Omsorger om psykiskt utvecklingshämmade

ZKXK National Library of Sweden

Denna bok digitaliserades på Kungl. biblioteket år 2013

Arkivexemplar STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR 1966:9 Socialdepartementet

OMSORGER OM PSYKISKT UTVECKLINGSHÄMMADE BETÄNKANDE AVGIVET AV SÄRSKILT TILLKALLAD UTREDNINGSMAN

Stockholm 1966

TÄ/

STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR 1 9 6 6 Kronologisk

förteckning

1. Svensk ekonomi 1966—1970. Esselte. 294 s. Fi. 2. Export och import 1966—1970. Bilaga 1. Esselte. 92 s. Fi. 3. Yrkesutbildningen. Håkan Ohlssons boktryckeri, Lund. 586 s. E. 4. Ny myntserie. Beckman. 87 s. Fi. 5. Internationellt fredsforskningsinstitut i Sverige. Norstedt & Söner. 61 s. U. 6. Förenklad statsbidragsgivning till hälso- och sjukvården. Håkan Ohlssons boktryckeri, Lund. 158 s. S. 7. Utsökningsrätt IV. Esselte. 148 s. Ju. 8. Tillgången på arbetskraft 1960—1980. Bilaga 2. Esselte. 67 s. Fi. 9. Omsorger om psykiskt utvecklingshämmade. Esselte. 187 s. S.

Anm. Om särskild tryckort ej angives, är tryckorten Stockholm.

STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR 1966:9 Socialdepartementet

OMSORGER OM PSYKISKT UTVECKLINGSHÄMMADE B E T Ä N K A N D E A V G I V E T AV SÄRSKILT TILLKALLAD

UTREDNINGSMAN

ESSELTE AR S T O C K H O L M 1966

Innehåll

Skrivelse till Statsrådet och Chefen för Kungl. Socialdepartementet

7 FÖRFATTNINGSFÖRSLAG Förslag till lag angående omsorger om psykiskt utvecklingshämmade Förslag till lag om ändring i 31 kap. brottsbalken Förslag till lag om ändring i skollagen Förslag till kungörelse om ändrad lydelse av 6 kap. 7 § skolstadgan Förslag till lag om ändrad lydelse av 1 § 3 mom. sjukvårdslagen Förslag till lag om ändrad lydelse av 20 kap. 7 § rättegångsbalken Förslag till lag angående ändrad lydelse av 2 § lagen om allmänt kriminalregister Förslag till lag angående ändring i lagen om åtgärder vid samhällsf ärlig asocialitet

9 22 23 25 26 27 28 29

KAPITEL 1 Inledning Huvuddragen av nuvarande förhållanden Utredningsuppdraget

31 31 33

KAPITEL 2 Tillämpningsområdet för lagstiftningen Orsakerna till psykisk efterblivenhet m. m Innebörden av det nuvarande efterblivenhetsbegreppet Reformkrav Utredningen

36 36 41 44 44

KAPITEL 3 Huvudmannaskapet Nuvarande förhållanden Landstingskommunala och statliga anstalter m. m Enskilda anstalter Utredningen Huvudmannaskapsreformens faktiska innebörd Huvudmannaskapsreformens lagtekniska konsekvenser Ny lag om psykiskt utvecklingshämmade s. 57 — Förhållandet till mentalsjukvårdslagstiftningen m. m. s. 60 — Förhållandet till sjukvårdslagen s. 61.

52 52 52 54 56 56 57

1 Landstinget och de enskilda inrättningarna Samverkan mellan landsting

62 63

KAPITEL 4 Olika former av omsorger om de psykiskt utvecklingshämmade Undervisning Inledning Förskolundervisning Nuvarande förhållanden s. 69 — Utredningen s. 70.

67 67 67 69

Skolundervisning Nuvarande förhållanden s. 72 — Utredningen s. 73.

72 Yrkesundervisning

78 Nuvarande förhållanden s. 78 — Utredningen s. 78. Särskild undervisning Vuxenundervisning Vård och verksamhet i anslutning därtill Inledning Nuvarande förhållanden samt vissa reformkrav Utredningen Allmänt s. 87 — Arbetsterapi s. 88 — Skyddad sysselsättning m. m. s. 88 — Vård i daghem s. 91 — Hemmavård s. 92. Fritidsverksamhet Boendeformer m. m Nuvarande förhållanden samt vissa reformkrav Utredningen

81 83 84 84 86 87

93 95 95 99

KAPITEL 5 Organisations- och personalfrågor Centralstyrelse m. m Gällande bestämmelser m. m Utredningen Viss ledande personal Gällande bestämmelser m. m Utredningen Kuratorer Nuvarande förhållanden Utredningen Läkare Gällande bestämmelser Utredningen Psykologer Nuvarande förhållanden Utredningen Rådande förhållanden beträffande andra personalgrupper Förskollärare s. 117 — Särskolans lärare i kunskapsämnen s. 117 — Yrkes- och övningslärare s. 118 — Talpedagoger (logopeder) s. 118 — Arbetsterapeuter s. 119 — Föreståndare och arbetsledare vid verkstad för skyddad sysselsättning s. 119 — Vårdpersonal s. 120 — Fritidsledare s. 120.

103 103 103 104 108 108 109 112 112 113 114 114 114 115 115 116 117

5 Tillgodoseende av personalbehovet Gällande bestämmelser FUB:s framställningar Utredningen Statsbidrag till personalkostnader Gällande bestämmelser m. m Utredningen

••

120 120 121 122 123 123 125

KAPITEL 6 In- och utskrivning m. m Inledning Särskolplikt Gällande bestämmelser Utredningen Inskrivning i särskola m. m Gällande bestämmelser Utredningen Utskrivning från särskola Gällande bestämmelser Utredningen Skyldighet a t t mottaga vård Gällande bestämmelser Utredningen Inskrivning i vårdhem och specialsjukhus Gällande bestämmelser Utredningen Utskrivning från vårdhem och specialsjukhus Gällande bestämmelser Utredningen

126 126 129 129 130 131 131 132 137 137 138 140 140 141 143 143 144 146 146 147

KAPITEL 7 Specialmotivering Förslaget till lag angående omsorger om psykiskt utvecklingshämmade . . . Förslaget till lag om ändring i 31 kap. brottsbalken Förslaget till lag om ändring i skollagen Förslaget till kungörelse om ändrad lydelse av 6 kap. 7 § skolstadgan Förslaget till lag om ändrad lydelse av 1 § 3 mom. sjukvårdslagen Förslagen till lag om ändrad lydelse av 20 k a p . 7 § rättegångsbalken och 2 § lagen om allmänt kriminalregister samt förslaget till lag angående ändring i lagen om åtgärder vid samhällsfaidig asocialitet

152 152 178 180 181 181

181 KAPITEL 8 Sammanfattning

Till Herr

Statsrådet

och Chef en för Kungl.

Socialdepartementet.

I skrivelse den 28 maj 1960, nr 342, anhöll riksdagen under hänvisning till ett av andra lagutskottet i anledning av motion II: 397 avgivet utlåtande, nr 48, om en översyn av lagen den 4 juni 1954 om undervisning och vård av vissa psykiskt efterblivna. Redan dessförinnan hade olika kommunala och enskilda sammanslutningar gjort framställningar om en sådan översyn. Kungl. Maj :t uppdrog den 2 februari 1961 åt mentalsjukvårdsberedningen att verkställa den begärda översynen. Med stöd av tidigare bemyndigande tillkallade chefen för inrikesdepartementet den 31 maj samma år ledamoten av riksdagens andra kammare ombudsmannen G. T. E. Bengtsson, överinspektören för vården av psykiskt efterblivna K. R. Grunewald, särskolinspektören O. L. S. Wessman, barnavårdsdirektören hos Stockholms stads barnavårdsnämnd K.-E. Granath och rektorn vid Göteborgs stads samt Göteborgs och Bohus läns landstings särskola Stretered J. M. I. A. Larsson med rektorn för Stockholms läns landstings särskola Hammarby G. M. Nordfors som personlig suppleant att såsom experter biträda mentalsjukvårdsberedningen vid fullgörandet av uppdraget. Som ytterligare expert tillkallade departementschefen den 20 oktober 1961 professorn H. A. Forssman. Därefter uppdrog Kungl. Maj :t den 28 juni 1963 åt chefen för rättsavdelningen i inrikesdepartementet S. F. Nordlund — vilken den 7 februari samma år av chefen för inrikesdepartementet tillkallats att såsom expert biträda mentalsjukvårdsberedningen med särskild uppgift att i ordförandens ställe leda beredningens arbete med översyn av n ä m n d a lag — att såsom särskild sakkunnig och med biträde av de experter och sekreterare som tidigare tillkallats för detta ändamål fullfölja ifrågavarande översyn. Slutligen tillkallade Kungl. Maj :t den 21 december 1963 hovrättsassessorn C.-G. G. Källner att såsom expert biträda utredningsmannen. Som sekreterare åt mentalsjukvårdsberedningen vid fullgörandet av upp-

8 draget med översyn av 1954 års lag förordnades den 18 januari 1962 numera landstingsdirektören F. V. K. Lindencrona och numera t. f. förste byråsekreteraren N. O. Westin. Sedan Lindencrona och Westin frånträtt sina uppdrag förordnades den 21 september 1964 hovrättsassessorn N. E. G. Holmberg att vara sekreterare åt utredningsmannen. Bengtsson avled den 20 november 1964. En av de framställningar som ligger till grund för utredningsuppdraget avsåg i första hand att få till stånd ett enhetligt huvudmannaskap för undervisningen och vården av psykiskt efterblivna. Mentalsjukvårdsberedningen upptog denna fråga till behandling med förtur och avgav den 24 maj 1962 ett stencilerat betänkande i ämnet. Ställning till förslagen i detta betänkande har tagits i samband med huvudmannaskapsreformen inom mentalsjukvården (prop. 1963:171). Utredningen har efter remiss yttrat sig över förslag av socialpolitiska kommittén om vårdbidrag till svårt handikappade barn, över ett av 1963 års organisationskommitté för skolväsendets centrala ledning m. m. avgivet betänkande »Den nya skolöverstyrelsen» samt över blind- och dövskolutredningens betänkande »Grundskola för blinda och döva» (SOU 1964:61). Under arbetet med översynen av 1954 års lag har det visat sig att denna bör ersättas av en helt ny lag. Sedan arbetet därmed slutförts får utredningen härmed vördsamt överlämna betänkande angående omsorger om psykiskt utvecklingshämmade. Härmed är utredningsuppdraget i huvudsak fullgjort. För utredningen återstår endast att utarbeta tillämpningsförfattningar till den av utredningen föreslagna lagen. Betänkandet är enhälligt. Stockholm i januari 1966.

Hans Forssman C.-G. Källner Lennart

Stig

Nordlund

Karl-Erik

Granath

Arne Larsson

Karl

Grunewald

Gösta

Nordfors

Wessman /Erik

Holmberg

Förslag till Lag angående omsorger om psykiskt utvceklingshammade Inledande

bestämmelse

1 §• Denna lag avser dem som på grund av hämmad förståndsutveckling för sin utbildning eller anpassning i samhället eller i övrigt behöva särskilda omsorger genom det allmänna (psykiskt utvecklingshämmade). Handhauandet

av omsorgerna

om psykiskt

utvecklingshämmade

2 §•

Landstingskommun åligger att bereda psykiskt utvecklingshämmade, som äro bosatta inom landstingskommunen, undervisning, vård och omsorger i övrigt enligt denna lag, i den mån icke annan drager försorg härom. Staten sörjer för viss undervisning av psykiskt utvecklingshämmade med syn- eller hörselskada. Lagens bestämmelser om landstingskommun äga motsvarande tillämpning på stad som icke tillhör landstingskommun, om ej annat föreskrives särskilt eller framgår i övrigt. 3 §•

Ledningen av landstingskommuns verksamhet enligt denna lag utövas av en centralstyrelse för omsorger om psykiskt utvecklingshämmade. Till centralstyrelse får utses nämnd som handhar andra uppgifter. Vid centralstyrelse skola finnas befattningar som särskolchef, vårdchef och centralstyrelsens överläkare. 4 §.

Undervisning av psykiskt utvecklingshämmade meddelas i särskola. I samband därmed skola de beredas erforderlig social och medicinsk omvårdnad. Särskola skall omfatta förskola, grundskola, träningsskola eller yrkesskola eller flera av dessa skolformer. För psykiskt utvecklingshämmade, som kunna gå i skola men ha svårt att anpassa sig till verksamheten i skolan eller för vilkas undervisning fordras särskilda anordningar, skall meddelas specialundervisning i särskola eller specialsärskola.

10 För psykiskt utvecklingshämmade, som på grund av rörelsehinder, långvarig sjukdom eller liknande omständighet ej kunna deltaga i vanligt skolarbete, skall anordnas särskild för dem lämpad undervisning. 5 §.

Vård av psykiskt utvecklingshämmade skall omfatta erforderlig social och medicinsk omvårdnad, lekterapi, arbetsterapi och skyddad sysselsättning. För vården skola finnas vårdhem, daghem för barn, sysselsättningshem och verkstäder för skyddad sysselsättning. För utvecklingshämmade som behöva vård i vårdhem med särskilda anordningar skola finnas specialvårdhem. För psykiskt utvecklingshämmade, som på grund av vanförhet behöva särskild medicinsk vård eller som på grund av asocialitet eller annan orsak svårligen kunna vårdas tillsammans med andra samt för höggradigt utvecklingshämmade, som äro så svårskötta att de behöva särskild vård, skola anordnas specialsjukhus. Psykiskt utvecklingshämmad, som behöver vård enligt första stycket men ej bör beredas vården i inrättning som anges i denna paragraf, skall genom centralstyrelsens försorg tillhandahållas erforderliga omsorger i hemmet (hemmavård). 6 §•

För psykiskt utvecklingshämmade som ej kunna bo i eget hem skall, om de ej behöva bo i vårdhem eller specialsjukhus, bostad beredas i annat enskilt hem, inackorderingshem eller elevhem för särskolelever eller inackorderingshem för andra psykiskt utvecklingshämmade. 7 §•

För landstingskommun skall Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer, efter förslag av landstinget, fastställa plan för ordnandet av omsorgerna om psykiskt utvecklingshämmade. I plan skola upptagas skolor, vårdhem, specialsjukhus, daghem, sysselsättningshem, verkstäder, inackorderingshem och elevhem som anges i 4—6 §§, med erforderligt antal platser. Plan må vara gemensam för flera landstingskommuner. Plan skall fortlöpande anpassas efter behovet av omsorger. Även ändring av plan fastställes av Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer. Plan eller ändring i plan må fastställas att gälla för viss tid. Plan må fastställas även om behovet av platser för vissa psykiskt utvecklingshämmade i landstingskommunen tills vidare tillgodoses i enskild inrättning, som ej upptagits i planen men som i den ordning Konungen bestämmer godkänts för mottagande av psykiskt utvecklingshämmade. 8 §•

Det åligger landstingskommun att, i den mån medel ej tillhandahållas på annat sätt, bestrida kostnaderna för annan tillhörig inrättning som upp-

11 tagits i plan, i den utsträckning platserna där äro avsedda för landstingskommunens behov. 9 §• Annan än statlig inrättning för psykiskt utvecklingshämmade får ej drivas utan att vara upptagen i plan eller godkänd i den ordning Konungen bestämmer. Detsamma gäller enskild verksamhet i övrigt, vilken innefattar yrkesmässigt mottagande av psykiskt utvecklingshämmade för undervisning eller vård som ej meddelas enligt avtal med landstingskommunen. Drives inrättning eller verksamhet som avses i första stycket icke på tillfredsställande sätt eller föreligger annat uppenbart missförhållande och sker ej rättelse, äger myndighet som Konungen bestämmer återkalla meddelat godkännande eller förbjuda fortsatt verksamhet. Beslut härom går omedelbart i verkställighet, om ej annat förordnas. 10 §. Särskola skall stå under ledning av en rektor. För vårdhem, daghem, sysselsättningshem, verkstad för skyddad sysselsättning, inackorderingshem och elevhem skola finnas föreståndare. Vid de inrättningar, som anges i första stycket, skall finnas en läkare som är ansvarig för den medicinska vården. 11 §• I fråga om specialsjukhus, som avses i 5 § andra stycket, skola 13, 16, 17, 20—23, 33 och 34 §§ sjukvårdslagen den 6 juni 1962 (nr 242) gälla i tilllämpliga delar. Därvid anses centralstyrelsen som sjukvårdsstyrelse och direktion, om särskild sådan ej finnes, samt sjukhuset som lasarett. 12 §. Högsta tillsynen över den verksamhet som bedrives enligt denna lag utövas av skolöverstyrelsen och medicinalstyrelsen med den fördelning mellan dem av uppgifter och befogenheter som Konungen bestämmer. För varje inrättning för psykiskt utvecklingshämmade skall en av dessa myndigheter vara huvudtillsynsmyndighet. Tillsyn över skyddad sysselsättning som bedrives enligt denna lag utövas även av arbetsmarknadsstyrelsen. Under skolöverstyrelsen har länsskolnämnden inseende över undervisningen av psykiskt utvecklingshämmade i landstingskommunen. Centralstyrelse 13 §. Ledamöter och suppleanter i särskild centralstyrelse väljas av landstinget eller stadsfullmäktige till det antal landstinget eller stadsfullmäktige bestämmer. Antalet ledamöter får dock icke vara under fem. Valet skall vara proportionellt om det begäres av minst så många väljande som motsvara

det tal vilket erhålles, om samtliga väljandes antal delas med det antal personer valet avser, ökat med 1. Om förfarandet vid sådant proportionellt val gälla särskilda föreskrifter. Sker val av suppleanter icke proportionellt, skall även bestämmas den ordning i vilken suppleanterna skola inkallas till tjänstgöring. För särskild centralstyrelse äga i landstingskommun bestämmelserna i 43—51 §§ och 54 § fjärde stycket landstingslagen, i Stockholm bestämmelserna i 51 § kommunallagen för Stockholm och i annan stad som ej tillhör landstingskommun bestämmelserna i 32—42 §§ och 45 § andra och tredje styckena kommunallagen motsvarande tillämpning. I protokoll behöver dock upptagas endast förteckning över närvarande ledamöter och beslutet i varje ärende. För centralstyrelsen i Stockholm gäller dessutom vad stadsfullmäktige föreskriva med iakttagande av bestämmelserna i kommunallagen för Stockholm. 14 §. Till centralstyrelsens sammanträden skola kallas särskolchefen, vårdchefen och centralstyrelsens överläkare. De äga deltaga i överläggningarna men ej i besluten och få sin mening antecknad i protokollet. 15 §. Det åligger centralstyrelsen att verka för att psykiskt utvecklingshämmade inom landstingskommunen beredas de omsorger som de behöva, planlägga och samordna de omsorger för vilka landstingskommunen svarar enligt denna lag samt verka för att de utvecklas på tillfredsställande sätt, handha ledningen av de inrättningar som drivas och den verksamhet i övrigt som utövas av landstingskommunen för utvecklingshämmade, utöva lokal tillsyn över andra inrättningar för utvecklingshämmade enligt de närmare föreskrifter Konungen meddelar, för landstinget eller stadsfullmäktige framlägga de förslag angående omsorgerna om de utvecklingshämmade som finnas påkallade. 16 §. Drives inrättning för omsorger om psykiskt utvecklingshämmade av landstingskommuner gemensamt, må särskild styrelse utses att för inrättningen fullgöra de uppgifter som annars ankomma på centralstyrelse. Nämnder 17 §. För vissa uppgifter som anges särskilt i denna lag skall för landstingsk o m m u n finnas en centralstyrelsens nämnd. Den består av en lagfaren ord-

13 förande som bör vara eller ha varit innehavare av ordinarie domar tjänst samt ytterligare minst två och högst fyra ledamöter som utses av landstinget bland centralstyrelsens ledamöter eller suppleanter. Ordföranden förordnas av länsstyrelsen för högst fyra år i sänder. Vid de specialsjukhus som Konungen bestämmer skall finnas en utskrivningsnämnd. Den består av en lagfaren ordförande som bör vara eller ha varit innehavare av ordinarie domartjänst, en läkare som bör vara särskilt kunnig i psykiatri och en person med erfarenhet i allmänna värv. Läkare som är anställd vid specialsjukhus får ej vara ledamot av utskrivningsnämnd vid sjukhuset. Ledamot av utskrivningsnämnd förordnas av länsstyrelsen för högst fyra år i sänder. För ledamot av centralstyrelsens nämnd och utskrivningsnämnd skall finnas en eller flera suppleanter. Bestämmelserna om ledamot gälla även suppleant. 18 §. Innan ledamot av nämnd börjar tjänstgöra, skall han ha avlagt domared eller försäkran enligt 4 kap. 11 § rättegångsbalken. I fråga om jäv mot ledamot gälla bestämmelserna i 4 kap. rättegångsbalken om jäv mot domare. 19 §. Vid sammanträde med nämnd skall den som ärendet avser vara närvarande om det kan ske utan olägenhet. Föres talan av annan än honom, skall den som för talan beredas tillfälle att närvara, om icke särskilda skäl äro däremot. Vid sammanträde med centralstyrelsens nämnd skola särskolchefen, vårdchefen och centralstyrelsens överläkare närvara, om icke särskilda skäl föranleda annat. Vid sammanträde med utskrivningsnämnd skall överläkaren vid specialsjukhuset närvara, om icke särskilda skäl föranleda annat. 20 §.

I ärende hos nämnd äger den som för talan anlita biträde. Visar biträde oskicklighet eller oförstånd eller befinnes han vara olämplig på annat sätt, skall nämnden avvisa honom. 21 §. Vid sammanträde med nämnd må den höras som antages kunna lämna upplysningar av betydelse. Därvid skall den som ärendet avser vara närvarande, om icke särskilda skäl föranleda annat. I fråga om ersättning till den som hörts enligt första stycket skola bestämmelserna om ersättning av allmänna medel till vittnen äga motsvarande tillämpning. Ersättningen skall stanna på statsverket.

11 22 §. Nämnd får företaga ärende till prövning endast om samtliga ledamöter eller suppleanter äro närvarande. Såsom nämnds beslut gäller den mening som de flesta förena sig om eller, vid lika röstetal, den mening ordföranden biträder. Beslut som nämnd meddelar skall innehålla de skäl på vilka avgörandet grundas, i den mån det icke är obehövligt. Inskrivning

i särskola och utskrivning

därifrån

23 §.

Psykiskt utvecklingshämmad som kan tillgodogöra sig undervisning är särskolpliktig från och med höstterminen det kalenderår, då han fyller sju år, så länge han behöver undervisning, dock längst till och med vårterminen det kalenderår, då han fyller 21 år. Föreligga synnerliga skäl, må särskolplikten förlängas till och med vårterminen det kalenderår, då den utvecklingshämmade fyller 23 år. 24 §.

Särskolpliktig psykiskt utvecklingshämmad skall inskrivas i särskola. Med inskrivningen får dock anstå under ett år, om särskilda skäl föreligga. Utvecklingshämmat barn som icke uppnått skolpliktig ålder får inskrivas i särskola om vårdnadshavaren samtycker därtill eller barnet är omhändertaget för samhällsvård. 25 §. Bereds psykiskt utvecklingshämmad enskild undervisning, som väsentligen motsvarar den undervisning han skulle ha fått i särskola, skall han befrias från skolgång. Har psykiskt utvecklingshämmad befriats från skolgång, skall prövas om h a n får tillfredsställande undervisning. Uteblir han från prövning utan giltigt förfall eller finnes undervisningen otillfredsställande och vinnes ej rättelse på annat sätt, skall han inskrivas i särskola. 26 §.

Om inskrivning i särskola, förlängning av särskolplikten eller befrielse från skolgången beslutar särskolchefen efter samråd med centralstyrelsens överläkare. På begäran av särskolchefen eller överläkaren samt då vårdnadshavaren, förmyndaren eller den psykiskt utvecklingshämmade, om han fyllt 16 år, icke är ense med särskolchefen, prövas dock frågan av centralstyrelsens nämnd. Vad som sägs i första stycket om särskolchefen, centralstyrelsens överläkare och centralstyrelsens nämnd skall i fråga om förlängning av särskol-

15 plikten för elev i specialsärskola avse skolans rektor och läkare samt centralstyrelsens nämnd i den landstingskommun, där särskolan är belägen. 27 §.

Är det med hänsyn till möjligheterna att dagligen färdas mellan hemmet och skolan eller annat förhållande påkallat att den som är inskriven i särskola bor i annat enskilt hem än det egna, i inackorderingshem eller i elevhem, må i samband med inskrivningen eller senare beslutas att han skall bo i sådant hem. I fråga om behörighet att meddela sådant beslut äger 26 § motsvarande tillämpning. 28 §.

Om uttagning till specialundervisning eller hänvisning till annan skolform i samma särskola beslutar skolans rektor. Är vårdnadshavaren, förmyndaren eller eleven själv, om han fyllt 16 år, icke ense med rektor om beslutet, prövas dock ärendet av centralstyrelsens nämnd. 29 §. Utskrivning från särskola skall ske senast vid utgången av vårterminen det kalenderår då eleven fyller 21 år eller, om särskolplikten förlängts, vid den tidpunkt som angivits i förlängningsbeslutet. Med eget samtycke får dock elev beredas tillfälle att även efter utgången av vårterminen det kalenderår, då han fyller 23 år, slutföra påbörjad yrkesutbildning. Barn som icke uppnått skolpliktig ålder och ej är omhändertaget för samhällsvård skall utskrivas, när vårdnadshavaren begär det. I samband med utskrivning skall prövas om andra omsorger som avses i denna lag böra beredas eleven efter utskrivningen. 30 §.

Om utskrivning av elev från särskola beslutar sär skolchef en efter samråd med centralstyrelsens överläkare. I fråga om elev i specialsärskola beslutar skolans rektor efter samråd med skolläkaren. Centralstyrelsen äger uppdraga åt rektor för särskola att i särskolchefens ställe efter samråd med skolläkaren besluta i fråga om utskrivning. Utskrivning får ske utan särskild framställning och kan begäras av vårdnadshavaren, förmyndaren eller eleven, om han fyllt 16 år. Fråga om utskrivning från särskola prövas dock av centralstyrelsens nämnd, om särskolchefen, centralstyrelsens överläkare, rektor för särskolan eller skolläkaren begär det, särskolchefen eller rektor, när han har beslutanderätten, anser framställning om utskrivning icke böra bifallas och den som gjort framställningen vidhåller denna,

16 särskolchefen eller rektor, när han har beslutanderätten, anser utskrivning böra ske men vårdnadshavaren, förmyndaren eller eleven, om han fyllt 16 år, motsätter sig utskrivningen, nämnden i andra fall finner att den bör pröva frågan. I fråga om utskrivning från specialsärskola avse bestämmelserna i andra stycket centralstyrelsens nämnd i den landstingskommun, där särskolan är belägen. Inskrivning

i vårdhem eller specialsjukhus

samt utskrivning

därifrån

31 §. Psykiskt utvecklingshämmad som behöver vård i vårdhem eller specialsjukhus skall beredas sådan vård, om vårdnadshavaren, förmyndaren eller, om den utvecklingshämmade är myndig, han själv samtycker därtill eller om han är omhändertagen för samhällsvård. Utvecklingshämmad som fyllt 18 år skall utan samtycke som avses i första stycket beredas vård i vårdhem eller specials jukhus, om vården är oundgängligen påkallad med hänsyn till att den utvecklingshämmade saknar förmåga att taga vård om sig, för ett sedeslöst liv eller är farlig för annans personliga säkerhet eller egendom. 32 §.

Om inskrivning i vårdhem eller specialsjukhus beslutar vårdchefen efter samråd med centralstyrelsens överläkare. På begäran av vårdchefen eller överläkaren samt då vårdnadshavaren, förmyndaren eller den psykiskt utvecklingshämmade, om han fyllt 18 år, icke är ense med vårdchefen, prövas dock frågan av centralstyrelsens nämnd. 33 §.

Har någon genom lagakraftvunnen dom överlämnats till vård i specialsjukhus, åligger det vårdchefen i den landstingskommun, där den som överlämnats till vård är bosatt, att utan dröjsmål inskriva honom i sådant sjukhus. Är han redan inskriven i sådant sjukhus, skall han i fortsättningen anses inskriven på grund av domen. 34 §.

När patient icke längre behöver vård i vårdhem eller specialsjukhus, skall han utskrivas. Den som ej är omhändertagen för samhällsvård skall utskrivas, om han icke fyllt 18 år, på begäran av vårdnadshavaren samt, om han fyllt 18 år och icke oundgängligen behöver vården, på begäran av vårdnadshavaren, förmyndaren eller honom själv, om han är myndig. Patient i specialsjukhus som icke oundgängligen behöver vård där skall utskrivas även på begäran av vårdchefen eller centralstyrelsens överläkare i den landstingskommun, där patienten är bosatt.

17 Patient som fyllt 18 år äger påkalla prövning av frågan om han bör utskrivas. I samband med utskrivning skall prövas om andra omsorger som avses i denna lag böra beredas patienten efter utskrivningen. 35 §. Om utskrivning från vårdhem beslutar vårdchefen efter samråd med centralstyrelsens överläkare. I fråga om patient i specialvårdhem beslutar föreståndaren efter samråd med hemmets läkare. Fråga om utskrivning från vårdhem prövas dock av centralstyrelsens nämnd, om vårdchefen, centralstyrelsens överläkare, föreståndaren eller läkaren vid vårdhemmet begär det, vårdchefen eller föreståndaren, när han har beslutanderätten, anser framställning om utskrivning icke böra bifallas och den som gjort framställningen vidhåller denna, vårdchefen eller föreståndaren, när han har beslutanderätten, anser utskrivning böra ske men vårdnadshavaren, förmyndaren eller patienten, om han fyllt 18 år, motsätter sig utskrivningen, nämnden i andra fall anser att den bör pröva frågan. I fråga om utskrivning från specialvårdhem avse bestämmelserna i andra stycket centralstyrelsens nämnd i den landstingskommun, där vårdhemmet är beläget. 36 §.

Om utskrivning från specialsjukhus beslutar överläkaren vid sjukhuset. Fråga om utskrivning från specialsjukhus prövas dock av utskrivningsnämnden vid sjukhuset, om patienten av domstol överlämnats till vård i specialsjukhus eller under inflytande av psykisk utvecklingshämning begått brott mot annans personliga säkerhet vilket icke blivit åtalat, överläkaren vid sjukhuset eller vårdchefen eller centralstyrelsens överläkare i den landstingskommun, där patienten är bosatt, begär det, överläkaren vid sjukhuset anser framställning om utskrivning icke böra bifallas och den som gjort framställningen vidhåller denna, överläkaren vid sjukhuset anser utskrivning böra ske men vårdnadshavaren, förmyndaren eller patienten, om han fyllt 18 år, motsätter sig utskrivning, utskrivningsnämnden i andra fall anser att den bör pröva frågan. I fall då beslutanderätten tillkommer utskrivningsnämnden, skall överläkaren ofördröj ligen göra anmälan hos nämnden, när patienten ger tillkänna att han icke vill vara inskriven i sjukhuset eller överläkaren finner anledning till utskrivning. 2— 514747

18 37 §. För patient i specialsjukhus, som av domstol överlämnats till vård eller under inflytande av psykisk utvecklingshämning begått brott mot annans personliga säkerhet, för vilket åtal icke väckts, beslutar utskrivningsnämnden vid sjukhuset om tillstånd att vistas på egen hand utom sjukhusområdet under viss del av dygnet eller tillfälligt under visst antal dygn. Nämnden äger i fråga om viss patient överlåta sin beslutanderätt på överläkaren vid sjukhuset. överläkaren äger återkalla även utskrivningsnämndens beslut om tillstånd som avses i första stycket. Särskilda

bestämmelser 38 §.

Det åligger skolstyrelsen att vidtaga åtgärder för att den som är i särskolpliktig ålder och kan antagas behöva undervisning i särskola erhåller sådan undervisning. Styrelsen äger därvid ombesörja att han genomgår erforderliga undersökningar. Det åligger barnavårdsnämnden att utöver vad som framgår av barnavårdslagen vidtaga åtgärder för att barn som kan antagas behöva vård enligt denna lag beredes sådan vård. Barnavårdsnämnden äger därvid ombesörja att barnet genomgår erforderliga undersökningar. Det åligger socialnämnden, om det ej ankommer på barnavårdsnämnden, att vidtaga åtgärder för att den som fyllt 18 år och kan antagas behöva vård enligt denna lag beredes sådan vård. Socialnämnden äger därvid ombesörja, att han genomgår erforderliga undersökningar. 39 §. Kan prövning av centralstyrelsens nämnd icke avvaktas utan fara eller allvarlig olägenhet, äger nämndens ordförande meddela beslut som avses i 26, 27 eller 32 §. Beslut som ordföranden fattat med stöd av första stycket länder omedelbart till efterrättelse och gäller tills vidare i avbidan på nämndens prövning. Nämndens prövning skall ske utan dröjsmål och senast tio dagar från dagen för ordförandens beslut. 40 §.

Centralstyrelsens nämnd eller utskrivningsnämnd är icke skyldig att pröva begäran om utskrivning, förrän tre månader förflutit från prövningen av tidigare begäran. 41 §. Ledamot och suppleant i centralstyrelsens nämnd eller utskrivningsnämnd samt den som är anställd i den verksamhet som avses i denna lag

19 får ej till obehörig yppa vad han i sin nämnda egenskap erfarit om enskilds personliga förhållanden. Undervisnings-

och

vårdkostnader

42 §.

Omsorger enligt denna lag äro kostnadsfria för den enskilde. Av den som har inkomst av eget arbete och till följd därav icke är berättigad till folkpension i form av förtidspension får dock uttagas skälig ersättning för bostad och kost, som tillhandahållas honom. Landstingskommun eller enligt Konungens bestämmande annan huvudman äger uppbära allmänt barnbidrag för psykiskt utvecklingshämmad som bor i elevhem, vårdhem, specialsjukhus, inackorderingshem eller på huvudmannens bekostnad i enskilt hem. I fråga om rätt att uppbära folkpension såsom ersättning för kostnad för vård eller försörjning gälla bestämmelserna i 10 kap. 3 § lagen den 25 maj 1962 (nr 381) om allmän försäkring, varvid specialsjukhus anses som annan anstalt än sjukhus.

Besvär och handräckning

m. m.

43 §.

Talan mot beslut i fråga om inskrivning i särskola, vårdhem eller specialsjukhus, utskrivning från sådan inrättning, tillstånd att på egen hand vistas utom inrättning, förlängning av särskolplikten, befrielse från skolgången i särskola, särskolelevs bostad, uttagning till specialundervisning, hänvisning till annan skolform i samma särskola eller beslut varigenom annan omsorg vägrats får utan inskränkning till viss tid föras hos huvudtillsynsmyndigheten genom besvär. Talan mot beslut, varigenom inskrivning vägrats, får föras, förutom av den som beslutet rör, av skolstyrelsen, barnavårdsnämnden eller socialnämnden. Beslut av centralstyrelsens nämnd eller utskrivningsnämnd länder omedelbart till efterrättelse. Huvudtillsynsmyndigheten äger i avvaktan på slutligt avgörande förbjuda eller avbryta verkställighet av sådant beslut. Mot beslut, varigenom centralstyrelsens nämnd eller utskrivningsnämnd avvisat biträde eller utlåtit sig om ersättning som avses i 21 § andra stycket, äger den beslutet rör inom tre veckor från det han fick del av beslutet föra särskild talan genom besvär hos huvudtillsynsmyndigheten. Besvär skola ingivas till den som meddelat beslutet. 44 §.

Talan mot huvudtill synsmyndighetens beslut, varigenom någon inskrivits i särskola, vårdhem eller special sjukhus eller framställning om utskrivning,

20 lämnats utan bifall, må föras genom besvär hos Konungen. Huvudtillsynsmyndighetens beslut länder omedelbart till efterrättelse. Mot andra beslut som huvudtillsynsmyndigheten meddelat enligt 43 § får talan ej föras. 45 §. Polismyndighet skall lämna handräckning på begäran av särskolchefen eller rektor för särskola, om särskolpliktig som inskrivits i särskolan icke fullgör skolgången, vårdchefen eller föreståndare för vårdhem, i vilket psykiskt utvecklingshämmad inskrivits, om han icke inställer sig där, överläkaren vid specialsjukhus, i vilket utvecklingshämmad inskrivits, om han icke inställer sig där, särskolchefen, vårdchefen, rektor för särskola, föreståndare för vårdhem eller överläkaren vid specialsjukhus för att återföra utvecklingshämmad som olovligen håller sig undan från särskola, elevhem, vårdhem eller specialsjukhus, kommunal myndighet som anges i 38 §, om någon icke inställer sig till undersökning som han skall genomgå enligt 38 §. 46 §.

Den som driver enskild inrättning eller verksamhet i strid mot 9 § dömes till dagsböter eller fängelse i högst sex månader. Den som hjälper någon att avvika från specialsjukhus, där han inskrivits enligt denna lag, dömes till dagsböter eller fängelse i högst två år. För försök dömes till ansvar enligt bestämmelserna i 23 kap. brottsbalken. 47 §.

Närmare föreskrifter för tillämpningen av denna lag meddelar Konungen eller, efter Konungens bemyndigande, huvudtillsynsmyndigheten. Denna lag träder i kraft den 1 j a n u a r i 1967. Genom lagen upphäves lagen den 4 juni 1954 (nr 483) om undervisning och vård av vissa psykiskt efterblivna. Psykiskt efterbliven, som enligt 2 kap. sinnessjuklagen den 19 september 1929 (nr 321) eller med tillämpning av 47 § 3 mom. samma lag i dess lydelse före den 1 januari 1965 eller på grund av domstols förordnande enligt 31 kap. 3 § brottsbalken är intagen för vård på sådant sinnessjukhus som efter ikraftträdandet blir specialsjukhus, skall anses inskriven i specialsjlikhuset enligt nya lagen. Psykiskt efterbliven, som vid ikraftträdandet är intagen i särskola eller vårdanstalt, skall anses inskriven där enligt nya lagen. Landstingskommuner som vid ikraftträdandet ha gemensam centralstyrelse må behålla denna ordning även därefter.

21 Senast två år efter ikraftträdandet skola planer som avses i 7 § underställas för fastställelse. Till dess Vipeholms sjukhus blir specialsjukhus enligt denna lag får plan som avses i 7 § nya lagen fastställas, även om den ej upptager platser för sådana psykiskt utvecklingshämmade som kunna beredas plats i nämnda sjukhus. Under samma tid skola bestämmelserna om specialsjukhus och utskrivningsnämnd i 17—22, 31—34, 36, 37, 39—41 samt 43—46 §§ nya lagen gälla för Vipeholms sjukhus. I fråga om besvär över beslut som meddelats före ikraftträdandet gälla äldre bestämmelser. Förekommer i lag eller författning hänvisning till stadgande, som ersatts genom bestämmelse i nya lagen, skall den bestämmelsen i stället tillämpas.

Förslag till Lag om ändring i 31 kap. brottsbalken Härigenom förordnas, att i 31 kap. brottsbalken skall införas en ny paragraf, betecknad 5 §, av nedan angiven lydelse. 31 kap. 5 §• Har någon som begått brottslig gärning i utlåtande över rättspsykiatrisk undersökning förklarats behöva vård i specialsjukhus enligt 31 § andra stycket lagen angående omsorger om psykiskt utvecklingshämmade, må rätten, om den finner sådant vårdbehov föreligga, förordna att han skall överlämnas till vård i sådant sjukhus.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1967.

Förslag till Lag om ändring i skollagen den 6 juni 1962 (nr 319) Härigenom förordnas, att 2 a §, 6 § och 30 § skollagen den 6 juni 1962* skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives. (Nuvarande

lydelse)

(Föreslagen

lydelse)

2 a §. Staten sörjer för undervisningen i Staten sörjer för undervisningen i specialskola av barn som på grund specialskola av dels barn som på av syn-, hörsel- eller talskada icke grund av syn-, hörsel- eller talskada kunna följa undervisningen i grund- icke kunna följa undervisningen i grundskolan och dels psykiskt utskolan. vecklingshämmade barn som på grund av syn- eller hörselskada icke kunna undervisas i särskolan.

6 §. Med skola särskilt angivet. Vad i barnet står. Beträffande undervisningen av Om undervisningen av andra psyvissa psykiskt efterblivna gäller vad kiskt utvecklingshämmade än som därom är särskilt stadgat. avses i 2 a § gälla särskilda bestämmelser.

30 §. — gäller skolplikt. För barn — Skolplikt inträder — — —• — — — — sexton år. För barn som på grund av syn-, För barn som på grund av syn-, hörseleller talskada icke kan följa hörsel- eller talskada icke kan följa undervisningen i grundskolan uppundervisningen i grundskolan upphör dock skolplikten senast vid uthör dock skolplikten senast vid utgången av vårterminen det kalendergången av vårterminen det kalenderår då barnet fyller sjutton år. Om år då barnet fyller sjutton år. Senaste lydelse av 6 och 30 §§ se 1965:247; 2 a § tillagd genom samma författning.

24 skolplikt för psykiskt hämmade gälla särskilda ser.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1967.

utvecklingsbestämmel-

Förslag till Kungörelse om ändrad lydelse av 6 kap. 7 § skolstadgan den 6 juni 1962 (nr 439) Härigenom förordnas, att 6 kap. 7 § skolstadgan den 6 j u n i 1962* skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives. (Nuvarande

lydelse)

(Föreslagen

lydelse)

6 kap. 7 §• Skolstyrelsen skall tillse att barn, Skolstyrelsen skall tillse att barn, som på grund av syn-, hörsel- eller som på grund av syn-, hörsel- eller talskada icke kunna följa undervis- talskada icke kunna följa undervisningen i grundskolan, och barn, som ningen i grundskolan, och särskoläro psykiskt efterblivna, anmälas till pliktiga psykiskt utvecklingshämmaden undervisning, som är särskilt de anmälas till den undervisning, ordnad för dem. Närmare bestäm- som är särskilt ordnad för dem. Närmelser om anmälan av syn-, hörsel- mare bestämmelser om anmälan eller talskadade barn meddelas i spe- meddelas i specialskolstadgan den 3 cialskolstadgan den 3 juni 1965 (nr juni 1965 (nr 478) och särskolstad478). gan den Är barn — till anstalten.

Denna kungörelse träder i kraft den 1 januari 1967.

1 Senaste lydelse av 6 kap. 7 § se 1965:480.

Förslag till Lag om ändrad lydelse av 1 § 3 mom. sjukvårdslagen den 6 juni 1962 (nr 242) Härigenom förordnas, att 1 § 3 mom. sjukvårdslagen den 6 juni 1962 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives. (Nuvarande

lydelse)

(Föreslagen

lydelse)

1 §• 3 mom. Bestämmelserna i denna 3 mom. Bestämmelserna i denna lag gälla icke sådan anstaltsvård av lag äro icke tillämpliga på vården av psykiskt efterblivna, varom är sär- psykiskt utvecklingshämmade i anskilt stadgat. nan mån än som föreskrives särskilt.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1967.

Förslag till Lag om ändrad lydelse av 20 kap. 7 § rättegångsbalken Härigenom förordnas, att 20 kap. 7 § rättegångsbalken skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives. (Nuvarande

lydelse)

(Föreslagen

lydelse)

20 kap. 7 §• Åklagare må väckes; eller 4. om brottet uppenbarligen begåtts under inflytande av sådan själslig abnormitet, som avses i 33 kap. 2 § brottsbalken, samt vård enligt sinnessjuklagen kommer till stånd utan lagföring och åtal ej är påkallat av särskilda skäl.

Beslut jämlikt Beslut att Närmare föreskrifter — —

Åklagare må väekes; eller 4. om brottet uppenbarligen begåtts under inflytande av sådan själslig abnormitet, som avses i 33 kap. 2 § brottsbalken, samt sluten psykiatrisk vård eller vård i vårdhem eller specialsjukhus för psykiskt utvecklingshämmade kommer till stånd utan lagföring och åtal ej är påkallat av särskilda skäl. —— av riksåklagaren. — finnas föreligga. — — av Konungen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1967.

Förslag till Lag angående ändrad lydelse av 2 § lagen den 22 maj 1963 (nr 197) om allmänt kriminalregister Härigenom förordnas, att 2 § lagen den 22 maj 1963 om allmänt kriminalregister skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives. (Nuvarande

lydelse)

(Föreslagen

lydelse)

2 §. Registret skall —• eller internering; 2. överlämnats till vård enligt sin2. överlämnats till sluten eller öpnessjuklagen eller till öppen psykiat- pen psykiatrisk vård, till vård i sperisk vård eller, om för brottet är cialsjukhus för psykiskt utvecklingsstadgat fängelse, till vård enligt la- hämmade eller, om för brottet ä r gen om nykterhetsvård; eller stadgat fängelse, till vård enligt lagen om nykterhetsvård; eller 3. erhållit anstånd — — — av förvandlingsstraff. Har brott, — i registret. I registret eller beslutet.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1967.

Förslag till Lag angående ändring i lagen den 4 juni 1964 (nr 450) om åtgärder vid samhällsfarlig asocialitet Härigenom förordnas, att 3, 5 och 18 §§ lagen den 4 juni 1964 om åtgärder vid samhällsfarlig asocialitet skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives. (Nuvarande

lydelse)

(Föreslagen

lydelse)

3 §. Förordnande om intagning — — och säkerhet. Ej må — —. arbetsanstalt meddelas a) om han är i behov av vård på a) om han är i behov av sluten mentalsjukhus eiler allmän vårdan- psykiatrisk vård eller vård i specialstalt för alkoholmissbrukare, sjukhus för psykiskt utvecklingshämmade eller vård på allmän vårdanstalt för alkoholmissbrukare, b) om han — — — _ — kan verkställas. Förordnande om någons — — — — • — — eller internering. Om flera _ _ _ _ _ _ _ _ . — för böter. 5 §. Förekommer anledning Den som avses med utredningen skall, såvida icke anledning uppenbarligen saknas, undersökas av läkare. Av utlåtande över läkarundersökningen skall framgå, huruvida den undersökte är i behov av vård på mentalsjukhus.

Den som — — •

— .

och övervakningsnämnd. Den som avses med utredningen skall, såvida icke anledning uppenbarligen saknas, undersökas av läkäre. Av utlåtande över läkarundersökningen skall framgå, huruvida den undersökte är i behov av sluten psykiatrisk vård eller vård i specialsjukhus för psykiskt utvecklingshämmade. hans inställande.

18 §. Skall den . . _ a n s e s förfallet. Om intagen skall undergå fängelse Om intagen skall undergå fängelse kortare tid än sex månader, så ock kortare tid än sex månader, så ock

30 I kvarhållningstiden

(Föreslagen lydelse) om domstol överlämnat intagen till sluten psykiatrisk vård, till vård i specialsjukhus för psykiskt utvecklingshämmade eller till vård enligt lagen om nykterhetsvård och han till följd därav skall intagas för sluten psykiatrisk vård eller vård i specialsjukhus eller tvångsintagas på vårdanstalt, skall verkställigheten eller vården så länge den pågår träda i stället för behandlingen i arbetsanstalt. villkorligt utskriven.

Denna lag träder i kraft den 1 j

ri 1967.

(Nuvarande lydelse) om domstol överlämnat intagen till vård enligt sinnessjuklagen eller lagen om nykterhetsvård och han till följd därav skall intagas för vård på mentalsjukhus eller tvångsintagas på vårdanstalt, skall verkställigheten eller vården så länge den pågår träda i stället för behandlingen i arbetsanstalt.

KAPITEL 1 Inledning

Huvuddragen av nuvarande

förhållanden

Lagen den 4 j u n i 1954 (nr 483) om undervisning och vård av vissa psykiskt efterblivna, i fortsättningen benämnd 1954 års lag, och kungörelsen den 10 december 1954 (nr 734) med tillämpningsföreskrifter till lagen trädde i kraft den 1 januari 1955. Författningarna är med vissa undantag tillämpliga dels på barn under skolåldern, som på grund av allmän psykisk efterblivenhet inte kan få tillfredsställande vård i enskilt hem, och andra barn under 18 år, som av samma orsak inte kan tillgodogöra sig folkskolans vanliga undervisning eller hjälpundervisning, dels på personer över 18 år som av samma orsak är ur stånd att ta vård om sig själva. Lagen ålägger landstingskommun att svara för att de psykiskt efterblivna erhåller den undervisning och vård, som är föreskriven i lagen. Undantagna från landsLingens ansvar är de komplicerade och svår skötta fallen, vilka vid lagens tillkomst ansågs böra fortsättningsvis beredas vård på statliga anstalter. För undervisningen och vården av psykiskt efterblivna skall landsting låta upprätta särskild plan, vari upptas skolor och vårdanstalter med erforderligt antal platser samt organ för öppen vård. För prövning och fastställelse skall sådan plan underställas Kungl, Maj :t eller myndighet som Kungl. Maj :t bestämmer. Landsting åligger vidare att anordna och driva de skolor och vårdanstalter, som finns upptagna i planerna, i den mån inte annan drar försorg därom. Lagen upptar bestämmelser om de olika huvudtyper av specialskolor (i lagen benämnda särskolor) och vårdanstalter, som skall finnas. Sålunda skall särskola vara inrättad för externatundervisning eller som internat. Såsom särskilda former av skolinternat anges småbarnshem, skolhem och yrkeshem. Vårdanstalterna indelas i arbetshem, ålderdomshem, vårdhem för efterblivna barn samt vårdhem för höggradigt efterblivna vuxna. För att planlägga och samordna den undervisning och vård, som landstinget svarar för, samt handha ledningen av den verksamhet, som bedrivs vid särskolor och vårdanstalter och av organen för den öppna vården, skall finnas en av landstinget utsedd centralstyrelse. Centralstyrelsens befattning med vissa angivna ärenden, främst inskrivning vid och utskrivning från särskolor och vårdanstalter, skall dock utövas av en delegation, bestående av en av länsstyrelsen utsedd lagfaren ordförande samt minst två och högst fyra av centralstyrelsen inom sig utsedda ledamöter.

32 I lagen har upptagits vissa bestämmelser om särskolplikt och skyldighet att underkasta sig vård. Psykiskt efterbliven som är i behov av undervisning eller vård enligt lagen skall anmälas för inskrivning vid särskola eller vårdanstalt. I första hand ankommer det på vårdnadshavaren eller förmyndaren att göra anmälan. Sker inte anmälan av vårdnadshavaren skall anmälan i vissa fall göras av myndighet. Barn som inskrivits vid särskola skall efter centralstyrelsens eller rektors bestämmande intas på externatskola eller, om detta med hänsyn tilL barnets bosättningsort och övriga förhållanden inte är lämpligt, i småbarnshem, skolhem eller yrkeshem. Särskolelev kan försöksutskrivas antingen för prövning om han kan tillgodogöra sig folkskolans vanliga undervisning eller hjälpundervisning eller såsom förberedelse till slutlig utskrivning. Försöksutskriven skall placeras i familjevård, inackorderingshem, lämpligt enskilt hem eller annan öppen vård. Särskild övervakare kan utses för honom och försöksutskrivningen kan förbindas med villkor att iaktta vissa föreskrifter. Visar sig senare fortsatt utbildning vid särskola behövlig, kan den försöksutskrivne återintas i skolan. Den som inskrivits vid vårdanstalt skall, om han inte är i oundgängligt behov av anstaltsvård, placeras i familjevård eller försöksutskrivas till öppen vård. Kan öppen vård inte komma i fråga, skall om erforderligt medgivande föreligger den efterblivne intas på en med hänsyn till åldern och vårdbehovets art lämplig vårdanstalt. Den undervisning och vård av psykiskt efterblivna som i princip ankommer på staten ombesörjs dels på särskilda, staten tillhöriga mentalsjukhus för psykiskt efterblivna och dels på vissa andra institutioner, som ägs av staten eller till vilkas drift staten bidrar enligt särskilda avtal. På mentalsjukhusen mottas företrädesvis patienter, som av särskilda skäl måste vårdas på slutna institutioner eller som på grund av höggradig efterblivenhet eller annan orsak är särskilt svårskötta. För närvarande finns fyra mentalsjukhus för psykiskt efterblivna, nämligen Västra Ny sjukhus vid Motala, Vipeholms sjukhus i Lund, Västra Marks sjukhus i Örebro och Salberga sjukh u s i Sala. Dessutom är vissa avdelningar på Källshagens sjukhus i Vänersborg reserverade för psykiskt efterblivna. Övriga institutioner, som avses här, utgörs av vissa specialanstalter. Hit hör inrättningarna för barn med s. k. komplicerad utvecklingshämning. Sålunda finns två statliga skoloch yrkeshem, ett för pojkar på Salbohed utanför Sala och ett för flickor i Laxå, samt två enskilda skolhem, Sävstaholms skolhem för pojkar i Vingåker och Söderhaga skolhem för flickor i Drevviken utanför Stockholm. För efterblivna, som är blinda eller döva, finns särskilda statliga skolor och vårdanstalter, för blinda ett skolhem i Örebro och ett arbetshem i Lund samt för döva ett skolhem i Gnesta samt ett arbetshem i Mogård vid Finspång. Vissa psykiskt efterblivna, som är höggradigt vanföra, mottas för undervisning och vård på Kronprinsessan Victorias kustsanatorium i

33 Vejbystrand. Slutligen är att nämna, att vissa psykiskt efterblivna, som är epileptiskt sjuka, erhåller undervisning och vård inom den statliga epileptikervården.

Utredningsuppdraget Utredningsuppdraget avser en översyn av 1954 års lag jämte därmed sammanhängande spörsmål. Särskilda direktiv för utredningsarbetet har inte utfärdats. Uppdraget föranleddes närmast av en begäran av riksdagen om en översyn av lagen (rskr 1960: 342). I motion 1960: II: 397 hade hemställts, att riksdagen hos Kungl. Maj :t måtte anhålla om förslag till sådan ändring av lagen att psykiskt efterbliven även då han vistas vid statlig anstalt skall vara inskriven vid sin landstingskommuns särskola eller vårdanstalt. Syftet härmed var att underlätta för landstingen att bereda omsorger åt sådana psykiskt efterblivna som skrivs ut från statliga anstalter. I utlåtande över motionen förklarade andra lagutskottet (I/U 1960: 48), att utskottet delade uppfattningen att lagen var mindre tillfredsställande utformad i det avseende som berördes i motionen. Utskottet fann vidare, i enlighet med vissa yttranden över motionen, att även andra brister förelåg i lagen. Denna borde därför enligt utskottets mening i sin helhet göras till föremål för en förutsättningslös översyn. Riksdagen godkände utskottets utlåtande. I en framställning den 9 april 1960 till chefen för inrikesdepartementet framhöll Svenska stadsförbundet och Svenska landstingsförbundet att, ehuru någon erinran inte kunde riktas mot de bärande principerna i 1954 års lag, denna dock i åtskilliga, delvis exemplifierade hänseenden behövde ses över. Det framhölls vidare, att frågan om statsbidrag såvitt angick den öppna vården inte var tillfredsställande löst. Förutom nu berörda handlingar överlämnades, när utredningsuppdraget meddelades, ytterligare en del material rörande önskemål om ändringar i lagen. Sådana önskemål hade framkommit i olika sammanhang. Sålunda hade riksdagens justitieombudsman i skrivelse till Kungl. Maj :t den 28 november 1957 påtalat viss brist i lagens bestämmelser om handräckning. Vidare hade Riksförbundet för utvecklingsstörda barn (FUB) i framställning till departementschefen den 3 juni 1959 anhållit, att en statlig utredning måtte tillsättas. Därvid berördes flera spörsmål, avseende såväl den slutna och den öppna vården som tillgången till och utbildningen av personal, över framställningen inhämtades yttranden från medicinalstyrelsen, skolöverstyrelsen, stadsförbundet och landstingsförbundet. I yttrandena framhölls bl. a. att, även om vissa av förbundet berörda frågor höll på att utredas eller väntades komma att utredas i andra sammanhang, lagen likväl behövde ses över. Översynen borde dock ges en vidare omfattning än förbundet åsyftat. Ytterligare är att nämna, att de enskilda anstalternas förbund, en sam3—514747

34 maiislutning av intressenterna i privatägda institutioner, den 23 juni 1960 hos departementschefen hemställt, att relationerna mellan de enskilda anstalterna och landstingen måtte närmare klargöras vid en översyn av 1954 års lag. Medicinalstyrelsen har slutligen i skrivelse till departementschefen den 30 september 1960 — med redogörelse för en av riksdagen begärd systematisk undersökning av klientelet på anstalterna för psykiskt efterblivna — belyst behovet av vissa ändringar och kompletteringar av lagen. Efter det att utredningsarbetet påbörjats har i riksdagen behandlats frågan om att i lagstiftningen byta uttrycket »psykiskt efterblivna» mot »psykiskt utvecklingsstörda». I motioner (1963:1:17 och 11:24) hade hemställts, att riksdagen måtte anhålla därom hos Kung}. Maj :t. I utlåtande över motionerna förordade andra lagutskottet (L2U 1963:37), att det uppdrogs åt mentalsjukvårdsberedningen att pröva frågan om lämplig terminologi på förevarande område. Utskottets utlåtande godkändes av riksdagen. Vad sålunda förekommit har genom skrivelse av Kungl. Maj :t den 3 maj 1963 bragts till beredningens kännedom för att tas i övervägande vid fullgörande av utredningsuppdraget. För att så allsidigt som möjligt få belyst vilka bestämmelser i lagen som vållat särskilda tolknings- eller tillämpningssvårigheter eller som av annat skäl ansetts bristfälliga vände vi oss genom en rundskrivelse hösten 1962 till ett flertal myndigheter och sammanslutningar. Tillfälle att yttra sig lämnades Svenska stadsförbundet, Svenska landstingsförbundet, socialstyrelsen, arbetsmarknadsstyrelsen, samtliga centralstyrelser, de enskilda anstalternas förbund, svenska föreningen för undervisning och vård av psykiskt efterblivna, särskolornas rektorsförening, särskolornas lärarförening, vårdföreståndarnas förening, föreningen av kuratorer för psykiskt efterblivna och epileptiker samt FUB. I de yttranden som avgavs i anledning av enkäten framkom ett betydande antal synpunkter rörande såväl nuvarande lag som utformningen av en ny lag. Dessa synpunkter har givetvis u p p m ä r k s a m m a t s under utredningsarbetet. Vidare har vi under arbetets gång vid kurser som anordnats för centralstyrelsernas läkare, särskolans rektorer, vårdföreståndarna och andra personalgrupper ingående diskuterat åtskilliga frågor. Vi har även haft ett särskilt sammanträde med representanter för FUB angående ett flertal olika spörsmål. Slutligen kan i detta sammanhang nämnas att vi efter förordnande av chefen för socialdepartementet besökt Danmark och Norge och där haft överläggningar med företrädare för undervisningen och vården av psykiskt efterblivna samt besett institutioner för dessa. Den översyn av 1954 års lag som vårt uppdrag avser är i första hand av lagteknisk art. Lagen har, som understryks på flera ställen i utredningsmaterialet, i tillämpningen visat sig svåröverskådlig och i vissa hänseenden otydlig. Det är därför önskvärt, att författningsbestämmelserna i ämnet görs så enkla och lättfattliga som möjligt. Utöver den lagtekniska gransk-

35 ningen har det självfallet ålegat oss att ta ställning till de materiella spörsmål som berörs i de handlingar som överlämnats till oss. Vi har därjämte ansett oss oförhindrade att gå in på de särskilda frågor vi funnit vara av betydelse för att verksamheten på förevarande område skall bli så ändamålsenlig som möjligt. Av grundläggande betydelse för A'årt arbete har varit den huvudmannaskapsreform, varom principbeslut fattats vid 1963 års höstriksdag (prop. 1963:171, SU 210, rskr 405). Enligt beslutet skall landstingen från och med den 1 januari 1967 överta ansvaret för den undervisning och vård av psykiskt efterblivna som f. n. meddelas vid de statliga mentalsjukhusen för efterblivna, vid andra statliga inrättningar och vid institutioner, till vilkas drift staten bidrar enligt särskilda avtal, i huvudsak de anstalter som omnämnts i slutet av föregående avsnitt. Från övertagandet undantas dock undervisningen och vården av sådana blinda och döva psykiskt efterblivna, som skall mottas vid statens blind- och dövskolor. Härjämte bör i fråga om Vipeholms sjukhus nämnas, att tidpunkten för övertagandet inte fixerats närmare än till senast den 1 januari 1970. Som en följd av den beslutade huvudmannaskapsreformen bör samtliga de institutioner som skall ingå i den speciella organisationen för psykiskt efterblivna omfattas av den särskilda lagen om dem. Såsom kommer att behandlas närmare i det följande förutsätts, att den undervisning och vård av psykiskt efterblivna som kräver omhändertagande på specialanstalt skall ordnas regionalt eller i vissa fall med hela landet som upptagningsområde. Det blir vid uppdragets fullgörande nödvändigt att beakta de särskilda problem som föranleds härav.

KAPITEL 2

T i l l ä m p n i n g s o m r å d e t för l a g s t i f t n i n g e n

Orsakerna till psykisk efterblivenhet m. m. För bedömningen av spörsmålet, hur tillämpningsområdet för ifrågavarande lagstiftning bör bestämmas, behövs viss kännedom om orsakerna till psykisk efterblivenhet, de vanligaste formerna därav samt de svagheter och brister som främst utmärker de efterblivna. I det följande lämnas därför en kortfattad orientering i dessa hänseenden. 1 Inledningsvis finns anledning att något beröra innebörden av begreppet efterblivenhet, frekvensen av efterblivenhet i samhället och nuvarande klassificering av klientelet. Under begreppet psykisk efterblivenhet eller oligofreni såsom den medicinska termen lyder hänförs en rad tämligen olikartade och till sitt orsakssammanhang delvis okända tillstånd, vilkas gemensamma kännetecken är att de intellektuella funktionerna är under det normala. Denna brist skall vara medfödd eller i vart fall ha manifesterats under utvecklingsperioden, dvs. i allmänhet under tiden fram till 16-årsåldern. En motsvarande nedsättning av de intellektuella funktionerna, som inträder hos en person efter det denne uppnått vuxen ålder, t. ex. i anslutning till en psykisk sjukdom eller som följd av åldersförändringar, hänförs i princip inte under efterblivenhetsbegreppet. Tillstånd av sådant slag benämns demenstillstånd. De psykiskt efterblivna utgör en jämförelsevis stor grupp i samhället. Antalet efterblivna, som måste omhändertas genom det allmännas försorg eller som inte kan försörja sig, torde uppgå till åtminstone 1 % av befolkningen. 2 Utan en dylik begränsning är antalet efterblivna betydligt större. Av sådana efterblivna, vilka inte behöver beredas sluten vård, är ett avsevärt antal i behov av särskilda stödåtgärder från det allmännas sida. För Sveriges del kan beräknas, att sammanlagt omkring 22 000 efterblivna, utgörande inte fullt 3°/oo av antalet invånare, är föremål för omsorger av olika slag. Av dem är cirka 5 000 omhändertagna i familjevård eller försöksutskrivna. Nedsättningen av de intellektuella funktionerna kan vara av mycket varierande grad från den höggradiga efterblivenheten, som gör individen helt 1 Av litteratur på området må hänvisas till Forssman-Olow: »De psykiskt utvecklingsstörda, deras utbildning och vård», Stockholm 1964, samt sinnessjuklagstiftningskommitténs bctänikande med förslag till mentalsjukvårdslag, SOU 1964: 40. * Jfr Forssman-Olow s. 6 och SOU 1964: 40 s. 133.

37 beroende av omgivningen, till den endast lätta efterblivenheten med relativt ringa konsekvenser för den efterblivnes anpassning i samhället. För mätning av den intellektuella förmågan hos en person används sedan många år särskilda testningsmetoder. Med dessa åsyftas att genom särskilda för ändamålet tillrättalagda prov komma fram till ett siffermässigt uttryck för den undersöktes intellektuella kapacitet. Härvid utgår man från den normala intelligensnivån hos barn i olika åldrar sådan denna kunnat fastställas genom omfattande undersökningar. Med viss intelligensålder åsyftas att ange, att den intellektuella kapaciteten motsvarar vad som är normalt i samma levnadsålder. Som högsta intelligensålder räknas i allmänhet med 15 eller 16 år, då den intellektuella utvecklingen beräknas vara avslutad. Resultatet av en undersökning kan även uttryckas i viss intelligenskvot, varmed avses förhållandet mellan intelligensåldern och levnadsåldern uttryckt i helt tal med 100 som normalvärde. Enär proven såsom framhållits är baserade på att intelligensutvecklingen är avslutad vid viss ålder, räknas denna ålder alltid som levnadsålder vid beräkning av intelligenskvoten hos vuxna. Allt efter graden av den intellektuella underutvecklingen indelades de efterblivna tidigare i tre grupper, nämligen idioter, imbecilla och debila. Gränserna mellan dessa grupper är olika i snart sagt alla länder och full enighet råder inte heller i vårt land. Var gränserna än dras är de tämligen flytande, och det må redan här framhållas, att det inte är möjligt att med hjälp enbart av intelligensmätningsmetoder verkställa erforderlig avgränsning eller klassificering. Psykisk efterblivenhet sammanhänger i betydande utsträckning med att någon skada eller defekt drabbat hjärnan. 1 I en undersökning som gjorts av Klackenberg 2 har en sådan skada påvisats i drygt hälften av fallen. Hos högre stående efterblivna förekommer påvisbar hjärnskada väsentligt mera sällan. En skada som drabbar hjärnan kan i vissa fall ha sin grund i särskilda ärftliga faktorer. Man talar i sådana fall om att efterblivenheten beror på speciella gendefekter. I en andra grupp av fall kan en skada på hjärnan stå i samband med vissa kromosomavvikelser. En tredje grupp slutligen utgörs av fall där hjärnskadan av skilda orsaker har uppkommit under fosterutvecklingen, i samband med förlossningen eller under de första levnadsåren. Någon enhetlig symtombild finns inte för de former av efterblivenhet som hänger samman med en skada på hjärnan. Nedsättningen av de intellektuella funktionerna kan vara mycket varierande. Ofta är dock efterblivenheten av betydande grad och är då inte sällan förbunden med kroppsliga defekter av olika slag såsom rörelserubbningar, syn- och hörseldefekter, talsvårigheter m. m. Ibland är dessa symtom dominerande och kan göra det 1 En tämligen utförlig redogörelse för orsakerna till psykisk efterblivenhet och olika medicinska former därav lämnas i Forssman-Olow s. 8 ff. N 2 Klac.kenberg, G. i Report of the Mission to Denmark and Sweden. The Presidents Panel on Mental Retardation, Washington D.C. 1962.

38 s v å r t a t t b e d ö m a g r a d e n a v e f t e r b l i v e n h e t . E t t s t o r t a n t a l , delvis väl a v g r ä n s b a r a t i l l s t å n d k a n s ä r s k i l j a s , och s a m m a n l a g t f i n n s över h u n d r a t a l e t d i a gnostiska enheter. 1. De former av efterblivenhet som sammanhänger med särskilda defekter i arvsanlagen uppträder i anslutning till ett stort antal ärftliga sjukdomar med varierande speciella symtom. Vissa av sjukdomarna behöver inte nödvändigtvis vara förenade med efterblivenhet. Sjukdomarna är tämligen sällsynta. Vissa av sjukdomarna har samband med störningar i biokemiska processer, vilka ger upphov till förändringar i bl. a. hjärnans funktion. Sådana störningar torde dock även kunna föranledas av kromosomdefekter och fosterskador. Av sjukdomar, som har sitt ursprung i särskilda genetiska faktorer, må först nämnas den s. k. Fallings sjukdom. Vid denna kan nedbrytningen av äggviteämnen i kosten inte försiggå normalt på grund av brist på vissa enzymer. Som en följd härav bildas en giftig substans, som skadar hjärnan. Sjukdomen är recessivt ärftlig, vilket innebär att båda föräldrarna måste ha sjukdomsanlaget i enkel dos för att sjukdomen skall kunna uppstå hos avkomman. Om barnet från början ges en diet, så långt som möjligt fri från de skadliga äggviteämnena, kan skadeverkningar förebyggas och den intellektuella utvecklingen försiggå relativt normalt. Det är därför av stor vikt, att sjukdomen upptäcks så tidigt som möjligt. Betydande svårigheter föreligger dock att genomföra en »giftfri» uppfödning av barnet till dess att hjärnan är mogen att motstå giftet. Som ytterligare exempel på gendefektsjukdom med störningar i biokemiska processer må nämnas den juvenila amaurotiska demensen. Det är vid denna sjukdom fråga om en kemisk missbildning, som drabbar vissa fettämnen i hjärnan och näthinnan och som, förutom en tilltagande efterblivenhet, medför blindhet. Sjukdomen bryter mestadels inte ut förrän i förskol- eller kanske t. o. m. i småskolåldern. I inånga fall inträder döden inom fem å tio år. Till sjukdomar, som beror på speciella gen defekter, hör vidare vissa former av s. k. mikrocefali, som karakteriseras av att huvudskålen och hjärnan inte utvecklats till normal storlek. Med sjukdomen följer konstant nedsättning av intellektet. Tidig operation av skallbenen synes dock kunna leda till en normalare tillväxt av hjärnan. En annan hithörande grupp är slutligen vissa muskelsjukdomar, som oftast är förbundna med en fortskridande kraftnedsättning av muskulaturen i framför allt armar och ben, varjämte en försämring av de intellektuella funktionerna brukar inträda. Sjukdomarna debuterar i vissa fall inte förrän i skolåldern, ibland senare. 2. Beträffande orsakerna till mongolism h a r länge rått osäkerhet. F ö r några år sedan upptäcktes emellertid, att mongoloida barn i allmänhet har en extra kromosom, 47 kromosomer i stället för 46. Man antar allmänt att ett orsakssammanhang föreligger mellan denna avvikelse i kromosomantalet och uppkomsten av de talrika abnormdragen hos de mongoloida. Det återstår att förklara varför denna missbildning vid kromosomernas delning uppstår. I allmänhet anses att orsaken därtill är att söka i faktorer, som står i samband med någon svaghet hos äldre mödrar. Sedan länge har det nämligen varit känt, att det är vanligare att äldre kvinnor föder mongoloida barn än att yngre gör det. Senare års forskning h a r emellertid givit vid handen, att sjukdomen inte är till sin orsak helt enhetlig. I vissa fall har nämligen kunnat påvisas avvikelser i kromosomantalet även hos m ö d r a r till mongoloida barn. Det anses att sjukdomen i dessa speciella fall måste betraktas som ärftlig. Beteckningen mongolism härleder sig från den yttre likhet med den mongoliska rasen som de av sjukdomen drabbade vanligtvis företer. Sjukdomen är ofta förenad

med missbildningar i olika organ. Av särskild betydelse är den höga frekvensen av hjärtfel. Även synfel förekommer. Talet är ofta dåligt artikulerat, stötigt och läspande. En viss, ofta ganska väsentlig intellektuell brist föreligger alltid. 3. Skador under fosterutvecklingen sammanhänger oftast med särskilda sjukdomar hos modern, vilka kan vara helt ofarliga för henne men medföra svåra följder för barnet. Hit hör en del infektionssjukdomar, framför allt virusinfektioner. Drabbas modern av en sådan under de tre första graviditetsmånaderna, dvs. under den tid då olika organ hos fostret får sin mera slutliga utformning, föreligger risk för missbildningar av olika slag åtföljda av efterblivenhet. En under senare år uppmärksammad infektionssjukdom, som kan drabba den gravida kvinnan utan att hon själv behöver bli sjuk, är toxoplasmas, som förorsakas av en speciell parasit. Parasiten kan passera moderkakan och slå sig ned i fostrets hjärna, där den kan kapsla in sig och förkalkas. I regel blir följden svåra skador på cirkulationen av hjärnvätskan och på andra delar av hjärnan, som är avgörande för den psykiska utvecklingen. I de flesta fall uppstår också vissa ögonförändringar. En relativt stor grupp efterblivna är skadade före födelsen av anledning, som man inte känner till. Hit hör barn med olika former av hjärndefekter, missbildade huvudformer etc. En relativt vanlig orsak till hjärnskada är bristande syresättning av hjärnan (cerebral anoxemi). Sådan kan uppkomma under fosterutvecklingen, då den vanligtvis sammanhänger med nedsatt syremättnad i moderns blod eller med avbrott i blodcirkulationen mellan moder och barn, och framför allt under förlossningen, då en avvikelse från det normala förlossningsförloppet kan medföra en dylik komplikation. En cerebral anoxemi kan medföra inte bara hjärncellers död utan även, särskilt om skadan drabbar andningscentrum, minskad förmåga hos barnet att efter förlossningen få igång sin andning och därigenom egen syresättning. Sjukdomar och skador, som träffar det centrala nervsystemet och drabbar barnet under de första levnadsåren, medför alltid viss risk för bestående skador. Den vanligaste formen av sjukdomar det här gäller är infektioner av olika slag, t. ex. variga meningiter (hjärnhinneinflammationer), encefaliter (icke variga hjärninflammationer) och mässling. Skador på hjärnan kan vidare uppkomma i anslutning till svårare skallskador, exempelvis till följd av trafikolycksfall. En tredje hithörande grupp är förgiftningar, föranledda t. ex. av läkemedel eller kemikalier. Sådana förgiftningar kan i vissa fall på ett eller annat sätt direkt verka på det centrala nervsystemet eller genom andningssvårigheter leda till försämrad syresättning av hjärnan med bestående men som följd. När nedsättningen av de intellektuella funktionerna inte kan hänföras till någon påvisbar hjärnskada, anses efterblivenheten vanligtvis vara ett utslag av den normala variationen i fråga om intellektuell utrustning. Efterblivenheten brukar i sådana fall betecknas som familjär eller konstitutionell. Det är fastslaget, att allmänna arvsanlag har stor betydelse för utvecklingen av den intellektuella förmågan hos en individ. Barn med svagt begåvade föräldrar löper sålunda avsevärt större risk än andra barn att drabbas av efterblivenhet av detta slag. Emellertid kan ett dylikt samband långt ifrån alltid konstateras. Enligt den tidigare nämnda undersökningen av Klackenberg, som avsåg orsakerna till efterblivenhet hos 352 barn i Stockholm, födda under åren 1944—-1947, ansågs i 16 % av fallen efterblivenheten äga samband med svag begåvning hos någon av föräldrarna, medan i 19 % av fallen —

40 tillsammans med de föregående utgörande de fall, då särskild hjärnskada inte kunde konstateras — något dylikt samband inte kunde påvisas. 1 Den sistnämnda gruppen låter sig dock förklaras av den variation som över huvud förekommer begåvningsmässigt i ett samhälle, dvs. slumpens inverkan på fördelningen. Det synes dock inte kunna uteslutas, att inom sistn ä m n d a grupp förekommit barn, som haft en hjärnskada av okänd art med följdsymptom som — utöver begåvningssänkningen — inte kunnat mätas med nuvarande undersökningsresurser. I motsats till den hjärnskadade företer den familjärt eller konstitutionellt efterblivne inte några medicinska särdrag, och efterblivenheten är i regel av måttlig grad. Efterblivenhet brukar traditionellt definieras som ett i sina grunddrag bestående tillstånd. Härmed avses att ge uttryck för att möjlighet i princip saknas att förändra de biologiskt givna förutsättningarna för förståndslivets utveckling hos en individ. En annan sak är emellertid, och detta är viktigt att hålla i minnet, att den intellektuella kapaciteten hos en efterbliven kan växla från tid till annan beroende på inflytelser från miljön eller andra förhållanden. Sålunda kan ett barn, vilket växer upp i en miljö som är fattig på intellektuell stimulans, utvecklas betydligt långsammare än det annars skulle ha gjort. En i och för sig lindrig efterblivenhet kan under sådana förhållanden komma att framstå som mera markant. Särskilt hos s. k. familj ä r t efterblivna torde en allmän svaghet i de själsliga funktionernas tillväxtkraft med ökad »sårbarhet» och känslighet för miljöns kvalitet vara ett ofta framträdande drag. Partiella brister i nervsystemets funktioner kan vidare försena den intellektuella utvecklingen. Som exempel härpå må framhållas barn, som på grund av bristande ljud- eller synuppfattning hämmats i sin utveckling, samt barn med talhämning, dövhet eller blindhet, där lytet avskärmat dem och omintetgjort ett rikare växelspel mellan dem och deras omgivning. Även i samband med kroppslig svaghet kan den intellektuella utvecklingen fördröjas. Motoriskt sent utvecklade barn eller på annat sätt kroppsligt sjuka barn kan sålunda på grund av åtföljande psykiska hämningar ofta inte göra sig gällande i intellektuellt avseende. Det är erfarenhetsmässigt visat, att hos barn som nu nämnts och även i andra fall betydande sen- och eftermognadsprocesser kan äga rum. De psykiskt efterblivna utgör, såsom framgår av det sagda, en tämligen heterogen grupp. I den allmänna bilden av dem är dock givetvis den intellektuella underutvecklingen det dominerande draget. Denna kommer främst till uttryck i nedsatt förmåga hos den efterblivne att tillägna sig kunskaper, att kvarhålla dem och att utnyttja dem. Den efterblivne har vidare bristande förmåga att tänka abstrakt och systematiskt samt har inte sällan svårt att överblicka och beräkna konsekvenserna av en handling. Andra med intellektuell underutveckling sammanhängande drag är en allmän torftighet i föreställningsvärlden, oförmåga att planera för framtiden och bristande motståndskraft mot påverkan från andra människor. 1

Undersökningen var begränsad till barn, inskrivna vid Stockholms stads centralstyrelse.

41 De bristande intellektuella resurserna omöjliggör eller försvårar i olika grad de efterblivnas skolgång. Vissa efterblivna är över huvud inte tillgängliga för undervisning i sedvanlig bemärkelse. Med brister på det intellektuella området följer även svårigheter att i vanlig takt och omfattning tillägna sig yrkesutbildning och att anpassa sig socialt i samhället. Vissa efterblivna är så svårt störda i sin utveckling, att de aldrig kan klara sig på egen hand eller genom arbete sörja för sitt uppehälle. Många efterblivna blir däremot, om de får en efter sina resurser avpassad utbildning, i stånd att leva ute i samhället och att försörja sig. Andra kan fullgöra enklare arbetsuppgifter utan att kunna sägas vara förvärvsarbetande. Psykiskt efterblivna kan givetvis, liksom andra människor, drabbas av psykoser, neuroser eller andra psykiska sjukdomstillstånd. På grund av att deras bristfälliga intellektuella resurser ofta i hög grad försvårar en adekvat bearbetning av upplevelser, problem och konflikter löper de generellt större risk än normalt utvecklade människor att drabbas av vissa psykoser, depressioner och paranoida reaktioner. Sådana sjukdomar som schizofreni, maniskdepressiv sjukdom och ålderspsykoser torde däremot inte förekomma i större omfattning hos efterblivna än hos andra. Efterblivenhet kan även sammanträffa med brister på känslo- och viljelivets områden, s. k. psykopati. Ibland kan därvid gränsdragningen mellan efterblivenhet och psykopati vålla svårigheter. Detta sammanhänger med den växelverkan som föreligger mellan olika delar av personligheten. Uppenbart är sålunda, att begränsade intellektuella resurser återverkar på känslooch viljelivets utveckling likaväl som betydande brister inom sistnämnda områden kan verka hämmande på den intellektuella utvecklingen.

Innebörden av det nuvarande efterblivenhetsbegreppet För att 1954 års lag skall kunna tillämpas krävs som tidigare nämnts, att »allmän psykisk efterblivenhet» föreligger. Den närmare innebörden härav berörs i det följande. Som beteckning på underutveckling av viss grad på det intellektuella området används i annan lagstiftning genomgående »sinnesslöhet». Denna beteckning, som i officiella sammanhang kom i bruk redan under 1870-talet, förekommer på åtskilliga håll i lagstiftningen. Den finns bl. a. i giftermålsbalken, föräldrabalken, ärvdabalken, brottsbalken, rättegångsbalken och sinnessjuklagen. 1 Beteckningen användes tidigare även på nu ifrågavarande område, där man skilde mellan »bildbara» och »obild1 Se GB 2: 2, 2: 5, 3: 2, 10: 2, 15: 3 och 15: 10, F B 10: 1, 20: 2, 20: 7, 20: 19 och 20: 21, ÄB 10: 4 och 13: 2, BrB 6: 2, 31: 3, 33: 2 och 36: 8, R B 21: 2, 21: 3, 36: 4 och 36: 13. Begreppet förekommer vidare bl. a. i 1924 års lag om verkan av avtal som slutits under inflytande av rubbad själsverksamhet, 1938 års lag om avbrytande av havandeskap, 1941 års lag om sterilisering och 1946 års lag med särskilda bestämmelser angående vittne vid vissa rättshandlingar. Jfr vidare betänkande angående medicinska äktenskapshinder SOU 1960: 21 och betänkande angående äktenskapsrätt SOU 1964: 34 och 35.

bara» sinnesslöa. Innebörden av begreppet sinnesslö synes inte vara helt enhetlig. Under begreppet innefattas dock endast mera höggradig efterblivenhet. I anslutning till förarbetena till nuvarande lag kritiserades sinnesslöbegreppet av 1951 års sinnesslövårdsutredning. Utredningen framhöll i sitt år 1952 avgivna betänkande (stencilerat), att beteckningen »sinnesslö» inte längre godtogs inom psykiatrin. Anledningen härtill var enligt utredningen bl. a., att termen inte motsvarade hela det klientel det rörde sig om utan pä sin höjd en del. Slöhet till sinnet utgjorde nämligen knappast något väsentligt karakteristiskt drag, gemensamt för alla inom området. Enligt utredningens bedömande var det inte möjligt att finna en beteckning för hela klientelet, som på ett tillfredsställande sätt avgränsade detta från andra psykiskt defekta och från normala. Denna avgränsning borde ske efter olika principer för barn och vuxna, och benämningen på defekttillståndet måste i varje fall kompletteras så, att det därpå grundade undervisnings- och vårdbehovet preciserades på ett i görligaste mån objektivt sätt. Enbart intelligensdefekten — uttryckt t. ex. i viss låg intelligenskvot — kunde nämligen inte utgöra grund för omhändertagande. Beträffande frågan om en adekvat och samtidigt avgränsande bestämning av det grundläggande defekttillståndet framhöll utredningen, att man inom psykiatrin då anlade ett helt annat betraktelsesätt på dessa problem än några år tidigare. Man antog förut allmänt, att intelligensen var en konstant faktor. Nu hade man, inte minst genom de erfarenheter som vunnits inom barnpsykiatrisk verksamhet samt genom systematiska intelligensundersökningar, allt oftare funnit, att intelligensfaktorerna förändrades. Främst inträffade dylika förändringar, då brister i barnets miljö inte medfört tillräcklig stimulans för den intellektuella utvecklingen. Även i andra situationer fick man räkna med möjligheten av förändringar. Härutöver måste man ta hänsyn till sen- och eftermognadsprocesser av annat slag. Utredningen ansåg sig i betraktande av det anförda böra överge uppfattningen om sinnesslöheten som ett relativt väldefinierbart statiskt tillstånd samt fann, att uttrycket »allmän psykisk efterblivenhet» bäst angav och avgränsade det klientel som en ny lag borde omfatta. Beträffande innebörden av detta begrepp framhöll utredningen, att det endast syftade på dem som på grund av brister i det centrala nervsystemet hämmats i sina intellektuella helhetsfunktioner. I enlighet härmed borde lagen inte omfatta t. ex. sådana intellektuella utvecklingshämningar som, utan att sammanhänga med brister inom det centrala nervsystemet, berodde på miljöförhållanden, uppväxtförhållanden o. d. Inte heller avsågs utvecklingshämningar, som direkt kunde sättas i samband med någon kroppslig svaghet eller sådana kroppsliga sjukdomstillstånd som inte berörde det centrala nervsystemet. Vidare avsåg lagen inte heller de partiellt utvecklingshämmade, hos vilka de intellektuella funktionerna i flera avseenden kunde

43 vara normala, medan brister framträdde på t. ex. enbart ljuduppfattningens eller synuppfattningens område med åtföljande svårigheter för kunskapstillägnande. I prop. 1954: 26 anslöt sig departementschefen till utredningens förslag att inte använda benämningen sinnesslö i den aktuella lagstiftningen. Det var enligt departementschefen tydligt, att denna sedan gammalt i lagstiftningen nyttjade benämning inte var användbar för skolbarn bland klientelet. Dessa skilde sig från andra skolbarn genom att de inte kunde följa folkskolans undervisning, men de gick dock i skola och kunde sedan i många fall hjälpligt klara sig själva i livet. Att kalla sådana barn sinnesslöa kunde inte vara riktigt och försvårade säkerligen en önskvärd social anpassning. P å denna punkt rådde också enighet bland remissorganen. Däremot hade i ett par yttranden ifrågasatts att behålla sinnesslöbeteckningen för vårdfallen, dvs. de »obildbara», och ersätta den med en mera neutral beteckning för de »bildbara». En sådan ordning kunde emellertid inte anses möjlig framför allt av det skälet, att beteckningen sinnesslö då skulle få en väsentligt annan innebörd i den lagstiftning, som just behandlade dessa personers förhållanden, än i annan lagstiftning. Med hänsyn till den eftermognad som kunde ske även i fråga om vissa som »obildbara» betraktade sinnesslöa och som ibland kunde göra dem väl mottagliga för undervisning, var det vidare i vart fall för barnens del olyckligt att ge de »obildbara» en beteckning, vilken i så hög grad som »sinnesslö» stämplade dem för framtiden. De kanske efter några år inte alls skulle betraktas som »sinnesslöa» i denna mening. Att finna en lämplig sammanfattande beteckning för både skol- och vårdklientelet var enligt departementschefen svårt. Något helt tillfredsställande förslag hade inte kommit fram. Departementschefen förordade dock utredningens linje, som — enligt vad som framhölls — syntes väl täcka vad som avsågs utan att därför ha en mera diskrediterande karaktär. Även i fråga om innebörden av uttrycket »allmän psykisk efterblivenhet» anslöt sig departementschefen till vad utredningen anfört. Detta innebar visserligen, såsom anmärktes, att lagen inte blev tillämplig på dem, vilkas utvecklingshämning berodde t. ex. på miljö eller uppväxtförhållanden eller på kroppsliga sjukdomar, som inte berörde det centrala nervsystemet, eller där hämningen endast var partiell. En sådan gränsdragning var dock enligt departementschefen nödvändig, om inte en ganska obestämd och till sin storlek oberäknelig krets av personer skulle träffas av lagens skolpliktsbestämmelser. Att under lagen föra in alla barn, som av någon anledning inte kunde följa undervisningen i den vanliga skolan eller hjälpskolan, kunde inte komina i fråga. Ingenting syntes f. ö. böra hindra, att utvecklingshämmade barn, beträffande vilka det var tveksamt om de led av allmän psykisk efterblivenhet, för observation togs in i den för sådana barn avsedda särskolan och med vårdnadshavarens samtycke stannade där åtminstone tills deras fall blivit fullt klarlagda.

44 Reformkrav I de motioner vid 1963 års riksdag, i vilka frågan om ändrad terminologi på förevarande område berördes, uttalades att, även om uttrycket »psykiskt efterblivna» i 1954 års lag utgjorde ett väsentligt framsteg, denna beteckning numera tedde sig något föråldrad och nedsättande, om inte för de vårdade så för deras anhöriga. Under de senaste åren hade man upphört att tala om efterblivna och underutvecklade länder och kallade dem i stället utvecklingsländer. Det syntes lämpligt att i analogi härmed överväga en humanisering av nomenklaturen på förevarande område och beteckna de vårdade som »psykiskt utvecklingsstörda» i stället för »psykiskt efterblivna». Den föreslagna nomenklaturen användes f. ö. redan i betydande omfattning av anhöriga och vårdpersonal. Den terminologiska frågan har härjämte uppmärksammats av förbundet för utvecklingsstörda barn, som anslutit sig till önskemålet om införande av beteckningen »psykiskt utvecklingsstörd». Förbundet har särskilt framhållit, att uttrycket »psykiskt efterbliven» fått en avgjort nedsättande klang och att denna benämning bör undvikas även därför att den lätt leder tanken till en jämförelse med ett normalvärde. Termen »psykiskt utvecklingsstörd» för däremot enligt förbundets uppfattning tanken till den händelse eller orsakskedja som stört utvecklingen, betonar vad som skett från medicinsk synpunkt och markerar också barnets eller den vuxnes behov av hjälp för sin utveckling och anpassning i samhället. Förbundet har vidare understrukit, att den föreslagna beteckningen accepterats av både föräldrar och allmänheten och att det är ett starkt önskemål från förbundets sida, att den även får officiell sanktion. Utredningen En ny lag bör liksom den nuvarande avse endast dem som till följd av nedsättning av de intellektuella funktionerna behöver sådan undervisning eller vård, som avses att meddelas inom den verksamhet som förekommer på förevarande område. Mot termen »psykisk efterblivenhet» har särskilt anmärkts, att den fått en förringande innebörd. Språkligt sett ger termen knappast uttryck för annat än en i tiden försenad utveckling, som hänför sig till det psykiska området. Efter hand torde dock däri ha inlagts betydelsen av ett bestående, i och för sig oföränderligt tillstånd. Den nedsättande innebörden torde dock främst ha föranletts av det samband med bristande intellektuella resurser som i det allmänna medvetandet kommit att förbindas med beteckningen psykiskt efterbliven. Uppfattningen att psykisk efterblivenhet inte generellt kan betraktas som ett konstant tillstånd har under senare år hävdats med allt större styrka. Man strävar numera också efter att bedöma individen mer allsidigt med hän-

45 synstagande även till andra egenskaper än den intellektuella kapaciteten. Det är därför förståeligt, att lämpligheten av den nuvarande terminologin satts i fråga. Med hänsyn härtill och då den på området verksamma föräldrasammanslutningen uttalat sig mot användningen av uttrycket psykiskt efterbliven är det önskvärt att ersätta det med ett nytt, som sakligt kan godtas utan att samtidigt verka förklenande. Internationellt används i stor utsträckning termerna mental deficiency, som ordagrant översatt betyder psykisk otillräcklighet, och mental retardation, som betyder psykisk försening. Att tala om psykiskt retarderade vore visserligen möjligt men vi anser att svenskt språkbruk f. n. knappast är moget för detta uttryck. Vad beträffar uttrycken mentalt handikappad och psykiskt handikappad må till en början framhållas, att ordet handikapp under senare år använts även i fråga om förhållanden, som kan hänföras till den psykiska utrustningen hos en människa. Uttrycket mentalt handikappad för dock enligt vår mening i alltför hög grad tanken till mentalsjukvården för att lämpligen kunna användas i detta sammanhang. Det är även för omfattande till sin innebörd. Samma anmärkning kan riktas även mot »psykiskt handikappad». Detta uttryck omfattar sålunda personer med särskilda svårigheter, föranledda av såväl psykiska sjukdomar som andra psykiska abnormtillstånd. Det bör med hänsyn härtill inte heller komma i fråga i förevarande sammanhang. De beteckningar som enligt vår mening bör övervägas närmare vid strävandena att skapa en ändrad terminologi på förevarande område är »psykiskt utvecklingsstörd» och »psykiskt utvecklingshämmad». I ordet hämning ligger, såsom anförts i sinnessjuklagstiftningskommitténs betänkande 1 , att utvecklingen är uppbromsad eller förlångsammad. Ordet utvecklingshämning överensstämmer därför bättre än ordet efterblivenhet med den moderna uppfattningen att underutveckling i intellektuellt hänseende inte nödvändigtvis behöver innebära ett statiskt tillstånd. Medan »utvecklingshämning» anknyter till det aktuella tillståndet, pekar »utvecklingsstörning» närmast på att något särskilt inträffat som hindrat en naturlig utveckling. Sistnämnda term täcker väl de situationer, då den intellektuella underutvecklingen kan sättas i samband med någon skada på hjärnan. Däremot måste den anses mindre adekvat för de fall, då nedsättningen av de intellektuella funktionerna är att hänföra till allmänna ärftliga faktorer. Varken »utvecklingshämning» eller »utvecklingsstörning» utesluter att tillståndet kan förändras. Den senare beteckningen ger dock i viss mån uttryck för ett mera statiskt tillstånd än den förra. Det kan vidare ifrågasättas, om dessa båda uttryck är tillräckligt begränsade till sin innebörd. Av orden utvecklingshämning och utvecklingsstörning framgår sålunda inte, att de därav drabbade främst kännetecknas av en nedsättning av de intellektuella funktionerna. Det skulle med hänsyn 1

SOU 1964: 40 s. 204.

K; härtill kunna hävdas, att en mera adekvat avgränsning skulle uppnås med beteckningen intellektuell utvecklingshämning eller intellektuell utvecklingsstörning. Emellertid kan man inte bortse från att sådana sammansättningar lätt kan uppfattas som nedsättande och därför ge upphov till omfattande missnöje. En sådan utveckling bör givetvis om möjligt förhindras. Ehuru bristerna i intellektuellt hänseende utgör det mest framträdande draget hos nu ifrågavarande klientel, må här erinras om den inverkan som de nedsatta intellektuella funktionerna enligt vad förut framhållits ofta har även på andra delar av själslivet, såsom känslo- och viljelivet. Det är givet, att individen kan komma att i betydande grad präglas härav. Genom att även andra psykiska funktioner än den intellektuella kapaciteten mer eller mindre påverkas synes det inte nödvändigt att vid begreppsbildningen ensidigt understryka nedsättningen av denna. Med hänsyn härtill måste det anses helt godtagbart att använda någon av termerna psykiskt utvecklingshämmade eller psykiskt utvecklingsstörda och att i en ny lag göra den precisering av den använda termens innebörd som kan anses erforderlig. Termen psykiskt utvecklingsstörda har redan accepterats i vida kretsar som ersättning för uttrycket psykiskt efterblivna och omfattar samma grupper som dessa. Som framgår av den följande framställningen anser vi att den beteckning som väljs bör användas endast på dem som omfattas av den förevarande lagstiftningen. Detta innebär en principiell och väsentlig skillnad i förhållande till 1954 års lag, som förutsätter att det finns andra psykiskt efterblivna än de som lagen är tillämplig på. Det principiellt nya i vårt förslag innebär att definitionen blir mindre medicinsk och mera social och pedagogisk. Av detta skäl synes det oss angeläget att inte välja uttrycket psykiskt utvecklingsstörda, som i detta hänseende har samma omfattning som psykiskt efterblivna och alltså redan fått en viss innebörd som skiljer sig från den vi föreslår. På förevarande område förekommer ett livaktigt samarbete mellan myndigheter och föräldraföreningar i de olika nordiska länderna. Sålunda möts årligen delegater från dessa länder för att utbyta erfarenheter angående efterblivenhetsvården, och år 1963 bildades Nordiska förbundet Psykisk utvecklingshämning. Förbundet ger ut Nordisk tidskrift för psykisk utvecklingshämning. Vi har mot denna bakgrund funnit lämpligt att söka avgöra den terminologiska frågan i samförstånd med Danmark och Norge och har därför tagit initiativ till överläggningar med företrädare för de danska och norska myndigheter som ansvarar för efterblivenhetsvården. Vid dessa överläggningar har framgått att det danska och norska ordet åndssvag, som närmast motsvarar det svenska sinnesslö, numera fått ungefär samma förringande innebörd som det svenska ordet. Även i Danmark och Norge finns därför intresse för en ny officiell terminologi, ehuru någon ny lagstiftning i ämnet för tillfället inte är aktuell i någotdera landet. Termerna psykiskt efterbliven och psykiskt utvecklingsstörd kan språkligt inte användas på

47 danska och norska. I Danmark har ännu inte utbildat sig någon allmän uppfattning eller tagits någon mera bestämd ställning till terminologin. I Norge har termen psykisk utvecklingshämning däremot börjat användas i pressen och den offentliga debatten i övrigt samt i officiella skrivelser från Helsedirektoratet. Om man bortser från de tidigare nämnda uttrycken på engelska språket har våra överläggningar lett till att nordisk enighet kan vinnas endast om uttrycket psykisk utvecklingshämning. På grund av det anförda föreslår vi att uttrycket psykiskt utvecklingshämmad och avledningar därav används i den nya lagstiftningen på förevarande område. Med termen allmän psykisk efterblivenhet åsyftas enligt nuvarande lag att ge uttryck för en allmän nedsättning av den intellektuella funktionen, hänförlig till utvecklingsperioden. För att lagen skall vara tillämplig uppställs dock ytterligare kriterier, något som också återspeglas av ordet vissa i lagens rubrik. För barn under skolåldern krävs sålunda, att de inte kan erhålla tillfredsställande vård i enskilt hem, för andra barn under 18 år att de inte kan tillgodogöra sig skolans vanliga undervisning eller hjälpundervisning och för personer över 18 år att de är ur stånd att ta vård om sig. I begreppet psykisk utvecklingshämning innefattas inte endast att en till utvecklingsperioden hänförlig nedsättning av de intellektuella funktionerna föreligger utan även — vilket är en nyhet i förhållande till begreppet allmän psykisk efterblivenhet — att denna nedsättning har sådana verkningar, att personen i fråga för sin utbildning eller anpassning i samhället eller i övrigt behöver särskilda omsorger genom det allmänna. Mot en dylik bestämning av begreppet, varigenom detta erhåller en omfattning som svarar mot den innebörd begreppet har i det allmänna språkbruket, är enligt vår uppfattning intet att erinra. Det bör vara möjligt att bygga upp en ny lag efter huvudsakligen samma normer som utmärker den nu gällande och att därvid uppnå en från rättssäkerhetssynpunkt tillfredsställande precisering av det undervisnings- eller vårdbehov som skall föreligga för att åtgärder av mera ingripande slag skall kunna beslutas. Hinder bör följaktligen inte möta mot att i en ny lag använda termen psykiskt utvecklingshämmad med den här angivna innebörden. Det är att märka att detta leder till att ingen kan betecknas som psykiskt utvecklingshämmad, om inte lagen är tillämplig på honom. Även om tyngdpunkten i rättssäkerhetsgarantierna läggs på preciseringen av undervisnings- och vårdbehovet är det nödvändigt att här närmare beröra vad som bör innefattas i kravet på att en nedsättning av de intellektuella funktionerna skall föreligga. Enligt förarbetena till nuvarande lag omfattar begreppet allmän psykisk efterblivenhet endast dem som på grund av brister i det centrala nervsystemet hämmats i sina intellektuella helhetsfunktioner. Genom denna bestämning av begreppet utesluts från lagens till-

48 lämpningsområde de fall, där störningen i den intellektuella utvecklingen beror på miljö eller uppväxtförhållanden eller står i samband med någon kroppslig sjukdom, som inte berör det centrala nervsystemet, eller endast drabbat vissa delfunktioner. Enligt vårt bedömande är det inte sakligt motiverat att upprätthålla en dylik avgränsning. Även i nyssnämnda fall kan nämligen individen, åtminstone under begränsad tid, inte sällan beredas den för honom mest lämpade undervisningen eller vården inom organisationen på förevarande område. I allmänhet torde det i dessa fall vara fråga om barn i skolåldern, som på grund av sitt tillstånd inte kan tillgodogöra sig undervisningen i den vanliga skolan. Med hänsyn till det anförda kan det inte anses riktigt att för lagens tilllämplighet kräva, att nedsättningen av de intellektuella funktionerna nödvändigtvis skall kunna hänföras till brister i det centrala nervsystemet eller att den ovillkorligen skall ha drabbat förståndslivet i dess helhet. Den utvidgning av tillämpningsområdet för en ny lag som det anförda principiellt innebär bör inte inge några betänkligheter. Det bör f. ö. framhållas, att nuvarande bestämmelser om intagning för observation i särskola, såsom förordades vid lagens tillkomst, i viss utsträckning torde ha tillämpats i nu berörda fall. Avgörande för om särskild åtgärd skall kunna vidtas bör vara det behov av speciell undervisning eller vård som föreligger, och den enskilda individen bör givetvis inte kunna hänföras under en lag på förevarande område under längre tid än som påkallas av den aktuella situationen. I förutsättningen att den utvecklingshämmade för sin utbildning eller anpassning i samhället eller i övrigt skall vara i behov av särskilda omsorger genom det allmänna ligger givetvis, att nedsättningen av hans intellektuella funktioner måste vara av mera betydande grad. Det kan vara skäl att överväga, om detta förhållande kan komma till uttryck i lagen på något sätt, t. ex. genom fixering av gränsen mot normal intellektuell utveckling till viss bestämd intelligenskvot. Någon dylik gränsdragning dryftades inte vid tillkomsten av nuvarande lag. Det brukar dock framhållas, att denna i realiteten tillämpas endast på dem som har en intelligenskvot av 70 och därunder. En närmare undersökning av förhållandena visar emellertid, att detta inte helt stämmer överens med verkligheten. I viss utsträckning anses det sålunda motiverat att tillämpa nuvarande bestämmelser även vid högre intelligenskvot. Det kan t. ex. nämnas, att av det totala antalet elever vid särskolorna omkring 5 procent har en intelligenskvot, som överstiger den angivna gränsen. Motsvarande förhållande kan påvisas i fråga om efterblivna, som är placerade i familjevård eller annan öppen vård. Denna tillämpning hänger samman med att undervisnings- och vårdbehovet långt ifrån alltid står i relation till den intelligenskvot som kommer fram vid testning. Metoderna för dylika undersökningar är nämligen, även om de fortlöpande utvecklats och förbättrats, utformade på sådant sätt, att proven inte ger en fullständig bild av den undersöktes totala kapacitet utan främst mäter vissa särskilda

49 delar av den intellektuella förmågan. Olika testningsmetoder kan på grund härav, utan att detta behöver vara särskilt anmärkningsvärt, lämna från varandra avvikande resultat. Vidare bör framhållas, att vissa egenskaper hos individen, såsom uthållighet och anpassningsförmåga, vilka kan vara av väsentlig betydelse vid bedömningen av den situation som föreligger, i många fall inte kommer tillräckligt till uttryck vid testningarna. Med hänsyn till det anförda kan det enligt vårt bedömande inte anses praktiskt möjligt att fastställa en viss bestämd intelligenskvot som övre gräns för att lagen överhuvudtaget skall vara tillämplig. Det bör dock framhållas att denna ståndpunkt inte innebär något avståndstagande från intelligenstestningar. Dessa utgör otvivelaktigt i många fall ett mycket värdefullt hjälpmedel vid bedömningen av en person. I princip bör samtliga psykiskt utvecklingshämmade hänföras under den nu aktuella lagen. Det bör självfallet inte hindra, att psykiskt utvecklingshämmad bereds den specialvård som kan behövas, t. ex. vård på mentalsjukhus i anledning av något psykiskt sjukdomstillstånd. Enligt sinnessjuklagstiftningskommitténs betänkande skall emellertid intagning på mentalsjukhus av psykiskt efterblivna under särskilda förutsättningar kunna grundas uteslutande på efterblivenheten. 1 En sådan ordning är enligt vårt bedömande inte tillrådlig. Det kan nämligen inte förutsättas, att psykiskt utvecklingshämmad, som inte samtidigt är psykiskt sjuk, skulle erhålla den för honom mest lämpade vården på mentalsjukhus. Dessa sjukhus är inte avsedda för psykiskt utvecklingshämmade och förfogar därför inte över de resurser eller den särskilda erfarenhet som behövs för en adekvat vård av utvecklingshämmade. Inte heller bör mentalsjukhusen tillföras sådana resurser då detta skulle innebära att resurserna splittrades på ett sätt som skulle vara till men för omsorgerna om de utvecklingshämmade. Sammanblandning av sådana personer med psykiskt sjuka torde vidare kunna vara till förfång även för de senare, för vilka mentalsjukhusen rätteligen är avsedda. Enligt vår uppfattning bör den lag som skall ersätta sinnessjuklagen alltså inte vara tillämplig på annan psykiskt utvecklingshämmad än sådan som samtidigt är psykiskt sjuk eller psykiskt abnorm och på grund därav behöver den vård som ges på mentalsjukhus. När beteckningen sinnesslö i 1954 års lag ersattes med psykiskt efterbliven ansågs det inte möjligt att göra samma terminologiska ändring i annan lagstiftning där sinnesslöbegreppet förekom och fortfarande förekommer. En anledning härtill var att en sådan ändring ansågs kräva omfattande utredning, som inte borde få fördröja den viktiga reformen i fråga om undervisningen och vården av psykiskt efterblivna. Sedan dess har åtskilliga utredningar gjorts, avseende sådan lagstiftning där sinnesslöbegreppet förekommer. Främst kan här nämnas att förslag till ny mentalsjukvårdslag 1

SOU 1964: 40 s. 208 f.

4—514747

50 framlagts. Vi anser att tidpunkten nu är inne för att definitivt utmönstra beteckningen sinnesslö ur lagstiftningen. Vi har förut uttalat uppfattningen att psykiskt utvecklingshämmade inte till följd av enbart utvecklingshämningen bör tas in på mentalsjukhus. Till dessa sjukhus kommer efter huvudmannaskapsreformen inte att räknas de nuvarande särskilda mentalsjukhusen för psykiskt efterblivna vilka genom reformen förs över till landstingens organisation för psykiskt utvecklingshämmade. Någon motsvarighet till begreppet sinnesslö behövs enligt välmening därefter inte i den lag som ersätter sinnessjuklagen. Av betydelse för frågan om utbyte av ordet sinnesslöhet i olika författningar blir trots detta den terminologi man väljer i den lagen. Som nämnts tidigare innefattas under begreppet sinnesslöhet i olika författningar endast mera höggradig efterblivenhet. Redan häri ligger en skillnad i förhållande till begreppet psykisk utvecklingshämning så som vi angivit dettas innebörd. Vidare är innebörden av begreppet sinnesslö inte densamma i alla författningar där det förekommer. Härav följer att det ingalunda är givet att uttrycket sinnesslö överallt bör bytas ut mot ett och samma nya uttryck. Viktigt är vidare att uttrycket psykisk utvecklingshämning innefattar inte bara brister i förståndsutvecklingen utan också ett därav föranlett behov av omsorger genom det allmänna, medan däremot uttrycket sinnesslö närmast motsvarar allvarliga brister i förståndsutvecklingen utan anknytning till vårdbehov eller andra sociala konsekvenser. Ett gott exempel på denna skillnad är bestämmelsen i 10 kap. 1 § föräldrabalken om förutsättningarna för omyndigförklaring: den som fyllt 21 år skall förklaras omyndig bl. a. om han på grund av sinnesslöhet är ur stånd att vårda sig eller sin egendom. Sinnesslöhet tar här sikte endast på den bristande förståndsutvecklingen medan de sociala konsekvenserna anges särskilt såsom oförmåga att vårda sig eller sin egendom. Det måste således i varje särskilt fall undersökas om uttrycket sinnesslöhet bör ersättas med något av uttrycken psykisk utvecklingshämning eller brister i förståndsutvecklingen eller någon gradering av dessa uttryck medelst tillägget allvarlig eller höggradig. Enligt 31 kap. 3 § brottsbalken kan domstol förordna att den som begått brott skall överlämnas till vård enligt sinnessjuklagen, om han är i behov av vård på sinnessjukhus. Om gärningen inte begåtts under inflytande av sinnessjukdom, sinnesslöhet eller annan själslig abnormitet av så djupgående natur att den måste anses jämställd med sinnessjukdom, får dock sådant förordnande meddelas endast om särskilda skäl föreligger. Är det fråga om en psykiskt utvecklingshämmad bör enligt vad vi nyss anfört sådant förordnande inte kunna meddelas när sinnessjuklagen ersätts med en annan lag och huvudmannaskapsreformen genomförts. Brottsbalken måste således ändras. Den bör vidare kompletteras med en särskild bestämmelse om överlämnande av den som är i behov av vård för psykiskt utvecklingshämmade.

51 Uttrycket sinnesslö bör ersättas med allvarligt psykiskt utvecklingshämmad i 20 kap. 2 och 7 §§ föräldrabalken, 6 kap. 2 §, 33 kap. 2 § och 36 kap. 8 § brottsbalken samt 21 kap. 3 § rättegångsbalken. I 21 kap. 2 § rättegångsbalken bör det ersättas med psykiskt utvecklingshämmad. Uttrycket brister i förståndsutvecklingen bör användas i 10 kap. 1 § och 20 kap. 19 och 21 §§' föräldrabalken, 10 kap. 4 § och 13 kap. 2 § ärvdabalken, 36 kap. 4 och 13 §§ rättegångsbalken, 1924 års lag om verkan av avtal som slutits under inflytande av rubbad själsverksamhet, 1946 års lag med särskilda bestämmelser angående vittne vid vissa rättshandlingar och 21 § förundersökningskungörelsen den 19 december 1947. I 1938 års lag om avbrytande av havandeskap och 1941 års lag om sterilisering bör ordet sinnesslöhet bytas mot allvarliga brister i förståndsutvecklingen. Uttrycket sinnesslö finns även i 2 kap. 2 och 5 §§, 3 kap. 2 §, 10 kap. 2 § samt 15 kap. 3 och 10 §§ giftermålsbalken. Terminologin där bör prövas i samband med den nu aktuella översynen av äktenskapsrätten.

KAPITEL 3 Huvudmannaskapet

Nuvarande förhållanden Landstingskommunala och statliga anstalter m. m.

Enligt huvudregeln i 2 § 1954 års lag åligger det landsting och stad som inte deltar i landsting att svara för att de psykiskt efterblivna inom landstingsområdet resp. staden får undervisning och vård enligt lagen. För ändamålet skall finnas särskolor, vårdanstalter och organ för öppen vård. Den närmare organisationen skall tas upp i en plan, som fastställs av Kungl. Maj :t eller tillsynsmyndighet. De inrättningar som tas upp i planen kallas plananstalter. Landstingen är således huvudmän för verksamheten. Vissa undantag från detta huvudmannaskap finns emellertid. F r å n 1954 års lags tillämpning är helt undantagna de som är intagna på eller försöksutskrivna från mentalsjukhus — oavsett om detta är statligt eller kommunalt — eller staten tillhörig anstalt för psykiskt efterblivna. Detta undantag gäller således alla kategorier psykiskt efterblivna. Den faktiska intagningen, och försöksutskrivningen, är avgörande. För särskilda kategorier psykiskt efterblivna gäller vidare enligt lagens 4 § undantag från landstingens huvudmannaskap, dvs. från skyldigheten att anordna särskolor, vårdanstalter och öppen vård. Här avsedda kategorier, som består av svårskötta eller komplicerade psykiskt efterblivna, bereds undervisning och vård vid de statliga eller statsunderstödda institutioner som nämnts tidigare. I fråga om psykiskt efterblivna som är intagna på eller försöksutskrivna från mentalsjukhus, 1 § andra stycket 1954 års lag, gäller sinnessjuklagens bestämmelser om intagning, kvarhållande och utskrivning m. m. Enligt sinnessjuklagen skall nämligen bestämmelserna där om sinnessjukdom och sinnessjuk i tillämpliga delar gälla beträffande sinnesslöhet och sinnesslö. Uttrycket sinnesslö har i 1954 års lag ersatts med psykiskt efterbliven. Sinnessjuklagen gäller oavsett om det mentalsjukhus, där den psykiskt efterblivne är inskriven, är statligt eller kommunalt. Det fordras endast att sjukhuset formellt har karaktären av mentalsjukhus. I fråga om organisation och förvaltning m. m. gäller däremot skilda bestämmelser. För de statliga mentalsjukhusen utgör 1929 års sinnessjukvårdsstadga huvudförfattningen i nämnda hänseenden. För de kommunala mentalsjukhusen gäller däremot 1962 års sjukvårdslag och 1963 års sjukvårdsstadga. På men-

53 talsjukhus vårdas dels sådana psykiskt efterblivna som samtidigt — och kanske övergående —- är psykiskt sjuka, dels — på särskilda, statliga mentalsjukhus — asociala och svårskötta psykiskt efterblivna. Särskolpliktiga barn med komplicerad utvecklingshämning, vilka avses i 4 § 1954 års lag, tas in på statliga och enskilda institutioner. De statliga är två s-kol- och yrkeshem, ett för pojkar på Salbohed och ett för flickor i Laxå. För dem gäller reglementet den 7 juni 1940 (nr 570; än dr. 1946: 231) för statens uppfostringsanstalter för sinnesslöa. Detta reglemente innehåller inga bestämmelser om skolplikt, vilket torde förklaras av att det tillkommit före 1944, då någon skolplikt för sinnesslöa inte gällde. Eftersom 1954 års lag enligt 1 § andra stycket inte är tillämplig finns således formellt inga skolpliktsbestämmelser för dessa barn, så länge de är intagna på eller försöksutskrivna från de statliga anstalterna. Emellertid torde författningarna nu böra tolkas så att skolplikt enligt 1954 års lag gäller och att den fullgörs på de skol- och yrkeshem som avses här. Annars skulle den orimligheten uppstå att särskolpliktig, som till följd av komplicerad utvecklingshämning måste flyttas till dessa institutioner för att fullgöra sin skolplikt där han kan få adekvat undervisning, därigenom skulle upphöra att vara skolpliktig. Därtill kommer att en omotiverad formell skillnad skulle råda i förhållande till dem av samma klientel som i stället tas in på motsvarande enskilda institutioner. De enskilda institutionerna för dessa barn är Sävstaholms skolhem för pojkar och Söderhaga skolhem för flickor. De är godkända som riksanstalter och drivs med statsbidrag. 1954 års lag är därför tillämplig med undantag för de bestämmelser däri som reglerar landstingets huvudmannaskap. Enligt ett särskilt avtal som ägaren, Föreningen Sävstaholmsskolorna, träffat med staten, förbinder sig föreningen att i enlighet med bestämmelserna i 1954 års lag mottaga, undervisa och vårda sådana psykiskt efterblivna som enligt samma lag är särskolpliktiga men som på grund av indisciplinärt uppträdande, hypersexuality eller av annat liknande skäl svårligen kan undervisas och vårdas tillsammans med andra psykiskt efterblivna. Höggradigt vanföra psykiskt efterblivna, som också omfattas av 4 § 1954 års lag, vårdas på Kronprinsessan Victorias kustsanatorium (KVK) och Sollefteå vårdhem. KVK ägs av en förening men drivs helt med statsmedel och är riksanstalt. 1954 års lag är därför tillämplig med undantag för bl. a. de bestämmelser som rör landstingets huvudmannaskap. Enligt avtalet mellan staten och föreningen gäller i stället vissa särskilda föreskrifter. Sollefteå vårdhem är förlagt i lokaler som tillhör landstinget men drivs på statens bekostnad enligt avtal mellan staten och landstinget. Enligt 4 § 1954 års lag är landstingen inte heller skyldiga att ansvara för undervisning och vård av blinda eller dövstumma psykiskt efterblivna. De blinda särskolbarnen har tidigare omhändertagits och undervisats i ett särskilt skolhem vid statens vårdanstalt i Lund för blinda med komplice-

54 rat lyte. Detta skolhem har till höstterminen 1965 flyttats till den nybyggda Ekeskolan i Örebro. De döva särskolbarnen omhändertas och undervisas vid en statlig skola i Gnesta. Undervisningen av blinda och döva särskolbarn regleras fr. o. m. den 1 juli 1965 av skollagen den 6 juni 1962 (nr 319), (prop. 1965:118). Eftersom skolpliktsreglerna i 1954 års lag inte ansetts (prop. 1965: 118 s. 10, 14—15) tillämpliga på dem, har genom 1965 års ändringar i skollagen den där stadgade skolplikten för barn med syn- eller hörselskada fått omfatta psykiskt efterblivna barn med sådan skada. De har därigenom blivit skolpliktiga till utgången av vårterminen det kalenderår barnet fyller 17 år. De båda nämnda skolorna hör till de statliga specialskolor som nämns i 2 a § skollagen i dess lydelse fr. o. m. den 1 juli 1965. För de psykiskt efterblivna blinda som inte är skolpliktiga finns sedan den 1 juli 1965 Annetorpshemmet i Lund, som är ett arbetshem för blinda med komplicerat lyte. Med stöd av Kungl. Maj :ts beslut den 3 j u n i 1965 har medicinalstyrelsen den 7 juli 1965 fastställt reglemente för hemmet. Enligt reglementet meddelas där vård åt dels arbetsföra blinda, som på grund av allmän psykisk efterblivenhet eller annan komplikation inte kan tillgodogöra sig yrkesutbildning för blinda och som av samma orsak är ur stånd att ta vård om sig själva, dels efterblivna blinda, som vårdats eller kunnat vårdas i arbetshem men inte längre är arbetsföra. Reglementet innehåller i övrigt bestämmelser bl. a. om arbetshemmets organisation och administration samt om intagning och utskrivning. Psykiskt efterblivna vuxna blinda vårdas även i Sollefteå vårdhem. Psykiskt efterblivna döva som inte är skolpliktiga tas emot vid statens arbetshem för döva med komplicerat lyte, Mogård, i Finspång. Medicinalstyrelsen har den 11 december 1964 utfärdat reglemente för hemmet. Enligt reglementet meddelas vid arbetshemmet vård åt dels arbetsföra döva, som på grund av allmän psykisk efterblivenhet inte kan tillgodogöra sig yrkesutbildning för döva och som av samma orsak är ur stånd att ta vård om sig själva, dels efterblivna döva som har vårdats eller kunnat vårdas i arbetshem men inte längre är arbetsföra. Reglementet innehåller i övrigt bestämmelser om arbetshemmets organisation och administration samt om intagning och utskrivning. Reglementena för Annetorpshemmet och Mogårdshemmet saknar bestämmelser om skyldighet att vara underkastad vård.

Enskilda anstalter

Bortsett från de undantag från det landstingskommunala huvudmannaskapet för vilka nu redogjorts åligger det enligt 3 § 1954 års lag landstingen att anordna och driva de särskolor och vårdanstalter som finns upptagna i planen, i den mån inte annan drar försorg därom. I planen kan således finnas både anstalter som anordnas, ägs, av landstingen och an-

55 stalter som ägs av enskilda. Landstingens ansvar för de enskilda plananstalterna är ett andrahandsansvar. I den mån erforderliga medel inte tillhandahålls för sådana anstalter från annan än landstinget, måste landstinget överta kostnaderna. Planen behöver inte uppta platser för efterblivna, åt vilka plats kan beredas vid enskild särskola eller vårdanstalt som godkänts för mottagande av efterblivna från hela landet, riksanstalt, 2 § fjärde stycket. Här föreligger således ett enskilt huvudmannaskap och landstinget har inte ens andrahandsansvar så som fallet är med enskild plananstalt. Enskild särskola eller vårdanstalt, dvs. anstalt som inte drivs av staten eller kommun, kan stå helt fri eller också vara antingen upptagen i landstingskommuns plan för undervisningen och vården, plananstalt, eller godkänd för mottagande av psykiskt efterblivna från hela landet, riksanstalt. Bestämmelserna härom finns i 2 § 1954 års lag och 1 § tillämpningskungörelsen till denna lag. Lagen är tillämplig endast på de enskilda anstalter som är plan- eller riksanstalter, 2 § sista stycket. Lokal tillsyn över enskilda särskolor och vårdanstalter skall enligt 6 § 1954 års lag utövas av centralstyrelsen. På grund av lagens 2 § sista stycket innebär detta att centralstyrelsen är skyldig att öva tillsyn över både plananstalter och riksanstalter. Enligt 6 § tillämpningskungörelsen utövas emellertid lokal tillsyn över riksanstalt av en tillsynsman som huvudtillsynsmyndigheten utser. Ytterligare bestämmelser om tillsyn, vilka avser även enskilda anstalter, finns i sistnämnda paragraf. Enligt 3 § 1954 års lag åligger det landsting att anordna och driva de särskolor och vårdanstalter som är upptagna i landstingets plan samt att, i den mån erforderliga medel inte tillhandahålls på annat sätt, bestrida kostnaderna för anordnande och drift av annan tillhöriga skolor och anstalter som upptagits i planen. I övrigt saknas författningsbestämmelser om förhållandet mellan landstinget och huvudmannen för enskild plananstalt. Om förhållandet mellan landsting och huvudmannen för riksanstalt finns inga författningsbestämmelser. För de riksanstalter, som är särskolor, har skolöverstyrelsen utfärdat anvisningar. En kommitté med representanter för Svenska landstingsförbundet, Svenska stadsförbundet, medicinalstyrelsen, skolöverstyrelsen och särskolornas rektorsförening har utarbetat en promemoria med vissa rekommendationer i anledning av 1954 års lagstiftning om psykiskt efterblivna. I promemorian nämns att tveksamhet yppat sig rörande det bästa sättet att reglera de ekonomiska mellanhavandena mellan landsting och dess i plan upptagna enskilda anstalter. Kommittén förordar att sådan anstalt i ekonomiskt hänseende i möjligaste mån bereds samma ställning som landstingets egna anstalter. Detta innebär att den enskilda anstalten gör upp förslag till utgifts- och inkomststat, som granskas och fastställs av landstinget, samt att landstinget svarar för det i staten konstaterade driftunderskottet.

56 För ändamålet torde enligt kommittén ett avtal med den enskilda anstalten bli påkallat. För psykiskt efterbliven under 21 år är undervisningen och vården kostnadsfri. För vård på vårdanstalt av den som fyllt 21 år erläggs avgift som fastställs av medicinalstyrelsen. Intas psykiskt efterbliven som inte fyllt 21 år på riksanstalt, skall hemlandstinget enligt 19 § tillämpningskungörelsen till anstaltens huvudman betala avgift som huvudtillsynsmyndigheten fastställer. Härutöver har landstinget inget ekonomiskt ansvar gentemot riksanstalten. I fråga om psykiskt efterbliven över 21 år som tas in på riksanstalt finns inga författningsbestämmelser om ekonomiskt ansvar för hemlandstinget. Vårdkostnaden — efter avdrag för statsbidrag och andra inkomster — måste därför i princip bestridas av den intagne själv. Den förut nämnda kommittén har emellertid för detta fall rekommenderat att av den enskilde inte tas ut större avgift än som motsvarar honom tillkommande pension och att hemlandstinget betalar den fastställda vårdavgiften även om denna överstiger pensionsbeloppet. Detta får uppbäras av hemlandstinget. Kommittén anser att avtal med riksanstalt behövs i fråga om bl. a. kostnadsregleringen. Antalet kommunala och enskilda anstalter (särskolor och vårdanstalter, såväl interna som externa) uppgick 1964 till 312. Av dem var 219 kommunala plananstalter och 23 enskilda plananstalter. Antalet riksanstalter var 47. Därtill kom ett tjugotal enskilda anstalter, som inte var plan- eller riksanstalter. De flesta av dem drevs av förbundet för utvecklingsstörda barn. Enskilda anstalter av olika kategorier svarar för omkring 4 000 platser, vilket antal bör jämföras med ca 15 000 platser vid statliga och kommunala anstalter.

Utredningen Huvudniannaskapsreformens faktiska innebörd

Som nämnts förut skall landstingen enligt statsmakternas beslut 1963 (prop. 1963: 171, SU 210, rskr 405) den 1 januari 1967 överta ansvaret för den undervisning och vård av psykiskt efterblivna som f. n. meddelas rid de statliga mentalsjukhusen för efterblivna, vid andra statliga inrättningar och vid vissa institutioner till vilkas drift staten bidrar enligt särskilda avtal. Från övertagandet undantas dock undervisningen och vården i samband därmed av sådana blinda eller döva psykiskt efterblivna som skall tas emot vid statens blind- och dövskolor (specialskolan). I prop. 1963: 171 (s. 96) angående landstingskommunernas övertagande av statens mentalsjukvård m. m. erinrade departementschefen om att 1962 års sjukvårdslag inte är tillämplig på de psykiskt efterblivna samt för-

57 utsatte att huvudmannaskapsreformens innebörd för detta klientel beaktades vid översynen av 1954 års lag. Därvid borde lösas frågan om den rättsliga regleringen av vården av de psykiskt efterblivna som f. n. är intagna för specialvård på bl. a. statliga mentalsjukhus. Huvudmannaskapsreformen skall genomföras på grundval av allmänna bestämmelser (prop. 1963:171 s. 116), om vilka staten och landstingskommunerna enats. Vidare skall särskilda avtal om övertagandet upprättas mellan staten och varje landstingskommun. I de allmänna bestämmelserna anges de institutioner som den 1 januari 1963 omfattades av övertagandet. Vidare förklaras att statens ansvar för driften där upphör vid övertagandet för att i första hand övertas av de landstingskommuner, inom vilka institutionerna är belägna, de s. k. värdlandstingen. Före den 1 januari 1967 kan överenskommelse mellan staten och landstingskommun träffas om uppförande och drift av ny institution. När ett övertagandeavtal mellan staten och ett landsting träder i kraft, övertar landstinget samtliga av staten ägda och inom landstingsområdet befintliga och erforderliga anläggningar. De institutioner som omfattas av huvudmannaskapsreformen är såvitt avser psykiskt utvecklingshämmade följande. 1. De särskilda statliga mentalsjukhusen för psykiskt efterblivna, nämligen Västra Marks sjukhus i Örebro, Västra Ny sjukhus i Motala, del av Källshagens sjukhus i Vänersborg, Salberga sjukhus i Sala och Vipeholms sjukhus i Lund. Vipeholm skall dock övertas av landstingskommunen senast den 1 januari 1970. 2. Statens skol- och yrkeshem för barn med komplicerad utvecklingshämning m. fl., nämligen skol- och yrkeshemmet Tivedskolan i Laxå, skoloch yrkeshemmet på Salbohed, arbetshemmet Annetorp i Lund för blinda med komplicerat lyte samt arbetshemmet Mogård för döva med komplicerat lyte. Blindskolan i Örebro och dövskolan i Gnesta, vilka hör till specialskolan enligt skollagen, omfattas däremot inte av huvudmannaskapsreformen. 3. Kronprinsessan Victorias kustsanatorium samt skolhemmen Sävstaholm och Söderhaga. Skolhemmet Sävstaholm skall (se prop. 1965:33 s. 21) ersättas med ett statligt skolhem i Vingåkers kommun. Byggnadsarbetena beräknas kunna börja under budgetåret 1966/67. Detta skolhem omfattas också av huvudmannaskapsreformen. Om Söderhagas framtida förläggning pågår utredning. Huvudmannaskapsreformens lagtekniska konsekvenser

Ny lag om psykiskt

utvecklingshämmade

När landstingen övertagit statens mentalsjukvård m. m., kommer landstingskommunernas huvudmannaansvar i princip att omfatta alla former

58 av sjukvård samt undervisning och vård av psykiskt utvecklingshämmade. Oavsett om en psykiskt utvecklingshämmad vistas i särskola eller vårdanstalt eller på mentalsjukhus, t. ex. vid tillfällig psykos, eller på kroppssjukhus, blir huvudmannen densamma, nämligen landstinget. Detta innebär emellertid inte att de omsorger om de psykiskt utvecklingshämmade som de behöver till följd av sin utvecklingshämning, kan regleras genom de bestämmelser som gäller kroppssjukvården och mentalsjukvården. Av skäl som vi anger i ett senare avsnitt bör undervisningen och vården av dem i lagstiftningen behandlas gemensamt. Redan behovet av bestämmelser om särskolundervisning visar på en avgörande skillnad i förhållande till annan sjukvårdslagstiftning. Vidare fordras med hänsyn till de speciella förhållandena på detta område mera preciserade föreskrifter om landstingens skyldigheter. Det är dessutom nödvändigt med särskilda lagbestämmelser om in- och utskrivning vid skolor och anstalter av olika slag. Vi anser således att en särskild lag om psykiskt utvecklingshämmade alltj ä m t behövs. Huvudmannaskapsreformen gör det naturligt att en sådan lag blir tilllämplig på alla psykiskt utvecklingshämmade. Därigenom slås fast att landstingen är skyldiga att enligt lagen sörja för dem alla och att särskolplikt gäller för alla grupper psykiskt utvecklingshämmade för vilka särskolundervisning med hänsyn till deras utveckling kan anordnas, oavsett var de för tillfället vistas. Emellertid måste man självfallet räkna med att psykiskt utvecklingshämmade kan behöva vistas på mentalsjukhus, t. ex. vid en psykos, eller på kroppssjukhus, t. ex. vid olycksfall eller annan tillfällig kroppssjukdom. I dessa fall gäller givetvis de särskilda bestämmelserna i mentalsjukvårdslagstiftningen och sjukvårdslagen. I samtliga här angivna fall bör emellertid landstingen ha kvar ansvaret för vederbörande i hans egenskap av psykiskt utvecklingshämmad. Han bör således hela tiden vara registrerad hos sin centralstyrelse. I fråga om blinda och döva psykiskt efterblivna barn ansågs i samband med huvudmannaskapsreformen (prop. 1963:171 s. 34) att särskilda undervisningsanordningar, dvs. särskilda undervisningsmetoder, behövdes för alla barn med sådana skador, oavsett om de var normalbegåvade eller psykiskt efterblivna. Eftersom staten svarade för blind- och dövundervisningen av normalbegåvade barn undantogs därför även samma undervisning av särskolbarn från landstingens huvudmannaskap. Vi anser däremot att det i första hand är den psykiska utvecklingshämningen som bör bestämma innehållet i och målet för undervisningen av psykiskt utvecklingshämmade barn med syn- eller hörselskada, medan frågan om särskild undervisningsmetod kommer i andra hand. Därför förutser vi en utveckling mot att landstingen övertar ansvaret även för denna undervisning. Emellertid vill vi inte föreslå att en sådan reform genomförs nu, utan vi har grundat våra förslag på statsmakternas beslut år 1963.

59 1 nyssnämnda proposition om huvudmannaskapet anfördes att statens undervisningsansvar för ifrågavarande barn — som f. n. gäller tills eleven fyllt 17 år — inte utesluter landstingens ansvar för senare omvårdnad om dem. Enligt vår mening blir ett sådant ansvar i de flesta fall aktuellt. Det är nämligen självklart att en psykiskt utvecklingshämmad, som dessutom har syn- eller hörselskada, behöver minst lika lång undervisning som andra psykiskt utvecklingshämmade, dvs. till 21 eller, i undantagsfall, 23 års ålder. Anledning saknas därför att begränsa skolplikten så som skett i skollagen. Landstingens huvudmannaansvar för en psykiskt utvecklingshämmad som gått igenom statlig blind- eller dövskola innebär bl. a. att han, om det behövs, skall beredas fortsatt undervisning eller utbildning. Kan det ske exempelvis i yrkesskola för övriga utvecklingshämmade bör han hänvisas dit. Vi räknar emellertid med att undervisningen i en del fall måste meddelas i speciella yrkesskolor inom särskolan. För att de synoch hörselskadade utvecklingshämmade skall beredas samma omsorger som övriga, föreslår vi en skyldighet för landstingen att, i den mån inte annan drar försorg därom, anordna sådana specialsärskolor. Vi räknar med att dessa måste bli gemensamma för flera eller alla landsting. Dessa utvecklingshämmade bör självfallet också alltid vara registrerade hos sitt hemlandstings centralstyrelse. Den här lämnade framställningen av huvudmannaskapsreformens innebörd ger vid handen att en ny lag inte bör innehålla något undantag som skulle innebära att den inte är tillämplig på vissa grupper av psykiskt utvecklingshämmade. En annan fråga är hur landstingens skyldigheter lagtekniskt skall slås fast. Av den undervisning och vård som f. n. enligt 4 § 1954 års lag undantas från landstingens skyldigheter behåller staten efter huvudmannaskapsreformen endast blind- och dövskolundervisningen. Som nyss nämnts bör en ny lag vara tillämplig på ifrågavarande psykiskt utvecklingshämmade och landstingen ha ansvaret för dem när de inte är intagna i statlig specialskola. Lagens tillämplighet på alla psykiskt utvecklingshämmade och landstingskommunernas huvudmannaskap och ansvar behöver inte innebära att landstingen ensamma skall svara för kostnaderna eller att de själva skall anordna och driva alla de institutioner som behövs. I fråga om kostnaderna vill vi erinra om att staten lämnar bidrag till anläggnings- och driftkostnader. Som nämnts förut finns ett stort antal enskilda institutioner för omsorger om de psykiskt utvecklingshämmade. Liksom hittills bör självfallet dessa institutioner, i den mån de skall bestå, beaktas när landstingen planlägger de åtgärder som måste vidtas för att huvudmannaskapets förpliktelser på detta område skall fullgöras. Det rättsliga läget blir således, som hittills, att de enskilda inte är skyldiga att ombesörja viss undervisning

60 eller vård men att landstingen äger utgå från de resurser som enskilda ställer till förfogande. Landstingens aktuella skyldigheter kan med andra ord öka eller minska allt efter förändringarna i de enskilda åtagandena. Det yttersta ansvaret för tillräckliga omsorger åvilar alltid landstingen. I enlighet med det anförda förordar vi att huvudmannaskapet och inskränkningarna i de skyldigheter som dess utövande ålägger landstingen kommer till uttryck genom en formulering, motsvarande den i 3 § 1954 års lag och 3 § sjukvårdslagen, som innebär att landstingskommun skall svara för omsorgerna om psykiskt utvecklingshämmade »i den mån icke annan drar försorg därom». Även om denna formulering gör det möjligt att på landstingen övervältra undervisningen av psykiskt utvecklingshämmade blinda eller döva, är det självfallet att staten inte utan överläggningar med landstingen upphör med sin verksamhet på detta område (jfr prop. 1959: 19 s. 64 och 1962: 122 s. 47). Förhållandet till mentalsjukvårdslagstiftningen m. m. Som nämnts i redogörelsen för nuvarande förhållanden gäller f. n. sinnessjuklagens regler om intagning, kvarhållande och utskrivning m. m. i fråga om psykiskt efterblivna vid mentalsjukhus. Det innebär att de tas in på mentalsjukhus med stöd av bestämmelserna i 2 kap. sinnessjuklagen eller efter domstols dom enligt 31 kap. 3 § brottsbalken. I båda fallen förutsätts sinnesslöhet och behov av vård på mentalsjukhus. Från det fallet att den psykiskt efterblivne tillika, kanske tillfälligt, är mentalsjuk och i behov av vård till följd av exempelvis psykos bortses i detta sammanhang. Till mentalsjukhus bör enligt sinnessjuklagstiftningskommittén (SOU 1964:40 s. 203, 387) som hittills hänföras de sjukhus Kungl. Maj :t bestämmer. Den nya mentalsjukvårdslag kommittén föreslår blir tillämplig endast på sådana mentalsjukhus. De nuvarande särskilda statliga mentalsjukhusen för psykiskt efterblivna bör däremot efter huvudmannaskapsreformen inte anses som mentalsjukhus. I denna fråga har kommittén samrått med oss och vi biträder den lösning kommittén här valt. Den innebär att en ny lag om psykiskt utvecklingshämmade måste innehålla bestämmelser om intagning, kvarhållande och utskrivning motsvarande dem som nu finns i sinnessjuklagen. Tidigare har nämnts att 1940 års reglemente för statens uppfostringsanstalter för sinnesslöa gäller i fråga om de särskolpliktiga barn med komplicerad utvecklingshämning vilka vistas på statens skol- och yrkeshem på Salbohed och i Laxå. När landstingen övertar dessa anstalter måste reglementet ersättas av lagbestämmelser om skolplikt, inskrivning, kvarhållande och utskrivning. Bestämmelserna bör självfallet ha sin plats i den nya lagen om psykiskt utvecklingshämmade. P å samma sätt måste reglemen-

61 lena för statens arbetshem Annetorp och Mogård ersättas med nya bestämmelser. Förutsättningarna för skolplikt, inskrivning osv. behandlas i senare avsnitt. I fråga om organisation och förvaltning m. m. kan efter huvudmannaskapsreformen 1929 års sinnessjukvårdsstadga, som avser statliga mentalsjukhus, inte vidare tillämpas på institutionerna för asociala och svårskölta psykiskt utvecklingshämmade. 1962 års sjukvårdslag är inte tillämplig på psykiskt utvecklingshämmade. Dessa institutioner kan emellertid inte lämnas oreglerade och en ny lag om psykiskt utvecklingshämmade måste därför tillföras en hel del bestämmelser med motsvarighet i sjukvårdslagen. På samma sätt måste lagen innehålla eller ligga till grund för bestämmelser om organisation och förvaltning m. m. av övriga institutioner som omfattas av huvudmannaskapsreformen. 1940 års nyssnämnda reglemente kan således inte heller tillämpas i fråga om organisation och förvaltning. Även reglementena för Annetorpshemmet och Mogårdshemmet måste ersättas med nya bestämmelser i dessa hänseenden. I den mån landstingen övertar statens avtal med enskilda huvudmän måste vidare uppmärksammas att avtalen stämmer överens med lagens bestämmelser om skolplikt, inskrivningsförutsättningar och inskrivningsförfarande m. m.

Förhållandet till sjukvårdslagen 1962 års sjukvårdslag är enligt 1 § 3 mom. inte tillämplig på vård av psykiskt efterblivna. De nuvarande institutionerna för asociala eller svårskötta, dvs. Västra Marks, Västra Ny och del av Källshagens sjukhus, Salberga och Vipeholms sjukhus samt Kronprinsessan Victorias kustsanatorium och Sollefteå vårdhem, blir därför efter huvudmannaskapsreformen inte sjukhus i sjukvårdslagens mening. De borde då av formella skäl inte benämnas sjukhus. Emellertid förekommer där i stor utsträckning en verksamhet som måste betecknas som sjukvård, och personalen består till stor del av läkare och sjuksköterskor. Av dessa skäl och med hänsyn till möjligheterna att rekrytera sådan personal bör nämnda institutioner enligt vår mening kunna benämnas sjukhus för psykiskt utvecklingshämmade. Sjukhusen får närmast karaktären av specialsjukhus som är regionsjukhus. Som vi nämnt tidigare blir de däremot inte mentalsjukhus i den föreslagna mentalsjukvårdslagens mening. Förut har nämnts att en ny lag om psykiskt utvecklingshämmade måste tillföras en del organisatoriska bestämmelser med motsvarighet i sjukvårdslagen och gällande för de här behandlade specialsjukhusen för psykiskt utvecklingshämmade. På grund av sjukhusens karaktär bör sålunda bestämmelserna om tjänstemän i sjukhusledningen och om läkare samt dessas tillsättning vara i huvudsak desamma som för landstingens övriga

62 sjukhus. Som sjukhusdirektion bör centralstyrelsen kunna tjäna, om intesärskild direktion behövs. Eftersom det här gäller institutioner som är gemensamma för flera landsting, motsvarar en särskild direktion en sådan särskild styrelse som enligt 6 § tredje stycket 1954 års lag kan handha vissa centralstyrelseuppgifter. Lagtekniskt kan en del av dessa frågor lösas genom att i lagen om psykiskt utvecklingshämmade föreskrivs att vissa av de paragrafer i sjukvårdslagen, vilka behandlar tjänstemän i sjukhusledningen och läkare, äger motsvarande tillämpning på specialsjukhusen för psykiskt utvecklingshämmade. I samband därmed bör 1 § 3 mom. sjukvårdslagen ändras så att där kommer till uttryck att bestämmelserna i sjukvårdslagen inte gäller vård av psykiskt utvecklingshämmade i vidare mån än som föreskrivs i lagen om dem.

Landstinget och de enskilda inrättningarna

I det föregående har vi nämnt att de enskilda institutionerna alltjämt bör beaktas, när landstingen planlägger och driver sin verksamhet för de psykiskt utvecklingshämmade. Enskilda insatser för att bereda vård åt handikappade människor av olika slag var i äldre tiders samhälle nödvändiga och naturliga. Samtidigt som samhället fått ökade resurser att ombesörja sådan vård har småningom den principiella uppfattningen vunnit insteg att vården bör vara en samhällsangelägenhet. Även om man därför på längre sikt bör räkna med att samhället handhar alla omsorger om de psykiskt utvecklingshämmade, kommer ändå de enskilda inrättningarnas platser att behövas under en lång följd av år. Självfallet måste då samma krav på de enskilda inrättningarnas och deras personals standard upprätthållas som i fråga om landstingsanstalterna. F. n. kan detta ske bl. a. genom att den enskilda anstalten tas upp i landstingets plan. I motiven till 1954 års lag (prop. 1954: 26 s. 75) räknade departementschefen emellertid med att det skulle kvarstå några enskilda anstalter, som inte borde tas upp i planerna, samt anförde vidare. Byggnaderna kan t. ex. vara så dåliga att en upprustning för att nå önskad standard icke lönar sig. Det kan även förhålla sig så att anstalten drivs efter normer, som icke kan godtagas, och ägaren icke vill göra några förbättringar eller överlåta anstalten. Utredningen hade tänkt sig att sådana anstalter utanför planerna icke skulle få statsbidrag. Under nuvarande förhållanden skulle detta i allmänhet innebära att anstalten omedelbart måste läggas ned och de intagna beredas plats på andra håll, vilket med nuvarande platsbrist torde vara mycket svårt. Intill dess nybyggnad hinner ske, bör därför även sådana anstalter kunna inordnas i den erkända vården och få statsbidrag. Enklast synes detta kunna ske genom att tillsynsmyndigheten godkänner anstalterna för en kortare eller längre övergångstid. Anstalter som på detta sätt godkänns av tillsynsmyndigheterna blir enligt gällande bestämmelser riksanstalter.

63 Som förut nämnts har det emellertid visat sig att enskilda inrättningar numera drivs fristående och utan godkännande eller tillsyn. Gällande föreskrifter hindrar inte att så sker. I detta avseende skiljer sig lagstiftningen om psykiskt efterblivna från lagstiftningen om sjukvården och barnavården. Enligt stadgan den 22 april 1960 (nr 114) angående enskilda sjukhem m. m. fordras tillstånd av medicinalstyrelsen för att driva enskilt sjukhem eller yrkesmässigt ta emot vårdbehövande för sjukvård. Enligt 1960 års barnavårdslag fordras socialstyrelsens tillstånd för att inrätta barnhem. Båda dessa författningar gör undantag för hem för psykiskt efterblivna. Vi anser att det är minst lika viktigt att sörja för att alla inrättningar för psykiskt utvecklingshämmade anordnas och drivs på ett anmärkningsfritt sätt. Erfarenheterna beträffande enskilda sjukhem visar (prop. 1960:63 s. 39) att det är svårt att upprätthålla skäliga standardkrav på den enskilda verksamheten om samhället inte i förväg får pröva dess förutsättningar. Vi föreslår därför att godkännande av statlig myndighet skall fordras för alla enskilda inrättningar som är avsedda för psykiskt utvecklingshämmade. Det innebär förbud att driva inrättning utan sådant godkännande. Vidare bör de enskilda inrättningarna bli föremål för fortlöpande tillsyn. Vi vill i detta sammanhang nämna att förbundet för utvecklingsstörda barn, som driver huvuddelen av de fristående enskilda inrättningarna, förklarat sig önska en offentlig tillsyn över sina institutioner genom de myndigheter som utövar tillsyn på förevarande område. I den mån godkännande sker genom att en enskild inrättning tas upp i plan måste landstingshuvudmannen anses ha prövat och konstaterat behovet av den. Vid prövning av ansökan om godkännande av enskild inrättning, som inte skall tas upp i plan, bör däremot behovet inte prövas annat än om samhälleliga bidrag påkallas. De enskilda inrättningarna bör prövas och godkännas av den myndighet som med hänsyn till inrättningens art är huvudtillsynsmyndighet enligt lagstiftningen om psykiskt utvecklingshämmade. För landstingens ansvar i fråga om de psykiskt utvecklingshämmade som kan beredas plats på enskilda inrättningar har vi redogjort i det föregående. De ekonomiska relationerna mellan landstingen och de enskilda inrättningarnas huvudmän torde som hittills böra regleras genom avtal. Dessa måste självfallet grundas på de regler som gäller för vårdavgifter och rätt för anstalt att uppbära pensioner m. m. I dessa hänseenden föreslår vi en del ändringar. Härom hänvisas till specialmotiveringen.

Samverkan mellan landsting

Enligt 1954 års lag (6 §) kan samverkan mellan landsting ske på det sättet att de förenar sig om gemensamma särskolor och vårdanstalter. De kan då också ha gemensam centralstyrelse och gemensamma lokala styrelser. Det

64 är här fråga om frivillig samverkan. Några ytterligare lagbestämmelser härom finns inte. Samverkan förekommer f. n. i olika former. Exempelvis har de småländska länens samtliga landsting förenat sig om all verksamhet för de psykiskt efterblivna och har en gemensam plan. Örebro och Västmanlands läns landsting har en gemensam internatskola. Under senare år har det för vissa verksamhetsformer uppstått ett behov av större elevunderlag än som finns i en landstingskommun. Exempel härpå är inom särskolan yrkesutbildning, viss talundervisning och specialklasser för hörselskadade elever. På dessa områden har samverkan också anordnats mellan landstingskommuner. Huvudmannaskapsreformen medför att behovet av samverkan kommer att öka väsentligt. Enligt de förut nämnda bestämmelser som reglerar reformens genomförande (se prop. 1963: 171 s. 116) skall i en för flera sjukvårdsområden, regioner, upprättad regionvårdsplan fastställas platstillgång och platsbehov inom de grenar av undervisningen och vården av psykiskt efterblivna som förekommer vid de institutioner, vilka omfattas av huvudmannaskapsreformen. I nyssnämnda proposition (s. 90) uttalade departementschefen att en på regioner ordnad landstingsvård vore möjlig att åstadkomma på bl. a. förevarande område liksom inom kroppssjukvården. Om de statliga skolhemmen för barn med komplicerad utvecklingshämning yttrade departementschefen (s. 89) att de på ett naturligt sätt borde inlemmas i landstingens särskolorganisation så att de för denna kunde tjänstgöra som specialskolhem i intimt samarbete med särskolorna på länsplanet. Mentalsjukvårdsberedningen har i september 1965 lagt fram förslag till regionindelning av vården av vissa grupper psykiskt utvecklingshämmade. Det innebär, att svårskötta höggradigt psykiskt utvecklingshämmade samt asociala och vissa höggradigt vanföra och epileptiska psykiskt utvecklingshämmade sammanförs inom vårdregioner på samma sätt som inom kroppssjukvården. I denna organisation ingår de nuvarande statliga mentalsjukhusen för psykiskt efterblivna (utom Västra Ny, som anses inte vidare böra användas för ändamålet), vilka som förut nämnts skall övertas av vederbörande värdlandsting. I planen föreslås därjämte att ytterligare regionsjukhus för dessa utvecklingshämmade skall tillkomma. De särskilda institutionerna för vanföra (KVK), blinda (Annetorp) och döva (Mogård), som också omfattas av huvudmannaskapsreformen, föreslås bibehållas. Beredningen anser det sannolikt att ytterligare platser motsvarande dem vid KVK och blindanstalten kommer att behövas. Regionplan för undervisningen av de psykiskt utvecklingshämmade särskolbarn, som f. n. omhändertas på skol- och yrkeshemmen i Laxå och Salbohed samt på Sävstaholm och Söderhaga, vilka som nämnts också omfattas av huvudmannaskapsreformen, torde inte erfordras. Regionen för dessa institutioner utgörs av hela landet.

65 Enligt prop. 1960: 159 (s. 19) med förslag till riktlinjer för regionsjukvårdens utbyggande m. m. ansågs det angeläget att undvika lagstiftning om sjukvårdshuvudmännens handhavande av regionsjukvården. Den genomförs i stället på grundval av överenskommelser mellan dem och statsmakterna. Sjukvårdslagen innehåller till följd härav inte några bestämmelser om regionsjukvård. I samband med beslutet om landstingens övertagande av den statliga mentalsjukvården diskuterades inte frågan om lagstiftning rörande den regionsjukvård som behövs även på detta område av sjukvården. Också denna regionsjukvård skall genomföras på grundval av överenskommelse mellan staten och landstingen. Som nämnts förut är regionvårdsplaner ett led häri. Sjukvårdslagen kommer inte heller till följd av huvudmannaskapsreformen och den landstingskommunala regionvården i fråga om mentalsjukhus att innehålla några bestämmelser om denna vård. Vi anser mot denna bakgrund att det inte finns anledning att i lagen om psykiskt utvecklingshämmade reglera den regionundervisning och regionvård som landstingen enligt det förut anförda måste organisera för dem. Som nämnts i det föregående kommer det till följd av huvudmannaskapsreformen och regionvårdsplanerna att finnas regionsjukhus och andra institutioner för psykiskt utvecklingshämmade, som skall ta emot patienter eller elever från flera landstingsområden eller från hela landet. Ett omfattande samarbete mellan landstingen i fråga om regioninstitutionerna blir därför nödvändigt. Samarbete mellan landsting i fråga om regioninstitutioner eller andra åtgärder för de psykiskt utvecklingshämmade kan grundas på kommunalförbund eller avtal. Kommunalförbund är en i lag reglerad form för avtalsmässig samverkan med förvaltningen uppdragen åt ett särskilt rättssubjekt. Samarbete genom avtal innebär att vederbörande huvudmän träffar en överenskommelse av civilrättslig karaktär. Kommunalrättsligt behåller landstingskommunen sin beslutanderätt i fråga om den uppgift som avtalet avser; civilrättsligt däremot blir kommunen bunden av avtalets innehåll. Om avtalslinjen väljs är två avtalstyper i och för sig tänkbara. Den första typen innebär att uppgiften ombesörjs av de berörda huvudmännen gemensamt. Den gemensamma förvaltningsuppgiften kan handhas på olika sätt, antingen genom ett särskilt tillsatt förvaltningsorgan eller genom att ett särskilt rättssubjekt skapas, t. ex. ett bolag eller en stiftelse. Enligt den andra avtalstypen ombesörjer en huvudman angelägenheten ensam men för samtliga berörda huvudmäns räkning så att de som inte driver institutionen har rätt att disponera ett visst antal platser där mot den ersättning som överenskommits. När det gällde kroppssjukvården ansågs det inte nödvändigt (prop. 1960: 159 s. 167) att genom lagstiftning binda huvudmännens val av samarbetsformer för regionvården. En allmän uppfattning var emellertid att 5—514747

86 avtal var att föredra framför kommunalförbund och att man borde välja den avtalstyp som innebär att en huvudman ombesörjer verksamheten för de övriga berördas räkning. De skäl som legat till grund för dessa ställningstaganden gäller enligt vår mening även på förevarande område. Vi föreslår därför inga bestämmelser om samarbetsformer i lagstiftningen om psykiskt utvecklingshämmade.

KAPITEL 4 Olika f o r m e r a v o m s o r g e r o m de p s y k i s k t u t v e c k l i n g s h ä m m a d e

Undervisning Inledning

År 1944 kom den första lagen om undervisning och vård av bildbara sinnesslöa. Då infördes för dem skolplikt samt skyldighet att underkasta sig viss praktisk utbildning efter skoltiden till dess de fyllt 21 år. För varje landstingsområde skulle finnas en centralanstalt, i princip omfattande upptagningshem för barn under skolåldern, skolhem med sinnesslöskola för undervisning av barn i skolåldern samt arbetshem för praktisk utbildning av dem som avslutat undervisningen i skolhemmet. Under slutet av 1940-talet och början av 1950-talet var frågan om undervisning och vård av psykiskt handikappade föremål för omfattande utredningsarbete. Det resulterade i 1954 års lag om undervisning och vård av vissa psykiskt efterblivna. Den undervisning, som enligt 1954 års lag meddelas i särskolan, är förskolundervisning för barn under skolåldern, allmän teoretisk och praktisk skolundervisning för särskolpliktiga barn samt yrkesundervisning för särskolpliktiga som åtnjutit skolundervisning. Förskolundervisning meddelas åt psykiskt efterblivna barn som är lämpade för sådan undervisning. Teoretisk eller praktisk särskolundervisning meddelas psykiskt efterblivna barn som kan tillgodogöra sig sådan undervisning. Innehållet i de olika formerna av undervisning är således avgörande för vilka efterblivna barn som skall hänföras till särskolan. Man har alltså här följt samma princip som i den vanliga skolan. Om undervisningen saknas utöver vad nu n ä m n t s bestämmelser i lagen. I särskolereglementet den 16 december 1955 (nr 730) föreskrivs att det skall finnas försöksavdelning och skolavdelningar, där undervisning meddelas i så nära överensstämmelse som möjligt med vad som gäller för den allmänna folkundervisningen, samt särskild avdelning för sådana elever som huvudsakligen är mottagliga endast för praktisk undervisning. Med stöd av särskolereglementets bestämmelser om undervisningsplan har skolöverstyrelsen den 30 april 1959 utgivit en läroplan för särskolan. Enligt läroplanen har särskolan till ändamål att meddela undervisning och fostran samt utveckla eleverna till harmoniska, dugliga och ansvarskännande människor och samhällsmedlemmar. I läroplanen återfinns de närmare bestämmelserna om särskolundervisningens innehåll.

68 Angående skolorganisationen innehåller däremot lagen bestämmelser. Sålunda skall särskola vara inrättad för externatundervisning eller som intern a l Som särskilda former av skolinternat anges för de olika nyssnämnda undervisningsstadierna småbarnshem, skolhem och yrkeshem. Utvecklingen inom särskolan har sedan 1955 karakteriserats av materiell upprustning och ökat elevantal. Elevantalet under de senaste åren framgår av följande tablå, som avser samtliga skolor för psykiskt efterblivna och epileptiker.

Läsår

Antal skolor, internal och externat

Antal elever 1/4

Därav externatelever

1955/56 1956/57 1957/58 1958/59 1959/60 1960/61 1961/62 1962/63 1963/64 1964/65

82 86 94 100 101 104 108 110 112 114

4 002 4 137 4 196 4 433 4 649 4 866 4 834 4 853 4 936 5 127

1 198 1 324 1 465 1 633 1 718 1 817 1 868 1 898 2 006 2 221

Den materiella upprustningen kom till en början att ägnas enbart landstingens internatskolor, och under den första femårsperioden efter 1955 nyeller ombyggdes omkr. 1 000 platser, vilket utgjorde ungefär 40 % av platsbeståndet inom internaten. Därefter har planerade utbyggnader i stor utsträckning fullföljts. Huvudparten av de nya platserna utgör mer en standardstegring än en reell ökning av antalet platser, eftersom antalet gamla platser, som samtidigt nedlagts, har uppgått till nära 2/a av de tillkomna. Den största ökningen av elevantalet vid landstingens skolor faller således på externaten. Medan till en början den materiella upprustningen sålunda kom att omfatta internaten men ökningen av elevantalet huvudsakligen föll på externaten, ägnas f. n. en mycket betydande del av ansträngningarna åt att materiellt och organisatoriskt förbättra externaten. Genom en viss samverkan mellan den allmänna grundskolan och särskolan har man i Sverige funnit möjligt och lämpligt att genomföra extern undervisning med mindre skolenheter än som torde förekomma i något annat land. Härigenom har ett betydande antal efterblivna barn kunnat undervisas externt i stället för i internat. Vi vill kortfattat beröra två olika drag i utvecklingen på detta område. Det ena avser närmast undervisningens innehåll och inriktning. Före särskolpliktens införande kom endast ett fåtal barn, som inte var mottagliga för undervisning i traditionell mening, i åtnjutande av undervisning medan flertalet som stod på gränsen till »bildbarhet» och barn som var gravt efter-

69 blivna och behövde kvalificerad vård placerades vid vårdinstitutioner. Införandet av särskolplikten och tillkomsten av särskolornas läroplan har emellertid medfört att allt fler barn på gränsen till »bildbarhet» fått praktisk undervisning i särskilda klasser i särskola. Utvecklingen under de senaste åren framgår av följande tablå. Antal elever i praktiska klasser År 1961

451 I 1954 års lag dras gränsen mellan undervisning och vård efter förmågan att tillgodogöra sig den undervisning som meddelas i särskolan. Numera framhäver man starkare principen att varje barn skall ha rätt till den undervisning som det kan tillgodogöra sig. Principen tar sig uttryck i en utvecklingsbefrämjande undervisning med syfte att uppöva den allmänna färdigheten och att bibringa förmåga till social anpassning. På samma sätt som inom det allmänna skolväsendet söker man mer än tidigare anknyta till mål utanför skolan. En metodik som den antydda medför att begreppet undervisning inom särskolan får en synnerligen vidsträckt innebörd, eftersom strävan bör vara att ge undervisningen det innehållet att varje barn bereds den undervisning som är anpassad efter barnets förutsättningar. Det andra draget i utvecklingen är att externatundervisningen har ökat. Redan vid tillkomsten av 1954 års lag ansågs det angeläget att externatundervisningen byggdes ut i så stor utsträckning som möjligt. Mellan möjligheterna att bereda varje barn adekvat undervisning och lämpligaste boendeform råder en växelverkan. Vissa barn kan till följd av de stora avstånden i glesbygderna inte förflytta sig till en skola. Undervisningen kan lättare differentieras om många elever undervisas på samma plats. Omständigheterna kan således ibland göra det nödvändigt att anordna internat för undervisningen men därvid bör beaktas att internatvistelse kan försvåra den viktiga kontakten med föräldrar och samhälle. Olika synpunkter gör sig här gällande för olika åldrar och utvecklingsnivåer. Vi ämnar i ett senare avsnitt behandla de boendeformer som kan förekomma i samband med bl. a. olika typer av undervisning.

Förskolundervisning

Nuvarande förhållanden 1954 års lag avser enligt 1 § bl. a. barn under skolåldern som på grund av allmän psykisk efterblivenhet inte kan erhålla tillfredsställande vård i enskilt hem. Enligt 10 § inträder skolplikten vid 7 års ålder. Av 5 § framgår

70 att barn under skolåldern kan beredas förskolundervisning om de är lämpade därför och annars vård och sysselsättning. Särskolereglementet innehåller inte några speciella bestämmelser om förskolundervisningen. Enligt läroplanen är särskolans förskola avsedd för barn i åldern 5—7 år, undantagsvis även för barn som under kalenderåret fyller högst 9 år. I förskolan skall man noggrant observera barnen för att bedöma om de är mottagliga för teoretisk eller praktisk undervisning samt genom lämpliga övningar och sysselsättningar stimulera barnens utveckling och bibringa dem sådana kunskaper och färdigheter, som de med hänsyn till ålder och utveckling kan tillägna sig. En av förskolans viktigaste uppgifter är att hjälpa barnen att anpassa sig till gruppen och till de vuxna i omgivningen. Läsåret 1964/65 var antalet lärare i särskolans förskolor 25. Förskolverksamhet förekommer även vid vårdhemmen för barn. Under senare år har förskollärare anställts även på detta område. Hösten 1964 fanns vid dessa vårdhem 52 befattningshavare anställda som förskollärare. Av dem hade något fler än hälften förskollärarutbildning. Antalet barn i åldrarna 4—7 år är i hela landet omkring 430 000. De psykiskt efterblivna barnen utgör enligt olika undersökningar minst 1 och högst 3 % av barnantalet. I de nämnda åldrarna skulle således finnas minst 4 300 efterblivna barn. Huvuddelen av dem faller inom särskolans område, särskilt som den svåra gränsdragningen mellan undervisning och vård motiverar att alla barn som rimligen kan antas bli utvecklade till skolbarn prövas i särskolans förskola. Uppskattningsvis får i dag inte mer än omkring 500, dvs. ca 10 procent av antalet efterblivna barn i nämnda åldrar, förskolundervisning.

Utredningen För individens utveckling har åren före skolåldern avgörande betydelse. Barnets aktivitet under dessa år är lek. Leken övar och utvecklar barnet mångsidigt och ger barnet utlopp för sociala behov och aktivitetsbehov. Framför allt amerikanska undersökningar har visat att barn som får en för dem avpassad stimulans, exempelvis i förskola, mognar fortare än andra barn. Det psykiskt utvecklingshämmade barnet kommer redan under förskolåldern ofta i svårare underläge i förhållande till andra barn än som är nödvändigt. Det är väl känt att ett sådant barn i sjuårsåldern när skolplikten inträder är mycket ojämnt utvecklat, har luckor i sin föreställnings- och begreppsvärld och reagerar stereotypt eller förenklat. Orsaken härtill har hittills antagits vara olämplig stimulans i form av över- eller underkrav som det psykiskt utvecklingshämmade barnet ofta utsätts för i den normala miljön. Under senare år har särskilt ryska pedagogiska forskare ytterligare visat att exaktheten och planmässigheten i behandling och påverkan har

71 mycket större betydelse för de utvecklingshämmade barnen än för andra barn. Allt detta gör att förskolundervisningen för de utvecklingshämmade barnen är mycket betydelsefull. Denna undervisning ökar i hög grad möjligheterna för de utvecklingshämmade småbarnen att bli skolbarn. Förskolundervisning bör emellertid inte begränsas till barn som antas senare bli mottagliga för undervisning i särskolans teoretiska och praktiska klasser. Enligt vår mening bör förskolundervisning vara tillgänglig för alla utvecklingshämmade barn, som är mottagliga för sådan undervisning. Detta bör gälla oavsett var barnet vårdas. Som förut nämnts har förskolverksamheten f. n. inte nått mer än en ringa del av de barn som behöver den. En intensifiering är därför nödvändig. Flera anledningar finns till att förskolundervisning för de psykiskt utvecklingshämmade inte har utvecklats i önskvärd omfattning. Avgörande torde ha varit att föräldrarna inte är benägna att lämna ifrån sig så små barn som det här gäller till internat. Denna inställning måste också oftast respekteras. Det är nämligen numera en allmän erfarenhet att barn får en särskilt från känslomässig synpunkt riktigare och mer utvecklingsbefrämjande miljö i ett lämpligt enskilt hem än vid en institution även om denna är liten. Någon skolplikt för utvecklingshämmade barn under 7 år finns inte och bör enligt vår mening inte heller införas så länge skolplikten för andra barn inträder vid 7 års ålder. Man bör således inte söka bereda fler barn förskolundervisning enbart genom att inrätta flera internatklasser. En annan utväg är att barnet bor i sitt hem — eller i ett annat enskilt hem — men deltar i förskolundervisning. Sådan extern förskola kan anordnas med stöd av gällande lag. Svårigheten är emellertid att antalet föräldrar, som gör anspråk på att förskolverksamhet skall anordnas, lokalt är tillräckligt stort bara i de största tätorterna, trots att det faktiska behovet är så omfattande att extern förskolverksamhet borde kunna komma till stånd åtminstone i alla tätorter med minst 25 000 invånare. Eftersom man numera har säkra belägg för att förskolundervisning i många fall h a r avgörande betydelse för det utvecklingshämmade barnets mognad, har vi förut ställt som mål att alla psykiskt utvecklingshämmade barn skall få tillgång till sådan undervisning. Den blygsamma utveckling av förskolan som, trots landstingshuvudmännens ofta visade intresse för denna del av omsorgerna om de psykiskt utvecklingshämmade, har ägt rum efter år 1954 visar dock att nya vägar måste sökas för att man skall få till stånd erforderlig förskolundervisning för de psykiskt utvecklingshämmade barnen. Enligt vår mening bör i första hand följande åtgärder vidtas. Huvudmännen bör åläggas att aktivt verka för att utvecklingshämmade småbarn anmäls till och får börja i förskola. En omfattande information till föräldrarna bör ges i detta syfte. Vidare bör man utnyttja den personkänne-

dom som finns hos barnavårdscentraler, barnavårdsnämnder, distriktsläkare, sjuksköterskor, barnmorskor, präster, lärare samt andra myndigheter och befattningshavare. Ofta förstår emellertid föräldrarna inte vikten av den tidiga hjälpen i form av förskolundervisning. Den kan då erbjudas som korttidshjälp för att det skall te sig lättare för föräldrarna att acceptera den. Särskilda befattningshavare bör finnas med uppgift att vid behov undervisa psykiskt utvecklingshämmade förskolbarn i deras hem och ge råd och hjälp till föräldrarna. Härigenom blir det också möjligt att skapa en tidig kontakt med särskolan, vilket har betydelse om barnet sedermera behöver tas in där. Detta blir en av de olika former av hemundervisning som behandlas i ett senare avsnitt. Som nämnts förut meddelas förskolundervisning i viss utsträckning inte bara vid särskolans småbarnshem utan också vid vårdhem för barn. Fråga har därför kommit upp om den organisatoriska uppdelningen på särskola och vård är befogad såvitt avser barn under skolåldern. En psykologisk fördel med slopad uppdelning skulle vara att vissa sådana barn inte behövde betecknas som vårdfall redan på ett tidigt stadium även om man i en del fall har klart för sig att förskolan med hänsyn till barnets förmåga inte kan vara förberedelse för skola. Det vore då också viktigt att upplysa föräldrarna om att för stora anspråk inte finge ställas på undervisningsresultatet. Vi anser att de barn som kan undervisas i grupp i princip bör hänföras till särskolan. Hänvisning till vårdhem bör i fortsättningen inte, såsom enligt 1954 års lag, grundas på bristande förmåga hos barnet att tillgodogöra sig undervisning utan enbart på barnets behov av vård. Tveksamhet om i vilken utsträckning barn kan överföras till särskolan kan råda endast i fråga om vårdhemsbarnen. Eftersom vårdbehovet skall vara avgörande får man räkna med att den medicinska vården för dem blir det primära och mest omfattande och att den utgör förutsättning för att undervisning över huvud taget skall kunna meddelas. Vi anser emellertid att den undervisning, som meddelas vid vårdanstalter för barn, formellt bör hänföras till särskolan. Det bör uttryckligen föreskrivas att förskolundervisning skall anordnas vid sådana vårdanstalter, och lärarna bör ha samma utbildning som särskolans förskollärare. Ehuru lokalt inrymda i vårdhemmen hör dessa förskolor helt till särskolorganisationen. Undervisningen bör stå under skolöverstyrelsens tillsyn, ehuru givetvis med medicinalstyrelsen som huvudtillsynsmyndighet över vården.

Skolundervisning

Nuvarande förhållanden Enligt 1954 års lag råder skolplikt inte bara för de barn, som kan tillgodogöra sig särskolans teoretiska undervisning, utan också för dem som är

73 mottagliga för särskolans praktiska undervisning. Undervisningen är också organiserad mot denna bakgrund. Särskolereglementet föreskriver sålunda att det skall finnas dels försöksavdelningar och skolavdelningar, där undervisning meddelas i så nära överensstämmelse som möjligt med vad som gäller för den allmänna folkundervisningen, och dels särskilda avdelningar för sådana elever som huvudsakligen är mottagliga endast för praktisk undervisning. Den praktiska undervisningen i särskolan har enligt läroplanen till ändamål att göra eleverna i möjligaste mån allmänt dugliga och socialt anpassade. Särskild uppmärksamhet ägnas åt möjligheterna att flytta över elever till den ordinära särskolan. Praktiska klasser finns numera vid alla internatskolor och de större externaten. Försöksavdelningen, som i vissa avseenden kan betraktas som en särskolans skolmognadsklass, är avsedd för särskolelever, som nått skolpliktig ålder men inte är mogna för att tillgodogöra sig den undervisning som bedrivs i särskolans första årskurs. Försöksavdelning består av en eller två årskurser. Särskilt i den lägre årskursen har undervisningsmetodiken nära anknytning till förskolundervisningen. De ordinära skolavdelningarna i särskolan omfattar i regel årskurserna 1—8. Mera yrkesbetonade nionde och tionde årskurser kan inrättas för därför lämpade elever. Utredningen Som nämnts i det föregående har landstingens insatser under senare år i huvudsak gällt den del av särskolan som motsvarar den allmänna grundskolan. Erfarenheterna på området är rika och en fullständig läroplan finns utarbetad. Verksamheten i särskolans grundskola kommer alltid att vara en huvuddel av omsorgerna om de psykiskt utvecklingshämmade. Det är därför angeläget att upprustningen här fullföljs i fråga om både personal och anläggningar. Därutöver behövs starkt ökade insatser för att det pedagogiska utvecklingsarbetet inom särskolan skall hålla jämna steg med motsvarande utveckling inom det allmänna skolväsendet. Ansvaret härför torde i hög grad få anses falla på den centrala skolmyndigheten, även om kostnader får bäras jämväl av huvudmännen. Skolöverstyrelsen har också under senare år framlagt vittsyftande förslag i ämnet. Denna utveckling av verksamhetens innehåll sammanhänger även nära med personalens utbildning och omfattning. Inriktningen av den fortsatta materiella upprustningen blir beroende av huruvida särskolan organisatoriskt skall närmas den allmänna grundskolan, i linje med en redan påbörjad utveckling. I viss motsättning häremot står en strävan att hänföra så många utvecklingshämmade barn som möjligt till särskolan. Ju lägre krav på förmåga att inhämta teoretiska kunskaper man uppställer som förutsättning för deltagande i särskola, desto

74 flera utvecklingshämmade barn kan hänvisas dit men desto mera fjärmar man särskolan från den allmänna grundskolan vad beträffar innehållet i undervisningen. Innan vi behandlar dessa frågor vill vi beskriva utvecklingen av den pedagogiska verksamheten för psykiskt utvecklingshämmade barn i de vanliga skolpliktsåldrarna. Under det senaste decenniet har denna utveckling som nämnts uppvisat bl. a. det draget att systematiserad undervisning eller sysselsättning ordnats för allt större grupper av de svårare skadade barnen, vilka tidigare betraktades som obildbara men numera anses mottagliga för praktisk undervisning och social träning. Det är en strävan att göra det möjligt för de psykiskt utvecklingshämmade att leva ute i samhället. Det har visat sig att även relativt svårt utvecklingshämmade i en utsträckning som för bara kort tid sedan ansågs helt otänkbar kunnat beredas en meningsfylld sysselsättning i skyddade verkstäder och i många fall till och med finna anställningar i öppna marknaden. Vid vårdanstalterna har, som vi återkommer till i det följande, systematiserad terapeutisk verksamhet för de svårt psykiskt utvecklingshämmade givit mycket goda resultat i så måtto att patienterna blivit bättre anpassade och därigenom mindre svårskötta. Den pedagogiska erfarenheten liksom den psykologisk-pedagogiska forskningen har börjat tillföra verksamheten kunskaper och metodik som kan tillämpas på sådana psykiskt utvecklingshämmade som mycket litet eller inte alls kan tillägna sig teoretiska kunskaper. Verksamheten för de barn som inte kan tillgodogöra sig teoretisk undervisning kan enligt gällande bestämmelser anordnas antingen i form av praktiska klasser vid internat- eller externatskolor eller vid s. k. externa sysselsättningsavdelningar för de barn och ungdomar, som inte går i särskola men inte heller är intagna i vård- eller arbetshem. De praktiska klasserna är en del av särskolan medan verksamheten vid sysselsättningsavdelningarna utgör ett led i vårdanstaltens omsorger. Ändamålet med den externa sysselsättningsverksamhet, som med stöd av 5 § 2 mom. andra stycket 1954 års lag ordnas framför allt i de större städerna, har emellertid i stort sett varit detsamma som med den praktiska undervisningen i särskolan, dvs. att göra eleverna i möjligaste mån harmoniska, arbetsföra och socialt anpassade. Beträffande barn i skolpliktig ålder har mellan dessa båda verksamhetsformer hittills knappast någon annan skillnad kunnat märkas än den som betingas av att undervisningen i de praktiska klasserna huvudsakligen meddelas av slöjdlärare och förskollärare, medan arbetsterapeuter vanligen har hand om verksamheten i sysselsättningsavdelningarna. Det har efter hand framstått som alltmer irrationellt att anordna verksamhet avnästan samma slag på två ställen av samma huvudman i samma ort, särskilt som elevunderlaget i flertalet fall är så knappt att svårigheter ofta uppstår att över huvud taget få till stånd en avdelning. Skolöverstyrelsen och medicinalstyrelsen har under senare år haft sin uppmärksamhet riktad

75 på dessa förhållanden och tagit upp ämnet var för sig eller tillsammans, bl. a. vid konferenser för rektorer och vårdföreståndare. I vissa andra länder har skolverksamheten för barnen differentierats på en teoretisk skola och en arbets- eller träningsskola. I Danmark finns sålunda åndssvage-skoler för elever, som är mottagliga för teoretisk undervisning och beskaeftigelses-hjem för de övriga, i England specialskolor för psykiskt utvecklingshämmade och arbetsskolor (training centers) samt i Holland två slags specialskolor för utvecklingshämmade, debilskolor och imbecillskolor. Vi anser att en liknande differentiering av verksamheten bör genomföras i vårt land. Som stöd härför har vi förutom hittillsvarande erfarenheter på området den principiella ståndpunkt som vi intagit, nämligen att alla psykiskt utvecklingshämmade skall ha rätt till den utvecklingsbefrämjande pedagogiska verksamhet, som de kan tillgodogöra sig. Särskolan för de skolpliktiga i åldern från 7 till omkring 16 år bör i enlighet härmed delas på särskolans grundskola, avsedd för teoretisk undervisning, och särskolans träningsskola, avsedd att ersätta de praktiska klasserna och sysselsättningsavdelningarna. Till träningsskolan bör i första hand hänvisas sådana elever som efter prövning i särskolans grundskola visat sig inte kunna tillgodogöra sig undervisningen där. Till träningsskolan kan också hänföras sådana elever som trots att de uppnått skolpliktig ålder inte nått den mognad som är nödvändig för att de skall kunna tillgodogöra sig undervisningen i första årskursen i särskolans grundskola. Den övre gränsen för placering i träningsskolan torde böra ligga vid den skolförmåga, som är normal vid testvärden omkring IK 50 enligt Terman-Merrill-skalan. Det är inte ovanligt att särskolelever hjälpligt kan följa med något eller några år i den teoretiska särskolans lägre årskurser och t. ex. lära sig läsa något men att de sedan kommer in i ett tillstånd, då all inlärning av teoretiska skolämnen är omöjlig. Sådana elever bör överföras till träningsskolan, där de kan sättas i en verksamhetsform som svarar mot deras utvecklingsnivå. De bör emellertid vara så utvecklade, att de förstår och följer kollektiva eller individuella uppmaningar och tillsägelser. Däremot torde man inte kunna begära att de alla från början, eller ens under hela skoltiden, skall ha en sådan talutveckling, att de själva kan tala med läraren eller kamraterna. Vid denna kategoriindelning kan man inte fästa nämnvärt avseende vid testvärdena, eftersom de på denna del av testskalan är föga tillförlitliga med de testmetoder som finns f. n. Utslagsgivande får i stället bli elevernas dokumenterade förmåga eller oförmåga att följa undervisningen i den skolform, där de försöksvis först placerats. Eleverna i träningsskolan kommer att representera ett stort antal olika former av utvecklingshämningar. De är individuellt mycket olika och befinner sig ofta, trots samma fysiska ålder, på vitt skilda utvecklingsnivåer.

76 Träningsskolan torde inte böra indelas i årskurser som grundskolan utan endast i stadier. Den nuvarande praktiska avdelningen är enligt särskolans läroplan delad i två stadier. Fortsatt erfarenhet på området bör få avgöra om träningsskolan skall delas i två eller flera stadier. Åldersgränserna bör i varje fall inte fixeras utan variationer uppåt och nedåt få förekomma. I förskolan bör som framhållits förut ingen kategoriindelning av barnen behöva ske, bl. a. av det skälet att kraven på barnen i förskolåldern är mindre differentierade. I yrkesskolan kan, som vi återkommer till, träningsskolans elever i allmänhet fullfölja sin utbildning i form av yrkesträning. Av det anförda framgår att vi anser att allt fler barn bör hänföras till träningsskolan och därmed till särskolan, en utveckling alltså som motsvarar den vi förutsatt för förskolbarn. Om skolplikten liksom hittills anknyts till förmågan att tillgodogöra sig undervisningen, innebär förslaget också att allt fler utvecklingshämmade barn blir skolpliktiga i särskolan. En strävan att ge varje barn den undervisning som är lämpad för det medverkar till en sådan utveckling. En på så sätt utvidgad särskolverksamhet innebär emellertid också att förhållandevis heterogena grupper av barn hänförs till särskolan. Det är därför nödvändigt att i detta sammanhang behandla vissa organisatoriska frågor. I de länder som förut anförts som exempel på en utveckling som vi anser förebildlig i detta sammanhang har man allmänt antagit att specialskolorna måste vara skilda från andra skolor. Detta kräver stora upptagningsområden, vilket i vårt land skulle medföra så långa avstånd mellan skola och hem att endast få elever kunde undervisas externt. I Sverige har man därför i stället valt att försöka samordna de små externatskolorna med den vanliga grundskolan för att få bättre tillgång till personal och materiel för en välordnad pedagogisk verksamhet. Skolöverstyrelsen har år 1961 utfärdat rekommendationer angående den samverkan mellan särskola och grundskola som behövs. I den mån särskolbarnen kan undervisas externt, bör särskolans lokalfråga enligt skolöverstyrelsen i allmänhet lösas i samverkan mellan landstingskommunen och primärkommunen. Vid planläggning av grundskolor bör därför även särskolans lokalbehov beaktas. Omfattar särskolan endast en eller ett par klasser anses skollokalerna med fördel kunna placeras i en lämplig skolbyggnad inom grundskolan. Är särskolan större kan en särskild skolpaviljong förläggas i anslutning till en grundskola. I båda dessa fall förutsätts att särskolklasserna i erforderlig omfattning får utnyttja grundskolans specialsalar och undervisningsmateriel. Erfarenheterna av en sådan samverkan, som hade påbörjats före år 1961 och alltså nu pågått i en följd av år, är utomordentligt gynnsamma. Denna samverkan medverkar också till de psykiskt utvecklingshämmades anpassning i samhället, vilket är det slutliga målet för den undervisning som bereds dem. Viss samverkan mellan primärkommuner och landstingskommuner be-

träffande särskolverksamheten förutsågs i 1954 års lag. Enligt 6 § sista stycket kan ledningen av externatskola överlåtas på skolstyrelsen i vederbörande skoldistrikt. Denna möjlighet har utnyttjats endast i några få fall. Erfarenheterna är hittills inte heller positiva. Det är nödvändigt för centralstyrelsen att ingående känna till samtliga skolor som finns inom dess verksamhetsområde bl. a. för att rationellt kunna planera och utveckla verksamheten. Erforderlig samverkan mellan den vanliga grundskolan och särskolan kan komma till stånd utan att ledningen av särskolexternatet överlåts på skolstyrelsen. I övrigt anser vi emellertid att särskolans teoretiska klasser bör anknytas till grundskolan så långt förutsättningar härför finns. Man har ju som nämnts utomordentligt goda erfarenheter härav och Sverige betraktas numera som ett föregångsland i fråga om samordningen av särskola och vanlig grundskola. När det sedan gäller frågan om träningsskolan också kan anordnas i anslutning till vanlig grundskola gör sig olika synpunkter gällande. Rent allmänt bör målet vara en sådan samordning. Man befarar emellertid inte sällan att förekomsten i särskolan — till vilken träningsskolan hör enligt vårt förslag — av svagare utvecklade barn, vilkas utvecklingshämning tar sig mera tydliga yttre uttryck, gör de bättre utrustade särskolbarnens föräldrar mindre benägna att låta sina barn gå i särskolan. Det har även omvittnats att inrättandet av externa sysselsättningsavdelningar, som gjort det möjligt att från särskolan flytta barn med påtagliga yttre tecken på utvecklingshämning, medfört att föräldrar och andra anhöriga till övriga särskolbarn visat en mer positiv inställning till barnens placering vid särskolan. Obenägenheten att låta barnen gå i särskolan kan medföra den olägenheten att barnen hålls kvar i hjälpklasserna och går miste om den utbildning som är lämpligast för dem. Den nämnda, i och för sig förståeliga föräldrareaktionen bör emellertid enligt vår mening försvagas om i samma skola finns även vanliga barn. Det bör således från dessa synpunkter inte vara något hinder att en träningsskola anordnas i omedelbar anslutning till en vanlig grundskola. Emellertid kan man därvid inte bortse från den oro, som de svagast utvecklade elevernas föräldrar kan hysa för intolerans från övriga skolbarn gentemot de avvikande, som på olika sätt skulle fara illa därigenom. De praktiska erfarenheter som finns av samordning mellan vanlig grundskola och särskolans praktiska klasser är nämligen begränsade. Mycket torde här bero på upplysning till föräldrar och skolbarn. Redan den förståelse för de psykiskt utvecklingshämmade, som under senare år skapats hos allmänheten, ger anledning förmoda att svårigheter sådana som de antydda inte bör vara avgörande för organisationen. Vi anser därför att det finns goda skäl att på försök samordna både särskolans grundskola och dess träningsskola med den vanliga grundskolan. Om däremot särskolan inte till någon del kan samordnas med den vanliga grundskolan och man exempelvis kan vänta motstånd från föräldrahåll

78 mot en förläggning i samma skollokaler av träningsskola och särskolans grundskola, bör man också kunna tillgripa lösningen att förlägga dem var för sig. Vårt förslag innebär att en del barn, som f. n. vårdas på vårdhem för barn, bör komma i åtnjutande av undervisning i träningsskola. Sådan skola bör kunna inrättas i anslutning till vårdhem för barn. Vad vi tidigare anfört om förskolundervisning vid vårdanstalt bör här äga motsvarande tillämpning. Yrkesundervisning

Nuvarande förhållanden Enligt 1954 års lag meddelas yrkesundervisning åt sådana särskolpliktiga som åtnjutit undervisning i skolhem. Detta innebär att särskolans yrkesundervisning inte är tillgänglig för elever som avslutat sin skolgång i grundskolans normal- eller hjälpklass, även om dessa elever därefter inte kan tillgodogöra sig den undervisning som är anordnad för dem. I särskolans läroplan förklaras yrkesskolan vara avsedd för särskolpliktiga, som prövas böra erhålla särskild yrkesträning före utskrivning eller placering i öppen vård. Sambandet med skolplikten medför att den övre åldersgränsen är 21 eller, i undantagsfall, 23 år. Skolöverstyrelsen har år 1963 utfärdat råd och anvisningar rörande yrkesundervisning för särskolans elever. Där skiljs mellan yrkesundervisning, som har till mål att ge eleverna fullständig utbildning i ett visst yrke, yrkesutbildning, samt undervisning vars mål är begränsat till uppträning av allmän arbetsförmåga eller arbetsskicklighet inom ett begränsat område, yrkesträning. Enligt tillgänglig statistik har antalet yrkeselever minskat från 598 läsåret 1959/60 till 564 läsåret 1964/65. Minskningen är emellertid skenbar. De uppgifter som ligger till grund för statistiken är osäkra bl. a. därför att man i växlande omfattning som yrkeselever redovisat dem som haft oavlönad yrkespraktik eller endast hemslöjdsarbete. Vidare har antalet särskolelever i årskurserna 8—-10, i vilka viss yrkesundervisning meddelas, under samma tid ökat från 215 till 502. I själva verket har därför antalet elever som i någon form fått yrkesundervisning ökat, men alltjämt kan sådan undervisning inte beredas alla som skulle behöva den. Utredningen Tidigare placerades elever, som lämnat den ordinära särskolan, främst i hantverk, jordbruk och hushållsarbete. Man hade också lång erfarenhet av undervisning inom dessa områden. Redan i början av 1950-talet fann man emellertid att möjligheterna att placera eleverna i de nämnda yrkena minskade alltmera och att anställningsmöjligheter och utkomst för dem i stället måste sökas inom industrin. Eftersom yrkesundervisning med sikte på in-

79 dustrin var i det närmaste oprövad för de psykiskt efterblivna, kunde författningar och anvisningar år 1954 endast ange tämligen allmänt hållna riktlinjer för yrkesundervisningen. Den kom därför till en början naturligen att te sig som en försöksverksamhet. Flertalet landsting ansåg sig under åren närmast efter 1954 inte kunna bygga ut yrkesundervisningen jämsides med utbyggnaden av särskolväsendet i övrigt. Som antytts tidigare har huvudmännen hittills inte ägnat yrkesundervisningen för särskolans elever tillräcklig uppmärksamhet. Under det att särskolans grundskola, och särskilt då internatskolorna, efter 1954 byggts ut på ett förtjänstfullt sätt, måste man tyvärr konstatera att åtskilligt brister både kvalitativt och kvantitativt i fråga om anordningar för de utvecklingshämmades yrkesanpassning. Det aktuella läget har redovisats ovan. Skolöverstyrelsen har år 1964 publicerat en efterundersökning beträffande samtliga (1 940) särskolelever, som är födda åren 1935—1939 och som gått i särskola minst ett år. Av de 1 940 särskoleleverna kunde 7,2 % övergå till den allmänna skolan medan 30,6 % intogs på arbetshem, vårdhem, mentalsjukhus eller andra institutioner. De återstående, omkring 60 %, har undersökts med avseende på samhällsanpassning och försörjningsmöjligheter efter utplacering. Endast en dryg tredjedel av dem har fått yrkesundervisning i någon form — kvinnorna i något större utsträckning än männen. Dock hade omkring två tredjedelar av männen men mindre än hälften av kvinnorna anställningar. Därvid hade 66 % av männen och 38 % av kvinnorna avtalsenlig lön. Helt självförsörjande var 50 % av männen och 25 % av kvinnorna. Övriga anställda bidrog till sin försörjning. Den sociala anpassningen bedömdes som mycket tillfredsställande eller tillfredsställande för ca 80 %. Svårigheterna att placera icke yrkesundervisade särskolelever ökar allt efter som mekaniseringen tränger in på flera yrkes- och arbetsområden. Rationaliserings- och driftsekonomiska synpunkter förs numera fram vid anställningsprövning, oavsett vilken funktion arbetstagaren har eller vilka lönekrav som kan ställas. Följden härav blir i många fall att särskolelever, som inte erhållit yrkesundervisning, ställs utan möjlighet att försörja sig eller bidra till sin försörjning och blir understödstagare eller pensionsfall. Det är i första hand denna för bl. a. särskolelever hårdnande arbetsmarknad, som nu kräver att särskolans yrkesundervisning byggs ut. Också från såväl humanitära som sociala och ekonomiska synpunkter måste nuvarande förhållanden anses vara otillfredsställande och i fortsättningen ohållbara. Även om man inte i första hand bör räkna med att de insatser, som gjorts eller görs för de utvecklingshämmade eleverna, i samtliga fall blir ekonomiskt räntabla investeringar, har det dock visat sig att man genom att intensifiera och förbättra särskolans yrkesundervisning kan få ut väsentligt mera för både eleven och samhället. De senaste årens erfarenheter har sålunda visat att efter en riktigt avpassad yrkesundervisning

80 ett större antal särskolelever än tidigare kan placeras i försörj ningsgivaide anställningar på den öppna arbetsmarknaden i stället för att bli pensionstagare. Därvid har också framkommit, att en relativt avancerad yrkesutbildning — i några fall fram till godkända gesällprov — varit både mijlig och från anställningssynpunkt klart befrämjande för dem, som fått del därav. Ordnade arbetsförhållanden och glädjen av att få göra en arbetsinsats, likvärdig inånga andras, representerar för den utvecklingshämraade och hans anhöriga sådana värden, som inte kan mätas men som har stor betydelse för hans mentala stabilitet och sociala anpassning. Många psykiskt utvecklingshämmade barn, som rätteligen borde undervisas inom särskolan, går av olika skäl kvar i hjälpklass eller t. o. m. normalklass under hela sin skoltid. En undersökning år 1962 visade att an.alet sådana elever i åldern 7—16 år i de sju nordligaste länen kunde uppskattas till omkring 600. Omkring 160 av dessa barn i avgångsklasser ansågs inte k u n n a tillgodogöra sig yrkesundervisning i vanlig yrkesskola och anpassa sig i arbetslivet utan särskilda stödåtgärder. Som nämnts kan dessa ungdomar f. n. av formella skäl inte tas in som elever i särskolans yrkesundervisning. Förfrågningar hos centralstyrelserna om platser för sådana ungdomar, vilka med föga framgång prövat på arbete i öppna marknaden, har måst besvaras nekande. Vi anser att särskolans yrkesundervisning bör stå öppen även för denna kategori. I möjligaste mån bör givetvis dessa elever föras över till särskolan på ett tidigare stadium, men garantier kan inte skapas för att så alltid kommer att ske. Genomförs detta förslag innebär det i viss mån breddning av elevunderlaget och ytterligare krav på utbyggnad av särskolans yrkesundervisning. Särskolans elever är i regel 16—17 år gamla när de kan börja delta i yrkesundervisningen. Denna omfattar vanligen två till tre år men kan pågå tills eleven fyller 21 år eller, i undantagsfall, 23 år. Förutsättningarna för särskolelever att tillgodogöra sig yrkesundervisning och senare anpassa sig till en arbetssituation varierar i hög grad. En del elever kan bli självförsörjande och helt inordna sig i samhället. Åtskilliga kan bli självförsörjande om de får viss hjälp och tillsyn. Andra åter kan göra en produktiv insats endast inom skyddad verksamhet. Vi anser på grund av det anförda att — såsom rekommenderas i skolöverstyrelsens anvisningar — särskolans yrkesundervisning genom en bred uppläggning bör svara mot elevernas olika förmåga att tillgodogöra sig undervisning och deras förmåga till social anpassning samt omfatta såväl yrkesutbildning och yrkesträning som fortsatt teoretisk utbildning. Emellertid bereder organisationen vissa svårigheter. Endast ett mindre antal — av skolöverstyrelsen uppskattat till högst 25 % — av de elever som gått igenom särskolans högsta klass kan tillgodogöra sig yrkesutbildningen. Antalet blir självfallet i viss mån beroende av vilka yrken som väljs och h u r

81 utbildningen ordnas samt av tillskottet av elever från grundskolans hjälpklasser. Av skäl, som anförts i det föregående, bör eftersträvas en så omfattande differentiering på olika yrken som elevernas förutsättningar medger. Skolöverstyrelsen har därför rekommenderat samverkan mellan flera landsting, och sådan samverkan har också inletts eller är planerad på olika håll i landet. En olägenhet är att förhållandevis många elever då måste bo utanför det egna hemmet, men denna olägenhet kan accepteras eftersom det här gäller äldre elever. Nämnas må att inom skolöverstyrelsen pågår arbete med riktlinjer för en indelning av landet i regioner för samverkan i fråga om särskolor för yrkesutbildning. Yrkesträningen kan enligt skolöverstyrelsen organiseras inom varje huvudmans område och bör äga rum i särskilda verkstäder, som utformas som arbetsplatser. Den geografiska placeringen bör göras med hänsyn till dels arbetsmarknadsförhållandena och dels organisationen av särskolans grundskola. Samarbete med ett eller flera företag behövs för att arbetsobjekt skall kunna skaffas. Samarbete med särskolans grundskola behövs för den teoretiska undervisningen m. m. På de orter där yrkesutbildning bedrivs kan med fördel yrkesträning anordnas i samma lokaler. 1954 års lag ger utrymme för en sådan yrkesundervisning som vi här förordat. Skolöverstyrelsen har, som nämnts, nyligen utfärdat anvisningar i ämnet. F r å n och med budgetåret 1961/62 har vidare yrkeslärartjänster inrättats vid särskolorna, och år 1963 knöts till skolöverstyrelsen en konsulent för särskolans yrkesundervisning. Vi anser oss därför kunna konstatera att goda förutsättningar nu föreligger för att rusta upp denna undervisning. Det bör ankomma på särskolan att i samverkan med arbetsförmedlingen och arbetsvärden tillse att eleverna efter avslutad undervisning placeras i arbetslivet i öppna marknaden eller i skyddad verksamhet. Denna viktiga del av omsorgerna om de psykiskt utvecklingshämmade måste ägnas starkt ökad uppmärksamhet. Hur detta kan ske behandlar vi i ett senare avsnitt om kuratorer. Särskild undervisning

I det föregående har vi föreslagit att landstingen skall vara skyldiga att för de psykiskt utvecklingshämmade anordna undervisning i form av förskolundervisning, grundskolundervisning, träningsskolundervisning och yrkesundervisning. Vi har därvid inte tagit ställning till var undervisningen skall meddelas. Denna fråga hänger självfallet nära samman med elevernas boendeförhållanden som behandlas i ett följande avsnitt. Undervisningen bör i regel meddelas kollektivt för utvecklingshämmade barn liksom för andra barn. Detta är nödvändigt inte bara av praktiska och ekonomiska skäl utan också för att skapa möjlighet till allmän social fostran av eleverna och att så långt möjligt minska skillnaderna mellan ut6—514747

82 vecklingshämmade och andra. Även den enskilda undervisningen, som behövs för handikappade barn i mycket större utsträckning än för andra barn, bör av samma skäl ske i skolan. Endast när skolgång av någon anledning är omöjlig eller av medicinska eller andra skäl olämplig bör hemundervisning komma i fråga. Bestämmelser om hemundervisning saknas i 1954 års lag och därtill hörande författningar och anvisningar från skolöverstyrelsen. Vissa andra barn än de psykiskt utvecklingshämmade är däremot tillförsäkrade sådan undervisning. Hemundervisning av förskolbarn förekommer f. n. endast inom dövvården. Vad gäller skolpliktiga barn infördes genom 1962 års skollag (24 och 48 §§) skyldighet för kommunerna att i den allmänna skolan anordna särskild undervisning för grundskolpliktiga barn, som på grund av lyte, långvarig sjukdom eller liknande omständigheter inte kan delta i vanligt skolarbete. Enligt 1962 års skolstadga anordnas sådan undervisning på sjukvårdsanstalt, barnhem eller liknande anstalt eller i elevens hem eller på annan lämplig plats, om den läkare, som svarar för elevens vård, bedömer att hinder för skolgång kommer att föreligga under minst tre veckor efter det undervisningen kan påbörjas. För elev som åtnjuter särskild undervisning enskilt skall undervisningen omfatta fem veckotimmar. Hemundervisning bör i princip inte tillåtas för psykiskt utvecklingshämmad elev som kan delta i undervisning vid skola. Rörelsehinder behöver exempelvis numera i regel inte utesluta deltagande i klassundervisning eftersom transport ofta kan ske ganska långa sträckor. Sådana mera tillfälliga behov av särskild undervisning, som skollagen räknar med för grundskolbarnen, kan även uppstå för de utvecklingshämmade barnen. Det bör framhållas att landstingshuvudmännen i allmänhet också tillhandahåller sådan undervisning utan att skyldighet därtill föreligger. Vi anser emellertid att sådan skyldighet bör lagfästas. I fråga om de utvecklingshämmade förskolbarnen är ett särskilt skäl för hemundervisning att skolplikt inte gäller för dem. Hemundervisning av dessa barn har, som nämnts i det föregående, också ett delvis annat mål än det som gäller för de skolpliktiga eleverna. Den torde vidare i regel kunna bedrivas på ett godtagbart sätt med avsevärt färre lärartimmar än hemundervisningen för de skolpliktiga. Hemundervisningen av förskolbarnen bör meddelas av specialutbildade förskollärare. Som hemundervisare för de skolpliktiga särskolbarnen bör användas de befattningshavare som är anställda vid huvudmannens särskolor. Det ligger i sakens natur att den särskilda undervisningen till sitt innehåll inte kan bli lika omfattande som annan särskolundervisning. Minst samma antal veckotimmar som för den särskilda undervisningen inom grundskolan bör man dock kunna räkna med. Genom den särskilda undervisningen kan det utvecklingshämmade barnet få lämplig stimulans och föräldrarna få råd och hjälp i fråga om barnets fostran och sysselsättning.

83 Vi föreslår således att landstingen åläggs att för alla psykiskt utvecklingshämmade barn anordna särskild undervisning på motsvarande sätt som inom grundskolan gäller för primärkommunerna. Undervisningen bör självfallet hänföras till särskolan. Vuxenundervisning

Undervisning för vuxna som inte är handikappade anses i vårt land vara en angelägenhet som samhället bör stödja. Detta sker i form av statliga och kommunala bidrag, framför allt till studiecirkelverksamhet av olika slag men även till skolverksamhet vid folkhögskolor och läroverk för vuxna och slutligen i form av bidrag till förenings- och klubbverksamhet. Betydande stöd av allmänna medel ges också åt biblioteksverksamhet. Flertalet av de psykiskt utvecklingshämmade kan inte delta i eller utnyttja denna undervisning. Denna brist har blivit alltmera kännbar eftersom många utvecklingshämmade under senare år fått mera kontakt med omvärlden än tidigare. Det gäller här förutom de från särskolan utskrivna dels dem som vårdas i olika institutioner och efter viss rehabilitering fått möjligheter att komina ut i samhället, dels dem som bor i enskilda hem och tillbringar dagarna på sysselsättningsavdelningar eller arbetar i skyddade verkstäder. Även förbättrad ekonomisk situation har givit de utvecklingshämmade nya möjligheter i samlevnaden. Dessa förhållanden har i viss mån skapat nya problem. De utvecklingshämmade har bl. a. blivit mer medvetna om sin särställning och fått ökat behov av kunskap om omgivningen. Härtill kommer att den eftermognad som ofta inträder under ungdomsåren ger dem bättre förutsättningar att tillgodogöra sig undervisning. Livet ute i samhället medför behov av kunskaper och färdigheter som de inte kunde inhämta under åren i särskolan. Man har sålunda erfarenhet av att en utvecklingshämmad, som under särskoltiden inte har lyckats lära sig läsa, har kunnat lära sig detta sedan han slutat skolan. Slutligen må nämnas behovet av att genom fortsatt undervisning vidmakthålla de kunskaper som den vuxne utvecklingshämmade tidigare kan ha tillägnat sig. Vi anser att i strävandena att bereda de utvecklingshämmade så normala livsbetingelser som möjligt måste ingå ökad hjälp i form av vuxenundervisning efter utskrivning från särskolan. Vuxenundervisningen får givetvis varierande utformning beroende på den utvecklingshämmades situation som vuxen. För de utvecklingshämmade vuxna som är intagna på en institution bör den traditionella fritidssysselsättningen förstärkas med undervisning. Denna bör förutom metodisk träning i det dagliga livets viktigaste och enklaste förrättningar (activities of daily living, s. k. ADL-träning) bestå i teoretisk undervisning i modersmålet, matematik, samhällslära och orienteringsämnen. Erfarenheten har dessutom visat hur betydelsefullt det är att särskilda

84 ansträngningar görs att hjälpa utvecklingshämmade att öva upp talförmågan som ofta är ofullständig. Det har också visat sig angeläget att öka deras ordförråd, då det har central betydelse i själva tanke- och associationsprocessen. Undervisningen för de utvecklingshämmade som arbetar i skyddad verkstad eller deltar i verksamheten i en sysselsättningsavdelning bör ordnas dels på arbetstid under bestämda tider i veckan, dels på kvällstid. Denna undervisning bör bedrivas i studiecirklar och klubbar enligt samma mönster som för icke handikappade, men självfallet anpassas efter de utvecklingshämmades förutsättningar. Om vuxenundervisningens innehåll och metodik vill vi med hänsyn till de begränsade erfarenheter som finns endast allmänt anföra följande. Det är viktigt att man i så stor utsträckning som möjligt utgår från konkreta och aktuella situationer. Verkstadsmaterielen och produkternas användning erbjuder t. ex. för dem som är anställda i en skyddad verksamhet eller på en fabrik stora möjligheter därtill. Man bör anknyta till den utvecklingshämmades dagliga sysselsättning, t. ex. när det gäller undervisning i matematik till vederbörandes behov av att kunna räkna och gruppera det material han arbetar med. En annan lämplig angreppspunkt i metodiken är den utvecklingshämmades egen livssituation, t. ex. behovet av att kunna läsa vissa skyltar eller kunna uttala vissa stationsnamn. I övrigt bör läraren i så stor utsträckning som möjligt knyta an till dagens händelser, sådana de avspeglar sig i pressen och i de samtalsämnen, som följer därav, särskilt för dem som inte kan läsa. Det torde framgå redan av dessa exempel att undervisningens innehåll och metodik blir helt olika i studiecirkeln för de utskrivna förutvarande särskoleleverna och de på vårdhem intagna utvecklingshämmade. Ofta är det nödvändigt att övervinna en rad felaktiga reaktionsmönster, t. ex. reaktioner av besvikelse, hos den utvecklingshämmade innan han kan tillgodogöra sig vuxenundervisning. Detta liksom även de speciella defekter som förorsakar utvecklingshämningen ställer särskilda anspråk på undervisaren. Över huvud taget ställs stora krav på omgivningen ty det gäller att behandla eleven som en vuxen samtidigt som anspråken på honom inte får vara större än som motsvarar hans förmåga. Det torde få förutsättas att tillsynsmyndigheterna lämnar erforderliga anvisningar om undervisning för vuxna utvecklingshämmade. Vård och verksamhet i anslutning därtill Inledning

Genom 1954 års lag blev landstingen skyldiga att ombesörja vård av den kategori som förut benämnts obildbara sinnesslöa. Även för dem som inte behövde en mera kvalificerad vård och således inte vistades på statliga an-

85 stalter blev förhållandena därigenom reglerade. Intresset för att förverkliga avsikterna bakom 1954 års lag var redan från början mycket starkt och ledde till att de planer, som föreskrevs i lagen och som upptog bl. a. vårdanstalter, upprättades utan dröjsmål. Behovet av vårdplatser tillgodosågs till en början i viss utsträckning på så sätt att gamla sinnesslöanstalter byggdes om till vårdanstalter. De närmaste åren efter lagens tillkomst var det emellertid inte möjligt att i större omfattning uppföra nya byggnader. Orsaken var huvudmännens svårigheter att finansiera nybyggnader samt byggnadsrestriktioner. När dessa hämmande faktorer så småningom gjorde sig mindre gällande började vårdhemsbyggandet successivt öka. De vårdanstalter som landstingen uppfört under den gångna 10-årsperioden är i stort sett av god klass. Den differentiering av de intagna på olika institutionstyper, som även tidigare präglade vårdgrenen, har under de senaste åren utvecklats vidare. Även om anstalter är avsedda för endast en kategori patienter delas de sålunda numera upp på mindre avdelningar. Avsikten är att härigenom främja hem- och familjekaraktären inom anstalterna. Vårdhem för barn förläggs helst inte tillsammans med vårdhem för vuxna eller tillsammans med särskola. Utvecklingen av vårdanstalterna under den senaste 1 O-årsperioden framgår av följande tablå. Kommunala plananstalter

Enskilda plananstalter

Totalt

Riksanstalter

År

1955 1956 1957 1958 1959 1960 1961 1962 1963 1964

Antal anst.

Antal vårdpl.

Antal anst.

Antal vårdpl.

Antal anst.

Antal vårdpl.

Anstalter

Vårdplatser

50 61 66 68 69 75 80 80 84 90

3 942 4 105 4 469 5 034 4 989 5 401 5 768 6 059 6 333 6 689

20 18 19 19 18 18 19 19 19

1034 930 939 1 034 949 942 929 910 785

(70) 39 41 40 38 43 43 42 42 41

(3 375) 1 795 1875 1 828 1 739 1 875 1 914 1 830 1 711 1 719

120 120 125 127 126 136 141 141 145 150

7 317 6 934 7 274 7 801 7 762 8 225 8 624 8 818 8 954 9 193

Samtidigt med att äldre vårdhem rustats upp och nya institutioner kommit till har verksamheten omdanats och aktiverats. Betydelsen av förskolverksamhet och sysselsättningsterapi har blivit alltmer uppenbar och lett till att antalet inrättade befattningar som förskollärare och arbetsterapeuter ökat från år till år. Även om enstaka specialister av annat slag varit engagerade i verksamheten vid vårdinstitutioner redan när 1954 års lag trädde i kraft, har behovet av expertis på olika områden gjort sig alltmer märkbart. Det är emellertid först under senare år som vårdanstalter i stark konkurrens med andra institutioner i nämnvärd omfattning fått t. ex. psykologer, talterapeuter och sjukgymnaster.

86 Nuvarande förhållanden samt vissa reformkrav

Inom vårdklientelet urskiljer 1954 års lag fyra olika kategorier. Till en första kategori hänförs (5 § 2 mom. c) efterblivna barn, som kan antas inte vara lämpade för särskolundervisning eller inte kan tillgodogöra sig sådan undervisning. Av 5 § 2 mom. sista stycket kan utläsas att i vården av dessa barn skall ingå sysselsättning, om det är lämpligt. Anstalt för denna kategori är vårdhem med tillhörande sysselsättningsavdelning. Sysselsättningen kan också förläggas till daghem för dessa barn. En annan kategori är arbetsföra efterblivna, som erhållit undervisning i särskola men är ur stånd att ta vård om sig själva, och med dem i förståndsutveckling och arbetsförmåga likställda (5 § 2 mom. a ) . I vården av dem skall ingå arbete och sysselsättning, om det är lämpligt. Anstalt för denna kategori benämns arbetshem. Arbete och sysselsättning kan också ordnas externt för dem. För detta ändamål inrättas externa arbets- och sysselsättningsavdelningar. Den tredje kategorin (5 § 2 mom. b) utgörs av efterblivna, som vårdats eller k u n n a t vårdas i arbetshem men inte längre är arbetsföra, således i allmänhet arbetshemsklientelet när det blir äldre. Lagen ger här inte anvisning om någon verksamhet eller sysselsättning. Anstalterna är för denna kategori ålderdomshem eller särskilda platser för åldringar vid arbetshem. Slutligen finns (5 § 2 mom. d) kategorin höggradigt efterblivna vuxna, som inte kan vårdas i arbetshem eller ålderdomshem för efterblivna. I vården av dem skall (5 § 2 mom. sista stycket) ingå sysselsättning, om det är lämpligt. Anstalt för denna kategori är vårdhem med tillhörande sysselsättningsavdelning. Som synes är kategoriindelningen främst gjord med utgångspunkt i de olika anstalter som förekommer när vården är sluten. Däremot avser indelningen primärt inte den verksamhet, som de psykiskt efterblivna deltar i, eller den vård som de blir föremål för. Till grund för indelningen ligger när det gäller barn och ungdom oförmågan att tillgodogöra sig särskolundervisning. Dennas innehåll — vilket som nämnts tidigare inte är reglerat i lagen — påverkar således omfattningen av detta vårdklientel. 1954 års lag saknar vidare närmare bestämmelser om innehållet i den vård och sysselsättning som skall beredas vårdklientelet. Kungörelsen den 10 december 1954 (nr 734) med tillämpningsföreskrifter till lagen innehåller bestämmelser om rektorers, vårdföreståndares och andra befattningshavares åligganden (15 §), vilka ger viss anvisning i dessa hänseenden. Därjämte behandlas emellertid dessa frågor även i instruktioner, råd och anvisningar från medicinalstyrelsen. För dem som inte bereds anstaltsvård — i vård innefattas då enligt det anförda arbete och sysselsättning — har 1954 års lag två huvudformer av öppen vård, nämligen utackordering i familjevård och försöksutskrivning till öppen vård. I sin skrivelse 1959 underströk förbundet för utvecklingsstörda barn, att

87 de öppna och halvöppna vårdformerna borde få en mera erkänd ställning vid sidan av den slutna vården. Inte minst viktigt är enligt förbundet, att man i största möjliga utsträckning söker tillvarata den vilja till medverkan i vårdarbetet, som ofta finns hos anhöriga till dem som vårdas i hemmen. Det förutsätter att de anhöriga tillförsäkras mera aktivt stöd. Särskilt behov ansågs föreligga av en lättillgänglig konsultationsservice, inte bara genom läkare utan också genom kuratorer, lärare, erfarna vårdare m. m. Anordningar måste också skapas för att bereda de familjemedlemmar, som ägnar sig åt vården, kortare eller längre sammanhängande ledighet. Slutligen ansåg förbundet rättvisan kräva, att de familjer som själva vårdar sina utvecklingsstörda får någon ekonomisk kompensation. I svaren på vår enkät 1962 har man i ganska stor utsträckning uppehållit sig vid den öppna vården. Man är därvid tämligen överens om att denna vårdgren blivit eftersatt, kanske framför allt därför att gällande statsbidragsbestämmelser inte har förmått att i tillräcklig grad verka som drivfjäder. Denna vårdform har beretts varken ekonomiska eller personella resurser att utvecklas, menar man. Om staten inte kan väsentligt förbättra sitt stöd, återstår enligt denna mening bara att lagstiftningsvägen ålägga landstingen att vidta bestämda anordningar för den öppna vården och att anställa behöriga befattningshavare för denna vård. Uppenbart är, sägs det sålunda i svaret från Stockholms stad, att t. ex. dag- och sysselsättningsavdelningar för efterblivna i förskolåldern har sitt alldeles särskilda värde. Möjligheten till en sådan externatplacering kan många gånger vara ett alternativ till ett annars nödvändigt helt omhändertagande av barnet. Inte minst viktigt är i detta sammanhang föräldrarnas behov av hjälp och stöd för barnens uppfostran och utveckling. Det kan inånga gånger vara svårt för föräldrarna att ge barnen de utvecklingsstimulerande impulser, som andra barn normalt får i större gemenskap. Verksamheten vid de halvöppna specialinstitutionerna har dessutom sitt stora värde genom att avlasta föräldrarna en del av det ofta betungande arbetet med barnen. I samma svar anförs vidare, att föreskrifter saknas om anordnande av sysselsättningsexternat för vårdklientelet i övrigt liksom även av skyddade verkstäder.

Utredningen

Allmänt I avsnittet om undervisningen har vi förordat att varje utvecklingshämmat barn skall få den undervisning som det kan tillgodogöra sig. Detta medför att en del barn, som i dag vårdas i sina hem eller i vårdhem utan att få särskolundervisning, i framtiden skall beredas sådan undervisning. Inom särskolan utgör undervisningen den viktigaste delen av verksamheten, låt vara att de elever som vistas i skolinternat också får omvårdnad och tillsyn. För dem som inte kan hänföras till särskolan blir vården det övervägande, eftersom det då blir fråga om utvecklingshämmade som har

88 svårare att reda sig själva. Även i anslutning till denna vård bör olika former av verksamhet förekomma, såsom sysselsättning, arbetsterapi och skyddad verksamhet. Vi anser det angeläget att dessa verksamhetsformer byggs ut. Organisationen av och innehållet i denna verksamhet är emellertid starkt beroende av de utvecklingshämmades boendeförhållanden. För de psykiskt utvecklingshämmade som fortfarande efter skolpliktsåldern behöver särskilda omsorger från samhällets sida måste vården omfatta sysselsättning, arbetsterapi och skyddad verksamhet. Men också åtgärder för att skaffa lämpliga anställningar i öppna marknaden måste vidtas. Alla de omsorger, som enligt det nyss anförda ryms inom vården av den psykiskt utvecklingshämmade, bör ha till syfte en rehabilitering, dvs. att på bästa möjliga sätt anpassa honom till omvärlden. Det kan gälla att minska hans behov av hjälp och tillsyn, så att långtidsvård på institution uppskjuts eller undviks, eller att sätta honom i stånd att helt eller delvis klara sin dagliga personliga livsföring eller återanpassning i arbete. Rehabiliteringsåtgärderna kan utgöras av talterapi, sjukgymnastik, arbetsterapi eller arbetsvård. Under rehabiliteringen dominerar till en början de medicinska formerna, som ofta är förutsättning för den sociala rehabiliteringen. Medicinsk behandling kan t. ex. behövas för att patienten skall kunna delta i någon form av sysselsättning. Arbetsterapi Arbetsterapi är inte enbart en sysselsättning för den utvecklingshämmade utan ett viktigt led i övervinnandet av psykiska och fysiska anpassningshinder. I arbetsterapin ingår även ADL-träning samt träning i enkla arbetsuppgifter. I den mån arbetsterapi kunnat komma till stånd har vården ändrat karaktär. Vårdpatienter, som man tidigare bedömt oförmögna att delta i någon verksamhet, har kunnat aktiveras till sysselsättning. Genom arbetsterapin kan också den utvecklingshämmade så småningom prövas i arbetsmetoder, som han framgent om möjligt skall kunna använda sig av för att bidra till sin försörjning. Det är angeläget att alla möjligheter tillvaratas att öka arbetsterapin för vårdklientelet. Bristen på utbildade arbetsterapeuter har hittills försvårat en önskvärd utveckling av terapiverksamheten inom vården av de psykiskt efterblivna. Statsmakterna har emellertid nyligen fattat beslut om ökad utbildning av arbetsterapeuter. I den rnån den kommer till stånd kan den nämnda vården tillföras kompetent personal. Huvudmännen bör sörja för att erforderliga tjänster inrättas. Skyddad

sysselsättning

m. m.

Placering vid verkstad för skyddad sysselsättning innebär att den utvecklingshämmade inlemmas i en miljö med industriell karaktär, där han i princip skall kunna stanna kvar under obegränsad tid. Verksamheten är där

89 inriktad på produktion med största möjliga ekonomiska lönsamhet. Allt detta erbjuder bättre möjligheter för den sociala anpassning som är verksamhetens slutmål. Arbetsvärd, som är ett led i den allmänna arbetsmarknadspolitiken och vari skyddad sysselsättning ingår, är avsedd för alla partiellt arbetsföra, dvs. personer, vilka på grund av fysiska eller psykiska arbetshinder eller social belastning har eller väntas kunna få svårare än andra att erhålla eller behålla ett förvärvsarbete. Hit hör inte bara de psykiskt utvecklingshämmade. Någon lagstiftning, varigenom vissa samhällsorgan åläggs att anordna arbetsvärd, finns inte. Verkstäder för skyddad sysselsättning drivs i regel av de borgerliga primärkommunerna. Även landsting och enskilda organisationer har dock tagit på sig det ekonomiska ansvaret för sådana verkstäder. Enligt kungörelsen den 5 juni 1963 (nr 394) om statsbidrag till verkstäder inom arbetsvärden utgår statsbidrag till landstingskommun, kommun, förening eller stiftelse som anordnar bl. a. verkstad för skyddad sysselsättning för partiellt arbetsföra. Ett villkor för att bidrag skall utgå är att platserna står till arbetsförmedlingens förfogande. Arbetsmarknadsstyrelsen är tillsynsmyndighet. Vid utgången av år 1963 fanns inemot 3 500 platser vid verkstäder inom arbetsvärden och man siktar mot 7 500 år 1966. Endast en mycket ringa del av dessa platser tas f. n. i anspråk för psykiskt efterblivna. Centrala rehabiliteringsberedningen har i en promemoria 1962 (se SOU 1964:50 s. 9 och 153 samt 1964:51 s. 93) konstaterat att den skyddade sysselsättningen är starkt underdimensionerad. Enligt beredningen ger utländska erfarenheter vid handen att en lämpligt ordnad skyddad verksamhet i mycket stor utsträckning kan bereda sysselsättning åt även svårt psykiskt utvecklingshämmade. En kraftig utbyggnad på detta område sägs vara en av de mest angelägna uppgifterna om rehabiliteringsorganisationen skall k u n n a fylla sitt syfte. Beredningen anser att landstingen och de landstingsfria städerna bör vara huvudmän för den rehabiliteringsorganisation som beredningen föreslår samt tillägger att detta huvudmannaansvar i princip bör omfatta även skyddad sysselsättning. Även arbetsmarknadsutredningen framhåller i sitt betänkande SOU 1965:9 (s. 342, 355, 356) att stora grupper arbetshindrade, däribland psykiskt efterblivna, ännu väntar på effektiv rehabilitering och arbetsvärd. Effektivare arbetsvärd för dessa grupper förutsätter enligt arbetsmarknadsutredningen emellertid en allmänt förbättrad rehabilitering på vårdstadiet och grundläggande yrkesutbildning för dem som i unga år hämmats i sin utveckling. Arbetsmarknadsutredningen påpekar vidare att det råder ett klart samband mellan ökningen av antalet arbetsvårdssökande och denna vårds resurser. Utredningen konstaterar att ökade insatser på arbetsvärdens område behövs. De kan motiveras med behovet att utnyttja våra arbets-

90 kraftsresurser effektivare och med inbesparade vårdkostnader, socialutgifter och försäkringsersättningar samt, framför allt, med rent sociala och humanitära skäl, som starkt talar för att också handikappade genom meningsfyllt arbete bereds möjligheter till en mera normal tillvaro. I remissyttrande över arbetsmarknadsutredningens förslag understryker medicinalstyrelsen behovet av skyddad sysselsättning för institutionsklientelet. Härför avsedda verkstäder bör enligt styrelsen få en mer industriell inriktning än nu och därför inte läggas inom utan i nära anslutning till vårdanstalt. Vissa grupper psykiskt efterblivna, som f. n. är mer eller mindre permanent omhändertagna i sluten eller halvöppen vård, skulle därigenom kunna beredas meningsfull sysselsättning. Någon skyldighet för landstingen att anordna skyddad sysselsättning inom ramen för arbetsvärden torde inte vara avsedd i eller kunna grundas på 1954 års lag. 1951 års utredning (betänkande III 1955 s. 84) konstaterade att den skyddade sysselsättningen inte ansetts böra specialiseras med hänsyn till arbetshindret utan avsåg alla partiellt arbetsföra. Utredningen ansåg att den verksamheten borde utvidgas för att öka också de psykiskt efterblivnas möjligheter att få del av den. Några särskilda åtgärder i detta syfte föreslogs emellertid inte och det måste antas att utredningen inte menade att 1954 års lag skulle läggas till grund för verksamheten. Medicinalstyrelsen har efter samråd med arbetsmarknadsstyrelsen förordat, att landstingen i anslutning till plananstalter för psykiskt efterblivna skall inrätta verkstäder för skyddad sysselsättning i den mån förutsättningar finns härför. Den direkta ledningen av dem förutsätts i regel centralstyrelsen utöva i samråd med kommunalt arbetsvårdsorgan. Den möjligheten har emellertid också anvisats att särskild arbetsvårdsstyrelse eller arbetsvårdsnämnd handhar den direkta ledningen i samråd med centralstyrelsen. För att det nyssnämnda statsbidragsvillkoret skall uppfyllas, har vidare rekommenderats att länsarbetsnämndens arbetsvårdstjänsteman skall vara ledamot i den nämnd som handhar placeringen vid verkstaden. Enligt vår mening kan den skyddade verksamheten i många fall inte bedrivas på samma sätt för de psykiskt utvecklingshämmade som för andra partiellt arbetsföra. De utvecklingshämmade behöver nämligen en längre uppträningstid och ofta utöver själva verkstadsarbetet även viss undervisning och den tidigare nämnda ADL-träningen samt bli föremål för kurativ verksamhet. Erfarenheten visar också att det ofta är nödvändigt att ha särskilda lokaler för de utvecklingshämmades skyddade sysselsättning. Efter en tids vistelse i sådan särskild verkstad kan det emellertid vara möjligt att bereda den utvecklingshämmade plats i en verkstad inom arbetsvärden. Vi förordar därför att det skall ingå i landstingens omsorger om de psykiskt utvecklingshämmade att anordna skyddad sysselsättning, där det lämpligen kan ske. Till landstingen bör i detta fall utgå statsbidrag utan villkor att platserna skall stå till arbetsförmedlingens förfogande. Med hänsyn till samordning-

91 en mellan den skyddade sysselsättningen och centralstyrelsens övriga omsorger om de psykiskt utvecklingshämmade — en samordning som är särskilt viktig för att den utvecklingshämmade inte skall bli bortglömd utan få adekvat vård om han inte förmår delta i den skyddade sysselsättningen — är det nödvändigt att centralstyrelsen svarar för planeringen och utvecklingen samt utövar ledningen av den skyddade sysselsättningen men givetvis i samråd med andra myndigheter. Arbetsmarknadsstyrelsen, som för närvarande har överinseende över hela arbetsvärden och som har erfarenhet av den skyddade sysselsättningen, bör vara tillsynsmyndighet. Den här föreslagna skyldigheten för landstingen att inom vården av psykiskt utvecklingshämmade anordna skyddad sysselsättning bör emellertid inte hindra att dessa bereds plats inom arbetsvärden, när det är lämpligt. Ett sådant fall kan vara att en utvecklingshämmad vid centralstyrelsens verkstad fått sådan träning att det bäst gagnar hans fortsatta utbildning att han förs över till arbetsvärden. Det kan också inträffa att önskemålet om behållen kontakt med det egna hemmet väger så tungt att den utvecklingshämmade bör beredas plats i en verkstad för skyddad sysselsättning i hemorten i stället för i en landstingsverkstad på annan ort. För psykiskt utvecklingshämmade som inte är intagna i vårdhem och får sysselsättning där och som inte kan delta i skyddad sysselsättning på verkstad bör som hittills finnas sysselsättningsavdelningar, lämpligen benämnda sysselsättningshem. Dessa blir således externa institutioner som används under dagtid. Vård i daghem 1951 års sinnesslövårdsutredning (betänkande III 1955 s. 58) skilde på fyra olika former av daghem. Tre av dem var avsedda för efterblivna barn, som enligt våra förslag kan gå i särskolans förskola, medan den fjärde var avsedd för de gravt efterblivna barnen i åldrarna 3—16 år. För barn, som inte kan gå i förskolan eller i träningsskolan, bör daghemmen enligt vår mening behållas som ett medel att tillgodose önskemålet att barnen får bo kvar i sina hem. Ändamålet med dessa daghem bör vara dels att ge barnen den tillsyn och vård som de behöver under dagen samt sysselsättning i den mån de kan delta i sådan och den stimulans som samvaron med andra barn ger, dels att avlasta föräldrarna en del av deras börda. 1951 års utredning gjorde vissa försök att beräkna behovet av daghemsplatser. Härom må hänvisas till dess betänkande III 1955 s. 59—62. Utredningen kom fram till att särskilda daghem för efterblivna kunde inrättas endast i de allra största städerna. Att i övrigt anordna platser för efterblivna barn vid vanliga daghem ansågs möjligt endast i fråga om de högst stående bland dessa barn. Som framgår av det tidigare anförda kommer denna kategori emellertid enligt vårt förslag att hänföras till särskolan. Det oaktat kommer daghemsplatser att behövas för de barn som inte kan delta i sär-

92 skola, däribland barn som i dag vistas i sina hem och inte kan beredas plats vid vanliga daghem. I områden där daghem inte kan inrättas, får behoven av sysselsättning och stimulans samt kvalificerad vård för ifrågavarande barn tillgodoses genom hemmavård. Hemmavård I det föregående har vi förutsatt att i vården om de psykiskt utvecklingshämmade skall ingå, förutom den rent medicinska behandlingen, även sysselsättning av olika slag och arbetsträning. Det ligger i sakens natur att vissa av dessa vårdformer inte kan användas annat än på en institution eller kollektivt. I allmänhet bör också sysselsättning eller arbetsträning i grupp äga företräde framför sådan vård genom samhället i den utvecklingshämmades eget hem. Härför talar inte bara rationella och ekonomiska skäl utan även den omständigheten att den utvecklingshämmade om möjligt bör få den stimulans som samvaron med andra ger. Man bör därför vidta särskilda ansträngningar för att skapa förutsättningar för utvecklingshämmade att få omsorger tillsammans med andra, exempelvis genom att ordna transporterna för dem. Hittillsvarande erfarenheter visar emellertid att vård i hemmet med lämpliga samhälleliga stödåtgärder (hemmavård) ibland är att föredra och möjlig att genomföra i stället för en i och för sig mindre önskvärd anstaltsplacering. I andra fall kan sådan hemmavård skapa förståelse hos föräldrar och anhöriga för att en anstaltsplacering är det gynnsammaste för den utvecklingshämmade. Hemmavården bör ske i den formen att besök görs regelbundet av någon som är bäst ägnad att tillgodose det speciella vårdbehovet. Centralstyrelsen bör svara för att vårdbehovet tillgodoses men bör därvid samordna sina åtgärder med dem som olika samhällsorgan vidtar för vård och hjälp åt handikappade som vistas i sina hem. Som exempel kan nämnas den sociala hemhjälpsverksamheten som primärkommunerna bedriver med hemsamariter, hemsystrar och hemvårdarinnor samt landstingens hemsjukvård med distriktssköterskor, sjukgymnaster och arbetsterapeuter. Hemmavården bör också samordnas med de åtgärder som vidtas för att bereda de handikappade möjligheter att utföra och få ersättning för hemarbeten. Det bör här nämnas, att socialpolitiska kommittén nyligen (SOU 1964:43 s. 116) uttalat att primärkommunerna numera anses ha ett primärt ansvar på många områden av handikappvården samt att kommittén förordat skyldighet för kommunerna att skaffa sig ökad kunskap om sina handikappade och inventera deras bostäder och behov av hemhjälp och olika slags hjälpmedel. Viktigt är enligt vår mening också att hemmavården inriktas på att vid behov hjälpa inte bara den psykiskt utvecklingshämmade själv utan även hans familj. Härigenom kan de anhöriga få stöd och råd i fråga om behandlingen av de utvecklingshämmade och bättre förutsättningar skapas för en riktig vård. Särskilt innan hemmavården byggts ut kan det vara anledning

93 för landstingen att genom kursverksamhet och skriftlig rådgivning underlätta arbetet för de psykiskt utvecklingshämmades föräldrar eller anhöriga. Ett förslag i sådan riktning har lagts fram i motioner (I: 419 och II: 509) till 1965 års riksdag. Möjligheter kan vidare skapas att bereda de anhöriga, främst mödrar, välbehövlig avlastning och fritid. Fritidsverksamhet Huruvida anordnande av fritidsverksamhet ingår i den vård, som det ankommer på landstingen att svara för, framgår inte av 1954 års lag eller dess förarbeten. 4 § särskolereglementet föreskriver att elever vid internatskola skall beredas lämplig fritidssysselsättning. Enligt medicinalstyrelsens normalinstruktion den 24 januari 1964 för föreståndare vid vårdanstalt åligger det föreståndare bl. a. att tillse att sådana åtgärder vidtas, som befrämjar patienternas utveckling och trivsel. Särskolor och vårdanstalter av internattyp har numera en helt annan karaktär än tidigare. Det har lett till en betydligt mera intensiv kontakt med yttervärlden. En avsevärt ökad hemresefrekvens har här haft betydelse. Att den tidigare isoleringen brutits måste hälsas med tillfredsställelse. Den förbättrade kontakten med yttervärlden har givetvis inte löst alla de speciella problem som är förknippade med internatelevernas fritid. Hur de löses beror självfallet på vederbörande internats ledning och personal men även på ekonomiska resurser, det geografiska läget och en hel del andra faktorer. Det är en allmän erfarenhet att ett av de psykiskt utvecklingshämmades svåraste problem efter utskrivning från en institution är att de känner sig ensamma. Detta medför självfallet ett okritiskt anammande av varje möjlighet till kontakt som särskilt för de unga flickorna ofta får ödesdigra följder. Den tidigare nämnda efterundersökningen av särskolelever, födda åren 1935—39, har visat dels att särskilt kvinnorna har betydande svårigheter att anpassa sig socialt, dels att deltagandet i fritidsverksamhet är mycket lågt för båda könen av dem som är utskrivna eller försöksutskrivna. Endast 8 % av männen och mindre än 2 % av kvinnorna deltar ofta i fritidsverksamhet, medan ytterligare ca 11 % av vartdera könet uppges ibland delta i sådan verksamhet. Det bör först och främst understrykas hur oerhört viktig och betydelsefull fritidsverksamheten är. I och med att den utvecklingshämmade är intagen på ett internat, har detta åtagit sig att svara inte bara för det materiella välbefinnandet utan också för att den utvecklingshämmade får lämplig fostran, varvid fritiden spelar en viktig roll. En viss del av fritiden bör, så långt det är möjligt, de utvecklingshämmade själva bestämma över. Men, och detta är synnerligen viktigt, en mycket stor del av deras fritidsverksamhet måste organiseras och ledas. Ledningen bör emellertid aktivera deras själwerksamhet.

94 Vid flera internat finns inrättade särskilda tjänster som fritidssysselsättare, vilket medfört att behovet av fritidsverksamhet vid dessa blivit relativt väl tillgodosett. Om fritidsverksamheten skall kunna bli ett värdefullt instrument i fostringsarbetet vid institutioner av internattyp, måste dessa ha tillgång till personal med speciella kvalifikationer för att organisera och leda sådan verksamhet. Eftersom vårdpersonalen har den intensivaste dagliga kontakten med de intagna och därigenom till mycket stor del har ansvaret för deras fostran, bör fritidssysselsättningens rätta handhavande beredas utrymme i denna personals utbildning. Även om utvecklingshämmade barn och ungdomar som bor i sina hem i allmänhet har större möjligheter till avkoppling, omväxling och kamratkontakter än de som är hänvisade att större delen av året leva i internatmiljö, blir många av dem på grund av sin utvecklingshämning ganska isolerade. Intensiv upplysning kan på lång sikt förutsättas skapa allt bättre förutsättningar för en del av de minst utvecklingshämmade att delta i fritidsverksamhet för normalbegåvade. Andra åter anpassas lättast och trivs bäst bland utvecklingshämmade kamrater. Vi anser därför att fritidsverksamhet för utvecklingshämmade bör omfatta såväl utvecklingshämmade som vistas i någon form av internat (inkl. inackorderingshem) som i enskilt hem. En viktig förutsättning för att särskild fritidsverksamhet skall kunna ordnas för utvecklingshämmade är att ändamålsenliga lokaler står till förfogande. Ett särskilt behov av fritidsverksamhet har sådana särskolelever som till följd av föräldrarnas arbetsförhållanden eller av andra orsaker behöver tillsyn under dagtid före eller efter skolgången. Sådan fritidsverksamhet kan anordnas exempelvis i skollokalerna eller särskilda lokaler för annan fritidsverksamhet. När befintliga byggnader byggs om och nya planeras bör ett av villkoren för godkännande vara att lokalbehovet för fritidsverksamhet beaktas. Fritidsverksamheten för särskolelever som skrivits ut och arbetar på fabrik eller eljest oskyddat är viktigast men samtidigt svårast att organisera. En realistisk bedömning ger nämligen vid handen att det torde bli svårt att få dessa elever att ansluta sig till en verksamhet, om denna organiseras för utvecklingshämmade eller förutvarande särskolelever. Den bästa lösningen synes här vara att försöka anordna verksamhet i samråd med frivilliga bildningsorganisationer och att vända sig till en något bredare publik än enbart utvecklingshämmade. Erfarenheterna av hur sådan verksamhet skall ordnas är tyvärr obefintliga, varför en försöksverksamhet är nödvändig. Vi vill här erinra om de samhällsåtgärder som numera vidtas för att bereda normalbegåvad ungdom lämpliga fritidssysselsättningar. Samhällets ökade insatser på detta område bör även komma de psykiskt utvecklingshämmade till del. Enligt vår mening bör landstingen därför i ökad omfattning ställa personal, lokaler och materiel till förfogande för fritidsverksamhet bland psykiskt utvecklingshämmade.

95 Med hänsyn till att fritidsverksamheten för de utvecklingshämmade i möjligaste mån måste göras utåtriktad och lik den som bjuds övriga samhällsmedborgare, förordar vi ett intimt samarbete med sammanslutningar som sysslar med fritidsverksamhet i form av idrott, scouting, klubbverksamhet m. m. Möjligheterna att engagera fritidsledare, som är knutna till sådan verksamhet, bör därvid tillvaratas. Då det gäller scouting har sådant samarbete inletts vid internatsärskolorna. Särskilt utbildade handikappscoutledare har ibland kunnat ställas till förfogande för ledning av scoutverksamheten. Boendeformer m. m. Nuvarande förhållanden samt vissa reformkrav

1954 års lag föreskriver i 5 § 1 mom. uttryckligen att behovet av särskolundervisning i första hand skall tillgodoses genom extern undervisning. Det skall ske genom att externatskolor eller externatplatser vid internaten inrättas. Organisationen skall framgå av den plan för undervisningen, som det åligger landstinget att upprätta. Som en allmän inskränkning i skyldigheten att ordna extern undervisning gäller emellertid att förutsättningar för sådan undervisning skall föreligga. Extern undervisning kan i allmänhet ordnas endast i större tätorter. I 1954 års lag har detta kommit till uttryck genom föreskriften att externatundervisning alltid skall vara anordnad för stad med minst 25 000 invånare. Och denna föreskrift gäller för särskolans alla tre stadier: förskola, grundskola och yrkesskola. Några beräkningar av erforderligt befolkningsunderlag gjordes inte av 1951 års sinnesslövårdsutredning i det betänkande som låg till grund för 1954 års lag. Den nämnda föreskriften tillkom i propositionen (1954:26 s. 78). I skolöverstyrelsens förut nämnda anvisningar från 1961 om samverkan mellan särskolor och andra skolor uttalas att ett befolkningsunderlag av 15 000—20 000 invånare är erforderligt för att stadigvarande behov av en extern särskolklass — som omfattar 6—12 elever — skall föreligga. Liksom behovet av särskolundervisning i första hand skall tillgodoses genom extern undervisning skall vårdbehovet tillgodoses på annat sätt än genom anstaltsvård, om inte den efterblivnes behov av sådan vård är oundgängligt. Det bör enligt 5 § 2 mom. sista stycket 1954 års lag ske genom att för efterblivna barn inrättas daghem och för efterblivna vuxna inrättas externa arbets- och sysselsättningsavdelningar. Organisationen skall framgå av den av landstinget upprättade planen. För de psykiskt efterblivna, som på angivna sätt får undervisning eller vård utan att vara intagna i internat eller vårdanstalt, anger 1954 års lag under beteckningen öppen vård följande boendeformer (18 och 19 §§), nämligen utackordering i familjevård samt försöksutskrivning till inackorde-

96 ringshem, till lämpligt enskilt hem eller till öppen vård i övrigt. Begreppet öppen vård används således även på skolsidan. Utackordering i familjevård står anstaltsvården närmast och innebär att den efterblivne under fortlöpande tillsyn av vårdorganen vistas i ett lämpligt enskilt hem. Huruvida utackorderingen kan ske till det egna hemmet framgår inte av lagstiftningen och har varit föremål för delade meningar. Försök sutskrivning till öppen vård kan ske till det egna hemmet, till annat enskilt hem eller till särskilt inackorderingshem. 1951 års sinnesslövårdsutredning (betänkande III 1955 s. 41 ff) ansåg att dessa former för öppen vård bäst lämpade sig för arbetshemsklientelet och vissa vårdhemsfall, däremot inte för de höggradigt efterblivna. Huvudmannen åtnjuter statsbidrag för varje psykiskt efterbliven, som är utackorderad i familjevård. För försöksutskriven utgår däremot inte något motsvarande bidrag. 1951 års sinnesslövårdsutredning föreslog (bet. III 1955 s. 65) att särskilda inackorderingshem skulle inrättas för tre olika kategorier av sådana psykiskt efterblivna, som inte kan eller bör beredas bostad i eget hem eller annat enskilt hem. Den första omfattade särskolans externatelever. Den andra kategorin utgjordes av särskolelever, som före 21 års ålder försöksutskrivits till öppen vård från internatskola eller vårdanstalt eller som fyllt 21 år utan att bli slutligt utskrivna och därför måste inskrivas vid vårdanstalt och dess öppna vård. Arbetshemsfall som i samband med inskrivningen direkt placerats i öppen vård bildade den tredje gruppen. De båda senare grupperna borde inte påbörja vistelsen i inackorderingshemmet före 16—18 års ålder och borde inte ha en intelligenskvot under 45—50. Inackorderingshem ansågs vara lämpliga framför allt för sådana äldre efterblivna som kan försörja sig genom eget arbete eller fortsätta en påbörjad yrkesutbildning. För dessa efterblivna, som inte kan klara sig helt själva, ansågs inackorderingshemmen utgöra en lämplig form för bostad och tillsyn i förening med samhörighet inom en familj. Platsantalet borde regelmässigt vara högst fem för att inackorderingshemmet inte skulle riskera att få karaktär av anstalt. De inackorderade ansågs böra i så stor utsträckning som möjligt själva bestrida inackorderingskostnaderna. Beträffande externateleverna erinrades om att statsbidrag utgår för inackorderingskostnaden. Arbetet med att organisera inackorderingshemsverksamheten borde anförtros den kurator eller motsvarande befattningshavare, som 1951 års utredning ansåg erforderlig för den öppna vården. För äldre efterblivna, som har anställning i öppna marknaden eller genomgår yrkesundervisning och som under en övergångstid behöver tillsyn, har i Stockholm gjorts försök med inackorderingshem. De ägs av huvudmannen och är närmast att jämföra med pensionat, där den efterblivne får inackordera sig mot en avgift. Denna står i relation till hans betalningsförmåga. Här kan också mottas ungdomar, som prövas i skyddad sysselsättning. Sålunda görs ingen skillnad mellan dem som kommer från särskola

97 och vårdanstalt; i stället är förmåga till social anpassning och möjligheter till arbete eller extern undervisning och sysselsättning det väsentligen avgörande för placeringen. Inackorderingshemmet är avsett som ett genomgångshem, en slutlig anpassning till ett självständigt liv. Inackorderingshem förekommer också inom samhällets barnavård. Ungdomsvårdsskolelev skall enligt 66 § barnavårdslagen beredas vård utom skola så snart det kan ske och kan då enligt 51 § ungdomsvårdsskolestadgan bo bl. a. i enskilt hem eller inackorderingshem. Sådana inackorderingshem har behandlats av 1961 års utredning om effektivare åtgärder för vård utom skola av ungdomsvårdsskolelever i ett betänkande (stencil Socialdepartementet 1964: 4) den 12 juni 1964. Inackorderingshemmen förestås oftast av ett gift par. Mannen har därvid förvärvsarbete utom hemmet, medan hustrun med hjälp av biträde förestår hemmet. Föreståndarparet lämnar de inackorderade den personliga hjälp och handledning som är möjlig. 1961 års utredning framhåller att stora svårigheter numera föreligger att erhålla lämpliga och villiga föreståndarpar, beredda till de personliga uppoffringar det här måste bli fråga om. Utredningen föreslår att ungdomsvårdsskolornas inackorderingshem, som f. n. har flera olika benämningar, byggs ut och kallas ungdomshem. I dem föreslås bli placerade sådana ungdomsvårdsskolelever, som kan få arbete på den öppna arbetsmarknaden men inte är i stånd att helt klara sig på egen hand eller som inte kan placeras i enskilt hem på grund av bl. a. sin ålder. Vidare uttalas att erfarenheterna visar att en grupp om åtta elever är lämplig från vårdsynpunkt. Genom det allmännas försorg ordnas vidare i viss utsträckning inackordering i enskilt hem eller i särskilda elevhem för elever inom grundskolan. Slutligen bör nämnas, att det enligt lagen den 26 maj 1965 (nr 136) om elevhem för vissa rörelsehindrade barn m. fl. åligger landstingskommun och stad som ej tillhör sådan kommun att sörja för att rörelsehindrade eller eljest fysiskt handikappade barn, som till följd av sitt handikapp eller av andra särskilda skäl är i behov av inackordering för att kunna delta i undervisning i grundskola, erhåller inackordering i särskilt elevhem. Motsvarande skyldighet föreligger beträffande sådana barn redan före skolåldern, om det erfordras för att bereda barnen den vård och förskolundervisning som påkallas av handikappet. Som nämnts tidigare har innehållet i undervisning och vård i viss mån anknutits till anstaltsorganisationen. Sett från boendesynpunkt behöver i detta sammanhang endast erinras om att särskolinternaten indelas i tre grupper efter elevernas ålder, nämligen småbarnshem för förskolbarn, skolhem för särskolpliktiga barn och yrkeshem för dem som efter undervisning i skolhem bör erhålla yrkesundervisning. Vårdanstalterna är av fyra slag, nämligen vårdhem för barn, arbetshem för dem som gått i särskola, vårdhem för höggradigt efterblivna vuxna samt ålderdomshem. Under de senaste åren har en strävan varit att dela upp de psykiskt efter1—514747

98 blivna i den slutna vården på olika anstaltstyper. Som ett led häri har medicinalstyrelsen år 1962 utfärdat råd angående planeringen av vårdanstalter. Råden innehåller i huvudsak följande. Även om anstalter är avsedda för endast en kategori patienter eller elever, bör de vara uppdelade på mindre avdelningar så att varje avdelning innehåller sovrum, dag- och m a t r u m samt toalettrum. Avsikten är att härigenom främja hem- och familjekaraktären inom anstalten. Vårdhem för barn bör inte förläggas tillsammans med vård- eller arbetshem för vuxna eller tillsammans med särskola. Bedöms detta dock av något skäl nödvändigt, är det i hög grad angeläget att vårdhemmet för barn anordnas så, att barnen tillsammans med eventuella besökande ogenerat kan vistas utomhus inom ett tillräckligt stort område utan att därvid behöva sammanträffa med vuxna patienter. Likaså är det önskvärt att vårdhemmet för barn får egen infart. Det har visat sig alltmer nödvändigt att avståndet till landstingets centrallasarett inte är större än att pediatrisk, barnpsykiatrisk och barnpsykologisk expertis utan större tidsspillan kan komma till vårdhemmet och på så sätt engageras i vården av barnen. Vårdhem för barn bör differentieras åldersmässigt i två eller flera grupper beroende på totalantalet vårdade barn. Om möjligt bör man eftersträva en uppdelning i åldersgrupperna 0—4, 4—7, 7—12 och 12—16 år. En av de viktigaste förutsättningarna för att barnen skall få möjlighet att utvecklas tillfredsställande har visat sig vara att avdelningarna inte är för stora. Anstalter, där barn och vuxna fortfarande vårdas tillsammans, bör snarast delas så, att barnen kan vårdas helt fristående från de vuxna. Det har visat sig ändamålsenligt att låta eleverna på arbetshem i större utsträckning än tidigare arbeta i skyddade verkstäder. Av denna anledning bör det från arbetsmarknadssynpunkt gynnsammaste geografiska läget av den skyddade verkstaden vara utslagsgivande för arbetshemmets placering. Avdelningarna bör inte inrymma fler än 15 patienter. Ålderdomshem kan med fördel förläggas i anslutning till arbetshem. Vårdhem för vuxna bör lämpligen planeras med avdelningar för 10—15 patienter. Medicinalstyrelsen anser det slutligen angeläget att huvudmännen och föreståndarna för nuvarande kombinerade vård- och arbetshem i görligaste mån beaktar önskvärdheten av att vårdhemspatienterna särskiljs från arbetshemseleverna. Beträffande den slutna vården har förbundet för utvecklingsstörda barn i sin framställning 1959 framhållit det angelägna i att större vikt läggs vid att åstadkomma mindre vårdenheter, som kan ge patienterna en mera hemliknande miljö och i ökad utsträckning gör det möjligt för dem att ha sina anhöriga inom någorlunda nära räckhåll. I samband med den enkät, som vi 1962 gjorde bland i första hand centralstyrelserna, har man från Stockholms stads sida framhållit, att framför allt möjligheterna till en differentiering av klientelet mellan olika institutioner

99 i dagens läge är alltför begränsade. En annan sak som tas upp i samma svar är benämningen arbetshem. Ordet anses ge föreställning om tvång och detta har särskilt föräldrar och andra anhöriga reagerat starkt mot.

Utredningen

I det föregående har behandlats de olika former av undervisning och vård som enligt vår mening bör kunna beredas de psykiskt utvecklingshämmade. Därvid har huvudvikten lagts vid verksamhetens art och innehåll. I gällande lagstiftning är bestämmelserna härom i stor utsträckning sammanflätade med föreskrifter om institutioner och boendeformer. Tidigare, när anstaltsundervisning och anstaltsvård tilldragit sig största intresset, har detta varit naturligt. Ju mer vikt som läggs vid extern undervisning och öppen vård, desto viktigare förefaller det att behandla verksamhetsformer för sig samt institutioner och boendeformer för sig. Samtidigt bör dock framhållas, att i samband med boendet ofta förekommer en verksamhet av största betydelse för den utvecklingshämmades anpassning till samhället, nämligen den verksamhet som sammanfattande kan betecknas med ordet fostran. Redan 1954 års lag bygger på uppfattningen att extern undervisning och öppen vård bör äga företräde framför internatundervisning och anstaltsvård. Denna uppfattning, som är grundad på skäl av psykologisk, social och ekonomisk natur, kan vi i princip biträda. Den innebär att de psykiskt utvecklingshämmade i allmänhet bör bo och vistas i det egna hemmet, i lämpligt annat enskilt hem eller i någon form av inackorderingshem. Vi vill emellertid understryka att dessa olika boendeformer inte är lika lämpade för alla psykiskt utvecklingshämmade samt att vistelse på internat eller vårdanstalt kan vara den boendeform som är gynnsammast med hänsyn till den undervisning eller vård en utvecklingshämmad bör beredas. J u yngre den utvecklingshämmade är desto angelägnare är det i allmänhet att han får bo i det egna hemmet. Denna boendeform torde vara och böra förbli vanligast för barn under 16 år. De kan då i enlighet med våra tidigare förslag delta i extern särskola, extern sysselsättning på daghem eller, i undantagsfall, beredas särskild undervisning i hemmet eller hemmavård. De kan också delta i fritidsverksamhet. Den naturliga kontakten med den egna familjen och det egna hemmet bör inte brytas utan tvingande skäl. Om det egna hemmet inte kan ta hand om barnet bör undersökas om barnet kan bo i annat enskilt hem eller om internat- eller anstaltsvistelse är den lämpligaste boendeformen. Boende i annat enskilt hem än det egna kan f. n. anordnas antingen som familjevård eller i samband med försöksutskrivning till sådant hem. Den formella skillnaden ligger i de efterblivnas förmåga att reda sig på egen hand och måttet av tillsyn. I båda fallen är det fråga om hem som anskaffats eller i vart fall godkänts av centralstyrelsen.

100 I den mån lämpliga andra enskilda hem än de egna är villiga att ta emot utvecklingshämmade bör för boende i sådana hem gälla samma synpunkter som vi förut anfört rörande det egna hemmet. Alla åldrar och kategorier bland de utvecklingshämmade bör således i princip kunna hänvisas till annat enskilt hem än det egna. Även den nuvarande inackorderingen av särskolelever som inte kan fullgöra skolgången och samtidigt bo i det egna hemmet hänför vi till den nu beskrivna boendeformen. Om flera enskilda hem för utvecklingshämmade kan anskaffas på samma ort ökas möjligheterna för huvudmannen att anordna extern verksamhet i olika former. En boendeform som står det enskilda hemmet nära är inackorderingshem. Sådana hem bör med olika utformning anordnas för såväl vissa särskolelever som andra psykiskt utvecklingshämmade. Äldre yrkeselever och vissa andra yngre vuxna psykiskt utvecklingshämmade behöver ofta särskild social träning innan de kan bo självständigt. För detta ändamål bör anordnas inackorderingshem där de utvecklingshämmade i stor utsträckning får sköta sig själva. Hemmen kan anordnas i hyreshus med enrumslägenheter eller möblerade rum. Med hänsyn till att boendet ingår som ett led i utbildningen av den utvecklingshämmade är hemmen inte avsedda för stadigvarande vistelse. En annan form av inackorderingshem bör anordnas för vuxna utvecklingshämmade som inte kan bo självständigt men dock inte behöver vård och tillsyn i vårdanstalt. Även dessa inackorderingshem kan anordnas i hyreshus. För inackorderingshem bör finnas en föreståndare som är anställd eller antagen av centralstyrelsen. Dessutom behövs personal för kosthåll, städning, tillsyn av kläder etc. samt för fritidsverksamhet. Inackorderingshem är för många utvecklingshämmade den lämpligaste boendeformen. Den torde även bli förhållandevis billig för huvudmannen. Det bör åligga landstingen att i sina planer ta upp inackorderingshem. Vi vill i detta sammanhang nämna att det slutliga målet beträffande boendeform för många av de utvecklingshämmade bör vara den egna bostaden. Inom några landstingskommuner förekommer därför också att centralstyrelsen hyr bostäder i hyreshus och sedan upplåter bostäderna till utvecklingshämmade, som bedöms behöva endast ett minimum av tillsyn. Vi rekommenderar att även sådana åtgärder vidtas i ökad utsträckning. Som nämnts förut har tendensen gått från internat till externat. Härigenom har skapats en del allför små externat, bestående av endast en klass, där barn i olika åldrar och med starkt varierande intelligensutveckling undervisas tillsammans. Här blir det nödvändigt med en avvägning mellan önskemålen att eleverna bor kvar i sina hem och att de får en effektivare undervisning. Därvid bör man enligt vår mening sträva efter att få större .externat, omfattande åtminstone två klasser. För att så mycket som möjligt låta eleverna behålla kontakten med det egna hemmet bör i dessa fall in-

101 rättas en form av internat, där eleverna bor endast fem dagar i veckan. För sådana femdagarshem bör gälla i huvudsak samma regler som för skolhemmen. Barnen skall således få samma tillsyn och omvårdnad men med den skillnaden att de inte vistas i femdagarshemmet från det de går till skolan på fredagsmorgonen tills de återkommer från skolan på måndagseftermiddagen. Femdagarshemmen har också andra fördelar. De minskar avsevärt behovet av tillsynspersonal under veckosluten — om barnen inte behöver stanna kvar till följd av sjukdom — och härigenom underlättas personalrekryteringen och minskas kostnaderna för denna personals arbete under sådan tid. Det blir också mindre personalväxling under veckans övriga delar vilket är till fördel för elevernas anpassning. I vissa fall saknas egna hem, till vilka barnen kan resa över veckosluten; barnet kan vara föräldralöst eller föräldrahemmet av olika skäl olämpligt. Långa avstånd kan också göra det omöjligt för barn att resa hem över veckosluten. I den mån dessa barn inte kan placeras i annat enskilt hem måste plats beredas dem vid sjudagarshem i anslutning till särskolan. Dessa olika former av elevhem bör göras små och ges en familjär prägel så att man undgår anstaltskaraktär. Det finns inte längre anledning att behålla begreppet externa platser vid internatskolor. Betraktelsesättet bör vara att särskolundervisning meddelas vid vissa skolor och att eleverna bor antingen i det egna hemmet eller inackorderade på skolorten eller i elevhem, som kan vara fristående eller ligga i anslutning till skolan. Medicinalstyrelsens i det föregående återgivna råd angående planeringen av vårdanstalter ligger i linje med de önskemål om differentiering, som framlagts för oss. Vi anser att det är angeläget att fortsätta denna differentiering och kan i stort sett biträda vad medicinalstyrelsen rekommenderat. Det måste dock betonas att i den mån en differentiering sker efter åldersgränser denna i det enskilda fallet inte kan eller behöver tillämpas strikt. Viss del av vårdhem för åldringar bör anordnas som hem för kroniskt sjuka. Vid alla vårdhem för vuxna bör som nämnts förut förekomma arbetsterapi. De på vårdhem intagna kan emellertid syssla med annan verksamhet, exempelvis vid verkstad för skyddad sysselsättning. På grund härav anser vi att beteckningen arbetshem inte behöver behållas; den uttrycker blott en bland många möjliga kombinationer av verksamhets- och boendeform. Det möter således inte hinder att tillgodose önskemålet att av psykologiska skäl slopa benämningen arbetshem. Föreskrifter om verksamhet behöver inte anknytas till boendeform. Huvudmannens skyldighet att anordna adekvat verksamhet för alla utvecklingshämmade får för dem som vistas på vårdhem komma till uttryck genom att skilda avdelningar anordnas så att verksamheten vid behov kan differentieras med hänsyn till ålder, kön och graden av utvecklingshämning eller andra omständigheter.

102 För utvecklingshämmade med särskilda komplikationer bör anordnas de specialinstitutioner, som vi behandlat i annat sammanhang. För att bereda de föräldrar och andra, som i hemmen vårdar utvecklingshämmade, möjlighet till avkoppling och för att tillgodose behov av observation och särskild behandling av sådana utvecklingshämmade bör inrättas korttidshem eller korttidsplatser vid vårdhemmen. På detta sätt bör dessa utvecklingshämmade kunna bo och vårdas utanför det egna hemmet under en begränsad tid, i allmänhet upp till två månader. Även för psykiskt utvecklingshämmade barn och vuxna, som bor på institutioner, bör vidtas åtgärder som bereder dem omväxling i miljö. Detta kan ske främst genom vistelse på kolonier för dem som inte kan få vistas tillfälligt i enskilt hem. Landstingens planer för omsorgerna om de psykiskt utvecklingshämmade bör omfatta även korttidshem, korttidsplatser och kolonier. Tidigare har man försökt anknyta landstingens skyldigheter att anordna olika former av verksamhet och institutioner till befolkningsunderlaget i ett visst område i den administrativa indelningen. Sålunda föreskrivs i 1954 års lag att externatundervisning alltid skall vara anordnad för stad med minst 25 000 invånare. Olika omständigheter gör att en sådan anknytning numera är mindre användbar. Redan den pågående tätortsbildningen och kommunindelningen medför att den administrativa indelningen inte ger den ledning i fråga om befolkningens geografiska fördelning, som i detta sammanhang är viktig. I den verksamhet, som bedrivs vid en viss särskola, verkstad för skyddad sysselsättning eller annan inrättning i en större tätort, kan delta i första hand de utvecklingshämmade som bor i eller nära orten. Anordnas femdagarshem vidgas den räjong, från vilken deltagarna kan komma. Finns därjämte ett sjudagarshem kan deltagarna komma från hela landstingskommunen eller från hela riket. Yrkesutbildning för psykiskt utvecklingshämmade kräver exempelvis så stort befolkningsunderlag att undervisningen måste ordnas av flera landsting gemensamt. Vi har därför kommit till uppfattningen att det är ogörligt att genom lagstiftning anknyta landstingens skyldigheter mot de psykiskt utvecklingshämmade till administrativa områden och befolkningsunderlag. En annan sak är att sådana faktorer måste beaktas vid planläggning och i tillsynsmyndigheternas verksamhet.

KAPITEL 5 O r g a n i s a t i o n s - och personalfrågor

Centralstyrelse m. m. Gällande bestämmelser m. m.

Enligt 6 § 1954 års lag skall i varje landstingsområde finnas en av landstinget utsedd centralstyrelse för undervisning och vård av psykiskt efterblivna. Centralstyrelsen är en av de nämnder som landstinget enligt 54 § landstingslagen skall utse för vissa förvaltnings- eller verkställighetsbestyr som anges i särskilda författningar. Benämningen centralstyrelse motiveras (prop. 1954:26 s. 109) av önskemålet att skilja denna styrelse från lokala styrelser för enskilda anstalter och för landstingsanstalter. Några författningsbestämmelser om centralstyrelses sammansättning finns inte. Landstingen kan utse de personer som anses lämpliga. Formellt möter inte hinder att förvaltningutskottet är centralstyrelse men en sådan organisation, som f. n. förekommer endast i en landstingskommun, har såväl vid 1954 års lags tillkomst som senare ansetts olämplig med hänsyn till centralstyrelsens arbetsbörda. Två eller flera landsting kan utse en gemensam centralstyrelse. Förutsättning härför är att de förenar sig om gemensamma särskolor och vårdanstalter, 6 § tredje stycket 1954 års lag. Ett sådant samarbete finns mellan Göteborgs stad och Göteborgs och Bohus läns landsting, mellan Älvsborgs och Skaraborgs läns landsting samt mellan de fyra landstingen i Småland. Gemensamma särskolor och vårdanstalter kan också anordnas utan att de berörda landstingen har gemensam centralstyrelse. Vissa centralstyrelseuppgifter kan då överlåtas på en särskild styrelse, 6 § tredje stycket. Vilka dessa uppgifter är framgår inte av lagen. I fråga om delegationsärendenas handläggning i sådana fall har landstingen inte bestämmanderätt. Enligt nyssnämnda lagrum och 9 § 5 mom. tillämpningsförordningen meddelar Kungl. Maj :t föreskrifter i varje sådant fall. Enligt en undersökning år 1963 var antalet ledamöter i centralstyrelserna i de flesta landstingskommuner sju. Högsta antalet var nio och lägsta fem. Centralstyrelsens uppgifter anges allmänt i 6 § 1954 års lag och 10 § tillämpningskungörelsen den 10 december 1954 (nr 734). Uppgifterna är främst planläggning, ledning och samordning av den undervisning och

104 vård som landstinget har att svara för. Vissa särskilda uppgifter som ankommer på centralstyrelsen anges på skilda ställen i lagen. Vid centralstyrelsens sammanträden äger dess ledande tjänstemän, nämligen rektor, vårdföreståndare och läkare, rätt att närvara och yttra sig samt få avvikande mening antecknad till protokollet. Centralstyrelsens befattning med ärenden om in- och utskrivning m. m. — i huvudsak ärenden med inslag av tvång gentemot den enskilde — utövas av en delegation. Den hestår enligt lagen av en lagfaren ordförande, som länsstyrelsen utser, samt minst två och högst fyra av centralstyrelsens ledamöter, som styrelsen utser. Vid delegationens sammanträden är centralstyrelsens läkare samt rektor eller vårdföreståndare skyldiga att delta och har rätt att yttra sig och skyldighet att anmäla avvikande mening. De deltar däremot inte i delegationens beslut eftersom de i allmänhet själva tidigare handlagt de ärenden som delegationen prövar (prop. 1954:26 s. 110). Enligt 6 § fjärde stycket 1954 års lag kan ledningen av externatskola överlåtas på skolstyrelsen i vederbörande skoldistrikt. Därvid övertar skolstyrelsen vissa av centralstyrelsens funktioner enligt närmare föreskrifter i 22 § tillämpningskungörelsen.

Utredningen

De förvaltnings- och verkställighetsbeslyr som ankommer på landstingen när det gäller omsorgerna om de psykiskt utvecklingshämmade har beröring med både undervisning, social omvårdnad och sjukvård. Landstingens uppgifter på undervisningens område har numera sådan omfattning att flera landsting har inrättat särskilda undervisningsnämnder för handläggningen av dessa uppgifter. Vidare har omsorgerna om de psykiskt utvecklingshämmade anknytning till landstingskommunal barnhemsverksamhet, psykisk barna- och ungdomsvård, familjesocial verksamhet m. m. Vården av de psykiskt utvecklingshämmade har mycket gemensamt med sjukvård, ett förhållande som i detta sammanhang får ökad betydelse när landstingen övertar de särskilda mentalsjukhusen för psykiskt efterblivna. På grund av det anförda vore det lämpligast att det landstingskommunala förvaltningsorganet för omsorgerna om de psykiskt utvecklingshämmade kunde i sig innesluta företrädare för undervisningsnämnd, socialnämnd och sjukvårdsstyrelse. Landstingsutredningen har (SOU 1963:64 s. 144) ansett det angeläget att förvaltningsutskottet, som främst bör ha en ledande och samordnande funktion, inte åläggs uppgifter, som bör åvila nämnder för särskilda eller lokala förvaltnings- och verkställighetsbestyr. Utskottet anses sålunda inte böra vara centralstyrelse. Denna principiella inställning har biträtts i prop. 1965:61 (s. 68) med förslag till lag om ändring i landstingslagen. Där

105 rekommenderas vidare att samverkan mellan landstingets särskilda nämnder och förvaltningsutskottet säkras genom att ledamot i förvaltningsutskottet utses till ordförande eller annan ledamot i respektive nämnd. Vi anser på grund av det anförda att förvaltningsutskottet inte bör tjänstgöra som centralstyrelse. De uppgifter som kommer att åvila landstingen på förevarande område gör det i regel nödvändigt att inrätta ett särskilt förvaltningsorgan. Tänkbart är dock att till centralstyrelse utse en nämnd, som inte har alltför omfattande andra uppgifter, exempelvis en undervisnings- och socialnämnd. Riksförbundet för utvecklingsstörda barn (FUB) har framhållit att benämningen centralstyrelse är föga upplysande och närmast för tanken till en centraliserad auktoritet. FUB föreslår benämningen nämnd för psykiskt utvecklingsstörda, vilken anses tydligare och bättre ägnad att motverka fördomar och rädsla. Vi delar uppfattningen att benämningarna centralstyrelse och centralstyrelsens delegation inte är särskilt upplysande. Enligt landstingslagen (54 §) är det här visserligen fråga om en nämnd och det kunde därför synas följdriktigt att använda denna benämning även i den särskilda lagstiftningen i ämnet. Nämndbegreppet har emellertid i allmänhet brukat förbehållas primärkommunala organ även om det numera i vissa fall har tagits i bruk även inom landstingskommunerna. Benämningen centralstyrelse är också inarbetad och entydig medan beteckningen n ä m n d i dagligt bruk skulle kräva en närmare och ohanterlig bestämning för att inte skapa oklarhet om vilken av alla förekommande nämnder som avses. Vi förordar därför att benämningen centralstyrelse behålls. Det organ som i 1954 års lag benämns centralstyrelsens delegation får sina uppgifter bestämda genom lagen, inte av centralstyrelsen, och en av organets ledamöter är inte ledamot av eller tjänsteman hos centralstyrelsen. Benämningen delegation är därför inte adekvat, helst som organet inte heller är skyldigt att anmäla sina avgöranden för centralstyrelsen. Vi föreslår inte några sakliga ändringar i här nämnda hänseenden och anser därför att organet bör ha en annan benämning. Dess uppgifter blir, som framgår av kapitel 6, bl. a. att besluta i ärenden om inskrivning i särskola, vårdhem och vissa andra institutioner samt utskrivning från dem. Eftersom inskrivningsnämnd och utskrivningsnämnd redan förekommer på andra områden, föreslår vi att organet benämns centralstyrelsens nämnd. I fråga om sammansättningen av centralstyrelsen och dess delegation har bl. a. FUB föreslagit ändringar. De innebär att en föräldrarepresentant, som bör utses på förslag av förening för utvecklingsstörda barn, samt en läkare får säte och stämma i de båda organen. I centralstyrelsen bör enligt FUB också ingå expertis från de områden som har väsentlig betydelse för centralstyrelsens verksamhet, t. ex. lärare och representanter för arbetsmarknadens parter.

106 De sålunda framlagda förslagen är uttryck för ett önskemål att låta särskilda intressen eller viss sakkunskap komma till tals i centralstyrelsen och öva inflytande på dess beslut. Vi vill erinra om att styrelsen i första hand är ett kommunalt förvaltnings- och verkställighetsorgan. Moderna kommunalrättsliga bestämmelser om sådana organ innebär att de utses bland lekmän och att det bör kunna ske genom proportionella val. Behovet av särskild sakkunskap tillgodoses i sådana organ genom de föredragande tjänstemän som är knutna till organet. En sådan ordning förekommer även i de fall då det kommunala organet utövar myndighetsfunktioner gentemot enskilda personer. På förevarande område har delegationen dessa funktioner. Vi anser oss därför inte böra förorda bestämmelser om eller rekommendera att vissa sakkunniga skall vara ledamöter i centralstyrelsen, något som skulle försvåra användningen av proportionella val. Den sakkunskap som behövs är företrädd bland de befattningshavare som måste finnas för att handha omsorgerna om de psykiskt utvecklingshämmade. Centralstyrelsen har självfallet rätt att till sammanträden kalla inte bara rektor, vårdföreståndare och läkare utan även kurator, psykolog, lärare, intendent m. fl. Särskilt i planeringsfrågor är samråd förutom med landstingsdirektör eller sjukvårdsdirektör med länsskolinspektören och länsarbetsdirektören önskvärt. Centralstyrelsen äger låta även en sådan befattningshavare delta och yttra sig vid sammanträde. Av vad vi nyss anfört framgår att också bestämmelser om att en representant för föräldraförening skall vara ledamot i centralstyrelsen skulle strida mot nuvarande principer för kommunala organs sammansättning. En god kontakt mellan centralstyrelsen och föräldraföreningarna anser vi självfallet angelägen. Den torde emellertid knappast uppnås bäst genom sådant ledamotskap. Tvärtom kan det antas att en föräldrarepresentant i centralstyrelsen skulle få en föga avundsvärd dubbelställning. Vi anser det lyckligare om kontakten kan ske så att en föräldrarepresentant kallas att delta i centralstyrelsens sammanträden och yttra sig när den behandlar ärenden av särskild vikt för utformningen av landstingets verksamhet för de psykiskt utvecklingshämmade. Däremot anser vi en lagstadgad närvarorätt olämplig. Rätt för centralstyrelsen att kalla föräldrarepresentanter till sammanträde och låta dem delta och yttra sig föreligger under förutsättning att ledamöterna är ense därom. I övrigt bör samarbetet ordnas genom informationsmöten som centralstyrelsen anordnar med föräldrarepresentanter och där centralstyrelsen presenterar aktuella förslag om utbyggnad eller ändring av verksamheten. När det gäller centralstyrelsens nämnd har behovet av särskild sakkunskap tillgodosetts i så måtto att det i 1954 års lag föreskrivits att ordföranden skall vara lagfaren, övrig sakkunskap bör enligt vår mening som hittills tillföras nämnden genom att tjänstemännen, inbegripet läkare, är föredragande eller eljest deltar i dess sammanträden med yttranderätt. Vad

107 vi förut anfört som skäl mot föreskrift om att en föräldrarepresentant skall vara ledamot i centralstyrelsen gäller även sådant ledamotskap i nämnden. FUB har slutligen anfört att gemensam centralstyrelse för två eller flera landsting bör förekomma endast undantagsvis. Det kan nu förutses att de landstingsfria städerna kommer att förenas med landstingskommunerna. Det finns därför inte anledning att i fråga om de därav berörda landstingskommunerna och städerna avstyrka gemensam centralstyrelse, särskilt som en sådan organisation visat sig fungera väl i de två fall där den förekommit, nämligen Göteborg och Gävle. I de landstingskommuner, som har gemensam centralstyrelse, har funnits •en tendens att centralisera undervisningen och vården, något som är mindre väl förenligt med strävan att förlägga institutioner så att kontakten med anhöriga underlättas. Organisationen med gemensam centralstyrelse synes också ha medfört omständligare administrativ organisation. I den mån huvudanledningen till gemensam centralstyrelse varit att underlaget för skola eller vårdanstalt ansetts för litet för en landstingskommun anser vi att utvecklingen numera klart visat att sådan anledning inte längre föreligger. Gemensam centralstyrelse bör således, bortsett från storstadsområdena, i dagens situation inte förekomma annat än som en övergångsform. En annan sak är att det i vissa fall är nödvändigt med samverkan mellan två eller flera landsting. Som exempel härpå har vi tidigare nämnt regionala specialinrättningar samt skolor för yrkesutbildning. Sådana särskilda samarbetsfall kan visserligen motivera ett särskilt organ för inrättningen i fråga men utgör inte skäl nog för gemensam centralstyrelse. I kapitel 4 har vi nämnt att möjligheten att överföra ledningen av externatskola på skolstyrelsen använts endast i några få fall och att erfarenheterna därav inte är positiva. Vi anser därför att denna speciella möjlighet att delegera centralstyrelses uppgifter inte bör bestå. Behovet av samverkan med primärkommun kan tillgodoses på annat sätt, framför allt genom nära samarbete mellan de ledande befattningshavarna. Som nämnts saknar 1954 års lag och tillämpningskungörelse i övrigt bestämmelser om centralstyrelses arbetsformer, med undantag för bestämmelserna om centralstyrelsens delegation och om särskild styrelse för skola eller anstalt som drivs av två eller flera landsting gemensamt. Vår undersökning 1963 visade att fyra centralstyrelser hade sin verksamhet reglerad i instruktion eller reglemente medan 19 saknade sådan reglering. Ätta centralstyrelser hade delegerat viss del av sin verksamhet på arbetsutskott. Därjämte förekom i några centralstyrelser delegation till viss person av ärenden av mindre vikt. I fråga om centralstyrelsens tillsättning, organisation och arbetsformer torde man i allmänhet, i avsaknad av särskilda bestämmelser, ha följt landstingslagens regler för nämnder. Denna ordning bör enligt vår mening lagfästas. Härigenom kommer samma regler att gälla oavsett om särskild

108 centralstyrelse utses eller centralstyrelseuppgifterna anförtros en befintlig nämnd. Förslaget innebär bl. a. följande. Centralstyrelsen väljs av landstinget eller stadsfullmäktige för fyra år. Antalet ledamöter får inte vara mindre än fem. Landstinget, eller stadsfullmäktige, kan medge centralstyrelsen att uppdra åt ledamot eller befattningshavare att på styrelsens vägnar fatta beslut i vissa grupper av ärenden. I fråga om de ärenden som f. n. handläggs av centralstyrelsens delegation bör alltjämt gälla särskilda bestämmelser. Någon rätt för centralstyrelsens nämnd att delegera sin beslutanderätt bör inte förekomma. En särskild fråga, som behandlas senare, är i vad mån nämndens ordförande i lag bör anförtros viss beslutanderätt. Vidare bör det alltjämt vara möjligt att, när flera landsting har en gemensam skola eller anstalt, på en särskild styrelse för denna överlåta vissa centralstyrelseärenden. Viss ledande personal Gällande bestämmelser m. m.

Vid särskola skall enligt 7 § 1954 års lag föreståndare finnas anställd. För behörighet som föreståndare för särskola fordras enligt 12 § 1 mom. tillämpningskungörelsen den 10 december 1954 (nr 734) pedagogisk utbildning jämte erfarenhet av undervisning och vård av psykiskt efterblivna eller av annan likartad verksamhet samt om möjligt av skoladministrativ och social verksamhet. Föreståndare utses enligt 13 § särskolereglementet av centralstyrelsen. Tillsättningsförfarandet är enligt reglementet följande. Efter ansökningstidens utgång överlämnar centralstyrelsen till skolöverstyrelsen inkomna ansökningshandlingar samt förberedande förslag som upptar de tre enligt centralstyrelsens mening mest meriterade sökandena. Skolöverstyrelsen upprättar slutligt förslag som upptar tre behöriga sökande. En av dem väljs av centralstyrelsen. Rektor för särskolorna och den därtill anknutna öppna vården skall centralstyrelsen enligt 7 § 1954 års lag utse bland föreståndarna för landstingets särskolor. Behörighetsvillkoren för föreståndare gäller därför även rektor. Även vid vårdanstalt skall enligt 7 § 1954 års lag föreståndare finnas anställd. Enligt 12 § 2 mom. tillämpningskungörelsen den 10 december 1954 (nr 734) får vårdanstalt inte förestås av annan än den som godkänts av medicinalstyrelsen. Medicinalstyrelsen äger generellt godkänna dem som förvärvat viss kompetens. Det sker numera inte. Enhetliga bedömningsgrunder saknas. Bedömningen görs individuellt och godkännande meddelas för viss vårdanstalt. Landstingens tjänstereglemente innehåller specialbestämmelser om behörighetsvillkor för föreståndarbefattning enligt tjänsteförteckningen. Enligt dessa bestämmelser fordras att sökanden är legitimerad sjuksköterska eller gått igenom kurs för barnhemsföreståndarinnor som anordnats av Sociala barna- och ungdomsvårdsseminariet eller avlagt av-

109 gångsexamen från kurs för ålderdomshemsföreståndarinnor som anordnats av Svenska socialvårdsförbundet. Utbildning som landstingets förvaltningsutskott finner likvärdig kan också godtas för befattning enligt tjänsteförteckningen. I bestämmelserna förutsätts vidare att föreståndare kan sakna utbildning av nämnda slag. Det medför i allmänhet placering i lägre lönegrad. Medicinalstjrrelsen anordnar varje år en treveckors fortbildningskurs för föreståndare vid vårdanstalterna. Till denna kurs, som har utrymme för 25 deltagare, har de senaste åren anmälts omkring 80 sökande per år. Deltagarna har i första hand utsetts bland föreståndare som anställts sista året före kursen. Till centralstyrelsens vårdföreståndare skall enligt 7 § 1954 års lag utses antingen någon anstaltsföreståndare eller annan lämplig person. I det förra fallet kan därför inte till vårdföreståndare utses någon annan än den som är godkänd som föreståndare av medicinalstyrelsen. I det senare fallet behövs däremot inget godkännande och kompetensprövningen ankommer på landstinget. Beslut om utseende av vårdföreståndare skall enligt 13 § tillämpningskungörelsen anmälas till medicinalstyrelsen. Utredningen

Vid tillkomsten av 1954 års lag (prop. 1954: 26 s. 112—113) berördes möjligheten att åtminstone i mindre förvaltningsområden förena rektors- och vårdföreståndartjänsterna i en befattning. Hinder ansågs inte böra möta häremot men det framhölls att det ofta kunde vara olämpligt och någon gång otänkbart med hänsyn till uppgifternas art. Alltjämt är emellertid de båda tjänsterna som rektor och vårdföreståndare förenade hos en person i ett antal landstingskommuner. Skälen härtill torde vara, förutom den historiska utvecklingen på detta område, dels brist på kvalificerad personal dels ekonomiska förhållanden. I sistnämnda hänseende bör nämnas att statsbidrag utgår för rektor men inte för vårdföreståndare. Utvecklingen har emellertid inneburit att särskild rektor och särskild vårdföreståndare utsetts på flera håll. I svaren på vår rundfråga 1962 har framhållits att kombinationen av rektor och vårdföreståndare inte är lämplig eftersom uppgifterna blir alltför betungande för en enda befattningshavare. I något svar har den tanken förts fram att en direkt under centralstyrelsen arbetande ledning för den öppna vården borde finnas. Efter hand har det i en del landstingskommuner visat sig önskvärt med sn befattningshavare som har till uppgift att samordna alla omsorger om de psykiskt efterblivna. Till denna uppgift har då i allmänhet utsetts rektorn. Mt man i åtskilliga landstingskommuner alltjämt förenar befattningarna som rektor och vårdföreståndare kan måhända ses som uttryck för ett önskemål att ha en enhetlig ledning av hela verksamheten för de psykiskt efterblivna. Där uppgifterna blivit alltför omfattande har man i stället för att

110 utse särskild rektor och särskild vårdföreståndare anställt en eller flera assistenter åt rektorn-vårdföreståndaren. Detta tyder på att behovet av en enhetlig ledning är framträdande. Sannolikt har detta behov ökat allteftersom undervisningen och vården byggts ut. Våra förslag medför, om de genomförs, en ännu mer omfattande verksamhet än f. n. Inte minst gäller detta de externa formerna av undervisning och vård. Behovet av enhetlig ledning, planering och samordning närmast under centralstyrelsen gör sig på grund härav allt starkare gällande, åtminstone i de större landstingskommunerna eller i sådana fall då samverkan mellan landstingskommuner fått större omfattning. För nämnda uppgifter anser vi det lämpligt med en chef för hela verksamheten, närmast motsvarande sjukvårdsdirektör hos sjukvårdsstyrelse. Han blir alltså centralstyrelsens verkställande tjänsteman och kan därför förslagsvis benämnas centralstyrelsedirektör. Denne är främst förvaltningschef, medan de befattningshavare som i dag förenar tjänsterna som rektor och vårdföreståndare även har andra än förvaltande uppgifter. En gemensam chef närmast under centralstyrelsen bör självfallet inte handlägga enskilda inskrivningsärenden o. dyl. Men för att kunna leda, planera och samordna verksamheten bör han helst ha erfarenhet av både undervisning och vård av psykiskt utvecklingshämmade och således inte vara enbart administratör. I landstingskommuner med centralstyrelsedirektör måste finnas en särskolchef, motsvarande den nuvarande rektorn, samt en vårdchef, motsvarande den nuvarande vårdföreståndaren, vilka var och en för sitt verksamhetsområde ansvarar inför centralstyrelsen. Självfallet behövs inte centralstyrelsedirektör f. n. hos alla centralstyrelser. Man får räkna med en utveckling sådan som den förut beskrivna allt eftersom arbetsuppgifterna ökar. I den mån verksamhetens omfattning inte motiverar centralstyrelsedirektör får de samordningsuppgifter som skulle ankomma på honom således läggas på särskol- eller vårdchefen. Med hänsyn till de minsta landstingskommunerna vill vi inte utesluta systemet med gemensam särskol- och vårdchef. Särskolchefen respektive vårdchefen skall enligt vårt förslag inte samtidigt behöva förestå någon viss särskola eller vårdanstalt. I fråga om vårdföreståndare medger 1954 års lag en sådan fristående ställning men inte beträffande rektor (särskolchef). Särskolföreståndare bör f. ö. i enlighet med gängse språkbruk och statsbidragskungörelsen den 10 december 1954 (nr 739) benämnas rektor. En särskolrektor kan vidare på grund av andra uppgifter behöva ha en biträdande rektor och motsvarande kan gälla föreståndare vid vårdanstalt. Det kan således finnas flera rektorer inom ett landstings särskolväsende. Är särskolan anknuten till den allmänna grundskolan, bör en skolledare där kunna utses att förestå även särskolan. I vissa fall k a n det därvid vara lämpligt att han i denna egenskap lyder närmast under en

Ill heltidsanställd särskolrektor, exempelvis vid särskolinternat eller fristående särskolexternat inom orten och inte direkt under särskolchefen. I några svar på vår rundfråga år 1962 framhölls att särskilda kvalifikationskrav borde ställas på rektor och vårdföreståndare, dvs. enligt vår terminologi på särskolchef och vårdchef. För särskolchef bör gälla samma kompetensvillkor som för rektor, även om särskolchefsbefattningen inte är förenad med rektorsbefattning, vilket kan bli fallet enligt vårt förslag. Enligt gällande bestämmelser fordras för behörighet som särskolföreståndare (rektor) bl. a. pedagogisk utbildning jämte erfarenhet av undervisning av psykiskt efterblivna. Vi anser att dessa allmänt hållna krav nu kan bytas ut mot krav på den behörighet som fordras för att bli ordinarie lärare vid särskola. Utöver sådan behörighet bör erfarenhet av vård av psykiskt utvecklingshämmade eller annan motsvarande verksamhet tillmätas särskild vikt även om den inte bör vara behörighetsvillkor. Detsamma bör gälla akademiska studier i pedagogik och psykologi. Som hittills bör erfarenhet av skoladministrativ och social verksamhet i allmänhet fordras av särskolchef och rektor. Elevhemsföreståndare har ett särskilt ansvar och en viktig funktion som elevernas fostrare. Detta måste självfallet beaktas när sådana befattningshavare utses. Några särskilda kvalifikationskrav vill vi emellertid inte föreslå för dem. Som nämnts förut finns f. n. inte någon enhetlig utbildning för föreståndare för vårdanstalt. Olika kurser och former av utbildning leder här till behörighet. Genom att den externa verksamheten ökar och differentieras behövs föreståndare för allt flera olika typer av institutioner och anläggningar. Föreståndare för vårdhem eller daghem för barn bör ha annan utbildning än föreståndare för andra anstalter. För en anläggning där extern sysselsättning bedrivs kan en arbetsterapeut vara lämplig som föreståndare och för en skyddad verkstad en arbetsledare. På grund härav finner vi det inte möjligt att ställa upp några enhetliga kvalifikationsvillkor för föreståndare. Det blir alltjämt nödvändigt med godkännande i varje särskilt fall och någon olägenhet med en sådan ordning har inte kommit till vår kännedom. Som nu bör godkännande meddelas av tillsynsmyndigheten, dvs. medicinalstyrelsen. Vid större vårdanstalter fullgörs föreståndaruppgifter i stor utsträckning även av avdelningsföreståndare. De har ett vidsträckt självständigt ansvar för avdelningens personal och patienter. I princip bör de därför ha samma kvalifikationer som föreståndare. Det bör ankomma på huvudmännen att tillse detta vid anställning. Något krav på medicinalstyrelsens godkännande anser vi inte nödvändigt för dem. Inte heller när det gäller vårdchef kan några enhetliga kompetenskrav uppställas. Enligt vår mening bör dock fordras en allsidigare utbildning och

112 erfarenhet än för föreståndare, önskvärt är att man kan förvärva en person med socionomutbildning eller annan social utbildning samt utbildning i psykologi och psykiatri. Erfarenhet av vård av psykiskt utvecklingshämmade måste också krävas. Även för vårdchefen anser vi kompetensen böra prövas genom att medicinalstyrelsens godkännande fordras. Kuratorer Nuvarande förhållanden

Författningsbestämmelser om kuratorer inom undervisningen och vården av psykiskt efterblivna saknas. I förarbetena till 1954 års lag hade uttryckts en önskan om ökade personella resurser för att göra den öppna vården funktionsduglig. I betänkandet om denna vård föreslogs som lämpliga personer för denna uppgift socialutbildade kuratorer eller assistenter. Under de senaste åren har ett flertal kuratorstjänster inrättats och besatts inom undervisningen och vården av psykiskt efterblivna. Dessa kuratorers antal uppgick hösten 1965 till ca 50 av vilka det stora flertalet var landstingsanställda. Kuratorernas huvudsakliga uppgift inom denna vårdgren blev således att handha den öppna vården, tillsynen över denna vård och därmed sammanhängande uppgifter. Därefter har dock utvecklingen i allmänhet gått dithän att, när fler än en kurator anställts, någon haft sina arbetsuppgifter mer direkt knutna till verksamheten bland de intagna vid institutionerna. En annan uppdelning har varit den, att en kurator handhaft skolsidans uppgifter och en annan vårdsidans. Denna uppdelning har blivit mera utpräglad sedan allt fler centralstyrelser tillsatt särskilda vårdföreståndare som ofta rekryterats bland kuratorer. Kuratorn skall representera den sociala sakkunskapen hos centralstyrelsen särskilt i fråga om den öppna vården. Arbetsuppgifterna har utformats något olika inom de skilda centralstyrelsernas områden bl. a. med hänsyn till den personaluppsättning som i övrigt funnits vid styrelserna och antalet kuratorer. Till de för kuratorerna gemensamma uppgifterna hör att handha utplaceringen i familjevård resp. försöksutskrivning. Här fordras intimt samarbete med barnavårdsnämnder och andra sociala myndigheter. Efter utplaceringen bör kuratorn hålla kontinuerlig kontakt med den efterblivne, besöka honom minst så många gånger som gällande föreskrifter anger och vidta de åtgärder som besöken kan föranleda. För att bistå familj evårdshemmen i deras svåra och ansvarsfulla uppgift att vårda och fostra de psykiskt utvecklingshämmade fordras en kontinuerlig stödjande kontakt mellan kuratorn och familjevårdshemmet. Det är av betydelse att familjevårdshemmen får kännedom om de mentalhygieniska aspekterna på vården av utvecklingshämmade. Kuratorn måste dessutom vara så medicinskt-psykiatriskt orienterad, att han kan ordna medicinsk och annan konsultation eller överförande till annan vårdform. Detta är ofta svårbedömda avvägningsfrågor som förutsätter god utbildning och förmåga

113 att utnyttja vårdområdets och samhällets övriga resurser. Det sagda gäller i stort sett även arbetet med de försöksutskrivna och dem som åtnjuter andra former av öppen vård, framför allt dem som vistas i föräldrahemmet. Åt de förstnämnda gäller det ofta att skaffa lämpliga arbeten samt att underlätta deras anpassning till arbetet och miljön i övrigt, fritidssysselsättning m. m. Även här behövs ständigt nya initiativ av den som ansvarar för den öppna vården för att ett gott resultat skall nås. De senaste årens mera positiva syn på de utvecklingshämmades problem har från föräldrarnas sida medfört ökat krav på information och kurativa åtgärder. Dessa väsentliga uppgifter för kuratorsverksamheten har inte kunnat fullgöras i erforderlig omfattning inom efterblivenhetsvården. F. ö. finns här i stort sett samma uppgifter som i fråga om familjevårdshemmen, men där behövs individuell mentalhygienisk rådgivning åt föräldrar för att få dem att acceptera situationen. Detta arbete bör vidareutvecklas och bedrivas i nära samarbete med läkare och övrig personal. Som nämnts tidigare har kuratorns arbete utvidgats till att omfatta även institutionerna — särskolorna och vårdanstalterna. Därvid har uppgifterna till största delen bestått i att verkställa sociala utredningar, förbereda omflyttningar och utskrivningar, framför allt vid särskolornas yrkesskolor, samt hålla kontakt med föräldrar och medverka till att lösa rent personliga problem. Utredningen

De omsorger som bereds de psykiskt utvecklingshämmade utanför anstalter av olika slag får allt större betydelse. Vi vill erinra om extern undervisning, vård och utbildning av olika slag, hemundervisning och hemmavård, ökade ansträngningar för de utvecklingshämmades övergång till det allmänna arbetslivet och till boende på egen hand. Här behövs ett omfattande och sakkunnigt arbete för att anskaffa lämpliga enskilda hem och inackorderingshem m. m. åt de psykiskt utvecklingshämmade, att hålla kontakt med dem och hemmet samt att skaffa platser inom arbetsvärden och träffa överenskommelser med arbetsgivare m. m. Denna utveckling ställer allt större krav på vad som sammanfattande kan benämnas kuratorsverksamhet. Vi anser det därför angeläget att denna verksamhet breddas. För att göra detta möjligt torde det ofta bli nödvändigt att anställa en eller flera förste kuratorer. Genomförs våra förslag angående olika omsorger om de psykiskt utvecklingshämmade, blir kuratorsverksamheten så omfattande att vissa ledande funktioner behövs. En av kuratorerna bör därför ha till huvudsaklig uppgift att biträda skol- och vårdcheferna i ledningen av detta arbete och därvid tillse att arbetet bedrivs rationellt och att tillgängliga resurser utnyttjas ändamålsenligt samt verka för samordning och enhetliga arbetsmetoder, stimulera till fortbildning, informera om lagändringar och handleda nyanställda kuratorer, vikarier och praktikanter. 8—514747

114 Chefen för socialdepartementet har till oss överlämnat en framställning" från direktionen för Allmänna barnhuset angående utredning av frågan om förmedling av familjevårdshem för bl. a. psykiskt efterblivna barn. Som medicinalstyrelsen framhållit i sitt yttrande över framställningen möter inte formella hinder mot att barnavårdsombuden medverkar vid denna förmedling. En sådan medverkan är enligt styrelsen värdefull framför allt i de landstingskommuner som inte har tillräckliga resurser i fråga om kuratorer. Ansvaret för denna förmedling bör dock enligt vår mening åvila centralstyrelserna, inte bara för att de ansvarar för alla omsorger om de psykiskt utvecklingshämmade utan också för att anskaffandet av familjevårdshem för dem ofta innebär speciella problem, som kräver särskild sakkunskap. Denna förmedling är som nämnts en viktig uppgift för en förstärkt kuratorsorganisation. Kuratorerna bör således handha denna förmedlingsverksamhet, givetvis under samverkan med barnavårdsombuden. Läkare Gällande bestämmelser

Vid särskola och vårdanstalt skall enligt 8 § 1954 års lag finnas en för den medicinsk-psykiatriska undersökningen, behandlingen och vården ansvarig läkare, skolläkare resp. anstaltsläkare. Centralstyrelsen skall utse en skoleller anstaltsläkare att vara centralstyrelsens läkare. Härtill kan utses även en annan läkare. Han skall ha psykiatrisk specialutbildning. Av de centralstyrelseläkare som fanns den 1 april 1965 var 14 barnpsykiater, 9 vuxenpsykiater och en barnläkare. Tre av dem var heltidsanställda. De olika läkarnas uppgifter anges dels i vissa paragrafer i lagen, dels i instruktioner som medicinalstyrelsen utfärdat med stöd av 16 § tillämpningskungörelsen den 10 december 1954 (nr 734). Av instruktionerna framgår att läkarnas åligganden omfattar även de psykiskt efterblivna i öppen vård. Skolläkare och anstaltsläkare utses av centralstyrelsen. Läkare vid riksanstalt förordnas av medicinalstyrelsen. Vid tillsättning av befattning som centralstyrelsens läkare eller av heltidstjänst som läkare vid plananstalt avger medicinalstyrelsen förslag, varefter centralstyrelsen utser en av tre föreslagna, 14 § tillämpningskungörelsen. Bestämmelser om tillsättning av läkare vid de statliga mentalsjukhusen för psykiskt efterblivna finns som nämnts i kap. 4 i 1929 års sinnessjukvårdsstadga. Utredningen

De flesta förhållandevis små institutionerna för omsorger om psykiskt efterblivna har tillgång endast till en läkare utan psykiatrisk specialutbildning och utan erfarenhet av vård av psykiskt efterblivna. Det har inte varit möjligt att kräva att skol- och anstaltsläkare skall ha sådana speciella kvali-

115 fikationer, eftersom man måste lita till läkare som har sin huvudsakliga verksamhet inom andra delar av sjukvården, önskemålet att i ökad omfattning få specialutbildade läkare kommer sannolikt att leda till heltidsanställning av vissa läkare, åtminstone vid de större vårdinstitutionerna. I sistnämnda fall kan specialutbildning fordras för behörighet och det blir då fråga om överläkartjänster. För kroppssjukvården vid olika anstalter bör tillgång finnas till andra läkare, som kan deltidsanställas eller anlitas som konsulter. Centralstyrelsens läkare bör antingen ha specialistkompetens i psykiska och nervösa sjukdomar eller barnaålderns psykiska och nervösa sjukdomar (se SFS 1960: 653) eller också vara överläkare i någon av dessa specialiteter. Detta bör föranleda att han benämns centralstyrelsens överläkare även om han är deltidsanställd. Nu nämnda läkare bör förordnas av centralstyrelsen eller annat landstingskommunalt organ. Några föreskrifter om förslag av medicinalstyrelsen eller sakkunniga bör med hänsyn till dessa läkares ställning inte införas. Vid specialsjukhusen för psykiskt utvecklingshämmade bör gälla samma bestämmelser om läkare som vid andra sjukhus. Det betyder att, efter huvudmannaskapsreformen, sjukvårdslagens ifrågavarande bestämmelser bör tillämpas. Psykologer Nuvarande förhållanden

Av psykologpersonal finns två kategorier. Den första består av psykologer som har avlagt filosofie licentiatexamen och vilkas utbildning anses göra dem skickade att arbeta i självständig ställning och själva välja och bygga upp metoder och undersökningssystem. Den andra kategorin är biträdande psykologer, som avlagt filosofie kandidatexamen. De anses kompetenta att handha standardmetoder för verksamheten och att i samråd med psykologer tolka och tillämpa vunna utredningsresultat. Psykologpersonal förekommer främst inom hälso- och sjukvård men är även knuten till skolor, rättsväsende, fångvård, försvar, yrkesvägledning, nykterhetsvård, barnavård och ungdomsvård. Inom hälso- och sjukvården är psykologpersonalen i huvudsak verksam vid psykiatriska och barnpsykiatriska kliniker, rådgivningscentraler för den psykiska barna- och ungdomsvården och mentalsjukhus men även i mindre utsträckning vid rättspsykiatriska kliniker, rehabiliteringskliniker, behandlingshem för barn, barnavårdscentraler samt inom familjerådgivning och vården av psykiskt efterblivna. Man planerar även att knyta psykologer till ytterligare några verksamhetsområden. Behovet av psykologpersonal har undersökts i SOU 1955: 11 »Psykologisk utbildning och forskning» och i SOU 1958: 38 »Mentalsjukvården, pla-

116 nering och organisation». Utvecklingen har visat att behovet har ökat snabbare än dessa utredningar räknade med. F. n. anställs psykologpersonal i den mån sådan finns att tillgå och alla behov kan inte tillgodoses. På uppdrag av kanslern för rikets universitet har gjorts en utredning om psykologutbildningen som redovisats i betänkande (stencilerat) i maj 1964. I utredningen redogörs för en av arbetsmarknadsstyrelsen år 1963 gjord prognos beträffande psykologbehovet. Därav framgår att psykologkåren, som då uppgick till 350 personer, under de närmaste åren behöver mer än fördubblas och att behovet framför allt finns på licentiatnivån. För tiden fram till 1970 räknar prognosen med att tillräckligt antal biträdande psykologer kan utbildas medan däremot den beräknade tillströmningen av psykologer inte kommer att motsvara den förutsedda efterfrågan. Den nämnda utredningen innehåller förslag till åtgärder för att göra utbildningen effektivare, särskilt på licentiatnivån. Inom vården av de psykiskt efterblivna fanns hösten 1964 två psykologer och fem biträdande psykologer anställda. Av dessa tjänster fanns en psykologtjänst och två och en halv tjänster som biträdande psykolog vid Stockholms stads, Stockholms läns och Göteborgs stads centralstyrelser. De övriga var knutna till statliga sjukhus. Där anställda psykologer saknas, anlitas i viss utsträckning som konsulter de psykologer och biträdande psykologer som finns på andra håll. Behovet av psykologisk sakkunskap på detta område är emellertid inte på långt när tillgodosett. Utredningen

Inom undervisningen och vården av psykiskt efterblivna förekommer en omfattande intelligenstestning. För att bättre differentierade metoder skall tilllämpas och resultaten bedömas sakkunnigt är det önskvärt att testning i större utsträckning än vad som kan ske f. n. utförs i samarbete med fackpsykologer. De viktigaste uppgifterna för psykologer ligger emellertid på andra områden. Dessa uppgifter kan indelas i skolpsykologiska, arbetspsykologiska, barn- och utvecklingspsykologiska samt kliniskt psykologiska. De skolpsykologiska omfattar skol- och klassplacering, skolmognad, skolanpassning och disciplinproblem, koncentrationssvårigheter, läs- och skrivsvårigheter, yrkesvägledning samt rådgivning till lärare och föräldrar. De arbetspsykologiska uppgifterna omfattar bl. a. anlagsprövningar, arbetsanalyser, arbetsanpassningsproblem och träningsprogram. På personalsidan kan psykologpersonalen engageras i personalkonferenser, personalutbildning, personalhandledning, personalens anpassningsproblem till arbetet och arbetsgruppen samt personalbedömning. De barn- och utvecklingspsykologiska uppgifterna gäller bestämning av enskilda barns utvecklingsnivå i olika egenskaper och rådgivning till vårdpersonal och föräldrar beträffande uppfostran och träning. De kliniskt psykologiska uppgifterna gäller utredningar och rådgivning rörande specifika handikapp och emotionella störningars

117 orsaker och effekter samt behandling av dessa genom individnalterapi, gruppterapi, miljöterapi och funktionsträning. För denna verksamhet bör varje centralstyrelse ha tillgång till en psykolog. Det kan inte anses lämpligt att ansvaret för hela denna viktiga del av omsorgerna om de psykiskt utvecklingshämmade läggs på biträdande psykologer annat än som en övergångsanordning till dess tillräckligt antal psykologer utbildats. I allmänhet får man räkna med att en befattningshavare inte ensam kan ombesörja alla de nämnda psykologuppgifterna. Biträdande psykologer bör då knytas till verksamheten. En viss specialisering på t. ex. skoloch vårdproblem kan då ske. Det kan också visa sig behövligt med en specialist på rehabiliterings- och arbetspsykologiska frågor. Psykologen bör vara skyldig att som konsult tillhandagå särskolchef, vårdchef, läkare, kurator och andra befattningshavare, som behöver biträde av psykologisk sakkunskap. Hans verksamhet bör samordnas av centralstyrelsedirektör eller den som enligt centralstyrelsens bestämmande svarar för samordningen. Rådande förhållanden beträffande andra personalgrupper Förskollärare Av barnanstaltsutredningen (SOU 1962:57) och den bl. a. därpå grundade prop. 1964:68 angående lärarutbildning framgår att behovet av förskollärare f. n. är mycket stort samt att önskemålen om utbyggnad av daghem, lekskolor och barnanstalter inte kan tillgodoses utan en kraftig ökning av förskollärarutbildningen. En sådan ökning har beslutats av statsmakterna år 1964. I 1965 års statsverksproposition (prop. 1965: 1 bil. 10 s. 11) anmäls att förslag om fortsatt utbyggnad av förskolseminariernas kapacitet avses bli framlagt. Vidare införs fr. o. m. höstterminen 1965 en ettårig speciallärarutbildning för förskollärare vid särskolan m.m. De avses tjänstgöra bl.a. vid särskolans förskola, försöksklass i särskola, praktiska avdelningar (motsvarande träningsklasser enligt vårt förslag), vårdhem för barn och hemundervisning. F. n. finns inom undervisningen och vården av psykiskt efterblivna sammanlagt omkring 100 förskollärartjänster. Skolöverstyrelsen har beräknat att tills vidare 24 förskollärare årligen bör erhålla nämnda specialutbildning. Särskolans lärare i kunskapsämnen För behörighet fordras antingen folkskollärarexamen och ettårig speciallärarutbildning (högre befordringsgång) eller också särskollärarexamen eller av skolöverstyrelsen anordnad utbildningskurs eller ettårig speciallärarutbildning för småskollärare (lägre befordringsgång). Läsåret 1964/65 var vid plananstalterna anställda 14 lärare i den högre och 344 i den lägre befordringsgången.

118 Vårterminen 1957 var drygt 16 % av lärarna i kunskapsämnen inte behöriga; höstterminen 1963 var omkring 30 %, motsvarande 91 lärare, inte behöriga. Antalet utbildningsplatser, som hittills varit 30, har nyligen ökats till 48, som motsvarar det av skolöverstyrelsen beräknade utbildningsbehovet. I prop. 1965: 79 angående vissa frågor rörande lärarutbildning föreslås att utbildning av speciallärare skall komma till stånd i väsentligt ökad omfattning. Brist på sökande till utbildningsplatserna medförde att endast 11 särskollärare kunde utbildas läsåret 1962/63 och endast 18 läsåret 1963/64, trots att anställningsvillkoren förbättrades den 1 juli 1962. Fr. o. m. den 1 juli 1965 har lönevillkoren förbättrats ytterligare. Yrkes- och

övningslärare

Vårterminen 1965 fanns 16 yrkeslärare anställda vid plananstalt för psykiskt efterblivna. Dessa lärare skall enligt 16 § särskolereglementet ha genomgått den utbildning som skolöverstyrelsen föreskriver. I stort sett fordras samma kvalifikationer som för lärare vid vanliga yrkesskolor. Slöjdlärare behörigförklaras av skolöverstyrelsen. Vårterminen 1965 fanns 70 slöjdlärare inom undervisningen och vården av psykiskt efterblivna. Av dem var drygt 25 % inte behöriga. Om behörighet för lärare i hemkunskap — 12 sådana lärartjänster fanns 1965 vid plananstalter — meddelas föreskrifter i övningslärarstadgan den 3 juni 1960 (nr 507, ändr. 1961: 330, 1964: 443). Skolöverstyrelsen har 1964 föreslagit en 18 veckors speciallärarutbildning som är gemensam för olika kategorier yrkes- och övningslärare vilka skall handha specialklasselever. Denna utbildning avses bli anordnad som försöksverksamhet under två år. Av 1965 års statsverksproposition framgår att förslag om ytterligare utbyggnad av utbildningen av lärare i yrkesämnen kan väntas. Talpedagoger

(logopeder)

Talpedagoger för skolornas behov utbildas vid en ettårig kurs för lärare, som är anknuten till lärarhögskolornas specialutbildning. Ett tiotal talpedagoger är verksamma inom särskolorna. Några statsbidragsberättigade talpedagogtjänster är inte inrättade. Talpedagogerna upprätthåller i allmänhet särskollärartjänster. Otillräckligt antal särskollärare utbildar sig f. n. till talpedagoger, vilket anses bero på rådande anställnings- och avlöningsförhållanden. Statsmakterna beslutade år 1964 (prop. 1964: 1 Bil. 10 s. 425, 429) att försöksvis under fem år anordna högskoleutbildning av logopeder. Utbildningen omfattar ämnena fonetik, pedagogik och logopedi vilket sistnämnda ämne innefattar främst röst- och talrubbningarnas orsaker och behandling. Logopeden utbildas för att tillsammans med läkare kunna behandla röstoch talrubbningar. Det totala framtida behovet av logopeder beräknas uppgå till minst 50.

119 Arbetsterapeuter Några författningsbestämmelser om arbetsterapeuter inom undervisningen och vården av psykiskt efterblivna finns inte. Under det senaste decenniet har likväl arbetsterapin vid vårdanstalterna och vid de externa sysselsättningsavdelningarna undergått en stark expansion. Sålunda har medicinalstyrelsen redovisat, att den 1 oktober 1959 sammanlagt 74 personer helt eller delvis tjänstgjorde som »arbets- och sysselsättningsterapeuter» vid ca 150 vårdanstalter. Av dessa uppgavs emellertid endast 3 ha examen såsom arbetsterapeut medan övriga 71 ägde viss utbildning. Den 1 april 1963 hade antalet »arbets- och sysselsättningsterapeuter» vid vårdanstalterna stigit till 184, av vilka 47 ägde full utbildning såsom arbetsterapeut eller var jämställda med sådan. Övriga 137 saknade helt utbildning eller hade genomgått vissa kurser. I cirkulär den 17 januari 1964 angående arbetsterapi för psykiskt efterblivna vid vårdanstalt har medicinalstyrelsen räknat med en terapeut per var femtonde patient såsom förutsättning för en väl utvecklad arbetsterapi. I prop. 1964: 73 angående utbildning av arbetsterapeuter och sjukgymnaster redovisas (s. 14) vissa beräkningar om behovet av arbetsterapeuter bl. a. inom vården av psykiskt efterblivna. Man utgår därvid från ett betydligt mindre behov, nämligen 200 vårdplatser per arbetsterapeut och räknar med 19 000 vårdplatser år 1970. Behovet av arbetsterapeuter blir då 95. Härtill kommer 35 konsulterande terapeuter. Det sammanlagda behovet av terapeuter inom alla vårdgrenar m. m. uppskattas 1970 till 1 700. Antalet anställda arbetsterapeuter var 1960 endast 471. Enligt statsmakternas beslut 1964 inrättades en treårig utbildning för arbetsterapeuter med årlig kapacitet av 160 elever. Inom en 10-årsperiod beräknas behovet av utbildade arbetsterapeuter härigenom bli tillgodosett. Huvudmän för utbildningen är landstingen. Föreståndare och arbetsledare vid verkstad för skyddad sysselsättning Första halvåret 1965 fanns ett femtiotal inrättningar för skyddad verksamhet för psykiskt efterblivna. Av dem var 14 av arbetsmarknadsstyrelsen godkända verkstäder för skyddad sysselsättning. Sammanlagt 20 föreståndare och arbetsledare var anställda där. Dessa befattningshavare rekryteras främst bland personer med vana som arbetsledare inom industrin. Enligt kungörelsen den 5 juni 1963 (nr 394; ändr. 1964: 493) kan statsbidrag utgå till driften av skyddad verkstad under förutsättning bl. a. att verksamheten leds av föreståndare och arbetsledare som arbetsmarknadsmyndigheterna förklarat kompetenta för ifrågavarande arbetsuppgifter. Medicinalstyrelsen anordnar i samverkan med arbetsmarknadsstyrelsen fyraveckorskurser som ett led i utbildningen av föreståndare och arbetsledare vid nämnda verkstäder. Enligt uppgift från arbetsmarknadsstyrelsen föreligger ingen personalbrist som hindrar tillkomsten av verkstäder för skyddad sysselsättning.

120 Vårdpersonal Vårdpersonalen utgörs av barnsköterskor, sjukvårdsbiträden och vårdarinnor. Den uppgick enligt barnanstaltsutredningens betänkande (SOU 1962: 57 s. 76) till omkring 2 100 personer. Denna utredning (s. 77) beräknade att 1 900 av vårdpersonalen saknade lämplig utbildning. På grundval av utredningens förslag beslutade statsmakterna (se prop. 1964:68) år 1964 att bygga ut och förbättra utbildningsmöjligheterna på detta område. De hittillsvarande barnsköterskeskolorna ändras till barnavårdsskolor med syfte att tillgodose behovet av barnsköterskor och utgöra grund för mera specialinriktad yrkesutbildning. En form härav är anstaltspedagogisk yrkeskurs om 22 veckor för vård av psykiskt efterblivna samt barn och ungdom med vissa andra utvecklingsstörningar. Huvudmannaskapet för den här nämnda utbildningen, som är en form av yrkesutbildning, åvilar landstingskommuner och kommuner. Statsbidrag utgår enligt bestämmelserna för yrkesskolor. Fritidsledare Behovet av fritidsledare inom särskolor och vårdanstalter för psykiskt efterblivna har under de senaste åren gjort sig alltmera märkbart. Orsaken härtill är bl. a. dels institutionernas alltmera utåtriktade verksamhet, dels den ordinarie personalens arbetstidsförkortning, dels också det förhållandet att lärarna numera uteslutande handhar undervisning. En kategori av nu verksamma fritidsledare har i regel praktisk erfarenhet från ungdomsföreningar av olika slag men saknar ofta teoretisk bakgrund beträffande psykiskt handikappade. En annan kategori fritidsledare har tidigare varit verksamma inom vården av psykiskt handikappade men saknar då erfarenhet från fritidsverksamhet. På förslag av medicinalstyrelsen har i 1965 års statsverksproposition begärts anslag till en enveckas kurs för fritidsledare rörande undervisning och vård av psykiskt efterblivna. Kursen avses omfatta även viss undervisning i psykologi, psykiatri och medicin samt tillämpning av speciella metoder. Medicinalstyrelsen avser att söka intressera någon organisation, som äger erfarenhet av fritidsledarutbildning, att anordna kursen. Styrelsen förutsätter att huvudmännen på sedvanligt sätt bestrider kostnaderna för deltagarnas resor och uppehälle. En kurs i enlighet med dessa riktlinjer har redan bekostats av en enskild organisation. Tillgodoseende av personalbehovet Gällande bestämmelser

Enligt 2 § 1954 års lag åligger det landsting att svara för att de psykiskt efterblivna får undervisning och vård enligt lagen och med stöd därav meddelade föreskrifter. Detta innefattar självfallet skyldighet att ha den personal som behövs för undervisningen och vården.

121 Lagen upptar som nämnts i det föregående bestämmelser endast om några få personalkategorier av alla dem som finns. Sålunda skall enligt 7 § finnas föreståndare vid varje särskola och vårdanstalt. Föreståndaren för någon av särskolorna skall utses till rektor för landstingets alla särskolor med den därtill anknutna öppna vården. Föreståndaren för någon av landstingets vårdanstalter eller annan lämplig person skall utses att vara centralstyrelsens vårdföreståndare. Slutligen skall enligt lagen finnas dels skolläkare och anstaltsläkare och dels en centralstyrelsens läkare. Skälet till att dessa personalkategorier behandlas i lagen är att de däri tillagts viss beslutanderätt och vissa befogenheter i förhållande till de enskilda (se prop. 1954: 26 s. 113). Bestämmelser härom finns i lagens 14, 15, 18, 19 och 21 §§. För ifrågavarande befattningshavare är också kompetensbestämmelser meddelade, 8 § lagen och 12 § tillämpningskungörelsen. I de planer för verksamheten som landstingen enligt lagens 2 § skall upprätta skall anges särskolor och vårdanstalter med erforderligt antal platser ävensom organ för öppen vård. Enligt 2 § tillämpningskungörelsen skall tillsynsmyndighet, då plan godkänns, bl. a. fastställa antalet elev- eller vårdplatser eller, i fråga om externatskola, antalet läroavdelningar. Indirekt får på detta sätt skyldigheten att hålla personal ett närmare innehåll. Några föreskrifter om vad planen skall innehålla i fråga om personal finns dock inte. Särskolereglementet den 16 december 1955 (nr 730) innehåller i 4 §, som avser elevernas behandling vid internatskola, att personal skall vara anställd i den omfattning som fordras för att skolan skall kunna drivas på tillfredsställande sätt. Enligt 11 § skall lärare finnas vid särskolorna till det antal som behövs för undervisningen.

FUB:s framställningar

I sin skrivelse 1959 till chefen för inrikesdepartementet med begäran om utredning anför FUB personalbrist som ett allvarligt hinder för den utbyggnad av verksamheten som föreslogs av 1951 års sinnesslövårdsutredning. Till följd av den starka expansionen inom sjukvården i dess helhet har enligt FUB bristen konserverats och i vissa avseenden skärpts. Främst anses detta gälla kvalificerad personal av olika kategorier, såsom psykiatriker, lärare, kuratorer, sysselsättningsterapeuter och yrkesutbildade vårdare. Tillgången på kvalificerad personal är, fortsätter FUB, på detta område så mycket viktigare eftersom de som bereds vård inte själva kan reagera och begära sin rätt, när vårdkvaliteten understiger en godtagbar norm. Enligt FUB:s erfarenhet verkar på detta område många kvalificerade, hängivna krafter men man kan inte bortse från att de vårdades anhöriga ofta känner oro när de vet att tillgången på sådana krafter är begränsad och att arbetsbördan för dem därför ofta blir övermäktig. FUB hemställer därför att frågan om balansen mellan personaltillgång

122 och utbildningsresurser å ena sidan samt personalbehov å andra sidan blir föremål för en översyn som syftar till sådan planering att behovet inom rimlig tid blir fyllt. Senare har FUB hos oss föreslagit en lagbestämmelse som ålägger landstingen att utarbeta personalplaner som skall underställas tillsynsmyndigheterna. Utredningen

I en lagstiftning angående samhällets omsorger om de psykiskt utvecklingshämmade måste ingå föreskrifter om inskrivning och utskrivning. Vad som beslutas i sådana frågor har betydelse för de psykiskt utvecklingshämmades rättssäkerhet. Det är därför nödvändigt att beslutanderätten tillkommer endast vissa angivna befattningshavare med kompetens för dessa uppgifter. Det är då också nödvändigt att i lag ålägga huvudmännen att anställa sådana befattningshavare. Rättssäkerhetsintresset kräver sålunda att i lag ges bestämmelser om de befattningshavare som skall utföra de uppgifter vilka f. n. ankommer på rektor, vårdföreståndare, föreståndare och vissa läkare. Av vad vi anfört i det föregående framgår att även annan personal av flera olika kategorier måste anställas för att huvudmännen skall kunna fullgöra sina skyldigheter mot de psykiskt utvecklingshämmade. I skollagen meddelas endast bestämmelser om skolchef. I sjukvårdslagen meddelas på motsvarande sätt endast bestämmelser om de befattningshavare som finns i sjukhusledningen och om läkare. De förhållandevis detaljerade regler om läkare som finns i sjukvårdslagen torde motiveras av önskemålet om garantier för att tillsättning av läkartjänster sker på ett sätt som tillgodoser både sjukvårdens, läkarnas och huvudmännens berättigade intressen. Vilken personal som i övrigt skall finnas på sjukhus har inte ansetts böra regleras i lag (prop. 1959: 19 s. 228). Sjukvårdslagen ålägger i detta hänseende huvudmännen endast att för den sjukvårdande verksamheten anställa den personal som behövs för att god vård skall kunna meddelas. Erforderliga föreskrifter om denna personal är utfärdade i administrativ ordning. Härigenom är det möjligt att smidigt anpassa föreskrifterna efter utvecklingen. Någon anledning att med hänsyn till tillsättningsförfarandet meddela utförligare bestämmelser om personal i en lag om psykiskt utvecklingshämmade än i skollagen respektive sjukvårdslagen anser vi inte finnas. Förut har vi i skilda sammanhang påvisat att personalen är otillräcklig eller saknas för vissa uppgifter som vi anser bör ingå i landstingens omsorger om de psykiskt utvecklingshämmade. Till alldeles övervägande del får detta tillskrivas bristen på utbildad personal. Den föregående framställningen visar att åtgärder nyligen vidtagits eller snart kommer att föreslås för att oberoende av våra förslag förbättra och bygga ut utbildningen för snart sagt alla de personalkategorier som här behövs. Våra för-

123 slag kommer, om de genomförs, att i vissa hänseenden göra ytterligare utbyggnad av utbildningen nödvändig. Detta gäller exempelvis utbildning av personal för träningsklasser och hemmavård. Det kan också behövas personal, som f. n. inte finns inom undervisningen och vården av de psykiskt efterblivna. Exempel härpå är yrkesvalslärare samt musik- och teckningslärare, som vi anser bör finnas inom särskolan lika väl som inom den allmänna grundskolan. De utbyggda och nya omsorgerna om de psykiskt utvecklingshämmade som vi föreslår måste föranleda både huvudmännen och de statliga tillsynsmyndigheterna att ägna särskild uppmärksamhet åt specialutbildning av personal för de olika verksamhetsgrenarna. Vi anser oss emellertid inte ha anledning att gå närmare in på utbildningsfrågorna. Ett skäl för att i lag ge föreskrifter om personal kan vara ett önskemål från lagstiftarens sida att ange huvuddragen av den organisation som landstingen anses behöva för att driva verksamheten på tillfredsställande sätt. Föreskrifterna kommer då att huvudsakligen gälla den ledande personalen, som enligt vad nyss nämnts måste omnämnas i lag redan på grund av sina uppgifter. Föreskrifter om personalantal, exempelvis så att ett visst befolkningsunderlag läggs till grund för skyldighet att inrätta viss tjänst, bör inte ges i lag. Man torde huvudsakligen vara hänvisad till att genom föreskrifter i samband med statsbidrag och genom anvisningar från tillsynsmyndigheterna stimulera landstingen att anställa erforderlig personal.

Statsbidrag till personalkostnader Gällande bestämmelser m . m .

Statsbidragen till undervisning och vård av psykiskt efterblivna är sedan gammalt av tre slag, nämligen anläggningsbidrag, lärarlönebidrag och bidrag till egentliga driftkostnader. Anläggningsbidragen, som regleras i kungörelsen den 10 december 1954 (nr 738) om statsbidrag till uppförande och inrättande av särskolor och vårdanstalter för vissa psykiskt efterblivna, utgår för ny-, om- och tillbyggnad av sådana skolor och anstalter med visst belopp för varje internat-, externat- och vårdplats. Lärarlönebidragen utgår enligt kungörelsen den 10 december 1954 (nr 739) om statsbidrag till driftkostnader vid särskolor och vårdanstalter för vissa psykiskt efterblivna med 95 procent av kostnaderna för avlöning av rektorer och lärare vid särskolorna. Med rektor avses här även sådan heltidsanställd föreståndare för särskola som inte är centralstyrelsens rektor enligt 1954 års lag. Till lärare räknas enligt kungörelsen inte bara lärare i kunskapsämnen utan också yrkeslärare, slöjdlärare, förskollärare samt lärare i gymnastik och hemkunskap.

124 Bidraget till egentliga driftkostnader regleras i sistnämnda bidragskungörelse. Det utgår med visst belopp dels för varje internatplats vid särskola och vårdanstalt, dels för varje externatelev och dels för varje psykiskt efterbliven som är utackorderad i familjevård. Däremot utgår inte driftkostnadsbidrag till verksamheten vid daghem och sysselsättningsavdelningar. Av den totala vårdkostnaden för dem som var intagna i internat täckte statsbidraget vid sin tillkomst år 1955 (prop. 1954: 124 s. 54) omkring en tredjedel. För budgetåret 1964/65 var anslaget till anläggningsbidrag 5 milj. kr., till driften av särskolor 16,2 milj. kr. och till driften av vårdanstalter 13,3 milj. kr., sammanlagt 34,5 milj. kr. Skälen till att statsbidrag utgår på detta område angavs i samband med 1954 års reform (prop. 1954: 124 s. 49) vara dels att landstingen blev ålagda ökade uppgifter, dels att statsmakterna önskade uppmuntra huvudmännen att snabbt bygga ut och rusta upp verksamheten, som då allmänt ansågs delvis eftersatt. I sistnämnda hänseende framhölls särskilt det otillräckliga antalet anstaltsplatser och den delvis otillräckliga vårdstandarden. Som nämnts är statsbidraget förhållandevis större inom särskolan än inom vården genom att bidrag utgår till större delen av lärarlönerna. Skälet till att lärarlönebidraget infördes var att undervisningen av de bildbara sinnesslöa var ett åliggande som motsvarade primärkommunernas skyldighet att sörja för skolpliktiga normalbegåvade barns undervisning och att dessa kommuner härför ägde uppbära betydande statsbidrag. 1951 års sinnesslövårdsutredning hade i sitt betänkande II 1953 föreslagit ett särskilt statsbidrag, i huvudsak motsvarande hela lönekostnaden för befattningshavare som skulle ansvara för den öppna vården av de psykiskt efterblivna. Utredningen hade nämligen förordat att särskilda kuratorer skulle anställas för denna uppgift. Departementschefen (prop. 1954: 124 s. 55) ansåg visserligen att ett sådant statsbidrag skulle vara av värde för att stimulera landstingen att anställa kuratorer men fann sig av principiella skäl inte kunna tillstyrka det. I stället förordade han det nuvarande bidraget som beräknas för varje psykiskt efterbliven i familjevård. I sitt betänkande III 1955 (s. 91) vidhöll 1951 års sinnesslövårdsutredning sin uppfattning att det från flera synpunkter var lämpligast med ett statsbidrag till lönekostnaderna för personalen i öppen vård. De från såväl terapeutiska som ekonomiska synpunkter förmånliga öppna vårdformerna kunde enligt 1951 års utredning inte nå önskvärd omfattning utan att en eller flera särskilda befattningshavare för dessa uppgifter anställdes inom varje landstingskommun. Utredningen föreslog år 1955 driftbidrag till lokaler, materiel och personal vid daghem samt externa arbets- och sys-

125 selsättningsavdelningar. Bidraget föreslogs skola utgå med visst belopp per godkänd plats i nämnda former av halvöppen vård. Utredningen

Våra förslag angående omsorgerna om de psykiskt utvccklingshämmade kännetecknas framför allt av att de för att kunna genomföras kräver ökad tillgång på utbildad personal. Av den föregående framställningen framgår att man vid prövning av statsbidragsfrågan i samband med 1954 års reform främst fäste sig vid det otillräckliga antalet anstaltsplatser och den delvis otillräckliga vårdstandarden. Vi anser därför att det är särskild anledning att nu överväga ökat statligt bidrag till personalkostnaderna inom vården av de psykiskt utvecklingshämmade. Vi ansluter oss således till 1955 års sinnesslövårdsutrednings uppfattning att statsbidrag till lönekostnaderna för personalen inom den öppna vården är motiverat av olika skäl. Vårt förslag innebär vidare att gränserna mellan undervisning och vård samt mellan vad som nu benämns sluten och öppen vård blir svåra att bestämma. Skillnader i statsbidragshänseende kan inte lämpligen grundas på dessa gränser. Utöver de statsbidrag som f. n. utgår till avlönande av rektorer och lärare vid särskolan bör statsbidrag enligt vår mening utgå till avlönande av talpedagog och de nya lärarkategorier som vårt förslag omfattar, särskolchef, vårdchef, biträdande sådana befattningshavare, kurator, psykolog och biträdande psykolog, föreståndare och biträdande föreståndare för olika inrättningar samt arbetsterapeut. Landstingshuvudmännens nuvarande lönekostnader för motsvarande personal framgår av följande ungefärliga beräkning: 24 vårdföreståndare i lönegrad A 19—25 205 föreståndare i A 13—15 ca 100 biträdande föreståndare i A 11—13 ca 50 kuratorer i A 15 2 psykologer i A 25—27 200 arbetsterapeuter i A 10 ca 25 fritidsledare i A 11—13

750 000 4 100 000 1 800 000 1 000 000 75 000 3 000 000 450 000 Summa kronor 11175 000

Eftersom våra förslag innebär ökat antal befattningshavare får man vid bedömningen av framtida lönekostnader räkna med en större lönekostnad än denna summa. Sätts statsbidraget till 95 procent liksom i fråga om lärarlönerna torde man böra räkna med en kostnadsökning av omkring 15 milj. kr. så att sammanlagda statsbidragskostnaden på detta område skulle stiga från 34,5 milj. kr till ca 50 milj. kr.

KAPITEL 6 I n - och u t s k r i v n i n g m . m .

Inledning Omsorgerna om psykiskt ntvecklingshämmade syftar som framhållits förut till att så långt möjligt förbättra dessas utsikter att möta samhällets krav. För att nå detta mål är det inte sällan av väsentlig betydelse, och detta har särskilt bestyrkts av amerikanska utredningar, att den utvecklingshämmade redan i tidig ålder får den vård och stimulans som är bäst ägnad att främja hans utveckling. Det är sålunda i många fall av vikt, att utvecklingshämmade barn redan före skolåldern får en efter deras utvecklingsnivå anpassad handledning och sysselsättning. Om en adekvat vård och behandling undandras det utvecklingshämmade barnet, är det risk för att ett framåtskridande i utvecklingen, som annars skulle ha varit möjligt, förhindras eller i vart fall försenas. I dagens läge är det långt ifrån ovanligt, att utvecklingshämmade barn uppmärksammas av myndigheterna först i samband med att fråga uppkommer om inskrivning i grundskola. Detta förhållande måste med hänsyn till det anförda anses klart otillfredsställande. Spörsmålet har beaktats bl. a. av FUB, som understrukit vikten av tidigare »uppspårning». Under hänvisning till att det f.n.i allmänhet blir ett uppehåll i hälsokontrollen av barn från den tidpunkt då besöken på barnavårdscentralerna upphör till skolans början har diskuterats möjligheten att införa en obligatorisk läkarundersökning av barn i åldern 4—5 år. Med landstingens ansvar för omsorgerna om psykiskt utvecklingshämmade stämmer det väl överens, att de även är aktivt verksamma för att de utvecklingshämmade skall få den vård och hjälp de behöver. Enligt vår uppfattning är det önskvärt, att i detta syfte ett visst samarbete kommer till stånd med barnavårdscentralerna, organen för den psykiska barna- och ungdomsvården, provinsialläkarna, distriktssköterskorna, barnsjukhusen och barnklinikerna. Det synes sålunda naturligt, att dessa myndigheter och befattningshavare, när de under sin verksamhet kommer i beröring med barn som kan förmodas vara utvecklingshämmade, söker förmå barnets vårdnadshavare att vända sig till centralstyrelsen. Det bör i åtskilliga fall vara möjligt att på så sätt skapa den kontakt med de ansvariga myndigheterna som kan vara påkallad.

127 En mera rationell utväg än den föreslagna är givetvis att föreskriva skyldighet att göra anmälan direkt till centralstyrelsen. Vi har dock inte funnit påkallat att f. n. föreslå en sådan bestämmelse. Lösningen av ifrågavarande spörsmål bör lämpligen anstå till dess att ställning tas till frågan om obligatorisk läkarundersökning. I samband med behandling vid 1965 års riksdag av frågan om undervisning av rörelsehindrade barn i förskolåldern och grundskola har chefen för socialdepartementet anmält, att förutsättningarna att anordna en allmän hälsokontroll av barn kommer att undersökas och att han uppdragit åt en särskild sakkunnig att göra en förberedande undersökning därom (prop. 1965:75 s. 69). Denne har i betänkande (stencil S 1965:2) förordat att en obligatorisk hälsokontroll av fyraåringar försöksvis anordnas i lämpliga sjukvårdsområden. Vidare har barnanstaltsutredningen (SOU 1965: 55 s. 160) föreslagit att en allmän hälsoundersökning av barn i förskolåldern genomförs successivt. I den mån en sådan kontroll införs, synes det naturligt att den utnyttjas så, att centralstyrelsen får kännedom om de barn som kan antas vara psykiskt utvecklingshämmade. Förfarandet i anslutning därtill bör närmare behandlas, när regler för en sådan kontroll föreligger. Vi vill dock här framhålla som önskvärt, att förbindelse med centralstyrelsen i den utsträckning så är möjligt skapas på frivillighetens väg. Så snart centralstyrelsen får kännedom om någon som är i behov av särskilda omsorger torde det för att styrelsen på ändamålsenligt sätt skall kunna fullgöra sina skyldigheter vara påkallat att den utvecklingshämmade på något sätt registreras eller bokförs hos styrelsen. I diskussionen har hävdats av bl. a. FUB, att man bör skilja mellan registrering eller inskrivning hos centralstyrelsen och hänvisning till viss undervisnings- eller vårdform. Genom en dylik konstruktion av en ny lag bör enligt FUB den fördelen vinnas, att den utvecklingshämmade kan flyttas mellan olika former av omsorger utan att komplicerade in- och utskrivningsbestämmelser behöver tillämpas. En registrering som sker vid en viss tidpunkt bör inte i och för sig utgöra grund för senare beslut. Den registrering som vi ansett önskvärd bör därför inte förbindas med särskilda rättsverkningar utan endast syfta till att markera att centralstyrelsen skall bereda den utvecklingshämmade den undervisning och vård som är påkallad och som kan genomföras frivilligt eller med stöd av tvångsbestämmelser. Vid sidan om en registrering av den innebörd vi nu angett och som över huvud inte bör regleras i lag måste sålunda för varje särskilt fall tas ställning till vilka åtgärder som bör vidtas för att den utvecklingshämmade skall komma i åtnjutande av den hjälp eller vård som han har behov av. Det bör följaktligen ankomma på centralstyrelsen att kontinuerligt följa den utvecklingshämmade och tillse, att denne om möjligt bereds erforderliga omsorger. I nuvarande lag finns bestämmelser om särskolplikt och skyldighet att underkasta sig vård. Dessa bestämmelser ligger till grund för de tvångsin-

128 gripanden som kan komma i fråga enligt lagen. De möjligheter att tvångsvis genomföra viss undervisning eller vård som även i framtiden måste finnas på förevarande område bör grunda sig på bestämmelser av motsvarande slag. Dessa frågor måste därför behandlas närmare i det följande. Nuvarande lag innehåller vidare bestämmelser om inskrivning, intagning och utskrivning. Inskrivning är det formella förfarandet, vilket i regel måste föregå eller sammanfalla med beslut om intagning. Efterblivna, som hänförs till särskola, skall inskrivas vid denna och tas in på externatskola eller i småbarnshem, skolhem eller yrkeshem. Vid vårdanstalt inskriven skall, om han är i oundgängligt behov av anstaltsvård, tas in på anstalt men skall annars utackorderas i familjevård eller försöksutskrivas till öppen vård. Utan föregående beslut om inskrivning vid särskola eller vårdanstalt kan i tveksamma fall intagning i särskola ske för observation. Vidare finns i lagen bestämmelser om provisorisk intagning på vårdanstalt i avbidan på beslut om inskrivning vid sådan anstalt. I olika sammanhang har det mot gällande lag anmärkts, att den är onödigt komplicerad och svåröverskådlig. Önskemål har därför framkommit om att en ny lag görs mera lättillgänglig. Det bör enligt vår mening vara möjligt att i betydelsefulla hänseenden tillgodose dessa önskemål. Sålunda synes det inte nödvändigt med såväl inskrivnings- som intagningsbeslut. Vid hänvisning till särskola bör det sålunda vara tillfyllest att använda termen inskrivning i särskola. Ett dylikt avgörande bör dock kunna kompletteras med beslut rörande den inskrivnes bostad. När vård behövs i vårdhem eller specialsjukhus bör uteslutande användas termen inskrivning. Enligt vår mening bör endast de nu nämnda fallen av inskrivning regleras i lag. I dessa fall skall nämligen, som vi utvecklar närmare i det följande, inskrivningen kunna grundas på särskolplikt eller skyldighet att motta vård. Den inskrivning som behövs vid inrättningar, där andra omsorger bereds, behöver inte lagregleras. Ett särskilt spörsmål är, om det i en ny lag bör finnas någon motsvarighet till nuvarande bestämmelser om intagning i särskola för observation och om provisorisk intagning på vårdanstalt. Intagning för observation har förekommit i viss utsträckning vid externatskolorna och i någon mån även vid internaten. Bestämmelserna har dock tillämpats i mycket varierande omfattning inom olika centralstyrelseområden. För inskrivning i särskola bör i princip fordras, att utredning föreligger om att barnet är psykiskt utvecklingshämmat. Sådan utredning bör om möjligt företas utanför särskolan med hänsyn till de diagnostiska resurser som finns framför allt vid de barnpsykiatriska klinikerna. För barn som går i skola sker givetvis den pedagogiska bedömningen där. För alla barn i särskolan är en fortlöpande pedagogisk observation påkallad under hela skoltiden. Föreskrifter härom finns beträffande lärarnas förande av elevakterna. Det åligger sålunda läraren att bl. a. vid varje läsårs slut bedöma eleverna från pedagogisk syn-

129 punkt och föreslå placering för kommande läsår. Läraren är dessutom skyldig att under läsårets gång till rektor anmäla, om eleven inte passar i avdelningen samt göra anteckning därom i elevakten. Med hänsyn till denna karaktär hos särskolan synes det inte hefogat med särskilda regler, motsvarande de nuvarande bestämmelserna om intagning för observation. Provisorisk intagning på vårdanstalt förekommer f. n. mycket sällan. Behovet av bestämmelser som ger möjlighet till snabba ingripanden kan dock möjligen komma att något öka i och med att de nuvarande mentalsjukhusen för efterblivna överförs till förevarande vårdorganisation. I allmänhet bör dock det ordinära förfarandet kunna tillämpas även då omhändertagandet måste ske med viss snabbhet. Det behov som i vissa fall kan finnas av särskild snabbhet i handläggningen av fråga om inskrivning i vårdhem eller specialsjukhus bör lämpligen tillgodoses på annat sätt än genom en särskild inskrivningsform. Vi anser därför att särskilda bestämmelser om en motsvarighet till den provisoriska intagningen inte behövs.

Särskolplikt Gällande bestämmelser

Enligt 10 § 1954 års lag är psykiskt efterbliven, som kan tillgodogöra sig teoretisk eller praktisk undervisning i särskola, skolpliktig vid sådan skola från och med det kalenderår, under vilket han fyller sju år, under så lång tid som han är i behov av dylik undervisning, dock inte längre än till och med det kalenderår, under vilket han fyller tjugoett år. Om synnerliga skäl är därtill, kan särskolplikten förlängas att avse tid efter tjugoett års ålder, dock längst till och med det kalenderår, under vilket den efterblivne fyller tjugotre år. För det allmänna skolväsendet finns i skollagen vissa regler om skolplikt. Enligt 30 § andra stj r cket inträder skolplikt med början av höstterminen det kalenderår, då barnet fyller sju år, och upphör, om den inte fullgjorts dessförinnan, med utgången av vårterminen det kalenderår, då barnet fyller sexton år. Genom beslut vid 1965 års riksdag (SFS 1965: 247) har i lagen upptagits bestämmelser om undervisning i specialskola av barn, som på grund av syn-, hörsel- eller talskada inte kan följa undervisningen i grundskolan. Skolplikten är för dylika barn ett år längre än enligt de allmänna bestämmelserna i lagen och upphör senast vid utgången av vårterminen det kalenderår då barnet fyller sjutton år, 30 § tredje stycket. Barn som är blinda eller döva och som dessutom är psykiskt efterblivna eller lider av annat lyte förutsätts enligt ordalydelsen i prop. 1965: 118 s. 14 skola undervisas vid skolenheter inom specialskolan. För dessa barn gäller sålunda samma bestämmelser om skolplikt som för andra barn som tillhör specialskolan. 9—514747

130 Utredningen

Den längre skolplikt som gäller enligt 1954 års lag har sin grund i den försenade mognad som kännetecknar psykiskt efterblivna barn och i angelägenheten att tillförsäkra dem inte endast vissa grundläggande kunskaper utan även en så god yrkesutbildning som möjligt. Dessa skäl för en förlängd skolplikt gäller alltjämt. I samband med vår enkät 1962 framhölls emellertid i ett yttrande, att särskolplikten i princip inte bör sträcka sig över längre tid än den allmänna skolplikten och att den undervisning eller utbildning som erfordras därutöver och som inte frivilligt accepteras bör kunna genomföras med hjälp av barnavårdslagens bestämmelser. Det är från många synpunkter ytterst angeläget, att psykiskt utvecklingshämmade får den undervisning och utbildning som de kan tillgodogöra sig. Särskilt bör understrykas, att en efter den utvecklingshämmades förmåga anpassad yrkesutbildning inte sällan kan på ett avgörande sätt inverka på dennes möjligheter att föra ett normalt samhällsliv. Att de utvecklingshämmade bereds sådan utbildning är därför ett allmänt intresse. I regel torde erforderlig undervisning och utbildning kunna genomföras i samförstånd med den utvecklingshämmades närmaste anhöriga. Det kan dock inte bortses från att föräldrar till utvecklingshämmade i vissa fall inte har den rätta förståelsen för hithörande problem. Möjlighet torde i dylika fall i allmänhet saknas att tillämpa barnavårdslagens bestämmelser. Dessa är nämligen inte avsedda att användas i syfte att tillgodose behovet av att en underårig får den undervisning han behöver. På grund av det anförda har det inte synts oss möjligt och inte heller önskvärt att begränsa särskolplikten på sätt som föreslagits. Med hänsyn till de utvecklingshämmades långsammare mognad och den längre yrkesutbildning som de ofta behöver har vi ansett oss över huvud taget inte böra föreslå någon förkortning av den nuvarande särskolplikten, detta så mycket mindre som den allmänna skolplikten successivt förlängts. Särskolplikten bör dock, liksom den allmänna skolplikten, anpassas efter läsåret. Vi anser därför, att särskolplikt bör gälla för utvecklingshämmad, som kan tillgodogöra sig undervisning, från och med höstterminen det kalenderår, då han fyller sju år, så länge han behöver undervisning, dock längst till och med vårterminen det kalenderår, då h a n fyller 21 eller i undantagsfall 23 år. Bestämmelserna om särskolplikt ligger indirekt till grund för reglerna om inskrivning och intagning i särskola. Den nuvarande lagens bestämmelser i dessa hänseenden är som tidigare nämnts inte tillämpliga på de statliga institutionerna för barn med komplicerad utvecklingshämning, och i reglementet för dessa saknas särskilda föreskrifter om skolplikt. Bestämmelserna i 1954 års lag är inte heller tillämpliga på de statliga skolhemmen för blinda och döva barn med komplicerat lyte. Vid de ändringar i skollagen, genom vilka bestämmelser infördes om undervisning i special-

131 skola, hänvisades i förutnämnda proposition till vår utredning och framhölls att, i avbidan på resultatet av den, samma regler om skolplikt borde gälla för blinda och döva psykiskt efterblivna som för andra blinda och döva barn. De statliga institutionerna för barn med komplicerad utvecklingshämning kommer i samband med huvudmannaskapsreformens genomförande att övergå i landstingskommunal regi och erhålla karaktären av specialsärskolor. De nya bestämmelserna om särskolplikt blir om ingen inskränkning görs tillämpliga även på dem som skrivs in i sådana skolor. Psykiskt utvecklingshämmade, som samtidigt är syn- eller hörselskadade, behöver självfallet undervisning och utbildning under minst lika lång tid som andra utvecklingshämmade. Anledning saknas därför att begränsa skolplikten för dem på sätt som skett i skollagen. I det föregående har framhållits att undantagandet från landstingens huvudmannaansvar av undervisningen av sådana blinda och döva psykiskt utvecklingshämmade, som skall mottas vid statens blind- och dövskolor, inte utesluter landstingens ansvar för senare omvårdnad samt att behovet av fortsatt undervisning och utbildning därför bör beaktas i samband med utskrivning från sådan skola. Såsom även omnämnts utgick man vid behandlingen av huvudmannaskapsreformen från att samtliga psykiskt utvecklingshämmade skall vara registrerade hos centralstyrelsen i den landstingskommun, där de hör hemma. Med hänsyn till det anförda måste det anses naturligt, att skolplikten för utvecklingshämmade, som är syn- eller hörselskadade, i sin helhet regleras i den lag vi har att utarbeta. Vissa ändringar måste med anledning härav företas i skollagen. Som tidigare berörts kan enligt nuvarande lag ungdomar, som genomgått grundskolan, av formella skäl inte skrivas in i särskola. Vi har i det föregående intagit ståndpunkten, att möjlighet bör öppnas därtill, särskilt för att tillgodose behovet av yrkesutbildning för dem som inte kan tillgodogöra sig den vanliga yrkesutbildningen eller den som anordnas för elever i hjälpundervisning. Som förutsättning måste dock gälla, att det är fråga om någon som är att anse som psykiskt utvecklingshämmad i den betydelse vi inlagt i detta begrepp. Särskolplikten bör enligt en ny lag i princip omfatta alla psykiskt utvecklingshämmade som kan tillgodogöra sig undervisning. Den kommer därför att gälla även för ifrågavarande fall.

Inskrivning i särskola m. m. Gällande bestämmelser

Psykiskt efterblivet barn under 18 år, som är i behov av undervisning enligt 1954 års lag, må av vårdnadshavaren anmälas för inskrivning vid särskola, 12 §. Sker inte sådan anmälan beträffande barn, som är särskol-

132 pliktigt, åligger det vederbörande skolstyrelse att föranstalta om att anmälan görs. Styrelsen är skyldig att underrätta barnavårdsnämnd om sådan anmälan. Är efterblivet barn omhändertaget enligt barnavårdslagen eller h a r det fyllt 16 år, äger barnavårdsnämnden anmäla det för inskrivning vid särskola. Skolstyrelse och barnavårdsnämnd har att tillse, att barn som kan antas behöva undervisning i särskola, blir föremål för särskild läkarundersökning. Anmälan för inskrivning vid särskola skall insändas till centralstyrelsen för det landstingsområde, där den efterblivne är mantalsskriven, och skall vara åtföljd av bl. a. läkarintyg, avfattat enligt särskilt formulär, 13 § lagen och 7 § tillämpningskungörelsen. Det ankommer på rektor att efter samråd med centralstyrelsens läkare pröva, om inskrivning skall ske, 14 §. Anser rektor, att barnet bör inskrivas vid särskola, äger han besluta därom. På begäran av läkaren samt då vårdnadshavaren inte medgivit inskrivning skall dock ärendet hänskjutas till central styrelsens delegation. Barn som skrivits in vid särskola skall efter centralstyrelsens eller rektors bestämmande tas in på externatskola eller, om detta med hänsyn till barnets bosättningsort och andra förhållanden inte är lämpligt, i småbarnshem, skolhem eller yrkeshem, 17 §. Om skäl är därtill må med intagningen i särskola anstå under högst två år. Förlängning av särskolplikten beslutas av centralstyrelsens delegation.

Utredningen

Inskrivning i särskola bör i princip vara obligatorisk för psykiskt utvecklingshämmade som är skolpliktiga. För utvecklingshämmade barn, som inte uppnått skolpliktig ålder men bör gå i särskolans förskola, bör inskrivning kunna ske om barnets vårdnadshavare samtycker därtill eller om barnet är omhändertaget för samhällsvård. Från vissa håll har framhållits som önskvärt, att tiden för anstånd med inskrivning i särskola utsträcks från nuvarande två till åtminstone tre år. Vi har förut understrukit, att undervisningen i särskola bör anpassas efter barnens mognadsnivå. Med hänsyn härtill och då det som vi framhållit är angeläget, att utvecklingshämmade barn som kan tillgodogöra sig undervisning även erhåller sådan, kan det enligt vår mening sättas i fråga, om det över huvud bör vara möjligt att medge anstånd med inskrivning i särskola. Det kan emellertid inte bortses från att det i vissa fall kan vara olämpligt att redan i sjuårsåldern sätta ett utvecklingshämmat barn i skolan, särskilt om detta innebär att barnet måste skiljas från hemmet. Vi anser därför att möjlighet bör finnas till uppskov under ett år, om särskilda skäl föreligger. Härigenom skapas i detta hänseende överensstämmelse med skollagen. Det bör inte vara något hinder mot att ett utvecklingshämmat barn, som uppnått skol-

133 pliktig ålder, börjar sin skolgång i särskolans förskola. I likhet med vad som igäller enligt skollagen bör vidare ett barn, som i hemmet eller på annat ställe bereds enskild undervisning, som väsentligen motsvarar den undervisning det skulle ha erhållit i särskola, kunna befrias från skolgången. Möjlighet bör givetvis finnas att kontrollera att barnet erhåller tillfredsställande undervisning. Inskrivning i särskola bör, liksom f. n., grundas på bl. a. läkarutlåtande rörande den utvecklingshämmade. Av utlåtandet bör framgå om hämmad förståndsutveckling föreligger. Vidare behövs psykologisk-pedagogisk utredning i form av test och eventuellt redogörelse för lärariakttagelser. Slutligen erfordras en social utredning om bl. a. bostads- och andra levnadsförhållanden. Närmare bestämmelser härom och om de handlingar i övrigt som bör föreligga för att inskrivning i särskola skall kunna ske bör meddelas i tillämpningsförfattning till en ny lag. Nuvarande lag innehåller som förut nämnts vissa regler om skyldighet och behörighet att göra anmälan för inskrivning vid särskola. Bestämmelser om behörighet att göra anmälan är enligt vårt bedömande inte påkallade i den nya lagen. Fråga om inskrivning i särskola bör kunna prövas så snart erforderliga handlingar föreligger. Vårdnadshavaren är givetvis oförhindrad att själv låta ombesörja eller eljest medverka till de undersökningar som behövs för att de handlingar som krävs skall kunna utfärdas. Samma möjlighet äger barnavårdsnämnd i fråga om barn som nämnden omhändertagit för samhällsvård. Av barnavårdslagen framgår, att barnavårdsnämnd är skyldig att tillse att omhändertaget barn erhåller den utbildning som barnets förutsättningar och övriga omständigheter påkallar. Att ålägga barnavårdsnämnd att även i andra fall verka för att utvecklingshämmade i skolpliktig ålder får den undervisning och utbildning i särskola som de behöver synes inte motiverat. Det bör f. ö. nämnas, att gränsen för omhändertagande, som grundas på otillfredsställade vård av underårig, genom 1960 års barnavårdslag ändrats från 16 till 18 år. Kommer undervisning i särskola, när sådan är påkallad, inte till stånd på något av nu angivna sätt, bör det åligga vederbörande skolstyrelse att vara verksam därför. Detta åliggande bör, som hittills, grundas på den särskilda lagen om psykiskt utvecklingshämmade. Närmare bestämmelser i ämnet finns i 6 kap. 7 § skolstadgan som dock enligt sin ordalydelse endast avser barn. Det är önskvärt, att den omfattar alla i särskolpliktig ålder. Vi föreslår därför, att den ändras i nämnda hänseende. För att skolstyrelse skall kunna fullgöra sin skyldighet enligt bestämmelsen är dét nödvändigt att styrelsen är berättigad att ombesörja att utvecklingshämmade, som kan antas behöva undervisning i särskola, genomgår erforderliga undersökningar. En uttrycklig bestämmelse härom bör ingå i en ny lag. Det är anledning att här något beröra de situationer, då skolstyrelse bör ingripa. Fråga om inskrivning i särskola aktualiseras i en del fall

134 i samband med förrättning för inskrivning i grundskola. Enligt 32 § skollagen, jämförd med 2 kap. 16 § skolstadgan, kan skolgången för skolpliktigt barn, som inte nått den mognad som fordras för att delta i undervisningen i grundskolan, med föräldrarnas medgivande samt efter läkarundersökning och annan erforderlig undersökning uppskjutas ett år. Ett alternativ till ett dylikt beslut om uppskov kan vara att föranstalta om inskrivning i särskola. Enligt direktiv som utfärdats av skolöverstyrelsen skall det redan i samband med prövning av fråga om uppskov som nu nämnts övervägas, om anmälan för inskrivning vid särskola bör göras. Har ett barn efter uppskov under ett år med skolgången i grundskola alltjämt inte nått erforderlig mognad för att undervisas i grundskolan, skall enligt direktiven anmälan alltid göras för prövning, om barnet bör skrivas in vid särskola. Anmälan för sådan prövning k a n vidare bli aktuell beträffande elev, som är inskriven i grundskola men som inte kan följa vare sig den vanliga undervisningen eller hjälpundervisningen. Såsom skolöverstyrelsen framhållit ä r det angeläget, att det vid behandling av fråga om uppskov med skolgången i grundskola övervägs, om anledning finns att i stället föranstalta om inskrivning i särskola. I fall då barnets utsikter att efter ett års uppskov uppnå sådan mognad att det kan börja i grundskolan måste bedömas som ringa, torde det vara lämpligare att låta barnet börja i särskolan än att medge uppskovet. Har ett barn efter uppskov under ett år inte nått tillräcklig mognad för att börja i grundskolan bör det åligga skolstyrelsen att göra anmälan för inskrivning i särskola. Med hänsyn till angelägenheten av att utvecklingshämmade barn utan onödigt uppskov får den undervisning de kan tillgodogöra sig är det av största vikt att skolstyrelsen noggrant iakttar sin anmälningsskyldighet. Elever i grundskola som inte ens kan följa hjälpundervisningen där bör i regel utan onödigt dröjsmål föras över till särskola. I första hand bör det ankomma på vederbörande lärare att anmäla sådant förhållande till grundskolans rektor. Det bör självfallet inte förekomma, såsom f. n. torde ske i viss utsträckning, att lärare av missriktad hänsyn till barnet eller dess föräldrar undandrar sig att göra sådan anmälan. För barnets utveckling är det som framhållits ofta av väsentlig betydelse, att det snarast möjligt får en efter dess förmåga anpassad undervisning. Det förtjänar i detta sammanhang nämnas att barn, som börjat sin skolgång i särskolan eller tidigt överflyttats till sådan skola, i inte så få fall kunnat avsluta sin skolgång i grundskolan. Det bör ankomma på rektor vid grundskola att i nu angivna situationer snarast vidta erforderliga åtgärder. Han bör sålunda ta kontakt med barnets vårdnadshavare och särskolchefen samt låta ombesörja de undersökningar som är påkallade. Det ligger i sakens natur, att kon-

135 takten med vårdnadshavarna bör ske med all tänkbar takt och hänsyn. Visar det sig, att barnet bör skrivas in i särskola, bör rektor söka inhämta vårdnadshavarnas medgivande därtill. Underrättelse till barnavårdsnämnd om anmälan för inskrivning i särskola bör inte längre vara obligatorisk. Även i andra fall än de nu nämnda bör det åligga de allmänna skolmyndigheterna att vara verksamma för att utvecklingshämmade, som är särskolpliktiga, bereds erforderlig undervisning. Som exempel härpå kan nämnas ungdomar, som fullgjort sin skolgång i grundskolan men som inte kan tillgodogöra sig vanlig yrkesundervisning eller sådan särskild yrkesundervisning som anordnas för elever i hjälpundervisning. Det bör i dylika fall ankomma på rektorn vid yrkesskolan att vidta de förberedande åtgärder som kan anses påkallade. De allmänna skolmyndigheterna bör även befatta sig med dem som efter avslutad skolgång i grundskolan underlåter att skaffa sig önskvärd yrkesutbildning, om det kan antas att sådan utbildning inom särskolans ram är påkallad. F r å n skilda håll har betonats angelägenheten av att proceduren vid inskrivning i särskola förenklas. Särskilt har det understrukits, att det nuvarande anmälningsförfarandet med olika formulär att fylla i visat sig alltför omständligt och inte sällan försvårat kontakten mellan föräldrar och myndigheter. Avfattningen av anmälningsblanketterna ger vidare enligt vad som framhållits ofta föräldrarna en känsla av att de genom att skriva under dem frånhänder sig rätten till sina barn. Erinringar har också framställts mot det sätt, varpå föräldrar underrättas o m att deras barn skrivits in vid särskola. Det skriftliga beslut som tillställs dem utgör enligt mångas uppfattning en onödig formalitet, som endast påminner om barnets oförmåga att tillägna sig vanlig skolutbildning. Vi delar uppfattningen att förfarandet vid inskrivning i särskola bör förenklas. Framför allt bör enligt vår mening likhet med förfarandet vid inskrivning i det allmänna skolväsendet eftersträvas. Det bör vara möjligt att genomföra betydande förenklingar. Sålunda synes det över huvud inte vara påkallat med skriftlig anmälan från vårdnadshavaren i de fall då denne samtycker till inskrivning. Inskrivning bör i sådana fall k u n n a ske på samma sätt som inskrivning i grundskola. Skriftligt medgivande till inskrivningen bör inte heller avkrävas vårdnadshavaren. Det bör vara tillfyllest, att han muntligen förklarat sig inte ha något att erinra mot inskrivningen. Regelmässigt bereds f. n. föräldrarna, innan deras barn skrivs in i särskola, tillfälle att besöka skolan och sammanträffa med rektorn. Härigenom skapas ett förtroende för särskolans verksamhet, som man enligt vår mening även i framtiden bör t a tillvara och utvidga. Den ordning vi föreslår möjliggör detta. Under-

136 rättelse om inskrivning i särskola bör, när medgivande till inskrivningen föreligger, vanligtvis kunna ske på samma sätt som då meddelande lämnas om inskrivning i grundskola. Detta sker i allmänhet genom en kortfattad skrivelse, vari eleven hälsas välkommen till skolan. När barnavårdsnämnd eller skolstyrelse tar initiativet till inskrivning i särskola torde en skriftlig framställning om inskrivning i regel framstå som naturligast. I överensstämmelse med nuvarande ordning bör som huvudregel gälla att särskolchefen efter samråd med centralstyrelsens överläkare beslutar i frågor om inskrivning. Det bör dock, såsom f. n., i vissa fall ankomma på centralstyrelsens nämnd att direkt pröva sådana frågor. Såväl särskolchefen som centralstyrelsens överläkare bör vara berättigad att påkalla nämndens prövning. Liksom nu bör vidare kontroversiella inskrivningsfrågor prövas av nämnden. Vi föreslår att detta skall gälla, då vårdnadshavaren, förmyndaren eller den utvecklingshämmade, om denne fyllt 16 år, inte är ense med särskolchefen i inskrivningsfrågan. Vad vi föreslagit i nu berörda hänseende bör äga motsvarande tillämpning vid prövningen av frågor om förlängning av särskolplikten och befrielse från skolgången. Ärenden om förlängning av särskolplikten för elev i specialsärskola bör dock avgöras av skolans rektor efter samråd med skolläkaren eller, i fall då nämndprövning enligt det föregående skall ske, av centralstyrelsens nämnd i den landstingskommun där särskolan är belägen. Är ett ärende av brådskande natur bör, om nämndens beslut inte kan avvaktas utan fara eller allvarlig olägenhet, dess ordförande vara behörig att besluta i ärendet. Ett sådant beslut bör lända till efterrättelse omedelbart och bör gälla t. v. i avbidan på nämndens prövning. Nämnden bör vara skyldig att pröva ärendet inom tio dagar från dagen för ordförandens beslut. Liknande bestämmelser om ordförandebeslut finns i barnavårdslagen. Beslut om inskrivning i särskola bör, i motsats till vad som gäller f. n., avse viss skola. Vi åsyftar härmed en bestämd organisatorisk enhet inom landstingskommunens särskolväsende (närmast motsvarande skolenhet enligt skolstadgan). Vid överflyttning till annan skolenhet inom eller utom landstingskommunen bör ny inskrivning ske. För inskrivning i enskild särskola eller i specialsärskola fordras inte några särbestämmelser. En särskild förutsättning för inskrivning i sådan skola måste dock självfallet vara,, att det i förväg inhämtats besked om att den utvecklingshämmade kan beredas plats där. Den som enligt nu gällande lag skrivits in vid särskola kan, om det påkallas med hänsyn till hans bosättningsort och övriga förhållanden, tas in i småbarnshem, skolhem eller yrkeshem, 17 § första stycket. E n bestämmelse av motsvarande innebörd bör finnas även i en ny lag. Bestämmelsen bör dock ges en vidare omfattning. Vi anser sålunda, att det bör vara möjligt att besluta att i särskola inskriven elev skall v a r a

137 bosatt i annat enskilt hem än det egna, inackorderingshem eller elevhem. Som förutsättning för beslut härom bör gälla, att det påkallas med hänsyn till den utvecklingshämmades hemort eller annat förhållande. Förekommer anledning till sådant beslut redan i samband med inskrivning i särskola, torde det vara naturligast, att beslutet ingår som en del av inskrivningsbeslutet. Beslut i boendefrågan bör dock kunna meddelas även utan samband med beslut om inskrivning, t. ex. då ändrade förhållanden ger anledning därtill. Vad angår behörigheten att besluta i frågor som nu nämnts bör samma bestämmelser gälla som för inskrivning. Uttagning till specialundervisning och överflyttning från en skolform till en annan inom samma skolenhet bör kunna ske genom beslut av skolans rektor. Elevens vårdnadshavare och förmyndare bör självfallet beredas tillfälle att yttra sig. Är vårdnadshavaren, förmyndaren eller eleven själv, om han fyllt 16 år, inte ense med rektorn om beslutet, bör dock ärendet prövas av centralstyrelsens nämnd.

Utskrivning från särskola Gällande bestämmelser

Utskrivning från särskola kan ha karaktären av försöksutskrivning eller också vara slutlig. Försöksutskrivning kan ske dels för prövning, om eleven kan tillgodogöra sig grundskolans vanliga undervisning eller hjälpundervisning, dels som förberedelse till slutlig utskrivning, när så anses lämpligt med hänsyn till elevens ålder och mognad samt de kunskaper och färdigheter han inhämtat, 18 §. Försöksutskriven skall placeras i inackorderingshem, lämpligt enskilt hem eller annan öppen vård. Särskild övervakare kan utses för honom och försöksutskrivningen kan förbindas med åläggande för honom att iaktta vissa föreskrifter. Åsidosätts sådana föreskrifter eller behövs av annat skäl fortsatt utbildning vid särskola kan den försöksutskrivne återintas i skolan. Slutlig utskrivning skall ske, då elev inte längre kan hänföras under lagen, då överflyttning sker till vårdanstalt eller då särskolplikten eljest upphör, 20 §. Utskrivning från särskola, på försök eller slutligt, må påkallas av den inskrivne, om han fyllt 16 år, av hans vårdnadshavare eller förmyndare och av centralstyrelsens läkare, 21 §. Utskrivning må också beslutas utan särskild framställning. Det åligger föreståndare och läkare vid särskola att ständigt ge akt på de intagnas utveckling och vid lämpliga tidpunkter pröva, om utskrivning kan ske. Beträffande den som fyllt 16 år skall sådan prövning ske minst en gång varje år. Utan särskild framställning skall vidare frågan om utskrivning prövas, då elev som är intagen i skolhem eller yrkeshem uppnått 18 års ålder.

138 Beslut om försöksutskrivning och återintagning meddelas av särskolans föreståndare, 18 §, medan beslut om slutlig utskrivning meddelas av rektor efter skolläkarens hörande, 21 §. I vissa fall skall dock frågan om utskrivning prövas av centralstyrelsens delegation. Detta skall ske, då elev i skolhem eller yrkeshem fyllt 18 år och i övrigt, då det yrkas av inskriven, som fyllt 16 år, vårdnadshavare, förmyndare, rektor, föreståndare, läkare vid särskolan eller centralstyrelsens läkare. Delegationen äger vidare pröva fråga om utskrivning, om den beträffande viss elev förbehållit sig det eller annars finner särskilda skäl påkalla sådan prövning.

Utredningen

Vi anser att det först bör övervägas, om anledning finns att i en ny lag behålla särskilda bestämmelser om utskrivning på försök. Nuvarande regler därom är att se som ett led i det allmännas strävanden att tillförsäkra psykiskt efterblivna tillräckliga omsorger, när de skall lämna särskolan. Genom bestämmelserna om återintagning har det vidare sörjts för att den som är utskriven på försök, om så visar sig påkallat, snabbt skall k u n n a omhändertas för fortsatt undervisning och utbildning. Det är självfallet av största vikt, att en psykiskt utvecklingshämmad i samband med utskrivning från särskola ges det stöd och den hjälp han behöver för sin anpassning i samhället, exempelvis hjälp med bostad, ordnad på så sätt att han kan få den tillsyn han behöver, med arbetsanställning och med fritidsverksamhet. Detta syfte bör emellertid kunna tillgodoses i lika hög grad utan att utskrivningen ges karaktären av försöksutskrivning. Några andra positiva verkningar torde inte heller vara förbundna med försöksutskrivning. Nuvarande bestämmelser om övervakning och särskilda föreskrifter vid sådan utskrivning torde knappast ha tillämpats. Användandet av försöksutskrivning torde i regel inte heller betraktas som någon särskild garanti för ett lyckligt förlopp av utskrivningen. Avsaknaden av bestämmelser om försöksutskrivning torde därför inte leda till att utvecklingshämmade hålls kvar i särskola under längre tid än nu. Med hänsyn till det anförda och då termen försöksutskrivning i det allmänna medvetandet ofta sammankopplas med brottspåföljd anser vi, att bestämmelser om försöksutskrivning från särskola inte bör tas upp i en ny lag. Vid detta ställningstagande har vi beaktat, att efter genomförandet av huvudmannaskapsreformen kominer att till särskolklientelet hänföras utvecklingshämmade, som på grund av asocialitet eller annat liknande skäl f. n. tas in på de statliga institutionerna för barn med komplicerad utvecklingshämning. Vi anser det sålunda inte heller påkallat att för denna särskilda grupp ha möjlighet till utskrivning på försök. Utskrivning från särskola bör ske, då anledning är att anta, att den utvecklingshämmade inte längre behöver undervisning i sådan skola. Här-

139 under innefattas såväl det fall, att eleven anses i stånd att tillgodogöra sig undervisningen i vanlig skola eller bedöms över huvud inte vara tillgänglig för undervisning som det fall, att han i särskolan tillägnat sig sådana kunskaper och färdigheter att han inte längre bör gå i skola. I övrigt bör utskrivning vara obligatorisk vid utgången av vårterminen det kalenderår, då eleven fyller 21 år eller, om särskolplikten förlängts, vid den tidpunkt som angivits i förlängningsbeslutet. Elev bör dock, om han själv samtycker därtill, kunna beredas tillfälle att även efter utgången av vårterminen det kalenderår, då han fyller 23 år, slutföra påbörjad yrkesutbildning. Såvitt angår barn, som inte uppnått särskolpliktig ålder och inte är omhändertaget för samhällsvård, bör slutligen den särskilda regeln gälla, att utskrivning skall ske då barnets vårdnadshavare begär det. Vi har förut berört vikten av en fortlöpande pedagogisk observation av särskolelever och redovisat de skyldigheter som i sådant hänseende åligger särskolans lärare. Bestämmelserna därom bör givetvis behållas. P å samma skäl bör det, i huvudsaklig överensstämmelse med vad som föreskrivs f. n., ankomma på rektorer och läkare vid särskolor att noggrant följa elevernas utveckling och vid lämpliga tidpunkter bedöma, om utskrivning kan ske eller annan särskild åtgärd, t. ex. omplacering, förnyad testning eller annan undersökning av eleven, är motiverad. En sådan prövning bör ske minst en gång årligen och bör avse alla inskrivna. Bestämmelserna härom bör, liksom motsvarande bestämmelser för lärarna, lämpligen meddelas i administrativ ordning. Genom en med jämna mellanrum återkommande bedömning av nu åsyftat slag skapas en betydande garanti mot felaktiga eller olämpliga placeringar. Behörighet att förordna om utskrivning bör i första hand tillkomma särskolchefen efter samråd med centralstyrelsens överläkare. Särskolchefens beslutanderätt bör dock, om centralstyrelsen så bestämmer, kunna överlåtas på rektor för särskola, i vilket fall samrådet bör ske med skolläkaren. Utskrivning från specialsärskola bör kunna beslutas av skolans rektor efter samråd med skolläkaren. Innan utskrivning sker från specialsärskola bör vidare samråd ha skett med särskolchefen i elevens hemlandstingskommun, så att eleven i samband med utskrivningen kan beredas erforderliga omsorger i hemorten. Särskolchef eller rektor bör kunna besluta om utskrivning utan särskild framställning. Begäran om utskrivning bör kunna framställas av eleven, om han fyllt 16 år, hans vårdnadshavare eller förmyndare. Fråga om utskrivning från särskola bör i vissa fall prövas av centralstyrelsens nämnd. Vi anser det dock inte erforderligt med någon bestämmelse motsvarande den nuvarande regeln om obligatorisk prövning en gång varje år efter det en elev, som är intagen i skolhem eller yrkeshem, fyllt 18 år. Genom den fortlöpande pedagogiska observation som skall ske genom lärarna och den direkta prövningsskyldighet som enligt vad vi framhållit bör åligga rektorer och läkare vid särskolor beträffande alla

140 elever uppnås en betydande säkerhet för att erforderliga initiativ tas i utskrivningsfrågor. Nämnden bör dock vara skyldig att ta ställning till sådana frågor, om särskolchefen, centralstyrelsens överläkare, rektorn för särskolan eller skolläkaren begär det, om särskolchefen eller rektorn anser framställning om utskrivning inte böra bifallas och den som gjort framställningen vidhåller denna, om särskolchefen eller rektorn anser utskrivning böra ske men eleven, om han fyllt 16 år, hans vårdnadshavare eller förmyndare motsätter sig utskrivningen samt om nämnden i andra fall finner sig böra pröva frågan. I de fall då nuvarande lag föreskriver att delegationen skall pröva frågan om utskrivning åsyftas därmed delegationen i den landstingskommun, där eleven är inskriven. Vid de nuvarande statliga särskolorna för elever med komplicerad utvecklingshämning beslutas utskrivningen lokalt. Vid utskrivning av elever från specialsärskola är ofta önskvärt med personlig kontakt med dem som närmast haft hand om eleven eller med honom själv. Vi föreslår därför att prövningen av fråga om utskrivning från specialsärskola i nu avsedda fall skall fullgöras av nämnden i den landstingskommun, där särskolan är belägen. Den som utskrivits från särskola bör givetvis, om det visar sig erforderligt, kunna inskrivas på nytt under samma former som tidigare berörts. Detta innebär bl. a. att i brådskande kontroversiella fall beslut kan fattas av ordföranden i centralstyrelsens nämnd. Det bör beaktas, att vid återintagning under försöksutskrivning något krav enligt gällande bestämmelser inte uppställs på nya handlingar. Detta synes naturligt med hänsyn till den fortlöpande kontakt som regelmässigt upprätthålls med försöksutskrivna elever. Även utan regler om försöksutskrivning bör som nämnts fortsatta omsorger om så behövs beredas dem som skrivs ut från särskola. Det bör enligt vårt bedömande vara möjligt att besluta om åter inskrivning i särskola utan att andra nya handlingar föreligger än sådana som avser förhållandena efter utskrivningen. En förutsättning för återinskrivning bör vara, att det visat sig att den utskrivne behöver fortsatta omsorger i skolan och att han fortfarande är i skolpliktig ålder. I samband med återinskrivning bör även kunna beslutas om elevens bostad.

Skyldighet att mottaga vård Gällande bestämmelser

Enligt 11 § 1954 års lag skall psykiskt efterbliven, som inte är särskolpliktig, efter fyllda 16 år vara underkastad öppen vård eller vård på vårdanstalt. Intagning och kvarhållande i arbetshem eller ålderdomshem får dock ske endast efter medgivande av den efterblivne eller, om han är

141 underårig eller omyndigförklarad, av hans vårdnadshavare eller förmyndare. För att intagning i vårdhem skall kunna beslutas fordras däremot inte något motsvarande medgivande. I konsekvens med det anförda kan handräckning inte meddelas för intagning i arbetshem eller ålderdomshem, 24 §. Såvitt angår barn, som inte fyllt 16 år, gäller den särskilda bestämmelsen, att intagning i vårdhem, om samtycke därtill inte lämnats av barnets vårdnadshavare, endast får ske under förutsättning att barnet är omhändertaget för samhällsvård enligt barnavårdslagen. Intagning på mentalsjukhus av efterblivna sker med stöd av bestämmelserna i sinnessjuklagen. I denna ges regler om intagning på egen begäran eller efter framställning av annan samt föreskrifter rörande förfarandet, då domstol enligt 31 kap. 3 § brottsbalken överlämnat person som åtalats för brott till vård enligt nämnda lag.

Utredningen

De omsorger om psykiskt utvecklingshämmade, som i det föregående betecknats som vård och verksamhet i anslutning därtill, har till syfte att så långt möjligt hjälpa de utvecklingshämmade till normala levnadsförhållanden. Det är därför önskvärt, att psykiskt utvecklingshämmade verkligen kommer i åtnjutande av dessa omsorger. Den vård som anses påkallad torde i de allra flesta fall kunna komma till stånd på frivillighetens väg i nära samförstånd mellan de ansvariga myndigheterna och de utvecklingshämmade själva eller deras vårdnadshavare eller förmyndare. I den mån tvångsåtgärder över huvud taget behövs i vården av utvecklingshämmade, måste åtgärderna dock grundas på bestämmelser i lag. Enligt nyssnämnda bestämmelse i 1954 års lag är efterblivna över 16 år underkastade öppen vård eller vård på vårdanstalt. Möjlighet saknas dock att tvångsvis genomföra åtgärder i öppen vård. Vad som f. n. hänförs till sådan vård motsvarar i vårt förslag närmast sådana verksamhetsformer som arbetsterapi och skyddad sysselsättning när de förekommer externt samt hemmavård. De bör inte kunna förbindas med någon form av tvång. Inte heller bör det vara möjligt att utan samtycke placera utvecklingshämmad, som inte är särskolpliktig, i enskilt hem eller i inackorderingshem. I det följande har vi således endast att ta ställning till i vilken utsträckning intagning och kvarhållande i vårdhem eller specialsjukhus bör kunna ske med tvång. Liksom enligt nuvarade lag bör vård i vårdhem eller specialsjukhus kunna komma till stånd efter medgivande av den utvecklingshämmade, om han är myndig, och i annat fall hans vårdnadshavare eller förmyndare. Vård som kommer till stånd på föranstaltande av vårdnadshavare eller förmyndare eller med dennes medgivande bör inte betraktas som en form av omhändertagande utan som en konsekvens av vårdnadshavarens eller

142 förmyndarens befogenhet att sörja för den underåriges eller myndlingens person. På samma grund bör barnavårdsnämnd, som omhändertagit underårig för samhällsvård, vara berättigad att föranstalta om att denne bereds den vård — i vårdhem eller specialsjukhus — som kan anses påkallad. I hela landet förekommer bara ett fåtal fall om året, då vårdnadshavare, förmyndare eller den som anses vårdbehövande motsätter sig inskrivning vid vårdanstalt. Den omständigheten att frekvensen av tvångsingripanden är låg innebär dock inte att man kan undvara tvångsbestämmelser. Även för de få fallen måste möjlighet finnas att få till stånd ändamålsenlig vård utan hinder av att den utvecklingshämmade eller hans vårdnadshavare eller förmyndare inte samtycker till vården. Det ter sig så mycket mera motiverat som den utvecklingshämmade ofta inte har insikt om sin situation och sitt behov av vården och vårdnadshavare eller förmyndare i enstaka fall kan låta sitt ställningstagande dikteras av ekonomiska skäl. På grund av det anförda har vi funnit det väl motiverat att även i en ny lag bereda möjlighet till vård i vårdhem eller specialsjukhus oberoende av om den utvecklingshämmade, dennes vårdnadshavare eller förmyndare samtycker därtill. Vårdtvånget bör dock endast avse personer över 18 år. För dem som inte uppnått nämnda ålder bör, i likhet med vad som f. n. gäller i fråga om efterblivna under 16 år, ett tvångsingripande kunna ske endast genom att den underårige tas om hand för samhällsvård enligt bestämmelserna i barnavårdslagen. Förskjutningen av åldersgränsen är att se mot bakgrunden av att nuvarande barnavårdslag ger möjlighet till omhändertagande, grundat på otillfredsställande vård av underårig, upp till 18 år, medan motsvarande gräns i den barnavårdslag som gällde vid tillkomsten av 1954 års lag var 16 år. För intagning i sluten vård krävs enligt 1954 års lag, att ett oundgängligt behov av anstaltsvård föreligger. Detta krav bör, såvitt gäller intagning med tvång, upprätthållas även i en ny lag. Därutöver bör, till skydd för den enskildes rättssäkerhet, det vårdbehov som skall föreligga för att vård skall kunna beredas oberoende av medgivande närmare preciseras i lagen. Därvid måste beaktas att de nuvarande mentalsjukhusen för efterblivna skall inordnas i vårdorganisationen på förevarande område som specialsjukhus. Som en följd härav bör vidare det stadgande i brottsbalken, enligt vilket domstol kan överlämna för brott tilltalad person till vård enligt sinnessjuklagen, kompletteras så, att i fråga om utvecklingshämmade, som är i behov av vård på specialsjukhus, överlämnande skall kunna ske till vård enligt den lag som vi föreslår. Ett sådant överlämnande, som endast bör kunna ske beträffande dem som är underkastade vårdtvång, bör ha till konsekvens, att lagöverträdaren utan vidare prövning skall skrivas in i dylikt sjukhus. För att vård som grundas på tvångsbestämmelser skall k u n n a k o m m a till stånd, bör som förut framhållits fordras att den utvecklingshämmade

143 ur i oundgängligt behov av vård i vårdhem eller specialsjukhus. Härmed bör förstås, att vårdbehovet skall vara klart dokumenterat och någon annan utväg rimligtvis inte stå till buds. Den precisering av förutsättningarna för vård som vi i nu avsedda fall ansett önskvärd bör kunna ske genom krav på att vårdbehovet skall grunda sig på att den utvecklingshämmade saknar förmåga att ta vård om sig, för ett sedeslöst liv eller är farlig för annans personliga säkerhet eller egendom. Genom dessa indikationer torde tillräckliga möjligheter finnas till vård i såväl vårdhem som specialsjukhus. De sålunda föreslagna indikationerna bör givetvis gälla även för att domstol skall kunna överlämna någon till vård enligt den lag vi föreslår.

Inskrivning i vårdhem och specialsjukhus Gällande bestämmelser

Barn under 18 år, som är i behov av vård enligt 1954 års lag, må av vårdnadshavaren anmälas för inskrivning vid vårdanstalt, 12 §. Det åligger barnavårdsnämnd att verka för att psykiskt efterblivna barn erhåller vård enligt lagen, om förhållandena påkallar det. Är efterblivet barn omhändertaget enligt barnavårdslagen eller har det fyllt 16 år, äger nämnden anmäla det för inskrivning vid vårdanstalt. I fråga om psykiskt efterblivna som fyllt 18 år åligger det socialnämnd att vidta de åtgärder som erfordras för att de skall erhålla vård. Nämnden äger anmäla sådan efterbliven för inskrivning vid vårdanstalt. Anmälan kan i dessa fall också göras av förmyndaren, vårdnadshavaren, centralstyrelsens läkare och, såvitt angår den som är eller varit intagen i särskola, skolans föreståndare. Barnavårdsnämnd och socialnämnd har att tillse, att efterblivna som kan antas behöva vård på vårdanstalt blir läkarundersökta. Anmälan om inskrivning vid vårdanstalt skall insändas till vederbörande centralstyrelse och vara åtföljd av bl. a. läkarintyg på fastställt formulär, 13 §. Det ankommer på centralstyrelsens läkare och vårdföreståndaren att gemensamt besluta, om inskrivning vid vårdanstalt skall ske, 14 §. Fråga om sådan inskrivning skall dock prövas av centralstyrelsens delegation, om läkaren och vårdföreståndaren inte är ense om att inskrivning bör ske, om vårdnadshavaren inte medgivit åtgärden, om inskrivningen avser någon som fyllt 18 år och denne själv påyrkar sådan prövning samt, i fråga om den som är över 21 år, även utan yrkande, om inte han själv eller hans förmyndare medgivit åtgärden. Den som skrivits in vid vårdanstalt skall utackorderas i familjevård eller försöksutskrivas till öppen vård, om han inte är i oundgängligt behov av anstaltsvård, 19 §. Kan öppen vård inte komma i fråga skall, om erforderligt medgivande föreligger, den efterblivne tas in på en med hänsyn

144 till åldern och vårdbehovets art lämplig vårdanstalt. För intagning på enskild vårdanstalt gäller de särskilda bestämmelser som meddelas av huvudtillsynsmyndigheten. Beslut om intagning på vårdanstalt meddelas av centralstyrelsen eller av vårdföreståndaren i samråd med centralstyrelsens läkare eller anstaltsläkaren. Utredningen

Till grund för beslut om inskrivning i vårdhem eller specialsjukhus bör, om det inte är fråga om någon som av domstol överlämnats till vård, liksom f. n. ligga särskilt läkarintyg och de övriga handlingar som kan finnas påkallade. Härom bör gälla i huvudsak detsamma som vi föreslagit i fråga om inskrivning i särskola. Vi vill dock redan här framhålla, att det vid sådan inskrivning som ej är att betrakta som frivillig givetvis måste krävas, att läkarintyget innehåller uttalande om att den undersökte är i oundgängligt behov av vård i vårdhem eller specialsjukhus. Det bör dessutom föreskrivas, att läkaren i utlåtandet anger vilken eller vilka av de särskila specialindikationerna som han anser föreligga. Även då det gäller inskrivning i vårdhem eller specialsjukhus bör det vara möjligt att undvara särskilda bestämmelser om behörighet att göra anmälan för sådan åtgärd. En annan sak är att det måste åligga vissa myndigheter att verka för att erforderlig vård kommer till stånd. Fråga om inskrivning bör prövas så snart läkarintyget och de övriga handlingar som fordras föreligger. I likhet med vad vi framhållit om inskrivning i särskola kan givetvis vårdnadshavare samt barnavårdsnämnd beträffande barn som är omhändertaget för samhällsvård ombesörja eller medverka till de särskilda undersökningar som krävs för att erforderliga handlingar skall kunna utfärdas. Detsamma gäller förmyndare. Barnavårdsnämnds skyldighet att vidta åtgärder beträffande barn begränsas av barnavårdslagens bestämmelser i den mån inte andra särskilda föreskrifter finns. Vi anser det önskvärt, att barnavårdsnämnd, även utan att något ingripande enligt barnavårdslagen framstår som befogat, verkar för att barn, som kan antas vara i behov av samhällets omsorger på förevarande område, kommer i åtnjutande därav. En uttrycklig bestämmelse härom bör ingå i en ny lag. För ändamål som nu nämnts bör barnavårdsnämnden vara berättigad att låta barnet genomgå de undersökningar som erfordras. Visar det sig därvid, att vård i vårdhem eller specialsjukhus är önskvärd, bör nämnden vara skyldig att söka få till stånd sådan vård. Kan detta inte ske på frivillig väg, får ett omhändertagande enligt barnavårdslagen övervägas. Beträffande utvecklingshämmade som fyllt 18 år bör socialnämnd, om det inte ankommer på barnavårdsnämnd att ingripa, liksom f. n. vara skyldig att vidta åtgärder för att utvecklingshämmad skall erhålla de omsorger han behöver. Även i detta hänseende måste en direkt bestämmelse

145 tas upp i lagen. Med skyldigheten bör givetvis även vara förbunden en behörighet att ombesörja erforderliga undersökningar. I likhet med vad vi framhållit i fråga om proceduren vid inskrivning i särskola är det ytterst angeläget, att förfarandet vid inskrivning i vårdhem och specialsjukhus förenklas så mycket som möjligt. Det är obestridligt, att det nuvarande invecklade anmälningsförfarandet verkat avskräckande på anhöriga och i många fall hindrat en naturlig kontakt med myndigheterna. Vi föreslår därför motsvarande ändringar som vid inskrivning i särskola. Ett skriftligt anmälningsförfarande bör sålunda i allmänhet kunna undvikas, när vårdnadshavaren eller förmyndaren eller, om den utvecklingshämmade är myndig, han själv samtycker till inskrivning. Lika litet som vid inskrivning i särskola bör ett skriftligt medgivande till den åtgärd som är i fråga avkrävas vårdnadshavare eller förmyndare. Även vid inskrivning i vårdhem eller specialsjukhus är det i många fall önskvärt, att den utvecklingshämmades anhöriga bereds tillfälle att besöka vårdinstitutionen och samtala med den som närmast ansvarar för vården. Vad vi framhållit i fråga om underrättelse rörande beslut om inskrivning i särskola bör äga motsvarande giltighet i förevarande sammanhang. Frågor om inskrivning i vårdhem, som enligt nuvarande lag i vanliga fall prövas av centralstyrelsens läkare och vårdföreståndare i förening, bör enligt vårt bedömande lämpligen kunna avgöras av vårdchefen efter samråd med centralstyrelsens överläkare. Härigenom åstadkommes i detta hänseende en reglering, som motsvarar den vi föreslagit för beslutanderätten vid inskrivning i särskola. I vissa fall bör dock prövningen verkställas av centralstyrelsens nämnd. Begäran härom bör kunna framställas av vårdchefen eller överläkaren. Nämnden bör vidare ta ställning till fråga om inskrivning, då den utvecklingshämmades vårdnadshavare eller förmyndare eller han själv, om han fyllt 18 år, inte är ense med vårdchefen om vad som bör beslutas. I likhet med vad vi föreslagit i fråga om inskrivning i särskola bör nämndens ordförande i brådskande ärenden vara berättigad att interimistiskt förordna om inskrivning i vårdhem. Är fråga om inskrivning i enskilt vårdhem eller specialvårdhem måste, i den mån landstingskommunen inte disponerar över platserna eller ett bestämt antal sådana, i förväg inhämtas besked om att den utvecklingshämmade kan beredas plats där. Vad härefter angår beslutanderätten vid inskrivning i specialsjukhus, bortsett dock från de fall då den utvecklingshämmade av domstol överlämnats till vård i sådant sjukhus, må till en början erinras om att det vid de nuvarande mentalsjukhusen för efterblivna ankommer på vederbörande överläkare att besluta om intagning. Sedan huvudmannaskapsreformen genomförts torde varje landstingskommun komma att förfoga över ett bestämt antal platser vid något av dessa sjukhus. Med hänsyn härtill och till landstingskommunernas ansvar för vården av de utvecklingshämmade är det nödvändigt att de genom sina egna organ kan utöva ett avgörande 10—514847

146 inflytande på hur platserna skall disponeras. Frågor om inskrivning i ifrågavarande sjukhus bör därför prövas i samma ordning som föreslagits för inskrivning i vårdhem. Innan inskrivning beslutas, måste självfallet samråd ske med vederbörande överläkare vid specialsjukhuset. Vid sådant samråd bör särskilt övervägas om den som avses med inskrivningen bör framför andra beredas plats vid sjukhuset. En särskild föreskrift härom bör meddelas i tillämpningsförfattning till en ny lag. Vid inskrivning i specialsjukhus där landstingskommunen inte förfogar över ett bestämt antal platser bör vad som nyss sagts om inskrivning i specialvårdhem gälla. Beslut av domstol, varigenom en person överlämnats till vård i specialsjukhus, skall som förut nämnts automatiskt följas av inskrivning i sådant sjukhus. De materiella förutsättningarna för att en domstol skall k u n n a besluta om sådant överlämnande bör på grund härav stämma överens med de regler som i övrigt gäller för att någon oberoende av samtycke skall kunna skrivas in i sådant sjukhus. I brottsbalken bör därför finnas en hänvisning till den bestämmelse i en ny lag, vari förutsättningarna för inskrivning i specialsjukhus regleras. Vi behandlar denna fråga närmare i motiveringen till den ändring i 31 kap. brottsbalken som vi föreslår. I 47 § sinnessjuklagen meddelas f. n. regler om förfarandet, då domstol överlämnat en person till vård enligt nämnda lag. Det ankommer i sådana fall på medicinalstyrelsen att då domen vunnit laga kraft föranstalta om intagning på mentalsjukhus. Med hänsyn till den förestående huvudmannaskapsreformen och den regionala samverkan som därvid kommer att genomföras i fråga om specialsjukhusen erfordras inte något centralt ställningstagande rörande placeringen av utvecklingshämmade, som domstol överlämnar till vård enligt den lag som kommer att gälla på området. Det bör därför i stället ankomma på vederbörande vårdchef att beträffande den som är bosatt inom landstingskommunen utan dröjsmål efter det domen vunnit laga kraft besluta om inskrivning i specialsjukhus, Är den dömde redan inskriven i sådant sjukhus, bör han i fortsättningen anses inskriven på grund av domen. Omplacering av patient mellan olika vårdinrättningar bör ske enligt bestämmelserna om in- och utskrivning. Inom samma vårdinrättning bör omplacering mellan olika avdelningar självfallet kunna ske helt formlöst.

Utskrivning från vårdhem och specialsjukhus Gällande bestämmelser

Utskrivning från vårdanstalt kan ske på försök eller också vara slutlig. I fråga om försöksutskrivning äger bestämmelserna om tillsyn genom särskild övervakare, skyldighet att iaktta vissa föreskrifter och återintagning vid utskrivning från särskola motsvarande tillämpning, 19 §. Slutlig ut-

147 skrivning skall ske, då inskriven inte längre kan hänföras under lagen eller då överflyttning sker till särskola, 20 §. Rätt att påkalla utskrivning, på försök eller slutligt, tillkommer den inskrivne, om h a n fyllt 16 år, hans vårdnadshavare eller förmyndare och centralstyrelsens läkare, 21 §. Utskrivning kan också beslutas utan särskild framställning. Det åligger föreståndare och läkare vid vårdanstalter att ständigt ge akt på de intagnas psykiska utveckling och vid lämpliga tidpunkter pröva, om utskrivning kan ske. Beslut om försöksutskrivning och återintagning meddelas av vårdföreståndaren i samråd med centralstyrelsens läkare eller anstaltsläkaren, 19 §. Slutlig utskrivning beslutas av vårdföreståndaren och anstaltsläkaren i samråd, 21 §. I vissa fall skall dock frågan om utskrivning prövas av delegationen. Detta skall ske, då det yrkas av inskriven, som fyllt 16 år, vårdnadshavare, förmyndare, föreståndare eller läkare vid vårdanstalt, vårdföreståndare eller centralstyrelsens läkare. Även utan yrkande äger delegationen pröva fråga om utskrivning, om den beträffande viss inskriven förbehållit sig det eller den annars finner särskilda skäl påkalla sådan prövning. Utskrivning av dem som vårdas på de särskilda mentalsjukhusen för efterblivna sker f. n. enligt bestämmelser i sinnessjuklagen och lagen den 21 december 1949 med särskilda bestämmelser om utskrivning från sinnessjukhus. Genom sistnämnda lag infördes regler om utskrivningsnämnder vid mentalsjukhusen. Nämnderna, som består av en lagfaren ordförande, den ansvarige överläkaren och en person med erfarenhet i allmänna värv, handhar utskrivningen av vissa patienter, i första hand dem som av domstol överlämnats till vård enligt sinnessjuklagen (s. k. N-fall) eller som under inflytande av sinnessjukdom eller sinnesslöhet begått mot annans personliga säkerhet riktat brott, vilket inte blivit beivrat (s. k. O-fall). Har utskrivningsnämnd lämnat en framställning om utskrivning utan bifall, kan frågan därom föras vidare till sinnessjuknämnden.

Utredningen

Vi har i det föregående på skäl som vi närmare utvecklat funnit det inte vara påkallat med bestämmelser om utskrivning på försök av särskolelever. Patienter i vårdhem eller specialsjukhus är i allmänhet i stort behov av omsorger från närstående eller andra vid utskrivning från vårdinrättningen» Erfarenheterna från tillämpningen av nuvarande lag utgör emellertid inte något stöd för att konstruktionen med försöksutskrivning varit av egentlig betydelse för genomförandet av erforderliga omsorger i samband med utskrivning från vårdanstalt. Bestämmelserna om övervakning och meddelande av särskilda föreskrifter torde för övrigt inte heller i förevarande sammanhang ha tillämpats i någon omfattning av betydelse. På grund av det anförda och då behovet av snabb återinskrivning bör kunna tillgodoses

148 på samma sätt som föreslagits beträffande elever som skrivits ut från särskola anser vi det inte nödvändigt med regler om försöksutskrivning från vårdhem. Svårare är frågan om regler rörande försöksutskrivning kan undvaras, här det gäller vissa av specialsjukhusens patienter. Dessa sjukhus är som tidigare nämnts avsedda bl. a. för utvecklingshämmade, som gjort sig skyldiga till brott eller visat annan asocialitet. Jämsides med de nedsatta intellektuella funktionerna föreligger i nämnda fall inte sällan brister på känsloeller viljelivets område. Det ligger i sakens natur, att nämnda klientel ofta kräver betydande ansträngningar för en resocialisering. Utskrivning av sådana patienter från specialsjukhus måste därför förberedas med största omsorg. I allmänhet torde det vara lämpligast att låta patienten återvända till hemlandstingskommunen. Utskrivningen bör i dylika fall planeras i nära samråd med vårdchefen där, som i samband med en sådan åtgärd blir ansvarig för att den utvecklingshämmade får de omsorger han behöver. Det är givetvis av stor vikt, att den eftervårdande verksamheten i dessa fall är tillräckligt effektiv för att återföra den utvecklingshämmade till ett socialt levnadssätt. Med hänsyn till de resurser, över vilka centralstyrelserna enligt vad vi förutsatt skall förfoga, bör det vara möjligt att organisera verksamheten i förevarande hänseende på tillfredsställande sätt. Om utskrivningen från specialsjukhus sker i samband med inskrivning i vårdhem i hemlandstingskommunen, är frågan om fortsatt tillsyn löst. Bereds den utskrivne bostad i ett inackorderingshem bör givetvis hemmets föreståndare anlitas för den tillsyn och eftervårdande verksamhet som behövs. Detsamma gäller föreståndare för verkstad eller annan av landstingskommunen driven inrättning där den utskrivne bereds sysselsättning. Vårdchefen kan på dessa vägar fortlöpande hållas underrättad om hur den utskrivne anpassar sig i samhället. De angivna åtgärderna bör kompletteras med eftervård och tillsyn genom centralstyrelsens kuratorer och de befattningshavare som handhar hemmavård och fritidsverksamhet. I fråga om utskriven som bor i sitt hem och arbetar i öppna marknaden får dessa befattningshavares verksamhet avgörande betydelse för eftervården. Regelbunden kontakt med den utskrivne samt underrättelse till vårdchefen när åtgärder behövs är här oundgängliga. På grund av det anförda och då behovet av snabb återinskrivning bör kunna tillgodoses på samma sätt som vid utskrivning från särskola eller vårdhem anser vi det inte nödvändigt att i en ny lag ha regler om utskrivning på försök från specialsjukhus. Anledning föreligger inte heller att behålla den nuvarande möjligheten vid utskrivning på försök att meddela den utskrivne i lag sanktionerade föreskrifter. Vårdchefen bör dock vara oförhindrad att ge den utskrivne de förhållningsregler som är nödvändiga för att han skall kunna vistas utom specialsjukhuset. Meddelandet av sådana regler bör ses

149 som ett led i vårdchefens uppgift att bereda den utvecklingshämmade erforderliga omsorger. Utskrivning från vårdhem och specialsjukhus bör ske, då patienten inte längre behöver vård i sådant hem eller sjukhus. I fråga om barn, som inte fyllt 18 år och ej är omhändertaget för samhällsvård, bör utskrivning vara obligatorisk, då vårdnadshavaren gör framställning därom. Vidare bör, som en konsekvens av den omfattning vi gett skyldigheten att mottaga vård, den regeln gälla, att utskrivning av den som fyllt 18 år och inte är omhändertagen för samhällsvård skall ske på begäran av vårdnadshavaren, förmyndaren eller den inskrivne själv om han är myndig, allt under förutsättning att vården inte längre är oundgänglig. I fall då denna förutsätta ning föreligger beträffande patient i specialsjukhus bör vårdchefen och centralstyrelsens överläkare i den landstingskommun, där patienten är bosatt, disponera över platsen och därför äga få till stånd utskrivning. Bedömningen av om vården är oundgänglig kan givetvis i många fall vara vansklig. Som en allmän princip synes dock kunna framhållas, att en patient inte bör hållas kvar i vårdhem eller specialsjukhus, om sådana anordningar kan vidtas, att han rimligtvis bör kunna vistas utanför vårdhemmet eller sjukhuset utan att i nära anslutning till en utskrivning åter bli i oundgängligt behov av omhändertagande. Framstår en motsatt utveckling som sannolik bör utskrivning inte ske. Det är givetvis ett viktigt intresse, att de möjligheter till utskrivning som finns verkligen tillvaratas. Föreståndare och läkare vid vårdhem bör därför, liksom f. n., vara skyldiga att noggrant följa de inskrivnas utveckling och vid lämpliga tidpunkter bedöma, om utskrivning kan ske. Motsvarande bör gälla för överläkare vid specialsjukhus. Behörighet att förordna om utskrivning från vårdhem bör tillkomma vårdchefen efter samråd med centralstyrelsens överläkare. Eftersom utskrivning från vårdhem alltid bör följas av att den utskrivne bereds de omsorger han behöver, varom det bör ankomma på vårdchefen att bestämma, synes det inte vara påkallat med någon möjlighet att delegera beslutanderätten i utskrivningsfrågor. När det gäller patient i specialvårdhem bör dock utskrivningen ankomma på hemmets föreståndare efter samråd med dess läkare. I dessa fall bör nämligen särskild hänsyn tas till de speciella handikapp som föranlett vården i specialvårdhemmet och föreståndarens kompetens att bedöma det speciella vårdbehovet. Självfallet måste även här samråd ske med hemlandstingskommunens vårdchef före utskrivningen. I vissa fall bör det åligga centralstyrelsens nämnd att pröva frågor om utskrivning från vårdhem. Detta bör ske i motsvarande fall som vid utskrivning från särskola. Nämnden bör sålunda vara skyldig att ta ställning till frågor om utskrivning, om vårdchefen, centralstyrelsens överläkare eller föreståndaren eller läkaren vid vårdhemmet begär det, om vårdchefen eller föreståndaren anser framställning om utskrivning inte böra bifallas och den

150 som gjort framställningen vidhåller denna, om vårdchefen eller föreståndaren anser utskrivning böra ske men patienten, om han fyllt 18 år, hans vårdnadshavare eller förmyndare motsätter sig utskrivningen samt om nämnden i andra fall finner sig böra pröva frågan. I analogi med vad vi föreslagit om utskrivning från specialsärskola bör fråga om utskrivning från specialvårdhem i nu avsedda fall prövas av nämnden i den landstingskommun, där vårdhemmet är beläget. Ett motsvarande ställningstagande har däremot inte ansetts påkallat i fråga om utskrivning från enskilt vårdhem. Behörighet att förordna om utskrivning från specialsjukhus bör i regel i första hand tillkomma den ansvarige överläkaren vid sjukhuset. I de nuvarande mentalsjukhusen för efterblivna vårdas emellertid ett inte oväsentligt antal patienter, sorn intagits där i anslutning till att de gjort sig skyldiga till brott. Inom sinnessjuklagstiftningen har utskrivningen av sådana patienter med hänsyn till nödvändigheten att därvid beakta allmänna skyddssynpunkter sedan gammalt ansetts särskilt ansvarsfull. Detta förhållande ligger bakom den fördelning av utskrivningsärenden i fråga om mentalsjukhusens patienter som skett genom den förutnämnda lagen av år 1949. Specialsjukhusen kommer som framhållits förut att väsentligen beläggas med samma patienter som f. n. tas in på mentalsjukhusen för efterblivna. Platserna på specialsjukhusen kommer sålunda att till viss del tas upp av patienter, som begått brott. Det är vid en reglering av behörigheten att förordna om utskrivning från sådant sjukhus inte möjligt att bortse från detta förhållande. Vi föreslår därför, att en uppdelning av behörigheten att förordna om utskrivning från specialsjukhus genomförs. Denna fördelning synes lämpligen böra ske på huvudsakligen samma sätt som enligt 1949 års lag. Från överläkarens prövning bör undantas den som av domstol överlämnats till vård i specialsjukhus eller som under inflytande av psykisk utvecklingshämning begått mot annans personliga säkerhet riktat brott, vilket inte blivit åtalat. Systemet med särskilda utskrivningsnämnder vid mentalsjukhusen har efter vad som framgår bl. a. av sinnessjuklagstiftningskommitténs betänkande fungerat på ett i allt väsentligt tillfredsställande sätt. Vi föreslår därför, att vid de specialsjukhus Kungl. Maj :t bestämmer skall finnas en särskild utskrivningsnämnd. Denna bör bestå av en lagfaren ordförande som bör vara eller ha varit ordinarie innehavare av domarämbete, en läkare som bör vara särskilt kunnig i psykiatri och en person med erfarenhet i allmänna värv. Finner överläkaren anledning till utskrivning i fall då beslutanderätten enligt vad vi föreslagit tillkommer utskrivningsnämnden, bör han vara skyldig att omedelbart göra anmälan därom hos nämnden. I de fall då den ansvarige överläkaren enligt vad vi föreslagit skall vara behörig att besluta i frågor om utskrivning bör det ankomma på utskrivningsnämnden att ta ställning till sådana frågor, om överläkaren vid sjukhuset eller vårdchefen eller centralstyrelsens överläkare i hemlandstingskom-

151 munen begär det, om överläkaren vid sjukhuset anser framställning om utskrivning inte böra bifallas och den som gjort framställningen vidhåller denna, om sistnämnde överläkare anser utskrivning böra ske men patienten, om han fyllt 18 år, hans vårdnadshavare eller förmyndare motsätter sig utskrivning samt om utskrivningsnämnden i andra fall anser sig böra pröva frågan.

KAPITEL 7 Specialmotivering

Förslaget till lag angående omsorger om psykiskt

utvecklingshämmade

Lagens rubrik Lagen reglerar samhällets omsorger om de psykiskt utvecklingshämmade. Med omsorger avses enligt 2 § i huvudsak undervisning samt social och medicinsk omvårdnad. Som nämnts i kapitel 2 avser lagen alla psykiskt utvecklingshämmade och skiljer sig således i detta hänseende från nuvarande lag, som gäller endast vissa psykiskt efterblivna. Från en del håll har önskemål uttalats om att särskolan skall samordnas med den allmänna skolan och läggas under primärkommunalt huvudmannaskap. Vi anser en sådan uppdelning olämplig redan av det skälet att de nuvarande primärkommunerna i allmänhet inte är tillräckligt stora för att ge underlag för omsorgerna om de psykiskt utvecklingshämmade och att de nya kommunblocken inte heller ger tillräckligt underlag. Då det inte ingår i vårt utredningsuppdrag att ompröva huvudmannaskapet för omsorgerna om de psykiskt utvecklingshämmade, anser vi oss emellertid inte behöva närmare utveckla vår ståndpunkt i denna fråga. Ett visst samband med den här nämnda huvudmannaskapsfrågan har frågan om författningsbestämmelsernas disposition och rätta plats. I en del svar på vår rundfråga 1962 framhölls att sammanförandet i 1954 års lag av bestämmelser om både särskolan och vården vållat olägenheter. Man menade att genom särskolans nära anknytning till vården allmänheten bibringats uppfattningen att särskolan skulle vara någon form av sjukvårdsinrättning. Man har av bl. a. detta skäl väckt tanken att inordna bestämmelserna om särskolan i den allmänna skollagen. Eftersom landstingskommunerna måste vara huvudmän för särskolan men primärkommunerna har ansvaret för grundskolan m. m., skulle med en sådan ordning särskilda bestämmelser om landstingskommunernas ansvar behöva tas upp i skollagen. Vidare skulle där behöva införas bestämmelser om förvaltningen av särskolorna genom centralstyrelsen, om olika skolformer inom särskolan, om personalen, om särskolplikten, om in- och u t skrivning, om undervisningskostnader samt om besvär och handräckning. Det skulle medföra att i skollagen skulle få inrymmas ett stort antal bestämmelser om särskolan, något som måste anses mindre lämpligt. Som ett skäl för att sammanföra bestämmelserna för den allmänna skolan och särskolan har anförts, att den nuvarande ordningen med skol- och

153 vårdbestämmelser i samma författningar vållat tillämpningssvårigheter. Vi anser det emellertid ofrånkomligt att i lagen angående omsorger om psykiskt utvecklingshämmade tas upp de grundläggande bestämmelserna för både undervisning och vård samt vissa av de bestämmelser som är gemensamma för dessa omsorger. Vi har sökt minska nämnda svårigheter på så sätt att vi dels i lagen i större utsträckning än f. n. reglerar skol- och vårdfrågor i skilda paragrafer dels föreslår att tillämpningsbestämmelserna om särskolan samlas i en skolstadga och tillämpningsbestämmelserna om vården i en vårdstadga. Inledande

bestämmelse

1 §• 1 § anger dem som lagen är tillämplig på. Som nämnts i kapitel 2 uppställs två förutsättningar för lagens tillämplighet. Den första innebär att det föreligger brister i den intellektuella funktionen, vilka uppkommit under utvecklingsperioden. Detta uttrycks med »hämmad förståndsutveckling». Den som har sådana brister kan likväl ibland tillgodogöra sig vanlig undervisning och anpassa sig i samhället utan sådana särskilda omsorger som avses i lagen. Han anses då inte psykiskt utvecklingshämmad enligt lagen. Härför krävs att även den andra förutsättningen är för handen. Denna uttrycks så att personerna i fråga »för sin utbildning eller anpassning i samhället eller i övrigt behöva särskilda omsorger genom det allmänna». Med uttrycket »i övrigt» avses bl. a. att den hämmade förståndsutvecklingen medför behov av omsorger vilkas uteblivande skulle äventyra vederbörandes kroppsliga eller själsliga hälsa. Särskilda omsorger för utbildning tillhandahålls även inom den allmänna skolan. Till särskolan hänförs enligt 1954 års lag inte psykiskt efterblivna barn som kan tillgodogöra sig den allmänna skolans hjälpundervisning. Samma gräns dras i den här föreslagna lagen. Enligt grundskolans läroplan är hjälpklass avsedd för sådana intellektuellt utvecklingshämmade elever som är oförmögna att med framgång delta i den vanliga skolundervisningen men som inte är i behov av undervisning i särskola. Sådana elever räknas således inte till psykiskt utvecklingshämmade enligt lagen. Dit räknas inte heller elever som kan delta i grundskolans skolmognadsklass och, självfallet, inte heller de som kan gå i andra specialklasser såsom observations-, hörsel-, syn- eller läsklass. Behovet av och möjligheten att tillgodogöra sig utbildning liksom förmågan att anpassa sig i samhället växlar alltefter ålder och yttre omständigheter. Den som under sin skoltid är psykiskt utvecklingshämmad kan senare komma att falla utanför lagens tillämpning. Redan lagstiftningens utformning ger på detta sätt vid handen att psykisk utvecklingshämning inte får betraktas som något statiskt tillstånd. Särskilda omsorger genom det allmänna inbegriper även det fallet att

154 omsorgerna tillhandahålls vid en inrättning som drivs av enskild person eller sammanslutning. Dessa enskilda inrättningar skall som framgår av den allmänna motiveringen (s. 63) godkännas och stå under tillsyn av samhällsorgan. Handhavandet

av omsorgerna

om psykiskt

utvecklingshämmade

2 §. Paragrafen inleder det avsnitt som huvudsakligen behandlar landstingens skyldigheter. Första stycket motsvarar 3 § första stycket sjukvårdslagen och 2 § skollagen. Enligt 2 § 1954 års lag åligger det landsting att svara för att de psykiskt efterblivna inom landstingsområdet får undervisning och vård. Enligt prop. 1954: 26 (s. 99) var mantalsskrivningen en lämplig norm när det gällde ansvarsfördelningen mellan olika landsting. Andra lagutskottet (1954:27 s. 40) hänvisade till 16 § 1954 års lag, som behandlar verkan av ändrad mantalsskrivningsort, och biträdde uppfattningen att mantalsskrivningen borde vara avgörande. Avgörande för ansvarsfördelningen i fråga om landstingskommunernas sjukvård är enligt 3 § sjukvårdslagen bosättningsorten. Vid bedömning av frågan var en person skall anses bosatt kan ledning hämtas från folkbokföringens bestämmelser om rätt kyrkobokföringsort. En person skall alltså i regel anses bosatt på den ort där han ä r kyrkobokförd. Om kyrkobokföringsorten och bosättningsorten inte sammanfaller, skall bosättningsorten vara avgörande. I 43 § skollagen grundas en motsvarande ansvarsfördelning mellan kommuner i huvudsak på kyrkobokföringsorten. För att vinna bästa möjliga överensstämmelse med sistnämnda båda lagar föreslår vi att bosättningen blir avgörande för fördelningen av landstingskommunernas ansvar för psykiskt utvecklingshämmade. I vissa fall kan den åtgärd som vidtas för en psykiskt utvecklingshämmad medföra att han därigenom blir bosatt utanför landstingskommunen, exempelvis i en inrättning som är gemensam för flera landstingskommuner eller för hela landet eller i annat enskilt hem än det egna. Bosättningen vid den tidpunkt då åtgärden vidtas blir därvid avgörande för vilken landstingskommun som har ansvaret enligt 2 §. Det ekonomiska ansvaret övergår således inte på värdlandstinget genom denna ändrade bosättning. I detta sammanhang bör erinras om bestämmelsen i 13 § 5 mom. folkbokföringsförordningen, enligt vilken en person inte anses bosatt på fastighet, där han under vistelse vid allmän eller enskild läroanstalt för erhållande av undervisning tillbringar sin dygnsvila, så länge han kan anses ha sitt egentliga hem annorstädes, såsom hos föräldrar eller andra anhöriga eller, om han är gift, hos familjen. I kapitel 3 har nämnts h u r landstingskommuns ansvar förhåller sig till de omsorger som annan drar försorg om. Sålunda ombesörjer staten viss

155 undervisning av blinda och döva särskolbarn. Även enskilda föreningar eller personer driver inrättningar och verksamhet av skilda slag, vilket kan medföra viss begränsning i landstingskommunens ansvar. I andra stycket har intagits en erinran om den statliga blind- och dövundervisningen. Härigenom kommer lagen att i detta hänseende få en direkt motsvarighet till 2 a § i skollagen, vilken enligt lag den 3 juni 1965 (nr 247) innehåller en liknande erinran. Enligt 2 § tredje stycket äger lagens bestämmelser om landstingskommun motsvarande tillämpning på stad som inte tillhör landstingskommun. Lagen den 31 maj 1957 (nr 281) om kommunalförbund medger att landstingskommuner eller landstingskommun och sådan stad bildar kommunalförbund för verksamhet enligt förevarande lag. Av 2 § kommunalförbundslagen följer då att bestämmelserna om landstingskommun har avseende på förbundet. 3 §•

Av denna paragraf följer att landstingskommunen skall ha en förvaltande och verkställande nämnd, centralstyrelse, för sin verksamhet enligt denna lag. De olika omsorgerna får således inte delas upp på skilda landstingskommunala nämnder eller styrelser. Däremot möter inte hinder att utse en befintlig nämnd eller styrelse till centralstyrelse. Härom hänvisas till kapitel 5. Närmare bestämmelser om centralstyrelse meddelas i ett senare avsnitt av lagen. Lagbestämmelser om gemensam centralstyrelse för flera landstingskommuner finns i övergångsbestämmelserna. I andra stycket anges vissa av de befattningshavare som landstingskommunen är skyldig att anställa. Härom hänvisas till kapitel 5. Där har också nämnts att annan personal av skilda kategorier måste anställas. Närmare bestämmelser om denna personal meddelas i lagens tillämpningsförfattningar. 4 §.

1 kapitel 4 har de olika omsorgerna om psykiskt utvecklingshämmade delats upp i fyra huvudgrupper, nämligen undervisning, vård och därtill anslutande verksamhet, åtgärder i boendehänseende samt fritidsverksamhet. De tre förstnämnda av dessa grupper av omsorger behandlas var för sig i 4—6 §§. Fritidsverksamheten har vi ansett inte böra regleras i lagen. Lagen bygger således inte på någon uppdelning i öppen och sluten vård. Omsorger enligt 4 §, som avser undervisning samt den sociala och medicinska omvårdnad som bör beredas i samband därmed, eller 5 §, som avser vård, kan kombineras med omsorger enligt 6 §, som behandlar boendeformer. En sådan kombination kan innebära att den psykiskt utvecklingshämmade bor i anslutning till den lokal där undervisning eller vård bereds honom. Några generella rekommendationer om försteg för viss kombination lämnas inte.

156 I vad mån motsvarighet till det som nu benämns öppen och sluten vård bör komma i främsta rummet framgår av kapitel 4. I 4 § behandlas särskolan. Där undervisas de psykiskt utvecklingshämmade som är förskolbarn och de som är skolpliktiga enligt förevarande lag. Undervisning av vuxna psykiskt utvecklingshämmade, som vi rekommenderat i kapitel 4, meddelas inte inom särskolan. Någon lagstiftning härom föreslår vi inte. Vi utgår dock ifrån att de psykiskt utvecklingshämmades behov av vuxenundervisning inte kommer att eftersättas när vuxenundervisningen byggs ut för övriga medborgare. I fråga om de olika skolformer, som anges i 4 § första stycket, hänvisas till kapitel 4. Företrädesvis skall förskola vara avsedd för barn under skolåldern, grundskola och träningsskola för barn i åldern 7—16 år samt yrkesskola för ungdom över 16 år. Om en elev behöver undervisning i en skolform som inte motsvarar elevens ålder, skall åldersgränsen dock inte hindra att eleven deltar i denna undervisning. I andra stycket behandlas den specialundervisning som måste beredas särskolelever, för vilkas undervisning behövs särskilda materiella eller personella resurser och vilka därför inte kan undervisas tillsammans med andra. Här avses bl. a. de elever, som på grund av asocialitet, indisciplinärt uppträdande, hyperaktivitet eller annat liknande skäl f. n. undervisas dels vid statens skol- och yrkeshem på Salbohed och i Laxå, dels vid riksanstalterna Sävstaholm och Söderhaga. Dessa institutioner, och de som kan komma att ersätta dem, benämns i lagen specialsärskolor. Eftersom de är avsedda att ta emot elever från flera landstingskommuner måste de vara försedda med elevhem. Om tillräckligt elevunderlag finns och om det i övrigt är möjligt med hänsyn till elevernas förhållanden, kan dessa elever också undervisas i specialklass vid en vanlig särskola. Specialundervisning bör också anordnas exempelvis för hörselskadade elever, som inte är så svårt skadade att de behöver hänvisas till statlig specialskola. Psykiskt utvecklingshämmade med svårare syn- eller hörselskada får som nämnts i kapitel 3 viss undervisning genom statens försorg men bör därefter ha tillgång till undervisning i specialklass eller specialsärskola som landstingskommunerna svarar för. De omfattas också av andra stycket. 4 § tredje stycket motsvarar 24 § tredje stycket skollagen. 5 §• I 5 § behandlas de omsorger som utgör vård. Denna är som framgår av 2 § av medicinsk och social natur. I fråga om dess innehåll hänvisas till kapitel 4. Landstingskommunerna åläggs till en början att anordna vårdhem. I fråga om differentiering av patienterna på vårdhem hänvisas till den allmänna motiveringen (s. 101). Det möter inte hinder och kan ibland vara nödvändigt att i vårdhem anordna undervisning. Förhållandena kan näm-

157 ligen vara sådana att särskolpliktiga måste vårdas i vårdhem. Finns därvid tillräckligt elevunderlag, får skolklasser anordnas enligt 4 § första stycket, annars särskild undervisning enligt 4 § tredje stycket. Om det visar sig att en grupp psykiskt utvecklingshämmade barn inom ett begränsat område behöver tillgång till daghem för ändamål som anges i kapitel 4, skall daghem anordnas. Med sysselsättningshem avses en extern inrättning, där psykiskt utvecklingshämmade som inte kan delta i skyddad sysselsättning i verkstad kan beredas annan sysselsättning under dagtid. Motsvarande sysselsättningsanordningar skall självfallet ingå i vårdhemmens utrustning. Verkstad för skyddad sysselsättning kan anordnas för sig i extern form, eller i anslutningtill vårdhem. Det nuvarande arbetshemmet återfinns inte i lagen. Vissa blinda och döva psykiskt utvecklingshämmade, vilka inte deltar i skolundervisning, vårdas f. n. vid statens arbetshem i Lund för blinda med komplicerat lyte, Annetorpshemmet, resp. statens arbetshem för döva å Mogård, Mogårdshemmet. Vissa vanföra vårdas f. n. i Sollefteå vårdhem. I den mån dessa utvecklingshämmade inte kan vårdas på de vanliga vårdhemmen behövs nämnda eller motsvarande institutioner alltjämt. De benämns i lagen specialvårdhem. Intet hindrar att specialvårdhem inrättas även för andra grupper av utvecklingshämmade som behöver vård i vårdhem med särskilda anordningar. I andra stycket regleras specialsjukhusen. Som specialsjukhus för vissa vanföra psykiskt utvecklingshämmade tjänar f. n. Kronprinsessan Victorias Kustsanatorium (KVK). En del av dessa vanföra kan vara särskolpliktiga. Enligt 4 § första eller tredje stycket skall då särskolundervisning anordnas för dem vid specialsjukhuset. Vidare skall specialsjukhus enligt andra stycket anordnas för psykiskt utvecklingshämmade, som på grund av asocialitet eller annan orsak svårligen kan vårdas tillsammans med andra, samt för höggradigt psykiskt utvecklingshämmade, som är så svårskötta att de behöver särskild vård. De vårdas f. n. i huvudsak vid de statliga mentalsjukhusen för psykiskt efterblivna. Härom hänvisas till kapitel 3. De specialinstitutioner som behandlas i 4 och 5 §§ kommer att vara avsedda för psykiskt utvecklingshämmade från hela landet eller från regioner av flera landstingskommuner. Härav föranledda samarbetsfrågor har behandlats i kapitel 3. Vissa bestämmelser om specialsjukhusens organisation finns i 11 §. I tredje stycket regleras den nya verksamhetsform, som vi benämnt hemmavård. Som framhållits i kapitel 4 bör i allmänhet sysselsättning eller arbetsterapi i grupp ha företräde framför sådan vård genom samhället i det egna hemmet. Hemmavården bör alltså i allmänhet komma i andra hand. I den mån den utvecklingshämmade behöver medicinsk behandling bör sådan dock kunna primärt meddelas som hemmavård. Av stycket framgår att

158 den vård som meddelas av föräldrar eller anhöriga inte betecknas som hemmavård. 6 §.

I 6 § behandlas de omsorger om psykiskt utvecklingshämmade som avser att bereda dem lämpliga boendeförhållanden. Dessa frågor avhandlas i kapitel 4. Uttrycket »annat enskilt hem» i 6 § syftar på hem som utses och godkänns av befattningshavare hos centralstyrelsen. För vistelsen i sådant hem står centralstyrelsen för kostnaderna gentemot den som förestår hemmet. Vistelse i sådant hem motsvarar vad som nu benämns familjevård. Elevhem, som kan vara femdagarshem eller sjudagarshem, motsvarar närmast de nuvarande särskolinternaten. I kapitel 4 har vi rekommenderat att korttidshem, korttidsplatser och kolonier anordnas och tas upp i landstingens planer. Några lagbestämmelser härom föreslår vi emellertid inte. 7 §•

Paragrafen motsvarar 2 § 1954 års lag och har utformats delvis efter förebild av 56 § första stycket barnavårdslagen. Plan skall uppta de omsorger om de psykiskt utvecklingshämmade som anges i första stycket. Även organisationen för hemmavård, fritidsverksamhet och vad som f. n. benämns öppen vård bör framgå av plan. Hinder möter inte att ha delplaner för olika omsorger. Gemensam plan kan avse alla omsorger enligt denna lag eller endast vissa omsorger. Det senare blir nödvändigt i fråga om specialsärskolor, specialvårdhem och specialsjukhus. Beträffande sådana regionplaner hänvisas till kapitel 3. Gemensam plan fastställs i ett sammanhang för alla landstingskommuner som berörs av planen. Genom att plan eller ändring i plan fastställs att gälla för viss tid k a n tillsynsmyndigheterna se till att planen fortlöpande anpassas efter behovet av omsorger. Tidsbegränsningar har betydelse också för det i prop. 1954: 26* s. 75—76 uppmärksammade fallet att en enskild inrättning bör godkännas, endast för viss tid. Tredje stycket motsvarar 2 § fjärde stycket 1954 års lag och behandlar vad som f. n. kallas riksanstalter. Är en inrättning avsedd att tillgodose endast en eller några få landstingskommuners behov, bör den anordnas som; plananstalt enligt första stycket. 8 §.

Paragrafen motsvarar i sak 3 § 1954 års lag. Förhållandet mellan landstingskommun och enskilda huvudmän för olika inrättningar h a r behandlats i kapitel 3. Att landstingskommunen skall anordna och driva de inrätt-

159 ningar och ombesörja den verksamhet i övrigt, som finns upptagen i plan och som annan inte drar försorg om, följer av 2 §. För inrättningar som godkänts enligt 7 § tredje stycket har landstingskommun inte något ansvar. Många inrättningar som är avsedda att ta emot psykiskt utvecklingshämmade från flera landstingskommuner kommer emellertid att vara upptagna i planer. Främst gäller detta specialinrättningarna som upptas i gemensamma planer enligt 7 § första stycket sista punkten. 9 §. I kapitel 3 har angivits skälen till att enskilda inrättningar inte bör få drivas utan tillstånd och tillsyn. Samma regler om tillsyn och standard bör gälla också om en inrättning drivs av primärkommun. Paragrafen har därför gjorts tillämplig på alla andra än statliga inrättningar för psykiskt utvecklingshämmade. Med inrättning avses både interna och externa former. Paragrafen är således tillämplig exempelvis på ett enskilt daghem eller sysselsättningshem. För att en inrättning skall föreligga bör i allmänhet förutsättas att en för ändamålet särskilt anordnad lokal finns och att särskild personal är anställd. Vid interna inrättningar torde man såsom i fråga om enskilda sjukhem böra räkna med att en inrättning föreligger om det finns minst tre platser. Är det fråga om enskild verksamhet av mindre omfattning fordras att den är yrkesmässig för att godkännande skall krävas. 12 § stadgan den 22 april 1960 (nr 114) angående enskilda sjukhem m. m. har här fått tjäna till ledning. Om psykiskt utvecklingshämmad mot betalning tas emot i annat enskilt hem än det egna enligt 6 §, krävs dock inte godkännande enligt denna paragraf om hemmet ställts till förfogande efter avtal med landstingskommunen. Andra stycket reglerar förfaringssättet vid missförhållanden. Bestämmelserna avser både landstingskommunens egna och enskilda inrättningar. En straffbestämmelse för den som bryter mot denna paragraf finns i 46 §. 10 §. Paragrafen motsvarar 7 och 8 §§ 1954 års lag. Närmare bestämmelser om rektor, föreståndare och läkare bör meddelas i tillämpningsförfattningar till lagen. 11 §• I fråga om specialsjukhusen och tillämpligheten av sjukvårdslagens bestämmelser hänvisas till kapitel 3. Där har nämnts att centralstyrelsen bör kunna tjäna som direktion för specialsjukhus. Enligt 16 § kan särskild styrelse inrättas för att fullgöra centralstyrelseuppgifter i de fall då en inrättning drivs av flera landstingskommuner gemensamt. Detta torde alltid

160 bli fallet med specialsjukhusen. De berörda landstingen får då ta ställning till om värdlandstingets centralstyrelse skall fungera som direktion eller om särskild styrelse bör utses enligt 16 §. Sådan styrelse blir då direktion. I vissa av de paragrafer i sjukvårdslagen till vilka förevarande paragraf hänvisar nämns sjukvårdsstyrelse och direktion. Om inte särskild styrelse enligt 16 § förevarande lag är direktion, skall vid tillämpningen av 11 § och nämnda hänvisningsparagrafer centralstyrelsen anses som både sjukvårdsstyrelse och direktion. Att specialsjukhus vid tillämpning av 11 § anses som lasarett medför att ansvarig läkare enligt 16 § sjukvårdslagen skall benämnas överläkare. 12 §. Första stycket motsvarar 9 § 1954 års lag. I fråga om andra stycket hänvisas till allmänna motiveringen s. 91. I tredje stycket har länsskolnämnden införts som en tillsynsmyndighet under skolöverstyrelsen. Denna nyhet är i första hand betingad av den nya organisationen för tillsynen över undervisningen i landet. Organisationen utmärks bl. a. av en strävan att i möjligaste mån decentralisera uppgifterna från skolöverstyrelsen till länsskolnämnderna. Efter hand som undervisningsväsendet reformerats har den regionala tillsynen lagts på dessa nämnder. Som exempel från senaste tid kan nämnas att statens specialskolor för syn-, hörsel- och talskadade barn ställts under länsskolnämndernas tillsyn. Vi anser mot denna bakgrund och med hänsyn till behovet av en samordning av särskolundervisningen med annan undervisning att även särskolorna bör stå under länsskolnämndernas tillsyn. Centralstyrelse 13 §. Centralstyrelse är en sådan landstingskommunal nämnd för vissa i särskild författning angivna förvaltnings- eller verkställighetsbestyr som avses i 54 § första stycket landstingslagen. Som nämnts i kapitel 5 bör förvaltningsutskottet inte utses till centralstyrelse men föreligger inte hinder att till centralstyrelse utse annan befintlig landstingsnämnd. Särskild centralstyrelse behöver således inte utses. För centralstyrelse gäller, vare sig den utgörs av särskild centralstyrelse eller annan befintlig nämnd, kommunallagstiftningens regler. Förevarande bestämmelser, som avser särskild centralstyrelse, är utformade efter mönster av 9 § 1 och 2 mom. sjukvårdslagen i dess lydelse enligt lag den 7 maj 1965 (nr 104). 14 §. Bestämmelsen motsvarar 11 § 1954 års tillämpningskungörelse. Föreskrifter om rätt att närvara vid kommunal nämnds sammanträde bör ges i lag.

161 I kapitel 5 har vi nämnt att centralstyrelsen kan kalla sakkunniga och representanter för föräldrar till sammanträde och att förutsättningen härför är att alla ledamöterna är ense härom. En rekommendation till centralstyrelsen att på detta sätt begagna sig av sakkunskap och få del av fackrepresentanters, föräldrars och andras synpunkter bör ges i tillämpningsförfattning. 15 §. Enligt 3 § utövar centralstyrelsen ledningen av landstingskommuns verksamhet enligt denna lag. Bestämmelser om centralstyrelsens uppgifter finns f. n. i 6 § första stycket 1954 års lag, i vissa andra av samma lags paragrafer som bl. a. ålägger centralstyrelsen att utse vissa befattningshavare m. m. samt i 6 och 10 §§ tillämpningskungörelsen. Endast vissa av dessa bestämmelser behöver tas upp i lag. Den i förevarande paragraf först angivna uppgiften saknar direkt motsvarighet i gällande bestämmelser. Uppgiften innefattar bl. a. att driva en viss uppspårande verksamhet — härom hänvisas till kapitel 6 — samt att i olika former sörja för att råd och upplysning ges åt föräldrar till psykiskt utvecklingshämmade och åt andra berörda. Den andra i förevarande paragraf angivna uppgiften återfinns delvis i 6 § 1954 års lag. Ny är skyldigheten att verka för att omsorgerna utvecklas på tillfredsställande sätt. Centralstyrelsen bör i enlighet härmed uppmärksamma utvecklingen och nyheter på området samt anordna försöksverksamhet som kan anses värdefull, allt i den mån medel är tillgängliga eller kan utverkas. De därefter angivna uppgifterna i fråga om ledning och tillsyn har motsvarigheter i 6 § 1954 års lag samt 6 och 10 §§ tillämpningskungörelsen. Enligt 6 § tillämpningskungörelsen utövas lokal tillsyn över plananstalterna av vederbörande centralstyrelse och över riksanstalterna av huvudtillsynsmyndigheten genom tillsynsmän som myndigheten utser. I ledningen av landstingskommunens egna inrättningar ingår självfallet tillsyn. Klart är också att centralstyrelsen bör utöva lokal tillsyn över de enskilda inrättningar som upptagits i landstingskommunens egen plan, även om inrättningen är belägen i en annan landstingskommun. Är en inrättning upptagen i flera landstingskommuners planer bör huvudtillsynsmyndigheten äga bestämma vem som skall utöva tillsynen. Inrättning som inte upptagits i plan måste vara godkänd enligt 9 §. Sådant godkännande torde i allmänhet komma att meddelas av huvudtillsynsmyndigheten. Det bör därför som f. n. ankomma på denna myndighet att utse lokala tillsynsmän för att biträda myndigheten vid tillsynen. Den sist angivna uppgiften att framlägga förslag hos de anslagsbeviljande organen bör ses i samband med bestämmelsen i 60 § landstingslagen och motsvarande kommunallagsbestämmelser om skyldighet för nämnderna att inge statförslag. 11—514747

162 16 §. I fråga om denna paragraf, som har sin förebild i 9 § 4 mom. sjukvårdslagen, hänvisas till framställningen under 11 §. Där har nämnts att styrelse som avses här kan tjäna som direktion för specialsjukhus. Även för andra inrättningar som drivs av landstingskommuner gemensamt kan särskild styrelse fullgöra centralstyrelses uppgifter. I dessa uppgifter kan också ingå bestyr som närmast ankommer på en lokal styrelse. Nämnder I 17—22 §§ behandlas centralstyrelsens nämnd och utskrivningsnämnd vid specialsjukhus. När det i lagtexten talas om nämnd, avses båda dessa nämnder. 17 §. Paragrafens första stycke behandlar centralstyrelsens nämnd, som motsvarar centralstyrelsens delegation i 1954 års lag. Nämndens uppgifter anges på olika ställen i lagen. Dess ordförande skall som hittills vara lagfaren. Han bör vara eller ha varit ordinarie domare. Liksom vid de nuvarande mentalsjukhusen behövs vid vissa av specialsjukhusen för psykiskt utvecklingshämmade ett särskilt fristående organ för utskrivningsfrågor. Detta gäller främst specialsjukhus där asociala psykiskt utvecklingshämmade vårdas. En möjlighet är att centralstyrelsens nämnd i den landstingskommun, där specialsjukhuset är beläget, handhar utskrivningsfrågorna. Denna uppgift kan emellertid bli betungande för nämnden. Vidare blir som nämnts i annat sammanhang specialsjukhusen gemensamma för flera landstingskommuner och det kan då synas lämpligare med ett organ som inte utsetts så att det företräder endast ett landsting. Den nuvarande ordningen med särskilda utskrivningsnämnder har i stort sett fungerat väl och torde komma att bestå i den blivande lagstiftningen om mentalsjukvård. Vi föreslår därför i förevarande paragraf att särskilda utskrivningsnämnder skall kunna inrättas vid specialsjukhusen för psykiskt utvecklingshämmade. Suppleanterna för ordföranden i centralstyrelsens nämnd och ledamöterna i utskrivningsnämnd skall självfallet vara personliga. 18 §. Nämnderna har sådana uppgifter att de väsentligen framstår som rättskipande organ. I likhet med ledamöter av nämnden vid allmän domstol bör ifrågavarande nämndledamöter ha avlagt domared eller domarförsäkran. Dessutom bör jävsbestämmelserna för domare gälla ledamöterna i förevarande nämnder. Härigenom kan nämnderna falla under det domstolsbegrepp som avhandlas i Europarådets konvention den 4 november 1950 an-

163 gående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna. 19 §. Vid sammanträde med centralstyrelsens nämnd kan ärendet avse inskrivning eller annan åtgärd beträffande den som vistas i sitt hem. Krav på hans personliga närvaro kan därvid vara förenad med olägenhet för honom eller hans förmyndare eller vårdnadshavare. Bor den som ärendet avser däremot i elevhem eller vårdhem, kan han i allmänhet utan olägenhet vara närvarande vid nämndsammanträde. Ärende hos utskrivningsnämnd avser i allmänhet någon som vistas i specialsjlikhuset och som därför oftast kan närvara vid sammanträdet. Självfallet bör personlig inställelse inte komma i fråga om den kan vara till skada för den ärendet avser. Barn torde därför endast undantagsvis böra närvara. Nämnden bör i varje särskilt fall avgöra om personlig närvaro är lämplig. Förmyndare eller vårdnadshavare bör vara närvarande om inte särskilda skäl föranleder annat. De befattningshavare som anges i andra stycket bör närvara för att föredra ärendena eller tillhandagå med upplysningar. Muntliga upplysningar blir i allmänhet mindre betungande än skriftliga yttranden. Den som avses med ärendet bör inte hindras att meddela sig med nämndledamöterna utan att särskolchefen, vårdchefen eller läkaren är närvarande. Sådan befattningshavare behöver därför inte vara närvarande under hela sammanträdet. Någon allmän skyldighet för nämndledamöter att skaffa sig personlig kännedom om den som avses med visst ärende som skall handläggas i dennes frånvaro har inte föreskrivits. En sådan kännedom kan ofta vara värdefull men torde inte vara nödvändig för att ärendet skall kunna prövas tillfredsställande. I många fall kan det röra sig om personer som vistas i sina hem eller i övrigt så att det skulle vara förenat med alltför stora olägenheter för ledamöterna att skaffa sig personlig kännedom. 20 §.

I syfte att underlätta för dem som för talan inför nämnd att framlägga sina synpunkter föreslås i denna paragraf en rätt att anlita biträde. Särskilda kvalifikationskrav på biträde behöver inte ställas men biträde som visar oskicklighet eller oförstånd kan avvisas av nämnden. 21 §. Några bestämmelser om viss handläggningsordning behövs inte. Såväl skriftlig som muntlig utredning får förebringas. Personer som antas kunna lämna upplysningar av betydelse får höras. Det ankommer på nämnden att i varje särskilt fall avgöra om tillräckliga skäl härför finns. Begäran om att någon skall höras bör dock inte avslås annat än om det kan antas att hörandet kommer att sakna betydelse. Även om den som ärendet avser är när-

164 varande vid nämndens sammanträde, bör nämnden kunna besluta att han skall avträda, exempelvis om den som skall höras av rädsla eller annan anledning inte vågar uttala sig eller om hans uppgifter på annat sätt kan påverkas. 22 §. För besvärsprövningen är det viktigt att nämndbesluten motiveras. Hur utförlig motiveringen skall vara får avgöras med hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet. Inskrivning

i särskola och utskrivning

därifrån

23 §. I fråga om denna paragraf, som reglerar särskolplikten, kan i huvudsak hänvisas till den allmänna motiveringen. Här bör dock framhållas att, medan särskolplikten i nuvarande lag kopplats samman med att den efterblivne kan tillgodogöra sig sådan undervisning som meddelas i särskolan, det enligt vårt förslag för att skolplikt skall föreligga endast krävs, att den utvecklingshämmade kan tillgodogöra sig undervisning. Detta innebär att han skall vara i stånd att inhämta teoretiska eller praktiska kunskaper, därunder inbegripet även sådana färdigheter som bibringas i förskolan. Det anförda leder till att undervisningen i särskolan i princip skall anpassas efter de utvecklingshämmades förutsättningar att tillägna sig kunskaper. Termen undervisning får därigenom, i överensstämmelse med den utveckling som redan gjort sig gällande i tillämpningen, en vidsträcktare innebörd än enligt 1954 års lag. Vid tillkomsten av gällande lag förutsattes det att förlängning av särskolplikten skulle ske endast i undantagsfall, och det framhölls att bestämmelsen därom borde bli av betydelse främst genom att den medgav att ungdomar som behövde fortsatt tillsyn kunde få denna genom särskolan. Härigenom kunde man i vissa fall undgå att skriva in eleven vid vårdanstalt. Beslut om förlängning av särskolplikt meddelas årligen i ett förhållandevis stort antal fall. Flertalet av dessa torde hänga samman med att eleven i samband med försöksutskrivning anses böra stå under tillsyn från skolan. Några bestämmelser om utskrivning på försök från särskola tas som nämnts tidigare inte upp i vårt förslag. Det saknas därför anledning att i framtiden besluta om förlängning av särskolplikten i andra fall än då den utvecklingshämmade bör erhålla undervisning i särskola efter utgången av vårterminen det kalenderår, då han fyller 21 år. För beslut om förlängning bör såsom f. n. krävas, att synnerliga skäl föreligger. Sådana skäl måste anses vara för handen, om det för den utvecklingshämmades framtid bedöms vara väsentligt, att han får fortsatt yrkesundervisning inom särskolans Tam. Har någon utskrivits från särskola innan särskolplikten upphört eller

165 senare, bör hinder inte möta mot att därefter besluta om förlängd särskolplikt för honom. I det föregående har vi framhållit att särskolplikten bör omfatta alla psykiskt utvecklingshämmade upp till 21 eller, i vissa fall, 23 års ålder, som kan tillgodogöra sig undervisning. Det förhållandet att någon, som är att anse som psykiskt utvecklingshämmad i den betydelse vi lagt in i detta begrepp, fullgjort skolplikt enligt 36 § skollagen skall således inte hindra att han, om så visar sig behövligt, bereds undervisning i särskolan. Har särskolplikten enligt paragrafens första stycke redan upphört då frågan om hänvisning till särskola aktualiseras, bör det i överensstämmelse med vad vi anfört i det föregående inte vara något hinder mot att besluta om förlängning av särskolplikten. 24 §. I första stycket av denna paragraf fastslås till att börja med, att skolpliktig psykiskt utvecklingshämmad skall inskrivas i särskola. Inskrivning är alltså obligatorisk, om den utvecklingshämmade uppnått skolpliktig ålder och kan tillgodogöra sig undervisning. Enligt andra punkten av första stycket skall dock, såsom anförts i den allmänna motiveringen, anstånd med inskrivning i särskola kunna medges under ett år, om särskilda skäl föreligger. Sådant skäl kan vara att den utvecklingshämmade är fysiskt klen. Enbart den omständigheten att den utvecklingshämmade inte nått sådan mognad att han kan gå i särskolans grundskola eller träningsskola bör inte utgöra tillräcklig anledning till uppskov med inskrivning i särskola. Såsom redan framhållits i det föregående bör nämligen den utvecklingshämmade i samband med inskrivning i särskola placeras i förskola, om denna skolform med hänsyn till hans allmänna mognad framstår som den lämpligaste för honom. Det kan ofta vara av vikt, att den utvecklingshämmade så tidigt som möjligt får den undervisning och handledning han behöver. Stor återhållsamhet bör därför iakttas med att besluta om anstånd med skolgången i särskola. Har enligt 32 § skollagen skolgången i grundskola uppskjutits under ett år, bör det självfallet inte komma i fråga att ett påföljande år medge uppskov enligt nu ifrågavarande bestämmelse. Andra stycket av paragrafen innehåller en bestämmelse, enligt vilken utvecklingshämmat barn som inte uppnått skolpliktig ålder kan inskrivas i särskola om vårdnadshavaren samtycker därtill eller barnet är omhändertaget för samhällsvård. Vid sådan inskrivning kommer givetvis endast i fråga att placera barnet i förskola. Då det talas om vårdnadshavaren avses här, liksom i det följande, båda föräldrarna, förutsatt att inte någon av dem skilts från vårdnaden. För inskrivning i nu avsedda fall krävs sålunda i princip samtycke av båda föräldrarna. Har en av dem uttryckligen samtyckt till inskrivning, kan det dock ofta vara befogat att utgå från att även den andre samtyckt. Skriftligt medgivande till inskrivning bör varken i nu berörda

166 fall eller annars avkrävas vårdnadshavare. Är barnet omhändertaget för samhällsvård eller är sådan åtgärd aktuell i samband med inskrivningen, skall självfallet samråd ske med barnavårdsnämnden. 25 §.

Bestämmelsen i denna paragraf om befrielse från skolgång har till förebild 35 § skollagen. Som framgår av paragrafens ordalydelse krävs för befrielse från skolgången i särskola, att den enskilda undervisningen kan bedömas väsentligen motsvara den undervisning som den utvecklingshämmade skulle ha fått i särskola. Kontrollbefogenheten enligt andra stycket bör utövas av särskolchefen, som dock bör vara berättigad att delegera befogenheten på annan befattningshavare. Övervakningen av att den utvecklingshämmade får tillfredsställande undervisning torde i allmänhet böra ske där han undervisas. Han bör alltså inte kallas till prövning i särskolan annat än om det är påkallat av speciella skäl. 26 §.

Beslutanderätten i frågor om inskrivning i särskola, förlängning av särskolplikt och befrielse från skolgång har enligt första stycket av denna paragraf lagts på särskolchefen, dock med skyldighet för honom att samråda med centralstyrelsens överläkare. Såväl särskolchefen som överläkaren är berättigad att hänskjuta frågor av sådant slag till centralstyrelsens nämnd. Det ligger i sakens natur att en sådan åtgärd bör vidtas endast om särskolchefen och överläkaren är oense eller avgörandet annars framstår som tveksamt. Anser sig särskolchefen inte kunna bifalla en begäran om inskrivning som skolstyrelse gjort enligt 38 §, bör ärendet behandlas som ett tveksamt fall. Frågor om barnens skolgång bör självfallet handläggas i nära samråd med deras närmaste. Härigenom skapas största möjliga förtroende för avgörandena. Föreligger inte samstämmighet mellan särskolchefen och vederbörande vårdnadshavare eller förmyndare eller den utvecklingshämmade själv, om han fyllt 16 år, skall ärendet prövas av centralstyrelsens nämnd som första instans. Det anförda har i denna paragraf kommit till uttryck genom en föreskrift, enligt vilken frågor om inskrivning i särskola, förlängning av särskolplikt och befrielse från skolgång skall prövas av nämnden, när vårdnadshavaren, förmyndaren eller den utvecklingshämmade, om han fyllt 16 år, inte är ense med särskolchefen om vad som bör beslutas. Den formulering som sålunda föreslagits avser att täcka även det fallet att vårdnadshavaren begär inskrivning i särskola eller förlängning av särskolplikten men särskolchefen anser sig inte böra bifalla denna begäran. När särskolchefen anser inskrivning eller förlängning påkallad bör det inte under alla förhållanden vara nödvändigt att han utverkar ett uttryckligt medgivande till åtgärden för att han — efter samråd med centralstyrelsens överläkare — själv skall

167 kunna besluta i ärendet. Det bör räcka att det framgår att vederbörande inte motsätter sig åtgärden. Givet är dock att stor försiktighet bör iakttas, när tvekan råder om vårdnadshavarens, förmyndarens eller den utvecklingshämmades inställning. Visar det sig när åtgärden i fråga skall genomföras att någon av dessa ändrar mening och motsätter sig åtgärden, bör särskolchefen hänskjuta frågan till centralstyrelsens nämnd, om han inte med hänsyn till eleven finner det angeläget att genom handräckning få till stånd verkställighet av sitt beslut utan dröjsmål. I andra stycket av paragrafen har upptagits en undantagsbestämmelse i fråga om behörigheten att besluta om förlängning av särskolplikten för elev, som är inskriven i specialsärskola. Som tidigare nämnts skall sådan fråga avgöras av skolans rektor efter samråd med skolläkaren eller av centralstyrelsens nämnd i den landstingskommun, där särskolan är belägen. 27 §.

I paragrafen regleras möjligheterna att besluta om särskolelevs bostadsförhållanden. Frågan om sådant beslut är påkallat hänger nära samman med belägenheten av den skola till vilken eleven hänförs. Inskrivning i särskola skall avse viss skola. Redan vid detta avgörande bör boendefrågan beaktas. En vägledande princip bör vara, att eleven om möjligt skall bo kvar i det egna hemmet. Ligger skolan på sådant avstånd från elevens hemort att han inte lämpligen kan färdas dit dagligen eller kan han av annat skäl inte fullgöra skolgången under det att han bor hemma, blir det nödvändigt att lösa boendefrågan på annat sätt. De alternativ som står till buds enligt paragrafen är att placera eleven i annat enskilt hem än det egna, i inackorderingshem eller i elevhem. Beslut i boendefråga torde i allmänhet böra meddelas i samband med beslut om inskrivning. Det bör dock självfallet inte vara något hinder mot att även i andra sammanhang besluta i sådan fråga. Beträffande behörigheten att besluta om elevs bostad skall reglerna för inskrivning, förlängning av särskolplikt och befrielse från skolgång äga motsvarande tillämpning. 28 §.

Uttagning till specialundervisning och hänvisning till annan skolform i samma skola är sådana frågor som i allmänhet skall avgöras av skolans rektor. Självfallet bör sådana åtgärder inte vidtas utan samråd med vårdnadshavare eller förmyndare. Är vårdnadshavaren, förmyndaren eller eleven, om han fyllt 16 år, inte ense med rektor bör dock ärendet prövas av centralstyrelsens nämnd. Liksom i 26 § avser formuleringen att täcka även fall där t. ex. elevens föräldrar begär åtgärden. Gäller ärendet elev i specialsärskolan ankommer nämndprövningen på centralstyrelsens nämnd i den landstingskommun där särskolan är belägen.

168 29 §. Första stycket av paragrafen reglerar när utskrivning från särskola senast skall ske. Bestämmelserna därom anknyter till särskolpliktens upphörande. Det är dock möjligt att bereda en elev tillfälle att slutföra påbörjad yrkesutbildning även efter utgången av vårterminen det kalenderår, då han fyller 23 år. Härför krävs, såsom framgår av lagtexten, samtycke av den utvecklingshämmade. Den i andra stycket upptagna regeln är en naturlig följd av att skolplikten ännu inte inträtt för barnet. I den allmänna motiveringen har nämnts att utskrivning från särskola inte i och för sig behöver innebära att alla omsorger om den utvecklingshämmade skall upphöra. Vikten av att den utskrivne ges det stöd och den hjälp han behöver för sin anpassning i samhället motiverar det i tredje stycket intagna åliggandet för berörda befattningshavare att i samband med utskrivning pröva om andra omsorger behövs. Visar prövningen att den utskrivne kan reda sig helt på egen hand, är han däremot inte längre att anse som psykiskt utvecklingshämmad. 30 §.

I paragrafen upptas regler om behörighet att besluta om utskrivning från särskola. Som framgår av första stycket skall centralstyrelsen k u n n a uppdra åt rektor för sådan skola att i särskolchefens ställe besluta i frågor om utskrivning. Sådant uppdrag bör lämnas endast till heltidsanställd särskolrektor. I den mån centralstyrelsen begagnar sig av denna möjlighet är det givetvis av stor vikt, att garantier likväl finns för att de elever som skrivs ut i sådan ordning kommer i åtnjutande av de omsorger de behöver efter utskrivningen. Det bör ankomma på centralstyrelsen att närmare regiera de praktiska formerna härför, när beslutanderätten delegeras. Vid utskrivning från specialsärskola, som enligt förslaget beslutas avskolans rektor, skall denne i förväg ha samrått med särskolchefen i elevens hemlandstingskommun. Detta gäller givetvis särskilt för det fall att eleven i samband med utskrivning skall återföras dit. Om elev vid specialsärskola skall vistas utanför skolan under sådana former och under sådan kontroll från skolans sida att vistelsen närmast är att betrakta som ett led i den verksamhet som bedrivs av skolan, kan det enligt vårt bedömande inte anses nödvändigt att besluta om utskrivning. I andra stycket av paragrafen anges de fall, då det ankommer på centralstyrelsens nämnd att pröva fråga om utskrivning från särskola. Finner särskolchefen eller rektor, när beslutanderätten enligt första stycket andra eller tredje punkten tillkommer honom, att framställning om utskrivning inte bör bifallas, bör han givetvis vara oförhindrad att för den som begärt utskrivning framlägga de skäl som han anser tala däremot. Endast om denne trots detta vidhåller framställningen skall ärendet överlämnas till

169 nämnden. Vid tveksamhet om framställningen vidhålles bör det ankomma på särskolchefen eller rektor att bringa klarhet häri. Enligt tredje stycket handläggs fråga om utskrivning från specialsärskola, när nämndprövning skall ske, av nämnden i den landstingskommun, där särskolan är belägen. Inskrivning

i vårdhem

eller specialsjukhus

samt utskrivning

därifrån

31 §. Enligt första stycket skall vård i vårdhem eller specialsjukhus kunna komma till stånd på frivillig grund, dvs. med samtycke av vårdnadshavare, förmyndare eller den utvecklingshämmade själv om han är myndig. Vidare skall utan samtycke sådan vård enligt första stycket kunna beredas utvecklingshämmad som är omhändertagen för samhällsvård. Självfallet skall i sistnämnda fall samråd ske med barnavårdsnämnden. Vård på sådan grund medför i princip inte annan rätt att kvarhålla den utvecklingshämmade i vårdhemmet eller sjukhuset än som föranleds av vårdnadshavarens eller förmyndarens rätt att bestämma över den underåriges respektive myndlingens uppehållsort eller av att han är omhändertagen för samhällsvård. Som framgår av bestämmelserna om utskrivning inträder dock rätt att kvarhålla den utvecklingshämmade oberoende av samtycke därtill, om förutsättningarna för tvångsingripande föreligger. För att vård i vårdhem eller specialsjukhus skall kunna beredas utvecklingshämmad oberoende av sådant samtycke som nyss nämnts krävs enligt andra stycket, som avser endast dem som fyllt 18 år, att vården är oundgängligen påkallad med hänsyn till att den utvecklingshämmade saknar förmåga att ta vård om sig, för ett sedeslöst liv eller är farlig för annans personliga säkerhet eller egendom. I kravet på oundgängligt vårdbehov ligger, att någon annan utväg rimligtvis inte står till buds, dvs. att det inte är möjligt att genom åtgärder av annat slag skapa förutsättningar för den utvecklingshämmade att vistas utanför vårdhem eller specialsjukhus. Med uttrycket »saknar förmåga att taga vård om sig» åsyftas de fall, då den utvecklingshämmade är ur stånd att sköta sådana personliga angelägenheter som är oundgängliga för livsuppehället. Han kan t. ex. inte själv skaffa sig föda eller hålla sin bostad beboelig eller han missköter på annat sätt sin kroppsliga hälsa. Oförmågan i något av nu nämnda hänseenden bör dock vara uppenbar för att ett omhändertagande enligt andra stycket skall kunna ske. Bristande förmåga att på rationellt sätt sköta sina ägodelar eller att ha hand om sina ekonomiska förhållanden bör inte falla in under oförmåga att ta vård om sig. Indikationen »för ett sedeslöst liv» avser prostitution eller sexuell lösaktighet i övrigt. Det är att märka att utvecklingshämmade löper särskilda risker i detta hänseende, eftersom de ofta är lättledda och därför lättare än andra kan utnyttjas av samvetslösa personer. Att det i dy-

170 lika fall är möjligt att genom vård i vårdhem eller specialsjuklms bereda den utvecklingshämmade erforderligt skydd synes väl motiverat. Farlighet för annans personliga säkerhet förekommer inte särskilt ofta hos utvecklingshämmade. Med hänsyn till den risk för våldshandlingar som dock kan föreligga i vissa fall 1 har vi ansett att en sådan indikation inte kan undvaras som grund för ett omhändertagande. Det kan i vissa fall vara vanskligt att avgöra om farlighet är för handen. Hänsyn bör i sådana fall tas såväl till graden av det våld som hotar som till sannolikheten för att sådant våld kommer att utövas. 2 Den i paragrafen sist upptagna indikationen, farlighet för annans egendom, bör bli av praktisk betydelse framför allt för den möjlighet som skall finnas för domstol att i samband med rättegång överlämna tilltalad, som är utvecklingshämmad, till vård i specialsjukhus. För att indikationen skall kunna tillämpas i andra fall torde även regelmässigt böra krävas, att farligheten kommit till uttryck i brottslig gärning. Som framgår av 1 § ingår i definitionen på psykiskt utvecklingshämmade bl. a. det sociala rekvisitet, att särskilda omsorger krävs för vederbörandes anpassning i samhället. Om någon begår egendomsbrott som inte är att betrakta som en engångsföreteelse eller ringa, företer han uppenbarligen bristande anpassning i samhället. Gäller det en person med hämmad förståndsutveckling, är centralstyrelsen alltså skyldig att bereda honom erforderliga omsorger. Om inga andra åtgärder är tillräckliga, får vård beredas i vårdhem eller specialsjukhus. 32 §. Denna paragraf, som reglerar beslutanderätten vid inskrivning i vårdhem och specialsjukhus, är uppbyggd på samma sätt som första stycket av 26 §. Beslutanderätten utövas av vårdchefen efter samråd med centralstyrelsens överläkare med möjlighet för båda dessa befattningshavare att hänskjuta frågan om inskrivning till centralstyrelsens nämnd. Sådant hänskj litande bör ske om avgörandet framstår som tveksamt. Till tveksamma fall bör. hänföras t. ex. att vårdchefen anser sig inte kunna bifalla en framställning enligt 38 § från barnavårdsnämnd eller socialnämnd. Centralstyrelsens nämnd skall i övrigt pröva frågor om inskrivning när vårdnadshavaren, förmyndaren eller den utvecklingshämmade, om han fyllt 18 år, inte är ense med vårdchefen om vad som bör beslutas. Vad vi anfört under 26 § beträffande uttryckssättet »icke är ense» bör uppmärksammas även i detta sammanhang. Underåriga som kommer i fråga till inskrivning i vårdhem eller specialsjukhus är så hämmade i sin utveckling att rätt för dem att påkalla nämndprövning inte som för särskolelev bör inträda redan vid 16 år. Sådan rätt bör dock före 21-årsåldern finnas även på vårdsidan, och vi har föreslagit 1 2

Jfr SOU 1964:40 s. 210 Beträffande motsvarande bedömning vid intagning i mentalsjukhus se SOU 1964:40 s. 194 f.

171 att gränsen härför sätts vid 18 år, en åldersgräns som i andra hänseenden gäller i fråga om vården i vårdhem och specialsj ukhus. Om plats inte står till förfogande i specialsjukhus, bör denna fråga lösas i samråd med den ansvarige överläkaren där. Saken kan t. ex. ordnas på det sättet att någon annan från samma landstingskommun skrivs ut från specialsjukhuset och i stället skrivs in i vårdhem. 33 §.

Enligt denna paragraf skall den som domstol överlämnat till vård i specialsjukhus utan dröjsmål efter det domen vunnit laga kraft skrivas in i sådant sjukhus. Inskrivningen skall ombesörjas av vårdchefen i den landstingskommun, där den till vård överlämnade är bosatt. Någon prövning i sak rörande behovet av vård i specialsjukhus skall inte göras av vårdchefen. I dessa fall måste alltså plats beredas i specialsjukhus. Är den till vård överlämnade redan inskriven i specialsjukhus skall han, såsom framgår av paragrafen, i fortsättningen anses inskriven på grund av domen. Något nytt beslut om inskrivning behövs således inte i detta fall. För att vårdchefen skall kunna ombesörja inskrivning är det nödvändigt att han får domen och lagakraftbevis. Bestämmelser härom bör meddelas i kungörelsen den 6 november 1964 (nr 635) angående underrättelse om dom i vissa brottmål m. m. Även för det fall att den till vård överlämnade redan är inskriven i specialsjukhus bör vårdchefen tillställas dom och lagakraftbevis. Med hänsyn till reglerna för utskrivning bör det i sistnämnda fall ankomma på honom att underrätta överläkaren på specialsjukhuset om domen. 34 §.

Paragrafen innehåller regler om när en patient skall skrivas ut från vårdhem eller specialsjukhus. Som huvudregel anges att utskrivning skall ske, när patienten inte längre behöver sådan vård. Utskrivningen skall alltså ske så snart andra omsorger lämpligen kan träda i stället för vården i vårdhemmet eller specialsjukhuset. Mera sällan innebär utskrivningen att patienten upphör att vara föremål för centralstyrelsens omsorger. De övriga båda bestämmelserna, som avser dels barn under 18 år och dels patienter som uppnått nämnda ålder, är att se som en direkt följd av de förutsättningar vi angivit för inskrivning. I de fall som anges i första stycket skall utskrivning ske när de där upptagna förutsättningarna är för handen. Andra stycket innebär däremot endast att utskrivningsmyndigheten är skyldig att uppta den inskrivnes framställning om utskrivning till saklig prövning. Någon ovillkorlig rätt till utskrivning föreligger således inte enligt andra stycket. Som nyss nämnts innebär utskrivning från vårdhem eller specialsj ukhus

172 mera sällan att patienten upphör att vara föremål för centralstyrelsens omsorger. I den allmänna motiveringen har beskrivits hur eftervårdande verksamhet och tillsyn kan anordnas för dessa utskrivna och vad som därvid bör ankomma på vårdchefen och andra befattningshavare. Detta kommer till uttryck i paragrafens tredje stycke. 35 §. Enligt första stycket av paragrafen ankommer det på vårdchefen att efter samråd med centralstyrelsens överläkare besluta om utskrivning från vårdhem. Av skäl som framhållits i den allmänna motiveringen har dock en särskild ordning föreskrivits för utskrivning från specialvårdhem. I andra stycket anges de fall, då det åligger centralstyrelsens nämnd att pröva frågor om utskrivning från vårdhem, inbegripet specialvårdhem. Bestämmelserna överensstämmer i huvudsak med motsvarande regler vid utskrivning från särskola. Vi hänvisar till vad vi anfört under 30 § beträffande sistnämnda regler. Enligt tredje stycket handläggs fråga om utskrivning från specialvårdhem, när nämndprövning skall ske, av nämnden i den landstingskommun, där vårdhemmet är beläget. 36 §.

Enligt denna paragraf fördelas behörigheten att besluta om utskrivning från specialsjukhus mellan den ansvarige överläkaren och utskrivningsnämnden vid sjukhuset. Nämnden skall pröva, förutom de fall där motsvarande prövning vid mentalsjukhusen sker av utskrivningsnämnd, även fall som motsvarar dem där utskrivningen från särskola och vårdhem ankommer på centralstyrelsens nämnd. Det bör dock särskilt beaktas, att vårdchefen och centralstyrelsens överläkare erhållit rätt att begära, att fråga om utskrivning prövas av utskrivningsnämnden. Denna rätt kan ha praktisk betydelse framför allt i sådana fall, då en utskrivning är nödvändig för att bereda plats i sjukhuset åt annan patient. Det är dock självfallet önskvärt, att dylika frågor om möjligt avgörs efter samråd mellan överläkaren vid sjukhuset och vårdchefen. I paragrafen talas om den landstingskommun där patienten är bosatt. Vad som bör förstås härmed har utvecklats i specialmotiveringen till 2 §. 37 §.

Frågor om rätt för den som inskrivits vid inrättning, där han skall bo enligt denna lag, att vistas utanför inrättningen avgörs av dennas ledning. Vid särskola med elevhem beslutar således skolans rektor eller elevhemsföreståndaren, vid vårdhem föreståndaren och vid specialsjukhus vederbörande överläkare. Av handräckningsbestämmelserna i 45 § framgår att den som olovligen håller sig undan kan hämtas genom polismyndighetens försorg.

173 Vid specialsjlikhusen, som motsvarar de nuvarande mentalsjukhusen för psykiskt efterblivna, kommer att inskrivas sådana psykiskt utvecklingshämmade som av domstol överlämnats till vård vid specialsjukhuset eller som under inflytande av psykisk utvecklingshämning begått brott mot annans personliga säkerhet vilket icke blivit åtalat. Eftersom beslut om utskrivning av sådana patienter med hänsyn till samhällsskyddet enligt 36 § ankommer på utskrivningsnämnden, bör denna besluta även om rätt att på egen hand vistas utanför sjukhuset. Beslutanderätten bör dock i särskilda fall kunna delegeras på överläkaren vid sjukhuset och det bör alltid ankomma på honom att återkalla meddelat tillstånd.

Särskilda

bestämmelser

38 §. Första stycket ålägger liksom f. n. primärkommunal skolstyrelse att vidta åtgärder för att särskolundervisning bereds den som behöver sådan undervisning. Som nämnts i kapitel 6 är skolstyrelsen enligt 6 kap. 7 § skolstadgan skyldig att tillse att barn anmäls till undervisning i särskola när det behövs. Vi föreslår i annat sammanhang att denna skyldighet utvidgas att omfatta alla i särskolpliktig ålder. För att skolstyrelsen skall kunna fullgöra skyldigheten berättigas den i förevarande stycke vidare att ombesörja läkarundersökning, testning och andra undersökningar som behövs. Av 25, 31 och 35 §§ barnavårdslagen följer att barnavårdsnämnden skall se till att särskolundervisning bereds särskolpliktigt barn som omhändertagits för samhällsvård. Är sådant barn inte omhändertaget av barnavårdsnämnden för samhällsvård, bör det som nämnts i kapitel 6 inte åläggas barnavårdsnämnden att verka för att barnet bereds särskolundervisning. I det fallet bör i stället skolstyrelsens skyldigheter enligt första stycket förevarande paragraf och skolstadgan aktualiseras. När psykiskt utvecklingshämmad behöver vård åläggs däremot barnavårdsnämnden genom andra stycket att vidta åtgärder även i de fall då det inte kan ske enligt barnavårdslagen. Härom hänvisas till kapitel 6. Den omständigheten att ett barn som enligt barnavårdsnämndens beslut är omhändertaget för samhällsvård blir föremål för omsorger enligt förevarande lag medför inte att barnavårdsnämndens beslut upphör att gälla. I den mån detta beslut utgör förutsättning för möjligheterna att bereda omsorgerna, bör barnavårdsnämnden inte utan samråd med centralstyrelsen upphäva sitt beslut. Socialnämnds åligganden anges i tredje stycket. Härom hänvisas också till kapitel 6. Kommer inte vederbörande till undersökning som beslutats enligt denna paragraf, kan handräckning av polismyndighet lämnas med stöd av 45 §.

174 39 §. Paragrafen innehåller bestämmelser om rätt för ordföranden i centralstyrelsens nämnd att i brådskande fall föregripa nämndens prövning genom interimistiskt beslut. Vid förhinder för ordföranden övergår hans befogenhet att fatta sådana beslut på hans personliga suppleant. Skulle båda ha förhinder kan 39 § inte tillämpas. Förutsättningen för interimistiskt beslut är att nämndens prövning inte kan avvaktas utan fara eller allvarlig olägenhet. Ordföranden måste i varje särskilt fall bedöma om denna förutsättning är för handen. Av betydelse är därvid hur ingripande en åtgärd är och hur brådskande den ter sig med hänsyn till vårdbehov och andra omständigheter. Interimistiskt ordförandebeslut kan avse endast åtgärd, som enligt bestämmelserna i 26, 27 eller 32 § i det särskilda fallet ankommer på centralstyrelsens nämnd. Beslutet länder omedelbart till efterrättelse. Rättsskyddet tillgodoses genom att beslutet enligt andra stycket bara gäller tills vidare i avbidan på nämndens prövning. Före denna prövning kan ordföranden återkalla eller ändra sitt beslut. 40 §.

Enligt 30 § får utskrivning från särskola begäras av vårdnadshavaren, förmyndaren eller eleven, om han fyllt 16 år. Utskrivning från vårdhem och specialsjukhus får begäras av patienten, om han fyllt 18 år, vårdnadshavaren eller förmyndaren, 34 §. Dessa bestämmelser medför att en sålunda gjord begäran om utskrivning måste upptas till saklig prövning. 40 § innebär en inskränkning i denna prövningsskyldighet. 41 §. En särskild bestämmelse om tystnadsplikt behövs i förevarande lag lika väl som i sjukvårdslagen och barnavårdslagen. Brott mot tystnadsplikten straffas enligt 20 kap. brottsbalken. Undervisnings-

och

vårdkostnader

42 §.

Enligt 22 § första stycket 1954 års lag (senaste lydelse se SFS 1962: 411) är undervisning och vård kostnadsfri för psykiskt efterbliven som är inskriven vid särskola eller som är inskriven vid vårdanstalt och inte fyllt 21 år. Landstinget eller annan huvudman äger dock som ersättning »för kostnaden» uppbära allmänt barnbidrag som må utgå enligt 7 § lagen om allmänna barnbidrag. Av 17—19 §§ 1954 års lag framgår att den som är inskriven kan tas in i externatskola, daghem eller extern arbets- eller sysselsättningsavdelning. Lagen synes sålunda innebära att den, som bor kvar i sitt eget hem och där får sitt uppehälle utan landstingskommunens medverkan, skall

175 avstå pension och bidrag till landstingskommunen på samma sätt som den som bor i internat eller vårdhem. Visserligen får den förstnämnde enligt 20 § a) och e) tillämpningskungörelsen kostnadsfritt resor, undervisningsmateriel, skolmåltider, sjukvård och tandvård, men detta synes inte motivera en likartad behandling av de båda olika grupperna. Dessa förmåner får ju alla skolbarn kostnadsfritt utan att behöva avstå folkpension eller bidrag. Likaså är arbetsvärd kostnadsfri för den som deltar däri, exempelvis i skyddad sysselsättning, och inte heller han behöver avstå någon pension. Vidare sägs i 22 § tredje stycket 1954 års lag att, utan hinder av bestämmelserna i första stycket, försöksutskriven och i familjevård utackorderad psykiskt efterbliven, som avses där, är skyldig att betala kostnaderna för vården i den utsträckning centralstyrelsen bestämmer. Med kostnaderna för vården får väl antas avses kostnaden för kost och logi m. m. Ingenting sägs här om förfarandet med pension och bidrag. Eftersom en sådan efterbliven som avses i tredje stycket alltjämt är inskriven, äger landstinget enligt ordalagen i första stycket uppbära hans pension och bidrag samtidigt som han skall betala kostnaderna för kost och logi. Lagens förarbeten synes inte ge klarhet i dessa frågor. Viss ledning för en lagtolkning ger möjligen 22 § andra stycket, som behandlar avgiftsskyldighet. Sådan skyldighet åläggs den som fyllt 21 år och som får »vård på vårdanstalt». Det är således inte nog med att han är inskriven vid vårdanstalt enligt 19 §, han måste också faktiskt få vård där. Det utesluter åtminstone att en efterbliven som försöksutskriven bor hemma och arbetar i allmänna marknaden behöver betala avgift, däremot knappast den som i stället arbetar i en extern arbetsavdelning. Vi vill emellertid betona att, efter vad vi inhämtat, huvudmännen tilllämpat avgiftsreglerna på sådant sätt att avgift inte uttagits för annat än interna omsorger och heller inte samtidigt med att barnbidrag eller folkpension uppburits. Avgifterna för de kategorier efterblivna, som inte får kostnadsfri vård enligt 1954 års lag, har fortlöpande anpassats efter storleken av folkpensioner och andra bidrag. Detta har medfört att det rent ekonomiskt saknar betydelse för landstingskommun om den får uppbära avgifter från den vårdade eller rätt att tillgodogöra sig honom tillkommande pension eller bidrag. Vi föreslår därför att avgiftsskyldigheten i princip slopas för alla psykiskt utvecklingshämmade. Utan ökad ekonomisk belastning för landstingskommunerna vinns härigenom fördelen av enklare bestämmelser och administration. Ett undantag behövs dock. Vissa psykiskt utvecklingshämmade kan ha god arbetsförmåga och vara i stånd att sköta ett arbete i öppna marknaden mot där gällande lön, under förutsättning att deras boendeförhållanden ordnas på lämpligt sätt, exempelvis i inackorderingshem. Det synes riktigast att landstingskommun eller annan huvudman, som tillhandahåller bostad och kost, i dessa fall får ta ut skälig ersättning härför. Ersätt-

176 ningens storlek får beräknas med hänsyn till den ntvecklingshämmades löneförmåner. Är hans arbetsförmåga mindre än hälften, äger han uppbära folkpension i form av förtidspension enligt 7 kap. lagen om allmän försäkring. Han är då enligt 10 kap. 3 § samma lag skyldig att avstå denna pension. I dessa fall bör han självfallet inte vara skyldig att också betala avgift för kost och logi. I paragrafens andra stycke regleras omfattningen av landstingskommuns eller annan huvudmans rätt att uppbära allmänt barnbidrag och folkpension. I fråga om folkpension sker detta liksom i 1954 års lag genom en hänvisning till 10 kap. 3 § lagen om allmän försäkring. Där görs emellertid ett undantag för sjukhus. Eftersom det kan bli tveksamt om därmed avses specialsjukhusen för psykiskt utvecklingshämmade och då vi anser att undantaget inte bör gälla dessa sjukhus, har hänvisningen försetts med ett förtydligande, varav framgår att specialsjukhus skall jämställas med annan anstalt än sjukhus. Rätten att uppbära allmänt barnbidrag måste däremot alltjämt regleras särskilt. Mot bakgrund av vad vi anfört om innebörden av 22 § 1954 års lag föreslår vi — i överensstämmelse med vad som får anses gälla enligt 10 kap. 3 § lagen om allmän försäkring — att denna rätt bör föreligga endast om kost och bostad bereds den för vilken bidraget utgår. För den som endast bereds externa omsorger får således huvudmannen inte uppbära folkpension eller allmänt barnbidrag. Besvär och handräckning

m. m.

43 §. Besvärsbestämmelserna i första stycket motsvarar 23 § 1 mom. 1954 års lag. Det beslut som överklagas kan vara meddelat av särskolchef, rektor, vårdchef, föreståndare eller överläkare eller av centralstyrelsens nämnd eller utskrivningsnämnd vid specialsjukhus. Nämnderna är således inte besvärsinstanser i fråga om beslut av tjänstemännen. Första besvärsinstans är endast huvudtillsynsmyndigheten. Beslut av tjänsteman kan aldrig lända till efterrättelse omedelbart. I allmänhet torde alla berörda parter vara ense om att den beslutade åtgärden är till gagn för den psykiskt utvecklingshämmade och åtgärden vidtas då självfallet utan dröjsmål. Visar det sig emellertid att lämnat medgivande till åtgärden inte vidhålls, skall tjänstemannen hänskjuta ärendet till nämnd om det är nödvändigt. Endast i de fall då beslutanderätten ankommer på nämnd behövs särskilda bestämmelser om omedelbar verkställighet av beslut i första instans, och sådana bestämmelser finns i förevarande paragraf och i 39 §. För att överklagande i sådana fall inte skall bli otjänligt har i förevarande paragraf upptagits en inhibitionsbestämmelse.

177 Det bör uppmärksammas att 43 § första stycket ger rätt för den som anser sig behöva omsorger enligt lagen eller hans förmyndare eller vårdnadshavare att föra talan mot beslut varigenom omsorger vägrats honom. Besvärsbestämmelserna i andra stycket hänför sig till 20 och 21 §§. Till skillnad mot besvär enligt första stycket gäller här en bestämd besvärstid. 44 §.

Paragrafens bestämmelser om talan mot huvudtillsynsmyndighets beslut motsvarar 23 § 2 mom. 1954 års lag. Endast vissa av de beslut som anges i 43 § får överklagas. Beslut som huvudtillsynsmyndighet meddelat enligt andra bestämmelser i lagen, t. ex. beslut enligt 7 och 9 §§ om vägrat godkännande av enskild inrättning, får överklagas enligt de bestämmelser som gäller för myndighetens beslut i allmänhet. 45 §. Denna paragraf innehåller bestämmelser om handräckning. När det i paragrafen som förutsättning för handräckning anges att någon inte fullgör skolgång eller inte inställer sig vid viss inrättning, avses självfallet i fråga om utvecklingshämmade barn och andra som inte råder över sig själva att vårdnadshavare eller förmyndare underlåtit att vidta eller medverka till den åtgärd som avses med handräckningen. Handräckning i fråga om den som inte fullgör sin skolgång kan avse hämtning till elevhem, om det beslutats att eleven skall bo i sådant hem. Beträffande olovligt undanhållande från inrättning hänvisas till motiveringen till 37 §. För återförande till inackorderingshem eller enskilt hem kan handräckning inte lämnas. 46 §. I fråga om första stycket hänvisas till kapitel 3 och specialmotiveringen till 9 §. Andra stycket motsvarar 54 § sinnessjuklagen. 47 §.

I annat sammanhang har nämnts att tillämpningsbestämmelser till lagen bör tas upp i en särskolstadga och en vårdstadga. Övergångsbestämmelserna Lagen bör träda i kraft samtidigt med huvudmannaskapsreformen och den nya lag som avses ersätta sinnessjuklagen, dvs. den 1 januari 1967. Bestämmelsen om den som är intagen för vård på sinnessjukhus föranleds av att vård på specialsjukhus, som avses i 5 §, inte bör regleras av den lag som skall ersätta sinnessjuklagen utan av förevarande lag. 12—514747

178 Bestämmelserna i fjärde stycket gäller även den sam är intagen för observation i särskola enligt 15 § 1954 års lag och den som är provisoriskt intagen i vårdanstalt enligt 19 § samma lag. Beträffande gemensam centralstyrelse hänvisas till kapitel 5. Huvudmannaskapsreformen och den nya lagstiftningen bör föranleda att nya planer upprättas för omsorgerna om de psykiskt utvecklingshämmade. Viss tid krävs emellertid för arbetet härmed. Inom två år från lagens ikraftträdande bör planerna kunna inges för fastställelse. Enligt beslutet om huvudmannaskapsreformen skall Vipeholms sjukhus i Lund övertas av Malmöhus läns landstingskommun senast den 1 januari 1970. Sjukhuset kan därför även efter lagens ikraftträdande utgöra statligt sjukhus för psykiskt utvecklingshämmade. Från landstingskommunernas synpunkt sett innebär det att annan drar försorg om vården (se 2 § första stycket lagen). Enligt 7 § skulle, om något undantag icke föreskrevs, även platserna vid Vipeholms sjukhus tas upp i vederbörande plan; 7 § tredje stycket behandlar nämligen endast enskild inrättning. Ett sådant undantag har därför föreskrivits i övergångsbestämmelserna. För Vipeholms sjukhus bör så länge det är statligt alltjämt gälla sinnessjukvårdstadgans bestämmelser om direktion, läkare, personal i övrigt, avgifter och annat, som angår förvaltningen. Eftersom sinnessjuklagen avses upphöra att gälla med utgången av år 1966 och den lag som skall träda i dess ställe inte bör gälla vård av psykiskt utvecklingshämmade, behövs under samma tid föreskrifter om in- och utskrivning m. m. Dessa måste avse både frivillig sjukhusvistelse och inskrivning utan samtycke, dvs. ämnen som behandlas dels i sjukvårdslagen och dels, fr. o. m. den 1 januari 1967, i den lag som skall ersätta sinnessjuklagen. I stället för att övergångsvis göra båda dessa lagar tillämpliga på Vipeholms sjukhus föreslår vi att förevarande lags motsvarande bestämmelser får gälla redan fr. o. m. den 1 januari 1967. Det innebär bl. a. att de landstingskommunala myndigheterna får ett visst inflytande på inskrivningen av patienter, samtidigt som dessa myndigheter får ansvaret för den eftervård som kan komma i fråga. Genom den ordning vi sålunda föreslår för Vipeholms sjukhus under övergångstiden skapas legala förutsättningar att redan från den 1 januari 1967 använda sjukhuset i enlighet med den regionplan som avses för vården av specialsjukhuspatienterna.

Förslaget till lag om ändring i 31 kap. brottsbalken Den nya bestämmelse i 31 kap. brottsbalken som vi föreslår sammanhänger som nämnts tidigare med att de nuvarande mentalsjukhusen för efterblivna i samband med huvudmannaskapsreformen kommer att överföras till förevarande vårdorganisation och i denna ingå som specialsjukhus. Bestämmelsen har konstruerats i huvudsaklig överensstämmelse med

179 3 § i kapitlet. Denna måste justeras i samband med att sinnessjuklagen ersätts av en ny lag. Därvid bör vad som sägs om sinnesslöhet utmönstras ur paragrafen och överlämnande av psykiskt utvecklingshämmade till vård regleras i en särskild paragraf. Som förutsättning för att någon skall kunna överlämnas till vård enligt sinnessjuklagen krävs enligt 31 kap. 3 § brottsbalken, att den tilltalade i utlåtande över sinnesundersökning förklarats behöva vård i sinnessjukhus. I analogi härmed fordras enligt den föreslagna paragrafen för överlämnande till vård i specialsjukhus, att den tilltalade i utlåtande över rättspsykiatrisk undersökning förklarats behöva vård i specialsjukhus enligt 31 § andra stycket lagen angående omsorger om psykiskt utvecklingshämmade. Kravet på att vårdbehovet skall ha konstaterats vid rättspsykiatrisk undersökning bör, som departementschefen anförde under förarbetena till brottsbalken beträffande 31 kap. 3 §, inte innebära att undersökningen ovillkorligen skall ha verkställts i det mål, vari frågan om överlämnande till vård är aktuell. 1 Genom hänvisningen till 31 § andra stycket av lagen fastslås, att överlämnande till vård i specialsjukhus får ske endast om de allmänna förutsättningarna för inskrivning och kvarhållande i sådant sjukhus föreligger. Det innebär sålunda — förutom krav på hämmad förståndsutveckling — att vården i specialsjukhus skall vara oundgängligen påkallad med hänsyn till åtminstone någon av specialindikationerna i sistnämnda bestämmelse. Kravet på nedsättning av de intellektuella funktionerna för att en person skall kunna betecknas som utvecklingshämmad bör som vi framhållit förut 2 inte bindas till viss högsta intelligenskvot. Som vi understrukit måste det dock fordras, att den intellektuella nedsättningen är av mera betydande grad. Enligt nuvarande praxis överlämnas emellertid i viss utsträckning personer med tämligen lätta grader av intelligensnedsättning i samband med kriminalitet till vård enligt sinnessjuklagen såsom sinnesslöa. Dessa personer företer i allmänhet utpräglade särdrag på känslo- och viljelivets områden. Det kan i åtskilliga fall sättas i fråga om inte en placering inom psykopatvården är riktigare. Avgörande för gränsdragningen bör enligt vårt bedömande vara, om det är nedsättningen av den intellektuella kapaciteten eller de psykopatiska särdragen som främst kännetecknar individen. Givet är att ett sådant ställningstagande ofta kan vara vanskligt. Nuvarande tillämpning visar emellertid enligt vår uppfattning en alltför stor benägenhet att tillmäta brister i den intellektuella utrustningen avgörande betydelse även då dessa inte är av den omfattning, att de dominerar personligheten. Det finns sålunda exempel på att överlämnande till vård på mentalsjukhus för efterblivna skett, fastän intelligenskvoten hos den tilltalade väsentligt överstigit den kvot, som brukar anses utgöra gränsen för efterblivenhet. Denna praxis kan inte anses tillfredsställande. Det synes därför 1

Se prop. 1962:10 del C s. 572 och 602. Jfr prop. 1964:90 s. 71. Jfr. s. 48. 12*—5H747 2

180 önskvärt, att domstol, då tilltalad i rättspsykiatriskt utlåtande förklarats behöva vård i specialsjukhus, regelmässigt inhämtar yttrande från medicinalstyrelsen häröver. Beträffande innebörden av specialindikationerna hänvisas till vad vi anfört under 31 § i den föreslagna lagen angående omsorger om psykiskt utvecklingshämmade. Här må dock understrykas, att den omständigheten att en person som är psykiskt utvecklingshämmad gjort sig skyldig till brott inte behöver innebära, att han behöver vård i specialsjukhus. I åtskilliga fall, t. ex. om brottet är av tillfällighetskaraktär eller annars inte är uttryck för någon gravare social missanpassning, bör det vara möjligt att bereda den utvecklingshämmade erforderliga omsorger på annat sätt. Oundgängligt behov av vård i specialsjukhus föreligger inte då. Som framgår av paragrafen skall det alltid ankomma på domstolen att pröva, om vårdbehovet är av sådan art. I paragrafen har inte upptagits någon motsvarighet till sista punkten i 31 kap. 3 § brottsbalken. När en utvecklingshämmad person gjort sig skyldig till brott, torde nämligen orsakssammanhang mellan bristerna i den intellektuella utrustningen och den brottsliga gärningen inte kunna uteslutas i något fall.

Förslaget till lag om ändring i skollagen Ändringarna i skollagen hänger samman med vårt ställningstagande rörande skolplikten för psykiskt utvecklingshämmade. Som vi framhållit i den allmänna motiveringen bör skolplikten för dem i sin helhet regleras enbart och uttömmande i den lag vi föreslår. Detta bör komma till uttryck i skollagen med hänsyn till att denna lag reglerar undervisningen i specialskola av vissa psykiskt utvecklingshämmade. Vi föreslår därför, att det i 30 § tredje stycket skollagen uttryckligen anges, att i fråga om skolplikt för barn som är psykiskt utvecklingshämmade gäller särskilda bestämmelser. Av 2 a § i dess nuvarande lydelse framgår inte lagens avsikt, att undervisningen i specialskola skall omfatta även vissa psykiskt utvecklingshämmade (se prop. 1965:118). Det är önskvärt, att lagen förtydligas i detta hänseende. När det gäller utvecklingshämmade bör i specialskolan endast tas emot barn som på grund av sitt komplicerade handikapp inte kan undervisas i särskolan. Detta bör framgå av lagen. Till specialskolan bör slutligen inte hänvisas utvecklingshämmade barn med talskada. Sådana barn bör enligt vår mening undervisas inom särskolan. Ändringen i 6 § tredje stycket föranleds av att den av oss föreslagna lagen reglerar undervisningen av alla psykiskt utvecklingshämmade med undantag endast för dem som hänvisas till specialskola.

181 Förslaget till kungörelse om ändrad lydelse av 6 kap. 7 § skolstadgan Skolstyrelsens skyldighet att göra anmälan om behovet av särskild undervisning i vissa fall har genom den föreslagna ändringen utvidgats att avse inte endast undervisningen för barn utan även sådan undervisning i särskolan, som meddelas för ungdom upp till 23 års ålder. Härjämte har, i enlighet med den terminologi vi använt, ordet efterblivna utbytts mot ordet utvecklingshämmade. Förslaget till lag om ändrad lydelse av 1 § 3 mom. sjukvårdslagen Om skälen till den föreslagna ändringen hänvisas till den allmänna motiveringen s. 62. Förslagen till lag om ändrad lydelse av 20 kap. 7 § rättegångsbalken och 2 § lagen om allmänt kriminalregister samt förslaget till lag angående ändring i lagen om åtgärder vid samhällsfarlig asocialitet Förslagen är att se som följdändringar till lagen angående omsorger om psykiskt utvecklingshämmade.

KAPITEL 8 Sammanfattning

Utredningen föreslår i betänkandet en lag angående omsorger om psykiskt utvecklingshämmade. Lagen avser att i första hand ersätta 1954 års lag om undervisning och vård av vissa psykiskt efterblivna. I den nya lagen används uttrycket psykiskt utvecklingshämmad och avledningar därav. Begreppet allmän psykisk efterblivenhet ger uttryck endast åt att det föreligger en nedsättning av den intellektuella funktionen som kan hänföras till utvecklingsperioden. Vi anser att i begreppet psykisk utvecklingshämning bör innefattas inte bara att en till nämnda period hänförlig nedsättning av den intellektuella funktionen föreligger utan även att denna har sådana verkningar att personen i fråga för sin utbildning eller anpassning i samhället eller i övrigt behöver särskilda omsorger genom det allmänna. Det nya begreppet blir på detta sätt dynamiskt. Endast de som lagen är tillämplig på skall anses psykiskt utvecklingshämmade. Det föreslagna uttrycket möjliggör en enhetlig nordisk terminologi på detta område. Huvudmannaskapet för omsorgerna om de utvecklingshämmade skall enligt beslut vid 1963 års riksdag fr. o. m. den 1 januari 1967 principiellt åvila landstingen med undantag endast för undervisningen av sådana biinda och döva psykiskt efterblivna som tas emot vid statens blind- och dövskolor. Det förutsätts dock, att enskilda institutioner alltjämt skall finnas i viss utsträckning. Utredningen föreslår att landstingens huvudmannaansvar lagtekniskt kominer till uttryck genom en bestämmelse, som ålägger landstingen att bereda psykiskt utvecklingshämmade, som är bosatta inom landstingskommunen, undervisning, vård och omsorger i övrigt enligt lagen, i den mån inte annan drar försorg därom. Med landstingskommun jämställs stad, som inte tillhör sådan kommun. Ledningen av landstingskommuns verksamhet på detta område föreslås som f. n. skola utövas av en centralstyrelse. Vid centralstyrelsen skall finnas befattningar som särskolchef, vårdchef och överläkare, motsvarande tjänsterna som rektor, värdföreståndare och centralstyrelsens läkare. För att säkerställa att alla inrättningar för psykiskt utvecklingshämmade anordnas och drivs på ett anmärkningsfritt sätt föreslår utredningen, att det införs krav på godkännande av statlig myndighet för att en enskild inrättning skall få drivas. Prövningen skall fullgöras av den myndighet som är huvudtillsynsmyndighet. De ekonomiska relationerna mellan landstingen

183 och de enskilda inrättningarnas ägare förutsätts som hittills skola regleras, genom avtal. I fråga om de olika former av omsorger som bör finnas för psykiskt utvecklingshämmade skiljer utredningen mellan undervisning, vård och verksamhet i anslutning därtill, fritidsverksamhet samt åtgärder avseende de utvecklingshämmades bostadsförhållanden. Som grundläggande princip bör enligt förslaget gälla, att varje utvecklingshämmat barn skall ha rätt till den undervisning det kan tillgodogöra sig. I begreppet undervisning innefattas därvid all verksamhet som främjar barnets utveckling eller ökar dess förmåga till social anpassning. Undervisningen föreslås anordnad i form av förskolundervisning, grundskolundervisning, träningsskolundervisning och yrkesundervisning. För undervisningen skall som hittills finnas särskolor. Vissa av dem skall ha karaktären av specialsärskolor, som för vissa kategorier utvecklingshämmade anordnas gemensamt för alla eller flera landstingskommuner. Det understryks i förslaget, att det numera är visat att förskolundervisning ofta är av stor betydelse för det utvecklingshämmade barnets mognad. Målet är därför att alla utvecklingshämmade barn får tillgång till sådan undervisning. En kraftig intensifiering av förskolverksamheten är därför påkallad, och det bör åligga huvudmännen att aktivt verka för att utveckvecklingshämmade barn anmäls till och får börja i särskola. Vidare föreslås att landstingen anställer särskilda befattningshavare med uppgift att vid behov undervisa utvecklingshämmade barn i förskolåldern i deras hem och ge föräldrarna råd och hjälp. Den egentliga skolverksamheten bör enligt förslaget, i syfte att så långt möjligt förverkliga principen om att alla utvecklingshämmade barn skall få den undervisning de kan tillgodogöra sig, delas på en grundskola för mera teoretisk särskolundervisning och en träningsskola, avsedd att närmast ersätta de nuvarande praktiska klasserna och den verksamhet som bedrivs vid de externa sysselsättningsavdelningarna. Förslaget innebär, liksom i fråga om förskolan, att ökat antal barn även på detta stadium skall hänvisas till särskolan, och kräver således ökade resurser för denna. Såväl grundskola som träningsskola skall kunna förläggas i anslutning till vanlig grundskola. Även yrkesundervisningen föreslås utbyggd, och till denna skall, i motsats till vad som gäller f. n., kunna hänvisas även ungdomar som fullgjort sin skolgång i den vanliga skolan men som inte kan tillgodogöra sig vanlig yrkesundervisning eller anpassa sig i yrkeslivet. Med hänsyn till förhållandena på arbetsmarknaden och elevernas skiftande förmåga att tillgodogöra sig undervisning understryks i förslaget vikten av att yrkesundervisningen ges en så bred uppläggning som möjligt. Den bör sålunda omfatta såväl yrkesutbildning och yrkesträning som fortsatt teoretisk utbildning. För att önskvärd differentiering av yrkesutbildningen skall kunna genomföras

184 är det viktigt, att den samverkan mellan olika landsting som redan planerats verkligen genomförs. Yrkesträningen torde däremot i allmänhet kunna äga rum i särskilda verkstäder inom varje landstingskommun. Beträffande den teoretiska undervisningen förordas visst samarbete med särskolans grundskola. Slutligen understryks vikten av att särskolan i samverkan ined arbetsförmedling och arbetsvärd tillser, att eleverna efter avslutad undervisning placeras i arbetslivet i öppna marknaden eller i skyddad verksamhet. Denna del av omsorgerna om psykiskt utvecklingshämmade bör ägnas starkt ökad uppmärksamhet. I strävandena att bereda de utvecklingshämmade så normala livsbetingelser som möjligt skall enligt förslaget ingå ökad hjälp i form av vuxenundervisning. Denna bör vara av varierande omfattning beroende på den utvecklingshämmades situation och hans möjligheter att tillgodogöra sig undervisning. Vården av psykiskt utvecklingshämmade skall omfatta, förutom erforderlig social och medicinsk omvårdnad, olika former av verksamhet, såsom arbetsterapi och skyddad sysselsättning. Det är angeläget, att alla möjligheter tillvaratas att öka arbetsterapin för denna kategori. Det skall vidare ingå i landstingens skyldigheter mot de utvecklingshämmade att anordna skyddad sysselsättning, där det lämpligen kan ske. Landstingen bör i sådana fall vara berättigade till statsbidrag utan villkor att platserna skall stå till arbetsförmedlingens förfogande. Med hänsyn till samordningen mellan den skyddade sysselsättningen och centralstyrelsens övriga omsorger om de utvecklingshämmade anses det nödvändigt, att centralstyrelsen svarar för planeringen och utvecklingen samt utövar ledningen av den skyddade sysselsättningen. Som ett komplement till de olika former av sysselsättning och arbetsträning som skall finnas, vilka i huvudsak endast kan användas på en institution eller kollektivt, bör landstingen vara skyldiga att verka för att utvecklingshämmade, som vårdas i sina hem, bereds erforderliga omsorger där (hemmavård). Hemmavård bör enligt förslaget ske i den formen, att besök regelbundet görs av någon befattningshavare som är bäst ägnad att tillgodose vårdbehovet. Erforderlig samordning bör därvid ske med åtgärder som vidtas av andra samhällsorgan. För barn som inte kan gå i förskola eller träningsskola skall enligt förslaget finnas daghem. För vården skall vidare finnas vårdhem, specialvårdhem och specialsjukhus, de sistnämnda huvudsakligen för sådana utvecklingshämmade som f. n. vårdas vid de statliga mentalsjukhusen för psykiskt efterblivna. Specialvårdhem och specialsjukhus förutsätts skola drivas regionalt för flera landsting eller i vissa fall gemensamt för hela landet. Vid dessa institutioner skall bedrivas särskolundervisning för särskolpliktiga patienter. I landstingens skyldigheter att bereda erforderliga omsorger åt utvecklingshämmade skall enligt förslaget ingå att anordna fritidsverksamhet.

185 Sådan verksamhet föreslås skola omfatta inte bara dem som vistas på olika institutioner utan även dem som bor i enskilda hem. För dem som inte kan få erforderliga omsorger under det de bor i sina egna hem föreslås att bostad skall beredas i annat enskilt hem, inackorderingshem eller elevhem för särskolelever eller inackorderingshem för andra psykiskt utvecklingshämmade. Inackorderingshem skall vara avsedda antingen som en övergångsform till en självständigare boendeform eller för mera stadigvarande vistelse. Möjligheten till utflyttning skall dock alltid hållas öppen. Elevhem för särskolelever, som närmast motsvarar nuvarande särskolinternat, skall ha karaktären av femdagarshem, där eleven principiellt skall bo endast fem dagar i veckan, eller sjudagarshem för elever, som inte kan resa hem över veckosluten. Utvecklingshämmade som bor på institution bör i den mån så är möjligt beredas omväxling i miljön. Detta skall enligt förslaget kunna ske genom att de tillfälligt får komina till enskilt hem eller vistas på koloni. Förslagens genomförande kräver ökad tillgång på utbildad personal. Med hänsyn härtill anses det befogat, att landstingen får ökade statliga bidrag till personalkostnaderna. Statsbidrag för lönekostnader, som f. n. utgår endast för rektorer och lärare vid särskolorna, föreslås skola utgå för flera personalgrupper även inom vårdområdet. Kostnadsökningen för statsverket beräknas uppgå till omkring 15 milj. kr. För att en centralstyrelse skall kunna fullgöra sina skyldigheter enligt lagen är det nödvändigt med viss registrering av utvecklingshämmade. Några särskilda rättsverkningar skall dock inte vara förbundna med en registrering utan denna skall endast syfta till att markera, att centralstyrelsen har att bereda den utvecklingshämmade omsorger som är påkallade och som kan genomföras frivilligt eller med stöd av tvångsbestämmelser. Behovet att tvångsvis kunna genomföra viss undervisning eller vård grundas liksom f. n. på regler om särskolplikt och skyldighet att mottaga vård. Särskolplikt föreslås skola gälla för utvecklingshämmad fr. o. m. höstterminen det kalenderår, då han fyller sju år, så länge han kan tillgodogöra sig undervisning, dock längst t. o. m. vårterminen det kalenderår, då han fyller 21 år. Om synnerliga skäl föreligger, skall dock särskolplikten genom särskilt beslut kunna förlängas t. o. m. vårterminen det kalenderår, då den utvecklingshämmade fyller 23 år. Inskrivning i särskola skall regelmässigt ske med samtycke av vårdnadshavare. Sådant samtycke fordras dock inte, om barnet är omhändertaget för samhällsvård. Det skall vidare åligga vederbörande skolstyrelse att verka för att alla särskolpliktiga skrivs in i särskola. Anstånd med inskrivning skall kunna medges under ett år, om särskilda skäl föreligger. I fråga om förfarandet vid inskrivning i särskola föreslås vissa förenklingar. Bl. a. skall krav inte längre uppställas på skriftlig anmälan från vårdnadshavaren i de fall då denne samtycker till inskrivning. Särskolchefen skall vara berätti-

186 gad att efter samråd med centralstyrelsens överläkare besluta i fråga om inskrivning i särskola, förlängning av särskolplikt och befrielse från skolgång. I vissa fall, främst då den fråga som skall prövas är kontroversiell, skall dock avgörandet ankomma på centralstyrelsens nämnd, motsvarande den nuvarande delegationen. Är ett ärende av brådskande natur skall, om nämndens beslut inte kan avvaktas utan fara eller allvarlig olägenhet, dess ordförande kunna besluta interimistiskt. Utskrivning från särskola skall enligt förslaget ske, då anledning är att anta, att den utvecklingshämmade inte längre behöver undervisning i sådan skola. Utskrivning skall vidare vara obligatorisk vid utgången av vårterminen det kalenderår då eleven fyller 21 år eller, om särskolplikten förlängts, vid den tidpunkt som angivits i förlängningsbeslutet. Elev bör dock, om han själv samtycker därtill, kunna beredas tillfälle att även efter utgången av vårterminen det kalenderår, då han fyller 23 år, slutföra påbörjad yrkesutbildning. För barn som inte uppnått särskolpliktig ålder och inte är omhändertaget för samhällsvård föreslås slutligen den särskilda regeln, att utskrivning skall ske, när barnets vårdnadshavare begär det. Någon motsvarighet till nuvarande särskilda regler om försöksutskrivning har inte upptagits i förslaget. Vid utskrivning skall dock alltid tillses, att eleven bereds de omsorger han behöver. Behörigheten att besluta om utskrivning från särskola har i förslaget reglerats på huvudsakligen samma sätt som beslutanderätten vid inskrivning. Prövningen skall sålunda i regel fullgöras av särskolchefen efter samråd med centralstyrelsens överläkare, dock med undantag för vissa särskilda fall, främst de kontroversiella, som skall handläggas av centralstyrelsens nämnd. Möjlighet ges enligt förslaget att delegera beslutanderätten vid utskrivning på rektor för särskola, i vilket fall det skall åligga denne att samråda med skolläkaren. Utskrivning av elev från specialsärskola skall, liksom när det gäller förlängning av särskolplikt, kunna beslutas lokalt. Vård i vårdhem eller specialsjukhus förutsätts i allmänhet komma till stånd efter samtycke av vårdnadshavare, förmyndare eller den utvecklingshämmade själv, om han är myndig. Dessutom skall barnavårdsnämnd, som omhändertagit underårig för samhällsvård, kunna föranstalta om att denne får den vård han behöver. Utan samtycke skall vård i vårdhem eller specialsjukhus kunna beredas utvecklingshämmad, som fyllt 18 år, om vården är oundgängligen påkallad med hänsyn till att den utvecklingshämmade saknar förmåga att ta vård om sig, för ett sedeslöst liv eller är farlig för annans personliga säkerhet eller egendom. Den precisering av förutsättningarna för ett omhändertagande med tvång som sålunda skett har föranletts av önskvärdheten att så långt möjligt tillgodose den enskildes rättssäkerhet. Med hänsyn till att de nuvarande statliga mentalsjukhusen för efterblivna skall ingå i vårdorganisationen för psykiskt utvecklingshämmade såsom spe-

187 cialsjukhus föreslås ett särskilt stadgande i 31 kap. brottsbalken, enligt vilket domstol skall kunna överlämna för brott tilltalad person till vård i specialsjukhus. Ett sådant överlämnande skall kunna ske endast om förutsättningarna för omhändertagande med tvång föreligger. Bestämmelserna om inskrivning i vårdhem och specialsjukhus och utskrivning därifrån korresponderar till stora delar med motsvarande bestämmelser på skolsidan. Frågor om inskrivning i vårdhem skall sålunda i regel avgöras av vårdchefen efter samråd med centralstyrelsens överläkare, dock med skyldighet för centralstyrelsens nämnd att pröva bl. a. de kontroversiella fallen. Nämndens ordförande skall i brådskande fall vara berättigad att interimistiskt besluta om inskrivning i vårdhem. Med hänsyn till landstingens ansvar för vården av de utvecklingshämmade föreslås samma regler för inskrivning i specialsjukhus som för inskrivning i vårdhem. Samråd skall dock alltid äga rum med vederbörande överläkare vid specialsjukhuset. Har någon av domstol överlämnats till vård i specialsjukhus, skall det åligga vårdchefen, när domen vunnit laga kraft, att utan särskild prövning besluta om inskrivning i sådant sjukhus. Utskrivning från vårdhem och specialsjukhus skall ske, när patienten inte längre behöver vård i sådant hem eller sjukhus. Under vissa förutsättningar skall utskrivning vidare ske på begäran av vårdnadshavare, förmyndare eller den inskrivne själv, om han är myndig. För patienter i specialsjukhus föreslås slutligen den särskilda regeln, att utskrivning skall ske på begäran av vårdchefen eller centralstyrelsens överläkare i hemlandstingskommunen, om vården i specialsjukhus inte är oundgängligen påkallad. Sistnämnda bestämmelse har föranletts av denna kommuns intresse att i möjligaste mån disponera över vårdplatserna. Liksom vid utskrivning från särskola saknas enligt förslaget möjligheter till utskrivning på försök från vårdhem eller specialsjukhus. I samband med utskrivning skall dock alltid prövas, om patienten efter utskrivningen bör beredas särskilda omsorger. Patient som utskrivs från specialsjukhus bör enligt förslaget kunna ges de förhållningsregler som är nödvändiga för att han skall kunna vistas utom sjukhuset. För specialsjukhusen föreslås särskilda regler om behörigheten att förordna om utskrivning. Det har nämligen inte ansetts möjligt att bortse från att dessa sjukhus, liksom de nuvarande mentalsjukhusen för efterblivna, i regel kommer att delvis beläggas med patienter som begått brott. Vid specialsjukhus skall därför kunna finnas en särskild utskrivningsnämnd av väsentligen samma slag som vid mentalsjukhusen. Det förutsätts att lagen angående omsorger om psykiskt utvecklingshämmade kompletteras med tillämpningsbestämmelser i form av en särskolstadga och en vårdstadga.

3 }

1-C6

STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR 1 9 6 6 Systematisk

förteckning

(Siffrorna inom klämmer beteckna utredningarnas nummer i den kronologiska förteckningen)

Justitiedepartementet Utsökningsrätt IV. [7] Utrikesdepartementet Internationellt fredsforskningsinstitut i Sverige. [B] Socialdepartementet Förenklad statsbidragsgivning till hälso- och sjukvården. [6] Omsorger om psykiskt utvecklingshämmade. [9] Finansdepartementet 1965 års långtidsutredning 1. Svensk ekonomi 1966— 1970. [1] 2. Export och import 1966—1970. Bilaga 1. [2] 3. Tillgången på arbetskraft 1960—1980. Bilaga 2. [8] Ny myntserie. [4] Ecklesiastikdepartementet Yrkesutbildningen. [3]

ESSELTE AB, STOCKHOLM 1966