Förmynderskap

National Library of Sweden

Denna bok digitaliserades på Kungl. biblioteket år 2013

rcd

r

Förmynderskap

Betänkande avgivet av Förmynderskapsutredningen Stockholm 1970

Statens offentliga utredningar 1970

Kronologisk förteckning

1 . Barns utemiljö. Tryckeribolaget. C. 2. Om stal och kyrka. Beckman. U. 3. Balanserad regional utveckling. Esselte. In. 4. Reformerad lärarutbildning. Svenska Reproduktions A B . U. 5. Statligt stöd till fiskehamnar. Esselte. J o . 6. Ny livsnedelsstadga m.m. Del. I. Förslag och motiv. Tryckeribolaget. S. 7. Ny livsnedelsstadga m.m. Del II. Bilagor. Tryckeribolaget. S. 8. Yrkeste<nisk högskoleutbildning. Svenska Reproduktions AB. U. 9. Snöskctern-fordonet och föraren. Esselte. K. 10. Fria länmedel. Beckman. U. 1 1 . Folktardvårdens utbyggande och reglering. Beckman. S. 12. Värnplktstjänstgöringens civila meritvärde. Esselte. Fö. 13! Sveriges energiförsörjning. Energipolitik och organisation. Svenska Reproduktions AB. I. 14. Urbaniseringen i Sverige. Bilagedel I till Balanserad regional utveckling. Esselte. In. 15. Regioralekonomisk utveckling. Bilagedel II till Balanserad regional utveckling. Esselte. In. 16. Rikdacsgrupperna • Regeringsbildningen. Norstedt & Söner. J u . 17 Ersättae för riksdagsledamöterna. Esselte. J u . 18. Upphandling av byggnader. Del 2. Administrationen. Beckrran. Fi. 19. Svensk FN-lag. Esselte. J u . 20. Behörighet • Meritvärdering • Studieprognos. Specialundersökningar av kompetensfrågor. Esselte. U. 2 1 . Vägar-.ill högre utbildning. Del I. Behörighet och urval. Esselte. U. , . 22. Pedagogisk utbildning och forskning. Berlmgska Boktryckeriet. Lund. U. 23. Understödsföreningar. Svenska Reproduktions A B . Fl. 24. Rationell bensinhandel. Esselte. H. 25. Aspirationer, möjligheter och skattemoral. Goteborgs Offsettrycken A B , Surte, Fi. 26. Körkort och körkortsregistrering. Norstedt & Söner. K. 27. Allmänna val på våren ? Norstedt & Söner. J u . 28. Tjänstgöringsbetyg. Norstedt & Söner. Fi. 29. Decentralisering av statlig verksamhet. Esselte. Fl. 30. Stordrftsfördelar inom industriproduktionen. Esselte. Fi. 3 1 . Militära straff och disciplinmedel. Esselte. J u . 32. Polisen i samhället. Esselte. J u . 33. Medel för styrning av byggnadsverksamheten. Norstedt & Sörer. In. 34. Svenso folkets inkomster. Esselte. In. 35. Hemforsäljning. Göteborgs Offsettrycken A B . Surte. J u . 36. Kilometerbeskattning. Berlingska Boktryckeriet. Lund. F>-

r-

,

r-

37. Översyn av vissa punktskatter. Esselte. FI.

A n m . Om särskild tryckort ej anges är tryckort Stockholm.

38. Förtrolig företagsinformation och börshandel. Esselte. Fi. 39. Sexualkunskapen på grundskolans låg- och mellanstadier. Esselte. U. 40. Revision av vattenlagen. Norstedt & Söner. J u . 4 1 . Företag och Samhälle. Del 1. Esselte. I. 42. Företag och Samhälle Del 2. Esselte. I. 43. Ungdom - Bostad. Esselte. In. 4 4 . Språkundersökning bland finländska barn och u n g domar i Sverige. Esselte. U. 45. Gruvrättslig speciallagstiftning. Svenska Reproduktions AB. Ju. , . . 46. Den äldre arbetskraften inom byggnadsindustrin. Esselte. In. 47. Skydd mot avlyssning. Norstedt & Söner. J u . 48. Svensk författningssamling. Norstedt & Söner. Ju. 49. Yrkesskadeförsäkringens finansiering. Esselte. S. 50. Viss medicinsk och farmaceutisk yrkesutbildning. Svenska Reproduktions A B . U. 5 1 . Mellansvensk gruvindustri. Almqvist & Wiksell, Uppsala. I. 52. Om lotterier. Norstedt & Söner. H. 53. Distriktsveterinärernas tjänstgöringsförhållanden, m.m. Svenska Reproduktions A B . J o . 54. Forskning för försvarssektorn. Norstedt & Söner. Fo. 55. Vägar till högre utbildning. Del 2 . Organisation och information. Esselte. U. 56. Ersättning vid vissa sjukvårdande åtgärder och sjukresor. Esselte. S. --„,««-« 57. Narkotikamissbruk hos inskrivningsskyldiga 1968/1969. Tryckeribolaget. S. 5 8 . Yrkesutbildning och arbetsliv. Svenska Reproduktions 59. TEKO-industrierna inför 70-talet. Del I. Analys, slutsatser, förslag. Tryckeribolaget. I. 6 0 . TEKO-industrierna inför 70-talet. Del I I . Bilagor. Tryckeribolaget. I. 6 1 . Trafiknykterhetsbrott. Esselte. J u . 62. Utbetalning av kommunalskatt. Esselte. Fi. 63. Svensk krigsmaterielexport. Svenska Reproduktions AB. H. 64. Bättre socialtjänst för handikappade. Esselte. S. 65. Utbildning m.m. av värnpliktiga i specialtjanst. Esselte. 66. Högskolor för konstnärlig utbildning. Esselte. U. 67. Förmynderskap. Norstedt & Söner. J u .

I

Statens offentliga utredningar 1970:67 Justitiedepartementet

Förmynderskap

Betänkande avgivet av Förmynderskapsutredningen Stockholm 1970

Stockholm 1970. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner ALLF 101 2 027

Till Statsrådet och chefen för justitiedepartementet

Genom beslut den 30 december 1964 bemyndigade Kungl. Maj:t chefen för justitiedepartementet att tillkalla åtta sakkunniga för att verkställa översyn av förmynderskapslagstiftningen. Med stöd av detta bemyndigande tillkallades den 11 februari 1965 såsom sakkunniga f. d. hovrättspresidenten Joel Laurin, tilllika ordförande, ledamoten av riksdagens andra kammare kontoristen Astrid Bergegren, dåvarande ledamoten av riksdagens andra kammare landstingsrådet Einar Gustafsson, numera kommunalrådet Gunnar Hejdeman, dåvarande ledamoten av riksdagens första kammare huvudredaktören Per Hilding, advokaten Magnus Lindahl, kanslichefen Tuve Lundgren samt ledamoten av riksdagens andra kammare advokaten Bo Martinsson. De sakkunniga har antagit namnet förmynderskapsutredningen. Sekreterare i utredningen har varit numera rådmannen Lennart Arson Sjögreen och biträdande sekreterare — sedan den 24 februari 1969 — assessorn i Göta hovrätt Göran Stigenberg. Att såsom expert biträda utredningen förordnades den 9 januari 1967 kanslichefen Björn Nordqvist. Utredningen har avlämnat delbetänkanden, den 3 november 1965 med förslag till

sådan ändring i föräldrabalken att överförmyndares samtycke inte skall behövas till statligt lån åt omyndig för studier m. m., stencil Ju 1965: 14, den 19 januari 1967 "Myndighetsåldern och olika former av omyndighet", stencil Ju 1967: 1, samt den 26 april 1968 med förslag till författningsändringar vid en sänkning av myndighetsåldern till 20 år, stencil Ju 1968: 9. Utredningen har numera slutfört uppdraget att verkställa översyn av förmynderskapslagstiftningen och får härmed vördsamt överlämna betänkande med förslag till ändringar i föräldrabalken m. fl. författningar jämte därtill hörande motiv. Den 23 maj 1969 uppdrog Kungl. Maj:t åt utredningen att, såvitt gäller avveckling av godmanskap, beakta justitieombudsmannens skrivelse den 14 maj 1964 till Kungl. Maj:t med hemställan om åtgärder för att tillvarataga okända sakägares rätt till ersättning på grund av att dem tillkommande rätt till myrslogar frånhänts dem i samband med laga skifte inom Ore socken, Kopparbergs län. I särskild promemoria (Stencil Ju 1970: 24), vilken överlämnas samtidigt med betänkandet, redovisas detta uppdrag. Reservation av herr Martinsson rörande viss punkt i 9 kap. bifogas {Bilaga 6). Stockholm den 19 augusti 1970.

Joel Laurin Astrid

Bergegren

Gunnar

Hejdeman

Per Hilding

Magnus

Lindahl

Tuve

Einar

Gustafsson Lundgren

Bo Martinsson Lennart A:son Sjögreen Göran Stigenberg SOU 1970: 67

Innehåll

Författningstext Förslag till lag om ändring i föräldrabalken Förslag till lag om ändring i ärvdabalken Förslag till kungörelse om placering av omyndigs medel Förslag till lag om ändring i lagen (1924: 322) om vård av omyndigs värdehandlingar Förslag till lag om avveckling av vissa äldre godmanskap

Kapitel 7 Grunderna hetsförklaring 7.1 7.2 7.3

för

Kapitel 8 Förfarandet i mål om omyndighets- och myndighetsförklaring

25 7.4 27

29 29

31 37

40 44 47

omyndig-

Gällande rätt m. m. Övrig nordisk rätt Begreppen sinnessjukdom, sinnesslöhet och annan rubbning av

SOU 1970: 67

9 Motiv Kapitel 1 Inledning. Direktiven m. m. Kapitel 2 Huvuddragen av den svenska förmynderskapsrätten Kapitel 3 Huvuddragen av förmynderskapsrätten i övriga nordiska länder Kapitel 4 Krav på reformer av den svenska förmynderskapslagstiftningen Kapitel 5 Sammanfattning av utredningens förslag i principfrågorna Kapitel 6 Myndighetsåldern och olika former av omyndighet

själsverksamheten ur terminologisk synpunkt 7.3.1 Inledning 7.3.2 Äktenskapsrätten 7.3.3 Vårdlagarna Utredningen 7.4.1 Allmänt om omyndighetsgrunderna 7.4.2 Sinnessjukdom, sinnesslöhet och annan rubbning av själsverksamheten som grund för omyndighetsförklaring

56 56 58

8.3 Ansökan om omyndighetsförklaring 8.1.1 Gällande rätt och förarbeten 8.1.2 Framställda ändringsförslag 8.1.3 Utredningen Hävande av omyndighetsförklaring 8.2.1 Gällande rätt och förarbeten 8.2.2 Framställda ändringsförslag 8.2.3 Utredningen Krav på läkarintyg i vissa fall . . 8.3.1 Gällande rätt och förarbeten

59 59 59 61 64 64

68 68 69 70 73 73 74 74 75 75 5

8.3.2 8.3.3

Kapitel 9 nen 9.1 9.2

79 Ersättning åt överförmyndare Förmynderskapsdomstolens ställning och uppgifter

Utländsk rätt Reformförslag efter föräldrabalkens ikraftträdande 9.4.1 Sättet för utseende av överförmyndare, behörighetsvillkor för överförmyndare, överförmyndardistriktens omfattning samt tillsynen av överförmyndares verksamhet . . 9.4.1.1 Ur 1952 års betänkande av regeringsrådet Erik M. Kellberg 9.4.2

9.5 Ersättning myndare

åt

9.5.2 Distriktsindelningen 9.5.3 Sättet för utseende av överförmyndare, kompetensvillkor m. m 9.5.4 Ersättning åt överförmyndare

83 Kontrollen av överförmyndarverksamheten . .

Kapitel 10 Förvaltning av omyndigs egendom och kontrollen över denna förvaltning m. m. 10.1 Inledning 10.2 Placering av omyndigs tillgångar 10.2.1 Gällande rätt 10.2.2 Historik 10.2.3 Övrig nordisk rätt 10.2.3.1 Danmark 10.2.3.2 Norge 10.2.3.3 Finland 10.2.4 Reformförslag efter föräldrabalkens ikraftträdande 10.2.5 Utredningen 10.3

90 91 93

överför-

Utredningen 9.5.1 Allmänna synpunkter på överförmyndarorganisationen

75 76

Överförmyndarorganisatio-

Gällande rätt Historik och förarbeten 9.2.1 Utseende av överförmyndare, överförmyndardistriktens omfattning och överförmyndarnas kvalifikationer 9.2.2

9.3 9.4

Framställda ändringsförslag Utredningen

QQ yy

102 105

109 112 112

Inskränkningar i förmyndarens rätt att företa vissa rättshandlingar 10.3.1 Gällande rätt och förarbeten m. m 10.3.2 Ändringsförslag m. m. . . 10.3.3 Utredningen

10.4 Förvaring av omyndigs värdehandlingar och penningmedel . . 10.4.1 Gällande rätt och förarbeten 10.4.2 Ändringsförslag 10.4.3 Utredningen 10.5 Inskrivning av förmynderskap samt förmyndares redovisningsskyldighet 10.5.1 Gällande rätt m. m. 10.5.1.1 Inskrivning av förmynderskap 10.5.1.2 Förmyndares redovisningsskyl°

116 116 116 116 117 122 122 123 124

124 126

132 132 137 139 141 141 144 145

149 149 149

J

dighet 10.5.2 Ändringsförslag 10.5.3 Utredningen 10.5.3.1 Inskrivning av förmynderskap 10.5.3.2 Uppgiftsskyldighet till överförmyndaren . . . . 10.5.3.3 Förmyndares redovisningsskyldighet 10.6 Särskild förvaltning 10.6.1 Gällande ordning

152 154 156 156

162 166 166

SOU 1970:67

10.6.2 Utländsk rätt 10.6.3 Ändringsförslag 10.6.4 Utredningen Kapitel 11 Ersättning åt och gode män m. m.

168 170 170

förmyndare 173

11.1 Gällande rätt och förarbeten . . 11.2 Övrig nordisk rätt 11.3 Reformförslag efter föräldrabalkens genomförande 11.3.1 Arvode åt förmyndare och gode män 11.3.2 Avgifter för vård av omyndigs värdehandlingar 11.4 Utredningen 11.4.1 Förmyndaruppdragets innehåll 11.4.2 Sättet för bestämmande av arvode åt förmyndare 11.4.3 Ersättning av allmänna medel åt förmyndare i vissa fall 11.4.4 Ersättning åt god man . . 11.4.5 Andra sätt än att genom ändring av ersättningsreglerna erhålla lämpliga förmyndare och gode män 11.4.6 Avgifter för vård av omyndigs värdehandlingar 11.4.7 Det s. k. överskottsproblemet m. m. Kapitel 12 Kontroll över ningsmans förvaltning

173 175 176 176

181 183 183 184

192 194

197 197 201 205

Kapitel 13 Fråga om skydd för omyndigs och dödsbodelägares medel genom försäkring eller på annat sätt

13.1 Gällande ordning 13.2 Reformförslag 13.3 Utredningen

208 209 211

SOU 1970: 67

av vissa äldre 214

14.1 Om förordnande av god man samt om preskription av rätt att taga arv eller testamente 14.1.1 Gällande rätt 14.1.2 Äldre rätt 14.1.2.1 Känd arvinge å okänd eller fjärran ort (bortovarande) 14.1.2.2 Okänd arvinge 14.1.2.3 Testamentstagare 14.1.2.4 Följderna av att arvsrätten gått förlorad 14.2 Problemställningen 14.3 Statistiska uppgifter 14.4 Avveckling i praxis utan stöd av lag 14.5 Tidigare framställningar i frågan 14.6 Utredningen

218 219 220

Kapitel 15 Vissa specialfrågor

214 214 215

215 215 216

216 216 217

boutred-

12.1 Gällande rätt 12.2 Förslag om ändrad lagstiftning 12.3 Utredningen

Kapitel 14 Avveckling godmanskap

....

15.1 Utsträckt skyldighet för överförmyndare och rätten att höra omyndig 15.1.1 Gällande rätt 15.1.2 Uttalanden av justitieombudsmannen 15.1.3 Utredningen 15.2 Särskild förmyndare för barn u. ä. till underårig kvinna som har vårdnaden om barnet 15.2.1 Gällande rätt m. m 15.2.2 Utredningen

224 224 225

15.3 Tidsbegränsade förmyndarförordnanden i vissa fall 15.3.1 Gällande rätt m. m 15.3.2 Utredningen

225 225 225

15.4 Utseende av förmyndare 15.4.1 Gällande rätt m. m. 15.4.2 Utredningen 15.5 Skall i samband med dom å hemskillnad eller äktenskapsskillnad förmyndare förordnas för underårigt barn som ingått äktenskap?

222 222 223 223

225 225 226

227 7

15.5.1 Gällande rätt m. m 15.5.2 Utredningen 15.6 Viss fråga om lagfart vid avtal om sammanlevnad i oskiftat bo 15.6.1 Gällande ordning 15.6.2 Utredningen 15.7 Fråga om underrättelse till folkbokföringsmyndighet om beslut i vårdnadsfrågor 15.7.1 Väckta förslag 15.7.2 Utredningen 15.8 Fullföljd av talan mot dom om hävande av omyndighetsförklaring m. m 15.8.1 Gällande rätt 15.8.2 Framställning av justitieombudsmannen 15.8.3 Utredningen 15.9 Spörsmål rörande 15 kap. 29 § GB och 20 kap. 36 § FB Kapitel 16 Statsverkets kostnader i anledning av utredningens förslag . . 16.1 Inledning 16.2 Kostnader för en statlig överförmyndarorganisation 16.3 Beräknade utgifter av allmänna medel åt förmyndare och gode män 16.4 Alternativ med särskild tillsynsavgift till statsverket Bilagor 1 Förmynderskap och godmanskap den 1 januari 1966 2 Förmynderskap och godmanskap fördelade på överförmyndardistrikt den 1 januari 1971 enligt utredningens förslag 3 Omyndigförklarades inkomster enligt 1969 års taxering till statlig inkomstskatt 4 Underårigs inkomster enligt 1969 års taxering till statlig inkomstskatt 5 Beräkning av särskild tillsynsavgift 6 Reservation av herr Martinsson . . Förkortningar

o

227 228 228 228 229

229 229 230

230 230 231 232 233

234 234 234

235 236

248 249 250 251

SOU 1970: 67

Förslag till Lag om ändring i föräldrabalken Härigenom förordnas i fråga om föräldrabalken dels att 8 kap. 6 §, 9 kap. 5 §, 10 kap. 1 §, 11 kap. 4 och 5 §§, 12 kap, 1, 4 och 6 §§, 13 kap 1 §, 14 kap. 3, 8 9 och 11 §§, 15 kap. 4, 5, 8, 9, 12, 14, 15, 17 och 19 §§, 16 kap. 2, 5 och 6 §§, 17 kap. 7 §, 18 kap. 3, 5, 7 och 11 §§, 19 kap., 20 kap. 16—19, 21, 28, 36 och 37 §§ skall ha nedan angivna lydelse, dels att i 12 kap, skall införas en ny paragraf, 7 §, av nedan angivna lydelse, dels att 15 kap. 16 § och 20 kap. 34 § skall upphöra att gälla 1 : (Nuvarande

lydelse)

(Föreslagen lydelse) 8 kap. Om

barnavårdsman

6§. Barnavårdsmannen har att bistå den som Barnavårdsmannen har att bistå den som har vårdnaden om barnet med råd och har vårdnaden om barnet med råd och uppupplysningar samt tillse, att barnets rätt och lysningar samt tillse, att barnets rätt och bästa behörigen tillvaratagas. Särskilt ålig- bästa behörigen tillvaratagas. Särskilt åligger det honom att sörja för att barnets börd ger det honom att sörja för att barnets fastställes, när det är fött utom äktenskap, börd fastställes, när det är fött utom äktensamt för att underhåll tillförsäkras barnet skap, samt för att underhåll tillförsäkras så ock att biträde med indrivning och till- barnet så ock att biträde med indrivning handahållande av underhållsbidrag och, när och tillhandahållande av underhållsbidrag skäl äro därtill, göra anmälan om förord- och, när särskild förmyndare skall förordnande av förmyndare för barnet. nas för barnet, göra anmälan därom. Barnavårdsman vare av delgivningar. 9 kap. Om underårigs

omyndighet

5 §. Idkar underårig, som fyllt sexton år, näIdkar underårig, som fyllt sexton år, näring med tillstånd varom i 15 kap. 13 § ring med tillstånd varom i 15 kap. 13 § sägs, äge han ingå sådana rättshandlingar, sägs, äge han ingå sådana rättshandlingar, som falla inom området för rörelsen. Vad som falla inom området för rörelsen. Vad nu är stadgat gälle dock ej i fråga om nu är stadgat gälle dock ej i fråga om rättshandling som avses i 15 kap. 15 eller rättshandling som avses i 15 kap. 15 §. 16 §. Senaste lydelse av 8 kap. 6 § 1969: 617 10 kap. 1 § 1969: 157 12 kap. 1 § 1958: 640, jfr 1969: 799 12 kap. 4 § jfr 1969: 799 15 kap. 8 § 1963: 152 15 kap. 12 § 1958:640 15 kap. 14 § 1966: 308 19 kap. 2 § 1955:409 SOU 1970: 67

19 kap. 3 § jfr 1969: 799 19 kap. 8 § — „— 19 kap. 14 § 1955:409 19 kap. 16 § — „ — 20 kap. 19 § 1969: 673 20 kap. 28 § 1969: 157 20 kap. 36 § 1963: 152, jfr 1969:257 20 kap. 37 § jfr 1969: 257 9

(Nuvarande

(Föreslagen lydelse)

lydelse) 10 kap.

Om omyndighet på grund av rättens beslut 1 §• Den som fyllt tjugu år skall av rätten Den som fyllt tjugu år skall av rätten förförklaras omyndig: klaras omyndig: 1. om han på grund av psykisk sjukdom, 1. om han på grund av sinnessjukdom, eller psykisk sinnesslöhet eller annan rubbning av själs- hämmad förståndsutveckling abnormitet av annat slag är ur stånd att verksamheten är ur stånd att vårda sig eller vårda sig eller sin egendom; sin egendom; 2. om han samtycker därtill. 11 kap. Om

förmyndare 4 §.

Den som själv är omyndig må ej vara förmyndare; och upphöre därför förmyndares befattning, om han varder förklarad omyndig.

Den som själv är omyndig må ej vara förmyndare; och upphöre därför förmyndares befattning, om han varder förklarad omyndig. Är den, som enligt 1 eller 2 § skall vara förmyndare, själv underårig, skall förordnande för särskild förmyndare för barnet gälla till dess hindret upphört.

5 8. När förmyndare skall förordnas, skall När förmyndare skall förordnas, skall •därtill utses en rättrådig, erfaren och i öv- därtill utses en rättrådig, erfaren och i övrigt lämplig man eller kvinna, helst någon rigt lämplig man eller kvinna. som är med den omyndige besläktad eller besvågrad eller eljest står honom nära. För underåriga tala däremot. Inom varje kommun skall kommunen utse en eller flera personer, som skola vara skyldiga att mottaga förordnande som förmyndare, där ej annan lämplig person kan erhållas. 12 kap. Om inskrivning av

förmynderskap

1 §• Förmynderskap för underårig skall inFörmynderskap för underårig skall inskrivas, då fader, efter vilken den underskrivas, årige är arvsberättigad, eller moder eller, 1. då fader eller moder eller, om den uno m den underårige är adopterad, adoptant derårige är adopterad, adoptant avlider; avlider eller då dessförinnan egendom, som 2. då egendom, som skall stå under förskall stå under förmyndarens förvaltning, myndarens förvaltning, annorledes än ge10

SOU 1970: 67

(Nuvarande

lydelse)

(Föreslagen lydelse)

annorledes än genom upptagande av lån tillfaller den underårige eller någon rättens åtgärd vidtages i fråga som rör förmynderskapet.

Inskrivning skall

nom upptagande av lån tillfaller den underårige; eller 3. då någon rättens åtgärd vidtages i fråga som rör förmynderskapet och rätten finner inskrivning böra ske. Utöva föräldrarna eller en av dem förmynderskapet, skall dock i fall som avses i första stycket 1. och 2. inskrivning ske endast då den omyndige erhåller egendom till ett värde överstigande femtusen kronor eller rätten finner inskrivning lämpligen böra ske. — Stockholms tingsrätt.

4 5.

När förmynderskap inskrives, skall rätten, där så erfordras, angiva, vilken överförmyndare det tillkommer att utöva tillsyn över förmynderskapet. / fråga om överflyttning av tillsynen över förmynderskap från en överförmyndare till en annan inom samma domsaga skall vad i 3 § sägs äga motsvarande tilllämpning.

När förmynderskap inskrives, skall rätten angiva vilken överförmyndare det tillkommer att utöva tillsyn över förmynderskapet.

6§. Då rätten meddelat beslut om inskrivning av förmynderskap, skall anteckning därom ske i förmynderskapsbok, som föres vid rätten. Närmare bestämmelser om förmynderskapsbokens förande så ock om vissa åtgärder som åligga rätten med avseende å förmyndarvården givas av Konungen.

Då rätten meddelar beslut om inskrivning av förmynderskap, skall anteckning därom ske i förmynderskapsregister, som föres av rätten. Närmare bestämmelser om förmynderskapsregistrets förande så ock om vissa åtgärder som åligga rätten med avseende å förmyndarvården givas av Konungen. 7§. Finner rätten sedan förmynderskap inskrivits att grund för inskrivning icke längre föreligger, äger rätten på ansökan av förmyndaren besluta att inskrivningen skall upphöra.

13 kap. Allmänna bestämmelser om förmyndares

plikter

1 §. Förmyndaren, har såvitt ej annat skall Förmyndaren har att förvalta myndlinggälla på grund av lag eller villkor vid för- ens förmögenhet och företräda honom i värv genom gåva eller testamente, att förangelägenheter som röra denna. SOU 1970:67

(Nuvarande

(Föreslagen lydelse)

lydelse)

välta myndlingens förmögenhet och företräda honom i angelägenheter som röra denna.

Vad som nu sagts skall dock ej gälla såvitt annat stadgas i lag eller där såsom villkor vid omyndigs förvärv genom gåva eller testamente föreskrivits, att egendom skall stå under särskild förvaltning av annan än förmyndare, utan medbestämmanderätt för denne, samt därvid angivits av vem förvaltningen skall utövas. Är sådan särskild förvaltning anordnad, åligger förvaltaren att årligen till förmyndaren lämna redovisning över den förvaltade egendomen, såvitt ej i gåvobrevet eller testamentet angivits att sådan skyldighet ej skall föreligga.

14 kap. Om vård av omyndigs rätt i oskiftat bo 3 §. Förmyndare må Visar det Innan beslut

överförmyndares samtycke. ej tilländagått. i ärendet. Har överförmyndare godkänt avtal om sammanlevnad i oskiftat bo efter avliden, som efterlämnar make, och omfattar avtalet även fast egendom som är lagfaren för denne, skall överförmyndaren göra anmälan om avtalet till den rätt som meddelat lagfarten.

8 §. Äger omyndig del i dödsbo, skall förÄger omyndig del i dödsbo, skall förmyndaren, så snart ske kan efter det bo- myndaren, så snart ske kan efter det bouppteckning inregistrerats hos rätten, ingiva uppteckning inregistrerats hos rätten, ingiva avskrift av bouppteckningen till överföravskrift av bouppteckningen till överförmyndaren, myndaren, där ej denne enligt 20 kap. 8 § tredje stycket ärvdabalken erhåller sådan avskrift. Skall av till överförmyndaren. Är i — — erforderliga delar. 9§. Varder dödsbo, — annan tid. Slutes för omyndig delägare i dödsbo avSlutes för omyndig delägare i dödsbo avtal om sammanlevnad i oskiftat bo, vare tal om sammanlevnad i oskiftat bo, vare förmyndaren pliktig att före den 15 febförmyndaren pliktig att före den 15 mars ruari varje år till överförmyndaren avläm- varje år till överförmyndaren avlämna årsna årsuppgift angående boet, upptagande uppgift / två exemplar angående boet, upp12

SOU 1970: 67

(Nuvarande

lydelse)

(Föreslagen lydelse)

den behållna inkomsten under föregående år samt en översikt av boets tillgångar och skulder vid årets slut. Möter till följd av boets storlek eller av annan orsak hinder att inom nämnda tid avlämna årsuppgift, skall inom samma tid anmälan om hindret göras till överförmyndaren; och utsatte denne ny tid, inom vilken förmyndaren har att ingiva handlingen. Hava underåriga

tagande den behållna inkomsten under föregående år samt en översikt av boets tillgångar och skulder vid årets slut. Möter till följd av boets storlek eller av annan orsak hinder att inom nämnda tid avlämna årsuppgift, skall inom samma tid anmälan om hindret göras till överförmyndaren; och utsatte denne ny tid, inom vilken förmyndaren har att ingiva handlingen. årsuppgift avlämnas.

11 §• Förmyndaren äge för vård av omyndigs Förmyndaren äge för vård av omyndigs rätt i oskiftat dödsbo åtnjuta skäligt arvo- rätt i oskiftat dödsbo åtnjuta skäligt arde. Träffas avtal om sammanlevnad i vode. Träffas avtal om sammanlevnad i oskiftat bo, skall arvodet utgå årligen och oskiftat bo, skall arvodet utgå årligen och må ej, med mindre rätten annorlunda för- beräknas enligt bestämmelserna i 15 kap. ordnar, överstiga för år räknat ett belopp, 19 §. Arvodet skall förskjutas av boet, där motsvarande fem för hundra av så stor del det ej utgår av allmänna medel. av boets inkomst som enligt årsuppgift rörande boet belöper på den omyndige. Arvodet skall förskjutas av boet. Fader eller moder, som på grund av lag Fader eller moder, som på grund av lag är förmyndare, äge ej uppbära arvode efter är förmyndare, äge ej uppbära arvode efter vad i första stycket sägs, med mindre rätten vad i första stycket sägs, med mindre övermed hänsyn till särskilda omständigheter förmyndaren med hänsyn till särskilda omlämnar tillstånd därtill. ständigheter lämnar tillstånd därtill. 15 kap. Om förmyndares förvaltning av omyndigs

egendom

4§. Den omyndiges penningmedel skola göDen omyndiges penningmedel skola göras räntebärande, och äge förmyndaren för ras räntebärande, och äge förmyndaren för sådant ändamål inköpa obligationer eller sådant ändamål inköpa obligationer eller förvärva fordran, som inskrives eller in- förvärva fordran, som inskrives eller inskrivits i statsskuldboken, eller utlåna med- skrivits i statsskuldboken, eller utlåna medlen mot säkerhet av inteckning i fast egen- len mot säkerhet av inteckning i fast egendom eller ock i myndlingens namn insätta dom eller ock i myndlingens namn insätta dem hos postsparbanken eller sparbank el- dem hos bank eller försäkringsbolag. Närler för längre tid hos annan bank. Närmare mare bestämmelser om de obligationer som bestämmelser om de obligationer som må må inköpas, om beskaffenheten av den ininköpas, om beskaffenheten av den inteck- teckningssäkerhet, varemot utlåning må ske, ningssäkerhet, varemot utlåning må ske, samt om de räkningar, å vilka insättning samt om de räkningar, å vilka insättning hos bank och försäkringsbolag må äga rum, hos bank må äga rum, meddelas av Ko- meddelas av Konungen. nungen. Med bank kassa för jordbrukskredit. SOU 1970: 67

(Nuvarande

lydelse)

(Föreslagen lydelse)

5 Vill förmyndaren göra den omyndiges penningmedel räntebärande på annat sätt än i 4 § avses, eller vill han använda dem till inköp av aktier eller därmed jämförliga värdepapper eller eljest göra dem fruktbärande, tage han därtill överförmyndarens samtycke. Ej må sådant samtycke givas, med mindre särskilda skäl äro därtill.

Vill förmyndaren göra den omyndiges penningmedel räntebärande på annat sätt än i 4 § avses, eller vill han använda dem till inköp av aktier eller därmed jämförliga värdepapper eller eljest göra dem fruktbärande, tage han därtill överförmyndarens samtycke.

8 Aktier, obligationer, — •— Vad sålunda • Obligationer, vilka Hava underåriga syskon gemensam förmyndare, skola vid tillämpning av det i första stycket givna stadgandet syskonens värdehandlingar sammanräknas. Finnas omyndigs

— —

särskilt stadgas. överförmyndares tillstånd. — — stycket sägs. Utövar en förmyndare förmynderskap för flera omyndiga, skola vid tillämpning av det i första stycket givna stadgandet de omyndigas värdehandlingar sammanräknas. nedsatta värdehandlingar.

9 §• Omyndigs medel, som innestå hos bank, må ej uttagas utan överförmyndarens tillstånd efter vad därom särskilt är stadgat. Vad nu sagts gäller ej ränta, som innestått kortare tid än ett år. Överförmyndarens tillstånd vare ej heller erforderligt, där medlen allenast skola genom bankens försorg överföras till annan bank.

Medel, som När skäl

—

Omyndigs medel, som innestå hos bank eller försäkringsbolag, må ej uttagas utan överförmyndarens tillstånd efter vad därom är särskilt stadgat. Vad nu sagts gäller ej ränta, som innestått kortare tid än ett år. Överförmyndarens tillstånd vare ej heller erforderligt, där medlen allenast skola genom bankens eller försäkringsbolagets försorg överföras till annan bank eller annat försäkringsbolag. överförmyndarens tillstånd. skall gälla.

12 §• Förvärvar omyndig särskilt stadgat. Äger omyndig att av dödsbo utfå värdeÄger omyndig att av dödsbo utfå värdehandling eller penningar på grund av gifto- handling eller penningar på grund av giftorätt, arv eller testamente eller såsom un- rätt, arv eller testamente eller såsom underhåll enligt 8 kap. ärvdabalken, vare bo- derhåll enligt 8 kap. ärvdabalken, vare boutredningsman eller testamentsexekutör utredningsman eller testamentsexekutör pliktig att, såframt ej värdet är ringa eller pliktig att, såframt ej värdet är ringa eller överförmyndaren eljest medgiver undantag, överförmyndaren eljest medgiver undannedsätta värdehandlingen eller inbetala tag, nedsätta värdehandlingen eller inbetamedlen hos bank enligt vad i första stycket la medlen hos bank enligt vad i första stycstadgas. Vad nu sagts om skyldighet att ket är stadgat. Vad nu sagts om skyldighet inbetala penningmedel hos bank skall ock att inbetala penningmedel hos bank skall gälla, där någon, som här i riket driver ock gälla, där någon, som här i riket dri14

SOU 1970: 67

(Nuvarande

lydelse)

(Föreslagen lydelse)

försäkringsrörelse, skall utgiva försäkringsbelopp, som tillkommer omyndig, och fråga ej är om pension eller livränta eller om försäkringsbelopp, som den omyndige äger att själv förvalta. I andra fall äge överförmyndaren genom meddelande till den som skall utgiva värdehandling eller penningar förordna, att nedsättning eller inbetalning skall ske hos bank.

Den som

ver försäkringsrörelse, skall utgiva försäkringsbelopp, som tillkommer omyndig, och fråga ej är om pension, livränta eller annan på grund av försäkring utgående periodisk förmån till belopp som för kalenderår understiger två basbelopp enligt lagen om allmän försäkring eller om försäkringsbelopp, som den omyndige äger att själv förvalta. I andra fall äge överförmyndaren genom meddelande till den som skall utgiva värdehandling eller penningar förordna, att nedsättning eller inbetalning skall ske hos bank. förmyndaren därom.

14 §.

Utan överförmyndarens samtycke må ej förmyndaren å den omyndiges vägnar upptaga lån eller ingå växelförbindelse. Vad sålunda är stadgat äge dock ej tillämpning, om åtgärden faller inom området för rörelse som av förmyndaren med överförmyndarens samtycke drives för den omyndiges räkning. Överförmyndarens samtycke vare ej heller erforderligt i fråga om sådant statligt lån som upptages för att bereda omyndig hjälp till utbildning eller bosättning eller i fråga om lån mot säkerhet av inteckning i omyndigs fasta egendom eller tomträtt, såframt lånet upptages inom tre månader från det inteckningen meddelades och vid lånets upptagande eftergift av förmyndaren ej göres i fråga om de villkor som äro angivna i det intecknade skuldebrevet.

Utan överförmyndarens samtycke må ej förmyndaren å den omyndiges vägnar upptaga lån eller ingå växelförbindelse eller återköpa livförsäkring. Vad sålunda är stadgat äge dock ej tillämpning, om åtgärden faller inom området för rörelse som av förmyndaren med överförmyndarens samtycke drives för den omyndiges räkning. Överförmyndarens samtycke vare ej heller erforderligt i fråga om sådant statligt lån som upptages för att bereda omyndig hjälp till utbildning eller bosättning.

Förmyndaren äge — Ej må

äro därtill. anses tillbörligt. 15 5.

Förmyndaren må ej utan överförmyndarens samtycke sluta avtal, varigenom å den omyndiges fasta egendom lägges servitut, eller upplåta rätt till avkomst av egendomen eller rätt att annorledes än för egendomens behov avverka skog, ej heller annan nyttjanderätt, med mindre den avser viss tid, ej överstigande fem år. Före besluts

Förmyndaren må ej utan överförmyndarens samtycke överlåta eller erhålla inteckning eller upplåta nyttjanderätt, servitut eller samfällighetsrätt i den omyndiges fasta egendom eller tomträtt. Utan sådant samtycke äger förmyndaren dock upplåta rätt att för egendomens behov avverka skog eller upplåta annan nyttjanderätt, om den avser viss tid, längst fem år. yttra sig.

SOU 1970: 67

(Nuvarande

lydelse)

Vad i denna paragraf är stadgat skall ej äga tillämpning i fråga om förening, som träffas vid laga skifte, ägostyckning eller avstyckning. Jfr 16 § 3 st.

(Föreslagen lydelse) Bestämmelserna i första stycket om servitut äga ej tillämpning i fråga om servitut, som bildas vid fastighetsbildningsförrättning. Tillstånd att överlåta eller erhålla inteckning i fast egendom eller tomträtt gälle under sex månader från det tillståndet meddelades. Erinran härom skall göras i beslutet.

16 §. Vill förmyndaren överlåta eller med inteckning för gäld belasta den omyndiges fasta egendom eller tomträtt, tage han till överlåtelsen eller inteckningen rättens tillstånd. Ej må sådant tillstånd givas, med mindre viktiga skäl äro därtill. Det åligger rätten att före besluts fattande inhämta yttrande från överförmyndaren samt, såframt det utan märklig omgång eller tidsutdräkt kan ske, bereda den omyndige, om han fyllt sexton år, ävensom hans make och närmaste fränder tillfälle att yttra sig. Tillstånd, varom i första stycket sägs, gälle under sex månader från det tillståndet meddelades. Erinran härom skall göras i rättens beslut.

Upphäves.

17 §• Har förmyndaren i fall, då enligt vad Har förmyndaren i fall, då enligt vad ovan i detta kapitel är stadgat överförmyn- ovan i detta kapitel är stadgat överförmyndarens eller rättens samtycke bort inhäm- darens samtycke bort inhämtas, å den tas, å den omyndiges vägnar ingått avtal omyndiges vägnar ingått avtal utan sådant utan sådant samtycke, må den, med vilken samtycke, må den med vilken avtalet slöts, avtalet slöts, där ej annat förbehåll gjorts, där ej annat förbehåll gjorts, icke frånträda icke frånträda avtalet, såframt förmynda- avtalet, såframt förmyndaren söker godren söker godkännande inom en månad kännande inom en månad från det avtalet från det avtalet slöts. Varder ansökan av- slöts. Varder ansökan avslagen av överförslagen av den myndighet, av vilken den myndaren, äge den med vilken avtalet slöts, först skall prövas, äge den, med vilken av- härefter frånträda avtalet, såframt ej antalet slöts, härefter frånträda avtalet, så- nan överenskommelse träffats. framt ej annan överenskommelse träffats. 19 §• Förmyndaren äge årligen uppbära arvoFörmyndaren äge årligen uppbära arvode med belopp, som kan anses skäligt med de med belopp, som kan anses skäligt med hänsyn till förvaltningens omfattning. Ar- hänsyn till förvaltningens omfattning och 16

SOU 1970: 67

(Nuvarande

lydelse)

(Föreslagen lydelse)

vodet må icke, med mindre rätten annorlunda förordnar, överstiga för år räknat ett belopp, motsvarande fem för hundra av den omyndiges behållna inkomst enligt årsräkning eller sluträkning, med avdrag likväl för avgift, som erlagts för vård av den omyndiges värdehandlingar efter vad särskilt är stadgat. Avdraget må dock ej uppgå till mer än två för hundra av inkomsten av nämnda värdehandlingar.

Arvode, varom nu är sagt, tillkomme ej fader eller moder, som på grund av lag är förmyndare, med mindre rätten med hänsyn till särskilda omständigheter lämnar tillstånd därtill.

det arbete som varit förenat med den personliga omvårdnaden. Där ej överförmyndaren på ansökan av förmyndaren bestämt högre arvode, är förmyndaren berättigad att som arvode uppbära ett belopp, motsvarande sju procent av det basbelopp enligt lagen om allmän försäkring som gällt under sista månaden av den tid som förvaltningen avser. Arvodet skall utgå av den omyndiges medel. Har den omyndige det år som förvaltningen avser icke taxerats till statlig inkomstskatt eller taxerats till belopp som understiger hälften av nämnda basbelopp, och har han ej heller tillgångar, av vilka arvodet skäligen bör utgå, skall dock, efter bestämmande av överförmyndaren, såväl detta arvode som ersättning för kostnader, som förmyndaren haft i anledning av förmynderskapet, utgå av allmänna medel. Arvode av allmänna medel må dock ej utgå med högre belopp än i första stycket sägs. Arvode, varom nu är sagt, tillkomme ej fader eller moder, som på grund av lag är förmyndare, med mindre överförmyndaren med hänsyn till särskilda omständigheter lämnar tillstånd därtill.

16 kap. Om förmyndares

redovisningsskyldighet

2 8. När egendom, för omyndighetsförklaringen. Har den omyndige efter den tid som av/ förteckning skall ock angivas, om den ses i första stycket erhållit egendom som omyndige har eller under den närmaste tiskall stå under förmyndarens förvaltning, den kan väntas få lön, pension eller annan skall förteckning över denna egendom in- inkomst. Har den omyndige efter den tid givas till överförmyndaren inom en månad som avses i första stycket erhållit egendom därefter. som skall stå under förmyndarens förvalt-

Är det

2—SOU 1970:67

ning, skall förteckning över denna egendom ingivas till överförmyndaren inom en månad därefter. skifte skett. Förteckning skall ingivas i två exemplar.

(Nuvarande

(Föreslagen lydelse)

lydelse) 5 §•

Före den 15 mars varje år avgive förmyndaren till överförmyndaren årsräkning i två exemplar, innefattande redogörelse för förvaltningen under föregående år eller den del av året, varunder förmyndaren innehaft sin befattning. Då förmyndarens befattning upphör, skall förmyndaren ofördröjligen till överförmyndaren avgiva sluträkning i två exemplar, avseende förvaltningen under det löpande året intill befattningens upphörande. tids utgång.

Före den 15 februari varje år avgive förmyndaren till överförmyndaren årsräkning, innefattande redogörelse för förvaltningen under föregående år eller den del av året, varunder förmyndaren innehaft sin befattning. Då förmyndarens befattning upphör, skall förmyndaren ofördröjligen till överförmyndaren avgiva sluträkning, avseende förvaltningen under det löpande året intill befattningens upphörande. I årsräkning

6§. den omyndige. Överförmyndaren må ock eljest för visst år eller tillsvidare befria förmyndare från att avgiva räkning eller medgiva att sådan upprättas i förenklad form, där det med hänsyn till tillgångarnas ringa värde eller beskaffenhet finnes kunna ske utan fara för den omyndige.

Har förmyndaren

17 kap. Om tillsyn över förmyndares

förvaltning

7 S.

Överförmyndaren skall varje år, i enlighet med de närmare bestämmelser som meddelas av Konungen, till rätten överlämna uppgift rörande tillsynen över förmyndares förvaltning under föregående år.

18 Vid överförmyndarens granskning av årsräkning, sluträkning eller årsuppgift skall av den omyndiges medel uttagas en särskild tillsynsavgift till statsverket. Avgiften utgör tio kronor för varje omyndig som föregående år ej taxerats till statlig inkomstskatt eller taxerats till belopp under femtusen kronor och i annat fall två kronor för varje fullt hundratal kronor av det belopp, varmed den omyndiges taxerade inkomst överstiger femtusen kronor, dock lägst tio och högst ettusen kronor. Utgår arvode åt förmyndaren av allmänna medel, skall avgift ej uttagas. Närmare bestämmelser om sättet för uttagande av tillsynsavgiften meddelas av Konungen.

SOU 1970: 67

(Nuvarande

lydelse)

(Föreslagen lydelse) 18 kap. Om g od man

3 §.1 Är någon för sjukdom, som kan antagas Är någon på grund av sjukdom, lyte, ålvara övergående, ur stånd att bevaka sin derdomssvaghet eller annan därmed jämrätt eller förvalta sin egendom, skall rät- förlig orsak ur stånd att bevaka sin rätt elten, där så erfordras, förordna god man ler förvalta sin egendom, skall rätten, där att bevaka hans rätt eller förvalta egendo- så erfordras, förordna god man att bevaka men; dock må sådant förordnande ej givas hans rätt eller förvalta egendomen; dock utan den sjukes samtycke, med mindre sjuk- må sådant förordnande ej givas utan hans domen medför hinder mot samtyckes insamtycke, med mindre det är hinder för hämtande. samtyckes inhämtande, och ej heller där fara föreligger att han företager ling mot gode mannens vilja.

rättshand-

§• Till god

När omständigheterna Vad i

finnes olämplig. Den som enligt 11 kap. 5 § tredje stycket utsetts att mottaga förordnande som förmyndare, där ej annan lämplig person kan erhållas, är även skyldig att i sådant fall mottaga förordnande som god man. män förordnas. eller godmanskap.

7 §• Godmanskap varde genast inskrivet hos Godmanskap varde genast inskrivet hos den rätt som meddelat förordnandet. Anden rätt som meddelat förordnandet. Anteckning om inskrivningen skall ske i för- teckning om inskrivningen skall ske i förmynder skåp sb oken. mynderskapsregistret. Vad i 12 kap. 3 och 4 §§ stadgas om Vad i 12 kap. 3 och 4 §§ stadgas om överflyttning av tillsynen å förmynderskap överflyttning av tillsynen å förmynderskap och om rättens skyldighet att angiva, vilken och om rättens skyldighet att angiva, vilken överförmyndare det tillkommer att utöva överförmyndare det tillkommer att utöva tillsyn över förmynderskap, skall äga mot- tillsyn över förmynderskap, skall äga motsvarande tillämpning i fråga om godman- svarande tillämpning i fråga om godmanskap. Överflyttning av godmanskap som skap. Överflyttning av godmanskap som avses i 1 eller 2 § må ej ske annat än i avses i 1 eller 2 § må, om jämväl förmynsamband med överflyttning av förmynder- derskapet är inskrivet, ej ske annat än i samband med överflyttning av förmynderskapet. skapet. 11 §• God man

sina kostnader. Arvode och ersättning enligt första stycket skall utgivas av den för vilken gode

Förslaget om ändring i denna § har framlagts i utredningens PM 9/1 1967, s. 62. SOU 1970: 67

(Nuvarande

(Föreslagen lydelse)

lydelse)

mannen förordnats eller, om synnerliga skäl därtill äro, av allmänna medel enligt överförmyndarens bestämmande, varvid arvodet dock ej må utgå med högre belopp än sju procent av det i 15 kap. 19 § angivna basbeloppet. Där god man som förordnats enligt 4 § äger uppbära årligt arvode skall vid tilllämpning av 15 kap. 19 § första stycket gälla den avvikelsen att han är berättigad till en procent av basbeloppet. I fråga om arvode och ersättning för kostnader skall för honom gälla vad i andra stycket sägs, dock må arvode av allmänna medel ej utgå med högre belopp än en procent av basbeloppet. 19 kap. Om

överförmyndare

1—7 §§ avser överförmyndares tillsättande kommunvis.

Upphäv es. 1§. Domsaga är distrikt för överförmyndare. I varje distrikt skall efter Konungens bestämmande finnas en eller flera överförmyndare. Överförmyndare skall hava kansli på den ort där tingsrätten har sitt kansli.

8§. Till överförmyndare skall väljas en i praktiska värv väl förfaren, myndig svensk medborgare. Överförmyndare kan ej den vara som är i konkurstillstånd eller är förklarad omyndig. Lagfaren tjänsteman vid tingsrätt får ej vara överförmyndare inom domsagan, om ej Konungen för särskilt fall meddelat tillstånd därtill. Ej må annan avsäga sig uppdrag att vara överförmyndare än den som icke är bosatt inom den kommun eller någon av de kommuner, för vilka valet förrättas, ämbets- eller tjänsteman som av sin befattning är hindrad att fullgöra uppdraget, den som efter de fyra sistförflutna årens tjänstgöring såsom överförmyndare är i tur att avgå 20

2§. Överförmyndare tillsättes av Konungen efter ansökan och efter hörande av landstinget eller, i fråga om distrikt vari ingår kommun som ej tillhör landstingskommun, kommunfullmäktige, samt rätten. Överförmyndare skall vara svensk medborgare och hava uppnått tjugufem års ålder samt vara väl förfaren i de praktiska, ekonomiska och juridiska frågor som äro av betydelse för tjänsten. Den som är omyndig eller i konkurstillstånd kan ej vara överförmyndare. Befattningshavare vid rätten må ej heller vara överförmyndare inom domsagan. Vid tjänstens utövande gäller för överförmyndare de jäv, varom stadgas för domare i 4 kap. 13 § rättegångsbalken. SOU 1970--67

(Nuvarande

lydelse)

(Föreslagen lydelse)

från befattningen, den som uppnått sextio års ålder samt den som eljest uppgiver förhinder, vilket godkännes av valmyndigheten. 9§. Överförmyndare kan när som helst av rätten entledigas, om han finnes icke vara lämplig. 10 §. För varje överförmyndare skall finnas en ersättare. Vad i 5—9 §§ stadgas om överförmyndare skall äga motsvarande tillämpning å ersättare för honom. A ro såväl överförmyndaren som ersättaren förhindrade att uppehålla befattningen eller bestrida därtill hörande åliggande, äge rätten förordna tillfällig vikarie. 11 §• Överförmyndaren vare skyldig att föra bok angående de förmynderskap och godmanskap som inskrivits och stå under hans tillsyn. Över ärenden rörande förmynderskap, vilka ej inskrivits, skall särskild förteckning föras.

Upphäves.

3§. För varje överförmyndare skall finnas en ersättare. Bestämmelserna om överförmyndare skall äga motsvarande tillämpning å ersättare för honom. Vid förfall för både överförmyndaren och hans ersättare förordnar rätten vikarie för en tid av högst sex månader.

4§. Överförmyndare vare skyldig att föra register angående de förmynderskap och godmanskap som inskrivits och stå under hans tillsyn. Över ärenden rörande förmynderskap, vilka ej inskrivits, skall särskild förteckning föras.

12 §. Överförmyndaren äge uppbära arvode till belopp, motsvarande ett för hundra av den omyndiges behållna årsinkomst där denna icke överstigit tvåhundra kronor, och eljest två för hundra därav, dock äge överförmyndaren icke av en omyndig i arvode uppbära mera än ettusen kronor för år. Inkomsten skall beräknas enligt årsräkning eller slut räkning eller, såvitt fråga är om omyndigs andel av inkomst från dödsbo, däri delägarna sammanleva i oskiftat bo, enligt årsuppgift rörande boet. Arvodet skall av förmyndaren inbetalas vid räkningens eller årsuppgiftens avgivande, och äge förmyndare ur dödsbo, däri den omyndige har del, förskottsvis utbekomma det belopp som skall utgå i arvode. Avlämnas gemensam årsuppgift för underåriga syskon, skall vid beräkning av arvodets beSOU 1970: 67

Upphäves.

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

lopp hänsyn tagas till vad av boets inkomst belöper på syskonen samfällt. Skall ej räkning eller årsuppgift avgivas, äger rätten, om särskilda skäl äro därtill, tillägga överförmyndaren skäligt arvode att gäldas av den omyndiges medel. Vad nu sagts med avseende å arvode för förmynderskap skall äga motsvarande tilllämpning i fråga om godmanskap. 13 §. Stad eller annan kommun äger, om det finnes lämpligt, lämna bidrag till arvode åt överförmyndaren och till bestridande av de med hans verksamhet förenade kostnaderna. Kommunen äger ock att i ordning, som av Konungen godkännes, bestrida samtliga utgifter för dessa ändamål, och äger i sådant fall kommunen uppbära belopp som avses i 12 §.

Upphäves.

5§.

14 §.

sina åligganden. underkastad ämbetsansvar.

Rätten skall Överförmyndaren är 15 §. Närmare bestämmelser om överförmyndarens verksamhet samt om förande av den bok och den förteckning, varom i 11 § förmäles, meddelas av Konungen. 16 §. Överförmyndarnämnden i Stockholm skall bestå av tre ledamöter. Bestämmelserna i 5 §, 7—10 §§ och 14 § andra stycket i detta kapitel skola i tillämpliga delar gälla ledamot av nämnden. I övrigt skall vad om överförmyndare stadgas äga motsvarande tillämpning å nämnden; dock må frågor som ankomma på nämnden, i den mån Konungen därom förordnar, å nämndens vägnar avgöras av någon dess ledamot eller tjänsteman. Staden äger uppbära arvode som avses i 12 §. Sådant arvode må, då särskilda skäl föranleda därtill, eftergivas av staden.

6§. Närmare bestämmelser om överförmyndarens verksamhet samt om förande av det register och den förteckning, varom i 4 § förmäles, meddelas av Konungen.

Upphäves.

SOU 1970: 67

(Nuvarande

lydelse)

(Föreslagen lydelse) 7§. Innan överförmyndaren prövar ärende, som rör omyndig som fyllt sexton år, skall han, om det kan ske, bereda den omyndige tillfälle att yttra sig. Är myndlingen gift, skall även makens mening inhämtas.

20 kap. Vissa bestämmelser om rättegången 16 §. Ansökan om omyndighetsförklaring må göras, förutom av den som avses med ansökningen, jämväl av hans make och närmaste fränder så ock av överförmyndaren samt i fall, varom i 10 kap. 2 § sägs, av förmyndaren. Sinnessjuk som är för vård intagen å sinnessjukhus må ock förklaras omyndig på anmälan av den som, enligt bestämmelser vilka meddelas av Konungen, äger att beträffande där intagen göra sådan anmälan. Omyndighetsförklarings hävande —

Ansökan om omyndighetsförklaring må göras, förutom av den som avses med ansökningen, jämväl av hans make och närmaste fränder så ock av överförmyndaren samt i fall, varom i 10 kap. 2 § sägs, av förmyndaren.

hans förmyndare.

17 8.

Har ansökan om omyndighetsförklaring gjorts av den, om vars försättande i omyndighet är fråga, eller har denne eljest medgivit, att omyndighetsförklaring må meddelas, äge rätten utan huvudförhandling omedelbart företaga målet till avgörande. Vad nu sagts äge ock tillämpning, då fråga är att någon skall förklaras omyndig på grund av sinnessjukdom, sinnesslöhet eller annan rubbning av själsverksamheten, såframt det må antagas att hans hörande skulle vara utan gagn. I annat

SOU 1970:67

Har ansökan om omyndighetsförklaring gjorts av den, om vars försättande i omyndighet är fråga, eller har denne eljest medgivit, att omyndighetsförklaring må meddelas, äge rätten utan huvudförhandling omedelbart företaga målet till avgörande.

är stadgat. Är fråga att någon skall förklaras omyndig på grund som angives i 10 kap. 1 § 1. och förstår denne uppenbarligen ej vad saken gäller eller skulle han lida allvarlig skada av att få del av ansökan om omyndighetsförklaringen, skall rätten förordna god man varom i 18 kap. sägs att i målet företräda honom och bevaka hans rätt. I 23

(Nuvarande

(Föreslagen lydelse)

lydelse)

fråga om arvode och ersättning till sådan god man skall gälla vad i 19 § stadgas om gott gör else åt rättegångsbiträde. 18 §. Ansökan av I annat

målets utredning. är stadgat. Innan mål om hävande av omyndighetsförklaring avgöres skall överförmyndaren höras. 19 §.

Har ansökan gjorts, att någon skall förklaras omyndig på grund av sinnessjukdom, sinnesslöhet eller annan rubbning av själsverksamheten, förordne rätten biträde att bevaka hans rätt i målet, om han begär det eller om det eljest med hänsyn till omständigheterna finnes lämpligt. Begär den som på sådan grund försatts i omyndighet att förklaras åter myndig, må ock rättegångsbiträde förordnas, om det finnes erforderligt. Den som yacj j

Har ansökan gjorts att någon skall förklaras omyndig på grund som angives i 10 kap. 1 § 1., förordne rätten biträde att bevaka hans rätt i målet, om det ej är uppenbart att biträde ej erfordras. Begär den som på sådan grund försatts i omyndighet att förklaras åter myndig, må ock rättegångsbiträde förordnas, om det finnes erforderligt.

å statsverket. må förordnas.

21 §. Ej må någon förklaras omyndig på grund Ej må någon förklaras omyndig på grund av sinnessjukdom, sinnesslöhet eller annan som angives i 10 kap. 1 § 1., ej heller den rubbning av själsverksamheten, ej heller den som på sådan grund försatts i omyndighet som på sådan grund försatts i omyndighet förklaras myndig, med mindre läkarintyg förklaras myndig, med mindre läkarintyg angående hans sinnestillstånd blivit föreangående hans sinnestillstånd blivit företett. Närmare bestämmelser om sådant intett. Närmare bestämmelser om sådant in- tyg meddelas av Konungen, tyg meddelas av Konungen. 28 §.

Ansökan om

Mot rättens Mot beslut,

blivit giord/ ärende som avses i första stycket skall rätten, när det rör omyndig som fyllt sexton år, bereda denne tillfälle att yttra sig, där det kan ske. a r sa gtav vitet.

34 §. 1 mål eller ärende, däri överförmyndaren Upphäves. fört talan, äger rätten, när skäl äro därtill, 24

SOU 1970:67

(Nuvarande

(Föreslagen lydelse)

lydelse)

vid målets eller ärendets avgörande tillerkänna överförmyndaren ersättning av allmänna medel för det arbete han nedlagt å målets eller ärendets utförande ävensom för nödiga utgifter. Rätten pröve ock, huruvida ersättningen skall återgäldas av överförmyndarens motpart eller stanna å statsverket. Överförmyndaren äge i mål eller ärende, däri han för talan, anlita ombud. 36 §. Vistas den Vad i Då fråga är om omyndighetsförklaring på grund av sinnessjukdom, sinnesslöhet eller annan rubbning av själsverksamheten, bör iakttagas att förordnande om skyldighet att inställa sig personligen ej gives beträffande den som avses med ansökningen, såframt det finnes att inställelsen skulle för honom kunna medföra men eller fara.

•

åt rättegångsbiträde. denna balk. Då fråga är om omyndighetsförklaring på grund som angives i 10 kap. 1 % 1., bör iakttagas att förordnande om skyldighet att inställa sig personligen ej gives beträffande den som avses med ansökningen, såframt det finnes att inställelsen skulle för honom kunna medföra men eller fara.

37 §i

I fråga om mål eller ärende, vari allmän åklagare, barnavårdsnämnd eller överförmyndare för talan, skall vad i 20 § lagen om införande av nya rättegångsbalken är stadgat äga motsvarande tillämpning.

I fråga om mål eller ärende vari allmän åklagare, barnavårdsnämnd eller överförmyndare äger föra talan, skall vad i 20 § lagen om införande av nya rättegångsbalken är stadgat äga motsvarande tillämpning. Denna lag träder i kraft den

Förslag till Lag om ändring i ärvdabalken Härigenom förordnas, dels att 19 kap. 14 och 15 §§ och 20 kap. 8 § ärvdabalken skall ha nedan angivna lydelse, dels att i 19 kap. samma balk skall införas en ny paragraf, 14 a §, av nedan angivna lydelse. (Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse) 19 kap.

Om boutredningsman

och

testamentsexekutör

14 §. Till dödsboet hörande penningmedel, som göras räntebärande genom insättning i 1

Till dödsboet hörande penningmedel,, som göras räntebärande genom insättning

Jfr SFS 1969: 257 (paragrafens beteckning ändrad från 37 § till 38 §).

SOU 1970: 67

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

bank, skola insättas i boets namn. Dödsboets egendom må ej heller eljest sammanblandas med vad boutredningsmannen eller annan tillhör.

i bank, skola insättas i boets namn. Dödsboets egendom må ej heller eljest sammanblandas med vad boutredningsmannen eller annan tillhör. Värdehandlingar skola, såframt sammanlagda värdet överstiger femtusen kronor, nedsättas i öppet förvar i bank. av utredningen.

Utöver vad

14 a §. Före den 1 april varje år skall boutredningsmannen avgiva redovisning för medelsförvaltningen under föregående år. I redovisningen skall upptagas saldo vid årets början och slut samt in- och utbetalningar under året. Har medel innestått i bank eller annan inrättning skall vid redovisningen fogas bevis om insättningar och uttag under året samt behållning vid årets slut. När värdehandlingar nedsatts i bank skall vid redovisningen fogas bevis av motsvarande innehåll. Årsredovisning skall tillställas minst en delägare i boet. Övriga delägare skola samtidigt underrättas om vem som tillställts redovisningen. Finnes omyndig delägare i boet skall ett exemplar tillställas överförmyndaren . Avskrift av redovisningen skall tillställas rätten. Avgives ej redovisning inom föreskriven tid, skall rätten vid vite ålägga boutredningsmannen att fullgöra sin skyldighet. 15 §. Så snart — — — Sedan bodelning Har botutredningsman

sin förvaltning. blivit ståndande. ock redovisningsskyldig. När boutredningsman slutfört sitt uppdrag, må han på begäran entledigas av rätten.

—

20 kap. Om

bouppteckning 8 §.

Bouppteckning skall Bestyrkt avskrift av bouppteckningen skall förvaras hos rätten. Är ej avskrift ingiven, skall sådan tagas på boets bekostnad. 26

bouppteckningen upprättades. Bestyrkt avskrift av bouppteckningen skall förvaras hos rätten,

SOU 1970:67

(Nuvarande

lydelse)

(Föreslagen lydelse) Äger omyndig del i boet eller finnes del ägare, för vilken god man skall förordnas, och utvisar bouppteckningen behållning eller ingår fast egendom eller rörelse i boet, skall ytterligare en avskrift ingivas för varje överförmyndare som skall ha tillsyn över sådant förmynderskap eller godmanskap. Är bouppteckningen av vidlyftig beskaffenhet, må denna avskrift omfatta endast erforderliga delar. Är ej avskrift ingiven, skall sådan tagas på boets bekostnad. Denna lag träder i kraft den

Förslag till Kungörelse om placering av omyndigs medel (Nuvarande

lydelse)

(Föreslagen lydelse)

KF 21 nov. 1924 med särskilda bestämmelser om anbringande av omyndigs medel.1 1 §• Förmyndare äge, utan särskilt samtycke Förmyndare äger, utan särskilt samtycke av överförmyndaren, för omyndigs medel av överförmyndaren, placera omyndigs meinköpa följande slag av obligationer: del i följande slag av obligationer; 1) obligationer, som utfärdats eller ga1) obligationer, som utfärdats eller garanterats av staten; ranterats av staten; 2) obligationer, utfärdade eller garante2) obligationer, utfärdade eller garanterade av svensk kommun eller landsting, rade av svensk kommun eller landsting, som till lånets upptagande eller garante- som till lånets upptagande eller garanteranrande erhållit Konungens tillstånd; de erhållit Konungens tillstånd; 3) aktiebolaget Svenska tobaksmonopo3) obligationer utfärdade av Sveriges alllets obligationer; männa hypoteksbank, konungariket Sveri4) Sveriges allmänna hypoteksbanks, ges stadshypotekskassa, Svenska bostadskrekonungariket Sveriges stadshypotekskassas ditkassan eller Sveriges investeringsbank eller Svenska bostadskreditkassans obliga- aktiebolag; tioner samt 4) obligationer, utfärdade av kreditaktie5) obligationer, utfärdade av Stockholms bolag som enligt vad därom är stadgat står inteckningsgarantiaktiebolag eller av aktie- under tillsyn av bankinspektionen; samt bolag, som driver lånerörelse i enlighet med 5) av svenskt industriföretag utfärdade bestämmelserna i lagen d. 22 juni 1911. obligationer, vilka offentligen utbjudits av svenskt bankaktiebolag eller av Sveriges investeringsbank aktiebolag. 1

Senaste lydelse av 1 § 1936: 538.

SOU 1970: 67

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

2 Utlåning av omyndigs medel må utan överförmyndarens samtycke, äga rum allenast mot säkerhet av inteckning, inom sextio procent av senast fastställda taxeringsvärdet, i jordbruksfastighet eller ock i annan fastighet i stad, köping eller municipalsamhälle, å vilken fastighet finnes uppförd byggnad, huvudsakligen innehållande bostadslägenheter för uthyrning; dock skall, för att inteckning i fastighet av sistnämnda slag må belånas, inteckningen vara belägen jämväl inom det belopp, för vilket därå uppförd byggnad är brandförsäkrad i något med vederbörligen fastställd bolagsordning försett brandförsäkringsbolag inom riket.

Är inteckning

—

Utlåning av omyndigs medel får, utan överförmyndarens samtycke, äga rum endast mot säkerhet av inteckning, inom sextio procent av senast fastställda taxeringsvärdet, i jordbruksfastighet eller ock i annan fastighet i tätort, för vilken gäller fastställd stadsplan eller byggnadsplan, om å fastigheten finnes uppförd byggnad, huvudsakligen innehållande bostadslägenheter för uthyrning; dock skall, för att inteckning i fastighet av sistnämnda slag må belånas, inteckningen vara belägen jämväl inom det belopp, för vilket därå uppförd byggnad är brandförsäkrad i försäkringsbolag som avses i lagen den 17 juni 1948 om försäkringsrörelse eller i utländsk försäkringsanstalt med rätt att driva försäkringsrörelse här i riket. åsatts jordbruksfastigheten.

3 §. För ändamål, som avses i (8 kap. 4 § av Insättning av omyndigs medel hos bank lagen om förmynderskap), må omyndigs för ändamål, som avses i 15 kap. 4 § förmedel insättas, förutom hos postsparban- äldrabalken, får ske endast å räntebärande ken eller sparbank, å depositionsräkning räkning och på sådant villkor i fråga om hos annan bank, dock med sådant villkor i önskad uppsägningstid vid uttag att högsta ränta erhålles. Insättning av omyndigs mefråga om tiden, att hos banken högsta ränta enligt sådan räkning erhålles. Gottgöres del hos försäkringsbolag får för samma ändamål ske endast å förräntningskonto. samma ränta för medel, som innestå å annan räkning, må ock därå insättning ske. 4 §• Vad här ovan föreskrives i fråga om anbringande av omyndigs medel skall ock gälla beträffande medel, som tillhöra den, för vilken god man förordnats enligt (11 kap. 3 eller 4 § i lagen om förmynderskap).

Vad här ovan föreskrives i fråga om placering av omyndigs medel skall även gälla beträffande medel, som tillhör den, för vilken god man förordnats enligt 18 kap. 3 eller 4 § föräldrabalken. Denna kungörelse träder i kraft den

28 SOU 1970: 67

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

Förslag till Lag om ändring i lagen den 27 juni 1924 (nr 322) om vård av omyndigs värdehandlingar1 Härigenom förordnas, att 8 § lagen den 27 juni 1924 (nr 322) om vård av omyndigs värdehandlingar skall ha nedan angivna lydelse. (Nuvarande

lydelse)

(Föreslagen lydelse)

8 §. För den vård av omyndigs värdehandFör den vård av omyndigs värdehandlingar, som enligt denna lag åligger ban- lingar, som enligt denna lag åligger banken, må banken betinga sig en årlig avgift, ken, må banken betinga sig en årlig avgift. icke överstigande i fråga om inhemska vär- Bestämmelser om denna avgift och om avdehandlingar två kronor och utländska vär- giftens beräkning meddelas, såvitt angår andra banker än riksbanken, av Konungen. dehandlingar en krona för varje påbörjat tusental kronor av handlingarnas värde. Hava underåriga syskon gemensam förmyndare, skola syskonens värdehandlingar sammanräknas. Närmare bestämmelser om avgiftens beräkning må, såvitt angår andra banker än riksbanken, meddelas av Konungen. Den avgift, • avtal vidtagit. För fordran å avgift eller ersättning, varFör fordran å avgift eller ersättning varom i första stycket sägs, äge banken inne- om ovan sägs, äge banken innehålla vad av hålla vad av de nedsatta handlingarna i de nedsatta handlingarna i värde svarar mot värde svarar mot fordringen. Banken äge fordringen. Banken äge ock för sådan fordock för sådan fordran uttaga betalning av ran uttaga betalning av medel, som för den medel, som för den omyndiges räkning omyndiges räkning uppburits av banken. uppburits av banken. Denna lag träder i kraft den

Förslag till Lag om avveckling av vissa äldre godmanskap 1 §• Den som av domstol förordnats till god man för bortovarande eller okänd arvinge till någon som avlidit före den 1 januari 1929 eller testamentstagare efter någon som avlidit före den 1 januari 1931 och som ännu förvaltar penningmedel på grund av sådant godmanskap är skyldig att inleverera dessa medel till statskontoret. Bevis därom skall ingivas till kammaradvokatfiskalsämbetet. Därvid skall bifogas av överförmyndaren godkända årsräkningar angående godmanskapet för de sista tre åren och sluträkning. i Senaste lydelse av 8 § 1963: 153 SOU 1970: 67

Där ej överförmyndaren medger anstånd skall denna skyldighet fullgöras inom tre månader från det denna lag trätt i kraft. Sedan skyldigheten fullgjorts skall gode mannen anses ha slutfört sitt uppdrag. 2 §.

Uppgift om att skyldigheten enligt 1 § fullgjorts skall av kammaradvokatfiskalsämbetet tillställas överförmyndaren, som har att vidarebefordra den till förmynderskapsdomstolen. 3 §.

Den som vill göra anspråk på medel som inlevererats enligt 1 § skall sist inom två år från det denna lag trätt i kraft göra ansökan därom hos förmynderskapsdomstolen vid äventyr att han eljest går förlustig sin rätt. 4§. Sedan den enligt 3 § utsatta tiden utgått prövar rätten för varje godmanskap, som slutförts på sätt i 1 § sägs, huruvida någon som anmält anspråk på penningmedlen är berättigad till dessa eller de skall tillfalla allmänna arvsfonden. Kammaradvokatfiskalämbetet skall avge yttrande i ärendet. Rätten skall även höra överförmyndaren och i övrigt sörja för erforderlig utredning. Finner rätten i ärendet, för det fall att den för vilken god man förordnats eller hans rättsinnehavare icke anmält anspråk på medlen eller förlorat sin rätt till dessa, att känd person, som icke anmält anspråk efter dem, i stället skulle vara berättigad till medlen, skall denne beredas tillfälle att framställa yrkande därom, och gälle då sådant anspråk som om det framställts inom den bestämda tiden. 5 §. För ärende enligt 4 § gäller vad i lagen om handläggning av domstolsärenden är stadgat. Dock vare den, som i ärendet fått anspråk ogillade, icke skyldig ersätta kronan för kostnader. Om rättens domförhet skall gälla vad i 6 § sagda lag är sagt om ärende angående godmanskap enligt föräldrabalken. 6 §. Överförmyndaren skall tillse att gode män, för vilka denna lag gäller, får kännedom om vad de enligt lagen har att iakttaga. Denna lag träder i kraft den . Har god man som avses i 1 § före nämnda dag inlevererat förvaltade medel till statskontoret för avveckling av godmanskapet, skall det ärendet vidare behandlas på sätt i denna lag sägs.

30 SOU 1970: 67

1 Inledning. Direktiven m. m.

I direktiven för utredningen anförde chefen för justitiedepartementet till statsrådsprotokollet den 30 december 1964: Gällande bestämmelser på förmynderskapsrättens område återfinns i 9—20 kap. föräldrabalken. De motsvarar i huvudsak 1924 års lag om förmynderskap, vilken i vissa delar tillkom efter samarbete med Danmark och Norge. Ehuru bestämmelserna under årens lopp har undergått en del betydelsefulla ändringar, har de ekonomiska och sociala omdaningarna under senare tid medfört, att bestämmelserna i många stycken har blivit föråldrade. Gång efter annan har genom motioner i riksdagen eller genom enskilda framställningar till justitiedepartementet utredning begärts och förslag framförts om ändringar och förenklingar i gällande ordning. En översyn har också nyligen begärts av Stockholms rådhusrätt, som har åberopat en av dess förmynderskapsavdelning upprättad promemoria i ämnet. Framförda ändringsförslag har främst gällt förmynderskapsförvaltningen och kontrollen däröver. Tiden synes nu vara inne att göra en samlad översyn av förmynderskapslagstiftningen i syfte att bättre anpassa den till det moderna samhällets krav. Översynen bör i princip vara förutsättningslös. Jag vill dock i fortsättningen beröra några av de problem, som under den senaste tiden har aktualiserats. En huvudfråga när det gäller förmynderskapslagstiftningens reformering är myndighetsåldern och grunderna för omyndighetsförklaring. Vad beträffar myndighetsåldern, som nu är 21 år, har väckts mer eller mindre långtgående förslag om en sänkning därav. Frågan har upptagits i flera sammanhang, bl. a. i riksdagen och i Nordiska rådet. Bland skälen för en sänkning har anförts, att den sociala och biologiska mognaden hos barn i det moderna samhället kommer tidigare än förut och att de unga i dag tidigare än förr frigörs från förSOU 1970: 67

äldrarnas ekonomi. Vidare har i anslutning till framförda krav på sänkt rösträttsålder framhållits, att även myndighetsåldern bör sänkas. En sänkning av myndighetsåldern torde i allmänhet inte ha någon större betydelse för de ungas förvaltning av sina tillgångar. Över den egna arbetsinkomsten äger den unge redan nu råda fritt, så snart han har fyllt 16 år. En sänkning av myndighetsåldern skulle emellertid få betydelse bl. a. för möjligheterna att fritt köpa på kredit och upptaga lån. Delade meningar råder om värdet av vidgade möjligheter i dessa hänseenden. Vid den nu avsedda översynen bör mot bakgrunden av vad som tidigare har förekommit i frågan närmare undersökas vilka verkningar som kan följa på en sänkt myndighetsålder och övervägas huruvida skäl finns till en sänkning. Därvid bör beaktas myndighetsålderns förhållande till andra åldersgränser. I det föregående har redan nämnts rösträttsåldern, som emellertid också influeras av grunderna för omyndighetsförklaring, vartill jag återkommer i det följande. Vidare kan nämnas, att familjerättskommittén i likhet med motsvarande kommittéer i Danmark och Island nyligen förordat en sänkning av äktenskapsåldern för man från 21 till 20 år. Vid utredningen bör även uppmärksammas vilken betydelse det kan ha att vår myndighetsålder överensstämmer med myndighetsålder i andra länder. Vad angår frågan om grunderna för omyndighetsförklaring har denna, såsom jag nyss nämnde, viss betydelse för spörsmålet om en sänkning av rösträttsåldern. I detta hänseende må hänvisas till prop. 1964: 140, vari föreslogs bl. a. en sänkning av rösträttsåldern såtillvida att rösträtt vid val till riksdagens andra kammare skulle inträda kalenderåret efter det, då vederbörande hade fyllt 20 år. Jag uttalade när saken anmäldes, att frågan om en längre gående sänkning av rösträttsåldern enligt min mening borde anstå till dess ställning hade ta31

gits till spörsmålet om hur hög myndighetsåldern borde vara men att frågan kunde komma i ett annat läge, om problemet om olika former av omyndighet togs upp till översyn. Därvid hänvisade jag till ett i ärendet av Svea hovrätt avgivet remissyttrande, vari uttalades, att det icke utan vidare var klart att rösträtt borde fråntagas envar som blev omyndigförklarad. Att personer, som till följd av sinnessjukdom, sinnesslöhet etc. icke rimligen kunde tillerkännas rättshandlingsförmåga, borde vara uteslutna från rösträtt fann hovrätten naturligt. Annorlunda ansåg dock hovrätten vara fallet med personer som, måhända på egen begäran, hade förklarats omyndiga enbart eller väsentligen därför att de icke kunde sköta sina ekonomiska angelägenheter. I anslutning härtill framhöll hovrätten önskvärdheten av att frågan om olika former av omyndighet togs upp till övervägande. Enligt min mening hör denna fråga till en av de mera angelägna vid den av mig förordade översynen av förmynderskapslagstiftningen. Härvid bör till prövning upptagas den vid 1963 års riksdag väckta frågan om inrättande av ett ekonomiskt förvaltarskap som alternativ till omyndighetsförklaring. Innebörden därav skulle vara, att en person kunde för viss tid eller tills vidare överlämna förvaltningen av sina tillgångar, helt eller delvis, till annan utan att själv behålla någon dispositionsrätt. Anordningen skulle närmast svara mot det i vissa utländska rättssystem förekommande s. k. kuratelet, vilket innebär en genom myndighets försorg anordnad, mindre omfattande form av förmögenhetsrättslig representation än förmynderskapet. Hos oss står kuratel ej till buds annat än när någon för sjukdom som kan antagas vara övergående är ur stånd att bevaka sin rätt eller förvalta sin egendom, varvid god man kan förordnas. Godmanskapet medför dock ej någon begränsning i huvudmannens rättsliga handlingsförmåga. Enligt den antydda anordningen skulle däremot huvudmannen vara berövad den egna förvaltningsrätten utan att samtidigt drabbas av de följdverkningar som är förenade med omyndighetsförklaring, såsom förlust av rösträtten. I detta sammanhang vill jag även erinra om den vid tillkomsten av lagen om allmän försäkring berörda frågan, vilka möjligheter som kan finnas att inom förmynderskapslagstiftningens ram lösa spörsmålet om utbetalning av socialförsäkringsersättning till annan än den berättigade själv i fall då denne är gammal eller sjuklig o. d. (jfr prop. 1962: 90 s. 371). Även förfarandet i mål om omyndighetsförklaring bör vid den förordade översynen tagas i övervägande. Då fråga är att någon skall förklaras omyndig på grund av rubbning av själsverksamheten, äger rätten omedelbart avgöra 32

målet, om det kan antagas att hans hörande skulle vara utan gagn. Det har påpekats, att innebörden av denna bestämmelse är oklar och att svårigheter har uppstått i rättstillämpningen. Uppenbart är, att ett sådant avsteg från den eljest i vår rättegångsordning gällande kontradiktoriska principen bör ske endast när starka skäl föreligger. En omyndighetsförklaring utgör ett allvarligt ingrepp i den personliga integriteten och kräver därför en omsorgsfull prövning under all tillbörlig hänsyn till den det gäller. Att hans hörande i vissa fall kan vara honom mera till skada än nytta är å andra sidan ovedersägligt. Ett förtydligande av lagrummet bör övervägas. Motsvarande gäller i fråga om hävande av omyndighetsförklaring. Den som på egen begäran förklaras omyndig torde oftast ha möjlighet att inverka på valet av förmyndare. I vilken utsträckning den omyndiges önskningar i fråga om valet av förmyndare i övrigt kan och bör beaktas är föremål för viss tvekan. Frågan härom bör övervägas. Även bestämmelserna om förvaltningen av omyndigs egendom och om kontrollen över denna förvaltning hör till de huvudfrågor, som under den av mig förordade översynen måste upptagas till prövning. Sålunda bör närmare undersökas bl. a. i vad mån den ekonomiska utvecklingen motiverar en jämkning av de gällande föreskrifterna om placering och förvaring av den omyndiges tillgångar. Härvid bör övervägas i vad mån förräntningsintresset bör ges större utrymme än för närvarande. Vad gäller kontrollen över förvaltningen synes tiden mogen att upptaga hela det nuvarande systemet till omprövning. För en effektiv kontroll krävs att förmynderskapen registreras. Det bör emellertid i detta sammanhang även undersökas huruvida möjligheter finns att begränsa skyldigheten att inskriva förmynderskap och lätta på förmyndares redovisningsplikt utan att någon väsentlig förlust görs i fråga om skyddet för omyndiga. Det har i olika sammanhang påpekats, att rättshandlingar angående lös egendom ofta kan vara av större ekonomisk betydelse för den omyndige än rättshandlingar angående fast egendom. Med hänsyn härtill bör prövas, om gränsdragningen för de förvaltningsåtgärder, som kräver rättens tillstånd, numera kan anses rationell. Beträffande överförmyndarinstitutionen bör undersökas om icke de uppgifter som nu åvilar överförmyndarna kan, såsom för närvarande är fallet i Stockholm, anförtros kommunala organ. Med den utveckling av den kommunala administrationen, som har ägt rum under de senaste decennierna, synes det naturligt att ta upp frågan om en sådan överflyttning av dessa uppgifter. I samband därmed bör utredas om SOU 1970: 67

den nuvarande ordningen med kontroll genom rättens försorg över överförmyndarverksamheten kan ersättas genom en effektivare tillsyn, t. ex. genom länsstyrelserna som nu utövar tillsyn över vissa stiftelser. En fråga som vid flerfaldiga tillfällen berörts i riksdagen och som bör uppmärksammas är den om arvode till förmyndare och överförmyndare. Arvode till dem utgår årligen i stort sett med viss procentuell andel av den omyndiges behållna inkomst. Om det finnes lämpligt, äger kommun lämna bidrag till arvode åt överförmyndaren och till kostnaderna för hans verksamhet. Kommunen äger också bestrida samtliga dessa utgifter och i stället uppbära nämnda arvodesbelopp. I exempelvis Stockholm uppbär staden överförmyndararvodena. Sådant arvode kan eftergivas av staden, om särskilda skäl föranleder det. Med hänsyn till att förmyndarförvaltning och kontrollen däröver anordnas i den omyndiges intresse har ansetts, att de därmed förenade kostnaderna bör bestridas av den omyndige själv. Mot denna uppfattning har hävdats, att förmynderskapet är ett skydd som det allmänna bör tillhandahålla den omyndige lika väl som det har påtagit sig ansvaret för den enskildes säkerhet i andra hänseenden. Det har också påpekats, att den föreskrivna kontrollen ej är frivillig utan genomförs med tvång. Arvodena till förmyndare och överförmyndare bör därför enligt den senare meningen bestridas av allmänna medel. Särskilt beträffande sådana inkomster som folkpension, livränta, underhållsbidrag eller liknande som är avsett att trygga den omyndiges försörjning synes mig gällande ordning kunna leda till otillfredsställande resultat. Den bör därför omprövas. Utredning bör ske huruvida kostnaderna för förmyndarförvaltningen och för kontrollen däröver i viss utsträckning eller helt och hållet bör överflyttas på det allmänna. I samband därmed bör uppmärksammas frågan om större möjligheter att utge högre ersättning än den vanliga till förmyndare i fall, då förvaltningsuppdraget är mera krävande eller förmynderskapet är förenat med omfattande arbete rörande vården av den omyndiges personliga angelägenheter. En tillfredsställande lösning av denna fråga är av betydelse bl. a. för möjligheterna att erhålla dugliga och pålitliga förmyndare. Många av de frågor angående förmynderskap som berörts i det föregående har sin motsvarighet vid godmanskap. Utredningen bör därför omfatta även de senare. Beträffande dem föreligger även ett speciellt problem, som bör tas upp i detta sammanhang. Det gäller avvecklingen av vissa äldre godmanskap för okända eller bortovarande arvingar. Med hänsyn till nuvarande regler om arvspreskription, vilka tillkom genom 1928 års arvslag, kan godmanskap 3—SOU 1970: 67

för arvingar i regel avvecklas efter preskriptionstidens utgång. För vissa äldre fall, som tillkommit före nyssnämnda lag, gäller emellertid ej någon preskriptionstid. I sådana fall kan godmanskapet ej avvecklas utan närmare undersökning av vem som är närmast berättigad till arvsmedlen. Dessa uppgår emellertid ofta till så ringa belopp att de ej bära kostnaderna för en sådan undersökning. En enklare och billigare form för avvecklingen är därför önskvärd. En annan fråga, som lämpligen bör upptagas till behandling i detta sammanhang, är den om en förstärkt kontroll över boutredningsmans förvaltning. Denna fråga faller visserligen utanför förmynderskapslagstiftningen men har vissa beröringspunkter med förmyndares och god mans förvaltning. Den har bl. a. direkt betydelse för omyndigs medel i fall då omyndig delägare finns i dödsboet. Frågan har nyligen berörts i riksdagen med anledning av motioner om försäkringsskydd för anförtrodda medel och av justitieombudsmannen i en framställning i ämnet till Kungl. Maj:t. Med hänsyn bl. a. till att rätten förordnar om boutredningsmannaförvaltning och utser boutredningsman, får det anses vara en angelägenhet för det allmänna att ett så effektivt skydd som möjligt skapas för de medel som omhänderhas av boutredningsmannen, utan att denna form för dödsboförvaltning onödigt tynges eller fördyras. En närmare undersökning av denna fråga bör nu ske. Den av mig förordade översynen av förmynderskapslagstiftningen bör ske genom särskilda sakkunniga. Deras utredningsarbete bör utmynna i förslag till erforderliga lagändringar. Om ändringsförslagen medför finansiella verkningar för stat eller kommun, bör dessa såvitt möjligt redovisas. De sakkunniga bör vara berättigade att, om så finnes lämpligt, framlägga förslag till delreformer allt eftersom deras arbete fortskrider. Frågan om en översyn av den svenska förmynderskapslagstiftningen upptogs till behandling vid det nordiska justitieministermötet i januari 1964. Därvid upplystes, att en revision av förmynderskapslagstiftningen förestod även i Finland och att en särskild kommitté skulle tillsättas. I de övriga nordiska länderna var lagstiftningsfrågan ej aktuell, men från deras sida förklarades, att man ville tillsätta sakkunniga observatörer för att följa utredningsarbetet i Sverige och Finland. Den nu avsedda översynen av den svenska förmynderskapslagstiftningen bör ske i samråd med de sakkunniga som enligt det sagda kommer att utses i övriga nordiska länder. Till utredningen har för att beaktas vid uppdragets fullgörande överlämnats följande 33

framställningar, skrivelser och andra handlingar: riksdagens skrivelse den 11 december 1963, nr 416, jämte första lagutskottets utlåtande nr 49 i anledning av väckta motioner om översyn av lagstiftningen rörande förmynderskapsförvaltningen; riksdagens skrivelse den 11 december 1963, nr 417, jämte första lagutskottets utlåtande nr 50 i anledning av väckta motioner om inrättande av ett ekonomiskt förvaltarskap som alternativ till omyndighetsförklaring; skrivelse till Kungl. Maj:t den 15 september 1964 av Stockholms rådhusrätt med hemställan om viss översyn av förmynderskapslagstiftningen jämte en i ämnet av rådhusrättens förmynderskapsavdelning upprättad promemoria; framställning till Kungl. Maj:t den 12 december 1964 av riksdagens justitieombudsman angående åtgärder för att förbättra kontrollen över förvaltningen av dödsbos tillgångar; skrivelse till Kungl. Maj:t den 23 maj 1962 av disponenten H. Westin i Nederede med hemställan om översyn av vissa såsom oklara ansedda stadganden i föräldrabalken; framställning till Kungl. Maj:t den 15 februari 1966 av överståthållarämbetet angående vissa frågor, som rör ersättning till förmyndare och gode män; framställning till Kungl. Maj:t den 4 januari 1967 av Svenska bankföreningen angående avgift för vård av omyndigs värdehandlingar; skrivelse till Kungl. Maj:t den 11 mars 1969 av C. G. Anefur, Lillegården, Eksjö, angående arvode åt förmyndare för omyndigförklarad folkpensionär; en i justitiedepartementet upprättad PM med anledning av en av f. d. landsantikvarien C. G. Weibull till Kungl. Maj:t ställd skrift den 26 februari 1951 angående förmynderskapslagstiftningen, en av Weibull i samma ämne sammanställd, tryckt skriftsamling samt rådhusrättens i Lund dom den 4 juni 1952 i mål mellan Weibull och dennes förutvarande förmyndare; en i justitiekanslersämbetet den 15 juni 34

1959 upprättad PM angående avveckling av vissa godmanskap jämte bilaga; skrivelse till chefen för justitiedepartementet den 4 september 1961 av fröken Florence Stephens i Huseby med förslag till ändringar i föräldrabalken; skrivelse till chefen för justitiedepartementet den 24 januari 1963 av överläkaren Sten Landergren i Lillhagen med hemställan att arvode till förmyndare för omyndigförklarad pensionär, vilken saknar annan inkomst än allmän pension, måtte utgå av allmänna medel ni. m.; en till justitiedepartementet överlämnad PM den 14 november 1963 av advokaten C. W. Du Rietz angående föräldrabalkens förmynderskapsbestämmelser; framställning till chefen för justitiedepartementet den 10 december 1963 av Svenska livförsäkringsbolags förening angående ändring av 15 kap. 4 § föräldrabalken; skrivelse till socialministern den 9 maj 1964 av ledningsmästare P. Lind i Hässleholm angående förenkling av redovisning för förmyndares förvaltning i vissa fall; en till justitiedepartementet överlämnad skrivelse den 19 januari 1965 av överförmyndaren i Vårdnäs kommun Per Rustner till häradshövdingen i Linköpings domsaga angående överförmyndarens arbetsuppgifter m. m.; samt skrivelse till chefen för justitiedepartementet den 3 februari 1968 av T. G. Eriksson i Södertälje angående förvaltning av omyndigs egendom. Vidare har till utredningen inkommit följande handlingar: skrivelse den 18 februari 1965 av direktör Per Owén angående särskild förvaltning av omyndigs egendom; resolution den 29 januari 1965 av justitiekanslersämbetet angående kontrollen över förmyndarförvaltning m. m., jämte två bilagor; skrivelse den 27 februari 1965 av dåvarande häradshövdingen i Västra Värends domsaga Arnold Herrlin angående kontrollen över förmyndarförvaltning m. m.; skrivelse den 12 juli 1965 av socialstyrelsen angående särskild förmyndare för barn SOU 1970:67

utom äktenskap till underårig kvinna, vilken har vårdnaden om barnet; skrivelse den 10 september 1965 av Svenska försäkringsbolags riksförbund angående återköp av försäkring m. m.; skrivelse den 21 januari 1966 av häradshövdingen i Stockholms läns västra domsaga Gösta Thulin angående förmynderskapsdomstolens arbete, jämte bilagor; skrivelse den 21 mars 1966 av advokaten C. W. Du Rietz angående företrädare i vissa fall för s. k. bräckliga personer; skrivelse den 1 september 1966 av överförmyndaren i Skredsviks kommun Birger Holmsten angående förenklade blanketter för förmyndare och gode män m. m.; skrivelse den 15 december 1967 av socialstyrelsen angående arvode åt förmyndare som förvaltar pensionsmedel för pensionär som vårdas på ålderdomshem, samt skrivelse den 29 december 1969 av advokaten Lars A. Lewerth i Göteborg angående förordnande av god man enligt 20 kap. 36 § FB. Slutligen har riksdagens justitieombudsmän till utredningen överlämnat avskrifter av yttranden i vissa ärenden som kommit under JO:s bedömande och som angått frågor inom förmynderskapslagstiftningen. Redogörelse för nu nämnda framställningar, skrivelser och övriga handlingar, i den mån utredningen ansett dem böra upptagas till särskild behandling, lämnas i samband med redogörelse för de frågor, till vilka handlingarna anknyter. För att följa arbetet med en revision av förmynderskapslagstiftningen har, som förutsatts i direktiven, utsetts sakkunniga i de övriga nordiska länderna, undantagandes Island, som dock hållits underrättat om arbetets resultat. Som dansk sakkunnig utsågs kontorchefen Laurits Ringgård och som norsk sakkunnig lagdommer Erling Rikheim. I Norge tillsattes sedermera en kommitté för att utreda frågan om revision av reglerna i den norska vergemålsloven och i föreskrifter som utfärdats med stöd av denna lag, särskilt av bestämmelserna om förvaltning av omyndigs medel. Kommittén bestod SOU 1970:67

av Rikheim, ordförande, advokat och statsautorisert revisor Thorleif Andenaes, banksjef Knut Christophersen, konsulent Kjell Brandt-Kjelsen och byråsjef Terje Torp med konsulenten i justitiedepartementet O. R. Melheim som sekreterare. Kommittén har den 28 november 1969 avgivit förslag till revision av vergemålsloven. Den i direktiven omnämnda finländska kommittén hade följande sammansättning, justitierådet Åke Kuhlefelt, ordförande, häradshövdingen, jur. dr. Martti Rautiala, lagstiftningsrådet Harald af Hällström och länsassessorn Pehr Johansson med jur. dr. Kaarlo L. Ståhlberg som sekreterare. Representanter för de danska, finländska och norska sakkunniga samt ordföranden och sekreterarna i den svenska utredningen har haft gemensamma överläggningar i Köpenhamn den 6 och 7 oktober 1966 för behandling av frågan om en sänkning av myndighetsåldern m. m. och i Stockholm den 28 oktober 1969 för genomgång av övriga av utredningen behandlade frågor. Utredningen har efter remiss avgivit yttranden den 5 december 1968 till statsrådet och chefen för justitiedepartementet över PM med vissa förslag angående underrätts sammansättningsformer m. m. (Stencil Ju 1968: 18); den 27 februari 1968 till statsrådet och chefen för finansdepartementet över fondbörsutredningens betänkande Förenklad aktiehantering (SOU 1968: 59); den 20 augusti 1969 till statsrådet och chefen för justitiedepartementet över lagberedningens betänkande Utsökningsrätt IX (SOU 1969: 5) såvitt avser förmånsrätt enligt 17 kap. 10 § HB; den 20 augusti 1969 till statsrådet och chefen för finansdepartementet över obligationsteknikkommitténs betänkande Förenklad obligationshantering (SOU 1969: 13); den 30 oktober 1969 till statsrådet och chefen för finansdepartementet dels över aktiefondsutredningens betänkande Lagstiftning om Värdepappersfonder m. m. och om Stämpelskatt på värdepapper (SOU 1969: 16), dels över Svenska Bankföreningens 35

framställning den 17 september 1969 med anledning av betänkandet ovan SOU 1968: 59, samt den 19 augusti 1970 till statsrådet och chefen för justitiedepartementet över familjerättskommitténs betänkande Internationell äktenskaps- och arvsrätt (SOU 1969: 60) såvitt angår förslag till ändringar i giftermålsbalken och föräldrabalken.

36 SOU 1970: 67

2 Huvuddragen av den svenska förmynderskapsrätten

Den svenska förmynderskapsrätten omfattar i motsats till vissa utländska rättssystem även frågorna om myndighetsåldern och om villkoren för omyndighetsförklaring. Myndighetsåldern, som sedan 1721 varit 21 år, är sedan den 1 juli 1969 fastställd till 20 år (jfr nedan under 6 kap.). Svensk rätt lämnar ej möjlighet till dispens från denna åldersgräns. Den underårige erhåller i stället successivt större befogenhet att råda över sig och sin egendom. Denna princip har ytterligare förstärkts genom de ändringar i FB som vidtogs samtidigt med sänkningen av myndighetsåldern och som för ungdomar över aderton år medförde ökad handlingsfrihet.

För omyndig skall alltid finnas förmyndare även i det fall att den omyndige ej har egendom som skall förvaltas. För underårig är föräldrarna eller en av dem förmyndare. Finnes ej sådan legal förmyndare förordnar rätten förmyndare. Förordnad förmyndare kan även utses för övertagande eller utövande av vårdnaden. På grund av att den svenska förmynderskapslagstiftningen ej omfattar regler om vårdnad om barn innehåller förmynderskapsrätten endast beträffande omyndigförklarad bestämmelser angående plikten att sörja för den omyndiges person. Vårdnaden om underårig regleras i stället i föräldrarätten och bestämmelser härom finns intagna i 6 kap. FB.

I fråga om grunderna för omyndighetsförklaring intar FB liksom tidigare 1924 års förmynderskapslag den ståndpunkten att i lag skall uttömmande anges de orsaker som anses föranleda sådan oförmåga hos en person att vårda sina angelägenheter att rätten kan mot hans vilja förklara honom omyndig. Beträffande förfarandet i mål om omyndighetsförklaring gäller liksom i rättegång i allmänhet den kontradiktoriska principen. Det undantaget gäller emellertid att rätten kan utan huvudförhandling omedelbart företa sådant mål till avgörande då fråga är att någon skall förklaras omyndig på grund av sinnessjukdom, sinnesslöhet eller annan rubbning av själsverksamheten och det kan antagas att hans hörande skulle vara utan gagn.

Prövas förmyndaren inte längre vara lämplig att utöva sin befattning kan rätten entlediga honom. Grunden härför kan vara missbruk eller försummelse vid utövande av befattningen, ekonomiskt obestånd eller annan orsak vilken i och för sig ej behöver hänföra sig till förmyndarens personliga egenskaper. Förmyndaren är skyldig att ersätta skada som han uppsåtligen eller av vårdslöshet orsakat den omyndige. Fordran i anledning av sådan skada preskriberas inom ett år från det den omyndige, sedan han blivit myndig, eller ny förmyndare erhållit del av de slutredovisningshandlingar den avgående förmyndaren har att avge till överförmyndaren. Den korta preskriptionstiden gäller inte fordran på grund av förmyndarens brottsliga förfarande.

SOU 1970: 67

Är förmyndaren förhindrad att utöva förmynderskapet i dess helhet eller i avseende på vissa rättshandlingar, skall rätten förordna god man att iaktta den omyndiges rätt. Men även för myndiga personer kan god rnan förordnas. Sådant förordnande kan ges bl.a. på begäran av den som för sjukdom som kan antagas vara övergående är ur stånd att vårda sina angelägenheter. God man kan vidare förordnas för iakttagande av bortovarande eller okänd arvinges eller testamentstagares rätt. Vad gäller förvaltningen av omyndigs egendom och kontrollen över denna förvaltning är för den svenska rätten sedan gammalt utmärkande den vidsträckta självständighet som tillerkänns förmyndaren. Den grundsatsen är vidare fastslagen att förmyndaren är pliktig att förvalta den omyndiges medel som anförtrott gods. Den ståndpunkt som svensk rätt sålunda intar kräver att kontroll sker från det allmännas sida av förmyndarens förvaltning. Denna kontroll utövas i första hand av kommunalt valda överförmyndare, vilka i sin tur står under tillsyn av förmynderskapsdomstolen. Förutsättningen för att kontroll skall kunna utövas är att förmynderskapet kommer till kontrollmyndighetens kännedom. Detta möjliggörs genom regler om inskrivning hos förmynderskapsdomstolen av förmynderskap. Inskrivning av förmynderskap för underårig skall sålunda ske så snart någon av den underåriges föräldrar avlider eller om dessförinnan egendom som skall stå under förmyndarens förvaltning tillfaller underårig eller någon rättens åtgärd skall vidtas i fråga som rör förmynderskapet. Inskrivningen är obligatorisk och ej beroende av värdet av den egendom som eventuellt tillfaller den underårige. Förmynderskap för omyndigförklarad skall alltid inskrivas. Det allmännas tillsyn över förmyndarens förvaltning sker såväl genom löpande kontroll som genom årlig kontroll. Den löpande kontrollen möjliggörs genom att kontrollmyndighetens samtycke uppställts som villkor för vidtagande av vissa åtgärder från förmyndarens sida samt genom krav på placering i bank i vissa fall av omyndigs me38

del. Den årliga kontrollen sker genom granskning av de redovisningshandlingar som förmyndaren varje år skall avge till överförmyndaren. De inskränkningar som genom den löpande kontrollen sker i förmyndarens förvaltningsrätt avser både rätten att placera omyndigs medel i vissa fall, t.ex. i aktier, och rätten att företa vissa rättshandlingar. Tillståndsmyndighet är, såvitt avser överlåtelse eller inteckning för gäld av omyndigs fasta egendom, förmynderskapsdomstolen och i övriga fall överförmyndaren. Nedsättning i bank av omyndigs värdehandlingar skall ske bl.a. så snart dessas värde överstiger 5 000 kronor. Nedsättningen medför att förmyndaren inte utan överförmyndarens samtycke kan disponera över värdehandlingarna och innebär i praktiken att banken och icke förmyndaren förvaltar de nedsatta tillgångarna. Omyndigs penningmedel som innestår i bank är automatiskt spärrade, d.v.s. de kan ej lyftas utan överförmyndarens tillstånd. Medel för den omyndiges underhåll eller för vården av hans egendom kan dock insättas med förbehåll att de får lyftas utan tillstånd. Överförmyndaren kan förordna att sådant förbehåll ej skall gälla. För sitt arbete äger förmyndaren att av den omyndiges medel uppbära skäligt arvode, dock högst fem procent av den omyndiges behållna årsinkomst. Förmynderskapsdomstolen kan fastställa högre ersättning. Arvode kan icke utgå för arbete som förmyndaren nedlagt på den omyndiges personliga omvårdnad. Arvode tillkommer ej legal förmyndare såvida ej rätten med hänsyn till särskilda omständigheter tillåter detta. Förmynderskapsdomstolens tillsyn över överförmyndarna sker företrädesvis genom granskning av den årliga redogörelse rörande tillsynen över förmyndares och gode mäns förvaltning som överförmyndaren skall överlämna till domstolen. Rätten kan därutöver verkställa särskild inspektion av överförmyndaren. överförmyndare som finns ej vara lämplig kan när som helst entledigas av rätten. Ersättning åt överförmyndare utgår av SOU 1970: 67

den omyndiges medel i form av arvode, som beräknas till viss procent av den omyndiges behållna årsinkomst, dock högst till 1 000 kronor per år för varje omyndig. Kommunen äger lämna bidrag till arvodet och till bestridandet av de med verksamheten förenade kostnaderna. Kommunen har även rätt att i ordning som godkänns av Kungl. Maj:t bestrida samtliga utgifter och i så fall uppbära överförmyndararvodet. Beträffande Stockholm, där i stället för överförmyndare finns en nämnd kallad överförmyndarnämnd, gäller att staden bestrider nämndens samtliga utgifter samt äger uppbära överförmyndararvodet men har även rätt att efterge sådant arvode.

SOU 1970: 67

3 Huvuddragen av förmynderskapsrätten i övriga nordiska länder

Under denna avdelning lämnas endast en översiktlig redogörelse för gällande ordning på den nordiska förmynderskapsrättens område. Därvid har strävats efter att ange likheter och olikheter mellan de nordiska ländernas förmynderskapslagstiftning. Mer detaljerade uppgifter om gällande rätt lämnas nedan under de särskilda avsnitten när detta kan ha intresse för den särskilda frågans lösning. Innan redogörelse lämnas för den nordiska förmynderskapsrätten skall beträffande myndighetsåldern endast framhållas att den sänkning av myndighetsåldern till 20 år som genomförts i Sverige har skett i nordiskt samarbete. I övriga nordiska länder gäller därför även en myndighetsålder av 20 år. Enligt finländsk och isländsk rätt upphör omyndigheten om underårig före 20 års ålder ingår äktenskap medan i övriga länder sådan s.k. emancipation ej är medgiven.

3.1 Dansk rätt De grundläggande bestämmelserna på den danska förmynderskapsrättens område finns intagna i lag den 30 juni 1922 om umyndighed og vaergemål, den s.k. myndighedsloven, i lag den 8 juni 1966 om overformynderiet och i lag samma dag om anbringelse af umyndiges midler m.m. Med stöd av dessa lagar har justitsministeriet i särskilt utfärdade kungörelser och anvisningar givit mer 40

detaljerade bestämmelser i vissa förmynderskapsrättsliga frågor. Den viktigaste av dessa är kungörelsen den 16 september 3 966 (nr 329) om vaergens befojelser og pligter. Utöver dessa lagar och författningar är vissa bestämmelser i skifteloven av betydelse, framför allt för bevakande av omyndigs rätt i oskiftat bo. Grunderna för omyndighetsförklaring överensstämmer i allt väsentligt med motsvarande svenska bestämmelser i ämnet. Anmärkas kan att underårig som fyllt 18 år kan omyndigförklaras enligt samma grunder som gäller för myndig person och att den underårige därvid blir att behandla som omyndigförklarad och ej som underårig. Liksom i svensk rätt skiljer dansk lag mellan vårdnad — foraeldremyndighed — och förmynderskap — vaergemål. Endast det senare behandlas inom förmynderskapsrätten. För omyndig skall liksom i Sverige alltid finnas förmyndare, antingen legal eller förordnad. Reglerna om utseende och entledigande av förmyndare samt om förmyndares skadeståndsskyldighet överensstämmer i huvudsak med motsvarande svenska bestämmelser. Mot det svenska institutet god man svarar det danska vaerge beskikkede til saerligt hverv eller saerlig vaerge. Sådan kan förordnas, liksom enligt den svenska lagen, dels för att komplettera ett bestående förmynderskap dels för att biträda myndiga personer. SOU 1970: 67

Ett för dansk rätt speciellt rättsinstitut är det s.k. lawaergemål. Institutet innefattar närmast en lindrigare form av omyndighetsförklaring men medför inte dennas följdverkningar. Den som är satt under lawaergemål kan endast i förening med sin lavvaerge råda över sin förmögenhet och förplikta sig genom rättshandlingar. Beträffande detta institut se närmare utredningens under 6 kap. nedan omnämnda PM 9/1 1967 ang. myndighetsåldern och olika former av omyndighet (Stencil Ju 1967: 1). Reglerna om förvaltning av omyndigs egendom och om kontrollen över denna förvaltning har reformerats genom lagstiftning som trätt i kraft den 1 oktober 1966. Utmärkande för den danska rätten på detta område är den långt gående centraliseringen såväl när det gäller förvaltning som kontroll. En för hela Danmark gemensam, statlig förmyndarkammare, det s.k. overformynderiet, förvaltar de omyndigas kontanta medel och värdehandlingar. Förmyndaren äger endast förvalta kontanter understigande 2 000 kronor samt fast egendom, lösöre och naturaförmåner m.m. De omyndigas kontanta medel som förvaltas av overformynderiet ingår i statskassan och staten lämnar härpå en årlig ränta motsvarande högsta inlåningsränta hos banker och sparkassor. Förmyndaren äger rätt att, enligt särskilda föreskrifter, av de hos overformynderiet innestående medlen inköpa vissa som "fria" betecknade värdepapper. Inköpen ombesörjs av overformynderiet som även förvaltar värdepapperen, särskilt för varje förmynderskap. Finner overformynderiet att en omplacering skulle strida mot den omyndiges intresse hänskjuts avgörandet till justitsministeriet. En särställning i kontrollsystemet intar den s.k. skifteretten 1 . Denna utgörs av vederbörande allmänna underrätt. Skifteretten har hand om boutredning och skifte bl.a. vid en persons död. Samtliga dödsfall skall därför anmälas till skifteretten. Skifteretten förordnar förmyndare och saerlig vaerge. Den underrättsdomare, som handlägger skiftesfrågor, beslutar även i mål om omyndighetsförklaring som inte är tvistiga (tvistiSOU 1970:67

ga mål om omyndighetsförklaring avgörs av landsretten). Tillsyn över förmynderskapen utövas i Köpenhamn av overformynderiet och overpresidenten, och utanför Köpenhamn av skifteretten och respektive amtmand. Justitsministeriet är högsta tillsynsmyndighet. Förmyndaren är redovisningsskyldig för sin förvaltning av den omyndiges förmögenhet och inkomster. Han skall varje år till skifteretten (i Köpenhamn overformynderiet) insända redogörelse för det föregående kalenderåret över den del av den omyndiges egendom som står under hans förvaltning. Är förmyndaren den underåriges fader eller moder eller föräldrarna i förening, behöver redovisning ej lämnas om den underåriges inkomst inte överstiger 5 000 kronor om året. Förmyndaruppdraget anses vara ett förtroendeuppdrag och en medborgerlig skyldighet och är därför i princip oavlönat. Under vissa förutsättningar kan dock skälig ersättning tillerkännas förmyndaren att utgå av den omyndiges medel. För overformynderiets förvaltning utgår av den omyndiges medel en av justitsministeriet fastställd särskild administrationsavgift. 3.2 Norsk rätt Det norska rättssystemet har samma utgångspunkt som det danska och överensstämmer därför i stora delar med detta. I vissa avseenden har emellertid utvecklingen gått en annan väg än i Danmark t.ex. i vad avser förvaltningen av omyndigs egendom. Förmynderskapsrätten regleras i Norge i huvudsak av två lagar, lag den 28 november 1898 om umyndiggjorelse och lag den 22 april 1927 om vergemål for umyndige, den s.k. vergemålsloven. Omyndighetsgrunderna överensstämmer i allt väsentligt med motsvarande svenska och danska regler. 1

Om skifteretten och dess ställning se närmare E. Munch-Petersen: Skifteretten, K0benhavn, 1956; jfr även Bernhard Gomard i Festskrift tillägnad Karl Olivecrona, Stockholm, 1964, s. 267. 41

Även i norsk rätt skiljs mellan vårdnad — foreldremyndighet — och förmynderskap — vergemål — av vilka endast det senare behandlas inom förmynderskapsrätten. Reglerna om utseende och entledigande av förmyndare är i huvudsak lika med motsvarande svenska bestämmelser. Förmyndare har rätt till ersättning för nödvändiga utlägg. Endast förordnad förmyndare kan undantagsvis erhålla ersättning för utfört arbete. God man motsvaras i norsk rätt av setteverge och hjelpeverge. Setteverge förordnas att iaktta den omyndiges intressen i fall när förmyndaren är jävig medan hjelpeverge utses när förmyndaren under viss tid eller i vissa ärenden är av andra skäl förhindrad att tillvarata den omyndiges rätt. En hjelpeverge kan även utses åt myndig person (se härom utredningens PM 9/1 1967 s. 42). Dödsbo i vilket omyndig äger del skall — dock ej undantagslöst — utredas och skiftas, liksom i Danmark av skifteretten, i Norge av skifteförvaltaren, som vanligtvis är en ledamot av underrätten. För möjliggörande av kontroll skall alla dödsfall meddelas skifteretten, vilken utgörs av den allmänna underrätten. Skifteförvaltaren och överförmyndarna utser och entledigar förmyndare. Finns sådan "fast formann" som nedan nämns träder denne dock i stället för skifteförvaltaren. Förvaltningen av omyndigs egendom utövas i första hand av overformynderiet. Sådant skall finnas i varje stad och landskommun. Overformynderiet består av två kommunalvalda överförmyndare, som är oavlönade. Den ene överförmyndaren för overformynderiets böcker och förvarar de omyndigas värdepapper och bankböcker. Den andre kontrollerar den förstes arbete. Efter Konungens bestämmande kan utöver dessa två överförmyndare utses en s.k. fast formann. Denne, som skall ha domarkompetens, erhåller lön av kommunen. Även övriga utgifter för overformynderiets verksamhet betalas av kommunen. För att täcka en del av dessa utgifter äger formannen uppta en viss mindre förvaltningsavgift, som 42

skall utgå av de omyndigas inkomster. Overformynderiet äger placera omyndigs medel främst mot pant i fast egendom men även i vissa bestämda obligationer; placering i aktier är inte tillåten. Har overformynderiet fast formann kan de omyndigas penningmedel förvaltas som en gemensam förmögenhetsmassa. I denna kan även ingå värdehandlingar, om de förvärvats för myndlingens räkning av overformynderiet och förmyndaren eller om eljest förmyndaren samtycker därtill. Omyndigs fasta egendom, lösören m.m. står ej under overformynderiets förvaltning utan förvaltas av förmyndaren. Denne förvaltar vidare den omyndiges penningmedel som understiger 500 kronor. Förmyndaren är i sin förvaltning i stor utsträckning beroende av samtycke av overformynderiet och förmynderskapet står även under tillsyn av overformynderiet. Förmyndaren skall sålunda till overformynderiet som regel avge årlig redovisning för sin förvaltning. Överförmyndarna står under tillsyn av fylkesmannen, som kan entlediga överförmyndare, som gjort sig skyldig till grovt tjänstefel, överförmyndarna resp. formannen skall årligen till fylkesmannen avge redogörelse för de medel som lyder under deras förvaltning. Finns s.k. kommunrevisorer granskar dock dessa overformynderiets räkenskaper. För förlust som en överförmyndare genom pliktstridigt eller försumligt förfarande förorsakat en omyndig är kommunen ansvarig. Premierna för försäkring som kommunen tar för detta ansvar kan emellertid till viss del täckas av de omyndigas medel.

3.3 Finländsk rätt Den finländska förmynderskapsrättens centrala bestämmelser finns intagna i lag den 19 augusti 1898 angående förmynderskap. Dessa går i stor utsträckning tillbaka på grundsatserna i 1734 års lag. Förutsättningarna för omyndighetsförklaring är således ej i lagen så bestämt angivna som i övriga länders motsvarande stadganden. Anmärkas må att förlängning av omynSOU 1970: 67

dighet kan, efter domstols förordnande, ske intill dess vederbörande fyllt 25 år. Den finländska förmynderskapsrätten gör ej samma åtskillnad mellan förmynderskap och vårdnad som fallet är i svensk rätt. Båda dessa sidor av föräldramakten behandlas därför i den finländska förmynderskapslagen. För underårig är båda föräldrarna lagbestämda förmyndare. Den som är under 18 år och omhändertagits enligt lagen om barnskydd står under förmynderskap av socialnämnd. Saknar underårig lagbestämd förmyndare, skall domstolen förordna förmyndare liksom rätten skall förordna förmyndare för omyndigförklarad. God man kan förordnas i samma omfattning som enligt svensk lag. Det kan framhållas att även om formella förutsättningar föreligger för omyndighetsförklaring, god man i stället i vissa fall kan förordnas, om skäl ej föreligger att ställa vederbörande under förmynderskap. Tillsyn över förmynderskap utövas av den allmänna underrätt, under vilken förmynderskapet hör, och av en förmyndarnämnd för varje kommun. Nämndens ordförande utses av domstolen, övriga ledamöter av kommunens beslutande organ. För att möjliggöra kontroll av att förmyndare förordnas och att omyndigs egendom ställs under tillsyn skall från kyrklig församling halvårsvis eller för kortare tid till förmyndarnämnden insändas förteckning över avlidna församlingsmedlemmar, som efterlämnat omyndiga barn. Beträffande förvaltningen av den omyndiges egendom har förmyndaren i princip fri dispositionsrätt över den omyndiges kontanter och värdehandlingar. För föryttring eller pantsättning av fast egendom, för ingående av avtal om nyttjande av fast egendom för längre tid, för öppnande av rörelse o.s.v. måste förmyndaren inhämta rättens tillstånd. I andra fall erfordras förmyndarnämndens tillstånd. Detta gäller bl.a. vid förvärv för omyndigs räkning av fast egendom, upptagande av lån, ingående av växelförbindelse etc. Förmyndare som har egendom att förvalta skall för varje kalenderår upprätta räkning över förvaltningen och inSOU 1970:67

sända denna till förmyndarnämnden före den 1 april nästfoljande år. I de fall då socialnämnd är förmyndare gäller inte för nämnden skyldighet att till förmyndarnämnden inge räkning. Förmyndaren äger rätt till skäligt arvode i förhållande till hans besvär och förmynderskapets beskaffenhet. Förmyndarnämnden har rätt till arvode av den omyndiges egendom efter rättens bestämmande, varvid viss högsta gräns fastställts. Kommunen tillhandahåller lokal för förmyndarnämnd och bekostar dess nödiga utgifter.

4 Krav på reformer av den svenska förmynderskapslagstiftningen

Mot gällande ordning har, som framgår av direktiven, framförts kritik såväl genom motioner i riksdagen som genom enskilda framställningar till justitiedepartementet. Under utredningsarbetets gång har, som framgår ovan, direkt till utredningen från myndigheter och enskilda gjorts påpekanden och framförts erinringar mot gällande bestämmelser inom förmynderskapsrätten. I detta kapitel lämnas en sammanfattning av de viktigaste av dessa reformkrav. Därvid bortses från framställningar som haft anknytning till frågan om myndighetsåldern och olika former av omyndighet. Dessa frågor har, enligt vad som framgår nedan under 6 kap., utredningen behandlat i särskilt betänkande. I de fall då det ur skilda synpunkter ansetts vara av värde att kritiken på en viss punkt redovisas mera i detalj, kommer detta att göras nedan under de särskilda avsnitten. Det är företrädesvis tre områden av nuvarande förmynderskapslagstiftning mot vilka kritiken riktas, nämligen bestämmelserna om överförmyndarinstitutionen och kontrollen över överförmyndarnas verksamhet, reglerna om placering av omyndigs medel samt vad som stadgas om arvode åt överförmyndare och förmyndare. Beträffande överförmyndarinstitutionen riktar sig kritiken främst mot att överförmyndarna utses genom kommunala val och att de stundom icke har tillräcklig kompetens, överförmyndarverksamheten hävdas 44

vara inte en kommunal angelägenhet utan en för samhället primär rättsvårdande uppgift, vars skötsel bör ankomma på staten. De nuvarande överförmyndardistrikten anses vara för små även efter genomförande av kommunindelningsreformen den 1 januari 1952. Detta förhållande påstås leda till svårigheter att erhålla kvalificerade överförmyndare. Det stora antalet överförmyndardistrikt under en förmynderskapsdomstol medför även svårigheter ur kontrollsynpunkt. Reglerna om kontroll av överförmyndarnas verksamhet påstås vara alltför vaga. Bestämmelser om en reell kontroll vid sidan av den nuvarande formella granskningen av överförmyndarnas årliga redovisningar efterlyses. Nuvarande möjlighet för förmynderskapsdomstolarna att inspektera överförmyndarna utnyttjas sällan. Kritiken mynnar ut i krav på större överförmyndardistrikt, avskaffande av sättet att genom kommunala val utse överförmyndare, vilka i stället borde utses av rätten eller annan myndighet med eller utan ansökningsförfarande, och krav på regler om ökad kompetens samt införande av jävsregler för överförmyndare ävensom regler om skärpt kontroll av överförmyndarna. Det har framhållits att de brister som vår överförmyndarorganisation påstås förete medför att reglerna om placering av omyndigs medel måste utformas på ett sätt som för de omyndiga är mindre tillfredsställande. I kritiken mot placeringsreglerna framSOU 1970: 67

hålls framför allt att bestämmelserna i för hög grad tar hänsyn till trygghetskravet. Bestämmelsen att omyndigs medel icke utan särskilda skäl får placeras i mer inflationssäkra tillgångar, såsom aktier o.dyl., påstås medföra en i vissa fall långtgående värdeförstöring. Som exempel härpå har pekats på placeringar i vissa statsobligationer, som medfört att det placerade värdet på trettio år nedgått till en åttondel av det ursprungliga. Det har framställts önskemål om att reglerna borde utformas så, att den omyndige skyddas inte bara som enligt gällande regler vid en lågkonjunktur med stigande värde utan även vid en inflationsartad högkonjunktur med fallande penningvärde. För en uppmjukning av placeringsbestämmelserna åberopas bl.a. att under senare år aktieplacering i allt större utsträckning medgivits av Kungl. Maj:t vid permutation av otidsenliga stiftelseurkunder o.dyl. I sammanhanget kan anmärkas att förslag även framförts om skydd för bl.a. omyndigs medel i syfte att vid förskingring skydda vederbörande mot förlust. Sålunda har ifrågasatts införande av obligatorisk försäkring mot förskingring m.m. av medel och tillgångar som genom domstols förordnande anförtros bl.a. förmyndare och god man. Vad gäller bestämmelserna om arvode ål överförmyndare har från flera håll framhållits det otidsenliga i nuvarande system. Det påpekas att överförmyndararvodena torde vara en av de sista formerna av sportler som förekommer i landet. Den tillsyn som utövas av överförmyndarna är inte frivillig utan genomförs med tvång. Den omyndige torde därför inte vara närmare än det allmänna att bära kostnaderna för denna kontroll, i vart fall bör inte hela kostnaden belasta den omyndige framför allt inte beträffande ekonomiskt svaga förmynderskap. I stället för nuvarande regler föreslås att ersättning åt överförmyndarna skall utgå av allmänna medel, av kommunala medel om överförmyndarna alltjämt skall väljas av kommunen men eljest av statsmedel. Kritikerna mot nuvarande regler om arvode åt förmyndare anser det visserligen principellt riktigt att omyndiga personer får SOIT 1970: 67

vidkännas kostnader för förmynderskapsförvaltningen men hävdar att utrymme borde skapas för att ersättning i vissa fall skall kunna utgå av allmänna medel. Särskilt har framhållits det stötande i att folkpension, barnpension, livräntebelopp och underhållsbidrag skall behöva minskas med förmyndararvoden. Arvodesfrågan påstås ha betydelse även när det gäller att erhålla lämpliga förmyndare. Problem sägs ha uppstått framför allt när förmyndare måste förordnas för övertagande av vårdnaden om barn. Sådana barn har vanligtvis inga tillgångar som lämnar avkastning, varför en förmyndare ej kan påräkna någon ersättning. Samma problem anses föreligga beträffande s.k. besvärliga förmynderskap, där förmyndaren ofta måste lägga ned mycket arbete och tid på den personliga omvårdnaden. Med nuvarande regler kan emellertid ersättning härför ej utgå, även om myndlingen skulle ha ekonomisk möjlighet att utge sådan. I övrigt har kritik riktats eller ändring ifrågasatts beträffande åtskilliga särskilda stadganden i FB. Sålunda har behov av ändring i reglerna om inskrivning av förmynderskap påståtts föreligga. Inskrivningsreglerna har ansetts medföra att förmyndarkontrollen sätts in i fall där sådan är obehövlig men uteblir när behov därav föreligger. Genom bouppteckningsplikten kommer i samtliga fall, där arvsberättigad omyndig finns, förmynderskapet för denne att inskrivas även i de fall, där tillgångar inte alls eller till obetydligt belopp tillfaller den omyndige. Å andra sidan är kontrollen att inskrivning sker i andra fall bristfällig, t.ex. när omyndig genom gåva erhåller egendom. Krav har i skilda sammanhang framställts att hörande av omyndig i större omfattning än nu sker bör äga rum i angelägenhet som rör honom. Det har t.ex. påpekats att frågan i vilken omfattning rätten vid förordnande av förmyndare bör ta hänsyn till den omyndiges önskningar inte berörs i FB och ej heller i förarbetena till FB eller till 1924 års förmynderskapslag. Det har därvid framhållits, att då förmyn45

derskap ofta avser ett övertagande av vårdnadsfunktionen eller i vart fall innefattar ett förtroendeuppdrag av sådan art att samarbete med myndlingen i viss omfattning är erforderligt, det även bör tas hänsyn till den omyndiges uppfattning i valfrågan. Den omyndige och dennes fränder bör även i andra fall höras i större utsträckning. Så framhålls t.ex. ärenden rörande försäljning av omyndigs fasta egendom, angående fastställande av högre arvode åt förmyndaren än det sedvanliga o.s.v. Gällande regler anses leda till osäkerhet om när skyldighet föreligger att höra omyndig och dennes fränder eller om endast fall föreligger där tillfälle bör beredas dem att yttra sig. Vidare har påtalats att förutsättningarna för att i testamente eller gåvobrev förordna att omyndigs egendom skall förvaltas av annan än förmyndaren bör närmare anges i lag. För sådan särskild förvaltning gäller inte FB:s kontrollsystem. Det har påpekats att besvärliga rättsfrågor stundom uppkommer i anledning av dylika förordnanden. Möjlighet till missbruk anses även föreligga. Av testaments- eller gåvogivare inte förutsedda risker för myndlingen kan även uppstå. På grund härav har ifrågasatts om inte i den omyndiges intresse någon form av kontroll från det allmännas sida bör införas beträffande sådan förvaltning.

5 Sammanfattning av utredningens förslag i principfrågorna

Vad avser grunderna för omyndighetsförklaring anser utredningen att den princip som nuvarande bestämmelser vilar på skall bibehållas. I lag skall alltså uttömmande anges de orsaker som anses föranleda sådan oförmåga hos en person att vårda sina angelägenheter att rätten kan mot hans vilja förklara honom omyndig. Utredningen föreslår emellertid att de olika grunderna utformas efter den terminologi som används inom vårdområdet. Beträffande förfarandet i mål om omyndighetsförklaring föreslår utredningen att den möjlighet som finns till avsteg från den eljest i vår rättegångsordning gällande kontradiktoriska principen skall avskaffas. I de fall där den som avses med ansökan om omyndighetsförklaring på grund av den aktuella sjukdomen uppenbarligen ej förstår vad saken gäller eller skulle kunna lida allvarlig skada av att få del av ansökningen skall alltid tillses att representant finns som iakttar hans rätt. Utredningen anser vidare att en omyndig bör i större utsträckning än nuvarande ordning medger lämnas tillfälle att yttra sig i frågor som rör förmynderskåpet. Utredningen har funnit att den närmaste kontrollen över förmyndares och gode mäns förvaltning alltjämt bör utövas av överförmyndarna. Överförmyndarinstitutionen och reglerna om ersättning till överförmyndare föreslås emellertid bli ändrade. Utredningen föreslår att överförmyndardistriktens antal väsentligt minskas och SOU 1970: 67

framdeles överensstämmer med underrätternas domkretsar. Den verksamhet som överförmyndarna utövar kan enligt utredningens mening närmast jämföras med de uppgifter som åligger rättsvårdande organ. Överförmyndarna bör därför tillsättas av Kungl. Maj:t. Skärpta krav bör samtidigt ställas på överförmyndarnas kompetens. Tillsättningen bör ske efter ett ansökningsförfarande och i detta bör lokala synpunkter få komma till uttryck genom att yttrande avges, utom av förmynderskapsdomstolen, även av landstinget. Det nuvarande systemet att avlöna överförmyndare med s.k. sportler föreslås avskaffat. Överförmyndarna bör i stället avlönas av statsmedel och kostnaderna för deras verksamhet bör bestridas av statsverket. Nu föreslagna ändringar kommer enligt utredningen att leda till en kvalitativ förstärkning av överförmyndarinstitutionen och skapar förutsättningar för att på överförmyndarna överflytta vissa uppgifter som f.n. åvilar underrätterna. — Utredningen har inte funnit att den kontroll över överförmyndarverksamheten som enligt nuvarande ordning utövas av underrätterna kan göras effektivare genom att överflyttas till annan myndighet. I stället föreslås regler som i större utsträckning än f.n. möjliggör en materiell kontroll av överförmyndarnas verksamhet. Förutsättningen härför har varit att antalet överförmyndardistrikt nedbringats. Samtidigt som kontrollen görs effektivare befrias 47

underrätterna från meddelande av tillstånd till rena förvaltningsåtgärder. Prövningen av dessa överflyttas helt till överförmyndarna. Förmynderskapsdomstolen kommer därför i fortsättningen att i fråga om förvaltningsåtgärder där tillstånd erfordras vara enbart besvärsmyndighet. Vad angår förvaltningen av omyndigs egendom och kontrollen över denna förvaltning har utredningen kommit fram till att den nuvarande principen att förmyndaren ensam bestämmer över sättet för förvaltningen av den omyndiges egendom bör bestå. Någon förvaltning i likhet med det danska eller norska systemet föreslås alltså ej. Överförmyndarna bör i större omfattning än vad nuvarande ordning medger lämnas möjlighet att tillåta förmyndarna att placera omyndigs medel i aktier och därmed jämförliga värdepapper. Samtidigt bör överförmyndarnas arbete med kontrollen över förmyndarnas förvaltning koncentreras på förmynderskåp av svår beskaffenhet och sådana där tillgångarna uppgår till högre belopp. Detta möjliggörs genom en uppmjukning av inskrivningsreglerna beträffande legala förmynderskap och genom ökad befogenhet för överförmyndarna att befria förmyndarna från redovisningsskyldighet samtidigt som den formella granskningen av förvaltningen i stor omfattning kan ske genom databehandling. Vid omyndigs förvärv genom gåva eller testamente kan föreskrivas att egendom skall förvaltas utan att vara underkastad FB:s kontrollsystem. I lag finns ej angivet när förutsättningar för sådan särskild förvaltning föreligger. Utredningen anser att särskild förvaltning alltjämt skall kunna anordnas men förutsättningarna härför bör upptagas i FB. Vid tillkomsten av gällande regler om arvode åt förmyndare och gode män uppfattades dessa befattningar som förtroendeuppdrag. Arvodesreglerna utformades därför restriktivt. Utredningen anser att detta betraktelsesätt ej längre kan upprätthållas. Allt arbete som en förmyndare utför bör därför ersättas. Undantag bör endast göras beträffande ersättning åt legal förmyndare. 48

Arvodet bör principiellt utgå av den omyndiges medel. Dennes ekonomiska ställning kan dock vara sådan att ett uttagande av förmyndararvode skulle bli alltför betungande. I sådana fall bör ersättningen kunna utgå av allmänna medel. De nuvarande svårigheterna att i vissa fall erhålla förmyndare föreslås bli lösta — förutom genom de sålunda ändrade arvodesreglerna — genom att kommunerna utser en eller flera personer som skall vara skyldiga att motta förordnande som förmyndare i de fall där ej annan lämplig person kan erhållas. Det i direktiven upptagna problemet med avveckling av vissa äldre godmanskap föreslås bli löst genom att de medel som står under gode männens förvaltning inlevereras till statsverket i enlighet med bestämmelser i särskild lag härom. Den som vill göra anspråk på sålunda inlevererade medel föreslås skola inom viss tid hos förmynderskapsdomstolen göra ansökan därom, vid äventyr att han eljest går förlustig sin rätt. Med bibehållande av nuvarande grunder för boutredningsmans förvaltning föreslår utredningen att kontrollen över förvaltningen förstärks dels genom att boutredningsman åläggs att nedsätta förvaltade värdehandlingar i öppet förvar i bank samt att avge årliga redovisningar, dels genom att vederbörande underrätt skall föra register över förordnade boutredningsman och tillse att redovisning avges i föreskriven tid.

SOU 1970: 67

6 Myndighetsåldern och olika former av omyndighet

I dessa frågor har utredningen avgivit särskilt betänkande i PM den 9 januari 1967 (stencil Ju 1967: 1). Utredningen föreslår i promemorian att myndighetsåldern skall sänkas till 20 år, att det i direktiven berörda förslaget om införande av s.k. kuratel som alternativ till omyndighetsförklaring icke genomförs, att den nuvarande möjligheten att enligt 18 kap. 3 § FB förordna god man, då någon för sjukdom, som kan antagas vara övergående, är ur stånd att bevaka sin rätt eller förvalta sin egendom, vidgas så att kravet på att sjukdomen skall antagas vara övergående bortfaller samtidigt som förordnande skall kunna ske även på grund av lyte, ålderdomssvaghet eller därmed jämförlig orsak samt att rösträttens förlust inte skall följa på all omyndighetsförklaring utan endast på sådan som grundas på sinnessjukdom, sinnesslöhet eller annan rubbning av själsverksamheten. Efter remissbehandling av utredningens nämnda PM har utredningen efter anmodan av justitiedepartementet utarbetat särskild PM den 2 april 1968 med förslag till författningsändringar vid en sänkning av myndighetsåldern till 20 år (stencil Ju 1968: 9). På grundval av dessa båda promemorior har i prop. 1969: 25 framlagts förslag dels till en sänkning av myndighetsåldern från 21 till 20 år och i samband därmed förslag att ungdomar i åldern 18—20 år i flera hänseenden skall få en mera självständig ställ4— SOU 1970: 67

ning än f.n. dels, som en konsekvens av att myndighetsåldern sänks, en motsvarande ändring av åtskilliga andra 21-årsgränser inom vitt skilda rättsområden. Propositionen antogs av riksdagen och ändringarna har trätt i kraft den 1 juli 1969 (1LU 1969: 32; rskr 191). Däremot är förslagen om ändring av 18 kap. 3 § FB och om borttagande av rösträttens förlust som följdverkan av omyndighetsförklaring i vissa fall fortfarande beroende på Kungl. Maj:ts prövning. Utredningen har funnit lämpligt här återge sin motivering i promemorian den 9 januari 1967 till avvisandet av förslaget om införande av s.k. kuratel samt om ändring av 18 kap. 3 § FB och om ändringen av följdverkningarna av omyndighetsförklaring i vissa fall. Denna motivering lyder: Lika väl som det är ett samhälleligt intresse att skydda unga människor från att bli bundna av sina rättsliga dispositioner innan de uppnått erforderlig mognad lika angeläget är det att personer, som på grund av ålderdomssvaghet eller av andra orsaker förlorat förmågan att bedöma ekonomiska transaktioner, erhåller erforderligt ekonomiskt skydd. Den möjlighet härtill som erbjuds genom beslut om omyndighetsförklaring medför otvivelaktigt ett effektivt sådant skydd. Omyndighetsförklaring innebär emellertid ett allvarligt ingrepp i en persons liv. Förlusten av rätten att själv bestämma över sina ekonomiska angelägenheter medför i regel en stark begränsning av möjligheten att genomföra egna initiativ och hävda egna åsikter. Detta kan så småningom få allvarliga följder för vederbörandes psykiska tillstånd. Som framgår av redogörelsen för gällande rätt medför en 49

omyndighetsförklaring vittomfattande verkningar även på områden, som ligger utanför den ekonomiska rörelsefrihetens. Slutligen tillkommer svårigheten att, då omyndighetsförklaring en gång skett, få denna hävd utan större omgång. Anförda förhållanden har medfört att en person, som befinner sig i en sådan situation att behov av ekonomiskt stöd föreligger, i det längsta undviker att utnyttja möjligheten att själv begära sig under förmyndare. Samma skäl ligger till grund för att även anhöriga drar sig för att ställa sig som sökande till en nära anförvants omyndighetsförklaring, när denna måste ske mot vederbörandes vilja. Härtill medverkar även att en sådan ansökan ofta riskerar att förstöra ett tidigare rådande förtroligt förhållande mellan den anhörige och den ansökningen gäller. Den möjlighet som enligt 18 kap. 3 § FB finns att förordna god man att handha någons egendom är ofta ej framkomlig i de fall som här avses, enär sjukdomen icke kan antagas vara övergående. — — — /Anförda/ olägenheter med gällande regler på hithörande område kan på grund av det alltjämt ökande antalet personer i de äldre åldersgrupperna antagas komma att bli alltmera framträdande. Det bör därför undersökas om sådan ändring av gällande regler kan ske att möjlighet ges till ekonomiskt skydd även i de fall, där sådant av skilda anledningar numera icke kommer till stånd, ehuru behov därav föreligger. Mot införande av kuratel har framhållits att så som rättsinstitutet måste utformas för att bli effektivt det kommer att föga mer än till namnet skilja sig från omyndighetsförklaring och att värdet av en reform i angiven riktning skulle vara närmast psykologiskt. Riktigheten härav torde icke kunna bestridas. Sålunda torde offentliggörande bli nödvändigt, kontroll över förvaltningen måste anordnas efter i stort sett samma regler som gäller för omyndighetsförklaring o.s.v. Den psykologiska betydelsen skall icke förringas; bland allmänheten blir en omyndighetsförklaring lätt stämplad som något i och för sig nedsättande. En omyndighetsförklaring kan även i vissa fall — som redan lagberedningen framhållit — gå längre än behovet kräver. Mot ett ekonomiskt förvaltarskap av angivet slag kan dock anföras erinringar av annat och allvarligare slag. Införandet av ett kuratel kommer att tillskapa en kategori myndiga med begränsad rättslig handlingsförmåga. Den principiella skillnaden mellan myndiga och omyndiga genombryts härigenom. Avsevärda svårigheter kommer att uppstå vid fastställande av denna kategoris ställning inom skilda områden. Vissa följdverkningar liknande dem som för närvarande gäller för omyndighetsförklarad kan knappast 50

undvikas, t.ex. beträffande rätten att utöva visst yrke eller inneha visst förtroendeuppdrag. Vidare kommer vid förordnande särskilt på bestämd tid och i begränsad omfattning utförliga regler att erfordras för att åstadkomma skydd för tredje mans berättigade intressen. Även gränsdragningen mellan områdena för huvudmannens och förvaltarens dispositionsrätt fordrar utförliga bestämmelser om icke huvudmannen vid företagande av rättshandlingar städse skall behöva styrka sin behörighet. Härtill kommer att den som frivilligt önskar bistånd i vården av sina angelägenheter alltid har möjlighet att överlåta förvaltningen av sin egendom åt annan person eller institution. Anförda omständigheter talar enligt utredningens mening för att ett på sådant sätt utformat kuratel icke kommer att fylla det behov och därmed få den betydelse, som dess förespråkare antagit. Av anförda skäl avstyrker utredningen införandet i svensk rätt av ett kuratel av ovan avgivet slag. — En nödvändig förutsättning för förordnande enligt 18 kap. 3 § FB är att grunden för förordnandet utgöres av sjukdom, fysisk eller psykisk, som kan antagas vara övergående. Kravet på att den sjukdom som åberopas kan antagas vara övergående har, som framgår av lagberedningens ovan återgivna yttrande, tillkommit för att begränsa godmanskapets område från förmynderskapets samt minska de betänkligheter som ansågs föreligga på grund av att godmanskapet icke begränsade den rättsliga handlingsförmågan för den, för vilken god man förordnats. Att av de med omyndighetsgrunderna jämförliga förhållandena endast sjukdom ansågs kunna komma i fråga motiverades med att endast vid sjukdom det med någon säkerhet på förhand kunde bedömas, huruvida hindret kunde förväntas vara av övergående natur. Vad angår begreppet sjukdom torde detta i FB anknyta till vad som enligt vanligt språkbruk och gängse vetenskaplig uppfattning är att anse som sjukdom. Med denna utgångspunkt kan som sjukdom betecknas varje onormalt kropps- eller själstillstånd, vilket icke sammanhänger med den normala livsprocessen. De störningar och fysiologiska förändringar, som sammanhänger med det naturliga åldrandet, kan i anledning härav icke betraktas som sjukdom, enär de står i samband med den normala livsprocessen. Ej heller efter en sjukdomsprocess kvarblivande missbildningar eller stympningar utan samband med sjukliga symptom räknas såsom sjukdomar. Ett kroppslyte torde därför icke vara att beteckna som sjukdom1. i Se ang. denna fråga t.ex. SOU 1944: 15 s. 162 och Hamdahl mil.: Lagen om allmän försäkring (1965), s. 25. SOU 1970:67

Genom de begränsningar som sålunda gäller för ifrågavarande stadgandes tillämpning utestänges från möjligheten att erhålla biträdeshjälp i ekonomiska angelägenheter med offentlig kontroll av förvaltningen icke endast personer med sjukdomar, som icke kan antagas vara övergående, utan även personer, vilka på grund av lyte eller ålderdomssvaghet eller liknande orsak kan ha svårigheter att själva sköta sin ekonomi. Nu angivna persongrupper kan emellertid i lika hög grad som de, vilka omfattas av stadgandet i 18 kap. 3 §, vara i den situationen att de — såsom nu avses med stadgandet — icke förmår att instruera och övervaka en av dem utsedd fullmäktig. Samtidigt kanske förutsättningar för ingripande med omyndighetsförklaring icke föreligger eller fordrar hänsynen till vederbörandes levnadsförhållanden eller hindrets beskaffenhet en särskilt skonsam behandling. Härtill kommer att genom den ökade levnadsåldern i förening med den alltmer utbyggda allmänna pensionen behov av bistånd med förvaltning av egendom kan förväntas öka. Erfarenheterna från den allmänna pensioneringen har även, som ovan angivits, visat att en pensionsberättigad som är gammal eller sjuklig ej sällan behöver hjälp med att handha sin pension. Genom den ovan återgivna bestämmelsen i 16 kap. 12 § andra stycket i lagen om allmän försäkring har på detta område förutsättningarna att förordna biträdeshjälp vidgats till att avse även sådana fall som ligger utanför 18 kap. 3 § FB. Stadgandet i nämnda lag kan därför sägas i viss mån komplettera förmynderskapslagstiftningens regler om förvaltarskap, dock utan att sådan förvaltning kommer under offentlig kontroll. Men även utanför det område som berörs av lagen om allmän försäkring har ett ökat behov av biträdeshjälp åt andra grupper än dem, som omfattas av 18 kap. 3 § FB, gjort sig gällande. Härpå pekar den tendens i såväl svensk som dansk underrättspraxis att förordna om biträdeshjälp även i sådana fall då sjukdomstillståndet icke är av övergående natur. I Norge har utvecklingen redan lett fram till att kravet på att psykisk sjukdom skall vara övergående borttagits. För en ändring av förutsättningarna för tillämpningen av 18 kap. 3 § FB talar även att på grund av framför allt den psykiatriska vetenskapens utveckling svårigheter ofta uppstår för läkarna vid bedömande av om en sjukdom kan antagas vara övergående. Genom den snabba utveckling som sker på detta område kan vidare ifrågasättas lämpligheten av en begränsning av nu angivet slag. Nya behandlingsmetoder kan komma att medföra att öppen psykiatrisk vård under patientens medverkan blir möjlig i betydligt större omfattning än nu. Å andra sidan kan en förbättrad diagnostiseringsteknik komma att innebära att SOU 1970:67

sluten vård ter sig oundgängligen påkallad på ett tidigare stadium av en psykisk sjukdom än nu är fallet (jfr prop. 1966: 53, särskilt s. 159). Behovet av bistånd i vården av ekonomiska angelägenheter för dessa grupper synes därför vara lika stort oavsett om sjukdomen är av övergående karaktär eller ej. Utredningen finner nu anförda förhållanden visa att behov föreligger att inom förmynderskapslagstiftningens ram utvidga området för förvaltning under offentlig kontroll av annans egendom utan att sådan mer långtgående åtgärd som omyndighetsförklaring eller kuratel med förlust av den egna handlingsförmågan skall behöva tillgripas. En sådan utvidgning skulle kunna ske genom en ändring av förutsättningarna för tillämpningen av 18 kap. 3 § FB så att kravet att hindret skall vara övergående borttages och även andra omständigheter än sjukdom, såsom lyte och ålderdomssvaghet och liknande, införes. Vid en sådan reform bör emellertid beaktas de betänkligheter som vid införande i svensk rätt av det i 18 kap. 3 § avsedda godmanskapet anfördes. Dessa grundade sig som ovan antytts på det förhållandet att godmanskapet icke inskränkte huvudmannens rättshandlingsförmåga och ej heller genom kungörelse bringades till allmänhetens kännedom. Därigenom kunde ej uteslutas möjligheten av att kolliderande rättshandlingar företogs av huvudmannen och gode mannen. Vidare förelåg fara att ett avtals giltighet blev beroende av vad som framdeles kunde utrönas om sjukdomens inverkan på huvudmannens förmåga att bedöma avtalets betydelse och med erforderlig grad av frihet fatta sitt beslut. Genom att inskränka institutets användning till sådana fall i vilka sjukdomen kan antagas vara övergående ansågs berörda betänkligheter skola minskas. Har kolliderande rättshandlingar företagits av huvudmannen och gode mannen, bör deras rättsverkningar bedömas som om de båda företagits av huvudmannen. Om exempelvis samma sak säljs av gode mannen och huvudmannen är de allmänna reglerna om dubbelföryttring tillämpliga. Därvidlag gäller beträffande lös egendom att den förste köparen äger företräde men att den senare köparen som i god tro fått egendomen i sin besittning är skyddad i sitt förvärv; dock har i sådant fall den förste köparen tillerkänts rätt att mot lösen erhålla egendomen1 Den godtroende köparen i det köp, som ej blir bestående, har en skadeståndsrätt mot huvudmannen, antingen köpet slutits med denne eller med gode man1

Lösenbestämmelser saknas dock betr. godtrosförvärv av löpande skuldebrev, aktiebrev och liknande s.k. kvalificerade godtrosförvärv. 51

nen. Om dubbelförsäljningen avser fast egendom gäller icke en allmän regel om godtrosförvärv. I stället gäller enligt 12 § lagfartsförordningen att vid tvesalu den senare köparen har företräde, därest han först sökt lagfart; i praxis har man uppställt kravet att han måste vara i god tro vid sitt förvärv. Då såväl gode mannen som huvudmannen äger behörighet att sälja saken, kan den omständigheten, att den som köper av den senare vet att denne har en ännu ej entledigad representant, ej medföra att han inte förvärvar rätt på grund av försäljningen. Ond tro föreligger endast, om köparen ägt eller bort äga kännedom om den tidigare försäljningen. Vad angår risken att ett av huvudmannen ingånget avtal sedermera skall visa sig ha ingåtts under inflytande av sinnessjukdom e.dyl., stadgas i lag den 27 juni 1924 om verkan av avtal, som slutits under inflytande av rubbad själsverksamhet, att avtalet blir ogiltigt även om medkontrahenten var i god tro. Beträffande ogiltighetens rättsföljder har såsom den för båda kontrahenterna gällande huvudregeln uppställts samma regel, som gäller för det fall att avtal med omyndig blir ogiltigt. Kontrahenterna är sålunda förpliktade att återbära vad de uppburit eller, om det ej kan ske, ersätta dess värde. Den som slutit avtalet i abnormt sinnestillstånd är dock ej skyldig utge ersättning i vidare mån än vad han mottagit använts till skäligt underhåll eller eljest medfört nytta för honom. Undantag från regeln om ersättningsskyldighetens begränsning till nyttan görs dock till förmån för godtroende medkontrahent. Denne har rätt att i den omfattning, som prövas skäligt, erhålla ersättning för den förlust, som föranletts av avtalet. Det föreligger alltså här en form av strikt skadeståndsskyldighet, som tillkommit i omsättningens intresse och som medför att godtroende medkontrahent kan försättas i samma ställning, som om avtalet inte alls kommit till stånd. Av vad som ovan i korthet anförts framgår, att en godtroende tredje man som sluter avtal med någon, för vilken godmanskap av angivet slag är anordnat, eller med dennes gode man är väl skyddad enligt gällande rätt. Vad härefter angår huvudmannens ställning blir de avtal denne ingår giltiga, med undantag för de fall då avtal slutits under inflytande av rubbad själsverksamhet. Härigenom föreligger uppenbarligen fara att en huvudman, som icke rättar sig efter gode mannens vilja när det gäller ekonomiska angelägenheter, kan komma att förslösa sin egendom. Sådan fara förefinns tydligen även beträffande avtal som förklaras ogiltigt på grund av att huvudmannen slutit det under rubbad själsverksamhet; gentemot en godtroende tredje man kan huvudmannen bli skadeståndsskyldig med belopp, som i 52

vissa fall kan bli lika stort som om ogiltighetsanledning inte förelegat. Erfarenheterna av godmanskap enligt 18 kap. 3 § FB synes ej ha visat att inom det område stadgandet för närvarande omfattar de nu redovisade betänkligheterna gjort sig gällande. Det torde saknas anledning förmoda att olägenheterna skulle bli mera framträdande om godmanskap av detta slag skulle förekomma i större omfattning än nu. Enligt vad utredningen inhämtat har den i Norge år 1961 vidtagna ändringen i § 90 a i vergemålsloven ej heller i dessa avseenden förorsakat några problem. De ovan angivna betänkligheterna bör emellertid enligt utredningens mening beaktas genom en begränsning i lagen på det sätt att förordnande av god man förklaras ej få ske om fara föreligger för att huvudmannen företar rättshandling mot gode mannens vilja. Underlag för ett bedömande av farerisken torde kunna erhållas genom en avvägning mellan sjukdomens, lytets eller ålderdomssvaghetens art och grad samt huvudmannens levnadsförhållanden i vad avser såväl hans personliga som ekonomiska omständigheter. Andra ändringar i de i lagen angivna förutsättningarna för godmansförordnande synes icke erforderliga i följd av det utvidgade området. Att förutsättningarna bestäms så att det i många fall blir möjligt att välja mellan godmanskap och omyndighetsförklaring på egen begäran enligt 10 kap. 1 § punkt 4 FB är enligt utredningens mening icke någon brist. Kan erforderlig hjälp åstadkommas med den minst ingripande åtgärden synes detta vara det mest effektiva. — Utredningen har icke att framlägga förslag till ändringar i lagen om allmän försäkring men är av den uppfattningen att, om den föreslagna ändringen i 18 kap. 3 § FB genomförs, behov av stadgandet i 16 kap. 12 § andra stycket nämnda lag kan ifrågasättas. Om i stället godmanskap anordnas i där avsedda fall blir det en fördel att kontrollsystemet i FB träder i funktion. Detta hindrar givetvis ej att försäkringskassa kan inkopplas för utredning och ansökan i sådant ärende. De ovan anförda önskemålen om en reform rörande omyndighetsförklarings verkningar synes som tidigare nämnts väsentligen bottna däri att en omyndighetsförklaring, som är betingad av ekonomiska skäl, också medför inskränkningar i personligt avseende. Utredningen anser det därför böra undersökas, huruvida icke vissa av de rättsverkningar, som i personligt hänseende följer av en omyndighetsförklaring, kan tas bort. Främst torde därvid komma ifråga att mildra omyndighetsförklaringens rättsverkningar för de personer, som på egen SOU 1970: 67

begäran förklaras omyndiga på grund av 10 kap. 1 § fjärde punkten FB. Men man bör undersöka huruvida icke följdverkningar för även andra grupper av omyndigförklarade kan mildras eller helt bortfalla. Därmed kunde uppnås att det skydd, som en omyndighetsförklaring medför i ekonomiskt avseende, skulle komma till större användning än nu synes vara fallet. Med en dylik lösning skulle även den nuvarande principiella skillnaden mellan myndiga och omyndiga kvarstå. En gradering av omyndighetsförklaringens rättsverkningar i personligt hänseende skulle i stället bli följden. Någon större nackdel härmed torde icke befaras behöva uppstå. Bland de regler som inskränker den personliga handlingsfriheten kan först nämnas sådana som stadgar förbud för omyndigförklarad att utöva visst yrke eller inneha visst förtroendeuppdrag. Tanken bakom dessa förbud är att den som står under förmynderskap, oavsett enligt vilken grund han blivit omyndigförklarad, i regel får antas sakna den omdömesförmåga och den självständiga ställning, som krävs av utövaren av yrket eller innehavaren av förtroendeuppdraget. Som exempel härpå kan nämnas riksdagsman (RO 26 §), kommunalfullmäktig (KL 7 §), ledamot eller suppleant i kommuns styrelse (KL 32 §), överförmyndare (FB 19 kap. 8 §), domare (RB 4 kap. 1 §), advokat (RB 8 kap. 2 §) etc. Det kan uppenbarligen ej ifrågakomma att beträffande sådana stadganden göra några ändringar i förhållande till vad som nu gäller. I 2 kap. 3 § GB stadgas att den, som är omyndigförklarad, icke må utan förmyndarens samtycke ingå äktenskap. Angående grunden till detta förbud uttalade lagberedningen i förarbetena till stadgandets tillkomst att giftermålet även till sina ekonomiska verkningar var en alltför viktig handling för att kunna undantas från regeln att den omyndigförklarades avtal ej gäller utan förmyndarens godkännande. På grund av bestämmelsen i 2 kap. 5 § GB saknar förbudet praktisk betydelse i fråga om den, vilken för sinnessjukdom eller sinnesslöhet är förklarad omyndig. Förmyndarens samtycke kan enligt 2 kap. 4 § GB ersättas av rättens tillstånd om "skäl till vägran prövas ej vara för handen". — Utredningen finner att den motivering till förbudet som lagberedningen ovan framfört alltjämt förtjänar beaktande. Genom den omyndigförklarades möjlighet att i fall av förmyndarens uteblivna samtycke vända sig till rätten är enligt utredningens uppfattning väl sörjt för dennes rättsskydd. Utredningen anser därför något undantag icke böra göras från den följdverkan som omyndighetsförklaringen i detta fall för med sig. Det kan anmärkas att någon ändring av bestämmelsen ej heller föreslagits av familjeSOU 1970:67

rättskommittén (se SOU 1964: 35 s. 55). Förbud likartade med det nu behandlade — men utan möjligheten att få förmyndarens samtycke ersatt av rättens tillstånd — återfinns bl.a. i 4 kap. 2 och 5 §§ FB. I 2 § stadgas förbud för den som är förklarad omyndig att utan förmyndarens samtycke anta adoptivbarn (2 § ändr. 12/12 1958) samt i 5 § förbud att utan förmyndarens samtycke bli adopterad. Förmyndarens samtycke utgör i dessa fall ett ovillkorligt krav, varifrån icke kan dispenseras (se t.ex. NJA I 1936 s. 276). Ett adoptionsförhållande innebär för såväl adoptanten som den adopterade sådana ur både ekonomiska och personliga synpunkter omfattande förändringar att enligt utredningens mening förmyndarens samtycke icke kan undvaras. Av naturliga skäl har denna följdverkan av omyndighetsförklaring ingen större praktisk betydelse för frågan om tillskapande av ett utvidgat ekonomiskt skydd. Någon olägenhet med förbudet ur denna synpunkt har ej heller förmärkts. Anledning saknas därför att i detta sammanhang förorda någon ändring. Enligt RO 16 § må valrätt ej utövas av den som på grund av domstols förklaring är eller efter uppnådd myndighetsålder skall förbliva omyndig. Mot denna följdverkan av omyndighetsförklaring har, som ovan redovisats, från flera håll framförts kritik. Det har därvid framhållits att rösträttens förlust många gånger orsakat att antingen erforderlig omyndighetsförklaring icke kommit till stånd eller att den väl genomförts men då mot vederbörandes bestridande efter anhängiggjord rättegång. Det förhållandet att en rättegång oftast medför slitningar mellan den som avses med ansökan om omyndighetsförklaring och hans närmaste anförvanter ävensom innebär risk för en icke önskvärd offentlighet gör att fråga om samtycke har betydelse även i de fall då samtycke icke utgör förutsättning för bifall till ansökan. Föreligger samtycke äger nämligen rätten att utan huvudförhandling omedelbart företa en ansökan om omyndighetsförklaring till avgörande. Utvecklingen av bestämmelsen i RO 16 § under de senaste 40—50 åren visar en klar strävan att i största möjliga utsträckning undanröja de hinder, som av olika skäl ansetts böra uppställas för rösträttens utövande. Dessa s.k. rösträttsstreck har från år 1921 nedbringats från fem till nuvarande ett. Sålunda borttogs år 1922 det s.k. värnpliktsstrecket, vilket innebar att värnpliktig, som icke fullgjort de honom till och med utgången av sistförflutna kalenderår åliggande värnpliktsövningar, icke ägde rösta. Tanken bakom detta var att bristande fullgörande av värnpliktsskyldighet skulle beivras. Det var alltså icke fullgörandet som förskaffade utan försummelsen som berövade nå53

gon hans rösträtt (Malmgren: Sveriges grundlagar I uppl. s. 115). Enär det ansågs föga lämpligt att bristande fullgörande av värnpliktsskyldighet skulle beivras genom avstängande från utövningen av den viktigaste medborgerliga rättigheten, borttogs detta hinder (se härom KU 1921 uti. nr 30). — Påföljdsstrecket, som avskaffades år 1937, innebar att rösträtt ej fick utövas av den som var utesluten därifrån på grund av ådömd straffpåföljd. Sådan påföljd kunde ådömas jämlikt 2 kap. 19 § SL. Som skäl för borttagande av denna påföljd och därmed av det därav anhängiga rösträttsstrecket angavs bl.a. (L1U 1937 uti. nr 38 s. 9 och 12) de olägenheter som följde av ett tillskapande av en pariasklass av medborgare, vilka offentligen brännmärkts även sedan deras strafftid gått till ända, samt att påföljden såsom ett skydd för den samhällsfunktion som utövades av medborgarna såsom röstberättigade i allmänna ärenden saknade all betydelse (se även prop. 1936: 190 och KU 1937 uti. nr le och 1936 uti. nr 40). — Konkurs- och fattigvårdsstrecken motiverades främst av att den, som utövade rösträtt borde ha omdömesförmåga och en självständig och oberoende ställning (se t.ex. KU 1921 uti. nr 30). Vid borttagande år 1945 av dessa rösträttsstreck framhölls (KU 1943 uti. nr 11 och 1944 uti. nr 6) beträffande konkursstrecket bl.a. att det visserligen var obestridligt att lagen på visst sätt begränsade handlingsfriheten för den, som försatts i konkurs, men att detta i och för sig icke berättigade till slutsatsen att den som var i konkurs skulle sakna den oberoende ställning, som borde finnas hos den, som skulle få utöva politisk eller kommunal rösträtt. Vad angick fattigvårdsstrecket anfördes att man vid utformningen av detta icke beaktat att det fanns grupper av medborgare, t.ex. de som uppnått hög ålder eller var kroniskt sjuka, som utan att därför berövas sin rösträtt befann sig i minst lika osjälvständig ställning som de, som var omhändertagna av allmänna fattigvården för varaktig försörjning och på den grunden var uteslutna från rösträtt. Liknande synpunkter som de, som låg bakom konkurs- och fattigvårdsstrecken, har åberopats för förmynderskapsstreckets bibehållande. I anledning av motion till 1921 års riksdag om ändring av bl.a. förmynderskapsstrecket till att omfatta enbart "den som på grund av vanvett står under förmynderskap" uttalade sålunda konstitutionsutskottet (uti. nr 30) i sitt av riksdagen godkända yttrande, innefattande avstyrkande av motionen i denna del, att under förmynderskap stående personer i regel saknade den omdömesförmåga och självständiga ställning, som borde vara ett villkor för rätten att medverka vid val av folkrepresentanter. Fråga om ändring av förmynderskapsstrecket 54

har därefter icke varit föremål för riksdagsbehandling. I sammanhanget kan nämnas att författningsutredningen i sitt förslag till regeringsform i denna fråga uttalat, att som förutsättning för rösträtt alltjämt borde gälla "att den som är omyndigförklarad ej skall äga rösta" (SOU 1963: 17 s. 300). Någon motivering till uttalandet gavs icke. Enligt utredningens mening bör en omyndighetsförklaring icke annat än när detta är oundgängligen erforderligt leda till rösträttens förlust. Därvid torde beaktas å ena sidan behovet av skydd för den samhällsfunktion, som ett utövande av rösträtten innebär, och å andra sidan det berättigade krav den enskilde medborgaren har att frågan om rösträttens förlust avgörs förutsättningslöst d.v.s. att sådana omständigheter, som medför en inskränkning t.ex. i en persons rättsliga handlingsförmåga, icke såsom självklart även bör fönitsätta oförmåga till ståndpunktstagande i allmänna angelägenheter. Tankegångar liknande dem, som enligt ovan legat bakom avskaffandet av konkurs- och fattigvårdsstrecken, synes utredningen kunna anföras för ett borttagande av rösträttens förlust för sådana bräckliga personer som på egen begäran begärt sig omyndiga eller samtyckt därtill på grund av att de önskar annans bistånd i vården av sina angelägenheter. Förmågan av insikt om att deras situation kräver annans bistånd tyder på ett visst omdöme och torde i vart fall ej utvisa en sådan omdömeslöshet att man därav kan dra den slutsatsen att förmåga till politiskt ståndpunktstagande skulle saknas. Enligt utredningens uppfattning är förlusten av rösträtten för denna grupp av omyndigförklarade knappast sakligt motiverad och bör därför borttagas. Vad angår dem som omyndigförklaras på grund av slöseri eller missbruk av rusgivande medel synes dessa som regel icke förete allvarligare brister på själslivets område. Grunden till att en slösare ställes under förmynderskap är, såsom anföres i förarbetena till gällande stadgande härom (lagberedningen s. 138) hänsynen till den nationalekonomiska och sociala fara, som slöseri och annan grov vanvård av egendom eller annat otillbörligt förfarande med egendomen innefattar. Som exempel på det senare kan nämnas sådana fall, där en person står under inflytande av ovärdiga personer, släktingar eller andra, som förstår att utnyttja honom i ekonomiskt avseende (Walin o.a.a. s. 212; jfr NJA II 1924 s. 234). Oförmåga att handha egendom eller motstå andras oberättigade anspråk utvisar visserligen omdömeslöshet och osjälvständighet beträffande handhavande av ekonomiska angelägenheter. Dessa omständigheter synes emellertid utredningen icke vara tillräckliga för att generellt leda till SOU 1970:67

förlust av rösträtten. — Vad angår alkoholmissbrukaren kan denne enligt bestämmelser i nykterhetsvårdslagen (27/7 1954 15 och 18 §§) på grund av att han befinnes vara ur stånd att ta vård om sig själv tvångsintas å allmän vårdanstalt för alkoholmissbrukare. Härigenom har han emellertid icke förlorat sin rätt att rösta. Om nykterhetsnämnd i visst fall skulle finna ur vårdbehov påkallat att sådan intagen omyndigförklaras och överförmyndaren efter anmälan av nämnden föranstaltar om hans omyndighetsförklaring, följer därav rösträttens förlust. Omyndighetsförklaring sker oftast för att hindra missbrukaren från att vidta transaktioner med sin egendom men kan i vissa fall vara till fördel även ur vårdsynpunkt. Den som omyndigförklarats är alltså icke generellt att betrakta som en mer kvalificerad missbrukare. Att därför låta omyndighetsförklaringen vara avgörande för huvudvida missbrukare av rusgivande medel skall äga utöva rösträtt synes icke vara tillfredsställande. Ett borttagande även för denna grupp av omyndigförklarade av den påföljd som rösträttens förlust innebär torde därför böra ske. — Den risk för missbruk av rösträtten som kan befaras från dem, som omyndigförklarats på grund av slöseri eller missbruk av rusgivande medel, är enligt utredningens mening icke så beaktansvärd att man på grund därav bör frånkänna dem rätten att rösta. Ej heller torde förbudet bibehållas av hänsyn till behovet av skydd för utövandet av rösträtten som samhällsfunktion1. Vad slutligen angår dem, som på grund av sinnessjukdom, sinnesslöhet eller annan rubbning av själsverksamheten förklarats omyndiga och till följd därav icke rimligen kan tillerkännas rättshandlingsförmåga, kan enligt utredningens mening icke ifrågakomma att medge dessa rösträtt. Visserligen finns icke något lagligt hinder för sinnessjuka, som ej omyndigförklarats, att utöva rösträtt. Av naturliga skäl uppstår emellertid icke några problem härmed. Sammanfattningsvis vill utredningen uttala att ett borttagande av rösträttens förlust som följdverkan av omyndighetsförklaring kommer att få sin största betydelse för dem, som omyndighetsförklarats på grund av paragrafens fjärde punkt. Det är främst inom denna grupp de personer är att finna, som behöver ett ekonomiskt stöd och skydd men som på grund av rösträttens förlust icke velat tillgripa den utväg som en omyndighetsförklaring innebär. Även inom de övriga grupper, för vilka omyndighetsförklaring föreslås icke medföra rösträttens förlust, torde emellertid ehuru icke i lika stor utsträckning finnas personer, vilka befinner sig i liknande situationer och som hädanefter lättare kan tänkas vilja medverka till en omyndighetsförklaring. Såväl praktiska skäl som rättviseskäl talar enligt utredningen jämväl för

SOU 1970: 67

borttagande av rösträttens förlust i den omfattning utredningen föreslagit. Utredningens förslag har i denna del vunnit anslutning från finsk och norsk sida, och även från danskt håll har uttalats sympati för förslaget. Att nå nordisk samstämmighet på denna punkt synes emellertid icke nödvändigt.

1 Det kan anmärkas att norska justitiedepartementet i yttrande den 5 febr. 1965 över "innstilling om stemmerettsalderen", avgiven i juni 1964, ifrågasätter om omyndighetsförklaring utan vidare bör leda till förlust av rösträtt. Departementet uttalar bl.a. följande: "Slik umyndiggjoringsreglene er formet, kan en person tenkes satt under vergemål selv om han har normal evne til å motivere utOving av stemmerett i offentlige anliggender. Dette gjelder saerlig når umyndiggjoringsgrunnen er misbruk av alkohol eller narkotika, blindhet eller andre legemsfeil. Etter oppfatningen i vår tid er det ikke rimelig at umyndiggj0ring også i slike tilfelle uten videre skal medfore tap av stemmeretten.

7 Grunderna för omyndighetsförklaring

7.1 Gällande rätt m.m. Om omyndighet på grund av rättens beslut stadgas i 10 kap. FB. Enligt 1 § skall den som fyllt 20 år förklaras omyndig: 1. om han på grund av sinnessjukdom, sinnesslöhet eller annan rubbning av själsverksamheten är ur stånd att vårda sig eller sin egendom; 2. om han genom slöseri eller annan grov vanvård av sin egendom eller eljest genom otillbörligt förfarande med avseende å egendomen äventyrar sin eller sin familjs välfärd; 3. om han är hemfallen åt missbruk av rusgivande medel och i följd därav icke kan vårda sig eller sin egendom; eller 4. om han på grund av sjukdom, försvagat hälsotillstånd, lyte, oerfarenhet eller annan orsak behöver annans bistånd i vården av sina angelägenheter och av sådan anledning själv begär att bli förklarad omyndig eller samtycker därtill. Bestämmelserna om grunderna för omyndighetsförklaring har oförändrade överförts till FB från 1924 års lag om förmynderskap. Före 1924 års lag var anledningarna till omyndighetsförklaring inte fullständigt angivna. Domstolen kunde försätta en person under förmyndare så snart den kommit till den uppfattningen att vederbörande var ur stånd att vårda sitt gods, oberoende av orsaken till vederbörandes bristande förmåga i detta avseende. Vid förarbetena till för56

mynderskapslagen uttalades att förlusten av rätten att själv bestämma över sina ekonomiska angelägenheter i regel medför en stark begränsning av möjligheten att genomföra egna initiativ och hävda egna åsikter. En omyndighetsförklaring bör därför inte komma till stånd i andra fall än när detta är oundgängligen nödvändigt för att skydda vederbörande själv eller honom närstående personer i förhållande till vilka han är underhållsskyldig. I lagen bör därför så fullständigt och noggrant som möjligt anges de orsaker, vilka kan anses föranleda sådan oförmåga hos en person att vårda sina angelägenheter att man på grund därav kan mot hans bestridande ingripa med omyndighetsförklaring. Punkterna 1—3 i förenämnda stadgande är följaktligen uttömmande. I punkt 4, där vederbörandes medgivande till omyndighetsförklaring alltid fordras, har principen att omyndighetsanledningarna skall vara fullständigt angivna däremot inte behövt upprätthållas lika strängt (NJA II 1924 s. 233). Vad angår omyndighetsförklaring i anledning av psykiska defekter skall begreppen sinnessjukdom och sinnesslöhet fattas i samma bemärkelse som i 2 kap. 5 § GB angående äktenskapshinder. (Redogörelsen här och i det följande under 7.1 är i huvudsak hämtad från lagberedningen GB I s. 162.) Med sinnessjukdom avses en pågående sjuklig process i hjärnan även om sjukdomen är ryckvis återkommande, d.v.s. yttrar SOU 1970:67

sig intermittent. Dit anses emellertid också vara att hänföra den icke ursprungliga utan senare tillkomna demensen. Sinnesslöhet däremot avser att beteckna en ursprunglig psykisk utvecklingshämning, som föreligger då en person i sin själsutveckling stannat vid eller under den grad, som motsvarar den vid straffmyndighetsåldern (femton år) normalt föreliggande. Sinnesslöheten omfattar sålunda inte blott den allra svåraste formen av utvecklingshämning, idiotin, utan även svårare grader av vanlig imbecillitet. Vid sidan av sinnessjukdom och sinnesslöhet har upptagits annan rubbning av själsverksamheten. Detta begrepp omfattar lindrigare former av imbecillitet, ävensom ett av ålderdomsförändringar i hjärnan orsakat avtagande av de psykiska krafterna, vilket inte fortskridit så långt att verklig demens inträtt. Vidare hör hit s.k. partiella själsdefekter, såsom etisk imbecillitet, sexuell perversitet, dipsomani (periodisk alkoholism), över huvud kan hit hänföras psykiska rubbningar av sådan art, att de inte kommer i betraktande som äktenskapshinder. Det skall vidare anmärkas att avgränsningen mellan de olika formerna av psykisk rubbning är utan betydelse inom förmynderskapsrätten. Av vikt är endast att fastställa gränsen mot det normala själslivet, även där detta kännetecknas av enfald, viljesvaghet o.dyl. (lagberedningen ÄB I s. 136). I samtliga fall av psykisk rubbning förutsätts för omyndighetsförklaring att rubbningen inte kan antas vara av rent övergående natur. För omyndighetsförklaring krävs vidare att den psykiska rubbningen skall ha orsakat oförmåga hos vederbörande att själv vårda sig eller sin egendom. Omyndighetsförklaring enligt punkt 1. bör således inte komma till stånd om det inte blivit fastställt, att sjukdomen verkligen medför oförmåga för vederbörande att sköta sina angelägenheter. Med slöseri i punkt 2. förstås närmast onödiga utgifter för konsumtionsändamål, såvida dessa utgifter står i uppenbart missförhållande till slösarens ekonomiska ställning. Men även en grovt försumlig, vårdslös eller lättsinnig förmögenhetsförvaltning eller fullständig likgiltighet för ekonomiska SOU 1970: 67

angelägenheter kan föranleda omyndighetsförklaring. I lagen har detta kommit till uttryck genom införande av det allmännare begreppet grov vanvård av egendom. Härmed har likställts annat otillbörligt förfarande med avseende å egendomen. Med detta uttryck har beaktats sådana fall, där en person använder sig eller eljest förfogar över sin egendom på ett sätt eller för ändamål, som utvisar fullständig brist på omdöme. Särskilt kommer i betraktande de tillfällen, där någon står under inflytande av ovärdiga personer, släktingar eller andra, som förstår att utnyttja vederbörande i ekonomiskt avseende. För att omyndighetsförklaring skall kunna meddelas skall vederbörande genom sitt handlingssätt äventyra sin eller sin familjs välfärd. Det fordras inte i och för sig att en större del av hans förmögenhet redan gått förlorad, utan endast att hans förfarande är ägnat att sätta hans eller hans familjs ekonomiska välfärd på spel. Uttrycket i punkt 3. hemfallen åt missbruk av rusgivande medel har använts även i 11 kap. 2 och 12 §§ GB för att beteckna grund för hemskillnad respektive äktenskapsskillnad. Uttrycket skall följaktligen tolkas på samma sätt som i GB. Under den använda beteckningen faller inte bara vad som i allmänhet inbegrips under dryckenskap eller missbruk av alkoholhaltiga drycker utan även missbruk av narkotika. I uttrycket att vederbörande skall vara hemfallen åt missbruk av rusgivande medel ligger krav på ett mera stadigvarande missbruk. Däremot förutsätts inte att missbruket skall vara beroende av ett sjukligt begär. Liksom under punkt 1. fordras för omyndighetsförklaring att missbruket medför oförmåga att vårda sig eller sin egendom. Med hänsyn härtill kan fall inträffa, där missbruk av rusgivande medel från en makes sida väl kan vara full anledning för den andre maken att vinna hemskillnad eller äktenskapsskillnad utan att samtidigt tillräcklig grund för omyndighetsförklaring föreligger. Vad därefter angår omyndighetsförklaring enligt punkt 4. eller sådana fall, där 57

vederbörande själv begär eller samtycker till åtgärden, är de objektiva omständigheter som kan åberopas inte uttömmande angivna utan det har medgivits domstolarna att beakta även andra omständigheter än de uppräknade. För att omyndighetsförklaring skall kunna meddelas måste den åberopade omständigheten ha medfört att vederbörande behöver annans bistånd i vården av sina angelägenheter. Behovet av bistånd måste vara så starkt att det inte lämpligen eller med säkerhet kan tillgodoses genom att vederbörande förordnar en fullmäktig. 7.2 Övrig nordisk rätt I Danmark regleras hithörande spörsmål av myndighedsloven som i 2 § i dess lydelse enligt lag den 12 december 1969 (nr 27) stadgar: Den, der er fyldt 20 Aar, kan umyndiggores, saafremt han: 1. paa Grund af Sindssygdom, Aandssvaghed eller anden sjaelelig Forstyrrelse er uskikket til at varetage sine Anliggender; 2. ved 0dselhed eller anden uforsvarlig Adfaerd udsaetter sin eller sin Families Velfaerd for Fare; 3. paa Grund af Drikfaeldighed eller lignende Last er uskikket til at varetage sine Anliggender; 4. paa Grund af legemlig Mangel, Sygdom eller anden Skrobelighed er mindre skikket til at varetage sine Anliggender og selv 0nsker at blive umyndiggjort. Ifrågavarande bestämmelse har tillkommit under samverkan mellan delegerade från Danmark och Sverige. Uttrycken i punkt 1. har därför samma innebörd som motsvarande uttryck i 10 kap. 1 § 1. FB. "Legemlig Mangel " i punkt 4. kan t.ex. vara dövstumhet eller blindhet och "anden Skr0belighed" kan vara ålderdomssvaghet. Uppmärksammas bör att den danska bestämmelsen ej upptar oerfarenhet eller annan orsak som omyndighetsgrund i punkt 4. I Norge återfinns bestämmelserna om omyndighetsförklaring i lov den 28 november 1898 om umyndiggjorelse, där 1 § i dess lydelse enligt lag den 7 februari 1969 (nr 6) stadgas: 58

De som har fylt 20 år, kan settes under vergemål (umyndiggj0res): 1. naar de paa Grund af Aandssvaghed eller Sindssygdom eller, fordi de er forfaldne til Drukkenskab eller odelaeggende Brug af Morfin eller andre Beruselses- eller Bedovelsesmidler, mangier Evnen til at dragé Omsorg for sig eller sit Gods, eller 2. naar de paa Grund av Blindhed, manglende Taleevne eller anden legemlig Mangel eller Skrobelighed mangier Evnen til at dragé Omsorg for sig eller sit Gods, og de derhos selv samtykker i Vergemålet, eller dette maa ansees n0dvendigt for at beskytte dem mod paaviselig Fare for egennyttige Efterstraebelser fra andres Side, eller 3. naar de ved Drik, Spil eller Udsvaevelser eller iovrigt ved aabenbart uvittig Adfaerd föröder eller spilder sit Gods, saa at Träng opstaar for dem eller deres Familie eller maa forudsees at ville indtraede, om de ei saettes under Vergemål. Liksom motsvarande danska bestämmelse upptar ej heller den norska lagen oerfarenhet som grund för omyndighetsförklaring. Observeras bör emellertid att den norska lagen, i fall som motsvarar punkt 4. i det svenska stadgandet, tillåter omyndighetsförklaring utan vederbörandes samtycke, såvida sådan åtgärd är påkallad till skydd mot en påtaglig fara för "egennyttige efterstraebelser" från andras sida (se närmare om de norska reglerna Arnholm, s. 23). I Finland finns reglerna om omyndighetsförklaring intagna i 19 § i lagen den 19 augusti 1898 angående förmynderskap. Stadgandet lyder: Den vanvettig är, så ock den, som för slöseri eller dryckenskap är oförmögen att förestå sin egendom, varde förklarad omyndig. Är någon för ålderdomssvaghet eller annat försvagat sinnestillstånd, kroppsligt lyte eller långvarig sjukdom urståndsatt att vårda sina angelägenheter, må ock han ställas under förmyndare, så fram han derom anhåller eller fara är att hans egendom eljest förskingras. Ej heller i den finländska lagen har oerfarenhet upptagits som omyndighetsgrund. Men i likhet med den norska lagen tillåter finländsk rätt omyndighetsförklaring, jämlikt grunder som närmast överensstämmer med punkt 4. i motsvarande svenska stadSOU 1970:67

gande, även mot vederbörandes vilja, nämligen om fara föreligger att vederbörandes egendom eljest förskingras. 7.3 Begreppen sinnessjukdom, sinnesslöhet och annan rubbning av själsverksamheten ur terminologisk synpunkt 7.3.1 Inledning Den nu gällande terminologin i punkt 1. av ifrågavarande stadgande avseende psykiska rubbningar grundar sig på ett av medicinska fakulteten i Uppsala år 1911 till dåvarande lagberedningen avgivet yttrande i frågan. Under den tid från och med 1924 års förmynderskapslag som domstolarna haft att tillämpa de angivna definitionerna har den medicinska terminologin på ifrågavarande område förändrats. Flera utredningar har också gjorts som berört frågan om vilken terminologi som numera bör användas. Dessa utredningar har inte behandlat terminologin inom förmynderskapsrätten utan har avsett antingen äktenskapsrätten eller vårdlagarna. Förmynderskapsutredningen har ansett det vara nödvändigt att översiktligt redogöra för den diskussion som förts angående förenämnda terminologi inom de angivna lagområdena. 7.3.2 Äktenskapsrätten Kommittén angående medicinska äktenskapshinder avlämnade år 1960 ett betänkande i samma ämne (SOU 1960: 21). Kommittén hade i uppdrag att företa en allsidig och förutsättningslös utredning av frågan vilka sjukdoms- och abnormtillstånd som borde utgöra äktenskapshinder. Med sinnessjukdom i betydelse av äktenskapshinder borde enligt kommittén förstås allenast psykisk sjukdom av svår beskaffenhet att generellt sett en mycket betydande risk måste föreligga för att genom sjukdomen ett normalt äktenskapligt samliv omöjliggöres och familjens välfärd samt barnens uppfostran och sunda utveckling allvarligt äventyras. Med hänsyn till angelägenheten att bibehålla rådande enhetlighet i terminologin inom lagstiftningen i de nordiska länderna stannade kommittén för att inte föreslå någon SOU 1970:67

ändring i den svenska lagens uttryckssätt i denna del. En ledamot, dåvarande docenten numera överläkaren C. E. Åmark, hade avvikande mening i fråga om terminologin och förordade i stället benämningen allvarlig psykisk sjukdom. Beträffande beteckningen sinnesslöhet föreslog kommittén att den skulle utbytas mot den mindre diskriminerande och sakligt riktigare benämningen allvarlig psykisk efterblivenhet. Härmed erhölls också en bättre anknytning till 1954 års lag om undervisning och vård av vissa psykiskt efterblivna (se nedan). Kommittén föreslog en utvidgning av de rådande äktenskapshindren vid mentala abnormtillstånd till att gälla även annan allvarlig rubbning av själsverksamheten än sinnessjukdom och allvarlig psykisk efterblivenhet, varmed kommittén avsåg svårare utvecklingsrubbningar på känslo- och viljelivets område. Till själsliga abnormtillstånd som borde hänföras under de medicinska äktenskapshindren ansåg kommittén även höra sådana utvecklingsrubbningar på känslo- och viljelivets område som brukar sammanfattas under benämningen psykopati. Det avgivna betänkandet blev föremål för remissbehandling. Beträffande terminologin kan därvid anföras följande. Kommitténs förslag att behålla beteckningen sinnessjukdom kritiserades i åtskilliga yttranden. Såväl medicinalstyrelsen som socialstyrelsens majoritet liksom de medicinska fakulteterna i Uppsala och Göteborg förordade uttrycket allvarlig psykisk sjukdom. Professor Gösta Rylander däremot anslöt sig i denna del till kommitténs förslag; termen allvarlig psykisk sjukdom kunde omfatta sjukdomstillstånd, vilka kunde vara synnerligen allvarliga, såsom ångestneuroser och tvångstankesjukdomar, men vilka likväl inte skulle falla under äktenskapsförbudet. Även Karolinska institutets lärarkollegium förordade termen sinnessjukdom. Beträffande avgränsningen av begreppet allvarlig psykisk efterblivenhet anslöt sig Karolinska institutets lärarkollegium till kommitténs synpunkt att riktlinjer för bedömningen kunde hämtas från 1954 års lag om undervisning och vård av vissa psykiskt efterbliv59

na. Kollegiet drog samtidigt den slutsatsen att begreppet allvarlig psykisk efterblivenhet som äktenskapshinder ungefär skulle komma att sammanfalla med det straffrättsliga begreppet sinnesslöhet. Lärarkollegiet hade i likhet med prof. Rylander intet att erinra mot förslaget att avskaffa termen sinnesslö men fann uttrycket höggradigt psykiskt efterbliven från språklig synpunkt mer pregnant än det föreslagna allvarligt psykisk efterbliven. Mot den föreslagna benämningen annan allvarlig rubbning av själsverksamheten anförde prof. Rylander och Karolinska institutets lärarkollegium kritik. De framhöll att benämningen har tagits i en annan betydelse än enligt förarbetena till 1924 års förmynderskapslag enligt vilka den omfattade även lindriga former av imbecillitet ävensom ett av ålderdomsförändringar i hjärnan orsakat avtagande av de psykiska krafterna som inte fortskridit så långt att verklig demens inträtt (jfr ovan under 7.1). I familjerättskommitténs förslag "Äktenskapsrätt" (SOU 1964: 34 och 35) behandlade kommittén uttrycken sinnessjukdom, sinnesslöhet o.s.v. i terminologiskt hänseende. Familjerättskommittén yttrade härvidlag följande: I terminologiskt hänseende synes åtminstone tills vidare ej lämpligt att utbyta termen sinnesslö mot uttrycket "allvarligt psykiskt efterbliven" eller något liknande. Både termen sinnessjuk och termen sinnesslö har vunnit hävd inom lagstiftningen och förekommer i många sammanhang, ej minst inom familjerättslagstiftningen. Någon ändring av terminologin bör knappast vidtagas utan att den genomförs över hela linjen. Den terminologiska diskussionen är emellertid tydligen icke avslutad. Kommittén hänvisade i sammanhanget till följande lagrum där uttrycken sinnessjuk och sinnesslö förekommer: FB 10: 1, ÄB 10: 4 och 13: 2, 1924 års lag om verkan av avtal som slutits under inflytande av rubbad själsverksamhet, BrB 31: 3, 33: 2 och 36: 8 och 1941 års lag om sterilisering. Vad angår utvidgningen av äktenskapshindren att gälla även för psykopater i vissa fall jämförde kommittén med 33 kap. 2 § BrB, som vid sidan av sinnessjukdom och sinnesslöhet upptar annan själslig ab60

normitet av så djupgående natur att den måste anses jämställd med sinnessjukdom. Kommittén ansåg, att uttrycket allvarlig rubbning av själsverksamheten ej gav samma ledning som uttrycket i angivna bestämmelse i BrB. Kommittén motsatte sig ej att hinder för äktenskap uppställdes även för psykopater men ansåg att endast grava fall borde komma i fråga. För att utmärka detta förordade kommittén att som bestämning användes uttrycket "annan djupgående rubbning av själsverksamheten". Kommittén fortsatte därefter: I redaktionellt hänseende kan framhållas, att det ej innebär någon inkonsekvens att här liksom i 33 kap. 2 § BrB understryka att abnormiteten förutsätts vara djupgående, medan man i FB och förenämnda 1924 års lag icke upptager denna kvalifikation. Den ersätts nämligen i 10 kap. 1 § FB av rekvisitet "ur stånd att vårda sig eller sin egendom" och i 1924 års lag av rekvisitet "under inflytande av" etc Även i 10 kap. 4 § och 13 kap. 2 § ÄB och 1941 års lag om sterilisering finns en kvalifikation av den senare typen. Familjerättskommittén föreslog därför att i 2 kap. 5 § GB skulle stadgas att den som är sinnessjuk eller sinnesslö eller lider av annan djupgående rubbning av själsverksamheten ej må ingå äktenskap utan medicinalstyrelsens tillstånd samt att såsom villkor vid tillstånd må uppställas, att han underkastar sig sterilisering. Familjerättskommitténs betänkande blev föremål för remissbehandling. I prop. 1968: 136 med förslag till lag om ändring i giftermålsbalken m.m., för vilken familjerättskommitténs ovannämnda betänkande legat till grund, upptogs inte frågan om äktenskapsförbud för den som är sinnessjuk eller sinnesslö. Departementschefen anförde därvid (s. 72): Jag anser emellertid för min del att det vid en kommande revision av äktenskapslagstiftningen i stället finns anledning att överväga, huruvida mentala sjukdomstillstånd över huvud taget bör utgöra äktenskapshinder vid sidan av de inskränkningar i äktenskapsbehörigheten, som följer av kravet på rättslig handlingsförmåga. Med hänsyn därtill är jag inte beredd att nu förorda en skärpning av äktenskapshindret eller i övrigt föreslå någon ändring i gällande bestämmelse på denna punkt. SOU 1970: 67

Härtill kommer att de danska och norska propositionerna i allt väsentligt överensstämmer med nuvarande svenska regel. 7.3.3 Vårdlagarna Inom vårdområdet har under de senaste åren pågått ett omfattande lagstiftningsarbete. Därvid har behandlats frågor om den lämpligaste terminologin för bl.a. psykiska sjukdomstillstånd. Sinnessjuklagstiftningskommittén avgav sålunda år 1964 betänkandet "Mentalsjukvårdslag" (SOU 1964: 40). Betänkandet har legat till grund för lagen den 16 juni 1966 (nr 293) om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall. Lagen trädde i kraft den 1 januari 1967, då 1929 års sinnessjuklag upphörde att gälla. Införandet av den nya lagen har medfört att numera all frivillig vård för psykisk sjukdom regleras av bestämmelserna i sjukvårdslagen den 6 juni 1962 (nr 242) på samma sätt som kroppssjukvården. Den som själv söker sjukhusvård för psykisk sjukdom skall inte i något fall kunna hållas kvar på sjukhuset mot sin vilja. Möjligheten att i vissa fall bereda psykiskt sjuka vård på sjukhus även mot deras vilja har emellertid ansetts ej kunna undvaras. Villkoren för att detta skall få ske har intagits i den ovannämnda lagen om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall. Förutsättningen för att någon skall kunna beredas vård enligt lagen är att han lider av psykisk sjukdom och att sluten psykiatrisk vård är oundgängligen påkallad med hänsyn till sjukdomens art och grad och till att någon av vissa s.k. specialindikationer föreligger. En sådan specialindikation är att den sjuke är ur stånd att ta vård om sig själv. Med psykisk sjukdom jämställs enligt lagen psykisk abnormitet, som icke är psykisk sjukdom eller utgörs av hämning i förståndsutvecklingen. Intagning efter domstols förordnande i brottmål kan ske i samma omfattning som tidigare. Uttrycket "hämning i förståndsutvecklingen" infördes i samband med tillkomsten av omsorgslagen {se nedan). Vid förarbetena till 1966 års lag behandSOU 1970: 67

lades ingående de terminologiska frågorna inom ifrågavarande område. Bl.a. ingick i betänkandet en av överläkaren C. E. Åmark i egenskap av sakkunnig avgiven redogörelse för sinnessjukdom, sinnesslöhet och annan själslig abnormitet, betitlad De psykiska sjukdomarna och utvecklingshämningarna. Kommittén ifrågasatte huruvida begreppet sinnessjukdom (psykos) var användbart i lagtexten för att avgränsa de sjukdomstillstånd för vilka man kan intas på mentalsjukhus och kvarhållas där mot sin önskan. Kommittén fann starka skäl mot att det psykiska tillstånd som skulle kunna leda till tvångsintagning skulle betecknas som sinnessjukdom. Begreppet psykos innefattar enligt kommittén såväl lätta som svåra sjukdomstillstånd och i vissa fall kan symtomen vara så lindriga att intagning oavsett den sjukes samtycke inte bör eller får äga rum. Å andra sidan är psykosbegreppet begränsat till sin omfattning. Däri ingår sålunda inte de svårare neurotiska tillstånden och andra mera allvarliga insufficienstillstånd vid vilka vård oavsett den sjukes vilja kan vara nödvändig. Enligt kommittén står något bättre begrepp än psykisk sjukdom inte till buds. Detta begrepp torde enligt kommittén i den psykiatriska terminologin oftast användas för att beteckna alla slags sjukdomar med psykiska symtom. Det torde därför enligt kommittén kunna godtas att man använder begreppet psykisk sjukdom som samlingsbeteckning för alla sådana sjukdomar oavsett deras orsaker och således låter begreppet innefatta psykoser, neuroser och insufficienstillstånd av olika slag. Om begreppet ges denna vidsträckta betydelse är det emellertid enligt kommittén nödvändigt med en noggrann avgränsning för att bestämma de tillstånd som är så allvarliga att de skall kunna leda till intagning på ansökan av annan än den sjuke. Denna avgränsning har kommittén ansett kunna åstadkommas genom att anknyta till sjukdomens art och grad. Med art avses därvid den psykiska sjukdom som föreligger och med grad omfattningen av det ingrepp i personligheten som sjukdomen har förorsakat. Kommitténs förslag godtogs vid förslagets 61

fortsatta behandling. Departementschefen betonade därvid att hänsyn måste tas till såväl sjukdomens art som grad vid bedömningen av frågan om sluten psykiatrisk vård framstod som oundgängligen påkallad. Utöver angivna förutsättningar krävs som tidigare framhållits att någon av de särskilda specialindikationerna enligt lagen föreligger, t.ex. att vederbörande till följd av sjukdomen är ur stånd att ta vård om sig själv. Enligt kommitténs uppfattning skulle man genom den föreslagna formuleringen och en sammanbindning med vissa specialindikationer erhålla en även ur rättssäkerhetssynpunkt mer tillfredsställande avgränsning än enbart genom användande av psykos eller sinnessjukdom. Att begreppet sinnessjukdom icke bibehållits såsom förutsättning för intagning och kvarhållande på mentalsjukhus borde enligt kommittén inte medföra, att begreppet ej skall kunna användas i annan lagstiftning. I stället för det tidigare i sinnessjuklagen och 5 kap. 5 § SL använda uttrycket själslig abnormitet av så djupgående natur att den måste anses jämställd med sinnessjukdom har i lagen om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall införts begreppet psykisk abnormitet, som i lagen jämställs med psykisk sjukdom. Enligt uttalande av departementschefen i prop. 1966:53 s. 163 avses begreppet psykisk abnormitet tolkas så att det innefattar även de defektoch invalidtillstånd, som företer stora likheter med de psykopatiska tillstånden. Därmed åsyftade departementschefen huvudsakligen defekter eller invalidtillstånd efter olika slag av hjärnsjukdomar eller hjärnskador, där förändringar i personligheten ofta dominerar bilden. (Med denna tolkning kan jämföras uttrycket "annan rubbning av själsverksamheten" i 10 kap. 1 § FB.) Bland psykiska sjukdomar enligt lagen räknas även sådana psykiska sjukdomstillstånd som står i samband med missbruk av alkohol och narkotika 1 . För intagning gäller här samma förutsättningar som för intagning på grund av andra psykiska sjukdomar, således att sjukdomens art och grad skall vara avgörande för bedömningen om sluten 62

vård är oundgängligen påkallad. Vad beträffar uttrycken sinnesslö och sinnesslöhet har inom vårdområdet dessa uttryck redan ersatts av uttrycken psykiskt efterbliven resp. psykisk efterblivenhet. Intill den 1 juli 1968 gällde lagen den 4 juni 1954 om undervisning och vård av vissa psykiskt efterblivna. Denna lags tillämpningsområde omfattade dels barn under skolåldern, som på grund av allmän psykisk efterblivenhet inte kunde få tillfredsställande vård i enskilt hem, dels andra barn under 18 år, som av sådan orsak inte kunde tillgodogöra sig folkskolans (grundskolans) vanliga undervisning eller hjälpundervisning (specialundervisning), dels ock personer över 18 år, som av samma anledning inte kunde ta vård om sig själva. Med allmän psykisk efterblivenhet menades enligt förarbetena till lagen att någon på grund av brister i det centrala nervsystemet hämmats i sina intellektuella helhetsfunktioner. Lagen gällde således inte fall, där utvecklingshämningen berodde t.ex. på miljö eller på kroppsliga sjukdomar som inte berör det centrala nervsystemet, och inte heller fall där hämningen var partiell. Den 1 juli 1968 ersattes 1954 års lag av lagen den 15 december 1967 (nr 940) angående omsorger om vissa psykiskt utvecklingsstörda2. Vad angår begreppsbestämningen i den nya lagen för sådana som tidigare kallades sinnesslöa och därefter psykiskt efterblivna men genom den nya lagen kallas "psykiskt utvecklingsstörda" anförde departementschefen i prop. 1967: 142 s. 103 följande: Enligt min mening är det viktigt att den beteckning, som används för de människor det här gäller, inte ger ett obefogat pessimistiskt intryck. Det bör också beaktas att åtminstone en ny term, "psykiskt utvecklingsstörd", redan vunnit insteg i språkbruket och accepterats av många, enligt vad både utredningen och vissa remissinstanser påpekar. Jag anser att ett ani Beträffande narkotikamissbruk se prop. 1969: 111 med förslag till ändring i lagen om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall (SFS 1969:212). 2 Till grund för lagen låg betänkandet "Omsorger om psykiskt utvecklingshämmade" (SOU 1966:9). SOU 1970: 67

nat uttryck än "psykiskt efterbliven" bör användas i den nya lagen. Att som en del remissinstanser föreslår avvakta en terminologisk översyn, som spänner över all lagstiftning där begreppet "sinnesslö" e.d. förekommer, är enligt min uppfattning inte möjligt. En sådan översyn skulle få omfatta ett flertal olika författningsområden, som alla kan tänkas kräva speciella överväganden. F.n. bör alltså den nya terminologin som väljs föras in i den nya lagen och vissa närstående författningar. I övrigt får terminologin moderniseras allteftersom den berörda lagstiftningen ses över. Lagen är tillämplig på psykiskt utvecklingsstörda som på grund av hämmad förståndsutveckling behöver samhällets omsorger för sin utveckling eller anpassning i samhället eller i övrigt. Med uttrycket hämmad förståndsutveckling avses en nedsättning av de intellektuella funktionerna som är hänförlig till utvecklingsperioden, varmed i allmänhet menas tiden fram till 16-årsåldern. Nedsättningen skall ej behöva vara allmän, d.v.s. ha drabbat förståndslivet i dess helhet. Inte heller skall nedsättningen nödvändigtvis behöva bero på brister i det centrala nervsystemet. Till skillnad mot vad som gällde enligt 1954 års lag är alltså den nya lagen tillämplig också när störningarna i den intellektuella utvecklingen beror på miljö eller någon kroppslig sjukdom som inte berör det centrala nervsystemet eller endast drabbat vissa delfunktioner. Liksom det inte kan undvaras möjlighet att i vissa fall bereda psykiskt sjuka vård på sjukhus även mot deras vilja har det ansetts böra finnas möjlighet att bereda vård i vårdhem eller i specialsjukhus oavsett samtycke av utvecklingsstörd eller företrädare för honom. Bestämmelserna i den nya lagen om beredande av vård oberoende av vederbörandes samtycke är utformade i huvudsaklig överensstämmelse med reglerna om beredande av sluten psykiatrisk vård. Sålunda stadgas, att psykiskt utvecklingsstörd som fyllt 15 år får oberoende av samtycke beredas vård i vårdhem eller specialsjukhus om vården är oundgängligen påkallad med hänsyn till utvecklingsstörningens grad. Därjämte skall föreligga vissa specialindikationer av ungefär motsvarande slag som SOU 1970: 67

finns i lagen om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall. Bl.a. stadgas att vederbörande till följd av utvecklingsstörningen är ur stånd att taga vård om sig själv. Vad angår vårdlagarnas samband med brottsbalken gäller efter den 1 juli 1968 följande. Enligt 31 kap. 3 § BrB kan domstol, om den finner någon som begått brottslig gärning vara i behov av vård enligt de nämnda vårdlagarna, förordna att vederbörande skall överlämnas till sluten psykiatrisk vård eller vård i specialsjukhus för psykiskt utvecklingsstörda. Om gärningen icke begåtts under inflytande av "sinnessjukdom, sinnesslöhet eller annan själslig abnormitet av så djupgående natur, att den måste anses jämställd med sinnessjukdom", må dock sådant förordnande meddelas allenast såframt särskilda skäl är därtill. Vidare kan domstol exklusivt besluta om överlämnande till vård enligt någon av vårdlagarna på grund av den specialindikation, som avser skydd för annans egendom m.m. Sammanfattningsvis kan sägas att man inom vårdlagstiftningen strävat efter att utjämna gränserna mellan psykisk sjukdom och kroppssjukdom. Detta har skett bl.a. genom att all frivillig vård för psykisk såväl som för fysisk sjukdom regleras av sjukvårdslagens bestämmelser. I samband därmed har uttrycket mentalsjukhus avskaffats. Intagning för beredande av sluten psykiatrisk vård, d.v.s. intagning mot någons vilja, regleras i särskild lag — lagen om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall. Terminologin har därvid ändrats dels för att få bort i allmänhetens ögon diskriminerande uttryck, dels för att få lagtextens bestämningar att så mycket som möjligt överensstämma med utvecklingen på det psykiatriska området. Uttrycket sinnessjukdom har sålunda ersatts med psykisk sjukdom och i stället för begreppet själslig abnormitet av så djupgående natur att den måste anses jämställd med sinnessjukdom har införts bestämningen psykisk abnormitet som icke är psykisk sjukdom eller utgörs av hämning i förståndsutvecklingen. För att begränsa lagens tillämpningsområde har stad63

gats att vid bedömningen av om vård är oundgängligen påkallad hänsyn skall tas till såväl sjukdomens art som grad och till att viss specialindikation föreligger. Begreppet sinnesslö har borttagits och för denna grupp människor gäller fr.o.m. den 1 juli 1968 uttrycket psykiskt utvecklingsstörd. Vård av denna grupp sker med stöd av omsorgslagen. För att ange lagens tillämpningsområde har i stället för uttrycket i 1954 års lag allmän psykisk efterblivenhet införts begreppet hämmad förståndsutveckling. Detta innebär som ovan påpekats en utvidgning av tillämpningsområdet i förhållande till gällande rätt.

7.4 Utredningen 7.4.1 Allmänt om omyndighetsgrunderna Enligt utredningens uppfattning kan det inte komma i fråga att frångå den nu gällande principen att i lagen ange förutsättningarna för meddelande av omyndighetsförklaring mot någons vilja. Att grunderna för omyndighetsförklaring uttömmande anges i lagen ger den enskilde en garanti för rättssäkerhet genom att domstolarna lämnas objektiva omständigheter till ledning för bedömandet. Ett system som vilar på en friare prövningsrätt hos domstolarna skulle visserligen innebära att även andra omständigheter som kunde motivera en omyndighetsförklaring skulle kunna beaktas. De fördelar gällande system medför ur rättssäkerhetssynpunkt väger dock tyngre än de fördelar i det enskilda fallet som ett friare system kunde tänkas medföra. Några olägenheter med nuvarande metod, som även tillämpas i Danmark och Norge och som övervägs att införas i Finland, har ej heller framkommit. Emellertid kan ifrågasättas huruvida inte flera omständigheter än de i lagen upptagna skall införas som grund för omyndighetsförklaring mot någons vilja. Genom den utveckling som framför allt inom vårdområdet skett mot en utjämning av skillnaderna mellan psykiska sjukdomar och kroppssjukdomar ligger det nära till hands att ta upp frågan om inte en sådan utjämning bör ske även i avseende på omyndighetsgrunderna. 64

Som ett exempel på denna utjämning inom vårdområdet som berör även frågan om omyndighetsförklaring kan anföras bestämmelsen i 27 § sjukvårdsstadgan den 29 mars 1963 (nr 70) i dess lydelse efter den 1 januari 1967. Enligt denna bestämmelse åligger överläkare vid sjukhus att göra anmälan hos överförmyndaren om patient är i behov av förmyndare eller god man. Sådan anmälan är ej inskränkt till fall då behovet grundas på psykisk rubbning utan kan göras även vid fall av kroppslig sjukdom. En anmälan som grundar sig på kroppssjukdom kan emellertid ej mot patientens vilja leda till omyndighetsförklaring och torde för övrigt komma i fråga endast i fall, där sjukdomen anses medföra oförmåga att vårda egendomen. Som utredningen i annat sammanhang uttalat 1 bör, med hänsyn till de omfattande följdverkningar som en omyndighetsförklaring medför för den enskilde, en utvidgning av området för tvångsvis omyndighetsförklaring inte ske annat än om möjligheterna att föranstalta härom enligt gällande lag visat sig vara påvisbart otillräckliga. Vid förarbetena till 1924 års förmynderskapslag framhölls att i de fall, då kroppslig sjukdom inte medfört rubbning av själsverksamheten, det torde fä antagas att den sjuke själv förstår, huruvida hans sjukdom innebär sådant hinder i handhavandet av hans angelägenheter, att han bör själv söka omyndighetsförklaring. För att beakta särskilt de fall då en person står under inflytande av ovärdiga personer, släktingar eller andra, som förstår att utnyttja vederbörande i ekonomiskt avseende, infördes emellertid möjlighet till omyndighetsförklaring mot någons vilja i sådana fall där någon genom otillbörligt förfarande med avseende på egendomen äventyrar sin eller sin familjs välfärd (NJA II 1924 s. 234). Genom den möjlighet som härigenom tillskapats att genom omyndighetsförklaring skydda en person som på grund av kroppssjukdom, oftast orsakad av åldersförändringar, blivit i hög grad osjälvständig och 1

Se PM 9/1 1967 ang. myndighetsåldern och olika former av omyndighet (Stencil Ju 1967: 1) s. 54. SOU 197): 67

visat fullständig brist på omdöme, anser utredningen att tillräcklig hänsyn tagits till det behov av skydd mot någons vilja som kan uppstå i anledning av kroppslig sjukdom. Utredningen anser följaktligen att kroppssjukdom inte bör upptas som grund som skall kunna föranleda sådan oförmåga hos en person att vårda sina angelägenheter, att man på grund därav skall mot hans vilja kunna ingripa med omyndighetsförklaring. Utredningen har ej heller funnit behov föreligga att i annat avseende utvidga grunderna för omyndighetsförklaring mot någons vilja. 7.4.2 Sinnessjukdom, sinnesslöhet och annan rubbning av själsverksamheten som grund för omyndighetsförklaring En i görligaste mån likformig bedömning av reglerna om omyndighetsförklaring fordrar att de objektiva omständigheter som grundar påstådd oförmåga att vårda sig själv eller sina angelägenheter är förhållandevis lätta att bestämma. De beteckningar på psykiska avvikelser som anses grunda sådan oförmåga har, som framgått av den tidigare redogörelsen, tillkommit för nära 60 år sedan. Efter denna tid har på grund av den vetenskapliga utvecklingen inom ifrågavarande område tillskapats andra begreppsbestämningar på skilda psykiska avvikelser och innehållet i de gängse beteckningarna har även förändrats. Den utjämning som skett inom vårdområdet mellan psykiska och fysiska sjukdomar har även medfört en strävan att för de psykiska sjukdomarna inte använda uttryck som i det allmänna språkbruket framstår som nedsättande. Begreppet sinnessjukdom förekommer i olika lagar och används av skilda befattningshavare inom olika områden. Det har med tiden blivit så, att begreppet har fått olika innebörd, beroende på i vilken lag eller i vilken förordning det används och vilka befattningshavare det är som använder det. Det är vidare klart, att begreppet för allmänheten har en helt annan innebörd än det har i medicinska sammanhang. Med sinnessjukdom förstår allmänheten — enligt sinnessjuklagstiftningskommittén — 5 _ S O U 1970: 67

som regel sådana psykiska tillstånd, där det är uppenbart, att det föreligger mycket svårartade personlighetsförändringar av icke övergående art. Som medicinskt begrepp omfattar emellertid sinnessjukdom såväl lätta som svåra psykiska sjukdomstillstånd som ej heller behöver vara livsvariga. Inom begreppet finns sådana tillstånd som är så lindriga, att de inte under några förhållanden faller under det som i allmänt språkbruk benämns sinnessjukdom. I lagstiftningen förekommer uttrycket sinnessjukdom förutom i FB i bl.a. GB, ÄB och BrB. Ofta förutsätts att ett visst handlande eller en viss åtgärd har ägt rum under inflytande av sjukdomen som grundval för att man skall kunna anse, att denna har försatt individen i ett undantagstillstånd ur den tillämpade lagens synpunkt. Det förutsätts sålunda, som även påpekas av sinnessjuklagstiftningskommittén, att sjukdomsprocessen kan lämna vissa väsentliga delar av personligheten så opåverkade att normal rättskapacitet föreligger. Undantagstillståndet inträder först i sådana fall där handlandet eller åtgärden har framsprungit ur sjukliga föreställningar eller känslorörelser. Detta kan leda till att en person med en viss psykisk avvikelse kan falla under tillämpningsområdet för en viss lag men inte under området för en annan lag. Av det ovan anförda framgår att begreppet sinnessjukdom uppfattas helt olika beroende på i vilka sammanhang eller av vem det används. Det torde därför ifrågasättas om begreppet numera kan betecknas som enhetligt och mot bakgrund härav kan tjäna sitt syfte som en lätt bestämbar objektiv omständighet som grundar sådan oförmåga som kan leda till omyndighetsförklaring. Härtill kommer att ordet sinnessjukdom som ovan nämnts fått en i allmänt språkbruk nedsättande betydelse. Utredningen anser på grund av det anförda att uttrycket sinnessjukdom ej längre bör användas som omyndighetsgrund. I stället förordar utredningen det begrepp som används i vårdlagarna eller psykisk sjukdom. Detta begrepp har en vidare omfattning än sinnessjukdom och innefattar såväl 65

psykoser som neuroser och insufficienstillstånd av olika slag. Detta torde dock, som framgår av det följande, inte medföra några olägenheter. Vad angår begreppet sinnesslöhet ersattes detta uttryck i 1954 års vårdlag med uttrycket psykisk efterblivenhet och i 1967 års omsorgslag med uttrycket hämmad förståndsutveckling. Den grupp människor för vilka den senare lagen gäller kallas psykiskt utvecklingsstörda. Efter den 1 juli 1968 är uttrycket sinnesslöhet i FB 10: 1 ej synonymt med ovannämnda uttryck i omsorgslagen. Uttrycket hämmad förståndsutveckling är som framgått ovan mera omfattande och inbegriper även personer med lättare psykiska utvecklingsstörningar. Även de utvecklingshämningar som faller under det utvidgade begreppet bör enligt utredningen kunna utgöra orsak till omyndighetsförklaring. Uttrycket sinnesslöhet bör därför ändras till hämmad förståndsutveckling. Den föreslagna ändringen bör ses i sammanhang med begreppet annan rubbning av själsverksamheten. Detta uttryck omfattar enligt förarbetena till 1924 års förmynderskapslag även lindrigare former av imbecillitet. Med utredningens förslag kommer emellertid lindrig imbecillitet att falla under uttrycket hämmad förståndsutveckling. På grund härav och då en anpassning till den psykiatriska terminologin bör eftersträvas finner utredningen uttrycket annan rubbning av själsverksamheten ej kunna användas. I stället föreslår utredningen i överensstämmelse med terminologin i 1967 års omsorgslag uttrycket psykisk abnormitet av annat slag. Detta begrepp är mera begränsat än uttrycket annan rubbning av själsverksamheten. Medan detta senare begrepp omfattar även lindrig imbecillitet omfattar psykisk abnormitet av annat slag endast psykopattillstånden och de defekt- och invalidtillstånd, som företer stora likheter med de psykopatiska tillstånden. Begreppet psykisk abnormitet av annat slag kommer alltså närmast att täcka vad som återstår av psykiska rubbningar enligt stadgandets nuvarande lydelse. När det gäller att inom förmynderskapsrätten beskriva de psykiska avvikelser som 66

avses att ligga till grund för ingripande med omyndighetsförklaring är det, som tidigare betonats, endast avgränsningen mot det normala själslivet som är erforderlig och inte avgränsningen mellan de olika psykiska rubbningarna. Härtill kommer vidare att den psykiska avvikelsen såsom sådan inte är avgörande utan endast i förening med villkoret att den person som avses med en ansökan om omyndighetsförklaring i anledning av avvikelsen befinns vara ur stånd att vårda sig eller sin egendom. Den av utredningen nu föreslagna ändringen av grunderna för omyndighetsförklaring i anledning av psykiska avvikelser eller att omyndighetsförklaring skall kunna ske om någon "på grund av psykisk sjukdom, hämmad förståndsutveckling eller psykisk abnormitet av annat slag är ur stånd att vårda sig eller sin egendom" innebär främst en omfördelning mellan de psykiska avvikelserna som utgör en följd av anpassningen till den terminologi som används inom vårdområdet. Den utvidgning som skett genom att uttrycket psykisk sjukdom i motsats till sinnessjukdom omfattar även vissa lindriga neurotiska tillstånd anser utredningen med hänsyn till vad sålunda anförts om stadgandets konstruktion inte medföra några olägenheter. Ovan angivna förslag till ändring av 10 kap. 1 § punkt 1 FB har utredningen underställt socialstyrelsen för yttrande. I avgivet yttrande har styrelsen anfört: Uttrycken "sinnessjukdom" och "sinnesslöhet" har utmönstrats ur modernt medicinskt språkbruk. Det framstår därför som viktigt att man också i lagtext rensar bort dessa termer och ersätter dem med andra adekvata benämningar. Det ligger därvid närmast till hands att använda den terminologi som återfinns i lagen om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall och lagen angående omsorger om vissa psykiskt utvecklingsstörda. Utredningen har i överensstämmelse härmed föreslagit att uttrycket "sinnessjukdom" ersätts med "psykisk sjukdom" och uttrycket "sinnesslöhet" med "hämmad förståndsutveckling". Termen "sinnessjukdom" omfattade ursprungligen endast vad man i medicinskt språkbruk brukar kalla "psykoser". I den tidigare "sinnessjuklagen" och möjligen även i andra författningar där termen "sinnessjukdom" återSOU 1970: 67

finns kom denna så småningom emellertid även att omfatta vissa svåra neurotiska och andra insufficienstillstånd däri inbegripet sådana tillstånd i samband med alkoholism och narkomani. Sinnessjuklagen kom även att tillämpas på personer med allvarliga psykopattillstånd. "Psykisk sjukdom" däremot har en vidare betydelse än "sinnessjukdom" och omfattar förutom psykoserna även alla slag av neuroser och andra insufficienstillstånd. På samma sätt har, som utredningen angivit, termen "hämmad förståndsutveckling" en vidare betydelse än "sinnesslöhet". I motsats till "sinnesslöhet" omfattar nämligen "hämmad förståndsutveckling" även personer med lättare psykiska utvecklingsstörningar. Begreppet "psykisk abnormitet av annat slag" är emellertid något mer inskränkt än "annan rubbning av själsverksamheten". Det förra begreppet omfattar förutom de psykopatiska tillstånden även sådana defekt- och invalidtillstånd som företer stora likheter med de psykopatiska tillstånden. Det senare begreppet omfattar dessutom vissa lindriga former av imbecillitet och psykiska insufficienstiilstånd. I sin helhet kommer således den föreslagna formuleringen inte att omfatta ytterligare kategorier än den nu gällande. Möjligtvis kan vissa lindriga neurotiska tillstånd som inte förut varit omfattade av lagtexten nu anses medtagna. Detta kan emellertid inte ha någon större praktisk betydelse eftersom tillämpningen av bestämmelsen begränsas av att vederbörande skall vara ur stånd att vårda sig och sin egendom. Socialstyrelsen accepterar således i princip att ifrågavarande ändring genomförs. Även om utredningen inte nämnt något därom utgår styrelsen ifrån att de processuella bestämmelserna i 20 kapitlet 17, 19, 21 och 36 §§ kommer att ändras på motsvarande sätt. I föräldrabalken finns dock åtskilliga andra bestämmelser där enbart uttrycken "sinnessjukdom" eller "sinnesslöhet" förekommer eller där bägge dessa uttryck förekommer tillsammans utan det tredje rekvisitet "annan rubbning av själsverksamheten". Så är fallet med 3 kap. 4 §, 4 kap. 3, 5 och 8 §§, samt 20 kap. 2, 7 och 16 §§. Som ovan nämnts går det inte att utan vidare ersätta uttrycken "sinnessjukdom" och "sinnesslöhet" med "psykisk sjukdom" och "hämmad förståndsutveckling", eftersom de senare uttrycken har en vidare betydelse än de förra. Om den föreslagna ändringen genomföres kommer det således i föräldrabalken att återfinnas olika uttryck för i stort sett samma former av psykiska tillstånd. Detta är naturligtvis inte särskilt tillfredsställande. Enligt socialstyrelsens uppfattning kan det därför ifrågasättas om det är lämpligt att geSOU 1970: 67

nomföra denna isolerade ändring. Det är möjligt att uttrycken "sinnessjukdom" och "sinnesslöhet" skulle kunna ersättas med "gravt psykiskt sjuk" och "väsentligt hämmad förståndsutveckling". Det är emellertid inte helt säkert att begreppen därmed skulle bli synonyma. En sådan ändring kan därför inte ske utan en mera ingående utredning. Vad gäller de i socialstyrelsens yttrande angivna bestämmelserna som angår fastställande av faderskap till barn utom äktenskap och frågor rörande adoption och vari uttrycken sinnessjukdom och sinnesslöhet eller endera förekommer torde även uttrycken i dessa bestämmelser böra anpassas till den terminologi som används inom vårdområdet. Att företa den erforderliga utredningen härför ligger emellertid utanför de för förmynderskapsutredningen meddelade direktiven. Att avvakta en terminologisk översyn även inom de nu angivna områdena innan den av utredningen föreslagna terminologin införs inom förmynderskapsrätten vill utredningen ej förorda. Det förhållandet att FB upptar olika uttryck för i stort sett samma former av psykiska tillstånd torde inte förorsaka olägenheter när de stadganden vari dessa uttryck förekommer avser skilda rättsområden. Över huvud taget torde del ej vara möjligt att avvakta en terminologisk översyn, som omfattar all lagstiftning, där begreppet sinnessjukdom etc. förekommer. Terminologin torde få moderniseras allteftersom den berörda lagstiftningen ses över. Utredningens förslag till ändringar i FB upptar således under 10 kap. 1 § en ändrad lydelse av punkt 1. på sätt ovan angivits. Vissa följdändringar föreslås i 20 kap. 17, 19, 21 och 36 §§ FB.

8 Förfarandet i mål om omyndighets- och myndighetsförklaring

Reglerna om förfarandet vid omyndighetsoch myndighetsförklaring är intagna i 20 kap. FB och kvarstår i det väsentliga oförändrade sedan antagandet av 1924 års förmynderskapslag. Som huvudregel fastslås beträffande rättegången att rättens avgörande skall — liksom i rättegång i allmänhet — föregås av kontradiktorisk förhandUng. Från denna regel görs som framgår av det följande vissa undantag. 8.1 Ansökan om omyndighetsförklaring 8.1.1 Gällande rätt och förarbeten Eftersom redan en ansökning om omyndighetsförklaring kan framkalla obehag och lidande för den som avses med ansökningen, har kretsen av behöriga sökande begränsats. Sålunda kan ansökan om omyndighetsförklaring göras, förutom av den som avses med ansökningen, endast av hans make och närmaste fränder, av överförmyndaren och, beträffande underårig, av hans förmyndare. Sinnessjuk som är för vård intagen å sinnessjukhus må dock förklaras omyndig på anmälan av den som, enligt bestämmelser som meddelas av Konungen, äger att beträffande där intagen göra sådan anmälan (16 §). Sådana bestämmelser finns emellertid f.n. ej meddelade. Har ansökan om omyndighetsförklaring gjorts skall rätten enligt huvudregeln utfärda föreläggande för den, om vars försättande i omyndighet är fråga, att svara i målet. Angående sådant 68

föreläggande gäller vad om stämning är stadgat (17 § andra stycket). Undantag från huvudregeln om kontradiktorisk förhandling görs emellertid dels för sådant fall, där vederbörande själv begärt eller medgivit omyndighetsförklaring, dels då någon skall förklaras omyndig på grund av sinnessjukdom, sinnesslöhet eller annan rubbning av själsverksamheten, såframt det må antagas att hans hörande skulle vara utan gagn (17 § första stycket). Vidare bör iakttagas att personlig inställelse ej bör åläggas den som avses med ansökningen, såframt det finnes att inställelsen skulle för honom kunna medföra men eller fara (36 § tredje stycket). Lagberedningen uttalade beträffande undantagen från principen om kontradiktoriskt förfarande bl.a. att när fråga är, att någon skall förklaras omyndig på grund av sinnessjukdom, sinnesslöhet eller annan rubbning av själsverksamheten, hans inkallande till rätten många gånger skulle vara alldeles utan ändamål, nämligen då hans sinnestillstånd visas vara sådant, att någon tvekan om lämpligheten av att omyndighetsförklaring meddelas icke kan uppstå (NJA II 1924 s. 506). Bestämmelsen har sin största betydelse, där vederbörande åtnjuter anstaltsvård. För att huvudförhandling skall kunna underlåtas torde fordras att läkarintyg ingivits och att av detta tydligt framgår att fall, varom här är fråga, föreligger (Walin s. 445). Då fråga är om omyndighetsförklaring på grund av sinnessjukdom, sinSOU 1970: 67

nesslöhet eller annan rubbning av själsverksamheten, skulle enligt lagberedningen personlig inställelse i många fall vara ägnad att oroa vederbörande och därigenom kunna menligt inverka på sjukdomens förlopp. Finner rätten detta vara fallet får personlig inställelse icke föreskrivas (NJA II 1924 s. 532). Har ansökan gjorts, att någon skall förklaras omyndig på grund av sinnessjukdom, sinnesslöhet eller annan rubbning av själsverksamheten, kan rätten förordna biträde att bevaka hans rätt i målet, om han begär det eller om det eljest med hänsyn till omständigheterna finnes lämpligt. Begär den som på sådan grund försatts i omyndighet att förklaras åter myndig, må ock rättegångsbiträde förordnas, om det finns erforderligt. Rättegångsbiträde som nu sagts har rätt till ersättning av allmänna medel (19 §). Vid förarbetena till motsvarande stadgande i 1924 års lag uttalades att även om domstolen har att sörja för fullständig utredning och således måste iaktta även vad som kan anses tala mot bifall till en ansökan om omyndighetsförklaring, det dock inte torde kunna undvikas att viktiga omständigheter i berörda hänseende kan bli obeaktade om vederbörande lämnas utan hjälp. Särskilt framhölls att i något fall av särskilt grannlaga natur, där den sjuke ej själv kan anskaffa hjälp, hans intressen skulle genom mera personligt biträde av en väl kvalificerad person bli bättre iakttagna än genom domstolens utredningsåtgärder. På grund därav och med hänsyn till det synnerligen betydande ingrepp i en persons hela rättsställning, som omyndighetsförklaring innebär, synes det allmänna böra sörja för att lämpligt bistånd i händelse av behov lämnas (NJA II 1924 s. 508).

8.1.2 Framställda ändringsförslag Som anförs i direktiven har påpekats att innebörden av bestämmelsen i 20 kap. 17 § FB är oklar och att svårigheter har uppstått i rättstillämpningen. I den ovan under 1 kap. redovisade skrivelsen av Stockholms rådhusrätt har dessa problem närmare beSOU 1970: 67

rörts. Rådhusrätten anför beträffande bestämmelsens tillämpning följande: Det material, på vilket rätten har att pröva huruvida bestämmelsen är tillämplig, utgöres så gott som undantagslöst enbart av det psykiatriska utlåtande, som skall föreligga i dylika mål. Många läkare synas uppfatta stadgandet så, att när det enligt deras mening är klart, att vederbörande patient bör omyndigförklaras oavsett vad han kan ha att anföra, dennes hörande bör kunna underlåtas. Det kan ifrågasättas, om regeln med en sådan tolkning — som vinner visst stöd av förarbetena — garanterar tillbörlig rättssäkerhet för den, om vars försättande i omyndighetstillstånd är fråga. Det har förekommit, att patienten, då rådhusrätten frångått läkarens uttalande att hörandet skulle vara utan gagn, visat sig fullt i stånd att taga ställning i målet. Ibland har patienten därvid inför rådhusrätten medgivit omyndighetsförklaring medan i andra fall vidare utredning visat sig erforderlig och stundom lett till att omyndighetsförklaring icke funnits påkallad. Av naturliga skäl förekommer det dock endast undantagsvis, att rätten frångår läkarutlåtandet eller finner anledning att föranstalta om ytterligare utredning. I de fall, då patientens hörande uppenbarligen icke skulle inverka på målets utgång uppstår frågan om patienten enbart på grund härav bör hållas i okunnighet om omyndighetsförklaringen. I brottmål gäller, att ingen — ej heller en psykiskt sjuk person — kan dömas för ens den ringaste förseelse utan att han blivit hörd i saken. En omyndighetsförklaring innebär ett mycket allvarligt ingrepp i vederbörandes personliga integritet och upplevs ofta som en svår kränkning, ja som ett oförskyllt straff. Avsteg från den eljest undantagslöst tilllämpade kontradiktoriska principen synes därför böra ifrågakomma endast när starka skäl tala härför. Visserligen torde det ofta förhålla sig så, att patientens hörande kan inverka menligt på hans sjukdom. Ehuru denna synpunkt icke kan frånkännas vikt, måste enligt avdelningens mening stor återhållsamhet iakttagas när det gäller att av medicinska skäl underlåta att höra honom i en fråga av djupt ingripande betydelse. Därtill kommer, att stundom allvarliga skadeverkningar uppkomma, om patienten känner sig förd bakom ljuset och utsatt för ett rättsövergrepp. Sådant kan lägga grunden till mångårig kverulans, som ibland kunnat undvikas om vederbörande fått tillfälle att svara i målet. — En annan sak är, att patienten eniigt gällande bestämmelser icke skall åläggas personlig inställelse inför domstolen, därest detta kan antagas skada honom. På grund av det anförda ifrågasätter avdelningen om icke det behandlade lagrummet bor69

de givas sådan avfattning, att hörandet av patienten får underlåtas endast i fall, då han till följd av sitt sinnestillstånd är ur stånd att förstå vad saken gäller eller då han skulle lida allvarlig skada av att få del av framställningen om hans omyndigförklaring med tillhörande handlingar. Frågan om behovet av huvudförhandling i mål om omyndighetsförklaring har även varit föremål för JO:s prövning i åtskilliga ärenden under senaste år. JO har därvid intagit den ståndpunkten att omyndighetsförklaring utan huvudförhandling bör betraktas som en undantagsföreteelse avsedd för helt klara fall. Grunden för denna tolkning har JO i bl.a. ett i 1967 års ämbetsberättelse (s. 68) redovisat ärende utvecklat på följande sätt: Tungt vägande rättssäkerhetsskäl talar — för denna tolkning. Vid avgörande utan huvudförhandling överflyttas den reella beslutsfunktionen till undersökningsläkaren, vilket väcker betänkligheter särskilt beträffande personer som ej vårdas å anstalt. Läkarens slutsatser måste ju i dessa fall bygga på relativt kortvariga kontakter, och behov av en kontradiktorisk förhandling med möjlighet att förebringa kompletterande utredning kan ofta föreligga. Risk föreligger även för att den som förklarats omyndig utan att själv ha beretts tillfälle att utveckla sina synpunkter uppfattar det skedda som en kränkning och får en avog inställning till samhället och förmyndaren. En dylik utveckling kan givetvis vara i hög grad olycklig såväl för den omyndigförklarade själv som för förmyndaren och dennes möjligheter att utföra sitt uppdrag på ett friktionsfritt och tillfredsställande sätt. Samma resultat kan visserligen uppkomma efter en dom på omyndighetsförklaring även efter den mest fullständiga utredning, men det är angeläget att samhällets organ icke ökar riskerna genom en handläggning som kan uppfattas som icke tillräckligt noggrann. 8.1.3 Utredningen Beslut om omyndighetsförklaring mot någons vilja innebär, vilket i flera sammanhang betonats, ett allvarligt ingrepp i en persons liv. Ett sådant avgörande måste därför träffas under former, som garanterar möjligast tänkbara rättssäkerhet för den, om vars försättande i omyndighet är fråga. Den möjlighet som lagen i 20 kap. 17 § lämnar att förklara en person omyndig mot hans 70

vilja utan att han hörs över ansökan härom måste följaktligen användas med största försiktighet. Av vad som framgår framför allt av de ärenden angående denna undantagsbestämmelses tillämpning som prövats av JO synes att bestämmelsen i praxis alltför ofta tolkats på ett sätt som med hänsyn till den enskildes rättssäkerhet inte kan anses tillfredsställande. Anledningen härtill torde främst vara att söka i lagrummets för modernt språkbruk något oklara uttryck men till viss del även på uttalanden i förarbetena till stadgandet. Rättens bedömning av frågan om vederbörande skall höras eller ej grundar sig främst på det läkarintyg som enligt 21 § måste företes i målet. I intyget skall, som framgår nedan under 8.3.1, anges bl.a. om vederbörandes hörande skulle vara utan gagn. Även om rätten inte är bunden av vad som i läkarintyget uttalas härom är i praktiken läkarintygets innehåll helt avgörande för rättens bedömning av frågan om vederbörande skall höras. Hur uttrycket "utan gagn" avses att tolkas av undersökningsläkaren anges i anvisningarna till de av socialstyrelsen fastställda formulären till läkarintyg för omyndighetsförklaring. Uttrycket har där givits den tolkningen, att rätten skall utfärda föreläggande för vederbörande att svara i målet om han inte befinner sig i ett sådant psykiskt sjukdomstillstånd, att han "enligt sakens natur ej förmår bidraga till utredningen". Denna tolkning är väl förenlig med uttalandena vid stadgandets tillkomst, men torde kunna medföra att även personer som är fullt medvetna om sin omgivning kan omyndigförklaras utan att höras i målet. Detta är givetvis inte tillfredsställande. Om nuvarande avsteg från den kontradiktoriska principen skall kvarstå bör fordras att tillämpningen därav sker endast i de fall där vederbörande på grund av sitt sinnestillstånd är så i avsaknad av förmåga till förbindelse med sin omgivning att hans hörande skulle framstå som meningslöst. Härför krävs att stadgandets karaktär av undantagsbestämmelse starkare betonas. Så kan exempelvis, som Stockholms rådhusrätt föreslagit ovan under 8.1.2, föreskrivas att hörande av den som avses med ansökan om

SOU 1970:67

omyndighetsförklaring får underlåtas endast i fall, då han till följd av sitt sinnestillstånd är ur stånd att förstå vad saken gäller eller då han skulle lida allvarlig skada av att få del av framställningen. Redan en sådan ändring av förutsättningarna för regelns tilllämpning torde innebära en förbättring. Man torde dock kunna ifrågasätta om undantag från kravet på kontradiktorisk förhandling skall ha en så allmän giltighet som även en avfattning som den föreslagna innebär. Som framgår av redogörelsen ovan under 8.1.1 har den nuvarande bestämmelsen sin största betydelse där vederbörande åtnjuter anstaltsvård. Utredningen har därför diskuterat en lösning av innehåll att inskränka undantagsregelns tillämpning till anstaltsfallen eller vissa av dessa. Den som åtnjuter vård på anstalt blir föremål för mera ingående och kontinuerliga undersökningar av läkare. Vid utfärdande av erforderligt läkarintyg för ansökan om omyndighetsförklaring bör därför läkaren generellt sett ha ett bredare material att bygga sina slutsatser på än när det gäller en person som ej är intagen för vård. Vidare kan framhållas att det företrädesvis är bland de anstaltsvårdade som sådana personer är att finna som på grund av sitt sinnestillstånd är så i avsaknad av förmåga till förbindelse med sin omgivning att deras hörande skulle framstå som meningslöst. Att utredningen emellertid inte stannat för denna lösning beror bland annat på följande omständigheter. De fall av den nuvarande regelns tilllämpning mot vilken berättigad kritik kan riktas har i stor omfattning avsett även personer som varit intagna för anstaltsvård. Praxis synes därför inte ge belägg för att förutsättningar för en mer ingående läkarundersökning leder till säkrare bedömning hos domstolarna angående behovet av ett kontradiktoriskt förfarande. Härtill kommer att man inom vårdområdet söker underlätta frivillig intagning i sjukhus på grund av psykisk sjukdom. Förhoppningarna är därvid att den frivilliga intagningen för psykiatrisk vård i fortsättningen skall bli helt dominerande. För att främja denna utveckling föreskrivs bl.a. att den som själv söker sjukhusSOU 1970: 67

vård för psykisk sjukdom inte i något fall skall kunna hållas kvar på sjukhuset mot sin vilja (jfr prop. 1966: 53 s. 155). Motsvarande gäller såvitt avser psykiskt utvecklingsstörda (jfr prop. 1967: 142 s. 2). Införande av en regel enligt vilken endast den, som är intagen för sådan vård som här avses, skulle mot sin vilja kunna omyndigförklaras utan att behöva höras, skulle riskera att motverka de nämnda strävandena mot en ökad frivillig anstaltsbehandling. På grund av det anförda anser utredningen den diskuterade begränsningen ej böra föreslås. Skall en inskränkning av undantagsregeln ske efter dessa tankegångar bör denna i så fall avse endast sådana personer som på grund av psykisk sjukdom eller hämmad förståndsutveckling mot sin vilja intagits för vård på anstalt. En sådan begränsning torde dock bli alltför snäv och skulle även ur principiell synpunkt vara mindre lämplig. Utredningen vill emellertid ifrågasätta om det över huvud taget är nödvändigt att göra undantag från det eljest i vår rättegångsordning uppställda kravet på kontradiktorisk förhandling. Som Stockholms rådhusrätt påpekat gäller i brottmål att ingen — ej heller en psykiskt sjuk person — kan dömas för den ringaste förseelse utan att han blivit hörd i saken. En omyndighetsförklaring innebär i jämförelse med t.ex. ett ringa bötesstraff ett långt kännbarare ingrepp i en människas liv. Ifrågavarande undantag i 17 § är närmast förestavat av praktiska hänsyn; vederbörande kan ändock inte tillföra processen något material av värde för bedömandet av saken. Även om så ofta är fallet kan dock ifrågasättas om detta skall leda till att på detta enda område en av de grundläggande rättigheterna — att ej dömas ohörd — skall kunna åsidosättas. Risk föreligger alltid — hur än ett undantagsstadgande utformas — att en person som förklarats omyndig utan att ha fått kännedom om att ansökan om hans omyndighetsförklaring gjorts, sedermera visar sig mycket väl ha kunnat förstå vad saken gällde. En sådan person kan med fog anse sig orättvist behandlad och får helt naturligt en avog inställning till samhället. Utredningen finner 71

att hänsynen till den enskilde bör väga tyngre än processpraktiska synpunkter. Med hänsyn till det anförda framstår det för utredningen som mest konsekvent att det nuvarande avsteget från den kontradiktoriska principen ej längre skall tillåtas. Vad i 17 § första stycket andra punkten föreskrivs föreslås därför böra utgå. Utredningens förslag medför att vid ansökan om omyndighetsförklaring mot någons vilja föreläggande alltid skall utfärdas beträffande den som avses med ansökningen. Angående sådant föreläggande gäller vad som är stadgat beträffande stämning i tvistemål. Rörande delgivning av sådant föreläggande är bestämmelserna i 33 kap. 4—8 och 10—14 §§ samt 32 kap. 2 § RB tilllämpliga. Dessa regler innebär, i den del nu är av intresse, i korthet följande. Delgivning skall ske genom att föreläggandet jämte ansökningen överlämnas till den som söks för delgivning. Vägrar han att ta emot handlingen anses delgivning dock ha verkställts (33 kap. 6 § RB). Har vederbörande känt hemvist inom riket och anträffas han inte och kan ej heller erhållas upplysning om var han uppehåller sig, kan föreläggandet jämte ansökningen om omyndighetsförklaringen delges vederbörande genom s.k. surrogatdelgivning. Förutsättning härför är dock att anledning förekommer att han avvikit eller eljest håller sig undan (33 kap. 13 § RB). Delgivning sker då antingen så att handlingen överlämnas till vuxen medlem av det hushåll han tillhör eller, om sådan ej träffas, till viss annan person, som bor i samma hus (33 kap. 8 § RB) eller också på det sätt att, efter rättens förordnande, handlingen i slutet kuvert avlämnas i vederbörandes hemvist eller, om så ej kan ske, fästes på hans husdörr (33: 12 andra stycket RB). Har delgivning skett enligt något av de angivna sätten kan målet, om förhandlingen finnes kunna genomföras i vederbörandes frånvaro, avgöras utan hinder av att han uteblir (44 kap. 6 § RB). I annat fall kan rätten förordna att den som avses med ansökan skall hämtas till rätten antingen omedelbart eller till senare dag (44: 3 andra stycket och 44: 4 första stycket RB). Mot bakgrunden av des-

sa delgivningsregler torde utredningens förslag kunna medföra problem i de fall, där den som avses med ansökan om omyndighetsförklaring på grund av sitt sinnestillstånd uppenbarligen ej förstår vad saken gäller. Någon delgivning med vederbörande personligen kan då ej ske och förutsättning för delgivning på annat sätt saknas. Utredningen föreslår att i sådant fall en representant skall av rätten utses för den som avses med ansökan för att företräda honom och bevaka hans rätt i målet. Denne bör erhålla sådan ställning att han även kan ta emot föreläggande jämte ansökan om omyndighetsförklaring ävensom annan handling, varav den som avses med ansökan skall erhålla del. En sådan representant åligger att underrätta sig om vederbörandes situation såväl i personligt som i ekonomiskt hänseende. Som påpekats i direktiven kan fall även förekomma, där redan delgivning av ansökan om omyndighetsförklaring kan för vederbörande medföra mer skada än nytta. Även i sådana fall torde representant böra utses. Utredningen föreslår på grund av det sagda att till 20 kap. 17 § fogas ett tredje stycke av innehåll att då någon skall förklaras omyndig på grund som anges i 10 kap. 1 § 1. och denne i anledning av sitt sinnestillstånd uppenbarligen ej förstår vad saken gäller eller han skulle lida allvarlig skada av att få del av ansökningen om omyndighetsförklaring, rätten skall förordna god man varom i 18 kap. förmäles att i målet företräda honom och bevaka hans rätt. I fråga om arvode och ersättning till sådan god man skall gälla vad i 20 kap. 19 § stadgas om gottgörelse åt rättegångsbiträde. Enligt 20 kap. 36 § tredje stycket skall iakttas att då fråga är om omyndighetsförklaring på grund som anges i 10 kap. 1 § 1., förordnande om skyldighet att inställa sig personligen ej ges beträffande den som avses med ansökningen, såframt det finnes att inställelsen skulle för honom kunna medföra men eller fara. Enligt detta stadgande förutsätts att delgivning ägt rum och att det sedermera uppstår fråga att höra vederbörande personligen (se Stenbeck-Lindhagen: SOU 1970: 67

Den nya förmynderskapslagen (1924) s. 254; jfr även Walin s. 445). Det torde vara ovedersägligt att i vissa fall, särskilt vid schizofrena tillstånd, personlig inställelse inför rätten skulle kunna medföra risk för att vederbörandes sjukdomstillstånd försvåras. Ifrågavarande regel bör därför kvarstå. Stadgandet gör det möjligt att, utan att förutsättningarna enligt 44 kap. 6 § RB föreligger, avgöra mål om omyndighetsförklaring utan hinder av att den som avses med ansökan ej är personligen tillstädes. Som nämnts ovan under 8.1.1 kan enligt 20 kap. 19 § FB biträde förordnas för den, om vilken ansökan gjorts att på grund som anges i 10 kap. 1 § 1. förklaras omyndig. Sådant förordnande kan ges på vederbörandes begäran eller om det eljest med hänsyn till omständigheterna finnes lämpligt. Den uppgift som åvilar ett rättegångsbiträde i mål om omyndighetsförklaring som nu avses torde närmast kunna jämföras med en offentlig försvarares för en underårig i mål, där anledning förekommer att döma till annan påföljd än böter. Liksom det i det senare fallet föreskrivs som huvudregel att den underårige skall ha försvarare (se 11 § i lagen den 20 mars 1964 med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare) anser utredningen att, när en ansökan om omyndighetsförklaring som nu avses riktas mot någon, denne som regel även skall erhålla hjälp av biträde. Rättegångsbiträde bör således alltid förordnas i de fall då vederbörande på grund av bestämmelsen i 36 § tredje stycket ej kallas att inställa sig personligen. Ett fall när biträde icke erfordras är när rätten, på sätt ovan föreslagits kunna ske, förordnat god man att i målet företräda honom och bevaka hans rätt. För att framhålla att biträde som regel alltid skall förordnas föreslår utredningen den ändringen i 19 § att biträde skall förordnas om det ej är uppenbart att biträde ej erfordras.

8.2 Hävande av

omyndighetsförklaring

8.2.1 Gällande rätt och förarbeten Enligt 10 kap. 8 § skall omyndighetsförklaring hävas, då den omyndige finns vara i SOU 1970: 67

stånd att själv ta vård om sina angelägenheter. Då omyndighetsförklaringen grundat sig på sådant förhållande, som omnämns i punkterna 1—3 av 1 § i kapitlet, är villkoret för hävandet, att sådant förhållande ej längre föreligger. I de fall där vederbörande enligt punkt 4 av 1 § själv begärt eller samtyckt till omyndighetsförklaring skall denna hävas då de objektiva omständigheter som förelåg inte längre är för handen eller på grund av ändrade förhållanden förlorat sin betydelse. Däremot är det inte tillräckligt att den omyndige i dessa fall själv kommit till en annan uppfattning om sitt behov av förmyndarvård och i anledning därav begär att bli förklarad myndig. Dock kan den, vilken samtyckt till omyndighetsförklaring enligt punkt 4, inte kvarhållas i omyndighet på grund av annan i nämnda punkt åsyftad omständighet än den, som uttryckligen omfattats av samtycket. Då omyndighetsförklarings hävande bestrids under åberopande av ny grund måste frågan om omyndighetstillståndet skall fortfara behandlas som om fråga vore om en myndig persons försättande i omyndighet (NJA II 1924 s. 238). Ansökan om hävande av omyndighetsförklaring tas upp av den domstol där förmynderskapet för den omyndige är inskrivet (20: 15 tredje stycket FB). Sådan ansökan får göras endast av den omyndige själv eller hans förmyndare (10: 16 FB). Ansökan från den omyndige får, om ansökningen finnes uppenbart ogrundad, utan huvudförhandling omedelbart avslås. Har ansökan gjorts eller tillstyrkts av förmyndaren kan målet även utan huvudförhandling omedelbart företas till avgörande, såvida förmyndarens inställelse ej finnes vara behövlig för målets utredning. I andra fall än de nämnda skall rätten utfärda föreläggande för förmyndaren att svara i målet (18 §). Skyldighet att höra överförmyndaren är ej föreskriven. Beträffande regeln i 18 § yttrade lagberedningen i samband med bestämmelsens tillkomst (NJA II 1924 s. 507): Med hänsyn till den fria rätt att söka vinna omyndighetsförklarings hävande, som enligt förslaget står den omyndigförklarade öppen, 73

kan det förväntas, att rätten stundom besväras av ansökningar i sådant syfte, beträffande vilka det från början är uppenbart, att bifall till framställningen icke kan lämnas. I dylika fall skulle inhämtande av yttrande över ansökningen i regel endast innebära onödig omgång, och rätten har därför tillerkänts befogenhet att omedelbart avslå ansökningen. 8.2.2 Framställda ändringsförslag Beträffande bestämmelsen om hävande av omyndighetsförklaring har framhållits att den som blivit omyndigförklarad enligt punkt 4 i 10 kap. 1 § borde ha möjlighet att bli myndigförklarad när han så begär och själv anser sig inte längre vara i behov av annans bistånd. Sådan ansökan skall, har det sagts, ej kunna prövas utan huvudförhandling. Vidare har påpekats som en brist att ärenden om myndighetsförklaring kan avgöras utan överförmyndarens hörande. 8.2.3 Utredningen I förarbetena till stadgandet i 10 kap. 8 § har som grund för gällande ordning framhållits, att i de fall då omyndighetsförklaring enligt 10 kap. 1 § punkt 4 i själva verket kunde ha grundat sig på någon av de i punkterna 1—3 upptagna omständigheterna, det vore orimligt att låta den omyndiges egen begäran att bli myndig vara avgörande, då omedelbart därpå ett förfarande enligt punkterna 1—3 måste inledas. Men även i de fall då omyndighetsförklaring enligt punkt 4 grundat sig på de i punkten upptagna omyndighetsgrunderna ligger huvudvikten på de objektiva omständigheterna och inte på vederbörandes önskan att bli förklarad omyndig. Därför bör ej heller en ansökan om hävande av omyndighet grundas endast på vederbörandes egen önskan att åter bli myndig. Det synes som om dessa uttalanden i förarbetena alltjämt är förtjänta av beaktande. Möjligheten för rätten att omedelbart avslå en ansökan om omyndighetsförklarings hävande är redan enligt lagtexten — i motsats till stadgandet i 20 kap. 17 § — begränsad till uppenbara fall. Härmed avses ansökningar beträffande vilka det redan från början är uppenbart, att bifall till fram74

ställningen inte kan lämnas (Walin s. 446). Påpekas bör att i dessa fall det ju alltid är fråga om ansökningar av den omyndigförklarade medan i de fall, då enligt undantagsbestämmelsen i 17 § beslut om omyndighetsförklaring kan träffas utan huvudförhandling, ansökningen görs av annan än den om vars försättande i omyndighet är fråga. Den omyndigförklarade kan alltså redan i ansökningen framföra de omständigheter som enligt hans mening föreligger för bifall till framställningen. Rätten kan därför redan av innehållet i ansökan i flera fall avgöra om talan är uppenbart ogrundad. Föreligger minsta tvekan härom skall kommunicering ske med förmyndaren. Om ansökan omedelbart avslås erhåller den omyndigförklarade genom bestämmelsen i 17 kap. 9 § fjärde stycket RB underrättelse om att dom meddelats och kan därigenom iakttaga fullföljdstiden. I motsats till vad som f.n. gäller enligt 17 § om möjlighet till omyndighetsförklaring mot vederbörandes vilja och utan att denne blivit hörd i målet är, som framgår av det anförda, förfarandet vid hävande av omyndighetsförklaring sådant att den omyndigförklarade alltid har tillfälle att framföra sina synpunkter till domstolen och även få underrättelse om att och när rätten avgjort målet. Förfarandet får därför anses i erforderlig grad iaktta den omyndigförklarades berättigade intressen. Domstolarna torde i allmänhet höra överförmyndaren över ansökan om hävande av omyndighetsförklaring. Härigenom tillförs rätten från annan än den omyndigförklarade eller dennes förmyndare närmare uppgifter om den omyndigförklarade och dennes förhållanden. Överförmyndarens yttrande, antingen detta avges skriftligen eller muntligen inför rätten, får därför anses vara en viktig upplysningskälla vid rättens avgörande av frågan. Utredningen anser i anledning av det anförda att den praxis som ett stort antal domstolar tillämpar beträffande hörande av överförmyndare i mål som här avses bör stadfästas i lag. Utredningen föreslår därför att i 18 § tillfogas ett tredje stycke av innehåll att innan mål om SOU 1970: 67

hävande av omyndighetsförklaring överförmyndaren skall höras.

avgörs

8.3 Krav på läkarintyg i vissa fall 8.3.1 Gällande rätt och förarbeten Jämlikt 20 kap. 21 § får ej någon förklaras omyndig på grund av sinnessjukdom, sinnesslöhet eller annan rubbning av själsverksamheten, ej heller den som på sådan grund försatts i omyndighet förklaras myndig, med mindre läkarintyg angående hans sinnestillstånd blivit företett. Närmare bestämmelser om sådant intyg har meddelats i K K den 26 april 1968 (nr 160) om vissa läkarintyg för omyndighets- och myndighetsförklaringar. Enligt kungörelsen skall sådant intyg utfärdas av läkare som tjänstgjort minst tre år vid odelat lasarett för psykiatrisk vård eller lasarettsklinik för sådan vård eller vid specialsjukhus för psykiskt utvecklingsstörda. Sådant intyg skall vara avfattat enligt formulär som fastställs av socialstyrelsen. Enligt detta skall i intyget anges, förutom annat, huruvida vederbörandes hörande skulle vara utan gagn samt om den undersöktes personliga inställelse inför domstol skulle kunna för honom medföra men eller fara. Undersökningsläkaren skall motivera sitt ställningstagande beträffande dessa punkter. Mot sin vilja kan enligt regler inom förmynderskapsrätten en person ej tvingas att underkasta sig sådan läkarundersökning som skall ligga till grund för läkarintyg som nu avses. Lagberedningen uttalade angående de närmare bestämmelser som är erforderliga om läkarintygets utfärdande följande (lagberedningen ÄB I s. 438): Innan föreskrifter i detta avseende utfärdas, lärer det böra tagas under övervägande, vilka krav i fråga om särskild sakkunskap, som böra ställas å intygets utfärdare. För att domstolen å intyget skall kunna grunda en uppfattning, torde det böra föreskrivas, att intyget skall vara av viss fullständighet. Under erinran, att enligt svensk rättsuppfattning domstolens ställning till ett dylikt sakkunnigutlåtande icke principiellt skiljer sig från den ställning, som domstolen intager till andra av särskilt sakkunniga avgivna utlåtanden, vill beredningen endast påpeka, att de premisser, på SOU 1970:67

vilka läkaren grundar sin slutsats, måste fullständigt angivas, redan för att domstolen skall vara i tillfälle att konstatera, att läkaren icke stöder sig på omständigheter, vilka äro obevisade, eller drager slutsatser, vilka äro stridande mot allmän erfarenhet. En sådan prövning av intyget är domstolen under alla omständigheter både berättigad och förpliktad att verkställa. Såsom anförs av Walin (s. 450) torde observeras, att där frågan huruvida omyndighetsförklaring eller myndighetsförklaring skall meddelas, är föremål för verklig tvist, läkarintyg oftast åberopas från ömse sidor. Där dessa intyg är sinsemellan stridande, har rätten att väga intygens värde mot varandra. 8.3.2 Framställda ändringsförslag Bestämmelsen i 21 § angående krav på läkarintyg av visst innehåll har ansetts vara alltför restriktiv. Fordringarna på läkarintygets innehåll har ansetts vara alltför stränga och detaljerade. Det har påståtts att på grund av svårigheterna att erhålla läkarintyg av föreskrivet slag, omyndighetsförklaring ej kunnat ske i fall där behov härav förelegat. Vidare har anförts att utredningen av de omständigheter som kan föranleda att en omyndigförklarad person åter skulle kunna förklaras myndig inte bör helt anförtros en psykiater. Från överförmyndarhåll har framförts att det inte sällan händer att man vänder sig till överförmyndaren med begäran om hjälp för att få en person omyndigförklarad. Den vanligaste anledningen är, att vederbörande på grund av rubbning i själsverksamheten ej kan vårda sig eller sin egendom. Om framställningen avser någon, som inte är intagen på sjukhus, saknas i regel föreskrivet läkarintyg rörande den sjukes sinnesbeskaffenhet, därför att denne vägrat att låta sig undersökas. Det har ansetts otillfredsställande att överförmyndaren i dylika fall inte kan föranstalta om att en person bereds det skydd som en omyndighetsförklaring innebär. Det har därför gjorts gällande, att lagstiftningen bör ändras så, att det blir möjligt att, när skäl därtill finns, tvångsvis läkarundersöka sjuka personer som inte vistas på sjukhus. 75

8.3.3 Utredningen Som anförts ovan under 7.4.2 fordrar en i görligaste mån likformig bedömning av reglerna om omyndighetsförklaring att de objektiva omständigheter som grundar påstådd oförmåga att vårda sig själv eller sina angelägenheter är förhållandevis lätta att bestämma. Kravet på att läkarintyg av visst innehåll och utfärdat av läkare med viss utbildning skall företes i mål om omyndighetsförklaring på grund av rubbning av själsverksamheten eller i mål om hävande av omyndighetsförklaring, som beviljats på sådan grund, tillför domstolen nödvändig sakkunskap samtidigt som det främjar en likformig bedömning av dessa mål hos domstolarna. Regler att företeende av i viss ordning anskaffat bevis av viss form skall utgöra förutsättning för ett måls avgörande, förekommer även inom annan lagstiftning, varvid särskilt kan framhållas bestämmelser om ådömande av vissa påföljder i brottmål. Läkarintyg, varom nu är fråga, utgör tillsammans med övrig bevisning i målet grunden för domstolens avgörande. Ett slopande av kravet på föreskrivet läkarintyg skulle tvinga domstolen att på annat sätt skaffa sig nödvändig information för bedömningen huruvida de omständigheter som åberopas i ansökan om omyndighetsförklaring är tillräckliga för ett bifall till ansökningen. Den närmast till hands liggande utvägen synes därvid vara att höra läkare som sakkunnig under ed. För att en läkare emellertid skall kunna inför domstol förklara, att en person är så psykiskt sjuk att han behöver omyndigförklaras, fordras att läkaren dessförinnan undersökt vederbörande. Kan läkaren under ed avge sådan förklaring, bör detta lika väl kunna göras i ett i viss form föreskrivet läkarintyg. Domstolen är för övrigt oförhindrad att, även om föreskrivet läkarintyg företetts i målet, höra läkaren inför rätten. De krav på viss utbildning, som ställs på läkare som skall utfärda intyg som nu avses, bidrar som ovan nämnts till att garantera enhetlighet i bedömningen. Detta kan förmodas ej i samma grad bli fallet om man inte uppställde dessa krav. På grund av

det anförda synes ur såväl praktiska synpunkter som av rättssäkerhetsskäl den nuvarande ordningen böra bibehållas. De svårigheter som påtalats föreligga att i vissa fall införskaffa föreskrivet läkarintyg har från överförmyndarhåll påståtts bero på avsaknaden av möjlighet att tvångsvis kunna läkarundersöka sjuka personer, som inte är intagna på sjukhus. Av intresse härvidlag är särskilt den möjlighet vissa lagar lämnar till provisoriska frihetsberövanden, vilka tillkommit för att säkerställa ett ingripande eller införskaffande av ett visst utredningsmaterial, vilket skall ligga till grund för bedömningen av frågan om och i vilken form ingripande skall ske. Sådana frihetsberövanden kan ske enligt ett flertal lagar såsom nykterhetsvårdslagen, barnavårdslagen o.s.v. I det följande lämnas en översikt över bestämmelser angående sådana provisoriska frihetsberövanden som i förevarande sammanhang kan vara av intresse1. Nykterhetsvårdslagen. Erhåller nykterhetsnämnd kännedom om att någon använt alkoholhaltiga drycker till uppenbar skada för sig själv eller annan skall nämnden enligt 12 § skyndsamt vidta undersökning. I samband därmed skall nämnden, där fråga är om tvångsintagning å allmän vårdanstalt för alkoholmissbrukare eller eljest anledning därtill föreligger föranstalta om läkarundersökning. Enligt 13 § må nykterhetsnämnd, dess ordförande eller annan av länsstyrelsen förordnad tjänsteman kalla den som är föremål för undersökning att inställa sig inför anvisad läkare. I kallelsen må föreskrivas vite av högst 50 kr. Har kallelsen delgivits minst fyra dagar före inställelsedagen och uteblir den kallade utan laga förfall äger nämnden, dess ombud eller den anvisade läkaren påkalla handräckning för hans hämtande. Barnavårdslagen. Enligt 30 § äger barnavårdsnämnd, om sannolika skäl föreligger för ingripande med stöd av 25 §, i avbidan på att ärendet kan slutligt avgöras omhänderta den underårige för utredning, om detta anses nödvändigt på grund av risker för den underåriges hälsa eller utveck1

Ang. provisoriska frihetsberövanden se bl.a. det av utredningen om administrativa frihetsberövanden avgivna betänkandet "Rättssäkerheten vid administrativa frihetsberövanden" (SOU 1960: 19); jfr även 1LU 1952: 17. SOU 1970: 67

ling eller för brottslig eller annan skadlig verksamhet från hans sida eller med hänsyn till att eljest den fortsatta utredningen kan allvarligt försvåras eller vidare åtgärder hindras. Sådant omhändertagande får bestå i högst fyra veckor. Beslut om omhändertagande förfaller om den underårige häktas. Enligt 16 § bör yttrande inhämtas av läkare om detta erfordras för utredningen. Gäller ärendet bl.a. ingripande med stöd av 25 § äger barnavårdsnämnden eller dess ordförande förordna att läkarintyg betr. den underårige skall anskaffas. I sådant fall må den underårige kallas till undersökning hos anvisad läkare. Enligt 17 § må i kallelse föreskrivas vite av högst 100 kr. Har kallelse delgivits så tidigt att den kallade åtnjutit skäligt rådrum och uteblir han utan anmält laga förfall, äger barnavårdsnämnden eller dess ordförande förordna att han skall hämtas genom polismyndighets försorg. Lagen den 4 juni 1964 om åtgärder vid samhällsfarlig asocialitet. Om någon som fyllt 20 år underlåter att efter förmåga söka försörja sig hederligt samt för ett sådant asocialt liv att uppenbar fara föreligger för allmän ordning eller säkerhet, må han enligt 1 § intagas i arbetsanstalt. Förekommer anledning att någon som fyllt 20 år för ett sådant asocialt liv som avses i 1 § må förundersökning inledas. Därvid skall enligt 5 § den som avses med utredningen undersökas av läkare, såvida icke anledning därtill uppenbarligen saknas. Av utlåtandet över läkarundersökningen skall framgå om den undersökte är i behov av sluten psykiatrisk vård. Den som skall undergå läkarundersökning är pliktig att inställa sig å tid och ort som läkaren bestämmer. Uteblir han må polismyndighet lämna handräckning för hans inställande. Lagen den 16 juni 1966 om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall. Den som lider av psykisk sjukdom får oberoende av eget samtycke beredas sluten psykiatrisk vård under vissa i lagen angivna förutsättningar (se ovan under 7.3.3). Vid ansökan om intagning på sjukhus för undergående av vård skall fogas vårdintyg angående den som ansökningen avser (5 §). Behörig att utfärda vårdintyg är legitimerad läkare samt annan än legitimerad läkare som uppehåller befattning som läkare i allmän tjänst och som genomgått för med.lic.examen föreskriven kurs i psykiatri (6 §). På begäran av sådan läkare skall enligt 35 § i lagen polismyndighet lämna handräckning bl.a. om den som skall undersökas inte ställer sig till förfogande för undersökning. Lagen den 15 december 1967 angående omsorger om vissa psykiskt utvecklingsstörda. Som redogjorts för ovan under 7.3.3 kan psykiskt utvecklingsstörd under vissa i lagen angivna förutsättningar beredas vård i vårdSOU 1970:67

hem eller specialsjukhus även mot sin vilja. Vid bedömningen av inskrivningsfrågan skall läkarintyg vara tillgängligt. Den tjänsteman eller myndighet som äger besluta om undersökning som behövs för att bedöma frågan om inskrivning skall på begäran erhålla handräckning av polismyndighet om någon inte inställer sig till undersökning som han skall genomgå (50, 53 och 54 §§). Mot önskvärdheten av att varje person, som är i behov av sådant skydd som kan erbjudas genom omyndighetsförklaring, även kommer i åtnjutande av detta skydd, står faran att ett ingripande sker utan tillräckliga skäl och att därigenom eller redan genom det förfarande som måste föregå ett sådant ingripande en person oförskyllt orsakas onödigt lidande eller skada. Skall tvångsvis läkarundersökning införas måste, bl.a. för undvikande av risk för ansökningar tillkomna i trakasseringssyfte, rätten att ansöka härom begränsas. Enskilda personer torde således ej böra tillåtas att framställa sådan ansökning till den myndighet, som skall besluta i frågan. I stället synes rätten till sådan ansökan böra anförtros åt myndighet, varvid överförmyndaren lämpligtvis torde komma i fråga; denne har redan enligt gällande rätt skyldighet att efter anmälan eller eljest pröva om ansökan om omyndighetsförklaring skall göras till rätten. Det torde vidare inte kunna ifrågasättas att annan än domstol skall äga rätt att besluta om läkarundersökning. Den som avses med ansökan om läkarundersökning måste tillförsäkras att läkarundersökningen inte medför ingrepp i vederbörandes fri- och rättigheter. Den undersökte får således inte på grund av intagning för undergående av läkarundersökning mot sin vilja kvarhållas för vård på sjukhuset. För att en undersökning skall kunna utföras måste dock föreskrivas rätt för undersökningsläkaren att under en viss kortare tid kvarhålla vederbörande på sjukhuset. Kvarhåliningens varaktighet måste emellertid fastställas dels i lag till viss maximitid, dels kanske även i beslutet om läkarundersökning till den tid som undersökningen i det enskilda fallet beräknas ta. För prövning av de ovan angivna frågorna synes det vara ofrånkomligt att 77

förhandling hålls inför rätten. Därvid torde även prövas huruvida vederbörande är i behov av biträde i anledning av framställningen. Vid förhandling inför rätten måste förebringas bevisning, som i vart fall gör sannolikt att behov av omyndighetsförklaring föreligger. Bevisningen torde med hänsyn till frågans art inte kunna begränsas till endast skriftliga bevis. Det synes i stället ofta bli erforderligt med förhör med läkare och med släktingar till den, som avses med ansökningen. Lika väl som en omyndighetsförklaring på grund av psykisk defekt ytterst sällan meddelas endast till följd av styrkt oförmåga att vårda sig själv, torde bakom en ansökan om tvångsvis läkarundersökning sällan komma att ligga annat än påstådd oförmåga att vårda sin egendom. Erfordras anstaltsvård i anledning av oförmåga att vårda sig själv kommer sådan till stånd främst genom bestämmelser i vårdlagarna. Det praktiska området för tillämpningen av en bestämmelse om tvångsvis läkarundersökning kommer på grund härav att vara begränsat. Det torde också i övervägande antal fall vara släktingar som kommer att hos överförmyndaren hemställa att en anhörig måtte läkarundersökas. Därvid kan ofta motsatsförhållanden föreligga mellan anhöriga som vårdar vederbörande och hjälper honom med förvaltningen av hans egendom och sådana släktingar som av en eller annan anledning ej tar del i denna förvaltning. Den utredning som överförmyndaren därvid är skyldig att göra för att få underlag för en bedömning av om anmälan är befogad och om ansökan om tvångsvis läkarundersökning skall göras till rätten måste nödvändigtvis bli ganska omfattande. Redan en sådan utredning, som i många fall kommer att leda till att överförmyndaren finner att ansökan om läkarundersökning ej bör framställas, riskerar att medföra obehag och även skada för den som avses med ansökningen. Ovan anförda förhållanden har övertygat utredningen om att värdet av en regel om tvångsvis läkarundersökning inte är så stort att det i förhållande till behovet därav upp78

väger de nackdelar en sådan regel kommer att medföra ur skilda synpunkter, framför allt ur synpunkter som angår den enskildes rättssäkerhet. Utredningen finner därför bestämmelser om tvångsvis läkarundersökning ej böra införas 2 .

2 Ej heller enligt dansk rätt kan den som avses med ansökan om omyndighetsförklaring mot sin vilja underkastas psykiatrisk undersökning, seUfR 1953 371. SOU 1970: 67

9 Överförmyndarorganisationen

9.1 Gällande rätt Förmynderskap står enligt 11 kap. 11 § FB under tillsyn av överförmyndaren och rätten. Överförmyndarens uppgift är att utöva den fortlöpande kontrollen av förmyndares förvaltning medan rätten ensam äger inskrida mot förmyndare med vitesföreläggande o. dyl. och, i yttersta fall, entledigande. Reglerna om kontrollmyndigheterna och deras verksamhet tillkom genom 1924 års lag om förmynderskap. Dessa bestämmelser har sedermera inarbetats i FB. Bestämmelserna om utseende av överförmyndare, valbarhet m. m. återfinns i 19 kap. FB. I regel skall en överförmyndare väljas för varje kommun. Två eller flera kommuner som lyder under häradsrätt kan dock efter förslag av rätten förena sig till ett överförmyndardistrikt. Om tillsynen inte kan utövas av en överförmyndare ensam, må rätten på framställning av kommunen förordna att flera överförmyndare skall väljas. I sådant fall äger rätten indela kommunen i distrikt, ett för varje överförmyndare, eller bestämma annan lämplig grund för förmynderskapens fördelning mellan överförmyndarna. Val av överförmyndare avser en tid av fyra år och skall förrättas av kommunens beslutande representation före utgången av oktober månad året före det, med vilket överförmyndarens tjänstgöringstid börjar. Om överförmyndaren avgår före valperiodens utgång skall annan väljas för den SOU 1970: 67

tid som återstår. Till överförmyndare skall väljas en i praktiska värv väl förfaren svensk man eller kvinna, som uppnått 25 års ålder. Den som är omyndig eller i konkurstillstånd kan inte vara överförmyndare. Domhavande må ej vara överförmyndare inom domsagan, och inte heller får ledamot av rådhusrätt, som arbetar på endast en avdelning, vara överförmyndare i staden. 1 Hinder föreligger inte mot att till överförmyndare välja någon, som redan är överförmyndare i annat distrikt. Rätt att avsäga sig uppdraget som överförmyndare äger endast den som inte är bosatt inom kommunen, ämbets- eller tjänsteman som av sin befattning är förhindrad att fullgöra uppdraget, den som under de fyra sistförflutna åren tjänstgjort som överförmyndare och är i tur att avgå ifrån befattningen, den som uppnått 60 års ålder och den som eljest uppger förhinder, vilket godkänns av valmyndigheten. Överförmyndare som finns inte vara lämplig kan när som helst entledigas av rätten. Med avseende å sin befattning är överförmyndaren underkastad ämbetsansvar. För varje överförmyndare skall 1

Enligt lag den 28 november 1969 (nr 799) om ändring i föräldrabalken gäller fr. o. m. den 1 januari 1971 angående valbarhet till överförmyndare den ändringen att krav på högre ålder än den allmänna myndighetsåldern ej uppställs samt att lagfaren tjänsteman vid tingsrätt ej får vara överförmyndare inom domsagen om ej Konungen för särskilt fall meddelat tillstånd därtill (prop. 1969: 119, 1LU 50, rskr 336). 79

väljas en ersättare. Är både överförmyndaren och ersättaren förhindrade att uppehålla befattningen, äger rätten förordna tillfällig vikarie. Bestämmelser om jäv för överförmyndare är ej meddelade. I Stockholms stad finns i stället för överförmyndare en överförmyndarnämnd bestående av tre ledamöter. Ovan redovisade bestämmelser rörande utseende av överförmyndare, valbarhet, allmänna kvalifikationer, entledigande och ämbetsansvar gäller i tillämpliga delar ledamot av nämnden. I övrigt äger vad som stadgas om överförmyndare motsvarande tillämpning å nämnden. I den mån Kungl. Maj:t förordnar därom kan nämndens beslutanderätt delegeras till ledamot eller tjänsteman vid nämnden. Vid fullgörande av de uppgifter, som åligger nämnden som överförmyndare, gäller mot ledamöter och tjänstemän de jäv som enligt rättegångsbalken gäller mot domare. Genom överförmyndarens verksamhet underkastas förmyndarnas förvaltning av de omyndigas tillgångar fortlöpande kontroll. Överförmyndarens uppgifter framgår av en mångfald bestämmelser i framför allt FB men även i andra lagar och författningar. Närmare föreskrifter om överförmyndares verksamhet är sålunda meddelade i överförmyndarkungörelsen den 31 mars 1952 (nr 304). I det följande lämnas en översikt av dessa bestämmelser. (En närmare redogörelse för innehållet i de stadganden som berör förmyndarnas förvaltning av omyndigs egendom lämnas nedan under 10 kap.) Överförmyndarens huvudsakliga uppgift är att utöva tillsyn över förmynderskap som lyder under honom. För att möjliggöra tillsyn har krav uppställts att förmyndaren skall inhämta överförmyndarens samtycke för vidtagande av vissa åtgärder som berör den omyndiges egendom. Skyldighet har även ålagts förmyndaren att inom vissa bestämt angivna tider till överförmyndaren inge handlingar som angår förmynderskapet. Slutligen åligger det överförmyndaren att göra anmälan till rätten om förmyndare försummar att avge föreskrivna handlingar eller i övrigt brister i sin förvaltning av förmynderskapet. Överförmyndaren har vidare be80

träffande vissa andra frågor utrustats med initiativrätt. Såväl placering av penningmedel som förfogande över värdehandlingar är i viss utsträckning beroende av överförmyndarens medgivande. Förmyndaren äger rätt placera omyndigs medel i vissa såsom säkra ansedda placeringsformer (15:4 FB och förordningen den 21 november 1924, nr 474, med särskilda bestämmelser om anbringande av omyndigs medel). Vill förmyndaren placera omyndigs tillgångar på annat sätt, t. ex. inköpa aktier, måste han inhämta överförmyndarens samtycke (15: 5 FB). Omyndigs bankmedel är i viss ordning underkastade överförmyndarens bestämmande (15: 9 FB). Omyndigs värdehandlingar, som är nedsatta i öppet förvar hos bank, får förmyndaren ej ta ut utan överförmyndarens samtycke (15: 8 FB) liksom även samtycke fordras för överlåtelse eller pantsättning av nedsatt värdehandling (15: 10 FB). Förmyndaren får i regel endast med överförmyndarens samtycke låta den omyndige driva näring (15: 13 FB) eller på dennes vägnar uppta lån, ingå växelförbindelse eller borgen eller pantförskriva eller ge bort egendom (15: 14 FB). För upplåtelse av servituts- eller nyttjanderätt till omyndigs fasta egendom krävs i regel överförmyndarens samtycke (15: 15 FB). Om förmyndaren hos rätten ansökt om tillstånd att försälja eller för gäld inteckna sådan egendom, åligger det överförmyndaren att i ärendet avge yttrande (15: 16 FB). Omyndigs rätt i oskiftat dödsbo fordrar även tillsyn av överförmyndaren. Ovannämnda regler om förmyndarens förvaltning av omyndigs egendom gäller därför i motsvarande omfattning vid förvaltning av den dödes egendom (14: 2 FB). Överförmyndarens samtycke krävs om förmyndare för omyndig dödsbodelägare skall sluta avtal om sammanlevnad i oskiftat bo (14: 3 FB). Sådant samtycke fordras i allmänhet även för fördelning av dödsboets egendom genom bodelning eller skifte samt för avtal, varigenom delägare i dödsboet mot givet eller utfäst vederlag övertar den omyndiges lott i boet (14: 5 FB). Överförmyndarens samtycke krävs vidare om förmyndaren vill uppsäga underSOU 1970: 67

årigs hyresavtal, ta hand om egendom som tagna i 17 kap. FB och i 4 § överförmynunderårig uppburit på grund av vissa statli- darkungörelsen. Vid granskningen skall såga lån eller som omyndig förvärvat genom lunda särskilt tillses att omyndigs tillgångar eget arbete eller som tillfallit honom genom är anbragta så, att erforderlig trygghet finns gåva eller testamente eller under villkor att för deras bestånd och skälig avkastning erhan själv får råda däröver (9: 2—4 samt hålls, samt att utgifterna för den omyndige 10: 5 och 6 FB). Kan, där omyndig har fle- inte överstigit vad med hänsyn till hans förra förmyndare, dessa inte enas i ärende vari mögenhetsförhållanden och omständigheteravgörandet tillkommer dem, gäller den me- na i övrigt må anses skäligt (17: 1 och 5 ning som överförmyndaren biträder (13: 8 FB). Överförmyndaren äger även gå igeFB). nom till förvaltningen hörande räkenskaFör att göra det möjligt för överförmynda- per, betalningsbevis och andra verifikatioren att kontrollera förmyndarens förvaltning ner samt värdehandlingar. I fall där säråligger det, som ovan nämnts, förmyndare att skild sakkunskap erfordras äger överförtill överförmyndaren avge vissa handlingar. myndaren anlita annan att utföra eller biÄger omyndig del i dödsbo skall sålunda träda vid revisionen (17: 2 FB). förmyndaren inge avskrift av bouppteckFörsummar förmyndaren att i rätt tid inge ningen till överförmyndaren så snart boupp- föreskrivna handlingar skall överförmyndateckningen inregistrerats. Samma skyldighet ren i allmänhet erinra förmyndare om hans åligger förmyndaren om bodelning skall ske skyldighet. Inkommer efter erinran ändock av annan anledning än dödsfall (14: 8 FB). inte de begärda handlingarna skall överförÄr sådant dödsbo ej skiftat inom viss tid myndaren anmäla försummelsen för rätten, från bouppteckningens förrättande skall för- som äger att genom vite tillhålla förmyndamyndaren inom samma tid till överförmyn- ren att fullgöra sitt åliggande (14: 10, 15: 11 daren avge redogörelse härför. Sluts för och 16: 10 FB). Kan förmyndaren ej lämna omyndig delägare i dödsbo avtal om samtillfredsställande förklaring i anledning av manlevnad i oskiftat bo skall förmyndaren anmärkning som överförmyndaren vid varje år till överförmyndaren avge årsuppgranskning eller eljest funnit i förmyndarens gift angående boet (14: 9 FB). När egenförvaltning, är överförmyndaren, såvida den dom, som skall stå under förmyndarens föromyndiges rätt och bästa kräver att åtgärd valtning, första gången tillfaller underårig, mot förmyndaren utan dröjsmål vidtas av skall förmyndaren till överförmyndaren inge rätten, skyldig att hos rätten ansöka därom förteckning över egendomen. Samma regel (17: 3 FB). Överförmyndaren har vidare tillgäller när någon blir förklarad omyndig lagts rätt att ansöka om förmyndares för(16: 2 FB). Över sin förvaltning skall för- ordnande eller entledigande (20: 28 FB). myndaren varje år före den 15 februari till Överförmyndare äger även rätt begära att överförmyndaren avlämna årsräkning, innedödsbo, vari omyndig har del, skall avträdas fattande redogörelse för förvaltningen untill förvaltning av boutredningsman (19: 1 der föregående år. När förmyndarens beÄB). fattning upphör skall förmyndaren oförVad som föreskrivits i fråga om förmyndröj ligen till överförmyndaren avge sluträk- dare och förmynderskap äger motsvarande ning, avseende förvaltningen under det lötillämpning med avseende på god man och pande året intill befattningens upphörande godmanskap (18: 6, 8 och 9 FB). (16: 5 FB). Överförmyndaren äger medge Utöver sin uppgift som tillsynsmyndighet förlängning av den tid inom vilken respekbeträffande förmynderskap och godmanskap tive förteckning, årsräkning eller sluträkning intar överförmyndaren en viktig ställning i skall inges (16:9 FB). Överförmyndaren vad avser frågor om omyndighetsförklaring. åligger att i vissa bestämda avseenden gransAnsökan om omyndighetsförklaring får göka de sålunda av förmyndaren ingivna ras av den som avses med ansökningen och handlingarna. Bestämmelser härom är inav hans maka och närmaste fränder samt, i 6 _ S O U 1970:67

fall som avses i 10 kap. 2 § FB, av förmyn- myndaren skall föra erforderliga minnesandaren. Därutöver får ansökan om omyndig- teckningar rörande de ärenden som handhetsförklaring göras endast av överförmyn- läggs av honom, vidare ytterligare minnesdaren (20: 16 FB). Sålunda åligger det enligt anteckningar, som erfordras för kontroll att 27 § sjukvårdsstadgan den 29 mars 1963 (nr förmyndare och gode män i rätt tid fullgör 70) i dess lydelse enligt kungörelse den 18 vad som enligt lag och författning eller på november 1966 (nr 586) överläkare vid sjuk- grund av särskilt beslut åligger dem (9 § hus att hos överförmyndaren göra anmälan överförmyndarkungörelsen). Överförmyndaom patient är i behov av förmyndare eller ren skall ordna de till de olika förmyndergod man. Enligt 63 § i lagen den 4 januari skapen och godmanskapen hörande hand1956 om socialhjälp åligger socialnämnd lingarna i särskilda akter. Till akten skall enahanda anmälningsskyldighet om nämnden fogas koncept eller dubbletter till avlåtna finner att hjälptagare bör förklaras omyndig. skrivelser och anteckningar rörande sådana I 67 § i lagen den 27 juli 1954 om nykter- överförmyndarens beslut och åtgärder som hetsvård stadgas vidare att om nykterhets- inte framgår av annan handling eller annämnd finner att någon, som är hemfallen teckning i förmynderskapsboken (10 § överåt alkoholmissbruk, bör förklaras omyndig f örmyndarkungörelsen). Arvode åt överförmyndare utgår med beeller att förmyndare i hans ställe eller jämte lopp, motsvarande en procent av den omynhonom bör förordnas för hans myndling, diges behållna årsinkomst, där denna inte nämnden har att göra anmälan därom hos överstigit 200 kronor, och eljest två procent överförmyndaren. Sedan anmälan enligt andärav, dock av varje omyndig högst 1 000 givna författningar inkommit till överförkronor för år. Den behållna årsinkomsten myndaren har denne att verkställa erforderlig utredning och därefter ta ställning till skall beräknas enligt årsräkning eller slutfrågan huruvida ansökan om omyndighets- räkning eller, såvitt fråga är om inkomst från oskiftat dödsbo, enligt årsuppgift rörande förklaring etc. skall göras till rätten. På överförmyndaren ankommer slutligen boet. Arvodet skall av förmyndaren inbetaadministrativa och registrerande uppgifter. las vid räkningens eller årsuppgiftens avgiVarje år före den 1 september skall överför- vande. Förmyndaren äger att ur dödsbo, däri myndaren till rätten överlämna uppgift (års- den omyndige har del, förskottsvis utberedogörelse) rörande tillsynen över förmyn- komma det belopp som skall utgå i arvode. dares och gode mäns förvaltning under före- Avlämnas gemensam årsuppgift för undergående år (17: 7 FB). Om särskilda skäl fö- åriga syskon, skall vid beräkning av arvodets ranleder därtill må rätten medge anstånd med belopp hänsyn tas till vad av boets inkomst avlämnandet viss tid, högst tre månader. Om- belöper på syskonens samfällt. Skall räkning fattar överförmyndardistriktet flera kommu- eller årsuppgift inte avges, äger rätten, om ner, skall särskilda redogörelser avges för särskilda skäl föreligger, tillerkänna överförvarje kommun (15 § överförmyndarkungörel- myndaren skäligt arvode att gäldas av den sen). Överförmyndaren skall föra bok an- omyndiges medel (19: 12 FB). Om det finnes gående de förmynderskap och godmanskap, lämpligt, äger kommunen lämna bidrag till som inskrivits hos rätten och vilka står under arvodet och till bestridande av de med verkhans tillsyn, ävensom förteckning över ären- samheten förenade kostnaderna. Kommunen den rörande ej inskrivna förmynderskap har även rätt att i ordning som godkänns av (19: 11 FB). Förteckningen skall insändas Kungl. Maj:t bestrida samtliga utgifter för till rätten för granskning inom samma tid som dessa ändamål och att om så sker uppbära de årsredogörelsen eller, om rätten så förord- eljest till överförmyndaren utgående arvonar, hos överförmyndaren hållas tillgänglig dena (19: 13 FB). De nu återgivna bestämför granskning (16 § överförmyndarkungö- melserna om arvode äger motsvarande tillrelsen). Vad gäller förmynderskapsbok och lämpning i fråga om godmanskap. Beträfaktbildning m. m. stadgas bl. a. att överför- fande Stockholm gäller att staden äger upp82

SOU 1970: 67

bära överförmyndararvode. Sådant arvode kan emellertid, om särskilda skäl föranleder därtill, efterges av staden (19: 16 FB). Företar överförmyndaren kontroll av förmyndarens räkenskaper och ekonomiska förvaltning och medför detta särskilda kostnader eller avsevärt besvär, äger rätten förordna, att särskild ersättning härför skall utgå ur den omyndiges medel (17: 2 FB). I mål eller ärende, däri överförmyndaren fört talan, äger rätten, när skäl är därtill, vid målets eller ärendets avgörande tillerkänna överförmyndaren ersättning av allmänna medel för det arbete han nedlagt på målets eller ärendets utförande ävensom för nödiga utgifter. Rätten prövar även om ersättningen skall återgäldas av överförmyndarens motpart eller stanna på statsverket (20: 34 FB). De grundläggande bestämmelserna om rättens skyldigheter som förmynderskapsdomstol har givits i 11 kap. 11 § och 19 kap. 14 § första stycket FB. Närmare föreskrifter för domstolarna rörande förmyndarvården är meddelade i förmyndarvårdskungörelsen den 31 mars 1952 (nr 303). Med förmynderskapsdomstol (rätten) förstås den allmänna underrätt, vid vilken förmynderskapet är inskrivet eller skall inskrivas. Förmynderskapsdomstolens uppgifter omfattar såväl den omedelbara befattningen med förmyndarvården som utövande av tillsyn över överförmyndarnas verksamhet. I det. förra avseendet har rätten att tillse att förmynderskap blir inskrivet och att förmyndare blir förordnad då så erfordras (12: 5 FB). Vid rätten skall föras förmynderskapsbok över inskrivna förmynderskap (12: 6 FB). Rätten entledigar förmyndare (11:9 FB) och vidtar ensam andra åtgärder mot förmyndaren, såsom föreläggande av vite i vissa fall (14: 10, 15: 11, 16: 3 och 10 FB), förordnande om ställande av säkerhet (13: 7 FB) och andra åtgärder (17: 3 FB). Rätten träffar vidare avgörande i vissa arvodesoch ersättningsfrågor (14: 11, 15: 9 och 17: 2). I ett begränsat antal fall har rätten att lämna tillstånd till rättshandlingar, så i de fall då förmyndaren vill överlåta eller med inteckning för gäld belasta den omyndiges fasta egendom eller tomträtt (15: 16 SOU 1970: 67

FB). Vill förmyndaren häva arbetsavtal som underårig ingått krävs, om den underårige fyllt 18 år, rättens samtycke (6: 4 FB). Likaså har förmynderskapsdomstolen tillagts befogenhet att på ansökan av förmyndaren pröva om underårig med eget hushåll skall frånkännas behörighet att ingå rättshandlingar som sedvanligen företas för den dagliga hushållningen eller för uppfostran av barn, som tillhör hushållet (9:2 a FB). Ytterligare tjänstgör rätten som besvärsinstans beträffande beslut som meddelas av överförmyndaren (20: 33 FB). Tillsynen över överförmyndarnas verksamhet regleras närmare av föreskrifter meddelade i förmyndarvårdskungörelsen. Enligt 8 § nämnda kungörelse skall rätten sålunda granska den av överförmyndaren avgivna årsredogörelsen och dennes förteckning över ärenden rörande inte inskrivna förmynderskap ävensom med lämpliga tidsmellanrum den av överförmyndaren förda förmynderskapsboken. Vidare äger rätten enligt samma paragraf, där det finns lämpligt, verkställa särskild inspektion för tillsyn att överförmyndaren väl förvaltar sin befattning. Förmynderskapsdomstolen skall å sin sida hålla överförmyndaren underrättad om beslut som rör förmynderskap och godmanskap som står eller skall stå under dennes tillsyn (6 och 9 §§ förmyndarvårdskungörelsen och 6, 7 och 9 §§ kungörelsen den 16 december 1949 (nr 661) om skyldighet för domstol att lämna uppgifter i mål och ärenden enligt föräldrabalken). 9.2 Historik och förarbeten 9.2.1 Utseende av överförmyndare, överförmyndardistriktens omfattning och överförmyndarnas kvalifikationer De ovan under 9.1 återgivna bestämmelserna i föräldrabalken om formen för utseende av överförmyndare, överförmyndardistriktens omfattning och överförmyndarnas kvalifikationer överensstämmer med vad som gällde enligt 1924 års lag om förmynderskap. Enligt den före förmynderskapslagen gällande lagen den 18 april 1884 angående tillsyn å förmyndares förvaltning av omyndigs egendom 83

skulle vid sidan av vederbörande förmynderskapsdomstol tillsyn över förmynderskap utövas av gode män, som utsågs kommunvis. Redan dessförinnan hade konturerna till den nuvarande kontrollorganisationen uppdragits. Genom förordning den 19 maj 1845 om vissa lagförändringar i avseende å förmyndarvården bemyndigades stad, socken och härad att utse gode män att ha tillsyn över förvaltningen av dithörande omyndigs egendom. Genom förordningen den 24 september 1861 angående tillsyn å förmyndares förvaltning av omyndigs egendom ålades städerna såsom en skyldighet att utse sådana gode män och genom 1884 års ovannämnda lag ålades slutligen även landskommunerna att utse gode män för tillsyn å förmynderskap (närmare om äldre rätt, se lagberedningen ÄB I s. 97—119). 1924 års förmynderskapslag bibehöll grunderna för den äldre kontrollorganisationen. Vid denna lags tillkomst var emellertid frågan om överförmyndarinstitutionens organisation föremål för delade meningar. Enligt lagberedningens förslag, som oförändrat upptogs i proposition nr 53 till 1924 års riksdag, skulle överförmyndarna utses av rätten samt överförmyndardistrikten utgöras av stad med rådhusrätt och eljest av tingslaget. I motiveringen till sitt förslag yttrade lagberedningen (ÄB I s. 192—195): Av stor vikt för ett lämpligt anordnande av tillsynen är, att de distrikt, inom vilka de särskilda överförmyndarna skola hava sin verksamhet, bliva i fråga om storleken väl avpassade. En svårighet, som alltid här i landet gör sig kännbar, då fråga uppstår om nya eller förändrade anordningar på det förvaltningsrättsliga området, ligger i primärkommunernas inbördes synnerligen olika storlek. Särskilt kommer härvid i betraktande skillnaden mellan olika landskommuner. Denna olägenhet med avseende å den kommunala indelningen inverkar också på nu förevarande organisationsfråga. Erfarenheten från den nuvarande godemanstillsynen har givit vid handen, att det är synnerligen svårt att inom de små kommunerna finna lämpliga gode män. Urvalet är för litet för att man alltid skall kunna påräkna att erhålla en fullt kompetent person. Genom det synnerligen begränsade verksamhetsområdet blir arbetet allt för ringa, ingen samlad erfarenhet erhålles, och intresset för uppgiften blir under sådana förhållanden helt naturligt 84

icke heller stort. Inom en sådan trängre krets som en liten landskommun spela dessutom de personliga hänsynen mången gång allt för stor roll. Det är icke alltid lätt för en person, som blivit satt att utöva tillsyn över förmynderskapsförvaltningen, att framställa anmärkningar emot en förmyndare, som intager en inflytelserik ställning i orten och av vilken han själv måhända är i ett eller annat avseende beroende. Dessa omständigheter har för beredningen gjort det tydligt, att såsom distrikt för överförmyndaren icke kan godtagas primärkommunerna, i varje fall icke på landet, utan att distrikten måste göras större. Häremot skulle möjligen kunna invändas, att genom större distrikt överförmyndaren icke alltid kan vinna en närmare personlig kännedom om de omyndigas förhållanden. Detta är otvivelaktigt riktigt, men i jämförelse med de fördelar, som torde vinnas genom de större distrikten, lärer emellertid den minskade personal- och ortskännedomen väga jämförelsevis lätt. I de större och medelstora städerna måste för övrigt tillsynen under alla förhållanden utövas utan stöd härav. Emellertid kunna icke distrikten göras så stora, att överförmyndaren därigenom får karaktären av tjänsteman. Förutsättningen är ju, att befattningen skall kunna bestridas av någon, som erhåller sitt egentliga livsuppehälle genom annan verksamhet. Av denna anledning lära länen icke kunna komma ifråga, oavsett den förut påpekade olämpligheten av att överförmyndaren skulle komma att lyda under ett flertal domstolar. På grund härav och med hänsyn till sambandet med domstolarna har det synts lämpligast, att distrikten sammanfalla med jurisdiktionsområdena. Beredningen har därför föreslagit, att överförmyndare skall finnas i varje stad med egen jurisdiktion samt i varje tingslag på landet. Kontrollen över förmyndarförvaltningen har visserligen införts därför, att det icke är det allmänna likgiltigt, om de omyndigas egendom förfares, men något egentligt kommunalt eller politiskt intresse kan icke sägas vara förenat med kontrollens utövande. Tillräckliga skäl synas därför icke föreligga för ett stadgande, att överförmyndaren skall utses genom val. Stora tekniska olägenheter skulle också vara förenade därmed. På landsbygden saknas nämligen en valkorporation, som motsvarar jurisdiktionsområdet, och det skulle därför bliva nödvändigt att låta valet ske genom elektorer, vilka utsåges av kommunerna endast för detta ändamål. Med det ringa intresse, som under alla omständigheter måste antagas bliva förenat med valet av överförmyndare, torde det kunna betecknas såsom en fördel, om man kan undvika det besvär och de kostnader, som ett val under antydda former med nödvändighet måste draga med sig. Beredningen har av dessa skäl SOU 1970: 67

icke tvekat att föreslå, att överförmyndaren skall utses av rätten, vilken måste antagas hava de bästa förutsättningarna att bedöma vad befattningen i fråga kräver av sin innehavare. De av riksdagen antagna bestämmelserna, som i huvudsak innebar den ändringen i förhållande till Kungl. Maj:ts förslag att överförmyndarna skulle tillsättas genom kommunala val och att verksamhetsområdet i regel skulle utgöras av kommunen, tillkom på hemställan av första lagutskottet. Angående de allmänna grunderna för sitt förslag anförde utskottet (NJA II1924 s. 271): I samtliga de här ovan berörda motionerna påyrkas den ändring i förslaget, att såsom kontrollorgan måtte bibehållas de nuvarande för kommunerna valda granskningsgodemännen. Avsikten med förslaget i vad angår det nuvarande kontrollorganets ersättande med en av rätten för varje jurisdiktionsområde utsedd överförmyndare har varit att på detta sätt tillföra kontrollorganet ett större mått av erfarenhet, arbetsrutin och självständighet. Det torde icke heller kunna bestridas, att det föreslagna kontrollorganet i dessa hänseenden erbjuder vissa företräden framför granskningsgodemännen, men utskottet har icke kunnat undgå att finna, att dessa fördelar i viss mån uppvägas av åtskilliga nackdelar samt att man genom den föreslagna omläggningen skulle förlora fördelar, som följa av den nuvarande organisationen. Då i en av motionerna antages, att överförmyndarens tjänstgöringsdistrikt skulle kunna bliva så stort, att den till överförmyndare utsedde av denna befattning hade sin fulla bärgning, torde detta bero på en missuppfattning av stadgandena. Däremot finner utskottet, att det icke saknas fog för den i nämnda motion liksom i de övriga motionerna uttryckta uppfattningen om de olägenheter, som kunna uppstå med för stora distrikt. Därigenom att områdena bleve större, skulle kontrollorganets personliga kontakt med förmyndarnas och myndlingarnas förhållanden i viss mån försvåras. I ett flertal av de avseenden, som regleras genom lagförslaget, är det dock av synnerlig vikt, att beslut kan av kontrollorganet fattas på grund av en på egen erfarenhet byggd uppfattning. Utskottet erinrar särskilt om stadgandena i 7 kap. och om de flesta av de i 8 kap. givna bestämmelserna om samtycke till särskilda förvaltningsåtgärder. Många förmyndare äro för övrigt nu vana att vända sig till granskningsgodemännen för att få råd och hjälp i olika angelägenheter, bland annat med uppgiften att uppsätta redovisningsräkningar. Om SOU 1970: 67

kontrollorganet alltid skulle tillsättas för ett så stort distrikt som tingslaget, skulle ett sådant tillhandagående i många fall vara uteslutet. I en av motionerna anföres, "att uppdraget att vara överförmyndare i regel skulle komma att lämnas åt privatjurister, landstatstjänstemän eller bankmän, varigenom ännu ett område av svensk rättsvårdnad skulle bliva undandraget allmogens korade förtroendemän". Även om det icke behöver bliva en följd av antagandet av Kungl. Maj:ts förslag, att till överförmyndare skulle komma att utses personer av andra kategorier än dem, från vilka de nuvarande granskningsgodemännen rekryteras, är det dock av synnerlig vikt, att kontrollen utövas av personer, för vilka allmänheten förklarar sig hava förtroende och vilka å sin sida kunna förväntas fullt förstå dess behov. Dessa önskemål kunna lättast ernås, om de kommunala myndigheterna få ett avgörande inflytande på valet av kontrollorgan. Ej heller får man bortse från att med det i propositionen föreslagna sättet för kontrollorganets tillsättande en viss fara för byråkratisering uppstår, något som väsentligen undvikes, om valet lägges i de kommunala myndigheternas hand. Slutligen vill utskottet framhålla, att med den i propositionen föreslagna organisationen ett statsbidrag till dess upprätthållande, avsevärt överstigande vad departementschefen antytt, i längden icke torde kunna undvikas. På grund av dessa skäl har utskottet ej kunnat förorda förslaget i denna del utan vill för sin del föreslå bibehållande av lokala kontrollorgan, som väljas av kommunerna. I fråga om städer med egen jurisdiktion uppkommer genom sådan omläggning ingen annan skillnad än beträffande ordningen för kontrollorganets tillsättande. Den huvudsakliga skillnaden uppstår beträffande landsbygden. Utskottet har emellertid ej kunnat undgå att finna, att många gånger och särskilt i vissa delar av landet kommunerna äro allt för små för att lämpligen böra utgöra självständiga distrikt för val av kontrollorgan. De uppgifter, som den nya lagstiftningen lägger på kontrollorganet, äro delvis av den komplicerade natur, att man icke med säkerhet kan förvänta att i varje kommun erhålla därför lämpad person. Man torde också kunna utgå från, att kommuner i dylikt fall själva icke skola hava något att invända mot att sammanföras med andra kommuner till ett större distrikt. På grund härav bör möjlighet beredas att sammanslå kommuner, som lyda under häradsrätt, till distrikt för val av kontrollorgan. Den största svagheten med ett lokalt kontrollorgan är faran för bristande självständighet gentemot inflytelserika förmyndare. Med hänsyn härtill bör man försöka såvitt möjligt stärka kontrollorganets självständighet och ansvarskänsla. Ur dessa 85

distriktets storlek och den därmed följande anhopningen av ärenden. För min del tror jag knappast, att dessa farhågor skola besannas. Det är ju så, att de väsentligen härrört från lantmannahåll, men på landet skulle ju överförmyndarna utses av häradsrätten, och det lider intet tvivel om, att nämnden komme att tillse, att de folkliga synpunkterna komma till sin rätt. Den andra anmärkningen är, att med distriktens förstorande den personliga kontakten mellan överförmyndare och förmyndare skulle komma i fara. Häremot kan emellertid invändas, att denna personliga kontakt har två sidor. Den kan vara till fördel, men den kan också vara till nackdel, detta senare i så måtto, att den kan medföra ett försvagande av kontrollorganets självständighet. För min del skulle jag således helst ha sett, att propositionen på denna punkt hade antagits oförändrad, såsom också två reservanter yrkat. Utskottsmajoriteten och däribland samtliga lantmannarepresentanter uttala sig däremot för en kommunvis vald överförmyndare, dock med möjlighet öppen att inrätta större distrikt på rättens initiativ och med kommunens goda minne. Jag har övervägt detta utskottets förslag i samråd med lagberedningen och kommit till det resultatet, att jag icke anser mig böra vägra Vid behandlingen i riksdagen av frågan att gå utskottet till mötes på denna punkt. Då om överförmyndarinstitutionen anförde de- första lagutskottet har visat så mycken förståelse för det förevarande lagförslaget på så gott partementschefen, statsrådet Ekeberg bl. a. som alla andra punkter, får jag väl söka tillföljande (II kam. prot. 1924: 32 s. 11): ägna mig utskottets tankegång i denna fråga. Jag fattar för min del denna tankegång Som jag redan förut antytt, skall enligt Kungl. Maj:ts förslag rätten utse överför- ungefär på följande sätt. När det kommer till myndare, i regel en för varje tingslag och för en ny lag, som åtminstone till synes innebär varje stad, där underrätt finnes. Huvudsyftet en del nyheter, vilka för en eller annan förmed denna anordning har varit, att man skulle myndare kunna bli besvärliga att komma på få något större kontrolldistrikt på landsbygden, det klara med, då kan det vara angeläget att än man har för närvarande. Tankegången har ha bekväm tillgång till överförmyndaren, som varit den, att man därigenom skulle kunna vin- kan ställa allt till rätta. Jag tror mig också veta, na väsentligen tre fördelar: dels skulle man ha att om denna ändring vidtages, komma de bestörre utsikt att få verkligt kompetent folk till tänkligheter, som yppats mot en del andra föreöverförmyndare, dels skulle överförmyndaren, skrifter i lagen, att förfalla. Man resonerar med genom att få större antal fall att pröva sig på, visst fog på det sättet, att det hela kommer att få större erfarenhet, och dels slutligen skulle fungera vida lättare och enklare, om man har överförmyndaren få en självständigare ställ- överförmyndaren lätt tillgänglig. Jag vill helning, särskilt då i förhållande till förmyndare i ler icke bestrida möjligheten av att åtskilliga en mera framskjuten ställning. Detta har som överförmyndare genom sin personkännedom sagt varit huvudsaken. Att man samtidigt har och genom sin personliga kontakt med förmyndarna kunna ha större möjligheter att föra den anförtrott valet av överförmyndare till rätten och icke som hittills till någon kommunal myn- nya lagen ut i livet. Och sedan detta väl har dighet, det har till stor del berott på svårighe- skett, torde det visa sig lättare att på den väterna att finna en lämplig valkorporation för gen, som utskottet anvisat, eller ock genom en lagändring övergå till de större distrikten, tingslagen. Mot förslagets ståndpunkt i denna del ha nu en synpunkt, vid vilken jag lägger den största framställts särskilt två anmärkningar. För det vikt. Såsom ett ytterligare skäl att åtminstone första har man sagt, att då valet förlägges till tillsvidare stanna vid utskottets förslag torde rätten, följer därmed en viss fara för byråkra- kunna anföras, att med de jämförelsevis små tisering av kontrollorganet, en fara som, me- ekonomiska förmåner, som äro förenade med nar man, skulle bli skärpt med anledning av sysslan, det ur rekryteringssynpunkt är av en

synpunkter vill utskottet hemställa, att vad i Kungl. Maj:ts förslag föreslås angående samma ansvarsskyldighet för kontrollorganet som för ämbets- och tjänstemän bibehålies samt att kontrollorganet får behålla beteckningen överförmyndare. Beteckningen god man skulle i varje fall icke kunna bibehållas, då denna måste förbehållas för dem, som innehava kuratelliknande uppdrag (11 kap.). Uttrycket överförmyndare anger också bäst de funktioner, som kontrollorganet skall utöva enligt den nya lagstiftningen. För att ytterligare inskärpa överförmyndarens ansvarsfulla ställning och råda bot på misstag, som av valmyndigheten begås i fråga om personvalet, bör överförmyndaren också kunna av rätten entledigas. Slutligen anser sig utskottet böra framhålla, att utskottet icke delar den i vissa motioner uttalade uppfattningen, att ett lokalt kontrollorgan skulle för de omyndiga medföra mindre kostnader än ett centralt. Enligt utskottets mening kan man icke pålägga kontrollorganet samtliga de nya uppgifter, som innefattas i den föreslagna lagstiftningen, mot åtnjutande av ett arvode efter allenast de grunder, som gälla för närvarande, utan anser utskottet nödigt, att arvodet höjes till vad Kungl. Maj:t föreslagit.

86 SOU 1970:67

viss vikt, att till en början något starkare betona uppdragets egenskap av förtroendeuppdrag, vilket ju sker genom att man lägger förslaget så, som utskottet har gjort. Vid föredragning i lagrådet av riksdagens beslut uttalade lagrådet att ehuru de i propositionen innefattade bestämmelserna om valkretsar för utseende av överförmyndare och om ordningen för deras tillsättande ägde väsentligt företräde framför vad det av riksdagen antagna förslaget till lag om förmynderskap härutinnan innehöll, lagrådet ansåg sig dock inte böra avstyrka att förslaget i nämnda delar upphöjdes till lag. Beträffande det sedermera i förmynderskapslagen uppställda allmänna kvalifikationskravet för överförmyndare anförde lagberedningen bl. a. följande (NJA II 1924 s. 279): På sätt redan vid 3 § anförts, är ett gott personval det främsta villkoret för att överförmyndarinstitutionen skall kunna fylla de uppgifter, som enligt förslaget läggas å densamma. Att bestämda formella behörighetsvillkor såsom viss utbildning eller dylikt icke kunna uppställas, torde dock vara uppenbart. Emellertid måste överförmyndaren helt naturligt alltid besitta förmåga att tillförlitligt bedöma räkenskaper. Han bör sålunda icke blott förstå att avgöra, huruvida räkenskaper äro formellt riktigt uppställda, utan han skall även kunna med ledning av räkenskaperna bilda sig en föreställning om den bakomliggande verkligheten. Detta får emellertid icke överdrivas därhän, att överförmyndaren bör hava kompetens att revidera även stora affärsföretag. De räkenskaper, vilka överförmyndaren regelmässigt har att granska, äro icke särskilt invecklade, och om i undantagsfall en mera omfattande revision skulle vara nödig, äger överförmyndaren enligt förslaget rätt att därtill anlita sakkunnigt biträde. Emellertid böra givetvis större krav på överförmyndarens förmåga uti ifrågavarande avseende ställas, när det gäller en ort, där större förmögenheter äro anhopade. Vid sidan av den speciella förmågan att bedöma räkenskaper bör överförmyndaren besitta ett visst större mått av praktisk erfarenhet, omdömesgillhet och vidsynthet för att kunna rätt sätta sig in i de omyndigas vitt skilda levnadsförhållanden och behov. Inom denna allmänna ram gäller det sedan att välja en person, som med hänsyn till förhållandena inom det distrikt, där han skall arbeta, kan anses lämplig. Att i lagtext giva närmare uttryck för de krav, som i fråga om kunskaper och personliga egenSOU 1970: 67

skaper sålunda böra ställas på en överförmyndare, torde icke vara möjligt, och har beredningen därför inskränkt sig till att angiva, att överförmyndaren skall vara i praktiska värv väl förfaren. I överensstämmelse med vad som i allmänhet gäller om kommunala förtroendeposter har emellertid för behörighet att vara överförmyndare uppställts det villkoret, att vederbörande uppnått en ålder av tjugufem år. Omständigheter av betydelse att göra en person olämplig som överförmyndare har upptagits i närmaste överensstämmelse med vad som vid tiden för förmynderskapslagens tillkomst gällde i fråga om kommunala förtroendeposter (jfr NJA II 1924 s. 280). Sådana omständigheter är att någon är omyndig eller försatt i konkurs. Men hänsyn till rättens överordnade ställning i förhållande till överförmyndaren har vidare föreskrivits hinder för domhavande att vara överförmyndare i sin domsaga och för ledamot av rådhusrätt att vara överförmyndare i staden. I rådhusrätt som arbetar på flera avdelningar äger dock ledamot av rätten åta sig uppdrag som överförmyndare i staden. Grunden till detta undantag motiverades av lagberedningen med att ledamöterna i rådhusrätten i många fall genom sin utbildning, erfarenhet och vana vid expeditionsgöromål skulle vara synnerligen lämpade för överförmyndarbefattningen. I de större städer, där rådhusrätten arbetar på flera avdelningar, syntes enligt beredningen sådana anordningar lätt kunna träffas att om en ledamot blivit utsedd till överförmyndare, förmynderskapsärendena handlades på annan avdelning än den, där denne ledamot i övrigt hade sin tjänstgöring. Vid 1940 års riksdag genomfördes på grundval av en av professorn Åke Holmbäck verkställd utredning (SOU 1939: 33) vissa ändringar i förmynderskapslagen. I nämnda betänkande berördes även distriktsindelningen och dess betydelse för överförmyndarnas kompetens. Holmbäck anförde härom (s.49): Sedan nu förmynderskapslagstiftningen av 1924 varit i kraft ett femtontal år, torde det uttalandet kunna göras, att de farhågor, man 1924 på några håll anknöt till den av riksdagen vidtagna ändringen i den kungliga propositio87

nen, visat sig överdrivna. Överförmyndarorganisationen har i stort sett visat sig fungera tillfredsställande. De brister i skyddet för omyndigs medel, som upprört den svenska allmänna opinionen, ha icke haft sin rot i att överförmyndarna varit kommunalvalda. Å andra sidan kan det emellertid icke förnekas att det på landsbygden på några håll finnes behov av mera kvalificerade överförmyndare. Stundom torde detta icke kunna ernås utan att flera distrikt sammanslås till ett. Även under förarbetena till föräldrabalken blev frågan om utseende av överförmyndare uppmärksammad. I yttrande över ärvdabalkssakkunnigas förslag till föräldrabalk (SOU 1946: 49) anförde sålunda Föreningen Sveriges häradshövdingar: Såsom av förarbetena till förmynderskapslagen framgår ansågs en sammanslagning av två eller flera kommuner till ett överförmyndardistrikt ofta önskvärd. Bestämmelsen om häradsrättens initiativ därutinnan tillkom för att säkerställa att en lämplig distriktsindelning såvitt möjligt skulle kunna komma till stånd. Erfarenheten av lagens tillämpning visar emellertid att i ett mycket stort antal domsagor någon sammanslagning av kommuner till större ditsrikt i regel icke ägt rum. Samtidigt hava de olägenheter därav framträtt som redan vid lagens antagande förutsågos, nämligen framför allt svårigheten att med små distrikt finna kompetenta personer till uppdraget såsom överförmyndare. Det ligger i sakens natur att i domsagor, där antalet distrikt överstiger tjugo, trettio eller mera — i en domsaga är antalet 68 — sistnämnda svårighet kommer att göra sig särskilt gällande. Något tvivel torde icke råda därom, att den granskning av förmyndarförvaltningen som ankommer på överförmyndarna i dylika fall måste i stor utsträckning bli mycket otillfredsställande. Bortsett från de vådor för de omyndiga och deras rätt som detta otvivelaktigt är ägnat att medföra, förorsakas därav även ett oproportionerligt stort arbete för domaren och häradsrätten, ett arbete som man avsett skulle huvudsakligen bliva av formell natur, men som på en del håll kommit att omfatta granskning av överförmyndarnas så gott som samtliga åtgärder i flertalet förmynderskap. För att råda bot på nu anförda missförhållanden borde rätteligen frågan om distriktsindelningen i sin helhet ankomma på häradsrätten efter vederbörande kommuners hörande och icke såsom nu vara beroende på kommunernas goda vilja. Vid avgivande av yttrande över det förslag till lag som legat till grund för förmynderskapslagen hemställde härads88

hövdingeföreningen att distriktsindelningen måtte anordnas på dylikt sätt. De gångna årens erfarenheter bekräfta riktigheten av föreningens ståndpunkt. Föredragande departementschefen, statsrådet Zetterberg, yttrade i anledning härav i proposition nr 93 till 1949 års riksdag bl. a.: Frågan om överförmyndarinstitutionens organisation diskuterades ingående under förarbetena till förmynderskapslagen, och olika meningar kommo här till synes. Otvivelaktigt äro såsom häradshövdingeföreningen påpekat åtskilliga olägenheter förenade med att alltför små kommuner utgöra självständiga överförmyndardistrikt. Dessa redan vid lagens tillkomst befarade olägenheter torde icke i mera betydande utsträckning ha undvikits genom begagnande av den i lagen öppnade möjligheten för kommunerna att frivilligt sammansluta sig till ett distrikt för val av överförmyndare. I och för sig kunna alltså skäl anföras för att bestämmelserna om överförmyndarorganisationen böra upptagas till omprövning. Det är emellertid att märka att denna fråga påverkas av den nyligen beslutade reformen om ändring i rikets kommunala indelning. I den mån härigenom de nuvarande mindre kommunerna försvinna som självständiga enheter, kommer tydligen frågan i ett nytt läge. Jag finner det med hänsyn härtill lämpligast att avvakta verkningarna av reformen i detta hänseende innan man närmare ingår på frågan huruvida ändrade regler rörande överförmyndarorganisationen äro påkallade.

9.2.2 Ersättning åt överförmyndare Lagberedningen, som enligt vad som framgår av redogörelsen ovan under 9.2.1 föreslog att överförmyndarna skulle utses av rätten, upptog i fråga om arvode till överförmyndarna bestämmelser om att arvodet skulle beräknas på visst sätt i förhållande till den omyndiges årsinkomst. Dessa bestämmelser avvek emellertid från de stadganden därom, som sedermera inflöt i förmynderskapslagen. Sålunda skulle arvode icke få beräknas på förmynderskap med årsinkomst understigande etthundra kronor. Såsom ersättning för överförmyndares sysslande med sådant förmynderskap skulle till överförmyndare, som förordnades av häradsrätt, lämnas bidrag av statsverket och till överförmyndare, som tillsattes av rådhusrätt, där så erfordraSOU 1970:67

des, utgivas bidrag av staden. Bidragen skulle beräknas efter vissa av lagberedningen i motiven till förslaget närmare angivna grunder. I fråga om nödvändigheten av statsbidrag till överförmyndarna anförde lagberedningen följande (ÄB I s. 201 och 206): Då kontrollen över förmyndarnas förvaltning i första hand tillkommit i de omyndigas intresse, äro helt naturligt de omyndiga närmast att bära kostnaderna för densamma. Enligt gällande lag utgår också hela det arvode, som tillkommer gode männen, av de omyndigas egendom. I detta hänseende är föreskrivet, att till gode männen skall såsom arvode årligen inbetalas en procent av omyndigs räntor och andra inkomster. I de yttranden, som av domstolarna avgivits dels i anledning av 1902 års riksdagsskrivelse angående förbättrad kontroll över förmyndares förvaltning och dels i anledning av 1911 års sakkunnigförslag till lag om förmynderskapsförvaltning, har emellertid med styrka framhållits, att den ersättning, som på detta sätt tillföres gode männen, är för låg, och att denna omständighet i hög grad medverkat till svårigheten att erhålla dugliga gode män. I detta samband torde också böra beaktas, att en mängd omyndiga hava egendom av så ringa värde, att arvode efter den angivna beräkningsgrunden mången gång endast upppgår till några öre. Vid sådant förhållande är det helt naturligt, att gode männen, på sätt beredningen inhämtat, ofta avstå från dylika små arvoden, vilket emellertid, med hänsyn till det stora antalet sådana fall, är i sin mån ägnat att ytterligare nedsätta gode männens i och för sig ringa ersättning. Av vad ovan anförts lärer utan tvivel framgå, att det arvode, som efter nuvarande beräkningsgrund av en procent å inkomsten kan tillföras överförmyndaren av de små förmynderskapen, är alltför ringa för att tillnärmelsevis utgöra ersättning för utgifter och besvär. Någon förhöjning synes icke kunna komma i fråga med hänsyn till dessa omyndigas ringa ekonomiska bärkraft. Övervägande skäl tala för att befria dem från all avgift för förmyndarkontrollen. För en dylik åtgärd talar särskilt önskvärdheten att fritaga överförmyndaren från indrivning av alltför små arvodesbelopp. Om man bibehölle den nuvarande anordningen även i fråga om de minsta förmynderskapen, skulle överförmyndaren förvisso på samma sätt som gode männen genom förhållandenas makt i många fall nödgas avstå från arvodet. Den osäkerhet med hänsyn till inkomstens beräknande, som därav bleve följden, skulle dock säkerligen menligt återverka på möjligheten att besätta överförmyndarbefattningarna. SOU 1970: 67

Sedan lagberedningen beträffande frågan i vilken ordning överförmyndaren skulle beredas gottgörelse för de kostnader och besvär handhavandet av tillsynen över de förmynderskap, som lämnade en årsinkomst understigande etthundra kronor, avvisat tanken på att låta de större förmynderskapen vidkännas så stora avgifter att dessa förslog till ersättning jämväl för de mindre, anförde beredningen vidare (s. 208): Under sådana förhållanden har för beredningen icke återstått annat än att föreslå, att kostnaden för tillsynen över huru de avgiftsfria förmögenheterna förvaltas lägges på det allmänna. Om det för samhället är önskvärt, att även den obetydligaste förmögenhetsförvaltning för omyndig eller bortovarande underkastas samma kontroll som synes påkallad, då fråga är om mera betydande tillgångar, torde det för övrigt kunna betecknas såsom billigt, att det allmänna också ikläder sig de kostnader för denna kontroll, som icke lämpligen böra bäras av de mindre bemedlade omyndiga eller bortovarande själva. — — — 11924 års proposition upptogs icke någon regel om bidrag av statsverket eller stad till överförmyndarna. Departementschefen yttrade i propositionen härom bl. a. följande (NJA II 1924 s. 291 och 293): Då här är fråga om kontroll över en förmögenhetsförvaltning, synes det principiellt böra åligga dem, i vilkas intresse kontrollen inrättas, att själva bära kostnaderna för denna. Med hänsyn härtill torde invändning icke kunna resas mot bibehållande av den för närvarande gällande grundsatsen att även omyndiga med obetydlig förmögenhetsförvaltning skola lämna bidrag till arvode åt kontrollorganet. Häremot talar visserligen den av lagberedningen framhållna synpunkten, att överförmyndaren bör besparas besväret att indriva alltför små arvodesbelopp. Det torde emellertid nu hava utbildats en bestämd praxis, att förmyndaren själv beräknar beloppet av det arvode, som tillkommer kontrollorganet, och inbetalar detta belopp vid ingivandet av årsräkning. Ett bibehållande av skyldighet för alla omyndiga, vilka haft inkomst av kapital under förmyndares förvaltning, att bidraga till arvode åt kontrollorganet lärer med hänsyn härtill icke behöva befaras skola i alltför stor utsträckning medföra besvär för överförmyndarna. Det torde emellertid icke kunna förnekas, att det även med dessa nya grunder för arvo89

dets beräknande kan komma att inträffa, att vissa överförmyndare av de omyndigas medel erhålla arvode till så ringa belopp, att detta icke med säkerhet täcker ens de utgifter vederbörande måste ådraga sig för befattningens vederbörliga uppehållande. Detta kan särskilt befaras beträffande vissa tingslag i övre Norrland. Det bör därför tagas i övervägande, huruvida icke sådana överförmyndare skola av statsmedel tillförsäkras ett ringa förvaltningsbidrag. De med systemet för arvoden till överförmyndarna sammanhängande spörsmålen upptogs i Holmbäcks ovan under 9.2.1 nämnda utredning. I denna del anförde Holmbäck, att vid en reform i riktning av att med elier utan ökning av distriktens storlek skapa ett medel att få mera kvalificerade överförmyndare måste beaktas, att man icke hade möjlighet att erhålla sådana, om man icke kunde erbjuda dem ett tillräckligt arvode. Vidare anförde Holmbäck (s. 49): Överförmyndare uppbär för närvarande 1 % av myndlings behållna inkomst, där denna icke uppgår till mer än 200 kronor, och eljest 2°/o, med ett maximum av 1 000 kronor från ett och samma förmynderskap. I realiteten betyda dessa stadganden, att överförmyndaren från det stora flertalet förmynderskap erhåller ett blott obetydligt arvode. Vid de flesta förmynderskapen ligga myndlingens inkomster väsentligt under 200 kronor per år, och överförmyndarens arvode från vart och ett av dem uppgår i måhända flertalet fall till blott några öre eller till ingenting alls. Även från åtskilliga förmynderskap, där kapitaltillgång finnes, har överförmyndaren ingen eller blott ringa inkomst. Om t. ex. far- eller morföräldrar förordnat, att förmögenhet skall tillfalla barnbarnen såsom dessas egendom men att barnbarnens föräldrar under sin livstid skola erhålla inkomsterna av förmögenheten, uppstår en förmögenhetsmassa, som otvivelaktigt måste kontrolleras av överförmyndaren men som icke för denne medför något arvode. Den ersättning för sitt arbete, överförmyndaren erhåller, kommer i följd härav att utgå från ett fåtal förmynderskap, i vilka finnas större inkomster; de större förmynderskapen äro med andra ord belastade med avgifter, som täcka överförmyndarens arbete även med de smärre förmynderskapen, d. v. s. de äro beskattade till de smärre förmynderskapens förmån. Detta är icke blott orättvist — det arbete, överförmyndaren har att nedlägga å ett större förmynderskap, kan stundom, särskilt då en bank sköter den reella förvaltningen, vara rätt obetydligt i förhållande till det arvode han 90

får för just detta förmynderskap — utan det medför en olämplig nyckfullhet i överförmyndarens inkomster från överförmynderiet. Om överförmyndaren över huvud erhåller skälig ersättning för sitt arbete är beroende på om i hans distrikt finnes en eller annan större förmögenhet, som står under förmyndarvård. I de smärre städerna och å landsbygden äro dessa förmögenheter så fåtaliga, att överförmyndaren måhända som regel får fullgöra sitt uppdrag, vilket även är förenat med ett betydande ekononomiskt ansvar, utan att erhålla nämnvärd ersättning. Större och säkrare arvoden åt överförmyndare betyda emellertid ökade utgifter för stat eller kommun eller för bäggedera. Så länge överförmyndare utses av kommunerna, ter det sig mest naturligt att utgifterna läggas å dessa. Redan enligt den gällande lagstiftningen ha kommunerna möjlighet att gripa in: de kunna tillerkänna en överförmyndare ett fast arvode mot att han till kommunen avstår från de inkomster, han erhåller från de förmynderskap, som stå under hans tillsyn eller också lämna bidrag till arvode åt överförmyndaren och till de med hans verksamhet förenade kostnaderna. En eventuell ny lagstiftning torde då böra vila på den grundsatsen, att kommunerna skulle tvingas att giva arvode åt överförmyndare. Skulle man införa stadganden om att överförmyndare skola utses av rätten, torde åter statsmedel böra ställas till disposition, vilket också förutsattes i 1924 års kungliga proposition med förslag till ny förmynderskapslagstiftning. Under de förhållanden, som för närvarande äro rådande, och med den belastning av de skattedragande, vilken därigenom uppstår, torde det emellertid icke vara lämpligt att söka genomföra arvoden åt överförmyndare vare sig genom nya anslag på kommunernas stater eller på riksstaten. 9.2.3 Förmynderskapsdomstolens ställning och uppgifter Om rättens åligganden såsom förmynderskapsdomstol uttalade lagberedningen att medan överförmyndaren skulle utöva den närmaste, mera tidsödande tillsynen över förmynderskapen, rätten skulle ombesörja de angelägenheter, i vilka beslutanderätten synes böra tillkomma en myndighet som kan förväntas ha större auktoritet samt att rätten vidare måste komma att utgöra besvärsinstans i sådana ärenden rörande förvaltningen i vilka överförmyndaren måste fatta beslut. Lagberedningen anförde vidare (NJA II 1924 s. 296): SOU 1970: 67

På rätten ankommer således till en början enligt 2 kap. att förordna och entlediga förmyndare. I nämnda kap. 3 § uttalas, att rätten skall förordna förmyndare för minderårig, som icke har någon legal förmyndare, ävensom för den, som blivit förklarad omyndig. Emellertid finnes för närvarande i förordningen den 31 maj 1793 ålagt häradshövdingarna att hava noga och tillbörlig vårdnad därå, att omyndiga varda med förmyndare försedda. Nämnda föreskrift, som givits närmast med hänsyn till minderåriga, måste anses gå utöver vad i förslagets 2 kap. 3 § stadgas, i det att därmed häradshövdingarna fått sig såsom ämbetsplikt förelagt att vara verksamma för uppsökande av sådana fall, där omyndiga personer sakna vederbörlig förmyndarvård. Beredningen har ansett, att en motsvarighet till stadgandet i 1793 års förordning, vilket huvudsakligen kommer till tillämpning i samband med bouppteckningars inregistrering, icke bör saknas i förslaget, och har därför i förevarande paragraf uttalat, att det skall åligga rätten att tillse, att förmyndare varder förordnad, då det skall ske. Uppenbart är, att härmed endast avses övervakande av att omyndiga förses med förmyndare och icke tillika skyldighet att även utan framställt yrkande tillse, att personer, vilka icke själva kunna handhava sina angelägenheter, bliva ställda under förmyndare. Även en del av den egentliga tillsynen över förmynderskapen har emellertid förbehållits åt rätten. Om det gäller att på det ena eller andra sättet ingripa mot en förmyndare, är det sålunda rätten, som har att på ansökan av behörig person eller på eget initiativ vidtaga den erforderliga åtgärden. Vidare erfordras rättens samtycke till vissa viktiga rättshandlingar. Det är slutligen till rätten man har att vända sig med sina klagomål i händelse av missnöje med överförmyndarens beslut. På sätt närmare utvecklas under följande paragrafer är rättens tillsyn över förmynderskap, likaväl som överförmyndarens, inskränkt till de förmynderskap, som skola vid rätten inskrivas. Då det torde vara ofrånkomligt, att överförmyndarens verksamhet bör vara underkastad viss kontroll, och då sådan kontroll icke lämpligen kan utövas av annan myndighet än rätten, har i förevarande paragraf tillika inryckts en bestämmelse av innehåll, att rätten skall vaka över att överförmyndaren fullgör sina åligganden. Material för bedömande av överförmyndarens verksamhet har rätten dels i de framställningar, som överförmyndaren gör till rätten, och dels i den uppgift, som överförmyndaren enligt 10 kap. 7 § i förslaget årligen skall avgiva. Emellertid lärer det vara erforderligt, att överförmyndaren dessutom underkastas särskild inspektion, på landet av domaren och i stad med egen jurisdiktion av den ledamot i SOU 1970: 67

rådstuvurätten, som denna därtill utser. Bestämmelse härom synes böra givas i administrativ ordning. Samtidigt torde böra lämnas föreskrifter om ersättning av allmänna medel till domare på landet för de resekostnader, som kunna föranledas av dylik inspektion. Administrativa bestämmelser angående domstolarnas åligganden utfärdades i kungörelsen den 10 oktober 1924 (nr 442) med särskilda föreskrifter för domstolarna rörande förmyndarvården. Vad i kungörelsens 6 § föreskrevs angående domstolens tillsyn av överförmyndarnas verksamhet överensstämmer med en mindre jämkning med innehållet i 8 § av nu gällande förmyndarvårdskungörelse av år 1952, för vilken redogörelse lämnats ovan under 9.1.

9.3 Utländsk rätt Beträffande övrig nordisk rätt får utredningen hänvisa till 3 kap. samt till vad som sägs nedan under 11.2. Enligt fransk rätt står alla förmynderskap under tillsyn av förmynderskapsdomaren. 1 Denne, som skall vara domare vid rätten på den ort där den underårige har sitt hemvist, utövar tillsyn över förmynderskap inom sitt distrikt (Code civil, art. 393—395). Kontrollen är mer eller mindre ingripande beroende av förmynderskapets art. För barn inom äktenskap, vilkas föräldrar sammanlever, är förmynderskapet oinskränkt (pure et simple; art. 389—1); viktigare rättshandlingar skall dock anmälas i förväg till förmynderskapsdomaren. Förfogande över fast egendom, upptagande av kredit i den omyndiges namn och vissa andra betydelsefulla åtgärder kräver emellertid förmynderskapsdomarens tillstånd (art. 389—5). Nästa förmynderskapsform (administration legale sous contröle judiciaire) inträder när föräldrarna är skilda eller någon av dem avlidit samt i fråga om alla utomäktenskapliga barn (art. 389—2). Förmyndaren måste i dessa fall i princip inhämta förmynderskapsdomarens tillstånd för alla de åtgärder till vilka en särskilt förord1

Se närmare ang. den franska förmynderskapslagstiftningen, Stig Strömholm i SvJT 1967 s. 267. 91

nad förmyndare behöver tillstånd av familjerådet (art. 389—6) enligt vad nedan sägs. Slutligen anordnas ett s. k. tutelie (särskilt förordnat förmynderskap) i de fall där båda föräldrarna är döda eller förhindrade eller ett barn utom äktenskap inte erkänns av sin fader eller moder. Kontrollen över ett sådant förmynderskap utövas av det s. k. familjerådet (conseil de famille) och först i andra hand av förmynderskapsdomaren. Om tungt vägande skäl föreligger kan förmynderskapsdomaren ex officio förordna om tutelie även för barn, vars föräldrar utövar förmynderskapet (art. 391 st 2). Familjerådet sätts i första hand samman av släktingar till den omyndige och består av fyra till sex medlemmar, vilka utses av förmynderskapsdomaren (art. 407 och 408). Domaren för ordet vid rådets överläggningar och har vid lika röstetal utslagsröst (art. 415). Särskilt förordnad förmyndare (tuteur) utses av familjerådet om inte föräldrarna eller endera av dem genom testamente utsett någon eller en enda släkting i rakt uppstigande led finns att tillgå (art. 404). För varje tutelie utser rådet bland sina medlemmar en medf örmyndare (subrogé tuteur) med uppgift att kontrolleraförmyndarens förvaltning samt företräda den underårige när denne och förmyndaren har motstridiga intressen (art. 420). Vad angår förmynderskapets handhavande bestämmer familjerådet grunderna för den underåriges underhåll och uppfostran. Sålunda bestämmer familjerådet vilket belopp som årligen får användas för dessa ändamål liksom för täckande av kostnaderna för tillgångarnas förvaltning (art. 454). Den särskilt förordnade förmyndaren å sin sida sörjer för den omyndiges person och vidtar alla förvaltningsåtgärder. Förmyndaren får dock inte utan fullmakt från rådet företa rättshandlingar i den underåriges namn (art. 457). Vid förmynderskapets tillträde skall förmyndaren i medförmyndarens närvaro upprätta en förteckning över den underåriges tillgångar, vilken skall överlämnas till förmynderskapsdomaren (art. 451). Förmyndaren skall därefter årligen avge räkning över sin förvaltning till medförmyndaren, vilken efter granskning översänder räk92

ningen till förmynderskapsdomaren, som tillsammans med familjerådet granskar densamma (art. 470). För förluster som förorsakas den omyndige på grund av fel begångna i tjänsten av förmynderskapsdomaren eller dennes tjänstemän, svarar staten ensam (art. 473). Den centrala tillsynsmyndigheten för förmynderskap är enligt tysk rätt förmynderskapsdomstolen (BGB § 1837). Domstolen har att ex officio tillse att förmynderskap blir anordnat i de fall, där detta skall äga rum (§ 1774). Kontrollen över förmynderskapen är, liksom i fransk rätt, ej så ingripande i avseende på föräldrars förvaltning av sina barns egendom. Dock gäller vissa placeringsföreskrifter samt skyldighet att för företagande av vissa rättshandlingar, bl. a. beträffande fast egendom, skuldsättning m. m., inhämta förmynderskapsdomstolens samtycke (§§ 1642, 1643). Och skulle beståndet av barnets förmögenhet äventyras genom att någon av föräldrarna vid förvaltningen skulle åsidosätta skyldigheten att iaktta barnets bästa eller skulle råka i ekonomiskt obestånd, åligger det förmynderskapsdomstolen att ingripa. Domstolen kan därvid föreskriva att barnets tillgångar skall placeras i enlighet med de regler som gäller för förmynderskap, vilket ej handhas av föräldrarna eller en av dem utan av en särskilt förordnad förmyndare (§ 1667). Förmyndare skall förordnas av domstolen för varje omyndigförklarad (§ 1896) samt för varje underårig, som ej står under föräldravårdnad och i visst fall även för sådan underårig (§ 1773). Beträffande förvaltningen av dessa förmynderskap gäller mer ingående kontrollföreskrifter. Vid sidan av förmyndaren kan sålunda utses en motförmyndare (Gegenvormynd) och sådan skall alltid förordnas om med förmynderskapet är förenat förmögenhetsförvaltning som ej är alltför obetydlig (§ 1792). Vid utseende av förmyndare eller av motförmyndare är domstolen i viss mån bunden att förordna en av föräldrarna föreslagen person (§§ 1776, 1778). Förmynderskapsdomstolens samtycke krävs vidare för vidtagande av ett stort antal förvaltningsåtgärder (§§ SOU 1970: 67

1821—1824). Sålunda får förmyndaren inte utan domstolens tillstånd förfoga över den omyndiges fasta egendom eller belåna denna. Såväl förmyndaren som motförmyndaren är skyldig att på förmynderskapsdomstolens begäran lämna upplysningar i frågor som rör förmynderskapet och den underåriges personliga förhållanden (§ 1839). Förmyndaren har att årligen till förmynderskapsdomstolen avge redovisning för sin förvaltning. Finns motförmyndare förordnad skall redovisningen dock lämnas till denne, som vidarebefordrar räkningen, försedd med sina anmärkningar, till förmynderskapsdomstolen för dennas prövning (§§ 1840—1843). Bryter förmynderskapsdomaren uppsåtligen eller av vårdslöshet mot de honom åvilande plikterna, svarar han gentemot den omyndige för härigenom uppkommen skada (§ 1848). 9.4. Reformförslag ikraftträdande

efter

föräldrabalkens

9.4.1 Sättet för utseende av överförmyndare, behörighetsvillkor för överförmyndare, överförmyndardistriktens omfattning samt tillsynen av överförmyndares verksamhet Såväl i riksdagen som i andra sammanhang har efter det föräldrabalken den 1 januari 1950 trätt i kraft riktats kritik mot reglerna angående överförmyndarinstitutionen och därmed sammanhängande frågor. Redan vid 1950 års riksdag begärdes en översyn av förmynderskapslagstiftningen i bl. a. dessa hänseenden (likalydande motionerna I: 243 och II: 291). I motionerna gjordes gällande, att bestämmelserna om domstolarnas kontrollskyldighet var vaga, varmed främst åsyftades att det inte stadgats formlig skyldighet för rätten att verkställa inspektion. I sitt över motionerna avgivna utlåtande (nr 9) framhöll första lagutskottet, att någon skyldighet att verkställa dylik inspektion inte förelåg. Enligt vad utskottet inhämtat förekom inspektion på vissa håll, särskilt i städerna, tämligen regelbundet. Vid flertalet domstolar syntes dock inspektioner vara sällsynta och företas endast när SOU 1970: 67

särskilda skäl föranledde därtill. Utskottet framhöll vidare bl. a. att då det var ett viktigt samhällsintresse att skyddet mot förluster genom underslev eller försummelser i förmyndarförvaltningen fullkomnades så långt detta var praktiskt möjligt och lämpligt utskottet ansett sig böra tillstyrka att frågan måtte närmare övervägas. På hemställan av utskottet anhöll riksdagen i anledning av motionerna att Kungl. Maj:t ville ta under övervägande att meddela bestämmelser om skyldighet för domstol att med jämna tidsmellanrum verkställa inspektion hos överförmyndare. Med anledning av riksdagens hemställan tillkallade chefen för justitiedepartementet med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande regeringsrådet Erik M. Kellberg att såsom sakkunnig biträda med utredning beträffande bl. a. frågan om meddelande av bestämmelser angående skyldighet för domstol att verkställa inspektion hos överförmyndare. Den 26 november 1952 avlämnade utredningsmannen ett betänkande (stencilerat) med förslag till ändring i 8 § förmyndarvårdskungörelsen den 31 mars 1952. Ändringsförslaget innebar, att särskild inspektion för tillsyn att överförmyndaren väl förvaltar sin befattning skall av rätten verkställas minst vart tredje år och att därvid borde, genom stickprov eller annorledes, undersökas huruvida överförmyndaren iakttagit gällande föreskrifter för befattningens utövande samt i övrigt vid meddelande av beslut eller vidtagande av annan åtgärd i ärenden, som handlagts av honom, förfarit med noggrannhet och insikt. Betänkandet ledde ej till någon lagstiftning. En närmare redogörelse för innehållet i betänkandet lämnas nedan under 9.4.1.1. I motioner till 1955 års riksdag påyrkades dels utredning av överförmyndardistrikten avseende ändrade grunder för överförmyndarnas tillsättning och arvodering och i samband därmed en ny indelning av överförmyndardistrikten (I: 367 och II: 447), dels utredning och förslag i syfte att tillföra överförmyndarinstitutionen ökad kompetens (II: 99). Vad beträffar motionerna I: 367 93

och II: 447 framställdes i dessa kritik i skilda avseenden mot den nuvarande organisationen av överförmyndarinstitutionen. Kritiken riktade sig främst mot att överförmyndarna utses genom kommunala val och erhåller ersättning i form av arvoden ur myndlingarnas medel. Angående indelningen i överförmyndardistrikt framhöll motionärerna, att distrikten är alltför små och att det på grund därav kan vara omöjligt att finna tillräckligt kvalificerade personer för uppdraget som överförmyndare. Motionärerna hävdade vidare bl. a. att i domsagor med många överförmyndardistrikt kontrollen också är svårare att upprätthålla på ett tillfredsställande sätt än i domsagor med få överförmyndardistrikt. I motionen II: 99 föreslogs att överförmyndarinstitutionen skulle tillföras ökad kompetens antingen genom att i lagen uppställdes krav på att överförmyndare skulle ha erfarenhet av förmögenhetsförvaltning eller — om nuvarande krav på överförmyndare bibehölls — lämplig expertis skulle ställas till överförmyndarnas förfogande, exempelvis genom att för varje län utsågs en person med speciell sakkunskap, med vilken överförmyndaren skulle kunna samråda i placeringsfrågor. I utlåtande (nr 40) över motionerna fann första lagutskottet ej anledning att förorda ett frångående av systemet med kommunalvalda överförmyndare. Utskottet framhöll vidare att det inte kunde förnekas att i synnerhet landskommunerna tidigare stundom varit alltför små för att lämpa sig såsom självständiga distrikt för överförmyndarna. Emellertid ansåg utskottet att även om vissa skäl syntes tala för att reglerna om distriktsindelningen borde bli föremål för översyn, huvudregeln alltjämt borde vara att varje kommun skall utgöra ett överförmyndardistrikt. Det syntes dock utskottet lämpligt att innan man tog ställning till huruvida en sådan översyn borde komma till stånd man först under en längre tid avvaktade hur kommunindelningsreformen kunde komma att inverka på överförmyndarinstitutionen. Förslaget i motionen II: 99 att erfarenhet av förmögenhetsförvaltning skulle uppställas som ett legalt 94

kvalifikationskrav för överförmyndare fann sig utskottet ej böra förorda. Begreppet erfarenhet av förmögenhetsförvaltning fann utskottet alltför svävande till sin innebörd. Under hänvisning till att överförmyndare redan enligt rådande ordning har möjlighet att anlita sakkunnigt biträde och att behov av särskild expertis inte framkommit fann utskottet vidare ej anledning förorda att, såsom alternativt föreslagits, experter skulle ställas till överförmyndarnas förfogande. Utlåtandet godkändes av riksdagen. Vid 1965 års riksdag framställdes bl. a. krav på utredning rörande sättet för tillsättande av överförmyndare och de kompetenskrav som borde uppställas såsom valbarhetsvillkor för detta uppdrag (motionerna I: 222 och II: 278). Under hänvisning till att förmyndare stundom ej besitter de kunskaper och insikter som i och för sig kunde vara önskvärda för uppdragets fullgörande, framhölls sålunda vikten av att den överförmyndare åvilande tillsynen över förmyndarförvaltningen utövas av därtill kompetent person och det ifrågasattes om inte kompetenskraven beträffande överförmyndare borde skärpas. Vidare upptogs frågan om det kunde anses principiellt riktigt att överförmyndare utses genom val av den kommunala representationen. Första lagutskottet hänvisade i sitt över motionerna avgivna utlåtande (nr 6) till att de frågor som behandlades i motionerna skulle komma att behandlas av förmynderskapsutredningen och hemställde därför att motionerna inte måtte föranleda någon riksdagens åtgärd. Riksdagen följde utskottet. I den ovan under 1 kap. redovisade skrivelsen av Stockholms rådhusrätt framhåller rådhusrätten att den uppgift rörande tillsynen över förmyndares förvaltning som överförmyndaren enligt 17 kap. 7 § FB årligen skall överlämna till rätten i vart fall i Stockholm är så gott som oanvändbar för rättens kontroll över överförmyndarnämnden. Till en del beror detta förhållande på att enligt det för uppgifterna fastställda formuläret de särskilda förmynderskapen däri betecknas endast med sitt nummer i SOU 1970: 67

förmynderskapsboken. Att identifiera ett förmynderskap med ledning av detta nummer är tidsödande; de särskilda förmynderskapen och godmanskapen återfinns i boken med ledning av sina registernamn. Tillsynen över överförmyndarna sker i Stockholm i stället genom stickprovskontroller och fortlöpande granskning av nämndens akter i aktuella förmynderskapsärenden. Rådhusrätten anser därför att den årliga uppgiften från överförmyndarna kan slopas och att även numren i förmynderskapsboken kan avskaffas. Frågan om jäv för överförmyndare har aktualiserats av bl. a. justitieombudsmannen i ett av honom till utredningen överlämnat ärende (se JO 1967 s. 71). I det aktuella fallet hade en köping av en omyndigförklarad kvinna inköpt en fastighet. Överförmyndaren i köpingen var förmyndare för den omyndigförklarade, varför tillsynen av förmynderskapet utövades av överförmyndarens ersättare, som tillika var kommunalkamrer i köpingen. Köpekontraktet mellan köpingen och den omyndigförklarade hade på köpingens vägnar undertecknats av bl. a. kommunalkamreren och för den omyndige av förmyndaren. Kommunalkamreren hade därefter i egenskap av överförmyndare tillstyrkt försäljningens godkännande. Förmynderskapsdomstolen godkände försäljningen. I sitt utlåtande i ärendet påpekar JO det olämpliga i kommunalkamrerens förfarande men då lagbestämmelse om jäv för överförmyndare saknas fann JO förfarandet inte kunna föranleda ansvar. I utlåtandet hänvisade JO till besvärssakkunnigas slutbetänkande "Lag om förvaltningsförfarandet" (SOU 1964: 27), vari förslag framlagts om generella jävsregler inom förvaltningen. Förslaget innebär att vissa av de i 4 kap. 13 § RB upptagna jäven för domare avses att bli tillämpliga beträffande förvaltningstjänstemän. JO konstaterade att ett handlande som i det anmälda fallet redan med de sakkunnigas förslag skulle falla inom det förbjudna området.

SOU 1970: 67

9.4.1.1. Ur 1952 års betänkande av regeringsrådet Erik M. Kellberg I syfte att vinna en överblick av hur överförmyndarinstitutionen i stort sett fungerar och för att få en uppfattning om den faktiska tillämpningen av tillsynsföreskrifterna infordrade den under 9.4.1 nämnde utredningsmannen genom cirkulärskrivelser till samtliga häradshövdingar och rådhusrätter i riket utom Stockholms rådhusrätt uppgifter i dessa hänseenden. På grundval härav lämnades i betänkandet till en början följande redogörelse för verkningarna av den kommunindelningsreform som trädde i kraft den 1 januari 1952 såvitt angår överförmyndardistriktens antal och omfattning: I flertalet domsagor i de delar av landet, vilka beröras av reformen, ha distrikten minskat i antal och i stället ökat i storlek.1 Domsagorna under hovrätten för Övre Norrland, tio till antalet, beröras icke av reformen. Av städer med egen jurisdiktion ha ett tiotal ökat i omfattning med motsvarande ökning av distrikten som följd. Någon av reformen föranledd ändring i distriktsindelningen ifrågasattes dock icke i städerna. Vad angår domsagorna synes man nästan undantagslöst utgå från att distriktsindelningen även efter reformens genomförande skall överensstämma med kommunindelningen. I regel kommer sålunda — såsom enligt FB 19:1 förutsattes vara det normala — en överförmyndare att vara vald för varje kommun. Som förut nämnts innebär reformen en nedskärning av antalet landskommuner och köpingar från 2 365 till 904. Antalet städer som i judiciellt hänseende äro förenade med domsaga uppgick den 1 januari 1952 till 85. Förordnande att i kommun två eller flera överförmyndare skola väljas förekommer eller ifrågasattes endast i ett 30-tal kommuner.2 I samband med sådant förordnande lärer kommunen regelmässigt delas i distrikt, ett för varje överförmyndare. Förening av två eller flera kommuner till ett överförmyndardistrikt torde — såsom även var fallet före reformen — förekomma endast undantags1

En av riktpunkterna för reformen var att erhålla primärkommuner med ett invånarantal av minst 3 000 personer; jfr prop, nr 236/ 1946 s. 63. 2 Särskilda förhållanden råda i en daladomsaga (Ovansiljans), vilken dock icke beröres av reformen. Av domsagans nio kommuner har en delats i sex distrikt, en i tre distrikt och en i två distrikt. Domsagan omfattar således 17 överförmyndardistrikt. 95

vis. På de flesta håll räknar man med att överförmyndarna i de genom reformen nybildade distrikten skola träda till vid årsskiftet 1952—53. Där så ej skett, emotser man att de gamla distrikten successivt avvecklas så snart som möjligt. Det totala antalet överförmyndardistrikt i domsagorna kan därför, sedan verkningarna av reformen slagit igenom, beräknas till något mer än 1 000 eller mindre än hälften av det antal distrikt som fanns före den 1 januari 1952. Före kommunindelningsreformen varierade antalet överförmyndardistrikt i de olika domsagorna inom vida gränser. Reformen har i stort sett inneburit en utjämning domsagorna emellan av distriktsantalet. Medan i domsagor med ett tiotal distrikt antalet kan ha minskat med ett eller ett par distrikt, har i domsagor med större antal distrikt en nedskärning av antalet skett med hälften eller ännu mer. Så har t. ex. i en domsaga (Gotlands) antalet distrikt, som före reformen uppgick till 68, vid årsskiftet 1951—52 nedgått till 41, och man räknar där med en fortsatt nedgång till dess överensstämmelse nåtts med de nuvarande kommunerna, vilkas antal är 13. På flera håll, särskilt i domsagor under Göta hovrätt, har antalet distrikt minskat från ett 40-tal eller mer till mellan 10 och 20. Medan före nyindelningen antalet distrikt — frånsett domsagorna under hovrätten för övre Norrland — i endast 21 domsagor var begränsat till 10 eller därunder samt i nära halva antalet uppgick till 20 eller mer, uppgår efter reformen antalet distrikt i ett 70-tal domsagor till 10 eller mindre samt i endast 7 domsagor till mer än 15. — Antalet distrikt i domsagorna under hovrätten för övre Norrland varierar mellan 4 och 10. Jämväl efter reformens genomförande är distriktsindelningen på sina håll ojämn i förhållande till folkmängden i domsagorna. I Hallands södra domsaga med en folkmängd av 47 543 personer1 har sålunda antalet distrikt minskat från 27 till 17, medan i Flundre, Väne och Bjärke domsaga, som har en folkmängd av 46 766 personer, antalet distrikt, som före reformen uppgick till 14, nedgått till 7. I betänkandet framhålls i anslutning till denna redogörelse, att antalet inskrivna förmynderskap och godmanskap i förhållande till folkmängden med ledning av inkomna uppgifter kan uppskattas till i genomsnitt mellan 15 och 20 per 1 000 invånare. Detta innebär t. ex. att en medelstor domsaga med en folkmängd av omkring 40 000 invånare och indelad i ett tiotal överförmyndardistrikt omfattade i runt tal 96

800 förmynderskap och godmanskap. Även om betydande avvikelser förekom, kunde alltså ett normalt landsbygdsdistrikt beräknas omfatta 80—100 förmynderskap och godmanskap. Beträffande överförmyndarnas kvalifikationer anför utredningsmannen: Såsom överförmyndare återfinnas representanter för en mångfald yrkesgrupper. På landsbygden äro jordbrukare, ofta tillika kommunala förtroendemän, anlitade i stor utsträckning, ehuru deras antal icke dominerar. I övrigt förekomma befattningshavare och självständiga yrkesutövare av skilda slag. Bland de förra märkas exempelvis präster, lärare, kommunalborgmästare, polistjänstemän, banktjänstemän, skogvaktare, verkstads- och fabriksarbetare, affärsföreståndare och redaktörer, bland egna företagare advokater, handlande, byggmästare m. fl. I regel äro endast ett fåtal överförmyndare i varje domsaga tillika nämndemän. Bland de i städerna utsedda överförmyndarna — vilka i allmänhet torde i formellt hänseende vara mer kvalificerade än vad fallet är på landsbygden — förekomma landsstatstjänstemän, advokater och bankfunktionärer. Omkring en tredjedel av städernas överförmyndare äro kommunala förtroendemän eller inneha kommunal tjänst. Vad angår föreskriften om granskning av överförmyndarens bok fann utredningsmannen att denna tillämpades olika av domstolarna. Sådan granskning syntes verkställas mer regelbundet i endast ett 60tal domsagor. I omkring 15 domsagor infordrades boken sålunda för granskning varje eller vartannat år, ofta i samband med granskning av överförmyndarens årsredogörelse. På de flesta håll var dock tidsintervallerna längre, i några fall ända upp till 10 år. Från närmare 40 domsagor meddelades att boken inte infordrats för granskning med mindre särskild anledning därtill förekom samt att detta dittills varit fallet endast vid enstaka tillfällen. I ett 15-tal domsagor och i ett 10-tal rådhusrätter hade någon granskning av boken aldrig förekommit. I fråga om föreskriften om inspektion av överförmyndarna har utredningsmannen av 1

Uppgifterna om folkmängd avser genomgående den 31 december 1951. SOU 1970:67

de inkomna uppgifterna funnit framgå, att tillämpningen därav var föga enhetlig. I endast omkring 25 domsagor blev överförmyndarnas verksamhet föremål för inspektion mer regelbundet eller i varje fall efter viss turordning. Från en domsaga med 13 överförmyndardistrikt hade meddelats att alla distrikt inspekterades årligen. Annars förlöpte i regel 3—5 år mellan inspektionerna, men även intervaller på upp till 10 år hade uppgivits förekomma. I ett 20-tal domsagor hade endast inspektion av vissa distrikt förekommit, och från icke mindre än ett 70-tal domsagor hade meddelats att inspektion aldrig verkställts. Utredningsmannen anför vidare, bland annat, att av utredningsmaterialet framgick att kontrollen främst inriktat sig på att bestämmelserna i 3—7 §§ överförmyndarkungörelsen efterlevdes, d. v. s. att förmynderskapsbok och register samt förteckning över ärenden rörande förmynderskap, vilka ej inskrivits hos rätten, fördes på föreskrivet sätt, att vederbörliga minnes- och aktanteckningar verkställdes samt att de till varje förmynderskap eller godmanskap hörande handlingarna var samlade till en akt. Tillämpningen av de stadganden i föräldrabalken samt lagen om vård av omyndigs värdehandlingar och förordningen med särskilda bestämmelser om anbringande av omyndigs medel, vilka syftar till att säkerställa en från ekonomisk synpunkt ändamålsenlig och tryggad vård och förvaltning av omyndigs eller bortovarandes egendom, syntes däremot endast sällan bli föremål för en kritisk översyn. I domsagorna verkställdes inspektion i regel av häradshövdingen men även tingsdomare, tingssekreterare och tingsnotarie uppges som inspektionsförrättare. Vad beträffar den allmänna inställningen till frågan om de gällande bestämmelserna om domstols tillsyn över överförmyndarverksamheten är tillfredsställande eller om skärpta bestämmelser syns erforderliga, framhåller utredningsmannen: Ett stort antal uppgiftslämnare — även sådana vilka själva aldrig eller sällan verkställt inspektion hos överförmyndare — förorda en 7 _ S O U 1970:67

skärpning av inspektionsföreskriften. I första hand tänker man sig därvid ett stadgande om skyldighet för rätten att med jämna tidsmellanrum verkställa inspektion. En tidsintervall på tre år mellan förrättningarna finna flera uppgiftslämnare vara lagom, men förslag framföras även om årliga inspektioner. Till stöd för en tidsintervall på fyra år har från några håll anförts att med en dylik ordning varje överförmyndare bleve inspekterad åtminstone en gång. På annat håll menar man att det vore tillfyllest med en föreskrift att varje nyvald överförmyndare skulle snarast inspekteras. I en del yttranden anses det böra helt överlämnas till rätten att bestämma hur ofta inspektion skall äga rum. Mer än halva antalet uppgiftslämnare avstyrka emellertid en skärpning av inspektionsföreskriften. Härvid åberopas i stort sett samma omständigheter som anförts såsom förklaring till att inspektion hittills underlåtits eller endast sällan företagits. Från domsagorna framhålles särskilt att regelbundet återkommande inspektioner ej kunna medhinnas och ej heller äro behövliga. Vissa av uppgiftslämnarna säga sig vara tveksamma inför frågan hur inspektionen bör tillgå och vad den bör omfatta samt efterlysa anvisningar för dess utförande. Medan det å ena sidan vitsordas att inspektionerna sällan gå utanför en rent formell kontroll, framhålles å andra sidan att en ingående granskning av de ekonomiska förutsättningarna för överförmyndarens beslut och åtgärder i de enskilda fallen kräver betydande arbete samt god ekonomisk insikt och erfarenhet. På något håll ifrågasattes huruvida domstolarna besitta tillräcklig praktisk erfarenhet av räkenskapers förande och affärsmässiga avväganden för att genomföra en effektiv kontroll av sistnämnda slag. Det arbete och de kostnader som skulle vara förenade med en ingående inspektion av mer revisionsbetonad karaktär kunde icke heller anses stå i rimlig proportion till vad som därigenom vore att vinna. Det av lagutskottet väckta förslaget att tillåta domstolarna anlita biträde av utomstående revisionskunnig person beträffande den ekonomiska sidan av överförmyndarnas ämbetsförvaltning finna åtskilliga vara förtjänt av övervägande. Några uppgiftslämnare föreslå att inspektionsföreskriften ersattes med en bestämmelse att rätten, i varje fall fakultativt, för tillsynens utövande ägde kalla överförmyndaren att inställa sig å rättens kansli medförande förmynderskapsboken och akterna. Till stöd härför åberopas dels att en sådan anordning skulle innebära en avsevärd tidsvinst för domstolen och dels att kostnaden för överförmyndarens resa och traktamente, vilken förutsattes skola stanna å statsverket, skulle ställa sig lägre än 97

kostnaden för rättens inspektion hos överförmyndaren. På en del håll ifrågasattes om icke en förstärkning av förmyndarvården kunde ske i annan ordning än genom intensifiering av den judiciella tillsynen över överförmyndarverksamheten. Så föreslås t. ex. att tillsynen överflyttas från domstol till annan myndighet, att åtgärder vidtagas för åstadkommande av en mer kvalificerad överförmyndarkår samt att skärpt kontroll införes över förmyndares och gode mäns verksamhet. Efter att ha framhållit att av de tre formerna för den judiciella tillsynen av överförmyndarverksamheten — granskning av årsredogörelsen, granskning av överförmyndarens bok och inspektion — de två förstnämnda är av begränsad betydelse, fortsätter utredningsmannen: På ett helt annat sätt än granskningen av årsredogörelsen och boken ger inspektion hos överförmyndaren rätten tillfälle till insyn i dennes verksamhet. Tillgången till akterna med alla däri förekommande uppgifter rörande förmyndarmedlens placering och förvaltning möjliggör för rätten att bilda sig en uppfattning om överförmyndarens beslut och andra åtgärder beträffande de särskilda förmynderskapen och godmanskapen. Vidare kan kontrolleras huruvida förteckning över tillgångar, anmälan att tillgångar saknas, årsuppgifter, årsräkningar och sluträkning avgivits i behörig ordning samt huruvida överförmyndarens granskning av handlingarna är tillfyllestgörande. Överförmyndarens bok finnes tillgänglig för kontroll av att anteckningarna däri äro riktiga och fullständiga, varjämte en översyn kan ske av aktsystemet och vad därmed sammanhänger. Härtill kommer att överförmyndaren är tillstädes vid förrättningen för att vid behov lämna upplysningar och förklaringar. Av utredningsmaterialet framgår att den nu gällande inspektionsföreskriften, enligt vilken det lagts i rättens hand att bestämma om och när inspektion skall ske, i allmänhet icke tilllämpas på sådant sätt att en effektiv tillsyn av överförmyndarverksamheten kommer till stånd. Endast ett mindre antal domstolar (omkring 25 häradsrätter och 10 rådhusrätter) verkställa inspektion med viss regelbundenhet, på många håll sker inspektion endast undantagsvis och mer än halva antalet domstolar (ett 70-tal häradsrätter och ett 20-tal rådhusrätter) ha aldrig utövat tillsyn av överförmyndarverksamheten i denna form. Det framgår vidare att inspektionsförrättningarna, där sådana äga rum, endast i undantagsfall innebära mer än en kontroll av att de formella föreskrifterna för över98

förmynderiets utövande iakttagas. En materiell tillsyn — avseende överförmyndarens beslut och åtgärder beträffande de särskilda förmynderskapen och godmanskapen — utövas endast i begränsad omfattning. Den tillämpning, som sålunda i allmänhet gives inspektionsföreskriften, kan icke anses tillfredsställande. Särskilt med hänsyn till den negativa inställning många uppgiftslämnare intaga till frågan om regelbunden inspektion hos överförmyndare torde det icke heller kunna förväntas, att en effektivare kontroll i förevarande hänseende kommer till stånd med mindre skyldighet att verkställa inspektion ålägges domstolarna. Frånsett att nu angivna förhållanden i och för sig tala för införande av en sådan skyldighet, framstår behovet härav än tydligare, om följande omständigheter beaktas. Överförmyndarna, vilka för det mesta icke äro i besittning av särskilda juridiska eller administrativa kvalifikationer, ställas ej sällan inför spörsmål, vilkas lösning för dem erbjuder betydande svårigheter och som därför kunna föranleda att misstag begås. Över huvud torde kunna påstås att överförmyndarverksamheten i flera avseenden är mer krävande än vad mången föreställer sig, detta såväl vad angår kännedom om tillämpliga lag- och författningsbestämmelser som i fråga om förmåga att bedöma de skiftande spörsmål, vilka kunna uppkomma beträffande de särskilda förmynderskapen. I förstnämnda hänseende äro givetvis främst av betydelse föräldrabalkens bestämmelser rörande förmyndarvården och därmed sammanhängande lagstiftning, men även till andra rättsområden hörande förhållanden — framför allt sådana som förutsätta kännedom om arvsoch testamentslagarna samt lagen om boutredning och arvskifte — komma ofta under överförmyndarens prövning. Vid granskning av redovisningshandlingar och fullgörande av övriga uppgifter med avseende å förmyndares och gode mäns åtgärder har överförmyndaren icke endast att bedöma frågor rörande penningmedels placering och olika värdepappers säkerhet och räntabilitet. Stundom utgöras den omyndiges eller bortovarandes tillgångar av en affärsrörelse, en verkstad eller annat ekonomiskt företag, och på landsbygden är ofta fråga om utnyttjandet av en jordbruks- eller skogsfastighet. Här liksom eljest skall överförmyndaren tillse att förmyndare och gode män med omsorg och nit vårda de omyndigas och bortovarandes rätt och främja deras bästa. Därest tillgångarna utgöras av del i dödsbo, kan klandertalan eller tvångsskifte erfordras för att tillvarata den omyndiges eller bortovarandes rätt, och även eljest då fråga är om andel i ett förmögenhetskomplex, beträffande vars förvaltning jämväl andra delägare ha bestämmanderätt, kunna omständigheterna ställa stora anspråk SOU 1970: 67

på överförmyndarens initiativ och omdöme. Det torde vara uppenbart att i nu antydda och andra liknande fall den judiciella tillsynen genom inspektion har en synnerligen viktig uppgift att fylla. På grund av det anförda och andra av utredningsmannen redovisade skäl anser utredningsmannen att obligatorisk inspektion från rättens sida bör komma till stånd såsom varande av synnerlig vikt för åstadkommande av en effektiv kontroll av överförmyndarverksamheten. När det gäller den närmare utformningen av bestämmelserna om skyldighet för domstol att verkställa inspektion hos överförmyndarna uttalar utredningsmannen: En effektiv tillsyn förutsätter självfallet att inspektionsförrättningar verkställas så ofta att viss kontinuitet i tillsynen erhålles. Hur lång tid som lämpligen bör förflyta mellan förrättningarna är till en del beroende av verksamhetens omfattning samt överförmyndarens erfarenhet och kvalifikationer. Visst utrymme bör därför lämnas för omständigheterna i varje särskilt fall. Det kunde ifrågasättas att, såsom några uppgifts] ämnare föreslagit, åt rätten överlämna att helt bestämma hur ofta förrättningarna skola äga rum. Med en sådan anordning föreligger emellertid risk för att förrättningarna — liksom fallet på många håll är med den obligatoriska men till tidpunkten obestämda granskningen av överförmyndarens bok — komme att anstå så länge att kontinuiteten brytes. Om förrättningarna verkställas minst vart tredje år, torde kravet på en effektiv tillsyn bliva tillgodosett utan att därför oproportionerligt stor del av domstolarnas tid tages i anspråk. En sådan turordning, varigenom under överförmyndarens fyraåriga mandattid verksamheten bleve föremål för inspektion åtminstone en gång, skulle för flertalet domsagor innebära att tre eller fyra förrättningar komme att företagas årligen. Några uppgiftslämnare ha framfört förslag om att rätten för tillsynens utövande, i varje fall fakultativt, skulle — i stället för att verkställa inspektion hos överförmyndaren — äga kalla denne att inställa sig å rättens kansli medförande sin bok och sina akter. Tillräckliga skäl att sålunda modifiera bestämmelserna om inspektion — som enligt sakens natur bör äga rum å överförmyndarens expedition — kunna dock ej anses föreligga. Av utredningsmaterialet att döma synes på vissa håll full klarhet ej råda därom att inspektionen bör omfatta en tillsyn av överförmyndarverksamheten i dess helhet. Till undvikande SOU 1970: 67

av missförstånd härutinnan bör göras tydligt, att vid förrättningen skall kontrolleras såväl att föreskrifterna för befattningens utövande iakttagits som att överförmyndaren i övrigt vid meddelande av beslut eller vidtagande av annan åtgärd förfarit med noggrannhet och insikt. På vad sätt undersökningen skall ske synes böra bero av omständigheterna i varje enskilt fall; i allmänhet lärer genom stickprov kunna erhållas en tillförlitlig uppfattning om verksamhetens bedrivande. 9.4.2 Ersättning åt överförmyndare Frågan om formerna för ersättning till överförmyndare har vid ett flertal tillfällen efter föräldrabalkens ikraftträdande varit föremål för riksdagens övervägande. Därvid riktades ofta samtidigt kritik mot de likartat utformade reglerna om ersättning åt förmyndare och gode män. Den senare frågan behandlas nedan under 11 kap. Under 1950-talet upptogs spörsmålet om överförmyndarnas arvodering vid riksdagarna 1950, 1951 1955 och 1956 (se motionerna 1950:1: 243 och II: 291; 1951:1: 153 och II: 128; 1955:1: 367 och II: 447 och 1956: II: 295). I motioner till dessa riksdagar gjordes bl. a. gällande att systemet att ersätta överförmyndarnas arbete genom procentuellt beräknat arvode av myndlingens behållna inkomst var otidsenligt, att ersättning åt överförmyndarna i stället borde utgå av allmänna medel och att överförmyndarna skulle vara fasta befattningshavare avlönade av stat eller kommun. Vidare betonades särskilt det otillfredsställande i att omyndigförklarade pensionärers levnadsstandard blev beskuren genom överförmyndarnas rätt till arvode ur den omyndiges pensionsbelopp. I sina av förenämnda riksdagar godkända utlåtanden i anledning av motionerna hävdade första lagutskottet (se 1LU 1950:9; 1951:9; 1955:40 och 1956: 15) att skäl saknades att frångå principen att kostnaden för kontrollen över förmyndarna skall utgå ur de omyndigas tillgångar. Eftersom denna kontroll inrättats i de omyndigas intresse, ansåg utskottet dessa vara närmare till att svara för kostnaderna härför än det allmänna. Utskottet framhöll vidare att det allmänna skulle belastas med betydande ut99

gifter, vilka av lagutskottet vid 1951 års riksdag uppskattats till ej under en miljon kronor, om stat eller kommun helt skulle avlöna överförmyndarna. Då ej heller några avsevärda olägenheter enligt utskottet var förknippade med gällande regler ansåg utskottet tillräckliga skäl ej föreligga för en revision av arvodesreglerna. Frågan om ersättning till överförmyndare togs ånyo upp i likalydande motioner (I: 272 och II: 318) vid 1963 års riksdag. I motionerna yrkades att riksdagen måtte hos Kungl. Maj:t begära särskild utredning för översyn av föräldrabalkens bestämmelser om förmynderskapsförvaltning och därmed sammanhängande lagstiftning, varvid motionärerna i huvudsak uppehöll sig vid det rådande systemet med ersättning till förmyndare och överförmyndare i form av arvode beräknat på myndlingens behållna inkomst. Motionärerna framhöll att detta system många gånger kunde leda till att folkpensioner, underhållsbidrag och dylika förmåner, som är avsedda att trygga myndlingens försörjning, minskades med belopp som motsvarade ifrågavarande arvoden. Enahanda olägenhet, påpekade motionärerna, kunde också uppkomma när fråga var om andra inkomster som ej översteg nämnda förmåner. Som en möjlig utväg att avhjälpa den påtalade bristen i det rådande systemet anvisade motionärerna att låta överförmyndarna erhålla ersättning av allmänna medel. En sådan lösning skulle, menade motionärerna, kunna övervägas i vart fall beträffande myndlingar utan betydande tillgångar. Första lagutskottet, som hade att yttra sig över motionerna, inhämtade yttrande över motionerna. Beträffande frågan om ersättning till överförmyndare förordade flertalet remissinstanser att dessa borde utgå av allmänna medel bland dem socialstyrelsen, hovrätten över Skåne och Blekinge, överförmyndarnämnden i Stockholm och Föreningen Sveriges stadsdomare. Föreningen Sveriges häradshövdingar ville ej motsätta sig en sådan ordning medan Sveriges advokatsamfund och Svenska landskommunernas förbund avvisade en sådan lösning av problemet. 100

Hovrätten över Skåne och Blekinge erinrade i förevarande sammanhang om de uttalanden under förarbetena till 1924 års lagstiftning, enligt vilka kontrollen över förmyndarens förvaltning i första hand tillkommit i den omyndiges intresse och att denne borde vara närmast att bära kostnaderna för denna kontroll. Hovrätten anförde vidare: Hovrätten är icke övertygad om riktigheten av den angivna principen; det synes här icke gälla en principfråga utan en lämplighetsfråga. Det bör i första hand framhållas att det framstår som otillfredsställande och föråldrat att avlöna överförmyndare genom arvoden. På andra områden av samhällslivet har man avvecklat avlöningsformer av denna typ. Lagen möjliggör redan nu att kommun bestrider samtliga kostnader för överförmyndarkontrollen. En reform som gör denna ordning obligatorisk är icke av sådan storleksordning att den kan anses utesluten av finansiella skäl. Genom att kommun bestrider kostnaderna torde det bli möjligt att ordna överförmyndarkontrollen på ett mera rationellt sätt än för närvarande. Denna kontroll har två sidor av delvis olikartad karaktär. Den innebär i första hand en granskning av förmyndarens årliga förvaltning, varigenom garantier vinnes för att omyndigas medel icke förskingras eller eljest användes till obehöriga ändamål. Den innebär vidare en skyldighet att ta ställning till sådana fall av förmögenhetsdisposition där enligt lagen överförmyndarens samtycke erfordras; härtill anknyter självfallet en viss rådgivning till förmyndare i ekonomiska frågor. Dessa båda uppgifter kräver olikartade arbetsinsatser. Den förra utföres bäst av en revisionsutbildad person, medan den senare lämpar sig för en person med framstående erfarenhet i ekonomiska angelägenheter. Med kommun såsom huvudman för verksamheten och ej för små distrikt torde en lämplig arbetsfördelning inom granskningsorganet lättare kunna åstadkommas. Arvodesfrågan skulle med kommun såsom huvudman komma att begränsas till en fråga, om anlitande av överförmyndare bör vara avgiftsbelagt eller ej. Enligt hovrättens uppfattning är denna kontroll icke enbart inrättad i den enskildes intresse. Det gäller här en rättslig kontroll som ur samhällssynpunkt är av stor vikt. Kontrollen är icke frivillig utan genomföres med tvång. På många andra områden tillhandahåller samhället den enskilde tjänster utan att fordra betalning eller utan att i varje fall utkräva hela kostnaden. Hovrätten anser att starka skäl sålunda kan anföras för att överförmynd?.rkontrollen icke bör vara avgiftsbelagd. SOU 1970: 67

Under hänvisning till det anförda tillstyrkte hovrätten en utredning i syfte att låta kommunerna helt övertaga kostnaderna för överförmyndarkontrollen samt att avskaffa överförmyndararvodena. Överförmyndarnämnden hänvisade till ett vid sitt yttrande fogat tjänstememorial av kanslichefen vid nämnden. I memorialet upplystes, att överförmyndarnämnden i syfte att mildra gällande bestämmelser begagnade sig av sin rätt att i vissa fall efterskänka överförmyndararvodena. Sålunda efterskänktes regelmässigt arvoden i de fall då den omyndiges inkomst i sin helhet eller till sin huvudsakliga del utgjordes av folkpension och behållen förmögenhet vid årets slut icke översteg 1 500 kronor. Även i andra fall förekom efterskänkande efter prövning i varje särskilt fall. Vidare uttalades att tiden får anses mogen för en prövning av frågan om avskaffande av överförmyndararvodena i samband med en översyn av överförmyndarinstitutionen i dess helhet. Överförmyndararvoden torde, framhölls det, vara en av de sista formerna av sportler, som förekommer i landet. Även om det vid lagstiftningens tillkomst ansågs naturligt att överförmyndaren fick ersättning för sitt arbete i form av viss provision, torde detta avlöningssystem vara främmande för nuvarande tänkesätt. Mera tilltalande är, enligt vad som framhölls i memorialet, att överförmyndarna får ersättning av allmänna medel. Stadsdomar)'öreningen framhöll, att det nuvarande systemet för uttagande av arvode till överförmyndarna drabbar myndlingarna ojämnt och även orättvist, varför det så snart som möjligt bör avskaffas. Häradshövdingeföreningen ansåg att de principiella skäl, som talar för att kostnaderna för förvaltningen betalas av den omyndige, icke gjorde sig gällande med samma styrka i fråga om den kontrollverksamhet som utövades av överförmyndarna. Som en tänkbar utväg anvisades att överförmyndararvodena avskaffades och att överförmyndarna avlönades helt av stat eller kommun. En sådan ordning skulle enligt föreningen otvivelaktigt stärka tillSOU 1970: 67

synens effektivitet. Föreningen ville därför ej motsätta sig en sådan anordning men fann att frågan härom främst borde bedömas från andra utgångspunkter än dem som låg till grund för motionerna. I sitt utlåtande (nr 49) över motionerna framhöll första lagutskottet att utskottet ej ville bestrida att den gällande ordningen för förmyndar- och överförmyndararvodenas bestämmande i vissa fall kunde få otillfredsställande resultat. Utskottet förordade att de av motionärerna uppmärksammade särskilda problemen ävensom frågan om formerna och kostnaderna för tillsynen över förmyndarnas förvaltning borde bli föremål för prövning i samband med en väntad översyn av förmynderskapslagstiftningen. På hemställan av utskottet gav riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t till känna vad utskottet sålunda anfört (rskr 416). Även i motioner (I: 223 och II: 274) vid 1965 års riksdag upptogs frågan om inte ersättning åt överförmyndare borde utgå av allmänna medel i stället för, som nu i regel sker, av den omyndiges behållna inkomst. I sitt utlåtande (nr 6) över motionerna hänvisade första lagutskottet till att de i motionerna berörda frågorna skulle komma att övervägas av förmynderskapsutredningen. På utskottets hemställan föranledde motionerna därför ej någon riksdagens åtgärd. Slutligen har i likalydande motioner (1:402 och 11:503) vid 1968 års riksdag hemställts att riksdagen måtte besluta att arvode till överförmyndare skall utgå av kommunala medel. Till stöd för yrkandet anförde motionärerna bl. a. att den tillsynsverksamhet som överförmyndaren har att utöva angående förvaltningen av omyndigas medel är helt i överensstämmelse med samhällets skyldighet att så långt som möjligt säkerställa medborgarnas rättssäkerhet samt att många av dem som står under förmyndare är i små omständigheter, varför det syntes motionärerna oriktigt att överförmyndararvodet skall frånräknas de medel, som är avsedda för den omyndiges vård och försörjning. I utlåtande (nr 5) över motionerna uttalade första lagutskot101

tet bl. a. att det ställde sig positivt till motionernas syfte att genom en reform av ersättningsreglerna förbättra förhållandena för omyndiga i ekonomiskt avseende men att utskottet under hänvisning till förmynderskapsutredningens arbete inte var berett att nu ta ställning till hur lagstiftningen på området borde utformas. Utskottet ansåg därför att riksdagens behandling av ifrågavarande spörsmål borde anstå och hemställde att motionerna inte måtte föranleda någon riksdagens åtgärd. Riksdagen följde utskottet. Frågan om ersättning åt överförmyndare har även uppmärksammats utanför riksdagen. Särskilt har därvid framhållits det otillfredsställande i att omyndigförklarads inkomster som endast består av folkpension eller underhållsbidrag o. dyl. skall tagas i anspråk för utgivande av ersättning åt överförmyndare. Som exempel på sådana fall där det nuvarande systemet ansetts särskilt otillfredsställande kan anföras ett av JO uppmärksammat fall (JO 1966 s. 244). En omyndig äldre kvinna hade påförts ett överförmyndararvode på drygt 125 kronor trots att hennes inkomster utgjorts blott av folkpension jämte bostadsbidrag och ett understöd på 500 kronor från en understödsfond ävensom livränta och bankränta av helt obetydlig storlek. JO framhöll vid ärendets avgörande bl. a. att det icke torde föreligga något stöd för antagandet att folkpension och andra jämförbara förmåner av den art, som i ärendet kommit i fråga, ej skulle vara hänförliga till "årsinkomst" i det aktuella lagrummets mening. Även om praxis ej är fullt enhetlig i riket, kunde enligt JO ej hävdas att överförmyndarens uttagande av arvode skulle vara felaktigt. JO framhöll emellertid som sin mening att han ansåg det otillfredsställande att folkpension och andra sociala förmåner, som tillfaller omyndiga i små ekonomiska omständigheter, skall belastas med överförmyndararvode på sätt som skett i förevarande fall.

9.5 Utredningen 9.5.1 Allmänna synpunkter myndarorganisationen

på

överför-

Den kritik som enligt det föregående riktats mot den nuvarande överförmyndarorganisationen är enligt utredningen i stora delar berättigad. Detta gäller framför allt sättet för utseende av överförmyndare, reglerna om indelning i överförmyndardistrikt samt bestämmelserna om överförmyndares arvodering. De uppgifter som åvilar överförmyndarna är enligt utredningens uppfattning inte till sitt innehåll av sådan beskaffenhet att de bör utövas av befattningshavare som utses på kommunal väg. Beslut som överförmyndare meddelar i frågor angående förvaltningen av omyndigs egendom överklagas ej heller i kommunal ordning. Besvär över sådana beslut upptas i stället av vederbörande underrätt i dess egenskap av förmynderskapsdomstol. Överförmyndares exklusiva rätt att, vid sidan av legal förmyndare och den saken rör, avgöra frågor huruvida ansökan om omyndighetsförklaring skall inges till rätten kan inte heller anses vara något kommunalt intresse. Härtill kommer att trots att överförmyndare väljs enligt den kommunala ordningen och även av kommunen kan erhålla bidrag till arvode och till bestridande av de med verksamheten förenade kostnaderna överförmyndaren ej kan avkrävas politiskt ansvar om han missköter sitt uppdrag utan i så dant fall kan entledigas av förmynderskapsdomstolen. Utredningen finner på grund av det anförda att överförmyndarnas verksamhet inte kan anses vara en angelägenhet som det bör åligga kommunerna att ta befattning med. Vad gäller reglerna om indelning i överförmyndardistrikt, som i princip anknyter till indelningen i borgerliga primärkommuner, har dessa lett till ett stort antal överförmyndardistrikt av vitt skiftande storlek. Som exempel på den skillnad som råder mellan olika överförmyndardistrikt kan nämnas att av en av utredningen verkställd undersökning, som grundar sig på de av SOU 1970:67

Tabell 1. Antal förmynderskap och godmanskap den 1 januari 1966 fördelade på överförmyndardistrikt antal fmskap och gmskap —20 21—60 61— 101— 201— 301— 501— 1001— 1 501— 2 001— 100 200 300 500 1000 1 500 4 000 2 000

4 001 —

65 442 327 209 50 33 Summa överförmyndardistrikt: 1 149 st.

2l

1 Avser städerna Stockholm och Göteborg med vardera tre överförmyndare, I Stockholm uppgår antalet förmyndarskap och godmanskap till omkring 10 000 och i Göteborg till cirka 6 700.

överförmyndarna jämlikt 17 kap. 7 § FB till förmynderskapsdomstolarna år 1966 avlämnade årsredogörelserna, framgår att under en överförmyndares tillsyn stod i de minsta distrikten endast tre å fyra förmynderskap medan i de största distrikten utanför Stockholm, Göteborg och Malmö antalet inskrivna förmynderskap under en överförmyndares tillsyn uppgick till mellan 1 000 och 2 000. I tabell 1 lämnas en översikt över antalet förmynderskap och godmanskap fördelade på överförmyndardistrikt. Uppgifterna avser förhållandena den 1 januari 1966. Som av tabellen framgår råder stor skillnad mellan olika överförmyndardistrikt. Det framgår vidare att i över två tredjedelar av distrikten antalet förmynderskap och godmanskap inte överstiger 100. De nuvarande reglernas oförmåga att främja en enhetlig överförmyndardistriktsindelning har medfört att flertalet distrikt blivit alltför små och att spännvidden mellan distrikten blivit för stor, vilket har bidragit till att en enhetlig tillämpning av förmynderskapsrättens bestämmelser om kontroll och tillsyn har försvårats. De nuvarande reglerna om arvode åt överförmyndare medför att överförmyndare i mindre distrikt regelmässigt erhåller en ersättning som inte står i proportion till deras arbete och det med uppdraget förenade ansvaret. Om överförmyndare i sådant distrikt erhåller skälig ersättning är ofta beroende på den oberäkneliga faktorn om det i distriktet finns en eller annan förmögenhet, som står under förmynderskap. Som exempel på det slumpmässiga i den nuvarande arvodesberäkningen kan nämnas SOU 1970: 67

att inom ett litet landskommunsdistrikt, som vid undersökningstillfället omfattade omkring 70 förmynderskap, överförmyndararvodet uppgick till cirka 4 000 kronor medan i distriktet intill, som likaledes omfattade 70 förmynderskap, överförmyndararvodet samma år var endast 300 kronor. Förklaringen var att i det förra distriktet fanns flera förmynderskap med höga inkomster, bl. a. ett förmynderskap som gav maximalt arvode 1 000 kronor. När det sistnämnda förmynderskapet sedermera upphörde minskade å andra sidan överförmyndarens arvode på en gång med en fjärdedel. Denna skillnad i inkomster mellan sinsemellan lika stora distrikt och den rådande nyckfullheten i överförmyndares inkomster från ett år till ett annat befrämjar inte rekryteringen av kompetenta överförmyndare. Nuvarande system för beredande av ersättning åt överförmyndare är därför redan av dessa skäl moget att avskaffas. Om sålunda kritiken mot överförmyndarorganisationen ur anförda synpunkter är berättigad, har dock ej ifrågasatts att man skall överge gällande rätts principiella ståndpunkt eller att överförmyndarna skall vara endast kontrollerande och tillståndsgivande medan förvaltningen av omyndigs egendom skall under förhållandevis vidsträckt självständighet tillkomma förmyndarna. Alternativet till det svenska systemet är att den egentliga förvaltningen sköts av offentliga förvaltningsorgan, t. ex. som i Danmark av ett för hela landet gemensamt statligt organ, overformynderiet, eller som i Norge av lokala, kommunala organ, overformynderier. Tanken på tillskapande av 103

dylika förvaltningsorgan, förmyndarkammare, avvisades redan av lagberedningen i 1921 års betänkande till ny förmynderskapslag. De skäl lagberedningen därvid anförde mot införande av ett dylikt system, till vilka utredningen får hänvisa, är alltjämt förtjänta av beaktande (se lagberedningen AB I s. 122). Härtill kommer att genom 1940 års lagstiftning de omyndiga tillförsäkrats ökad trygghet bl. a. genom att förmyndarens förvaltningsrätt i vissa hänseenden ytterligare beskurits. På grund av det anförda bör enligt utredningen översyn av överförmyndarorganisationen ske under bibehållande av gällande rätts principiella ståndpunkt i detta avseende. Överförmyndarens uppgifter är i många avseenden mycket krävande. Sålunda fordras först och främst kännedom om tillämpliga lag- och författningsbestämmelser. Därvid är framför allt av betydelse FB:s bestämmelser rörande förmyndarvården och den lagstiftning som hänger samman därmed. Men även förhållanden på andra rättsområden — särskilt sådana som förutsätter kunskap om arvs- och testamentsrätt samt boutredning och arvskifte — kommer ofta under överförmyndarens bedömande och kräver hans beslut. Den omfattande rådgivande verksamhet som överförmyndarna utövar — eller bör utöva — fordrar också ingående kunskap om de rättsområden som ovan angivits. Vid tillsynen av förmyndares och gode mäns förvaltning har överförmyndaren bl. a. att överväga frågor om tillgångars placering, om olika värdepappers säkerhet och räntabilitet o. dyl. Ibland består den omyndiges eller bortovarandes tillgångar av en affärsrörelse och på landsbygden är ofta fråga om skötseln av en jordbruks- eller skogsfastighet. Även i dessa fall skall överförmyndaren ha förmåga att tillse att förmyndaren eller gode mannen sköter egendomen på ett sätt som främjar den omyndiges eller bortovarandes rätt. Vid fall där tillgångarna utgörs av andel i dödsbo kan problem lätt uppstå som ställer stora anspråk på överförmyndarens kunskaper och omdöme. Så medför t. ex. vissa slag av försäkringar att 104

överförmyndaren måste vara väl insatt i försäkringens inverkan på den omyndiges rätt i dödsboet. Överförmyndarens skyldighet att pröva förutsättningarna för ansökan om omyndighetsförklaring fordrar vidare att han är väl insatt i FB:s omyndighetsgrunder. Vid övervägande hur man skall känneteckna de överförmyndaren sålunda åvilande uppgifterna anser utredningen att, då dessa till huvudsakligaste delen berör det rättsvårdande området, överförmyndarverksamheten i sin helhet bör betraktas såsom ingående i det allmännas organisation för rättsvård och därvid närmast jämföras med allmän underrätts rättsvårdande verksamhet (jfr lagen den 20 december 1946 om handläggning av domstolsärenden). De inslag av både statliga och kommunala drag som enligt vad tidigare anförts föreligger i den nuvarande överförmyndarorganisationen bör därför icke bibehållas. Skyldigheten att utse överförmyndare och att sörja för att en effektiv överförmyndarorganisation upprätthålls bör därför — i likhet med vad som gäller övrig rättsvård — åvila statsmakterna, liksom dessa skall betala överförmyndarnas ersättning. För att komma till rätta med de olägenheter som enligt vad ovan framgår råder med nuvarande överförmyndarsystem, måste överförmyndarens kompetens stärkas och möjlighet tillskapas för alla överförmyndare att vinna tillräcklig erfarenhet av förmynderskapsrättsliga frågor. Härigenom kommer överförmyndarna att erhålla större självständighet och bättre förutsättningar kommer att föreligga för dem att fullgöra sina uppgifter på ett tillfredsställande sätt. I detta syfte bör särskilt tillses att överförmyndardistrikten görs större, att sättet för utseende av överförmyndare regleras så att tillfredsställande urval erhålls, att ökade krav uppställs på överförmyndarnas kvalifikationer samt att en skälig och jämn ersättning åt överförmyndarna garanteras. Vid utformande av förslag till överförmyndarorganisation, varvid ovannämnda önskemål skall tillgodoses, är utredningen obunden av frågan huruvida överförmyndarens arbete i en ny organisation skall SOU 1970: 67

fullgöras såsom offentligt uppdrag eller om det hellre bör anförtros åt en tjänsteman. Det kan anmärkas att redan den nuvarande organisationen lämnar möjlighet att anförtro uppgiften som överförmyndare åt heltids- eller deltidsanställd tjänsteman. Denna möjlighet har även utnyttjats t. ex. i Malmö, där överförmyndaren är en av staden avlönad heltidsanställd tjänsteman. 9.5.2 Distriktsindelningen En ny distriktsindelning bör lämpligen anknyta till en redan befintlig administrativ indelning, antingen så att ett överförmyndardistrikt överensstämmer med den valda administrativa enheten eller kommer att bestå av flera sådana enheter. Den administrativa indelningen är på flera områden stadd i stark omvandling. Flera indelningsreformer har redan genomförts och andra pågår eller är nära förestående. Sålunda har beträffande polis-, åklagar- och exekutionsverksamheterna tillskapats nya och större distrikt. Den primärkommunala indelningen är i anledning av den år 1962 antagna kommunindelningsreformen föremål för vittgående ändringar, innebärande att antalet kommuner vid årsskiftet 1973/74 beräknas ha nedgått från nuvarande cirka 850 till 280. Enligt av riksdagen våren 1969 fattat principbeslut angående de allmänna underrätternas domkretsar, vilka har kommunerna som minsta byggstenar, kommer domkretsarna att successivt i takt med den nya kommunbildningen göras större, varigenom antalet underrätter, som den 1 januari 1970 uppgick till 135, kan beräknas nedgå till omkring 95. Slutligen har länsindelningsutredningen i sitt betänkande "Ny länsindelning" (SOU 1967: 23) föreslagit att rikets 24 län skall minska till 15. Vid avgörande av den lämpligaste storleken för ett överförmyndardistrikt måste tillses att samtidigt som de ovan nämnda kraven på kompetenta och erfarna överförmyndare måste tillgodoses, distrikten inte får göras så stora att svårigheter uppstår för allmänheten till personlig kontakt med överförmyndaren i viss omfattning. Även om övervägande antalet frågor kan avgöras SOU 1970: 67

utan att personligt sammanträffande med överförmyndaren är nödvändigt, är sådan kontakt dock av värde t. ex. beträffande frågor om skifte, fastighetsförsäljning m. m. men även om frågor som sammanhänger med omyndighets- och myndighetsförklaringar. Från dessa senare synpunkter synes så stora distrikt som de nuvarande länen inte vara lämpliga och än mindre om länen i en framtid kommer att göras större. En lösning är naturligtvis att med länen som grund för ett överförmyndardistrikt ha en inomlänsorganisation av lokalrepresentanter för tillgodoseende av allmänhetens servicebehov. En sådan organisation torde emellertid bli både dyrbar och tungarbetad. Även om man med länen som enhet otvivelaktigt skulle kunna erhålla väl kvalificerade överförmyndare, torde denna fördel inte få vinnas på bekostnad av olägenheter för allmänheten. Redan på grund härav anser utredningen nuvarande eller blivande länsindelning ej kunna läggas till grund för en ny överförmyndardistriktsindelning. Vid tillkomsten av nuvarande regler om överförmyndarinstitutionen framhölls att särskilt i vissa delar av landet kommunerna var alltför små för att utgöra självständiga överförmyndardistrikt och att man därför inte med säkerhet kunde förvänta att i varje kommun erhålla en för uppdraget som överförmyndare lämpad person. Från denna synpunkt betonades vikten av att kommuner i dylika fall skulle utnyttja lagens möjlighet att slå sig samman till ett större, för kommunerna gemensamt överförmyndardistrikt. Om olägenheterna inte på detta sätt kunde avhjälpas ifrågasattes om man inte genom en lagändring fick föreskriva större distrikt. Vid införande av föräldrabalken framhölls återigen betydelsen av att överförmyndardistrikten ej blev för små. Som därvid anfördes hade kommunerna inte i mera betydande utsträckning begagnat sig av möjligheten att frivilligt sammansluta sig till ett överförmyndardistrikt. På grund av den då förestående ändringen av kommunindelningen ansåg departementschefen dock att man lämpligen borde avvakta verkningarna av denna reform 105

innan frågan om ändrade regler rörande överförmyndarinstitutionen var påkallade. Enligt uppgifter som utredningen infordrat från förmynderskapsdomstolarna uppgick antalet överförmyndardistrikt den 1 januari 1966 till 1 149 stycken. Antalet primärkommuner utgjorde vid samma tidpunkt 995. Överförmyndardistrikten hade följaktligen så sent som år 1965 ännu ej hunnit anpassas till den primärkommunala indelningen som trädde i kraft den 1 januari 1952. Efter de ändringar i den kommunala indelningen som trätt i kraft vid ingången av år 1969 har antalet kommuner i landet nedgått till 848. Antalet överförmyndardistrikt uppgick vid samma tidpunkt till 1 017 eller en minskning från den 1 januari 1966 med 132. Orsakerna till att antalet överförmyndardistrikt överstiger antalet kommuner är att finna i den möjlighet som rätten enligt 19 kap. 4 § FB har att efter framställning av kommunen förordna om utseende av flera överförmyndare i samma kommun. Sådant förordnande har givits inte endast beträffande landskommuner, där kommunen önskat behålla den gamla sockenindelningen som grund för överförmyndardistrikt, utan även i stadskommuner, som eljest borde utgöra ett lämpligt underlag för ett överförmyndardistrikt. Sålunda finns bl. a. i vardera städerna Jönköping, Karlstad, Umeå och Växjö två överförmyndardistrikt medan i betydligt större städer som Norrköping, Uppsala och Hälsingborg finns endast en överförmyndare, ehuru arbetet för en överförmyndare i de senare städerna är mer betungande än i de angivna mindre städerna. Regeln i 19 kap. 4 § FB har därför medfört det ej önskvärda resultatet att kommuner, som borde utgöra lämpligt underlag för ett överförmyndardistrikt, har uppdelats i flera från tidigare angivna synpunkter mindre lämpliga distrikt. Enligt den år 1962 antagna kommunindelningsreformen bör kommunerna (kommunblocken) i regel vara så stora att befolkningsunderlaget i varje kommunblock kan beräknas uppgå till minst 8 000 invånare år 1975. Enligt av Kungl. Maj:t under åren 1963 och 1964 uppgjorda planer 106

för lämplig kommunindelning för varje län (SFS 1964: 162) indelades riket i 282 kommunblock. Antalet kommunblock har sedermera genom justeringar av de ursprungliga planerna minskat till 280. 1 Invånarantalet den 1 januari 1968 i de då föreslagna 282 kommunblocken varierade — bortsett från de tre största städerna — mellan lägst omkring 4 500 och högst omkring 117 000. Av kommunblocken hade över hälften eller 147 stycken ett befolkningsunderlag på mindre än 15 000 invånare och 77 stycken mindre än 10 000 invånare. Enligt en av utredningen gjord undersökning kan antalet förmynderskap och godmanskap per 1 000 invånare uppskattas till mellan 15 och 20. Som framgår av redogörelsen ovan under 9.4.1.1 kom även 1952 års utredning till samma resultat. Man torde därför kunna räkna med att dessa siffror förblir tämligen konstanta eller, på grund av den beräknade befolkningsutvecklingen, i vart fall ej blir lägre. Enligt dessa beräkningar skulle antalet förmynderskap och godmanskap i respektive kommunblock — med undantag av Stockholm, Göteborg och Malmö — uppgå till lägst omkring 75 och högst omkring 2 000. Under antagande av att det uppställda målet minst 8 000 invånare i varje kommunblock kommer att uppnås år 1975, skulle det lägsta antalet förmynderskap och godmanskap i en kommun då komma att uppgå till omkring 140. I jämförelse med nuvarande fördelning av antalet förmynderskap och godmanskap per kommun innebär ett val av kommunblocken som enhet för överförmyndardistrikt en förbättring. På grundval av uppgifter om befolkningsunderlaget i kommunblocken den 1 januari 1968 och om antalet inskrivna förmynderskap och godmanskap under överförmyndares tillsyn den 1 januari 1966 har i tabell 2 gjorts en fördelning av dessa på kommunblocken. Även under antagande av att ovannämnda minimigräns av 8 000 invånare per kommun uppnås, kommer skillna1

Jfr prop. 1969:103 med förslag till lag med särskilda bestämmelser om ändring i kommunindelningen. SOU 1970:67

Tabell 2. Antal förmynderskap och godmanskap fördelade på kommunblock antal fmskap och gmskap (1/1 1966) —85 86— 171— 251— 170 250 340

341— 500

501— 850

851— 1 700

7 70 70 33 36 37 19 antal kommunblock = överförmyndardistrikt: 282 (1/1 1968) 1

1 701— 10l = summa 282 st.

Häri ingår städerna Stockholm, Göteborg och Malmö.

den mellan de olika överförmyndardistrikten att bli betydande; de största distrikten — undantagandes de tre största städerna — skulle bli 10—15 gånger så stora som de minsta. Även frånsett spännvidden mellan distrikten, som i och för sig kan antas leda till olika kvalitet på överförmyndarna, blir distrikten genomsnittligt alltför små för att kunna tillgodose de i det föregående uppställda kraven på en effektiv överförmyndarorganisation. Som tidigare framhållits finns ej längre skäl att anse överförmyndarens arbete såsom en kommunal uppgift. Från såväl principiella synpunkter som av lämplighetsskäl bör därför ej heller överförmyndarna utses genom kommunala val. Någon orsak att från dessa synpunkter ge företräde åt kommunblocken finns därför inte. Till detta kan läggas att i de många små distrikten det kommer att uppstå svårigheter att erbjuda överförmyndaren tillräcklig ersättning. Enligt utredningens mening bör man därför sträva efter en distriktsindelning med större enheter än kommunblocken men ej så stora som länen. Det faller sig därvid naturligt att undersöka huruvida inte underrätternas domkretsar kan utgöra sådana enheter, som kan vara lämpliga att lägga till grund för en blivande överförmyndardistriktsindelning. Som tidigare nämnts uppgick antalet underrätter den 1 januari 1970 till 135. Enligt de uppgifter som överförmyndarna lämnat till utredningen angående antalet inskrivna förmynderskap och godmanskap som stod under överförmyndarnas tillsyn enligt 1966 års redogörelser, uppgick antalet förmynderskap och godmanskap i de minsta underrätterna till mellan 220 och 250 och i de SOU 1970: 67

största — utanför Stockholm, Göteborg och Malmö — till omkring 1 500, frånsett Södra Roslags domsaga, där antalet uppgick till drygt 3 000. Genomsnittligt belöpte på varje underrätt omkring 850 förmynderskap och godmanskap om hänsyn fortfarande ej tas till rikets tre största städer. Medräknas dessa blir genomsnittliga antalet knappt 1000. Fördelningen framgår närmare av Bilaga 1. Som anförts ovan skall domkretsarna utvidgas i takt med den nya kommunindelningens genomförande, varför antalet underrätter beräknas att till årsskiftet 1973/74 ha nedgått till omkring 95 (se prop. 1969: 44 s. 224 och 1LU 38 s. 45 —47). Enligt folkmängdssiffrorna den 1 januari 1966 kommer folkmängden i de nya domkretsarna — med undantag av Stockholm, Göteborg och Malmö — att variera mellan lägst omkring 38 000 och högst cirka 160 000 invånare. Antalet förmynderskap och godmanskap kan uppskattas komma att uppgå till omkring 650 i de minsta och till omkring 2 700 i de största domkretsarna. 2 Såväl på grund av det relativt stora befolkningsunderlaget i varje domkrets som på den i förhållande till kommunblocken måttliga skillnaden i storlek mellan de olika domkretsarna synes som underlag för överförmyndardistrikten domkretsarna bättre än kommunblocken skapa förutsättningar för uppfyllande av de krav på en effektiv överförmyndarorganisation som ovan uppställts. Även de minsta domkretsarna är så stora att - Hänsyn har ej tagits till den minskning av antalet förmynderskap som skett i anledning av att myndighetsåldern från och med den 1 juli 1969 sänkts från 21 till 20 år. Minskningen torde dock i sammanhanget sakna betydelse. 107

svårighet ej torde uppstå att erhålla kvalificerade överförmyndare, överförmyndarens arbete blir också av sådan storlek och därmed så omväxlande att överförmyndaren erhåller en samlad erfarenhet av förmynderskapsrättsliga frågor, varigenom även intresset för uppgiften ökar. Mot dessa i jämförelse med nuvarande ordning stora överförmyndardistrikt kan invändas att överförmyndaren inte får samma möjlighet att vinna en närmare personlig kännedom om de omyndigas förhållanden. Betydelsen av denna synpunkt torde emellertid inte böra överskattas. I de större städerna, där överförmyndaren redan under nuvarande förhållanden inte kan äga personlig kännedom om varje förmynderskap, har ej förmärkts några nackdelar på grund härav. Mera beaktansvärt torde då vara att en ny överförmyndarorganisation med väsentligt större distrikt än de nuvarande ej kommer att medföra alltför stora olägenheter för allmänheten. Som utredningen tidigare framhållit fordrar vissa frågors avgörande en personlig kontakt med överförmyndaren. Bland annat för att underlätta denna kontakt föreslår utredningen att överförmyndarens kansli skall vara på samma ort som vederbörande underrätts kansli. Valet av kansliort för de blivande underrätterna har främst skett med hänsyn tagen till belägenhet, storlek och betydelse från regional synpunkt (se domstolskommitténs betänkande "Ny domkretsindelning för underrätterna", SOU 1967: 4, s. 63). Det finns alla skäl anta att dessa synpunkter är tillämpliga även när det gäller att bestämma orten för överförmyndarens kansli. Långa avstånd, dåliga kommunikationer eller annan mera betydande och inte alltför närbelägen tätortsbildning inom överförmyndardistriktet kan emellertid undantagsvis medföra att överförmyndare måste ha särskilda mottagningstider på annan ort. Utredningen kan emellertid även tänka sig att man i vissa distrikt av dessa skäl i något fall får utse mer än en överförmyndare. Detta bör dock i görligaste mån undvikas med hänsyn till de nackdelar från organisatoriska och andra synpunkter detta kan medföra för dessa di108

strikt av företrädesvis glesbygdskaraktär. Utseende av mer än en överförmyndare i samma distrikt kan emellertid tänkas bli nödvändigt på grund av att arbetsbelastningen i de större distrikten kan bli för stor för en överförmyndare. Klart är således att mer än en överförmyndare måste utses i Stockholm och Göteborg, kanske även i Malmö. En anknytning till domkretsarna medför även fördelar från andra synpunkter. Inskrivning av förmynderskap och godmanskap avses även i fortsättningen ske av underrätterna, liksom inregistrering av bouppteckningar; även meddelande av lagfart och inteckning (utfärdande av pantbrev) torde ombesörjas av underätterna. Härigenom kommer frågor inom dessa områden som berör förmynderskap och godmanskap under överförmyndares tillsyn att vara anknutna till samma domstol. Detta måste vara en fördel för såväl överförmyndare, förmyndare som domstol. Även om domstolen i fortsättningen ej får samma kontrolluppgifter beträffande överförmyndarna, kvarstår den dock, som närmare behandlas nedan under 9.5.5, förutom som besvärsinstans och registreringsmyndighet även som tillsynsmyndighet. Sambandet mellan underrätterna och överförmyndarna kommer alltså även i framtiden att bestå. På grund av anförda synpunkter föreslår utredningen att överförmyndardistrikten skall överensstämma med underrätternas domkretsar och att överförmyndarens kansli skall vara på samma ort som underrättens. Med utgångspunkt från den domkretsindelning, som enligt beslut av Kungl. Maj:t meddelade före den 1 juli 1970 skall gälla från och med den 1 januari 1971, har i Bilaga 2 gjorts en sammanställning av överförmyndardistrikten med angivande av bl. a. folkmängd och beräknat antal förmynderskap och godmanskap. Från och med den 1 januari 1971 försvinner uttrycken häradsrätt och rådhusrätt som beteckning på allmän underrätt. I stället införs en gemensam beteckning, tingsrätt. Tingsrättens domkrets kommer att benämnas domsaga. Under hänsynstagande härtill föreslår SOU 1970: 67

utredningen att i 19 kap. 1 § FB skall stadgas att domsaga skall vara distrikt för överförmyndare och att i varje distrikt skall efter Konungens bestämmande finnas en eller flera överförmyndare samt att överförmyndare skall ha kansli på den ort där tingsrätten har sitt kansli. 9.5.3 Sättet för utseende av överförmyndare, kompetensvillkor m. m. Med utredningens principiella ståndpunkt att överförmyndarverksamheten bör hänföras till det allmännas organisation för rättsvård följer att överförmyndare ej längre bör utses genom val. Befattningen som överförmyndare blir att betrakta som en statlig tjänst. För utseende av överförmyndare bör därför gälla vad om anställning av statlig tjänsteman i allmänhet är stadgat, d. v. s. om annat ej är särskilt föreskrivet tillsätts tjänsten av Konungen eller av myndighet som Konungen bestämmer (se statstjänstemannalagen den 3 juni 1965 (nr 274) 5 §). Den indelning i överförmyndardistrikt som utredningen föreslår, medför att arbetsbördan för en överförmyndare i den nya organisationen i allmänhet blir betydligt större än vad som nu är fallet. Trots detta torde arbetet inte annat än i de största distrikten bli av så stor omfattning att en persons hela arbetskraft tas i anspråk. Det övervägande antalet befattningar kommer därför att bli arvodestjänster. Vissa befattningshavare som innehar arvodestjänster av rättsvårdande karaktär, såsom ordförande i övervakningsnämnder, auditörer o. a. tillsätts av Konungen. Med hänsyn till överförmyndarnas vidgade uppgifter anser utredningen det vara riktigast att överförmyndare utses av Kungl. Maj:t såväl då fråga är om arvodestjänster som då det gäller fasta tjänster. I båda fallen bör tillsättningen föregås av vederbörligt ansökningsförfarande. Denna centralisering av tillsättningsförfarandet får emellertid icke medföra att lokala synpunkter och intressen icke längre beaktas. Utredningen föreslår därför att såväl landstinget — eller kommun utanför landsting — som den SOU 1970: 67

tingsrätt under vars tillsyn överförmyndaren skall lyda skall avge yttrande över sökandenas kvalifikationer. På grund härav stadgas i 2 § av 19 kap. FB att överförmyndare tillsätts av Konungen efter ansökan och efter hörande av landstinget eller, i fråga om distrikt vari ingår kommun som ej tillhör landstingskommun, kommunfullmäktige samt rätten. Vid en blivande överförmyndarorganisation med distrikt motsvarande domkretsarna kommer genomsnittligt ökade krav att ställas på överförmyndarna vad beträffar juridiska och ekonomiska kunskaper och erfarenheter. Även om större urval kommer att erhållas av personer, som är lämpliga till överförmyndare, anser utredningen att nuvarande behörighetsvillkor, vilka i olika sammanhang utsatts för kritik, bör ändras. Att föreskriva krav på viss utbildning torde dock från skilda synpunkter vara mindre lämpligt. En begränsning till personer med juridisk eller ekonomisk examen skulle alltför hårt inskränka kretsen av lämpliga personer. Personer som på annat sätt skaffat sig juridisk och/eller ekonomisk erfarenhet bör inte på grund av avsaknad av formella meriter vara uteslutna från befattningarna som överförmyndare. Krav på särskild examen kan även medföra risk för byråkratisering. De ökade krav som den nya organisationen ställer på överförmyndarna bör emellertid framhållas så att utöver nuvarande behörighetsvillkor fordras att han skall vara väl förfaren i ekonomiska och juridiska frågor som är av betydelse för tjänsten. Enligt utredningens mening bör kvalifikationskraven för överförmyndare i största utsträckning anknyta till vad som gäller för lagfaren domare. Överförmyndare bör således vara svensk medborgare och får ej vara omyndig eller i konkurstillstånd (jfr 4 kap. 1 § RB). För närvarande föreskrivs dessutom för valbarhet till överförmyndare, liksom för utnämning till domare, en nedre åldersgräns av 25 år. Genom en ändring av stadgandet härom i 19 kap. 8 § FB (se prop. 1969: 119, 1LU 50, SFS 1969: 799) kommer emellertid från och med den 1 ja109

nuari 1971 ifrågavarande åldersgräns att slopas såvitt avser överförmyndare. Ändringen har samband med beslutet att slopa de särskilda åldersgränserna för valbarhet till riksdagsmannauppdrag, kommunala förtroendeuppdrag och uppdrag som nämndeman. Vid behandling i lagrådet av förenämnda förslag om ändring i FB avstyrkte lagrådet att åldersgränsen slopades (se prop. s. 54). Lagrådet erinrade i sin motivering bl. a. om vad som vid överförmyndarinstitutionens införande framhölls att överförmyndare borde, vid sidan av en speciell förmåga att bedöma räkenskaper, besitta ett visst större mått av praktisk erfarenhet, omdömesgillhet och vidsynthet för att kunna rätt sätta sig in i de omyndigas vitt skilda levnadsförhållanden och behov. Lagrådet framhöll vidare att överförmyndaren fattar sina beslut ensam och därvid har en domstolsliknande funktion. Enligt lagrådets mening borde, så länge för lagfaren domare gäller kvalifikationskravet, att han skall ha fyllt 25 år, motsvarande nedre åldersgräns för överförmyndare bibehållas. Första lagutskottet, vars utlåtande följdes av riksdagen, hemställde om bifall till propositionen i denna del och uttalade därvid att den omständigheten att val av överförmyndare, liksom val av nämndeman, ombesörjs av kommunernas fullmäktige utgjorde tillräcklig garanti för att sådana utses som anses lämpade för uppdraget. Utredningens förslag att överförmyndarna ej längre skall vara kommunalvalda medför tydligtvis att vad ovan uttalats om sambandet mellan den nedre åldersgränsen för överförmyndare och motsvarande särskilda åldersgränser för valbarhet till riksdagsmannauppdrag, kommunala förtroendeuppdrag och uppdrag som nämndeman ej längre har samma betydelse. Utredningen föreslår vidare att vissa åligganden, som tidigare tillkommit förmynderskapsdomstolen, överflyttas till överförmyndaren. Så kan t. ex. nämnas tillstånd till överlåtelse eller inteckning av omyndigs fasta egendom (nedan 10.3.3) och tillstånd för legal förmyndare att erhålla arvode (11.4.3). Därutöver har överförmyndaren tillagts öka110

de befogenheter i andra avseenden, överförmyndaren äger sålunda besluta huruvida arvode till förmyndare och god man skall utgå av allmänna medel och han får ensam befria förmyndaren från att avge räkning eller medge att sådan upprättas i förenklad form (10.5.3). Som utredningen tidigare uttalat bör överförmyndarens verksamhet, bl. a. genom att angivna ökade uppgifter anförtrotts överförmyndaren, i dess helhet betraktas som ingående i det allmännas organisation för rättsvård. Med hänsyn härtill framstår det som mera naturligt att frågan om huruvida en nedre åldersgräns skall föreskrivas för överförmyndare löses i överensstämmelse med vad som gäller för lagfaren domare. Utredningen förordar därför att så länge för lagfaren domare ställs krav på att han skall ha fyllt 25 år, den nu gällande åldersgränsen av 25 år för överförmyndare bibehålls. I och med att överförmyndaren blir statsanställd krävs inte stadgande om viss maximiålder. Frågan härom regleras i anställningsförhållandet. Att överförmyndaren skall utöva sin befattning vid en ålder som överstiger den ålder av 67 år, då lagfaren domare är skyldig att avgå från sin tjänst, torde emellertid i allmänhet inte böra komma i fråga. Den som fyllt 70 år skall i vart fall inte vara överförmyndare. Med hänsyn till rättens överordnade ställning i förhållande till överförmyndaren är ordinarie ledamot vid rätten i princip förhindrad att vara överförmyndare. I samband med att riksdagen beslöt att den nedre åldersgränsen för valbarhet till överförmyndare skall slopas från och med den 1 januari 1971, antog riksdagen ett i förenämnda proposition upptaget förslag till ändrad lydelse av 19 kap. 8 § andra stycket FB av innehåll att från angivna tidpunkt lagfaren tjänsteman vid tingsrätt ej får vara överförmyndare inom domsagan, om ej Konungen för särskilt fall meddelat tillstånd därtill. Utvidgningen av förbudet till att gälla även övriga lagfarna tjänstemän vid underrätten motiverades av att förordnanden att handlägga förmynderskapsärenden borde kunna meddelas utan risk för jävssituationer. Den SOU 1970: 67

möjlighet till undantag härifrån som lämnats anses böra komma i fråga särskilt när det gäller dem som avses med nuvarande undantagsbestämmelse, d. v. s. när det gäller domare vid underrätt som arbetar på flera avdelningar. Utredningen anser att även med den av utredningen föreslagna överförmyndarorganisationen lagfaren befattningshavare vid rätten ej bör vara överförmyndare. Framför allt med hänsyn till att rätten utgör besvärsinstans beträffande överförmyndarens beslut är det av vikt att såväl rätten som överförmyndaren skyddas mot varje misstanke för bristande självständighet eller objektivitet. Med hänsyn härtill och till att överförmyndaren föreslås erhålla såväl flera som mer kvalificerade uppgifter, för vilka genomsnittligt krävs en sådan arbetsinsats att befattningen som överförmyndare ej lämpligen bör förenas med innehav av domartjänst, föreslår utredningen att undantag ej som nu, eller som föreslås skola gälla efter den 1 januari 1971, skall kunna göras från denna regel. Men utredningen går ännu ett steg längre och föreslår att även övriga befattningshavare vid tingsrätten skall vara förhindrade att vara överförmyndare. Annan än lagfaren befattningshavare vid domstol är i arbetshänseende underställd lagfaren domare. Från denna synpunkt anser utredningen att det är olämpligt att sådan befattningshavare utses till överförmyndare även om den lagfarne ledamot som vederbörande är underställd ej har hand om överförmyndartillsynen. Med frågan om överförmyndarens behörighetsvillkor hör intimt samman frågan om jäv för överförmyndare. Avsaknaden av jävsbestämmelser för överförmyndare har medfört olägenheter. På grund härav och då regler om jäv skulle medverka till att trygga överförmyndarens opartiskhet föreslår utredningen införande av sådana regler. Det är därvid naturligt att man vid övervägande av jävsregler för överförmyndare söker hämta ledning från domarjäven. Som nämnts gäller för ledamöter och tjänstemän vid överförmyndarnämnden i Stockholm reSOU 1970: 67

dan nu de jäv som enligt RB gäller mot domare. Anledning att för överförmyndare göra undantag beträffande något av de i 4 kap. 13 § RB upptagna jäven för domare föreligger ej. Utredningen föreslår sålunda att samtliga de mot domare gällande jäven skall äga tillämpning även mot överförmyndare. Liksom domare bör överförmyndare vara skyldig att självmant ge till känna omständighet som han vet föreligger och som kan antas utgöra jäv mot honom. Bestämmelsen i 4 kap. 15 § RB om domares befattning med mål sedan fråga om jäv uppkommit mot honom eller han förklarats jävig bör i tillämpliga delar gälla för överförmyndare. På grund av vad sålunda anförts föreslår utredningen att i 19 kap. 2 § första stycket FB stadgas, utöver regler om sättet för utseende av överförmyndare, att överförmyndare skall vara svensk medborgare och ha uppnått 25 års ålder samt vara väl förfaren i de praktiska, ekonomiska och juridiska frågor som är av betydelse för tjänsten. I andra stycket av samma lagrum föreskrivs att den som är omyndig eller i konkurstillstånd ej kan vara överförmyndare liksom att ej heller befattningshavare vid rätten må vara överförmyndare i domsagan. I paragrafens tredje stycke stadgas att vid tjänstens utövande gäller för överförmyndare de jäv, varom stadgas för domare i 4 kap. 13 § RB. Bestämmelsen i 19 kap. 9 § FB att överförmyndare, som befinns inte vara lämplig, kan när som helst av rätten entledigas, kan ej stå kvar när överförmyndare övergår till att bli statlig befattningshavare. I stället kommer för överförmyndare att gälla bestämmelserna i statstjänstemannalagen. Med hänsyn till den självständiga ställning som överförmyndare föreslås erhålla torde brott som överförmyndare begår i tjänsten beivras först efter åtal. Bestämmelsen i 18 § första stycket statstjänstemannalagen bör därför äga tillämpning på den som innehar eller uppehåller tjänst som överförmyndare (jfr 11 § instruktion för auditor, SFS 1966: 165). För överförmyndare skall finnas ersättare. Denne skall uppfylla de kvalifikationskrav 111

som uppställts för överförmyndare ovan. Vid förfall för både överförmyndaren och hans ersättare skall vikarie förordnas. Fråga om förordnande av vikarie bör kunna upptas av förmynderskapsdomstolen såsom närmaste tillsynsmyndighet för överförmyndarna därest förordnandet ej avser längre tid än sex månader. Bestämmelser om ersättare och vikarie har intagits i 19 kap. 3 § FB. 9.5.4 Ersättning åt överförmyndare Som utredningen anfört ovan under 9.5.1 är det nuvarande sättet att bestämma ersättning åt överförmyndare redan med hänsyn till att det ej alltid bereder överförmyndaren en skälig och jämn ersättning moget att avskaffas. En annan allvarlig olägenhet med nuvarande system är att ersättningen utgår av den omyndiges medel och beräknas på dennes behållna årsinkomst. Detta leder många gånger till att folkpensioner, underhållsbidrag och liknande förmåner, som är avsedda att trygga myndlingens försörjning, minskas med belopp som motsvarar ifrågavarande arvode. Såsom nedan (11.3.1) skall närmare utvecklas i fråga om arvode till förmyndare uppstår dessutom i praktiken svårigheter vid bestämmande av begreppet behållen inkomst. Härtill kommer det principiellt otillfredsställande i att överförmyndarna själva måste räkna ut och av förmyndarna utkräva sin ersättning. Det finns således flera skäl till att ej längre behålla de nuvarande reglerna för bestämmande av ersättning åt överförmyndare. Med utredningens tidigare deklarerade ståndpunkt att överförmyndarens uppgifter ingår i det allmännas rättsvårdande åtagande finner utredningen det vara naturligt att ersättningen åt överförmyndare skall utgå ej av de omyndigas utan av statliga medel. Som framgår av redogörelsen ovan under 9.4.2 av reformförslag efter FB:s ikraftträdande har även den tidigare allmänna inställningen, att kostnaden för kontrollen av förmyndarens förvaltning av principiella skäl skall utgå ur den omyndiges medel, inte längre uppfattats såsom oomtvistlig. Utredningen anser att lika väl som staten åtagit sig att svara för kostna112

derna för domstols-, polis- och åklagarverksamheterna lika väl bör staten svara för kostnaderna för överförmyndarverksamheten. Ersättningen bör utgå i form av lön till de överförmyndare som kommer att erhålla heltidstjänster och i form av arvode i övriga fall. En reform med detta innehåll är av den betydelse att den icke bör vara utesluten av finansiella skäl. De finansiella verkningar som utredningens förslag medför redovisas nedan under 16 kap. Där kommer även att redogöras för ett alternativ med en särskild tillsynsavgift till statsverket, vilken är beräknad så, att ekonomiskt små förmynderskap blir avgiftsfria. 9.5.5 Kontrollen av överförmyndarverksamheten Av 1952 års utredning, som redovisats ovan under 9.4.1.1, framgår att nuvarande bestämmelser angående kontroll genom rättens försorg av överförmyndarverksamheten inte kan anses effektiva. Bestämmelserna tar främst sikte på en formell kontroll. Vid de flesta domstolar inskränkte sig enligt utredningen kontrollen till en rutinmässig genomgång av överförmyndarnas årsredogörelser, varvid rätten framför allt kontrollerade överförmyndarnas arvodesberäkningar samt såg till att överensstämmelse rådde mellan rättens och överförmyndarnas förmynderskapsböcker. Bestämmelsen att rätten, där det finns lämpligt, äger verkställa särskild inspektion för tillsyn av att överförmyndaren väl förvaltar sin befattning, tillämpades föga enhetligt av domstolarna. Vid mer än hälften av antalet domstolar verkställdes sålunda aldrig inspektion medan vid andra i regel 3—5 år förlöpte mellan inspektionerna. Endast ett fåtal domstolar inspekterade överförmyndarna mera regelbundet. De brister i kontrollen av överförmyndarens verksamhet som framkom vid 1952 års utredning föreligger alltjämt. Förekomsten av dessa brister grundar sig på flera omständigheter. Sålunda är kontrollbestämmelserna i första hand knutna till den årliga redogörelse som överförmyndaren jämlikt 17 kap. 7 § FB skall avge till rätten. I föSOU 1970: 67

reskrifterna för rattens granskning av denna framhålls endast vikten av att överförmyndaren tillsett att förmyndare och gode män uppfyllt de formella föreskrifterna, såsom att årsuppgifter, årsräkningar och andra föreskrivna handlingar vederbörligen avgivits. Föreskrifterna om rättens skyldighet att årligen granska överförmyndarens förteckning över ej inskrivna förmynderskap samt, med lämpliga mellanrum, den av överförmyndaren förda förmynderskapsboken tar även sikte på endast en formell tillsyn. Det enda stadgande där en möjlighet till materiell kontroll antyds är bestämmelsen om inspektion av överförmyndare. Bestämmelser om vad denna inspektion närmare skall innefatta har dock ej givits. Stadgandet uppfattas för övrigt av flera domstolar och överförmyndare som tillkommet för att användas endast vid misstanke om fel eller försummelse från överförmyndarens sida. Även med en sådan överförmyndarorganisation som utredningen föreslår erfordras tillsynsmyndighet av något slag. I direktiven för förmynderskapsutredningen har ifrågasatts om inte en effektivare tillsyn kan tillskapas t. ex. genom att länsstyrelserna, som nu utövar tillsynen av vissa stiftelser, skulle överta kontrollen av överförmyndarnas verksamhet. Länsstyrelsens tillsyn över vissa stiftelser regleras i lagen den 24 maj 1929 om tillsyn över stiftelser. Enligt bestämmelser i denna åligger det länsstyrelsen att övervaka att stiftelses förvaltning handhas i överensstämmelse med lagen och de för stiftelsen gällande föreskrifter (9 §). lar äger länsstyrelsen förrätta granskning har stiftelse ålagts att bl. a. föra räkenskaper över stiftelsens tillgångar och skulder samt inkomster och utgifter och att vid räkenskapsårets slut till länsstyrelsen insända årsberättelse och sammandrag av räkenskaperna (14 §). Där omständigheterna påkallar äger länsstyrelsen förrätta granskning hos stiftelsens styrelse, varvid stiftelsens räkenskaper, kassa, värdehandlingar, säkerhetshandlingar och protokoll skall hållas tillgängliga av styrelsen (15 §). Har styrelse för stiftelse fattat beslut, som står i strid 8—SOU 1970: 67

med lag eller de för stiftelsen gällande föreskrifterna, äger länsstyrelsen förbjuda verkställighet av beslutet eller om sådan ägt rum, förelägga styrelsen att vidta rättelse (16 §). Mot bakgrunden av ovan redovisade bestämmelser kan sägas att en överflyttning till länsstyrelsen av kontrollen över överförmyndarnas verksamhet närmast tar sikte på en kontrollmyndighet som inom sin organisation har tillgång till personal som är bokföringstekniskt utbildad och som är väl förtrogen med revision av räkenskaper. Eftersom överförmyndarna i motsats till stiftelse ej för räkenskaper eller förvaltar egendom kommer en sådan tillsyn av länsstyrelsen inte att avse överförmyndarens egendomsförvaltning utan omfatta en granskning av att överförmyndaren vid sin genomgång av förmyndares och gode mäns förvaltning iakttagit den omyndiges bästa. En sådan granskning av att överförmyndaren rätt fullgjort sin kontrolluppgift har otvivelaktigt förutsättningar att bli mer effektiv än vad som är möjligt med nuvarande ordning särskilt i sådana fall, där det rör sig om större eller bokföringsmässigt komplicerade förvaltningar. Sådana förvaltningar utgör emellertid i förhållande till samtliga inskrivna förmynderskap och godmanskap endast en ringa del. Det alldeles övervägande antalet avser förvaltning av mindre tillgångar eller små inkomster med ofta mycket enkla års- och sluträkningar. En kontroll av överförmyndarnas verksamhet måste emellertid omfatta även en judiciell tillsyn. Överförmyndaren har som tidigare nämnts ofta att ta ställning till frågor som ställer stora krav på hans juridiska kunskaper och omdöme. Sålunda kan i samband med boutredning och skifte ofta uppkomma frågor av såväl successionsrättslig som avtalsrättslig art. Beträffande förmynderskap som omfattar förvaltning av fast egendom uppstår inte sällan problem som angår arrende- och hyreslagstiftning förutom fastighetsrättsliga frågor. För utövande av en sådan kontroll erbjuder länsstyrelsernas organisation inte motsvarande fördelar som när det gäller den redovisningstekniska 113

tillsynen. Förutsättningar för att en granskning av överförmyndarnas verksamhet i denna del skall bli så effektiv som möjligt torde bäst uppfyllas om denna som nu ombesörjs av de allmänna underrätterna. Härtill kommer att den formella kontrollen kräver att tillsynsmyndigheten har tillgång till ett aktuellt register över inskrivna förmynderskap och godmanskap. På skäl som utredningen upptagit nedan under 10.5.3 bör inskrivning och registrering av förmynderskap och godmanskap alltjämt ske vid förmynderskapsdomstolen. En överflyttning av kontrollen till länsstyrelserna fordrar därför att alla beslut som meddelas av domstolen måste översändas till länsstyrelsen. Detta kan medföra risk för att förfarandet kompliceras. På grund av anförda förhållanden anser utredningen att den fördel som enligt ovan kan uppnås genom en överflyttning till länsstyrelserna av kontrollen av överförmyndarverksamheten inte uppväger de olägenheter som från andra synpunkter skulle uppstå. Utredningen kan därför inte biträda tanken på att till länsstyrelserna överflytta denna kontroll. Den fackkunskap inom det revisionstekniska området som finns företrädd inom länsstyrelsernas organisation kan, som framgår nedan, på annat sätt tas i anspråk vid tillsynen av överförmyndarverksamheten. Utredningen har vid övervägande av frågan om tillsynen över överförmyndarnas verksamhet kommit fram till att någon bättre lösning än att som nu åt rätten anförtro tillsynen inte är att finna. Emellertid måste som redan framhållits tillsynen göras effektivare. Redan genom att under varje domstol kommer att lyda vanligtvis inte mer än en överförmyndare underlättas tillsynen avsevärt; även överförmyndarnas större kompetens bidrar härtill. Genom att underrätternas domkretsar kommer att bli större och därigenom antalet domare i varje underrätt kommer att öka finns ur personell synpunkt bättre förutsättningar för en kontroll. Genom att överförmyndarna föreslås inte längre få uppbära lön i form av ett på grundval av de omyndigas behållna 114

inkomst uträknat arvode bortfaller en av anledningarna att ha kvar skyldigheten för överförmyndarna att årligen till rätten avge årsredogörelse jämlikt 17 kap. 7 § FB. I och med att överförmyndardistrikten blir avsevärt mycket större än de nu är kommer iordningställande av årsredogörelse och genomgång av denna att bli mycket mer tidskrävande. Då som ovan framhållits den granskning som sker vid en genomgång av årsredogörelsen närmast är av formell art och då den formella kontrollen lättare kan ske på annat sätt föreslår utredningen att överförmyndarna befrias från att upprätta och till rätten inge sådana redogörelser. I likhet med vad 1952 års utredning uttalat kan en meningsfull kontroll bäst ske genom en inspektion av överförmyndaren. Vid en sådan inspektion, som bör företas av ordinarie domare eller undantagsvis av annan med minst tingssekreterares kompetens, kan såväl formell som materiell tillsyn ske. Tillsynen bör ske genom stickprovsvis tagna kontroller och genom fortlöpande granskning av överförmyndarens akter. Skulle därvid uppkomma frågor av sådan komplicerad bokföringsteknisk art som den inspekterande anser sig inte själv kunna bedöma, skall han med översändande av akten infordra yttrande i frågan från länsstyrelsens revisionsavdelning. Detta torde kunna ske redan enligt nuvarande lagstiftning (jfr 11 § i lagen om handläggning av domstolsärenden och 40 kap. 1 § RB) men bör särskilt anges i förmyndarvårdskungörelse eller motsvarande av Kungl. Maj:t utfärdade närmare bestämmelser angående domstolarnas förmyndarvård. För att rättens kontroll skall bli effektiv fordras att denna företas årligen. I författning angående närmare bestämmelser om domstolarnas åligganden i vad avser förmyndarvården skall därför anges att rätten skall årligen granska stickprovsvis utvalda akter till förmynderskap och godmanskap hos överförmyndaren samt verkställa årliga inspektioner. På grund av det anförda föreslår utredningen att bestämmelsen i 17 kap. 7 § FB upphävs. Närmare föreskrifter om domstoSOU 1970:67

larnas uppgifter rörande förmyndarvården får utfärdas av Kungl. Maj:t i administrativ ordning.

SOU 1970: 67

10 Förvaltning av omyndigs egendom och kontrollen över denna förvaltning m. m.

10.1 Inledning

10.2 Placering av omyndigs

Föräldrabalkens regler om förmyndares förvaltning av omyndigs egendom är intagna i 15 kap. och utgår från att förmyndaren ensam handhar förvaltningen. Förmyndarens förvaltningsrätt är emellertid begränsad såväl vad gäller rätten att placera omyndigs penningmedel som rätten att företa vissa rättshandlingar. Förmyndarens förvaltning står under kontroll av överförmyndaren och rätten. För möjliggörande av en fortlöpande kontroll har givits bestämmelser om förvaring av vissa av den omyndiges tillgångar. För att bl. a. en effektiv kontroll över förmyndarens förvaltning skall kunna utövas fordras att förmynderskapen blir registrerade. Härom stadgas i 12 kap. om inskrivning av förmynderskap. Utöver den fortlöpande kontrollen av förmyndarens förvaltning ålägger lagen förmyndaren redovisningsskyldighet inför överförmyndaren av förvaltningen. Bestämmelser härom finns intagna i 16 kap. Den rätt som tillkommer omyndig delägare i oskiftat bo tillvaratages genom bestämmelser i 14 kap. Innehållet i kapitlet motsvarar stadgandena i 15 och 16 kap. Utredningen har funnit lämpligt att vid behandling av förvaltningsreglerna och kontrollen över förvaltningen göra en uppdelning av frågorna på sätt nu skett. I en avslutande avdelning behandlar utredningen slutligen frågan om förvaltning av omyndigs egendom av annan än förmyndaren, s. k. särskild förvaltning.

10.2.1 Gällande rätt

tillgångar

I 15 kap. 1—3 och 6 §§ ges vissa instruktoriska föreskrifter i fråga om förmyndarens förvaltning. Enligt 1 § är förmyndaren pliktig att tillse att den omyndiges tillgångar är anbringade så att erforderlig trygghet finns för deras bestånd och skälig avkastning erhålls. I 2 § föreskrivs att lösören, som icke bör behållas till nytta för den omyndige, skall avyttras. Föremål, som har särskilt värde för den omyndige eller hans familj, må dock behållas, såframt icke föryttring är påkallad med hänsyn till den omyndiges förmögenhetsförhållanden. Aktier och andra värdepapper bör enligt 3 §, om de icke kan med trygghet till den omyndiges fördel behållas, av förmyndaren försäljas, när det lämpligen kan ske. Fordringar, som icke kan med trygghet förbli utestående, bör av förmyndaren så snart ske kan indrivas. Har fordran tillkommit genom att delägare i oskiftat bo med överförmyndarens samtycke övertagit den omyndiges lott i boet, må den förbli utestående, så länge den omyndiges bästa ej därigenom äventyras. Bör den omyndige tillhöriga penningmedel hållas tillgängliga för bestridande av utgifter för hans underhåll eller för vården av hans egendom och kan av sådan anledning medlen icke anbringas under villkor som avses i 15 kap. 4 § nedan skall enligt 6 § medlen likväl, i den mån det lämpligen kan ske, i den omyndiges namn insättas hos SOU 1970: 67

bank på en för ändamålet lämpad räkning. De egentliga bestämmelserna om placering av omyndigs medel är intagna i 15 kap. 4 och 5 §§. I 4 § stadgas, att den omyndiges penningmedel skall göras räntebärande. För sådant ändamål äger förmyndaren inköpa obligationer eller förvärva fordran, som inskrivs eller inskrivits i statsskuldboken eller utlåna medlen mot inteckning i fast egendom eller också i myndlingens namn insätta dem hos postsparbanken eller sparbank eller för längre tid hos annan bank. Med bank avses jämväl centralkassa för jordbrukskredit. Närmare bestämmelser om de obligationer, som må inköpas, om beskaffenheten av den inteckningssäkerhet, varemot utlåning må ske, samt om de räkningar, å vilka insättning hos bank må äga rum, meddelas av Konungen. Nämnda bestämmelser finns intagna i förordningen den 21 november 1924 (nr 474) med särskilda bestämmelser om anbringande av omyndigs medel. Enligt 1 § i förordningen äger förmyndaren utan särskilt samtycke av överförmyndaren för omyndigs medel inköpa följande slag av obligationer: 1) obligationer, som utfärdats eller garanterats av staten; 2) obligationer, utfärdade eller garanterade av svensk kommun eller landsting, som till lånets upptagande eller garanterande erhållit Konungens tillstånd; 3) Aktiebolaget Svenska tobaksmonopolets obligationer; 4) Sveriges allmänna hypoteksbanks, Konungariket Sveriges stadshypotekskassas eller Svenska bostadskreditkassans obligationer; samt 5) obligationer, utfärdade av Stockholms inteckningsgarantiaktiebolag eller av aktiebolag, som driver lånerörelse i enlighet med bstämmelserna i lagen den 22 juni 1911. Enligt 2 § må utlåning av omyndigs medel, utan överförmyndarens samtycke, äga rum allenast mot säkerhet av inteckning, inom sextio procent av senaste fastställda taxeringsvärdet, i jordbruksfastighet eller ock i annan fastighet i stad, köping eller municipalsamhälle, vara finnes uppförd byggnad, huvudsakligen innehållande bostadslägenheter för uthyrning; dock skall, för att inteckning i fastighet av sistnämnda SOU 1970: 67

slag må belånas, inteckningen vara belägen jämväl inom det belopp, för vilket därå uppförd byggnad är brandförsäkrad i något med vederbörligen fastställd bolagsordning försett brandförsäkringsbolag inom riket. Är inteckning meddelad i fast egendom som består av jordbruksfastighet och annan fastighet, må hänsyn tagas allenast till det taxeringsvärde, som åsatts jordbruksfastigheten. Omyndigs medel må vidare enligt 3 § i förordningen insättas, förutom hos postsparbanken eller sparbank, på depositionsräkning hos annan bank, dock med sådant villkor i fråga om tiden, att hos banken högsta ränta enligt sådan räkning erhålles. Erhålls samma ränta för medel, som innestår på annan räkning, får insättning även ske på sådan räkning. Vill förmyndaren göra den omyndiges penningmedel räntebärande på annat sätt än som avses i 15 kap. 4 §, eller vill han använda dem till inköp av aktier eller därmed jämförliga värdepapper eller eljest göra dem fruktbärande, erfordras överförmyndarens samtycke. Enligt 15 kap. 5 § sista punkten må sådant samtycke ej ges, med mindre särskilda skäl är därtill. 10.2.2 Historik De återgivna bestämmelserna i 15 kap. 1— 6 §§ FB har med oförändrat sakligt innehåll överflyttas från 1924 års förmynderskapslag, där de hade sin plats i 8 kap. 1—6 §§. Ur förarbetena till sistnämnda stadganden må återges följande (se NJA II 1924 s. 389—404). Lagberedningen anförde vid 1 § bl. a. Såsom av redogörelsen för främmande rätt framgår, åligger det förmyndaren enligt ett flertal rättssystem att vid placering av omyndigs medel i första hand anlita vissa av lagen såsom säkra angivna placeringsformer. Annan placeringsform må ej användas, utan att överordnad myndighet efter prövning i varje särskilt fall av den föreslagna placeringen därtill giver sitt samtycke. Härigenom inskärpes, att vid placering av omyndigs medel kravet på trygghet för den omyndige främst bör tillgodoses. Förmyndarens förvaltning bör vara konserverande. Riktigheten av denna uppfattning anser lagberedningen ovedersäglig. I fråga om förvaltning av omyndigs egendom 117

måste hänsyn tagas därtill, att de omyndigas personliga förhållanden vanligen äro sådana, att egendomens bevarande framstår såsom ett långt viktigare intresse än avkastningens stegrande utöver vad som kan vinnas genom betryggande placering. Då fråga uppstår om placering av omyndigs medel, anvisar därför förslaget i första hand vissa såsom säkra ansedda placeringsformer. Bland dessa placeringsformer har förmyndaren fri valrätt. Då emellertid åtskilliga andra kunna stå till buds, vilka erbjuda tillräcklig säkerhet, har beredningen ansett onödigt att medgiva annan placering, än den förslaget i första hand anvisar, men tillika föreskrivit, att överförmyndarens samtycke skall inhämtas därtill. Härigenom öppnas möjligheter för förmyndaren att, om en placering står honom till buds, varigenom högre avkastning av omyndigs medel kan vinnas än genom de av lagen anvisade placeringsformerna, anlita denna, om han för överförmyndaren kan visa, att placeringen erbjuder betryggande säkerhet. De av beredningen föreslagna placeringsreglerna gälla endast penningmedel, som tillhöra eller tillfalla den omyndige. Någon förpliktelse för förmyndaren att realisera värdepapper eller andra tillgångar, som överlämnas till hans förvaltning, för placering av inflytande medel i sådan ordning, som avses i 4 §, finnes icke stadgad i förslaget. Förmyndaren är ej skyldig inhämta överförmyndarens samtycke, om han vill behålla befintliga tillgångar oförvandlade. Vid övervägande av frågan, om realisation av omyndigs tillgångar bör ske för övergång till annan placering, har förmyndaren att praktiskt bedöma, huruvida genom den befintliga placeringen kravet på erforderlig trygghet uppfylles samtidigt som skälig avkastning vinnes, och han bör jämväl taga hänsyn därtill, att om avkastningen är alltför ringa, fara kan uppstå för att förmögenheten måste tillgripas till den omyndiges underhåll eller uppfostran, och att förmögenhetens bevarande därigenom kan äventyras. Förmyndaren har härvid att följa sitt eget omdöme om vad han anser överensstämma med den omyndiges välförstådda intresse. Vid 3 § anförde lagberedningen bl. a. Såsom vid 1 § framhållits, ankommer det på förmyndaren att avgöra, huruvida det kan anses överensstämma med den omyndiges intresse, att dennes förmögenhet bibehålles i det skick, vari förmyndaren mottagit densamma. Även om i förmögenheten ingå andra värdepapper än sådana, i vilka omyndigs medel må anbringas enligt 4 §, exempelvis aktier, äger förmyndaren behålla dem, om han anser det 118

med trygghet till den omyndiges fördel kunna ske. I annat fall böra de avyttras, dock att lämplig tidpunkt härför bör såvitt möjligt avvaktas. Har den omyndige fordringar, bör förmyndaren överväga, om de kunna med trygghet till den omyndiges fördel förbliva utestående. Att förmyndaren därvid äger godkänna jämväl annan säkerhet än sådan, som 4 § anvisar såsom betryggande, är uppenbart. Med hänsyn till gäldenärens förmögenhetsställning kan även en fordran, för vilken säkerhet ej är ställd, anses bjuda full trygghet. Departementschefen punkt bl. a. följande.

anförde på denna

Beträffande 8 kap. 3 § första stycket hava två av lagrådets ledamöter hemställt om sådan ändring av det där upptagna stadgandet, att förmyndaren ålägges försälja omyndigs aktier och andra värdepapper, endast därest omständigheterna giva vid handen, att försäljning är för myndlingens trygghet erforderlig. I tveksamma fall borde således försäljning ej äga rum. Med åtskilliga bestämmelser i detta kap. har avsetts att inskärpa, att i fråga om placering av omyndigs medel kravet på trygghet för den omyndige främst bör tillgodoses. Omyndig tillhöriga penningmedel skola sålunda i första hand placeras i viss såsom betryggande angiven ordning. För avvikelse därifrån fordras samtycke av överförmyndaren. Förpliktelse för förmyndaren att realisera omyndigs tillgångar och övergå till av lagen anvisade placeringsformer har däremot ej stadgats. Men förmyndaren är skyldig att vid förmynderskapets övertagande granska den placering av den omyndiges tillgångar, som då föreligger, och, om han finner placeringen icke kunna med trygghet och till den omyndiges fördel bibehållas, föranstalta om försäljning för övergång till mera betryggande placering. I tveksamma fall skall således enligt förslaget försäljning ske och placering äga rum i av lagen anvisad eller av överförmyndaren godkänd ordning. Det i 3 § första stycket upptagna stadgandet är ett uttryck för denna princip. Då jag anser riktigt att i fråga om placering av omyndigs medel trygghetskravet sålunda betonas, har jag icke funnit omarbetning av nämnda stadgande påkallad. Om i visst fall — på sätt i yttrandet jämväl framhållits — särskilda omständigheter föreligga som måste anses tala emot en eljest påkallad omplacering, böra dessa, även utan att i paragrafen erinran därom intages, kunna vinna beaktande, i den mån det får anses överensstämma med hänsynen till den omyndiges bästa.

SOU 1970:67

Vid 4 § anförde lagberedningen bl. a. Såsom betryggande former för placering av omyndigs medel anvisar 4 § inköp av obligationer, utlåning av medlen mot säkerhet av inteckning i fast egendom samt insättning hos postsparbanken, sparbank eller annan bank. Paragrafen upptager emellertid icke närmare bestämmelser om vilka obligationer förmyndaren skall äga inköpa, om beskaffenheten av den inteckningssäkerhet, varemot utlåningen må äga rum, och om de bankräkningar, som skola kunna anlitas av förmyndaren vid sådan insättning, utan hänvisar i dessa hänseenden till särskild, av Konungen utfärdad författning. Grunden härtill är främst, att de bestämmelser, som erfordras, måste anknyta direkt till bestående förhållanden inom vårt ekonomiska liv, och att förändringar därinom lätt kunna medföra behov av jämkning i dessa bestämmelser. I vissa hänseenden måste de ock göras så ingående, att deras upptagande i lagtexten skulle alltför mycket belasta denna. Bland de obligationer, som utan särskild prövning i det enskilda fallet måste anses erbjuda full trygghet, märkas främst de obligationer, som utfärdats eller garanterats av staten, vidare allmänna hypoteksbankens eller konungariket Sveriges stadshypotekskassas obligationer, samt obligationer, som utfärdats eller garanterats av svensk kommun, som till lånets upptagande eller garanterande erhållit Konungens tillstånd. Utom dessa obligationer finnas åtskilliga av enskilda företag utgivna obligationer, vilka måste anses erbjuda full säkerhet. Men att uppställa några särskilda normer, vilkas uppfyllande får anses innefatta garanti för sådan säkerhet, synes beredningen knappast möjligt. För de av enskilda företag upptagna obligationslånen finnes visserligen i allmänhet säkerhet i inteckningar. Men dessa inteckningar äro ej sällan till höga belopp meddelade i de fabriksfastigheter, inom vilka företagets rörelse drives. Dessa fastigheters värde är ofta i hög grad beroende av deras utnyttjande för denna rörelse, och i sådana fall erbjuda i dem meddelade inteckningar understundom ej väsentligt större trygghet än förlagsinteckningar d. v. s. inteckningarnas värde står och faller med företaget. De erbjuda ej den realsäkerhet, som inteckningar i fast egendom i allmänhet skänka. En individuell prövning av den säkerhet, dessa obligationer erbjuda, synes därför beredningen nödvändig, och en sådan vinnes, om placering av omyndigs medel i dessa obligationer hänföres under 5 §. I fråga om den inteckningssäkerhet, mot vilken utlåning må ske av omyndigs medel, måste krävas, att inteckningen har ett i förhållande till fastighetens värde fullt betryggande läge. Det kan visserligen ej bestridas, att SOU 1970: 67

gränsen två tredjedelar av taxeringsvärdet, vilken ock återfinnes inom svensk lagstiftning i 215 § av lagen den 25 maj 1917 om försäkringsrörelse såsom villkor för att inteckning må godtagas såsom placering av försäkringsfond, bör erbjuda hög grad av trygghet, men åtskilliga skäl synas dock tala för att göra en skillnad mellan landsfastighet och stadsfastighet. Medan i fråga om jordbruksfastighet värdet av sådana åbyggnader, vilka begagnas för jordbruket och dess binäringar, i allmänhet icke medräknas vid bestämmandet av fastighetens taxeringsvärde, är i fråga om fastighet i stad åbyggnadernas värde av väsentlig betydelse. Med hänsyn till den värdeminskning dessa småningom undergå, särskilt om underhållet eftersattes, är således i fråga om sådan fastighet en lägre gräns för inteckningens läge befogad. Jämte inköp av obligationer och utlåning av den omyndiges medel mot inteckning står insättning av dessa medel hos bank förmyndaren öppen. Insättningen skall ske hos postsparbanken, sparbank eller annan bank. Beredningen har ansett sig kunna i denna lag till bank hänföra såväl postsparbanken som annan sparbank. Till stöd härför kan anföras lydelsen av 2 § i lagen den 22 juni 1911 om bankrörelse. Jämväl i övrigt bör nämnda lagrum vara normgivande för vad med bank i denna lag förstås. Till bank är således att hänföra, utom Sveriges riksbank, bankaktiebolag och solidariska bankbolag, jämväl annan penninginrättning, som äger i sin firma eller eljest vid beteckning av affärsrörelsen använda ordet bank. Givetvis förutsattes, att banken driver inlåning från allmänheten på räkning, som av bank allmänneligen begagnas. Sådan rörelse drives nämligen ej av vissa bankinrättningar, såsom Sveriges allmänna hypoteksbank och konungariket Sveriges stadshypotekskassa. Medan i fråga om postsparbanken eller sparbank endast en inlåningsform står allmänheten öppen, kan insättning hos annan bank, som driver inlåning från allmänheten efter vad ovan sägs, ske under olika villkor, dels med viss bundenhet i fråga om tiden för medlens uttagning och mot högre ränta och dels med större frihet i fråga om uttagningen och mot i regel lägre ränta. Då i förevarande paragraf fråga är om placering av medel, som ej böra hållas tillgängliga för bestridande av utgifter, bör förmyndaren vid insättning hos bank äga välja allenast sådan räkning, som är avsedd för placering av kapital med viss bundenhet i fråga om tiden och mot högre ränta, d. v. s. främst depositions- eller kapitalräkning. Då emellertid inlåningsformerna undergå förändringar och dessutom även äro i viss mån olika hos olika banker, har i lagtexten endast uttalats, att insättningen bör avse längre tid, varemot de närma119

re bestämmelserna om de räkningar, å vilka insättning må ske, böra upptagas i den särskilda författning, som enligt vad ovan nämnts skall utfärdas av Konungen. Lagrådet uttalade vid denna bl. a. följande.

paragraf

Genom den uti riksgäldskontoret inrättade svenska statsskuldboken, för vilken reglemente fastställts den 4 febr. 1918, hava särskilda fördelar beretts vid medels placering i svenska statsobligationer. Inskrivning i statsskuldboken kan ske ej blott i samband med avlämnande av obligationer utan även efter kontant inbetalning av kapitalbelopp, avseende visst statslån. Den senare inskrivningsformen, vilken kommit till ganska vidsträckt användning, torde utgöra ett placeringssätt, som vid sidan av de i förevarande paragraf nämnda bör upptagas såsom utan överförmyndarens samtycke tillåten beträffande förmyndarmedel. Lagberedningens förslag upptog inte någon motsvarighet till sista punkten i 5 §. Beredningen anförde vid denna paragraf bl. a. följande. I 4 § jämte den särskilda författning, som av Konungen i anslutning till nämnda paragraf utfärdas, angivas de former för placering av omyndigs medel mot ränta, som förmyndaren äger anlita utan särskilt tillstånd av överförmyndaren. Vill förmyndaren göra den omyndiges medel räntebärande i annan ordning eller vill han placera dem annorledes än mot ränta, skall han inhämta överförmyndarens samtycke. Bestämmelse härom har upptagits i 5 §. Överförmyndarens samtycke erfordras således, om förmyndaren vill inköpa andra obligationer än dem, som upptagas i ovannämnda författning, eller om han vill utlåna den omyndiges medel utan särskild säkerhet eller mot annan säkerhet än inteckning i fast egendom eller mot säkerhet av inteckning i fast egendom, som ej har det i förhållande till egendomens värde föreskrivna läget. Överförmyndarens samtycke erfordras likaledes, om förmyndaren vill inköpa aktier eller därmed jämförliga värdepapper, såsom banklotter eller andra andelsbevis, eller om han vill göra medlen fruktbärande i annan ordning, exempelvis genom inköp av en fastighet eller genom användning i en rörelse. Vid prövning av frågan, om tillstånd till en föreslagen placering skall givas eller icke, har överförmyndaren att följa principen i detta kap. 1 §. Han har att tillse, att genom den föreslagna placeringen skälig avkastning erhålles med tillgodoseende av säkerhetskravet. Vid frå120

ga om tillstånd till aktieköp böra dessa synpunkter av överförmyndaren särskilt fasthållas. Överförmyndaren bör ej lämna sin medverkan till spekulationsaffärer för den omyndiges räkning. Emellertid bör en föreslagen placering ej bedömas isolerad. Det kan tänkas, att en placering, som ej i och för sig kan anses fördelaktig för den omyndige, är påkallad med hänsyn till förut gjorda placeringar. Då tillstånd sokes till inköp av aktier eller obligationer, utfärdade av aktiebolag, bör givetvis överförmyndaren förskaffa sig kännedom, bland annat, om gängse pris eller, när sådant ej finnes, om bolagets verksamhet och ställning. Inom riksdagen anförde första lagutskottet (uti. nr 29) efter att ha avvisat vissa inom utskottet framställda ändringsförslag bl. a. följande. Även om sålunda utskottet icke kunnat biträda de ändringsförslag, som inom utskottet framställts, har utskottet dock funnit, att stadgandet i 5 § icke giver överförmyndaren tillräcklig ledning vid bedömandet av, huruvida samtycke bör givas eller förvägras, och har utskottet därför icke ansett sig kunna lämna stadgandet utan ändring. Enligt utskottets mening är beträffande de omyndigas egendom säkerhetskravet av den stora betydelse, att detsamma i första rummet bör tillgodoses, även om därigenom den omyndige skulle få finna sig i ringare avkastning å sitt kapital, än som kunnat erhållas med en mindre säker placering. Med hänsyn härtill anser utskottet, att för det ojämförligt största antalet omyndiga de i 4 § angivna placeringsformerna böra vara de normala. Om fråga uppkommer att placera omyndigs medel i andra obligationer än sådana, som avses i 4 §, måste givetvis stor försiktighet iakttagas och överförmyndaren i varje fall icke lämna samtycke, med mindre bakom obligationerna ligger säkerhet, som icke i högre grad är beroende av ekonomiska konjunkturväxlingar. I fråga om aktier och därmed jämförliga värdepapper bör placering medgivas i än mindre utsträckning. Detta bör enligt utskottets mening förekomma huvudsakligast i sådana fall, där t. ex. fråga är, att ett företag, däri den omyndige har del, skall ombildas till aktiebolag, eller det gäller att genom nyteckning av aktier eller eljest tillvarataga den omyndiges intressen i ett företag, där han förut har del. Vid sidan härav ligger det i sakens natur, att i fråga om omyndiga med större förmögenhet en placering i aktier kan äga rum i vidare utsträckning än nu är sagt, varvid emellertid alltid torde böra iakttagas, att en mera avsevärd del av förmögenheten dock SOU 1970: 67

alltid förblir placerad på det under alla förhållanden fullt betryggande sätt som avses i 4 §. Åt dessa synpunkter, vilka, enligt vad utskottet inhämtat, överensstämma med de grundsatser, som för närvarande tillämpas av Stockholms förmyndarkammare, har utskottet velat giva uttryck genom ett tillägg till paragrafen av innehåll, att samtycke, som i paragrafen avses, icke må givas av överförmyndaren, med mindre särskilda skäl därtill äro. Vid 6 § uttalade lagberedningen bl. a. I vilken omfattning penningmedel böra hållas tillgängliga för bestridande av utgifter för den omyndiges underhåll eller för vården av hans egendom, är beroende av den omyndiges förmögenhetsställning och levnadsförhållanden i övrigt. Driver förmyndaren näring å den omyndiges vägnar, är behovet av kassamedel givetvis långt större än vid en värdepappersförvaltning. I den mån förmyndaren behöver tillgång till penningmedel, är han berättigad att hålla sådana tillgängliga. Då det emellertid ej kan anses överensstämma med god ordning, att förmyndaren har dessa medel liggande hos sig, såframt ej fråga är om smärre belopp för mycket kort tid, och dessutom därav skulle orsakas onödig ränteförlust, böra även dessa medel, i den mån det lämpligen kan ske, insättas hos bank. På grundval av det ovan under 9.2.1 omnämnda av professorn Åke Holmbäck avgivna betänkandet genomfördes vid 1940 års riksdag omfattande ändringar i förmynderskapslagen m. fl. författningar i syfte att skärpa kontrollen över förmyndarens förvaltning. I betänkandet, men däremot icke under det fortsatta lagstiftningsarbetet, berördes även frågan om de objekt, i vilka förmyndarmedel bör placeras. Efter att ha erinrat om gällande regler i ämnet anförde Holmbäck vidare bl. a. följande (s. 47). Den grundsats, å vilken dessa regler vila, är tydligen, att omyndiges medel äro bäst förvarade, om de anbringas i penningfordringar, oavsett om dessa fordringar förfalla till betalning kanske långt efter det den omyndige blir myndig, eller eventuellt aldrig kunna sägas upp från långivarens sida. Utgångspunkten är därvid, att kronans värde är relativt stabilt och att den omyndige alltid får ersättning för sina penningar, d. v. s. aldrig gör en penningförlust, om han blott får ränta på sina medel. Dessa förutsättningar bliva emellertid förändrade, om kronan icke längre är bunden SOU 1970: 67

vid guldet eller annat värde utan man har att röra sig med en fri valuta, som kan tillåtas sjunka på grund av allmänna överväganden av t. ex. handelspolitisk art — där den icke sjunker på grund av att man, under en tid av utomordentligt stora statsutgifter, icke kan balansera budgeten eller av annan orsak. De bliva ytterligare förändrade, om räntan icke är något så när stabil utan man rör sig med i hög grad skiftande räntesatser. Några siffror från den svenska obligationsmarknadens utveckling under de senaste årtiondena skola belysa dessa sistnämnda förhållanden. 1914 och 1916 emitterades två statslån med 5 % räntefot till en emissionskurs, som något växlade men kan sägas hava uppgått till 99 å 100 %. Köpkursen på dessa lån hade den 1 juli 1920 nedgått till 82 3/4 resp. 8 3 % . Den 11 oktober samma år hade köpkurserna gått ned till 73 1/2 resp. 71 %. Den myndling, vars tillgångar voro placerade i obligationer tillhörande dessa lån, förlorade 3 0 % av lånebeloppen, om vid sistnämnda tidpunkt obligationerna av en eller annan orsak måste förvandlas i penningar. Sedermera sjönko räntesatserna och i följd därav stego obligationslånen, men ännu i november 1921 utgjorde köpkursen blott ca 88 %. I maj 1922 voro de båda statslånen uppe i pari. 1894 utgavs ett 3 % svenskt statslån till en kurs av 89 1/2 %. Den 25 november 1921 stod detta lån i en köpkurs av 58 1/2 % och den 6 maj 1922 i en köpkurs av 70 %. Den myndling, vars tillgångar voro placerade i detta lån, förlorade även högst betydande belopp, om obligationerna måste förvandlas i penningar i november 1921. Huru stor förlusten skulle blivit, om realisationen måst äga rum i oktober 1920, upplysa icke de tryckta fondbörsmeddelandena, men en jämförelse med kursen för 5 % statsobligationer visar, att 3 % obligationerna då måste hava stått under 50 %. Under tiden för de fallande räntorna under 1930talet började obligationerna småningom att stiga mot pari och noterades i februari 1936 i 101 %. Av de givna exemplen — särskilt av vad som angivits rörande 1894 års statslån — framgår att även s. k. guldkantade obligationer äro synnerligen variabla placeringspapper med stora riskmoment. En obligation med lång löptid tillförsäkrar sin innehavare en fix ränta för avsevärd tid framåt. Vill man sätta såsom förmyndarförvaltningens mål, att den omyndige vid sitt myndigblivande skall hava sina tillgångar placerade så att han för lång tid framåt får en fast ränta, äro obligationer ett utmärkt placeringsmedel. Men vill man i stället sätta som förvaltningens mål, att den omyndige vid sitt myndigblivande skall kunna disponera en minst lika stor summa, som han t. ex. tidi121

gare ärvt, för att med denna summa bekosta sin vidare utbildning, börja en affärsrörelse, starta en fabrik o. s. v., är en placering i obligationer mindre lämplig. Är räntesatsen i samhället högre, då obligationerna måste realiseras än då de förvärvades, gör deras ägare en kapitalförlust. Skulle en omyndigs medel vid i t. ex. augusti 1939 gällande räntesatser placerats i 3 % obligationer och måste obligationerna sedermera realiseras under en period, då den gällande räntan är så hög som i oktober 1920, förlorar den omyndige halva sitt kapital. Någon ändrad lagstiftning av civillags natur torde emellertid trots vad nu sagts knappast vara behövlig. En allmän lagstiftning avseende för förmynderskapsmedlens vidkommande en flykt från kronvärdena kan icke komma i fråga. Däremot skulle kunna upptagas till övervägande att i administrativ väg gåves vissa andra regler än som nu finnas. KF 21 november 1924 skulle kunna tänkas böra omarbetas i sådan riktning, att den även gåve förmyndarne och överförmyndarne anvisning å olika sätt att placera förmyndarmedel. Då det gäller omyndige, som inom kortare tid bliva myndiga, bör placering uppenbarligen ske så att placering i långfristiga obligationer eller på längre tid bundna inteckningar undvikas. För dessa omyndige är det av vikt att vid myndigblivandet äga sitt kapital disponibelt. Placering i bank (särskilt sparbank) bör för dessa omyndige bliva det kanske främsta sättet för medels anbringande. Då det gäller andra omyndiga, särskilt obotligt sinnessjuka, synes åter huvudändamålet med förvaltningen vara att tillförsäkra de omyndige en fix ränta. Placering i obligationer eller på längre tid bundna inteckningar blir då att föredraga. 10.2.3 Övrig nordisk rätt 10.2.3.1 Danmark Som nämnts ovan under 3.1 har reglerna om förvaltning av omyndigs egendom reformerats genom lagstiftning som trätt i kraft den 1 oktober 1966. Bestämmelser om placering av omyndigs medel finns sålunda intagna i 1—5 §§ i lagen den 8 juni 1966 om anbringelse af umyndigs midler m . v . och i justitsministeriets kungörelse den 16 september 1966 (nr 330) i samma ämne (se närmare härom Ringgård, särskilt s. 4 3 — 58). Omyndigs medel kan enligt huvudregeln föreligga endast som kontanta medel eller som värdepapper. Kontanter skall insättas 122

i overformynderiet så snart dessa uppgår till 2 000 kronor. Penningmedel under detta belopp hör under förmyndarens förvaltning. Skulle behållningen av de kontanter förmyndaren har om hand sedermera överstiga 2 000 kronor skall förmyndaren placera överskottet i värdepapper, varvid gäller samma regler som för placering av omyndigs medel som står under overformynderiets förvaltning (se nedan). Om det erfordras med hänsyn till löpande utgifter för den omyndige kan dock gränsen 2 000 kronor överskridas. Vad gäller placering i värdepapper anvisar lagen vissa bestämda former i vilka placering kan ske. Undantag härifrån får, liksom i svensk rätt, göras när värdepapper tillfaller en omyndig genom arv, gåva eller testamente, varvid värdepapperen oförändrade får behållas (se 3 och 4 §§ i ovannämnda lag). Slutligen kan justitsministeriet när särskilda skäl föreligger tillåta att omyndigs medel placeras på annat sätt än som sägs i lagen (se 5 § i lagen). Frånsett dessa undantag skall omyndigs medel placeras på i lagen föreskrivet sätt. Därvid kommer i första hand i fråga placering i "guldkantade" obligationer, en principiell motsvarighet till de svenska bestämmelserna om placering i obligationer. Av de medel som overformynderiet förvaltar kan emellertid intill 15 % placeras i börsnoterade aktier eller i s. k. investeringsföreningscertifikat. Detta är en av nyheterna i jämförelse med tidigare rätt. För medel som förvaltas utanför overformynderiet gäller motsvarande begränsning. För beräkning av 15 %-gränsen har givits vissa närmare bestämmelser. Sålunda får vid beräkningen av värdet, om medlen förvaltas av förmyndaren, denne endast lägga värdet av de av honom förvaltade medlen till grund och inte jämväl de medel som står under overformynderiets förvaltning liksom overformynderiet endast får medräkna de medel som står under dess förvaltning. Vidare får fast egendom, lösöre och fordringar inte medräknas. Härutöver har justitsministeriet i ovannämnda kungörelse utfärdat ytterligare inskränkande bestämmelser. Sålunda får aktier inte förvärvas till ett SOU 1970: 67

pris som överstiger den vid förvärvet gällande officiella kursen. Vidare får i samma bolag köpas aktier motsvarande högst 15 °/o av bolagets aktiekapital. Slutligen stadgas den begränsningen att endast sådana aktier får förvärvas, som under ett vart av de senaste tio åren före förvärvet lämnat en avkastning av minst 4 °/o. Den i lagen fastställda värdegränsen 15 °/o av den omyndiges tillgångar är absolut. Har en förmyndare redan helt utnyttjat rätten till aktieplacering kan svårigheter uppstå vid senare utökning av bolags aktiekapital. I sådana fall får förmyndaren ansöka om dispens jämlikt 5 § i lagen t. ex. för att få rätt att deltaga i nyteckning av aktier i förhållande till den omyndiges aktieinnehav. Placering i inteckning i fast egendom är enligt huvudregeln tillåten inom 5 0 % av fastighetens taxeringsvärde. Detaljerade regler ges om de närmare förutsättningarna för sådana placeringar (se 7—11 §§ i ovannämnda kungörelse nr 330). 10.2.3.2 Norge De grundläggande bestämmelserna om förvaltning av omyndigs egendom är meddelade i 1927 års vergemålslov (vgml). Utöver vad ovan under 3.2 anförts om förvaltningen kan tilläggas följande (se närmare Arnholm, särskilt s. 41—48). Förvaltningen av den omyndiges tillgångar är delad mellan overformynderiet och förmyndaren. Huvudregeln är att overformynderiet förvaltar den omyndiges kapital medan förmyndaren förvaltar den omyndiges inkomster, ombesörjer löpande utgifter och har hand om den omyndiges lösöre och fasta egendom. I enskildheter griper emellertid overformynderiets och förmyndarens kompetensområden in i varandra. Sålunda kan nämnas att förmyndaren måste ha samtycke av overformynderiet vid många dispositioner över fast egendom (50 § vgml). Å andra sidan fordras förmyndarens godkännande vid placering av den omyndiges tillgångar i t. ex. fastighetsinteckningar (64 § vgml) eller värdepapper (65 § vgml). Ibland krävs härför att overformynderiet och förmyndaren är överens, undantagsvis krävs SOU 1970: 67

även samtycke av skiftedommeren. Anmärkas kan att är en omyndigförklarad gift, hans tillgångar inte skall överlämnas till förvaltning av overformynderiet (och ej heller stå under dess tillsyn) under förutsättning att den andre maken handhar förmynderskapet (28 § i lagen den 28 november 1898 om umyndiggj0relse). Vad gäller placering av omyndigs medel är grundregeln att dessa skall placeras i fastighetsinteckningar (64 § vgml) eller i vissa säkra värdepapper (65 § vgml). Inteckningarna skall ligga inom 60 % av fastighetens taxeringsvärde. Närmare regler om sådan placering har givits i administrativ ordning. Av värdepapperen är placering tillåten endast i statsobligationer, obligationer som är garanterade av norska staten samt innehavarobligationer, som är utfärdade av vissa kreditinstitut. Kan den omyndiges medel inte placeras på nu angivna sätt får de insättas i sparbank (66 § vgml). Den omyndiges medel kan även användas till inköp av fast egendom om särskilda skäl föreligger (59 § vgml). Undantagsvis kan inköp åt den omyndige ske av livförsäkring, livränta o. dyl. Nyplacering i aktier är ej tillåten. Däremot får aktier som den omyndige erhållit behållas (67 § vgml). Den i 1 kap. omnämnda norska kommittén föreslår att det skall bli tillåtet att i viss utsträckning köpa aktier. Sålunda skall, om förmyndaren och overformynderiet är eniga, den omyndige tillhörande teckningsrätter kunna få användas till inköp av börsnoterade aktier. Dock får värdet av omyndigs aktier ej bli större än 20 procent av den omyndiges förmögenhet som förvaltas av overformynderiet. I de kommuner som har fast formann kan det bestämmas att de omyndigas medel skall förvaltas som en gemensam förmögenhetsmassa. Regler om förvaltningen finns intagna i 69—76 §§ vergemålsloven. Placering av de omyndigas medel ombesörjs därefter av overformynderiet enligt de regler för vilka redogörelse tidigare lämnats.

10.2.3.3 Finland Regler om förvaltning av omyndigs egendom är intagna i 4 kap. i lagen den 19 augusti 1898 angående förmynderskap. Den omyndiges kontanter och värdehandlingar står, som nämnts ovan under 3.3 under förmyndarens fria disposition. För föryttring eller pantsättning av fast egendom, för ingående av avtal om nyttjande av fast egendom för längre tid, för öppnande eller övertagande av handel eller annan rörelse m. m. måste förmyndaren inhämta domstolens samtycke (39 §). I andra fall måste han skaffa sig tillstånd av förmyndarnämnden. Så är fallet, om förmyndaren vill för myndlingens räkning mot vederlag förvärva fast egendom, från myndlingens fastighet föryttra eller till avsalu avverka skog, så framt ej avverkningen sker enligt av sakkunnig uppgjord och av förmyndarnämnden godkänd hushållningsplan, för kortare tid ingå legoavtal om fast egendom å landet (med undantag dock beträffande upplåtande av torp) eller för myndlingens räkning uppta lån, ingå växelförbindelse eller borgensförbindelse (40 §). Den omyndiges kontanta medel, som ej erfordras för förvaltningen, skall förmyndaren förränta genom uppköp av säkra värdehandlingar eller genom utlåning mot säkerhet, företrädesvis inteckning eller annan pant, eller också genom insättning i penninginrättning, som står under allmän tillsyn, där ej förmyndarnämnden, på grund av särskilda omständigheter, tillåter annan utväg att förkovra den omyndiges medel (43 §).

10.2.4 Reformförslag efter föräldrabalkens ikraftträdande I motioner till 1951 och 1952 års riksdagar (1951:1: 92 och II: 127 samt 1952:1: 357 och II: 471) framställdes likalydande yrkanden om att utredning snarast måtte igångsättas i syfte att utforma lämpliga regler angående placering av omyndigs penningmedel och att därvid särskilt 3, 4 och 5 §§ i 15 kapitlet föräldrabalken måtte omarbetas. Till stöd för motionerna anfördes bl. a. 124

Gällande regler om placering av omyndigas penningmedel förutsatte att medlen i allmänhet placerades i obligationer, inteckningar eller å bankräkning. Tillgång i aktier och andra värdepapper, som den omyndige ägde redan vid förmynderskapets tillkomst, borde i regel försäljas. Dessa bestämmelser hade tillkommit vid 1924 års riksdag. Med hänsyn till den utveckling, som ägt rum sedan dess, måste man fråga sig, huruvida reglerna numera motsvarade tidsläget. Reglerna hade vid sin tillkomst grundats på den förutsättningen, att ett fast penningvärde upprätthölles. Den risk man velat skydda den omyndige emot hade framför allt varit, att utfärdaren av obligation eller annan skuldförbindelse skulle råka i betalningssvårigheter. Genom penningvärdets fall under 1940-talet hade problemet om tryggheten för omyndigas tillgångar kommit i ett nytt läge. Sålunda torde realvärdet av ett penningkapital under detta decennium ha reducerats med inemot 40 procent. Helt motsatta tedde sig uppenbarligen förhållandena under en tid med lågkonjunktur och stigande penningvärde. Reglerna om placering av omyndigas medel syntes emellertid om möjligt böra vara så utformade, att den omyndige i görligaste mån skyddades vid båda dessa alternativ. I sitt utlåtande nr 18 över motionerna till 1951 års riksdag framhöll första lagutskottet att den ledande grundsatsen vid utformningen av reglerna för placering av omyndigas penningmedel hade varit, att kravet på trygghet för medlens bestånd skulle tillgodoses i första hand. Lagen anvisade därför vissa såsom säkra ansedda placeringsformer, nämligen obligationer, fordran som inskrivs eller inskrivits i statsskuldboken, inteckning i fast egendom samt insättning å räkning i bank. Ville förmyndaren göra den omyndiges tillgångar fruktbärande på annat sätt, t. ex. använda dem för inköp av aktier, skulle han inhämta överförmyndarens samtycke därtill. Sådant samtycke finge emellertid icke givas, med mindre särskilda skäl talade därför. Utskottet anförde härefter vidare. Lagen intager sålunda en restriktiv hållning gentemot placering av omyndigs tillgångar i realvärden såsom fastigheter och aktier. Vad angår de sistnämnda placeringsobjekten må erinras om att första lagutskottet vid behandlingen år 1924 av förslaget till förmynderskapslag framhöll, att överförmyndarna borde iakttaga särskilt stor återhållsamhet när det gällde SOU 1970: 67

att lämna tillstånd till placering av omyndigs medel i aktier. Utskottets inställning måste uppenbarligen ses mot bakgrund av de förhållanden inom det ekonomiska livet, som då voro rådande men vilka — såsom motionärerna påpekat — numera avsevärt förändrats. Under förutsättning av att ett fast penningvärde upprätthålles torde de av lagen anvisade placeringsformerna alltjämt få anses vara de mest betryggande. Under senare år har emellertid penningvärdet undergått en avsevärd försämring. Givet är att det i ett sådant läge kan framstå som fördelaktigare att ha medlen placerade i realtillgångar. Härigenom kan nämligen den omyndige garderas mot den förlust, som för innehavaren av penningfordran följer av penningvärdets fall. Såsom framgår av det nyss anförda äro lagens bestämmelser rörande de objekt, i vilka förmyndarmedel må placeras, icke ovillkorligt bindande. Med överförmyndarens tillstånd, vilket dock icke får givas utan särskilda skäl, må medlen placeras i annan ordning. Härigenom öppnas sålunda en möjlighet att i någon utsträckning övergå till placering i realvärden. För en mera allmän övergång till anbringande av omyndigas medel i realtillgångar synas dock lagens ord icke lämna täckning. Utskottet vill icke bestrida, att vissa skäl tala för den av motionärerna framförda tanken att öppna vidgade möjligheter för placering av förmyndarmedel i realvärden. Emellertid är det uppenbart att en övergång till friare placeringsregler skulle draga med sig stora vanskligheter. För att i ett givet ögonblick kunna bedöma, huruvida en omyndigs tillgångar med trygghet kunna helt eller delvis placeras exempelvis i aktier, fordras ett stort mått av insikt och förutseende. Förmyndaren skulle vidare vid en sådan placering vara nödsakad att kontinuerligt följa utvecklingen på det ekonomiska området för att vid behov snabbt kunna övergå till annan placeringsform. En inflationsartad utveckling kan nämligen snart nog förbytas i sin motsats. Det torde därför vara ofrånkomligt, att ett visst moment av spekulation skulle vinna insteg om det mera allmänt medgåves att placera förmyndarmedel i aktier. En sådan utveckling synes icke vara väl förenlig med trygghetsprincipen, vilken enligt utskottets mening alltjämt bör vara vägledande på detta område. Även placering i fast egendom kan vara en mycket chansartad och osäker affär. Härtill kommer att en övergång till friare placeringsregler torde komma att ställa alltför stora krav på överförmyndarna. Utskottets hemställan att motionerna icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd följdes av riksdagen. SOU 1970: 67

Vid behandlingen av frågan vid 1952 års riksdag hänvisade första lagutskottet i sitt över motionerna avgivna utlåtande (nr 21) till sitt utlåtande i frågan vid föregående riksdag. Utskottet fann ej anledning frångå sin tidigare intagna ståndpunkt och hemställde att motionerna icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd. Riksdagen följde utskottet. I två i huvudsak likalydande framställningar har Svenska livförsäkringsbolags förening och Svenska försäkringsbolags riksförbund hemställt att 15 kap. 4 § föräldrabalken måtte ändras så att s. k. förräntningskonto jämställs med de i nämnda stadgande angivna sätten för förräntning av omyndigs penningmedel. Till stöd för yrkandet anförs i framställningarna bl. a. följande. I samband med vissa år 1961 vidtagna ändringar i lagen om försäkringsrörelse (FL) uttalade föredragande departementschefen i proposition nr 171/1961 att livförsäkringsrörelse innefattar förvaltning och förräntning av förfallna försäkringsbelopp. Detta uttalande lämnades av riksdagen utan erinran och i anslutning härtill inskrevs i 9 och 173 §§ lagen om försäkringsrörelse skyldighet för livförsäkringsbolag att för dylik "förräntningsrörelse" ha vederbörligen stadfästa försäkringstekniska grunder. Denna gren av livförsäkringsbolagens verksamhet har nått en icke obetydlig omfattning (ult. 1964 45 mkr) och utnyttjas företrädesvis i sådana fall då mottagaren icke har omedelbart behov av försäkringsbeloppet eller då utredning angående rätt mottagare eller fördelning av beloppet blir långvarig. I vissa fall kan förmyndare önska att omyndig tillkommande försäkringsbelopp skall på angivet sätt kvarstå och förräntas hos försäkringsbolag. Då emellertid bestämmelserna i 15 kap. 4 § FB bland de sätt att göra omyndigs medel räntebärande, som däri uppräknas, icke omnämner ifrågavarande förräntningsrörelse, är förmyndaren hänvisad till att jämlikt 15 kap. 5 § FB hemställa om överförmyndarens samtycke i varje särskilt fall. Dylika framställningar har även gjorts och bl. a. har Stockholms rådhusrätt funnit att omyndigs medel må kunna innestå på förräntningskonto. Säkerheten för belopp som innestår på förräntningskonto är fullt jämförbar med säkerheten för bankfordringar. Till stöd härför må bl. a. hänvisas till reglerna i 274 och 276 §§ FL angående redovisning och pantsättning av livförsäkringsfond, i vilken 125

ifrågavarande förräntningskonton ingår. Villkoren för förräntningsrörelsen överensstämmer i stort sett med affärsbankernas villkor för kapitalräkning. Villkoren för uttag från försäkringsbolags förräntningskonto är dock något liberalare än för nyssnämnda kapitalräkning. Vid utbetalning av omyndigs medel som innestått på förräntningskonto hos försäkringsbolag torde bolaget vara skyldigt att iakttaga bestämmelserna i 15 kap. 12 § andra stycket FB, i vart fall i vad avser kapitalbelopp, däri inbegripet vid tidigare kalenderårsskifte till kapitalet lagd ränta. Härigenom vinnes full trygghet för att försäkringsbeloppen icke skall kunna disponeras utan överförmyndarens medgivande. 10.2.5 Utredningen I direktiven anges att utredningen närmare bör undersöka i vad mån den ekonomiska utvecklingen motiverar en jämkning av de gällande bestämmelserna om placering och förvaring av omyndigs tillgångar. Utredningen bör härvid överväga i vad mån förräntningsintresset bör ges större utrymme än för närvarande. Grundtanken bakom nuvarande regler om förvaltning av omyndigs medel och därmed om placeringsreglerna är som framgår ovan att i första hand tillgodose en betryggande placering av omyndigs medel. Förmyndarens förvaltning har därför ansetts böra vara konserverande. Med hänsyn härtill ansågs att för det ojämförligt största antalet omyndiga de i 4 § angivna placeringsformerna borde vara de normala. Placering i aktier borde således förekomma huvudsakligast i sådana fall där t. ex. fråga var om nyteckning av aktier eller eljest för att tillvarata den omyndiges intressen i ett företag, där han förut hade del. Ett uttryck för denna inställning utgör det på initiativ av första lagutskottet vid 1924 års riksdag gjorda tillägget till 15 kap. 5 § att särskilda skäl fordras för överförmyndares samtycke till placering på andra villkor än i 15 kap. 4 § sägs. Den restriktiva inställning som sålunda intogs till placering i annat än statsobligationer och andra s. k. säkra fordringar torde få ses mot bakgrunden av de vid förmynderskapslagens tillkomst rådande ekonomiska förhållandena. 126

Den ekonomiska utvecklingen efter andra världskriget har präglats av en fortgående penningvärdeförsämring. Denna tillsammans med räntehöjningar har medfört att placering i t. ex. obligationer varit oförmånlig. En placering i 3,5 o/o statsobligationer i 1930-talets början har sålunda nedgått i värde till omkring en åttondel av det insatta kapitalet. Denna utveckling har bl. a. för de omyndiga medfört att tillgångar som placerats på sätt anvisas i 4 § och som därvid ansetts väl kunna täcka utgifterna för den omyndiges försörjning, kommit att bli otillräckliga. Vid placering i obligationer har framhållits som särskilt betryggande för den omyndige att han alltid får tillbaka obligationens nominella belopp. Värdet av denna rätt kan emellertid ifrågasättas. En placering av t. ex. 10 000 kronor av omyndigs medel i ett i november 1943 till pari utgivet statsobligationslån med en räntefot av 3,5 % har sålunda inneburit att ett på så sätt placerat kapital per den 1 juli 1969 nedgått till 6 250 kronor. Skulle den omyndige vara tvungen att vid denna tidpunkt sälja obligationerna gjorde han således en förlust på 3 750 kronor enbart i en nedgång av det nominella värdet. Detta lån liksom samtliga under 1940-talet utgivna nu utelöpande lån har dessutom en löptid av mellan 40 och 50 år. Den långa tid som fastställts för dessa låns inlösen ökar helt naturligt risken för att obligationerna måste försäljas före dagen för inlösen. När det gäller en underårig kan ganska snart uppstå behov av likvida medel för studier eller resor o. dyl. För en omyndigförklarad kan realisation behövas för täckning av levnadskostnader, inköp av hjälpmedel eller för andra speciella behov. Den fördel från trygghetssynpunkt som ett återfående av obligationens nominella belopp anses innebära får därför inte överskattas. Från denna synpunkt torde en placering av omyndigs medel på bankräkning vara att föredra. Men inte heller insättning på bankräkning medför skydd för penningvärdeförsämring, liksom ej heller övriga i 15 kap. 4 § angivna sätt att placera omyndigs medel. För att söka förhindra att omyndigs tillgångar nedgår på grund av inflation är förSOU 1970: 67

myndaren hänvisad till de i 15 kap. 5 § angivna placeringsformerna, för vilkas utnyttjande fordras överförmyndarens samtycke. Härvid kommer framför allt placering i aktier i fråga. Från bankhåll har hävdats att den restriktivitet som i vart fall tidigare rått bland överförmyndarna när det gäller att lämna samtycke till placering i aktier i vissa fall medfört en långt gående värdeförstöring. Bankernas erfarenhet under senare år är dock att överförmyndarna vid tillämpningen av bestämmelsen "särskilda skäl" i 5 § vanligtvis brukar anse kravet härpå uppfyllt när fråga är om placering i börsnoterade aktier. Överförmyndarnämnden i Stockholm tolkar sålunda ifrågavarande bestämmelse på angivet sätt. En förmyndare som önskar överföra en del av sin myndlings förmögenhet till vissa aktier på börsens A-lista kan därför i de flesta fall påräkna bifall härtill. Överförmyndarnämnden lämnar vidare för varje år generellt tillstånd för förmyndarna att, såvitt angår omyndiga i Stockholm, delta i nyemissioner i börsnoterade aktier i förhållande till den omyndiges aktieinnehav och att därvid sälja överskjutande eller köpa motsvarande antal teckningsrätter liksom att vid fondemissioner sälja överskjutande eller köpa motsvarande antal delbevis. Den allmänna inställningen till placering av medel i aktier har under senare år undergått en väsentlig förändring. Kassor och fonder, vilkas placering uteslutande i obligationer eller andra fordringar tidigare ansågs vara en självklar sak, placeras numera ofta till väsentliga delar i aktier. Även försäkringsbolag placerar numera sina fria fonder delvis i aktier. Tillstånd till aktieplacering har även under de senaste årtiondena i ökad omfattning medgivits inom skilda rättsområden. Sålunda har ändring skett i stiftelsers rätt att placera sina medel. Så ägde t. ex. Nobelstiftelsen fram till år 1943 över huvud inte placera medel i aktier. Nämnda år infördes en begränsad rätt härtill avseende aktier i sådana svenska industriella företag, "som med fästat avseende å naturatillgångar och övriga ekonomiska förhållanden befinnas lämpliga SOU 1970: 67

för anbringande av stiftelsens medel" samt preferensaktier utgivna av svenska banker (SFS 1943: 707). Ett belopp av högst 20 procent av stiftelsens huvudfond fick disponeras för sådan aktieplacering. Denna placeringsrätt har sedermera utvidgats så att den numera avser 60 procent av stiftelsens eget kapital (SFS 1958:407). Samtidigt har rätten utvidgats att omfatta även aktier i banker eller försäkringsföretag under offentlig kontroll samt vissa investmentbolags aktier. För inköp av utländska aktier får numera användas högst en sjättedel av denna kvot (SFS 1962: 492). Vid permutation av otidsenliga stiftelseurkunder har Kungl. Maj:t även i flera andra fall haft att ta ställning till frågan huruvida stiftelseförmögenheten skall få motsvaras av annat än obligationer, inteckningar o. dyl. Numera bifalles enligt uppgift i regel sådana framställningar, varvid såvitt gäller placering i aktier medgivandet begränsas till att avse börsnoterade aktier. Med tillämpning av förordningen den 3 april 1810 huruledes rättelse och förklaring uti gjorde fideikommissförfattningar må sökas m. m. har Kungl. Maj:t i ett antal fall haft att komplettera de ursprungliga fideikommissbestämmelserna med anledning av att viss del av fideikommissegendomen — som en följd av exempelvis expropriation — förvandlats till pengar. Ända till för cirka 20 år sedan föreskrevs att sådana medel inte fick placeras i aktier men numera medges allmänt att medlen till 60 eller 70 procent får placeras i börsnoterade aktier. Beträffande understödsföreningar som står under försäkringsinspektionens tillsyn, d. v. s. alla sådana föreningar utom arbetslöshetskassorna, gäller att försäkringsfond inte till någon del får motsvaras av aktier (se 19 § lagen den 24 mars 1938 om understödsföreningar). Överskottsmedel som ej skall reserveras får däremot, om det enligt stadgarna är medgivet, placeras i aktier. Då förening önskar inta sådana bestämmelser i sina stadgar tillser försäkringsinspektionen att medgivandet begränsas till att gälla börsnoterade aktier. 127

Den ekonomiska utvecklingen har sålunda på flera områden lett till att man för att skydda tillgångar mot myntförsämring får överge tidigare grundsatser för placering av medel. Problemet hur man skall utforma regler för placering av omyndigs medel har som framgår av vad ovan anförts under 10.2.3 tagits upp till behandling även i övriga nordiska länder. Enligt utredningens mening måste man beträffande placering av omyndigs medel anlägga ett mera nyanserat betraktelsesätt än tidigare. Det måste sålunda göras klart att förlust för den omyndige kan uppkomma vid köp av såväl obligationer som aktier och att all placering innehåller moment av osäkra faktorer. Vid placering måste också i det enskilda fallet tas hänsyn till den omyndiges situation. Helt generellt kan sägas att vid placering av underårigs medel får anläggas andra synpunkter än när det gäller placering av medel som tillhör äldre personer som blivit omyndigförklarade. I senare fallet är ofta i den omyndiges intresse att en hög avkastning erhålls medan för en underårigs del hänsyn till skyddet mot att tillgångarnas värde nedgår mestadels väger tyngre än avkastningsintresset. Sålunda kan för en underårigs del vara till fördel att placera tillgångarna i sådana aktier som ej ger så hög avkastning men som i stället bättre skyddar mot verkningar av inflation. Vidare synes underårigs penningmedel ej böra placeras i tillgångar som är bundna under lång tid. Som framgår av vad som tidigare anförts tolkar flera överförmyndare under trycket av den förändrade ekonomiska situationen numera bestämmelsen i 15 kap. 5 § sista punkten mera liberalt än som förutsattes vid föreskriftens tillkomst. Ett kvarhållande vid den mer restriktiva tolkningen förekommer dock, framför allt hos överförmyndare i mindre distrikt. Denna skillnad i regelns tillämpning medför uppenbara olägenheter. På grund av anförda förhållanden anser utredningen att den restriktiva inställning som lagen intar till möjligheten att placera omyndigs medel i realvärden inte längre bör upprätthållas. Detta innebär inte att 128

utredningen uppger lagens grundläggande synpunkt att placering av omyndigs medel i första hand skall erbjuda betryggande säkerhet. Man måste alltjämt hålla fast vid att reglerna om placering av omyndigs medel såvitt möjligt tillgodoser anspråken på att inte sådana medel alltför hårt drabbas av en eventuellt inträffande plötslig realvärdesänkning. Utredningen överväger härefter hur denna mera nyanserade syn på placering av omyndigs medel bäst skall komma till uttryck i placeringsreglernas utformning. Att överlämna placeringsfrågorna helt åt förmyndarens avgörande torde ej kunna ifrågakomma. Såväl hänsynen till den fortlöpande kontrollen över förmyndares förvaltning som till det förhållandet att förmyndarna utgör en mycket heterogen grupp talar mot en sådan lösning. Emellertid kan ifrågasättas huruvida inte förmyndare skulle äga rätt att fritt placera en viss angiven del av den omyndiges förmögenhet. Utredningen begränsar därvid frågan till att gälla placering i aktier. Som framgår ovan har i dansk rätt införts ett sådant system. Vid en jämförelse med det danska systemet bör dock observeras att i Danmark omyndigs medel till övervägande del förvaltas av en central myndighet, overformynderiet, samt att före 1966 års lagändring generell möjlighet inte fanns att placera omyndigs medel i aktier. För att förmyndare skall kunna tillerkännas rätt att fritt placera viss del av omyndigs medel krävs först och främst att i lag eller särskild författning anges i vilka slag av värdepapper placering skall få göras, hur stor del av den omyndiges förmögenhet som skall få placeras i sådana värdepapper och vilken egendom som därvid skall ligga till grund för värdeberäkningen. Därutöver fordras bestämmelser om inköpspris, om riskspridning osv. Slutligen torde krävas en reglering av frågan om i vilka undantagsfall, t. ex. vid nyteckning i vissa fall, ett överskridande av den tillåtna placeringsgränsen skall kunna av tillsynsmyndigheten, överförmyndaren, tillåtas. Med den princip som svensk rätt intar att förvaltSOU 1970: 67

ningen ankommer på förmyndaren torde en reglering av antytt slag komma att bli otymplig och för förmyndarna svår att överblicka och därmed tillämpa. Härtill kommer att ett angivande av en fast värdegräns, över vilken placering i aktier ej får ske utan myndighets tillstånd, i tillämpningen lätt leder till stelhet och därmed till en större restriktivitet vid tillståndsprövningen än vad som f. n. gäller. Framhållas bör vidare att i de flesta fall av placering av omyndigs medel överförmyndarens samtycke fordras för att förmyndaren skall få ta medlen i anspråk. Sålunda gäller enligt 15 kap. 9 och 10 §§ att omyndigs penningmedel i bank samt i bank nedsatta värdehandlingar får tas ut endast med överförmyndarens samtycke. Vid ansökan från förmyndaren att få ta ut omyndigs medel för placering i "fria" aktier torde överförmyndaren bli skyldig att pröva riktigheten av förmyndarens påstående. I de fall där värdet ligger inom den fastställda värdegränsen torde överförmyndaren ej kunna vägra att ge sitt samtycke. Skulle emellertid överförmyndaren finna, att förmyndarens påstående, att värdegränsen genom den begärda aktieplaceringen ej skulle överskridas, är felaktigt, torde överförmyndaren böra vägra samtycke till medlens uttagande, såvida inte förmyndarens ansökan kan alternativt tolkas som en begäran om inköp av aktier utöver den fastställda värdegränsen. I det senare fallet får överförmyndaren på vanligt sätt pröva om den begärda aktieplaceringen kan anses vara i den omyndiges intresse. I övervägande antalet fall av omplacering av omyndigs tillgångar medför följaktligen en sålunda ifrågasatt värdegräns för placering i aktier inte för förmyndaren någon större lättnad; överförmyndarens samtycke måste ändock inhämtas. Det anförda utvisar att en reglering med rätt för förmyndaren att fritt placera en viss del av den omyndiges förmögenhet inte skulle medföra lättnader eller andra fördelar vare sig för förmyndare eller omyndiga. Utredningen avvisar därför en lösning efter dessa riktlinjer. Vissa av de invändningar 9—SOU 1970:67

som ovan framställts kan riktas även mot nuvarande system i vad avser förmyndarens rätt att begagna vissa placeringsformer utan att han behöver utverka överförmyndarens samtycke. En möjlighet vore därför att slopa förmyndarens rätt till fri placering och att för all placering, även enligt 15 kap. 4 §, kräva överförmyndarens samtycke. Som skäl härför skulle bl. a. kunna anföras att även placering i de i lag såsom säkra betraktade placeringsformerna visat sig vara för de omyndiga oförmånliga och alltså ej så säkra som antogs vid bestämmelsernas tillkomst. En regel av angivet innehåll skulle således innebära en ytterligare inskränkning i förmyndarens förvaltningsbefogenhet. Enligt gällande ordning hindrar bestämmelserna i 15 kap. 9 och 10 §§ om överförmyndarens prövning av uttag av penningmedel och värdehandlingar inte förmyndaren från att placera omyndigs tillgångar på sätt anges i 15 kap. 4 §. Vill således förmyndaren försälja omyndig tillhöriga aktier och placera inflytande medel i av lagen godkänd ordning, äger överförmyndaren ej motsätta sig omplaceringen även om han anser att denna skulle vara för den omyndige oförmånlig. Förmyndaren ansvarar ju själv för sin förvaltning. Möjlighet att utan överförmyndarens tillstånd placera i tillgångar som avses i 4 § föreligger vidare beträffande medel som insatts med förbehåll att medlen får tas ut utan överförmyndarens tillstånd samt, beträffande medel på spärrat konto, ränta som innestått kortare tid än ett år. Härtill kommer att värdehandlingar som förmyndaren ej är skyldig nedsätta kan av honom försäljas och köpeskillingen användas till placering i fordringar som avses i 4 §. Den ytterligare inskränkning av förmyndarens förvaltningsfrihet som en lösning av antytt slag skulle medföra synes utredningen ur främst principiella synpunkter inte kunna förordas. För förmynderskap med obetydliga tillgångar skulle en sådan regel medföra onödigt besvär och med skäl uppfattas som en onödig belastning av förmyndarens förvaltning. Den skulle också mindre väl överensstämma med utredningens förslag 129

nedan under 10.5.3 om en uppmjukning av bestämmelserna om inskrivning av förmynderskap. På grund av vad sålunda anförts har utredningen kommit fram till att den mera nyanserade syn som utredningen anser bör läggas på frågan om placering av omyndigs medel bör komma till uttryck på annat sätt än genom ändring i förmyndarens förvaltningsrätt. Med den förstärkta överförmyndarorganisation som utredningen föreslår har skapats förutsättningar för erhållande av mera kvalificerade överförmyndare och därmed för en mera enhetlig tillämpning av FB:s kontrollbestämmelser även i nu angivna hänseenden. Utredningen anser därför att åt överförmyndarna kan i vad avser placeringsfrågor lämnas friare händer än vad gällande bestämmelser erbjuder. Föreskriften i 15 kap. 5 § sista punkten om krav på särskilda skäl för överförmyndarens samtycke har som ovan påpekats ofta medfört att en restriktiv tolkning tillämpas av överförmyndare i fall då en liberal tilllämpning bättre hade överensstämt med den omyndiges intresse. Utredningen anser att ett borttagande av den angivna förutsättningen för lämnande av överförmyndarens samtycke i nu avsedda fall skulle underlätta för förmyndare och överförmyndare att under tider av fallande penningvärde bättre iaktta den omyndiges intresse. Utredningen föreslår därför att föreskriften i 15 kap. 5 § sista punkten utgår. Med den ståndpunkt utredningen sålunda intagit är erforderligt med en översyn av de former för placering av omyndigs medel som anvisas i 15 kap. 4 § och de särskilda bestämmelser härom som är intagna i förordningen den 21 november 1924. Av de i nämnda förordning upptagna obligationerna skall de i 1 § punkt 3) angivna av aktiebolaget Svenska tobaksmonopolet utfärdade obligationerna inte längre kvarstå. De nämnda obligationslånen är sedan länge inlösta och nya lån har ej utgivits. Sedan statsmonopolet på tillverkning av tobaksvaror upphört att gälla vid utgången av år 1966 har bolagets särställning upphört och bolaget utgör under namn av 130

Svenska Tobaks Aktiebolaget ett statligt rörelsedrivande företag (jfr prop. 1966: 122, SFS 1966: 621). Bland obligationer som utan särskild prövning av överförmyndaren torde få inköpas bör, utöver dem som anges i 1 § punkterna 1), 2), och 4), även få medtas sådana av Sveriges investeringsbank aktiebolag utfärdade obligationer (jfr prop. 1967: 102). De i 1 § punkt 5) angivna obligationerna avser numera obligationer utfärdade av kreditaktiebolag, som enligt vad som stadgas i lagen den 26 april 1963 (nr 76) om kreditaktiebolag står under tillsyn av bankinspektionen. Med kreditaktiebolag enligt lagens mening avses alla aktiebolag som har till ändamål att driva lånerörelse och att genom utgivande av obligationer eller andra för den allmänna rörelsen avsedda förskrivningar upplåna för verksamheten erforderliga medel men i vilkas verksamhet bankrörelse inte ingår (jfr prop. 1963: 43 s. 22). Bland sådana bolag kan nämnas AB Företagskredit, AB Industrikredit, AB Kommunkredit, Sparbankernas Inteckningsaktiebolag, Svenska Fastighetskredit AB, Svenska inteckningsgarantiaktiebolaget m. fl. Av bolag som tidigare men ej nu längre står under bankinspektionens tillsyn kan nämnas AB Göteborgs tomträttskassa och AB Stockholms tomträttskassa. — I överensstämmelse med vad som föreskrivs i 274 § lagen den 17 juni 1948 (nr 433) om försäkringsrörelse torde av svenskt industriföretag utfärdade obligationer, vilka offentligen utbjudits av svenskt bankaktiebolag eller Sveriges investeringsbank aktiebolag, erbjuda den trygghet att inköp härav bör kunna ske utan överförmyndarens prövning (huruvida detta även skall gälla obligation med s. k. negativ klausul kan diskuteras, se prop. 1966: 5 s. 26 jfr även SOU 1969: 13 s. 15). Beträffande utlåning av omyndigs medel mot säkerhet i fast egendom stadgas i 2 § förenämnda förordning att utlåning får ske bl. a. i annan fastighet i "stad, köping eller municipalsamhälle" på vilken finns uppförd byggnad huvudsakligen innehållande bostadslägenheter för uthyrning. Från och med den 1 januari 1971 kommer enhetlig SOU 1970: 67

kommunbeteckning att införas (se SFS 1969: 780). Därvid skall föreskrift i lag eller annan författning om municipalsamhälle ej längre gälla. Vidare skall vad i lag eller annan författning föreskrivs om stad och köping i stället avse kommun av viss närmare angiven omfattning. På grund härav kommer det i 2 § angivna uttrycket "stad, köping eller municipalsamhälle" ej längre att vara användbart. Kravet att annan fastighet skall ligga inom ett på sådant sätt angivet tättbebyggt område avser att tillsammans med övriga i paragrafen uppställda förutsättningar skapa ökad säkerhet för de utlånade medlen. För att uppnå samma syfte kunde ligga nära till hands att införa begreppet tätbebyggelse, sådant detta definieras i 6 § byggnadslagen. Detta begrepp synes emellertid även om begränsning gjordes till område inom fastställd stadsplan eller byggnadsplan komma att omfatta områden, vilka ej uppfyller de krav på samhällsbildning, som fordras i förevarande sammanhang. Utredningen föreslår i stället uttrycket "tätort, för vilken gäller fastställd stadsplan eller byggnadsplan". Uttrycket tätort har använts av statistiska centralbyrån i samband med 1950 års och senare års folkräkningar. Med tätort har därvid avsetts ort med mer än 200 invånare där avstånden mellan byggnaderna ej överstiger 200 meter (jfr prop. 1969: 63 s. 45). Genom att dessutom i paragrafen uppställa krav på att för tätorten skall gälla fastställd stadsplan eller byggnadsplan, anser utredningen att det finns tillräcklig garanti för att samhällsbildningen fortskridit så långt att en placering under övriga i paragrafen angivna förutsättningar skall kunna ske utan särskild prövning av överförmyndaren. Vad i 2 § f. n. föreskrivs om brandförsäkringsbolag är hämtat från lagen den 25 maj 1917 (nr 257) om försäkringsrörelse. Utredningen föreslår att paragrafen i denna del anpassas efter vad som föreskrivs i 274 § i nu gällande lag den 17 juni 1948 (nr 433) om försäkringsrörelse. Vad gäller insättning av omyndigs medel hos bank föreligger ej längre den skillnad i SOU 1970: 67

de olika bankinstitutens verksamhetsformer som förelåg vid placeringsreglernas tillkomst. Varje bankinstitut erbjuder numera allmänheten ett rikt differentierat räkningssystem med i stort sett likartade villkor (se NJA II 1968 s. 858). Den i 15 kap. 4 § angivna begränsningen "postsparbanken eller sparbank eller för längre tid hos annan bank" bör därför ersättas med endast ordet bank. Enär jordbrukskasserörelsen i ifrågavarande avseende är oförändrad torde sista stycket i 4 § böra kvarstå. För att framhålla att det rör medel som ej bör hållas tillgängliga för löpande utgifter, bör i tillämpningsföreskrifterna stadgas att insättning skall ske med sådant villkor i fråga om tiden att högsta ränta erhålls. För frågan om vad som skall avses med bank bör vad som stadgas i lagen den 31 mars 1955 om bankrörelse vara avgörande. I förenämnda lag förutsätts bl. a. för att ett företag skall betraktas som bank i lagens mening att detta driver inlåning från allmänheten på räkning som av bank allmänneligen begagnas. På grund härav är sådan inlåningsrörelse som bedrivs bl. a. av HSB och KF ej att anse som bankrörelse. Insättning av omyndigs medel på s. k. sparkasseräkning hos sådan förening får således ej ske utan överförmyndarens samtycke. Sådan inlåningsbok kan ej spärras av överförmyndaren. Ej heller torde föreningens styrelse kunna generellt besluta att sådana medel ej får tas ut utan överförmyndarens tillstånd. Däremot kan styrelse för sådan förening vägra utbetalning av insatta medel, därest föreningens ekonomi ej tillåter utbetalning (se närmare härom prop. 1955: 3 s. 142—147; jfr även 3LU 1950: 28). Förvaltning av medel å förräntningskonto hos livförsäkringsbolag ingår i livförsäkringsbolags förräntningsrörelse. För sådan rörelse skall livförsäkringsbolag enligt 9 och 173 §§ lagen om försäkringsrörelse ha vederbörligen stadfästa försäkringstekniska grunder. De medel som kan innestå på förräntningskonto består av försäkringsbelopp som förfallit till betalning och som mottagaren ej för tillfället önskar disponera. För insättning på sådant konto av omyndig 131

tillkommande försäkringsbelopp fordras överförmyndarens tillstånd enligt 15 kap. 5 §. Bestämmelserna i 15 kap. 9 § om hinder för förmyndare att utan överförmyndarens tillstånd ta ut omyndigs bankmedel är ej tillämpliga på förräntningskonto hos försäkringsbolag. Bestämmelsen i 15 kap. 12 § andra stycket att försäkringsbelopp, som tillkommer omyndig, skall inbetalas hos bank, såvida värdet ej är ringa eller överförmyndaren eljest medger undantag, torde dock vara tillämplig beträffande belopp som innestår på förräntningskonto. Förslag har, som framgår ovan under 10.2.4, framförts att förräntningskonto skall jämställas med de i 15 kap. 4 § angivna sätten för förräntning av omyndigs penningmedel. Säkerheten för belopp som innestår på förräntningskonto hos försäkringsbolag är uppenbarligen fullt jämförbar med säkerheten för medel å bankräkning. Villkoren för förräntningskonto överensstämmer enligt uppgift i huvudsak med affärsbankernas villkor för kapitalräkning. Med hänsyn härtill finner utredningen att överförmyndarens tillstånd ej bör fordras för insättning på förräntningskonto av omyndig tillkommande försäkringsbelopp, som förfallit till betalning. Sådant konto bör därför jämställas med de i 15 kap. 4 § angivna sätten för förräntning av omyndigs medel. Då i en framtid en utvidgning av försäkringsbolagens kapitalförvaltningsrörelse kan tänkas ske föreslår utredningen att i 15 kap. 4 § föreskrivs att medel i myndlingens namn kan insättas förutom hos bank även hos försäkringsbolag (se prop. 1961: 171 s. 82; betr. utländskt försäkringsbolag se prop. 1965: 48). I tilllämpningsföreskrifter får därefter närmare anges på vilka konton i försäkringsbolag som sådan insättning får ske. För medel å konto hos försäkringsbolag bör även gälla vad som i 15 kap. 9 § stadgas angående omyndigs medel hos bank eller att sådana medel ej får tas ut utan överförmyndarens samtycke. Sistnämnda stadgande bör därför ändras i överensstämmelse härmed. Bestämmelsen i 15 kap. 12 § kommer på grund härav inte längre att vara tillämplig beträffande medel å förräntningskonto. 132

10.3 Inskränkningar i förmyndarens att företa vissa rättshandlingar

rätt

10.3.1 Gällande rätt och förarbeten m. m. Förmyndarens handlingsfrihet är underkastad inskränkningar även såvitt avser företagande av vissa rättshandlingar. Bestämmelser härom är intagna i första hand i 15 kap. 14—16 §§ men även reglerna i 15 kap. 13 § om rätt att driva näring kan räknas dit. Bestämmelserna är oförändrade överförda från 1924 års förmynderskapslag, där de intogs i 8 kap. 12—15 §§. I motiven till bestämmelserna uttalade lagberedningen att ehuru ansvaret för förvaltningen av den omyndiges egendom i princip fullt och helt vilade på förmyndaren samt överförmyndarens liksom rättens uppgift främst var att tillse, att förmyndaren uppfyllde honom åliggande förpliktelser, beredningen dock ansett att förmyndaren borde i fråga om vissa viktiga rättshandlingar, som helt låg utanför den löpande förvaltningen, vara beroende av överordnad myndighets samtycke (lagberedningen ÄB I s. 356). Utan överförmyndarens samtycke får sålunda ej förmyndaren för den omyndiges räkning uppta lån eller ingå växelförbindelse. Vad sålunda föreskrivs gäller dock ej om åtgärden faller inom området för rörelse som förmyndaren med överförmyndarens samtycke driver för den omyndiges räkning. Överförmyndarens samtycke erfordras inte heller i fråga om sådant statligt lån som upptas för att bereda omyndig hjälp till utbildning eller bosättning eller i fråga om lån mot säkerhet av inteckning i omyndigs fasta egendom eller tomträtt, såvida lånet upptas inom tre månader från det inteckningen meddelades och vid lånets upptagande eftergift av förmyndaren ej görs i fråga om de villkor som är angivna i det intecknade skuldebrevet (14 § första st.). Förmyndaren äger ej heller utan överförmyndarens samtycke å den omyndiges vägnar ingå borgen eller ställa den omyndiges gods som säkerhet för annans förbindelSOU 1970:67

se. Samtycke får ej ges med mindre särskilda skäl är därtill (14 § andra st.). Förmyndaren får vidare ej ge bort den omyndige tillhörig egendom, såvitt ej är fråga om sedvanliga gåvor som ej står i missförhållande till myndlingens villkor. Med överförmyndarens samtycke får dock förmyndaren av den omyndiges inkomster ge understöd åt anhöriga eller andra den omyndige närstående personer, då detta på grund av omständigheterna må anses tillbörligt (14 § tredje st.). I 15 och 16 §§ ges vissa bestämmelser som inskränker förmyndarens handlingsfrihet i vad avser fast egendom. Förmyndaren får sålunda ej överlåta eller med inteckning för gäld belasta den omyndiges fasta egendom utan förmynderskapsdomstolens tillstånd. Sådant tillstånd får ej ges med mindre viktiga skäl är därtill. Före frågans avgörande skall rätten inhämta yttrande från överförmyndaren och, såframt det kan ske utan märklig omgång eller tidsutdräkt, bereda den omyndige, om han fyllt sexton år, ävensom hans make och närmaste fränder tillfälle att yttra sig. Rättens tillstånd gäller under sex månader från det tillståndet meddelades. Erinran härom skall göras i domstolens beslut (16 §). Utan överförmyndarens samtycke får förmyndaren ej sluta avtal, varigenom å den omyndiges fasta egendom läggs servitut, eller upplåta rätt till avkomst av egendomen eller rätt att annorledes än för egendomens behov avverka skog, ej heller annan nyttjanderätt, med mindre den avser viss tid, ej överstigande fem år (15 §). Även i frågor som här avses skall tillfälle att yttra sig beredas den omyndige, om han fyllt sexton år, hans make och närmaste fränder, när det kan ske utan märklig omgång eller tidsutdräkt. Ifrågavarande föreskrifter i 15 § äger ej tillämpning i fråga om förening, som träffas vid laga skifte, ägostyckning eller avstyckning (15 § tredje st.). I motiven till nuvarande 14 § uttalade lagberedningen i fråga om kravet på överförmyndarens samtycke till upptagande av lån eller ingående av växelförbindelse bl. a. följande (NJA II 1924 s. 432): SOU 1970: 67

Förmyndaren är på grund av sin allmänna representationsrätt behörig att å den omyndiges vägnar ingå kreditavtal, således såväl att sluta kreditköp som upptaga penninglån. Fall kunna inträffa, då upptagandet av lån kan vara erforderligt. Sålunda kan, där den omyndige saknar tillgångar, upptagandet av ett lån vara erforderligt för att bereda den omyndige tillfälle till yrkesutbildning eller studiers idkande. Med hänsyn till den fara för förmögenhetens minskning en skuldsättning alltid medför samt till den betydelse, en skuldsättning kan äga för den omyndige även efter förmynderskapets slut, har beredningen ansett sig böra därtill kräva överförmyndarens samtycke. I gemensamma motiv till de i 15 och 16 §§ intagna bestämmelserna angående inskränkningar i förmyndarens rätt att förfoga över fast egendom anförde lagberedningen bl. a. (a. a. s. 437): Då lagberedningen, i samband med överförmyndarinstitutionens upptagande i lagstiftningen, ansett sig böra, för vinnande av större trygghet för att den omyndiges intressen behörigen tillvaratagas, göra förmyndaren i fråga om rättshandlingar av vikt i vidsträcktare omfattning än hittills beroende av myndighets samtycke, är det naturligt, att en utsträckning av överordnad myndighets medbestämmanderätt vid förfogande över fast egendom tett sig särskilt påkallad. Sådana förfoganden hava ofta stor ekonomisk betydelse för den omyndige. De beröra även ej sällan den omyndiges och hans familjs personliga förhållanden på det närmaste. Men även då den omyndiges eller hans familjs personliga intressen ej äro knutna vid fastigheten, är dock fast egendom i allmänhet en tillgång, som bör med särskild omsorg vårdas och ej utan skäl förvandlas i annan placering. Att förlägga prövningen av samtliga dessa förfoganden över fast egendom till överförmyndaren, skulle onekligen medföra vissa fördelar. Överförmyndarens prövning kan alltid påkallas; förmyndaren är ej vid framställningar till honom liksom i fråga om framställningar till rätten beroende av sammanträdesterminer. Överförmyndaren kan vidare utan iakttagande av särskilda former förskaffa sig upplysningar i ärendet, vilket i sin mån underlättar en ingående prövning. Beredningen har dock ansett, att frågor om överlåtelse av omyndigs fasta egendom och om intecknings meddelande i sådan egendom fortfarande böra prövas av domstolarna. Det kan ej förnekas, att andra intressen än myndlingens understundom särskilt vid fråga om försäljning av omyndigs fasta egendom göra sig med styrka gällande. Den publicitet, som är förbunden med en fram133

ställning till domstol, är i sådana fall ett värdefullt skydd för den omyndige. Vidare finnes ej sällan hos nämnden en personlig kännedom om den omyndiges och hans familjs förhållanden, som för domstolen ger möjlighet till kontroll. Där sådan kännedom saknas, kan det visserligen för närvarande inträffa, att rätten utan vidare prövning medger försäljning, om den tillstyrkes av fränderna och den bjudna köpeskillingen ej understiger taxeringsvärdet. Till stöd för villkoret att rättens tillstånd enligt 16 § ej må givas med mindre viktiga skäl är därtill framhöll beredningen (a. a. s. 442): Beredningen har ansett lagen fortfarande böra giva uttryck åt den gamla principen att den omyndiges fasta egendom bör såvitt möjligt bibehållas. Endast om viktiga skäl tala därför, bör försäljning medgivas. Sådana skäl kunna vara, att fastighetens försäljning är påkallad av hänsyn till den omyndiges ekonomiska ställning, eller att den omyndige på grund av särskilda omständigheter, såsom att fastigheten ej kan komma att bebos eller brukas av honom eller någon av hans närmaste anhöriga, saknar personligt intresse av fastighetens behållande och att tillfälle till en fördelaktig försäljning erbjuder sig. Har den omyndige endast en andel i fastigheten, skall vid ärendets prövning skälig hänsyn tagas därtill. Sökes tillstånd till inteckning i den omyndiges fasta egendom, bör ej heller sådant tillstånd givas, utan att viktiga skäl därtill äro. Rätten bör sålunda ej endast undersöka, om det av förmyndaren uppgivna kreditbehovet kan anses grundat, utan ock om vägande skäl verkligen föreligga därför, att detsamma tillgodoses genom inteckning i den omyndiges fastighet. Det i 15 § givna förbudet mot överlåtelse av omyndigs fasta egendom utan rättens tillstånd avser naturligen allenast frivillig överlåtelse av egendomen. Stadgandet gäller således ej försäljning av fast egendom i exekutiv ordning. Det skall ej heller äga tillämpning i det fall, då omyndig är delägare i fast egendom och fråga uppstår om egendomens försäljning å offentlig auktion för gemensam räkning enligt lagen om samäganderätt den 30 sept. 1904.

Beträffande frågan vilken utredning som bör krävas i ärende angående försäljning av omyndigs fasta egendom anförde lagberedningen bl. a. följande (a. a. s. 443): Har fråga väckts om försäljning av omyndigs fastighet, skall utredningen avse såväl den omyndiges ekonomiska ställning 134

som hans personliga förhållanden, därvid särskilt bör beaktas, huruvida den omyndige eller hans familj brukar eller bebor eller kan väntas komma att bruka eller bebo fastigheten. Vidare bör utredning ske rörande fastighetens värde, därvid särskilt bör undersökas värdet av de å fastigheten befintliga byggnader samt av den därstädes växande skogen. Genom denna utredning bör visserligen rätten erhålla tillgång till de upplysningar, som kunna vara erforderliga för den föreslagna åtgärdens bedömande, men det åligger naturligen rätten att, i den mån ytterligare utredning synes erforderlig, införskaffa sådan. Frågan om omyndigs rätt respektive förmyndarens rätt att å den omyndiges vägnar driva näring regleras som nämnts i 15 kap. 13 §. Enligt lagrummet får förmyndaren ej låta den omyndige driva näring med mindre denne fyllt sexton år. Utan överförmyndarens samtycke får inte förmyndaren låta den omyndige idka handel eller annan näring, som efter vad därom är stadgat ej må drivas utan tillstånd av offentlig myndighet eller särskild anmälan. Inte heller får förmyndaren själv å den omyndiges vägnar driva sådan näring. Ansökan om överförmyndarens samtycke får ej bifallas, med mindre den omyndige äger nödiga medel för rörelsens drivande. Av förmyndaren till den omyndige givet tillstånd att driva näring får förmyndaren återkalla, om det anses erforderligt med hänsyn till den omyndiges uppfostran och välfärd. Har den omyndige fyllt aderton år fordras dock överförmyndarens samtycke till återkallelsen. Överförmyndaren får även återkalla sitt samtycke till idkande av näring för vilket erfordras sådant samtycke, om skäl är därtill. Tillfälle att avge yttrande skall, innan överförmyndaren lämnar förmyndaren medgivande till återkallelse, beredas den omyndige samt, innan eljest beslut av överförmyndaren meddelas om återkallelse, förmyndaren så ock den omyndige, om han driver rörelsen. I fråga om näring för vilkens utövande tillstånd av offentlig myndighet eller särskild anmälan fordras framhöll lagberedningen att krav på överförmyndarens samtycke uppställts enär näringsdriften i såSOU 1970:67

dana fall i allmänhet medför ingående av gäldförpliktelser i större eller mindre omfattning och på grund därav kan medföra avsevärda risker för den omyndige. I samband med 1924 års förmynderskapslagstiftning omarbetades även 6 § i KF den 18 juni 1864 ang. utvidgad näringsfrihet. Stadgandet erhöll då följande ändrade lydelse: Omyndig, som fyllt sexton år, kan jämväl vinna rättighet att idka handelsrörelse eller annat näringsyrke, såvida förmyndaren och överförmyndaren därtill samtycka. Under enahanda villkor må, därest handlande eller annan näringsidkare varder ställd under förmyndarvård, rörelsen kunna fortsättas. Å omyndigs vägnar äge ock förmyndaren idka handelsrörelse eller annat näringsyrke, såframt överförmyndaren därtill samtycker. Näringsfrihetsförordningen och därmed ovannämnda stadgande har upphört att gälla med utgången av år 1968 (se SFS 1968: 552). Därvid har näringsfrihetsförordningens bestämmelser om gårdfarihandel och realisation ersatts av förordningen den 29 november 1968 (nr 564) om tillfällig handel. Vid förarbetena till den sålunda ändrade lagstiftningen behandlades även frågan om dess inverkan på förutsättningarna för omyndigs näringsutövning (se prop. 1968: 98 särskilt s. 37—40). Till grund för lagstiftningen låg ett av justitierådet Otto Petrén såsom särskilt tillkallad utredningsman avgivet betänkande med förslag rörande den allmänna näringslagstiftningen (SOU 1962: 15). I betänkandet anfördes i fråga om omyndigs rätt att idka näring, att uttrycket näring i föräldrabalkens regler torde åsyfta inte endast sådana näringsfång, som avses i näringsfrihetsförordningen, utan gälla näringsverksamhet över huvud taget. Föreskriften i 6 § näringsfrihetsförordningen däremot gäller icke ens all näringsutövning, som omfattas av förordningen, utan endast sådan i förordningen avsedd rörelse, som fordrar tillstånd av offentlig myndighet eller särskild anmälan. Att föreskriften har denna begränsade räckvidd framgår av uttalanden vid dess tillkomst. Bestämmelsen i 6 § har sålunda närSOU 1970:67

mast karaktären av ett undantag från det i 2 § näringsfrihetsförordningen uppställda kravet på myndighet såsom villkor för rätt att utöva de där särskilt angivna näringarna; rättighet att utöva dessa vinns nämligen genom anmälan eller, i några fall, tillstånd enligt 9 §. Beträffande andra näringar gäller enligt näringsfrihetsförordningen inte något krav, att näringsidkaren skall vara myndig eller ha uppnått viss ålder, och ej heller anges i förordningen, att förmyndares tillstånd är erforderligt för omyndig näringsidkare i sådana fall. Att det beträffande sist angivna näringar krävs, att utövare skall ha fyllt sexton år och att förmyndare lämnat sitt tillstånd, följer däremot av 15 kap. 13 § föräldrabalken. Näringsfrihetsförordningens och föräldrabalkens ifrågavarande föreskrifter överensstämmer sålunda inte till sin räckvidd. Då emellertid bestämmelserna i näringsfrihetsförordningen är snävare än de i föräldrabalken, kommer ett upphävande av förordningens regler beträffande verkan av omyndighet icke att medföra någon skillnad i fråga om rätt för omyndiga att idka näring. Dock är att märka att näringsfrihetsförordningens straffbestämmelse är tilllämplig i det fall, att omyndig — som inte enligt allmänna regler är straffri — idkar näring utan att äga rätt därtill enligt förordningen. Sådant förfarande blir icke straffbelagt, om näringsfrihetsförordningens ifrågavarande bestämmelser upphävs. Betydelsen av en straffbestämmelse i nu förevarande sammanhang skulle enligt den sakkunnige närmast ligga däri, att det kan vara ett vissl skydd för allmänheten, därest omyndiga genom straffhotet avhålls från att driva rörelse utan att vara berättigade därtill; om nämligen tredje man ingår avtal med omyndig, som obehörigen driver näring, kan tredje mans ställning på grund av civilrättsliga regler vara prekär. Den sakkunnige ansåg emellertid, att det saknas anledning att anta, att från angivna synpunkt straffsanktionen i praktiken har någon nämnvärd betydelse jämfört med förmyndares möjlighet och skyldighet att ingripa i händelse av obehörig näringsutövning av en omyndig. Man torde därför, anförde den sakkunnige, icke 135

behöva räkna med några olägenheter, om straffsanktionen bortfaller. Den sakkunnige anförde vidare, att det möjligen skulle kunna göras gällande, att det icke är helt tillfredsställande att efter ett upphävande av näringsfrihetsförordningen omyndigs rättsställning i näringsrättsligt avseende framgår endast indirekt av de i 15 kap. 13 § föräldrabalken intagna föreskrifterna, vilka anger vad förmyndare har att iaktta, när fråga är om näringsutövning av omyndig eller för omyndigs räkning. Även om skäl kan tala för att särskild föreskrift om omyndigs rätt att idka näring tas upp i föräldrabalken i anslutning till andra regler angående omyndigs rättsställning i olika avseenden, ansåg den sakkunnige det icke påkallat att i då förevarande sammanhang ta upp frågan om redaktionell ändring i föräldrabalken. Från saklig synpunkt är enligt den sakkunnige någon ändring icke erforderlig. I yttrande över betänkandet framhöll hovrätten för västra Sverige, att de regler i föräldrabalken, vilka har i huvudsak samma innehåll som näringsfrihetsförordningens stadganden, främst tar sikte på att tillvarata de omyndigas intressen. I den mån reglerna jämväl medför ett skydd för tredje man, som ingår avtal med den omyndige, kommer detta i andra hand och framstår närmast som en reflexverkan av förmyndarens och överförmyndarens åtgöranden till den omyndiges skydd. I vissa fall kan tvärtom dessa åtgärder direkt sätta tredje mans intressen i fara. Hovrätten anförde vidare. Om förmyndaren eller överförmyndaren vägrar tillstånd till näringsutövning enligt föräldrabalken 15 kap. 13 § första respektive andra stycket, eller med hänsyn till den omyndiges uppfostran eller välfärd återkalla sådant tillstånd enligt tredje stycket samma lagrum, kan ju detta jämlikt föräldrabalken 9 kap. 5 § medföra, att rättshandlingar som den omyndige därefter ingår såsom led i sin rörelse icke bliva bindande för honom. Vid avtalets återgång inskränkes då medkontrahentens rätt på sätt stadgas i föräldrabalken 9 kap. 7 §. Med hänsyn härtill synes det föreligga ett visst behov av ytterligare regler till skydd för tredje man utöver de i föräldrabalken upptagna. Hovrätten 136

ifrågasätter därför, om icke i en ny näringslagstiftning bör stadgas ett förbud för omyndig att utan vederbörligt tillstånd driva näringsverksamhet jämte en till förbudet knuten straffbestämmelse. Av övriga remissinstanser anförde Svea hovrätt, att övervägande skäl talade för den ståndpunkt som utredningsmannen intagit. Lika med utredningsmannen ansåg hovrätten, att straffsanktionen för tredje mans vidkommande icke hade nämnvärd betydelse i jämförelse med förmyndares befogenhet och skyldighet att ingripa mot en av myndling utan samtycke driven näringsverksamhet. Hovrätten erinrade om att åtskilliga former av näringsverksamhet föll utanför näringsfrihetsförordningens tilllämpningsområde och följaktligen redan saknade den ifrågavarande straffsanktionen. Såvitt hovrätten hade sig bekant, hade i fråga om dessa näringsformer några särskilda missförhållanden i det aktuella avseendet icke påtalats. De nackdelar för tredje man, som kan uppkomma genom avtal med omyndig vilken saknar erforderlig behörighet, torde oftare ge sig till känna utom området för omyndigs näringsverksamhet, exempelvis vid vanliga köp, men det oaktat har särskilda sanktioner icke här ansetts påkallade. Beträffande föräldrabalkens regler anförde hovrätten vidare följande. Förmyndaren äger jämlikt 9 kap. 3 § andra stycket och 10 kap. 5 § sista punkten föräldrabalken med överförmyndarens samtycke omhändertaga egendom, vilken den omyndige själv förvärvat, såvitt detta må anses erforderligt med hänsyn till myndlingens uppfostran eller välfärd. Så torde i allmänhet kunna anses vara fallet, när egendomen härrör från en näringsverksamhet, till vars bedrivande tillstånd icke kunnat medgivas den omyndige. Genom ett dylikt omhändertagande torde näringens fortsatta bedrivande väl i allmänhet praktiskt omöjliggögas, och i allt fall synes verksamheten därmed för den omyndige förlora sitt intresse från förvärvssynpunkt. — Jämlikt 9 kap. 7 § andra stycket respektive 10 kap. 7 § föräldrabalken kan vidare omyndig, som vid avtals ingående vilselett sin motpart genom falska uppgifter om sin behörighet, förpliktas ersätta motparten den förlust som föranletts av avtalet. Vid den skälighetsavvägning, som enligt sagda lagrum SOU 1970: 67

avgör ersättningsfrågan, torde vara att beakta det förstärkande av vilseledandet, som liggei däri att den omyndige faktiskt bedriver näringsverksamhet. — Hovrätten finner det vidare icke antagligt att en omyndig, som ej låter sig påverkas av att erforderligt tillstånd jämlikt föräldrabalken icke erhållits, skulle låta sig avhållas från den avsedda verksamheten på grund av ett böteshot. I ovannämnda proposition till 1968 års riksdag yttrade departementschefen. Näringsfrihetsförordningens regler i fråga om omyndigs rätt att driva rörelse stämmer till sitt innehåll överens med föräldrabalkens motsvarande bestämmelser. Då de senare omfattar alla former av näringsidkande, som avses i näringsfrihetsförordningen, medför ett upphävande av förordningens regler ingen förändring av de lagliga förutsättningarna för en omyndigs näringsutövning. Visserligen är föreskrifterna i näringsfrihetsförordningen — till skillnad från bestämmelserna i föräldrabalken — straffsanktionerade. Något praktiskt behov av straffsanktionen torde emellertid inte föreligga. Redan i dag saknas f. ö. straffsanktion för alla de former av näringsverksamhet som faller utanför förordningens tillämpningsområde. Lika med den sakkunnige anser jag därför, att ifrågavarande regler i näringsfrihetsförordningen kan upphävas utan att ersättas av ny lagstiftning. De av den sakkkunnige antydda redaktionella ändringarna i föräldrabalken synes inte behöva närmare övervägas i förevarande sammanhang. Frågan om dessa ändringar torde komma att uppmärksammas i samband med den samlade översyn av förmynderskapslagstiftningen som verkställs av förmynderskapsutredningen. 10.3.2 Ändringsförslag m. m. Svenska försäkringsbolags riksförbund har i framställning till utredningen ifrågasatt sådan ändring i 15 kap. 14 § FB att belåning eller återköp av livförsäkring må utan överförmyndarens samtycke ske upp till belopp motsvarande ett basbelopp enligt lagen om allmän försäkring. I sammanhanget har riksförbundet hävdat, att återköp av livförsäkring i princip endast bör få ske med överförmyndarens samtycke. Till stöd för sin framställning har riksförbundet anfört. Enligt 15 kap. 14 § FB har förmyndare icke rätt att utan överförmyndarens samtycke å den SOU 1970: 67

omyndiges vägnar upptaga lån. Då förmyndare hos försäkringsbolag gjort framställning om lån mot säkerhet i omyndigs försäkringsbrev har bolagen därför hänvisat förmyndaren att utverka dylikt samtycke. Emellertid är det ofta fråga om endast smärre lån för att anskaffa medel till någon aktuell utgift för den omyndiges räkning, t. ex. en ferievistelse utomlands för språkstudier eller dylikt. Det skulle för allmänheten och överförmyndare samt även för försäkringsbolagen innebära en avsevärd arbetsbesparing om belåning hos försäkringsbolag av omyndigs försäkring skulle kunna ske utan överförmyndarens medgivande om lånet avsåg endast ringa belopp. Om en bestämmelse härom erhöll lämplig begränsning, torde faran för missbruk icke bli större än om förmyndare mottagit utfallet försäkringsbelopp, som på grund av sin ringa storlek icke insatts i bank under förbehåll om överförmyndarens medgivande för uttag. Liknande synpunkter gör sig gällande när fråga uppkommer om kapitaluttag, vilket for livförsäkringens del kan ske i form av helt eller partiellt återköp av försäkring. Med nuvarande regler kan som ovan framhållits belåning av livförsäkring icke ske utan överförmyndarens samtycke, varemot återköp torde kunna ske utan sådant samtycke. Detta framstår såsom en egendomlighet, eftersom ett återköp är en betydligt längre gående åtgärd än en mer eller mindre tillfällig belåning av försäkring. Försäkringsbolagen torde också i stor utsträckning ha begärt att förmyndare skall utverka överförmyndares samtycke innan återköp genomföres. I vart fall har bolagen vid utbetalning av återköpsvärden och återbäring iakttagit reglerna i 15 kap. 12 § andra stycket FB och gjort utbetalning till förmyndare endast om beloppet varit ringa eller överförmyndaren i förväg lämnat sitt samtycke till återköpet. Riksförbundet anser i och för sig att återköp av livförsäkring i princip endast bör få ske om överförmyndare lämnat samtycke därtill. Som ovan antytts kan emellertid — liksom vid belåning — skäl finnas för att återköp bör få ske fritt med begränsning till mindre belopp för att därigenom öppna möjlighet att tillfredsställa tillfälliga behov av medel till studier eller dylikt. Över huvud taget bör enligt riksförbundets mening förmyndare och de omyndiga kunna utan överförmyndarnas samtycke utfå belopp som dels kan ge medel för den omyndiges nöjaktiga försörjning, dels kan ge möjlighet att tillfredsställa tillfälliga behov. I lagrådsremiss den 29 november 1968 angående lag om införande av den nya jordabalken m. m. har förutom annat fram137

lagts förslag till lag om ändring i föräldraPanträttsbestämmelserna i det remitterade balken omfattande bl. a. 15 kap. 14—16 §§. jordabalksförslaget medför att ifrågavarande Förslaget föreslås träda i kraft den 1 januari regler i FB inte kan kvarstå oförändrade. Liksom när det gäller motsvarande bestämmelser i 1972. De framlagda ändringarna har sam- 6 kap. 4 § GB kan det sättas i fråga om tillband med fastighetspanträttens ändrade ut- ståndet skall anknytas till inteckningsärendet formning samt med införande av nya typer eller till pantsättningen eller till båda åtgärderav rättigheter. I proposition den 20 mars na. I detta sammanhang skall anmärkas att 1970 (1970: 20) med förslag till ny jorda- förmynderskapslagstiftningen f. n. är föremål för översyn genom förmynderskapsutredningen. balk föreslås i förstnämnda hänseende att som tillkallades enligt Kungl. Maj:ts bemyndiinteckningshandling inte längre skall vara gande den 30 december 1964. Enligt direktiven bärare av något betalningsanspråk. Nuva- bör utredningen pröva bl. a. om gränsdragrande inteckningsinstitut i inteckningsför- ningen för de förvaltningsåtgärder, som kräver ordningen utgår formellt från att inteck- rättens tillstånd, numera kan anses rationell (riksdagsberättelsen år 1966 s. 66). Med hänsyn ningshandlingen skall vara bärare av ej en- till att ifrågavarande bestämmelser sålunda är dast inteckningsrätten utan också den per- föremål för översyn bör i nu förevarande samsonliga fordringen (jfr prop, del B i s . 256). manhang sakliga ändringar undvikas. På grund av det anförda har i 16 § endast Den föreslagna nya ordningen skulle i huvudsak innebära följande (a. a. s. 261). In- vidtagits sådana ändringar som föranletts av den nya panträttsterminologin. I 14 § har beteckningshandlingen skulle i panträttssam- stämmelsen i första stycket att överförmyndamanhanget representera fastigheten och i rens samtycke inte behövs när lån tas upp mot viss mening utgöra en verklig pant utan att säkerhet av inteckning inom tre månader från dock vara något från fastigheten skilt för- det inteckningen meddelades, fått utgå. Motimögenhetsobjekt. Fastställandet av inteck- vet till ändringen i 14 § är att inteckningen med den nya panträttskonstruktionen är fristående ning skulle bildligt talat innebära ett lösgö- från fordringsförhållandet och att lånevillkoren rande av en del av fastighetens ekonomiska således i princip inte är underkastade rättens värde, motsvarande det intecknade belop- prövning enligt 16 §. pet och med den förmånsrätt som reserverats genom inskrivningen i fastighetsboken. Vid 15 kap. 15 § FB lämnades i remissen Borgenärens rätt att utnyttja pantsäkerheten till en början en redogörelse för lagberedgenom att ta det reserverade beloppet i anningens övervägande och förslag i denna språk skulle bero av det fordringsförhållandel. Departementschefen anförde därefter. de för vilket fastighetsägaren lämnat inteckningshandlingen som säkerhet. I den mån Som lagberedningen anfört bör förmyndare inteckningshandlingen inte häftade för nåbeträffande upplåtelse av begränsad sakrätt i gon fordran, skulle det reserverade belopomyndigs tomträtt vara underkastad samma inpet tillkomma fastighetsägaren såsom ägar- skränkningar som i fråga om omyndigs fasta hypotek. Inteckningshandlingen skulle ej egendom. Beträffande de av beredningen i övrigt förelängre vara överlåtbar utan endast ha en slagna ändringarna i 15 kap. 15 § första stycpantfunktion. Eftersom inteckningshandling- ket är förutsättningarna emellertid avsevärt en inte skulle vara bärare av något anspråk ändrade. Av de nya rättighetstyper som tas på betalning ur fastigheten och därmed ej upp i beredningens förslag är sålunda förköpskunna tjäna som grundval för erhållande rätt, rätt till andel i samfällt strömfall, rätt till av exekutionstitel, skulle exekutiva åtgärder elektrisk kraft, rätt till vederlag samt ränterätt och födoråd inte medtagna i det remitterade inte kunna riktas mot inteckningshandlingförslaget. På grund härav bör de i 15 kap. 15 § en såsom sådan. första stycket angivna inskränkningarna i förmyndarens förvaltning avse ytterligare bara I ovannämnda år 1968 avlämnade lag- samfällighetsrätt. Vidare saknar institutet avkomsträtt motsvarighet i det remitterade jordarådsremiss anförde departementschefen vid balksförslaget. Institutet bör följaktligen utgå i 15 kap. 14 § FB, efter att ha redogjort för detta lagrum. innehållet i 15 kap. 16 § och 14 § första I fråga om 15 kap. 15 § tredje stycket medstycket, följande. för utmönstringen av institutet avkomsträtt att 138

SOU 1970:67

bestämmelsen ej längre kommer att avse skifteslikvider. Termen servitut i första stycket avser såväl servitut som tillkommit vid fastighetsbildningsförrättning som avtalsservitut. Med hänsyn härtill bör såsom f. n. undantag från första styckets tillämpningsområde göras för det förra slaget av servitut när sådan rättighet grundas på en förening eller annan överenskommelse mellan sakägarna. Det bör anmärkas att ifrågavarande ändringar av 15 kap. 15 § påverkar innehållet i 9 kap. 5 §, 10 kap. 6 § och 13 kap. 8 § FB. I fråga om de föreslagna ändringarna i 15 kap. 16 § hänvisades till vad som ovan anförts under 15 kap. 14 § 10.3.3 Utredningen Som påpekats av Svenska försäkringsbolags riksförbund krävs enligt gällande rätt överförmyndarens samtycke för upptagande av lån mot säkerhet i omyndigs försäkringsbrev medan sådant samtycke ej fordras vid helt eller partiellt återköp av livförsäkring. Har förmyndare för omyndigs räkning återköpt livförsäkring föreligger visserligen ej någon risk för att beloppet inte skall komma den omyndige till godo. Försäkringsbolag som driver rörelse här i riket har nämligen jämlikt 15 kap. 12 § andra stycket ålagts att inbetala försäkringsbelopp, som tillkommer omyndig, hos bank för att av banken insättas på spärrad räkning. Till försäkringsbelopp räknas även återköpsvärdet av försäkring (jfr Walin s. 323). Skyldigheten gäller dock inte om beloppet är ringa eller överförmyndaren medger undantag eller den omyndige själv skall förvalta beloppet. Av större betydelse för den omyndige torde dock vara huruvida återköp av omyndigs försäkring över huvud taget skall ske. Detta beslut kan emellertid förmyndaren ensam fatta. Som framförts från försäkringshåll kan ett återköp av omyndigs försäkring ofta vara en betydligt längre gående åtgärd än en belåning av försäkring. Det skydd som en livförsäkring kan komma att lämna i en framtid synes vara av sådan betydelse att borttagande av detta skydd ej torde böra ske annat än efter noggrann prövning. Utredningen finner därför SOU 1970: 67

att återköp av omyndigs livförsäkring ej bör ske utan att överförmyndaren därtill lämnat sitt tillstånd. Stadgande härom bör införas i 15 kap. 14 § första stycket. Riksförbundet har vidare föreslagit att av lån som avses i 15 kap. 14 § första stycket lån med försäkring som säkerhet skall kunna upptas samt återköp av försäkring skall kunna ske om beloppet ej överstiger visst angivet värde. Syftet med bestämmelsen L 14 § är bl. a. att möjliggöra kontroll av den omyndiges behov av medel. Enligt utredningens mening kan prövningen vid tagande av sådant lån resp. kapitalutbetalning ej likställas med den prövning som föregår utgivande av sådant statligt lån som upptas för att bereda omyndig hjälp till utbildning eller bosättning och till vars upptagande överförmyndarens samtycke ej erfordras. Att särbehandla belåning eller återköp av livförsäkring på annan grund torde ej komma i fråga. En regel som den föreslagna skulle vidare kunna missbrukas genom att lån upptas i olika bolag. Av hänsyn till att omyndig måste skyddas mot onödig skuldsättning kan ej heller den regeln införas att lån under visst lägre belopp skall generellt få upptas av förmyndaren utan överförmyndarens samtycke. Utredningen avvisar på anförda skäl en uppmjukning av ifrågavarande bestämmelse i den riktning riksförbundet föreslagit. Enligt direktiven har utredningen att pröva om gränsdragningen för de förvaltningsåtgärder, som kräver rättens tillstånd, numera kan anses rationell. Därvid har angivits att det i olika sammanhang har påpekats att rättshandlingar angående lös egendom ofta kan vara av större ekonomisk betydelse för den omyndige än rättshandlingar angående fast egendom. Förfogande över fast egendom har sedan gammalt ansetts vara en rättsangelägenhet av stor vikt. Som framgår ovan uttalade lagberedningen vid förmynderskapslagens tillkomst att sådant förfogande ofta hade stor ekonomisk betydelse för den omyndige och även inte sällan berörde den omyndiges och hans familjs personliga förhållanden "på det närmaste". Även utan sådant 139

personligt intresse ansågs fast egendom vara en tillgång, som borde med särskild omsorg vårdas och ej utan skäl förvandlas i annan placering. Före förmynderskapslagens tillkomst prövades frågan om överlåtelse av omyndigs fasta egendom och om inteckning däri av domstolarna. Mot bakgrunden av den traditionella inställningen till frågan om fast egendoms betydelse är därför naturligt att denna ordning bibehölls i förmynderskapslagen och sedan överfördes till FB. En fördel med att domstolarna fortfarande skulle handha prövningen ansågs ligga däri, att den publicitet som är förbunden med en framställning till domstol, utgjorde ett värdefullt skydd för den omyndige. För andra än de angivna förfogandena över omyndigs fasta egendom ansågs dock överförmyndarens prövning vara tillräcklig. Överlåtelse av fast egendom och inteckning av sådan egendom får alltjämt anses utgöra rättshandlingar av sådan betydelse för den omyndige att de även i fortsättningen bör vara beroende av myndighets prövning. Fråga är således huruvida denna prövning skall ligga kvar hos förmynderskapsdomstolen eller om prövningen av samtliga förfoganden över fast egendom skall överflyttas till överförmyndaren. Enligt utredningens mening talar övervägande skäl för att en överflyttning av denna prövning nu bör ske till överförmyndaren. Från praktiska synpunkter innebär en prövning hos överförmyndaren av samtliga frågor rörande omyndigs fasta egendom en förenkling framför allt för förmyndarna. Huruvida omyndigs fasta egendom generellt sett är mera betydelsefull än hans lösa egendom kan vara föremål för tvekan. Enskilda fall kan påvisas där lös egendom är av större betydelse för den omyndige än hans fasta egendom och andra där förhållandena är de motsatta. Vilken uppfattning man än kan ha i denna fråga synes det emellertid utredningen att med den utformning av den blivande överförmyndarorganisationen som utredningen föreslår, överförmyndaren kommer att vara den myndighet som bäst torde lämpa sig för ifrågavarande pröv140

ning. Överförmyndaren har bättre förutsättningar än rätten att känna till de enskilda förmynderskapen och kan även lättare skaffa erforderliga upplysningar om det bakomliggande förhållandet som föranlett ansökningen. Prövningen innefattar vidare i mindre utsträckning juridisk-tekniska frågor än kreditekonomiska bedömanden. Redan med gällande ordning är det material, på vilket rätten träffar sitt avgörande i förenämnda ärenden, som regel granskat av överförmyndaren. Det hör även till ovanligheten att domstolen vägrar bifall i ärenden, där överförmyndaren tillstyrkt den sökta åtgärden, eller omvänt bifaller en ansökan, som överförmyndaren avstyrkt. Det reella avgörandet ligger alltså redan i stor utsträckning hos överförmyndaren. Detta talar i och för sig för att även det formella avgörandet bör få träffas av överförmyndaren. Även från organisatoriska synpunkter kommer en överflyttning till överförmyndaren av ifrågavarande prövning att medföra fördelar. Förmynderskapsdomstolen kommer att befrias från att direkt behöva ingripa i förmyndarens förvaltning. Frågor om förmyndarens förvaltning av omyndigs egendom kommer i stället under domstolens prövning enbart efter anmälan av överförmyndaren, i t. ex. frågor om vitesföreläggande, samt genom besvär över överförmyndarens beslut. Härigenom kommer en klarare gränsdragning att uppstå mellan förmynderskapsdomstolens och överförmyndarens kompetensområden. Överförmyndaren kommer ensam att utöva den omedelbara tillsynen över förmyndares förvaltning medan förmynderskapsdomstolen blir, förutom inskrivningsmyndighet, underställningsmyndighet och besvärsinstans samt därutöver tillsynsmyndighet för överförmyndare. På grund av det anförda föreslår utredningen att den prövning, som enligt 15 kap. 16 § nu åvilar rätten skall överflyttas på överförmyndaren. Enligt gällande rätt får tillstånd till överlåtelse av fast egendom eller inteckning däri ej ges med mindre viktiga skäl är därtill. Detta krav bör ej längre uppställas. SOU 1970:67

Utredningen anser att anledning saknas att för vissa slags rättshandlingar uppställa särskilda fordringar utöver dem som ligger i skyldigheten för överförmyndaren att i varje särskilt fall iaktta den omyndiges bästa. Beträffande frågan vilken utredning som bör krävas i ärende angående förfogande över omyndigs fasta egendom skall gälla vad som f. n. gäller för rätten. Lagberedningens uttalande ovan bör således vara vägledande för den utredning som i fortsättningen fordras för överförmyndarens avgörande. Vid den omarbetning av 15 kap. 14—16 §§ FB, som föranleds av vad utredningen ovan föreslagit, har utredningen förutsatt att de i lagrådsremissen den 29 november 1968 föreslagna ändringarna i dessa lagrum blir genomförda, och anpassat lydelsen därefter. I den ovan berörda frågan om konsekvenserna av näringsfrihetsförordningens upphävande anser utredningen att varken sakliga eller formella ändringar i föräldrabalken är påkallade. 10.4 Förvaring av omyndigs lingar och penningmedel

värdehand-

10.4.1 Gällande rätt och förarbeten De begränsningar i förmyndarens handlingsfrihet för vilka redogörelse lämnats ovan under 10.2 och 10.3 kompletteras av bestämmelser om förvaring av omyndigs penningmedel och värdehandlingar. Regler härom finns intagna dels i 15 kap. 7—12 §§ FB dels i lagen den 27 juni 1924 om vård av omyndigs värdehandlingar, den s. k. vårdlagen (VL). Reglerna var föremål för genomgripande ändringar vid 1940 års lagstiftning (se NJA II 1941 s. 107). I 15 kap. 7 § första stycket fastslås uttryckligen förmyndarens skyldighet att förvalta myndlingens egendom såsom anförtrott gods. Sålunda föreskrivs att pengar eller värdepapper, som förmyndaren innehar för den omyndiges räkning, skall av honom förvaras så, att de ej sammanblandas med pengar eller värdepapper, som tillhör förmyndaren själv eller eljest innehas av SOU 1970: 67

honom. Har den omyndige aktier eller andra därmed jämförliga värdepapper, över vilka enligt lag förs bok eller förteckning, skall förmyndaren, enligt paragrafens andra stycke, tillse att den omyndige så snart ske kan där upptas som ägare. Är värdehandling enligt vad i 15 kap. 8 § sägs nedsatt hos bank åligger det banken att ombesörja sådan anteckning (2 § 1 p. VL). I motiven till 15 kap. 7 § andra stycket uttalade lagberedningen att då det måste anses höra till god ordning, att anmälan för införing i aktiebok äger rum, det borde föreskrivas att förmyndaren skall tillse, att den omyndige upptages i boken (jfr NJA II 1924 s. 405 och Walin s. 302). Vad angår förmyndarens befattning med omyndigs värdehandlingar ges grundläggande bestämmelser härom i 15 kap. 8 §. I första stycket stadgas skyldighet för förmyndaren att i öppet förvar hos riksbanken eller annan bank i den omyndiges namn nedsätta aktier, obligationer, skuldebrev och andra sådana värdehandlingar, såframt sammanlagda värdet överstiger 5 000 kronor (före den 1 januari 1964 2 000 kronor). Har underåriga syskon gemensam förmyndare, skall vid beräkning av detta värde syskonens värdehandlingar sammanräknas (8 § fjärde stycket). Uttrycket "andra sådana värdehandlingar" inbegriper exempelvis interimsbevis å aktier och andelsbevis i ekonomiska föreningar samt i regel även sådana försäkringsbrev, som avser kapital- och livränteförsäkringar (ang. detta och följande, se NJA II 1924 s. 408, jfr Walin s. 303). Depositionsskyldigheten avser även tillhörande ränte- och vinstutdelningskuponger. I fråga om skuldebrev gäller depositionsplikten alla sådana, vare sig inteckning meddelats därför eller ej och vare sig skuldebrevet är löpande eller icke, och gäller även å den omyndiges egen fastighet eller tomträtt intecknade skuldebrev, som finns hos den omyndige (ägarhypotek). Utanför uttrycket "andra sådana värdehandlingar" faller checkar och växlar samt brand- och inbrottsförsäkringsbrev och skriftliga kontrakt om köp, arrende, hyra o. s. v., även om dessa innefattar utfästelse 141

om betalning. I paragrafens andra stycke önskligt, att obligationerna inskrevs i statsstadgas undantag från nedsättningsskyldig- skuldboken. Även av det skäl att en å prehet beträffande bevis eller motbok rörande mieobligation utfallande vinst eljest kunde tillgodohavande på räkning hos bank. Kon- tänkas bli föremål för förskingring, var en troll över sådana tillgodohavanden äger rum dylik deposition önsklig (jfr NJA II 1941 s. i den ordning varom föreskrivs i 15 kap. 9 §. 116 och Walin s. 310). Nedsättningsskyldighet föreligger vidare inte Nedsättning medför den verkan att förmed avseende å bevis, som utfärdats om in- myndaren måste ha överförmyndarens tillskrivning i statsskuldboken eller Sveriges allstånd att ta ut nedsatt värdehandling. Såmänna hypoteksbanks skuldbok eller skulddant tillstånd erfordras ej, där värdehandbok hos annan inrättning, som Konungen lingen endast skall genom bankens försorg bestämmer, 1 såframt å beviset finns antecköverföras till annan bank för att där nednat, att inskrivningen skett med förbehåll sättas i öppet förvar (15 kap. 8 § första stycatt kapitalbelopp å inskriven fordran eller ket). För förvaring av nedsatt värdehanddärå utställd obligation eller ock inskriven ling ansvarar banken, som även i betydande omfattning ombesörjer den löpande obligation eller å sådan obligation belöpanförvaltningen. Närmare bestämmelser om de kapitalbelopp ej må lyftas utan överförbankens åligganden i avseende å skötseln myndarens tillstånd. Enligt 8 § tredje stycket skall obligatio- av nedsatta värdehandlingar är intagna i vårdlagen. ner, vilka utfärdats av staten eller Sveriges allmänna hypoteksbank eller annan inrättBestämmelserna i vårdlagen reglerar inte ning, som Konungen bestämmer, inskrivas i endast vården av omyndigs värdehandstatsskuldboken eller bankens eller inrätt- lingar som enligt 15 kap. 8 § FB är nedningens skuldbok med förbehåll, varom i satta i bank utan gäller även uttagning av andra stycket sägs. Undantag från inskriv- omyndigs medel som innestår hos bank unningsskyldighet föreligger dock om obliga- der förbehåll varom stadgas i 15 kap. 9 § tionerna är nedsatta i öppet förvar hos FB. Reglerna härom gäller vidare även i bank eller överförmyndaren medger un- fråga om värdehandlingar som tillhör den, dantag från inskrivning. för vilken god man förordnats enligt 18 Finns omyndigs värdehandlingar, som kap. och om medel som för hans räkning skall förvaltas av förmyndaren, i öppet förinnestår hos bank på spärrat konto. var hos bank utan att ha nedsatts enligt beJämlikt 1 § VL ansvarar banken för de stämmelse i 15 kap., skall å dem tillämpas nedsatta värdehandlingarnas förvaring och vad i FB är stadgat om nedsatta värde- förvaltning på sätt i 2—7 §§ VL sägs. Mothandlingar (8 § femte stycket). Denna fö- svarande ansvar gäller för banken beträfreskrift har sin betydelse framför allt vid fande sådana i öppet förvar hos banken omyndighetsförklaring (jfr NJA II 1941 s. nedsatta värdehandlingar, vilka förvaltas 116 och Walins. 311). av förmyndaren men som ej nedsatts jämTredje stycket i 8 § tillkom genom 1940 likt bestämmelserna i 15 kap. FB (jfr 15 års lagstiftning. Till grund för införandet kap. 8 § femte stycket FB). framhölls därvid att stycket avsåg att Beträffande utländska värdehandlingar stadga tvång för inskrivning av smärre är banken ansvarig endast för deras förvaobligationer. Ett d}'likt inskrivningstvång ring medan bankens skyldigheter i avseende var särskilt lämpligt beträffande premieobligationer. I en överförmyndares åligganden 1 F. n. Konungariket Sveriges stadshypotekskassa och Svenska bostadskreditkassan, se kung. den torde ingå att tillse om vinst utfallit på en 22 november 1940 (nr 950) angående inskrivpremieobligation. Vid större överförmyndening av omyndigs obligationer i skuldbok rier var denna skyldighet emellertid betungm. m. Svenska bostadskreditkassan har fr. o. m. 1.1.1969 uppgått i Konungariket ande, och från synpunkten av överförmynSveriges stadshypotekskassa (jfr SFS 1969: darens egen arbetsbörda var det därför 575). 142

SOU 1970:67

på inhemska värdehandlingar är mycket omfattande och innebär att banken generellt sett är skyldig vidta alla de åtgärder som krävs för iakttagande av den omyndiges rätt i avseende på de förvaltade värdehandlingarna, dock endast under förutsättning att erforderliga uppgifter kan av banken anskaffas utan väsentlig omgång eller tidsutdräkt eller eljest på förfrågan meddelas av förmyndaren. Inom ramen för denna sin skyldighet anses depositionen medföra rätt för banken att företräda den omyndige. Av banken inom området för dess uppdrag vidtagna åtgärder blir således bindande såväl för den omyndige som för tredje man utan att förmyndaren givit banken särskilt bemyndigande (jfr Walin s. 491). Försummar förmyndaren att nedsätta värdehandling eller inskriva obligation enligt vad i 8 § är stadgat, skall överförmyndaren anmäla försummelsen hos rätten. Innan anmälan görs bör överförmyndaren, där det lämpligen kan ske, erinra förmyndaren om hans skyldighet. I anledning av sådan anmälan äger rätten att genom vite tillhålla förmyndaren att fullgöra sitt åliggande (15 kap. 11 §). Enär nedsättning ej medför hinder mot att värdehandlingen utlämnas till någon som gentemot den omyndige och hans förmyndare äger rätt att erhålla handlingen har i 15 kap. 10 § stadgats att förmyndaren ej utan överförmyndarens tillstånd får överlåta eller pantsätta omyndigs värdehandling medan den är nedsatt. Enligt samma lagrum får betalning av kapitalbelopp å omyndigs värdehandling, medan den är nedsatt, uppbäras endast av banken. Utan överförmyndarens tillstånd får överlåtelse eller pantsättning ej heller ske av bevis angående inskrivning i skuldbok, varom i 8 § förmäles, såframt på beviset finns antecknat förbehåll som där sägs. Beträffande omyndigs penningmedel gäller, som framgår av redogörelsen ovan under 10.2.1, att dessa endast undantagsvis får av förmyndaren förvaras som kontanter utan skall — om de ej skall placeras på annat sätt — i vart fall insättas på bankräkSOU 1970: 67

ning. För omyndigs bankmedel gäller att dessa ej får tas ut utan överförmyndarens tillstånd (15 kap. 9 § första stycket). Detta gäller dock ej ränta som innestått kortare tid än ett år. Överförmyndarens tillstånd är ej heller erforderligt där medlen endast skall genom bankens försorg överföras till annan bank. Omyndigs medel får insättas med förbehåll att de får tas ut utan överförmyndarens samtycke, om de bör hållas tillgängliga för bestridande av utgifter för den omyndiges underhåll eller för vården av hans egendom (9 § andra stycket). När skäl är därtill äger dock överförmyndaren förordna att sådant förbehåll ej skall gälla (15 kap. 9 § tredje stycket). I överensstämmelse med vad som gäller för omyndigs värdehandlingar får förmyndaren inte utan överförmyndarens tillstånd överlåta eller pantsätta bevis eller motbok rörande tillgodohavande å räkning hos bank, såvitt avser spärrad bankräkning (15 kap. 10 § andra stycket). I syfte att hindra att egendom av mera betydande värde som tillfaller omyndig skall passera genom förmyndarens händer lämnas i 15 kap. 12 § första stycket möjlighet för tredje man att nedsätta eller inbetala omyndig tillkommande värdehandlingar respektive penningmedel direkt hos bank. I andra stycket av förenämnda lagrum stadgas skyldighet för tredje man att i vissa särskilda fall nedsätta värdehandling eller inbetala penningar hos bank. Äger omyndig att av dödsbo utfå värdehandling eller pengar på grund av giftorätt, arv eller testamente eller såsom underhåll enligt 8 kap. ärvdabalken, är sålunda boutredningsman eller testamentsexekutör pliktig att nedsätta värdehandling eller inbetala penningmedlen hos bank. Härigenom uppnås att värdehandling som sålunda nedsätts omedelbart av banken tas i förmynderskapsförvar samt att penningmedel av banken i den omyndiges namn insätts på spärrad bankräkning. Vad som sålunda föreskrivits om skyldighet att inbetala penningmedel hos bank skall även gälla, där någon, som här i riket driver försäkringsrörelse, skall utge försäkringsbelopp, som tillkommer omyn143

dig, dock med undantag av pension eller livränta. I andra fall äger överförmyndaren genom meddelande till den som skall utge värdehandlingen eller penningar förordna, att nedsättning eller inbetalning skall ske hos bank. För samtliga fall, då nedsättning eller inbetalning hos bank enligt vad nu sagts i princip är obligatorisk, gäller vissa gemensamma undantag. Sålunda gäller bestämmelserna inte värdehandling eller penningmedel som den omyndige äger att själv förvalta. Undantag gäller vidare om värdet av det som skall utges är ringa eller om överförmyndaren särskilt medger att nedsättning eller inbetalning hos bank inte behöver ske. Den som nedsätter värdehandling eller inbetalar pengar hos bank enligt vad nu nämnts är pliktig att ofördröjligen underrätta förmyndaren därom (15 kap. 12 § tredje stycket). De ovan nämnda möjligheterna till inskrivning i statsskuldboken regleras närmare genom bestämmelser i reglemente för den svenska statsskuldboken. Gällande reglemente är fastställt av fullmäktige i riksgäldskontoret den 6 mars 1958 och har senast ändrats den 21 juni 1962. Enligt reglementet kan inskrivning ske i tre fall: 1. av räntebärande obligationer; 2. av premieobligationer och 3. av sparobligationer, utgivna år 1960 och senare. Inskrivning under 1. kan ske såväl för fysisk som juridisk person (2 §) och omfattar obligationer, tillhörande av svenska staten utgivna eller övertagna med ränta löpande lån (1 §). Inskrivning för omyndig skall, såframt ej överförmyndaren medger undantag, ske med förbehåll att inskrivna obligationer ej må tas ut eller däremot svarande kapitalbelopp lyftas utan överförmyndarens tillstånd. Om den omyndige själv äger råda över de inskrivna obligationerna, får inskrivning ske utan sådant förbehåll (3 §). Vid inskrivning för omyndig skall antecknas, förutom annat, förmyndarens namn samt förbehåll enligt 3 § (5 §). Över inskrivning utfärdas certifikat, ställt på obligationsägaren (deponenten) (6 §). Har vid inskrivning fästs förbehåll, som avses i 3 §, skall detta antecknas på certifikatet (7 §). 144

Ränta på inskrivet obligationsbelopp utbetalas av riksgäldskontoret till deponenten eller till den som styrkt sig vara behörig att motta räntan (8 §). Inskrivning i statsskuldboken av räntebärande obligationer är avgiftsfri (15 §). — Inskrivning i statsskuldboken av premieobligationer är, med undantag som i förevarande sammanhang saknar intresse, begränsad till sådana som tillhör omyndig eller som god man omhänderhar. Dock må ej inskrivning ske av omyndigs obligationer, över vilka den omyndige äger själv råda. Över inskrivning utfärdas förvaringsbevis ställt till deponenten (16 §). Vad ovan är stadgat angående inskrivning av räntebärande obligationer gäller i tillämpliga delar beträffande inskrivning av premieobligationer. Därutöver gäller att vinst på inskriven premieobligation ej får lyftas utan överförmyndarens tillstånd (18 §). För inskrivning av premieobligationer utgår särskilda av fullmäktige fastställda avgifter (19 §). För närvarande uppgår avgiften till 2 kr. 50 öre per obligation och samma avgift för förvaringsbeviset. — Inskrivning i statsskuldboken kan slutligen ske av sparobligationer, som tillhör omyndig eller som god man omhänderhar. Dock må ej inskrivning ske av omyndigs obligationer, över vilka den omyndige äger själv råda (20 §). Inskriven sparobligation får ej tas ut eller inlösas utan överförmyndarens tillstånd (21 §). Över inskrivning utfärdas på deponenten ställt bevis, vilket ej får överlåtas, pantsättas eller belånas (22 §). Vid inskrivning antecknas i statsskuldboken förutom annat, förmyndarens eller i förekommande fall förmyndarnas namn (23 §). Inskrivning av sparobligation är avgiftsfri (25 §). 10.4.2 Ändringsförslag Svenska försäkringsbolags riksförbund har i sin ovan under 10.3.2 omnämnda framställning hävdat att innebörden av orden "pension eller livränta" i 15 kap. 12 § andra stycket är föremål för tvekan. I stället har föreslagits att stadgandet skall kompletteras med exempelvis orden "eller annan periodisk förmån". Till stöd för sin framställning i denna del har riksförbundet anfört. SOU 1970:67

Såsomovan antytts må försäkringsbolag jämlikt 15 kap. 12 § andra stycket FB utan överförmyndares medgivande utbetala pension eller livränta. Vad som avses med pension eller livränta är icke närmare angivet i lagen utan ledning torde härutinnan få hämtas framförallt ur den språkliga innebörden av dessa uttryck. Tvekan har emellertid uppkommit huruvida härunder även må inbegripas sådana periodiskt utfallande försäkringsbelopp, som skall utgå under bestämd tid oberoende av viss persons liv. Det förekommer exempelvis s. k. försörjningsräntor, som utgår på grund av pensionsförsäkring efter de försäkrades död i form av garanterade utbetalningar, eller försäkringar, som icke är pensionsförsäkringar i kommunalskattelagens mening men på grund av vilka ett bestämt antal försäkringsbelopp utfaller periodiskt. De nu nämnda försäkringarna skiljer sig icke på sådant sätt från pension i vanlig mening att det finnes anledning att i nu förevarande hänseende göra dem till föremål för särskild behandling. Riksförbundet hemställer med hänsyn till vad nu sagts att ifrågavarande stadgande i 15 kap. 12 § andra stycket FB kompletteras med exempelvis orden "eller annan periodisk förmån", vilken formulering för övrigt kan återfinnas i lagberedningens förslag till lag om införsel i avlöning m. m. (införsellag) (SOU 1964: 57). Riksförbundet har vidare ifrågasatt om större belopp skall kunna utbetalas fritt endast därför att de rubriceras som pension, livränta eller annan periodisk förmån samt ansett att det synes kunna finnas skäl för införande av en spärregel även för nu nämnda försäkringsförmåner, dock ej såvida de icke översteg ett rimligt försörjningsbehov, förslagsvis per kalenderår två basbelopp enligt lagen om allmän försäkring.

10.4.3 Utredningen Vid överläggningar som utredningen hållit med företrädare för bankerna har ifrågasatts, huruvida tillräckliga skäl föreligger för ett bibehållande av bestämmelsen i 15 kap. 7 § andra stycket att förmyndare skall vara skyldig att tillse att omyndigs aktie skall inskrivas i aktiebok samt av bestämmelsen i 2 § första stycket 1) VL om motsvarande skyldighet för bank i fråga om omyndigs aktie, som är nedsatt i förvar hos 10—SOU 1970: 67

bank. En sådan inskrivning, har det framhållits, hindrar ej förfogande över aktien och påstås för bankerna medföra mycket arbete. Förutom att — som anförts vid bestämmelsernas tillkomst — införing av omyndigs aktie i aktiebok får anses höra till god ordning medför en sådan anteckning att aktieägaren erhåller de meddelanden som bolag enligt aktiebolagslagen är skyldiga att utsända, t. ex. angående nyemissioner, eller i praktiken brukar utsända, t. ex. årsredovisningar och delårsrapporter. Särskilt beträffande företag, vars aktier ej är börsnoterade och som därför vanligtvis ej erhåller större publicitet, kan en anteckning i aktiebok ha betydelse för iakttagande av omyndigs rätt. Emellertid synes en viss uppmjukning av regeln kunna ske beträffande omyndigs aktie som är nedsatt i förvar hos bank. Enligt 2 § första stycket 2), 4) och 5) VL åligger bank att beträffande vinstutdelning å aktie och aktiekapitals ökning på grund av ny- eller fondemission iaktta den omyndiges rätt, beträffande vinstutdelning dock endast där banken utan väsentlig omgång eller tidsutdräkt kan inhämta uppgift om tid och ort för vinstutdelning. På grund härav har utredningen ifrågasatt att, såvitt avser i förmyndardepå nedsatta aktier som är noterade vid Stockholms fondbörs, bankerna befrias från skyldigheten att ombesörja att omyndig antecknas som ägare i aktiebok. För aktier som ej är nedsatta i s. k. förmyndardepå samt för andra aktier än börsnoterade aktier skulle dock, av skäl som i det föregående anförts, sådan skyldighet böra bestå. Emellertid har frågan kommit i ett nytt läge sedan på grundval av fondbörsutredningens betänkande "Förenklad aktiehantering" (SOU 1968: 59) i prop. 1970: 99 föreslagits införande från den 1 januari 1971 av lag om förenklad aktiehantering, vilken innebär ett alternativ till gällande bestämmelser om aktiebrev, aktiebok m. m. 1 1

Jfr även obligationsteknikkommitténs betänkande Förenklad obligationshantering (SOU 1969: 13), i vilket föreslås att VPCsystemet utvidgas att i tillämpliga delar omfatta även obligationer, se prop. s. 63. 145

Propositionens behandling har uppskjutits till höstriksdagen. Utredningen har, som framgår av 1 kap. ovan och av propositionen, avgivit yttrande över fondbörsutredningens betänkande och en framställning i samma ämne av bankföreningen, allt såvitt avser förslagets konsekvenser för reglerna inom förmynderskapsrätten. Propositionen innebär i korthet följande. Aktiebolag, försäkringsaktiebolag och bankaktiebolag får möjlighet att fritt välja mellan förenklad aktiehantering och nuvarande system. Nuvarande aktiebrev som är försedda med kuponger, ersätts i förslaget med kuponglösa aktiebrev, som i princip skall omfatta en persons hela aktieinnehav i ett aktiebolag. Vid försäljning skall det gamla aktiebrevet makuleras och ett nytt aktiebrev utfärdas för köparen. De nya aktiebreven är enligt förslaget bärare av aktierätten på samma sätt som breven i det nuvarande systemet utom i fråga om rätt till utdelning och till deltagande i ny- eller fondemission. Dessa rättigheter knyts till registrering av aktieinnehavet i aktieboken och inte som i nuvarande system till företeende av utdelningskupong eller aktiebrev. Den som en viss dag, avstämningsdagen, är införd i aktieboken blir legitimerad att lyfta utdelning och ta emot emissionsbevis. Ett aktiebolag kan alltså, om god tro föreligger, med befriande verkan betala utdelning eller lämna ut emissionsbevis till den aktieägare som är registrerad på avstämningsdagen. Undantag härifrån gäller dock bl. a. om mottagaren var omyndig. Undantag föreslås i vissa fall från principen att endast den verklige ägaren till aktie får registreras i aktieboken. Förvaltas aktie av bank eller fondkommissionär, som fått särskild auktorisation som förvaltare av aktie, får förvaltaren föras in på aktiebrev och i aktieboken i stället för aktieägaren. Detsamma skall gälla utländsk förvaltare, om aktierna är föremål för handel vid utländsk börs och aktiebolaget fått särskilt tillstånd till förvaltarregistrering. En förutsättning i detta fall är dessutom att aktieägaren är bosatt utomlands. Vid förvaltarregistrering kommer förvaltaren att för ak146

tieägarens räkning lyfta utdelning och ta emot emissionsbevis. Däremot kan någon rösträtt inte utövas för förvaltarregistrerade aktier, vare sig av aktieägaren eller av förvaltaren. En sammanställning av uppgifter om aktieägare som har mer än 500 aktier i ett bolag registrerade hos svensk förvaltare skall vara offentlig. Aktieboken skall enligt förslaget föras med hjälp av automatisk databehandling (ADB). Regler ges om skyldighet att göra utskrift av aktieboken i läsbart skick. I utskriften skall aktieägarna och i förekommande fall förvaltarna tas upp i alfabetisk ordning. Utskriften skall vara offentlig med undantag för uppgift om aktieägare som har högst 500 aktier. Dessutom skall ett aktiebrevregister föras över utfärdade aktiebrev. Uppdragstagare, panthavare, förmyndare och andra, som har rätt att i stället för registrerad aktieägare uppbära utdelning eller emissionsbevis, skall kunna föras upp på en särskild förteckning. Registrering i förteckningen har i utdelnings- och emissionshänseende samma verkan som registrering i aktieboken. Mellan staten och fondkommissionärerna har en preliminär överenskommelse träffats om att tillsammans driva en värdepapperscentral, som centralt skall handha vissa uppgifter för aktiebolagens räkning. Till denna central, som skall stå under tillsyn av bankinspektionen, skall enligt förslaget bolagen lämna över bl. a. förandet av aktiebok, aktiebrevregister och den särskilda förteckningen samt distributionen av utdelning och emissionsbevis. I syfte att göra det möjligt att förvaltarregistrera omyndigs aktier föreslås viss uppmjukning av nuvarande skyldighet att registrera den omyndige i aktieboken. Uppmjukningen innebär att i 15 kap. 7 § andra stycket FB görs ett tillägg av innehåll att förmyndarens skyldighet att se till att den omyndige registreras i aktiebok inte skall gälla i fråga om aktier som förvaltarregistreras enligt 16 § första stycket i den föreslagna lagen om förenklad aktiehantering. Beträffande aktier som enligt föreskrift i FB nedsatts i förvar hos bank har gjorts SOU 1970:67

motsvarande tillägg i 2 § första stycket VL. I fråga om aktier som inte förvaltarregistreras stadgas, att där lagen om förenklad aktiehantering gäller, förmyndaren resp. banken skall tillse att anteckning sker i ovannämnda särskilda förteckning över dem som har rätt att i stället för aktieägaren uppbära utdelning. Om den närmare motiveringen till ändringarna hänvisas till propositionen. Eftersom man har anledning att förutsätta att i första hand de bolag, som har sina aktier noterade vid Stockholms fondbörs, kommer att besluta att lagen om förenklad aktiehantering skall tillämpas på dess aktier, torde den sålunda föreslagna uppmjukningen så småningom leda till samma resultat som den tidigare ifrågasatta lösningen med anknytning till notering av aktierna vid Stockholms fondbörs. Anledning att ej låta förvaltarregistrera omyndigs aktier föreligger ju vanligtvis endast om förmyndaren önskar utöva rösträtten för deponerade aktier. I sådant fall krävs liksom f. n. att den omyndige registreras i aktieboken. Utredningen, som förutsätter att propositionen kommer att bifallas, föreslår med hänsyn härtill inte någon ytterligare ändring i ifrågavarande bestämmelser beträffande aktier. Om det system som genomföres för aktier kommer att som obligationsteknikkommittén föreslagit bli tillämpligt även beträffande obligationer torde däremot kunna ifrågasättas vissa ändringar i 15 kap. 8 § FB om inskrivning av omyndigs obligation i skuldbok. Reglerna om inskrivning av omyndigs obligation har tillkommit för att skydda den omyndige mot risken att honom tillhöriga obligationer blir föremål för obehörigt förfogande. Inskrivning av omyndigs obligationer sker sålunda så gott som uteslutande i skyddssyfte och mera sällan för att dessutom erhålla en förenklad obligationshantering. Om de principer som ovan föreslagits beträffande aktier av hanteringsmässiga skäl kommer att bli tillämpliga på obligationer, synes böra övervägas om inte därvid även kunde vinnas ökat skydd för omyndigs obligationsinnehav, varmed även en tyngande dubbelregistreSOU 1970: 67

ring kunde undvikas. När till obligationsägarregistret anmäls att omyndig är ägare bör obligationsbrevet, om ej överförmyndaren medger undantag, förses med särskild, lätt synlig klausul att förfogande över obligationsbrevet ej får ske utan överförmyndarens samtycke. Sådant förbehåll skall även antecknas i ägarregistret. Samtidigt införs i förteckning över den som är berättigad att lyfta räntan att sådan rätt tillkommer förmyndaren och ej den omyndige. Om detta system görs tillämpligt inte bara beträffande kommun- och industriobligationer, vilka f. n. ej kan inskrivas i skuldbok, utan även på obligationer utgivna av staten och institutioner av offentligrättslig karaktär, torde inskrivning böra bestå endast såvitt avser inskrivning i statsskuldbok av premieobligationer och sparobligationer, vilka inte avses att omfattas av en blivande obligationsregistrering hos värdepapperscentralen. Frågorna härom torde böra uppmärksammas vid ett eventuellt införande av förenklat obligationshanteringssystem. Från överförmyndarhåll har påpekats att den i 15 kap. 8 § fjärde stycket givna värderingsregeln beträffande värdehandlingar som ägs av underåriga syskon med gemensam förmyndare bör utvidgas att omfatta samtliga fall där en person har flera förmynderskap. Med hänsyn till behovet av kontroll över värdehandlingars förvaltning föreligger, har det sagts, behov av nedsättning inte endast när sammanlagda värdet av underåriga syskons värdehandlingar överstiger 5 000 kronor utan även när så är förhållandet där en person i annat fall har flera förmynderskap. Möjligheten att genom utvidgning av nedsättningsskyldigheten skärpa kontrollen över förmyndares förvaltning har tidigare ifrågasatts av Holmbäck i hans förut nämnda betänkande som låg till grund för 1941 års ändringar i förmynderskapslagstiftningen. Holmbäck föreslog däri att nedsättningsskyldighet i bank skulle föreskrivas om värdet av den omyndiges värdehandlingar översteg 1000 kronor. Med hänsyn till de praktiska olägenheterna av en sådan regel genomfördes inte den före147

slagna ändringen (se NJA II 1941 s. 116). Den nu föreslagna utvidgningen synes emellertid inte ha den omfattningen att därav kommer att uppstå olägenheter vid den praktiska tillämpningen. De flesta fall där en person innehar flera förmynderskap torde endast sällan avse förvaltning av andra värdehandlingar än premieobligationer. Beträffande dessa senare gäller dock ej nedsättningsskyldighet om obligationerna inskrivits i statsskuldboken på sätt föreskrivs i 15 kap. 8 § andra stycket. Den ifrågasatta ändringen av paragrafens fjärde stycke kan därför förmodas få betydelse för endast ett begränsat antal fall. Detta kan i och för sig tala mot att ett egentligt behov finns av en regel som den föreslagna. Emellertid torde i just dessa avgränsade fall föreligga ett behov av ökat skydd mot obehörigt förfogande över omyndigs egendom. Utredningen anser sig därför böra föreslå att 15 kap. 8 § fjärde stycket ändras på det sätt att utövar en förmyndare förmynderskap för flera omyndiga skall vid tillämpningen av det i första stycket givna stadgandet de omyndigas värdehandlingar sammanräknas. Beträffande omyndigs medel å bank framgår av 15 kap. 9 § andra stycket att medel som bör hållas tillgängliga för bestridande av utgifter för den omyndiges underhåll eller för vården av hans egendom får insättas i bank med förbehåll att medlen får tas ut utan överförmyndarens tillstånd. Enligt vad som upplysts av Överförmyndarnämnden i Stockholm har förekommit att vissa s. k. mångförmyndare disponerat icke spärrade bankböcker avseende omyndigs medel uppgående till tillhopa hundratusentals kronor. Detta kan tydligen medföra risk för missbruk. Den möjlighet överförmyndaren enligt gällande rätt har att ingripa mot befarat missbruk från förmyndarens sida består i att han jämlikt föreskrift i tredje stycket av ifrågavarande stadgande kan förordna att förbehåll som nu sagts ej längre skall gälla. Anledning till sådant förordnande bör i regel vara att beloppet ej synes erforderligt för den omyndiges underhåll eller vården av hans egendom (Walin s. 314). Ingripande enligt regeln torde 148

emellertid inte kunna ske om det belopp som innestår på varje myndlings bankbok ej är oskäligt stort men beloppen tillsammantagna uppgår till avsevärd summa, såvida överförmyndaren ej har grundad misstanke att förmyndaren skall förskingra beloppen eller annan särskild anledning föreligger. Om detta senare ej är fallet kan överförmyndaren ej förordna om spärrning eftersom varje belopp i och för sig är skäligt. En utvidgning av regeln om förordnande om spärrning i tredje stycket torde därför inte kunna komma i fråga. I de förhållandevis få fall där problem av nu anförd beskaffenhet förekommer torde det åligga förmyndaren att utöva en särskilt noggrann, fortlöpande kontroll beträffande sådana bankmedel. Enligt 15 kap. 12 § andra stycket kan försäkringsbelopp, som ej utgör pension eller livränta, om värdet är ringa, utbetalas direkt till förmyndaren. I annat fall skall beloppet av försäkringsbolaget inbetalas hos bank för att insättas på spärrad räkning. Pension eller livränta kan alltid, oberoende av värdet, utges till förmyndaren. I denna ordning har Svenska försäkringsbolags riksförbund, som framgår ovan under 10.4.2, föreslagit ändring. Riksförbundets hemställan innebär dels att med pension och livränta skall jämställas annan periodisk förmån, dels att pension, livränta eller annan periodisk förmån som överstiger två basbelopp per kalenderår enligt lagen om allmän försäkring skall inbetalas hos bank. Förslaget medför således dels en utvidgning i det att även periodiska förmåner, vilkas värde ej är ringa och som ej utgör pension eller livränta, skall kunna utbetalas direkt till förmyndaren, dels en begränsning genom att pension och livränta överstigande visst belopp skall inbetalas hos bank. Uttrycket "annan periodisk förmån" är hämtat från förarbetena till nu gällande införsellag den 6 december 1968 (nr 621), vilken trätt i kraft den 1 juli 1969 (uttrycket uteslöts dock på lagrådets hemställan ur lagförslaget för att begränsa det införselbara området, se prop. 1968: 130 s. 220). De exempel riksförbundet i framställningen lämSOU 1970:67

nar på olika periodiska försäkringsförmåner kan till sitt syfte väl jämföras med pension eller livränta. Under uttrycket "annan periodisk förmån" faller emellertid även andra periodiska förmåner än sådana som grundar sig på försäkring. Till periodiska förmåner måste sålunda räknas från det allmänna utgående ersättningar med socialt inslag, t. ex. allmänt barnbidrag men även den daghjälp som utgår från erkänd arbetslöshetskassa. Också sjukpenning och därmed jämställd dagersättning utgör periodisk förmån. Royalty som en uppfinnare har betingat sig vid upplåtelse av rätt att utnyttja uppfinning kan även utgöra periodisk förmån liksom periodiskt utgående vederlag för en försåld rörelse (jfr prop. 1968: 130 s. 53 och 220). Pension, livränta och de ovan av riksförbundet nämnda periodiska förmånerna som utgår i anledning av försäkring avser att bidra till vederbörandes försörjning och beloppen är som regel ej större än att de förbrukas för detta ändamål. Enligt upplysning från förbundet kan emellertid förmånerna och även sådana som utgår som pension och livränta uppgå till avsevärda belopp och täcka betydligt mera än en normal försörjning. Med hänsyn till skyddet för den omyndige är ej tillfredsställande att dessa belopp skall kunna utan överförmyndarens samtycke disponeras av förmyndaren. En ändring i den riktning förbundet föreslagit bör därför genomföras på det sätt att samtidigt som annan periodisk förmån jämställs med pension och livränta, de belopp som i anledning härav tillfaller omyndig skall, om de för kalenderår uppgår till två basbelopp enligt lagen om allmän försäkring, inbetalas hos bank. Ändringen bör ej omfatta andra periodiska förmåner än sådana som utgår på grund av försäkring. En föreskrift att alla till omyndig utgående periodiska förmåner över angivna värdegräns skall av tredje man inbetalas hos bank skulle innebära ett alltför stort ingrepp i förmyndarens bestämmanderätt och skulle för tredje man kunna medföra risk för rättsförlust. Ändringen föreslås ske genom att i 15 SOU 1970: 67

kap. 12 § andra stycket orden "pension eller livränta" utbyts mot "pension, livränta eller annan på grund av försäkring utgående periodisk förmån till belopp som för kalenderår understiger två basbelopp enligt lagen om allmän försäkring". Det bör anmärkas, att överförmyndaren äger att, om den omyndiges bästa så kräver, förordna att även belopp som nu avses skall inbetalas hos bank. Fall kan t. ex. förekomma där en omyndig erhåller försäkringsbelopp från flera bolag eller från flera försäkringar och vilkas sammanlagda belopp väsentligt överstiger den angivna värdegränsen av två basbelopp. För andra försäkringsbelopp än sådana som utgår periodiskt kommer nuvarande ordning alltjämt att gälla. Är beloppen ringa eller medger överförmyndaren undantag kan de således utbetalas till förmyndaren. I annat fall skall inbetalning ske hos bank. I sammanhanget kan påpekas att om utfallande försäkringsbelopp, periodiskt eller inte, förvaltas av den omyndige själv, nedsättningsskyldighet ej föreligger. Föreskriften om nedsättningsskyldighet har tillkommit för att skydda den omyndige och inte för att ge möjlighet att inskränka den omyndiges förvaltningsrätt. Ingripande mot den omyndige beträffande egendom som här avses kan i stället ske enligt reglerna i 9 kap. 3 och 4 §§ (10 kap. 5 och 6 §§).

10.5 Inskrivning av förmynderskap förmyndarens redovisningsskyldighet

samt

10.5.1 Gällande rätt m. m. 10.5.1.1 Inskrivning av förmynderskap Regler om inskrivning av förmynderskap för underårig är intagna i 12 kap. 1 § FB. I första stycket av paragrafen stadgas som huvudregel att förmynderskap för underårig skall inskrivas, då fader, efter vilken den underårige är arvsberättigad, eller moder eller, om den underårige är adopterad, adoptant avlider. Härutöver skall, enligt samma lagrum, i två fall inskrivning äga rum dessförinnan. I första fallet skall inskrivning ske om egendom, som skall stå under förmyndarens förvaltning, annorle149

des än genom upptagande av lån tillfaller den underårige. I andra fallet skall inskrivning ske om någon rättens åtgärd vidtas i fråga som rör förmynderskapet. Enligt 1 § andra stycket skall inskrivning av förmynderskap för underårig ske hos rätten i den ort, där den som utövar förmynderskapet har hemvist inom riket eller, om inskrivningen föranleds av att fader eller moder som ensam utövat förmynderskapet avlidit, där denne senast haft sådant hemvist. Har föräldrar till barn i äktenskap, som utövar förmynderskapet gemensamt, skilda hemvist, skall inskrivning ske där fadern har hemvist eller, om den föranleds av fråga om moderns entledigande från förmynderskapet, där hon har hemvist. Finns ej domstol som efter vad nu sagts är behörig att verkställa inskrivningen, skall denna ske vid Stockholms rådhusrätt. Förmynderskap för omyndigförklarad skall enligt 12 kap. 2 § inskrivas vid den rätt, där ansökningen om omyndighetsförklaring gjordes. Fråga om omyndighetsförklaring skall upptas vid domstolen där den, om vars försättande i omyndighet är fråga, har sitt hemvist. Finns inte sålunda behörig domstol, tas målet upp vid Stockholms rådhusrätt (20 kap. 15 §). Förmynderskapet skall enligt sakens natur alltid inskrivas omedelbart. Finner rätten, där förmynderskap är inskrivet, med hänsyn till den omyndiges eller hans föräldrars boningsort eller av annan orsak, att tillsynen över förmynderskapet lämpligen bör överflyttas till annan rätt, äger enligt 12 kap. 3 § den rätt, där förmynderskapet är inskrivet, besluta därom. Underrättelse om beslutet skall ofördröj ligen ges den rätt, till vilken tillsynen sålunda överflyttas, och skall förmynderskapet där inskrivas. Enligt föreskrift i 12 kap. 4 § första stycket skall rätten, där så erfordras, vid inskrivning av förmynderskap ange, vilken överförmyndare det tillkommer att utöva tillsyn över förmynderskapet. Enligt andra stycket i samma paragraf skall, i fråga om överflyttning av tillsynen över förmynderskap från en överförmyndare till en annan 150

inom tingslag eller inom stad, där rådhusrätt finns, vad i 3 § sägs äga motsvarande tillämpning. I 5 § av ifrågavarande kapitel stadgas skyldighet för rätten att tillse, att förmynderskap inskrivs och förmyndare förordnas, då det skall ske. Då rätten meddelat beslut om inskrivning av förmynderskap, skall enligt 12 kap. 6 § anteckning därom ske i förmynderskapsbok, som förs vid rätten. Närmare bestämmelser om förmynderskapsbokens förande och om vissa åtgärder som åligger rätten med avseende å förmynderskapsvården lämnas i den ovan under 9.1 omnämnda förmyndarvårdskungörelsen. Bestämmelserna i 12 kap. FB går tillbaka på motsvarande bestämmelser i 4 kap. 1924 års förmynderskapslag. Som en följd av den nya regeln i FB att föräldrar gemensamt utövar förmynderskap för sina barn jämkades i samband med FB:s införande reglerna om var inskrivning skall äga rum. De nya reglerna är upptagna i 12 kap. 1 §, som ersätter 4 kap. 2 § FL (se närmare i frågan Walin s. 238). 12 kap. 1 § har därefter ändrats i samband med ärvdabalkens tillkomst (se NJA II1958 s. 194). Gällande rätt utgår från att inte alla förmynderskap står under det allmännas kontroll. Detta sammanhänger med att varje underårig allt från sin födelse har förmyndare i föräldrarna eller den ene av dem. Den legale förmyndaren kommer i regel inte att utöva några förmyndarfunktioner så länge den underårige inte har egendom. Sådan tillfaller den underårige först i samband med att en av föräldrarna dör. På grund härav fordras inte kontroll från det allmännas sida över förmynderskapets handhavande, förrän en egentlig förmyndarförvaltning tar sin början (NJA II 1924 s. 297; jfr Walin s. 238). Utöver synpunkten att förmynderskap som innefattar egendomsförvaltning skall stå under kontroll av det allmänna och därför skall inskrivas, erfordras ibland inskrivning och därmed registrering för att beslut angående förmynderskapet ej skall glömmas bort, t. ex. om särskild förmyndare förordnas. Från dessa synpunkter skall inskrivning alltid ske när förmynSOU 1970: 67

derskap uppstår i anledning av omyndighetsförklaring samt när förmyndaren förordnas för underårig. Till grund för den ovan angivna huvudregeln för inskrivning av förmynderskap för underårig anförde lagberedningen vid regelns tillkomst (NJA II 1924 s. 298). Såsom huvudregel upptages, att förmynderskapet skall inskrivas, när den minderåriges fader eller moder avlider, dock att efter faderns död inskrivning icke skall ske, om den minderårige saknar arvsrätt efter honom. Med avseende å barn i äktenskap innebär denna regel, att inskrivning alltid kommer till stånd, så snart någon av föräldrarna avlidit, och regeln lärer i denna del vara grundad i sakens egen natur. På grund av barnets arvsrätt efter föräldrarna kunna vid enderas död tillgångar i allmänhet förväntas tillfalla den minderårige. Visserligen kunna boets skulder överstiga tillgångarna, men därest detta förhållande icke föranleder boets avträde till konkurs, medför dödsfallet i varje händelse en förmögenhetsförvaltning för den minderåriges räkning, vid vilken han måste vara företrädd av laga representant, och om avträde sker, måste även i samband därmed den minderårige vara vederbörligen företrädd. Mången gång kan också, där boet är ringa, det i 13 kap. 12 § nya giftermålsbalken givna stadgandet föranleda, att all boets egendom bör tilläggas den efterlevande maken ensam. Huruvida så bör ske eller icke, kan emellertid ej avgöras annorledes än genom bodelning, varvid även den minderårige arvingens rätt måste bevakas. Det torde härav framgå, att rätten alltid har anledning att i samband med faderns eller moderns död tillse, att förmyndarvård är vederbörligen anordnad för den minderårige. I regel bör detta tillgå så, att rätten fastslår, att den efterlevande av föräldrarna är förmyndare, men samtidigt förordnar god man för den omyndige jämlikt 11 kap. 2 § första stycket i förslaget. Det av beredningen angivna stadgandet 11 kap. 2 § första stycket avser numera 18 kap. 2 § första stycket FB. Med den ovan upptagna regeln att inskrivning skall ske om egendom, som skall stå under förmyndarens förvaltning, tillfaller den underårige, åsyftas företrädesvis de fall, då egendom genom gåva eller testamente tillfaller den underårige. Om i vederbörande förordnande bestämts att förmyndaren inte skall förvalta egendomen eller ha medbestämmanderätt vid egendomens SOU 1970:67

förvaltning skall dock inskrivning inte ske (jfr Walin s. 241 och vad nedan sägs under 10.6.1). Inskrivning enligt ifrågavarande regel torde vidare ske där överförmyndaren lämnat förmyndaren samtycke att omhänderta egendom, varöver den omyndige eljest äger råda (9 kap. 3 § 2 st. 3a och 4 §§), och förmyndaren begagnar sig av samtycket. Den omyndige tillhörig egendom kommer nämligen därvid att stå under förmyndarens förvaltning. Anmärkas kan att om enligt 18 kap. 2 § FB god man förordnas att motta gåva inskrivning skall ske även om förvaltningen sedermera skall vara undandragen överförmyndarens kontroll. Mottar bank enligt 4 § lagen den 27 mars 1936 angående vissa utfästelser om gåva, utan förmedling av god man, gåvan för den underåriges räkning, sker emellertid, under enhanda förutsättning, inte inskrivning av förmynderskapet. Den andra specialregeln att inskrivning skall ske, när någon rättens åtgärd vidtas i fråga som rör förmynderskapet, har tillkommit för att åtgärden inte skall glömmas bort och för att man på ett bekvämt sätt skall kunna få kännedom om denna. Den viktigaste åtgärd som här kommer i fråga är förordnande av förmyndare i de fall, då föräldrarna eller den av dem som har vårdnaden, inte är lämplig att utöva denna och vårdnaden därför skall överflyttas på en förordnad förmyndare (se 6 kap. 6—9 §§). Men även ett entledigande av en legal förmyndare bör föranleda inskrivning, även om entledigandet — därför att den andre av föräldrarna blir ensam legal förmyndare — inte följs av ett förordnande (Walin s. 242). Ett beslut av rätten, varigenom vårdnaden tillagts en av föräldrarna, torde däremot inte medföra inskrivning av förmynderskapet, även om detta genom vårdnadsbeslutet automatiskt överflyttas från båda föräldrarna till den ene eller från den ene till den andre. Beslutet rör nämligen inte förmynderskapet annat än indirekt (NJA II 1924 s. 300). Motsvarande torde gälla vid beslut om adoption (Walin a. a.). Enligt nu ifrågavarande regel bör vidare inskrivning ske om underårig enligt 10 kap. 2 § förkla151

ras skola vara omyndig även efter uppnådd myndighetsålder. 10.5.1.2 Förmyndares redovisningsskyldighet Om den redovisning som åligger förmyndare för iakttagande av omyndigs rätt i oskiftat dödsbo stadgas i 14 kap. 8 och 9 §§. Om förmyndares redovisningsskyldighet i övriga fall ges bestämmelser i 16 kap. Är omyndig ende delägaren i dödsbo eller är underåriga syskon, som har gemensam förmyndare, ensamma delägare i oskiftat bo, skall, om boet förvaltas av förmyndaren, på förvaltningen tillämpas såväl bestämmelserna i 15 kap. som i 16 kap. (14: 12). Äger omyndig del i dödsbo, skall förmyndaren så snart ske kan efter det bouppteckningen inregistrerats hos rätten, inge avskrift av bouppteckningen till överförmyndaren. Skall av annan anledning än dödsfall bodelning ske för omyndig, är förmyndaren skyldig tillse, att bouppteckning förrättas så snart ske kan. Förmyndaren skall därefter ofördröjligen inge avskrift av bouppteckningen till överförmyndaren. Är i angivna fall bouppteckningen av vidlyftig beskaffenhet, får avskrift av handlingen lämnas i erforderliga delar (14: 8). Ändamålet med ifrågavarande föreskrifter är närmast att överförmyndaren så snart som möjligt skall erhålla kännedom om boets ställning och den omyndiges rätt däri. En sådan kännedom kan vara av vikt vid överförmyndarens prövning av frågor som uppkommer under dödsboförvaltningen, exempelvis frågor om förmyndarens rätt att delta i vissa rättshandlingar, om avtal om sammanlevnad i oskiftat bo o. s.v. (se NJA II 1924 s. 383 och Walin s. 281). Skiftas inte dödsbo, i vilket omyndig äger del, inom sex månader från det bouppteckning förrättades, skall förmyndaren, där ej avtal träffats om sammanlevnad i oskiftat bo, inom nämnda tid till överförmyndaren avge redogörelse för det hinder som mött för skifte. Förmyndaren är därefter skyldig att intill dess skifte sker eller sammanlevnadsavtal träffas, avge sådan 152

redogörelse var sjätte månad, om inte överförmyndaren bestämmer annan tid (14: 9 st. 1). Sluts för omyndig delägare i dödsbo avtal om sammanlevnad i oskiftat bo, är förmyndaren skyldig att före den 15 februari varje år till överförmyndaren avlämna årsuppgift angående boet. Årsuppgift skall uppta den behållna inkomsten under föregående år samt en översikt av boets tillgångar och skulder vid årets slut. Möter till följd av boets storlek eller annan orsak hinder att inom nämnda tid avlämna årsuppgift, skall inom samma tid anmälan om hindret göras till överförmyndaren. Denne äger utsätta ny tid, inom vilken förmyndaren skall inge handlingen (14: 9 st. 2). Har underåriga syskon samma förmyndare, får för dem avlämnas gemensam redogörelse eller årsuppgift (14: 9 st. 3). Bouppteckning skall i regel förrättas sist inom tre månader efter dödsfallet (ÄB 20: 1) och skall inom en månad efter upprättandet jämte bestyrkt avskrift för registrering inges till den rätt som utgjort den dödes tvistemålsforum (ÄB 20: 8). Beträffande stadgandet i 14 kap. 9 § kan anmärkas att var den döde gift och ägde nya GB tillämpning å makarnas förmögenhetsförhållanden, skall i den bouppteckning, som upprättas i anledning av dödsfallet, förteckning intas över såväl den dödes åom den efterlevandes giftorättsgods. Årsuppgiften skall även avse båda dessa egendomsmassor, ehuru den efterlevande ensam behåller förvaltningen av sitt giftorättsgods, om ej annan överenskommelse träffats i avtalet rörande sammanlevnaden i oskiftat bo (NJA II 1924 s. 385 och Walin s. 284). Förmyndaren är skyldig att över sin förvaltning av den omyndiges egendom föra räkenskaper så att han kan för varje år noggrant redovisa för den omyndiges tillgångar och skulder samt för förvaltningens gång (16: 1). När egendom, som skall stå under förmyndarens förvaltning, första gången tillfaller underårig, skall förmyndaren inom en månad därefter till överförmyndaren inge förteckning över egendomen. Blir den som uppnått myndig ålder omyndigförklarad, skall förmyndaren inom SOU 1970: 67

tre månader från det förmynderskapet inskrevs, till överförmyndaren inge förteckning över den omyndiges egendom vid tiden för omyndighetsförklaringen. Erhåller omyndig senare egendom som skall stå under förmyndarens förvaltning, skall förteckning över denna egendom inges till överförmyndaren inom en månad därefter. Har andel i oskiftat bo tillfallit omyndig, skall förteckning inges först inom en månad efter det bodelning eller skifte skett (16: 2). För att kontrollera att bestämmelserna i 16 kap. 2 § efterlevs har i 7 § kungörelsen den 16 december 1949 om skyldighet för domstol att lämna uppgifter i mål och ärenden enligt föräldrabalken föreskrivits, att om rätten i samband med inregistrering av bouppteckning, bevakning av testamente eller eljest erhållit kännedom om att egendom tillfallit omyndig, rätten skall underrätta överförmyndaren eller, om förmynderskapet är inskrivet eller skall inskrivas vid annan rätt, förmynderskapsdomstolen. På förteckning som nu nämns skall förmyndaren teckna försäkran under edlig förpliktelse, att hans uppgifter är i allo riktiga och att ej något är med vilja eller vetskap utelämnat. Rätten äger vid vite förelägga honom att bestyrka detta med ed, såvida överförmyndaren yrkat detta eller det eljest finns påkallat. Har annan tagit befattning med den omyndiges egendom, kan även edgång åläggas honom, om skäl härför föreligger (16: 3). Saknar den omyndige tillgångar när förmynderskapet för honom skrivs in, skall förmyndaren anmäla detta till överförmyndaren inom tre månader från det inskrivningen ägde rum. Beträffande sådan anmälan gäller i tillämpliga delar vad som föreskrivs i 3 § (16: 4). Före den 15 februari varje år skall förmyndaren till överförmyndaren avge årsräkning, som skall innefatta redogörelse för förvaltningen under föregående år eller den del av året, varunder förmyndaren innehaft sin befattning. När förmyndarens befattning upphör, skall förmyndaren ofördröjligen till överförmyndaren avge sluträkning, som skall avse förvaltningen under det löpande året intill dess befattSOU 1970: 67

ningen upphörde. I årsräkning och sluträkning skall upptas tillgångar och skulder vid början av den tid räkningen avser, en sammanställning av inkomster och utgifter under nämnda tid samt tillgångar och skulder vid samma tids utgång (16: 5). Har förmyndaren till överförmyndaren ingivit anmälan eller annan handling, enligt vilken den omyndige saknar tillgång eller inte har andra tillgångar än lösören, som ej lämnar inkomst, är förmyndaren fri från skyldighet att avge räkning intill dess genom föryttring av sådana lösören eller eljest tillgångar av annan beskaffenhet tillfaller den omyndige (16: 6). Närmare bestämmelser om vad förteckning, årsavräkning och sluträkning skall innehålla och vilka handlingar som skall fogas till dessa lämnas i 16 kap. 7 och 8 §§. Förutom tillgångar och skulder skall vissa tillgångar särskilt specificeras. Detta gäller ägarhypotek och beträffande värdehandlingar som ej är nedsatta i förmyndarförvar skall nummer eller annan beteckning anmärkas. Om tillgångar som står under den omyndiges eller annans särskilda förvaltning skall förmyndaren lämna uppgift och även om dessa tillgångars värde om detta är känt för honom. Vid förteckning, årsräkning och sluträkning skall fogas bestyrkt avskrift av skifteshandling, gåvobrev och andra handlingar som erfordras för att göra det möjligt för överförmyndaren att kontrollera uppgifter om nyförvärvad egendom. För värdehandlingar som ej är nedsatta i förmyndarförvar och beträffande omyndigs bankmedel skall jämväl fogas i viss ordning utfärdat bevis. Försummar förmyndaren att i rätt tid avge föreskrivna redovisningshandlingar, skall överförmyndaren anmäla försummelsen hos rätten. Innan anmälan görs skall överförmyndaren, där det lämpligen kan ske, erinra förmyndaren om hans skyldighet. Sedan anmälan avgivits äger rätten att genom vite tillhålla förmyndaren att fullgöra sitt åliggande (14: 10 och 16: 10). Då förmyndarens befattning upphör, är förmyndaren skyldig att till myndlingen, om han blivit myndig, eller, om förmynder153

skåpet övergått å annan, till denne ofördröjligen utge de tillgångar som förmyndaren för myndlingens räkning har om hand (16: 11). I 16 kap. 12 och 13 §§ ges vissa bestämmelser om hur det sedan förmyndarens befattning upphört skall förfaras med de av förmyndaren till överförmyndaren överlämnade och av denne granskade redovisningshandlingarna samt med de räkenskaper och verifikationer angående förmynderskapet som finns förvarade hos förmyndaren. Beträffande slutredovisningen gäller sålunda att denna förmedlas av överförmyndaren som till den redovisningsberättigade överlämnar de förteckningar och räkningar som i redovisningsavseende successivt avlämnats till överförmyndaren. Vad angår de räkenskaper och verifikationer som finns hos förmyndaren skall dessa överlämnas till den redovisningsberättigade först sedan den avgående förmyndaren är fri från ansvar för förvaltningen. Dock skall handlingarna dessförinnan hållas tillgängliga för granskning å tid och ort som i händelse av tvist bestäms av överförmyndaren. 10.5.2 Ändringsförslag I den ovan under 1 kap. angivna skrivelsen av Stockholms rådhusrätt med hemställan av viss översyn av förmynderskapslagstiftningen har rådhusrätten under rubriken "Inskrivning och kontroll över förmyndare och gode män" upptagit vissa förslag till ändring i reglerna om inskrivning av förmynderskap och om förmyndares redovisningsskyldighet. Vad rådhusrätten därvidlag anfört redovisas i sin helhet under denna punkt. Efter att ha redogjort för gällande regler på förenämnda områden anför rådhusrätten. De skildrade bestämmelserna medföra åtskilligt besvär för förmyndarna och ett tidsödande arbete för överförmyndare och domstolar, helst som förmyndarna ofta äro okunniga om gällande föreskrifter. Då reglerna i stort sett icke taga hänsyn till storleken och beskaffenheten av myndlingens tillgångar eller andra omständigheter i det särskilda fallet, uppfattas de ofta av allmänheten som meningslösa eller i 154

vart fall onödigt omständliga, vilket skapar irritation. Enligt avdelningens mening medföra bestämmelserna besvär för förmyndarna och kostnader för det allmänna, som i många fall icke stå i rimlig proportion till deras åsyftade effekt att skydda myndlingen mot obehöriga förfoganden över hans egendom. Härtill kommer, att systemet i vissa avseenden leder till inkonsekvenser. Det sagda gäller främst förmynderskapen för underåriga, vilka utgöra det ojämförligt största antalet av alla inskrivna förmynderskap och godmanskap. Vanligen inskrivas dessa förmynderskap på grund av att någon av föräldrarna avlidit. I dessa fall är kontrollen över att inskrivning äger rum när så skall ske så gott som fullständig till följd av bouppteckningsplikten samt domstolarnas och försäkringsinrättningarnas underrättelseskyldighet. Detta medför att kontrollapparaten träder i funktion även i de många fall, då den egendom som på grund av dödsfallet tillfaller myndlingen är ringa, ja t. o. m. om boet utvisar brist eller det kan förutses, att på grund av bestämmelserna i 13 kap. 12 § giftermålsbalken intet kommer att tillfalla denne. Oftast måste i dessa fall god man förordnas att företräda myndlingen vid boutredningen och vid bodelning eller skifte. På grund av förmyndarens skyldighet att avgiva förteckning över den omyndiges egendom framkomma i anledning av dödsfallet icke sällan andra — vanligen förhållandevis obetydliga — myndlingens tillgångar, som eljest hade varit okända för överförmyndaren men vilka till förmyndarens överraskning fortsättningsvis måste redovisas i årsräkningar. Detta leder i sin tur ofta till att förmyndarna för att komma ifrån besväret med redovisningarna utnyttja sina möjligheter att förbruka tillgångarna för underhållskostnader i stället för att spara dem enligt sin ursprungliga avsikt. Redan före föräldrarnas död kan inskrivningsskyldighet föreligga. Så är fallet främst när egendom, som skall stå under förmyndarförvaltning, tillfaller myndlingen annorledes än genom upptagande av lån. Fallet har av olika orsaker blivit allt vanligare. Kontrollen över att inskrivning verkligen sker är emellertid ofullständig, då förmyndarna ofta — avsiktligen eller av okunnighet — försumma sin skyldighet att avgiva förteckning över egendomen och domstolen, exempelvis när fråga är om gåvor, ofta icke heller på annat sätt får kännedom om förhållandet. Har egendomen däremot tillfallit myndlingen på grund av försäkring, testamente eller arvsavstående som åberopats i arvsskatteärende, kommer inskrivning i regel till stånd även när egendomen är ringa. Det sagda leder till inkonsekvenser, som allmänheten ofta uppfattar som svårförståeliga trakasserier. SOU 1970: 67

Förmynderskap för underåriga skall slutligen enligt gällande lag inskrivas jämväl då någon rättens åtgärd vidtages i fråga som rör förmynderskapet. Det i praktiken vanligaste fallet är, att i samband med äktenskapsmål förordnats särskild förmyndare för övertagande av vårdnaden om barnet. Inskrivning är här i främsta rummet motiverad av behovet att genom registreringen förhindra, att förordnandet faller i glömska, och att möjliggöra för allmänheten att få upplysning om vem som är barnets förmyndare. Samma synpunkt gör sig gällande exempelvis när god man i förmyndarens ställe förordnas. I andra ej ovanliga fall av godmanskap för underårig, såsom då god man förordnas för mottagande av gåva från förmyndaren eller för bevakande av myndlingens rätt i rättegång mot förmyndaren eller dennes make, synes något beaktansvärt skäl för inskrivning av förmynderskapet enbart på grund härav ej alls föreligga. Vid flertalet domstolar — dock icke vid rådhusrätten — torde emellertid förmynderskapet städse inskrivas i dylika lägen. — I alla de fall, då förmynderskap inskrives på grund av det nu behandlade stadgandet, medför detta skyldighet för förmyndaren att avge förteckning eller anmälan att tillgångar saknas. Stundom framkomma även till följd härav förut icke kända tillgångar, i allmänhet av ringa värde. Jämväl många förmynderskap för omyndigförklarade samt godmanskap för sjuka eller bortovarande personer avse förvaltning av så obetydliga tillgångar, att avgivandet respektive infordrandet av årsräkningar framstår såsom en mer eller mindre onödig pappersexercis. Detta gäller särskilt när tillgångarna äro insatta i bank under s. k. förmyndarspärr eller eljest äro så anbragta, att förmyndaren-godemannen ej kan disponera dem utan tillstånd av överförmyndaren eller rätten. Till belysning av den omfattning, vari förmyndare och överförmyndare enligt gällande bestämmelser betungas med redovisningar för förmynderskap med förhållandevis ringa tillgångar kan nämnas, att enligt en 1957 av stadskansliets organisationsavdelning gjord utredning i Stockholm antalet inskrivna förmynderskap, där tillgångarna icke överstego 2 000 kronor, uppgick till närmare 30 %> av samtliga omkring 10 000 förmynderskap och godmanskap för vilka årsräkningar avgåvos. En begränsning av redovisningsplikten skulle sålunda få stor praktisk betydelse. Den minskning i överförmyndarnas arbetsbörda, som kunde uppnås, skulle bland annat möjliggöra en effektivare kontroll av mera kvalificerade förmynderskap. Även domstolarna skulle kunna avlastas från åtskilligt arbete, exempelvis med vitesärendena, som till stor del gälla förmynderskap med ringa tillgångar. SOU 1970:67

Även om flerstädes föräldrabalkens stela regler i praktiken icke alltid tillämpas efter sin ordalydelse, föranleda reglerna otvivelaktigt en mängd onyttigt arbete. Av principiella skäl och för åstadkommande av en så långt möjligt enhetlig rättstillämpning böra de berörda frågorna lösas lagstiftningsvägen. Av redovisade skäl anser avdelningen, att en översyn av lagstiftningen syftande till rationalisering av inskrivningsreglerna och begränsning av kontrollen över förmynderskap och godmanskap är angelägen. Utan att föregripa resultaten av erforderlig utredning om de principer, som därvid böra följas, vill avdelningen i anslutning till det förut anförda framlägga några uppslag. I fråga om förmynderskap för underåriga slopas skyldigheten att avgiva förteckning eller anmälan och underlåtes inskrivning vid domstol alltid i sådana fall, när inskrivning nu föranledes enbart av att åtgärd som rör förmynderskapet skall vidtagas. Ej heller bör inskrivning ske eller redovisningsplikt föreligga, när den underårige står under vårdnad och förmynderskap av någon av föräldrarna och den egendom, som tillfallit eller kan väntas tillfalla honom, icke kan antagas uppgå till högre värde än förslagsvis 3 000 kronor. Är det dödsboandel, som tillfallit myndlingen, erfordras, om jämväl förmyndaren är delägare i boet, i sådana fall ej, att den underårige vid bouppteckningen företrädes av god man, och någon vidare åtgärd företages icke i anledning av dödsfallet. Prövningen huruvida förmynderskapet skall inskrivas och god man förordnas sker i detta fall av den domstol, som har att registrera bouppteckningen. Vid denna prövning bör bl. a. hänsyn tagas till om i boet ingår egendom, som kan antagas ha högre skiftesvärde än det i bouppteckningen upptagna värdet. Finnes fast egendom eller tomträtt, bör inskrivning alltid ske, bland annat med hänsyn till fastighetsväsendet. Vidare bör förefintligheten av försäkringar, som kunna inverka exempelvis på laglottsberäkningen, beaktas. Förmynderskap för underåriga i andra fall — d. v. s. huvudsakligen där förmyndaren icke är lagbestämd utan förordnad — och förmynderskap för omyndigförklarade behöva heller icke inskrivas om förmynderskapsdomstolen med hänsyn till tillgångarnas obetydlighet finner det kunna underlåtas. Godmanskap inskrivas alltid vid domstol. Överförmyndaren medgives rätt att befria förmyndare och gode män från redovisningsskyldighet tills vidare eller för visst år, om det med hänsyn till tillgångarnas obetydlighet eller beskaffenhet — exempelvis då fråga är om spärrade bankmedel eller en fastighet, som lämnar ingen eller ringa avkastning — eller av annan orsak kan ske utan fara för myndlingen. Har grunden för anordnande av 155

kontroll över förmynderskap helt bortfallit, bör förmynderskapsdomstolen kunna meddela beslut om avskrivning av förmynderskapet, varigenom domstolen och överförmyndaren kunde befrias från många inaktuella förmynderskap utan att förmyndaren behövde entledigas. — De nu skisserade reglerna skulle leda till att åtskilliga bestående förmynderskap icke kunde återfinnas i förmynderskapsboken även i fall, då någon form av registrering är behövlig. En registrering av förmynderskapen skulle emellertid i stället kunna ske hos pastorsämbetena, som redan nu erhållna uppgifter bl. a. om omyndigförklarade. Så snart domstol förordnar förmyndare skulle meddelande därom kunna lämnas till vederbörande pastorsämbete för anteckning i personakten. Sådan uppgiftsskyldighet skulle kunna föreskrivas jämväl när domstol fattar beslut i vårdnadsfråga, varigenom ur kyrkoböckerna skulle kunna erhållas aktuella uppgifter om vem som är förmyndare för visst barn även i fall, då enligt nu gällande bestämmelser inskrivning av förmynderskap icke skall ske. Detta torde bliva av värde såväl för olika myndigheters verksamhet som för banker, försäkringsbolag och andra enskilda. Justitieombudsmannen har till utredningen för kännedom överlämnat avskrift av skrivelse till överförmyndaren i Uppsala rörande bl. a. vissa frågor om förmyndares redovisningsskyldighet. I skrivelsen uttalar JO, efter att ha redogjort för innehållet i 16 kap. 5 § FB, följande. Varken dessa bestämmelser eller vad som i övrigt är stadgat i lag och författning lämnar något otvetydigt svar på frågan, om förmyndaren i årsräkningen skall ange hur mycket som uppburits för den omyndige i form av allmänt barnbidrag eller underhållsbidrag. Frågan har veterligen icke varit föremål för bedömning i högre rätt. Det är därför ovisst vad som gäller. Vid min handläggning av ärendet har jag att taga hänsyn till att här berörda spörsmål kan och också lämpligen bör underställas domstols prövning. Vägrar förmyndaren att lämna begärd komplettering av årsräkningen, torde rätten med stöd av 16 kap. 10 § föräldrabalken kunna på överförmyndarens anmälan genom vite tillhålla förmyndaren att fullgöra sitt åliggande. Stadgandet avser visserligen det fallet att förmyndaren helt försummat att avge årsräkning men måste rimligen kunna tillämpas också när avlämnad redovisning bedömes vara i väsentliga hänseenden bristfällig. Det är tydligt, att en överförmyndare kan ha behov av att veta hur mycket som i visst fall utgått i form av allmänt barnbidrag eller underhållsbidrag. Detta gäller t. ex., när över156

förmyndaren prövar om det är rimligt att av myndlingens kapitalinkomst uppgivet belopp använts för dennes underhåll. Storleken av det allmänna barnbidraget framgår emellertid av gällande bestämmelser. Det synes därför obehövligt att kräva, att förmyndare lämnar uppgift härom. Vid den prövning som nu skall ske får dock å andra sidan beaktas, att det icke kan vålla nämnvärt besvär för förmyndaren att lämna uppgiften. Vad angår underhållsbidrag kan det däremot vara svårt eller omöjligt för överförmyndaren att bilda sig någon uppfattning om hur mycket som utgått, om han icke får uppgift därom av förmyndaren. Klagomålen avser vidare det förhållandet, att Ni begärt uppgift om barnens levnadskostnader. Såsom jag redan anfört skall i förmyndarens årsräkning lämnas en sammanställning av den omyndiges utgifter. I förarbetena till stadgandet i fråga — som går tillbaka på en föreskrift i lagen om förmynderskap av år 1924 — nämns särskilt utgifter för underhåll (se NJA II 1924 s. 461). Någon anmärkning kan därför icke riktas mot att Ni begärt uppgift i förevarande hänseende. Jag vill emellertid tillägga, att det synes mig uppenbart att utgifterna för underhåll i allmänhet icke behöver redovisas om intet av den redovisningspliktiga inkomsten (eller förmögenheten) använts för ändamålet. Frågan om utgiftsredovisningen har därför samband med spörsmålet om vilka inkomster som skall upptagas och jag hänvisar till vad jag anfört härom i det föregående. 10.5.3 Utredningen Bestämmelserna om inskrivning av förmynderskap och om redovisningsskyldighet för förmyndare har påståtts medföra besvär för förmyndare och tidsödande arbete för överförmyndare och domstolar. Det närmare innehållet av denna kritik har redovisats ovan under 10.5.2. Utredningen finner att den kritik som sålunda riktats mot ifrågavarande regler är delvis berättigad. Enligt utredningens mening går kraven på inskrivning och redovisning i vissa fall längre än hänsynen till den omyndiges intresse fordrar medan i andra fall reglerna inte i tillräcklig grad tar hänsyn till den omyndiges behov av skydd. 10.5.3.1 Inskrivning av förmynderskap Inskrivning av förmynderskap fordras först och främst från kontrollsynpunkt. För att en effektiv kontroll skall kunna utövas SOU 1970: 67

krävs att förmynderskapen registreras hos rätten och överförmyndaren. Inskrivning kan emellertid vara nödvändig även ur registreringssynpunkt. För myndigheter och enskilda kan vara nödvändigt att ha tillgång till uppgift om vem som är förmyndare för en viss person. Beträffande de förmynderskap som måste inskrivas endast av registreringshänsyn har ifrågasatts om denna domstolens uppgift borde övertas av annan myndighet, exempelvis pastorsämbetena. Utredningen anser dock skäl härtill inte föreligga. Det är mer naturligt att med den centrala ställning som förmynderskapsdomstolen alltjämt föreslås skola inta i fråga om förmynderskapsärenden, domstolen även skall föra register över inskrivna förmynderskap. En överflyttning till annan myndighet av uppgifterna angående förmynderskap, som inte från kontrollsynpunkt behöver inskrivas, innebär en från organisatorisk synpunkt olämplig uppdelning av förmynderskapen. För såväl enskilda som myndigheter vilka behöver upplysning angående förmynderskap kan en sådan uppdelning förväntas medföra övervägande nackdelar. I sammanhanget bör även observeras det arbete som pågår inom rättsväsendet att genom utnyttjande av datatekniken rationalisera bl. a. inskrivning av förmynderskap. Vid förordnande av särskild förmyndare är någon form av registrering nödvändig. Så är fallet först och främst beträffande förmynderskap för omyndigförklarad. Men även i de fall, där enligt 6 kap. 6—9 §§ legal förmyndare ej utövar vårdnaden om underårigt barn utan vårdnaden överflyttats på förordnad förmyndare, måste registrering ske. Slutligen föreligger behov av registrering då förmyndare jämlikt 11 kap. 7 § förordnats att jämte legal förmyndare handha förmynderskap för underårig. Om således från registreringssynpunkt inskrivning av ifrågavarande förmynderskap ej kan underlåtas, synes en uppmjukning i dessa fall kunna ske i vad avser förmyndarens redovisningsskyldighet. Utredningen återkommer härtill under 10.5.3.3. Det största antalet förmynderskap utgörs SOU 1970: 67

emellertid av förmynderskap för underårig med legal förmyndare. Inskrivning av dessa förmynderskap skall i princip ske när någon av föräldrarna avlidit. Kontrollen över att inskrivning sker i dessa fall är bl. a. på grund av bouppteckningsplikten i det närmaste fullständig. Inskrivning av dessa förmynderskap sker därför i många fall fastän den egendom som tillfaller den underårige är ringa eller boet visar brist eller i anledning av bestämmelsen i 13 kap. 12 § GB någon egendom ej kommer att tillfalla den underårige. I dessa fall kan dock förmyndaren bli befriad från att avge redovisning om den omyndige saknar tillgångar eller dessa endast består av lösören som ej lämnar inkomst samt förmyndaren därom underrättat överförmyndaren eller denne på annat sätt fått kännedom om förhållandena (jfr Walin s. 363). Förmynderskapet är dock alltjämt inskrivet hos rätten. Det kan ifrågasättas om ej i nu angivna fall undantag kan göras från inskrivningsskyldigheten. Därvid bör emellertid beaktas att rätten alltid har anledning att i samband med någon av föräldrarnas död se till att den omyndiges intressen tillvaratas (se lagberedningens uttalande ovan under 10.5.1 och Walin s. 240). Domstolen förordnar därför vanligtvis en god man för den underårige jämlikt 18 kap. 2 § första stycket. På grund av att sådant godmanskap intar en i förhållande till förmynderskapet osjälvständig ställning kan god man inte förordnas utan att förmynderskapet samtidigt inskrivs och därmed FB:s kontrollsystem träder i funktion. Med hänsyn till den underåriges skydd synes dock ej behövligt att förmynderskapet är inskrivet sedan dödsboet avvecklats. Utredningen finner därför att anledning saknas att upprätthålla godmanskapets beroende av förmynderskapet i fall som här avses och att således god man kan förordnas utan att därför förmynderskapet inskrivs. God man för iakttagande av underårigs rätt vid boutredning bör förordnas innan bouppteckning förrättas. Enligt praxis vid vissa domstolar sker dock förordnande av god man och inskrivning av förmynderskap först i samband med inregistrering av 157

bouppteckning. Från praktiska synpunkter är denna praxis förståelig. Med utredningens tanke att godmanskapet i angivna fall skall erhålla en självständig ställning och med den möjlighet som därigenom skapas att utforma en regel som skall tillåta undantag från skyldigheten att inskriva förmynderskapet, kommer vinsten med ifrågavarande praxis att minska. Det är därför anledning att förmoda att lagens tanke att god man skall förordnas snarast möjligt efter dödsfallet kommer att främjas genom utredningens förslag. Frågan i vilka fall inskrivning av förmynderskap kan underlåtas torde prövas av rätten i samband med förordnandet av god man, om tillräckligt underlag därvid finns för en prövning av frågan, eller eljest vid inregistrering av bouppteckningen. Till ledning för rättens bedömande bör därvid i lagen anges ett värde till vilket den underåriges lott högst får uppgå för att inskrivning skall kunna underlåtas. Utredningen anser att detta värde lämpligen bör fastställas till 5 000 kronor i överensstämmelse med vad som enligt 15 kap. 8 § första stycket gäller för skyldighet att hos bank nedsätta omyndigs värdehandlingar. Domstolen har dock rätt att inskriva förmynderskapet även om denna värdegräns ej uppnås. Fall kan sålunda tänkas förekomma då fast egendom ingår i boet och inskrivning därför bör ske från fastighetsrättsliga synpunkter. Har den omyndige tidigare erhållit egendom kan även anledning föreligga att inskriva förmynderskapet fastän den underåriges lott understiger 5 000 kronor. Vad nu föreslagits bör äga motsvarande tillämpning då egendom, som skall stå under legal förmyndares förvaltning, i annat fall tillfaller underårig och fråga ej är om upptagande av lån. Härmed åsyftas företrädesvis de fall, då egendom genom gåva eller testamente tillfaller den underårige. Har i vederbörande förordnande bestämts att egendom skall vara undandragen förmyndarens förvaltning, skall inskrivning ej ske. Om god man förordnas att motta gåva sker emellertid inskrivning även om förvaltning158

en sedermera inte skall vara underkastad överförmyndarens kontroll. Sker gåva med tillämpning av 4 § lagen den 27 mars 1936 angående vissa utfästelser om gåva och tar bank utan förmedling av god man emot gåvan för den underåriges räkning äger inskrivning ej rum (Walin s. 241). På sätt i föregående stycke sägs angående förordnande av god man bör motsvarande gälla vid förordnande av god man för mottagande av gåva. Inskrivning av förmynderskap är alltså ej obligatoriskt. Har bestämts att förvaltningen av egendomen ej skall vara underkastad FB:s kontrollsystem och har sådan särskild förvaltning ordnats, varom föreskrivs nedan under 10.6, bör inskrivning, oberoende av egendomens värde, ej äga rum. Förmynderskap för underårig skall enligt gällande lag inskrivas då någon rättens åtgärd vidtas i fråga som rör förmynderskapet. Den viktigaste åtgärd som här kommer i fråga är förordnande av förmyndare för övertagande av vårdnaden enligt 6 kap. 6— 9 §§. Då dessa förmynderskap enligt utredningen fortfarande alltid skall inskrivas kommer en eventuell uppmjukning av inskrivningsskyldigheten vid tillämpning av denna specialregel att avse endast legala förmynderskap. Fråga kan här uppkomma om förordnande av god man för utförande av talan om äktenskaplig börd eller eljest för iakttagande av underårigs rätt i process mot förmyndaren eller någon som han företräder o. s. v. Även i dessa fall kan anledning saknas att i samband med sådant godmansförordnande inskriva förmynderskapet. Rätten bör därför jämväl i dessa fall kunna underlåta inskrivning om detta ej bedöms vara nödvändigt från kontroll- eller registreringssynpunkt. Sammanfattningsvis innebär utredningens förslag om ändring i inskrivningsreglerna följande. Obligatorisk inskrivning föreskrivs beträffande förmynderskap för a) omyndigförklarad; b) underårig med särskilt förordnad förmyndare; och c) underårig med legal förmyndare jämte särskilt förordnad förmyndare. Inskrivning efter domstolens prövning skall äga rum beträffande förSOU 1970: 67

mynderskap med endast legal förmyndare skrivning ske endast då den omyndige era) om egendomens värde överstiger 5 000 håller egendom till ett värde överstigande kronor eller rätten eljest finner inskrivning femtusen kronor eller rätten finner inskrivlämpligen böra ske; b) då någon rättens åt- ning lämpligen böra ske. Vad gäller godmanskap skall fråga om gärd vidtas i fråga som rör förmynderskapet förordnande av god man enligt 18 kap. 1 och rätten finner inskrivning böra ske. Ineller 2 §, även om förmynderskapet ej inskrivning av godmanskap skall alltid äga ram. Huruvida förmynderskapet samtidigt skrivs, upptas av den rätt, där förmynderskall inskrivas avgörs av förmynderskaps- skapet för den omyndige skall inskrivas (20 domstolen med hänsyn till kravet på kon- kap. 30 §). Med den osjälvständiga ställning som godmanskap i 18 kap. 1 och 2 §§ troll och registrering. De ändringar i inskrivningsreglerna som har enligt gällande rätt kan överflyttning sålunda föreslås, föranleder först och av sådant godmanskap ej ske annat än i främst omarbetning av 12 kap. 1 § FB. Be- samband med överflyttning av förmynderstämmelsens utformning påverkas emeller- skapet (18 kap. 7 § andra stycket). Eftertid även av den från och med den 1 januari som med utredningens förslag kan tänkas 1970 ändrade lagstiftningen om arvsrätt för förekomma fall av överflyttning av godbarn utom äktenskap (se prop. 1969: 124, manskap där förmynderskapet ej inskrivits, 1LU 52 och SFS 1969: 621). Den nya lag- måste jämkning ske av denna bestämmelse. stiftningen innebär att barn i och utom äk- I 18 kap. 7 § andra stycket föreslås därför tenskap skall ha lika rätt till arv efter fa- den ändringen att överflyttning av godmandern och dennes släktingar. Detta innebär skap som avses i 18 kap. 1 eller 2 § må, om att utomäktenskapliga barn har samma rätt jämväl förmynderskapet är inskrivet, ej ske till laglott som barn i äktenskap. Enligt gäl- annat än i samband med överflyttning av lande rätt skall inskrivning av förmynder- förmynderskapet. Enligt gällande rätt saknar domstolen skap för underårig, då fader avlider, ske endast om den underårige är arvsberättigad möjlighet att ex officio eller på ansökan efter denne. Regeln har tillkommit med genom förnyat beslut förklara att grund hänsyn till att barn utom äktenskap åtnjöt för inskrivning ej längre föreligger och att arvsrätt efter fadern endast om barnet var förmynderskapet därför ej skall vara introlovningsbarn eller av fadern särskilt för- skrivet. Har inskrivning skett under det felklarats skola ha samma rätt till arv efter ho- aktiga antagandet att skyldighet till inskrivnom som barn av äktenskaplig börd (se ning förelegat, saknar domstolen likaledes NJA II 1924 s. 298). Då åtskillnad numera möjlighet att genom särskilt beslut undanej görs i fråga om barns arvsrätt, skall före- röja det tidigare inskrivningsbeslutet. Talan mot domstols beslut om inskrivnämnda inskränknande bestämmelse utgå. På grund av det anförda föreslår utred- ning kan i vanlig ordning överklagas med ningen att i 12 kap. 1 § föreskrivs i första allmänna rättsmedel. Har sådant beslut stycket, att förmynderskap för underårig vunnit laga kraft och visas därefter att inskall inskrivas 1. då fader, moder eller, om skrivning ej bort ske äger part klaga över den underårige är adopterad, adoptant av- beslutet med särskilda rättsmedel (jfr NJA lider; 2. då egendom, som skall stå under 1967 not C 921). Utredningen anser att anförmyndarens förvaltning, annorledes än ledning saknas att därutöver öppna möjliggenom upptagande av lån tillfaller den un- het till inskrivningsbesluts undanröjande. Sedan förmynderskap inskrivits kan på derårige; eller 3. då någon rättens åtgärd grund av ändrade förhållanden inträffa att vidtages i fråga som rör förmynderskapet grund för inskrivning inte längre föreligger. och rätten finner inskrivning böra ske, och Som anförts ovan måste dock enligt gäli andra stycket att om föräldrarna eller en av dem utövar förmynderskapet, skall dock lande rätt inskrivningen bestå. Med utredi fall som avses i första stycket 1. och 2. in- ningens förslag till inskrivningsregler kan SOU 1970: 67

oftare än med nuvarande ordning inträffa att grunden för inskrivning kommer att bortfalla. Värdet av egendomen kan t. ex. nedgå under 5 000 kronor, vårdnaden om underårig kan återgå till den legala förmyndaren med entledigande av den förordnade förmyndaren o.s.v. Från denna synpunkt kan ifrågasättas att införa möjlighet att genom nytt beslut av rätten få inskrivningen upphävd. I de fall där egendomens värde nedgått under 5 000 kronor torde dock någon generell rätt att få inskrivningen upphävd ej böra föreskrivas. Situationen kan jämföras med och bör tillämpas i analogi med bestämmelsen i 9 § VL om möjligheten att utfå nedsatt värdehandling (se Walin s. 309). Inskrivning av förmynderskap bör sålunda upphävas endast om det framstår som praktiskt meningslöst eller av ringa betydelse att förmynderskapet alltjämt skall vara inskrivet. När grunden för ansökan om upphävande ej hänför sig till en ändring av egendomens värde, torde hänsyn tas inte bara till de synpunkter som utgjort grunden till beslutet om inskrivning utan även till om inskrivning ur andra synpunkter ändock bör fortfara. Då behov kan föreligga att i vissa fall när grund för inskrivning ej längre föreligger få inskrivning av ett förmynderskap hävt, föreslår utredningen att möjlighet härtill införs. Fråga härom bör dock inte komma under rättens prövning annat än efter ansökan av förmyndaren. Bestämmelse av detta innehåll har införts i en ny 7 § till 12 kap. 10.5.3.2 Uppgiftsskyldighet till överförmyndaren Förutsättning för utredningens förslag om lättnader i inskrivningsskyldigheten är att den omyndiges intressen inte därigenom träds för nära. När i anledning av dödsfall egendom skall tillfalla omyndig är risken för den omyndige störst innan egendomen tillskiftats honom. Som framgår ovan av redogörelsen för gällande rätt är föreskrifter meddelade som skall ge överförmyndaren möjlighet att kontrollera att den omyndige tillskiftats den egendom som tillkommer honom. Bland annat åligger förmyndaren att 160

så snart ske kan efter det bouppteckningen inregistrerats hos rätten inge avskrift därav till överförmyndaren. Vidare skall inom en månad efter det bodelning eller skifte skett förteckning över den omyndiges egendom inges till överförmyndaren. Vid förteckningen skall bifogas bestyrkt avskrift av bl. a. bodelnings- eller skifteshandling. Tillfaller egendom omyndig genom gåva eller testamente gäller enahanda skyldighet att inge förteckning med därvid fogad bestyrkt avskrift av åtkomsthandlingen. Det förhållandet att inskrivning föreslås i vissa fall kunna underlåtas skall ej medföra att nämnda skyldighet att till överförmyndaren avge vissa handlingar upphävs. Förmynderskapsdomstolens prövning av frågan om huruvida inskrivning skall ske grundar sig vanligtvis på uppgifterna i bouppteckningen. Undantagsvis kan emellertid förekomma att vid efterföljande bodelning eller skifte egendom av högre värde tillskiftas den omyndige eller omständighet av annan beskaffenhet tillkommit som gör inskrivning befogad. Överförmyndaren har att i sådant fall göra anmälan till rätten. Men även om skäl till inskrivning ej föreligger och alltså ytterligare redovisningshandlingar ej behöver avges, bör redan ingivna handlingar beträffande förmynderskapet förvaras av överförmyndaren och förmynderskapet upptas i ett hos överförmyndaren fört register över ej inskrivna förmynderskap (jämför nuvarande förteckning över ej inskrivna förmynderskap). Erhåller överförmyndaren sedermera uppgifter från myndigheter eller förteckning från förmyndare att egendom tillfallit den omyndige bör han kontrollera om den omyndige tidigare erhållit egendom och om förmynderskapet finns inskrivet hos rätten. Har inskrivning ej skett men finner överförmyndaren på grund av den inkomna uppgiften att inskrivning bör ske, skall han i vanlig ordning underrätta förmynderskapsdomstolen därom, vilken därefter prövar inskrivningsfrågan. För att överförmyndaren på så sätt skall kunna utöva en effektiv kontroll fordras att föreskrivna handlingar och meddelanden verkligen avlämnas. Från överförmyndarSOU 1970:67

håll har påpekats att i de fall, då överförmyndaren behöver ha tillgång till avskrift av bouppteckning, den nuvarande ordningen, enligt vilken det åligger förmyndare att inge sådan, är ineffektiv och medför att förmyndarna i stor utsträckning måste föreläggas vite för att bouppteckning skall inkomma. Enligt 20 kap. 8 § ÄB skall bouppteckning inom en månad från upprättandet för inregistrering inges till rätten jämte bestyrkt avskrift. Det torde vara lämpligt att när bouppteckning sålunda ändock skall lämnas till rätten tillse att avskrift av bouppteckning för överförmyndarens räkning samtidigt inges i förenämnda fall då sådan skyldighet enligt FB åligger förmyndaren. Skyldigheten torde dock begränsas till fall då bouppteckning utvisar behållning eller fast egendom eller rörelse ingår i boet. Är bouppteckningen av vidlyftig beskaffenhet behöver avskriften omfatta endast erforderliga delar. Bestämmelse av detta innehåll föreslår utredningen skall införas i 20 kap. 8 § ÄB. Hänvisning till denna bestämmelse bör göras i 14 kap. 8 § första stycket FB. I förmynderskapskungörelsen bör föreskrivas att rätten skall till överförmyndaren översända det för denne avsedda exemplaret av bouppteckningen. Som anförts i kritiken av nuvarande ordning har anmärkts, att kontrollen över att inskrivning sker är ofullständig i de fall då omyndig erhåller egendom genom gåva. Det har hävdats att förmyndarna avsiktligt eller på grund av okunnighet underlåter att avge förteckning och att det ofta är en tillfällighet om överförmyndaren eller rätten får kännedom om att egendom tillfallit den omyndige. I lagberedningens förslag till 1924 års lag om förmynderskap uttalade beredningen i motiven till 9 kap. 2 och 3 §§ ( = 16 kap. 2 och 3 §§ FB) att för att vinna kontroll över gåvor till omyndiga borde föreskrivas skyldighet för gåvoskattemyndigheterna att om gåvan underrätta förmynderskapsdomstolen. Föreskrifter härom borde meddelas i administrativ väg (lagberedningen ÄB I s. 386). Vid förslagets fortsatta behandling anmärkte lagrådet (se prop. 1924:53 s. 11—SOU 1970: 67

115) med anledning av lagberedningens återgivna uttalande att en sådan anordning svårligen lär vara möjlig utan ändring i gällande tryckfrihetsförordning. I då gällande 1812 års tryckfrihetsförordning (TFO) stadgades — efter 1921 års ändringar — i 2 § 4:o undantag 15 bl. a. "att deklarationer, som till ledning för beräknande av arvsskatt eller skatt för gåva avgivas till vederbörande myndigheter, ej må utlämnas till andra än dem, som enligt skatteförfattningarna äga taga del av samma deklarationer". 1914 års KF om arvsskatt och skatt för gåva stadgade i 41 § att deklaration skulle vara tillgänglig för de ämbets- eller tjänstemän "som i och för sin befattning bör erhålla del av densamma". 1812 års TFO ersattes år 1949 med nu gällande tryckfrihetsförordning (TF). I 2 kap. 1 § TF — som motsvarar 2 § 4:o 1812 års TFO — stadgas rätt för varje svensk medborgare att äga fri tillgång till allmänna handlingar. Inskränkningar i denna rätt får enligt samma lagrum ske bl. a. " i anledning av myndighets verksamhet för inspektion, kontroll och annan tillsyn eller för brotts förekommande och beivrande eller till skydd för statens, menigheters och enskildas behöriga ekonomiska intresse ". De fall, då enligt de i TF angivna grunderna allmänna handlingar skall hållas hemliga anges i lagen den 28 maj 1937 om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar (sekretesslagen). I 17 § sekretesslagen stadgas att till myndighet avlämnade uppgifter till ledning för bl. a. taxering, som avses i taxeringsförordningen, eller eljest för beräknande av skatt ej må i andra fall än i därom gällande författning stadgas utan den skattskyldiges samtycke utlämnas till annan tidigare än tjugo år efter uppgiftens datum. Vad gäller bl. a. gåvodeklaration föreskrivs i 48 § andra stycket i 1941 års förordning om arvsskatt och gåvoskatt att deklarationer inte må före utgången av tid, som anges i 17 § sekretesslagen, utan samtycke i varje särskilt fall av den som avgivit deklarationen utlämnas till annan än de 161

ämbets- eller tjänstemän som i och för sin befattning bör erhålla del av deklarationerna. TF:s beskrivning av de intressen som får föranleda inskränkningar i offentligheten utgör direktiv endast för de lagstiftande organen. De bestämmelser som myndigheterna skall tillämpa finns i sekretesslagen. Denna ger emellertid inte direktiv i vad mån myndigheterna skall kunna få tillgång till varandras handlingar. Lagen begränsar endast allmänhetens rätt att få del av allmänna handlingar. Generellt gäller påbudet i RF 47 § för statsorganen att räcka varandra handen. Administrativa lydnadsförhållanden eller särskilda föreskrifter kan därutöver förplikta till vidsträcktare kommunikation (NJA II 1941 s. 373; Malmgren: Sveriges grundlagar, 6:e uppl. 1951 s. 202). På grund av vad sålunda anförts kommer numera en eventuell uppgiftsskyldighet från länsstyrelsernas sida ej att behöva medföra en ändring av TF och ej heller av sekretesslagen. Frågan blir närmast i vad mån det eller de intressen som ligger bakom bestämmelsen i sekretesslagen skulle utgöra hinder för införande av uppgiftsskyldighet för länsstyrelserna i den omfattning som här ifrågasätts. Även om de sekretessregler som skall upprätthållas mot allmänheten inte enligt vad ovan framhållits har någon direkt tillämpning på förhållandet myndigheterna emellan, är det likväl självklart att myndigheterna inte kan låta bli att beakta de intressen som ligger bakom stadgandena i sekretesslagen. Generellt uttryckt bör en myndighet inte låta en hemlig handlings innehåll komma till vare sig allmänhetens eller annan myndighets kännedom annat än om detta skulle vara förenligt med det sekretesskyddade intresset. (Justitiedepartementet och Stockholms stad: Offentlighetsprincipen och myndigheterna, andra uppl. 1965, s. 27.) Sekretesskyddet i 17 § sekretesslagen har tillkommit för att skydda enskild persons behöriga ekonomiska intresse d. v. s. i detta fall närmast den omyndiges. Uppgiftsskyldigheten medför inte en utvidgning 162

av enskild persons möjlighet att få tillgång till de i deklarationen lämnade uppgifterna. I 15 § sekretesslagen stadgas nämligen att till överförmyndare inkomna handlingar, i vad de angår enskildas ekonomiska förhållanden, icke må tidigare än tjugo år efter handlingens datum utlämnas i vidare mån än i förmynderskapslagen (numera = FB) föreskrivs (syftar på stadgandet i 17 kap. 6 § FB om rätt för omyndig som fyllt 16 år samt för hans närmaste anhöriga att taga del av handlingarna). Vidare avses med uppgiftsskyldigheten till överförmyndaren att skydda den omyndiges intresse eller m. a. o. dens intresse, varför sekretesskyddet finns. De skäl som talar för införande av uppgiftsskyldighet för länsstyrelserna i här ifrågasatt omfattning får därför anses vara så tungt vägande att de skjuter åt sidan de intressen, som ligger till grund för ett bibehållande av sekretessen. Utredningen föreslår därför att i kungörelsen den 21 november 1958 (nr 563) med tillämpningsföreskrifter till förordningen den 6 juni 1941 (nr 416) om arvsskatt och gåvoskatt införs ett nytt stadgande av innehåll att länsstyrelsen vid fastställande av gåvoskatt för gåva till omyndig skall därom underrätta den överförmyndare som utövar eller skall utöva tillsynen över förmynderskapet med angivande tillika av förmyndares namn och adress. Deklarationsformulären torde få ändras så att av dessa kan utläsas för underrättelseskyldigheten erforderliga uppgifter. Efter det uppgift inkommit från länsstyrelse åligger det överförmyndaren att undersöka de omständigheter som kan föranleda inskrivning av förmynderskapet och att i förekommande fall göra anmälan därom till förmynderskapsdomstolen. 10.5.3.3 Förmyndares redovisningsskyldighet Det har framhållits att föreskrifterna i 16 kap. 2 § FB om vad förteckning skall innehålla borde kompletteras med en bestämmelse om skyldighet att i förteckning även ange om den omyndige äger eller kan förväntas uppbära lön, pension eller andra inSOU 1970: 67

komster. Utredningen finner att föreskrift av föreslaget innehåll kan, särskilt vad angår omyndigförklarad, underlätta kontrollen av förvaltningen av den omyndiges egendom. Lämnande av sådan uppgift kan ej heller anses vara betungande för förmyndaren. Utredningen föreslår därför att i 16 kap. 2 § andra stycket intas bestämmelse av angivet innehåll. Bestämmelsen i 16 kap. 3 § att förmyndare skall på förteckning teckna försäkran under edlig förpliktelse har för en del personer uppfattats som stötande. Försäkran skulle i stället få avges på heder och samvete. Ifrågavarande bestämmelse tillkom genom 1940 års lagstiftning i syfte att skärpa kontrollen över förmyndaren. Den sakkunnige, professor Holmbäck, föreslog en mer begränsad skärpning. Efter att ha redogjort för gällande rätt anförde Holmbäck (NJA II 1941 s. 129). Uppenbarligen är denna kontroll synnerligen svag. En möjlighet att förstärka den vore att stadga, att bouppteckning skulle ske i de fall, varom vore fråga. Vad den omyndigförklarade ägde skulle då antecknas i en handling, upprättad av två "kunniga och trovärdiga gode män", och uppgifterna om den omyndigförklarades egendom finge avgivas under edsansvar av förmyndaren eller annan, som vårdat egendomen eller vore bäst förtrogen med denna. Mot en dylik lösning tala dock vissa skäl. Den, som vid en bouppteckning finge uppgiva boet, bleve i regel förmyndaren, då endast denne varit i tillfället att skaffa sig kännedom om boets tillstånd. Man nådde därför med ett stadgande av bouppteckning icke synnerligen längre än med de nuvarande reglerna. Å andra sidan innebure ett bouppteckningstvång ett avsevärt besvär, då till bouppteckningen borde kallas den omyndighetsförklarades närmaste fränder för att ge upplysningar i ärendet. Ävenledes kunde förrättandet av en bouppteckning hava en psykologiskt ogynnsam effekt på den omyndigförklarade. Ett förstärkande av förmyndarens uppgiftsplikt synes emellertid synnerligen önskligt. Genom ny lydelse av 9 kap. 7 § förmynderskapslagen har därför föreslagits, att förmyndaren skall å den förteckning över den omyndigförklarades egendom, han skall ingiva, resp. å sin förklaring, att den omyndigförklarade saknar egendom, under edlig förpliktelse intyga, att hans uppgifter äro i allo riktiga och att ej något är med vetskap eller vilja utelämSOU 1970:67

nat. Enligt den nya lydelsen av lagrummet skulle han alltså avge samma förklaring, som enligt boutredningslagen 3 kap. 6 § lämnas å bouppteckningshandlingen av den, som upptecknat boet. Likaledes skola både förmyndaren och den, som eljest tagit befattning med den omyndiges bo, kunna åläggas edgång även när överförmyndaren så yrkar. De så föreslagna stadgandena avse framförallt att inskärpa hos förmyndaren vikten av de uppgifter, han i detta sammanhang lämnar, så att han därvid iakttager vederbörlig noggrannhet och samvetsgrannhet. Under departementsbehandlingen erhöll stadgandet sin nuvarande avfattning. Som framgår av det anförda har bestämmelsen i boutredningslagen 3 kap. 6 § (numera 20 kap. 6 § ÄB) utgjort förebild till förevarande stadgande i FB. Ändring gjordes ej i boutredningslagens bestämmelse i samband med införandet av ÄB, såvitt avser denna fråga (se SOU 1954: 6 s. 122). Ej heller vid tillkomsten av FB ifrågasattes ändring av förmynderskapslagens förevarande stadgande (se SOU 1946: 49 s. 106). Frågan om huruvida förteckning skall avges under edlig förpliktelse eller på heder och samvete har ingen betydelse från påföljdssynpunkt. Oavsett vilket uttryck som används inträder straff för lämnad oriktig uppgift enligt 15 kap. 10 § BrB för osann försäkran. Genom lagändringar under senare år har lämnats ökade möjligheter att utbyta ed mot försäkran. Sålunda har genom lag den 5 juni 1959 bestämmelsen om domared i RB 4 kap. 10 § uppmjukats. Av större betydelse är att den grundläggande bestämmelsen i 36 kap. 12 § RB om vittnesed ändrats fr. o. m. 1.7.1968 (SFS 1969: 193). Fr. o. m. detta datum gäller att vittne som säger sig på grund av sin åskådning i religiöst hänseende inte vilja avlägga vittnesed skall äga rätt att i stället avge försäkran. RP 23 § stadgar, att vad som i nya rättegångsbalken föreskrivs om lydelsen av ed och eds utbyte mot försäkran på heder och samvete skall äga motsvarande tillämpning i andra fall, då enligt lag eller författning ed skall avläggas inför domstol eller annan myndighet. Denna senare bestämmelse har betydelse vid tillämpning av bl. a. 20 kap. 6 163

§ ÄB om bouppteckningsed och även sådan ed varom stadgas i 16 kap. 3 § FB (jfr 1LU 1966: 20 s. 2). Konsekvensen härav torde först och främst vara att ett rättens föreläggande för förmyndare att bestyrka förteckning med ed innebär rätt för förmyndaren att få denna utbytt mot försäkran. Nästa fråga blir då om förmyndaren vid avgivande av förteckning äger rätt att avge denna på heder och samvete eller om han måste avge den under edlig förpliktelse. Om man ser problemet från praktisk synpunkt torde förmyndaren ej genom vite eller annat tvångsmedel kunna förmås skriva under förteckning under edlig förpliktelse. Det enda som kan ske är att rätten efter anmälan av överförmyndaren kan med stöd av 16 kap. 10 § FB vid vite tillhålla förmyndare som ej i rätt tid avgivit förteckning att avlämna sådan. Som JO anfört ovan under 10.5.2 torde stadgandet även omfatta fall när avlämnad redovisning bedöms vara i väsentligt hänseende bristfällig. Stadgandet synes dock ej böra användas för att genom vite förmå förmyndare att teckna försäkran under edlig förpliktelse. Avger förmyndare förteckning utan edlig förpliktelse och ej heller på heder och samvete kan förmyndare ej drabbas av straff för osann försäkran, trots att lagrummet föreskriver viss form (jfr BrB II s. 156). I sådant fall torde överförmyndaren i stället kunna framställa yrkande hos rätten om edgång jämlikt 16: 3 andra punkten FB för förmyndaren. Först härigenom kan förmyndaren tvingas att bestyrka förteckningen och då antingen med ed eller försäkran. Därvid lämnad oriktig uppgift kan då bli att bedöma som mened. Av det anförda framgår att, oberoende av hur en förteckning underskrivits, möjlighet alltid finns att få förteckningen bestyrkt inför domstol. På grund av RP 23 § kan bestyrkandet ske antingen genom ed eller försäkran. Huruvida RP 23 § även har den innebörden att föreskriften i 16 kap. 3 § FB att å förteckning skall tecknas försäkran under edlig förpliktelse skall kunna tolkas så att denna försäkran kan utbytas mot försäkran på heder och sam164

vete, kan dock vara föremål för tvekan. De förenämnda stadgandena eller motiven till dessa lämnar ej otvetydigt svar härpå. En lösning vore att i 16 kap. 3 § FB föreskriva rätt för förmyndare att avge förteckning på heder och samvete. Emellertid torde en ändring i FB fordra ändringar även i övriga likartade bestämmelser på andra områden t. ex. GB 11: 20 och ÄB 20: 6, så att ej en ändring i FB leder till osäkerhet i tolkningen av dessa andra stadganden. Att helt ersätta försäkran under edlig förpliktelse med försäkran på heder och samvete torde, som framhållits under förarbetena till RB och även betonats av 1LU i dess utlåtande 1966 nr 20, inte vara lämpligt. Med hänsyn till de följdverkningar som en ändring av förevarande stadgande i FB för med sig anser sig utredningen ej kunna föreslå en ändring av angiven innebörd eller att försäkran skall kunna tecknas även på heder och samvete. Utredningen anser dock att starka skäl föreligger för den ifrågasatta ändringen men att överväganden härom bör ske i sammanhang med översyn av övriga likartade bestämmelser på angränsande områden.1 Den lättnad i inskrivningsskyldigheten, som ovan föreslås, omfattar endast förmynderskap för underåriga med legal förmyndare. Beträffande dessa förmynderskap torde därför bestämmelsen i 16 kap. 6 § FB om befrielse i vissa fall för förmyndare från skyldighet att avge räkning komma att mera sällan äga tillämpning. För övriga förmynderskap, framför allt för sådana som från registreringssynpunkt måste inskrivas, synes däremot bestämmelsen med utredningens ståndpunkt få ökad betydelse. Befrielse enligt lagrummet kan nu endast ske om den omyndige saknar tillgångar eller inte har andra tillgångar än lösöre som ej ger inkomst. Enligt utredningens mening kan emellertid förmyndare i större omfatti Se närmare i denna fråga: SOU 1939: 33 s. 10 (lagtext) s. 72 (motiv), SOU 1946:49 s. 106, SOU 1954: 6 s. 122, NJA II 1941 s. 128 —131, Guldberg-Bergendal s. 151—157, Walin s. 361, BrB II s. 155—159, 1LU 1966:20, 1968: 37, prop. 1940: 107 s. 41, prop. 1968: 82. SOU 1970: 67

ning medges rätt till befrielse från eller lättnad i redovisningsskyldigheten. Som exempel kan nämnas fall då tillgångarna består av bankmedel och/eller värdehandlingar som är nedsatta i förmyndarförvar hos bank. I dessa fall erhåller överförmyndaren — liksom förmyndaren — efter varje årsskifte från banken uppgift rörande de värdehandlingar som är nedsatta i bankens förvar och även avskrift av bankens räkning med den omyndige (7 § VL). Av dessa handlingar från banken framgår värdehandlingarnas antal, därå under året uppburen utdelning samt, för börsnoterade företag, deklarationskurs och värde vid årets slut. Beträffande på bankräkning innestående medel anges behållning vid årets slut samt ränta under året. Dessa uppgifter torde i de flesta fall vara tillräckliga för att en effektiv kontroll skall kunna utövas. För att förenkla redovisningsskyldigheten för förmyndare bör därför överförmyndaren äga rätt att för visst år eller tills vidare befria förmyndare från att avge räkning eller medge att sådan upprättas i förenklad form, där det med hänsyn till tillgångarnas ringa värde eller beskaffenhet anses kunna ske utan fara för den omyndige. Regel av detta innehåll föreslås bli införd såsom ett andra stycke i 16 kap. 6 §. Utredningen föreslår vidare att tidpunkten då förmyndare jämlikt 16 kap. 5 § skall avlämna årsräkning till överförmyndaren ändras från den 15 februari till den 15 mars. Nu gällande tidpunkt sammanfaller med datum för avgivande av allmän självdeklaration och medför att förmyndare ofta har svårt att i tid inge årsräkningar. Ett senareläggande av denna tidpunkt skulle även medföra att överförmyndarnas arbete med utfärdande av påminnelser till förmyndarna kan antas komma att minska. Årsräkning och därmed jämförliga redovisningshandlingar bör, i enlighet med en bland överförmyndarna allmänt spridd praxis, avges i två exemplar. Det ena exemplaret skall av överförmyndaren återställas till förmyndaren försett med bevis om granskning (jfr 12 § andra stycket gällande överförmyndarkungörelse). I enlighet härSOU 1970: 67

med föreslås ändringar i 14: 9, 16: 2 och 16: 5 FB. Sammanfattningsvis anger utredningen de praktiska föjderna av de angivna förslagen till ändring i gällande inskrivningsoch redovisningsregler sålunda. Genom de föreslagna möjligheterna att underlåta inskrivning av förmynderskap kommer antalet inskrivna förmynderskap hos förmynderskapsdomstolarna att nedgå. I de fall där god man förordnats för underårig vid boutredning utan att samtidigt inskrivning skett av förmynderskapet, kommer efter det gode mannen fullgjort sitt uppdrag och blivit entledigad, godmanskapet att upphöra och uppgiften härom utgå ur domstolens förmynderskapsregister och överföras till arkivregister. Förmynderskapet kommer emellertid att stå kvar hos överförmyndaren och där upptas i ett register över ej inskrivna förmynderskap. Genom denna ordning kommer således någon förändring i antalet förmynderskap som står under överförmyndarens tillsyn ej att ske medan rätten kommer att befrias från den direkta tillsynen över förmynderskap av enklare beskaffenhet. Härigenom kan rätten ägna mer tid åt kontrollen av förmynderskap av mer invecklad beskaffenhet eller med större tillgångar. Då i högre grad än vad nu gäller överförmyndarna kommer att ha en mer fullständig förteckning över förmynderskap än förmynderskapsdomstolen, som endast har inskrivna förmynderskap, har föreslagits att meddelanden angående förmynderskap skall sändas i första hand till överförmyndare. Sålunda bör även 7 § i kungörelsen den 16 december 1949 om skyldighet för domstol att lämna uppgifter i mål och ärenden enligt föräldrabalken ändras så att uppgift om att egendom tillfallit omyndig skall sändas till överförmyndaren även i de fall där förmynderskapet är inskrivet eller skall inskrivas vid annan rätt. Förutsättning härför och i övrigt för de i detta kapitel föreslagna reformerna är att det av utredningen framlagda förslaget till ny överförmyndarorganisation genomförs.

10.6 Särskild

förvaltning

10.6.1 Gällande ordning Enligt 13 kap. 1 § FB skall förmyndaren förvalta den omyndiges förmögenhet och företräda honom i angelägenheter som rör denna. Förvaltningen står enligt 11 kap. 11 § FB under tillsyn av överförmyndaren och rätten. Lagen utgår emellertid från att förmyndarens förvaltningsrätt kan vara inskränkt. I förstnämnda stadgande utsägs nämligen, att förmyndaren har att förvalta myndlingens förmögenhet och företräda honom i angelägenheter som rör denna "såvitt ej annat skall gälla på grund av lag eller villkor vid förvärv genom gåva eller testamente". Dessa andra förvaltningsformer brukar sammanfattas under uttrycket särskild förvaltning. Detta uttryck förekommer i FB först i 16 kap. 7 §, vari stadgas att om tillgångar finns som står under den omyndiges eller annans särskilda förvaltning, förmyndaren skall i föreskrivna redovisningshandlingar till överförmyndaren lämna uppgift därom, och även om dessa tillgångars värde, om detta är känt för honom. Särskild förvaltning på grund av lag är främst sådan som den omyndige själv äger utöva men även förvaltning genom boutredningsman av dödsbo, i vilken omyndig äger del, torde kunna räknas hit. Enligt 9 kap. 3 § äger underårig själv råda över vad han genom eget arbete förvärvat efter det han fyllt sexton år. Detsamma gäller avkastningen av sådan egendom och vad som trätt i egendomens ställe. Underårig som fyllt aderton år får enligt 3a § i samma kapitel själv uppta statligt lån för utbildning eller bosättning och får själv råda över medel, som uppburits på grund av sådant lån eller som statligt bidrag till hans utbildning. Detsamma gäller avkastning av sådana medel och vad som trätt i deras ställe. Har egendom genom gåva eller testamente tillfallit den omyndige under villkor att han själv får råda däröver, är enligt 9 kap. 4 § egendomen undandragen förmyndarens förvaltning. För samtliga dessa fall gäller dock att förvaltningen kan 166

överflyttas på förmyndaren. Förmyndaren kan nämligen enligt samma bestämmelser omhänderta egendomen såvitt det anses erforderligt med hänsyn till myndlingens uppfostran eller välfärd. Är den underårige över sexton år fordras dock överförmyndarens samtycke. Vidare gäller enligt 9 kap. 5 § att underårig, som fyllt sexton år och driver näring med vederbörligt tillstånd, äger med visst undantag ingå sådana rättshandlingar, som faller inom området för rörelsen. Förmyndaren är i sådant fall ej behörig att i denna sin egenskap företräda myndlingen i angelägenheter som angår rörelsen. Under enahanda förutsättningar som angivits ovan för överflyttning av förvaltningen på förmyndaren kan emellertid ett av förmyndaren lämnat tillstånd för den omyndige att driva näring återkallas, dock att överförmyndarens samtycke fordras om den omyndige fyllt 18 år (se ovan under 10.3.1). Vad nu sagts om underårig gäller jämlikt bestämmelser i 10 kap. i tillämpliga delar för omyndigförklarad. Har dödsbo avträtts till förvaltning av boutredningsman, vilket kan ske bl. a. på ansökan av överförmyndare (ÄB 19: 1), åligger det enligt 19 kap. 11 § ÄB boutredningsmannen att företa alla för boets utredning erforderliga åtgärder. Detta innebär att 14 kap. FB, som innehåller bestämmelser om vård av omyndigs rätt i oskiftat bo, inte är tillämpligt på hans förvaltning (Walin s. 272 och NJA 1940 s. 27). Ett av boutredningsmannen förrättat s. k. tvångsskifte prövas sålunda ej av överförmyndaren såvitt avser den omyndiges rätt. Frågan huruvida talan skall för den omyndiges räkning anställas mot skiftet avgörs därför av förmyndaren ensam (Guldberg—Bergendal s. 292). Sådan särskild förvaltning som uppkommit på grund av villkor i gåvobrev eller testamente är icke närmare reglerad i lag. Omfattningen av den särskilda förvaltningsrätten regleras i första hand av de bestämmelser, som intagits i gåvobrev eller testamente, som ligger till grund för överlåtelsen av egendomen. I övrigt får ledning hämtas av SOU 1970: 67

de bestämmelser som gäller för syssloman, boutredningsman, stiftelseförvaltare m. fl. i den utsträckning förvaltningen i det särskilda fallet lämnar utrymme till. Har förvaltningen anförtrotts en person just i dennes egenskap av förmyndare för den omyndige, gäller att egendomen skall förvaltas under förmyndaransvar och FB:s skyddsföreskrifter alltså vara tillämpliga (se prop. 1949: 53 s. 153 och rättsfallen NJA 1946 s. 410, 1947 s. 461 och 1961 s. 465). Huruvida undantag från denna principiella ståndpunkt kan tänkas, eller att en person som intar ställning av förmyndare ändock kan anses på någon grund utöva förvaltning av sin myndlings egendom i annan egenskap är förmyndare och alltså reglerna om förmyndarkontroll ej skall vara tillämpliga, synes ej utan vidare kunna uteslutas. Karlgren — i 1947 års rättsfall — anser ett sådant undantagsfall kunna föreligga då vederbörandes egenskap av fader till den omyndige varit för givaren (testator) betydelselös när han meddelade sin förvaltningsföreskrift. Osäkerhet om rättsläget kan även uppstå då förordnad förmyndare erhållit förmyndarförordnandet senare än förvaltarförordnandet. Har vid förvärv genom gåva eller testamente förordnats att egendomen skall vara undantagen från förmyndarens förvaltning och utövas av en annan person — s. k. tredjemansförvaltning — lär en sådan bestämmelse i regel vara giltig. För den som på grund av en dylik bestämmelse förvaltar egendomen i fråga gäller alltså inte FB:s regler om skydd för omyndigs egendom (jfr NJA 1938 s. 89, 1944 B 856 och SvJT 1969 rf s. 55 med där anmärkt litteratur). Tveksamhet kan dock uppstå om giltigheten av sådant förordnande där förvaltningsföreskrifterna ger förmyndaren visst inflytande över förvaltningen. Denna fråga har veterligen ej prövats i högre rätt. Utmärkande för särskild förvaltning, varmed i fortsättningen avses tredjemansförvaltning om annat ej utsägs, är förutom att den ej står under FB:s kontrollsystem den självständiga ställning som förvaltaren intar i förhållande till egendomens ägare (den SOU 1970: 67

omyndige) och dennes ställföreträdare (förmyndaren) i fråga om egendomens förvaltning. Den begränsningen gäller dock att förvaltning av egendom, som utgör bröstarvinges laglott, inte torde kunna genom testamentariskt förordnande undandras förmyndaren (NJA 1875 s. 351). Laglotten tillfaller bröstarvinge i kraft av arvsrätt, inte genom testamente, även om i testamente förordnats om laglotten. I den omyndige* eget intresse har stadgats, att hans egendom i regel skall förvaltas av förmyndaren och genom bestämmelserna om laglott har viss egendom tillförsäkrats honom. Denna egendoms bestånd och förkovran får inte äventyras genom ett testamentariskt förordnande, som undantar densamma från förmyndarens förvaltning, vare sig förvaltningen uppdras åt den omyndige själv eller eljest åt annan än förmyndaren (lagberedningen AB I s. 281, jfr Walin s. 251). Förvaltarens självständiga ställning kommer även till uttryck däri att han ej är skyldig att årligen avge redovisning för sin förvaltning till den omyndige eller dennes förmyndare (jfr beträffande boutredningsman, vilken ej är pliktig att avge särskild årsredovisning om boutredningen skulle kräva en tid av flera år, se Guldberg—Bergendal s. 106). Först när tiden för förvaltningen gått till ända torde det åligga förvaltaren att avge redovisning för den tid förvaltningen omfattat. Vill den omyndige eller förmyndaren föra talan mot förvaltaren i anledning av redovisning torde — i likhet med vad som gäller om syssloman och boutredningsman — talan böra väckas inom natt och år efter det redovisningen lämnats. Däremot torde förmyndaren under den tid förvaltningen pågår kunna vid domstol framställa yrkande om förvaltarens entledigande på grund av påstådd försummelse beträffande förvaltningen (jfr Winroth IV s. 452). Då förmyndaren som ovan nämnts ej har någon insyn i förvaltningen torde dock ett sådant påstående vara svårt att styrka. Som en följd av att förvaltningen ej lyder under FB:s tillsynsregler äger förvaltaren utan förmynderskapsdomstolens med167

givande försälja och inteckna omyndigs förvaltaren ingår i rörelse, som han driver fasta egendom. I vilken utsträckning för- för den omyndiges räkning, skall kunna valtaren härvid eller över huvud taget kan göras gällande i annan egendom än den, med tredje man ingå avtal innebärande som ingår i den särskilda förvaltningen. åläggande av personlig betalningsskyldig- Motsvarande bör då även gälla beträfhet för den omyndige torde dock vara osä- fande förbindelser som förmyndaren ingått kert. Helt allmänt kan sägas att förvaltaren eller att dessa ej kan bli gällande i den i detta avseende torde iaktta stor försiktig- egendom som står under särskild förvalthet i antagandet av att en sådan rätt till- ning. Den särskilda förvaltningen omfattar i kommer honom. Så mycket torde dock kunna antas att, liksom vad gäller för syss- regel åtgärder med avseende å såväl kapiloman, vad förvaltaren avtalat med tredje talet som avkastningen därav. Om ingenman torde vara bindande för den omyndige ting har föreskrivits om förvaltningen av om det visas "att det honom till nytta an- avkastningen torde denna in dubio ingå i vänt är" (jfr Winroth IV s. 473). Vad an- den särskilda förvaltningen. Ibland kan ha går rörelse gäller för det fall att underårig, förordnats att avkastning från ett under som idkar näring med tillstånd enligt 15 särskild förvaltning stående kapital skall kap. 13 § FB, upptar lån eller ingår växel- uppbäras av förmyndaren för att av denne förbindelser inom området för rörelsen, att användas för den omyndiges behov. I dyden omyndige svarar med allt sitt gods, lika fall torde förmyndaren på vanligt sätt även sådant som förvaltas av förmyndaren vara underkastad FB:s regler om redovis(Walin s. 183). Om förmyndaren med över- ningsskyldighet (jfr Karlgren i 1947 års förmyndarens tillstånd för den omyndiges rättsfall s. 465). Om egendom som står under särskild förräkning driver näring som avses i 13 § andra stycket gäller beträffande de förbindelser valtning omplaceras i andra tillgångar, lär förmyndaren därvid ingår att den omyn- den särskilda förvaltningen få anses gälla dige drabbas av betalningsansvar. Innan även dessa även om någon föreskrift därom sådant tillstånd meddelas av överförmynda- inte givits i gåvobrev eller testamente. ren prövar denne emellertid huruvida tillståndet kan ges utan fara för den omyn- 10.6.2 Utländsk rätt dige, varvid särskilt krävs att erforderliga I vissa utländska rättssystem har förutsättmedel finns för rörelsens drivande. Här- ningarna för särskild förvaltning och konigenom avses att förhindra, att den omyn- trollen däröver reglerats i lag. Sålunda indige skall drabbas av betalningsansvar för nehåller tysk rätt en bestämmelse enligt vilde förbindelser som förmyndaren ingår ken för en omyndig skall utses en Pfleger — inom området för rörelsen (jfr Walin s. närmast motsvarande god man enligt FB — 329). Denna uppdelning av förvaltningen att förvalta den förmögenhet som den av den omyndiges egendom, som med stöd omyndige erhållit i arv, testamente eller av FB kan göras mellan den omyndige och gåva, såvida föreskrift meddelats att förförmyndaren, kan emellertid förändras el- valtningen av förmögenheten icke skall tilller upphöra. I motsats härtill är föremålet komma förmyndaren (BGB 1909 §). Princiför den särskilda förvaltningen från början pen är alltså att även tredjemansförvaltning givet och förordnandet i regel oåterkalle- står under förmyndarkontroll (jfr 1915 §). ligt. På grund av de förutsättningar som Har givaren (testator) i gåvobrevet (testaenligt FB gäller för uppdelning av förvalt- mentet) bestämt vem som skall vara förvalningen av omyndigs egendom mellan för- tare, skall denne förordnas till god man om myndaren och den omyndige och då denna ej de hinder som gäller för förordnande uppdelning med hänsyn till den omyndiges som förmyndare föreligger (1917 § första intresse kan upphävas, synes inte utan vi- stycket). I gåvobrevet (testamentet) kan dare kunna antas, att de förbindelser som även föreskrivas vissa avsteg från de i lag 168

SOU 1970: 67

angivna förvaltningsreglerna. Förmynderskapsdomstolen kan emellertid upphäva dessa föreskrifter om de strider mot den omyndiges intresse (1917 § andra stycket). Även i Norge utövar det allmänna tillsyn över särskild förvaltning. I 89 § vergemålsloven stadgas att lagens bestämmelser om tillsyn av overformynderiet och om räkenskapsplikt skall gälla såväl gåva som testamentslott under särskild förvaltning. I lagrummets andra stycke föreskrivs vidare att efter hemställan från förmyndaren eller overformynderiet justitiedepartementet kan förordna att bestämmelserna om särskild förvaltning helt eller delvis skall upphöra att gälla, om de anses strida mot den omyndiges bästa. Anmärkas kan att den norska kommitté, som utarbetade förslaget till vergemålsloven hade föreslagit en bestämmelse av innehåll att testator och gåvogivare skulle ha rätt att förordna om särskild förvaltning beträffande medel åt omyndig på sätt att medlen skulle kunna förvaltas av förmyndaren eller annan utan krav på samtycke av overformynderiet vid förfogande över medlen och utan skyldighet att avge redovisning till overformynderiet. Justitiedepartementet framhöll emellertid (Ot. prop, nr 26/1926) att det allmänna har ett självständigt intresse i att kontroll utövas beträffande medel som tillhör omyndig samt avvisade därför förslaget om en på så sätt anordnad särskild förvaltning. Departementet föreslog i stället nuvarande bestämmelse i 89 §. Arnholm (i TfR 1954 s. 442—443) uttalar i anledning av detta stadgande bl. a. att det i och för sig är en naturlig tanke att den enskilde givaren eller testatorn väl kan sätta ur spel reglerna om vem som skall förvalta men icke reglerna om kontroll över förvaltningen. Arnholm anser emellertid att regeln i 89 § vergemålsloven inte upprätthålls strängt och att den ej heller under alla förhållanden bör upprätthållas. Av upplysningar som utredningen inhämtat angående 89 §:s tillämpning framgår att stadgandet upprätthålls olika strängt i skilda distrikt. I Oslo synes stadgandet tillämpas medan det i andra distrikt förekommer att omyndigs ifrågavarande medel inte registreSOU 1970: 67

ras hos overformynderiet och att årlig redovisning ej heller avkrävs förvaltaren. Den möjlighet som lämnas i 89 § andra stycket att sätta bestämmelserna om särförvaltningen ur kraft tillämpas ytterst sällan. För Oslo overformynderis vidkommande har inte förekommit att overformynderiet gjort någon sådan framställning. Arnholm anser att denna regel närmast kan jämföras med permutationsregler för stiftelser (se härom och om regeln i övrigt Arnholm, s. 45). 1 Enligt den i Danmark från den 1 oktober 1966 gällande ordningen kan arvlåtare i testamente och gåvogivare i gåvobrev giltigt förordna att egendom till omyndig skall förvaltas utanför overformynderiet. Egendomen står dock under tillsyn, såvida inte i överlåtelsehandlingen uttryckligen utsägs att egendomen skall förvaltas utanför overformynderiet. Arvlåtaren kan dock göra sådant förordnande endast såvitt gäller s. k. friarv. Arvlåtaren kan vidare i testamente utse en s. k. testamentarisk vaerge som skall förvalta egendomen. Denne förordnas inte av domstol men är enligt huvudregeln redovisningsskyldig inför tillsynsmyndigheten. Det har diskuterats huruvida en arvlåtare kan bestämma att förvaltning som utövas av testamentarisk vaerge skall kunna undandras vaergemålstillsyn. Borum anser detta inte vara möjligt (Personretten, 1953, s. 94). Justitsministeriet har emellertid i ett par avgöranden ansett att en arvlåtares förordnande i sådant avseende måste betraktas som giltigt, i vart fall då det ej rört sig om tvångsarv. Men även om en sådan bestämmelse äger giltighet, anses denna inte hindra att arvlåtarens föreskrift åsidosätts genom beslut av tillsynsmyndigheten om föreskriften är stridande mot den omyndiges bästa (62 § 1 st. 2 p. myndighedsloven). 2

1 Den norska kommittén har i sitt förslag till revision av vergemålsloven föreslagit att bestämmelsen om tillsyn av overformynderiet och om räkenskapsplikt skall gälla endast om arvlåtaren eller gåvogivaren inte har bestämt annat. 2 Om de danska reglerna se närmare Ringgård s. 78—80, jfr även Andersen s. 28. 169

10.6.3 Ändringsförslag Vid FB:s tillkomst ifrågasattes huruvida inte i lagen borde införas en föreskrift om att all omyndig tillhörig egendom skulle vara underkastad lagens bestämmelser rörande förvaltning och redovisning. Departmentschefen uttalade därvid följande (prop. 1949: 93 s. 153): Det kan naturligtvis sägas att denna möjlighet att genom anordnande av särskild förvaltning undandraga egendom från lagens kontrollsystem kan innebära en fara för den omyndige. Det måste emellertid beaktas, att även uppställande i lag av ett hinder häremot skulle kunna vara till skada för den omyndige, i det att en gåva eller ett testamente till den omyndiges fördel skulle kunna utebli i situationer där givaren eller testator hyst motvilja mot att förmyndarkontroll beträffande egendomen skulle komma till stånd. Att helt utesluta möjligheten att vid gåva eller testamente förordna om egendomens förvaltning synes därför förenat med vissa betänkligheter. Andra utvägar att i nu avsedda fall tillskapa ett ökat skydd för den omyndige kunna emellertid tänkas. Frågan huruvida en ändring av gällande rätt i denna riktning kan anses påkallad är vittsyftande och förutsätter en ingående undersökning, varför den icke synes kunna upptagas i förevarande sammanhang. I den tidigare i flera sammanhang nämnda skrivelsen från Stockholms rådhusrätt har ifrågasatts om tiden inte nu vore mogen att närmare i lag reglera möjligheterna att anordna särskild förvaltning och eventuellt införa någon form av kontroll över sådan förvaltning. Enligt rådhusrätten borde måhända föreskrivas, att till särskild förvaltare finge utses endast banks notariatavdelning eller liknande inrättning. 10.6.4 Utredningen Möjligheten att genom villkor vid gåva eller testamente förordna, att egendom som skall tillfalla omyndig skall vara undantagen förmyndarens förvaltning, utgör en så viktig del i en persons rätt att disponera över sin egendom att begränsning häri ej bör ske. En person, som vill skänka omyndig — släkting eller oskyld — egendom, önskar t. ex. av något skäl att egendomen ej skall förvaltas av den omyndiges för170

myndare. Givaren (testator) kanske anser förmyndaren inte vara kompetent att förvalta egendomen eller vill inte riskera att, vid en eventuell skilsmässa mellan den omyndiges föräldrar eller över huvud taget vid ombyte av förmyndare, egendomen kommer att förvaltas av en person, som givaren (testator) ej känner eller som han anser saknar förmåga att sköta förvaltningen av egendomen. Frågan är emellertid om det skydd som FB tillerkänner den omyndige gentemot förmyndaren skall utvidgas att gälla även gentemot sådan särskild förvaltare. Ett uteslutande av möjligheten att förordna att omyndigs egendom skall vara undantagen från FB:s kontrollsystem synes, som uttalades av departementschefen i samband med FB:s införande, vara förenat med vissa betänkligheter. Ett uppställande i lag av ett hinder häremot skulle således kunna vara till skada för den omyndige genom att en gåva eller ett testamente till den omyndiges fördel skulle kunna utebli i situationer där givaren eller testator hyst motvilja mot att förmyndarkontroll beträffande egendomen skulle komma till stånd. Som motiv för att bibehålla rätten till förordnande angående sådan särskild förvaltning har vidare framhållits, att det måste stå givaren fritt att ta den risk som är förbunden med att de av honom givna medlen inte blir underkastade förmyndartillsyn (Hessler: Om stiftelser s. 88). Särskild förvaltning kan även ur den omyndiges intresse vara att föredra framför förvaltning enligt FB:s regler. Detta kan vara fallet särskilt vid förvaltning av omyndigs andel i rörelse, där ofta en smidig och därmed av formella regler mindre bunden förvaltningsform kan vara att föredra. Utredningen finner på grund av anförda förhållanden det vara från flera synpunkter betänkligt att förbjuda förordnanden varigenom vid gåva eller testamente föreskrivs att egendomens förvaltning skall vara undandragen FB:s kontrollsystem. Dessa betänkligheter i förening med den hänsyn som bör tas till gåvogivares och testators skriftligt uttryckta vilja talar enligt utredningen även mot att föreskriva rätt för förmynSOU 1970:67

derskapsdomstolen att, som i viss utländsk rätt förekommer, upphäva föreskrifter om särskild förvaltning om de anses strida mot den omyndiges bästa. Även om utredningen sålunda anser särskild förvaltning i anledning av villkor vid gåva och testamente ej böra ställas under förmyndarkontroll, måste övervägas om vid den närmare utformningen av en sålunda godtagen särförvaltning av omyndigs egendom den omyndiges intressen kan iakttas. En lösning som därvid pekats på är att den krets inom vilken en givare (testator) skall äga rätt att utse en särskild förvaltare, som ej skall vara underkastad förmyndarkontroll, bör begränsas. Därvid har föreslagits att t. ex. bankernas notariatavdelningar skulle ensamma äga rätt att åta sig sådana uppdrag. En fördel med en begränsning till bankerna är att den omyndiges medel förvaltas fullt betryggande och av personer som är utbildade för förvaltning av pengar, värdepapper o. s. v. En fördel är även att ett förordnande av banks notariatavdelning till förvaltare inte, som vid förordnande av fysisk person, kräver bestämmelser i överlåtelsehandlingen om hur egendomen skall förvaltas om förvaltaren dör. En avgörande nackdel med en lösning av antytt slag är dock att givarens (testators) möjlighet att välja den person som han anser i det enskilda fallet vara den lämpligaste alltför starkt begränsas. Även från principiell synpunkt kan ifrågasättas lämpligheten av en begränsning till bankerna; även andra penningförvaltande institutioner finns. Utredningen anser därför en lösning av nu behandlat slag ej böra ifrågakomma. Den förvaltning som i det föregående behandlats har avsett s. k. tredjemansförvaltning. Härmed avses, som angivits ovan under 10.6.1, att egendomen förvaltas av annan än den omyndiges förmyndare. Som där uttalats synes emellertid ej helt kunna uteslutas att förmyndare skulle i undantagsfall kunna utses till sådan särskild förvaltare beträffande vilkens förvaltning FB:s kontrollsystem ej skulle gälla. Enligt utredningens mening saknas bärande skäl att tillSOU 1970: 67

låta annan särskild förvaltning än s. k. tredjemansförvaltning. Förmyndares förvaltning av omyndigs egendom bör därför alltid vara underkastad FB:s kontrollsystem. Det torde ej vara motiverat att reducera omyndighetsskyddet för någon del av den egendom förmyndaren förvaltar. I dessa fall väger det skydd FB bereder den omyndige mot risk för missbruk från förmyndarens sida tyngre än önskemålet av att i det enskilda fallet insätta förmyndare som särförvaltare. Legal förmyndare synes ur dessa synpunkter ej heller böra kunna vinna ställning som tredjemansförvaltare genom att frånträda förmynderskapet. Vad angår förordnad förmyndare torde vid kollision mellan uppdragen som förmyndare och som särskild förvaltare dessa uppdrag ej böra förenas. I sådant fall får domstolen pröva frågan från synpunkten vilket som för den omyndige kan vara förmånligast. Stundom förekommer i fall, där genom gåva eller testamente förvaltningen av omyndigs egendom anförtrotts åt annan än förmyndaren, att förvaltningsföreskrifterna ger förmyndaren visst inflytande över förvaltningen. Innebär dessa föreskrifter att förmyndaren äger ensam besluta beträffande åtgärder av betydelse för förvaltningen, kan särskild förvaltning icke anses föreligga. Detsamma gäller om förmyndaren har tillförsäkrats en medbestämmanderätt. Huruvida ett villkor om att förvaltaren skall i ett eller flera avseenden samråda med förmyndaren bör föranleda, att särskild förvaltning icke kan anses föreligga, får avgöras från fall till fall. Därvid bör åt föreskrifterna ges den tolkning som kan antas överensstämma med givarens eller testators vilja. På grund av vad utredningen sålunda anfört föreslår utredningen den preciseringen av den nu gällande ordningen att för att ett villkor vid gåva eller testamente skall kunna godtas som ett förordnande om sådan särskild förvaltning att förmyndarkontroll ej skall utövas, det bör krävas att i villkoret förekrivits, att egendomen skall stå under särskild förvaltning av annan än förmyndaren, att förmyndaren ej tillerkänts 171

medbestämmanderätt över förvaltningen samt att särskilt angivits av vem förvaltningen skall utövas. Förmyndaren skall gentemot den särskilde förvaltaren iaktta den omyndiges rätt. För att underlätta för förmyndaren att fullgöra denna uppgift föreslår utredningen att den särskilde förvaltaren skall årligen till förmyndaren avge redovisning för förvaltningen såvitt ej i gåvobrevet eller testamentet angivits att sådan skyldighet ej skall föreligga. Särskild form härför bör ej föreskrivas. Bestämmelser av det innehåll utredningen sålunda föreslagit har av utredningen införts i ett andra stycke till 13 kap. 1 §FB.

172 SOU 1970: 67

11 Ersättning åt förmyndare och gode män m. m.

11.1 Gällande rätt och förarbeten Enligt 15 kap. 19 § FB äger förmyndare årligen uppbära arvode med belopp som kan anses skäligt med hänsyn till förvaltningens omfattning. Arvodet får emellertid icke, med mindre rätten annorlunda förordnar, överstiga för år räknat ett belopp motsvarande fem procent av den omyndiges behållna inkomst enligt årsräkning eller sluträkning. Har särskild avgift erlagts för vård av den omyndiges värdehandlingar skall förmyndarens arvode minskas med avgiftens belopp, dock högst två procent av inkomsten från värdehandlingarna. Rätt till förmyndararvode tillkommer ej fader eller moder som på grund av lag är förmyndare med mindre rätten med hänsyn till särskilda omständigheter lämnar tillstånd därtill. För vård av omyndigs rätt i oskiftat dödsbo äger förmyndare jämlikt 14 kap. 11 § rätt till skäligt arvode. Sker ej skifte utan träffas avtal om sammanlevnad i oskiftat bo utgår arvodet årligen och bestäms enligt motsvarande grunder som finns upptagna i 15 kap. 19 §. Arvodet skall dock beräknas på den omyndiges andel av boets behållna inkomst samt förskjutas av boet. Avdrag från arvodet sker ej för särskild avgift som erlagts för vård av värdehandlingar. Legal förmyndare kan av rätten tillerkännas arvode under enahanda förutsättningar som anges i 15 kap. 19 §. Äger god man rätt till årligt arvode gäller på grund av den allmänna hänvisningen SOU 1970: 67

i 18 kap. 8 § till bl. a. 15 kap. beträffande sådant arvode vad ovan sagts om arvode åt förmyndare. Är god man ej berättigad till årligt arvode äger han enligt 18 kap. 11 § efter uppdragets slutförande erhålla skäligt arvode samt ersättning för sina kostnader. Här må även anmärkas bestämmelsen i 20 kap. 36 § första stycket. Vistas den, mot vilken talan enligt FB riktas, å okänd ort, skall hans rätt i saken bevakas av god man som avses i 18 kap. (jfr NJA II 1958 s. 204 och, betr. ersättning åt sådan god man, NJA II 1963 s. 414). I fråga om arvode och ersättning åt sådan god man skall gälla vad i 20 kap. 19 § stadgas angående gottgörelse åt rättegångsbiträde, d. v. s. sådan utgår efter rättens prövning av allmänna medel (jfr ovan under 8.1.1 och 8.1.3). Bestämmelserna om ersättning åt förmyndare och god man har oförändrade överflyttats till FB från 1924 års förmynderskapslag. I förarbetena till förmynderskapslagen (se NJA II 1924 s. 451) fasthölls den i svensk rätt sedan gammalt gällande principen om förmyndarens rätt till arvode. Lagberedningen uttalade härom bl. a.: — — — Ehuru förmyndarens befattning otvivelaktigt är att anse som ett förtroendeuppdrag och åt rätten till arvode enligt beredningens mening ej bör givas en betydelse, som är ägnad att beröva befattningen denna karaktär, har beredningen å andra sidan ej ansett sig kunna föreslå, att befattningen, även då den är förenad med förmögenhetsförvaltning, dock i regel lämnas olönad. Det är ofta förenat med svårigheter att finna lämpliga personer, villiga 173

att åtaga sig förmynderskap, och det kan befaras, att ett borttagande av arvodesrätten för andra fall, än då domstol på grund av särskilda skäl funne arvode böra utgå, skulle komma att öka denna svårighet. Från denna synpunkt möter emellertid intet hinder mot borttagandet av rätten till arvode i de fall, då fader eller moder på grund av lag är förmyndare för eget barn. Med behållen inkomst avses nettoinkomst, d. v. s. intäkter med frånräknande av skuldräntor och förvaltningskostnader. Redan vid förmynderskapslagens tillkomst ifrågasattes hur den behållna inkomsten skulle framräknas. Lagberedningen anförde beträffande inkomstsidan att intäkter av försäljning av kapitaltillgångar ej skulle medräknas och då ej heller belopp, vilket skulle såsom realisationsvinst i beskattningshänseende behandlas som inkomst. Bortsett härifrån ansåg beredningen att inkomstens beräkning i regel borde ske efter samma grunder som vid skattedeklaration. Vid behandlingen av förslaget i lagrådet påpekades att det kunde vara tveksamt i vad mån arvode borde beräknas på beskattningsbara inkomster, som ej influtit i pengar, såsom naturaförmåner, värdet av hyresfri bostad etc. En ledamot av lagrådet ansåg därför att anknytning ej alls skulle ske till de regler som gällde vid skattedeklaration och hävdade att det skulle bestämmas i vad mån hänsyn skulle tas till inkomster, som ej influtit i pengar. Vid utskottsbehandlingen av förslaget framhöll utskottet bl. a. att för att arvode skulle få beräknas på viss inkomst det erfordrades att inkomstbeloppet verkligen ingått i förmyndarens förvaltning. Arvode fick därför ej beräknas på den omyndiges arbetsinkomst, såvida förmyndaren inte erhållit särskilt tillstånd att omhändertaga denna. I regel inte heller i de fall där särskild förmyndare var förordnad, oaktat den omyndiges fader eller moder ännu var i livet, och pensionsbelopp eller livränta eller underhållsbidrag utbetalades direkt till den efterlevande av föräldrarna. Walin (s. 354) uttalar att å pensions- eller livräntebelopp eller underhållsbidrag, som endast motsvarar nödiga underhållskostnader, och som utbetalas direkt till någon av den underåriges föräldrar, förmyndaren icke torde äga beräkna arvode. I Stenbeck-Walin: Förmyndare och gode män (7 uppl. 1966) sägs vid behandlingen av överförmyndararvode (s. 18) att sådant arvode inte skall utgå på underhållsbidrag eller pensionsbelopp som uppbärs av legal förmyndare i dennes egenskap av vårdnadshavare. Fråga huruvida arvode får beräknas för den omyndige tillkommande naturaförmåner torde enligt Walin vara att bedöma med hänsyn till huruvida dessa förmåner kan anses ingå i förmyn174

darförvaltningen. Vad gäller förvaltningskostnader råder i praxis delade meningar huruvida förmyndares (och överförmyndares) arvoden skall anses som sådana kostnader eller ej. Sålunda anser överförmyndarnämnden i Stockholm och överförmyndaren i Malmö att arvodena ej är avdragsgilla medan överförmyndarna i Göteborg betraktar arvodena som förvaltningskostnader och alltså medger avdrag. I rättsfallet NJA 1954 not C 842 fann häradsrätten att till förvaltningskostnad var att hänföra förmyndarnas och överförmyndarnas arvoden samt skatter och livförsäkringspremier. Hovrätten förklarade att vid bestämmande av arvoden åt förmyndare och överförmyndare skatter och livförsäkringspremier inte skulle frånräknas, varemot hovrätten godtog att förmyndarnas och överförmyndarnas arvoden rubricerades som förvaltningskostnad. Prövningstillstånd meddelades ej (jfr även R 1962: 82). Rätt till högre arvode än fem procent av den omyndiges inkomst bör medges av rätten endast då i den omyndiges förmögenhet ingår fast egendom eller rörelse och förmyndaren själv fyller de funktioner, som eljest skulle åvila en förvaltare, vice värd eller prokurist, eller också förmyndaren själv utfört arbete, som endast på grund av speciell sakkunskap kunnat utföras av honom, exempelvis bevakat den omyndiges talan i rättegång (NJA II 1924 s. 452). Den särskilda avgift som utgår för vård av omyndigs värdehandlingar skulle enligt lagberedningens förslag i sin helhet avräknas från förmyndarens arvode. Gällande maximiregel tillkom efter hemställan av tre ledamöter i lagrådet. Till grund härför anfördes (NJA II 1924 s. 453): Då förmyndaren genom deposition hos bank av värdehandlingar, som tillhöra den omyndige, befrias från åtskilligt arbete med den löpande förvaltningen av dessa handlingar, synes det skäligt, att hänsyn härtill tages vid bestämmande av förmyndarens arvode; men att, på sätt i förslaget skett, för arvodets beräknande uppställa en regel, som utgår från att avgiften till banken för vården av värdehandlingarna skall utan inskränkning slutligen drabba förmyndaren, torde kunna medföra resultat, som måste betecknas såsom obilliga mot denne. Visserligen kan dylik obillighet undanröjas genom beslut av rätten om högre arvode än det, som utan rättens samtycke må uttagas, men då det ur såväl den enskildes som domstolens synpunkt är av vikt, att rättens befattning med arvodesfrågorna såvitt möjligt begränsas, bör det SOU 1970:67

tillses, om ej bestämmelsen angående det regelmässiga maximiarvodet kan i berörda hänseende något modifieras. Härför talar ej blott att själva förbindelsen mellan förmyndaren och banken orsakar förmyndaren besvär, som med nuvarande ordning ej förekommer, utan även att förmyndarbefattningen i övrigt enligt förslaget torde i vissa avseenden kräva ökat arbete av förmyndaren. Och en alldeles särskild anledning att här vidtaga jämkning ligger däri, att då förmyndararvodet beräknas efter avkastningen å myndlingens egendom men depositionsavgiften efter dess kapitalvärde, vilket icke alltid står i ett något så när bestämt förhållande till avkastningen, det avdrag, förmyndaren får vidkännas för avgiften till banken kan bliva så stort, att föga eller intet återstår av arvodet. För den vård av omyndigs värdehandlingar, som enligt vårdlagen åligger bank, får banken ta ut en årlig avgift, icke överstigande i fråga om inhemska värdehandlingar två kronor och för utländska värdehandlingar en krona för varje påbörjat tusental av handlingarnas värde (angående bankens åligganden se ovan under 10.4.1). Har underåriga syskon gemensam förmyndare, skall syskonens värdehandlingar sammanräknas. Avgiften innefattar ej ersättning för bankens särskilda utgifter i följd av uppdraget, t. ex. för porto. Beträffande åtgärd, som banken efter särskilt uppdrag vidtar, exempelvis indrivning av fordran, äger banken erhålla såväl ersättning för sina utgifter som arvode (VL 8 §; jfr Walin s. 504). När nedsättning sker, skall det värde å de överlämnade handlingarna, efter vilket avgiften skall tills vidare utgå, bestämmas. Undergår värdet ändringar, måste omvärdering ske. Avgiften för utländska värdehandlingar skall beräknas efter deras värde i svenskt mynt. Närmare bestämmelser om avgiftens beräkning må, såvitt angår andra banker än riksbanken, meddelas av Konungen. Sådana bestämmelser är f. n. ej meddelade. Skulle vid avgiftens bestämmande tvist uppstå mellan förmyndaren och banken, t. ex. på grund av meningsskiljaktighet i fråga om de nedsatta handlingarnas värde, finns ej annan utväg än hänvändelse till domstol (Walin s. 504). Vid vårdlagens tillkomst bestämdes förSOU 1970:67

varingsavgifterna för svenska värdehandlingar till högst en krona och för utländska värdehandlingar till högst 50 öre för varje påbörjat 1 000-tal kronor av handlingarnas värde (beträffande inhemska värdehandlingar lika med de avgifter som då uppbars av de enskilda bankerna för vård och förvaltning av nedsatta värdehandlingar i öppet förvar i överensstämmelse med de för sådant förvar gällande allmänna bestämmelser). Dessa belopp höjdes genom lag den 26 maj 1954 (nr 314) fr. o. m. den 1 januari 1955 till 1 krona 50 öre resp. 75 öre. De nu gällande beloppen fastställdes genom lag den 22 maj 1963 (nr 153), som trädde i kraft den 1 januari 1964 (se NJA II 1963 s. 414).

11.2 Övrig nordisk rätt I Danmark anses förmyndaruppdraget i än högre grad än i Sverige vara ett "borgerligt ombud" som man i princip inte kan vägra att åta sig (Andersen s. 27 och beträffande äldre rätt Poul Gaarden Myndighedsloven, 1949, s. 82). Förmyndaren har därför inte rätt till arvode för sitt arbete men får ersättning för styrkta utgifter. Tillsynsmyndigheten — over0vrigheden — kan emellertid vid större eller besvärligare förmynderskap, särskilt sådana för omyndigförklarade, eller när förmyndaren förvaltar fast egendom, tillerkänna förmyndaren ett skäligt arvode. Beloppet, som kan bestämmas för en tid av högst tre år åt gången, utgår av den omyndiges medel (se 7 § i justitsministeriets kungörelse den 16 september 1966, nr 329, om vaergens bef0jelser og pligter, vilken utfärdats med stöd av 51 § myndighedsloven). Dessa bestämmelser om möjlighet till ersättning gäller även beträffande vaerge beskikkede til saerligt hverv och testamentarisk vaerge (61 och 62 §§ jfrt med 51 § myndighedsloven). I Köpenhamn har man sedan länge haft ett system innefattande att vissa advokater förklarat sig villiga att låta sig förordnas till förmyndare, när behov därav uppstår. Kommunen betalar dem härför ett mindre arvode men de kan dessutom vid större eller besvärligare förmynderskap 175

efter vederbörlig prövning erhålla arvode av den omyndiges egendom (Andersen s. 28). För overformynderiets skötsel av omyndigs tillgångar uttas av den omyndiges medel en administrationsavgift av skiftande storlek. För kontanta medel och för värdehandlingar som står under särskild förvaltning uppgår avgiften till mellan tre och fyra procent av bruttoräntan (bruttoavkastningen). Vid inköp eller ombyte av värdepapper utkrävs en avgift som vid förvärv av obligationer och pantbrev fastställts till en promille av de inköpta värdehandlingarnas påtecknade värde, dock minst två kronor. För andra värdehandlingar utgör avgiften två promille av dessas påtecknade värde, dock minst fem kronor (se närmare om avgiftsreglerna 12 och 13 §§ i justitsministeriets kungörelse den 16 september 1966, nr 334, om overformynderiets bestyrelse af umyndiges midler m. v.). Även i Norge är det en medborgerlig skyldighet att åta sig uppdrag som förmyndare. Ersättning för arbetet härmed utgår därför i princip inte. Rätt föreligger dock för förmyndaren att av den omyndiges medel erhålla ersättning för nödvändiga utlägg. En förordnad förmyndare kan i särskilda fall av overformynderiet tillerkännas ersättning för sitt arbete, vilket belopp utgår av den omyndiges medel (17 § vgml, Arnholm s. 35). Vad här sagts om förordnad förmyndare gäller i tillämpliga delar hjelpeverge och setteverge. Vad angår verge för bortovarande kan sådan verge erhålla särskild ersättning av skifteretten. Ersättningen utgår då av den bortovarandes medel (3 § lagen den 3 mars 1961, nr 1, om for svunne personer m. v.). För den förvaltning av de omyndigas tillgångar som ombesörjs av de overformynderier som har fast formann uttas av de omyndigas medel en av Konungen bestämd förvaltningsavgift som inte får överstiga tre procent av medlens årliga avkastning. Beträffande medel som förvaltas som en gemensam förmögenhetsmassa avsätts en del av denna avgift till en säkerhetsfond. Avgiften varierar, enligt av utredningen inhämtade uppgifter, för overformynderier utan gemensam förmögenhetsförvaltning 176

mellan 2,5 och 3 procent och för overformynderier med både särförvaltning och gemensam förvaltning från 1,8 till 3 procent, allt räknat på de förvaltade medlens avkastning. I Finland gäller liksom i Sverige att förmyndaren tillerkänts rätt till arvode. Enligt 49 § i 1898 års finländska förmynderskapslag äger sålunda förmyndaren rätt till arvode efter vad mot hans besvär och förmynderskapets beskaffenhet skäligen kan svara. Har förmyndaren ej såsom sig bör vårdat myndlingen eller hans egendom, prövar dock rätten om och i vad mån förmyndaren skall ha rätt till arvode. För att åta sig uppdrag som förmyndare eller god man för personer, som på grund av medellöshet eller av annan orsak ej har tillgång till lämplig företrädare har bl. a. i Helsingfors inrättats s. k. yrkesförmyndare. Skyldighet att åta sig förmynderskap eller godmanskap för angivna personer har ålagts tjänsteinnehavare vid stadens rättshjälpsbyrå. Sådan förmyndare eller god man avses att förordnas endast om vederbör andes ekonomiska intressen kräver att företrädare tillsätts. Således skall förmyndare inte förordnas enbart för övertagande av vårdnaden om minderårig eller om medellösa barn som blivit föräldralösa eller övergivits. Dessa senares intressen iakttas av vårdmyndigheterna. De eventuella förmyndararvoden som kan komma att utgå uppbärs direkt av staden, som avlönar befattningshavarna vid rättshjälpsbyrån. 11.3 Reformförslag efter föräldrabalkens genomförande 11.3.1 Arvode åt förmyndare och gode män Kritiken mot nuvarande regler om ersättning åt förmyndare och gode män har i första hand riktat sig mot att ekonomiskt svaga myndlingar skall belastas med arvode åt förmyndare.1 Därvid har till en början framhållits det otillfredsställande i att för1

1 fortsättningen behandlas endast arvode åt förmyndare. Om annat inte sägs gäller uttalandena i tillämpliga delar även arvode åt god man. SOU 1970:67

myndararvode skall utgå ur omyndigförklarad folkpensionärs pensionsbelopp. 2 Så småningom har emellertid uppmärksammats att frågan ägde sin giltighet även beträffande andra omyndiga med låga inkomster t. ex. sådana vars enda inkomst består av barnpension, livräntebelopp eller underhållsbidrag. En lösning som därvid framförts har varit att — med fasthållande av principen att arvode åt förmyndare som regel skall utgå av myndlingens medel — det borde öppnas möjlighet att i ovan angivna fall låta förmyndaren för sitt arbete erhålla ersättning av allmänna medel. 3 I sammanhanget har även framförts skilda åsikter beträffande förmyndares rätt att tillgodoräkna sig arvode på pensionsbelopp som uppbärs av annan än förmyndaren. I yttrande över nämnda motion i ämnet vid 1954 års riksdag erinrade ärv dab alkssakkunniga om att med hänsyn till dåvarande bestämmelser om möjlighet för fattigvårdssamhälle att uppbära vårdtagares folkpension man syntes kunna räkna med att folkpension ofta inte behövde uppbäras av förmyndaren och att denne i sådant fall näppeligen kunde anses berättigad att beräkna arvode på pensionen. De sakkunniga fortsatte: Om förmyndaren däremot haft att uppbära och redovisa för pensionen, synes det icke böra förvägras honom arvode därför. Utbetalning av åtskilliga utgifter, såsom för hyra m. m., kan ha ankommit på förmyndaren. Har förmyndarens arbete varit mycket ringa, kan emellertid arvodet enligt lagen reduceras i proportion därtill. Det tillhör överförmyndarens uppgift att granska förmyndarens förvaltning och sålunda även att tillse att denne ej tillgodoräknat sig större arvode än som kan anses skäligt med hänsyn till förvaltningens omfattning. Det är naturligtvis tänkbart att, såsom i motionen synes vara åsyftat, låta förmyndarens arvode utgå av allmänna medel. Påpekas må emellertid att, ehuru en omyndighetsförklaring är en åtgärd från samhällets sida, den dock sker i vederbörandes eget och hans närståendes intressen. I och för sig är därför den omyndige närmare till att svara för förmyndararvodet än statsverket. Om den omyndige, utöver folkpensionen, har andra tillgångar av någon betydelse, synas ej heller billighetsskäl tala för den ifrågasatta lösningen.

12—SOU 1970: 67

I de fall där omyndigförklarad vårdtagares folkpension i anledning av nu gällande bestämmelser i kung. den 25 maj 1962 (nr 393) om rätt i vissa fall för kommun eller annan att uppbära folkpension 4 ej uppbärs av förmyndaren utan utbetalas direkt till t. ex. kommuns socialnämnd, har från skilda håll framhållits att ovisshet råder om förmyndarens rätt att beräkna arvode på sådant pensionsbelopp. Enligt uttalande av riksförsäkringsverket bör pensionen i sådant fall inte anses ingå i förmyndarens förvaltning och därför ej heller grunda rätt till arvode. Flera överförmyndare, bl. a. överförmyndarnämnden i Stockholm, hävdar dock att även om pensionen inte går genom förmyndarens händer den i princip står under dennes förvaltning och av honom skall redovisas i avgivna årsräkningar. I dessa fall åligger det enligt denna åsikt förmyndaren att själv omhänderta förvaltningen av det eventuella överskott som kan ha uppstått på pensionen och insätta detta på spärrad bankräkning. Såväl socialstyrelsen som Svenska landstingsförbundet har funnit rådande förhållanden otillfredsställande. I en inom socialstyrelsen år 1967 upprättad promemoria, vilken överlämnats till utredningen, uttalas att när socialnämnd i här berörda fall uppbär omyndigförklarad vårdtagares pension, förmyndaren ej förvaltar några medel för vårdtagaren och ej kan uppbära arvode men att det dock förekommer att överförmyndare fordrar att förmyndaren alltid skall förvalta myndlings medel och att arvode skall utges såväl till förmyndare som till överförmyndare. När socialnämnd ej utnyttjar sin möjlighet att omhänderta pensionen och förmyndaren alltså har rätt till arvode, framhålls i promemorian att det förekommer att förmyndaren tar ut arvodet ur vårdtagarens pension med påföljd att motsvarande brist uppkommer i inbetalningarna till socialnämnden för vårdavgiften. Vårdtagaren 2 Se t. ex. motion 1954:11:152 och 1LU 11 samt motion 1956: II: 295 och 1LU 15. 3 Se t. ex. motioner 1963:1: 272 och II: 318, 1LU 49 och rskr 416 samt motioner 1965: I: 223 och II: 274, 1LU 6. 4 Senaste lydelse 1968: 241. 177

måste då erhålla socialhjälp för att avgiften skall bli fullbetald. Det förekommer också, enligt vad som sägs i samma promemoria, att arvodet tas ut av de fickpengar som tillkommer varje vårdtagare enligt 1962 års kungörelse. Svenska landstingsförbundet har i cirkulär till landstingens förvaltningsutskott och i skrivelser till särskilda landsting angående ifrågavarande problem uttalat, att med den oklara utformningen av nuvarande bestämmelser om ersättning åt förmyndare man inte torde kunna ifrågasätta förmyndarens principiella rätt till arvode även i de fall att pensionsmedlen uppbärs av annan än förmyndaren men att det ej synes skäligt att förmyndaren i sådana fall tar ut arvode med det högsta belopp som enligt 15 kap. 19 § FB kan utgå utan rättens prövning. Den rådande ovissheten har emellertid kritiserats även från andra synpunkter. Det har framför allt från överförmyndarhåll påpekats att den ökade möjligheten att direkt till vårdhemmen eller socialnämnder utbetala omyndiga vårdtagares pensioner medfört att allt fler förmyndare fråntagits rätten att uppbära pension. Därvid har respektive socialnämnder och vårdanstalter ofta vägrat att till förmyndare utge arvode avseende förvaltningen av pensionsbeloppet. Detta har medfört att förmyndare avsagt sig förmyndaruppdraget och har ökat redan tidigare svårigheter att erhålla lämpliga och villiga förmyndare. Men kritiken har i denna del ej inskränkt sig till enbart nu ifrågavarande vårdfall. Stora svårigheter påstås föreligga att erhålla personer villiga att åta sig förmynderskap även i andra fall och särskilt när vederbörande myndling ej äger några tillgångar eftersom förmyndaren då ej kan erhålla något arvode. I överståthållarämbetets ovan under 1 kap. omnämnda framställning till Konungen har ifrågavarande problem berörts. Ämbetet uttalar därvid: Enligt 9 § barnavårdslagen åligger det barnavårdsnämnd att, därest nämnden finner att åtgärd bör vidtagas beträffande vårdnad eller förmynderskap för underårig, hos vederbörande domstol göra anmälan eller ansökan därom. Överståthållarämbetet har i olika sammanhang 178

observerat att behov förelegat av förordnande av särskild förmyndare och vårdnadshavare för barn men att sådan förmyndare icke blivit förordnad. Då ämbetet i egenskap av tillsynsmyndighet för Stockholms stads barnavårdsnämnd tagit upp saken med nämnden har ämbetet erfarit att anledningen till att åtgärd uteblivit ofta varit utformningen av gällande förmynderskapsregler. Dessa har medfört att det i dagens läge är utomordentligt svårt att uppdriva personer som är villiga att åtaga sig förmyndaruppdrag av här avsett slag. Anledningen är närmast att det icke är möjligt att gottgöra förmyndarna för deras arbete i andra fall än då den underårige äger tillgångar, vilkas avkastning är tillräcklig för ändamålet, något som emellertid ytterst sällan är fallet. Då barnavårdsnämnden gjort framställning till rådhusrätten om förordnande av särskild förmyndare och vårdnadshavare har enligt uppgift resultatet regelmässigt mot angivna bakgrund blivit att rätten, med förmälan att rätten icke haft möjlighet att själv framskaffa förmyndare, begärt att barnavårdsnämnden skulle inkomma med förslag på lämplig person. Som i allmänhet icke heller barnavårdsnämnden annat än med synnerligen stor svårighet kunnat prestera något förslag på lämplig enskild person har nämnden som en sista utväg nödgats föreslå någon av nämndens egna befattningshavare till förmyndare. Denna lösning har emellertid haft menliga följder icke minst ur arbetsbelastningssynpunkt och vid de kontakter i frågan som överståthållarämbetet haft med barnavårdsförvaltningen, har från dess sida framhållits önskvärdheten av en reformering av berörda bestämmelser i förmynderskapslagstiftningen. Även i samband med överståthållarämbetets egen handläggning av barnavårdsärendena har de antydda bristerna kommit till uttryck. Enligt barnavårdslagen har överståthållarämbetet nämligen att före avgörandet av underställningsärenden enligt barnavårdslagen höra vårdnadshavare, d. v. s. föräldrarna, någon av dem eller särskilt förordnad förmyndare och vårdnadshavare. Om vårdnadshavare icke funnits att tillgå, beroende på att föräldrarna varit avlidna, begivit sig till utlandet eller över huvud taget vistats på okänd ort, har det visat sig ytterst svårt att få en behörig representant för barnet förordnad. Tidsutdräkten vid ärendenas avgörande har. i avbidan på rättens förordnande, ofta blivit betydande och överståthållarämbetet har därför i flera fall nödgats avgöra ärenden utan att på i lagen avsett sätt först ha hört någon som ägt att föra barnets talan. Även om slutligt beslut meddelats har vidare beslutet, eftersom det ej varit möjligt att delge detsamma med behörig person, icke kunnat vinna laga kraft. Bortsett från det principiellt oriktiga härvidlag har förhållandet varit till SOU 1970: 67

hinders speciellt då socialstyrelsen haft att pröva ansökningar om slutlig inskrivning av elever på ungdomsvårdsskolor; för sådan inskrivning kräves nämligen enligt gällande stadganden att det grundläggande omhändertagandebeslutet vunnit laga kraft. I sammanhanget får överståthållarämbetet framhålla att därest, såsom skett, de formella svårigheterna lösts genom att någon barnavårdsnämndens tjänsteman förordnats till förmyndare och vårdnadshavare och i sådan egenskap tagit ställning till omhändertagandet, denna lösning materiellt sett måste betecknas som otillfredsställande. Ur rättssäkerhetssynpunkt kan det nämligen knappast anses riktigt att det av barnavårdsnämnden fattade omhändertagandebeslutets bestånd skall vara beroende av prövning och eventuellt samtycke av någon nämndens enskilda tjänsteman.

handha vårdnaden om denne. Även för ett betydande antal förmynderskap för omyndigförklarade gäller, att förmyndarens arbete är av övervägande social karaktär. Det kan gälla exempelvis att vara behjälplig med anskaffande av bostad, arbetsanställning eller vårdplats vid någon inrättning, att avveckla en på sjukhus intagen myndlings bostad, att inköpa kläder och andra förnödenheter åt en sjuk eller ålderstigen myndling eller att föra honom till läkare eller sjukhus. Åtskilliga förmyndare se sig till följd av bristande möjligheter att bereda myndlingen personlig vård på annat sätt nödsakade att i större eller mindre utsträckning själva lämna erforderlig vård och tillsyn. Detta gäller särskilt om förmyndaren är en nära anhörig. I många fall ha myndlingarna en benägenhet att taga förmyndarnas tid och krafter i anspråk i en utsträckning, som kan vara synnerligen besvärande. Även om vad förmyndarna i dylika fall utföra till en del skulle gå utöver vad som I Stockholms rådhusrätts tidigare i olika rätteligen kan krävas av dem, är det förklarligt sammanhang omnämnda framställning om att de ofta icke anse sig kunna eller böra unöversyn av förmynderskapslagstiftningen har dandraga sig att stå till förfogande. även tagits upp frågan om gottgörelse till På grund av arvodesreglernas utformning kan förmyndare och gode män. Rådhusrätten emellertid vid arvodets bestämmande hänsyn konstaterar inledningsvis att det visat sig icke tagas till sådant av förmynderskapet förallt svårare att finna personer med erforder- anlett arbete, som avser vård av myndlingens Det är förliga kvalifikationer som är villiga att åta sig personliga angelägenheter. klarligt, att tillfrågade personer draga sig för uppdrag som förmyndare eller god man. att åtaga sig förmynderskap, som kunna förRådhusrätten yttrar därefter: utses medföra ett påfrestande arbete, för vilket ersättning ej kan erhållas, och att förordnade Detta gäller i synnerhet uppdrag som för- förmyndare ibland äro obenägna att tillsätta tid myndare för vissa kategorier av omyndigföroch krafter för uppgifter av här avsedd beskafklarade personer och för underåriga, som ej fenhet. Rådhusrätten får icke sällan mottaga stå under föräldrarnas vårdnad, men även vissa klagomål från myndlingar, som anse förmyngodmanskap. Motsvarande företeelse gör sig daren icke ägna dem tillräckligt med tid och märkbar även på andra områden och torde till intresse. Hart när oöverstigliga svårigheter föen del ha sin grund i en ändrad samhällsuppfattning, till följd varav den sociala omvård- religga att uppdriva förmyndare för aggressiva alkoholister, kriminellt lagda personer och andnaden om individen allt mer överflyttats från de enskilda medborgarna och i stället blivit en ra på grund av sin sinnesbeskaffenhet särskilt "besvärliga" myndlingar. Det kan anmärkas, att uppgift för samhället. även tjänstemän inom social- och nykterhetsI stor utsträckning sammanhänger emellertid vården, sjukhuskuratorer och dylika befattobenägenheten att åtaga sig nämnda uppdrag ningshavare i regel icke ställa sig till förfoganmed de starkt begränsade möjligheterna att er- de för förmyndaruppdrag, i stor utsträckning hålla ersättning för uppdragen. beroende på deras hårda belastning med ordinarie arbetsuppgifter. Efter att ha redogjort för gällande arÖver huvud gäller, att de omyndigförklaravodesregler beträffande förmyndare och för des i regel abnorma sinnestillstånd i hög grad vissa uttalanden i förarbetena fortsätter råd- brukar försvåra förmyndarens arbete och att i de många fall, då myndlingen är negativt inhusrätten: ställd till omyndigförklaringen, detta ofta går Förmyndaren har främst till uppgift att för- ut över förmyndaren. Även om gällande bevalta myndlingens förmögenhet och företräda stämmelser i viss utsträckning medge att vid honom i angelägenheter som röra denna. För- bestämmandet av förmyndararvode hänsyn tamyndare för en omyndigförklarad skall emel- ges till att den ekonomiska förvaltningen förlertid därjämte i erforderlig utsträckning sörja svåras till följd av myndlingens psykiska läggför myndlingens person. Förordnad förmyndare ning, kan icke ens detta arbete ersättas med för underårig har oftast till huvuduppgift att skäliga arvoden i sådana fall, då myndlingens SOU 1970: 67

medel, av vilka arvodet skall utgå, icke förslå härtill eller då ett skäligt arvode icke skulle stå i rimligt förhållande till myndlingens ekonomiska ställning. Även förmynderskap för obemedlade myndlingar medföra ej sällan uppgifter av invecklad juridisk karaktär eller eljest ett omfattande arbete för uppordnande av myndlingens ekonomi. Att erhålla kvalificerade förmyndare för sådana uppdrag stöter på stora svårigheter. Exempelvis advokater och andra jurister betacka sig i regel för dessa uppdrag under det att personer med erforderlig kompetens lättare kunna anskaffas när myndlingen har förmögenhet. Dessa omständigheter medföra i själva verket en föga tilltalande diskriminering av mindre bemedlade myndlingar i det att de icke i samma grad som de mera välsituerade kunna få det skydd, som avses med förmyndarinstitutet. Missförhållandet avhjälpes endast i begränsad utsträckning genom möjligheterna till fri rättegång. Till följd av att enligt gällande rätt arvodet endast i undantagsfall får bestämmas till högre belopp än det enligt procentreglerna beräknade, kunna förmyndarna ofta ej ens i sådana fall erhålla skälig ersättning, då myndlingens tillgångar i och för sig skulle medge detta. Förhållandet medför dels svårigheter att förmå personer med önskvärd kompetens att åtaga sig kvalificerade förmynderskap och dels en benägenhet hos en del förmyndare att icke ägna myndlingens angelägenheter den omsorg, som dennes intressen kräva. De nuvarande reglerna ha bl. a. även lett till att maximalt arvode enligt procentreglerna så gott som undantagslöst uttages av förmyndarna och godkännes av överförmyndaren. Förhållandet sammanhänger delvis med att det till följd av de skildrade svårigheterna att anskaffa förmyndare blivit nödvändigt att koncentrera ett större antal förmynderskap på några få personer, som härigenom få möjlighet att bedriva arbetet rationellt. Genom att uttaga maximalt procentarvode även för enkla förmynderskap kunna dessa förmyndare utjämna det ekonomiska resultatet av sin verksamhet och således i viss utsträckning få ersättning även för sådant arbete med besvärliga förmynderskap, för vilket förhöjt arvode eljest icke kunnat erhållas. Ehuru systemet med mer eller mindre yrkesmässiga förmyndare har åtskilliga fördelar, är det även förenat med olägenheter och risker att härtill anlita privatpersoner. Arvodesutjämningen kan även sägas innebära en orättvisa. Det har vidare påtalats, att arvoden över huvud beräknas å sådana inkomster som folkpensioner, något som dock med nuvarande system synes ofrånkomligt. Vid Stockholms stads sjukvårdsstyrelse finnas anställda två fast avlönade kuratorer med uppgift att åtaga sig förmynderskap för vissa kategorier psykiskt sjuka. Även för 180

dessa förmynderskap debiteras procentarvode å alla inkomster men arvodena tillfalla här staden. Kuratorerna förslå ej för behovet av förmyndare och äro icke lämpade för mera kvalificerade förmynderskap. Sammanfattningsvis anser rådhusrätten, att det betraktelsesätt, som enligt det inledningsvis anförda ligger till grund för utformningen av de gällande arvodesreglerna, är otidsenligt och att reglerna böra ändras. I princip bör allt arbete — ej blott den ekonomiska förvaltningen — som föranledes av förmynderskapet ersättas. Vid arvodets bestämmande bör hänsyn kunna tagas till särskilda omständigheter, såsom att arbetet försvåras till följd av myndlingens besvärlighet, och den skicklighet och omsorg, varmed uppdraget utförts. Även om procentreglerna torde böra bibehållas, böra rättens möjligheter att bestämma högre ersättning utvidgas. Vidare böra förmyndarens möjligheter till skälig ersättning vara lika oavsett myndlingens ekonomiska ställning. För att detta skall bliva möjligt måste införas rätt till ersättning helt eller delvis av allmänna medel i sådana fall, då myndlingen saknar tillgångar eller skulle bliva oskäligt betungad av arvodet. Sannolikt blir det därjämte nödvändigt att i viss utsträckning till förmyndare anlita av allmänna medel avlönade befattningshavare hos stat, landsting eller kommun. Det synes böra utredas i vad mån detta kan ske genom att föreskriva skyldighet för innehavare av redan befintliga tjänster hos exempelvis rättshjälpsanstalter eller kommunala nämnder att åtaga sig sådana uppdrag eller om andra utvägar måste väljas. Det anförda har närmast tagit sikte på förmynderskap men gäller i tillämpliga delar även godmanskap, främst sådana enligt 18 kap. 1 och 3 §§ föräldrabalken. I skrivelse den 10 mars 1952 till Kungl. Maj:t hemställde Sveriges advokatsamfund om utredning rörande ändring av 15 kap. 19 § FB på sätt att föreskriften att avgift för vård av omyndigs värdehandlingar skall avdras från förmyndararvodet skulle utgå (se närmare TSA 1952 s. 66 och 1963 s. 100). Till stöd för sin hemställan framhöll samfundet att även om en förmyndare genom deposition av myndlingens värdehandlingar i bank befrias från vissa besvär, dessa besvär i allmänhet är föga betungande. Fördelen med värdehandlingarnas deponerande i bank ligger väsentligen i den säkerhet som vinns genom handlingarnas nedsättande. Även om det i och för sig kunde vara rimligt att förmyndaren fick avstå nåSOU 1970:67

gon mindre del av förmyndararvodet till banken, ansåg dock samfundet att denna del i så fall borde sättas så lågt att man av praktiska skäl kunde avstå från föreskrift härom. Samfundets skrivelse, som var föremål för remissförfarande, föranledde icke någon Kungl. Maj:ts åtgärd. 11.3.2 Avgifter för vård av omyndigs värdehandlingar. I Svenska bankföreningens ovan under 1 kap. omnämnda framställning angående avgift för vård av omyndigs värdehandlingar som enligt 15 kap. 8 § FB nedsatts i öppet förvar hos bank har bankföreningen föreslagit att förvaringsavgifterna bestäms för inhemska värdehandlingar till högst tre kronor och för utländska värdehandlingar till högst två kronor för varje påbörjat 1 000tal kronor av handlingarnas värde. I sin framställning erinrar föreningen om att höjningen år 1963 tillkom efter hemställan från föreningen. Då framhöll föreningen bl. a. att penningvärdet hade försämrats inte obetydligt efter avgiftsändringen år 1954 och att bankerna dessutom som följd av reallönehöjningar hade fått avsevärt ökade lönekostnader. Efter 1963 års lagändring har penningvärdet sjunkit ytterligare. Bankerna får enligt föreningen nu i själva verket lägre ersättning för omyndigförvaren än då den år 1954 fastställda taxan infördes. För förvar av svenska värdehandlingar med 5 000 kronors värde uppgick maximiavgiften år 1955 till 7 kronor 50 öre. För närvarande är den 10 kronor. Detta belopp motsvarar inte mer än 6 kronor 50 öre i 1955 års penningvärde. Den verkliga försämringen är emellertid enligt föreningen större än vad denna jämförelse ger vid handen, eftersom nya reallönehöjningar har fortsatt att påverka förhållandet mellan inkomster och kostnader i oförmånlig riktning. I framställningen år 1963 erinrade föreningen om ett uttalande av lagberedningen under förarbetena till vårdlagen, enligt vilket avgiften för omyndigförvar borde stå i skäligt förhållande till avgiften för andra förvar. För andra depåer än omyndigförvar utgår en grundavgift för varje påSOU 1970:67

börjat 1 000-tal kronor av handlingarnas värde. Avgiften är sedan den 1 januari 1966 2 kronor 20 öre (tidigare 1: 80), om depositionsavtalet innefattar åtaganden bara mot deponenten (A-förvar), och 3 kronor 30 öre (tidigare 2:70), om banken skall bevaka också andra rättsägares intressen (B-förvar). Utöver grundavgiften utgår vissa tilläggsavgifter utan motsvarighet vid omyndigförvar. 5 Dessutom debiteras extra arvoden för särskilda uppdrag. Sådant extra arvode utgår enligt föreningen bl. a. för vissa åtgärder, som vid omyndigförvar faller inom ramen för bankens lagliga skyldigheter. Bankföreningens framställning var innan den överlämnades till utredningen föremål för remissbehandling. Ur sammanställningen av remissyttrandena kan följande återges (yttrandena avgavs under första halvåret 1967). De flesta remissinstanserna är positivt inställda till en höjning av maximiavgifterna. Några av dem (överförmyndarna i Göteborg, fullmäktige i riksbanken, Stockholms stads överförmyndarnämnd) uttalar dock betänkligheter mot så kraftiga höjningar som bankföreningen föreslår. En remissinstans, överförmyndaren i Uppsala, avstyrker förslaget och hovrätten över Skåne och Blekinge förordar att saken utreds närmare. Svenska sparbanksföreningen och överförmyndaren i Malmö ansluter sig till bankföreningens synpunkter och tillstyrker för5

Dels per-post-avgift med tre kronor för varje vid avgiftsperiodens början i depån inneliggande handling eller post av ensartade handlingar, dels transaktionsavgift med 5 kronor för varje inläggande eller uttag under avgiftsperioden av handling eller post av ensartade handlingar. Vidare är att märka, att enligt bankernas tariffer sammanlagda beloppet av grund- och tilläggsavgifter ej i något fall må understiga 50 kronor (uppgifterna hämtade ur Skandinaviska Bankens broschyr Vård och förvaltning av värdehandlingar, Uddevalla okt. 1968). Reglerna om tilläggsavgifter och om minimiavgift, vilka saknar motsvarighet vid förmyndarförvar, medför att den sammanlagda ersättningen till banken oftast rätt avsevärt överstiger grundavgiften. — Om bankens åtagande i fråga om omyndigs utländska värdepapper omfattar mer än allenast värdepapperens förvaring utgår avgift enligt bestämmelserna för annat förvar än omyndigförvar. 181

slaget. Sparbanksföreningen upplyser att depårörelsen utgör en rörelsegren av växande betydelse inom sparbanksväsendet. Till icke oväsentlig del avser denna rörelse omyndigförvar. Under senare år har sparbankerna lagt vikt vid att organisatoriskt utveckla depårörelsen, och föreningen anser det angeläget att den fortsatta utvecklingen inte hämmas av avgiftsbestämmelser som inte bereder tillräckliga möjligheter till täckning av kostnaderna. Bankinspektionen säger sig med hänsyn till den relativt korta tid som har förflutit sedan avgifterna senast höjdes ha varit tveksam beträffande den nu begärda höjningen. För att få en uppfattning om utvecklingen av omyndigförvaren har inspektionen därför infordrat vissa uppgifter från notariatavdelningen vid huvudkontoret hos vår största affärsbank. Uppgifterna visar att antalet omyndigförvar vid nämnda avdelning minskat från 1 916 år 1963 till 1 763 år 1966, tydligen beroende på att den legala minimigränsen för skyldigheten att nedsätta i sådant förvar höjdes från 2 000 kronor till 5 000 kronor fr. o. m. år 1964. Trots detta har det sammanlagda värdet av omyndigförvaren stigit under tiden 1963—1966 från ca 88 milj. kronor till ca 114 milj. kronor och genomsnittligt per depå från 46 000 kronor till 64 000 kronor eller med 40 %. Om denna utveckling skulle vara allmän för bankväsendet, skulle bankerna därigenom ha fått viss kompensation för de ökade utgifterna. Att bankerna skulle ha fått full kostnadstäckning förefaller emellertid med hänsyn till vad man vet om löneutvecklingen under senare år knappast sannolikt; kostnadsutvecklingen för ifrågavarande serviceverksamhet kan inte klarläggas utan mera ingående undersökningar. Uttalanden från en av våra största sparbanker tyder på att de nuvarande avgifterna inte heller täcker utgifterna för omyndigförvaren i sparbankerna. Med hänsyn härtill och då den begärda höjningen ter sig skälig i förhållande till avgifterna för de vanliga förvaren vill inspektionen inte motsätta sig bifall till framställningen. Den av bankföreningen föreslagna höj182

ningen förefaller enligt överförmyndarna i Göteborg kraftigt tilltagen. Överförmyndarna framhåller att vården av omyndigs värdehandlingar i första hand bör vara en serviceåtgärd för bankerna. Med hänsyn till de stora kostnadsökningarna under senare år anser sig dock överförmyndarna inte böra avstyrka den föreslagna ändringen. Fullmäktige i riksbanken tillstyrker att avgifterna höjs men ifrågasätter om höjningarna bör göras så stora som bankföreningen har föreslagit. Stockholms stads överförmyndarnämnd anser sig inte kunna motsätta sig en måttlig höjning av gällande maximiavgifter. En så stor procentuell höjning som den föreslagna synes dock inte motiverad. Inte heller är det motiverat att höjningen i kronor räknat blir lika stor i fråga om utländska som inhemska värdehandlingar. Nämnden föreslår att avgifterna höjs med 25 % till resp. 2 kronor 50 öre och 1 krona 25 öre. Hovrätten över Skåne och Blekinge säger sig inte finna bankföreningens motivering för en ny höjning av maximiavgifterna övertygande. Mot åberopandet av penningvärdesförsämringen som ett skäl för en sådan höjning kan invändas att denna även påverkat de förvarade handlingarnas värde. Avgifterna uppgår nu till två eller, ifråga om utländska handlingar, en promille av handlingarnas värde. Denna avgiftsnivå påverkas principiellt inte av penningvärdesförsämringen. Det är tänkbart att det andra av bankföreningen åberopade skälet, nämligen att reallönerna har stigit, kan motivera en avgiftshöjning. Detta skäl belyses emellertid inte närmare i framställningen. Det är inte heller möjligt att på grundval av de uppgifter som lämnas göra en jämförelse med avgifterna för andra förvar. Hovrätten förordar att behovet av den föreslagna avgiftshöjningen utreds närmare innan man tar ställning till framställningen. Även överförmyndaren i Uppsala påpekar att penningvärdesförsämringen åtföljts av en ökning av de förvarade handlingarnas värde. Vidare torde man inom bankväsendet ha genomfört rationaliseringar som reducerat kostnaderna. Arvodena till förmynSOU 1970: 67

dare och överförmyndare har inte förändrats under överskådlig tid. Dessa har emellertid fått rimlig kompensation genom förändrade inkomstlägen och försämrat penningvärde. Enligt överförmyndarens mening finns det f. n. inte någon anledning att höja vare sig förmyndarnas och överförmyndarnas arvoden eller bankernas avgifter. 11.4 Utredningen 11.4.1 Förmyndaruppdragets innehåll Kritiken mot nuvarande arvodesregler har framförts från både myndigheter och enskilda och syftat till reformer till förmån för såväl de omyndiga som förmyndare. De olägenheter med gällande regler på hithörande område som sålunda framkommit utvisar enligt utredningen att behov föreligger av en genomgripande omläggning av arvodesreglerna beträffande såväl förmyndare som gode män. Bristerna med gällande ersättningsbestämmelser kan sammanfattas sålunda att ekonomiskt svaga förmynderskap onödigt betungas med ersättningar åt förmyndare, att svårigheter föreligger att erhålla förmyndare framför allt beträffande förmynderskap som ej lämnar avkastning eller har tillgångar samt att arbete som enbart angår den omyndiges personliga förhållanden inte kan ersättas. Olägenheterna med nuvarande system för ersättning åt förmyndare avser endast de fall där särskild förmyndare förordnas; endast i sådana fall föreligger en rätt för förmyndaren till arvode. Fader eller moder, som på grund av lag är förmyndare, kan erhålla arvode endast om rätten med hänsyn till särskilda omständigheter lämnar tillstånd härtill. Utredningen har ej funnit behov föreligga till ändring av förevarande regel. Förslag framläggs därför inte till ändring i ersättningsreglerna såvitt avser legala förmyndare (jfr NJA II 1924 s. 455). Vad i fortsättningen sägs har följaktligen avseende enbart på särskilt förordnad förmyndare och därmed sammanhängande förmynderskap. Utredningen anser att en helt ny syn måste anläggas på förmyndaruppgiften. På allt SOU 1970: 67

fler områden har utvecklingen gått därhän att svårigheter att besätta förtroendeposter med kompetenta befattningshavare lett till att ersättning i ökad utsträckning tillerkänts innehavare av sådana befattningar. Detta torde väl inte bara ha sin förklaring i obenägenheten att åta sig dessa ofta arbetstyngda och ekonomiskt föga givande uppdrag utan, framför allt när det gäller befattningar av övervägande social inriktning, i en ändrad samhällsuppfattning, innebärande att den sociala omvårdnaden om den enskilde anses alltmera böra övertas av samhället. Uppfattningen vid arvodesreglernas tillkomst av förmyndaruppdraget såsom ett förtroendeuppdrag torde därför ej längre ha någon förankring hos allmänheten. Enligt förmynderskapsrätten har förmyndaren till främsta uppgift att förvalta omyndigs egendom. Emellertid finns åtskilliga fall där en förmyndare förordnas för att huvudsakligen sörja för den omyndiges personliga omvårdnad. Att behov föreligger att erhålla förmyndare, vars största eller enda uppgift består i att ha hand om vårdnaden om barn, framgår särskilt av innehållet av överståthållarämbetets tidigare nämnda framställning. De fall i vilka särskild förmyndare kan förordnas för övertagande av vårdnaden om barn finns angivna i 6 kap. 6—9 och 12 §§ FB. Som gemensam förutsättning för att enligt dessa bestämmelser förordna särskild förmyndare gäller att föräldrarna av skilda anledningar ej kan eller lämpligen bör utöva vårdnaden. Vid sidan av dessa fall förekommer förmynderskap beträffande omyndigförklarade där förmyndarens främsta uppgift består i att sörja för den omyndiges person i enlighet med bestämmelsen i 13 kap. 3 § FB. Innebörden av sistnämnda stadgande har angivits vara bl. a. att det tillkommer förmyndaren att vidta anordningar för att åt myndlingen bereda den vård som erfordras med hänsyn till grunden för omyndighetsförklaringen. Ofta är därvid nödvändigt att myndlingen intages på vårdanstalt (jfr Walin s. 255). Men förmyndaren får därmed inte åt vårdmyndigheten överlämna ansvaret för den personliga omvårdnaden om myndlingen. 183

Som JO i ett till utredningen översänt ärende uttalat är det ett ganska utbrett missförhållande att den som förordnats till förmyndare för omyndigförklarad eftersätter sin skyldighet att vid behov sörja för myndlingens person. Vid överläggningar som utredningen haft med företrädare för olika handikapporganisationer framhölls från dessas sida även behovet av att förmyndare för omyndig, som är intagen för vård, ser till myndlingen och hjälper honom med hans personliga frågor och framför allt iakttar hans rätt gentemot vårdmyndigheten. Som exempel nämndes därvid särskilt förmyndare för psykiskt utvecklingsstörd. I nu angivna fall kan som tidigare nämnts förmyndaren enligt gällande ordning ej få ersättning för det arbete han lagt ned på myndlingens personliga förhållanden inte ens om myndlingen har egendom som står under förmyndarens förvaltning (jfr SvJT 1959 rf s. 25 med där anmärkta rättsfall och litteratur). Endast om förvaltningen av den omyndiges egendom försvårats genom den omyndiges uppträdande torde indirekt förmyndaren kunna erhålla ersättning för det arbete han nedlagt för att söka komma till rätta med myndlingen genom personlig påverkan. Som regel äger emellertid myndling i nu angivna fall ej några inkomster eller tillgångar att förvalta. Att ersättning för förmynderskapet i sådana fall ej kan utgå är uppenbarligen inte tillfredsställande. Vid ovannämnda överläggningar med företrädare för handikapporganisationerna betonade dessa att det måste öppnas möjlighet att lämna ersättning åt förmyndare även i angivna fall. Härigenom skulle förmyndaren kunna antagas ägna mer tid åt myndlingens personliga problem. Utredningen finner angivna omständigheter utgöra starka skäl för att överge nuvarande restriktiva syn på frågan om förmyndarens rätt till ersättning. Det avgörande skälet till att utredningen nu föreslår att förmyndare bör ha ersättning inte bara för arbete med förvaltningen av den omyndiges egendom utan även för arbete som har avseende på myndlingens personliga förhållanden är dock att genom att ersättning kan 184

garanteras även i sådana fall, då den omyndige saknar medel, det skapas förutsättningar för att inte endast myndlingar i goda ekonomiska omständigheter utan även omyndiga med inga eller ringa inkomster kan erhålla kvalificerade förmyndare. Den uppfattning som ligger bakom nu gällande bestämmelser om ersättning åt förmyndare, nämligen att förmyndarbefattningen är att anse som ett förtroendeuppdrag, bör således ej längre upprätthållas. 11.4.2 Sättet för bestämmande av arvode åt förmyndare Den nu angivna principen medför med nödvändighet att ersättning åt förmyndare i vissa fall måste utges av annan än den omyndige. Utredningen återkommer nedan under 11.4.3 till denna fråga men behandlar först problemet hur reglerna om ersättning åt förmyndare bör utformas med en sådan vidgad rätt till ersättning som enligt utredningens mening bör tillkomma förmyndaren. Vid tillkomsten år 1924 av gällande regler för beräkning av storleken av förmyndarens arvode framhölls risken av att införande av en maximiregel kunde komma att leda till att förmyndararvodet alltid kom att debiteras med högsta medgivna belopp även där en sådan debitering i vissa fall måste anses för hög (se NJA II 1924 s. 454). Utvecklingen har besannat dessa farhågor och numera hyser både myndigheter och enskilda i stor utsträckning den uppfattningen att förmyndare har rätt till ett årligt arvode av fem procent av den omyndiges behållna inkomst. Har en förmyndare debiterat arvode med fem procent av den behållna inkomsten föranleder detta vanligtvis inte heller någon erinran från vederbörande överförmyndares sida. Nuvarande konstruktion med en huvudregel grundad på skälighetsbedömning i förening med en maximigräns framstår redan på grund härav som mindre tillfredsställande. Härtill kommer att till grund för arvodesberäkningen skall ligga den omyndiges behållna årsinkomst. Som framgår av redogörelsen ovan under 11.1 vållade begreppet behållen inkomst redan vid sin tillkomst en viss tveksamhet. Denna SOU 1970:67

tveksamhet om begreppets rätta innebörd har ej skingrats under åren. Tvärtom förorsakar det såväl hos förmyndare som överförmyndare och andra myndigheter ofta problem. Skall den omyndiges behållna inkomst behållas som grund för beräkning av förmyndararvode och samtidigt framställda önskemål tillgodoses om att folkpension, underhållsbidrag och liknande inte skall vara arvodesgrundande inkomster krävs i första hand detaljerade bestämmelser beträffande intäkterna för bestämmande av begreppet. Sålunda lär undantag få göras för intäkter som grundar sig på bl. a. lagen om socialhjälp, lagen om barnbidrag och lagen om allmän försäkring med vissa undantag. Därjämte synes erfordras en mera allmän bestämmelse, som går ut på att övriga inkomster av underhållskaraktär, där mottagaren är därav beroende för sin försörjning, undantas. Även naturaförmåner torde få beaktas. I andra hand fordras föreskrifter om vilka utgifter som skall anses avdragsgilla. Skuldräntor torde kunna fastställas utan större omgång medan begreppet förvaltningskostnad måste bestämmas. Att ersätta begreppet förvaltningskostnad med annat uttryck t. ex. skattelagstiftningens "kostnader för intäkternas förvärvande" lär inte förenkla tillämpningen. Till det ovan sagda kommer att behållen inkomst många gånger icke är en rättvisande mätare på förvaltningens omfattning och förmynderskapets svårighetsgrad. Av två förmynderskap med en behållen inkomst på t. ex. 12 000 kronor kan det ena ha förorsakat förmyndaren mycket besvär med köp och försäljning av värdepapper, skötsel av fastighet o. s. v., medan det andra kan bestå i lyftande av pension och insändande av vårdavgifter per postgiro till ett sjukhus. Den personliga omvårdnaden slutligen kommer inte alls till synes i den behållna inkomsten. De nackdelar som sålunda föreligger med nuvarande arvodesregler och särskilt behovet av detaljerade föreskrifter för bestämmande av begreppet behållen inkomst har övertygat utredningen om att frågan om bestämmande av arvode åt förmyndare måste SOU 1970:67

lösas efter principiellt helt andra linjer. Som framgår ovan berör arvodesproblemet förmynderskap med särskilt förordnad förmyndare och av dessa till övervägande del förmynderskap som tillkommit för tillvaratagande av myndlingens personliga förhållanden. Då förmyndaren i dessa fall således inte i första hand förordnats för att handha förvaltningen av den omyndiges egendom, är en anknytning till myndlingens ekonomiska förhållanden icke användbar. Eftersom även vid förvaltning av egendom inkomsternas eller tillgångarnas storlek ej behöver vara ett mått på det arbete en förmyndare måste eller bör lägga ned på sitt uppdrag, utan endast ett mått på myndlingens förmåga att bära arvodeskostnaderna, finner utredningen att i dessa senare fall några avgörande skäl inte föreligger mot att annan grund än den omyndiges ekonomi används vid beräkning av arvode åt förmyndaren. Enligt de beräkningar utredningen låtit utföra angående omyndigförklarades inkomstförhållanden (närmare redovisat nedan under 16 kap.) har endast omkring 14 procent inkomster överstigande 5 000 kronor, cirka 20 procent inkomster mellan 3 000 och 5 000 kronor samt återstoden eller 66 procent inkomster som inte uppgår till 3 000 kronor per år. Det övervägande antalet förmynderskap där särskild förmyndare förordnats har således inga eller ringa tillgångar. Med hänsyn härtill och till önskemålet om en enkel och lättillämpad regel är det utredningens uppfattning att i lag bör fastställas ett bestämt och för varje förmynderskap lika stort förmyndararvode. Ersättning därutöver bör utgå först efter tillsynsmyndighetens prövning. Arvodesbeloppet bör emellertid av praktiska skäl anpassas till den fortgående penningvärdeförändringen. Ur denna synpunkt bör arvodet lämpligen bestämmas att utgå med ett årligt belopp motsvarande viss procent på basbeloppet enligt lagen om allmän försäkring. Detta belopp måste fastställas så att det erbjuder flertalet förmyndare en så skälig ersättning att ansökan om högre arvode endast undantagsvis skall behöva ske. Man kan därvid jämföra med den ersättning som 185

tillerkänns personer med huvudsakliga vårduppgifter. Så erhåller t. ex. övervakare ett fast månadsbelopp av 35 kronor eller för år 420 kronor jämte 15 kronor i månaden i ersättning för kostnader. Från ovannämnda handikapporganisationers sida har framförts att ett årligt arvode på 500—1 000 kronor kunde synas lämpligt. Utredningen har vid sina överväganden kommit fram till att beloppet bör fastställas till sju procent av basbeloppet eller 420 kronor (basbeloppet för januari 1970 var 6 000). Önskar förmyndaren högre arvode får han ansöka härom hos vederbörande överförmyndare, vilken i enlighet med den princip om fördelning av åligganden mellan överförmyndaren och förmynderskapsdomstolen, som utredningen tidigare redogjort för, bör överta rättens prövning härvidlag. Omständigheter som kan tänkas medföra rätt till högre arvode kan t. ex. vara besvärlig eller tidskrävande ekonomisk förvaltning eller tidsödande arbete med den omyndiges personliga förhållanden. Från det belopp som enligt ovan alltid bör tillfalla förmyndaren i arvode bör avdrag ej som nu sker göras för avgift, som erlagts för vård av den omyndiges värdehandlingar. Genom deposition hos bank avlastas förmyndaren visserligen visst arbete med förvaltningen av den omyndiges medel. Den största fördelen med värdehandlingarnas nedsättning hos bank är dock den säkerhet som vinns för handlingarnas bevarande. Mot att ta bort bestämmelsen om avdrag för depositionsavgiften kan anföras att de sammanlagda förvaltningskostnaderna härigenom skulle bli för höga. Med utredningens förslag om avskaffande av skyldigheten att utge ersättning för överförmyndarkontrollen eller, alternativt, i vart fall befrielse härifrån för de minst bemedlade, samt med den möjlighet som föreslås till förmyndararvode av allmänna medel, torde dock denna invändning ej ha samma tyngd som vid nu gällande ordning på detta område. För ett avskaffande av föreskriften om avdrag talar å andra sidan att med utredningens ståndpunkt att förmyndaruppgiften ej bör betraktas som ett förtroendeuppdrag, följer att förmyndaren bör erhålla 186

full ersättning för sitt arbete. Utredningens förslag om minimiarvode åt förordnad förmyndare syftar till att medverka härtill och indirekt till att lämpliga förmyndare skall kunna erhållas. Ett kvarhållande av bestämmelsen att avdrag från förmyndararvodet skall ske med depositionsavgiften skulle komma att motverka det av utredningen åsyftade resultatet i denna del. Med hänsyn till det anförda bör avgift för vård av den omyndiges värdehandlingar icke inskränka förmyndarens rätt till arvode. På grund av vad sålunda anförts föreslår utredningen att 15 kap. 19 § första stycket FB ändras på det sätt att förmyndarens arvode skall bestämmas inte bara med hänsyn till förvaltningens omfattning utan även till det arbete som varit förenat med den personliga omvårdnaden. I stället för nuvarande föreskrift om sättet för arvodets bestämmande bör i nämnda stycke föreskrivas att där ej överförmyndaren på ansökan av förmyndaren bestämt högre arvode, förmyndaren är berättigad att som arvode uppbära ett belopp, motsvarande sju procent av basbeloppet enligt lagen om allmän försäkring. Ändringarna i arvodesreglerna föranleder vidare ändring av bestämmelsen i 14 kap. 11 § första stycket FB angående förmyndares rätt till arvode för vård av omyndigs rätt i dödsbo. Förmyndaren äger enligt första punkten i förevarande stadgande för vård av omyndigs rätt i oskiftat dödsbo åtnjuta skäligt arvode. Anledning saknas att för dessa fall, där uppdraget vanligtvis ej bör utsträckas över längre tid, garantera förmyndaren visst minimiarvode eller, som under 11.4.3 föreslås, öppna möjlighet till arvode av allmänna medel. Däremot torde när avtal träffats om sammanlevnad i oskiftat bo reglerna i 15 kap. 19 § äga motsvarande tillämpning. I 14 kap. 11 § första stycket har hänvisning till 15 kap. 19 § därför skett endast i vad avser dessa senare fall. 11.4.3 Ersättning av allmänna medel åt förmyndare i vissa fall Utredningen har enligt vad som anförts ovan under 9 kap. hävdat att kostnaderna SOU 1970:67

för kontrollen av förmyndarförvaltningen är en uppgift som det allmänna bör svara för. När det gäller den egentliga förmyndarförvaltningen måste det enligt utredningens uppfattning dock vara i princip riktigt att den omyndige skall svara för kostnaderna härför. I anledning härav bör som huvudregel gälla att ersättning åt förmyndare skall utgå av den omyndiges medel. Det är emellertid som framhållits i kritiken mot nuvarande ordning uppenbart önskvärt att folkpension, försäkringsbelopp, underhållsbidrag och andra förmåner som är avsedda att täcka kostnaderna för den omyndiges försörjning och samtidigt utgör dennes huvudsakliga inkomst, inte minskas med förmyndararvoden så att syftet med förmånerna försvåras eller ej uppnås. Över huvud taget bör emellertid omyndiga med inkomster understigande visst lägre belopp vara befriade från utgivande av förmyndararvode. Den ovan uppställda regeln att förmyndaren skall få ersättning med visst minimibelopp för sitt arbete kräver sålunda att det allmänna i ovan angivna fall på ett eller annat sätt svarar för ersättningen åt förmyndaren. Med hänsyn till det ansvar som stat och kommun numera anses böra ta framför allt för personer som på grund av underårighet eller sjukdom ej kan klara sig utan hjälp, finner utredningen att varken principiella eller andra hinder föreligger mot en sådan utvidgad skyldighet. Vid valet mellan om staten eller kommunerna eller bådadera skall svara för kostnaderna anser utredningen att övervägande skäl talar för att staten ensam påtar sig ansvaret härför. Eftersom förmyndarens arbete som framgått ovan ofta omfattar handhavande av den omyndiges personliga förhållanden och i detta avseende närmast kan jämföras med socialt arbete, kan det ligga nära till hands att söka en lösning inom sociallagstiftningens område. I den mån t. ex. ersättning av omyndigs medel åt förmyndaren medför att den folkpension som tillkommer omyndig, som för vård är intagen på anstalt, ej täcker den del av vårdkostnaden som den som driver anstalten författningsenligt äger rätt till, SOU 1970: 67

kunde föreskrivas att mellanskillnaden skall utgå som socialbidrag till den omyndige eller möjligen som ett statligt bidrag till vårdanstalten. Som redogörelsen ovan under 11.3.1 utvisar har socialbidrag till den omyndige i vissa fall framtvingats genom förmyndarens principiella rätt till arvode av den omyndiges medel. Det synes dock utredningen riktigast att nu förevarande problem löses inom förmynderskapslagstiftningens ram. De svårigheter som uppstått beror i första hand på bristerna i gällande arvodesregler. Härtill kommer att även om förmyndaruppdraget i de s. k. vårdfallen ligger nära t. ex. uppdrag som övervakare o. dyl. förmyndarens åliggande dock i första hand omfattar ett ekonomiskt förvaltarskap. Men även praktiska skäl talar för en sådan lösning. Förmyndaren måste alltid i frågor som rör förmynderskapet vända sig till överförmyndaren eller förmynderskapsdomstolen. Dessa har även det material mer lätttillgängligt som skall ligga till grund för ett beslut om arvode. Tillsynsmyndigheterna inom förmynderskapslagstiftningen torde därför enklare och snabbare kunna besluta i frågan om huruvida arvode skall utgå av allmänna medel lika väl som de skall avgöra arvodesfrågor i övrigt. Vid en reglering av frågan när förmyndararvodet skall utgå av allmänna medel blir den avgörande synpunkten huruvida den omyndige har inkomster eller andra tillgångar tillräckliga för att både trygga sin och sin familjs försörjning och samtidigt utge ersättning åt förmyndaren. Därvid kan den omyndiges behållna inkomst inte läggas till grund och detta inte endast eftersom detta belopp, som framgår ovan under 11.4.2, är svårt att fastställa. Till behållen inkomst, i den betydelse detta begrepp f. n. anses ha, faller nämligen inte den omyndiges arbetsinkomst, pensions- eller livräntebelopp eller underhållsbidrag som utbetalas direkt till underårigs vårdnadshavare, naturaförmåner, värdet av hyresfri bostad och liknande förmåner som inte utgår i pengar och som ej ingår i förmyndarens förvaltning o. s. v. Den behållna inkomsten avspeglar således inte fullständigt den omyn187

diges ekonomiska förhållanden. För beräknande av försörjningsförmågan torde i stället den omyndiges taxerade inkomst utgöra en riktigare utgångspunkt. På grund av de överväganden som gjorts nedan i 16 kap., innefattande bl. a. beräkning av de omyndigförklarades inkomstförhållanden, har utredningen kommit fram till att — under förutsättning att staten skall träda in endast då ett uttagande av förmyndararvodet av den omyndige skulle oskäligt belasta de medel den omyndige behöver för sin och sin familjs försörjning — arvode åt förmyndare bör utgå av allmänna medel när den omyndige icke taxerats till statlig inkomstskatt eller taxerats till belopp som understiger hälften av basbeloppet enligt lagen om allmän försäkring. Eftersom den omyndige kan äga även andra tillgångar av vilka ersättning åt förmyndare kan utgå, krävs härutöver att den omyndige ej har tillgångar, av vilka arvodet skäligen bör utgå. Bland sådana tillgångar kan nämnas medel utbetalade av det allmänna för den omyndiges försörjning men som ej behövts tagas i anspråk härför. Prövningen av frågan om huruvida arvode skall utgå av allmänna medel, bör, liksom prövningen om huruvida högre arvode än det generella skall utgå av omyndigs medel, göras av vederbörande överförmyndare. Med hänsyn till att omfattningen av statens ekonomiska ansvar bör kunna på förhand ungefärligen bestämmas särskilt när det gäller införande inom ett nytt lagstiftningsområde av ett statligt bidragssystem, får dock arvodet av allmänna medel begränsas till det föreslagna grundarvodet. Bestämmelse saknas i FB om rätt för förmyndaren att uppbära ersättning för sina kostnader i anledning av förmynderskåpet. I den mån förmyndaren får vidkännas utgifter för sitt uppdrag, exempelvis för resor, anses dessa likställda med övriga utgifter som förmyndaren gör för den omyndiges räkning. Utgifterna skall följaktligen bestridas med den omyndiges medel (Walin s. 356). Då utredningen nu föreslår att förmyndaren skall kunna erhålla arvode av allmänna medel när arvodet ej kan eller bör 188

utges av den omyndige, bör förmyndaren i dessa fall även beredas möjlighet att av allmänna medel få ersättning för kostnader i anledning av förmynderskapet. Även prövningen av denna fråga bör åligga överförmyndaren. Är fråga om kostnader till avsevärt belopp, torde förmyndaren, liksom när det gäller utgifter av den omyndiges medel, på förhand underrätta överförmyndaren för att ej riskera att själv få stå hela eller huvuddelen av kostnaden. Som en följd av att prövningen av frågor om ersättning åt förordnad förmyndare överflyttats från rätten till överförmyndaren bör även tillstånd för legala förmyndare att erhålla arvode när särskilda omständigheter föreligger föras över från rätten till överförmyndaren. Vad utredningen sålunda föreslagit föranleder införande av ett nytt andra stycke i 15 kap. 19 § FB. I detta föreskrivs som huvudregel att arvodet skall utgå av den omyndiges medel. Har den omyndige det år som förvaltningen avser inte taxerats till statlig inkomstskatt eller taxerats till belopp som understiger hälften av nämnda basbelopp, och har han ej heller tillgångar, av vilka arvodet skäligen bör utgå, skall dock arvodet ävensom ersättning för de kostnader förmyndaren visat sig ha utgivit i anledning av förmynderskapet enligt överförmyndarens bestämmande utgå av allmänna medel. Arvode av allmänna medel må dock ej utgå med högre belopp än i första stycket sägs, d. v. s. sju procent av basbeloppet enligt lagen om allmän försäkring. Paragrafens nuvarande andra stycke flyttas ned till ett nytt tredje stycke. Innehållet häri är oförändrat med undantag av att "rätten" utbytts mot "överförmyndaren". Motsvarande ändring har gjorts i 14 kap. 11 § andra stycket FB. 11.4.4 Ersättning åt god man De ändringar utredningen sålunda föreslagit i reglerna om arvode och ersättning åt förmyndare kommer på grund av den allmänna bestämmelsen i 18 kap. 8 § att i tillämpliga delar gälla i avseende på ersättning åt god man, dock med iakttagande av SOU 1970:67

vad som härom föreskrivs i 18 kap. 11 § (se ovan under 11.1). Detta medför för godmanskapens del att då god man förvaltar egendom för vilka årsräkning eller sluträkning avges, gode mannen erhåller ersättning enligt samma grunder som förmyndare. God man föreslås således i dessa fall i allmänhet komma att erhålla samma möjlighet som förmyndare till såväl minimiarvode som ersättning för kostnader av allmänna medel. Motsvarande rätt kommer enligt 18 kap. 8 § och 14 kap. 11 § även att gälla där dödsbodelägare träffat avtal om sammanlevnad i oskiftat bo och god man förvaltar andel i boet. I överensstämmelse härmed kommer vidare vad ovan under 11.4.2 uttalats angående begränsningen av förmyndares rätt till minimiarvode och till arvode av allmänna medel vid vård av omyndigs rätt i oskiftat dödsbo att i dessa fall gälla god man som avses i 18 kap. 2 §. Av andra gode män beträffande vilkas rätt till arvode och ersättning för kostnader ovannämnda regler för förmyndare kommer att äga direkt tillämpning, märks främst sådana som förordnats enligt 18 kap. 1 § samt de flesta som omfattas av 18 kap. 3 §, i dess av utredningen föreslagna lydelse, d. v. s. alltid där egendomsförvaltning ingår i uppdraget. Av gode män som avses i 18 kap. 4 § utgör den viktigaste gruppen sådana som förordnats att bevaka bortovarandes rätt och förvalta hans lott i dödsbo. Sådana gode män äger visserligen ofta rätt till årligt arvode men godmanskapen är i dessa fall som regel av så enkel natur att utredningen har ansett att för dem undantag bör göras från den allmänna regeln om minimiarvode så att detta sättes till en i stället för sju procent av basbeloppet (angående rätt till allmänna medel se nedan). I övriga fall, d. v. s. där gode mannen ej äger uppbära årligt arvode, erhåller han för närvarande arvode och kostnadsersättning enligt bestämmelserna i 18 kap. 11 §. Ersättning utgår följaktligen först efter uppdragets slutförande. De godmanskap som faller härunder är, som framgår ovan, ej förenade med förmögenhetsförvaltning. För gode män som beträffande rätten till ersättSOU 1970:67

ning är hänvisade till nu ifrågavarande bestämmelse, kommer utredningens förslag till minimiarvode samt ersättning av allmänna medel ej utan vidare att vara tillämpliga. Gode män som beträffande rätt till arvode och kostnadsersättning är hänvisade till 18 kap. 11 § är främst att finna bland dem som förordnas enligt 18 kap. 2 och 4 §§. Av dessa kan nämnas god man som förordnas för barn i mål om äktenskaplig börd. I dessa fall äger barnet vanligtvis inga tillgångar, varför gode mannen ej kan påräkna ersättning för sitt arbete. Har emellertid gode mannen ej erforderliga kvalifikationer för utförande av barnets talan i rättegång, måste jurist anlitas. Barnet brukar då kunna erhålla fri rättegång med juristen som biträde vid talans väckande och utförande. På grund härav förekommer att domstolarna i de fall då barnet saknar tillgångar medvetet förordnar till god man person som saknar erforderlig kompetens. Vid andra domstolar åter förekommer att en jurist övertalas att åta sig godmanskap av angivet slag. På grund av bestämmelsen i 5 § första stycket lagen om fri rättegång kan emellertid juristen-gode mannen inte förordnas till biträde enligt lagen om fri rättegång och alltså ej erhålla ersättning av allmänna medel (jfr JO 1948 s. 120 och TSA 1960 s. 412). Ingen av dessa lösningar är tydligen tillfredsställande och frånvaron av möjlighet att tillerkänna gode mannen ersättning för sitt uppdrag framstår som en brist. Ett annat slag av godmanskap på vilket regeln i 18 kap. 11 § nu är tillämplig är sådana som är upptagna i 18 kap. 4 § och avse bevakning av bortovarandes eller blivande rättsägares rätt. Dessa godemansförordnanden är oftast av övervägande formell natur. Fall förekommer dock där reell intressemotsättning föreligger mellan den, för vilken god man förordnas, och t. ex. andra delägare i samma dödsbo. Svårigheter att anskaffa gode män i dessa fall synes emellertid inte föreligga. Till en del har detta dock sin förklaring i att den, mot vilken gode mannen skall bevaka sin huvudmans intressen, tar initiativ till godemansförordnandet och även lämnar förslag till god man 189

och kanske också ersätter gode mannen för hans uppdrag. Under sådana förhållanden kan knappast förväntas att gode mannen skall objektivt kunna sköta sitt uppdrag. Rätten saknar även i praktiken möjlighet att frångå ett förslag till god man dels på grund av att det bakomliggande förhållandet mycket sällan är för rätten känt, dels emedan svårigheter föreligger för domstolen att erhålla lämpliga och villiga personer som vill åta sig att utan ersättning fullgöra gode mannens uppgifter. Som framgår av det anförda förekommer sålunda fall där god man enligt lag skall förordnas men ersättning för hans arbete ej kan utgå. De godmanskap det här rör sig om kan uppdelas å ena sidan i sådana där det åligger gode mannen att iaktta någons intresse i rättegång och å andra sidan i sådana där någon dylik anknytning ej finns. Som ytterligare exempel på det förra slaget kan nämnas det fall när förmyndaren jämlikt 17 kap. 4 § andra stycket FB för talan mot myndling om frihet från skadeståndsskyldighet och som exempel på det senare när god man förordnas enligt 18 kap. 3 § och förordnandet ej avser förmögenhetsförvaltning utan vården om huvudmannens personliga förhållanden. Enligt utredningen föreligger i de fall där god man sålunda ej kan erhålla ersättning av den vars rätt han skall iaktta, behov att bereda honom möjlighet till ersättning av allmänna medel. Redan enligt gällande bestämmelser finns möjlighet för god man att i viss begränsad omfattning erhålla ersättning av statsverket. Riktas sålunda talan enligt GB eller FB mot någon som vistas på okänd ort, skall god man som enligt 15 kap. 29 § GB respektive 20 kap. 36 § FB förordnas för den bortovarande erhålla ersättning av allmänna medel enligt bestämmelserna i 20 kap. 19 § FB (jfr ovan under 11.1). Frågan om vem som slutligt skall svara för dessa kostnader bestäms när målet avgörs. Detta innebär att om ej motparten åläggs återbetalningsskyldighet till statsverket eller, där ansökningen gjorts av överförmyndaren, kostnaden prövas skola stanna på statsverket, den för vilken god man 190

förordnats skall förpliktas att till statsverket återgälda kostnaderna. Utredningen har övervägt om vad som gäller för sådan god man som nu sagts borde kunna äga tillämpning över huvud taget beträffande god man som förordnas att i rättegång iaktta någons rätt. En sådan regel kommer emellertid att bli tillämplig även på sådana fall där den, för vilken god man förordnats, skulle äga ekonomiska möjligheter att svara för kostnaden. Å andra sidan skulle föreskriften om återbetalningsskyldighet till statsverket kunna leda till att — beroende på målets utgång — sådan återbetalningsskyldighet kunde åläggas den, för vilken god man förordnats, även om denne var i små ekonomiska omständigheter. Utredningen anser därför att skillnad ej bör göras mellan god man som förordnats i anledning av rättegång och god man i andra fall. Ersättning bör i stället kunna utgå till ifrågavarande gode män enligt i huvudsak samma regler som gäller för god man som äger uppbära årligt arvode. Då emellertid bland dessa godmanskap finns såväl sådana av mer formell natur, t. ex. godmanskap för mottagande av gåva till underårig, som de, vilka ej dra större kostnad än att denna bör kunna bäras av huvudmannen själv även om denne ej har större tillgångar, skall ersättning av allmänna medel utgå endast om synnerliga skäl föreligger och först efter överförmyndarens prövning i varje särskilt fall. Denna begränsning av rätten till ersättning av allmänna medel anser utredningen böra gälla även för de godmanskap enligt 18 kap. 4 §, för vilka utredningen ovan föreslagit även ett begränsat minimiarvode. Det arvode som sålunda skall kunna tillerkännas gode mannen bör ej heller i något fall utgå med högre belopp än det generella grundarvodet åt god man med årligt arvode, sju eller i nyssnämnda fall en procent. Ändringar av denna innebörd har införts som nya stycken i 18 kap. 11 §.

SOU 1970:67

11.4.5 Andra sätt än att genom ändring av ersättningsreglerna erhålla lämpliga förmyndare och gode män De ändringar i arvodes- och kostnadsreglerna som utredningen i det föregående föreslagit torde bidra till att undanröja de svårigheter som f. n. finns att i vissa fall erhålla lämpliga förmyndare och gode män. Emellertid anser utredningen att enbart en förbättring av möjligheterna att utge ersättning åt förmyndare och gode män inte är tillräcklig för att komma till rätta med angivna svårigheter. För att kompetenta personer skall finnas att tillgå som vill åta sig förmynderskap och godmanskap när annan person ej går att få, bör i sista hand det allmänna ställa lämplig person till förfogande. En tanke som därvid framförts från flera håll, bl. a. av Stockholms rådhusrätt i dess ovan återgivna framställning, har varit att befattningshavare hos stat, landsting eller kommun skall i tjänsten åta sig dessa uppdrag. Man torde vid bedömande av lämpligheten härav till en början skilja mellan å ena sidan underåriga och å andra sidan omyndigförklarade. Vad angår underåriga aktualiseras ofta ifrågavarande problem i samband med ingripande enligt barnavårdslagen. På grund av svårigheter att i dessa fall erhålla förmyndare har ofta befattningshavare vid barnavårdsmyndigheterna som sista utväg fått förordnas till förmyndare för övertagande av vårdnaden. Denna lösning har enligt dåvarande överståthållarämbetet haft menliga följder icke minst från arbetsbelastningssynpunkt. Med hänsyn härtill och då befattningshavare vid barnavårdsnämnd som utsetts till förmyndare ofta samtidigt haft att ta ställning till omhändertagande av underårig, har ämbetet betecknat denna lösning som otillfredsställande. Riksförbundet för utvecklingsstörda barn har vidare uttalat att förmyndare för sådant barn, vilken skall iaktta barnets rätt gentemot vårdmyndigheten, ej bör vara anställd i vårdorgan för utvecklingsstörda. Vad angår omyndigförklarade ligger nära till hands att, beträffande dem som är inSOU 1970: 67

tagna för vård på sjukhus eller annan vårdanstalt, befattningshavare vid sjukhuset eller anstalten skulle kunna åläggas att i tjänsten åta sig förmynderskap för dessa omyndiga. Därvid kan erinras om de vid Stockholms stads sjukvårdsstyrelse anställda fast avlönade kuratorerna, som har till uppgift att åta sig förmynderskap för vissa kategorier psykiskt sjuka (se ovan under 11.3.1). Från vårdsynpunkt synes vid sjukhus eller vårdanstalt tjänstgörande kurator, som är väl insatt i den intagnes problem, vara lämplig som förmyndare. Men även befattningshavare vid sjukhusets administrativa avdelning torde kunna komma i fråga. Risk kan emellertid föreligga att konfliktsituationer uppkommer. Liksom vad ovan sagts beträffande tjänsteman vid barnavårdsnämnd, som är förmyndare för underårig, är kurator, som skall iaktta myndlingens intresse gentemot sjukhuset, samtidigt skyldig att i egenskap av anställd hos landstinget se till sjukhusets bästa. Kuratorn kan därigenom komma i viss beroendeställning till sjukhusets ledande befattningshavare eller i vart fall kan den omyndigförklarade på grund av misstanke härom komma att sakna förtroende för kuratorn som sin förmyndare. Härtill kommer att vid de mindre vårdanstalterna, som ej har någon kurator, det många gånger kan bli svårt att finna en befattningshavare lämplig som förmyndare. Det kan även för en tjänsteman vid en liten anstalt bli betungande att vid sidan av det ordinarie arbetet sköta ett eller flera förmynderskap, som kanske ofta är från vårdsynpunkt av besvärlig beskaffenhet. Vid överläggningar som utredningen haft med landstingsförbundet i denna fråga uttalade förbundet en viss tveksamhet till en lösning av antytt slag. Under förutsättning att befattningshavarnas skyldighet att i tjänsten åta sig förmynderskap begränsades till enbart vid landstingets anstalter intagna personer och att garanti kunde lämnas att systemet ej får för stor omfattning, ansåg sig förbundet dock kunna anta att en lösning enligt angivna linjer skulle kunna accepteras av landstingen. Därutöver kommer enligt landstingsförbundet att frågan huruvida skyldighet att åta sig för191

mynderskap skall kunna åläggas befattningshavare först måste lösas avtalsvägen. För andra omyndigförklarade än sådana intagna som nu sagts samt för omyndigförklarade som är utskrivna eller över huvud ej varit intagna synes — om en lösning av angivet slag skall kunna genomföras — befattningshavare inom socialvården böra tänkas åläggas att i tjänsten åta sig uppdrag som förmyndare eller god man. Enligt upplysningar som utredningen inhämtat från ett antal socialvårdsmyndigheter gäller vad ovan sagts om svårigheterna att från arbetsoch konfliktsynpunkt åta sig förmynderskap av aktuellt slag med samma styrka befattningshavare inom socialvården. För flertalet omyndiga varom det här rör sig är det av särskild vikt att förmyndaren står fri i förhållande till de myndigheter som ingriper eller har att ingripa i förhållanden som angår den omyndige. Härtill kommer de svårigheter som finns att med nuvarande organisation inom nämnda myndigheter kunna ålägga de aktuella befattningshavarna den nya uppgift som skyldigheten att åta sig förmynderskap innebär. Främst nu anförda förhållanden har övertygat utredningen om att en lösning enligt de i det föregående antydda linjerna av såväl principiella som praktiska skäl inte kan förordas. Utredningen anser att i stället varje primärkommun bör utse ett antal personer som är beredda att motta förordnande som förmyndare eller god man. I de fall där annan lämplig person ej finns att tillgå skall rätten kunna förordna sådan person till förmyndare eller god man. Denne skall äga rätt till arvode och ersättning enligt de för förmyndare respektive god man gällande reglerna. Även övriga för förmyndare eller god man gällande bestämmelser skall äga motsvarande tillämpning. Vad som nu föreslås utesluter självfallet inte att kurator eller annan befattningshavare vid sjukhus, som förklarat sig villig att ställa sig till förfogande för mottagande av förmynderskap och godmanskap i fall som här avses, skall kunna av kommun utses såsom lämplig att motta angivna förordnanden. Beträffande de i 11 kap. 8 § upptagna särskilda omstän192

digheter som kan åberopas som skäl att undandra sig förordnande som förmyndare torde dock böra iakttas att eftersom den som förklarat sig villig att ställa sig till förfogande som förmyndare därvid torde anses få ha samtyckt till att åta sig varje enskilt förmynderskap som anförtros honom, sådana omständigheter som uteslutande har sin grund i vederbörandes eget intresse inte torde böra beaktas, såvida inte särskilda skäl härtill föreligger. Däremot gäller i vanlig ordning sådana omständigheter som ur den omyndiges intresse gör vederbörande olämplig som förmyndare. Förmyndare som här avses bör ej erhålla så stort antal förmynderskap och godmanskap att risk kan uppstå att uppdragen ej blir skötta med erforderlig omsorg. Detta gäller särskilt uppdrag som huvudsakligen tillkommit för att tillvarata någons personliga förhållanden. I anledning av vad som sålunda föreslås införs i ett nytt tredje stycke i 11 kap. 5 § bestämmelse av innehåll att inom varje kommun skall kommunen utse en eller flera personer, som skall vara skyldiga att motta förordnande som förmyndare, där ej annan lämplig person kan erhållas. Hänvisning till denna bestämmelse införs som ett nytt andra stycke i 18 kap. 5 §. 11.4.6 Avgifter för vård av omyndigs värdehandlingar Vid tillkomsten av 1924 års förmynderskapslagstiftning förutsattes att ersättningen till bankerna för förmynderskapsförvar skulle stå i skäligt förhållande till den avgift som de enskilda bankerna i allmänhet betingade sig för förvar av värdehandlingar. Eftersom denna avgift vid nämnda tidpunkt utgjorde en krona för varje påbörjat tusental kronor av de nedsatta handlingarnas värde, bestämdes ersättningen för förmynderskapsförvaren beträffande inhemska värdehandlingar till högst samma belopp (motsvarande belopp beträffande utländska värdehandlingar fastställdes till 50 öre). Avgifterna för förmynderskapsförvaren har emellertid icke sedan höjts i samma takt som grundavgifterna för förvar enligt allmänna bestämmelser. När det vidare gäller sistnämnda förvar medför SOU 1970: 67

olika tilläggs- och minimiavgifter, att den för förvaring och förvaltning av omyndigs sammanlagda ersättningen till banken i all- värdehandlingar högst må stiga, även anmänhet överstiger grundavgiften, i vissa försetts böra anges i lag. Under förarbetena till mögenhetslägen ganska avsevärt. För när1924 års förmynderskapslagstiftning intog varande synes de avgifter bankerna i all- lagberedningen emellertid en annan ståndmänhet betingar sig vid förvar av värdepunkt (NJA II 1924 s. 580): handlingar väsentligt överstiga avgifterna Då skyldighet att nedsätta omynför omyndigförvar. digs värdehandlingar hos riksbanken eller anI förarbetena till 1963 års lagändring an- nan bank genom detta förslag införes i lagstiftningen, böra jämväl föreskrifter givas om förde departementschefen (prop. 1963: 137) den avgift, som bankernas skola äga uppbära bland annat att en självklar förutsättning vid för sitt förvaltningsuppdrag. Att i detta hänsebestämmandet av förvaringsavgifternas stor- ende helt överlämna bestämmanderätten till lek måste vara, att dessa skall hållas så låga bankerna, lär väl knappast kunna ifrågasättas. Vid de överläggningar, som hållits med rikssom möjligt. En höjning skulle emellertid bankschefen och representanter för några av kunna försvaras med hänsyn till vad ovan landets största enskilda banker, har beredningen anförts om att avgiften för omyndigförvar inhämtat, att obenägenhet icke torde vara att ej alltför mycket skall avvika från avgif- förvänta från bankernas sida mot att tills viterna för vanliga förvar. Flertalet remiss- dare emottaga omyndigas värdehandlingar till vård och förvaltning i överensstämmelse med instanser är också positivt inställda till en beredningens förslag mot den avgift, som för höjning av maximiavgifterna. I fråga om närvarande uppbäres av de enskilda bankerna avgiftshöjningens storlek har några av dem för vård och förvaltning av nedsatta värdedock uttalat vissa betänkligheter mot så handlingar i öppet förvar i överensstämmelse kraftiga höjningar som bankföreningen fö- med de för sådant förvar gällande allmänna bestämmelser. Då emellertid den för vård och reslår. Mot bankföreningens åberopande av förvaltning av omyndigs värdehandlingar utpenningvärdesförsämringen som ett skäl för gående avgiften bör stå i ett skäligt förhållande avgiftshöjning har av remissorganen invänts till den avgift, som i allmänhet fordras för vård att denna även påverkat de förvarade hand- och förvaltning av nedsatta värdhandlingar, och sålunda vid ändring av sistnämnda avgift jämklingarnas värde. Det andra av bankföreningning av den förras belopp understundom kan en till stöd för sin begäran åberopade skävara påkallad, har beredningen ansett bestämlet, nämligen att bankerna fått vidkännas melse rörande avgiftens belopp ej böra inflyta en ökning av sina lönekostnader till följd i lagen utan, såvitt angår de enskilda bankerna, ankomma på förordnande av K. M., därest ej av reallönehöjningar har i allmänhet godannan lika betryggande anordning kan träffas. tagits i remissvaren. Enligt uppgifter, som I den mån jämkning i den en gång fastställda utredningen inhämtat från såväl affärsbanavgiftens belopp skulle påkallas av bankerna, kernas som sparbankernas förhandlingsdetorde det förvisso kunna förväntas, att K. M. legationer, har bankernas lönekostnader ökat tar den hänsyn därtill, som billigheten fordrar. med 39 procent under tiden 1 januari 1964 —31 december 1969. Påpekas bör att reVid förslagets granskning i lagrådet anmissvaren avgavs under våren 1967 d. v. s. jämförelsevis kort tid efter den senaste höj- märktes att, då nedsättningsskyldigheten skulle vara stadgad i lag, borde ock i lag ningen. anges den gräns, vartill avgiften högst fick Med hänsyn till vad sålunda anförts finner utredningen att den begärda höjningen stiga. Departementschefen gick på lagrådets ter sig skälig i förhållande till avgifterna linje: för de vanliga förvaren och ansluter sig till bankföreningens förslag. Även om det får antagas, att K. M., vilken I detta sammanhang vill utredningen fäs- enligt lagberedningens förslag skulle, såvitt angår andra banker än riksbanken, äga meddela ta uppmärksamheten på en annan fråga. Då erforderliga bestämmelser om avgiftens beräknedsättningsskyldigheten är stadgad i lag, ning, därvid skulle på ett fullt tillfredsställande har det belopp, vartill avgiften till banken sätt bevaka de omyndigas intresse, kan det 13—SOU 1970:67

dock ej förnekas, att en bestämmelse i det av lagrådet angivna hänseendet skulle för dem medföra ökad trygghet. Enligt utredningens mening har de skäl, vilka på sin tid föranledde lagberedningen att föreslå att avgiftens belopp icke skulle bestämmas i lag, icke avtagit i styrka. Den fortgående penningvärdesförsämringen har föranlett bankföreningen att tre gånger (1954, 1963 och 1967) hemställa om avgiftshöjningar, vilka även beviljats vid de två första tillfällena. Det förefaller icke osannolikt att även framdeles höjningar kommer att vara påkallade. Att vid varje tillfälle, då en uppjustering av avgiften synes nödvändig med hänsyn till penningvärdets fall eller av annan orsak, behöva ändra lagen synes föga rationellt. Det synes därför utredningen motiverat föreslå att riksdagen överlåter åt Kungl. Maj:t att, såvitt angår andra banker än riksbanken, bestämma avgiftens storlek. 11.4.7 Det s. k. överskottsproblemet m. m. Utredningens förslag att ersättning åt förmyndare skall kunna utgå även för arbete som avser den omyndiges personliga förhållanden samt att ersättning i vissa fall kan utgå av allmänna medel medför att uppmärksamhet måste ägnas åt att denna utvidgning av förmyndarens möjlighet till ersättning inte leder till att den omyndige eller förmyndaren på andra vägar erhåller bidrag av det allmänna som skapar ett bidragsöverskott hos den omyndige eller en dubbelersättning åt förmyndaren. Med hänsyn till den snabba utbyggnaden av folkpensioneringen och över huvud taget av det allmänna bidragssystemet har det s. k. överskottsproblemet fått ökad aktualitet. Inom vårdområdet har problemet sedan länge diskuterats, framför allt i vad avser långtidssjukas samlande av överskott av bidragsmedel. 6 Eftersom särskilt bland de långtidssjuka torde finnas ett icke ringa antal omyndiga är de försök som lagstiftningsvägen gjorts för att komma till rätta med överskottsproblemet inom detta område av särskilt intresse. Bestämmelser härom är 194

intagna i 10 kap. AFL och i därunder i lagboken införda kungörelser. Enligt dessa regler gäller sammanfattningsvis följande. För pensionsberättigad som är intagen i fångvårdsanstalt eller häktad eller eljest är på statens bekostnad intagen i anstalt eller tillfälligt vistas utom anstalten nedsätts folkpensionsbeloppet så att det motsvarar fickpenningbeloppet, som fr. o. m. 1.7.1970 utgör 1 440 kronor per år. Kan den pensionsberättigade på grund av sitt tillstånd uppenbarligen ej tillgodogöra sig detta belopp äger riksförsäkringsverket nedsätta beloppet ytterligare, dock till lägst 300 kronor för år. Är pensionsberättigad i andra fall än som nu nämnts intagen i annan anstalt än sjukhus, t. ex. kommunalt ålderdomshem, eller vistas han tillfälligt utom anstalten, äger den som driver anstalten uppbära så stor del av den pensionsberättigades å månaden belöpande folkpension, som svarar mot kostnaderna för vården eller försörjningen på anstalten, varvid den pensionsberättigade dock skall äga erhålla ett visst belopp för sina personliga behov. Motsvarande gäller för det fall att den pensionsberättigade åtnjuter vård eller försörjning mot avgift, som erläggs av kommun eller landstingskommun. Bland sådana pensionsberättigade kan nämnas dem som kostnadsfritt bor på hem som avses i 1967 års omsorgslag eller åtnjuter omsorger enligt nämnda lag och bor i enskilt hem på bekostnad av kommun. Den som enligt angivna bestämmelser uppbär folkpension i annan form än barnpension skall tillhandahålla den pensionsberättigade fickpengar om minst 1 440 kronor per år eller, om den pensionsberättigade på grund av sitt tillstånd ej kan begagna sig av kontanta medel, använda motsvarande belopp för ökande av hans trivsel eller eljest till hans personliga nytta. Beträffande bl. a. psykiskt utvecklingsstörda kan omsorgsstyrelsen nedsätta fickpenningbeloppet, dock till lägst 300 kronor för år. Den 6

överskottsproblemet i vad avser anstaltsvårdade har behandlats bl. a. i SOU 1951:47 och senast av 1961 års sjukförsäkringsutredning i dess betänkande III, Förmåner och avgifter i sluten sjukvård m. m. (SOU 1967: 63). SOU 1970:67

rätt som sålunda i vissa fall tillkommer kommun eller annan att, helt eller delvis, uppbära vårdtagares folkpension, torde kunna utövas även mot vederbörande förmyndares bestridande (se referat 26/1967 i Tidskrift för allmän försäkring). Inom de grupper anstaltsvårdade som omfattas av nu angivna regler torde överskott av pensionsmedel inte komma att uppstå annat än mera sällan. Uppkommer undantagsvis överskott skall kommun eller den som uppburit folkpensionen redovisa detta till den omyndiges förmyndare. Detta gäller såväl då den uppburna folkpensionen överstiger sammanlagda kostnaden för anstaltsvården och de bestämda fickpengarna som då den omyndige ej kan tillgodogöra sig honom tillkommande fickpengar och dessa ej heller åtgår för ökande av hans trivsel eller eljest till hans personliga nytta. Dessa medel får givetvis inte utbetalas till annan intagen eller tas i anspråk för andra intagnas personliga nytta. Vanligtvis torde dock pensionsmedlen helt åtgå för den omyndiges vård och för hans personliga utgifter. Skulle den omyndiges återstående medel — eventuellt tillsammans med andra den omyndiges medel — uppgå till sådant belopp att förmyndararvodet skäligen bör utgå av detta, kan överförmyndaren enligt utredningens förslag (15: 19 FB) föreskriva detta, men i regel torde förutsättningar finnas för att ersättningen åt förmyndaren skall utgå av allmänna medel. Överförmyndaren måste ha underlag för bedömningen av denna fråga. Härför fordras att förmyndaren i sin redovisning kan ange om den omyndige vårdtagarens folkpension förbrukats. Kommun eller annan som uppburit omyndig vårdtagares folkpension måste därför årligen lämna redovisning till förmyndaren för folkpensionsbeloppet. Huruvida sådan redovisningsskyldighet f. n. föreligger är, som framgår ovan under 11.3.1, föremål för delade meningar. Med utredningens förslag att ersättning åt förmyndaren i vissa fall skall utgå av allmänna medel torde en sådan redovisningsskyldighet emellertid ej kunna undvaras. Detta synes dock ej bli alltför betungande eftersom det här rör sig om uppSOU 1970: 67

gifter av mycket enkelt slag. Utredningens förslag att förmyndarens arvode ej längre skall beräknas på den omyndiges behållna inkomst medför å andra sidan att vissa olägenheter med nuvarande arvodessystem bortfaller. Om således kommun eller annan uppbär omyndig vårdtagares folkpension, påverkar detta inte förmyndarens rätt till skäligt arvode, liksom ej heller, om förmyndaren uppbär pension och därmed betalar vårdavgiften, detta skall leda till minskade fickpengar för den omyndige; i båda fallen har förmyndaren som regel möjlighet att erhålla arvode av allmänna medel. Ovannämnda bestämmelser om rätt för kommun eller annan att uppbära så stor del av pensionsberättigads pension som svarar mot kostnaderna för vården, avser endast folkpension och äger ej tillämpning på den som är intagen på sjukhus. Pension som utgår till omyndig i anledning av tilläggspensioneringen uppbärs därför som regel av förmyndaren, liksom förmyndaren vanligen erlägger vårdavgift för omyndig, som är intagen på sjukhus. Uppstår därvid för den, som är intagen på sjukhus, överskott av pensionsmedel, bör således arvodet åt förmyndaren skäligen utgå av detta överskott och ej av allmänna medel enligt den föreslagna bestämmelsen i FB. Att överskott ofta uppstår inom den psykiatriska vården och inom vården av långvarigt kroppssjuka framgår av en av 1961 års sjukförsäkringsutredning gjord undersökning (se ovannämnda betänkande SOU 1967: 63 s. 41). En beräkning avseende förhållandena den 30 april 1966 (folkpensionen = 4 330: —) av hur stort det årliga överskottet av folkpensionsmedel kunde bli, gav till resultat ett totalt överskott på omkring 58 milj. kr., fördelade med 37 milj. på mentalsjukvården och med 21 milj. på vården av långvarigt kroppssjuka. Om i en framtid liknande regler införs inom detta område som nu gäller enligt AFL, torde sådan uppgiftsskyldighet som ovan föreslagits för kommun eller annan, som uppbär omyndigs folkpension, böra åläggas vederbörande huvudman. Vid tagande av. fosterbarn utgår av det allmänna viss ersättning, s. k. fosterlön eller 195

fosterlega. Utgivande av fosterlön är en kommunal angelägenhet. Statliga bidrag utgår inte men respektive landsting kan lämna bidrag till fosterlöner för svårplacerade barn m. m. Som fosterlön för vård av barn i enskilt hem har kommunförbundet rekommenderat ett belopp för år räknat motsvarande 75 % av basbeloppet enligt AFL (basbeloppet januari 1970 = 6 000, motsvarande en fosterlön av 375 kr./mån.). Vanligtvis fastställs fosterlönen till avsevärt högre belopp och maximum torde ligga mellan 800 och 1 000 kr./mån., häri inräknat det bidrag som landstinget ger. Utöver fosterlönen erhåller fosterföräldrarna ersättning för vissa kostnader, såsom för läkarvård, tandvård, medicin m. m. Det kan inträffa att ett barn är omhändertaget för samhällsvård och placerats i fosterhem, när fråga uppstår om överflyttning av vårdnaden till särskilt förordnad förmyndare. Förordnas därvid fosterföräldrarna till förmyndare upphör barnet att vara fosterbarn och även samhällsvården upphör, vilket innebär att fosterlön inte längre kan utgå (jfr 7 kap. 46 § barnavårdslagen samt kammarrättens avgörande den 3 juli 1963, refererat i Socialstyrelsens Råd och anvisningar nr 167). Om ersättning i fortsättningen skall utgå till fosterföräldrarna prövas detta med ledning av bestämmelserna i socialhjälpslagen. Så som reglerna om utgivande av fosterlön är utformade inverkar tydligen fosterlönen inte på frågan om ersättning av allmänna medel åt särskilt förordnad förmyndare för övertagande av vårdnaden av underårig.

Kontroll över boutredningsmans förvaltning

Enligt direktiven har utredningen även att uppta till behandling frågan om en förstärkt kontroll över boutredningsmans förvaltning, ehuru frågan faller utanför förmynderskapslagstiftningen.

12.1 Gällande rätt Genom 1933 års lag om boutredning och arvskifte infördes bestämmelser — sedermera överflyttade till 19 kap. ärvdabalken — om att rätten på ansökan kan förordna, att egendom i dödsbo skall avträdas till boutredningsman, samt utse någon att i sådan egenskap handha förvaltningen. Lagberedningen anförde vid bestämmelsens tillkomst att denna med dödsbodelägarnas samförvaltning sidoordnade form för boutredningen närmast har karaktären av en utväg för sådana fall då delägarna ej kan enas eller ej vill åta sig det gäldsansvar, som är priset för samförvaltningen, eller ock borgenärer eller andra intressenter till sin trygghet finner erforderligt att få kvarlåtenskapen avskild och satt under särskild förvaltning; en delägare kunde emellertid även eljest finna boets anförtroende åt en boutredningsman vara det bästa sättet att nå fram till ett ekonomiskt fördelaktigt resultat. Enligt 19 kap. ÄB kan ansökan som nu är i fråga göras av dödsbodelägare, testamentsexekutör, borgenär i vissa fall m. fl. (1 §). Val av boutredningsman skall så träffas att SOU 1970: 67

uppdraget kan förväntas bli utfört med den insikt som boets beskaffenhet kräver; särskilt avseende skall fästas vid förslag av dem, vilkas rätt är beroende av utredningen; är testamentsexekutör utsedd, skall förordnandet meddelas honom, om ej skäl är däremot (3 §). Vill boutredningsman frånträda sitt uppdrag och visar han skälig orsak, skall han av rätten entledigas. Finnes boutredningsman icke vara lämplig eller bör han av annan särskild orsak skiljas från uppdraget, skall han entledigas, då det begärs av någon vars rätt är beroende av utredningen eller förhållandet eljest varder kunnigt (5 §). Boutredningsmannen har att, med iakttagande av vad i lagen är stadgat, företa alla för boets utredning erforderliga åtgärder; i vissa viktigare frågor skall han inhämta delägarnas mening, om det lämpligen kan ske (11 §). Boutredningsmannen företräder dödsboet mot tredje man samt äger att tala och svara i mål som rör boet (12 §). I fråga om förvaltningen och kontrollen är följande bestämmelser i 19 kap. av intresse. 14 §. Till dödsboet hörande penningmedel, som göras räntebärande genom insättning i bank, skola insättas i boets namn. Dödsboets egendom må ej heller eljest sammanblandas med vad boutredningsmannen eller annan tillhör. Utöver vad av 18 kap. 5 § föranledes må egendom ej förskottsvis utgivas till delägare, med mindre det kan ske utan men för annan, vars rätt är beroende av utredningen. 197

15 §. Så snart dödsboet beretts för bodelning eller arvskifte samt delning kan äga rum utan men för någon, vars rätt är beroende av utredningen, skall boutredningsmannen göra anmälan härom till delägarna och avgiva redovisning för sin förvaltning. Sedan bodelning eller arvskifte förrättats av delägarna, skall boutredningsmannen till envar av dem utgiva honom tillkommande egendom. Samma lag vare, där av skiftesman verkställd delning blivit ståndande. Har boutredningsman frånträtt uppdraget utan att det blivit slutfört efter vad nu är sagt, är han också redovisningsskyldig.

Vad i 14—16, 18 och 19 §§ sagts om boutredningsman skall äga motsvarande tillämpning å testamentsexekutör ävensom å den som genom testamente förordnats att allenast i viss del verkställa utredningen efter den döde; och skall jämväl om entledigande gälla vad om boutredningsman är stadgat. Rörande tillkomsten av de kontrollbestämmelser, som nu finns i 19 kap. 17 § ÄB, bör från lagberedningens motiv här återges följande (NJA II 1933 s. 272).

Den vidsträckta befogenhet, som följer av uppdraget att vara boutredningsman, uppkallar 17 §. När dödsbodelägare begär det eller rätten frågan, huruvida rättsägarna i boet äro tilleljest prövar lämpligt, skall rätten förordna räckligt skyddade genom den ersättningsplikt, god man att öva tillsyn å boutredningsman- som åligger boutredningsmannen på grund av nens förvaltning, såframt boutredningsmannen försummelse eller vårdslöshet. Därest denna icke ställer säkerhet för ersättning som han fråga besvaras nekande, blir det lagstiftningens kan finnas skyldig att utgiva. Gode mannen uppgift att ytterligare säkerställa rättsägarna. äger genomgå räkenskaper och andra handlingTill en början kan tänkas, att erforderlig ar ävensom verkställa inventering av egendo- trygghet vunnes genom skyldighet för boutredmen. Han skall, på föreläggande av rätten el- ningsmannen att ställa borgen eller annan säler framställning av delägare, meddela upplys- kerhet för sin förvaltning. En sådan ordning ningar om boet och dess förvaltning samt, där skulle emellertid uppfattas såsom ett personligt anledning föreligger till anmärkning, göra an- misstroende, och den skulle för övrigt verka mälan hos rätten. ekonomiskt betungande i många fall. Att lösa Är god man ej utsedd, äger rätten, på ansö- frågan genom någon form av ansvarighetsförkan av delägare eller eljest, förelägga boutred- säkring torde ej heller vara lämpligt. Den ekoningsmannen att avgiva redogörelse för sin för- nomiska belastning, som härigenom åsamkas valtning eller ock förordna någon att granska samtliga dödsbon under boutredningsmannaförvaltning, synes icke uppvägd av den fördel, förvaltningen och däröver avgiva berättelse. Har beslut enligt denna paragraf meddelats som ett sådant system innebär för rättsägarna på ansökan av allenast vissa delägare, må rät- i ett eller annat dödsbo. Den här väckta frågan får emellertid icke ten på talan av delägare föreskriva, att kostnaden ej skall stanna å boet utan av sökandena förfalla i och med att ovannämnda utvägar slutligen gäldas, med fördelning dem emellan icke funnits framkomliga. Det återstår att undersöka, huruvida icke rättsägarna böra skydefter deras lotter i boet. das genom anordnande av särskild kontroll. 18 §. Boutredningsman är pliktig att ersätta Visserligen ligger i den prövning, som skall föskada, som han uppsåtligen eller av vårdslöshet regå valet av boutredningsman, en förhandstillskyndat dödsboet eller någon, vars rätt är kontroll, men denna kan icke alltid bliva så fullständig, att vidare kontroll är obehövlig. beroende av utredningen. Äro flera utredningsmän ersättningspliktiga, För övrigt kan redan den omständigheten, att svare de en för alla och alla för en. Ersättnings- rätten utser boutredningsmannen, anses innebeloppet skall utredningsmännen emellan slut- bära ett visst ansvar från det allmännas sida ligen fördelas efter den större eller mindre med avseende å boutredningsmannainstitutets skuld som prövas ligga envar av dem till last. verkningar. Det är under sådana omständigheOm skyldighet att hos bank nedsätta eller ter nödvändigt att i en eller annan form bereinbetala värdehandlingar och penningmedel, da möjlighet till en kontroll å förvaltningen som tillkomma omyndig eller den för vilken eller till en övervakning av boutredningsmannens verksamhet. god man förordnats, stadgas i föräldrabalken. Står det sålunda klart, att en kontroll icke kan undvaras, är det å andra sidan förenat med Av betydelse är slutligen följande beganska stora svårigheter att finna den rätta forstämmelser om testamentsexekutör i 20 §. men för kontrollen. Värdet av ifrågavarande Förordnande att vara testamentsexekutör institut ligger väsentligen i den jämförelsevis skall, såvitt ej annat framgår av testamentet, självständiga ställning, som tillkommer boutanses innefatta bemyndigande att företaga alla redningsmannen. Utan denna kommer förvaltningen lätt nog att drabbas av enahanda svåför boets utredning erforderliga åtgärder. 198

SOU 1970:67

righeter, som det med boutredningsmannaförordnandet gällt att undvika. En kontroll, som binder boutredningsmannen i hans verksamhet, bör sålunda icke komma till stånd. En mycket sträng övervakning skulle för övrigt i normalfallen kunna uppfattas såsom ett ogrundat underkännande av boutredningsmannens duglighet och hederlighet och på den grund bland de för uppgiften mest lämpade alstra obenägenhet att åtaga sig densamma. Från dessa utgångspunkter har lagberedningen övervägt, huruvida kontroll skulle kunna anordnas på sådant sätt, att boutredningsmannen ställdes under inspektion av en central myndighet. Onekligen skulle härigenom kunna ernås vissa fördelar; boutredningsmannen behövde icke besväras med ständig tillsyn, och övervakningen kunde anförtros åt ett fåtal verkligt sakkunniga personer. Emellertid kan ifrågasättas, om ett sådant system i det hela komme att verka tillräckligt effektivt, och själva organisationsproblemet, inberäknat frågan om kostnaderna och deras gäldande, erbjuder mycket stora svårigheter. Ett förslag om att för kontrollen anlita de personer, som fungera såsom överförmyndare, har ej heller visat sig medföra någon tillfredsställande ordning. Beredningen har därför trott sig böra söka lösningen i ett kontrollförfarande, vilket ytterst grundas på själwerksamhet av rättsägarna i förening med övervakning från domstolens sida. I enlighet härmed har beredningen öppnat möjlighet till anordnande av kontroll genom en av rätten förordnad god man, som skall hava till uppgift att utöva tillsyn å förvaltningen. Dessutom skall det enligt förslaget vara möjligt att åvägabringa en tillfällig revision, därest god man ej blivit utsedd. Enligt den i första stycket upptagna regeln skall rätten förordna god man att öva tillsyn å boutredningsmannens förvaltning, när bodelägare det begär eller rätten eljest prövar lämpligt. Åt varje bodelägare har sålunda inrymts rätt att påkalla tillsyn av ifrågavarande slag, och några skäl för sådan begäran behöver sökanden icke anföra. Det kan förefalla, som om härigenom öppnats alltför vidsträckt möjlighet att åvägabringa en övervakning, som onekligen kan vara besvärande för boutredningsmannen i hans verksamhet. Beredningen har icke förbisett, att lagregeln någon gång skulle kunna komma till användning mera av trakasseringslust än för ernående av behövlig kontroll, men man har ansett, att uppställandet av särskilda förutsättningar för bifall till ansökningen skulle äventyra syftet med det ifrågavarande stadgandet. Redan skyldighet att påvisa någon anledning till kontroll kunde komma att förhindra tillkomsten av ett godmansförordnande i vissa fall, då en tillsyn vore av behovet påkallad. Det berättigade intresset av ett lättillgängSOU 1970: 67

ligt kontrollförfarande synes därför böra få uppväga de olägenheter, som förut antytts. Risken för missbruk torde för övrigt till stor del vara undanröjd genom den i §:ns sista stycke givna bestämmelsen, till vilken beredningen återkommer i det följande. Tillsyn av den art, varom här är fråga, torde särskilt komma att påkallas, då särskilda stridigheter föregått valet av boutredningsman. Uppträder olika grupper rättsägare med skilda kandidater, kan rättens beslut tänkas gå ut på förordnande för flera boutredningsman. Blir endast en boutredningsman utsedd, ligger det nära till hands, att de, som ej erhållit bifall till sitt förslag, begära tillsyn enligt vad i förevarande § är stadgat. Sådan framställning kan också vara föranledd av boutredningsmannaförordnande för testamentsexekutör, för vilken delägarna av någon anledning ej hava förtroende. Rätt att påkalla tillämpning av förevarande stadgande tillkommer delägarna gemensamt eller var för sig. Motsvarande befogenhet har icke tillagts annan, vars rätt kan vara av utredningen beroende. Även om borgenär eller legatarie enligt 1 § kan inverka på beslut om förordnande av boutredningsman, följer icke därav, att han bör hava samma rätt att begära kontroll som bodelägare, vilken såsom legalt förvaltningsberättigad onekligen intager en särställning med avseende å boutredningen. Oberoende av bodelägares ansökan äger emellertid enligt förslaget rätten att ex officio anställa kontroll genom förordnande av god man. Sådant förordnande kan meddelas bl. a. på grund av förhållanden, som bragts till rättens kännedom av legatarie eller borgenär. Såsom framgått av åtskilliga bestämmelser i detta kap., är rätten redan förut tillsynsmyndighet. Det är nog att erinra om den fria prövningsrätt, som tillkommer rätten vid val av boutredningsman, samt om rättens befogenhet att ex officio entlediga boutredningsman, som befunnits olämplig för sitt uppdrag. Framställning om godmansförordnande enligt första stycket av förevarande § har i regel sin grund i misstro till boutredningsmannens förmåga att ekonomiskt genomföra utredningen utan skada för delägarna. Det är därför rimligt, att sådant förordnande skall kunna undgås, därest boutredningsmannen ställer säkerhet för ersättning, som han kan finnas skyldig att utgiva. I det stadgande, som härom upptagits i förslaget, förutsattes, att rätten skall pröva, huruvida erbjuden säkerhet kan godkännas. God man, som förordnats enligt första stycket av denna §, har att utöva en fortlöpande kontroll. Fördenskull har åt honom inrymts rätt att genomgå boets räkenskaper och andra handlingar samt att verkställa inventering av 199

egendomen. Dylika åtgärder böra tydligen icke företagas på sådant sätt, att boutredningsmannen i onödan besväras vid fullgörande av sitt uppdrag. Å andra sidan är gode mannens tillsyn icke inskränkt till revision av nämnda karaktär. Han har att med intresse följa utredningen i dess fortgång, och det kan befinnas lämpligt, att boutredningsmannen håller gode mannen underkunnig om viktigare förvaltningsärenden. Då boutredningen går ut på avveckling och i allmänhet är slutförd inom en jämförelsevis kort tid, har det icke funnits tillräckliga skäl att ålägga gode mannen att i viss form avgiva rapporter eller berättelse i anledning av sin tillsynsverksamhet. I stället har föreskrivits, att gode mannen skall, på föreläggande av rätten eller framställning av delägare, meddela upplysningar om boet och dess förvaltning samt, där anledning föreligger till anmärkning, göra anmälan hos rätten. På grund av sistnämnda anmälningsskyldighet får rätten tillfälle att ingripa, därest så svåra missförhållanden föreligga, att boutredningsmannen bör entledigas enligt 5 § i detta kap. En sådan åtgärd synes endast skola tillgripas såsom sista utväg. I allmänhet bör gode mannen söka att under hand få till stånd rättelse, där anledning förekommer till anmärkning mot boutredningsmannens förvaltning. Såsom förut antytts, innefattar förslaget jämväl tillgång till ett enklare kontrollförfarande än den ständiga tillsyn, varom stadgas i första stycket av denna §. Är god man ej utsedd, äger rätten, på ansökan av bodelägare eller eljest, förelägga boutredningsmannen att avgiva redogörelse för sin förvaltning eller ock förordna någon att företaga granskning av förvaltningen och däröver avgiva berättelse. Detta stadgande, som intagits i andra stycket av förevarande §, innefattar sålunda alternativa former för en engångsgranskning i sådana fall, då ständig tillsyn ej är anordnad. Antingen kan boutredningsmannen åläggas att redogöra för förvaltningen vid ett visst tillfälle under utredningens fortgång, eller ock kan någon förordnas att företaga särskild granskning av förvaltningen och skriftligen framlägga resultatet av granskningen. Det har så mycket mindre mött betänklighet att anordna en dylik tillfällig revision, som syssloman i allmänhet anses skyldig att på begäran av huvudmannen lämna denna erforderlig underrättelse om ärendets gång. Av samma skäl, som anförts under första stycket, har bodelägare tillerkänts rätt att begära dylik kontrollåtgärd utan att visa särskilt behov av tillsyn å förvaltningen. Det skall dock i detta sammanhang understrykas, att rätten icke har skyldighet att utan vidare bifalla ansökningen. Av det använda uttryckssättet framgår nämligen, att det ankommer på rätten att avgöra, 200

huruvida ansökningen bör bifallas. Den prövning, som har tillerkänts rätten, är visserligen av rätt ömtålig art, och det kan förväntas, att en gjord framställning blir avslagen endast i sådana undantagsfall, då den har till syfte att bereda boutredningsmannen besvär och omak. Lagberedningen hyser dock den uppfattningen, att rättens diskretionära prövning i väsentlig mån undanröjer möjligheten till missbruk av bodelägarnas rätt att påkalla tillämpning av det föreslagna stadgandet. Därest missförhållanden yppa sig under boutredningsmannaförvaltningen och komma till rättens kännedom, kan rätten även utan särskild framställning allt efter omständigheterna förordna om kontrollförfarande enligt andra stycket eller anordna tillsyn av sådant slag, som föreskrives i första stycket. Av andra stycket framgår, att där avsedd kontroll icke är utesluten på den grund att boutredningsmannen ställt säkerhet för sin förvaltning. Den kontroll, som anordnas enligt första eller andra stycket av förevarande §, är omedelbart betingad av boutredningen och anknuten till den särskilda förvaltning, som utövas genom boutredningsman. Kostnaden för kontrollen bör därför falla på dödsboet. Av boets medel utgår i överensstämmelse härmed arvode och kostnadsersättning såväl till god man enligt första stycket som till den, vilken förordnats att företaga revision efter vad i andra stycket är stadgat. Någon uttrycklig bestämmelse härom har ej upptagits i lagen, men att arvode och kostnadsersättning belastar dödsboet framgår indirekt av innehållet i §:ns tredje stycke, i vilket meddelas en särskild föreskrift med avseende å kostnadens slutliga gäldande. Har beslut om kontroll tillkommit på ansökan av allenast vissa delägare, må det nämligen av rätten prövas, huruvida kostnaden skall från boet överflyttas på sökandena. Meddelas beslut i denna riktning, hava sökandena att sinsemellan bära kostnaden i förhållande till sina lotter i boet. Anledningen till detta stadgande har antytts i det föregående. Därest den framställning, som legat till grund för kontrollförfarandet, icke uppbäres av ett berättigat intresse, är det icke rimligt, att dödsboet skall belastas med den kostnad, som därav föranletts. I stället bör kostnaden drabba den, som ställt sig såsom sökande i ärendet, och för det inbördes ansvaret utgör delaktigheten i boet den riktiga normen. Prövnfng av sådan fråga skall ske på talan av delägare. Denna talerätt kan ej anses innefatta något principiellt undantag från vanliga regler i fråga om rätten att företräda dödsboet; det är nämligen här icke fråga allenast om dödsboets rätt utan om förhållandet mellan delägarna inbördes. Det skall anmärkas, att förslaget icke upptager någon särskild föreskrift rörande den ordSOU 1970:67

ning, i vilken skäligheten av fordrat arvode kan bliva föremål för prövning. Den omständigheten, att boutredningsmannen utbetalat arvode av boets medel, kan naturligen icke i och för sig utgöra ett godkännande av arvodesbeloppet. Fråga härom kan exempelvis upptagas under den granskning, som boutredningen i det hela blir underkastad i samband med bodelning och arvskifte. Uppkommer tvist om skäligheten av fordrat eller utgivet belopp, kan frågan i vanlig ordning dragas under rättslig prövning, och talan lärer kunna anställas av envar dödsbodelägare med verkan för delägarna i gemen. Enligt 17 kap. 4 § H. B. i den ändrade lydelse, som detta lagrum erhållit i lagberedningens förslag, skall arvode för tillsyn eller granskning, som avses i förevarande §, utgå med förmånsrätt.

12.2 Förslag om ändrad

lagstiftning

I direktiven för utredningen framhålls, att med hänsyn bl. a. till att rätten förordnar om boutredningsmannaförvaltning och utser boutredningsman, får det anses vara en angelägenhet för det allmänna att så effektivt skydd som möjligt skapas för de medel som omhänderhas av boutredningsmannen, utan att denna form för dödsboförvaltning onödigt tynges eller fördyras. Från dessa synpunkter och med framhållande att en del förskingringsfall förekommit har på senare år framkommit flera förslag om förstärkt kontroll. I motioner till 1964 års riksdag, vilka närmast avsåg försäkringsskydd för medel, som förvaltades av förmyndare, god man eller boutredningsman, och i de till första lagutskottet avgivna remissvaren berördes dessa frågor. Härvidlag hänvisas till första lagutskottets utlåtande nr 40 (se 13.2). Frågan om försäkringsskydd behandlas av utredningen nedan under 13 kap. I framställning till Kungl. Maj:t den 12 december 1964 har justitieombudsmannen påkallat åtgärder till stärkande av kontrollen över boutredningsmans förvaltning (ämbetsberättelsen 1965 s. 220). Framställningen var närmast föranledd av en skrift till JO den 4 januari 1963, vari advokaten Folke Rogard anhöll att JO måtte överväga sådana åtgärder, samt ett yttrande därSOU 1970:67

över av Sveriges Advokatsamfund den 17 oktober 1963. Dessa skrifter, jämte en påminnelseskrift av Rogard, har återgivits i Tidskrift för Sveriges Advokatsamfund 1964 s. 83 o. f. Utredningen har funnit lämpligt att här återge JO:s framställning i väsentliga delar. Det heter däri: När någon förvaltar tillgångar, som tillhöra annan, har ju förvaltaren i regel rent faktiskt möjlighet att tillägna sig tillgångarna eller delar därav. Frestelsen att för eget bruk tillgripa anförtrodda medel — tillgrepp som av gärningsmännen ofta ses som tillfälliga "lån" vilka de tänka sig att kunna återbetala längre fram — torde vara större om förvaltaren kan utgå från att redovisning eller kontroll över förvaltningen ej behöver påräknas förrän i en tämligen avlägsen framtid. Erfarenheten visar att oavsett det straffhot som följer av bestämmelserna i 22 kap. SL, förtroendemissbruk från förmögenhetsförvaltares sida ingalunda är någon ovanlig företeelse. Självfallet kan något fullt tillförlitligt skydd mot sådana brott ej åstadkommas. Det är dock angeläget att man söker tillvarataga till buds stående möjligheter att motverka dylik brottslighet. Icke minst är det anledning uppmärksamma i vad mån genom organisatoriska åtgärder ett förbättrat skydd kan åstadkommas. I det sammanhanget finns skäl att erinra om att man genom administrativa åtgärder kunnat i avsevärd mån minska de förr ofta förekommande förskingringarna av befattningshavare i det allmännas tjänst. Jag vill framhålla att även om en försäkringsform skulle medföra skydd för målsägandena, den icke är ägnad att minska förekomsten av förskingringar; måhända t. o. m. tvärtom. I första hand synes man därför böra sträva efter åtgärder som kunna förebygga eller begränsa förskingringar. I nu förevarande sammanhang är ej fråga om att till behandling upptaga berörda spörsmål från mera allmänna synpunkter. När det gäller förvaltningsuppdrag av helt enskild natur, d. v. s. där det allmänna ej tager befattning med uppdragets tillkomst eller fullgörande, torde det ej böra ifrågakomma att ingripa med reglerande bestämmelser. Beträffande förmynderskaps- och konkursboförvaltning finnas redan vissa bestämmelser och, även om i ärendet åberopats att dessa ej äro fullt effektiva från kontrollsynpunkt, finner jag ej anledning att nu ingå på frågan om ändringar av dessa bestämmelser kunna anses motiverade. Vad som aktualiserats genom Rogards framställning, såsom den slutligen avgränsats, är kontrollen 201

över dödsboförvaltning i de fall där rätten förordnat boutredningsman. Nämnas må att man under förarbetena till boutredningslagen såg rätten som en tillsynsmyndighet (NJA II 1933 s. 274 första stycket), men i praktiken ha domstolarna, som ju saknat insyn i boutredningsmannens förvaltning, knappast kunnat fylla någon egentlig tillsynsuppgift. Rogard har i sin framställning påtalat att nu gällande kontrollbestämmelser vore otillräckliga och har väckt fråga om införande av ytterligare bestämmelser till stärkande av kontrollen, i huvudsak genom att en rättens ombudsman skulle ha löpande tillsyn över boutredningsmans förvaltning, genom att boutredningsmannen skulle med vissa intervaller avgiva redovisning samt genom att denne också skulle ha skyldighet att nedsätta värdehandlingar i öppet förvar. De åtgärder, som från Advokatsamfundets sida vidtagits för att utöka kontrollen över advokaternas medelsförvaltning och för att efter förskingringar av advokater hålla vederbörande rättsägare skadeslösa, äro helt visst förtjänstfulla och värda erkännande. Dessa åtgärder och de ytterligare åtgärder av huvudsakligen intern natur, som kunna ifrågakomma från Advokatsamfundets sida, anser jag dock ej utgöra tillräcklig anledning att avstå från att närmare överväga huruvida förbättrade kontrollformer i avseende å boutredningsmannaförvaltning kan uppnås genom lagstiftning. Till en början må därvid beaktas att — ehuru enligt en av Häradshövdingeföreningen gjord beräkning mer än tre fjärdedelar av boutredningsmannen är advokater eller banker, d. v. s. uppdragshavare beträffande vilka visst skydd redan finnes (jämför första lagutskottets utlåtande nr 40/1964 s. 9 och 12) — man ej bör bortse från att det förekommer boutredningsman utanför advokaternas och bankernas krets. Vidare är det, oavsett vem som innehar boutredningsmannauppdrag, ett allmänt intresse att förekommande möjligheter att motverka förskingringar ej lämnas outnyttjade. Därvid är ett principiellt skäl för en utbyggnad av den lagstadgade kontrollen den synpunkten att samhället kan anses ha iklätt sig — eller i varje fall bör ikläda sig — ett visst ansvar för boutredningsmannaförvaltningen genom att dennas anordnande är beroende på domstols beslut; en dylik synpunkt åberopade redan lagberedningen (NJA II 1933 s. 272) och den har jämväl kommit till uttryck i Rogards inlaga och även i motioner i riksdagen. Väl är det, såsom Advokatsamfundet åberopat i sitt yttrande, så att domstolen tämligen regelmässigt utser den boutredningsman som föreslagits av vederbö202

rande dödsbodelägare och alltså knappast kan anses garantera att en lämplig och pålitlig person utses för uppdraget. Ett dylikt förhållande talar dock icke emot att det allmänna bör känna ansvar för förvaltningens tillförlitlighet. Snarare bör man se det så att ju mer begränsad inverkan det allmännas organ har i fråga om själva personvalet, desto angelägnare är det att vederbörandes förvaltningsverksamhet står under effektiv kontroll. Ytterligare är att beakta att fråga är om ett av lagstiftaren anvisat och reglerat förvaltningsförfarande till den enskildes tjänst. Det måste från denna synpunkt anses vara ett allmänt intresse att ett dylikt lagreglerat institut icke medför dolda faror utan med förtroende skall kunna anlitas av medborgarna. De fördelar institutet av lagstiftaren är avsett att medföra — framför allt dels gäldansvarsbefrielsen för delägarna, dels möjligheten att i händelse av oenighet mellan delägarna kunna åvägabringa en effektiv förvaltningsform — bör ej till någon del behöva köpas till priset av att delägarna ikläda sig en risk i fråga om egendomens trygghet. I detta sammanhang finns anledning att erinra om att Häradshövdingeföreningen (första lagutskottets utlåtande nr 40/1964 s. 9) beräknat att av domstol förordnad boutredningsman förekommer endast i omkring eller knappt fem procent av alla boutredningar. För min del vill jag dock framhålla att siffran fem procent i och för sig icke bör anses så obetydlig när den ställs i relation till samtliga i riket förekommande boutredningar. Därtill kan fogas den reflektionen att boutredningsmannainstitutet måhända skulle av allmänheten bli mera utnyttjat om — utöver dess nuvarande fördelar — tillkomme den beaktansvärda fördelen att vissa garantier för medlens skydd kunde vinnas genom anlitande av den lagreglerade boutredningsmannaförvaltningen. Ytterligare är att beakta att ej heller borgenärernas intressen böra läderas genom brister i boutredningsmannainstitutet. En rättsverkan av att ett dödsbo avträdes till förvaltning av boutredningsman är ju att dödsbodelägarna bli fria från ansvar för den dödes gäld, och borgenärerna ha alltså allenast boets egendom att hålla sig till. Från deras synpunkt är det därför också viktigt med kontroll att denna egendom ej undandrages dem. Det bör för övrigt från det allmännas synpunkter ej förbises att de som oftast förekomma som borgenärer till dödsboen äro stat och kommun, nämligen när såsom ofta är fallet skatteskulder föreligga. I anslutning till vad Advokatsamfundet anfört därom, att, såvitt anginge förskingringar av advokater, skadeupprättande åtgärder vidtogos genom utbetalningar ur samfundets ersättningsfond, må i detta sammanhang erinras om att utbetalningar från fonden ej ske där beloppet SOU 1970: 67

skulle åtgå till gäldande av ogulden skatt. I dylika fall få alltså stat och kommun själva stå för förlusten. En synnerligen viktig synpunkt är emellertid också att man ej inför kontrollformer som betager boutredningsmannainstitutet dess smidighet eller hindrar boutredningsman att kraftfullt och effektivt sköta förvaltningen och avvecklingen av ett dödsbo. Ej heller bör ifrågakomma kontrollformer som för rättsägarna bli oskäligt dyrbara. De nu berörda synpunkterna betonades i uttalanden redan under förarbetena till boutredningslagen. Advokatsamfundet har i sitt yttrande refererat dessa och med all rätt understrukit desamma. Det förtjänar dock att påpekas att en fullt rättvisande bild av berörda uttalanden under förarbetena ej erhålles om de ses isolerade och utan kompletteringen att såväl lagberedningen som lagrådet fäste stort avseende vid de risker för rättsägarna, som kunde förutses. Lagberedningen framhöll därvid svårigheterna att finna rätta formerna för kontroll (särskilt NJA II 1933 s. 272) och lagrådet att det vore "en omdömesfråga där goda skäl kunna givas för olika meningar, huru den (kontrollen) lämpligast skall vara reglerad och om förslaget lyckats träffa det rätta" (s. 208). Man bör även hålla i minnet att vid den tidpunkt, då det dittills oprövade boutredningsmannainstitutet skulle införas, det var vanskligt att bedöma vad den framtida tillämpningen komme att innebära. Bl. a. torde knappast ha förutsetts att just de kontrollformer, som lagstiftningen anvisade (nuvarande 19: 17 ÄB), i praktiken skulle — såsom strax skall närmare beröras — komma att anlitas i så ringa utsträckning som fallet blivit. Enligt min mening är det av skäl som nu anförts och med anledning av de upprepade fallen av förskingring av dödsbons egendom befogat att taga under övervägande om icke en förstärkt kontroll över boutredningsmans förvaltning kan uppnås utan att detta behöver medföra alltför tyngande eller kostsamma anordningar. I första hand synes naturligt att ställa frågan om förbättringar kunna vinnas genom att utbygga eller effektivisera de kontrollmedel som nu finnas stadgade i 19 kap. 17 § ÄB. Vad angår anordningen med god man för tillsyns utövande kan väl sägas att en dylik fortlöpande kontroll i och för sig måste medföra god trygghet för dödsbodelägarna. Begäran om förordnande av god man torde emellertid förekomma påfallande sällan. Sådant förordnande torde ha ifrågakommit främst när starka motsättningar förelegat mellan skilda kretsar av bodelägare och det ena lägret är angeläget att kontrollera att en boutredningsman, som föreslagits av deras motståndare, icke kommer att gynna dessa. Föreligger däremot icke en konfliktsituation av dylik art framstår en SOU 1970: 67

begäran om god man ganska otvetydigt som en öppet ådagalagd misstro att en boutredningsman misstankes sko sig själv på dödsboets bekostnad. Även om en dylik misstro eller ett ett frö därtill föreligger, är nog flertalet människor av naturliga skäl obenägna att visa detta öppet, och detta särskilt som dödsbodelägarna måste befara att efter en sålunda visad misstro framtida mellanhavanden mellan dem och deras förtroendeman icke bli särskilt behagliga. En dödsbodelägare torde också ogärna vilja riskera att framstå i en löjlig dager för det fall att godemanskontrollen skulle visa att han varit ute i ogjort väder. — Vad angår rättens möjlighet att ex officio förordna god man, torde rätten, då den ej har någon egentlig insyn i förvaltningen, ytterst sällan få anledning att självmant upptaga frågan om förordnande av god man. Man kunde då fråga sig om det vore lämpligt med en lagändring så att en tillsyn genom god man gjordes i princip obligatorisk. Man skulle då få en ordning som påminner om ordningen med en rättens ombudsman i konkurs. Rogard har också ifrågasatt om icke efter konkursreglernas förebild en rättens ombudsman skulle kunna ifrågakomma jämväl i nu förevarande sammanhang. Emellertid är jag för min del betänksam mot en sådan ändring. Framför allt skulle en dylik ordning med fortlöpande kontroll bli kostsam för dödsbona. Vidare skulle säkerligen förvaltningsförfarandet bli mindre smidigt än för närvarande. Om möjligt synes därför i första hand andra lösningar böra eftersträvas. Det i 19 kap. 17 § andra stycket ÄB reglerade, mera enkla kontrollförfarandet genom särskilt förordnad granskningsman kommer därvid främst i åtanke. Fråga är i detta stadgande icke om en fortlöpande tillsyn utan om en vid bestämt tillfälle insatt granskning av boutredningsmannens förvaltning. En dylik kontroll behöver alls ej vara lika kostsam som godmanstillsynen och ej heller tynga boutredningsmannens löpande arbete. Detta kontrollinstitut såsom det för närvarande är utformat måste emellertid sägas lida av samma brist som nyss berörts beträffande godmanskontrollen, nämligen att särskilt initiativ erfordras, varvid i praktiken i främsta rummet kan tänkas framställning från delägares sida. Av samma skäl som förut angivits torde sålunda delägare vara högst obenägna att taga något initiativ för att få dylik kontroll. Kontroll av denna art lär därför ha varit ytterst sällsynt. Ett ökat utnyttjande av denna kontrollform, helst med någorlunda korta mellanrum, synes mig kunna vara av ganska stort värde. Medvetandet hos en boutredningsman om att granskning av förvaltningen icke är skjuten till en obestämd framtid utan är att förvänta med 203

kortare intervaller ar ägnat att minska en måhända eljest föreliggande frestelse att tillgripa dödsbomedel. Värdet av att i vissa fall en påbörjad förskingring kan uppdagas någorlunda snart och innan den nått alltför stor omfattning bör ej heller underskattas. Den väg man i så fall skulle kunna gå vore att föreskriva såsom huvudregel att kontroll av nu ifrågavarande art skulle, oberoende av yrkande, anordnas med vissa intervaller, t. ex. efter sex månader från förordnandet och därefter var sjätte månad. Rätten skulle då redan när boutredningsman förordnas också kunna utse granskningsman. En dylik föreskrift om regelbunden granskning torde icke böra göras undantagslös. Dödsbon med ringa tillgångar — tillgångarna, ej bobehållningen torde böra vara avgörande — synes sålunda kunna undantagas med hänsyn dels till den typiskt sett mindre förskingringsrisken i dylika fall, dels till intresset att bespara dylika bon även blygsamma extrakostnader. Där boutredningsmannen inom sex månader (eller annan tidsfrist av begränsad längd) från förordnandet avgivit sådan redovisning till dödsbodelägarna, som avses i 19 kap. 15 § ÄB, torde också granskning genom särskild granskningsman kunna undvaras. Undantag torde vidare efter särskild prövning kunna förekomma även i andra fall, såsom när dödsbodelägarna uttryckligen och enhälligt förklara sig vilja avstå från här avsedd kontroll och väsentliga borgenärsintressen ej tala för motsatsen. Lämpligen kunde rätten åläggas att vaka över att granskning kom till stånd, vilket kunde ske genom att anmälan om verkställd granskning eller slutredovisning skulle anmälas till rätten. Rättens tillsynsfunktion skulle då få något mer reell innebörd än för närvarande. Av värde torde i det sammanhanget vara om rätten genomgående finge underrättelse när boutredningsmannauppdrag slutförts så att entledigande kunde ske (jämför NJA 1955: 574 under åtalspunkt I B). En utökning av kontrollen på nyss skisserat sätt kan likväl självfallet icke medföra ett i allo effektivt skydd. En värdefull komplettering skulle vara om det läte sig göra att jämväl få till stånd föreskrifter som garanterade en betryggande placering av likvida eller lätt realiserbara tillgångar, vilka typiskt sett äro de som äro de mest lockande och lättillgängliga förskingringsobjekten. Därvid kan ifrågasättas om icke — såsom Rogard föreslagit — föräldrabalkens föreskrifter kunde i viss mån tjäna som förebild. En dylik tanke är i och för sig icke något väsentligen nytt. Sålunda uttalades under boutredningslagens förarbeten att, ehuru uttryckliga föreskrifter därom ej meddelades, reglerna i 8 kap. förmynderskapslagen (numera motsvarande 15 kap. FB) i vissa hänseenden 204

kunde vara till ledning även för boutredningsmannaförvaltningen (NJA II 1933 s. 266). De föreskrifter som i nu berört hänseende i främsta rummet kunde tänkas vore att boutredningsmannen skulle åläggas viss skyldighet att — utan förbehåll om egen dispositionsrätt — insätta penningmedel i bank samt nedsätta värdehandlingar i öppet förvar (jämför 15 kap. 4 och 8 §§ FB). Emellertid måste därvid beaktas att boutredningsmannens uppgifter äro delvis artskilda från förmyndares. Medan en förmyndares förvaltning är en förvaltning på ganska lång sikt, varvid normalt ej förekomma större omdispositioner, är boutredningsmannens verksamhet i princip1 avsedd att inriktas på dödsboets snabba avveckling. Därvid kommer i blickpunkten särskilt uppgiften att ombesörja betalning av den dödes gäld och ofta även arvsskatt samt att tillse att kontanta medel också stå till förfogande för verkställande av testamentariska förordnanden om penninglegat; kontanter behövas ofta också för dödsbodelägares underhåll. För boutredningsmannen är det därför erforderligt att utan omgång kunna disponera kontanta medel och att därvid kunna vid behov försälja tillgångar, exempelvis obligationer och aktier. Å ena sidan är på grund av förhållanden av nu nämnd art angeläget att boutredningsmannen när det gäller bankuttag eller värdepappersförsäljning, som utgöra nödvändiga led i förvaltningsverksamheten ej bändes av tyngande föreskrifter av sådan innebörd att exempelvis upprepade tillstånd av någon tillsynsinstans skulle erfordras. Å andra sidan utgör boutredningsmannens uppgift att åstadkomma en utredning och avveckling av dödsboet ingalunda skäl för att alla dödsboets tillgångar skola stå under hans omedelbara disposition. I den mån dödsboet har värdepapper eller kontanter, som ej komma att behövas för gäldsbetalning eller andra utbetalningar under boutredningen, finns strängt taget icke någon anledning alls att dessa tillgångar skola kunna fritt disponeras av boutredningsmannen. En målsättning vid övervägande av hur ökad säkerhet för dödsbos tillgångar bör kunna uppnås synes mig med hänsyn till det anförda böra vara att boutredningsmannen under sin omedelbara disposition ej skall ha likvida tillgångar i vidare mån än som erfordras för de på honom ankommande utbetalningarna. I övrigt bör dylika tillgångar vara insatta på spärrad bankräkning respektive nedsatta i öppet förvar 1

Det bör nämnas att skillnaden mellan boutredningsmans och förmyndares förvaltning blir mindre påfallande i de fall då dödsbon under lång tid bibehållas oskiftade, icke därför att själva boutredningen är tidskrävande utan därför att delägarna av skatteskäl finna det fördelaktigt att bibehålla dödsboet som ett särskilt skattesubjekt. SOU 1970: 67

utan fri dispositionsrätt för boutredningsmannen, allt intill dess arvskifte skett eller boutredningsmannaförvaltningen eljest avvecklats. Beträffande frågan vid vilken tidpunkt det rimligen kan ske en bedömning vilka tillgångar som behöva stå under boutredningsmannens omedelbara förvaltning och vilka som icke böra göra detta må anföras följande. Vid den tidpunkt då boutredningsman förordnas torde ofta boets ställning icke vara så klar att det kan ske någon egentlig bedömning av nu ifrågavarande art. Underlag för en dylik bedömning torde dock i allmänhet föreligga tämligen tidigt under boutredningen och i regel senast när bouppteckning förrättas. Dock kunna ibland också då föreligga ovissa faktorer såsom i frågan om och i så fall när den avlidnes fordringar kunna beräknas bli infriade, liksom också i avseende å frågan vilka intäkter och kostnader ett dödsbo bör kunna påräkna i en rörelse, från en hyresfastighet o. s. v. Det torde likväl i flertalet fall vara möjligt att, med marginal för dylika ovissa faktorer, göra en ungefärlig beräkning av vad boutredningsmannen kommer att behöva ha tillgängligt för sina kommande utbetalningar. Med hänsyn härtill synes tänkbart — åtminstone som en huvudregel, varifrån vid behov rätten finge medgiva undantag — att föreskriva den ordningen att boutredningsman skall när boets ställning kan överblickas och senast när bouppteckning förrättats, vara skyldig att insätta kontanter å spärrad bankräkning respektive nedsätta värdehandlingar i öppet förvar utan egen dispositionsrätt, allt i den mån dylika tillgångar bedömas ej behöva bli ianspråktagna under boets fortsatta utredning. Boutredningsmannens bedömning och åtgärder i berörda hänseende bör anmälas till dödsbodelägarna och till rätten. Visar det sig sedermera att någon del av de spärrade tillgångarna behövas för gäldreglering eller dylikt, bör sådan ordning gälla att erforderliga tillgångar kunna frigöras utan alltför stor omgång men ändå med tillgodoseende av rättsägarnas intresse att de och rätten få kännedom om att och varför deponerade tillgångar tagas i anspråk. Vid sådan granskning genom särskild granskningsman som förut berörts kunde vidare kontrolleras att boutredningsmannen använt under hans disposition stående medel till avsedda ändamål. Förut antyddes att en ordning av här skisserad art finge betraktas som en huvudregel, varvid undantag säkerligen finge tänkas. Så torde bl. a. kunna erfordras beträffande rörelseidkande dödsbon, för vilkas vidkommande svårigheter kunna föreligga att bedöma kommande utveckling och därmed behovet av rörelsekapital. Vidare synes, när bank är boutredningsman, föreskrifter av nu antydd art enligt sakens natur ej vara påkallade. SOU 1970: 67

Med det här anförda har jag allenast velat antyda ett par till synes framkomliga vägar när det gäller att öka kontrollen över boutredningsmans förvaltning av dödsbos tillgångar. Det föreliggande spörsmålet kan dock knappast i allo överblickas med mindre i ämnet sker en närmare utredning. Då det i enlighet med vad förut anförts får anses angeläget att möjligheterna till en förbättrad kontroll i förevarande hänseende närmare utredes, får jag, med stöd av den befogenhet som tillkommer mig enligt instruktionen för riksdagens ombudsmän, framlägga ovan berörda spörsmål för den åtgärd vartill Eders Kungl. Maj:t må finna framställningen föranleda. 12.3

Utredningen

Av skäl som JO utvecklat i sin framställning anser utredningen önskvärt att en förstärkt kontroll av boutredningsmans förvaltning anordnas. De möjligheter till kontroll, som infördes vid tillkomsten av denna lagstiftning, har såsom erfarenheten nu utvisar utnyttjats i mycket obetydlig utsträckning. Anledningen därtill är väsentligen att insättandet av kontrollen förutsätter ett initiativ av dödsbodelägarna eller rätten. Från dödsbodelägarnas sida uteblir som regel sådant initiativ, därför att de icke har eller icke vill öppet visa misstroende mot boutredningsmannen. Och rätten har, sedan förordnande meddelats, icke sådan ställning till de särskilda fallen att man kan förvänta kontrollinitiativ från rättens sida. En förstärkt kontroll torde med hänsyn härtill böra byggas på åtgärder som obligatoriskt skall vidtas. Å andra sidan är det angeläget att användningen av boutredningsmannainstitutet, som visat sig ha stort praktiskt värde, icke försvåras eller hindras genom att det görs osmidigt eller kostsamt. Ur dessa synpunkter har utredningen övervägt om man icke, utan att stadga någon kontroll utifrån genom rätten, god man, granskningsman eller annan, skulle kunna vinna mycket genom att föreskriva fortlöpande verifierade redovisningar till dödsbodelägarna. Att sådana nu kan underlåtas synes vara en väsentlig anledning till att förskingringar kan ske. En förebild för utredningen har därvid varit det system som införts inom advokatsamfundet. 205

Utredningen syftar härvid på det "Reglemente rörande advokats förvaltning av penningmedel och värdehandlingar, som tillhör hans huvudmän, samt om advokats bokföring m. m.", vilket utfärdats av samfundets styrelse den 13 maj 1966. Häri stadgas bland annat, att advokat före den 1 april varje år skall till envar klient, gentemot vilken han vid något tillfälle under nästföregående kalenderår haft redovisningsskuld överstigande 5 000 kronor, avge redovisning för medelsförvaltningen under detta år (årsredovisning), därest icke före sagda dag slutredovisning avgivits. I sådan årsredovisning skall upptas saldo vid årets början, samtliga in- och utbetalningar för klienten under året samt saldo vid årets slut. Har klientmedel innestått å bankräkning eller postgirokonto i klientens namn, skall vid årsredovisningen fogas av banken eller postgirokontoret utfärdad kontokurant utvisande insättningar och uttag under året samt innestående behållning vid årets slut. I uppdrag, som avser förvaltning av dödsbo, skall redovisningshandlingarna tillställas minst en delägare i dödsboet; övriga dödsbodelägare skall samtidigt skriftligen underrättas om vem som tillställts redovisningshandlingarna; om någon av dem så begär, är advokaten skyldig att tillställa honom bestyrkt avskrift eller bestyrkt kopia av handlingarna. I samma reglemente stadgas beträffande klienter tillhöriga värdehandlingar, att börsnoterade värdepapper till ett värde överstigande 5 000 kronor skall inom två månader från handlingarnas mottagande nedsättas i öppet förvar hos bank. Före den 1 april varje år skall advokaten lämna redovisning häröver på samma sätt som i fråga om penningmedel. Det har synts naturligt att den redovisningsskyldighet, som sålunda införts för advokat och som gäller även då advokat förvaltar dödsbo, stadgas även för boutredningsman som utsetts av rätten, oavsett om han är advokat eller ej. En sådan ordning måste innebära en ökad säkerhet för dödsbodelägarna i de fall då annan än advokat utsetts till boutredningsman. Utredningen anser sig däremot icke kun206

na förorda att — såsom JO ifrågasatt — boutredningsman skall vara skyldig insätta boets penningmedel å spärrad bankräkning. I så fall skulle en mängd undantag behöva stadgas och ändå skulle det vara nödvändigt att öppna möjlighet till uttag efter tillstånd av rätten, något som skulle vara mycket opraktiskt och icke heller skulle vara väl förenligt med rättens funktioner i dessa ärenden. Över huvud synes en sådan ordning oförenlig med den förvaltnings- och utredningsuppgift, som åligger en boutredningsman, och den skulle antagligen göra hela institutet betydligt mindre användbart. Däremot synes det vara all anledning att i samband med berörda nya redovisningsregel också införa en regel — i analogi med vad som gäller för advokater och i fråga om omyndigas medel — att dödsbos värdehandlingar skall nedsättas i öppet förvar, om sammanlagda värdet överstiger 5 000 kronor. Skyldigheten synes icke böra, såsom för advokater, begränsas till börsnoterade värdepapper. På samma sätt som fortfarande skulle gälla i fråga om penningmedel, som innestår i bank i dödsboets namn, nämligen att de kan disponeras av boutredningsmannen för boets räkning, skulle i fråga om värdepapper, som nedsätts i öppet förvar i bank, gälla att uttag får ske av boutredningsmannen utan särskild prövning. Nyheten är att han ej får förvara dem själv och att förvaringen, liksom beträffande penningmedel, skall framgå av den årliga redovisning till dödsbodelägarna, som nu föreslås. I enlighet härmed föreslår utredningen dels ett tillägg till 19 kap. 14 § ÄB, vari nu stadgas om insättande av penningmedel i bank, att värdehandlingar skola, såframt sammanlagda värdet överstiger 5 000 kronor, nedsättas i öppet förvar i bank, dels föreskrift, i en ny 14 a §, att boutredningsmannen före den 1 april varje år skall avge redovisning för medelsförvaltningen under föregående år, att i redovisningen skall upptas saldo vid årets början och slut samt inoch utbetalningar under året, att, om medel innestått i bank eller annan inrättning, vid redovisningen skall fogas bevis om insättSOU 1970: 67

ningar och uttag under året samt behållning vid årets slut samt att, när värdehandlingar nedsatts i bank, vid redovisningen skall fogas bevis av motsvarande innehåll. Vidare föreslås, också i analogi med advokatsamfundets bestämmelser, i ett andra stycke av 14 a §, att årsredovisning skall tillställas minst en delägare i boet, att övriga delägare samtidigt skall underrättas om vem som tillställts redovisningen samt att, om omyndig delägare finns i boet, ett exemplar skall tillställas överförmyndaren. Utredningen har icke ansett lämpligt att ge möjlighet till eftergift, genom överenskommelse med dödsbodelägarna, av vad sålunda föreskrivs om årsredovisning. Detta skulle strida mot grundidén att redovisning bör ske obligatoriskt, även där förtroendet är stort, med eller utan fog, och det skulle lätt bli en olycklig praxis om boutredningsmannen vid mottagandet av uppdraget friskrev sig från redovisningsskyldigheten. Även i de fall då det i större dödsbo förekommer någon form av revision bör det icke vara någon svårighet att ge dödsbodelägarna redovisningar som uppfyller bestämmelserna, och dödsbodelägarna synes ha berättigade anspråk att få sådana. Emellertid är det under angivna förhållanden också nödvändigt överväga, vilka föreskrifter som kan erfordras för att bestämmelserna skall efterlevas. Om så ej sker kan de lätt försummas just i de fall där de bäst behövs, och över huvud måste förefintligheten av regler om kontroll på redovisningsskyldigheten verka starkt återhållande på potentiella förskingrare. Den enda möjligheten till sådan kontroll har utredningen funnit vara att avskrift av redovisningen skall lämnas till någon myndighet, och endast den rätt, som meddelat förordnandet, synes då kunna komma i fråga. En sådan bestämmelse måste kompletteras med möjlighet till sanktion från rättens sida, och det föreslås således att om redovisning ej sker inom föreskriven tid, rätten vid vite skall ålägga boutredningsmannen att fullgöra sin skyldighet. Även om rätten icke har någon befattning med boutredningarna i sak, bör det icke vara någon svårighet för rätten att SOU 1970: 67

föra särskild förteckning över meddelade förordnanden och att med ledning av denna efter den 1 april varje år kontrollera att redovisning avgivits. Bestämmelser i nu angivna avseenden har föreslagits i 14 a §, tredje stycket. Beträffande de av rätten förordnade boutredningsmännen har en fråga, som ej direkt rör kontrollen, påkallat uppmärksamhet. Det gäller frågan när en boutredningsmans uppdrag upphör. Nu stadgas, såsom ovan nämnts (5 §), att om boutredningsman vill frånträda sitt uppdrag och visar skälig orsak, skall han av rätten entledigas. Men om så ej sker, vilket uppenbarligen är det normala, finns ingen föreskrift om entledigande när uppdraget slutförts; det ges endast föreskrifter (15 §) om att slutredovisning skall lämnas och egendomen delas. Det har påtalats att boutredningsmannens uppdrag och behörighet att företräda dödsbodelägarna strängt taget kvarstår och att detta kan aktualiseras om ny tillgång eller ny skuld uppenbaras. Detta synes icke tillfredsställande. Även om det begärs torde emellertid för närvarande entledigande efter avlämnad slutredovisning icke bruka meddelas. Utredningen har därför funnit lämpligt föreslå en ny bestämmelse, såsom ett fjärde stycke i 5 §, av innehåll, att "när boutredningsman slutfört sitt uppdrag må han på begäran entledigas av rätten". Enligt nuvarande ordning bestämmer boutredningsmannen själv sitt arvode genom att uppta beloppet därför i sin slutredovisning. Vid missnöje kan en prövning ske genom klandertalan vid domstol (19: 19 ÄB). Är boutredningsmannen advokat kan arvodets skälighet emellertid också bli prövat genom påkallande av skiljedom hos advokatsamfundets styrelse. Utredningen har icke funnit anledning föreslå någon ytterligare form för en sådan prövning.

13 Fråga om skydd för omyndigs och dödsbodelägares medel genom försäkring eller på annat sätt

13.1 Gällande ordning Svensk rätt saknar bestämmelser om försäkringsskydd för anförtrodda medel. Vissa lagregler och förhållanden som på ett eller annat sätt anknyter till det nu aktuella spörsmålet må emellertid här något beröras. (Om kontrollen över förvaltningen av omyndigs egendom och över boutredningsmannaförvaltning redogörs i 10 och 12 kap.). Såväl förmyndare (13: 9 FB) som boutredningsman (19: 18 ÄB) är pliktig ersätta skada som han uppsåtligen eller av vårdslöshet tillskyndat den omyndige eller dödsboet. Motsvarande skadeståndsskyldighet föreligger för god man (18: 8 FB). I detta sammanhang må också erinras om 18 kap. HB, vari återfinns bestämmelser beträffande sysslomans ersättningsskyldighet i vissa fall. Enligt 19 kap. 14 § FB är överförmyndare med avseende å sin befattning underkastad ämbetsansvar. Försummar överförmyndare sin tillsyn över förmyndarens förvaltning, kan han bli skadeståndsskyldig gentemot den omyndige (NJA 1951: 245). Genom ändringar i utsökningslagen har med verkan från den 1 juli 1969 beslutats en effektivare ordning för löneutmätning, som innebär förbättrade indrivningsmöjligheter i fråga om skadeståndsfordringar, framför allt då fråga är om person- eller egendomsskador på grund av brott. Införsel 208

har emellertid icke ansetts böra medgej för skadeståndsfordringar. Av intresse är också vissa bestämmelser i brottsbalken som avser att förmå en brottsling att ersätta den skada han orsakat genom sitt brott. Föreskrifter rörande tid och sätt för skadeståndsskyldighetens fullgörande kan sålunda meddelas exempelvis vid villkorlig frigivning, villkorlig dom och skyddstillsyn. De medel som sålunda och i övrigt står till buds för att främja fullgörandet av skadeståndsskyldighet saknar emellertid ofta praktisk betydelse för den skadelidande på grund av att skadevållaren inte anträffas eller saknar förmåga eller vilja att utge skadeståndet. Här må anmärkas att Sveriges advokatsamfund sedan 1954 har en fond, vars syfte är att bereda samfundet möjlighet att bidra till upprättande av skada till följd av brottsligt förfarande från advokats eller hos advokat anställds sida. En lagstiftning torde inom kort vara att vänta om skadestånd vid myndighetsutövning. I remiss till lagrådet under hösten 1970 torde nämligen komma att föreslås en ny skadeståndslag, i vilken föreskrivs att staten eller kommun skall ersätta personskada, sakskada eller ren förmögenhetsskada (d. v. s. ekonomisk skada som uppkommer utan samband med person- eller sakskada), som vållas genom fel eller försummelse vid myndighetsutövning i verksamSOU 1970: 67

het för vars fullgörande staten eller kommunen svarar. Förslaget torde innebära att kommunen skall bära skadeståndsansvaret för av överförmyndare vållade skador. Om utredningens förslag till ny överförmyndarorganisation (se 9 kap.) genomförs, kommer i stället staten att få bära detta ansvar. Den utvidgning av skadeståndsskyldigheten i offentlig verksamhet som förslaget till skadeståndslag innebär löser emellertid endast i begränsad omfattning de problem som behandlas i detta kapitel.

13.2 Reformförslag

Frågan om förstärkning av skyddet för omyndigas m. fl. medel har behandlats av riksdagen vid flera tillfällen. Vid 1940 års riksdag behandlades av första lagutskottet dels motion angående ökat skydd för omyndigas medel, som är underkastade det allmännas kontroll (uti. nr 37), dels motioner om beredande av ökad säkerhet för dödsbodelägares intresse i fråga om dödsbos egendom (uti. nr 40). I det första utlåtandet anförde utskottet bl. a. följande. Det är ett viktigt allmänt intresse att omyndigas egendom beredes effektivt skydd. Kontrollen över förvaltningen av sådan egendom har också anförtrotts åt offentliga organ, överförmyndarna. Den viktigaste uppgiften för förmyndarkontrollen torde vara att förebygga att de omyndiga tillfogas ekonomisk förlust genom försummelse eller oredlighet från förmyndares sida. I sådant syfte ha genom 1924 års förmynderskapslagstiftning införts detaljerade föreskrifter rörande placeringen av omyndigs egendom, redovisningsskyldighet för förmyndaren, kontroll genom överförmyndare och domstolar o. s. v. Efter denna lagstiftnings genomförande torde en väsentlig förbättring i jämförelse med tidigare förhållanden ha inträtt. Erfarenheten har dock visat att luckor förefunnits i kontrollen och att omyndiga därigenom tillskyndats förluster. Genom de förslag som för innevarande riksdag framlagts i propositionen nr 107 har kontrollen över förmyndarförvaltningen i olika avseenden skärpts, varför det är att vänta att risken för skador av den art som i motionen beröres för framtiden skall minskas.

14—SOU 1970: 67

I utlåtande nr 40 uttalades till en början följande. Under förarbetena till lagen om boutredning och arvskifte blev, såsom av utskottets redogörelse framgår, frågan om på vilket sätt dödsbodelägare skulle skyddas mot förluster genom boutredningsmans försummelse eller vårdslöshet föremål för ingående överväganden. Därvid berördes även den i nu förevarande motioner upptagna tanken på att föreskriva skyldighet för boutredningsmannen att ställa borgen eller annan säkerhet för sin förvaltning. Lagberedningen anförde därom att en sådan ordning skulle uppfattas såsom ett personligt misstroende och att den för övrigt skulle verka ekonomiskt betungande i många fall. Att lösa frågan genom någon form av ansvarighetsförsäkring vore enligt lagberedningens mening ej heller lämpligt; den ekonomiska belastning, som härigenom åsamkades samtliga dödsbon under boutredningsmannaförvaltning, syntes icke uppvägd av den fördel som ett sådant system innebure för rättsägarna i ett eller annat dödsbo. De skäl som sålunda anförts till stöd för den ståndpunkt lagen intager i förevarande avseende synas alltjämt äga giltighet. Motionerna blev i enlighet med vad utskottet hemställt avslagna av riksdagen. Vid 1964 års riksdag behandlades av första lagutskottet (uti. nr 40) motioner om försäkringsskydd för anförtrodda medel. Över motionerna avgavs yttrande av hovrätten över Skåne och Blekinge, överförmyndarnämnden i Stockholm, Sveriges advokatsamfund, Föreningen Sveriges häradshövdingar, Föreningen Sveriges stadsdomare, Svenska försäkringsbolagens riksförbund samt Folksam. Endast Folksam tillstyrkte att utredning kom till stånd. Övriga remissinstanser avstyrkte motionerna eller uttalade att särskild utredning ej kunde anses påkallad. Svenska försäkringsbolagens riksförbund, som avstyrkte den föreslagna utredningen, uttalade i sitt yttrande bland annat: I fråga om ansvarsförsäkring må nämnas att advokater regelmässigt torde teckna dylik yrkesansvarighetsförsäkring. Såväl när det gäller uppdrag som boutredningsman som i än högre grad god man och förmyndare förekommei emellertid i stor utsträckning även andra yrkeskategorier, vilka mera sällan torde ha tecknat yrkesansvarighetsförsäkring. Här skulle därför möjligen motionärernas förslag kunna ha en funktion att fylla. Sannolikt skulle dessutom kontrollen av att ansvarighetsförsäkring vid209

makthålles kunna ske på ett relativt enkelt sätt. Riksförbundet vill emellertid trots detta ifrågasätta om ett obligatorium är påkallat. Frekvensen av fall där rättsförlust eller annan skada genom vårdslöshet vållats av boutredningsman, förmyndare eller god man torde icke vara särdeles stor, bl. a. enär vederbörande domstol har att tillse att den som förordnas att utföra ifrågavarande uppdrag är lämpad därtill. — Frågan om garantiförsäkring, som redan nu kan tecknas av t. ex. dödsbodelägare till skydd mot boutredningsmans oredlighet, synes böra betraktas på i stort sett liknande sätt som frågan om ansvarsförsäkring. De fall, där förskingring eller liknande brott drabbar dödsbodelägare, myndling eller därmed jämställd person, torde icke vara många även om de helt naturligt tilldragit sig stor uppmärksamhet. Liksom ifråga om ansvarsförsäkring torde visserligen icke större komplikationer beträffande kontrollen av ett obligatorium behöva befaras. Det synes emellertid knappast lämpligt att införa ett obligatoriskt försäkringsskydd, när ett mera allmänt behov av försäkring icke kan påvisas. Det trygghetsproblem, som föreligger med hänsyn särskilt till oredlighet hos ifrågavarande uppdragstagare, bör över huvud taget betraktas ur ett vidare perspektiv än försäkringssynpunkten. Bland annat förefaller revisions- och redovisningsfrågor böra beaktas. I sitt av riksdagen godkända utlåtande anförde utskottet följande: Motionärernas önskemål att söka förstärka skyddet är i och för sig behjärtansvärt. Såsom flera remissinstanser framhållit torde det dock vara tveksamt om den av motionärerna anvisade utvägen med obligatorisk försäkring är framkomlig. Enligt vad utskottet erfarit kommer emellertid inom kort en utredning att tillsättas med uppgift att företaga en allmän översyn av förmynderskapslagstiftningen. Det kan förutsättas att spörsmålet om skydd för tillgångar som förvaltas av förmyndare eller god man kommer att uppmärksammas av den tillämnade utredningen. Härigenom kan syftet med motionerna i denna del bli tillgodosett. Vad därefter gäller dödsboförvaltning vill utskottet erinra om att enligt vad vid remissbehandlingen upplysts det övervägande antalet boutredningar handhaves av personer, som utses av arvingarna själva utan något domstolsförfarande. När åter domstol förordnar boutredningsman torde härtill mången gång utses sådan beträffande vilken visst skydd redan finnes såsom advokat eller banks notariatavdelning. Det kan därför antagas att ett genomförande av motionärernas förslag skulle beträffande dödsbomedel medföra ringa nytta i förhållande till de kostnader och den omgång 210

som skulle vara förenade med en obligatorisk försäkring. Utskottet kan således ej heller i denna del biträda motionärernas utredningsyrkande. I motioner vid 1965 års riksdag hemställdes om utredning och förslag angående frågan om skydd för dödsbodelägares, omyndigs och klienters medel i syfte att vid förskingring skydda vederbörande mot förlust. I utlåtande (nr 7) över motionerna fann första lagutskottet, som först redogjort föl ovannämnda utlåtande vid 1964 års riksdag och för direktiven för förmynderskapsutredningen, att resultatet av utredningens arbete borde avvaktas innan ytterligare åtgärder övervägs. — Motionerna blev i enlighet med vad utskottet hemställt avslagna av riksdagen. Frågan har varit uppe även i ett vidare sammanhang, nämligen när det gäller målsägandens möjligheter att utfå skadestånd och statligt bistånd till den som lidit skada genom brott. Beträffande offentliga utredningar där frågorna berörts och dessas behandling i riksdagen hänvisas till ingående redogörelser härför i första lagutskottets utlåtanden 1964: 12, 1968: 44 s. 6—15 samt 1969: 9. Bakgrunden har främst varit den ökande våldsbrottsligheten. I motioner vid 1969 års riksdag begärdes dels förslag om införande av ett kompensationssystem beträffande personskador, dels utredning om möjligheterna att införa ett system för ersättning av ekonomisk skada. Motionärerna anförde bl. a.: Frågan om statlig ersättning också för ekonomisk skada genom brott är mera komplicerad. Det är givet att ett sådant system skulle bli mera kostsamt och det är möjligt att ett skydd mot sådana skador enklare genomförs försäkringsvägen. Därvid uppkommer frågan om graden av frivillighet i en sådan försäkring. Motionärerna anser det också nödvändigt att undersöka om ersättning för ekonomisk skada kan påverka allmänpreventionen. Medan det torde vara uppenbart att ingen känner sig mera benägen att misshandla andra därför att offren får ersättning från samhället för sveda och värk, kan det tänkas att respekten för andras egendom minskas om det är samhället som helhet eller försäkringsbolag som står den yttersta risken. Avgränsningen till redan existeSOU 1970: 67

rande försäkringssystem torde också vara ett komplicerat problem. Motionerna blev mot första lagutskottets hemställan (uti. nr 9) om utredning rörande ersättning av allmänna medel för skada, åsamkad genom brott, avslagna av riksdagen, som därmed följde en reservation från åtta av utskottets ledamöter. Slutligen må här nämnas, att lagberedningen i sitt betänkande Utsökningsrätt IX (SOU 1969: 5) berört problematiken i anslutning till sitt förslag om avskaffande av förmånsrätten för omyndig jämlikt 17 kap. 10 § HB. Beredningen anför härom (s. 44): Förmånsrätten grundas väsentligen på billighetsskäl. FB innehåller skyddsregler i olika hänseenden som syftar till att hindra obehöriga dispositioner av förmyndaren eller gode mannen. I den mån dessa regler fungerar saknas behov av förmånsrätt. Tyvärr finns alltid vissa luckor. De brister som förmynderskapsrätten företer i detta hänseende har i fråga om boutredning sin motsvarighet i bristen på effektiv kontroll över boutredningsman. Beredningen anser det värt överväga, huruvida icke någon form av obligatorisk försäkring bör införas för bägge fallen. Vare sig så sker eller ej har det icke synts beredningen motiverat, att det skall finnas allmän förmånsrätt för fordringar mot förmyndare eller god man i denna hans egenskap.

13.3 Utredningen

I den ovan under 12 kap. berörda framställningen från år 1964 angående åtgärder till stärkande av kontrollen över boutredningsmans förmögenhetsförvaltning gick justitieombudsmannen icke in på frågan om skydd för anförtrodda medel genom försäkring, eftersom denna fråga varit föremål för riksdagens prövning vid samma års riksdag. Han framhöll dock att även om en försäkringsform skulle medföra skydd för målsägandena, den icke är ägnad att minska förekomsten av förskingringar, måhända t. o. m. tvärtom. Enligt JO synes man därför i första hand böra sträva efter åtgärder som kan förebygga eller begränsa förskingringar. Utredningen delar denna uppfattning. Genom förslagen i 9, 10 och 12 kap. har utredningen försökt skapa ett så effektivt SOU 1970: 67

skydd som möjligt för ifrågavarande medel. Självfallet kan man emellertid icke genom kontrollåtgärder helt förebygga förskingringar och liknande brott. Det är därför anledning att undersöka om, jämte kontrollen, någon form av försäkringsskydd kan och bör genomföras. För att få ett underlag för bedömningen gjorde utredningen våren 1969 en förfrågan hos ett antal överförmyndare, som representerade distrikt med omkring en fjärdedel av landets befolkning och en femtedel av hela antalet förmynderskap och godmanskap, om det efter den 1 januari 1966 förekommit att någon förmyndare eller god man blivit åtalad och dömd för förskingring av anförtrodda medel. Av svaren framgick, att brottsligheten varit mycket låg. Endast ett fall av speciellt allvarlig art framkom. Detta fall, som jämväl avsåg förskingring av dödsbomedel, tilldrog sig stor uppmärksamhet och var sannolikt en av anledningarna till att frågan om förstärkning av skyddet motionsvägen framfördes i riksdagen under mitten av 60-talet. Ett annat fall gällde en legal förmyndare, som gjort orättmätiga uttag på en dotters spärrade bankkonto om tillhopa 7 000 kronor. Banken ersatte sedermera förlusten, eftersom den lämnat ut medlen utan överförmyndarens tillstånd. En överförmyndare uppgav, att det inom hans distrikt förekommit smärre förskingringar, som dock klarats upp och icke föranlett polisanmälan. Samme överförmyndare redovisade ett fall där en förmyndare polisanmälts för att ha förskingrat sammanlagt omkring 3 000 kronor, tillhöriga två myndlingar. Förmyndaren erhöll åtalseftergift på grund av sociala skäl, hög ålder och invaliditet. I övrigt har icke några förskingringar rapporterats. Någon liknande undersökning angående frekvensen av förskingringar begångna av boutredningsman har icke kunnat genomföras. Man torde dock kunna förmoda att frekvensen är låg. Det skydd som kan komma i fråga torde vara, att när förmyndare, god man eller boutredningsman blir skadeståndsskyldig på grund av förskingring av anförtrodda medel 211

och icke erlägger skadeståndet, den skadelidande i någon form erhåller ersättning genom det allmännas försorg. Det kan ifrågasättas, om skyddet skulle gälla även legala förmyndare, och det är heller inte givet att boutredningsman skall likställas med förmyndare. Även i fråga om bestämmandet av vederbörandes brott kan olika lösningar tänkas. Dessa gränsdragningsproblem är emellertid överkomliga. Såvitt utredningen kunnat finna kan ett sådant skydd tänkas ordnat på i huvudsak tre olika sätt. För det första kan man tänka sig att statsverket direkt åtar sig denna garanti. Staten skulle m. a. o. åta sig att ersätta den skadelidande, och staten skulle givetvis i så fall ha regressrätt mot den i första hand skadeståndsskyldige. Praktiskt torde en sådan ordning icke möta några svårigheter. Den andra möjligheten är att staten skulle fungera som försäkringsgivare på det sättet att staten svarar för en skada på samma sätt som enligt det första alternativet men uttar en avgift härför. Liknande lösningar finns inom sociallagstiftningen. Ett närliggande exempel på en sådan ordning finns i det förslag till ny jordabalk som framlagts i propositionen den 20 mars 1970 (1970: 20). Det föreslås där att staten skall ersätta skada i följd av oriktig behandling av inskrivningsärende och i vissa andra liknande fall. Enligt det lagberedningsförslag, som låg till grund för propositionen, skulle för ändamålet bildas en fond genom att en viss avgift, beräknad efter försäkringsmässiga grunder, avkrävdes inskrivningssökandena. Departementschefen jämkade emellertid förslaget på så sätt, att han ansåg det icke nödvändigt att beräkna och utta en särskild avgift utan att man i stället kunde låta den vanliga expeditionsavgiften för inskrivningsärenden omfatta även detta bidrag. Skulle en liknande anordning införas för förmyndare och gode män kan man på samma sätt tänka sig, att den tillsynsavgift, som utredningen under 16.4 nedan föreslår såsom ett alternativ för täckande av statsverkets kostnader för överförmyndarorganisationen, bestäms så att den kan anses täcka även kost212

naden för denna statens ansvarighet. Skulle även boutredningsmannen omfattas av systemet måste däremot för dem en särskild avgift i någon form uttagas. Även den nu angivna andra möjligheten för skyddets anordnande synes vara praktiskt genomförbar. Den tredje möjligheten är att statsverket avtalar med ett enskilt försäkringsbolag, eller möjligen en sammanslutning av sådana, om att överta ifrågavarande risk mot premier. En individuell försäkring är icke tänkbar utan det fick i så fall bli en kollektiv garantiförsäkring och en på något sätt samlad premiebetalning. Ett försäkringsbolag har efter förfrågan av utredningen förklarat sig berett att erbjuda en sådan försäkring, med överförmyndarna såsom samlingsorgan, och såsom en vägledning beräknat premien till en krona per förmynderskap, med ett maximibelopp av 100 000 kronor för varje myndling och en milj. kronor för varje överförmyndardistrikt. Enligt utredningen bör emellertid premien sättas i någorlunda proportion till riskens storlek för varje förmynderskap och endast erläggas för de överförmynderskap som försäkringen skall omfatta. Då nämnda tillsynsavgift är tänkt att utgå med belopp som står i viss proportion till vederbörandes inkomst kan man tänka sig ett jämförelsevis enkelt system av den innebörden, att överförmyndaren varje år uträknar, vilka tillsynsavgifter som inflyter för de förmynderskap, som omfattas av försäkringen, och erlägger en viss procent därav som premie. Om tillsynsavgift icke skulle utgå i de fall, då arvodet till förmyndaren eller gode mannen utgår av allmänna medel, fick statsverket för dessa fall betala premien. Skall systemet omfatta även boutredningsmannen erfordras liksom i det andra fallet ovan särskilda anordningar. Även den nu beskrivna tredje möjligheten synes vara praktiskt genomförbar utan alltför stora svårigheter. Utredningen har ansett sig böra här utveckla dessa möjligheter, som alla synes tänkbara, men kan icke för närvarande förorda någon av dem. Skälen därför är följande. Såsom förut berörts är frekvensen av förSOU 1970:67

luster på grund av förskingringar inom ifrågavarande område mycket ringa. Såvitt rör förmynderskap och godmanskap beror detta delvis på de stränga kontrollföreskrifterna, och dessa skulle enligt utredningens förslag ytterligare skärpas. Beträffande boutredningsmannen har utredningen ansett nuvarande kontrollföreskrifter otillräckliga men föreslagit vissa nya sådana. Att under dessa förhållanden införa en omfattande garanti just på dessa områden ter sig i och för sig icke motiverat. Visserligen kan utan tvivel mycket ömmande fall inträffa, men detta gäller i kanske ännu högre grad andra, vida större områden där det ställs anspråk på att staten skall träda in och svara för ersättning i anledning av brott. Tills vidare synes därför icke tillräckliga skäl föreligga för särbestämmelser på ifrågavarande område. Därest frågans vidare behandling skulle leda till, att ett särskilt skydd för detta område skall införas, vill utredningen av de tre ovan nämnda alternativen förorda det första, d. v. s. att statsverket direkt åtar sig garantin.

SOU 1970: 67

14 Avveckling av vissa äldre godmanskap

Nuvarande regler om preskription av rätt att taga arv eller testamente tillkom genom 1928 års arvslag, vilken trädde i kraft den 1 januari 1929, och 1930 års testamentslag, som trädde i kraft den 1 januari 1931. Enligt dessa kan godmanskap för arvingar och testamentstagare i regel avvecklas efter preskriptionstidens utgång. För vissa äldre fall, som tillkommit före nyssnämnda lagar, gäller emellertid icke någon preskriptionstid. I sådana fall kan godmanskapet ej avvecklas utan närmare undersökning av vem som är närmast berättigad till arvsmedlen. Ovisshet om till vem arvsmedel skall utbetalas kan även föreligga vid vissa andra äldre godmanskap. I direktiven för utredningen framhålls, att arvsmedlen ofta uppgår till så ringa belopp att de ej kan bära kostnaderna för en undersökning och att en enklare och billigare form för avvecklingen därför är önskvärd.

14.1 Om förordnande av god man samt om preskription av rätt att taga arv eller testamente 14.1.1 Gällande rätt Enligt 18 kap. 4 § FB skall god man förordnas för bortovarande eller okänd i bland andra följande fall: 1. om vid dödsfall till namnet känd arvinge är å okänd ort eller fjärran och förty ej kan bevaka sin rätt i boet och förvalta sin lott däri; 214

2. om vid dödsfall ej kan utrönas, huruvida den döde efterlämnat arvinge som före allmänna arvsfonden eller före eller jämte annan känd arvinge är berättigad till arvet, eller ock kännedom finnes om arvinge efter den döde men kunskap saknas såväl om arvingens namn som om hans vistelseort, samt det på grund av sådan omständighet fordras, att okänd arvinges rätt bevakas och hans lott i boet förvaltas; 3. om testamentstagare vistas å okänd eller fjärran ort eller är okänd och hans rätt därför behöver iakttagas på sätt förut om arvinge är sagt; 4. om det eljest tarvas, att bortovarandes rätt bevakas eller hans egendom förvaltas. God man entledigas av domstol, när hans uppdrag är slutfört eller över huvud om behov av godmanskapet ej längre är för handen (18 kap. 10 § FB). Sålunda upphör till exempel i regel gode mannens funktion, när arvsrätt preskriberats. Bestämmelserna om preskription av rätt att taga arv eller testamente finns i 16 kap. ÄB, vilket kapitel har ersatt 9 kap. i arvslagen och 8 kap. i testamentslagen. Efter preskriptionstidens utgång kan den gode mannen praktiskt taget alltid entledigas. Preskriptionstiden uppgår till fem år från dagen för rättens kungörelse i allmänna tidningarna om att egendom genom arv eller testamente tillfallit vederbörande (16: 1—3 ÄB). Därutöver gäller en yttersta preskriptionstid av tio år från dödsfallet eller, om arvinges eller tesSOU 1970: 67

tamentstagares rätt inträder först vid senare tidpunkt, från denna (16: 4 ÄB). Tioårspreskriptionen avser främst sådana fall, då kungörelse rätteligen bort utfärdas men detta av någon anledning ej skett. Ger sig vederbörande ej till känna inom preskriptionstiden har han gått förlustig sin rätt (16: 7 ÄB). Laga förfall kan ej åberopas (jfr dock lag den 28 februari 1958 om förlängning av tid för preskription av rätt till arv eller testamente, "Lex Wallenberg"). Arv som bortovarande eller okänd arvinge gått förlustig tillfaller dem, som skulle vara berättigade därtill om arvingen avlidit före arvlåtaren (16: 8 ÄB). Vem egendom skall tillfalla sedan testamentstagares rätt gått förlorad beror i första hand på en tolkning av testamentet.

14.1.2 Äldre rätt 14.1.2.1 Känd arvinge å okänd eller fjärran ort (bortovarande) Var, då dödsfall inträffade, någon dödsbodelägare 1 å okänd ort eller så fjärran, att han ej kunde bevaka sin rätt, skulle enligt 11 kap. 4 § första stycket förmynderskapslagen god man förordnas att bevaka den bortovarandes rätt och förvalta hans lott i boet. Dessa bestämmelser, som upptagits från lagen den 11 juni 1920 om god man för bortovarande, motsvarar till innehållet i huvudsak de före nämnda lag gällande stadgandena om god man för frånvarande delägare i dödsbo och får, såvitt angår arvinge å okänd ort, anses ha haft samma omfattning som bestämmelserna i 15 kap. 5 § äldre ÄB om preskription av sådan arvinges rätt till arv. För den förvaltning, som anordnades för den bortovarande, var en gräns satt genom bestämmelserna om arvsrättspreskription. Arvingen måste inom viss i lagen angiven tid göra rätten till arvet gällande, vid äventyr att han eljest förlorade sin arvsrätt. För känd arvinge å okänd ort var preskriptionstiden tio år efter det kungörelse om arvet tredje gången var införd i allmänna tidningarna (15 kap. 5 § äldre ÄB). För känd arvinge, som var inrikes men så fjärran boende, att han ej kunde ha kunskap om arvet, eller SOU 1970: 67

som var å känd ort utrikes, löpte en preskriptionstid av ett år från det arvingen av rätten erhöll meddelande om arvfallet (15 kap. 4 § äldre ÄB). Arvinge ägde emellertid rätt att visa laga förfall. Därest kungörelse skolat utfärdas men detta ej skett blev den bortovarandes rätt icke föremål för preskription. Detsamma var förhållandet i fråga om känd arvinge å känd ort, såframt han ej av domaren underrättats om arvfallet jämlikt 15 kap. 4 § äldre ÄB. 2 14.1.2.2 Okänd arvinge Var fråga om okänd arvinge, d. v. s. en arvinge, om vars existens eller egenskap av arvinge ovisshet rådde, skulle god man icke förordnas. Före tillkomsten av 1920 års lag om god man för bortovarande och förmynderskapslagen förekom emellertid ofta, att god man förordnades även för okända arvingar. "I den mån sådana förordnanden därefter givits, har de saknat laga verkan" (Lindhagen—Lind: Arvslagen, 1939, s. 238). Preskriptionstiden för okänd arvinge var ett år efter arvfallet (15 kap. 6 § äldre ÄB). Bestämmelse om kungörelse i detta fall fanns ej. Emellertid förekom ofta, att även i dylika fall kungörelse utfärdades med anmaning till okända arvingar att infinna sig och göra sina arvsanspråk gällande. En sådan kungörelse hade tydligen icke någon preklusiv verkan (lagberedningen ÄB II s. 398). Av den avfattning, 15 kap. 6 § äldre ÄB hade, framgick klart, att däri reglerades förhållandet mellan okänd arvinge och kronan såsom danaarvsberättigad. Emellertid gick rättsutvecklingen därhän, att lagrummet ansågs vara tillämpligt även för det fall, att från början okänd arvinge framställde anspråk mot från början kända arvingar, som kommit i besittning av arvet (NJA 1921 s. 153; jfr lagberedningen ÄB II s. 398). 1

Genom lagstiftning år 1930 inskränktes stadgandet att avse allenast arvinge och icke dödsbodelägare i allmänhet. Härefter används genomgående beteckningen arvinge. 2 Tioårspreskriptionen enligt förordningen den 4 mars 1862 omfattar endast fordringsanspråk. Anspråk på utbekommande av arv preskriberas således icke enligt bestämmelserna i nämnda förordning. 215

14.1.2.3 Testamentstagare Uttrycklig möjlighet att förordna god man för bortovarande eller okänd testamentstagare infördes först i samband med testamentslagen. Det är något tveksamt om dessförinnan sådana godmansförordnanden med laga verkan kunnat ske. I praxis har emellertid sådana förordnanden givits, förmodligen med tillämpning av de bestämmelser, som gällde förordnande av god man för bortovarande (Ekeberg—Guldberg, s. 278—279). Enligt äldre lag var testamentstagares rätt icke underkastad preskription. Arvingarna måste, så länge dödförklaring ej skett, vara beredda på att testamentstagaren när som helst, måhända en avsevärd tid efter dödsfallet, gjorde sin rätt gällande (en uppfattning, att bestämmelserna i 15 kap. äldre ÄB om arvsrättspreskription avsett även rätt på grund av testamente, synes dock ej ha varit för domstolarna främmande, se Schmidt Juridiskt Arkiv bd XXI s. 265; Ekeberg—Guldberg, s. 230). Att märka är emellertid, att även om själva det på testamentet grundade anspråket ej var underkastat preskription, samma resultat, nämligen förlust av rätten till den testerade egendomen, likväl stundom kunde följa av reglerna för den allmänna tioåriga fordringspreskriptionen. Sådan kan väl ej inträda, när det testerade utgörs av viss individuellt bestämd egendom, som alltjämt finns i behåll; till dylik egendom har nämligen testamentstagaren förvärvat äganderätt genom arvfallet. Är däremot fråga om ej individualiserad egendom, finns utrymme för tillämpning av reglerna om den tioåriga fordringspreskriptionen (se Naumanns Tidskrift 1864 s. 487). Detsamma är förhållandet, om de för boutredningen ansvariga obehörigen avhänt boet testamentstagaren tilllagd individuellt bestämd egendom (Ekeberg—Guldberg, s. 230). 14.1.2.4 Följderna av att arvsrätten gått förlorad Har arvinges rätt till arv genom preskription gått förlorad, tillfaller arvet dem, som skulle varit berättigade därtill, om arvingen avlidit före arvlåtaren. Detta gällde utan särskilt 216

stadgande i äldre rätt (jfr numera 16 kap. 8 § ÄB). Regeln innebär, att vad som skulle ha tillfallit den, vars arvsrätt preskriberats, tillfaller arvlåtarens övriga arvingar. Arvingarna till den, vars arvsrätt preskriberats, äger således ej i denna sin egenskap åtkomma det arv, denne skulle ha fått efter arvlåtaren, om han ej gått arvet förlustig. De kan emellertid såsom arvingar till arvlåtaren ha rätt till arvet.

14.2 Problemställningen

Av redogörelsen för äldre rätt har indirekt framgått, varför äldre godmanskap icke kunnat avvecklas. Avsaknaden i äldre rätt av en yttersta preskriptionstid för rätt att taga arv har medfört, att arvsrätten för känd arvinge å okänd ort icke preskriberades, när domstol underlät utfärda kungörelse. Följaktligen har godmanskapet ej heller kunnat avvecklas. Samma förhållande gäller i princip för godmanskap för känd arvinge å fjärran ort, när underrättelse om arvfallet icke tillställts arvingen. Att något sådant godmanskap kvarstår synes av naturliga skäl föga sannolikt. Utredningen har ej heller fått kännedom om något sådant. Arvsrätten för okända arvingar är, såsom redan framhållits, under alla förhållanden preskriberad. Även om god man för sådana arvingar icke skulle förordnas enligt äldre lag finns dock en del sådana godmanskap. Att dessa fortfarande kvarstår beror på att vederbörande god man icke kunnat anträffa någon arvinge, till vilken han kunnat redovisa medlen. En utredning härom kan, eftersom många år förflutit från dödsfallet, vara förenad med avsevärda kostnader och ta lång tid i anspråk. Beträffande testamentstagare gällde över huvud icke någon preskriptionstid före testamentslagen. Problemen vid avvecklingen av godmanskap för testamentstagare är i princip desamma som för godmanskap för bortovarande. Svårigheten att veta till vem arvsmedlen skall redovisas kan naturligtvis uppstå icke bara för en god man för okänd arvinge utan SOU 1970: 67

Tabell 1. Antal godmanskap fördelade efter godmanskapets art och behållningens storlek Arvingar Bortov.

Okända

Summa

Test.tagare

— 100 101— 500 501—1 000 1 001—5 000 5 001—

133 309 193 348 108

14 28 17 55 14

147 337 210 403 122

1 1 1 5 1

— — —

149 338 211 408 123

1 091

1 219

1230 Summa

-

Summa godmanskap

Behållning kr.

även för en god man för känd arvinge å okänd ort, där preskriptionstiden efter kungörelse gått till ända. I samband med inhämtande från underrätterna av vissa statistiska uppgifter, för vilka redogörelse lämnas nedan under 14.3, tillfrågade utredningen underrätterna om orsakerna till att kvarstående äldre godmanskap icke kunnat avvecklas. Svaren har i allt väsentligt bekräftat vad som ovan anförts. Därjämte har såsom en ofta förekommande anledning angivits bristande kännedom om äldre rätts bestämmelser hos såväl gode män och överförmyndare som förmynderskapsdomstol. I skrivelsen till underrätterna frågades också om det föreligger svårigheter att avveckla godmanskap för bortovarande eller okända även där nu gällande regler om arvsrättspreskription är tillämpliga och vad i så fall anledningen är därtill. Från flera domstolar har påpekats att på grund av gällande preskriptionstiders längd svårigheter upp-

Ovr. 1 1

står, att sedan preskription inträtt, anträffa arvsberättigade arvingar. Vidare har påtalats att det belopp, som tillfaller den bortovarande, är så obetydligt att domstolen underlåter att utfärda arvskungörelse. En nackdel härmed har dock varit att den längre preskriptionstiden — 10 år — därvid gäller, vilket enligt vissa domstolar medfört svårigheter när arvsmedlen skall redovisas till arvsberättigade arvingar. En av de främsta orsakerna till svårigheterna att även enligt gällande regler avveckla godmanskap har dock angivits vara gode männens och överförmyndarnas bristande kännedom om innehållet i gällande rätt och om bristande aktivitet från överförmyndarnas sida.

14.3 Statistiska

uppgifter

Utredningen har från landets underrätter införskaffat uppgifter om antalet kvarstående äldre godmanskap, där arvlåtaren avlidit före den 1 januari 1929 eller testator avlidit

Tabell 2. Behållning enligt avgivna årsräkningar fördelade efter godmanskapets art och behållningens storlek Behållning kr.

Arvingar (bortov. o okända)

Test. tagare

— 100 101— 500 501—1 000 1 001—5 000 5 001—

4 351 93 963 152 202 942 517 1 517 911

476 800 13 871 12 480

Summa

2 710 944

27 627

Övriga

Summa

Medelbehållning

—

4 440 94 439 153 002 959 800 1 530 391

30 280 725 2 346 12 441

3 501

2 742 072

— —

3 412

Anm. Medelbehållningen för samtliga godmanskap har beräknats till 2 229 kronor. Uppgifterna grundas på årsräkningar för åren 1965 och 1966. SOU 1970: 67

före den 1 januari 1931, och om storleken av de belopp, som står under sådan godmansförvaltning. Med det erhållna siffermaterialet som underlag har två tabeller uppgjorts. Som framgår av tabellen kvarstår förordnanden av god man för okänd arvinge icke i större utsträckning. Kvarstående äldre godmanskap för testamentstagare är ytterst få. Av naturliga skäl är testamentstagare endast sällan okänd eller vistas å okänd ort (Ekeberg—Guldberg, s. 230). Nära nittio procent av godmanskapen avser förordnande för känd dödsbodelägare å okänd ort. Vidare framgår, att något mindre än hälften av godmanskapen utvisar en behållning av över 1 000 kronor. Av dessa har 122 stycken eller omkring tio procent av samtliga en behållning överstigande 5 000 kronor. Även om flertalet godmanskap har en behållning som understiger 1 000 kronor, är dock antalet godmanskap med behållning mindre än 100 kronor få (149 stycken eller drygt 10 procent av samtliga).

14.4 Avveckling i praxis utan stöd av lag Från skilda domstolar har framhållits, att vissa äldre godmanskap för bortovarande eller okända arvingar brukar avvecklas genom att medlen redovisas av gode mannen till allmänna arvsfonden med ev. arvinge förbehållen rätt att i mån av befogenhet framställa arvsanspråk. Vid förfrågan hos kammaradvokatfiskalsämbetet (kafät) har upplysts att denna praxis, som saknar stöd i lag, tillkommit på grund av överförmyndarnas och gode männens återkommande förfrågningar om allmänna arvsfonden kunde åta sig förvaltningen av de bortovarandes medel. Stundom förekom även att medel efter arvlåtare och testatorer som avlidit efter den 31 december 1928 respektive den 31 december 1930 inlevererades till arvsfonden. Förfarandet uppges tillämpas mycket sporadiskt, även vad avser äldre godmanskap. De mottagna medlen förvaltas ej avskilt från övriga arvsfondens medel. För att arvsfonden skall ta emot medlen kräver kafät, att gode mannen till ämbetet inkommer med dels årsräkningar för de senaste tre åren jämte sluträkningen — 218

aila vederbörligen godkända av överförmyndaren — dels ock bevis om att behållningen enligt sluträkningen insatts på statskontorets postgirokonto nr 1000 med angivande av att medlen utgör kronan tillkommande danaarv efter vederbörande arvlåtare, dock med ev. arvinge förbehållen rätt. Detta förfarande tillämpas i Stockholms stad efter överenskommelse år 1962 mellan överförmyndarnämnden och kafät. Hos allmänna arvsfonden förs ett register över samtliga arvlåtares namn, alltså ej ett särskilt register för sådana där god man inlevererat arvsmedel som skall tillfalla bortovarande. Överstiger de inlevererade medlen från gode mannen visst högre belopp föranstaltar ämbetet om utredning angående släktförhållandena. Till belysande av ämbetets inställning till förvaltning av bortovarandes arvsmedel redovisas följande av ämbetets remissvar över arvsfondsutredningens betänkande "Allmännaarvsfonden" (SOU 1967: 2): När det gäller frågan om gode män för bortovarande förvaltade arvsmedel erinrar ämbetet om, att ämbetet på grund av föreskrifterna i Kungl. cirkulär den 15 maj 1959 erhåller underrättelse om de fall, där en arvlåtare efterlämnat endast bortovarande arvingar, beträffande vilka arvskungörelse utfärdats. Sedan fem år förflutit efter arvskungörelsen undersöker ämbetet, huruvida de bortovarande gjort anspråk å arvet, samt gör, om arvsrätten preskriberats, för allmänna arvsfondens räkning anspråk å de av gode mannen för de bortovarande förvaltade arvsmedlen. En mot nämnda föreskrift i cirkuläret av den 15 maj 1959 svarande bestämmelse fanns intagen i ett cirkulär av den 9 januari 1948. Före tillkomsten av sistnämnda cirkulär undersökte ämbetet med ledning av Post- och Inrikes Tidningar genom förfrågningar i varje särskilt fall hos vederbörande polismyndighet, huruvida genom arvspreskription arvsmedel efter den, som avlidit före år 1929, tio år efter kungörelse, tillfallit kronan såsom danaarv och efter den, som avlidit efter arvslagens ikraftträdande, fem år efter kungörelsen, tillfallit allmänna arvsfonden (jfr SOU 1925: 43 s. 251 och 444). I ett stort antal fall årligen brukar gode män eller överförmyndare anhålla, att till allmänna arvsfonden få inleverera, ibland med de bortovarande förbehållen rätt, av god man förvaltade arvsmedel. För det mesta rör det sig om godmanskap, där de av gode mannen förvaltade beloppen understiger 1000 kronor och SOU 1970: 67

ofta ej överstiger ett par hundra kronor. I de fall det är fråga om högre belopp, brukar ämbetet emellertid undersöka, om arvlåtaren förutom de bortovarande efterlämnat arvingar, som gjort sin arvsrätt och därmed även sin rätt, efter preskription av de bortovarandes arvsrätt, till de av gode mannen förvaltade medlen gällande. Därest så skulle vara fallet, undersöker ämbetet, huruvida det finnes nu levande rättsinnehavare till dessa kända arvingar. Om man finner någon dylik, brukar ämbetet tillse, att det förordnas boutredningsman, (jfr 6 § lag den 9 juni 1933 om införande av lagen om boutredning och arvskifte) till vilken eventuella, redan till arvsfonden inlevererade, medel kan utanordnas och vilken får utreda, om flera än den eller de av ämbetet funna rättsinnehavarna äger före allmänna arvsfonden eller kronan såsom danaarvsberättigade rätt till arvsmedlen. Det förhållandet, att arvsmedel efter en före den 1 januari 1929 avliden arvlåtare tillgodoförts allmänna arvsfonden i stället för kronan såsom danaarv, brukar ej föranleda någon åtgärd från ämbetets sida. Från överförmyndarhåll har det föreslagits, att ämbetet skulle genom t. ex. en artikel i överförmyndarnas tidskrift giva anvisning på möjligheten att avveckla gamla godmanskap, genom att med förbehåll för de bortovarandes eventuella rätt inleverera de av gode mannen förvaltade arvsmedlen till arvsfonden. Ämbetet har emellertid bland annat med hänsyn till svårigheten att med tillgängliga personella resurser klara den kraftiga ökning av antalet ärenden under några år, man har anledning räkna med såsom en följd av dylik artikel, dragit sig för åtgärden. Härtill kommer, att frågan i annat sammanhang i ärende angående okända sakägares rätt beträffande myrslogar i Ore socken, Kopparbergs län, aktualiserats av justitieombudsmannen (se ämbetsberättelsen år 1965, s. 245). Beträffande det av JO åberopade uttalandet i Walin: (Ärvdabalken I, s. 310) att "För det fall, att kungörelse å känd arvinge å okänd ort jämlikt 15 kap. 5 § äldre ÄB skolat utfärdas, men detta av någon anledning ej skett, blev den bortovarande arvingens rätt ej föremål för preskription" m. m. får ämbetet framhålla, att man ofta torde kunna räkna med, att arvet enligt 15 kap. äldre ärvdabalken t. ex. för "utländsk arvinge" eller när man beträffande en arvlåtare ej känt till något om hans arvinge (6 §) preskriberats "inom natt och år" (jfr SOU 1925: 43 s. 250). I de flesta dylika fall torde det emellertid även funnits andra arvingar, vilka genom att närvara vid bouppteckningen gjort sin arvsrätt gällande. När arvfallet ligger längre tillbaka i tiden, drar i regel en efterforskning av dessa arvingars nu levande rättsSOU 1970:67

innehavare i förhållande till de förvaltade arvsmedlen oproportionerligt höga kostnader. Även i dessa fall torde därför det enda sättet att bli av med dylika gamla godmanskap vara att inleverera medlen till allmänna arvsfonden. Ämbetet saknar uppgift om JO:s framställning föranlett någon utredning och arvsfondsutredningen, som genom ämbetet underrättats om JO:s initiativ, nämner icke något om denna fråga i sitt betänkande. När det gäller bestämmelser i stil med vad JO torde avsett med sin framställning nämligen en möjlighet att till arvsfonden inleverera medel, beträffande vilka man ej vet eller ej, utan i förhållande till de förvaltade medlen avsevärda kostnader, kan utreda, vem de rätteligen tillkommer, torde erinras om, att det i aktiebolagslagen m. fl. lagar finnes föreskrifter, att medel i vissa fall skall tillfalla arvsfonden. Dylika bestämmelser återfinnes i lagen den 14 september 1944 om aktiebolag, 164 § sista stycket och 167 §, lagen den 17 juni 1948 om försäkringsrörelse, 156 § och 251 §, samt lagen den 31 mars 1955 om bankrörelse, 140 §. Det brukar förekomma några ärenden om året rörande likvidation jämlikt 167 § aktiebolagslagen av aktiebolag, men i regel tillföres ej arvsfonden några belopp och sammanlagt har en mycket blygsam summa tillgodoförts fonden genom aktiebolags likvidationer. Därest för bortovarande förvaltade medel på föreslaget sätt skulle tillgodoföras arvsfonden, torde man däremot kunna räkna med att, i varje fall under första tiden efter en dylik lagbestämmelse, betydande belopp tillföres arvsfonden. Den för alla arvfall fr. o. m. år 1929 stadgade tioåriga preskriptionen (ÄB 16: 4) och ovannämnda skyldigheten för domstolarna att jämlikt Kungl. cirkuläret av den 15 maj 1959 underrätta arvsfonden om vissa arvskungörelser, torde emellertid medföra, att man viss tid efter en lagändring har att emotse en minskning av arvsfonden tillgodoförda medel beträffande vilka rätten ej preskriberats eller man ej känner till, huruvida den preskriberats.

14.5 Tidigare framställningar i frågan Redan år 1949 blev de problem, som är förknippade med de äldre godmanskapen, föremål för en interpellation i riksdagens andra kammare (II kamm. prot. 1949 nr 10 s. 30 och nr 23 s. 90). I justitiekanslerns i 1 kap. omnämnda promemoria den 15 juni 1959 har denne anfört, att vid inspektioner av olika domstolar i samband med genomgång av förmynderskapsböckerna iakttagits ett icke obetydligt antal 219

ärenden, däri god man för lång tid sedan förordnats att bevaka bortovarande arvinges rätt och förvalta dennes lott i boet efter avliden person och i vilka gode mannen fortfarande synts förvalta och redovisa vissa belopp, fastän det kunnat antas, att den bortovarandes arvsrätt jämlikt gällande eller äldre rätt varit preskriberad. Frågan har slutligen aktualiserats av JO i ärendet angående okända sakägares rätt beträffande myrslogar.

14.6 Utredningen

När det gäller möjligheterna att avveckla de äldre godmanskapen bör först konstateras att det finns vissa möjligheter att göra detta utan ny lagstiftning. I de fall där kungörelse icke skett torde sådan fortfarande kunna utfärdas med tillämpning av 15 kap. 5 § äldre ÄB (jfr Nordling, Ärvdabalken 1878, s. 160). En annan tänkbar utväg är ibland dödförklaring av bortovarande. 3 Intet av dessa alternativ är emellertid praktiskt, och de är otillräckliga för en slutgiltig lösning av hela awecklingsfrågan. I praktiskt taget samtliga fall återstår att utreda vem som är närmast berättigad till arvsmedlen. En sådan utredning skulle ofta dra höga kostnader och ta lång tid. När det gäller att tillgodose önskemålet om en snabb och enkel avveckling av alla ifrågavarande godmanskap har utredningen i stället funnit sig böra föreslå en lagstiftning på grundval av det system, som i viss mån redan tillämpas, nämligen att gode männen inlevererar arvsmedlen till allmänna arvsfonden och därefter entledigas. Liksom detta nu sker med vederbörande rättsägare förbehållen rätt föreslås en ordning som innebär att anspråk på medlen skall anmälas inom viss tid och att domstolen därefter för varje godmanskap skall pröva om medlen tillkommer någon som anmält anspråk eller allmänna arvsfonden. De närmare bestämmelserna om detta förfarande har utredningen upptagit i ett förslag till lag om avveckling av vissa godmanskap. Enligt huvudregeln i 1 § skall den som av 220

domstol förordnats till god man för bortovarande eller okänd arvinge till någon som avlidit före den 1 januari 1929 eller testamentstagare efter någon som avlidit före 1 januari 1931 och som ännu förvaltar penningmedel på grund av sådant godmanskap vara skyldig att inleverera dessa medel till statskontoret. Bevis därom skall inges till kammaradvokatfiskalsämbetet, varvid skall bifogas av överförmyndaren godkända årsräkningar angående godmanskapet för de senaste tre åren och sluträkning. Där ej överförmyndaren medger anstånd skall denna skyldighet fullgöras inom tre månader från det lagen trätt i kraft. Det stadgas vidare att sedan skyldighet fullgjorts skall gode mannen anses ha slutfört sitt uppdrag, ett stadgande som skall ses i samband med bestämmelsen i 18 kap. 9 § FB att god man skall entledigas när behov av god man ej längre finns. Enligt 2 § skall uppgift om att skyldigheten enligt 1 § fullgjorts av kammaradvokatfiskalsämbetet tillställas överförmyndaren, som har att vidarebefordra den till förmynderskapsdomstolen. Önskvärt är självfallet att den avsedda prövningen av rätten till medlen därefter kan ske inom rimlig tid. Det föreslås därför, i 3 §, att den som vill göra anspråk på medel som inlevererats skall sist inom två år från det lagen trätt i kraft göra ansökan därom hos förmynderskapsdomstolen vid äventyr att han går förlustig sin rätt. Sådana anspråk kan ifrågakomma såväl från den för vilken gode mannen förordnats eller hans rättsinnehavare som av någon som efter dem skulle vara berättigad till arvet. I sistnämnda fall kan tänkas ett villkorligt anspråk på det sätt att beloppet önskas för det fall att den bortovarande eller hans rättsinnehavare icke anmäler sig eller hans anspråk finnes vara preskriberat. Meningen är att förmynderskapsdomstolen efter tvåårsfristens utgång självmant skall pröva alla de fall som slutförts genom medlens inlevererande enligt 1 §. Prövningen 3

"Det kan anses olämpligt att frågan om vem arvsmedlen slutligen skall tillfalla blir beroende enbart på verkan av dödförklaring" (Ekeberg—Guldberg, s. 230). SOU 1970: 67

går ut på att avgöra om någon som anmält anspråk är berättigad till medlen eller de skall tillfalla allmänna arvsfonden. Stadgande härom ges i 4 §. Där stadgas också att kammaradvokatfiskalsämbetet skall avge yttrande i ärendet och att rätten också skall höra överförmyndaren och i övrigt sörja för erforderlig utredning. Ej sällan kan det emellertid vid utredningen komma fram att den för vilken god man förordnats eller hans rättsinnehavare icke anmält anspråk på medlen eller på grund av preskription förlorat sin rätt till medlen men att det finns någon känd person som icke anmält anspråk efter dem men som eljest i stället skulle vara berättigad till medlen. Det skulle då vara obilligt om denne på grund av att han inte i tid anmält sina anspråk — villkorligt enligt ovan eller direkt — skulle gå arvet förlustig. Det föreskrivs därför att rätten skall bereda sådan person tillfälle att framställa yrkande och att sådant yrkande gäller som om det framställts inom den bestämda tiden. Det ankommer på rätten att efter omständigheterna avgöra vilken utredning som skall ske. Rätten bör ej ex officio verkställa annan utredning än sådan som innefattar anskaffande av erforderliga uppgifter ur rättens egna protokoll och handlingar. I allmänhet torde utredning bäst ske genom kammaradvokatfiskalsämbetet och överförmyndaren. Uppenbart är att även gode mannen som regel bör yttra sig. För handläggningen vid rätten av ärende enligt denna lag skall i övrigt gälla bestämmelserna i lagen om domstolsärenden. Erinran därom göres i 5 § av lagförslaget, vari också ges en regel om domförhet. Hänvisningen till ärendelagen innebär att i fråga om rättegångskostnaderna reglerna i 18 kap. rättegångsbalken i princip skulle gälla. Utredningen har emellertid funnit skäligt föreslå den avvikelsen, att den som i sådant ärende fått anspråk på medel ogillade icke skall kunna förpliktas att ersätta kronans kostnader. Slutligen upptas i lagförslagets 6 § den viktiga bestämmelsen att överförmyndaren skall tillse att gode män, för vilka denna lag avses att gälla, får kännedom om vad de enligt lagen har att iaktta. SOU 1970: 67

Under 14.4 har redogjorts för det system, som utvecklats genom att gode män inlevererar arvsmedel till allmänna arvsfonden med förbehåll om eventuell arvinges rätt, varefter gode männen entledigas. I den mån sådana fall, som rör äldre godmanskap av det slag som utredningens lagförslag avser, icke blivit slutligt avgjorda bör de i fortsättningen behandlas i den ordning som detta lagförslag stadgar. I enlighet härmed föreslås att i lagens slutbestämmelse, med införd dag för ikraftträdandet, tillägges, att om god man som avses i 1 § före lagens ikraftträdande inlevererat förvaltade medel till statskontoret för avveckling av godmanskapet skall detta ärende vidare behandlas på sätt i lagen sägs.

15 Vissa specialfrågor

15.1 Utsträckt skyldighet för överförmyndare och rätten att höra omyndig 15.1.1 Gällande rätt Enligt 13 kap. 5 § FB bör förmyndaren, om det lämpligen kan ske, höra myndling som fyllt 16 år rörande hans mening i angelägenheter av vikt. Bland angelägenheter, som bör anses viktiga, märks särskilt sådana ärenden, som inte får avgöras av förmyndaren utan överförmyndarens eller rättens samtycke (Walin s. 257). För vissa sådana ärenden har i lagen särskilt utsatts att den omyndige skall beredas tillfälle att yttra sig innan beslut fattas. En förteckning över detta lagrum och vissa andra av betydelse för frågan lämnas nedan. 9 kap. 2 § första stycket (i lydelse enligt lag SFS 1969: 157): Förmyndaren kan i visst fall med överförmyndarens samtycke uppsäga hyresavtal som underårig som fyllt 18 år har ingått. Innan samtycke meddelas, skall överförmyndaren bereda den underårige tillfälle att yttra sig. 9 kap. 3 § andra stycket: Förmyndaren får med överförmyndarens samtycke omhänderta egendom som den underårige genom eget arbete förvärvat efter det han fyllt 16 år såvitt det anses erforderligt m. h. t. myndlingens uppfostran eller välfärd. Innan samtycke meddelas skall överförmyndaren bereda myndlingen tillfälle att yttra sig. 9 kap. 3 a § (i lydelse enligt lag SFS 1969: 157): I fråga om rätt för underårig, som fyllt 18 år, att råda över medel, som uppburits genom vissa statliga lån, skall 3 § andra stycket äga motsvarande tillämpning. 222

9 kap. 4 §. Regeln i 3 § andra stycket äger motsvarande tillämpning om egendom genom gåva eller testamente tillfallit underårig under villkor att man själv får råda däröver; överförmyndarens samtycke erfordras blott i det fall att den underårige fyllt 16 år. (Jämväl fångesmannen eller hans arvingar skall av överförmyndaren beredas tillfälle att yttra sig, om det kan ske utan märklig omgång eller tidsutdräkt.) 10 kap. 5 och 6 §§. För omyndigförklarad gäller motsvarande regler som enligt 9 kap. 3 och 4 §§ gäller för underårig. 15 kap. 13 §. Lagrummet behandlar omyndigs (och förmyndarens) möjlighet att driva näring. Innan tillstånd för omyndig att driva näring återkallas skall överförmyndaren bereda den omyndige tillfälle att avge yttrande. Har förmyndaren meddelat den omyndige tillstånd att driva näring kan förmyndaren återkalla tillståndet utan överförmyndarens samtycke om den underårige ej fyllt 18 år. 15 kap. 15 § andra stycket. Stadgandet angår belastande av omyndigs fasta egendom med servitut, upplåtande av rätt till avkomst o. dyl. Innan beslut fattas skall överförmyndaren "såframt det utan märklig omgång eller tidsutdräkt kan ske" bereda den omyndige, om han fyllt 16 år, ävensom hans make och närmaste fränder tillfälle att yttra sig. 15 kap. 16 § andra stycket. Lagrummet behandlar försäljning eller inteckning av omyndigs fasta egendom eller tomträtt. Det åligger därvid rätten att inhämta yttrande från överförmyndaren samt "såframt det utan märklig omgång eller tidsutdräkt kan ske" bereda den omyndige, om han fyllt 16 år, ävensom hans make och närmaste fränder tillfälle att yttra sig. 17 kap. 6 §. Den omyndige må, om han fyllt 16 år, ta del av de räkningar och andra handlingar rörande förmynderskapet som förvaras SOU 1970: 67

hos överförmyndaren. Samma rätt tillkommer den omyndiges make och närmaste fränder. 20 kap. 17 §. Lagrummet rör frågan om hörande av den som avses med ansökan om omyndighetsförklaring (se 8.1 ovan). 20 kap. 20 §. Stadgandet behandlar interimsbeslut om omyndighetsförklaring. Innan sådant beslut meddelas skall, "om det kan ske utan märklig tidsutdräkt" tillfälle beredas den, om vars försättande i omyndighet är fråga, att yttra sig. 20 kap. 28 §. Ansökan om förmyndarens förordnande eller entledigande eller om annan rättens åtgärd med avseende å förmynderskapet må, om fråga ej är om ärende i 29 §, göras av överförmyndaren, förmyndare och barnavårdsman samt av den omyndige själv, om han fyllt 16 år, så ock av hans make och närmaste fränder. Rätten skall självmant ta upp frågor som avses i §. Mot rättens beslut i angivna ärenden må talan fullföljas, förutom av den som beslutet särskilt rör, av envar som äger göra ansökan efter vad nu är sagt. 20 kap. 29 §. överförmyndarens eller rättens tillstånd till åtgärd betr. omyndigs egendom må sökas allenast av förmyndaren. Mot överförmyndarens eller rättens beslut med avseende på sådant tillstånd så ock mot överförmyndarens förordnande, att förbehåll att medel på bank får uttas utan överförmyndarens tillstånd, ej skall gälla, må talan föras endast av förmyndaren samt såframt ärendet angår omhändertagande av egendom, varöver den omyndige äger råda, eller återkallelse av förmyndarens eller överförmyndarens tillstånd för omyndig att driva näring, av den omyndige själv, om han fyllt 16 år. 15.1.2 Uttalanden av justitieombudsmannen Tillämpningen av nu redovisade regler har i ett flertal fall föranlett uttalanden av JO. Särskilt har därvid påtalats domstolarnas tilllämpning av bestämmelsen i 15:16 om försäljning av omyndigs fasta egendom. I ett par fall har sålunda försäljning kommit till stånd utan att omyndigförklarad ägare erhållit vetskap om försäljningen (se t. ex. JO 1967 s. 71 och 1968 s. 64). Enligt lagrummet kan inhämtande av yttrande underlåtas endast om detta skulle vålla märklig omgång eller tidsutdräkt. Andra undantag görs ej i lagrummet. Underlåtenhet att höra den omyndige kan därför enligt JO icke godtas utom då det är uppenbart, att den omyndige saknat förmåga att ta ställning till frågan. I ovannämnda ärende 1968 s. 64, som av JO SOU 1970: 67

överlämnats till utredningen, hade domstolen även underlåtit att undersöka vilka som var den omyndigförklarades närmaste fränder (jfr även JO 1966 s. 246). Med hänsyn till att otillräcklig kontroll från domstols sida av JO iakttagits i flera liknande ärenden ifrågasatte JO om behov ej föreligger av kompletterande författningsbestämmelser i fråga om rättens åligganden. Ett annat av JO behandlat fall rörde fastställande av högre arvode åt förmyndare än det sedvanliga (JO 1961 s. 154). Domstol fastställde med överförmyndarens tillstyrkande men utan hörande av omyndigförklarad framställning från dennes förmyndare om högre arvode. De processuella bestämmelser som finns i FB avser inte direkt ärenden om f örmyndararvode. Av allmänna rättsgrundsatser torde dock följa, att domstol även i arvodesärenden av dessa slag har att sörja för fullständig utredning och tillse, att den omyndiges rätt iakttas. Domstolarna brukar också enligt utbredd praxis höra överförmyndaren innan arvodesfrågor avgörs. JO uttalade i ifrågavarande ärende, att även om någon uttrycklig föreskrift inte meddelats i frågan om att omyndig skall höras angående arvodesfrågor, vägande skäl synes tala för att så i allmänhet sker även i sådana ärenden, där detta är möjligt. Till stöd härför åberopade JO bl. a. den princip som kommit till uttryck i 13: 5 FB samt att den omyndige enligt rättspraxis anses äga fullfölja talan i ärende angående arvode åt förmyndare (se NJA 1959 s. 230). Endast om det på grund av att den omyndigförklarade led av sinnessjukdom o. s. v. och det i anledning därav var meningslöst att inhämta yttrande, kunde detta underlåtas. Utredning härom måste dock förebringas. 15.1.3 Utredningen Utredningen finner det erforderligt att för såväl överförmyndaren som rätten införa allmänna stadganden — i analogi med vad som gäller om förmyndare enligt 13 kap. 5 § FB — av innehåll att överförmyndaren och rätten i alla ärenden som rör omyndig som fyllt 16 år skall bereda den omyndige tillfälle att yttra sig, där det kan ske. Någon begräns223

ning såsom i 13: 5 till ärenden "av vikt" synes här icke böra göras. Stadganden av detta innehåll har i utredningens förslag till ändringar i FB upptagits beträffande överförmyndare i 19 kap. 7 § och beträffande rätten i 20 kap. 28 § andra stycket. Ovan refererade lagrum för speciella fall synes även med sådana allmänna stadganden kunna kvarstå oförändrade.

15.2 Särskild förmyndare för barn u. ä. till underårig kvinna som har vårdnaden om barnet 15.2.1 Gällande rätt m. m. Enligt FB skall varje omyndig ha förmyndare. I 11 kap. 1 § ges regler om legala förmyndare för underårigt barn i äktenskap, och i 2 § stadgas att modern är förmyndare för underårigt barn utom äktenskap och att, om vårdnaden tillagts fadern, han är förmyndare. Det heter därefter i 3 §, att om det ej finnes någon som efter vad i 1 eller 2 § sägs skall vara förmyndare för underårig, rätten skall förordna förmyndare. Detta stadgande bör ses i samband med 4 §, vari det heter att den som själv är omyndig ej må vara förmyndare. Rätten har en allmän skyldighet att tillse att förmyndare förordnas, då det skall ske (12:5 och 20:28 första stycket FB). Att märka är också bestämmelsen i 8 kap. 6 § FB rörande barnavårdsman, att denne, "när skäl äro därtill", skall göra anmälan om förordnande av förmyndare för barnet. I förarbetena till 1924 års förmynderskapslag yttrade lagberedningen härom (ÄB I s . 154). Det skulle kunna ifrågasättas, huruvida staten bör föranstalta om förmyndarvård för varje barn, vars föräldrar äro döda eller av olika orsaker icke kunna taga hand om det. Otvivelaktigt har samhället plikt att tillse, att sådana barn lika litet som barn under föräldrars vårdnad utsattes för vanvård, ävensom att övervaka, att de omhändertagas på sätt, som lämnar bästa möjliga garantier för deras utveckling till samhällsnyttiga medborgare. Frågan är endast, om denna det allmännas omsorg om barn utan föräldravård bör ske genom föranstaltande av förmyndarvård. — Man kunde ju tänka sig att på denna punkt 224

eftergiva kravet på förmyndarvård och således helt och hållet överlåta åt den sociala speciallagstiftningen att uppställa bestämmelser om vård av föräldralösa barn utan egendom. Beredningen har emellertid icke ansett sig kunna förorda denna utväg. Visserligen kan icke i allmän civillag reglering ske av de omfattande och svårlösta sociala problem, som här möta. Det har dock synts beredningen vara önskvärt, att det i den allmänna civillagen fastslås, att varje föräldralös minderårig skall hava en förmyndare, vilken får skyldighet att i första hand träffa anstalter för den minderåriges vård. Ett vanligt fall, då underårigt barn icke har någon legal förmyndare, är att underårig kvinna fött barn u. ä. Modern har enligt 6 kap. 12 § FB vårdnaden om barnet och kan i denna egenskap föra talan för barnet t. ex. om underhåll och faderskap och sluta avtal om underhåll, men hon är på grund av nämnda stadgande i 11 kap. 4 § icke förmyndare och kan således icke företräda barnet i ekonomiska och liknande angelägenheter. Förhållandet har behandlats i en skrivelse av socialstyrelsen — vilken överlämnats till utredningen för kännedom — i vilken skrivelse socialstyrelsen på förfrågan från en tjänsteman inom socialvården uttalat, att det syntes meningslöst att förordna förmyndare i samtliga fall av nu ifrågavarande slag och att det nämnda stadgandet i FB med åläggande för barnavårdsman att göra anmälan om behov av förmyndare "när skäl äro därtill" torde böra tolkas så att dylik anmälan skall ske därest — annorledes än genom sådana löpande bidrag som vårdnadshavaren ägde uppbära — egendom tillföll barnet, t. ex. genom arv eller gåva. Förhållandet har även uppmärksammats av JO (berättelsen 1966 s. 243). Efter omnämnande av socialstyrelsens skrivelse yttrar JO här: Nu berörda spörsmål upptogs till diskussion med fem domstolar, hos vilka vid inspektioner befunnits att i faderskapsmål, vari modern var underårig, åtgärd ej vidtagits för att inhämta yttrande av särskilt förordnad förmyndare, uppenbarligen på grund av att sådan förmyndare ej utsetts. Av domstolarnas yttranden i saken framgick att de ansågo att när rätten var förmynderskapsdomstol — alltså i de fall då ett förmynderskap ej skulle inskrivas vid annan domstol — det ålåg rätten att i fall av berörd SOU 1970: 67

art tillse att förmyndare förordnas, något som dock förbisetts i de aktuella fallen. Även jag är av den meningen att detta är gällande rätts innebörd. Om det föreligger ett praktiskt behov av dylik ordning kommer enligt vad som inhämtats att övervägas av förmynderskapsutredningen. 15.2.2 Utredningen Gällande lags innebörd är att i ifrågavarande fall särskild förmyndare för barnet alltid skall förordnas. I praktiken kommer detta emellertid ofta icke att ske, när frågan icke aktualiseras genom att egendom tillfaller barnet. Större olägenhet därav har knappast försports och frågan är över huvud icke av större betydelse. I viss mån har den minskat i betydelse sedan myndighetsåldern sänkts till 20 år. Utredningen har dock funnit att lagstiftningens ståndpunkt bör vidhållas och att det hör till god ordning att särskild förmyndare alltid förordnas. Ett skäl därtill är att en förmyndare icke alltid endast har att förvalta egendom utan t. ex. har att avge yttranden i vissa familjerättsliga mål (20: 4 andra st., 6 § andra st. och 11 § första st. FB). Och det är självfallet ofta icke möjligt att i förväg veta, om ett behov av förmyndare uppstår, innan modern blir myndig. Enär man inte kan räkna med att rätten alltid kan bevaka att förmyndare blir förordnad, föreslår utredningen det förtydligandet i 8 kap. 6 § FB, att det utsäges att barnavårdsmannen skall göra anmälan till rätten "när särskild förmyndare skall förordnas för barnet".

15.3 Tidsbegränsade den i vissa fall

förmyndarförordnan-

15.3.1 Gällande rätt m. m. Om verkan av att omyndig fader eller moder blir myndig rådde delade meningar vid förmynderskapslagens tillkomst. Lagberedningen yttrade (NJA II1924 s. 256). Upphör jävsanledningen i det att myndighetsåldern uppnås eller omyndighetsförklaringen häves, lärer det legala förmynderskapet innebära, att fadern eller modern omedelbart kan börja utöva förmyndarfunktionerna. Därav följer åter, att om särskild förmyndare i anledning av faderns eller moderns omyndighet varit 15—SOU 1970:67

förordnad för barnen, hans befattning upphör i och med faderns eller moderns myndigblivande. Vid lagrådets granskning gjordes emellertid följande uttalande under 2 kap. 4 §: I motiven till 1 § ävensom till förevarande § göres gällande att om fadern på grund av egen omyndighet varit utesluten från förmynderskapet för sitt barn, han otvivelaktigt inträder i förmyndarens ställning i och med att hindret bortfaller. Detta lärer emellertid bliva förhållandet endast för den händelse förmynderskapet automatiskt övergått å modern såsom legal förmyndare. Finnes däremot särskilt förordnad förmyndare, medför den omständigheten, att fadern blir myndig och således ojävig, icke i och för sig någon ändring i förmynderskapet. 15.3.2 Utredningen På grund av hinder för legal förmyndare kan särskild förmyndare för barn bli förordnad icke blott i det under 15.2 ovan avsedda fallet, då modern till barn u. ä. är omyndig, utan även för barn i äktenskap, när båda föräldrarna är omyndiga. Såsom lagrådet uttalade medför icke i dessa fall den omständigheten, att hindret för legal förmyndare upphör, i och för sig någon ändring i förmynderskapet; förordnandet gäller fortfarande. Utredningen har emellertid erfarit, att detta ofta icke står klart för vederbörande. I sak riktigast synes också vara att legal förmyndare i detta fall får inträda i sin funktion. Utredningen föreslår i anledning härav det tillägget till 11 kap. 4 §, att om den, som enligt 1 eller 2 § skall vara förmyndare, själv är underårig, skall förordnande för särskild förmyndare för barnet gälla till dess hindret upphört. Givetvis bör detta anges i förordnandet.

15.4 Utseende av förmyndare 15.4.1 Gällande rätt m. m. Gällande bestämmelser om förordnande av förmyndare tillkom genom 1924 års förmynderskapslag och var där intagna i 2 kap. Bestämmelserna har därefter oförändrade överflyttats till 11 kap. FB. Till förmyndare skall enligt 11 kap. 5 § FB utses en rättrådig, erfaren och i övrigt lämplig person, helst nå225

gon som är besläktad eller besvågrad med den omyndige eller på annat sätt står honom nära. Skall förmyndare förordnas för underårig efter föräldrarnas död och har dessa eller en av dem givit till känna, vem de önskar till förmyndare, skall enligt 11 kap. 6 § FB denne förordnas, såvida han inte är olämplig. Införandet av förenämnda regler innebar att man avskaffade såväl det testamentariska förmynderskapet, d. v. s. föräldrarnas rätt att utse förmyndare, som släktförmynderskapet, allt i betydelsen av legala förmynderskap. Inte heller bibehölls dessa institut i form av ovillkorlig företrädesrätt vid förordnande av förmyndare. Ifrågavarande stadganden är i stället av instruktorisk karaktär. Detta medför dock inte att anförvanter ej kan påverka valet av förmyndare. Med stöd av 20 kap. 28 § FB kan en släkting till den omyndige överklaga ett förmyndarförordnande och, under hänvisning till den omyndiges intresse, yrka att klaganden eller någon annan skulle vara lämpligare som förmyndare (jfr Walin s. 230). I förarbetena till 2 kap. 5 § FL framhöll lagberedningen vikten av att den som utses till förmyndare kan förutsättas hysa intresse för myndlingen (NJA II 1924 s. 258). En lämplig förmyndare ansågs därför i första hand vara att finna bland den omyndige närstående men även bland dem, som på grund av vänskap med den omyndiges familj eller annan grund kunde anses stå den omyndige nära. Mången gång kunde emellertid, enligt beredningen, vara motiverat att av särskilda skäl välja en utomstående, framför allt när det var fråga om vidlyftigare förmögenhetsförvaltning. Även utländsk rätt har bestämmelser om visst företräde till förmynderskap för den som föräldrarna utsett samt ibland även för släktingar till den omyndige. Sålunda skall enligt tysk rätt till förmyndare för underårig förordnas den, som föräldrarna därtill utsett (1776 § BGB). Anförvanter har företräde till förmynderskap i samma utsträckning som enligt svensk rätt (1779 och 1899 §§ BGB). Enligt den franska Code civil äger föräldrarna eller en av dem att i testamentarisk 226

form utse förmyndare för underårig (art. 397 och 398). Om föräldrarna ej utsett förmyndare, inträder som förmyndare den närmaste släktingen i rakt uppstigande led (art. 402). Först om förmyndare ej bestämts på något av dessa sätt, utser familjerådet särskild förmyndare (art. 404). I israelisk rätt föreskrivs att föräldrars eller omyndig makes i testamente uttrycka önskemål i fråga om förmyndare skall respekteras, dock endast såvida inte hänsynen till den omyndiges intresse påkallar avvikelse därifrån (Capacity and guardianship law, 7.8.1962, 3 kap. 64). Vad gäller de nordiska länderna stadgas i den finländska förmynderskapslagen att där föräldrarna till förmyndare för underårig nämnt någon som "därtill är fallen", denne skall förordnas. I övriga fall skall rätten utse lämplig person, helst någon släkting till den omyndige (24 §). Motsvarande gäller vid förordnande av förmyndare för omyndigförklarad, dock att den omyndigförklarades make tillerkänts visst företräde (25 §). I dansk och norsk rätt beaktas föräldrarnas önskemål vid val av förmyndare på enahanda sätt som enligt FB (se 14 § ML och 7,2 vgml). Däremot stadgas ej, som i 11 kap. 5 § FB, företräde för omyndigs anförvanter; krav uppställs emellertid på vederhäftighet, d. v. s. ekonomisk solvens. Enligt dansk och norsk praxis förordnas dock normalt till förmyndare en person som är släkt med den omyndige (jfr Andersen s. 27).

15.4.2 Utredningen Mot bestämmelsen i 11 kap. 5 § FB att till förmyndare helst bör utses någon den omyndige närstående har riktats kritik. Från handikapporganisationerna har sålunda framhållits att den rekommendation som regeln innehåller är olämplig. Det inträffar ofta, har det sagts, att en anförvant eller annan närstående till den omyndige just i denna sin egenskap kan vara mindre lämpad som förmyndare än en helt utomstående. En omyndigförklarad kan sålunda på grund av omyndighetsgrunden vara misstänksam just mot släktingar och andra personer i sin omgivning och dessa kan som förmyndare ofta se SOU 1970: 67

som sin uppgift inte den omyndigförklarades bästa utan egendomens bevarande till den omyndiges arvingar. Vid utseende av förmyndare har rätten att tillse att den lämpligaste blir utsedd. Avsteg från denna regel får ske endast med stöd av 11 kap. 6 § FB, varvid rätten dock tillser att den föreslagne ej är olämplig. Anledning att föreslå ändring i denna möjlighet för föräldrarna att påverka valet av förmyndare föreligger enligt utredningens mening inte. Vad gäller föreskriften i 11 kap. 5 § första stycket FB att till förmyndare helst skall utses omyndigs anförvant eller annan honom närstående, uppfattas denna bestämmelse av allmänheten så till vida som en ovillkorlig företrädesrätt att om vid förordnande av förmyndare valet står mellan en utomstående samt en anförvant till den omyndige, domstolen skulle vara mer eller mindre tvungen att utse anförvanten även om denne ej skulle vara lika lämplig som den utomstående (jfr NJA II 1960 not C 1011, där dock fråga var om förordnande av medförmyndare till legal förmyndare). Eftersom givetvis fall förekommer där en släkting är mindre lämplig som förmyndare, kommer rekommendationen i dessa fall ej att vara tillämplig. Det intresse som ligger bakom ifrågavarande uttryck är att till förmyndare skall utses någon som kan antas hysa intresse för den omyndiges person. Detta kan enligt utredningen bättre beaktas av domstolarna om ifrågavarande rekommendation tas bort. Härtill kommer att samhällsutvecklingen sedan regelns tillkomst medfört en sådan försvagning av såväl de ekonomiska som personliga släktbanden att det ej längre synes vara motiverat att regeln bibehålls. Utredningen föreslår därför att i 11 kap. 5 § första stycket FB orden "helst någon som är med den omyndige besläktad eller besvågrad eller eljest står honom nära" utgår. Genom den föreslagna ändringen kommer stadgandet även att mera överensstämma med motsvarande bestämmelser i dansk och norsk rätt.

15|—SOU 1970:67

15.5 Skall i samband med dom å hem- eller äktenskapsskillnad förmyndare förordnas för underårigt barn som ingått äktenskap? 15.5.1 Gällande rätt m. m. För underårigt barn i äktenskap är föräldrarna förmyndare (11: 1 första stycket FB). Denna regel om samförmynderskap äger tillämpning endast om makarna tillsammans är vårdnadshavare (prop. 1949: 93 s. 150). Om i anledning av hem- eller äktenskapsskillnad förordnas att vårdnaden skall tillkomma allenast den ene av föräldrarna, skall han även vara ensam förmyndare (11:1 andra stycket FB). Om domstol dömer till hem- eller äktenskapsskillnad mellan makar, vilka i äktenskapet har underårigt barn, som ingått äktenskap, för vilket barn båda föräldrarna är förmyndare, skall domstolen inte förordna rörande vårdnaden om det underåriga och gifta barnet (6: 1 FB). Föreskriften ovan i 11:1 andra stycket blir därför inte tillämplig. Föräldrarna är enligt huvudregeln i 11:1 första stycket alltjämt gemensamt förmyndare för barnet. I ett av JO i ämbetsberättelsen 1967 s. 130 behandlat fall var förhållandena följande. En domstol dömde till hemskillnad mellan ett par makar och förordnade i domen att hustrun skulle ha vårdnaden om makarnas dotter. Under tiden mellan hemskillnadsdomen och domen å äktenskapsskillnad hade dottern gift sig. I äktenskapsskillnadsdomen mellan makarna meddelades i anledning därav ej något förordnande angående vårdnaden om dottern. Modern kvarstod därför även efter äktenskapsskillnadsdomen som förmyndare för dottern. I sin kommentar till föräldrabalken ifrågasätter Walin (s. 108 samt s. 224 noten) om inte domstolen, med hänsyn till att det kan vara olämpligt att båda föräldrarna efter dom å hem- eller äktenskapsskillnad alltjämt är förmyndare, bör, utan att eljest stadgad grund att entlediga förmyndare föreligger, kunna i målet föreskriva att endast den ene maken skall vara förmyndare för barnet. Enligt 11: 9 FB kan förmyndare av rätten entledigas inte endast om han gjort sig skyl227

dig till missbruk o. dyl. utan även om det finnes att förmyndare av annan orsak inte längre är lämplig att inneha förmynderskapet. 15.5.2 Utredningen Åsikten att domstol i fall som nu är i fråga skall i dom å hem- eller äktenskapsskillnad förordna även angående förmynderskapet har stöd i det förhållandet att när regeln om föräldrars samförmynderskap infördes i och med FB:s tillkomst detta samförmynderskap avsågs att tillämpas endast om makarna tillsammans var vårdnadshavare. Grunden härtill är att efter skillnad i makarnas äktenskap ökad risk föreligger för att tvistigheter skall uppstå beträffande förmynderskapets handhavande, vilket kan komma att gå ut över den omyndige. Från dessa synpunkter kunde väl motiveras att domstolen i samband med skillnadsdomen även beaktar frågan om förmynderskapets bestånd liksom den enligt gällande rätt skall bestämma om vårdnaden. Ofta torde denna fråga ej uppmärksammas av makarna och den blir väl ej heller i allmänhet något problem. I de fall som här avses torde förmyndarfunktionerna utövas ytterst sällan. Det synes därför icke vara påkallat att meddela föreskrifter av nu antytt innehåll. Vid behov av en ändring i ett sådant dubbelt förmynderskap finns alltid möjlighet att entlediga den ene förmyndaren.

15.6 Viss fråga om lagfart vid avtal om sammanlevnad i oskiftat bo 15.6.1 Gällande ordning Enligt 14 kap. 3 § FB må förmyndare för omyndig delägare i dödsbo ej sluta avtal om sammanlevnad i oskiftat bo utan överförmyndares samtycke. Visar det sig att den omyndiges bästa skulle genom avtalets fortsatta bestånd äventyras, äge rätten häva avtalet, ändå att den tid, för vilken avtalet slutits, inte gått till ända. Bestämmelserna angående sammanlevnad i oskiftat bo finns i 24 kap. ÄB. Sådana avtal förekommer knappast annat än mellan efter228

levande fader eller moder och deras barn eller mellan syskon inbördes. Nedanstående problem angår endast det förra fallet. Ett typfall är följande. En man dör, efterlämnande hustru och barn. Hustrun är lagfaren ägare till en fastighet hon tidigare själv köpt. All egendom är giftorättsgods. Nya GB är tillämplig. I detta fall brukade tidigare beviljas lagfart på fastigheten för dödsboet. Detta torde ofta ha berott på att i bouppteckningen vardera makens giftorättsgods ej upptecknats för sig utan all egendom upptagits såsom dödsboets. Enligt en ny praxis, som allmänt börjat tillämpas av inskrivningsdomarna, beviljas nu i sådant fall ej lagfart för dödsboet. Grunden härtill är att innan bodelning skett den gemensamma förvaltningen omfattar endast den dödes giftorättsgods (GB 12: 3), medan efterlevande maken fortsätter att ensam förvalta det giftorättsgods som tillhörde henne vid dödsfallet (GB 12: 4) 1 . Efterlevande maken äger alltså fritt utan överförmyndarens eller rättens tillstånd försälja eller inteckna fastigheten. Att märka är att vid avtal om sammanlevnad i oskiftat bo endast den dödes egendom utgör föremål för avtalet. Den efterlevande makens fastighet ingår alltså inte, däremot den dödes giftorätt såsom ett anspråk på del i den efterlevandes giftorättsgods, d. v. s. bl. a. i fastigheten. Om det anses erforderligt för tryggande av barnens rätt kan dessa visserligen begära att giftorättsgods varöver efterlevande maken äger råda skall sättas under särskild vård och förvaltning (GB 12: 5). När ett avtal om sammanlevnad i oskiftat bo träffats och god man enligt 18: 2 FB varit förordnad för barnen, upphör emellertid hans uppdrag i och med avtalet, om ej rätten annat förordnar. Om efterlevande maken sammanlever med sina omyndiga barn i oskiftat bo har de omyndiga således inte längre någon särskild representant, utan den efterlevande maken förvaltar boet dels för egen del 1

Frågan har utförligt behandlats i SvJT: se denna tidskrift 1963 rf s. 33, 1964 s. 543, 1965 s. 686 och 693 samt 1966 s. 624. Se även SOU 1964: 35 s. 234, Förhandlingar 1962 s. 23 i Föreningen mellan ombudsmännen hos Sveriges landshypoteksinstitution samt rättsfallet NJA 1967 s. 291. SOU 1970: 67

och dels såsom legal förmyndare för barnen. Då det alltså är den efterlevande maken som i egenskap av förmyndare för barnen skall iaktta barnens rätt torde man kunna bortse från möjligheten att på grund av stadgandet i GB 12: 5 skydda barnens anspråk på den dödes andel i efterlevande makens giftorättsgods. Mycket vanligt är i stället att ett avtal om sammanlevnad i oskiftat bo ges det innehållet att även den efterlevande makens fastighet dras in i den gemensamma förvaltningen. Ett sådant avtal innebär två skilda ting: dels ett avtal om sammanlevnad i det oskiftade dödsboet dels ett avtal om en mera omfattande gemenskap av bolagsliknande karaktär (se Guldberg—Bergendal s. 304). I regel är det då meningen att även för den sistnämnda gemenskapen bestämmelserna i 24 kap. ÄB skall vara tillämpliga och alltså den efterlevande maken ej utan övriga delägares samtycke får förfoga över egendomen. Eftersom ett samlevnadsavtal emellertid ej annat än i undantagsfall torde vara känt för inskrivningsdomaren, har efterlevande maken även vid detta vidsträcktare avtal möjlighet att rent faktiskt förfoga över fastigheten. Med den tidigare praxis att alltid meddela dödsbolagfart uppstod ingen risk härvidlag. Vid överförmyndares prövning om samlevnadsavtal bör godkännas torde på grund av angivna förhållanden större krav än förut ställas på överförmyndaren vid dennes överväganden, huruvida den efterlevandes person och förhållandena i Övrigt erbjuder tillräcklig garanti för en god förvaltning. Sedan avtal om sammanlevnad i oskiftat bo träffats utövar överförmyndaren kontrollen över förvaltningen främst genom granskningen av den årsuppgift rörande boet, som förmyndaren årligen skall avge till överförmyndaren (14: 9 andra stycket FB). Det är att märka att årsuppgiften skall omfatta en förteckning även över den efterlevandes giftorättsgods (Walin s. 284). Om överförmyndaren vid granskningen finner att avtalet bör upphävas med hänsyn till den omyndiges bästa skall han hos rätten hemställa härom. Rättens förordnande om upphävande av avtalet enligt 14: 3 andra stycket FB omfattar SOU 1970: 67

då hela avtalet, alltså även den del som avser den efterlevandes giftorättsgods. 15.6.2 Utredningen Den här omnämnda nya praxis vid lagfarts beviljande kan tänkas leda till att överförmyndarna med hänsyn till risken för förmögenhetsförlust för de omyndiga blir mer obenägna att samtycka till avtal om sammanlevnad i oskiftat bo i de fall då efterlevande maken är lagfaren ägare till fast egendom. Detta kan å andra sidan i vissa fall tänkas inte vara i överensstämmelse med barnens bästa. För att undvika ett sådant resultat och för att förhindra att den efterlevande maken fritt förfogar över fastigheten föreslår utredningen — såsom ett tillägg till 14 kap. 3 § FB — en föreskrift, att överförmyndaren, när han godkänt avtal om sammanlevnad i oskiftat bo efter avliden, som efterlämnar make, och avtalet omfattar även fast egendom som är lagfaren för denne, skall göra anmälan om avtalet till den rätt som meddelat lagfarten. Om denna anmälan skall inskrivningsdomaren göra en anteckning i fastighetsbokens lagfartsspalt. Härigenom uppmärksammas inskrivningsdomaren på att vid ansökan om lagfart eller inteckning i fastigheten reglerna i 15 kap. FB är tillämpliga.

15.7 Fråga om underrättelse till folkbokföringsmyndighet om beslut i vårdnadsfrågor 15.7.1 Väckta förslag Från överförmyndarhåll har till utredningen anförts följande. För närvarande är möjligheterna att få säker kännedom om vem som är förmyndare exempelvis för barn vars föräldrar är hemskilda eller frånskilda begränsade, eftersom beslut i vårdnadsfrågan icke meddelas till förmynderskapsdomstolen. Denna olägenhet kunde avhjälpas, om domstolen ålades att underrätta förmynderskapsdomstolen eller vederbörlig folkbokföringsmyndighet (eller båda) om beslut i vårdnadsfrågor och ifrågavarande förmynderskap registrerades. I förarbetena till 1924 års lag om förmynderskap uttalas vissa betänkligheter (s. 224) mot inskrivning av förmynderskap, då domstols beslut har omedelbart avseende endast å vårdnaden och anledning sak229

nas till inskrivning av förmynderskapet enligt gällande föreskrifter i övrigt. Man uttalade farhågor för att den med inskrivningen följande plikten för förmyndaren att anmäla att tillgångar saknas skulle förorsaka förmyndare och myndigheter mera besvär än som motsvarar värdet av inskrivningen. Om underrättelseplikten emellertid begränsas att avse folkbokföringsmyndigheten skulle besväret undvikas samtidigt som man vinner fördelen att alltid från pastorsämbete kunna få upplysning om vem som är förmyndare. I Stockholms rådhusrätts tidigare i olika sammanhang omnämnda framställning om översyn av förmynderskapslagstiftningen har ett liknande förslag upptagits, vars genomförande enligt rådhusrätten torde bli av värde såväl för olika myndigheters verksamhet som för banker, försäkringsbolag och andra enskilda.

15.7.2 Utredningen Om en anmälningsskyldighet till folkbokföringsmyndighet, då närmast pastorsämbete, skulle införas på sätt som föreslagits, skulle detta få till följd att förmyndare registrerades hos två olika myndigheter, nämligen dels hos domstol och dels hos pastorsämbete. Såsom i annat sammanhang (10.5.1) påpekats torde en sådan uppdelning vara organisatoriskt olämplig. Av utredningen företagna undersökningar har vidare visat, att något direkt behov av anteckningar hos pastorsämbete om beslut i vårdnadsärenden icke föreligger. Här kan anmärkas, att det redan nu åligger domstolarna att lämna barnavårdsnämnderna underrättelse om vårdnadsbeslut rörande barn under 18 år (3 § KK 16/12 1949 om skyldighet för domstol att lämna uppgifter i mål och ärenden enligt föräldrabalken). Behovet för myndigheter m. fl. att få uppgift om förmyndare torde ha minskat avsevärt, sedan myndighetsåldern sänkts och dessutom ungdomar i åldern 18—20 år fått en mer självständig ställning än tidigare genom de ändringar i lagstiftningen som genomförts från och med den 1 juli 1969. Den ifrågasatta uppgiftsskyldigheten skulle sålunda enligt utredningens mening förorsaka domstolar och pastorsämbeten mera besvär 230

än som motsvarar värdet av densamma, varför utredningen icke föreslår att en sådan uppgiftsskyldighet skall införas.

15.8 Fullföljd av talan mot dom om hävande av omyndighetsförklaring m. m. 15.8.1 Gällande rätt 2 Enligt 20 kap. 23 § första stycket FB skall kungörelse om bl. a. dom, varigenom någon förklarats omyndig, ofördröjligen genom rättens försorg införas i allmänna tidningarna. Detta sammanhänger med att sådan dom jämlikt 20 kap. 35 § länder till efterrättelse utan hinder av att talan däremot förs. Jämlikt 23 § andra stycket skall kungörelse ske efter vad i första stycket sägs beträffande bl. a. laga kraft ägande dom, varigenom omyndigförklarad förklarats åter myndig; sådan dom länder till efterrättelse först sedan den vunnit laga kraft (35 §). Har den som förklarats omyndig blivit förklarad åter myndig, får talan mot domen fullföljas — förutom av parterna — av envar, som enligt 20 kap. 16 § är behörig att föra talan om hans försättande i omyndighet, så ock av förmyndaren (22 §). Bl. a. äger alltså överförmyndaren föra talan mot domen. I fråga om mål, vari överförmyndaren för talan, skall jämlikt 37 § i förevarande kapitel och 20 § RP beträffande rättegångskostnad och ordningen för målets fullföljd i högre rätt RB:s bestämmelser angående allmänt åtal äga motsvarande tillämpning. Dessa bestämmelser innebär, såvitt avser fullföljden, att vadeanmälan inte erfordras för att talan skall anses rätteligen fullföljd. Av intresse är vidare bestämmelsen i 6 § Kungl. kungörelsen den 16 december 1949 om skyldighet för domstol att lämna uppgifter i mål och ärenden enligt föräldrabalken enligt vilken det åligger underrätt att lämna överförmyndaren meddelande om bl. a. dom. varigenom omyndighetsförklaring blivit hävd. 2

Det under denna avdelning nämnda lagrummet 37 § i 20 kap. FB erhåller enligt SFS 1969: 257 beteckningen 39 § den 1 januari 1971; den nuvarande beteckningen har här bibehållits. SOU 1970: 67

15.8.2 Framställning av justitieombudsmannen Beträffande kungörelse av dom angående hävande av omyndighetsförklaring har JO i ett av honom avgjort ärende (ämbetsberättelsen 1969 s. 49) behandlat frågan om domstolarnas tolkning av 20 kap. 37 § FB. JO:s yttrande har överlämnats till förmynderskapsutredningen för kännedom. Efter redogörelse för de ovan under 15.8.1 upptagna bestämmelserna i FB och RP anförs i yttrandet följande: Mot bakgrunden av nu redovisade bestämmelser är alt avgöra när dom om hävande av omyndighetsförklaring vinner laga kraft, d. v. s. när tid för fullföljd mot domen med ordinära rättsmedel går ut. Av betydelse är i främsta rummet vilken innebörd som är att tillägga uttrycken i 20 kap. 37 § FB och 20 § RP "för talan" resp. "Föres talan". Antingen betyder dessa uttryck att lagrummen för sin tillämpning förutsätter att — i nu ifrågavarande mål — överförmyndaren förde talan redan i första instans. Till stöd för denna tolkning kan åberopas att den medför att domstolen, då den skiljer målet från sig, lätt kan bedöma ordningen för talans fullföljd i högre rätt samt att avfattningen sannolikt skett med tanke på denna situation. Eller också är lagrummen tillämpliga så snart överförmyndaren faktiskt för talan t. ex. genom att inkomma med vadeinlaga. Till stöd för denna uppfattning kan åberopas att den är förenlig med de citerade uttryckens lydelse och att syftet med bestämmelsen i 20 kap. 22 § FB mycket starkt talar för denna tolkning. Enligt min mening är denna uppfattning därför den riktiga. Önskemålet att domstolen kan bedöma ordningen för talans fullföljd i högre instans redan då den skiljer målet från sig, kan jämväl tillgodoses genom att domstolen i dessa mål lämnar fullföljdshänvisning såsom vid brottmål. Detta skall närmare utvecklas i det följande. Som förut sagts äger överförmyndaren föra talan mot domen inom tre veckor utan att dessförinnan anmäla vad. Eftersom överförmyndaren för talan mot domen med ordinärt rättsmedel — vad — kan frågan huruvida domen vunnit laga kraft inte avgöras förrän tre veckor förflutit från domens dag. I anledning av vad Ni anfört om att "lämna särskild fullföljdshänvisning för överförmyndaren" och om att "med kungörande (borde) anstå till dess domen vunnit laga kraft även gentemot överförmyndaren" vill jag framhålla, att det inte är förenligt med bestämmelsernas avfattning att antaga att ordningen för fullföljd är olika för SOU 1970: 67

olika fullföljdsberättigade. Bestämmelsen i 20 § RP talar generellt om ordningen för målets fullföljd i högre rätt. Såvitt jag har mig bekant ges också regelmässigt åt båda parter fullföljdshänvisning som i brottmål i de av underrätt avgjorda mål, i vilka överförmyndaren fört talan redan vid underrätten, t. ex. mål om omyndighetsförklaring. Frågan huruvida domen vunnit laga kraft kan alltså enligt min mening inte i förhållande till någon avgöras förrän efter tre veckor. Som en följd härav bör med kungörandet anstå tills denna tid förflutit. Med den nu behandlade frågan bör inte förväxlas frågan om tidpunkten för domens laga kraftvinnande i de — säkerligen till antalet helt dominerande — fall då överförmyndaren inte fullföljer talan mot domen. För dessa fall saknar 20 kap. 37 § FB enligt sin lydelse betydelse. Det skulle därför kunna hävdas, att domen vinner laga kraft efter en vecka, om vadeanmälan inte görs; låt vara att domens laga kraftvinnande redan vid denna tidpunkt inte kan avgöras förrän ytterligare två veckor förflutit. Särskilt med hänsyn till att vederbörande person själv och de som har med honom att göra måste kunna veta huruvida han är myndig eller omyndig är det uppenbarligen inte godtagbart att frågan härom hålles svävande. Eftersom hänsynen till överförmyndarens rätt att föra talan mot domen — på sätt som i det föregående utvecklats — enligt min mening påkallar att hela treveckorstiden står till hans förfogande, måste det därför anses att domen inte vinner laga kraft förrän då tre veckor förflutit från domens dag utan att vadeinlaga kommit in till underrätten. Under denna tid är den omyndigförklarade fortfarande att anse som omyndig; rättshandlingar för hans räkning skall alltjämt företagas av förmyndaren. Det sagda innebär, att 20 kap. 37 § FB utövar inflytande på frågan om ordningen för fullföljd av talan också då överförmyndaren inte för talan i målet. Det är enligt min mening riktigast att i konsekvens härmed underrätten alltid i domen intager fullföljdshänvisning som i brottmål, d. v. s. utan att meddela föreskrift om vadeanmälan. Det saknar tydligen mening att upprätthålla kravet på vadeanmälan, om det inte vid utebliven vadeanmälan kan konstateras att domen vunnit laga kraft. Var och en som vill föra talan mot domen bör kunna göra detta utan att behöva anmäla vad. Som en betydande praktisk fördel framstår att frågan om domens laga kraftvinnande kan avgöras med ledning av fullföljdshänvisningen. Tvekan angående det lämpliga i den uppfattning som nu utvecklats kan enligt min mening vållas endast av att i en enhetlig praxis domar i mål om hävande av omyndighetsförklaring anses ha vunnit laga kraft redan efter en vecka, 231

om vaueanmälan inte görs. Denna praxis — som inte är oförenlig med bestämmelsernas avfattning — förutsätter att 20 kap. 37 § FB tolkas så, att överförmyndare, som ej varit part men önskar föra talan mot domen, måste anmäla vad. Denna tolkning anser jag, som förut sagts, inte riktig och den innebär att lagstiftarens intentioner med framför allt 20 kap. 22 § FB sätts åsido. Då det emellertid kan antagas att behov för överförmyndaren att föra talan mot domen föreligger endast ytterligt sällan, har jag trots min i det föregående uttalade mening ansett det tvivelaktigt huruvida tillräckliga skäl nu — innan den sedan några år arbetande utredningen för översyn av förmynderskapslagstiftningen avgivit sitt betänkande — skall anses föreligga att bryta denna enhetliga praxis.

15.8.3 Utredningen Den tolkning av stadgandet i 20 kap. 37 § FB som JO företräder i ovan under 15.8.2 refererat ärende leder som där sägs till att underrätten alltid i dom som nu avses skall inta fullföljdshänvisning som i brottmål, d. v. s. utan att meddela föreskrift om vadeanmälan. Utredningen har ovan under 8.2.3 föreslagit att rätten innan mål om hävande av omyndighetsförklaring avgörs skall vara skyldig att inhämta yttrande från överförmyndaren. Härigenom hålls överförmyndaren kontinuerligt underrättad om sådana ansökningar. På grund härav får överförmyndaren tillfälle att på ett tidigt stadium sätta sig in i frågan och kan redan i rättegången vid underrätten framföra eventuella invändningar mot ansökningen. Överförmyndaren bör därför, i de fall domstolen mot överförmyndarens avstyrkande bifaller en framställning om hävande av omyndighetsförklaring, kunna vara beredd att innan tiden för anmälan om vad utgått ta ställning till frågan om han skall fullfölja talan mot domen. Hänsyn till överförmyndarens rätt att föra talan påkallar till följd härav inte med samma styrka att hela treveckorstiden står till hans förfogande. Skulle han undantagsvis behöva ytterligare tid kan kan, i likhet med enskild part, anmäla vad mot domen. På grund av anförda förhållanden anser utredningen att vissa skäl talar för att bestämmelsen i 20 kap. 37 § bör äga tillämpning beträffande överförmyndare endast i det fall 232

att överförmyndaren uppträtt som part i målet. En sådan tillämpning har även stöd av en enhetlig praxis. Beträffande underrätts dom varigenom ansökan om hävande av omyndighetsförklaring bifallits medför en så utformad regel att var och en som enligt 22 § jämfört med 16 § är behörig och vill föra talan mot domen har att anmäla vad. Har vad ej anmälts har domen alltså vunnit laga kraft och kungörelse om domens innehåll skall ofördröjligen ske. Fullföljer överförmyndaren efter anmält vad talan mot domen kommer 37 § att tillämpas såvitt angår fullföljden till högsta domstolen, d. v. s. talan får fullföljas endast av riksåklagaren (jfr NJA 1962 s. 157 och Walin s. 465 och Gärde s. 898). Om således i de mål som nu avses regeln i 37 § skulle kunna tillämpas på sätt för vilket nu redogjorts, synes en sådan tillämpning ej böra genomföras i andra mål och ärenden, där överförmyndaren äger föra talan. I sådana fall gäller fullt ut de hänsyn som JO ovan anfört för att hela treveckorstiden skall stå till överförmyndarens förfogande. Även för övriga i 37 § angivna myndigheter, allmän åklagare och barnavårdsnämnd, torde treveckorstiden vara erforderlig. Det kan därför ifrågasättas om mål angående hävande av omyndighetsförklaring skall inta en särställning i detta avseende. Enligt utredningens mening bör, trots vad ovan anförts, så ej ske. Avgörande för utredningen har därvid varit att det för både domstolar och parter är bättre att ha en enda undantagslös regel än en regel försedd med undantag, låt vara för endast ett slag av mål. Med instämmande i de av JO ovan återgivna synpunkterna på tolkningen av 37 § bör därför domstolarna i mål som avses i 37 § alltid i domen lämna fullföljdshänvisning som i brottmål, d. v. s. vadeanmälan skall ej föreskrivas. Denna skyldighet kan i nämnda lagrum anges genom att uttrycket "för talan" ersättas med orden "äger föra talan".

SOU 1970: 67

15.9 Spörsmål rörande 15 kap. 29 § GB och 20 kap. 36 § FB Enligt ovanstående stadganden kan god man förordnas för svarande som vistas på okänd ort utom riket. I den under 1 kap. anmärkta skrivelsen den 29 december 1969 av advokaten Lars A. Lewerth har hemställts, att utredningen måtte föreslå sådana ändringar i stadgandena att möjligheter skapas att förordna god man även i de fall då part vistas på känd ort utom riket men talan icke kan upptas till prövning, enär delgivning ej kunnat verkställas i utlandet. Ifrågavarande problem har emellertid redan uppmärksammats av familjerättskommittén, som i sitt betänkande Internationell äktenskaps- och arvsrätt (SOU 1969:60) lämnat förslag till frågans lösning. Utredningen har efter remiss avgett särskilt yttrande över förslaget.

SOU 1970: 67

16 Statsverkets kostnader i anledning av utredningens förslag

16.1 Inledning De förslag utredningen lagt fram ovan i 9 kap. om en förändrad överförmyndarorganisation och i 11 kap. om rätt för förmyndare och gode män att i vissa fall erhålla ersättning av allmänna medel medför ökade utgifter för statsverket. För att kunna beräkna kostnaderna för statsverket har centrala folkbokförings- och uppbördsnämnden på utredningens uppdrag företagit en undersökning av underårigas och omyndigförklarades inkomster avseende 1969 års taxering till statlig inkomstskatt. Resultatet härav redovisas i Bilaga 3 och Bilaga 4. Därutöver har utredningen från vissa överförmyndare införskaffat uppgifter om vilka kostnader överförmyndarna haft för biträdespersonal, hyra m. m.

16.2 Kostnader för en statlig dar organisation

överförmyn-

Utredningen har icke ansett sig böra nu framlägga någon organisationsplan för överförmyndardistriktens personal och kansli, och vissa uppgifter här nedan bör därför ses endast som antaganden som behövts för en ungefärlig beräkning av statsverkets kostnader. Med den domkretsindelning som beräknas vara genomförd den 1 januari 1971 kommer antalet tingsrätter och därmed antalet överförmyndardistrikt enligt utredningens förslag att uppgå till 109. Till grund för beräk234

ning av arbetskraftsbehovet har utredningen här lagt antalet förmynderskap och godmanskap i varje överförmyndardistrikt (se Bilaga 2). I nedanstående tabell har gjorts en uppställning av antalet förmynderskap och godmanskap fördelade på tingsrätter. Antal förmyndersksp och godmanskap 1.1.1966 fördelade på tingsrätter 1.1.1971 -499 500-999 1000-1499 1500-1999 20006 45 36 12 Antal tingsrätter = öfdistrikt = 109

10 Som utredningen framhållit i 9 kap. skall i regel finnas endast en överförmyndare i varje distrikt samt en ersättare för honom. Utredningen beräknar här att heltidsanställda överförmyndare erfordras i Stockholms, Göteborgs och Malmö samt ytterligare sju överförmyndardistrikt, vilka alla skulle få mer än 2 000 förmynderskap och godmanskap. För Stockholms distrikt beräknas minst tre överförmyndare, för Göteborgs minst två, för Malmö minst en och för vart och ett av de övriga distrikten en överförmyndare. Dessa antas vid kostnadsberäkningar bli placerade i lönegrad B 1—B 3. I återstående distrikt beräknas arbetsmängden inte bli tillräckligt stor för att ge full sysselsättning åt en heltidsanställd överförmyndare. I dessa distrikt skulle därför, som utredningen framhållit ovan under 9.5.3, befattningarna bli arvodestjänster, varvid arvodet får variera i förhållande till distriktens arSOU 1970: 67

betsbelastning. Om arvodena uppskattas till resp. 8 000, 12 000, 18 000 och 30 000 kronor i de fyra första grupperna i ovanstående tabell och arvodena till ersättarna till i genomsnitt 1 500 kronor per distrikt skulle kostnaderna för löner och arvoden till överförmyndare och ersättare belöpa sig till omkring 2,7 milj. kronor. Genom att kraven på överförmyndarnas kompetens föreslås bli skärpta finns anledning anta att särskild expertis ej kommer att behövas annat än i undantagsfall. I de två största distrikten torde emellertid, med hänsyn till det stora antalet förmynderskap och godmanskap i dessa distrikt och till att i dessa erfarenhetsmässigt förekommer proportionsvis flera förmynderskap av invecklad natur, särskild expertis få knytas direkt till respektive kansli. Vid kanslierna skall vidare tjänstgöra biträdespersonal. På grund av svårigheterna att på förhand beräkna arbetsmängden bör fasta biträdestjänster av heltidsnatur inrättas endast där redan från början kan sägas att full sysselsättning kommer att kunna erhållas. Härvid bör även beaktas den möjlighet som finns att såväl personellt som lokalmässigt anknyta överförmyndarens kansli — frånsett de tre största kanslierna — till annan statlig myndighet på kansliorten, såsom kronofogdemyndighet, fögderi, hyresnämnd m. fl. En sådan lösning torde kunna ifrågasättas i framför allt de minsta distrikten, där arbetsmängden ej beräknas bli tillräckligt stor för att motivera inrättande av en hel biträdestjänst. Dessa frågor bör lösas särskilt för varje distrikt. Utredningen antar överslagsvis att 65 biträdestjänster på heltid bör inrättas i de 58 största distrikten enligt tabellen ovan, medan för ett vart av de 51 övriga kanslierna beräknas ett biträdesbehov motsvarande en halv tjänst. Lönen beräknas i genomsnitt motsvara A 9. Kostnader för löner och arvoden till experter och biträdespersonal uppskattar utredningen på grund av vad ovan sagts till 2,7 milj. kronor. För omkostnader beräknar utredningen ett årligt belopp av 550 000 kronor, varvid lokalhyra inräknats endast för Stockholms, Göteborgs och Malmö överförSOU 1970: 67

myndardistrikt. Lokalkostnaderna för övriga distrikt blir avhängiga av hur lokalfrågan löses i det enskilda fallet. De sammanlagda kostnaderna för statsverket för en statlig överförmyndarorganisation skulle efter dessa beräkningar uppgå till 5,9 milj. kronor.

16.3 Beräknade utgifter av allmänna medel åt förmyndare och gode män Som utredningen uttalat under 11.4.3 blir vid en reglering av frågan när förmyndararvode skall utgå av allmänna medel den avgörande synpunkten huruvida den omyndige har inkomster eller andra tillgångar tillräckliga för att både trygga sin och sin familjs försörjning och samtidigt utge ersättning åt förmyndaren. För beräknande av denna försörjningsförmåga har utredningen, som i 11 kap. nämnts, funnit att den omyndiges taxerade inkomst bör läggas till grund. Enligt 15 kap. 19 § andra stycket FB tillkommer arvode inte fader eller moder som på grund av lag är förmyndare, såvida inte rätten eller, enligt utredningens förslag, överförmyndaren lämnar tillstånd härtill. Det är således främst för förmyndare för omyndigförklarade som en regel om ersättning av allmänna medel kommer att få betydelse. Därutöver skapas emellertid möjlighet till ersättning för förmyndare som förordnats jämlikt 6 kap. 6—9 eller 12 §§ FB för övertagande av vårdnaden om barn. Denna grupp underåriga saknar regelmässigt inkomster eller tillgångar. På grundval av de uppgifter som lämnats i statistisk årsbok 1968 om antal föräldralösa eller övergivna barn samt om barn omhändertagna på grund av vårdnadshaviitens olämplighet kan denna grupp beräknas uppgå till omkring 7 000. Som framgår av Bilaga 3 utgör antalet omyndigförklarade 30 975. Det rör sig således om sammanlagt 38 000 förmynderskap, beträffande vilka ersättning till förmyndaren kan komma att utgå av allmänna medel. Av de omyndigförklarade är övervägande delen eller nära 21 000 ej taxerade eller taxerade till ett belopp som ej uppgår till 3 000 kronor. Denna grupp har otvivel235

aktigt en sådan låg inkomst att ett uttagande av förmyndararvode i dessa fall ej kan eller bör ske. Huruvida dessa omyndigförklarade har tillgångar av vilka arvodet skäligen bör utgå framgår inte av de i Bilaga 3 intagna uppgifterna. Inkomster enbart av kapital förekommer dock inte. En regel om ersättning åt förmyndare av allmänna medel bör tydligen utformas så att flertalet av denna grupp omyndigförklarade kommer att befrias från att av egna medel utge ersättning åt förmyndaren. Å andra sidan anser utredningen att, i vart fall till en början innan man sett hur stora utgifter förslaget kommer att medföra för statsverket, man bör stanna härvid. Regeln bör emellertid utformas på sådant sätt att ersättningen följer penningvärdeförändringen. Utredningen föreslår därför, på sätt redan under 11.4.3 angivits, att den inkomstgräns under vilken ersättning åt förmyndaren skall kunna utgå av allmänna medel bör fastställas till ett till statlig inkomstskatt taxerat belopp understigande hälften av basbeloppet enligt lagen om allmän försäkring (basbeloppet för januari 1970 = 6 000). Med denna beräkningsgrund och under antagande att även övriga ovan under 11.4.3 angivna förutsättningar uppfyllts för erhållande av ersättning av allmänna medel, skulle omkring 21 000 omyndigförklarade samt cirka 7 000 underåriga befrias från skyldighet att utge ersättning till förmyndaren. Under förutsättning att varje förmyndare i arvode erhåller sju procent av nämnda basbelopp, kommer statsverkets kostnader högst att uppgå till omkring 11,7 milj. kronor. Med hänsyn till att den största delen av nu nämnda omyndigförklarade, nära 19 000, har inkomst även av annat än tjänst, torde emellertid i ett stort antal fall ersättning av allmänna medel ej komma att utgå. Under antagande att i vart fall förmyndare för de 2 000 omyndigförklarade, som enligt Bilaga 3 endast har inkomst av tjänst understigande 3 000 kronor, samt förmyndare för de 7 000 underåriga skall kunna erhålla ersättning av allmänna medel, kommer statsverkets utgifter att ligga strax under 4 milj. kronor.

16.4 Alternativ till statsverket

med särskild

tillsynsavgift

Som utredningen tidigare uttalat (se under 9.5.4) är förslaget att staten skall överta ansvaret och samtliga kostnader för överförmyndarorganisationen av den betydelse att det inte bör vara uteslutet av finansiella skäl. Utredningen har emellertid ansett sig böra redovisa ett alternativ med en tillsynsavgift, varigenom statsverket kan helt eller delvis täcka kostnaderna för överförmyndarorganisationen. Detta avgiftssystem måste dock utformas så, att ekonomiskt svaga förmynderskap blir avgiftsfria. Sålunda bör från avgift vara befriade de förmynderskap där förmyndaren erhåller ersättning av allmänna medel. För kontrollen av återstående förmynderskap, av vilka förmynderskap för barn med legal förmyndare utgör den ojämförligt största gruppen, samt för kontroll av godmanskap med årligt arvode bör en avgift uttas i samband med överförmyndarens granskning av årsräkning, sluträkning eller årsuppgift. Systemet bör därvid utformas så att förmynderskap med inkomst under en viss gräns bör erlägga en fast avgift medan av förmynderskap med inkomster över denna gräns bör uttas en avgift fastställd till viss procent av inkomsten. Av samma skäl som utredningen utvecklat under 11.4.2 vid behandlingen av frågan om ersättning åt förmyndare, bör den omyndiges taxerade inkomst läggas till grund vid beräkning av avgiftens storlek. F. n. utgår ett arvode till överförmyndare av två procent av den omyndiges behållna årsinkomst om denna överstiger 200 kronor, eljest en procent; arvodet får dock ej överstiga 1 000 kronor för varje förmynderskap. Nuvarande system medför att överförmyndarens arvode för vissa förmynderskap i flera fall uppgår till endast några eller någon krona. I framför allt de större överförmyndardistrikten avstår överförmyndare därför ofta från uttagande av dessa småbelopp. I Stockholm efterskänker staden arvode som understiger tio kronor. Bland annat för undvikande av att avgift kommer att debiteras SOU 1970:67

med svårhanterliga småbelopp föreslår utredningen att lägsta tillsynsavgift fastställs till 10 kronor. Denna bör utgå vid granskning av förmynderskap för omyndiga som ej är taxerade till statlig inkomstskatt eller taxerats till belopp understigande 5 000 kronor. Mot en på sådant sätt fastställd avgift kan den anmärkningen riktas att denna för vissa förmynderskap kan leda till högre avgift än vad nu utgår i arvode åt överförmyndaren. Genom att avgiften föreslås ej skola utgå om förmyndaren erhåller arvode av allmänna medel och genom att överförmyndaren erhåller ökad befogenhet att befria förmyndare från avgivande av räkning, torde dock de ekonomiskt svaga förmynderskapens intressen ha i tillräcklig grad beaktats. Uppgår den omyndiges taxerade inkomst till 5 000 kronor eller mera föreslår utredningen att avgiften fastställs till två kronor för varje fullt hundratal kronor, varmed den omyndiges inkomst överstiger 5 000 kronor; avgiften skall dock alltid utgå med lägst 10 kronor. Nuvarande högsta arvodesgräns av 1 000 kronor föreslås bibehållas som högsta avgiftsgräns.

ring i FB, 17 kap. 7 §, vilket stadgande på grund av 18 kap. 8 § FB kommer att gälla även gödmanskap med årligt arvode.

Vad nu föreslagits beträffande förmynderskap bör även gälla gödmanskap för vilka årligt arvode utgår. Däremot synes tillsynsavgift icke böra uttas för övriga gödmanskap. Utredningen har från centrala folkbokförings- och uppbördsnämnden inhämtat, att uttagandet genom överförmyndaren av en tillsynsavgift av detta slag kan väsentligen underlättas genom att överförmyndarna erhåller årliga förteckningar över de omyndiga som taxerats till belopp över 5 000 kronor, vilka förteckningar kan ordnas antingen i bokstavsordning eller efter personnummer. På grundval av de uppgifter om antal omyndiga och dessas inkomstförhållanden, för vilka redovisning lämnats i Bilagorna 2—4, kan det avgiftssystem för vilket utredningen nu redogjort beräknas inbringa omkring 4,4 milj. kronor. Beräkningen framgår av Bilaga 5. Det här angivna alternativet har utformats i lagtext i utredningens förslag till änd16— SOU 1970: 67

23"

Bilaga 1

Förmynderskap och godmanskap den 1 januari 1966

Uppgifterna är grundade på de redogörelser rörande förmyndares och gode mäns förvaltning under år 1965 som överförmyndarna avgav till rätten år 1966. Folkmängdssiffrorna hänför sig till den 1 januari 1966. Nettoinkomst

Öfarvode

288 000 000

21 000 000

429 880

555 507 580 3 133 828 1 324 1 554 519 691

7 572 797 6 517 431 9 519 200 108 621 217 9 037 237 20 164 947 35 477 613 8 000 040 6 412 772

594 769

9 691

211 323 254

1 005 530 999 770 1 726 191 6 823 252 1 363 744 2 157 658 3 074 978 760 877 1 177 512 19 089 512

16 724 16 300 27 388 118 377 22 428 29 771 42 795 14 570 14 751 303 104

48 414 48 478 86 859

700 700 1 279

18 799 035 6 771 486 25 791 256

183 751

2 679

51 361 777

2 810 841 1 225 647 3 490 237 7 526 725

36 392 21 352 53 697 111 441

43 916 60 759 44 172 28 303 63 790

803 1 180 878 397 836

14 866 027 18 030 476 14 946 715 8 362 643 15 831 638

240 940

4 094

72 037 499

1 964 541 2 067 327 1 957 790 941 020 2 003 319 8 933 997

25 116 32 446 28 493 15 867 30 293 132 215

31 429 24 639 46 060

698 616 767

11 274 861 13 387 106 13 249 828

1 339 988 1 349 906 1 591 186

22 055 21 722 21 135

17 697

4 453 827

562 238

8 877

Folkmängd

Antal fmo. gmskap Behållning

Stockholms stad Stockholms rrtt

783 643

10 500

Stockholms län 1. Norra Roslags ds 2. Mellersta Roslags ds 3. Stockholms läns västra ds 4. Södra Roslags ds 5. Solna ds 6. Sollentuna o. Färentuna ds 7. Södertörns ds 8. Svartlösa ds 9. Rrttn i Södertälje

23 640 24 977 46 982 123 863 55 269 108 021 104 592 60 595 46 830

Summa Uppsala län 1. Uppsala läns södra ds 2. Uppsala läns norra ds 3. Rrttn i Uppsala Summa Södermanlands län 1. Nyköpings ds 2. Oppunda o. Villåttinge ds 3. Livgedingets ds 4. Rrttn i Nyköping 5. Rrttn i Eskilstuna Summa Östergötlands län 1. Folkungabygdens ds 2. Aska, Dals o. Bobergs ds 3. Bråbygdens o. Finspånga läns ds 4. Hammarkinds, Stegeborgs o. Skärkinds ds

238 SOU 1970:67

Folkmängd

Antal fmo. gmskap Behållning

Nettoinkomst

Öfarvode

53 096 71 652 93 801 27 698

1 288 1 116 1 511 425

27 731 999 21 806 344 29 708 707 6 462 936

3 139 902 2 562 977 3 629 841 457 675

39 812 41 539 67 282 13 786

366 072

6 772

128 075 508

14 633 713

236 208

72 961 46 461 48 546 74 722 53 309

1 107 936 1 019 1 331 698

18 097 041 18 527 407 24 004 568 31 527 453 15 685 218

2 555 621 2 380 576 2 976 136 4 086 361 1 317 239

28 915 30 103 37 699 38 045 23 915

295 999

5 091

107 841 687

13 315 933

158 677

44 908 20 096 30 516 38 550 30 363

1 096 533 605 820 460

29 538 471 6 410 814 9 892 890 10 136 096 8 380 393

2 944 735 887 269 1 379 757 1 613 470 683 831

36 607 14 088 17 473 27 318 12 968

164 433

3 514

64 358 664

7 509 062

108 454

46 170 25 036 46 531 19 064 40 549 21 416 36 863

881 537 1 158 483 836 803 421

13 496 221 9 368 805 16 360 946 9 208 234 16 930 582 6 335 766 11 654 147

1 255 624 1 560 028 1 876 794 952 197 2 372 790 929 559 1 053 675

21 761 16 849 27 251 13 461 32 558 14 935 20 263

235 629

5 119

83 354 701

10 000 667

147 078

Gotlands lån Gotlands ds

53 742

1 204

17 293 996

2 480 461

37 785

Blekinge lån 1. ö s t r a och Medelsta ds 2. Bräkne och Karlshamns ds 3. Listers o. Sölvesborgs ds 4. Rrttn i Karlskrona

53 579 28 048 36 006 31 688

1 385 669 825 409

14 191 385 6 546 773 7 227 772 7 299 700

2 887 170 1 091 947 1 361 732 1 256 654

38 829 17 948 14318 13 924

149 321

3 288

35 265 630

6 597 503

85 019

39 018 86 547 59 717 35 323 41 397

862 1 594 1 432 709 861

12 387 218 26 525 798 18 546 154 7 597 755 11 159 887

1 503 469 2 789 947 2 730 399 1 164 362 1 349 735

23 845 45 160 42 075 16 263 21 656

262 002

5 458

76 216 812

9 537 912

148 999

1 190 696 1 277 809

32 229 999 17 946 502 21 755 912 11 520 300

3 395 463 2 069 386 3 441 337 1 485 625

45 204 27 132 39 954 24 186

841 432 991

15 650 561 10 105 042 41 417 557

1 622 638 1 289 762 2 084 591

25 400 22 164 25 846

5. Linköpings ds 6. Rrttn i Linköping 7. Rrttn i Norrköping 8. Rrttn i Motala Summa Jönköpings lån 1. Tveta, Vista och Mo ds 2. Norra o. Södra Vedbo ds 3. Njudungs ds 4. Östbo och Västbo ds 5. Rrttn i Jönköping Summa Kronobergs län 1. ö s t r a Värends ds 2. Mellersta Värends ds 3. Västra Värends ds 4. Sunnerbo ds 5. Rrttn i Växjö Summa Kalmar lån 1. Tjusts ds 2. Sevede och Tunaläns ds 3. Oskarshamns ds 4. Norra Möre o. Stranda ds 5. Södra Möre ds 6. Ölands ds 7. Rrttn i Kalmar Summa

Summa Kristianstads län 1. Ingelstads o. Järrestads ds 2. Kristianstads ds 3. Västra Göinge ds 4. Norra Åsbo ds 5. Södra Åsbo o. Bjäre ds Summa

Malmöhus lån 1. Oxie och Skytts ds 57 571 2. Torna och Bara ds 44 719 3. Ystads ds 48 022 4. Frosta och Eslövs ds 35 260 5. Rönnebergs, Onsjö och Harjagers ds 32 895 6. Rrttn i Landskrona 29 367 7. Luggude ds 46 853

SOU 1970:67

8. Rrttn i Hälsingborg 9. Rrttn i Lund 10. Rrttn i Malmö Summa Hallands lån 1. Hallands södra ds 2. Hallands mellersta ds 3. Hallands norra ds 4. Rrttn i Halmstad 5. Rrttn i Varberg Summa Göteborgs och Bohus län 1. Askims och Mölndals ds 2. Hisings, Sävedals och Kungälvs ds 3. Orusts, Tjörns och Inlands ds 4. Sunnervikens ds 5. Norrvikens ds 6. Göteborgs rrtt 7. Rrttn i Uddevalla Summa Ålvsborgs län 1. Marks ds 2. Kinds och Redvägs ds 3. Borås ds 4. Vättle, Ale o. Kullings ds 5. Flundre, Väne o. Bjärke ds 6. Nordals, Sundals och Valbo ds 7. Tössbo och Vedbo ds 8. Rrttn i Vänersborg 9. Rrttn i Borås Summa Skaraborgs län 1. Vadsbo ds 2. Skövde ds 3. Vartofta o. Frökinds ds 4. Skarabygdens ds 5. Åse, Viste, Barne och Laske ds 6. Kinnefjärdings, Kinne och Kållands ds Summa Värmlands län 1. Östersysslets ds 2. Mellansysslets ds 3. Södersysslets ds 4. Nordmarks ds 5. Jösse ds 6. Fryksdals ds 7. Älvdals o. Nyeds ds 8. Rrttn i Karlstad Summa

240 Nettoinkomst

Öfarvode

26 850 027 19 737 585 81 905 987

3 274 691 2 100 724 7 715 834

59 786 40 974 143 142

11 875

279 119 472

28 480 051

453 788

49 470 42 360 31 079 41 067 15 966

965 916 579 712 298

20 921 794 12 152 480 8 316 700 14 121 767 4 278 289

2 633 969 1 634 751 1 113 904 1 375 041 513 363

27 518 16 691 15 272 24 698 4 414

179 942

3 470

59 791 030

7 271 028

88 593

48 423

11 893 722

1 062 669

19 472

61 091 37 557 39 539 21 335 421 809 36 376

820 689 710 725 6 687 475

13 950 990 10 391 361 8 026 904 5 473 672 119 344 868 7 496 746

1 993 555 1 536 983 1 622 061 1 099 546 13 932 435 816 817

22 480 20 114 25 503 16 930 261 828 13 404

666 130

10 766

176 578 263

22 064 066

379 731

35 559 42 976 36 925 71 949 57 242 24 326 31 946 19 671 69 528

496 687 606 853 864 851 516 254 880

12 479 237 13 150 542 9 690 663 13 935 069 12 010 025 8 591 312 7 903 642 2 756 402 9 296 490

1 462 193 1 583 378 1 076 889 2 480 360 1 682 534 1 681 392 2 901 222 471 809 1 261 845

390 122

6 007

89 813 382

14 601 622

18 270 21 488 18 353 33 761 23 612 19 899 16 904 8 966 23 787 185 040

59 755 53 154 45 647 26 909 26 985

1 197 768 949 493 558

18 108 370 14 742 532 16 625 689 7 631 016 9 986 035

2 993 075 1 738 225 1 835 422 926 002 1 357 486

36 530 22 128 24 331 14 957 18 451

Folkmängd

Antal fmo. gmskap Behållning

78 769 45 670 249 161

1 110 991 3 538

668 287

42 499

254 9 4 9 '

4 680

9 572 984 76 666 626

1 227 905 10 078 115

16 441 132 838

54 009 51 326 24 400 13 254 33 494 26 381 33 692 50 720

895 863 585 327 628 644 742 870

9 064 304 9 885 160 7 250 921 6 286 556 10 566 317 10 365 375 11 561 661 12 891 333

1 514 374 1 560 008 844 776 679 815 1 441 922 1 536 657 1 930 569 1 453 035

287 276

5 554

77 871 627

10 961 156

25 538 17 202 12 657 8 098 21 127 23 942 24 550 23 988 157 102

SOU 1970: 67

Örebro län 1. Östernärkes ds 2. Västernärkes ds 3. Karlskoga ds 4. Lindes och Nora ds 5. Rrttn i Örebro Summa Västmanlands lån 1. Västmanlands mellersta ds 2. Västmanlands västra ds 3. Västmanlands östra ds 4. Rrttn i Västerås Summa Kopparbergs län 1. Falu ds 2. Hedemora ds 3. Väster bergslags ds 4. Nås och Malungs ds 5. Nedansiljans ds 6. Ovaniljans ds Summa Gävleborgs län 1. Gästriklands östra ds 2. Gästriklands västra ds 3. Rrttn i Gävle 4. Bollnäs ds 5. Sydöstra Hälsinglands ds 6. Norra Hälsinglands ds 7. Västra Hälsinglands ds Summa Västernorrlands län 1. Medelpads ds 2. Ångermanlands södra ds 3. Ångermanlands mellersta ds 4. Ångermanlands västra ds 5. Ångermanlands norra ds • 6. Rrttn i Sundsvall Summa Jämtlands län 1. Jämtlands östra ds 21 Jämtlands norra ds 3. Jämtlands västra ds 4. Härjedalens ds 5. Rrttn i Östersund Summa Västerbottens län 1. Västerbottens södra ds 2. Västerbottens västra ds 3. Västerbottens mellersta ds 4. Skellefteå ds 5. Rrttn i Umeå Summa

SOU 1970:67

Folkmängd

Antal fmo. gmskap Behållning

Nettoinkomst

Öfarvode

26 091 54 688 47 759 55 426 84 192

516 1 034 684 1 040 1 150

14 691 370 13 533 627 9 681 517 12 911 479 31 908 172

1 371 829 1 981 939 1 382 344 1 940 985 2 798 575

15 842 28 123 13 605 25 112 46 101

268 156

4 424

82 726 165

9 475 672

128 783

27 728 85 166 34 287 103 616

371 1 152 648 1 348

4 763 044 13 772 197 10 615 946 25 194 887

901 848 1 956 022 1 619 970 4 625 418

14 570 27 080 25 665 37 797

249 635

3 519

54 346 074

9 103 258

105 112

85 844 54 793 46 267 26 945 34 077 34 520

1 202 828 672 524 892 705

19 425 495 11 363 998 8 551 157 7 141 100 11 519 285 8 158 832

2 916 392 2 246 726 1 593 548 1 281 314 2 055 602 1 395 991

42 614 28 401 22 152 22 966 27 915 20 895

282 446

4 823

66 159 867

11 489 573

164 943

50 438 36 048 59 982 34 610 41 782 40 354 30 058

982 640 856 753 647 737 861

11 844 235 6 748 737 13 271 222 9 343 373 6 394 427 14 332 847 7 290 570

1 561 925 1 082 510 1 483 553 1 684 867 1 243 830 1 390 134 1 480 397

22 816 10 444 24 956 20 992 17 749 20 338 22 172

293 272

5 476

69 225 411

9 927 216

139 467

60 477 51 007 27 041 18 837 60 783 59 340

1 120 1 053 739 574 1 412 1 027

10 360 967 12 676 975 6 861 525 5 300 306 17 753 537 11 043 677

2 077 393 2 525 595 1 457 074 1 308 699 2 576 255 2 463 616

36 207 37 538 22 548 18 553 36 220 45 570

277 485

5 925

63 996 987

12 408 632

196 636

29 885 27 759 27 290 20 387 25 642

710 695 579 421 221

9 239 673 10 477 940 8 923 344 3 821 672 7 272 348

1 341 052 1415 660 1 151 754 808 355 662 322

21 842 20 507 15 339 10 080 12 046

130 963

2 626

39 835 977

5 379 143

79 814

42 037 50 753 19 441 72 785 48 858

1 004 1 203 635 1 329 897

13 404 211 13 008 672 6 167 367 20 244 876 15 811 215

2 405 453 2 394 240 1 012 422 2 706 088 1 862 827

34 486 33 744 15 571 39 331 32 904

233 874

5 068

68 636 341

10 381 030

156 036

Norrbottens län 1. Piteå ds 2. Luleå ds 3. Kalix ds 4. Torneå ds 5. Gällivare ds 6. Rrttn i Luleå Summa Stockholms rrtt Göteborgs rrtt Rrttn i Malmö Övriga underrätter summa Summa hela riket

242 Folkmängd

Antal fmo. gmskap Behållning

Nettoinkomst

Öfarvode

54 762 49 773 32 480 31 115 56 841 34 853

1 097 907 714 1 008 763 469

9 558 722 10 514 724 5 611 079 6 606 316 6 861 065 6 745 560

1 708 517 2 095 488 738 062 1 140 605 1 376 798 3 552 788

25 850 24 791 16 548 21 237 18 339 12 873

259 824

4 958

45 897 466

10 612 258

119 638

10 500 783 643 6 687 421 809 3 538 249 161 6 318 049 115 856

429 880 288 000 000 21 000 000 261 828 119 344 868 13 932 435 7 715 834 143 142 81 905 987 1 896 533 361 250 210 036 3 551 731

7 772 662

2 385 794 216 292 858 305 4 386 581

136 601

SOU 1970: 67

Bilaga 2

Förmynderskap och godmanskap fördelade på överförmyndardistrikt den 1 januari 1971 enligt utredningens förslag. Hänsyn har endast kunnat tagas till ändringar i domkretsindelningen som meddelats före den 1 juli 1970. Uppgifterna är grundade på de redogörelser rörande förmyndares och gode mäns förvaltning under år 1965 som överförmyndarna uppgav till rätten år 1966. Folkmängdssiffrorna hänför sig till den 31 december 1969. Uppgifterna är ungefärligt beräknade. Antal fm- o. gmskap

Behållning

Nettoinkomst

Öfarvode

747 000 38 000 54 000 134 000 84 000 103 000 141000 78 000 73 000

10 500 820 470 3 020 1 270 950 1450 580 920

288 000 000 11 000 000 7 000 000 103 000 000 14 000 000 20 000 000 38 000 000 9 000 000 10 000 000

21 000 000 1 455 000 920 000 6 530 000 2 100 000 2 380 000 2 950 000 950 000 1 570 000

430 000 24 000 19 000 114 000 33 000 28 000 41 000 17000 22 000

1 452 000

19 980

500 000 000

39 855 000

728 000

124 000 44 000 53 000

1 740 590 820

35 000 000 13 000 000 9 000 000

5 270 000 1 660 000 1 510 000

78 000 26 000 25 000

221 000

3 150

57 000 000

8 440 000

129 000

71 000 62 000 113 000

1 130 1 200 1 690

22 000 000 19 000 000 31 000 000

2 745 000 2 115 000 3 905 000

38 000 34 000 58 000

246 000

4 020

72 000 000

8 765 000

130 000

32 000 53 000 129 000 162 000

700 1 040 2 400 2 630

11 000 000 20 000 000 50 000 000 48 000 000

1 340 000 1 805 000 5 700 000 5 785 000

22 000 36 000 81000 97 000

376 000

6 770

129 000 000

14 630 000

236 000

108 000 119 000 78 000

1 500 2 260 1 330

30 000 000 47 000 000 32 000 000

3 405 000 5 825 000 4 085 000

45 000 75 000 38 000

Summa

305 000

5 090

109 000 000

13 315 000

158 000

Kronobergs län 1. Växjö tr 2. Ljungby tr

114 000 52 000

2 240 1050

37 000 000 13 000 000

5 015 000 1 965 000

68 000 33 000

Summa

166 000

3 290

50 000 000

6 980 000

101 000

Folkmängd Stockholms län 1. Stockholms tr 2. Tr. med kansli i Norrtälje 1 3. Stockholms läns västra tr 4. Södra Roslags tr 5. Solna tr 6. Sollentuna o. Färentuna tr 7. Södertörns tr 8. Svartlösa tr 9. Södertälje tr Summa Uppsala län 1. Uppsala tr 2. Uppsala läns södra tr 3. Uppsala läns norra tr* Summa Södermanlands län 1. Nyköpings tr 2. Katrineholms tr 3. Eskilstuna tr Summa Östergötlands län 1. Folkungabygdens tr 3 2. Motala tr 3. Linköpings tr 4. Norrköpings tr Summa Jönköpings län 1. Jönköpings tr 2. Eksjö tr 3. Värnamo tr

1 Beslut om tingsrätten ej meddelat före den 1/7 1970. * Skall senast 1/1 1975 förenas med Uppsala tr. 3 Skall senast 1/1 1976 förenas med Motala tr. SOU 1970: 67

Antal fm- o. gmskap

Behållning

39 000 63 000 67 000 75 000

420 1 290 1 560 2 070

12 000 000 21 000 000 24 000 000 30 000 000

244 000

5 340

Gotlands tr

54 000

Blekinge lån 1. Östra och Medelsta tr 2. Bräkne och Karlshamns tr 3. Listers och Sölvesborgs tr 4. Karlskrona tr

Nettoinkomst

Öfarvode

87 000 000

1 055 000 2 430 000 2 720 000 4 325 000 10 530 000

20 000 35 000 37 000 62 000 154 000

1 200

18 000 000

2 480 000

38 000

53 000 32 000 32 000 36 000

1 380 670 820 410

153 000

3 280

14 000 000 7 000 000 7 000 000 8 000 000 36 000 000

2 885 000 1 090 000 1 360 000 1 255 000 6 590 000

39 000 18 000 14 000 14 000 85 000

37 000 90 000 60 000 36 000 42 000

860 1 590 1 430 710 860

13 000 000 27 000 000 19 000 000 8 000 000 11 000 000

1 505 000 2 790 000 2 730 000 1 165 000 1 350 000

265 000

5 450

78 000 000

9 540 000

24 000 45 000 42 000 16 000 22 000 149 000

289 000 91 000 131 000 55 000 47 000 42 000 51 000

3 890 1 630 2 040 1 080 1 280 870 1 050

91 000 000 27 000 000 68 000 000 30 000 000 22 000 000 12 000 000 20 000 000

706 000

11 840

270 000 000

8 810 000 2 770 000 5 285 000 3 145 000 3 440 000 1 530 000 2 480 000 27 460 000

158 000 50 000 85 000 41 000 40 000 25 000 39 000 438 000

47 000 47 000 41 000 19 000 40 000

710 960 920 300 580

194 000

3 470

14 000 000 21 000 000 12 000 000 4 000 000 9 000 000 60 000 000

1 375 000 2 635 000 1 635 000 510 000 1 115 000 7 270 000

25 000 28 000 17 000 4 000 15 000 89 000

58 000

12 000 000

1 060 000

19 000

58 000 40 000 39 000 21 000 447 000 36 000

820 690 710 720 6 690 470

14 000 000 11 000 000 8 000 000 6 000 000 120 000 000 8 000 000

699 000

10 760

179 000 000

1 995 000 1 535 000 1 620 000 1 100 000 13 935 000 815 000 22 060 000

22 000 20 000 26 000 17 000 262 000 13 000 379 000

43 000 62 000

1 100 860

12 000 000 12 000 000

2 150 000 1 680 000

29 000 24 000

Folkmängd Kalmar lån 1. Kalmar tr 2. Västerviks tr 3. Oskarshamns tr 4. Möre o. Ölands tr Summa Gotlands lån

Summa Kristianstads län 1. Ingelstads och Järrestads tr 2. Kristianstads tr 3. Hässleholms tr 4. Norra Åsbo tr 5. Ängelholms tr Summa Malmöhus lån 1. Malmö tr 2. Lunds tr 3. Hälsingborgs tr 4. Oxie o. Skytts tr 5. Ystads tr 6. Eslövs tr 7. Landskrona tr Summa Hallands lån 1. Halmstads tr 2. Hallands södra tr 4 3. Hallands mellersta tr s 4. Varbergs tr 5. Hallands norra tr s Summa Göteborgs och Bohus lån 1. Askims och Mölndals tr 2. Hisings, Sävedals och Kungälvs tr 3. Orusts, Tjörns och Inlands tr 4. Sunnervikens tr 5. Norrvikens tr 6. Göteborgs tr 7. Uddevalla tr Summa Älvsborgs län 1. Vänersborgs tr 2. Trollhättans tr 4 5

Skall senast den 1/1 1974 förenas med Halmstads tr. Skall senast 1/1 1972 förenas med Varbergs tr.

244 SOU 1970: 67

Antal fm- o. gmskap

Behållning

Nettoinkomst

Öfarvode

31 000 80 000 109 000 76 000

520 940 1 420 1 140

8 000 000 15 000 000 19 000 000 25 000 000

2 900 000 2 630 000 2 390 000 2 810 000

17 000 37 000 41 000 39 000

401 000

5 980

91 000 000

14 560 000

187 000

58 000 56 000 50 000 68 000 24 000

1 160 770 1 060 1 120 530

18 000 000 15 000 000 18 000 000 16 000 000 10 000 000

2 945 000 1 740 000 1 955 000 2 080 000 1 310 000

36 000 22 000 27 000 30 000 18 000

256 000

4 640

77 000 000

10 030 000

133 000

69 000 107 000 52 000 57 000

1 540 1 730 890 1 390

24 000 000 23 000 000 9 000 000 22 000 000

2 965 000 3 015 000 1 515 000 3 465 000

42 000 41 000 26 000 48 000

285 000

5 550

78 000 000

10 960 000

157 000

118 000 54 000 51 000 53 000

1 670 1 070 680 1 040

47 000 000 14 000 000 10 000 000 13 000 000

4 000 000 1 600 000 1 380 000 1 940 000

65 000 26 000 13 000 25 000

276 000

4 460

84 000 000

8 920 000

129 000

27 000 87 000 33 000 113 000

370 1 150 650 1 350

5 000 000 14 000 000 11 000 000 25 000 000

900 000 1 955 000 1 620 000 4 625 000

15 000 27 000 26 000 38 000

260 000

3 520

55 000 000

9 100 000

106 000

89 000 53 000 45 000 26 000 33 000 33 000

1 200 830 670 520 890 700

20 000 000 12 000 000 9 000 000 7 000 000 12 000 000 8 000 000

2 915 000 2 245 000 1 595 000 1 280 000 2 055 000 1 400 000

43 000 24 000 22 000 23 000 28 000 21 000

279 000

68 000 000

11 490 000

161 000

84 000 66 000 35 000 41 000 40 000 28 000

1 330 1 150 750 640 740 860

21 000 000 12 000 000 10 000 000 6 000 000 15 000 000 7 000 000

2 260 000 1 885 000 1 685 000 1 225 000 1 390 000 1 480 000

37 000 21 000 21 000 18 000 21 000 22 000

294 000

5 470

71 000 000

9 925 000

140 000

Folkmängd 3. Tössbo och Vedbo tr 4. Alingsås tr 5. Borås tr 6. Sjuhäradsbygdens tr Summa Skaraborgs lån 1. Mariestads tr 2. Skövde tr 3. Falköpings tr 4. Lidköpings tr 5. Vara tr6 Summa Värmlands län 1. Arvika tr 2. Karlstads tr 3. Kristinehamns tr 4. Sunne tr Summa Örebro lån 1. Örebro tr 2. Hallsbergs tr 3. Karlskoga tr 4. Lindesbergs tr Summa Västmanlands län 1. Västmanlands mellersta tr' 2. Köpings tr 3. Sala tr 4. Västerås tr Summa Kopparbergs län 1. Falu tr 2. Hedemora tr 3. Ludvika tr 4. Malungs tr8 5. Nedansiljans tr9 6. Mora tr Summa Gävleborgs län 1. Gävle tr 2. Sandvikens tr 3. Bollnäs tr 4. Sydöstra Hälsinglands tr10 5. Hudiksvalls tr 6. Västra Hälsinglands tr11 Summa 6

Skall senast 1/1 1974 förenas med Lidköpings tr. Skall senast 1/1 1974 förenas med Sala tr. Skall den 1/1 1974 förenas med Mora tr. 8 Skall den 1/1 1974 förenas med Falu tr. 10 Skall den 1/1 1972 förenas med Bollnäs tr. 11 Skall den 1/1 1974 förenas med Hudiksvalls tr. 7 8

SOU 1970: 67

Antal fm- o. gmskap

Behållning

Nettoinkomst

öfarvode

42 000 59 000 49 000 60 000 64 000

1 310 1 120 1 050 1 410 1 030

12 000 000 11 000 000 13 000 000 18 000 000 11 000 000

2 765 000 2 080 000 2 525 000 2 575 000 2 465 000

41 000 36 000 38 000 36 000 46 000

274 000

5 920

65 000 000

12 410 000

197 000

44 000 59 000 23 000

540 1 570 520

14 000 000 21 000 000 6 000 000

1 240 000 3 010 000 1 725 000

22 000 44 000 14 000

126 000

2 630

41 000 000

5 975 000

80 000

55 000 49 000 47 000 83 000

900 1 220 1 200 1 740

16 000 000 16 000 000 13 000 000 24 000 000

1 865 000 2 860 000 2 395 000 3 260 000

33 000 41000 34 000 49 000

234 000

5 060

69 000 000

10 380 000

157 000

53 000 55 000 58 000 36 000 56 000

1 510 1 100 850 730 760

11 000 000 10 000 000 11 000 000 8 000 000 7 000 000

1 600 000 1 710 000 4 155 000 1 775 000 1 375 000

34 000 26 000 22 000 19 000 19 000

258 000

4 950

47 000 000

10 615 000

120 000

Stockholms tr Göteborgs tr Malmö tr Övriga underrätter summa

747 000 10 500 447 000 6 690 258 000 3 890 6 548 000 115 550

288 000 000 120 000 000 91 000 000 1 892 000 000

21 000 000 430 000 13 935 000 262 000 7 810 000 145 000 249 255 000 3 549 000

Summa hela riket

8 000 000 136 630

2 391 000 000

292 000 000 4 386 000

Folkmängd Västernorrlands län 1. Sollefteå tr 2. Medelpads tr 3. Härnösands tr 4. örnsköldsviks tr 5. Sundsvalls tr Summa Jämtlands län 1. Östersunds tr 2. Jämtbygdens tr 3. Svegs tr Summa Västerbottens län 1. U m e å tr 2. Umebygdens tr 3. Lycksele tr 4. Skellefteå tr Summa Norrbottens län 1. Haparanda tr 2. Piteå tr 3. Luleå tr 4. Bodens tr 5. Gällivare tr Summa

246 SOU 1970:67

Bilaga 3

Omyndigförklarades inkomster enligt 1969 års taxering till statlig Ej tax- 3 000- 5 0002 990 4 990 5 990

Endast tjänst 1 977 2 079 386 Endast kapital — 5 1 Såväl tjänst som kapital eller annan inkomst 18 864 3 798 558 Summa 20 841 5 882 945

SOU 1970: 67

inkomstskatt

6 0009 990

10 000- 20 000- 30 000- 40 00019 990 29 990 39 990 49 990

50 000-

Summa

642 2

484 3

52 1

2 —

—

1 —

5 623 12

1 027

1 671

1 330

48 50

13 13

26 27

25 340 30 975

Bilaga 4

Underårigas inkomster enligt 1969 års taxering till statlig Ej tax- 3 0002 990 4 990

5 0005 990

6 0009 990

inkomstskatt

10 000- 20 000- 30 00019 990 29 990 39 990

Endast tjänst 26 356 52 024 24 162 88 537 110 027 4 919 Endast kapital 590 675 153 314 240 60 Såväl tjänst som kapital eller annan inkomst 504 440 6 026 2 314 6 916 9 000 960 Summa 531386 58 725 26 629 95 767 119 267 5 939

40 00049 990

50 000-

Summa

182 14

14 14

4 18

306 225 2 078

168 364

71 99

103 125

529 998 838 301

SOU 1970: 67

Bilaga 5

Beräkning av särskild tillsynsavgift Vid en taxerad inkomst understigande 5 000 kr utgår en avgift av 10 kr. Vid övriga inkomster 2 % av det belopp, varmed tax.ink. överstiger 5 000 kr, dock lägst 10 och högst 1 000 kr. Tax.ink.1

Antal förmynderskap

5 000— 5 990 6 000— 9 990 10 000— 19 990 20 000— 29 990 30 000— 39 990 40 000— 49 990 50 000—

1 706 under 5 500 1 706 över 5 500 8 901

Summa avgift

3 000

17 060 25 590 534 060

10 570

10 000

2 114 000

1 236

20 000

494 400

30 000

139 200

40 000

78 400

50 000

1 000

148 000

— —

— 10 —

3 550 710 . 839 030

108 500

500 750

Avgift 10 15 60

24 597 83 9032 Summa

Belopp på vilket avg. beräknas

4 389 740

1 Inom 2

varje grupp antages genomsnittet vara mittbeloppet. Från avgift befriade fmskap = 21 000 omyndigförklarade och 7 000 underåriga (se 16.3). Återstående förmynderskap samt godmanskap vilka skall erlägga avgift = 108 500 (136 500—28 000). Fmskap över 5 000 kr tax.ink. = 24 597. Återstoden 83 903 (108 500—24 597) skall erlägga en avgift av 10 kr.

SOU 1970: 67

Bilaga 6

Reservation Av herr Martinsson rörande viss punkt i 9 kap.

Utredningens majoritet har föreslagit, att på innehavare av överförmyndareuppdraget skall ställas kravet på uppnådda 25 års ålder. Visserligen kommer uppdraget inte längre enligt utredningens förslag att vara ett kommunalt förtroendeuppdrag, men arbetsuppgifterna blir tämligen likartade som vad nu gäller. Att överförmyndaredistrikten blir större medför större ansvar för överförmyndaren men varken ansvaret eller arbetsuppgifterna kan jämföras med en domares, för vilken ålderskravet 25 år fortfarande gäller. Eftersom statsmakterna så sent som 1969 tog ställning i frågan om ålderskravet för överförmyndaren, vill jag föreslå att kravet utgår ur den blivande lagstiftningen och att endast krav på uppnådd myndig ålder uppställes.

250 SOU 1970: 67

Förkortningar

Lagar och lagförslag BrB FB GB HB JB KL RB UL ÄB VL AFL Omsorgslagen BGB ML Vgml Lagberedningen GB I Lagberedningen ÄB I Lagberedningen ÄB II

brottsbalken föräldrabalken giftermålsbalken handelsbalken jordabalken konkurslagen rättegångsbalken utsökningslagen ärvdabalken lagen den 27 juni 1924 (nr 322) om vård av omyndigs värdehandlingar lagen den 25 maj 1962 (nr 381) om allmän försäkring lagen den 15 december 1967 (nr 940) angående omsorger om vissa psykiskt utvecklingsstörda tyska Burgerliches Gesetzbuch av den 18 augusti 1896 danska lagen den 30 juni 1922 om umyndighed och vaergemål (myndighedsloven) norska lagen den 22 april 1927 om vergemål för umyndige m. v. (vergemålsloven) lagberedningens förslag till lag om äktenskaps ingående och upplösning (1913) lagberedningens förslag till lag om förmynderskap m. m. (1921) lagberedningens förslag till lag om arv m. m. (1925) Riksdagstryck, rättsfallssamlingar, tidskrifter ra. ra.

BeU 1LU, 2LU, 3LU NJA NJA II NT prop. SOU 1970: 67

bevillningsutskottets utlåtande första, andra eller tredje lagutskottets utlåtande Nytt Juridiskt Arkiv. Avd. I Nytt Juridiskt Arkiv. Avd. II Naumann, Tidskrift för lagstiftning m. m. proposition 251

rskr SFS SJA SOU SU SvJT TfR TSA

riksdagens skrivelse Svensk författningssamling Carl Schmidt, Juridiskt Arkiv statens offentliga utredningar statsutskottets utlåtande Svensk juristtidning Tidskrift for Rettsvitenskap Tidskrift för Sveriges advokatsamfund Litteratur i övrigt

Andersen Arnholm BrB II Ekeberg— Guldberg Guldberg— Bergendal Gärde Ringgård Stenbeck— Lindhagen Walin Winroth

252 Andersen, Personret, Köpenhamn 1966 Arnholm, Personretten, Oslo 1959 Beckman, Holmberg, Hult och Strahl, Brottsbalken jämte förklaringair band II, brotten mot allmänheten och staten m. m., Stockholm 1965 Ekeberg och Guldberg, Den nya testamentslagen, Stockholm 1931 Guldberg och Bergendal, Kommentar till ärvdabalken del II, Stockholm! 1962 Gärde, Kommentar till nya rättegångsbalken Ringgård, De nye regler om bestyrelse og anbringelse af omyndigess midler, båndlagte midler og legatmidler, K0benhavn 1966 Stenbeck och Lindhagen, Den nya förmynderskapslagen, Stockholrm 1924 Walin, Föräldrabalken, Uddevalla 1952 Winroth, Svensk civilrätt IV, Uppsala 1903

SOU 1970: 677

Nordisk udredningsserie (Nu) 1970

Kronologisk förteckning

1. Samordnad utbyggnadsplanering inom Nordel. 2. Uddannelses- og forskningssporgsmål. 3. Pravelosladelse. 4. La cooperation internordique en matiéres économiques et culturelles. 5. Nordisk gränsregion, miljövård och urbanisering. 6. Konsumentundervisning i skolen. 7. Merking av brann- og helsefarlige stoffer. 8. Nordisk trafiksäkerhetskonferens i Stockholm 20 — 21 april 1970. 9. Innstilling om harmonisering av skoleordningene i de nordiske land. 10. Vägtrafikregler.

Statens offentliga utredningar 1970

Systematisk förteckning

Justitiedepartementet Grundlagberedningen. 1 . Riksdagsgrupperna • Regeringsbildningen. [16] 2. Ersättare för riksdagsledamöterna. [17] 3. Allmänra val på våren ? [27] Svensk F M a g . [ 1 9 ] Militära straff och disciplinmedel. [31] Polisen i samhället. [32] Hemförsäl.ning. [35] Revision a/ vattenlagen. [40] Gruvrättslig speciallagstiftning. [45] Skydd moi avlyssning. [47] Svensk författningssamling. [48] Trafiknykterhetsbrott. [61] Förmynderskap. [ 6 7 ]

Kompetensutredningen V. Behörighet- Meritvärderiing- Studieprognos. Specialundersökningar av kompetensfrågor. [20] VI :1 Vägar till högre utbildning. Behörighet o>ch urval. [21] VI :2 Vägar till högre utbildning. Organisation oc;h i n formation. [55] Pedagogisk utbildning och forskning. [ 2 2 ] Sexualkunskapen på grundskolans låg- och m e l l a n stadier. [39] Språkundersökning bland finländska barn och u n g d o m a r i Sverige. [44] Högskolor för konstnärlig utbildning. [ 6 6 ]

Jordbruksdepartementet Statligt stöd till fiskehamnar. [5] Distriksveterinärernas tjänstgöringsförhållanden, n u m . [53]

Försvarsdepartementet Värnpliktstänstgöringens civila meritvärde. [12] Forskning ; ör försvarssektorn. [54] Utbildning m.m. av värpliktiga i specialtjänst. [65]

Handelsdepartementet Rationell bensinhandel. [24] Om lotterier. [52] Svensk krigsmaterielexport. [63]

Socialdepartementet Livsmedelsstadgekommittén. 1 . Ny livsmedelsstadga m.m. Del. I. Förslag och motiv. [6] 2. Ny livsmedelsstadga m.m. Del. II. BiUgor. [7] Folktandvårdens utbyggande och reglering. [11] Yrkesskadeförsäkringens finansiering. [ 4 9 ] Ersättning vid vissa sjukvårdande åtgärder och sjukresor. [56] Narkotikamissbruk hos inskrivningsskyldiga 1968/1969. [57] Bättre socialtjänst för handikappade. [64]

Inrikesdepartementet Expertgruppen för regional utredningsverksamhet (EiRU) 1. Balanserad regional utveckling. [ 3 ] 2. Urbaniseringen i Sverige. Bilagedel I till Balanserad regional utveckliing. [14] 3, Regionalekonomisk utveckling. Bilagedel II tilil B a l a n serad regional utveckling. [15] Medel för styrning av byggnadsverksamheten. [ 3 3 ] Svenska folkets inkomster. [34] Ungdom - Bostad. [ 4 3 ] Den äldre arbetskraften inom byggnadsindustrin. [ 4 6 ]

Kommunikationsdepartementet Civildepartementet

Snöskotern — fordonet och föraren. [9] Körkort oca körkortsregistrering. [26]

Barns utemiljö. [1]

Finansdepartementet

Industridepartementet

Upphandling av byggnader. Del 2. Administrationen. [18] Understöd-föreningar. [23] Aspirationer, möjligheter och skattemoral. [25] Tjänstgörirgsbetyg. [28] Decentralisering av statlig verksamhet. [ 2 9 ] Stordriftsfcrdelar inom industriproduktionen. [ 3 0 ] Kilometerbsskattning. [36] Översyn av vissa punktskatter. [37] Förtroig fcretagsinformation och börshandel. [ 3 8 ] Utbetalning av kommunalskatt. [62]

Sveriges energiförsörjning. Energipolitik och o r g a n i s a t i o n [13] Samarbetsutredningen. 1 . Företag och Samhällle, Del. 1. Förslag med motiv samt bilagor. [41] 2. Företag och samhälle. Del 2. Hearings med företrädare för samhällsorgan, företag, löntagarorganisationer, politiska partier m. fl. [ 4 2 ] Mellansvensk gruvindustri. [51] TEKO-utredningen. 1 . TEKO-industrierna inför 7 0 - t a l e t . Del I. Analys, slutsatser, förslag. [59] 2. TEKO-indiustri>erna inför 70-talet. Del II. Bilagor. [60]

Utbildningsdepartementet Om stat och kyrka. [2] Yrkesutbilcningsberedningen. 1. Reformerad lärarutbildning. ;4] 2. Yrkesteknisk högskoleutbildning. [8] 3. Viss medicinsk och farmaceutisk yrkesutbildning. [ 5 0 ] 4. Yrkesutbildning Dch arbetsliv. [58] Fria läromedel. [ 1 0 ]

Anm Siffrorna inom klämmer betecknar nummer i cen kronologiska förteckningen.

utredningarnas K L Beckmans Tryckerier AB 1970

A L L F 101 2 027