Förslag till strafflag, allmänna delen, samt förslag till lag angående villkorlig frigivning jämte motiv

National Library of Sweden

Denna bok digitaliserades på Kungl. biblioteket år 2012

S T A T E N S OFFENTLIGA UTREDNINGAR

1923:9

JUSTITIEDEPARTEMENTET

FÖRSLAG TILL

STRAFFLAG

ALLMÄNNA D E L E N SAMT

FÖRSLAG TILL LAG ANGÅENDE VILLKORLIG FRIGIVNING JÄMTE MOTIV AVGIVNA AV

STRAFFLAGSKOMMISSIONEN

S T O C K H O L M 1 9

Statens offentliga Kronologisk

utredningar

förteckning

1922 April— December Några iakttagelser från 1921 års riksdagsmannaval. Av E. v. Heidenstam. Norstedt. 20 s. J u . ISyggnadsarbetarsakkunnigas betänkande. 2. Arbetsstatistisk u n d e r s ö k n i n g rörande husbyggnadsverksamheten i Sveriges städer och stadsliknande samhällen. Av B. Nyström. Norstedt. 208 s. S. Järnvägsstyrelsens skrivelser till Kungl. Maj:t den 28 april 1922 med förslag till taxeändring samt den 5 maj 1922 med yttrande över tull- och t r a k t a t k o m mitténs utlåtande m. m. Sv. Tr.-aktieb. 22 s. K. Klimatets inverkan på byggnader vid västkusten. Kungl. Byggnadsstyrelsens meddelande nr 1. Marcus. 13 s. K. Betänkande med förslag till förändrad kyrklig indelning och organisation inom de till Kristianstads och Malmöhus län hörande delarna av L u n d s stift. Hseggströrn. 392 s. E . Tillägg till b e t ä n k a n d e och förslag betr. förrådsverksamheten vid marinen. Tullberg, vj, 92 s. F ö . Betänkande rörande fiskerinäringens främjande. Hseggström. 95 s. J o . Utredning angående statsunderstöd för idrottens främjande. Tullberg, v, 124 s. 1 kart. E . Patentlagstiftningskommitténs betänkande. 7. Förslag till lag om r ä t t till tidnings eller tidskrifts titel m. m. Marcus. 54 s. H. Om lappskattelandsinstitutet och dess historiska utveckling. Av Ake Holmbäck. Almqvist & Wiksell. 95 s. S. -12. Betänkande med förslag till lag angående kulturminnesvård samt organisation av k u l t u r m i n n e s vården. 1. Historik, memorial ang. minnesvårdens nuvarande s t å n d p u n k t , utländsk lagstiftning samt bilagor, viij, 483 s. 3 kart. 2. Förslag och motiv, xxiij, 197 s.' Oentraltr. E . Högskolornas löneregleringskommittés betänkanden. 2. Fackliögskolor och övriga vetenskapliga anstalter. Hseggström. vj, 193 s. E . S t a t s m a k t e r n a och bränsleanskaffningen under krigsåren. Av bränslekommissionen avgiven berättelse över dess verksamhet åren 1917—1921. Marcus. 353 s. H. Statistiksakkunnigas betänkande. . Utredning och förslag till åtgärder för minskning av kostnaderna för den officiella statistiken samt å s t a d k o m m a n d e av en p e r m a n e n t kontroll över det statistiska arbetet m. m. Beckman, x, 3G7 s. F l . Förslag till vissa ändringar i. bestämmelserna rörande j a k t och fågelskydd. 2. Andringar i jaktbigen, iridlysningsbestämmelser m. m. Marcus. 317 s. J o . Betänkande och förslag rörande det akademiska befordringsväsendet. Lund, Berling. 268 s. E . Det svenska l a n t b r u k e t s produktionskostnader. 1. Bokföringsåret 1919—1920. Av L. Nanneson. Meddelande från Kungl. Lantbruksst3'ielsen n r 240 (Nr 6 1922). Norstedt, vij, 125 s. J o . Betänkande med förslag angående arrendators r ä t t till e r s ä t t n i n g för elektrisk anläggning. Tullberg, iv, 29 s. J u . Mellanhandssakkunniges betänkande ang. olägenheterna vid mellanhandssystemet inom livsmedelshandeln. E k l u n d . 295 s. J o . Om r ö s t s a m m a n r ä k n i n g vid k o m m u n a l a val enligt lagi.rna den 9 j u n i 1922. Av E. v. Heidenstam. Beckman. (4), 51 s. S. Kolonisationskommitténs betänkande 1922. Förslag till kolonisation å kronoparker i Norrland och Dalarna j ä m t e förslag dels till u t s t r ä c k t tillämpande av intensivt skogsbruk å de norrländska kronoparkerna dels till kraftigare befrämjande av egnahemsbildning å enskild jord i Norrland. Centraltr. (2), xvij, 433, 133, 112 s. I kart. J o . Betänkande och förslag angående utbildningskurser inom tullverket. Tullberg, viij} 143 s. F i . Utredning r ö r a n d e den s. k. Nyköpings kanal. Meddelande från Kungl. Kanalkommissionen. Nr 6. Hasgf ström. 69 s. 3 pl. K. Förslag till författningar angående handel med och import av utsädesfrö ävensom till omorganisation av frökontrollverksamheten m. m. Beckman, iv, 131 s. J o .

26. Utkast till lag om visst tryggande av byggnadsborgenärers fordringar m. m. Tullberg. 51 s. J u . 27. Redogörelse för de ecklesiastika boställena. 5. Värmlands län. Av H. Skoglund. Beckman, xlvij, 692 s. E . 28. B e t ä n k a n d e och förslag rörande brandskyddsföreskrifter och o r d n a n d e t av brandväsendet inom riket. 7. B e t ä n k a n d e med förslag till Kungl. Maj:ts nådiga stadga angående skydd för människor vid brandfara inom industriella arbetslokaler. Beckman. 15 s. K. 29. F l o t t a n s skolsakkunnigas betänkande 3 angående skolreglemente för flottan. 1. Skolor och kurser för sjöruanskårens m a n s k a p . Tullberg, vij, 117 s. 1, bil. F ö . 30. Åtgärder mot godsanhopning i tull packhus m. m. General tullstyrelsens underdåniga utlåtanden över 1914 års tullkommissions betänkanden. 3. Marcus. 101 s. F l . 31. Supplement nr 1 till Sveriges familjenamn. Stat. repr.-anst. 12 s. E . 32. Bilaga till kolonisationskommitténs b e t ä n k a n d e . Redogörelser för inventering av odlingsjord. Av E. Haglund. Centraltr. (2), 278 s. 11 k»rt. J o . 33. Förslag till reviderad lag om arbetstidens besrränsning j ä m t e u t r e d n i n g a r rörande arbetstidslagstiftningens verkningar och ar betstidsförhållandena i nom vissa yrken. Norstedt. (2), 186, 109* s. S. 34. Betänkande och förslag avgivnaav den av Kungl. Maj:t den 31 augusti 1920 tillsatta kommitté för verkställande av utredning, h u r u v i d a krigsdomstolarna i fredstid k u n n a avskaffas. Marcus, vij, 224 s. J u . 35. 1921 års fastighetskreditsakkunuiga. Betänkande 1. Utredning och förslag angående böjning av måximiränsen för den primära jordbruksfastighetskrediten, larcus. 26 s. J o . 36. Tull- och t r a k t a t k o m m i t t é n s utredningar och betänkanden. 11. Pappersindustriens produktionsförhållanden. Av E. Bosseus. Tullberg, iv, 101 s. F l . 37. Underdånigt u t l å t a n d e med förslag till förordning angående tillverkning och beskattning av maltdrycker in. m. Marcus. 143 s. F i . 38. Tull- och t r a k t a t k o m m i t t é n s u t r e d n i n g a r och betänkanden. 13. Den svenska kautschukindustriens utveckling 1890—1913 med särskild hänsyn till dess ställning åren n ä r m a s t före världskriget. Av B. Ohlin. Marcus, iv, 38 s. F l . 39. B e t ä n k a n d e med förslag till förordning om motorfordon j ä m t e därmed s a m m a n h ä n g a n d e författningar samt till stadga om trafiken å vägar och gator. V. Petterson, viij, 254 s. 4 bil. K. 40. Tull- och t r a k t a t k o m m i t t é n s utredningar och betänkanden. 12. Margarinindustriens utveckling med särskild hänsyn till förhållandena före världskriget. Av J. Lublin. Tullberg, iv, 184 s. F i . 41. Tull- och t r a k t a t k o m m i t t é n s u t r e d n i n g a r ocli betänkanden. 14. Huvuddragen av det svenska jordbrukets utveckling 1871—1919. Av A. Sjöström. Marcus, iv, 120 s. F i . 42. Tull- och t r a k t a t k o m m i t t é n s utredningar och betänkanden. 15. Översikt av jordbrukets utveckling i vissa främmande länder 1871—1913. Av E. Höljer. Marcus, iv, 97 s. F i . 43. Betänkande med förslag till allmän sjukhusstadga m. m. Norstedt. 302 s. S. 44. Kommnnikationsverkens lönekommitté 4. Betänkande angående pensioneringavicke-ordinarie personal vid postverket, telegrafverket, statens j ä r n v ä g a r och statens vattenfallsverk. Tullberg, x, 112 s. K . 45. Odlingsorganisationens v e r k s a m h e t åren 1918—1922. Marcus. 46 s. J o . 46. B e t ä n k a n d e med förslag till lag om tvångsuppfostran åt u n g a förbr3'tare m. m. Beckman, iv, 232 s. J u . 47. Jord kommissionens betänkanden. 4. Om bildande av nya jordbruk m. m. Marcus. 358 s. J u . 48. Jordkommissionens betänkanden. 5. Redogörelse för resultatet av vissa av jordkommissionen företagna enquéter i jordfiågan. Av F. Sandberg. Maicus. vij, 239 s. J u . 49. Utredning angående omorganisation av polisväsendet i riket. Av S. Linnér. Beckman, ix, 416 s. S.

f

Fortsättning å omslagets tredje sida.

S T A T E N S O F F E N T L1G A U T R E D N IN GA R

1923:9

.1DST1TIED E P AR T E ME NT E T

FÖRSLAG TILL

STRAFFLAG

ALLMÄNNA D E L E N SAMT

FÖRSLAG TILL LAG ANGÅENDE VILLKORLIG ERIGIVNING JÄMTE MOTIV AVGIVNA AV

STRAFFLAGSKOMMISSIONEN

STOCKHOLM ISAAC

1923 MARCUS' BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG

r-

L

TILL

KONUNGEN.

Genom beslut den 10 mars 1916 har Eders Kungl. Maj:t uppdragit åt en strafflagskommission att med föranledande av ett av professorn vid universitetet i Lund. juris och filosofie doktorn

IV

Johan

Carl Wilhelm

Thyrén utarbetat

förberedande

utkast

till

strafflag, allmänna delen, ävensom övriga av professor Thyrén verkställda förarbeten till en ny strafflagstiftning avgiva yttrande rörande huvudgrunderna läggningar

för en sådan lagstiftning.

Kommissionens över-

skulle ledas av dåvarande statsrådet och chefen

justitiedepartementet,

för

presidenten Berndt Hasselrot, som ägde a t t

närmare bestämma de frågor, vilka skulle utgöra föremål för överläggningarna.

I kommissionen insattes vidare nio ständiga leda-

möter, nämligen ledamoten av riksdagens andra kammare, lantbrukaren

Sven Bengtsson

i Norup, numera statsministern, leda-

moten av riksdagens andra kammare, Karl Hjalmar Branting, häradshövdingen i Askims, Hisings och Sävedals domsaga, f. d. hovrättsassessorn Ivar Peterson Ernberg, professorn vid universitetet i Lund, juris

doktorn

Ernst

Anton Kallenberg, advokaten, vice härads-

hövdingen Otto Salomon Mannheimer, hovrättsrådet i Svea hovrätt Gustav Olin, vilken jämväl skulle tjänstgöra såsom kommissionens sekreterare, läkaren vid centralfängelset i Malmö, medicine licentiaten Carl Thure Henrik Petrén, ledamoten av riksdagens andra kammare, lantbrukaren David Hjalmar Pettersson i Bjälbo samt dåvarande rådmannen i Halmstad, vice häradshövdingen Axel Westman. Därjämte förordnades, att överdirektören och chefen för fångvårdsstyrelsen Viktor Almquist skulle vara ledamot i kommissionen vid behandling av frågor om straffens arter, straffs verkställighet och villkorlig frigivning samt a t t professor Thyrén skulle äga att deltaga i kommissionens överläggningar. Undertecknad Hasselrot har den 30 mars 1917 i samband med sin avgång från statsrådsämbetet förordnats a t t jämväl

därefter

såsom ordförande leda kommissionens arbete. I övrigt hava följande ändringar skett i kommissionens sammansättning. Den 8 september

v 1916 har Eders Kungl. Maj:t förordnat undertecknad Almquist a t t vara ledamot i kommissionen vid behandling av samtliga till strafflagstiftningens allmänna del hörande frågor.

Sedan numera stats-

ministern Branting den 19 oktober 1917 blivit utnämnd till statsråd och chef för

finansdepartementet,

har Eders Kungl. Maj:t den 9

november 1917 förordnat häradshövdingen i Hallands läns södra domsaga, numera statsrådet och chefen för justitiedepartementet Assar Emanuel Åkerman

att i numera statsministern

ställe vara ledamot av kommissionen.

Brantings

Slutligen har Eders Kungl.

Maj:t till ledamöter av kommissionen ytterligare förordnat dels den 23 april 1918 undertecknad Axel Lindqvist, ledamot av riksdagens andra kammare, dels den 10 oktober 1919 undertecknad Thyrén. Enligt kommissionens uppdrag, sådant detta angivits genom Eders Kungl. Maj:ts förutnämnda beslut den 10 mars 1916, skulle kommissionen hava att avgiva yttrande rörande huvudgrunderna för en ny strafflagstiftning.

Sedan kommissionen verkställt det härför

erforderliga förberedande

arbetet, blev planen för kommissionens

verksamhet genom Eders Kungl. Maj:ts beslut den 8 april 1919 så till vida förändrad, a t t det åt kommissionen givna uppdraget skulle anses gälla avgivande av förslag till lagtext jämte motiv rörande de ämnen, som falla inom strafflagens allmänna del, samt a t t förslaget till lagtext jämte motiv skulle, i den mån kommissionen fattat beslut om grunderna för den nya lagstiftningen, inom kommissionen utarbetas av ett särskilt arbetsutskott, vars förslag i berörda avseende skulle i den ordning, kommissionens ordförande ägde bestämma, kännande.

underställas kommissionens prövning

och god-

Samtidigt förordnades undertecknad Hasselrot a t t vara

ledamot och ordförande samt undertecknade Kallenberg, Olin och Thyrén ävensom numera statsrådet Åkerman a t t vara ledamöter i nämnda utskott.

Därjämte

förordnade

Eders Kungl. Maj:t,

att

VI

utskottet skulle äga anmoda undertecknad Almquist a t t i den utsträckning utskottet funne lämpligt deltaga i dess arbete. I överensstämmelse med Eders Kungl. Maj:ts nyssnämnda beslut den 8 april 1919 har arbetsutskottet sedermera utarbetat förslag till lagtext jämte motiv dels till strafflag, allmänna delen, dels till lag angående villkorlig frigivning. I utskottets arbete har undertecknad Almquist, efter anmodan av utskottet, deltagit. Statsrådet Åkerman har deltagit i arbetet, intill dess han den 13 oktober L921 utnämndes till statsråd. De av arbetsutskottet sålunda utarbetade förslagen hava underställts kommissionens prövning och vunnit dess godkännande. Häradshövdingen Ernberg har av ämbetsgöromål eller sjukdom varit förhindrad att deltaga i kommissionens sammanträden efter den 18 september 1918. Jämlikt Eders Kungl. Maj:ts förordnande den 23 maj 1919 har revisionssekreteraren Gustaf Vilhelm Masreliez från och med den 1 augusti 1919 tjänstgjort såsom biträdande sekreterare i kommissionen och dess arbetsutskott.

Därjämte har docenten, juris doktorn

Ragnar Bergendal, efter honom av arbetsutskottet på grund av Eders Kungl. Maj:ts bemyndigande den 14 september 1922 lämnat uppdrag, biträtt vid avfattande av motiv till kommissionens forsla"o

till strafflag. För a t t tagas i övervägande vid fullgörande av kommissionens uppdrag hava vid olika tidpunkter av Eders Kungl. Maj:t eller statsrådet och chefen för justitiedepartementet till kommissionen överlämnats följande

framställningar:

1) en av styrelsen för Sveriges allmänna handelsförening den 6 juli 1899 till Eders Kungl. Maj:t avlåten framställning angående lagstiftning till stävjande av terminsaffärer; 2) en av telegrafstyrelsen den 20 februari 1903 till Eders Kungl.

VII

Maj:t avlåten skrivelse angående lagstadgande mot obehörigt förfarande för vinnande av kännedom om meddelande å telegraf- eller telefonledningar; 3) riksdagens skrivelse

den 22 april 1903 angående

ändrade

bestämmelser om sammanträffande av, brott m. m.; 4) riksdagens skrivelse den 19 februari 1908 angående ändring av vissa bestämmelser i 24 kap. strafflagen; 5) en av svenska polisförbundet

den 24 april 1908 till Eders

Kungl. Maj:t avlåten framställning angående stadgande om strafflöshet för gärning, som polisman förövat till fullgörande av förmans i tjänsten givna befallning; 6) en av svenska elektricitetsverksföreningens styrelse den 30 oktober 1914 till Eders Kungl. Maj:t avlåten framställning angående ändring i lagstiftningen om stöld av elektrisk energi m. m.; samt 7) en av t. f. landshövdingen H. Udden den 23 april 1917 till statsrådet och chefen för justitiedepartementet avlåten skrivelse angående ändrad lagstiftning rörande verkställighet av ådömda bötesstraff. De under 1), 2) ; 4) och 6) upptagna framställningarna hava, såsom berörande enbart strafflagens speciella del, av kommissionen överlämnats till undertecknad Thyrén för att tagas i övervägande vid utarbetandet av förberedande utkast till nämnda del av strafflagen. Övriga framställningar, vilka härjämte återställas, hava, i den mån de beröra de av kommissionen behandlade ämnen, av kommissionen tagits i övervägande. Kommissionen eller dess arbetsutskott har under arbetets fortgång till Eders Kungl. Maj:t eller statsrådet och chefen för justitiedepartementet avgivit infordrade yttranden: 1) den 28 november 1917 angående ett av sakkunniga för utredning av vissa till strafflagstiftningen hörande frågor utarbetat

VIII

förslag till lag angående villkorlig straffdom och lag om ändrad lydelse av 1, 6, 7 och 8 §§ i lagen den 22 juni 1906 angående villkorlig frigivning m. m.; 2) den 11 september 1918 angående dels riksdagens skrivelse den 7 juni 1918 om utredning rörande straffbarhetsålderns höjande m. in. dels fångvårdsstyrelsens i skrivelse den 28 maj 1918 hos Eders Kungl. Maj:t gjorda hemställan om utredning rörande ändring i vissa hänseenden av stadgandena angående bestraffning av unga förbrytare; 3) den 27 januari 1919 angående ett av särskilda sakkunniga utarbetat förslag till vissa ändringar i lärares straff- och processrättsliga samt disciplinära ställning; 4) den 8 februari 1919 angående dels-riksdagens i skrivelse den 4 maj 1917 dels svenska kriminalistföreningens i skrivelse till Eders Kungl. Maj:t den 28 oktober 1915 gjorda anhållan om lagstiftningsåtgärder till förstärkt skydd gent emot farliga

återfallsför-

brytare; 5) den 27 oktober 1920 angående ett inom justitiedepartementet utarbetat förslag till lag om ändrad lydelse av 8 kap. 28 § och 9 kap. 5 § strafflagen; 6) den 15 februari 1921 angående dels riksdagens skrivelse den 11 maj 1902 i anledning av Eders Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag, innefattande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar och till lag om ändrad lydelse av 19 kap. 20 § och 20 kap. 3 § strafflagen, dels ock riksdagens skrivelse den 4 mars 1913 om viss ändring i 6 kap. 4 § strafflagen; 7) den

15 februari

1921 angående en av

arméförvaltningens

fortifikationsdepartement till statsrådet och chefen för lantförsvarsdepartementet avlåten skrivelse om ökat straffskydd för luftfartsmateriel: samt

IX

8) den 28 februari 1921 angående ett inom justitiedepartementet utarbetat förslag till lag angående ändrad lydelse av 15 kap. 22 och 24 §§ strafflagen. Sedan kommissionens arbete nu avslutats, får kommissionen härmed i underdånighet överlämna ovan omförmälda förslag till strafflag, allmänna delen, samt förslag till lag angående villkorlig frigivning jämte motiv. Undertecknade Almquist, Bengtsson, Kallenberg, Lindqvist, Mannheimer, Olin, Thyrén och Westman, vilka inom kommissionen uttalat skiljaktiga meningar, åberopa därutinnan de av oss avgivna, vid kommissionens betänkande fogade särskilda yttranden. Underdånigst BERNDT HASSELROT VIKTOK ALMQUIST

SV. BENGTSSON

E. KALLENBERG

AXEL LINDQVIST

OTTO MANNHEIMER

GUSTAV OLIN

TH. PETRÉN

DAVID PETTERSSON

JOHAN C. W. THYRÉN

AXEL WESTMAN Gustaf Stockholm den 20 februari 1923.

Masreliez

XJ

Kommissionen har under sitt arbete tagit hänsyn till huvudsakligen följande utländska lagar och lagförslag.

Norge: Almindelig borgerlig Straffélov (1902). Udkast til Almindelig borgerlig Straffelov for Kongeriget Norge udarbeidet av den ved kgl. Resolution af 14de November 1885 nedsatte Kommission. I Udkast til Lov. II Motiver. 1896. Danmark: Almindelig borgerlig Straffélov (1866). Betaenkning afgiven af Kommissionen nedsat til at foretage. et Gennemsyn af den almindelige borgerlige Straffelovgivning. 1912. Betsenkning angaaende de af den under 11. August 1905 nedsatte Straffelovskommission udarbeidede Forslag indeholdende Udkast til Love vedrorende den borgerlige Straffelovgivning med Motiver. Efter Justitsministeriets Anmodning udarbeidet af Carl Torp. 1917. Finland: Strafflag för storfurstendömet Finland (1889). förslag till. ny strafflag I Allmänna delen av professor Allan Serlachius enligt uppdrag av justitieministeriet. 1921. Tyskland: Strafgesetzbuch fiir das deutsche Reich (1871). Vorentwurf zu einem deutschen Strafgesetzbuch. Bearbeitet von der hierzu besteliten Sachverständigen-Kommission. Veröffentlicht auf Anordnung des Reichs-Justizamts. 1909. Begriindung. Allgemeiner Teil. 1909. Gegenentwurf zum Vorentwurf eines deutschen Strafgesetzbuchs, aufgestellt von W. Kahl, K. v. Lilienthal, F. v. Liszt, J. Goldschmidt. 1911. Begriindung. 1911.

XII

Entwiirfe zu einem deutschen Strafgesetzbuch. Veröffentlicht auf Anordnung des Reichs-Justizministeriums. Erster Teil: Entwurf der Strafrechtskommission (1913). Zweiter Teil: Entwurf von 1919. Dritter Teil: Denkschrift zu dem Entwurf von 1919. Berlin 1921. Österrike: Strafgesetz iiber Verbrechen, Vergehen und Öbertretungen (1852). Vorentwurf zu einem österreichischen Strafgesetzbuch und zu dem Einfiihrungsgesetze. September 1909. Regierungs-Entwurf eines österreichischen Strafgesetzbuchs und einer Abänderung der Strafprozessordnung 1912. Vorlage der Bundesregierung. Bundesgesetz fiber die Anderung des Strafgesetzes 1921. Ungern: Das ungarische Strafgesetzbuch (1878). Schweiz: Vorentwurf zu einem schweizerischen Strafgesetzbuch (April 1908). Erläuterungen zum Vorentwurf fur ein sclrweiz. Strafgesetzbuch vom April 1908 sowie zum Vorentwurf fur ein Einfiihrungsgesetz. Im Auftrag des eidg. Justiz- und Polizeidepartements von Prof. Ziircher verfasst. 1911. Vorentwurf zu einem schweizerischen Strafgesetzbuch, Fassung der zweiten Expertenkommission, Oktober 1916. Botschaft des Bundesrates an die Bundesversammlung zum Entwurf eines schweizerischen Strafgesetzbuches (vom 23. Juli 1918). Nederländerna: Wetboek van Strafrecht

(1881).

Frankrike: ('ode pénal (1810). Projet de la commission de revision du code pénal. Belgien: Code pénal

(1867).

1893.

XIII

Italien: Codice penale per il regno d'ltalia (1889). Progetto preliminare di codice penale italiano per i delitti (Libro I). Relazione del presidente Enrico Ferri (1921). Spanien: Cödigo penal

(1870).

Portugal: Codigo penal

(1886).

Ryssland: Strafflag (1903). Fransk översättning. Paris 1906. sättning. Berlin 1908. Neiv-York: The penal code of the state of New York 1881.

Tysk över-

LAGFÖRSLAG

De vid förslagets särskilda paragrafer inom parentes angivna kapitel- och paragrafnummer avse professor Thyréns Förberedande utkast till strafflagallmänna delen. Stadgande, vid vilket dylik hänvisning ej meddelats, saknar motsvarighet i professor Thyréns utkast.

3 Förslag till strafflag. Allmänna delen. FÖRSTA AVDELNINGEN.

1 kap. Om strafflags giltighet. 1 § (1 k. 1 §). Straff må icke ådömas för gärning, som ej är i lag belagd med straff. 2 § (1 k. 2 §). Har någon blivit tilltalad för b r o t t och gäller annan lag, då dom skall meddelas, än då den åtalade handlingen företogs, varde efter den nya j a g e n dömt; dock må ej till straff dömas för gärning, som ej var i lag belagd med straff, då handlingen företogs, eller för vilken straff var förfallet, då den nya lagen trädde i kraft. Därest den åtalade gärningen är a t t anse såsom övervägande politiskt brott, skall den ä l d r e j a g e n tillämpas, om det straff, som efter samma lag bör ådömas, är lindrigare än det, som är stadgat i den nya lagen. 3 § (1 k. 3 § 1—3 st.). Över brott, som är begånget inom riket, skall dömas efter svensk lag och vid svensk domstol.

4 Brott, som begås å svenskt fartyg, skall anses begånget inom riket. Brott, som begås å utländskt krigsfartyg, skall anses begånget utom riket, ändå att fartyget befann sig inom svenskt område. 4 § (1 k. 4 §). Över brott, som är utom riket begånget av svensk man eller mot Sverige eller svensk man, skall dömas efter svensk lag och vid svensk domstol; dock må, där ej i särskilt fall annorledes är stadgat, brottet ej åtalas, utan att Konungen därom förordnar. 5 § (1 k. 5 §). Har utländsk man utom riket begått brott, som är straffbart både efter Sveriges och efter hans eget lands lag, och har han därefter förvärvat

svensk medborgarrätt; varde, ändå a t t brottet

ej är förövat mot Sverige eller svensk man, dömd efter svensk lag och vid svensk domstol, där Konungen förordnar, a t t brottet må åtalas här i riket. 6 § (1 k. 3 § 4 st.). För främmande statsöverhuvud och dem, som ledsaga

honom,

samt för främmande m a k t s beskickning så ock för främmande makts krigsfolk, som på genomtåg eller eljest i t r u p p uppehåller sig här i riket, gälle vad allmänt är vedertaget eller genom fördrag blivit stadgat. 7 § (1 k. 6 §). I vilka fall utlämning av förbrytare till främmande stat må ske, därom är stadgat i särskild lag.

•)

8 § (1 k. 7 §).

1 kap

Har någon, såsom för brott misstänkt, tilltalad eller dömd, blivit av främmande stat utlämnad till Sverige och hava vid utlämningens beviljande särskilda villkor med avseende på hans åtalande eller straffande blivit uppställda av den främmande staten, då skola de villkor här i riket lända till efterrättelse. 9 § (1 k. 8 §). Kan utlämning av förbrytare till främmande stat, i fall där utlämning enligt lag är tillåten, på grund av krig eller andra hinder ej komma till stånd, skall över brottet dömas efter svensk lag och vid svensk domstol, där Konungen förordnar, att brottet må åtalas här i riket. 10 § ( 1 k. 9 §). Har någon begått brott, för vilket han, enligt vad nu är sagt, kan efter svensk lag och vid svensk domstol dömas, må brottet, ändå att han därför undergått bestraffning utom riket, kunna även här i riket åtalas, där Konungen så förordnar. Fälles han till straff, då skall domstolen pröva, huru svårt det straff, som han undergått utom riket, skall anses i förhållande till svensk lag, och varde det, såvitt möjligt är, avräknat. Frihetsstraff, som efter sådan avräkning kan återstå, må ej sättas till kortare tid än i 7 kap. 2, 3 eller 4 § för varje fall finnes stadgat. Kan till följd härav vid bestämmandet av straff för brott, som ej i lagen är belagt med mindre straff än fyra års frihetsstraff, det utom riket undergångna straffet ej till fullo avräknas och finnes med hänsyn därtill fyra års frihetsstraff vara för svårt, må straffet kunna sättas till fängelse eller till arrest å tid, som i 7 kap. 3 § andra stycket sägs.

'

6 1 kap. 11 § (1 k. 10 §). I de fall, som omtalas i 3, 4 och 5 §§, skall brottet anses vara begånget, såväl i det land, där den brottsliga handlingen företogs, som där den medförde en verkan, varav gärningens straffbarhet beror. Där enligt denna lag hänsyn skall tagas till tiden för brotts begående, avses, såvitt ej annorledes är stadgat, den tid, då den brottsliga handlingen företogs.

ANDRA AVDELNINGEN.

Om brottet. 2 kap. Om tillräknelighet. 1 § (4 k. 1 §). Gärning, som begås av sinnessjuk eller sinnesslö, vare fri från straff; så ock gärning, begången av den, som utan egen skuld tillfälligtvis befann sig i sådant sinnestillstånd, att han fullständigt saknade insikt om sin handlings betydelse eller förmåga att handla efter sin vilja. 2 § (4 k. 2 §). Prövas någon, som begått brott, därvid hava utan egen skuld tillfälligtvis befunnit sig i sådant tillstånd, a t t hans insikt om handlingens betydelse eller hans förmåga att handla efter sin vilja var väsentligt försvagad, utan att han dock kan efter 1 § anses

för

strafflös;

eller har någon under inflytande av varaktig sådan

bristfällighet begått brottslig gärning, därför han icke enligt 8 kap. 2 § bör intagas i förvaringsanstalt; då må straffet efter omständigheterna

kunna nedsättas under vad i allmänhet bort följa å gär-

ningen. 3 § (4 k. 3 §). Ej må någon för brott, som i lag är belagt med straffarbete på livstid, fällas till straff, utan att hans sinnestillstånd blivit undersökt av läkare.

Ej heller må någon, som dömts till frihetsstraff i

tio år eller däröver, fällas till straff för brott, som i lag är belagt med straffarbete, utan att sådan undersökning ägt rum. Undersökning,

som nu sagts, skall ock ske i vissa fall, som i

lagen äro särskilt nämnda. 4 § (4 k. 4 §). [Gärning, som eljest är straffbar, vare strafflös, om den begås av barn, innan det fyllt femton år.] 5 § (4 k. 5 §). [Om brott, begånget av den, som fyllt femton men ej aderton år, finnes stadgat i särskild lag.] 6 § (4 k. 6 §). [Har den, som fyllt aderton men ej tjugoett år, begått brottslig gärning, då skall, i stället för frihetsstraff på livstid, sådant straff å tjugo år ådömas; och må, där den eljest för brottet stadgade minsta strafftiden utgör åtta år eller däröver, den tid kunna nedsättas med en fjärdedel.]

2 kap

3 kap.

3 kap. Om uppsåt och oaktsamhet. 1 § (6 k. 1 §, 5 § 1 st.). Stadgande i denna lag, varigenom gärning är belagd med straff, skall, utom i fall, som i 3 § sägs, tillämpas, endast då gärningen begåtts uppsåtligen. Har någon uppsåtligen begått gärning, för vilken straff är utsatt i denna lag, och visste han ej, a t t den är belagd med straff, varde iindock straffad för uppsåtligt brott. 2 § (6 k. 2 §, 5 § 2 st.). Insåg gärningsman, när han företog handlingen, a t t därav kunde följa sådan verkan, varav enligt lag gärningens straffbarhet beror.

^

JVwlutan a t t han doc^^vaj--vrsÅ_iHn-dess inträdande, och har den inträtt, då skall den verkan anses vara uppsåtligen åstadkommen, där efter omständigheterna måste antagas, a t t gärningsmannen icke av visshet om dess inträdande skulle låtit avhålla sig från handlingen. Efter de grunder, som nu äro sagda, skall ock avgöras, om gärningskall anses uppsåtligen begången, då gärningsmannen vid handlingens företagande var oviss om förefintligheten av rättighet, som kränkes genom gärningen, eller huruvida eljest de omständigheter förelågo, som enligt lag utmärka brottet. 3 § (6 k. 3 §). I vissa fall, som i lagen äro nämnda, straffas gärning, även då den begåtts av oaktsamhet. Med oaktsamhet förstås i denna lag, att gärningsmannen utan uppsåt åstadkommit gärningen genom a t t brista i den aktsamhet om allmänt eller enskilt intresse, som med hänsyn till hans ställ-

9•

ning och övriga vid gärningen föreliggande omständigheter bort av honom iakttagas.

3 k

4 § (6 k. 4 §). Där lagen vid uppsåtligt brott stadgar förhöjt straff för det fall, att

viss icke uppsåtlig verkan av brottet inträder, skall det för-

höjda

straffet

ådömas, endast då gärningsmannen av oaktsamhet

åstadkommit den verkan eller då han efter handlingens företagande insett,

att sådan verkan

var a t t befara, och ej, medan tid var,

efter förmåga sökt avvärja den.

4 kap. Om yttre grunder, som utesluta eller minska gärnings brottslighet. 1 § (4 k. 8 §). Har genom uttryckliga ord eller annorledes samtycke till viss handling fri.villigt lämnats av den, vars r ä t t eljest skulle kränkas genom gärningen, då skall denna icke anses såsom uppsåtligjibrott, utan

så är a t t i lagen för särskilda fall annorledes finnes stadgat

(dier samtycket med gärningsmannens vetskap före handlingen återkallats, där det med laga verkan kunde ske, eller gärningsmannen insett, att den, som lämnat samtycket, därvid befann sig i väsentlig villfarelse angående faran. Saknade den, som lämnat sitt samtycke, rättslig handlingsförmåga, pröve domstolen efter omständigheterna, huruvida uppsåtlig brottslighet dock skall anses utesluten genom samtycket. 2 § (4 k. 9 §). Rymmer häktad person eller person, som undergår frihetsstraff eller internering, varom i 8 kap. 3 § sägs. eller sätter han sig till

) u

10 -4 kap.

motvärn mot fångvaktare eller annan, som vill hindra honom från rymning, eller mot tjänsteman vid häkte, straffanstalt eller interneringsanstalt, då denne skall hålla honom till ordning inom häktet eller anstalten; eller sätter sig någon, som skall häktas, till motvärn mot den, som äger verkställa häktningen eller därvid biträder: då må det våld brukas, som är nödigt till rymningens förekommande, ordningens bibehållande eller häktningens verkställande Samma lag vare, där annan än fånge, häktad person eller den, som skall häktas, sätter sig med våld eller hot emot den, som vill hindra rymningen, bibehålla ordningen eller verkställa häktningen. 3 § (4 k. 10 §). Emot

ett omedelbart förestående eller ock påbörjat

och ännu

icke avslutat straffbart angrepp å enskild r ä t t have såväl den angripne som en var annan r ä t t till nödvärn. Innebär angreppet svår fara för person eller tränger sig angriparen nattetid olovligen in i annans hemvist eller sätter han sig medelst våld å person eller hot om sådant våld till motvärn, evad

det

är dag eller natt, emot den, som vill värja eller å bar gärning återtaga sin egen ejlex_«ajuians egendom; då have man r ä t t a t t till försvar göra allt det våld, som nöden kräver. Vid nödvärn i annat fall må ej större våld göras, än att det icke står i uppenbart missförhållande till angreppets beskaffenhet. 4 § (4 k. 11 §). Gör man i annat fall, värja

än i 2 eller 3 § sägs, skada för att av-

omedelbart eller nära förestående fara för allmän r ä t t eller

för enskild rättighet, som tillkommer någon, vilken ej är pliktig att underkasta

sig faran; vare straffri,

oin det efter

omständig-

11 heterna

svårligen kunde förväntas, a t t faran skulle på annat sätt

avvärjas, samt den skada, som hotade, skäligen kunde synas väsentligt större än den skada, som gjordes. Hotar

annorledes, än i 2 eller 3 § sägs, från viss person eller

sak_ rättsstridig skada å person eller egendom, och gör man till skadans avvärjande våld å den person eller sak. varifrån skadan hotar; vare straffri, där annan hjälp ej funnits, och våldet ej är sådant, att det står i uppenbart missförhållande till faran. 5 § (4 k. 12 §). Finnes någon i fall, som i 2, 3 eller 4 § omtalas, hava gjort större våld eller svårare skada än i varje fall är sagt, pröve domstolen efter omständigheterna, om och i vad mån straffet må nedsättas under vad i allmänhet bort följa å gärningen. Nu har någon utan sannolika skäl t r o t t sådan fara vara å färde, som i något av de i första stycket nämnda lagrum sägs: gjorde han skada och är gärningen belagd med straff, då den begås av oaktsamhet; varde dömd till det straff. Voro förhållandena sådana, a t t han svårligen kunnat besinna sig, må han ej dömas till straff.

5 kap. Om försök. 1 § (7 k. 1 § och del av 2 §). I vissa fall, som i lagen finnas särskilt utsatta, straffas försök till brott. Försök föreligger, då gärningsmannen påbörjat den handling, varmed han åsyftade a t t utföra brottet, utan att detta dock kommit till fullbordan. Fanns ingen fara för a t t brottet kunnat komma till stånd på sätt gärningsmannen beräknat, skall icke till straff för försök dömas.

4 kap.

12 5 kap. 2 § (7 k. del av 2 §). Har gärningsmannen, innan utförandet så framskridit, a t t fara funnits för a t t brottet därigenom kunnat fullbordas, av fri vilja upphört med utförandet eller genom särskild åtgärd förebyggt den brottsliga verkan, och har han icke härtill föranletts av vetskap om a t t hans förehavande var upptäckt, då skall, där ej annorledes är stadgat, icke till straff för försök dömas. 3 § (7 k. 3, 4, 5 och 7 §§). För försök skall ådömas lindrigare straff än det högsta, som stadgas för det fullbordade brottet, och må straffet kunna såväl inom varje straffart

sättas under det för det fullbordade brottet

stadgade minsta straff som ock utdömas inom lindrigare straffart; dock må ej till böter dömas, utan så är, a t t det fullbordade brottet är belagt med lindrigare straff än straffarbete. Ej må på grund av vad nu sagts av någon straffart ådömas ett mindre straff än det minsta mått,

som i 7 kap. för

varje

straffart finnes bestämt; ej heller må för försök dömas till arrest, där

ej för det fullbordade

brottet

enligt lag kan dömas

till

dylikt straff. Straffpåföljd,

som skall eller kan ådömas vid det fullbordade

brottet, må ock kunna ådömas vid försök.

6 kap. Om fleras deltagande i brott. 1 § (8 k. 1 §). Har någon uppsåtligen förorsakat, a t t gärning, som i lag är belagd med straff, begås av den, vilken enligt 2 kap. 1 eller 4 § ä r

13 fri från straff, eller, enligt vad i 3 kap. eller 4 kap. 5 § stadgas. icke genom gärningens begående gör sig skyldig till uppsåtligt b r o t t ; vare ansedd såsom gärningsman. Tvingar man annan a t t begå gärning,, som i lag är belagd med straff,

och var tvånget av den beskaffenhet, a t t den, som begick

gärningen, skall, enligt vad i 4 k a p . 4 § är stadgat, frias

från

straff; vare den som utövat tvånget ansedd såsom gärningsman. 2 § (8 k. 2 §). Var som, i annat

fall än i 1 § sägs, uppsåtligen bestämmer

annan a t t föröva brott; den anstiftare skall, om brottet fullbordas eller om gärningen stannar vid försök

och försöket är i lagen

belagt med straff, anses, som om han själv begått gärningen. 3 § (8 k. 3 §). Den, som gjort försök a t t förmå annan till gärning, som i lag är belagd med straff, skall anses, som om han själv försökt a t t begå gärningen. 4 § (8 k. 4 §). Har den, som är underkastad lydnadsplikt, begått brott på tillskyndan av den, under vars lydnad han står, och är brottet icke i lag belagt med straffarbete; då må straffet för den lydnadspliktige efter omständigheterna kunna nedsättas under vad i allmänhet bort följa å gärningen. Är brottet icke i lag belagt med högre straff än böter, må den lydnadspliktige kunna frias från straff. 5 § (8 k. 5 §). Den, som vid uppsåtligt brotts utförande, annan med råd eller dåd uppsåtligen hjälper, så a t t gärningen därigenom sker, skall anses, som vore han själv gärningsman.

6 kap

14 6 kap. 6 § (8 k. 6 §). Har någon före uppsåtligt brotts utförande eller ock vid utförandet men i mindre mån än i 5 § sägs, uppsåtligen främjat gärningen med råd eller dåd; straffes efter ty som han prövas hava bidragit till brottet, dock mindre än om han själv varit gärningsman. Samma lag vare, därest någon i mindre mån än i 5 § sägs uppsåtligen med råd eller dåd främjat gärning, som begås av den, vilken enligt 2 kap. 1 eller 4 § är fri från straff eller, enligt vad i 3 kap. eller 4 kap. 5 § stadgas, icke genom gärningens begående gör sig skyldig till uppsåtligt brott. 7 § (8 k. 7 §).

Den, som av oaktsamhet på sådant sätt medverkat till gärning, som i lag är belagd med straff,

a t t gärningen därigenom skett,

skall anses, som om han av oaktsamhet själv begått gärningen. 8 § (8 k. 8 §). Utsätter lagen vid viss straffbestämmelse särskilda personliga egenskaper eller omständigheter i avseende å gärningsmannen, må bestämmelsen, där ej annorledes är stadgat, icke tillämpas på annan än den, hos vilken sådana egenskaper eller omständigheter föreligga. Vad nu är sagt skall ock gälla, där lagen stadgar strafffrihet på grund av sådan egenskap eller omständighet. 9 § (8 k. 9 §). Hör till ett brotts lagliga kännetecken, a t t gärningen innefattar överträdelse

av särskild plikt, och har någon, vilken sådan plikt

åligger, varit delaktig i brottet, skall han anses såsom gärningsman.

15 6 kap 10 § (8 k. 10 §). Nämner lagen vid visst brott flera såsom medverkande vid brottets utförande, skall allenast den fällas till straff, för vilken straff uttryckligen stadgas. Skall, enligt vad nu är sagt,

någon,

som deltagit i brottets

utförande, icke straffas för sitt deltagande, vare han ock straffri, där han anstiftat brottet eller eljest före utförandet medverkat till brottet.

TREDJE AVDELNINGEN.

Om straff och skyddsåtgärder. 7 kap. Om straff. 1 § (2 k. 1 §). Allmänna straff äro frihetsstraff och böter. Frihetsstraff äro straffarbete, fängelse och arrest. 2 § (2 k. 3 §). Straffarbete åclömes på livstid eller på viss tid.

Straffarbete på

viss tid må ej sättas under fyra år eller i andra fall, än som i 12 kap. nämnas, över femton år. 3 § (2 k. 5 §). Fängelse kan antingen ådömas omedelbart (omedelbart fängelse) eller ock i fall, som sägs i 18 §, användas i stället för

ålagda

böter (förvandlingsfängelse). Omedelbart fängelse må ej sättas under tre månader eller i andra fall, än som i 12 kap. nämnas, över tre år.

16 7 kap.

4 § (2 k. 7 §). Arrest kan i särskilda fall, som i lagen äro utsatta, ådömas i stället för straffarbete eller omedelbart fängelse.

I stället för straffarbete

ädömes arrest på tider, som nämnas i 2 §. I stället för omedelbart fängelse ådömes arrest på tid, som namnes i 3 § andra stycket. 5 § (2 k. 10 §). Den, som skall undergå frihetsstraff, insattes i allmän straffanstalt: och varde med honom förfaret, såsom i särskild lag är stadgat. Arrest skall verkställas i anstalt, som uteslutande användes för detta ändamål. 6 § (12 k. 1 § 1 st.). Den, som blivit dömd till straffarbete på viss tid eller till arrest på viss tid icke under fyra år, skall villkorligt utskrivas från straffanstalten, då han undergått så stor del av straffet, att endast ett är återstår av den ådömda strafftiden. 7 § (12 k. 2 § 1 st.). Den villkorligt utskrivne skall under en prövotid av tre är. räknat från och med den dag, han utskrevs, vara underkastad särskild tillsyn; och vare han under prövotiden pliktig att ställa sig till efterrättelse de föreskrifter, som vid utskrivningen eller därefter meddelas honom i enlighet med därom av Konungen givna bestämmelser. 8 § (12 k. 2 § 2 st., 5 § 1 st. 1 p.). Åsidosätter den villkorligt utskrivne något av vad, efter ty i 7 § är sagt, honom åligger, kan utskrivningen återkallas; och skall han, i händelse av återkallelse, ånyo intagas i straffanstalt för att utstå den del av straffet, som icke vid utskrivningen var verkställd. Beslut om återkallelse av villkorlig utskrivning meddelas av länsstyrelse.

9 § (12 k. 3 §).

'

7 kap

Har den, som villkorligt utskrivits, före prövotidens slut blivit åtalad för brott, begånget före domen, och föreligger ej sådant fall, att domstolen, på sätt i l l straffningen

kap. 8 § sägs, förklarar, a t t be-

för det nyupptäckta brottet skall anses inbegripen i

-den undergångna bestraffningen, utan varder jämlikt 11 kap. 3 § gemensamt straff ådömt, då skall domstolen förklara den villkorliga utskrivningen förfallen. Varder

inom

tid, som i första stycket sägs. den villkorligt ut-

skrivne åtalad för brott, begånget efter domen, och föreligger ej sådant fall, att domstolen, på sätt i 12 kap. 7 § sägs, förklarar, a t t bestraffningen för det nya brottet skall anses inbegripen i den undergångna bestraffningen, utan varder jämlikt 12 kap. 1 § särskilt straff för det brott utsatt; då skall domstolen, därest nämnda straff utgör omedelbart frihetsstraff, medgivna friheten

förklara

den genom utskrivningen

förverkad. 10 § (12 k. 4 §).

Har prövotid, varom förmäles i 7 §, g å t t till ända, utan att den villkorliga utskrivningen återkallats, och förklaras ej heller, efter ty i 9 § stadgas, utskrivningen förfallen eller friheten förverkad, vare så ansett, som hade straffet vid utskrivningen till fullo avtjänats. Huru i sådant fall skall förfaras med straffets avräknande å gemensamt eller sammanlagt straff, som senare ådömes, därom stadgas i 11 kap. 8 § tredje stycket och 12 kap. 7 § tredje stycket. 11 § (12 k. 5 § 2 st.). Utgör straff, som pålägges i dom, varigenom villkorlig utskrivning förklaras förfallen eller genom villkorlig utskrivning medgiven frihet förklaras förverkad, två års frihetsstraff eller däröver, 3

18 7 kap.

skall den dömde ånyo villkorligt utskrivas, då endast ett år återstår av strafftiden,

och skall i övrigt beträffande

sådan utskrivning

gälla vad i 7, 8, 9 och 10 §§ finnes stadgat. 12 § (2 k. 17 §). I fall, varom finnes stadgat i 12 kap. 4 § första stycket, skall straffet skärpas genom brottslingens inneslutande i strängt enrum på högst tre månader i följd.

I svårare fall må brottslingen kunna

dömas att undergå skärpning i tre månader högst tre gånger, dock att förnyat verkställande ej må äga rum, förrän minst tre månader förflutit efter förut verkställd skärpning. Huru sådan straffskärpning må kunna enligt denna lag ådömas i andra fall, än som nu sagts, därom finnes stadgat i 12 kap. 4 § andra stycket och 12 §. 13 § (2 k. 18 §). Fånge, som bryter mot ordning i straffanstalten, straffes enligt vad därom är stadgat i den i 5 § omnämnda lag. 14 § (2 k. 19 §). Böter skola ådömas i penningar och tillfalla kronan. Böter kunna ådömas antingen enbart eller, i särskilda i lagen utsatta fall, i förening med

frihetsstraff.

15 § (2 k. 20 §). Bötesstraff skall bestämmas i visst antal dagsböter. Antalet dagsböter vare, där ej för särskilda fall annorledes är i lagen stadgat, minst en ocli högst nittio. Domstolen fastställe med hänsyn till den sakfälldes förmögenhet, inkomst, försörjningsskyldighet och andra omständigheter, som inverka på hans betalningsförmåga, det belopp, som skall for honom anses utgöra en dagsbot.

Minsta dagsbot vare en krona.

Högsta

19 dagsbot vare ettusen kronor, där ej i särskilda fall är stadgat, att dagsbot må sättas till högre belopp. 16 § (2 k. 21 och 22 §§). Överstiger det ådömda bötesstraffet tjugo dagsböter, må beloppet kunna erläggas avbetalningsvis med en eller flera dagsböter varje gång men ej i brutet tal av dagsbot.

Minst tio dagsböter skola erläggas

i varje månad och det ådömda bötesbeloppet skall hava till fullo gnidits inom ett år. Överstiger ej det ådömda bötesstraffet tjugo dagsböter, må domstolen, så framt den tilltalade det begär, kunna bevilja anstånd på viss tid med böternas erläggande.

Domstolen äge jämväl medgiva,

a t t böterna gäldas avbetalningsvis på sätt här ovan i första punkten sägs, därvid domstolen har att utsätta de tider, inom vilka avbetalningar med visst antal dagsböter skola hava skett. Bötesbelopp, som avses i detta

stycke, skall hava till fullo erlagts inom tre

månader. Fullgöres

ej avbetalning inom föreskriven

tid, vare hela det

oguldna bötesbeloppet förfallet till betalning. Innan böter, enligt vad i detta lagrum stadgas, förfallit till betalning, må, utom i fall, varom sägs i 18 § andra stycket, indrivning av böterna ej äga rum. Tid, varom förmäles i detta lagrum, skall räknas från den dag, domen, varigenom bötesstraffet ålagts, vunnit laga kraft. 17 § (2 k. 23 §). För böter må ej utmätas den sakfälldes fasta egendom, därav han har sin nödiga bärgning; ej nödig bostad; ej till jordbruket nödiga lösören eller vad

han

eljest till sin närings bedrivande

behöver; ej nödiga gång- och sängkläder för den sakfällde, hans

7 kap

7 kap.

make och oförsörjda barn eller adoptivbarn; ej heller av det förråd, som i huset finnes, vad till hans och hans husfolks underhåll i en månads tid erfordras. ej heller av penningar,

Där tillräckligt förråd ej finnes, må

som gäldenären innehar eller äger inne-

stående i bank eller annan penninginrättning, utmätas mer än att så mycket återstår, som erfordras för anskaffande av det felande.

18 § (2 k. 24 §). Har bötesdomen vunnit laga kraft och har frist, som den dömde jämlikt 16 § haft att tillgodonjuta, förflutit; då skall, där böterna icke till fullo erläggas eller kunna indrivas, vad av böterna icke guldits, förvandlas till fängelse. Har den dömde icke stadigt hemvist här i riket eller har han genom

att i hemlighet avvika från

orten eller annorledes sökt

undandraga sig straffverkställigheten;

och gitter han icke gälda

böterna

eller ställa säkerhet för dem, må förvandling av bötes-

straffet kunna äga rum, ändå a t t frist, som ovan sägs, icke tilländalupit. 19 § (2 k. 25 §). Vid förvandling, som i 18 § sägs, skola en till och med tjugo dagsböter övergå till tjugo dagars fängelse samt varje följande dagsbot till en dags fängelse, dock med iakttagande att förvandlingsfängelse ej i något fall må sättas över nittio dagar. Har genom indrivning av böter dagsbot endast delvis guldits. skall den dagsbot vid förvandlingsfängelsets bestämmande räknas såsom ogulden. Sedan bötesstraff sålunda blivit förvandlat, må den dömde ej genom avbetalning å böterna erhålla avdrag å förvandlingsstraffet.

20 §.

7 kap

Om förvandling av böter enligt denna lag förordnar länsstyrelse, där ej för särskilt fall finnes annorlunda stadgat. 21 §. Har den, som blivit fälld eller uppenbar

vårdslöshet

domstol, på yrkande

till böter, genom synnerlig tredska

vållat,

a t t böterna icke guldits, äge

av allmän åklagare, höja det

fängelsestraff,

vartill böterna jämlikt 19 § förvandlats, dock ej över nittio dagar. Kan åter skäligen antagas, att den dömde gjort vad han förmått för

att

betala

böterna, äge domstol, på yrkande av den dömde,

sänka det fängelsestraff,

vartill böterna jämlikt 19 § förvandlats,

dock ej under åtta dagar. Om tid

och ordning för framställande av yrkande, som ovan

sägs, samt om handläggning därav, gälle vad särskilt finnes stadgat. 22 § (2 k. 27 §). Särskilda straff för ämbetsmän äro avsättning samt mistning av ämbete på viss tid, ej under en månad eller över ett år. Med avsättning förenas i de fall, som äro utsatta i lagen, den påföljd, att den dömde förklaras ovärdig a t t vidare nyttjas i rikets tjänst, eller a t t han ej må under viss tid, minst två och högst tio år, nyttjas i rikets tjänst. 23 § (2 k. 28 §). Avsättning innebär förlust av det ämbete, vari förbrytelsen skett. Har den dömde tillika förklarats ovärdig att i rikets tjänst vidare nyttjas, have ock förlorat annat ämbete, som han innehar; och må han ej vidare erhålla eller utöva ämbete, tjänst eller annan allmän befattning. Har den påföljd ådömts, att den sakfällde ej må under viss tid nyttjas i rikets tjänst, vare han ock under

7 kap.

nämnda tid förlustig annat ämbete, som han innehar; och må han ej under samma tid erhålla eller utöva ämbete, tjänst eller annan allmän befattning. Mistning av ämbete på viss tid medför under den tid den dömde är skild från ämbetets utövning förlust av de rättigheter eller förmåner, som medfölja ämbetet. Om rättighet till pension gälle vad särskilt är stadgat. 24 § (2 k. 29 §). Varder

den, som i egenskap av ämbetsman

innehar

boställe,

dömd till avsättning eller till mistning av ämbete på viss tid. må han, där ej för

särskilda befattningshavare givna bestämmelser

annat föranleda, behålla bostället till den laga fardag, som efter det domen vunnit laga kraft först infaller. Dömes han till mistning av ämbetet på viss tid, må han åter tillträda bostället på den laga fardag, som sist infaller, medan han är i mistning

av ämbetet.

Infaller under

den tid ej mer än en

fardag, skall han ej avträda bostället. 25 § (2 k. 30 §). Är den, som gjort sig förfallen till avsättning eller till mistning av ämbete på viss tid, ej i besittning av det ämbete, vari han förbrutit

sig,

då

skall, i stället för

böter eller fängelse i högst

ett

år;

ämbetets förlust, och vare den,

ådömas

som

gjort

sig förfallen till avsättning, tillika underkastad påföljd, som i 22 § sägs, om brottet är belagt med sådan påföljd. 26 § (2 k. 31 §). Vad om ämbete i 23, 24 och 25 §§ är sagt, gälle ock om tjänst eller annan allmän befattning, evad den beror av förordnande eller medborgares val.

23 7 ka

27 §. Vissa i lagen bestämda brott kunna medföra, att den brottslige för tid, som nedan sägs, ådömes den påföljd, att han ej må erhålla eller utöva ämbete, tjänst eller annan allmän befattning samt ej är berättigad avgiva röst vid val av riksdagsman eller präst eller a t t deltaga i kommunal- eller municipalstämmas eller allmän rådstugas

eller kyrkostämmas

överläggningar och beslut eller eljest

rösta i allmänna ärenden, i vilkas avgörande endast den må deltaga, som är röstberättigad i kommunens allmänna angelägenheter. Ej må varder

påföljd

enligt denna paragraf

ådömas, där ej brottet

belagt med straffarbete eller med fängelse i minst ett år.

Påföljden

ådömes för alltid, där den dömde gjort sig skyldig till

straffarbete

på livstid, men i annat fall, med iakttagande av vad

i 29 § stadgas, på viss tid ej under ett eller över tio år. 28 § (2 k. 34 § 1 st.). I några fall straffas brott med påföljder utom dem, som nu äro sagda, enligt vad därom i lagen särskilt finnes stadgat. 29 § (2 k. 34 § 2 st.). Har mistning av ämbete på viss tid ådömts eller har den straffpåföljd ådömts, att den sakfällde ej må under viss tid nyttjas i rikets tjänst eller skall under viss tid vara utestängd från behörighet och rättigheter, som omförmälas i 27 §, och skall han därj ä m t e undergå frihetsstraff eller sådan förvaring, varom i 8 kap. 3 och 4 §§ sägs; då skall han, där ej annorledes stadgas, vara förlustig ämbetet eller utestängd från rikets tjänst eller från behörigheten och rättigheterna, intill dess den i domen utsatta tid förflutit, från det han efter till fullo utståndet straff eller efter till fullo undergången förvaring frigivits eller från den dag, då genom benådning straffet efterskänkts eller förvaringen upphört eller straffet

P-

7 kap.

enligt 10 § detta kapitel skall anses till fullo avtjänat eller straffet eller förvaringen jämlikt

13 kap. förfallit

eller ock den tillsyn,

varom i 8 kap. 3 § sägs, upphört; dock a t t vid villkorlig utskrivning påföljd,

som nu nämnts, icke i något fall upphör före ut-

gången av den prövotid, varom i 7 § stadgas.

8 kap. Om skyddsåtgärder. 1 § (3 k. 1 § och del av 3 §\ Har sinnessjuk eller sinnesslö begått gärning, som i lag är belagd med straffarbete,

förordne domstolen, att han skall förvaras

i allmän vårdanstalt; och må han ej, så länge den sinnesbeskaffenhet

fortfar

eller fara

vårdanstalten, där det

är att den återkommer, utskrivas frän

ej är uppenbart, att han icke vidare är

farlig för allmän säkerhet. Vad sålunda stadgats skall ock gälla, där sinnessjuk eller sinnes slö begått gärning, som i lag är belagd med fängelse men ej med straffarbete,

samt genom gärningen i förening med hans sinnes-

beskaffenhet ådagalägges, att han är farlig för allmän säkerhet. 2 § (3 k. 2 § och del av 3 §). Begås gärning, som i lag är belagd med straffarbete, av den, som, utan att vara sinnessjuk eller sinnesslö, likväl på grund av varaktig sådan bristfällighet, som i 2 kap. 2 § sägs ; måste anses vara endast i ringa mån mottaglig för den med straffet avsedda verkan; må domstolen kunna förordna, att han i stället för att straffas skall förvaras i allmän anstalt, så länge hans allmänfarliga tillstånd fortfar, dock minst i tre år. Begår den, som är behäftad med bristfällighet, varom nu är sagt, gärning, som i lag är belagd med fängelse men icke med straff-

25 arbete, och ådagalägges gt nom gärningen i förening med hans sinnesbeskaffenhet och föregående vandel, att han är farlig för allmän säkerhet, vare ock lag som i föregående stycke stadgas, dock att gärningsmannen må kunna utskrivas ur anstalten, ändå att tre år ej förflutit från det han intogs. 3 § (3 k. 4 §).

Begår någon, som för avtjänande av straffarbete eller omedelbart fängelse tilibragt tillhopa minst tio år i straffanstalt, i anstalten eller inom fem år efter det han varit där intagen, ånyo brott, därför han domes till straffarbete, dock icke på livstid; och kan med hänsyn till de av den dömde begångna brottens beskaffenhet ävensom det sinnelag, som genom dem kommit till uttryck, antagas, att han är i särdeles hög grad vådlig för allmän säkerhet samt a t t han icke skall låta sig rättas genom undergående av det för det nya brottet ådömda straff; då må domstolen, sedan utlåtande inhämtats från den myndighet, som i 5 § sägs, kunna förordna, a t t den dömde skall i stället för att avtjäna straffet förvaras i interneringsanstalt, så länge hans samhällsvådlighet kan anses fortfara, dock högst i tjugo år och minst lika lång tid, som den nu ådömda strafftiden. Frigives han, innan han tilibragt tjugo år i anstalten, skall han under återstoden av sistnämnda tid, dock ej mer än tio eller mindre än fem år, vara underkastad särskild tillsyn. Gör han, medan han är underkastad sådan tillsyn, sig skyldig till uppförande, som innebär våda för allmän säkerhet, må domstolen kunna förordna, att han ånyo skall förvaras i anstalten, till dess han där varit intagen sammanlagt tjugo år. 4 § (3 k. 5 §). Har någon blivit dömd till förvaring, varom stadgas i 3 §, och begår han därefter ånyo brott, för vilket han domes till straffar4

8 kap

8 kap.

bete, dock icke på livstid; då må domstolen kunna förordna, a t t han i stället för

att avtjäna straffet

skall under sin återstående

livstid förvaras i anstalt, som i 3 § sägs. 5 §• Ärenden rörande

utskrivning

från

anstalt,

som avses i detta

kapitel, skola prövas och avgöras av en för hela riket gemensam myndighet.

Grunderna för dess organisation och verksamhet be-

stämmas av Konung och riksdag.

FJÄRDE AVDELNINGEN.

Om bestämmande av straff och skyddsåtgärd. 9 kap. Allmänna bestämmelser. i §Vid bestämmandet av straff för brottslig gärning skall, inom de i denna lag utsatta gränser, tagas synnerlig hänsyn till det sinnelag, som kommit till uttryck genom gärningen. Har gärningsmannen förut undergått straffarbete och är jämväl det brott, för vilket han skall dömas, i lagen belagt med dylikt straff, må straffet för det brott ej utsättas, innan utlåtande angående hans uppförande i straffanstalten inhämtats från myndighet, som Konungen bestämmer. 2 § (2 k. 2 §).

Frihetsstraff

skall anses såsom svårare än böter, och längre fri-

hetsstraff, oansett arten, såsom svårare än kortare

frihetsstraff.

9 kap 3 § (2 k. 8 §.) Till arrest enligt denna lag må den ej dömas, som genom brottet ådagalagt ett oärligt eller eljest ohederligt sinnelag. 4 § (2 k. 32 §).

Är straff beroende av värdet å viss egendom, gälle det värde egendomen hade å den tid brottet förövades. 5 § (2 k. 9 och 33 §§). Där lagen stadgar, att straff må kunna eller skall nedsättas under vad i allmänhet bort följa å gärningen, må dock ej av någon straffart ett mindre straff ådömas, än det minsta mått, som i 7 kap. finnes bestämt för varje straffart: ej heller må för uppsåtligt brott dömas till arrest,

där ej eljest för brottet enligt lag kan dömas

till dylikt straff. 6 §.

Har den, som begått brott, medan tid var, av fri vilja.gjort vad i hans makt stått för att a^^äj^aH-skailiigi verkan av brottet, och har han icke därtill föranletts av vetskap om att gärningen var upptäckt, må straffet efter omständigheterna kunna ne_dsättas under vad i allmänhet bort följa å gärningen.

Skedde denna av oaktsam-

het, må han kunna frias från straff. 7 § (4 k. 13 §). Såsom förmildrande

omständigheter skola, förutom dem som i

lagen i särskilda fall äro utsatta, nedan nämnda:

anses, bland

andra,

de

här

28 9 kap.

i.

om vid brottets begående gärningsmannen hunnit hög ålder-

dom eller ännu icke fyllt tjugoett år; 2. om han före brottets begående fört en hedrande vandel; 3. om han drivits till brottet

av svårighet att nödtorftigen

försörja sig och de sina; 4. om han genom hot, som varit honom svårt a t t motstå, blivit nödgad

att

begå brottet

och fall ändock icke är, som i 4 kap.

4 § sägs; 5. om han begått brottet

på tillskyndan av den, under vars

lydnad han står; 6. om han utan egen skuld blivit av den, mot vilken brottet begicks, till vrede retad och i sådant vredesmod förövat brottet; 7. om han efter

brottets begående ådagalagt ånger, särdeles

genom beredvillighet att gottgöra skada, som brottet förorsakat, eller genom fri och öppen bekännelse; 8. om den i 13 kap. 1 eller 3 § för varje fall stadgade tid snart är tilländalupen och gärningsmannen därunder förhållit sig oklanderligt; samt 9. om osedvanligt ringa skada eller fara följt av brottet. 8 §• I vissa fall. som i lagen finnas särskilt utsatta, må domstolen, där omständigheterna äro synnerligen mildrande, kunna fria från straff. 9 § (5 k. 1 §). Förövar den, som för straffs avtjänande tilibragt minst fem år i straffanstalt, brott, som i lagen är belagt med frihetsstraff över fyra men icke över tolv år; då må straffet för det brott kunna förhöjas med två år utöver den eljest för brottet bestämda högsta strafftiden.

29 Utsätter lagen såsom högsta straff för brottet frihetsstraff i tre år, då må, där omständigheterna äro försvårande, frihetsstraff på fyra år kunna ådömas. 10 § (5 k. 2 §). Förövar den, som för straffs avtjänande tilibragt minst två år i straffanstalt,

brott, för vilket lagen såsom högsta straff utsätter

frihetsstraff i två år; då må, där omständigheterna äro försvårande, till sådant straff i högst tre år kunna dömas. 11 § (5 k. 3 § ) . Frihetsstraff, som någon undergått innan han fyllt tjugoett år, må ej tillräknas honom till förhöjning av straff i fall, som omtalas i 9 eller 10 §. 12 § (5 k. 4 §). Såsom försvårande

omständigheter

skola, förutom

dem som i

lagen i särskilda fall äro utsatta, anses, bland andra, de här nedan nämnda: 1.

om gärningsmannen förut varit dömd för brott, som fram-

kallats av samma brottsliga böjelse, eller om han varit omedelbart dömd till frihetsstraff eller om brottet står i samband därmed att gärningsmannen

under längre tid fört en lättjefull eller lastbar

vandel; 2.

om han begått brottet efter längre överläggning och för-

beredelse eller haft synnerliga svårigheter att övervinna; 3.

om han visat synnerlig råhet eller grymhet vid brottets ut-

förande ; 4.

om han för brottets utförande använt såsom redskap någon,

som på grund av minderårighet eller annan otillräknelighet ej kan

9 kap

9 kap.

straffas, eller någon, som var i god tro, eller ock någon, som står under hans lydnad; 5.

om flera sällat sig samman att föröva brottet; samt

6.

om gärningsmannen vid brottets begående insett, att osed-

vanligt stor skada kunde följa därav, och sådan skada följt.

10 kap. Om villkorlig dom. 1 § (11 k. 1 § 1 och 2 st.). Domes någon till fängelse eller till arrest och finnes, med hänsyn särskilt till den dömdes k a r a k t ä r och personliga förhållanden i övrigt, skälig anledning antaga, att han skall utan straffets undergående låta sig rättas, må domstolen, där den ådömda strafftiden icke överstiger ett år samt hinder ej möter på grund av vad i 2 § stadgas, kunna i domen förordna, att med straffet skall anstå och att på den dömdes uppförande under viss prövotid samt på omständigheter i övrigt, som i detta kapitel angivas, skall bero, huruvida straffet skall gå i verkställighet (villkorlig dom). 2 § (11 k. 1 § 1 st., 10 §). Villkorlig dom må ej brukas, där den tilltalade förut blivit dömd till straffarbete eller under de tio år, vilka närmast föregått brottet, blivit dömd till fängelse eller ock under samma tid undergått fängelse, som blivit honom ådömt eller vartill böter förvandlats. Villkorlig dom må ej heller meddelas i fall, där enligt 7 kap. 27 § ådömes.

straffpåföljd

Vad i denna lag är stadgat angående meddelande av villkorlig dom skall ej hava avseende å straff, som ådömes för förbrytelse mot tryckfrihetsförordningen.

31 Villkorlig

dom

må ej användas vid brott, för vilket straff är

utsatt i strafflagen

för

krigsmakten, i annat fall, än då straffet

ådömes efter 8 kap. i sistnämnda lag. 3 § (11 kap. 1 § 3 st.). Prövotid, varom i 1 § förmäles, varar intill dess tre år förflutit från den dag, då domen vann laga kraft i vad den avser straff. 4 § (11 k. 2 § 1 st.). Den dömde skall, där ej, enligt vad här nedan sägs, annorlunda bestämmes, under prövotid en stå under övervakning av därtill, på sätt särskilt är stadgat, förordnad person (övervakare). Kan av särskilda skäl antagas, att den dömde skall utan övervakning låta sig rättas, varde i domen föreskrivet, att övervakning ej skall äga rum. Kan, då sex månader av prövotiden förflutit, av särskilda skäl antagas, att den dömde låter sig rättas utan övervakning, skall den domstol,

varom i 5 § sägs, bestämma,

att

övervakningen

skall upphöra. 5 §• Övervakning, som i denna lag avses, skall stå under domstols vårdnad. Angående vilken domstol, som skall vara vårdnadsdomstol, är särskilt stadgat. 6 § (11 k. 2 § 2 st.). Den dömde skall under prövotiden föra ett ordentligt och ostraffligt leverne samt i övrigt iakttaga vad i lag är stadgat angående hans skyldigheter under nämnda tid. Var vid åtalets anhängiggörande den dömde under tjugoett år, må i domen kunna

åläggas honom

skyldighet, i visst avseende

10 kap

10 kap=

eller i allmänhet, att efterkomma föreskrift och foga sig i anordning, som övervakaren finner erforderlig för hans rättelse. Vårdnadsdomstolen må kunna förordna, a t t bestämmelse om skyldighet, varom i andra stycket förmäles, skall förfalla. 7 § (11 k. 5 §). Varder

den, som genom

villkorlig

dom erhållit anstånd med

straff, övertygad a t t före domens meddelande hava förövat annat brott och bestämmes för brotten gemensamt straff jämlikt 11 kap.; då skall det straff gå i verkställighet, där det är svårare än ett års

frihetsstraff.

Är det gemensamma straffet ej svårare än ett års

frihetsstraff,

pröve domstolen, huruvida straffet skall verkställas, eller det beviljade anståndet fortfarande

äga rum, eller ock, där prövotiden

är till ända, straffet skall anses förfallet, på sätt i 11 § sägs. 8 § (11 k. 7 §). Har någon, som för brott blivit dömd till böter, innan böterna guldits eller förvandlats till fängelse, ånyo förövat brott, för vilket han dömts till frihetsstraff, men med det straff genom villkorlig dom erhållit anstånd, och varder under prövotiden bötesstraffet förvandlat till fängelse, då vare anståndet med frihetsstraffet förfallet. 9 § ( H k . 8§). Varder straff,

den, som genom

före prövotidens

villkorlig

dom

erhållit anstånd med

slut tilltalad för brott, som han begått

efter domens meddelande, och dömes han därför till straffarbete, fängelse eller arrest, skall domstolen, som ådömer det nya straffet, tillika förklara anståndet med det äldre förverkat.

Dömes han till

annat straff än som nu är sagt. må anståndet kunna förklaras förverkat.

33 Ådömes för det senare brottet bötesstraff och förvandlas det straff till fängelse, skall anståndet förklaras förverkat. 10 § (11 k. 2 § 3 st.). Åsidosätter den dömde, utan a t t därigenom, såsom i 9 § sägs, göra sig skyldig till brott, något av vad enligt 6 § åligger honom, må anståndet kunna förklaras förverkat. Ej må anstånd efter ty nu är sagt förklaras förverkat, med mindre framställning därom gjorts under prövotiden. 11 § ( l i k . 9 » . Förverkas

ej anståndet

och skall ej heller av orsak, som i 7

eller 8 § sägs, verkställighet ske, vare straffet

förfallet.

11 kap. Om sammanträffande av brott. 1 § O k. 1 §). Lagföres någon på en gång för flera brott, evad de äro begångna genom samma handling eller genom skilda handlingar, då skall ett gemensamt straff ådömas, vilket ej må sättas under det svåraste av de lägsta straff eller över det svåraste av de högsta, straff, som. för brotten äro i lag utsatta. Är något av brotten i lag belagt med straff eller påföljd, som i 7 k a p . 22, 27 eller 28 § avses, lände vad i dessa lagrum stadgats till efterrättelse jämväl vid sammanträffande, varom nu är fråga. Varder någon lagförd för brott, som i olika avseenden är belagt med skilda straff; då skola de grunder tillämpas, som äro stadgade i förstai stycket. 5

10, kap

il kap. 2 § (9 k. 3 §). Är något bland de brott, vilka sammanträffa såsom i 1 § sägs, i lagen belagt med straffarbete

eller med fängelse, och kan det

brott ej enligt lag straffas med arrest eller med böter; då må ej arrest ådömas såsom gemensamt straff. De grunder, som här äro stadgade, skola ock tillämpas på det fall, som avses i 1 § andra stycket. 3 § (9 k. 4 §). Varder någon, sedan han blivit dömd till straff för ett brott, övertygad

att före domens meddelande hava förövat annat brott,

för vilket straffet ännu icke är förfallet, då skall gemensamt straff så bestämmas, som hade han på en gång varit lagförd för båda brotten. 4 § (9 k. 5 §). Var, i fall som i 3 § omtalas, det förut ådömda straffet bötesstraff och bestämmes det gemensamma straffet till frihetsstraff': då skall, där böterna vid den nya domens meddelande blivit till fullo eller till någon del guldna, en dags frihetsstraff anses vara verkställt för varje dagsbot, som till fullo guldits. grund frihetsstraffet dagar;

i något fall förkortas

Ej må dock av den med mera än nittio

ej heller så mycket, a t t det understiger de i 7 kap. 2, 3

eller 4 § för varje

straffart

utsatta minsta mått.

Har det förut

ådömda bötesstraffet eller vad därav återstått, sedan böterna delvis guldits, förvandlats till fängelse, varde, på sätt här i 7 § stadgas, vid det gemensamma straffets verkställande avräknat vad av förvandlingsstraffet kan vara avtjänat.

35 5 § (9 k. 6 §).

11 kap

Var, i fall som i 3 § omtalas, det förut ådömda straffet bötesstraff och bestämmes det gemensamma

straffet till högre bötes-

straff; då skall, där det förut ådömda straffet icke vid den senare domens meddelande förvandlats till fängelse, frågan om åtnjutande av frist, som avses i 7 kap. 16 §, bedömas med hänsyn till det gemensamma bötesstraffets storlek, j Frist skall räknas från dag, då den senare domen vunnit laga kraft, och varde, där den bötfällde åtnjutit frist med betalning av de förut ådömda böterna, å den nya fristen avräknat vad av den tidigare fristen förflutit, då den senare domen vinner laga kraft; dock må fristen av den grund i intet fall förkortas mera, än att den bötfällde kommer i åtnjutande av den frist, vartill han jämlikt 7 kap. 16 § kunde hava varit berättigad, därest skillnaden mellan det i den senare och det i den förra domen bestämda bötesstraffet ådömts honom såsom särskilt straff. 6 § (9 k. 7 §). Har, i fall som i 5 § sägs, förut ådömt bötesstraff vid den senare domens meddelande förvandlats till fängelse, då skola de sålunda förvandlade böterna jämte det bötesbelopp, som kan hava guldits i penningar, avdragas från det nu ådömda, gemensamma bötesstraffet; och skall frågan om åtnjutande av frist, som avses i 7 kap. 16 §, bedömas med hänsyn till det bötesbelopp, vartill återstoden av det gemensamma bötesstraffet uppgår. Är förvandlingsstraffet ej redan utståndet, varde det verkställt utan hinder av den nya domen. Skall jämväl återstoden av det gemensamma bötesstraffet förvandlas till fängelse, vare den förut gjorda förvandlingen förfallen samt förvandling av hela det gemensamma bötesstraffet verkställd, därvid skall avräknas vad av det förut utsatta förvandlingsstraffet kan vara utståndet.

36 11 kap.

7 § (9 k. 8 §). Ådömdes, i fall som i 3 § sägs, genom den föregående domen frihetsstraff

och har den dömde avtjänat hela straffet

eller del

därav, då den nya domen skall verkställas; varde, evad straffarten är densamma eller en annan, på det senast ådömda straffet den tid avräknad, varunder han utstått det förut ådömda straffet. 8 § (12 k. 8 och 9 §§). Varder någon,

som för ett brott

dömts

till frihetsstraff och

därefter enligt 7 kap. 6 § villkorligt utskrivits, övertygad a t t före domens meddelande hava förövat icke i lag belagt

med svårare

annat brott, och är det b r o t t

straff än det redan avdömda; då

skall domstolen, där ej särskilda skäl äro för ådömande av gemensamt straff, förklara, a t t bestraffningen för det nyupptäckta brottet skall anses inbegripen i den undergångna bestraffningen..

Är det

nyupptäckta brottet i lag belagt med svårare straff än det redan avdömda, må domstolen kunna

förfara

på sätt nu är sagt, där

särskilda skäl äro för a t t icke ådöma gemensamt straff. Kan det nyupptäckta

brottet

medföra

påföljd,

som i 7 k a p .

27 eller 28 § avses, må sådan påföljd kunna ådömas utan hinder därav att bestraffningen för det brott skall anses inbegripen i den undergångna

bestraffningen.

Ådömes, i fall

som i första stycket sägs, gemensamt straff, må,

ändå a t t vid domens meddelande sådana omständigheter föreligga, a t t den dömde skall jämlikt 7 kap. 10 § anses hava till fullo avtjänat

det förut ådömda straffet, icke längre tid avräknas å det

gemensamma straffet än den, brottslingen till verkställande av den förra domen tilibragt i straffanstalten. Med avseende å straff, som efter avräkningen återstår, skall i fråga om villkorlig utskrivning gälla vad i 7 k a p . 11 § finnes stadgat.

37 9 § (9 k. 9 §).

M kap

Har, då brott förövats av person, som i 8 kap. 2 § sägs, domstol jämlikt nämnda lagrum förordnat, a t t han i stället för a t t straffas skall förvaras i allmän anstalt, och varder han därefter, men innan förvaringen upphört, övertygad att, förr än den dom meddelades, hava förövat annat b r o t t ; då skall straff ej ådömas för det nyupptäckta brottet. Ådömdes förvaringen jämlikt 8 k a p . 2 § andra stycket och är det nyupptäckta brottet i lag belagt med straffarbete; gälle om den tid, varunder den dömde minst skall hållas förvarad, vad i samma paragrafs första stycke stadgas. Vad här är stadgat

skall äga tillämpning även i det fall, a t t

han varder övertygad om det nya b r o t t e t först efter det förvaringen upphört; dock att, om särskilda skäl därtill äro, domstolen antingen må ådöma nytt straff eller ock förordna, a t t brottslingen ånyo skall intagas i förvarmgsanstalt. 10 § (9 k. 10 §). Varder person, som i 8 k a p . 2 § sägs, dömd till straff och övertygas han därefter a t t förut hava förövat annat brott, må i stället för gemensamt

straff

förvaring kunna ådömas enligt vad i nyss-

nämnda lagrum sägs. Är något av brotten i lag belagt med straffarbete, gälle om den tid, varunder den dömde minst skall hållas förvarad,

vad i 8 kap. 2 § första stycket stadgas; dock a t t därå

skall avräknas den tid, brottslingen till verkställande av den förra domen k a n hava tilibragt i straffanstalt. Var sådan påföljd, som i 7 k a p . 27 eller 28 § avses, förenad med det genom den förra domen ådömda straff, vare den påföljd förfallen,

därest i stället för gemensamt straff

8 kap. 2 § ådömes.

förvaring

enligt

38 11 kap.

11 § (9 k. 11 §). Har, då någon blivit dömd till straff, domstolen jämlikt 8 kap. 3 eller 4 § förordnat, att han i stället för a t t avtjäna straffet skall förvaras i interneringsanstalt, och varder den dömde därefter övertygad att förut hava förövat annat brott; då skall ett gemensamt straff utsättas, såsom här i 3 § stadgas.

Utgör det gemensamma

straffet icke straffarbete på livstid, pröve domstolen tillika, huruvida straffet skall verkställas eller utbytas mot förvaring i interneringsanstalt. Förordnar domstolen om förvaring enligt 8 kap. 3 §, varde den tid, den dömde förut kan hava tilibragt i interneringsanstalten, avräknad å den tid, varunder han längst må hållas där förvarad. 12 § (9 k. 12 §). Bestämmes, i fall som i 3 § sägs, det gemensamma straffet till straffarbete på viss tid, må domstolen, där 8 kap. 3 eller 4 § är tillämplig, kunna, utan hinder därav att det förut ådömda straffet är till fullo eller till någon del verkställt, förordna, att den dömde i stället för att avtjäna straffet skall förvaras i interneringsanstalt, på sätt i nyssnämnda lagrum för varje fall finnes stadgat. Var det förut ådömda straffet frihetsstraff eller h a r ett genom den förra domen ådömt bötesstraff förvandlats till fängelse, och är, vid den senare domens verkställande, det straff till fullo eller till någon del avtjänat; då skall, där förvaring ådömes enligt 8 kap. 3 §, den tid, varunder den dömde sålunda varit i straffanstalten intagen, avräknas å den tid, varunder han längst må förvaras i interneringsanstalten.

12 kap. Om sammanträffande av straff inbördes eller av straff och skyddsåtgärd. 1 § (10 k. 1 §). Har någon, sedan han blivit dömd till straff men innan han till fullo

undergått detsamma, ånyo förövat brott, då skall särskilt

straff utsättas för det nya brottet. Äro båda straffen frihetsstraff, då skall straffet för det nya brottet sammanläggas med det förra straffet, eller, om detta var till någon del verkställt, när det nya brottet förövades, med vad av samma straff då återstod.

Utgöra de båda strafftider, som skola samman-

läggas, tillsammans mera än fyra år; då skall vid sammanläggningen hälften

av den kortare strafftiden, eller, där tiderna äro

lika, hälften av endera, bortfalla, dock att det sammanlagda straffet ej må sättas till kortare tid än fyra år. frihetsstraff

Avser sammanläggningen

på viss tid, må tiden för det sammanlagda straffet ej

sättas högre än aderton år, utan så är, att redan sammanlagt straff skall sammanläggas med annat straff. Vad i andra stycket stadgas skall gälla även i det fall att straffarbete, omedelbart fängelse eller arrest sammanträffar med fängelse, vartill böter förvandlats. 2 § (10 k. 2 §). Är någon dömd till frihetsstraff på livstid, skola i den bestraffning anses inbegripna böter eller frihetsstraff på viss tid, varmed, på sätt i 1 § sägs, frihetsstraffet på livstid sammanträffar. 3 § (10 k. 3 § 1 st., 4, 5 och 6 §§). Sammanträffar straffarbete med annat.frihetsstraff, skall det sammanlagda straffet utgöra straffarbete. Sammanträffar fängelse eller arrest med omedelbart

fängelse,

12 kap

12 kap. skall det sammanlagda straffet utgöra fängelse, därest de strafftider, vilka skola sammanläggas, tillsammans ej uppgå till fyra år, men eljest

straffarbete;

dock

må,

skola sammanläggas, tiden för

därest av de strafftider, som

arreststraffet

är den längre och

den dömde icke genom brott, som fängelsestraffet avser, ådagalagt ett oärligt eller eljest ohederligt sinnelag, det sammanlagda straffet kunna utgöra arrest. Sammanträffar strafftider,

arrest

med förvandlingsfängelse

och är av de

som skola sammanläggas, tiden för arreststraffet

längre, då skall det sammanlagda straffet utgöra arrest.

den

Är för-

vandlingsstraffet längre eller äro båda tiderna lika, skall det sammanlagda straffet utgöra fängelse. 4 § (2 k. 17 §, 10 k. 3 §). Förövar den, som dömts till straffarbete på livstid, ånyo brott, varde straffskärpning, som i 7 kap. 12 § sägs, ådömd. Förövar den, som dömts till arrest på livstid, ånyo brott, må straffskärpning, som i 7 kap. 12 § sägs, kunna ådömas. Hade förbrytaren villkorligen benådats från livstidsstraffet och är det nya brottet sådant, att han därigenom den nåd förverkat, vare ock lag, som för varje fall i första eller i andra stycket stadgas. 5 § (10 k. 7 §). Har ; i fall då frihetsstraff på viss tid sammanträffa, det tidigare straffet eller vad därav återstod, då det nya brottet förövades, därefter helt eller till någon del avtjänats, varde vid verkställighet av det sammanlagda straffet avräknat vad sålunda blivit avtjänat. 6 §. Skall förvandling, ske av böter,

som äro ålagda genom flera

domar, varde den förvandling gjord efter dagsböternas samman-

41 räknade antal, på sätt i 7 kap. 19 § sägs. Har någon del av böterna redan blivit förvandlad till fängelse, vare den förvandling förfallen och gemensam förvandling av samtliga böterna gjord, därvid skall avräknas vad av förut utsatt förvandlingsstraff kan vara verkställt. Samma lag vare, om till verkställighet på en gång förekomma särskilda fängelsestraff, vartill böter enligt 7 kap. 19 § blivit förvandlade. 7 § (12 k. 12 §). Varder någon, som för ett brott dömts till frihetsstraff och därefter

enligt 7 kap. 6 § villkorligt

utskrivits, övertygad att efter

domens meddelande men innan han villkorligt utskrevs hava förövat annat

brott,

som förskyllt

frihetsstraff

på viss tid, då må

domstolen,

därest det minsta straff, varmed det nya brottet är i

lag belagt, ej överstiger vad den dömde efter brottets begående u t s t å t t av det först ådömda straffet, kunna, i stället för a t t jämlikt 1 § utsätta särskilt straff för det nya brottet, förklara, a t t bestraffningen för det brott

skall

anses inbegripen i den undergångna

bestraffningen. Kan det nya brottet

medföra

påföljd,

som i 7 kap. 27 eller

28 § avses, må sådan påföljd kunna ådömas utan hinder därav att bestraffningen

för det nya brottet skall anses inbegripen i den

undergångna

bestraffningen.

Varder, i fall som i första stycket sägs, särskilt straff för det nya brottet utsatt, må, ändå att vid domens meddelande sådana omständigheter

föreligga,

att den dömde skall jämlikt 7 kap. 10 §

anses hava till fullo avtjänat det förut ådömda straffet, vid verkställighet av det sammanlagda straffet icke längre tid avräknas än den, brottslingen till verkställande av den förra domen, efter det nya brottets begående, tilibragt i straffanstalt. 6

12 kap.

12 kap.

Med avseende

å straff, som efter avräkningen återstår, skall i

fråga om villkorlig utskrivning gälla vad i 7 kap. 11 § finnes stadgat. 8 § (10 k. 8 §). Har någon, sedan han blivit dömd till straff men innan han till fullo undergått detsamma, förövat flera brott, för vilka han på en gång lagföres; då skall för de brotten ett gemensamt straff ådömas efter

ty i 11 kap. stadgas och, där fall är, som här i 1 § andra

eller tredje

stycket

sägs, sammanläggas med

det förut ådömda

straffet eller vad därav återstod, då brotten förövades. Blevo de nya brotten begångna å olika tider och var återstoden av det förut

ådömda

straffet

större, när

ett

än när annat av

brotten förövades; då skall i fråga om sammanläggning och avräknande så förfaras, som om alla de nya brotten blivit begångna, då det bland

dem, som i lag är belagt

med

det svåraste straffet,

begicks, eller, där brotten i lag äro belagda

med lika strängt

straff, då det senaste brottet förövades. 9 § (10 k. 9 §). Varder någon, som blivit dömd till straff, därefter på en gäng lagförd för brott, som han begått före domen, och för brott, som han begått efter domen men innan straffet blev till fullo verkställt; då skall, efter ty i 11 kap. sägs, ett gemensamt straff bestämmas för de före domen begångna brotten och ett annat straff för det eller de efter domen begångna b r o t t e n ; och varde i fråga om sammanläggning och avräknande med de båda straffen så förfaret, som i detta kapitel stadgas. Dömdes han i den första domen icke till frihetsstraff och har han såväl före som efter den dom begått brott, som i lag är belagt med frihetsstraff men icke med böter; då skall för samtliga

de förut icke avdömda brotten ett gemensamt straff ådömas, såsom i 11 kap. stadgas. 10 § (10 k. 10 §). Har

person,

som i 8 kap. 2 § sägs, blivit dömd till förvaring,

varom i nämnda lagrum stadgas, och förövar han, innan han från anstalten utskrivits, ånyo brott, pröve domstolen efter omständigheterna, huruvida straff bör ådömas för det brott. Ådömes ej straff och är det nya brottet i lag belagt med straffarbete;

gälle, ändå att förvaringen

ådömts jämlikt 8 kap. 2 §

andra stycket, om den tid, varunder den dömde minst skall hällas förvarad, de i samma paragrafs första stycke stadgade grunder. Ådömes straff och kan det icke verkställas samtidigt med förvaringen: då

skall förvaringen

avbrytas, till dess straffet blivit

verkställt. 11 §. Förövar den, som blivit dömd till straff, vilket icke är till fullo verkställt, ånyo brott och förordnar domstolen, jämlikt 8 kap. 2 §, a t t han för det brott skall förvaras i allmän anstalt; då skall förvaringen jämväl träda i stället för vad som återstår av det tidigare ådömda straffet. 12 § (10 k. 11 §). Där den, som blivit dömd till förvaring enligt 8 kap. 3 §, förövar brott, innan han frigivits han

dömas till straff

från interneringsanstalten, skall

för det brott.

Dömes han ej till livstids

straffarbete och har han ej heller jämlikt 8 kap. 4 § förskyllt förvaring på livstid,

må domstolen efter omständigheterna antingen

förordna, a t t straffet

skall verkställas och förvaringen avbrytas,

till dess straffet blivit verkställt, eller ock jämte straffet ådöma straffskärpning, som i 7 kap. 12 § sägs, och förordna, a t t allenast skärpningen skall verkställas.

12 katf

12 kap.

Lag samma vare, där den, som blivit dömd till förvaring enligt 8 kap. 4 §, förövar brott, därför han ej förskyllt straffarbete på livstid. 13 § (10 k, 12 §). Utgör, vid tillämpning av detta kapitel, det nya straff, som skall sammanläggas med förut ådömt straff, straffarbete på viss tid och varder förvaring ådömd enligt 8 kap 3 §, då skall å den tid, varunder den dömde längst må förvaras i interneringsanstalten, avräknas den tid, han vid domens verkställande kan hava avtjänat av det förut ådömda straffet.

FEMTE AVDELNINGEN.

13 kap. Om bortfallande av straff. 1 § (13 k. 1 §). Straff vare förfallet för brott, som ej blivit åtalat: 1. inom tjugofem

år, om brottet är i lag belagt med frihets-

straff på livstid; 2. inom tjugo år, om det högsta straff, varmed brottet i lag är belagt, är frihetsstraff på viss tid över tolv år; 3. inom femton år, om högsta straffet är frihetsstraff över åtta men icke över tolv å r ; 4. inom tio år, om högsta straffet är frihetsstraff över tre men icke över å t t a år; 5. inom fem år, om högsta straffet är frihetsstraff över ett men icke över tre år; samt 6. inom två år, om högsta straffet är mindre än under 5 sägs.

45 2 § (13 k. 2 §). Där lagen i 2 eller omständigheter

13 kap

9 kap. på grund av särskilda personliga

hos gärningsmannen

nedsätter eller förhöjer

det

högsta straff, varmed brottet i allmänhet är belagt, skall tid, som i 1 § sägs, beräknas efter det straffmått,

vartill högsta

straffet

sålunda nedsättes eller förnöjes. 3 § (13 k. 3 §). För brott, som icke är i lagen belagt med annat straff än avsättning, vare straffet förfallet, om brottet ej blivit åtalat inom tio år. Är brottet i lagen belagt både med avsättning och med allmänt straff, vare ock tiden för åtals anställande tio år, dock att, där det allmänna straffet är sådant, som i 1 § under 1, 2 eller 3 sägs, för åtals anställande skall gälla den tid, som där för varje fall finnes

utsatt.

För brott, som i lagen är belagt endast med mistning av ämbete på viss tid eller med dylikt straff och med böter, vare tiden för åtals anställande fem år.

Är b r o t t e t belagt både med mistning av

ämbete på viss tid och med frihetsstraff,

vare lag som i andra

stycket är sagt. 4 § (13 k. 5 §). De i 1 och 3 §§ utsatta tider skola, där ej annorledes är stadgat, räknas från den dag, den brottsliga handlingen avslutades.

Beror

en handlings straffbarhet av a t t viss verkan inträtt, skola nämnda tider räknas från den dag, den verkan inträdde. Stå flera brottsliga handlingar i det inbördes förhållande, att de tillsammans utgöra ett brott, skall tiden räknas från den dag, då handling eller verkan, som i första stycket sägs, senast inträffade. Har den brottsliga verkan av handlingen bestått däruti, att fri-

13 kap. heten, genom dom eller annorledes, blivit någon orättmätigt berövad, då skall tid, som här sägs, räknas från dag, då han återvann friheten

eller, om han dessförinnan avlidit, från dödsdagen. 5 § (13 k. 6§).

Åtal anses vara börjat, då kallelse till svaromål är i laga ordning kungjord den, som skall tilltalas. Är åtalet börjat, avbrutet,

men varder målet utan den tilltalades skuld

dock så att samma

att fullfölja

åtal kan fullföljas; då skall rätten

målet icke anses förfallen, förr än den i 1 eller 3 §

för varje fall stadgade tid förflutit från den dag, avbrottet skedde. Varder målet, utan den tilltalades skuld, avbrutet på sådant sätt att

samma

åtal

ej kan fullföljas, skall i fråga

om straffs

bortfallande så anses, som hade intet åtal skett. Är den tilltalade skuld till a t t målet avbrytes, vare straffet ej förfallet, förr än å tid, som i 8 § finnes utsatt. 6 § (13 k. 7 §). Är tilltalad person frikänd genom laga kraft ägande dom och har, från det domen vunnit laga kraft, tid förflutit, som i 1 eller 3 § för varje fall stadgas; då må ej återupptagande, varom förmäles i 17 kap. 32 § rättegångsbalken, ej heller återbrytande av domen äga rum. 7 § (13 k. 8 §). Har någon begått brott, som i 1 § under 1, 2, 3 eller 4 sägs, och har han därefter, innan tiden för åtal av brottet är förliden, ånyo förövat brott, som i lag är belagt med straffarbete; då skall tid för rätten att åtala det förra brottet räknas från det senare brottet.

8 § (13 k. 9 §).

13 kap.

I intet fall må brott åtalas, sedan trettio år eller, där brottet icke enligt lag är belagt med straffarbete, sedan femton år förflutit

från dag, som i 4 § sägs. 9 § (13 k. 10 §).

Dör förbrytare, förfalle allt straff. 10 § (13 k. 11 §). Har under förbrytarens livstid dom, varigenom böter blivit ålagda, vunnit laga kraft

och hava även under hans livstid

penningar

eller andra lösören tagits i mät eller satts i allmänt förvar för böternas gäldande, skola böterna utgå av den egendom. 11 § (13 k. 12 §). Där fast egendom tagits i mät för böters gäldande men fördelning av köpeskillingen ej verkställts under förbrytarens livstid, skola böterna icke därav gäldas, ändå att egendomen blivit försåld före hans död. 12 § (13 k. 13 §). Har under förbrytarens livstid laga kraft åkommit dom, varigenom påföljd, som i 7 kap. 28 § sägs, blivit ålagd; varde ock, när så ske kan, den påföljd tillämpad. 13 § (13 k. 14 §). Straff vare förfallet, där domen ej börjat verkställas, innan nedan nämnda tider förflutit från det domen vann laga kraft: 1. trettio år, där livstids frihetsstraff ådömts; 2. tjugofem år, där frihetsstraff på viss tid över tolv år ådömts; 3. tjugo år, där frihetsstraff på längre tid än åtta år och högst på tolv år ådömts;

13 kap.

4. femton år, där frihetsstraff på längre tid än tre år och högst på åtta år ådömts; 5. tio år, där frihetsstraff på längre tid än ett år och högst på tre år ådömts; samt 6. fem år, om straffet var mindre än under 5 sägs. 14 § (13 k. 15 §). I avseende å straff, som i 7 kap. 22 § sägs. gälle ej viss tid för doms verkställande. 15 § (13 k. 16 §). Skall någon undergå frihetsstraff på viss tid och varder verkställigheten avbruten, sedan straffet till en del avtjänats, skall för återupptagande av verkställigheten ny tid räknas från den dag, då avbrottet skedde, eller, där fall är, varom i 7 kap. 8 eller 9 § förmäles, då beslut, varigenom den villkorliga utskrivningen återkallats eller förklarats förfallen

eller den genom utskrivningen medgivna

friheten förklarats förverkad, vann laga kraft; och varde den tid, jämlikt 13 § detta kapitel, bestämd med hänsyn till tidslängden av den del utav det ådömda straffet, som återstår efter avdrag av vad redan blivit verkställt. 16 § (13 k. 17 §). Hava ådömda böter till någon del men icke till fullo guldits och ej heller till fängelse förvandlats, då fem år förflutit från det bötesdomen vann laga kraft; vare straffet förfallet till den del det sålunda icke verkställts. 17 § (13 k. 18 §). Har straff, som i 13 § under 1, 2, 3 eller 4 sägs, blivit ådömt men icke börjat verkställas och begår den dömde, innan tid förflutit,

som där för varje fall stadgas, ånyo brott, som i lag är be-

,49 lagt med straffarbete; då skall för det förra straffets verkställande lika tid. som nu är sagt, räknas från det senare brottet. Har avbrott skett i verkställigheten av sådant straff och begår den dömde, innan tid förflutit som i 15 § stadgas, brott, som här är sagt; då skall ock för återupptagande av den tid räknas från det senare brottet. :

straffverkställigheten [ j-j

i

;

18 § (13 k. 19 §). Är någon dömd till förvaring, som i 8 kap. 3 och 4 §§ sägs, och har domen ej verkställts inom tjugo år från det den vann laga kraft, vare förvaringen

förfallen.

Har förvaring, som inom den tid påbörjats, därefter blivit avbruten, må verkställigheten ej i något fall återupptagas, då trettio år förflutit, sedan domen vann laga kraft.

13 kap

no

Förslag till lag angående villkorlig frigivning* 1 § (12 k. 1 § 2 st.). Den, som undergår frihetsstraff, må enligt vad i denna lag stadgas kunna villkorligt frigivas 1.

där han dömts till frihetsstraff på kortare tid än fyra år:

då han avtjänat två tredjedelar av straffet, dock minst ett år; samt 2.

där han dömts till frihetsstraff på viss tid, icke under fyra

år: då han avtjänat hälften av straffet, dock minst tre år. 2 § (12 k. 1 § 2 st.). Villkorlig frigivning göra

sannolikt,

må äga rum endast då omständigheterna

att den dömde skall på fri fot förhålla sig väl.

Vid prövning, huruvida villkorlig frigivning må medgivas, skall tagas i betraktande: beskaffenheten av brott, varför bestraffning ålagts, orsakerna till brottet och omständigheterna vid detsamma; den dömdes tidigare vandel; uppförandet under fängelsetiden och vad för övrigt kan lända till upplysning om hans sinnesriktning vid den tid, då frigivning ifrågasattes; de förhållanden, i vilka den dömde skulle komma att försättas efter frigivningen,

huruvida beskydd erbjudes av enskild person,

förening eller på annat sätt, eller om ändock finnes grundad utsikt till lovlig utkomst.

51 3 § (12 k. 2 § 1 st.).

Försl. 1.1. ang", villk. Den, som villkorligt frigives, skall under viss prövotid vara under^* kastad särskild tillsyn; och vare han under prövotiden pliktig a t t icke allenast föra

ett ordentligt och ostraffligt leverne, undvika

skadligt

samt bemöda sig om utväg till försörjning på

umgänge

lovligt sätt utan även ställa sig till noggrann efterrättelse de särskilda föreskrifter, som vid frigivningen eller därefter på grund av denna lag meddelas honom. Prövotiden

skall i fall, som i 1 § under 1 sägs, utgöra ett år

och eljest tre år, r ä k n a t från och med den dag, han frigavs. 4 § (12 k. 2 § 2 st. och 3 §). Åsidosätter

den frigivne

något av vad, efter ty i 3 § är sagt,

honom åligger, kan den villkorliga frigivningen återkallas. Har den, som villkorligt frigivits från ådömt straff, före prövotidens slut blivit åtalad för brott, begånget före domen, och föreligger ej sådant fall, att domstolen enligt 8 § förklarar, att bestraffningen för det nyupptäckta brottet skall anses inbegripen i den undergångna bestraffningen, utan varder jämlikt 11 kap. 3 § strafflagen

gemensamt

straff

villkorliga frigivningen Åtalas den frigivne efter

domen,

11 § förklarar,

ådömt, då skall domstolen förklara den förfallen. före prövotidens

och föreligger

slut för brott, begånget

ej sådant fall, a t t domstolen enligt

a t t bestraffningen

för det nya brottet skall anses

inbegripen i den undergångna bestraffningen, utan varder jämlikt 12 kap. 1 § strafflagen särskilt straff för det brott utsatt; då skall domstolen, därest nämnda straff utgör omedelbart frihetsstraff, förklara den villkorligt medgivna friheten förverkad.

52 Försl. 1.1. ang-.villk. frig.

• • '• • • a 5 § (12 k. 4 §, 2 k. 34 § 2 st.). Har prövotid, varom i 3 § förmäles, g å t t till ända, utan a t t den villkorliga frigivningen återkallats, och förklaras ej heller, efter ty i 4 § stadgas, frigivningen

förfallen

vare så ansett, som hade straffet

eller friheten

vid frigivningen

förverkad,

till fullo av-

tjänats. Var den villkorligt frigivne jämväl dömd till mistning av ämbete på viss tid eller var den straffpåföljd honom ådömd, a t t han ej må under viss tid nyttjas i rikets tjänst eller skall under viss tid vara utestängd från behörighet och rättigheter, som omförmälas i 7 kap. 27 § strafflagen; då skall han, där ej annorledes stadgas, vara förlustig ämbetet eller utestängd från rikets tjänst eller från behörigheten och rättigheterna, intill dess den i domen utsatta tid förflutit

från

den dag, då, enligt vad här stadgats, straffet skall

anses till fullo avtjänat; dock må påföljd, som nu nämnts, icke i något fall upphöra före prövotidens utgång. 6 § (12 k. 5 §). Där villkorlig frigivning

återkallats, skall den frigivne

ånyo

intagas i straffanstalt för a t t fortsätta straffets avtjänande.

Vill-

korlig frigivning må ånyo kunna

äga rum, då han u t s t å t t så

stor del av återstoden av straffet, som enligt 1 § skall vara verkställd för a t t villkorlig frigivning från straff av samma längd som nämnda återstod må kunna äga rum. Vad här stadgats om återstod av straff, då villkorligt medgiven frihet återkallats, skall ock tillämpas å gemensamt eller sammanlagt straff,

som är a t t verkställa enligt dom, varigenom villkorlig fri-

givning förklaras förfallen eller villkorligt medgiven frihet förklaras förverkad.

53 Har någon, som blivit dömd till straffarbete på viss tid eller till Försl. 1.1. arrest på viss tid icke under fyra år, villkorligt frigivits och har den villkorliga friheten återkallats eller förklarats förfallen eller har den villkorligt medgivna friheten förklarats förverkad, då skall, därest det straff, som vid återkallelsen icke var verkställt eller som är a t t verkställa enligt den dom, varigenom frigivningen förklarats förfallen

eller friheten förklarats förverkad, utgör frihetsstraff på

viss tid ej under två år, den dömde, på sätt i 7 kap. 6 § strafflagen sägs, villkorligt utskrivas, då endast ett år återstår av strafftiden. 7 § (12 k. 7 §). Har någon, som för ett b r o t t blivit dömd till frihetsstraff på viss tid, därefter

lagförts för annat

varder såsom gemensamt

straff

före domen begånget brott och svårare frihetsstraff

på viss tid

ådömt; då må, där den senare domen verkställes, innan han frigivits från det först ådömda straffet, villkorlig frigivning ej ske, förrän han undergått så stor del av det gemensamma straffet, som enligt

1 § skall vara verkställd för a t t villkorlig frigivning från

särskilt straff äga rum.

av samma längd som det gemensamma må kunna

Verkställes den senare domen efter det han avtjänat det

först ådömda straffet, må villkorlig frigivning ske, då han undergått så stor del, som i 1 § sägs, av vad utav det gemensamma straffet återstår, sedan det först verkställda straffet avräknats. 8 § (12 k. 8 och 9 §§). Varder någon, som villkorligt frigivits från ådömt straff, övertygad a t t före domen hava förövat annat brott, vare lag, som i 11 kap. 8 § strafflagen sägs.

Ådömes gemensamt straff, gälle an-

gående villkorlig frigivning vad i 6 § i denna lag stadgas.

frig.

54 Försl. 1.1. ang*, villk. frig"-

9 § (12 k. 10 §). Sammanträffa

frihetsstraff,

på sätt i 12 kap. strafflagen

sägs,

och kommer det sammanlagda straffet till tillämpning, innan den dömde frigivits

från

det första

straffet, må villkorlig frigivning

ej ske vare sig så länge den tid, varunder den dömde, efter det senare brottets begående, varit intagen i straffanstalten, utgör mindre del av det för det senare brottet utsatta straff än den, som enligt 1 § skall vara verkställd för att villkorlig frigivning från ådömt straff av samma tidslängd må kunna äga rum, eller så länge den tid, varunder den dömde från början av den första domens verkställighet undergått straff, utgör mindre del av det

straff,

som i den första domen ådömts, tillsammantaget med

det straff, som utsatts för det senare brottet, än den straffdel, som enligt 1 § skall vara verkställd för att villkorlig frigivning från ådömt straff

av samma längd som sistnämnda två straff tillsam-

mantagna må kunna äga rum. 10 § (12 k. 11 §). Skall, i fall som i 9 § sägs, sammanlagt straff tillämpas, efter det

den dömde frigivits från det första straffet,

och förelåg ej

villkorlig frigivning eller villkorlig utskrivning, må villkorlig frigivning tidigast ske, då den dömde u t s t å t t så stor del av vad enligt den

senare domen

återstår

att

verkställa av det

sammanlagda

straffet, som enligt 1 § skall vara verkställd för a t t villkorlig frigivning från ådömt straff av samma längd som nämnda återstod må kunna äga rum. 11 § (12 k. 12 §). Varder någon, som för

ett brott dömts till frihetsstraff och

därefter villkorligt frigivits, övertygad a t t efter domens meddelande

55 men innan han villkorligt frigavs hava förövat annat brott, som förskyllt frihetsstraff på viss tid, vare lag som i 12 kap. 7 § strafflagen sägs. Utsattes särskilt straff för det nya brottet och skall förty sammanlagt straff tillämpas, gälle angående villkorlig frigivning vad i 6 § i denna lag stadgas. 12 §. Har den, som för brott dömts till frihetsstraff och därefter jämlikt 7 kap. 6 § strafflagen villkorligt utskrivits, före domens meddelande begått jämväl annat brott, och varder jämlikt 11 kap. 3 § strafflagen gemensamt straff ådömt, eller har villkorligt utskriven efter domens meddelande begått brott och varder jämlikt 12 kap. 1 § strafflagen särskilt straff för det brott utsatt, då skall angående villkorlig frigivning från det gemensamma eller sammanlagda straffet gälla vad i 6, 8 och 11 §§ i denna lag stadgas. 13 § (13 k. 16 §). Har villkorlig frigivning återkallats eller förklarats förfallen eller har villkorligt medgiven frihet förklarats förverkad, då skall för återupptagande av straffverkställigheten

ny tid räknas från

den

dag, då beslutet, varigenom frigivningen återkallats eller förklarats förfallen

eller friheten förklarats förverkad, vann laga kraft; och

varde den tid, jämlikt 13 kap. 13 § strafflagen, bestämd med hänsyn till tidslängden av den del utav det ådömda straffet, som återstår efter avdrag av vad redan blivit verkställt. 14 §. Om villkorlig frigivning förordnar Konungen. Framställning om sådan frigivning göres hos fångvårdsstyrelsen, som med eget yttrande överlämnar framställningen till Konungen.

56 FörsL t. 1.

'Underrättelse om bifallen framställning skall av fångvårdsstyrelsen

ang. villk. ö v e r g ä n d a s

^\

länsstyrelsen i det län, inom vilket den frigivne

skall uppehålla sig, och bör därvid, om så kan ske, bifogas förslag å tillsy ningsman. 15 §. För efter

den,

som villkorligt frigives,

mottagen

underrättelse

utfärdar

fångvårdsstyrelsen,

om förordnande,

som i 16 § sägs,

frihetspass, däri, såvitt icke i beslutet om frigivning är annorlunda stadgat, honom förelägges: att begiva sig till den ort, inom vilken han skall äga a t t under prövotiden vistas, och efter framkomsten till påteckning uppvisa passet hos den, som skall över den frigivne utöva tillsyn, allt i enlighet med de närmare föreskrifter, som i passet meddelas; att hos tillsyningsmannen göra anmälan om bostad samt ombyte därav; a t t vid påfordran inställa sig hos tillsyningsmannen

samt angående sin sysselsättning och övriga förhållanden

lämna de upplysningar, som av denne äskas; samt a t t ej utan särskilt skriftligt medgivande uppehålla sig utom den anvisade vistelseorten. I passet

skall jämväl införas fullständig underrättelse om vad

den frigivne i övrigt, likmätigt 3 § eller till följd av särskild bestämmelse i frigivningsbeslutet,

skall hava a t t under prövotiden

iakttaga, så ock om påföljden, därest han åsidosätter vad honom enligt passet åligger. Den, som frigivits, vare pliktig a t t vid anfordran uppvisa passet för polismyndighet. 16 §• Tillsy ningsman, länsstyrelse.

som i 15 § sägs, förordnas

för varje fall av

Finnes ej annan person vara därtill lämplig och villig,

vare på landet stadsfiskal samt i stad polismästare och stadsfiskal pliktiga a t t mottaga sådant förordnande.

57 Försl. t. 1 -, m o U

ang. villk

8-

fri & .

Tillsyningsman har att, i den mån omständigheterna tillstädja, vaka över den frigivnes uppförande

och söka befordra vad som

kan lända till hans upprättande. Då den frigivnes sysselsättning eller andra förhållanden kräva, att han, dagligen eller tidtals, under en del av dagen uppehåller sig utom den anvisade vistelseorten, må lov därtill av tillsyningsmannen meddelas.

Tillstånd a t t vistas å annan ort må ock eljest av

tillsyningsmannen beviljas, när giltiga skäl därtill äro, dock varje gång för

högst tio dagar.

Sökes i sistnämnda fall tillstånd för

längre tid eller begär den frigivne a t t få avflytta till annan ort, anmäle

tillsyningsmannen

frågan,

länsstyrelsen, som i ärendet besluter.

efter

behörig utredning,

hos

Angående lämnat medgivande

skall i varje fall å frihetspasset göras anteckning, som, därest den avser avflyttning till annan ort, jämväl skall innehålla de av länsstyrelsen i fråga därom meddelade närmare

föreskrifter.

Tillsyn bör så anordnas, a t t den frigivne icke onödigt stores i sin lovliga verksamhet eller utsattes för allmän uppmärksamhet. 18 §. Angående återkallelse av villkorligt medgiven frihet beslutes av länsstyrelsen i det län, där tillsynen utövas. Anser tillsyningsmannen

den frigivne

hava åsidosatt något av

vad enligt 3 § honom åligger, insände till länsstyrelsen anmälan därom jämte nödig utredning.

Bliver den frigivne för brott ställd

under tilltal vid domstol, varde det av tillsyningsmannen tillkännagivet för länsstyrelsen. Skulle länsstyrelsen finna sådana omständigheter vara för handen att, oaktat den frigivne åsidosatt något av vad enligt 3 § honom 8

58 Försl. t. 1. åligger, frig

' ^ a

återkallelse icke skäligen bör äga rum, kan länsstyrelsen

tilldela honom varning. 19 §.

Avviker

den frigivne från anvisad vistelseort eller gör han sig

skyldig till uppförande, som innebär våda för allmän ordning eller säkerhet,

må han häktas i avbidan på vidare förordnande.

Av

länsstyrelsen må sådan häktning ock eljest beslutas, där omständigheterna

finnas

därtill föranleda.

Polismyndighet, som verkställt

häktning enligt denna paragraf, åligger a t t därom sist påföljande dag till länsstyrelsen insända underrättelse. 20 §.

Har länsstyrelsen återkallat villkorligt medgiven frihet och vill den frigivne söka ändring i beslutet, äger han inom åttonde dagen efter det beslutet honom delgivits till länsstyrelsen eller till tillsyningsman vid häkte, där han förvaras, ingiva sina till Konungen ställda besvär.

Är klaganden

häktad och behöver han biträde

vid besvärens författande, foge länsstyrelsen eller tillsyningsmannen vid häktet anstalt, att det erhålles.

Besvär, som ingivits till till-

syningsman, insände denne ofördröjligen till länsstyrelsen. Inkomna

besvär åligge länsstyrelsen

att, så fort ske kan, till

Konungens nedre justitierevision insända tillika med de till målet hörande handlingar. I fråga

om beslutets verkställighet

före besvärstidens u t g å n g

skall i tillämpliga delar lända till efterrättelse vad särskilt finnes stadgat

angående verkställighet

av straff,

ådömt genom utslag,

som ej vunnit laga kraft. Länsstyrelses beslut angående varning må ej överklagas.

59 21 §.

Försl. t. I. ang. villk. De närmare föreskrifter, som för tillämpning av denna lag erfrig. fordras angående vad som åligger tillsyningsman, som i 15 § sägs, och vad därmed h a r gemenskap, meddelar Konungen.

60 Sammanställning av stadgandena i prpfessor Thyréns Förberedande utkast till strafflag, allmänna delen, samt strafflagskommissionens lagförslag. Prof. Thyréns utkast

Kommissionens förslag

Prof. Thyréns utkast

Kommissionens förslag

1 kap. 1 §

7 kap. 14 § 1 st.

1 kap.

if

2 kap. 19 §

2§ 3 § 1 — 3 st.

:> »

2§

20 §

3«

3 § 4 st.

»

6§

21S 22§

4§

:> » :> >

4§

23 §

»

>

17 §

5§

24 §

»

»

18 §

7§

25 §

»

»

19 § 1st.

8§

26 §

—

»S

27 §

7 kap. 22 §

10 §

28 S-

»

,

23 §

29 §

r> »

24 §

2§

US 7 kap. i § 9 kap. 2§

3§

7 kap.

2§

5§ 6§

7 kap.

— 3S

7§

<±§ 9 kap. 3S » » 5§ 7 kap. 5 § 2 st.

5§ 6§ 7§ 8§ 9§ 10 § 2 kap. 1 §

»

:•;

» » » »

» » » »

4§

8§ 10 §

—

12 §

3 kap.

— — —

15 §

»

15 §

,

»

16 §

30 §

»

»

25 §

»

»

26§

9 kap.

4§

33 §

»

5§

34 § 1 st.

7 kap. 28 §

»

7 kap. 29 § L. ang. villk. frig. 5 § 2 st.

1§

8 kap.

1 § 1 st.

2§

»

»

2 § 1 st.

3§

>

»

1 § 2 st., 2 § 2 st.

4§

»

»

3§

»

:>

4§

13 § 14 §

»

31 § 32 §

34 § 2 st. {

7 kap.

11 §

\ 1

4 kap. 1 §

2 kap.

1§ 2§

2§

3§

7 kap. 12 §, 12 kap. 4 §

3§ 4§

:> »

17 §

»

»

4§

18 §

» »

H

»

»

5§

16 §

13 §

61 Prof. Thyréns utkast

Kommissionens förslag

Prof. Thyréns Utkast

Kommissionens förslag

4 kap. 6 §

2 kap.

9 kap. 1 §

11 kap.

7§ 8§ 9§ 10 §

6§ •

4 kap. » » » » » »

H§ 12 § 13 § 5 kap. 1 §

» » 9 kap. » »

.

5S 7S

::

9§ L0§

» »

US

»

2§ : 3§ 4§ H kap. 1 § 2§ 3§ 4§ 5 § 1 st.

IS 2§ 3§ 4§

12 § 3 kap. 1§ 1 st. » »

» » » » » »

» »

5 § 2 st.

2§ 3§ 4§ 1 § 2 st. 2§ 2 st.

5 kap. 1§ 1—2 st. » » 1 § 3 st. och 2 §

7 kap. 1 § 2§ 3§ 4§

|

5§

» »

3 § 1—2 st. — 3§ 3 st.

6§ 7§

5 kap.

8 kap. 1 §

6 kap.

IS

2§

» »

3S

» »

4§ 5§ 6§ 7§ 8§ 9§ 10§

» »

2§ 3§ 4§

» » » » » » » » » » » >

2§ 3§ : 4§ 5§ 6§ 7§ 8§ 9§ 10 § H§ 12 § 10 kap. 1§

IS —

11 kap. » » » > » » » > » . » » » » » »

»

» »

2§ 3§ 4§ 5§ 6§ 7§

•

i ; •

9§ 10 § 11 § 12 §

12 kap.

IS

» »

2§ 3 § 1—2 st. och 4 § 2 st.j 4 § 3 st. 3 §. 1 st. 3 § 2 st. 3 § 3 st.

2§ 3§lst.

» »

3 § 2 st.

> »

4§ n§ 6§ 7§ 8§

» » > » » » » » » »

5S 8S

H

» »

9§

10 §

,

io s

ii § 12 §

12 § 13 § 10 kap. 1 § och 2 §. 1 st.

11 kap. l § l s t . l§2st. l§3st.

»

» » » »

» »

iS

» »

3§ 4§ ö* 10 § 1 st. — —

2 Sist.

» »

&S

2§2st.

» »

6 § 1 st.

2 § 3 st.

» »

7§ 8§ 9§ 10 §

3§ 4§ 5§

1 10 kap. 7§

62 Prof. Thyréns utkast

Kommissionens förslag

11 kap. 6 § 7§ 8§

12 kap.

10 kap. » •»

8§ 9§

,

11 §

,

9§ 10 § 1 st.

»

»

2 § 3 st.

10 § 2 st.

»

:>

2 § 4 st.

Prof. Thyréns utkast

Kommissionens förslag

12 k a p . 1 0 §

L. ang. villk. frig. 9 §

US

L. ang. villk. frig. 10 §

12§

{ L. ang. villk. frig. 11 §

13 kap.

12 kap. 7 §

1§

13 kap.

L§

2§

»

»

2§

»

»

3§ 4§

l§lst.

7 kap. 6 §

3§

1 § 2 st.

L. ang. villk. frig. 1 och 2 §§

4§

7 kap. 7 §

13 kap.

L. ang. villk. frig. 3 §

5S 6S

»

»

5$

7 kap. 8 § 1 st.

7§

»

»

6§

L. ang. villk. frig. 4 § 1 st.

8S

7 kap. 9 §

H

»

»

8§

10 §

* »

» »

9§ 10 §

»

»

11 §

>

12 §

2 § 1 st. i 2 § 2 st. i

3S 4§

{ L. ang.villk. frig. 4 § 2 - 3 st. 7 kap. 10 §

{ L. ang. villk. frig. 5 § 1 st.

5 § 1 st. 1 p.< 5§lst.2p.{

5§2st

7 kap. 8 § 1 st.

13S

L. ang. villk. frig. 6 § 1 st. 1 p.

14$ 15§

»

»

13§

.

»

14 §

L. ang. villk. frig. 6 § 1 st. 2 p. och 3 st.

16S

13 k a p . 15 §

{ L. ang. villk. frig. 13 §

7 kap. 11 § | L. ang. villk. frig. 6 § 2 och

17 S

3 st.

18 §

»

.

17 §

19|

»

»

18 §

•

L. ang. villk. frig. 7 §

7§

• 9SJ

7§

»

6S 8§\

ii § 12 §

—

/

11 kap. 8 §

1 L. ang. villk. frig. K §

13 kap. 16 §

MOTIV

65 Förslag till strafflag. Allmänna delen. I det förberedande utkast till strafflag, som legat till grund för kommissionens arbete, hava åtskilliga ämnen, som falla inom straffrättens allmänna del, lämnats å sido. Detta är sålunda förhållandet med ungdomskriminaliteten, vissa frågor, som sammanhänga med åtals- och häktningsinstituten, vissa med processförfarandet sammanhängande frågor rörande sammanträffande av b r o t t och sammanträffande av straff, frågor, som hänföra sig till förhållandet mellan domens rättskraft och dess verkställighet, vidare sättet för verkställighet av skyddsåtgärder, frågan om vanhederlighet såsom påföljd av brott, med flera.1 Av dessa ämnen har ungdomskriminaliteten sedermera av Kungl. Maj:t överlämnats till utredning av särskilt tillkallade sakkunniga samt frågan om påföljd blivit ordnad genom lagen den 24 maj 1918. Men även beträffande de övriga ifrågavarande ämnena har kommissionen funnit övervägande skäl tala för a t t icke göra dem till föremål för behandling; framför allt gäller detta om de frågor, vilkas slutliga lösning är beroende av den blivande processreformen. Därutöver har kommissionen ur sitt förslag till strafflag uteslutit vissa i det förberedande utkastet intagna föreskrifter rörande verkställighet av frihetsstraff. De skäl, som därvid varit bestämmande för kommissionen, angivas i motiveringen till 7 kap. 5 §. Kommissionen har icke heller ansett lämpligt att nu utarbeta förslag till särskild lagstiftning angående 1

Se inledningen till det förberedande utkastet sid. 2—5. 9

66 verkställighet av straff, då den slutliga utformningen av dylik lag-stiftning givetvis bör ske på grundval av de erfarenheter inom ifrågavarande område, som föreligga vid tiden för strafflagsrevisionens fullbordande. A andra sidan är innebörden av de olika frihetsstraff, som finnas upptagna i det av kommissionen föreslagna straffsystemet, beroende av det sätt, varpå nämnda straff anordnas. Kommissionen har därför ansett sig böra i motiveringen till 7 kap. (sid. 267 ff. och 299) angiva de principer, enligt vilka, såvitt kommissionen nu kan bedöma, verkställigheten bör anordnas. Förslagets bestämmelser angående sammanträffande av brott samt sammanträffande av straff inbördes eller av straff och skyddsåtgärd (11 och 12 kap.) kunna förefalla invecklade. Kommissionen h a r emellertid i likhet med det förberedande utkastet velat visa genomförbarheten av de principer, som ligga till grund för förslagets straffsystem, genom att, såvitt möjligt, i lagen söka lösa alla de spörsmål inom konkurrensläran, som kunna uppkomma vid olika kombinationer av de omständigheter, som härvid äro av betydelse. Uppställer man denna fordran på lagen, är det oundvikligt, att denna kominer a t t innehålla många och detaljerade regler. Vissa av ifrågavarande bestämmelser avse emellertid straffverkställigheten och kunna sålunda framdeles överflyttas till den särskilda lagstiftningen om verkställighet av straff. De ändringar och jämkningar i det förberedande utkastets särskilda stadganden, som kommissionen ansett sig böra vidtaga, komma a t t utförligt behandlas i den följande motiveringen. Däremot skall kommissionen i detta sammanhang beröra de olikheter i fråga om den systematiska uppställningen, som föreflnnas mellan det förberedande utkastet och kommissionens förslag. Innehållet i det förberedande utkastet har fördelats på följande kapitel: 1. Om strafflags giltighet, 2. Om straffens arter, 3. Om skyddsåtgärder, 4. Om de grunder, som utesluta eller minska brottsligheten, 5. Om de grunder, som öka brottsligheten, 6. Om uppsåt och oaktsamhet, 7. Om försök, 8. Om fleras deltagande i brott, 9. Om sammanträffande av brott, 10. Om sammanträffande av

(57 straff inbördes eller av straff och skyddsåtgärd, 11. Om villkorlig dom, 12. Om villkorlig frigivning, 13. Om bortfallande av straff". Även kommissionens förslag inledes med ett kapitel om strafflags giltighet. Däremot finner kommissionen ovannämnda gruppering i övrigt vara mindre tillfredsställande. För a t t straff skall k u n n a ådömas måste ett brott föreligga. Det får därför anses vara en ur systematisk synpunkt naturligare ordningsföljd att i strafflagen behandla brottets subjektiva och objektiva förutsättningar ävensom de olika huvudformer, i vilka brottet kan framträda, före straff och skyddsåtgärder. Kommissionen har därför i andra avdelningen av sitt förslag under den gemensamma rubriken »Om brottet» i särskilda kapitel upptagit de stadganden, som i det förberedande utkastet meddelas i 4, 6, 7 och 8 kap., samt först därefter i en tredje avdelning med den gemensamma rubriken »Om straff och skyddsåtgärder» upptagit det huvudsakliga innehållet i det förberedande utkastets 2 och 3 kap. I en fjärde avdelning med den gemensamma rubriken »Om bestämmande av straff och skyddsåtgärd» har kommissionen först i ett kapitel sammanfört vissa allmänna straffmätningsbestämmelser, av vilka några sakna motsvarighet i det förberedande utkastet och de övriga varit spridda i det förberedande utkastets 2 , 4 och 5 kap. Därjämte hava i samma avdelning upptagits det förberedande utkastets 9, 10 och 11 kap. Stadgandena i det förberedande utkastets 12 k a p . hava i vissa delar överflyttats till kommissionsförslagets 7 kap.; skälen härtill utvecklas i motiveringen till sistnämnda kapitels 6 §. I övrigt hava stadgandena i berörda 12 kap. upptagits i ett fristående förslag till lag angående villkorlig frigivning. Kommissionens förslag avslutas i likhet med det förberedande utkastet ined ett kapitel »Om bortfallande av straff». Till underlättande av jämförelsen mellan det förberedande utkastet och kommissionens förslag har vid detta fogats en sammanställning av de stadganden i de båda lagarbetena, som inbördes motsvara varandra.

68 FÖRSTA

AVDELNINGEN.

1 kap. Om strafflags giltighet. Förevarande kapitel motsvarar 1 kap. i det förberedande utkastet, vars bestämmelser kommissionen funnit sig kunna i allt väsentligt godkänna. Till den del vår gällande strafflag upptager stadganden rörande de ämnen, varom här är fråga, återfinnas desamma i strafflagens 1 kap. samt i 5 § av promulgationslagen till strafflagen. 1 §. Det här föreslagna stadgandet avser visserligen strängt taget icke »strafflags giltighet», men det har ansetts lämpligt, att den nya strafflagen inledes med ett stadgande, varigenom grundsatsen nullum crimen sine lege även för vår r ä t t uttryckligen fastslås. Denna sats äger otvivelaktigt sedan länge giltighet inom vår rätt, och anledningen till a t t densamma icke blivit lagfäst torde hava varit, a t t man ansett r ä t t a platsen härför vara rättegångsbalken. Lagkommitténs förslag till Rättegångsbalk för brottmål upptog sålunda i 1 kap. 30 § en bestämmelse av enahanda innehåll, som den nu ifrågavarande. Satsen nullum crimen sine lege får ej så förstås, att på grund av densamma varje analogisk användning av strafflagen skulle vara utesluten, då det gäller a t t avgöra en gärnings straffbarhet. Enligt gängse uppfattning, som jämväl måste anses utgöra gällande svensk rätt, är laganalogi men icke rättsanalogi tillåten i förevarande hänseende, och härutinnan avser den föreslagna bestämmelsen icke a t t göra någon ändring.

r

2§

-

Frågan om eller i vad mån en ny strafflag bör äga tillämplighet på handlingar, begångna innan densamma trädde i kraft, är i vår gällande r ä t t icke besvarad genom någon allmän positiv bestäm-

melse. Det i 5 § av promulgationslagen till strafflagen intagna stadgandet avser nämligen allenast förhållandet mellan 1864 års strafflag och äldre straffbestämmelser, ehuru stadgandet i praxis analogivis vunnit tillämpning vid strafflagsändringar i allmänhet. Utkastet upptager i överensstämmelse med moderna utländska strafflagar och strafflagsförslag en allmän bestämmelse i ämnet, och kommissionen har härutinnan följt utkastet. Det spörsmål, varom här är fråga, har i doktrin och praxis besvarats på i huvudsak tre olika sätt. Enligt en åsikt bör den nya lagen icke alls hava någon tillämplighet å handlingar, som företagits under den tid, då den äldre lagen gällde. Till denna princip, som i regel gäller inom privaträtten, ansluta sig engelsk och amerikansk rätt. I ren motsats härtill står den åsikten, att den nya lagen alltid bör äga tillbaka verk ande kraft. Denna princip, som är den inom processrätten allmänt vedertagna, har kommit till uttryck i rysk r ä t t och i vissa schweiziska kantonallagar. Den tredje åsikten, som allmänt omfattas av germansk och romansk rätt, låter den av lagarna, som är den mildare, gälla; i övrigt företräda de till denna grupp hörande lagarbeten olika ståndpunkter, i det vissa låta den äldre lagen, andra åter den nyare vara den principiellt gällande. Enligt 5 § i promulgationslagen till strafflagen, vilket stadgande, såsom nyss nämnts, hos oss analogivis tillämpas vid strafflagsändringar i allmänhet, är den nya lagen tillämplig allenast om den föranleder mildare straff än den äldre. Utkastet däremot intager den ståndpunkten, att den nya lagen skall äga tillbakaverkande kraft, oavsett vilkendera lagen är den mildare, dock a t t straff ej må ådömas för gärning, som icke var straffbar, då den företogs, eller för vilken straff var förfallet, då den nya lagen trädde i kraft. Kommissionen har principiellt anslutit sig till den av utkastet intagna ståndpunkten, för vilken, enligt kommissionens mening, synnerligen starka såväl teoretiska som praktiska skäl tala. Teoretiskt sett måste en strafflagsändring, under förutsättning att lagstiftningen r ä t t handhaves, utgöra ett uttryck för en ändring i den allmänna rättsuppfattningen, i det a t t denna funnit den äldre

1 kap. 2 §.

bestämmelsen icke innefatta en ändamålsenlig reaktion mot brottslighet av det ifrågavarande slaget. Det måste därför från det allmännas synpunkt vara av vikt, a t t den nya och ändamålsenliga bestämmelsen så snart som möjligt kommer i tillämpning. Frågan blir då, om ett tillgodoseende av detta allmänna intresse kan, för det fall att en tillämpning av den nya lagen skulle medföra strängare straff, anses k r ä n k a någon gärningsmannens enskilda r ä t t eller något hans berättigade intresse. I det fall, som nu föreligger eller a t t gärningen redan enligt den äldre lagen var straffbar och att straff för gärningen icke var förfallet, då den nya lagen trädde i kraft, synes nämnda fråga utan tvekan böra besvaras nekande. Genom utfärdandet av en viss straffbestämmelse kan staten ej anses hava tillförsäkrat den, som förövat en i bestämmelsen straffbelagd gärning, någon r ä t t a t t straffas inom de i bestämmelsen angivna gränser, utan det måste fortfarande stå staten öppet a t t tillämpa en reaktion, som sedermera befunnits ändamålsenligare. Lagstiftaren har genom straffsatsernas bestämmande bundit icke sig själv utan domaremakten; med andra ord: de lagbestämda straffsatsernas betydelse för den enskilde är att skydda honom för godtyckligheter från domaremaktens sida. Ej heller kan, såsom understundom framhållits, den enskilda rättssäkerheten anses hotad därigenom, a t t en gärningsman komme att drabbas av ett svårare straff, än han kunnat inse vid den brottsliga handlingens företagande. Gärningsmannens bristande insikt om straffets art och beskaffenhet tillmätes nämligen enligt allmänt gällande åskådning principiellt icke någon straffrättslig betydelse. Även har gjorts gällande, a t t den allmänt erkända satsen, a t t en ny lag icke bör äga tillbakaverkande kraft med avseende å en gärning, som först genom den nya lagen belagts med straff, måste såsom konsekvens medföra, att den nya lagen icke heller bör vara tillämplig å en gärning, som var belagd med mildare straff i den äldre än i den nya lagen. Denna slutsats synes dock icke kunna godkännas. Att reagera på ett strängare sätt mot en förut straffbar och således förbjuden gärning är något helt annat än att påbjuda straff för en förut straffri gärning. Sistnämnda för-

faringssätt skulle utan tvivel innebära en kränkning av den enskildes r ä t t , ty gärningen innefattade, då den företogs, icke något angrepp på ett rättsligt skyddat intresse och kan således icke grunda någon brottslighet. Slutligen torde i detta sammanhang förtjäna framhållas, a t t någon tvekan aldrig försports därom, att en lagändring rörande straffverkställighet bör äga tillbakaverkande kraft. För den av kommissionen intagna ståndpunkten tala även t u n g t vägande praktiska skäl. Då det gäller att avgöra, vilkendera lagen ä r den mildare, bör utan tvivel den lag vara att så anse, vilken i det givna fallet med hänsyn till alla föreliggande omständigheter giver det för brottslingen gynnsammaste resultatet. Vid denna undersökning skall avseende således fästas ej allenast vid båda lagarnas straffsatser utan även vid alla andra bestämmelser, som kunna inverka på straffbarhetens bestämmande, såsom preskriptionsförhållanden, straffskärpnings- och straffnedsättningsgrunder, förmildrande och försvårande omständigheter m. m. En dylik undersökning, i och för sig vansklig, måste tydligen bliva ytterligare försvårad, då den nya lagen, som fallet är med den nu föreslagna, innefattar en genomgripande omläggning av straffsystemet och en betydande omgestaltning av, bland annat, brottskonkurrensen och preskriptionen. Här måste det ofta bliva fruktlöst att söka avgöra, vilkendera lagen bör vara att anse såsom den mildare. Då kommissionen således principiellt anslutit sig till den uppfattningen, att den nya lagen, även om den är den strängare, bör äga tillbakaverkande kraft med avseende å handlingar, vilka redan enligt den äldre lagen äro straffbara, har kommissionen dock icke kunnat bortse från, att denna ståndpunkt i visst fall kan framstå såsom mindre tillfredsställande. Onekligen kan densamma, på sätt även blivit anmärkt, i viss mån vara ägnad att i politiskt upprörda tider möjliggöra för de maktägande att genom straffskärpande lagändringar åtkomma misshagliga personer. Med hänsyn härtill och då de ovan anmärkta svårigheterna att avgöra, vilkendera lagen är den mildare, icke torde göra sig så starkt gällande vid sådana brott, om vilka i dylikt sammanhang kan bliva fråga, har kom-

1 kap 2 §.

missionen i förevarande paragrafs andra stycke upptagit en bestämmelse därom, a t t därest den åtalade gärningen är att anse såsom övervägande politiskt brott, den äldre lagen skall tillämpas, om den är den mildare. Med »övervägande politiskt brott» avses tydligen varje brott, som förövats i övervägande politiskt syfte. Det skall således ankomma på domstolen a t t i varje fall avgöra, huruvida det föreliggande brottet är att anse såsom övervägande politiskt. Beträffande paragrafens särskilda bestämmelser torde följande böra framhållas. De två tidpunkter, vilka äro av betydelse för ifrågavarande spörsmål, äro dels den tidpunkt, då den åtalade handlingen företogs, och dels den tidpunkt, då dom skall meddelas. Har handlingen en verkan, som icke inträffar samtidigt med handlingens företagande, är följaktligen tidpunkten för nämnda verkan utan inflytande i förevarande hänseende. Orden »då dom skall meddelas» hava avseende på varje instans och således icke endast på den första, därvid dock torde böra erinras om a t t paragrafens tilllämpning understundom kan röna inverkan av den processrättsliga principen, att ingen må kunna komma i sämre ställning genom förd klagan. Av paragrafens ordalydelse torde framgå, a t t en lag, som t r ä t t i kraft efter handlingens företagande, men åter upphävts innan dom skall meddelas, ej kan vinna avseende vid handlingens bedömande. Har, efter det genom dom, som vunnit laga kraft, straff ådömts för en gärning, dennas straffbarhet blivit genom en ny lag upphävd, skall det oaktat, enligt vår gällande rätt, straffet verkställas. Denna ståndpunkt intager även utkastet. Onekligen kan det förefalla stötande, att straffverkställighet sålunda äger rum, ehuru gärningen icke längre är straffbar. Några utländska strafflagsförslag stadga för sådan händelse, a t t straffet skall bortfalla, och en dylik bestämmelse utgör tydligen en konsekvent tillämpning av den utav kommissionen hävdade åsikten rörande den nya lagens tillbakaverkande kraft. Trots detta har kommissionen emellertid ansett sig icke böra frångå gällande rätts ståndpunkt i förevarande av-

seende. Det för kommissionen härvid avgörande skälet har varit, a t t kommissionen funnit det vara allt för betänkligt a t t sålunda bryta en doms rättskraft. Enligt kommissionens uppfattning bör den obillighet, vartill nu gällande ordning kan leda, om icke alldeles så dock i det väsentligaste, kunna undanröjas i benådningsväg. Den för strafflags vidkommande sålunda intagna ståndpunkten i fråga om ny lags tillbakaverkande kraft kan ej utan vidare tilllämpas inom specialstraffrätten. Inom denna inträffar nämligen ofta, att en lagändring är betingad ej av en ändrad uppfattning om gärningens straffbarhet utan av andra, helt yttre förhållanden, såsom krig, farsot, finansiella hänsyn o. s. v. Genom en dylik lagändring inlägges i det objektiva brottsrekvisitet ytterligare ett moment, nämligen a t t handlingen skall hava företagits under den tid, som ansetts böra påkalla den nya lagbestämmelsen. Härav följer, å ena sidan, a t t en dylik bestämmelse ej bör hava tillbakaverkande kraft, samt å andra sidan, att bestämmelsen, även efter en ny lagändring, varigenom den tidigare ordningen återställts, bör vara tillämplig å handlingar, som begåtts under den tid, den varit gällande. Med hänsyn till det pågående reformarbetet inom processrätten har kommissionen i likhet med utkastet förbigått frågan, om och i vad mån ändringar i åtalsrätten böra öva inflytande på valet mellan ny och gammal lag. 3 §• Enligt allmänt erkända folkrättsliga grundsatser är staten vid utövandet av sin straffande verksamhet begränsad till sitt eget område, dock a t t de europeiska staterna i följd av avtal eller sedvana äga genom sina konsuler utöva straffjustis inom vissa folkrättsligt icke fullt erkända stater. Däremot lärer varje stat få anses äga efter sitt gottfinnande bestämma, i vilken omfattning den vill inom sitt område utöva straffande verksamhet. Varje stat äger således befogenhet a t t straffa jämväl utlänningar ävensom att bestämma, a t t straff skall inträda jämväl för utomlands begångna brott. Vid 10

1 kap 2 §.

74 1 kap. 3 §.

utövandet av denna sin straffande verksamhet låter staten endast sin egen lag tillämpas. Emellertid är det härmed icke sagt, a t t staten bör för sig uppställa en så omfattande uppgift som att straffa varje brott, evar och av vem det må vara begånget, under förutsättning blott a t t gärningsmannen befinner sig inom statens maktområde. Huruvida och i vad mån begränsning må äga rum, bör bedömas efter kriminalpolitiska hänsyn, och härutinnan hava såväl inom doktrinen som lagstiftningen skilda åsikter gjort sig gällande. De olika system, som sålunda förekomma, pläga sammanfattes under fyra huvudprinciper, nämligen territorialprincipen, personlighetsprincipen, realprincipen och universalprincipen. Enligt territorialprincipen straffar staten alla brott, som begås inom dess område. Med hänsyn därtill att utlämning av egna medborgare enligt allmänt gällande grundsats ej medgives, skulle en tillämpning av enbart territorialprincipen medföra, att den, som begått brott i främmande land, skulle kunna tillförsäkra sig strafflöshet genom a t t återvända till hemlandet. Huvudsakligen till förekommande härav brukar statens straffande verksamhet utsträckas med tillämpning av personlighetsprincipen, enligt vilken staten straffar egna undersåtars brott, även då dessa förövats utomlands. Understundom k a n det emellertid vara önskligt för en stat, a t t den äger tillgång a t t straffa jämväl utlänningar för utomlands begångna brott. Särskilt är så fallet, om brottet är begånget mot staten själv och således kanske ej alls eller endast i ringare mån är straffbart utomlands eller ock om brottet är begånget mot någon statens egen undersåte. Detta syfte tillgodoser realprincipen, enligt vilken staten straffar jämväl utlänningar för utom staten begångna brott, när brottet är r i k t a t mot staten själv eller någon dess undersåte. Men även med de utvidgningar, som personlighets- och realprinciperna innebära, kan det inträffa, a t t veterliga förbrytare kunna uppehålla sig i en stat utan a t t nås av dess straffande verksamhet. Då de särskilda staterna böra stå solidariska med varandra i kampen mot brottsligheten, har man i den allmänna rättsvårdens intresse

75 uppställt universalprincipen eller den grundsatsen, att varje stat bör, n ä r den finner omständigheterna det påkalla, straffa förbrytelser utan hänsyn till varest, av vem eller mot vem de begåtts. De europeiska strafflagarna och strafflagsförslagen vila i regel på en kombination av flera utav dessa principer, därvid dock universalprincipen ännu icke någonstädes i sin helhet blivit godkänd. Vår gällande r ä t t tillämpar såväl territorial- som personlighets- och realprinciperna. Däremot lämnar den ej något rum för universalprincipen. Vid tillämpning av principerna för straffverksamhet i fråga om brott, begångna utom statens område, bruka åtskilliga begränsningar äga rum. Sålunda är det icke ovanligt, att dylikt brott icke straffas, om det saknar större betydelse eller ej kränker något statens eller dess undersåtes intresse. Ej sällan göres åtal beroende på prövning av någon statens myndighet eller på begäran av utländsk myndighet eller av målsägare. Understundom uppställes såsom förutsättning för statens straffande verksamhet, att gärningen är straffbar jämväl enligt lagen i det land, där den förövades. Och i vissa fall bestämmes, att gärningen icke får bestraffas strängare än enligt nyssnämnda lag. Även om en stat sålunda från sin straffverksamhet undantager en större eller mindre mängd brott, är därmed icke sagt, att staten avstår från varje verksamhet för dessa brotts bestraffande. För att tillgodose den internationella rättsvården bruka nämligen staterna, i stället för att själva straffa, under vissa förutsättningar utlämna brottslingen till det land, som har det närmaste intresset av hans bestraffande. Straffverksamhetens utsträckande utöver terntorialprincipen medför tydligen, att åtskilliga brott kunna bliva föremål för flera staters straffverksamhet. Dessa kollisioner har man sökt lösa genom särskilda regler om verkan av utländsk straffdom.

1 kap 3 §.

1 kap. 3 §.

I förslagets 3 § är territorialprincipen tillämpad. Bestämmelserna i första och andra styckena överensstämma till innehållet med motsvarande stadganden i strafflagens 1 kap. 1 och 2 §§. Den i paragrafens sista stycke intagna bestämmelsen återfinnes ej i gällande strafflag, men står dock i överensstämmelse med allmänt erkända internationella rättsregler. Med orden »inom riket» avses Sveriges hela länt-, sjö- och luftterritorium. Sjö- och luftterritoriernas omfattning kan givetvis ej bestämmas i strafflagen, utan regleras i särskilda bestämmelser eller genom folkrättslig praxis. Paragrafen upptager ej någon undantagsbestämmelse med avseende å brott, som inom svenskt område begåtts å annat utländskt fartyg än krigsfartyg. Över dylikt brott skall således dömas efter svensk lag och vid svensk domstol. Denna ståndpunkt överensstämmer icke fullt med vad som hittills ansetts utgöra svensk rättspraxis. Sålunda har i ett rättsfall 1 brott, som begåtts å utländskt handelsfartyg i svenskt yttre kustvatten, ansetts vara begånget utom riket. Beträffande brott, begånget å utländskt handelsfartyg i svensk hamn, har däremot en motsatt åsikt kommit till uttryck i ett av Kungl. Maj:t i administrativ väg meddelat beslut 2 . Att brott, som nu senast nämnts, bör vara underkastat svensk straffrätt, har kommissionen ansett uppenbart. Vidare har kommissionen funnit övervägande skäl tala för a t t enahanda behandling bör tillkomma brott, begånget å utländskt handelsfartyg, då det befann sig å svensk redd eller i svenskt inre kustvatten. Däremot kan tvekan råda därom, huruvida brott, som begåtts å dylikt fartyg i svenskt yttre kustvatten, bör utan vidare kunna dragas inför svensk domstol. Då det emellertid befunnits synnerligen svårt att med tillräcklig noggrannhet bestämma, var gränsen bör dragas mellan yttre och inre kustvatten ävensom mellan y t t r e kustvatten och redd, har kommissionen ansett det ur praktisk synpunkt vara mest lämpligt att icke låta brott, begånget å ut1 2

Naumann, Tidskrift för lagstiftning 1870 sid. 383. Kungl. Maj:ts beslut den 24 febr. 1899.

ländskt handelsfartyg i svenskt yttre kustvatten, utgöra något u n d a n t a g från den i paragrafens första stycke uppställda regel. 4 §•

Här upptages, till att börja med, i överensstämmelse med gällande svensk r ä t t personlighetsprincipen i hela dess omfattning. Alla av svensk undersåte utom Sverige begångna brott äro således principiellt underkastade svensk straffrätt. Moderna utländska strafflagar och strafflagsförslag tillämpa i allmänhet icke personlighetsprincipen i denna omfattning. Sålunda uppställes flerstädes såsom villkor för principens tillämpning, att då fråga är om mindre betydande brott, vilka icke k r ä n k a den egna staten själv eller någon dess undersåte, b r o t t e t skall vara straffbart jämväl enligt lagen i det land, där det förövats. En dylik inskränkning är utan tvivel i berörda fall både rättvis och billig. Då det emellertid befunnits svårt a t t genom allmänna regler bestämma, i vilken omfattning principen lämpligen skulle kunna på angivna väg inskränkas, har kommittén ansett frågans bästa lösning vara, att åtal göres beroende av Konungens förordnande. Detta villkor finnes stadgat redan i gällande lag, dock icke för det fall, att brottet begåtts mot Sverige eller svensk man. Konsekvensen torde emellertid fordra, att villkoret utsträckes jämväl till nämnda fall. Paragrafen stadgar tillämpning jämväl av realprincipen, i det att brott, som av utländsk man utom riket begås mot Sverige eller svensk man, skall vara underkastat svensk straffrätt, dock så a t t Konungens förordnande erfordras för åtal. Förslaget står härutinnan i full överensstämmelse med gällande svensk rätt. I fråga om realprincipens tillämpning upptaga i allmänhet de moderna utländska strafflagarna och strafflagsförslagen särskilda inskränkningar med hänsyn till brottets art och beskaffenhet samt straffbarhet å gärningsorten. Enligt kommissionens uppfattning bör emellertid den av kommissionen föreslagna inskränkningen innefatta behörig säkerhet för a t t stadgandet erhåller en rättvis och ändamålsenlig tillämpning.

1 kap. 3 §.

7s 1 kap. é §.

I vissa fall tillkommer det enligt särskilda stadganden svensk domstol att upptaga utom riket begångna förbrytelser, utan a t t Konungen förordnat om åtal. Så är förhållandet t. ex. i fråga om konsularjurisdiktionen och vissa fall, som finnas angivna i strafflagen för krigsmakten. Vår gällande strafflag anger icke, vilken t i d p u n k t skall vara den avgörande i fråga om brottslingens nationalitet, men den torde hava tolkats så, att avgörande härutinnan skall vara den tidpunkt, då straffanspråk väckes. Av förslagets formulering framgår, a t t enligt detsamma nationaliteten skall avgöras med hänsyn till tiden för brottets begående. Denna ståndpunkt, vilken är den i utläncjsk straffrätt allmänt gängse, måste nämligen enligt kommissionens uppfattning anses vara den ur straffrättslig synpunkt mest följdriktiga. Emellertid påkallar densamma vissa särskilda bestämmelser för det fall, a t t en utländsk förbrytare efter brottets begående förvärvat svensk nationalitet. Dessa bestämmelser återfinnas i nästföljande paragraf. 5 §. Då, såsom under näst föregående paragraf angivits, tidpunkten för brottets begående enligt förslaget skall vara avgörande i fråga om brottslingens nationalitet, är 4 § tydligen icke tillämplig i det fall, att en utlänning efter att utomlands hava förövat ett brott, som ej var r i k t a t mot Sverige eller svensk man, förvärvat svensk medborgarrätt. Och då gärningsmannen såsom svensk undersåte icke kan utlämnas, skulle han helt undgå straff, därest icke ett särskilt stadgande upptoges, som för dylikt fall gjorde svensk domstol behörig. E t t sådant stadgande föreslås i förevarande paragraf. För att brottet skall kunna bliva underkastat svensk straffrätt uppställes den fordran, a t t detsamma är straffbart både efter Sveriges och efter brottslingens eget lands lag. Kommissionen har funnit denna fordran vara principiellt riktigare än en fordran, a t t brottet skall vara straffbart, förutom enligt Sveriges, även efter gärningsortens lag. Det avgörande synes nämligen böra vara, huruvida den enligt svensk lag straffbara gärningen även från brotts-

lingens synpunkt tett sig såsom brottslig. Och härutinnan spelar tydligen gärningens straffbarhet enligt hemlandets lag i regel en vida större roll än dess straffbarhet enligt gärningsortens lag. Skulle det i något fall, varom nu är fråga, framstå såsom obilligt eller olämpligt att i Sverige bestraffa brottet, vare sig därför att detsamma icke var straffbart å gärningsorten eller av annan orsak, torde emellertid någon tillämpning av stadgandet icke ifrågakomma, då j u även här Konungens förordnande uppställts såsom villkor för åtal. 6 §.

Här angivas några av folkrättsliga hänsyn betingade undantag från de i 3—5 §§ föreslagna allmänna regler om vad som hör under svensk straffrätt. Motsvarande stadgande i gällande strafflag, 1 kap. 4 §, upptager allenast undantaget för främmande makts beskickning. Då emellertid jämväl de övriga undantagen äro folkrättsligt erkända, har det synts lämpligt, att även desamma angivas i lagen. Undantagsbestämmelsen om främmande makts krigsfolk, som på genomtåg eller eljest i trupp uppehåller sig här i riket, avser tydligen ej av dylika krigsmän begångna brott mot Sverige eller svensk man. 7 §.

Den lag, som för närvarande hos oss reglerar frågor om utlämning av förbrytare till främmande stat, är la.gen den 4 juni 1913angående utlämning av förbrytare. 8 §.

Här föreslagna stadgande står i full överensstämmelse med gällande strafflags 1 kap. 5 § 2 st. samt är betingad av hänsyn till internationell reciprocitet. Då enligt den svenska utlämningslagen vid beviljande av utlämning vissa betingelser skola föreskrivas med avseende å den utlämnades åtalande och straffande, böra givetvis

1 kap. 5 §.

80 1 kap. 8 §.

de betingelser, som i motsvarande avseenden kunna vara uppställda av främmande stat vid beviljande av utlämning till Sverige, lända till efterrättelse. 9 §. Förslaget upptager icke någon allmän tillämpning av universalprincipen. Att så ej skett beror framför allt på de praktiska olägenheter, nämnda princip innebär därutinnan, att förbrytelsen kommer att rannsakas i ett annat land, än där den blivit begången. I ett fall, som behandlas i förevarande paragraf, h a r kommissonen emellertid ansett svensk straffrätt böra äga subsidiär tillämplighet. Förutsättningen härför är, att förbrytarens utlämnande, ehuru enligt lag tillåten, icke kan äga rum på grund av krig eller andra hinder. Onekligen skulle det verka synnerligen stötande, om brottslingen komme att undgå straff endast därför, att rent faktiska hinder förefunnes för hans utlämnande. Likasom i 4 och 5 §§ har Konungens förordnande stadgats såsom villkor för åtal. 10 §. Då de olika staterna i större eller mindre omfattning utsträcka sin straffande verksamhet till utomlands begångna brott, måste tydligen ofta inträffa, a t t flera stater äga konkurrerande straffanspråk på grund av en och samma brottsliga gärning. Detta förhållande påkallar lösning av frågan, om eller i vad mån en stat bör göra straffanspråk gällande beträffande brott, som i ett annat land redan varit föremål för straffrättsligt bedömande eller jämväl straffverkställighet. Att en utomlands avkunnad straffdom, vare sig friande eller fällande, icke i och för sig bör äga någon betydelse i förevarande avseende, torde utan vidare få anses klart. Beträffande verkan av utomlands undergången bestraffning skiljer vår gällande strafflag, 1 kap. 3 §, mellan det fall, att brottet blivit begånget utomlands, och det fall, a t t det förövats här i riket. I det förra fallet är straff härstädes uteslutet, under det a t t i

/

senare fallet det utomlands undergångna straffet icke utgör hinder för realiserande av det svenska straffanspråket. Denna ståndpunkt torde icke vara tillfredsställande. Å ena sidan kan det i många fall framstå såsom synnerligen obilligt, att ingen som helst hänsyn får tagas till utomlands undergånget straff för här i riket förövat brott. Och å andra sidan synes det icke vara riktigt, a t t utomlands undergånget straff för utom riket begånget brott alltid skall utesluta brottets bestraffning här i landet. Otvivelaktigt bör så icke ske, om det genom brottet angripna intresset på grund av särskilda förhållanden åtnjuter starkare rättsskydd i Sverige än i det främmande landet, såsom fallet är med t. ex. förfalskning av svenska sedlar. Förslaget intager den ståndpunkten, att utländsk straffverkställighet icke i och för sig utgör något hinder för tillämpning av svensk straffrätt, men att åtal icke får ske utan att Konungen därom förordnar. Genom detta villkor kommer frågan om straffanspråkets anhängiggörande a t t avgöras in concreto för varje fall, vilket synts lämpligare än a t t skilja mellan delvis och till fullo undergånget straff eller mellan straff och straffpåföljd. Ådömer även den svenska domstolen straff för brottet, skall enligt förslaget det utom riket undergångna straffet, så vitt möjligt är, avräknas. För sådant ändamål skall domstolen pröva, huru svårt sistnämnda straff skall anses i förhållande till svensk lag, d. v. s. till det svenska straffsystemet. Domstolen skall således undersöka innebörden av det utländska straffet och pröva, huruvida det är likvärdigt med viss straffart enligt den svenska lagen. Kan avräkning av det utländska straffet äga rum, inträffar antingen, att sistnämnda straff helt absorberar det svenska straffet, eller ock, a t t av detta större eller mindre del återstår. För sistnämnda fall äro i de två sista punkterna av paragrafens andra stycke intagna vissa bestämmelser, som påkallas av förslagets stadganden rörande straffsystemet. Den av kommissionen sålunda intagna ståndpunkten, att utomll

1 kap, 10 §.

S2

1 kap. 10 §.

lands undergånget straff ej utgör hinder för brottets beivrande vid svensk domstol samt att avräkning av nämnda straff, så vitt möjligt, skall ske, står i full överensstämmelse med den moderna utländska straffrätten. ] 11 §• I 3, 4 och 5 §§ har svensk straffrätts tillämplighet gjorts beroende av i vilket land brottet blivit begånget. Emellertid kan i vissa fall uppstå tvekan, huruvida ett brott skall anses begånget i det ena eller det andra landet. Så är särskilt förhållandet, då den brottsliga verksamheten och dess straffbara verkan inträffa i olika länder. Ganska olika meningar hava gjort sig gällande i förevarande avseende. Enligt en åsikt skall brottet anses vara begånget i det land, där gärningsmannen befann sig, då han utförde den brottsliga handlingen. Om en person, i uppsåt att döda, från landet A. avlossar ett skott mot en på andra sidan gränsen i landet B. stående person och denne, sårad av skottet, sedermera på grund av den lidna skadan dör i landet C, skall enligt berörda åsikt brottet, d. v. s. det uppsåtliga dödandet, anses vara förövat i landet A. Enligt en annan åsikt skall avgörande betydelse tillmätas den omedelbara verkan, och således i nyssnämnda exempel brottet anses vara begånget i landet B. Enligt en tredje åsikt skall brottet anses vara begånget i det land, där den verkan inträffade, som fullbordade det ifrågavarande brottet, således, med användande av samma exempel, i landet C. Enligt en fjärde åsikt slutligen skall brottet anses vara begånget såväl i det land, där gärningsmannen befann sig, då den brottsliga handlingen förövades, som i det land, där den verkan inträffade, som fullbordade det ifrågavarande brottet. Sistnämnda åsikt är den, som i senare tiders utländska lagstiftningsarbete blivit företrädesvis omfattad och som även kommit till uttryck i utkastet. Vår gällande strafflag besvarar ej förevarande spörsmål. Den 1

Se t. ex. norska strafflagen § 13, danska kominissionsförslaget § 9, tyska förslaget 1919 § 5, österrikiska förslaget 1912 § 88.

83 gängse åsikten torde emellertid vara, att den för processrätten gällande forumregel, som finnes uttryckt i 10 kap. 23 § rättegångsbalken, nämligen att brottet skall anses vara begånget, där den omedelbara verkan inträffat, bör äga motsvarande tillämpning i förevarande avseende. Enligt kommissionens uppfattning är förevarande fråga icke på något sätt beroende av spörsmålet, var ett brott i processuellt avseende skall anses vara begånget, utan bör densamma lösas enbart med hänsyn till vad ur straffrättslig synpunkt kan framstå såsom ändamålsenligt. I sådant hänseende kräves framförallt en anordning, som i möjligaste mån förhindrar uppkomsten av fall, då intet lands straffrätt är tillämplig. Detta krav bör enligt kommissionens mening bäst kunna tillgodoses på det sätt, som i utkastet föreslagits. Med »verkan varav gärningens straffbarhet beror» avses varje verkan, som övar inflytande på straffet, alltså även ett s. k. objektivt överskott. Om således i det förut anförda exemplet allenast misshandelsuppsåt förelåg, skall brottet anses vara begånget i alla tre länderna. Även då det gäller att avgöra, vid vilken tidpunkt ett brott skall anses begånget, kunna olika möjligheter tänkas, allt efter som avgörande betydelse tillmätas den brottsliga handlingen, den omedelbara verkan eller den straffbara verkan. I förevarande paragrafs andra stycke gives den allmänna bestämmelsen, att i de fall, där enligt strafflagen hänsyn skall tagas till tiden för brotts begående, avses, såvitt ej annorledes är stadgat, den tid, då den brottsliga handlingen företogs. Såsom exempel på dylika fall, som genom detta stadgande regleras, må nämnas minderårigs förbrytelse och sammanträffande av brott. I fråga om preskription hava föreslagits särskilda bestämmelser, intagna i 13 kap. 4 §.

1 kap. 11 §.

8-1 ANDRA AVDELNINGEN.

Om brottet. Vid 1 kap. 1 § har framhållits, att straff endast må utdömas för gärning, som är i lag belagd med straff. Sådan gärning benämnes, med hos oss vedertagen terminologi, ett brott. Motsvarande uttryck användes i främmande rättsspråk ofta för att beteckna endast en viss grupp av de i lag med straff belagda gärningarna, nämligen de svårare bland dem; de övriga betecknas som »förseelser», »överträdelser» e. d. Föreliggande förslag kvarstår i denna del på den gällande rättens ståndpunkt. Man har sålunda u t g å t t från att särskilt s. k. politiförseelser kunna i viktiga stycken erfordra en annan behandling än de mera typiska förbrytelserna och fördenskull lämpligen böra regleras i annan lag än strafflagen samt att, i den mån jämväl helt lindriga former av samhällsfarliga gärningar skola upptagas i själva strafflagen, de principiellt böra vara att behandla på samma sätt som övriga där reglerade gärningar. Någon genomgående uppdelning av förbrytelserna i skilda kategorier till motsvarighet med dem, som ovan antytts, har alltså ansetts icke böra verkställas. Även därförutan kunna de avvikande synpunkter, som undantagsvis påkalla en säregen behandling av de lindrigaste brottsfallen, vinna tillräckligt beaktande vid utformningen av lagens regler om de särskilda ämnena. För att ett straff (eller undantagsvis annan i strafflagen bestämd skyddsåtgärd) skall kunna inträda måste den brottsliga verksamheten uppfylla vissa förutsättningar. För en oreflekterad uppfattning ligger det nära att härvid lägga tonvikten på de rent yttre momenten: inträdandet av en skada på sådant sätt, a t t en viss människa kan betecknas som orsak därtill. I primitiv straffrätt har denna synpunkt understundom varit den enda avgörande. Men redan för mycket länge sedan har denna ståndpunkt frångåtts. Visserligen bryta sig meningarna om vad som är straffets grund och

85 ändamål mycket starkt, men det råder ingen meningsskiljaktighet därom, a t t för straff måste fordras jämväl ett med det yttre resultatet sammanhängande, på visst sätt beskaffat själstillstånd, som alltså jämväl kommer a t t tillhöra brottets kännetecken. Det inbördes förhållandet mellan de sålunda urskiljbara objektiva och subjektiva sidorna i brottsbegreppet kan vara mycket olikartat vid de växlande olika brott, som komma under prövning, och det kan likaledes uppfattas mycket olika alltefter skilda teoretiska eller kriminalpolitiska utgångspunkter, bl. a. så, a t t än den ena, än den andra sidan erhåller en starkare betoning såsom den mera väsentliga. Om bådas nödvändighet är man ense. Straff kan alltså icke inträda blott på grund av ett än så utpräglat för samhället skadligt resultat. Vissa subjektiva förutsättningar för straff måste jämväl uppställas. Och lika litet bör ens den allra grövsta samhällsfarlighet hos en människa föranleda straff, så länge denna samhällsfarlighet ej till någon del förverkligats. I förevarande avdelning av lagens allmänna del måste följaktligen båda sidorna finna en reglering, så vitt det är möjligt och lämpligt att i lag giva en sådan, gemensam för alla eller de flesta former av straffbar samhällsfarlighet. De subjektiva förutsättningarna för att straff bör inträda och alltså ett brott sägas föreligga — brottets s. k. subjektiva rekvisit — äro dels, att gärningsmannen hunnit en viss ålder, och att hans sinnesbeskaffenhet ej företer en sådan avvikelse från det normala, att straff ej kan anses såsom den riktiga reaktionen, dels, att hans medvetande vid gärningens förövande haft ett sådant innehåll, att han genom densamma får anses hava ådagalagt ett samhällsfarligt sinnelag. Av dessa två bestämningar i det subjektiva brottsbegreppet behandlas den första i förslagets 2 kap. Om tillräknelighet och den andra i förslagets 3 kap. Om uppsåt och oaktsamhet. I objektivt avseende bör, såsom redan antytts, för att ett brott skall föreligga, fordras ett resultat, som innebär antingen en storing av ett intresse, som samhället vill skydda (vare sig intressets bärare är samhället självt eller i första hand någon enskild person) eller

Andra avd *

S6

Andra av "*

åtminstone en fara för en dylik intressestöring. Vidare måste — för att man skall kunna från detta resultat med full säkerhet sluta till viljans samhällsfarliga beskaffenhet och för a t t det lidande, som straffet innebär, icke skall för det allmänna rättsmedvetandet framstå såsom tillfogat utan tillräcklig grund — det sålunda åvägabragta resultatet hava karaktären av ett förverkligande av viljans innehåll, d. v. s. framstå såsom orsaksförbundet därmed. Undantagsvis kan brottsligheten hos ett sådant resultat bortfalla därigenom, a t t det, ehuru angrepp på ett intresse, därjämte innebär ett befordrande av något annat intresse, som från samhällets synpunkt bör uppfattas såsom så betydande, att resultatet i sin helhet betraktat blir övervägande önskvärt och därför rättsenligt. För brottslighet fordras alltså frånvaron av dylika undantagsförhållanden, d. v. s., a t t angreppet skall vara rättsstridigt. Dessa moment bliva ej alla föremål för behandling i denna avdelning av förslaget. Förslaget har sålunda funnit sig böra avstå från att i lagen söka närmare reglera orsakssammanhangets straffrättsliga betydelse såsom moment i det objektiva brottsrekvisitet. I den mån hithörande spörsmål kunna anses vara av någon praktisk vikt, äro de nämligen av den invecklade beskaffenhet, a t t de äro föga ägnade för behandling i lagform. De försök, som understundom, t. ex. i norska strafflagen av 1842, gjorts a t t i lag uppställa regler om vad som skall utgöra det erforderliga orsakssammanhanget \ torde för rättstillämpningen snarare hava förökat än förminskat vanskligheterna att bedöma denna fråga. — Angivandet av de intressen, som skola av samhället skyddas genom straffhot, är en huvuduppgift vid utformningen av de särskilda brottsbegreppen i strafflagens speciella del men kan ej ske genom generella stadganden i strafflagens allmänna del. Här bör däremot behandlas frågan, huruvida en handlings k a r a k t ä r av brottslig intressestöring må bortfalla på grund av samtycke till densamma från person, som företräder det intresse, mot vilket den riktas. Detta spörsmål regleras i förevarande avdelning, 4 k a p . 1 §. Samma kapitels 2 1

Motiven till norska strafflagskommissionens förslag sid. 55 sp. 2.

87 — 4 §§ behandla vissa fall, i vilka en intressestörings rättsstridighet bortfaller, därför att angreppet rättfärdigas av hänsyn till andra av samhället skyddade intressen. Slutligen erfordras reglering av dels den form av brottslighet, som framträder som »försök» till ett annat brott, dels de fall, då flera personer deltaga i brott. Härom handla avdelningens två sista kapitel.

2 kap. Om tillräknelighet. Man bör natmiigen icke straffa den, som förorsakat en rättsstridig storing av ett samhällsskyddat intresse, i andra fall, än då hans psykiska beskaffenhet är sådan, a t t vidare fara därav eller av själva gärningen (såsom föredöme för andra) bäst kan förebyggas genom straffet. En persons själstillstånd i handlingsögonblicket k a n vara sådant, att därav icke kan slutas till någon som helst fara för framtiden, och det kan vara sådant, att en fara väl framt r ä t t och bör förebyggas, men att detta sker lämpligast genom annat ingripande från samhällets sida än bestraffning av den handlande. I detta hänseende gör sig i regel ingen tvekan gällande. I flertalet av de fall, då en bestraffning kan ifrågasättas, är det fastmer tydligt, att den tilltalades själstillstånd icke utgör hinder därför, d. v. s. att han är tillräknelig. Om också numera understundom, särskilt från läkare, framställts anmärkning mot ett fortsatt användande av tillräknelighet såsom benämning på det ifrågavarande normala själstillståndet, enär själva detta ord skulle uttrycka en felaktig uppfattning av själstillståndets beskaffenhet, har förslaget, i brist på någon annan mera lämplig beteckning, funnit sig kunna använda ordet tillräknelighet såsom rubrik för detta kapitel. Av detsamma får ej dragas någon som helst slutsats angående förslagets sakliga innebörd, vilken framgår uteslutande av de särskilda stadgandenas innehåll. Då man alltså kan utgå från, att varje människa, som nått en viss ålder, är i straffrättsligt hänseende tillräknelig — sä vitt ej särskilda omständigheter föreligga, som tyda på motsatsen — har

Andra av< *«

kap.

förslaget ej behövt utforma någon definition av begreppet tillräknelighet. Det enda, som erfordras, är sålunda att angiva de fall, då, på grund av den handlande personens psykiska beskaffenhet, straff för gärningen icke bör ifrågakomma, d. v. s. tillräknelighet bör anses utesluten. Härutinnan överensstämmer förslaget med såväl vår gällande strafflag som med flertalet utländska strafflagar och strafflagsförslag. För lösningen av den föreliggande uppgiften behandlas i förslagets 1 och 2 §§ de psykiska förhållanden, som härutinnan kunna öva inflytande, och i 4 — 6 §§ äro upptagna bestämmelser om ålderns betydelse för tillräknelighet en. Sistberörda fråga har dock icke varit föremål för kommissionens överläggningar, enär densamma av Kungl. Maj:t överlämnats till utredning av särskilt tillkallade sakkunniga. Bestämmelserna i 4—6 §§ äro därför icke uttryck för någon kommissionens uppfattning i nämnda fråga, utan kommissionen har, i syfte allenast att tillgodose systematisk fullständighet, här intagit det förberedande utkastets bestämmelser i ämnet. I fråga om den psykiska beskaffenheten äro naturligen varken alla tillräkneliga individer eller alla otillräkneliga inbördes fullt överensstämmande. Dock måste, vad frågan om brottslighet angår, alla, som kunna betraktas såsom normala, behandlas ur förevarande synpunkt inbördes lika, och motsvarande gäller om alla »fullt» otillräkneliga. Båda dessa kategorier böra alltså i straffrättsligt avseende var för sig skarpt begränsas. Men de båda gränslinjerna kunna ej bringas a t t sammanfalla, övergången mellan full tillräknelighet och full otillräknelighet blir icke tvär utan förmedlas av en oavbruten serie av mellanformer, av vilka var och en i förhållande till de mest närstående företer helt ringa skiljaktighet. Hithörande individer, som utgöra en ganska avsevärd del av dem, för vilka tillräknelighetsspörsmålet över huvud påkallar uppmärksamhet, kunna icke behandlas på ett sätt, som helt överensstämmer med behandlingen av vare sig de fullt tillräkneliga eller de fullt otillräkneliga. Man brukar beteckna dem såsom förminskat tillräkneliga eller halvabnorma. — Liksom om tillräknelighets-

begreppet i allmänhet gäller även om begreppet förminskad till- 2 kap räknelighet, a t t det till sin innebörd är negativt och betecknar en psykisk beskaffenhet, som med avseende på straffets lämplighet såsom reaktion mot samhällsfaran — kvantitativt och kvalitativt — avviker från det normala utan att av begreppets tillämplighet i ett visst fall kan slutas något bestämt angående vilken reaktionen bör vara. Det bör sålunda icke — såsom enligt den äldre, på vedergällningsprincipen fotade straffrätten — fattas såsom med nödvändighet innebärande endast en gradskillnad i fråga om gärningsmannens »skuld», vilken borde föranleda en motsvarande rent kvantitativ skillnad i hans straff. I kapitlets 1 § behandlas de fall, då tillräkneligheten är utesluten på grund av helabnormitet, och i 2 § de fall, då förminskad tillräknelighet föreligger. — Såsom av det föregående framgår, upptages här endast frågan, huruvida och i vad mån en hel- eller halvabnorm persons handling kan vara brottslig, vara ägnad att bli föremål för reaktion genom straff. Huruvida i stället för eller vid sidan av straff någon annan reaktion kan böra inträda, hör till det i 8 kap. behandlade ämnet om skyddsåtgärder. i§. Att mot en förbrytare, som är a t t beteckna som helabnorm, någon reaktion från samhällets sida i form av straff icke kan komma i fråga, därom råder i våra dagars straffrätt beträffande typiska fall, t. ex. tydligt utbildad och varaktig sinnessjukdom, full enighet. Angående rättsverkan bör alltså i förevarande paragraf endast stadgas straffrihet. Om detta ej är föremål för olika meningar, möta däremot betydande svårigheter, när det gäller att närmare precisera avgränsningen av gruppen helabnorma förbrytare. Avgörande härvid måste bliva, vad som är grunden till den strafffrihet, som för dem skall inträda. Men härom äro meningarna ganska delade. Från vedergällningsstraffrättens ståndpunkt är grunden den, a t t en sådan individ till följd av sin abnormitet ej haft förmåga av fri viljebestämning, och att alltså den brottsliga 12

2 kap. 1 §.

handlingen icke kan tillräknas honom såsom något ont, för vilket han har att lida hämnd eller vedergällning. Från preventionssynpunkt måste, såsom redan framhållits, grunden vara den, a t t ett straff vore alls icke eller i varje fall icke på bästa sätt ägnat a t t förebygga samhällsfaran. Såvitt angår den allmänpreventiva sidan framträder en nära överensstämmelse med den nyss berörda ståndpunkten: just därför, att en otillräknelig person ej uppfattas såsom mäktig en fri viljebestämning, kan den omständigheten, a t t hans gärning lämnas strafflös, ej antagas locka den till efterföljd, som fattar sig själv såsom fri. Individualpreventivt gäller i stor utsträckning men ingalunda alltid, a a t t den otillräknelige är oemottaglig för påverkan genom straff. Även i den utsträckning denna sats är giltig, avser den tydligen endast personens psykiska tillstånd vid den tid. då en eventuell straffverkställighet skulle äga rum. Oemottaglighetens konsekvens blir för den skull i och för sig icke någon annan än den, att, så länge oemottagligheten varar, straffverkställighet icke kan äga rum, varemot på denna grund en redan övervunnen otillräknelighet ej kan utgöra hinder mot att straff numera verkställes. Sådant förfarande tillämpas också beträffande dem. som efter a t t under full tillräknelighet ha begått brott sedermera drabbats av sinnessjukdom och efteråt tillfrisknat. Men en vid gärningens begående otillräknelig person skall överhuvud icke straffas, även om han efteråt, kanske så gott som omedelbart, återvunnit full psykisk hälsa. Detta beror därpå, a t t hans samhällsfarlighet icke får uppfattas såsom självständigt bestående vid sidan om hans abnormitet. Fastmera är det ofta otvivelaktigt och alltid möjligt, att hans samhällsfarlighet, åtminstone såsom förverkligad i handling, beror av abnormiteten. T. o. m. om han både före och efter en sinnessjukdom, under vilken han begår en samhällsfarlig handling, veterligen i sitt medvetande hyser en utpräglad passion, ledande i samma riktning som den. i vilken han förbrutit sig. är det allt efter omständigheterna mer eller mindre sannolikt, att, om han förblivit psykiskt normal, passionen icke skulle hava tagit sig ut1

Kinberg, Om den s. k. tillräkneligheten, 1917, sid. 83.

tryck i någon samhällsfarlig gärning, sådan som den begångna. Denna utgör alltså icke med säkerhet något förverkligande av hans normala själsbeskaffenhet. Och därför finns, om sinnessjukdomen hävts, icke något behov att, till förebyggande av vidare samhällsfara från denne persons medvetande, ingripa med vare sig straff eller annan reaktion. Om det icke lyckas a t t bota hans sinnessjukdom, finnes vanligen ingen större sannolikhet för att viljans farlighet skulle låta sig häva genom åtgärder i annat än terapeutiskt syfte. t. ex. straff; för ett ingripande av rent oskadliggörande art finnes möjligen plats. Beträffande andra åtgärder än straff hänvisas till 8 kap. Vad härefter angår det närmare bestämmandet av de fall, i vilka enligt det anförda straffrihet, på grund av helabnormitet bör inträda, har förslaget haft att välja mellan olika utvägar. De metoder, som härutinnan anlitats, kunna hänföras till tre huvudgrupper: den psykologiska, den biologiska och den psykologiskt-biologiska eller blandade. Den förstnämnda metoden innebär, att man vid karakteriserandet av ifrågavarande tillstånd hänför sig till det abnorma sinnestillståndets psykologiska yttringar. Den avgörande vikten lägges sålunda därpå, huruvida gärningsmannen i det föreliggande konkreta fallet kan anses hava saknat insikt om sin handlings brottsliga beskaffenhet eller saknat förmåga att handla efter sin vilja. Utmärkande för den biologiska metoden är, att den bedömer tillräknelighet sfr ågan med ledning endast av biologiska kriterier och således gör nämnda fråga till ett rent psykiatriskt spörsmål. Det abnorma tillstånd, som skall medföra strafflöshet, anges här endast med yttre kännetecken; exempel på metodens användning erbjuder ett lagstadgande, som säger, att den, som vid gärnings begående var sinnessjuk, icke straffas. Den blandade metoden slutligen utgör en sammansättning av de båda andra. Vid användandet av denna metod anges å ena sidan de biologiska kriterier, vilka kunna medföra otillräknelighet, samt å andra sidan de psykologiskt-juridiska omständigheter, vilka skola tjäna domaren till ledning vid bedömandet av det inflytande, som det abnorma

2 kap. 1 §.

själstillståndet haft på gärningsmannens tillräknelighet. Exempel härpå är, a.tt straffrihet förklaras skola inträda, om gärningsmannen på grund av sinnessjukdom saknade medvetande om handlingens rättsstridighet eller förmåga a t t bestämma över sina handlingar. Den psykologiska metoden är den äldsta och var allmänt förhärskande i äldre lagar och doktrin. Den har emellertid numera övergivits och har icke funnit någon tillämpning i nyare strafflagar och strafflagsförslag. — Den biologiska metoden bygger på den medicinska psykiatriens snabba utveckling i modern tid och är alltså av jämförelsevis sent datum samt har hittills icke vunnit något mera utbrett inflytande inom strafflagstiftningen. Den har emellertid kommit till användning i spanska och japanska strafflagarna, under ett tidigare stadium av det ännu pågående schweiziska reformarbetet samt i ett av professor Torp utarbetat förslag till dansk strafflag. l Flertalet lagar och lagförslag hava anslutit sig till den blandade metoden. Denna har sålunda vunnit tillämpning i norska, danska, finska, ryska, tyska, holländska, italienska, ungerska och bulgariska strafflagarna samt i alla de tyska lagförslagen, i det senaste schweiziska lagförslaget, i de österrikiska förslagen och i det danska kommissionsförslaget. 2 Den blandade metoden behärskar även engelsk och amerikansk praxis. Formellt sett erbjuda de olika lagarnas och lagförslagens bestämmelser i förevarande avseende en ganska rik omväxling. En formulering, som dock allt mera synes vinna anslutning, är den, vilken betecknar själstillståndet med uttrycken »rubbning av medvetandet» och 1

Spanska strafflagen art. 8, japanska strafflagen art. 39, schweiziska förslaget 1908 art. 14, Torps förslag § 15. 2

Norska strafflagen § 44, danska strafflagen § 38, finska strafflagen 3 kap. 3 och 4 §§, ryska strafflagen § 39, tyska strafflagen § 5 1 , holländska strafflagen art. 37, italienska strafflagen art. 46, ungerska strafflagen art. 76, bulgariska strafflagen art. 4 1 , tyska förslaget 1919 § 18, schweiziska förslaget 1918 art, 10 och 11, österrikiska förslaget 1912 $§ 3 och 47, danska kommissionsförslaget §§ 33 och 35.

93 »sjuklig rubbning av själsverksamheten» samt såsom psykologiska 2 kap. kriterier anger »förmågan a t t inse gärningens straffbarhet eller 1 §. a t t handla efter denna sin insikt». Den gällande svenska strafflagen behandlar helabnormitet i 5 kap. 5 §, som är av följande lydelse: »Gärning, som begås av den, som är avvita, eller vilken förståndets bruk, genom sjukdom eller ålderdomssvaghet, är berövat, vare strafflös. — Har någon, utan egen skuld, r å k a t i sådan sinnesförvirring, att han ej till sig visste; vare ock gärning, den han i det medvetslösa tillstånd förövar, strafflös.» Den r ä t t a innebörden av detta stadgande är ganska osäker. 1 Språkligt sett lär uttrycket avvita betyda »från vettet», och det antages ofta avse en förlust av förståndets bruk ; som grundar sig å en sinnessjukdom i inskränkt bemärkelse. Den mening saknar dock ej förespråkare, att uttrycket endast skulle avse en mera inskränkt grupp av sinnessjukdomar, som utmärkes av en mera långt gången förstöring av själslivet. Lagkommittén, som i sitt förslag till straffbalk använde termen »galning eller avvita», 2 anförde, 3 att under denna bestämmelse vore innefattade alla de fall av sinnessjukdom, då man ej kan handla med den frihet eller urskiljning, som för gärningens tillräknande erfordras. I praxis låter man ytterligare begreppet avvita omfatta icke blott sinnessjuka i egentlig bemärkelse utan även sinnesslöa (idioter), som på grund av bristande utveckling bliva a t t jämställa med sinnessjuka. Med »sjukdom» menas i lagrummet antagligen en pågående kroppslig sjukdom, som t. ex. på grund av höggradig feber föranleder förvirring. »Sinnesförvirring» i andra stycket avser en förlust av förståndets bruk, som har annan grund, t. ex. stark upphetsning på grund av vrede, skrämsel eller annan höggradig affekt, mycket stark berusning, framkallad av alkohol eller annat till sin verkan liknande ämne. — Enligt svensk r ä t t fordras alltså för många 1

Jfr Westring i Tidskr. f. Strafferet 1919 sid. 88. 7 kap. 2 §. '>'**• Motiven sid. 30. 2

.

. .

94 (möjligen alla) fall av helabnormitet, att individen »saknar förståndets bruk». Detta är, om det skall tolkas bokstavligen, oriktigt så till vida, som samma betydelse bör tillerkännas en höggradig abnormitet å viljelivets område; en fullkomlig isolering mellan förstånd och vilja såsom skilda själsförmögenheter torde f. ö. ej böra antagas. Och i rättspraxis har lagrummets innebörd knappast uppfattats såsom på det angivna sättet inskränkt. — I den mån detta eller liknande krav uppställes vid sidan om kravet på sinnessjukdom (annan sjukdom, sinnesförvirring) fordrar emellertid lagen jämväl ett psykologiskt kriterium och ansluter sig alltså till den blandade metoden. Vid en kritisk granskning av de tre förut angivna metoderna bör framhållas, att de givetvis i ett mycket stort antal fall leda till överensstämmande resultat. I den mån så icke blir fallet, kan orsaken understundom vara att finna icke i metodernas sakliga oförenlighet utan däri, att det egentliga avgörandet kommer att ligga hos olika organ eller myndigheter. Enligt den psykologiska metoden kominer prövningen tydligen att verkställas av domstolen, som överhuvud icke behöver känna sig bunden att ens höra den medicinska sakkunskapen. Likaledes erhåller domstolens prövning en övervägande betydelse enligt den blandade metoden, för så vitt — såsom oftast torde vara fallet — det är det psykologiska kriteriet, som erbjuder tvivelsmål. För avgörandet, huruvida sinnessjukdom o. s. v. föreligger, och alltså framför allt enligt den biologiska metoden, tillkommer ett i realiteten bestämmande inflytande de sakkunniga läkarne, om ock enligt processrättsliga grundsatser domstolen teoretiskt icke är bunden av deras mening. Det angivna förhållandet har understundom, vid utländska lagstiftningsarbeten, ansetts i och för sig utgöra ett skäl emot den biologiska metoden; man har nämligen förmenat, att läkaren skulle vara omedvetet benägen att uppfatta varje av honom undersökt person såsom en patient och anse sin uppgift vara att angiva den för denne individuellt betraktat bästa behandlingen utan tillräcklig hänsyn till de moment av samhällelig och rättslig karaktär, som till bekämpande av sam-

95 hällsfaran kunna kräva straff, även om detta måste befaras bliva för den straffades utveckling mindre fördelaktigt. — Valet emellan metoderna bör dock väsentligen träffas efter mera principiella grunder. Härvid möter den psykologiska metoden stark betänklighet. Till dess förmån synes tala, att ju tillräkneligheten i sin förevarande betydelse är ett rent juridiskt begrepp, avseende vissa förutsättningar för straffbarhet, och att enligt denna metod domstolen får till uppgift att i varje särskilt fall pröva just, huruvida de för straffbarhet erforderliga psykologiska momenten föreligga i den tilltalades själsliv. Härför är det dock icke tillfyllestgörande att, exempelvis, inrikta prövningen omedelbart och endast därpå, huruvida den tilltalade efter de om hans gärning upplysta omständigheterna kan anses hava saknat insikt om sin handlings brottsliga beskaffenhet eller saknat förmåga att handla efter sin vilja. Det bör först och främst framhållas, hurusom sådan insikt eller handlingsförmåga kan i ett givet fall brista hos en person, oaktat hans själsliv är normalt. 1 Den föreliggande bristen är i sådant falljust ett uttryck för en inre samhällsfarlighet, av vilken vidare yttringar böra förebyggas, och på grund av den angivna beskaffenheten hos hans själsliv är straff det riktiga medlet för uppnående av detta ändamål. Det är följaktligen att erinra mot de vanligen använda psykologiska kriterierna, att de icke på ett tillförlitligt sätt återgiva förutsättningarna för straffrihet på grund av otillräknelighet. Det kan redan fördenskull ej komma i fråga att tillämpa den psykologiska metoden i dess renhet, utan kombination med en på andra grunder verkställd prövning. Vidare märkes, vilket är praktiskt viktigare, att en efter omständigheterna i de särskilda fallen verkställd prövning ej alltid kan antagas leda till klarläggande av frågan, huruvida gärningsmannen saknat insikt om sin handlings beskaffenhet eller förmåga a t t handla efter sin vilja. Ehuru gärningsmannen kan förefalla fullt tillräknelig, kan dock efter rent biologiska kännetecken en sinnessjukdom konstateras. Och ej nog härmed. Mången 1

Danska kommissionsförslagets motiv sid. 39.

2 kap. 1 §.

gång, då en person begår en i lagen med straff belagd gärning, under det han lider av sinnessjukdom, är det ingalunda säkert, att t. ex. insikt om handlingens brottsliga beskaffenhet saknats hos honom; ofta är det tvärt om tydligt, a t t han handlat just efter sin vilja. Enligt den psykologiska metoden borde han alltså straffas. Detta vore dock oriktigt. Även om en sinnessjukdom väsentligen y t t r a r sig ensidigt i någon viss drift eller monomani, får det icke antagas, att den lämnar orubbad hans själsliga beskaffenhet å andra områden, som alltså skulle vara av ogenomträngliga skiljemurar avstängda från det förra. En sådan isolering av olika områden i själslivet kan, så vitt man vet, icke antagas. Och möjligheten av en inverkan av även en dylik sinnessjukdom på vilket som helst annat område är så stor, att den på förut angivna grunder måste utesluta allt straff för en därunder begången gärning. Det är därför onödigt, och leder understundom till oriktiga resultat, a t t för otillräknelighet fordra, förutom ådagaläggande av sinnessjukdom, särskilda psykologiska kännetecken. Att svaret på frågan om en sinnessjukdoms bestånd så gott som alltid kommer att med en för processens utgång realiter bestämmande verkan lämnas av personer utanför domstolen, är endast i full överensstämmelse med vad som äger rum vid besvarandet av andra för rättsskipningen betydelsefulla spörsmål, vilkas bedömande kräva en stark specialiserad sakkunskap. Är frågan om sinnessjukdom avgörande, måste den lösas på det säkraste sätt, som står till buds. Men det angivna sakläget bör visserligen föranleda därtill, att de medicinska myndigheter, som hava att i brottmål y t t r a sig över tillräknelighetsfrågan, erhålla en möjligast tillförlitlig organisation. — Om sinnesslöhet (idioti etc.) gäller detsamma som om-sinnessjukdom. Tillsamman uttömma de området av den varaktiga själsliga abnormitet, som är tillräckligt starkt utbildad för att böra anses innebära otillräknelighet. För så vitt de varaktiga tillstånden angår, har kommissionen därför ansett sig kunna enligt den biologiska metoden_beteckna den helabnorme enbart såsom »sinnessjuk eller sinnesslö». Mot

denna ståndpunkt har understundom anmärkts, att de psykiatriska begreppen sinnessjukdom och sinnesslöhet vore utformade för ett helt annat syfte än a t t skilja mellan straffbara och icke straffbara individer. Detta k a n dock ej vara av betydelse, då begreppen omfatta just dem, vilkas själsliv är så abnormt, att straff icke är den lämpliga reaktionen. Vidare har gjorts gällande, att begreppen sinnessjukdom och sinnesslöhet ej vore tillräckligt bestämt avgränsade. Man skulle alltså kunna befara, a t t lagrummets tillämpning komme a t t bliva osäker, och sålunda jämväl a t t i särskilda fall straffriheten kunde komma a t t utsträckas utöver vad som vore avsett och riktigt. Dessa farhågor förefalla dock kommissionen ogrundade. Båda begreppen k u n n a visserligen vara underkastade förändring genom en fortskridande utveckling av den psykiatriska vetenskapen. Men vid varje särskild t i d p u n k t hava de dock inom denna sin bestämda omfattning, vilken torde medföra en mera fast avgränsning av det straffria området, än som med några andra kännetecken skulle kunna uppnås. I varje fall hava begreppen utan någon närmare bestämning redan kommit till användning i vår lagstiftning; sålunda i 1915 års lagstiftning om äktenskaps ingående och upplösning och numera i giftermålsbalken 2 kap. 5 § (jfr 3 kap. 2 § 4 mom.), 10 k a p . 2 §, 11 kap. 13 §. Här hava begreppen alltså ansetts ha en tillräckligt fixerad innebörd för a t t kunna användas för att normera synnerligen viktiga rättsverkningar. Till sinnessjukdom räknas enligt vår moderna rättsuppfattning dels en sådan av en pågående sjuklig process i hjärnan förorsakad rubbning i själslivet, som är a t t hänföra till någon av de utav psykiatrien genom erfarenhet fastslagna former av sinnessjukdom, och det även om sjukdomen i sina yttringar är periodisk, dels ock en efter egentlig sinnessjukdom kvarstående eller eljest uppkommen demens (blödsinne). Under begreppet sinnessjukdom falla således ej varjehanda lindrigare psykoser eller sådana lindrigare defekter, som understundom uppkomma efter genomgången sinnessjukdom. Sinnesslöhet åter betecknar en ursprunglig psykisk utvecklingshämning, som föreligger, då en person stannat vid eller under den grad,

2 kap. 1 §,

9-s

som motsvarar den vid straffmyndighetsåldern normalt föreliggande. Sinnesslöheten omfattar sålunda endast de svårare fallen av imbecillitet. Förslagets formulering betecknar i denna punkt en avvikelse från det förberedande utkastet. Detta använder icke uttrycken sinnessjukdom och sinnesslöhet utan betecknar ifrågavarande tillstånd med uttrycket avvita. Enligt motiven avser avvita a t t omfatta »varje fullständig otillräknelighet av mera permanent natur, alltså dels sinnessjukdom (i inskränkt mening) dels sådan utvecklingshämning, som är höggradig nog att grunda full otillräknelighet». Med den innebörd, utkastet sålunda givit begreppet avvita, torde detta omfatta alldeles detsamma, som begreppen sinnessjuk och sinnesslö tillsammantagna. Anledningen, varför kommissionen ansett 'avvita' böra utbytas mot 'sinnessjuk eller sinnesslö', är a t t sistnämnda beteckning är den, som i vår moderna lagstiftninganvändes för ifrågavarande tillstånd. Resultatet av det sagda blir, att den biologiska metoden bör helt följas för fastställande av sinnessjukdom och sinnesslöhet och att, där sådan bestående sjukdom eller slöhet hos en gärningsman fastställts, straffrihet skall inträda utan någon som helst prövning, huruvida han möjligen haft insikt om sin handlings betydelse eller ägt förmåga a t t handla efter sin vilja. Annat är emellertid förhållandet i fråga om tillfälliga rubbningar i det normala sinnestillståndet. Beträffande dessa lära några rent biologiska kännetecken icke alltid kunna med säkerhet påvisas, och det blir därför i avseende å sådana rubbningar nödvändigt a t t uppställa särskilda psykologiska kriterier. Dessa sinnestillstånd torde medicinskt vara av helt ringa betydelse. Följaktligen synas de ej hava blivit föremål för någon fast utformning genom den psykiatriska vetenskapen. Från anhängare av den biologiska metoden ha visserligen för dem föreslagits sådana begreppsbestämningar som »störd själsverksamhet», »sinnesförvirring», »tillstånd, som helt måste likställas med sinnessjukdom». Dessa u t t r y c k äro dock allt för obestämda för a t t lämna rättsskipningen någon egentlig led-

ning. Kommissionen har därför ansett, a t t en straffrättsligt riktig behandling av tillräknelighetsfrågan i dessa fall med större säkerhet torde kunna uppnås, om lagen ställer till domstolens förfogande ett försök till en psykologisk beskrivning av de tillstånd, som skola grunda straffrihet. Härigenom torde också förebyggas, a t t det faktiska avgörandet skulle även för dessa fall komma a t t läggas helt i den medicinska sakkunskapens hand. Såsom psykologiska kännetecken kunna den gällande rättens uttryck, »att förståndets bruk var gärningsmannen berövat» och »att han icke till sig visste», icke anses tillfyllestgörande, redan därför att de uteslutande beröra förståndssidan och alltså icke avse brister i en tilltalad persons viljeliv. Även om denna brist möjligen icke föranlett oriktig rättstillämpning i någon nämnvärd utsträckning, bör den dock av en ny lagstiftning rättas. Såsom exempel på tillstånd, vilka innebära en sådan brist i herraväldet över viljan, a t t de böra medföra straffrihet, kunna nämnas vissa posthypnotiska tillstånd. En rubbning, som synes avse endast känslolivet, bör icke såsom sådan verka straffrihet: ett än så våldsamt — och möjligen befogat — anfall av svartsjuka eller annan liknande affekt bör alltså icke obetingat upphäva brottsligheten; men på grund av det sammanhang, som består mellan själslivets olika sidor, är det väl tänkbart, a t t en sådan attack medfört jämväl ett upphävande av t. ex. den tilltalades insikt om den tilltalade handlingens betydelse. Detta måste prövas i varje särskilt fall. — Det förberedande utkastets uttryck »ej till sig visste» har för vinnande av ökad tydlighet ersatts med »saknade insikt om sin handlings betydelse». Därjämte har i förslaget uttryckligen angivits, att den själsliga defekten, vare sig den angår förstånds- eller viljesidan, skall vara »fullständig». Härvid avses naturligen icke, a t t vare sig förstånd eller vilja skulle hava alldeles upphört a t t fungera. Meningen är att beteckna, a t t störingen av själslivet verkligen måste vara så djupgående, a t t straff ej bör ifrågakomma, d. v. s. även till graden analog med och motsvarande den storing, som förekommer vid sinnessjukdom och sinnesslöhet. Att närmare an-

2 kap 1 §.

100 2 kap. 1 §.

giva uttryckets innebörd torde svårligen låta sig göra. Dock har det varit av vikt att understryka kravet på störingens höggradiga beskaffenhet. På grund av de härvid ifrågakommande tillståndens synnerligen olikartade och delvis föga kända beskaffenhet, har man ansett riktigast, att icke betrakta varje till graden tillräcklig storing såsom för straffrihet tillräcklig, utan man har fordrat fullständigt bristande insikt om just den ifrågavarande handlingens betydelse. Detta utesluter naturligtvis icke, a t t många här förekommande sinnestillstånd äro av den natur, att någon särskild utredning om deras samband med den begångna gärningen icke kommer a t t erfordras. När i lagrummet talas om »förmåga a t t handla efter sin vilja», innebär detta givetvis icke något ställningstagande till den omstridda frågan om »viljans frihet». Förslaget vill icke uttala någon anslutning till vare sig determinismen eller indeterminismen, utan berörda uttryck är att fatta i den bemärkelse, det äger i vanligt språkbruk. Det är angeläget a t t framhålla detta för a t t icke någon vid lagrummets tillämpning skulle anse helabnormitet föreligga vid varje sådan psykisk storing, som kunde böra föranleda, a t t den tilltalades vilja i sin ifrågavarande yttring icke vidare finge anses i indeterministisk mening fri. Såsom exempel på tillfälliga tillstånd, vilka kunna medföra strafffrihet, må nämnas epileptiska omtöckningstillstånd, somnambula tillstånd, tillstånd av höggradig affekt, feberdelirier, posthypnotiska tillstånd, akuta toxiska förvirringar, patologiskt rus och delirium tremens. I överensstämmelse med gällande lag och utkastet medger förslaget straffrihet vid tillfällig helabnormitet endast försåvitt gärningsmannen utan egen skuld r å k a t i sådant tillstånd. Bestämmelsen härom åsyftar i främsta rummet a t t förhindra, a t t självförvållat rus skall kunna medföra straffrihet. E t t genom bruk av alkohol eller annat ämne med liknande verkan framkallat rus innebär naturligen långt ifrån alltid ett sådant

101 sinnestillstånd, att det — bortsett från sin egenskap av självförvållat — enligt förevarande lagrum skulle kunna medföra strafffrihet. Men det är otvivelaktigt, att ruset kan vara av dylik natur. Även i sådant fall är det tydligt, att rustillståndet icke kan öva inflytande på straffbarheten, för så vitt gärningsmannen — t. ex. för att stärka sitt mod — berusat sig just i avsikt att under ruset föröva det brott, som föreligger till bedömande. Detta är allmänt erkänt och utgör för övrigt en direkt tillämpning av allmänstraffrättsliga principer. Men beträffande de fall, i vilka en sådan avsikt ej funnits vid framkallandet av ett rus, som innebär en övergående helabnormitet, skulle samma principer följdriktigt leda till straffrihet; ty vad som sker under ett sådant rus är icke något tillförlitligt uttryck för en samhällsfarlighet hos gärningsmannens medvetande. Trots detta har strafflagstiftningen oftast icke kunnat bliva stående vid a t t låta straffrihet inträda. Från vedergällningsståndpunkt talar häremot den »skuld», som den handlande ådragit sig genom a t t berusa sig, och som kan åtminstone delvis upphäva rusets verkan att fria från skuld till vad därunder förövats. Och från en annan mera rationell ståndpunkt ligger det i öppen dag, a t t berusning — åtminstone hos individer, som under rusets inflytande begå brottsliga gärningar — måste bekämpas. Att vid bestraffningen alldeles bortse från ruset är dock icke vanligt; i allmänhet låter man detsamma föranleda en avsevärd straffminskning. Sålunda har föreslagits, a t t bestraffa den därunder begångna gärningen enligt reglerna för försök (tyskt förslag 1881). Mera vanligt är att betrakta berusningen såsom en oaktsamhet i förhållande till det rättsstridiga resultat, som under rusets inflytande åvägabragts av den berusade. Och detta sker oavsett, huruvida i det givna fallet berusningen verkligen enligt allmänna regler inneburit en dylik oaktsamhet, d. v. s. om gärningsmannen, insett eller bort inse, att han under ruset skulle komma att föröva gärningen med sådan sannolikhet, att han av hänsyn därtill bort avhålla sig från berusningen. I den mån detta ej är händelsen, innebär antagandet av oaktsamhetsbrott tydligen en fiktion. I varje fall straffas

2 kap. 1 §.

gärningsmannen för oaktsamt begående av förbrytelsen, för så vitt handlingen i dylik form är belagd med straff, vilket j u icke alltid är fallet. Denna ståndpunkt anträffas i den norska lagen, det tyska förslaget av 1909 och i Torps danska förslag, vilket emellertid jämväl innehåller särskilda straffbestämmelser för det fall, att förbrytelsen eljest icke är såsom oaktsam belagd med straff. — En annan utväg är att rikta (det relativt lindriga) straffet direkt mot själva berusningen, vilken alltså behandlas som ett särskilt brott, därest under ruset förövas en gärning, som i lag är belagd med straff, och om gärningsmannen på grund av sitt berusade tillstånd kommer att såsom otillräknelig undgå straff för själva gärningen. Denna ståndpunkt intages i större eller mindre omfattning av de senare tyska förslagen, det österrikiska förslaget samt det danska kommissionsförslaget. I motsats till de nu berörda uppfattningarna medgiver den gällande svenska rätten icke, a t t en förbrytelse, som begåtts av en person, som är otillräknelig på grund av ett självförvållat rus, må bedömas mildare, än om gärningsmannen varit tillräknelig vid gärningens förövande. Vår rätts ståndpunkt torde vara i god överensstämmelse med den hos oss rådande rättsuppfattningen; den omfattas jämväl av engelsk och amerikansk r ä t t . Den innebär, att man alldeles bortser från ruset och alltså fingerar tillräknelighet, varav tydligen följer, a t t gärningsmannen skall erhålla samma straff, som om han verkligen varit tillräknelig. Skälen för denna ståndpunkt äro av kriminalpolitisk art. I vårt land är ruset mycket vanligt, och antalet av de brott, som begås under inverkan därav, är synnerligen betydande. Kanske ännu större är antalet av de brottmål, i vilka den tilltalade till sin ursäkt vill göra gällande, a t t han vid gärningens begående varit berusad. Det måste då befaras, att, därest ruset bleve en av lagen erkänd ursäkt, det i ett stort antal fall av de mera omsorgsfullt planlagda förbrytelserna skulle bliva gärningsmannen angeläget att vid gärningens begående vara berusad eller åtmintone att söka åvägabringa ett sken av att han varit det, ända därhän att han på grund av ruset icke skulle

hava varit tillräknelig. Och vore rus (i vissa fall) erkänt såsom straffrihetsgrund, skulle det i många fall bliva omöjligt a t t med en för en fällande dom tillräckligt stor sannolikhet motbevisa ett sådant påstående från gärningsmannens sida, i det graden av den genom det åberopade ruset framkallade rubbningen av själsfunktionerna kan hava varit mycket svår a t t för en utomstående bedöma efteråt. För a t t icke på dylik grund nödgas låta ett betydande antal farliga förbrytare undslippa behörigt straff för sina gärningar, har man därför enligt kommissionens uppfattning, i fråga om självförvållat rus, ingen annan utväg än a t t bortse från den mer eller mindre djupt gripande förändring av medvetandet, som kan hava berott på ruset, och straffa som vanligt, till och med där man haft skäl a t t antaga, a t t gärningsmannens medvetande varit i mycket hög grad omtöcknat. Härmed vill dock kommissionen givetvis icke hava sagt, att fall icke kunna förekomma, där anledning kan finnas att betrakta det genom ruset framkallade abnorma själstillståndet såsom en förmildrande omständighet vid straffets utmätande inom den för brottet stadgade strafflatituden. Frågan om särskilda rättsverkningar för det fall, a t t självförvållat rus sammanhänger med kronisk alkoholism, har icke av kommissionen upptagits till behandling. Nämnda frågas lösning torde kräva en sådan mångfald av egenartade regler, däribland även processuella, att den bör regleras i en särskild lag. 2 §• Här ovan har framhållits, a t t mellan de fullt normala och de otillräkneliga förbrytarna finnes en mellangrupp, de förminskat tillräkneliga, vilka erfordra en särskild behandling. Detta är i allmänhet erkänt i nyare lagar och lagförslag. Dock kan anmärkas, att den gällande tyska strafflagen icke känner någon regel om särskilda rättsverkningar vid förminskad tillräknelighet; annorlunda de tyska förslagen. Börande frågan, på vad sätt den särskilda behandlingen skulle avvika från den, som de tillräkneliga förbrytarna underkastas, äro för övrigt uppfattningarna mycket delade. -— Vår strafflag

2 kap 1 §.

2 kap. 2 §.

upptager förminskad tillräknelighet såsom straffnedsättningsgrund. Stadgandet härom, 5 kap. 6 §, lyder: »Prövas någon, som brottsliggärning begått, därvid hava av kropps- eller sinnessjukdom, ålderdomssvaghet eller annan, utan egen skuld, iråkad förvirring saknat förståndets fulla bruk, ehuru han ej kan för strafflös anses efter 5 §; då må efter omständigheterna straffet nedsättas under vad i allmänhet å gärningen följa bort.» Denna ståndpunkt kan, såsom förut anmärkts, motiveras endast med utgångspunkt i vedergällningsstraffrättens krav på kvantitativ överensstämmelse mellan »skuld» och straff. En sådan ståndpunkt är för de flesta fall förfelad, därest man med preventionsteorien vill grunda straffet på samhällsfarligheten och ser dess ändamål i a t t kväva denna. Då måste särskilt undersökas, hurudan — till art och grad — en reaktion bör vara för a t t bäst nå detta mål beträffande de halvabnormas samhällsfarlighet; och det är icke säkert, att denna reaktion blir straff. Något annat kan dock icke ifrågasättas, om det halvabnorma tillståndet varit övergående, tillfälligt, och alltså icke fortvarar, då reaktionen skall äga rum. Är förbrytaren numera, så vitt utrönas kan, normal, måste uppenbarligen reaktionen till sin art vara sådan, som i allmänhet användes mot normala förbrytare, alltså straff. Detta gäller däremot icke straffets grad. Ty i detta fall måste samhällsfarligheten antagas vara mindre på grund därav att brottslingens sinnestillstånd vid handlingstillfället avvikit från hans normala tillstånd. Av det förhållande, att han i sitt halvabnorma tillstånd begått en rättsstridig intressestöring, kan man nämligen icke med samma styrka som eljest sluta därtill, att en upprepning är a t t befara. Detta särskilt p å den grund, a t t halvabnormiteten har inneburit ett tillfälligt försvagande av de från b r o t t avhållande motiv, som i allmänhet — och alltså förmodligen jämväl framdeles — finnas i denna persons själ. Redan av allmänpreventiva grunder kan dock full straffrihet icke medgivas. Men det är fullt befogat a t t medgiva även en synnerligen avsevärd straffminskning. Vid de permanenta halvabnorma tillstånden åter är förhållandet

105 så g o t t som alltid ett annat. Endast i enstaka undantagsfall torde k u n n a antagas en sådan mindre samhällsfarlighet, att straffnedsättning bör ifrågakomma. För så vitt halvabnormiteten har formen av en lindrigare imbecillitet e. d., kan tvärtom antagas, att en sådan förbrytare är mindre straffmottaglig än en normal person; att på grund härav föreskriva en ökad bestraffning, låter sig av hänsyn till rättfärdighetskänslan icke göra, men hänsyn till dylika fåll utesluter, a t t straffnedsättning skulle kunna göras obligatorisk. Mycket ofta, då individens brottslighet står i ett särskilt närmare samband med störingen av hans själsliv, t. ex. hos pyromanen, och vissa sedlighetsförbrytare, måste befaras, att brottsligheten är outrotlig, för så vitt icke den psykiska rubbningen låter sig hävas. Sålunda kan redan ett enstaka brott, som tydligt sammanhänger med den särskilda formen av abnormitet, under vissa omständigheter utvisa en kronisk brottslighet; och så gott som alltid utgör den permanenta halvabnormiteten hos en brottsling en stark anledning att misstänka, att man har a t t göra med en kronisk förbrytare. I dessa fall av permanent halvabnormitet framstår vanligt straff såsom ganska meningslöst och bör därför ersättas med en särskild skyddsåtgärd. Rörande avgränsningen av dessa fall och den behandling, som i desamma skall komma till användning, hänvisas till 8 kap. 2 § av förslaget. För de tillfällen, då sådan behandling icke kommer till användning, framgår av det föregående, a t t ganska olikartade rättsverkningar kunna vara motiverade. E t t särskiljande av de olika grupperna låter sig ej utföra i lagen. Därför kan det ej undvikas, att åt domstolen måste lämnas en betydande frihet vid straffets fastställande. Detta sker i förslaget genom att å ena sidan icke sänka strafflatitudens maximum och å andra sidan medgiva straffnedsättning ända ned till ett lindrigt bötesstraff. Den stora inbördes olikhet, som enligt det nu anförda utmärker de ifrågavarande varken otillräkneliga eller fullt tillräkneliga förbrytarna, gör det så gott som omöjligt att på ett på en gång kortfattat och tydligt sätt karakterisera gruppen. Gent emot de 14

2 kap 2 §.

106 otillräkneliga är detta dock enkelt, i det att ingenting annat behöver sägas, än att individens tillstånd icke får vara sådant, som i 1 § är stadgat. Vid uppdragandet av skillnaden gent emot de fullt tillräkneliga kan man, enligt kommissionens med utkastet överensstämmande mening, ej undvara psykologiska kännetecken. Härför talar med ännu större styrka än i 1 §:s fall de skäl, som vid densamma anförts beträffande avgränsandet av andra abnorma tillstånd än sinnessjukdom och sinnesslöhet. Av särskild betydelse är härvid, att en mängd av de själstillstånd, som innebära halvabnormitet, icke kunna hänföras under några bestämda av psykiatrien skarpt avgränsade sjukdomsbegrepp. Vår gällande strafflag använder i 5 kap. 6 § vid kännetecknandet av halvabnorma själstillstånd ej annat psykologiskt kriterium än »saknad av förståndets fulla bruk». Detta i synnerhet från psykiatriskt håll skarpt kritiserade uttryck lider, såsom av det föregående framgår, i varje fall av den brist, att det icke t a r hänsyn till en halvabnormitet, som skulle kunna anses beröra icke förståndet utan endast viljelivet \ Härutinnan har ändring vidtagits i det förberedande utkastet. Kommissionen har anslutit sig till den i detta företrädda uppfattningen och således tillerkänt här avsedd verkan icke endast åt brist i »insikten om handlingens betydelse» utan jämväl åt en defekt i »förmågan att handla efter sin vilja». I vartdera fallet måste rubbningen vara väsentlig. En helt obetydlig avvikelse från de typiska förhållandena kan ej få medföra, a t t individen i förevarande punkt behandlas såsom »icke normal». De olika formerna av halvabnormitet kunna här icke ens tillnärmelsevis uttömmande uppräknas. Till de permanenta halvabnorma tillstånden äro att hänföra, bland andra, imbecillitet i dess mindre svåra grader, efter genomgången sinnessjukdom kvarstående psykiska defekttillstånd samt de s. k. stora neuroserna (vissa former av epilepsi, hysteri m. in.). Exempel på tillfälliga hithörande tillstånd erbjuda de vid motiveringen till 1 § angivna tillfälliga tillstånd, under förutsättning att de ej förelegat i högre grad, än att 1

Hagströmer, Svensk Straffrätt I sid. 480.

107 gärningsmannens insikt om sin handlings betydelse eller hans förmåga att handla efter sin vilja kan sägas hava varit väsentligt försvagad. Till de tillfälliga tillstånd, varom här är fråga, äro j ä m v ä l att hänföra tillstånd av dvala samt av övertrötthet eller dylikt framkallade slapphets- eller upphetsningstillstånd. — Städse måste, för a t t straffnedsättning skall kunna ifrågakomma, fordras €tt samband mellan det abnorma tillståndet och den brottsliga gärningen. I annat fall kan nämligen det förra icke antagas inverka på samhällsfarlighetens grad. Såsom förutsättning för straffnedsättning vid tillfällig halvabnormitet har slutligen, i överensstämmelse med gällande rätt, föreslagits, a t t gärningsmannen utan egen skuld r å k a t i det ifrågavarande tillståndet. Den viktigaste följden av denna bestämmelse är, a t t självförvållat rus aldrig kan grunda straffnedsättning. Härutinnan står förslaget i överensstämmelse med nyare utländska strafflagar och strafflagsförslag. 3 §• Så snart en strafflag intager den ståndpunkten, att abnormitet hos förövaren av en i lagen med straff belagd gärning skall utesluta tillämpning av de vanliga bestraffningsreglerna, och detta i desto högre grad ju större avvikelsen är, blir det angeläget för lagstiftaren att söka skapa största möjliga säkerhet för att det på tillförlitligt sätt blir utrönt, huruvida hos en för brott tilltalad person abnormitet i en eller annan grad är för handen. Detta kräves redan av hänsyn till den abnorma individen själv: han får icke underkastas strängare påföljd än den, vartill hans tillstånd lagligen föranleder. Och från samhällets synpunkt bör särskilt tagas hänsyn till möjligheten, att man förbiser den verkliga beskaffenheten hos en på grund av abnormitet permanent samhällsfarlig individ. Därav blir nämligen följden, a t t han, om hans verkliga tillstånd ej heller upptäckes under straffverkställigheten, kommer -att efter dennas avslutande ånyo försättas på fri fot med därav följande fara för samhället.

2 kap. 2 §.

2 kap. 3 §.

Behovet av obligatorisk läkareundersökning av för brott tilltalade är, enligt vad allmänt torde vara erkänt, ej behörigen tillgodosett i vår gällande rätt. Enda bestämmelsen härutinnan återfinnes i ett kungl. brev den 9 mars 1826, däri förordnas, att enär en för brott tilltalad person uppgives vara eller vid gärningens begående hava varit vansinnig, och fråga om hans befriande, på sådan grund, från ansvar uppstår, domstolen, jämte noggrant iakttagande av vad i avseende å rannsakningar i brottmål, till vinnande av nödig fullständighet, är föreskrivet, skall, sedan vederbörande läkares betyg om den tilltalades sinnesbeskaffenhet blivit infordrat, överlämna detsamma tillika med rannsakningen till sundhetskollegium (numera medicinalstyrelsen), vars utlåtande i ämnet bör avvaktas, innan domstolen sitt beslut meddelar. Att sålunda låta icke psykiatriskt erfarna personers omdöme rörande den tilltalades sinnesbeskaffenhet vara avgörande för huruvida läkarundersökning skall ske, kan icke vara lämpligt. E t t stort antal fall, varibland icke blott halvabnormitet utan även de svåraste sjukdomstillstånd, särskilt i prodromstadium, kunna fullkomligt undandraga sig lekmannens uppmärksamhet och kanske först efter ingående kroppslig undersökning bestämt konstateras. Tydliga lagregler, som lämna mera bindande föreskrifter i ämnet, äro därför nödvändiga. Även om spörsmålet närmast är av n a t u r a t t tillhöra lagstiftningen om rättegångsväsendet, synes dock, med hänsyn till den nuvarande beskaffenheten av vår lagstiftning om rättegången i brottmål, nödigt a t t erforderliga bestämmelser införas i strafflagen. Detta är lämpligt även därför, att speciella föreskrifter erfordras beträffande vissa särskilda brottsarter. Ty, då det tydligen är ogörligt att underkasta varje fall av brottslighet en regelrätt observation på hospital, återstår ingen annan utväg än a t t r ä t t a sig efter brottslighetens art och i viss mån även dess grad. Undersökning synes således böra lagstadgas för de fall, som enligt erfarenheten särskilt ofta sammanhänga med abnormitet, t. ex. mord, mordbrand, som icke sker i syfte a t t bedraga försäkringsgivare, vissa sedlighetsförbrytelser m. fl. Där-

j ä m t e erinras därom, att en brottslighet av kronisk läggning särskilt ofta vilar på en grundval av (hel- eller halv-) abnormitet. Så snart det föreligger ett upprepat begående av brott av mera betydlig svårhetsgrad, bör därför jämväl en undersökning vara obligatorisk, oavsett om särskilda rättsverkningar på grund av återfall kunna ifrågakomma. I övrigt gäller visserligen om brottets svårhetsgrad, a t t en stegring därvid icke i och för sig är ägnad a t t göra abnormitet särskilt sannolik. Dock kunna de allra svåraste fallen, där det kan ifrågakomma att döma till ansvar för brott, som i lag är belagt med straffarbete på livstid, icke förmodas bliva till antalet flera, än att undersökning kan göras obligatorisk även för denna grupp. De nu anförda synpunkterna ligga till grund för stadgandena i förevarande paragraf. Utan uttrycklig bestämmelse torde det vara uppenbart, a t t psykiatrisk undersökning skall äga rum jämväl eljest, då domstolen finner anledning föreligga till tvivelsmål angående den tilltalades sinnesbeskaffenhet. Då straffarbete på livstid ej kan ifrågakomma vid försök till brott eller sådant deltagande i brott, som avses i förslagets 6 kap. 6 §, blir tydligen det i förevarande paragrafs första p u n k t intagna stadgande ej tillämpligt i dylika fall, även om det brott, som försökts eller främjats, är i lag belagt med straffarbete på livstid. Att utsträcka den obligatoriska läkarundersökningen även till dessa fall har kommissionen icke ansett vara av behovet påkallat. Det h ä r föreslagna stadgandet står med avseende å innehållet i full överensstämmelse med motsvarande stadgande i utkastets 4 kap. 3 §.

I anslutning till bestämmelserna om tillräknelighet har det förberedande utkastet i 4 kap. 7 § upptagit en bestämmelse av följande lydelse: »Har någon, för att avvärja livsfara från sig själv eller från maka, syskon eller skyldeman i rätt upp- eller nedstigande led, begått gärning, varförutan räddning ur den fara ej möjlig var; därför skall han ej till straff fällas.»

2 kap 3 §.

110 2 kap. 3 §.

De fall, vilka här avses,* förete en viss yttre likhet med åtskilliga situationer, i vilka straffrihet inträder på grund av nödfall, varom stadgas i förslagets 4 kap. 4 § (utkastets 4 kap. 11 §). I båda fallen blir gärningen straffri såsom företagen för att avvärja en hotande överhängande fara för ett annat intresse. I nödfallsstadgandet förutsattes emellertid härför, »att den skada, som hotade, skäligen kunde synas väsentligt större än den skada, som gjordes.» På grund härav kan denna bestämmelse aldrig eller så gott som aldrig bliva tillämplig, då den skada, som gjordes, bestod i tagandet av en människas liv eller i något därmed jämförligt intresseangrepp, t. ex. en förräderihandling av synnerlig betydelse. Ty det är uppenbart, att ett människoliv i alla vanliga fall icke vid domstolens prövning kan behandlas såsom mera värdefullt än visst annat människoliv; för en objektivt motiverbar värdering av intressena finnes i dessa fall ingen hållbar grund. Härav skulle dock enligt den i utkastets anförda stadgande framträdda uppfattningen icke följa, att t. ex. den, som på antytt sätt räddar sig eller anhörig ur livsfara, borde straffas för mord (dråp). Ty den begångna gärningen vore psykologiskt så starkt motiverad, att den däri liggande eftergiften åt självbevarelsedriften (faderskärleken etc.) ej kunde anses vara uttryck för en inre samhällsfarlighet av det slag, varemot man riktade sig med straff för mord eller liknande brott. Sådant straff kunde visserligen väntas bliva förebyggt genom benådning, men redan lagen borde utesluta detsamma, varför ett stadgande, sådant som det anförda, vore motiverat. Vår gällande strafflag upptager ej något stadgande, motsvarande det nu ifrågavarande, och detsamma är i allmänhet förhållandet med utländska lagar och lagförslag. E t t undantag utgör norska lagen, som i sin 44 § stadgar straffrihet, när den handlande är otillräknelig på grund av överhängande fara. Enligt kommissionens uppfattning är det synnerligen svårt a t t i förevarande avseende giva en lagbestämmelse, som varken blir för vid eller för trång. Särskilt kan tvekan uppstå om befogenheten 1

Jfr Thyrén, Principerna för en strafflagsreform I I sid. 160.

Ill att stadga obligatorisk straffrihet även för de fall, då livsfaran avvärjts genom offrande av annans eller andras liv. Kommissionen har därför i sitt förslag icke upptagit något stadgande i ämnet utan ansett lämpligare a t t för de säkerligen mycket sällsynta fall, då gärningen icke på grund av nödfallsbestämmelserna blir strafffri, överlämna frågan om straffrihet till Konungens benådningsrätt.

3 kap. Om uppsåt och oaktsamhet. För a t t en handling skall kunna anses vara uttryck för en sådan samhällsfarlighet, att den bör åtföljas av straff, d. v. s. för att den skall vara ett brott, är det icke nog, att därigenom på rättsstridigt sätt förorsakats en i strafflagens speciella del upptagen intressestöring, och att den handlande icke varit otillräknelig. Den måste vidare stå i ett särskilt närmare samband med den handlandes medvetande i handlingsögonblicket. Om han icke alls beräknat, att intressestöringen skulle kunna inträda som ett resultat av hans handling, måste resultatet mycket ofta anses vara honom i den mening ovidkommande, a t t dess inträde icke bör för honom föranleda straff. Ty, om han hade t ä n k t sig resultatet såsom en följd av handlingen är det mycket möjligt, a t t denna icke skulle hava blivit företagen. Av handlingen kan man därför icke alltid med visshet sluta till åtminstone någon mera avsevärd samhällsfarlighet i hans vilja. Måhända kan det dock sägas, a t t han bort beräkna resultatet och för den skull bort avstå från a t t handla. Om han beräknat resultatet såsom möjligt och likväl handlat, kan graden av hans genom handlingen framträdda samhällsfarlighet vara mycket olika, allt eftersom han b e t r a k t a t resultatet såsom mer eller mindre önskvärt, resp. mer eller mindre sannolikt. De spörsmål, som anknyta sig till de nu berörda olikheterna mellan olika handlingar, som kunna ha lett till inbördes fullt överensstämmande resultat, hänföra sig till bestämmandet av gränserna för begreppen »skuld», avsikt, uppsåt,, vållande (oaktsamhet), villfarelse, våda o. s. v.

2 kap* 3 §•

3 kap.

Vad nu anförts ger vid handen, a t t lagstiftaren har a t t lösa två skilda uppgifter. Till en början måste bestämmas, huru medvetandet skall vara beskaffat, för a t t brottslighet överhuvud skall kunna anses föreligga. Men vidare är det ingalunda givet, att varje med hänsyn till medvetandets beskaffenhet mot samhällets intresse stridande handling bör anses vara så farlig, att samhället bör reagera mot densamma med straff. Bland andra faktorer, som härvid komma i betraktande, märkas dels svårhetsgraden hos den intressestöring, varom är fråga, dels det mer eller mindre nära samband (uppsåt, vållande e t c ) , vari intressestöringen står till viljans beskaffenhet. Är intressestöringen till sin yttre beskaffenhet svår, ådagalägger dess förorsakande en så stor farlighet, a t t straff bör inträda, även om dess samband med den handlandes vilja är ganska löst; är åter intressestöringen objektivt lindrig, bör den föranleda straff endast om medvetandet varit med stor energi inriktat på densammas åstadkommande. — Det förhållande, a t t medvetandets beskaffenhet kan beteckna en högst olika grad av samhällsfarlighet, måste i betydande mån inverka på m å t t e t av det straff, som kan anses för en var nödigt, för a t t vidare utslag av samhällsfarlighet skola förhindras. Detta uttryckes stundom så, a t t straffet skall stå i förhållande till den brottsliges »skuld». 1 Men detta kan icke alltid beaktas inom en och samma strafflatitud. Ty denna skulle för ändamålet behöva göras så vid, a t t lagens inflytande på straffets bestämmande komme a t t alltför mycket träda tillbaka för domstolens prövning i de särskilda fallen. Fördenskull är i fråga om vissa slag av brottsliga resultat nödigt a t t uppställa flera brottsbegrepp, skilda från varandra endast genom gärningsmannens sinnesbeskaffenhet, exempelvis mord, dråp, misshandel med dödlig utgång, vårdslöst dödande. Det slutliga genomförandet av lagens nu angivna uppgifter kan tydligen endast ske genom bestämmelser i den speciella delen. Men den allmänna delen måste till underlättande härav dels be1

T. ex. schweiziska förslaget 1 § 1 st.

1918 art. 60, jfr föreliggande förslag 9 kap.

stämma den yttersta gränsen för brottslig samhällsfarlighet; dels j ä m v ä l utforma de begrepp, genom vilka olika grader av sinnelagets samhällsfarlighet finna uttryck. — Om dessa spörsmål innehåller vår gällande strafflag inga närmare bestämmelser. Det enda stadgande i lagens allmänna del, som berör förevarande ämne, är 5 kap. 12 §, där en antydan gives, huru straffbarhetens yttergräns skall bestämmas. Denna lagens ståndpunkt är fullt förklarlig i betraktande av den oklarhet, som vid tiden för lagens tillkomst inom vetenskapen rådde beträffande särskilt uppsåtsbegreppets omfattning och innehåll. Såsom upplysande härutinnan må anföras, a t t lagkommittén och lagberedningen, vilka båda i sina förslag till straff balk upptogo ett särskilt kapitel med rubrik »Om vållande», 1 ansågo sig icke böra söka bestämma gränsen mellan uppsåt och oaktsamhet närmare än genom stadgandet: »Om brott skett med uppsåt, eller av vållande genom vårdslöshet, oförsiktighet eller försummelse; skall av omständigheterna bedömas.» Men att ett dylikt stadgande icke skulle kunna vara av någon egentlig betydelse för rättsskipningen, torde vara uppenbart. Genom det stora intresse, som den moderna straffrättsvetenskapen ägnat hithörande spörsmål, hava emellertid begreppen uppsåt, oaktsamhet och villfarelse blivit så allsidigt belysta och ingående analyserade, a t t ämnet måste -anses moget för en mer omfattande behandling än förr inom lagstiftningen. 2 Och att en fullständigare behandling inom lagstiftningen av nämnda spörsmål måste vara till gagn för rättsskipningen, ligger i öppen dag. Det rör sig j u här om några av straffrättens viktigaste och mest omfattande frågor, vilka äro av grundläggande betydelse för straffrättens användande i de särskilda fallen. Med rätta har framhållits, 3 hurusom varje inskränkning eller utsträckning av särskilt begreppen uppsåt och oaktsamhet är avgörande för många människors öde vid bedömandet av de mest olikartade 1

I båda försl. 4 kap. Jfr motiveringen till 1909 års tyska förslag sid. 198. 3 Hippel i Vergleichende Darstellung des deutschen und ausländischen Rechts, Allgemeiner Teil. Band I I I sid. 373. 2

3 kap

114 3 kap.

förbrytelser. I insikt härom har också inom det moderna lagstiftningsarbetet förevarande ämne upptagits till behandling i vida större utsträckning än inom den äldre strafflagstiftningen, och till denna ståndpunkt har även kommissionen i likhet med utkastet anslutit sig. De olika skuldgrader, vilkas förekomst blir avgörande för frågan, huruvida en handling är brottslig och eventuellt utgör ett svårare eller ett lindrigare brott, äro enligt den gällande rätten såväl hos oss som utomlands i allmänhet endast två: uppsåt och oaktsamhet. Såsom i det följande skall visas, betecknar gränsen dem emellan ofta endast en gradskillnad; dess uppdragande är understundom förenat med synnerliga svårigheter och i somliga fall icke möjligt utan en viss godtycklighet. Med utgångspunkt härifrån har man inom vetenskapen emellan de båda ovannämnda formerna uppställt en tredje skuldgrad, vilken är avsedd att omfatta de lindrigare uppsåtsfallen och de svårare oaktsamhetsfallen. En sådan anordning gör tydligtvis lagstiftarens uppgift mycket svårare; det gäller nämligen uppdragandet av två gränser i stället för endast en. Vid rättsskipningen kommer väl i varje särskilt fall uppgiften icke a t t bliva svårare än förut; ty beträffande en viss gärning torde det alltid vara möjligt a t t utan närmare undersökning utesluta en av skuldgraderna, så a t t domstolen endast har att träffa sitt val mellan de två återstående. De svårigheter, domstolen enligt detta system skulle få att övervinna; bleve emellertid av ungefär samma art som de, vilka nu ofta förekomma vid valet mellan uppsåt och vållande, och det förefaller icke antagligt, att dessa svårigheter skulle bliva vare sig sällsyntare eller avsevärt lättare att övervinna. Kommissionen har därför i likhet med det förberedande utkastet och för övrigt nästan alla de utländska förslagen bibehållit skuldbegreppets delning enbart i uppsåt och oaktsamhet. 1 §• På här ovan anförda grunder skola vissa intressestöringar anses brottsliga, vare sig de åstadkommits uppsåtligen eller oaktsamt,

:i5 under det att andra för brottslighet fordra uppsåt hos den.handlande. Huruvida det ena eller det andra av dessa alternativ skall gälla, kan först i lagens speciella del avgöras. Och vår nuvarande strafflag innehåller därför ej heller någon allmän bestämmelse rörande denna fråga. I den mån de särskilda straffbuden icke uttryckligen u t t a l a t sig i ämnet, såsom synnerligen ofta är fallet, blir det därför en tolkningsfråga, huruvida ett straffbud omfattar jämväl oaktsamma handlingar. I allmänhet torde detta icke vara fallet, men frågans lösning kan understundom bereda betydande svårigheter. Dessa skulle kunna undanröjas genom att i varje särskilt straffbud upptaga spörsmålet till uttrycklig behandling. Härav skulle emellertid ofta föranledas en stor tyngd i formuleringen. Och denna är onödig, ty, då de alternativ, mellan vilka man har att välja, endast äro två, kan en stor lättnad enkelt nog erhållas genom a t t i den allmänna delen föreskriva, att det ena alternativet skall lända till efterrättelse, så snart ej annat är stadgat i den speciella delen. Härigenom befrias visserligen icke lagstiftaren från att lösa spörsmålet, men han befrias beträffande ett stort antal av de särskilda lagrummen från a t t låta lösningen uttryckligen framträda i dessas text. Detta är grunden till den i förevarande paragrafs första stycke intagna bestämmelsen, vilken motsvarar det förberedande utkastets 6 kap. 1 §. E t t stadgande i strafflagen, varigenom viss gärning belägges med straff, skall tillämpas endast då gärningen begås uppsåtligen, för så. vitt icke sådant fall föreligger, som i 3 § sägs, d. v. s. för så vitt icke i lagen finnes särskilt angivet, a t t gärningen straffas, även då den begås av oaktsamhet. Såsom avfattningen av förevarande bestämmelse ger vid handen, avser densamma omedelbart endast straffbud, som ha sin plats i själva strafflagen. Inom specialstraffrätten är det ofta för frågan om en handlings brottslighet utan någon betydelse, huruvida den begåtts uppsåtligen eller av oaktsamhet. Detta framgår understundom av hithörande straffbuds formulering. I den mån så ej är fallet, är det en särskild uppgift för tolkningen a t t för varje särskilt straffbud avgöra, om det avser endast uppsåtliga eller därjämte

3 kap 1 §.

116 3 kap. 1 §.

oaktsamma handlingar. I vad sålunda gäller, avser det nu föreslagna stadgandet icke att göra någon ändring. Huruvida en gärning begåtts uppsåtligen eller icke, är enligt det föregående ofta av synnerlig betydelse. I förevarande kapitel möter följaktligen det spörsmålet, huruvida och på vad sätt lagen skall taga ställning till innebörden av själva begreppet uppsåt. Det är klart, att lagstiftaren icke kan angiva, huruvida en viss gärning skall vara straffbar endast i uppsåt, och bestämma straffet för uppsåtligt brott, utan att han utgår från en viss uppfattning av vilka fall, som komma att omfattas av ifrågavarande bestämmelser. Därmed är dock icke sagt, att begreppets innebörd måste fullständigt fixeras i lagtexten. Såsom utgångspunkt för begreppets klargörande kunde tagas en sådan i utländska lagförslag förekommande bestämning, som att en gärning för att vara uppsåtlig skall vara företagen »med vilja»; den jämväl använda formuleringen »med vett och vilja» synes till innebörden knappast avvika från den förra, då en person svårligen kan »vilja» ett resultat, som han icke »vet». 1 Dylika definitioner äro emellertid utsatta för den anmärkning, att deras 1

De flesta nyare strafflagsförslag definiera begreppet uppsåt. I det österrikiska förslaget 1912, § 6, definieras detta begrepp så, att uppsåtligt handlar den, som vill åstadkomma den skada eller fara, vars åstadkommande utgör grund för straffbarheten, samt den, som samtycker till att åstadkomma sådan skada eller fara. Det schweiziska förslaget 1918, art. 16, definierar uppsåt såsom gärningens utförande med vett och vilja. I det tyska förslaget 1919, § 11, har uppsåtsbegreppet bestämts på följande sätt: Uppsåtligt handlar den, som med vett och vilja förverkligar den straffbara handlingens gärningsinnehåll eller visserligen endast håller förverkligandet för möjligt, men likväl, i händelse av förverkligande, gillar detsamma. Därjämte tillägges, att den handlar icke uppsåtligt, som oriktigt antager ett faktiskt förhållande, vilket efter offentlig eller privat rätt skulle utesluta rättsstridigheten. Och enligt Torps förslag, § 20, föreligger uppsåt, när gärningsmannen med sin handling vill åstadkomma, vad som enligt lagen kräves för förbrytelsen, eller anser dennas inträde såsom en nödvändig eller övervägande sannolik följd av gärningen, samt, när han väl endast anser förbrytelsens inträde vara möjligt, men skulle hava handlat, även om han ansett det vara säkert. Däremot upptager varken den norska lagen eller det danska kommissionsförslaget någon definition på uppsåt.

117 innebörd icke är klar, eftersom innebörden av begreppet vilja ingalunda är oomtvistad. I varje fall giva de svårligen åt rättstillämpningen någon närmare ledning, än den som skulle ligga blott och bart i ordet uppsåt. Enligt kommissionens mening torde det icke vara möjligt att giva en på en gång kort och uttömmande bestämning av begreppet uppsåt. För a t t fylla behöriga anspråk på fullständighet måste en dylik definition beskriva de olika formerna av uppsåt och följaktligen bliva synnerligen bred och omständlig. En sådan definition torde emellertid för lagens tillämpning icke vara nödvändig. I många punkter är nämligen uppsåtets innebörd icke föremål för något som helst tvivel. Därför torde det riktiga tillvägagångssättet vara att förutsätta uppsåtsbegreppets allmänt erkända innehåll såsom givet och a t t till reglering genom uttryckliga bestämmelser upptaga endast de sidor av begreppet, om vilka delade meningar eljes kunna befaras komma att göra sig gällande. — Denna ståndpunkt har jämväl kommit till uttryck i det förberedande utkastet; detta lämnar sålunda icke någon definition av uppsåt, men har dels i 6 kap. 2 § angivit, huru gränsen mellan uppsåt och oaktsamhet är att bestämma, dels i 6 kap. 5 § genom reglering av vissa spörsmål angående villfarelse bidragit till uppsåtsbegreppets bestämmande. Föreliggande förslag står härutinnan i full överensstämmelse med utkastet. För att uppsåt till ett visst brott skall föreligga, fordras — i allmänhet talat — a t t gärningsmannen på visst sätt t ä n k t sig det sedermera verkligen inträdda och i den ifrågavarande straffbestämmelsen avsedda skadliga eller farliga resultatet skola inträffa eller åtminstone kunna komina a t t inträffa såsom en följd av hans handling. Det är dock ej nog, att på sådant sätt själva resultatet omfattats av hans medvetande i handlingsögonblicket. För a t t en samhällsfarlighet hos hans vilja skall kunna anses förverkligad på ett sätt och i sådan svårhetsgrad, varom vid uppsåt är fråga, måste ytterligare fordras, att den närmare beskaffenheten av det orsaksförlopp, som i verkligheten lett till resultatet, icke allt för mycket skilt sig från beskaffenheten av det förlopp, som den handlande

3 kap. T §.

t ä n k t sig skola igångsättas genom hans handling. Som exempel kan följande anföras. En person avlossar i uppsåt a t t döda ett skott mot en annan, som befinner sig i en med stark fart framförd automobil; skottet förfelar sitt mål men träffar i stället föraren, som såras och på grund härav förlorar herraväldet över automobilen; denna lämnar vägbanan och förolyckas mot ett vid sidan därav befintligt hinder, därvid passageraren dödas. Skottet har obestridligen förorsakat hans därmed önskade död men icke på ett sådant sätt, att straff för fullbordat uppsåtligt dödande vore på sin plats. Härom torde enighet råda inom den moderna straffrätten. På grund av vad sålunda anförts, och då ett exakt uttryck i lagform för ifrågavarande grundsats vore mycket svårt att finna, har förslaget ej uttalat sig om denna fråga. Bortsett alltså från detta spörsmål om den väg, på vilken en av brottslingen förutsedd verkan av hans handling kommer till stånd, kräver uppsåtsbegreppet en närmare fixering på två skilda områden. ~~~Dels gäller det a t t utreda förhållandet mellan brottslingens medvetande vid handlingens företagande och det resultat (den skada eller fara), som framgått såsom följd av hans handlande. De tvivelsmål av praktisk betydelse, som härvid uppkomma och vilka samtliga kunna sägas avse begreppet »eventuellt uppsåt», hänföra sig till gränsen mellan uppsåt och oaktsamhet. De upptagas till behandling i 2 § av förevarande kapitel. Dels är det i viss utsträckning icke nog med att den handlande har t ä n k t sig resultatet såsom ett rent yttre faktum, utan han kan oftast göras ansvarig för uppsåtligt framkallande därav endast under den ytterligare förutsättning, att han insett dess för samhället skadliga beskaffenhet såsom utgörande en intressestöring av rättsstridig art. Har den handlande uppfattat resultatet på detta med verkligheten överensstämmande sätt, är det ofta uppenbart, att han måste framstå såsom betydligt mera samhällsfarlig, än om han tänkt sig resultatet såsom rättsenligt eller för samhället likgiltigt. Och endast den ifrågavarande större samhällsfarligheten är ägnad a t t föranleda straff för uppsåtligt brott. Huruvida ett sådant oriktigt bedömande av ett resultat, som den hand-

119 lande föreställer sig skola inträda på grund av handlingen, skall medföra bortfallandet av uppsåtlig brottslighet enligt visst lagrum, är emellertid icke alltid klart. Av synnerlig vikt blir härvid att göra skillnad mellan faktiska och rättsliga egenskaper hos resultatet. I själva uppsåtsbegreppets n a t u r ligger, att gärningsmannen, för •att kunna anses hava uppsåtligen begått ett brott, måste hava ägt kännedom om de moment i det ifrågavarande brottets förutsättningar, som äro av rent faktisk natur, såsom angreppsobjektets beskaffenhet, tids- och åldersbestämningar m. m. Sålunda kan det ej bliva fråga om uppsåtligt dödande av människa i det fall, att någon under en jakt skjuter på ett föremål, som han tror vara ett djur men som är en människa, och denna dödas. Om sabbatstid enligt lag skall räknas mellan klockan sex om morgonen och nio om aftonen, kan den, som klockan halv nio företog en såsom sabbatsbrott betecknad handling, icke anses hava gjort sig skyldig till uppsåtligt sabbatsbrott, om han t r o t t a t t klockan var över nio. En person, som ställt en velociped i ett förvaringsstall och senare i brådska vid avfärden tar en annan velociped, som han emellertid omedelbart efter upptäckten av misstaget upphör att begagna och återställer, kan icke anses hava gjort sig uppsåtligen skyldig till vare sig tillgreppsbrott eller olovligt brukande av annans egendom. Att märka är, att misstag om en faktisk omständighet leder till den uppsåtliga brottslighetens bortfallande endast om den nu ifrågavarande omständigheten enligt lag är av avgörande betydelse för brottets existens. A, som vill olovligen bruka en B tillhörig velociped, men som av misstag kommer att begagna en, som äges av C, straffas trots misstaget för olovligt brukande^ Tillgriper någon falska pärlor i den tro, att de äro äkta, så utesluter denna hans tro ej, att tillgreppet bestraffas såsom uppsåtligt. Huruvida den handlande, såsom nu antagits, tror, att ett för brottet nödvändigt faktum saknas, eller om han tror, att ett faktum föreligger, som enligt lag skulle göra handlingen tillåtlig, är i förevarande sammanhang likgiltigt. Har sålunda gärningsmannen til

3 kap 1 §.

3 kap. 1 §.

"i

ett misshandelsbrott med orätt antagit ett faktiskt förhållande, so nu därest det förelegat, skulle skapat en befogenhet a t t handla i nödvärn, kan han icke anses hava handlat uppsåtligen. Han h a r t. ex., sedan en person tilldelat en annan flera till utseendet farliga slag, angripit den förre för att rädda den senare undan fortsatt misshandel utan att känna till, att det var fråga om en boxningsövning, till vilken båda de deltagande lämnat sitt fulla samtycke, och som därför ej överskridit gränsen för det tillåtna. Eller man angriper våldsamt en person, som håller på a t t fasttaga en annan, för a t t befria denne utan att veta, a t t den förre är en detektivkonstapel och den senare en farlig brottsling, som skall anhållas. Beträffande den betydelse, som, enligt vad nu anförts, gärningsmannens uppfattning om faktiska förhållanden har för antagande av uppsåtlig brottslighet, råder i det stora hela full enighet inom såväl litteratur som lagstiftning. En handling, som företages under inflytande av sådant misstag, varom nu varit fråga, uttrycker icke den grad av samhällsfarlighet, som vid uppsåtliga brott bör förutsättas. Betydligt mera osäker är lösningen, om den handlande misstagit sig angående något spörsmål av rättslig natur, vilket är av betydelse för ett visst slags brott. Dylika misstag äro av inbördes mycket olika art och betydelse. Man måste sålunda skilja på misstag om strafflagens innehåll och rättsliga misstag, som avse privaträttsliga eller förvaltningsrättsliga regler. De senare måste bedömas olika i olika fall. Åtskilliga brott äro av den beskaffenhet, a t t lagen med det för dem utsatta straffet vill träffa kränkning av vissa noga u t m ä r k t a rättsförhållanden eller slag av rättsförhållanden. E t t dylikt brott kan ej uppsåtligen begås av en person, som utgår ifrån den oriktiga föreställningen, att i det givna fallet något sådant rättsförhållande icke föreligger. Ur synpunkten av samhällsfarlighet består, vid åtal för äktenskapsbrott, ingen väsentlig olikhet mellan å ena sidan de faktiska misstag, som begåtts av den gärningsman, vilken tror att hans maka avlidit, eller av den, som efter a t t hava inför rätta framställt ett lagligen grundat yrkande om u p p -

121 lösning av sitt äktenskap tror a t t domstolen bifallit detsamma, medan domstolen i själva verket förklarat sig skola meddela dom vid ett följande rättegångstillfälle — och å andra sidan det utpräglat rättsliga misstaget hos den, som icke anser sig vara gift efter det han i en utländsk stat har erhållet en dom på upplösning av sitt äktenskap, vilken dom emellertid här i riket icke äger laga verkan, så a t t äktenskapet fortfarande anses bestå. Ingen av dessa personer kan straffas för uppsåtligt äktenskapsbrott. Olovlig j a k t såsom uppsåtligt brott förövas icke av den, som enligt avtal för viss tid haft rättighet att jaga på annans mark, och som efter utgången av denna tid oriktigt antager, att hans j a k t r ä t t , som icke blivit uppsagd, på grund därav (jämlikt nyttjanderättslagen 2 kap. 2 § 2 st. eller en motsvarande grundsats) alltjämt består. Den, som felaktigt tror, att en viss för fullbordande av gåva företagen traditionsakt varit för ändamålet tillfyllest, och som i förlitande härpå egenmäktigt sätter sig i besittning av en sak, vilken förblivit i den tilltänkte givarens innehav, gör sig icke skyldig till uppsåtligt tillgreppsbrott, även om löftet blivit återkallat. Ansvar därför a t t man uppsåtligen »säljer tvem ett» kan icke ådömas den, som på grund av felaktig uppfattning om civilrättens regler angående betingelserna för ett giltigt avtal t r o t t ; att den första försäljningen icke haft laga verkan. Motsvarande gäller beträffande brott, som innebära missbruk av någon särskild förtroendeställning, t. ex. av en rättegångsfullmäktigs eller en ämbetsmans ställning. Trolöshet mot huvudman och ämbetsbrott kunna följaktligen icke begås av den, som på grund av rättsvillfarelse tror, att hans skyldigheter på grund av avtal om sysslomannaskap eller på grund av anställning i statens tjänst redan upphört. Att villfarelser av nu angiven art, vilka i den straffrättsliga doktrinen betecknas såsom »oegentliga rättsvillfarelser», böra likställas med faktiska villfarelser och alltså utesluta uppsåt, är allmänt erkänt och understundom i lagstiftningen uttryckligen föreskrivet. Naturligtvis skola domstolarna vid tillämpningen härav icke taga för gott varje påstående av en tilltalad, att han handlat under inflytande av en dylik villfarelse. 16

3 kap 1 §.

122 3 kap. 1 §.

Många sådana invändningar torde vara av den beskaffenhet, att de utan vidare kunna lämnas utan avseende. Det förberedande utkastet upptager i 6 kap. 5 § 2 st. följande stadgande angående senast angivna art av rättsvillfarelse: »Brott, som innefattar kränkning av allmän eller enskild rättighet, skall, där ej annorledes stadgat är, icke anses som uppsåtligen begånget, om gärningsmannen, på grund av okunnighet om lag eller eljest, icke visste av den kränkta rättigheten.» Kommissionen, som enligt det föregående ansluter sig till den sålunda uttryckta uppfattningen, har emellertid icke funnit nödigt att låta densamma omedelbart framträda i lagtexten genom något särskilt stadgande. Det har nämligen ansetts erforderligt, att i 2 § 2 st. reglera verkningarna av, a t t gärningsmannen är »oviss om förefintligheten av rättighet, som kränkes genom gärningen». Då vid sådan ovisshet uppsåtligt brott skall anses föreligga endast under den ytterligare förutsättning, som i paragrafen au gives, är det utan särskilt stadgande klart, att, om gärningsmannen utan ovisshet hyser en uppfattning, a t t någon sådan rättighet icke föreligger, han icke kan göra sig skyldig till uppsåtligt brott. Från de nu berörda oegentliga rättsvillfarelserna måste skiljas andra rättsliga misstag, som äro av den innebörd, att den handlande, med full insikt om resultatets faktiska beskaffenhet, icke insett, att det inneburit ett sådant angrepp på ett samhällsskyddat intresse, att det fördenskull är förbjudet, rättsstridigt. En dylik villfarelse kan bero därpå, a t t gärningsmannen oriktigt trott, a t t handlingen överhuvud icke var förbjuden. Den, som åtalats t. ex. för ocker, kände icke till, a t t det är förbjudet att använda sig av annans nödställda belägenhet för att vid penningförsträckning betinga sig oskäliga förmåner. Eller ock kan gärningsmannen hava vetat, att handlingen var förbjuden, men t r o t t a t t förbudet icke var tilllämpligt på det föreliggande fallet. Denna hans tro kan bero antingen därpå, att han oriktigt uppfattat de särskilda betingelserna för ett rättsbuds användning, t. ex. missförstått innebörden av begreppet urkund eller olovlig jakt, eller ock därpå, a t t han oriktigt

antagit ett förhållande, som upphäver handlingens rättsstridighet, t. ex. missuppfattat utsträckningen av en r ä t t till självtäkt eller a t t giva aga eller av nöd eller nödvärnsrätten. Den, som ertappas under ett inbrott i uppsåt att stjäla och göres till föremål för ett angrepp, kan möjligen tro, att ett sådant angrepp är obefogat eller i varje fall mera våldsamt än som var tillåtet, och antager kanske därför, att han äger r ä t t till nödvärn mot detta angrepp å hans person. Enligt den hittills övervägande uppfattningen ingår medvetande om rättsstridigheten ej såsom beståndsdel i uppsåtsbegreppet. Egentlig rättsvillfarelse angående rättsstridigheten (och till följd därav angående straffbarheten) utesluter således icke uppsåt. Denna ståndp u n k t intages för vanliga fall allmänt i utländsk r ä t t och de utländska strafflagsförslagen. 1 Inom den moderna straffrättsvetenskapen har emellertid av åtskilliga författare hävdats, att medvetande om rättsstridigheten måste betraktas såsom en del av uppsåtsbegreppet. För denna ståndpunkt kunna helt visst åtskilliga grunder anföras. Motsättningen mellan det fall, då man med vett och vilja trotsar rätten, och det, då man utan att veta och vilja det råkar i kollision med densamma, kan onekligen vara synnerligen genomgripande. Emellertid resa sig särskilt ur kriminalpolitisk synpunkt betänkligheter mot att villfarelse om rättsstridigheten utan vidare skall utesluta uppsåt och därmed i de flesta fall även straffbarhet. I flertalet fall, varom här är fråga, torde vederbörande haft skäl att tveka om handlingens rättsenlighet. För dessa fall innebär tydligen den omständigheten, att uppsåt ej uteslutes av okunnighet om rättsstridigheten, ett kraftigt skäl för honom a t t se sig för, innan han handlar. Skulle för uppsåt fordras medvetande om rätts-

1 Till densamma hava sålunda anslutit sig de officiella tyska förslagen, de österrikiska och schweiziska förslagen samt de danska förslagen. En avvikande ståndpunkt intager det tj-ska motförslaget, i vars 23 § stadgas, att, om gärningsmannen anser sig berättigad att företaga handlingen, så föreligger icke uppsåt och oaktsamhet endast för så vitt villfarelsen beror på oaktsamhet.

3 kap l §.

124 3 kap. 1 §•

stridigheten, förefunnes ej något dylikt skäl, utan skulle det tvärtom kunna tänkas vara fördelaktigt för vederbörande a t t hålla sig i okunnighet om rättens bud. Härtill kommer, att det ofta måste bliva svårt, för a t t icke säga omöjligt, att bevisa oriktigheten eller osannolikheten av ett utav gärningsmannen framställt påstående, att han t r o t t handlingen vara rättsenlig. Den straffrihet, som härigenom skulle ernås, vore utan tvivel i hög grad ägnad a t t lamslå straffrätten och försvaga straffbudets allmänpreventiva verkningar. Gällande rätts ståndpunkt till förevarande spörsmål har icke kommit till uttryck i någon särskild bestämmelse. Detta innebär visserligen icke obetingat, att enligt vår r ä t t den s. k. egentliga rättsvillfarelsen av ifrågavarande art ej skulle kunna medföra straffrihet. Lagen gör nämligen icke anspråk på att uttömmande angiva alla de grunder, som utesluta brottslighet (jfr t. ex. nödfall), och det är således på denna p u n k t överlämnat åt rättsskipningen att i varje fall avgöra, huruvida straffrihet skulle kunna inträda. Kommissionen har, i likhet med det förberedande utkastet, funnit riktigast, att lagen fortfarande iakttager tystnad om detta spörsmål. Enligt gällande r ä t t torde i alla vanliga fall en övervägande betydelse böra tillerkännas de skäl, som tala emot att låta sådan rättsvillfarelse medföra befrielse från straff för uppsåtligt brott. Och denna mening är även enligt kommissionens uppfattning den riktiga. Att detta är förslagets ståndpunkt torde med tillräcklig tydlighet framgå därav, a t t osäkerhet om handlingens rättsstridighet icke berörts i det i 2 § 2 st. behandlade sammanhanget. Ovan har anförts, a t t den sålunda intagna ståndpunkten för vanliga fall är allmänt omfattad. Emellertid finner man, a t t utländska lagar och förslag understundom, även i fall, då uppsåtlig brottslighet skall anses föreligga, medgiva straffnedsättning på grund av rättsvillfarelse och, där denna är ursäktlig, även straffrihet. x Enligt 1

Norska strafflagen § 57, tyska förslaget 1919 § 12, schweiziska förslaget 1918 art. 18, danska kommissionsförslaget § 4 1 , Torps förslag § 78 mom. 3.

125 svensk r ä t t är vid lagens tystnad straffnedsättning utesluten. Ej 3 kap heller häri gör förslaget ändring; det överensstämmer i denna del 1 §. med det förberedande utkastet. De ovan mot straffrihet anförda kriminalpolitiska skälen synas kommissionen äga avgörande betydelse även emot straffnedsättning. I enstaka särskilt ömmande fall lärer Konungens benådningsrätt kunna komma till användning. Intager man den nu angivna ståndpunkten beträffande okunnighet om rättsstridigheten, är det icke svårt a t t komma till rätta med det slag av rättsvillfarelse, som föreligger, då en gärningsman väl inser, att han handlar rättsstridigt, men oriktigt tror, att gärningen icke är belagd med straff. Härvid är han givetvis att anse såsom mindre oförvitlig än i de närmast föregående fallen kunnat vara händelsen. Också är det en allmänt gängse åsikt, att detta slag av rättsvillfarelse icke utesluter uppsåt. Hans okunnighet om straffbudet kan naturligen vara ett uttryck för en konsekvent likgiltighet för samhällsviljan och för lag och r ä t t i allmänhet. Men den kan också vara ursäktlig och kanske i enstaka fall mycket rimlig. Straffbarheten kan sålunda hava införts genom en nyligen vidtagen lagändring, eller den kan grundas på en ändrad uppfattning i rättspraxis av ett lagrum, som under lång tid allmänt tolkats på sådant sätt, att det icke skulle omfatta den ifrågavarande handlingen; gärningsmannens okunnighet kan framstå såsom helt naturlig, enär han är utlänning och knappast haft tid att sätta sig in i den inhemska rättens ställning. I alla dessa och många liknande fall saknas hos gärningsmannen den särskilda samhällsfarlighet, som ligger i veterlig olydnad mot en av samhället med straff sanktionerad rättsregel. Härav får dock icke slutas, a t t han på grund av sin villfarelse bör undgå straff (för uppsåtligt brott). Ty för det första kan ju, så snart han avvetat handlingens rättsstridighet, en betydande samhällsfarlighet hava kommit till uttryck genom handlingen. Och vidare tala viktiga kriminalpolitiska skäl mot att låta brottsligheten bortfalla. Det är här fråga om inre fakta, som icke äro åtkomliga för direkt bevisning. Enligt straffprocesséns grund-

3 kap. 1 §.

satser är en för brott tilltalad person fritagen från krav på bevisning om a t t han icke är skyldig till det åtalade brottet. Det skulle alltså ankomma på åklagaren a t t motbevisa den tilltalades påstående, a t t han icke känt till det av honom överträdda straffbudet. Detta måste ofta misslyckas, och resultatet av en sådan för varje tilltalad mycket närliggande invändning skulle alltså bliva straffrihet för så vitt angår uppsåtligt brott. Även om man naturligtvis icke behövde taga någon som helst hänsyn till rent orimliga påståenden av denna art — sådana som avsåge vanligt förekommande svåra brott — är det tydligt, att slutet alltför ofta måste bliva frikännande i fråga om handlingar, vilkas brottslighet icke är för alla uppenbar; en stor del av straffbestämmelserna angående lindrigare former av oredlighet skulle t. ex. helt visst bliva ganska ineffektiva. För övrigt skulle verkningarna av dessa rättsvillfarelser icke blott i ett betydande antal fall bliva frikännande från varje ansvar, utan de torde i ett ännu större antal fall komma att framträda såsom straffnedsättning, nämligen på det sätt, att gärningsmannen skulle påstå sig ha uppfattat strafflagen så, att den åtalade handlingen borde höra under ett mildare straffbud än det rätteligen tillämpliga. Följdriktigt skulle man då icke kunna ådöma honom straff (för uppsåtligt brott) annat än efter den paragraf, som han t r o t t sig överträda. Gränserna mellan olika strafflagsparagrafer kunna i detaljerna ofta icke göras skarpare, än a t t dylika fall måste bliva mycket vanliga. Allt som allt skulle alltför ofta strafflagens bud kunna bringas att stanna på papperet. Det lärer därför vara nödvändigt a t t frånkänna gärningsmannens okunnighet (och följaktligen även tvivel) om gärningens straffbarhet förmåga a t t utesluta tillämpligheten av bestämmelserna om uppsåtligt brott. En annan sak är, a t t hans misstag i åtskilliga fall torde böra inverka på straffmätningen såsom en förmildrande omständighet. — Det anförda gäller närmast handlingar, som i och för sig, bortsett från spörsmålet om straffbarhet, måste anses samhällsfarliga, d. v. s. främst dem, som behandlas i allmänna strafflagen; beträffande ordningsförseelser och med dem jämförliga handlingar kunna möj-

ligen rättstillämpning och lagstiftning hava att intaga en annan ståndpunkt. 1 Den sålunda motiverade ståndpunkten är, även i saknad av särskilt lagbud, den gällande svenska r ä t t e n s ; 2 någon ändring i dennas innehåll bör alltså icke ifrågakomma. Ehuru vår rättspraxis icke lärer hava visat benägenhet att på grund av okunnighet om straffbarheten låta ett uppsåtligt brott bliva straffritt eller bestraffat såsom oaktsamt, synes det dock vara riktigast, att förslagets ståndp u n k t härutinnan finner uttryck i lagtexten; detta har skett genom bestämmelsen i andra stycket av förevarande paragraf. Av avfattningen framgår, a t t okunnigheten är lika betydelselös, vare sig den gäller existensen av en viss straffbestämmelse eller densammas tillämplighet på det särskilda saksammanhang, som i ett visst brottmål föreligger till bedömande (bortsett från oegentlig rättsvillfarelse). — Förslaget har ej ansett nödigt att särskilt behandla motsvarande spörsmål för oaktsamhetsbrott. Därav, a t t det im ifrågavarande stadgandet endast berör uppsåt, får uppenbarligen icke dragas den slutsatsen, att okunnighet om att en gärning är belagd med oaktsamhetsstraff skulle kunna medföra, att oaktsamt begående av gärningen bleve straffritt. I dylikt fall kommer naturligen oaktsamhetsstraffet till användning. 2 §.

Skillnaden mellan oaktsamhet och uppsåt grundar sig enligt det föregående på ett olika förhållande mellan gärningsmannens med1

Jfr Nytt juridiskt arkiv 1916 sid. 415. Vissa avvikelser från den angivna grundsatsen hava under senare år förekommit vid tillämpning av ansvarsbestämmelser i s. k. kristidsförfattningar. Då, mycket kort tid efter utfärdandet av en sådan författning, en däri med straff belagd gärning blivit begången och den handlande fördenskull ansetts hava varit på ett ursäktligt sätt okunnig om det av honom överträdda förbudet, har han ofta frikänts från ansvar. Detta har varit motiverat av dessa förhållandens exceptionella beskaffenhet. Under normala tider böra naturligtvis författningar av straff rättsligt innehåll ej träda i kraft förrän så lång tid förflutit från kungörandet, att okunnighet om innehållet på ifrågavarande grund ej lätteligen kan vara ursäktlig. 2

3 kap. 2 §.

vetande i handlingsögonblicket och den verkan, varav enligt lag gärningens straffbarhet beror. Förevarande paragraf är ägnad åt denna svårlösta fråga, därvid i första stycket handlingens verkan betraktas med hänsyn till sin rent yttre beskaffenhet såsom orsaksbestämd genom handlingen, och i andra stycket med hänsyn till särskilda faktiska eller rättsliga egenskaper, som äro en förutsättning för dess samhällsfarlighet. Ehuru i båda fallen enahanda grundsatser böra komma till tillämpning, torde framställningen i tydlighet och klarhet vinna därpå, att de behandlas var för sig. Att den verkan, som en handling medför, och som är omförmäld i någon av bestämmelserna i strafflagens speciella del, bör anses som uppsåtligen åstadkommen av gärningsmannen, är i många fall höjt över allt tvivel. Det är sålunda tydligt, att, om handlingen företagits just for att åvägabringa en viss skadlig verkan och detta lyckas, denna verkan måste anses uppsåtligen åstadkommen. Man talar härvid om en verkan, som utgjort handlingens syfte. T. ex. en människas död, när detta för att tillfredsställa gärningsmannens hämndlystnad, svartsjuka e. d. utgjort själva målet för handlingen. Om en handling företages i förhoppning a t t uppnå flera verkningar samtidigt, måste var och en av dem sägas vara åsyftad, för så vitt bortfallande av utsikten till att uppnå densamma skulle hava kommit gärningsmannen att avstå från hela handlingens företagande. Lika bestämt som åsyftade verkningar måste till uppsåtets område hänföras jämväl en verkan, som visserligen icke utgjort ett ändamål med handlingens företagande, men som av gärningsmannen själv uppfattats såsom så nära förbunden med den åsyftade verkan, a t t den senare icke skulle kunna inträffa utan att jämväl den förra komme till stånd. Detta nödvändiga sammanhang kan tänkas så, a t t den ifrågavarande verkan är ett bestämt erforderligt medel för a t t enligt brottsplanen nå syftet eller en ofrånkomlig följd av detsammas uppnående eller på annat sätt. Den, som för att i förrädiskt syfte åtkomma en för fienden viktig plan över krigsmaktens ställning dödar den person, som bär planen på sig, måste anses ha

129 uppsåtligen tagit hans liv, även om detta för gärningsmannen fram- 3 kap stått som i och för sig allt annat än önskvärt, eftersom kanske 2 §. den dödade varit en nära vän till honom. Den, som dödar en viss person genom att spränga det av honom bebodda huset i luften, begår uppsåtligen även skadegörelse. Om A i en kyrka under gudstjänst ärekränker sin ovän B för att tillfredsställa sitt hat, har han uppsåtligen förorsakat även den av uppträdet åstadkomna förargelsen, som möjligen icke alls varit av honom eftersträvad. Till uppsåtet måste otvivelaktigt hänföras jämväl vissa verkningar av handlingen, som varken varit åsyftade eller uppfattats såsom nödvändigt förbundna med något syfte. Detta gäller sålunda om en inträffad verkan, som gärningsmannen i handlingsögonblicket t ä n k t sig såsom möjlig, och som för honom framstår såsom eftersträvansvärd, även om dess uppnående ej utgör ändamålet med handlingen. Som exempel på en sådan önskvärd biverkan kan anföras, att A, som anlägger mordbrand hos B för att hämnas på denne, inser möjligheten av a t t den i huset boende C kan omkomma, och, då C är hans ovän, ser han gärna en sådan utgång. Blir C innebränd, har A gjort sig skyldig till uppsåtligt dödande av C. Därest det resultat, som förutsattes för ett visst brottsbegrepp, föreligger såsom en verkan av gärningsmannens handling, och han vid dennas företagande föreställt sig det ifrågavarande resultatet såsom verkan därav på något av de sätt, som nu omtalats, är det brottsliga resultatet otvivelaktigt a t t betrakta såsom uppsåtligen åstadkommet. Å andra sidan är det uppenbart, att sådana verkningar, vilkas möjlighet gärningsmannen icke insett, icke kunna hänföras till uppsåtets område utan på sin höjd kunna anses förorsakade av oaktsamhet. Härefter återstå såsom tveksamma övergångsformer sådana verkningar, vilka gärningsmannen uppfattat sLrt"*> såsom möjliga biverkningar av handlingen, men vilka han icke önskat; fastmera har han önskat, att de skulle komma att utebliva, eller åtminstone förhållit sig likgiltig till dem. Att denna grupp icke i sin helhet bör föras vare sig under uppsåt eller under oaktsamhet, utgör den härskande uppfattningen, till vilken jämväl 17

130 vår rättspraxis anslutit sig. Emellertid h a r även från vissa håll gjorts gällande, att samtliga hithörande fall böra föras till uppsåt. Sistnämnda ståndpunkt intaga sålunda i princip de schweiziska förslagen. Då det icke lärer kunna ifrågakomma a t t i så hög grad frångå vår gällande rätts ståndpunkt härutinnan, framställer sig till besvarande frågan, huru inom förevarande grupp gränsen skall dragas mellan uppsåt och oaktsamhet. Denna avgränsning sker med tillhjälp av begreppet dolus eventualis. Det är till omfattningen av detta begrepp, som de tvivelsmål, vilka avse beskaffenheten av gärningsmannens medvetande vid uppsåtligt brott i främsta rummet hänföra sig. Frågan måste lösas i lagen och kan icke överlämnas uteslutande åt domstolarnas avgörande, ty åtminstone i många länder har erfarenheten visat, att det på denna punkt är mycket svårt a t t undvika godtycke i lagtillämpningen. Exempelvis har den vidsträckta användningen av begreppet dolus eventualis i den moderna tyska brottmålspraxis lett till mycket allvarliga och helt visst icke obefogade klagomål. Såsom begreppet vanligen bestämmes innebär det, att en icke beräknad verkan av handlingen skall anses uppsåtligen åstadkommen, om gärningsmannen hellre sett att densamma inträtt, än att den verkan, för vars uppnående handlingen företagits, skulle uteblivit. Kännetecknet på dolus eventualis blir således, att gärningsmannen icke skulle hava avstått från sin handling, även om han varit säker på att den icke önskade verkan skulle inträda. Exempel: A vill tända eld på sitt hus för att utfå försäkringssumman. Han vet, att hyresgästen B ligger sjuk i huset, och inser, att saken kan avlöpa antingen så, att B blir utburen och räddad, eller ock så, att B ej får hjälp och omkommer. A ser helst, att B blir räddad, men det måste dock antagas, a t t han föredrar — framför att icke åtkomma försäkringssumman — att B omkommer. Har nu A t ä n t eld på huset, och B därvid omkommer, så anses A hava uppsåtligen förorsakat B:s död, ty han har hellre velat förskaffa sig försäkringssumman på bekostnad av B:s död än avstå från densamma.

131 Med sitt nu antydda innehåll är begreppet emellertid icke bestämt på ett uttömmande sätt. Olika meningar äro möjliga därom, på vad sätt domstolen skall avgöra, huruvida denna form av uppsåt förelegat eller icke. De olika teorierna, som bruka betecknas som viljeteorier eller föreställningsteorier, lända visserligen kanske oftast till inbördes överensstämmande resultat. Enligt en mening skall man undersöka den grad av sannolikhet, som förelegat för inträdandet av den ifrågavarande verkan; vid en högre grad av sannolikhet anses uppsåt föreligga, vid en lägre oaktsamhet. En annan mening är, att dolus eventualis endast innefattar de verkningar, om vilka gärningsmannen själv i handlingsögonblicket sagt sig, att även visshet om deras inträdande icke skulle avhålla honom från handlingen. Enligt en tredje mening skall domaren genom ett hypotetiskt betraktelsesätt undersöka i vad mån och med vilken styrka möjligheten, a t t det icke önskade resultatet skall inträda, förmått inverka bestämmande på hans handlingssätt. Domaren skall således för sig uppställa frågan: Kan med hänsyn till omständigheterna i målet antagas, att gärningsmannen skulle hava begått handlingen, även om han varit viss om a t t verkan skulle inträda? Blir svaret jakande, föreligger dolus eventualis, och gärningen skall anses uppsåtligen begången. Blir svaret nekande, föreligger allenast oaktsamhet. Den senast anförda åsikten, vilken numera är den härskande, omfattas enligt teori och domstolspraxis av vår gällande rätt. Då denna åsikt enligt kommissionens uppfattning är den, som gör största rättvisan åt de psykologiska olikheterna, har även kommissionen i likhet med utkastet anslutit sig till densamma. I enlighet härmed inskränker sig alltså icke domstolens verksamhet till a t t söka klargöra vad den tilltalades medvetande i verkligheten h a r innehållit, utan det skall utredas, huru han skulle hava förhållit sig, därest han kommit att bedöma situationen ur en annan synpunkt, som han faktiskt icke har anlagt därpå. Detta kan möjligen i vissa fall försvåra uppgiftens lösning, men å andra sidan möjliggöres enligt denna metod att taga hänsyn till

3 kap 2 §.

132 3 kap* 2 §.

den verkliga beskaffenheten av gärningsmannens samhällsfarlighet. Ty för att kunna besvara den fråga, som domstolen har att ställa sig, kräves att domstolen bildat sig en möjligast noggrann uppfattning av gärningsmannens psykiska läggning. Bl. a. märkes följande. Då gärningsmannen för a t t nå sitt syfte företagit en handling, som förorsakat det skadliga resultatet, kan han, ehuru han insåg möjligheten av dettas inträde, antingen hava tanklöst hoppats, att resultatet, som han velat undvika, för denna gång skulle utebliva, eller också hava med kallt blod beslutit sig för att åvägabringa risken av det för annan farliga, men för honom själv nästan likgiltiga resultatet. I allmänhet måste han i det senare fallet anses farligare än i det förra, och även om han i intetdera fallet uppställt för sig själv frågan, huru han skulle hava handlat, därest han varit viss om resultatets inträde, bör domstolen ofta komma till det slut, att han i förra fallet handlat endast oaktsamt men i det senare i uppsåt. Förslagets ståndpunkt i denna del har kommit till uttryck i första stycket av förevarande paragraf. Detta stadgande motsvarar det förberedande utkastets 6 kap. 2 § första st. och innebär i sak icke någon avvikelse från detta. I förslaget har ej upptagits någon motsvarighet till de i utkastet förekommande orden »ändå att han den ej önskat». Det har nämligen ansetts överflödigt att särskilt beröra spörsmålet, huruvida gärningsmannen ansett resultatet önskvärt eller icke. Om gärningsmannen b e t r a k t a t ett visst av honom icke åsyftat resultat såsom mer eller mindre sannolikt och han på samma gång önskat det eller åtminstone icke skulle helst sett det utebliva, är det nämligen utan uttrycklig föreskrift uppenbart, a t t det måste anses, att han skulle företagit handlingen, även om han uppfattat detta resultat icke blott såsom sannolikt utan såsom säkert. Lika litet som uppsåt förutsätter någon absolut visshet hos gärningsmannen om en yttre effekts inträdande, lika litet kan det för uppsåt krävas, att gärningsmannen skall hava en absolut säker kännedom om de moment, vilka, enligt vad förut angivits, utöver

133 effekten ingå i uppsåtsinnehållet. Även om gärningsmannen varit 3 kap. oviss om förefintligheten av rättighet, som kränkes genom gär2 §. ningen, eller huruvida de övriga omständigheter förelågo, som enligt lag u t m ä r k a brottet, kan gärningen anses uppsåtligen begången. Gränsen mellan uppsåt och oaktsamhet bör tydligen jämväl här dragas med tillhjälp av begreppet dolus eventualis. Har A tagit en B tillhörig sak, vilken A t r o t t möjligen kunna tillhöra A själv, skall gärningen således anses uppsåtligen begången, där efter omständigheterna måste antagas, att A tagit saken, även om han varit säker på att den icke tillhört honom. — Härom stadgas i förevarande paragrafs andra stycke, som motsvarar utkastets 6 kap. 2 § andra st. I sistberörda stadgande omnämnes visserligen icke uttryckligen ovisshet om förefintligheten av rättighet, som kränkes genom gärningen, men utkastets ståndpunkt härutinnnan framgår av dess stadgande i 6 kap. 5 § 2 st. Även om den på nu angivet sätt med tillhjälp av begreppet dolus eventualis uppdragna gränsen mellan uppsåt och oaktsamhet måste, i stort sett, anses tillfredsställande fylla sin uppgift att utgöra en gräns mellan den större samhällsfarlighet, för vilken uppsåtet är ett uttryck, och den mindre samhällsfarlighet, som kommer ti 1 synes i oaktsamhet, kan dock icke bortses från a t t nämnda gräns understundom är, psykologiskt sett, mindre tillförlitlig. En viss handlings placering på den ena eller andra sidan om gränsen beror visserligen, såsom nyss anförts, ofta på en motsats mellan kallblodig egoism och tanklöst lättsinne, vilken är väl ägnad att motivera en skillnad i straffbarhet. Men berörda motsats är icke alltid skarp, utan den förmedlas av ett mycket stort antal övergångsfall, som inbördes äro föga olika. Ej sällan kan utgången föranledas av hänsyn till andra faktorer, som härutinnan äro av mindre betydelse. Sålunda bör frågan om uppsåt enligt [ den antagna grunden desto snarare komma att besvaras jakande, ju mera sannolik den verkan, som varit handlingens syfte, framstått för den handlande. I samma riktning kan tala, att denna verkan, därest den bleve uppnådd, skulle för honom innebära en

134 mycket stor fördel; ju större denna varit, desto svårare får det nämligen antagas ha varit för honom att — även om visshet om en viss skadas inträde såsom biverkan av handlingen förelegat — avhålla sig från att företaga denna. Men ingen av dessa faktorer utsäger någonting bestämt om graden av gärningsmannens verkliga, inre farlighet. Utöver vad nu sagts måste man taga hänsyn till de fall, i vilka gärningsmannen icke insett, att den verkan, varav handlingens straffbarhet beror, kunde följa av hans handling. I dessa fall kan det icke vara tal om att antaga uppsåt. Likväl är det icke uteslutet, att, därest den frågan uppställdes, huruvida gärningsmannen vid visshet om inträdandet av berörda verkan skulle hava avhållit sig från a t t handla, svaret på grund av hans allmänna beskaffenhet måst bliva nekande. Ty själva den omständighet, att han icke t ä n k t på möjligheten av det skadliga resultatet, k a n t. ex. vara ett uttryck för en fullkomlig likgiltighet för andras intressen. Och därigenom blir han icke mindre samhällsfarlig. — Av det anförda bör tydligen dragas den slutsats, att, då de båda skuldgraderna kunna i fråga om den handlandes större eller mindre farlighet stå varandra så nära, som av det ovan anförda framgår, de icke böra åtskiljas genom någon för alla fall oöverstiglig klyfta i fråga om rättsverkan. Denna synpunkt måste uppmärksammas vid utformningen av strafflagens speciella del. I densamma torde böra iakttagas, a t t vid svårare brott med relativt högt straffminimum straffbarheten icke må sluta med uppsåtet. Vid de brott, som äro straffbara jämväl vid oaktsamhet, bör så anordnas, a t t någon lucka i straffskalan icke uppstår mellan minimum för den högre och maximum för den lägre skuldgraden. För att ingen sådan lucka skall uppstå i tillämpningen böra tydligen skalorna gripa över i varandra, ty straffet bör ju bestämmas icke endast med hänsyn till brottslingens beskaffenhet i vad angår olikheten mellan uppsåt och oaktsamhet eller de särskilda formerna av dessa skuldgrader, utan även av många andra moment, som påkalla uppmärksamhet vid straffmätningen.

135 3 §• Första stycket torde vara tillräckligt motiverat här ovan i inledningen till detta kapitel och vid 1 § 1 st. För de fall, i vilka gärning, som begåtts av oaktsamhet, är belagd med straff, kräves en bestämning av begreppet oaktsamhet. Denna lämnas i andra stycket av förevarande paragraf. Oaktsamhetens gräns emot uppsåt sammanfaller med den nedre gränsen för uppsåt, vilken enligt vad förut angivits, bestämmes medelst begreppet dolus eventualis. På detta ställe kräves endast en behandling av oaktsamhetens gräns mot det i varje fall straffria området. Den uppdrages medelst begreppet »skyldig aktsamhet», d. v. s. en sådan aktsamhet, som en normalt försiktig, r ä t t r å d i g och laglydig människa ådagalägger i sina göranden och låtanden. Man skall således undersöka, huruvida det bestämt kan påstås, a t t en dylik normalmänniska skulle hava avhållit sig från handlingen för a t t undvika en sådan möjlig, skadlig eller farlig, verkan därav, som i det föreliggande fallet inträtt. Om svaret blir nekande, och det alltså kan antagas, a t t en person med normalt hänsynstagande till andras eller samhällets intressen skulle kunnat företaga en liknande handling, som den tilltalade, kan det tydligen icke sägas, att handlingen ådagalägger någon samhällsfarlig beskaffenhet hos den tilltalade. Straffet skall vara en åtgärd mot farlig viljebeskaffenhet: det är följaktligen endast med avseende på viljebeskaffenheten, som man skall undersöka den handlande personen genom att jämföra honom med en t ä n k t normalmänniska. Man får alltså vid undersökningen icke släppa ur sikte den handlandes psykiska beskaffenhet i övrigt, såsom hans erfarenhet, kunskaper, förstånd och begåvning, ävensom övriga omständigheter vid gärningen. Detta innebär, med andra ord sagt, a t t man skall undersöka, huruvida en människa, med en i socialt avseende normal vilja men i övrigt lika med gärningsmannen, skulle hava avhållit sig från handlingen. Oaktsamheten kan vara antingen medveten eller omedveten, allt efter som gärningsmannen insett eller icke insett men bort inse

136 3 kap. 3 §.

faran. Vid medveten oaktsamhet kan situationen antingen vara den, a t t gärningsmannen så underskattat faran, att även den normalt försiktige skulle med dylik uppfattning av densamma hava handlat såsom gärningsmannen, eller ock den, a t t gärningsmannen, utan a t t hava på nyssnämnt sätt underskattat faran, dock handlat i förlitande på sin »lyckliga stjärna». Det kan alltså icke sägas, a t t han skulle hava företagit handlingen, även om han varit viss om, att faran skulle förverkligas. Den i stadgandet givna definitionen på oaktsamhet innebär, att, om vid en gärning i något avseende icke blivit uppfyllt vad som fordras för uppsåt, oaktsamhet föreligger, därest gärningsmannen i berörda avseende brustit i skyldig aktsamhet om annans rätt. Oaktsamheten kan således avse vilket som helst moment i brottets objektiva innehåll: den brottsliga verkan, förefintligheten av rättighet, som kränkes genom gärningen, eller annan omständighet, varav enligt lag gärningens straffbarhet beror. Av det nu sagda följer även, att oaktsamhet icke uteslutes därav, a t t gärningsmannen icke insett gärningens straffbarhet eller rättsstridighet. Har den handlande ådagalagt skyldig aktsamhet, men skada ändå följt, är den åstadkommen av våda eller »händelse». Under detta begrepp falla således icke allenast reua händelser, som ej k u n n a t undvikas. Det omfattar även sådana fall, i vilka skadan visserligen kunnat förutses såsom möjlig, men likväl en normalt aktsam person icke bort på grund av risken för densammas inträffande avhålla sig från handlingens företagande. Detta kan sägas hava kommit till uttryck i vår gällande strafflags 5 kap. 12 §, då där talas om »händelse, som prövas hava mera av våda än av vållande timat». Enligt nyssnämnda lagrum är dylik händelse straffri. Att detta även är förslagets ståndpunkt framgår av det i 1 § 1 st. intagna stadgandet. De i förevarande paragraf föreslagna stadgandena stå i full överensstämmelse med vår gällande r ä t t samt återgiva innehållet av utkastets 6 kap. 3 §.

137 Utom den grundläggande skillnaden mellan uppsåt och vållande förekomma i alla strafflagar åtskilliga gränser inom den ena eller andra skuldgraden. Inom oaktsamhetsgraden skiljes sålunda i vissa fall mellan grov och mindre grov oaktsamhet. Och inom uppsåtsgraden kräves ej sällan ett särskilt kvalificerat uppsåt, såsom t. ex. vinningssyfte, vid tjuvnad och andra förmögenhetsbrott. Sådana moment äro nämligen ofta av en synnerlig betydelse för ett närmare bedömande av beskaffenheten och svårheten av den samhällsfarlighet, som kommit till uttryck i en viss gärning. I den mån samhällsfarligheten sammanhänger med en verklig passion eller eljest något i brottslingens själsliga läggning djupt rotat motiv, måste den antagas vara mera svårutrotlig. Att i strafflagens allmänna del upptaga några stadganden rörande dessa avgränsningar torde icke vara av behovet p å k a l l a t ' eller ens möjligt. Här må endast anmärkas, a t t i de fall, då lagen kräver förefintligheten av visst syfte, denna fordran ej synes böra anses uppfylld med mindre den åsyftade verkan spelat den roll vid handlingens företagande, att antingen den ensam skulle hava framkallat handlingen eller åtminstone dess bortfallande skulle betytt handlingens uteblivande. Denna ståndpunkt överensstämmer ock med gällande svensk rätt. 4 §. E t t uppsåtligt brott kan understundom vara förbundet med en ytterligare skada, som icke ingått i uppsåtet, s. k. objektivt överskott. För dylika fall innehålla strafflagarna ofta, i synnerhet vid brott mot den kroppsliga integriteten och vid s. k. allmänfarliga förbrytelser, särskilda straffbestämmelser, genom vilka förhöjt straff stadgas för det uppsåtliga brottet. Såsom exempel härpå kunna nämnas uppsåtlig misshandel med dödlig utgång (strafflagen 14 kap. 4 §) och mordbrand, därav någon ljutit döden (strafflagen 19 kap. 1 §). Enligt vår gällande strafflag och äldre utländska strafflagar inträder 1

I lagkommitténs och lagberedningens kapitel "Om vållande" skildes mellan grovt och ringare vållande samt uppräknades vissa fall, då vållandet i allmänhet skulle anses grovt. 18

3 kap 3 §.

138 3 kap. 4 §.

principiellt det förhöjda straffet vare sig den sekundära, icke avsedda verkan kan läggas gärningsmannen till last såsom oaktsamhet eller den är en ren händelse. Med avseende å verkningar av det senare slaget har dock ansvaret genom doktrin och praxis begränsats genom ett krav på s. k. adekvat kausalitet, så a t t det kommer att omfatta endast sådana verkningar, som legat i farans riktning. Om sålunda en person uppsåtligen sätter eld å ett boningshus, vilket han har anledning antaga för närvarande vara obebott, och emellertid en annan, som mot förmodan uppehåller sig i huset, blir innebränd, skall den förre på grund härav dömas till det stränga straff, som är utsatt, för den gällande rättens del, i strafflagen 19: 1. Om åter ett eldsåsättande å hus föranleder, att en i huset vårdad sjuk person måste transporteras därifrån och denne under transporten omkommer t. ex. genom att åkdonet vid en järnvägsövergång påköres av ett tåg, är visserligen eldsåsättandet otvivelaktigt orsak till den sjukes död, men detta orsakssammanhang är icke adekvat, och även utan stöd av något lagstadgande antages därför, att denna verkan av handlingen icke skall föranleda någon höjning av straffet för densamma. Att pålägga ansvar för kasuella verkningar står uppenbarligen ej väl överens med den moderna straffrättsåskådningen, vilken j u lägger huvudvikten vid det subjekt va. De moderna strafflagarna och strafflagsförslagen hava också beträffande nu ifrågavarande fall principiellt ställt sig på den ståndpunkten, att gärningsmannen icke ansvarar för andra verkningar än sådana, vilka på något sätt kunna läggas honom till last. Denna ståndpunkt brukar komina till uttryck i ett generellt stadgande i lagens eller förslagets allmänna del.* Så har ock skett i utkastets 6 kap. 4 §. I nära anslutning till den norska lagen och de danska strafflagsförslagen utsträcker dock utkastet straffet jämväl till verkningar, vilka visserligen icke oaktsamt förorsakats genom gärningsmannens ursprungliga handling, 1

Norska strafflagen § 43, österrikiska förslagen 1909 § 8 och 1912 § 7, tyska förslaget 1919 § 17, danska kommissionsförslaget § 42, Torps förslag § 2 1 , finska förslaget 6 kap. 14 §.

men för vilka han dock är ansvarig på det sätt, att han efteråt insett faran och likväl underlåtit att avvärja densamma. Kommissionen har i förevarande avseende helt anslutit sig till utkastet. De ändringar, som vidtagits i utkastets stadgande, äro av rent redaktionell karaktär. Sålunda hava de i utkastet förekommande orden »endast då gärningsmannen bort vid handlingens företagande kunna inse, a t t sådan verkan var a t t befara» ansetts icke med full tydlighet utmärka ; att gärningsmannen skall hava visat sådan oaktsamhet, varom i 3 § andra stycket sägs, och hava nämnda ord därför utbytts mot orden »endast då gärningsmannen av oaktsamhet åstadkommit den verkan».

4 kap. Om yttre grunder, som utesluta eller minska gärnings brottslighet. För att åvägabringandet av ett visst resultat skall kunna anses vara ett uttryck för en samhällsfarlig viljebeskaffenhet, är det icke nog, a t t resultatet såsom ett naket faktum, rent utvärtes betraktat, är av en viss beskaffenhet. Härtill måste komma, att det utgör ett angrepp på ett av samhället skyddat intresse. Vanligen påkallar detta spörsmål icke någon särskild uppmärksamhet. Ty de faktiska situationer, vilkas framkallande enligt strafflagens speciella del ingå i de särskilda brottsbegreppens förutsättningar, äro så beskaffade, a t t deras åstadkommande i allmänhet innebär en för samhället skadlig intressestöring eller fara för en dylik. Bland de omständigheter, som i särskilda fall kunna föranleda en annan uppfattning av resultatet, är särskilt a t t uppmärksamma samtycke av den person, mot vilken den handling är riktad, vars brottslighet ifrågasattes. Vidare kan, såsom framhållits i inledningen till motiven till lagförslagets andra avdelning, en handling, som otvivelaktigt utgör ett ingrepp i ett av samhället skyddat intresse, likväl vara a t t anse såsom övervägande nyttig och därför tillåten, enär den sam-

3 kap. 4§.

140 4 kap.

tidigt innebär ett befordrande av något annat intresse. Är handlingen tillåten, kan dess företagande uppenbarligen icke sägas uttrycka något farligt sinnelag hos den handlande. Följaktligen bliva de i strafflagens speciella del upptagna intressestöringarna, som normalt äro rättsstridiga, undantagsvis a t t på grund av särskilda omständigheter anse såsom rättsenliga och därmed såsom icke brottsliga. Dylika omständigheter äro, t. ex., att handlingen företages på grund av ämbetsplikt, till nödvärn eller eljes för räddning ur nöd. Ur lagstiftningssynpunkt gäller om de nu antydda omständigheterna, som kunna utesluta brottslighet, a t t det ofta icke lärer vara möjligt att i lagen uttömmande behandla dem. På många punkter måste en viss frihet i rättstillämpningen bibehållas för domstolen. I den mån en behandling i lag är möjlig och lämplig, blir det en särskild fråga, om denna behandling skall äga rum i strafflagens speciella del i samband med utformningen av de särskilda brottsbegreppen, eller om den skall finna plats i strafflagens allmänna del. Intetdera alternativet äger emellertid över hela linjen företräde framför det andra. Förevarande kapitel avhandlar de nu antydda spörsmålen. 1 § berör brottslighetens bortfallande genom samtycke av den person, mot vilken handlingen riktats. I 2 § upptages ett särskilt fall av brottslighetens uteslutande genom s. k. positiv intressekollision. 3 § behandlar nödvärn och 4 § nödfall. I 5 § meddelas vissa gemensamma bestämmelser för de olika typerna av rättsstridighetens bortfallande. i §. Frågan om den straffrättsliga betydelsen därav, att samtycke till en under vanliga förhållanden brottslig handling gives av den person, mot vilken handlingen är riktad, är en av de mest omtvistade inom straffrätten. Detta gäller såväl betingelserna för a t t samtycke skall kunna i ett visst fall anses såsom givet som ock gränsen för det område, inom vilket åt samtycket må kunna tillerkännas verkan att upphäva brottsligheten, och de närmare förutsättningarna för a t t samtycket skall kunna medföra sådan verkan.

141 Olika meningar framträda härutinnan, både då det gäller att söka fastställa, vad som är gällande rätt, och då frågan från rent teoretisk synpunkt eller i lagstiftningssyfte uppställes. Fördenskull hava de utländska lagarna och lagförslagen — liksom den gällande svenska rätten — i allmänhet avstått från att söka reglera ämnet genom några allmänna bestämmelser. Undantag utgöra endast några utomeuropeiska lagar och ett par av de nyaste europeiska förslagen. 1 Övriga lagar och lagförslag inskränka sig till att i större eller mindre omfattning vid de särskilda brotten angiva, huruvida och i vilken utsträckning samtycke skall kunna föranleda, a t t brottsligheten anses bortfallen eller erhåller ett mildare bedömande. 2 Det är också utan särskild utredning klart, att av de ovan berörda frågorna den, som angår avgränsningen av det brottsområde, inom vilket samtycket skall äga straffrättslig betydelse, icke kan erhålla en i detaljer genomförd lösning annat än i strafflagens speciella del. Härav följer dock icke, a t t denna fråga bör alldeles förbigås i den allmänna delen. Den speciella delens reglering av hithörande spörsmål kan nämligen låta sig göras med betydligt större lätthet, därest i den allmänna delen finnes uppställd en för flertalet fall giltig regel. Lagen kan under sådan förutsättning i den speciella delen inskränka sig till att i fall, där undantag synes påkallat, uttala, att den allmänna regeln icke äger tillämpning, men behöver vid alla de övriga brotten icke inlåta sig på spörsmålet. Och av här ovan anförda skäl är det uppenbart, att i ett mycket stort antal fall samtycket bör utesluta brottsligheten; detta bör komma till uttryck i lagens allmänna del. Förslaget har emellertid ej kunnat stanna härvid. För r ä t t s t i l lämpningen är det nämligen icke tillräckligt, att lagen ger vid handen, att samtycke skall kunna medföra brottslighetens bortfallande. Denna verkan kan uppenbarligen inträda endast i de fall, i vilka ett 1

Torps förslag § 12, finska förslaget 6 kap. 8 §. Såsom exempel härpå kan hänvisas till norska strafflagens 171, 235, 245, och 257 88. 2

4 kap 1 §.

giltigt samtycke föreligger. För avgörandet av denna fråga kunna yppa sig tvivelsmål på flera olika punkter, såsom angående den samtyckandes rättsliga handlingsförmåga, angående formen för samtyckets meddelande och om den verkan, som bör tillerkännas återkallelse av ett en gång givet samtycke. Om dessa punkter ha inom teori och rättspraxis i olika länder yppats mycket djupgående meningsskilj ak tigheter. Såväl på grund härav som jämväl i övrigt med hänsyn till spörsmålens synnerligen svårlösta beskaffenhet, föreligger, enligt kommissionens mening, ett uppenbart behov för rättsskipningen att desamma erhålla en fast reglering i lagen. Dessa ämnen böra tydligen i stort sett erhålla en inbördes överensstämmande reglering för alla eller åtminstone de flesta av de olika brott, vid vilka samtycke över huvud är av betydelse. Följaktligen bör denna reglering finna plats i lagens allmänna del. De bestämmelser angående samtycke, vilka kommissionen sålunda funnit nödiga, meddelas i förevarande paragraf. Den står till sitt innehåll i full överensstämmelse med motsvarande stadganden i det förberedande utkastets 4 kap. 8 §. Jämväl torde den utan väsentlig förändring återgiva vad som redan nu får anses vara den gällande svenska rättens uppfattning. Om den närmare innebörden av den föreslagna bestämmelsen torde följande böra anmärkas. Samtyckets förmåga att utesluta (uppsåtlig) brottslighet skall i första hand förutsätta, att det »lämnats av den, vars r ä t t eljest skulle kränkas genom gärningen»; dock kan denna verkan av samtycket bortfalla på den grund, »att i lagen för särskilda fall annorledes finnes stadgat». Att samtycket har verkan att utesluta brottslighet, bör vara regel och motsatsen undantag. Det är nämligen mera sällan, som ett intresse kan anses vara av den oförytterliga beskaffenhet, att det bör skyddas även mot augrepp, för vilka dess bärare frivilligt vill utsätta detsamma. Det mest närliggande exemplet gäller en människas liv och i viss utsträckning hennes kroppsliga integritet; dödande och svår misshandel förlora icke genom samtycke sin k a r a k t ä r av intressestöring och därför

143 icke heller sin brottslighet. Utan att några särskilda stadganden erfordras i den speciella delen bli vidare åtskilliga gärningar, utan avseende på samtycke, att betrakta såsom brottsliga intressestöringar, nämligen alla de, vid vilka det icke kan påvisas någon särskild person, »vars r ä t t eljest skulle kränkas genom gärningen». I detta uttryck ligger sålunda icke blott, vad som lär vara självklart, att i allmänhet ett brott mot en person A icke kan bortfalla på grund av samtycke från en annan person (jämför angående ställföreträdare här nedan). Av detsamma följer vidare, a t t vid brott, som äro riktade mot allmänheten såsom en obestämd krets av personer eller mot samhället i dess helhet, brottsligheten icke kan bortfalla genom samtycke av en eller flera särskilda personer. Sålunda inses lätt, a t t samtycke till blodskam och till djurplågeri (t. ex. avgivet av djurets ägare) är betydelselöst. Detsamma gäller sådana mot allmänheten riktade brott, som därjämte utgöra kränkning av enskild person: dennes samtycke kan väl häva den senare sidan av brottsligheten men icke den förra. T. ex. ärekränkande tillmålen under gudstjänst kunna genom samtycke förlora karaktären av brottslig ärekränkning men icke av störande av kyrkofrid. Falsk utsaga såsom vittne i ett tvistemål kan genom samtycke av den person, som därav h a r nackdel, icke förlora karaktären av brottslig mened. Av ifrågavarande uttryck i lagtexten framgår slutligen, a t t enligt detsamma brottsligheten icke uteslutes genom samtycke av en ställföreträdare för den, vars r ä t t eljest skulle kränkas genom gärningen. Härmed är icke sagt, a t t sådan verkan aldrig skulle kunna följa av en ställföreträdares samtycke. Ty det är tydligt, a t t ett sådant samtycke i många fall har enahanda betydelse som ett samtycke av den företrädde själv; särskilt gäller detta beträffande förmögenhetsbrott, vare sig det är fråga om en ställföreträdare av sådan k a r a k t ä r som t. ex. en förmyndare eller om en förmögenhetsförvaltare eller annan, som grundar sin behörighet på den företräddes egen vilja. Den avgörande synpunkten måste bliva, huruvida samtyckets avgivande ligger inom ställföreträdarens behörighet. Men den nog-

4 kap. 2 §.

grannare bestämningen av de förhållanden, vid vilka detta är fallet har ansetts icke kunna lämnas i strafflagen, enär frågan i mycket stor utsträckning måste lösas enligt rent privaträttsliga grunder. Detsamma som om ställföreträdare torde gälla även om s. k. organ, t. ex. styrelsen för bolag eller föreningar, liksom om dem, som äga företräda staten eller kommuner m. fl. korporationer. För att en persons samtycke skall bliva straffrättsligt verksamt måste fordras, att det icke lider av något fel, som är ägnat att göra det odugligt såsom viljeförklaring. Sådana fel kunna vara bristande rättslig handlingsförmåga hos den samtyckande eller att samtycket tillkommit under inflytande av tvång eller villfarelse. Den rättsliga handlingsförmågan kan härvid liksom den straffrättsliga tillräkneligheten saknas antingen på grund av bristande personlig utveckling eller på grund av psykisk abnormitet. Beträffande verkningarna av sådana förhållanden givas i privaträtten regler såväl om omyndigas rättshandlingar som om rättshandlingar, vilka tillkommit under inflytande av rubbad själsverksamhet. 1 Och det samtycke, som borttager en handlings k a r a k t ä r av rättskränkning, är givetvis mycket ofta tillika ett rättsfaktum av privaträttslig betydelse. Därför kunde ifrågasättas, att beträffande kraven på rättslig handlingsförmåga låta alldelas detsamma gälla för ett straffrättsligt verksamt samtycke som för privaträttsliga viljeförklaringar. Detta är så till vida otvivelaktigt riktigt, som det innebär, att ett enligt civilrättens regler giltigt samtycke måste vara även straffrättsligt verksamt. Ty en handling, som icke innebär någon rättskränkning, kan icke vara brottslig. Men många av de handlingar, som i regel äro brottsliga, äro av den beskaffenhet, a t t samtycke till desamma ej varit föremål för nämnvärd uppmärksamhet vid utformningen av privaträttens regler om handlingsförmågan; t. ex. misshandel, ärekränkning m. fl. ingrepp av annan än ekonomisk innebörd. Det kan därför icke utan vidare •Jfr lagberedningens förslag till revision av ärvdabalken I : förslag till lag om förmynderskap 5 kap. samt förslag till lag om verkan av avtal, som slutits under inflytande av rubbad själsverksamhet, jämte tillhörande motiv.

antagas, att privaträttens regler t. ex. om myndighetsålder äro ägnade att vinna tillämpning för samtycke till dylika handlingar. Vidare är det uppenbart, att även om en persons utvecklingsgrad eller sinnesbeskaffenhet är av den art, a t t en av honom avgiven viljeförklaring icke binder honom, en sådan viljeförklaring likväl kan rätteligen böra tillerkännas den verkan, att den såsom samtycke utesluter, att en på grund därav företagen handling är brottslig. Även om t. ex. en »gåva» av en omyndig eller sinnessjuk är ogiltig — ett spörsmål, vars avgörande understundom kan bero på en detaljgranskning av de närmare omständigheterna — är det icke säkert, att dess mottagare bör anses ha begått straffbart tillgreppsbrott. Privaträttens och straffrättens regler ha härvid helt olika uppgifter. De förra åsyfta a t t skydda omyndiga m. fl. mot ogynnsamma följder, väsentligen i ekonomiskt avseende, av deras bristande förståndsmognad e t c , de senare avse i förevarande sammanhang att reagera mot samhällsfarlighet hos den, som inlåter sig med de omyndiga och med dem sluter avtal etc. Situationen kan följaktligen mycket ofta vara så beskaffad, att den samhällsfarlighet, som man vill åtkomma genom straff för ett visst slags brott, ingalunda kan anses ådagalagd genom en handling, som företagits med samtycke av en omyndig och som utan samtycke skulle hava- utgjort ett brott. För att denna uppfattning må komma till tillämpning vid straffrättsskipningen kunde man tänka sig den utvägen att i strafflagen självständigt angiva de — i jämförelse med privaträttens krav starkare — brister hos den personliga handlingsförmågan, som skola föreligga för att ett samtycke skall bli i straffrättsligt avseende ogiltigt. Bland annat skulle alltså i detta stycke uppställas en särskild »myndighetsålder», lägre än den allmänna. Exempel på ett sådant förfaringssätt saknas icke. 1 Liksom vid privaträttens regler om omyndighet 1

Torps förslag § 12 fordrar sålunda i detta avseende för ett samtyckes giltighet, "at den, der giver Samtykket, er fyldt 18 (16) Aar og ikke er sindssyg, udpraaget aandssvag eller i en Tilstand, der ganske maa ligestilles med Sindssvgdom". 1'.)

4 kap. 1 §.

kan man här icke komma till annat än en genomsnittligen riktig gräns. Men detta är i straffrättsligt avseende icke tilltalande. Fordringarna på handlingsförmågan måste i hög grad växla med beskaffenheten och vikten av den ifrågakommande handlingen, t. ex. en gåvas värde i förhållande till givarens förmögenhet och anledningen till gåvan. En person bör anses kunna avgiva giltigt samtycke till en handling men icke till en annan. Man kan icke likställa vare sig alla personer inom en viss ålder eller alla sinnessjuka. Dessa skiftningar kunna icke med tillräcklig noggrannhet behandlas i lagen. På grund härav måste man för att uppnå resultat, som icke allt för ofta äro otillfredsställande, lämna åt domstolen att i alla de fall. då den samtyckande saknar civilrättslig handlingsförmåga, efter omständigheterna pröva, huruvida åt samtycket bör tillerkännas straffrättslig verkan. Detta sker genom bestämmelsen i andra stycket av förevarande paragraf. Enligt vad i första stycket stadgas skall samtycke till gärnings hava lämnats frivilligt, för att denna icke skall anses såsom u p p såtligt brott. Om det blivit honom avtvunget med våld eller hot, kan det icke göra en rättskränkning till en rättsenlig handling. Det är härvid i och för sig likgiltigt, om tvånget u t g å t t från den handlande eller från någon annan. Jämväl fordras, att den samtyckande ej antagit, att den farliga handling, till vilken han samtyckt, varit för honom ofarlig eller så gott som ofarlig. Han skall ha haft insikt om den verkliga betydelsen för honom av den handling, till vilken han samtyckt. Då enligt kommissionens uppfattning samtycket ej behöver täcka mer än själva handlingen, d. v. s. själva verksamheten, innebär sistnämnda fordran, att den samtyckande skall hava insett såväl arten som graden av den fara, handlingen innefattade. Full insikt härutinnan kan tydligen icke krävas; man får nöja sig med, att den samtyckande icke befunnit sig i väsentlig villfarelse angående faran. Han skall sålunda hava insett, a t t handlingen kunde medföra en effekt, väsentligt likartad med den inträffade samt hava haft en i huvudsak riktig uppfattning rörande möjlighetsgraden av en dylik effekts inträde. En felaktig uppfatt-

147 ning i dessa stycken hos den samtyckande kan särskilt ofta tänkas vara föranledd av ett svikligt vilseledande från den persons sida, till vars handling samtycket avgivits. Detta är emellertid icke av avgörande betydelse. Samtycket blir overksamt jämväl om villfarelsen framkallats av en tredje person eller uppkommit utan något svek, genom misstag. Dock föranleda allmänna grunder att, även om samtycket på grund av villfarelse (eller tvång) icke är ägnat att göra en angreppshandling objektivt rättmätig, straff för uppsåtligt brott likväl icke kan inträda, om bristen hos samtycket icke varit skönjbar för den handlande. Vad angår villfarelse hos den samtyckande har denna förutsättning för uppsåtlig brottslighet formulerats så, att gärningsmannen skall hava insett, a t t den, som lämnat samtycket, därvid befann sig i väsentlig villfarelse angående faran. Att gärningsmannen haft dylik insikt, ankommer det på åklagaren eller målsägaren att bevisa. Även om samtycket varit framtvunget eller den samtyckande befunnit sig i väsentlig villfarelse angående faran, så är därmed alldeles icke sagt, att samtycket blir utan varje straffrättslig verkan. Till de för vissa brott utmärkande kännetecknen hör nämligen frånvaron av samtycke, även om samtycket skulle vara för övrigt ogiltigt. Detta förhållande medför, att ett avtvunget samtycke eller ett samtycke, som givits med bristande insikt om faran, understundom kan föranleda, att straff", över huvud eller enligt ett visst lagrum, uteblir. Sålunda är t, ex. tjuvnad utesluten, då sakens ägare samtyckt till tillägnandet, även om gärningsmannen tillnarrat sig detta samtycke, och, under vissa förhållanden, även om detsamma blivit framtvunget. Och för sådana brott som våldt ä k t och rån är ett moment av tvång utmärkande. Dessa brott äro därför ovillkorligen uteslutna, där samtycke förelegat till otuktseller tillgreppshandlingen, så snart samtycket icke varit framtvunget, sålunda jämväl om det framkallats genom svek eller eljest berott på villfarelse; uteslutet är därmed icke, att straff kan inträda för bedrägeri eller dylikt. Bortfaller av nu berörda anledning straff enligt ett visst lagrum, så är grunden därtill tydligen icke den,

4 kap. 1 §.

4 kap. 1 §,

148 att samtycket borttagit rättsstridigheten, utan den, att ifrågavarande slag av rättsstridighet icke är brottslig, åtminstone enligt ifrågavarande lagrum. Frågan när ett samtycke spelar denna roll och om förutsättningarna för a t t det skall äga betydelse i sådant avseende hör därför till den speciella, icke till den allmänna delen av strafflagen. Här i allmänna delen är fråga endast om samtyckets verkan att utesluta en allmänt väsentlig bestämning hos brottet, nämligen rättsstridigheten och därigenom även straffbarheten. Det här ovan behandlade förhållandet, att det till formen givits ett samtycke, som emellertid icke motsvaras av någon verklig vilja, kan även tänkas omvänt. Till lösning måste därför uppenbarligen upptagas den fråga, om det för uteslutandet av en handlings k a r a k t ä r av rättskränkning är nog, att den därav drabbade personen velat tåla angreppet, inom sig tillåtit detsamma, eller om det därjämte skall fordras, att denna hans vilja skall hava framt r ä t t utåt, och i så fall på vad sätt detta skall hava skett. Liksom beträffande handlingsförmågan hos den, som avgiver samtycket, och av samma skäl, är det tydligt, a t t man icke kan obetingat kräva iakttagande av former, som enligt privaträttens regler må gälla för grundande av en verklig rättighet att företaga en viss handling. Även om samtycket icke är formenligt, kan detsamma utesluta ett visst slags samhällsfarlighet hos den handlande. Blott och bart den omständighet, att ett samtycke till förfogande över exempelvis pantsatta fondpapper icke av dessas ägare givits i den form, som föreskrivits genom lagen den 16 maj 1919, kan sålunda icke göra ett sådant förfogande brottsligt såsom förskingring; däremot väl underkastat straffbestämmelserna enligt berörda lag 4 §. Å andra sidan kan naturligen ett av en för brott tilltalad person framställt påstående därom, att den angripne inom sig samtyckt till gärningen, icke vinna avseende, om det saknar varje stöd av yttre omständigheter. Såsom ett dylikt stöd kan icke heller alltid tjäna en fullkomlig passivitet från den angripnes sida; det är ingalunda givet, att han därmed får anses hava uttryckt sitt samtycke till gärningen; huruvida så ä r fallet, måste särskilt prövas i varje

förekommande tillfälle. Icke heller kan ett anordnande av ett särskilt, lätt tillfälle att begå ett brott, en fälla, vari man hoppas kunna gripa en brottsling, utan vidare sägas innehålla ett samtycke till den gärning, vars förövande man förutser. Med allt erkännande av att en vilja att tillåta ett angrepp icke utan tillräcklig grund får antagas föreligga, bör man emellertid fasthålla, att en sådan vilja, om den kan anses konstaterad, i och för sig upphäver angreppets k a r a k t ä r av rättskränkning och därmed dess brottslighet. Ty så länge man för brottslighet fordrar åstadkommande av en rättskränkning eller fara för en dylik, vore det en uppenbar inkonsekvens att bestraffa ett angrepp, som den angripne velat underkasta sig. Denna hans vilja innebär, att själva det för brott nödiga resultatet bortfallit, och utesluter alltså straff, även om den icke varit känd för den handlande i det ögonblick, då angreppet skedde. Det sistnämnda är naturligen icke av större betydelse. Viktigare är tvärtom den konsekvens, a t t den, som på en någorlunda rimlig grund antagit sig handla med samtycke av en person, i vars rättssfär han ingripit — t. ex. den som för att bereda medel till en nödvändig utgift för en frånvarande (för att förebygga rättsförlust för denne, genom förverkande av hyresrätt e. d.) säljer någon hans tillhörighet — måste bli straffri för egenmäktigt förfarande, även om mot förmodan den frånvarande sedermera vägrar att godkänna åtgärden. Den företagna handlingen berättigar nämligen på intet sätt till den slutsats, att den handlande icke skulle hava låtit avhålla sig från sitt ingrepp, om han med säkerhet vetat, att den frånvarande icke godkände detsamma. Men i så fall föreligger icke något resultat, som är uttryck för det slags samhällsfarlighet, som lagen vill åtkomma med straff för egenmäktigt förfarande såsom uppsåtligt brott. På nu anförda grunder anser kommissionen alltså, att några särskilda krav icke böra uppställas för uttryckande av samtycke. Den sålunda intagna ståndpunkten har i. förevarande stadgande uttryckts så, att samtycke skall hava lämnats »genom uttryckliga ord eller annorledes».

4 kap i §.

4 kap. 1 §.

Samtycket skall tydligen för att kunna upphäva en handlings samhällsfarlighet normalt föreligga vid själva handlingen. Detta innebär å ena sidan, att det icke kan med straffrättslig verkan lämnas efteråt, såsom godkännande, »ratihabition». Dylikt skulle innebära, a t t inom hela det stora brottsområde, inom vilket samtycke överhuvud är av betydelse, det skulle stå i den angripnes skön att efter sitt godtycke förhindra straff för ett en gång begånget brott. Detta kan naturligen ej medgivas. I den mån den angripne, i huvudsak vid mycket lindriga brott, bör äga sådan befogenhet, bör i stället saken så ordnas, att åtal eller angivelse från hans sida göres till förutsättning för ådömande av straff. Å andra sidan är uppenbarligen ett samtycke, som ligger i tiden före den handling, om vars brottslighet är fråga, icke alltid tillräckligt för a t t upphäva brottsligheten. Häri ligger visserligen, såsom av det nyss här ovan anförda framgår, icke, att samtycket skulle behöva på något särskilt sätt framträda just vid tidpunkten för denna handling eller omedelbart före densamma. Men det kan lätteligen tänkas, att samtycket kommit till uttryck för så länge sedan, a t t det måste anses ha upphört att vara verksamt, även utan a t t det egentligen återkallats. . Detta måste avgöras efter omständigheterna i varje särskilt fall. Och vidare kan samtycket hava upphört a t t äga giltighet genom en återkallelse (före tiden för handlingens företagande). Om samtycket icke längre föreligger, blir i princip den en gång därmed avsedda handlingen a t t anse som brottslig. Härvid är dock följande att märka. Dels kan det icke vara nog med en återkallelse, som blir alldeles obekant för den handlande. Att den ej n å t t honom, kan möjligen bero på oaktsamhet å hans sida, men han kan i varje fall icke straffas för uppsåtligt brott; detta följer av de allmänna reglerna i 3 kap. och har icke behövt särskilt utsägas. Dels gäller också i viss utsträckning, att en återkallelse av samtycke kan bliva verkningslös, därför a t t samtycket ingått i ett giltigt avtal eller eljest grundlagt en privat rätt av viss varaktighet till företagande av den eljest brottsliga handlingen; jordägarens upplåtelse av j a k t r ä t t för en person innebär t. ex. ett samtycke, som utesluter olovlig

j a k t från denna persons sida under den tid, j a k t r ä t t e n fortvarar. Ty, har den handlande en r ä t t a t t företaga handlingen, kan denna r ä t t icke betagas honom genom en ensidig åtgärd av den, som en gång upplåtit rättigheten, åtminstone icke genom en enkel återkallelse av den en gång gjorda upplåtelsen eller utfästelsen. (Härvid bör dock märkas, a t t t. ex. ett avtal om rätt att bruka en sak icke giver befogenhet att rubba ägarens besittning till densamma.) Huruvida ett samtycke medfört den nu omförmälda rättsgrundande verkan, är väsentligen ett privaträttsligt spörsmål, som icke kunnat här företagas till lösning. I paragrafens text har endast gjorts förbehåll för hithörande fall. Verkan av ett giltigt samtycke angives i förevarande stadgande vara den, a t t gärningen icke anses såsom uppsåtligen begången. Att utan vidare stadga, a t t samtycket utesluter straffbarheten, låter sig icke göra med hänsyn därtill, a t t oaktsamhet i förhållande till effekten kan ligga gärningsmannen till last och således oaktsamhetsstraff, där sådant finnes stadgat, kan komma till tillämpning. Om A ger B tillstånd a t t brottas med A och A därvid får kroppsskada, kan B ej straffas för uppsåtlig misshandel men väl under vissa omständigheter för vållande till kroppsskada. 2

5 R^;

I återstoden av kapitlet behandlas, såsom förut antytts, brottslighetens bortfallande därigenom, a t t en handling, som i lag är belagd med straff, undantagsvis är på grund av intressekollision a t t anse såsom rättsenlig. Frågan om rättsstridighet är avgörande icke blott för en handlings brottslighet och straffbarhet utan jämväl för andra rättsverkningar, t. ex. i allmänhet skadeståndsskyldighet. Och frågan kräver i överensstämmelse härmed en lösning icke blott med hänsyn till gärningar, som, därest de äro rättsstridiga, utgöra brott, utan jämväl för många andra handlingar. Det kunde därför tänkas, a t t frågan, när en handling skall anses såsom rättsenlig eller rättsstridig, av lagstiftningen borde upptagas till uttömmande behandling i ett sammanhang; denna behandling skulle då tydligen

4 kap. 1 §.

152 kap. icke finna sin plats i strafflagen. E t t sådant förfarande har emeller5 §§. tid icke kommit till användning inom den svenska rätten. Och vid strafflagstiftningen måste därför särskilt tagas i övervägande, i vad mån brottslighetens bortfallande genom bristande rättsstridighet skall behandlas i strafflagen. I detta avseende påträffar man i några av de senaste strafflagsförslagen mycket allmänt hållna bestämmelser, t. ex. att en straffbar handling icke föreligger, då gärningens rättsstridighet är utesluten enligt offentlig r ä t t eller privaträtt. ' En sådan bestämmelse är emellertid icke ägnad att lämna vare sig de enskilda medborgarna eller domstolarna någon som helst ledning. Ty att en av rätten påbjuden eller tillåten handling icke är brottslig, behöver ej särskilt utsägas; en hänvisning endast till lagstiftningens "' innehåll i denna del vore f. ö. betänklig ur den synpunkt, a t t därav kunde föranledas den enligt svensk åskådning bestämt oriktiga uppfattningen, att inga andra rättssatser än sådana, som förelåge i uttrycklig lagform, skulle kunna göra en i allmänhet brottslig handling rättsenlig. I stället bör undersökas, huruvida våra rättsregler angående rättsstridighetens bortfallande genom intressekollision äro, bortsett från strafflagens innehåll, tillräckligt uttömmande, och, i den mån så ej är fallet, huruvida det är möjligt och lämpligt att genom stadganden i strafflagen fullständiga dem. Härvid äger uppdelningen av de hithörande intressekollisionerna i positiva och negativa en synnerlig betydelse. De förra omfatta fall, då ett ingrepp i ett intresse för en person är rättsenligt därför, att det samtidigt innebär en utövning av ett viktigare intresse för en annan person. Detta senare intresse är ofta en verklig rättighet, och dennas utövning kan i vissa fall för den berättigade tillika utgöra en plikt. Genom negativ intressekollision kan en intressestöring, som i lag är belagd med straff, bliva r ä t t s enlig och alltså straffri därigenom, att den företages för att avvärja 1

Tyska förslaget 1919 g 20. Jfr schweiziska förslaget 1918 art. 31, och, beträffande brott mot den kroppsliga integriteten, franska strafflagen art. 327, belgiska strafflagen art. 70. 2

en fara för ett annat intresse eller rättighet. — Strafflagens ställ- 4 kap. ning till de båda formerna av intressekollision måste bliva ganska 2—5 §§ olika. 2 §•

Exemplen på positiva intressekollisioner äro av den mest mångskiftande beskaffenhet. En grupp omfattar sådana fall, som att en handling, vilken kränker den religiösa känslan eller den offentliga anständigheten, kan anses böra tillåtas, därför a t t den är ett led i den vetenskapliga forskningen eller eljest innebär ett befordrande av sanningen eller är av konstnärlig betydelse. Härom kan icke givas någon allmän regel, men hänsyn till ifrågavarande intressekollision måste tagas vid utformningen av strafflagens speciella del, så att en handling, som på grund av denna intressekollision bör anses såsom rättsenlig, överhuvud icke blir »i lag med straff belagd». En motsvarande fråga kräver ingående uppmärksamhet med hänsyn till ärekränkningsbrotten, nämligen huruvida ett eljest ärekränkande yttrande etc. skall vara rättsenligt, därför att det överensstämmer med sanningen. I andra fall av hithörande intressekollisioner blir en handling rättsenlig, därför att den innebär utövande av en uppfostringsrätt, t. ex. att aga, vare sig den tillkommer någon på grund av föräldrarätt eller en lärare på grund av hans tjänsteställning e t c ; av en r ä t t till privat självtäkt, t. ex. vid återtagande av stulet gods eller vid intäkt av kreatur; av en r ä t t och plikt till inskridande mot andra personer för upprätthållande av offentlig ordning o. s. v. De närmare reglerna härom tillhöra privaträtten och processrätten eller förvaltningsrätten, varvid i synnerhet bör erinras om instruktioner och stadgar för skilda ämbetsmyndigheter och tjänstemän. Härom behövas följaktligen inga särskilda straffrättsliga bestämmelser. Undantag från denna uppfattning kunna föranledas dels av vissa hithörande reglers synnerliga vikt, som påfordrar, att de ej lämnas till reglering genom administrativa författningar, dels av deras nära samband med eljest i strafflagen behandlade ämnen. 20

154 Sålunda har den gällande strafflagen i anslutning till bestämmelserna om nödvärn i 5:te kapitlet 8 § behandlat ett särskilt fall av positiv intressekollision. Kommissionen har ansett en motsvarande bestämmelse alltjämt erfordras i strafflagens allmänna del. Det anförda stadgandet har därför, allenast med den komplettering, som betingats av kommissionens förslag om internering av kroniska förbrytare (8 kap. 3 §), återgivits i förevarande paragraf. Kommissionen vill emellertid härvid framhålla, att den kommande reformeringen av straffprocessen samt en blivande lagstiftning rörande behandling av alkoholister, lösdrivare m. fl. kunna komma att påkalla en omredigering av stadgandet. — Uttrycket »häktad person» omfattar enligt gällande rättspraxis icke den, som endast är av polismyndighet »anhållen». 1 Ej heller torde under nämnda uttryck böra hänföras den, som »gripits» enligt promulgationslagen till strafflagen 19 § 10 punkten, så framt icke den gripne efter Konungens befallningshavandes lysning bör häktas för brott. I sistnämnda fall lärer nämligen den gripne vara att anse såsom häktad i och med gripandet. Såväl norska strafflagen som de danska förslagen " innehålla bestämmelser, som nära överensstämma med de i förevarande stadgande intagna. 3 §. På grund av negativ intressekollision blir en eljest rättsstridig handling under vissa förutsättningar att betrakta såsom rättsenlig, därför att den företages till avvärjande av skada för ett annat intresse än det, i vilket genom handlingen sker ett ingrepp. De hithörande situationerna kunna vara av en inbördes synnerligen olikartad beskaffenhet. Den avgörande frågan gäller förhållandet mellan den skada, som avvärjes, och den, som göres. Såsom i allmänhet ledande grundsats måste tydligen uppställas, att den senare skadan, för att rättsenligt få tillfogas, skall vara mindre än den förra. 1

Nytt juridiskt arkiv 1895 sid. 379, 1900 sid. 374. 1903 sid. 313, 1911 sid. 3 2 1 . Norska strafflagen § 48 st. 3, danska kommissionsförslaget § 37 st. 3, Torps förslag § 13 st. 3. 2

155 Det torde ock fordras, att den avvärjda skadan skall vara av en bestämt övervägande betydelse, varom hänvisas till framställningen under 4 §. Är detta villkor uppfyllt, kommer det f. ö. icke närmare an på, vare sig hur faran uppkommit eller varifrån den hotar. Understundom kan det vara svårt a t t avgöra, om man har a t t göra med ett bekämpande av en fara eller med en mera normal utövning av en rättighet, d. v. s. om en intressekollision är negativ eller positiv. Detta spörsmål är icke heller av nämnvärd betydelse, ty handlingen blir i varje fall att anse såsom rättsenlig och alltså icke brottslig vare sig grunden härtill skall hänföras till den ena eller den andra gruppen; båda avse gränserna för den rättsliga handlingsfriheten. Området för vardera är till sitt innehåll synnerligen mångskiftande; och med hänsyn till avgränsningen mot det rättsstridiga området är i vartdera fallet en viss obestämdhet på åtskilliga punkter oundviklig. Inom den negativa intressekollisionens område framträder emellertid en viss grupp av farliga situationer med krav på en särskild straffrättslig behandling. Det är fråga om de situationer, vilkas farlighet är föranledd av en brottslig handling. Här kräver samhällsintresset, a t t angreppet avvärj es, icke blott av hänsyn till den särskilda rättighet eller det särskilda intresse, mot vilket det närmast är riktat, utan samhällets allmänna intresse av a t t angrepp å rättsordningen förebyggas leder till en fordran på a t t angrepp av detta slag böra med en särskild energi avvisas. Den person, från vilken det brottsliga angreppet hotar, och som alltså själv upprest sig emot rättsordningen, måste därför tåla, att han till förebyggande av det från honom utgående angreppet, i den mån så erfordras, blir utsatt för betydligt mera djupt ingripande åtgärder, än dem som även i vanliga fall tillåtas för avvärjande av fara. En farlig situation av den nu angivna särskilda arten betecknas såsom en nödvärnssituation. Andra farliga situationer av beskaffenhet att kunna på grund av negativ intressekollision utesluta en handlings rättsstridighet pläga benämnas nöd eller nödfall. Om en farlig situation befinnes icke lämna fog för en nödvärnshand-

156 4, kap. 3 §.

ling, är det väl möjligt, att den likväl uppfyller fordringarna på nödfall. Om gränsen för nödvärnet är bestämd, behöver nödfallets gräns emot detsamma icke särskilt beskrivas. Lagen bör därför först behandla nödvärnet, trots att det på visst sätt har karaktären av ett undantag, och därefter övergå till nödfallet. De i förevarande paragraf föreslagna nödvärnsbestämmelserna skilja sig till formen ganska mycket från de i strafflagens 5 kap. 7, 10 och 11 §§ i ämnet meddelade stadganden, men i sak innehålla de endast några få avvikelser från dessa. Förslagets bestämmelser stå sakligt i full överensstämmelse med motsvarande bestämmelser i utkastets 4 kap. 10 §. I paragrafens första stycke angivas förutsättningarna för nödvärn. Dessa äro: ett omedelbart förestående eller ock påbörjat och ännu icke avslutat straffbart angrepp å enskild rätt. Beträffande själva innebörden av beteckningen angrepp torde en närmare bestämning icke erfordras i lagtexten. Förslaget avser i denna del ingen förändring gentemot den gällande rätten. Icke varje rättskränkande handling är i denna mening ett angrepp, utan skillnad måste, jämlikt språkbruket, göras efter den k r ä n k t a rättighetens beskaffenhet. Är denna en förmögenhetsrättighet, använder språkbruket icke uttrycket angrepp, då kränkningen lett till ett faktiskt besittningsförhållande för den kränkande, även om dettas fortsatta utövande utgör en alltjämt fortgående rättskränkning. Agaren av en sak, som rättsstridigt innehaves av en annan, kan alltså icke genom nödvärnshandling åter sätta sig i besittning av saken. En personlig rättskränkning, såsom misshandel eller olaga inspärrning, uppfattas däremot, även om den i ett sammanhang fortgår under en något längre tid, såsom en serie av ständigt upprepade nya angrepp; en nödvärnshandling får alltså tillgripas för a t t återvinna friheten. Bland fortgående rättskränkningar intages en särskild plats av dem, som bestå i en brottslig underlåtenhet. Ordet angrepp passar mindre väl in på dessa brott. Dock får dess tillämpning på desamma icke obetingat avvisas. Om en alpförare utan särskilda skäl vägrar att, då så ske kan, ur en

157 farlig situation rädda den turist, som har anlitat honom, så bör turisten anses befinna sig i en nödvärnssituation. Hans nödvärnshandling får formen av ett hot eller tvång, som kan bringa föraren att uppfylla sin skyldighet. Av synnerlig vikt är, att ett angrepp, för att grunda r ä t t till nödvärn, skall vara vad man plägar beteckna som aktuellt, d. v. s. antingen omedelbart förestående eller ock påbörjat och ännu icke avslutat. Genom denna allmänt uppställda regel uteslutas dels angrepp, som hota a t t bli verkliga först efter en längre eller kortare tids förlopp, och å andra sidan angrepp, som redan tillhöra det förflutna, vare sig de lyckats eller misslyckats. Man får sålunda efter att hava mottagit ett brev med hotelse, att avsändaren skall vid lämpligt tillfälle söka taga ens liv, även om denna hotelse med allt fog kan uppfattas som allvarligt menad, icke skrida till nödvärnsåtgärder mot avsändaren, så länge man icke träffar honom under sådana förhållanden, att han kan befaras omedelbart övergå till förverkligande av sin hotelse. Ej heller är man berättigad till nödvärn mot en person, som efter att hava överfallit och misshandlat en annan håller på att avlägsna sig; en sådan nödvärnshandling komme i vanliga fall att utgöra en hämndeakt. Grunden till vad sålunda gäller är icke, att icke samhället skulle hava intresse av, att det hotande mordet blir förebyggt, eller därav, att den begångna misshandeln medför straff eller leder till ersättning för den, som varit utsatt för densamma. Men samhället kan i regel icke tillåta en enskild person ett ingrepp i en annans rättsområde, utan måste, av hänsyn till allmänt lugn och ordning, i huvudsak förbehålla sig att själv verkställa dylika ingrepp genom sina därför avsedda organ, såsom polismyndigheter och de med rättsskipningen och domars verkställighet betrodda statsorganen. Endast i sådana fall, i vilka anlitande av dylikt statsorgan skulle leda till ett ödesdigert dröjsmål, som måhända skulle äventyra hela syftet med dess ingripande, måste samhället lämna de enskilda frihet att själva skydda sina intressen. E t t sådant behov föreligger i huvudsak endast, då man för att förebygga en ännu icke skedd

4 kap. 3 §.

4 kap. 3 §.

rättskränkning med säkerhet icke hinner att anlita samhällets skydd, d. v. s. då angreppet är omedelbart förestående eller ock påbörjat och ännu icke avslutat. Innebörden härav blir vid angrepp på besittning eller liknande rättsskyddade situationer den, a t t angreppet måste anses avslutat, så snart besittningsrubbningen blivit ett fullbordat faktum. Mot en stöld kan i enlighet härmed ingripas med nödvärnshandling, så länge tjuven gripes på bar gärning. Den synpunkt, som motiverat nödvärnets utbrytande till särskild behandling inom området för negativ intressekollision, är, som ovan framhållits, den särskilda karaktär, som faran erhåller därigenom, att den åvägabringas genom annan persons angrepp mot rättsordningen. Denna synpunkt är dock icke tillräckligt skarpt framträdande vid alla angrepp mot rättsordningen. Sådana angrepp äro alltför vanliga och ofta alltför litet betydande för att samhällets intresse av deras avvärjande alltid skulle kunna motväga samhällets likaledes maktpåliggande intresse av att icke tillåta självhjälp och därigenom äventyra lugn och ordning. Härvid bör även anmärkas, att, ju oftare självhjälp är tillåten, dess oftare kan den beräknas skola på mer eller mindre ursäktligt sätt komina till användning jämväl i fall, som ligga på andra sidan gränsen för det tillåtna. Bland rättskränkningarna måste alltså göras ett urval av dem, som äro tillräckligt intensiva för att intresset av deras avvärjande skall visa en bestämd övervikt. Denna gräns kan i varje fall icke dragas mera vidsträckt än gränsen för de r ä t t s kränkningar, som äro tillräckligt svåra för att i strafflagen upptagas såsom brott. E t t sådant överskjutande över det brottsliga området, som äger ruin i vår gällande lag, då vid olovligt inträngande i annans rum, hus, gård eller fartyg nödvärn är medgivet, även om den ifrågavarande lokaliteten icke utgör hemvist och inträngandet således icke är belagt med straff, måste därför anses såsom en oegentlighet av lagen. I den mån det straffbara området här icke kommer att utvidgas, innebär följaktligen förslaget en inskränkning av det nuvarande nödvärnsområdet. Ä andra sidan råda delade meningar därom, huruvida brottsom-

159 rådet i dess helhet eller endast viss del därav skall utgöra basis 4 kap för nödvärnet, eller, med andra ord uttryckt, huruvida nödvärn 3 §. skall medgivas till försvar för alla straffskyddade intressen eller endast för vissa av dem. Vår gällande strafflag intager den senare ståndpunkten och medger nödvärn allenast vid angrepp å person, å r ä t t e n att hava rum, hus, gård och fartyg i fred samt å egendom. Denna begränsning av nödvärnsområdet är dock, enligt kommissionens uppfattning, alltför snäv. Det lärer sålunda näppeligen k u n n a anföras några giltiga skäl, varför nödvärn ej bör medgivas vid angrepp å äran, även för de fall, a t t det ej är fråga om ärekränkande våldshandlingar, ävensom vid angrepp å förmögenhet i allmänhet. Kommissionen har därför ansett, att nödvärnsområdet bör utsträckas så, att varje enskild r ä t t skall kunna försvaras med nödvärn, för så vitt förutsättningarna härför jämväl i övrigt äro för handen. Däremot är, enligt kommissionens uppfattning, den av flertalet utländska lagförslag intagna ståndpunkten att låta nödvärnsområdet omfatta jämväl brott mot allmän r ä t t icke genomförbar. Här bör i stället under vissa förutsättningar r ä t t till ingripande på grund av nödfall inträda. Att medgiva nödvärn till avvärjande av religionsbrott eller av ett djurplågeri, som icke innebär angrepp å egendom, skulle svårligen kunna försvaras. Härvid måste emellertid beaktas, att avgörandet av huruvida visst brott kan grunda nödvärnsrätt icke får ske allenast efter brottets ställning i brottssystemet. Vad angår det sist sagda märkes, a t t nödvärn alltid är tillåtet mot ett brott, vars begrepp bestämts därav, att det riktas mot enskild rätt, t. ex. samtliga förmögenhetsbrott. Detta gäller även, om ett sådant brott i ett särskilt fall riktar sig mot offentligt rättssubjekt, t. ex. tillgrepp av någon för krigsmaktens behov eller statens järnvägsdrift använd allmän egendom eller skadegörelse på någon kronan tillhörig byggnad. Men å andra sidan är det icke uteslutet, a t t r ä t t till nödvärn kan grundas av ett brott, vars systematiska ställning är bestämd därav, att det r i k t a r sig mot staten eller i allmänhet mot samhället. Ty många sådana brott

160 4 kap. 3 §.

innefatta tillika mer eller mindre ofta ett angrepp mot enskild person. En upprorshandling kan t. ex. innefatta misshandel och skadegörelse, en mordbrandsanläggning är oftast farlig icke blott för allmänheten utan jämväl för en eller flera enskilda personer o. s. v. Att ett angrepp mot enskild person sålunda tillika — och kanske i övervägande grad — måste uppfattas såsom riktat mot det allmänna, bör tydligen icke förtaga dess verkan a t t kunna grunda r ä t t till nödvärn. Även om angreppet i yttre avseende, till sin objektiva sida, är ett brott av den beskaffenhet, som nu angivits, bör det icke alltid få avvärjas medelst nödvärnshandling. Visserligen är det i utländsk lagstiftning den härskande åsikten, att det är tillräckligt, a t t angreppet varit objektivt rättsstridigt. 1 Men enligt kommissionens åsikt måste man ytterligare fordra, att angreppet även i subjektivt avseende uppfyller förutsättningarna för brottslighet. Med nödvärn får alltså icke mötas ett angrepp, som utgår från en otillräknelig person eller från en person, som befinner sig i sådan villfarelse, a t t på grund därav hans gärning icke är brottslig. Dylika angrepp böra endast grunda nödfallsrätt. Den tankegång, som är den avgörande för uppställandet av begreppet nödvärn, nämligen att det utgör reaktion mot ett (jämförelsevis svårartat) angrepp på rättsordningen, är i sådana fall svårligen möjlig att fullt ut tillämpa. Nödvärnsrätten innebär, att den angripne icke behöver för att störa angriparen anlita annan hjälp, då sådan står till buds, och, i viss utsträckning, att den angripne får använda huru stort våld som helst, om det av nöden kräves; detta utföres vidare här nedan vid denna paragraf. Dessa konsekvenser av nödvärnets säregna k a r a k t ä r kunna icke anses riktiga för nu ifrågavarande art av angrepp, t. ex. från en sinnessjuk. Av hänsyn till den angripande måste följaktligen för dessa fall uppställas särskilda undantagsregler, som skulle begränsa nödvärnsrättens innehåll inom trängre gränser, än de i 1

Norska strafflagen § 48 st. 2, österrikiska förslaget 1912 § 11. schweiziska förslaget 1918 art. 32, tyska förslaget 1919 § 2 1 , danska kommissionsförslaget § 37 st. 1, Torps förslag § 13 st. 1.

allmänhet gällande. Ä andra sidan måste, huru dessa frågor än lösas, inom nödfallsområdet särskiljas vissa avarter, som böra följa regler, överensstämmande med dem, vilka förefalla riktiga för avvärjande av angrepp, vilka väl äro i lag belagda med straff men i det särskilda fallet av subjektiva skäl icke kunna straffas. På grund av de allmänna reglerna om de subjektiva förutsättningarna för straffbarhet kan givetvis den, som våldsamt avvärjt ett angrepp av till utseendet brottslig beskaffenhet, icke i något fall därigenom bliva straffbar på grund av otillräknelighet eller villfarelse hos angriparen, därest dylik omständighet icke avvetats (eller misstänkts) av den förre. En brist i de subjektiva förutsättningarna för angreppets brottslighet blir fastmer av betydelse endast om den är veterlig för den angripne (eller denne åtminstone icke haft sannolika skäl att bortse från dess möjliga förekomst, jämför 5 § 2 st.). De nu angivna fordringarna på angreppets brottsliga beskaffenhet uttryckas i den föreslagna lagtexten därmed, att det skall vara »straffbart». Det är härvid u t a n betydelse, huruvida i det föreliggande fallet angreppet verkligen kan bestraffas av svensk domstol. E t t straffbart angrepp av person, som åtnjuter exterritorialrätt, kan naturligtvis grunda nödvärnsrätt på samma sätt som om angreppet förövats av en person, vilken är underkastad svensk straffrätt. När de nu utvecklade förutsättningarna för nödvärn föreligga, ä r det ett samhällets intresse, att angreppet blir tillbakavisat, även om detta kommer att ske genom en handling, som — bortsett från nödvärnssituationen — skulle ha utgjort ett brott. Den avvärjande handlingen blir alltså — inom de av lagen uppställda gränserna — objektivt rättsenlig. Härur kunna viktiga konsekvenser härledas. Sålunda erhålles utan svårighet en lösning av det i synnerhet i äldre tider omtvistade spörsmålet om betydelsen därav, att angreppet icke kommit oförberett, utan varit förutsett av den angripne. Det är härvid bl. a. tänkbart, a t t denne själv framkallat angreppet och möjligen gjort detta just för att kunna tillfoga an-

162 4 kap. 3 §.

griparen skada genom en handling, som enligt reglerna om nödvärn skulle bliva straffri. För sådana fall har det gjorts gällande, a t t rätten till nödvärn skulle bortfalla. Men detta bör icke antagas. Ty, om samhällets intresse kräver, a t t ett angrepp avvärjes, måste dess avvärjande obetingat vara rättsenligt. Detta är numera i allmänhet erkänt. Att förslaget intager denna ståndpunkt, framgår av dess tystnad om detta ämne. En annan sak är, a t t även om nödvärn medgives i nu berörda fall, själva framkallandet av nödvärnssituationen under vissa omständigheter kan vara särskilt straffbart. Här är vidare a t t uppmärksamma frågan om nödvärnshjälp. Rätten till nödvärn gives den angripne icke såsom något slags personlig straffrihetsgrund, enär han skulle anses »svårligen ha k u n n a t besinna sig», eller hans handling eljest vara särskilt ursäktlig, utan, såsom ovan anförts, därför a t t samhällsintresset fordrar angreppets avvärjande. Då är det tydligt, att detta i lika hög grad framstår såsom rättmätigt, om det åvägabragts av någon annan än den angripne själv, d. v. s. en person, som kommer honom till hjälp. Vem som helst bör exempelvis ha r ä t t att genom nödvärnshandling förhindra ett nattligt inbrott i en obebodd affärslokal. Rätten till nödvärnshjälp har alldeles samma omfång som den angripnes egen r ä t t till nödvärn. I enlighet med gällande lags uppfattning i 5 kap. 11 § har på nu anförda grunder i förevarande paragraf utsagts, att nödvärnsrätten skall tillkomma »såväl den angripne som en var annan». Därvid bör dock anmärkas, att, om på grund av samtycke från den angripne, angreppets brottsliga k a r a k t ä r har bortfallit, därmed också rätten till nödvärn bortfallit både för honom själv och för andra. I den mån å andra sidan dylikt samtycke är verkningslöst, t. ex. där en person angripes till livet, ä r tydligen nödvärnshjälp icke utesluten av ett föreliggande samtycke, icke ens om den angripne undanber sig hjälpen och t. o. m. protesterar däremot. Omvänt får en nödvärnshandling icke riktas mot någon annan än angriparen. Ty endast han gör sig skyldig till det trots emot rättsordningen, som är den särskilda rättsgrunden för nödvärnet.

163 Härmed är visserligen icke sagt, a t t icke till räddning ur en nödvärnssituation det kan vara tillåtet för den angripne a t t ingripa i något intresse för en tredje person. Men en befogenhet härtill måste då kunna grundas på de för nödfall gällande allmänna reglerna om negativ intressekollision. Den vinner intet särskilt stöd därav, att ingreppet skulle ha till uppgift att avvärja ett brottsligt angrepp. I paragrafens andra stycke behandlas nödvärnsrättens innehåll, d. v. s. frågan, hurudan) den avvärjande handlingen skall vara beskaffad för a t t på grund av nödvärnssituationen bliva rättsenlig. Det är närmast fråga om hur stor skada som må tillfogas angriparen. I avseende härå gives på grund av sakens, natur den regel, a t t berörda skada icke får vara större än som fordras för a t t bringa honom a t t upphöra med angreppet eller eljest komma detsamma att misslyckas. Något annat kan nämligen icke härledas ur nödvärnsrättens grund, endast handlingar i försvarssyfte få ifrågakomma. Denna begränsning innehålles i uttrycket »våld, som nöden kräver». Om den angripne med säkerhet kan hindra angreppet genom ett skott i angriparens hand eller fot, får han alltså icke rikta sitt vapen mot hans huvud etc. Ty detta vore a t t gå längre än nöden kräver. En viss skyldighet a t t i valet mellan olika försvarsmöjligheter taga hänsyn till angriparens intresse åligger alltså den angripne. Men detta gäller obetingat endast för så vitt det är fråga om möjligheter, som samtliga ha k a r a k t ä r av nödvärnshandlingar, d. v. s. innebära ingrepp i angriparens intressen. Däremot ligger det icke i nödvärnets väsen, a t t den angripne skulle vara skyldig att, till förmån för den angripne, välja en möjlighet att rädda sig genom en uppoffring av någon rättighet och intresse, som tillkommer honom själv; detta kan icke fordras, även om detta intresse i och för sig är betydligt mindre värt än den skada, som kommer att tillfogas angriparen. Denne måste finna sig i, att hans brottsliga gärning avvärjes på hans egen bekostnad. Åtminstone för germansk rättsuppfattning framstår det icke som befogat a t t fordra.

164 4 kap. 3 §.

a t t den angripne, hellre än att tillfoga angriparen avsevärd skada, skulle rädda sig genom flykten eller genom a t t ropa på hjälp e. d.. även om på denna väg räddning med säkerhet vore möjlig. Följaktligen kan det icke heller fordras, att den angripne räddar sig genom att uppoffra något tredjemans intresse, där sådant kan ske, t. ex. genom att utlämna en av den angripne omhänderhavd, tredjeman tillhörig sak, vars åtkommande är syftet för angreppet. Även om en sådan uppoffring enligt reglerna om nödfall vore rättsenlig — därvid den dock kunde komma att för den räddade medföra ersättningsskyldighet till sakens ägare — har angriparen icke anspråk på att denna utväg tillgripes. I nu angiven bemärkelse är sålunda rätten till nödvärn icke subsidiär, utan får tillgripas i första hand. Med det nu berörda uttrycket »våld, som nöden kräver», är alltså angiven den maximigräns, utöver vilken nödvärnshandlingen icke i något fall må sträcka sig. Synnerligen omstritt är emellertid, om den alltid skall få gå ända till uppnåendet av denna yttersta gräns. Tänker man endast på det enskilda intresse, mot vilket angreppet är riktat, kan det icke från samhällets synpunkt medgivas, att man går längre än till ett så s t a r k t ingrepp mot angriparen, som motsvarar den genom angreppet hotande skadan. Emellertid bör den angripne otvivelaktigt få överskrida detta m å t t . och anledningen härtill är, såsom förut framhållits, a t t det dessutom består ett omedelbart samhällsintresse av att angreppet mot r ä t t s ordningen avvärjes. Och man anser på vissa håll, a t t detta samhällsintresse är så övervägande i jämförelse med alla enskilda intressen, a t t överhuvud ingen skada, som tillfogas angriparen, skulle kunna vara så stor, a t t den icke bleve berättigad, om den vore erforderlig för tillgodoseende av det berörda samhällsintresset. Med utgångspunkt i en sådan uppfattning har den tyska r ä t t e n kommit att hävda den meningen, a t t nödvärnsrätten alltid skall vara i förut angiven mening »absolut», utan att vara på något sätt inskränkt i angriparens intresse. 1 Häremot resa sig emeller1

Tyska strafflagen § 53, tyska förslaget 1919 8 2 1 .

tid betänkligheter av skilda slag. Rent principiellt kan anmärkas, att den nämnda utgångspunkten ju redan övergivits därigenom, att icke alla rättskränkningar och icke ens alla brott anses grunda rätt till nödvärn, såsom ovan anförts beträffande förmögenhetsbrott, som icke innefatta besittningskränkningar. Om riktigheten av denna ståndpunkt torde icke någon meningsskiljaktighet råda. Men om alltså en rättskränkning i vissa fall icke kan giva r ä t t till nödvärn, är det uppenbarligen icke av inre orsaker nödvändigt, att den i alla övriga fall skall giva rätt till nödvärn av oinskränkt beskaffenhet. En sådan ordning skulle vidare, åtminstone med de vidsträckta gränser, som i förslaget givits åt nödvärnsområdet, icke kunna undgå att i många fall leda till resultat, som skulle vara för rättskänslan synnerligen stötande, ja, i många fall helt orimliga. Många av de brottskategorier, som ligga inom nödvärnsområdet, rymma strax ovanför sin nedre gräns åtskilliga fall av skäligen obetydlig beskaffenhet, såsom missfirmelser, tillgrepp av r ä t t bagatellartade ting snarare på trots än av hänsyn till deras värde, våld genom snöbollskastning o. d. Att den angripne, om angreppet ej låter sig på annat sätt avvärjas, här skulle få tillfoga angriparen en verklig svår kroppsskada, kanske med dödande verkan, vore uppenbarligen icke riktigt. E t t mera ödesdigert begagnande av en så vidsträckt nödvärnsrätt behövde väl i allmänhet icke befaras, men härav får icke dragas den slutsatsen, a t t lagen skulle utan våda kunna ställa en absolut nödvärnsbefogenhet till disposition för den angripne; just en del av de mest hänsynslösa individerna skulle icke underlåta att, låt vara i undantagsfall, begagna sig därav. För att icke nå orimliga resultat måste man alltså, då man ej bör gå ända därhän att alldeles utesluta nödvärn mot ifrågavarande bagatellförbrytelser, likväl begränsa nödvärnsrättens innehåll i dessa fall. Och härvid bör man ej stanna vid enbart sådana brott, som väsentligen hava karaktären av okynne. Vissa brottskategorier — och just sådana, beträffande vilka det kunnat råda tvivel, huruvida de överhuvud böra medgiva r ä t t till nödvärn — få anses innefatta angrepp av den

4 kap. 3 §.

lindriga beskaffenhet, a t t de i varje fall icke få mötas med absolut nödvärn. T. ex. ärekränkningsbrott, vissa tillgrepp och hemfridsbrott. Det anförda ger anledning till två spörsmål, dels på vad sätt nödvärnsrättens innehåll skall begränsas vid sidan av hänsynen till »vad nöden kräver», dels inom vilket område en sålunda antagen begränsning skall äga tillämpning. Beträffande det förra spörsmålet hava olika lösningar kommit till användning. En metod är att bland de intressen, som angripas genom en nödvärnsgrundande rättskränkning, utvälja vissa, som äro förtjänta av ett starkare skydd än de övriga, och a t t sålunda t. ex. tillåta absolut nödvärn mot angrepp på liv och kroppslig integritet men aldrig mot angrepp på egendom. 1 Denna utväg måste dock anses vara alltför schematisk. Hänsyn bör nämligen tagas ej blott till den abstrakta beskaffenheten av angreppsobjektet, utan jämväl till dess större eller mindre betydelse i de särskilda fallen och till de olika sätten för angreppets utförande. Därför bör denna metod ej komma till användning. Inom modern lagstiftning- förfar man i stället ofta så, att frågan, huruvida en nödvärnshandling varit alltför ingripande för att vara rättsenlig. väsentligen överlämnas åt domstolens prövning. Även om man icke avskräckes av den fara för godtycke i rättstillämpningen, som enligt detta förfaringssätt får anses oundviklig, så är detsamma likväl oantagligt, i det att det uppskjuter begränsningens fastställande till dess nödvärnshandlingen redan är företagen. Detta är att för en alltför stor risk utsätta den, som vill värja sig mot ett brottsligt angrepp, och kan leda till det även ur samhällets synpunkt otillfredsställande resultatet, a t t den angripne, av fruktan för att överskrida den obestämda gränsen, hellre än att med till buds stående medel värja sig låter angreppet ske, även i fall då avvärjandet skulle ha kommit a t t befinnas rättsenligt. En tredje 1

Danska strafflagen 40 £. Holländska strafflagen art. 4 1 , norska strafflagen § 48 st. 2, schweiziska förslaget 1918 art. 32, danska kommissionsförslaget 8 37, st. 1, Torps förslag § 13 st. 1. 2

utväg — den, som kommit till användning i gällande svensk r ä t t — bygger på en fordran av en viss proportionalitet mellan angrepp och försvar. Och då häremot ej kunna riktas sådana anmärkningar, som mot de förut angivna metoderna, synes man böra fasthålla vid den gällande rättens ståndpunkt i denna del. Härvid får man naturligtvis icke kräva en exakt motsvarighet mellan begreppen hotande skada och avvärjd skada, sä att en rättsenlig nödvärnshandling icke skulle föreligga, om den senare skadan aldrig så litet överstiger den förra. Detta vore att alltför mycket klavbinda försvaret, och de skäl, som överhuvud föranleda en skillnad mellan nödvärn och nödfall, tillåta väl, att denna gräns överskrides. I strafflagens 5 kap. 10 § fordras sålunda, för de i lagrummet avhandlade formerna av nödvärn, att våldet icke står >i uppenbart missförhållande till den skada, som av angreppet var a t t befara». Denna formulering av begränsningen har av kommissionen ansetts kunna bibehållas. Härefter återstår att avgöra, inom vilket område denna fordran på en viss proportionalitet mellan angrepp och försvar skall äga tillämpning. Det är härvid i och för sig tänkbart, antingen att låta den gälla inom hela nödvärnsområdet eller att begränsa dess giltighet till en del därav, så a t t inom den återstående delen rätten till nödvärn skulle vara absolut. Tydligen kan man icke medgiva absolut nödvärn inom något avsevärt område av sådan beskaffenhet, att inom detsamma en mycket ingripande försvarshandling, såsom tagande av angriparens liv, obetingat borde anses stå i uppenbart missförhållande till den skada, som av angreppet vore att befara. Härav följer dock icke, att begränsningen borde för alla fall uttryckas i lagen. Så har endast sällan skett i den utländska lagstiftningen. 1 Av ett sådant förfarande kunde lätt bliva en följd, a t t den, som bleve föremål för ett verkligt svårt angrepp, vars avvärjande t. ex. krävt tagande av angriparens liv, skulle drivas till ett ängsligt övervägande, huruvida en dylik åtgärd möjligen stode i uppenbart missförhållande till den av angreppet 1

Schaffhausens strafflag art. 42.

4 kap. 3 §.

168 4 kap. 3 §.

hotande skadan: och han komme måhända till följd därav att icke i tid värja sig och att alltså falla offer för angreppet. Vid svåra angrepp tillåter i allmänhet icke tiden någon sådan prövning med avvägande av de olika skadorna. För att icke slappa energien i det förebyggande av brott, som är avsett med nödvärnsinstitutet, torde det därför vara riktigast att i de svåraste fallen även formellt ställa den angripne oberoende av annan gräns för hans handlingsfrihet än den, a t t han ej får göra större våld än nöden kräver. Så har även skett i vår gällande strafflag, som i 5 kap. 7 § medgiver absolut nödvärnsrätt vid angrepp å person, som innefattar trängande fara, vid olovligt inträngande i rum, hus, gård eller fartyg nattetid och vid angrepp å egendom, där angriparen sätter sig till motvärn mot den, som vill »sitt värja eller å bar gärning återtaga». Kommissionen har funnit denna avgränsning mellan områdena för absolut nödvärn och för sådant nödvärn, som fordrar proportionalitet mellan skadorna, i allt väsentligt kunna bibehållas. Detta är önskvärt även därför, a t t den sålunda givna begränsningen torde hava ingått i folkets rättsmedvetande och sålunda icke utan synnerliga skäl bör ändras. Vad angår begränsningens närmare genomförande, är förutsättningen för absolut nödvärn vid angrepp å person enligt gällande lag, att man av annan varder »överfallen med våld eller hot, som innebär trängande fara». Uttrycket »överfallen» brukar tolkas så. att därunder icke komma de fall, då den angripne själv frän början varit den anfallande. Och »trängande fara» anses innebära, a t t angreppet dels varit redan påbörjat eller på det sätt nära förestående, som i allmänhet fordras för nödvärn, och dels varit av allvarligare beskaffenhet. I förslaget upptages såsom förutsättning i förevarande avseende, att angreppet inneburit svår fara för person. Denna formulering medför så till vida en avvikelse från ffällande rätt. a t t den från absolut nödvärn icke utesluter det ovan nämnda fallet, då den angripne själv från början varit den angripande. Vid angrepp å egendom förefinnes enligt gällande lag absolut

nödvärnsrätt, där någon sätter sig till »motvärn emot den, som vill sitt värja eller å bar gärning återtaga». Då uttrycket »motvärn» stundom i praxis torde givit anledning till osäkerhet, har detsamma i förslaget bestämts så, att motvärnet skall hava skett medelst våld å person eller hot om sådant våld. Motvärn, som här avses, föreligger således ej, om tjuven allenast stretar emot, när ägaren vill återtaga sin sak eller söker rycka den ifrån honom. Någon saklig olikhet i proportionalitetens bestämmande vid det proportionella nödvärnet föreligger ej mellan gällande lag och förslaget. 4 §• Nödvärnsfallen utgöra enligt det föregående endast en av särskilda kännetecken u t m ä r k t grupp av de fall, i vilka en eljest straffbar handling på grund av negativ intressekollision blir rättsenlig. Det återstående området, omfattande det s. k. nödfallet, är betydligt mindre enhetligt; dit måste hänföras inbördes ganska avvikande typer, vilka var för sig i allmänhet icke alltför ofta bereda straffrättsskipningen svårigheter. På grund härav hava de länge kunnat förbliva ganska obeaktade av lagstiftningen. Vår gällande svenska r ä t t har sålunda ej något stadgande angående straffrihet på grund av nödfall. Då emellertid lagen icke gör anspråk på att fullständigt angiva, när handlingar, som i allmänhet äro rättsstridiga, undantagsvis bliva tillåtna och således straffria, får denna lagens tystnad icke tolkas såsom ett förnekande av nödfallsrätt. E t t förnekande av dylik r ä t t skulle också stå i uppenbar strid med det allmänna rättsmedvetandet. Anledningen till lagens tystnad är i stället, såsom även framgår av förarbetena till densamma, 1 att man, med hänsyn till svårigheterna att i lag 1

Såväl lagkommitténs som lagkommissionens förslag innehöllo bestämmelser om nöd såsom straffrihetsgrund. Lagkommitténs betänkande (1839) upptog i 7 kap. 5 § härutinnan följande stadgande: "Har någon, för att avvärja trängande fara för liv eller hälsa, såsom i hungers- eller annan svår nöd, tillgripit annans egendom eller skada därå gjort, enär räddning ty förutan ej ur den fara möjlig var; därföre skall han ej till straff fällas". Vad sålunda stadgats om avvärjande av fara för 22

4 kap 3 §.

4 kap. 4 §.

giva nödfallet en tillfredsställande reglering, föredragit att överlämna åt rättsskipningen a t t från fall till fall lösa hithörande frågor. En sådan anordning måste emellertid vara ägnad att alstra rättsosäkerhet, helst flera av här uppkommande spörsmål inom doktrinen äro föremål för synnerligen delade meningar. Kommissionen har därför ansett nödvändigt, att vår blivande strafflag, i likhet med alla moderna utländska strafflagar och strafflagsförslag, må reglera även frågan om nödfallets straffrättsliga betydelse. Kommissionen har i likhet med utkastet föreslagit dels ett stadgande, som avser att reglera nödfall i allmänhet, förevarande paragrafs första stycke, och dels ett stadgande, som avser att reglera det specialfall av nöd, som föreligger, då någon för a t t avvärja en rättsstridig skada å person eller egendom, skadar den person eller sak, varifrån skadan hotar, förevarande paragrafs andra stycke. Beträffande först de reguljära nödfallen, så följer av den under föregående paragraf lämnade allmänna karaktäristiken av nödfallet, a t t nödfallsrätten måste hava vida mindre stränga förutsättningar än nödvärnsrätten, samtidigt med att det tillåtliga ingreppets intensitet naturligen blir vida mindre vid nödfallet än vid nödvärnet. För nödfallsrätt kräves sålunda icke, a t t faran hotar från något åtgörande av en annan människa. Även om nöden inträtt genom en föregående handling av den person, som hotas därav, är det väl tänkbart, att han äger r ä t t a t t till sin räddning ur nöden åstadkomma skada för någon annan. Nöden kan ock hava uppkommit av en naturhändelse, som ej kan föras tillbaka till någon mänsklig handling. Icke heller är det erforderligt för att »nöd» skall anses föreligga, att faran är omedelbart överhängande, utan det måste anses tillfyllest, att den är så nära förestående, hälsa uteslöt lagberedningen "såsom i tillämpningen vådligt", och dess stadgande i ämnet, 7 kap. 5 §, löd: "Har någon, för att avvärja trängande livsfara, förövat gärning, varförutan räddning ur den fara ej möjlig var; därför skall han ej till straff fällas". I justitiestatsministerns anförande vid strafflagsförslagets föredragning inför Kungl. Maj:t före 1862 — 63 års riksdag heter det, att upptagandet av en sådan bestämmelse "ansetts varken behövligt eller rådligt".

171 a t t åtgärder för dess avvärjande skäligen måste vidtagas. Om faran härrör från ett angrepp från annan person, behöver detta icke vara straffbart: nödfallsrätt inträder jämväl vid angrepp av otillräknelig eller av person i god tro. Ej heller förutsattes, såsom vid nödvärn, att den avvärjande skadan träffar angriparen. Tvärtom är för det reguljära nödfallet typiskt, att det avvärjande ingreppet är r i k t a t mot en neutral person eller sak, d. v. s. annan person eller sak än den, varifrån faran hotar. Inom doktrinen och lagstiftningen anses allmänt, att nödfallsrätt icke uteslutes därav, a t t den nödställde förutsett eller själv framkallat faran. En avvikande ståndpunkt företräda tyska strafflagen och de tyska förslagen, 1 i det att de för nödfallsrätt kräva, a t t faran varit oförvållad. Kommissionen har i likhet med utkastet anslutit sig till den förhärskande uppfattningen. Då ju här icke ä r fråga om civilrättsliga påföljder av nödfallshandlingen, såsom skadeståndsskyldighet, utan endast om handlingens straffsrättsliga bedömande, måste denna uppfattning, enligt kommissionens mening, vara den rätta. Dessutom skulle det vara oriktigt, att för nödfallsrätt uppställa en dylik förutsättning, då sådant icke anses behövligt ens ifråga om nödvärnsrätt. Beträffande det intresse, som skall vara satt i fara, för att nödfallsrätt skall inträda, råder stor meningsskiljaktighet inom lagstiftningen. De olika strafflagarna och förslagen kunna, med avseende på sin ställning i förevarande fråga, i stort sätt uppdelas i två olika grupper: sådana som medgiva nödfallsrätt till skydd endast för vissa rättigheter, i regel person eller egendom," och sådana som icke uppställa någon inskränkning i detta hänseende. En mellanställning mellan båda grupperna intages av vissa tyska förslag. 8 Enligt dem är man berättigad a t t avvärja fara från sig 1

Tyska strafflagen § 54, tyska förslagen 1909 § 67 och 1919 § 22. Tyska strafflagen § 54 och civillagen §§ 228 och 904, norska strafflagen § 47, finska strafflagen 3 kap. 10 §, österrikiska förslaget 1912 § 10, schweiziska förslaget 1918 art. 33. 3 Tvska motförslaget g 26, tyska förslaget 1919 § 22 2

4 kap. 4 §.

eller annan. De erkänna således nödfallsrätt till försvar för varje enskild rätt, men icke till avvärjande av fara för allmän rätt. De två danska förslagen, 1 vilka använda uttrycket »för a t t avvärja en enskilda personer eller samhället hotande fåra», utsträcka således nödfallsrätten även till avvärjande av fara för allmän rätt. Till sistnämnda ståndpunkt har jämväl kommissionen i likhet med utkastet anslutit sig. Enligt kommissionens uppfattning bör man ovillkorligen vara berättigad a t t genom nödfallshandling avvärja ett förräderibrott, ett djurplågeri o. s. v. För nödfallsrätt förutsattes alltså endast, i enlighet med den negativa intressekollisionens begrepp, a t t det föreligger en icke alltför avlägsen fara för ett av samhället skyddat intresse. Men det ligger stor vikt uppå, att det verkligen skall föreligga ett samhällsskyddat intresse; åtskilliga intressen, som bestå eller likväl synas bestå för den enskilde, kunna väl vara av en beskaffenhet, a t t de åtminstone under vissa omständigheter icke kunna av samhället skyddas på bekostnad av andra intressen. Skadande av (person eller) egendom, som vållar hinder för genomförandet av en tävling i skjutning eller annan sport, kan t. ex. svårligen bliva rättsenligt på grund av negativ intressekollision. En förrymd fånge eller soldat kan tycka sig ha ett starkt intresse av a t t undgå u p p t ä c k t och fasttagande; för att rädda sig ur en fara därför får han dock icke tillgripa civila kläder. I förevarande paragraf uttryckes detta så, a t t straffriheten för i nödfall företagna handlingar icke omfattar någon, som är pliktig underkasta sig den fara, vilken han velat förebygga. Beträffande nödfallsrättens innehåll gäller tydligtvis, liksom vid nödvärn, att den avvärjande skadan icke får göras större än som erfordras för avvärjandet. Men därutöver är tydligt, att en avsevärd begränsning måste göras. Grunden till a t t vid nödvärn tilllåta ett, i förhållande till den hotande skadan, mycket kraftigt ingrepp var j u den, a t t det gällde ett avvärjande av ett straffbart kränkande av rättsordningen genom en åtgärd mot den person, 1

Danska kommissionsförslaget § 38, Torps förslag § 14.

varifrån kränkningen hotade. Denna grund saknar vid de allra flesta fallen av nödfallssituationer varje motsvarighet. Vid sådant förhållande medgiva själva grundsatserna för den negativa intressekollisionen uppenbarligen icke, att den avvärjande skadan är mera betydande än den avvärjda, ty därigenom skulle ju slutresultatet komma att från det totala samhällsintressets synpunkt bliva sämre, än om något avvärjande ingrepp aldrig ägt rum. Denna begränsning är alltså självklar. Men man kan icke stanna vid densamma. Om skadorna äro likvärdiga och alltså j ä m t uppväga varandra, är det visserligen icke i själva det omedelbara resultatet för samhället menligt, att den ena skadan har blivit verklighet i stället för den andra. Men härvid har man alldeles lämnat ur räkningen det mycket viktiga medelbara samhällsintresse, som fordrar, att var och en samhällsmedlem skall, få ha sin rättssfär skyddad från andra personers ingripande, även om dessa tjäna a t t skydda ganska betydande intressen. Själva det orubbade beståndet av erkända rättigheter är av den vikt för samhället, att därifrån icke må medgivas undantag annat än på ganska starka grunder. Fördenskull kommer man till den ståndpunkten, a t t den skada, som följer av den avvärjande handlingen, bör vara väsentligt mindre än den skada, som skall avvärjas. Det är lätt att angiva exempel, där denna förutsättning är uppfylld. För att undvika en hotande sammanstötning mellan automobiler kan man, om det är för sent att stanna, få styra den ena från vägen in i en angränsande trädgård; för att värja sig mot ett farligt angrepp av en folkilsken hund bör det vara tillåtet att lösrycka en ribba från ett tredje man tillhörigt staket o. s. v. Tvivel kan överhuvud icke råda därom, a t t det måste vara tillåtet skada egendom, om det är erforderligt för a t t rädda människoliv. Gäller det att rädda egendom genom uppoffring av annan egendom, erbjuder förhållandet mellan skadornas penningvärde en ganska lätt tillämplig måttstock för avgörandet, om den ena kan sägas vara väsentligt mindre än den andra. Då det j u är fråga om a t t mäta intressenas inbördes värde för samhället, är det endast de olika föremålens marknadspris eller

4 kap 4 §.

4 kap. 4 §.

eljest objektivt fastställda värde, som kan tagas i betraktande: att den ena sakens orubbade besittning kan för dess ägare ha synnerlig betydelse i förhållande till hans allmänna förmögenhetsställning eller ur affektionssynpunkt (sällskapsdjur, souvenirer e. d.) kan icke bliva avgörande. Har man, å ena sidan eller å båda, att göra med andra intressen än människoliv eller egendom, t. ex. den kroppsliga integritetens skydd mot angrepp, som icke hota livet, äran. brevhemlighet e. d., kan uppskattningen lätteligen bereda svårigheter, men detta kan icke hindra, a t t den bör företagas i enlighet med den angivna grunden. I överensstämmelse med vad sålunda anförts har kommissionen i förevarande stadgande angivit proportionaliteten så, att det för nödfallsrätt fordras, att den skada, som hotade, skäligen kunde synas väsentligt större än den, som gjordes. Även de utländska lagarna och lagförslagen hava i stort sett anslutit sig till proportionalitetsprincipen samt därvid dragit gränsen på ungefär samma sätt som ovan angivits. I själva ordet »nöd» torde ligga, att man icke för att avvärja ett angrepp a får åstadkomma en skada b, vilken innebär en väsentligt svårare intressestöring än en annan åtgärd c, som lika lätt kunnat användas för att avvärja angreppet. Att nödfallsingreppet på detta sätt är, i motsats till nödvärnshandlingen, subsidiärt, kan omedelbart härledas ur de allmänna principerna för den negativa intressekollisionen; ty dessa måste komma till tillämpning icke blott om det gäller att avgöra, huruvida skadan b, resp. c, skall få ske framför a, utan jämväl för a t t avgöra valet mellan b och c inbördes. I överensstämmelse härmed gäller bland annat, a t t en nödställd person icke får för sin räddning angripa någon annans rättighet, om han kan uppnå sin räddning genom att uppoffra en sin egen rättighet, som icke är väsentligt mera värdefull. Då det gäller att i ett särskilt fall avgöra, huruvida nödfallsrätt kan anses hava förefunnits, skall nödfallssituationen bedömas efter huru en vanlig förståndig människa skulle hava uppfattat densamma. Avvägandet av de kolliderande intressena skall således

ske efter objektiva grunder men med hänsyn allenast till de omständigheter, vilka kunde vara kända i handlingsögonblicket. Denna ståndpunkt har i förevarande stadgande kommit till uttryck genom formuleringen svårligen kunde förväntas» och »skäligen kunde synas». Kommissionens förslag rörande nödfallet i allmänhet står principiellt i full överensstämmelse med motsvarande stadgande i utkastet. De ändringar, som vidtagits i detta, äro nämligen huvudsakligen av formell natur. Sålunda har det av utkastet för betecknande av farans aktualitet använda uttrycket »överhängande» ansetts böra förtydligas samt i sådant syfte ersatts med uttrycket »omedelbart eller nära förestående». I utkastet betecknas vidare begreppet enskild r ä t t med uttrycket »rättighet, tillhörande enskild person». Då emellertid detta uttryck ej väl passar för det fall, att t. ex. staten är innehavare av rättigheten, har kommissionen utbytt detsamma mot uttrycket »enskild rätt». Den i utkastet förekommande satsen »om det efter omständigheterna svårligen kunde förväntas, a t t han faran på annat sätt avvärja skulle», h a r något ändrats i kommissionens förslag för att giva uttryck däråt, att nödfallsrätt naturligen icke heller bör ifrågakomma, om det kunde förväntas, att faran skulle avvärjas genom någon annan än nödfallsutövaren. 1 paragrafens andra stycke behandlas, såsom förut nämnts, det specialfall av nöd, som föreligger, då någon till avvärjande av en från viss person eller sak hotande rättsstridig skada å person eller egendom gör våld å den person eller egendom, varifrån skadan hotar. Denna nödfallssituation skiljer sig följaktligen så till vida från nödfallssituationer i allmänhet, a t t dels skadan måste hota från viss annan person eller annan tillhörig sak, dels skadan måste hota person eller egendom, vadan här ej är fråga om fall, då allmän r ä t t hotas, och dels den avvärjande skadan måste träffa just den person eller sak, varifrån hotet härrör. Att däremot även här gäller, a t t nödfallsutövaren icke får hava varit pliktig a t t underkasta sig faran, framgår därav, a t t skadan skall vara r ä t t s -

4 kap. 4 §.

stridig. En dylik nödfallssituation måste för samhällsmedlemmarna framstå såsom synnerligen nära överensstämmande med nödvärn. De viktigaste hithörande fallen avse angrepp, som hota från otillräkneliga personer och från djur (som ej tillhöra den angripne). Även kan ifrågakomma angrepp av annan person, som av den anledning icke är straffbart, att denne befinner sig i villfarelse. Det kan ock föreligga fara, som hotar från annans döda saker genom explosion, antändning, utveckling av giftiga gaser e. d. Dessa fall skiljas från nödvärn därav, att en djupt ingripande åtgärd mot den person eller sak, varifrån faran hotar, endast är subsidiärt tillåten och alltså icke får ske, om samma resultat kan erhållas genom en annan mindre betydelsefull uppoffring av den hotade själv. Tydligt är sålunda, att man för att värja sig för anfall av en sinnessjuk person icke får taga dennes liv hellre än att tillkalla i närheten befintlig hjälp. Men bortsett härifrån bör uppenbarligen en avvärjande åtgärd, som riktas just mot den person eller sak, som är angreppets ursprung, få vara betydligt mera ingripande än om den riktats mot ett neutralt intresse. Den avvärjande skadan bör under vissa omständigheter kunna få vara mera ingripande än den avvärjda. I denna punkt torde det över huvud vara skäl att tilllämpa samma grundsatser, som angivits för sådant nödvärn, som omförmäles i 3 § 2 st. 2 punkten. Det har därför föreslagits, att man icke får göra våld av sådan beskaffenhet, »att det står i uppenbart missförhållande till faran». De utländska strafflagarna och strafflagsförslagen upptaga icke några särskilda stadganden om förevarande specialfall av nöd. Härvid måste dock beaktas, att i utländsk r ä t t subjektiv rättsstridighet icke brukar uppställas såsom förutsättning för nödvärn, samt att i följd därav hithörande fall, enligt utländsk rätt, i viss omfattning falla inom nödvärnsområdet. Då vid nödfall, liksom vid nödvärn, den avvärjande handlingen är objektivt rättsenlig, bör den tydligtvis kunna straffritt företagas icke blott av den person, som befinner sig i nöd, utan jämväl av en var annan. Rätt till nödhjälp är alltså medgiven. Detta

har i den föreslagna paragrafen kommit till uttryck därigenom, att i båda styckena för den avvärjande handlingen använts formuleringen »gör man» (skada, våld). 5 §• Har någon i fall, som i 2, 3 eller 4 § omtalas, överskridit sin r ä t t genom en avvärjande handling, som går utöver det erforderliga eller, där proportionalitetsgräns är stadgad, den tillåtna proportionen, föreligger s. k. excess vid intressekollision. En dylik handling är objektivt rättsstridig och kan icke på grund av intressekollisionen bliva straffri. Men det kan hända, att den icke är subjektivt rättsstridig och således av denna anledning straffri. Personen i fråga kan hava handlat i ursäktlig villfarelse med hänsyn till någon förutsättning för intressekollisionen eller till sin handlings betydelse i den givna situationen; i dylikt fall är hans handling, såsom subjektivt icke rättsstridig, straffri. Men även om ingen ursäktlig villfarelse kan antagas, kvarstår möjligheten, antingen att han av subjektiva skäl bör anses straffri, eller att hans straffbarhet bör nedsättas. Är excessen icke a t t hänföra till uppsåt utan till oaktsamhet, beror ju i varje fall straffbarheten först och främst av frågan, huruvida en oaktsam skada av ifrågavarande art överhuvud är belagd med straff. Beträffande excess vid intressekollision av den art, som i förslaget behandlas i 2 § av detta kapitel, ävensom vid nödvärn stadgar vår gällande lags 5 kap. 9 § och 10 § andra punkten, dels att domstolen efter omständigheterna skall pröva, om och i vad mån straffet må nedsättas under vad i allmänhet å gärningen följa bort, och dels att, därest omständigheterna voro sådana, a t t gärningsmannen svårligen kunnat sig besinna, han ej må till straff dömas. Kommissionen har i förevarande paragrafs första och tredje stycken upptagit berörda stadganden ävensom utsträckt desamma att avse jämväl excess vid nödfall. I paragrafens andra stycke behandlas det fall, då någon på grund av en icke ursäktlig villfarelse om något faktiskt förhållande

178 4 kap. 5 §.

antagit tillvaron av någon utav de i första stycket omnämnda intressekollisionerna samt handlat därefter. Att i sådant fall oaktsamhetsstraff, där sådant är stadgat, skall tillämpas, följer visserligen redan av det allmänna oaktsamhetsstadgandet i 3 kap. 3 §, men kommissionen har dock ansett ett uttryckligt stadgande därom vara i förevarande sammanhang befogat såväl med hänsyn till intressekollisionernas egenartade k a r a k t ä r som för a t t förhindra den tolkningen, att paragrafens första stycke avsåge jämväl ifrågavarande fall. På grund av stadgandet i tredje stycket skall emellertid jämväl här straffrihet inträda, om förhållandena voro sådana, att den handlande svårligen k u n n a t besinna sig. Det här föreslagna stadgandet står i full överensstämmelse med motsvarande stadgande i utkastets 4 kap. 12 §.

5 kap. Om försök. Enligt den gällande svenska rätten är i vissa fall försök till b r o t t belagt med straff. Så är även förhållandet enligt utländsk rätt, oftast i större utsträckning än hos oss. Det kan icke heller vara föremål för tvivel, a t t förslaget i princip bör fasthålla vid den angivna uppfattningen; det är nämligen knappast möjligt och i varje fall icke tekniskt lämpligt att såsom särskilda fullbordade brott upptaga alla de handlingar, genom vilka samhällsfarlig viljebeskaffenhet framträder på ett sådant sätt, a t t däremot bör reageras med straff. Stora grupper av dylika handlingar stå i sådant förhållande till andra motsvarande, att de böra lämpligen behandlas såsom försök till de senare; med användande av denna metod vinnes en betydlig minskning i antalet av de särskilda brott, som i lagens speciella del behöva självständigt bestämmas. Härmed är visserligen icke givet, a t t institutet försök erfordrar någon reglering i strafflagens allmänna del. Detta skulle vara förhållandet, därest man ville med straff belägga försök till varje brott av vad art och svårhetsgrad som helst. Denna ståndpunkt

179 intages emellertid icke av gällande rätt, och förslaget har, på grunder som senare skola framställas, icke funnit anledning a t t härutinnan göra ändring. Vid sådant förhållande måste särskilt angivas, vid vilka brott försök skall vara straffbart, och enligt förslaget sker detta genom bestämmelser på respektive ställen i strafflagens speciella del. Detta betyder dock ej, att allmänna bestämmelser kunna undvaras. Fastmer böra i sådana bestämmelser försöksbegreppets innebörd tydliggöras och det — för alla eller åtminstone en mycket stor del av fallen likformiga — förhållande klargöras, i vilket de såsom försök betecknade yttringarna av en samhällsfarlig vilja stå till de särskilt beskrivna s. k. fullbordade brotten. Härtill kommer, a t t försöksbegreppets fixerande kräver ett ställningstagande till ett antal av de inom straffrättens såväl teori som praxis mest osäkra frågorna. Lagen kan därför icke undandraga sig ett sådant ställningstagande. Och då, såsom nyss sagts, begreppets innebörd är för åtminstone flertalet fall lika, är det tydligt, a t t dess bestämmande ej bör äga rum i de särskilda kapitlens föreskrifter om straff för försök, utan bör finna plats i ett sammanhang i lagens allmänna del. Detta hindrar icke, a t t — då försöksbrottet och det fullbordade brottet innebära ett endast till graden olika långt framskridet förverkligande av samma subjektiva brottslighet — varje försöksbrotts innehåll även bestämmes genom den i strafflagens speciella del givna beskrivningen av den ifrågavarande brottsarten. Men endast i den mån avvikelser från det generella försöksbegreppet kunna vara för särskilda fall erforderliga, bör själva begreppet finna reglering i den speciella delen. Man finner också, a t t alla nyare utländska strafflagar och strafflagsförslag innehålla allmänna bestämmelser om försök till brott. Vår gällande strafflag saknar emellertid dylika bestämmelser och reglerar försöksinstitutet endast genom stadganden i lagens speciella del. Denna vår strafflags ståndpunkt är så mycket mer anmärkningsvärd som de förberedande arbeten, på vilka strafflagen grundar sig, tillämpat den förstnämnda metoden. Såväl lagkommitténs som lagberedningens förslag innehöllo i ett särskilt kapitel (3 kap.) ut-

5 kap.

180 5 kap.

förliga stadganden angående försökets begrepp, tillbakaträdande från försök samt försökets straffbarhet; ett kapitel, avhandlande samma ämnen men delvis byggt på andra principer, upptogs även i det förslag till strafflag, som utarbetades av lagutskottet vid 1847— 1848 års riksdag. Däremot voro alla dylika bestämmelser uteslutna ur det förslag, som genom kungl. proposition framlades för 1862 — 1863 års riksdag. Förklaringen härtill ligger närmast i det sätt, varpå strafflagsreformen skedde. Vid de omfattande partiella reformer, som ägt rum under de närmast föregående åren genom förordningarna om ansvar för stöld, snatteri och rån, om förfalskning, bedrägeri och annan oredlighet samt om mord, dråp och annan misshandel, hade försök till nämnda brott belagts med straff endast i vissa uppgivna fall, som därvid reglerats var för sig, och då sedan den allmänna strafflagsreformen i huvudsak försiggick på det sätt, a t t nämnda j ä m t e åtskilliga till strafflagens allmänna del hörande författningar sammanfördes inom en ram, ville man ej rubba de grunder beträffande bestraffning av försök, som sålunda redan tillämpats. Såsom ytterligare skäl framhålles i departementschefens anförande vid strafflagsförslagets föredragning inför Kungl. Maj:t, a t t en definition på försök icke syntes kunna bliva av någon praktisk vikt och i allt fall ej torde mera än dittills finnas erforderlig samt a t t grundade anledningar förekomme till anmärkning mot vissa av lagberedningens bestämmelser. På de här ovan anförda grunderna kan den ståndpunkt, vår strafflag sålunda intagit, icke anses förtjänt av att bibehållas. I förevarande kapitel lämnas därför en allmän-straffrättslig reglering av de olika frågor, som vid försök fordra en enhetlig lösning. Åt själva begreppets bestämmande ägnas det huvudsakliga innehållet i kapitlets 1 §. E t t stort antal spörsmål, som kunna sammanfattas under rubriken tillbakaträdande från försök, kräva likaledes en enhetlig reglering; en sådan har meddelats i 2 §. Då förutsättningen för bestraffning av försök sålunda blivit i viss utsträckning enhetligt angiven, har det varit möjligt att göra jämväl storleken av det straff, som i dessa fall böra ådömas, till föremål för gemensam

behandling, i d e t a t t man k u n n a t generellt bestämma det förhållande, vari försöksstraffet bör stå till straffet för det fullbordade b r o t t e t inom de särskilda brottsarterna. Genom denna tankegång, som finner uttryck i kapitlets 3 §, vinnes ytterligare en betydlig förenkling av den speciella delens försöksbestämmelser, vilka alltså, till skillnad från den nu gällande strafflagens motsvarande stadganden, icke behöva innehålla någon straffskala. i §• l denna paragraf upptages till en början frågan, inom vilket område försöket skall vara belagt med straff. Därav a t t föreskrifter angående försök meddelas i strafflagens allmänna del följer, såsom ovan framhållits, ingalunda, att försöket behöver eller bör göras till ett generellt brottsunderlag. 1 Detta är icke heller strafflagarnas allmänna ståndpunkt. Ofta bestämmes gränsen med hänsyn till det fullbordade brottets straffbarhet på det sätt, a t t försöket icke — åtminstone ej utan uttryckliga stadganden för särskilda fall — straffas vid »förseelser», men däremot göres generellt straffb a r t vid egentliga brott. En motsvarande ståndpunkt intages även av lagkommittén och lagberedningen i de av dem avgivna förslag." Denna metod bar givetvis den betydande lagtekniska förtjänsten a t t hela frågan om straffbarheten av försök k a n bliva uttömmande reglerad i strafflagens allmänna del och ej alls behöver tynga den speciella delen. Den bygger jämväl sakligt på en i viss utsträckning obestridligt riktig tankegång. Ty om, såsom vid 3 § i det följande närmare utföres, försöket genomgående bör straffas lägre än det motsvarande fullbordade brottet, så är det tydligt, a t t vid de lindrigast bestraffade fullbordade brotten något utrymme för 1

Så har skett i danska strafflagen § 45, österrikiska strafflagen SS 8, 239, staten New Yorks strafflag sect. 34. 2 I lagkommitténs förslag (3 kap. 4 §) förklarades försök till brott, som i lagen vore belagt endast med böter, vara strafflöst och lagberedningens förslag (3 kap1 §) undantog brott, som icke i lagen vore belagt med svårare straff än fängelse i sjunde grad.

5 kap

5 kap. 1 §.

den sålunda erforderliga straffminskningen icke linnes, och att alltså genomsnittligen den minskning i samhällsfarligheten, som betecknas av försöket gent emot det fullbordade brottet, får sin fulla motsvarighet i fråga om rättsverkningarna endast därigenom, att försöket lämnas straffritt. Att så bör ske vid de brott, som i utländska lagar upptagas såsom förseelser, är därför i stort sett utan tvivel riktigt. Därav får dock ej slutas, a t t den anförda metoden är förtjänt av efterföljd. Just på grund av att man i förevarande hänseende behandlar alla brottsarter lika. kominer metoden a t t till sin esrentliga innebörd verka mycket ojämt i olika fall och leder alltså till otillfredsställande resultat. Förfarandet kunde hava varit riktigt, om de skilda brottsrekvisiten varit fullt likformigt konstruerade. Men i stället äro de skilda brotten inbördes synnerligen olika just i en punkt, som i detta sammanhang blir av avgörande betydelse, nämligen frågan, huru långt ett angrepp mot det intresse, som man genom en viss straffbestämmelse vill skydda, skall hava fortskridit för a t t fullbordat brott skall föreligga. För a t t kunna omfatta all den samhällsfarlighet, som bör straffas, har man särskilt i mera moderna lagverk i stor utsträckning ansett sig böra, jämsides med eller i stället för sådana rekvisit, som för fullbordat brott fordra ett färdigt resultat i form av skada för något skyddsvärt intresse, uppställa ett stort antal rekvisit, vilka låta straff såsom för fullbordat brott inträda, redan då den samhällsfarliga viljan i handling icke fortskridit längre än till åstadkommande av en — mer eller mindre överhängande — fara för ett dylikt resultat. Detta tillvägagångssätt är ofta lämpligt, därför att enligt detsamma kraven på vad som i varje särskilt fall skall visas hava varit föremål för den tilltalades uppsåt bliva lättare att uppfylla. Kommissionen anser för givet, a t t vid den speciella straffrättens nydaning även hos oss ett sådant uppfattningssätt skall vinna tilllämpning. Därvid äro olika varianter möjliga: i regel bör för straffbarhet fordras, a t t handlingen skall innefatta fara för ett visst intresse i just det föreliggande konkreta fallet; men understundom

183 kan begreppet fara tagas i en mera abstrakt betydelse, i det a t t 5 kap. lagstiftaren nöjer sig med en viss yttre handling, som genomsnitt1 §. ligen är ägnad att framkalla fara. Huru som helst, av det anförda framgår, a t t begreppet fullbordat brott är av en rent teknisk k a r a k t ä r och intet utsäger om huru långt ett såsom dylikt brott bestraffat angrepp mot visst intresse blivit framfört. Det kan sålunda också hända, a t t i ett visst fall såsom fullbordat b r o t t bestraffas intresseangrepp, vilket befinner sig på ett så tidigt stadium, a t t det ej bör ifrågakomma a t t — medelst en bestämmelse om straff för försök — drabba detsamma med straff vid en ännu tidigare punkt. E t t annat brott, som kan vara till svårhetsgraden nära jämförligt med det förra, kan åter förlägga den för brottsligheten avgörande punkten vid ett långt framskridet moment av intresseangreppet, så a t t uppställandet av försöksstraff å ett föregående stadium är synnerligen påkallat. Något allmänt kännetecken — vare sig en viss grad av svårhet eller annat — som skulle kunna ligga till grund för en kortfattad generell formulering av gränsen mellan brott, som böra straffas jämväl i försök, och övriga brott, står icke till buds. På grund härav måste frågan om försökets straffbarhet avgöras för varje brott för sig och i lagen särskilt angivas för de olika brotten. Detta bör då uppenbarligen — såsom ovan framhållits — ske i lagens speciella del. Detta förfarande föreslogs av lagutskottet vid 1847 — 1848 års riksdag, som i det av utskottet utarbetade förslag till ny strafflag (3 k a p . 1 §) utbytte lagkommitténs och lagberedningens ovan berörda stadganden angående försökets användningsområde mot följande föreskrift, innefattande endast en hänvisning till den speciella delen: »Straff för försök må ej ådömas i andra fall, än som i lagen särskilt utsatta äro.» Samma princip har nu tillämpats i det förberedande utkastet 1 , och kommissionen har därutinnan ej gjort någon ändring. 1

Även det finska förslaget (8 kap. 1 §) har intagit denna ståndpunkt. Försök

till förseelse straffas dock icke.

5 kap. 1 §.

Innehållet i övrigt i denna paragraf avser att i den utsträckning, som synes erforderlig, giva en bestämning av försöksbegreppet. Denna bestämning sammanfaller med den, som lämnats i det förberedande utkastet (7 kap. 1 § andra st.; 2 § första satsen). Ovan är framhållet, a t t en bestämmelse om straff för försök alltid ansluter sig till och alltså förutsätter en bestämmelse om ett visst fullbordat brott. Från detta skiljes försöket genom en minskning i vad som ligger brottslingen till last, så till vida som det för det fullbordade b r o t t e t fordrade resultatet icke av honom bragts till stånd. Minskningen ligger alltså på brottsrekvisitets objektiva sida. Någon minskning får däremot icke föreligga jämväl på den subjektiva sidan, exempelvis så, att brottslingens uppsåt skulle kunna omfatta endast den fara för ett skadligt resultat, som genom försökshandlingen åstadkommits. I så fall vore fråga om ett helt n y t t brott. Tvärtom är det för försöket karaktäristiskt, att brottslingens vilja varit inställd på a t t i samhällsfarlig riktning förverkligas vidare än som kommit att ske. Hans uppsåt måste hava omfattat ett mera framskridet resultat, så att, om hans brottsplan lyckats, det ifrågakomna brottet skolat föreligga såsom fullbordat. Beskaffenheten av hans vilja skall vara sådan, att den, om allt g å t t efter hans beräkning, kunnat motivera straff för fullbordat brott. Subjektivt skall alltså mot en tilltalad, för a t t han skall kunna dömas för försök, hava förekommit lika mycket som erfordrats för en dom för fullbordat brott. Men det är icke nog härmed. Ehuru det objektiva momentet icke är den väsentliga grunden för reaktion medelst straff, har detta moment dock en självständig betydelse, så att vid dess bortfallande (eller förminskande) fråga uppstår, huruvida i allt fall brottslingen i subjektivt hänseende företer en tillräckligt farlig beskaffenhet för att böra straffas. Detta är icke säkert. I själva verket bör lösningen bli olika för olika typer av viljetillstånd, även där dessa äro tillräckliga för att motivera straff vid ett fullbordat brott. — Någon tvekan kan härvid icke föreligga i det

fall att det fullbordade brottets skadliga resultat just varit syftet med handlingens företagande. I sådant fall är resultatets uteblivande, genom omständigheter, som ej böra räknas den handlande till godo, ingalunda ägnat a t t låta hans handling framträda i så förändrad belysning, a t t den bör undgå straff. Såsom i motiveringen till 3 k a p . (sid. 128) framhållits, böra i allmänhet med ett direkt åsyftat resultat likställas sådana verkningar, som väl icke varit omedelbart avsedda eller ens önskade, men vilkas inträde av den handlande själv uppfattats såsom nödvändigt förbundna med den åsyftade verkan, därest denna skulle komma att uppnås. Å andra sidan är det tydligt, att, även om oaktsamt åstadkommande av ett visst resultat är straffbart såsom fullbordat brott, något straffbart försök dock ej bör anses föreligga i sådana subjektivt likartade fall, i vilka resultatet icke kommit till stånd. Sådana händelser äro lätteligen tänkbara: av oaktsamhet och utan grund anser man sig t. ex. befogad a t t till nödvärn mot en annan person rikta ett visst angrepp och verkställer detsamma men misslyckas. Här föreligger, åtminstone i alla vanliga fall, icke något behov av straff. — Detsamma gäller inom uppsåtets område om de verkningar, med avseende å vilka endast dolus eventualis förelegat, d. v. s. sådana, som den handlande visserligen icke önskat men vilka han t ä n k t sig såsom möjliga, och vilka, även om han varit viss om deras inträde, icke skulle avhållit honom från a t t handla. Har en sådan verkan uteblivit, kan även en ganska stor genom handlingen åstadkommen fara icke anses på ett för straffbarhet tillfyllestgörande sätt hava givit uttryck åt en samhällsfarlig viljebeskaffenhet hos den handlande. Såsom mera osäker måste man beteckna lösningen i de återstående fallen, nämligen vad angår möjliga verkningar av handlingen, vilka på det sätt falla inom uppsåtet, a t t de, utan a t t utgöra syftet med handlingen eller nödvändigt sammanhänga därmed, av den handlande önskats eller till vilka han förhållit sig likgiltig. Inträder en sådan verkan, föreligger fullbordat brott, men utebliver den, torde medvetandets ifrågavarande innehåll icke genomgående kunna anses böra medföra straff

186 5 kap. 1 §.

för försök. — Inom alla de typer, vilka enligt det nu anförda icke böra innefattas under det allmänna försöksbegreppet, kunna förekomma särskilda fall, då en gärning bör vara brottslig, fastän den icke fullbordats. Dessa fall åtkommas lämpligen genom särskilda bestämmelser i lagens speciella del om uppsåtligt eller jämväl oaktsamt åstadkommande av fara för de skadliga resultaten; därvid kommer begreppet uppsåt a t t hava vanlig omfattning och alltså jämväl innesluta dolus eventualis med avseende på farans framkallande. Det subjektiva rekvisit, som enligt det ovan anförda bör fordras för att försök skall vara straffbart, uttryckes i lagtexten så, a t t det skall vara fråga om en handling, varmed gärningsmannen åsyftat a t t utföra brottet. Detta torde även bäst stämma överens med det allmänna språkbrukets uppfattning av ordet försök. Det lärer också kunna antagas, a t t förslaget härutinnan överensstämmer med gällande r ä t t , ehuru denna lämnar försöksbegreppet utan legal bestämning och alltså ger rum för olika meningar; enighet torde i allt fall i svensk rättspraxis råda därom, a t t dolus eventualis icke kan grunda straffbart försök. — Uttrycket »åsyfta» användes även av lagkommittén och lagberedningen i deras förslag (3 kap. 2 §), men har där icke ovan angivna mera inskränkta betydelse, utan omfattar uppsåt överhuvud, medan givetvis försök i oaktsamhet skulle vara uteslutet. En härmed överensstämmande ståndpunkt synes intagas av många utländska strafflagar och strafflagsförslag, som alltså icke torde utesluta dolus eventualis eller eljest göra någon skillnad mellan olika former av uppsåt, om ock lagverkens uppfattning i denna punkt ofta ej är klart uttalad l . Det nya italienska förslaget går ännu längre. Dess stadganden angående försök (art. 15 — 16) innehålla icke någon som helst inskränkning beträffande de subjektiva förutsättningarna för straffbarhet och 1

Norska strafflagen § 49, danska strafflagen § 45, danska kommissionsförslaget § 57, Torps förslag § 22, tyska strafflagen § 43, tyska förslagen 1909 § 75 och 1919 § 2 3 , tyska motförslaget § 27, österrikiska strafflagen § 8, österrikiska förslaget .1921 § 8, schweiziska förslaget 1918 art. 19.

187 torde därför avse att göra oaktsamt försök straffbart i samma utsträckning som oaktsamt fullbordat brott. E t t sådant förfarande överensstämmer med detta lagförslags allmänna ståndpunkt a t t så gott som icke tillägga någon självständig betydelse åt brottens objektiva moment. En minskning å den objektiva sidan av förutsättningarna för det fullbordade brottet är utmärkande för försöket. I och för sig kan nu en sådan minskning tänkas förekomma i vilket som helst av den objektiva sidans tre moment: intresseangrepp, rättsstridighet eller kausalitet. Men här uppstår frågan, huruvida varje sådan minskning betecknar endast en övergång från fullbordat brott till försök, eller om möjligen i visst avseende en minskning utesluter jämväl försök och alltså innebär en övergång till det straffria området — naturligen oavsett den möjlighet, att den föreliggande handlingen likväl kan gå in under något annat självständigt brottsbegrepp. Avgörande för lagens ställningstagande i denna del blir uppenbarligen dess ståndpunkt beträffande själva grunden till att man överhuvud för straffbarhet fordrar ett objektivt förverkligande av den brottsliga viljan. Är grunden härtill endast den, att ett sådant förverkligande i regel erfordras för att man skall kunna med säkerhet fastställa den farliga viljans tillvaro och beskaffenhet, skulle tydligen intet hinder möta mot att anse brott vara begånget genom en handling, som i det särskilda fallet icke utgör något intresseangrepp eller åtminstone icke något rättsstridigt sådant angrepp, i det a t t det icke föreligger något intresse av den vid ett visst brott skyddade beskaffenheten eller därför, att ett angrepp mot ett bestående sådant intresse på grund av säregna omständigheter undantagsvis är tillåtet. Ty om denna brist i brottets objektiva förutsättningar är för den handlande okänd, utgör hans handling lika fullt ett uttryck för en samhällsfarlig viljebeskaffenhet, vilken måhända kommer a t t nästa gång taga sig uttryck under förhållanden, som även objektivt beteckna en rättsstridig intressestöring. Exempelvis: man tror sig mörda en sovande människa, som emellertid strax innan

5 kap 1 §•

188 5 kap. 1 §.

avlidit av slag; i syfte att tillgripa något sticker man handen i en annans ficka, som emellertid är tom; i grov okunnighet söker man att avdagataga en ovän med besvärjelser eller genom förgiftning medelst ett fullkomligt ofarligt ämne; samtycke till handlingen föreligger, gärningsmannen ovetande, från den angripnes sida. Bortsett från den ovisshet om intensiteten i den handlandes uppsåt, som i några av dessa fall bör sägas bestå, borde, från en radikalt genomförd preventivstraffrättslig ståndpunkt, tillräcklig grund för straff (såsom för försök) anses föreligga. Men ett sådant tillvägagångssätt kan icke anses riktigt. Hänsyn måste jämväl tagas till den i samhället levande vedergällningsinstinktens krav. Och den fordrar i sådana fåll i allmänhet mycket bestämt straffrihet på den grund, att j u »intet ont är gjort». Så länge handlingen icke medfört någon som helst fara för ett objektivt skadligt resultat, kan det ej spela någon roll, att den u t t r y c k t en samhällsfarlig vilja. För lagstiftaren skulle det vara befogat att bortse från denna irrationella synpunkt, om straffet ej vore annat än ett botemedel mot samhällsfarligheten, som för clen därmed behandlade endast vore fördelaktigt. Men straffet innebär ett lidande både under verkställigheten och — vad här särskilt påkallar uppmärksamhet — i sina efterverkningar; det senare skulle lagstiftaren visserligen vilja undvika, men detta ligger utanför räckvidden för hans förmåga. Och vid sådant förhållande fordrar det utanför preventionssynpunkten liggande rättfärdighetskravet, att den, som genom straff skall lida ont, också skall ha åstadkommit något ont. Härvid kan det emellertid för nutidens mindre materiella uppfattningssätt vara nog, a t t ett brottsligt förfarande fortskridit så långt, att det rättsstridigt skapats en objektiv fara för ett intresse. Det anförda innehåller också nyckeln till en lösning av de spörsmål, som bruka sammanfattas i läran om försök »med otjänliga medel» eller »mot otjänligt objekt». Dessa spörsmål tillhöra de mest omstridda delarna av försöksläran, både vad angår utpekandet av den i och för sig riktiga ståndpunkten och med hänsyn till tolkningav de gällande strafflagarna, vilka ofta lämna inga eller helt svaga

189 hållpunkter. Enligt gällande svensk r ä t t lärer enighet råda därom a t t den omständigheten, att ett försök är otjänligt, i många fall bör utesluta dess brottslighet. Mindre benägen härför torde man vara i Norge och Danmark, vilkas lagar (§§ 49 och 45 resp.) synas vid begreppsbestämningen ha anslutit sig till en sådan uppfattning, att den tilltalades subjektiva beskaffenhet vore avgörande. Vid tillämpning av den tyska lagen (43 §) har rättspraxis även i ytterligt gående fall bestraffat förövare av otjänliga försök, t. ex. en icke havande kvinna, som intagit fosterfördrivande medel, eller, i fråga om försök till tvegifte, en person, som ingått nytt äktenskap i den oriktiga föreställningen, att hans maka i tidigare äktenskap ännu vore i livet \ Riktigheten härav är starkt bestridd av teorien, som ofta vill göra skillnad allt eftersom försöket var absolut eller relativt otjänligt. På denna skillnad bygga även 1913 års tyska förslag" och de schweiziska förslagen'% i det nämligen för de absolut otjänliga fallen medgives straffnedsättning efter domstolens fria prövning (resp. straffrihet). 1919 års tyska förslag utsträcker denna behandling till varje otjänligt försök och har alltså uppgivit den berörda skillnaden mellan absolut och relativ otjänlighet. Den förra skulle föreligga vid ett försök, som under inga omständigheter k u n n a t åstadkomma den ifrågavarande förbrytelsen; den senare skulle bero endast på omständigheter, som föreligga i det särskilda konkreta fallet. Exempel, vid mordförsök, på den förra typen är det fall, a t t någon i mörker förväxlar sitt tilltänkta offer med en trädstam och genomborrar denna med kulor ur sitt skjutvapen; på den senare typen åter det fall, a t t det mot offrets hjärta riktade dolkstynget blir utan resultat på grund av a t t offret i tid försett 1

1909 års tyska förslag säger sig vilja godkänna praxis' ställning till frågan, se motiv, till § 75, sid. 285 — 89. 2 30 §, "konnte der Versuch unter keinen Umständen zur Vollendung fiihren". 3 Förslaget 1918 art. 20: "1st das Mittel, womit jemand ein Vergehen auszufuhren versucht, öder der Gregenstand, woran er es auszufuhren versucht, derart, dass das Vergehen mit einem solchen Mittel öder an einem solchen Gegenstandc uberhaupt nicht ausgefuhrt verden könnte, so" etc.

5 kap 1 §.

5 kap. 1 §•

sig med en skyddande brynja, etc. Skillnaden är emellertid omöjlig a t t utan godtycklighet genomföra, och den ger i varje fall icke uttryck åt en olikhet, som i straffrättsligt hänseende är av väsentlig beskaffenhet. Det är sålunda ingalunda säkert, att den, som i morduppsåt beskjuter en trädstam, bör gå fri från straff för mordförsök. Så bör väl ske, om han endast löst antagit, a t t offret befunnit sig i närheten; däremot icke, om offret på flykt undan gärningsmannens förföljelse för endast ett ögonblick sedan passerat trädstammen och alltså endast genom en ren lyckträff undgått att bliva skjuten. I senare fallet har nämligen just förefunnits vad som även för vedergällningsinstinkten är nog för att rättfärdiga straff, nämligen objektiv fara för det rättsstridiga resultatet: detta har varit nära a t t inträffa. Med hänsyn härtill får man icke bedöma försöket endast efter situationen i ett visst ögonblick av brottsplanens förverkligande, t. ex. tidpunkten för den »utförande handlingen», utan man måste taga hänsyn till handlingsförloppet i dess helhet. Den åskådning, som sålunda ligger till grund för förslaget, har uttryckligen uttalats i förevarande paragraf, sista stycket. Däri intagna stadganden hade i det förberedande utkastet sin plats i 2 §. Det har överflyttats hit, enär kommissionen ansett, att försöksbegreppets samtliga bestämningar borde sammanföras i samma lagrum. I uttalandet, a t t — under ifrågakomma omständigheter — icke skall dömas till straff »för försök» ligger en erinran därom, a t t en i den angivna bemärkelsen ofarlig handling, vilken alltså är straffri såsom försök till ett visst brott, möjligen kan innebära ett särskilt, enligt ett annat lagrum med straff belagt b r o t t : en sådan straffbarhet bör uppenbarligen icke bortfalla på grund av vad här stadgas. Att minskningen på brottets objektiva sida kan avse kausaliteten, orsakssammanhangets framförande mot den p u n k t i handlingsförloppet, som erfordras för fullbordat brott, säger sig självt. En sådan objektiv minskning är det mest påtagliga sätt, varpå det fullbordade brottet kan utebliva. Vad som erfordras för a t t brottet

191 skall nå fullbordan är naturligen, på sätt i det föregående (sid. 182) anmärkts, helt olika vid olika brott, och detta eventuellt även därutinnan, att vid det ena brottet uppnåendet av nyssnämnda punkt i handlingsförloppet är liktydigt med en slutgiltig skada för något av samhället skyddat intresse, medan det i ett annat fall blott är fråga om en etapp på vägen till åstadkommande av sådan skada. Liksom nu brottsbegreppens nämnda beskaffenhet i detta avseende måste avgöra, i vilka fall försöket bör straffas, kommer densamma att bestämma gränsen för försöket gentemot det fullbordade brottet. Denna gräns kan alltså icke mera konkret angivas på detta ställe, men så behöver ej heller ske, ty gränsen k r i n g det fullbordade brottet måste i varje fall framgå av dess begreppsbestämning i lagens speciella del. Här har följaktligen endast bort uttalas, a t t en gärning för att bliva straffbar såsom försök till ett visst brott icke får innefatta detta brott i fullbordad form. — I kommissionens förslag har detta uttryckts genom orden »utan a t t detta (brottet) dock kommit till fullbordan». Denna formulering, som ansluter sig till den i lagkommitténs och lagberedningens förslag använda 1 , skiljer sig något från det förberedande utkastets ordalag: »Försök äger rum, då gärningsmanen, utan a t t hava fullbordat brottet, påbörjat den handling, varmed han åsyftade a t t det utföra.» Detta sjmes förutsätta, a t t ett brotts fullbordan endast beror på gärningsmannens handling. Emellertid kan j u brottsplanen vara sådan, a t t gärningsmannens egen verksamhet skall, efter det den avslutats, fortsättas av ett vidare, av honom förutsett förlopp, vare sig en annan persons handlande eller naturkrafternas inverkan. Om på denna väg det åsyftade resultatet kommer till stånd, föreligger givetvis fullbordat brott och icke endast försök. Då det förberedande utkastets formulering möjligen kunde giva anledning till missförstånd i 1

1 dessa (3 kap. 1 §) tilläggas dock orden "efter de bestämmelser, som för varje fall i lagen givne äro", med vilka tydligen avsetts att giva uttryck åt samma tanke, som utvecklats här ovan i texten. De citerade orden uteslötos redan i det förslag till strafflag, som framlades av lagutskottet vid 1847 —1848 års riksdag.

5 kap^ 1 §.

192 5 kap. 1 §.

nämnda hänseende, har kommissionen ansett en omredigering vara erforderlig. Här bör anmärkas, a t t i somliga fall brottet måste anses ofullbordat, även om det i brottet innefattade resultatet kommit till stånd, nämligen om detta skett på sådant sätt, att det icke inneburit ett förverkligande av den handlandes brottsplan. Dennas genomförande har t. ex. avbrutits genom att en annan orsak hastigare åstadkommit resultatet: en person har, för a t t spränga e t t krigsfartyg i luften under omständigheter, som skola möjliggöra för honom a t t med framgång påstå sitt alibi, i närheten av dess ammunitionsförråd placerat en apparat, som skulle komma att om några timmar framkalla antändning av sprängämnena; innan tiden inträtt, slår en fientlig projektil ned i förrådet och åstadkommer sprängningen. Det är tydligt, a t t den handlande icke på grund av detta resultat kan anses skyldig till fartygets sprängning såsom fullbordat brott. Däremot bör straffbart försök anses föreligga. Samma lösning kan vara den riktiga, jämväl då resultatet inträtt såsom följd av den därtill syftande handlingen, men på en annan väg än den, som den handlande avsett för resultatets uppnående: ett bomskott medför det tilltänkta offrets död genom hjärtslag på grund av'skrämsel. Huruvida avvikelsen från brottsplanen är tillräckligt betydande för a t t sålunda fria från straff för fullbordat brott, kan icke avgöras efter någon allmän formel utan endast genom prövning av omständigheterna i de särskilda fallen. Det är emellertid ganska sällan, som gränsen mellan försök och fullbordat brott sålunda kan erbjuda några svårigheter. Mycket oftare uppkomma sådana vid dragandet av gränsen mellan försöket och de föregående stadierna i det handlingsförlopp, som syftar till ett brotts begående, i allmänhet betecknade såsom förberedelserna. Det kan nämligen i allmänhet icke för straffbarhet vara nog, att brottsplanens förverkligande n ä t t och j ä m t påbörjats, utan densamma måste i regel ha framskridit tämligen långt. Detta måste fordras redan därför, att man av en mera avlägsen förbere-

193 delse icke kan med tillfyllestgörande säkerhet sluta till tillvaron i den handlandes själsliv av en samhällsfarlig vilja av sådan intensitet och fasthet, a t t man behöver mot densamma reagera med straff för a t t förebygga, att den framdeles skall åstadkomma skada för något intresse, som samhället vill skydda. Så länge den handlande för uppnående av ett sådant resultat ännu har att tillryggalägga en någorlunda avsevärd del av brottsplanen, kan det ofta finnas mycket liten säkerhet för att han verkligen kommer att fortsätta. — I samma riktning tala dessutom de förut framhållna hänsynen till vedergällningsinstinkten: rättfärdighetskravet tillåter icke, att man med straff inskrider mot den, som icke åtminstone åstadkommit en konkret fara. Men detta kan icke sägas vara fallet, om det skadliga målet ännu varit så långt avlägset, att dess uppnående kunnat förhindras av varjehanda omständigheter av rent tillfällig natur. — De båda anförda synpunkterna förtjäna var för sig beaktande, eftersom de icke alltid leda till samma resultat beträffande frågan, vid vilket stadium av brottsplanen straffbarhet bör inträda. En ganska långt framskriden och därför såsom definitiv framträdande brottsplan behöver ej erbjuda särskilt stor objektiv fara, då däremot en nyss påbörjad brottsplan i vissa fall kan giva anledning till allvarlig fara. I stort sett torde kunna sägas, a t t för straffbarhet bör fordras, att båda synpunkternas krav skola vara uppfyllda. Det är emellertid icke lätt att i få ord på ett för rättstillämpningen verkligt vägledande sätt uttrycka denna fordran på försökshandlingen — a t t den s. k. försökspunkten skall vara uppnådd innebörden av denna fordran får visserligen i någon mån sägas ligga i själva ordet försök. Uppgiften a t t närmare tydliggöra innebörden har förelegat till lösning för ett mycket stort antal moderna lagar och lagförslag, och numera finnes endast en gällande lag, som vill under försökets straffbarhet inbegripa jämväl rent förberedande handlingar, nämligen den danska, till vilken i detta avseende de två danska förslagen ansluta sig. Övriga utländska strafflagar och strafflagsförslag avskilja däremot förberedel25

5 kap l §.

5 kap. 1 §.

sen från försöket samt göra förberedelsen straffbar endast i särskilda fall och under betingelser, som måste i lagens speciella del särskilt angivas. Försöket säges i allmänhet inträda i och med »påbörjandet av utförandet» eller dylikt; den närmare innebörden härav är överlämnad åt tolkningens avgörande. Även kommissionens förslag har i likhet med det förberedande utkastet begagnat en formulering, som nära ansluter sig till den nyss anförda. Med anledning av kritik, som på denna punkt framställts mot det förberedande utkastet 1 , vill kommissionen gärna medgiva, att nämnda formulering ingalunda lämnar någon säker ledning vid bestämmandet av gränsen mellan försök och förberedelse, men den bidrager otvivelaktigt till att inskränka försöksbegreppets omfång och anvisar därigenom rättstillämpningen den riktning, som tolkningen har att följa. Spörsmålet påkallar icke uppmärksamhet vid alla former avförsök. När den handlande gjort allt, vad han ämnat göra för uppnående av sitt brottsliga syfte, kan det ur sam hällsfarlighetens synpunkt icke vara tvivel om, att han gjort nog för a t t förskylla försöksstraff. Att försöket sålunda är, vad man kallar fulländat, utsäger visserligen icke något därom, huru nära handlingen i de särskilda fallen nått resultatets åvägabringande. Detta beror väsentligen på beskaffenheten av det medel, som enligt brottsplanen skolat komma till användande; man jämföre t. ex. mordförsök medelst skott ur ett skjutvapen och medelst avlämnande till postbefordran av något födoämne, som innehåller bakterier, avsedda att framkalla en långsamt men säkert dödande sjukdom. Försöket är i vartdera fallet fulländat. Försöksbegreppets bestämmande skulle naturligen avsevärt vinna i enkelhet, om man ville straffa endast fulländade försök och alltså förlägga försökspunkten till avslutandet av gärningsmannens enligt brottsplanen sista (egna) handling. Men då härvid, enligt det nyss anförda, avståndet till det brottsliga resultatet i olika fall skulle vara mycket olika, 1

Av prof. Serlachius i motiveringen till det finska förslaget sid. 10. Se även L. J.• de Astia, El anteproyecto de cödigo penal sueco (Madrid 1917) sid. 40.

195 skulle i det antydda förfarandet ligga en viss godtycklighet, och från straffbarhet skulle såsom ofulländade uteslutas åtskilliga försöksfall, som otvivelaktigt böra drabbas av straff. Vid ofulländade försök, som alltså böra medtagas inom det brottsliga området, gäller det att fastställa, om gärningsmannen påbörjat den handling, varmed han åsyftade att utföra brottet, Avgörandet, vilken denna handling är, skall träffas under hänsynstagande till gärningsmannens egen, från fall till fall starkt varierande brottsplan, som efteråt inför domstolen måste rekonstrueras. Avgörandet ter sig ganska enkelt, om brottsplanen skolat avslutas med en enstaka handling av starkt koncentrerad och odelbar samt från de närmast föregående tydligt skild beskaffenhet, t. ex. vid misshandelsbrott medelst skjutvapen, avtryckandet. Om den sista handlingen är av mera långvarig beskaffenhet men dock till sina olika stadier likartad, t. ex. ett grepp om offrets strupe i syfte att döda genom kvävning, måste det avgörande bliva, att handlingen påbörjats, ty det finnes ingen möjlighet att påvisa någon viss del av densamma, som skulle vara ägnad att tilläggas en särskild betydelse på det sätt, att först vid denna dels påbörjande försökspunkten skulle anses nådd. En sådan uppdelning skulle bliva fullkomligt godtycklig. Detta gäller även om den sista handlingen är av betydande varaktighet, Samma synpunkt äger tillämpning även på en serie inbördes likartade, efter varandra följande handlingar, som äro avsedda att utsträckas så länge, tills målet nås, för vilket ändamål en enda av handlingarna kunnat förutses icke vara tillräcklig. Både därför att ingen möjlighet finnes att utpeka en viss handling, som till sin betydelse skulle enligt brottsplanen vara väsentligen olika den närmast föregående handlingen, och därför att redan den första i serien bör anses tillräckligt graverande för att föranleda försöksstraff, måste den första handlingens påbörjande komma att markera försökspunkten (därest denna ej redan tidigare inträtt, jfr. nedan): ex. en mordplan går ut på att från en automobil i snabb fart söka med en följd av revolverskott träffa en i ett annat liknande åkdon befintlig person.

5 kap 1 §.

196 5 kap. 1 §.

Ofta måste emellertid försökspunkten, för a t t straffvärda försöksfall ej skola undslippa, förläggas ännu längre tillbaka. Detta gäller bl. a. vid de många brott, som redan enligt lagens egna bestämmelser såsom fullbordade begreppsenligt omfatta flera successiva handlingar, t. ex. våld och tillgrepp vid rån, förfärdigande och begagnande vid förfalskning. För vissa dylika fall, som enligt gällande r ä t t äro straffbara i försök, innehåller lagens formulering av försöksbestämmelsen ett uttalande, att det är nog, a t t t. ex. våldförandet påbörjats. Denna uppfattning torde genomgående böra komma till tillämpning, så att, vid sammansatta brottsbegrepp av den antydda typen, de i lagen upptagna handlingarna räknas som en enhet, av vars beståndsdelar endast den första behöver vara påbörjad för att försöksstraff skall inträda. E t t motsvarande förfarande måste iakttagas även i många andra fall, då t. ex. en våldshandling ingår i brottsplanen' för att åstadkomma en situation, som erbjuder möjlighet för att verkställa den »utförande» handlingen. Det är nämligen beroende på lagtekniska hänsyn, vilka ej alls ha med försöksläran att göra, a t t t. ex. våld jämte otukt eller våld jämte tillgrepp i lagen äro upptagna såsom de särskilda brotten våldtäkt och rån, medan våld såsom ett led i många andra kombinationer icke erhållit någon dylik särskild behandling. Därför bör t. ex. en mordplan, enligt vilken ett slag avser icke att döda utan endast att kullkasta eller bedöva offret för a t t detta därefter skall på ett annat sätt kunna dödas, anses ha i och med påbörjandet av slaget n å t t försökspunkten. Liknande är förhållandet beträffande inbrott eller resande av livsfarligt vapen såsom led i en mordplan. Detta betraktelsesätt vinner stöd jämväl därav, a t t ifrågavarande handlingar i det tidigare stadiet äro, för sig betraktade, klart rättsstridiga och a t t följaktligen deras företagande kan, oavsett ett visst avstånd från det åsyftade resultatet (mord), i varje fall anses uttrycka en med stor fasthet på detta inriktad avsikt. Dock måste härvid en icke ringa betydelse tillerkännas jämväl åt tidsmomentet i och för sig, så att en viss handling, om den är avsedd att omedelbart eller i

197 varje fall snabbt åtföljas av den egentliga utförande handlingen, kan anses beteckna försöksgränsens överskridande, medan bedömandet härutinnan måste bliva ett annat, om meningen varit, a t t en mera avsevärd tid skulle förflyta mellan den ifrågavarande handlingen och den brottsliga verksamhetens avslutande. I fall av det senare slaget kan man icke med tillräcklig visshet anse ådagalagt, att den handlande skulle ha fortsatt ända till målet, om inga yttre hinder kommit emellan. Och det är det — visserligen alltid hypotetiska och osäkra — svaret på denna fråga, som bör vara avgörande. Även med den relativa frihet vid försökspunktens bestämmande, som förslagets text enligt det föregående lämnar rättstillämpningen kan man naturligtvis icke uppnå att med straff för försök drabba alla de ofullbordade handlingsförlopp, som haft till syfte a t t begå brott, och som för den skull finnas förtjänta av straff. I vissa fall erbjuder en otvivelaktig förberedelsehandling genom sin säregna beskaffenhet — t. ex. anskaffande av verktyg för förfalskning eller inbrott — både en icke betydelselös fara för rättsskyddade intressen och, genom sin specifika k a r a k t ä r och de hinder, som måste övervinnas, ett ganska oomtvistligt skäl a t t hos den handlande antaga en samhällsfarlig viljebeskaffenhet av betydande fasthet. Då försöksstraff emellertid, bland annat på grund av allt för stort avstånd i tiden, icke kan inträda, blir det lagstiftarens uppgift att i strafflagens speciella del införa särskilda straffbud för sådana förberedelser; dylika bestämmelser förekomma också i den gällande strafflagen. 2 §.

Därav att försökspunkten är överskriden, får icke obetingat slutas, att försöksstraff skall följa. Det är upprepade gånger framhållet, att försökspunkten åtminstone icke i allmänhet bör förläggas tidigare, än att vid densamma må antagas föreligga objektiv fara för det åsyftade brottets fullbordan. Även med iakttagande härav låter det sig icke undvikas, att inom försöksbegreppet, sådant som det

5 kap 1 §.

198 5 kap. 2 §.

hittills bestämts, skulle falla åtskilliga avbrutna handlingsförlopp, om vilka man efteråt kunde säga sig, a t t de icke hade blivit så långt realiserade, att någon egentlig fara förefunnits. Härutinnan kan stor olikhet föreligga mellan särskilda försök, även om de vid försökspunktens uppnående rent utvärtes betraktade förete en fullkomlig överensstämmelse med varandra. Av synnerlig betydelse är anledningen till att brottets fullbordan uteblivit. Är anledningen t. ex. den, att gärningsmannen misslyckats eller blivit hindrad fullfölja sitt syfte, utgör försökspunktens överskridande tillräckligt skäl a t t förmoda, att han, om hindret icke mellankommit. verkligen skolat uppnå det rättsstridiga resultatet. Men, om däremot den handlande efter handlingsförloppets inträde i försöksstadiet själv lagt hinder i vägen för resultatets förverkligande, så ligger saken annorlunda. Ty då kan åt den sannolikhet för resultatets inträde, som i och för sig förelåg vid den angivna tidpunkten, icke längre tillmätas en för brottslighet avgörande betydelse. Därigenom, att den handlande efteråt frivilligt avbrutit det farliga orsakssammanhanget, har han ju numera motbevisat den förut grundade uppfattningen om en för straffbarhet tillräcklig fasthet och intensitet hos hans viljas samhällsfarlighet. Och, efteråt betraktat, är det sken av fara, som förelegat, ej heller tillräckligt att för vedergällningsinstinkten rättfärdiggöra straffet. Till dessa skäl att låta straff för ett frivilligt avbrutet försök bortfalla eller nedsättas, kommer ytterligare den praktiskt viktiga synpunkten, att utsikten till strafffrihet eller straffnedsättning är ägnad att skapa ett starkt motiv för gärningsmannen a t t avvärja brottets fullbordan; befrämjandet av ett avbrott är tydligen angelägnare än reaktionen mot den samhällsfarlighet, som redan må ha kommit till uttryck. Också finner man, att nästan alla lagar och lagförslag medgiva straffrihet eller straffnedsättning för tillbakaträdande från försök, bestående däri, att gärningsmannen hindrat brottets fullbordan genom att han antingen avstått från att fullfölja försöket eller vidtagit åtgärder i syfte att förebygga verkan av vad han redan gjort. Även den svenska strafflagen upptager en mängd fall, i vilka eljest

/

199 straffbart försök blir straffritt på grund av gärningsmannens tillbakaträdande. Detta blir nämligen förhållandet enligt alla de lagrum, vilka för det straffbara försökets karakteriserande begagna sig av vändningen: »Har någon gjort försök till , och blev endast genom omständigheter, som voro av gärningsmannens vilja oberoende, brottets fullbordan förhindrad», eller dylika uttryck. Hit höra flertalet av den svenska strafflagens bestämmelser om straff för försök. I enlighet härmed uppställer förslaget såsom regel, att tillbakaträdandet skall utesluta straffbarhet för försök. Denna regel bör emellertid icke vara undantagslös. Särskilt vid vissa mycket grova brott måste i själva försöket, för sig bedömt, anses framträda en så hög grad av samhällsfarlighet, att även ett senare tillbakaträdande icke bör leda till straffrihet eller till större strafflindring; än som kan i straffmätningsväg åstadkommas. Denna ståndpunkt intages sålunda av den gällande rätten beträffande försök till högförräderi (8: 1). förgiftning (14: 18) och vid sådant såsom fullbordat brott behandlat sjöröveri, därvid tillgrepp ej sker (21: 7) samt — av annan orsak än den nyss berörda — vid försök enligt 15 kap. 22 §; en förmedlande hållning är att anteckna vid försök till förräderi enligt 8: 7. I flertalet av de anförda fallen är försöket på grund av sin exceptionella farlighet belagt med samma straff som fullbordat brott, och man kunde möjligen t ä n k a sig att nå det r ä t t a resultatet genom a t t från tillämpningen av nu förevarande paragraf i förslaget undantaga brott med lika högt straff för försök som för fullbordat brott. Så har exempelvis skett i tyska strafflagsförslaget 1913 (31 § 2 st.). Men, förutom att häri skulle ligga ett föregripande av frågan om de ifrågavarande försökens straffbarhet enligt den blivande lagen, kan anföras, att desamma ej torde vara till antalet flera, än a t t föreskrifter om straffbarhet trots tillbakaträdande lämpligen kunna meddelas på vederbörliga ställen i den speciella delen. För möjliggörande härav har förevarande paragraf förklarats tillämplig endast »där ej annorledes är stadgat». Vad härefter angår det i allmänhet från straff befriande tillbaka-

5 kap 2 §.

5 kap. 2 §.

trädandets närmare beskaffenhet, så är det tydligt, att det måste gestalta sig olika vid fulländat och vid ofulländat försök. I fall av den senare typen, då för brottets fullbordan kräves ett fortsatt handlande från gärningsmannens sida, kan han ju förhindra fullbordandet blott genom a t t avbryta handlingens fullföljande, i förtid övergå till passivitet. I de övriga fallen, då ett orsakssammanhang, som blivit av gärningsmannen igångsatt, redan börjat på egen hand fortskrida mot det åsyftade målet, fordras uppenbarligen, för att detta icke skall nås, att gärningsmannen ingriper genom en ny handling, som hejdar ett vidare fortskridande mot skadans inträde. Denna olikhet är omedelbart grundad i förhållandenas egen natur, och dess beaktande föranleder i allmänhet inga särskilda tvivelsmål, men förslaget har för tydlighetens skull velat i själva lagtexten giva uttryck däråt. Undantagsvis kan urskiljandet av de två formerna av försök erbjuda vissa svårigheter. Vägledande vid detsamma är i regel gärningsmannens egen brottsplan; möjliga svårigheter a t t fastställa dennas utseende äro av rent faktisk n a t u r och få lösas enligt straffprocessens vanliga regier om bevisbördans fördelning. Men i några fall visar det sig, att ett bedömande endast med ledning av brottsplanen skulle kunna leda till ett obehörigt gynnande av gärningsmannen. Om brottsplanen går u t på resultatets åstadkommande genom upprepning av ett stort antal inbördes likartade »utförande handlingar», t. ex. knölpåksslag, är enligt det föregående försökspunkten överskriden i och med påbörjandet av den första av dem, försöket åter fulländat först i och med avslutandet av den sista; följaktligen skulle gärningsmannen även efter utförande av ett mycket betydande antal dylika verkställighetshandlingar kunna, om resultatet ännu ej uppnåtts, vinna straffrihet enbart genom att icke fortsätta, såsom hans plan varit. Men den, som avsett att nå ett motsvarande brottsligt resultat genom en enda eller ett mindre antal likadana verkställighetshandlingar och som genomför sin plan utan a t t result a t e t inträder, skulle däremot, då hans efter fulländandet inträdda passivitet icke innebure planens avbrytande., komma att straffas för

201 försök. Dock är den förres mera grundliga brottsplan uppenbar- 5 kap ligen icke ägnad att göra honom mindre brottslig i jämförelse med 2 §. den senare. För undvikande av sådana oegentligheter är det nödvändigt att i fall av denna beskaffenhet draga gränsen mellan ofulländat och fulländat försök icke vid brottsplanens avslutning utan vid den p u n k t under densammas genomförande, vid vilken gärningsmannen medhunnit så många utförande handlingar att efter vanlig erfarenhet målet sannolikt borde hava uppnåtts; därefter kan en blott och bar underlåtenhet a t t fortsätta alltså icke leda till strafffrihet. — Den sålunda intagna ståndpunkten framträder i paragrafens uttryck »innan utförandet så framskridit, att fara funnits för a t t brottet därigenom kunde fullbordas». Häri ligger jämväl den allmänna regeln, att vid fulländat försök tillbakaträdandet ej kan ske blott genom underlätet upprepande. Visserligen måste, såsom av 1 § framgår, varje försök — oavsett om orsaken till den brottsliga verkans uteblivande är tillbakaträdande eller någon annan — ha innefattat ett moment av objektiv fara, när man betraktar hela förloppet i ett sammanhang. Men det är dock efteråt möjligt a t t urskilja sådana fall, i vilka faran hunnit bliva på det sätt aktualiserad och överhängande, a t t angreppsobjektet lupit en risk, över vars utveckling den handlande icke längre varit herre. Ovan har framhållits, a t t tillbakaträdandet är ägnat att motivera straffrihet därigenom, att det utvisar en bristande fasthet hos det brottsliga uppsåtet. Sakens kärna ligger alltså, liksom överhuvud vid frågor angående straffbarhet, även här på det subjektiva området. Det kunde därför ifrågasättas, att den särskilda handling, som enligt det föregående erfordras för tillbakaträdande från fulländat försök, skulle vara tillräcklig för straffrihet, så snart den på ett klart sätt gåve uttryck åt en avsikt att hindra det brottsliga resultatets inträdande, även om den härutinnan förekommes av en annan avbrottsorsak eller misslyckades, så att likväl resultatet komme till stånd. Följaktligen vore det nog med ett, så att säga, försök till omintetgörande av det begångna försökets fullbordan; alltså med möjlighet till straffrihet även om brottet blivit 26

-5 kap. 2 §.

fullbordat. Det skulle i så fall bliva en bevisningsfråga, huruvida gärningsmannen verkligen definitivt uppgivit sitt brottsliga syfte. Klart är, a t t man endast mycket sällan skulle kunna nå ett jakande svar härpå i dessa fall. I själva verket synes osäkerheten i detta bedömande av ett psykiskt förlopp, som icke realiserats, tala emot anställandet av en sådan prövning, av delvis samma skäl, som omvänt föranleda, att man icke inskrider mot en samhällsfarlig vilja, som icke framträtt i ett brottsligt resultat. Att i förevarande fall denna bevisningssvårighet kommer att lända gärningsmannen till nackdel, är tillräckligt motiverat därav, a t t ju hela situationen framkallats av en hans egen åtgärd med brottsligt syfte. Formuleringen av förevarande paragraf har följaktligen avfattats så, a t t den giver uttryck åt den fordran, såväl att den brottsliga verkan skall hava uteblivit (detta ligger ju för övrigt i själva försöksbegreppet) som att detta skall bero på den handlandes åtgärd. Detta innebär alltså, att åtgärden skall hava varit en avgörande orsak för verkans förhindrande; om detta t. ex. föranledes uteslutande av en annan persons ingripande, kan det icke hjälpa gärningsmannen, a t t han lämnat en överflödig medverkan. Att den lyckliga utgången är att tillskriva gärningsmannens åtgärd blott i förening med en utomståendes handling på sådant sätt, att båda varit erforderliga, kan däremot icke hindra, att gärningsmannens åtgärd räknas honom till godo för straffrihet. Endast i ett fall kan man avstå från det nu utvecklade kravet, nämligen då man har att göra med en otjänlig försökshandling. Härom finnas särskilda bestämmelser i det tyska förslaget av 1919 (25 §) samt i danska förslagen (kommissionsförslaget 59 §, Torps förslag 23 §). I dylika fall har den brottsliga effekten ej kunnat inträffa, och alltså kan något verksamt avvändande av densamma icke heller äga rum. I nyssnämnda tyska förslag har därför intagits den bestämmelsen, att, om försöket icke kunde leda till brottets fullbordan, straffrihet inträder för den, som gjort allvarligt bemödande a t t avvända följden, och de danska förslagen låta strafffrihet inträda vid åtgärder, som måste antagas ägnade att före-

bygga förbrytelsen. Då enligt föreliggande förslag 1 § 3 st. otjän- 5 kap liea försök i stor utsträckning bliva även utan tillbakaträdande 2 §. straffria, blir antalet av de fall, i vilka frågan blir av betydelse, synnerligen begränsat. Kommissionen har därför icke ansett någon liknande bestämmelse erforderlig; det är självklart, att den tillbakaträdande i dylikt fall icke får behandlas strängare, än om den antagna faran varit verklig och blivit förebyggd: någon har t, ex. i syfte att förgifta med arsenik, i stället, på grund av en förväxling i sista ögonblicket, ingivit krita, han har härefter ångrat sig och i tid bragt till användning åtgärder, som varit ägnade att häva den förmodade arsenikförgiftningen ] ; stadgandet i 2 § bör därför erhålla motsvarande tillämpning i sådana fall. Såsom ytterligare förutsättning uppställer stadgandet, att tillbakaträdandet skett av fri vilja. Detta innebär, att gärningsmannen skall hava avbrutit brottsplanens förverkligande uppsåtligen och utan tvång. Däremot saknar motivet till avbrottet betydelse (såvitt det icke utgöres av vetskap om upptäckt, därom vidare nedan). Motivet behöver således icke vara ånger utan kan vara fruktan för straff eller för upptäckt eller att gärningsmannen funnit, att brottets resultat skulle bliva mindre än han hoppats eller att dess utförande kräver större ansträngningar, medför större fysiska smärtor etc. än han vill underkasta sig. Utländska lagarbeten intaga i detta hänseende stundom en strängare ståndpunkt. Torps förslag (§ 23) fogar sålunda till orden »af fri Vilje» tillägget »og ikke paa Grund af tilfaddige Hindringer for Gerningens Udförelse eller for Opnaaelsen af det ved denne tilsigtede 0jemed», och det nya italienska förslaget (art. 15) har utbytt den gällande italienska strafflagens (art. 61 st. 2) uttryck »frivilligt» (volontariamente) mot »av egen drift» (spontaneamente) för att därigenom framhålla, att stadgandet icke skall vara tillämpligt, därest tillbakaträdandet berott på yttre störande eller hindrande omständigheter, såsom offrets rop på hjälp eller motstånd, brist på verktyg eller på gynnsamt tillfälle o. s. v. 1

För

föranleder

exemplets skull antages, att även vid förgiftningsförsök straffrihet.

tillbakaträdande

5 kap. 2 §.

En liknande formulering påträffas undantagsvis i gällande svensk straffrätt: »av egen drift och ej för yttre hinder eller annan tillfällighet», strafflagen 8: 7. Kommissionen har icke ansett det vara riktigt att på detta sätt skärpa fordringarna för stadgandets tilllämpning. Det bör vara nog, att gärningsmannen haft möjlighet ernå sitt uppsåts fullbordan och likväl avstått därifrån. Om han funnit, att det varit honom omöjligt att genomföra sin brottsplan, kan han tydligen icke bliva straffri genom att avstå från brottsplanens genomförande på ett så tidigt stadium, att han kunnat fullfölja ytterligare någon del därav; ty ett sådant fullföljande skulle även vid oförändrat farlig sinnesbeskaffenhet hava varit meningslöst. Men även om hans tillbakaträdande må anses vara föranlett av någon oförutsedd svårighet, så ligger i detsamma, om svårigheten blott icke varit oöverstiglig, ett uttryck för att hans brottsliga beslut icke haft en sådan fasthet, och därmed ej heller en sådan grad av farlighet, a t t det måste åtföljas av straff. I de flesta främmande strafflagar fordras, att tillbakaträdandet skall hava skett, innan gärningen var upptäckt. Ändock a t t brottslingen själv var okunnig om upptäckten, föranleder således denna straffrihetens bortfallande. Norska strafflagen (§ 50) vidtog den jämkning i principen, att, även om gärningen, objektivt sett, var upptäckt, gärningsmannens tillbakaträdande dock kunde medföra straffrihet, därest det ägde rum, innan gärningsmannen visste, att hans brottsliga verksamhet var upptäckt. De nyaste förslagen hava antingen anslutit sig till den norska strafflagens ståndpunkt 1 eller underlåtit att upptaga detta villkor; 2 i senare fallet torde man hava ansett, att ifrågavarande förutsättning ligger redan i fordran på frivillighet. Det förberedande utkastet följer i denna p u n k t den norska strafflagen, och kommissionen har därutinnan godkänt detsamma. För a t t vetskap om upptäckt skall förhindra 1

Danska kommissionsförslaget § 59, österrikiska förslaget 1912 § 10. Finska förslaget 8 kap. 3 §, Torps förslag § 23, tyska förslagen 1909 § 7 7 och 1919 § 25, tyska motförslaget § 30, schweiziska förslaget 1918 art, 2 1 , italienska förslaget art. 15. 2

205 straffrihet trots tillbakaträdandet fordras enligt stadgandet i före- 5 kap. varande paragraf, att tillbakaträdandet föranletts av nämnda vet2 §. skåp; har gärningsmannen visserligen vetat sig vara upptäckt men avbrutit av helt andra skäl, är straffrihet således icke utesluten. — En sådan bristande fasthet hos brottsbeslutet, som bör motivera straffrihet vid tillbakaträdande, ådagalägges strängt taget icke genom ett tillbakaträdande, som föranledes av en den handlandes tro, att han är upptäckt, ehuru han ej är det. Därför kunde följdriktigt straff synas böra inträda i sådana fall. Förslaget har dock ej upptagit någon bestämmelse därom; den skulle blivit av synnerligen ringa praktisk betydelse, enär uppenbarligen bevisning om det angivna förhållandet i vanliga fall måste förutsätta, a t t den handlande själv är villig omtala detsamma. — Av uttrycket »förehavande» framgår slutligen, att upptäckandet icke behöver innebära, att gärningsmannens person är känd eller ens iakttagen, om blott den brottsliga handlingen är såsom sådan upptäckt. Den straffrihet, som tillbakaträdandet medför, innebär endast bortfallande av det för försöket såsom sådant stadgade straffet. Detta har uttryckligen uttalats för att förebygga den missuppfattningen, a t t straff jämväl skulle bortfalla för ett fullbordat brott, som blivit begånget i och med försökshandlingen, t. ex., vid mordförsök med användande av gift eller eld, förgiftning resp. mordbrand. Ehuru gärningsmannens morduppsåt funnits sakna tillräcklig fasthet för att föranleda straff, kan sådant vara väl motiverat för det framkallande av fara, som lagen vill åtkomma med särskild straffbestämmelse. I varje fall är frågan om tillbakaträdandets betydelse för tillämpningen av dylik bestämmelse icke av beskaffenhet att böra eller kunna lösas i detta sammanhang, utan den bör uppmärksammas vid utformningen av de särskilda brottsbegreppen. Detta gäller även de fall, då förberedelse till brott är belagd med särskilt straff. 3 §• Därest straffet uteslutande grundas på viljans samhällsfarlighet, måste försök likställas i straffbarhet med fullbordat brott. Men

206 5 kap. 3 §.

samma skäl, som tala för att överhuvud icke straffa försök i andra fall, än då någon objektiv fara föreligger (jämför ovan sid. 188), även om det brottsliga sinnelaget tydligt framträtt, tala även för a t t fasthålla en skillnad i straffbarhet mellan fullbordat brott och försök. I överensstämmelse härmed innehålla de flesta utländska lagar och vissa lagförslag den generella föreskriften, a t t försök skall straffas mildare än det fullbordade brottet; så finska (4 kap. 1 §), norska (§ 51), danska (§ 46), tyska § 44), nederländska (art. 45), belgiska (art. 52), spanska (art. 66 — 67), portugisiska (art. 104—105), italienska (art. 61—62 , ungerska (§ 66) och ryska (art. 49, 53) strafflagarna samt alla de tyska förslagen. De schweiziska förslagen (1918 art. 19) skilja mellan ofulländat och fulländat försök: ofulländat försök skall straffas mildare än det fullbordade brottet, därvid vissa i lagen (art. 62) utsatta latituder skola tillämpas, fulländat försök kan straffas mildare. Det danska kommissionsförslaget (§ 58), som likaledes i förevarande hänseende gör skillnad mellan fulländat och ofulländat försök, likställer det förra med det fullbordade brottet men stadgar angående ofulländat försök, att det högsta för det fullbordade brottet föreskrivna straff icke får användas samt att jämväl i övrigt nedsättning kan äga rum enligt vissa närmare angivna regler. Torps förslag (§ 22) inskränker sig till stadgandet, a t t det för brottet föreskrivna straff kan vid försök nedsättas; förslaget bereder således möjlighet till nedsättning även vid fulländat försök och medgiver ådömandet av det för det fullbordade brottet utsatta maximum även vid ofulländat försök. Det nya italienska förslaget (art. 16) intager likaledes åtminstone principiellt den ståndpunkten, att nedsättning kan men icke behöver äga rum. Endast franska strafflagen (art. 2) samt österrikiska strafflagen (§ 8) och förslagen 1 1

Österrikiska förslaget 1912 § 13 gör undantag för det fall, att det fullbordade .brottet är i lag belagt med dödsstraff eller livstids tukthusstraff, då i stället skall dömas till sistnämnda straff i 5 — 20 år. Förslaget 1921 har dock åter likställt försök med fullbordat brott "in alien Fallen, wo das Gesetz nicht besondere Ausnahmen anordnet".

föreskriva, att samma straffbestämmelse, som gäller för det full- 5 kap bordade brottet, skall tillämpas även på försök. 3 §. Det förberedande utkastet har anslutit sig till principen, a t t försök skall straffas mildare än det fullbordade brottet. Därutinnan gillar kommissionen utkastet. Däremot har kommissionen icke kunnat följa detsamma i fråga om det sätt, varpå nämnda princip utformats. Vissa latituder hava där för försöksbrotten uppställts i relation till latituderna för de fullbordade brotten, i det a t t en svag sänkning av dessas maxima och en stark sänkning av deras minima vidtagits. Denna lösning, som i olika variationer återfinnes i vissa av ovannämnda utländska lagarbeten ävensom i lagkommitténs och lagberedningens förslag, lämnar enligt kommissionens mening icke tillräckligt utrymme för ett smidigt avpassande av straffet. En obligatorisk sänkning av straffmaximum för försök till tre fjärdedelar eller annan kvotdel av det fullbordade brottets straffmaximum lägger alltför stor vikt vid ett kanske tillfälligt uteblivande av den effekt, varigenom brottet skulle fullbordats, och kan i vissa fall föranleda, a t t den samhällsfarlighet, som kommit till uttryck genom försöksbrottet, ej erhåller tillräckligt strängt straff. I vilken utsträckning sänkning av det fullbordade brottets straffminimum bör äga rum, beror ju i hög grad på huru de särskilda latituderna komma a t t bestämmas i den speciella delen. I sådana fall av försök, som närma sig till ofarlighet eller till förberedelsestadiet, bör dock enligt kommissionens mening möjlighet beredas för rättsskipningen att ådöma ringare straff än de i det förberedande utkastet uppställda latituder medgiva. Kommissionen har därför icke ansett sig böra bestämma försöksstraffet närmare, än a t t för försök skall ådömas lindrigare straff än det högsta, som stadgas för det fullbordade brottet, samt a t t straffet må kunna såväl inom varje straffart sättas under det för det fullbordade brottet stadgade minsta straff som ock utdömas inom lindrigare straffart, dock med den begränsning, att till böter ej må dömas, utan så är, a t t det fullbordade brottet är belagt med lindrigare straff än straffarbete. I de fall, där med hänsyn till det fullbordade

208 5 kap. 3 §.

brottets beskaffenhet kan anses behövligt, att viss gräns bestämmes, under vilken försöksstraffet ej får nedsättas, bör detta ske genom stadgande i strafflagens speciella del. Av stadgandets formulering framgår, att vid bestämmande av straff för försök domaren icke skall förfara så, att han först hypotetiskt undersöker, vilket straff det ifrågavarande brottet skulle hava förskyllt, därest det fullbordats, och sedan för försöket utsätter ett lägre straff än det sålunda funna, utan försöksstraffet skall utmätas inom en abstrakt skala, vars maximum ligger närmast under det fullbordade brottets straffmaximum — detta medför, a t t livstidsstraff icke kan ådömas vid försök till brott — och vars minimum, frånsett de fall, då nyssnämnda allmänna inskränkning är tillämplig eller särskilt minimum finnes stadgat i strafflagens speciella del, sammanfaller med bötesstraffets minimum. Den i paragrafens andra stycke föreslagna bestämmelsen utgör allenast en tillämpning av den princip, som ligger till grund för det i förslagets 9 kap. 5 § intagna stadgande. Samma skäl, som tala för a t t uppställa vidsträckta latituder för huvudstraffet för försök, föranleda även, att straffpåföljder böra vara fakultativa vid försöket, vare sig de äro obligata eller fakultativa vid det fullbordade brottet. Bestämmelse härom har intagits i paragrafens tredje stycke. Från principen, att försök skall straffas mildare än det fullbordade brottet, har det förberedande utkastet gjort undantag för ämbetsbrott, beträffande vilka utkastet stadgar, att försök skall straffas lika med fullbordat brott. Kommissionen har icke funnit tillräckliga skäl föreligga att upptaga dylikt undantag.

6 kap. Om fleras deltagande i brott. Den legislativa behandlingen av de frågor, som uppkomma vid fleras deltagande i brott, grundar sig i stort sett på endera av följande två åskådningar.

209 Den äldre av dessa, vilken ligger till grund för nästan alla gällande strafflagars och även för vår lags stadganden i ämnet, gör en bestämd skillnad mellan, å ena sidan, gärningsmannaskap eller själva det faktiska utförandet av den brottsliga handlingen samt, å andra sidan, delaktighet i teknisk mening, då den utveckling mot ett brottsligt resultat, som igångsatts genom en åtgärd av ett subjekt, den delaktige, föres vidare genom ett annat självständigt handlande subjekts verksamhet. I detta senare fall fingerar man ett avbrott i orsakssammanhanget därigenom, att en ansvarig fri vilja, öppnande en ny orsakskedja, inskjutes mellan delaktighetshandlingen och det brottsliga resultatet. På grund därav betraktas den delaktiges handling icke såsom en självständig verksamhet, varigenom det brottsliga resultatet åstadkommes, utan såsom en medverkan till gärningsmannens brott, i förhållande till vilket den delaktiges handling får en blott accessorisk karaktär. Därav a t t delaktighet således icke likställes med gärningsmannaskap anses följa, att de olika straffbestämmelserna i lagens speciella del icke utan vidare äro tillämpliga på delaktighetshandlingar. I strafflagens allmänna del meddelas därför stadganden, genom vilka vissa former av delaktighet göras till särskilda brottsunderlag; i den mån så ej sker, äro delaktighetshandlingar straffria. Gentemot denna lära hävdar en nyare åskådning, som inom den nordiska rättsvetenskapen först utvecklats av Bernhard Getz och av honom lagts till grund för den norska strafflagens behandling av förevarande ämne, att det icke finnes någon principiell skillnad mellan huvudbrott och delaktighetsbrott. Då den delaktiges handling lika väl som gärningsmannens utgör ett moment i det orsakssammanhang, varigenom det brottsliga resultatet åstadkommits, innebär densamma lika väl som gärningsmannens ett utförande av gärningen: den delaktige har gjort vad han enligt sin egen brottsplan skulle göra för att åstadkomma det brottsliga resultatet. Delaktighetsbrottet är således icke något accessoriskt i förhållande till huvudbrottet, utan båda utgöra endast olika sätt att föröva •enahanda brott. Den norske lagstiftaren har därför icke ansett 27

6 kap.

.

210 6 kap.

erforderligt eller riktigt a t t i allmänna delen stadga, a t t även former av brottslig verksamhet, som icke innefatta ett faktiskt utförande av brottet, äro straffbara, utan utgår från, a t t de särskilda straffbuden i lagens speciella del äro tillämpliga å envar, som på ett tillräkneligt sätt förorsakat det som i straffbudet är förbjudet. 1 För att dels ständigt erinra härom, dels undantagsvis kunna begränsa ett straffbuds tillämplighet till vissa former av utförande, har principen lagtekniskt utformats sålunda, a t t i de särskilda straffbuden uttryckligen förklaras, huruvida de skola avse även medverkan. Innehåller stadgandet icke dylik förklaring, skall medverkan vara straffri. Inom begreppet delaktighet, sådant detta fattas av de äldre lagarna, finnas många sins emellan olika former. Enligt några lagar äro samtliga dessa former med hänsyn till sin straffbarhet likställda med gärningsmannaskap. 2 Vanligare är emellertid, att härutinnan göres skillnad på det sätt, att endast vissa arter av delaktighet beläggas med gärningsmannastraff, medan andra skola eller åtminstone kunna undslippa med ett straff, som erhålles genom minskning av gärningsmannastraffet enligt särskilda regler. Angående det närmare bestämmandet av gränsen mellan de två grupperna av delaktiga förete lagarna betydliga olikheter; man särskiljer ofta medhjälpare och anstiftare, vilka senare städse erhållit det fulla gärningsmannastraffet; inom gruppen medhjälpare göres stundom skillnad mellan mera väsentlig och mindre väsentlig medhjälp. Av den norska strafflagens allmänna ståndpunkt följer, att densamma icke gör någon skillnad i straffbarhetsgrad mellan olika deltagare. Visserligen stadgas (§ 58), att straffet kan nedsättas 1

Motiven sid. 100. Denna princip tillämpas i franska strafflagen art. 59, franska förslaget 1893 art. 82, österrikiska strafflagen §§ 5, 239 samt i engelsk rätt: Stephen, Digest of the criminal law (1904) art. 45, Harris, Principles of the criminal law (1904) sid. 33—34. 2

211 under det för b r o t t e t bestämda straffminimum och till en lindrigare straffart för den, vars deltagande föranletts därav, att han står i beroende ställning till någon annan av de skyldiga, eller varit av ringa betydelse i förhållande till andras. Om straffet eljest kunde hava bestämts till böter, ävensom vid förseelser kan det helt bortfalla. Men dessa straffminskningsgrunder äro ju rent fakultativa och gälla i tillämpliga delar envar deltagare, således även den, vars verksamhet består i en omedelbart utförande handling. Den gällande svenska strafflagens bestämmelser i 3 kap. hava uppenbarligen tillkommit under inflytande av delaktighetsläran. Medverkan till brott av annan är straffbar endast under de förutsättningar och på det sätt, som i berörda kap. angives för straffbar delaktighet. Såsom underarter av detta delaktighetsbegrepp upptagas vissa åtgärder, som endast oegentligt kunna betecknas som medverkan till brott av annan. Detta gäller särskilt om den s. k. efterföljande delaktigheten (9—11 §§), som äger rum först efter det »huvudbrottet» blivit begånget; en medverkan till detsamma är alltså då icke vidare möjlig. Det härför utsatta straffet står endast i mycket svagt sammanhang med straffet för huvudbrottet. Med ett särskilt lågt straff belägges även s. k. negativ delaktighet, d. v. s. underlåtenhet i vissa fall att hindra annan från att begå brott (7—8 §§)'. Det återstående huvudområdet av delaktighet omfattar dels fall, i vilka den delaktige »straffas som vore han själv gärningsman», dels fall, i vilka den delaktige skall av domstolen erhålla straff »efter ty, som han prövas hava till brottet bidragit, dock mindre än om han själv gärningsman varit», alltså en straffskala med öppet minimum. Till den förra gruppen hänföras i stor utsträckning deltagande i stämpling till brott, d. v. s. de som »i samråd beslutit verkställandet» av detsamma (5 — 6 §§), samt f. ö. anstiftare (1 §, jfr 2 §) och de som vid brottets utförande lämnat sådan medhjälp, att gärningen därigenom skett. Huruvida den ena eller den andra av ovannämnda två huvudåskådningar lägges till grund för lagstiftningen, är givetvis ingalunda en enbart teoretisk fråga, u t a n har en genomgripande be-

6 kap.

212 8 kap.

tydelse för hela ämnets reglering. För att icke i alltför stor utsträckning antecipera den följande framställningen, vill kommissionen i detta sammanhang framhålla blott följande även praktiskt betydelsefulla konsekvenser av delaktighetsläran. Om en brottslig verksamhet icke betraktas såsom en självständig gärning, utan endast såsom delaktighet i annans brott, kan densamma bliva straffbar först, om denna andra person under medverkan av den delaktige utför brottet eller åtminstone gör sig skyldig till försök, därest sådant är straffbart. Om sålunda brottsligt resultat uteblir, vare sig därför att A icke lyckats framkalla beslutet hos B eller därför att B icke lyckats förverkliga detsamma (icke ens så långt a t t för B:s räkning försök föreligger), måste den, som eljest skulle blivit straffbar såsom delaktig, gå fri från straff. Försök till delaktighet kan således icke göras straffbart, därest man fasthåller vid delaktighetens accessoriska natur. Helt annorlunda enligt den andra huvudåskådningen. Enligt denna innebär ju det föregående subjektets handling ett utförande av brottet, även om det är till en ansvarig vilja, som han överlämnar fortsättningen. Uteblir denna fortsättning eller i allt fall det brottsliga resultatet, föreligger dock för det föregående subjektets del ett påbörjat utförande och därmed ett försök till brott. Av den äldre uppfattningen blir vidare lätteligen en följd, att därest en kulpos handling av ett subjekt fortsattes av en dolos handling av ett annat subjekt, den föregående lägre skulden icke kan grunda ansvar för den senare dolosa handlingen. Den föregående handlingen blir således straffri, även om den utgjort en avgörande orsak till brottet. Betraktar man åter även den föregående handlingen såsom fullt självständig, möter intet hinder att straffa densamma såsom kulpost brott. Till de invändningar av mera teoretisk innebörd, som anförts mot läran om delaktighetens accessoriska natur, komma sålunda även kriminalpolitiska skäl. Inom den moderna lagstiftningen är nämnda lära också så gott som fullständigt övergiven. Av de mera betydande lagförslagen är endast det danska kommissionsförslaget

grundat på densamma 1 . Alla de övriga hava antingen uttryckligen tagit avstånd från denna teori eller mer eller mindre genomgripande modifierat densamma 2 . Att de därvid påverkats av den uppfattning, som ligger till grund för den norska strafflagen, är uppenbart; intet av dem har dock bestämt godtagit densamma. Fastmera synes den tanke vinna allt större anslutning, att lagstiftaren icke bör uttala sig till förmån för den ena eller den andra av nämnda teorier, utan inskränka sig till den rent praktiska uppgiften a t t avgöra, vilka av flera deltagare, som skola straffas, samt huruvida dessa skola straffas lika eller vissa kategorier mildare. Vid reglerandet av dessa frågor hava de särskilda lagförslagen förfarit tämligen olika. 3 1

Danska strafflagskommissionens motiv sid. 102. E t t betydelsefullt avsteg från delaktighetsläran göres dock genom stadgandet i § 00 st. 1, att även försök till anstiftan eller medhjälp är straffbart. Tyska förslaget 1909 (motiven sid. 309 — 310) ansluter sig likaledes till delaktighetsläran. Annorlunda de senare tyska förslagen. 2 Motiven till tyska förslaget 1919 sid. 42, motiven till tyska motförslaget sid. 45 — 48, österrikiska förslagen 1912 §§ 12, 15 och 1921 §§ 5, 9, schweiziska förslagen 1908 art. 23 och 1918 art. 22 samt motiven till 1908 års förslag sid. 0)4, italienska förslaget art. 17 och motiven sid. 37 — 40, Torps förslag § 24 och motiven sid. 39, finska förslagot 8 kap. 4 § och motiven sid. 20 — 27. 8 De tyska förslagen 1913 och 1919 samt tyska motförslaget skilja mellan gärningsman, medelbar gärningsman, medgärningsman, anstiftare och medhjälpare. För de fyra förstnämnda kategorierna stadgas gärningsmannastraff; medhjälparen skall bestraffas mildare än gärningsmannen. Något stadgande angående försök till medverkan finnes icke i de officiella tyska förslagen, men ersattes i viss mån därigenom, att dessa i speciella delen (förslaget 1909 § 132, förslaget 1913 § 213, förslaget 1919 § 231), ur den gällande tyska strafflagen upptagit en bestämmelse (§ 49 a), som stadgar straff för bl. a. den, som uppmanar annan eller själv erbjuder sig att begå brott (dock endast Verbrechen, varmed i förslagen förstås förbrytelse, som är belagd med dödsstraff eller frihetsstraff över fem år). Enligt det tyska motförslaget är försök till anstiftan av Verbrechen (förbrytelse som är belagd med dödsstraff eller tukthus) att behandla såsom vanligt försök till brott. Kulpos medverkan är enligt de officiella förslagen straffbar endast i den händelse även den omedelbart utförande handlingen begås i culpa; enligt det tyska motförslaget är däremot även kulpost förorsakande av dolost brott straffbart. De schweiziska

6 kap.

6 kap.

Även det förberedande utkastet intager en neutral ståndpunkt beträffande frågan om delaktighetens accessoriska natur. Bedan kapitlets rubrik, som lyder »Om fleras deltagande i brott», innebär ett avståndstagande från den äldre uppfattningen. En granskning av de särskilda bestämmelserna giver vid handen, a t t utkastet fullständigt lösgjort medverkan från dess beroende av ett huvudbrott, men dock i likhet med gällande lag bygger på en bestämd skillnad mellan gärningsmannaskap och andra former av medverkan till brott. Av de institut, som behandlas i gällande strafflags 3 kap., har utkastet upptagit endast anstiftan och medhjälp och således uteslutit stämpling samt negativ och efterföljande delaktighet. Försök till anstiftan har likställts med försök att på annat sätt begå brottet. Oaktsamhet vid subjektsflerhet har reglerats på det sätt, att det kulposa subjektet straffas ej blott, såsom självklart är, då det utfört en gärningsmannahandling, utan även då det genom annan medverkan satt en avgörande kausalitet för brottet; i övrigt lämnas det straffritt. Jämte dessa former behandlas även medelbart gärningsmannaskap, som föreligger, då någon uppsåtligen förorsakat, a t t brott förövats av otillräknelig eller underårig eller av en person, som handlar under inflytande av villfarelse eller oaktsamt, ävensom då man tvingar annan att begå straffbelagd gärning under sådana förhållanden, att tvånget är förslagen behandla endast anstiftan och medhjälp; även för medhjälp gäller principiellt samma strafflatitud som för gärningsmannen, men nedsättning av straffet kan ske enligt vissa i lagen angivna grunder. Försök till anstiftan straffas såsom försök till brottet i fråga, därest detta är belagt med tukthusstraff: är brottet belagt med ringare straff, är försök till anstiftan straffritt. De österrikiska och italienska förslagen, Torps förslag samt det finska förslaget hava alldeles underlåtit att lämna någon analys av de olika formerna av deltagande i brott, utan stadga helt generellt, att de för de särskilda brotten meddelade straffbestämmelser omfatta alla, som medverkat till brottet. Straffet kan dock nedsättas: enligt det italienska förslaget för den, vars handling utvisar endast ringare farlighet; enligt Torps förslag för den, som velat lämna allenast en mindre väsentlig medhjälp eller styrka ett redan fattat beslut, samt då brottet icke är fullbordat eller medverkan misslyckats: enligt finska förslaget för den, vars medverkan varit av ringare betj^delse.

straffriande. Liksom enligt gällande lag fördelas de olika fallen på två straffbarhetsgrader: en högre med gärningsmannastraff och en lägre med mindre straff. Fördelningen sker liksom enligt gällande lag på objektiv grund. Kommissionen har funnit sig kunna i allt väsentligt gilla det förberedande utkastets behandling av förevarande ämne. Dess mest betydelsefulla nyhet är givetvis kriminaliserandet av försök till anstiftan; kommissionen skall vid behandlingen av 3 § i förevarande kapitel anföra de skäl, som för kommissionen varit bestämmande i denna fråga. I övriga delar bygger det förberedande utkastet på principer, som redan nu tillämpas i vår straffrätt och uppbäras av den allmänna rättsuppfattningen. Kommissionen har därför saknat anledning att frångå desamma. Vad särskilt angår det av vissa ovan anförda utländska lagförslag tillämpade förfarandet att endast meddela ett generellt stadgande och överlämna analysen av de särskilda fallen åt rättsskipning och doktrin, anser kommissionen detsamma icke förtjäna efterföljd. Med de många tvivelsmål och stridsfrågor, som möta på detta område, bör det otvivelaktigt bidraga till stadga inom rättsskipningen, om domaren omedelbart ur lagen kan vinna upplysning angående de olika förhållanden, vari de i brott deltagande kunna stå till varandra och till det brottsliga resultatet. E t t angivande i lagen av de olika formerna för brottslig samverkan mellan flera personer skulle därför kunna hava en uppgift att fylla, även om de olika formerna icke skulle hemfalla under skilda straffbestämmelser. Då nu förslaget upptager en sådan skiljaktighet i rättsverkningarna, torde det i stor utsträckning vara oundgängligt, till ledning för domstolarna och till undvikande av godtycklighet och olikformighet i rättstillämpningen, att i lagtexten med största möjliga noggrannhet särskilja de olika straffbara formerna av fleras deltagande i brott. Grunderna för särskiljande av de fall, som skola höra till den ena eller andra gruppen, äro enligt såväl det förberedande utkastet som kommissionens förslag i allt väsentligt överensstämmande med

6 kap

6 kap.

den gällande rätten. Denna har nämligen ansetts på ett i huvudsak riktigt sätt bland flera deltagare i ett brotts begående skilja emellan å ena sidan dem, vilkas handlingssätt får anses uttrycka en viljebeskaffenhet av sådan samhällsfarlighet, att däremot bör inskridas med samma straff, som är stadgat för en ensam gärningsman, och å andra sidan sådana deltagare, vilkas handlingssätt i jämförelse med de förras uttrycker endast en lägre grad av samhällsfarlighet. De grunder, enligt vilka särskiljandet skett, äro av objektiv art. ] Omedelbart avgörande betydelse tillägges sålunda icke, såsom understundom enligt utländsk r ä t t , sådana omständigheter, som a t t en brottsling handlat »för egen räkning» eller för en annans räkning etc. Härvid märkes i första hand en viss skillnad mellan »medgärningsmän» och »delaktige». Denna skillnad, som icke ansetts behöva komina till uttryck i den föreslagna lagtexten, beror, såsom av det föregående framgår, icke på någon olikhet mellan gärningsmän och delaktiga med hänsyn till själva grunden för straffbarheten Men beträffande samhällsfarlighetens grad måste det, under i övrigt lika förhållanden, ofta göras en bestämd skillnad mellan en brottsling, som deltagit i själva den utförande handlingen, och en annan, som med någon mer eller mindre betydelsefull handräckning bisprungit den förre. Hos en etiskt normal människa äro de motiv, som tala emot den förra åtgärden, mycket starkare än motiven emot den senare, och de förras övervinnande kräver därför en betydligt större intensitet hos den samhällsfarliga viljan. Olikheten vilar därpå, att avgörandet, huruvida brottet skall äga rum, icke träffas av den delaktige på egen hand utan av gärningsmannen med verkan även för den delaktige. Gärningsmannens ansvar för brottet t e r sig därför både för honom själv och för andra såsom mera omedelbart och följaktligen i många fall svårare än den delaktiges. — Såsom av det anförda framgår, förutsätter medgärningsmannaskapet deltagande i den utförande handlingen. Vad som skall hit hänföras, är ofta ej föremål för tvivel, t. ex. dens handling, som utdelar ett 1

Thyrrn, Principerna för en strafflagsreform I I I sid. 113 —117.

217 dräpande hugg eller slag, däremot icke dens, som hindrar honom 6 kap a t t försvara sig. Men gränsen kan icke uttömmande angivas med kortfattade uttryck, som passa in för alla olika fall, icke ens för varje särskilt brottsbegrepp för sig. Ty synnerligen stora skilj- . aktigheter föranledas av de inbördes starkt avvikande brottsplaner, som även vid ett och samma slags brott komma till användning. För jämförelse hänvisas till uttrycket »den handling, varmed han åsyftar att utföra brottet» i 5 kap. 1 § 2 st., och vad därom i motiven anförts. Av vikt är a t t framhålla, a t t en medgärningsman icke behöver på det sätt vara orsak till det brottsliga resultatet, a t t detta skulle utebliva, därest hans verksamhet tänktes borta. Uppställde man ett dylikt krav, kunde det lätteligen inträffa, a t t av flera medgärningsman ingen vore möjlig a t t straffa, eftersom värderas medverkan kunde tänkas borta, utan att fördenskull resultatet skulle bortfalla. Av det anförda följer, att medgärningsmannaskap städse föres till den högre straffbarhetsgraden. Däremot följer ingalunda omvänt, a t t delaktighet alltid skulle höra till den lägre. Här får man skilja mellan olika grupper av fall, allt eftersom den delaktiges handling är på nyss angivet sätt avgörande orsak till brottet eller icke, och allt eftersom den inträffar före brottets utförande eller vid detsamma. Om föregående delaktighet gäller härvid i största utsträckning, a t t den delaktiges handling på grund av sitt avstånd från själva brottets utförande måste anses uttrycka en svagare samhällsfarlighet och alltså bör erhålla ett lindrigare straff. E t t betydelsefullt undantag måste dock uppställas. Om nämligen det brottsliga förfarandet på det sätt leder sitt ursprung från den delaktige, a t t han bestämmer en annan att begå brott, måste denna anstiftare sägas ådraga sig det fulla ansvaret för gärningen utan någon mildring på grund av a t t en annan handlande person står emellan anstiftaren och resultatet. I övrigt bör, vad angår föregående delaktighet, åt den närmare beskaffenheten av orsakssammanhanget icke tillerkännas bestämmande inflytande på straffbarheten. Om t. ex., sedan A beslutat begå inbrottsstöld hos B och tillgripa vissa 28

218 6 kap.

denne tillhöriga dyrbarheter, uppnåendet av detta resultat för A möjliggjorts därigenom, att han av B:s tjänare C erhållit noggrann upplysning om en B:s tillfälliga bortovaro samt om våningens be. skaffenhet och förvaringsstället för dyrbarheterna, vilka upplysningar icke från annat håll stått A till buds, så har C:s medverkan visserligen varit en avgörande orsak till a t t brottsplanen k u n n a t genomföras, men han bör dock icke drabbas av gärningsmannastraff. Vad angår delaktighetshandlingar, som äga rum samtidigt med själva det omedelbara utförandet av brottet, kan tydligen icke såsom vid föregående delaktighet enbart avståndet från det omedelbara utförandet föranleda någon nedsättning av straffet under gärningsmannastraffet. Dylik nedsättning bör därför äga rum endast för så vitt delaktighetshandlingen icke varit en avgörande orsak till brottets fullbordan; om detta alltså kunnat komma till stånd även om den ifrågavarande delaktighetshandlingen aldrig blivit utförd. Det nu anförda gäller uppsåtliga handlingar. En av oaktsamhet företagen medverkan till ett brotts förövande bör, såvitt detta slags brott är straffbart i oaktsamhet, drabbas av det sålunda föreskrivna gärningsmannastraffet, om den har formen av medgärningsmannaskap eller av en delaktighet, som har avgörande betydelse för brottets utförande. Vad därefter närmare angår begränsningen av kapitlets innehåll, ha beträffande medelbart gärningsmannaskap och av oaktsamhet skedd medverkan, vilka båda institut hittills hos oss reglerats uteslutande genom doktrin och praxis, meddelats stadganden i kommissionens förslag liksom i det förberedande utkastet. Däremot har kommissionen i likhet med utkastet avstått från att definiera eller eljest behandla gärningsmannaskap och medgärningsmannaskap. I r ä t t s skipningen lärer icke hava försports något behov av nämnda begrepps legala bestämmande. Det torde för övrigt kunna ifrågasättas, huruvida det över huvud låter sig göra a t t härutinnan formulera några bestämmelser, som kunna vara till verkligt gagn. Åtminstone synas de i vissa utländska lagar och lagförslag i nämnda

219 hänseenden meddelade stadganden icke innehålla något, som ej dem förutan skulle gälla. I likhet med det förberedande utkastet har kommissionens förslag icke upptagit instituten stämpling samt negativ och efterföljande delaktighet. Beträffande först stämpling, karakteriseras densamma i vår strafflag (3 kap. 5 och 6 §§) såsom det fall, då två eller flera i samråd beslutit verkställandet av något brott. Formellt sett synes straffbarhet här vara stadgad utan någon garanti för verkligt orsakssammanhang med brottet, och i varje fall ställer ett »beslut i samråd» de personer, vilka deltagit i detta beslut, in under den högre straffbarhetsgraden, därest vissa (i 3 : 5 angivna) förutsättningar föreligga, vilka icke med nödvändighet innebära en objektivt avgörande kausalitet, än mindre en sådan avgörande kausalitet, som vid vanlig delaktighet fordras för den högre straffbarheten (anstiftan eller avgörande samtidig medhjälp). Vid mera utpräglade fall kan visserligen merendels ömsesidig anstiftan anses föreligga, i det var och en av deltagarna är avgörande orsak till stämplingens åstadkommande. Men måste detta förnekas i fråga om någon enskild deltagare, så bör han också med skäl kunna göra anspråk på mindre straffbarhet än de övriga. Lämnar man åter å sido de utpräglade fållen av stämpling, befinner man sig på ett område, som är ytterst svårt att på ett praktiskt tillfredsställande sätt avgränsa från det mindre straffbara område, där stämpling icke skall anses föreligga. Själva begreppet stämpling blir svävande och osäkert. Enligt kommissionens uppfattning bör därför även, i det fall att flera i samråd beslutit verkställandet av något brott, varje deltagare bestraffas såsom gärningsman, anstiftare eller medhjälpare, allt efter som han är det ena eller det andra. Om sålunda stämpling icke upptagits i förslaget, finnes emellertid i förslagets 9 kap. 12 § p u n k t 5 intaget ett stadgande, som gör det förhållande, att flera sällat sig samman att föröva brottet, till en försvårande omständighet. Beträffande negativ och efterföljande delaktighet torde det riktiga vara a t t upptaga dessa former till behandling först i strafflagens speciella del. Vid den efterföljande delaktigheten är det uppen-

6 kap

6 kap.

barligen icke i vanliga fall fråga om en kränkning av det intresse, mot vilket det förut begångna s. k. huvudbrottet r i k t a t sig, utan av det allmänna samhällsintresset, a t t begångna brott bliva vederbörligen beivrade. Detta visar sig även däruti, a t t straffet ej bör på samma sätt som vid egentlig delaktighet vara beroende av straffet för gärningsmannaskap till huvudbrottet. Motsvarande gäller i väsentlig grad om den negativa delaktigheten, som utgör kränkning av en särskild plikt att förhindra brott. Understundom har dock genom en underlåtenhet att handla kommit till stånd en delaktighet i den kränkning av ett visst intresse, som äger rum genom huvudbrottet; denna delaktighet bör bestraffas enligt de för ifrågavarande brott givna bestämmelserna jämförda med förevarande kapitel. Detta är fallet, om en sådan delaktig genom sin passivitet överträder en särskild plikt a t t skydda det genom brottet angripna intresset, t. ex. om en portvakt eller annan tjänare passivt befrämjar en inbrottsstöld genom underlåtenhet a t t sin plikt likmätigt hindra densamma eller göra alarm. Att i sådana fall förevarande kapitel bör vinna tillämpning, torde emellertid icke behöva framhållas genom något uttryckligt stadgande.

1 §• Förevarande paragraf behandlar medelbart gärningsmannaskap. Stadgandet, som med hänsyn till innehållet fullständigt överensstämmer med det förberedande utkastets 8 kap. 1 §, utgör endast en kodifikation av vad som hittills utan särskilt lagstadgande ansetts såsom gällande rätt. Först upptages det fall, a t t den person, som omedelbart utfört gärningen, är otillräknelig. Av hänvisningen till 2 kap. 1 och 4 §§ framgår, att otillräkneligheten kan bero på antingen helabnormitet eller underårighet. Föreligger allenast förminskad tillräknelighet enligt 2 kap. 2 §, är en medverkande person icke medelbar gärningsman utan anstiftare eller medhjälpare, allt efter arten av sin verksamhet.

221 Vidare kan den medverkande bliva medelbar gärningsman, i den händelse den, som omedelbart utför den med straff belagda gärningen, icke därigenom gör sig skyldig till uppsåtligt brott, i det han antingen befinner sig i villfarelse med hänsyn till handlingens betydelse eller endast gör sig skyldig till oaktsamhet. Beträffande dessa fall hänvisar förevarande stadgande i det förberedande utkastet endast till utkastets 6 kap. — motsvarande kommissionsförslagets 3 kap. — men givetvis skall stadgandet lika väl vara tillämpligt i det specialfall, som omtalas i det förberedande utkastets 4 kap. 12 §, vilket lagrum i kommissionens förslag motsvaras av 4 kap. 5 §. I förevarande paragraf i kommissionens förslag har därför hänvisning skett även till 4 kap. 5 §. Fnligt bestämmelsen i paragrafens andra stycke skall medelbart gärningsmannaskap anses föreligga i ännu en grupp av fall, där den omedelbart handlande personen går fri från straff, nämligen då detta sker på grund av tvång från en annan person. Strafffrihet för den omedelbare gärningsmannen kan nämligen föranledas av tvång, om detta innebär en sådan omedelbar eller nära förestående fara för den därför utsatte, att han enligt de om nödfall i 4 kap. 4 § givna reglerna är befogad a t t till sin räddning göra den skada, om vilkens brottsliga förorsakande nu är fråga. Denna situation kan uppstå antingen direkt (A hetsar B:s hund på C i avsikt att C skall nödgas döda hunden) eller ock indirekt, i det att en genom ett brottsligt angrepp framkallad nödwwssituation berättigar den tvingade till att angripa tredje mans r ä t t (A hotar a t t döda B, därest denne icke till A utlämnar sin husbondes dyrbarheter). Naturligen måste här som i andra fall av nödfall genom avvägning in concreto avgöras, huruvida på grund av intressekollisionen strafffrihet för den framtvungna handlingen bör inträda. Är så ej förhållandet, blir den, som utövat tvånget, icke medelbar gärningsman, utan anstiftare, och detta även om omständigheterna äro sådana, a t t den tvingade på grund av 4 kap. 5 § första och tredje styckena e j ' k a n dömas till straff. Sker tvånget medelst oemotståndligt fysiskt våld, föreligger icke någon handling från det senare

6 kap. 1 §.

6 kap. 1 §.

subjektets sida, i det handlingens psykiska förutsättningar saknas, och den tvingande blir således gärningsman på samma sätt som om han använt sig av ett dött redskap. För att medelbart gärningsmannaskap skall föreligga, fordras, att det föregående subjektets verksamhet satt en avgörande kausalitet för den senare gärningen. Detta har uttryckts genom ordet »förorsakat». A andra sidan faller — såvida övriga förutsättningar äro för handen — under medelbart gärningsmannaskap all verksamhet av dylik högre kausalitetsgrad från det föregående subjektets sida, således icke blott en handling, analog med anstiftan, utan även handlingar, analoga med kausalt avgörande medhjälp. Innefattar åter det föregående subjektets verksamhet icke en avgörande kausalitet, straffas den icke såsom medelbart gärningsmannaskap utan såsom medhjälp. Härom stadgas i 6 § andra stycket. Det förberedande utkastet har begränsat begreppet medelbart gärningsmannaskap till uppsåtligt förorsakande av det brottsliga resultatet. För det fall att någon av oaktsamhet förorsakat, att gärning, som i lag är belagd med straff, begås av annan person, är man således enligt det förberedande utkastet hänvisad till det i utkastets 8 kap. 7 § meddelade generella stadgande angående kulpos medverkan. Med hänsyn till detta stadgandes avfattning (»har någon, av oaktsamhet på sådant sätt varit i brott delaktig . . .») är detsamma emellertid icke tillämpligt på medverkan till gärning, som begås av otillräknelig person eller person, som på grund av villfarelse icke genom gärningens begående gör sig skyldig till brott. Dylik kulpos medverkan faller därför alldeles utanför det förberedande utkastets kapitel angående fleras deltagande i brott och måste, för a t t bliva straffbart, föras direkt under vederbörande straffbestämmelse i lagens speciella del. Kommissionen har icke kunnat gilla denna anordning utan anser, att förevarande kapitel bör reglera även dylika fall. Därvid har kommissionen hyst någon tvekan, huruvida begreppet medelbart gärningsmannaskap bör — med bibehållande av förut behandlade rekvisit — utvidgas till a t t

omfatta även kul post förorsakande av finnans gärning eller förslågets generella stadgande angående kulpos medverkan (§ 7) göras tillämpligt även på fall, i vilka den utförande personen är otillräknelig eller på grund av villfarelse icke genom gärningens begående gör sig skyldig till brott. Från teoretisk synpunkt kunna onekligen skäl anföras till förmån för den förra lösningen. En närmare undersökning visar emellertid, att densamma skulle innebära en tämligen godtycklig begränsning av institutet och därför i sin ordning påkalla ytterligare utvidgningar, varigenom slutligen alla gränslinjer mellan olika former av medverkan skulle bortfalla 1 . Kommissionen har därför ansett lämpligast att i likhet med det förberedande utkastet inskränka medelbart gärningsmannaskap till uppsåtligt förorsakande och har i stället åt 7 § givit en sådan avfattning, a t t densamma blivit tillämplig även på medverkan till gärning, som begås av otillräknelig person och person i villfarelse. Fordran på uppsåt hos den först handlande personen måste anses innebära jämväl, att han skall hava haft insikt därom, att den omedelbart utförande personen varit otillräknelig eller icke handlat med uppsåt. Brister denna insikt, måste det förra subjektets medverkan bedömas efter hans egen uppfattning av läget, således enligt 2, 5 eller 6 § i förevarande kapitel. Uttrycket »gärning, som i lag är belagd med straff» omfattar givetvis icke blott fall, i vilka handlingen medfört den verkan, varigenom ett fullbordat brott kommer till stånd, utan även försök. 1

E t t exempel härpå erbjuder tyska motförslaget § 31 : "Als Täter wircl auch alerjenige bestrafr, der bei Ausfiihrung der ihm zurechenbaren strafbaren Handlung mitwirkt, öder ihre Ausfiihrung durch einen anderen bewirkt öder pflichtwidrig zulässt". Den vidsträckta omfattning, som sålunda givits åt begreppet gärningsmannaskap, har — fullt konsekvent — föranlett, att anstiftan och medhjälp erhållit en blott subsidiär ställning. Anstiftan föreligger (§ 32), då någon "einen anderen zu dem von ihm begangenen Verbrechen öder Vergehen vorsätzlich bestimmt hat, äorweit er wegen Fehlens eines gesetzlichen Merkmals nicht nach § 31 als Täter béstraft werden känn", och medhjälp bestämmes (§ 33) såsom "jede nicht unter die §§ 31, 32 fallende vorsätzliche Beteiligung bei dem von einem anderen begangenen Verbrechen öder Vergehen".

6 kap. 1 §.

6 kap. 2 §.

2 §. Vår gällande strafflag bestämmer i 3 kap. 1 § anstiftan såsom en verksamhet, varigenom någon »bjuder, leger, t r u g a r eller eljest förleder annan till brott». E t t förledande innebär, a t t man hos den utförande framkallar det beslut, som förverkligas i brottet. Det förberedande utkastet har nöjt sig med sistnämnda formel (»hos annan framkallar uppsåtligt beslut a t t b r o t t föröva») och icke ansett erforderligt a t t upptaga några exempel på de olika åtgärder, genom vilka anstiftan kan begås. Därutinnan följer kommissionen det förberedande utkastet, men h a r dock ansett sig böra göra vissa redaktionella ändringar i utkastets stadgande. Ordet »uppsåtligt» i ovan anförda formel har ansetts böra utgå, enär de fall, i vilka den faktiske gärningsmannen icke gör sig skyldig till uppsåtligt brott, utsöndrats från anstiftan redan genom klausulen »i annat fall än i 1 § sägs». Vidare har termen »framkallar beslut» utbytts mot »bestämmer» såsom ett mera pregnant uttryck för anstiftans innebörd a t t avgörande inverka på annans beslut. Sistnämnda term torde även tydligare än den förra utmärka, att första tanken på brottet icke behöver härröra från anstiftaren. Om A självmant hos B erbjuder sig att mot betalning begå ett brott, som kan lända B till gagn, samt utverkar sig B:s bifall härtill, och A sedan begår brottet, blir B givetvis ansvarig såsom anstiftare av detsamma. Under 1 § har redan anmärkts, att anstiftan (och icke medelbart gärningsmannaskap) föreligger, i det fall a t t den utförande är otillräknelig, men anstiftaren saknat kännedom därom. Då det förberedande utkastets uttryck -»brott föröva» icke omfattar dylikt fall, har kommissionen i stället använt uttrycket »gärning, som i lag är belagd med straff». För att anstiftan skall föreligga måste det utförande subjektets verksamhet hava fortskridit åtminstone till försök och detta vara belagt med straff. Är försök ej straffbart eller innefattar verksamheten endast förberedelse, är ej förévarande stadgande (men väl stadgandet i 3 §) tillämpligt.

— —i o

I subjektivt hänseende fordras, att anstiftan skett uppsåtligen. Häri ligger först och främst, att anstiftaren själv måste hava uppfattat sin handling såsom en avgörande orsak till det beslut, som förverkligas genom gärningen. Men vidare måste anstiftarens uppsåt hava omfattat även det intresseangrepp, som innefattas i den utförande personens gärning. En kombination av uppsåt i förhållande till förorsakandet av gärningsmannens beslut samt oaktsamhet i förhållande till intresseangreppet 1 kan således, enligt kommissionens förslag, icke konstituera anstiftan 2 , utan ett dylikt fall är att hänföra under 7 §. — En viktig följd därav, att anstiftaren skall handla uppsåtligen i förhållande till intresseangreppet, blir vidare den, att anstiftaren icke kan göras ansvarig för s. k. excess från den utförandes sida, bestående däri, att denna förverkligar ett svårare intresseangrepp än det, som omfattats av anstiftarens uppsåt. Om A bestämmer B a t t på ett ofarligt sätt misshandla C, och B emellertid uppsåtligen tillfogar C ett sår med dödande verkan, kan A icke straffas för anstiftan av mord (eller dråp); däremot bör A kunna straffas för föranledande av det mindre resultatet, misshandel (såsom innefattat i det större, döden). Liknande gäller om förhållandet mellan snatteri å ena sidan samt inbrottsstöld eller rån å den andra: den som anstiftar till snatteri, kan straffas för detta brott, men endast för detta, även om tillgreppet blivit förövat medelst inbrott eller våld. Blir användandet av dylikt medel resultatlöst, kan anstiftaren däremot icke straffas för inbrott «ller rånförsök, ty ett sådant brott har icke ens delvis omfattats av hans uppsåtliga anstiftan. — Motsvarande synpunkter skola tillämpas, om gärningsmannen väl begått samma slags brott som 1

Exempel: A, som har ledningen av ett byggnadsarbete, befaller arbetarna B och C att kasta ned en timmerstock från ett tak: B och C verkställa befallningen med så mycket större nöje, som de se, att nedanför står en person, vilken de gärna unna att få stocken i huvudet: denne träffas även av densamma och får därav svår kroppsskada. 2

Vår gällande lag torde däremot böra tolkas i motsatt riktning och således för dess del anstiftan anses föreligga i sistberörda fall.

6 kap 2 $.

226 6 kap. 2 §.

det, vilket av anstiftaren avsågs, men resultatet likväl icke omfattats av anstiftarens uppsåt. Vid utförandet av ett mord kan t. ex. gärningsmannen hava förväxlat den person, som skulle dödas (error in obiecto), och följaktligen en helt annan människa ha blivit offer för brottet än den, som enligt anstiftarens mening skulle komma a t t drabbas därav. Gärningsmannens misstag kan tydligtvis icke fria honom själv från straff för mord. Ej heller anstiftaren går fri, om gärningsmannen handlat i överensstämmelse med de erhållna instruktionerna, om alltså brottsplanens faktiska utförande väsentligen överensstämmer med det förlopp, som anstiftaren h a r t ä n k t sig. Annorlunda däremot, om utförandet innebär en väsentlig avvikelse från anstiftarens brottsplan; i sådant fall kan det icke vara riktigt att straffa för anstiftan, däremot möjligen för försök. Detta måste med desto större säkerhet gälla, om den bristande överensstämmelsen mellan anstiftarens uppsåt och brottets verkliga utförande icke beror på förväxling hos gärningsmannen utan kommit till stånd därigenom, a t t denne avsiktligen avvikit från de honom av anstiftaren meddelade instruktionerna. — Har den utförande personens gärning stannat vicl försök, måste givetvis anstiftarens uppsåt hava varit sådant, som i 5 kap. 1 § sägs, för att straffbarhet skall inträda för honom. Anstiftare skall anses som om han själv begått gärningen. Innefattar denna fullbordat brott, skall han således straffas för sådant; innefattar gärningen endast försök, skall han straffas för försök. Men nämnda princip innebär även, att stadgandet i 5 kap. 2 § angående tillbakaträdande från försök blir tillämpligt jämväl på anstiftare. Har gärningsmannen endast gjort försök till brott, kan således anstiftaren bliva straffri, om han lyckas förmå gärningsmannen att upphöra med utförandet eller att genom särskild åtgärd förebygga brottets fullbordan, eller om anstiftaren annorledes genom någon sin åtgärd förebygger nämnda verkan. Men givetvis fordras härför, att även övriga i 5 kap. 2 § stadgade förutsättningar äro uppfyllda. Det förberedande utkastets förevarande paragraf innehåller i andra

p u n k t e n samma bestämmelse som gällande lags 1 § andra punkt, enligt vilken straffet för anstiftare kan nedsättas, därest han, så tidigt a t t brottet kunnat avvärjas, gjort vad hos honom stått för a t t förmå gärningsmannen a t t avstå från verkställigheten. Kommissionen har k u n n a t låta denna bestämmelse utgå, enär kommissionen i annat sammanhang — 9 kap. 6 § — meddelat ett generellt stadgande angående i handling visad ånger, vilket stadgande är tillämpligt även på nyssnämnda speciella fall. I gällande strafflags 3 kap. 2 § finnes intaget ett stadgande, enligt vilket missbruk av auktoritet vid anstiftan skall anses såsom försvårande omständighet vid straffets bestämmande för anstiftaren. Berörda synpunkt har i kommissionens förslag beaktats genom det i 9 kap. 12 § under 4 föreslagna stadgande.

I inledningen till detta kapitel har redan framhållits det beroende, vari frågan om kriminaliserande av försök till medverkan står till den allmänna åskådning, som lägges till grund för den legislativa behandlingen av institutet subjektsflerhet. Där hava även meddelats några upplysningar au gående de utländska lagstiftningarnas bestämmelser rörande förstnämnda fråga. Vår gällande strafflag lämnar försök till delaktighet straffritt; dock har i vissa fall (8: 3, 10: 14) försök till anstiftan belagts med straff såsom särskilt brott. Såväl lagkommitténs som lagberedningens förslag (5 kap. 2 §) innehöllo straffbestämmelser för det fall, att någon förmått annan a t t åtaga sig brotts utförande, utan att brottet dock kommit ens till försök, men dessa bestämmelser utmönstrades i sammanhang därmed, att nämnda förslags allmänna stadganden angående försök uteslötos. Om en lagstiftning i likhet med förevarande förslag i princip erkänner försökets straffbarhet, torde redan därav följa, att försök till medverkan icke bör lämnas straffritt. Om en person befinnes hava gjort vad i hans förmåga stått för att förmå en annan till brott, blir den förres samhällsfarlighet icke att uppfatta väsent-

6 kap 2 §.

ligen olika, allteftersom den senare verkligen utfört brottet eller så av en eller annan anledning icke kommit att ske. Om man bortser från vedergällningssynpunkten, kan en olika behandling av de båda fallen endast motiveras därmed, a t t först resultatets uppnående tillåter en fullt säker slutsats därom, att den förres vilja verkligen har varit fast inriktad på detsammas åstadkommande; det finnes, om resultatet uteblivit, någon möjlighet för a t t dess uteblivande kan bero på en mindre farlig beskaffenhet hos hans vilja. Detta kan emellertid icke motivera den stora skillnaden mellan å ena sidan gärningsmannastraff och å andra sidan strafffrihet. Från samhällsskyddets synpunkt måste det även framstå som en orimlighet, a t t en person skall kunna med användande av alla möjliga förförelsemedel försöka förmå en annan a t t begå b r o t t och dock bliva straffri, om denne senare icke låter förleda sig. Men visserligen måste institutet erhålla en sådan begränsning, a t t försök till medverkan icke göres straffbart i större omfattning, än verkligt behov därav kan anses föreligga. En första begränsning uppställes därigenom, a t t endast försök till anstiftan belägges med straff; försök till medhjälp lämnas sålunda straffritt. Försök till anstiftan föreligger, så snart en person kan sägas hava »försökt» a t t förmå en annan a t t begå gärning, som är belagd med straff, och sådan gärning emellertid icke kommit till utförande vare sig såsom fullbordat brott eller såsom försök. Orsakssammanhangets avbrytande kan ha skett på ett mer eller mindre framskridet stadium emellan dessa båda gränspunkter, sålunda bl. a. vare sig innan eller efter det a t t den anstiftande lyckats hos den andre framkalla ett beslut a t t begå gärningen. Av stadgandets avfattning (»gärning, som i lag är belagd med straff») framgår, a t t detsamma är tillämpligt även i det fall, a t t den, mot vilken anstiftansförsöket riktas, är otillräknelig eller av annan i 1 § omförmäld anledning icke genom gärningens begående skulle göra sig skyldig till uppsåtligt brott. Därvid saknar det betydelse, huruvida den, som gör anstiftansförsöket, har kännedom om, att den andre är otillräknelig o. s. v. eller icke. Från teore-

229 tisk synpunkt skulle det visserligen vara riktigare att behandla anstiftansförsök mot person, som anstiftaren vet vara otillräknelig o. s. v., såsom försök till gärning, varom stadgas i 1 §, och följaktligen hänföra detsamma omedelbart under 5 kapitlet, men kommissionen har ansett, att en dylik splittrad behandling av de olika fallen möjligen skulle kunna föranleda osäkerhet vid rättstillämpningen och har därför föredragit a t t sammanföra dem under ett stadgande. För att försök till anstiftan skall bliva straffbart, fordras, a t t de allmänna förutsättningar för försök, som uppställas i förslagets 5 kapitel 1 §, äro uppfyllda. Denna fordran framgår kanske icke fullt tydligt av den formulering, förevarande stadgande erhållit i det förberedande utkastet, och kommissionen har därför u t b y t t dettas uttryck »gjort vad på honom ankom för att» mot »gjort försök att». Bland de ifrågavarande förutsättningarna för straffbarhet bör särskilt märkas den, a t t försöket skall hava medfört objektiv fara; det skall sålunda hava förefunnits fara för att försöket a t t förmå en annan person till utförande av b r o t t k u n n a t leda till det brottsliga resultatets inträde. Följaktligen är straffbart försök till anstiftan uteslutet i alla de fall, då ett försök till brottets utförande är på förhand dömt a t t misslyckas på grund av brottsplanens ofarliga beskaffenhet. På motsvarande grund kan straffbart försök till anstiftan ej heller anses föreligga, om den person, som avses skola utföra brottet, redan tidigare är fast besluten a t t företaga gärningen, vare sig detta beslut beror endast av honom själv eller tillkommit genom anstiftan från en tredje person; flera för ett brott tilltalade personer erbjuda t. ex. var för sig och oberoende av varandra en till vittne åberopad person belöning för att begå mened. Är nu detta vittne redan på grund av den första skedda utfästelsen av sådan belöning fullt besluten att vittna falskt, ökas icke faran för a t t så skall ske genom att han blir föremål för ytterligare påverkan. Även om han utfört menedsbrottét, kan alltså endast den, som först förmått honom härtill, straffas för anstiftan; de övriga gå fria även från straff för försök till anstiftan.

6 kåp 3 §.

230 Av straffsanktionens formulering — »skall anses, som om han själv försökt att begå gärningen» — följer, a t t försök till anstiftan kan bliva straffbart endast i den händelse försök att omedelbart begå brottet är belagt ined straff. Förevarande stadgandes räckvidd är därigenom begränsad till de brottsarter, beträffande vilka i strafflagens speciella del bestämmes, att även försök skall vara straffbart. Möjligen skulle det kunna försvaras att även vid vissa av ifrågavarande brott göra försök till anstiftan straffritt. Vid den speciella delens utarbetande bör därför beträffande varje försöksbestämmelse prövas, huruvida densamma skall omfatta även försök till anstiftan eller detta fall skall undantagas. Därav a t t försök till anstiftan är a t t behandla såsom vanligt försök till brott, följer vidare, a t t även stadgandet i 5 kap. 2 § angående tillbakaträdande från försök är tillämpligt. Tillbakaträdandet måste h ä r försiggå på det sätt, att anstiftaren upphör med anstiftanshandlingen eller, därest han redan förmått den andre a t t åtaga sig brottets utförande, genom a t t påverka denne eller genom annan åtgärd förebygger, att den andres verksamhet fortskrider ens till försök. 4 §. Såsom blivit anfört här ovan vid 2 §, skall vid anstiftan det förhållandet, att anstiftaren därvid missbrukat honom tillkommande myndighet över gärningsmannen, anses såsom en försvårande omständighet. E t t sådant förhållande är jämväl ägnat att inverka på gärningsmannens straff för ett brott, som han begått på tillskyndan av en person, under vars lydnad han står. Härom handlar förevarande paragraf. I dessa fall föreligger en nära överensstämmelse med den positiva intressekollisionen (jämför om ett annat specialfall 4 kap. 2 §). Sådan intressekollision kan uppenbarligen ofta medföra bortfallande av rättsstridigheten av en i lag med straff belagd handling, som företages på förmans befallning, t. ex. om under krigsförhållanden en soldat beträder annans åker e. d., eller en polisman med våld uppbryter dörr och bereder sig tillträde till annans hemvist för a t t

anhålla en där' undangömd brottsling. Även om icke den handling, som på befallning företages, i och för sig är från samhällets synp u n k t att beteckna såsom övervägande nyttig, är det dock å andra sidan ett viktigt samhällsintresse, att en under utövande av laga myndighet given befallning blir åtlydd. Därför kunna åtminstone smärre intressestöringar bli att anse som rättsenliga, därest de förövas på tillskyndan av någon, som äger rätt att fordra lydnad av den handlande. Och ju mera maktpåliggande upprätthållandet av en sådan myndighet är, från samhällets synpunkt sett, desto större bli de intressestöringar, som på den anförda grunden kunna anses rättsenliga. I den mån det anförda äger tillämpning, är det för en underordnad en rättslig plikt att åtlyda en befallning av förman, ehuru befallningen går ut på en handling, som i och för sig är en rättskränkning. Härvid möter emellertid en betydande svårighet a t t avgöra, var gränsen för lydnadsplikten är a t t draga. Vår gällande strafflag giver, i likhet ined flertalet utländska strafflagar, icke någon ledning härutinnan. Under förarbetena till strafflagen l var dock detta spörsmål föremål för uppmärksamhet i samband med frågan, huruvida särskilt stadgande borde införas till skydd för den, som genom fullgörande av lydnadsplikt gjorde sig skyldig till rättsstridig handling. Mot lagkommitténs förslag hade anmärkts, att såsom en grund för straffbarhetens uteslutande jämväl bort upptagas underordnad tjänstemans lydnad för en av hans förman utfärdad befallning i sådana ämbetsåtgärder, vid vilka det tillhörde den förre att ovillkorligen hörsamma den senares bud. Med anledning därav anförde nämnda kommitté, bland annat, a t t det ej vore möjligt att i lagen noggrant bestämma den punkt, vartill underordnad tjänstemans lydnad för förmans bud i ämbetsärenden borde sträcka sig och vid vars överskridande han gjorde sig själv skyldig till ansvar. Genom ett försök i detta avseende kunde man lämna den underlydande en farlig anledning till ohörsamhet emot förmannens bud. Efter kommitténs övertygelse vore det rådligast att 1

Lagkommitténs yttrande över anmärkningar sid. 102.

6 kap 4 §.

6 kap. 4 §.

ej i strafflagen införa någon särskild föreskrift rörande detta ämne. Med tillämpning av den allmänna maximen, a t t en var är ansvarig för sina handlingar, på förhållandet mellan förman och hans underordnade, skulle domaren efter övervägande av alla de omständigheter, som förefunnes vid ett in concreto förekommande fall av ifrågasatta beskaffenhet, förfara säkrare, än om någon särskild regel för sådana fall i allmänhet vore meddelad. För den militära straffrättens vidkommande har samma spörsmål varit föremål för behandling under förarbetena till nu gällande strafflag för krigsmakten. Vid behandlingen av den till 1914 års senare riksdag avgivna kungl. propositionen med förslag till strafflag för krigsmakten m. m., anförde riksdagen beträffande förevarande fråga, på hemställan av lagutskottet, a t t det borde överlämnas åt rättsskipningen a t t i varje fall avgöra, huru långt lydnadsplikten sträckte sig, därvid det syntes riksdagen uppenbart, a t t lagen icke avsåge a t t stadga s. k. »blind» lydnad i den mening, a t t underlydande skulle vara skyldig att på förmans befallning utföra handling, som uppenbarligen vore brottslig eller från moralisk synpunkt förkastlig. Enligt kommissionens uppfattning bör det även beträffande den allmänna straffrätten, framdeles såsom hittills, överlämnas åt rättsskipningen att i förekommande fall avgöra, huruvida en ovillkorlig lydnadsplikt förelegat och den lydnadspliktiges handling således varit rättsenlig och straffri. Även om i ett givet fall en ovillkorlig lydnadsplikt icke kan anses föreligga, är emellertid därför icke sagt att den lydnadspliktige skall straffas för rättsstridig handling, som han utfört på tillskyndan av den, under vars lydnad han står. Han k a n nämligen hava handlat i ursäktlig villfarelse om sin handlings betydelse och således av subjektiva skäl gå fri från straff. Men även om ingen dylik villfarelse kan antagas, synes dock den omständigheten, a t t han handlat under trycket av annans auktoritet, böra medföra, a t t straff under vissa betingelser kan bortfalla. Enligt kommissionens uppfattning bör detta kunna ske, om handlingen når allenast en

mindre grad av straffbarhet. Den offentlige tjänsteman, som utför en i behörig ordning av förman given föreskrift, eller den enskilde tjänare, som på sin husbondes tillsägelse företager en handling, som innefattar en mindre lagöverträdelse, bör sålunda efter omständigheterna kunna frias från straff. För dylika fall bör tydligen möjlighet jämväl beredas för straffnedsättning, och sådan synes även böra kunna medgivas i de fall, då handlingen når en högre straffbarhetsgrad utan att dock utgöra grovt brott. I utkastets 8 kap. 4 § har för de fall, då lydnadspliktig begått brott på tillskyndan av den, under vars lydnad han står, föreslagits fakultativ straffnedsättning, om brottet icke i lag är belagt med straffarbete, samt fakultativ straffrihet, om brottet icke i lag är belagt med högre straff än böter och därjämte omständigheterna äro förmildrande. Kommissionen har i förevarande paragraf upptagit det i utkastet sålunda föreslagna stadgandet; dock har kravet på förefintligheten av förmildrande omständigheter ansetts icke behöva uttryckligen angivas. Det föreslagna stadgandet ansluter sig nära till motsvarande stadgande i norska lagens 58 §. Om lydnadsplikten består gentemot staten på offentlig-rättslig grund, t. ex. för ämbetsman eller medlem av krigsmakten, eller den är av sådan beskaffenhet som barns gentemot föräldrar, eller om den är grundad på avtal, t. ex. gent emot arbetsgivare vid tjänstelega, är i och för sig likgiltigt. Ty i samtliga fallen är det ett allmänintresse, att en på ena eller andra grunden bestående myndighet upprätthålles. Men klart är, a t t en på ett rent privaträttsligt avtal grundad lydnadsplikt svårligen kan nå den intensitet som t. ex. en soldats lydnadsplikt i krig. Beträffande det fall, att den överordnade söker genom våld eller hot tilltvinga sig lydnad, hänvisas till 1 § 2 st. Den omständigheten, att någon begått brott på tillskyndan av den, under vars lydnad han står, kan givetvis även vinna beaktande såsom förmildrande omständighet. Nämnda omständighet har också i 9 kap. 7 § upptagits bland de praktiskt viktigaste förmildrande omständigheter. 30

6 kap, 4 §.

6 kap. 4 §.

Enligt Kungl. Maj:ts beslut den 9 april 1920 har till kommissionen, att tagas i övervägande vid fullgörande av dess uppdrag, överlämnats en underdånig skrivelse den 24 april 1908 från Svenska polisförbundet, däri på anförda skäl hemställes, att Kungl. Maj:t måtte vidtaga åtgärder för sådant tillägg till strafflagen, »att det blir fullt klart, a t t polisman icke kan ådömas straff för fullgörande av förmans i tjänsten givna befallning». Även . om en särskild tjänstemannagrupps förhållanden i förevarande avseende skulle kunna anses påkalla avvikelse från allmänna straffrättsliga regler, lära de i allt fall icke lämpligen böra till behandling upptagas i allmänna strafflagen. Med hänsyn härtill har kommissionen ansett sig icke böra närmare ingå på den i skrivelsen gjorda hemställan. 5 och 6 §§. I dessa paragrafer behandlas medhjälp. Uränsen mellan väsentlig och mindre väsentlig medhjälp dragés på samma sätt som i gällande strafflags 3 kap. 3 och 4 §§. Beträffande frågan, huruvida föregående väsentlig medhjälp bör föras till den högre eller lägre straff b ar hetsgraden, har kommissionen icke funnit tillräckliga skäl kunna anföras för en förändring av den gällande straffrätten, som j u hänför detta fall till den lägre straff barhetsgraden. Sistnämnda förhållande framgår kanske icke alldeles otvetydigt av vår gällande lags 3 kap. 4 §, vilken oförändrad överflyttats till det förberedande utkastet *, och kommissionen har därför sökt att i sitt förslags 6 § första stycket genom en mindre jämkning av den tidigare avfattningen tydligare utmärka, a t t klausulen »i mindre mån än i 5 § sägs» icke avser föregående utan endast samtidig medhjälp. Därest någon uppsåtligen lämnat väsentlig medhjälp åt otillräknelig person eller person, som icke genom gärningens begående gör sig skyldig till uppsåtligt brott, förvandlar medhjälpen sig till 1

Asiia, El anteproyecto de cédigo penal suecb de 1910 sid. 41—42, 71 har i nämnda del missförstått ifrågavarande stadgande i det förberedande utkastet.

235 medelbart gärningsmannaskap och faller således under 1 §. För 6 kap. det fall däremot, att medhjälpshandling åt dylik person icke varit 5 och 6 §§. i så hög grad kausal, att den andres gärning därigenom kommit till stånd, saknar det förberedande utkastet stadgande, då dess 6 § (== kommissionsförslagets 6 § första stycket) enligt sin avfattning icke är tillämplig å nämnda fall; detta torde därför enligt utkastet bliva straffritt. Kommissionen har icke funnit denna lösning tillfredsställande och har därför i 6 § andra stycket föreslagit ett stadgande, varigenom berörda fall likställes med det, a t t dylik medhjälp lämnas åt tillräknelig eller uppsåtligt handlande person. Då det för delaktigheten utmärkande kännetecknet, a t t orsakssammanhanget mellan den delaktiges handling och det brottsliga resultatet förlöper genom en annan persons handling, enligt förslagets uppfattning icke är av beskaffenhet a t t kunna låta orsakssammanhangets straffrättsliga betydelse bortfalla eller väsentligt förändras, kan det tydligtvis icke spela någon principiellt avgörande roll, om orsakssammanhanget förlöper genom icke endast en u t a n liera andra personers handlingar. Det är visserligen a t t iakttaga, att vid sådan s. k. delaktighet i delaktighet orsakssammanhanget understundom kan bliva så försvagat, a t t det förlorar all rättslig betydelse och alltså icke kan läggas till grund för bestraffning av en person, som endast på dylikt avstånd medverkat till resultatet. Men bortsett härifrån måste, om en person endast i ringa mån vid ett brotts utförande hjälpt en annan, vilken i sin t u r lämnat en mindre väsentlig medhjälp åt gärningsmannen, den förre anses hava på ett sådant sätt medverkat till resultatet, a t t jämväl han bör straffas för »mindre väsentlig medhjälp» enligt 6 §. Nu ifrågavarande stadganden äro tillämpliga jämväl i det fall, att gärningsmannens verksamhet stannat vid försök och detta är straffbart. Medhjälparen straffas då för försök till brottet. Genom att förebygga den brottsliga verkan av gärningsmannens handling kan han dock förvärva straffrihet på grund av stadgandet i 5 kap. 2 §. Har medhjälparen, ehuru han gjort vad i hans makt stått

6 kap. för a t t förebygga nämnda verkan, icke lyckats däri, kan straff5 ock 6 §§. nedsättning ske, om de i 9 kap. 6 § stadgade förutsättningarna äro uppfyllda. 7 §• Den föregående framställningen har givit vid handen, att, därest flera personer samverkat till ett brottsligt resultat, var och en, som uppsåtligt medverkat till detsamma, är straffbar. Detta gäller, vare sig hans medverkan varit en närmare eller mera avlägsen orsak till resultatet, och vare sig den varit nödvändig för dettas inträde eller så ej varit fallet. Vad som således gäller om uppsåtligt medverkande personer, låter sig icke utan vidare tillämpas på dem, som av oaktsamhet kunna hava deltagit i åvägabringande av e t t brottsligt resultat. Spörsmålet är uppenbarligen av någon betydelse endast för sådana gärningar, som överhuvud äro belagda med straff, då de företagas av oaktsamhet. För övrigt måste olika alternativ undersökas särskilt för sig. Någon svårighet vållas icke i de fall, i vilka en oaktsam medverkan lämnats genom deltagande i själva den »utförande» handling, varigenom brottet kommit till stånd (»gärningsmannahandling»). Liksom ovan anförts beträffande personer, som handla i uppsåt, blir, utan a t t något särskilt lagstadgande kan anses erforderligt, även en oaktsam medgärningsmannahandling straffbar på samma sätt som en ensam gärningsmans oaktsamma handling. Ej heller i oaktsamhetsfallen kan det alltså för en särskild medgärningsmans straffbarhet fordras, att hans medverkan skall ha utgjort en betingelse för, att det straffbara resultatet skolat inträda. Det är härvid betydelselöst, om en annan medverkande gärningsmans handling ensam för sig varit en sådan betingelse eller om endast bådas (allas) samverkan är avgörande orsak till resultatet. Någon särskild vikt tillkommer ej heller frågan, huruvida den eller de övriga, som jämte en i oaktsamhet handlande person deltagit i brottets utförande, härvid för sin del handlat oaktsamt eller uppsåtligen. Beträffande åter de fall, då den oaktsamme deltagaren icke tagit

del i själva utförandet, kan tvekan råda, huru långt straffbarheten bör utsträckas. Kommissionen har i likhet med det förberedande u t k a s t e t kriminaliserat endast sådan oaktsam medverkan, som satt en avgörande kausalitet för gärningen. Oaktsam medverkan, som icke varit avgörande, lämnas sålunda straffri, och detta vare sig den avgörande kausaliteten åstadkommes av en dolos eller av en kulpos gärningsmannahandling. Med nu gjorda inskränkning omfattar emellertid förevarande stadgande alla fall av oaktsam medverkan till brott. Hit höra sålunda först och främst fall, i vilka någon av oaktsamhet förorsakat eller främjat en av annan person utförd gärning, således fall, som innefatta kulpos motsvarighet till medelbart gärningsmannaskap, anstiftan eller väsentlig medhjälp. Exempel: A uppmanar, utan uppsåt att åstadkomma skada, den otillräknelige B att företaga en handling, som A bort inse vara farlig; B utför handlingen och skada sker. A övertalar, utan att hava något ont i sinnet, den närsynte B a t t avlossa ett skott mot en målskjutningstavla, invid vilken A men ej B ser X stå, och X träffas av skottet (»oaktsamt medelbart gärningsmannaskap»). A, som har ledningen av ett byggnadsarbete, befaller oförsiktigtvis B och C a t t nedkasta en timmerstock från ett tak; B och C verkställa befallningen i uppsåt att med stocken träffa D, som står nedanför; D träffas även och får därav svår kroppsskada (»oaktsam anstiftan av uppsåtligt brott»). Samma fall med den ändring, att B och C verkställa A:s befallning utan att förvissa sig om, huruvida någon befinner sig nedanför (»oaktsam anstiftan av oaktsamt brott»). B, som, i uppsåt att döda, så småningom förgiftar X, begagnar sig därvid av dennes tjänare A:s biträde, i det a t t A bereder B tillfälle a t t blanda giftet i den mat, som X skall förtära; A handlar så, enär han låtit inbilla sig, att det är fråga om en kur, varigenom X utan sin vetskap skall botas (»oaktsam medhjälp till uppsåtligt brott»). B önskar skjuta till måls på en skottavla, ehuru han ser X stå bredvid densamma: A, som även iakttagit X, lånar på B:s begäran sin bössa åt B, som skjuter och träffar X (»oaktsam medhjälp till oaktsamt brott»). Men även fall. i vilka det ena subjektet icke velat förorsaka eller främja

238 6 kap. 7 §.

det andra subjektets handling, höra hit. Om läkaren slarvar med receptet och apotekaren underlåter åtgärder, föreskrivna vid felaktig dosering; om leverantören levererar underhaltigt material och byggmästaren slarvigt hopfogar detsamma; om husbonden underlåter att, då han så k u n n a t och bort, hindra sin kusk a t t vårdslöst överköra en person — samt i alla dessa fall skada inträder genom denna samverkan av två subjekts culpa, så skola båda och icke endast den senast handlande, »den utförande», straffas. I motiveringen till 1 § (ovan sid. 222 f.) har redan framhållits, att det stadgande i det förberedande utkastet, som motsvarar nu ifrågavarande paragraf i kommissionens förslag, icke är tillämpligt på kulpos medverkan till gärning, som begås av otillräknelig person eller person, som på grund av villfarelse icke genom gärningens begående gör sig skyldig till brott. I sammanhang därmed hava även anförts de skäl, som föranlett kommissionen att i denna del ändra det förberedande utkastet. Den, som på sätt i förevarande paragraf sägs medverkat till annans gärning, skall anses som om han av oaktsamhet själv begått gärningen. För att hans medverkan skall kunna straffas, fordras sålunda, att den ifrågavarande gärningen är belagd med straff, om den begås av oaktsamhet. Är så icke förhållandet, blir kulpos medverkan straffri, även om den, som utfört gärningen, straffas för uppsåtligt brott. Stannar den senares gärning vid försök, kan således kulpos medverkan aldrig medföra straff. 8 §• E t t stort antal av de i en strafflags speciella del upptagna brotten äro sådana, a t t de kunna begås av vem som helst, och a t t brottslingens personliga förhållanden och egenskaper (bortsett från tillräknelighet och dyl.) icke äro av någon avgörande betydelse. Det sålunda anförda gäller emellertid icke om alla brott. Beträffande några gäller fastmera, att de förutsätta någon särskild egenskap hos gärningsmannen eller något särskilt samband mellan honom och det intresse, mot vilket det brottsliga angreppet r i k t a s .

239 I de mest utpräglade hithörande fallen måste själva den »utförande handling», genom vilken brottet kommer till stånd, företagas av ett visst subjekt eller ett visst slag av subjekt, t. ex. otuktshandlingen vid blodskam; detta brott föreligger alldeles icke, om en fader till otukt med dottern anstiftar en oskyld person. Även eljest får ett brott ofta sin egentliga prägel av ett visst personligt förhållande, t. ex. därav, att det utgör en överträdelse av en särskild plikt, som åligger någon eller några bestämda personer, såsom ämbetsbrott, eller därav, att kränkningen av ett intresse, som åtnjuter skydd mot vem som helst, framträder särskilt svår r om den utgår från personer, som stå den kränkte särskilt n ä r a . såsom fadermord, — eller omvänt därigenom, att den samhällsfarlighet, som det ådagalägger, bör anses svagare än eljest, om det företages av en person i en på ett särskilt sätt kännetecknad ställning, exempelvis den havande kvinnan vid fosterfördrivning. I alla sådana fall kan, om brottet begåtts under samverkan av flera, den ifrågavarande straffbestämmelsen icke komma till användning, därest icke bland dem, som medverkat till brottet, finnes åtminstone en, som uppfyller straffbestämmelsens särskilda förutsättningar beträffande brottssubjektet. Denne betecknas såsom »specialsubjekt». Han skall uppenbarligen få sitt straff bestämt enligt det ifrågavarande lagrummet. Betydligt mera komplicerad är frågan, huruvida personer, som jämte specialsubjektet deltagit i brottets förövande, men som icke uppfylla denna straffbestämmelses krav på brottssubjektet (extranei), skola behandlas. Enklast torde lösningen ställa sig i sådana fall, då straffbestämmelsen utgör ett undantag — i skärpande eller mildrande riktning — från en mera allmän föreskrift, som belägger gärning av samma slag med straff, då den företages av person, som icke h a r de egenskaper eller befinner sig i den situation, att han blir att hänföra under undantagsbestämmelserna. Hithörande exempel äro talrika. Undantag i skärpande riktning utgöra bl. a. följande: misshandel å fader, moder m. fl., i förhållande till de allmänna misshandelsbrotten; bedrägeri eller oredlighet a v

6 kap~ 8 §.

6 kap. 8 §.

gäldenär i konkurs emot borgenärer, i förhållande till de allmänna bedrägeri- eller oredlighetsbrotten, som nämligen böra vara så utformade, att de omfatta jämväl dylika handlingar. Mildrande undantagsbestämmelser äro t. ex. givna i det nyss anförda fallet beträffande en havande kvinna vid fosterfördrivning, beträffande vissa barnaföderskor vid barnamord o. s. v. I sådana fall torde genomgående böra antagas, att den svårare eller mildare grad, som kommer att utmärka den genom gärningen framträdda samhällsfarligheten på grund av brottssubjektets särskilda beskaffenhet, endast gäller specialsubjektets egen samhällsfarlighet. Att en annan än modern berövar ett nyfött barn utom äktenskapet livet under de i strafflagen 14: 22 angivna omständigheterna, kan visserligen vara motiverat av en önskan att befria barnaföderskan från de för henne menliga följderna av moderskapet, men denna omständighet kan icke anses utöva någon väsentlig inverkan på den genom den utomstående personens handling framträdda samhällsfarligheten; till ett vanligt mord eller dråp kunna tänkas många andra motiv av beskaffenhet, likvärdig med det anförda. Om A anstiftar B till misshandel å B:s fader, visar detta icke så svår samhällsfarlighet hos A, som om A anstiftat B till misshandel å A:s egen fader. På grund av det sålunda anförda bör för de nu ifrågavarande fallen tillämpas den grundsats, att den strängare eller mildare specialbestämmelsen icke gäller för andra personer ä n sådana, som förete kännetecknen på det i bestämmelsen uppställda specialsubjektet. Sådana personer böra å andra sidan erhålla straff enligt specialbestämmelsen, vare sig de i ett särskilt fall äro gärningsmän, anstiftare eller medhjälpare av det ena eller andra slaget. Specialbestämmelsens gärningsmannastraff bör alltså bl. a. tagas till utgångspunkt vid bestämmande av det i 6 § föreskrivna lägre straffet för viss medhjälp. Den nu angivna grundsatsen kan tydligtvis icke komma till användning, då det lagrum, som stadgar straff för specialsubjektet, icke utgör en undantagsbestämmelse från något allmänt straffbud. I sådana fall avser alltså lagrummet att med straff skydda något

speciellt förhållande mellan vissa personer, resp. att reagera mot överträdelse av en plikt, som åvilar endast ett subjekt i en viss särskild ställning. Om den utomstående, som medverkar till ett brott av ifrågavarande slag (och understundom jämväl om den, som medverkar till en rättskränkning inom den närmast här förut behandlade gruppen) måste i allmänhet sägas gälla, att han därigenom visserligen ådagalägger någon samhällsfarlighet genom a t t bidraga till kränkning av den särskilda plikten e t c , men att, då denna plikt likväl icke ålegat honom själv omedelbart, hans farlighet är mindre än den, som ådagalagts av specialsubjektet. Omvänt gäller, att, om ett specialsubjekt vid ett särskilt brott skall gå fritt från straff, den samhällsfarlighet, som genom medverkan därtill ådagalägges av en utomstående, kan understiga den, som kommer till uttryck i ett motsvarande brott av en extraneus utan någon samverkan med ett sådant specialsubjekt. — Den ifrågavarande gradskillnaden mellan samhällsfarligheten hos specialsubj e k t e t och en extraneus föreligger emellertid icke likformigt med förhållandevis lika styrka vid alla de olika brott, som härvid äro att taga i betraktande. Hänsyn måste tagas till den mer eller mindre utpräglat säregna beskaffenheten hos den av specialsubjektet överträdda särskilda plikten eller eljest av detta subjekts särskilda förhållande till angreppsobjektet. Med hänsynstagande härtill kan man ibland anse, a t t samhällsfarligheten hos de olika medverkande personerna är — bortsett från deras särskilda ställning såsom gärningsman, medhjälpare etc. — endast så obetydligt olika till sin grad, a t t någon väsentlig skillnad i reaktionen icke bör äga rum. I sådana fall böra följaktligen de olika subjekten, så snart något av dem uppfyller förutsättningarna för det särskilda lagrummets tillämpning, samtliga straffas enligt detsamma, visserligen olika allt efter sin ställning som gärningsman eller delaktig av ett eller annat slag. Så behandlas enligt den gällande rättens praxis, i saknad av tillämpliga allmänna bestämmelser, medverkan av annan än konkursgäldenär till bedrägeri eller oredlighet mot dennes borgenärer. Likaså 31

6 kap. 8 §.

drabbas sådan förskingring, som av enskild tjänare begås med avseende å gods, vilket lämnats i hans vård av husbondefolk eller deras gäst, av strängare straff än förskingring i allmänhet, i det a t t brottet behandlas som tjuvnad enligt strafflagen 20 kap. 3 § 1 mom., icke blott i vad angår tjänaren själv utan jämväl för så vitt beträffar andra personer, som jämte honom deltagit i brottet. För mened straffas jämlikt lagens 13 kap. icke blott den, som själv efter avlagd ed vittnat falskt inför rätten, utan jämväl den, som t. ex. anstiftat sådant brott. I motsats till dessa fall finnas andra, i vilka gradskillnaden i samhällsfarlighet mellan specialsubjektet och en med detta samverkande utomstående person måste anses vara så stark, att den i det särskilda lagrummet anordnade rättsverkan bör inträda endast beträffande specialsubjektet men icke beträffande extraneus, vare sig detta kommer att innebära, att extraneus blir straffri medan specialsubjektet straffas, eller tvärtom, a t t extraneus straffas men specialsubjektet går fritt från straff. Så behandlas enligt gällande r ä t t åtskilliga ämbetsbrott (jämför emellertid nedan), konkursgäldenärs vårdslöshet mot borgenärer, horsbrott, lindrigare blodskam m. fl. Emellan dessa båda grupper av fall förekomma vidare sådana, i vilka den berörda skillnaden i samhällsfarlighet mellan de båda slagen av brottssubjekt icke torde vinna behörigt beaktande på annat sätt, än att, medan specialbestämmelsen kommer till användning endast för specialsubjektet, utomstående deltagare straffas enligt en för dem avsedd särskild bestämmelse, vars straffsatser böra vara lindrigare än specialbestämmelsen. Detta tillvägagångssätt torde vara det riktiga, t. ex. beträffande ämbetsbrott, tvegifte och svårare blodskam. Valet mellan de nu angivna olika alternativen för bestraffning av en extraneus är av den gällande rätten i största utsträckning överlämnat åt tolkningen, som därvid lämnas utan någon mera omedelbar ledning i lagen. Detta tillstånd motsvarar icke de krav, som i rättssäkerhetens intresse måste ställas på strafflagen. Denna

bör så vitt möjligt giva bestämd upplysning om sin ståndpunkt beträffande alla de fall, i vilka tvivel kunna tänkas uppstå. Men av det föregående framgår, att denna klarhet icke kan vinnas genom att förklara en av de ifrågakommande lösningarna tillämplig över hela linjen. Fastmera måste av sakliga skäl lagstiftaren förbehålla sig frihet a t t använda samtliga ovan omförmälda lösningar, allt efter de olika brottens beskaffenhet. E t t slutgiltigt besvarande av spörsmålet måste bygga på hänsyn till de särskilda brottsbegreppens utformning i den speciella delen av lagen och k a n följaktligen ej lämnas annat än i samband därmed. För underlättande härav bör dock i den allmänna delen uppställas en generell regel, som alltså endast är subsidiär, avsedd att vinna tillämpning där ej annat stadgats för särskilda fall. Detta är uppgiften för den förevarande paragrafen. Den allmänna regeln bör enligt kommissionens mening inskränka nu ifrågavarande intresseangrepps straffbarhet inom så snäva gränser som möjligt och har därför i förevarande paragraf bestämts sålunda, a t t förekomsten av personliga egenskaper och omständigheter i brottsrekvisitet utesluter alla extranei från straffbestämmelsen, där ej annorledes är stadgat. ' Därmed pålägges den speciella delen uppgiften att uttryckligen angiva de fall, som skola utgöra undantag från regeln. Frågan, huru ett särskilt syfte i brottsrekvisitet — »i uppsåt att lägga riket under främmande makt», »i förrädlig avsikt», »för egen vinning» ___ s k a i i inverka vid subjektsflerhet, torde dock böra avgöras Samma princip tillämpas av danska kommissionsförslaget § 30, Torps förslag § 24, finska förslaget 8 kap. 4 §, tyska motförslaget § 34 p. 2. De officiella tyska förslagen (förslaget 1909 § 80, förslaget 1913 § 37, förslaget 1919 § 30) intaga däremot den ståndpunkt, att, därest enligt viss straffbestämmelse särskilda egenskaper eller förhållanden grunda straffbarheten, bestämmelsen är tillämplig på modelbar gärningsman, anstiftare och medhjälpare, även om egenskaperna eller förhållandena icke föreligga med avseende å dem. Straffbestämmelse, enligt vilken särskilda egenskaper eller förhållanden öka, minska eller utesluta straffbarheten, är däremot tillämplig endast å deltagare, med avseende å vilken dylika egenskaper eller förhållanden föreligga. De österrikiska (1912 § 12) och schweiziska (1918 art. 24) förslagen överensstämma med de tyska.

i allmänna delen, men formuleringen av dylik bestämmelse måste anstå, till dess de särskilda brottsrekvisiten uppställts. Stadgandets avfattning har skett sålunda, a t t i första punkten behandlas det fall, a t t lagen gör specialsubjektet allena straffbart eller straffbart efter en strängare bestämmelse än extranei samt i andra punkten det fall, a t t lagen förklarar ett intresseangrepp straffritt, då det företages av specialsubjektet. Såsom exempel på fall, då straffrihet inträder på grund av särskild personlig egenskap hos specialsubjektet, har redan i det föregående hänvisats till gällande strafflag 8 kap. 23 § 3 punkten. Såsom exempel pä särskilda personliga omständigheter, som kunna medföra straffrihet för specialsubjektet, kunna anföras excess i nöd eller nödvärn (kommissionens förslag 4: 5), tillbakaträdande från försök (5: 2) samt i handling visad ånger (9: 6). Därest en dylik omständighet föreligger hos den faktiske gärningsmannen, medför densamma således icke straffrihet för t, ex. anstiftare. Däremot avser stadgandet ej sådana fall, i vilka någon blir straffri därför, a t t hans handling på grund av samtycke, nödvärn eller nöd framstår såsom objektivt rättsenlig. 9 §• Enligt 8 § skall i vanliga fall en straffbestämmelse, som för straffbarhet kräver vissa personliga egenskaper och omständigheter hos den handlande personen, icke vinna tillämpning på någon annan person än ett specialsubjekt, som uppfyller de sålunda uppställda kraven. Och i åtskilliga av dessa fall skall, såsom vid 8 § framhållits, en till brottet medverkande extraneus ej heller straffas enligt någon annan bestämmelse. Då specialsubjektet sålunda ensamt skall straffas, bör det tydligtvis anses såsom gärningsman; man kan ej gärna t ä n k a sig ett straff för anstiftan av eller medhjälp vid ett brott, vid vilket det icke finnes någon gärningsman. — I de fall, i vilka det nu anförda äger tillämpning, avser b r o t t e t överträdelse av en särskild plikt, och specialsubjektet är den person, vilken är underkastad denna plikt. Även om en extraneus emellertid utfört den egentliga verkställighetshandlingen vid brottets be-

gående och för denna sin medverkan är förfallen till straff, måste överträdelsen av en dylik speciell plikt anses föranleda, att specialsubjektet bör behandlas såsom för brottet väsentligen ansvarigt och därför bör svara såsom gärningsman. Om efter anstiftan av en konkursgäldenär en annan person från den förres borgenärer undandolt tillgångar, såsom i strafflagen 23 kap. 1 § 1 mom. säges, bör alltså en sådan anstiftare anses såsom gärningsman. Låter en ämbetsman, som har uppbörd om hand, sitt biträde utskriva uppbördslistor, behäftade med sådant fel, varom i straffl. 25:10 är fråga, och enligt dessa förrätta uppbörd, måste ämbetsmannen på grund av sin ställning till brottet nödvändigtvis framstå såsom den, vilken är närmast till att svara för detsamma och till följd därav för hans del konvertering till gärningsmannaskap äga rum. Denna princip anses redan nu gälla utan stöd av uttryckligt lagstadgande10 §. Vissa brott äro av den beskaffenhet, a t t i deras utförande måste deltaga två eller flera personer. Dessa kunna härvid intaga en inbördes ganska likartad ställning. Men de kunna också vara skiljaktiga med hänsyn till sin samhällsfarlighet och följaktligen också med hänsyn till den reaktion, som mot vardera bör komina till användning. Detta är i synnerhet fallet, om den ene deltagarens brott i någon mån kan betraktas såsom r i k t a t mot den andre. Denne bör då anses över huvud icke straffbar enligt ifrågavarande bestämmelse, även om han t. ex. varit anstiftare till den straffbara handlingen. Om sålunda i det fall, som sägs i gällande strafflag 18: 6 andra stycket, kvinnan anstiftat en man till där angivna handling, blir likväl kvinnan straffri och mannen ensam straffbar; det motsvarande gäller om 18: 6 första stycket med flera fall. Men lagstiftaren kan låta denna straffrihet sträcka sig utöver nämnda område, där brottet i någon mån kunnat betraktas såsom r i k t a t mot det straffria specialsubjektet, och omfatta även andra brott av den beskaffenhet, att fleras samverkan är nödvändig för brottets utförande (s. k. concursus necessarius ad delictum). Exempel erbjuda uppror,

6 kap 9 §.

6 kap. 10 §.

upplopp, envig, tvegifte. Förevarande stadgande avser fall av såväl den förra som den senare typen. I första stycket förklaras, a t t av dem, som deltagit i dylika brotts utförande, allenast den skall fällas till ansvar, för vilken straff uttryckligen stadgas. Det har således pålagts den speciella delen att, där flera samverkande förutsättas i rekvisitet, uttryckligen angiva dem, som skola straffas för gärningen. Stadgandet i andra stycket utgör blott en konsekvens av stadgandet i första stycket, i det a t t strafffrihet för gärningsmannaskap i regel måste innebära straffrihet även för anstiftan till och annan delaktighet i samma gärning.

TREDJE AVDELNINGEN.

Om strait' och skyddsåtgärder. 7 kap. Om straff. Den kritik, som sedan länge riktats mot nuvarande straffsystem — vårt och främmande länders — har med fullt fog i främsta rummet avsett bötesstraffet och de korta frihetsstraffen. Såsom bötesstraffet för närvarande är anordnat, kan vid bötesbeloppets bestämmande icke tagas tillräcklig hänsyn till brottslingens ekonomiska ställning, och straffet kommer därför att verka i hög grad ojämnt. För den förmögne innebär ett bötesstraff, även om det uppgår till det i lag bestämda maximum, icke något kännbart lidande och saknar således förmåga a t t påverka den brottsliga viljan. Men samma belopp, som för den förmögne är av ringa eller ingen betydelse, kan för den mindre bemedlade spela en sådan roll, att dess gäldande tvingar honom till högst betydande försakelser, kanske under lång tid, och således för honom innebär ett mycket kännbart straff. Det nuvarande bötesstraffets olägenheter inskränka sig dock icke till de nu anförda mera omedelbara. Som bekant inträffar i ett myckert stort antal fall, a t t ådömda böter icke gäldas utan för-

vandias till frihetsstraff. Orsaken härtill kan i enstaka fall vara, a t t den bötfällde redan vid böternas ådömande är eller sedermera blivit fullkomligt medellös. Även om detta icke är förhållandet, kan det hittills tillämpade förfarandet för bötesstraffets verkställande, vilket icke alls är anlagt på underlättande av bötesbetalningen, medföra, att böterna icke kunna erläggas och därför måste förvandlas. I ett stort antal fall torde dock underlåtenheten a t t betala bero på bristande vilja hos den bötfällde, ofta på rent trots. Är detta förhållandet, innebär risken a t t enligt nuvarande regler få böterna förvandlade till frihetsstraff icke ett tillräckligt verksamt tvångsmedel för den tredskande. Tvärtom torde den bristande effektiviteten hos det nuvarande förvandlingsstraffet ofta nog innebära en stark frestelse a t t hellre »sitta av» böterna än vidkännas en ekonomisk uppoffring. Olägenheterna av hela detta system ligga i öppen dag. För det allmänna medför underhållet av bötesfångarna en betydande utgift. För den bötfällde, som verkligen velat men ej k u n n a t betala böterna, innebär dessas förvandling till frihetsstraff en skärpning av straffet, som — särskilt mot bakgrund av bötesstraffets bristande intensitet mot de ekonomiskt bättre ställda :— kan framkalla känslan av olikhet inför lagen. Men framför allt medför böternas förvandling en utomordentligt stark ökning av antalet korta frihetsstraff. Därmed inträda även dessas alla olägenheter och menliga verkningar. Det korta frihetsstraffet utövar nästan aldrig någon förbättrande verkan, då en fängelsebehandling under några dagar eller veckor givetvis är otillräcklig för dylikt ändamål. Men det torde i allmänhet icke heller verka avskräckande, åtminstone icke på andra än dem, som dittills uppfört sig så oförvitligt, att själva frihetsstraffet såsom sådant, oberoende av straffets längd, åsätter dem en fläck. För den stora massan av brottslingar innebär däremot varken en kort tids frihetsförlust eller de övriga obehag, som äro förknippade med straffets undergående, ett sådant lidande, a t t detta kan tänkas för framtiden verka såsom ett avhållande motiv. Snarare kan det befaras, att den förmåga i detta hänseende, som även det korta

7 kap

7 kap.

frihetsstraffet kunnat äga, så länge det var av brottslingen oprövat, utplånas, sedan han genom egen erfarenhet lärt känna detsamma. Lika menliga äro de korta frihetsstraffens verkningar ur allmänpreventiv synpunkt. Icke nog med att minskningen i respekt för dylika straff, betraktade ur synpunkten av kroppsligt lidande, genom brottslingen sprides i de kretsar, han tillhör, utan själva förefintligheten av korta frihetsstraff kommer att i folkmedvetandet verka försvagande även på de mera långvariga frihetsstraffens avskräckande förmåga. Dessa framträda såsom blott större kvantiteter av samma straffart, i vilken straffet för lindrigare brott utdömes. Då straffet är uttryck för samhällets ogillande av brottet, kan det än vidare icke undgås, att den yttre likheten mellan de korta och de mera långvariga frihetsstraffen kommer a t t inverka även på uppfattningen av de olika brotten. Sådana brott, som våldsamt motstånd, fridsbrott, ringare misshandel, ärekränkningsbrott, anses j u inom breda lager knappast vara nedsättande för gärningsmannen. Om nu för dessa brott användes samma straffart som för de svåra brotten, kommer lätt för det mera ytliga betraktelsesättet den svårare brottslighetens fläckande k a r a k t ä r att försvagas. Gäller det nu anförda om det korta frihetsstraffet över huvud, har det alldeles särskilt sin tillämning på förvandlingsstraffet. Genom detta bringas brottsskalan i dess helhet in under samma straffart, och de svåra brotten komma under även de obetydliga förseelsernas nivellerande inverkan. Till belysning av bötesstraffets och de korta frihetsstraffens nuvarande användning meddelas följande tablå, omfattande de senaste fyra år, för vilka det kriminalstatistiska materialet är bearbetat.

249 Böt

89,714 94,5

87,748

86,330

62,404

11,621

8,426

4,726

1,948

1,979

2,284

2,401

fällda:

Absoluta antalet I % av hela antalet sakfällda Antalet bötfällda,

som undergått för-

vandlingsstraff Till fängelse

7 kap*

dömda.

Absoluta antalet 1 % av hela antalet sakfällda 1 % efter strafftidens längd: 1 1 månad

43,

över 1 t. o. ra. 2 mån

»

2 t. o. m. 3

»

tl.fi

15.»

»

3 t. o. m. 6

»

»

6 månader

O 7

1.0 Den föregående framställningen leder till det resultat, att en reform av bötesstraffet bör ske enligt följande principer. Först och främst måste möjlighet beredas att bestämma straffmåttet på sådant sätt, att straffet för samma brott får någorlunda samma intensitet för personer i olika ekonomisk ställning. Vidare måste bötesstraffets verkställande så anordnas, att böternas erläggande underlättas och därigenom deras förvandling till frihetsstraff begränsas till så få fall som möjligt. I sammanhang därmed måste grunderna för böters förvandling till frihetsstraff så omläggas, a t t frestelsen för bötfälld person a t t i stället undergå förvandlingsstraff avlägsnas. I den mån förvandlingsstraffet ej kan undvaras måste detsamma göras väsentligt verksammare än det nuvarande. Genomföras dessa reformer beträffande bötesstraffet, kan dettas användning utvidgas så, att det ersätter de nuvarande korta frihetsstraffen. Det omedelbara frihetsstraffets användning kan därigenom begränsas till fall, i vilka brottsligheten nått en sådan höjd, a t t ett frihetsstraff av längre varaktighet kan ådömas. Dessa principer hava varit de ledande för det förberedande ut1 För åren 1914—1916 hava vid procenttalens beräknande ej medtagits personer, som sakfällts för brott enligt strafflagen för krigsmakten, vilket däremot är fallet för år 1917.

250 7 kap.

kastets behandling av ovannämnda straffårter. Såvitt de avse bötesstraffet och bötesförvandlingsstraffet, överensstämma de även med de önskemål, som uttalades i den riksdagens skrivelse den 25 april 1908, som föranlett det nu pågående arbetet med en allmän strafflagsreform. Även i andra delar än de hittills berörda innebär det förberedande utkastet en genomgripande förändring av vårt straffsystem. De synpunkter, som därvid varit bestämmande, framställas dock lämpligast vid behandlingen av de särskilda stadgandena. Genom lagen den 3 juni 1921 har dödsstraffet borttagits ur vår allmänna strafflag. Vid sådant förhållande saknar kommissionen anledning att nu ingå på en undersökning av frågan om dödsstraffet, men vill dock framhålla, att kommissionen, redan innan nämnda lagändring vidtogs, beslutat a t t icke upptaga ifrågavarande straffart i kommissionens förslag. Vissa utländska strafflagar och strafflagsförslag x upptaga såsom allmänt huvudstraff tillrättavisning eller varning. Sådan meddelas av domstol — enligt de flesta lagar muntligen vid offentlig session; enligt de tyska förslagen kan den även meddelas skriftligen. Dess användning är alltid inskränkt till särskilt lindriga fall. Mot institutet anföres ofta, att detsamma är överflödigt i en strafflag, som upptagit institutet villkorlig dom; den villkorliga domen är i själva verket en varning, skärpt med hotet a t t det ådömda straffet skall gå i verkställighet, därest den dömde icke ställer sig varningen till efterrättelse. Detta resonemang kan vara befogat, därest strafflagen medgiver villkorlig dom även med avseende å bötesstraff. Om en strafflag däremot i likhet med kommissionens förslag inskränker den villkorliga domens användning 1

T. ex. österrikiska strafflagen §§ 414, 417, 419, spanska strafflagen art, 26, portugisiska strafflagen art. 58, 68, italienska strafflagen art. 26, några schweiziska kantonallagar, tyska förslagen 1909 § 37, 1913 § 73 och 1919 § 6 1 , tyska motförslaget § 67. De schweiziska förslagen (1918 art. 93) upptaga varning endast såsom straff för ungdomliga förbrytare.

till fall, i vilka frihetsstraff ådömes, innebär institutet villkorlig dom icke någon ersättning för varningen. Dennas användningsområde måste ligga på ett helt annat och lägre plan, nämligen gränsområdet mellan lindriga bötesbrott och straffrihet. Kommissionens förslag innehåller i 9 kap. 8 § stadgandet, att i vissa fall, som i lagen finnas särskilt utsatta, domstolen må kunna fria från straff, därest omständigheterna äro synnerligen mildrande. Det är väl närmast i dylika fall det skulle kunna anses lämpligt att domstolen genom en varning gav uttryck åt rättsordningens ogillande av den begångna gärningen. En dylik åtgärd skulle dock komma a t t verka helt olika på olika personer. De flesta skulle knappast b e t r a k t a varningen såsom ett straff utan anse sig helt frikända; andra, med ömtåligare hedersbegrepp, skulle åter känna en varning, mottagen offentligen och vid personlig inställelse, såsom ett svårare strafnidande än ett lindrigt bötesstraff. Härtill kommer, a t t varning liksom annat straff icke lärer böra verkställas, innan beslutet därom vunnit laga kraft eller, överklagat, blivit i högre instans fastställt. Men en varning, som ej meddelas i omedelbart sammanhang med brottets handläggning vid underrätten, utan först efter lång tid, skulle svårligen uppfylla sitt ändamål att r ä t t a den brottsliga viljan, utan nedsjunka till en tom formalitet. Den dömdes personliga inställelse för varningens mottagande skulle även kunna för honom bliva orimligt betungande. På nu anförda grunder har kommissionen ansett sig icke böra föreslå institutet varning till införande i vår lagstiftning. 1—4 §§. Det förberedande utkastet upptager tre arter av frihetsstraff, nämligen fängelse, tukthus och arrest. Fängelse är avsett för de medelsvåra brotten eller närmare bestämt den brottslighet, som överstiger den gräns, inom vilken bötesstraffet lämpligen kan komma till användning, men dock icke är av den svåra beskaffenhet, a t t ett mycket långvarigt frihetsstraff k a n anses erforderligt. Straff av sistnämnda slag, tukthus, skall komma till användning i

7 kap

7 kap. de fall, då antingen brottets objektiva svårhet eller ock brotts±—4 §§. lingens subjektiva beskaffenhet kräver en mycket allvarlig reaktion. Arresten slutligen är en parallellform till såväl fängelse som tukthus; den är avsedd endast för brott, som icke i någon mån kunna anses innesluta ett vanhederligt element. De skilda uppgifter, som sålunda anvisats de olika frihetsstraffen, hava varit bestämmande för deras tidsgränser. Fängelsets minimum har fastställts till tre månader, dess maximum till tre år. Tukthusets k a r a k t ä r av att vara ett mycket allvarligt straff markeras därigenom, att dess minimum satts så högt som till sex år. Maximum för viss tids t u k t hus är tjugu år; därjämte kan denna straffart ådömas på livstid. För arresten gälla samma tidsgränser, som för den straffart, vilken arresten i det konkreta fallet skall ersätta; arrest kan således ådömas på tid från tre månader till och med tre år, från sex år till och med tjugo år samt på livstid. Vad först angår de olika arterna av frihetsstraff, har utkastet genom uppställandet av straffarten arrest förverkligat ett inom den moderna kriminalpolitiken sedan länge förefintligt önskemål a t t införa en särskild custodia honesta för sådana brottslingar, vilkas brott icke framsprungit ur ett vanhedrande sinnelag utan antingen äro etiskt färglösa eller rent av härflutit ur ideella motiv. Även i dylika fall innefattar gärningen visserligen ett angrepp på ett intresse, som åtminstone från den bestående rättsordningens synpunkt ansetts förtjäna straffskydd. Staten måste därför reagera mot angreppet och reagera med desto strängare straff, ju större samhällsfarlighet angreppet utvisar. Men detta straff bör icke innefatta någon etisk förkastelsedom över gärningen. Att i dylika fall använda samma straffart som för brott, vilka framsprungit ur ett fördärvat eller rent av ärelöst sinnelag, innebär ur individualpreventiv synpunkt en oriktig och orättvis behandling av brottslingen. Ur allmänpreventiv synpunkt är förfarandet lika förkastligt. Det verkar förvirrande på den allmänna rättsuppfattningen genom a t t utjämna motsatsförhållandet mellan den hederlige och den ohederlige; därigenom förlorar straffet lätteligen något av sin inneboende

förmåga att i fall, då så är önskvärt, stämpla den dömde såsom 7 kap. förbrytare. ^ _ ^ *>* Den utländska lagstiftningen har redan i icke ringa utsträckning sökt tillgodose behovet av nu ifrågavarande straffart. Vid bestämmandet av dess användningsområde h a r man helt naturligt i främsta rummet uppmärksammat politiska brott och andra förbrytelser, vid vilka man presumerar ett icke-vanärande sinnelag, t. ex. duellförbrytelser. Den danska strafflagens Statsfoengsel, den tyska strafflagens Festungshaft och den ungerska strafflagens Staatsgefängnis äro sålunda avsedda uteslutande för nämnda brottsarter. Även vissa av de nyaste lagarbetena hava intagit en liknande ståndpunkt. Det italienska förslaget av 1921 uppställer sålunda särskilda arter av frihetsstraff (detenzione semplice och detenzione rigorösa) för politiskt-sociala brott. I Finland har genom lagen den 21 januari 1921, innefattande ändring av förordningen om verkställighet av straff, likaledes, åtminstone i sak, ehuru icke till namnet, anordnats en custodia honesta för politiska förbrytare. Genom nämnda lag stadgas nämligen, a t t den, som, utan a t t tillika hava gjort sig skyldig till annat verkligt brott, för politisk förbrytelse dömts till frihetsstraff, ej må sammanföras med dem, vilka undergå straff för annat brott, och a t t å honom i övrigt skall i avseende å underhåll och bekvämlighet tillämpas vad om rannsakningsfängelse är bestämt. E t t mera vidsträckt användningsområde tillkommer däremot norska strafflagens hefte. Denna straffart användes dels såsom ensamt straff, dels, vid sidan om fängelse, såsom alternativt straff för förbrytelser mot statens självständighet och säkerhet, mot statsförfattningen och med hänsyn till utövningen av statsborgerliga rättigheter. Men därjämte meddelas generellt stadgande (§ 24), att i fall, då det ordinära frihetsstraffet, fmngsel, är n ä m n t såsom ensamt frihetsstraff, kan i stället hefte ådömas, därest särskilda omständigheter göra det antagligt, a t t handlingen icke är utspruugen av ett fördärvat sinnelag. Straffartens k a r a k t ä r av custodia honesta förvanskas emellertid i hög grad därigenom, a t t lagen medgiver (§ 23) a t t hefte kan på den dömdes begäran eller med hans samtycke vid

kap. verkställandet utbytas mot fängelse eller till och med skärpt fängelse 4 §§. på vatten och bröd eller med h å r t nattläger. Inom praktiken lär straffarten spela en mycket obetydlig roll. De senaste tyska strafflagsförslagen av 1913 och 1919 uppställa såsom en custodia honesta straffarten Einschliessung, vilken i främsta rummet är avsedd för politiska förbrytelser, men även kan komma till användning vid vissa brott mot offentlig myndighet, dödande på begäran, kulpost dödande och kulpos misshandel, duellförbrytelser m. fl. brott. Är ifrågavarande straffart utsatt alternativt med annat frihetsstraff, får den tillämpas endast i den händelse gärningen icke beror på ett ärelöst sinnelag. Även det österrikiska förslagets straffart Haft är avsedd att vara en custodia honesta, användbar vid vissa brott, som framsprungit ur motiv, vilka icke äro vanhedrande för gärningsmannen. Det förberedande utkastets och kommissionsförslagets arreststraff står nära senast avhandlade typ i den utländska straffrätten. Allmän förutsättning för dess användning är sålunda, a t t gärningsmannen icke genom brottet ådagalagt ett oärligt eller eljest ohederligt sinnelag (9 kap. 3 §). Det förberedande utkastet (2 kap. 8 §) utsträcker fordran på frihet från ohederligt sinnelag därhän, att arrest icke skall kunna ådömas den, som förut blivit dömd till tukthus eller fängelse, såframt han icke genom benådning blivit till fullo befriad från sådant straff. Kommissionen har funnit det innebära onödig stränghet att uppställa ett dylikt villkor. Därav att brottslingen förut undergått straff av nämnda art kan man icke draga några bestämda slutsatser angående motiven till det nya brottet, utan dessa böra prövas i varje särskilt fall. Beträffande arrestens användningsområde med hänsyn till de särskilda brottsarterna intaga både det förberedande utkastet och kommissionens förslag den ståndpunkten, a t t arrest skall kunna användas endast i särskilda fall, som finnas utsatta i strafflagens speciella del. Man har sålunda icke följt den norska strafflagens föredöme att medgiva domaren rätt att vid vilket brott som helst utbyta det ordinära frihetsstraffet mot arrest, om blott det allmänna villkoret angående hederligt sinnelag är uppfyllt. Visser-

255 ligen är det tänkbart, att även ett i regel så vanhedrande brott 7 kap. som t. ex. stöld kan begås av ideella motiv, men a t t i dylikt fall 1—4 §§, använda arreststraff skulle dock så föga harmoniera med nämnda brotts vanliga karaktär, a t t arrestens egenskap av custodia honesta komme a t t inför den allmänna åskådningen förvanskas. Det närmare angivandet av de fall, i vilka arrest skall kunna tillämpas, kan ske först vid behandlingen av de särskilda brotten i strafflagens speciella del. Kommissionen vill dock i detta sammanhang såsom sin mening uttala, att arrestens användning ingalunda bör inskränkas till politiska brott eller ens till åsiktsförbrytelser, utan bör utvidgas till alla brott, som i typiska fall äro av den natur, att brottets begående icke behöver ådagalägga ett ohederligt sinnelag. Då emellertid jämväl förbrytelser, vid vilka man i regel är berättigad att presumera ett hederligt sinnelag, undantagsvis kunna härflyta ur ohederliga motiv — utländsk praxis känner åtskilliga dylika fall av duell — bör arrest aldrig uppställas såsom ensam straffart, utan endast alternativt med vanligt frihetsstraff. Har man genom införandet av en custodia honesta berett möjlighet a t t vid straffets bestämmande göra en skarp skillnad mellan, å ena sidan, brott, som icke framsprungit ur ett ohederligt sinnelag, och å andra sidan den stora huvudmassan av brott, som härflutit ur moraliskt förkastliga motiv, finnes ingen anledning a t t uppdela det för sistnämnda brott avsedda ordinära frihetsstraffet i två delvis jämnlöpande arter. Såsom skäl för en dylik anordning plägar anföras, att densamma möjliggör en noggrannare individualisering av straffet efter brottens och brottslingarnas olika n a t u r ; genom att utdöma ett kortvarigt frihetsstraff i en strängare straffart kan domstolen stämpla ett visst fall såsom särskilt vanhederligt och omvänt genom att använda den mildare straffarten förklara, a t t ett lindrigare fall föreligger. E t t dylikt resonemang kan hava sitt berättigande med avseende på straffsystem, som icke uppställa en custodia honesta. Enligt det förberedande utkastet och kommissionens förslag har däremot brottets bedömande från etisk synpunkt redan skett därigenom, a t t antingen lagen över-

7 kap. huvud icke medgivit användandet av arrest vid ifrågavarande brott 1—4 §§. eller ock, då arrest och ordinärt frihetsstraff uppställas såsom alternativa straffarter, domstolen valt den ena av dessa. Den synpunkt, som därefter bör vara den avgörande vid straffets bestammande, är den genom brottet ådagalagda samhällsfarligheten. En större samhällsfarlighet, ådagalagd antingen genom ett objektivt svårt brott eller genom den brottsliga viljans intensitet (iteration), kräver ett straff, genom vilket brottslingen under lång tid göres till föremål för förbättrande påverkan eller åtminstone oskadliggöres; en mindre samhällsfarlighet kräver endast ett mera kortvarigt straff. Kommissionen har därför i likhet med det förberedande utkastet icke uppdelat det ordinära frihetsstraffet i olika delvis jämnlöpande arter, representerande en svårare och en lindrigare typ, utan låtit straffets svårare eller mildare art i främsta rummet bestämmas av dess tidslängd. Det svårare^ straffet utdömes i stora tidskvantiteter; det mildare straffet i mindre tidskvantiteter. I övrigt finnes icke någon principiell skillnad mellan de båda straffens natur, om ock den olika tidslängden givetvis måste föranleda vissa fångvårdstekniska olikheter. Mot principen att inom det ordinära frihetsstraffet ställa olika arter till domarens förfogande för utdömandet av samma straffkvantitet tala även andra skäl än de nu anförda. Den svårare straffartens allvarliga k a r a k t ä r och därmed även dess allmänpreventiva verkan skulle minskas, därest straffarten komme till användning även för mera kortvariga straff. Men samtidigt skulle den svårare straffarten pressa ned betydelsen av den mildare, så a t t denna icke kunde hävda sin ställning såsom svårare än även det högsta bötesstraff; detta förhållande skulle i sin ordning inverka p å bötesstraffets handhavande genom a t t i vissa fall förhindra ådömandet av verkligt effektiva bötesbelopp. Härtill komma slutligen även svårigheterna att vid samma tidslängd tillräckligt differentiera icke blott arresten från det ordinära frihetsstraffet utan, inom detta, två arter från varandra. För det mera kortvariga ordinära frihetsstraffet har kommissio-

nen i likhet med det förberedande utkastet behållit den i gällande 7 kap. strafflag använda benämningen fängelse. 1—4 §§ Den av det förberedande utkastet för det långvariga frihetsstraffet föreslagna benämningen tukthus har sin motsvarighet i ett stort antal utländska lagarbeten och saknar icke heller hävd i frihetsstraffens historia i vårt land. Redan författningar från 1620talet innehålla stadganden angående arbete i tukthus, och såsom benämning för visst slag av frihetsstraff användes uttrycket i en mängd förordningar under de följande århundradena. Ännu i kungl. förordningen den 21 december 1857 angående straffarbetes och fängelsestraffs verkställande i enrum lämnas föreskrifter angående det fall, a t t någon var dömd till arbete å tukthus; formellt avfördes denna straffart ur vår lagstiftning först genom 1864 års strafflagsreform. Kommissionen kan emellertid icke anse det lämpligt a t t nu återinföra denna benämning. Den leder tanken å någon art av affliktivt straff med uppgift a t t genom kroppslig t u k t a n vedergälla och avskräcka. Benämningen är enligt kommissionens mening onödigt vanärande och skulle sannolikt för dem, som undergått dylikt straff, ytterligare försvåra deras försök a t t åter assimilera sig med samhället. Detta vore så mycket beklagligare som man ingalunda kan utgå från, a t t den, som på grund av ett objektivt grovt b r o t t dömts till ett långvarigt frihetsstraff, är mindre mottaglig för den med straffet avsedda verkan eller i moraliskt hänseende står lägre än den, som på grund av ett mindre grovt brott dömts endast till ett mera kortvarigt straff. Kommissionen använder i stället benämningen straffarbete. Visserligen kunna invändningar göras även mot denna benämning. Dess framhävande av arbete såsom ett straff är j u mindre lyckligt; en annan olägenhet är a t t densamma för närvarande utgör den legala benämningen på en straffart, vilken h a r betydligt större användningsområde och till följd därav mindre allvarlig karaktär, än nu ifrågavarande straff skall erhålla enligt förslaget. Kommissionen har dock funnit dessa invändningar av mindre betydelse än vad ovan anförts mot benämningen tukthus. 33

258 7 kap. Kommissionen övergår nu till behandling av frågan om de tid s1—4 §§. längder, för vilka de olika frihetsstraffen skola kunna ådömas, och gör därvid början med fängelsestraffet. Vårt nuvarande fängelsestraffs minimum av en månad är ovanligt högt i jämförelse med det, som flertalet främmande strafflagar fastställer för motsvarande straffart. Även de utländska strafflagsförslagen nöja sig i regel med ett lägre minimum än det nämnda. Det danska förslaget av 1912 har sålunda sju dagar. Torps förslag tjugoen dagar, de tyska officiella förslagen en dag, det tyska motförslaget en vecka, österrikiska förslaget av 1912 tre dagar, de schweiziska förslagen å t t a dagar. Under de senaste åren har emellertid även inom den utländska lagstiftningen en tendens a t t höja fängelsestraffets minimum gjort sig gällande. Det italienska förslaget av 1921 har sålunda satt fängelsets (segregazione semplice) minimum till tre månader och Serlachius' finska förslag har bestämt samma minimum till fyra månader. Enligt det förberedande utkastet kan fängelse, som omedelbart ådömes, ej sättas under tre månader. Kommissionen har i sitt förslag bibehållit detta minimum. Skall ett frihetsstraff kunna utöva någon förbättrande eller avskräckande verkan på brottslingen, torde nämnda tid vara den minsta möjliga. Denna synpunkt har dock icke varit den ensamt avgörande. Det förberedande utkastet och kommissionens förslag avse att i det längsta uppskjuta användandet av frihetsstraff och i stället tillämpa bötesstraff. Denna tanke kan icke genomföras på annat sätt än att frihetsstraffets minimum sättes så högt, a t t denna straffart kommer till användning först sedan brottsligheten n å t t en sådan grad, att bötesstraffet icke kan anses utgöra tillräcklig reaktion. Vid vilken grad av brottslighet denna gräns skall dragas, kan givetvis vara föremål för delade meningar. Kommissionen har i varje fall den uppfattningen, a t t de flesta av de brott, som för närvarande medföra frihetsstraff på kortare tid än tre månader, kunna tillräckligt effektivt bestraffas med bötesstraff. Ytterligare en synpunkt bör i detta sammanhang framhållas. Vill man genomföra det i inledningen

till detta kapitel uppställda kravet på intensitet hos bötesstraffet även gent emot en förmögen brottsling måste bötesstraffet kunna bestämmas till betydande belopp. Men härför är en nödvändig förutsättning, a t t frihetsstraffets minimum sättes så högt, att även det svåraste bötesstraffet framstår såsom lindrigare än det lägsta frihetsstraffet. Även ur denna synpunkt synes en höjning av det nuvarande minimum till tre månader vara befogad. Vid fastställande av maximum för fängelsestraffet och minimum för straffarbetet (tukthuset) har det förberedande utkastet i främsta rummet låtit leda sig av sin uppfattning, a t t gemensamhetsstraff i det längsta bör undvikas. l I förarbetena till utkastet förklaras sålunda fängelsestraffets användningsområde böra sträcka sig till den punkt, där brottslighetens svårhet kräver inverkan på viljan under längre tid än cellstraffet bör räcka. Den tidsgräns, inom vilken cellstraffet enligt genomsnittlig erfarenhet icke medför större skada för den straffade, fastslås till tre år; på grund därav fastställes denna tidsgräns även såsom allmänt maximum för fängelsestraffet. Vid verkställighet av det inom denna gräns ådömda straffet, vilket således skall i sin helhet avtjänas i enrum, får, bortsett från sjukdomsfall, ingen annan väsentlig avvikelse av hänsyn till individen medgivas, än den avkortning av straffet, som innefattas i villkorlig frigivning. Än vidare säges det vara så gott som säkert, a t t tre års cell ensamt verkar förmånligare än tre års cell + ett års gemensamhetsstraff. Man borde därför stanna vid treårigt cellstraff ända till dess man hunne den grad av brottslighet, som vore tillräckligt hög att skäligen kunna, utöver de tre årens cellstraff, beläggas med ett någorlunda långvarigt gemensamhetsstraff. I enlighet härmed sättes straffarbetets (tukthusets) minimum till sex år. Då kommissionen nu går att pröva det förberedande utkastet i dessa delar, bör kommissionen följaktligen till a t t börja med angiva sin ståndpunkt till frågan om förhållandet mellan cellstraff och gemensamhetsstraff. 1

Thyrén, Principerna för en strafflagsreform det förberedande utkastet sid. 8.

I sid. 81 — 83, Inledningen till

7 kap. l~-± §§.

7 kap. l—4 0 ,

Att varje (ordinärt) frihetsstraff bör inledas med en tids isolering och a t t mera kortvariga frihetsstraff i regel böra i sin helhet undergås i enrumsfängelse, finner kommissionen otvivelaktigt. Visserligen torde det vara en illusion, att själva isoleringen såsom sådan, annat än under någon kort begynnelsetid, verkar fördjupande och luttrande, men isoleringen innefattar under alla omständigheter en ökning av straffets intensitet, och framför allt vid frihetsstraff av sådan kortvarighet, att dess verkan i individualpreventivt hänseende huvudsakligen består i avskräckning, blir nämnda moment av värde. Enrumsstraffets största fördel ligger dock i dess negativa funktion att hindra demoraliserande påverkan från medfångar samt a t t vara ett skydd mot att bliva sedd och efter frigivningen igenkänd av dessa. I icke så få fall kunna för övrigt rena humanitetsskäl tala för att icke sammanföra en fånge med personer, som tillhöra helt andra samhällslager än han själv och kanske, även om deras brott objektivt sett äro ringare, dock i moraliskt hänseende stå djupt under honom. Men enrumsstraffet har även olägenheter och även gemensamhetsstraffet kan erbjuda vissa fördelar. Erfarenheten visar, a t t isolering redan efter relativt k o r t tid kan för svagare naturer medföra sedliga förvillelser, kroppslig eller andlig sjukdom. Från samhällets synpunkt ligger enrumsstraffets största olägenhet dock däri, att det i längden undergräver fångens viljekraft. De flesta brottslingar äro ingalunda starka viljor, som först måste brytas, innan de kunna socialt anpassas. Tvärtom äro de i regel svaga och hållningslösa, i saknad av initiativ och energi. För dylika naturer medför varje längre frihetsstraff, men alldeles särskilt enrumsstraffet, den fara, att de så vänja sig vid fängelseregimen och därmed förenad osjälvständighet, att de vid frigivandet äro i ännu mindre grad än förut skickade att taga sig fram på egen hand. Ur denna synpunkt har gemensamhetsstraffet ett företräde framför enrumsstraffet. Samvaron med andra bidrager till att hos fången uppehålla sinnets spänstighet, på samma gång som den större rörelsefriheten i luftigare eller i allt fall rymligare lokaler motverkar den kroppsliga avslappning, som i regel följer

261 med en långvarig cellvistelse. Av ännu större betydelse är a t t 7 kap. gemensamhetsstraffet i högre grad än enrumsstraffet erbjuder möj- 1—4 §§ lighet att avpassa sättet för straffets verkställande efter det fria livets förhållanden, till vilka det sålunda utgör en naturlig övergång. Framför allt får man ej förbise, att gemensamhetsfängelset i vida större utsträckning än enrumsfängelset bereder tillfälle till verkstadsarbete i moderna arbetsformer och därigenom gör fången mera rustad att efter frigivandet genom eget arbete förskaffa sig sitt uppehälle. Vid bedömande av de faror, som äro förknippade med gemensamhetsstraffet, bör man icke låta vilseleda sig av skildringar, som avse det sätt, varpå gemensamhetsstraffet tidigare varit anordnat i v å r t land och ännu är anordnat i åtskilliga främmande länder, där man på grund av det stora antalet fångar och otillräckligt utrymme inom anstalterna icke är i stånd att genomföra gemensamhetsstraffet efter rationella principer. Inom vår fångvård verkställes gemensamhetsstraffet numera på följande sätt. Under sovtiden förvaras fångarna i enrum utom vid de s. k. fångkolonierna. Under dagen arbeta de visserligen tillsammans men i grupper under ständig tillsyn av arbetsledare eller bevakning. De få tala med varandra i frågor som röra arbetet eller därutöver inom de gränser, som en sträng disciplin uppställer, men tillfälle till demoraliserande inverkan å annan fånge söker man i möjligaste mån förebygga. Därest av särskild anledning synes angeläget, att under fritid och måltider samtal och annan förbindelse mellan viss fån ore och de andra fångarna förhindras samt detta icke kan uppnås genom vanlig tillsyn, kan fången åläggas intaga sina måltider och tillbringa sin lediga tid i cellen. Under arbetet kan genom fångens placering i arbetssalen och val av göromål samma syftemål vinnas. Genom dessa anordningar har åstadkommits, att även gemensamhetsstraffet innebär ett visst m å t t av isolering. Kommissionen kan därför icke, lika generellt som professor Thyrén, giva företräde åt enrumsstraffet. Ännu mindre finner kommissionen det riktigt a t t ovillkorligen binda cellstraffet vid viss i lagen bestämd tid. Den

7 kap. punkt, där förhållandet mellan cellstraffets och gem ensamhetsstraffets 1—4 ££. förmåga a t t gagna eller åtminstone icke skada fången förskjutes till förmån för sistnämnda strafform, är icke densamma för alla. Lagstiftaren bör därför möjliggöra och understödja en utveckling av fångvården i riktning av en mera individuell behandling av fångarna. En viss tid bör visserligen fastställas såsom den reguliära för frihetsstraffs avtjänande i enrum, men denna tid bör ej vara obligatorisk, utan enrumsstraffet bör inom vissa gränser kunna utbytas mot gemensamhetsstraff, och mellan dem böra anordnas övergångsformer, genom vilka de båda typerna närmas till varandra. En omläggning av vår fångvård till mera individuell behandling av fångarna har redan skett genom tidigare verkställighetslagar och särskilt genom lagen den 24 mars 1916 angående verkställighet av straffarbete och fängelse. Enligt densamma må fånge icke hållas till straff i enrum, om men för hans andliga eller kroppsliga hälsa därav inträder eller uppenbarligen kan befaras. För fånge, som vid straffets början ej fyllt tjugo år och som av strafftiden avtjänat fyra månader, och för annan fånge, som av strafftiden avtjänat ett år, kan enrumsstraffet utbytas mot 2remensamhetsstraff, därest den förra strafformen av annat skäl än hänsyn till fångens hälsa finnes för fången uppenbarligen olämplig. Vidare har beretts möjlighet att, sedan fånge avtjänat nyssnämnda för varje fall stadgade tid, i flera hänseenden modifiera enrumsstraffet. De anordningar, som äga rum för att hindra fången att vid vistelse utom cellen se andra fångar — avstängning i cellskåp under besök i kyrka och skola samt förläggande av hans rörelse i det fria. till en avstängd cellgård — skola efter nämnda tid i regel bortfalla. Ännu viktigare är att, där med hänsyn till fångens vård, arbete eller behandling så finnes lämpligt, cellen efter nämnda tid kan under arbetet hållas öppen ävensom åt sådan fånge kan anförtros att inom straffanstalten u t r ä t t a ärenden, vilka sammanhänga med hans arbete. Genom lagen den 6 maj 1921 har slutligen medgivits, att sistnämnda förmån kan utvidgas därhän, att fånge, som undergår straff i enrum, får utföra arbete tillsammans

med andra fångar. Han skall fortfarande, till skillnad från den 7 kap. vanlige gemensamhetsfången, tillbringa sin fritid i cellen, och under 1—4 §§. arbetet i gemensamhet skall genom noggrann tillsyn och på annat lämpligt sätt förebyggas, att han träder i förbindelse med andra fångar i vidare mån än som påkallas av arbetet, men skillnaden mellan enrumsstraff och gemensamhetsstraff h a r dock genom nämnda anordning så minskats, att enrumsstraffet i själva verket utbytts mot gemensamhetsstraff. Innebörden i 1921 års lagändring kan sålunda sägas vara den, att den obligatoriska celltiden nedsatts till ett år. Resultatet av vad kommissionen nu anfört blir, att kommissionen icke delar den åskådning, som ligger till grund för det förberedande utkastets behandling av nu ifrågavarande ämne, utan i stället ansluter sig till de grundsatser, som enligt 1916 och 1921 års lagstiftning skola tillämpas i vårt fängelseväsen och vår fångvård. Därav följer, att kommissionen icke kan tillerkänna frågan om förhållandet mellan cellstraff och gemensamhetsstraff något avgörande inflytande vid fixerande av frihetsstraffens gränser. Sistnämnda fråga är den primära och bör lösas självständigt. Först därefter uppkommer frågan, huruvida enrum eller gemensamhet eller en successiv kombination av båda är den lämpligaste verkställighetsformen. Denna fråga kan så mycket mindre skjutas i förgrunden, som den, efter vad ovan utvecklats, bör lösas efter individuella grunder. Trots den olikhet i utgångspunkt, som sålunda föreligger mellan kommissionens och det förberedande utkastets behandling av förevarande ämne, har emellertid även kommissionen ansett sig böra fastställa fängelsestraffets maximum till tre år. Kommissionens förslag utgår nämligen i likhet med det förberedande utkastet från att fängelsestraffets användningsområde skall delvis bliva ett annat än enligt nuvarande strafflag. Därigenom a t t å ena sidan bötesstraffet kommer att utnyttjas i betydligt större utsträckning än för närvarande, å andra sidan straffarbete skall komma till användning endast vid grova brott, komma de brott, för vilka fängelse skall

7 kap. utgöra det ordinära straffet, a t t i stort sett vara av svårare be1 — 4 §§. skaffenhet än de, vilka för närvarande förskylla fängelse. Vid sådant förhållande blir ett maximum av två år otillräckligt. De lagarbeten, som i likhet med det förberedande utkastet och kommissionens förslag icke gjort (det ordinära) frihetsstraffets arter i större eller mindre utsträckning till tiden jämnlöpande, utan låtit straffets svårare eller mildare art i främsta rummet bestämmas av dess tidslängd, hava i regel låtit fängelsestraffets maximum och straffarbetets minimum sammanfalla, så a t t de båda straffarterna tillsammans bilda en kontinuerlig straffserie. Så förfares i lagkommitténs förslag (2 kap. 5 och 21 §§), som bestämmer fängelsets maximum till 180 dagar och straffarbetets minimum till sex månader. Inom den utländska lagstiftningen intages en liknande ståndpunkt i Frankrikes, i Belgiens och i Portugals strafflag samt i tyska motförslaget. Såsom gränspunkt mellan de båda straffarternas tider uppställes i franska och i belgiska strafflagen fem år, i portugisiska strafflagen och i tyska motförslaget två år. Däremot har den engelska lagstiftningen anordnat en lucka i straffserien genom a t t bestämma maximum för imprisonment till två år och minimum för penal servitude till tre år. Nämnda lucka h a r tidigare varit ännu större, i det minimum för penal servitude varit först fyra år och senare fem år, innan detsamma genom Penal servitude Act 1891 bestämdes till sitt nuvarande mått. I likhet med nämnda engelska lagstiftning har det förberedande utkastet gjort ett språng inom straffserien från fängelsets maximum, tre år, till sex år, vartill straffarbetets (tukthusets) minimum fastställts. Det skäl, som härvid i främsta rummet varit bestämmande för utkastets författare, nämligen önskan a t t i det längsta hålla gemensamhetsstraffet borta, har i det föregående blivit utförligt belyst. En annan synpunkt har varit a t t i de fall, då långvariga frihetsstraff måste ådömas, man borde i dem införa ett element av obestämdhet. För detta ändamål är ovannämnda lucka i straffserien nödvändig. Obestämdheten har nämligen åstadkommits därigenom, att det förberedande utkastet medgivit villkorlig frigiv-

265 ning, sedan hälften av ådömt straffarbete (tukthusstratf) avtjänats. 7 kap. Härigenom skulle således ett frihetsstraff, vilket i domen bestämts 1—4 §§, till sex år, kunna reduceras ända till tre år eller det tidsmått, som utgör fängelsets maximum. Även om icke dylik belönande villkorlig frigivning äger rum, skall dock enligt det förberedande utkastet varje frihetsstraff på minst sex år åtminstone tills vidare avkortas med ett år. Vid straffets verkställande skall nämligen alltid avskiljas ett år, vilket under viss prövotid efter utsläppandet ur straffanstalten skall sväva över den frigivne såsom en påföljd, vilken inträder, därest han visar dåligt uppförande, men eljest förfaller. En dom på sex år blir således en obestämd dom på tre till fem år. Även kommissionen har i sitt förslag upptagit sistnämnda obligata straffavkortning. Därav följer, att även i kommissionens förslag straffarbetets minimum måste sättas minst ett år högre än fängelsestraffets maximum eller således till fyra år. I annat fall skulle ju straff av förstnämnda slag kunna innebära en kortare tids frihetsberövande än straff av sistnämnda slag. En dylik lucka mellan de båda gränserna kan j u även tjäna till a t t ytterligare framhäva de båda straffens olika n a t u r och uppgifr. Att utvidga denna lucka till tre år, för att därigenom möjliggöra en långt gående obestämdhet hos domen, finner kommissionen däremot varken erforderligt eller lämpligt. Principen att åt frihetsstraff förläna en k a r a k t ä r av obestämdhet har givetvis sitt berättigande, då fråga är om långa straff, och om lagstiftaren sålunda sätter straffarbetets minimum till sex år minus den obligata avkortningen, kan det onekligen vara önskvärt, a t t denna straffkvantitet sedermera kan under verkställandet ytterligare nedsättas. Om man däremot bestämmer samma minimum till fyra år, och denna straffkvantitet faktiskt betyder blott tre år, finns ingen anledning a t t göra redan en dom på minimistraffet till en obestämd dom. Överstiger åter det ådömda straffet fyra år, kan även enligt kommissionens förslag genom belönande villkorlig frigivning ytterligare avkortning ske utöver den obligata, och den obestämdhet, som därigenom införes i 34

7 kap. straffet, kommer — fullt riktigt — att stegras i samma mån som ±^4 §§t längre strafftid ådömes. Det visar sig således, a t t det förberedande utkastets behov av obestämdhet redan vid straffartens minimum beror därpå, att detta minimum av annat skäl, nämligen hänsyn till gemensamhetsstraffet, satts så högt som i utkastet skett. För rättsskipningen skulle ett så stort språng i straffserien som från tre till sex år vålla betydande olägenheter. Med nämnda gränser måste man vid alla de olika grader av brottslighet, som borde förskyllt frihetsstraff över tre år men under sex år, stanna vid tre år. Ej nog med a t t straffmätning är fullständigt utesluten, utan all dylik brottslighet måste beläggas med ett straff, som ur såväl individualpreventiv som allmänpreventiv synpunkt måste framstå såsom otillräckligt. Att i dylika fall ådöma sex års straffarbete under förhoppning, a t t detsamma framdeles under verkställigheten skulle nedsättas till t. ex. fyra år, vore uppenbarligen oriktigt. Om man däremot genom a t t sänka straffarbetets minimum till fyra år ställer till rättsskipningens förfogande även de straffkvantiteter, som ligga mellan fyra (i verkligheten tre) år och sex (fem) år, kommer den kontinuerligt stigande brottsligheten att motsvaras av en kontinuerligt stigande straffskala och straffet kan avpassas efter varje särkskilt fall. Det maximum, tio år, som vår nuvarande strafflag bestämt för straffarbetet, är lägre än alla främmande lagstiftningars. En höjning synes också påkallad, då ett spräng frän tio år till livstid otvivelaktigt är för stort och kan bereda rättsskipningen svårigheter. Det förberedande utkastet föreslår ett maximum av tjugu år. Kommissionen har dock för sin del stannat vid femton år 1 . Denna tid synes vara fullt tillräcklig såväl ur synpunkten av oskadliggörande som ur preventionssynpunkt, och en förlängning av densamma skulle, utan att erbjuda några nya fördelar, endast tillfoga 1

Sistnämnda gräns uppställes i norska strafflagen för Fiengsel ävensom i de tyska och schweiziska förslagen. Enligt de danska förslagen är maximum sexton år, enligt det österrikiska och det italienska förslaget tjugu år. Det finska förslaget har bibehållit gällande finska strafflags tolv år.

fången ett onödigt lidande och kanske än ytterligare nedsätta hans 7 kap. andliga och fysiska förmåga a t t efter frigivandet reda sig på egen 1 — 4 §§ hand. Är brottsligheten av så svår art, a t t femton års straffarbete S}mes vara otillräckligt, bör livstidsstraff tillämpas. Då arresten skall vara en parallelform till såväl fängelse som straffarbete, följer därav, att de tider, som fastställts för sistnämnda straffarter, böra gälla även för arrest. I stället för fängelse skall arrest sålunda ådömas på viss tid, som ej understiger t r e månader och ej överstiger tre år, i stället för straffarbete på viss tid, som ej understiger fyra år och ej överstiger femton år eller ock på livstid. De utländska lagarbeten, som uppställt en custodia honesta, hava i regel ej medgivit dess ådömande på livstid: undantag bildar endast italienska förslaget, vars detenzione rigorösa kan ådömas på absolut obestämd tid. Kommissionen har emellertid ansett, att ett följdriktigt tillämpande av den princip, som ligger till grund för institutet, med nödvändighet föranleder a t t det ordinära straffet bör kunna utbytas mot arrest även vid de svåraste brotten, därest dessa äro begångna av ideella motiv. 5 §. Det förberedande utkastet har i åtskilliga stadganden (2 kap. 4, 6, 10—16 §§) uppställt vissa huvudprinciper för frihetsstraffens verkställande. Kommissionen har för sin del ansett lämpligare att. liksom för närvarande sker, samtliga föreskrifter angående verkställighet samman föras i en särskild lag. Genom en dylik anordning vinner man icke blott ökad överskådlighet utan även den ur lagteknisk synpunkt icke oviktiga fördelen a t t kunna tillgodogöra sig nya uppslag och erfarenheter på ifrågavarande område utan att behöva vidtaga ändring i själva strafflagen. I första stycket av förevarande paragraf meddelas sålunda en hänvisning till den särskilda verkställighetslagen. Stadgandet i andra stycket, att arrest skall verkställas i anstalt, som uteslutande användes för detta ändamål, har ansetts böra inflyta även i strafflagen, enär den sålunda föreskrivna yttre formen för denna straffarts verkställande är av-

268 7 kap. 5 §.

görande för dess karaktär att vara ett icke vanhedrande frihetsstraff. Beträffande principerna för de olika frihetsstraffens verkställande synes man i mycket stor utstäckning kunna bygga på nu gällande lagstiftning. Redan nu skall en fördelning av fångarna på och inom straffanstalterna ske så a t t de, som äro underkastade en lindrigare straffart, icke utsättas för a t t blandas med dem, som äro underkastade en svårare. Jämväl inom de till samma straffart dömda fånggrupperna äger en uppdelning rum efter olika kön och olika ålder, därvid åldersgränsen är bestämd till tjugo år. Nu nämnda grunder böra givetvis alltjämt tillämpas. E t t ytterligare önskemål synes vara, att såsom regel även fångar, som förut varit dömda till och undergått frihetsstraff, hållas åtskilda från andra fångar. Differentieringen mellan straffarbete och fängelse kan närmare utföras först i en blivande ny verkställighetslag. Enligt nu gällande lagstiftning kan så till vida en viss progressivbehandling ingå i såväl fängelsestraff som straffarbete, att, därest strafftiden är tillräckligt lång, fången överflyttas från enrum till gemensamhet. För straffarbetsfångar tillkommer, a t t de under straffets tre första månader äro underkastade en något strängare isolering än fängelsefångar samt a t t de äro indelade i klasser, därvid uppflyttning till högre klass sker efter strafftid, uppförande och eljest ådagalagda förhållanden. Slutligen har i förevarande hänseende stadgats, att, därest fånge, som hålles till straff i gemensamhet, under längre tid sysselsatts med arbete huvudsakligen inomhus, han skall, där så lämpligen kan ske, någon tid före frigivningen helt eller delvis hållas till arbete utomhus. Fånge, som undergår straff i gemensamhet, kan även sysselsättas med arbete utom straffanstaltens slutna område. Samtliga nu omnämnda principer böra alltjämt tillämpas och framför allt nu förefintliga möjligheter a t t sysselsätta gemensamhetsfångar med friluftsarbete ytterligare utvidgas. Såsom ett sista led i progressivbehandlingen vid straffarbete har i det förberedande utkastet och kommissionens förslag

föreslagits en obligatorisk efterbehandling i form av tillsyn under viss tid efter strafftidens slut. Bestämmelserna härom meddelas i närmast följande paragrafer. Att arreststraffet även beträffande sättet för dess verkställande bör så skarpt som möjligt skiljas från övriga frihetsstraff följer av dess förut angivna uppgift. Med hänsyn därtill har ju också i förevarande paragraf föreskrivits, a t t arrest skall verkställas i anstalt, som uteslutande användes för detta ändamål. I övrigt bör strafflidandet så mycket som möjligt inskränkas till frihetsförlusten. Den eljest gällande principen, att frihetsstraff skall under viss tid avtjänas i enrum, bör därför här icke tillämpas, utan arrestant bör efter eget gottfinnande få vistas i sitt enskilda rum eller i gemensamhetssal; givetvis bör dock fånge, från vars sida skadlig inverkan å andra fångar kan befaras, kunna tvångsvis hållas i enrum. De enskilda rummen böra vara försedda med fönster av samma storlek som i vanligt boningsrum och således fullt tillfredsställande i fråga om ljus och luft. De böra även vara försedda med bekvämare utrustning än eljest bestås. Därjämte bör det vara arrestant medgivet a t t själv förskaffa sig sådan bekvämlighet, som är förenlig ined enkelhet. Naturligen bör arrestant vara berättigad att bära egna kläder. I fråga om arbetsplikt, underhåll, r ä t t a t t mottaga besök samt att stå i beröring med yttervärlden synas de principer, som för närvarande gälla med avseende å fängelse, som undergås i enrum, kunna i huvudsak tillämpas å arreststraffet. Tillfälle till vistelse i fria luften bör beredas arrestant i större utsträckning än för närvarande är medgivet den, som undergår fängelse. Han bör därjämte vara underkastad lindrigare disciplinmedel än andra fångar. 6 §• Då en fånge efter avtjänandet av ett långvarigt straff, under vilket han vant sig vid att hans levnadsförhållanden i allo regleras av fängelseregimen, åter försättes i full frihet, är han i regel föga rustad a t t övervinna de svårigheter, som möta honom. Lämnad åt sig själv, glider han alltför lätt åter in i den dåliga omgivning,

7 kap. 6 §.

som kanske från början fördärvat honom; komma därtill upprepade motgångar vid försök a t t erhålla arbetsanställning, ökas för honom frestelserna a t t åter begå brott. Erfarenheten från alla länder utvisar också, a t t proportionsvis de flesta återfall aga rum under det första eller åtminstone de närmaste tvä eller tre åren efter strafftidens slut. Icke blott av omvårdnad om den frigivne utan i samhällets eget intresse såsom skydd mot den fara för nya angrepp, som hotar från hans sida, bör samhället därför förmedla övergången från vistelsen i straffanstalten till fullständig frihet genom a t t under en viss icke för kort tid behålla den frigivne under tillsyn och därigenom bereda sig tillfälle a t t påverka hans uppförande. En dylik efterbehandling, under vilken den frigivne fortfarande är underkastad vissa inskränkningar i sin frihet, bör såsom det sista ledet i progressivbehandlingen följa å varje straffarbete. Men även vid arrest av samma tidslängd som straffarbete bör dylik efterbehandling äga r u m : den frigivnes ovana att reda sig på egen hand kräver även här stöd, och faran för återfall föreligger även här. Skall en dylik efterbehandling erhålla någon högre grad av effektivitet, måste den vara förenad med ett straffhot, som kommer att verkställas, därest den frigivne under övergångstiden visar dåligt uppförande. Att kriminalisera dåligt uppförande, som icke innefattar brott, är tydligen icke möjligt och det nödiga straffhotet kan därför icke åstadkommas på annat sätt än a t t viss del av det ådömda straffet avskiljes från straffverkställandet i första hand och under övergångstiden svävar över den frigivne för att verkställas, därest han visar dåligt uppförande, men eljest förfalla. De nu nämnda två momenten, villkorlig straffavkortning samt tillsyn under viss tid efter frigivandet, konstituera j u även det institut, som under benämningen villkorlig frigivning sedan länge är upptaget såväl i främmande strafflagar som även i vår lagstiftning. Detta institut har dock en helt annan uppgift än den efterbehandling, varom här är fråga. Den villkorliga frigivningen i dess hittills använda form medgives endast sådana fångar, som under straff-

271 tiden visat gott uppförande och beträffande vilka kan antagas, a t t de skola på fri fot förhålla sig väl. Under straffets avtjänande skall hoppet om a t t få strafftiden avkortad verka uppmuntrande och eggande på fången; sedan han undergått så stor del av straffet, som erfordras för a t t erhålla villkorlig frigivning, skall denna för honom vara en belöning. Den efterbehandling, varom här är fråga, skall däremot icke vara begränsad till de fångar, som under fängelsetiden uppfört sig väl, utan har tvärtom sin viktigaste uppgift att fylla i de fall, då fångens uppförande i fängelset synes utvisa, att straffet icke utövat tillräcklig verkan. De båda instituten vila sålunda på olika grunder och fullfölja olika kriminalpolitiska syften. Det innebär därför en sammanblandning av dessa, då utländska lagstiftningar, samtidigt som de göra den villkorliga frigivningen till ett regelmässigt avslutande led i långvariga frihetsstraffs verkställande, likväl för dylik frigivning uppställa fordran på gott uppförande under strafftiden. Den engelska lagstiftningen, som sedan länge tilldelat den villkorliga frigivningen uppgiften a t t vara det stadium, varmed penal servitude avslutas, medgiver sålunda dylik frigivning endast i de fall, då fången under strafftiden på grund av arbetsamhet och gott uppförande uppflyttats i den högsta av de grader (progressive stages), i vilka strafftiden är uppdelad; i dylikt fall har fången emellertid rätt att bliva frigiven, sedan han undergått tre fjärdedelar av sitt straff. Torps förslag, som likaledes bestämt anslutit sig till principen, a t t straffarbetet (Arbejdsfcengsel) skall anordnas såsom ett progressivstraff, i vars verkställighet frigivning på prov skall ingå såsom ett avslutande led 1 , uppställer såsom villkor för frigivningen, att fångens uppförande icke gör frigivningen otillrådlig, a t t fången icke under loppet av de senaste fem åren varit frigiven på prov samt a t t lämpligt arbete eller underhåll på annat sätt är tillförsäkrat honom. Även tyska motförslaget stadgar, att vid längre frihetsstraff villkorlig frigivning skall utgöra regel, men gör därvid 1

Motiverna sid. 72.

7 kap. 6 §.

den inskränkningen, att de allmänna förutsättningarna för den belönande frigivningen skola föreligga. Det förberedande utkastet har velat utföra de båda instituten oberoende av varandra. Den belönande villkorliga frigivningen har inskränkts till de fångar, som göra sig särskilt förtjänta därav. Övergångsbehandling och därmed förenad obligat straffavkortning hava däremot föreskrivits för alla fångar, som dömts till frihetsstraff på viss tid, icke under sex år. Det förberedande utkastet har emellertid sammanfört båda instituten under benämningen villkorlig frigivning och för dem meddelat gemensamma bestämmelser (12 kap.) Med hänsyn till vad i det föregående anförts finner kommissionen en dylik anordning icke vara lämplig utan har i stället givit vartdera institutet en självständig behandling och därvid överflyttat reglerna angående den obligata frigivningen till förevarande kapitel. I sammanhang därmed har kommissionen för denna form föreslagit benämningen villkorlig utskrivning för att därigenom tydligare utmärka, a t t det är fråga om en åtgärd, som sammanhänger med straffverkställigheten. Av stadgandets avfattning framgår, a t t villkorlig utskrivning icke skall äga rum, därest fängelsestraff ådömts, även om på grund av sammanläggning enligt 12 kap. strafftiden uppgår till fyra år. Däremot är förevarande stadgande tillämpligt å arreststraff icke blott då detta från början bestämts till fyra år eller längre tid utan även då nämnda minimitid uppkommit genom sammanläggning. Den del av den ådömda strafftiden, som skall avskiljas från straffverkställandet i första hand för att under övergångstiden fungera som ett disciplinmedel, har i kommissionens förslag liksom i det förberedande utkastet bestämts till ett år. 7 §. Övergångstidens längd har i kommissionens förslag liksom i det förberedande utkastet satts till tre år. På sätt redan under föregående paragraf anmärkts, utvisar nämligen återfallsstatistiken, a t t

återfallen i regel äga rum under de tre första åren efter frigivandet. Har den frigivne lyckligt genomgått denna prövotid, är således utsikten stor, att han även därefter skall föra ett ostraffiigt leverne. De medel, genom vilka han skall förmås att under prövotiden iakttaga ett gott uppförande, äro dels hotet att i annat fall den avkortade delen av straffet skall gå i verkställighet, dels särskild tillsyn. I sistnämnda hänseende skall den frigivne under prövotiden vara pliktig att ställa sig till efterrättelse de föreskrifter, som vid utskrivningen eller därefter meddelas honom i enlighet med därom av Konungen givna bestämmelser. Stadgandet u t g å r således från att närmare bestämmelser angående tillsynens anordnande meddelas genom särskild författning. 8 §.

Innehållet i denna paragraf är hämtat från gällande lag om villkorlig frigivning (3 § första st., 10 § första st.) och kräver således icke någon utläggning. Den länsstyrelse, som har att besluta, huruvida återkallelse av utskrivningen skall äga rum eller icke, är naturligen länsstyrelsen i det län, där tillsynen utövas. Uttryckligt stadgande härom har dock ansetts icke hava sin plats i strafflagen utan i de i föregående paragraf omnämnda särskilda bestämmelserna rörande förevarande institut. 9 §• Därest någon, som blivit dömd till straff för ett brott, befinnes hava före domens meddelande förövat även ett annat brott, för vilket straffet ännu icke är förfallet, skall ett gemensamt straff för båda brotten så bestämmas som hade han på en gång varit lagförd för båda (11 kap. 3 §). Vad sålunda stadgats är tillämpligt även i det fall, att brottsling, som för det första brottet blivit dömd till frihetsstraff, redan villkorligt utskrivits eller frigivits från detta. Man har emellertid för dylika fall velat förekomma, att brottslingen återinsättes i straffanstalten, utan att tvingande skäl därtill föreligga. Det har därför överlämnats åt domstolen a t t inom vissa

7 kap 7 §.

7 kap. 9 §.

gränser pröva, huruvida icke bestraffningen för det nyupptäckta brottet bör anses inbegripen i den undergångna bestraffningen (11 kap. 8 § första stycket). Förklarar domstolen, att så bör anses, skall den villkorliga utskrivningen alltjämt äga bestånd. Finner domstolen däremot, att bestraffningen icke bör anses inbegripen, och till följd därav ådömer gemensamt straff, skall enligt stadgandet, i förevarande paragrafs första stycke domstolen tillika förklara den villkorliga utskrivningen förfallen. För att stadgandet skall bliva tillämpligt är det tillräckligt att åtal för det nyupptäckta brottet skett före prövotidens slut. Domstolens beslut behöver således icke hava meddelats inom samma tid. Enligt sin ordalydelse handlar stadgandet blott om det fall, att ett nyupptäckt brott föreligger till bedömande, men gäller naturligtvis även då det är fråga om ett flertal förbrytelser. Om den villkorligt utskrivne är en person, som, utan att vara sinnessjuk eller sinnesslö, likväl på grund av varaktig sådan bristfällighet, som i 2 kap. 2 § sägs, måste anses vara endast i ringa mån mottaglig för den med straffet avsedda verkan, kan domstolen, jämlikt förslagets 11 kap. 10 §, i stället för gemensamt frihetsstraff ådöma förvaring enligt vad i 8 kap. 2 § sägs. Även om förvaring ådömes, bör stadgandet i förevarande paragrafs första stycke analogivis lända till efterrättelse och domstolen således förklara den villkorliga utskrivningen förfallen. Därav följer dock ingalunda, a t t den villkorligt utskrivne skall ånyo intagas i .s/ra/fanstalt för att avtjäna den del av straffet, som icke vid utskrivningen var verkställd, ty även denna del är givetvis ersatt av den i stället för gemensamt straff ådömda förvaringen. Stadgandet i förevarande paragrafs andra stycke avser det falk a t t den villkorligt utskrivne åtalas för brott, begånget efter den dom, genom vilken han dömts till det frihetsstraff, från vilket han villkorligt utskrivits. Det saknar därvid betydelse, huruvida det nya brottet förövats under prövotiden eller redan innan han villkorligt utskrevs. Enligt förslagets 12 kap. 1 § skall för det nya

brottet särskilt straff utsättas. Bestämmes detta straff till böter, k a n möjligen vederbörande länsstyrelse finna skäl att med stöd av detta kapitels 8 § återkalla utskrivningen, men förevarande stadgande är icke tillämpligt. Om åter det nya straffet bestämmes till frihetsstraff, skall domstolen förklara den genom utskrivningen medgivna friheten förverkad. Därest brottet förövats, innan den villkorliga utskrivningen skedde, har man emellertid liksom i fallen enligt paragrafens första stycke velat förekomma, att den utskrivne utan tvingande skäl återinsättes i straffanstalten, och därför, genom ett i 12 kap. 7 § meddelat stadgande, inom vissa gränser berett möjlighet för domstolen att, i stället för att utsätta särskilt straff för det nya brottet, förklara, att bestraffningen för detsamma skall anses inbegripen i den före utskrivningen undergångna bestraffningen. Har så skett, skall den genom utskrivningen medgivna friheten äga bestånd. Stadgandet i förevarande stycke är tillämpligt även i det fall, att domstolen finner sig böra för det nya brottet i stället för straff ådöma förvaring. I dylikt fall skall således friheten förklaras förverkad. På grund av stadgandet i 12 kap. 11 § kommer dock här liksom i fall enligt förevarande paragrafs första stycke den ådömda förvaringen a t t ersätta även den del av det förut ådömda straffet, som icke var verkställd, då den villkorliga utskrivningen skedde. 10 §. Syftet med den straffavkortning, som äger rum vid villkorlig utskrivning, är ju, a t t den tid, som avskiljes från straffverkställandet i första hand, skall under prövotiden fungera som ett straffhot och därigenom göra efterbehandlingen effektiv. Har prövotiden g å t t till ända, utan att den villkorliga utskrivningen återkallats, och förklaras ej heller på grund av åtal, som skett före prövotidens slut, utskrivningen förfallen eller friheten förverkad, bör således straffavkortningen bliva definitiv. Stadgande härom meddelas i förevarande paragraf. Formuleringen är densamma som i gällande lag angående villkorlig frigivning, nämligen att det skall så anses,

7 kap. 9 §.

276 kap. 10 §.

som hade straffet vid utskrivningen till fullo avtjänats. Det kan emellertid inträffa, att den villkorligt utskrivne först efter prövotidens slut åtalas för brott, som begåtts å sådan tid att, därest åtalet skett före prövotidens slut, domstolen skulle jämlikt 9 § förklarat utskrivningen förfallen eller friheten förverkad. Även i dylikt fall skall det straff, från vilket brottslingen villkorligt utskrivits, anses vara till fullo avtjänat, men genom särskilda stadganden i 11 kap. 8 § tredje stycket och 12 kap. 7 § tredje stycket är sörjt för att vid berörda straffs avräknande å det gemensamma eller sammanlagda straff, som ådömes, det avkortade året icke kommer att avräknas.

H §• En konsekvent tillämpning av den tanke, som ligger till grund för institutet villkorlig utskrivning, borde föranleda att, därest den villkorligt utskrivne ånyo intages i straffanstalt antingen jämlikt 8 § för att avtjäna den del av det förut ådömda straffet, som icke vid utskrivningen var verkställd, eller jämlikt 9 § för a t t avtjäna gemensamt eller sammanlagt straff, han efter straffets avtjänande ånyo underkastas en efterbehandling. Ätminstone i de fall, då återinsättandet i straffanstalt skett på grund därav, att han under prövotiden visat dåligt uppförande eller till och med begått brott, är uppenbarligen en efterbehandling påkallad i ännu högre grad än efter det förut undergångna straffet. Anordnandet av en efterbehandling har ju dock till förutsättning, att ett straffhot kan åstadkommas genom förnyat obligat avskiljande av viss del av strafftiden. Är denna mera kortvarig, kan emellertid ett dylikt avskiljande ej ske; antingen komme den villkorligt avkortade delen att sakna nödig effektivitet såsom straffhot eller den del, som skall avtjänas, att sakna verkan såsom straff; kanske inträdde båda dessa olägenheter. Kommissionen har i likhet med det förberedande utkastet ansett, att en strafftid under två år icke medgiver en dylik uppdelning i en villkorlig och en ovillkorlig del, och har därför anordnat förnyad villkorlig utskrivning endast i de fall, då det nya

straffet uppgår till minst två år. Väljer man denna tidsgräns, kunna de i det föregående utvecklade reglerna i allo lända till efterrättelse. 12 §. Det förberedande utkastet har ur det allmänna straffsystemet uteslutit alla affliktiva straff, således även den skärpning av straffarbete och fängelse, som enligt vår gällande strafflag (2 kap. 6—7 §§) k a n ådömas vid vissa brott, därest i det särskilda fallet genom brottet ådagalägges synnerlig råhet eller ondska. Kommissionens förslag intager i denna del samma ståndpunkt som det förberedande utkastet. Kommissionen skall i korthet angiva de skäl, som därvid varit bestämmande för kommissionen. Prygelstraffet torde utan vidare kunna avvisas. Det är fullkomligt oförenligt med den sociala åskådning, som måste ligga till grund för en modern strafflag, och kan icke heller försvaras ur kriminalpsykologisk synpunkt: den brutale och förhärdade förbrytaren blir genom detsamma ännu mer förråad och samhällsfientlig, den mindre fördärvade tillfällighetsförbrytaren blir i egna och andras ögon så Häckad, a t t hans återupprättelse försvåras. I Danmark, varest man 1905 införde prygelstraffet, utföll experimentet med så ringa framgång, a t t man 1911 åter avskaffade ifrågavarande straff. För övriga affliktivstraff är utmärkande, a t t de icke kunna verkställas ensamt för sig utan kräva ett frihetsstraff såsom underlag; till denna typ höra hårt nattläger, kostminskning, vatten och bröd, inneslutande i mörkcell. De kunna användas antingen så, att de utgöra hela straffet och frihetsberövandet följaktligen begränsas till den tidslängd, som är behövlig för affliktivstraffets verkställande, eller så, a t t de endast skärpa ett frihetsstraff, som alltså utgör det huvudsakliga straffet. I förra fallet kunna de ersätta de korta frihetsstraffen; i senare fallet kunna de vid såväl korta som långvariga straff tjäna till att öka strafflidandet i sådana fall, då antingen brottets eller brottslingens natur gör en stegring av straffets individualpreventiva eller allmänpreventiva verkan önskvärd.

7 kap. 11 §.

7 kap. 12 §.

Även mot affliktivstraff av den typ, som för sin verkställighet förutsätter ett frihetsstraff, tala i främsta rummet humanitets- och kriminalpsykologiska skäl. Att vid alla arter av b r o t t ersätta korta frihetsstraff med till tiden visserligen kortvarigare men till intensiteten allvarliga affliktivstraff, skulle enligt kommissionens mening innefatta en så pass avsevärd straffskärpning, a t t den icke skulle uppbäras av det allmänna rättsmedvetandet; ett lindrigt affliktivstraff skulle åter icke kunna ersätta det ordinära frihetsstraffet. Kommissionen h a r därför, på sätt förut utvecklats, i stället utbytt de kortvariga frihetsstraffen under tre månader mot böter. Återstår således frågan, huruvida affliktivstraffen hava någon uppgift a t t fylla såsom medel a t t skärpa de ordinära frihetsstraffen vid särskilda brottsarter eller brottslingsnaturer. Vår egen kriminalstatistik lämnar i detta hänseende ingen ledning. Överhuvud har straffskärpning enligt gällande strafflags 2 kap. 6—7 §§ hittills använts ytterst sparsamt; sålunda har straffskärpning, bestående av h å r t nattläger under visst antal dagar, ådömts i endast åtta fall år 1919, nio fall år 1920 och två fall år 1921; m ö r k t enrum har nämnda år icke i något fall kommit till användning. Även om man kände de sålunda avstraffades vidare öden, framför allt huruvida de återfallit eller icke, skulle man ej kunna grunda några slutsatser på nämnda siffror. Rent a priori kan väl dock antagas, a t t de affliktivstraff, om vilka nu är fråga, icke i nämnvärd grad skulle öka frihetsstraffens avskräckande förmåga gentemot brottslingar, som ådagalagt »synnerlig råhet eller ondska». Verkställes skärpningen i början av ett längre frihetsstraff, h a r dessutom intrycket av densamma hunnit utplånas vid strafftidens slut. Fördelas skärpningen åter på hela strafftiden, stores straffets uppfostrande och förbättrande inflytande och man berövar sig eller åtminstone avtrubbar verkan av disciplinstraffen. Ännu betänkligare vore, om på detta sätt i realiteten två olika verkställighetsformer skulle utbildas: en med och en utan skärpande element. Därigenom skulle icke blott inom det ordinära frihetsstraffet göras en ny uppdelning, analog med den mellan arrest och ordinärt frihetsstraff,

279 utan den strängare av de sålunda inom det ordinära frihetsstraffet anordnade formerna skulle därjämte erhålla en särskilt vanhedrande karaktär. Då kommissionen sålunda ansett sig icke böra upptaga affliktiva straff, har dock undantag gjorts för det fall, att brott begås av den, som dömts till straffarbete på livstid. I förslagets 12 kap. 4 § första stycket har nämligen liksom i gällande strafflags 4 kap. 15 § stadgats, att i nämnda fall det ådömda livstidsstraffat skall på visst sätt skärpas. Genom stadganden i samma paragrafs andra stycke samt i 12 kap. 12 § har beretts möjlighet att fakultativt använda skärpning i vissa andra fall, nämligen då brott begås av den, som dömts till arrest på livstid, eller av den, som blivit dömd till förvaring enligt förslagets 8 kap. 3 §. Den närmare redogörelsen för ifrågavarande fall tillhör motiveringen till 12 kap. Förevarande paragraf avser endast att bestämma skärpningens art. Det förberedande utkastet har liksom gällande lag bestämt straffskärpningen till brottslingens inneslutande i mörkt, enrum. Kommissionen har dock funnit denna form mindre lämplig, i det a t t dels med hänsyn till fångens hälsotillstånd hinder kan möta för dylik skärpnings verkställande, dels fången tvingas till sysslolöshet och straffskärpningen sålunda i detta hänseende innebär en avvikelse från den princip om arbetstvång, som eljest skall tillämpas vid frihetsstraffs verkställande. I stället föreslår kommissionen inneslutande i strängt enrum. De närmare föreskrifterna angående skärpningens anordnande böra meddelas i lagen angående verkställighet av frihetsstraff. Kommissionen avser emellertid, att skärpningen icke skall bestå enbart i strängare isolering utan även innefatta inskränkning i kosten samt användande av hårt nattläger. 13 §. Gällande lag angående verkställighet av straffarbete och fängelsestraff hänvisar (13 §) beträffande fångårs disciplinära bestraffning till bestämmelser, som konungen, utan hinder av stadgandena i nämnda lag. äger utfärda. Dylika bestämmelser äro för närvarande med-

7 kap. 12 §.

7 kap. 13 §.

delade i instruktionen för fångvårdsstyrelsen och fångvårdsstaten den 16 december 1910. Det förberedande utkastet intager i förevarande hänseende samma ståndpunkt, som ovannämnda verkställighetslag. Kommissionen har däremot icke funnit det lämpligt. a t t ifrågavarande ämne regleras genom administrativa föreskrifter. Vilka arter av disciplinstraff, som skola ställas till fängelsemyndigheternas förfogande, sättet för dylika straffs verkställande samt bestraffningsrättens handhavande äro frågor av den vikt, a t t de i lika hög grad som de, vilka för närvarande behandlas i verkställighetslagen, böra regleras av konung och riksdag gemensamt. Även ur systematisk synpunkt synes det vara lämpligast, att stadgandena angående förseelser mot ordningen inom straffanstalterna, meddelas i sammanhang med föreskrifterna angående verkställighet av frihetsstraff. Kommissionen har därför i förevarande p a r a graf föreslagit ett stadgande av dylikt innehåll. 14 §. Första punkten i förevarande paragraf är lika lydande med samma p u n k t i vår gällande strafflags 2 kap. 8 §. Däri uttalas de grundläggande satserna, att bötesstraffet är ett förmögenhetsstraff samt att bötesbeloppet skall tillfalla kronan. Enligt vår gällande strafflag kunna böter ådömas endast såsom ensamt huvudstraff. Det förberedande utkastet innehåller icke heller något allmänt stadgande, att böter kunna ådömas i förening' med frihetsstraff. Däremot medgiva åtskilliga utländska strafflagsförslag kumulation av böter och frihetsstraff, därvid de dock i regel inskränka denna princips tillämpning till sådana fall, i vilka brottet begåtts av vinningslystnad. 1 Det senaste schweiziska förslaget (1918 art. 47) går dock vida längre, i det a t t detsamma helt generellt stadgar, att båda straffarterna kunna förenas i alla fall, d å böter och frihetsstraff ingå såsom alternativa straff i brottets latitud. ]

Torps förslag § 48 st. 1, finska förslaget 3 kap. 5 §, tyska förslagen 1900 § 36, 1913 § 07, och 1919 § 55, tyska motförslaget § 8 5 , italienska förslaget art. 40 st. 2.

281 Även kommissionen har den uppfattningen, att i sådana fall, då b r o t t e t förövats av vinningslystnad eller girighet, framför allt om det därjämte har yrkesmässig karaktär, ådömande av böter jämte frihetsstraff kan i hög grad öka bestraffningens både individualpreventiva och allmänpreventiva verkan. Dock anser kommissionen det icke vara lämpligt att medgiva dylik kumulation vid alla brott. så snart de i det konkreta fallet härflutit ur nämnda motiv, utan har i det stadgande, som meddelats i förevarande paragrafs andra stycke, begränsat principens användning till särskilda i lagens speciella del utsatta fall. I dylika fall kan även, med begagnande av den möjlighet, som 15 § första stycket erbjuder, stadgas, att bötesstraffet kan bestämmas till högre antal dagsböter än det i sistnämnda paragraf fastställda. Det bötesstraff, som enligt förevarande lagrum ådömes jämte frihetsstraff, skiljer sig icke till sin straffrättsliga natur från bötesstraff', som ådömes enbart, och skall bestämmas enligt de grunder, som stadgas i 15 §. Det får således icke förväxlas med sådan konfiskation av den genom det brottsliga förfarandet gjorda ekonomiska vinsten, som föreskrives i vissa utländska strafflagar. 1 Tilllämpningen av en dylik konfiskationsföreskrift har till förutsättning, att brottet verkligen medfört någon vinning, men är å andra sidan icke heller underkastad annan begränsning än storleken av den gjorda vinsten. Ingendera synpunkten gäller vid bestämmandet av böter, som ådömas i förening med frihetsstraff. En annan principiell olikhet är, att det belopp, som enligt ovanberörda utländska lagbestämmelser dömes förbrutet, naturligen icke kan förvandlas till frihetsstraff, därest det icke kan indrivas. 15 §. I inledningen till detta kapitel framhölls såsom huvudbrister hos bötesstraffet, sådant detta för närvarande är anordnat, att det verkar i hög grad ojämnt: samma bötesbelopp, som för den förmögne icke 1

Se t. ex. norska strafflagen § 36 och finska strafflagen 2 kap. 16 §, sådant detta lagrum lyder enligt lagen den 21 maj 1921. 36

7 kap 14 §'•

7 kap. 15 §.

alls innebär något kännbart lidande och således gentemot honom är fullkomligt overksamt, kan för de fattige vara ett mycket hårt straff. En reform av bötesstraffet borde därför i främsta rummet bereda möjlighet att bestämma straffmåttet på sådant sätt, att straffet erhölle nödig intensitet även gent emot den förmögne samt strafflidandet gjordes så vitt möjligt lika för personer, som ådagalagt samma grad av brottslighet. Detta sker genom proportionaliserande av bötesstraffet. De flesta strafflagar och strafflagsförslag, som sökt genomföra nämnda princip, hava inskränkt sig till a t t höja bötesstraffets allmänna maximum samt i sammanhang därmed föreskriva, att vid straffets bestämmande skall tagas hänsyn till brottslingens ekonomiska förhållanden. Denna ståndpunkt intages av den norska och den tyska strafflagen samt de danska, österrikiska, schweiziska och italienska förslagen. Bötesbeloppets allmänna maximum sättes i norska strafflagen (§ 27) till 10.000 kronor, i den tyska 1 till 150 000 Mark, i danska kommissionsförslaget (§ 23) till 5,000 kronor, i 1912 års österrikiska förslag (§ 27) till 50,000 Krouen, i italienska förslaget (art. 46) till 100,000 lire. Det senaste schweiziska förslaget uppställer icke något allmänt maximum. Torps danska förslag (§ 48) stadgar, att straffet icke får vara mindre än den skyldiges antagna regelmässiga inkomst för en dag eller större än den antagna inkomsten för nittio dagar. Förslaget avser dock ej, a t t straffet skall ådömas i ett visst antal dagsinkomster utan i ett bestämt penningbelopp och intager således samma ståndpunkt, som övriga ovannämnda lagarbeten därutinnan, att bötesbeloppet i det konkreta fallet skall bestämmas under samtidigt hänsynstagande till såväl brottets svårhet som brottslingens ekonomiska ställning. Det sätt, varpå ovannämnda lagarbeten sålunda sökt genomföra bötesstraffets proportionalisering, kan icke anses innefatta en tillfredsställande lösning. Till att börja med kan ifrågasättas, huru1

Gresetz zur Erweiterung des Anwendungsgebiets der Cleldstrafe und zur Einschränkung der kurzen Freiheitsstrafen vom 21 Dezember 1921 § 3.

vida verkligen den tilltalades ekonomiska ställning kan anses såsom en straffmätningsgrund i detta begrepps tekniska mening. Denna invändning är dock av rent teoretisk natur. Såsom en brist med mycket betänkliga praktiska konsekvenser kan däremot framhållas den oklarhet, som kommer att vidlåda en bötesdom enligt ovannämnda lagarbeten. Om vid bötesbeloppets bestämmande domstolen skall i en och samma mätningsakt taga hänsyn till såväl brottets svårhet som brottslingens ekonomiska ställning, kominer straffets förmåga att vara uttryck för den grad, vari rättsordningen ogillar det skedda samhällsangreppet, a t t fullständigt utplånas. Varken den dömde eller allmänheten kan veta, huruvida ådömandet av ett högt bötesbelopp berott därpå, a t t brottet varit av svår beskaffenhet, eller därpå, att den dömde ansetts befinna sig i en synnerligen god ekonomisk ställning; kanske ännu betänkligare är, att, omvänt, ett mycket lågt bötesbelopp kan synas utvisa, a t t det begångna brottet varit av synnerligen obetydlig art, under det att den verkliga förklaringen är, att den dömde varit nästan fullständigt medellös. Om straffdomen — såsom sig bör — skall giva tydligt besked i båda nu nämnda hänseenden, måste den proportionalisering av böterna, som hänför sig till brottslingens ekonomiska ställning, ske genom en självständig akt, som även i domen hålles skild från den prövning, som avser att bestämma det straff, som motsvarar brottsligheten i det förevarande fallet. Såsom en lösning i denna riktning framhålles ofta den portugisiska strafflagens stadgande (art. 67), a t t den, som dömes till bötesstraff, skall till staten erlägga ett belopp, motsvarande visst antal (högst tre års) dagsininkomster, därvid varje dagsinkomst icke får beräknas till lägre belopp än 100 eller högre belopp än 200 réis. Stadgandets innebörd synes dock endast vara, a t t bötesbeloppet skall beräknas efter nämnda grunder, men icke att straffet skall i domen utsättas i visst antal dagsinkomster. Däremot hava i litteraturen framkommit åtskilliga förslag, som avse att ur ovan berörda synpunkter uppdela straffets bestämmande i två självständiga operationer. E t t av

7 kap 15 §.

dessa förslag 1 kan förtjäna att här omnämnas, då det vilar pa samma huvudprincip, som den i det förberedande utkastet föreslagna lösningen. Enligt detsamma skall vid bötesstraffs ådömande först bestämmas ett grundstraff, vilket skall r ä t t a sig efter brottets svårhet samt uttryckas i ett visst antal dagsinkomster, från en till och med trettio. Därefter skall brottslingens dagsinkomst bestämmas genom fri prövning av hans ekonomiska förhållanden; har han ingen inkomst, skall den inom orten vanliga daglönen läggas till grund. Bötesbeloppet erhålles sedan genom a t t multiplicera det belopp, vartill dagsinkomsten bestämts, med det i grundstraffet utsatta antalet dagar. Det sålunda framkomna bötesbeloppet kan slutligen nedsättas till hälften eller höjas till det tredubbla, därest den dömdes ekonomiska ställning därtill föranleder. Även det förberedande utkastet avser i främsta rummet att bestämt skilja mellan de båda faktorer, som bestämma bötesbeloppets storlek: brottets svårhet och den dömdes ekonomiska ställning. För detta ändamål föreskrives, att straffet skall ådömas med visst antal dagsböter. Dessas större eller mindre antal blir domens uttryck för brottets svårhet. Böternas proportionalisering efter brottslingens ekonomiska ställning sker åter därigenom, att domstolen i domen jämväl fastställer det belopp, som för den dömde skall anses utgöra en dagsbot. Själva bötesbeloppet framkommer sedan genom multiplikation av dagsbotens belopp med antalet ådömda dagsböter. Begreppet dagsbot är en rent artificiell bötesenhet, som icke får anses liktydig med dagsinkomsten. Vid bestämmande av dagsbotens storlek måste domstolen till a t t börja med beakta den i förslagets 9 kap. 2 § uttalade principen, att frihetsstraff skall anses såsom svårare än böter. För en given person får således ett bötesstraff icke uppgå till högre belopp, än att dess erläggande får anses för honom innefatta ett ringare strafflidande än även det lägsta — enligt förslaget tre månaders — frihetsstraff. Det högsta belopp, som sålunda kan ådömas ifrågvarande person, motsvarar för hans del 1

Framställt av professor L. Tra?ger i Der Geriehtssaal, Band LXXVII1 (1911), sid. 241—330

285 bötesstraffets legala maximum, nittio dagsböter. En dagsbot blir således en nittiondedel av samma belopp. Vid beloppets fastställande skall domstolen taga hänsyn till den tilltalades förmögenhet, inkomst, försörjningsskyldighet och andra omständigheter, som inverka på hans betalningsförmåga. Inkomsten är således endast en synpunkt vid sidan av andra, av vilka såsom de viktigaste framhållas, huruvida den tilltalade har förmögenhet samt försörjningsskyldighet för andra än sig själv. En annan inverkande omständighet kan vara, att den tilltalade förut ådömts ett bötesstraff, som ännu icke till fullo guldits. Därigenom kan hans betalningsförmåga hava sä nedsatts, att vid det nya bötesstraffets ådömande dagsboten bör bestämmas till lägre belopp än i den tidigare bötesdomen, även om hans förhållanden i övrigt äro oförändrade. Vid bedömandet av den tilltalades betalningsförmåga har domstolen fullständigt fri prövningsrätt efter omständigheterna i varje särskilt fall. Efter någon tids lagtillämpning kommer säkerligen en viss schablonmässighet att utbilda sig så, att för det stora flertaler personer i samma levnadsställning dagsboten kommer att bestämmas till samma belopp. E t t dylikt förfarande är fullt förenligt med stadgandets andemening, men får naturligtvis icke drivas därhän, a t t en uppskattning efter individuella grunder underlätes även i fall, som i ena eller andra riktningen avviker från de normala. Det förberedande utkastet har icke fastställt något minimum eller maximum för dagsbotens belopp. Onekligen tala starka teoretiska skäl för en dylik Ståndpunkt, i det att en begränsning av dagsbotens storlek ju samtidigt innebär en begränsning av proportionalitetsprincipens tillämpning. Då kommissionen det oaktat ansett sig böra stadga, a t t dagsboten icke får understiga en krona eller överstiga ettusen kronor, hava skälen varit följande. Vad först angår dagsbotens minimum, är det enligt kommissionens mening icke möjligt att verkställa en uppskattning av den tilltalades betalningsförmåga, därest denna är så ringa, att dagsboten rätteligen skulle bestämmas till belopp, understigande en krona. Därtill kommer att, om bötesstraffet för ett visst brott på grund av dagsbotens

7 kap 15 §.

7 kap. 15 §.

ringa storlek stannar vid ett mycket obetydligt belopp, detta kan hos den stora allmänheten, som i främsta rummet fäster sig vid det absoluta bötesbeloppet, verka vilseledande angående den grad, vari den brottsliga handlingen fördömes av rättsordningen. Då kommissionen fastställt dagsbotens allmänna maximum till ettusen kronor, har kommissionen i främsta rummet låtit bestämma sig av det skäl, att ett högre belopp icke synes vara erforderligt för att bötesstraffet skall bliva fällt verksamt. Vare sig brottet är obetydligt och straffet således sättes till endast några få dagsböter eller brottet är relativt svårt och straffet därför sättes till ett antal dagsböter, som närmar sig eller uppgår till bötesmaximum, kommer, med en dagsbot av ettusen kronor, själva bötesbeloppet att bliva så betydande i förhållande till den ådagalagda brottsligheten, att straffet såväl ur individualpreventiv som allmänpreventiv synpunkt blir tillräckligt avskräckande. Vid sådant förhållande torde det ej vara lämpligt att öka strafflidandet endast för att tillfredsställa den teoretiska följdriktigheten. Låter man böterna stiga till alltför höga belopp, kan det för övrigt bliva svårt a t t upprätthålla frihetsstraffets ställning såsom en svårare straffart än böter. Slutligen kan anföras att, om ett legalt maximum för dagsboten fastställes, detta förhållande otvivelaktigt kominer att underlätta utbildandet av en viss relativt fast gradering vid dagsbotens bestämmande, varigenom icke blott stadga och likformighet införes i rättstillämpningen, utan hela dagsbotsprincipen vinner ökad praktikabilitet. Vid bedömandet av betalningsförmågan är det givetvis den tilltalades ekonomiska ställning vid tiden för domens meddelande, som skall vara avgörande. Det kan emellertid inträffa, a t t betalningsförmågan avsevärt minskas under tiden mellan domens meddelande och den tidpunkt, då böterna skola vara till fullo erla.gda. Vissa utländska straftiagsförslag 1 hava för dylikt fall medgivit den bötfällde r ä t t att hos domstolen söka och erhålla nedsättning i bötesbeloppet. Tillämpad på kommissionens förslag, skulle denna princip innebära, 1

Tyska motförslaget § 6 1 , Torps förslag § 48.

a t t den bötfällde skulle kunna erhålla nedsättning i det belopp, vartill dagsboten fastställts. Kommissionen har ansett sig icke böra i sitt förslag upptaga ett dylikt stadgande, då detsamma icke blott skulle ytterligare komplicera bötessystemet utan sannolikt även medföra, a t t domstolarna överhopades med ansökningar, som icke förtjänade bifall, men vilkas prövning dock skulle vålla domstolarna icke ringa tidsförlust. Enligt det förberedande utkastet skall bötesstraffet ådömas med minst en och högst tvåhundra dagsböter, där icke annorledes är i lagen bestämt. Kommissionen har i sitt förslag nedsatt bötesmaximum till nittio dagsböter. Ändringen sammanhänger därmed, att kommissionen uppställt andra principer för böters förvandling till frihetsstraff än de i det förberedande utkastet tillämpade och därvid funnit, att själva förfarandet vid bötesförvandlingen skulle underlättas, därest bötesmaximum fastställdes till nämnda antal dagsböter. Däremot innebär ändringen icke någon nedsättning av bötesstraffets intensitet och därmed en rubbning av förhållandet mellan böter och frihetsstraff. Av den förut lämnade redogörelsen för dagsbotssystemet framgår nämligen, a t t det penningbelopp, som för en given person skall utgöra bötesmaximum, blir lika högt, vare sig man betecknar detsamma såsom nittio eller tvåhundra dagsböter. Varje dagsbot kommer däremot naturligen att representera ett högre penningbelopp, därest samma bötesmaximum skall uppdelas i endast nittio enheter i stället för i tvåhundra. Detta förhållande kommer emellertid att underlätta straffmätningen, i det att straffets bestämmande i det förra fallet icke förutsätter samma noggranna nyansering som i det senare. . En fråga, som visserligen faller utom ramen för det åt kommissionen givna uppdraget, men dock i detta sammanhang bör beröras, är, huruvida dagsbotssystemet bör tillämpas även inom specialstraffrätten. Frågan kan icke besvaras lika med avseende på alla de brott och förseelser, som för närvarande behandlas i särskilda till nämnda del av straffrätten hörande författningar. Ar förbrytelsen av den art, a t t handlingen kan anses vara uttryck

7 kap 15 §.

7 kap. 15 §.

för en verklig samhällsfarlighet i viljan, bör också straffet bestämmas strängt proportionellt i förhållande till betalningsförmågan och till följd därav dagsbotsprincipen tillämpas. I så fall framställer sig emellertid frågan, huruvida icke skäl finnes för att sammanföra dylika förbrytelser i en särskild del av strafflagen i stället för a t t behandla dem i olika författningar. Föreligger åter endast en överträdelse av en ordningsföreskrift, hava böterna icke till ändamål att tillfoga den dömde något verkligt strafflidande utan endast att inskärpa föreskriften och därigenom framtvinga dess efterlevnad. 1 dylika fall kan det uppenbarligen icke bliva tal om att tillämpa dagsbotsprincipen, men kommissionen anser dock, att åtminstone i vissa fall lagstiftningen bör genom böteslatitudens utvidgning bereda möjlighet för domstolarna att vid straffets bestämmande taga någon hänsyn till den tilltalades ekonomiska ställning. Det dagsbotssysteni, som föreslagits i det förberedande utkastet. har uppenbarligen tjänat till förebild vid en reform av bötesstraffet, som skett i Finland genom lagen den 21 maj 1921. Denna föreskriver, att böter skola ådömas såsom dagsbot. Straffet skall bestämmas till minst en och högst trehundra dagsböter, där icke böter sammanläggas. Dagsbotens belopp bestämmes av domstolen efter fri prövning i enlighet med den medelinkomst per dag, som den sakfällde vid tiden har eller kunde hava och med beaktande av hans förmögenhetsförhållanden, hans skyldighet att underhålla sin familj ävensom övriga på hans betalningsförmåga inverkande omständigheter. Då ifrågavarande lag gör ändring endast i de allmänna bestämmelserna angående bötesstraffet, men icke i de särskilda straffsatserna i strafflagens speciella del, måste lagen även bestämma det förhållande, vari bötesbelopp, som i lagen utsatts i penningar, skola stå till dagsboten. I detta hänseende stadgas, a t t i stället för dylika bötesbelopp skall ådömas dagsböter, dock icke till högre antal än trehundra. Högst tio marks böter skola svara mot en dagsbot; överstiga böterna nämnda belopp, skall straffet ökas med en dagsbot för varje fulla tio mark. Samma

289 förfarande skall tillämpas med avseende å böter, som ådömas enligt särskilda författningar. 16 §. Skall det lyckas att genom lagstiftning åstadkomma, att ådömda böter också verkligen betalas, är det ej nog att avpassa själva bötesstraffet efter den dömdes betalningsförmåga, utan man måste även underlätta böternas erläggande genom a t t medgiva den bötfällde skäligt anstånd samt r ä t t a t t erlägga böterna genom avbetalningar. Vår nuvarande lagstiftning känner ej dessa lättnader. Tvärtom framgår av stadgandena i kungl. förordningen den 14 december 1917 angående indrivning och redovisning av böter, § 6 mom. 2, samt strafflagens 2 kap. 10 §, att böter skola skyndsamt indrivas samt a t t därvid avbetalningar icke få göras. Däremot har ett stort antal utländska lagarbeten begagnat sig a v nämnda utvägar. I regel tillkommer det därvid domstolen l eller den exekutiva myndigheten" a t t efter prövning av det särskilda fallet avgöra, huruvida anstånd och avbetalningar må äga rum, samt att inom vissa gränser bestämma anståndets längd och avbetalningarnas storlek. Den sålunda utsatta fristen kan stundom förlängas genom nytt beslut. En i någon mån avvikande ståndp u n k t intages av engelsk lagstiftning samt de schweiziska förslagen. Enligt engelska Criminal Justice Administration Act 1914 (sect. 1) skall domstolen bevilja bötfälld minst sju dagars anstånd, såvida domstolen ej är övertygad om a t t han kan betala böterna genast eller han på tillfrågan förklarar sig ej önska anstånd eller han saknar fast hemvist inom rättens domvärjo eller eljest särskild anledning föreligger att icke bevilja anstånd. Domstolen kan sedan genom nytt beslut förlänga anståndet samt medgiva, att böterna erläggas genom avbetalningar. Är den bötfällde en person i åldern 1

Ryska strafflagen § 24, tyska Gesetz zur Erweiterung des Anwendungsgebiets der Greldstrafe etc. vom. 2 1 . Dez. 1921 § 5, österrikiska förslaget 1912 jj 27, Torps förslag $ 49. 2 Norska strafflagen § 28 och kongl. resol. den 3 december 1904, danska kommissionsförslaget § 23. 37

7 kap 15 §.

290 7 kap. 16 §.

mellan 16 och 21 år, kan domstolen förordna, att han skall stå under tillsyn av en av domstolen därtill utsedd person till dess böterna erlagts. Enligt schweiziska förslaget 1918 (art. 46) skall vederbörande exekutiva myndighet utsätta en betalningsfrist av minst fjorton dagar och högst tre månader och kan i sammanhang därmed även medgiva, att böterna erläggas avbetalningsvis. Saknar den bötfällde fast hemvist i Schweiz, kan dock åläggas honom att betala böterna eller att ställa säkerhet för dem. I motsats mot nu nämnda lagarbeten intager det förberedande utkastet den ståndpunkten, a t t frågorna om anstånd och avbetalningar icke överlämnas åt domstols eller exekutiv myndighets prövning, utan i allo regleras genom stadganden i lagen. Enligt de i utkastet föreslagna bestämmelser skulle den bötfällde alltid bliva berättigad till visst anstånd, minst en månad och högst ett år, beroende på antalet ådömda dagsböter. Överstege det ådömda bötesbeloppet fem dagsböter, skulle det få erläggas genom avbetalningar, dock ej flera än fem. Kommissionens förslag vilar på en kombination av de två system, som representeras av, å ena sidan, ovannämnda utländska lagarbeten och, å andra sidan, det förberedande utkastet. I likhet med detta senare anser kommissionen det icke vara lämpligt att i alla fall lägga avgörandet av förevarande frågor i domstolens eller den exekutiva myndighetens hand. Ofta inträda de förhållanden, som kunna göra det behövligt för den bötfällde att erhålla anstånd eller a t t få erlägga böterna avbetalningsvis, först på exekutionsstadiet, och man kan således under inga omständigheter nöja sig med ett avgörande endast i bötesdomen. Men även en senare prövning kan icke anses innebära tillräcklig garanti för att den bötfällde verkligen erhåller de lättnader, som skäligen böra tillkomma honom. Kommissionen har därför gått den medelvägen, a t t den bötfällde i sådana fall, där han dömts till ett något högre antal dagsböter, erhåller en ovillkorlig r ä t t till anstånd och a t t erlägga böterna genom avbetalningar. Gränsen har dragits vid tjugo dagsböter. Beträffande sådana fall, i vilka bötesstraffet icke

291 överstiger nämnda belopp, har man u t g å t t från a t t hela botesbeloppet i regel kan och bör erläggas omedelbart. För dylika fall medgiver därför förslaget icke någon ovillkorlig r ä t t till anstånd eller avbetalningar, men har överlämnat åt domstolen att, på den tilltalades begäran, i bötesdomen lämna föreskrifter angående tid och sätt för böternas erläggande. Då bötesstraffet överstiger tjugo dagsböter, äger den bötfällde själv bestämma, med vilket antal dagsböter han vill fullgöra varje avbetalning. Han skall dock erlägga minst tio dagsböter i varje månad; har bötesstraffet bestämts till tjugofem dagsböter, erhåller han således tre månaders frist och skall betala minst tio dagsböter i envar av de två första månaderna samt vad därefter av bötesbeloppet kan återstå i den tredje. Hela det ådömda bötesbeloppet skall hava till fullo guldits inom ett år, även om beloppet undantagsvis överstiger etthundratjugo dagsböter. I de fall då anståndet beviljas av domstolen, skall denna icke blott utsätta de tider, inom vilka avbetalningar skall hava skett, utan även bestämma det antal dagsböter, med vilket varje avbetalning skall fullgöras. Hela bötesbeloppet skall i dylika fall hava erlagts inom tre månader. För att tvinga den bötfällde att punktligt fullgöra sina avbetalningar, har slutligen stadgats, a t t underlåtenhet därutinnan medför, att hela det oguldna bötesbeloppet förfaller till betalning. Enligt det förberedande utkastet (2 kap. 22 §) skall frist, som den bötfällde kan hava att tillgodonjuta, räknas från domens avkunnande. Kommissionen har dock ansett, att framdeles liksom i allmänhet 1 enligt gällande lagstiftning bötesbeslut icke böra kunna verkställas, innan de vunnit laga kraft, och a t t således den bötfällde icke dessförinnan har någon skyldighet a t t erlägga böterna. Därav har ansetts böra följa, att, då frist skall tillgodonjutas, denna bör räknas från den dag domen, varigenom bötesstraffet 1

Angående undantagen se promulgationslagen till rättegångsbalken den 14 juni 1901 § 6 st. 1 samt K. F . den 30 april 1844 ang. förändrade föreskrifter i avseende på full följden av polismål § 2.

7 kap. 16 §.

7 kap. 16 §.

ålagts, vunnit laga kraft. Först sedan även fristen tilländalupit eller genom den bötfälldes underlåtenhet att fullgöra avbetalning förverkats samt sålunda hela bötesbeloppet förfallit till betalning, får indrivning av böterna äga rum. Från denna regel göres emellertid undantag för de fall, att den bötfällde icke har stadigt hemvist här i riket eller genom att i hemlighet avvika från orten eller annorledes sökt undandraga sig straffverkställigheten. I dylika fall kan indrivning av böterna äga rum, så snart bötesdomen vunnit laga kraft. 17 §. Därest böter, som förfallit till betalning, icke erläggas, skall direkt tvång medelst utmätning och försäljning av den bötfälldes egendom tillämpas. Enligt gällande lagstiftning skall utmätning äga rum endast i den händelse vid utmätningsförsöket befinnes, att den bötfälldes tillgångar förslå till böternas fulla gäldande; i annat fall skall hela bötesbeloppet förvandlas till fängelse. Kommissionsförslaget avser däremot, a t t utmätning skall ske även i det fall a t t böterna kunna endast delvis uttagas; ett dylikt förfarande har ansetts vara en naturlig konsekvens av avbetalningsprincipen. 1 ena som andra fallet måste dock iakttagas, att den bötfällde icke blir alldeles utblottad. Bestämmelse härom meddelas i förevarande paragraf. Den ansluter sig till stadgandet i strafflagens 2 kap. 9 § första stycket, vartill dock i kommissionens förslag fogats den ur utsökningslagens 65 § hämtade föreskrift, som finnes intagen i förevarande paragrafs sista punkt. Stadgandet i dess helhet är att anse såsom provisoriskt, då dess innehåll kan komma a t t påverkas av såväl ändringar i utsökningslagen som reformen av straffprocessrätten. I den offentliga diskussionen angående det förberedande utkastets motsvarande stadgande har ifrågasatts, huruvida icke jämväl utmätning av böterna liksom frivillig betalning bör ske i olika poster. Kommissionen kan icke tillstyrka införandet av nämnda princip, då densamma skulle bereda den bötfällde möjlighet a t t

293 helt enkelt genom underlåtenhet att fullgöra vad honom enligt föregående paragraf eller domstolens föreskrift åligger förskaffa sig förlängd frist och utvidgad r ä t t att gälda böterna genom avbetalningar. Såväl i utlandet som hos oss har ofta föreslagits, att därest bötesstraffet icke kunde bringas till verkställighet genom utmätning och försäljning av den bötfällde tillhörig egendom, den bötfällde borde genom arbete åt staten eller kommunen avtjäna böterna. Därvid har man t ä n k t sig, antingen a t t dylikt arbete skulle vara frivilligt och det allmänna således endast tillhandahålla detsamma eller ock att den bötfällde skulle hållas till arbetet genom tvång, därvid hans personliga frihet måste bliva i större eller mindre grad inskränkt. Frågan har i vårt land upprepade gånger varit föremål för prövning, som dock alltid lett till det resultat, att avarbetande av böter ansetts icke böra införas såsom en särskild form för verkställighet av bötesstraff. 1 Kommissionen intager samma ståndpunkt och saknar sålunda anledning a t t vidare ingå på frågan. Dock vill kommissionen framhålla önskvärdheten av att genom kommunernas försorg tillfälle beredes bötfällda att gälda böterna medelst frivilligt arbete för det allmänna, därest så kan ske utan mera omfattande och dyrbara anordningar från kommunens sida. 18 §. Även efter genomförandet av de reformer, som i det föregående avhandlats, kommer det säkerligen i ett icke ringa antal fall att inträffa, a t t böterna varken frivilligt erläggas eller tvångsvis kunna uttagas. I vissa undantagsfall, t. ex. på grund av arbetslöshet eller sjukdom, kan en bötfälld, som verkligen vill betala böterna, 1

Betänkande och förslag av den av kongl. maj:t den 25 maj 1900 tillsatta komité för avgivande av förslag om skärpning av vissa frihetsstraff m. m. (1902), sid. 35 — 37, 1908 års riksdags skrivelse nr 62 till Konungen, sid. 6 — 7, Förhandlingar vid kriminalkongressen i Stockholm 1911 särskilt sid. 77—80, Förhandlingar vid svenska kriminalistföreningens årsmöte 1916 särskilt sid. 24—25, 34—35, 49.

7 kap 17 §.

7 kap. 18 §.

bliva ur stånd därtill. I regel kommer dock underlåtenheten a t t bero därpå, att den bötfällde saknar vilja att betala böterna: antingen vill han icke underkasta sig den ansträngning och försakelse, som erfordras, eller också undandrager han sig straffet av ren tredska. För de fall, i vilka bötesstraffet sålunda på grund av faktiska hinder icke kan verkställas, föreskriva de flesta lagar och lagförslag, att bötesstraffet skall utbytas mot ett frihetsstraff. För de principer, som därvid skola lända till efterrättelse, skall nedan närmare redogöras. Två lagarbeten intaga däremot en helt annan ståndpunkt. Enligt kantonen Geneves strafflag och det schweiziska strafflagsförslaget (i vissa redaktioner, bland dem de två senaste) skall icke något frihetsstraff träda i stället för bötesstraffet. Kan detta icke verkställas, avstannar reaktionen mot den brottslige. Enligt Geneves strafflag gäller denna grundsats utan inskränkning. Det schweiziska förslaget (art. 346) stadgar åter, att den som av tredska, arbetsskygghet, liderlighet eller vårdslöshet underlåter a t t betala honom ådömda böter, skall straffas med arrest (Haft). Därvid är dock väl att märka, att det frihetsstraff, som sålunda kan ådömas, icke utgör någon ekvivalent för bötesstraffet utan är ett straff för den bötfälldes underlåtenhet att betala böterna, vilken underlåtenhet kriminaliserats såsom ett särskilt brott mot statsmakten. För den ståndpunkt, ifrågavarande schweiziska lagarbeten intagit, hava anförts bland andra följande skäl. Om ett visst brott i strafflagen belagts endast med bötesstraff eller, dåirest även frihetsstraff ingår i latituden, domstolen i allt fall ådömt bötesstraff, ligger j u däri en förklaring, a t t brottet icke är av den svåra beskaffenhet, a t t frihetsstraff är den lämpliga reaktionen. Därest det ådömda bötesstraffet sedermera utbytes mot frihetsstraff, kommer således den dömde a t t tillfogas ett strafflidande, icke av den art, som lagstiftaren eller domstolen förklarat vara för honom passande utan av den art, som förklarats vara för sträng. Än vidare kommer denna skärpning av straffet att inträda även i det fall, att under-

295 låtenheten a t t betala böterna beror på oförmåga och således icke alls utgör någon ny yttring av antisocialitet. Dessa skäl lära icke k u n n a tillmätas någon betydelse. Att i anförda fallet straffet bestämts till böter innebär väl, a t t straffarbete eller fängelse, d. v. s. ett längre frihetsstraff, ansetts olämpligt. Men därav följer naturligtvis ingalunda, a t t ej ett kortare förvandlingsstraff kan och bör tillgripas, därest böterna icke skulle komma a t t betalas. I varje fall måste förenämnda anordning, enligt vilken underlåtenhet att betala böterna i vissa fall skulle kriminaliseras såsom ett särskilt brott mot statsmakten och alltså beläggas med fängelse, enligt kommissionens mening betraktas såsom synnerligen olämplig. Den skulle nämligen medföra, att underlåtenhet a t t betala böterna komme a t t straffas strängare än det brott, varför böterna ådömts. Vill man straffa den, som dömts till böter, därför, att han av tredska eller därmed jämförlig orsak undandrager sig a t t betala böterna, så lär för övrigt följdriktigheten kräva, att också den, som efter a t t ha dömts till frihetsstraff genom undanhållande eller rymning söker undgå straffet, varder straffad för den yttring av antisocialt sinnelag, han sålunda lagt i dagen. Kommissionen betvivlar, att ett dylikt framkonstruerande av nya brottstyper kan tilltala den svenska rättsuppfattningen. De strafflagar, som vid bristande bötesbetalning låta ett frihetsstraff inträda, avse i regel att anordna en strafförvandling i den mening, a t t frihetsstraffet skall, såvitt möjligt, tillfoga den dömde ett strafflidande, som till graden motsvarar det, som skulle drabbat honom genom bötesstraffet. Äldre strafflagar uppställa för detta ändamål en fast tariff, enligt vilken visst penningbelopp motsvaras av viss tids frihetsstraff. De lagar och lagförslag, som sökt genomföra proportionalisering av bötesstraffet utan att frångå principen om straffets bestämmande till visst penningbelopp, kunna dock icke använda sig av en dylik fast tariff, grundad på det ådömda penningbeloppet, då därigenom den, som på grund av sin förmögenhetsställning dömts till höga böter, skulle erhålla längre frihetsstraff än den, som för enahanda brott på grund av sin fattig-

7 kap 18 §.

296 7 kap. 18 §.

dom dömts till ett obetydligt bötesbelopp. Ifrågavarande lagarbeten 1 överlämna därför åt domstolen att i bötesdomen inom vissa gränser utsätta det frihetsstraff, som vid underlåten betalning av böterna skall träda i dessas ställe, därvid stundom uttryckligen föreskrives, att strafftidens längd skall efter vanliga straffmätningsregler bestämmas med hänsyn till brottets beskaffenhet. Även norska strafflagen (§ 28) stadgar, a t t i bötesdomen skall utsättas ett fängelsestraff, vilket skall tillämpas, därest böterna icke erläggas, men nämnda lag torde dock representera en annan ståndp u n k t än nyssnämnda lagförslag. Dess subsidiära straff är icke avsett a t t vara ett förvandlingsstraff, som skall tillfoga den dömde samma m å t t av strafflidande som bötesstraffet, utan har endast till uppgift a t t framtvinga betalning av böterna. 2 Kan det med hänsyn till den bötfälldes ekonomiska eller sociala ställning antagas, a t t böterna komma att gäldas, kan och bör det subsidiära straffet sättas mycket lågt, eventuellt till minimum, en dag, även om det ådömda bötesbeloppet är högt. Anser domaren åter att ett kraftigt verkande tvångsmedel är behövligt, bör det subsidiära straffet sättas högt, även om bötesstraffet är relativt obetydligt. Vare sig frihetsstraffets längd bestämmes i en tariff eller av domstolen i bötesdomen, är förfarandet alltid förenat med den olägenheten, att det subsidiära straffet icke kan noggrant avpassas efter det individuella fallet. Vid frihetsstraffets bestämmande äger man kännedom om den bötfälldes viljebeskaffenhet endast såvitt denna kommit till uttryck i det begångna bötesbrottet. Men minst lika betydelsefull är den synpunkten, huruvida den bötfällde villigt underkastar sig bötesstraffet eller icke. Härom vinner man upplysning först vid betalningsfristens tillämpande. Först då kan man bedöma, huruvida den bötfällde verkligen gjort vad han kunnat 1

Danska kommissionsförslaget § 24, Torps förslag § 50, österrikiska förslaget 1912 § 29. 8 Se Skeie, Afhandlinger om forskjellige Retssporgsmaal I sid. 221—224, Salomonsen, Om den norske straffelov og erfaringer fra dens praktiske anvendelse. Nordisk Tidsskrift for Strafferet VIII (1920) sid. 161.

297 för att betala böterna, men på grund av oförmåga varit ur stånd 7 kap, därtill eller om han tvärtom visat tredska eller försumlighet. Den 18 §. tanken ligger därför nära a t t uppskjuta bestämmandet av förvandlingsstraffet till dess det visat sig, a t t bötesstraffet icke k u n n a t verkställas, samt clå anordna en ny domstolshandläggning, vid vilken den bötfälldes förhållande prövas samt förvandlingsstraffets längd fastställes ined beaktande av såväl det ådömda bötesstraffet som den bötfälldes större eller mindre villighet att betala böterna. Utsikten att vid tredska erhålla strängare förvandlingsstraff verkar därjämte under betalningsfristen såsom ett ytterligare tvångsmedel pä den bötfällde. En dylik lösning har också redan för länge sedan föreslagits i den utländska litteraturen 1 och sedermera lagts till grund för ett av de tyska strafflagsförslagens- behandling av förevar ande fråga. Även det förberedande utkastet (2 kap. 24—25 §§) har tillämpat nämnda metod. Den genomföres enligt följande regler. Har frist, som den bötfällde haft att tillgodonjuta, gått till ända, utan a t t böterna guldits, och kan bötesdomen icke heller verkställas genom utmätning och försäljning av den bötfälldes egendom, skall den bötfällde ånyo ställas inför domstol och ådömas förvandlingsstraff. Detta bestämmes av domstolen inom en latitud, som för vanliga fall sträcker sig från en till tre månader. Vid straff mät ningen skall tagas hänsyn till såväl brottets beskaffenhet som den större eller mindre villighet att betala, som den bötfällde ådagalagt. Utgör det felande bötesbeloppet mindre än trettio dagsböter och kan det skäligen antagas, a t t den sakfällde gjort vad han förmått för a t t betala böterna, kan förvandlingsstraffet nedsättas till å t t a dagar. Dessa regler kompletteras av stadgandet (11 kap. 3 §), att därest det icke varit den bötfällde möjligt att gälda böterna, villkorlig dom beträffande förvandlingsstraffet kan meddelas. Kommissionen anser, i likhet med det förberedande utkastet, a t t 1

Av Aschrott i Aschrott und v. Liszt, Die Reform des Reiehsstrafgesetzbuchs Band I (1910), sid. 117 och 122, ävensom i andra arbeten. 2 Tyska förslaget 1919 § 59 och motiven sid. 62—63. 88

298 7 kap. 18 §.

man bör bereda möjlighet a t t vid förvandlingsstraffets bestämmande taga hänsyn till den bötfälldes efter domen visade villighet eller ovillighet a t t betala böterna, men kommissionen finner den i det förberedande utkastet förordade lösningen vara förenad med alltför stora praktiska olägenheter. Därest varje bötesbeslut, som icke kunnat verkställas, skall föranleda en ny förhandling inför domstol, vid vilken parterna å ömse sidor skola förebringa utredning och bevisning rörande frågan, huruvida någon försumlighet kan läggas den bötfällde till last, kommer icke blott verkställandet av bötesstraff att bliva förenat med ännu större omgång och tidsutdräkt än för närvarande är förhållandet, utan därjämte domstolarnas arbetsbörda att i hög grad ökas och detta i sin ordning lända till men för rättsskipningen i dess helhet. Man får icke heller förbise, att j u omständligare och långsammare verkställighetsförfarandet göres, desto lättare blir det för den dömde att undandraga sig straffets verkställighet. Kommissionen har därför i stället föreslagit ett förfarande, som kan anses utgöra en kompromiss mellan det i vår gällande strafflag föreskrivna och- det, som tilllämpats i det förberedande utkastet. Enligt kommissionens förslag skall förvandlingen alltid i första hand ske enligt en i lagen uppställd tariff, som angiver, huru många dagars frihetsstraff, som skola svara mot visst antal dagsböter. Denna förvandling förutsätter således icke någon prövning av det särskilda fallet och har därför överlämnats åt administrativ myndighet. Men därjämte medgiver lagen att, därest fallet kan anses i ena eller andra riktningen avvika från genomsnittsfallen, åklagaren eller den bötfällde kan hänskjuta förvandlingsfrågan till prövning av domstol, som därvid kan bestämma förvandlingsstraffet till en högre eller lägre kvantitet än förvandlingstariffen angiver. De närmare reglerna skola framställas under följande paragrafer. För att förvandling skall kunna äga rum fordras alltid, att bötesdomen vunnit laga kraft. Är den bötfällde antingen på grund av stadgandet i 16 § första stycket eller på grund av domstolens medgivande berättigad a t t tillgodonjuta frist, skall i regel även

299 denna hava förflutit, innan förvandling får äga rum. Slutligen 7 kap skall genom utmätningsförsök hava utrönts, a t t den bötfälldes 18 §. tillgångar icke förslå till böternas fulla gäldande. Stadgandet i förevarande paragrafs andra stycke uppställer vissa undantag från regeln, att frist skall hava tilländalupit för a t t förvandling skall få äga rum. Med stadgandets uttryck, a t t den dömde icke h a r stadigt hemvist här i riket, avses icke blott det fall, att han har sitt hemvist i utlandet, utan även det fall, a t t han är att anse såsom lösdrivare. För stadgandets tillämpning är det en förutsättning, att utmätningsförsök för böternas uttagande ägt rum; dessförinnan kan icke anses vara ådagalagt, a t t den bötfällde saknar förmåga att gälda böterna. Enligt gällande verkställighetslag (11 §) skall det fängelsestraff, vartill böter förvandlas, verkställas på ett sätt, som i flera hänseenden avviker från verkställigheten av omedelbart ådömt fängelse. Den ledande synpunkten har därvid varit a t t bättre utnyttja bötesfångarnas arbetskraft genom a t t använda dem såväl för uträttande av handräckningsgöromål, såsom renhållning, vedhuggning med mera, som för gemensamt utförande av de tunga grovarbeten, som förekomma vid straffanstalterna. För detta ändamål har föreskrivits, att dylik fånge skall hållas innesluten ensam i cell endast i den mån ej omständigheterna föranleda till annat samt a t t han skall vara skyldig a t t utan ersättning utföra tjänligt arbete, som av fångvårdsmyndigheten för honom bestämmes. Det förberedande utkastet (2 kap. 26 §) föreslår däremot, a t t om verkställighet av förvandlingsfängelse skall gälla vad om omedelbart fängelse är stadgat. Kommissionen har ansett, att stadgande rörande förevarande fråga i likhet med övriga verkställighetsföreskrifter bör hava sin plats i verkställighetslagen och därför uteslutit nämnda paragraf ur förevar ande kapitel. Beträffande själva principfrågan intager kommissionen däremot samma ståndpunkt som det förberedande utkastet. Det hittills förefintliga behovet a t t använda bötesfångar till gemensamt arbete för straffanstaltens räkning torde för övrigt komma a t t bortfalla genom den ökning i antalet gemen-

7 kap. 18 §.

samhetsfångar, som kommer a t t inträda under fortsatt tillämpningav de sedan 1921 gällande reglerna angående den obligatoriska celltidens längd. 19 §. Förevarande paragraf bestämmer de grunder, enligt vilka bötesförvandlingen skall äga rum. Att förvandlingsstraffets längd måste göras beroende av antalet ådömda dagsböter och icke av det penningbelopp, vartill bötesstraffet i det särskilda fallet uppgår, är en nödvändig konsekvens av dagsbotsprincipen. Själva förvandlingsåtgärden har i hög grad förenklats därigenom, a t t kommissionen bestämt bötesmaximum till nittio dagsböter och förvandlingsstraffet till högst nittio dagar. Principiellt kommer sålunda att mot varje dagsbot svara en dags förvandlingsfängelse. Denna beräkningsgrund kan dock icke användas vid förvandling av bötesstraff, som uppgå till endast ett mindre antal dagsböter. Utsikten att få bötesstraffet förvandlat till fängelse skulle i så fall för de flesta bötfällda icke verka så avskräckande, a t t den förmådde dem a t t göra sitt bästa för att betala böterna. Skall förvandlingsstraffet i detta hänseende bliva någorlunda effektivt, måste först och främst dess nuvarande minimum avsevärt höjas. Till samma resultat kommer man från en annan synpunkt. Vill man verkligen undvika de mycket korta frihetsstraffen, vinner man föga genom att endast sätta minimum för de omedelbart ådömda frihetsstraffen relativt högt. På sätt i det föregående närmare utvecklats är det såsom förvandlingsstraff de korta frihetsstraffen hava sin största frekvens, och förvandlingsstraffets minimum bör därför även ur denna synpunkt hållas tämligen högt. Kommissionen har bestämt det till tjugo dagar. I enlighet härmed komma alla bötesstraff, som icke överstiga tjugo dagsböter, a t t övergå till tjugo dagars fängelse; för bötesstraff, som överstiga nämnda belopp, kominer förvandlingsstraffet a t t ökas med en dag för varje överskjutande dagsbot. Även om det antal dagsböter, som skall förvandlas, undantagsvis överstiger nittio, får förvand-

lingsfängelset icke sättas över nittio dagar. Det skulle nämligen i så fall överstiga det omedelbara fängelsets minimum och förhållandet mellan bötesstraff och frihetsstraff därigenom rubbas. Vare sig den bötfällde enligt 16 § är berättigad att gälda böt e r n a avbetalningsvis eller så icke är förhållandet, kan han dock intill dess bötesstraffet blivit förvandlat göra avbetalning med den verkan, att endast vad av böterna därefter återstår skall förvandlas. Sedan förvandling skett, kan han däremot icke genom avbetalning å böterna erhålla avdrag å förvandlingsstraffet. 20 §.

Stadgandet i denna paragraf överensstämmer fullständigt med innehållet i gällande strafflags 2 kap. 13 §. Som bekant har mot det hittills tillämpade förfarandet vid verkställighet av bötesbeslut anmärkts, bland annat, att beslutens insändande till länsstyrelsen för böternas förvandling föranledde uppehåll i verkställigheten. För att avhjälpa denna olägenhet och vinna en förenkling i förfarandet hava olika utvägar ifrågasatts, nämligen antingen a t t förvandlingsstraffet skulle av den dömande myndigheten utsättas i själva bötesbeslutet eller ock a t t befattningen med bötesförvandlingen skulle förläggas till vederbörande landsfiskaler och stadsfogdar. Kommissionen har icke ansett sig böra upptaga frågan till utredning, då en sådan torde böra avse även bötesstraff, som ådömas enligt andra författningar än strafflagen, och således delvis skulle falla utom ramen för det åt kommissionen givna uppdraget. 21 §. Genom stadgandet i förevarande paragraf har kommissionen velat bereda möjlighet att, därest omständigheterna i det konkreta fallet kunna anses därtill föranleda, vid förvandlingsstraffets bestämmande taga hänsyn även till den bötfälldes villighet eller ovillighet att betala. Har sålunda anledningen till att böterna icke guldits varit den, att den bötfällde gjort sig skyldig till syn-

7 kap. 19 §\

7 kap. 21 §.

nerlig tredska eller uppenbar vårdslöshet, skall domstolen kunna på yrkande av allmän åklagare höja förvandlingsstraffet; kan åter skäligen antagas, att den bötfällde gjort vad han förmått för att betala böterna, skall domstolen kunna på yrkande av den bötfällde sänka förvandlingsstraffet. Av stadgandets avfattning framgår, att en höjning bör äga rum endast om det individuella fallet i någon högre grad avviker från genomsnittsfallen. Om den bötfällde åter i handling visat sin beredvillighet att underkasta sig bötesstraffet och hans underlåtenhet att betala böterna således får anses bero på oförmåga, bör han alltid kunna påräkna nedsättning av det straff, vartill böterna förvandlats. Vid höjning av straffet får domstolen av skäl, som anförts under 19 §, icke överskrida det för förvandlingsstraffet bestämda maximum av nittio dagar. Minimigränsen för sänkning av straffet har satts till å t t a dagar. Bestämmelserna angående proceduren i de fall, som avses i förevarande paragraf, hava hänvisats till särskild författning. 22 §.

Såsom särskilda straff för ämbetsmän upptagas här, i överensstämmelse med gällande lag (2 kap. 15 §) och det förberedande utkastet (2 kap. 27 §), dels avsättning och dels mistning av ämbete på viss tid, s. k. suspension. För sistnämnda straff bestämmer varken gällande strafflag eller utkastet någon minimi- eller maximigräns. Något giltigt skäl, varför domstolen här, i olikhet med vad som gäller vid andra till viss tid begränsade straff, skall äga befogenhet a t t fritt bestämma straffets varaktighet, torde dock näppeligen kunna anföras. I lagen den 8 mars 1889 om straff för ämbetsbrott av präst och om laga domstol i sådana mål har också stadgats (12 §), att mistning av ämbetet på viss tid ej må efter nämnda lag ådömas för kortare tid än en månad eller längre tid än ett år. Kommissionen h a r ansett sig så mycket hellre kunna föreslå samma begränsning som densamma redan nu iakttages i praxis vid bestämmandet av tiden för suspension, som ådömes enligt allmänna strafflagen.

303 Enligt gällande strafflags 2 kap. 15 § förenas i de fall, som äro i lagen utsatta, med avsättning den påföljd, att den dömde förklaras ovärdig a t t i rikets tjänst vidare nyttjas. Denna påföljd skall, därest icke benådning mellankommer, räcka den dömdes hela livstid. Det förberedande utkastet har (2 kap. 27 §) oförändrat upptagit nämnda stadgande. Emellertid kunna otvivelaktigt fall förekomma, i vilka det visserligen är fullt befogat och även nödvändigt, att den dömde under någon längre tid utestänges från att nyttjas i rikets tjänst, men där det dock måste framstå såsom en onödig hårdhet, a t t denna utestängning skall avse den dömdes hela livstid. Med hänsyn härtill har kommissionen, jämte påföljden ovärdighet a t t i rikets tjänst vidare nyttjas, tillika upptagit den påföljden, a t t den dömde ej må under viss tid, minst två högst tio år, nyttjas i rikets tjänst. Jämväl denna påföljd skall förekomma endast i förening med avsättning och allenast i de fall, som i lagen äro utsatta. Huru suspensionsstraff samt nyssnämnda påföljd skola beräknas i de fall, då den dömde jämväl skall undergå frihetsstraff, framgår av stadgandena i förevarande kapitels 29 §.

23 §.

I förevarande paragraf angives innebörden av de i 22 § upptagna straff och påföljder. Såvitt angår avsättning, suspension samt ovärdighet att i rikets tjänst vidare nyttjas, står stadgandet till innehållet i full överensstämmelse med motsvarande stadganden i gällande lag (2 kap. 16 §). Påföljden, a t t den dömde under viss tid ej må nyttjas i rikets tjänst, skall givetvis för den tid, vara den ådömes, innebära detsamma som ovärdighet att i rikets tjänst vidare nyttjas. Om den, som dömes till avsättning eller suspension, på grund av sitt ämbete innehar boställe, skall detta uppenbarligen frånträdas. E t t undantag från denna regel stadgas emellertid i 24 § andra stycket.

7 kap 22 §.

7 kap. 24 §.

24 §. I gällande r ä t t har frågan, vid vilken tidpunkt den, som i egenskap av ämbetsman innehar boställe, skall frånträda detsamma, därest han avsattes eller suspenderas, icke blivit reglerad genom något generellt stadgande, utan endast genom särskilda föreskrifter, avseende vissa befattningshavare. Då i praxis försports en viss tvekan i sådana fall, beträffande vilka föreskrift saknas, har kommissionen ansett att med avseende å dylika fall frågan borde erhålla en enhetlig lösning genom ett allmänt stadgande i strafflagen. Med hänsyn till de olägenheter, som kunna uppstå, därest boställe skall byta innehavare vid annan tidpunkt än laga fardag, har kommissionen föreslagit, att bostället får behållas till den laga fardag, som först infaller efter det domen vunnit laga kraft. Då stadgandet i 23 § ej berättigar till att hålla boställshavare, som dömts till suspension, i mistning av bostället efter suspensionstidens utgång, bör vidare den suspenderade äga att åter tillträda bostället på den laga fardag, som sist infaller, medan han är i mistning av ämbetet. Detta förhållande medför i sin tur, att om ej mer än en laga fardag inträffar under suspensionstiden, något avträdande av bostället ej bör ifrågakomma. 25 §. Då såväl avsättning som suspension äro verkliga straff, bör tydligen för det fall, att den brottslige ej är i besittning av det ämbete, vari han förbrutit sig, och följaktligen den avsättning eller suspension, vartill han gjort sig förfallen, ej kan tillämpas, i stället en annan bestraffning inträda. Det förberedande utkastet innehåller i detta hänseende ett stadgande (2 kap. 30 §), som ansluter sig till gällande strafflags 2 kap. 17 § med allenast den ändring, a t t maximum för det frihetsstraff, som skall träda i stället för avsättningen eller suspensionen, höjts från sex månader till ett år. Förevarande stadgande i kommissionens förslag innebär den ytterligare ändringen, att såsom påföljd kan ådömas jämväl att den dömde ej må under viss tid nyttjas i rikets tjänst.

305 Förevarande 2 k a p . 18 §.

paragraf

26 §. överensstämmer

med gällande strafflags

27 §. Då det förberedande utkastet framlades, hade kort tid dessförinnan av särskilt förordnade sakkunniga avgivits förslag om borttagande av straffpåföljden förlust av medborgerligt förtroende och desis ersättande med annan påföljd. Berörda ämne hade därför förbigåtts i utkastet. Förevarande paragraf i kommissionens förslag ansluter sig nära till stadgandet i strafflagens 2 kap. 19 §, sådant detta lagrum lyder enligt lagen den 3 juni 1921. Den i n ä m n d a lagrum meddelade föreskriften, att därest någon är dömd till nu ifrågavarande påföljd, han skall hava förverkat allmän befattning, som av honom innehaves, har dock här uteslutits, enär frågan, i vilken utsträckning en dylik föreskrift bör gälla, icke kan med säkerhet bedömas förr än i sammanhang med behandlingen i strafflagens speciella del av ämbetsbrotten. Vidare har det lägsta straffmått, som brottet skall hava förskyllt, för a t t påföljden skall k u n n a ådömas, här bestämts till fängelse i ett år, under det gällande lag satt minimigränsen till sex månaders straffarbete. Denna olikhet är föranledd därav, att kommissionens förslag uppställt ett högre allmänt minimum för straffarbetet än gällande lag. 28 §. Detta stadgande är hämtat från gällande strafflags 2 kap. 20 §. 29 §. Har någon dömts till suspension eller till viss tids straffpåföljd enligt 22 eller 27 §, och skall han därjämte undergå frihetsstraff eller sådan förvaring, varom i 8 kap. 3 och 4 §§ sägs, uppkommer frågan, huru tiden för suspensionsstraffet eller straffpåföljden skall beräknas. Med avseende å viss tids påföljd enligt 27 § besvarar gällande lag (2 kap. 19 §) denna fråga sålunda, att den dömde 39

7 kap 26 §.

7 kap. 29 §.

skall vara underkastad påföljden intill dess den utsatta tiden förflutit från det den dömde efter utståndet straff blivit frigiven. Påföljden börjar i och med det a t t domen vinner laga kraft. Samma beräkningsgrund har i det förberedande utkastet (2 kap. 34 § andra st.) med avseende å straffpåföljd, som innefattar förlust av rättighet, föreskrivits för det fall, att den dömde frigives efter till fullo utståndet straff. Om straffet genom benådning efterskänkts eller efter villkorlig frigivning skall anses till fullo avtjänat eller jämlikt 13 kap. förfallit, skall påföljden räcka till dess den utsatta tiden förflutit från den dag, dylikt förhållande inträffade. Kommissionens bestämmelser ansluta sig till det förberedande utkastets, men hava måst bliva mera komplicerade, då de skola lösa ovannämnda fråga icke blott såvitt angår viss tids påföljd enligt 27 §, utan även med avseende på suspension och viss tids påföljd enligt 22 § samt kommissionen därjämte tagit hänsyn till även vissa andra omständigheter än de i det förberedande utkastet behandlade, som kunna förkorta eller förlänga den normala tiden. Av de särskilda tidsberäkningarna torde endast den, som avser villkorlig utskrivning, vara i behov av förklaring. Enligt gällande lag om villkorlig frigivning (4 §) skall en jämte straffet ådömd påföljd enligt 2 kap. 19 § strafflagen icke i något fall upphöra före prövotidens utgång. Kommissionen har ansett nödigt att beträffande villkorlig utskrivning meddela liknande föreskrift med avseende på de påföljder, om vilka här är fråga. Lagens tystnad i denna del skulle eljest kunna bereda rättsskipningen svårigheter. Om t. ex. en villkorligt utskriven person, som ådömts ett års påföljd enligt 27 §, två år efter utskrivningen och alltså medan prövotiden ännu varar, blivit vald att innehava ett förtroendeuppdrag, från vilket han skulle vara utestängd på grund av påföljden, samt valets giltighet påtalas efter prövotidens utgång, kan tvekan uppstå, huru fallet skall bedömas. Skall valet anses ogiltigt, enär man vid tidpunkten för detsamma ännu icke kunde bedöma, huruvida personen var behörig? Eller skall man bedöma fallet, sådant detta ter sig vid tidpunkten för prövningen, och

således anse personen hava varit behörig vid valet? Enligt kommissionens mening är den förra uppfattningen den riktiga. Denna bringas till uttryck genom stadgandet, a t t påföljden icke i något fall upphör före prövotidens utgång.

8 kap. Om skyddsåtgärder. En på vedergällning grundad straffrätt har till enda uppgift a t t bestämma och a t t tillfoga brottslingen ett sådant m å t t av lidande, som kan anses motsvara det av honom begångna brottet. I den mån den, som begått en med straff belagd gärning, undantagsvis icke kan straffas, t. ex. på grund av bristande tillräknelighet, utesluter vedergällningsuppfattningen visserligen icke, a t t gärningsmannen kan bliva föremål för annan behandling, men anordnandet av en dylik behandling är en samhällsuppgift, som ansetts ligga alldeles utanför straffrättens råmärken. Äldre strafflagar innehålla därför icke några bestämmelser om några andra rättsverkningar av brott än straff (och s. k. straffpåföljder). För den uppfattning av straffrättens uppgift, som ligger till grund för föreliggande förslag, är straffet ett medel a t t förebygga samhällsfarliga gärningar i framtiden. Straffet är endast ett bland flera olika medel, som kunna böra komma till användning för detta syfte. , Då en person begått en gärning, som i lag är belagd med straff, kan det ofta vara uteslutet a t t söka genom straff förebygga vidare samhällsfarlighet, t. ex. om gärningsmannen är otillräknelig. I andra fall kan straffet vara ett mindre lämpligt medel för målets uppnående än viss annan åtgärd. Härvid ifrågakomma exempelvis tvångsuppfostran av ungdomliga förbrytare, anstaltsvård av ett eller annat slag för alkoholister, prostituerade och mindre tillräkneliga, internering av kroniska förbrytare o. s. v. Huruvida och i vilken utsträckning dylika åtgärder böra komma till användning i stället för straff eller jämte straff, är en fråga, vars besvarande för varje särskild grupp av förbrytare kräver hänsynstagande till en mång-

7 kap 29 §.

308 8 kap.

fald olika faktorer, och, om en sådan åtgärd bör inträda, blir det ett särskilt spörsmål, huruvida den bör erhålla sin reglering i strafflagen eller i en särskild lag. Även om det förra alternativet väljes, är det tydligt att, liksom beträffande de egentliga straffen, särskilda verkställighetsföreskrifter kunna vara erforderliga. I gällande strafflag 5 kap. 3 § meddelas om tvångsuppfostran av ungdomliga förbrytare vissa grundläggande bestämmelser, som suppleras genom särskild lagstiftning; det förberedande utkastet (4 kap. 5 §, återgiven i förevarande förslags 2 kap. 5 §) har däremot u t g å t t från a t t nämnda ämne framdeles skall i sin helhet behandlas i särskild lag. En del andra åtgärder, som i vissa fall böra på grund av gärningsmannens särskilda beskaffenhet träda i stället för straff, böra däremot enligt kommissionens mening erhålla sin huvudsakliga reglering i själva strafflagen. För denna ståndpunkt, som överensstämmer med det förberedande utkastet och de flesta nyare strafflagslörslag, hava för kommissionen huvudsakligen lagtekniska skäl varit avgörande. Det är härvid fråga om dels förvaring i vårdanstalt av vissa otillräkneliga (1 §), dels förvaring i anstalt av halvabnorma förbrytare (2 §), dels ock internering av vissa särskilt samhällsfarliga återfallsförbrytare (3 och 4 §§). Innehållet i 5 § är för de olika skyddsåtgärderna gemensamt. i §• Detta stadgande bör sammanställas med 2 kap. 1 §. Enligt sistnämnda lagrum skall gärning, som begås av sinnessjuk eller sinnesslö, vara fri från straff. Såsom i motiven anförts är grunden härtill, att den samhällsfarlighet hos dylik person, som kommit till uttryck genom gärningen, måste antagas sammanhänga med hans själsliga abnormitet på ett sådant sätt, att densamma icke bör föranleda andra åtgärder, än dem, som krävas av abnormiteten. Denna fordrar en behandling, som har karaktären av sjukvård. Det allmänna intresset, att sinnessjuka personer erhålla lämplig vård, h a r en särskilt framträdande styrka, när fråga är om sinnessjuka, vilka ådagalagt, a t t de äro vådliga för allmän säkerhet eller eljest

309 farliga för andra eller för samhället. I den mån lämplig behand- 8 kap. ling av dessa kan leda till samhällsfarlighetens hävande, måste den l §. sägas vara ännu starkare påkallad än vård av andra sinnessjuka; och i den mån ett återförande till hälsa ej är att påräkna, får anstaltsvården en särskild betydelse därigenom, att den innebär ett oskadliggörande och sålunda förebygger, att den sjuke i framtiden k a n åstadkomma skada. Vikten för det allmänna av a t t dessa sinnessjuka erhålla lämplig och betryggande vård kräver, a t t de anbringas i allmänna anstalter; enskilda vårdanstalter kunna icke antagas erbjuda tillräckliga garantier i nämnda hänseenden. Vid behandlingens genomförande måste den avgörande synpunkten vara att förebygga samhällsfara. Om det för uppnåendet av detta mål är nödvändigt a t t avstå från behandlingsmetoder, som skulle vara önskvärda för tillgodoseende av syftet att förbättra den sjukes hälsotillstånd, måste samhällets intresse erhålla företräde. Ifrågavarande anstaltsvård k a n möjligen, bl. a. för att förebygga rymning, kräva sådan speciellt sakkunnig ledning och sådana särskilda anordningar, a t t den bör äga rum i enkom för detta ändamål inrättade anstalter; 1 härom bör dock icke meddelas bestämmelser i själva strafflagen. Vidare kräva nu antydda synpunkter med synnerlig styrka, a t t tillfyllestgörande garantier skapas därför, att ifrågavarande anstaltsvård å ena sidan verkligen kommer till stånd i alla sådana fall, där den är erforderlig, och å andra sidan fortgår ända till dess den otillräkneliges farliga beskaffenhet med säkerhet upphört. I dessa avseenden kan den för närvarande hos oss gällande ordningen icke anses erbjuda tillräcklig trygghet, och det har därför funnits nödvändigt att härom införa bestämda föreskrifter i strafflagen. I detta sammanhang bör anmärkas, a t t motsvarande synpunkter i stor utsträckning synas vara tillämpliga även beträffande sinnessjuka eller sinnesslöa personer, vilkas tillstånd tagit sig uttryck i gärningar, som väl icke äro i lag belagda med straff, men som 1

Thyrén, Principerna för en strafflags reform I sid. 155.

8 kap. 1 §.

ändock ådagalagt samhällsfarlig sinnesbeskaffenhet. Då det emellertid härvid icke skulle vara fråga om i lag med straff belagda gärningar, faller framläggandet av förslag till bestämmelser i ämnet icke inom kommissionens uppdrag. Beträffande sådana förövare av straffbara gärningar, vilka på grund av sinnessjukdom eller sinnesslöhet fritagits från ansvar, måste deras intagande till förvaring i allmän vårdanstalt mycket ofta betecknas såsom oeftergivligt. Har den psykiska rubbningen ansetts nog stark a t t fritaga dem från straff, måste den också anses utgöra en tillräcklig grund för anstaltsvård i alla de fall, där dylik kräves av samhällsintresset. Ny prövning av en sålunda frikänd persons sinnesbeskaffenhet bör alltså icke göras till förutsättning för hans intagande i anstalt eller ens tillåtas. En dylik ytterligare prövning skulle säkerligen leda därtill, att i en del fall utpräglat samhällsfarliga personer komme att å ena sidan såsom sinnessjuka fritagas från straff, men å andra sidan såsom icke tillräckligt sinnessjuka förvägras, resp. befrias från intagande å vårdanstalt. Resultatet skulle då bliva, att en sådan person bleve försatt på fri fot eller möjligen överlämnad åt enskild vård. Förhållandet kunde tänkas ofta, särskilt i fall av bristande utrymme vid de allmänna vårdanstalterna, komma att bero på en förklarlig och i och för sig mycket aktningsvärd strävan hos dessas ledare a t t förbehålla möjligheten till vård å desamma åt sådana sjuka, vilkas utsikter att bliva botade syntes större eller för vilka av annan grund anstaltsvården syntes särskilt påkallad. Vidare måste man räkna med att simulation skulle kunna föranleda antingen frikännande från ansvar eller uteslutande av anstaltsvård. Till förebyggande av a t t samhället ställes utan skydd mot de farliga individer, om vilka nu är fråga, bör därför, jämte det från straff frias, anstaltsvård ådömas. 1 Såsom redan framhållits, bör detta emellertid icke gälla om alla 1

Jfr norska strafflagen § 39, danska kommissionsförslaget § 84, Torps förslag § 57, tyska förslagen 1909 § 65 och 1919 § 88, österrikiska förslaget 1912 § 36, schweiziska förslaget 1918 art. 13 och 14, italienska förslaget art. 32.

311 sinnessjuka förövare av straffbelagda gärningar, utan endast om ,8 kap sådana, som äro farliga för det allmänna. Härvid är särskilt den 1 §. begångna gärningens objektiva beskaffenhet av synnerlig betydelse. Om en sinnessjuk person begått någon ordningsförseelse eller eljest någon gärning av så föga farlig beskaffenhet, att den endast är belagd med bötesstraff, är det visserligen mycket möjligt, att hans sjukdom måste anses innebära en betydande risk för att han skall företaga synnerligen farliga angrepp mot andra personer (eller omedelbart mot samhället), men en sådan farlighet sammanhänger då icke närmare med den av honom begångna gärningen. Denna senare bör därför icke i och för sig föranleda hans intagande i allmän anstalt; ett sådant förfarande vore i dessa fall ett alltför svårt ingrepp mot den sjuke, därest hans tillstånd ej i övrigt fordrar anstaltsvård. Frågan om anordnande därav måste avgöras i samma ordning som beträffande en på grund av sinnessjukdom farlig person, vilken icke förövat någon i lag med straff belagd gärning. Anstaltsvård bör därför icke kuuna ådömas för den begångna obetydliga gärningen. Annorlunda ställer sig saken, om den otillräkneliges sinnesbeskaffenhet tagit sig uttryck i en gärning av objektivt någorlunda svår natur. Visserligen är det icke heller i dylikt fall fullt säkert, att hans sjukdom innebär en särskild risk för upprepande av svårare samhällsfarliga gärningar, men förefintligheten av en sådan risk är så övervägande sannolik, att anordnandet av anstaltsvård måste betecknas såsom oeftergivligt. För föreskrift därom från domstolens sida bör därför icke göras till villkor, a t t gärningsmannens samhällsfarlighet särskilt fastställes utöver vad som ligger däri, att han befunnits vara skyldig till gärningen och vara behäftad med sinnessjukdom. Denna ståndpunkt synes lagen böra intaga i alla de fall, i vilka den begångna gärningen är av så svårartad natur, att den i lag är belagd med straffarbete. Härefter återstår ett område, inom vilket ådömande av anstaltsvård icke bör vara obligatoriskt men icke heller bör vara uteslutet, nämligen i de fall, i vilka den begångna gärningen enligt

312 8 kap. 1 §.

lag kan föranleda fängelsestraff, men icke straffarbete. Den sjukes genom en dylik gärning framträdda farlighet kan i rättegången hava erhållit en sådan belysning, att hans omedelbara försättande i frihet, där sådant eljest kunde ifrågakomma, måste genom domen förebyggas. I andra stycket av förevarande paragraf föreskrives i enlighet härmed, att den sjuke skall intagas i allmän vårdanstalt, därest »genom gärningen i förening med hans sinnesbeskaffenhet ådagalägges, a t t han är farlig för allmän säkerhet». Vid domstolens prövning härav måste tydligtvis fästas synnerligt avseende vid den mening, som uttalats av under rättegången anlitad psykiatrisk sakkunnig. Dock kominer det icke uteslutande an på den sjukes psykiska beskaffenhet ensam för sig. Hänsyn måste jämväl tagas till det särskilda sätt, varpå hans sinnesbeskaffenhet y t t r a t sig genom den gärning, som föranlett, att han blivit ställd inför rätta. Giver denna icke u t t r y c k för någon farlighet för allmän säkerhet, får anstaltsvård icke av domstolen ådömas. Den ovan framhållna vikten av a t t anstaltsvården kommer att fortgå så länge, som kräves av det allmänna intresset, giver anledning till åtskilliga spörsmål rörande förvaringens upphörande. En möjlighet är härvid den, a t t domstolen, redan då förvaringen ådömes, skall uttala sig om dess varaktighet, åtminstone på det sätt, att därför stadgas viss minimitid. Denna kommer i sådant fall tydligtvis att bestämmas under hänsyn till det straff, som, om gärningsmannen varit tillräknelig, bort följa å gärningen. Under en på dylikt sätt föreskriven minimitid för förvaringen vinnes, så vitt möjligt, säkerhet för a t t nya rättskränkningar icke skola förekomma från den förvarades sida. Ifrågavarande förfaringssätt, som endast undantagsvis vunnit tillämpning inom utländsk rätt, kan emellertid icke godtagas. Ifrågavarande personers samhällsfarlighet beror, såvitt man vet, endast på deras sinnessjukdom; det kan därför icke försvaras att tvångsvis underkasta dem anstaltsvård längre, än den på sådan grund antagna farligheten fortbestår, och att sålunda kvarhålla dem efter det de fullkomligt tillfrisknat. Den ifrågasatta bestämmelsen skulle kunna medföra ett dylikt kvar-

313 hållande, vilket icke vore något annat än ett straff; men för ett 8 kap, sådant finnes beträffande dessa personer ingen grund. 1 §. Förvaringens upphörande kan alltså icke på förhand fixeras till någon viss tidpunkt. Behovet av att densamma får fortgå måste bedömas efter utvecklingen av den förvarades sinnesbeskaffenhet och alltjämt underkastas en förnyad prövning. Denna måste inriktas på frågan, huruvida den sjuke allt fortfarande är farlig för allmän säkerhet. Härvid kräver det allmänna intressets behöriga tillgodoseende snarare en presumtion för att farligheten kvarstår än tvärtom. Förvaringen får alltså icke upphöra blott därför, a t t det icke vidare kan påvisas, att den förvarade alltjämt är farlig. Så länge det är ovisst, huruvida han är samhällsfarlig, är det fullt försvarligt att kvarhålla honom. Detta har i den föreslagna lagtexten uttryckts så, a t t det skall vara uppenbart, a t t den förvarade icke vidare är farlig för allmän säkerhet. Det är icke givet, att detta villkor föreligger uppfyllt därför, att möjligen utskrivning — definitiv eller på prov — icke möter betänkligheter från medicinsk synpunkt, t. ex. om den förvarade på annat sätt kan erhålla fullgod vård. Utskrivning får icke obetingat ske ens i sådana fall, i vilka genom vård på annat sätt än å allmän anstalt skulle kunna vinnas ett bättre resultat ifråga om sjukdomens botande. Ej ens under en sådan period av en intermittent sinnessjukdom, då denna icke på något sätt kan väntas framträda, må en på grund av förevarande stadgande å anstalten intagen person utskrivas; utskrivning bör vara utesluten, så länge det föreligger fara för att sjukdomen ånyo bryter ut och leder till nya rättskränkningar. Kravet på säkerhet för samhället måste hava företräde framför de rent terapeutiska synpunkterna. Kan sinnessjukdomen betraktas såsom slutgiltigt hävd, måste utskrivning äga rum, även om den tillfrisknade personen må anses alltj ä m t vara farlig för allmän säkerhet. Ty denna fara är då av natur a t t böra bekämpas medelst straff, och detta må icke inträda annat än på grund av gärning, vid vars begående han varit fullt tillräknelig eller åtminstone icke otillräknelig. Å andra sidan är 40

314 8 kap. 1 §.

sjukdomens fortgång icke obetingat liktydig med a t t den sjuke fortfar att vara farlig för allmän säkerhet. Även utan a t t han blir botad, kan det vara uppenbart, att fara icke längre består för a t t han skall begå gärningar, som i lag äro belagda med straff och som äro av den betydelse, a t t de kunna sägas angripa den allmänna säkerheten. Liksom en sinnessjuk, som begått en med straff belagd gärning av helt lindrig beskaffenhet, icke på grund av densamma skall intagas på vårdanstalt, får ej heller en intagen person där kvarhållas blott därför, a t t han måhända kan komma a t t överträda en del ordningsföreskrifter o. d. Från straffrättslig synpunkt bör därför icke möta hinder, a t t den, från vilkens sida brott av allvarlig betydelse icke vidare äro a t t befara, utskrives, ehuru han fortfarande är sinnessjuk, om nämligen en sådan åtgärd anses vara i medicinskt avseende önskvärd. Till förekommande av a t t den förvarade kvarhålles efter ett fullständigt tillfrisknande eller eljest längre, än som erfordras för att förebygga samhällsfara, stadgas någon gång, a t t inom viss tid frågan om kvarhållande av person, som ådömts förvaring, skall underkastas särskild prövning och avgöras genom formligt beslut. Denna fråga synes dock icke vara av säregen beskaffenhet för de på grund av dom förvarade personerna till skillnad från andra, som intagits på vårdanstalt för sinnessjuka. Särskilda föreskrifter beträffande de förra torde alltså icke erfordras i strafflagen. Frågan sammanhänger för övrigt med spörsmålet om vilken myndighet, som skall hava att besluta om utskrivning. Härom hänvisas till framställningen här nedan vid 5 §. 2 §.

I motiven till 2 kap. 2 § har framhållits, att, då en i lag med straff belagd gärning begåtts under inflytande av en sådan permanent storing av själsverksamheten, som avses i berörda lagrum (»förminskad tillräknelighet», »halvabnormitet»), den genom gärningen framträdda samhällsfarligheten endast sällan är till sin grad mindre, än om den handlande varit psykiskt normal. På grund

315 av denna samhällsfarlighets till arten säregna beskaffenhet påkallar den däremot ofta en annan reaktion än straff. Om samhällsfarligheten beror på den abnorma sinnesbeskaffenheten och denna går a t t bota, kan samhällsfarligheten hävas genom en sådan botande behandling men antagligen icke på något annat sätt. Om samhällsfarligheten beror på den abnorma sinnesbeskaffenheten och denna är till sin natur obotlig, kan visserligen någon förbättrande behandling, som skulle hava större utsikter a t t lyckas än det vanliga straffet, icke anvisas, men det vanliga straffet är olämpligt därutinnan, att den tidsbegränsning, som allt efter gärningens beskaffenhet måste u t m ä r k a detsamma, nödvändiggör, att den abnorma personen efter verkställd bestraffning fri gives, ehuru han på grund av sin abnormitet måste anses såsom samhällsfarlig, kanske i lika hög grad som vid bestraffningens början. För dylika fall kräver en framgångsrik individualprevention alltså en behandling, som å ena sidan till skillnad från straffet icke är till sin varaktighet begränsad utan kan fortvara lika länge som den genom gärningen uttryckta farliga viljebeskaffenheten, men som å andra sidan icke behöver innesluta den grad av lidande, som är för straffet utmärkande. Principiellt kräves alltså för stora grupper av förminskat tillräkneliga förbrytare en behandling, som ganska nära motsvarar den, vilken enligt 1 § av detta kapitel skall användas för de helt otillräkneliga. Då de förra emellertid icke äro i egentlig mening sinnessjuka (eller sinnesslöa), bör visserligen deras behandling åtminstone i regel vara till sitt närmare genomförande annorlunda beskaffad än den för de senare lämpade sjukvården. Bl. a. torde för förvaring av de förra krävas en eller flera särskilda anstalter; och personalen vid desamma bör icke vara utbildad uteslutande för sjukvård. Det är emellertid icke med avseende på dessa organisationsfrågor av praktisk art, som man möter de största svårigheterna för en tillfredsställande lösning av spörsmålet om behandlingen av förbrytare av permanent halvabnorm beskaffenhet. Den på veder-

8 kap 2 §.

.

316 8 kap. 2 §.

gällningsgrundsatsen vilande straffrättsuppfattningen, från vilken lagstiftaren icke alltid kan fullkomligt bortse, uppreser nämligen starka hinder mot ett konsekvent genomförande av de behandlingsmetoder, vilkas huvuddrag antytts här ovan. Ty då ifrågavarande personer icke äro helt otillräkneliga, framstår det för denna uppfattning såsom ett oeftergivligt krav, a t t de rättskränkningar, vilka , de med åtminstone i någon mån fri viljebestämning förövat, skola åtföljas av vedergällning i form av straff — låt vara, av ett förminskat straff, då ju deras skuld är mindre än en normal förbrytares. Vidare bör ihågkommas, att även av allmänpreventiva hänsyn kan vara behövligt, att för motverkande av gärningens dåliga föredöme för andra ifrågavarande förbrytare underkastas en behandling av allvarlig art. Vår gällande strafflag kräver, a t t förminskat tillräkneliga förbrytare skola straffas, och den tager ej hänsyn till deras särskilda beskaffenhet på annat sätt, än a t t straffet må kunna nedsättas under vad eljest å gärningen följa bort (5 kap. 6 §). Någon behandling, som icke är straff, anvisas icke. På grund av de allvarliga betänkligheter, som enligt det föregående möta mot en dylik ordning, har densamma frångåtts i vissa på senare tid framlagda strafflagsförslag. * Här är man ense om, att en permanent halvabnorm förbrytare skall, i den mån hans tillstånd det fordrar, kunna tvångsvis underkastas särskild behandling, vare sig i botande syfte eller för a t t genom frihetens berövande hindra honom a t t begå nya rättskränkningar. Två olika ståndpunkter hava kommit till uttryck i lagstiftningen. Enligt den ena har man icke ansett sig kunna, i strid med vedergällningsuppfattningens krav, i något fall underlåta a t t bestraffa ett brott, som förövats av en halvabnorm person. Om en sådan brottslings särskilda beskaffenhet kräver en speciell behand1

Förvaring såsom skyddsåtgärd stadgas sålunda under olika förutsättningar av norska strafflagen § 39, danska kommissionsförslaget § 84, Torps förslag § 57, tyska förslagen 1909 § 65 och 1919 § 88, österrikiska förslaget 1912 § 37, schweiziska förslaget 1918 art. 13 och 14, italienska förslaget art. 32.

ling, måste denna alltså åläggas jämte straffet och, närmare bestämt, inträda efter fullbordan av straffverkställigheten. Enligt den andra ståndpunkten låter man den speciella behandlingen träda i stället för straffet och ersätta detsamma i dess helhet. Den förra metoden bör icke godtagas, ty av vad här ovan anförts framgår, att, om förbrytarens sinnesbeskaffenhet föranleder, att ett vanligt straff icke kan på honom utöva den verkan, som därmed avses, han icke bör underkastas bestraffning. Det moment av lidande, som innehålles i straffet, skulle icke, om det användes mot en dylik person, kunna för samhället medföra någon nytta och skulle alltså innebära en onödig hårdhet. Då icke heller den särskilda förvaringen torde kunna anordnas så, att den icke måste kännas som ett lidande för den därför utsatte, framfor allt enär den måste innebära förlust av friheten, kan just från vedergällningssynpunkt anföras, att det icke är riktigt a t t låta förvaringen vara ett tillägg till ett straff, som funnits skäligen motsvara den brottsliges genom gärningen ådragna skuld. Och av samma skäl bör förvaringen, om den till sin varaktighet ej alltför starkt avviker från det förskyllda straffet, anses utgöra en både ur vedergällningssynpunkt och med hänsyn till allmänpreventionens krav fullt tillräcklig rättsverkan av nu ifrågavarande gärningar. Förslaget har alltså anslutit sig till den senare av de nyss angivna båda ståndpunkterna. Beträffande densammas närmare utformning genom de i förevarande paragraf meddelade bestämmelserna märkes till en början, att, liksom enligt 1 §, förvaringen skall av domstolen ådömas. Detta är nödvändigt redan därför, att, enligt 2 kap. 2 §, en förbrytare, som är mindre tillräknelig, skall dömas till straff i alla de fall, då han icke bör intagas å förvaringsanstalt. Jämväl i den tilltalades eget intresse måste bestämt fordras, att en så djupt ingripande åtgärd emot honom, som förvaring jämlikt förevarande paragraf måste anses utgöra, icke må komma till stånd utan de garantier, som erhållas därigenom, att avgörande träffas av domstol. Vad härefter angår de materiella förutsättningarna för a t t förvaring bör ådömas, erinras därom, att dylik åtgärd icke bör ifråga-

318 8 kap. 2 §.

komma emot alla permanent halvabnorma förbrytare utan åtskillnad. Ty därest en sådan persons sinnesbeskaffenhet giver anledning a t t antaga, att vidare samhällsfara från hans sida skall kunna förebyggas med ungefär samma medel, som användas mot en normal förbrytare, finnes ingen anledning a t t ej låta även den halvabnorme undergå straff av vanlig beskaffenhet. Det är endast i de övriga fallen av halvabnormitet, som straff bör undvikas, nämligen då den från en halvabnorm förbrytare hotande samhällsfaran säkrast kan förebyggas genom behandling av sjukvårds beskaffenhet eller genom frihetsberövande utan på förhand bestämt tidsmaximum. Detta uttryckes i lagrummet på det sätt, a t t den tilltalade »måste anses vara endast i ringa mån mottaglig för den med straffet avsedda verkan». Förvaringen får emellertid icke ådömas i alla de fall, i vilka denna förutsättning är uppfylld. På samma sätt som beträffande helt otillräkneliga personer, bör jämväl i fråga om de halvabnorma tagas hänsyn till den begångna gärningens lindriga beskaffenhet. Då åtgärden, för att det därmed åsyftade ändamålet skall kunna uppnås, städse måste erhålla en ganska avsevärd varaktighet, får densamma icke tillgripas, om icke den samhällsfara, som man därmed vill bekämpa, är mera betydande. Förslaget uppdelar därför jämväl de permanent halvabnorma förbrytarna i tre grupper. De, som begått ett brott, vilket icke enligt lag kan medföra urbota straff utan endast böter, skola aldrig dömas till förvaring; de skola alltid dömas till straff, även om de måste anses vara endast i ringa mån mottagliga för den därmed avsedda verkan. De, som begått gärning, för vilken fängelsestraff är det högsta i lag utsatta straffet, skola dömas till förvaring, endast om de måste anses vara farliga för allmän säkerhet; om innebörden härav hänvisas till vad som anförts vid 1 § 2 st. Vid prövningen skall tagas hänsyn till »gärningen i förening med hans sinnesbeskaffenhet och föregående vandel». Sistnämnda moment erhåller för dessa förbrytare en självständig betydelse vid sidan av den psykiska rubbningens särskilda beskaffenhet. Särskilt är kännedom om hans föregående vandel

319 av vikt för att avgöra, om den genom gärningen framträdda samhällsfarligheten bör uppfattas såsom mer eller mindre utpräglat kronisk. Även beträffande brottslingar av nu ifrågavarande grupp, som behandlas i paragrafens andra stycke, är det för deras intagning å förvaringsanstalt en förutsättning, att de äro att anse såsom endast i ringa mån straffemottagliga. Är den begångna gärningen enligt lag belagd med straffarbete, behöver endast sistberörda betingelse vara uppfylld för att förvaring skall kunna ådömas. Emellertid äger även i dessa fall domstolen att efter prövning av samtliga föreliggande omständigheter avgöra, om brottet skall föranleda straff eller förvaring. Behandling av det senare slaget är alltså icke i något fall obligatorisk. Beträffande förvaringens varaktighet bör enligt kommissionens mening icke ifrågakomma a t t på förhand för densamma utmäta en viss bestämd tid. Den bör räcka så länge, som behövs för a t t förebygga samhällsfara, men ej längre. Det är i princip lika oriktigt, a t t den dömde skulle nödgas kvarstanna i förvaringsanstalten, sedan han blivit botad från den psykiska rubbningen och icke vidare bör anses farlig för det allmänna, som att man skulle nödgas utsläppa honom, medan han ännu vore farlig. De grunder, som för det vanliga straffet kräva en på förhand åtminstone i huvudsak bestämd varaktighet, nämligen — med hänsyn till rättsåskådningen bland folket — en viss proportion mellan brottet och straffet samt möjligheten av godtycke från verkställande myndigheters sida, göra sig endast med försvagad styrka gällande beträffande förvaringen av halvabnorma; ty såsom ofta framhållits bör denna skyddsåtgärd endast i mindre mån vara förenad med ett lidande för den förvarade brottslingen. Förvaringens upphörande bör därför i varje särskilt fall förutsätta, a t t det under densammas fortgång blivit ådagalagt, att brottslingens allmänfarliga tillstånd upphört. — Om den myndighet, som bör äga att fatta beslut härom, samt om i övrigt erforderliga bestämmelser angående prövning av sådana spörsmål, hänvisas till framställningen ovan vid 1 § och nedan vid 5 §.

320 Emellertid har ett undantag bort göras från vad som kräves av individualpreventiva grunder. Av hänsyn till behovet av allmänprevention kan det icke medgivas, att en på grund av ett verkligt svårt b r o t t förvarad person skulle kunna utskrivas efter en helt kort tids förlopp, även om han vid sådan tidpunkt redan upphört att vara samhällsfarlig. En mycket ringa tids förvaring kan icke anses utgöra en tillräcklig reaktion mot en gärning av betydande svårhetsgrad. Visserligen är det icke riktigt att fordra a t t förvaringen till sin varaktighet noggrant överensstämmer med det genom gärningen förskyllda straffet, och för undvikande av oriktiga jämförelser torde något straff alldeles icke böra utsättas för en gärning, som finnes böra föranleda förvaring. Men en motsvarighet i tidslängden mellan förvaringen och straffet har dock befunnits i viss mån påkallad. Med hänsyn härtill har i förevarande lagrum föreskrivits, att, om gärningen är belagd med straffarbete, ensamt eller vid sidan av annat straff, förvaringen skall räcka minst i tre år. För de lindrigare brott, som avses i lagrummets andra stycke, har någon minimitid icke ansetts vara erforderlig. 3 §.

Bland de sinnessjuka och halvabnorma förbrytarna finnas många, vilkas samhällsfarlighet måste betecknas såsom efter all sannolikhet oförbätterlig eller åtminstone mycket svår att förbättra. Dessa förbrytare komma på grund av de föregående stadgandena i detta kapitel a t t förvaras i allmän anstalt av ett eller annat slag mycket länge och möjligen under hela sin återstående livstid. Det är emellertid icke endast i dessa fall, som en i brottslig gärning framträdd samhällsfarlighet måste på starka grunder antagas vara svår eller omöjlig att häva. E t t sådant antagande kan vara befogat även angående en brottsling, hos vilken icke kunnat påvisas någon abnorm sinnesbeskaffenhet. Det är i sådant fall visserligen icke osannolikt, att han likväl är psykiskt abnorm, och väl tänkbart, a t t denna abnormitet senare kommer a t t framträda. Men

321 denna möjlighet berättigar icke att redan från början behandla honom såsom abnorm. Han måste antingen straffas på samma sätt som andra normala förbrytare eller också på grund av sin säregna beskaffenhet underkastas en särskild behandling. Vid tillämpning av den förra metoden, som är den gällande straffrättens, skulle enligt förslaget i regel kunna inträda en straffskärpning på grund av återfall jämlikt 9 kap. 9 —10 §§, ty en brottslighet av nu ifrågavarande utpräglat kroniska beskaffenhet kan svårligen anses med säkerhet konstaterad annat än hos sådana återfallsförbrytare, som omförmälas i berörda lagrum. Även med nämnda skärpning kan dock det vanliga straffet icke anses vara från preventionssynpunkt tillfredsställande. Ty, om det redan vid straffets ådömande är visst eller åtminstone i högsta grad sannolikt, a t t en sådan brottsling icke kommer att låta sig rättas av straffet, utan fastmera efter avslutad verkställighet av detsamma kommer a t t vara samhällsfarlig i kanske lika hög grad som före dess påbörjande, så kan straffet för en sådan brottsling icke anses fylla något annat rationellt ändamål än att förebygga vidare yttringar av hans samhällsfarlighet under den tid, han på grund av straffet är berövad sin frihet. Men i sådant fall är den straffande behandlingen, i den mån densamma även annorledes än genom frihetsförlusten innebär ett lidande för den dömde, strängare än som erfordras. Å andra sidan är ett frihetsberövande nödigt under längre tid än för straff i allmänhet kan ifrågasättas såsom påföljd för gärningen. De anförda synpunkterna leda följdriktigt till krav på en särskild behandling, som till sin natur icke är straff utan av mildare beskaffenhet, och som till sin varaktighet är åtminstone relativt obestämd, så att densamma uteslutande eller inom mycket vida gränser blir beroende på varaktigheten av de särskilda brottslingarnas farliga viljebeskaffenhet. Uppenbart är, att även en sådan särskild behandling, på grund av den långvariga frihetsförlust, som den alltid kommer a t t innebära, utgör ett synnerligen k ä n n b a r t ingrepp mot den brottsling, som blir föremål därför. Mot

den ordning, som sålunda antytts till sina huvuddrag, an41

8 kap 3 §.

8 kap. 3 §.

föras väsentligen följande skäl, som bottna i en vedergällningsuppfattning och därmed till resultatet överensstämmande allmänpreventiva hänsyn. Rättsmedvetandet säges fordra, att den, som begått brott och icke är otillräknelig, också skall drabbas av straff och icke erhålla en mildare behandling, allra minst på den grund a t t hans brottslighet anses vara utpräglat kronisk och sålunda särskilt svår; i den mån en behandling av annat slåar än straff finnes erforderlig, borde den därför icke träda i stället för straffet, utan åläggas jämte detsamma och komma till utförande efter avslutad straffverkställighet. Mot denna tankegång måste, utom straffets ovan berörda ändamålslöshet i individualpreventivt syfte, just av hänsyn till det allmänna rättsmedvetandets krav anmärkas, a t t det är en från denna synpunkt obefogad stränghet a t t utöver straffet underkasta brottslingen en ytterligare behandling, som innehåller även den ett ganska avsevärt moment av lidande. Dess lindrigare kvalitet uppväges av dess större kvantitet. I den mån detta icke är fallet, således åtminstone för brott, som förskylla livstids frihetsstraff, bör den ifrågavarande skyddsåtgärden icke få ersätta straffet. — Omvänt bör också den invändning bemötas, att skyddsåtgärden genom sin längre varaktighet vore en så mycket strängare påföljd än straff, att det vore orättvist att låta densamma inträda såsom rättsverkan av andra än mycket svåra brott, för vilka redan det vanliga straffet är tillnärmelsevis lika varaktigt. Härvid förbises den väsentliga skillnad, som genom skyddsåtgärdens helt olika anordning kommer att bestå mellan densamma och det till sin art strängare straffet. Endast så mycket är riktigt, att denna skillnad icke är tillräcklig a t t uppväga en mycket stor olikhet i varaktigheten, och att därför skyddsåtgärden icke bör få t r ä d a i stället för alla straff utan endast för sådana, som äro någorlunda varaktiga. På ovan anförda skäl har kommissionen funnit ifrågavarande skyddsåtgärd, internering av kroniska förbrytare, väl försvara sin plats bland den blivande strafflagens skyddsåtgärder. Interneringens närmare utformning i denna och följande paragraf överensstämmer

i allt väsentligt med det förberedande utkastets stadganden i 3 kap. 4—5 §§.* Om den föreliggande interneringens närmare beskaffenhet bör följande framhållas. Då interneringen skall träda i stället för straff, behöver ej särskilt anmärkas, att densamma har karaktären av en reaktion mot begånget brott. Åtgärden har icke den mer eller mindre utpräglade k a r a k t ä r av sjukvård, som utmärker förvaring enligt 1 eller 2 § i förevarande kap. Om brottets beskaffenhet har nyss uttalats, att det icke får tillhöra de svåraste eller de mera lindriga fallen. Gränsen uppåt har härvid dragits så, att internering uteslutits endast för brott, som föranleda straffarbete på livstid. Även om straffarbete på viss tid är mycket långvarigt, torde det stanna tillräckligt långt under den maximitid, som bör stadgas för interneringen, enligt förslagets mening tjugo år. Gränsen nedåt har satts vid gränsen mellan straffarbete och fängelse. För brott, som icke skulle föranleda straffarbete, bör alltså icke ådömas internering. Detta icke därför, att ej även ett sådant brott skulle kunna giva uttryck åt en efter all anledning oförbätterligt samhällsfarlig viljebeskaffenhet, men därför, att rättsmedvetandet ej erkänner behovet av internering i dylikt fall. — Vid prövning av brottets svårhet är det icke såsom enligt kapitlets föregående paragrafer fråga om maximum av den straffskala, som enligt lag gäller för brott av visst slag, utan om det straff, som brottet i det särskilda fallet finnes hava förskyllt. Detta straff skall ådömas, och interneringen skall träda i stället för det sålunda ådömda straffets avtjänande. Interneringen är avsedd för oförbätterliga förbrytare av svår beskaffenhet. Oförbätterligheten kan icke utan allt för stark fara för misstag anses konstaterad i andra fall, än då det gäller en person, som tidigare begått brott och därför undergått straff. Interneringen är alltså en behandling för återfallsförbrytare av farlig beskaffenhet. Med avseende härå kunde ifrågasättas a t t upptaga ett visst antal 1

På den gällande straffrättens grundval ha i huvudsak enahanda synpunkter framförts i det av särskilda sakkunniga den 15 mars 1922 avgivna betänkande med förslag rörande internering av farliga återfallsförbrytare.

8 kap 3 §.

8 kap. 3 §.

tidigare begångna och bestraffade brott såsom förutsättning för internering. Detta möter dock den betänklighet, att jämväl de tidigare brottens svårhetsgrad är av synnerlig betydelse, då det gäller att bedöma behovet av långvarigt oskadliggörande av brottslingen. Äro de föregående brotten svåra, kräves härför ett mindre antal brott, än om de äro av lindrigare beskaffenhet. Hänsyn härtill tages enklast på det sätt, att i lagen angives såsom förutsättning för internering ett visst straffmått såsom det lägsta, vilket brottslingen skall hava undergått på grund av sina tidigare brott. Den anförda tankegången finnes i den föreslagna lagtexten uttryckt på det sätt, att såsom förutsättning för internering stadgas, att den tilltalade skall för avtjänande av straffarbete eller omedelbart fängelse hava tilibragt tillhopa minst tio år i straffanstalt. Sådan del av ett ådömt straff, som jämlikt 7 kap. 10 § skall anses vara avtjänad, ehuru en däremot svarande tid icke av den dömde tillbragts inom straffanstalt, skall alls icke medräknas. Ej heller bör arreststraff vara av någon betydelse såsom förutsättning för internering. Tidigare brotts förmåga att låta brottslingen framstå såsom oförbätterlig försvagas väsentligt, i den mån längre tid förflutit efter verkställigheten av straff för desamma. I stadgandet förutsattes därför, att det nya brottet skall vara begånget i straffanstalt eller inom fem år efter det brottslingen senast varit där intagen. Till tidsförhållandet emellan de föregående brotten inbördes, har ej ansetts behöva tagas särskild hänsyn. Interneringen utgör icke en obligatorisk återfallsverkan i fall av den nu angivna beskaffenheten. Den är erforderlig, endast om det kan antagas, att brottslingen icke kommer att låta sig rättas av det för det nya brottet ådömda straffet, utan efter dettas undergående kommer a t t begå brott av sådan beskaffenhet, att han kan sägas vara i särdeles hög grad vådlig för allmän säkerhet. Även under de angivna förutsättningarna är det av största vikt, a t t internering med dess möjligen särdeles långa varaktighet icke kommer att drabba andra förbrytare än sådana, för vilka den erfordras. Den är därför enligt lagrummet överhuvud icke obligatorisk på

325 d e t sätt, a t t domstolen skulle vara skyldig att förordna om straffets 8 kap utbytande mot internering. För sådant beslut kräves vidare, a t t 3 §. domstolen skall hava inhämtat yttrande av den myndighet, som enligt 5 § kommer att vara den bestämmande för interneringens upprätthållande, sedan den en gång tagit sin början. Förutom de garantier, som denna myndighets särskilt sakkunniga sammansättning erbjuder, vinnes framförallt den viktiga fördel, att, enär ifrågavarande myndighet är gemensam för hela riket, de särskilda domstolarnas prövning kommer att röna inflytande av den praxis, som m å hava utbildat sig hos andra domstolar, och de hithörande spörsmålen alltså erhålla ett någorlunda enhetligt bedömande, ehuru de endast sällan torde förekomma hos varje domstol för sig. Om interneringens anordnande böra erforderliga föreskrifter icke mesddelas i strafflagen utan i en särskild verkställighetslag. E t t huvudkrav måste vara, att de internerade förhindras a t t genom rymning återvinna friheten. Naturligtvis bör inom den anstalt (det område), inom vilket de internerade skola vistas, upprätthållas fullgod ordning. I den mån de internerade äro oförbätterliga, k a n det synas onödigt att anordna interneringen med tanke på en påverkan å dem till att framdeles bli laglydiga. Men då ju kan tänkas, att vissa internerade icke äro fullkomligt oförbätterliga, och då de i varje fall, såsom strax här nedan vidare utföres, i regel komma att utskrivas och alltså icke komma att kvarhållas för hela sin livstid, bör intet lämnas oförsökt för att inom möjlighetens gräns söka verka för att dessa brottslingar icke må efter upphörd internering komma att begå nya brott. Fördenskull torde de böra gradvis erhålla allt större självbestämningsrätt och frihet. Nämnda synpunkt kräver vidare, att de icke efter utskrivningen lämnas vind för våg utan till en början stå under tillsyn, som bör underlätta deras bemödanden att efter utskrivningen motstå mötande frestelser. En sådan tillsyn blir särskilt effektiv, om dåligt uppförande av den frigivne kan för honom medföra någon k ä n n b a r påföljd, såsom förnyat intagande i interneringsanstalten. Därför meddelas bestämmelser om att, därest utskrivning sker före utgången

8 kap. 3 §.

av den för interneringen stadgade maximitiden, den utskrivne skall under viss tid vara underkastad särskild tillsyn, samt att friheten kan förklaras förverkad. Frihetens förverkande förutsätter, att den utskrivne gjort sig skyldig till uppförande av så utpräglat dålig beskaffenhet, att det inneburit våda för allmän säkerhet. Prövningen härav bör på grund av sakens synnerligen ingripande betydelse tillkomma domstol. Frågan om interneringens upphörande skall bero på en prövning, huruvida brottslingen kan antagas hava upphört att vara samhällsvådlig. Denna prövning har anförtrotts åt den i 5 § omförmälda särskilda myndighet, Emellertid måste av hänsyn till det allmänna rättsmedvetandet och till den internerade själv uppställas en bestämd minimitid och en bestämd maximitid, mellan vilka dock bör finnas ett tämligen avsevärt avstånd. Såväl rättfärdighetskänslan som allmänpreventiva hänsyn kräva, att interneringen varar minst lika länge, som den för gärningen ådömda strafftiden. Utom för det i 4 § omnämnda fall har för interneringen stadgats en maximitid av tjugo år. Härvid har hänsyn tagits dels till frihetsstraffets normala maximum av femton år, dels ock därtill, att, på grund av de stadgade förutsättningarna för internering och den internerades av desamma föranledda någorlunda höga ålder vid åtgärdens början, han i regel måste hava uppnått en ganska framskriden ålder vid den tid, då interneringen fortgått så länge som i tjugo år. 4 §.

Den nyss berörda osäkerheten i bedömandet, huruvida en brottsling är oförbätterlig, kan med skäl anses bortfalla, om han en gång har såsom antagligen oförbätterlig ådömts förvaring jämlikt 3 § och därefter å nyo begår ett brott av sådan svårare beskaffenhet, som i 3 § förutsattes. Det är härvid mindre betydelsefullt, om detta nya brott förövas i interneringsanstalten, under prövotid efter utskrivning från densamma eller senare. I vilketdera fallet som helst bör domstolen kunna döma till fortsatt eller förnyad internering utan någon maximitid, d. v. s. för brottslingens åter-

stående livstid. Härför bör något hörande av den i 5 i; omförmäkla myndigheten icke med nödvändighet fordras. Allt efter det nya brottets beskaffenhet bör domstolen kunna underlåta att förordna om straffets ersättande med livstids förvaring; beträffande sådana fall hänvisas till 12 kap. 12 §. 5 §• I 1 — 3 §§ angivas förutsättningarna för skyddsåtgärds upphörande genom utskrivning från de olika slagens anstalter. Vid sidan härav måste synnerlig uppmärksamhet ägnas jämväl frågan om vilken myndighet, som skall äga att med tillämpning av de i det föregående angivna grundsatserna besluta om utskrivning. Det måste härvid fordras, att beslut i ärenden angående utskrivning komma att fattas efter en prövning, som lämnar garantier för behörigt aktgivande både på den enskilde å anstalt intagne personens intresse och på samhällets intresse. Det förra kräver, att utskrivningen ej må uppskjutas längre, än som är nödigt för att förebygga fara för allmän säkerhet; samhällets intresse förbjuder, att utskrivning må ske för tidigt. Ur båda synpunkterna måste det framstå såsom uteslutet, att avgörandet lägges i händerna på de olika anstalternas ledare. Deras uppfattning om de intagna personernas farlighet och beskaffenhet i övrigt måste visserligen alltid bliva av synnerlig betydelse. Men en enda mans prövning kan ej lämna tillräckliga garantier för uteslutande av godtycke, och särskilt vad angår de på grund av abnormitet å vårdanstalt förvarade personerna kunde det befaras, a t t anstaltsledarens prövning skulle komma att taga starkare hänsyn till de rent medicinska kraven, än som alltid vore med samhällsintresset förenligt. Främmande lagar och lagförslag hava i regel beaktat de sålunda antydda synpunkterna. Understundom förlägga de avgörandet till allmän administrativ myndighet, motsvarande exempelvis länsstyrelse e. d. Häremot måste för våra förhållanden anmärkas, att dessa myndigheter varken besitta någon som helst sakkunskap för dessa ärendens prövning eller äro särskilt ägnade att tillvarataga

8 kap. 4 §.

8 kap. 5 §.

den enskildes intresse på ett för rättssäkerheten betryggande sätt. Ej sällan förlägges avgörandet till domstol. Dock måste, åtminstone vid förvaring enligt 1 eller 2 §, domstolen bliva synnerligen beroende av sakkunskapen hos särskilt anlitade läkare. Det behov av domstols prövning, som vid skyddsåtgärdens anordnande gör sig kännbart för ett noggrant fastställande av den begångna gärningens beskaffenhet, och, vad angår 3 §, för straffets bestämmande. saknar i förevarande fall motsvarighet. Vidare måste clet både till vinnande av önskvärd likformighet vid de olika utskrivningsärendenas prövning och av rent praktiska skäl framstå såsom mycket olämpligt, att beslut om utskrivningen skulle fattas av de särskilda, över hela landet spridda domstolar, som en gång ådömt skyddsåtgärden. Då denna efter all anledning kommer att verkställas i ett mycket ringa antal, för hela landet gemensamma anstalter, synes det vara riktigt, att prövning och avgörande av ärenden om utskrivning även komma a t t ske genom en för hela riket gemensam myndighet. Om denna organiseras särskilt för ifrågavarande ändamål, finns tillfälle a t t vid dess sammansättning sörja för att den kommer att innehålla juridisk och medicinsk sakkunskap samt upplyst intresse för både den enskildes och samhällets berättigade krav. Närmare föreskrifter rörande myndighetens sammansättning och arbetssätt hava icke sin plats i strafflagen. Dock böra de grundläggande bestämmelserna icke träffas i administrativ ordning utan fastställas av Konung och riksdag gemensamt.

FJÄRDE AVDELNINGEN.

Om bestämmande av straff och skyddsåtgärd. 9 kap. Allmänna bestämmelser. Kommissionen har sökt, så vitt möjligt, i förevarande kapitel av förslaget sammanföra de allmänna straffmätningsbestämmelser, som ansetts böra upptagas i lagen. Att i ett sammanhang upptaga alla

329 hithörande spörsmål har icke låtit sig göra. Vissa av dem äro nämligen så intimt förbundna med särskilda straffrättsliga institut, a t t de icke lämpligen böra behandlas annorledes än i samband med dessa. Sålunda hava i föregående kapitel av förslaget behandlats: i 1 kap. 10 § frågan om avräkning för utom riket undergången bestraffning, i 2 kap. 2 § straffnedsättning vid förminskad tillräknelighet, i samma kapitels 6 § straffnedsättning på grund av ungdom, i 4 kap. 5 § straffnedsättning vid excess i intressekollision, i 6 kap. 4 § straffnedsättning vid lydnadsplikt samt i 7 kap. 15 § grunderna för dagsbotens beräknande. Straffmätningen innebär dels en uppmätning av själva brottsligheten och dels den egentliga utmätningen av straffet inom de gränser, som strafflagen stadgar. Brottslighetens uppmätande sker med ledning av vissa egenskaper hos brottet, s. k. straffmätningsgrunder. Inom dessa har man att skilja mellan olika slag, nämligen å ena sidan straffskärpnings- och straffminskningsgrunder, vilka hava den betydelse, att de bereda brottet en särskild strängare eller lindrigare strafflatitud, samt å andra sidan försvårande och förmildrande omständigheter, vilka äro av betydelse allenast för straffets utmätande inom den för brottet stadgade latituden. Att de egenskaper hos brottet, vilka lagstiftaren anser böra tillmätas den vikt, att de skola utgöra straffskärpnings- och straffminskningsgrunder, måste i lagen uttryckligen och uttömmande angivas, torde utan vidare vara tydligt. Denna ståndpunkt intager också vår gällande strafflag. I sin allmänna del upptager sålunda lagen en straffskärpningsgrund, nämligen återfall, samt tre straffminskningsgrunder, nämligen ungdom, förminskad tillräknelighet och excess vid nödvärn. Utkastet upptager förutom nu nämnda straffskärpnings- och straffminskningsgrunder ytterligare två straffminskningsgrunder, nämligen excess vid nödfall samt lydnadsplikt. Föreliggande förslag tillägger ännu en straffminskningsgrund, nämligen försök att avvärja skadlig verkan av brottet. Frågan, huruvida lagen bör innehålla några allmänna bestämmelser rörande försvårande och förmildrande omständigheter, h a r 42

9 kap*.

9 kap.

varit och är allt fortfarande föremål för olika meningar. Lagkommitténs första i tryck utgivna utkast till strafflagens allmänna del innehöll en förteckning på de grunder, varefter straff skall utmätas. Men denna förteckning uteslöts redan i 1832 års förslag, som inskränkte sig till att angiva de allmänna grundsatser, vilka borde tjäna domaren till ledning. Vid granskningen av nyssnämnda förslag anmärkte emellertid högsta domstolen, att den trodde, att någon större utförlighet, än förslaget innehölle i avseende på uttrycken »försvårande och förmildrande omständigheter» vore nyttig och behövlig såsom bidragande att närmare bestämma dessa begrepp, vilka för ett relativt straffsystem vore av särdeles vikt, men som dittills under tillämpning av absoluta straffbestämmelser föga kommit att utbildas. På grund härav hemställde högsta domstolen, att i lagen måtte intagas en del närmare angivna omständigheter, vilka ökade eller minskade straffbarheten. I överensstämmelse med denna hemställan upptog lagberedningen i sitt förslag till straffbalk, till ledning för domaren, men endast såsom exempel, åtskilliga omständigheter, vilka i allmänhet kunde anses såsom försvårande eller förmildrande. Den sålunda föreslagna bestämmelsen utelämnades dock i kungl. propositionen till 1862 —1863 års riksdag och blev ej heller upptagen i den nya strafflagen. Såsom skäl emot att i lagen upptaga allmänna bestämmelser i förevarande hänseende har särskilt framhållits, att ett angivande av en del straffmätningsgrunder lätt kunde föranleda därtill, att sådana grunder, som ej blivit upptagna, icke vunne avseende så som sig borde. Även om lagen uttryckligen förklarade, att dess uppräkning ej vore a t t anse såsom uttömmande, vore det dock fara värt, att mången mindre noggrann eller mindre omdömesgill domare ansåge sig hava uppfyllt all rättfärdighet, då han beaktat alla sådana omständigheter, som han funnit upptagna å lagens förteckning. I varje fall kunde lätt hända, att allt för stor vikt tillades dylika av lagen särskilt framhållna straffmätningsgrunder i jämförelse med sådana, som ej omnämndes av lagen. Under det a t t domaren ansåge sig hava fullt fria händer a t t efter förnuftigt skön uppskatta de

331 senare, ansåge han sig däremot nödgad a t t under alla förhållanden tillmäta de legala straffmätningsgrunderna ett visst, icke allt för ringa mått av betydelse. Enligt kommissionens uppfattning måste det vara till fördel, a t t de praktiskt viktigaste försvårande eller förmildrande omständigheterna finnas i lagen angivna. En dylik anordning är uppenbarligen i hög grad ägnad att befordra en enhetlig och betryggande straffmätning samt att underlätta domarens förståelse av lagstiftarens avsikter. De emot nämnda anordning: framförda betänkligheter torde vara icke så litet överdrivna. Farhågan, att domstolarna skulle visa benägenhet a t t fatta uppräkningen såsom uttömmande, väger sålunda enligt kommissionens uppfattning ej synnerligen tungt. Denna farhåga vinner nämligen intet stöd i hittillsvarande erfarenhet av de i nästan alla lagar förekommande stadgandena i strafflagens speciella del, där vissa fall nämnas såsom exempel på försvårande eller förmildrande omständigheter. Med hänsyn härtill har kommissionen anslutit sig till den av utkastet intagna ståndpunkten, att lagen bör innehålla en exemplifiering av de mera beaktansvärda försvårande eller förmildrande omständigheter. Nämnda ståndpunkt intages också av vissa utav de moderna lagförslagen, såsom det österrikiska förslaget 1912 (§§ 44 och 45) och det finska förslaget (6 kap. 10 §, 7 kap. 5 §). Med hänsyn till den väntade processreformen har kommissionen ansett sig böra förbigå allt, som omedelbart sammanhänger med häktningsinstitutet och således även frågan om häktningstidens avräknande å straff. Denna fråga bör gi vets vis i en blivande strafflag regleras i förevarande sammanhang. i §• Varken vår gällande strafflag eller utkastet innehåller någon bestämmelse rörande de allmänna grundsatser, som domaren har att följa vid straffmätningen. Nyttan och ändamålsenligheten av en dylik bestämmelse har i allmänhet blivit bestridd inom teorien. Emellertid upptaga så gott som alla de nyare utländska strafflags-

9 kap

9 kap. 1 §.

förslagen stadganden härutinnan, och detta förhållande talar onekligen för att ett behov därutinnan förefinnes. Särskilt i nuvarxnde tid, då inom straffrätten så väsentligt skilda grundåskådningar bryta sig emot varandra, kan det icke vara annat än till gagn, att lagen tydligen tillkännagiver, att straffmätningen icke skal ske efter vederbörande domares subjektiva uppfattning om straffets ändamål, utan i enlighet med den åskådning härutinnan, som Ligen omfattar. Kommissionen har därför främst i straffmätningskapitlet intagit ett stadgande därom, att vid straffets utmätande inom de i lagen utsatta gränser synnerlig hänsyn skall tagas till det sinnelag, som kommit till uttryck genom gärningen. Härigenom har på denna punkt givits uttryck åt den tendens, som genomgår förslaget, nämligen att det icke är den brottsliga gärningen i och för sig utan gärningsmannens subjektiva förhällande, d. v. s. det inre förhållandet mellan gärningsmannen och hans gärning, som är det ur straffrättslig synpunkt väsentliga. Det sinnelag, som kommit till uttryck genom gärningen, kan endast undantagsvis utrönas av själva gärningens beskaffenhet. En gärning, som i de flesta fall kan anses vara ett uttryck för ett synnerligt brottsligt sinnelag, kan under vissa omständigheter begås även utan att dylikt sinnelag förefinnes. För att utröna beskaffenheten av det sinnelag, som kommit till uttryck genom brottet, måste därför domaren undersöka gärningsmannens personliga förhållanden över huvud. Han måste med andra ord undersöka, huruvida gärningen kan sägas avspegla gärningsmannens k a r a k t ä r eller huruvida densamma kommit till stånd endast genom de yttre omständigheternas makt. Föremål för denna undersökning är således icke blott gärningsmannens förhållande vid och efter brottets begående, utan även hans föregåenden. För det fall, att gärningsmannen tidigare undergått frihetsstraff, måste hans uppförande i straffanstalten, åtminstone om vistelsen därstädes varit någorlunda långvarig, vara i hög grad ägnad a t t belysa hans sinnelag. Med hänsyn härtill har kommissionen i paragrafens andra stycke föreslagit, att om gärningsmannen förut under-

g å t t straffarbete och jämväl det brott, för vilket han skall dömas, i lagen är belagt med dylikt straff, straffet för det brott ej må utsättas, innan utlåtande angående hans uppförande i straffanstalten inhämtats från myndighet, som Konungen bestämmer. Att utsträcka skyldigheten att inhämta dylikt utlåtande även till de fall, då endast fängelse eller böter ingå i latituden, torde icke vara erforderligt. De brott, varom i sådana fall är fråga, äro nämligen av den beskaffenhet, att man saknar anledning antaga någon större brottslighet i sinnelaget. 2 §.

Det här intagna stadgandet, vilket motsvarar utkastets 2 kap. 2 §, uttalar en av de huvudprinciper, som ligga till grund för det i 7 kap. föreslagna straffsystemet. Stadgandet är av betydelse dels därutinnan, a t t genom detsamma tydligt utsäges, att frihetsstraff under alla förhållanden är svårare straff än bötesstraff, något som för den gällande rättens del icke är oomtvistat, dels därutinnan, att detsamma innebär, att längre arrest är svårare straff än kortare straffarbete eller fängelse. 3 §. Stadgandet, som motsvarar utkastets 2 kap. 8 §, angiver den allmänna förutsättningen för arreststraffets användning. Stadgandet är redan behandlat i motiveringen till 7 kap. (sid. 252 ff.), till vilken hänvisas. 4 §. Stadgandet motsvarar utkastets 2 kap. 32 § samt står i full överensstämmelse med vår gällande strafflags 2 kap. 14 §. Det avser tydligen endast straffets bestämmande. Den omtvistade frågan, huru skadestånd skall bestämmas, är naturligtvis icke härigenom löst. 5 §• Det här föreslagna stadgandet motsvarar utkastets 2 kap. 9 och 33 §§ samt står i full överensstämmelse med de principer, som i före varande avseende nu äro gällande i svensk rätt.

9 kap 1 §.

6 §• I åtskilliga fall upptaga strafflagarna såsom fullbordade brott vissa gärningar, utan att ännu den skadliga verkan inträffat, som lagstiftaren haft i sikte vid straffsanktionens uppställande. Sålunda äro åtskilliga brott fullbordade redan genom åstadkommande av fara för skada, och i vissa fall kriminaliseras försökshandlingar eller till och med förberedelsehandlingar såsom särskilda brott. Med avseende å dylika brott uppstår frågan, huruvida och i vad mån en av gärningsmannen efter brottets begående vidtagen åtgärd för avvärjande av brottets skadliga verkan bör öva inflytande på straffbarheten. Vår strafflag besvarar ej denna fråga generellt. utan stadgar, beträffande vissa brott, i den speciella delen, att den omständighet, att gärningsmannen förebyggt skadlig verkan av brottet, skall eller må kunna utgöra en straffminsknings- eller straffrihetsgrund. Därjämte stadgas i strafflagens 3 kap. 1 § att. om anstiftare så tidigt, att brottet kunnat avvärjas, gjort vad hos honom stått för a t t förmå gärningsmannen a t t avstå från verkställigheten, och brottet ändå varder fullbordat eller försökt, straffet för anstiftaren må nedsättas till vad i samma kapitels 4 § sägs. Utkastet upptager ett motsvarande stadgande i sitt 8 kap. 2 § andra punkten men innehåller ej någon generell bestämmelse om straffminskning eller straffrihet i övriga fall, som avses i förevarande paragraf, utan utgår tydligen från att nämnda fall skola, såsom hittills, regleras i lagens speciella del. x 1

Inom den nyare utländska lagstiftningen besvaras förevarande fråga rätt olika. Enligt norska lagen, § 59, kan sålunda straffet i närmare angiven ordning nedsättas, om gärningsmannen, innan han ännu visste sig vara misstänkt, har så vitt möjligt och i det väsentliga förebyggt handlingens skadliga följder eller gottgjort den genom handlingen vållade skadan; om straffet eljest kunde hava bestämts till böter, ävensom vid förseelser kan straffet helt bortfalla. Nära den norska lagen står Torps förslag. I dess § 78 medgives nämligen viss straffnedsättning, när gärningsmannen, efter det den straffbara handlingen är fullbordad, av fri vilja har avvärjt den av hans handling härflytande fara eller till fullo har gottgjort den genom gärningen vållade skada. Under i övrigt förmildrande omständigheter kan, enligt samma förslag, straffet bortfalla. Mindre stränga fordringar för straffned-

335 Enligt kommissionens uppfattning måste redan den omständigheten, att gärningsmannen efter brottets begående gjort vad i hans makt stått för a t t avvärja skadlig verkan av brottet, under vissa betingelser anses utgöra ett starkt indicium för att hans brottslighet ej är så svår, som gärningen i och för sig synes utvisa. Detta förhållande påkallar, a t t i dylika fall möjlighet bör beredas domaren att vid straffmätningen nedsätta straffet under vad i allmänhet bort följa å gärningen. Med hänsyn till omfattningen av det område, inom vilket denna straffnedsättning kan väntas ifrågakomma, böra, enligt kommissionens uppfattning, erforderliga bestämmelser härutinnan hava sin plats i lagens allmänna del. Såsom redan i motiveringen till 6 kap. 2 § (sid. 226 f) anförts är förevarande stadgande tillämpligt jämväl på det fall, som avses i utkastets 8 kap. 2 § andra punkten, vadan sistnämnda stadgande icke behövt u p p tagas i kommissionens förslag. Såsom villkor för straffnedsättning, varom nu är fråga, har i förevarande paragraf föreskrivits, att gärningsmannen, medan tid var, av fri vilja gjort vad i hans m a k t stått för att avvärja skadlig verkan av brottet samt att han icke därtill föranletts av vetskap om att gärningen var upptäckt. Den avvärjande åtgärden skall hava vidtagits frivilligt, men behöver icke vara framkallad av ånger eller över huvud av några etiska bevekelsegrunder. Åtgärden skall vidare hava skett »medan tid var», d. v. s. så vitt pä tiden beror, skulle gärningsmannen kunnat avvärja skadan. Har han misslyckats härutinnan, får detta således icke bero därpå, att han kommit för sent, utan anledningen till misslyckandet måste vara r att hans »makt> var otillräcklig. Förutsättningen, att åtgärden sättning innehåller i förevarande hänseende det danska kommissionsförslaget. Enligt dess § 46 kan nämligen viss straffnedsättning inträda för den, som av egen fri vilja och innan han ännu visste sig vara misstänkt har strävat att förebygga förbrytelsen eller att gottgöra den av densamma vållade skada. Även, det schweiziska förslaget 1918, art. 2 1 , medgiver straffnedsättning, om gärningsmannen av egen drift motverkar följdens inträde. Enligt det österrikiska förslaget 1912, § 44, utgör däremot strävan att efter förmåga avvärja eller gottgöra skadan allenast en förmildrande; omständighet. Samma ståndpunkt intager det tyska förslaget 1919, S, 106.

9 kap* 6" §.

9 kap. 6 §.

icke får vara föranledd av vetskap om att gärningen var upptäckt, äger samma innebörd som motsvarande förutsättning för straffrihet vid tillbakaträdande från försök. Straffnedsättning är således utesluten, om gärningen var upptäckt och gärningsmannen ägde vetskap därom samt denna vetskap framkallat den avvärjande åtgärden. Däremot är straffnedsättning icke utesluten därav, att gärningsmannen vidtagit åtgärden, enär han felaktigt t r o t t gärningen vara upptäckt, eller därav att gärningen verkligen var upptäckt utan a t t gärningsmannen ägde vetskap därom, eller i det fall, a t t gärningsmannen vidtagit åtgärden av andra skäl än vetskap om upptäckt. I sistnämnda fall synes dock bevisbördan böra åvila gärningsmannen. Förefinnas nu angivna förutsättningar, må straffet efter omständigheterna kunna nedsättas, d. v. s. domaren skall äga att, därest omständigheterna jämväl i övrigt tala för straffnedsättning, medgiva sådan. Skedde gärningen av oaktsamhet och äro de för straffnedsättning angivna förutsättningar uppfyllda, lärer den genom gärningen ådagalagda samhällsfarlighet i regel vara så ringa, a t t domaren bör äga möjlighet att helt fria från straff. Bestämmelse härom har intagits i paragrafens sista punkt. Huruvida den omständighet, att gärningsmannen verkligen lyckats avvärja skadlig verkan av brottet, bör föranleda full straffrihet även i andra fall, än då gärningen skettav oaktsamhet, kan icke enhetligt besvaras med avseende å alla hithörande brott. Nämnda fråga måste därför i den speciella delen avgöras särskilt för varje brott av nu ifrågavarande slag. Har gärningsmannen gjort vad i hans makt stått för att avvärja skadlig verkan av brottet, men anses av ett eller annat skäl straffnedsättning eller straffrihet icke böra äga rum, kan dock den avvärjande åtgärden naturligtvis komma i betraktande såsom förmildrande omständighet. 7 §• I förevarande paragraf hava upptagits de förmildrande omständigheter, som i praktiskt hänseende äro av största vikt. Till innehållet överensstämmer paragrafen med utkastets 4 kap. 13 §; dock

har den under 7 i sistnämnda paragraf upptagna omständigheten, att gärningsmannen ådagalagt ånger genom allvarligt bemödande a t t förebygga brottets verkningar, ej upptagits i kommissionens förslag. Då nämnda omständighet enligt förevarande kapitels 6 § utgör en fakultativ straffminsknings- eller straffrihetsgrund, torde det utan vidare vara tydligt, a t t den jämväl är att beakta såsom en förmildrande omständighet. 8 §• Äro vid ringa förseelser omständigheterna synnerligen förmildrande, uppreser sig ej sällan den allmänna rättskänslan mot att straff över huvud skall komma till användning. Att överlämna dylika fall åt benådningsrätten är icke ändamålsenligt. Därmed undvikes icke, att domstolarna tvingas a t t ådöma bestraffning, som de själva anse icke hava bort ifrågakomma och som i den allmänna uppfattningen framstår såsom en onödig hårdhet. E t t dylikt förhållande är tydligen ägnat a t t undergräva aktningen för rätten. Med hänsyn härtill har kommissionen i förevarande paragraf föreslagit, att i vissa fall, som i lagen finnas särskilt utsatta, domstolen må, där omständigheterna äro synnerligen mildrande, kunna fria från straff. De tyska förslagen upptaga stadganden av enahanda innehåll, som det här föreslagna. 1 Någon motsvarighet mot detsamma finnes icke i utkastet. 9 - 1 1 §§. Att en för brott tilltalad person tidigare begått brott och därför blivit straffad, är för straffets bestämmande av synnerlig betydelse i det fall, a t t han genom de upprepade brotten kan anses hava ådagalagt en samhällsfarlighet av oförbätterlig beskaffenhet. För svåra fall av dylikt slag skall i allmänhet straffet utbytas mot internering jämlikt 8 kap. 3 och 4 §§. Härmed är icke betydelsen av tidigare begångna och bestraffade 1

Förslaget 1909 § 83, förslaget 1913 § 116 och förslaget 1919 § 116. 43

9 kap. 7 §•

9 kap. brott uttömd. Även om desamma icke berättiga till den slutsatsen, att 9—11 §'§. den tilltalade är oförbätterlig, måste de dock anses giva vid handen, att den genom det senast begångna brottet framträdda samtallsfarligheten är av en mera intensiv beskaffenhet, än om den tilltalade icke tidigare begått något brott. Den nu åtalade gärningen visar, att den tidigare framträdda samhällsfarligheten icke blivit hävd genom den reaktion, som på grund därav ägt rum emot brottslingen. Då hans samhällsfarlighet nu ånyo framträtt, bör han följaktligen göras till föremål för en straffrättslig reaktion av strängare art, än som bort föranledas av det senare brottet ensamt för sig. Detta är grunden till den inom den moderna straffrätten allmänt antagna grundsatsen om straffskärpning på grund av återfall i brott. Vid behandlingen av återfallsinstitutet tillämpa de olika strafflagarna olika principer. Denna skiljaktighet beror bl. a. på i vilken utsträckning man tillerkänt avgörande betydelse åt den obestridligen riktiga iakttagelsen, att en upprepning av brott mera berättigar a t t anse brottslingens farliga viljebeskaffenhet vara särskilt intensiv, om de olika brotten äro inbördes likartade, vare sig till sitt yttre framträdande eller eljest, än om så icke är förhållandet. Ur förevarande synpunkt kan man bland lagarnas återfallsbestämmelser utskilja tre olika typer \ Vissa bestämmelser bygga på den ökning av samhällsfarligheten, vilken, åtminstone såsom en bristande laglydighet, anses framträda blott och bart därigenom, a t t en person, som tidigare begått brott (och bestraffats för detsamma), ånyo förövat ett brott. Vid denna s. k. generaliteration a inträder alltså, så snart en person tidigare är straffad för brott, möjligen endast över en viss svårhetsgrad men för övrigt av vad slag som helst, vid varje därefter förövat brott en skärpning av straffet på grund av återfallet. Enligt andra bestämmelser fordras för en sådan skärpning av straffet för ett senare brott, att detta 1

Jfr Thyrén, Förberedande utkast till strafflag, Speciella delen III, sid. 32 f. T. ex. franska strafflagen art. 56 ff., tyska förslaget 1919 § 118, schweiziska förslaget 1918 art. 64, italienska förslaget art. 24. 2

339 är uttryck för samma brottsliga böjelse som det tidigare brottet, 9 kap. eller eljest likartat med detta; ifrågavarande s. k. motiviteration 1 9—11 §§. gäller emellertid vare sig denna för brotten gemensamma böjelse är den ena eller den andra, och följaktligen inom strafflagens hela område. Äter andra bestämmelser föreskriva slutligen speciell iteration: beträffande vissa särskilda brott gäller, att ett senare brott av samma slag som ett tidigare föranleder straffskärpning; härvid ifrågakommer särskilt tjuvnad och vissa andra förmögenhetsbrott. 2 Mycket ofta har en lag eller ett lagförslag icke uteslutande använt den ena eller den andra av dessa iterationsformer, utan två bland dem eller någon gång alla tre kunna förekomma i en och samma strafflag. 3 Härvid måste tydligtvis, för att t. ex. motiviteration skall kunna komma till användning enligt en lag, som jämväl stadgar generaliteration, bestämmelserna om motiviteration vara strängare, antingen så, a t t den uppställer mindre krav på det förut förövade brottet eller den på grund därav ådömda bestraffningen, eller ock så, att återfallsskärpningen blir starkare, eller på annat sätt. Motsvarande gäller om speciell iteration i förhållande till generaliteration eller till motiviteration. Såsom i det föregående antytts skilja sig lagarna vidare från varandra därutinnan, a t t vissa av dem, i syfte att begränsa straffskärpningen till jämförelsevis svåra fall, uppställa mer eller mindre vittgående fordringar i fråga om beskaffenheten av den åtgärd från samhällets sida, som skall hava kommit till användning emellan brotten. Än nöjer man sig med en straffdom, såsom redan den ägnad att göra intryck på brottslingen, än fordrar man en åtminstone 1

T. ex. det tyska motförslaget 95 §. Tyska strafflagen § 244, finska strafflagen 28 kap. 4 — 6 §§, danska strafflagen §§ 230 — 232, norska strafflagen § 263, danska kommissionförslaget § 276, Torps förslag § 257 m. fl. " Olika kombinationer förekomma exempelvis i spanska strafflagen art. l O 1 7 ' 1 8 , 78 ff, 533 3 , österrikiska förslaget 1912 §§ 62, 63, 336 \ italienska strafflagen art, 80 ff, ryska strafflagen §§ 67, 586, 587. 2

kap. till en del undergången bestraffning, än anses endast ett till fullo 11 §§. undergånget straff göra tillfyllest. Slutligen förete lagarna skiljaktigheter med hänsyn till, huruvida och i vad mån de för straffskärpning uppställa vissa fordringar i syfte att från sådant straff utesluta vissa fall, i vilka man ansett det ej finnas skäl att antaga tillvaron av ett inre sammanhang mellan brotten. Vissa lagar nöja sig sålunda med ett förutgånget brott, förövat i vilken ålder som helst, andra åter fordra ett förutgående brott, som begåtts i en mognare ålder och förty kan anses såsom ett tillförlitligare uttryck av en stadigvarande karaktärsutveckling hos gärningsmannen. En del lagar låta ock ett brotts förmåga att verka skärpt ansvar för nytt brott fortfara under all framtid, men de flesta uppställa en viss begränsning i sådant avseende, s. k. återfallspreskription. Enligt vår gällande strafflag, vars allmänna bestämmelser om återfall äro intagna i 4 kap. 14 § och 5 kap. 4 §, utgör återfall en obligatorisk, speciell straffskärpningsgrund. Skärpt straff inträder endast vid ett fåtal brottsarter, nämligen stöld, snatteri, inbrott, rån eller försök därtill samt allenast om jämväl det föregående brottet tillhör någon av nämnda brottsarter. För straffskärpning fordras, att straffet för det förra brottet var till fullo undergånget, då det nya förövades, samt att återfallspreskription ej föreligger. Dylik preskription inträder, om brottslingen, sedan verkställigheten av det tidigare brottet avslutades och innan det nya b r o t t e t förövades, under en tid av tio år varken begått gärning, som i förhållande till det förra brottet utgör återfall, eller för sådan gärning undergått bestraffning. Brott, som någon begått innan han fyllt aderton år, tillräknas honom icke till förhöjning av straff för återfall. Utkastet avviker i förevarande avseende högst väsentligt från vår gällande rätt. Äterfall har gjorts till en fakultativ, allmän straffskärpningsgrund. Förutsättning för straffskärpning är, a t t brottslingen tidigare för straffs avtjänande tilibragt viss tid i straffanstalt. Återfallspreskriptionen har borttagits och ungdomskriminaliteten har beaktats på det sätt, att frihetsstraff, som brotts-

lingen undergått innan han fyllt tjugoett år ; ej må tillräknas ho- 9 kap. nom till förhöjning av straff. 9—11 §§ Kommissionen har helt anslutit sig till de principer, som ligga till grund för utkastets bestämmelser i ämnet. Beträffande först frågan, huruvida återfall skall utgöra straffskärpningsgrund vid alla eller endast vid vissa slag av brott, så har såsom skäl för sistnämnda alternativ åberopats, att återfall endast eller huvudsakligen äger rum vid vissa brottsarter. Enligt vad erfarenheten utvisar är emellertid detta antagande oriktigt, och de nyare lagarbeten, vilka försökt sig på en uppräkning av dylika brottsarter, hava också tvungits a t t mer och mer utöka denna. Avgörande för kommissionen har varit det förhållandet, att, såsom ovan framhållits, återfall i regel har den betydelse, a t t om en person, efter att hava varit föremål för statens straffande verksamhet, ånyo begår ett brott, man härav kan sluta sig till en större intensitet hos den farliga viljan. Men är återfall i allmänhet uttryck för en större samhällsfarlighet, bör hänsyn härtill kunna tagas vid alla brottsarter. Om kommissionen således icke velat inskränka återfallets straffskärpande verkan till viss eller vissa brottsarter, h a r den dock icke ansett straffskärpning på grund av återfall böra äga rum vid alla brott. I likhet med utkastet har nämligen kommissionen i sitt förslag inskränkt straffskärpningen till någorlunda svåra brott, i det att återfallsstraff ej skall kunna ifrågakomma vid andra brott än sådana, för vilka lagen såsom högsta straff utsätter minst två års frihetsstraff. Ur rent logisk synpunkt vore det visserligen mest konsekvent a t t låta straffskärpningen inträda jämväl vid smärre brott, men en dylik anordning h a r ur praktisk och kriminalpolitisk synpunkt befunnits mindre lämplig. Härvid är dock a t t beakta, att ett förut omedelbart ådömt frihetsstraff städse utgör en försvårande omständighet. Denna synpunkt har också kommit till uttryck i kapitlets 12 § under 1. Liksom kommissionen ansett återfallsskärpningen böra i princip gälla alla brottsarter, har den funnit sig ej böra uppställa den in-

kap. skränkning, att det nya brottet skulle vara subjektivt eller objektivt 11 §§. likartat med det eller de förut begångna. Visserligen måste medgivas, att det likartade återfallet får anses ådagalägga en större hårdnackenhet hos brottslingen, då det undergångna straffet ej ens förmått betaga honom lusten att åter begå ett likartat brott. Härtill kommer, att man, på grund av vad erfarenheten giver vid handen, har full r ä t t att betrakta en brottslig böjelse, vilken går i en viss riktning, såsom starkare rotfäst än en blott benägenhet till brott över huvud. Men dessa omständigheter kunna, enligt kommissionens uppfattning, icke åberopas såsom skäl för en principiell inskränkning, utan böra allenast kunna föranleda, att det likartade återfallet skall straffas strängare än det olikartade. Mot en principiell inskränkning talar, att det lagtekniska utformandet möter nästan oöverstigliga svårigheter. Sammanförandet av de olika brotten till olika grupper, inom vilka återfallsverkan skall äga rum, måste alltid bliva mer eller mindre godtyckligt. Lägges motivet till grund för gruppindelningen, kan sålunda anmärkas, att de mest olika straffbara handlingar kunna härflyta ur samma motiv och att omvänt samma brott kunna begås av högst olika motiv. Redan av dessa skäl synes det vara riktigast a t t icke uppställa fordran på likhet mellan det föregående och det senare brottet. Men även positiva skäl tala för a t t låta det olikartade brottet verka straffskärpning. Jämväl vid bedömandet av förevarande fråga gäller nämligen satsen, att varje återfall i regel utgör symptom för en större samhällsfarlighet. Undantag givas visserligen från denna regel, men dessa kunna till fyllest beaktas därigenom, att straffskärpningen icke göres obligatorisk utan endast fakultativ. Såväl i utkastet som i föreliggande förslag h a r i viss mån beaktats den synpunkten, att det likartade återfallet bör straffas strängare än det olikartade. I sådant syfte har nämligen bland de i förslagen särskilt uppräknade försvårande omständigheter jämväl upptagits den omständigheten, att gärningsmannen förut varit dömd för brott, som framkallats av samma brottsliga böjelse (utkastet 5 kap. 4 § under 1.; kommissionens förslag 9 kap.

12 § under 1.). Därjämte förutsätter kommissionen, att beträffande 9 kap. vissa brott, vid vilka likartat återfall måste anses utvisa en särskilt 9—11 §§ hög grad av samhällsfarlighet, särskilt återfallsstraff stadgas i lagens speciella del. Vid dylikt återfall skulle således föreligga dels den allmänna och dels den speciella straffskärpningsgrunden på grund av återfall; vid straffets utmätande skulle bliva att tillämpa de grunder som föreslagits i 11 kap. 1 § andra stycket. En synnerligen omstridd fråga är, vilken åtgärd från samhällets sida skall hava kommit till användning emellan brotten för att återfallsstraff skall kunna inträda. I detta avseende fordra, såsom förut berörts, vissa lagar endast en straffdom, 1 andra åter, att det tidigare ådömda straffet blivit åtminstone till någon del verkställt, 2 och slutligen andra, att nämnda straff blivit till fullo undergånget. 3 Enbart det rättsliga ogillande, som kommit till uttryck i en straffdom, utövar med avseende å flertalet förbrytare icke samma eftertryckliga verkan, som verkställighet av det ådömda straffet. Med hänsyn härtill måste det vara riktigt att låta återfallsverkan inträda, först då samhället låtit komina till användning det medel, som det ansett vara ägnat att. avhålla från förnyat begående av brott, och brottslingen rönt inverkan härav. Att härvid gå så långt som vår gällande rätt och fordra, att det tidigare straffet skall vara till fullo utståndet, synes dock icke vara befogat. Denna fordran grundar sig därpå, att återfallet ansetts vittna om en särskild hårdnackenhet endast under den förutsättningen, att brottslingen undergått det kvantum straff, som det förra brottet enligt sin beskaffenhet betingat. Att brottslingen icke låtit sig rättas av en mindre kraftig åtgärd är därför enligt denna ståndpunkt ej något skäl till straffskärpning. Detta betraktelsesätt utgår således från att det är möjligt att så utmäta ett straff, att det absolut motsvarar brottets 1

Så t. ex. de franska och holländska strafflagarna. - Så t. ex. de tyska och norska strafflagarna, de tyska förslagen och det schweiziska förslaget 1918. 3 Så t. ex. de italienska och ryska strafflagarna samt de äldre schweiziska förslagen och de danska förslagen.

9 kap. beskaffenhet. Men att med bestämdhet kunna säga, att det ut9—11 §§. dömda straffkvantum just är det, som motsvarar den ådagalagda brottsligheten och särskilt det sinnelag som kommit till uttryck i brottet, låter sig icke göra. Därom vittnar också den i modern strafflagstiftning framträdande tendensen, att göra straffet mer eller mindre obestämt. Flertalet främmande lagar nöja sig emellertid med att straffet för det tidigare brottet är till någon del utståndet. Denna ståndpunkt är dock, enligt kommissionens uppfattning, icke logiskt tilltalande. Hyser man den åsikten, att enbart en straffdom icke bör kunna medföra återfallsverkan, måste det förefalla egendomligt, att en straffdom jämte en straffverkställighet, som efter några dagar avbrutits genom rymning, skall äga dylik verkan. Den säkra och tillförlitliga måttstocken på samhällsfarligheten vid återfall är, enligt kommissionens mening, icke den omständigheten i och för sig, att brottslingen undergått större eller mindre del av ett visst ådömt straff utan den, att staten under en viss, mer avsevärd tidrymd underkastat brottslingen en straffande behandling. Kommissionen har på grund härav anslutit sig till den av utkastet i förevarande avseende intagna ståndpunkten. Med hänsyn till grunderna för återfallsinstitutet torde det utan vidare vara tydligt, att ett brotts återfallsverkande kraft måste, allt eftersom tiden framskrider utan att återfall sker, bliva svagare och svagare för att till sist alldeles upphöra. Härvid uppställer sig frågan, huruvida detta förhållande påkallar särskilda legala preskriptionsregler, eller huruvida det bör kunna åt domaren överlämnas att i varje fall avgöra, om den återfallsverkande kraften upphört. Enligt kommissionens mening tala starka skäl för det senare alternativet. Återfallspreskriptionen har nämligen vid rättstillämpningen ofta visat sig vara ett synnerligen svårhanterligt institut och framför allt hava reglerna om avbrott i preskriptionen givit upphov till många svårlösta spörsmål. Dessa svårigheter skulle med all säkerhet ytterligare förökas, därest återfallsverkan, såsom kommissionen föreslagit, komme att knytas till den om-

345 ständigheten, att brottslingen förut under en viss tidrymd under- 9 kap. gått frihetsstraff. Detta frihetsstraff kan nämligen bestå av flera 9—11 §§. på skilda tider ådömda och verkställda straff. Därtill kommer, att legala bestämmelser därom, att den återfallsverkande kraften vid viss tidpunkt skall upphöra, kunna giva anledning till schablonmässigt bedömande av förevarande spörsmål, i det att domstolarna icke tillräckligt beakta, att nämnda kraft successivt avtager redan under preskriptionstiden. Med hänsyn härtill har kommissionen anslutit sig till utkastets ståndpunkt att icke upptaga några bestämmelser om återfallspreskription. Denna anordning möjliggöres därigenom, att straffskärpningen gjorts fakultativ ävensom så inrättats, att den endast innebär en höjning av det nya brottets straffmaximum. Den i vår gällande strafflag, 5 kap. 4 §, uttalade grundsatsen, att ungdomskriminalitet icke bör tillräknas brottslingen såsom grund för återfallsstraffs inträde, har kommissionen i likhet med utkastet ansett böra bibehållas. Göres återfallsverkan beroende därav, att brottslingen tidigare undergått frihetsstraff under viss tidrymd, synes det vara följdriktigast att i förevarande avseende låta vara avgörande, ej huruvida brottet begåtts före en viss ålder, utan huruvida frihetsstraffet undergåtts före en viss ålder. E t t definitivt bestämmande av denna ålder kan icke ske, förrän frågan om ungdomskriminaliteten över huvud blivit ordnad. Då kommissionen bibehållit den i utkastet upptagna åldern tjugoett år, har detta skett med hänsyn till det i 2 kap. 6 § intagna stadgandet. I likhet med utkastet upptager föreliggande förslag två arter av återfall, nämligen en svårare och en mindre svår. Det svårare återfallet, vilket behandlas i 9 §, förutsätter, att brottslingen för straffs avtjänande tilibragt minst fem år i straffanstalt. Verkan träffar här dels alla straffmaxima över fyra till och med tolv år, vilka maxima höjas med två år, och dels de straffskalor, vilkas maximum är tre år; detta maximum höjes vid försvårande omständigheter till fyra år. Det mindre svåra återfallet behandlas i 10 § och förutsätter att brottslingen för straffs avtjänande till44

9 kap. bragt minst två år i straffanstalt. Verkan träffar här alla straff9—11 §§. skalor med två års maximum, vilket vid försvårande omständigheter höjes till tre år. När här talas om straffanstalt avses därmed tydligen, då annat icke uttryckligen sägs, svensk straffanstalt. Åtskilliga av de nyare strafflagarna och strafflagsförslagen 1 hava emellertid låtit jämväl utomlands bestraffade brott medföra återfallsverkan. En dylik anordning utgör utan tvivel ett välbehövligt och verksamt vapen i kampen mot de talrikt förekommande internationella förbrytarna. Kommissionen har dock funnit så stora praktiska svårigheter resa sig mot en sådan utvidgning av återfallsinstitutet, att kommissionen härutinnan icke velat föreslå någon ändring i vår nu gällande rätt. Det återfallsverkande straffet kan utgöra vilket slags frihetsstraff som helst, således även arrest och förvandlingsfängelse. De skiljaktigheter, som, beträffande straffmaxima vid det svårare återfallet, förefinnas mellan utkastet och kommissionens förslag, sammanhänga med utkastets och kommissionens olika ståndpunkt ifråga om frihetsstraffets anordnande. 12 §. I förevarande paragraf hava upptagits de försvårande omständigheter, som äro av största praktiska vikt. Frånsett några smärre förtydliganden står stadgandet i full överensstämmelse med stadgandet i utkastets 5 kap. 4 §.

10 kap. Om villkorlig dom. Det förberedande utkastet upptager i sitt 11 kap., i enlighet med vad allmänt plägar ske inom den utländska strafflagstiftningen, allenast de stadganden angående villkorlig dom, vilka ansetts vara av konstitutiv betydelse, samt förutsätter, att de särskilda bestämmelser, som härutöver äro erforderliga för nämnda instituts reglerande, 1

Så t. ex. norska lagen samt de österrikiska, schweiziska och danska förslagen.

skola meddelas i författning utom strafflagen. Denna princip har 10 kap jämväl kommissionen följt vid utarbetandet av förevarande kapitel. Vid utkastets tillkomst år 1916 gällde lagen den 22 juni 1906 angående villkorlig straffdom samt lagen den 23 oktober 1914, innefattande vissa ändringar i förstnämnda lag. Det förslag till reglering av ifrågavarande institut, som utkastet innehåller, avsåg icke allenast ändring i vissa detaljer av då gällande bestämmelser utan en fullständig omgestaltning av institutet; i det att utkastet föreslog, att den villkorligt dömde skulle under prövotiden ställas under vård. Emellertid hava 1906 och 1914 års lagar upphävts av nu gällande lag den 28 juni 1918 angående villkorlig straffdom, och denna lag bygger i allt väsentligt på samma principer som utkastet. Kommissionens förslag ansluter sig i stort sett till gällande lag. De skiljaktigheter, som förefinnas mellan förslaget och nämnda lag, äro i allmänhet betingade av det från den nu gällande strafflagen i mycket skiljaktiga straffsystem, som kommissionen föreslår. Någon särskild motivering av sådana bestämmelser i förslaget, som överensstämma med gällande rätt, har icke ansetts erforderlig. 1 §• I 1918 års lag, 1 §, angives den övre gränsen för den villkorliga domens tillämplighetsområde så, a t t villkorlig dom må användas, då någon dömes till straffarbete, ej över sex månader, eller fängelse, ej över ett år. Denna ståndpunkt överensstämmer nära med den av utkastet intagna, enligt vilken villkorlig dom må användas med avseende å arrest eller fängelse, om den ådömda strafftiden ej överstiger ett år. Kommissionen har härutinnan anslutit sig till utkastet. Beträffande den undre gränsen för den villkorliga domens tilllämplighetsområde, medger 1918 års lag användande av villkorlig dom jämväl för bötesstraff, dock ej i annat fall, än där det är anledning antaga, att den dömde till följd av fattigdom och bristande förvärvsförmåga skulle nödgas avtjäna böterna med frihetsstraff.

348 10 kap. Utkastet medgiver icke villkorlig dom för bötesstraff såsom sådant, 1 §. men väl vid förvandlingsstraff, om det efter omständigheterna måste antagas, att det icke varit den bötfällde möjligt att gälda böterna. Enligt kommissionens förslag skall villkorlig dom ej komma till användning vare sig vid bötesstraff eller vid förvandlingsstraff. Anordnas, i enlighet med kommissionens förslag, bötesstraffet så, att dagsbotens belopp bestämmes med hänsyn till den sakfälldes förmögenhet, inkomst, försörjningsskyldighet och andra omständigheter, som inverka på hans betalningsförmåga, och att frister medgivas i fråga om bötesbetalningen, bör man kunna förutsätta, att den bötfällde i regel också kommer att kunna betala böterna, samt att förvandlingsstraff således endast undantagsvis skall ifrågakomma, om den bötfällde verkligen gjort vad i hans makt stått för att fullgöra bötesbetalningen. Det nu förefintliga behovet av villkorlig dom för bötesstraff skulle således ej vidare komma att existera. Och då på grund av vad nyss sagts, bristande bötesbetalning med därav följande förvandlingsstraff i de allra flesta fall kommer att bero på den bötfälldes tredska att fullgöra bötesdomen, torde det varken vara riktigt eller lämpligt att medgiva villkorlig dom beträffande förvandlingsstraff. De få fall, då den bötfällde, trots gjorda ansträngningar, icke förmår gälda böterna, böra, enligt kommissionens mening, lämpligast överlämnas till Konungens benådningsrätt. Såsom subjektiv förutsättning för villkorlig dom upptager förslaget, att det, med hänsyn till den dömdes k a r a k t ä r och personliga förhållanden i övrigt, finnes skälig anledning antaga, att han skall utan straffets undergående låta sig rättas. Förslaget står härutinnan i full överensstämmelse med 1918 års lag. Med hänsyn till den ståndpunkt, kommissionen i 11 kap. 1 § intager beträffande frågan om straffets bestämmande vid sammanträffande av brott, kan det enligt kommissionens förslag icke inträffa att böter ådömas jämte frihetsstraff i andra fall än de, vilka avses i 7 kap. 14 § andra stycket, d. v. s. vid brott, som förövats av vinningslystnad. Då emellertid villkorlig dom svårligen lärer

349 kunna ifrågakomma vid dylika brott, har kommissionen ansett, a t t 10 kap. den fråga, som regleras i gällande lags 1 § tredje stycke, icke be1 §• höft upptagas till behandling, i allt fall icke förrän behov därav möjligen kunnat framträda på grund av sådana straffbestämmelsers användning i strafflagens speciella del. 2 §. I förevarande paragraf, som motsvarar 2 § i 1918 års lag, behandlas de fall, då villkorlig dom ej får meddelas, ehuru huvudförutsättningarna därför föreligga. Paragrafens första stycke avhandlar de fall, då villkorlig dom är utesluten på den grund, att den tilltalade tidigare dömts för brott. Härutinnan intager 1918 års lag den ståndpunkten, att villkorlig dom ej må brukas, där den tilltalade under de tio år, vilka närmast föregått brottet, blivit dömd till straffarbete eller fängelse eller under samma tid undergått dylikt straff, som blivit honom tidigare ådömt. Utkastet upptager i 11 kap. 1 § bland förutsättningarna för villkorlig dom, att den tilltalade ej förut genom laga kraft ägande dom förklarats förfallen till omedelbart fängelse eller till tukthusstraff. Det straffsystem ; kommissionen föreslår, föranleder, enligt kommissionens uppfattning, att i förevarande hänseende vissa avvikelser göras från gällande rätt. Sålunda synes ett tidigare ådömt straffarbete alltid böra utgöra hinder för villkorlig dom. Denna straffarts minimum är satt så högt som till fyra år, och straffets k a r a k t ä r är sådan, att det utan vidare torde vara tydligt, a t t den, som en gång begått ett så grovt brott, att han dömts till dylikt straff, icke bör kunna erhålla villkorlig dom för ett senare förskyllt frihetsstraff. Icke ens med nu gällande lagbestämmelser lärer i dylikt fall villkorlig dom kunna antagas ifrågakomma, om än lagen tillstädjer ; att villkorlig dom får användas, därest straffarbetet avtjänats tio år innan det nya brottet begicks. Kommissionen har på grund härav principiellt anslutit sig till den av utkastet härutinnan intagna ståndpunkten.

350 10 kap. Enligt det av kommissionen föreslagna straffsystemet skiljer sig 2 §. arreststraffet skarpt från övriga frihetsstraff. Att en tilltalad tidigare dömts till arreststraff, kan icke utan vidare anses utesluta, att han nu skulle låta sig rättas utan straffets avtjänande, eller eljest innefatta något särskilt skäl att kräva det nya straffets verkställighet. Med hänsyn härtill har kommissionen anslutit sig till den av utkastet intagna ståndpunkten, att ett tidigare arreststraff icke utgör hinder för villkorlig dom. Beträffande den verkan, som i förevarande avseende bör tilläggas ett omedelbart ådömt fängelsestraff, skilja sig 1918 års lag och utkastet från varandra däri, att lagen upptager den redan i 1906 års lag stadgade preskriptionstiden tio år. Enligt kommissionens uppfattning föreligger ej någon anledning att frångå vår gällande rätts ståndpunkt härutinnan. Har en person förhållit sig laglydig under tio år, förefinnas onekligen starka skäl för att han, vid nytt brotts begående, i fråga om möjligheten att erhålla villkorlig dom likställes med en förut ostraffad person, för så vitt han tidigare icke varit dömd till straffarbete. Enligt gällande r ä t t utgör ett tidigare tillkommet förvandlingsstraff icke något hinder för villkorlig dom. Utkastet åter intager i l l kap. 4 § första stycket den ståndpunkten, att om i dylikt fall för båda brotten ådömes gemensamt eller sammanlagt straff, anstånd icke får givas med detta straff, för så vitt icke anstånd givits ined förvandlingsstraffet. Enligt kommissionens uppfattning bör man skilja mellan det fall, att förvandlingsstraffet börjat verkställas, och det fall, att så ej skett. Beträffande förstnämnda fall har kommissionen ansett förvandlingsstraffet böra äga samma verkan som ett tidigare undergånget omedelbart fängelsestraff, d. v. s. villkorlig dom får icke meddelas, om den tilltalade under de tio åren underg å t t förvandlingsstraff. Har åter förvandlingsstraffet icke börjat verkställas, synes det hårt att absolut utestänga möjlighet till villkorlig dom. Syftet med utkastets nyssnämnda bestämmelse har tydligen varit att förhindra, att den tilltalade skulle på en omväg kunna vinna befrielse från förvandlingsstraffets undergående. Men

351 denna synpunkt torde icke äga någon egentlig praktisk betydelse. Förermtligheten av ett förvandlingsstraff måste givetvis av domstolen beaktas såsom ett skäl emot anstånds beviljande, och härav följer, att anstånd ej lärer komma att medgivas, för så vitt icke synnerligen starka skäl föreligga därför. Men är så fallet, synes det också vara riktigt, att i förevarande fall anstånd kan ifrågakomma. A t t ett bötesstraff såsom sådant icke bör utgöra obligatoriskt hinder för villkorlig dom med ett senare straff torde utan vidare vara uppenbart. 3 §• Då förslaget icke medgiver villkorlig dom för bötesstraff eller förvandlingsstraff, har endast en form av prövotid ansetts erforderlig, och denna har, i överensstämmelse med vad gällande lag för motsvarande fall stadgar, bestämts till tre år. Prövotiden skall, i likhet med vad nu gäller (1918 års lag 3 och 20 §§), räknas från den dag domen vann laga kraft i vad den avser straff. Under »straff» inbegriper nämligen kommissionen även anståndet och vad därmed sammanhänger. Då kommissionen i likhet med utkastet lämnat å sido de frågor, som hänföra sig till förhållandet mellan domens rättskraft och dess verkställighet, hava här icke upptagits de i 20 och 21 §§ av 1918 års lag meddelade bestämmelser om prövotids beräknande från det parterna förklarat sig nöjda med domen. 4 och 5 §§. Här upptagna stadganden om övervakning och dess anordnande stå i full överensstämmelse med gällande r ä t t (1918 års lag 4 och 9 §§ samt 10 § andra stycket).

6 §. Förevarande paragraf behandlar den villkorligt dömdes skyldigheter under prövotiden. De härutinnan föreslagna stadgandena äro hämtade från 1918 års lag 5 §, 6 § andra stycket samt 10 § tredje stycket.

352 7 §• Om en villkorligt dömd person varder övertygad att hava före den villkorliga domens meddelande förövat annat brott, så uppstår frågan, vad inflytande sagda förhållande bör äga med avseende å det beviljade anståndet. Gällande lag reglerar i sin 12 § denna fråga så, att domstolen, vid bestämmande jämlikt strafflagens 4 kap. 9 § av straff för brotten, tillika skall förordna, huruvida anstånd enligt lagen skall äga rum. Vare sig denna lagföring inträffar före eller efter prövotidens slut, skall således, för så vitt icke antingen det nyupptäckta brottet eller det genom den villkorliga domen ådömda straffet är preskriberat, ett gemensamt straff ådömas och frågan, huruvida anstånd skall beviljas, bliva föremål för ny prövning, vilken hänför sig till det för den konkurrerande brottsligheten ålagda straffet i dess helhet. Leder denna prövning till ett förordnande om villkorligt anstånd med nämnda straff, blir den brottslige att b e t r a k t a såsom på nytt villkorligt dömd och ny prövotid börjar löpa från det den nya domen vinner laga kraft. Något tillgodoräknande av den tidigare prövotiden medgives icke. I förevarande paragrafs första stycke stadgas beträffande denna fråga, att det gemensamma straffet skall gå i verkställighet, där det är svårare än ett års frihetsstraff. Att så skall ske följer visserligen redan av den i kapitlets 1 § för villkorlig dom stadgade förutsättningen, att den ådömda strafftiden icke får överstiga ett år, samt av förslagets 11 kap. 3 §, men stadgandet har dock ansetts erforderligt för att utmärka skillnaden mellan det fall, som här avses, och det, som behandlas i paragrafens andra stycke. Stadgandet innebär tydligen icke någon principiell avvikelse från gällande rätt. Överstiger det gemensamma straffet icke ett års frihetsstraff har, enligt paragrafens andra stycke, domstolen att pröva, huruvida straffet skall verkställas eller icke. Väljes det första alternativet, innebär detta, att anståndet förfaller. Jämväl härutinnan står stadgandet således i överensstämmelse med gällande rätt. För det fall åter, att domstolen anser det gemensamma straffet icke skola

353 verkställas, intager förslaget en helt annan ståndpunkt än 1918 års lag. Enligt förslaget skall nämligen i sådant fall det beviljade anståndet fortfarande äga rum, d. v. s. den gamla prövotiden skall fortfara lika långt fram i tiden, som den skulle hava räckt enligt den ursprungliga villkorliga domen. Är prövotiden redan till ända, när det gemensamma straffet utdömes, behöver icke såsom nu en ny prövotid utsättas, utan den genomgångna prövotiden betraktas såsom prövotid även med avseende å det nya brottet, och hela det gemensamma straffet skall följaktligen anses förfallet. Denna kommissionens ståndpunkt är föranledd av den ståndpunkt kommissionen intager i fråga om straffets bestämmande vid sammanträffande av brott. Enligt kommissionens förslag, 11 kap. 1 §, skall nämligen vid varje fall av dylikt sammanträffande och således jämväl vid reell konkurrens tillämpas den s. k. absorptionsprincipen. Med denna ståndpunkt är det uppenbart, a t t man i fråga om den villkorliga domen måste öppna möjlighet a t t låta den redan bestämda prövotiden utgöra prövotid jämväl för det gemensamma straffet. De i förevarande paragraf intagna stadgandena stå i full överensstämmelse med de i utkastets 11 kap. 5 § intagna. 8 §• I denna paragraf behandlas det fall, då under prövotiden förvandling sker av ett bötesstraff, vilket före den villkorliga domen ådömts för ett brott, som begåtts tidigare än det brott, den villkorliga domen avser. Enligt det h ä r föreslagna stadgandet skall i sådant fall beslutet om anstånd förfalla. Skälet härtill är, dels a t t ingen anledning finnes att låta den dömde fortfarande åtnjuta det medgivna anståndet, när han ändå skall komma i fängelse för avtjänande av förvandlingsstraffet, och dels att han genom a t t under prövotiden låta det gå till förvandling av böterna i regel måste anses hava visat sig ovärdig det beviljade anståndet. Det föreslagna stadgandet saknar motsvarighet i 1918 års lag, vilken ju principiellt icke tillägger bötesförvandlingen någon verkan 45

10 kap. 7 £.

354 10 kap. 8 §.

i hithörande hänseenden. Däremot står stadgandet till innehållet i full överensstämmelse med utkastets 11 kap. 7 §. Den vidtagna ändringen i utkastets formulering har föranletts därav, att nämnda formulering möjligen skulle kunna giva rum för den tolkningen, a t t stadgandet avsåge jämväl det fall, då det senast avdömda brottet förövats före bötesbrottet. Men i dylikt fall skall j u förslagets 11 kap. 3 § tillämpas och således ett gemensamt straff ådömas jämlikt samma kapitels 1 §. Med detta gemensamma straff kan tydligen anstånd beviljas. Förslaget upptager icke någon bestämmelse om vilken myndighet skall äga förordna om anståndsbeslutets förfallande. Denna fråga bör enligt kommissionens uppfattning lämpligast regleras i den särskilda verkställighetslagen. 9 §• E t t beviljat anstånd med straff kan förverkas därigenom, att den villkorligt dömde förövar nytt brott före prövotidens slut, d. v. s. under tiden mellan domens meddelande och prövotidens utgång. Härutinnan stadgas i 1918 års lag, 11 §, följande: »Begår den, som genom villkorlig dom undfått anstånd med straff, efter domens meddelande men före prövotidens slut brott, och varder han därför dömd till straffarbete eller fängelse, skall domstolen, som ådömer det nya straffet, tillika förklara anståndet med det äldre förverkat. Dömes han till annat straff än straffarbete eller fängelse, må anståndet kunna förklaras förverkat». Det förberedande utkastets stadgande i förevarande hänseende, 11 kap. 8 §, avviker icke så litet från 1918 års lag. Enligt utkastet skall nämligen, om den villkorligt dömde före prövotidens slut tilltalas för brott, som han begått efter den villkorliga domen, och åtalet leder därtill, att han förklaras hava gjort sig förfallen till annat straff än disciplinstraff enligt strafflagen för krigsmakten eller bötesstraff, anståndet tillika av domstolen förklaras förverkat; och detsamma skall ske, om han för det senare brottet dömes till bötesstraff och

355 detta förvandlas till fängelse samt anstånd icke gives med fängelse- 10 kap. straffet. 9 §. Beträffande först arten av det straff, som skall eller kan verka, a t t anståndet förklaras förverkat, har kommissionen anslutit sig till gällande lag dels därutinnan, att anståndet skall förklaras förverkat, om det nya straffet är ett omedelbart ådömt frihetsstraff, och dels därutinnan, a t t det givits domstolen befogenhet a t t pröva, huruvida ett annat omedelbart ådömt straff bör medföra anståndets förverkande eller ej. Däremot har kommissionen beträffande det fall, att för det senare brottet ådömts bötesstraff och detta förvandlats till fängelse, principiellt anslutit sig till utkastet och således föreslagit, att i detta fall anståndet skall förklaras förverkat. Denna ståndpunkt står tydligen i överensstämmelse med den av kommissionen i 8 § intagna. Enligt gällande lag skall det nya brottet, för att kunna medföra anståndets förverkande, hava begåtts före prövotidens slut. Åtalet behöver icke hava väckts före prövotidens utgång, och möjligheten a t t få anståndet förklarat förverkat avskäres således först med det villkorligt ådömda straffets preskription. Enligt kommissionens uppfattning kan emellertid denna ståndpunkt icke anses tillfredsställande. Då prövotiden med dess övervakning, enligt kommissionens mening, måste betraktas såsom ett så att säga förtunnat straff, bör frågan om anståndets förverkande vara bragt ur världen i och med det att prövotiden förflutit, utan a t t någon åtgärd vidtagits för a t t anståndet skall förklaras förverkat. Denna princip har också gällande lag följt, då fråga är om anståndets förverkande på grund av dåligt uppförande under prövotiden. Enligt lagens 13 § tredje stycke fordras nämligen för att anståndet på sådan grund skall kunna förklaras förverkat, att framställning därom gjorts under prövotiden. Men någon giltig anledning a t t härutinnan skilja mellan förverkande på grund av nytt brott och förverkande på grund av dåligt uppförande synes icke förefinnas. Brott och dåligt uppförande ligga nämligen endast tekniskt på olika nivå: det beror på lagens teknik, huruvida ett dåligt upp-

356 10 kap. förande skall utgöra brott eller icke. Slutligen måste det även ur 9 §. praktisk synpunkt framstå såsom otillfredsställande, att frågan om anståndets förverkande hålles svävande så länge, som med nu gällande anordning är fallet. Med hänsyn härtill har kommissionen anslutit sig till den av utkastet intagna ståndpunkten, a t t jämväl åtalet skall hava anhängiggjorts före prövotidens slut. 10 §. Här intagna stadganden stå i full överensstämmelse med motsvarande stadganden i 1918 års lag 13 § första och tredje styckena. Enligt nämnda paragrafs första stycke må i förevarande fall alternativt varning kunna meddelas. Bestämmelse härutinnan bör enligt kommissionens uppfattning icke hava sin plats i strafflagen utan i den särskilda verkställighetslagen. 11 §• Detta stadgande motsvarar gällande lags 14 §.

11 kap. Om sammanträffande av brott. En strafflags speciella del måste väsentligen inskränka sig till att med straff belägga sådana fall, i vilka en person begått en samhällsfarlig kränkning av ett intresse, som lagen vill skydda. Endast i ett mindre antal fall, då brott genom att förekomma tillsammans få en särskild betydelse, t. ex. påkalla en särskilt sträng reaktion, finnes tillräcklig anledning att för sammanträffandet uppställa ett eget straff bud: t. ex. för rån, som i allmänhet utmärkes av ett säreget beskaffat sammanträffande av våld och tjuvnad. Att i lagens speciella del upptaga till behandling mera än ett mycket begränsat antal fall av sådan typ låter sig icke göra, redan därför att man måste undvika att giva lagen ett alltför vidlyftigt och tyngande omfång. För övrigt är det omöjligt att förutse, vilka kombinationer som. verkligen komma a t t inträffa. Vare sig straffbuden äro av det ena eller det andra slaget, blir ett

samhällsfarligt förfarande, som en gång faller under ett straff bud, n kap a t t beteckna såsom ett brott. De i lagen uppställda brottsbegreppen t ä c k a ingalunda alltid de i verkligheten förekommande brottsliga gärningarna. Mycket ofta kunna dessa senare, såsom av det nyss sagda framgår, på ett uttömmande sätt behandlas endast därigenom, att man tar hänsyn till två eller flera straflbud. Huru ofta detta måste ske, beror naturligtvis bl. a. just på, i vilken utsträckning lagen själv uppställt brottsbegrepp, som omfatta mer än en straffbar gärning. Så snart det för ett fullständigt bedömande av en föreliggande brottslighet icke är nog a t t en gång tillämpa ett straffbud, uppstå särskilda spörsmål — däribland främst frågan om s. k. sammanträffande av brott — vilkas lösning är en av uppgifterna för strafflagens allmänna del. Allmänna bestämmelser angående sammanträffande av brott och sammanläggning av straff äro visserligen endast i mindre utsträckning obetingat nödvändiga. I och för sig är det tänkbart, att en person, som vid samma tid ställes inför r ä t t a för eller har a t t undergå straff för flera brott, blir straffad med samtliga de straff, som han förskyllt för de särskilda brotten, vart för sig bedömda. Denna ståndpunkt intages i allmänhet i den äldre rätten, t. ex. i romersk r ä t t och hos oss ännu i 1734 års lag. Undantag äro nödvändiga, endast i den mån de bero på omöjligheten a t t j ä m t e varandra verkställa vissa straff, t. ex. frihetsstraff på viss tid jämte sådant straff på livstid, eller i den mån man eljest skulle komma i strid med särskilda i lagen uppställda föreskrifter, såsom angående maximum för frihetsstraff på viss tid. Detta äldsta system (sammanläggning, kumidation) är emellertid i större eller mindre utsträckning övergivet av de allra flesta lagar och lagförslag. Mot detsamma talar från preventionsståndpunkt, att åtminstone mycket ofta förbrytarens samhällsfarlighet måste sägas vara avsevärt mindre, om han begått flera brott inom en kortare tid utan mellankommande bestraffning för något av dem, än om vart och ett av brotten förekommit till straffrättslig be-

11 kap.

handling utan sammanträffande med andra. Ty om brotten betraktas som uttryck för brottslingens viljebeskaffenhet vid en given tidpunkt, måste de sägas i denna egenskap till en del täcka varandra. Det anförda gäller särskilt, om brotten begåtts genom en och samma handling eller om de eljest med avseende på sättet för gärningarnas begående eller det intresse, som genom dem angripes. måste anses stå i nära samband med varandra. Exempel: å ett stort antal växlar, som inom kort tid och för att täcka samma penningbehov belånas i samma bank, förfalskas samma personers namn. Och även i de fall, då intet sådant särskilt samband mellan brotten låter sig påvisa, är att märka, att själva straffen kunna få en annan betydelse genom att — i den mån det är möjligt — utkrävas i omedelbar anslutning till varandra. Så är fallet beträffande frihetsstraff, då dessa nå en betydande tidslängd. Om två sammanträffande brott vart för sig böra bedömas med fyra års straffarbete, tillfogas brottslingen, därest han nödgas i ett sammanhang undergå åtta års straffarbete, ett avsevärt svårare lidande, än om han haft a t t undergå de särskilda straffen å skilda tider. Hänsyn av denna art ha föranlett, att man i ett flertal lagar, åtminstone beträffande frihetsstraff på viss tid, avvikit från den stränga kumulationsprincipen i mildrande riktning. Minst genomgripande har detta skett genom föreskrifter, a t t det svåraste av straffen för de särskilda brotten ej må genom sammanläggningen överskridas mera än intill ett visst maximum. Ifrågavarande maximum erhålles antingen genom det svåraste straffets ökning med en absolut bestämd tidslängd (strafflagen 4:5) eller med en viss kvotdel. I valet mellan de båda sistnämnda alternativen förtjänar det senare företräde. Även med angivna modifikationer lider emellertid kumulationsprincipen, på grund av sin rent matematiska utformning, av en viss stelhet, som omöjliggör en smidig anpassning efter de särskilda fallens skiftande egenskaper. Därför har den i ett flertal lagar ersatts med den s. k. skärpnings- eller asperationsprincipen, som visserligen i mänga fall kan leda till ungefär samma resultat. Det

359 utmärkande för den senare grundsatsen är, att straffet för de samman- 11 kap träffande brotten ej erhålles genom sammanräkning av särskilda straff för varje brott, utan genom utmätande av ett gemensamt straff för samtliga brotten, vilket straff skall vara strängare än något av de för de särskilda brotten förskyllda straff; härav namnet. För det gemensamma straffet bestämmes t. ex. en ny latitud, vars maximum bör på visst sätt överstiga det högsta av maxima för de särskilda brotten; minimum bestämmes kanske på motsvarande sätt. Inom denna latitud kan domstolen röra sig med hänsynstagande till såväl de olika brottens särskilda beskaffenhet som jämväl i synnerhet till deras förhållande till varandra. I ju högre grad det på grund av sammanhanget mellan brotten måste anses gälla, a t t det eller de övriga brotten vittna om en och samma samhällsfarliga viljebeskaffenhet, som redan det svåraste brottet i och för sig ådagalägger, desto mindre skärpning av straffet för det sistnämnda b r o t t e t är på sin plats. Det är följaktligen mycket möjligt, a t t domstolen inom den förhöjda latituden stannar vid ett straff, som jämväl kunde hava erhållits inom den oförändrade latituden för det svåraste brottet. — Anmärkningsvärt är, a t t den svenska rätten trots sitt principiella kvarstående på den äldre kumulationsståndpunkten anslutit sig till skärpningsgrundsatsen just beträffande de brott, som oftast giva exempel på sammanträffande av flera brottsliga handlingar av inbördes likartad karaktär, nämligen tjuvnadsbrotten (strafflagen 20:9). Redan sedan mycket länge skiljer man i det största antalet lagar mellan s. k. idealkonkurrens (strafflagen 4 kap. 1 § 1 st.) och s. k. realkonkurrens (4 kap. 2 §), allteftersom de skilda brotten komma till stånd genom en enda eller genom flera skilda handlingar. Från en sträng vedergällningsståndpunkt, som vill reagara icke mot brottslingen utan mot brotten, låter sig visserligen sägas, a t t lika mycket ont är gjort, oavsett om det ena eller det andra av de nyss angivna fallen föreligger, blott flera olika brott, rättskränkningar, äro a t t lägga en tilltalad till last. Man har dock gärna velat uppfatta hans skuld såsom mindre i det förra fallet. Och

11 kap.

från preventionsståndpunkt är det tydligt, a t t den samhällsfarlighet hos individen, som genom hans brott kommit till uttryck, får antagas vara mera varaktig och djupgående, under i övrigt lika förhållanden, om den framträtt genom flera handlingar, och att den därför i detta fall för att hävas fordrar en kraftigare reaktion. På den ena eller andra grunden har man oftast genomfört en mildare behandling av idealkonkurrensen, i regel så, att för båda (alla) de brott, som begåtts genom en enda handling; skall ådömas endast ett gemensamt straff, u t m ä t t efter den svåraste av de ifrågakommande straffskalorna, ej sällan med föreskrift, a t t de övriga brotten skola vid straffmätningen öva inflytande såsom försvarande omständigheter (strafflagen 4:1:1). Detta är den s. k. absorptionsgrundsatsen. Exempel saknas ej alldeles på densammas tillämpning jämväl vid realkonkurrens. Den i lagarna ofta förekommande åtskillnaden i rättsverkningar mellan ideal- och realkonkurrens möter emellertid redan av praktikabilitetshänsyn vissa betänkligheter. Ty den för skillnadens genomförande grundläggande frågan, om man vid en brottskonkurrens har a t t göra med en eller flera »handlingar», är ingalunda alltid lättlöst. Vid prövningen härav måste man taga hänsyn till en mångfald omständigheter, och praxis h a r varken i vårt eller andra länder lyckats bringa fallen in under några få ledande synpunkter, enligt vilka lösningen läte sig med lätthet erhålla. 1 Realkonkurrensens begrepp är svårbestämbart icke blott gent emot idealkonkurrensen utan även gent emot det enkla brottet. Skall t. ex. en serie slag eller en följd av okvädinsord anses utgöra en handling — och sålunda intet sammanträffande av två eller flera brott föreligga — eller flera handlingar, vilka var för 1

Jfr exempelvis hemfridsbrott och misshandel i ett sammanhang (Nytt juridiskt arkiv 1901 sid. 431, idealkonkurrens) med mened och bedrägeri i konkurs (Nytt juridiskt arkiv 1896 sid. 158 e t c , realkonkurrens), anstiftan till mened av två vittnen i samma rättegång (Nytt juridiskt arkiv 1904 sid. 552, 1905 sid. 2 3 5 , idealkonkurrens, däremot 1905 sid. 291) med falskt åtal i ett sammanhang väckt mot flera (Nytt juridiskt arkiv 1899 sid. 227, realkonkurrens).

sig utgöra ett brott och tillsammans bliva att behandla enligt 11 kap. reglerna för realkonkurrens? Rättsverkningarna synas böra bliva något olika, allt efter som det ena eller andra är förhållandet. Man har mecl hänsyn härtill uppställt begreppet fortsatt förbrytelse (strafflagen 4 kap. 3 §), vilket innebär, att om flera brottsliga handlingar utgöra fortsättning av ett och samma brott, straffet skall bestämmas enligt regler motsvarande dem, som givits för idealkonkurrens. Men — utom det att detta begrepp i den utformning det erhållit i den gällande rätten visat sig leda till obehörigt mild behandling av åtskillig brottslighet med klart kronisk tendens — innebär dess uppställande en i och för sig icke önskvärd ökning av de kategorier, mellan vilka domstolen i det särskilda fallet måste träffa sitt val. Såsom utmärkande kännetecken för den fortsatta förbrytelsen gent emot realkonkurrensen pläga framhållas enhetlighet i uppsåtet, enhet hos det k r ä n k t a intresset, likhet och yttre sammanhang mellan de särskilda delarna av det brottsliga förfarandet. Men några lätt tillämpliga regler ha ej k u n n a t uppställas. Och därför innebär detta institut oundvikligen en ytterligare komplicering av det dessförutan tillräckligt invecklade ämnet. Redan på grund av de nu anförda omständigheterna måste man anse det önskvärt att behandla de olika formerna av brottskonkurrens på ett inbördes överensstämmande sätt. I samma riktning tala även mera principiella skäl, till vilka kommissionen strax återkommer. Mot att i enlighet härmed låta absorption äga rum även vid realkonkurrens plägar i synnerhet framställas följande invändning: En brottsling, som begått ett något större antal brott, för vilka han ännu icke blivit dömd, och som alltså, därest absorptionsgrundsatsen gäller, kan förutse, a t t han efter åtal kommer att drabbas av (i det närmaste) maximum av det för det svåraste av brotten stadgade straffet, kan för den skull också förutse, att, om han blott icke begår något ensamt för sig ännu svårare brott, även ett stort antal ytterligare förbrytelser icke kommer att medföra någon ökning av den straffpåföljd, som h o t a r honom. Man skulle alltså, 46

11 kap. säges det, genom a t t begå många brott kunna förskaffa sig et: slags fribrev på att straffritt begå ytterligare brott. Men denna, invändning, som för övrigt förutsätter, a t t brottslingen lämnas ostörd av polis- och åklagarmyndighet, kan med samma skäl riktas mot så gott som alla förekommande system utom en tämligen obegränsad kumulation (i den mån denna låter sig praktiskt genomföras). Jämväl den gällande svenska rättens kumulationssystein drabbas av samma a n m ä r k n i n g : den som begått två brott, vilka vartdera förskylla minst två års straffarbete, erhåller genom aldrig så många nya brott, blott de ej äro svårare än de förra, ingen ökning av sitt straff. Om alltså den anförda invändningen mot absorptionsprincipen måste anses sakna legislativ betydelse, är det å andra sidan visserligen knappast riktigt att, såsom understundom skett, säga, a t t denna princip vore den enligt sakens n a t u r enda riktiga. Skälet härför skulle vara det, a t t den brottsliga sinnesbeskaffenhet, som kommit till uttryck i de olika brotten, vore en och densamma och att alltså den reaktion, som ansåges tillräcklig mot samhällsfarligheten. sådan den kommit till uttryck i sin svåraste yttring, också vore tillräcklig mot brottslingens farliga sinnesbeskaffenhet över huvud. Detta kan väl i några fall vara riktigt, särskilt om samtliga brotten äro likartade. Men varje n y t t brott kan också vittna om en ökad intensitet och eventuellt mångsidighet hos den farliga viljan och kan därför påkalla en kraftigare reaktion. Detta krav kan i viss utsträckning uppfyllas genom a t t låta konkurrensen inverka såsom en försvårande omständighet. Men, såsom ovan nämnts, utgå lagens bestämmelser om de särskilda brotten från a t t dessa förekomma isolerade, och särskild hänsyn har icke i nämnvärd grad kunnat tagas till möjliga sammanträffanden med andra brott. Det är därför tänkbart, a t t redan det svåraste av de sammanträffande brotten, för sig betraktat, är åtföljt av så många försvårande omständigheter och på den grund bör drabbas av ett så högt straff, a t t utrymme inom dess latitud saknas för särskilt hänsynstagande i straffhöjande riktning^ till sammanträffandet. Möjligheten härtill

utgör likväl intet egentligen avgörande skäl för att generellt till- 11 kap, erkänna sammanträffandet en verkan till höjning av straffskalans maximum. Ty även utan sammanträffande består den möjligheten, a t t vid stark anhopning av försvårande omständigheter straffskalan icke är nog vittomfattande för att åt var och en av dem medgiva ett särskilt inflytande å straffets höjd. Det är icke nödvändigt a t t i detta avseende tillerkänna någon särställning åt sammanträffandet. Om alltså enligt det anförda asperations- och absorptionsgrundsatserna i många fall leda till inbördes överensstämmande resultat samt eljest än den ena och än den andra synes förtjäna företrädet, bör valet dem emellan träffas under hänsynstagande till lagens lösning av andra spörsmål med en likartad innebörd. Härvid ifrågakommer särskilt spörsmålet om straffskärpning vid iteration. Från en preventivstraffrättslig ståndpunkt måste enligt det föregående asperationsprincipen byggas därpå, a t t tillkomsten av de lindrigare brotten utvisar eller åtminstone kan utvisa en större samhällsfarlighet hos brottslingen än den, som kommit till uttryck ensamt genom det svåraste brottet, så a t t dettas straffskala icke är tillräcklig. Tydligt är då, att, om en brottsling först begår ett brott samt ådömes och undergår ett härför u t m ä t t straff, och han vidare omedelbart efter straffverkställighetens avslutande begår ett nytt brott, det måste antagas, a t t den reaktion, som redan emot honom kommit till användning, varit otillräcklig med hänsyn till den genom det förra brottet framträdda samhällsfarligheten. Därför bör, enligt den ifrågavarande tankegången, den nya reaktionen tilltagas kraftigare än som föranledes av den samhällsfarlighet, vilken det senare brottet ensamt för sig ådagalägger. D. v. s. straffskärpning vid iteration bör genomföras generellt för hela strafflagens område. Från mera framskridet modernt håll inom straffrättslitteraturen, där man intager nämnda ståndpunkt, gör man gällande, a t t den, som gjort sig skyldig till flera brott, åtminstone då han kan betraktas som en förbrytare av kronisk läggning, bör behandlas lika strängt och på samma sätt, vare sig det är fråga om återfall efter undergånget straff eller om sammanträffande av brott.

11 kap.

Av skäl, som å annat ställe berörts, har det föreliggande förslaget endast för mera grova fall infört generella bestämmelser om straffskärpning vid iteration. I den mån dylika saknas gäller den nyss anförda tankegången omvänt, så att, om det svåraste brottets skala är tillräckligt hög för den brottsling, som just före brottets förövande avtjänat straff för ett annat brott, den bör vara så mycket mera tillräcklig för den, som visserligen begått ett annat dylikt brott, men icke blivit därför straffad eller ens dömd. Och även i den mån generell iteration finnes, synes det i själva verket föreligga fullgoda skäl att upprätthålla en skillnad mellan förövande av nytt brott inom viss tid efter utstående av straff och sådant förövande, utan att straff eller dom kommit emellan. I det senare fallet måste samhällsfarligheten anses mindre. Från preventivståndpunkt kan ju ej replikeras; att, vid iteration, det förra brottet redan erhållit sin bestraffning, vilken adderar sig till det senare straffet: frågan gäller enbart, huru höggradig samhällsfarligheten nu kan antagas vara. I detta sammanhang bör även märkas följande. Att över hela linjen genomföra en absorptionsprincip medför, som förut nämnts, betydande praktiska fördelar genom bortfallande av behovet att göra skillnad mellan olika konkurrensfall och att precis avgränsa begreppet en handling. Motsvarande fördel vinnes även i en annan punkt. Frågan, huruvida man har a t t göra med ett brott eller med flera sammanträffande brott, måste nämligen enligt den gällande rättens system lösas även i en stor grupp av fall, där den mindre beror på handlingsbegreppet än på det rent rättsliga förhållandet mellan olika lagrum. Ej sällan, då två eller flera lagrum efter sin ordalydelse synas tillämpliga på ett brottsligt förfarande, måste man likväl avstå från a t t tillämpa reglerna för sammanträffande av brott (eller därmed likvärdiga fall) på den grund att det ena lagrummet måste anses utesluta» det andra (s. k. olikartad strafflagskonkurrens). Ty när de ifrågakommande straffbuden betraktas i sitt sammanhang med varandra, befinnes det, att de alla utom ett äro förbundna med ett tyst förbehåll,

365 som utesluter deras tillämplighet under sådana förhållanden som 11 kap de föreliggande. T. ex. strafflagen 20 : 13: »Har man i uppsåt a t t inbrott, som i 5 § sägs, föröva, förfärdigat eller förskaffat sig falsk dyrk eller nyckel e t c . . . . » ; ingen betvivlar, a t t den omförmälda förberedelseåtgärden bestraffas endast, om den icke fullföljes genom inbrott, att alltså 2 0 : 1 3 absorberas av 2 0 : 4 : 5 eller 2 0 : 5 ; än vidare tvegifte och horsbrott; förfalskning och bedrägeri. Mera komplicerade fall, i vilka resultatet kan vara ganska ovisst; äro emellertid ej alltför sällsynta och vålla rättsskipningen svårighet. Spörsmålet blir, för straffets bestämmande, betydelselöst; för den händelse absorption skall inträda även vid brottsflerhet. Med införande av en sådan grundsats vinner man alltså jämväl en lättare överskådlighet i lagens uppställning (inga olika konkurrenstyper) och förenkling vid dess tillämpning. Detta är så mycket angelägnare, som förslagets moderniserade straffsystem (bötesfrister, villkorlig utskrivning, skyddsåtgärder) även vid sammanträffande föranleda en mångfald problem, som i de gällande strafflagarna icke behövt eller i varje fall icke erhållit någon lösning. Lagar, som beträffande frihetsstraffen anslutit sig till asperationseller absorptionsgrundsatserna, kvarstå ofta med hänsyn till bötesstraff på kumulationsprincipens ståndpunkt. Detta vare sig det gäller sammanträffande av böter med frihetsstraff eller av flera bötesstraff inbördes. Detta är också till en viss grad förklarligt, i den mån den avvikande ståndpunkten i fråga om frihetsstraff grundar sig därpå, att dessa vid en addition måste anses få en starkare verkan, tillfoga brottslingen ett svårare lidande, än som blott motsvarar ökningen av strafftiden. Ty det måste erkännas, att motsvarande olägenhet åtminstone ofta icke med någon avsevärd styrka gör sig gällande vid en addition av flera bötesstraff av den beskaffenhet, som de enligt de gällande strafflagarna i allmänhet äga. Med de mycket vidsträckta latituderna för bötesstraffen kan för övrigt ofta straffmätningen avhjälpa möjliga olägenheter av nyss anmärkta slag; ifrågakommer förvandling, kunna reglerna för frihetsstraff komma till användning. Annat blir för-

kap.

hållandet med bötesstraff av den karaktär, som förevarande förslår avser a t t bringa i tillämpning: utgående även för isolerade brott med ganska kännbara belopp och med förvandlingsstraffet betraktat som en icke önskvärd nödfallsutväg. Och framför allt är själva det avgörande skälet för absorptionssystemet — jämförelsen med straffet för ett brott, begånget k o r t efter verkställighet av ett annat straff — lika giltigt även för bötesstraffen. Detsamma gäller om absorptionssystemets praktiska fördelar. Kommissionen har ansett det erforderligt att, i likhet med det förberedande utkastet, såväl i detta kapitel som i 12 k a p . gå tämligen långt i enskildheter vid utförandet av de bestämmelser, som nödvändiggöras av den särskilda beskaffenheten hos de straff och skyddsåtgärder, som av kommissionen föreslås. Detta har skett för a t t visa, att även om de spörsmål, som uppkomma vid sammanträffande, äro av ganska invecklad natur, de likväl ingalunda äro olösliga. Härav följer emellertid icke, att lösningen i alla detaljer måste ske genom bestämmelser i själva strafflagen, där sådana stadganden kunna verka ganska tyngande. En del av de föreslagna bestämmelserna torde fastmera med fördel kunna överflyttas till den blivande särskilda lagstiftningen om verkställighet av straff. 1 §• Den i det föregående motiverade absorptionsgrundsatsen uppställes i denna parapraf för de vanligaste och tillika enklaste fallen av sammanträffande av brott, nämligen då brottslingen redan från början på en gång lagföres för samtliga de brott, varom är fråga. Av det förut anförda framgår, att bestämmelsen kan och bör avse alla de olika fall, som i den gällande strafflagen reglerats i 4 kapitlets tre första paragrafer. Enligt förslaget komma för alla de olika formerna av brottskonkurrens att gälla regler, som nära ansluta sig till de nuvarande reglerna för idealkonkurrens. I den mån alltså rättegången ej leder till frikännande från ansvar för något av de påstådda brotten, skall ett gemensamt straff ådömas för dem alla. Bestämmelsen fordrar icke, såsom nuvarande straff-

lag 4 : 2 , att till en början särskilda straff utmätas för varje brott för 11 kap sig. Huruvida och i vilken utsträckning ett dylikt förfarande fort1 §. farande, av processuella skäl, kan böra komma till användning, behöver ej dryftas på detta ställe. — Man har emellertid velat klart uttala — i enlighet med den nuvarande rättspraxis' uppfattning av strafflagen 4 : 1 , som emellertid i denna del erhållit en otydlig formulering — att domstolen vid fastställande av det gemensamma straffet har att röra sig inom en skala, som erhålles genom jämförelse mellan skalorna för de särskilda brotten, och icke mellan de konkreta straff, som dessa brott såsom isolerade bort förskylla. — Det gemensamma straffet skall ådömas icke blott för det svåraste brottet utan uttryckligen för samtliga brotten. I denna punkt, åsyftas alltså icke någon ändring av vad för närvarande brukas. Av det förut anförda framgår, att, även enligt kommissionens uppfattning, flera sammanträffande brott ofta giva uttryck åt en större samhällsfarlighet än det svåraste av brotten skulle hava gjort, om det förekommit isolerat. Likväl saknas i förevarande stadgande en motsvarighet till föreskriften i strafflagen 4 : 1 , a t t brott, för vilket särskilt straff ej ådömes, skall betraktas såsom försvårande omständighet. Ej heller i förslagets 9 kap. 12 § återfinnes någonting dylikt. Anledningen härtill är endast den, att det icke för alla fall vore riktigt att tillämpa en sådan föreskrift; kombinationer kunna tänkas, i vilka det svåraste brottet ensamt för sig uttrycker hela den samhällsfarlighet, som framträder i alla tillsamman; jämför även 8 § första stycket med motivering. Men med förslagets ståndpunkt överensstämmer väl, att domstolarna i regel komma att inom den föreskrivna straffskalan underkasta de sammanträffande brotten ett strängare bedömande än det svåraste brottet ensamt erfordrat. Stadgandets tillämpning förutsätter ett avgörande, vilket av flera olika straff som är det svåraste. Härom meddelas föreskrift i förslagets 9 kap. 2 §, vad angår de allmänna huvudstraffen. Om något eller några av brotten i lagen belagts med dels allmänt

11 kap. 1 §.

huvudstraff, dels bistraff, skall vid jämförande av straffens svårhetsgrad endast tagas hänsyn till huvudstraffen. Och enligt föreskriften i paragrafens första stycke andra punkten skall ett sådant straffs absorberande verkan endast utövas gentmot övriga straff av samma typ. Om endast något av brotten kan eller skall medföra e t t av de i andra punkten omförmälda särskilda straffen eller påföljderna, så kan eller skall detta straff eller denna påföljd följaktligen åtfölja det gemensamma straffet, även om detta icke hämtas från den ifrågavarande straffbestämmelsen. De i andra punkten avsedda straffen och påföljderna äro dels vad man brukar beteckna såsom bistraff, dels särskilda huvudstraff (avsättning, suspension). Beträffande bistraff av olika art bör absorptionsprincipens tillämpning tydligen vara utesluten jämväl i deras inbördes förhållande: påföljd enligt förslagets 7 : 2 7 (strafflagen 2:19). ovärdighet att i rikets tjänst nyttjas och olika konfiskationspåföljder skola alltså i förekommande fall samtliga ådömas utan hinder av sammanträffandet. Däremot kommer, med motsvarande tillämpning av stadgandet i första punkten, i stor utsträckning en absorption att inträda mellan de i andra punkten avsedda straff och påföljder inbördes, i den mån deras likartade beskaffenhet så tillåter: avsättning från ett och samma ämbete kan i samma dom ådömas endast en gång; ådömes avsättning, kan icke jämsides därmed ådömas mistning av ämbetet på viss tid; det sistnämnda straffet ävensom påföljd jämlikt 7 : 27 får endast ådömas för en period och med högst den i 7 : 22 resp. 7 : 27 angivna maximitiden. Det nu om avsättning och om mistning av ämbete på viss tid anförda gäller endast i den mån dessa straff omedelbart komma till tillämpning. Därest jämlikt 7 kap. 25 § i stället för ämbetets förlust skall ådömas böter eller fängelse, skall dylikt straff med hänsyn till sammanträffandet behandlas såsom annat straff av samma art. Såsom av 7 kap. 14 § andra stycket framgår, kunna för vissa brott ådömas böter i förening med frihetsstraff. I enlighet med de i det föregående anförda grunderna böra i dylika fall vid samman-

369 träffande med annat brott böter kunna ådömas i förening med ett såsom gemensamt straff ådömt frihetsstraff, jämväl om detta hämtats från en annan straffbestämmelse än den, som medgiver eller föreskriver att frihetsstraffet åtföljes av böter. En bestämmelse härom lärer böra finna plats i förevarande paragraf. Med dess avfattning torde emellertid böra anstå, tills man kan överblicka den speciella delens stadganden om böter i förening med frihetsstraff: särskild uppmärksamhet kräver härvid frågan, huruvida bötesstraffet i dylika fall kominer a t t stadgas såsom fakultativt eller obligatoriskt. Gällande lag föreskriver i 4 kap. 1 ^ 2 stycket, att samma rättsverkningar som vid idealkonkurrens jämväl skola inträda »där en handling innefattar brott, som i särskilda avseenden med olika straff belagt är». Som exempel på denna s. k. kombinativa strafflagskonkurrens pläga anföras sådana fall, som att en person förövar i n b r o t t i en kyrka och där tillgriper en kyrkan tillhörig sak (strafflagen 20 kap. 4 § 1 och 4 mom.), eller a t t någon på sätt i strafflagen 2 1 : 1 sägs överfaller två personer, som tillsammans bära ett kassaskrin, i akt och mening att tillgripa skrinet. Dylika fall böra fortfarande behandlas på samma sätt som idealkonkurrensen. Då förslaget i övrigt ej vidare tillerkänner någon avgörande betydelse för konkurrensen åt frågan, huruvida brottet har förövats genom skilda handlingar, bör emellertid enahanda resultat över huvud inträda, sä snart ett brott är i skilda avseenden belagt med straff. Vid bortfallande av å ena sidan konkurrensens lagstadgade verkan såsom försvårande omständighet och å andra sidan skillnaden mellan rättsverkningarna i de olika fallen av brottskonkurrens, är ett särskilt stadgande i denna del måhända ej obetingat erforderligt till ledning för domstolarna, men för fullständighetens skull har ett sådant funnit plats såsom ett andra stycke av förevarande paragraf. Uttrycket »olika straff» i strafflagen 4 kap. 1 § 2 st. har kunnat ifrågasättas skola beteckna, att det ena straffet bort vara det andra till a r t eller grad olikt; detta har emellertid ej varit meningen, och uttrycket har därför undvikits. 47

11 kap 1 §.

11 kap. 2 §.

§• Särskilt beaktande kräver frågan, huru vid sammanträffande ar b r o t t skall förfaras med det nya av förslaget införda frihetsstraffet; arrest (custodia honesta). Det torde icke alltid vara lätt, a t t med hänsyn till svårhetsgraden inpassa detta bland de övriga frihetsstraffen, till vilka det intager en parallellställning. I förhållande till dem är det visserligen i avseende å intensiteten — åtminstone för de brottslingar, för vilka det över huvud ifrågakommer — alltid det lättare, men extensivt k a n det på grund av längre varaktighet vara det svårare. Förslagets 9 kap. 2 § tillerkänner emellertid en avgörande betydelse åt varaktigheten. Därest nu ett brott, som i det särskilda fallet bort bedömas med ett långvarigt arreststraff, sammanträffar med ett brott, som ensamt för sig bort föranleda ett mindre långvarigt straffarbete eller fängelsestraff, skulle den tilltalade genom att få det gemensamma straffet u t m ä t t såsom arrest kunna erhålla en ganska omotiverad fördel. Detta skulle kunna undvikas genom att för sådana fall frångå absorptionsgrundsatsen och föreskriva kumulation. 1 Det vore dock mycket möjligt, att å andra sidan genom den härav föranledda ökningen av den totala strafftiden den tilltalade bleve försatt i en alltför ofördelaktig ställning. Lösningen bör därför i stället sökas däri, a t t så snart ett av brotten, för sig betraktat, icke må åtföljas av arrest, vare sig därför, att det tillämpliga straffbudet ej upptager detta straff, eller därför, att i det särskilda fallet jämlikt 9 kap. 3 § arreststraff ej må ådömas, denna straffart jämväl är utesluten för det gemensamma straffet. Ty även om det är det »mindre svåra» brottet, som är av sådan beskaffenhet, a t t det aldrig må sonas med arrest, har dock brottslingen därigenom visat en sinnesbeskaffenhet av sådan art, att därav väl motiveras, att jämväl det svårare b r o t t e t belägges med straffarbete, resp. fängelse, som alltså skulle bliva det gemensamma straffet. Då arrest alltid är endast alternativt straff, kan ju en sådan anordning, vilken i denna paragraf föreskrivits, alltid förenas med en ordagrann efterlevnad av de speciella 1

Jämför tyska förslaget 1919, 34 §.

371 straffbuden. — Äro båda brotten straffbara enligt lagruin, vilka såsom straff upptaga arrest, kunna olika alternativ föreligga. Om intetdera brottet ådagalagt ett oärligt eller eljest ohederligt sinnelag, kan uppenbarligen arrest ådömas såsom gemensamt straff. Om åter ett av brotten ådagalagt sådant sinnelag, må arrest icke ådömas, även om detta brott enligt lag är belagt med det lindrigare straffet. Att låta ett bötesstraff utträngas av arrest såsom gemensamt straff synes aldrig kunna möta betänkligheter, naturligtvis under förutsättning a t t stadgandet i 9 kap. 3 § ej till annat föranleder. 3 §• De grundsatser, som i det föregående utvecklats för sammanträffande av brott, bygga på en enhetlig uppskattning av den samhällsfarlighet, som genom samtliga brotten kommit till uttryck. Denna samhällsfarlighet har kommit till ett fullständigt framträdande i och med det sista brottet. Huruvida brotten komma under avdömande i ett sammanhang, såsom i 1 § förutsattes, eller i helt olika rättegångsförfaranden, bör alltså om möjligt icke få inverka på storlek eller beskaffenhet av det straff, som föranledes av gärningarna tillsammans. Med 1 §:s fall böra alltså likställas sådana händelser, i vilka brotten, trots att de samtliga redan begåtts, icke komma under gemensamt bedömande, emedan det ena av dem ännu icke blivit upptäckt eller icke kan bliva föremål för åtal på grund av t. v. bristande bevismaterial, på grund av a t t erforderlig angivelse icke föreligger eller av annan orsak. Att det ena brottet (handlingen) icke förrän senare blir föremål för rättegång, är från materiellt straffrättslig synpunkt en tillfällighet, som icke bör få hindra användandet av de i och för sig riktiga reglerna. Och redan ett omedelbart rättfärdighetskrav föranleder åtminstone ofta, att brottslingen icke får drabbas av en strängare bestraffning därför, att han blir ställd inför r ä t t a två gånger i stället för en. Men detta skulle ske, om man i den senare av skilda rättegångar angående brott, vilka samtliga begåtts före den första

11 kap 2 §.

11 kap. 3 §.

domen, endast tillämpade reglerna om sammanträffande av straff (12 kap.). Därför stadgar förevarande paragraf, lika med strafflagen 4:9 (nuv. lydelse), att i dessa fall gemensamt straff skall så bestämmas, som hade brottslingen på en gång varit lagförd för alla brotten. Härvid är det likgiltigt, huruvida ett brott, som föranleder den senare rättegången, -är begånget före eller efter det eller de förut avdömda brotten. — Liksom i den gällande strafflagen lämnas ej heller i förslaget några bestämmelser angående det processuella förfarande, som bör iakttagas för att nå det sålunda stadgade resultatet. Ej heller avser förslaget att taga någon ställning till den knappast slutgiltigt lösta frågan, i vad mån vid idealkonkurrens en laga kraftvunnen dom å endast ett av brotten utesluter ny rättegång angående ett annat (genom samma handling begånget) brott, så att för dylika fall förevarande § icke skulle kunna komma i tilllämpning. Däremot är frågan om uppdragande av gränsen mellan tillämpningsområdena för 11:3 och för 12 kap. av materiellt straffrättslig natur och kräver alltså ett avgörande i detta sammanhang. I 12:1 användes liksom i den gällande lagen 4:9 och 4:10 uttrycket »sedan han blivit dömd»; i förevarande § säges det »före domens meddelande» : det förstnämnda uttrycket måste till sin närmare innebörd r ä t t a sig efter det- sistnämnda, Med detta avses a t t såsom den avgörande punkten framhålla själva domfällandet till skillnad från den senare tidpunkt, då domen eventuellt vunnit laga kraft — naturligen förutsatt, att den icke senare blir upphävd. Ty åt själva domen i och för sig bör tillmätas den verkan, att förbrytaren genom a t t efter domen, utan att hava tagit intryck därav, begår ett nytt brott, får anses hava givit uttryck åt en mera svårartad samhällsfarlighet, än den, som kan motivera de milda reglerna för sammanträffande av brott. »Domens meddelande» sammanfaller i underrättsförfarandet med dess avkunnande; i överrättsproceduren den enligt processuella grundsatser motsvarande tidpunkten. Huruvida den dömde (vid underrätt) varit närvarande eller eljest erhållit

kännedom om domen, torde redan av praktikabilitetsskäl icke k u n n a tillerkännas någon avgörande betydelse. Då bötesförvandling enligt förslaget icke sker genom »dom» (7:20), är det tydligt, att även sedan böter förvandlats till fängelsestraff, straffet för det ifrågavarande brottet är a t t behandla såsom förbrytaren ådömt genom den å böterna lydande domen. E t t senare b r o t t , som i tiden ligger mellan denna dom och det beslut av länsstyrelsen, varigenom förordnats om böternas förvandling, kommer alltså icke a t t sammanträffa med det förra brottet på sådant sätt, som avses i förevarande bestämmelser. Detsamma gäller då uppenbarligen även, där förvandlingsstraffet senare blivit förändrat (7:21). Fall kunna förekomma av den beskaffenhet, att en rättegång angående ett av flera sammanträffande brott äger rum efter det att dom meddelats angående de övriga, utan att emellertid någonting härom blir upplyst. Följaktligen kommer domstolen i en senare rättegång icke a t t tillämpa regeln i förevarande §. För bl. a. vissa dylika fall gives i gällande strafflagen 4:13 en föreskrift av innehåll, a t t Konungens befallningshavande äger förordna »huru straffen skola sammanläggas». Detta har också låtit sig väl göra under det hittillsvarande systemet av kumulation med reduktion endast efter rent matematiska grunder. Enligt förslagets system med ett gemensamt straff för samtliga brotten måste däremot utmätandet av detta straff städse ankomma på domstol och ske genom dom. Har så ej kommit att ske i den senare rättegången, kan följaktligen rättelse endast erhållas genom nytt beslut av domstol angående förändring av denna dom. Sådan åtgärd torde böra ankomma på hovrätt, dock utan a t t domens överklagande i vanlig ordning bör vara erforderligt. Stadgande härom har icke sin plats i strafflagen. Det samband, som består mellan de sammanträffande brotten, bör icke inverka på tillämpningen av reglerna om åtalspreskription. Frågan härom bör bedömas för varje brott särskilt enligt de i 13 kap. givna reglerna. I överensstämmelse härmed har i förevarande § uttalats, a t t den äger tillämpning endast för så vitt straffet för

11 kap. 3 §.

det i den förra rättegången icke avdömda brottet ännu icke är förfallet. För paragrafens tillämpning äro tre huvudfall att särskilja, allteftersom vid tidpunkten för den senare domen 1) ingen straffverkställighet på grund av den förra domen ännu ägt rum, 2) det förut ådömda straffet delvis men icke tillfullo verkställts, samt 3) berörda straff till fullo verkställts. Att de två förra fallen båda böra komma in under ett stadgande sådant som det i förevarande paragraf givna, torde icke av någon betvivlas. — Annorlunda ställer sig saken beträffande det tredje fallet. I vissa lagar och förslag undantages detta från motsvarande stadgandens giltighet. 1 Den angivna ståndpunkten, motiveras med a t t i dessa fall, då det förut ådömda straffet redan tillhörde det förflutna, de grunder, som föranleda ett gemensamt straff, icke vidare gjorde sig gällande. Detta må vara riktigt för så vitt reglerna om bestraffning av sammanträffande brott väsentligen äro byggda på hänsyn till ett straffs förändrade »straffvärde», d. v. s. dess ökade intensitet, om det verkställes i omedelbart samband med ett annat. För sådan händelse behöva reglerna ej komma till användning annat än där sådan verkställighet måste förebyggas, alltså ej där det först ådömda straffet redan till fullo verkställts. Men enligt den uppfattning, som genomgår förslaget, bero j u regierna i detta kapitel på en mera djupt liggande grund, nämligen den särskilda beskaffenheten av den genom sammanträffande brott uttryckta samhällsfarligheten. Deras tillämpning bör därför lika litet kunna uteslutas genom tillfälliga omständigheter beträffande straffverkställigheten som påverkas av förhållandet mellan de tidpunkter, vid vilka brotten komma till avdömande. Följaktligen stadgar förslaget i likhet med strafflagen 4: 9 intet undantag för fall, tillhörande den ovanberörda tredje gruppen. 1

Tyska strafflagen § 79, tyska förslaget 1919 § 30, däremot norska strafflagen § 64, holländska strafflagen art. 63 och italienska strafflagen art. 76.

375 För dessa fall bliva följaktligen särskilda regler av nöden för a t t 11 kap bestämma, huru det gemensamma straffets verkställighet skall röna 3 §. inflytande av straffverkställighet, som redan ägt rum. Men dylika regler erfordras redan för den mellersta gruppens fall. De givas i kapitlets 4—8 §§. F ö r den första gruppen äro däremot dylika regler onödiga: om det först ådömda straffet icke blivit till någon del verkställt, k a n nämligen det senare ådömda gemensamma straffet verkställas utan a t t hänsyn behöver tagas till det förra, som alltså förfaller. Detta gäller om sådana fall, då verkställighet av den förra domen ännu ej medhunnits, resp. ej hunnit påbörjas på grund av att den dömde hållit sig undan etc. Verkningarna av a t t den förra domen blivit helt eller delvis verkställd behandlas lämpligen särskilt för följande olika fall: 1) den förra domen lyder på böter, den senare på frihetsstraff — 4 §. 2) båda domarna lyda på böter: a) förvandling av de förut ådömda böterna ifrågakommer icke—5 §. b) den förra domen har föranlett bötesförvandling — 6 §. B) båda domarna lyda å frihetsstraff — 7 och 8 §§. 1 jämförelse med den gällande rätten förefalla förslagets hithörande bestämmelser mera invecklade. Detta beror dels på, a t t den hittillsvarande rättens kumulationsgrundsats lämnar de skilda straffen i viss mån oberörda av varandra i sådana fall, där förslagets absorptionsgrundsats kräver ett gemensamt straff, dels och framför allt därpå, att förslagets strävan, att åt bötesstraffet och förvandlingsstraffet giva en smidigare anpassningsförmåga efter olika förhållanden, föranleder, att man även vid sammanträffande av brott h a r att taga hänsyn till ett större antal skilda möjligheter. Detta är en oundviklig olägenhet, som måste tagas med i räkningen, därest man verkligen vill göra bötesstraffet mera lämpat för sitt ändamål. I intet fall behöver det alternativ behandlas, att det gemensamma straffet skulle komma att utsättas lägre än det förut ådömda. Ty så till vida måste den förra, laga kraftägande domen tillerkännas bindande verkan för den senare rättegången, a t t det nya straffet

11 kap. 3 §.

måste bliva minst lika svårt som det förra; däremot ej ovillkorligen svårare (jämför 8 §). 4 §. När det gemensamma straffet för båda (alla) brotten bestämmes till frihetsstraff, tages i första hand ingen hänsyn till vad av det förut ådömda bötesstraffet kan vara verkställt, huruvida förvandling av detsamma beslutits etc. Dessa förhållanden äro också över huvud betydelselösa, därest frihetsstraffet ådömes på livstid. I annat fall däremot måste så vitt möjligt tillses, a t t redan skedd verkställighet kommer brottslingen till godo genom avräkning å det nya straffet. För uppnående härav föreskrives till en början, att, där böterna vid den nya domens meddelande blivit till fullo eller till någon del guldna, en dags frihetsstraff skall anses vara verkställd för varje dagsbot, som till fullo guldits; härvid göres ingen skillnad med hänsyn till huruvida det gemensamma straffet utsatts i straffarbete eller i fängelse. Den angivna värderingen av bötesstraffet överensstämmer med den, som i 7 kap. 19 § kommit till uttryck; därmed överensstämmer likaledes, att bötesstraff i intet fall anses uppväga frihetsstraff under mera än 90 dagar. En anuan begränsning föranledes därav, att de av lagen använda arterna av frihetsstraff, för att bibehålla den k a r a k t ä r och verkan, som för en var av dem är avsedd, förklaras icke kunna förkortas under de minimitider, som för en var av dem är stadgad i 7 kap. 2—4 §§. Om t. ex. från ett gemensamt straff, som bestämts till 4 år 2 månaders straffarbete, skall avräknas ett bötesstraff å 90 eller flera dagsböter, får alltså resultatet icke bli straffarbete (eller fängelse) i 3 år 11 månader, utan straffarbete i 4 år; motsvarande gäller om arrest. Förslaget har ej funnit anledning att uttala sig därom, huruvida domstolen har a t t i den senare domen meddela föreskrift om sådan avräkning av bötesstraff, som nu sagts. Detta torde emellertid vara det riktiga. I varje fall måste, även om så skett, jämväl vid frihetsstraffets verkställande vederbörande myndighet hava sin uppmärksamhet fäst å denna fråga, så att, om domstolen icke fått

kännedom om (hela) det bötesstraff, som guldits före domens U kap. meddelande (om betydelsen av detta uttryck se här ovan vid 3 §), 4 §. detsamma dock i sin helhet kommer att avräknas; att i ett sådant fall behöva föra talan om ändring av domen vore givetvis onödigt betungande. F r å n sistberörda fall bör skiljas det, a t t betalning å det förut ådömda bötesstraffet skett efter meddelandet av den senare domen. Denna dom innebär, att den förra domen ej skall träda i verksamhet; efter den senare domen böra böter alltså icke erläggas; ej heller bör beslut om bötesförvandling meddelas. Särskilt framhållande härav har icke ansetts erforderligt, åtminstone icke i strafflagen; möjligen krävas instruktionella föreskrifter till b e b y g gande av den senare domens efterlevnad i denna del. Hava emellertid undantagsvis av en eller annan anledning böter blivit guldna efter denna dom, bör detta icke få åberopas till förkortande av det gemensamma frihetsstraffet. Detta med hänsyn till böternas från frihetsstraffet helt skilda k a r a k t ä r och jämväl därför, att, när ett frihetsstraff skall påbörjas, dess varaktighet så vitt möjligt bör vara bestämd. 1 den mån, före den nya domens meddelande, böterna avtjänats, skall naturligtvis, i enlighet med vad ovan sagts, avräkning därför ske vid det gemensamma straffets verkställande. Av samma skäl, som här ovan beträffande bötesdomen anförts, bör även ett icke verkställt beslut om böternas förvandling förfalla på grund av den senare straffdomen; efter denna t i d p u n k t bör avtjänande av böterna icke ifrågakomma. Det lär emellertid, t. ex. på grund därav a t t vederbörande myndigheter saknat kännedom om den nya domen, kunna inträffa, a t t böterna även efter densammas meddelande varda avtjänade. Att icke här medgiva avräkning vore oskäligt, då förvandlingsstraffets beskaffenhet väl medgiver att låta detsamma träda i stället för ett omedelbart ådömt frihetsstraff. Det föreskrives därför, a t t förvandlingsstraffet må avräknas å frihetsstraffet, oavsett om det verkställts före eller efter den nya domen. Förvandlingsstraff, som verkställts, avräknas med det antal dagar, som det 48

378 11 kap. 4 §.

omfattat, från frihetsstraffet, oavsett dettas art och utan hinder av att det senare må komma att till varaktigheten underskrida de i 7 kap. 2—4 §§ stadgade minimitiderna. 5 §• Att ett på grund av den föregående domen guldet bötesstraff bör utan någon minskning få avräknas från det bötesbelopp, vartill det gemensamma straffet genom den senare domen blivit utsatt, faller av sig självt och har ej behövt särskilt utsägas. Den senare dömande rätten är vid sin straffmätning även har obunden av den förra domen; detta förtjänar att på detta stidle framhållas särskilt med avseende på fastställandet av det penningbelopp, som skall anses utgöra en dagsbot (7 kap. 15 § andra stycket); detta utsattes för det gemensamma straffet i dess helhet. Dock utgör, såsom förut (sid. 375) framhållits, den förra domens straffsats ett minimum. Därför bör domstolen uppenbarligen icke, vid ett något förhöjt antal dagsböter, minska dessas belopp så mycket, att den sammanlagda summan i penningar underskrider den förut utsatta; och givetvis bör den senare domen, om något förhöjt gemensamt straff icke ådömes, utan bestraffningen förklaras skola stanna vid samma antal dagsböter, som förut utdömts, icke minska dagsböternas penningbelopp. Härom har icke ansetts nödigt a t t i lagen meddela något stadgande. Vid avräkning av redan erlagda böter måste man på grund av det anförda räkna icke i penningar, utan i dagsböter. Detta torde ej kunna bestridas, om en dagsbot enligt den senare domen uppgår till ett större penningbelopp än enligt den förra. I det motsatta fallet kunde ifrågasättas, a t t det lindrigare bedömande, som numera — möjligen på grund av nya upplysningar — kommit brottslingen till del, borde verka retroaktivt även på redan erlagda bötessummor, så att dessa skulle anses motsvara större antal dagsböter än enligt den förra domen. Men härför förefinnas enligt kommissionens mening icke tillräckliga skäl. I förevarande paragraf har endast funnits nödigt att, ined hänsyn

379 till förhållandena vid brotts sammanträffande, reglera tillämpningen 11 kap. av 7 kap. 16 §. Den ledande grundsatsen är härvid, liksom i 5 §. de närmast föregående och efterföljande stadgandena, a t t det i den senare domen u t m ä t t a straffet skall läggas till grund för de skilda detaljspörsmålens lösning. Frågan om åtnjutande av frist, som avses i 7 kap. 16 §, skall alltså bedömas med hänsyn till det gemensamma bötesstraffets storlek, och frist skall räknas från den dag, då den senare domen vunnit laga kraft. Vid en sådan regel kan man dock ej stanna. Ty om den bötfällde vid sistberörda t i d p u n k t redan åtnjutit frist med betalningen av de förut ådömda böterna, skulle han enligt den angivna regeln sammanlagt komma i åtnjutande av en längre frist, än förslaget i allmänhet anser riktigt. Men att göra undantag från de härutinnan i 7 kap. 16 § givna föreskrifterna, just för fall av sammanträffande av brott, därtill finnes icke något giltigt skäl. Den, redan vid tiden för den senare domens laga kr aftvinnande, förflutna delen av den förra fristen (eventuellt hela) måste sålunda avräknas från den nya fristen. Härvid är följande a t t erinra. Liksom i 4 §:s fall gäller även i de nu ifrågavarande, att den senare domens meddelande medför den verkan, a t t den förra domen, så a t t säga, blir svävande, tills det visar sig, om den senare domen varder beståndande. Ty den senare domen avser j u bl. a. det brott, som varit föremål för den tidigare domen och träder med avseende därpå i stället för denna. Följaktligen bör någon verkställighet av den tidigare domen genom böternas exekutiva uttagande eller förvandling icke äga rum i avbi dan på att den senare domen skall vinna laga kraft. Emot denna grundsats, som lärer överensstämma med straffprocessrättens principer, kan icke anföras, att sådan verkställighet utan olägenhet kunde ske, då jämväl den senare domen lyder å böter. Ty så länge denna dom icke gentemot åklagaren vunnit laga kraft, är det ej uteslutet, att straffet av en högre instans kommer att ändras till frihetsstraff; och i sådant fall vore det oriktigt, att det blivit delvis verkställt såsom böter. A andra sidan har den dömde all anledning att räkna med att han kommer a t t nödgas erlägga åtminstone

11 kap. 5 §.

det bötesbelopp, som genom den tidigare domen ådömts. Det bör alltså vara honom angeläget att av sina inkomster bespara och avsätta medel för att därmed betala dessa böter, så snart slutlig dom föreligger i det nya brottmålet. Det är därför icke obilligt att från den nya fristen avräkna även den tid, som, om den senare domen ej mellankommit, skolat utgöra frist för erläggande av de förut ådömda böterna. För a t t underlätta den bötfållda personens situation under den tid, som förflyter mellan den senaste domens meddelande och dess lagakraftvinnande, torde emellertid i viss utsträckning böra medgivas, a t t jämväl under denna tid de förut erlagda böterna, ehuru de på grund av den nya domen icke äro förfallna till betalning, likväl må frivilligt erläggas. Bestämmelse härom torde dock icke böra erhålla plats i strafflagen, utan i den särskilda lagstiftningen om straffverkställighet. Vid tillämpningen av det anförda måste emellertid tillses, att den dömde ej på grund av den förut åtnjutna fristen blir sämre ställd i fråga om tiden för erläggande av det förhöjda bötesbeloppet, än han skolat vara, om skillnaden mellan de båda bötesstraffen ådömts honom såsom enkelt straff. Sådant vore icke uteslutet. Exempelvis: det förra bötesstraffet har utgjort 30 dagsböter, det gemensamma straffet fastställes genom en dom, som vinner laga kraft tre månader senare än den förra, med stöd av sådant särskilt lagstadgande, som förutsattes i 7 kap. 15 § första stj^cket, till 150 dagsböter; fristen för de återstående böternas erläggande skulle alltså bli 1 år minskat med tre månader, d. v. s. 9 månader; men för ett nytt straff å skillnaden mellan bötesbeloppen, vilken utgör 120 dagsböter, skulle fristen utgjort ett år. Eller: jämlikt 7 kap. 16 § andra stycket har anstånd med erläggande av ett bötesstraff å 10 dagsböter medgivits intill 3 månader, vilken tid utlupit, då den senare domen vinner laga kraft; denna lyder å 50 dagsböter, för vilkas erläggande fristen alltså skulle bli 5 månader minskade med 3 månader, d. v. s. endast 2 månader, under det att ökningen i bötesbeloppet utgör 40 dagsböter: om dessa ådömts särskilt för sig, skulle fristen för deras erläggande uppgått till 4 månader. —

381 Som nämnt böra, då det ju icke kan läggas den dömde till last, a t t ej större del av det förhöjda straffet förut erlagts, reglerna i 7 k a p . 16 § komma till användning på det sätt, att om enligt desamma fristen för erläggande av skillnaden mellan bötesstraffen, därest detta belopp ådömts såsom särskilt straff, skulle bliva längre än den frist, som bestämts på det förut angivna sättet, denna längre frist vinner tillämpning. I enlighet med den nu berörda föreskriften i förevarande paragraf må jämväl, om skillnaden mellan straffen ej överstiger 20 dagsböter, anstånd jämlikt 7 kap. 16 § andra stycket kunna medgivas; och detta utan hinder därav, a t t lika lång frist redan åtnjutits, vare sig det förut ådömda straffet överstigit 20 dagsböter eller i motsatt fall anstånd jämlikt nyssberörda andra stycke en gångmedgivits för det förra straffet. Anledning torde saknas a t t uppställa särskilda regler a t t i förevarande ämne gälla, allteftersom av de förut ådömda böterna mer eller mindre (eller ingenting alls) blivit betalt. Såsom paragrafens föreskrift är formulerad, kommer följaktligen en erlagd betalning a t t minska det belopp, som under den nya fristen måste inbetalas, och den kommer på detta sätt den dömde till godo. Omvänt uteslutes tillämpligheten av de i lagrummet givna reglerna icke i och för sig därav, a t t de förut ådömda böterna eller del därav icke i behörig tid, blivit erlagda. Om vid tiden för den senare domen förordnande om förvandling av de förut ådömda böterna redan blivit meddelat, inträda 6 §:s regler. Men om dylikt förordnande ännu ej meddelats vid tiden för den senare domen, kommer jämväl det sålunda förfallna men oguldna bötesbeloppet att omfattas av den frist, som jämlikt 5 § kommer att gälla »för det gemensamma straffet». Det vid den senare domens meddelande resterande beloppet upphör sålunda att då vara till betalning förfallet; härav följer, att tills vidare något förordnande om förvandling därav icke bör meddelas. Skulle likväl efteråt ett förvandlingsbeslut komma att meddelas, inträder ett fall, som ej ansetts erfordra uttrycklig reglering i strafflagen. Allmänna grunder torde

11 kap. 5 §.

emellertid föranleda, a t t ett sådant förvandlingsbeslut bör på grund av den före beslutets meddelande tillkomna senare domen, så s n a r t denna blir bekant av verkställighetsorganen, betraktas såsom förfallet, utan a t t härför erfordras beslutets formliga upphävande. Skulle emellertid beslutet befinnas hava blivit av misstag verkställt,. lära reglerna i 6 § böra erhålla en motsvarande tillämpning. « §• Denna bestämmelse avhandlar det fall, att, vid den senare domens meddelande, de förut ådömda böterna blivit föremål för förordnande om förvandling. Därest beslut härom redan verkställts eller börjat a t t verkställas, kan det ej omintetgöras genom den senare domen. Så bör ej heller ske, om förvandlingsbeslutet ännu avbidar verkställighet. Genom detsamma har i vederbörlig ordning fastställts, a t t den dömde ej erlagt de efter hans betalningsförmåga avpassade böterna och alltså förskyllt den strängare påföljd, som förvandlingsstraffet utgör. Eftergift härutinnan bör icke föranledas därav, att han befinnes skyldig till ännu ett brott. Det i enlighet härmed givna stadgandet i 6 § andra stycket överensstämmer jämväl i sin grund med bestämmelsen i 7 kap. 19 § tredje stycket. Vare sig sålunda ett förvandlingsbeslut kommer att verkställas eller det redan blivit verkställt, utgör det intet skäl mot att tilllåta betalning i vanlig ordning av det belopp, varmed det gemensamma bötesstraffet må överstiga det förut ådömda. Med avseende å denna del bör den dömde åtnjuta frist enligt 7 kap. 16 §. Fristen bör tydligen ej tillmätas efter storleken av detta straff i dess helhet^ utan ett avdrag bör ske för den redan åtnjutna fristen. Detta synes, då det j u ej blir fråga om betalning av någon del av det förut ådömda straffet, kunna ordnas något enklare än i 5 §:s fall, så, att den nya fristen genomgående erhåller det omfång, som jämlikt 7 kap. 16 § motsvarar den genom den senare domen inträdda straffhöjningen, för sig betraktad. Har, före förvandlingsbeslutet, någon del av de förut ådömda böterna betalts, bör alltså detta belopp jämte det förvandlade av-

383 dragas å det gemensamma straffet i och för den nya fristens beräknande. Om de återstående böterna behörigen erläggas inom denna frist, har sammanträffandet i övrigt inga särskilda verkningar. Men om jämväl denna frist förflyter, utan att det ifrågavarande bötesbeloppet erlägges eller kan indrivas, så att på grund av 7 kap. 18 § ett n y t t förvandlingsbeslut skall meddelas, kan man ej undgå a t t taga särskild hänsyn till det förra förvandlingsbeslutet. För det första bör, om det förra beslutet ännu ej verkställts, hela förvandlingsstraffet avtjänas i ett sammanhang. En omedelbar tillämpning av 7 kap. 19 § första stycket å det vid vartdera förvandlingstillfället oguldna bötesbeloppet kunde lätt leda till ogrundad stränghet mot den dömde. Exempelvis: den förra förvandlingen avsåg böter å 5 dagsböter, som övergår till 20 dagars fängelse; den senare förvandlingen avser ett lika stort antal dagsböter; därest nu jämväl dessa sattes att övergå till 20 dagars fängelse, skulle den dömde komma att undergå dubbelt så långt förvandlingsstraff som om båda bötesstraffen blivit föremål för förvandling i ett sammanhang. Motsvarande följd kan jämväl inträda på grund av bestämmelsen i 7 kap. 19 § om maximum för förvandlingsstraff: om först ett bötesbelopp å 80 dagsböter förvandlats till lika många dagars fängelse, och därefter med stöd av särskilt stadgande det gemensamma straffet satts till 120 dagsböter och överskjutande 40 dagsböter nu skola särskilt för sig förvandlas, kommer utan hänsyn till maximumbestämmelsen den dömde a t t undergå förvandlingsstraff i sammanlagt 120 dagar. Till undvikande av sådana resultat stadgas därför i 6 § tredje stycket, att den förut gjorda förvandlingen skall förfalla och förvandling av hela det gemensamma bötesstraffet ske i ett sammanhang, med avräkning av redan avtjänat förvandlingsstraff. Uppenbarligen bör härvid, innan det gemensamma straffet förvandlas, avdragas de belopp, som den dömde kan hava erlagt i penningar, vare sig av det förut ådömda bötesstraffet eller på grund av den senare domen.

384 "i §•

I denna paragraf, som avser den händelse, a t t både den tidigare och den senare domen lyder å frihetsstraff, ha uppmärksammats sådana fall, i vilka det förut ådömda frihetsstraffet blivit helt eller delvis avtjänat vid den senare domens meddelande eller, av misstag, därefter men före dess lagakraftvinnande. Det kräver ingen särskild motivering att, under sådana omständigheter, det gemensamma straffet ej får i sin helhet verkställas, utan a t t därifrån skall avdragas det straff, som redan avtjänats. I enlighet med den överallt i förslaget genomförda uppfattningen skola härvid straffarbete, fängelse och arrest räknas såsom inbördes likvärdiga, så att över huvud den tid, som av den dömde tillbragts i straffanstalt, skall avräknas. Huruvida, då en person, som ännu icke till fullo avtjänat ett ådömt straff, varder tilltalad för ett före domen begånget brott, verkställigheten av nämnda straff under alla förhållanden skall avbrytas i avbidan på utgången av det nya åtalet, är naturligtvis en fråga, som bör lösas i en blivande verkställighetslag. 3 §• Jämlikt 7 kap. 6 § skall den, som blivit dömd till frihetsstraff på viss tid. icke under 4 år, villkorligt utskrivas från straffanstalten, d å han undergått så stor del av straffet, a t t endast ett år återstår av den ådömda strafftiden. Det spelar härvid ingen roll, om nämnda straff ådömts redan från början, eller om domen fällts jämlikt 3 § av förevarande kapitel. Ej heller är det av någon betydelse om den avtjänta delen av straffet undergåtts i ett sammanhang eller till en del avtjänats på grund av en särskild dom och efter avbrott fortsatts på grund av en jämlikt sistnämnda paragraf fälld dom å gemensamt straff. Särskild uppmärksamhet i detta sammanhang kräva endast sådana fall, där villkorlig utskrivning jämlikt 7 kap. 6 § redan i n t r ä t t vid tiden för den senare domen. Det nyupptäckta brottet ligger alltså mera än tre år tillbaka i tiden. Mycket möjligt är, a t t ett gemen-

385 samt straff, som kunde komma a t t ådömas enligt 1 och 3 §§ i detta kapitel, skulle endast med en k o r t tid överskrida det förut ådömda straffet. Att då, för avtjänande av detta lilla överskott, ånyo föra inom straffanstalten en person, som kanske på ett tillfredsställande sätt bestått den i 7 kap. 7 § föreskrivna prövotiden eller en större del därav, möter uppenbarligen starka betänkligheter: det är fara värt. a t t man härigenom stacker hans håg och möjligheter a t t bliva en nyttig samhällsmedlem. Följaktligen bör ytterligare bestraffning ifrågakomma endast, då det nyupptäckta brottet är av beskaffenhet att kräva en mera avsevärd ökning av straffet utöver det redan ådömda. För a t t uppnå detta resultat, utan a t t behöva lämna allt åt en fri prövning av domstolen i den senare rättogången, föreskrives här, a t t i regel bestraffningen för det nyupptäckta brottet skall anses inbegripen i den undergångna bestraffningen, därest detta brott icke i lag är belagt med svårare straff än det redan avdömda brottet. Det kommer alltså an på en jämförelse mellan straffskalornas maxima. Är maximum för det nyupptäckta brottet lägre, bör genomsnittligen detta brott antagas icke ha bort medföra någon nämnvärd förhöjning i straffet, och därför bör i fall av den föreliggande typen varje förhöjning utan olägenhet kunna utebliva. Emellertid kan det senare avdömda brottets beskaffenhet föranleda, a t t särskilda skäl måste anses fordra straffökning, enär brottslingen genom denna gärning ådagalagt avsevärt större samhällsfarlighet än genom det förut avdömda. Vidare kan nämnas det fall, att det ej är fråga om endast ett utan om flera nyupptäckta brott; även om straffmaximum icke för något av dem är högre än för det redan avdömda brottet, kunna de dock gemensamt anses böra leda till en ökning av straffet. Från en dylik straffhöjning kan man tydligen i allmänhet icke avstå, om det nyupptäckta brottet är i lag belagt med svårare straff än det redan avdömda. Dock må även här i särskilda fall domstolen kunna avstå från a t t ådöma gemensamt straff. Den anförda jämförelsen mellan brottens svårhetsgrad gäller i första rummet de allmänna huvudstraffen (samt särskilda huvud49

11 kap 8 §.

straff inbördes; jämför vid 1 §). Om med avseende på ifrågavarande straff det nyupptäckta brottet icke är i lag belagt med svårare straff än det redan avdömda, skulle enligt den givna huvudregeln, om ej särskilt stadgande gåves, intet straff utmätas för det nyupptäckta brottet, och alltså ej heller eventuella bestämmelser om tillämpning på detta b r o t t av straff och påföljder enligt 7 kap. 27 eller 28 § komma a t t träda i verksamhet. Härför kan icke av den inträdda villkorliga utskrivningen hämtas något avgörande skäl. Dylika påföljder böra alltså i varje fall ådömas, därvid visserligen hinder ej möter att låta dem absorberas genom en redin i den förra domen ålagd sådan påföljd. Därest gemensamt straff ådömes efter inträdd villkorlig utskrivning, inställa sig särskilda spörsmål angående bestraffningens verkställighet. Såsom i 7 kap. 9 § första stycket stadgas, skall, där den nu ifrågavarande senare domen meddelas på grund av åtal, som anhängiggjorts före prövotidens slut, domstolen förklara den villkorliga utskrivningen förfallen. Följaktligen kan vid tillämpning av regeln i l l kap. 7 § å det gemensamma straffet ej komma a t t avräknas större del, än som verkligen avtjänats. — Har åter vid det senare åtalets anställande prövotiden redan gått till ända. utan a t t den villkorliga utskrivningen återkallats, måste hänsyn tagas därtill, att enligt den i 7 kap. 10 § meddelade föreskriften för vanliga fall skall så anses, som hade straffet vid utskrivningen till fullo avtjänats. Tillämpning härav på nu förevarande fall skulle innebära, att jämlikt 11 kap. 7 § å det gemensamma straffet skulle få avräknas ej blott vad som verkligen avtjänats av det förut ådömda straffet, utan även vad som därav vid utskrivningen återstått och som icke sedermera verkställts. Detta bör ej ifrågakomma, redan därför, att om skillnaden mellan straffen är av någon betydelse, de skäl, som överhuvud tala för villkorlig utskrivning, ånyo göra sig gällande och påfordra, att sådan utskrivning med därå följande prövotid ännu en gång bör äga rum. Men härigenom skulle alltför stor del av straffet — det bör förutsättas, a t t vid dettas utmätande tillämpats vanliga straffmätningsgrund-

satser — nämligen två år i stället för i vanliga fall ett kunna komma a t t efterskänkas. En sådan verkan av den rent tillfälliga omständigheten, a t t de sammanträffande brotten blivit föremål för två särskilda lagföringar, bör ej ifrågakomma. Den förebygges genom regeln i tredje stycket av förevarande paragraf. Om tillämpning av villkorlig utskrivning å återstoden av det gemensamma straffet stadgas i 7 kap. 11 §, vartill här i fjärde stycket ansetts böra hänvisas. Angående tillämpning av de i denna paragraf stadgade grunder med avseende på brottsling, som villkorligt frigivits från ådömt straff i enlighet med särskild lag om sådan frigivning, se förslaget till dylik lag 8 §.

Särskilda spörsmål inställa sig då de sammanträffande brotten eller något av dem icke påkalla straff utan sådan skyddsåtgärd, som oniförmäles i 8 kap. av förslaget. Som en allmän princip kan här — ännu mera än beträffande straff — självklart sägas böra gälla en grundsats om absorption i förhållandet mellan skyddsåtgärder, som skulle föranledas av olika gärningar. Ty dessa åtgärders egen beskaffenhet, bland annat deras oftast långa och på förhand i viss mån obestämda varaktighet, och de grunder, enligt vilka desamma utformats, synas utesluta, att de skulle för flera brott kunna genomföras kumulativt. Detsamma gäller i viss utsträckning om möjligheten att kumulera skyddsåtgärd och straff, och i varje fall är det, då förslaget j u genomfört absorptionsgrundsatsen jämväl i fråga om straffen för särskilda brott, tydligt, a t t den även bör gälla, då i och för sig av två sammanträffande brott det ena borde åtföljas av skyddsåtgärd men det andra av egentligt straff. Härvid måste emellertid avgöras, om straffet bör absorbera skyddsåtgärden eller tvärt om den senare bör absorbera den förra. Ledande för lösningen av detta spörsmål måste bland annat bliva den tankegång, a t t det åtminstone i stor utsträckning får anses gälla, a t t ett brott, som bör åtföljas av skyddsåtgärd i stället för

11 kap. ,9 §.

11 kap. .9—12.

straff, är ett så g o t t som avgörande skäl för a t t även ett annat. med det förra sammanträffande brott bör åtföljas av sådan åtgärd. Ty den samhällsfarliga viljebeskaffenhet, som uttryckes genom båda brotten och som är det egentliga föremålet för reaktionen, är ju åtminstone till stor del en och densamma. Det är följaktligen nog. att den i ett fall framträtt såsom förtjänt av skyddsåtgärd. Att ett brott ensamt för sig ej föranleder sådan åtgärd, utgör i allmänhet icke något skäl för a t t anse, att skyddsåtgärden ej skulle vara av annan grund erforderlig eller lämplig. Resultatet bör alltså för vanliga fall bliva, a t t skyddsåtgärden absorberar straffet, och icke tvärt om. Några särskilda regler äro icke erforderliga för att genomföra tillämpningen härav i de fall, då frågan om rättsverkan av samtliga brotten från början kommer under bedömande i sammanhang, vid en och samma lagföring. För dessa fall föranleder nämligen 11 kap. 1 § att, därest skyddsåtgärd enligt 8 kap. över huvud skall ersätta straff, så kommer a t t ske med avseende å straffet för alla brotten, enär ju endast ett gemensamt straff får ådömas. Och om endast ett av brotten är sådant, som i 8 kap. sägs, måste domstolen pröva, huruvida skyddsåtgärd bör anordnas, därvid man givetvis har att taga hänsyn även till de övriga brotten. För övrigt märkes a t t avgörandet ju ofta beror mindre på de särskilda brotten än på brottslingens personliga beskaffenhet. För övriga fall däremot, vid sammanträffande på sådant sätt, som avses i 11 k a p . 3 § av brott, av vilka ett eller flera kräva bedömande enligt 8 kap., måste här bestämmas i vad mån den förra domens prövning i denna del skall vara bindande i den senare rättegången, varjämte böra avgöras vissa frågor angående avräkning av redan verkställt straff eller skyddsåtgärd. Sådana föreskrifter hava funnit plats i 11 kap. 9—12 §§, därvid i 9 och 10 §§ avhandlas sådan skyddsåtgärd, som i 8 kap. 2 § sägs, samt i 11 och 12 §§ skyddsåtgärd enligt 8 kap. 3 eller 4 §§. Med hänsyn till förvaring i allmän vårdanstalt av sinnessjuk eller sinnesslö jämlikt 8 kap. 1 § föreligger ej behov av mot-

389 svarande bestämmelser. Någon avräkning av sådan anstaltsvård på straff eller tvärt om kan givetvis icke komma i fråga. Och över huvud föreligger i dessa fall intet sammanträffande av brott. Ty en dom jämlikt 8 kap. 1 § innebär, a t t den tilltalade frikännes från ansvar (jämför 2 kap. 2 §). 9 §. Den förminskade mottaglighet för den med frihetsstraff avsedda verkan, vilken kan ha föranlett förordnande om anstaltsvård jämlikt 8 kap. 2 §, gör sig uppenbarligen gällande även med hänsyn till dylikt straff, som kunde följa å ett annat av samma person begånget brott. Därest i den senare rättegången fråga om anordnande av sådan vård skulle upptagas till förnyad prövning, kom me denna följaktligen föga att avse en särskild verkan av det senast avdömda brottet, utan i huvudsak att ha k a r a k t ä r e n av en granskning av den förra domstolens åtgärd. För den skull bör sådan ny prövning icke äga rum. Om den till anstaltsvård dömde varder övertygad om det senare åtalade brottet, skall straff därför ej ådömas: anstaltsvården absorberar ett sådant straff. Med tillämpning av 3 §:s grundsats (se jämväl 7 §), kommer dylik absorption att gälla även om det nyupptäckta brottet isolerat skulle ha förskyllt ett bötesstraff ehuru detta ensamt för sig icke bort utbytas mot anstaltsvård. — Motsvarande skulle icke utan vidare hava bort äga tillämpning, därest det nyupptäckta brottet förskyllt något av de särskilda straff, som i 7 kap. 22 § äro stadgade för ämbetsmän. För dylik händelse erfordras dock icke någon bestämmelse, enär i lagens speciella del torde böra införas föreskrift därom, a t t ämbetsman, som på grund av brott dömes till intagande å förvaringsanstalt, skall vara sitt ämbete förlustig. Den senare rättegången kan ej alltid lämna rättsverkan oförändrad. Särskilt allmänpreventiva hänsyn ha föranlett att, därest förvaringen inträder på grund av brott, som enligt lag kan föranleda straffarbete med dess varaktighet av minst tre år (effektivt, se 7 kap. 6 §), förvaringen måste räcka minst lika lång tid. Om

11 kap 9-12.

390 11 kap. 9 §.

förvaringen ursprungligen anordnats på grund av ett mindre svårt brott och alltså utan sådan minimitid, medan den senare domen avser brott av angivna svårare beskaffenhet, måste numera förvaringen övergå till att omfattas av stadgandet i 8 kap. 2 § första stycket. Härom meddelas föreskrift i andra stycket av förevarande 9 §. Paragrafen förutsätter i allmänhet, a t t brottslingen; vid upptäckten av det andra brottet, alltjämt befinner sig i förvaringsanstalten. Skulle han vid berörda tidpunkt hava utskrivits från densamma, beror detta på a t t hans allmänfarliga tillstånd ansetts hava upphört. Är denna uppfattning riktig, bör den efteråt skedda upptäckten av ett före förvaringens början begånget brott naturligen i allmänhet icke föranleda någon ny åtgärd mot brottslingen. Men i synnerhet i sådana fall, som motsvara de i paragrafens andra stycke behandlade, och även eljest, då det nya brottet är synnerligen svårt, kunna allmänpreventiva hänsyn föranleda, a t t den redan undergångna förvaringen icke kan anses utgöra tillräcklig reaktion jämväl mot det nyupptäckta brottet. Är brottslingen nu emottaglig för straff, bör han i sådana fall också dömas till straff för det nya brottet. Vidare är det möjligt, a t t man på grund av upptäckten av detta brott kommer till en ändrad uppfattning angående hans viljebeskaffenhet och numera icke anser sig kunna vidhålla uppfattningen, att hans allmänfarliga tillstånd upphört; då bör han ånyo intagas å förvaringsanstalt. Valet mellan de olika alternativen måste lämnas åt domstolens prövning. Den sålunda angivna tankegången har kommit till uttryck i tredje stycket av förevarande paragraf. 10 §. Ovan äro anförda de skäl, som föranleda, att vid sammanträffande av brott en föregående dom å straff för ett av brotten icke kan få hindra den domstol, som senare har a t t bedöma ett annat av brotten, att förordna om skyddsåtgärd, nu närmast förvaring jämlikt 8 kap. 2 §. Vid sin prövning i denna del har domstolen uppenbarligen att i första hand taga hänsyn till de med detta brott förenade omständigheterna. Men även ett möjligen föreliggande

391 samband mellan brotten, deras likartade beskaffenhet o. s. v., bliva 11 kap. av betydelse för frågans avgörande, och därför har den förra domens 10 §. resultat icke k u n n a t i denna del tillerkännas någon bindande verkan: den senare domstolen måste stå obunden vid ifrågavarande prövning. Därest nu resultatet härav blir, att förvaring skall inträda, måste spörsmålet om eventuell minimitid för densamma lösas enligt de i 8 k a p . 2 § angivna grunder. Redan de ovanberörda hänsyn av allmänpreventiv art, vilka härvid spela in, fordra, att så snart något av b r o t t e n i lag är belagt med straffarbete, den förvaring, som ersätter gemensamt straff, erhåller den i 8 kap. 2 § föreskrivna minimi längden, oavsett om det nyupptäckta brott, vars begående närmast kan ha föranlett förvaringen, är av denna svårare beskaffenhet eller ej. Så snart en minimitid för förvaringen skall gälla, inställer sig spörsmålet om avräkning därå av ett på grund av den förra domen redan verkställt straff. Förslaget intager härvid, i enlighet med 4 och 7 §§, den ståndpunkt, att redan verkställt frihetsstraff, vare sig omedelbart ådömt eller förvandlingsfängelse, skall avräknas på förvaringens minimitid. Redan erlagda böter böra däremot icke avräknas, ehuru en dom å bötesstraff, i den mån den ej verkställts, förfaller. Härvid har man nämligen att taga i betraktande, utom böternas med frihetsstraffet icke jämförbara beskaffenhet, särskilt det förhållande, att det ej här — som enligt 4 § — vore fråga om avdrag å en strafftid, som i det särskilda fallet bestämts under hänsynstagande jämväl till det förut med böter bedömda brottet, utan om minskning av en minimitid, som är tillräckligt motiverad enbart av det med straffarbete belagda brottet för sig självt. Förvaringen av förevarande art inträder enligt 8 kap. 2 § i stället för straffet, och den ersätter alltså straffet i dess helhet, jämväl påföljder som i 7 kap. 27 och 28 §§ avses. Denna grundsats bör vinna tillämpning även om dylika påföljder ådömts i den förra domen. Man har funnit anledning att här, i 10 § andra stycket — i motsats till 8 kap. 2 § — införa en erinran härom sär-

392 11 kap. 10 §.

skilt på den grund, att vissa av påföljderna redan kunna hava t r ä t t i verksamhet. Med dessa påföljder böra ej likställas avsättning eller andra straff för ämbetsmän jämlikt 7 kap. 22 §. Ty förevarande paragraf förutsätter, att, därest förvaring ej komme a t t ådömas, absorption avstraff skulle inträda på grund av 11 kap. 1 §. Men denna avser ej berörda särskilda straff (annat än i deras inbördes förhållande). — Förlust av ämbete torde i strafflagen böra föreskrivas ej blott såsom särskilt straff utan jämväl såsom en verkan av sådan straffpåföljd, som omförmäles i 7 kap. 27 §. Bestämmelse härom h a r emellertid icke meddelats i sistberörda paragraf, utan lärer böra finna plats i lagens speciella del i sammanhang med dess stadganden om brott av ämbetsmän. Av andra stycket i nu förevarande paragraf följer alltså icke, att i den här förutsatta händelse dylik förlust av ämbete skulle vara förfallen tillika med själva påföljden jämlikt 7 kap. 27 §. E t t dylikt resultat, som icke kunde anses riktigt, torde böra förebyggas genom stadgande i den antydda särskilda bestämmelsen i speciella delen. 11 §• Om förvaring i interneringsanstalt jämlikt 8 kap. 3 eller 4 §• gälla i fråga om sammanträffande av brott i väsentliga delar samma synpunkter, som beträffande förvaring jämlikt 8 kap. 2 § här ovan utvecklats. 11 § motsvarar 9 §. Även här kan i och för sig sägas gälla, att det behov av internering, som i den förra rättegången fastställts, ej bör underkastas ny prövning med avseende på brottslingens sinnesbeskaffenhet etc. Men de allmänpreventiva hänsynen, som för de nu ifrågavarande svåra och icke påvisligen psykiskt abnorma brottslingarna göra sig särskilt starkt gällande, torde dock böra leda till en annan lösning än den i 9 § träffade. Först och främst är uppenbart, att därest det gemensamma straffet för brotten finnes böra utgöra livstids straffarbete (arrest), interneringsbeslutet måste förfalla. Den som

393 ådömts dylikt straff för flera brott kan ej mera än den, som för- 11 kap skyllt det för endast ett brott, erhålla den förmån som straffets 11 §. utbyte mot internering skulle innebära. Och även om det gemensamma straffet finnes böra stanna vid frihetsstraff å viss tid, kan det likaledes i enstaka fall tänkas, att det senare brottets särskilt svåra beskaffenhet finnes böra utesluta internering. Frågan om interneringsbeslutets upprätthållande eller om övergång till egentlig bestraffning har därför blivit underställd prövning av den senare domstolen. Därest den senare domstolen förordnar, att det gemensamma straffet skall verkställas, synes avräkning av möjligen redan verkställd internering icke kunna medgivas. Densamma motsvarar i svårhetsgrad icke ett frihetsstraff. Härtill torde hänsyn kunna tagas vid utmätande av det gemensamma straffet. Och om en längre tids internering redan ägt rum, bör det endast i rena undantagsfall ifrågakomma att med densammas avbrytande övergå till straffverkställighet. Förordnar jämväl den senare domen om internering, bör däremot den redan verkställda interneringen avräknas från förvaringens maximitid enligt 8 kap. 3 §. Motsvarande bör gälla även med hänsyn till minimitiden, som kommer att ökas med den tidslängd, varmed det gemensamma straffet må överstiga det förut ådömda. Dylik ökning föranleder, att en brottsling, som redan frigivits från interneringen, måste ånyo intagas i förvaringsanstalten. 12 §. Denna bestämmelse

bygger på grunder motsvarande dem som

anförts här ovan vid 10 §.

394 12 kap.

12 kap. Om sammanträffande av straff inbördes eller av straff och skyddsåtgärd. De i olika länder gällande strafflagarna, vilka alla mer eller mindre ingående behandla de i förslagets 11 kap. upptagna frågorna angående sammanträffande av brott, innehålla, såsom förut berörts, oftast inga särskilda bestämmelser om vad här benämnes sammanträffande av straff, d. v. s. det förhållande, a t t ett brott begås efter dom för ett annat brott, men innan det i domen ålagda straffet blivit till fullo verkställt. Frånvaron av dylika bestämmelser medför, a t t på ett sådant nytt brott skall, utan hänsyn till vad som kan kvarstå av det förut ådömda straffet, följa det straff, som brottet enligt vederbörligt rum i lagens speciella del förskyllt; vid verkställigheten komma alltså de båda straffen a t t kumuleras. Att detta vid lagarnas tystnad är meningen, framgår motsättningsvis därav, a t t de ej sällan funnit nödigt meddela avvikande bestämmelser för enstaka fall av sammanträffande av straff.1 En mera omfattande särskild reglering, i mildrande riktning, av sammanträffande av straff gives emellertid i vår gällande rätt, strafflagen 4 kap. 10 §.2 Straffen skola enligt vår berörda regel visserligen kumuleras, men icke obegränsat, utan med reduktion i huvudsaklig överensstämmelse med de grunder, som innehållas i de om sammanträffande av brott givna föreskrifterna och enligt vilka alltså för sammanläggande av frihetsstraff på viss tid är bestämd en maximigräns, som ej må överskridas; utgöres något av straffen av livstids straffarbete, skall absorption inträda, strafflagen 4 kap. 4 §. Även enligt den uppfattning, som ligger till grund för nu före1

Så då det ena straffet är livstids frihetsstraff, t. ex. norska strafflagen § 20, danska strafflagen § 65 — eller då det nya brottet begås inom straffanstalten, likaledes danska strafflagen § 65 — eller då vid verkställigheten något av de sammanträffande straffen synts erfordra förvandling till annan straff art, norska strafflagen § 2 1 . 2

Likaså i finska strafflagen 7 kap. 10 §, italienska strafflagen art. 76.

liggande förslag, synas övervägande skäl bestå för a t t i viss ut- 12 kap. sträckning fasthålla vid den grundsats, som ligger bakom den svenska rättens angivna bestämmelser. Förbrytaren har ännu icke varit underkastad hela den reaktion, som i den förra domen ansetts erforderlig för att häva hans då till uttryck komna samhällsfarlighet. I den mån det kan antagas, a t t det nya brottet skulle hava uteblivit, om det förut ådömda straffet varit i sin helhet verkställt vid tidpunkten för brottets begående, föreligger tydligen intet behov av att låta detta nya b r o t t åtföljas av hela den reaktion, som därför varit nödvändig, om det inträffat först efter avslutad straffverkställighet. Och även om det antydda spörsmålet knappast är tillgängligt för ett exakt besvarande, torde dock av det anförda framgå, att en obegränsad kumulation ofta icke vore riktig, utan att en förminskning av det totala straffet åtminstone i mera utpräglade fall bör inträda. I en annan riktning talar visserligen, i den mån man låter ett ökat straff inträda vid återfall i brott (se förslagets 9 kap. 9 och 10 §§), den för båda fallen gemensamma omständighet, att det nya brottet därutinnan uttrycker en ökad samhällsfarlighet, att brottslingen icke låtit sig rättas av undergånget straff. Och även om detta förhållande icke här påfordrar beaktande med samma styrka, som då ett förut ådömt straff (av viss minimistorlek) till fullo verkställts, utgör det dock ett skäl emot a t t i händelser, som stå de rena iterationsfallen nära, komma till ett ännu mildare resultat, än om ingen iterationsregel tillämpats. För sådana händelser kunde man alltså möjligen vilja stanna vid den enkla kumulationen. Detta vore dock en alltför grov och schematisk lösning av striden mellan de motsatta hänsynen. En riktigare lösning kan vinnas, om man beaktar, a t t reglerna om iteration och om sammanträffande icke med nödvändighet behöva utesluta varandras tillämpning. På denna ståndpunkt har förslaget ställt sig. Såsom dess återfallsbestämmelser i 9 kap. 9 och 10 §§ äro utformade, möter intet hinder för deras tillämpning på straffet för ett brott, som begås innan ännu straffet för ett föregående b r o t t

396 12 kap,

blivit till fullo avtjänt. Men sker så, utgöra å andra sidan iterationssynpunkterna intet hinder för tillämpning samtidigt av den i övrigt för sammanträffande av straff här ovan utförda tankegången. I förevarande kapitel bör alltså föreskrivas, i vilken utsträckning denna tankegång skall leda till minskning av summan av de sammanträffande straffen för de särskilda brotten (1, 2 och 7 §§); vidare erfordras bestämmelser, huru förfaras skall, då straff av olika arter sammanträffa, i den mån härvid en förändring av någotclera straffets art anses böra inträda, och om eljest möjligen behövlig förändring av straff (3 och 4 §§). Särskilda bestämmelser fordras även angående avräkning av redan verkställt straff (5, 6 och 7 §§), om kombination av 11 och 12 kapitlens fall (8 och 9 §§) samt om rättsverkningarna, då i stället för någotdera straffet skyddsåtgärd enligt 8 kapitlet kan ifrågakomma (10—13 §§). i §• I första stycket uttalas här inledningsvis, a t t om någon, sedan han blivit dömd till straff men innan han till fullo undergått detsamma, ånyo förövat brott, särskilt straff skall utsättas för det nya brottet. Denna regel skall tillämpas även, då enligt det följande straffen bliva föremål för reduktion eller förvandling. Processuella skäl göra även i sådant fall ett särskilt uttalande om straffet för det nya brottet önskvärt. Och cle följande bestämmelserna ha i allmänhet ansetts böra tekniskt byggas på den förutsättning, att för vartdera brottet ett särskilt straff finnes utsatt. Innehållet i förevarande stycke giver även uttryck åt den genomgående olikheten i rättsverkningar gentemot 11 kapitlets fall, därvid den avgörande tidpunkten är satt till den tidigare straffdomens meddelande; se närmare härom vid 11 kap. 3 §. För ö v r i g t i n n e håller stycket intet, som ej även utan särskilt stadgande skulle hava gällt. Tidsbestämningen »innan han till fullo undergått straffet» h a r alltså ingen betydelse såsom förutsättning för att särskilt straff skall utsättas, utan har ansetts redan här böra finna plats för a t t angiva, när de i paragrafens följande stycken meddelade reglerna

397 om viss reduktion av straffens summa ävensom kapitlets övriga innehåll skall vinna tillämpning. Genom sistberörda tidsbestämning angives, bl. a., att i detta hänseende tiden för domen angående det nya brottet är utan betydelse. Därest anledningen till en straffreduktion vore att finna enb a r t däri, att straffen vid verkställighet i ett sammanhang genom den kvantitativa ökningen erhölle en stegrad intensitet, skulle det ej finnas skäl till reduktion i sådana fall, då domen å det senare straffet bleve meddelad å en tidpunkt, vid vilken redan, kanske för länge sedan, det förra straffet blivit till fullo verkställt, Men den angivna grunden till straffreduktionen är, som ovan angivits, icke den enda och ej heller i alla fall tillämplig, utan till densamma kommer en särskild värdering av det senare brottet såsom uttryck för en samhällsfarlig viljebeskaffenhet, Och i detta avseende är tidpunkten för den senare domen uppenbarligen utan allt intresse. Senast berörda tidsbestämning, fullbordandet av det förra straffets verkställighet, har formulerats med hänsyn till de obetingat vanligaste fallen, i vilka det ådömda straffet skall till fullo avtjänas. Härmed likställes, för fall av villkorlig utskrivning, enligt 7 kap. 10 §, utlöpandet av den därvid föreskrivna jJrövotiden; ett brott, som begås först därefter, medför alltså ingen tillämpning av 12 kap., jämför även 5 § av förslaget till lag angående villkorlig frigivning. Motsvarande gäller även, därest det förra straffet blivit föremål för preskription eller benådning, oaktat dessa fall måhända ej falla in under det här i första stycket valda uttrycket. Likaledes bör, om i nådeväg ett straff förminskats, i förevarande sammanhang endast räknas med den del därav, som jämlikt benådningsbeslutet har skolat verkställas. Ovan är nämnt, att 9 kap. 9 och 10 §§ i förefallande händelser skola vinna tillämpning vid utsättandet av straffet för det nya brottet. Detsamma gäller om övriga straffmätningsgrundsatser i berörda kapitel, varvid särskilt kan erinras om 1 mom. av 9 kap. 12 §: hänsyn skall alltså tagas till brottens inre samband, och det

398 12 kap. 1 §.

förhållande, att straffen sammanträffa, får icke i och för sig utan särskild prövning tillmätas verkan av en förmildrande omständighet vid det senare brottet. Bortsett från det fall, att ett av de sammanträffande straffen är frihetsstraff på livstid, varom meddelas föreskrift i 2 §, har förslaget i förevarande stadgande haft a t t taga ställning till frågan, i vilken utsträckning straffreduktion skall anses erforderlig. Härvid har man, i likhet med gällande rätt, icke funnit anledning till reduktion av sammanträffande bötesstraff, oavsett storleken av det belopp, som de tillhopa uppnå. Så länge förvandling av dem ej ifrågakommer, kan det icke anses, a t t en även mycket stor bötessumma skulle innebära ett oskäligt h å r t straff i förhållande till den samhällsfarlighet, mot vilken det i dessa fall gäller att reagera; angående förvandlingsstraffet se 6 §. — Då bötesstraffens verkställighet, bortsett från förvandling, ej röner inverkan av sammanträffande, behöver domstolen vid det nya brottets ådömande ej alls beröra det förra straffet, även om detsamma är för domstolen k ä n t ; något beslut om böternas sammanläggning är sålunda icke erforderligt. Den enda synpunkt, ur vilken dylikt kunde ifrågasättas, skulle vara hänsyn till de frister, vilka enligt 7 kap. 16 § äro avgörande för bötesbeloppens förfallotider. I saknad av särskilda bestämmelser angående sammanträffande av bötesstraff, kan det komma att inträffa, att dylika frister för två olika bötesbelopp komma att löpa samtidigt, och att alltså de belopp, som den dömde har att inom en viss tidsenhet erlägga», bliva exempelvis dubbelt så stora som i 7 kap. 16 § föreskrives. Detta kan givetvis verka ogynnsamt, men särskild bestämmelse till förebyggande av olägenhet i dessa fall har ansetts överflödig. På sätt förut i motiveringen till 7 kap. 15 § framhållits, kan och bör nämligen domstolen, därest det förut ådömda bötesstraffet nedsatt den tilltalades betalningsförmåga, vid det nya bötesstraffets ådömande bestämma dagsboten till lägre belopp än i den förra bötesdomen. Vidare gäller, a t t om förvandling ifrågakommer en alltför sträng behandling av den dömde är utesluten av 7 kap. 19 § första stycket

399 jämfört med 12 kap. 6 §. — Ej heller böter, som utan förvandling sammanträffa med frihetsstraff, böra reduceras. Detsamma som om böter gäller till en viss grad om inbördes sammanträffande frihetsstraff på viss tid: så länge de även tillsammantagna äro av kort varaktighet, kan det knappast sägas, att deras intensitet stiger med den något ökade strafftiden. Därför avböjer förslaget a t t i dessa fall låta någon reduktion inträda. Även härutinnan råder alltså överensstämmelse med den gällande rätten. I sådana fall inskränker sig alltså domstolens skyldighet på grund av sammanträffandet till att förordna om sammanläggning av de båda straffen, eventuellt därjämte om någotderas förvandling enligt 3 § andra stycket. Det bör åligga domstolen att besluta om sammanläggning även i sådana fall, då den är av enklaste beskaffenhet och ej medför förändring av någotdera straffets vare sig art eller omfång; domstolen måste pröva, huruvida ej sammanträffandet skall öva sådan inverkan på straffen. För det fall, att den domstol; som dömer över det nya brottet, icke varit i tillfälle att förordna om sammanläggning eller att den gjort sig skyldig till förbiseende i denna del, träffar förslaget ej någon bestämmelse, huru sammanläggningen skall åstadkommas; spörsmålet härom är icke av beskaffenhet att böra lösas i strafflagen. Att ändring lämpligen bör kunna åvägabringas av hovrätt utan något egentligt rättsmedelsförfarande, h a r under 11 kap. (sid. 373) anförts för ett motsvarande fall. Först när det blir fråga om en något längre strafftid kräves sålunda en reduktion av frihetsstraffens summa. Huruvida en sådan reduktion kommer att inträda, beror enligt den gällande rätten till huvudsaklig del på varaktigheten av det svåraste av de särskilda straffen. I ett fall kan exempelvis en reduktion äga rum, ehuru straffsumman ej med mer än några månader överstiger två år, nämligen om det svåraste straffet är helt kortvarigt och ett större antal straff sammanträffar; i ett annat fall kunna de särskilda straffen utan reduktion ådömas och verkställas, ehuru de tillsammans uppgå exempelvis till tio år, om nämligen den ena

12 kap. faktorn ensam för sig överstiger åtta år. Detta synes icke riktigt. 1 §. Straffens förut anmärkta stegrade intensitet vid en längre varaktighet får antagas göra sig lika mycket gällande, oavsett längden av det sammanlagda straffets särskilda beståndsdelar. Reduktion bör alltså inträda i alla fall, i vilka straffsumman skulle överstiga en viss höjd. Denna fixeras i förslaget till frihetsstraff i fyra år, eller det lägsta straff, som enligt 7 k a p . 6 § skall vid verkställigheten avbrytas för villkorlig utskrivning av den dömde. Härvid beräknas, liksom enligt strafflagen 4 kap. 10 §, det redan ådömda straffet endast till den tid, som därav återstår vid tidpunkten för det nya brottets förövande. Ehuru visserligen det lidande, som den fortsatta bestraffningen kommer a t t innebära, kan stegras även därav, att den möjligen kommer att verkställas i omedelbart samband med den förut verkställda delen av det förut ådömda straffet, har särskild hänsyn ansetts icke behöva tagas till dessa fall, som egentligen beröra förbrytelser, begångna inom straffanstalt under pågående straffverkställighet eller efter rymning. Skall nu alltså reduktion av straffsumman äga rum, är förfarandet enligt gällande r ä t t ordnat så, a t t summan ej må med mera än två år överskrida det längsta av de särskilda straff, som ingå i sammanläggningen. Häremot kan riktas den invändning, a t t följaktligen det lindrigaste brottet, därest det är belagt med minst två års straff, får alldeles samma inflytande på straffsummans längd, vare sig dess svårhetsgrad är större eller mindre. Detta kan ej anses riktigt; det sammanlagda straffet bör motsvara den reaktion, som kan anses erforderlig med hänsyn till båda brottens (straffens) närmare beskaffenhet. Och å andra sidan bör reduktion, när straffsummans angivna maximum överskrides. inträda även om det mindre av straffen ej överstiger någon viss minimistorlek. För uppnående härav föreskrives nu i förslaget, a t t det mindre straffet skall reduceras med hälften och därefter sammanläggas med det större straffet, dock så, att berörda minimum av fyra år icke må av summan underskridas; jämför härvid 7 k a p . 2 och 6 §§. Om maximum för straffsumman erfordras jämväl några bestämmelser.

401 Redan i 7 kap. 2 och 3 §§ har utsagts, att den där bestämda maximitiden för frihetsstraffen icke äger tillämpning i 12 kap:s fall. Beträffande maximitiden för straffarbete har man ej kunnat stanna vid den normala gränsen av 15 år, enär härigenom skulle kunna inträffa, a t t utrymme komme att saknas för en tillräcklig reaktion mot brott, som begåtts kort efter en dom å långvarigt straffarbete. Ifrågavarande maximum har därför höjts till 18 år. Och för a t t ej motsvarande olägenhet måtte kunna inträda vid brott, begånget kort efter en dom å 18 års straffarbete eller inemot denna tid, har även sistberörda maximum förklarats icke skola gälla, då redan sammanlagt straff ånyo skall sammanläggas med annat straff. Arrest är i detta stycke likställt med straffarbete. Det har ej särskilt behövt utsägas, att denna paragraf är lika tillämplig, vare sig den straffdom, som i första stycket förutsattes tidigare vara fälld, avser ett enkelt brott eller tillkommit under tillämpning av 11 kap., eller är sådan som i förevarande kapitel omförmäles. Däremot förutsattes tills vidare, att endast ett nytt brott föreligger till bedömande; komplikationer i denna del behandlas i 8 och 9 §§. Samma skäl, som i nu angiven utsträckning föranleda reduktion av sammanträffande frihetsstraff, böra leda till ett motsvarande resultat vid sammanträffande av frihetsstraff med fängelse, vartill böter förvandlats. Ty förvandlingsstraffet är ett fängelsestraff, och det måste antagas röna samma inverkan som fängelse i allmänhet av förening med annat frihetsstraff. På denna grund vilar stadgandet i tredje stycket av förevarande paragraf. Detsamma innebär alltså i första rummet, att, om en person, som dömts till böter, om vilkas förvandling förordnande har meddelats, därefter, innan förvandlingsstraffet till fullo verkställts, begår ett nytt brott, som bedömes med frihetsstraff, de båda straffen skola sammanläggas enligt denna paragraf. Och eftersom förvandlingsbeslutet icke är någon sådan dom, varom talas i första stycket, bör enahanda rättsverkan, som nu nämnts, inträda, då urbota brott begås efter ett 51

12 kap. l §.

12 kap. l §,

bötesstraffs ådömande, även där beslutet om förvandling av böterna meddelas först efter det nya brottet. Föreligger sistberörda beslut vid den senare domens avkunnande, bör alltså domen meddela föreskrift om sammanläggning; i motsatt händelse föreligger ett av de redan här ovan berörda fall, i vilka sammanläggning måste åvägabringas efter domen. Städse blir detta förhållandet, då den förra domen lyder på urbota straff, och den senare ådömer böter; vid den senare domen kan ju då aldrig föreligga ett sammanträffande mellan omedelbart frihetsstraff och förvandlingsstraff, ty även i ett sådant fall skall, enligt vad förut framhållits, den till böter dömde åtnjuta sedvanlig frist med deras erläggande. Om reduktion av strafftiden vid sammanträffande av omedelbart ådömt frihetsstraff och förvandlingsstraff gälla bestämmelserna för sammanträffande mellan omedelbart ådömda frihetsstraff inbördes. Även vid upprepad sammanläggning med förvandlingsstraff torde naturligen regeln i andra styckets tredje p u n k t icke bliva av någon betydelse, helst som jämlikt 6 § flera sammanträffande förvandlingsstraff kunna komma att reduceras för att ej överstiga det i 7 kap. 19 § första stycket stadgade maximum av 3 månader, och de först härefter bliva föremål för sammanläggning enligt nu förevarande stadgande. Detta gäller emellertid endast om förvandlingsstraff, som sammanträffa, innan något av dem blivit föremål för nu stadgad sammanläggning med frihetsstraff. Jämför motiven till 6 § här nedan. Det hittills anförda avser sammanträffande av allmänna huvudstraff. Med hänsyn till övriga straff torde något särskilt stadgande icke vara erforderligt. Tydligt är, att, om förut ådömts mistning av ett ämbete på viss tid, och därefter på grund av ett nytt brott dömes till avsättning från samma ämbete, sammanträffandet (efter den senare domens laga kraftvinnande) utesluter vidare verkställighet i denna del av den förra domen. Vid sammanträffande av suspension och frihetsstraff erhålles tillräcklig ledning av 7 kap. 29 §. Motsvarande gäller om sammanträffande av dels ett frihetsstraff jämte sådan förlust av behörighet och rättigheter, som omförmäles

i 7 k a p . 27 §, dels ett frihetsstraff utan sådan påföljd. Ty genom den i nu förevarande paragraf stadgade sammanläggningen bliva frihetsstraffen ett straff: intetdera straffet blir alltså att anse som u t s t å n d e t förrän det sammanlagda straffet till fullo verkställts. Om två sammanträffande frihetsstraff båda åtföljas av sistberörda påföljd, absorberas den kortare påföljden av den längre. Någon ökning i tiden för den sistnämnda inträder alltså icke. Detsamma gäller om ovärdighet a t t under viss tid nyttjas i rikets tjänst, därest dylik ovärdighet förenats med sammanträffande straff. Konfiskation och dylika påföljder böra uppenbarligen i allmänhet kumuleras; särskilda stadganden för sådana undantagsfall, som att båda de brott, vilkas straff sammanträffa, föranleda förverkande av ett och samma redskap, fartyg eller annat föremål, torde i varje fall icke i den allmänna, strafflagen vara nödiga. — Över huvud avser förslaget icke a t t beträffande de senast berörda straffarterna göra ändring i de grundsatser, som för närvarande — utan särskilda lagbestämmelser — äro i tillämpning. 2 §.

Verkställighet av frihetsstraff på livstid utesluter i huvudsak verkställighet av annat, därmed sammanträffande frihetsstraff, som alltså måste anses inbegripet i det förra. Detta faller på visst sätt av sig självt, och . satsens uttalande i förevarande paragraf tjänar i denna del endast a t t förebygga det tillvägagångssätt, a t t man skulle låta anstå med verkställigheten av livstidsstraffet, till dess a t t ett samma person ådömt frihetsstraff på viss tid blivit verkställt, Emellertid kan man ej stanna härvid. Frihetsstraffet på livstid skall innebära ett fullständigt oskadliggörande av förbrytaren. Därför måste, även om det icke är omöjligt att jämte detsamma verkställa ett bötesstraff, i regel en sådan bestraffning anses vara onödig. Och i den mån detta är fallet innebär följaktligen en dylik bestraffning ett obefogat ingrepp gentemot brottslingen (resp. hans närmaste) och bör alltså icke ifrågakomma, Liksom i gäl-

12 kap 1 §.

12 kap. 2 §.

lande strafflag 4 kap. 4 § stadgas därför här, att jämväl böter skola anses inbegripna i livstids frihetsstraff. Motsvarande gäller icke om särskilda straff och påföljder. Även i denna paragrafs fall gäller, beträffande den senare domens formulering, regeln i 1 §, a t t särskilt straff skall utsättas för det nya brottet. Så vitt de allmänna straffen angår, kommer enligt det anförda ett brott, som medför frihetsstraff på livstid, därest detta sammanträffar med ett förut ådömt, ännu icke verkställt straff av annan beskaffenhet, att föranleda det förra straffets bortfallande. Motsvarande kan emellertid ej tillämpas, om däremot det brott, som föranleder livstidsstraffet, först blivit avdömt och annat brott begås senare. För a t t ej stå utan varje reaktion mot sådana brott, vilka uppenbarligen kunna starkt äventyra den förra bestraffningens behöriga genomförande och därför på allt sätt böra förebyggas, måste ytterligare bestraffning tillgripas vid sidan av livstidsstraff. Härom handlar 4 §. 3 §.

Denna paragraf motsvarar väsentligen 11 kap. 2 §. Men dä det nu gäller förhållandet mellan särskilt ådömda sammanträffande straff, som kunna vara utsatta i olika straffarter, kräves en något mera detaljerad reglering. Ehuru det nu icke är fråga om ett gemensamt straff, är det tydligt, a t t hela den återstående verkställigheten av det sammanlagda straffet bör ske i en och samma straffart; så att icke t. ex. ett påbörjat straffarbetsstraff skulle kunna avbrytas för verkställighet av ett fängelsestraff och sedermera fortsättas, eller tvärtom tillsvidare fortsättas och därefter avslutas med ett fängelsestraff. Detta skulle alldeles strida mot straffarbetets av förslaget avsedda k a r a k t ä r av progressivstraff, med olika utformning på olika stadier efter en noga övervägd plan. Grundsatsen vid förvandling av sammanträffande straff bör tydligen vara den, att förbrytaren icke därigenom skall erhålla någon lindring; dylik skulle vara alldeles obefogad, i den mån den

405 icke föranledes av vad i 1 § är stadgat. I stort sett bör alltså 12 kap det svårare av de i sammanläggningen ingående straffen vara be3 §. stämmande för det sammanlagda straffets art. Följaktligen bör, då straffarbete sammanträffar med vare sig omedelbart fängelse eller förvandlingsfängelse, det sammanlagda straffet utgöra straffarbete. Detta följer därav, att straffarbete såsom det längre är a t t anse såsom svårare än de kortare frihetsstraffen (9 kap. 2 §). Då straffarbete och arrest sammanträffa, kan visserligen det senare straffet vara det längre, men på grund av stadgandet i 9 kap. 3 § måste dock även i dylikt fall det sammanlagda straffet utgöra straffarbete. Motsvarande bestämmelser äro nu givna i strafflagens 4 k a p . 6 och 7 §§, dock medföreskrift om den förkortning i tiden, som vid sammanläggning med straffarbete följer av fängelsestraffets övergång till den svårare straffarten. Någon sådan förkortning, utöver vad av 1 § andra stycket föranledes, föreskrives icke av förslaget, som anser straffarbete väsentligen endast genom sin längre varaktighet vara svårare än fängelse och som även i förhållandet mellan straffarbete och arrest avser a t t åvägabringa huvudsakligen en artskillnad och mindre en gradskillnad. Att om två omedelbart ådömda fängelsestraff sammanträffa, det sammanlagda straffet i första hand blir fängelse, är tydligt. Ehuru, såsom förut berörts, det i 7 k a p . 3 § utsatta maximum av 3 år ej är bindande för de i detta kapitel avsedda fallen, k a n detsamma dock ej få överskridas alltför mycket. Maximum för sammanlagt fängelsestraff bör sättas redan vid 4 år; om den enligt 1 § andra stycket uträknade straffsumman överskrider denna tidrymd, som är straffarbetets minimitid, bör alltså straffet i dess helhet övergå till den sistnämnda straffarten, vilken ju för övrigt i början verkställes på ett sätt, som icke alltför starkt avviker från fängelse. Inbördes sammanträffande arreststraff behöva däremot vid sammanläggning oavsett sin tidslängd icke förvandlas, då arreststraffets varaktighet jämväl motsvarar straffarbetets. (7 kap. 4 §). Om åter arrest och fängelse sammanträffa, står valet mellan att

12 kap. 3 §.

låta det förra eller det senare avgöra det sammanlagda straffets art. Ty även här bör ej ifrågakomma verkställighet i mera än en straffart, och detta dels av nyss från själva straffsystemets synpunkt antydda allmänna skäl, dels även därför, att det egentliga syftet med det särskilda arreststraffet, nämligen a t t förebygga det vanliga frihetsstraffets vanärande biverkningar, ju vore fullkomligt förfelat, om även endast någon del av det sammanlagda straffet skulle undergås i vanlig straffanstalt; och skulle brottslingen i alla fall stämplas såsom en, som i vanlig mening »suttit inne», vore det ur denna synpunkt alldeles onödigt a t t befria honom från att under en del av strafftiden uudergå frihetsstraff av vanlig beskaffenhet, E t t avgörande måste alltså träffas mellan å ena sidan arrest och å andra sidan annat frihetsstraff. I allmänhet gäller härvid, att förbrytaren ju har gjort sig sk}ddig till ett brott, för vilket han funnits förtjäna fängelse och icke arrest; han kan alltså icke sägas vara till hela sin sinnesbeskaffenhet av den moraliskt oförvitliga beskaffenhet, som ensam motiverar användandet av arreststraff. I regel bör alltså det sammanlagda straffet utmätas i annan straffart än arrest, nämligen enligt förut angivna grunder, om dess varaktighet understiger 4 år, i fängelse och i annat fall med straffarbete. Denna regel bör dock ej genomföras undantagslöst. Det kan hända, a t t fängelsestraffet är i förhållande till arresten av så kort varaktighet, att det skulle innebära en obillig hårdhet a t t av hänsyn ( till det kortare straffet låta hela det sammanlagda straffet verkställas såsom fängelse. I sådant fåll må därför, förutsatt a t t enligt domstolens prövning i det särskilda fallet den dömde icke genom det brott, som fängelsestraffet avser, ådagalagt ett oärligt eller eljest ohederligt sinnelag, det sammanlagda straffet kunna utmätas såsom arrest. Om omedelbart ådömt fängelse sammanträffar med förvandlingsfängelse, blir det gemensamma straffet tydligen fängelse. Vid sammanträffande av arrest och förvandlingsfängelse inträder en motsvarighet till den nyss berörda kollisionen mellan arrest och omedelb a r t fängelse. Men eftersom ej bötesstraffet, och följaktligen ej-

heller förvandlingsfängelse, behöver hava eller i allmänhet kan antagas hava ådömts för brott, som ådagalägger ett moraliskt förkastligt sinnelag, kan lösningen bliva enklare. Åtminstone genomsnittligen torde man kunna träffa det r ä t t a genom en föreskrift, a t t det längre straffet skall vara bestämmande för det sammanlagda straffets beskaffenhet, En sådan bestämmelse är lämplig även därför, a t t denna sammanläggning j u ofta — bl. a. alltid då bötesstraffet är det, som senare ådömts — måste ske efter det a t t domstolen avslutat sin prövning av åtalet för det nya brottet och sålunda företagas av annan myndighet än domstol. Då h ä r ovan är fråga om en jämförelse mellan straff av olika varaktighet och om sammanlagd strafftid, räknas städse av det förut ådömda straffet endast med den del, som icke var verkställd vid begåendet av det nya brottet. 4 §.

Såsom under 2 § anmärkts kräves ett särskilt beaktande av frågan, huru man skall inskrida mot en till livstids frihetsstraff dömd person, som — utan att benådning från detta straff mellankommit — begår nytt brott. Även i den mån, såsom särskilt med bötesstraff är fallet, ett för det nya brottet förskyllt särskilt straff skulle kunna vid sidan om livstidsstraffet verkställas, kan uppenbarligen av detsamma ej väntas någon starkare effekt till förhindrande av brott under ifrågavarande situation. En sådan verkan får väsentligen tänkas kunna bättre uppnås genom bestämmelser om straff av avskräckande natur. Till en viss grad torde målet kunna nås genom disciplinära åtgärder av samma art, som enligt bestämmelserna för straffverkställigheten kunna komma till användning jämväl mot oordningar inom straffanstalten, vilka icke äro av kriminell natur (jämför 7 kap. 13 §); hänvisningar till bestämmelser härom förekomma i nu ifrågavarande sammanhang i vissa främmande strafflagar. * Dylika bestämmelser komma emellertid ej till användning 1

65 8.

Se sålnnda

de fornt anförda stadgandena i norska lagen 20 §, danska lagen

12 kap. 3 §.

12 kap. 4 §.

i avseende å brott, som en till livstids frihetsstraff dömd person kan begå utanför straffanstalt; ej heller kunna de för övriga fall antagas vara tillfyllestgörande. Straff av särskild beskaffenhet erfordras alltså i dessa fall; och i 7 kap. 12 § meddelas föreskrift om straffskärpning genom brottslingens inneslutande i strängt enr u m under viss närmare angiven tid. För övrigt bör regleringen av förutsättningarna för detta straffs användning få sin plats i 12 kap. bland övriga stadganden om sammanträffande av straff; detta är uppgiften för 4 §. Därest livstidsstraffet är straffarbete, kan någon ökning av dess stränghet ej ernås genom dess förvandling till annan straffart, och strängt enrum bör därför alltid ådömas, allt efter fallets beskaffenhet på längre eller kortare tid inom det i 7 kap. 12 § angivna högsta måttet. Är livstidsstraffet ådömt såsom arrest, göra enahanda synpunkter sig gällande, men dessutom måste hänsyn tagas till möjligheten att uppnå en straffskärpning genom a t t låta arresten övergå till straffarbete. I fråga om nu förevarande straff av obegränsad varaktighet är en sådan förvandling av en ganska kännbar beskaffenhet, och den bör därför icke komma till användning, om det nya brottet är jämförelsevis föga betydande. Förslaget har härutinnan intagit den ståndpunkt; att man låter frågan avgöras av beskaffenheten av ett frihetsstraff på viss tid för det nya brottet: alltså skall, enligt de i 3 § angivna grunder, om det nya straffet är straffarbete, livstidsstraffet övergå till denna straffart. Möjligt är då, att den särskilda skärpningen genom inneslutande i strängt enrum anses icke behöva tillgripas; detta bör prövas av domstolen i varje särskilt fall. Är det nya straffet fängelse, kan, enligt reglerna i andra stycket av 3 §, samma förfarande användas. Sker så ej, liksom även om det nya straffet utsatts till arrest, kan det, för a t t över huvud någon straffskärpning skall inträda, bliva nödvändigt a t t använda 7 kap. 12 §. Livstidsfångar ha hittills, i viss utsträckning, plägat genom beslut av Konungen benådas under föreskrift, att om den benådade åsido-

109 sätter vissa närmare angivna bestämmelser för hans framtida upp- 12 kap. förande, benådningcn skall förfalla och livstidsstraffet alltså börja 4 §. ånyo verkställas. Förslaget, som ej berör ämnet benådning, avser icke a t t göra ändring i vad sålunda tillämpats. Begår nu en villkoriigen benådad person nytt brott, är det möjligt men icke nödvändigt, a t t detta medför benådningens förfallande; detta beror på de vid benådningen i det särskilda fallet meddelade föreskrifterna, Skall benådningen fortfarande gälla, är enligt vad förut anförts livstidsstraffet a t t behandla såsom till fullo verkställt, och något fall av sammanträffande av straff kommer icke att föreligga, För det nya brottet skall alltså straff ådömas och veikstallas i vanlig ordning. Om åter det nya b r o t t e t medför, a t t benådningen förfaller, kan livstidsstraffet tydligen icke heller ur nu förevarande synpunkt betraktas såsom till fullo undergånget. Utom a t t detsamma bringas till fortsatt verkställighet, skall därför vad förut i denna paragraf är stadgat träda i tillämpning. E t t uttryckligt uttalande härom har funnits erforderligt för a t t förebygga, a t t livstidsstraffets återupptagande skulle förmenas vara en tillräcklig rättsverkan jämväl för det nya brottet. Härtill finnes icke skäl: livstidsstraffet utgör rättsverkan endast för det brott, för vilket det ådömts; genom den villkorliga benådningen har den dömde sedan kommit i åtnjutande av en lindring, som numera visat sig vara ogrundad. 5 §. De frihetsstraff, som anses sammanträffa i första paragrafens fall, äro enligt det föregående dels det förra straffet, eller, om detta var till någon del verkställt, n ä r det nya brottet förövades, vad av samma straff då återstod, dels straffet för det nya brottet. Det är de sålunda angivna straffen, som skola sammanläggas med varandra. Därav följer icke obetingat, a t t det sålunda bestämda sammanlagda straffet kommer a t t oförändrat verkställas. Det kan lätteli gen inträffa, a t t det tidigare straffet eller vad därav återstod vid det nya brottets förövande redan, då det sammanlagda straffet skall verkställas, helt eller till någon del avtjänats efter det nya

410 12 kap. brottet. E t t sålunda verkställt straff, resp. del av straff, skall 5 §. givetvis räknas brottslingen till godo. Så är stadgat i strafflagens 4 kap. 10 § och är tillräckligt motiverat därav, a t t det kan bero av varjehanda tillfälligheter, huruvida under mellantiden mellan det nya brottet och början av det sammanlagda straffets avtjänande någon straffverkställighet kommer a t t äga rum; och tillfälligheter böra ej få inverka på storleken av det totala straff k vantum, som den dömde får a t t undergå. Därför meddelas i denna paragraf föreskrift om avräkning å det sammanlagda straffet av sålunda efter det nya brottet avtjänat straff. Vid tillämpningen härav kan det inträffa, a t t det avtjänta straffet tillhört en annan straffart än den, som föreskrivits för det sammanlagda straffet, enär t. ex. det förra straffet var utsatt i fängelse eller arrest, men det sammanlagda utgöres av straffarbete. Dylikt kan ej få hindra avräkningen. Därvid inställer sig frågan, om, liksom i den gällande rätten, tiden för ett lindrigare straff skall reduceras vid avräkning å ett senare svårare straff. I enlighet med den i förslaget genomgående grundsatsen om frihetsstraffens åtminstone principiella och ungefärliga likvärdighet, som i varje fall ej tillåter a t t talmässigt uttrycka det inbördes förhållandet mellan deras svårhetsgrader, föreskrives i paragrafens sista stycke, att nyss ifrågasatta reduktion icke i något fall skall äga rum. Här erinras om 7 § tredje stycket och motiveringen därför. Vad i förevarande paragraf stadgats äger tillämpning jämväl vid verkställighet av ett sammanlagt straff, som föreskrivits vid sammanträffande av å ena .sidan straffarbete, omedelbart fängelse eller arrest och å andra sidan fängelse, vartill böter förvandlats (1 § tredje stycket); och det är härvid utan betydelse, om det efter det nya brottet verkställda straffet varit omedelbart frihetsstraff eller förvandlingsfängelse. Likaledes bliva, utan a t t särskilt stadgande erfordras, denna paragrafs grundsatser a t t tillämpa, om under mellantiden mellan det nya brottet och verkställigheten av ett sammanlagt straff, ett särskilt för det nya brottet ådömt frihetsstraff blivit (helt eller

delvis) verkställt. Så kan tänkas inträffa, om man i den senare 12 kap rättegången förbiser det förra brottet eller ett därför ådömt straff. 5 §. Om den dom, som utsätter straff för det förra brottet, vinner lao-a kraft först efter den dom. som utsatt straff för det senare brottet, kan den sistberörda domens laga kraft icke antagas utgöra hinder för att 1 §:s regler bringas till tillämpning. I dylika fall bör följaktligen i enlighet med förevarande paragraf från det sammanlagda straffet avräknas det verkställda straffet för det senare brottet. Denna avräkning, som bör verkställas av hovrätt, synes kunna åvägabringas utan något egentligt rättsmedelsförfarande. ' 6 §. Enligt detta kapitels allmänna uppfattning skola böter ådömas och uttagas för sig utan hänsyn till sammanträffande med annat bötesstraff. Några särskilda föreskrifter bliva alltså icke att iakttaga av domstolarna, även om det upplyses att en för brott, som förskyllt böter, tilltalad person tidigare ådömts ett ännu icke verkställt bötesstraff — bortsett från den inverkan på straffmätningen, som kan böra tillerkännas åt det angivna förhållandet. Däremot kan ifrågasättas, om den sålunda antagna grundsatsen om obegränsad kumulation av bötesstraff är förtjänt att upprätthållas, även då bötesstraffet icke kan såsom sådant verkställas, utan förvandlingtill fängelse måste äga rum. En jämförelse med mera kortvariga omedelbart ådömda fängelsestraff lämnar icke bestämd ledning. Därav att sammanträffande fängelsestraff å vardera 3 månader eller något mera bliva utan reduktion sammanlagda, kan man nämligen ej sluta, att så bör ske med de ännu kortvarigare förvandlingsstraffen. Ty det måste bestämt fasthållas, att förvandlingsstraffet även enligt förslaget bör hava och, just genom sin kortare varaktighet än förslagets lindrigaste frihetsstraff, är avsett att erhålla en tydligt avvikande k a r a k t ä r från det omedelbart ådömda frihetsstraffet. Det strafflidande, ett förvandlingsstraff innebär, skulle genom en utsträckning under längre tidsföljd bliva vida 1

Jfr vad för ett motsvarande fall anförts ovan sid. 399.

412 12 kap. 6 §.

större än som avses med den lindrigaste straffarten. Förvandlingsstraffet skulle för den därför utsatte bliva av betydligt mera ingripande karaktär. Härmed måste man vara så mycket mera försiktig, som vid sammanträffande av ett mycket stort antal dagsböter den dömdes förmåga att även med god vilja erlägga dem kan trots allt komma att te sig såsom tämligen tvivelaktig. Även hänsyn till det allmänna rättsmedvetandet och generalpreventiva skäl föranleda, att man icke bör använda egentligt frihetsstraff mot den. som icke givit sådana uttryck åt en samhällsfarlig vilja, att han omedelbart bör anses ha förskyllt sådant straff. På dessa grunder, som i den gällande rätten föranlett bestämmelsen i strafflagens 2 kap. 12 §, stadgas här, att förvandling av sammanträffande bötesbelopp skall göras efter dagsböternas sammanräknade antal, på sätt i förslagets 7 kap. 19 § sägs; det sammanlagda förvandlingsstraffet må alltså icke sättas högre än till 90 dagar; och för flera helt obetydliga bötesstraff kan detsamma komma att stanna vid det vanliga minimum av 20 dagar. — Regeln gäller ej blott för två, utan även för ett större antal sammanträffande bötesstraff, åtminstone för så vitt de sammanträffa endast inbördes och ej därjämte med frihetsstraff; jämför härom den följande framställningen. För övrigt bör den i paragrafens första punkt uttryckta regeln komma till tillämpning, så snart förvandlingsstraff, som ännu icke verkställts, befinnas sammanträffa på sätt i 1 § första stycket sägs, d. v. s. då av de brott, som föranlett straffen, något eller några avdömts före begåendet av det eller de andra. Huruvida något av bötesstraffen, vare sig det först ådömda eller ett följande, redan blivit föremål för särskilt förvandlingsbeslut, är ur förevarande synpunkt en tillfällighet, som icke bör få inverka på storleken av det förvandlingsstraff, som slutligen är a t t verkställa. Följaktligen skall en i enlighet med den allmänna grundsatsen erforderlig reduktion av förvandlingsstraffens summa genomföras, även om därför erfordras åsidosättande av ett tidigare meddelat förvandlingsbeslut angående något av bötesstraffen För uppnående härav föreskrives i

413 andra och tredje punkterna, a t t förut möjligen skedd förvandling, som 12 kap avser en eller flera delbelopp av den sammanlagda bötessumman och 6 §. som ännu icke blivit till fullo verkställd, skall, då sammanträffandet kommer till synes antingen i ett senare förvandlingsmål eller vid verkställighet — vara förfallen, och ny förvandling äga ruin av samtliga de sammanträffande straffen gemensamt. Befinnes härvid, att något av de förut utsatta förvandlingsstraffen blivit delvis verkställt, bör den sålunda undergångna delen givetvis avdragas vid verkställighet av det nu utsatta gemensamma förvandlingsstraffet. Hittills har förutsatts, att icke något särskilt meddelat förvandlingsbeslut blivit till fullo verkställt. Om för brottet a någon blivit ådömd böter, dessa förvandlats och förvandlingsstraffet verkställts, och samma person senare begår efter varandra brotten b och c, som var för sig beläggas med böter, är det uppenbart, att vid fråga om förvandling av dessa böter någon hänsyn icke skall tagas till straffet för brottet a. I detta fall föreligger ej något sammanträffande av straff i första paragrafens mening. Men man kan t ä n k a sig fallet förändrat så, a t t till en början brottet a begåtts och böter blivit därför ådömda samt förvandlade, att vidare brottet b begåtts och bötesstraff för detsamma utsatts men förvandling därav ej ägt rum, samt a t t därefter böterna för a blivit verkställda genom avtjänande av det förut utsatta förvandlingsstraffet; sedermera skall förvandling av böterna för brottet b äga rum. Eftersom det först meddelade förvandlingsbeslutet blivit i sin helhet verkställt, behöver, även om särskild hänsyn därtill ej tages, olägenhet ej befaras inträda genom verkställighet i ett sammanhang av e t t enligt regeln i 7 kap. 19 § alltför långt förvandlingsstraff'. Emellertid torde jämväl här böra iakttagas, a t t det på tillfälliga orsaker beroende tidsförhållandet mellan straffverkställigheten pä orund av den ena domen och det av den andra domen föranledda o

förvandlingsbeslutets meddelande icke bör få utöva något sakligt inflytande; men så skulle bliva fallet, om i den t ä n k t a händelsen sådan reduktion av förvandlingsstraffens summa, som eventuellt

414 12 kap. 6 §.

följer av stadgandet i första stycket, icke kommer att inträda. Till och med om verkställighet av de först förvandlade böterna ägt rum i tiden emellan ett förordnande om förvandling av de senare ådömda böterna särskilt för sig och verkställighet av detta beslut, torde ny förvandling och avräkning av det sålunda avtjänta förvandlingsstraffet böra äga rum. Härom har dock i överensstämmelse med strafflagen 2 kap. 12 § icke någon uttrycklig bestämmelse ansetts vara behövlig i förevarande paragraf, då vederbörande myndigheter — liksom enligt den gällande rättens praxis * — därförutan torde finna den riktiga lösningen. Vid 1 § har ovan förutsatts, att de sammanträffande straffen vore till antalet endast två, låt vara a t t det förra eventuellt ådömts såsom sammanlagt straff enligt 1 § andra eller tredje stycket. För komplikationer härutinnan torde ej erfordras särskilda stadganden. Det kan exempelvis förekomma, a t t en person först begår brottet a och därför dömes till frihetsstraff på viss tid; att han därefter, innan detta straff blivit till fullo verkställt, begår ett nytt brott, b, för vilket han likaledes dömes till frihetsstraff på viss tid, men att domstolen vid ådömande av detta straff på grund av förbiseende eller av annan orsak icke förordnar om straffsammanläsre:ning jämlikt 1 § 2 st.; om därefter ett tredje brott c begås och föranleder ådömande av frihetsstraff, som sammanträffar med de redan ådömda, synes det uppenbart, a t t man till en början måste bringa till stånd sammanläggning av de båda förra straffen och först därefter sammanlägga den sålunda erhållna summan med straffet för det senaste brottet. I vilken ordning den förra sammanläggningen bör kunna åstadkommas utan att därför skall erfordras anlitande av rättsmedel mot den mellersta domen, är ett processuellt spörsmål, som ej bort bliva föremål för lösning i strafflagen. — Vanligare torde bliva sådana fall, i vilka de till en början sammanträffande straffen icke i första hand bort samman1

Hagströmer,

Svensk

straffrätt I sid. 856; Naumanns Tidskr. 1871 sid. .232.

415 läggas, därför a t t ettdera eller båda utgöras av bötesstraff, om förvandling varav icke meddelats beslut vid tiden för ådömande av ett därmed sammanträffande frihetsstraff. Åtskilliga möjligheter kunna inträda, vilka i allmänhet icke vålla svårighet. Ha två sammanträffande bötesstraff förvandlats gemensamt enligt 6 §, kan ej ifrågasättas annat än att, därest förvandlingsstraffet senare, före eller efter fullbordad verkställighet därav, befinnes sammanträffa med omedelbart frihetsstraff, det redan utsatta förvandlingsstraffet skall sammanläggas med frihetsstraffet utan a t t upplösas i sina beståndsdelar. Om två bötesstraff sammanträffat och den därtill dömde för senare brott ådömts frihetsstraff, samt först därefter fråga blir om böternas förvandling, är efter ordalagen 6 § tilllämplig; de båda bötesstraffens förvandling kommer alltså a t t ske gemensamt, och först därefter kommer sammanläggning jämlikt 1 § tredje stycket a t t äga rum av förvandlingsstraffet och frihetsstraffet. Detsamma torde gälla jämväl, om det icke är det till tiden senaste brottet, som föranlett frihetsstraff. Omvänt lär av 6 §:s ordalydelse framgå, a t t om först ett bötesstraff ådömts och förvandlats, samt efter sammanträffande med frihetsstraff förvandlingsstraffet ingått i ett sammanlagt frihetsstraff jämlikt sistberörda bestämmelse, ett senare beslut om förvandling av annat bötesstraff ej må föranleda upprivande, i och för tillämpning av 6 §, av det redan meddelade sammanläggningsbeslutet. Sammanläggning av det nya förvandlingsstraffet skall ske med det totala frihetsstraff, som framkommit vid den en gång skedda sammanläggningen. Tillräckligt skäl för upprivning av detta bör ej anses ligga däri, a t t ett sådant tillvägagångssätt skulle kunna bliva lindrigare för den dömde. Resultatet måste bliva detsamma, oavsett om frihetsstraffet ådömts för e t t i förhållande till de övriga tidigare eller senare begånget (och avdömt) brott. 7 §• Såsom vid 11 kap. 8 § är anfört, tala särskilt starka skäl emot att, då en till längre frihetsstraff dömd förbrytare redan blivit föremål för villkorlig utskrivning och under den tilländalupna delen

12 kap 6 §.

12 kap. 7 §.

av prövotiden synts förhålla sig väl, ånyo föra honom inom straffanstalten för avtjänande av ett relativt kortvarigt straff för tidigare brott. På grund härav krävas visserligen inga säregna bestämmelser i fråga om sådant sammanträffande av straff, som äger rum därigenom, att en villkorligt utskriven straffånge under själva prövotiden begår ett nytt brott; detta visar då till fyhest, att den inom straffanstalten avtjänade delen av det förra straffet icke tillräckligt fyllt sitt ändamål. Det förra straffets verkställighet bör därför, även om vid den senare domen prövotiden gått till ända, återupptagas, varom ineddelas bestämmelse i 7 kap. 9 § andra stycket; och ingen anledning finnes att bedöma det nya brottet mildare, än som kan föranledas av reglerna i 1 § av förevarande kapitel. Men om däremot det nya brottet begåtts, innan den villkorliga utskrivningen ägt rum, ja, måhända innan det förra straffet börjat verkställas, måste tagas i övervägande, i vad mån domstolen bör kunna, för undvikande av den villkorligt utskrivnes återförande till straffanstalten, avstå från a t t ådöma nytt straff för det senare begångna av brotten. Därest detta i och för sig förskyllt livstids frihetsstraff, kan uppenbarligen sådan strafffrihet för detsamma icke ifrågakomma. Även beträffande övriga straff kan man icke i denna riktning gå så långt, som i l l kap. 8 § för där avsedda fall stadgas: det förhällande, att det nyupptäckta brottet ligger efter den förra domen, utgör en ökning i samhällsfarlighet, som kräver sitt särskilda beaktande, om också nu föreliggande fall överensstämma med 11 kap:s däri, att vid det nya brottets avdömande redan en något längre tid förflutit från dess begående och under denna tid straffverkställighet ägt rinn. Skillnad måste göras, allteftersom det nya brottet förskyllt beter eller frihetsstraff. E t t bötesstraff av den beskaffenhet, som iörslaget avser att genomföra, kan icke antagas bereda den dömde så stora svårigheter i fråga om böternas betalning, a t t det ej bör kunna verkställas i vanlig ordning. Därest alltså det nya brottet vare sig enligt lag endast medför böter eller i det särskilda fallet av domstolen finnes hava förskyllt sådant straff, skall detta ut-

417 sättas jämlikt 1 § första stycket; vidare åtgärd från domstolens 12 kap sida erfordras icke på grund av sammanträffandet. Skulle det 7 §. sedermera visa sig, att bötesbeloppet icke erlägges av den dömde och ej kan indrivas, måste förordnande om förvandling jämlikt 7 kap. 18 — 20 §§ inträda. I sådant fall kan förevarande kapitels första paragraf icke, på grund av bestämmelsen i dess tredje stycke, komma a t t tillämpas, så vitt angår reduktion av straffsumman; ty denna kan icke uppnå det för sådan reduktion stadgade minimum av 4 år. Huruvida tredska a t t erlägga böterna möjligen kan föranleda återkallelse av den villkorliga utskrivningen, får prövas i enlighet med de i 7 kap. 7 och 8 §§ angivna grunder. Annorlunda ställer sig saken ofta, om det nya brottet, efter sin beskaffenhet i det särskilda fallet, finnes hava förskyllt omedelbart frihetsstraff på viss tid. Här böra i många fall skälen mot att den villkorligt utskrivne underkastas nytt frihetsstraff anses fullt uppväga de skäl, som tala i motsatt riktning, däribland det, att ett brott, som rätteligen förskyllt frihetsstraff, ej bör på grund av sammanträffande med annat straff undslippa lindrigare än ett brott; som skall åtföljas av bötesstraff. Naturligen kan man icke, då det senare brottet är av mera svårartad beskaffenhet i förhållande till de förra, undgå att skrida till ny bestraffning. Ej heller kan ett än så lågt mått för det nya brottets svårhetsgrad angivas, under vilket det aldrig bör medföra nytt straff. Fastmera kan även ett relativt lindrigt nytt brott, t, ex. genom att giva uttryck åt samma brottsliga böjelse, som framträtt i det förra brottet, förete sådana omständigheter, att det nya brottet bör anses bestämt tala för att jämväl den icke verkställda återstoden av straffet för det förra brottet bör avtjänas. På grundval av vad nu anförts, har i 7 § första stycket införts bestämmelse därom, att, därest det minsta straff, varmed det nya brottet är i lag belagt, ej överstiger vad den dömde efter brottets begående u t s t å t t av det förut ådömda straffet, domstolen må kunna efter prövning i varje särskilt fall förklara, a t t bestraffningen för det nya b r o t t e t skall anses inbegripen i den undergångna bestraffningen för det förra. 53

418 12 kap. 7 §.

Sker så med avseende på de allmänna huvudstraffen, skall emellertid därav icke föranledas bortfallande av ett särskilt för det nya brottet förskyllt bistraff. På motsvarande grunder, som anförts för 11 kap. 8 § andra stycket, har alltså bort meddelas föreskriften i andra stycket av nu förevarande paragraf. Jämväl de återstående styckena föranledas av skäl. motsvarande dem, som åberopats för liknande bestämmelser i 11 kap. 8 §; jämför motiven till desamma. Om, då straffet för det senare brottet utgöres av frihetsstraff, domstolen icke äger underlåta utsättandet av särskilt straff för detta brott eller den icke finner den därför medgivna möjligheten böra begagnas, anses detta innebära, att brottslingen bör avtjäna jämväl återstoden av det förra straffet. Därest den med den villkorliga utskrivningen inledda prövotiden ännu ej gått till ända vid anhängiggörandet av det senare åtalet, skall för den skull domstolen, enligt föreskrift i 7 kap. 9 § andra stycket, även om numera prövotiden är slut, i domen förklara den genom utskrivningen medgivna friheten förverkad ävensom, jämlikt första paragrafen av förevarande kapitel, förordna om straffens sammanläggning. Men även om prövotiden redan vid åtalet för det nya brottet g å t t till ända, visar ju detta numera upptäckta brott, att tillräckliga förutsättningar icke ha förelegat för den eftergift av en del av det förra straffet, som genom den villkorliga utskrivningen ägt rum. På grund härav och jämväl emedan villkorlig utskrivning ännu en gång bör kunna ske, skall hela den del av det förra straffet, som vid det senare brottets begående icke var verkställd, sammanläggas med det nu u t s a t t a straffet för detta brott; och vid tillämpning av 5 paragrafens bestämmelse om avräkning av senare verkställd del av det förra straffet, må föreskriften i 7 kap. 10 § första punkten icke leda till efterföljd. 8 §• Här upptages till behandling en kombination av 11 och 12 kap:s fall. Att av två sammanträffande straff det förra möjligen utgör ett jämlikt 11 kap. ådömt gemensamt straff, är icke av

419 någon särskild betydelse. De förut i 12 kap. givna reglerna äro i sådana händelser utan förändring tillämpliga. Om däremot, efter det straff ådömts för ett (eller flera) brott, men i n n a n det ådömda straffet blivit till fullo verkställt, flera nya brott begås av den dömde, utan att dom för något av dem meddelas före förövandet jämväl av de övriga, stå a priori flera möjligheter öppna. Antingen skulle man kunna utsätta särskilt straff för det först begångna av de senare brotten och i förekommande fall j ä m l i k t 1 § andra stycket sammanlägga detta straff med det först ådömda samt därefter utsätta särskilt straff för det närmast följande b r o t t e t och eventuellt sammanlägga detta med den nyss erhållna summan. Eller kan rnan behandla alla de efter den förra domen begångna brotten såsom en enhet och för dem utsätta ett gemensamt straff, jämlikt 11 kap., vilket straff därefter kan sammanläggas med det förra straffet. Det inses lätt, att den senare metoden leder till den mildare behandlingen av förbrytaren. Mera ingående motivering erfordras icke för att visa, att den senare metoden även är den riktiga. Ty anledningen, varför enligt 11 kap. flera brott böra gemensamt bestraffas på ett lindrigare sätt, än om ett vart ådroge särskilt straff, ligger just däri, att den ådagalagda samhällsfarligheten icke blivit föremål för någon reaktion under den tid, som k a n ha förflutit mellan dess ifrågavarande särskilda yttringar. Denna förutsättning är uppfylld även här. Till äventyrs kan mellan begåendet av särskilda brott efter den antagna tidigare domens meddelande ligga verkställighet av någon del av det genom densamma ådömda straffet; men en sådan straffverkställighet förtjänar väsentligen icke a t t tagas i betraktande annat än som reaktion mot den samhällsfarlighet, som uttryckts genom det redan avdömda brottet. Naturligen kan dock i en sådan mellankommande straffverkställighet ligga en försvårande omständighet vid bedömandet av ett senare begånget bland de inbördes sammanträffande nya brotten, men härtill torde kunna tagas tillräcklig hänsyn i straffmätningsväg vid utsättande av gemensamt straff jämlikt 11 kap. för dessa brott. — Att jämväl 12 kap. 1 § tredje

12 kap. stycket skall i förekommande fall vinna motsvarande tillämpning 8 §. torde ej behöva särskilt uttalas. Vid genomförande av den sålunda antagna grundsatsen kan man, som nämnts, tydligen komma a t t jämväl tillämpa de i 12 k a p . 1 § givna reglerna om sammanläggning av det nya straffet med det förra straffet eller sådan del därav, som må återstå a t t verkställa, »när det nya brottet förövades». Äro nu de nya brotten flera, behöver tydligen denna tidpunkt ej vara densamma för dem alla. Härav föranledes ingen svårighet, om blott under mellantiden ingen straffverkställighet ägt rum, t. ex. om de samtliga begåtts före påbörjandet av verkställigheten av det förra straffet. Men om sådan straffverkställighet skett mellan de senare brotten, måste de, för att tillämpning av sistberörda stadgande skall kunna äga rum, hänföras till en gemensam tidpunkt. Då det för dem gemensamma straffet ju närmast bestämmes med hänsyn till det svåraste brottet bland dem, är det naturligt, att i detta avseende lägga till grund tidpunkten för förövande av detta brott; därvid bör liksom genomgående i 11 kap. jämförelsen mellan brottens svårhetsgrad ske icke efter de straff, som förskyllts i de konkreta fallen, utan efter de för de olika brotten i lag utsatta straffen. — Skulle flera brott efter denna metod befinnas vara belagda med lika strängt straff, måste ett val dem emellan träffas efter någon annan grund. Tillmättes avgörande betydelse åt det tidigare bland dem, skulle den del av det förra straffet, som komme a t t ingå i sammanläggning enligt 1 § andra stycket och därvid eventuellt reduceras, kunna bliva större och alltså jämväl straffminskningen genom reduktion bliva större, än om man vid beräkningen utginge från det senare begångna av de nya brotten. Emellertid bör naturligen förbrytaren härutinnan icke bliva lindrigare ställd än om han begått det senare brottet ensamt, och följaktligen skall detsamma i nu antagna fall läggas till grund för sammanläggningen. Vid avräknande jämlikt 5 § av sådan del av det förra straffet, som verkställts efter förövandet av nytt brott, bör uppenbarligen

421 läggas till grund samma tidpunkt som den, vilken i det särskilda fallet varit avgörande vid straffsammanläggningen. 9 §. Anledning a t t i samma dom tillämpa 11 och 12 kapitlen kan inträffa jämväl på annat sätt än i de förut berörda fallen, där tilllämpningen av 11 kap. endast angått förhållandet mellan inbördes sammanträffande brott, vilka alla begåtts efter en tidigare straffdom. Här upptages det fall, a t t efter en straffdom för ett brott komma under bedömande flera andra brott av samma person, vilka begåtts dels före den antagna domen, dels ock efter densammas meddelande men före avslutandet av verkställigheten av det däri ådömda straffet. Den enligt förslagets uppfattning principiellt riktiga lösningen av ett dylikt fall ligger nära till hands: de brott, som begåtts före domen, uttrycka på grund därav en svagare grad av samhällsfarlighet än de senare brotten, och de förra böra för den skull erhålla det mildare bedömande, som föranledes av 11 kap:s regler. Det eller de efter domen begångna brotten böra däremot åtföljas av den strängare bestraffning, som resulterar av en tillämpning, i förhållande till straffen för de förra brotten, av reglerna om sammanträffande av straff. För uppnående härav skall alltså först ett gemensamt straff bestämmas för alla före domen begångna brott, med inräknande av det först avdömda, såsom i l l kap. 3 § stadgas, och likaledes ett särskilt straff för det eller de senare brotten, vid behov jämväl enligt 11 k a p . Därefter skola dessa båda sammanträffande straff behandlas enligt föreskrifterna i 12 kap. 1 och följande paragrafer. Då verkställighet av det förut ådömda straffet ägt rum mellan den förra domen och den nu meddelade, skall uppenbarligen avräkning därav ske till förkortande av den slutliga straffsumma, som återstår a t t verkställa. Härvid äro olika händelser a t t särskilja. Om den straffverkställighet, som sålunda ägt rum, i sin helhet ligger i tiden emellan den förra domen och det därefter begångna brottet (resp., om efter domen begåtts flera brott, den i 12 kap. 8 § andra

12 kap. stycket- angivna tidpunkten), föranleder en direkt tillämpning av 9 §. 11 kap. 4—7 §§, a t t det sålunda verkställda straffet skall avräknas å det gemensamma straff, som utsattes för de före domen begångna brotten. Först efter sådan avräkning föreligga enligt 12 k a p . 1 § andra (eller tredje) stycket förutsättningar för den där stadgade straffsammanläggningen. Om detta fall har alltså särskilt stadgande icke varit erforderligt. Omvänt kan förhållandet vara sådant, a t t all den straffverkställighet, som ägt rum efter den förra domen, jämväl infallit i tiden senare än det efter densamma begångna b r o t t e t (resp. den i 12 kap. 8 § andra stycket angivna tidpunkten). I 11 kap. 7 § (jämte andra lagrum) meddelas nu föreskrift om avräkning av allt straff, som verkställts intill påbörjandet av det gemensamma straffets verkställighet, och i 12 kap. 5 § stadgas likaledes om avräkning av sådan straffverkställighet, som nu antagits. Självklart är, a t t dessa bestämmelser icke kunna få tillämpas på det sätt, a t t det verkställda straffet skulle avräknas dels jämlikt 11 k a p . å det gemensamma straffet för de tidigare brotten och dels jämlikt 12 kap. å det sammanlagda straffet för alla brotten. Det verkställda straffet får givetvis icke avräknas mera än en gång. Härvid äro två möjligheter tänkbara. Antingen skall man först utsätta gemensamt straff för de innan den förra domen begångna brotten, därefter jämlikt 11 kap. å detta straff avräkna det redan verkställda straffet och slutligen sammanlägga den erhållna resten med straffet för det eller de brott, som begåtts efter den förra domen; vid denna sammanläggning kan ifrågakomma straffreduktion jämlikt 12 kap. 1 § andra (eller tredje) stycket; någon ytterligare avräkning å den sålunda erhållna summan får icke äga rum. Eller ock skall man först utsätta gemensamt straff för de tidigare brotten, därefter utan någon avräkning sammanlägga detta straff med straffet för det eller de nya brotten, eventuellt med reduktion likasom i förra fallet, och slutligen från summan avräkna det verkställda straffet. Vilketdera alternativet, som väljes, torde i de flesta fall bliva utan betydelse för storleken av det straff, som slutligen återstår a t t verkställa. I vissa

kombinationer kan emellertid valet bliva avgörande, för vilket av 12 kap. straffen som kommer att ingå i sammanläggningen jämlikt 12 kap. 1 § 9 §. såsom det längre eller kortare, och därmed jämväl för vilketdera som i förekommande fall skall reduceras, något som i sin ordning kan bli bestämmande för reduktionens storlek. Förslaget har härvid ansett 12 kapitlets avräkningsregler förtjäna företrädet redan på grund av den större enkelhet, som k u n n a t åt dem förlänas. Tilllämpniing av det senare av de två anförda alternativen har fördenskull föreskrivits genom sista satsen av förevarande paragrafs första stycke. Om brottslingen efter en dom å straffarbete i t. ex. 5 år avtjänat 3 år, och därefter enligt förevarande paragraf såsom gemensamt straff för de före berörda dom begångna brotten dömes till straffarbete i 6 år ävensom för ett mellan den förra domen och straffverkställighetens början begånget numera upptäckt brott dömes till straffarbete i 4 år, blir alltså det sammanlagda straffet 6 + V2 = 8 år, varifrån skall avräknas det verkställda straffarbetet med 3 år, så a t t till verkställighet återstår 5 år. (Enligt det förra alternativet däremot 6 — 3 = 3 års straff enligt 11 kap.; vid sammanläggning Va + 4 = 5Va års återstående straff). — Slutligen förtjänar den kombination uppmärksamhet, att den ifrågavarande straffverkställigheten ligger till tiden dels före, dels efter den tid, då det eller de nya brotten begåtts eller jämlikt 8 § andra stycket skola anses ha begåtts. Avräkningsfrågans lösning i dylikt fall bereder efter det föregående ingen svårighet: den straffverkställighet, som skett före den angivna tiden, avräknas å det gemensamma straffet enligt 11 kap.; först därefter föreligga de båda straff, beträffande vilka ifråga om sammanläggning och ytterligare erforderlig avräkning skall förfaras, som i detta kapitel stadgas. Det i första stycket sålunda stadgade förfarandet är emellertid icke för alla fall tilltalande. Om den förra domen lytt endast å böter (eller eljest å annat straff än frihetsstraff), 1 kan den icke tillerkännas någon egentlig betydelse för bedömandet av en samhällsfarlighet, vilken redan vid tiden för domen framträtt i något 1

H ä r avses icke förvaring jämlikt 8 kap.

12 kap. 9 §.

brott av den svårhetsgrad, att det i lag är belagt med frihetsstraff men icke med böter, och vilken efter bötesdomen ånyo framträder i sådant svårare brott. Om någon bötesdom ej mellankoinmit, skulle frågan om bestraffande av dessa svårare brott i sin helhet varit att bedöma efter 11 kap., d. v. s. för dem skulle hava utsatts endast ett gemensamt straff. Och då nu den antagna bötesdomen, som ej är avsedd a t t till någon del utgöra reaktion mot den ifrågavarande mera intensiva samhällsfarligheten, alltså ej heller kan komma den genom det senare urbota brottet framträdda samhällsfarligheten att framstå i annan belysning, än fallet skulle hava varit om berörda dom ej funnits, bör bestraffningen av ifrågavarande brott icke ske genom särskilda frihetsstraff, med eventuell sammanläggning, utan fortfarande normeras endast av 11 kap. På dessa grunder vilar regeln i andra stycket av förevarande paragraf, att i fall av den angivna beskaffenheten för samtliga de förut icke avdömda brotten skall utsättas ett gemensamt straff, såsom i l l kaj), stadgas. — I andra styckets fall blir ej fråga om annan sammanläggning enligt reglerna för sammanträffande av straff än sådan, som kan föranledas av 1 § tredje stycket, därvid givetvis det jämlikt 11 kap. utsatta gemensamma frihetsstraffet kommer att ingå utan reduktion.

Av grunder, vilka delvis motsvara dem, som föranlett bestämmelserna i l l kap. 9—12 §§, måste i förevarande kapitel upptagas åtskilliga frågor om sammanträffande av straff och skyddsåtgärd. Enahanda skäl, som vid sammanträffande av brott tala för att, om mot en viss person skyddsåtgärd befinnes påkallad i stället för ett straff, sådan åtgärd bör vara lämplig jämväl i stället för ett annat straff, göra sig gällande även, då skyddsåtgärd inträder i stället för ett straff, vilket eljest kommit att sammanträffa med annat straff. Då emellertid av sammanträffande straff det ena icke absorberar det andra, utan skall därmed kumuleras och de alltså äga större sjävständig betydelse i förhållande till varandra, kunna

425 lätteligen de i synnerhet allmänpreventiva grunder, som tala emot 12 kap. ett visst straffs utbytande mot skyddsåtgärd, förtjäna beaktande, 10—13 §§. även om motsvarande grunder icke funnits äga en avgörande betydelse med hänsyn till ett annat, med det förra sammanträffande straff. Den prövning, som i den förra domen lett till ett straffs ersättande med skyddsåtgärd, kan alltså icke i detta kapitels fall göra anspråk på samma även för den senare domen normerande betydelse, som i l l kap. var möjlig. Sådan förvaring i vårdanstalt av sinnessjuk eller sinnesslö, som omförmäles i 8 kap. 1 §, har för detta kapitel ej annan betydelse än för 11 kap. (jämför motiven till 11 kap. sid. 388 f), och den har alltså lika litet här som i 11 kap. erfordrat någon behandling. Som redan av 12 kap:s rubrik torde framgå, innehåller detta kapitel inga särskilda regler om sammanträffande av skyddsåtgärder inbördes. Dylika regler torde nämligen icke vara nödiga. Ty så snart det är avgjort, att båda brotten skola åtföljas av ett och samma slags skyddsåtgärd, följer det redan av dessa åtgärders natur och deras tämligen obestämda varaktighet, a t t det ej kan bli fråga om en kumulation — med eller utan reduktion -— av två särskilda förvaringsperioder; i alla fall av den antagna beskaffenheten kommer förbrytaren att underkastas en förvaringsåtgärd, därvid visserligen bestämmelser äro nödiga angående eventuell förändring av sådana tidsgränser för densammas varaktighet, som kunna ha gällt före det nya brottets begående. Ej heller om sammanträffande av olika slags skyddsåtgärder torde erfordras bestämmelser. Efter ådömande av sådan skyddsåtgärd, som omförmäles i 8 kap. 2 §, kan brottslingen endast ganska sällan tänkas komma a t t begå brott, som erbjuder de formella förutsättningarna för internering enligt 8 kap. 3 §; och skulle sådana förutsättningar komma a t t föreligga, synes domstolen hava all anledning att, såsom här i 10 § omförmäles, i stället förordna om förvaring jämlikt 8 kap. 2 § jämväl såsom påföljd för det nya brottet. — Omvänt bör, om en i enlighet med 8 kap. 3 § till in54

12 kap. ternering dömd person ånyo begår brott, och detta finnes böra 10—13 §§. medföra åtgärd enligt 8 kap. 2 §, förvaring enligt sistberörda stadgande kunna anordnas utan hinder av den föregående interneringsdomen. Detta innebär framför allt, a t t brottslingen icke må frigivas, innan hans på halvabnormitet grundade allmänfarlighet upphört, även om maximitiden för förvaring enligt 8 kap. 3 § skulle överskridas; på grund av allmänpreventiva hänsyn torde dock härvid riktigast böra iakttagas, a t t å andra sidan icke med stöd av 8 kap. 2 § den sammanlagda förvaringens varaktighet må komma a t t underskrida den i 8 kap. 3 § för den därstädes omförmälda förvaringen stadgade minimitiden. Emellertid torde bedömandet av sådana fall, vilka alltid måste bliva ganska sällsynta, böra helt överlämnas till domstolarnas fria prövning. 10 §. Här behandlas sammanträffande av skyddsåtgärd enligt 8 kap. 2 § med straff för senare brott, begånget efter det att dom med förordnande om förvaringen meddelats. Härmed bör likställas det fall, a t t det senare brottet begåtts efter ådömandet av straff för e t t föregående brott och a t t först efter det nya brottet domen för det förra blivit av högre r ä t t på det sätt ändrad, a t t den dömde förklarats skola i stället för att straffas underkastas förvaring av nu ifrågavarande art. A priori förefaller det i dessa fall mycket sannolikt, att jämväl för det senare brottet straffet bör ersättas av förvaring, men på förut anförda skäl har prövningen härav i enlighet med de i 8 kap. 2 § upptagna grunderna bort helt överlämnas åt den domstol, inför vilken det senare brottet lagföres. I synnerhet kan det hända, att det senare brottet befinnes, särskilt ur allmänpreventionens synpunkt, vara alltför svårt för a t t kunna undslippa egentligt straff. Allt efter resultatet av denna prövning inträda två olika möjligheter. Om jämväl för det nya brottet för ordnas om förvaring, fullföljes den redan förut beslutade åtgärden med sin alltefter behovet obe-

gränsade varaktighet. Endast i fråga om den fortsatta förvaringens 12 kap. minimitid har en föreskrift varit nödig. Om förvaringen jämlikt 10 §. 8 k a p . 2 § andra stycket ådömts för en gärning, som i lag är belagd med fängelse men icke med straffarbete, och alltså utan minimitid, kan detta icke få fortfarande gälla, därest den nya gärningen är i lag belagd med straffarbete. E t t sådant brott måste ensamt för sig erhålla en reaktion, som ej är alltför lindrig i förhållande till straffarbete, enligt de grunder, som angivas i 8 kap. 2 § första stycket. Följaktligen måste förvaringen, efter det nya brottet, räcka i ytterligare minst 3 år. Däremot har en mera genomförd motsvarighet till bestämmelserna i 12 kap. 1 § andra stycket icke ansetts nödig. Om t. ex. vartdera b r o t t e t i och för sig vore av beskaffenhet att förskylla fängelse i två år eller något däröver, skall likväl icke fiugeras någon sammanläggning av dessa fängelsestraff till straffarbete med verkan, a t t i detta fall den sammanlagda förvaringen skulle ovillkorligen räcka i minst 3 år. Häremot skulle tala redan det förhållande, att enligt 8 kap. 2 § något efter de konkreta omständigheterna avvägt straff icke utsattes. För övrigt kräva de allmänpreventiva hänsynen ingalunda en så detaljerad motsvarighet mellan straff och skyddsåtgärd. Om åter för det nya brottet skall inträda verkligt straff och alltså icke förvaring, skulle uppenbarligen domens syfte omintetgöras genom en föreskrift om sammanläggning av de båda rättsverkningarna, kanske i förening med det kortvarigare straffets förvandling till den mera långvariga skyddsåtgärden (i analogi med bestämmelserna i 3 §). Straffet måste, för a t t kunna fylla sin uppgift, oförändrat verkställas, och för möjliggörande härav måste under tiden förvaringen avbrytas, därest straffet icke är av sådan beskaffenhet, a t t det kan verkställas samtidigt med förvaringen; t. ex. böter, vilka icke bliva föremål för förvandling till fängelse. 11 §• En särskild bestämmelse kräves för det fall, att först för ett brott dömts till straff i vanlig ordning och sedermera, innan detta

12 kap. 11 §.

straff blivit till fullo verkställt, den dömde begår ett nytt brott, vilket enligt därå meddelad dom skall i stället för straff föranleda förvaring jämlikt 8 kap. 2 §. Någon minskning av vare sig straffet eller förvaringen kan för dylik händelse icke följa av föreskriften i 1 § andra stycket av förevarande kapitel, ty denna föreskrift avser endast frihetsstraff, som sammanträffa med varandra. Ej heller vore det sakligt riktigt att låta rättsverkan bliva en kumulation av straff och förvaring, med eller utan någon förkortning av endera eller båda. Ty genom den senare domen har fastställts, att brottslingen på grund av halvabnormitet måste anses vara endast i ringa mån emottaglig för den med straffet avsedda verkan. Då så är fallet, bör han tydligtvis icke vidare göras till föremål för bestraffning. Förvaringen bör fördenskull ersätta jämväl vad som återstår av det tidigare ådömda straffet. Härom har stadgande meddelats i förevarande paragraf. 12 §. Här behandlas det fall, a t t en person, som blivit dömd till internering såsom oförbätterlig enligt 8 kap. 3 §, förövar brott, innan han frigivits från interneringsanstalt. Liksom för motsvarande fall, enligt 10 § här ovan, gälla tydligen samma regler jämväl, om det nya brottet begås efter straffdom angående det förra brottet men före förordnande om det däri ålagda straffets utbytande mot internering. I dessa fall finnes, med hänsyn till att jämväl enligt 8 kap. 3 § i första hand skall dömas till straff, uppenbarligen ingen anledning att låta det meddelade interneringsförordnandet utgöra hinder för ådömande av straff för det nya brottet. Härom göres uttalande i första punkten. Stadgandet hindrar ej heller att med hänsyn till det senare brottet meddelas sådant förordnande, som i 8 kap. 2 § sägs. Det förra interneringsbeslutet utgör tydligen alltid ett skäl för att anse ett behov av internerinofortfarande föreligga. Dock består intet sådant behov, om det nya brottet medför livstids straffarbete, då verkställigheten härav i och för sig fyller interneringens syfte att oskadliggöra, därvid frihets-

429 straffet av allmänpreventiva skäl bör föredragas. Och för åtskilliga 12 kap fall av ifrågavarande sammanträffande inträder redan jämlikt 8 kap. 12 §. 4 § såsom rättsverkan en utsträckning av interneringens varaktighet till a t t gälla på livstid. För övriga fall kan man tydligen icke låta det nya brottets straff absorberas av interneringen: detta skulle innebära; att en internerad förbrytare kunde utan straffpåföljd begå nya brott, för så vitt de ej vore av den svårhetsgrad, att de kunde motivera livstids frihetsstraff eller internering. Då interneringen j u väsentligen har det r e n t negativa syftet att oskadliggöra genom frihetens berövande, går det — ur synpunkten av detta syftes uppnående — mycket väl för sig, att för en tid avbryta interneringen för verkställighet av annan bestraffning, vars genomförande kräver sådant avbrott. Följaktligen står den utvägen till buds a t t låta det för det senare brottet ådömda straffet i vanlig ordning verkställas. Detta kan möjligen ske utan avbrott av interneringen (t. ex. böter). Emellertid måste befaras, att utsikten till sådan bestraffning ofta ej kommer a t t avhålla en internerad person från att begå en gärning, för v i l k e n ' h a n eljest är hågad. För de individer, om vilka här är fråga, torde det vanliga frihetsstraffet, såsom alternativ till interneringen, icke verka särskilt avskräckande. Förslaget har därför funnit sig böra ställa till domstolens förfogande även en möjlighet a t t i stället för särskilt straff använda straffskärpning genom inneslutande i strängt enrum jämlikt 7 kap. 12 §. Denna påföljd drabbar i övrigt endast livstidsfångar, men de skäl, som därvid tala för densamma, göra sig på motsvarande sätt gällande jämväl med hänsyn till de såsom oförbätterliga ansedda förbrytare, vilka blivit föremål för internering med dess långa varaktighet, som i åtskilliga fall kan praktiskt taget närma sig livstidsstraffet. Om brott begås av en person, som dömts till internering jämlikt 8 kap. 4 §, bliva samma regler a t t tillämpa, som de, för vilka nu redogjorts, dock att j u interneringens utsträckande till livstid här icke är möjligt. Jämväl den situation förtjänar på detta ställe någon uppmärk-

12 kap. samhet, a t t brott begås av en person, som efter a t t hava frigivits 12 § från internering jämlikt 8 kap. 3 §, är underkastad sådan särskild tillsyn, som i berörda lagrum omförmäles. Därest ej frigivningen återkallas, kan ej ifrågasättas annat, än a t t ett för det nya b r o t t e t utsatt straff skall i vanlig ordning verkställas. Men mycket möjligt är, a t t det nya brottet bör anses innebära ett uppförande, som utgör våda för allmän säkerhet, och a t t därför förordnande meddelas om a t t förbrytaren skall ånyo förvaras i anstalt. Även h ä r föreligger uppenbarligen möjlighet att låta verkställa ett särskilt straff för det nya brottet. Frågan kan endast bliva, om denna utväg alltid må anses tillfyllestgörande eller om jämväl här bör kunna tillgripas straffskärpning enligt 7 kap. 12 §. Den sistnämnda utvägen har, enär det här gäller en person, som hotas av utsikten att på lång tid förlora sin frihet, icke ansetts nödig. 13 §. Såsom redan i 8 k a p . 3 § uttalats, kan internering av den därstädes omförmälda beskaffenhet ådömas bl. a. med hänsyn till brott, som begås inom straffanstalt. Detsamma gäller även eljest om brott, vars straff, såsom i 12 kap. 1 § första stycket sägs, sammanträffar med tidigare ådömt straff, vilket icke blivit utbytt mot internering. Om domstolen alltså förordnar om förvaring i interneringsanstalt i stället för verkställighet av det för det nya brottet ådömda straffet, bör tydligen, eftersom interneringen givetvis anordnas jämväl med hänsyn till den genom det förra brottet u t tryckta samhällsfarligheten, någon fortsatt verkställighet av det förra straffet icke ifrågakomma. Interneringen bör träda i stället för jämväl detta straff. Någon straffsammanläggning jämlikt 12 kap. 1 § är sålunda icke nödig med hänsyn till blivande straffverkställighet. Men sådan sammanläggning bör ändock äga rum, nämligen för bestämmande av interneringens minsta varaktighet. Anledning saknas nämligen a t t i fråga härom vare sig lämna det förra straffet, resp. återstoden därav, ur räkningen eller att låta interneringens minimum motsvara de båda straffens summa utan

431 reduktion enligt 1 § andra stycket. Ty föreskriften i 8 kap. 3 § 12 kap om minimitid har till uppgift att förebygga, a t t brottslingen genom 13 §. interneringsbeslutet skulle komma a t t vara friheten förlustig kortare tid, än utan sådant beslut skulle hava blivit fallet. Ä den vid sammanläggningen erhållna summan bör följaktligen jämväl enligt vad här i 5 § stadgats avräknas vad av det förut ådömda straffet blivit verkställt efter det nya brottets förövande. Huruvida det förra straffet varit straffarbete eller annat straff är härvid enligt kapitlets vanliga tankegång utan betydelse. Om det sålunda antydda förfarandet torde ej krävas särskild föreskrift. I 8 kap. 3 § är interneringens maximitid bestämd till visst antal år, oavsett storleken av det straff, i vars ställe interneringen träder. I nu förevarande fall bör, då interneringen tjänar som reaktion mot båda de brott, vilkas straff sammanträffa, denna maximitid gälla hela summan av frihetsförlusten på grund av båda brotten. Avräkning från interneringens maximitid bör alltså ske av vad som av det först ådömda straffet blivit verkställt — oavsett om sådan verkställighet ägt rum före eller efter det nya brottets förövande.

FEMTE AVDELNINGEN.

13 kap. Om bortfallande av straff. Det finnes vissa omständigheter, som medföra, a t t antingen åtalseller straffverkställighetsrätten förfaller, och som därigenom utesluta straff, ehuruväl den handling, som åtalet eller verkställigheten avser, icke förlorat sin k a r a k t ä r av brott. Omständigheter, som kunna hava denna verkan, äro preskription, förbrytarens död, utebliven angivelse från målsägandens sida och benådning. Av dessa erhålla de två sistnämnda sin reglering inom andra områden av rätten än straffrätten: utebliven talan från målsägandens sida inom processrätten och benådning inom statsrätten. De två först-

13 kap.

nämnda åter, vilka lämpligast äro a t t behandla såsom straffrättsliga institut, hava reglerats i förevarande kapitel. Preskriptionsinstitutet är numera i större eller mindre omfattning upptaget i de olika europeiska ländernas rättssystem. En undantagsställning intager England, vars rätt icke känner till några allmänna preskriptionsbestämmelser. Om sålunda behovet av preskription måste anses allmänt erkänt, råder dock inom doktrinen alltjämt strid om vad som bör anses utgöra preskriptionens egentliga rättsgrund. Huruvida det gives en enhetlig rättsgrund för institutet torde vara tvivelaktigt, och i varje fall lära de försök, som hittills gjorts att angiva en sådan, icke kunna anses innebära någon slutgiltig lösning av frågan. Den äldre teorien ansåg, att preskriptionsinstitutet hämtade hela eller åtminstone sitt huvudsakliga berättigande ur processuella skäl. Den grund, varpå institutet vilar, skulle nämligen vara den, att bevismaterialet med tidens lopp underginge stora förändringar och a t t dessa förändringar lätt skulle kunna bliva till skada för den åtalade, i det att tillintetgörelsen av några bevismedel skulle kunna förläna ännu existerande bevismedel en beviskraft, som de möjligen icke skulle hava ägt, om de blivit bedömda i sammanhang med de försvunna. Dessa skäl äga ju en viss vikt, och det måste utan tvivel anses såsom en med preskriptionsinstitutet förbunden fördel, a t t det, såvitt det finner användning, undanröjer de sålunda framhållna olägenheterna. Men institutets kriminalpolitiska syfte kan icke anses därigenom vara förklarat. Vore nämnda synpunkter de enda avgörande, bleve det ju fullkomligt oförklarligt, huru lagarna kunna medgiva preskription av redan ådömt straff. I dylika fall, där utredning redan ägt rum och denna resulterat i en dom, äro de nämnda processuella olägenheterna j u alldeles uteslutna. Dessutom blir det från nämnda ståndpunkt fullkomligt oberättigat a t t göra preskriptionstidens längd beroende av brottets storlek, något som dock inom lagstiftningen är allmänt vedertaget. Enligt kommissionens uppfattning är den huvudsakliga grunden till preskriptionen a t t söka i den m a k t själva tiden äger a t t ut-

plåna allt mänskligt. Tiden såsom sådan utplånar såväl hos förbrytaren som i det allmänna rättsmedvetandet minnet av förbrytelsen. A t t låta straffet komma till användning en längre tid efter förbrytelsens begående skulle därför å ena sidan vara utan reell nytta för samhället samt å andra sidan drabba den enskilde onödigt h å r t och ofta endast bringa sorg och olycka över såväl skyldig som oskyldig. Emellertid måste vid institutets rättsliga reglering beaktas, a t t detsamma har sitt berättigande jämväl däri, att en längre tids förlöpande utan att brottslingen begår nytt brott kan visa, a t t den samhällsfarlighet, varpå brottet var ett indicium, numera försvunnit och att således straffet är obehövligt. Löpande preskription bör därför avbrytas genom nytt brotts förövande. Vår gällande strafflag upptager i likhet ined flertalet utländska strafflagar två huvudarter av preskription, nämligen preskription av ännu ej ådömt straff (5 kap. 14—16 §§ och 18 §) samt preskription av ådömt straff (5 kap. 17 och 18 §§). I det förberedande utkastet tillkommer såsom ett specialfall av sistnämnda huvudart preskription av skyddsåtgärd. Jämväl kommissionens förslag upptager såväl preskription av ännu ej ådömt straff (1 — 8 §§) som preskription av ådömt straff (13 — 17 §§) och preskription av skyddsåtgärder (18 §). 1 §• Enligt den ståndpunkt, som intages av den moderna straffrätten, äro alla brott preskriptibla. Denna sats proklamerades först av den franska strafflagen och har sedermera allmänt antagits av de olika ländernas strafflagar, så a t t för närvarande endast svenska och danska strafflagarna samt några schweiziska kantonallagar kvarstå på den äldre ståndpunkten, a t t allenast mindre svåra b r o t t kunna preskriberas. Vår strafflag uppdrog ursprungligen gränsen mellan preskriptibla och icke preskriptibla brott så, a t t endast de brott kunde preskriberas, vilka ej i lagen voro belagda med svårare straff än två års straffarbete. Genom lagen den 20 juni 1890 utsträcktes emeller-

13 kap. tid preskriptibiliteten så, a t t den numera omfattar jämväl biott, 1 §. som äro i lagen belagda med svårare straff än straffarbete i två år men detta endast för det fall, a t t omständigheterna äro synnerligen försvårande. Enligt danska strafflagen, § 66, kan preskription inträda allenast om straffet ej skulle bliva högre än beter, enkelt fängelse eller ris; dock kan jämlikt samma lags § 70 justrtieministeriet, sedan tio år förflutit från en förbrytelses begående, besluta, a t t åtal icke skall äga rum. Av de nyare strafflagsförslagen stå alla utom de danska i förevarande avseende på den moderna straffrättens ståndpunkt. De danska förslagen 1 hava i det väsentliga anslutit sig till den gällande danska rätten. Det förberedande utkastet har utan inskränkning anslutit sig till den moderna principen, och kommissionen har härutinnan följt utkastet. Otvivelaktigt äger nämligen tiden makt a t t utplåna minnet jämväl efter svårare brott, om än härför erfordras ett avsevärt större tidskvantum än vid cle mindre förbrytelserna. Och även vid de svåraste brott kan en längre tids förlöpande utan förnyat begående av brott visa, att brottslingen blivit rättad utan straff. Alla lagar, vilka upptaga preskriptionsinstitutet, överensstämma därutinnan, att de stadga olika preskriptionstider allt efter brot:ets mer eller mindre svåra beskaffenhet. I fransk r ä t t (Code d e s t r u c tion criminelle, art. 637, 638, 640) ävensom i de lagar, vilka efterbildat densamma, har uppställts en tregradig skala, anslutande sig till den franska strafflagens uppdelning av brotten i crimes, délits och contraventions. Tyska strafflagen (§ 67) och dess efterföljare hava en sexgradig skala. Preskriptionstidernas längd variera r ä t t mycket i de olika lagarna, givetvis beroende på de olika straffsystem, de skilda lagarna uppställt. Sålunda variera de längsta preskriptionstiderna mellan trettio och tio år och de kortaste mellan 5 år och två månader. Svenska strafflagen (5 kap. 14 §) uppställer en tvågradig skala: preskriptionstiden är två år, när brottet ej i lagen är belagt med svårare straff än fängelse, och fem år, 1

Kpmniissionsförslagejb § 69, Torps förslag § 87.

435 då brottet är belagt med svårare straff än fängelse utan att dock 13 kap vara inpreskriptibelt. 1 §. Utkastet uppställer en sexgradig skala, och kommissionen har i sitt förslag upptagit densamma med en mindre jämkning, föranledd därav, a t t kommissionen i sitt förslag fastställt ett annat maximum för straffarbetet och arreststraffet än det förberedande utkastet. De föreslagna preskriptionstiderna avse, i överensstämmelse med vad hos oss i allmänhet gäller beträffande legala tidsbestämmelser, kalenderår. En omstridd fråga är, huruvida brottens fördelning å de olika preskriptionstiderna skall ske med ledning av den abstrakta strafflatitud, varunder brottet faller, eller med ledning av det straff, brottet in concreto skulle hava medfört. Rent principiellt sett vore det utan tvivel riktigast, a t t hänsyn toges endast till det straff, som in concreto skulle hava bestämts. Det är ju det konkreta brottet, som är uttryck för brottslingens samhällsfarlighet och som är avgörande för det intryck, gärningen åstadkommer i det allmänna medvetandet. Denna ståndpunkt intages också av den danska strafflagen samt de danska förslagen \ Övriga strafflagar, bland dem även den svenska, samt andra strafflagsförslag än de danska tillämpa däremot den andra principen, enligt vilken hänsyn tages endast till straff latitudens maximum. Sistnämnda princip har även lagts till grund för utkastets bestämmelser. Kommissionen har härutinnan följt utkastet. Den av danska lagen tillämpade principen synes nämligen kunna medföra avsevärda praktiska olägenheter. Sålunda torde densamma ofta föranleda därtill, att frågan, huruvida ett brott är preskriberat eller ej, icke kan avgöras utan en undersökning av alla omständigheterna vid brottet. Med den andra principen däremot blir en sådan fullständig undersökning städse överflödig, vilket givetvis ur straffprocessuell synpunkt är en stor fördel. Då på grund av stadgandena i 5 kapitlet 3 § och 6 kapitlet 6 § livstidsstraff icke kan komma till användning vid försök eller 1

Danska strafflagen § 66, kommissionsförslaget § 69, Torps förslag § 87.

13 kap. 1 §.

sådan delaktighet, som avses i sistnämnda lagrum, skall tydligen för dessa fall den längsta preskriptionstiden bliva tjugo år. o §.

I förevarande paragraf bestämmes, huru preskriptionstiden SAall beräknas i de fall, då lagen jämlikt stadganden i 2 eller 9 kapitlet på grund av särskilda personliga egenskaper hos gärningsmannen anordnat en särskild strafflatitud med högre eller lägre maximim, än det för brottet i allmänhet gällande. Preskriptionstiden skak då beräknas efter maximum i den särskilda latituden. Denna ståndpunkt intager även vår nu gällande rätt. De stadganden i 2 och 9 kapitlen, som här åsyftas, äro 2 kap. 6 § samt 9 kap. 9 och 10 §§. Däremot avses ej stadgandera i 2 kap. 2 § eller i 9 kap. 6 §. I dessa lagrum stadgas encast en fakultativ straffnedsättning, vilket ju innebär en sänkning allerast av latitudens minimum. I det förberedande utkastets 13 kap. 4 § behandlas ett annat specialfall, nämligen det, då brott jämlikt utkastets 2 kap. 17 § (kommissionens förslag 12 kap. 4 §) skall straffas med skärpning av frihetsstraff. F ö r d e t t a fall stadgas i utkastets 13 kap. 4 §, att tiden för åtals anställande skall beräknas med avseende å det stiaff, varmed brottet i allmänhet är belagt. Då emellertid straffskärpningen endast utgör en ekvivalent för det vanliga straffet och är föranledd därav, att detta icke kan i det föreliggande fallet komma till användning, har det synts kommissionen utan vidare vara tydligt, att straffskärpningen icke kan äga någon verkan i preskripticnshänseende. Kommissionen har därför i sitt förslag icke upptagit någon motsvarighet till utkastets ifrågavarande stadgande. 3 §.

Enligt vår gällande strafflag äro ämbetsbrott i mycket ringa omfattning preskriptibla. För a t t sådant brott skall vara underkastat preskription förutsattes nämligen (5 kap. 18 §), att brottet antingen i lagen är belagt med endast bötesstraff eller ock är av den

beskaffenhet, som i lagens 25 kap. 17 § förmäles. Preskriptions- 13 kap. tiden är i det förra fallet två och i det senare fallet fem år. 3 §. Det förberedande utkastet tillämpar jämväl beträffande ämbetsb r o t t principen, att alla brott skola vara preskriptibla. Enligt utkastets 13 kap. 3 § skall preskriptionstiden vara tio år, om brottet är i lag belagt endast med avsättning eller suspension. Är brottet därjämte i lag belagt med allmänt huvudstraff, skall preskriptionstiden också vara tio år, dock skall, där det allmänna straffet är sådant, som i utkastets 1 § under 1, 2 eller 3 sägs, den där för varje fall stadgade preskriptionstiden tillämpas. Är brottet i lag belagt allenast med allmänt huvudstraff, skall tydligen stadgandet i kapitlets 1 § tillämpas. Det i förevarande paragraf föreslagna stadgandet skiljer sig — bortsett från den verkan, ändringen i utkastets 1 § här medför — från utkastet allenast däri, att preskriptionstiden sänkts till fem år i de fall, då brottet i lag är belagt endast med suspension eller med dylikt straff och med böter. För dessa fall har nämligen den i utkastet föreslagna preskriptionstiden tio år ansetts vara alltför hög. 4 §.

Enligt vår gällande strafflag, 5 kap. 15 §, skola preskriptionstiderna i allmänhet räknas från den dag, då brottet begicks. I de fall, då brottets straffbarhet är till fullo bestämd genom själva handlingen och således oberoende av en viss verkans inträde, skola följaktligen preskriptionstiderna räknas från själva handlingen. Härutinnan kan någon tvekan icke råda. I utkastets 13 kap. 5 § första stycke har beträffande ifrågavarande fall stadgats, a t t preskriptionstiderna skola räknas från den dag, handlingen företogs. Med hänsyn till, a t t den brottsliga verksamheten kan vara av en viss varaktighet ävensom innefatta en serie av brottsliga handlingar, har emellertid kommissionen ansett stadgandet böra lämpligare formuleras så, att preskriptionstiderna räknas från den dag, då den brottsliga handlingen avslutades. Med »handling» avses här likasom på andra ställen i förslaget, där detta ord användes, jämväl under-

13 kap. 4 §.

låtenhetshandling; att särskilt i förevarande sammanhang låta detta komina till uttryck i lagen har varken ansetts nödvändigt eller lämpligt. Vid underlåtenhetsbrott löper således ingen preskription, så länge plikten att handla består och icke är uppfylld samt möjlighet ännu finnes att uppfylla densamma. Huru preskriptionstiderna skola beräknas i de fall, då handlingens straffbarhet är beroende av att viss verkan inträtt, d. v. s. handlingen för sin brottslighet förutsätter en viss verkan eller åtminstone får sin brottsliga k a r a k t ä r modifierad genom en sådan, är mycket omstritt. För vår rätts del beror denna frågas besvarande på vad man inlägger i uttrycket »brottet begicks», och i praxis har stadgandet i strafflagens 5 kap. 15 § brukat tolkas sä, a t t preskriptionstiden begynner från den dag, då den ifrågavarande verkan inträtt. Denna ståndpunkt har också kommit till uttryck i utkastet, som beträffande förevarande fall stadgar, att, där till brottets lagliga kännetecken hör viss verkan av handlingen, preskriptionstiderna skola räknas från den dag, brottet genom den verkans inträdande blev fullbordat. Samma ståndpunkt intages av norska strafflagen (§ 69) och tyska förslaget 1919 (§ 122). Enligt den tyska strafflagen (§ 67) åter begynner preskriptionen med den dag, på vilken handlingen är begången, utan hänsyn till tidpunkten för den inträdda verkan, och samma princip hävdas av de österrikiska förslagen, det senaste schweiziska förslaget samt de bägge danska förslagen l . För en lagstiftning, som vid brottslighetens bedömande lägger huvudvikten på gärningsmannens sinnelag och icke på den yttre effekten, är det otvivelaktigt mest följdriktigt att låta preskriptionstiderna räknas från själva handlingen. Emellertid resa sig starka betänkligheter häremot. En dylik anordning kan nämligen medföra, att preskriptionen börjar löpa, innan ännu straffanspråket, eller således själva objektet för preskriptionen, uppstått och innan det är säkert, att ett sådant över huvud skall uppstå. En annan följd är, att vid fleras deltagande i brott preskriptionen börjar löpa för 1

Österrikiska förslaget 1912 § 73, schweiziska förslaget 1918 art, 68, danska kommissionsförslaget § 69 och Torps förslag g 87.

439 var och en från hans handling. Men onekligen måste det verka 13 kap. stötande, om icke alla i förbrytelsen deltagande skulle kunna ställas 4 §. till ansvar i en sak, som anhängiggjorts k o r t efter huvudförbrytelsens; begående, utan t. ex. anstiftaren gå fri på grund av preskription. Slutligen kan det vid tillämpning av nu ifrågavarande princip inträffa, att preskriptionstiden redan utlöpt, när den verkan inträder, varav handlingens straffbarhet beror. En byggmästare, vilken slarvigt uppfört en byggnad, skulle sålunda icke kunna ställas till ansvar för en skada, som några år senare inträffat på grund av hams vårdslöshet. Att en sådan utgång, ur allmänpreventiv synpunkt., måste framstå såsom synnerligen otillfredsställande, torde emellertid vara uppenbart. På grund av nu anförda skäl har kommissionen med anslutning till den av utkastet intagna ståndpunkten föreslagit, att, om en handlings straffbarhet beror av att viss verkan i n t r ä t t , preskriptionstiderna skola räknas från den dag, den verkan inträdde. Kommissionen har ansett den sålunda föreslagna formuleringen vara att föredraga framför den av utkastet använda, enär stadgandet avser jämväl »delaktighetsbrott». Stadgandet förutsätter tydligen, att den ifrågakomna verkan även inträtt; och har således ingen tillämplighet på t. ex. försökshandlingar. Kommissionen har i likhet med utkastet icke här upptagit den i strafflagens 5 kap. 15 § första stycke behandlade specialfrågan rörande preskriptionstidens beräknande vid enleveringsbrott och tvång till äktenskap. Genom orden »där ej annorledes är stadgat» h a r ä t speciella delen överlämnats att reglera förevarande fråga beträffande såväl nämnda brott som de övriga brott, vid vilka särskilda bestämmelser i förevarande avseende kunna finnas erforderliga, t. ex. konkursförbrytelser. Det i paragrafens andra stycke föreslagna stadgandet står i full överensstämmelse med utkastets 13 kap. 5 § andra stycke samt innebär, att där flera brottsliga handlingar böra anses utgöra en brottsenhet, preskriptionen är enhetlig. Denna ståndpunkt intager även vår gällande rätt, ehuru strafflagen icke innehåller någon uttrycklig bestämmelse därutinnan.

13 kap. 4 §.

Stadgandet i paragrafens tredje stycke motsvarar utkastets 13 kap. 5 § tredje stycke samt avser det fall, att brottsrekvisitet innesluter frihetsberövande. Vad här föreslagits följer till en del redan av huvudregeln, men går utöver denna i fråga om sådana fall, då gärningsmannen icke vidare har i sin m a k t att återgiva friheten. Norska och holländska strafflagarna upptaga stadganden av enahanda innehåll som det nu föreslagna, 1 Preskriptionstiderna skola i de i paragrafen avsedda fall r ä k n a s från den dag, då den brottsliga handlingen avslutades eller verkan inträdde eller friheten återvanns eller döden inträdde, samt tilländagä således med slutet av den dag, som genom sitt nummer i månaden motsvarar denna dag, eller, där ej finnes motsvarande dag i slutmånaden, med slutet av denna månads sista da^. 5 §• Enligt kapitlets första paragraf skall straff vara förfallet för brott, som ej åtalas inom de i paragrafen angivna tider. Den löpande preskriptionstiden avbrytes således genom åtals anhängiggörande. Den huvudsakliga grunden härtill är, att åtalet håller vid liv eller återuppväcker såväl hos brottslingen som i det allmänna medvetandet minnet av förbrytelsen. Dessutom skulle det ur praktisk synpunkt vara betänkligt att låta preskriptionstiden fortsätta att löpa, ehuru åtal väckts; tillätes detta, skulle nämligen kunna inträffa, att brottet preskriberades under rättegången. I förevarande paragraf meddelas närmare bestämmelser i berörda ämne. Paragrafens första stycke, som motsvarar utkastets 13 kap. 6 § första stycke, reglerar frågan, när åtal skall anses börjat, samt stadgar härutinnan, att åtal anses börjat, då kallelse till svaromål är i laga ordning kungjord den, som skall tilltalas. Motsvarande stadgande i gällande lags 5 kap. 15 § andra stycke lyder: »Åtal anses vara börjat, då kallelse till svaromål är den, som tilltalas skall, i laga ordning kungjord, eller han för brottet häktad blivit». Anledningen till, att kommissionen i likhet med utkastet icke lik1

Norska strafflagen § 69, holländska strafflagen art. 71.

441 ställt häktning med stämningsdelgivning är den, att kommissionen förutsätter, att i den blivande processlagen särskild åtalshandling kommer att fordras även i fråga om häktad person. I paragrafens tre återstående stycken, vilka återgiva innehållet i utkastets 13 kap. 6 § andra, tredje och fjärde stycken, behandlas frågan, vad verkan den omständigheten bör äga, att åtal, som avbrutit preskriptionen, i sin t u r avbrytes. Inom den utländska lagstiftningen har denna fråga i regel lösts sä, att ny preskriptionstid börjar löpa från avbrottet, En undantagsställning intager norska lagen (§ 70), som stadgar, att preskriptionstiden återupptager sitt lopp från tidpunkten för avbrottet, vilket innebär att preskriptionen endast vilat under den tid, varunder det inledda förfarandet pågår. Enligt gällande svensk lag (5 kap. 16 §) skall ny preskriptionstid räknas från den dag, avbrottet skedde, dock endast för såvitt den tilltalade ej var skuld till avbrottet. Hade den tilltalade skuld till avbrottet, blir enligt svensk r ä t t b r o t t e t inpreskriptibelt. Kommissionen har, i överensstämmelse med utkastet, ansett, att man vid förevarande frågas reglering måste åtskilja tre fall, nämligen: 1:6) Målet avbrytes utan den tilltalades skuld, dock så att samma åtal kan fullföljas. Exempel h ä r p å : målet förklaras vilande, t. ex. av anledning, som omförmäles i nuvarande strafflags 16 kap. 13 §. I detta fall, som behandlas i paragrafens andra stycke, skall rätten att fullfölja målet icke anses förfallen, förr än den i 1 eller 3 § för varje fall stadgade tid förflutit från den dag, då avbrottet skedde. 2:o) Målet avbrytes utan den tilltalades skuld på sådant sätt, att samma åtal ej kan fullföljas. Exempel h ä r å : målet avskrives på grund därav, att åklagaren nedlagt sin talan eller uteblivit från rätten. För detta fall stadgas i paragrafens tredje stycke, att det skall i fråga om straffs bortfallande så anses, som hade intet åtal skett. Denna bestämmelse innebär tydligen en mildring av gällande rätt, enligt vilken jämväl för detta fall ny preskriptionstid skulle börja löpa från dagen för avbrottet.

13 kap. 5 §.

3:o) Den tilltalade är skuld till målets a v b e t a n d e . Exempel: den tilltalade rymmer. Enligt paragrafens fjärde stycke skall i detta fall straffet ej vara förfallet förr än den i 8 § stadgade, absoluta preskriptionstiden lupit till ända. Såsom ovan nämnts. blir, enligt gällande rätt, brottet i förevarande fall inpreskriptibelt. 6 §•

Då den tilltalade icke synes böra vara sämre ställd, därför att det kommit till en frikännande dom, än om t. ex. målet förklarats vilande, bör lagakraftvinnandet av en frikännande dom i preskriptionsavseende likställas med det i 5 § andra stycket behandlade fall. I överensstämmelse med utkastets 13 kap. 7 § har därför här föreslagits, att, om tilltalad person genom lagakraftvunnen dom frikänts, återupptagande, varom förmäles i 17 kap. 32 § rättegångsbalken, eller återbrytande av domen ej må äga rum, sedan stadgad preskriptionstid förflutit från domens lagakraftvinnande. 7 §•

Grundas preskriptionsinstitutet därpå, att tidsförloppet mellan brottet och reaktionen mot detsamma kan visa bortfallandet av den samhällsfarliga vilja, varpå handlingen utgjorde ett indicium, ligger det i sakens natur, att om tidsförloppet i verkligheten icke visar detta, utan individen fastmera under sagda tid begår nya brott och därigenom ger nya, allt tydligare bevis på sin samhällsfarlighet, reaktionen icke bör röna något inflytande av tidsförloppet. Grundas åter preskriptionen därpå, a t t tiden såsom sådan utplånar minnet av förbrytelsen, måste tydligen reaktionen efter viss tid bortfalla ; utan allt avseende på huruvida samhällsfarligheten visat sig permanent eller icke. Den moderna straffrättsteorien och även utkastet (13 kap. 8 §) hava ställt sig på den ståndpunkten, att nytt brotts förövande under preskriptionstiden upptagits såsom en grund för preskriptionens avbrytande. Vår gällande strafflag låter icke löpande preskription avbrytas genom nytt brotts begående, och det ehuru preskriptionsinstitutet

i vår r ä t t utan tvivel är byggt därpå, att man efter en viss tids 13 kap förlopp icke äger befogenhet att utan vidare antaga, att den en 7 §. gång ådagalagda samhällsfarligheten i viljan allt fortfarande är för handen. Anledningen till strafflagens ståndpunkt i förevarande hänseende förklaras emellertid av vad som förekom vid förarbetena till densamma. I det inom justitiedepartementet uppgjorda förslagtill strafflag, som 1862 underkastades högsta domstolens granskning, var för den längre tidens brottspreskription uppställt det villkor, att brottslingen ej under preskriptionstiden begått nytt brott, som kunde åtalas och vore belagt med straffarbete eller dödsstraff (ett liknande villkor hade ock förekommit i lagberedningens 1844 tryckta förslag). Men detta villkor uteslöts ur kungl. propositionen till 1862 — 63 års riksdag, sedan högsta domstolen uttalat sig emot detsamma, huvudsakligen med anledning av de processuella förvecklingar och olägenheter, vartill stadgandet ansågs kunna giva anledning. Inom den utländska lagstiftningen tillägges i regel nytt brotts begående icke någon preskriptionsavbrytande verkan. 1 Skälet härtill torde vara, a t t de utländska lagarna och lagförslagen i allmänhet anse hänsyn till bevisningen vara den huvudsakliga grunden till preskriptionsinstitutet. Med hänsyn till den ståndpunkt, kommissionen, enligt vad förut anförts, intager till frågan om preskriptionens grund, har kommissionen i nu förevarande fråga helt anslutit sig till utkastet. I likhet med utkastet har kommissionen emellertid ansett preskriptionen böra avbrytas endast i de fall, då såväl det äldre som det nyare brottet äro av svårare beskaffenhet och man således har särskild anledning antaga tillvaron av en permanent samhällsfarlighet i viljan. Såsom villkor för avbrott h a r därför förutsatts, att det äldre brottets straffmaximum är över tre år samt att det nya b r o t t e t är i lag belagt med straffarbete. . 1

Enligt österrikiska strafflagen § 229, chilenska strafflagen art. 96 och vissa schweiziska kantonallagar avbrytes dock löpande åtalspreskription genom nytt brotts begående.

444 8 §•

För att förhindra, att en förbrytelse genom upprepade preskriptionsavbrott skall kunna bliva inpreskriptibel, har utkastet i 13 kap. 9 § stadgat en absolut preskriptionstid av trettio år eller, där brottet icke enligt lag är belagt med tukthus, femton år. Kommissionen har i förevarande paragraf upptagit liknande stadgande. Även inom den utländska lagstiftningen har man upptagit bestämmelser i förevarande syfte, ofta med det innehåll, att den för varje fall stadgade preskriptionstiden ej på grund av preskriplionsavbrott får förlängas utöver ett visst mått \ 9 - 1 2 §§. I förevarande paragrafer regleras den straffrättsliga verkan av brottslingens död. Huvudregeln härutinnan lyder i vår gällande strafflags 5 kap. 13 § första punkt: »Dör förbrytare, förfalle allt straff.» Detta stadgande har upptagits såväl av utkastet i dess 13 kap. 10 § som av kommissionen i förevarande kapitels 9 §. Från nämnda huvudregel gör emellertid strafflagen undantag i två hänseenden, nämligen dels beträffande bötesstraffet, dels beträffande vissa straffpåföljder. I förstnämnda hänseende stadgas i lagens 5 kap. 13 § andra punkt: »Äro böter, under förbrytarens livstid, genom laga kraft ägande dom ålagda, och hava även under hans livstid penningar eller andra lösören, för gäldande av de böter, blivit i mät tagna eller i allmänt förvar s a t t a ; gånge dock böterna av den egendom ut.» Det förberedande utkastet upptager i 13 kap. 11 § ett stadgande av enahanda innehåll. Genom den av utkastet vidtagna omformuleringen har kommit till tydligt uttryck, a t t bötesdomen skall hava vunnit laga kraft, redan då den dömde avled, vilket säkerligen är lagens mening. Däremot framgår ej fullt tydligt av utkastets formulering, att jämväl utmätningen skall hava skett i den dömdes livstid. Kommissionen har i förevarande kapitels 10 § 1

Italienska strafflagen art, 93, tyska förslaget 1909 § 95, österrikiska förslaget 1912 § 73, schweiziska förslaget 1918 art. 69.

445 upptagit utkastets stadgande och därvid förtydligat detsamma i 13 kap. sistberörda avseende. 9 — 12 §§. Det i 11 § intagna stadgandet, vilket är h ä m t a t från utkastets 13 kap. 12 §, äger visserligen icke någon motsvarighet i vår nuvarande strafflag, men torde dock få anses redan nu vara gällande r ä t t . Beträffande den verkan, den dömdes död skall äga med avseende a ädömd straffpåföljd, stadgas i strafflagens 5 kap. 13 § tredje p u n k t : »Har påföljd, som i 2 k a p . 20 § sägs, blivit under förbrytarens livstid, genom laga kraft ägande dom ålagd; varde ock den påföljd, när så ske kan, tillämpad.» Detta stadgande har upptagits i utkastets 13 kap. 13 § och i förevarande kapitels 12 §. De påföljder, som här avses, äro konfiskation (t. ex. enligt strafflagens 8 kap. 16 §), oskadliggörande av falska stämplar eller andra till förfalskning ämnade verktyg (strafflagens 12 kap. 20 §), erläggande av kostnader för tryckning i tidning av dom i ärekränkningsmål (strafflagens 16 kap. 14 §) med flera dylika påföljder. I den utländska lagstiftningen har stundom det fall, att brottslingen r å k a t i obotlig sinnessjukdom, i förevarande avseende likställts med brottslingens död. Kommissionen har dock ansett ett dylikt stadgande vara varken behövligt eller lämpligt. Ä ena sidan sker ju ingen straffverkställighet, så länge sinnessjukdomen fortfar, och å andra sidan torde man i många fall icke med absolut visshet kunna säga, huruvida en sinnessjukdom är obotlig eller icke. Skulle emellertid inträffa, a t t en brottsling, som blivit sinnessjuk, efter många år återvinner hälsan, bör fallet därför lämpligast överlämnas till Konungens benådningsrätt. 13 §. I förevarande paragraf behandlas preskription av ådömt allmänt huvudstraff. Enligt vår gällande strafflag, 5 kap. 17 §, äro dylika straff preskriptibla endast för så vitt de ej äro svårare än straffarbete i två år. De främmande strafflagarna intaga allmänt den ståndpunkten, att ådömt straff skall kunna preskriberas i samma

446 13 kap. 13 §.

omfattning som ännu icke ådömt. Till denna ståndpunkt har jämväl utkastet i 13 kap. 14 § anslutit sig, och kommissionen har härutinnan följt utkastet. Enligt föreliggande förslag äro således alla allmänna huvudstraff, även frihetsstraff på livstid, preskriptibla. Vad angår preskriptionstiderna har här likasom vid preskription av brott uppställts en sexgradig skala, så inrättad, att preskriptionstiden för ett ådömt straff gjorts i de fem första grupperna fem och i den sjätte gruppen tre år längre än preskriptionstiden för ett icke ådömt straff. Principen att uppställa längre preskriptionstider för ådömda än för icke ådömda straff tillämpas undantagslöst i de nyare utländska lagarna och lagförslagen. 1 Denna princip, vilken inom doktrinen är omstridd, grundar sig enligt kommissionens uppfattning huvudsakligen därpå, att minnet av förbrytelsen vidmakthålles längre, om densamma blivit genom en dom fastslagen, än om så ej skett. . Onekligen är en laga kraft vunnen dom något vida hållbarare och orubbligare än ett straffånspråk, vars befogenhet icke konstaterats. Men för bestämmande av olika tider talar ytterligare en viktig omständighet. Därest preskriptionstiderna för bägge slagen av preskription vore lika, skulle beträffande samma förbrytelse preskriptionen av ådömt straff kunna inträda förr än preskription av icke ådömt straff. Detta beror, såsom lätteligen inses, därpå, att preskriptionstiden vid preskription av icke ådömt straff bestämmes efter maximum i den straffsats, varunder förbrytelsen faller, under det att preskriptionstiden vid preskription av ådömt straff beräknas efter det in concreto ådömda straffet, vilket ju i regel ligger långt under straffsatsens maximum. Men ett sådant resultat kan enligt kommissionens uppfattning icke vara förenligt med statens auktoritet och den respekt, som bör tillkomma en laga kraft ägande dom. I den finska regeringens förslag till 1888 års lantdag voro lika långa preskriptionstider för de båda arterna av preskription upptagna, men detta 1

I den chilenska strafflagen art. 94 och 97 samt, för svårare fall, den spanska strafflagen art. 133 och 134 ävensom i åtskilliga schweiziska kantonallagar tillämpas däremot samma tider vid båda slagen av preskription.

blev av ständerna ändrat just med hänsyn till nyss anförda omständighet. Enligt vår gällande strafflag, 5 kap. 17 §, räknas preskriptionstiden vid preskription av ådömt straff från det domen gavs. Inom den utländska lagstiftningen däremot räknas ifrågavarande preskriptionstid allmänt från det domen vann laga kraft, och kommissionen har i likhet med utkastet anslutit sig till sistnämnda ståndpunkt. Det har nämligen synts vara riktigast att ej låta preskriptionstiden börja löpa, förr än preskriptionens objekt, d. v. s. straffverkställighetsrätten, blivit fastställd. Straff skall jämlikt gällande strafflag vara förfallet, där domen ej verkställes inom den stadgade tiden. Den löpande preskriptionen avbrytes således genom straffverkställighetens påbörjande, d. v. s. därigenom, att den dömde börjar avtjäna straffet. Vissa utländska strafflagar likställa härmed den åtgärd, att den dömde gripes för att undergå straffet 1 eller, såsom det också uttryckes, genom varje på verkställigheten riktad handling av därtill behörig myndighet. 2 Kommissionen har i överensstämmelse med utkastet ej funnit skäl frångå vår gällande lags ståndpunkt härutinnan. I de utländska lagarbetena uppställes understundom :i en absolut preskription jämväl beträffande ådömt straff. Kommissionen h a r i likhet med utkastet ansett en dylik anordning icke vara av behovet påkallad. De smärre avvikelser, som förevarande stadgande företer från motsvarande stadgande i utkastet, hava föranletts av samma skäl, som anmärkts under 1 §. 14 §• Med avseende å ämbetsbrott förekommer enligt vår gällande lag, 5 kap. 18 §, preskription av ådömt straff endast för bötesstraff. 1

Så norska lagen § 73 st. 2. - Så t. ex. tyska förslaget 1909 § 98 st, 2 och schweiziska förslaget 1918 art. 72 st. 1. ;; Så t. ex. tyska förslaget 1909 § 98 st. 3, schweiziska förslaget 1918 art. 72 st. 2,

13 kap. 14 §.

Att avsättning ej skall kunna preskriberas ligger i sakens natur. Den avsatte är ju i och med avsättningsdomen skild från sin befattning och någon särskild verkställighet kan icke ifrågakomma. Suspensionsstraffet däremot kräver särskilda verkställighetsåtgärder och skulle således kunna tänkas vara föremål för preskription, men kommissionen har funnit så starka skäl tala för detta straffs inpreskriptibilitet, att kommissionen i likhet med utkastet ansett sig icke böra frångå gällande lags ståndpunkt härutinnan. Däremot har kommissionen, ävenledes i likhet med utkastet, ansett den av gällande lag intagna ståndpunkten, att urbota straff för ämbetsbrott icke kan preskriberas, vara alltför hård samt har därför icke beträffande nämnda straff föreslagit något undantag från huvudregeln, a t t alla allmänna huvudstraff äro preskriptibla. 15 §. Sedan straffverkställigheten påbörjats, kan den av olika skäl komma att avbrytas. De praktiskt viktigaste fallen äro, a t t fången rymmer eller insjuknar och måste flyttas utom straffanstalten. Dylikt avbro'tts verkan i preskriptionsavseende har i förevarande paragraf, i full överensstämmelse med utkastets 13 kap. 16 §, reglerats så, att, om avbrott sker i verkställighet av frihetsstraff på viss tid, ny preskriptionstid börjar a t t löpa från den dag, avbrottet skedde eller, om fången varit villkorligt utskriven, från den dag, då beslut, varigenom den villkorliga utskrivningen återkallats eller förklarats förfallen eller den genom utskrivningen medgivna friheten förklarats förverkad, vann laga kraft. Längden av denna nya preskriptionstid skall emellertid bestämmas med hänsyn icke till det ursprungliga straffets utan till återstodsstraffets storlek, d. v. s. den ännu icke verkställda delen av straffet skall i preskriptionsavseende behandlas såsom ett självständigt straff. Vad sålunda föreslagits torde innebära en avsevärd lindring av gällande rätt. Strafflagen saknar visserligen uttryckligt stadgande i ämnet, men den gängse åsikten är, att, om straff börjat verkställas, men avbrott i verkställigheten sker, den återstående delen

449 •* straffet aldrig kan preskriberas. Och i varje fall kan man 13 kap. enligt gällande r ä t t icke komma längre än att låta ny hel, d. v. s. 15 §. tioårig, preskriptionstid börja löpa. Att stadgandet avser även förvandlingsstraff framgår av dess avfattning. Däremot avser det icke verkställighet av livstidsstraff. Sker avbrott i dylik verkställighet, kan följaktligen straffet icke preskriberas. Den sålunda tillämpade principen, att vid avbrott i verkställighet ny preskriptionstid skall, oberoende av huruvida den dömde varit skuld till avbrottet eller ej, börja löpa från avbrottet samt beräknas med hänsyn till återstodsstraffets storlek, finnes uttalad i åtskilliga utländska lagar, däribland den norska lagen ( § 7 3 tredje stycket . 16 §. I förevarande paragraf, som motsvarar utkastets 13 kap. 17 §, regleras det fall, a t t ådömt bötesstraff delvis verkställts. Enligt gällande r ä t t lärer i dylikt fall återstoden av bötesstraffet vara inpreskriptibel. Då detta tillvägagångssätt måste anses onödigt strängt, samt det ej synes k u n n a ifrågakomma att låta ny preskriptionstid löpa från sista avbetalningen, har fallet reglerats så, att den icke verkställda delen av straffet skall, där bötesförvandling icke ägt rum, vara förfallet, när fem år förflutit från det bötesdomen vann laga kraft, d. v. s. med utgången av den för icke verkställt bötesstraff gällande preskriptionstiden. Förvandlingsstraff preskriberas jämlikt bestämmelsen i 13 § under 6., då fem år förflutit, från det bötesdomen vann laga kraft. 17 §• Samma skäl, som påkalla a t t preskription av icke ådömt straff i vissa fall avbrytes därigenom, a t t brottslingen under preskriptionstiden förövar nytt brott, böra tydligen föranleda, a t t preskription av ådömt straff i motsvarande utsträckning avbrytes därigenom, a t t den dömde under preskriptionstiden begått nytt brott. Med hänsyn härtill har för de fall, då frihetsstraff på längre tid än

450 13 kap. tre år ådömts, men icke börjat verkställas, och den dömde under 17 §. preskriptionstiden ånyo begår brott, som i lag är belagt med straffarbete, i paragrafens första stycke föreslagits, a t t för det ådömda straffet ny preskriptionstid, av samma längd som den gamla, skall börja löpa från det senare brottet. Och jämlikt stadgandet i paragrafens andra stycke skall, om avbrott skett i verkställigheten av sådant straff, som i första stycket avses, och den dömde under den i 15 § stadgade nya preskriptionstiden begår nytt brott, som i lag är belagt med straffarbete, nyssnämnda preskriptionstid icke vidare räknas från avbrottet utan från det senare brottet. De i paragrafen föreslagna stadgandena stå sakligt i full överensstämmelse med motsvarande stadganden i utkastets 13 k a p . 18 §. 1 18 §. Här föreslagna stadganden avse preskription av ådömd internering utav oförbätterliga samt stå i full överensstämmelse med motsvarande stadganden i utkastets 13 k a p . 19 §. Någon närmare motivering av förevarande stadganden torde icke vara behövlig.

1 Jämväl enligt norska strafflagen § 74, italienska strafflagen art, 96, spanska strafflagen art. 134, chilenska strafflagen art. 99 samt vissa schweiziska kantons.1lagar avbrytes, under olika förutsättningar, löpande preskription av ifrågavarande slag genom nytt brotts begående.

451 Förslag till lag angående villkorlig frigivning. I motiveringen till 7 k a p . 6 § i kommissionens förslag till strafflag h a r kommissionen utvecklat skillnaden mellan de två olika former av villkorlig straffavkortning, som av kommissionen benämnas villkorlig utskrivning och villkorlig frigivning. Den förra är obligat vid frihetsstraff av viss längd och har till uppgift a t t skapa e t t disciplinmedel under övergångstiden närmast efter fångens lösgivande ur straffanstalten. Den andra formen skall däremot vara inskränkt till de fångar, som göra sig särskilt förtjänta därav: under straffets avtjänande skall hoppet om frigivning verka uppmuntrande och eggande; sedan han undergått så stor del av straffet, som erfordras för a t t erhålla villkorlig frigivning, skall denna för honom vara en belöning. Det förberedande utkastet, som sammanfört de båda instituten under benämningen villkorlig frigivning. behandlar dem endast så vitt angår frihetsstraff på viss tid ickeunder sex år samt lämnar öppen frågan om och i vad mån desamma böra komma till användning vid frihetsstraff i övrigt, Kommissionen har intagit den ståndpunkten, att den obligata straffavkortningen bör inskränkas till de svårare frihetsstraffen på viss tid eller, enligt det av kommissionen föreslagna straffsystemet, frihetsstraff på viss tid icke under fyra är, samt då nämnda straffavkortning skall utgöra ett regelbundet led i dessa straffs verkställighet, upptagas till behandling i själva strafflagen. Beträffande åter den fakultativa straffavkortningen h a r kommissionen ansett densamma böra, såsom redan nu är fallet, tillämpas jämväl vid de lindrigare frihetsstraffen samt regleras i en lag vid sidan av strafflagen.

452 Försl. t. 1. Xu fällande bestämmelser rörande den fakultativa straffavkortfrier ' n i n o e n meddelas i lagen den 22 juni 1906 angående villkorlig frigivning samt i vissa senare lagar, vilka innefatta ändringar i 1906 års lag. De i föreliggande förslag intagna bestämmelserna överensstämma i allt väsentligt med gällande rätt. De avvikelser från densamma, som förslaget innehåller, äro i allmänhet föranledda av kommissionens ståndpunkt i fråga om straffsystemets anordnande.

1 §• I förevarande paragraf bestämmes dels den villkorliga frigivningens tillämplighetsområde, dels huru stor del av straffet skall vara verkställd, för att villkorlig frigivning må äga rum. Enligt gällande r ä t t kan villkorlig frigivning användas vid straffarbete på viss tid samt vid fängelsestraff men ej vid livstidsstraff. I den moderna utländska lagstiftningen har den villkorliga frigivningen ofta utsträckts jämväl till nyssnämnda straff.1 Kommissionen har emellertid icke funnit skäl frångå vår gällande rätts ståndp u n k t härutinnan. Livstidsstraffet kommer till användning allenast i de fall, då brottslingen ådagalagt en sådan farlig sinnesbeskaffenhet, att det framstår såsom olämpligt att på förhand förbinda sig till att efter viss tids förlopp frigiva honom. Styrkan i det straffhot, som detta straff innebär, sammanhänger just med fångens ovisshet, om han någonsin och i sådant fall när han skall återvinna friheten. Men detta straff hot skulle otvivelaktigt i hög grad försvagas, om i lag bestämdes någon tid, efter vars förlopp för fången gåves möjlighet a t t frigivas. Frigivning från livstidsstraff bör därför, enligt kommissionens uppfattning, framdeles såsom hittills ankomma på Konungens benådningsrätt. En annan fråga, som är föremål för olika meningar, är den, huruvida villkorlig frigivning bör förekomma även vid straffart, 1

Norska Fasngselsloven den 12 dec. 1903 § 23, danska strafflagskommissionens Udkast til kgl. Anordning om Fuldbyrdelse af Frihedsstraffe m. m. § 34, Torps förslag § 40, tyska förslaget 1919 g f>9, österrikiska förslaget 1912 § 23, schweiziska förslaget 1918 art. 36.

som skall utgöra en custodia honesta, d. v. s. den straffart, som i Försl. t. 1. kommissionens förslag benämnes arrest. Betraktar man den vill^. korliga frigivningen uteslutande såsom ett medel a t t bättra ett ^ « klandervärt eller fördärvat sinnelag, kan sådan frigivning uppenbarligen ej äga rum vid arrest, då denna straffart ej är avsedd för personer, som ådagalagt dylikt sinnelag. Enligt kommissionens mening ligger emellertid den villkorliga frigivningens huvudsakliga betydelse i det stora värde, densamma äger för straffexekutionen: dels giver den fångens vilja spänstighet, »håller honom uppe» genom utsikten a t t få strafftiden avkortad, dels verkar den såsom ett kraftigt disciplinmedel, i det a t t han fruktar a t t genom dåligt uppförande förverka nämnda utsikt. Den sporre och det disciplinmedel, som den villkorliga frigivningen sålunda innebär, äro, enligt kommissionens uppfattning, lika behövliga vid en custodia honesta som vid de andra frihetsstraffen. En annan synpunkt, till vilken kommissionen i det följande återkommer, är den, att särskilt vid de längre frihetsstraffen, oansett av vilken art de äro, ett starkt behov förefinnes, att domen må kunna göras i icke ringa mån obestämd, och detta behov kan tydligen i viss mån tillgodoses just genom den villkorliga domen. Jämväl ur nämnda synpunkt måste det således vara olämpligt att från den villkorliga domens tilllämplighetsområde utesluta det straff, varom h ä r är fråga. Villkorlig frigivning kan enligt gällande r ä t t äga rum, så snart den dömde u t s t å t t två tredjedelar av straffet och nämnda kvotdel därjämte uppgår till ett år. Kommissionen har bibehållit denna anordning i fråga om frihetsstraff under fyra år. Med avseende å frihetsstraffen på viss tid ej under fyra år har däremot den nuvarande anordningen icke ansetts kunna oförändrad bibehållas. Inom det brottsområde, där straff av sistnämnda längd komma till användning, låter det sig icke göra a t t på förhand med någon bestämdhet bedöma, huru lång strafftid, som kan vara lämplig. Man kan av omständigheterna sluta sig till, att ett långt straff kräves, men huru långt det bör vara, kan endast erfarenheten under den följande verkställigheten visa. Detta nödvändiggör, a t t

• möjlighet beredes för en långt gående obestämdhet i domen. Enligt * kommissionens mening bör därför vid ifrågavarande straff villkorlig frigivning kunna ske, redan då hälften av straffet verkställts. Då enligt det av kommissionen föreslagna straffsystemet minimum för de svårare frihetsstraffen satts till fyra år, skulle emellertid den obligata strafftiden vid de lägre av nyssnämnda straff tydligen bliva alltför kort, om icke jämväl här stadgades en minimitid, som den dömde skall hava tillbringat i straffanstalten, innan villkorlig frigivning kan äga rum. Kommissionen har ansett nämnda minimitid lämpligen kunna bestämmas till tre år. Vid beräknande av den avtjänade strafftiden skall enligt nu gällande bestämmelser medräknas ej blott den tid, under vilken straffet verkligen blivit verkställt, utan även tid, under vilken straffet skall anses verkställt på grund av domstols förordnande om avräkning för häktningstid. Enligt kommissionens mening bör denna anordning alltjämt gälla, men, då kommissionen ur sitt förslag uteslutit allt, som omedelbart sammanhänger med häktnings straffrättsliga verkan, har berörda ståndpunkt icke kommit till direkt uttryck i förevarande lagrum. 2 §.

Gällande lag om villkorlig frigivning stadgar såsom förutsättningar för att dylik frigivning må kunna äga rum — förutom att straffet skall vara till viss del verkställt — a t t omständigheterna göra sannolikt, a t t den dömde skall på fri fot förhålla sig väl, samt att han är villig a t t mottaga den villkorliga frigivningen. Av sistnämnda två förutsättningar har kommissionen behållit allenast den förra. Att såsom förutsättning för villkorlig frigivning stadga den dömdes begivande till densamma är nämligen, enligt kommissionens uppfattning, varken av något praktiskt behov påkallat eller eljest lämpligt. Den villkorliga frigivningen utgör ett i lag reglerat straffverkställighetsinstitut, vars användning icke bör bero på den dömdes medgivande. I förevarande paragraf angivas vidare de huvudsakligaste om-

ständigheter, som skola tagas i betraktande, då det gäller att Försl. t. 1. bedöma, huruvida sannolikhet förefinnes för att den dömde skall ^. å fri fot förhålla sig väl. Förslaget står härutinnan i full överens2 „ stämmelse med motsvarande stadgande i gällande lag (5 §). 3 §• 3 institutet villkorlig frigivning ingår, att den frigivne skall efter frigivningen vara underkastad en särskild efterbehandling. Denna består däri, a t t han under viss prövotid skall vara underkastad särskild tillsyn ävensom vara pliktig a t t uppfylla vissa åligganden. De bestämmelser härutinnan, som äro intagna i paragrafens första stycke, äro oförändrade hämtade från gällande lag (2 §). Stadgandet i paragrafens andra stycke reglerar prövotidens längd. Enligt nu gällande bestämmelser skall prövotiden omfatta så lång tid, som vid frigivningen återstår av straffet, dock i varje fall minst ett år. Denna anordning låter sig icke väl förena med det av kommissionen föreslagna straffsystemet och med kommissionens förslag, a t t vid de svårare straffen villkorlig frigivning skall kunna äga rum, redan då halva straffet avtjänats. Vid de längsta straffen skulle nämligen prövotiden bliva synnerligen lång, sålunda t. ex. vid tio års frihetsstraff fem år. Men dylika långa prövotider äro icke lämpliga, i det a t t de lätt k u n n a leda till svårighet att erhålla tillsyningsmän och till försvagande av den övervakades förmåga a t t reda sig utan tillsyn. Därtill kommer, att den nuvarande ordningen skulle medföra det missförhållandet, att vid samma straff prövotiden för den villkorligt frigivne ofta bleve mångdubbelt längre än prövotiden för den villkorligt utskrivne, trots a t t för den villkorliga frigivningen förutsattes, a t t omständigheterna göra sannolikt, a t t den dömde skall på fri fot förhålla sig väl. Med hänsyn härtill har kommissionen, i anslutning till det förberedande utkastet, ansett, a t t prövotiden bör i lagen fixeras till viss tid och således göras oberoende av återstodsstraffets storlek. Beträffande de svårare straffen, d. v. s. straff ej under fyra år, har kommissionen ansett prövotiden lämpligen kunna bestämmas till tre år, motsvarande

456 Försl. t. 1. återfallets erfarenhetsmässiga »inkubationstid». Vid dessa siraff fvls ' skulle således prövotiden få samma längd som prövotiden vid den n villkorliga utskrivningen. Denna prövotid skulle däremot Hiva 3 alltför lång vid straffen under fyra år. En treårig prövotid skulle här lätt kunna medföra, a t t den villkorliga frigivningen icke Keve tillräckligt lockande och därigenom förlorade sin sporrande och disciplinerande verkan. Kommissionen har därför föreslagit, a t t prövotiden vid nyssnämnda straff skall utgöra ett år. Denna anordning medför tydligen i tillämpningen icke någon större avvikelse från gällande ordning, då ju redan nu prövotiden är ett år vid straff upp till tre år. 4 §•

I förevarande paragraf bestämmes, a t t den villkorligt frigivne under vissa omständigheter kan eller skall gå förlustig den medgivna friheten. Har han under prövotiden åsidosatt någon av de skyldigheter, som på grund av frigivningen ålegat honom, kan den villkorliga frigivningen återkallas. Åtalas den frigivne före prtvotidens slut för brott, begånget före domen, och ådömes honom på grund av åtalet gemensamt straff, skall domstolen förklara len villkorliga frigivningen förfallen. Slutligen skall domstolen förklara friheten förverkad, om den frigivne under prövotiden åtalas för brott, begånget efter domen, och omedelbart frihetsstraff utsattes för detta brott. De sålunda föreslagna bestämmelserna överensstämma i allo med stadgandena i strafflagsförslagets 7 kap. 8 Dch 9 §§ rörande villkorlig utskrivning. Kommissionen får därför hänvisa tfll den motivering, som givits för sistnämnda stadganden Beträffande de fall, då den villkorliga frigivningen skall förklaras förfallen eller friheten skall förklaras förverkad, stadgas i gällande lag (13 §), a t t om den frigivne under prövotiden för brott varder dömd till straffarbete eller fängelse, domstolen tillika skall förklara den medgivna friheten förverkad, och att, om han före prövotidens utgång blivit för brottet häktad, enahanda förordnande skall meddelas, ändå a t t han senare dömes. Kommissionen liar,

457 i likhet med det förberedande utkastet, ansett lämpligt utbyta Försl. t. förutsättningen, a t t den frigivne skall under prövotiden dömas för a n f p i g brottet, mot förutsättningen, a t t han skall under samma tid tilltalas 4 „ för detsamma. Upptäckes det nya brottet först mot prövotidens slut, k a n nämligen lätt hända, att målet icke hinner avdömas under prövotiden. Frågan om vad verkan en under prövotiden företagen häktning bör äga i förevarande avseende har ej varit föremål för kommissionens behandling, då kommissionen, såsom förut anmärkts, ansett sig böra förbigå alla frågor rörande häktnings straffrättsliga verkan. 5 §• Har prövotiden g å t t till ända, utan a t t den villkorliga frigivningen återkallats, och förklaras ej heller den villkorliga frigivningen förfallen eller friheten förverkad, skall så anses, som hade straffet vid frigivningen till fullo avtjänats. Gällande lag (4 §) uppställer såsom ytterligare förutsättning härför, a t t den frigivne icke under prövotiden häktats på grund av förhållande, som till återkallelse leder. Då kommissionen, såsom förut nämnts, ansett sig böra förbigå alla frågor, som avse häktnings straffrättsliga verkan, har nyssnämnda förutsättning icke upptagits. Därest den villkorligt frigivne jämväl var dömd till mistning av ämbete på viss tid eller till den straffpåföljd, a t t han ej må under viss tid nyttjas i rikets tjänst eller skall under viss tid vara utestängd från behörighet och rättigheter, som omförmälas i strafflagsförslagets 7 kap. 27 §, uppstår frågan, h u r u nämnda tider skola beräknas i det fall, som avses i paragrafens första stycke. Denna fråga har i paragrafens andra stycke reglerats i överensstämmelse med vad som enligt strafflagsförslagets 2 k a p . 29 § skall i motsvarande hänseende gälla vid villkorlig utskrivning. Den villkorligt frigivne skall således vara förlustig ämbetet eller underkastad straffpåföljden intill dess den i domen utsatta tid förflutit från den dag straffet, jämlikt stadgandet i förevarande paragrafs första stycke, skall anses till fullo avtjänat, dock a t t förlusten av ämbetet eller 58

• den ifrågakommande straffpåföljden ej i något fall upphör före ' prövotidens utgång. Åtalas den villkorligt frigivne först efter prövotidens slut för brott, som förövats före frigivningen, skola särskilda regler tilllämpas med avseende å straffets avräknande å gemensamt eller sammanlagt straff, som pålägges i anledning av det nya åtalet. Stadganden härom äro intagna i 8 och 11 §§. 6 §.

Har den villkorliga frigivningen återkallats, skall den frigivne ånyo intagas i straffanstalten för a t t fortsätta straffets avtjänande. Den frågan uppstår då, huruvida villkorlig frigivning bör k u n n a medgivas även från någon del av återstodsstraffet. Enligt gällande lag, 3 §, skall den villkorligt frigivne i händelse av återkallelse ånyo intagas i allmän straffinrättning för a t t utstå den del av straffet, som icke vid frigivningen var verkställd. Gällande lag synes således icke tillåta en förnyad villkorlig frigivning. Denna ståndpunkt har kommissionen, i likhet med det förberedande utkastet (12 k a p . 5 §), icke k u n n a t biträda. Visserligen har den frigivne genom sitt uppförande under prövotiden svikit det honom bevisade förtroendet, men denna omständighet bör icke föranleda, a t t man icke ånyo söker vinna de fördelar vid straffexekutionen, som möjligheten av villkorlig frigivning kan bereda. För övrigt är det j u här fråga endast om fakultativ frigivning, och vid avgörande, huruvida villkorlig frigivning ånyo skall kunna medgivas, kommer givetvis behörig hänsyn a t t tagas till de förhållanden, som föranlett den tidigare frigivningens återkallande. Beträffande tiden för den nya villkorliga frigivningen har kommissionen föreslagit, a t t denna må kunna äga rum, då fången uts t å t t så stor del av återstoden av straffet, som enligt 1 § skall vara verkställd för a t t villkorlig frigivning från straff av samma tidslängd som nämnda återstod må kunna äga rum. Återstodsstraffet skall således betraktas såsom ett självständigt straff, och med hänsyn till dess storlek skall, med ledning av stadgandena i

459 1 §, avgöras, huruvida och i så fall när villkorlig frigivning må Försl. t. 1. kumna ske. frieÄven i de fall, då den villkorliga frigivningen förklaras förfallen ~« elller den medgivna friheten förklaras förverkad, bör tydligen villkcorlig frigivning ånyo kunna äga rum. Tiden för denna skall, mted ledning av stadgandena i 1 §, bestämmas med hänsyn till ticdslängden av det straff, som på grund av den nya domen är a t t ve3rkställa. Huru detta straff beräknas, framgår, beträffande gemensaimt straff, av strafflagsförslagets 11 kap. 7 §, och, beträffande saimmanlagt straff, av strafflagsförslagets 12 k a p . 5 §. De i strafflagsförslagets 7 kap. föreslagna bestämmelser rörande viillkorlig utskrivning reglera icke frågan, huruvida sådan utskrivniing skall äga r u m med avseende å straff, som är a t t verkställa, dgå villkorlig frigivning återkallats eller villkorlig frigivning förkllarats förfallen eller villkorligt medgiven frihet förklarats förverkad. Einligt 11 § i nämnda kapitel skall emellertid, om straff, som påläigges i dom, varigenom villkorlig utskrivning förklaras förfallen elller genom villkorlig utskrivning medgiven frihet förklaras förveerkad, utgör två år eller däröver, den dömde ånyo villkorligt uts k r i v a s , då endast ett år återstår av strafftiden. De skäl, som ligga tilll grund för villkorlig utskrivning vid nyssnämnda straff, påkalla i motsvarande omfattning villkorlig utskrivning jämväl från straff, soDm återstår a t t verkställa, då villkorlig frigivning återkallats, eller soDin är a t t verkställa enligt dom, varigenom villkorlig frigivning fö5rklarats förfallen eller genom villkorlig frigivning medgiven frihet föirklärats förverkad. Stadgande härom har intagits i paragrafens trredje stycke. 7 §• Har frihetsstraff på viss tid blivit jämlikt strafflagsförslagets 11 ktap. 3 § ådömt såsom gemensamt straff, bliva tydligen i fråga om viillkorlig frigivning från nämnda straff bestämmelserna i denna laags 1 § direkt tillämpliga, därest det tidigare ådömda straffet äinnu icke kommit till verkställighet. För de fall åter att det

460 Försl. t. 1. gemensamma straffet ådömes, sedan villkorlig frigivning eller villkor-

ane* villk -i •

frie*. j r.

o

o

o

' **& utskrivning skett från det första straffet, är frågan om villkorlig frigivning från det gemensamma straffet reglerad genom stadgandena i 6, 8 och 12 §§. Återstå de fall ; då det gemensamma straffet skall verkställas antingen medan verkställigheten av det först ådömda straffet pågår eller ock sedan detta till fullo avtjänats. Är i dessa fall det gemensamma straffet icke svårare än det först ådömda, erfordras tydligen inga bestämmelser utöver de redan föreslagna, ty beträffande det förra fallet är 1 § direkt tillämplig och i det senare fallet återstår ju ej något straff a t t verkställa. Är åter det gemensamma straffet svårare än det tidigare ådömda, krävas särskilda bestämmelser i förevarande avseende. Dessa hava intagits i nu ifrågavarande paragraf. Enligt dessa bestämmelser, vilka ansluta sig till de i utkastets 12 kap. 7 § föreslagna, må, där den senare domen verkställes, innan den dömde frigivits från det först ådömda straffet, villkorlig frigivning ej ske, förrän han undergått så stor del av det gemensamma straffet, som enligt 1 § skall vara verkställd för att villkorlig frigivning från särskilt straff av samma längd som det gemensamma må kunna äga rum. Den villkorliga frigivningen får således tidigast ske, då två tredjedelar resp. hälften av hela strafftiden förflutit, räknat från början av den tidigare domens verkställande, under förutsättning givetvis a t t minst ett resp. tre år avtjänats. Skall åter den senare domen verkställas, sedan det först ådömda straffet till fullo avtjänats, må, enligt förslaget, villkorlig frigivning ej ske, förrän den dömde undergått så stor del, som i 1 § sägs, av vad utav det gemensamma straffet återstår, sedan det först verkställda straffet avräknats. Här har man således att utgå från det straff, som enligt strafflagsförslagets 11 kap. 7 § är a t t verkställa, och med hänsyn till längden av nämnda straff avgöres frågan om tiden för den villkorliga frigivningen enligt reglerna i 1 §.

8§I strafflagsförslagets 11 kap. 8 § har föreslagits ett stadgande, vilket inom vissa gränser möjliggör för domstolen att i fråga om

461 villkorligt utskriven, som lagföres för ett före domen förövat brott, Forsl. t förklara, att bestraffningen för det nyupptäckta brottet skall anses a n | p i & inbegripen i den undergångna bestraffningen. Nämnda stadgande 8 § och de i samband därmed i samma lagrum föreslagna bestämmelser böra otvivelaktigt äga motsvarande tillämpning å villkorligt frigiven. Stadgande härom har intagits i paragrafens första punkt. Nyssnämnda stadgande innebär vidare, bland annat, att om det n y u p p t ä c k t a b r o t t e t åtalas först efter prövotidens slut och omständigheterna således äro sådana, att — därest icke den villkorliga frigivningen återkallats eller förklarats förfallen eller friheten förklarats förverkad — det tidigare straffet skulle ansetts till fullo avtjänat, det o a k t a t å det gemensamma straffet, om sådant ådömes, icke får avräknas längre tid än den, brottslingen till verkställande av den förra domen tilibragt i straffanstalten, ävensom att med straff, som efter avräkningen återstår, skall i fråga om villkorlig utskrivning gälla vad i strafflagsförslagets 7 kap. 11 § finnes stadgat. Frågan om villkorlig frigivning i berörda fall har icke tidigare reglerats i förslaget, då ju 6 § behandlar frågan om villkorlig frigivning vid gemensamt straff endast för det fall, att frigivningen förklarats förfallen, d. v. s. åtalet skett före prövotidens utgång. Tydligen bör frågan om villkorlig frigivning i det nu ifrågavarande fallet ordnas på enahanda sätt, som skett i 6 §, och bestämmelse i sådant syfte har intagits i förevarande paragrafs andra punkt. 9 §• Sammanträffa frihetsstraff, på sätt i strafflagsförslagets 12 kap. sägs. och kommer det sammanlagda straffet till tillämpning, innan det första straffet ännu börjat verkställas, äro tydligen de i förevarande förslags 1 § intagna bestämmelserna direkt tillämpliga, då det gäller a t t avgöra, när villkorlig frigivning må äga rum från det sammanlagda straffet. I förevarande paragraf regleras frågan om villkorlig frigivning från sammanlagt straff, som kommer till tillämpning under det verkställighet av det första straffet pågår. Stadgandet behandlar således i fråga om villkorlig frigivning från

gSlvilik s a m m a n l a ^ t s t r a f f enahanda fall, som i 7 § första punkten reglerats frig;. * * f r å g a o m villkorlig frigivning från gemensamt straff. I överensstämmelse med vad som för sistnämnda fall föreslagits, bör jämväl 9 § i förevarande fall gälla, a t t villkorlig frigivning tidigast får ske. då två tredjedelar resp. hälften av hela strafftiden förflutit, r ä k n a t från början av den första domens verkställande, under förutsättning givetvis a t t minst ett resp. tre år av strafftiden avtjänats. Detta har i förslaget uttryckts så, a t t villkorlig frigivning ej må ske så länge den tid, varunder den dömde från början av den första domens verkställighet undergått straff, utgör mindre del av det straff, som i den första domen ådömts, tillsammantaget med det straff, som utsatts för det senare brottet, än den straffdel, som enligt 1 § skall vara verkställd för a t t villkorlig frigivning från ådömt straff av samma längd som sistnämnda två straff tillsammantagna må kunna äga rum. Men därjämte måste beträffande förevarande fåll iakttagas, a t t villkorlig frigivning icke får ske, förrän två tredjedelar resp. hälften av det för det nya brottet särskilt utsatta straff avtjänats, och därvid nämnda straffdelar tillika utgöra minst ett resp. tre år. I andra stycket i förevarande paragraf har därför föreslagits, att villkorlig frigivning ej må ske, så länge den tid, varunder'den dömde, efter det senare brottets begående, varit intagen i straffanstalten, utgör mindre del av det för det senare brottet utsatta straff än den, som enligt 1 § skall vara verkställd för att villkorlig frigivning från ådömt straff av samma tidslängd må kunna äga rum. 10 §. I förevarande paragraf regleras frågan om villkorlig frigivning, då, vid sammanträffande av frihetsstraff på sätt i strafflagsförslagets 12 kap. sägs, det sammanlagda straffet skall tillämpas efter det den dömde till fullo avtjänat det första straffet. Stadgandet behandlar således i fråga om villkorlig frigivning vid sammanlagt straff enahanda fall, som i förevarande förslags 7 § andra punkt

reglerats i fråga om villkorlig frigivning vid gemensamt straff. I Försl. t överensstämmelse med vad som ansetts böra gälla för sistberörda fpi fall, h a r jämväl för nu ifrågavarande fall föreslagits, att villkorlig 1Q ^ frigivning tidigast må ske, då den dömde utstått så stor del av vad enligt den senare domen återstår a t t verkställa av det sammanlagda straffet, som enligt 1 § skall vara verkställd för att villkorlig frigivning från ådömt straff av samma längd som nämnda återstod må k u n n a äga rum. Frågan om tiden för villkorlig frigivning skall således avgöras med hänsyn till längden av det straff, som jämlikt strafflagsförslagets 12 kap. 5 § är a t t verkställa, samt med ledning av de i förevarande förslags 1 § intagna bestämmelser. 11 §• Stadgandet i förevarande paragraf innefattar tillämpning vid villkorlig frigivning av samma princip, som i strafflagsförslagets 12 kap. 7 § tillämpats vid villkorlig utskrivning. Därest någon, som för e t t b r o t t dömts till frihetsstraff och därefter villkorligt frigivits, varder övertygad a t t efter domens meddelande men innan han villkorligt utskrevs hava förövat annat brott, som förskyllt frihetsstraff på viss tid, k a n sålunda, inom vissa gränser, domstolen förklara, a t t bestraffningen för det nya brottet skall anses inbegripen i den undergångna bestraffningen. Stadgandet innebär vidare bland annat följande. Om det nya b r o t t e t åtalas först efter prövotidens slut och omständigheterna således äro sådana, att — därest icke den villkorliga frigivningen återkallats eller förklarats förfallen eller friheten förklarats förverkad — det tidigare straffet skulle ansetts till fullo avtjänat, så får det o a k t a t å sammanlagt' straff, om sådant pålägges, icke avräknas längre tid än den, brottslingen till verkställande av den förra domen, efter det nya brottets begående, tilibragt i straffanstalten; och skall i avseende å straff, som efter avräkningen återstår, i fråga om villkorlig utskrivning gälla vad i strafflagsförslagets 7 kap. 11 § finnes stadgat. Frågan om villkorlig frigivning i berörda fall har icke tidigare reglerats i förslaget, då ju

6 § behandlar frågan om villkorlig frigivning vid sammanlagt straff endast beträffande det fall, a t t friheten förklarats förverkad, d. v. s. åtalet skett under prövotiden. Tydligen bör frågan om villkorlig frigivning i det nu ifrågavarande fallet ordnas på enahanda sätt, som skett i 6 §. Stadgande i sådant syfte har intagits i förevarande paragrafs andra punkt. 12 §. I förevarande paragraf regleras frågan om villkorlig frigivning vid gemensamt eller sammanlagt straff, som pålägges den, vilken är villkorligt utskriven från det tidigare straffet. Nämnda fråga har ansetts böra ordnas på enahanda sätt som frågan om villkorlig frigivning vid gemensamt eller sammanlagt straff, som pålägges villkorligt frigiven, d. v. s. med tillämpning av de i förslagets 6, 8 och 11 §§ därutinnan föreslagna bestämmelser. 13 §. Då kommissionen ansett, a t t strafflagen icke bör reglera några frågor, som sammanhänga med institutet villkorlig frigivning, har det befunnits erforderligt a t t komplettera de i strafflagsförslagets 13 k a p . 15 § intagna stadganden med en föreskrift, huru tid för återupptagande av straffverkställigheten skall räknas, då villkorlig frigivning återkallats eller förklarats förfallen eller den genom villkorlig frigivning medgivna friheten förklarats förverkad. Berörda fråga har ordnats på enahanda sätt, som i nämnda lagrum stadgats för det fall, a t t villkorlig utskrivning återkallats eller förklarats förfallen eller genom villkorlig utskrivning medgiven frihet förklarats förverkad. 14—21 §§. Förevarande paragrafer återgiva med oförändrat innehåll de bestämmelser, som äro intagna i gällande lags 6 — 12 samt 15 §§ och torde icke påkalla någon vidare motivering.

SÄRSKILDA

YTTRANDEN

467 Särskilt yttrande av överdirektören Almquist. Nu gällande lag den 28 juni 1918 angående villkorlig straffdom medgiver sådan dom även då straffet bestämmes till böter, dock ej i annat fall än där det är anledning antaga, att den dömde till följd av fattigdom och bristande förvärvsförmåga skulle nödgas avtjäna böterna med frihetsstraff. Kommissionens förslag däremot utesluter helt och hållet villkorlig straffdom vid böter. Grunden till den sålunda vidtagna inskränkningen är ju, att enligt förslaget böterna skola så bestämmas, att den bötesdömde med god vilja bör vara i stånd att betala dem och att därför ett förvandlingsstraff ej förutsattes inträda i annat fall, än då tredska föreligger. Under fullt erkännande, a t t principenligt så skall vara förhållandet, måste dock inses, att i praktiken saken ställer sig annorlunda. I förslaget är minsta dagsbot bestämd till en krona, detta för ernående av önskvärd enkelhet vid redovisningen. Men det lärer ej kunna förnekas, att i ett stort antal fall, i synnerhet då det gäller ungdom, som icke ernått stadiga inkomster, sjuklingar och åldringar, arbetslösa m. fl., synnerlig svårighet för att icke säga omöjlighet skall uppstå för den dömde a t t erlägga även så låga dagsböter. Om tillika besinnas att enligt förslaget nuvarande fängelsestraff kommer a t t i stor utsträckning ersättas av bötesstraff samt a t t förvandlingsstraffets maximum höjts från 60 till 90 dagar, är det enligt mitt förmenande synnerligen önskvärt, att domstolen må äga möjlighet att bevilja villkorligt anstånd med fullgörande av bötesstraff, då sådana förhållanden äro för handen, som eljest förutsättas för villkorlig dom, och tillika är anledning

antaga, a t t den dömde till följd av fattigdom och bristande förvärvsförmåga skulle nödgas avtjäna böterna med frihetsstraff. Jag har därför ansett, att nuvarande lags 1 § andra stycket bort upptagas i kommissionens förslag. I samband härmed borde prövotiden bestämmas i enlighet med stadgandet i lagens 3 §, nämligen till endast ett år vid villkorlig bötesdom, men eljest till tre år. Ändringarna torde medföra några smärre jämkningar i en eller annan senare paragraf i förslagets 10 kap.

Bestämmelserna i kommissionsförslagets 11 och 12 kap. synas mig visserligen fullt logiskt genomförda på grundval av givna principer. Ehuru jag för den skull funnit möjligt a t t utan reservation ansluta mig till förslaget i dessa delar, har jag dock velat framhålla följande synpunkter, vilka kommissionen ej upptagit, men som dock med dess medgivande här framläggas säsom alternativt förslag från min sida. Det synes mig obehövligt, att vare sig i själva lagtexten eller i särskild verkställighetslag träffa så speciella bestämmelser, som i dessa kapitel skett i fråga om sammanträffande av brott och straff m. m. Det bör kunna överlåtas åt domstolarna a t t ifråga därom besluta efter omständigheterna, i enlighet med vissa huvudregler, i det stora hela desamma för sammanträffande av brott och för sammanträffande av straff m. m. För att undvika trassel vid tillämpningen av bötesstraffet synes lämpligen kunna stadgas, att så snart i anledning av ett bötesstraff avbetalning å böterna ägt rum eller förvandlingsstraff börjat avtjänas, det brott, för vilket böterna ådömts, skall hållas helt vid sidan och icke inbegripas i gemensam dom. Den härigenom uppkommande ojämnheten, likasom i vissa fall den principiella oegentligheten, torde i allmänhet kunna avhjälpas genom hänsynstagande vid det nya straffets ådömande och lärer för övrigt sakna betydelse i jämförelse med den ernådda förenklingen. E t t lagstiftande för de fall, som i föreliggande hänseenden kunna

469 up>pkomma i anledning av villkorlig utskrivning och villkorlig frigivning synes mig mindre behövligt. Brott, som begås under prövotiden, böra föranleda gemensam dom, varefter förfares på vanligt sätt. Att i lagen lösa en del teoretiskt utspekulerade men i verkligheaten ytterst sällsynta kombinationer tjänar blott till förvirring. Huvudändamålet med de många bestämmelserna i l l och 12 kap. synes mig kunna utan stor uppoffring av konsekvens och principenlighet vinnas genom ungefärligen följande lagstadganden. 1 och 2 §§ i 11 kap. av kommissionens förslag bibehållas oförändrade. Bestämmelserna i förslagets 3 § böra tillämpas i alla de fall. då någon, sedan han blivit dömd till straff för ett brott, men innan han till fullo undergått straffet, övertygas om att hava förövat a n n a t brott, för vilket straffet ännu icke är förfallet, således även då det nyupptäckta brottet förövats efter den förra domens meddelande. I sistnämnda fall må, där det förra straffet icke är böter, det gemensamma straffet kunna förhöjas utöver vad i förslagets 1 § stadgas, dock exempelvis ej med mera än hälften av vad lagen i frihetsstraff på viss tid högst utsätter för det nya brottet. Fängelse bör i sådant fall aldrig få överstiga fyra år. Var det förra straffet böter, och har avbetalning gjorts å böterna eller förvandlingsstraff börjat avtjänas, må gemensam dom icke meddelas i avseende å det brott, som föranlett det förra straffet. Har beträffande något av brotten förordnats om förvaring i allmän anstalt eller om internering och är icke för annat brott straffarbete på livstiden ådömt, skall i den gemensamma domen förordnas om skyddsåtgärd. Förövar någon brott, sedan förordnande meddelats om hans intagande i allmän förvaringsanstalt eller i interneringsanstalt, men innan han därifrån slutligen utskrivits, bör den i lagen bestämda kortaste tiden för förvaringen eller interneringen likasom också den i lagen utsatta längsta tiden för interneringen kunna högst förhöjas med hälften av tiden för det svåraste frihetsstraff på viss tid, som finnes i lagen utsatt för det nya brottet. Den, beträffande vilken förordnandet meddelats, bör icke få frigivas från anstalten,

innan han där varit intagen så länge efter det nya brottets begående, som motsvarar den i domen bestämda förhöjningen i eljest gällande kortaste tid för förvaringen. Har den brottslige för något av brotten undergått frihetsstraff eller förvarats i allmän anstalt eller i interneringsanstalt, skall den tid, varunder han sålunda undergått straff eller förvarats i anstalt, med dag för dag avräknas från det gemensamma straffet eller, om i den gemensamma domen förordnats om förvaring i allmän anstalt, från den i nämnda dom bestämda kortaste förvaringstiden, eller, om internering ålagts, från den i domen för interneringen fastställda längsta interneringstiden. Förövar den, som dömts till straffarbete på livstid, ånyo brott, skall i den nya domen tillika ådömas straffskärpning, som sägs i 7 kap. 12 §. Sådan straffskärpning bör ock kunna ådömas, där det förra brottet ådragit arrest på livstiden. Genom bestämmelser av huvudsakligen ovannämnda innehåll synas mig ej mindre 11 kap. 4—12 §§ än även hela 12 kap. göras obehövliga.

471 Särskilt yttrande av ledamoten av riksdagens andra kammare Sv. Bengtsson. Från kommissionens beslut är jag så till vida skiljaktig, att jag beträffande 7 kap. 7 § i förslaget till strafflag samt 3 § i förslaget till lag angående villkorlig frigivning instämmer med hovrättsrådet Olin.

472 Särskilt yttrande av professoren Kallenberg. I nedannämnda avseenden är jag av annan mening än kommissionens pluralitet. A.

Angående

bötesstraffet.

1) J a g gillar till fullo tanken, a t t bötesstraffets avskräckande verkan bör stegras, och att detta straff bör ordnas så, att det, så vitt möjligt, träffar alla lika, den ekonomiskt lyckligare ställde med samma styrka som den i ekonomiskt avseende mindre lyckligt lottade. För tillgodoseende av dessa syften bör jämväl enligt min mening vid ådömande av böter beloppet sättas i relation till den dömdes förmögenhetsställning. Däremot kan jag för min del ej finna, att dagsbotssystemet, med vilket man velat vinna nämnda syften, är, sådant det i anslutning till professor Thyréns utkast närmare utformats av kommissionen, i allo tillfredsställande. Enligt 7 kap. 15 § i förslaget skall bötesstraff bestämmas i visst antal dagsböter, och skall domstolen med hänsyn till den sakfälldes förmögenhet, inkomst, försörjningsskyldighet och andra omständigheter, sorn inverka på hans betalningsförmåga, fastställa det belopp, som skall för honom anses utgöra en dagsbot. Av dessa regler torde man icke kunna få annan uppfattning, än att domstol avses skola för bestämmande av bötesstraff företaga två särskilda, i förhållande till varandra alldeles oberoende akter. Dels skall domstolen fastställa ett visst antal dagsböter, och uppenbarligen — ehuru därom ej namnes något i lagtexten — skall det föreliggande brottets svårhetsgrad ligga till grund för avgörandet av antalet. Dels skall domstolen fastställa ett visst belopp för dagsboten, och där-

vid skall, enligt ifrågavarande paragrafs uttryckliga föreskrift, måttstocken vara den sakfälldes betalningsförmåga. Motiveringen för paragrafen gör det alldeles otvivelaktigt, att dess mening är den n u framhållna. I motiveringen kritiseras en del utländska lagverks ståndpunkt att föreskriva bötesstraffs ådömande icke i ett visst antal till beloppet bestämda bötesenheter utan i ett visst bestämt penningbelopp, och det betonas, att, då enligt dessa lagverk domstolen skall i en och samma mätningsakt taga hänsyn till såväl brottets svårhet som brottslingens ekonomiska ställning, straffets förmåga att vara uttryck för den grad, vari rättsordningen ogillar det skedda samhällsangreppet, kommer a t t fullständigt utplånas; man kan nämligen ej veta, huruvida bötesbeloppets storlek har sin grund i brottets mer eller mindre svåra beskaffenhet eller i brottslingens mer eller mindre goda ekonomiska ställning. Av dessa skäl bör enligt motiveringen den proportionalisering av böterna, som hänför sig till brottslingens ekonomiska ställning, ske genom en självständig akt, som även i domen hålles skild från den prövning, som avser att bestämma det straff, som motsvarar brottsligheten i det förevarande fallet. För min del förmenar jag det ej vara möjligt a t t på sätt, som ovan angivits, uppdela den prövning, som skall äga rum vid ådömande av böter, på två olika, i förhållande till varandra fullt självständiga akter. Visserligen är det riktigt, att domstolen bör låta bötesbeloppet r ä t t a sig efter den tilltalades betalningsförmåga, men enbart med hänsyn till betalningsförmågan låter det sig ej göra att komma till ett bötesbelopp, vare sig till det sammanlagda belopp, som i böter skall ådömas, eller — och lika litet — till en viss kvot av detta belopp. Betalningsförmågan kan ej ensam ligga till grund för någon kvot (en dagsbot) av bötesbeloppet. Och det bör ju ej förbises, att den betalningsförmåga, som i varje särskilt fall vid ådömande av böter måste komma i betraktande, ej är förmågan att betala en dagsbot utan förmågan att betala hela det belopp, vartill bötesstraffet bestämmes. Följaktligen måste vid fastställande av dagsbotens belopp hänsyn tagas ej blott till betal60

ningsförmågan utan jämväl till antalet dagsböter, eller m. a. o. domstolen måste till en början för sig klargöra, huru mycket den tilltalade med fäst avseende å såväl brottslighetsgraden som betalningsförmågan bör erlägga i böter, och kan först därefter skrida till att avgöra om bötesbeloppets uppdelning i visst antal dagsböter och — vad därav är en omedelbar följd — om dagsbotens belopp. Dagsbotens verkliga betydelse består således icke däri, a t t den är bas för fastställande av bötesbeloppets storlek utan fasthellre däri, att antalet dagsböter, oberoende av den tilltalades förmögenhetsförhållanden, anger brottslighetsgraden. I anslutning till det nu anförda vill jag uttryckligen framhålla, att jag till fullo behjartar önskvärdheten av, att vid ådömande av böter enligt proportionaliseringsprincipen brottslighetsgraden kommer till uttryck, och jag har därför ej någon invändning att göra mot tanken, a t t domstolen skall i sitt utslag genom utsättande av ett visst antal bötesenheter (dagsböter) utmärka denna grad. Vad jag här påyrkar är endast, a t t lagstadgandena skola klart och tydligt ange, hur domstolen bör förfara och, efter vad det förefaller mig, rimligtvis måste förfara vid ådömande av bötesstraff. Såsom stadgandena i förslaget äro avfattade, skulle de verka förvillande och sålunda vålla svårighet i tillämpningen. En brist hos stadgandena i 7 kap. 15 § av förslaget synes mig vidare vara, att enligt desamma det bötesbelopp, som den dömde har att erlägga, icke direkt skall utsättas i utslaget utan blott framgå av en räkneoperation, bestående däri, a t t dagsbotsbeloppet multipliceras med antalet ådömda dagsböter. J a g finner det vara riktigare och lämpligare, a t t bötesbeloppet uttryckligen anges i utslaget. Slutligen kan jag ej underlåta a t t uttala den betänkligheten mot regleringen i förslagets 7 kap. 15 §, att den synes över hövan framhålla den ekonomiska faktorn och sålunda göra denna till det centrala och till huvudföremålet för domstolens utredning och prövning i bötesmålen. Den ekonomiska faktorn är visserligen viktig, men den bör ej mer än skäligt taga i anspråk domstolens

475 intresse och arbete eller giva ifrågavarande mål en överdriven kvantitativ omfattning. Härtill kommer, a t t tillämpning av dagsbotssystemet i den gestaltning, det erhållit i 7 kap. 15 § av förslaget, efter all sannolikhet skulle leda därtill, a t t klagan över utslag i bötesmål bleve mycket vanligare än hittills varit förhållandet. En dagsbot, vars belopp framstår såsom grundat enbart på en uppskattning av den tilltalades förmögenhetsförhållanden, skall säkerligen gärna tagas till utgångspunkt och stöd för klagan över bötesstraffets storlek. På grundvalen av de överväganden, som här ovan framförts, kommer jag till det resultat, att ifrågavarande paragraf bör upptaga stadganden av följande innehåll. Minsta bot vare en krona, ändå att beloppet efter särskild i lagen utsatt beräkningsgrund kunde bliva ringare. Högsta bot vare nittiotusen kronor, där ej annorledes i lagen uttryckligen är bestämt eller ock ett högre belopp efter särskild för vissa fall stadgad beräkningsgrund kan äga rum. Vid bestämmande av bötesbelopp skall domstolen taga hänsyn ej blott till den genom gärningen ådagalagda graden av brottslighet utan jämväl till den tilltalades betalningsförmåga, så vitt den kan bedömas av i målet inhämtade upplysningar angående hans förmögenhet, inkomst, försörjningsskyldighet och andra på nämnda förmåga inverkande omständigheter. Domstolen skall vid ådömande av bötesstraff fastställa ett visst antal dagsböter att ligga till grund för den bötesförvandling, som i fall av bristande betalning skall ske enligt nedan i detta kapitel givna regler. Antalet dagsböter, vilket domstolen har a t t bestämma uteslutande med hänsyn till brottslighetsgraden, vare, där ej för särskilt fall annorledes är i lagen stadgat, minst en och högst nittio. Där domstolen medgiver, a t t böterna gäldas avbetalningsvis, skall domstolen ock fastställa visst belopp att utgöra en dagsbot, och skall detta belopp bestämmas på det sätt, a t t hela det ådömda bötesbeloppet lika fördelas på samtliga dagsböter.

476 De här av mig förordade föreskrifterna torde efter vad redan utvecklats och med fäst avseende tillika å min nedan angivna skiljaktighet beträffande 7 kap. 16 § i förslaget ej kräva vidare belysning eller motivering. J a g vill blott tillägga, att det k a n förefalla, som om de synpunkter, vilka jag här gjort gällande, kunde komma till sin r ä t t på ett enklare sätt än genom det i mitt förslag bibehållna dagsbotssystemet, nämligen så, att stadgande meddelades om skyldighet för domstolen att i sitt utslag förordna om böternas förvandling, i fall av bristande betalning, till fängelse i ett visst antal dagar, bestämt uteslutande med hänsyn till brottslighetsgraden. Antalet dagar för undergående av förvandlingsfängelse skulle uppenbarligen vara ett lika gott uttryck för domstolens uppskattning av brottets svårhet som antalet dagsböter. Jag har ock för min del under arbetet inom kommissionens arbetsutskott varit betänkt på och uttalat mig för att välja denna linje. Men vid ytterligare övervägande har jag funnit, att den knappast är acceptabel. Medger man den dömde att gälda böterna avbetalningsvis och sker avbetalning, så måste ett däremot svarande avdrag å det i domstolens utslag fastställda förvandlingsfängelset göras. Domstolens föreskrift om förvandling av böter kunde sålunda icke äga definitiv karaktär, en omständighet, av vilken jag drager den slutsatsen, att beslut om förvandling över huvud ej bör inrymmas i domstolens utslag. 2) Beträffande 7 kap. 16 § är jag så till vida av annan mening än kommissionens pluralitet, som jag anser, att det icke för något fall bör vara ovillkorligen påbjudet, att den till böter dömde skall njuta anstånd med böternas gäldande och äga r ä t t a t t erlägga dem avbetalningsvis. Det synes städse böra ankomma på domstolens prövning, huruvida anstånd och betalning i särskilda poster skola medgivas. Anståndstiden, vilken domstolen bör bestämma, synes icke böra överstiga sex månader, och bör domstolen efter omständigheterna i det särskilda fallet lämna närmare föreskrifter om avbetalningsvillkoren. Någon utförligare motivering för denna min ståndpunkt torde näppeligen erfordras. I många fall, då dags-

böternas antal överstiger tjugo (se första stycket av 7 kap. 16 § ii kommissionens förslag), skall uppenbarligen ej något som helst behov av anstånd och r ä t t till gäldande avbetalningsvis föreligga. A t t för dessa fall göra anstånds- och avbetalningsrätt till ovillkorlig regel, förefaller ej riktigt. 3) Bestämmelserna i 7 kap. 21 § anser jag böra utgå. De äro efter min mening varken sakligt riktiga eller praktiskt lämpliga. Adömt bötesstraff bör den dömde undergå, vare sig så, att han betalar böterna, eller så, a t t han avtjänar däremot svarande fängelsestraff, och hans uppförande efter domen bör ej kunna inverka förändrande på straffet, vare sig till höjning eller sänkning. Jag kan ej finna tillräckliga skäl tala för att i detta avseende behandla bötesstraffet väsentligen annorlunda än andra straff. Konsekvensen av den tanke, som vill låta den dömdes välförhållande efter domen medföra straffets mildrande, torde föra därtill, att straffet borde kunna helt och hållet efterskänkas. Att kommissionen ej velat godtaga denna konsekvens, synes mig i sin mån vittna om att hela tankegången ej förtjänar gillande, beträffande ifrågavarande stadgandens praktiska lämplighet torde ej mycket behöva sägas. Det är föga tilltalande, att en förseelse skall kunna ge upphov till mer än ett mål angående ansvar för densamma. Visserligen skulle sannolikt tillämpning av första stycket i § 21 sällan komma i fråga, ty ett initiativ från åklagarens sida till höjande av förvandlingsfängelse torde näppeligen vara a t t förvänta annat än i sällsporda undantagsfall, men däremot ligger det nära till hands att antaga, att domstolarna ofta skulle komma a t t besväras med framställningar från bötesdömdes sida om nedsättning av förvandlingsfängelse. B.

Angående straffets

bestämmande vid sammanträffande

av brott.

Enligt vad av 11 kap. 1 § framgår, skall vid sammanträffande av .-mött, utan skillnad emellan ideell och reell konkurrens, ett gemensamt straff ådömas med tillämpning av den s. k. absorptionsprincipen. Det gemensamma straffet skall bestämmas enligt en skala, vars minimum utgöres av det högsta minimum och maximum av det högsta

maximum, som för brotten äro i lag utsatta. Oavsett hur många brotten äro och oavsett hur hög grad av samhällsfarlighet de ådagalägga, skall således det gemensamma straffet aldrig kunna överstiga maximum av straffet för det brott, vars straffskala har det svåraste maximum. En dylik undantagslös tillämpning av absorptionsprincipen på brottskonkurrens kan jag för min del icke gilla, Denna ståndpunkt synes mig ej mindre stötande för rättskänslan än även från preventiv, särskilt generalpreventiv synpunkt föga tillfredsställande. Det vill ock synas mig, som om med bibehållande av kommissionens ståndpunkt i denna del skillnaden emellan behandlingen av å ena sidan s;i mm anträffande av brott och andra sidan sammanträffande av straff bleve oskäligt stor med hänsyn särskilt till det fall, att en person begår brott, sedan han blivit dömd till straff för annat brott men innan han ännu ens till någon del undergått straffet. Efter min mening bör det stadgas, att i svåra fall det högsta maximum, där det utgöres av frihetsstraff på viss tid, må kunna höjas inom vissa gränser, dock att det gemensamma straffet aldrig må överstiga frihetsstraff i femton år.

479 Särskilt yttrande av ledamoten av riksdagens andra kammare Axel Lindqvist. Jag är så till vida skiljaktig från kommissionens beslut, att jag dels i fråga om maximigräns för dagsbotens belopp instämmer med professor Thyrén dels beträffande villkorlig dom vid bötesstraff ansluter mig till den av överdirektör Almquist uttalade särskilda mening.

480 Särskilt yttrande av advokaten Mannheimer. Från kommissionens beslut är jag så till vida skiljaktig, a t t jag instämmer dels i överdirektören Almquists yttrande, såvitt det avser villkorlig dom med avseende å bötesstraff, dels ock i hovrättsrådet Olins yttrande, såvitt det avser 7 kap. 7 § i förslaget till strafflag samt 3 § i förslaget till lag angående villkorlig frigivning.

481 Särskilt yttrande av hovrättsrådet Olin. På åtskilliga punkter är jag av annan mening än kommissionens flertal. Skiljaktigheten hänför sig dock icke till själva den straffrättsliga åskådning, som ligger till grund för kommissionens förslag, utan avser endast särskilda frågor, om ock vissa av dessa äro av grundläggande natur. Jag har sålunda bestämt begreppen tillräknelighet och uppsåt på annat sätt än som skett i kommissionsförslaget, givit frågan om fleras deltagande i brott en helt annan behandling samt föreslagit avskaffandet av bötesförvandlingsstraffet. Frågor av mindre räckvidd, med avseende å vilka jag är skiljaktig, äro excess vid intressekollision, tillsyn vid villkorlig utskrivning och villkorlig frigivning, dagsbotens begränsning, straffpåföljd vid ämbetsbrott, med flera. Beträffande detaljerna hänvisar jag till efterföljande lagförslag jämte motiv. På sätt jag i dessa senare närmare utvecklat, anser jag den principiella utgångspunkten för kommissionsförslagets behandling av frågan om sammanträffande av straff inbördes eller av straff och skyddsåtgärd icke vara riktig. Då man emellertid även med kommissionsförslagets bestämmelser kan komma till åtminstone i stort sett tillfredsställande resultat, har jag ansett mig icke böra i nämnda del anmäla formlig reservation utan nöjt mig med a t t i motiven angiva de grunder, efter vilka enligt min mening en teoretiskt riktigare och ur lagteknisk synpunkt mindre komplicerad lösning kan vinnas.

482 Förslag till strafflag. Allmänna delen. FÖRSTA AVDELNINGEN.

1 kap. Om strafflags giltighet. Lika med samma kapitel i kommissionens förslag. ANDRA AVDELNINGEN.

Om brottet. 2 kap. Om tillräknelighet. i §• Gärning, som begås av sinnessjuk eller sinnesslö, vare fri från straff; så ock gärning, begången av den, som vid handlingens företagande utan egen skuld tillfälligtvis befann sig i ett tillstånd, som med hänsyn till dess inflytande å själs verksamheten är a t t likställa med sinnessjukdom. 2 §.

Har någon, utan a t t vara sinnessjuk eller sinnesslö, i ett tillstånd av varaktig andlig bristfällighet begått brottslig gärning, därför han icke enligt 8 kap. 2 § bör intagas i förvaringsanstalt; eller prövas någon, som begått brottslig gärning, därvid hava utan egen skuld tillfälligtvis befunnit sig i ett tillstånd av störd själsverksamhet, utan a t t han dock kan efter 1 § anses för strafflös; då må straffet efter omständigheterna kunna nedsättas under vad i allmänhet bort följa å gärningen. 3 §•

Lika med samma paragraf i kommissionens förslag.

3 kap. Om uppsåt och oaktsamhet. i §. Stadgande i denna lag, varigenom gärning är belagd med straff, skall, utom i fall, som i 3 § sägs, tillämpas, endast då gärningen begåtts uppsåtligen. Gärningen har icke begåtts uppsåtligen, därest gärningsmannen vid handlingens företagande icke insåg, a t t cle omständigheter förelågo, som enligt lag u t m ä r k a brottet. Ändå a t t gärningsmannen insåg, a t t de omständigheter förelågo, som enligt lag u t m ä r k a brottet, skall gärningen icke anses såsom uppsåtligt brott, därest gärningsmannen vid handlingens företagande trodde, a t t gärningen var tillåten, i det han varken visste, att den var belagd med straff, eller insåg, a t t den innefattade kränkning av allmänt eller enskilt intresse. 2 §.

Insåg — — — — — handlingen. Efter de grunder, som nu äro stadgade, skall ock avgöras, om gärning skall anses uppsåtligen begången, då gärningsmannen vid handlingens företagande var oviss, huruvida de omständigheter förelågo, som enligt lag utmärka brottet, eller huruvida gärningen, enligt vad i 1 § andra stycket sägs, var tillåten. 3—4 §§. Lika med samma paragrafer i kommissionens förslag.

4 kap.

Om yttre grunder, som utesluta eller minska gärnings brottslighet.

1 ~ 4 §§. Lika med samma paragrafer i kommissionens förslag. 5 §• Har någon utan sannolika skäl t r o t t sådan fara vara å färde, som i 2, 3 eller 4 § sägs, och skada gjort; eller finnes någon i fall, som i nämnda lagrum omtalas, hava gjort större våld eller svårare

skada än i varje fall är sagt; vare straffri, om förhållandena voro sådana, att han svårligen kunnat besinna sig.

5 kap. Om försök. Lika med samma kapitel i kommissionens förslag.

6 kap. Om fleras deltagande i brott. 1 §• Bestämmelse i denna lag, varigenom gärning är belagd med straff, är tillämplig även på den, som förorsakat, a t t gärningen skett, eller eljest genom råd eller dåd medverkat till gärningen. Hava flera samverkat till gärning, som i lag är belagd med straff, må för den, vars medverkan varit av ringa betydelse i förhållande till annans, straffet efter omständigheterna kunna nedsättas under vad i allmänhet bort följa å gärningen. Skedde hans medverkan av oaktsamhet, må han kunna frias från straff. 2

§• Utgår. 3 §• Har någon gjort försök att medverka till gärning, som i lag är belagd med straff, vare så ansett, som om han själv försökt a t t begå gärningen; dock må straffet kunna nedsättas på sätt i 1 § andra stycket sägs. 4 §.

Lika med samma paragraf i kommissionens förslag. 5—7 §§• Utgå. 8 §• Lika med samma paragraf i kommissionens förslag.

485 9 §• Utgår. 10 §. Är brott av den beskaffenhet, a t t fleras samverkan är nödvändig för dess utförande, skall allenast den fällas till straff, för vilken straff uttryckligen stadgas. Skall, enligt vad nu är sagt, någon, som deltagit i brottets utförande, icke straffas för sitt deltagande, vare han ock straffri, där han före utförandet medverkat till brottet.

TREDJE AVDELNINGEN.

Om straff och skyddsåtgärder. 7 kap. Om straff. Lika med samma paragrafer i kommissionens förslag. 3 §•

Fängelse må ej sättas under t r e månader eller i andra fall, än som i 12 kap. nämnas, över tre år. 4

§•

Arrest kan i särskilda fall, som i lagen äro utsatta, ådömas i stället för straffarbete eller fängelse. I stället för straffarbete idömes arrest på tider, som nämnas i 2 §. I stället för fängelse idömes arrest på tid, som namnes i 3 §. 5 - 6 §§. Lika med samma paragrafer i kommissionens förslag.

Den villkorligt utskrivne skall vara underkastad en prövotid av tre år, r ä k n a t från och med den dag, han utskrevs; och vare han

486 under den tid pliktig a t t ställa sig till efterrättelse de föreskrifter, som vid utskrivningen eller därefter meddelas honom i enlighet med därom av Konungen givna bestämmelser. Där ej, enligt vad här nedan sägs, annorlunda bestämmes, skall den villkorligt utskrivne under viss tid stå under särskild tillsyn. Denna tids längd skall före utskrivningen bestämmas av fångvårdsstyrelsen, som därvid skall taga hänsyn till beskaffenheten av det brott, för vilket straffet ålagts, orsakerna till brottet och omständigheterna vid detsamma, den dömdes tidigare vandel, uppförandet under fängelsetiden och vad för övrigt kan lända till upplysning om hans samhällsfarlighet vid den tid, då utskrivning skall äga rum; dock att den tid, under vilken tillsyn skall äga rum, ej må sättas under ett år eller över tre år, räknat från och med den dag, han utskrives. Kan av särskilda skäl antagas, att den utskrivne skall utan tillsyn föra ett ordentligt och ostraffligt leverne, må fångvårdsstyrelsen kunna föreskriva, a t t tillsyn ej skall äga rum. 8 §•

Lika med samma paragraf i kommissionens förslag. 9 §•

Har den — — — — — utskrivningen förfallen. Varder inom — — — brott utsatt; då skall domstolen, därest nämnda straff utgör frihetsstraff, förklara den genom utskrivningen medgivna friheten förverkad. 10—14 §§. Lika med samma paragrafer i kommissionens förslag. 15 §. Bötesstraff — — — — — minst en och högst etthundra Domstolen — — — anses utgöra en dagsbot. 16 §. Överstiger det — — — ett år. Överstiger ej — — — — — tre månader.

487 Fullgöres ej — — betalning. Tid, varom — — — — — kraft. 16 a §. Innan böter, enligt vad i 16 § stadgas, förfallit till betalning, imå indrivning av böterna ej äga rum; har den dömde icke stadigt hemvist här i riket eller har han genom att i hemlighet avvika från orten eller annorledes sökt undandraga sig straffverkställigheten, må dock indrivning kunna äga rum, så snart bötesdomen vunnit laga kraft. 17 §. Lika med samma paragraf i kommissionens förslag. 18—21 §§. Utgå. 22 §.

Särskilda straff — — — — — ett år. Med avsättning — — — — — förklaras ovärdig att vidare nyttjas i rikets tjänst. 23 §.

Avsättning innebär — och må han ej vidare erhålla eller utöva ämbete, tjänst eller annan allmän befattning. Mistning — — — — — ämbetet. Om — — — — — stadgat. 24—28 §§. Lika med samma paragrafer i kommissionens förslag. 29 §. Har mistning av ämbete på viss tid ådömts eller har den straffpåföljd ådömts, att den sakfällde skall under viss tid vara utestängd — då skall han, där ej annorledes stadgas, vara förlustig ämbetet eller utestängd från behörigheten och rättigheterna — — — — — varom i 7 § stadgas.

8 kap. Om skyddsåtgärder. i §• Lika med samma paragraf i kommissionens förslag. 2 §•

Begås gärning, som i lag är belagd med straffarbete, av den, som,, utan att vara sinnessjuk eller sinnesslö, likväl på grund av varaktig andlig bristfällighet måste anses vara — — — — — i tre år. Begår den — — — — — han intogs. 3 §:

Begår någon, som för avtjänande av straffarbete eller fängelsetilibragt — — — — — särskild tillsyn. Gör han — — — — — t j u g ° år. 4—5 §§. Lika med samma paragrafer i kommissionens förslag. FJÄRDE AVDELNINGEN.

Om b e s t ä m m a n d e av s t r a f f och skyddsåtgärd. 9 kap. Allmänna bestämmelser. i - i l §§• Lika ined samma paragrafer i kommissionens förslag. 12 §. Såsom — — — — — nämnda: 1. Om gärningsmannen — till frihetsstraff — — — — — vandel; 2. Om — — — — — övervinna; 3. Om — — — utförande; 4. Om lydnad; 5. Om — — — — — brottet; samt 6. Om följt.

eller om han varit dömd

10 kap. Om villkorlig dom. i §• Lika med samma paragraf i kommissionens förslag. 2 §. Villkorlig dom må ej brukas undergått fängelse. Villkorlig dom må ej heller — — — ådömes. Vad — — — tryckfrihetsförordningen. Villkorlig dom må ej användas — — — — — lag. 3—7 §§. Lika med samma paragrafer i kommissionens förslag. 8 §• Utgår. 9 §• Varder den — — — — — må anståndet kunna förklaras förverkat. 10 §• Lika med samma paragraf i kommissionens förslag. 11 §• Förverkas ej anståndet och skall ej heller av orsak, som i 7 § sägs, verkställighet ske, vare straffet förfallet.

11 kap. Om sammanträffande av brott. 1 - 3 §§• Lika med samma paragrafer i kommissionens förslag. 4 §• Var, i fall, som i 3 § omtalas, det förut ådömda straffet bötesstraff, och bestämmes det gemensamma straffet till frihetsstraff; då må domstolen, där böterna vid den nya domens meddelande 62

490 blivit till fullo eller till någon del guldna, kunna förklara, att en del av frihetsstraffet, efter ty skäligt finnes, skall på grund av böternas gäldande anses redan vara verkställd. Ej må dock av den grund frihetsstraffet i något fall förkortas med mera än tre månader; ej heller så mycket, att det understiger de i 7 kap. 2, 3 eller 4 § för varje straffart utsatta minsta mått. 5 §. Var, i fall — — — — — högre bötesstraff; då skall frågan om åtnjutande av frist — — — såsom särskilt straff. 6 §. Utgår. 7—12 §§. Lika med samma paragrafer i kommissionens förslag.

12 kap. Om sammanträffande av straff inbördes eller av straff och skyddsåtgärd. Har någon Äro båda

i §• nya brottet. — — — annat straff. 2 §.

Lika med samma paragraf i kommissionens förslag. 3 §•

Sammanträffar straffarbete utgöra Sammanträffar fängelse eller arrest med fängelse kunna utgöra arrest.

straffarbete.

4 - 5 §§. Lika med samma paragrafer i kommissionens förslag. 6 §. Utgår.

491 Lika med samma paragraf i kommissionens förslag. 8 §• Har någon — — — — — där fall är, som här i 1 § andra fstycket sägs, sammanläggas — — brotten förövades. Blevo de nya — — — — — senaste b r o t t e t förövades.

» §• Lika med samma paragraf i kommissionens förslag. 10 §. Har person, som i 8 kap. 2 § sägs, blivit dömd till förvaring, varom i nämnda lagrum stadgas, och förövar han, innan han från ;anstalten utskrivits, ånyo brott, må ej straff ådömas för det nya brottet. Är detta i lag belagt med straffarbete, gälle, ändå a t t förvar ingen ådömts jämlikt 8 kap. 2 § andra stycket, om den tid, varunder den dömde minst skall hållas förvarad, de i samma paragrafs första stycke stadgade grunder. 11—13 §§. Lika med samma paragrafer, i kommissionens förslag.

FEMTE AVDELNINGEN.

13 kap. Om bortfallande av straff. 1 - 1 5 §§• Lika med samma paragrafer i kommissionens förslag. 16 §. Hava ådömda böter till någon del men icke till fullo guldits, då fem år förflutit — icke verkställts. 17—18 §§. Lika med samma paragrafer i kommissionens förslag.

492 Förslag till lag angående villkorlig frigivning. I — 2 §§• Lika med samma paragrafer i kommissionens förslag. 3 §•

Den, som villkorligt frigives, skall vara underkastad en prövotid av tre år, r ä k n a t från och med den dag, han frigavs; och vare han under den tid pliktig att icke allenast föra — — — denna lag meddelas honom. Där ej, enligt vad här nedan sägs, annorlunda bestämmes, skall den villkorligt frigivne under det första året av prövotiden stå under särskild tillsyn. Kan av särskilda skäl antagas, att den frigivne skall utan tillsyn föra ett ordentligt och ostraffligt leverne, må kunna föreskrivas, a t t tillsyn ej skall äga rum. 4 §•

x\sidosätter den — — — — — frigivningen återkallas. Har den — — — — — frigivningen förfallen. Åtalas den — — — — — därest nämnda straff utgör frihetsstraff, förklara den villkorligt medgivna friheten förverkad. 5 §• Har prövotid — — — — till fullo avtjänats. Var — — — eller var den straffpåföljd honom ådömd, att han skall under viss tid vara utestängd — då skall han, där ej annorledes stadgas, vara förlustig ämbetet eller utestängd från behörigheten och rättigheterna — — — — — prövotidens utgång. 6 - 2 1 §§. Lika med samma paragrafer i kommissionens förslag.

493 MOTIV

TILL

Förslag till strafflag. Allmänna delen. 2 kap. Om tillräknelighet. Vid bestämmandet av det sinnestillstånd, som skall anses utesluta straffrättslig tillräknelighet, har kommissionens flertal icke konsekvent anslutit sig till vare sig den psykologiska, den biologiska eller den blandade metoden utan förfarit sålunda, att de varaktiga helabnorma tillstånden bestämts rent biologiskt, de tillfälliga däremot med tillhjälp av två alternativa psykologiska kriterier, nämligen att gärningsmannen fullständigt saknat insikt om sin handlings betydelse eller förmåga att handla efter sin vilja. I motsats härtill har jag i mitt förslag till 2 kap. 1 § även vid bestämmandet av de tillfälliga helabnorma tillstånden begagnat mig endast av biologiska kännetecken. Själva utgångspunkten för kommissionsförslagets behandling av tillräknelighetsproblemet kan icke anses vara riktig. Det finnes ej någon principiell skillnad mellan varaktiga och tillfälliga tillstånd av helabnormitet. Sjukdomarna inom själslivet äro icke på samma sätt som de kroppsliga sjukdomarna väl begränsade sjukdomsenheter. Tvärtom uppträda de psykiska sjukdomsbilderna i en oändlig mångfald variationer av ett fåtal typiska reaktionssätt. x Det innebär därför en ren godtycklighet att — såsom kommissionsförslaget — inom den ändlösa serien av i varandra övergående sjukdomsbilder göra en bestämd åtskillnad mellan, å ena sidan, sinnessjukdomar i betydelsen av varaktiga tillstånd av helabnormitet, å andra sidan, 1

Gadelius, Det mänskliga själslivet i belysning av sinnessjukläkarens erfarenhet. Del III. (1922) sid. 2 1 .

494 tillfälliga tillstånd av helabnormitet, samt på denna åtskillnad bygga en så djupgående olikhet i fråga om det straffrättsliga bedömandet, att i fall av sinnessjukdom straffrihet skall inträda utan vidare men att, i fall av tillfällig helabnormitet, för straffrihet erfordras ett konstaterande av att gärningsmannen fullständigt saknat insikt om den ifrågavarande handlingens betydelse eller förmåga a t t handla efter sin vilja. Utöver denna principiella anmärkning kan mot kommissionsförslagets ståndpunkt anföras, att ovannämnda kännetecken ej lämna någon tillförlitlig ledning för bedömandet av gärningsmannens tillräknelighet. Insikt om handlingens betydelse eller förmåga att handla efter sin vilja kan saknas hos en person, vars själsliv är fullt normalt och som därför måste anses fullt tillräknelig. A andra sidan finnes det tillfälliga psykopatiska tillstånd, vid vilka nämnda kännetecken icke föreligga men som dock måste anses utesluta tillräknelighet, t. ex. om en omtöcknad epileptiker låter sitt raseri gå ut över just den person, mot vilken han förut visat sig hysa agg och uttalat hotelser. * Ehuru han sålunda icke kan anses hava fullständigt saknat insikt om sin handlings betydelse eller förmåga a t t handla efter sin vilja, bör givetvis det omtöckningstillstånd, vari han vid gärningens begående befunnit sig, medföra straffrihet. Det avgörande skälet mot användande av nämnda eller andra psykologiska kännetecken är emellertid, att frågan, huruvida de förelegat i handlingens ögonblick, i många fall fullständigt undandrager sig bedömande. Huru föreställningar och känslor verka i ett — låt vara endast tillfälligtvis — rubbat själsliv är fullkomligt oberäkneligt. Ännu svårare blir det att utreda motivbildningen hos den tilltalade i handlingens ögonblick, därest — såsom merendels måste vara förhållandet — undersökningen sker först sedan det psykopatiska tillståndet upphört. Det måste därför i många fall bliva omöjligt för psykiatern och i ännu högre grad för domstolen att avgöra, huruvida de av lagen upp1

Kinberg i Förhandlingar sid. 106.

vid svenska kriminalistf öreningens årsmöte

skällda psykologiska kriterierna förelegat vid handlingens företagande. Den ståndpunkt, till vilken jag anslutit mig, söker därför kriter i e t på otillräknelighet en i själva det tillstånd, av vilket otillräkneLigheten beror. Jag har använt formuleringen »tillstånd, som med hänsyn till dess inflytande å själsverksamheten är att likställa med sinnessjukdom». Denna formulering ansluter sig nära till vissa tidigare inom den nordiska rättslitteraturen framlagda förslag; 1 n å g o n saklig skillnad föreligger i varje fall icke. Bestämningen innebär, att tillståndet enligt psykiatrisk erfarenhet inverkar på det mänskliga själslivet på samma sätt som sinnessjukdom i trängre mening (varom se kommissionens motiv sid. 96) och att det därför med en till visshet gränsande sannolikhet måste antagas, att handlingen berott av det abnorma sinnestillståndet. Med den i det föregående utvecklade uppfattningen om förhållandet mellan de varaktiga och de tillfälliga helabnorma tillstånden vore det kanske mest följdriktigt att vid stadgandets avfattning l å t a begreppet sinnessjukdom omfatta alla sjukliga rubbningar i själslivet, även de tillfälliga. En dylik formulering har också föreslagits från auktoritativt håll. 2 För ett särskiljande av de båda grupperna kan emellertid ur rent teoretiskt-psykiatrisk synpunkt anföras det skäl, a t t den psyko-fysiologiska process, som kan antagas ligga bakom sjukdomsbilden, är olika vid fall av sinnessjukdom i trängre mening och vid de akuta tillstånd, om vilka här är fråga. För att stadgandets tolkning icke skall kunna göras beroende av de olika tillståndens rent teoretiska rubricering torde därför båda formerna böra uttryckligen upptagas i stadgandet. 1

Se Forhandlingeme paa dansk Kriminalistforenings niende Aarsm0de 1912 sid. 145, Torps utkast § 15, Kinberg i de i föregående anm. anförda Förhandlingar sid. 107, Westring i Nordisk Tidsskrift for Strafferet 1919 sid. 94. 2 Se de i närmast föregående anm. anförda danska Forhandlinger sid. 95, 98— 99, 129, 155. Jämför .även Gadelius, anf. arbete och del sid. 2a, varest feber(lelirier, infektionspsykoser och åtskilliga andra former av förvirring räknas till sinnessjukdomar i trängre mening.

496 De anmärkningar, som i det föregående anförts mot de av kommissionens flertal uppställda psykologiska kriterierna, måste givetvis föranleda, a t t dessa icke heller användas för fastställande av förminskad tillräknelighet. Även vid denna form bör man se till den psykiatriska totalbilden och låta avgörandet bero, icke — såsom kommissionsförslaget — därpå, huruvida den tilltalades insikt om handlingens betydelse eller hans förmåga att handla efter sin vilja var väsentligt försvagad, utan därpå, huruvida symptomkomplexen i dess helhet utvisar ett abnorm- eller defekttillstånd. I enlighet härmed har jag i 2 § för såväl den varaktiga som den tillfälliga halvabnormiteten använt uteslutande biologiska beteckningar.

3 kap. Om uppsåt och oaktsamhet. Mellan kommissionens pluralitet och mig råder enighet därom, a t t villfarelse angående en faktisk omständighet, som ingår i ett visst brotts objektiva rekvisit, utesluter uppsåt, samt att med dylik villfarelse är att likställa s. k. oegentlig rättsvillfarelse eller en sådan, som avser förefintligheten av det särskilda rättsförhållande, som skall skyddas genom straffsanktionen; jag hänvisar rörande dessa frågor till kommissionsförslagets motiv (sid. 119 —122). Det innebär således icke någon saklig olikhet mellan pluralitetens och mitt förslag till förevarande kapitels 1 §, då jag i mitt förslags första stycke andra punkten meddelat ett uttryckligt stadgande, varigenom nämnda frågor regleras. Stadgandet säger, strängt taget, intet annat än vad som framgår redan av stadgandet i samma styckes första punkt, jämfört med de beskrivningar på de särskilda brottens objektiva rekvisit, som komina a t t meddelas i strafflagens speciella del. J a g h a r tillagt stadgandet i andra punkten huvudsakligen av redaktionella skäl, nämligen dels för a t t tydligare framhålla innebörden av det av mig föreslagna stadgandet i förevarande paragrafs andra stycke dels för att åstadkomma kongruens mellan innehållet i 1 och 2 SS.

497 Däremot intaga kommissionens pluralitet och jag olika ståndpmnkter beträffande frågan, huruvida straffrihet skall kunna inträda vid s. k. egentlig rättsvillfarelse eller med andra ord, huruvida insikt om gärningens rättsstridighet skall ingå såsom moment i upps;åtsbegreppet. Kommissionsförslaget iakttager tystnad angående dlenna fråga men vilar dock på den uppfattningen, att i alla vanliga fall en övervägande betydelse bör tillerkännas de skäl, som t a l a emot a t t låta en sådan rättsvillfarelse medföra befrielse från straff för uppsåtligt brott (motiven sid. 124). I motsats härtill har j a g i mitt förslags 1 § andra stycke meddelat ett stadgande, enligt vilket bristande insikt om gärningens rättsstridighet föranleder, att gärningen icke är att anse såsom uppsåtligt brott. Att i en ny strafflag, som ägnat brottets subjektiva förutsättningar en så ingående behandling som förevarande förslag, icke uttryckligen avgöra ovannämnda fråga, vilken torde vara en av de mest tvivelaktiga och omstridda inom hela straffrätten, synes vara mindre välbetänkt. Lagens tystnad skulle medföra mindre praktisk olägenhet, om den finge tolkas såsom en förklaring, att egentlig rättsvillfarelse aldrig skall exkulpera. Att detta dock icke är förslagets mening framgår av motiven (sid. 124), som uttryckligen ställa förslaget på samma ståndpunkt som gällande r ä t t och således överlämna åt rättsskipningen a t t i varje fall avgöra, huruvida straffrihet skall inträda. Då man känner, huru osäker och vacklande vår praxis i denna fråga är, synes det vara ännu mera olämpligt a t t åt domstolarna överlämna en uppgift, som åligger lagstiftaren. En legislativ lösning synes här vara i hög grad påkallad. Vid dennas utformande har man att väl hålla i sär de två frågorna: bristande kännedom om gärningens straffbarhet och bristande insikt om gärningens rättsstridighet. Inom modern doktrin och lagstiftning råder enighet om a t t det förra slaget av rättsvillfarelse i och för sig saknar betydelse. Även om gärningsmannen oriktigt trott, att gärningen icke är belagd med straff, men dock insett, att han handlat rättsstridigt, föreligger således ett uppsåtligt brott. 63

498 Först om gärningsmannen befunnit sig i villfarelse även angående gärningens rättsstridighet, kan uppsåt anses uteslutet. Uppsåt är den högre grad av samhällsfarlighet, som föreligger, då gärningsmannens medvetande omfattat den gjorda r ä t t s k r ä n k ningen; oaktsamhet den lägre grad av samhällsfarlighet, som föreligger, då gärningsmannen endast brustit i skyldig aktsamhet för a t t undvika rättskränkningen. I förra fallet innebär brottet antingen ett öppet trots eller åtminstone en verklig fientlighet mot rättsordningen, i det senare endast en yttring av tanklöshet. Den brottsliga viljan kräver därför i det förra fallet en kraftigare reaktion från samhällets sida för a t t kunna betvingas, än i det senare fallet. Om nu gärningsmannen trott, a t t hans gärning var fullt rättsenlig, att han genom densamma icke överskred de gränser, rättsordningen uppställer för hans handlingsfrihet, och a t t följaktligen den andre var skyldig a t t tåla det ingrepp i dennes rättssfär, som gärningen innefattade, omfattar viljan icke det viktigaste av de moment å den objektiva sidan, som göra gärningen till ett brott. Att det oaktat behandla detta fall på samma sätt som ett, i vilket gärningsmannen varit fullt medveten om till och med gärningens straffbarhet, strider redan mot den naturliga rättfärdighetskänslan. Av det anförda följer emellertid icke, a t t full straffrihet alltid skall inträda. Gärningsmannens bristande insikt om gärningens r ä t t s stridighet kan bero på oaktsamhet av sådan grad, a t t rättsordningen stämplat den såsom samhällsfarlig, samt r i k t a sig mot e t t intresse av det värde, att rätten belagt även ett av oaktsamhet skett angrepp mot detsamma med straff. I sådant fall skall gärningsmannen straffas för dylikt oaktsamhetsbrott. J a g återkommer nedan till denna fråga. Inom den moderna straffrättsvetenskapen har ett ständigt växande antal författare åtminstone de lege fer enda anslutit sig till den ståndpunkten, a t t gärningsmannen måste vara medveten om g ä r ningens rättsstridighet för att uppsåtligt brott skall kunna anses

föreligga. 1 Att denna princip ännu icke blivit erkänd inom lagstiftningen av något större antal lagarbeten 2 förklaras bero därpå, a t t den skulle medföra vådor för rättssäkerheten. Dessa farhågor synas dock vara i hög grad överdrivna. Då gärningsmannen själv t r o t t , a t t hans gärning var fullt rättsenlig, utgör densamma icke bevis för tillvaron av en samhällsfarlig vilja av sådan grad, a t t det för uppsåtligt brott stadgade straff är behövligt ur individualpreventiv synpunkt. Hans egna personliga förhållanden och omständigheterna i målet kunna göra det uppenbart, att han icke skulle b e g å t t handlingen, om han trott, att densamma icke var tillåten. Icke heller ur allmänpreventiv synpunkt kan ens ett frikännande p å grund av egentlig rättsvillfarelse anses medföra större vådor för rättssäkerheten än ett frikännande på grund av villfarelse angående ett faktiskt förhållande eller på grund av oegentlig rättsvillfarelse. För den stora allmänhetens juridiskt oskolade omdöme förefalla säkerligen nämnda fall tämligen likartade. Skall någotdera fallet i högre grad än det andra kunna locka till efterföljd, 1

Se Hagströmer, Svensk straffrätt I sid. 203—204; Hagerup, Strafferettens almindelige del sid. 3 2 2 — 3 3 2 ; Skeie, Afhandlinger om forskjellige retssporgsmaal I sid. 124—142; Frank, Strafgesetzbuch (1919) sid. 139—140; v. Hippel i Vergleichende Darstellung I I I sid. 5 8 9 — 5 9 3 ; Kohlrausch i Aschrott und v. Liszt, Die Reform des Reichsstrafgesetzbuchs I sid. 215—222. Angående den tyska doktrinen förande gällande rätt se Binding, Grundriss (1913) sid. 116—120, Die Normen 11:1 (1914) sid. 342—345 anm.; v. Hippel i anf. arb. sid. 564; v. Liszt, Lehrbuch (1919) sid. 172—175. 2 Principen har bestämdast kommit till uttryck i Hannovers strafflag (1840) art. 4 1 : "Rechtswidriger Vorsatz ist der Entschluss zu einer strafgesetzwidrigen Handlung mit dem Bewusstsein, dass sie unerlaubt sei", i tyska Gegenentwurf § 2 3 : "Halt der Täter sich zur Vornahme der Handlung fur bereclitigt, so liegt Vorsatz nicht, und Fahrlässigkeit nur dann vor, wenn der Irrtum auf Fahrlässigkeit beruht", samt i Serlachius' finska förslag 6 kap. 15 §: "Brott må ej straffas, där gärningsmannen begått det utan att veta, att detsamma kränker allmän eller enskild rätt" (jmfr sistnämnda förslags motiv sid. 15 och 25). Se dock även norska strafflagen § 57, danska kommissionsförslaget § 4 1 , Torps utkast § 78 p. 3 och slutbestämmelsen, schweiziska förslaget 1918 art. 18; tyska förslaget 1919 § 12, tschechoslowakiska förslaget 1921 § 18.

torde det snarast vara det, i vilket straffrihet i n t r ä t t på grund av faktisk villfarelse eller oegentlig rättsvillfarelse: person, som åtalats för otukt med minderårig kvinna, har invänt, a t t han trodde, att kvinnan fyllt femton år, svaranden i ett mål angående tvegifte, att han trodde, att hans föregående äktenskap var ogiltigt o. s. v. I kommissionens motiv (sid. 123) framhålles särskilt, att i flertalet fall, varom här är fråga, vederbörande torde haft skäl att tveka om handlingens rättsenlighet. För dessa fall innebure den omständigheten, att uppsåt ej uteslutes av okunnighet om rättsstridigheten, ett kraftigt skäl för honom a t t se sig för, innan han handlade. Skulle för uppsåt fordras medvetande om rättsstridigheten, förefunnes ej något dylikt skäl, utan skulle det tvärtom kunna tänkas vara fördelaktigt för vederbörande att hålla sig i okunnighet om rättens bud. Häremot kan först och främst anföras, att alldeles detsamma kan sägas om den faktiska villfarelsen och den oegentliga rättsvillfarelsen. I ena som i andra fallet är emellertid anmärkningen förfelad, ty om gärningsmannen varit oviss om gärningens rättsenlighet, skall man naturligtvis lika väl som vid gärningsmannens ovisshet angående andra moment i det objektiva rekvisitet tillämpa reglerna angående dolus eventualis. Ytterligare har anförts, a t t i sådana fall, då gärningsmannen icke varit i god tro, det ofta måste bliva svårt för a t t icke säga omöjligt a t t bevisa oriktigheten eller osannolikheten av ett utav gärningsmannen framställt påstående, a t t han t r o t t handlingen vara rättsenlig; den straffrihet, som härigenom skulle ernås, vore i hög grad ägnad a t t lamslå straffrätten och försvaga straffbudets allmänpreventiva verkan. Icke heller denna anmärkning kan tillerkännas någon avgörande betydelse. Bedömandet av frågan, huruvida villfarelsen är verklig eller simulerad, är icke vanskligare beträffande egentlig rättsvillfarelse än beträffande faktisk villfarelse eller oegentlig rättsvillfarelse. En person, som vuxit upp i ett rättssamhälle, måste därigenom hava förvärvat ett visst naturligt rättsmedvetande, som i de flesta fall lämnar ledning angående gränsen mellan r ä t t och orätt. Härifrån h a r domstolen a t t utgå vid bedömandet av

otvannämnda fråga. Avgörandet kommer således att bero på ett vägande mot varandra av de sannolikhetsgrunder, som tala för och nnct gärningsmannens goda t r o ; i de flesta fall torde hans invändniing kunna lämnas utan avseende. Skulle åklagaren behöva förebringa bevisning i förevarande hänseende, lärer denna icke erbjuda större svårigheter än beträffande andra moment i det subjektiva rekvisitet. En mera tillförlitlig prövning av ifrågavarande princip kan ske först i anslutning till en viss formulering. Inom litteraturen användas sådana bestämningar, som att gärningsmannen skall hava insett gärningens normstridighet, pliktstridighet eller rättsstridighet. Skillnaden dem emellan är av rent teoretisk natur och skall därför ej här beröras; de två förstnämnda lämpa sig i allt fall icke för lagspråket. Men även uttrycket rättsstridighet, som jag för korthetens skull använt i det föregående, lämnar icke tillräcklig ledning. J a g har därför använt uttrycket »gärningsmannen trodde, a t t gärningen var tillåten» samt närmare utlagt denna formel sålunda, a t t gärningsmannen skall varken hava vetat, a t t gärningen var belagd med straff, eller insett, att den innefattade kränkning av allmänt eller enskilt intresse. Båda dessa förutsättningar skola föreligga för a t t stadgandet skall bliva tillämpligt; inbördes komplettera de varandra. Insikt om att gärningen innefattar kränkning av ett allmänt eller enskilt intresse måste forefinnas hos varje normal människa beträffande det stora flertalet brott, även om dessa icke tillhöra de grövsta yttringarna av samhällsfarlighet. En person, som med vetskap om att han lider av könssjukdom i smittsamt skede, övat könsumgänge med annan; ockraren, som begagnat sig av annans ekonomiska trångmål för att betinga sig oskälig ränta; köpmannen, som genom vilseledande varubeteckning lyckats sälja förfalskad vara, o. s. v., måste ovillkorligen hava insett, a t t han genom sin gärning k r ä n k t annans intresse. Vid vissa brott, framför allt sådana, som rikta sig mot allmänna samhällsintressen, kan emellertid gärningsmannen, även om brottet är av mera svår beskaffenhet, sakna insikt om att han genom detsamma kränker ett

intresse. En fordringsägare, som icke fått något skuldebrev och därför falskeligen skrivit ett sådant i gäldenärens namn för a t t kunna utsöka sin fordran, inser kanske icke, att han genom förfalskningen k r ä n k t det allmänna intresse, som man plägar benämna fides publico. För dylika fall kan den andra förutsättningen — a t t gärningsmannen skall hava saknat kännedom om a t t gärningen var belagd med straff — erhålla en avgörande betydelse. Föreligger emellertid ett fall, i vilket gärningsmannen varken vetat, a t t gärningen var belagd med straff, eller insett, att den innefattade kränkning av ett allmänt eller enskilt, av samhället skyddat intresse, blir stadgandet i mitt förslags 1 § andra stycke tillämpligt. Dylika fall torde dock bliva till ytterlighet sällsynta och — vad viktigare är — stadgandets tillämpning torde fullt uppbäras av det allmänna rättsmedvetandet. Vid isolerade intresseangrepp, som falla inom strafflagens område, synes principen kunna erhålla endast en så ringa användning, a t t det nästan bereder svårigheter a t t finna exempel, som ej verka alltför uppkonstruerade. Möjligen kunna följande anföras. En person tager å annans växande träd en bit kåda utan a t t ens misstänka, a t t denna gärning är straffbar eller kan anses innefatta kränkning av annans intresse. En person, som olovligen idkat metning i fiskevatten, vilket han vet tillhöra annan, har därvid trott, a t t amatörfiske i annans fiskevatten var tillåtet; möjligen har han ytterligare visat sin goda tro genom a t t självmant avlämna fångsten till fiskevattnets innehavare. En delägare i samfälld skog har sålt av honom avverkade träd, som han varit berättigad a t t själv tillgodogöra sig; han har därvid varken vetat, att stadgandet i strafflagens 24 kap. 6 § är tilllämpligt å gärningen, eller insett, a t t denna kränker de övriga delägarnas intresse. J a g kan icke finna det betänkligt, att i dessa och dylika fall anse uppsåt uteslutet och således, enär gärningen icke är belagd med straff, då den begås av oaktsamhet, förklara, a t t densamma icke kan föranleda ansvar. 1 Något annorlunda kan frågan 1

Att frågan om skadestånd icke är beroende av ansvarsfrågans utgång torde ej behöva framhållas.

te sig i fall av intressekollision. Här kan verkligen principens tillämpning medföra straffrihet eller åtminstone betydande straffnedsättning även för angrepp mot intressen av mycket hög valör. Om en person i god tro, att lagens nödvärnsregler berättiga honom därtill, slår ihjäl en annan, som olovligen tränger sig in till honom på dagen, föranleder det av mig föreslagna stadgandet (i 1 § andra stycket), a t t han icke kan straffas för att hava i uppsåt att döda berövat annan livet. Men även denna konsekvens av principen synes böra godtagas. En dylik person befinner sig ej i något medvetet motsatsförhållande till rättsordningen; tvärtom har han den övertygelsen, a t t han endast utövar en honom i samhällets eget intresse given rättighet. Allra minst är den samhällsfarlighet, han kan anses hava ådagalagt genom sin okunnighet om att gärningen icke är tillåten, av den art och grad, a t t det för mord eller dråp avsedda straffet är den lämpliga reaktionen. Rättsordningens upprätthållande beror dock icke på a t t ådöma och verkställa så många och så stränga straff som möjligt utan därpå att den, som verkligen ådagalagt samhällsfarlighet, också blir straffad med ett efter graden av hans samhällsfarlighet avpassat straff. Vad särskilt angår sistnämnda exempel, förtjänar i detta sammanhang även påpekas, a t t enligt såväl gällande strafflag som kommissionsförslaget (4 kap. 5 §) straffet för nödvärnsexcess kan nedsättas till bötesstraffets minimum och detta till och med i det fall att den, som gjort sig skyldig till excessen, icke befunnit sig i god tro. Jag återkommer framdeles till denna fråga. I det föregående har redan anmärkts, att, därest den tilltalade icke varit i fullständigt god tro utan varit oviss, huruvida gärningen var tillåten, fallet skall bedömas med ledning av stadgandet i förevarande kapitels 2 §. Uttrycklig föreskrift härom meddelas i slutet av mitt förslag till sistnämnda paragraf. Ännu en i det föregående berörd fråga skall här ytterligare framhållas. De nu behandlade stadgandena reglera endast frågan, huruvida rättsvillfarelse utesluter uppsåt. Om sålunda gärningsmannens rätts villfarelse kan anses från hans sida innefatta oakt-

samhet — han har t. ex. underlåtit a t t förskaffa sig kännedom om de föreskrifter, som gälla rörande en av honom utövad a r t av verksamhet — samt gärningen är belagd med straff även då den begåtts av oaktsamhet, skall givetvis sistnämnda straffbestämmelse tillämpas. Fullkomligt betydelselös blir egentlig rättsvillfarelse i de fall, då lagen icke uppställer något subjektivt rekvisit utan baserar brottet uteslutande på det rent objektiva faktum, a t t gärningsmannen brutit mot en med straffsanktion utrustad föreskrift. Exempel härpå erbjuder stadgandet i strafflagen 14 kap. 20 §. Av samma anledning bör stadgandet i 1 § andra stycket icke heller kunna tillämpas å överträdelser av sådana inom specialstraffrätten fallande ordningsföreskrifter, vilkas straffbestämmelser icke förutsätta en samhällsfarlig vilja utan endast avse a t t inskärpa föreskriften och därigenom framtvinga dess efterlevnad. Var gränsen skall dragas mellan dylika polisförseelser och brott i egentlig mening, kan icke i detta sammanhang göras till föremål för utredning.

4 kap. Om yttre grunder, som utesluta eller minska gärnings brottslighet. 5 §. Enligt stadgandet i kommissionsförslagets förevarande paragraf första stycket, vilket ju är h ä m t a t från gällande strafflag, kan straffet för excess vid intressekollision obegränsat nedsättas, även om gärningsmannen icke befunnit sig i villfarelse med hänsyn till någon förutsättning för intressekollisionen eller till sin handlings betydelse utan fullt medvetet överskridit sin rätt. För straffnedsättning i dylikt fall torde emellertid något giltigt skäl icke kunna anföras. För sådana fall åter, i vilka av subjektiva skäl strafffrihet eller straffnedsättning bör äga rum, bereda stadgandena i m i t t förslags 3 kap. 1 § möjlighet därtill. Jag har därför ur mitt förslag uteslutit stadgandet i kommissionsförslagets förevarande paragraf första stycket. Stadgandet i samma paragrafs andra stycke är fullständigt överflödigt, då detsamma endast innehåller

em tillämpning å e t t speciellt fall av det allmänna oaktsam hetssstadgandet i 3 kap. 3 §. J a g h a r således i mitt förslag upptagit esndast en motsvarighet till stadgandet i kommissionsförslagets förewarande paragraf tredje stycket.

6 kap. Om fleras deltagande i brott. i §. Kommissionens förslag innefattar så till vida en förbättring av (den nuvarande strafflagen, att det i likhet med det förberedande lutkastet intager en neutral ståndpunkt beträffande frågan om delaktighetens accessoriska natur. Liksom gällande lag bygger det (emellertid på en bestämd skillnad mellan gärningsmannaskap och ;andra former av medverkan till brott. Dessa senare göras till iföremål för en ingående analys, därvid förslaget vid sidan om de ii gällande lag behandlade formerna anstiftan och medhjälp uppitager även medelbart gärningsmannaskap, försök till anstiftan samt ;av oaktsamhet skedd medverkan. I fråga om straffbarheten fördelas de fullbordade fallen på två grupper med olika straffbarIhetsgrad, nämligen gärningsmannastraff och ett straff, som skall "vara mindre än om den medverkande själv varit gärningsman. 'Till den högre straffbarhetsgraden föras medelbart gärningsmannatskap, anstiftan samt samtidig medhjälp, som haft avgörande betydelse för brottets tillkomst; till den lägre straff barhetsgraden all iföregående medhjälp samt samtidig icke avgörande medhjälp. Även mitt förslag bereder möjlighet att vid straffets bestämm a n d e taga hänsyn till de olika deltagarnas större eller mindre isamhällsfarlighet och medgiver för detta ändamål rättsskipningen ;att obegränsat nedsätta straffet under den för brottet uppställda •ordinära latituden. J a g anser vidare i likhet med kommissionens flertal, att särskiljandet mellan fall av högre och fall av lägre straffbarhet bör ske på objektiv grund, nämligen handlingens betydelse för åstadkommande av det brottsliga resultatet. Men jag anser det icke vara behövligt för nämnda ändamål a t t i lagen ingå i en analys av de olika tänkbara fallen och där inordna dem 64

i två olika grupper. I stället har j a g endast meddelat ett generellt stadgande samt överlämnat åt rättsskipningen a t t analysera de särskilda fallen och därvid pröva, om och i vilken utsträckning nedsättning bör ske. Vare sig man väljer det ena eller det andra förfaringssättet, torde det praktiska resultatet bliva enahanda. Visserligen stadgas i kommissionens förslag (6 §), a t t straffet för all föregående medhjälp samt för samtidig, mindre väsentlig medhjälp skall sättas lägre än om den medverkande själv varit gärningsman, men denna föreskrift innebär j u i själva verket endast, a t t man ej får ådöma latitudens maximum. Denna måste understigas med åtminstone en enhet: en dags frihetsstraff, en dagsbots böter. Av grunderna för 11 kap. 1 § följer emellertid, a t t latitudens maximum icke k a n tillämpas ens å den, vars medverkan bestått i den sista utförande handlingen (det s. k huvudbrottet), i det nämligen varje latituds maximum är reserverat för konkurrensfall. Stadgandet i 6 § är således, praktiskt sett, fullkomligt obehövligt för a t t i där avsedda fall förhindra ådömandet av maximum. Nedsättning av straffet under latituden kan åter lika väl möjliggöras genom ett generellt stadgande, och icke heller ur denna synpunkt finnes sålunda någon anledning a t t särskilt utsöndra ifrågavarande fall. Om således ett angivande i lagen av de olika formerna för brottslig samverkan mellan flera personer icke är behövligt ur synpunkten att fördela dem under skilda straffbestämmelser, torde ännu mindre betydelse kunna tillmätas det av kommissionen framhållna (motiven sid 215) skälet, a t t det otvivelaktigt bör bidraga till stadga inom rättsskipningen, om domaren omedelbart ur lagen kan vinna upplysning angående de olika förhållanden, vari de i brott deltagande kunna stå till varandra och till det brottsliga resultatet. Lagen skall icke vara någon lärobok, och det finnes icke större anledning vid förevarande institut än vid andra a t t i själva lagen ingå i en analys av alla tänkbara former. Även om förslagets begreppsbestämningar vore i allo teoretiskt tillfredsställande, vilket beträffande vissa av dem kan ifrågasättas, kan det

tvärtom tänkas, att dylika detaljerade bestämmelser komma att försvåra i stället för att underlätta rättsskipningens uppgift. Några exempel skola åskådliggöra detta. Om någon uppsåtligen bestämmer en sinnessjuk person att begå en gärning, som är belagd med straff, är fallet att bedöma enligt kommissionsförslagets 1 §, därest den förstnämnde vet, a t t den andre är sinnessjuk, men enligt 2 §, därest han icke äger kännedom om nämnda förhållande. Straffet skall utdömas inom samma latitud och kommer naturligtvis att under i övrigt lika omständigheter sättas högre i det förra fallet än i det senare, vare sig de båda fallen äro åtskilda i lagen eller icke, men domstolen skall, därest lagen skiljer mellan de båda fallen, utöver straffets bestämmande även subsumera fallet under riktigt lagrum. Svårigheterna härutinnan äro icke stora i nämnda exenTpel men kunna bliva det i andra fall, t. ex. då det gäller att avgöra, huruvida en gärning är a t t anse såsom gärningsmannaskap eller samtidig fysisk medhjälp med avgörande kausalitet, såsom anstiftan eller föregående psykisk medhjälp med avgörande kausalitet. En upplysning i utslaget, huruvida fallet är a t t hänföra under den ena eller den andra kategorien, är av rent teoretiskt intresse. Något praktiskt ändamål har den icke att fylla. Att en ledning från lagstiftningens sida icke är oumbärlig vid rättsskipningens analys av de olika fallen, synes för övrigt indirekt erkännas även av kommissionen därigenom, att dess förslag upptager endast ett generellt stadgande angående de olika formerna av°oaktsamhetsbrott. Då fråga är om dylika brott, behöver domstolen icke avgöra, huruvida det konkreta fallet innefattar en kulpos motsvarighet till den form av medverkan, som omtalas i 1 § i 2 § eller i 5 §, utan endast konstatera, att den tilltalade av oaktsamhet på sådant sätt medverkat till gärning, som i lag är belagd med straff, a t t gärningen därigenom skett. På grund av vad jag nu anfört, har jag i mitt förslag fullständigt avstått från att i lagtexten särskilja de olika straffbara formerna av fleras deltagande i b r o t t och endast meddelat ett generellt stadgande av innehåll, a t t bestämmelse i denna lag, varige-

508 nom gärning är belagd med straff, är tillämplig även på den, som förorsakat, att gärningen skett, eller eljest genom råd eller dåd medverkat till gärningen. 1 Härtill ansluter sig ett i andra stycket av 1 § meddelat stadgande angående nedsättning av straffet i vissa fall. I sin helhet ersätter nämnda paragraf 1, 2, 5, 6, 7 och 9 §§ i kommissionens förslag. Emellertid skiljer sig mitt förslag från kommissionsförslaget icke blott genom nu berörda lagtekniska anordning utan även i materiellt hänseende. Stadgandet i 1 § första stycket omfattar sålunda även kulpos medhjälp, som icke haft avgörande betydelse för brottets tillkomst. Detta fall lämnas straffritt i kommissionsförslagets 7 §. Något principiellt skäl därför torde icke kunna anföras. E t t korrektiv mot alltför extensiv tillämpning av m i t t stadgande ligger redan i den bestämning, som begreppet oaktsamhet erhållit i 3 kap. 3 §. Därjämte påpekar jag redan här, a t t stadgandet i mitt förslags 1 § andra stycke medgiver full strafffrihet för all av oaktsamhet skedd medverkan. Stadgandet i första stycket innehåller även huvudregeln för straffets bestämmande: den allmänna för brottet fastställda latituden skall tillämpas på envar medverkande. Härifrån gör dock stadgandet i andra stycket vissa undantag. Straffet kan obegränsat nedsättas under den ordinära latituden ned till bötesstraffets minimum för den, vars medverkan varit av ringa betydelse i förhållande till annans. Nedsättningen är rent fakultativ. Uttrycket a t t »medverkan varit av ringa betydelse i förhållande till annans» innebär, att ifrågavarande medverkan skall i förhållande till annans hava haft ringa del däri, a t t brottet kommit till stånd. Om en av deltagarnas verksamhet varit oumbärlig men en annans medverkan icke haft dylik karaktär, har denna varit av ringa betydelse i förhållande till den andres, och straffet för dylik medverkan kan således nedsättas. Vid sidan om medverkans objekDen av mig intagna ståndpunkten överensstämmer i huvudsak med den, som ligger till grund för ämnets behandling i Torps utkast § 24 och i Serlachius' förslag 8 kap. 4 §.

509 ti va betydelse för brottets underlättande bör dock givetvis vid straffets bestämmande tagas hänsyn även till andra omständigheter, som kunna tjäna till ledning vid bedömandet av den medverkandes samhällsfarlighet. I praktiken torde mitt förslags generella bestraffningsregel komma a t t verka på samma sätt som kommissionsförslagets alla motsvarande bestämmelser. Vid gärningsmannaskap, medelbart gärningsmannaskap, anstiftan och sådan medverkan, som omtalas i kommissionsförslagets 5 §, k a n icke heller enligt mitt stadgande nedsättning äga rum, eftersom nämnda former av medverkan till b r o t t icke uppfylla förutsättningen att vara av ringa betydelse i förhållande till annans medverkan. I kommissionsförslagets 6 § uppställes visserligen icke uttryckligen nämnda förutsättning, men av orden »efter ty som han prövas hava bidragit till brottet» måste anses följa, a t t nedsättning under latitudens minimum icke k a n äga rum i annat fall, än då medverkan varit av ringa betydelse i förhållande till annans. 2 §.

Skälen till a t t jag uteslutit kommissionsförslagets 2 § ur mitt förslag hava utvecklats ovan under 1 §. 3 §•

Av stadgandet i 1 § torde omedelbart följa, att bestämmelse, varigenom försök till brott belägges med straff, blir tillämplig även å försök till medverkan. Att jag det oaktat upptagit ett särskilt stadgande angående sistnämnda form har berott därpå, att i annat fall straffet för försök till medverkan skulle bestämts enligt förslagets 5 kap. 3 § men detta av skäl, som nedan skola utvecklas, icke är lämpligt. Enligt mitt stadgande skall varje försök till medverkan kunna bliva straffbart. Att såsom kommissionsförslaget stanna vid försök till anstiftan och icke kriminalisera försök till medhjälp, innebär en rent godtycklig begränsning, för vilken inga principiella

skäl kunna anföras. J a g tager följande exempel. A försöker enträget förmå B att genom gift avdagataga X; B lovar att göra detta men förklarar sig ur stånd att anskaffa giftet; självmant eller på begäran åtager sig C a t t anskaffa giftet och överlämnar det även till B; denne blir emellertid genom X:s oförmodade bortresa hindrad från att göra ens försök till brottet. Att i dylikt fall låta C bliva straffri, under det att A straffas för mordförsök, finner jag fullständigt orimligt. Även C har ådagalagt en sådan samhällsfarlighet, att rättsordningen måste reagera, om ock med lägre straff än mot A. Om bådas handling gäller, att den är alldeles densamma, vare sig brottet kommer till stånd eller icke. Enligt bådas brottsplan återstod för dem själva intet vidare a t t utföra och kanske stod det icke vidare i deras makt att förebygga brottets fullbordan. För min del kan j a g ej finna någon annan rationell gräns mellan straffbart och icke straffbart försök till medverkan än den, som följer av stadgandena i 5 kap. 1 —2 §§: de allmänna förutsättningar, som stadgas i 5 kap. 1 §, skola vara uppfyllda för att straffbart försök till medverkan skall föreligga, Den, som försökt medverka, skall således hava åsijftat att medverka till åstadkommandet av det brottsliga resultatet, och försöket skall hava medfört objektiv fara för att brottet skulle komma till stånd på sätt han beräknat. Genom tillbakaträdande från försöket kan detta bliva straffritt. Det i förslagets 5 kap. 3 § meddelade stadgande angående straff för försök medgiver ej samma obegränsade nedsättning av straffet som stadgandet i mitt förslags förevarande kapitel 1 § andra stycket. Om straffet för försök till medverkan skulle bestämmas enligt förstnämnda lagrum, skulle det därför kunna inträffa, a t t detsamma måste bliva strängare än straffet för medverkan till fullbordat brott. Jag har därför i förevarande lagrum tillagt klausulen, att straffet må kunna nedsättas på sätt i 1 § andra stycket sägs.

511 5—7 §§. Skälen

till a t t jag

uteslutit kommissionsförslagets 5—7 §§ ur

m i t t förslag hava utvecklats ovan under 1 §. 9 §• Även stadgandet i kommissionsförslagets 9 § blir överflödigt genom det av mig föreslagna stadgandet i 1 §. 10 §. Olikheten mellan mitt och kommissionens förslag till förevarande paragraf är av blott formell natur. Då jag icke i föregående paragrafer använt uttrycket anstiftan, har jag icke heller här velat u p p t a g a detsamma.

7 kap. Om straff. 3 - 4 §§. Olikheterna mellan mitt och kommissionens förslag till förevarande paragrafer äro föranledda därav, a t t jag föreslagit avskaffandet av bötesförvandlingsstraffet. Angående denna fråga hänvisar j a g till motiveringen nedan under 18—21 §§. 7 §. Kommissionsförslaget liksom det förberedande utkastet stadgar, a t t den villkorligt utskrivne skall under hela prövotiden vara underkastad särskild tillsyn. För min del finner jag det varken erforderligt eller lämpligt att på dylikt sätt med nödvändighet låta prövotiden och tiden för tillsyn sammanfalla. Beträffande den efterbehandling, varom här är fråga, både bör och kan man i ännu högre grad än beträffande frihetsstraffens avtjänande undvika schablonmässighet och inrikta sig på en individuell behandling: en i övrigt oförvitlig person, som på grund av ett av oaktsamhet begånget brott ådömts fyra års arrest, är icke med nödvändighet i behov

512 av tillsyn under samma tid, som en förbrytare, vilken på grund av upprepade inbrottsstölder eller våldtäktsbrott undergått ett långvarigt straffarbete och från vars sida nya angrepp mot samhället med ganska stor visshet kunna befaras. Häremot kan ej invändas, att den obligata villkorliga utskrivningen ej kommer till användning i andra fall, än då belönande villkorlig frigivning ej ägt rum, och att det därför kan antagas, att de utskrivna, om vilka här är fråga, icke skola på fri fot förhålla sig väl. Därest straffarbetet eller det arreststraff, som ådömts i stället för straffarbete, icke överstigit minimum fyra år, kan nämligen belönande villkorlig frigivning ej äga rum, och man kan således icke av dess uteblivande draga några slutsatser angående den utskrivnes sinnesriktning. I mitt förslag har jag därför reglerat prövotiden och tillsynen var för sig. Prövotiden har bestämts till tre år, den erfarenhetsmässiga återfallstiden. Den tid, under vilken den frigivne skall stå under tillsyn, skall däremot inom vissa gränser bestämmas i varje särskilt fall av fångvårdsstyrelsen, som därvid skall taga hänsyn till brottslingens samhällsfarlighet vid den tid, då utskrivning skall äga rum. Undantagsvis kan föreskrivas, a t t tillsyn ej skall äga rum. 9 §. Ändringen i denna paragraf består endast däri, att ordet »omedelbart» framför »frihetsstraff» borttagits. Skälet därtill är detsamma, som anmärkts ovan under 3—4 §§. 15 §. Då kommissionen i sitt förslag bestämt antalet dagsböter till högst nittio, har anledningen därtill varit, a t t man velat åstadkomma full kongruens med förvandlingsstraffets dagantal, sådant detta bestämts i förslagets 19 §. Nämnda anledning föreligger icke för mig, då jag ej i mitt förslag upptagit förvandlingsstraff. Jag har därför föredragit att bestämma högsta antalet dagsböter till etthundra.

513 Kommissionens förfarande a t t fastställa ett maximum och ett minimum för dagsbotens belopp k a n jag ej biträda. Det innebär i själva verket en beskärning av proportionalitetsprincipen, som kan koimma att sträcka sina verkningar längre än man vid första ögonk a s t e t är böjd att antaga. Ej nog med a t t personer i sådan förmögenhetsställning, att dagsboten för dem rätteligen borde bestämmas till högre belopp än ettusen kronor, undslippa med ett mindre strafflidande än det, som rätteligen borde drabba dem, utan därtill kommer, att begränsningen av dagsbotens maximum lätt verkar nedpressande på dagsbotsbeloppet genom hela förmögenhetsskalan, så a t t bötesstraffet blir fullt proportionellt i förhållande till betalningsförmågan endast då det ådömes de fattiga. Vad åter a n g å r bötesstraffets minimum, k a n t. ex. under tider av arbetslöshet även en dagsbot av en krona vara för hög i förhållande till den dömdes betalningsförmåga och därigenom för honom omöjliggöras att betala ett bötesstraff, som fastställts till något högre a n t a l dagsböter. Att i rättsskipningen såsom kompensation för det alltför höga åa,gsbotsb doppet bestämma antalet dagsböter lägre än brottets svårhet föranleder, vore uppenbarligen ett stort fel. På nu anförda grunder har jag i mitt förslag icke upptagit stadgandet angående dagsbotens begränsning. 1 6 - 1 6 a §§. Det i kommissionsförslagets 16 § fjärde stycket intagna stadgandet angående tid för indrivning av böter hänvisar för vissa fall till 18 § i förslaget. Då jag ej upptagit sistnämnda paragraf i mitt förslag, har jag fullständigt utfört ovanberörda stadgande angående tiden för indrivning och upptagit detsamma såsom en särskild paragraf. 18 — 21 §§. Lika väl som frihetsstraffet skall även bötesstraffet tillfoga den dömde ett strafflidande. Men då detta i förra fallet skall bestå däri, att staten försäkrar sig om den dömdes person, berövar 65

honom friheten och i regel underkastar honom visst arbetstvång, skall straff lidandet vid bötesstraffet bestå däri, att den dömde nödgas till staten utgiva visst penningbelopp. Till sin n a t u r äro sålunda de båda straffarterna så olika som möjligt och över huvud icke inbördes jämförliga. Med deras olika n a t u r sammanhänger deras skilda användningsområden. Frihetsstraffet är avsett a t t komma till användning först vid en samhällsfarlighet av sådan högre grad, att även det högsta bötesstraffet måste anses innefatta en otillräcklig reaktion. Denna tanke liar i kommissionens förslag kommit till uttryck i 9 kap. 2 §. Om ett visst brott i strafflagen belagts endast med bötesstraff eller, därest även frihetsstraff ingår i latituden, domstolen i allt fall ådömt bötesstraff, ligger ju däri en förklaring, att brottet icke är av den svåra beskaffenhet, att frihetsstraff är den lämpliga reaktionen. Häremot kan ej anföras, a t t den omständigheten, att lagstiftaren icke upptagit frihetsstraff i ett visst brotts latitud, endast utvisar, att lagstiftaren ansett, att ett frihetsstraff av det i strafftagen bestämda minsta mått innefattar ett alltför strängt straff, men ingalunda att själva straffarten såsom sådan är förkastlig såsom reaktion mot ifrågavarande brottslighetsgrad. Om nämnda uppfattning låge till grund för straffsystemet, vore det nämligen oförklarligt, varför lagstiftaren över huvud funnit nödigt bestämma ett minimum för frihetsstraffet: han borde i så fall, på sätt skett i ett stort antal utländska lagar, medgivit ådömandet av frihetsstraff även på en eller några få dagar. Då så ej skett, måste anses, att lagstiftaren, på sätt ovan gjorts gällande, betraktat frihetsstraff och böter såsom straffarter, vilka liersra nä alldeles olika plan och hava skilda uppgifter. Men i så fall blir böters förvandling till fängelse ett förnekande av själva den grundprincip, varpå straffsystemet uppbyggts. Den dömde tillfogas ett strafflidande icke av den art, som lagstiftaren eller domstolen förklarat motsvara hans samhällsfarlighet, utan av den art, som ansetts vara för sträng och från vilken man därför velat förskona honom. Detta förhållande framträder enligt komrnissionsförsLigets bestäm-

515 ] nielser med ännu större skärpa, därest brottet är av den beskaf1 femhet, a t t såsom omedelbart frihetsstraff arrest skulle k u n n a t i ådömas. Det kan då inträffa att, om domaren finner brottet vara av något svårare beskaffenhet, brottslingen ådömes tre månaders arrest, om åter brottet befinnes vara av lindrigare beskaffenhet, brottslingen visserligen i första hand ådömes ett bötesstraff av nittio dagsböter men detta straff sedan förvandlas till fängelse. Blotta underlåtenheten att betala böterna försätter den dömde i samma kategori som de brottslingar, vilka ådagalagt ett oärligt eller eljest ohederligt sinnelag och däriör icke kunna dömas till ar-rest (9 k a p . 3 §). Att i dylikt fall redan från början ådöma arrest för a t t »rädda:» honom frän bötesstraff med fängelse i perspektiv, skulle i själva verket innebära en bankruttförklaring för hela böteereformen. Den skärpning av det ådömda straffet, som äger rum genom böternas förvandling till fängelse, kommer att inträda även i det fall, a t t underlåtenheten att betala böterna beror på oförmåga och således icke alls utgör någon ny yttring av antisocialitet. Även om den bötfällde gjort sitt yttersta att betala böterna men av sjukdom eller arbetslöshet hindras a t t till fullo gälda dem inom stadgad tid, skall han dock i stället för det honom ådömda bötesstraffet undergå fängelse, medan däremot en ekonomiskt lyckligare lottad, som kanske begått ett grövre brott, undslipper med en penninguppoffring. Det kan knappast undgås, att detta förhållande måste kännas såsom en olikhet inför lagen och åt förvandlingsstraffet giva karaktären av klasstraff. Så länge strafflagstiftningen bibehåller bötesförvandlingsstraffet, har den i själva verket icke avlägsnat sig långt från den ståndpunkt, söm intogs av Allgemeines Landrecht fiir die preussischen Staaten med dess bestämmelse (Th. II Tit. XX § 85): »Geldstrafen sollen gegen unbemittelte Personen der niedern Volksclasse nicht erkannt, und v>~o sie gesetzlich bestimmt sind, in eine verhältnissmässige Strafbarkeit, öder Gefängnisstrafe verwandelt werden.» Till de anmärkningar av principiell natur, som jag nu anfört

mot bötesförvandlingen, komma även andra. En av strafflagsrevisionens huvuduppgifter har ju varit att undanröja eller åtminstone minska de olägenheter och menliga verkningar, som äro förenade med de korta frihetsstraffen (se ovan sid. 247—248). Kommissionsförslaget har i detta syfte för de omedelbart ådömda frihetsstraffen fastställt ett så högt minimum som tre månader. Men alla de olägenheter, som äro förknippade med de korta frihetsstraffen, inträda även vid bötesförvandlingsstraffen och detta i högre grad ju kortare dessa sättas. Värdet av strafflagsreformen, såvitt den avser de korta frihetsstraffen, kommer därför att i hög grad reduceras därigenom, att bötesförvandlingsstraff ned till åtta dagar kunna förekomma, Ty detta innebär ju, a t t frihetsstraff komma till användning, beträffande vilka lagstiftaren själv förklarat, att de på grund av sin kortvarighet äro förkastliga. De av mig nu framhållna synpunkterna hava föranlett mig a t t ur mitt förslag utesluta kommissionsförslagets 18—21 §§ och därigenom föreslå, att bötesförvandlingen avföres ur vårt straffsystem. E t t bötesstraff kommer således a t t förbliva ett bötesstraff och kan aldrig utbytas mot ett frihetsstraff. Kunna ådömda böter icke indrivas före preskriptionstidens utgång, måste de således avskrivas. Härmed är dock ingalunda sagt, att den bötfällde alltid kommer att undgå reaktion i form av frihetsstraff. Man måste härvid skilja mellan olika fall. Grundfelet i det nu rådande, även av kommissionsförslaget omfattade systemet är just, a t t alla fall av underlåtenhet att betala böter så till vida behandlas lika, att ett frihetsstraff alltid skall inträda och a t t fallens olika k a r a k t ä r kommer till uttryck endast i frihetsstraffets längd. Det är mot denna princip, jag r i k t a r mig. Man måste fördjupa den även i kommissionsförslaget gjorda åtskillnaden mellan, å ena sidan dem, som gjort vad de förmått för a t t betala böterna, å andra sidan dem, som visat tredska eller vårdslöshet. De förras underlåtenhet a t t betala beror på ren oförmåga och utvisar icke alls någon samhällsfarlighet samt bör således icke heller föranleda någon reaktion från rättsordningens sida. Den, som genom tredska

eller vårdslöshet undandrager sig bötesstraffet, begår åter därigenom ett förnyat angrepp på rättsordningen. Detta angrepp bör kriminaliseras såsom ett självständigt brott, riktat omedelbart mot staten. I motiven till 18 § i kommissionens förslag har redan framhållits, a t t den ståndpunkt, till vilken j a g ovan anslutit mig, vunnit tilllämpning i vissa utländska lagarbeten. Enligt såväl kantonen Geneves strafflag som det schweiziska strafflagsförslaget avstannar s träff örfäran det, därest böterna ej kunna indrivas. Enligt Geneves strafflag gäller denna grundsats u t a n inskränkning. 1 Det schweiziska förslaget (art, 346) stadgar åter, a t t den, som av tredska, arbetsskygghet, liderlighet eller vårdslöshet underlåter att betala honom ådömda böter, skall straffas med arrest (Haft). Sedan motiven till kommissionens förslag avfattats, har jag ytterligare funnit, att det nya tschechoslowakiska förslaget (1921) intagit samma ståndpunkt som det schweiziska förslaget. Att Geneves strafflag icke kan tjäna till förebild vicl reglering av förevarande fråga ligger i öppen dag. Den anvisar icke något tvångsmedel, som kan öva pression på den bötfällde att anstränga sig för att betala bötesbeloppet, I detta hänseende erbjuder däremot det schweiziska förslaget en fullt tillfredsställande lösning, och det är i anslutning till denna, som jag föreslår att, i stället för kommissionsförslagets ur mitt förslag uteslutna 18—21 §§, i strafflagens speciella del intages följande stadgande: Har den, som blivit fälld till böter, genom tredska eller genom uppenbar lättja eller vårdslöshet vållat, att bötesstraffet icke kunnat verkställas, straffes med fängelse i högst sex månader. För att stadgandet skall bliva tillämpligt fordras sålunda, att underlåtenheten att betala icke berott på oförmåga hos den böt1

Att icke heller någon verkställighetslag vid sidan om strafflagen innehåller fötésknft angående böters förvandling till frihetsstraff ens i form av den franska rättens contrainte par corps framgår av Gautier, Du recouvrement des amendes å fienrvoj Zeitschrift fur Schweizer Strafrceht VI sid. 217.

518 fällde utan därpå, a t t åtminstone vållande ligger honom till last. Vidare skall den bötfälldes förfarande hava vållat, a t t bötesstraffet icke kunnat bringas till verkställighet: även om han visat tredska a t t frivilligt gälda böterna, men dessa kunnat uttagas genom utmätning, ådrager han sig sålunda icke straff'.1 Detta senare har bestämts till fängelse i högst sex månader. Möjligen är en latitud av endast tre månader alltför begränsad. Den medgiver dock ettså strängt straff, att den bötfällde torde föredraga att anstränga sig för a t t betala, böterna framför att utsätta sig för frihetsstraffet, och — något som är ej mindre viktigt — lämnar honom någorlunda i ovisshet om. vilket straff', som kommer att drabba honom. Mot den av mig förordade lösningen har i kommissionens motiv (sid 295) anförts, att densamma måste betraktas såsom synnerligen olämplig, enär den skulle medföra, att underlåtenhet att betala böterna komme a t t straffas strängare än det brott, varför böterna ådömts. Uppenbarligen beror denna anmärkning på ett otillräckligt inträngande i den tankegång, som ligger till grund för mitt förslag. Då underlåtenheten att betala böterna kriminaliserats såsom ett självständigt brott och straffet för detta således icke är någon ekvivalent för det ådömda bötesbeloppet — vilket alltjämt skall o-äldas — kan bötesstraffet icke i minsta män vara bestämmande o

för frågan, vilket straff, som kan anses vara den lämpliga reaktionen mot den bötfälldes tredska att betala böterna. Sistnämnda fråga, måste bedömas självständigt för sig. Förhållandet mellan de båda brotten är närmast a t t likställa med förhållandet mellan ett bötesbrott (t, ex. olovlig jakt) och falsk värjemålsecl, som avlägges i målet angående bötesbrottet, Både den falska värjemålseden för a t t undslippa ett hotande bötesstraff och tredskaii a t t underkasta sig dylikt straff, sedan det blivit ådömt, innefatta omedelbara angrepp mot rättsskipningen. Det är ur denna synpunkt straffet skak 1

Det schweiziska förslagets ordalag äro i detta hänseende otydliga, Zurcfiers Erläuteruncen sid. .">00 utvisa dock, att meningen är densamma som enligt mii avfattning.

519 fastställas och icke med hänsyn till det tillfälliga yttre sammanhang, vari brottet förövats. Ytterligare har i kommissionens motiv anmärkts, att om man vill straffa den, som dömts till böter, därför att han av tredska eller därmed jämförlig orsak undandrager sig att betala böterna. lär följdriktigheten kräva, att också den, som, efter att ha dömts till frihetsstraff, genom undanhållande eller rymning söker undgå straffet, varder straffad för den yttring av antisocialt sinnelag, han sålunda lagt i dagen. Även denna anmärkning beror på ett förbiseende av frågans kärnpunkt. Av den i det föregående framhållna olikheten mellan frihetsstraffets och bötesstraffets natur följer, a t t även möjligheten att verkställa de båda straffen mot den dömdes vilja ställer sig olika, E t t frihetsstraff kan verkställas helt enkelt därigenom, att statsmakten genom sina organ låter gripa och i straffanstalten insätta den dömde: om åter en botfälld person avhänder sig sina tillgångar och underlåter att genom arbete skaffa sig nya, kan bötesstraffet icke verkställas. I det senare fallet föreligger således, i det förra fallet föreligger däremot icke något behov av att genom särskilt straffhot förmå den dömde att själv medverka till straffets verkställande. Möjligen skulle man ur rent logisk synpunkt kunna tala om bristande följdriktighet i det av kommissionen nämnda hänseende, därest jag kriminaliserat tredska frän den bötfälldes sida även i det fall att bötesstraffet medelst utmätning bragts till verkställighet, men, såsom jag förut påpekat, har jag icke intagit dylik ståndpunkt, Vad slutligen angår kommissionens uttalade tvivelsmål om, a t t ett uppställande, på sätt i mitt förslag skett, av en ny brottstyp skulle kunna tilltala den svenska rättsuppfattningen, torde det vara tillräckligt att påpeka, att, enligt kommissionens ståndpunkt, ådömda böter, som ej guldits, alltid skola förvandlas till frihetsstraff, även om underlåtenheten att gälda dem berott på oförskylld oförmåga, men att enligt min ståndpunkt frihetsstraff skall inträda endast i det fall att den bötfälldes underlåtenhet är uttryck för ett samhällsfientligt sinnelag. Om sålunda någon betydelse icke lär kunna tillmätas de av kom-

520 missionens flertal gjorda invändningarna, kan man däremot ickealldeles bortse från en annan synpunkt, nämligen den, a t t domstolarnas arbetsbörda onekligen kommer att ökas genom handläggningen och avdömandet av uppkommande mål angående brottslig underlåtenhet att betala böter. Jag tror dock ej, a t t denna olägenhet blir så stor. Den starka nedgång i antalet förvandlingsstraff, som framgår av tablån å sid. 249, beror i mycket hög grad på en under de år, som tablån avser, skedd minskning av antalet fylleriförseelser och med sådana sammanhängande mindre brott. Att döma av det stora antal obetydliga bötesbelopp, som fortfarande undergår förvandling 1, utgöra straff för dylika förseelser alltjämt en huvuddel av de bötesstraff, som på grund av underlåten betalning måste förvandlas. Avskiljer man alla alkoholister och andra kriminella individer, för vilka straff icke är den lämpliga behandlingen, kommer sålunda redan med nuvarande anordning av bötesstraffet antalet bötfällda, som icke betala dem ådömda böter, att avsevärt reduceras. Genom böternas proportionalisering, systemet med avbetalningar och frister samt det relativt stränga straffhot, som uppställes i mitt ovan föreslagna stadgande, torde vinnas, att de allra flesta bötfällda komma att betala dem ådömda böter. Av dem, som underlåta att betala, skola ytterligare frånskiljas de, vilkas under1

Procentuella antalet bötfällda, som undergått förvandlingsstraff, i hela riket under aren 1914- -1921.

Bötesbelopp i kronor 5— 20 30— 50 60— 100 110— 150 160— 200 210— 300 310— 400 410— 500 510— 560 570—1000 över 1000

•

1917 L918

sroe 37-33 1976 6**2 2-73 1 • 6 •_> 0-60 0-21 0-12 0-15 —

31-!» 2 37-3 7

30-13 36-76 20-6 3

27'49 36-2 0

19 52 38 81 20 7 6 9 25 4 33 4 60 1 11 0 64 0 32

16-31 27-83 26-2 0 11-6S

0-5 0

24; 9 6 26-8 2 13-33 6-90 7-14 2-8 2 1-60 0-3 7

Summa 100 00

100 00

192 7 5-Dö 2-6 1

6-51 2-6 8

22-41 6-y6 3-18

6-52 5'0 6 1'63

I 920

19-U

14-07

14 6, 27 6 3-

1*88 0-4 7

1-98 0-78

0-io 0-lö

0-2 7

2-4 1 0-7 0 0-27

Or .15 0-06

Oil 0-21

0-03

0-06

0 88 0 28

2*50 0-7 7

1-2.6 0*74

100 00

100 00

100 00

100 00

100 00

0*16 0-0 3

l-oo

2310 9fu; 5 S3 6'6 !>' 2io 3-31 0-6 7 4-71

Oso 100o»

521 l å t e n h e t beror på oförskylld oförmåga. Antalet mål angående ansvar för tredska vid gäldandet av böter torde därför, fördelat p å samtliga domstolar, bliva helt ringa, I varje fall blir det betydligt mindre än enligt kommissionsförslagets 7 kap. 21 §, enär denna föranleder handläggning även av mål rörande nedsättning av förvandlingsstraff för dem, som gjort vad de förmått för att betala böterna. Någon ökning av arbetet utöver det, som erfordras för den nuvarande rent mekaniska bötesförvandlingen, blir ju alltid nödvändig, men denna får betraktas såsom det pris, som måste betalas, därest man vill uppfylla det rättfärdighetskrav, som ligger till grund för den av mig föreslagna reformen. 2 2 - 2 3 §§. Den av kommissionen föreslagna påföljden, att den dömde ej må under viss tid, minst två och högst tio år. nyttjas i rikets tjänst, finner jag varken vara av behovet påkallad eller lämplig. Den är avsedd a t t vara en till viss tid begränsad motsvarighet till påföljden ovärdighet a t t nyttjas i rikets tjänst. Vid tillfället för målets avgörande torde emellertid domstolen svårligen kunna bedöma, efter vilken tid den tilltalade åter är kvalificerad att användas såsom tjänsteman. Syftet med den föreslagna påföljden kan lika väl vinnas genom a t t med avsättningsstraffet icke förena ovärdighetspåföljden. Det lägges då i administrationens hand a t t avgöra, om och när den avsatte kan vara förtjänt av att återtagas i rikets tjänst, Inför man åter den föreslagna påföljden, kan det befaras, att icke blott allvaret i ovärdighetspåföljden försvagas, utan även så småningom den uppfattningen utbildar sig, att den avsatte kan hysa anspråk på att bliva återtagen i rikets tjänst, sedan den i domen för påföljden utsatta tid tilländalupit. Avsättning i förening med nämnda påföljd skulle i så fall i realiteten bliva endast en mera långvarig suspension. Den riktiga ståndpunkten synes därför vara att såsom särskilt bistraff upptaga endast ovärdighet att vidare nyttjas i rikets tjänst, men inskränka detsammas användning till de svåraste brotten. 66

522 29 §. Ändringarna i förevarande stadgande äro föranledda av min skiljaktighet beträffande stadgandet i 22 §.

8 kap. Om skyddsåtgärder, 2 §.

Då jag i mitt förslag till 2 kap. 2 § bestämt den varaktiga halvabnormiteten endast med uttrycket »varaktig andlig bristfällighet», har jag här kunnat använda samma uttryck, utan att, såsom kommissionens förslag, hänvisa till förstnämnda lagrum. 3 §.

På grund av min ståndpunkt i fråga om bötesförvandlingsstraffct, har jag ur första raden uteslutit ordet »omedelbart.»

9 kap. Allmänna bestämmelser. 12 §. Av samma skäl, som anmärkts under 8 kap. 3 § har ordet »omedelbart» uteslutits ur punkt 1.

10 kap. Om villkorlig dom. Ändringarna i detta kap. äro föranledda av min ståndpunkt beträffande bötesförvandlingsstraffet,

11 kap. Om sammanträffande av brott. 4 §. Då mitt förslag ej innehåller någon tariff för bötesförvandling, har jag måst tillämpa en annan princip än kommissionsförslaget för bestämmande av den avräkning å det gemensamma straffet, varom i förevarande paragraf är fråga. Jag har därvid kunnat använda det förberedande utkastets stadgande (9 kap. 5 §), vilket

överlämnar åt domstolen att pröva, om och i vilken utsträckning a v r ä k n i n g bör äga rum. 5 - 0 §§. Andringen i 5 § och uteslutandet av G § äro föranledda av min s t å n d p u n k t beträffande bötesförvandlingsstraffet,

12 kap. Om sammanträffande av straff inbördes eller av straif och skyddsåtgärd. Dä lagstiftaren genom det stadgande, som för närvarande finnes intaget i strafflagens 4 kaj). 10 §, reglerat det fall, att någon, sedan h a n blivit dömd till straff men innan han till fullo undergått detsamma, ånyo förövat brott, har Lagstiftaren utgått från att även i nämnda fall ett sammanträffande av brott föreligger '. Det är därför helt naturligt, att lagstiftaren i överensstämmelse med de regler, som i strafflagens 4 kap. 2 § äro uppställda för reell konkurrens, även beträffande det fall, som avhandlas i 4 kaj). 10 §, föreskriver, att särskilt straff skall, utsättas för det nya brottet och kumuleras med det förut ådömda straffet, därvid liksom vid reell konkurrens viss reduktion skall äga rum. Däremot har kommissionens förslag i likhet med det förberedande utkastet gjort en skarp skillnad mellan sammanträffande av brott (fall enligt nuvarande strafflags 4 kap. 1—3 §§) samt sammanträffande av straff (fall enligt nuvarande strafflags 4 kap. 10 §). För de förra fallen föreskriver förslaget, att ett gemensamt straff skall ådömas, för de senare fallen bibehåller förslaget däremot den nuvarande regeln, a t t särskilt straff skall ådömas för det nya brottet och sammanläggas med det förut ådömda eller, om detta var till någon del verkställt, när det nya brottet förövades, med vad av samma straff då återstod. För min del finner jag denna av förslaget uppställda åtskillnad mellan de olika fallen vara oriktig och anser, a t t ettgemensamt straff bör ådömas även i det fall, att det nya brottet 1

Lagberedningens förslag till straff bal k (1844), motiverna sid. 14. Hagströmer, Svensk straffrätt I sid. 785—786.

Se även

524 begås, sedan brottslingen blivit dömd till straff för ett brott men ännu ej till fullo undergått detta straff Frågans bedömande förenklas, om man till att börja med såsom exempel väljer det fall, att någon begått ett nytt brott, sedan han blivit dömd till straff men innan han börjat avtjäna detta. En person, som dömes för ärekränkning, blir. då han hört utslaget uppläsas, så uppretad, att han ånyo ärekränker den vid tillfället närvarande målsäganden. Hade den nya ärekränkningen skett omedelbart före utslagets uppläsande, skulle ett gemensamt straff för båda brotten hava ådömts enligt förslagets 11 kap. 1 §; nu, då det nya brottet skett efter uppläsandet, skall särskilt straff utsättas för detsamma och båda straffen kumuleras enligt föreskriften i förslagets 12 kap. 1 §. Stadgandena i 12 kap. äro tilllämpliga till och med i det fall att gärningsmannen vid det nya brottets begående icke ägt kännedom om den dom, genom vilken han blivit dömd till straff: han kan ju i målet angående det tidigare brottet hava använt ombud och ej följt med målets handläggning. Man frågar sig då, huruvida dessa fall äro så väsentligt olika det fall, att någon dom icke kommit emellan brotten, att de böra bedömas enligt helt andra och strängare principer. Givetvis utvisar det en större samhällsfarlighet att begå ett nytt brott, sedan man blivit ställd under åtal eller blivit dömd för ett tidigare brott, än om båda brotten förövats före domen, men nämnda försvårande moment bör kunna till fullo beaktas vid utmätande av ett gemensamt straff inom latituden för det svåraste brottet. Denna måste nämligen även enligt kommissionens förslag vara så vidsträckt, att den icke blott lämnar utrymme för alla konkurrensfall, som äro att bedöma enligt 11 kap. 1 §, utan även för utsättande av straff vid iteration efter förut undergånget straff, som icke varit så långvarigt, a t t stadgandena i förslagets 9 kap. 9 —10 §§ äro tillämpliga. Utöver vad jag nu framhållit förtjänar även en annan synpunkt beaktande. Enligt förslagets 12 kap. 1 § skola frihetsstraff och bötesstraff ådömas och verkställas oberoende av varandra. Från preventionssynpunkt förefaller ett dylikt förfarande fullkomligt

meningslöst. Vare sig det urbota brottet är det tidigare eller det senare, blir ju i och med frihetsstraffets ådömande fastställt, att brottslingens samhällsfarlighet är av den grad, att bötesstraff är otillräckligt och att frihetsstraff därför är den r ä t t a reaktionen. Vid sådant förhållande har bötesstraffet icke någon uppgift att fylla \ llättsordningen bör reagera mot brottslingens samhällsfarlighet, sådan denna kommit till uttryck genom båda brotten, genom e t t gemensamt straff av frihetsstraffs natur. Vad därefter angår det fall, att brottslingen förövat det nya brottet, sedan han undergått någon del av det förut ådömda straffet, uppkommer även här en brottskonkurrens, nämligen mellan det förra brottet, i den mån detta ej redan är bestraffat, samt det nya brottet. Vidare tala även här de skäl, som ovan utvecklats, för a t t icke samtidigt reagera med både frihetsstraff och böter. Även h ä r bör därför gemensamt straff ådömas. Vid bestämmande av detta kunna dock föreskrifterna i förslagets 11 kap. icke i allo lända till efterrättelse i sådana fall, då såväl det förra brottet som det nya brottet, därest detta skolat bedömas ensamt för sig, förskyllt frihetsstraff. Särskilt kan den i 11 kap. 7 § uppställda avräkningsregeln leda till otillfredsställande resultat. Visserligen k a n och bör domaren vid det gemensamma straffets bestämmande taga hänsyn till den avräkning, som skall äga rum, och således sätta det gemensamma straffet till sådan höjd, att efter skedd avräkning så lång strafftid återstår, att denna kan anses utgöra tillräcklig reaktion mot den brottslighet, som kommit till uttryck genom det nya brottet. Men man kan t ä n k a sig ett sammanträffande av så ogynnsamma förhållanden som a t t det tidigare brottet har den högre latituden, a t t denna, som således blir latitud även för det gemensamma straffet, redan blivit i det närmaste utnyttjad i det förra utslaget, att det då ådömda straffet var till största delen avtjänat, då det nya b r o t t e t förövades, samt att detta 1

Naturligtvis bortser jag här fullständigt från de i förslagets 7 kap. 14 § andra stycket avsedda fall, i vilka böter och frihetsstraff kunna utgöra kombinerad bestraffning även för en brottslig gärning.

526 är av relativt svår beskaffenhet. I dylikt fall blir det behövligt att kunna gä utanför den straffram, som uppställes genom 11 k a pitlets föreskrifter. Huruvida detta bör möjliggöras genom a t t i de fall, som nu avhandlas i förslagets 12 kap., lägga asperationsprincipen — höjning av latitudens maximum med viss kvantitet eller kvotdel — till grund för bestämmandet av det gemensamma straffet eller genom att begränsa avräkningen — t. ex. så att ej längre tid må avräknas på det gemensamma straffet än att den dömde efter det nya brottets förövande kommer att utstå ett straff, som ej understiger det lägsta frihetsstraff, varmed det nya brottet är i lag belagt — kan icke avgöras förr än i sammanhang med fastställandet av de särskilda latituderna i strafflagens speciella del. Med den av mig föreslagna lösningen blir det även möjligt a t t i långt högre grad än enligt de i förslagets 12 kap. 1 § andra stycket uppställda rent matematiska reglerna avpassa bestraffningen efter det konkreta fallet. Framför allt blir det möjligt att taga hänsyn till, huruvida det förut ådömda och det nya straffet skola avtjänas i omedelbart sammanhang eller icke. Denna synpunkt är av synnerlig vikt, dä ju vid straffens verkställande i ett sammanhang strafflidandet ökas i starkare progression än strafftiden. Att slutligen även en betydande förenkling i lagtekniskt hänseende vinnes, ligger i öppen dag. Därest 11 och 12 kapitlen sammanföras till ett. samt ett generellt stadgande meddelas, att, därest någon, sedan han blivit dömd till straff men innan han till fullo undergått detsamma, ånyo förövat brott, ett gemensamt straff' skall ådömas enligt de grunder, jag ovan antytt, kan nämnda stadgande ersätta stadgandena i kommissionsförslagets 12 kap. 1, 2, 3, 4, 5, 8 och 9 §§. J a g övergår nu till att motivera min skiljaktighet beträffande vissa detaljfrågor. 1, 3, 6 och 8 §§. Olikheterna mellan mitt och kommissionens förslag till 1, 3 och 8 >}§ samt uteslutandet av 6 § hava föranletts av min ståndpunkt beträffande bötesförvandlingsstraffet.

527 10 §. I förevarande paragraf förutsattes, a t t en person, som begått en med straff belagd gärning, befunnits på grund av varaktig andlig bristfällighet vara endast i ringa mån mottaglig för den med straffet avsedda verkan och på grund därav i stället för a t t straffas intagits i allmän anstalt. Om nu denna person, under det han är intagen i anstalten och således får antagas alltjämt befinna sig i det psykiska defekttillstånd, som föranlett hans intagande, ånyo begår brott, synes lika litet som vid förra tillfället straff vara den lämpliga reaktionen mot hans samhällsfarlighet. Icke heller ur allmänpreventiv synpunkt bör förvaringen utbytas mot straff, ty dels får hänsyn till allmänpreventionen icke föranleda, att straff tillämpas å en person, med avseende å vilken straffet icke kan fylla sitt ändamål, dels likställer allmänheten icke sig med de i förvaringsanstalterna intagna förminskat tillräkneliga personerna och dessas strafflöshet kan således icke minska straffhotets allmänpreventiva kraft att avhålla från brott. J a g har därför ur mitt förslag uteslutit möjligheten att i förevarande fall ådöma straff.

13 kap. Om bortfallande av straff. 16 §. Andringen i denna paragraf är föranledd beträffande bötesförvandlingsstraffet.

av min ståndpunkt

Förslag till lag angående villkorlig frigivning. 3 §. Ändringen av förevarande stadgande sammanhänger med den av mig föreslagna ändringen av 7 kap. 7 §. Även vid villkorlig frigivning skiljer jag sålunda mellan prövotid och tid för tillsyn. Prövotiden har även här bestämts till tre år, den erfarenhetsmässiga återfallstiden. Den tid, under vilken den villkorligt fri-

528 givne skall stå under tillsyn, har däremot för alla frigivna bestämts till endast ett år. Denna tid torde vara tillräcklig, då det här är fråga om eliten av brottslingarna samt vid prövning, huruvida villkorlig frigivning må medgivas, skall tagas i betraktande de förhållanden, i vilka den dömde skall komma att försättas efter frigivningen. Liksom vid villkorlig utskrivning kan även här föreskrivas, a t t tillsyn ej skall äga rum. 4 §•

Ändringen i denna paragraf — uteslutandet av ordet »omedelbart» i näst sista raden — har föranletts av min ståndpunkt beträffande bötesförvandlingsstraffet. 5 §• Ändringarna i denna paragraf äro föranledda därav, a t t jag ur mitt förslag till 7 kap. 22 § uteslutit påföljden, att den dömde ej må under viss tid nyttjas i rikets tjänst,

529 Särskilt yttrande av professoren Thyrén. 7 kap. I motsats till det förberedande utkastet fastställer kommissionens förslag bestämda gränser för dagsbotens storlek, nämligen såväl en minimi- som en maximigräns. Beträffande minimigränsen har jag icke ansett nödigt a t t reservera mig, då den olägenhet, som härav k a n uppstå, nämligen att för vissa fall domaren kan bli nödsakad a t t ådöma böter, som enligt hans egen uppfattning knappast skola k u n n a gäldas, i huvudsak undanröjes genom den enligt min reservation vid 10 kap. öppnade möjlighet av villkorlig dom å förvandlingsstraffet. Beträffande åter maximigränsen måste jag uttala min reservation. Med en sådan gräns lärer icke kunna undgås, a t t samma förbrytelse, begången av personer i mycket olika förmögenhetsställning, kan komma att beläggas med samma eller nästan samma bötesbelopp, om nämligen redan för den mindre förmögne av dem båda dagsboten anses skäligen böra sättas till det överhuvud högsta tänkbara belopp, 1,000 kronor. Detta synes mig bestämt strida mot den princip ; som man eljest velat genomföra, nämligen att, där samhällsfarligheten är densamma, strafflidandet bör vara såvitt möjligt detsamma eller åtminstone icke onödigtvis göras olika. 10 kap. I likhet med min i det förberedande utkastet intagna ståndpunkt anser jag, att villkorlig dom icke kan undvaras vid förvandlingsstraffet. Det kan icke blott tänkas, a t t domaren redan vid bötesdomens avkunnande finner mycket osannolikt, att den dömde skall bliva i stånd att erlägga ens det minsta bötesbelopp, som lagligen 67

kan ådömas, utan även, a t t efter domen, t, ex. på grund av inträdd arbetslöshet, sjukdom e t c , den dömdes förmögenhetsförhållanden göra det honom med bästa vilja omöjligt att erlägga beloppet. Det synes mig då vara det riktiga, att, då ingen tredska i fråga om betalningen kan läggas den bötesdömde till last, möjlighet öppnas att bespara honom insättande i straffanstalt — naturligen under den alltid gällande förutsättning för villkorlig dom, att det kan antagas, att den dömde låter sig rättas även utan straffverkställighet.

531 Särskilt yttrande av vice häradshövdingen Westman. För min del har jag icke k u n n a t ansluta mig till den kompromiss mellan olika principer för förvandlingsstraffets bestämmande, som innefattas uti kommissionens förslag. Förvandlingsstraffet bör enligt min mening uteslutande utgöra ett subsidiärt straff, som vid underlåten betalning av böter träder i bötesstraffets ställe, och av skäl, som kommissionen anfört, bestämmas i enlighet med en i lagen intagen tariff. Sedan denna tariff, så långt det låter sig göra, avpassats med hänsyn till a t t förvandlingsstraffet skall såsom strafflidande skäligen motsvara det ådömda bötesstraffet, bör det i lagen fixerade förvandlingsstraffet gälla för alla förekommande fall. Att därutöver, såsom skett uti 7 kap. 21 §, införa möjlighet till förhöjning av förvandlingsstraffet såsom ett särskilt tilläggsstraff för tredska eller vårdslöshet i fråga om böternas gäldande och göra denna strafförhöjning beroende av särskilt åtal finner jag icke lämpligt. Tillämpningen av en sådan bestämmelse kan befaras bliva synnerligen ojämn och föranleda ett långt ifrån önskvärt fördröjande av straffverkställigheten. Mot stadgandet i andra stycket av förenämnda paragraf, enligt vilket den bötfällde skulle äga att, vid ursäktlig oförmåga att betala böterna, hos domstol söka nedsättning i förvandlingsstraffet, kunna anföras huvudsakligen samma skäl, som kommissionen i motiveringen vid 7 kap. 15 § anfört mot r ä t t att söka och erhålla nedsättning av böterna. Genom stadgandet skulle möjlighet öppnas för bötfällda att, måhända endast i avsikt a t t fördröja straffverkställigheten, överhopa domstolarna med ansökningar, som icke för-

532 tjänade bifall men vilkas handläggning skulle bliva för domstolarna tidsödande. Av dessa skäl har jag ansett, att 21 § i 7:e kapitlet bort uteslutas ur förslaget.

Innehållsförteckning. .

Sid.

Skrivelse .till.Konungen

m

A v k o m m i s s i o n e n a n v ä n d a u t l ä n d s k a lagar o c h l a g f ö r s l a g

xi

Lagförslag. F ö r s l a g till strafflag. A l l m ä n n a d e l e n Första avdelningen. 1 kap. Om strafflags giltighet Andra avdelningen. Om brottet . 2 kap. Om tillräknelighet , 3 kap. Om uppsåt och oaktsamhet : 4 kap. Om yttre grunder, som utesluta eller minska gärnings brottslighet 5 kap. Om försök -.;• 6 ' k a p . ; Om fleras deltagande i brott ..,,,.> , - Tredje avdelningen. Om straff och skyddsåtgärder :-.... 7 kap. Om straff :.....;... ,.; 8 kap. Om skyddsåtgärder ........ .....;. Fjärde avdelningen. Om bestämmande av straff och skyddsåtgärd 9 kap. Allmänna bestämmelser 10 kap. Om villkorlig dom 11 kap. Om sammanträffande av brott r 12 kap. Om sammanträffande av straff inbördes eller av straff och U. skyddsåtgärd • , -Femte avdelningen. 13 kap. Om bortfallande av straff F ö r s l a g till l a g a n g å e n d e v i l l k o r l i g f r i g i v n i n g Sammanställning av stadgandena i professor Thyréns Förberedande u t k a s t till strafflag, a l l m ä n n a delen, s a m t s t r a f f l a g s k o m m i s s i o n e n s lagförslag 7.

3 3 g 6 8 9 n 12 15 15 24 26 26 30 33 39 44 50

534 Sid.

M o t i v till F ö r s l a g till strafflag. A l l m ä n n a d e l e n 65 Första avdelningen. 1 kap. Om strafflags giltighet 68 Andra avdelningen. Om brottet , [ 84 2 kap. Om tillräknelighet 87 3 k a p . ' Om uppsåt och oaktsamhet 111 4 kap. Om yttre grunder, som utesluta eller minska gärnings brottslighet : : 139 5 kap. Om försök 178 6 kap. Om fleras deltagande i brott 208 Tredje avdelningen. Om straff och skyddsåtgärder 246 7 kap. Om straff 246 8 kap. Om skyddsåtgärder 307 Fjärde avdelningen. Om bestämmande av straff och skyddsåtgärd 328 9 kap. Allmänna bestämmelser 328 10 kap. Om villkorlig dom 346 11 kap. Om sammanträffande av brott 356 12 kap. Om sammanträffande av straff inbördes eller av straff och skyddsåtgärd 394 Femte avdelningen. 13 kap. Om bortfallande av straff 431 F ö r s l a g till l a g a n g å e n d e v i l l k o r l i g f r i g i v n i n g 451

Särskilda yttranden av överdirektören Almquist ledamoten av riksdagens andra kammare Sv. Bengtsson professoren Kallenberg ledamoten av riksdagens andra kammare Axel Lindqvist advokaten- Mannheimer hovrättsrådet Olin professoren Thyrén .'. vice häradshövdingen Westman

:..

467 471 472 479 480 481 529 531

'

Fortsättning 50.

51. 52.

53.

från omslagets andra

Bilpaga till statistiksakkunnigas betänkande. RcdogoiTeJ.se: för huvuddragen av den officiella statistikens u t v r e c k l i n g och nuvarande organisation i Sverige . j a m i t e kort översikt av dess organisation i vissa t r a i i m i a n d e länder samt i internationellt hänseende .Av ,.fc>. VVicksell. Beckman. 118 s. F i . F l o i t t a n s skolsakkunnigas betänkande 4 angående undlervisningsphui förskolor och kurser vid sjömanskärren. Tullberg, xj, 146 s. 2 bil. F ö . "Tulll- och t r a k t a t k o m m i t t é n s utredningar och betänJkanulen. 16. Den svenska j ä r n h a n t e r i n g e n s utveck«}"&•> I S e d s U r s l < i l d hänsyn till åren 18;t0—1913. Av •». Kv. S t o c k m a n . Marcus, iv, 102 s. F I . 'Tulll och t i a k t a t k o m m i t t é n s utredningar och bejtankkanden. 17. Den svenska glasindustriens utveckJling med särskild hänsyn till dess ställning åren niarrmust före världskriget. Av B. Ohlin. Marcus. av, 1101 s. F i .

sida.

Förslag om upprättande av ett u n d e r Kungl. Armétorvaltn.ngens sjukvårdsstyrelse lydande statsapotek. V . P e t t e r s o n . 162 s. F ö . Bokföringen vid försvarsförvaltningen. Tillägg till betankande och förslag angående organisation av den centrala försvarsförvaltningen. Palmquist. (5), 76 s. F d . K. Socialstyrelsens u t l å t a n d e med förslag till lag angående hyresregleringens avveckling ra. m. Norstedt. 42 s. J u . Utredning och förslag rörande förskaffande av lik tor den lör läkareutbildningen nödvändiga anatom i s k a undervisningen. Av I. Broman. Lund Berlin g. 63 s. E . Utlåtande över förslag till omorganisation av polisväsendet i riket. Beckman. 20 s. S. Socialförsäkringslcomniittén 3. Betänkande och förslag angående offentlig arbetsförmedling och statsbidrag till arbetslöshetskassor. Norstedt. 114 s. S.

1923 B e t ä i n k a n d e med förslag angående magistraternas txetrnunde i visst avseende från ansvar för k r o h o u n p bcöro*»n m. m. Norstedt. 57 s. F i . F o r s l i a g till lag om lösdrivares behandling m. fl förh.itt.iiingar Del 5 av fattigvardslagstiftini.gskommitt c n s betänkanden. P,.lmquist. xj, 423 s. S. S p a u m m å l s m a r k n a d s s a k k u n n i g a s betänkande Norstedt.. 41 s. J o . B f t ä m k a n d e med förslag till lag om församlings. styrollse samt till bestämmelser oin folkskoleärendemas ciiverfiyttning från den kyrkliga till den borgerliga k o m m u n e n m. m. Palmquist. vj, 304 s. E .

S kol kommissionens betänkande. 5. Organisatoriska och ekonomiska utredningar. Norstedt. 236 s. E . I t r e d n m g angående vissa spörsmål rörande städernas domstolsväsen. Av N. Herlitz. Norstedt. 162 s. J u . S t a t e n s ställning till j ä r n v ä g a r n a i olika främmande » n a e f . Av A. Lilienberg. Tullberg. 411 s. K. * o l k o m r ö s t n i n g s k o m m i t t é n s u t r e d n i n g a r angående referendum i främmande länder 4. Folkomrösmitigsinstitutet i Nordamerikas förenta stater. Av H. Tingsten. Tullbert.', iv, 40(1 s. J u . Förslag till strafflag, allmänna delen', s a m t förslag till lag angående villkorlig frigivning jämte motiv. Marcus, xiij, 534 s. J u .

Antri. Om SlirSKUtt särskild tryckort ej ängives, är tryckörten Stockhölr n u u i . yjm ti lm. Bokstäverna méd fetslit utgöra begybuBlse» "epartement, under vilket u t r e d n i n g e n avgivits, t. ex. E . = ecklesiastikdepartementet, J bokstävei-na till det d« rU ti a l t e Q, ntet ol-anint f^ u^ , : t '- ' ; f ° M ^ g ö r e l a e - É dfeh 3 febr. 1922 ang. statens offentliga uiredhingais yttre au o m n i n g (nr 98) u t g ^ a s utredningarna i önislag med e n h e t l i g färg fö? varje departement.

S t a t e n s o f f e n t l i g a u t r e d n i n g a r 1922—1923 Systematisk

förteckning

Siffrorna inom klämmer beteckna utredningarnas n u m m e r i den kronologiska förteckningen,. Det svenska lantbrukets produktionskostnader; 1. B A l l m ä n lagstiftning. R ä t t s k i p n i n g . F å n g v å r d . förlngsåret 1919-1920. [18| Betänkande med förslag angående arrendat.ors rätt titill tdnbori Utkast till lag öm visst tryggande bv närers fordringar ra. m, [26] ersättning för elektrisk anläggning. [19| ; 11)20 års krjgslagstiftningskpmntittéf •tänkani Kolonisationskommitténs betänkande 1922. [22| Bi. Körslag till lag om tyängsuppfosrfä ! Uil till d:o. [32] Körslag till l,ag ang. hyiésregieringeus avveckling: lo«J Körslag till föl-fattningar angående h a n d e l med ocn ni mUtredning rör. städernas donistblsväsen. |192:!:(S| port av ntsädesfrö ävensom till omorganisation i n av Korslag till strafflag, allmänna delen, samt till Ing ang. 1'rökontrollverksamhetcii m. tn. [25] villkorlig rrigiyning. |I92:::9| ; Redogörelse för de ecklesiastika boställena, a. Vä lands län. [27] Odlingsorganisalionens verksamhet. ]4n| Statsförfattning. Allmän statsförvaltning. Jordkommissioncns betänkande. 4. Om bildande nya jordbruk. |17| 5. Redog. för resultatet, av v "Några iakttagelser frän 1921 ars rikfidagsmanhavnl. fi] Srätistiksnkkimnigas betänkande. [15] Bihngatill d:o [50] anquéter i jordffågan. |4S] S|,;mtinuMsuiavkn.'u!ss ; ,kkunuigas betänkande. [1W KommUnikatlonsverkohs lön-ekonimitté 1. [44] Kol komrÖ9tningsk om mittens utredningar. 4. Kol komröstningsinstitutet i Nordamerikas förenta stater. Vattenväsen. Skogsbruk. Bergsbruk. [1093: 81 Kommunalförvaltning.

Industri.

Om i'("istsiunnianräkning vid kommunala val. [21|

Klimatets inverkan pä byggnader vid västkusten.

j[4] | •

Statens och k o m m u n e r n a s finansväsen. Handel o c h s j ö f a r t . Betänkande och förslag ang. utbildningskurser inom tullverket. [23] , . 1( . Kommunikationsväsen. Åtgärder m o t godsanhopning i tuUpaekhus m. m. jdOJ Tull- och traktat kommitténs utredningar och betän- Järnvägsstyrelsens skrivelser till Kungl. &t»j:t den 5 28 kanden; 11. Pappersindustriens pr.odnktionsföidinlapril och 5 maj 1922. [3| landen. |36l 12. Margariniudustriens utveckling. 110] Utredning den s. k. Nyköpings kanal. |24] Ig. Den svensk» kauisehukindustriens utveckling, Förslag till rörande förordning om motorfordon. [89] [38] 14. Huvuddragen av det svenska j o r d b r u k e t s ut- Statens ställning till j ii v 11 % -ägarna i främmande land : veckling 1 -il | 15. OVersikt av jordbrukets utveckling i vissa främmande länder. [42] 18. Den svenska j ä r n h a n t e r i n g e n s utveckling. [52] 17. Den svenska Bank-, k r e d i t - o c h p e n n i n g v ä s e n . 'glasindustriens utveckling. [53] . Förslag till förordning ang. tillverkning och beskattning 192) års lasligbetskrcditsakkunniga. Betänkande 1. [335] av maltdrycker m. m. [37] Magistraternas befriande från ansvar för kröhouppbör-den rn. ni. [1923:1] Försäkringsväsen. roliti. Kyrkoväsen. Undervisningsväsen. Andlig Betänkande ocb förslag rörande brandskyddsföreskrifter odling i övrigt. och o r d n a n d e t av braudväsendet inom riket. 7. [28] Betänkande med förslag till förändrad kyrklig indel n i i n g Körslag till omorganisation av polisväsendet. |4!)| Utlätande över förslag till omorganisation av polisväoch organisation i Skåne. [5] sendet. |5S| Utredn. mi", statsunderstöd för idrottens främjande. | [«] Korslag till lag om lösdvivares behandling. |Bi2:i:2| Betänkande med förslag till lag angående kulturminneesvård. 1. Historik etc. samt bilagor. |I11 2. Förslaag och motiv. [12] ' '' Socialpolitik. Högskolornas löneregleringskommittes bet. 2. l-acuno;>gByggnadsarbetarsakkunnigas betänkande. 2. |2] skolov och övriga vetenskapliga anstalter. [131 Förslag till reviderad lag om arbetstidens begränsning Betänkande och förslag rörande det, akademiska beenu m. [83] fordringsväsendet. [17] Sooialfö4'Säkringskommifetén 3. [5B] Supplement nr 1 till Sveriges familjenamn. [ål\ Förslag rör. förskaffande av lik för den anatomiska HinHälso- och sjukvård. der visning en. |57| B e t ä n k a n d e med förslag till lag om lörsamlingsstyrelsse Körslag till allmän sjukhusstadga. |43| m. rn. 11923:4| . . . , Skolkommissioncns betänkande. .">. Organisatoriska ocen Allmänt näringsväsen. ekonomiska utredningar. [1923: 51 Patentlagstiftningskommitténs bet. 7. Förslag till lag Försvarsväsen. om rätt, till tidnings eller tidskrifts titel m. m._ [9] S t a t s m a k t o r n a och bränsleanskaffningen u n d e r krigs- Til lä»-" till bet. betr.ftirrådsverksamheten vid marinen. [ [(>| aren. 114] Flottans skolsakkunnigas betänkande 8 angående s k o l reglemente för flottan. 129] 4 angående underviisMellanliandssnkkuiiniges betänkande. [20| -ningsplan för skolor och kurser vid sjöinanskaren. |f>>M Körslag om upprättandjé av ett under K. ArniéförvalltFast e g e n d o m . J o r d b r u k m e d b i n ä r i n g a r . ningens sjukvärdsst.vrelsc lydande stataapotek. |-i'H Betänkande rörande fiskerinäringens främjande. ]7j BoklorPngen vid lörsvarsförvnltningen. [53] Om lappskuttelandsinstitutet. [10J Köi-slag till vissa, ä n d r i n g a r i bestämmelserna rörande U t r i k e s ä r e n d e n . I n t e r n a t i o n e l l rätt. j a k t och fågelskydd. 2. [1GJ •tthlm 1923, Isaac Marcus' Böktr.-A-B,