stödja riktigheten av de angivna värdena. Som exempel härpå m å n ä m nas ett fall, som bland de nu ifrågavarande synts tveksammast. I analys nr 2150/1953 erhöllos följande promillevärden: 2,251, 2,260 och 1,289. De blodmängder, som använts vid uträkningen av värdena, voro respektive 128, 140 och 121 milligram. Då den tredje kapillären visade så stor avvikelse från de två övriga, uteslöts denna vid uträkningen av medelvärdet, vilket angavs till 2,3 promille. I analysbeviset förklarades att medelvärdet grundade sig på två analyser, men däremot lämnades i överensstämmelse

22 med praxis icke någon uppgift om de enskilda promillevärdena. Upplysning om analysvärdet 1,289 lämnades således icke domstolen. Vid kontrollräkningen har emellertid uppmärksammats, att enligt de å vederbörande arbetslapp antecknade viktuppgifterna blodmängden för den andra kapillären skulle vara 240 i stället för 140 milligram. Om man vid uträkningen av promillevärdet för denna kapillär räknar med 240 i stället för 140 milligram, erhålles ett värde av 1,318 promille, alltså ganska nära överensstämmande med den förkastade tredje kapillärens värde. Nu angivna förhållanden tala närmast för att utlåtandet bort grundas på analysvärdena 2,251, 1,318 och 1,289 i stället för 2,251, 2,260 och 1,289. Det synes emellertid i detta fall icke vara möjligt att räkna med en blodmängd av 240 milligram, då en kapillär i allmänhet rymmer högst 150 milligram. Med hänsyn härtill talar all sannolikhet för att blodmängden verkligen varit 140 milligram. Någon anledning att ifrågasätta riktigheten av det angivna analysresultatet 2,260 promille för den andra kapillären synes därför icke föreligga. Detta är även uppfattningen å laboratoriet. En annan grupp av subtraktionsfel äro de, som uppkommit vid subtraktion av det vid titrering erhållna värdet från blindvärdet. Förut har nämnts att resultatet av denna subtraktion införts i en särskild kolumn i arbetsboken. Sådana fel ha förekommit under 1953 i 17 fall och under 1954 i 12 fall. Intet av de fel, som förekommit under 1954, är av större betydelse. I allmänhet har felet påverkat medelvärdet med endast några få hundradels promille. I intet fall medför rättelse av felet att medelvärdet kommer att ligga på annan sida av en promillegräns än förut. Även de flesta av de under 1953 begångna felen äro av ringa betydelse. Fyra av felen synas dock böra något närmare omnämnas. I ett fall (nr 6779) är felet jämförelsevis stort. Där har felräkning skett beträffande samtliga tre nu ifrågavarande subtraktioner. Som medelvärde har man erhållit 0,06 promille. Efter rättelse blir medelvärdet 0,88 promille. Med hänsyn till det avdrag, som måste göras för tredubbla medelfelet, uppgår ej heller det rätta värdet med säkerhet till 0,8 promille. I detta fall hade endast 25 minuter förflutit från körningen till blodprovstagningen, varför någon säker slutsats icke kan dragas huruvida alkoholkoncentrationen vid körningen översteg 0,8 promille. I ett annat fall (nr 2402) har erhållits ett medelvärde av 0,95 promille. Då blodprovet tagits omkring två timmar efter körningen och spritförtäringen skett flera timmar före körningen, har i särskilt utlåtande från laboratoriet uttalats att alkoholkoncentrationen vid körningen med säkerhet överstigit 0,8 promille. Efter rättelse av det fel, som förekommit, blir medelvärdet 0,90 promille. På grund av den tid, som förflutit mellan körningen och blodprovstagningen, är det dock även med utgångspunkt från analysvärdet 0,90 promille och med hänsyn till tredubbla medelfelet sannolikt att alkoholkoncentrationen vid körningen överstigit 0,8 promille. I ett tredje fall (nr 3558) har medel-

23 värdet uträknats till 1,62 promille. Föraren har här dömts jämlikt 4 § 2 mom. trafikbrottslagen till böter. Efter rättelse av felet blir medelvärdet emellertid 1,65 promille, vilket å laboratoriet icke ansetts tillräckligt för ett uttalande att alkoholkoncentrationen med säkerhet uppgått till 1,5 promille. I det fjärde fallet slutligen (nr 5126) har medelvärdet angivits till 1,63 promille i stället för rätteligen 1,70 promille. I detta fall har dock föraren efter vittnesbevisning blivit dömd för rattfylleri. I detta sammanhang må nämnas vissa inkonsekvenser beträffande uträkningen av blindvärdet. De allra flesta av dessa fall utgöra en inkonsekvent höjning av en decimal. Blindvärdet angives med två decimaler och uträknas såsom medelvärde av fyra olika värden. Om vid denna uträkning av medelvärdet tredje decimalen utgjort siffran 5, har man enligt praxis å laboratoriet vid avkortning till två decimaler ej skolat höja den andra decimalen. Sådan höjning har dock skett i viss utsträckning, nämligen under 1953 i fyra fall, berörande 32 blodprov, och under 1954 i 16 fall, berörande 112 prov. En uträkning av blindvärdet enligt tillämpad praxis föranleder mycket små jämkningar i promilletalen. Inkonsekvenserna sakna därför som regel betydelse. I ett fall, nr 2623/1954, ligger emellertid analysvärdet mycket nära 0,8 promille. Här angavs alkoholkoncentrationen till 0,96 promille och alltså med säkerhet över 0,8. Föraren blev också dömd till dagsböter jämlikt 4 § 2 mom. trafikbrottslagen. Efter omräkning erhölls emellertid ett analysvärde av 0,94 promille, vilket icke med säkerhet överstiger 0,8 promille, om hänsyn tages till tredubbla medelfelet. Då emellertid i detta fall körningen ägt rum nära två timmar före blodprovstagningen och spritförtäringen till största delen skett avsevärd tid före körningen, kan man utgå från att alkoholkoncentrationen vid körningen likväl med säkerhet överstigit 0,8 promille. Denna inkonsekvens har därför ej ansetts böra föranleda någon åtgärd. — I två fall under 1954, berörande 14 olika blodprov, ha förekommit direkta felräkningar av blindvärdet. I intetdera fallet har emellertid felet varit av nämnvärd betydelse för analysvärdena. I sammanlagt fyra fall under 1953 har i arbetsboken angivits oriktigt värde för gamma (dvs. (k— cc) • 113). Då den föregående räkneoperationen (k — cc) är riktig, måste felen ha uppstått vid multiplikationen av k — cc med 113. Räknefelen ha medfört att de enskilda promillevärdena blivit oriktiga. Felen äro emellertid små, och intet av dem har i nämnvärd grad påverkat analysresultaten (medelvärdena). Det sista ledet i uträkningen av analysresultaten är uträkningen av det enskilda promillevärdet för varje analys och av medelvärdet av samtliga analyser. Även beträffande dessa uträkningar förekomma fel, under 1953 i sammanlagt 35 fall och under 1954 i 2 fall. 34 av fallen äro att hänföra till de enskilda promillevärdena. Dessa ha i arbetsböckerna angivits med tre decimaler, och oftast berör felet endast tredje decimalen och är alltså

24 mycket obetydligt. I de flesta fall torde felet bero på att man vid avkortning av promillevärdet till tre decimaler antingen höjt tredje decimalen, då höjning ej skolat ske, eller underlåtit att höja, då höjning skolat äga rum. Här är felet alltså endast en tusendels promille. Ibland äro emellertid avvikelserna något större. Sistnämnda fel torde antingen vara direkta räknefel eller bero på slarv vid införingen i arbetsboken av det uträknade promillevärdet. I intet av dessa fall har felet haft nämnvärd betydelse för analysresultatet. Beträffande en analys, nr 5747/1954, är emellertid felet av större betydelse. Här ha de tre promillevärdena angivits till 1,214, 1,362 och 1,185 samt medelvärdet till 1,25 promille, under det att de enskilda värdena rätteligen skolat uppgå till 0,121, 0,136 och 0,119 med ett medelvärde av 0,13 promille. Felet torde bero på att vid avläsning från räknemaskinen decimalkommat beträffande samtliga tre analysvärden placerats felaktigt. Två av de fel, som äro att hänföra till uträkningen av medelvärdet, äro små och sakna betydelse. I det tredje fallet är dock felet större (nr 6438/1953). Här har i analysattesten angivits ett medelvärde av 1,68 promille i stället för rätteligen 2,02 promille. I detta sammanhang må nämnas tre fall, samtliga från 1953, där något räknefel icke föreligger men där i analysattesten likväl felaktigt medelvärde uppgivits. Medelvärdet har här riktigt antecknats i arbetsboken. Då värdet sedan skolat angivas i attesten, har emellertid på grund av felläsning eller omkastning av siffrorna värdet blivit oriktigt och analysbeviset felaktigt. Detta gäller nr 1057: 2,37 promille i stället för rätteligen 2,27, nr 1138: 1,73 promille i stället för rätteligen 1,37 och nr 1723: 1,34 promille i stället för rätteligen 1,04. I analys nr 1138 ligger rätta värdet under 1,5 promille, medan det oriktiga värdet ligger över denna gräns. I detta fall har motorföraren med stöd bland annat av analysattesten dömts för rattfylleri men endast till 80 dagsböter, då omständigheterna ansetts mildrande. Då endast dagsböter ådömts, har utredningsmannen ej ansett sig böra själv vidtaga några åtgärder för att motorföraren måtte beviljas resning i målet. Föraren har dock underrättats om det upptäckta felet. Vid sidan av räknefelen förekomma i viss utsträckning oriktiga införingar från arbetslapp till arbetsbok. De uppgifter det gäller är numret på den kolv, som använts vid destination av blodprovet, blodmängd, det vid titrering erhållna värdet och blindvärdet. Bortsett från kolvnumren ha de oriktigt införda värdena använts vid uträkning av promillevärdena och föranlett att även dessa värden blivit oriktiga. Felaktig införing av blodmängd och det vid titrering erhållna värdet förekommer under 1953 i 37 fall och under 1954 i 18 fall. De flesta av felen äro små utan nämnvärd betydelse. I tre fall har emellertid felet varit av betydelse. Beträffande det ena av dessa, nr 38/1953, har medelvärdet felaktigt angivits till 0,91 promille i stället för rätteligen 0,97. 1

25 analysbeviset har förklarats att alkoholkoncentrationen ej med säkerhet uppgått till eller överstigit 0,8 promille, men samtidigt har anmärkts att blodprovet tagits omkring två och en halv timmar efter anmärkningstillfället. Om felet ej förekommit, skulle i analysbeviset ha uppgivits att alkoholkoncentrationen med säkerhet överstigit 0,8 promille. Motorföraren har i detta fall icke blivit åtalad. Förseelsen är nu preskriberad. I de två andra fallen (n:ris 680/1954 och 6223/1954) ha på grund av felen erhållits så stora variationer i de enskilda analysvärdena att analysen ansetts ej kunna tillmätas rättslig betydelse. Efter rättelse av felen ha de olika värdena visat nära överensstämmelse inbördes och medelvärden erhållits om respektive 2,29 och 1,6 promille. I dessa fall har vederbörande åklagare ävensom den motorförare, som provet avsett, genom utredningens försorg underrättats om det fel, som förekommit. Oriktig införing av blindvärde har förekommit, under 1953 i 7 fall berörande 29 blodprov och under 1954 i 8 fall berörande 43 olika prov. I endast ett av dessa fall, nr 3387/1954, har felet varit av betydelse för det rättsliga bedömandet. Här angavs i analysbeviset ett medelvärde av 1,68 promille och uttalades att alkoholkoncentrationen med säkerhet överstigit 1,5 promille. Efter rättelse av införingsfelet blir medelvärdet i stället 1,64 promille. Alkoholhalten i blodet uppgick alltså, om hänsyn tages till tredubbla medelfelet, ej med säkerhet till 1,5 promille. Vederbörande motorförare dömdes på grund av det felaktiga analysbeviset för rattfylleri. Sammanlagt utgör antalet fel under de två år, som kontrollen omfattat, omkring 200. Därjämte ha i ett 70-tal fall förekommit smärre inadvertenser, vilka dock icke inverkat på medelvärdet. Även felen äro i de flesta fall små. Oftast medför rättelse därav ändring av det angivna medelvärdet med endast någon hundradels promille. Om icke analysresultatet ligger vid ett gränsvärde, har felet således ingen praktisk betydelse. Sammanfattningsvis har utredningen funnit följande 16 i det föregående särskilt omnämnda fall förtjänta av att uppmärksammas framför de övriga: 2900/1954, där angivits ett medelvärde av två analyser av 1,8 i stället för rätteligen 1,7 promille (medelfel 0,2). 3510/1954, där medelvärdet angivits till 1,63 i stället för rätteligen 1,69 promille, 6779/1953 angivet medelvärde 0,06 i stället för rätteligen 0,88 promille, 2402/1953 0,95 i stället för 0,90 promille, 3558/1953 1,62 i stället för 1,65 promille, 5126/1953 1,63 i stället för 1,70 promille, 2623/1954 0,96 i stället för 0,94 promille, 5747/1954 1,25 i stället för 0,13 promille, 6438/1953 1,68 i stället för 2,02 promille, 1057/1953 2,37 i stället för 2,27 promille, 1138/1953 1,73 i stället för 1,37 promille,

26 1723/1953 1,34 i stället för 1,04 promille, 38/1953 0,91 i stället för 0,97 promille, 680/1954 och 6223/1954, i vilka fall felaktigt angivits att analyserna ej kunde tillmätas rättslig betydelse, medan medelvärdena rätteligen borde vara 2.29 respektive 1,6 promille, samt 3387/1954 1,68 i stället för 1,64 promille. I åtskilliga fall har i arbetsboken antecknats annat kolvnummer än det å arbetslappen angivna. Felanteckningarna äro i de flesta fall lätta att förklara som felläsning eller sammanblandning av olika siffror. Även i övriga fall torde felen bero av slarv. Någon omständighet har icke förekommit, som tyder på att sammanblandning av olika prov skulle ha skett i dessa fall. Å arbetslappen ha alltid funnits antecknade provets diarienummer samt namnet på den, från vilken provet tagits, och detta synes ha utgjort en betryggande garanti mot förväxling. Vid allt analysarbete förekommer att analysresultaten ibland visa mindre god överensstämmelse inbördes, vilket giver anledning till antagande att analysen icke varit under så god kontroll som önskvärt. Så har även varit fallet å laboratoriet. Därjämte har i icke ringa utsträckning förekommit att insända blodprov innehållit alltför små blodmängder med osäkra analysresultat som följd. Trots den osäkerhet, som är förknippad med dessa fall, behöva likväl icke alltid analysresultaten förkastas utan kunna under vissa omständigheter dragas slutsatser av rättsligt intresse ur analyserna. Att avgöra, när detta kan ske och vilka slutsatser, som kunna dragas, kan ibland vålla svårigheter. För att bedömandet skall bli i möjligaste mån likformigt fordras fasta normer härför. Vid genomgång av analysresultaten från 1953 och 1954 har observerats att inkonsekvenser förekommit vid bedömandet av sådana fall, som nyss nämnts. Sålunda har ibland, då större skillnader än normalt förelegat mellan analysresultaten, ett uttalande likväl gjorts angående alkoholkoncentrationen i blodet, medan i andra fall av likartad beskaffenhet det erhållna resultatet förklarats sakna rättslig betydelse. På nämnda förhållande skola här några exempel anföras. I den följande exemplifieringen angivas beträffande varje analys i den vänstra kolumnen blodmängderna i milligram och i den högra respektive promillevärden. Nr 658/1954:

69 136 139

1,490 1,612 1,073

Nr 1243/1954: 104 114 110

1,499 1,031 1,531

Beträffande nr 1243 förelåg alltså en skillnad mellan högsta och lägsta värde av 0,500 promille. I analysbeviset förklarades att analysvärdena ej visade så god överensstämmelse som önskvärt, varför något exakt analysvärde icke kunde angivas, men att samtliga värden låge över 0,8 promille.

27 I analys nr 658 var skillnaden mellan högsta och lägsta värde 0,539 promille. I analysbeviset uttalades här att analysvärdena icke visade så god överensstämmelse som önskvärt och att resultatet därför icke kunde tillmätas rättslig betydelse. Blodmängden i första kapillären är visserligen mindre än blodmängderna i nr 1243 och överensstämmelsen mellan de två närmast varandra liggande promillevärdena större beträffande nr 1243 än nr 658, men detta synes ej böra ha lett till att de två analyserna skulle ha bedömts olika. Vad särskilt angår blodmängderna synes en kvantitet av 69 milligram ha brukat anses tillräcklig för en tillförlitlig analys. Någon reservation att blodmängden varit för liten har ej heller gjorts i analysbeviset. Nr 3350/1954: 76

1,606 95 1,463 88 1,862

Nr 4218/1954: 100 1,548 74 1,787 119 1,367

Skillnaden mellan högsta och lägsta värde var i nr 3350 0,399 promille. I analysbeviset angavs att analysvärdena ej visade så god överensstämmelse som önskvärt, varför något exakt analysvärde ej kunde angivas, men att samtliga värden låge över 1 promille. Beträffande nr 4218 var skillnaden mellan högsta och lägsta värde 0,420 promille. Här angavs i analysbeviset att värdena ej visade så god överensstämmelse som önskvärt och att analysen därför ej kunde tillmätas rättslig betydelse. Någon omständighet torde icke kunna anföras som skäl för att behandla de två analyserna olika. Ofta har, då av tre analysresultat två stämt väl överens medan det tredje visat stor avvikelse, det sistnämnda förkastats och medelvärdet a\> de två förstnämnda angivits såsom analysresultat i analysbeviset. Härvid har analysresultatet uppgivits med endast en decimal och tredubbla medelfelet angivits något högre än vanligt eller till 0,2 promille. Emellertid har också förekommit att samtliga tre analysresultat förkastats. Följande exempel kunna n ä m n a s : 983/1954: 103

1,273

105 1,270 146 0,952

Nr 1258/1954: 105

1,356

124 0,838 142 1,416 Nr 2076/1954: 94

1,671

91 1,689 138 0,721 Beträffande nr 983 var skillnaden mellan högsta och lägsta värde 0,321 promille. I analysbeviset angavs här såsom analysresultat medelvärdet av de två första värdena med 1,3 promille. Liknande bedömande gjordes i nr 1258, där även det lägsta värdet uteslöts. Här var skillnaden 0,578. Analysresultatet angavs till 1,4 promille. I båda fallen uttalades, att alkoholkoncentrationen med säkerhet överstigit 0,8 promille. Ett annat

28 bedömande synes ha skett beträffande nr 2076. Trots att de två första analysresultaten stämde mycket bra överens, uttalades i analysbeviset att provet på grund av att analysvärdena ej visade så god överensstämmelse som önskvärt ej kunde tillmätas rättslig betydelse. Visserligen var här skillnaden mellan högsta och lägsta värde större än beträffande de två förut n ä m n d a fallen eller 0,968, men detta synes ej ha bort inverka. I de två förstnämnda fallen ha två i huvudsak överensstämmande resultat ansetts tillräckligt att grunda ett uttalande om alkoholkoncentrationen på. Konsekvensen synes ha bort medföra att även de två överensstämmande värdena i n r 2076 lagts till grund för ett uttalande. I åtskilliga fall har hänsyn tagits till samtliga tre analysvärden, oaktat relativt stora skillnader förelegat mellan de olika värdena. Vid en jämförelse mellan dessa analyser och sådana, där ett av de tre värdena uteslutits, föreligga även åtskilliga inkonsekvenser, på vilka här några exempel må anföras. Nr 91/1954:

90 140 104

1,230 1,243 1,456

Nr 1435/1954: 70 58 57

1,308 1,052 1,051

I nr 91 uteslöts den tredje kapillären och angavs analysresultatet som medelvärdet av de två övriga till 1,2 promille. I nr 1435 angavs medelvärdet av alla tre analyserna till 1,14 promille. Skillnaden mellan högsta och lägsta värde var i nr 91 0,226 och i nr 1435 0,257. Nr 108/1954: 129 79 93

1,051 1,373 1,312

Nr 2815/1954:

71 102 130

1,194 1,518 1,486

I nr 108 uteslöts den första kapillären och angavs analysresultatet som medelvärdet av de två övriga till 1,3 promille. I nr 2815 angavs medelvärdet av alla tre analyserna till 1,40 promille. Största skillnaden var här 0,322, respektive 0,324. 415/1954: 153 113 149

2,164 2,450 2,131

Nr 1347/1954:

69 107 114

2,375 2,292 2,062

Här voro de största skillnaderna 0,319 och 0,313. I nr 415 uteslöts den andra kapillären och angavs analysresultatet som medelvärdet av de två övriga till 2,1 promille. I nr 1347 angavs medelvärdet av alla tre analyserna till 2,24 promille. Nr 687/1954: 113 119 128

2,200 2,497 2,154

Nr 1559/1954:

65 116 54

2,347 2 581 2,239

29 I nr 687 uteslöts den andra kapillären och angavs analysresultatet som medelvärdet av de två övriga till 2,2 promille. I nr 1559 angavs medelvärdet av alla tre analyserna till 2,39 promille. Beträffande dessa båda analyser utgjorde största skillnaderna 0,343 respektive 0,342. Vid behandlingen av analysens felkällor har framhållits (sid. 11) att för erhållande av säkra analysresultat med Widmarkmetoden erfordras att de analyserade blodmängderna ej äro för små (helst ej under 70 milligram). Tillika har anmärkts att det förekommit i icke ringa utsträckning att de blodprov, som insänts till laboratoriet, innehållit alltför små blodmängder. Då sådana prov givetvis kunnat erbjuda viss ledning för bedömning av alkoholkoncentrationen i blodet, ha de likväl analyserats å laboratoriet, om de ej varit mycket små. Svårigheter uppstå emellertid, när det gäller att avgöra, vilka slutsatser som må kunna dragas ur analyserna i sådana fall. Även när det gällt detta bedömande har praxis å laboratoriet varit växlande. Ibland ha analysresultaten godtagits, oaktat de grundats på små blodmängder, men i andra fall ha de förkastats. Regeln synes ha varit att analysresultat, som grundat sig å små blodmängder, godtagits om de visat god överenssämmelse med övriga i samma blodprov eller inbördes, medan de förkastats, om större avvikelser förekommit. Det finnes emellertid exempel på att sådana resultat godkänts, även om skillnaderna mellan resultaten varit jämförelsevis stora. Två av dessa exempel skola här nämnas. Nr 3096/1954: 61 1,352 31 1,312 39 1,101 Här voro blodmängderna i två av kapillärerna mycket små och skillnaden mellan högsta och lägsta analysvärde 0,251 promille. Likväl angavs i analysbeviset analysresultatet till medelvärdet av de tre enskilda värdena, 1,26 promille, och förklarades att alkoholkoncentrationen med säkerhet överstigit 0,8 promille. Dock anmärktes att kapillärerna innehållit väl små blodmängder. Nr 3796/1954:

12 99 104

1,789 1,552 1,543

Även i detta fall angavs analysresultatet till medelvärdet av de tre analyserna, 1,63 promille, och förklarades att alkoholkoncentrationen med säkerhet överstigit 0,8 promille. Någon anmärkning i analysbeviset till upplysning för domstolen om att en kapillär innehållit litet blod gjordes icke. Däremot antecknades att blodprovet tagits omkring en timme efter anmärkningstillfället. Skillnaden mellan högsta och lägsta analysvärde är 0,246 promille. Det måste anses anmärkningsvärt att analysen av en så ringa blodmängd som 12 milligram ansetts kunna tillmätas betydelse.

30 Detta analysresultat måste vara tämligen osäkert. Genom dess inverkan har analysens medelvärde, efter avdrag för tredubbla medelfelet, pressats upp till i närheten av den övre promillegränsen. 1 Förut har nämnts att de för förvaring av blodproven använda kapillärerna varit preparerade, då de levererats till laboratoriet. I samband med kontrollen av analysarbetet har uppmärksammats hur kontrollen av kapillärernas preparering varit ordnad. Rörande sättet för denna kontroll har föreståndaren uppgivit: Före utsändandet brukade kapillärerna granskas, varvid iakttoges att de på insidan vore överdragna av en tunn salthinna och att denna vore jämn så att icke för stora kristaller avsatt sig, som kunde hindra uppsugningen av blod. Genom vägningen av de insända kapillärerna före och efter tömningen erhölles kontroll att de rymde lagom blodmängd. Kontrollen har sålunda huvudsakligen bestått i en okulärbesiktning av kapillärerna. I viss utsträckning har det förekommit att blodet i insända kapillärer varit koagulerat. Då man ej haft någon närmare kontroll över prepareringen, kan det icke uteslutas att koaguleringen i något fall berott på oriktig preparering. Ett sätt att åstadkomma tillfredsställande kontroll är att utföra prepareringen å laboratoriet, då laboratoriets ledning svarar för att prepareringen utföres tillfredsställande. Redan för omkring 25 år sedan, då Widmarkmetodens användbarhet för fastställande av alkoholpåverkan diskuterades, uttalades vid överläggningar mellan representanter för medicinalstyrelsen och särskilt tillkallade sakkunniga att prepareringen av de små kapillärerna, vilka äro avsedda att användas vid provtagningen, borde äga rum på det laboratorium, på vilket analyserna komme att utföras (citerat i SOU 1940: 17 sid. 19). Ett exempel på nödvändigheten av kontroll över provtagningsmaterielen må i detta sammanhang anföras. För förvaring av de vid analysarbetet använda standardlösningarna med känd alkoholhalt nyttjas samma slag av kapillärer, som användas vid blodprovstagningen. Under 1954, då sådana lösningar började nyttjas mera regelmässigt, observerades å laboratoriet att kapillärerna, vari lösningarna förvarades, voro förorenade med gammalt blod. Man antog att föroreningarna härrörde från de gummiproppar, som användes för att tillsluta kapillärerna. Under krigsåren hade på grund av bristen på gummi redan använda gummiproppar tillvaratagits och återsänts till leverantören av kapillärerna. Detta förfarande hade fortsatt även efter krigets slut. Misstanke uppstod nu att dessa gamla gummiproppar utan tillräcklig rengöring användes för de nya kapillärerna och att föroreningarna berodde därpå. Sedan föroreningarna upptäckts, ha gamla gummiproppar ej längre tillvaratagits. 1

I detta fall dömdes den misstänkte på grund av vittnesbevisning för rattfylleri.

KAPITEL

III

U t t a l a n d e n om det sätt på vilket analysarbetet bedrivits

De fel, för vilka redogjorts i det föregående, äro huvudsakligen räknefel, oriktiga avläsningar under analysarbetet eller oriktiga anteckningar av avläsningarna, oriktiga överföringar från arbetslapp till arbetsbok och fel vid utfärdande av analysbevis. Felen äro genomgående av enkel beskaffenhet och i de flesta fall små. Oftast ha de ej alls eller endast i ringa grad inverkat på analysens medelvärde. Blott i få fall har det varit fråga om större fel. Att de större felen utgjort en så ringa del av hela antalet får antagas ha berott på att de vid en jämförelse mellan analysvärdena varit lättare att upptäcka än de mindre felen. Ett stort fel beträffande ett analysvärde har som regel medfört stora skillnader mellan analysvärdena för samma blodprov, vilka skillnader sannolikt föranlett en särskilt noggrann kontroll av värdena. Därvid torde som regel felet ha upptäckts. I och för sig kunna felen icke anses vara anmärkningsvärt många. Antalet fel måste jämföras med antalet utförda undersökningar, vilket under åren 1953 och 1954 utgör sammanlagt över 15 000. Göres jämförelsen ined antalet analyserade blodprov (i regel 3 för varje person och sålunda sammanlagt omkring 45 000 analyser), framstår antalet fel som än ringare. Att beträffande ett så omfattande material icke förekommit mera än omkring 200 oftast ganska små fel måste rent laboratoriemässigt anses vara ett gott resultat. Det är dock att märka att nu berörda fel endast avse uträkningarna. Vid analyserna kunna även andra fel ha förekommit. Då någon efterkontroll av analyserna icke kan göras, är det icke nu möjligt att uttala sig om i vilken utsträckning fel förekommit av annat slag än uträkningsfel. Om analyserna skulle utnyttjas uteslutande för forskningsuppgifter eller dylikt, skulle de inträffade felen varit helt utan betydelse och därför icke kunnat föranleda någon som helst erinran. När emellertid analyserna, såsom här är fallet, skola ligga till grund för straffdomar, måste krav ställas på större noggrannhet än vad som i allmänhet är erforderligt vid laboratoriearbete; det är här nödvändigt att kräva största möjliga exakthet i analysarbetet. De räknefel som förekommit ha i så gott som alla fall gjorts av laboratoriebiträden och kontorspersonal. Med hänsyn till den betydelse i analysarbetet, som tillkommer den mänskliga faktorn, kunna fel icke helt uteslutas. Utredningen har icke givit vid handen att någon av nyssnämnda

32 befattningshavare kan lastas för räknefel i större utsträckning än som måste anses oundvikligt vid dylikt arbete. Personalen har även haft till uppgift att kontrollräkna uträkningarna. Utredningen ger ej fog för antagande att personalen försummat denna uppgift. Personalen kan ej heller — med hänsyn till det sätt, på vilket kontrollen varit ordnad — anses ha gjort sig skyldig till försummelse därigenom att den vid kontrollen ej upptäckt alla fel, som förekommit. Härtill kan framhållas att arbetsbördan för personalen under åren 1953 och 1954 varit mycket stor. Med hänsyn till dessa omständigheter kunna de förekomna felen icke anses vara av beskaffenhet att kunna läggas biträdespersonalen till last såsom tjänstefel. Detta gäller såväl de små felen utan egentlig praktisk betydelse i det särskilda fallet som även de fel, vilka i det föregående angivits böra särskilt uppmärksammas. Felen äro nämligen till sin art icke annorlunda i det senare fallet än i det förra. Ett system, där man visserligen kan räkna med att i allmänhet erhålla riktiga värden men där alltid risk föreligger för fel i sådan utsträckning, som faktiskt förekommit, kan emellertid icke anses godtagbart, även om man icke kan lasta biträdespersonalen för felen. Detta gäller i särskild grad med hänsyn till utformningen av den svenska lagstiftningen rörande straff för trafikonykterhet med dess fasta promillegränser. Dessa göra att variationer i analysvärdena på en hundradels promille kunna vara av betydelse i rättsligt avseende vid gränsvärden. Vid den lägre promillegränsen kan ett fel på endast en hundradels promille föranleda att motorföraren antingen dömes enligt den lindrigare straffbestämmelsen, när han rätteligen skulle frikännas, eller att han frikännes, när han i stället skulle dömas. Om värdet ligger vid den högre gränsen, kan ett så ringa fel medföra att trafikonykterheten kommer att hänföras under oriktig straffbestämmelse. Visserligen torde ofta blodprovet ha tagits viss tid — som regel omkring en timme eller mera —- efter körningen, varför den förbränning av alkohol, som under mellantiden ägt rum i kroppen, bidrager till att mildra verkningarna av mindre fel, men så är icke alltid förhållandet. Även i andra fall än vid gränsvärden är det av betydelse för det rättsliga bedömandet att analysvärdena äro exakta. De angivna analysresultaten torde nämligen i stor utsträckning vara avgörande för domstolarnas straffmätning inom de latituder, som finnas angivna för de två brottstyperna. Enligt erhållna uppgifter är vid Stockholms rådhusrätt praxis att straffet i rattfyllerimål i normala fall bestämmes efter alkohalhalten i förarens blod. Härvid beaktas icke mindre än fyra olika promillegränser. Även om straffmätningen givetvis icke är lika hårt bunden vid sådana av praxis uppställda gränser som bedömandet av brottsligheten vid de lagstadgade gränserna, så ställer dock en sådan praxis stora krav på tillförlitliga analysvärden, också när dessa icke ligga vid eller i närheten av de i lagen stadgade gränserna.

33 Vad sålunda anförts visar klart behovet och vikten av exakthet och noggrannhet vid analys av blodprov. För att icke tillförlitligheten av analysattesterna skall kunna sättas i fråga måste analysarbetet — inom ramen för rimliga kostnader — vara så ordnat att risken för fel är så liten som möjligt. Det är mot bakgrunden härav som utredningen nu övergår till att behandla frågan om de uppmärksammade felen föranletts av organisatoriska brister och om laboratoriets ledning kan anses ha försummat att vidtaga av förhållandena påkallade åtgärder till förekommande av fel. När det gäller att pröva om ledningen till någon del brustit i nu berörda hänseende får man inte utan vidare utgå från vad efter förevarande ingående under, sökning blivit känt om antalet och arten av de uppmärksammade felen. Frågan härom måste främst bedömas med utgångspunkt från vad som måste och borde ha stått klart för ledningen. Härvid har utredningen att utgå från att ledningen insett att fel av det slag varom här är fråga icke kan helt undvikas med hänsyn till den mänskliga faktorn. Det måste vidare ha stått klart för ledningen att behovet av exakthet i analysresultaten därför nödvändiggjorde en sådan kontroll av analysarbetet, att förekommande fel i största möjliga utsträckning upptäcktes. De regler för kontroll av analysarbetet, som gällt å laboratoriet, äro därför av intresse. Rörande det sätt, på vilket kontrollen utövats av personalen, ha upplysningar inhämtats från laboratoriets föreståndare, professorn Erik Wolff, samt från personal, som under den aktuella tiden tjänstgjort å alkoholavdelningen. Kontroll över uträkningar och införingar har skett antingen genom att den som utfört arbetet kontrollerat sig själv eller genom att annan person gjort kontrollen. Föreståndaren har framhållit att tillräcklig personal icke funnits för kontroll av alla uträkningar och införingar genom annan person än den som utfört arbetet och vidare anfört: Ännu 1953 hade alkoholavdelningens personal utgjorts endast av tre laboratoriebiträden, och för att i möjligaste mån åstadkomma kontrollräkning av annan hade i allmänhet analyserna utförts av två laboratoriebiträden, medan det tredje hade utfört huvuddelen av skriv- och räknearbetet, men då hon också haft att föra diarium, skriva ut analysattester, utföra beräkningar för särskilda av polismyndigheter och domstolar begärda utredningar, hade hon icke i full utsträckning kunnat hinna med alla kontrollräkningar. Då senare vid avdelningen anställts ett kontorsbiträde, som skrivit ut större delen av analysattesterna, hade som norm kontrollräkning kunnat ske av annan än den som utfört beräkningen, ehuru detta på grund av sjukdomsfall tidtals icke kunnat genomföras. Vid sådana tillfällen hade förkommit självkontroll genom »tillbakaräkning». Detta hade varit en utväg, som föreståndaren ingalunda ansett likvärdig med självständig kontroll genom annan person men dock 3—606673

34 försvarlig under förhandenvarande omständigheter. Kontrollen hade tidtals i stor omfattning bestått i självkontroll. Av personalens uppgifter i förevarande hänseende framgår följande: Uträkningen av blodmängderna å arbetslapparna har regelmässigt utförts av vederbörande laboratoriebiträde, som själv kontrollerat uträkningen. Någon annan kontroll har som regel icke förekommit. Vid införingarna i arbetsböckerna och uträkningarna av analysresultaten i dessa böcker har icke alltid systematisk kontroll genom annan förekommit. Endast då den som utfört arbetet varit ny och ovan har sådan kontroll varit regel. Eljest har det berott på skilda omständigheter såsom arbetsbördans storlek och skickligheten hos den som först gjort arbetet, huruvida särskild kontroll skett. Om så ej varit fallet, har personalen fått kontrollera sig själv. Självkontroll, som synes ha förekommit i icke ringa utsträckning, har skett genom att man, sedan promillevärdet uträknats, utgått ifrån detta och räknat tillbaka led för led. Detta system med självkontroll har under tiden före den 1 juli 1952, när avdelningens personal utgjordes av endast två laboratoriebiträden och annan kontroll icke var praktiskt möjlig, varit det enda system som tillämpats. Detta torde jämte den starkt ökade arbetsbördan vara förklaringen till att systemet bibehållits även senare. Föreståndaren har ytterligare anfört att han själv eller tidtals laboratorn vid den toxikologisk-kemiska avdelningen före analysattesternas undertecknande utövat en ingående kontroll över uträkningarna, vilken kontroll förutom namn, tid för provtagningen, analysnummer e t c , regelbundet omfattat medelvärdesuträkning, blodmängd i kapillärerna, överensstämmelsen mellan analysvärdena inbördes samt genom jämförelse mellan titrervärdena och gammavärdena en kontroll av alkoholkoncentrationens storleksordning. En ännu noggrannare kontroll har ägt rum, om resultaten stämt dåligt överens inbördes. Denna kontroll har enligt föreståndaren medfört att de flesta av de större felen kunnat upptäckas. Härtill må anmärkas att en sådan kontroll genom den som undertecknat analysbevisen givetvis icke kunnat omfatta varje enskilt analysvärde utan av naturliga skäl i allmänhet måst begränsas till vissa fakta, som varit jämförelsevis lätta att kontrollera. Kontrollsystemet har således delvis byggt på självkontroll. All erfarenhet visar emellertid att självkontroll lämnar väsentligt större möjligheter till fel än kontroll genom annan. Detta får i synnerhet anses vara fallet, då arbetet utföres såsom rutinarbete i stor skala. Arbetsbördan å alkoholavdelningen har under åren 1953 och 1954 så gott som genomgående varit mycket stor, vilket berott på att antalet inkomna prov visat en stark ökning. Beträffande ökningen under senare år kunna följande siffror anföras. 1950 utgjorde antalet prov 3 818, 1951 5 209, 1952 6 022, 1953 7 085 och 1954 8 053, alltså mer än en fördubbling från 1950 till 1954. Viss ökning har under denna tid skett även av per-

35 sonalen men icke i samma grad som av proven. Som följd härav har arbetet åtminstone tidvis varit mycket pressande. Personalen har framhållit att arbetet ofta måst utföras under jäkt. Detta har i sin tur medfört att riskerna för fel blivit större och att kraven på kontroll över arbetet ökat. Särskilt under sådana förhållanden kan ett kontrollsystem, som i viss omfattning byggt på självkontroll, icke anses betryggande. Det synes t. ex. uppenbart att de förhållandevis många fel, som förekommit vid uträkning av blodmängderna å arbetslapparna, berott på att laboratoriebiträdena själva fått kontrollera dessa uträkningar. Ett system med fullständig dubbelkontroll över uträkningar och införingar skulle enligt utredningens mening ha inneburit avsevärt större säkerhet. Det måste antagas att — om dubbelkontroll tillämpats i full utsträckning — de flesta av de nu aktuella felen i tid skulle ha upptäckts. Om ett sådant system genomförts, hade emellertid på grund av den knappa personaltillgången svårigheter uppstått att utan alltför stor arbetsbalans medhinna expedieringen av analysbevis. Arbetsbalansen var nämligen även med det tillämpade systemet vid vissa tillfällen mycket besvärande. Sättet för kontrollen kan därför förklaras av en önskan att i möjligaste mån söka undvika sådan balans. Utredningen förmenar emellertid att man icke bort avvara en kontroll, som inneburit minsta möjliga risk för fel. Till frågan om den otillräckliga kontrollen kan förklaras av personalbrist återkommer utredningen längre fram. Laboratoriets föreståndare har vid upprepade tillfällen uppmärksamgjört de statliga myndigheterna på den starkt ökade arbetsbördan och behovet av ytterligare personal. I de årligen till medicinalstyrelsen avgivna förslagen till anslagsäskanden för laboratoriet har föreståndaren sålunda gång på gång framhållit nämnda förhållanden. Personalökning har dock icke medgivits i den utsträckning, som begärts. För budgetåret 1950/51 begärde föreståndaren förstärkning med sammanlagt tre laboratorie- och kontorsbiträden, medan sådan förstärkning medgavs med endast ett biträde. För följande budgetår begärdes fem nya biträden och lämnades medgivande till endast två biträden jämte 4 500 kronor för skrivhjälp. För budgetåret 1952/53 begärdes fem och lämnades medgivande till tre nya biträden, varvid dock anslaget å 4 500 kronor för skrivhjälp bortföll, för följande budgetår begärdes två nya biträden men medgavs ingen förstärkning i detta hänseende, och för budgetåret 1954/55 begärdes fyra nya biträden och medgavs förstärkning med ett biträde, varjämte 10 000 kronor anslogs för skrivhjälp, framför allt på alkoholavdelningen. De begärda förstärkningarna ha avsett hela laboratoriet och särskilt laboratoriets serologiska avdelning, där arbetsökningen varit ännu störreän på alkoholavdelningen, men även delvis sistnämnda avdelning. Beträffande budgetåret 1951/52 angavs särskilt att av de för detta begärda personalökningarna ett laboratoriebiträde avsågs för alkoholavdelningen. Den

36 för detta år beslutade förstärkningen med två biträden förklarades emellertid gälla den serologiska avdelningen. Den 1 juli 1952 anställdes dock ett nytt laboratoriebiträde vid alkoholavdelningen. För budgetåret 1954/55 begärdes ett särskilt kontorsbiträde för denna avdelning. Framställningen vann icke bifall, men i stället beviljades såsom nämnts 10 000 kronor för skrivhjälp. Även i andra sammanhang har föreståndaren framhållit personalbristen på laboratoriet och den situation, som uppstått i anledning därav. Sålunda lämnade föreståndaren i en promemoria den 31 augusti 1953 till kommunikationsdepartementet, vilken var föranledd av klagomål över förseningarna i arbetet å alkoholavdelningen, en närmare redogörelse för arbetsbelastningen och personalbristen å avdelningen samt för de förseningar i analysarbetet, som nämnda förhållanden medfört. I promemorian framhölls bland annat att laboratoriets ansträngningar i den prekära situationen ginge ut på att analyserna av de insända blodproven forcerades så mycket som möjligt, trots att detta komme att medföra en ytterligare försening av analysbevisen. I en framställning den 13 januari 1954 till medicinalstyrelsen om rätt att överskrida anslagsposten till icke ordinarie personal för budgetåret 1953/54 framhöllos även starkt de olägenheter, som den ökade arbetsbelastningen och personalbristen medfört. I skrivelsen betecknades situationen vid alkoholavdelningen såsom närmast katastrofal på grund av att ett biträde insjuknat och de två övriga biträdena slutat eller skulle sluta sin tjänst. I skrivelse den 18 januari 1955 till medicinalstyrelsen har föreståndaren framhållit följande rörande anslagsäskandenas behandling: »Vid begäran om anslagsökningar är gången praktiskt taget varje år densamma. Undertecknad begär en ökning av anslag till personal och omkostnader, vanligen tilltagen i underkant av det verkligt nödvändiga. Medicinalstyrelsen, som alltid ställt sig förstående, tillstyrker i huvudsak, vanligen med några mindre prutningar, men gör icke tillräckliga ansträngningar för att i departementet genomdriva anslagskraven. Regeringen skär ned såväl personalökningen som omkostnadsökningen till en bråkdel, som icke ens täcker det ögonblickliga behovet. Under tiden ökar arbetet oavbrutet och när det nya budgetåret ingått visar det sig givetvis omöjligt att klara ens det löpande arbetet med till buds stående anslag. Då vidtar en förnyad kamp för att få tillstånd att överskrida anslagen åtminstone så mycket att en ren katastrof kan undvikas. Ibland lyckas icke ens detta, såsom under år 1954, då en verklig katastrofsituation uppstod beträffande alkoholärendena med högljudda och berättigade klagomål från länsstyrelser, åklagare och domstolar. På detta sätt har min kraft förnötts i ständiga, onödiga strider, och ändå har det icke lyckats mig att uppehålla laboratoriets standard.» Situationen å laboratoriet kan alltså icke ha varit okänd för de statliga myndigheterna. Möjligen skulle dock föreståndaren, då han gång efter

37 annan fann att hans krav icke vunno beaktande, ha kunnat giva större eftertryck däråt än som skett. Föreståndaren har visserligen framhållit att om ökning av personalen icke medgåves, kunde han icke ansvara för att verksamheten kunde upprätthållas på ett för rättssäkerheten betryggande sätt. Han har emellertid icke klargjort att vissa risker togos i arbetet genom att kontrollen i viss mån eftersattes på grund av personalbrist. Om detta fullt tydligt framhållits för myndigheterna, torde föreståndarens krav ha vunnit större beaktande. Den otillräckliga kontrollen torde till stor del sammanhänga med den avsevärda ökningen av arbetsbördan. Ökningen har medfört arbetsbalans, bl. a. försening av analysbevisens expediering. Förseningen har för länsstyrelser, åklagare och domstolar inneburit olägenheter, som ofta föranlett klagomål hos föreståndaren. Denne har under trycket av dessa klagomål sökt till det yttersta undvika ytterligare förseningar i arbetet. Härvid har framstått som angeläget att analyserna och uträkningarna av analysresultaten utfördes med största möjliga snabbhet. Det har under sådana förhållanden legat nära till hands att underlåta den kontroll, som ej bedömts som absolut nödvändig. Föreståndaren har med skärpa framhållit att det med hänsyn till personalbristen över huvud icke varit möjligt att i tillräcklig omfattning anordna dubbelkontroll av uträkningarna. Till stöd härför har anförts, att blodproven måst analyseras viss kortare tid efter det de inkommit till laboratoriet. Analysarbetet hade därför forcerats på bekostnad av utskrivning av analysbevis. Om viss del av personalen tagits i anspråk för dubbelkontroll av uträkningarna, skulle det icke ha varit möjligt för återstående del av personalen att hinna analysera blodproven inom den tid, desamma kunde förvaras utan att blodet underginge sådana förändringar att analysresultaten påverkades därav. För att analyserna av de inkomna blodproven skulle kunna ske i rätt tid, hade kontrollen enligt föreståndarens mening måst i huvudsak begränsas till självkontroll. Utredningen finner visserligen i likhet med föreståndaren att analysarbetet måst bedrivas på ett sådant sätt, att proven analyserats kort tid efter det de inkommit till laboratoriet. Däremot har kontrollen av uträkningarna och expedieringen av analysresultaten icke varit lika brådskande och därför kunnat göras beroende av vad den tillgängliga personalen kunnat på ett betryggande sätt medhinna utöver själva analysarbetet. Att såsom skett vid laboratoriet expediera analysresultaten utan att de underkastats en betryggande dubbelkontroll, har inneburit en forcering av expedieringen, vilken betingats uteslutande av en i och för sig berömvärd strävan att undvika arbetsbalans. Enligt utredningens mening har det emellertid med tanke på att analysbevisen skulle ligga till grund för straffdomar icke varit motiverat att av sådan anledning forcera uträkningarna och expedieringen på bekostnad av erforderlig kontroll. Arbetet på labora-

38 toriet hade därför — även om detta skulle ha lett till uppkomsten av ännu större balans än förut, för vilken statsmakterna genom att vägra begärd personalförstärkning i så fall haft att bära ansvaret t— bort organiseras på ett sådant sätt, att risken för felaktiga analysvärden begränsades så mycket som möjligt. Så har emellertid icke skett. Anledningen härtill torde — enligt den uppfattning vartill utredningen kommit — vara att föreståndaren icke varit medveten om behovet av en effektivare kontroll av uträkningarna. Med hänsyn till de svårigheter, inför vilka föreståndaren ställts genom den ökade arbetsbelastningen, bör dock hans underlåtenhet att föranstalta om fullt betryggande kontroll icke läggas honom alltför mycket till last. Utredningen övergår härefter till att något beröra utförandet av själva analyserna. En mycket god kontroll av analyserna är användning av blodlösningar med känd alkoholhalt. Sådana lösningar analyseras samtidigt med blodproven och på samma sätt som dessa. Härigenom kunna systematiska fel, som icke komma till synes vid en jämförelse mellan de enskilda analysresultaten, upptäckas. Regelbunden användning å laboratoriet av sådana lösningar vid alkoholanalyserna har under sommaren 1954 införts av docenten Roger Bonnichsen. Dessförinnan hade de enligt uppgift av föreståndaren nyttjats endast vid stickprovskontroller. På grund av den goda kontroll, som användningen av lösningarna innebär, böra de regelbundet användas i analysarbetet. Sådan användning har dock, såvitt känt, ej heller utomlands påfordrats förrän tidigast under 1954. Sålunda började enligt föreståndarens uppgift standardlösningar nyttjas vid rättsmedicinska institutet i Köpenhamn troligen i början av nämnda år. I en i början av 1955 avslutad väst-tysk utredning rörande blodalkohol vid trafikbrott, vilken kommer att i fortsättningen något närmare beröras, har starkt framhållits vikten av att regelbundet använda standardlösningar i analysarbetet. Samtliga de till ett blodprov hörande kapillärerna ha tidigare brukat analyseras av ett laboratoriebiträde. Endast om biträdet icke haft större vana vid analysarbetet, har en uppdelning av kapillärerna mellan olika biträden skett. Om samma biträde analyserar alla kapillärer, föreligga svårigheter att upptäcka sådana fel, som äro att hänföra till biträdets person, särskilt som dessa fel i allmänhet torde vidlåda samtliga till ett blodprov hörande analysvärden. Om kapillärerna uppdelas på olika biträden, blir det lättare att upptäcka fel av nu nämnd beskaffenhet vid en jämförelse mellan de enskilda analysvärdena. Föreståndaren har i detta sammanhang framhållit, att det tidigare, då det endast funnits ett eller två laboratoriebiträden för analysarbetet, varit omöjligt att dela upp kapillärerna så som här ansetts önskvärt. Föreståndaren har för sin del ifrågasatt värdet av en uppdelning och fram-

39 hållit att denna syntes medföra viss ökad risk för förväxling och större spridning av de enskilda värdena. Om tillräcklig noggrannhet iakttages, särskilt så att kapillärerna alltid förvaras i de med diarienummer och namn försedda askarna, synes man dock icke behöva räkna med någon ökad risk för förväxling. Det är möjligt att förfarandet medför någon ökad spridning av analysvärdena, men detta innebär i och för sig icke någon olägenhet. Eftersom systemet att uppdela de olika kapillärerna på skilda biträden väsentligt underlättar upptäckt av fel och därför ger mycket större säkerhet, är detta system enligt utredningens mening att föredraga framför det vid laboratoriet förut tilllämpade. På grund av den stora arbetsbördan ha själva analyserna åtminstone tidvis måst utföras under arbetsförhållanden, som icke kunna anses ha varit de bästa. För att i möjlig mån medhinna arbetet har särskilt under sommaren, då arbetsbördan varit störst, varje laboratoriebiträde som regel analyserat tre serier prov om dagen. Detta anses i allmänhet vara alltför stor arbetsprestation för att erforderlig noggrannhet skall kunna ägnas åt de olika momenten i analysarbetet. Personalen har vid samtal uppgivit att analysarbetet särskilt under sommaren varit alltför jäktigt. Det har framhållits, att man som följd härav ej hunnit skaka kapillärerna så som man bort före utblåsningen av blodet i kolvarna, att tiden för diskning av kolvarna varit knapp samt att brådskan givit upphov till en känsla av osäkerhet i analysarbetet. Det är uppenbart att under dessa förhållanden risk förelegat för mindre goda analysresultat. Även om anledningen till den högt uppdrivna arbetstakten varit en önskan att så mycket som möjligt undvika alltför stor arbetsbalans, kan en sådan ordning för analysarbetet som den nu angivna icke anses tillfredsställande. Nu berörda förhållanden avseende själva analyserna ha givetvis kunnat inverka ofördelaktigt på analysresultaten. Utredningen saknar emellertid material för att bedöma om och i så fall i vilken utsträckning sådan inverkan skett. Föreståndaren har i detta sammanhang framhållit att i samband med trafiknykterhetsutredningen vissa jämförelser gjorts mellan analysresultat från rättskemiska laboratoriet och från andra institutioner, varvid konstaterats att resultaten visade god överensstämmelse (utredningens betänkande, SOU 1953: 20 sid. 270 och 306). Under år 1954 gjordes vidare i mindre skala (beträffande tre prov) en jämförelse mellan analysresultat från rättskemiska laboratoriet samt från motsvarande institutioner i Köpenh a m n och Oslo, varvid mycket god överensstämmelse mellan de olika resultaten uppnåddes. Även om alltså även själva analysarbetet, på sätt framgår av det sagda, kunnat utföras på ett sätt som inneburit större säkerhet för tillförlitliga resultat, är enligt utredningens mening vad härutinnan framkommit, sär-

40 skilt i betraktande av personalbristen, icke av beskaffenhet att föranleda någon mot laboratoriets ledning riktad erinran. Förut har berörts frågan om kontrollen av kapillärernas preparering. Kontrollen har huvudsakligen bestått i en okulärbesiktning av kapillärerna. Någon mera ingående kontroll av att prepareringen skett med rätt medel har icke ägt rum. Som skäl härför har föreståndaren uppgivit att man anlitat en mångårig leverantör, vilken från början utfört denna preparering åt Widmark vid metodens utarbetande, samt att man haft anledning att helt lita på dennes noggrannhet vid prepareringens utförande. I viss utsträckning har det förekommit att blodet i insända kapillärer varit koagulerat. Föreståndaren har härom framhållit att sådan koagulation av blodet i allmänhet torde ha berott på för dåligt instick eller för långsam provtagning, varvid blodet börjat levra sig redan innan det hunnit uppsugas i kapillärerna, vilket inträffade oftast för ovana provtagare. Föreståndaren har vidare förklarat att koagulation i och för sig ej behövde medföra något fel vid analysen men att det försvårade tömningen av kapillärerna och kunde ge ojämn fördelning av blodkroppar och blodvätska. Då man icke haft någon närmare kontroll över prepareringen, kan det visserligen icke uteslutas att koaguleringen åtminstone delvis berott på oriktig preparering. Om något allvarligare fel skett vid prepareringen borde det dock ha uppmärksammats vid analysarbetet. Därest prepareringen icke utföres å laboratoriet, torde det enligt utredningens mening vara lämpligt att kontrollera den genom stickprovsundersökningar. Därvid bör en särskild kontroll ske av de preparat, som använts vid prepareringen. Beträffande förut angivna fall, då större skillnader än vanligt förelegat mellan erhållna analysresultat eller då analyserna omfattat för små blodmängder, har föreståndaren uppgivit att ett i möjligaste m å n enhetligt bedömande efter vissa ganska invecklade normer gjorts i varje särskilt fall, men att det icke varit möjligt att uppställa ett exakt system, som toge hänsyn till alla faktorer. Man hade därför icke kunnat gå efter en mall och göra bedömningen helt mekanisk. Föreståndaren har vidare betonat att en fullkomlig konsekvens icke torde kunna uppnås genom något system. Han har vidare framhållit att mycket stor möda nedlagts på att göra bedömandet enhetligt och att faktorer, som ej direkt framginge av de nu redovisade siffrorna, kunnat inverka på bedömandet. Såsom exempel härpå har anförts att ett strängare bedömande gjorts, då erhållna värden legat nära en promillegräns än då detta icke varit fallet samt att ett avvikande värde, som inverkat höjande på medelvärdet för analysen, hellre uteslutits än om inverkan skett i sänkande riktning. Vidare har hänsyn tagits till hur väl fyllda kapillärerna varit. Att i fall sådana som dessa göra ett fullt konsekvent bedömande erbjuder visserligen många gånger stora svårigheter. De normer för bedömandet

41 av dessa fall, som tillämpats, ha icke utarbetats i skrift utan varit fullständigt kända endast av föreståndaren. Vid de tillfällen, då icke han själv utan annan person utfärdat analysbevisen, har därför risk förelegat att normerna ej tillämpats på det sätt som föreståndaren avsett. Att sådana inkonsekvenser kunnat föreligga, som redovisats i det föregående, kan icke godtagas. Det måste anses ha ålegat föreståndaren att tillse att sådant icke förekommit. Att likartade fall blivit i viss utsträckning olika bedömda är otillfredsställande, särskilt som det skett i rättsväsendets tjänst. Olägenheterna av det kritiserade förfarandet framträda ännu starkare, om man beaktar att i analysbevisen i allmänhet angivits endast det erhållna medelvärdet och ej varje enskilt analysvärde. Den tveksamhet rörande bedömandet, som förelegat i de nu behandlade fallen, har alltså i regel icke kommit till domstolarnas kännedom. Det synes ha varit en fördel, om varje enskilt analysvärde uppgivits, särskilt i tveksamma fall, då domstolarna kunnat själva bilda sig en uppfattning om säkerheten i analysresultaten. Som exempel kunna nämnas de i kap. II, sid. 27, omnämnda analyserna nris 983, 1258 och 2076, där i intet fall de enskilda analysvärdena uppgivits för domstolarna. Föreståndaren har framhållit att domstolarna givetvis haft möjlighet att hos laboratoriet framställa förfrågningar om de enskilda värdena. Att så icke skett annat än i ringa utsträckning kan ha styrkt föreståndaren i hans uppfattning att angivande av dessa värden icke behövt äga rum. Å andra sidan bör beaktas att formuleringen i analysbevisen varit sådan att domstolarna ej haft anledning att framställa förfrågningar annat än i särskilda fall. De nu berörda inkonsekvenserna torde till en del kunna förklaras av den starka ökningen av antalet undersökningar. Under åren 1946—1950 låg detta antal mellan 3 000 och 4 000 om året, medan det därefter ökade så att det under år 1954 utgjorde över 8 000. Givetvis har en sådan ökning medfört många svårlösta organisatoriska problem, som krävt stor arbetsinsats av föreståndaren. Med hänsyn härtill kan det vara i viss mån förklarligt att vissa frågor blivit eftersatta. Så synes vara fallet med den särskilda behandlingen av de mera svårbedömda analysfallen. Att erforderlig uppmärksamhet ej ägnats denna fråga synes även sammanhänga med att föreståndaren ej varit fullt medveten om risken för att bedömningen med det tillämpade tillvägagångssättet bleve oenhetlig. Ett enhetligt bedömande är givetvis med det tillämpade systemet svårare att genomföra, om antalet prov utgör 7 000—8 000 än om det endast är hälften därav. Med hänsyn till nu angivna omständigheter synas de påtalade inkonsekvenserna i bedömningen ej böra föranleda någon åtgärd.

K A P I T E L IV Å t g ä r d e r s o m i särskilda fall v i d t a g i t s i a n l e d n i n g a v f u n n a fel

Enligt direktiven för utredningen borde utredningsmannen, i den mån det funnes anledning antaga att en felaktig uppgift i ett från laboratoriet utsänt meddelande om ett undersökningsresultat kunde ha medfört skada av något slag, t. ex. inverkat på en domstols avgörande, själv eller genom medverkan av vederbörande myndigheter och tjänstemän söka vidtaga alla åtgärder, som vore möjliga för att få rättelse till stånd. I redogörelsen för de vid kontrollräkningarna upptäckta felen ha omnämnts tre fall, nris 2900, 3387 och 5747, alla från 1954, i \ i l k a felaktiga analysresultat i de från laboratoriet utsända analysbevisen påverkat domstolarnas avgöranden. I det förstnämnda fallet uppgavs i analysbeviset ett medelvärde av två analyser av 1,8 promille och uttalades att alkoholkoncentrationen vid provtagningen med säkerhet överstigit 1,5 promille. Åklagaren yrkade vid domstolen ansvar å föraren jämlikt 4 § 1 mom. tredje stycket trafikbrottslagen för det han gjort sig skyldig till rattfylleri genom att framföra motorcykel, oaktat han haft en alkoholkoncentration i blodet av 1,8 promille. Såsom bevis i målet åberopade åklagaren förarens erkännande, protokoll vid läkarundersökning och analysbeviset. Den provtagande läkaren hade funnit föraren så påverkad av starka drycker att det kunde antagas att han icke på betryggande sätt kunnat föra motorfordon. Domstolen åberopade i sin dom förarens erkännande, vilket styrktes av protokollet vid läkarundersökningen och analysbeviset, samt dömde föraren jämlikt 4 § 1 mom. första och tredje styckena trafikbrottslagen för rattfylleri till fängelse en månad femton dagar, varjämte föraren förpliktades återgälda statsverket blodprovskostnad. — Såsom förut nämnts (ovan sid. 20) hade emellertid på grund av räknefel analysresultatet blivit oriktigt och kunde efter rättelse av felet i det nya analysbeviset icke med säkerhet uttalas att alkoholkoncentrationen uppgått till eller överstigit 1,5 promille. Beträffande analys nr 3387/1954 angavs i analysbeviset ett medelvärde av 1,68 promille och uttalades att alkoholkoncentrationen med säkerhet överstigit 1,5 promille. Åklagaren yrkade ansvar å föraren jämlikt 4 § 1 mom. första och tredje styckena trafikbrottslagen för det han framfört motorcykel, oaktat han varit så påverkad av starka drycker att det kunde antagas att han icke på betryggande sätt kunnat föra motorfordon. Samtidigt yrka-

43 de åklagaren även ansvar å föraren jämlikt 4 § 2 mom. trafikbrottslagen för ett annat trafikonykterhetsbrott. Såsom bevis rörande det förstnämnda brottet åberopade åklagaren förarens erkännande av spritförtäring, protokoll vid läkarundersökning och det nyssnämnda analysbeviset. Den provtagande läkaren hade funnit föraren så påverkad av starka drycker, att det kunde antagas att han icke på betryggande sätt kunnat föra motorfordon. Domstolen åberopade i sin dom beträffande rattfylleribrottet förarens erkännande, protokollet vid läkarundersökningen och anaiysbeviset samt dömde föraren jämlikt 4 § 1 mom. tredje stycket och 2 mom. trafikbrottslagen ävensom 4 kap. 1 och 2 §§ strafflagen för rattfylleri och förande av motorfordon, oaktat alkoholkoncentrationen i blodet uppgått till 0,8 promille, till fängelse en månad 15 dagar, varjämte föraren förpliktades att återgälda statsverket blodprovskostnad. — Tidigare har nämnts (ovan sid. 25) att medelvärdet av analyserna rätteligen utgjorde 1,64 promille och att alkoholhalten därför, om hänsyn tages till tredubbla medelfelet, ej med säkerhet uppgått till 1,5 promille. I det tredje fallet slutligen (analys nr 5747/1954) angavs i analysbeviset ett medelvärde av 1.25 promille och uttalades att alkoholkoncentrationen med säkerhet överstigit 0,8 promille. Åklagaren yrkade ansvar å föraren — jämlikt 1 § första stycket och 4 § 2 mom. trafikbrottslagen — för vårdslöshet i trafik och för brott, som omförmäles i sistnämnda lagrum. Beträffande trafikonykterhetsbrottet åberopades vid domstolen nyssnämnda analysbevis. Domstolen grundade sin dom på förarens berättelse och analysbeviset och dömde föraren jämlikt de av åklagaren åberopade lagrummen, jämförda med 4 kap. 1 och 2 §§ strafflagen, för vårdslöshet i trafik och brott mot 4 kap. 2 § trafikbrottslagen att bota 75 dagsböter, varjämte föraren förpliktades ersätta statsverket kostnad för läkarundersökning och blodanalys. — I det föregående (ovan sid. 24) har nämnts att vid uträkningen av analysresultatet förekommit ett avläsningsfel och att analysens medelvärde rätteligen borde vara 0,13 promille. Domarna ha i samtliga fall vunnit laga kraft. De till frihetsstraff dömda förarna ha avtjänat de dem ådömda straffen, medan bötesstraffet icke verkställts. I anledning av vad sålunda förekommit har utredningsmannen i skrivelse den 17 mars 1955 till riksåklagarämbetet hemställt att ämbetet måtte taga under övervägande, huruvida ämbetet borde till förmån för de tilltalade söka resning i målen. I skrivelse den 18 mars 1955 till vederbörande länsstyrelse har utredningsmannen angående den till böter dömde motorföraren ifrågasatt att, i avbidan på avgörandet av resningsfrågan, anstånd måtte meddelas med verkställighet av den mot föraren meddelade domen samt att eventuellt vidtagna åtgärder angående omhändertagande eller återkallelse av förarens körkort måtte upphävas. Länsstyrelsen har i anledning härav meddelat

44 att samtliga verkställighetsåtgärder inställts, intill dess frågan om resning blivit avgjord. Beträffande de till frihetsstraff dömda motorförarna, vilkas körkort återkallats i anledning av de mot dem meddelade domarna, har utredningsmannen i skrivelser den 19 mars 1955 till vederbörande länsstyrelse hemställt om uppgift, huruvida länsstyrelsen ansåge att vad som förekommit borde inverka på längden av den tid, efter vars utgång föraren efter ansökan ånyo kunde erhålla körkort. Å skrivelserna har erhållits svar av innebörd att den redan bestämda återkallelsetiden ansåges motiverad även med beaktande av den lägre blodalkoholhalten. Vederbörande motorförare har i vad honom angått erhållit del av utredningsmannens skrivelser till riksåklagarämbetet och länsstyrelserna. I anledning av skrivelsen till riksåklagarämbetet har ämbetet i tre till Kungl. Maj :t avgivna underdåniga framställningar den 26 mars och den 4 april 1955 sökt resning i målen. Då emellertid de två till frihetsstraff dömda motorförarna efter erhållen del av resningsansökningarna icke önskat förnyad prövning av målen, har riksåklagarämbetet i skrivelser den 8 september 1955 återkallat ansökningarna i vad gäller nämnda två förare. Vad angår den till dagsböter dömde föraren har Kungl. Maj :t genom beslut den 18 oktober 1955 beviljat den sökta resningen. I åtskilliga andra fall än de nu nämnda ha åtgärder vidtagits i anledning av funna fel. Dessa åtgärder ha omnämnts i samband med den i kap. II lämnade redogörelsen för felen.

KAPITEL V O m e d e l b a r t v i d t a g n a å t g ä r d e r för a t t ö k a s ä k e r h e t e n i analysarbetet

I samband med upptäckten av felräkningarna vidtogos i början av 1955 å laboratoriet särskilda åtgärder för att öka säkerheten i analysarbetet. Dessa möjliggjordes genom att viss personalförstärkning beviljades. Sålunda anbefalldes skärpt noggrannhet vid vägning och titrering och vid antecknande av de därvid erhållna resultaten. Den som utförde analysen skulle alltid göra en extra kontroll av att avläsningarna gjorts riktigt och att de avlästa resultaten rätt antecknats å arbetslapparna. Anteckningarna å de sistnämnda skulle icke få göras med blyerts utan ske med bläck, kulpenna eller anilinpenna. För att möjliggöra en viss kontroll i efterhand av viktresultaten sparades de tomma kapillärerna. Skulle efter analysen misstanke uppstå om att vägningen icke varit riktig, kunde en kontroll ske genom att de tomma kapillärerna vägdes om. Genom att kvarvarande blod torkat förändras visserligen vikten av dessa kapillärer under tiden efter analysen men dock ej så mycket att icke grova fel kunna märkas vid omvägning. Vidare ha åtskilliga åtgärder vidtagits för att vinna större säkerhet för riktiga analyser. Erfarenheten visar, att titreringen bör börja 30 sekunder—1 minut efter det jodkaliumlösning tillsatts bikromatsvavelsyran i kolvarna. Om titreringen sker tidigare eller senare, föreligger nämligen risk för att analysvärdena bli ojämna och för att systematiska fel uppstå. 1 I syfte att förhindra att titreringen sker på varierande tid efter tillsats av lösningen användas sedan början av 1955 stoppur vid titreringen. Med tillhjälp av dessa börjar man titreringen exakt 35 sekunder efter det kaliumjodid tillsatts. Kontrollen av titrervätskans sammansättning har skärpts. Tidigare skedde kontrollen genom att vätskans titer ställdes mot bikromatsvavelsyran i blindproven. Enligt föreståndaren gjordes titerställning emellanåt, icke blott vid framställning av titrervätskan. Från sommaren 1954 har vätskans titer ställts mot kaliumjodat och en särskild kontroll av sammansättningen skett före varje analys. Noggrannheten vid diskning av kolvar och övriga glaskärl har avsevärt ökats. Medan det tidigare ansetts tillräckligt att diska kärlen fyra olika gånger, har sedan början av 1955 varje kärl diskats minst åtta gånger. 1

Goldberg i S. O. U. 1953: 20 sid. 269.

46 Härigenom har man ansett sig erhålla fullgod garanti för att icke orenlighet i kärlen skall påverka analysresultaten. I annat sammanhang har nämnts att vid stor arbetsbelastning varje laboratoriebiträde brukat analysera tre serier prov om dagen samt att detta som regel anses vara alltför stor arbetsprestation för att analysarbetet skall kunna utföras med erforderlig noggrannhet. Arbetet har därför för varje biträde inskränkts till högst två serier prov om dagen. Då i varje serie ingår 24 kolvar med blodprov, har på detta sätt varje biträde kunnat analysera i genomsnitt 48 kapillärer om dagen mot tidigare 72. Vid jämförelse med den tidigare arbetsprestationen får givetvis icke glömmas att det omständligare förfarande vid analysarbetet, för vilket nyss redogjorts, medfört att analyserna tagit längre tid i anspråk än förut. Tidigare ha berörts olägenheterna av att samma laboratoriebiträde analyserar samtliga till ett blodprov hörande kapillärer. Särskilt om analysen sker i samma serie, uppstå svårigheter att upptäcka framför allt sådana fel, som äro att hänföra till biträdets person. För att undanröja nu nämnda olägenheter ha alltsedan den 1 juni 1955 de till samma blodprov hörande kapillärerna vid analys brukat uppdelas mellan olika biträden, som sålunda i regel analyserat endast en kapillär var från varje blodprov. Sedan personalförstärkning erhållits, blev det möjligt att analysera blodproven så gott som omedelbart efter det de inkommit till laboratoriet. I sämsta fall ha analyserna kunnat dröja några dagar. Att analyserna kunnat ske så snabbt har varit av stor betydelse för erhållande av goda analysresultat. I vissa fall har förekommit att blodproven icke med önskvärd snabbhet insänts till laboratoriet. Särskilt har detta varit förhållandet med blodprov tagna i Stockholm. Det har sålunda icke så sällan inträffat att prov, som tagits i Stockholm även jämförelsevis tidigt under lördagen, icke inkommit till laboratoriet förrän följande tisdag. Då proven härigenom kommit att onödigt länge förvaras i rumstemperatur, har denna ordning icke ansetts tillfredsställande. Efter hänvändelse från utredningen till polismyndigheten i Stockholm har införts den ordningen att under lördagen och natten till söndagen tagna prov hopsamlas centralt och läggas söndag förmiddag direkt i laboratoriets brevlåda. För att erhålla en så betryggande kontroll över uträkningar och införingar som möjligt har under våren och sommaren 1955 förts dubbla arbetsböcker över analyserna. Införingar och uträkningar ha gjorts av två olika personer, som arbetat oberoende av varandra och efter slutfört arbete kollationerat de erhållna resultaten. Härigenom synes risken för felaktiga införingar och uträkningar ha nedbringats i betydande grad. I samband med utfärdandet av analysbevisen har man sökt följa enhetliga normer vid bedömandet av analysresultaten. I de fall då stora skillnader förelegat mellan resultat avseende samma blodprov har bedömandet under-

47 lättats av särskilda i samarbete med statistiska institutionen vid Uppsala universitet utarbetade normer. Sedan våren 1955 har analys enligt Widmarkmetoden icke utförts i sådana fall, då kapillärerna innehållit anmärkningsvärt små blodmängder. Gränsen för godtagbara blodmängder, som till en början sattes vid 40 milligram, har sedermera höjts till omkring 50 milligram.

KAPITEL

VI

Å t g ä r d e r för a t t o r d n a e t t b e t r y g g a n d e

analysförfarande

Utredningen har sett som sin angelägnaste uppgift att pröva och framlägga förslag i frågan, hur man i möjligaste mån skall kunna undanröja risken i framtiden för fel vid analysarbetet. Utredningsmannen upptog omedelbart överläggningar om detta spörsmål med experterna vid utredningsarbetet, professorerna Jorpes och Theorell. Den första fråga, som här uppkommer, gäller huruvida Widmarkmetoden är en fullt tillförlitlig mätare av alkoholhalten i blodet. Denna fråga har behandlats av trafiknykterhetsutredningen, som efter en omfattande kontrollundersökning av själva metoden att fastställa blodalkoholvärdet fastslog att denna fyllde alla rimliga krav (SOU 1953: 20 sid. 160, jfr bil. 3 och 4). Sedermera har emellertid metodens tillförlitlighet ånyo ställts under debatt. I Västtyskland utfördes i början av 1954 vissa försök angående Widmarkmetoden, de s. k. Bonnförsöken. Vid dessa försök togos blodprov från fem personer, som förtärt sprit under noggrann kontroll. Proven insändes till sju olika rättsmedicinska institut för analys. De vid analyserna erhållna resultaten överensstämde icke så väl med varandra som önskvärt. Bonnförsöken blevo emellertid snart föremål för stark kritik. Därvid framhölls i första hand att försöken omfattade alltför litet material för att några säkra slutsatser skulle kunna dragas därav samt att vissa av de vid försöken erhållna resultaten visade en systematisk avvikelse, som torde ha berott på att analyserna icke utförts helt i överensstämmelse med Widmarks originalmetod. I Västtyskland förordnades med anledning av Bonnförsöken redan i februari 1954 om en särskild utredning med uppgift bland annat att undersöka Widmarkmetodens användbarhet för tillförlitligt bestämmande av blodalkoholhalten. I ett den 1 mars 1955 avlämnat betänkande, vilket med kommentarer av dr med. Werner Borgmann tryckts under titeln »Blutalkohol bei Verkehrsstraftaten» (Kirschbaum Verlag, Bielefeld), har nämnda utredning beträffande frågan om Widmarkmetodens tillförlitlighet efter verkställda undersökningar uttalat att metoden innebär ett tillräckligt säkert förfarande för bestämmande för rättsligt bruk av alkoholhalten i blodet under förutsättning att de riktlinjer följas, som givits för blodprovstagningen och för analysens genomförande.

49 På sista tiden har diskuterats frågan om alkohol kan bildas i blodprov under tiden mellan provtagningen och analysen. I skrivelse den 22 juni 1953 till Nordiska rådets svenska delegation ha professorn Theorell och docenten Bonnichsen framhållit att vissa i samarbete med danska forskare verkställda undersökningar, särskilt å likmaterial, visat att man kunde finna antingen bildning eller försvinnande av alkohol i blodprov, som förvarats på olika sätt, beroende på en infektion av blodproven med bakterier eller svampar. Under hänvisning härtill har i skrivelsen påpekats att då blod, taget från friska människor, måste betraktas som »dött», förelåge också den möjligheten att motsvarande förändringar i blodet kunde finnas i blodprov, taget exempelvis på personer, misstänkta för att ha kört motorfordon i berusat tillstånd. Vad angår betydelsen av att blodet förvaras i kapillärer, preparerade med fluorid för att hindra bakterietillväxt, anföres i skrivelsen att ehuru erfarenheten visat att detta preparat hade en viss bakteriehämmande verkan, kunde man dock icke på förhand helt utesluta möjligheten av en alkoholbildning i blod, förvarat i sålunda preparerade kapillärer, och att endast ingående undersökningar kunde ge svar på denna fråga. Erforderliga undersökningar komme att bli så omfattande att statens medverkan vore nödvändig. Det vore därför önskvärt, att undersökningarna bleve underställda Nordiska rådet. I skrivelse den 18 augusti 1954 till chefen för kommunikationsdepartementet ha de båda motororganisationerna KAK och motormännens riksförbund under hänvisning bland annat till Bonnförsöken och till nyssnämnda skrivelse den 22 juni 1953 anhållit att departementschefen måtte medverka till att en ny utredning av frågan om tillförlitligheten av gällande metoder för bestämning av alkohol i blodet verkställes, innan de läggas till grund för ny lagstiftning. Sedan skrivelsen för yttrande remitterats till medicinalstyrelsen, har denna såsom eget yttrande åberopat, vad professorn Erik Wolff anfört i en särskild till styrelsen avlämnad promemoria, vari Wolff framhållit bland annat att Widmarkmetoden vore en fullgod metod för alkoholbestämning i färskt blod. — Nu omnämnda handlingar ha varit tillgängliga för utredningsmannen. Den svenska trafiknykterhetsutredningen grundade sitt bedömande av Widmarkmetoden på ett mycket stort undersökningsmaterial. Utredningens resultat i detta avseende vinner stöd av de undersökningar, som utförts av den västtyska utredningen. Med hänsyn härtill och till vad förut anförts om kritiken mot Bonnförsöken torde någon anledning icke föreligga att ifrågasätta Widmarkmetodens tillförlitlighet. Metoden måste, rätt tillämpad, anses vara en mycket god mätare av blodalkoholhalten. Metoden är däremot icke specifik för etylalkohol. Även andra flyktiga reducerande substanser, såsom metylalkohol, som ingår i träsprit, och aceton, som kan förekomma i blodet vid diabetes, ge utslag såsom för etylalkohol och kunna alltså medföra för höga analysvärden. 4—606673

50 Under senare år har framkommit en ny metod för alkoholbestämning, vilken är praktiskt taget specifik för etylalkohol, den s. k. ADH-metoden, utarbetad av professorn Theorell och docenten Bonnichsen. Metoden bygger på det av Bonnichsen och Wassén 1948 renframställda enzym, alkoholdehydrogenas (ADH), som spelar den största rollen för alkoholens nedbrytning i kroppen. Genom att metoden är i det närmaste specifik för etylalkohol kompletterar den väl den mindre specifika Widmarkmetoden. Tillräckligt omfattande undersökningar i den av Theorell och Bonnichsen väckta frågan om alkoholbildning i blodprov ha ännu icke kommit till stånd. Eventuella förändringar i blodets alkoholhalt under liden från provtagningen komma icke till synes i analysresultaten, vilken metod som än användes för analysen. Ett beaktande av möjligheten av sådana förändringar skulle innebära att man avstode från alkoholbestämning, till dess de nämnda undersökningarna genomförts. De konstaterade fallen av förändringar i blodprovs alkoholhalt ha gällt likmaterial. Något fall av alkoholbildning i färskt blod, förvarat i preparerade kapillärer, är icke känt. Vissa i Danmark utförda försök stödja uppfattningen att risken för alkoholbildning i sådant blod är mycket ringa. Skäl saknas därför att i avbidan på närmare undersökningar icke längre tillmäta alkoholanalyserna betydelse på grund av befarad alkoholbildning i kapillärerna. Vad nu sagts minskar givetvis icke angelägenheten av att ifrågasatta undersökningar snarast möjligt komina till utförande. Av det förut anförda framgår att Widmarkmetoden, om man bortser från det förhållandet att den icke är specifik för etylalkohol, är en mycket god metod för alkoholbestämning. Den medger exakta bestämningar och lämpar sig väl för rutinanalyser i stor skala. Då den tillämpats i dagligt bruk under en lång följd av år, föreligger mycket stor erfarenhet av metoden. Någon anledning att nu överge metoden vid alkoholbestämningar för rättsligt bruk synes därför icke finnas. Förfarandet bör emellertid ordnas på sådant sätt att bästa möjliga garantier vinnas för riktiga analysresultat. Tidigare (sid. 45) har lämnats en redogörelse för vissa åtgärder, som efter upptäckten av felen vidtagits å laboratoriet i syfte att minska riskerna för fel. Det kunde göras gällande att genom dessa åtgärder ordnats ett analysförfarande, som på bästa möjliga sätt tillgodoser önskemålen om fullt betryggande garantier. Erfarenheterna från laboratoriearbetet visa emellertid att betydande olägenheter föreligga även vid det sålunda tillämpade förfarandet. Främst bör nämnas att materialet för undersökningen är för litet. Att bygga ett bedömande på analys av endast tre kapillärer framstår många gånger såsom otillfredsställande. Ej så sällan visa de olika analysresultaten mindre god överensstämmelse inbördes. Analys av ett större material skulle i dessa fall möjliggöra ett säkrare bedömande. Ofta föreligga ej ens tre välfyllda kapillärer som analysmaterial. Det har icke varit ovanligt att åtminstone vissa av kapillärerna innehållit alltför små blodmängder eller att en kapillär gått

51 sönder. Det har därför förekommit att analysresultatet med denna metod grundat sig endast på analys av två kapillärer. Även om de två analysresultaten stämma väl överens inbördes, kan det likväl icke anses ur rättssäkerhetssynpunkt helt tillfredsställande att ett bedömande grundas på så litet material. Vid sidan härav framstår det såsom synnerligen önskvärt att kontrollen över analyserna och uträkningarna av analysresultaten göras ännu tillförlitligare än vad som är möjligt med det angivna provisoriska systemet. Erfarenheterna visa nämligen att även detta system medför vissa felrisker, vilka icke böra finnas, om systemet skall anses fullt betryggande. Särskilt ha svårigheter förelegat att helt undvika avläsningsfel vid vägning och titrering. Då de till samma blodprov hörande kapillärerna analyseras av olika laboratoriebiträden och då det är osannolikt att alla göra sig skyldiga till samma fel, kommer ett sådant fel visserligen till synes vid en jämförelse mellan de olika analysvärdena, men felet medför att analysresultatet måste förkastas och att analysmaterialet reduceras till två kapillärer. I början av 1955 förekommo trots den skärpta kontrollen ett flertal fall av oriktig anteckning vid vägning av samma slag som omnämnts i kap. II (sid. 21). Trots systemet med dubbla uträkningar, vilket i och för sig är tungt, har det ansetts nödvändigt med en ytterligare kontroll av uträkningarna genom den som utfärdat analysbevisen. Med hänsyn till de olägenheter, som sålunda yppats, framstår det såsom i hög grad önskvärt med en längre gående utbyggnad av analyssystemet, varvid främst kraven på ökat analysmaterial samt en skärpt och smidigare kontroll böra tillgodoses. Därjämte bör systemet vara så anordnat att olägenheterna med att Widmarkmetoden icke är specifik för etylalkohol undanröjas. Innan ställning tages till frågan hur analysförfarandet bör ordnas på lämpligaste sätt är det av intresse att något känna till de system, som tilllämpas i andra länder, där alkoholkoncentrationen i blodet tillmätes betydelse för bedömande av alkoholpåverkan. En kort redogörelse skall därför här lämnas för förhållandena i Danmark, Norge och Västtyskland, som i detta sammanhang synas erbjuda största intresset. I Danmark finnas icke några lagbestämmelser om att straffbar påverkan skall anses föreligga vid viss alkoholhalt. Blodprov tages emellertid i de flesta fall, och i praktiken ha domstolarna ansett personer med mer än en promille alkohol i blodet vid körtillfället straffbart påverkade. I särskilda fall kunna dock personer, som ha betydligt högre alkoholhalt, frikännas. Blodprov tages i tre kapillärer och analyseras enligt Widmarkmetoden. Därjämte sker även analys av urinprov. Enligt uppgift anses i Danmark några slutsatser av blodanalysen icke kunna dragas, om resultatet av denna icke vinner stöd av analys utav ett samtidigt med blodprovet taget urinprov. Enligt den norska lagstiftningen föreligger under alla omständigheter

52 straffbar påverkan beträffande den, som har större alkoholhalt i blodet än 0,5 promille. Blodprov tages i sex kapillärer. Tre av dessa fyllas i ett sammanhang. Därefter göres ett uppehåll på minst en halv timme, varefter de återstående tre kapillärerna fyllas. Samtliga kapillärer analyseras enligt Widmarkmetoden. I Västtyskland har icke uppställts någon presumtion för straffbar påverkan vid viss blodalkoholhalt. Denna tillmätes dock stor betydelse, när det gäller att bedöma om påverkan föreligger eller ej. Blodprov tages därför regelmässigt å förare, som misstänkas för alkoholpåverkan. Blodprovet förvaras dock i allmänhet icke i kapillärer utan i s. k. venyler, d. v. s. glasrör som rymma omkring 5—8 milliliter, vilket är betydligt mera än innehållet i tre kapillärer. Blodprovsanalysen har genomgående skett efter Widmarkmetoden. 1953 föreskrevs emellertid i Bayern att blodproven skulle analyseras efter såväl Widmark- som ADH-metoden. Enligt uppgift användes ADH-metoden för blodalkoholbestämningar även på andra håll i Västtyskland, dock ej för regelbundna undersökningar annorstädes än i Bayern. Utredningen har haft tillgång till vissa upplysningar rörande det i Bayern tillämpade systemet. Den direkta anledningen till att ADH-metoden där infördes vid sidan av Widmarkmetoden var ett fall, där man observerat stor oöverensstämmelse mellan analyser, som verkställts efter båda metoderna. Vid en blodanalys utförd enligt Widmarkmetoden hade erhållits ett analysvärde av 1,61 promille, och därav hade dragits den slutsatsen att den misstänkte vid anmärkningstillfället med till visshet gränsande sannolikhet icke längre var i stånd att föra motorfordon. Något senare hade emellertid blodprovet kontrollundersökts enligt ADH-metoden, varvid erhållits ett analysvärde av endast 1,05 promille. På grund härav ansåg man sig icke kunna fasthålla vid det tidigare uttalandet om den misstänktes möjlighet att föra motorfordon. — Erfarenheterna av det nya bayerska systemet ha varit goda. Det framhålles att blodalkoholbestämningens bevisvärde knappast längre dragés i tvivelsmål av de misstänkta. Den tidigare omnämnda västtyska utredningen har tagit upp frågan om utbyggnad av det i Västtyskland i allmänhet gällande analyssystemet. Såsom framgår av det förut anförda, har den tyska utredningen ansett Widmarkmetoden tillförlitlig och utgått ifrån att denna metod skall bibehållas för blodalkoholbestämning. Som en särskild fördel framhålles metodens stora känslighet. Utredningen förordar emellertid att vid sidan av alkoholbestämningar enligt Widmarkmetoden sådana bestämningar regelbundet skola utföras även enligt ADH-metoden. Såsom motivering härför framhålles att även om genom användning av standardlösningar med känd alkoholhalt garanti föreligger för att Widmarkmetoden utföres enligt givna föreskrifter och för att invändningar av teknisk art ej kunna riktas mot analysarbetet, så kommer likväl den mänskliga otillräckligheten att bestå, vilken icke utesluter fel i enskilda fall. Det framhålles vidare att om två, efter olika metoder

53 genomförda undersökningar visa överensstämmande värden, så har ett sådant resultat otvivelaktigt högre bevisvärde än resultatet efter användningen av endast en analysmetod. Analyssystemen i Norge, Danmark och Västtyskland bygga samtliga på ett större analysmaterial än tre kapillärer, som i Sverige under lång tid legat till grund för analysförfarandet. Att materialet i Sverige varit så ringa är desto mera anmärkningsvärt som här liksom i Norge särskilt stor vikt lagts vid blodanalyserna genom de lagstadgade fasta blodalkoholgränserna. I början av mars 1955 hade utredningsmannen ett samtal med föreståndaren för Köpenhamns universitets farmakologiska institut, professorn Knud O. Möller, vilken är en framstående dansk kännare av frågorna om bestämmande av blodalkoholhalten och dess betydelse för bedömande av graden av påverkan hos en motorförare. Möller framhöll därvid såsom sin mening att analys av endast tre kapillärer icke är tillräckligt för ett säkert bedömande av alkoholhalten i blodet och rekommenderade det danska systemet med analys av urinprov vid sidan av blodprov i tre kapillärer. Möller ansåg däremot ett system, som byggde på analys av sex kapillärer, alltför komplicerat. Av samtalet framgick den stora betydelse som i Danmark tillmätes urinprovet. Från rättskemiska laboratoriets sida har tidigare fråga väckts om en utbyggnad av analyssystemet. Sålunda har laboratoriets föreståndare i skrivelse den 21 juni 1954 till medicinalstyrelsen framhållit att ADH-metoden måste komma till användning vid undersökning av blod i sådana rattfylleriärenden, där misstanke om förtäring av spritsurrogat föreligger eller där operativt ingrepp under eternarkos utförts före provtagningen. Vidare ifrågasattes, om det icke borde föreskrivas att förutom blodprov även urinprov från alla för rattfylleri misstänkta personer borde insändas till laboratoriet för undersökning. I en promemoria den 14 februari 1955 till medicinalstyrelsen har föreståndaren föreslagit insändande av dubbla askar kapillärer för Widmarkbestämning. Stora fördelar synas vara förbundna med ett analyssystem, där blodanalyserna utföras såväl enligt Widmark- som enligt ADH-metoden. Olägenheterna med att Widmarkmetoden icke är specifik för etylalkohol äro med detta system undanröjda. Om andra flyktiga organiska substanser inverkat på Widmarkanalyserna, kommer detta omedelbart fram vid en jämförelse med de resultat, som erhållits vid ADH-analyserna. Särskild hänsyn behöver icke tagas till om blodprovet härrör från en person, som lider av diabetes. Vidare innebär systemet en mycket god kontroll över riktigheten av analysresultaten. Om med den ena metoden analysresultatet skulle bli oriktigt på grund av ett fel som ej är alltför ringa, kommer detta genast till synes vid en jämförelse med det resultat, som erhållits med den andra metoden. Då de två metoderna grunda sig på helt olika principer, synes man icke böra i praktiken räkna med möjligheten att vid analysen enligt den andra meto-

54 den samtidigt föreligger ett lika stort fel, som gör att analysresultaten bli överensstämmande. Någon säkrare kontroll av analysresultaten än den som sker genom att båda metoderna användas vid sidan av varandra, synes icke stå att erhålla. En kontroll av blodanalyserna enbart genom analys av urinprov såsom sker i Danmark torde icke vara lika effektiv. Urinanalyserna ge icke någon möjlighet att bedöma den exakta blodalkoholhalten utan tillåta variationer av denna inom jämförelsevis vida gränser. Med hänsyn till den svenska lagstiftningens fasta promillegränser synes därför en kontroll av blodanalyserna endast genom analys av urinprov icke tillräcklig. På nu angivna grunder enades utredningsmannen och experterna vid de inledningsvis i detta kapitel omnämnda överläggningarna om att blodprov borde tagas i sex kapillärer i stället för tre och att blodanalyserna borde ske såväl enligt Widmark- som enligt ADH-metoden. Analyserna ansågos böra ordnas så att tre kapillärer såsom förut analyserades enligt Widmarkmetoden och två enligt ADH-metoden, varjämte en kapillär skulle användas såsom reserv för den händelse analysen av någon av de fem andra misslyckades. Denna mening rörande sättet för analysernas ordnande biträddes av professorn Wolff och docenten Bonnichsen, vilka även deltogo i överläggningarna. Vid överläggningarna förelågo icke några upplysningar om de överväganden, som i detta hänseende gjorts av den förut nämnda västtyska utredningen. Det må vara ytterligare ett stöd för den intagna ståndpunkten rörande värdet av två skilda analyssystem att båda utredningarna oberoende av varandra kommit till samma resultat i denna fråga. Vid överläggningarna ansågs att för ytterligare kontroll borde vid sidan av blodanalysen även utföras analys av urinprov enligt ADH-metoden. Alkoholhalten i urinen spelar ej i och för sig någon roll för bedömande av påverkansgraden utan har betydelse endast genom de slutsatser, som därav kunna dragas om alkoholhalten i blodet. Alkoholhalten i urinen överstiger i allmänhet blodets alkoholhalt. Detta är dock icke fallet under den tid, som åtgår för alkoholens uppsugning i kroppen, då förhållandet är det motsatta. Analys av urinprov kan därför i manga fall vara till välbehövlig ledning för beräknande av tidpunkten för spritförtäring. Om urinprovet visar hög alkoholhalt, lärer t. ex. icke med framgång kunna göras gällande att alkoholförtäringen skett kort tid före provtagningen. Däremot kunna, såsom förut framhållits, ur de resultat, som erhållas vid urinanalyserna, icke dragas några bestämda slutsatser rörande den exakta mängden alkohol i blodet. 1 Tidigare har berörts möjligheten av att alkohol bildas i blodprov under tiden från provtagningen till analysen. Då man icke torde böra räkna med möjligheten av alkoholbildning i urinprov, vinnes genom analys härav större trygghet för att eventuell alkoholbildning i blodprovet skall märkas än om 1 Om förhållandet mellan alkoholhalten i blodet och i urinen se vidare trafiknykterhetsutredningens betänkande SOU 1953: 20 sid. 92.

55 endast blodprov analyseras. Urinprovet erbjuder jämväl den fördelen att provet, som endast till en mindre del förbrukas vid analysen, vid förvaring i kylrum kan sparas upp till ett år. Skulle, såsom ibland förekommer, efter det analyserna av ett blodprov slutförts å laboratoriet, av någon orsak önskemål framkomma om ytterligare kontroll av analyserna, finnes alltså en möjlighet härtill genom att utföra nya analyser av urinprovet. 1 I trafikbrottslagen 4 § 1 mom. finnes den bestämmelsen att föraren skall dömas Lill samma straff som för rattfylleri, om han av annat berusningsmedel än starka drycker var så påverkad att det kan antagas att han icke på betryggande sätt kunnat föra sitt fordon. Till sådana berusningsmedel höra sömnmedel, som under senare år kommit till allt större användning. Vederbörande kan efter förtäring av sömnmedel vara helt olämplig att föra motorfordon. Frågan om sömnmedel förtärts kan emellertid icke avgöras genom analys av de små blodmängder, som i vanliga fall äro tillgängliga för analys. Däremot kan genom analys av urinprovet fastställas om sömnmedel förekommer i kroppen eller ej. I särskilda fall kan det vara av stort värde att kunna utföra en sådan analys. 2 Den västtyska utredningen har även behandlat frågan om urinanalysens betydelse för fastställande av alkoholhalten i blodet. Utredningen ansåg att några säkra slutsatser icke kunde dragas av urinalkoholbestämning och avböjde därför att rekommendera urinanalyser vid sidan av blodanalyserna. Det är riktigt att ännu många frågor äro olösta, när det gäller urinens alkoholhalt och dess förhållande till blodalkoholhalten. Detta hindrar emellertid icke att urinanalyserna i de fall, då alkoholhalten i urinen ligger avsevärt högre än alkoholhalten i blodet, utgöra ett mycket gott stöd för riktigheten av blodanalyserna. Erfarenheten visar att dessa fall äro de i praktiken oftast förekommande. Därjämte torde finnas goda möjligheter att genom forskning öka urinanalysernas betydelse för bedömande av hithörande frågor. RB 28 kap. 12 § medgiver rätt att vid kroppsbesiktning, om det erfordras, taga blodprov och att utföra annan undersökning, som kan ske utan nämnvärt men. Tagande av urinprov torde vara att hänföra till sådan annan undersökning än tagande av blodprov, som omnämnes i stadgandet. I anledning av de överväganden rörande lämpligaste analyssystem, för vilka i det föregående redogjorts, hemställde utredningsmannen i skrivelse den 15 mars 1955 till medicinalstyrelsen att styrelsen måtle så skyndsamt som möjligt med omedelbar verkan utfärda föreskrifter om att läkare hade att vid undersökning för påvisande av alkoholpåverkan taga dels blodprov i sex kapillärer, dels ock särskilt urinprov att jämte undersökningsprotokoll i gemensam försändelse insändas till laboratoriet. I enlighet härmed föreskrev medicinalstyrelsen i cirkulär den 15 april 1955 angående analys av blodprov för alkoholbestämning m. m. (MF nr 36/1955) att vid blodprovs1

Jfr bilaga 2 sid. 80. 2 Jfr bilaga 2 sid. 80.

56 tagning sex kapillärer skulle fyllas samt att även ett urinprov skulle tagas. Medicinalstyrelsen har därefter låtit utarbeta ett nytt formulär till undersökningsprotokoll, där i förhållande till tidigare formulär vidtagits vissa ändringar, huvudsakligen föranledda av de nya föreskrifterna om tagande av blodprov och urinprov, bilaga 1. Däremot ha några förändringar icke skett beträffande de särskilda prov, som man låter den misstänkte utföra för att utröna, om han visar yttre tecken på alkoholpåverkan. I Danmark och Västtyskland får den misstänkte vid undersökningen utföra även ett skriftprov, vilket upprepas senare, då han med säkerhet är nykter, varefter jämförelse sker mellan de två proven. För att söka utröna värdet av sådana skriftprov har utredningsmannen efter framställning från laboratoriet i skrivelse den 2 juli 1955 till polismästaren i Stockholm hemställt att vid stockholmspolisen skriftprov måtte i viss utsträckning anordnas försöksvis från personer, misstänkta för trafikonykterhet. I anledning härav ha sådana försök kommit till stånd, men den sålunda påbörjade undersökningen har ännu ej hunnit avslutas. Cirkuläret trädde i kraft den 1 juni 1955. Efter denna dag har alltså det för alkoholanalyserna å laboratoriet tillgängliga undersökningsmaterialet väsentligt utökats. Av naturliga skäl kunde emellertid det föreslagna analyssystemet icke omedelbart tillämpas i full utsträckning. Härför var det nödvändigt med viss personalförstärkning. Genom beslut den 30 juni 1955 medgav Kungl. Maj :t sådan förstärkning. Härefter erfordrades viss tid för anställande av personal och för att upplära den nya personalen, särskilt beträffande ADH-metoden. De extra tre kapillärerna med blod analyserades därför till en början endast i särskilda fall och då enligt Widmarkmetoden, såsom när analysen av någon eller några av de andra misslyckats eller när särskild kontroll av analysresultatet ansågs erforderlig. Urinanalyserna kunde dock omedelbart utföras. Detta skedde redan från början enligt ADH-metoden. Efter en kortare tid kunde även i viss utsträckning blodanalyser enligt ADH-metoden göras. Dessa utfördes till en början i tveksamma fall, där kontroll ansågs särskilt önskvärd, samt i fall, där analysresultatet låg i närheten av något gränsvärde. Från och med den 20 augusti 1955 har det nya analyssystemet kunnat tillämpas i full utsträckning.

K A P I T E L VII Utformningen av det nya analysförfarandet

Den nya organisationen å alkoholavdelningen har genomförts under ledning av docenten Roger Bonnichsen. Efter den 20 augusti 1955 har analysförfarandet varit ordnat i huvudsak på följande sätt. Av det insända blodprovet analyseras som regel tre kapillärer enligt Widmarkmetoden och två kapillärer enligt ADH-metoden, medan en kapillär behålles i reserv. Andra kombinationer äro dock tänkbara, om detta visar sig nödvändigt av särskilda skäl, såsom att någon eller några kapillärer innehålla för litet blod. Det är vid ADH-metoden möjligt att utföra flera analyser å den blodmängd, som finnes i en kapillär. Det vore därför tänkbart att endast en kapillär användes för ADH-analyserna. Man har dock icke velat tillämpa ett sådant system, då det ansetts att analysresultatet blir säkrare, om blodet från två kapillärer användes. Skulle vid provtagningen eller eljest beträffande en kapillär ha förekommit något fel, som inverkar på blodalkoholhalten, kommer detta icke fram vid en jämförelse mellan ADH-analyserna, om dessa utföras uteslutande med blodet från denna kapillär. Om i stället två kapillärer användas, av vilka den ena icke är behäftad med felet, kommer felet till synes vid en sådan jämförelse. Skulle emellertid endast en kapillär finnas tillgänglig för ADH-analys, göras å blodet i denna kapillär dubbla analyser enligt ADH-metoden. Varje till ett blodprov hörande kapillär analyseras som regel av olika laboratoriebiträden. Vid stor arbetsbelastning har det dock i vissa fall varit nödvändigt att samma biträde analyserat två kapillärer, men detta har alltid skett i olika serier. Urinprovet, som medger analyser till mycket stort antal, analyseras i allmänhet genom två analyser enligt ADH-metoden. Analysen utföres även här av särskilt laboratoriebiträde. Om emellertid önskvärd överensstämmelse mellan resultaten av blod- och urinanalyserna icke erhålles, göres urinanalysen om, oftast efter Widmarkmetoden. Med den arbetsbörda, som förelåg under våren 1956, sysselsatte Widmarkanalyserna fyra laboratoriebiträden och ADH-analyserna likaledes fyra biträden, av vilka ett preparerade blodet i kapillärerna för analys. Ett biträde sysslade med urinanalyserna. Därjämte användes ett biträde för särskilda kontroller, såsom analys av sjätte kapillären i de fall, då så erfordrades. ADH-metoden var, när den började tillämpas å laboratoriet, icke utarbetad för rutinanalyser i stor skala, då den icke förut i Sverige använts för sådant ändamål. Å laboratoriet ha emellertid kunnat genomföras förenk-

58 lingar i metoden, så att den blivit mera lämpad än tidigare för rutinanalyser. Efter genomförandet av dessa åtgärder kunna med den förut angivna personalen dagligen analyseras sammanlagt omkring 150 kapillärer enligt ADH-metoden och 192 kapillärer enligt Widmarkmetoden. ADH-metoden är därför i fråga om blodanalyserna numera icke väsentligt mera tidsödande än Widmarkmetoden. Det torde därjämte vara möjligt att ytterligare förenkla metoden, sedan mera erfarenhet vunnits av dess tillämpning. Rörande metodens närmare utformning å laboratoriet hänvisas till bilaga 2. Widmarkanalyserna utföras enligt det i kap. II omnämnda tillvägagångssättet, kompletterat med de i kap. V berörda särskilda säkerhetsåtgärderna. De vid analyserna förut använda arbetslapparna och arbetsböckerna ha emellertid numera slopats. I stället användas vid analyserna särskilda blad, å vilka göras anteckningar om blodmängd, titrervärde, blindvärde och tiosulfatens titer efter spädningen. Uträkningarna av analysresultaten införas också å dessa blad, där även uträkningen av medelvärdet för Widmarkanalyserna antecknas. Dubbla uträkningar av Widmarkanalyserna förekomma numera endast i vissa fall. De särskilda bladen samlas i pärmar. Genom att använda samma blad vid analyserna och vid uträkningarna har den felkälla, som förut inf öringarna från arbetslapp till arbetsbok utgjorde, eliminerats. Resultaten av ADH-analyserna antecknas även å lösa blad. Från dessa göras emellertid särskilda sammanställningar över analyserna. Dessa överföringar bli föremål för en speciell kontroll. Varje laboratoriebiträde räknar själv ut resultaten av sina analyser. Detta gäller såväl Widmarksom ADH-analyserna. Någon kontorspersonal användes alltså icke längre för dessa uträkningar. Alkoholhalten i de för kontroll av Widmarkanalyserna använda standardlösningarna var till en början känd för den laboratoriepersonal, som analyserade lösningarna. Då emellertid kontrollen måste anses effektivare, om alkoholhalten är okänd vid analyserna, infördes på sommaren 1955 den ordningen att lösningarnas alkoholhalt varierar och att stickprovsvis insättas lösningar med en alkoholhalt, som är okänd för de laboratoriebiträden, som utföra analysen. På grund av den stora olikheten mellan Widmarkmetoden och ADH-metoden är det icke tänkbart att ett resultat, som erhållits enligt den ena metoden, kan obehörigen påverka analysresultatet beträffande samma blodprov enligt den andra metoden. Förut har ingående redogjorts för hur uträkning sker av analysresultaten enligt Widmarkmetoden. Vid ADH-metoden erhållas vissa värden genom avläsning på en särskilt för varje analys med tillhjälp av standardlösningar med känd alkoholhalt upprättad kurva. De sålunda erhållna värdena användas sedan vid uträkningen av analysresultaten. Arbetet är därjämte så ordnat att den personal, som utför analysarbetet enligt den ena metoden, icke under arbetet korresponderar med den personal, som sköter analysarbetet enligt den andra metoden.

59 Efter hand som analyserna färdigställts jämföras de värden å blodalkoholhalten, som erhållits enligt de två metoderna. En jämförelse sker även med värdet för urinanalyserna. Om därvid god överensstämmelse råder mellan analysresultaten, anses detta utgöra belägg för att resultaten äro riktiga. Någon kontrollräkning av dessa göres icke annat än i fråga om gränsvärden. Den omständigheten att fem värden, som utarbetats av som regel fem eller i varje fall minst fyra olika personer och med tillämpning av två olika system, överensstämma med endast vissa mindre avvikelser anses utgöra en betryggande garanti för att resultaten äro riktiga. Härtill kommer det ytterligare stöd, som urinanalyserna erbjuda. Är däremot överensstämmelsen mindre god, verkställes kontrollräkning och, om överensstämmelse likväl icke ernås, ytterligare en analys enligt ADH-metoden å det för ADHanalyser preparerade blodet. Skulle efter sådan analys tillfredsställande värden icke ha erhållits, analyseras även den till blodprovet hörande sjätte kapillären, vilken, om den icke redan använts, sparats såsom reserv. Denna kapillär analyseras i regel enligt ADH-metoden. Om det anses erforderligt, utföras även nya urinanalyser. För bedömande av frågan om tillräckligt god överensstämmelse föreligger mellan analysresultaten ha å statistiska institutionen i Uppsala utarbetats särskilda normer, för vilka närmare redogöres i bilaga 3. Den del av urinprovet, som icke använts vid analyserna, förvaras efter tillsats av fluorid i kylrum under ett år för att möjliggöra framtida kontroll av analysresultatet, därest så skulle anses önskvärt. 1 Den sjätte kapillären blod analyseras icke i andra fall än då i enlighet med vad i det föregående anförts den måste användas för komplettering av de övriga eller analys sker för ytterligare kontroll av de förut utförda analyserna. Som regel analyseras alltså icke denna kapillär utan sparas några månader för eventuell efterkontroll. 2 Möjlighet att förvara detta prov under längre tid finnes emellertid genom att på vanligt sätt preparera blodet för analys och därefter nedfrysa provet. Härefter kan provet analyseras enligt ADH-metoden under närmast obegränsad tid. För närvarande finnes emellertid icke å laboratoriet apparatur för nedfrysning. Det nya systemet har hittills tillämpats i full utsträckning i omkring ett år. Under tiden den 20 augusti—den 31 december 1955 ha analyserats omkring 3 600 blodprov och under första halvåret 1956 något över 5 000 prov. Med vissa undantag ha resultaten av Widmark- och ADH-analyserna visat god 1 I juni 1956 ha, såsom omnämnes i bilaga 2, sid. 80, å laboratoriet företagits undersökningar rörande urinprovets hållbarhet genom analyser av urinprov, som förvarats nära ett år. Vid analys av sådana prov ha genomgående erhållits värden, som praktiskt taget helt överensstämt med de värden, som erhöllos vid den första analysen omedelbart efter det proven inkommit till laboratoriet. Den verkställda undersökningen har alltså visat att urinprovens hållbarhet är mycket god. 2 Samtidigt med den i not 1 omnämnda undersökningen av urinprovens hållbarhet har även blodprovens hållbarhet undersökts å laboratoriet. Därvid har man funnit att vid förvaring alkoholhalten i blodproven minskar någon tiondels promille och håller sig så 5—6 månader men icke längre. Analyser av prov, som varit äldre, ha givit helt otillförlitliga värden. Jfr bilaga 2 sid. 80.

överensstämmelse. Värdet av urinanalyserna ligger i de flesta fall avsevärt högre än värdet av blodanalyserna. Hittills har det varit möjligt att undvika nämnvärd balans i analysarbetet, varför analyserna kunnat utföras endast någon eller några dagar efter det proven inkommit till laboratoriet, dock med undantag för urinanalyserna, som ibland gjorts något senare. Däremot har en ganska stor balans förelegat beträffande utfärdande av analysbevis, vilket sammanhängt — förutom med den starka ökningen av antalet inkomna prov — med de stora anspråk, som omorganisationen ställt å ledningen för alkoholavdelningen. Denna balans har dock kunnat i huvudsak avarbetas under vinter- och vårmånaderna, då större vana av det nya förfarandet erhållits. Det är angeläget att balans kan undvikas i det följande. Arbetet bör vara så ordnat att analysbevisen kunna expedieras inom tre veckor från det proven inkommit till laboratoriet. Den i det föregående omnämnda ökningen under senare år av antalet till laboratoriet inkomna blodprov för alkoholbestämning har fortsatt under 1955 och 1956. Ökningen utgjorde 1954 i förhållande till 1953 omkring 900 prov eller något över 12 procent. Under 1955 inkommo omkring 1 500 flera prov än under 1954. Ökningen utgjorde, jämfört med 1954, omkring 18 procent. Under oktober 1955 var ökningen omkring 63 procent jämfört med oktober föregående år. Denna kraftiga stegring fortsatte emellertid icke under november och december 1955. Under första halvåret 1956 utgjorde ökningen över 1 300 prov eller mer än 33 procent jämfört med första halvåret 1955. Under juli 1956 inkommo 1 537 prov mot 1 043 prov under juli 1955. Ökningen var alltså under denna månad nära 500 prov eller omkring 50 procent. Å laboratoriet utförda undersökningar visa att ökningen under 1954 och 1955 till största delen är att hänföra till mopedisterna, från vilka en ganska stor del av de under 1955 insända blodproven tagits. Antalet från bilister tagna blodprov har visserligen också ökat något, men denna ökning motsvarar icke bilarnas ökade andel i trafiken under motsvarande tid. Antalet till laboratoriet insända blodprov, som tagits från andra motorcyklister än mopedister, är ungefär lika stort under 1955 som under 1954. I medicinalstyrelsens cirkulär den 8 juni 1932 angående analys av blodprov för alkoholbestämning förutsattes att blodprov skulle tagas i fingerblomman eller i örsnibben. I praktiken torde provet i de flesta fall ha tagits i fingerblomman. Ett sådant förfarande måste emellertid anses vara förenat med vissa olägenheter. Ofta är fingerblommans hud tjock, och detta medför ibland svårigheter att efter ett instick få tillräckligt med blod för att fylla kapillärerna. Antingen bli då kapillärerna dåligt fyllda eller också pressas blod fram vid provtagningen med risk för att provet kommer att innehålla för mycket blodserum med annan alkoholhalt än helblodet. Då det i vissa fall kan vara svårt att ordentligt rengöra fingerblomman, föreligger därjämte risk för att föroreningar komma med i blodprovet. Motsva-

61 rande olägenheter synas icke vara förbundna med tagande av blodprov i örsnibb. Huden är där tunn, och som regel torde några svårigheter att erhålla tillräckligt med blod icke föreligga, örsnibben är också jämförelsevis lätt att rengöra. I anledning härav framhöll utredningsmannen — efter överläggningar med professorerna Jorpes, Theorell och Wolff ävensom docenten Bonriichsen — i den förut omnämnda skrivelsen den 15 mars 1955 till medicinalstyrelsen att vid överläggningarna uttalats den uppfattningen att blodprov borde tagas i örsnibb samt att, om det visade sig svårt att erhålla tillräckligt blod från ett snitt borde, till undvikande av att blod pressades ut för att erhålla tillräcklig kvantitet, ytterligare ett snitt göras. Denna uppfattning har godtagits av medicinalstyrelsen som i cirkulär den 15 april 1955 angående analys av blodprov för alkoholbestämning m. m. föreskrivit att blodprov skall tagas i örsnibb. Från den 1 juni 1955, då cirkuläret trädde i kraft, torde alltså blodtagningen regelmässigt ha skett i örsnibb. Förfarandet synes ha medfört svårigheter för vissa av de provtagande läkarna. Om insnittet utföres på lämpligt sätt, torde provtagningen vara jämförelsevis enkel. Jfr diskussion i Svenska läkartidningen 1955 sid. 1691 och 1950. Blodprov kan även tagas i större glasrör s. k. venyler, som rymma betydligt mera blod än kapillärer, ca 5—8 milliliter. För att erhålla den större blodmängden måste blodet tagas från en ven. Som regel göres insticket i armbågsvecket. I Västtyskland användas, såsom tidigare nämnts, i regel venyler vid blodprovstagningen. Antingen äro dessa preparerade för att förhindra blodets koagulering eller också användas de utan preparering, varvid blodet koagulerar. I sådant fall analyseras icke helblodet utan blodserum. Tyska rättsmedicinska institut synas föredraga alkoholbestämning i blodserum i stället för helblod, möjligen beroende på svårigheten att preparera venyler så att blodet icke koagulerar. Härvid erhållas emellertid för höga analysvärden, vilka måste reduceras för att få fram alkoholhalten i helblodet. Detta sker genom att dividera analysresultatet med 1,2. Genom denna räkneoperation kunna icke helt exakta värden erhållas. Den förut omnämnda västtyska utredningen rekommenderar icke kapillärer för blodprovstagningen. Utredningen framhåller att användningen av kapillärer i stället för venyler innesluter en mängd felmöjligheter och därför principiellt icke kan rekommenderas. Vidare anföres att nyttjandet av både Widmark- och ADH-metoden fordrar en större blodmängd, som icke kan tagas i kapillärer. Till stöd för uttalandet om felmöjligheterna åberopas en undersökning av ett material om 50 000 blodprov, som tagits i kapillärer. F r å n varje person hade samtidigt tagits prov i fyra kapillärer. Vid analyserna förelågo mellan de olika kapillärerna skillnader på genomsnittligt 0,2 promille, vilka voro att hänföra till fel vid blodprovstagningen. Den största fördelen med att använda venyler vid blodprovstagningen är att en stor blodmängd finnes tillgänglig för analys. Analyserna komma

härigenom att avse exakt samma mängd blod eller blodserum. Detta är av stor betydelse för erhållande av goda analysresultat. Skulle analysen misslyckas, finnes alltid möjlighet att göra om analysen, till dess den kommit under kontroll. Å andra sidan medför systemet med venyler svårighet att analysera helblod. Att analysera serum nödvändiggör omräkning av analysresultaten och innebär en omgång, som är förenad med vissa felkällor. En annan olägenhet med venyler är att endast ett blodprov tages. Skulle av någon orsak detta förorenas med förändring av alkoholhalten som följd, finnes ingen möjlighet att upptäcka felet. En undersökning av felmöjligheterna vid blodprovstagningen liknande den nyssnämnda tyska undersökningen av blodprovstagning i kapillärer kan icke göras, om blodprov tages endast i en venyl. Erfarenheterna i Sverige giva icke belägg för att användning av kapillärer skulle medföra fel av den storlek, som påträffats vid den tyska undersökningen. Vid användningen av ADH-metoden är man ej beroende av särskilt stora blodmängder. Enligt vad som förut framhållits kan man med denna metod utföra flera analyser å den blodmängd, som finnes i en välfylld kapillär. På grund av det anförda synes något bestämt företräde icke kunna givas användningen av venyler framför kapillärer. Enligt medicinalstyrelsens förut omnämnda cirkulär den 15 april 1955 utgår kostnaden för analys av blodprov för alkoholbestämning efter en av medicinalstyrelsen fastställd taxa och skall kostnaden ersättas av den som begärt analysen. Efter den 1 juni 1955 utgår ersättningen med 40 kronor för varje person, från vilken blodprov tages. I detta belopp ingår ersättning även för urinanalyserna. Enligt lagen den 20 december 1946 om återgäldande av kostnad för blodundersökning i brottmål skall — i fråga om skyldighet att till statsverket återgälda kostnad för tagande av blodprov å den som misstankes för brott samt undersökning av sådant blodprov — vad i 31 kap. rättegångsbalken är stadgat om kostnad, som enligt rättens beslut utgår av allmänna medel, äga motsvarande tillämpning. Tagande av urinprov och fastställande av alkoholhalten i urinen sker för särskild kontroll av erhållna värden å alkoholhalten i blodet. Åtgärderna höra därför till blodundersökningen och tjäna icke något självständigt ändamål. Med hänsyn härtill äro bestämmelserna i 1946 års lag tillämpliga jämväl å den del av analyskostnaden, som är att hänföra till urinanalysen.

K A P I T E L VIII Uttalanden av utredningsmannen om det nya analyssystemet

Såsom förut framhållits ställer utformningen av den svenska lagstiftningen om straff för trafikonykterhet med dess fasta promillegränser stora krav på exaktheten av de blodanalyser, som göras för att fastställa alkoholhalten i en misstänkt förares blod. Vid alla kemiska analysmetoder måste man emellertid räkna med att i viss utsträckning förekomma fel, som göra att de erhållna resultaten aldrig äro helt exakta. Detta gäller även de två analysmetoder, som nu användas vid alkoholanalyserna. De analysvärden, som erhållas enligt dessa metoder, ange alltså icke exakt alkoholkoncentrationen i det analyserade blodet utan äro behäftade med vissa fel, avseende, förutom behandlingen av blodprovet å laboratoriet, även blodprovstagningen och förvaringen under transporten av blodprovet från den provtagande läkaren till laboratoriet. Felen å laboratoriet äro icke endast direkta analysfel utan även räknefel och anteckningsfel. Att fel förekomma framgår omedelbart av det förhållandet att vid flera analyser av samma blod som regel icke helt överensstämmande resultat erhållas utan större eller mindre variationer mellan resultaten föreligga. För att få så säker kännedom som möjligt om alkoholhalten i det analyserade blodet är vetskap om storleken av de fel, som sålunda kunna förekomma vid provtagningen, i samband med transporten av blodprovet och vid analyserna, nödvändig. Detta problem har tidigt uppmärksammats i samband med den rättsliga bedömningen av alkoholanalyserna. Då utlåtandena grundade sig på medelvärdet av tre Widmarkanalyser, räknade man med ett medelfel, icke överstigande 0,05 promille, och gjorde avdrag för ett tredubbelt sådant medelfel med 0,15 promille. Om endast två analyser förelågo, höjdes avdraget till 0,20 promille. Efter omläggning av analysförfarandet kunde de tidigare använda avdragen givetvis icke nyttjas såsom uttryck för de fel, som äro förknippade med det nya förfarandet. För att vinna kunskap om dessa fel var en särskild statistisk undersökning nödvändig. Denna har utförts av professorn Herman Wold, vilken såsom expert biträtt utredningen. Wold har sedan våren 1955 med biträde av personal å statistiska institutionen vid Uppsala universitet på grundval av 1955 och 1956 års analyser utrett de här föreliggande statistiska problemen. Härigenom har kännedom erhållits om de felmöjlig-

64 heter, som vidlåda de nu använda analysmetoderna. För den av Wold genomförda undersökningen lämnas en utförlig redogörelse i bilaga 3, till vilken hänvisas. Här skola emellertid upptagas några av de spörsmål, som uppkommit vid den statistiska undersökningen. Såsom framgår av bilaga 3 äro felen av olika typer: systematiska fel och slumpmässiga fel samt såsom en mellanform systematiska fel av kort varaktighet, vilka särskilt uppträda under själva analysarbetet såsom »försöksfel», k n u t n a till en hel analysserie. Genom den statistiska bearbetningen av analysresultaten har kännedom vunnits om storleken av de förekommande slumpmässiga felen (analysmetodens mätfel). Dessa fel torde vad analysarbetet beträffar särskilt bestå i vägnings- och mätningsfel, såsom vid Widmarkmetoden invägningsfel och titreringsfel samt vid ADH-metoden vägnings- och pipetteringsfel ävensom avläsningsfel på spektrofotometern. Såsom närmare utvecklas i bilaga 3 bör mätfelet bestämmas på det analysmaterial, som erhålles vid rutinanalyserna å rättskemiska laboratoriet. Den nu verkställda statistiska bearbetningen har också uteslutande grundat sig på de analysresultat, som erhållits vid det dagliga analysarbetet å laboratoriet. Vid bearbetningen har framräknats ett generellt mätfel hos Widmarkmetoden av omkring 0,06 och hos ADH-metoden av 0,09—0,10 promilleenheter. 1 För att de sålunda uträknade värdena skola med viss sannolikhet täcka de vid en enskild analys förekommande slumpmässiga felen fordras att strukturen hos felkällorna är konstant från försök till försök eller såsom m a n också kan uttrycka saken, att fördelningen av de slumpmässiga felen är under statistisk kontroll. Om däremot analysprocessen icke är under sådan kontroll, kan ett generellt mätfel icke användas såsom uttryck för osäkerheten i bestämningarna. Här måste man söka uppskatta mätfelet för varje enskilt fall. Det mätfel, som man förut räknat med för Widmarkanalyserna, har överstigit det genomsnittliga mätfelet för dessa analyser. Man har emellertid tidigare icke beaktat frågan om analysprocessen varit under statistisk kontroll, varför man icke k a n veta, om det varit ur rättslig synpunkt betryggande att grunda de rättsliga utlåtandena å det förut tillämpade mätfelet. För att säkerställa att analysprocessen är under statistisk kontroll föras sedan slutet av oktober 1955 å laboratoriet fortlöpande särskilda s. k. kontrollkort, som grafiskt åskådliggöra utfallet av analysprocessen. Å dessa kort antecknas beträffande varje analysmetod för sig skillnaden mellan det högsta och det lägsta värdet för alkoholhalten i samme persons blod. Å korten ha utmärkts två gränser, innanför vilka de flesta av värdena skola 1 Mätfelet och medelfelet äro icke identiska begrepp. Medelfelet erhålles genom att dividera mätfelet med kvadratroten ur antalet observationer och är alltså mindre än mätfelet. Jfr bil. 3 sid. 89 f.

65 falla för att statistisk kontroll skall föreligga. Om sådan kontroll icke är för handen, kommer detta till uttryck därigenom att alltför många värden falla utanför de angivna gränserna. Mätfelet täcker i allmänhet icke sådana systematiska fel, som kunna uppkomma vid analysförfarandet. Det gäller här att ordna förfarandet så att sådana fel i möjligaste mån upptäckas, varigenom åtgärder kunna vidtagas för felens avhjälpande. Då man använder två analysmetoder, har man vid en jämförelse mellan de enligt metoderna erhållna resultaten goda möjligheter att upptäcka sådana systematiska fel, som ej äro gemensamma för bägge metoderna. För att erhålla kontroll på denna punkt föres å laboratoriet ett särskilt kontrollkort, där skillnaden mellan medelvärdena av Widmark- och ADH-bestämningarna registreras. En förutsättning för användningen av detta kontrollkort är dock att analysmetoderna var för sig äro under statistisk kontroll. Under ADH-metodens tillämpning ha på detta sätt observerats vissa tillfälligt uppkomna fel, som kunnat snabbt avhjälpas. — Widmarkmetoden ger i samtliga analyser ett något för högt värde. Detta systematiska fel hos metoden är dock förmodligen mycket ringa, och det mätfel för metoden, som beaktas vid de rättsliga utlåtandena, är tilltaget så att det skall täcka även detta systematiska fel. De förut omnämnda systematiska felen av kort varaktighet, vilka äro gemensamma för en hel analysserie, behandlas statistiskt på samma sätt som de slumpmässiga felen genom att flera än en kapillär som innehåller blod från samma person, aldrig analyseras i samma serie. Härigenom täcker det använda mätfelet även detta slag av fel. Genom att utgå från de båda metodernas mätfel har man kunnat framräkna vissa värden såsom samlat uttryck för de med analysförfarandet förbundna felmöjligheterna. Dessa värden variera efter antalet analyserade kapillärer. Om antalet är tre för varje metod, blir värdet 0,13. Om endast två kapillärer analyseras med varje metod, är värdet 0,16. För den vanligaste sammanställningen, tre kapillärer enligt Widmarkmetoden och två enligt ADH-metoden, utgör värdet 0,14. Då metodernas mätfel variera efter den exakthet, med vilken analysprocessen utföres, äro dessa värden icke givna en gång för alla utan underkastade förändringar. De nu behandlade avdragen för metodernas felmöjligheter kunna, såsom nämnts, användas endast om båda metoderna äro under statistisk kontroll. Om detta icke är fallet, måste analysen göras till föremål för en statistisk specialbehandling. Numera specialgranskas vid laboratoriet alla analyser, som falla utanför vissa å kontrollkorten angivna gränser. Denna granskning kan medföra antingen att ett från de övriga starkt avvikande värde förkastas eller att särskilda avdrag framräknas för de med j u s t det ifrågavarande analystillfället förbundna felmöjligheterna. Dessa avdrag äro betydligt större än för de analyser, vilkas värden falla inom kontrollgränserna. Avdragen kunna exempelvis uppgå till 0,5 promille. Då 5—606673

66 det förhållandevis sällan inträffar att analysen ger värden utanför kontrollgränserna, har endast ett tämligen ringa antal av samtliga analyser specialbehandlats på detta sätt. De nu berörda avdragen användas för att man i rättssäkerhetens intresse skall få fram ett analysresultat, som fullt betryggande anger alkoholkoncentrationen i det analyserade blodprovet, d. v. s. vad alkoholkoncentrationen minst uppgått till. De uträknade avdragen utesluta emellertid icke helt att alkoholkoncentrationen kan ligga under det efter avdraget erhållna värdet. Säkerheten för att så icke är fallet är emellertid mycket hög — vid beräkningen av avdragen har man inriktat sig på att erhålla en säkerhet om 99,95 procent. Med hänsyn främst till risken för smärre fel av systematisk natur, som vidlåda endera av de två metoderna och som icke upptäckas vid en jämförelse mellan metodernas resultat, har man valt att angiva säkerhetsgraden till 99,9 procent, jfr sid. 97. En sådan grad av säkerhet innebär att, om icke andra systematiska fel förekomma, det efter avdrag angivna värdet kan vara för högt endast beträffande en analys av 1 000. Denna risk för fel finnes för alla analysresultat, låga såväl som höga. Förhållandet har emellertid betydelse främst i de fall, då värdet sammanfaller med eller nära överstiger någon av de i lagen upptagna promillegränserna. Det är alltså uppenbart att de fall, då risken kan ha någon betydelse, äro utomordentligt få. Även om man ställer stora krav på rättssäkerheten, synes denna risk böra tagas. En risk av denna art föreligger inte bara vid det nu tillämpade systemet utan har även tidigare varit för handen och är oskiljaktigt förknippad med bestämningar av här föreliggande natur. Det nu angivna systemet kräver minst två observationer med vardera metoden, se sid. 97. För andra fall finnas för närvarande inga normer utarbetade. Wold och Åberg ha emellertid på begäran av utredningen åtagit sig att utarbeta normer även för sådana fall. Vid den statistiska undersökningen av analysresultaten ha goda möjligheter funnits att följa analysprocessens utveckling från det att det nya analyssystemet började tillämpas. Analyserna ha vid vissa tillfällen icke varit under statistisk kontroll. Detta har gällt båda metoderna. Vid ADHanalyserna ha förekommit vissa större systematiska fel, som kunnat påvisas vid en jämförelse med de resultat, som erhållits vid Widmarkanalyserna. Efter särskilda undersökningar ha felen kunnat hänföras till det vid analyserna använda destillerade vattnet, till förändringar i enzymets aktivitet eller spänningsfall i spektrofotometern. Sedan felen rättats till, ha åter goda värden erhållits. Sedan slutet av år 1955 har det icke någon gång inträffat att analysen råkat ur statistisk kontroll. Detta betyder att analysprocessen uppnått en fullt tillfredsställande stabilitet. Av det föregående torde framgå att fortlöpande statistisk kontroll över analysarbetet är oundgängligen nödvändig. Kontrollen sker främst genom kontrollkorten. Dessa föras visserligen å laboratoriet, men laboratoriet

67 måste ha biträde av statistiker vid granskningen av korten, särskilt vid bedömandet av mera komplicerade fall, vilka givetvis kunna väntas uppkomma även i framtiden. Statistisk hjälp erfordras även för specialbehandlingen av icke kontrollerade analyser. Vidare måste tid efter annan kontrolleras att de avdrag för felmöjligheterna, som nyttjas, motsvara de med analysprocessen förknippade felen och, om så ej är fallet, nya värden för avdragen bestämmas. För att analysförfarandet skall kunna anses betryggande, måste därför laboratoriet alltid ha möjlighet att anlita kvalificerad statistiker. Nödiga medel härför böra ställas till laboratoriets förfogande. 1 I analysbevisen angivas numera såväl avdraget i det ifrågavarande fallet som det analysvärde, som erhålles vid subtraktion av avdraget från det uträknade medelvärdet. Tidigare har i förekommande fall angivits att alkoholkoncentrationen med säkerhet uppgått till eller överstigit 0,8 eller 1,5 promille. Med hänsyn till att en om än mycket ringa möjlighet finnes att det med beaktande av felmöjligheterna erhållna resultatet är för högt har det ansetts riktigast att ej längre bibehålla denna formulering i bevisen. I stället angives numera att med hänsyn till de med analysförfarandet förenade felmöjligheterna, vilka statistiskt beräknats till visst värde, alkoholkoncentrationen i det insända blodprovet med tillräcklig grad av säkerhet kan beräknas ha uppgått till minst det efter den förut nämnda subtraktionen erhållna värdet. Därjämte angives numera, i motsats till vad förut varit fallet,, i bevisen ej endast det erhållna medelvärdet utan samtliga de enskilda a n a lysvärden, som framkommit vid analyserna. Det har nämligen ansetts a n geläget att allt det material, på vilket utlåtandet bygger, redovisas för p a r terna och domstolarna. Härigenom få dessa möjlighet att själva bilda sig en uppfattning om värdet av analysresultatet. Den ändring i analysbevisens formulering, som nyss nämnts, innebär icke att de angivna analysvärdena numera äro mindre betryggande än tidigare. Med hänsyn till den utbyggnad av analyssystemet som skett torde i stället förhållandet vara det motsatta. I anledning av den ändrade formuleringen har utarbetats en ny blankett för analysbevis. Blanketten, vid vars. utformning statens organisationsnämnd biträtt, bifogas såsom bilaga 4. Risken för räknefel och fel, som kunna göras vid antecknandet av analysresultaten, är föremål för särskild uppmärksamhet å laboratoriet. Om e t t sådant fel är stort, inverkar det kraftigt på ett enskilt analysvärde och m e d för i allmänhet att detta värde avsevärt skiljer sig från övriga värden för samma blodprov. Å laboratoriet företages en speciell kontroll av större avvikelser mellan de enskilda analysvärdena i syfte att upptäcka sådana, räknefel och anteckningsfel. För kontrollen ha uppställts särskilda toleransgränser, nämligen för tre Widmarkvärden 0,28, för två sådana värden 0,24, 1 Förslag härom har framlagts av 1955 års utredning rörande statens rättskemiska laboratoriums organisation i dess i juli 1956 avgivna betänkande.

68 för tre ADH-värden 0,35 och för två sådana värden 0,30 promille. Kontrollen sättes in, om vid de angivna kombinationerna skillnaderna mellan högsta och lägsta värde överstiger toleransgränserna. Härigenom upptäckas i de flesta fall större fel av nu nämnd art. Om skillnaderna icke överstiga toleransgränserna, sker i allmänhet ingen särskild kontroll. En sådan skulle nämligen med det analyssystem, som nu användes, bli mycket betungande och kräva stor personal. Den synes ej heller nödvändig i alla fall. Ett fel hos ett analysvärde på exempelvis 0,35 promille reduceras avsevärt vid uträkningen av analysens medelvärde. Om, såsom vanligen är fallet, fem särskilda värden finnas, inverkar felet på medelvärdet med 0,07 promille. Ett sådant fel får anses sakna praktisk betydelse utom i gränsfall. Vid sistnämnda värden, där skillnader på en hundradels promille kunna vara av betydelse för det straffrättsliga bedömandet, äger kontroll alltid rum. Sådan sker vid alla de tillfällen, då medelvärdet av analysen — utan avdrag för mätfelet — ligger mellan 0,85 och 1,05, respektive 1,55 och 1,75 promille, för att med full säkerhet täcka alla gränsfall. I övrigt göres ingen kontroll. Här måste alltså domstolarna räkna med att ett jämförelsevis obetydligt fel kan vidlåda analysresultatet. Några praktiska olägenheter synas icke vara förbundna härmed. Ett räknefel eller anteckningsfel kan givetvis också verka så att ett värde, som eljest skulle ha skilt sig avsevärt från övriga värden, kommer att ligga i närheten av dessa. Ett sådant fel upptäckes icke med den angivna kontrollmetoden. Felet kan ju vara av betydelse på så sätt att om det icke förelegat hade analysen specialbehandlats enligt vad förut sagts och ett större avdrag än det generella kommit till användning. Situationer, sådana som de nu skisserade, torde kunna uppkomma även beträffande övriga felkällor, där någon möjlighet att komma tillrätta med problemet icke finnes. Beträffande räknefelen och anteckningsfelen kan man däremot lösa problemet genom en kontroll över hela linjen. Då de fall, i vilka en felräkning inverkar på sätt här berörts, torde vara sällsynta, har utredningen för sin del icke velat förorda en sådan kontroll, vilken enligt vad förut nämnts skulle bli mycket arbetskrävande. De fel, som förekomma vid analysförfarandet, äro i stor utsträckning beroende av kvalifikationerna hos den personal, som handhar förfarandet. Personalen måste vara väl övad och fullt pålitlig. Det kan icke anses betryggande att i större utsträckning nyttja tillfällig personal. Sådan personal kan över huvud taget icke användas vid själva analyserna. Under utredningens gång har en avsevärd förstärkning ägt rum av alkoholavdelningens personal. Endast härigenom var det möjligt att genomföra det nya analysförfarandet. Den personalstat, som nu finnes vid avdelningen, har tillkommit i samråd med utredningen. På sista tiden ha emellertid vissa svårigheter yppats i fråga om möjlighe-

69 terna att till laboratoriet knyta och behålla kvalificerad personal. Detta gäller särskilt laboratoriebiträdena, vilka äro placerade i lönegrad 11. Härav ha stora olägenheter uppstått, då analysarbetet samtidigt ökat med omkring 50 procent (avser juli månad 1956). Utredningen har därför — efter det 1955 års sakkunniga rörande statens rättskemiska laboratoriums organisation i juli 1956 avgivit sitt betänkande — fått anledning starkt ifrågasätta, om icke laboratoriebiträdena måste placeras i högre lönegrad än nämnda sakkunniga förordat. På många håll äro sådana tjänster placerade i lönegrad 13. Det stora ansvar, som är förenat med befattningarna å laboratoriet, synes snarast böra leda till att tjänsterna placeras högre än på andra håll. Om detta sker, öka möjligheterna att anställa och behålla väl kvalificerad personal, som på bästa sätt kan handha analysarbetet. Rättssäkerheten kräver att inga åtgärder underlåtas för att erhålla tillräckligt kvalificerad personal. Laboratoriets föreståndare är på grund av sista tidens erfarenheter av den uppfattningen att nuvarande löner för personalen måste höjas. Utredningen har, om än med någon tvekan, ansett sig böra biträda denna uppfattning. Det förekommer fortfarande att kapillärer med blodprov, som insändas till laboratoriet för analys, innehålla små blodmängder. Det är alltjämt ett problem på laboratoriet, hur man skall förfara med dessa kapillärer. Förut har nämnts (kap. V), att kapillärer innehållande mindre än omkring 50 mg numera icke analyseras enligt Widmarkmetoden. Enligt ADHmetoden analyseras dock även något mindre blodmängder. Då analyser av små blodmängder äro förbundna med betydande osäkerhet, är det ett starkt önskemål att alla insända kapillärer äro väl fyllda med blod. 1 1 Det är även i övrigt angeläget att provtagningen utföres med all möjlig omsorg. Här skall nämnas ett exempel på ett fel, som sannolikt varit att hänföra till oriktigt förfarande vid provtagningen. Felet upptäcktes under analysarbetet å laboratoriet i april 1956. Analyserna av ett blodprov visade mycket hög alkoholhalt. Hos samtliga tre kapillärer, som analyserades enligt Widmarkmetoden, reducerades helt bikromatsvavelsyran i kolvarna. Något värde för alkoholhalten kunde därför icke erhållas. Vid analys enligt ADH-metoden fick man beträffande en kapillär värdet 12 promille och vid dubbelbestämning på en annan kapillär 17,20 respektive 17,25 promille. Den sjätte kapillären analyserades ej, då laboratoriets föreståndare ansåg sig böra bevara blodet i denna för eventuella särskilda undersökningar. Urinanalysen visade 4,42 promille. Då de höga blodvärdena icke äro förenliga med livets bestånd och därjämte icke överensstämde med värdet å alkoholhalten i urinen, var det uppenbart a t t något fel förelåg beträffande blodalkoholvärdena. Efter ingående undersökningar av den befattning, som tagits med blodprovet å laboratoriet, föreföll det mycket osannolikt att något fel begåtts å laboratoriet, och därför gjordes på föranstaltande av utredningsmannen en undersökning av tillvägagångssättet vid provtagningen. Därvid framkom att den provtagande läkaren efter misslyckade försök att taga blodprov i fingertopp på den misstänkte i stället tagit provet med spruta från ven i ena armbågsvecket och därefter med sprutan fyllt kapillärerna med blod. Sprutan brukade förvaras i sprit. Såsom desinfektionsmedel hade använts antingen sublimat eller utspädd sprit, spiritus dilutus. Läkaren uppgav att enligt hans åsikt torde det höga analysvärdet bero på a t t sprutan förvarats i sprit eller att han använt spiritus dilutus som desinfektionsmedel. Det synes uppenbart att någon av dessa orsaker eller båda i förening föranlett det orimliga resultatet. På särskild förfrågan från utredningen, om det även vid andra tillfällen, då läkaren tagit blodprov från personer, misstänkta för trafikonykterhet, förekommit att blodprov tagits med spruta, som icke säkert varit fri från sprit, och om vid sådan provtagning såsom desinfektions-

70 Under den tid, som det nya analyssystemet hittills tillämpats, ha analyserna till en början icke fungerat helt tillfredsställande, utan såsom förut nämnts ha fel förekommit, som i en del fall verkat förryckande på analysresultaten. Detta förhållande torde dock icke vara anmärkningsvärt, då det inträffar vid den första rutinmässiga tillämpningen av ett system, som förut icke använts för rutinanalyser i stor skala. Det har också varit möjligt att jämförelsevis snart avhjälpa de fel, som sålunda uppstått. Sedan detta skett, har en tydlig stabilisering av analysprocessen ägt rum. Analyserna befinna sig numera under statistisk kontroll. Det är därför möjligt att vid angivande av analysresultaten begagna det generella mätfel, som framräknats statistiskt. För förfarandet i de fall, då onormala avvikelser förekomma, föreligga i viss utsträckning bestämda normer, vilkas tillämpning innebär att bedömandet av avvikande fall blir i möjligaste mån likformigt. Genom en fortlöpande statistisk kontroll över analysresultaten observeras snabbt eventuella förändringar i analysprocesserna. Av vad förut anförts framgår att de framräknade avdragen visserligen icke hundraprocentigt täcka alla sådana fel, som kunna förekomma, samt att kontrollräkning av analysresultaten sker endast i särskilda fall. Den risk, som föreligger för att på grund härav analysresultaten icke äro helt exakta, ä r emellertid försvinnande liten och praktiskt betydelselös. Det nu använda analyssystemet måste med hänsyn till det anförda anses skänka en hög grad av trygghet. 1 Den kontroll över erhållna analysresulmedel använts spiritus dilutus, har läkaren uppgivit att vid det aktuella tillfället en hel rad omständigheter bidragit till att han totalt glömt att sprutan förvarats i sprit. I andra fall hade det alltid lyckats honom att få kapillärerna fyllda från fingerblomma eller örsnibb och vad beträffade desinfektionsmetoden hade han som vanligt använt sublimatlösning. Det inträffade visar vikten av att vid provtagningen föreskrivna försiktighetsmått noggrant iakttagas. I detta fall var felet så stort att det genast märktes. Hade det varit mindre, finnes ingen garanti för att det kunnat upptäckas. Om t. ex. sprit tillföres blodet vid provtagningen och denna sprit fördelar sig jämnt i de olika kapillärerna, får man vid analysen överensstämmande värden, om ej andra fel tillstöta. Någon misstanke om fel uppkommer då icke vid en jämförelse mellan blodvärdena inbördes. Däremot kan värdet för alkoholhalten i urinen ge anledning till sådan misstanke. Det anförda utgör ett exempel på värdet av urinanalyser vid sidan av blodanalyser. 1

I detta sammanhang förtjänar nämnas ett fall, där man ifrågasatt säkerheten vid förfarandet. En bilförare hade anhållits såsom misstänkt för grov stöld, olovlig körning och rattfylleri. Blodanalyserna — två enligt Widmarkmetoden och tre enligt ADH-metoden — visade samtliga O promille, medan urinanalysen gav till resultat 0,28 promille. Samtliga analysresultat stämde alltså väl överens. Körningen hade avslutats drygt en timme före provtagningen. Föraren uppgav a t t han före körningen druckit stora mängder sprit. Förtäringen hade till största delen ägt rum 12—5 timmar före körningen. Två polismän, som grepo föraren omedelbart efter körningen, ansågo att föraren var spritpåverkad. Denna uppfattning styrktes av uppgifter från en annan person, som samtidigt iakttagit föraren. Den provtagande läkaren fann att föraren var så påverkad av starka drycker att det kunde antagas att han icke på betryggande sätt kunnat föra motorfordon. Vid Stockholms rådhusrätt, där åklagaren yrkade ansvar för grov stöld, olovlig körning och rattfylleri, erkände föraren de åtalade gärningarna. Beträffande rattfylleribrottet åberopades som bevisning vittnesförhör med de tre nyssnämnda personer, som omedelbart efter körningen iakttagit föraren, samt protokollet vid läkarundersökningen. Däremot åberopades icke beviset rörande de verkställda blod- och urinanalyserna. Underrätten dömde föraren till frihetsstraff för de åtalade brotten. I detta fall kunde ifrågasättas om något fel förekommit beträffande blodprovet och urinprovet. Närmast till hands var att antaga att förväxling skett antingen i samband med prov-

71 tat, som systemet erbjuder, synes vara fullt tillfredsställande. Särskilt värde måste tillmätas det förhållandet att resultaten erhållas genom två helt olikartade analysmetoder samt att jämte blod även urin blir föremål för analys. Visserligen har systemet ännu tillämpats endast kort tid, men de erfarenheter, som redan vunnits, synas ge vid handen att systemet är fullt betryggande för tillämpning av vår nuvarande lagstiftning om straff för trafikonykterhet. Med hänsyn härtill och då den nuvarande föreståndaren för alkoholavdelningen har sin uppmärksamhet riktad på vikten av att söka ytterligare förbättra förfarandet och att öka säkerheten därvid, har utredningen för sin del icke funnit anledning föreslå några ytterligare åtgärder utöver de redan vidtagna, därvid utredningen dock förutsätter att laboratoriet erhåller möjlighet att anlita kvalificerad statistisk expertis. tagningen eller senare vid analysen. På föranstaltande av utredningen företogs en ingående undersökning, vilken syntes visa att någon förväxling icke kunde ha skett. Vid en på utredningens initiativ företagen fortsatt utredning framkom emellertid att tre personer, som sammanträffat med föraren å sådan tidpunkt före körningen, att spritförtäringen skulle vara i det närmaste avslutad, icke kunnat finna föraren spritpåverkad. Misstanke uppstod därför att föraren lämnat oriktiga uppgifter om sin spritförtäring. Detta visade sig också vara fallet. Föraren, som var häktad, hade emellertid redan förklarat sig nöjd med rådhusrättens dom. Efter framställning från utredningsmannen till statsåklagaren i Stockholm fullföljde emellertid denne i Svea hovrätt talan mot domen till den tilltalades förmån och yrkade att den tilltalade måtte frikännas från ansvar för rattfylleri. Inför hovrätten uppgav föraren a t t han känt sig generad vid tanken på att han tillgripit bilen oaktat han var nykter samt att han bland annat därför spelat berusad och även uppgivit, a t t han förtärt större myckenhet alkoholhaltiga drycker än han i verkligheten gjort. Vid hovrätten hördes ett flertal vittnen. I sin dom anförde hovrätten att det framginge av utredningen, a t t det icke kunde antagas a t t någon förväxling av materialet från blodprovsundersökningen eller något annat fel förelupit i samband med provens insändande till laboratoriet eller under analysen därstädes. Med hänsyn till den i hovrätten förebragta utredningen ansåg hovrätten det icke vara styrkt a t t föraren vid det aktuella tillfället var så påverkad av starka drycker att det kunde antagas a t t han icke på betryggande sätt kunnat föra bilen.

K A P I T E L IX Om tillbakaräkning i mål angående trafikonykterhet

Genom blod- och urinanalyserna erhålles kännedom om alkoholhalten i en förares blod vid tidpunkten för provtagningen. Vad man vid det rättsliga bedömandet önskar veta är emellertid alkoholkoncentrationen i blodet vid körningen. Det är därför nödvändigt att från den kännedom om alkoholhalten i blodet vid provtagningen, som erhålles genom alkoholanalyserna, draga slutsatser rörande alkoholhalten vid körningen. Detta förfarande brukar benämnas tillbakaräkning. Vid tillbakaräkning måste man kunna bedöma alkoholens omsättning i kroppen under tiden mellan körningen och provtagningen. Blodprovets värde för rättsligt bruk är med nuvarande lagstiftning helt beroende av den säkerhet, med vilken detta bedömande kan göras. Här föreligga emellertid inånga spörsmål, som för närvarande icke kunna anses tillfredsställande lösta. Då dessa äga stor betydelse för lagstiftningen om trafikonykterhet, kan ifrågasättas om den nuvarande lagstiftningen på detta område är tillräckligt vetenskapligt grundad. De här föreliggande frågorna omfattas visserligen icke av utredningsuppdraget, men utredningen har ej kunnat undgå att tid efter annan komma i beröring därmed. Bland annat är det givet att betydelsen av ett i möjligaste mån exakt analysförfarande minskar, om det bedömande av alkoholkoncentrationen vid körningen, som göres med utgångspunkt från de vid ett sådant förfarande erhållna värdena, är förenat med betydande osäkerhet. Då det synts som om de här föreliggande spörsmålen fordrade närmare undersökning, har utredningsmannen i skrivelse den 28 maj 1956 bringat denna sin uppfattning till Kungl. Maj:ts kännedom. Skrivelsen, vari de föreliggande problemen närmare angivits, finnes fogad vid betänkandet såsom bilaga 5.

73 Bilaga 1. Kopia överlämnas till polismyndigheten Hr

P r o t o k o l l fört vid undersökning för påvisande av alkoholpåverkan Den undersöktes namn

Yrke

Bostad

Ålder

den

kl.

Blodprov togs den

den

kl.

Total

mängd

år.

Undersökningen

kl.

påbörjades

U r i n p r o v togs

avlåten u r i n :

Undersökningen företogs var? Undersökningen utfördes av Undersökningen utfördes på begäran av (tydlig adress)

Kort uppgift beträffande anledningen till undersökningen

Bil-, motorcykel-, mopedkörningen resp. olyckshändelsen ägde rum k l . (det tillämpliga understrykes)

Undersökningsfynd: 1. Kroppskonstitution: grov, medelmåttig, klen, fet, normalt hull, mager Kroppsvikt

kg (med — utan kläder)

2. Puls: regelbunden — oregelbunden — kraftig — normal — svag

slag i minuten

3. Pupiller, reaktion f ö r ljus 4. Tecken på ataxi: gången: säker — osäker — vid vändning: säker — osäker Rombergs skärpta prov (den ena foten framför den andra i sagittallinjen, blundande) stadig — vacklande Handrörelser: finger — fingerprovet: säkert — osäkert uppsamlandet av små föremål från golvet: säkert — osäkert tal (ev. uppläsning): distinkt — sluddrande 5. Utseende: ansiktsfärg: — blek — normal — lätt rodnad — starkt rodnad uppkastning eller spår därav?

hicka?

klädedräkten: ordnad — oordnad 6. Uppträdande: behärskad — slö — exalterad — hövlig — ohövlig 7. Orientering i fråga om tid och rum besvaras med ja om normalt, annars med återgivande av uttalanden

1 Särskild anmärkning göres om blodprovstagningen utsträckts över längre tid än tio minuter.

Vänd!

74 8. Framställningsförmåga: k l a r — o k l a r — f ö r v i r r a d 9. Gör den undersökte intryck av att vara påverkad, fastän positiva symtom ej erhållits vid undersökning enl. 4—8? 10. Tecken på kroppsskada genom olycksfall 1 1 . Tecken på sjukdom (epilepsi, hjärnblödning, commotio, diabetes, psykos, utmattning)

12. Spritlukt från andedräkten? 13. Uppgifter angående spritkonsumtion (ev. sömnmedel eller narkotika): a) mängd b) tiden då spritkonsumtionen resp. läkemedelskonsumtionen började c) tiden då den slutade

Den undersökande läkarens konklusion: Den undersökte är — är icke — så påverkad av starka drycker, att det kan antagas, att han icke på betryggande sätt kunnat f ö r a motorfordon. Härmed intygas att hud, stilett eller kniv vid provtagningen ej des infekterats med sprit, eter, karbolsyra, bensin, desivon eller annan f l y k t i g , organisk vätska. Vid desinfektionen har använts

den.

19 O b s ! Kapillärerna skola fyllas helt, dock minst till två tredjedelar.

Anvisningar vid tagande av prov för alkoholbestämning (se MF 1955: 36) 1. Proven b ö r a tagas så tidigt som möjligt vid undersökningen. Provtagningen bör genomföras så skyndsamt som möjligt. Tiden f ö r provtagningen skall noga antecknas. 2. Rengör örsnibben med e n p r o m i l l i g sublimatlösning och t o r k a den därefter väl med steril b o m u l l . N e d doppa efter instick kapillärens k o r t a skänkel i bloddroppen, som bör v a r a så stor, att k a p i l l ä r e n på en gång kan fyllas. K a p i l l ä r e n för övrigt hålles lägre än skänkeln; den fyller sig då själv. S p r i t , e t e r , karbolsyrelösning bensin, desivon e l l e r a n n a n f l y k t i g , o r g a n i s k v ä t s k a f å r ej användas såsom desinfektionsmedel f ö r hud, stilett eller kniv. 3. G u m m i p r o p p a r n a påsättas sedan kapillären fyllts. 4. På detta sätt fyllas sex k a p i l l ä r e r omedelbart efter v a r a n d r a , inlindas i bomull och nedläggas tre och t r e i a s k a r n a . Behållaren med urinprovet inlägges i hylsan. Samtliga f ö r p a c k n i n g a r förses med provgivarens namn och insändas jämte undersökningsprotokoll omedelbart med expresspost till statens rättskemiska l a b o r a t o r i u m .

75 Bilaga 2.

ADH-metoden vid alkoholbestämning för rättsligt bruk Av Roger

Bonnichsen.

För att giva en uppfattning om den enzymatiska alkoholbestämningsmetoden citeras till en början en redogörelse av Theorell och Bonnichsen för metodens principer, vilken publicerats i »Meddelande nr 4 från Institutet för Maltdrycksforskning» (1955). »Sedan många år ha vi varit intresserade av att utreda hur förbränningen av näringsämnen i de levande vävnaderna går till. De ytterst komplicerade processer genom vilka äggvita, fett, socker, eller t. ex. etylalkohol, steg för steg nedbrytas och därvid leverera energi till våra olika livsyttringar, sättas igång och dirigeras i sitt förlopp av enzymer, som äro äggviteämnen med var sin ytterst noga definierade funktion. De enzymer som ha med förbränning att göra, bruka alltid förutom äggvita innehålla ytterligare en grupp, där själva det kemiska förloppet vid enzymreaktionen äger rum. I en viss kategori av förbränningsenzymerna är denna aktiva eller »prostetiska» grupp ett järnhaltigt, rött färgämne, detsamma som i det röda blodfärgämnet, hämoglobinet. Men, beroende på olikheter i äggvitedelen kan verkan bli en helt annan än hämoglobinets, som ju är en transportör för syrgas från lungorna till andra vävnader. De järnhaltiga enzymerna kunna t. ex. fungera genom att järnet ömsom oxideras och reduceras, så att de komma att transportera en ström av elektroner (»cytokromer»); eller de kunna utföra vissa komplicerade reaktioner med vätesuperoxid som oxidationsmedel (»katalaser», »peroxidaser»). Flera av dessa järnhaltiga enzymer ha för första gången renkristalliserats på det medicinska Nobelinstitutets biokemiska avdelning. Det var under arbetet med de järnhaltiga katalaserna som vårt intresse kom att riktas på alkoholförbränningens problem. Det var känt genom dansken Lundsgaards arbeten från tiden omkring 1930, att alkoholförbränningen sker praktiskt taget uteslutande i levern; och just i levern finnas katalaser i stor mängd. När nu amerikanaren B. Chance, då han 1947—49 arbetade med oss i Stockholm, fann att katalaser med hjälp av vätesuperoxid kunde oxidera alkohol, så låg det ju nära till hands att undersöka, om detta kanske var den förbränningsmetod som kroppen använde sig av. Det visade sig snart, att så icke kunde vara fallet, ty i detta enzymsystem visade sig förbränningshastigheten, i gram alkohol per timme, vara proportionell mot den kvarvarande alkoholmängden. Detta stämmer icke med förhållandena i människokroppen, där hastigheten är konstant och alltså oberoende av alkoholmängden. I levern finns emellertid också ett annat enzym, som både kan oxidera alkohol till acetaldehyd och omvänt reducera aldehyd till alkohol. Enzymer av denna typ finnas vitt utbredda i naturen, t. ex. i jäst, där de fungerar som alkoholbildare vid jäsningen, men även i groende ärter och andra växter och bakterier. Enzymet från jäst hade renframställts i slutet av 1930-talet av tyska forskare, men det alkoholförbrännande lever-enzymet (alkoholdeiiydrogenas, »ADH») renkristalliserades 1947 av Bonnichsen och Wassén på Nobelinstitutet.

76 ADH är liksom alla hittills kända enzymer ett äggviteämne. Det tillhör en grupp av enzymer som verka endast då de kompletterats genom bindning till vissa mera lågmolekylära »coenzymer». Coenzymerna innehålla som verksam princip olika vitaminer, som byggas på med fosforsyrehaltiga beståndsdelar för att de skola kunna bindas till enzymäggvitan. Coenzym och enzym äro var för sig overksamma; först när de förena sig med varandra uppträder den biologiska verkan. Detta visades första gången av H. Theorell 1934. ADH behöver för sin del ett coenzym, som kallas cozymas, eller numera oftare »DPN» (Difosfo-Pyridin-Nukleotid). Cozymasen råkar vara alkoholjäsningens klassiska dialysabla aktivator, upptäckt av Harden och Young 1900. Det kan ju för den oinvigde tyckas överraskande, att samma substans, DPN, är lika nödvändig för att producera alkohol vid jäsningen, som att sedan förbränna den i levern. Men här föreligger mer än ett tillfälligt samband. Alkohol bildas vid jäsningen ur acetaldehyd genom en reduktionsprocess; den förbränns i levern återigen till acetaldehyd genom den omvända processen oxidation. I båda fall medverkar DPN, ehuru bunden till olika enzymer, i ena fallet alltså »jäst-ADH», i det andra »lever-ADH». Bindningens natur är olika, så att DPN i jästen får övervägande reducerande egenskaper, i levern däremot oxiderande. Detta är ett av de mångfaldiga exemplen på hurusom de biologiska processerna regleras och ledas just av subtila bindningar mellan enzymäggvita och coenzymer. Den kemiska naturen av dessa bindningar ha vi på sista tiden i några fall kunnat bestämma. På grund av hithörande problems fundamentala vikt ha vi sedan många år försökt att på olika sätt vinna ökad klarhet. ADH-enzymet kom att visa sig särdeles lämpligt för djupgående undersökningar på detta område. De komplicerade reaktionerna kunde så småningom i detalj klarläggas på ett sätt som blivit av allmän betydelse för hela enzymkemien. Som praktiskt nyttigt resultat erhölls »ADH»-metoden för att bestämma alkohol i t. ex. blodprov.

Något om teorien

för ADH-enzymets

funktion

Den reaktion, som ADH-enzymet sätter igång, kan skrivas C 2 H 4 0 + 2H ^± C 2 H 6 0 aldehyd alkohol Pilarna markera, att reaktionen kan förlöpa antingen åt höger eller åt vänster, beroende på omständigheterna. Utan enzym kommer reaktionen inte till stånd; aldehyd och vätgas förenas ej till alkohol, och alkohol sönderfaller inte till aldehyd + vätgas. Enzymet verkar nu på det sättet, att coenzymet, när det är förenat med enzymet, kan upptaga väte från alkohol, som då blir aldehyd. Coenzymet självt övergår genom väteupptagandet från »DPN» till »DPNH». I den omvända reaktionen kan DPNH ge väte till aldehyd, som därvid övergår till alkohol. Reaktionsförloppet kan uttryckas på följande sätt x e kx D P N H + A D H ^± D P N H • A D H k2 D P N • A D H + ald + H +

^± D P N • A D H + alk

(1)

(2)

77 D P N • A D H 5± D P N + A D H k5

(3)

I reaktion (1) förenas det hydrerade coenzymet, DPNH, och enzymet, ADH, med hastigheten k t , till komplexet DPNH • ADH, som, omvänt, återigen kan sönderfalla i sina båda delar med en hastighet k 2 . Koncentrationen av DPNH sätta vi = x, koncentrationen av ADH = e. I nästa reaktion (2) sker väteutbytet mellan aldehyd (av koncentrationen a) och enzymkomplexet, DPNH • ADH, varvid vi beteckna hastighetskonstanten för reaktionen som går åt höger med k 4 , den åt vänster med k l 4 . I den tredje fasen (3) sönderfaller det i (2) bildade DPN • ADH i sina båda beståndsdelar med hastigheten k 3 , och delarna kunna återförenas med hastigheten k.. För att kunna fullständigt förstå systemets funktion var det önskvärt att söka experimentellt bestämma alla de sex hastighetskonstanterna. Detta var förenat med utomordentliga svårigheter, som här icke kunna beskrivas i detalj. I princip kan tillvägagångssättet utläsas ur en formel, som H. T. och B. Chance härledde för reaktionshastigheten (da/dt) vid själva starten från ena eller andra hållet: 1 1

da X

** " — + — (1 + — ) + ~ kx x k4 a kx x k3

Denna formel gäller för det fall, att man startar med DPNH, ADH och aldehyd. En motsvarande formel, i vilken k. ingår i stället för k x ; k\ i stället för k 4 ; och k och k bytt plats, gäller om man startar med DPN, ADH och alkohol. Uttrycket - — anq-er i själva verket hur många gånger per sekund, som en ADHe dt

°

molekyl hinner fullgöra en fullständig reaktionscykel. Av formeln kan man se, att t. ex. k., lätt låter sig bestämma, om man gör x och a mycket stora, ty då försvinna de båda första termerna ur nämnaren, och man får i detta specialfall I ^ = k. r Genom lämpliga variationer i koncentrationen av coenzym, aldehyd eller alkohol kan man genom att bestämma reaktionshastigheten i startögonblicket få fram alla konstanterna. Bestämningarna ha utförts på olika sätt. Vi använde oss dels av det förhållandet, att vid hydreringen av DPN till DPNH uppträder ett Ijusabsorptionsband i ultraviolett. Den hastighet, med vilken detta framkommer, kan mätas spektrofotometriskt och ger ett mått på hela reaktionshastigheten. Vi upptäckte vidare, att detta band flyttade sig något, då DPNH förband sig med ADH. Denna egendomliga effekt gav oss en möjlighet att bestämma hur många molekyler DPNH som förbindas med en molekyl ADH — det befanns vara två. Vidare gav den oss möjlighet att direkt mäta hur fort DPNH förbinder sig med ADH, gen o m att mäta hur fort absorptionsbandet flyttade sig. Dessa experiment utfördes av en av oss (H. T.) tillsammans med B. Chance i Philadelphia, där speciell a p p a r a t u r för att mäta denna synnerligen hastiga reaktion fanns tillgänglig. På sista året ha vi övergått till att i stället för ljusabsorption mäta flaorescensen på DPNH. Den försvinner nämligen då DPNH oxideras till DPN. Denna metod har vissa fördelar framför ljusabsorptionsmätningen. Den är t. ex. 100—1 000 gånger känsligare, så att mycket mer utspädda lösningar kunna studeras.

78 Inverkan

av

enzymkoncentrationen

Av särdeles stor vikt var upptäckten, att koncentrationen av själva enzymet, i detta fall ADH, hade ett stort inflytande på reaktionens förlopp. Man hade förut i hela världslitteraturen slentrianmässigt betraktat enzymkoncentrationerna i de levande cellerna och vävnaderna som ytterst låga i förhållande till coenzymer och substrat. En enkel beräkning av mängden ADH i levern visade oss emellertid, att där fanns så mycket ADH — mer än ett gram per kilo — att man visst inte kunde räkna koncentrationen som förhållandevis liten, tvärsom, den var ungefär lika stor som coenzymets. I detta fall kan starka förskjutningar av reaktionernas jämviktslägen inträda, och just lever-ADH visade en mycket stark »enzymkoncentrationseffekt». Härigenom fick man förklaringen till att just i levern alkohol förbrännes till acetaldehyd (och denna vidare till vatten och kolsyra), medan jäst-ADH, som icke ger någon nämnvärd enzymkoncentrationseffekt, i stället fabricerar alkohol ur acetaldehyd. Sedan vi nu hade bestämt både mängden av ADH i lever, och hur fort ADH kan omsätta alkohol, var det enkelt att räkna ut hur detta stämde med det kända förhållandet, att en fullvuxen människa kan förbränna 7 gram alkohol p e r timme. Beräkningarna stämde så noga man kunde begära. Härtill kom, att det ur våra hastighetskonstanter direkt framgick, att mängden per timme förbränd alkohol med detta enzymsystem kommer att bli oberoende av alkoholkoncentrationen ända ned till värden långt under dem man kan bestämma med Widmarks metod. Därmed får väl anses definitivt klarlagt, att det är just ADH-systemet som sköter om alkoholförbränningen i vår kropp och icke de ovan omnämnda katalaserna. En annan märklig konsekvens av enzym-koncentrationseffekten är att enzymsystemets elektriska potential kommer att bli på ett enkelt sätt beroende av enzymkoncentrationen. Potentialen kommer i själva verket att bestämmas av kvoten mellan dissociationskonstanterna för det oxiderade och det reducerade coenzym-enzymkomplexet, eller exaktare uttryckt: E

o , b = E o , f + 0.03 log

Dox D

red

Här betyder E0^ b »normalpotentialen» för coenzym-enzymkomplexet, E 0 f potentialen för det fria coenzymet, och D Q X resp. D r e d dissociationskonstanterna för de oxiderade resp. reducerade coenzym-enzymkomplexen. På sista året ha vi på Nobelinstitutet (H. T. och A. P. Nygaard) dessutom funnit, att reaktionshastigheter, jämvikter och elektrisk potential äro i hög grad beroende icke bara av lösningens pH, vilket man förut visste, utan också av vissa negativa joner, som klorid, fosfat och karbonat, som ju finnas i celler och vävnader. Härigenom yppa sig intressanta möjligheter för att förklara en del fysiologiska fenomen, där förändringar i saltkoncentrationen kunna tänkas via ett oxidoreducerbart enzymsystem ge upphov till elektriska förändringar, t. ex. nervimpulser. Här befinna vi oss ännu helt på hypotesernas område. Av stort intresse är vidare, att just ADH kanske har en betydelsefull funktion vid bildningen av »synpurpur», retinin, i ögat. Denna substans, som är en aldehyd och är nödvändig för vårt skymningsseende, bildas i ögat genom oxidation av den motsvarande alkoholen, som är A-vitamin. ADH plus DPN kan i provrör åstadkomma denna viktiga reaktion. I ögat finns alltså ett enzymsystem som antingen är identiskt eller nära besläktat med lever-ADH.

79 Praktiska användningsmöjligheter Den fullständiga kännedomen om ADH-systemets reaktionssätt innebär, att vi kan bestämma vilket som helst av de i reaktionen ingående ämnena kvantitativt: DPN, DPNH, ADH, alkohol och acetaldehyd. För DPNH saknar detta praktisk betydelse, eftersom den direkt kan bestämmas med spektrofotometri i ultraviolett, eller genom mätning av fluorescens. För de övriga är det däremot nu en enkel sak att ange lämpliga försöksbetingelser för att använda ADH-systemet till kvantitativ mikroanalys. Därvid bestämmer man just mängden bildad eller försvunnen DPNH. Ur praktisk synpunkt var tydligen möjligheten att bestämma aldehyd och alkohol viktigast, särskilt då den senare.» Så långt Theorell och Bonnichsen i förenämnda arbete. Som rutinmetod användes en något modifierad form av det av Bucher et al. och av Brink, Bonnichsen och Theorell beskrivna förfaringssätt, som under de sista åren h a r tillämpats i Tyskland. Vi har övergått till denna modifikation, enär den är något lättare att utföra och icke kräver så mycket av personalen. Rent principiellt vore det väl riktigast att destillera proven som föreslagits av Bonnichsen och Theorell, men detta skulle fordra för stor personal. I Tyskland tages blodet med venyler och på så sätt finnes flera milliliter blod tillgängligt; därigenom är det dels möjligt att upprepa bestämningen otaliga gånger, dels kan man till varje analys använda samma blodmängder, vilket innebär flera fördelar och förenklar uträkningen av analysresultatet. I Sverige insändes blodet i kapillärer, som innehåller upp till ca 150 mg blod, mängden varierar från ca 25—150 mg (se vidare s. 61 f). Preparering av blodet. Blodet i kapillären blåses ned i ett litet provrör, som innehåller 1,0 ml perklorsyra (3,4 %). Kapillären väges före och efter. Den utfällda äggvitan centrifugeras ned; av den ovanstående klara vätskan användes 0,05 ml för bestämningen. Varje serie analyser omfattar 30 blodprov, vari alkoholmängden skall bestämmas, därjämte 6 standardprov. Sistnämnda prov framställes genom att man fyller kapillärer med blod med känd alkoholhalt. Standardprovens alkoholhalt varierar från 0,5—2,5 promille alkohol. Dessutom är där i varje serie 2 s. k. nollprov, d. v. s. prov från blod som icke innehåller alkohol (blodets normala alkoholhalt angives till ca 0,0015 promille). Alkoholstandardproven måste naturligtvis framställas med iakttagande av största noggrannhet. De får icke bli mer än ca 2—3 veckor gamla. I regel utbytes 1 eller 2 i veckan. Standardkurvan (se nästa avsnitt) för olika serier och för skilda laboratriser skall vara nästan lika, så länge de använda lösningarna hållas konstanta. Det borde vara möjligt att arbeta med en en gång för alla fastställd standardkurva, men med så stort antal prov som laboratoriet har, är det bäst att ha med en rad standardpunkter i varje serie. För att erhålla proportionalitet mellan utslag och alkoholhalt i standardproven använder vi endast ca hälften så mycket alkohol i proven som ursprungligen beskrivits. Detta förfaringssätt har också senare föreslagits i tyska publikationer. Fördelen med en rak linje när man ritar standardkurvan (ordinata = ljusabsorption; abscissa = promille) framför en böjd överväger nackdelen av den lägre ljusabsorptionen på grund av den lägre alkoholhalten. Analysen. 1 en serie kuvetter pipetteras 3 ml pyrofosfatbuffer, pH 8,6, och 0,08 ml av en DPN-lösning (10 mg/ml) tillsättes; 0,05 ml av lösningen från det utfällda bio-

80 det pipetteras i kuvetten och ljusabsorptionen vid 340 m ^ avläses; ADH-enzymet tillsättes (ca 300—400 ^g) och efter ca 70 minuter avläses åter ljusabsorptionen vid 340 m^. Från den kurva, som erhålles med hjälp av alkoholstandarden, beräknas alkoholkoncentrationen i proven. Urinanalyserna. Principiellt gäller här detsamma som anförts beträffande blodanalyserna. Som standardalkohol användes små ampuller med en alkoholhalt varierande från 0,8 —2,5 promille alkohol. Dessa framställes av firman Merck i Tyskland och garanteras innehålla en viss alkoholkoncentration innanför maximalt ca ± 5 procent. Vid urinanalyserna är en variation i alkoholhalten på standardproven på ± 5 procent tillräckligt noggrant. (I Tyskland användes dessa ampuller även som standard vid bestämningar i blodet, då alkoholhalten i dessa ampuller kontrolleras noga. Den alkoholmängd, som tillsättes blodet, vilket skall användas som standard vid alkoholbestämningar i kapillärerna, inväger vi dock på halvmikrovåg.) 5 ^1 urin pipetteras i varje rör, som innehåller 3 ml buffer och DPN. Av alkoholstandarden användes 5—10—15—20 wl i 4 olika rör. Enzymet tillsättes och efter 60—70 minuter avläses ljusabsorptionerna. Från den kurva, som erhålles med hjälp av alkoholstandarden, avläses promillen i urinen direkt. Dubbelprov på urinen utföres, fördelade på 2 olika serier. Alkoholens hållbarhet i de insända blod- och urinproven. En del av de till blodprovet hörande sjätte kapillärerna, vilka icke använts, har analyserats senare. Det visade sig att efter ca 5—6 månader var endast få procent av alkoholen försvunnen. Urinprov, som förvarats i 11 månader, har på nytt analyserats och givit samma promille alkohol som vid den utförda analysen då provet inkom till laboratoriet. Detta stämmer överens med de resultat, som Bonnichsen, Halström, Möller och Theorell har kommit fram till genom att undersöka hur länge sterilt blod med och utan alkoholtillsats behåller sin ursprungliga alkoholkoncentration. Eftersom urinproven förvaras å laboratoriet i 12 månader, är detta en mycket viktig faktor när den person, från vilken provet tagits, påstår att hans prov förväxlats. Det kan dock icke uteslutas, att alkoholen i enstaka fall försvinner inom loppet av kort tid, ofta 1—2 dagar, av okänd orsak. Det har förekommit i några få fall och något liknande har rapporterats från tyska forskare. Någon bildning av alkohol har vi icke iakttagit. Tablettförtäring. Urinprovet är också ett värdefullt hjälpmedel i de fall, då »rattfylleristen» har intagit annat berusningsmedel enbart eller i samband med alkoholförtäring. Så gott som alla ämnen, som införts i kroppen, kan påvisas i urinen och genom forskning finns möjlighet att komma så långt, att man kan beräkna den intagna mängden och tidpunkten för denna, t. ex. vid samtidig bestämning av den i kroppen införda produkten och dess omsättningsprodukter. Laboratoriet har i flera fall funnit sömnmedlet pentymal i urinen. De ca 10 000 urinprov, som för närvarande förvaras å laboratoriet, skulle utgöra ett utmärkt material för undersökning av i vilken utsträckning tabletter intagas i samband med alkohollörtäring. Felkällor. Som inledning må anföras, att för den erfarne kemisten finns det icke någon svårighet att utföra vare sig Widmark- eller ADH-analyserna, och där är icke flera felkällor än vid flertalet andra kemiska analyser.

81 Redan vid preparering av kapillärens blod för analys finns felkällor, som pipetterings- och vägningsfel. Felavläsning på en siffra vid vägning av ca 150 —200 kapillärer på en dag är lätt gjord. ADH-enzymet och DPN är ganska känsliga substanser, som måste kontrolleras regelbundet. Vid själva analysen finns det möjlighet för pipetterings-, avläsnings- och skrivfel. Nämnda felmöjligheter förekommer vid många sorts analyser och försök att minska dem göres genom att icke överbelasta personalen. Det är givet, att några analyser får helt vagabonderande resultat på grund av ovannämnda orsaker. I de fall, då ett värde helt avviker från de andra (efter hand som analyserna uträknats jämföres värdena som laboratriserna erhållit), analyseras samma kapillär ytterligare 2 gånger med ADH-metoden. Det felaktiga värdet kan då förkastas under förutsättning att de 4 eller 5 andra värdena överensstämmer med de två nya resultaten. Vid rutinarbete i den skala som det här är frågan om, måste en del av de nämnda felen förekomma. Analyser med ADH-metoden kan upprepas många gånger på samma kapillär och även om en hel serie av en eller annan orsak misslyckas kan den göras om. En av de viktigaste förutsättningarna för ett väl utfört analysarbete är, att arbetet handhaves av utbildad och pålitlig personal. Särskilt på sista tiden har svårigheter förelegat att anställa tillräckligt kvalificerad personal och att förmå kvalificerad personal att under en längre tid utföra samma rutinanalyser.

Referenser Bonnichsen, R., and Wassén, A. M. Arch. Biochem. 18 (1948) 361. Bonnichsen, R., and Theorell, H. Scand. J. Clin. & Lab. Inv. 3 (1953) 58. Bucher, Th. und Redetzki, H. Klin. Wschr. 29 (1951) 615. Biicher, Th. Dtsch. Ztschr. f. gericht. Med. 41 (1952) 15. Brink, Norman G., Bonnichsen, R., and Theorell, H. Acta pharmacol. et toxicol. 10 (1954) 223. Bonnichsen, R., Halström, F., Möller, Knud O., and Theorell, H. Acta pharmacol. et toxicol. 10 (1954) 101. Blulalkohol bei Verkehrsstraftaten. Kirschbaum Verlag 1955. Theorell, H., and Bonnichsen, R. Medd. Nr 4. Inst. för Maltdrycksforskning 1955. Redetzki, H., und Johannsmeier, K. Arch. f. toxikologie. 16 (1956) 73. Klein, H. Die Medizinische. 5 (1955) 3.

6—606673

82 Bilaga 3.

Statistiska problem vid rättslig användning av kemiska alkoholbestämningar på blod Av H. Wold och C. J. Åberg

1.

Inledning

Den i Sverige nu gällande lagstiftningen för beivrande av onykterhet vid framförande av motorfordon karakteriseras av att det i mycket stor utsträckning är blodalkoholhalten som bestämmer, huruvida trafikonykterhet förelegat eller inte. Om blodalkoholhalten legat mellan 0,8 och 1,5 % 0 dömes personen ifråga i allmänhet till dagsböter eller i vissa fall till fängelse i högst 6 månader och om blodalkoholhalten uppgått till eller överstigit 1,5 % 0 dömes personen i regel till fängelse i högst 1 år. Det har vid ett flertal tillfällen ifrågasatts huruvida blodalkoholhalten ger i detta sammanhang tillräckliga informationer om berusningsgraden, men trots en relativt utförlig behandling i trafiknykterhetskommitténs betänkande (SOU 1953: 20) kan detta problem ännu inte betraktas som slutgiltigt löst. I denna bilaga skall emellertid inte problem av denna typ diskuteras, utan här skall endast redovisas en statistisk behandling av den komplikation, som uppkommer genom att den kemisk-tekniska bestämningen av en persons blodalkoholhalt av flera skäl inte kan göras fullt exakt. Att man måste räkna med vissa felmarginaler är en naturlig följd av bl. a. avläsnings- och pipetteringsfel och av att försöksbetingelserna aldrig kan standardiseras in i minsta detalj. De mätningstekniska och statistiska frågorna om felmarginalerna och deras storlek uppkomma oavsett hur lagstiftningen om trafiknykterhet utformas, men de accentueras desto mera ju större vikt lagtexten fäster vid blodalkohalhalten i förhållande till annan bevisning i målet. En bevisföring som bygger på naturvetenskapliga metoders resultat bör vara av en hög säkerhetsgrad, eftersom såväl de tilltalade som domarna endast i ringa utsträckning har möjlighet att själva taga ställning till graden av exakthet i de använda metodernas resultat. En ledande princip vid rättslig användning av de kemiska blodalkoholbestämningarna har alltid varit att söka undvika att i lagens mening oskyldiga personer genom bestämningarnas osäkerhet blir fällda. Detta har skett genom att man från medelvärdet av de gjorda bestämningarna subtraherar en konstant, som skulle vara ett uttryck för den använda analysmetodens felmöjligheter. Sålunda tillämpade statens rättskemiska laboratorium fram till sommaren 1955 ett avdrag på 0,15 0/00 från ett medelvärde baserat på analyser av tre kapillärer med hjälp av Widmarks mikrometod. Om endast två kapillärer kunnat analyseras, tillämpades avdraget 0,20 %<,. I samband med trafiknykterhetskommitténs arbete gjordes undersökningar, som visade att det vid rättskemiska laboratoriet förhandenvarande mätfelet vid blodalkoholanalyser i genomsnitt icke var större än vad man tillämpat vid det rättsliga utlåtandet om alkoholhalten. Denna typ av problematik skall här nedan vidareutvecklas, varvid resonemanget anknytes till ett nytt säkerhetssystem enligt principerna för statistisk kvalitetskontroll. De förslag till riktlinjer för beaktande av metodernas osäkerhet, som här kommer att framföras, är begränsade till att gälla enbart slutsatser om alkoholhalten vid provtagningstillfället och inte den som varit för handen vid körningen, en viktig reservation som närmare diskuteras i betänkandets bilaga nr 5.

83 Beträffande de på analysresultaten baserade omdömena är vidare att märka att man vid den rättsliga tillämpningen får förutsätta att den till laboratoriet insända mängden blod på ett exakt sätt representerar hela blodmängden i kroppen samt att inga systematiska fel begås vid själva provtagningen. Denna begränsning i slutsats till att enbart gälla det insända blodprovet förutsätter även för dess rättsliga användning att de förändringar i alkoholhalten i kapillärerna som kan ske mellan provtagningstillfället och analystillfället (genom t. ex. bakterieaktivitet) inte är av systematisk natur. 2. Rättsliga konsekvenser av bestämningens osäkerhet Om man vid tillämpningen av ett lagstiftningssystem med fasta promillegränser inte har möjlighet att exakt bestämma blodalkoholhalten så kan härigenom vid domsluten två fel begås. Antingen kan en person vars verkliga alkoholhalt understiger någon av de kriminaliserande gränserna bli fälld på grund av stora analysfel (fel av typ I) eller också kan en i realiteten skyldig person bli frikänd (fel av typ I I ) . Detta förhållande kan konkretiseras genom följande enkla illustration. \ .

Verklig ^ \ ^ alkohol^ \ ^ halt Domslut \ ^

<gränserna

^ gränserna

Fällande

Fel (I)

Korrekt

Friande

Korrekt

Fel (II)

I rättspraxis anses fel av typ I vara betydligt allvarligare än typ II och det ä r givetvis helt rimligt att kräva att en person inte skall kunna dömas skyldig på grund av analysfel. Men i och med att man söker undvika denna typ av fel, följer automatiskt att felen av typ II kommer att öka. Om vi t. ex. antar, att skillnaden mellan de faktiska och de observerade alkoholvärdena är approximativt normalfördelad, vilket synes vara realistiskt, så innebär detta att felen av typ II kommer att öka proportionellt sett mer än den eftersträvade minskningen av typ I. Sålunda har man alltid möjlighet att gardera sig mot risken att en i realiteten oskyldig person blir fälld, men det bör betonas att om man endast har tillgång till analysmetoder som äro behäftade med stora mätfel, leder detta till för lagstiftningen otjänliga konsekvenser, genom att ett alltför stort antal skyldiga kommer att frias. Det bör också påpekas att man aldrig helt kan utesluta risken för att en oskyldig person fälles; vad man här bör eftersträva är att göra sannolikheten för ett dylikt fel så liten som möjligt, under beaktande av att varje minskning i denna sannolikhet innebär en ökning i felen av typ II. Det här förda resonemanget gäller endast de fall, vilkas observerade alkoholhalt faller i närheten av någon av de kriminaliserande gränserna. Ju längre ifrån dessa gränser den observerade alkoholhalten ligger, desto mindre blir sannolikheten för att vid domsluten begå fel av ovan antydda slag. I fig. 1 a och 1 b, som visar fördelningen av alkoholhalten i de under två olika tidsperioder till laboratoriet insända blodproven, har angivits de två osäkerhetszoner kring promillegränserna inom vilka de båda typerna av felaktiga domslut i huvudsak kan ske. D e n risk för fel av typ I som genom ett senare redovisat tillvägagångssätt kommer att specificeras till högst 0,1 % avser alltså inte samtliga blodalkoholanalyser med rättsliga konsekvenser, utan endast de fall då efter det att mätfelet fråndragits

84 Fig. 1 a. Fördelningen av alkoholhalten i 1100 blodprov insända till rättskemiska laboratoriet under september månad 1955. På figuren finns approximativt angivna de två osäkerhetszoner, inom vilka de i texten behandlade två typerna av fel kan begås. den observerade alkoholhalten kommer att ligga omedelbart över eller sammanfalla med någon av gränserna. I samtliga övriga fall är denna felrisk mindre än 0,1 %. De problem som här bör tas upp till behandling är alltså för det första på vilket sätt osäkerheten i alkoholanalyserna lämpligen kan kvantitativt uttryckas genom ett mätfel, för det andra om detta mått på säkerheten kan tolkas i sannolikhetstermer för att möjliggöra en precisering av risken för fel av typ I. 3. Systematiska och slumpmässiga analysfel Vid bedömandet av en mätmetods användbarhet är det i huvudsak två kriterier som anlägges: 1) Validitetskriteriet, d. v. s. man frågar sig om metoden verkligen i det långa loppet mäter vad man avser att mäta, d. v. s. att inga systematiska fel uppträder, som tenderar att göra analysresultaten större eller mindre än det sanna värdet. 1 2) Reliabilitetskriteriet, vilket hänför sig till den förmåga att motstå slumpmässiga fel, som analysmetoden besitter, kort sagt metodens precision. De båda kriterierna är delvis oberoende av varandra, i det att upprepade mät1 Ett sätt att undvika validitetsproblemet vore att man redan i lagtexten definierade alkoholhalten som det man mäter, t. ex. med Widmarkmetoden. Denna s.k. operationella definition av undersökningsvariabeln svarar emellertid inte mot nu föreliggande lagtext.

85 ntal

Fig. 1 b. Fördelningen av alkoholhalten i 624 blodprov insända under mars månad 1956. På figuren finns approximativt angivna de två osäkerhetszoner, inom vilka de i texten behandlade två typerna av fel kan begås.

ningar med en metod kan giva synnerligen samstämmiga resultat men mäta fel variabel, eller att resultaten kan ha en stor spridning men i det långa loppet dock giva genomsnittligen riktiga informationer. I den här förhandenvarande situationen svarar det första kriteriet mot frågan huruvida de använda analysmetoderna verkligen mäter enbart förekomsten av etylalkohol och inte dessutom andra substanser och det andra kriteriet mot hur noggrant denna alkoholbestämning sker. Bristande validitet hos en analysmetod kan tolkas som en typ av systematiska fel. Detta fall bör särskiljas från sådana typer av systematisk variation som härr ö r från försöksfel som är gemensamma för en följd av analyser och vilka under kortare tidsperioder kan ge upphov till snedvridna skattningar. Denna senare t y p av fel intar en mellanställning mellan de rent slumpmässiga felen och de systematiska fel som h ä r r ö r från bristande validitet; speciellt vid rutinanalyser av det slag som här är aktuellt spelar de en icke oväsentlig roll. W i d m a r k s metod, som tidigare var den enda vid rättskemiska laboratoriet använda analysmetoden för bestämning av blodalkoholhalten, har kritiserats för bristande validitet på grund av att metoden inte är specifik för etylalkohol utan även reagerar för andra flyktiga substanser som t. ex. aceton och eter. Det var

86 bl. a. av detta skäl som man sommaren 1955 införde ADH-metoden vid rättskemiska laboratoriet som ett komplement till Widmarkmetoden, i det att ADHmetoden är praktiskt taget specifik för etylalkohol. Widmarkmetodens bristande specificitet kan vid blodalkoholanalyser tänkas komma till uttryck på två olika sätt. Dels kan denna metod reagera på i blodet under normala förhållanden icke förekommande substanser, t. ex. aceton, vilket förhållande i så fall upptäcks vid jämförelse med ADH-metodens resultat, dels förefinns möjligheten av att det även i normalblod skulle finnas små mängder av reducerande substanser, som skulle medföra att ett systematiskt fel av ringa storleksordning begicks vid alla Widmarkanalyser. Det är uppenbart att man vid den rättsliga bedömningen av fall där den förra typen av fel föreligger inte bör tillmäta Widmarkanalyserna någon betydelse, d. v. s. i de situationer när dessa legat signifikant över ADH-resultaten. De precisa kriterierna för när detta är fallet återkommer vi till i avsnitt 8. Den senare typen av bristande validitet hos Widmarkmetoden, nämligen att i samtliga analyser mäta något for högt, är ur rättslig synpunkt mindre betydelsefull på grund av den synnerligen ringa storleksordningen av detta systematiska fel. Undersökningar för påvisande av dess förekomst har företagits 1 genom att analysera blod från friska personer, vilka förklarat sig icke ha förtärt alkohol under de senaste dagarna. Därvid har man i allmänhet observerat en genomsnittlig alkoholhalt på omkr. + 0,01 % 0 , vilken icke kunde förklaras av den med analysförfarandet förknippade slumpmässiga osäkerheten. Huruvida detta resultat b e r o r på en »naturlig» alkoholhalt i blodet eller på bristande validitet hos Widmarkmetoden kan ej avgöras förrän en direkt jämförelse företages med ADHmetodens resultat, om vilken metod man vet att systematiska fel h ä r r ö r a n d e från bristande specificitet ej kan förekomma. De undersökningar i denna riktning som tidigare företagits är emellertid baserade på ett för ringa antal observationer för att ge i detta sammanhang användbara informationer. Det erfarenhetsmaterial som samlats vid statens rättskemiska laboratorium är ej användbart för belysande av detta problem. Särskilda undersökningar pågår emellertid för närvarande vid laboratoriet. Trots den förmodligen mycket ringa storleken av detta systematiska fel hos Widmarkmetoden får man på grund av lagtextens utformning inte bortse från deras eventuella förekomst. Till dess de nu pågående undersökningarna är slutförda får man sålunda vid det rättsliga utlåtandet räkna med ett avdrag vid Widmarkanalyser som är något större än det som svarar mot den rent slumpmässiga osäkerheten. I avsnitt 8 kommer detta förfaringssätt att närmare presenteras. Det bör i detta sammanhang påpekas ett fall då ADH-metodens specificitet för etylalkohol leder till ett ur lagstiftningens synpunkt sett systematiskt fel hos denna metod, nämligen den situation då berusningen helt eller delvis skett med metylalkohol (träsprit). Widmarkmetoden, som även reagerar på denna substans, kommer i dessa fall att ge bestämningar som ur lagens synpunkt är riktiga, fastän de är signifikant högre än ADH-metodens. När berusningen till övervägande del skett med metylalkohol är de medicinska indikationerna så uppenbara att tvekan inte kan råda om vilken metods resultat som skall tillmätas rättslig betydelse. I de situationer, då förtäringen av metylalkohol varit ringa i jämförelse med den av etylalkohol, har man emellertid ingen möjlighet att utan ytterligare information särskilja detta fall från dem då Widmarkmetoden reagerat på icke-kriminaliser a n d e substanser (t. ex. aceton) eller tillfälligtvis varit behäftad med ett systematiskt försöksfel. I de fall Widmarkanalyserna givit signifikant högre bestäm1

Se t. ex. trafiknykterhetskommitténs betänkande ss. 271—273 och ss. 287—290.

87 ningar än ADH-metoden, kommer dessa att tillmätas rättslig betydelse endast i de fall då säkra informationer föreligger om att förtäring av metylalkohol skett. Den typ av systematiska fel som hittills behandlats är sådana som ligger i själva analysmetodens begreppsmässiga innebörd och vilka förefinnes oberoende av hur analyserna konkret sett utföras. Vid rutinanalyser av det slag som här är aktuellt måste man emellertid som tidigare påpekats även räkna med att systematiska fel av kort varaktighet införes i de båda använda metoderna genom de laboratoriemässiga arrangemangen. Så t. ex. kan beroenden mellan de enskilda analyserna i en och samma serie uppkomma genom att vissa försöksfel är gemensamma för hela serien. Visserligen kan man helt realistiskt förutsätta att ifrågavarande försöksfel uppvisar ett från serie till serie slumpmässigt beteende men inom en och samma serie är de av systematisk karaktär. Genom att låta kapillärerna från en och samma individ ingå i olika analysserier har man emellertid möjliggjort en statistisk behandling av dessa fel helt analog med den som företages med de rent slumpmässiga felen. Sedan ADH-metoden infördes som rutinmetod vid rättskemiska laboratoriet h a r man ibland observerat fall då denna metods resultat legat starkt signifikant högre än Widmarkmetodens, vilket förhållande ej kan bero på någon olikhet i specificitet utan måste h ä r r ö r a från ett tillfälligt grovt försöksfel i endera av metoderna utan att man har möjlighet att avgöra i vilkendera det skett. I enlighet med principen att oskyldiga ej skall dömas på grund av analysfel bör därför ej de signifikant högre observationerna, d. v. s. i detta fall ADH-analyserna, tillmätas rättslig betydelse. 4. Principer för bestämning av mätfelet Det gängse sättet att uttrycka den rent slumpmässiga osäkerheten hos en analysmetod är att ange den s. k. standardavvikelsen (s) för en serie gjorda mätningar. Detta mått, som ibland helt allmänt brukar kallas för den ifrågavarande metodens mätfel, är definierat på följande sätt:

där Xj är de enskilda bestämningarna, x deras medelvärde och n antalet observationer. De sedvanliga metoderna för bestämning av mätfelet hos en analysmetod är att antingen göra ett stort antal analyser på ett homogent analysmaterial med ett på förhand känt värde på den undersökta faktorn eller att företaga ett antal dubbel- eller trippelbestämningar på sinsemellan olika analysmaterial och sedan ur skillnaderna mellan de två eller tre bestämningarna framräkna mätfelet. Det förra förfaringssättet möjliggör en uppdelning av variabiliteten i en slumpmässig och en systematisk komponent, på grund av att det sanna värdet på undersökningsvariabeln är a priori känt. Det senare förfaringssättet medger endast en uppskattning av den slumpmässiga variabiliteten. Den senare metoden är den enda som kan bli aktuell i detta fall, eftersom de rutinanalyser som utföras vid rättskemiska laboratoriet består i att ett ringa antal bestämningar görs på blodprov med okänd och starkt varierande alkoholhalt. Att mätfelsbestämningen bör göras på det analysmaterial, på vilket mätfelet senare skall tillämpas, är självklart eftersom en kemisk analysmetods mätfel är direkt avhängigt av de tillgängliga personella och laboratoriemässiga resurserna, och inom ramen för de laboratorieinstruktioner, som är nödvändiga för genomförandet av en kemisk analys, inryms väsentligen olika grader av exakthet i de med metoden gjorda bestämningarna.

88 Ett andra och väsentligare skäl för mätfelsbestämning å rutinmaterial från rättskemiska laboratoriet är att man genom detta mätfel även får ett uttryck för de variabilitetsorsaker som ligger utanför det egentliga analysarbetet. De faktorer som därvid i första hand kan ha betydelse är bristande kontroll i den preparering av kapillärerna, som görs för att förhindra att alkoholhalten i proverna förändras under tiden mellan provtagningen och analysernas utförande, samt vidare sådana faktorer som tillkomma vid själva provtagningen. Det måste emellertid ifrågasättas huruvida det bland dessa senare faktorer även kan finnas sådana av systematisk natur. Vid provtagningen förefinnes nämligen risken att den provtagande läkaren söker pressa fram blod för att erhålla välfyllda kapillärer, varvid man i många fall erhåller blodserum i proven; detta innebär att en snedvriden uppskattning av blodalkoholhalten görs, eftersom serum i genomsnitt håller 10—20 % högre halt av alkohol i jämförelse med helblod. Frekvensen och storleksordningen av detta systematiska fel vet man för närvarande ingenting om. Den enda nu till buds stående möjligheten att komma åt denna felkälla är att skärpa kravet på en stringent standardisering av förfaringssättet vid provtagningen. Det har i ett flertal sammanhang framhållits att Widmarkmetodens mätfel är beroende av dels alkoholhalten, dels blodmängderna i de analyserade kapillärerna. Beroendet skulle bestå i att mätfelet absolut taget blir större vid höga alkoholhalter och likaledes större vid små blodmängder. De två mest betydande felkällorna, nämligen invägningsfelen och titreringsfelen, är visserligen i och för sig oberoende av storleken av den variabel som mates, men genom att alkoholkoncentrationen erhålles som kvoten mellan den absoluta alkoholmängden och blodprovets vikt, erhålles beroenden av antydda slag. En korrekt uppskattning av alkoholhaltens och blodmängdens inflytande på mätfelet skulle ställa sig ytterst vansklig om dessa båda faktorer ej varierades experimentellt, och detta är icke fallet när mätfelsuppskattningen göres på rutinanalyser från rättskemiska laboratoriet. I en undersökning gjord vid Farmakologiska Institutet vid Oslo Universitet (redovisad av Dybing, Hansen och Rasch: Tidsskrift for Kjemi og Bergvesen, n r 7, 1939) har dessa faktorers betydelse experimentellt verifierats, men det fel man skulle begå genom att bortse från att mätfelet blir större vid högre alkoholhalter synes i den förhandenvarande situationen vara obetydligt, eftersom det relevanta variationsområdet i alkoholhalten är så pass litet (från 0,5 till 1,8 %,<>). I den mån alkoholhalten har betydelse inom intervallet erhålles dock ingen underskattning av osäkerheten vid de högre koncentrationerna utan snarare en överskattning därav vid de lägre, eftersom alkoholhalten i de blodprov rättskemiska laboratoriet erhåller för analys, och på vilket material mätfelsuppskattningen sker, i genomsnitt ligger mellan 1,5 och 1,6 0/00. Detta allmänna resonemang gäller i princip såväl Widmark- som ADH-metoden. För att utröna huruvida en rimlig variation i blodmängden överhuvudtaget har någon betydelse för "Widmarkmetodens mätfel, gjordes en undersökning av 684 trippelanalyser, utförda med Widmarkmetoden vid rättskemiska laboratoriet under första kvartalet 1955. Därvid hänfördes till en grupp sådana analyser där alla tre kapillärerna innehållit mer än 70 mg och till en andra grupp sådana analyser där en eller flera kapillärer innehållit mindre än 70 mg. Trots det föga effektiva differentieringskriteriet var mätfelet i den senare gruppen signifikant större [F = 2,2; (P < 0,01)]. Detta kan emellertid på grund av materialets natur inte utan vidare tolkas som en effekt av olikheten i blodmängd beroende bl. a. på risken för uppblandning med blodserum vid små blodmängder, men genom den tidigare föreliggande evidensen 1 måste det anses klarlagt att Widmarkmetodens mätfel är 1

Se tidigare anfört arbete av Dybing m. fl. sid 13.

89 avhängigt av blodmängderna i de analyserade kapillärerna. Om dessa blodmängder understiger 30—40 mg inträffar även en ökning i förekomsten av s. k. vagabonderande värden, d. v. s. klart orimliga analysresultat. Nyssberörda fråga var tidigare av synnerlig relevans, då analyserna enbart gjordes med Widmarkmetoden på i allmänhet 3 blodprov, som tagits i fingerblomman. Från och med sommaren 1955 har emellertid tre förändringar företagits, vilka samtliga innebär att frågan fått mindre aktualitet. För det första infördes ADH-metoden, och med den utformning av analysförfarandet, som denna metod fått i Sverige, är de analyserade blodmängdernas betydelse för mätfelet väsentligen mycket mindre i jämförelse med förhållandet vid Widmarkanalyser. För det andra tages numera 6 blodprov, varför man har mycket större möjligheter än tidigare att icke låta analyser av alltför små blodmängder få rättslig betydelse. För det tredje har variabiliteten i blodmängderna mellan kapillärer blivit m i n d r e genom att proven numera tages i örsnibben där man har bättre möjligheter att erhålla välfyllda kapillärer. Med hänsyn till dessa nya förhållanden synes icke problemet om de analyserade blodmängdernas betydelse för mätfelet behöva beaktas på annat sätt än att Widmarkanalyser företagna på blodmängder som understiger 50 mg icke bör tillmätas rättslig betydelse. I det fall alla kapillärerna i ett insänt prov innehållit mycket små blodmängder, kommer detta prov i de fall det är behövligt att hänföras till en större klass av s. k. icke kontrollerade analyser, vilkas mätfel kommer att beräknas på ett speciellt sätt, till vilket vi återkommer i avsnitt 9. Om man utgår ifrån att mätfelet skall bestämmas på rutinanalyser, måste man klargöra på vilket urval av analyser bestämningen skall ske. Det man eftersträvar att mäta är enbart de slumpmässiga mätfelen, varför de i rutinarbete då och då förekommande grova försöksfelen inte bör komma med i bestämningen. Det är givet att om man helt saknar apriorisk information om en analysmetods felmöjligheter, så blir det ett svårt avvägningsproblem att särskilja de grova försöksfelen från de rent slumpmässiga. Den i detta fall mer eller mindre godtyckliga avvägningen kommer då att i viss utsträckning bestämma mätfelets storlek samt även räckvidden av dess tillämpbarhet. Vid de mätfelsbestämningar som i det följande kommer att redovisas har vissa analyser uteslutits i enlighet med laboratoriepraxis. I första hand har sådana analyser uteslutits, om vilka laboratoriepersonalen uttalat att kapillärerna på något sätt varit defekta eller att ett u p p e n b a r t fel blivit begånget vid analyserna. Vidare har sådana analyser uteslutits som givit uppenbarligen orimliga resultat, t. ex. sådana fall där det funna alkoholvärdet icke är förenligt med livets bestånd. I övrigt har alla analyser gjorda under den aktuella tidsperioden medtagits vid mätfelsbestämningen. 5. Empiriska resultat Numeriska bestämningar av Widmarkmetodens mätfel i enlighet med princip e r n a i föregående avsnitt företogs vid två tillfällen under 1955. Den första som grundades på 684 trippelanalyser gjorda vid rättskemiska laboratoriet under första kvartalet 1955 gav som resultat ett genomsnittligt mätfel på 0,0589 promilleenheter. Den andra som företogs på 456 trippelanalyser gjorda under juni m å n a d samma år gav som resultat 0,0641. Vid de rättsliga utlåtandena avgivna under motsvarande tidsperioder gjordes ett avdrag från medelvärdet av tre Widmarkanalyser på 0,15 %o vilket svarar mot ett mätfel på 0,0866. Denna uppskattning av Widmarkmetodens mätfel h ä r r ö r ursprungligen från norska undersökningar och ligger alltså, genomsnittligen sett, väsentligt högre än det mätfel som faktiskt varit för handen vid laboratoriet. De avdragstermer som skulle svara mot de vid

90 laboratoriet gjorda uppskattningarna av mätfelet skulle bli ( 3

\

) = 0,102 re-

Vä /

spektive 0,111. Med hänsyn till de med Widmarkmetoden förknippade misstankarna om systematiska fel, vilka inte kommer till uttryck i dessa mätfel, har icke någon minskning av avdragstermen vid det rättsliga utlåtandet skett. En beräkning av mätfelet hos ADH-metoden gjordes på grundval av 494 dubbelbestämningar utförda under augusti—september 1955. ADH-metoden var då relativt ny och hade som rutinmetod endast använts sedan juni 1955. Det vid denna undersökning uppskattade mätfelet var 0,1029, vilket mätfel alltså är nära nog dubbelt så stort som Widmarkmetodens. För att belysa hur pass stabil analysprocessen på denna korta tid hunnit bli anges nedan tidsutvecklingen av mätfelet hos de undersökta ADH-analyserna. Tabell 1. Tidsutvecklingen av ADH-metodens mätfel under augusti och september månader 1955. Analyser nr

5833—5946

5947—6049

6172—6290

6336—6419

0447—6620

Antal dubbelbestämningar

135 Mätfel (s)

0,1155

0,1055

0,1004

0,0857

0,1003

Vid två senare tillfällen har beräkningar av ADH-metodens mätfel företagits dels på 234 dubbelbestämningar gjorda under mars 1956 vilket gav som resultat 0,0987 dels på 284 dubbelbestämningar gjorda under maj 1956, efter det att en förenkling av analysmetodiken genomförts, varvid mätfelet uppskattades till 0,0907 promilleenheter. Med hänsyn till den korta tid som förflutit sedan denna metod infördes är dessa resultat att betrakta som preliminära. Som påpekades i avsnitt 4 måste man räkna med att den spridning mellan de enskilda observationerna som man uttrycker genom mätfelet inte enbart h ä r r ö r från kemisk-tekniska analysfel utan även från variabilitetsfaktorer över vilka laboratoriet inte har kontroll och som t. ex. införes vid provtagningen och genom bristande preparation av kapillärerna. Genom att studera mätfelen hos de s. k. alkoholstandardproven, vilka är blodprov med känd alkoholhalt som slumpmässigt utan laboratoriepersonalens kännedom insättas i analysprocessen och om vilka prov man vet att inga av de senare typerna av fel föreligger, kan man erhålla en approximativ uppdelning av den observerade variabiliteten vid rutinanalyserna i en komponent bestående av olika typer av rena analysfel och en annan komponent härrörande från faktorer utanför analysprocessen. Beräkningar av detta rena analysmätfel gjordes på de analyser av alkoholstandarder som utförts vid laboratoriet under tiden 15/12 1955 till 9/2 1956. Dessa gav som resultat 0,0541 för Widmarkmetoden (31 trippelanalyser) och för ADH-metoden 0,0764 (31 dubbelanalyser). Som synes är dessa mätfel endast obetydligt mindre än de som uppskattats på rutinanalyserna. På grund av det ringa antalet observationer kan inga bestämda slutsatser dragas, men det synes som om de kemisk-tekniska analysfelen under denna tidsperiod svarade för åtminstone 80 % av variabiliteten i de analysresultat, som har rättslig betydelse. Under loppet av sommaren 1956 synes denna proportion ha förändrats, men på grund av ADH-metodens omläggning under maj 1956 är det ännu för tidigt att med säkerhet uttala sig om d e n n a förändring.

91 De här givna beräkningarna av mätfelen avser endast att exemplifiera resonemangen i avsnitt 4. Användningen av dessa bestämningar vid det rättsliga utlåtandet kommer att behandlas i avsnitt 8. 6. Sannolikhetstolkning av mätfelen Genom att vid det rättsliga utlåtandet om blodalkoholhalten beakta de med analysförfarandet förenade felmöjligheterna söker man undvika att i realiteten oskyldiga individer döms till straff på grund av analysfel. De önskemål man uppställer rörande denna felrisk vid domsluten är för det första att den skall vara av synnerligen ringa storleksordning och för det andra att den skall vara konstant från individ till individ. Här nedan skall undersökas under vilka betingelser dessa önskemål kan tillgodoses. Den spridning i en observerad storhet som man söker uttrycka genom mätfelet kan betraktas som den sammanlagda effekten av ett antal slumpmässiga, sinsemellan oberoende felkomponenter. Dylika repetitiva fenomen kan under vissa betingelser beskrivas med hjälp av statistiska sannolikhetsfördelningar. Det mest fundamentala villkoret härför är att strukturen hos felkällorna är konstant från försök till försök, i vilket fall en s. k. stabil sannolikhetsfördelning genereras. Man säger i detta fall att fördelningen av de slumpmässiga felen är under statistisk kontroll, vilket implicerar en från analys till analys homogen varians. Om en analysmetod ej har systematiska fel och om dess slumpmässiga mätfel har en stabil sannolikhetsfördelning, kan man erhålla en uppskattning av ett intervall som med en viss sannolikhet innefattar den observerade variabelns sanna värde eller också har man möjlighet att specificera en gräns under vilken det sanna värdet med en viss sannolikhet ej kan ligga. Detta senare tillvägagångssätt är just det som blir aktuellt då man vill gardera sig mot situationen att en i realiteten oskyldig person blir fälld genom slumpmässiga analysfel. Det statistiska tillvägagångssättet består i att man räknar fram en enkelsidig konfidensgräns för det uppskattade medelvärdet av blodanalyserna med utgångspunkt i den felrisk man är villig att ta i dessa utlåtanden om blodalkoholhalten. Om däremot mätfelens sannolikhetsfördelning inte är stabil eller under statistisk kontroll innebär detta att man dels gått miste om möjligheten att via enkla sannolikhetsresonemang i varje enskilt fall precisera riskerna för fel av typ I, dels att dessa risker på ett okontrollerbart sätt varierat från individ till individ, något som uppenbarligen inte är förenligt med gängse rättspraxis. De undersökningar av mätfelet, som tidigare gjorts, i första hand för Widmarkmetoden, har gått ut på att konstatera huruvida mätfelet hos de analyser, som gjorts vid rättskemiska laboratoriet med denna metod i genomsnitt varit större än det man räknat med vid utlåtandet till domstolarna om alkoholhalten. Även om man därvid observerat, att dessa genomsnittliga mätfel legat under det man tillämpat vid avgivande av utlåtande innebär detta dock inte att en enskild individ på ett tillfredsställande sätt garderats mot risken att bli oskyldigt dömd, såvida inte analysprocessen varit u n d e r statistisk kontroll. Detta problem har icke beaktats vid de tidigare undersökningarna. Om statistisk kontroll av analysprocessen inte föreligger blir den praktiska konsekvensen härav att man får avstå ifrån att representera osäkerheten i bestämningarna med ett allmängiltigt mätfel och i stället söka uppskatta detta med utgångspunkt i den för varje individ aktuella analyssituationen. En svårighet som h ä r v i d uppstår är att om man beräknar avdragstermen via Students t-fördelning, så kan man visserligen hålla risken för att en oskyldig person fälles konstant; däremot kommer felrisken av typ II (att skyldiga frias) att kunna variera kraftigt och

92 på det hela taget bli väsentligen större än då analyserna är statistiskt kontrollerade, detta beroende på att den information om mätfelet som ligger i analyserna av en enskild individs blodprov är mycket ringa. Om denna situation skulle bli aktuell blir man alltså nödsakad att göra fler alkoholbestämningar på personens blodmaterial. Förutsättningen för att man skall erhålla en ur rättslig synpunkt användbar information om en persons blodalkoholhalt genom det ringa antal bestämningar, som nu göres, är nämligen att man a priori har en adekvat uppskattning av mätfelet, gjord på ett någorlunda stort antal analyser. De två frågor man alltså i första hand skall söka besvara är för det första huruvida analysprocessen vid rättskemiska laboratoriet befinner sig under statistisk kontroll och, om så är fallet, för det andra vilket antagande man kan göra rörande de slumpmässiga felens sannolikhetsfördelning. Den första frågan svarar mot kravet att sannolikheten för fel av typ I skall vara konstant från fall till fall när man tillämpar ett generellt gällande mätfel och den andra frågan mot kravet att denna felrisk skall kunna kvantitativt preciseras. 7. Statistisk

kvalitetskontroll

av analyserna

Tillvägagångssätt för undersökning av huruvida ett i tiden repetitivt fenomen befinner sig under statistisk kontroll har i första hand utformats inom det tilllämpningsområde av statistiken som brukar kallas för industriell kvalitetskontroll och som började användas under 1920-talet. Vad man med hjälp utav denna teknik söker åstadkomma är en kontroll av den med praktiskt taget alla produktionsprocesser förknippade variabiliteten i olika kvalitetskarakteristikor hos den producerade varan. Detta kan bl. a. bestå i att man eftersträvar att hålla variabiliteten inom vissa fixerade gränser eller att man söker hålla kassationsprocenten konstant. Det praktiska hjälpmedlet vid dessa undersökningar är de s. k. kontrollkorten (control charts) vilka grafiskt åskådliggör de successiva utfallen av produktionsprocessen. På dessa kontrollkort inritas den utifrån de tekniska och ekonomiska kvalitetskriterierna givna toleransgränsen, varpå man till en början helt allmänt studerar om produktionen är förenlig med dessa kriterier. Om detta inte är fallet får sådana förändringar i produktionsprocessen företagas att den erforderliga kvalitetsnivån hos produkterna ernås. Det är först sedan detta stadium uppnåtts som problemen rörande produktionsprocessens stabilitet och statistiska kontroll blir aktuella. Den acceptabla variabiliteten i produktkvaliteten betraktas då som slumpmässig och efter en specifikation av dess sannolikhetsfördelning kan man utifrån kontrollkorten avgöra när sådana förändringar i produktionsresultaten inträffar, som innebär att den tekniska processen på ett okontrollerat sätt förändrats och icke längre svarar mot de uppställda kvalitetskriterierna. Inom litteraturen på detta område kan man särskilja två olika riktningar vad gäller definitionen av statistisk kontroll. Den ena riktningen gör gällande att ett i många situationer tillräckligt villkor är att det acceptabla antal observationer som faller utanför kontrollgränserna skall vara konstant från period till period. Den andra riktningen skärper kraven till att även fordra att de observationer som faller innanför kontrollgränserna skall vara inbördes oberoende, ett krav som i många situationer är svårt att uppfylla. Något generellt svar på detta problem kan inte här ges på annat sätt än att det uppenbarligen finns ett flertal situationer, i vilka den första definitionen är tillfyllest och där kravet på oberoende synes vara irrelevant. Analogien mellan den industriella kvalitetskontrollen och här förhanden varande problem är ej helt exakt. Den här aktuella frågan, nämligen om analysproeessen vid rättskemiska laboratoriet är så kontrollerad i statistisk bemärkelse att man

93 genom att använda samma mätfel över en längre följd av analyser kan tillgodose kraven på en liten och konstant felrisk av typ I, skulle i och för sig för sin fullständiga behandling kräva ett större antal kontrollkriterier än vad som är gängse inom industriell praxis, men på grund av arbetets förberedande natur har endast ett fåtal av dessa kriterier införts i rutinen. Sedan slutet på oktober 1955 sker en successiv registrering på kontrollkort av alla vid rättskemiska laboratoriet gjorda blodalkoholanalyser. Tre olika kontrollkort ingår i rutinen. På de två första kontrollkorten registreras variationsbredden, d. v. s. skillnaden mellan det största och det minsta värde som erhålles vid analyser å en och samma persons blodmaterial. Ett kontrollkort förs för Widmarkmetoden (fig. 2) och ett för ADH-metoden (fig. 3). På dessa kort har två toleransgränser lagts in, vilka erhållits genom att ur ett tidigare föreliggande analysmaterial framräkna det genomsnittliga mätfelet och sedan utgående från denna standardavvikelse konstruera de 95 %- och 99 %-iga toleransgränserna 1 för variationsbredden i en enskild analys. Om en i tiden konstant fraktion av dessa variationsbredder faller innanför dessa gränser skulle det innebära att processen befinner sig under statistisk kontroll. Vid konstruktionen av toleransgränserna förutsattes sannolikhetsfördelningen vara normal och om denna förutsättning är riktig skall dessa i tiden konstanta fraktioner, som faller utanför gränserna, genomsnittligen överensstämma med den specifikation som följer utav förutsättningen. Om man alltså i det långa loppet observerar att 5 % av variationsbredderna faller utanför den 95 %-iga toleransgränsen och 1 % utanför den 99 %-iga toleransgränsen innebär detta i första hand att processen är under statistisk kontroll och i a n d r a hand ett stöd för förutsättningen att de slumpmässiga felen är normalfördelade. Denna förutsättning kan ännu mera stödjas genom att lägga in en medianlinje, som om förutsättningen är riktig bör dela mängden av observationer i två lika stora delar. Om dessa kontrollkriterier är satisfierade är man alltså berättigad att vid det rättsliga utlåtandet om dessa analysresultat använda det mätfel ur vilket toleransgränserna är härledda. Analysprocessen kan komma ur statistisk kontroll på i huvudsak två olika sätt, anttingcn så att frekvensen av observationer utanför toleransgränserna minskar ell<er så att de börjar öka i jämförelse med ett tidigare stadium av kontroll. Det f ö r r a alternativet innebär att analysernas felmöjligheter minskats och om det tidligare mätfelet används även på dessa analyser medför detta att felen av typ I bli r färre och felen av typ II blir fler. Ur rättslig synpunkt är det senare fallet av briistande kontroll av analyserna allvarligare eftersom i denna situation felmöjlighelterna ökats och om man då tillämpar det tidigare gällande mätfelet så kommer ett ökat antal fel av typ I att begås vid domsluten. I denna situation måste alltså en omräkning av mätfelet företagas på de analysresultat som enligt de tidigare gäldande kriterierna karakteriserats som icke-kontrollerade. Därvid erhålles nya toleransgränser efter vilka dessa analyser kan bedömas och om då fördelningen av variationsbredderna är förenlig med kontrollkriterierna kan detta nya mätfel tilllämpas på dessa analyser. Om det trots de nya toleransgränserna skulle visa sig att antalet observationer som faller utanför toleransgränserna inte är förenligt m e d vad som skulle vara fallet om statistisk kontroll förelåg, innebär detta att main för dessa analyser får avstå från att representera osäkerheten med ett i samtl i g a analyser gällande mätfel och i stället beräkna detta på varje enskild individs amalyser (se s. 91, nederst). IDetta senare tillvägagångssätt har hitintills ej behövt tillgripas. Under den tid 1 Tekniken för detta finns bl. a. behandlad i A. Hald: Statistical Theory with Engineering Applications, ss. 322—326.

i i 1.42

•

• ne./

. '

• •

..

• *. •

• -. -

§ ) J 1001

* .

«

•

.

.

1 25

-

. 1 50

• • •

•

«l

•' •

" »_i. 75

•

U 1100

**

•

,.-

'

. .

•

1 25

•

•

• ••

•

*

"."*.

••

•

• i 50

1 75

' 1200

Analys nummer

Fig. 2. Kontrollkort för variationsbredden Widmarkmetoden

vid trippelanalyser av blodalkoholprov analyserade enligt under februari och mars 1956.

som förflutit sedan kontrollkort-tekniken infördes vid rättskemiska laboratoriet har praktiskt taget enbart förbättringar i analysprocessen registrerats. I början av kontrollperioden uppvisade särskilt Widmarkanalyserna vissa instabiliteter, men sedan januari och februari 1956 har processen enligt de ovan givna kvalitetskontrollkriterierna löpt på ett i stort sett tillfredsställande sätt. I ett avseende kan dock sägas att statistisk kontroll icke förelegat under denna period, nämligen på så sätt att de observationer som fallit utanför den 99 %-iga kontrollgränsen dels varit något för frekventa, dels ofta avvikit med alltför stora belopp från de övriga observationerna. Detta kan tolkas på två olika sätt: Antingen kan dessa extremobservationcr härröra från en »störd» fördelning som har en större spridning än den vanliga men som till stor del även övertäcker området under kontrollgränserna, eller också kan dessa extremvärden bero på grova försöksfel, vilkas fördelning ligger väl skild från den som genererat observationerna under kontrollgränsen. Om det förra alternativet gäller innebär det att spridningarna är inhomogena över hela variationsområdet och att statistisk kontroll icke föreligger. Om det senare alternativet gäller kan de analyser som faller under kontrollgränserna sägas vara kontrollerade, medan däremot en specialberäkning av mätfelet får företagas på de analyser som fallit utanför dessa gränser. Denna fråga kan inte besvaras utan ingående undersökningar, men som en arbetshypotes har det senare alternativet ansetts mest realistiskt. För närvarande är det över huvud taget för tidigt att fälla ett definitivt omdöme om analysprocessens stabilitet eftersom arbetsbelastningen vid laboratoriet ökar och om därvid någon diskrepans mellan denna arbetsbelastning och laboratoriets resurser skulle uppstå, kommer detta att kunna allvarligt återverka på analysernas mätfel och allmänna säkerhet. Det tredje kontrollkortet har ett annat syfte, nämligen att kontrollera att inga grova systematiska analysfel obeaktat insmyger sig i analysarbetet, något som i inånga fall inte kommer till uttryck vid kontroll enbart av variationsbredden hos

•

i

TO.76

i

.059

397.

•

•

#

•

•

0.30-

•

•t

•

•

•

g

• • *

• •

• #

•

. .

#

•

•

* *• 25

•

' '•

•

• • • • *

•

•

••

•

•

•• , .

.

•

' 50

'

•

•

•

•'

•'.

* •

•

'•

•

•

• 75

". . •

• 1200

Analysn ummer

Fig.. 3. Kontrollkort för variationsbredden vid dubbelanalyser av blodalkoholprov analyserade enligt ADH-metoden under februari och mars 1956.

de båda analysmetoderna var för sig. På detta kontrollkort (fig. 4) görs success i v a registreringar av skillnaden mellan medelvärdena av Widmark- och ADHbesttämningarna och variabiliteten i denna skillnad sättes i relation till de å diagraimmet inritade 5 %- och 1 %-iga signifikansgränserna för skillnaden, inom vilkia gränser 95 % resp. 99 % av observationerna bör falla om inga grova systemattiska analysfel begås. En förutsättning för användbarheten av dessa signifikamsgränser är att analysmetoderna var för sig är under statistisk kontroll. Tack värre detta förfaringssätt har två under rutinarbetet uppkomna felkällor hos ADHmettoden omedelbart kunnat påvisas och rättas till, nämligen spänningsfall i speiktrofotometern och förändringar i enzymets aktivitet. AVvslutningsvis bör även framhävas kontrollkortcns lämplighet som grund för en (offentlig insyn i laboratoriets verksamhet. Genom deras enkla grafiska åskådlighiet illustreras på lättfattligt sätt analysprocessens precision och allmänna säkcerhetsnivå. 8. SStatistiska

tillvägagångssätt

vid det rättsliga

utlåtandet

I det föregående har helt allmänt berörts de principer som bör vara vägledande vid l den statistiska behandlingen av en persons blodalkoholanalyser. I detta avsnittt skall redovisas de statistiska arbetsmomenten vid behandlingen av en enskilld rutinanalys som dessa allmänna principer föranleder. Därvid förutsätts de bäggge analysmetoderna vara statistiskt kontrollerade. De mätfel som legat till grunnd för beräkningarna av kontroll- och signifikansgränserna har varit för Wicdmarkmetoden 0,0866 och för ADH-metoden 0,1086. Det är med avsikt som desssa värden icke har justerats efter de något mindre faktiska mätfel som observeratss under analysarbetet våren 1956, detta på grund av att undersökningarna r ö r r a n d e Widmarkmetodens systematiska fel ännu inte är slutförda.

96 %

t

"

.0.29

•

m

•'

" " • " •

0.1 5

•

•#

•". •

...

/•

,

•

• •

•,

'• *

•

• -0.05-

•

•

• m#

*

•#

*

v

• - \

•

'•

#

--

•

• •/

•

• ne.t

• 1001

| 75

75 1200 Analysnummer

Fig. 4. Kontrollkort för skillnaden mellan medelvärdena au Widmark- och ADH-beslämningarna vid blodalkoholprov analyserade under februari och mars 1956.

1) Man undersöker om variationsbredden hos de båda metodernas resultat är förenlig med just då förhandenvarande mätfel. Om så inte är fallet i den förhandenvarande analysen tillgrips ett speciellt tillvägagångssätt som kommer att behandlas i avsnitt 9. I tabell 2 finns angivna de numeriska värdena på konfidensgränserna för variationsbredden, och om denna i någon eller båda analyserna är större än den 95 %-iga gränsen företages en specialberäkning av mätfelet. Tabell 2. Konfidensgränser för variationsbredden respektive ADH-analyser

Widmark-

ADH-analyser

Widmarkanalyser

3 kapillärer . . . 2 »)

vid

95%

99%

95%

99%

0,287 0,240

0,357 0,315

0,359 0,301

0,447 0,395

2) Om bägge analysresultaten är välkontrollerade enligt 1) görs ett signifikanstest på skillnaden mellan medelvärdena enligt formeln ffw-^ADH

s\v

4DH

ft\v

"ADH

97 där xw o c n XADH är medelvärdena av Widmark- resp. ADH-analyserna, s de respektive metodernas mätfel och n antalet bestämningar. Genom att s här är uppskattat på ett stort antal observationer blir X en normalfördelad variabel och om denna variabel är större än 1,96 förkastas den metods resultat som givit de signifikant högre bestämningarna. Detta svarar mot den 5 %-iga signifikansgränsen i tabell 3, kolumn b. 3) Om ingen sådan systematisk skillnad observerats kan de båda metodernas resultat sammanvägas till ett sammanfattande omdöme om alkoholhalten. Ett helt naturligt alternativ vore därvid att tilldela de båda metodernas resultat vikter som är omvänt proportionella mot de respektive metodernas mätfel, vilket leder till en mindre varians i den slutliga skattningen än om vikterna enbart görs proportionella mot observationsantalet. Det förra tillvägagångssättet förutsätter emellertid i högre grad än den senare att ingendera av metoderna har systematiska fel, om vilket man dock med säkerhet ej ännu kan uttala sig, varför det senare alternativet för uppskattning av medelvärdet har valts, alltså -

n w • z\v + " A D H • Z A D H

x=

; n w + HADH

Medelfelet för detta medelvärde erhålles genom

V

/iw • s\v + " A D H • SADH "summa

där n s u m m a = n w + ^ A D H ' varpå detta medelfel multipliceras med 3,291 vilket tal sedan subtraheras från medelvärdet av alla observationerna. Detta innebär att man räknat fram en 99,95 %-ig konfidensgräns för medelvärdet. Den sammanvägning som här företagits av de båda metodernas resultat implicerar emellertid att man accepterat den noll-hypotes som testades under punkt 2, vilket medför att denna sannolikhet på 99,95 % ej är garderad. Som en första approximation h a r vi därför valt att reducera den slutliga säkerhetsgraden till 99,9 %. De på ovan angivna sätt erhållna avdragstermerna finns för olika konstellationer av observationer redovisade i tabell 3, kol. c. Tabell 3. Signifikansgränser (b) och avdragstermer (c) för olika antal analyserade kapillärer a. Antal kapillärer behandlade enligt

b. Avdragstermer Signifikansgräns för skillnaden mellan ^ och om ingen signifikant skillnad W enligt b förex A „ T T vid felrisken ADH kommer:

Widmark

ADH

5%

1%

3 2 3 2

3 2 2 3

0,16 0,19 0,18 0,17

0,21 0,25 0,24 0,23

0,13 0,16 0,14 0,16

Det här redovisade statistiska systemet kräver minst 2 observationer med vard<era metoden. Detta utesluter inte möjligheten att med andra metoder erhålla samnolikhetsomdömen för de fall man har ett ringa antal observationer, men svårigheten därvid ligger i att uppnå den höga säkerhetsgraden. 7—606673

98 9. Behandlingen

av de icke-kontrollerade

analyserna

Det har tidigare framhållits att man kan tolerera att omkr. 5 % av variationsbredderna i de enskilda försöken faller utanför den 95 %-iga toleransgränsen å kontrollkorten utan att detta behöver innebära att mätfelen i dessa utomliggande fall varit större än de man använt vid det rättsliga utlåtandet. Detta beror emellertid på storleksordningen av dessa avvikelser från toleransgränsen. Om dessa är mycket stora måste detta tolkas så att analyssituationen i ett sådant fall icke varit kontrollerad. Om frekvensen av dylika fall är konstant föreligger en viss stabilitet, och det skulle därvid mycket väl kunna antagas att de övriga analyserna, d. v. s. de som fallit innanför toleransgränsen, varit under statistisk kontroll. I denna sak hänvisa vi till avsnitt 7. För att tillfredsställa alla säkerhetskrav företages numera vid rättskemiska laboratoriet en specialgranskning av alla analyser som fallit utanför de i kontrollkorten angivna 95 %-iga toleransgränserna. Dessa icke-kontrollerade analyser består dels av sådana där en enda observation fallit långt ifrån de övriga, som ibland kan ligga väl samlade, dels sådana där alla observationerna ligger ungefär ekvidistant utspridda. I det förra fallet föreligger en s. k. »outlaying observation» och det har i statistisk litteratur sedan länge diskuterats vilka möjligheter man har att med olika varianter av signifikanstest utesluta dylika bestämningar. Man studerar därvid om skillnaden mellan »outlayern» och de övriga analysresultaten kan ha uppkommit av en slump, och om sannolikheten för detta är mycket ringa förkastas detta resultat via tolkningen att ett grovt försöksfel insmugit sig vid just denna analys. I det fall då de övriga observationerna är väl samlade är tillvägagångssättet enkelt, eftersom man då kan använda sin förhandsinformation om spridningen i dessa observationer. J. O. Irwin har 1925 i Biometrika föreslagit följande enkla test: Första steget är att ordna observationerna efter storlek: Xi <C x2 < • • • • <C xn—i <[ xn varpå testvariabeln X för en presumtiv outlayer xn definieras enligt * _ %n

%n—1 a

där o är mätfelet (standardavvikelsen) i den population ur vilka de övriga observationerna x^, ..., xn_i är dragna. Som exempel kan nämnas att en »outlayer» med 99,9 % sannolikhet kan förkastas som felaktig om X > 3,8 vid 4 observationer. Problemet blir emellertid svårare om de övriga observationerna inte är så väl samlade. För denna situation har ett test föreslagits av F. E. Grubbs (i Annals of Math. Statistics, 1950), som definierar en testvariabel på följande sätt: n—1 Sn—1_£-1 —T~ n - "7T~

Z

T(xi-xny

dar

n—i =

x

n-1 _ J n T 2L %i och x = - 2 - xi

«-ii-i

" »«-l

i= l I den ovan citerade artikeln av Grubbs finns signifikanskriterier angivna för denna testvariabel. Det måste betonas att dessa statistiska kriterier endast bör utnyttjas som komplementär information när det gäller förkastandet av observationer. I första h a n d

99 bör alla i fallet faktiskt föreliggande omständigheter tas i beaktande, som t. ex. möjligheten av räknefel, koagulerat blod eller för liten blodmängd o. s. v. I det fall bestämningarna ligger ekvidistant utspridda med för stor variationsbredd kan man inte genom uteslutning av någon observation åstadkomma att de cvriga blir statistiskt kontrollerade utan man är i detta fall hänvisad att göra en cirekt uppskattning av mätfelet på alla gjorda bestämningar. Den numeriska bestämningen av medelfelet i denna situation sker genom kalkylformeln r

/

n

\2-l

n

H xf — tö)

n(n -1) _i = l

n

Vid bestämningen av den här aktuella konfidensgränsen för det uppskattade medelvärdet, vore en konventionell ansats att göra detta med hjälp av den s. k. t-fördelningen, eftersom mätfelsuppskattningen gjorts på ett så ringa antal obseivationer. Enligt vår mening skulle detta emellertid innebära att man kastar bort information, eftersom man vid t-fördelningen betraktar den felstruktur som genererade den extremt stora variabiliteten i de aktuella analyserna som helt oberoende av den sedvanliga (jämför med diskussionen om self-contained experiments). En dylik ansats synes vara orealistisk, nämligen att felstrukturen simultant skulle förändras i samtliga 5 eller 6 försök, vilka helt eller delvis är oberoende. Ett mera realistiskt sätt att tolka den ökade variabiliteten är att felstrukturen ändrats vid analys av en eller två kapillärer utan att man haft möjlighet u p p täcka detta via testen för »outlayers». Denna tolkning leder av rimlighetsskäl snarare till normalfördelningen än till t-fördelningen. Vi skall något n ä r m a r e diskutera denna fråga. Låt oss som en första approximation antaga att variabiliteten vid blodalkoholanalyser följer ett schema av typen 2

,

2 Den observerade variansen sf anses sålunda vara sammansatt av en komponent a fe som h ä r r ö r från kemisk-tekniska analysfel och en irreguljär komponent <j j± som representerar de mera sporadiska felkällor som ligger utanför det rena analysarbetet. Om u | i samtliga analyser är konstant och om o j | ä r mycket nära noll, så skulle detta innebära statistisk kontroll och att samma avdragsterm skulle k u n n a användas på alla analyser (se förloppet av punktlinjen i fig. 5). Nu föreligger emellertid viss evidens (se avsnitt 4) för att o\ svarar för en icke oväsentlig del av variabiliteten i s\. Detta kan tolkas som ett argument för att spridningarna i viss mån är inhomogena. Om man emellertid förutsätter att k o m p o nenten OK alltid ingår med ett konstant minimibelopp vid uppskattningen av s- (motsvarande sträckan oa i fig. 5), så att det endast är förändringar i komponenten OK s o m orsakar att en enskild analys hamnar över toleransgränsen, så k a n man vid det rättsliga utlåtandet i stället för att använda t-fördelningen p å dessa fall utnyttja förutsättningen om den för alla analyserna gemensamma s p r i d ningskomponenten OK t m a t t göra en ansats via normalfördelningen. I detta senare fall kommer avdragstermen att utveckla sig som linjen cL i fig. 5. Den: streckade linjen som börjar vid a är det förmodade förloppet av den avdragsterm m a n skulle erhålla under fullt hänsynstagande till en blandad fördelning. Vid mycket stora värden på s t är det givet att denna ansats inte håller, men vid mått-

100 Fig. 5. Sambandet mellan observerad standardspridning och avdragstermen.

liga variationer ovanför toleransgränserna bör den giva en approximation på den säkra sidan. Om en »studentisering» av konfidensgränsbestämningen gjordes på de analyser som. faller utanför den 95 %-iga toleransgränsen bör detta även innebära att felrisken av typ I vid och utanför denna gräns gjordes väsentligen mindre och felrisken av typ II väsentligen större. Hur avdragstermen i detta fall utvecklar sig vid växande variationsbredder finns antytt i fig. 6 genom området mellan de båda streckade linjerna. Gör man i stället en ansats via normalfördelningen (området mellan de heldragna linjerna) bör åtminstone felrisken av typ I vid icke alltför stora variationsbredder förbli konstant. Konfidensgränsbestämningen sker alltså i dessa fall genom att från det observerade medelvärdet subtrahera det specialuppskattade medelfelet multiplicerat med 3,291. 10. Behovet av fortsatta

undersökningar

Inom ramen för denna utredning ha vi endast haft möjlighet att komma till approximativa lösningar på de här aktuella statistiska problemen. Genomförandet av ovan redovisade förslag innebär i jämförelse med tidigare förfaringssätt emellertid en väsentligen ökad tillförlitlighet i det rättsliga utlåtandet om alkoholhalten. När man fått ytterligare erfarenhet torde denna tillförlitlighet kunna göras ännu större, detta dock först efter ingående teoretiska studier av analysprocessens statistiska egenskaper. Det är även ur statistisk synpunkt önskvärt att en del problem av kemisk natur med det snaraste tages upp till behandling. Av dessa skall i första hand nämnas: 1) Den rättsliga bedömningen av de alkoholbestämningar som göres på urinproven är för närvarande något oklar. Om förhållandet blodalkoholhalten och alkoholhalten i urinen blev föremål för närmare undersökning skulle emellertid dessa urinprov på ett mera effektivt sätt kunna komplettera blodanalyserna. 2) En undersökning av kontrollen av kapillärernas p r e p a r e r i n g och av de möjligheter som finns att det i kapillärerna bildas eller försvinner alkohol. Vid den

101 s p r o c e n t ig

'

t ole r a n s g r ä n s

v~*

s

•

y

s

, ' ' , '

^ » *"*

^

Avd r i g si e e n l i g l 1- l o

Variationsbredd ,Mä K e l e t

konstant

Fig. 6. Jämförelse mellan avdragslermen erhållen via t-fördelningen och via normalfördelningen.

rättsliga behandlingen av analyserna förutsätts, vilket tidigare framhävts, att detta icke kan ske på ett systematiskt sätt, om vilket man dock inte med bestämdhet kan uttala sig. 3) Trots att tillbakaräkningsproblemet behandlas på annat ställe i utredningen, vill vi dock även i detta sammanhang framhäva vikten av att hithörande frågor n ä r m a r e utreds och att konsekvenserna av dylika undersökningar beaktas. Avslutningsvis bör framhävas vikten av att rättskemiska laboratoriet förses med sådana resurser att en forskningsverksamhet över hithörande problem där kan bedrivas. Uppsala i september 1956

102 Bilaga 4. STATENS RÄTTSKEMISKA LABORATORIUM S T O C K H O L M 60

Analys av alkoholkoncentration»!! i blodprov och u r i n p r o v

Datum

Prov taget från

|~FTr /

Klockslag

Analys begärd av

Provtagande läkare

Analysresultat Promille alkohol enligt Provets art

Widmarkmetoden

ADHmetoden

Medelvärde Widmark-ADH

Blod

Urin

Med hänsyn till de med analysförfarandet förenade felmöjligheterna, v i l k a statistiskt beräknats ill

p r o m i l l e , kan alkoholkoncentrationen i det insända blodprovet med tillräck-

lig grad av säkerhet ( 9 9 , 9 % ) x beräknas ha uppgått till minst

promille.

Stockholm den...

Avgift 40 k r o n o r 1 Från den 1 januari till mitten av september 1956 uppgavs i analysbevisen säkerhetsgraden till 99,95 procent. Efter överväganden, som närmare redovisas i bilaga 3, angives säkerhetsgraden i de vanligen förekommande fallen numera till 99,9 procent. Jfr sid. 66.

103 Bilaga 5.

Till Konungen

Med stöd av Eders Kungl. Maj:ts bemyndigande den 18 februari 1955 har statsrådet och chefen för Kungl. Inrikesdepartementet samma dag uppdragit åt undertecknad Bexelius att verkställa utredning av vissa frågor rörande statens rättskemiska laboratoriums verksamhet jämte därmed sammanhängande spörsmål. På föranledande av avdelningsföreståndaren vid laboratoriet, docenten Roger Bonnichsen, har utredningens uppmärksamhet fästs på frågan om alkoholomsättningen i den mänskliga organismen och dess betydelse för tillämpningen av lagstiftningen om trafikonykterhet. Då de synpunkter, som framkommit vid behandlingen av denna sak, synts vara av intresse för den nu aktuella frågan om ändrad utformning av rattfyllerilagstiftningen, har utredningen ansett sig böra bringa synpunkterna till Eders Kungl. Maj:ts kännedom. Genom att taga blodprov från en förare, som är misstänkt för att ha gjort sig skyldig till onykterhet i trafik, avser man att erhålla kännedom om alkoholhalten i förarens blod vid den tidpunkt, då han framförde sitt fordon. Blodprovet tages emellertid viss kortare eller längre tid efter nämnda tidpunkt, och genom analysen av blodprovet får man i första hand uppgift om alkoholkoncentrationen i blodet endast vid tiden för provtagningen. För att kännedomen härom skall ha något värde fordras att man från denna uppgift kan draga säkra slutsatser rörande alkoholkoncentrationen under körningen. Det bedömande, som därvid göres, kallas här tillbakaräkning. Situationen är därvid den att man med beaktande av det vid analysen erhållna värdet och av den kännedom, som kan föreligga om alkoholomsättningen i kroppen u n d e r tiden mellan körningen och provtagningen, söker beräkna alkoholhalten i blodet vid körningen. Detta spörsmål beaktades redan i samband med införandet i den svenska lagstiftningen om trafikonykterhet av de fasta promillegränserna. I betänkande med förslag härom anfördes bland annat, att det förhållandet att blodprovsundersökningens resultat angåve icke blodalkoholkoncentrationen vid själva förandet, alltså det tillfälle, som vore av rättslig betydelse, utan vid ett senare tillfälle i det övervägande antalet fall saknade betydelse. Om blodprov tagits kort tid efter färdens avslutande och undersökningens resultat icke visade ett promilletal, som låge mycket nära något av de föreslagna gränsvärdena (1,0 eller 1,5 promille), bleve domstolens uppgift icke försvårad. I betänkandet framhölls vidare: Annorlunda ställer sig emellertid saken i fall som t. ex. följande: blodprov har tagits en timme

104 efter det förandet av motorfordon ägt rum, och blodprovet visar en alkoholhalt av 1,45 promille. Åklagaren kan då y r k a ansvar jämlikt lagens 1 § andra stycket med den motiveringen att, enär blodalkoholhalten i genomsnitt faller med en hastighet av 0,15 promille i timmen, svaranden hade 1,60 promille alkohol i blodet, då han förde sitt fordon. Mot denna uppgift kan svaranden exempelvis invända att hans spritförtäring ägt rum vid en så sen tidpunkt att alkoholkurvan i hans blod ännu vid provtagningen befann sig i stigande. Det är uppenbart att domstolens uppgift i sådana och liknande fall kan bli vansklig. Fallen torde emellertid, som redan framhållits, komma att utgöra endast en ringa del av hela antalet mål (SOU 1940:17, sid. 85). I det citerade uttalandet ha berörts två faktorer, som äro av stor vikt vid tillbakaräkning, nämligen dels det skede av blodalkoholkurvans förlopp, i vilket den misstänkte befann sig, och dels den hastighet, med vilken alkoholhalten i blodet faller. Om kurvan vid provtagningen befann sig i stigande, saknas som regel fasta hållpunkter för ett bedömande, i varje fall om icke tillbakaräkningen avser en m y c ket kort tidrymd. Men detta gäller också om kurvan vid körningen befann sig i stigande, även om den under tiden mellan körningen och provtagningen nått maximum och vid provtagningen kanske t. o. m. var i nedåtgående. För att tillbakaräkning skall kunna ske med någon grad av säkerhet torde böra fordras att kurvan såväl vid körningen som vid provtagningen var i nedåtgående. Om man anser sig kunna utgå ifrån detta, söker man därefter bedöma, hur mycket alkohol, som försvunnit ur kroppen under tiden mellan körningen och provtagningen. Den hastighet, varmed alkoholen försvinner ur blodet per tidsenhet, brukar betecknas med /?. Gjorda försök visa att i genomsnitt 0,15 promille försvinner ur blodet p e r timme. Siffran varierar dock i olika fall mellan gränsvärden, som bruka angivas till 0,08 och 0,22 promille. Om man vet hur lång tid som förflutit mellan provtagningen och körningen, är det under förutsättning att kurvan löper rätlinjigt nedåt möjligt att räkna ut, hur mycket högre alkoholhalten i blodet var vid körningen än vid provtagningen. Rörande frågan när blodalkoholkurvan når sitt maximum finnas vissa uttalanden av laboratorn Leonard Goldberg i 1944 års nykterhetskommittés betänkande I I , (SOU 1951:44) och av trafiknykterhetsutredningen i dess betänkande (SOU 1953:20). Goldberg framhåller: Alkohol på fastande mage kan uppsugas snabbt och nå sin högsta halt i blodet i extrema fall redan efter 15—20 minuter, i genomsnitt efter 1 timme, vid långsam uppsugning först efter 2—2 1/2 timme. Intages alkohol, framför allt starksprit, tillsammans med föda, förlångsammas uppsugningen av alkohol högst väsentligt. Maximalvärdet i blodet kan uppträda först efter 2—3 timmar, och halten kan under en viss tid ligga på en horisontell nivå. Uppsugningen torde i vissa fall icke vara avslutad förrän efter 4—6 timmar mot efter 2 timmar på fastande mage ( a. a. sid. 15*). I trafiknykterhetsbetänkandet göres följande uttalande: Intages alkoholen i form av starksprit, når den sin högsta halt i blodet i genomsnitt 1 timme efter förtäringens början; vid mycket snabb uppsugning redan efter 15—20 minuter och vid långsam uppsugning först efter 2—2 Va timmar. Fortares en dryck med lägre alkoholhalt, t. ex. vin, grogg eller öl, kommer maximum i regel något senare. Intages alkoholen i anslutning till en måltid i stället för på fastande mage, kan maximum uppträda något senare för starksprit och möjligen även för vin och grogg men efter samma tid för öl u p p till 4,0 vol%. Mängden intagen alkohol spelar ävenledes en roll för den tidpunkt, då halten i blodet når sitt högsta värde. Förtäring av en större kvantitet uppsugcs långsammare och kan i vissa fall

105 nedföra en kramp i magens slutmuskel med ett längre kvarstannande av alkohol och ibland en kräkning som följd (betänkandet sid. 89). I båda betänkandena redovisas ett fall, där blodalkoholkurvan visar ett från den gängse bilden avvikande förlopp (i trafiknykterhetsutredningens betänkande sid. 11, fig. 5). En person hade förtärt 15 cl brännvin tillsammans med måltid. KurT an steg efter omkring 1 *•/« timme till 0,5 promille, varefter den löpte horisontellt m d e r omkring 2 y 2 timmar. Först efter 4 timmar började den nedåtgående fasen. 3et synes ha varit förtäringen tillsammans med måltid, som förorsakade det utIragna förloppet. Alkoholomsättningen efter förtäring av samma spritmängd oå fastande mage redovisas samtidigt. Här gick kurvan mycket snabbt uppåt till en opp, varefter den vände och gick rätlinjigt nedåt. De uppgifter om alkoholomsättningen, som nu redovisats, synas bygga på en ilkoholförtäring, som skett på en gång eller i varje fall i ett sammanhang. Vidare synes oftast endast ett slag av alkohol ha förtärts vid varje undersökt tillfälle. I let dagliga livet förekommer emellertid mycket ofta att förtäringen äger rum under in längre tidrymd och avser olika slag av alkohol såsom starksprit, vin och il. Särskilt torde kombinationen starksprit och öl vara vanlig. Att bedöma alkoholiiirvans förlopp vid sådan förtäring erbjuder stora svårigheter. Vetenskapliga unlersökningar, som kunna giva ledning för bedömandet, föreligga enligt uppgift icke : nämnvärd omfattning. Man torde också kunna ifrågasätta, om genom sådana undersökningar några bestämda regler kunna erhållas för bedömande av frågorna om när maximum uppnås och när kurvan vänder nedåt. Situationerna synas alltför växlande för att närmare regler härutinnan skola kunna givas. Man behöver endast såsom exempel nämna det fall att ny alkoholförtäring äger rum viss tid efter en tidigare förtäring av alkohol, som vid den nya förtäringen icke helt rörsvunnit ur kroppen. Att ange alkoholhalten i blodet vid den nya förtäringens början möter stora svårigheter med hänsyn till variationerna i alkoholomsättningen. Svårigheterna öka, då det därefter gäller att bedöma alkoholkurvans förlopp efter den sista förtäringen. Förloppet påverkas ju ej endast av denna förtäring och omständigheterna i samband därmed utan även av den alkohol, som finnes kvar i blodet efter den första förtäringen. Det sagda innebär emellertid ej att det icke är önskvärt att genom närmare undersökningar av sådana fall som de nu nämnda erhålla åtminstone vissa hållpunkter för bedömandet. Av det föregående framgår att några generella uttalanden åtminstone för närvarande icke kunna göras beträffande frågorna, när blodalkoholkurvan nått maximum och när den vänder nedåt. Många omständigheter måste beaktas vid ett bedömande härav. Om förtäringen sker på en gång på fastande mage, kan det likväl dröja 2—2 Va timmar, innan maximum nås. Sker förtäringen i samband med mat, kan maximum nås ännu senare. Man lärer icke ens kunna med bestämdhet säga, att maximum efter alkoholförtäring på fastande mage alltid uppnås 2 Va timmar efter förtäringens slut. Det är även osäkert, hur mycket tiden måste förlängas om förtäringen skett i samband med mat. Ovisshet föreligger också beträffande tidpunkten för den nedåtgående fasens början. Av det förut anförda exemplet med förtäring av 15 cl brännvin tillsammans med mat framgår, att man här måste räkna med avsevärda tider. Det kan alltså dröja åtminstone 4 timmar, innan kurvan börjar gå nedåt, om mat intagits i samband med eller nära före alkoholförtäringen. Ännu svårare blir bedömandet vid de i praktiken mycket vanliga fall, då förtäringen utsträckts över en längre tidrymd och omfattat olika slag av alkohol. Det har förut framhållits att vår kännedom om alkoholomsättningen i dessa fall är ringa. Förut har nämnts att storleken av faktorn /S anses variera mellan 0,08 och 0,22 promille. /? kan emellertid vara lägre än 0,08 promille, om alkoholens uppsugning

106 i blodet, resorptionen, icke är avslutad. Såsom framgår av Goldbergs förut citerade uttalande, kan detta i vissa fall dröja ända till sex timmar. Den skillnad man observerar i blodalkoholkurvans förlopp mellan å ena sidan alkoholförtäring på fastande mage och å andra sidan tillsammans med föda måste bero på att alkoholen på något sätt bindes med maten så att resorptionsfasen i det senare fallet blir extremt utdragen. Den blodalkoholkurva man observerar blir i så fall resultatet av skillnaden mellan mängden resorberad alkohol och den samtidigt skeende förbränningen av densamma. I början av kurvans förlopp överväger resorptionen, sedan kan ett stadium uppnås då förbränningen är av samma storleksordning som resorptionen, då alltså kurvan genomlöper ett horisontellt förlopp, varefter så småningom förbränningen börjar få överhanden och kurvan går in i en nedåtgående fas, vilket givetvis inte behöver innebära att resorptionen för den skull ännu är avslutad. Detta kan då ge upphov till att den nedåtgående delen av blodalkoholkurvan långt ifrån uppvisar ett rätlinjigt fall. En tillbakaräkning över denna fas av skeendet förutsätter alltså inte bara en ingående kännedom om alkoholens förbränning utan även om dess resorption, när förtäringen av alkohol skett i samband med olika former av föda. Om man skulle räkna med att enbart förbränning av alkohol skedde sedan väl kurvan uppnått sitt maximum, skulle en extrapolation bakåt från någon punkt på den fallande delen av kurvan innebära, att en högst väsentlig överskattning gjordes av den skedda förändringen. En något så när invändningsfri tillbakaräkning, när alkoholförtäringen skett i samb a n d med föda, kan alltså endast ske efter en ingående kännedom om samtliga tre komponenter, som generera blodalkoholkurvan, nämligen resorptionen, fördelningen och förbränningen, eftersom dessa tre faktorer under en viss del av kurvans förlopp synas verka samtidigt. Rörande frågan, vilka slutsatser som i rättsligt avseende kunna dragas av det förut anförda, må följande framhållas. De här diskuterade problemen ha sin största betydelse i de fall, där blodalkoholhalten ligger i närheten av någon av de två gränsvärdena 0,8 och 1,5 promille. Om alkoholhalten med betryggande marginal överstiger dessa värden, har frågan om alkoholomsättningen icke samma betydelse för bedömandet. Det synes dock vanskligt att göra något uttalande om hur stor marginalen bör vara. Så mycket torde dock kunna sägas att den i många fall synes böra utgöra flera tiondels promille. I allmänhet torde det enligt uppgift röra sig om 0,3—0,4 promille. Dessa siffror grunda sig emellertid på ett mycket litet undersökningsmaterial. Ytterligare vetenskapliga undersökningar behövas, innan mera bestämda uttalanden kunna göras onn marginalens storlek. De fall, där alkoholhalten ligger i närheten av gränsvärdena, utgöra en icke ringa del av hela antalet. När ett bedömande av alkoholhalten vid körningen h ä r skall ske, bör man givetvis söka erhålla så noggranna uppgifter som möjligt om tidpunkten för alkoholförtäringen samt om övriga omständigheter av vikt i sannband med förtäringen. En viss osäkerhet är emellertid förknippad därmed att man icke kan veta, om dessa uppgifter äro riktiga. Det förekommer nämligen i viss utsträckning att den misstänkte lämnar oriktiga uppgifter i dessa avseendem. Å rättskemiska laboratoriet göres icke sällan den iakttagelsen att den erhållna blodlalkoholhalten icke kan förklaras av den uppgivna alkoholförtäringen. De oriktig.a uppgifterna lämnas givetvis i syfte att leda till ett för den misstänkte lindrigane bedömande. Det torde emellertid icke kunna uteslutas att uppgifterna kunna h;a en rakt motsatt verkan, då den misstänkte icke alltid torde kunna förutse upp>gifternas inverkan på bedömningen av alkoholkurvans förlopp. Det finnes som regel inga större möjligheter att avgöra blodalkoholkurvan:s

107 utseende i det särskilda fallet. Om förtäringen skett på fastande mage, kan man icke med säkerhet avgöra, om kurvans maximum nåtts redan efter 15—20 minuter eller kanske först efter 2 Va timmar. I rättspraxis torde man ofta räkna med vissa genomsnittsvärden. Det kan emellertid starkt ifrågasättas, om detta överensstämmer med rättssäkerhetens krav. Man kan nämligen icke utesluta, att maximum just i det aktuella fallet uppnåtts först efter väsentligt längre tid. Därför synes också rättssäkerheten kräva att man i alla fall, där ej särskilda omständigheter föranleda till annat, räknar med den längsta tid för maximums uppnående, som man känner till. Av det förut anförda framgår att denna vid förtäring på fastande mage utgör åtminstone 2 l/s timmar. Vid förtäring i samband med mat, alltså de i praktiken vanligaste fallen, kan maximum uppnås efter ännu längre tid, därvid tidpunkten för m a x i m u m kan bli beroende av sådana faktorer som styrkan av den alkohol, som fortares, och den tidrymd, under vilken förtäringen sker. Vår kännedom om alkoholomsättningen under dessa förhållanden torde dock ännu vara för ringa för att några bestämda maximitider här skola kunna angivas. Om man anser sig kunna fastställa att blodalkoholkurvan vid körningen var i nedåtgående, kan det i de fall, då alkoholhalten ligger nära under ett gränsvärde, vara av betydelse att kunna beakta den alkoholmängd, som försvunnit ur kroppen u n d e r tiden mellan körningen och provtagningen. Mängden anses, såsom förut nämnts, vara i genomsnitt 0,15 promille per timme. Ej heller här synes det emellertid vara förenligt med rättssäkerheten att räkna med ett genomsnittsvärde. Då man ej känner till storleken av p i det aktuella fallet, synes man i stället böra räkna med minimivärdet för /?. I ett i Nytt Juridiskt Arkiv 1955, sid. 549, refererat rättsfall uppgick alkoholkoncentrationen två timmar efter körningen till 0,6 promille, sedan tredubbla medelfelet fråndragits. Underdomstolarna, som räknade tillbaka, ansågo, att alkoholkoncentrationen åtminstone uppgått till 0,8 promille, då koncentrationen minskats med i det närmaste 0,15 promille i timmen, och dömde för rattonykterhet. Sedan medicinalstyrelsen i särskilt yttrande uttalat att alkoholkoncentrationen vid anmärkningstillfället icke kunde med ledning av de kända omständigheterna i fallet bestämt beräknas men att densamma med sannolikhet legat mycket nära 0,8 promille, dock snarast något under detta värde, fann högsta domstolen ej ådagalagt att den tilltalade gjort sig skyldig till rattonykterhet. I trafiknykterhetsutredningens betänkande redovisas å sid. 78 en undersökning å visst material rörande tiden mellan alkoholförtäringens påbörjande och brottets upptäckt, resp. tidpunkten för blodprovet. Av de redovisade siffrorna framgår att i 14 procent av fallen förflutit upp till 2 timmar mellan förtäringens början och upptäckten av brottet, i 24 procent 2,5—4 timmar och i 22 procent 4,5—6 timmar. I övriga fall hade förflutit över 6 timmar. Tiden mellan förtäringens påbörjande och avslutande uppgick till i medeltal 3 timmar. Variationerna mellan de särskilda fallen voro emellertid betydande. För omkring en fjärdedel av samtliga var tiden högst 1 timme, och för ungefär lika många var tiden 5—6 timmar. I betänkandet uttalas, att det i genomsnitt förflutit 5 timmar sedan förtäringen började till brottets upptäckt och att följaktligen alkoholhalten i blodet i de flesta fall bör ha befunnit sig på nedåtgående, när upptäckten skedde. Sistnämnda slutsats synes möjligen kunna dragas för de fall, där alkoholen förtärts i ett sammanhang under en kortare tidrymd. Av det förut anförda framgår emellertid att det i regel förflutit ganska lång tid, i genomsnitt 3 timmar, mellan förtäringens början och slut. Beträffande de två ovan nämnda grupperna om 14, respektive 24 procent, där det förflutit upp till 4 timmar mellan förtäringens början och brottets upptäckt, synas många fall kunna ha förekommit, där ovisshet förelegat om blodalkoholkurvan nått maximum, när upptäckten skedde.

108 Här må även nämnas att enligt undersökningen tiden mellan brottets upptäckt och blodprovet i 86 procent av fallen utgjorde högst 2 timmar och i 11 procer.t mellan 2,5 och 4 timmar. En viss hjälp vid tillbakaräkning torde bestämmande av alkoholhalten i urinen vara. Sedan omkring ett år tillbaka analyseras å rättskemiska laboratoriet urinprov vid sidan av blodproven. Av den omständigheten att alkoholhalten i urinen vi l provtagningen låg högre än alkoholhalten i blodet, kan icke med säkerhet den slutsatsen dragas, att alkoholhalten i blodet då nått sitt maximum. Men även om så är förhållandet, vet man ju ändock inte, om detta gäller även vid körningen annat än kanske i särskilda fall, såsom då alkoholhalten i urinen ligger väsentligt över blodalkoholhalten och jämförelsevis kort tid förflutit mellan provtagningen och körningen. I detta sammanhang må nämnas ett par tidigare uttalanden i hithörande frågor, som äro av intresse. I sitt arbete Alkoholsemi (Köpenhamn 1937) framhåller den danske alkoholforskarcn Max Schmidt att det i praxis säkert oftast torde vara vanskligt att få fastslaget om blodprovet har tagits i den nedåtgående fasen, så att det med säkerhet kan uteslutas att blodprovet h ä r r ö r från en topp på alkoholkurvan. Schmidt synes anse att man kan utgå ifrån att blodalkoholkurvan är i nedåtgående, om alkoholkoncentrationen i urinen ligger 25—30 procent högre än alkoholkoncentrationen i blodet. Han betonar dock att urinblåsan måste ha tömts helt en kort stund före tagandet av urinprovet (a. a. sid. 326). Laboratorn Leonard Goldberg har i betänkandet SOU 1951: 44, sid. 48, i korthet berört frågorna om tillbakaräkning. Goldberg framhåller här bland annat att några regler för en beräkning av blodalkoholhalten i det enskilda fallet svårligen kunna anföras, då de individuella variationerna kunna bliva stora, framför allt med starksprit. Goldberg förklarar sig ämna i ett senare arbete behandla de rättsmedicinska konsekvenserna av en tillbakaräkning. Såvitt känt har detta ännu icke skett. Vår nuvarande lagstiftning rörande onykterhet i trafik utgår ifrån att föraren vid körningen haft åtminstone den alkoholkoncentration i blodet, som blodprovsanalysen utvisar, om förtäringen ej ägt rum mellan körningen och provtagningen eller viss kortare tid före körningen. Av det ovan sagda framgår emellertid att man på vetenskapens nuvarande ståndpunkt icke kan draga några säkra slutsatser rörande alkoholhalten i blodet vid körningen, om icke tiden mellan förtäringens slut och körningen är förhållandevis betydande. Denna omständighet ger, såsom förut berörts, anledning till betänkligheter endast i de i praktiken dock jämförelsevis talrika fall, där alkoholhalten ligger i närheten av de två gränsvärdena 0,8 och 1,5 promille. I dessa fall erbjuder emellertid tillämpningen av den nuvarande lagstiftningen betydande svårigheter. Lagen förutsätter att skillnader på endast några hundradels promille kunna avgöra, om en person gjort sig skyldig till brottsligt förfarande eller ej (vid den lägre gränsen) eller om han skall dömas för det ringare eller det grövre brottet (vid den högre gränsen). Enligt det förut anförda föreligger emellertid ofta betydande ovisshet rörande frågan om alkoholhalten i den misstänktes blod låg över eller under den aktuella gränsen vid det tillfälle, som är av rättslig betydelse. Det kan därför ifrågasättas om lagstiftningen i sin nuvarande utformning är tillräckligt vetenskapligt grundad. Dessa spörsmål synas tidigare icke ha tillräckligt uppmärksammats, möjligen sammanhängande med att nyare rön inom forskningen på delta område ställt problemen i ny belysning. Sålunda ha bland annat vissa å rättskemiska laborato-

109 net nyligen vidtagna försök rörande alkoholomsättningen vid förtäring i samband ned mat under en längre tid aktualiserat de där behandlade frågorna. Det ovan anförda innebär emellertid icke att man behöver i sin helhet frångå systemet att åtminstone i viss omfattning anknyta brottsligheten till blodalkoholloncentrationen. Det synes värdefullt, om så kan ske även i fortsättningen, då den tuvarande lagstiftningen uppenbarligen varit ägnad att kraftigt motverka trafikonykterheten. Däremot synes önskvärt att söka utforma lagstiftningen mera i tnknytning till vetenskapens rön om alkoholomsättningen under olika förhållancen. Hur denna utformning bör ske, synes böra göras till föremål för en särskild utredning, vilken bör bedrivas i nära samband med vetenskapliga undersökningar i rättskemiska laboratoriet rörande de många spörsmål på detta område, som innu äro ofullständigt utredda. Bland undersökningar, som framstå såsom särskilt önskvärda, må nämnas följande : undersökning av alkoholkurvans föriopp vid alkoholförtäring i samband n e d mat och vid förtäring av olika slag av spritdrycker, varvid i båda fallen förtäringen bör vara fördelad över en längre tidrymd, undersökning av förhållandet mellan blodalkoholhalt och alkoholhalten i urinen, undersökning av variationer i alkoholkurvans förlopp hos olika individer, som förtärt lika mängd alkohol under liknande omständigheter samt undersökning av variationer i kurvans förlopp hos samma individ vid olika tillfällen, särskilt vid olika tider på dygnet, för att klargöra huruvida variationerna sammanhänga med en viss dygnsrytmik i funktionen hos levern, där förbränningen av alkohol huvudsakligen sker. För dessa undersökningar, som kunna väntas bliva tidskrävande och kostsamma, böra i tillräcklig omfattning medel ställas till laboratoriets förfogande. Även om den här ifrågasatta utredningen om lagstiftningens utformning icke skulle komma till stånd, torde det ändå vara nödvändigt för att verksamheten å laboratoriet skall kunna bedrivas på ett ur vetenskaplig synpunkt tillfredsställande sätt att undersökningar av här antytt slag kunna utföras å laboratoriet. Sådana undersökningar ha redan i viss mindre omfattning påbörjats. För deras fullföljande är det oundgängligt att tillräckliga medel ställas till laboratoriets disposition. Rörande lagstiftningens utformning må här endast i korthet pekas på två möjliga lösningar. Då stora svårigheter föreligga att exakt bedöma alkoholkoncentrationen i ett speciellt fall, synes det vara en fördel om i stället för två gränser stadgades endast en promillegräns. Lagen kunde vid sidan av ett allmänt stadgande om förbud för den, som vore påverkad, att föra motorfordon innehålla en jämförelsevis låg gräns, förslagsvis vid 0,5 promille, ungefär i likhet med den norska lagstiftningen. Domstolarna skulle då i stor utsträckning få fria händer vid bedömningen, vilket skulle medföra att man komme ifrån det promilletänkande, som för närvarande i alltför stor utsträckning karakteriserar rättspraxis. Med endast en promillegräns skulle man i de enskilda fallen kunna räkna med sådana marginaler att bedömandet bleve ur rättssäkerhetssynpunkt fullt betryggande. Vid en alkoholkoncentration, som endast obetydligt överstiger 0,5 promille, skulle i enlighet härmed straff utdömas endast när man kan med säkerhet räkna med att alkoholkurvan vid körningen var i nedåtgående. Ligger alkoholkoncentrationen vid 0,8 promille (den nuvarande u n d r e gränsen) skulle domstolarna i de flesta fall med ledning av tillgängliga uppgifter kunna på ett betryggande sätt avgöra, om alkoholkoncentrationen vid körningen översteg 0,5 promille. Denna gräns skulle även medföra att lagen också i fortsättningen skulle behålla den goda preventiva verkan, som den nuvarande lagstiftningen har.

110 Därest det emellertid skulle anses önskvärt att bibehålla två promillegränser, torde möjlighet finnas att direkt anknyta till de värden för alkoholkoncentrationen, som föreligga vid provtagningen. Trafiknykterhetsutredningen föreslog en regel av innehåll, att om föraren vid färden hade en alkoholmängd i kroppen, som efteråt leder till en förhöjning av alkoholkoncentrationen i blodet, skall så anses som om han vid färden haft den förhöjda alkoholkoncentrationen. Med en sådan regel minska de här behandlade frågorna om tillbakaräkning i betydelse. Ur straffrättslig synpunkt synas emellertid invändningar kunna resas mot att man på detta sätt presumerar ett faktum, som i själva verket aldrig föreligger. Samma invändningar torde icke kunna göras, om straffbarheten i stället — utan sådan presumtion — anknytes till det faktum, att föraren vid färden hade en alkoholmängd i kroppen som efteråt leder till förhöjning av alkoholkoncentrationen i blodet. Jag har icke möjlighet att närmare ingå på de problem, som torde uppstå i samband med en sådan reglering, men vill i detta sammanhang framhålla följande. Det är ett sedan länge känt förhållande, att påverkansgraden är avsevärt högre, då blodalkoholkurvan befinner sig i stigande än då den är i nedåtgående. Försök, som nyligen företagits å rättskemiska laboratoriet, ha bekräftat detta. Vid förtäring av en större mängd alkohol inträder påverkan mycket snabbt. Den som vid färden druckit en sådan mängd spritdrycker att han sedan utan ytterligare förtäring får en alkoholkoncentration i blodet av 1,5 promille eller däröver lärer redan kort tid efter förtäringen vara så påverkad, att han är helt olämplig som förare. Har föraren förtärt så mycket att han senare får en alkoholkoncentration i blodet uppgående till 0,8 men ej till 1,5 promille, måste han anses minst lika olämplig som den, som vid färden hade motsvarande alkoholkoncentration. En reglering sådan som den här skisserade synes utan större svårighet kunna infogas i den gällande trafikbrottslagen. Vid behandlingen av ifrågavarande spörsmål har jag samrått med professorerna Erik Jorpes och Hugo Theorell i egenskap av experter vid utredningsarbetet ävensom med docenten Bonnichsen. Jorpes, Theorell och Bonnichsen instämma i de i det föregående anförda synpunkterna. Stockholm den 28 maj 1956. Underdånigst ALFBED BEXELIUS Holger

Nordqvist

Statens offentliga utredningar 1956 Systematisk (Siffrorna

förteckning

inom klämmer beteckna utredningarnas nummer i den kronologiska

förteckningen)

Allmän lagstiftning. Rättsskipning. Fångvård. Upphovsmannarätt till litterära och konstnärliga verk. [25] Rådhusrätts sammansättning 1 brottmål. [28]

Fast egendom. Jordbruk med binäringar. Fiskhandeln i Sverige. [2] Statens stöd åt växtförädlingen m. m. [4] Fiskeområde. [17]

Statsförfattning. Allmän statsförvaltning. Upplysningsverksamhet vid folkomröstningar. [35]

Vattenväscn. Skogsbruk. Bergsbruk. Skogsindustrins utbyggnad. [33] Skogsbrukets arbetsmarknad. [36] Industri.

Kommunalförvaltning. Städernas donationsjord. [7] Kommunalförbund och indelningsändringar. [19]

Atomenergien. [11]

Handel och sjöfart.

Statens och kommunernas finansväsen. Förenklad statsbidragsgivning. [8] Tulltaxa. Förslag av 1952 års tulltaxekommitté. 1. Allmänna synpunkter. [14] 2. Detaljmotivering. [15] 3. Taxan. [16] Vissa ändringar 1 nöjesbeskattningen m. m. [23]

Kommunikationsväsen. Standardtariffer för detalj distribution av elektrisk kraft. [5]

Bank-, kredit- och penningväsen.

Politi. Försäkringsväeen. Nationalekonomi och socialpolitik. Åldringsvård. [1] Statsägda aktiebolag i Sverige. [6] Penningvärdeundersökningen. 3. Investeringsverksamhet och sparande. Balansproblem på lång och kort sikt. [10] Utredningen om kortare arbetstid. [20] Bilagor. [21] Statsägda företag i utlandet. [24] Remissyttranden. [31] Hemmen och samhällsplaneringen. [32] Hälso- och sjukvård. Betänkande med förslag till sjukhuslag m. m. [27] Lag om rätt att utöva läkekonsten. [29] Kliniska utbildningsplatser för blivande läkare. [34] Alkoholblodprovet. [37] Allmänt näringsväsen. Frågan om fortsatt samarbete mellan staten och TGO i LKAB. [91

Kyrkoväsen. Undervisningsväsen. Andlig odling i övrigt. Restaurering av Uppsala domkyrka. [3] Bihang till kyrkohandboken. T12] Konstbildning i Sverige. [13] Seminarieorganisationen. 1. [18] Alternativt aftonsångsritual. [22] Byggnadsminnen. [26] Prästvalslag. [30] Försvarsväsen.

Utrikes ärenden. Internationell rätt.

IDUNS TRYCKERIAKTIEBOLAG ESSELTE AB STOCKHOLM 1956