('med förslag till lag an\xad gående ändring i lagen den 17 juni 19A8 (nr b33) om försäkringsrörelse',)

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961 1

Nr 171

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag an­ gående ändring i lagen den 17 juni 19A8 (nr b33) om försäkringsrörelse; given Stockholms slott den 19 maj 1961.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill Kungl. Maj :t härmed jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen att antaga härvid fogade förslag till lag angående ändring i lagen den 17 juni 1948 (nr 433) om försäkringsrörelse.

GUSTAF ADOLF

Gunnar Lange

Propositionens huvudsakliga innehåll I propositionen framlägges förslag till vissa ändringar i lagen om för­ säkringsrörelse, betingade av utvecklingen på försäkringsområdet under nuvarande lagstiftning. Det framlagda lagförslaget innefattar också änd­ ringar, som ger ökat utrymme för ett rationellt utnyttjande av försäkrings­ bolagens kapacitet och innebär förenklingar av nu gällande ordning i flera hänseenden. Bl. a. föreslås en uppmjukning av det nuvarande villkorslösa förbudet för försäkringsbolag att driva annan rörelse än försäkringsrörelse. På livförsäkringsområdet öppnas möjlighet för försäkringsbolag att efter dispens driva s. k. kort livförsäkring av riskkaraktär — bl. a. grupplivförsäkring — enligt enklare former. Vidare underlättas förening av livförsäkring och annan personförsäkring i samma bolag. Beträffande livförsäkringsrörelse föreslås även förenkling av nu gällande fondsystem. I fråga om gränsdragningen mellan s. k. kort och lång sjuk- och olycks­ fallsförsäkring anpassas reglerna till rådande praxis på området. Förslaget innehåller också nyheter som syftar till administrativa förenk­ lingar bl. a. i fråga om behandlingen av koncessionsärenden och registreringsärenden. Enligt förslaget kommer ärenden om nybildning av försäk­ ringsbolag — liksom viktigare ärenden om ändring av bolagsordning och försäkringstekniska grunder — alltjämt att avgöras av Kungl. Maj :t men 1 Bihang till riksdagens protokoll 1961. 1 saml.Nr 171

2 Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

avgörandet av åtskilliga ärenden av mera rutinbetonad karaktär överflyt­ tas från Kungl. Maj :t till försäkringsinspektionen. Beträffande tillsynsverksamheten bygger förslaget på hittillsvarande principer. Försäkringsinspektionens nuvarande befogenheter att infordra uppgifter för tillsynsverksamheten och att företaga inspektioner utsträckes till att omfatta även tarifföreningar och liknande organ som biträder för­ säkringsbolagen vid rörelsens bedrivande. Med hänsyn till internationella samarbetssträvanden föreslås — i över­ ensstämmelse med aktiebolagslagens regler — att möjlighet öppnas att efter särskild dispens låta annan person än här i riket bosatt svensk med­ borgare få ställning av bl. a. styrelseledamot, verkställande direktör eller revisor i försäkringsbolag. I propositionen behandlas även frågor om förenkling av branschspecifi­ kationen i bolagsordningar, återbäring, försäkringstagarintressets repre­ sentation i försäkringsbolagen och upplysningsverksamhet på försäkrings­ området. Författningsändringarna föreslås, med vissa modifikationer, träda i kraft den 1 januari 1962.

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961 3

Förslag

till

Lag angående ändring i lagen den 17 juni 1948 (nr 433) om försäkringsrörelse

Härigenom förordnas, dels att 1 och 2 §§, 4 § 2 och 3 mom., 6, 9, 29, 31, 47 och 52 §§, 59 § 2 mom., 60 §, 61 § 1 mom., 72, 81 och 90 §§, 93 § 3 mom., 94 § 1 mom., 99 §, 100 § 1 mom., 130, 133, 142, 158 och 163 §§, 166 § 2 och 3 mom., 170, 173, 191, 197 och 199 §§, 204 § 3 mom., 227, 231, 237, 251, 253, 259, 270 och 272—274 §§, 276 § 1 mom., 277 och 281 §§, 282 § 1 mom., 287 §, 295 § 2 mom., 303 §, 304 § 2 mom., 305, 306, 315 och 327—329 §§, 332 § 2 mom., 334 § 1 mom., 336, 341, 345 och 348 §§ lagen den 17 juni 1948 om försäkringsrörelse1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives, dels ock att i lagen skola införas två nya paragrafer, betecknade 287 a och 329 a §§, av den lydelse nedan angives.

Försäkringsrörelse må, där ej an- Försäkringsrörelse må, där ej an­ nat följer av vad i lag eller författ- nät följer av vad i lag eller författ­ ning är stadgat, drivas endast av för- ning är stadgat, drivas endast av för­ säkringsaktiebolag eller ömsesidigt säkringsaktiebolag eller ömsesidigt försäkringsbolag, som därtill erhållit försäkringsbolag, som därtill erhållit Konungens tillåtelse (koncession). tillstånd (koncession). Om utländsk-------------------------- stadgas särskilt.

2 §•

Försäkringsbolag må icke driva 1 mom. Försäkringsbolag må icke annan rörelse än försäkringsrörelse. driva annan rörelse än försäkringsrö­ relse, med mindre särskilda skäl äro därtill. Med livförsäkringsrörelse må ej för­ 2 mom. Med livförsäkringsrörelse enas försäkringsrörelse av annat slag, må ej förenas försäkringsrörelse med mindre särskilda skäl äro där­ som avser annat än personförsäk­ till. ring, med mindre särskilda skäl äro därtill. Vad nedan i denna lag särskilt Vad nedan i denna lag särskilt stadgas angående livförsäkring skall stadgas angående livförsäkring skall äga motsvarande tillämpning i frå­ äga motsvarande tillämpning i fråga ga om annan personförsäkring, som om personförsäkring av annat slag. meddelas för livstid eller för längre 1 fråga om sådan försäkring, medde­ tid än tio år. lad för en tid av längst fem är eller

1 Senaste lydelse av 282 och 345 §§, se SFS 1950: 320.

4 Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

mot premie, som är beräknad och be­

stämd för längst fem år i sänder, må

rörelsen dock drivas utan tillämp­

ning av de särskilda bestämmelserna

angående livförsäkring.

4 §• 2 mom. Å beslut om ändring av 2 mom. Å beslut om ändring av stadfäst bolagsordning eller stadfästa stadfäst bolagsordning eller stadfästa grunder skall ock sökas Konungens grunder skall ock sökas Konungens stadfästelse. Avser ändringen utvidg- stadfästelse. I Konungens ställe äger ning av bolagets rörelse till ny försäk- försäkringsinspektionen besluta i såringsgren eller nytt verksamhetsom- dant ärende, därest det icke är av råde eller avser ändringen en väsent- principiell betydelse eller eljest av lig omläggning av rörelsen skall vad synnerlig vikt. om koncession för nytt bolag är stad­ Avser ändringen utvidgning av bo­ gat äga motsvarande tillämpning. lagets rörelse till ny försäkringsgren Konungen må uppdraga åt försäk- eller nytt verksamhetsområde eller ringsinspektionen att i Konungens avser ändringen en väsentlig omläggställe meddela stadfästelse å and- ning av rörelsen, skall vid prövningringsbeslut i annat fall än i första en, huruvida stadfästelse må meddestycket andra punkten sägs. las, vad om koncession för nytt bolag är stadgat äga motsvarande tillämp­ ning. 3 mom. Ansökan om------------ till försäkringsinspektionen. Avser ansökningen------------- meddelanden (stiftarombud). Ansökan om ändring av stadfäst Ansökan om ändring av stadfäst bolagsordning eller stadfästa grun- bolagsordning eller stadfästa grun­ der skall, sedan beslut om ändring- der skall, sedan beslut om ändring­ en fattats, göras av styrelsen eller en fattats, göras av styrelsen eller verkställande direktören. Vid ansök- verkställande direktören. Vid ansök­ ningen skall fogas enligt 3A1 § andra ningen skall fogas avskrift av protostycket bestyrkt avskrift av proto- koll som förts i ärendet, koll som förts i ärendet.

6 §•

Bolagsordning för försäkringsak­ Bolagsordning för försäkringsak­ tiebolag skall angiva: tiebolag skall angiva: I. bolagets firma; —--------vara I. bolagets firma; — — — vara vidtagna; vidtagna; II. de grunder, enligt vilka skall II. de grunder, enligt vilka skall förfogas över uppkommen vinst, med förfogas över uppkommen vinst, med särskilt angivande i fråga om livför­ särskilt angivande i fråga om livför­ säkringsrörelse i vad mån avsätt­ säkringsrörelse i vad mån avsättning ning skall ske till regleringsfond; skall ske till återbäringsfond; samt samt 12. beträffande annan försäkring 12. beträffande annan försäkring än livförsäkring regler för begräns­ än livförsäkring i vad mån bolaget är ning av den ansvarighet bolaget må skyldigt att teckna återförsäkring. utan återförsäkring ikläda sig på en och samma risk. Antalet styrelseledamöter — -------- antalet angives.

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961 5

För livförsäkring skola grunder För livförsäkring skola, där icke upprättas beträffande med hänsyn till försäkringens sär­ skilda natur anledning till undantag föreligger, grunder upprättas beträf­ fande 1. beräkning av försäkringspre­ 1. beräkning av försäkringspre­ mier och premiereserv; mier och premiereserv; 2. avsättning till och användning 2. avsättning till och användning av utjämningsfond; av utjämningsfond; 3. försäkringstagares rätt till åter- 3. försäkringstagares rätt till återköp och fribrev; köp och fribrev; 4. belåning av försäkringsbrev hos 4. belåning av försäkringsbrev hos bolaget; bolaget; 5. verkan av underlåten premie­ 5. verkan av underlåten premie­ betalning; betalning; 6. försäkringstagares rätt när, an- 6. försäkringstagares rätt när, annorledes än av anledning som avses norledes än av anledning som avses under 3 eller 5, försäkringen upphör under 3 eller 5, försäkringen upphör i förtid eller bolaget eljest är fritt i förtid eller bolaget eljest är fritt från ansvarighet för försäkringsfall; från ansvarighet för försäkringsfall; 7. återbäring till försäkringstagar­ 7. återbäring till försäkringstagar­ na; samt na; 8. begränsning av den ansvarighet 8. skyldighet att teckna återförbolaget må utan återförsäkring iklä­ säkring; samt da sig på en och samma risk. 9. förräntning av försäkringsbe lopp som förfallit till betalning. Skall försäkring-------- för försäkringsfall. Om grunder —---------- — och 273 §§.

29 §. Ansökan om — — koncession beviljats. Ansökningen skall beträffande sty­ Änsökningen skall beträffande sty­ relseledamot, styrelsesuppleant, verk­ relseledamot, styrelsesuppleant, verk­ ställande direktören och vice verk­ ställande direktören och vice verk­ ställande direktör innehålla uppgift ställande direktör innehålla uppgift om fullständiga namnet ävensom om fullständiga namnet, medborgar­ hemvist, så ock förklaring att dessa skap och hemvist, så ock förklaring personer äro svenska medborgare att dessa personer ej äro omyndiga. och ej äro omyndiga. Där enligt den­ Där enligt denna lag eller bolagsord­ na lag eller bolagsordningen revisor ningen revisor skall vara auktorise­ skall vara auktoriserad revisor eller rad revisor eller godkänd gransk­ godkänd granskningsman, skola be­ ningsman, skola beträffande sådan träffande sådan revisor och suppleant revisor och suppleant för denne läm­ för denne lämnas enahanda uppgifter nas enahanda uppgifter under angi­ under angivande att han är auktori­ vande att han är auktoriserad revisor serad revisor eller godkänd gransk- eller godkänd granskningsman. mngsman. I ansökningen------------ sådan firmatecknare. Bolagets postadress skall angivas. Bolagets postadress skall angivas. Vid ansökningen skola fogas: Vid ansökningen skola togas:

6 Kungl. Maj.ts proposition nr 171 år 1961

1. de listor å vilka aktieteckning­ 1. de listor å vilka aktieteckning­ en ägt rum; en ägt rum; 2. avskrift av protokollet vid 2. avskrift av protokollet vid konstituerande stämman så ock, om konstituerande stämman så ock, om särskild stämma hållits, avskrift av särskild stämma hållits, avskrift av det därvid förda protokollet; det därvid förda protokollet; 3. två avskrifter av koncessionen, bolagsordningen och i 9 § om för­ mälda grunder; samt 4. en av samtliga styrelseledamöter 3. en av samtliga styrelseledamöter och verkställande direktören under­ och verkställande direktören under­ tecknad handling, innehållande dels tecknad handling, innehållande dels uppgift om det tecknade belopp, för uppgift om det tecknade belopp, för vilket tilldelning av aktier ägt rum, vilket tilldelning av aktier ägt rum, samt om det belopp, för vilket aktier samt om det belopp, för vilket aktier må hava förklarats förverkade en­ må hava förklarats förverkade en­ ligt 39 §, ävensom därom huru myc­ ligt 39 §, ävensom därom huru myc­ ket av det belopp, vartill aktiekapi­ ket av det belopp, vartill aktiekapi­ talet sålunda uppgår, blivit inbetalt, talet sålunda uppgår, blivit inbetalt, dels ock försäkran att den anmälda dels ock försäkran att den anmälda inbetalningen på aktiekapitalet bli­ inbetalningen på aktiekapitalet bli­ vit verkställd genom betalning i pen­ vit verkställd genom betalning i penningar eller därmed enligt 331 § jäm- ningar eller därmed enligt 331 § jäm­ ställd betalning. ställd betalning; samt 1 femte stycket angivna avskrifter 4. bevis om tillstånd som må vara skola vara bestyrkta på sätt i 3il § lämnat enligt 72, 81 eller 100 §. andra stycket stadgas. Har ej---------------------------------------- av vittnen. Där full betalning för aktier er- Där full betalning för aktier erlagts vid tiden för ansökningen, skall lagts vid tiden för ansökningen, skall den i femte stycket 4 omförmälda den i femte stycket 3 omförmälda handlingen jämväl innehålla uppgift handlingen jämväl innehålla uppgift om sammanlagda nominella belop­ om sammanlagda nominella belop­ pet av till fullo betalda aktier. pet av till fullo betalda aktier.

31 §. Efter det — ----------------- — i aktieboken. Om verkställd teckning av aktie Om verkställd teckning av aktie må utgivas bevis, däri upptages för­ må utgivas bevis, däri upptages för­ behåll att aktiebrev eller interims­ behåll att aktiebrev eller interims­ bevis å aktien ej må utbekommas av bevis å aktien ej må utbekommas av aktietecknaren eller den till vilken aktietecknaren eller den till vilken hans rätt övergått, med mindre be­ hans rätt övergått, med mindre be­ viset återställes. viset återställes. Sådant bevis (teck­ Sådant bevis (teckningsbevis) ningsbevis) skall ställas till viss man skall ställas till viss man och under­ och undertecknas av stiftarna eller tecknas av stiftarna eller av styrel­ av styrelsen efter vad i 30 § är stad­ sen efter vad i 30 § är stadgat om gat om aktiebrev eller ock genom aktiebrev eller ock genom bank på bank på sätt i första stycket är före­ sätt i första stycket är föreskrivet skrivet om interimsbevis. Beviset, om interimsbevis. Beviset, däri skall däri skall angivas bolagets firma, angivas bolagets firma, akties nomi- akties nominella belopp och dagen

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961 7

nella belopp och dagen för utfärdan- för utfärdandet, skall innehålla de det, skall innehålla de uppgifter som uppgifter som i 30 § andra stycket i 30 § andra stycket angivas, angivas. Å interimsbevis------------ -—- — å aktien. Teckningsrättsbevis och ------------- är föreskrivet.

47 § Bolagsstämmans beslut — för registrering Vid anmälningen skola fogas två Vid anmälningen skola fogas två enligt 341 § andra stycket bestyrkta avskrifter av protokoll rörande be­ avskrifter av protokoll rörande be­ slutet, så ock i huvudskrift och av­ slutet, så ock i huvudskrift och av­ skrift det i 44 § andra stycket första skrift det i 44 § andra stycket första punkten omförmälda yttrandet samt punkten omförmälda yttrandet samt berättelse och yttrande som avses i berättelse och yttrande som avses i nämnda stycke 2 och 3. nämnda stycke 2 och 3. Om villkor------------ ------------- i 308 § 1 mom.

52 §. Teckning av de nya aktierna skall Teckning av de nya aktierna skall ske å teckningslistan i huvudskrift ske å teckningslistan i huvudskrift eller i avskrift, som bestyrkts på eller i avskrift, som bestyrkts av nosätt i 341 § andra stycket stadgas. tarius publicus eller landsfiskal eller av två styrelseledamöter. Vid teckningslistan------------ dessa tidningar. Å varje —-----------------listans framläggande. När aktieteckning--------— och postadress.

59 §. 2 mom. Beslutet om ökningen skall 2 mom. Beslutet om ökningen skall genom styrelsens och verkställande genom styrelsens och verkställande direktörens försorg kungöras på sätt direktörens försorg kungöras på sätt i 49 § stadgas, ökningsbeslutet skall i 49 § stadgas, ökningsbeslutet skall därefter av styrelsen eller verkstäl­ därefter av styrelsen eller verkstäl­ lande direktören anmälas för regist­ lande direktören anmälas för regist­ rering. Vid anmälningen skola fogas rering. Vid anmälningen skola fogas dels två enligt 341 § andra stycket dels två avskrifter av protokoll som bestyrkta avskrifter av protokoll förts i ärendet, dels ett exemplar av som förts i ärendet, dels ett exemplar de tidningar, i vilka beslutet varit in­ av de tidningar, i vilka beslutet varit fört, dels ock avskrift av den för infört, dels ock avskrift av den för nästföregående räkenskapsår fast­ nästföregående räkenskapsår fast­ ställda balansräkningen eller, där ställda balansräkningen eller, där beslutet ej fattats å ordinarie bolags­ beslutet ej fattats å ordinarie bolags­ stämma som avses i 113 §, av de stämma som avses i 113 §, av de handlingar, som efter vad i 1 mom. handlingar, som efter vad i 1 mom. tredje stycket sägs skola hava fram­ tredje stycket sägs skola hava fram­ lagts å bolagsstämman. lagts å bolagsstämman. Aktiekapitalet skall------------ till aktiekapitalet. De nya — —------- - --------i nummerföljd. Ej må------- ---------------------------------i aktieboken.

8 Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

I försäkringsaktiebolag —--------bestämda minimikapitalet. Sådan nedsättning------------ bolagsordningen registrerats. Ej må---------------------------------------- fullo täckta. Då enligt de i förbehållet stadga­ Då enligt de i förbehållet stadga­ de grunderna blivit bestämt att vissa de grunderna blivit bestämt att vissa aktier skola inlösas, skola styrelsen aktier skola inlösas, skola styrelsen och verkställande direktören oför­ och verkställande direktören ofördröj ligen göra anmälan för registre­ dröjligen göra anmälan för registre­ ring av aktiekapitalets nedsättning ring av aktiekapitalets nedsättning med motsvarande belopp. Vid denna med motsvarande belopp. Vid denna anmälan skall fogas avskrift av den anmälan skall fogas avskrift av den fastställda balansräkningen för näst­ fastställda balansräkningen för näst­ föregående räkenskapsår, så ock, där föregående räkenskapsår, så ock, där inlösen beslutats av bolagsstämma, inlösen beslutats av bolagsstämma, två enligt 341 § andra stycket be­ två avskrifter av protokollet i ären­ styrkta avskrifter av protokollet i det samt i annat fall i två exemplar ärendet samt i annat fall i två exem­ en av styrelsen och verkställande di­ plar en av styrelsen och verkställan­ rektören underskriven handling rö­ de direktören underskriven hand­ rande bestämmandet av vilka aktier ling rörande bestämmandet av vilka som skola inlösas. Då registrering aktier som skola inlösas. Då regist­ skett, skall aktiekapitalet anses ned­ rering skett, skall aktiekapitalet an­ satt, och må inlösen ej dessförinnan ses. nedsatt, och må inlösen ej dess­ ske. förinnan ske. När aktie--------------------------om inlösandet.

61 §. 1 mom. Beslut om--------— 127 § stadgas. Förslag till-----------------------— över berättelsen. Handlägges nedsättningsfrågan---------— båda stämmorna Nedsättningsbeslutet skall------- -----föreskrifter meddelas, Inom fyra månader från det ned Inom fyra månader från det ned­ sättningsbeslutet fattades eller, om sättningsbeslutet fattades eller, om klandertalan därå anställes, från det klandertalan därå anställes, från det denna talan genom lagakraftägande denna talan genom lagakraftägande dom ogillades, skall nedsättningsbe­ dom ogillades, skall nedsättningsbe­ slutet av styrelsen eller verkställande slutet av styrelsen eller verkställande direktören anmälas för registrering. direktören anmälas för registrering. Vid anmälningen skola fogas två en­ Vid anmälningen skola fogas två av­ ligt 341 § andra stycket bestyrkta av­ skrifter av protokoll som förts i ären­ skrifter av protokoll som förts i ären­ det, så ock avskrift av den för näst­ det, så ock avskrift av den för näst­ föregående år fastställda balansräk­ föregående år fastställda balansräk­ ningen eller, där fastställelse av ba­ ningen eller, där fastställelse av ba­ lansräkningen ej skett i samband med lansräkningen ej skett i samband nedsättningsbeslutet, av de i andra med nedsättningsbeslutet, av de i stycket 1, 2 och 3 omförmälda hand­ andra stycket I, 2 och 3 omförmälda lingarna. handlingarna. Har anmälan------------ nedsättningsbeslutet förfallet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961 9

Styrelseledamöterna och verkstäl­ Styrelseledamöterna och verkstäl­ lande direktören skola vara myndiga lande direktören skola vara myndiga här i riket bosatta svenska medbor­ och, där ej för särskilt fall Konung­ gare. en eller myndighet Konungen för­ ordnar annat tillåter, här i riket bo­ satta svenska medborgare. Sådant tillstånd må beträffande styrelsele­ damöterna ej avse mer än en tredje­ del av hela antalet.

81 §.

Bemyndigande för styrelseledamot, Bemyndigande för styrelseledamot, styrelsesuppleant, verkställande di­ styrelsesuppleant, verkställande di­ rektören eller vice verkställande di­ rektören eller vice verkställande di­ rektör att teckna bolagets firma må rektör att teckna bolagets firma må meddelas av styrelsen, där ej i bo­ meddelas av styrelsen, där ej i bo­ lagsordningen blivit bestämt, att så­ lagsordningen blivit bestämt, att så­ dant bemyndigande icke må medde­ dant bemyndigande icke må medde­ las. Styrelsen äge ock bemyndiga las. Styrelsen äge ock bemyndiga annan än nu sagts att teckna bola­ annan än nu sagts att teckna bola­ gets firma, om tillåtelse därtill givits gets firma, om tillåtelse därtill givits i bolagsordningen eller av bolags­ i bolagsordningen eller av bolags­ stämman; dock må i dylikt fall be­ stämman; dock må i dylikt fall be­ myndigande ej lämnas den som är myndigande ej lämnas den som är omyndig eller den som icke är här i omyndig och ej heller utan tillstånd riket bosatt svensk medborgare. av Konungen eller myndighet Ko­ nungen förordnar den som icke är här i riket bosatt svensk medborgare. Bemyndigande att------------- ;n återkallas.

90 §• Utses, efter det ansökan om bola­ Utses, efter det ansökan om bola­ gets registrering gjorts, vice verk­ gets registrering gjorts, vice verk­ ställande direktör, eller sker ändring ställande direktör, eller sker ändring i avseende å de till styrelseledamö­ i avseende å de till styrelseledamö­ ter eller styrelsesuppleanter eller till ter eller styrelsesuppleanter eller till verkställande direktör eller vice verk­ verkställande direktör eller vice verk­ ställande direktör utsedda personer­ ställande direktör utsedda personer­ na eller i fråga om rätten att teckna na eller i fråga om rätten att teckna bolagets firma eller ändrar styrelse­ bolagets firma eller ändrar styrelse­ ledamot, styrelsesuppleant, verkstäl­ ledamot, styrelsesuppleant, verkstäl­ lande direktören eller vice verkstäl­ lande direktören eller vice verkstäl­ lande direktör eller eljest någon, som lande direktör eller eljest någon, som ensam eller i förening med annan ensam eller i förening med annan äger teckna firman, sitt hemvist el­ äger teckna firman, sitt hemvist el­ ler ändras bolagets postadress, skall ler ändras bolagets postadress, skall styrelsen eller verkställande direktö­ styrelsen eller verkställande direktö­ ren därom ofördröj ligen göra anmä­ ren därom ofördröj ligen göra anmä­ lan för registrering. Ä denna anmä- lan för registrering. Å denna anmä-

10 Kungl. Maj.ts proposition nr 171 år 1961

lan skall vad i 29 § andra, tredje och lan skall vad i 29 § andra, tredje och sjunde styckena sägs äga motsvaran­ sjätte styckena sägs äga motsvaran­ de tillämpning. Vid anmälan, som ej de tillämpning. Vid anmälan, som ej avser allenast ändring av hemvist el­ avser allenast ändring av hemvist el­ ler av bolagets postadress, skall fo­ ler av bolagets postadress, skall fogas gas avskrift av protokoll eller annan avskrift av protokoll eller annan handling som bestyrker anmälningen. handling som bestyrker anmälningen, så ock, där jämlikt 72 eller 81 § sär­ skilt tillstånd erfordras, bevis om så­ dant tillstånd. Rätt att -----------------av anmälningen.

93 §• 3 mom. Om fastighet som avses i 3 mom. Om fastighet som avses i 2 mom. måste anses äga ett beståen­ 2 mom. måste anses äga ett beståen­ de värde väsentligt överstigande det de värde väsentligt överstigande det belopp, vartill fastigheten är uppförd belopp, vartill fastigheten är uppförd i närmast föregående balansräkning, i närmast föregående balansräkning, må fastigheten utan hinder av vad i må fastigheten utan hinder av vad sagda moment är stadgat upptagas i sagda moment är stadgat upptagas till högst detta värde, såframt det till högst detta värde, såframt det belopp varmed uppskrivning sker belopp varmed uppskrivning sker användes till användes till a) avsättning till försäkringsfond, a) avsättning till försäkringsfond, utjämningsfond, säkerhetsfond, åter- utjämningsfond, säkerhetsfond eller bäringsfond eller regleringsfond eller återbäringsfond eller b) erforderlig avskrivning på vär­ b) erforderlig avskrivning på vär­ det av andra tillgångar av det slag det av andra tillgångar av det slag som avses i 2 mom. som avses i 2 mom. Fastighetens värde------------ - faststä Ida taxeringsvärdet.

94 8. 1 mom. I balansräkningen skola 1 mom. I balansräkningen skola tillgångar och skulder fördelas i tillgångar och skulder fördelas i poster på sätt som må anses påkallat poster på sätt som må anses påkallat med hänsyn till verksamhetens art med hänsyn till verksamhetens art och allmänna bokföringsgrunder. och allmänna bokföringsgrunder. Därvid skall iakttagas, att försäk­ Därvid skall iakttagas, att försäk­ ringsfond upptages såsom särskild ringsfond upptages såsom särskild skuldpost; omfattar bolagets rörelse skuldpost; omfattar bolagets rörelse olika försäkringsgrenar, skall för olika försäkringsgrenar, skall för varje försäkringsgren särskild för­ varje försäkringsgren särskild för­ säkringsfond upptagas. Driver bola­ säkringsfond upptagas. Driver bola­ get livförsäkringsrörelse, skola för get livförsäkringsrörelse, skola, där denna verksamhetsgren såsom sär­ icke annat följer av bolagets grun­ skilda skuldposter upptagas jämväl der, för denna verksamhetsgren så­ följande tekniska fonder, nämligen som särskilda skuldposter upptagas utjämningsfond, säkerhetsfond, åter­ jämväl följande tekniska fonder, bäringsfond och regleringsfond. nämligen utjämningsfond, säkerhets­ fond och återbäringsfond. Närmare bestämmelser--------------av Konungen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961 11

Revisorer och------------------------------------ tillsatt honom. Om revisor,----------------- -----— sådan stämma. Den. som--------—------------------ — tillsatt honom. Skall enligt bolagsordningen revi­ Skall enligt bolagsordningen revi­ sor vara auktoriserad revisor eller sor vara auktoriserad revisor eller godkänd granskningsman och sker godkänd granskningsman och sker ändring i avseende å därtill utsedd ändring i avseende å därtill utsedd person eller suppleant för denne el­ person eller suppleant för denne el­ ler beträffande sådan persons hem­ ler beträffande sådan persons hem­ vist, skall styrelsen eller verkställan­ vist, skall styrelsen eller verkställan­ de direktören ofördröj ligen göra an­ de direktören ofördröj ligen göra an­ mälan därom för registrering. Å den­ mälan därom för registrering. Å den­ na anmälan skall vad i 29 § andra na anmälan skall vad i 29 § andra stycket sägs äga motsvarande tillämp­ stycket sägs äga motsvarande tillämp­ ning. Vid anmälan, som ej avser alle­ ning. Vid anmälan, som ej avser alle­ nast ändring av hemvist, skall fogas nast ändring av hemvist, skall fogas avskrift av protokoll eller annan avskrift av protokoll eller annan handling som bestyrker ändringen. handling som bestyrker ändringen, så ock, där jämlikt 100 § särskilt till­ stånd erfordras, bevis om sådant till­ stånd. Rätt att ändringen. Med auktoriserad---------— godkänd granskningsman.

100 §•

1 mom. Revisor skall vara myndig 1 mom. Revisor skall vara myndig här i riket bosatt svensk medborga- och, där ej för särskilt fall Konungen re. Revisor skall hava den erfarenhet eller myndighet Konungen förordbeträffande bokföring och insikt i nar annat tillåter, här i riket bosatt ekonomiska förhållanden som med svensk medborgare. Revisor skall hänsyn till bolagets verksamhet er- hava den erfarenhet beträffande bokfordras för uppdraget. föring och insikt i ekonomiska för­ hållanden som med hänsyn till bo­ lagets verksamhet erfordras för upp­ draget. Omfattar bolagets —--------godkänd granskningsman. Till revisor-------------------------- andres syskon.

130 Sedan stadfästelse meddelats å Sedan stadfästelse meddelats å ändring av bolagsordning eller grun­ ändring av bolagsordning eller grun­ der, skall ändringen av styrelsen el­ der, skall ändringen registreras. An­ ler verkställande direktören oför- mälan för registrering skall göras av dröjligen anmälas för registrering. styrelsen eller verkställande direktö­ Ändringsbeslutet må ej gå i verkstäl­ ren ofördröjligen efter beslutet om lighet innan registrering skett. Vid stadfästelse eller, utom i fält som av­ anmälningen skola fogas två enligt ses i andra stycket, i förväg i sam­ 3A1 § andra stycket bestyrkta av­ band med ansökningen om stadfäs­ skrifter av beslutet om stadfästelse. telse. Ändringsbeslutet må ej gå i verkställighet innan registrering skett. Avser beslutet------------ avsedda aktier.

12 Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

Ansökan om förlängning av kon­ Ansökan om förlängning av kon­ cession, som beviljats försäkringsak­ cession, som beviljats försäkringsak­ tiebolag för bestämd tid, skall, ställd tiebolag för bestämd tid, skall, ställd till Konungen, inlämnas till försäk- till den myndighet som beviljat kon­ ringsinspektionen sist sexton måna­ cessionen, inlämnas till försäkringsder före utgången av den löpande inspektionen sist sexton månader koncessionen. före utgången av den löpande kon­ cessionen. Beslut om sådan ansökan skall fat­ Beslut om sådan ansökan skall fat­ tas å ordinarie bolagsstämma. Vid tas å ordinarie bolagsstämma. Vid ansökningen skall fogas enligt 341 § ansökningen skall fogas avskrift av andra stycket bestyrkt avskrift av protokoll som förts i ärendet. protokoll som förts i ärendet.

§• Likvidator skall vara myndig här Likvidator skall vara myndig och, i riket bosatt svensk medborgare. där ej för särskilt fall Konungen eller myndighet Konungen förordnar an­ nat tillåter, här i riket bosatt svensk medborgare. Sådant tillstånd må ej avse mer än en tredjedel av hela an­ talet likvidatorer. Uppdraget att-------------------------- stycket sägs. Om likvidator, —------- -------------- - ny likvidator. Visar likvidator------------------------- — till inspektionen, Vad i — — -------------------------------- ör likvidator.

158 §•

Då likvidatorerna---------------------------för registrering. Vid anmälningen, som skall vara Vid anmälningen, som skall vara undertecknad av samtliga likvidato- undertecknad av samtliga likvidato­ rer, skola fogas enligt 341 § andra rer, skola fogas avskrift av protokoll stycket bestyrkt avskrift av proto- som förts i ärendet ävensom bevis koll som förts i ärendet ävensom be- om dagen för utfärdande av kallel­ vis om dagen för utfärdande av kal- sen å okända borgenärer, lelsen å okända borgenärer.

163 §• Har försäkringsaktiebolag------------------------- sin verksamhet. Uppkommer fråga------------ till likvidationsrevisorerna. Likvidationsrevisorerna skola------------ eller icke. Balansräkningen, berättelsen------------ å stämman. Bolagsstämmas beslut--------------------- — för handen. För registrering skall ofördröjligen För registrering skall ofördröjligen anmälas, att likvidationen skall upp- anmälas, att likvidationen skall upp­ höra och bolagets verksamhet ater- höra och bolagets verksamhet återupptagas. Anmälningen, som skall upptagas. Anmälningen, som skall undertecknas av samtliga likvidato- undertecknas av samtliga likvidato­ rer, skall innehålla försäkran, att rer, skall innehålla försäkran, att hinder enligt första stycket mot verk- hinder enligt första stycket mot verk­ samhetens återupptagande ej förelig- samhetens återupptagande ej förelig-

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961 13

ger. Vid anmälningen skola fogas två ger. Vid anmälningen skola fogas två enligt 341 § andra stycket bestyrkta avskrifter av protokoll, som förts i avskrifter av protokoll, som förts i ärendet, samt avskrift av balansräkärendet, samt avskrift av balansräk- ningen, berättelsen och yttrandet av ningen, berättelsen och yttrandet av likvidationsrevisorerna. likvidationsrevisorerna. Beslutet om —---------------------registrering skett.

166 §. 2 mom. Å beslut om ändring av 2 mom. Å beslut om ändring av stadfäst bolagsordning eller stadfästa stadfäst bolagsordning eller stadfästa grunder skall ock sökas Konungens grunder skall ock sökas Konungens stadfästelse. Avser ändringen utvidg­ stadfästelse. / Konungens ställe äger ning av bolagets rörelse till ny försäk­ försäkringsinspektionen besluta i så­ ringsgren eller nytt verksamhetsom­ dant ärende, därest det icke är av råde eller avser ändringen eu väsent­ principiell betydelse eller eljest av lig omläggning av rörelsen skall vad synnerlig vikt. om koncession för nytt bolag är stad­ Avser ändringen utvidgning av bo­ gat äga motsvarande tillämpning. lagets rörelse till ny försäkringsgren Konungen må uppdraga åt försäk­ eller nytt verksamhetsområde eller ringsinspektionen att i Konungens avser ändringen en väsentlig omlägg­ ställe meddela stadfästelse å änd­ ning av rörelsen, skall vid prövning­ ringsbeslut i annat fall än i första en, huruvida stadfästelse må medde­ stycket andra punkten sägs. las, vad om koncession för nytt bolag är stadgat äga motsvarande tillämp­ ning. 3 mom. Ansökan om------------till försäkringsinspektionen. Avser ansökningen -— —- — meddelanden (stiftarombud). Ansökan om ändring av stadfäst Ansökan om ändring av stadfäst bolagsordning eller stadfästa grun- bolagsordning eller stadfästa grun­ der skall, sedan beslut om ändringen der skall, sedan beslut om ändringen fattats, göras av styrelsen eller verk- fattats, göras av styrelsen eller verk­ ställande direktören. Vid ansökning- ställande direktören. Vid ansökning­ en skall fogas enligt 341 § andra en skall fogas avskrift av protokoll stycket bestyrkt avskrift av proto- som förts i ärendet, koll som förts i ärendet.,

170 §• Bolagsordning för ömsesidigt för­ Bolagsordning för ömsesidigt för­ säkringsbolag skall angiva: säkringsbolag skall angiva: 1. bolagets firma; — — — äga 1. bolagets firma; —- — — äga rum; rum; 12. de grunder, enligt vilka eljest 12. de grunder, enligt vilka eljest skall förfogas över uppkommen vinst, skall förfogas över uppkommen vinst, med särskilt angivande i fråga om med särskilt angivande i fråga om livförsäkringsrörelse i vad mån av­ livförsäkringsrörelse i vad mån av­ sättning skall ske till regleringsfond; sättning skall ske till återbäringsfond; 13. antal och belopp av försäkring­ 13. antal och belopp av försäkring­ ar, som skola vara tecknade, innan ar, som skola vara tecknade, innan bolaget må anses bildat; bolaget må anses bildat; 14. beträffande annan försäkring 14. beträffande annan försäkring

14 Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

än livförsäkring, regler för begräns­ än livförsäkring i vad mån bolaget är ning av den ansvarighet bolaget må skyldigt att teckna återför säkring; utan återförsäkring ikläda sig på en och samma risk; 15. där verksamheten avser såväl 15. där verksamheten avser såväl direkt försäkring som återförsäkring, direkt försäkring som återförsäkring, regler för återförsäkringens begräns­ regler för återförsäkringens begräns­ ning i förhållande till den direkta ning i förhållande till den direkta försäkringen; försäkringen; ävensom, där garantikapital för- ävensom, där garantikapital försk jutes: skjutes: 16. garantikapitalets belopp; 16. garantikapitalets belopp; 17. i vilken ordning garant skall 17. i vilken ordning garant skall inbetala tecknat garantibelopp; inbetala tecknat garantibelopp; 18. huruvida och i vilken ordning 18. huruvida och i vilken ordning ränta skall erläggas å garantikapita­ ränta skall erläggas å garantikapita­ let och vinst utdelas till garant, så let och vinst utdelas till garant, så ock i vilken ordning garantikapitalet ock i vilken ordning garantikapitalet skall återbetalas. skall återbetalas. Antalet styrelseledamöter------------ t ntalet angives. Bolagsordningen skall------------------- ------enligt 183 §.

173 S. För livförsäkring skola grunder För livförsäkring skola, där icke upprättas beträffande 1 med hänsyn till försäkringens sär­ skilda natur anledning till undantag föreligger, grunder upprättas beträf­ fande 1. beräkning av försäkringspremier 1. beräkning av försäkringspremier och premiereserv; och premiereserv; 2. avsättning till och användning 2. avsättning till och användning av utjämningsfond; av utjämningsfond; 3. försäkringstagares rätt till åter- 3. försäkringstagares rätt till återköp och fribrev; köp och fribrev; 4. belåning av försäkringsbrev hos 4. belåning av försäkringsbrev hos bolaget; bolaget; 5. verkan av underlåten premiebe­ 5. verkan av underlåten premiebe­ talning; talning; 6. försäkringstagares rätt när, an- 6. försäkringstagares rätt när, annorledes än av anledning som avses norledes än av anledning som avses under 3 eller 5, försäkringen upphör under 3 eller 5, försäkringen upphör i förtid eller bolaget eljest är fritt i förtid eller bolaget eljest är fritt från ansvarighet för försäkringsfall; från ansvarighet för försäkringsfall; 7. återbäring till försäkringstagar­ 7. återbäring till försäkringstagar­ na; samt na; 8. begränsning av den ansvarighet 8. skyldighet att teckna återförsäk­ bolaget må utan återför säkring iklä­ ring; samt da sig på en och samma risk. 9. förräntning av försäkringsbe- , , lopp som förfallit till betalning. Skall försäkring,-------------------- — för försäkringsfall. Om grunder-------------------------- och 273 §§.

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961 15

Ansökan om---------------------------koncession beviljats. Ansökningen skall beträffande sty­ Ansökningen skall beträffande sty­ relseledamot, styrelsesuppleant, verk­ relseledamot, styrelsesuppleant, verk­ ställande direktören och vice verk­ ställande direktören och vice verk­ ställande direktör innehålla uppgift ställande direktör innehålla uppgift om fullständiga namnet ävensom om fullständiga namnet, medborgar­ hemvist, så ock förklaring att dessa skap och hemvist, så ock förklaring personer äro svenska medborgare och att dessa personer ej äro omyndiga. ej äro omyndiga. Där enligt denna Där enligt denna lag eller bolagsord­ lag eller bolagsordningen revisor ningen revisor skall vara auktorise­ skall vara auktoriserad revisor el­ rad revisor eller godkänd gransk­ ler godkänd granskningsman, skola ningsman, skola beträffande sådan beträffande sådan revisor och supp­ revisor och suppleant för denne läm­ leant för denne lämnas enahanda nas enahanda uppgifter under angi­ uppgifter under angivande att han är vande att han är auktoriserad revisor auktoriserad revisor eller godkänd eller godkänd granskningsman. granskningsman I ansökningen sådan firmatecknare. Bolagets postadress skall angivas. Bolagets postadress skall angivas. Vid ansökningen skola fogas: Vid ansökningen skola fogas: 1. de listor å vilka teckning av 1. de listor å vilka teckning av försäkringar ägt rum; försäkringar ägt rum; 2. avskrift av protokollet vid kon­ 2. avskrift av protokollet vid kon­ stituerande stämman så ock, om sär­ stituerande stämman så ock, om sär­ skild stämma hållits, avskrift av det skild stämma hållits, avskrift av det därvid förda protokollet; samt därvid förda protokollet; samt 3. två avskrifter av koncessionen, bolagsordningen och i 173 § omförmälda grunder. 3. bevis om tillstånd som må vara lämnat enligt 20k §, jämförd med 72 och 81 §§, eller enligt 206 §, jämförd med 100 §. Dessutom skall,------- - — --------- — jämställd betalning. I femte och sjätte styckena angiv­ na avskrifter skola vara bestyrkta på sätt i 3il § andra stycket stadgas. Har ej------------------— —• —--------- av vittnen.

197 6. Uppkommer i ömsesidigt försäk­ Uppkommer i ömsesidigt försäk­ ringsbolag förlust å annan försäk­ ringsbolag förlust å försäkring som ring än personförsäkring, skall det icke är personförsäkring eller återförbelopp, vartill förlusten uppgår, i den säkring, skall det belopp, vartill för­ mån den icke varder täckt genom an­ lusten uppgår, i den mån den icke vändande av befintliga till framtida varder täckt genom användande av förfogande avsatta medel eller genom befintliga till framtida förfogande av­ nedsättning av reservfonden, med satta medel eller genom nedsättning tillägg av högst en tiondel uttaxeras av reservfonden, med tillägg av högst å dem, som varit delägare i bolaget en tiondel uttaxeras å dem, som varit under hela eller någon del av det rä- delägare i bolaget under hela eller

16 Kungl. Maj.ts proposition nr 171 år 1961

kenskapsår, varunder förlusten upp- någon del av det räkenskapsår, varkommit. Är enligt bestämmelse i bo- under förlusten uppkommit. Är enlagsordningen delägarnas personliga ligt bestämmelse i bolagsordningen ansvarighet begränsad till visst be- delägarnas personliga ansvarighet lopp eller har i bolagsordningen in- begränsad till visst belopp eller har i tagits föreskrift om att uttaxering i bolagsordningen intagits föreskrift första hand skall ske inom en be- om att uttaxering i första hand skall stämd grupp av delägare eller eljest ske inom en bestämd grupp av deli annan ordning än i denna paragraf ägare eller eljest i annan ordning än stadgas, skall uttaxeringen därefter i denna paragraf stadgas, skall utjämkas. taxeringen därefter jämkas. Varder ej--------------------------förlusten uppkommit. Där garantikapital------- — till garanterna.

199 §. Uttaxering skall ske i förhållande Uttaxering skall ske i förhållande till varje delägares försäkringsbe- till varje delägares premier för anlopp. nan försäkring än personförsäkring eller återförsäkring, vilka belöpa på det räkenskapsår varunder förlusten uppkommit. Vid nedsättning------- ----------------- samma förhållande. Har någon------- ------------------ mycket uppburit. Om bolagsordningen------------------------- de gällande.

204 8. 3 mom. Vad i 90 § stadgas om re­ 3 mom. Vad i 90 § stadgas om re­ gistreringsanmälan skall lända till gistreringsanmälan skall lända till efterrättelse jämväl i fråga om ömse­ efterrättelse jämväl i fråga om ömse­ sidigt försäkringsbolag, dock skall sidigt försäkringsbolag, dock skall vad där sägs om 29 § andra, tredje vad där sägs om 29 § andra, tredje och sjunde styckena i stället avse och sjätte styckena i stället avse 191 § andra, tredje och åttonde styc­ 191 § andra, tredje och sjunde styc­ kena. kena.

227 §• Sedan stadfästelse meddelats å Sedan stadfästelse meddelats å ändring av bolagsordning eller grun­ ändring av bolagsordning eller grun­ der, skall ändringen av styrelsen el­ der, skall ändringen registreras. An­ ler verkställande direktören oför- mälan för registrering skall göras av dröjligen anmälas för registrering. styrelsen eller verkställande direktö­ Ändringsbeslutet må ej gå i verkstäl­ ren ofördröjligen efter beslutet om lighet innan registrering skett. Vid stadfästelse eller i förväg i samband anmälningen skola fogas två enligt med ansökningen om stadfästelse. 3il § andra stycket bestyrkta av­ Ändringsbeslutet må ej gå i verkstäl­ skrifter av beslutet om stadfästelse. lighet innan registrering skett.

231 §. Ansökan om förlängning av kon­ Ansökan om förlängning av kon­ cession, som beviljats ömsesidigt för­ cession, som beviljats ömsesidigt för­ säkringsbolag för bestämd tid, skall, säkringsbolag för bestämd tid, skall, ställd till Konungen, inlämnas till ställd till den myndighet som bevil­ försäkringsinspektionen sist sexton jat koncessionen, inlämnas till för-

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961 17

månader före utgången av den lö­ säkringsinspektionen sist sexton må­ pande koncessionen. nader före utgången av den löpande koncessionen. Beslut om sådan ansökan skall fat­ Beslut om sådan ansökan skall fat­ tas å ordinarie bolagsstämma. Vid tas å ordinarie bolagsstämma. Vid ansökningen skall fogas enligt 341 § ansökningen skall fogas avskrift av andra stycket bestyrkt avskrift av protokoll som förts i ärendet. protokoll som förts i ärendet.

237 §. Likvidator skall vara myndig här Likvidator skall vara myndig och, i riket bosatt svensk medborgare. där ej för särskilt fall Konungen el­ ler myndighet Konungen förordnar annat tillåter, här i riket bosatt svensk medborgare. Sådant tillstånd må ej avse mer än en tredjedel av hela antalet likvidatorer. Uppdraget att------------------------------- stycket sägs. Om likvidator,-------------------------- - — ny likvidator. Visar likvidator---------------------- — — till inspektionen. Vad i — — —- — ----------------- för likvidator. 251 §• Finnas, sedan den i kallelsen å Vid skifte av bolagets behållna till­ okända borgenärer utsatta inställel­ gångar skola tillgångarna fördelas sedagen är förbi och all veterlig gäld mellan dem, som vid bolagets trä­ blivit betald eller erforderliga medel dande i likvidation voro delägare i därtill avsatta, tillgångar vilka en­ bolaget, i förhållande till det sam­ ligt bestämmelse i bolagsordningen manlagda beloppet av varje delägares kunna fördelas bland dem, som vid premier för de fem senaste räken­ bolagets trädande i likvidation voro skapsåren. Innehåller bolagsordning­ delägare i bolaget, skall fördelning en bestämmelser om annan fördelske i förhållande till varje delägares ningsgrund, vare de gällande. försäkringsbelopp, där ej annan fördelningsgrund är bestämd i bolags­ ordningen. Förmenar delägare------------ motsvarande tillämpning. Har delägare-----------------— — äga tillämpning. 253 §. Då likvidatorerna-------------för registrering. Vid anmälningen, som skall vara Vid anmälningen, som skall vara undertecknad av samtliga likvidato- undertecknad av samtliga likvidato­ rer, skola fogas enligt 341 § andra rer, skola fogas avskrift av protokoll stycket bestyrkt avskrift av proto- som förts i ärendet ävensom bevis koll som förts i ärendet ävensom be- om dagen för utfärdande av kallel­ vis om dagen för utfärdande av kal- sen å okända borgenärer, lelsen å okända borgenärer. 259 §. Har ömsesidigt------------ sin verksamhet. Uppkommer fråga — —----- till likvidationsrevisorerna. Likvidationsrevisorerna skola — — — eller icke. 2 Ilihang till riksdagens protokoll 1961. 1 samt. Nr 171

18 Kungl. Maj:ts proposition, nr 171 år 1961

Balansräkningen, berättelsen-------------å stämman. Bolagsstämmas beslut------------ för handen. För registrering skall ofördröj li- För registrering skall ofördröj li­ gen anmälas, att likvidationen skall gen anmälas, att likvidationen skall upphöra och bolagets verksamhet upphöra och bolagets verksamhet återupptagas. Anmälningen, som återupptagas. Anmälningen, som skall undertecknas av samtliga likvi- skall undertecknas av samtliga lik­ datorer, skall innehålla försäkran, vidatorer, skall innehålla försäkran, att hinder enligt första stycket mot att hinder enligt första stycket mot verksamhetens återupptagande ej fö- verksamhetens återupptagande ej fö­ religger. Vid anmälningen skola fo- religger. Vid anmälningen skola fo­ gas två enligt 341 § andra stycket be- gas två avskrifter av protokoll, som styrkta avskrifter av protokoll, som förts i ärendet, samt avskrift av baförts i ärendet, samt avskrift av ba- lansräkningen, berättelsen och yttlansräkningen, berättelsen och ytt- randet av likvidationsrevisorerna. randet av likvidationsrevisorerna. Beslutet om —------- ----------------------- registrering skett.

270 §. Grunderna beträffande återbäring Grunderna beträffande återbäring till försäkringstagarna skola inne- till försäkringstagarna skola inne­ hålla regler för hålla regler för 1. avsättning till återbäringsfon- 1. användning av återbäringsfond; den samt denna fonds användning; 2. tilldelning av återbäring; 2. tilldelning av återbäring; samt 3. förräntning av återbäringsme- 3. förräntning av återbäringsmedel; samt del. 4. användning av regleringsfond. Reglerna för------------ för tilläggsförsäkring. Utfästelse om------------ — — -— av återbäring.

272 §. Förutom för ändamål som angivas Förutom för ändamål som angivas i grunderna må nedsättning av reg­ i grunderna må nedsättning av återleringsfonden, utjämningsfonden och bäringsfonden och utjämningsfonden återbärings fonden ske allenast för ske allenast för täckande av förlust täckande av förlust enligt vad i 273 § enligt vad i 273 § är stadgat, dock är stadgat, dock att försäkringsin- att försäkringsinspektionen må med­ spektionen må medgiva nedsättning giva nedsättning av dylik fond när av dvlik fond när särskilda skäl äro särskilda skäl äro därtill. därtill. Nedsättning av säkerhetsfonden Nedsättning av säkerhetsfonden må icke utan försäkringsinspektio- för annat ändamål än täckande av nens tillstånd äga rum för annat än­ förlust enligt 273 § må ej ske utan damål än i samma lagrum 1 mom. försäkringsinspektionens tillstånd. och 2 mom. första stycket sägs.

273 S. 1 mom. Meddelar försäkringsbolag 1 mom. Meddelar försäkringsbolag enbart livförsäkring och uppkommer enbart livförsäkring och uppkommer förlust å rörelsen, som ej kan täckas förlust å rörelsen, som ej kan täckas av befintliga till framtida förfogande av befintliga till framtida förfogande avsatta medel, skall till täckande av avsatta medel, skall till täckande av förlusten nedsättning ske av regle- förlusten nedsättning ske av återbä-

Kungi. Maj:ts proposition nr 171 år 1961 19

ringsfonden, säkerhetsfonden, ut- ringsfonden, säkerhetsfonden och ut­ jämningsfonden och återbäringsfon- jämningsfonden i nu angiven ordden i nu angiven ordning. ning. Varder i — -------- —--------- tilldelad återbäring. Nedsättning av-------------------------- -är stadgat. 2 mom. Meddelar försäkringsbolag----------- -av reservfonden. Varder i---------------- ---------- - — motsvarande tillämpning. Uppkommer i bolag som avses i Uppkommer i bolag som avses i första stycket förlust å annan för­ första stycket förlust å annan för­ säkring än livförsäkring och kan för­ säkring än livförsäkring och kan för­ lusten ej täckas av befintliga till lusten ej täckas av befintliga till framtida förfogande avsatta medel framtida förfogande avsatta medel eller genom nedsättning av reserv­ eller genom nedsättning av reserv­ fonden skall till täckande av förlus­ fonden skall till täckande av förlus­ ten nedsättning ske av reglerings­ ten nedsättning ske av återbäringsfonden, utjämningsfonden, återbä- fonden, utjämningsfonden och säker­ ringsfonden och säkerhetsfonden i hetsfonden i nu angiven ordning; nu angiven ordning; dock att i fall dock att i fall då värdehandlingar vari då värdehandlingar vari sådan fond sådan fond redovisas skola sättas i redovisas skola sättas i särskilt för­ särskilt förvar på sätt i 276 § sägs var på sätt i 276 § sägs fonden icke fonden icke må nedsättas utan förmå nedsättas utan försäkringsin- säkringsinspektionens tillstånd. Vad spektionens tillstånd. Vad sålunda sålunda stadgats skall ej lända till stadgats skall ej lända till rubbning rubbning av vad i 197 § är föreskrivet av vad i 197 § är föreskrivet om täc­ om täckande av ömsesidigt försäk­ kande av ömsesidigt försäkringsbo­ ringsbolags förlust å försäkring som lags förlust å annan försäkring än icke är personförsäkring eller åter­ personförsäkring. försäkring.

274 §. Vid envar tidpunkt skall ett be­ Vid envar tidpunkt skall ett be­ lopp motsvarande försäkringsfonden lopp motsvarande försäkringsfonden för livförsäkringar vara redovisat i för livförsäkringar vara redovisat i följande slag av värdehandlingar: följande slag av värdehandlingar: 1. obligationer eller andra skuld­ 1. obligationer eller andra skuld­ förbindelser, som utfärdats eller ga­ förbindelser, som utfärdats eller ga­ ranterats av staten; ranterats av staten; 2. obligationer utfärdade av Sve­ 2. obligationer utfärdade av Sve­ riges allmänna hypoteksbank, ko­ riges allmänna hypoteksbank, ko­ nungariket Sveriges stadshypoteks- nungariket Sveriges stadsliypotekskassa, Svenska bostadskreditkassan, kassa, Svenska bostadskreditkassan Svenska skeppshypotekskassan eller eller Svenska skeppshypotekskassan Intcckningsbanken aktiebolag eller eller av hypoteksaktiebolag, som en­ av hypoteksaktiebolag, som enligt ligt vad därom finnes stadgat står vad därom finnes stadgat står under under tillsyn av bank- och fondin­ tillsyn av bank- och fondinspektio­ spektionen; nen; 3. av riksbanken, —- — kunna 3. av riksbanken,------------- kunna medgivas. medgivas. Utan binder --------— — i aktier. Med försäkringsfond — — återförsäkringsgivares ansvarighet.

20 Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

1 mom. De värdehandlingar,-------- — grundade förbindelser. Det åligger styrelsen och verkstäl­ Det åligger styrelsen och verkstäl­ lande direktören att tillse att, på sätt lande direktören att tillse att, på sätt i första stycket är sagt, vid envar tid­ i första stycket är sagt, vid envar tid­ punkt värdehandlingar till erforder­ punkt värdehandlingar till erforder­ ligt belopp satts i särskilt förvar. ligt belopp satts i särskilt förvar. Hava värdehandlingar satts i förvar Hava värdehandlingar satts i förvar till större värde än som enligt denna till större värde än som enligt denna lag erfordras, må försäkringsinspek- lag erfordras, äge styrelsen eller tionen på framställning av styrelsen verkställande direktören utbekomma eller verkställande direktören lämna handlingar svarande mot överskot­ tillstånd till utbekommande av vär­ tet. Styrelsen eller verkställande di­ dehandlingar svarande mot överskot­ rektören äge jämväl för utbetalande tet. Styrelsen eller verkställande di­ av förfallet försäkrings- eller återbärektören äge jämväl för utbetalande ringsbelopp, för vilket avsättning ägt av förfallet försäkrings- eller återbä- rum, utbekomma handlingar av mot­ ringsbelopp, för vilket avsättning ägt svarande värde. Utbyte av värde­ rum, utbekomma handlingar av mot­ handling mot annan handling av svarande värde. Utbyte av värde­ motsvarande värde må äga rum, där handling mot annan handling av sådant påkallas av styrelsen eller motsvarande värde må äga rum, där verkställande direktören. sådant påkallas av styrelsen eller verkställande direktören. Behöver bolaget------------ motsvarar le värde.

277 8. Meddelar försäkringsbolag såväl Meddelar försäkringsbolag såväl livförsäkring som försäkring av an­ livförsäkring som annan försäkring nat slag, skola tillgångar motsvaran­ än personförsäkring, skola tillgångar de säkerhetsfonden redovisas på sätt motsvarande säkerhetsfonden redo­ i 274 § är föreskrivet om försäkrings­ visas på sätt i 274 § är föreskrivet fond; i fråga om värdehandlingar, i om försäkringsfond; i fråga om vär­ vilka tillgångarna sålunda redovisas, dehandlingar, i vilka tillgångarna så­ gälle vad i 276 § sägs om där avsed­ lunda redovisas, gälle vad i 276 § da handlingar. sägs om där avsedda handlingar.

281 8 .

Sist en månad efter bolagsstämma, Sist en månad efter bolagsstämma, varom i 113 eller 213 § förmäles, el­ varom i 113 eller 213 § förmäles, el­ ler, om stämma ej hållits inom tid ler, om stämma ej hållits inom tid som där stadgas, inom sju månader som där stadgas, inom sju månader från föregående räkenskapsårs ut­ från föregående räkenskapsårs ut­ gång skall genom styrelsens och gång skall genom styrelsens och verkställande direktörens försorg till verkställande direktörens försorg till försäkringsinspektionen insändas försäkringsinspektionen insändas dels avskrift av balansräkningen, dels avskrift av balansräkningen, vinst- och förlusträkningen, förvalt­ vinst- och förlusträkningen, förvalt­ ningsberättelsen och revisionsberät­ ningsberättelsen och revisionsberät­ telsen, dels en särskild redogörelse telsen, dels en särskild redogörelse angående bolagets verksamhet under angående bolagets verksamhet un­ räkenskapsåret och ställning balans- der räkenskapsåret och ställning ba-

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961 21

dagen, dels ock, i fråga om livför­ lansdagen, dels ock, i fråga om liv­ säkring, redogörelse för beräkning försäkring, redogörelse för beräk­ av premiereserven, utjämningsfon­ ning av premiereserven och utjäm­ den och återbäringsfonden. Redogö­ ningsfonden. Redogörelserna skola relserna skola upprättas enligt anvis­ upprättas enligt anvisningar, som ningar, som meddelas av inspektio­ meddelas av inspektionen, och vara nen, och vara undertecknade, den undertecknade, den förra av styrel­ förra av styrelsen och verkställande sen och verkställande direktören direktören samt den senare av aktua- samt den senare av aktuarien. rien. På avskriften ------- - enligt balansräkningen.

282 6. 1 mom. Det åligger styrelsen och 1 mom. Det åligger styrelsen och verkställande direktören för försäk­ verkställande direktören för försäk­ ringsbolag som meddelar livförsäk­ ringsbolag som meddelar livförsäk­ ring att, såvitt angår livförsäkrings­ ring att, såvitt angår livförsäkrings­ rörelsen, till försäkringsinspektio- rörelsen, till försäkringsinspektionen insända dels inom nio månader nen insända dels inom nio månader efter varje räkenskapsårs utgång re­ efter varje räkenskapsårs utgång re­ dogörelse i vad mån det verkliga för­ dogörelse i vad mån det verkliga för­ loppet av rörelsen avvikit från grun­ loppet av rörelsen avvikit från grun­ derna, dels ock för varje femårspe­ derna, dels ock för period och å tid, riod, å tid som inspektionen bestäm­ som inspektionen bestämmer, sta­ mer, statistisk-ekonomisk utredning tistisk-ekonomisk utredning angåen­ angående verksamhetens förlopp och de verksamhetens förlopp och bola­ bolagets ställning. Där så finnes på­ gets ställning. kallat, må inspektionen jämväl för annan tid infordra sådan utredning. Redogörelsen och------------— -------- av aktuarien. Det ankommer på försäkringsinspektionen att bestämma när och för vilken tidrymd utredning som ovan sägs skall avgivas första gången efter bolagets bildande.

287 8. 1 mom. Det åligger styrelsen och 1 mom. Det åligger styrelsen och verkställande direktören att när som verkställande direktören att när som helst för befattningshavare hos för- helst för befattningshavare hos försäkringsinspektionen, som enligt av säkringsinspektionen som är behörig Konungen meddelade bestämmelser att företräda inspektionen eller an­ har att i sådant avseende företräda nan, som av inspektionen förordnats inspektionen, hålla bolagets kassa att företräda denna, hålla bolagets och övriga tillgångar samt böcker, kassa och övriga tillgångar samt böc­ räkenskaper och andra handlingar ker, räkenskaper och andra hand­ tillgängliga för granskning. lingar tillgängliga för granskning.

2 mom. Befattningshavare hos för- 2 mom. Befattningshavare hos försäkringsinspektionen, som enligt av säkringsinspektionen som är behörig Konungen meddelade bestämmelser att företräda inspektionen eller an­ har befogenhet att företräda inspek­ nan, som av inspektionen förordnats tionen, äger närvara vid bolagsstäm- att företräda denna, äger närvara vid

22 Kungl. Maj.ts proposition nr 171 år 1961

ma eller av inspektionen utlyst sty­ bolagsstämma eller av inspektionen relsesammanträde och deltaga i över­ utlyst styrelsesammanträde och del­ läggningarna. taga i överläggningarna. 3 mom. Vad försäkringsinspektio- 3 mom. Vad försäkringsinspektionens företrädare vid granskning av nens företrädare eller någon som bi­ böcker, räkenskaper och andra hand­ träder honom erfarit vid granskning lingar eller vid bolagsstämma eller av böcker, räkenskaper och andra styrelsesammanträde må hava erfa­ handlingar eller vid bolagsstämma el­ rit angående enskildas personliga el­ ler styrelsesammanträde må ej obehö­ ler ekonomiska förhållanden må ej rigen yppas. yppas för allmänheten.

287 a §• Skyldighet enligt 283 § och 287 § 1 mom. att lämna upplysningar och hålla tillgångar och handlingar till­ gängliga för granskning åligger även styrelsen och verkställande direktö­ ren i aktiebolag vars verksamhet uteslutande har till föremål att bi­ träda försäkringsbolag, så ock ord­ förande och verkställande direktör eller motsvarande befattningshavare i tarif förening, skaderegleringsnämnd, villkorsnämnd eller annat liknande organ, som biträder försäk­ ringsbolag vid rörelsens bedrivande. Samma skyldighet åligger jämväl styrelsen och verkställande direktö­ ren i annat aktiebolag än nu sagts, i den mån det med bolagets samtyc­ ke föreskrivits i villkor för medgi­ vande enligt 336 § att innehava ak­ tier i bolaget.

295 §• 2 mom. Beslut om------------ ------------- ordinarie bolagsstämma. Inom fyra månader från det be­ Inom fyra månader från det be­ slutet fattades eller, om klandertalan slutet fattades eller, om klandertalan därå anställts, från det denna talan därå anställts, från det denna talan genom lagakraftägande dom ogilla­ genom lagakraftägande dom ogilla­ des, skall beslutet av det överlåtande des, skall beslutet av det överlåtande bolagets styrelse eller verkställande bolagets styrelse eller verkställande direktör anmälas för registrering. direktör anmälas för registrering. Två enligt 3il § andra stycket be­ Två avskrifter av protokoll som förts styrkta avskrifter av protokoll som i ärendet, innehållande fullständigt förts i ärendet, innehållande fullstän­ angivande av förslaget till avtal, sko­ digt angivande av förslaget till avtal, la fogas vid anmälningen. Har an­ skola fogas vid anmälningen. Har an­ mälan ej gjorts inom föreskriven tid, mälan ej gjorts inom föreskriven tid, vare frågan om överlåtelse förfallen. vare frågan om överlåtelse förfallen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 171 år 1961 23

Ansökan om försäkringsbolags re- Ansökan om försäkringsbolags re­ gistrering och anmälan för registre- gislrering och anmälan för registrering skola ingivas eller i betalt brev ring skola ingivas eller i betalt biev med posten insändas till försäkrings- med posten insändas till försäkringsinspektionen. Sådan ansökan eller inspektionen. anmälan skall vara åtföljd av stad­ gade avgifter.

304 §. 2 mom. Hava vid anmälan för re­ 2 mom. Hava vid anmälan för re­ gistrering eller i fråga om upprät­ gistrering eller i fråga om upprät­ tande av handling, som skall fogas tande av handling, som skall fogas vid sådan anmälan, icke iakttagits vid sådan anmälan, icke iakttagits de föreskrifter, som finnas för varje de föreskrifter, som finnas för varje särskilt fall stadgade, eller prövas särskilt fall stadgade, eller prövas beslut, som anmäles för registrering beslut, som anmäles för registrering och för vars giltighet Konungens och för vars giltighet stadfästelse stadfästelse ej erfordras, icke hava ej erfordras, icke hava tillkommit i tillkommit i föreskriven ordning el­ föreskriven ordning eller ej stå i ler ej stå i överensstämmelse med fö­ överensstämmelse med föreskrifter­ reskrifterna i denna lag eller eljest na i denna lag eller eljest strida mot strida mot lag eller författning eller lag eller författning elier mot bolags­ mot bolagsordningen eller grunderna ordningen eller grunderna eller vara eller vara till sin avfattning i något till sin avfattning i något viktigare viktigare hänseende otydligt eller hänseende otydligt eller vilseledande, vilseledande, skall registrering väg­ skall registrering vägras. Är annan ras. Är annan grund till sådan klan­ grund till sådan klandertalan mot dertalan mot bolagsstämmobeslut, bolagsstämmobeslut, som avses i som avses i 131 § 1 mom. andra styc­ 131 § 1 mom. andra stycket eller ket eller 229 § 1 mom. andra stycket, 229 § 1 mom. andra stycket, än att än att vid beslutet i denna lag eller vid beslutet i denna lag eller bolags­ bolagsordningen upptagna föreskrif­ ordningen upptagna föreskrifter om ter om särskild röstpluralitet icke särskild röstpluralitet icke rätteligen rätteligen iakttagits, vare det dock ej iakttagits, vare det dock ej hinder hinder mot registrering, sedan tid för mot registrering, sedan tid för väc­ väckande av klandertalan utgått kande av klandertalan utgått utan utan att talan väckts. att talan väckts.

305 §. Beviljas försäkringsaktiebolags — — — hans fullständiga namn och hemvist. Innehåller bolagsordningen------------ kunna utgivas. Den ena av de till försäkringsin- Bolaget skall tillställas bevis om spcktioncn ingivna avskrifterna av registreringen, tecknat å avskrift av koncessionen skall förses med bevis koncessionen. De listor å vilka aktie­ om registreringen av bolaget och teckningen ägt rum skola återställas återställas till detta. De listor å vilka till bolaget, aktieteckningen ägt rum skola ock återställas till bolaget.

24 Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

Beviljas ömsesidigt------------ hans fullständiga namn och hemvist. Innehåller bolagsordningen------------- i registret. Den ena av de till försäkringsin- Bolaget skall tillställas bevis om spektionen ingivna avskrifterna av registreringen, tecknat å avskrift av koncessionen skall förses med bevis koncessionen. De listor å vilka teckom registreringen av bolaget och ning av försäkringar ägt rum skola aterstallas till detta. De listor å vilka återställas till bolaget, teckning av försäkringar ägt rum skola ock återställas till bolaget.

315 §. Närmare föreskrifter om försäk- Närmare föreskrifter om försäkringsregistrets förande, de i 314 § ringsregistrets förande och de i 314 § stadgade kungörelserna, avgifterna stadgade kungörelserna samt om tid för registreringen och dess kungö- och sätt för utgivande av den i nämnrandc samt om tid och sätt för utgi- da paragraf omförmälda samlingen van<^® av *^en * nämnda paragraf om- och dess översändande till vissa förmälda samlingen och dess över- n^ndigheter meddelas av Konungen, sändande till vissa myndigheter med­ delas av Konungen.

327 8. Med dagsböter eller fängelse straf­ Med dagsböter eller fängelse straf­ fes ock fes ock 1. styrelseledamot eller verkstäl­ 1. styrelseledamot eller verkstäl­ lande direktör, som uppsåtligen eller lande direktör, som uppsåtligen eller av vårdslöshet meddelar oriktig eller av vårdslöshet meddelar oriktig eller vilseledande uppgift i redogörelse, vilseledande uppgift i redogörelse, utredning eller bevis, som avses i utredning eller bevis, som avses i 281 eller 282 §, eller vid lämnande 281 eller 282 §, eller vid lämnande av upplysning enligt 283 §; av upplysning enligt 283 §; 2. den som jämlikt 287 a § lämnar upplysning enligt 283 § och som där­ vid uppsåtligen eller av vårdslöshet meddelar oriktig eller vilseledande uppgift; 2. aktuarie, där han i redogörelse 3. aktuarie, där han i redogörelse eller utredning, som enligt 281 eller eller utredning, som enligt 281 eller 282 § avlämnats till försäkringsin- 282 § avlämnats till försäkringsinspektionen, uppsåtligen eller av spektionen, uppsåtligen eller avvårdslöshet meddelar oriktig eller vårdslöshet meddelar oriktig eller vilseledande uppgift; vilseledande uppgift; 3. styrelseledamot, med vars begi­ 4. styrelseledamot, med vars begi­ vande utfärdas aktiebrev, interims­ vande utfärdas aktiebrev, interims­ bevis eller teckningsbevis, som är bevis eller teckningsbevis, som är ställt till innehavaren, eller dylikt ställt till innehavaren, eller dylikt brev eller bevis, i vilket mot före­ brev eller bevis, i vilket mot före­ skrift i 30 § andra stycket, 31 § skrift i 30 § andra stycket, 31 § förs­ första stycket tredje punkten eller ta stycket tredje punkten eller 31 § 31 §. andra stycket tredje punkten andra stycket tredje punkten den i den i förbehåll som i nämnda lag- förbehåll som i nämnda lagrum sägs

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961 25

ram sägs bestämda inskränkningen bestämda inskränkningen icke anicke angivits; givits; 4. styrelseledamot eller likvidator, 5. styrelseledamot eller likvidator, där lian uppsåtligen låter i aktiebo­ där han uppsåtligen låter i aktiebo­ ken verkställa införing i strid mot ken verkställa införing i strid mot bestämmelserna i 35 § 1 mom. andra bestämmelserna i 35 § 1 mom. andra eller tredje stycket, 35 § 2 mom. förs­ eller tredje stycket, 35 § 2 mom. förs­ ta eller andra stycket, 35 § 3 mom. ta eller andra stycket, 35 § 3 mom. första punkten, 54 § tredje punkten första punkten, 54 § tredje punkten eller 59 § 2 mom. tredje stycket eller eller 59 § 2 mom. tredje stycket eller fjärde stycket sista punkten eller fjärde stycket sista punkten eller underlåter att ombesörja, att föränd­ underlåter att ombesörja, att föränd­ ring i äganderätten till aktie varder ring i äganderätten till aktie varder jämlikt 35 § 1 mom. tredje eller fjär­ jämlikt 35 § 1 mom. tredje eller fjär­ de stycket, 35 § 2 mom. första eller de stycket, 35 § 2 mom. första eller andra stycket eller 35 § 3 mom. förs­ andra stycket eller 35 § 3 mom. förs­ ta punkten införd i aktieboken; ta punkten införd i aktieboken; 5. styrelseledamot, verkställande 6. styrelseledamot, verkställande direktör eller likvidator, som uppsåt­ direktör eller likvidator, som uppsåt­ ligen eller av vårdslöshet i strid mot ligen eller av vårdslöshet i strid mot bestämmelserna i 63 §, 67 § 1 mom., bestämmelserna i 63 §, 67 § 1 mom., 68 § första stycket, 193 § eller 195 § 68 § första stycket, 193 § eller 195 § 1 mom. låter verkställa utbetalning 1 mom. låter verkställa utbetalning till aktieägare eller garant; till aktieägare eller garant; 6. revisor, likvidationsrevisor eller 7. revisor, likvidationsrevisor eller revisors eller likvidationsrevisors revisors eller likvidationsrevisors medhjälpare som, oaktat han insett medhjälpare som, oaktat han insett eller bort inse, att skada därav kun­ eller bort inse, att skada därav kun­ nat följa, yppar något av vad vid nat följa, yppar något av vad vid verkställd granskning kommer till verkställd granskning kommer till hans kännedom, utan att det med hans kännedom, utan att det med nödvändighet erfordras för fullgö­ nödvändighet erfordras för fullgö­ rande av hans uppdrag; rande av hans uppdrag; 7. den som i sådan försäkran, var­ 8. den som i sådan försäkran, var­ om förmäles i 107 §, uppsåtligen om förmäles i 107 §, uppsåtligen lämnar oriktig uppgift. lämnar oriktig uppgift.

328 §. Med dagsböter straffes Med dagsböter straffes 1. styrelseledamot eller ■— — -— 1. styrelseledamot eller — — -— nämnda lagrum; nämnda lagrum; 4. stiftare, där han uppsåtligen el­ 4. stiftare, där han uppsåtligen el­ ler av vårdslöshet bestyrker avskrift, ler av vårdslöshet bestyrker avskrift, som i 12 § första stycket eller 175 § som i 12 § första stycket eller 175 § första stycket sägs, ehuru avskriften första stycket sägs, ehuru avskriften är oriktig, så ock styrelseledamot är oriktig, så ock styrelseledamot, och styrelsesuppleant, där han upp­ styrelsesuppleant, verkställande di­ såtligen eller av vårdslöshet bestyr­ rektör, vice verkställande direktör, ker avskrift, varom förmäles i 52 § likvidator, suppleant för likvidator första stycket, ehuru avskriften är eller firmatecknare, där han uppsåt­ ligen eller av vårdslöshet bestyrker oriktig. avskrift, varom förmäles i 3M § and-

26 Kungl. Maj.ts proposition nr 171 år 1061

Med dagsböter straffes ock Med dagsböter straffes ock 1. den som, i annat fall än i 327 § 1. den som, i annat fall än i 327 § 3 och 4 avses, underlåter att iakttaga 4 och 5 avses, underlåter att iakttaga föreskrift i 30 §, 31 § första, andra föreskrift i 30 §, 31 § första, andra eller fjärde stycket, 35 §, 54 § tredje eller fjärde stycket, 35 §, 54 § tredje punkten, 59 § 2 inom. tredje stycket punkten, 59 § 2 mom., tredje stycket eller fjärde stycket sista punkten el­ eller fjärde stycket sista punkten ler 340 §, så ock den som bryter mot eller 340 §, så ock den som bryter föreskrift i 34 §, 51 § andra stycket mot föreskrift i 34 §, 51 § andra styc­ första punkten, 59 § 2 mom. fjärde ket första punkten, 59 § 2 mom. fjär­ stycket första punkten, 64 §, 301 § de stycket första punkten, 64 §, 301 § eller 334 § 2 mom. tredje stycket; eller 334 § 2 inom. tredje stycket; 2. styrelseledamot, verkställande 2. styrelseledamot, verkställande ------------ stycket åligger. -------- — stycket åligger.

329 a§. Den som bryter mot vad i 287 § 3 mom. är stadgat straffes med dagsbö­ ter eller fängelse, där ej gärningen är belagd med straff i strafflagen.

332 §. 2 mom. När god man på grund av 2 mom. När god man på grund av förordnande jämlikt 11 kap. 4 § 5 förordnande jämlikt 18 kap. 4 §5 lagen om förmynderskap förvaltar föräldrabalken förvaltar aktier för aktier för blivande ägares räkning, blivande ägares räkning, skall bli­ skall blivande ägare på anmälan av vande ägare på anmälan av gode gode mannen införas såsom ägare i mannen införas såsom ägare i aktie­ aktieboken med anteckning om för­ boken med anteckning om förvärvet värvet och om förordnandet. I och om förordnandet.

334 §. 1 mom. Beslutas i--------------------- femtio kronor. Beslut om------------------------- i nedsättningsbeslutet. I annat------------ — sig därom. Där beslut om sammanläggning av Där beslut om sammanläggning av aktier ej ingår i beslut om nedsätt­ aktier ej ingår i beslut om nedsätt­ ning av aktiekapitalet, skall beslutet ning av aktiekapitalet, skall beslu­ ofördröj ligen av styrelsen eller verk­ tet ofördröj ligen av styrelsen eller ställande direktören anmälas för re­ verkställande direktören anmälas för gistrering. Vid anmälningen skola registrering. Vid anmälningen skola fogas två enligt 341 § andra stycket fogas två avskrifter av protokoll som bestyrkta avskrifter av protokoll som förts i ärendet. förts i ärendet.

336 §. Av aktierna i svenskt aktiebolag Av aktierna i svenskt eller utmå försäkringsbolag icke utan för- ländskt aktiebolag må försäkrings-

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961 27

säkringsinspektionens medgivande bolag icke utan försäkringsinspeltäga mer än en tjugondei eller, om tionens medgivande äga mer än en aktier med olika röstvärde finnas, tjugondei eller, om aktier med olika större antal än att röstetalet för ak­ röstvärde finnas, större antal än att tierna utgör högst en tjugondei av röstetalet för aktierna utgör högst röstetalet för samtliga aktier. Tillhör en tjugondei av röstetalet för samtli­ försäkringsbolaget koncern, skall ga aktier. Tillhör försäkringsbolaget vad sålunda stadgats gälla koncer­ koncern, skall vad sålunda stadgats gälla koncernen; aktiebolag, som ej nen. är försäkringsbolag, skall därvid an­ ses såsom koncernbolag, därest för­ hållandena äro sådana att aktiebola­ get, om det varit försäkringsaktiebo­ lag, jämlikt 333 § skulle hava räk­ nats såsom dotterbolag. Vad i första stycket är stadgat Vad i första stycket är stadgat skall ej äga tillämpning å aktier i skall ej äga tillämpning å aktier i försäkringsaktiebolag eller i aktiebo­ försäkringsaktiebolag eller i aktiebo­ lag, vars verksamhet har till föremål lag, vars verksamhet uteslutande har att äga aktier i försäkringsaktiebolag till föremål att äga aktier i försäk­ eller att tillskjuta garantikapital i ringsaktiebolag, att tillskjuta garan­ tikapital i ömsesidigt försäkringsbo­ ömsesidigt försäkringsbolag. lag, att utöva förvaltning av försäk­ ringsbolags fastigheter eller att bi­ träda försäkringsbolag vid rörelsens bedrivande.

341 §• — av styrelsen. Skall enligt------------------------------ 7 — Avskrift, som på grund av särskild föreskrift i denna lag skall vara be­ styrkt enligt detta stycke, skall vara till riktigheten bestyrkt av notarius publicus eller landsfiskal eller ock av minst två personer, som hava ställning av styrelseledamot, styrel­ sesuppleant, verkställande direktör, vice verkställande direktör, likvidator, suppleant för likvidator eller fir­ matecknare. Annan avskrift skall, där ej sär­ Avskrift varom i denna lag stad­ skild föreskrift givits, vara till rik­ gas skall, där ej särskild föreskrift tigheten bestyrkt av två personér. givits, vara till riktigheten bestyrkt av två personer, som vid sina namn böra angiva yrke och postadress.

345 §. I fråga om livförsäkring endast för dödsfall, vilken meddelas för en tid av längst fem år eller mot premie, som är beräknad och bestämd för längst fem år i sänder, må Konungen eller, efter Konungens bemyndigande,

28 Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

försäkringsinspektionen medgiva un­

dantag från de särskilda bestämmel­

serna i denna lag angående livför-

säkring.

Betiäffande tjänstepensionsförsäkxing — — — prövas skäliga Driver försäkringsbolag-------------finnas påkallade. & I fråga — ------------------------------------ i övrigt.

348 §. hinder av bestämmelserna i Utan hinder av bestämmelserna i lb8 § ma for andamål som avses i 168 § må för ändamål som avses i lagen om försäkring for olycksfall i lagen om yrkesskadeförsäkring bilaråe/e bddas ömsesidigt försäkrings- das ömsesidigt försäkringsbolag för bolag for vars förbindelser delägarna vars förbindelser delägarna svara svara personligen; och skall beträf- personligen; och skall beträffande ande sadant bolag i fråga om för- sådant bolag i fråga om förlust å lust a olycksfallsförsäkringen vad i yrkesskadeförsäkringen vad i 197__ 197—203 §§ är för där avsett fall 203 §§ är för där avsett fall föreskri­ for eskrivet om uttaxering äga mot- vet om uttaxering äga motsvarande svarande tillämpning. tillämpning. Angående trafikförsäkringsrörelse------------ å motorfordon.

Denna lag träder i kraft den 1 ja­ nuari 1962, där ej annat följer av vad nedan sägs. Vad i beslut om konces­ sion eller i försäkringsbolags bolags­ ordning må vara stadgat angående sjuk- och olycksfallsförsäkring, som meddelas för längst tio år, skall efter den 1 januari 1962 avse sådan för­ säkring, som meddelas för längst fem år. Bestämmelserna i 199 och 251 §§ i deras ändrade lydelse skola träda i kraft den 1 januari 1963. Försäkringsinspektionen äger före den 1 januari 1962 stadfästa sådan ändring av försäkringsbolags bolags­ ordning och grunder som påkallas av denna lag. Inspektionen äger ock ef­ ter ansökan medgiva, att försäkrings­ bolag, i avvaktan på att ändring som nu sagts beslutas, stadfästes och re­ gistreras, senast intill utgången av år 1962 må tillämpa vad i äldre lag är stadgat angående regleringsfond och å t erbärin gsfon d.

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961 29

Utdrag av protokoll över handelsärenden, hållet inför Hans Kungl. Höghet Regenten, Hertigen av Södermanland, i statsrådet å Stockholms slott den 28 april 1961.

Närvarande: Statsministern E rlander , statsråden N ilsson , S träng , A ndersson , L indström ,

L ange , L indholm , K ling , S koglund , E denman , J ohansson , af G eijerstam ,

H ermansson .

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler che­ fen för handelsdepartementet, statsrådet Lange, fråga om vissa ändringar i lagen om försäkringsrörelse och anför därvid följande.

I. Inledning

De centrala bestämmelserna för försäkringsverksamheten är givna i lagen den 17 juni 1948 (nr 433) om försäkringsrörelse. Lagen, som i sina huvud­ sakliga delar trädde i kraft den 1 januari 1949, har sedermera i vissa avsnitt ändrats genom lag den 16 juni 1950 (nr 320). Utländska försäkringsanstalters verksamhet regleras genom lagen den 9 juni 1950 (nr 272) om rätt för utländsk försäkringsanstalt att driva försäkringsrörelse här i riket. Jämlikt bemyndigande den 10 januari 1958 tillkallade jag två utrednings­ män1 för att verkställa en översyn av lagstiftningen på försäkringsområdet. Utredningsmännen, vilka antagit benämningen 1958 års försäkringssakkunniga, har den 31 december 1959 avgivit betänkande med titeln »översyn av lagen om försäkringsrörelse» (SOU 1960: 11). Betänkandet innehåller bl. a. förslag till lag om ändring i vissa delar av lagen om försäkringsrörelse. Det framlagda förslaget innefattar en begränsad revision av lagstiftningen. över de sakkunnigas förslag har, efter remiss, avgivits gttranden av försäkringsinspektionen, pensionsstyrelsen, riksförsäkringsanstalten, riksskat­ tenämnden, näringsfrihetsrådet, Svenska försäkringsbolags riksförbund och Svenska livförsäkringsbolags förening, vilka båda sammanslutningar avgi­ vit gemensamt yttrande och i fortsättningen kallas Försäkringsbolagens riks­ förbund, Folksam-bolagen, Landsbygdens brandförsäkringsbolags förening, Socken- och häradsbolagens riksförbund, Försäkringstjänstemannaförbundet, Försäkringsfunktionärcrnas förbund, Landsorganisationen i Sverige, Tjänstemännens centralorganisation, Sveriges akademikers centralorganisa­ tion, Sveriges industriförbund, Sveriges lantbruksförbund och Riksförbundet landsbygdens folk, Kooperativa förbundet, Sveriges hantverks- och industri-

1 Utredningsmän har varit ledamoten av riksdagens andra kammare Nils Kellgren samt by­ råchefen i försäkringsinspektionen Lorentz Vogel.

30 Kungi. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

organisation, Yrkeskvinnors samarbetsförbund, Hyresgästernas riksförbund, Kungl. automobilklubben, Motormännens riksförbund, Motorförarnas hel­ nykterhetsförbund, Svenska bankföreningen samt av Svenska sparbanks­ föreningen. Yttranden bar även avgivits av styrelserna i de till Svenska försäkringsbo­ lags riksförbund anslutna Svenska personal-pensionskassan, Livförsäk­ ringsbolaget Thule och Sakförsäkringsaktiebolaget Thule, Livförsäkrings­ bolaget Trygg, Försäkrings-Aktiebolaget Fylgia, försäkringsaktiebolagen Skandia och Norden samt Livförsäkringsaktiebolaget Skandia, Framtiden livförsäkringsaktiebolag, Svenska livförsäkringsbolaget, Försäkringsaktiebo­ laget Hansa, Städernas allmänna försäkringsbolag och i Sjöförsäkringsaktie­ bolaget Öresund. Nämnda styrelser har i sina yttranden huvudsakligen hän­ visat till det av Försäkringsbolagens riksförbund avgivna yttrandet. Sedan ärendet varit föremål för överväganden inom handelsdepartementet, anhåller jag nu att få upptaga det till behandling.

II. Grunddrag i försäkringsrörelsens utveckling under nuvarande lagstiftning

De sakkunniga framhåller inledningsvis, att 1948 års lag om försäkrings­ rörelse (FL) i åtskilliga hänseenden omgestaltade den offentligrättsliga reg­ leringen av det svenska försäkringsbolagsväsendet. De sakkunniga erinrar om de viktigaste nyheterna i 1948 års lagstiftning. För rätt att driva försäkringsrörelse erfordras särskild koncession. Såsom materiell förutsättning för koncession kräves i den nya lagen, att rörelsen finnes behövlig och även eljest ägnad att främja en sund utveckling av för­ säkringsväsendet. I fråga om livförsäkringen uppställes den s. k. skälighetsprincipen vid sidan av tidigare gällande soliditetsprincip. Den nya princi­ pen innebär krav på att priset för en försäkring skall vara skäligt avvägt i förhållande till de förmåner försäkringen medför. Läns- och häradsbolagen likställes i allt väsentligt med riksbolagen. De bolagsrättsliga bestämmelserna har anpassats till 1944 års aktiebolagslag, dock med åtskilliga avvikelser be­ tingade av försäkringsväsendets egenart. Enligt den nya lagstiftningen skulle redan existerande försäkringsbolag söka ny koncession. Koncessionsprövningen för dessa bolags del skulle dock icke avse frågan huruvida bolagets rörelse var behövlig. Innan frågan om koncession avgjorts, ägde försäkringsbolagen fortsätta sin verksamhet enligt bestämmelserna i äldre lag, i den mån ej Kungl. Maj:t förordnat att före­ skrifter i den nya lagen skulle tillämpas. 1950 års ändringar i FL avsåg huvudsakligen tre olika frågor, nämligen representation för försäkringstagarna i styrelsen för försäkringsaktiebolag, föreskrift att premiesättningen även beträffande annan försäkring än liv­ försäkring skall vara skäligt avvägd samt utvidgning av FL:s tillämpnings­ område till att omfatta även sockenbolag för brand- eller sjöförsäkring.

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961 31

En närmare redogörelse för innehållet i gällande lagstiftning kommer att lämnas i anslutning till betänkandets olika förslag.

De sakkunniga redogör i betänkandet för några drag ur försäkringsrörel­ sens utveckling under åren 1949—1958. Såsom ett markant drag i utvecklingen under den tid, som förflutit etter FL:s ikraftträdande, framhåller de sakkunniga koncentrationen av det en­ skilda försäkringsväsendet till ett minskat antal försäkringsbolag. Denna utveckling har löpt jämsides med en fortsatt volymmässig expansion. I en för ändamålet särskilt upprättad tabell (tabell A) lämnas närmare uppgifter om antalet försäkringsbolag av olika slag vid utgången av åren 1948 och 1958. I anslutning till tabellens uppdelning av bolagen i skilda kategorier nämnes, att försäkringsbolagen i riket med hänsyn till rörelseinriktningen brukar indelas i livförsäkrings-, sjukförsäkrings-, arbetsgivar-, skadeför­ säkrings- och återförsäkringsbolag. Livförsäkringsbolagen meddelar alle­ nast livförsäkring samt, i några fall, lång sjuk- och olycksfallsförsäkring. Till sjukförsäkringsbolag hänföres ett antal specialbolag för lång sjuk- och olycksfallsförsäkring. Arbetsgivarbolag kallas de försäkringsbolag som vid sidan av riksförsäkringsanstalten — meddelar obligatorisk och frivillig försäkring enligt lagen om yrkesskadeförsäkring. Skadeförsäkringsbolagen meddelar försäkringar av andra slag än de förut särskilt nämnda. I ett be­ tydande antal fall har dessa bolag även vissa bestånd av s. k. skadelivrantor och av lång olycksfallsförsäkring av speciell karaktär. Återförsäkringsbolagen är specialbolag, som uteslutande eller praktiskt taget uteslutande be­ driver återförsäkringsrörelse. Indelningen av försäkringsbolagen sker även efter en annan grund, nämligen efter verksamhetsområdets omfattning i geografiskt hänseende. Försäkringsbolagen brukar härvid indelas i riksbo­ lag,^ läns- och häradsbolag samt sockenbolag. Till gruppen riksbolag hän­ föres härvid i huvudsak de bolag, vilkas verksamhetsområde omfattar mer än ett län; det stora flertalet av dessa bolag driver verksamhet i hela riket. Läns- och häradsbolag är den vanliga benämningen på försäkringsbolag, som driver verksamhet allenast inom ett län och som icke är att hänföra till sockenbolag. Gränsdragningen mellan riksbolag å ena sidan och länsoch häradsbolag å andra sidan är i huvudsak betingad av äldre lagstift­ ning. Sockenbolagen är landsbygdsbolag, vilkas verksamhetsområde är mindre än ett härad eller, där området omfattar delar av flera härad, mindre än tio socknar. Vissa sådana bolag är undantagna från FLIS be­ stämmelser. Alla liv-, sjuk-, arbetsgivar- och återförsäkringsbolag betraktas såsom riksbolag. Så är även fallet med alla skadeförsäkringsbolag, som är aktiebolag. Det är endast i fråga om ömsesidiga skadeförsäkringsbolag, som uppdelningen på riksbolag och bolag med begränsat verksamhetsområde kommer i fråga. Av tabell A framgår, att under tioårsperioden 1948—58 antalet riksbolag minskat från 133 till 105, antalet läns- och häradsbolag från 159 till 124, antalet brand- och sjösockenbolag från 238 till 178 och antalet övriga soc-

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961 33

Allmänna Bran d-k oncernen: Allmänna Brand och Neptunus. Ansvars grupp: Ansvar och Ansvar Insurance. Bor e-B randförsäkringsverket: Bore, Brandförsäkringsverket och Stockholm. Folksambolagen: Folket, Samarbete, Leire och Välfärd. Hansak oncernen: Hansa, Mälaren, Stella och Svenska kredit. Husdjursförsäkringsgruppen: Skandinaviska kreaturs och Bolaget för smittsamma husdjurssjukdomar.1 Sjökaskogruppen: Sveriges ångfartygs, Norrlands ångfartygs och Sydsvenska fartygs. Skandiakoncernen; Skandia, Liv-Skandia, Norden och Skandia- Freja. Skåne k oncernen: Skåne-Malmö, Iris och Liv-Skåne. Skånska Bran d-k oncernen: Skånska Brand-Hermes, Finn och Securitas. Städernas bolag: Städernas allmänna, Skogsförsäkringsaktiebolaget, Svecia och Städernas liv. Sveakoncernen: Svea-Nornan, Liv-Svea, Gauthiod, Ocean, Sveriges allmänna sjö, Sjöassuranskompaniet, Union och Amphion. Thulebolagen: Liv-Thule, Sak-Thule, Nordisk Yacht och Åter- Thule. Tryggkoncernen: Liv-Trygg, Atlas, Brand-Trygg, Fylgia och Valkyrian. Vegetebolagen: Göta, Svenska Veritas, Europeiska varu och Liv- Göta. Öresundskoncernen: Öresund, Stockholms sjö, Ägir och Aequitas. Till belysning av koncentrationen nämner de sakkunniga, att om man ta­ ger de tjugo ledande koncernerna och bolagen såvitt gäller premieinkomst i direkt försäkring i Sverige år 1957, finner man att den på dessa koncerner och bolag belöpande premieinkomsten uppgick till 1 820 miljoner kronor av en totalinkomst av 2 018 miljoner kronor. På övriga koncerner och riksbolag föll detta år en premieinkomst av 148 miljoner kronor samt på läns-, hä­ rads- och sockenbolagen en premieinkomst av 50 miljoner kronor. Tager man de tjugo ledande koncernerna och bolagen i fråga om summan av för­ valtade tillgångar — ifrågavarande koncerner och bolag är i mycket stor utsträckning identiska med de ledande koncernerna och bolagen i fråga om premieinkomsten — föll på denna grupp år 1957 tillgångar till ett vär­ de av 12 907 miljoner kronor av en total tillgångssumma om 13 798 miljo­ ner kronor. På övriga koncerner och riksbolag föll detta år tillgångar till ett värde av 680 miljoner kronor samt på läns-, härads- och sockenbolagen till­ gångar till ett värde av 211 miljoner kronor. Utvecklingen av försäkringsverksamheten i Sverige under tiden 1949— 1958 belyses genom tabellerna B och C. I tabell B, som till största delen byg­ ger på en i försäkringsinspektionens publikation Enskilda försäkringsanstalter förekommande liknande tabell, visas livförsäkringens utveckling un­ der ifrågavarande tid såvitt gäller volym och struktur in. m. Av tabellen framgår bl. a., att såvitt angår kapitalförsäkring för dödsfall grupplivför-

1 Bolaget har upphört med sin verksamhet.

it Ilihang till riksdagens protokoll 1961. 1 samt. Nr 171

38 Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

säkringen, som är en ren riskförsäkring utan sparmoment, gått mycket kraftigt framåt under perioden och att jämväl i övrigt en förskjutning skett från försäkringsformer med sparmoment till försäkringsformer av risk­ karaktär. Såvitt angår individuell försäkring kan förskjutningen följas en­ dast för periodens senare hälft. Tabellen visar också att under senare år en betydande förskjutning ägt rum i nyteckningen från liten livförsäkring (folkförsäkring) till stor livförsäkring. I tabell C, som likaledes hämtats ur Enskilda försäkringsanstalter, lämnas uppgifter om premier och skador i skilda bransfcher på skadeförsäkringsområdet m. m. under tiden 1949— 1958. Särskilt påfallande är den med bilbeståndets tillväxt sammanhängan­ de ökningen av trafik- och motorfordonsförsäkringens omfattning under perioden. Det påpekas att mellan tabell B och tabell C föreligger den skill­ naden, att livförsäkringsuppgifterna i tabell B avser direkt försäkring i svenska bolag, under det att skadeförsäkringsuppgifterna i tabell C avser direkt affär i Sverige och omfattar såväl svenska försäkringsbolag som i Sverige koncessionerade utländska försäkringsbolag. De utländska skadeförsäkringsbolagens premieintäkt för direkt försäkring i Sverige är emel­ lertid förhållandevis obetydlig. Sålunda utgjorde den på dessa bolag belö­ pande premieintäkten för 1958 endast 4 % av den i tabell C redovisade pre­ mieintäkten nämnda år. Ytterligare må i fråga om tabellerna tillfogas, att de däri lämnade uppgifterna är preliminära såvitt rör år 1958 samt att skadeförsäkringstabellen omfattar all sjuk- och olycksfallsförsäkring.

De sakkunniga lämnar även en sammanfattande redogörelse för utveck­ lingen inom olika försäkringsgrenar. Beträffande livförsäkring samt lång sjuk- och olycksfallsförsäkring an­ passades efter FL:s ikraftträdande livförsäkringsbolagens försäkringstekniska grunder så snabbt det var möjligt till de nya bestämmelserna. Grun­ derna kom att innehålla flera betydelsefulla nyheter, bland vilka främst mär­ kes den utbyggnad av avsnittet om återbäring till försäkringstagarna, som var en direkt följd av den vikt skälighetsprincipen tillmättes i den nya lagen och dess förarbeten. De sakkunniga påpekar, att de nya grunderna icke in­ nebar införande av någon ny premienivå inom livförsäkringen. Såvitt gäller grupplivförsäkringsverksamheten reviderades emellertid premiegrunderna år 1953 med anledning av den gynnsamma dödlighetserfarenheten, vilket ledde till att premienivån sänktes med inemot 30 %. Samtidigt vidgades grupplivförsäkringsområdet såtillvida att under grupplivförsäkring kunde inbegripas även hustrur till försäkrade gruppmedlemmar, varjämte försäk­ ringssummornas maximibelopp höjdes. Under senare delen av 1952 och i början av år 1953 bedrevs en omfattan­ de försäljning av kapitalförsäkringar mot engångspremie, vilka omedelbart belånades hos vederbörande livförsäkringsbolag. Detta hade möjliggjorts ge­ nom att i de nya grunderna vissa tidigare spärrbestämmelser, som riktade sig mot belåning under de tre första åren av engångsbetalda försäkringar, borttagits. Syftet med ifrågavarande försäkringar torde i stor utsträckning

Kungl. Maj.ts proposition nr 171 år 1961 39

ha varit att möjliggöra skatteflykt. Med anledning härav infördes år 1953 vissa regler i återköpsgrunderna, som begränsade återköpsrätten och där­ med möjligheterna att erhålla lån mot säkerhet i vederbörande försakringsbrev. Reglerna visade sig icke tillräckligt effektiva utan försäljningen av skatteflyktsförsäkringar fortsattes av vissa bolag i modifierad form. År 1957 skärptes och utbyggdes därför spärreglerna ytterligare. Reglerna tor­ de, enligt vad försäkringsinspektionen uttalat, i stort sett ha haft god ef fekt. År 1954 beviljades tre livförsäkringsbolag koncession för lång sjuk- och olycksfallsförsäkring, som dittills endast drivits av tre specialbolag i bran­ schen. Tanken var att på marknaden föra ut försäkringar, vilka komplette­ rade de förmåner, som från och med år 1955 utgick från den obligatoriska allmänna sjukförsäkringen med dess — vid denna tid efter tre måna­ der sjunkande och efter två år upphörande ersättningar. År 1958 bevilja­ des ytterligare ett livförsäkringsbolag koncession för lång sjuk- och olycks­ fallsförsäkring. Den från skilda synpunkter mest genomgripande händelsen på livförsakringsområdet under hela den här behandlade perioden är enligt de sakkun­ niga stadfästandet år 1955 av nya premiegrunder för stor och liten livför­ säkring. Härigenom infördes en ny och lägre premienivå för de flesta där­ efter tecknade livförsäkringar. I stort sett grundade sig den lägre premienivå på dödsfallsförsäkringsområdet, som blev följden av de nya premiegrunder­ na, på en väsentlig sänkning av dödlighetsantagandet samt på en reduktion av omkostnadsbelastningarna i huvudsak inom den stora försäkringen. To­ talresultatet av förändringarna i de skilda beräkningselementen innebar för flertalet försäkringsformer en betydande premiesänkning. För rena riskför­ säkringar uppgick den till 30 å 35 %. För sammansatta kapitalförsäkringar med premiebetalning under hela försäkringstiden blev premiesänkningen för typiska inträdes- och utträdesåldrar i runt tal 10 %. För pensionsförsäkring­ ar av dödsfallskaraktär blev premiesänkningen i typiska fall icke mindre än 15 %. För livränteförsäkringar blev resultatet såväl mindre premiesankningar som mindre premiehöjningar. Under år 1955 sänktes även premierna i grupplivförsäkring. Denna sänk­ ning åstadkoms genom införande av ett lägre dödlighetsantagande och ge­ nom stark reducering av omkostnadsbelastningen. Minimiantalet anslutna medlemmar i föreningsgrupp sänktes samma år från 100 till 50 personer och grupplivförsäkringens maximibelopp justerades uppåt i fråga om personal­ grupp från 18 000 till 25 000 kronor och i fråga om föreningsgrupp från 7 000 till 10 000 kronor. Den kollektiva tjänstepensioneringens (SPP:s) avgifts­ satser sänktes likaledes genom beslut samma år såsom följd av bl. a. ett av skattetekniska skäl motiverat något högre ränteantagande för pensionsför­ säkringar över huvud taget — vilket för övrigt ingick i den ovan berörda grundrevisionen för livförsäkringsbolag i allmänhet — samt minskade omkostnadsbelastningar. Efter utgången av år 1955 har icke längre förekommit någon nyteckning

40 Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

av försäkringar av typen barnolycksfallsförsäkring med premieåterbetal­ ning och reseolycksfallsförsäkring för livstid. År 1956 utgjorde på livförsäkringsområdet ett år av fortsatt anpassning till de nya premiegrunderna av återköps- och fribrevsgrunder, premiereservgrunder och återbäringsgrunder. Eftersom införandet av de nya premiegrun­ derna i allmänhet medfört lägre premier, framstod det för livförsäkringsbola­ gen som angeläget att omdisponera återbäringsmedlen på äldre försäkringar så, att en omedelbar förstärkning av riskskyddet uppkom. Därmed ansåg man sig kunna begränsa frekvensen av onödiga annullationer. Enligt änd­ ringar, som bolagen införde i återbäringsgrunderna, disponeras en del av överskottet på sådana dödsfallsförsäkringar, för vilka premien beräknats enligt tidigare dödlighetsantagande, som premie för en tilläggsförsäkring på 15 ^°. ~.} något fal1 mera — av den ursprungliga försäkringens risksumma vid inträffat dödsfall. Härigenom kommer en tämligen hög återbäring att lämnas även vid dödsfall tidigt under försäkringstiden, varigenom en viss överensstämmelse i fråga om försäkringsprestationer för försäkringar gäl­ lande enligt äldre och försäkringar gällande enligt nya premiegrunder upp­ nås. Grupplivförsäkringsgrunderna ändrades även år 1956. Kraven på minimi­ antalet i grupp försäkrade sänktes till 25 personer, och kraven på hög an­ slutning till en grupp av de till försäkring berättigade mildrades på skil­ da sätt i olika bolag. Högsta tillåtna försäkringssumma höjdes för föreningsgrupperna till 25 000 kronor. Ett av bolagen införde såsom en nyhet 1 grunderna s. k. ekonomigrupp såsom bärare av grupplivförsäkring. I sam­ ma bolags grunder intogs under året en bestämmelse, enligt vilken en skä­ lig modifikation av omkostnadsantagandena vid premiesättningen för en grupp skulle göras, om särskilda omständigheter, hänförande sig till grup­ pens omkostnadsförhållanden, därtill föranledde. Därigenom möjliggjor­ des lamnande av rabatt i de fall grupper åtog sig att göra tjänster av förvaltmngskaraktär utöver det för grupplivförsäkringen normala. För större kollektiv blev det möjligt att utmäta omkostnadsbelastningarna efter en regressiv skala. Principerna för modifikationerna skulle anmälas till försäkringsinspektionen. Senare infördes närmare preciserade regler i ämnet i bolagets grunder. Den livliga verksamheten på grupplivförsäkringsområdet medförde även åren 1957 och 1958 en råd ändringar i grunderna. Sålunda sänktes premie­ nivån ytterligare. Högsta tillåtna försäkringssumman höjdes till 50 000 kronor, ekonomigrupper upptogs såsom bärare av grupplivförsäkring i andra bolag och de flesta gruppförsäkringsbolagen införde i grunderna regler, enligt vilka omkostnadsbelastningarna i premierna reducerades för större grupper. På vissa håll utvidgades omfattningen av ekonomigrupper­ na, i fråga om vilka beteckningen i vissa fall ändrades till låneskyddsgrupper. Kraven på minimianslutning bland till försäkring berättigade har i vissa fall ytterligare liberaliserats. På den långa sjuk- och olycksfallsförsäkringens område var den största

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961 41

nyheten år 1958, att stadfästelse meddelades å grunder för s. k. grupp­ sjukförsäkring. Denna försäkringsform utgör på området ett slags mot­ svarighet till grupplivförsäkringen. Ehuru året 1959 faller utanför den behandlade tidsperioden, nämner de sakkunniga att under senare hälften av detta år försäkringsbolagen på livförsäkringens och den långa sjuk- och olycksfallsförsäkringens område i hög grad arbetat med frågor angående anpassning av personförsäkrings­ formerna till den genom lag den 28 maj 1959 införda allmänna tilläggs­ pensioneringen.

Skadeförsäkringen — varmed här i överensstämmelse med en ganska van­ lig terminologi förstås annan försäkring än livförsäkring eller lång sjulcoch olycksfallsförsäkring -— företer enligt de sakkunniga under perioden bilden av en ständigt fortgående utveckling i riktning mot bättre och mer ändamålsenligt konstruerade försäkringsformer. I det följande behandlas olycksfalls- och sjukförsäkring för högst tio år, försäkring enligt yrkesska­ deförsäkringslagen, trafik- och motorfordonsförsäkring samt övrig försäk­ ring var för sig. Inom försäkringsgrenen olycksfalls- och sjukförsäkring för högst tio år (s. k. kort olycksfalls- och sjukförsäkring) har, såsom framgår av tabell C, premieintäkten avsevärt stigit under tioårsperioden. Införandet av den all­ männa sjukförsäkringen år 1955 medförde nämnda år en minskning av premieinkomsten i grenen, men redan år 1956 var premieintäkten prak­ tiskt taget densamma som året före den allmänna sjukförsäkringens ge­ nomförande. Sedan har premieintäkten inom branschen stigit, även om man bortser från den år 1957 på marknaden nyinförda s. k. förarplatsför­ säkringen, en individuell olycksfallsförsäkring för förare av motorfordon, kombinerad i allmänhet med det förda fordonets trafikförsäkring. Rela­ tionen mellan individuellt och kollektivt tecknad försäkring är förhållan­ devis konstant. För undvikande av överförsäkring i samband med social­ försäkringarnas utbyggnad under 1950-talet nedlades från försäkringsbo­ lagens sida ett omfattande arbete på omskrivning i stor utsträckning av befintliga försäkringar. Försäkringsformerna har vid flera tillfällen för­ bättrats. Området för den av arbetsgivarbolagen meddelade speciella olycksfallsoch sjukförsäkringen har under perioden mycket kraftigt minskats till följd av den samordning, som kommit till stånd mellan yrkesskadeförsäk­ ringen och den allmänna sjukförsäkringen. Detta är förklaringen till den stora nedgången år 1955 i de redovisade premie- och skadebeloppcn för försäkring enligt lagen om yrkesskadeförsäkring. Trafik- och motorfordonsförsäkringen har såsom följd av bilbeståndets ständigt fortgående ökning kommit att intaga platsen såsom en ny stor­ bransch. På detta fält har arbetet varit alldeles särskilt intensivt. På tra­ fikförsäkringens område har allmänna premierevisioner ägt rum vid flera tillfällen, senast år 1955, då bl. a. indelningen i tariffområden helt omge­

42 Kungl. Maj:ts proposition nr 111 år 1961

staltades. I genomsnitt för hela landet ledde 1955 års revision •— till skill­ nad från de tidigare revisionerna som innebar premiehöjningar -—- till en genomsnittlig sänkning av premierna med omkring 6 % trots att genom ändring i trafikförsäkringslagen samma år en betydande höjning av för­ säkringssummorna ägt rum. De i de nya tarifferna angivna premierna gav emellertid icke ens från början något uttryck för motorfordonsägarnas verkliga kostnader för trafikförsäkring, eftersom bolagen på tariffpre­ mierna lämnade olika slags rabatter och undantagsvis även premieåter­ bäring. Härutinnan har därefter icke skett annan ändring än att ett bolag i stort sett antagit den rabatterade premienivån såsom gällande grund­ tariff och ett annat bolag antagit en ny lägre tariff än den i allmänhet tilllämpade. De flesta bolagen har infört särskilda nykterhetsgrupper med viss premierabatt. Bonusbestämmelserna har flera gånger ändrats i liberaliserande riktning, bonusförlust efter brand- och stöldskada har borttagits och viss bonus har medgivits på nytecknad vagnskadeförsäkring vid kom­ bination med bonusberättigad trafikförsäkring. Därmed är redogörelsen inne på motorfordonsförsäkringsområdet, där bl. a. alternativa former av kaskoförsäkring med självrisk i stället för bonus införts, varjämte i brandförsäkringsmomentet inkluderats en försäkring för skador på bilens rutor. Under de senaste åren har vidare, på något olika sätt i skilda bolag, en genomgripande omläggning av premieberäkningen inom vagnskadeförsäk­ ringen verkställts. Mopedförsäkringen, som hittills varit en frivillig försäk­ ring, har utvecklats mycket kraftigt. Enligt uppgift, hämtad från moped­ utredningens år 1959 avgivna betänkande, omfattas minst hälften av mo­ pedbeståndet i landet av frivilligt tecknade mopedansvarighetsförsäkring­ ar. Vad slutligen rör övrig skadeförsäkring nämner de sakkunniga att för vissa objekt — i allmänhet byggnader — införts bl. a. försäkringsvillkor, varigenom automatisk anpassning till förekommande värdestegring äger rum, ävensom villkor, som tager sikte på ersättning för nyvärdet av brunna eller eljest förstörda objekt. Såsom nya grenar på skadeförsäkringsområdet har under perioden tillkommit husbocks- och svampskadeförsäkring. År 1959 har för första gången koncession beviljats för avbetalningsförsäkring. Ett påfallande drag i skadeförsäkringens utveckling under perioden är, att det redan vid periodens början inledda arbetet på att tillhandahålla flera försäkringsformer (brand-, inbrotts-, vattenledningsskadeförsäkring etc.) i ett och samma försäkringsbrev ytterligare utvecklats. Nu tillhandahålles standardiserade kombinationsförsäkringar för bl. a. hem, villor, fastig­ heter, lantbruk, sportstugor, butiker och småföretag, inkluderande ett fler­ tal olika försäkringar i tidigare traditionell mening. Försäkringsvillkoren har i samband därmed i stor utsträckning omarbetats i liberaliserande riktning. Utvecklingen på området torde icke kunna betraktas såsom av­ slutad. Ett betydande antal försäkringsbolag, som tidigare i huvudsak drivit blott brandförsäkring och vissa närstående branscher, har fått sina koncessioner

Kungl. Maj.ts proposition nr 171 år 1961 43

utvidgade för att bolagen skall kunna tillhandahålla de nya kombinationsförsäkringstyperna. Ett försäkringsbolag för helnyktra, vilket tidigare hu­ vudsakligen meddelat trafik- och annan motorfordonsförsäkring, har bevil­ jats koncession för brandförsäkring, vattenledningsskadeförsäkring och yt­ terligare ett antal branscher, flertalet av den typ som brukar ingå i kombinationsförsäkringar. Ifrågavarande bolag har därigenom fått karaktären av ett allmänt skadeförsäkringsbolag, som vänder sig till den helnyktra befolkningen. Kreatursförsäkringen har under perioden utvidgats till att i många fall omfatta flera risker än tidigare. Motsvarigheter till kollektivförsäkringarna på liv- samt olycksfalls- och sjukförsäkringsområdet finnes endast i ringa utsträckning på övriga för­ säkringsområden. Bl. a. inom skogsförsäkring och ansvarighetsförsäkring har dock kollektivförsäkringsarrangemang genomförts. Kollektiva kombinationsförsäkringar av typen hemförsäkring förekommer, såvitt de sakkun­ niga har sig bekant, endast i ett fall. Det gäller där en hemförsäkring för ett förhållandevis begränsat kollektiv. Nya försäkringstekniska grunder för brandförsäkring för all framtid har tillkommit under åren 1957—1959.

Till den nu lämnade redogörelsen anknyter de sakkunniga vissa uppgifter angående aktiekapital, fondemissioner och utdelningar i skadeförsäkringsaktiebolagen och de återförsäkringsaktiebolag, som i huvudsak driver åter­ försäkring av skadeförsäkring. De sakkunniga erinrar om att utdelningen på aktiekapitalen i livförsäkringsaktiebolagen är begränsad genom bestäm­ melser i bolagsordningarna. Aktiekapitalen i dessa bolag är för övrigt myc­ ket obetydliga i förhållande till rörelsens omfattning. Fondemissioner är en­ ligt FL förbjudna i försäkringsaktiebolag som uteslutande eller huvudsakli­ gen driver livförsäkringsrörelse. Vad sålunda anförts gäller även aktiebo­ lag, som uteslutande eller huvudsakligen driver med livförsäkring i FL jäm­ ställd försäkring, d. v. s. sjuk- och olycksfallsförsäkring för livstid eller för längre tid än tio år. Såvitt gäller skadeförsäkringsaktiebolag och återförsäkringsaktiebolag, som i huvudsak driver återförsäkring av skadeförsäkring, föreligger intet fondemissionsförbud, och från det allmännas sida har icke några krav fram­ förts på att i bolagsordningarna skall intagas bestämmelser, som begränsar den årliga utdelningen på aktiekapitalet i dylika bolag. Under sådana för­ hållanden anser de sakkunniga det kunna vara av visst intresse att för dessa bolags del redovisa några sifferuppgifter för senare år. Aktiekapitalen i de vid utgången av år 1949 existerande skadeförsäkringsaktiebolagen uppgick efter vinstdispositionen för ifrågavarande år till tillhopa 93 miljoner kronor. Vid utgången av år 1958 utgjorde motsvaran­ de siffra för de vid denna tid existerande bolagen av ifrågavarande kategori 132 miljoner kronor. Av ökningen hänför sig 35 miljoner kronor till kapi­ talökningar genom fondemissioner. Restökningen utgör saldot mellan ak­

44 Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

tiekapitalen i inom gruppen nytillkomna bolag och motsvarande kapital i inom gruppen upphörda bolag med tillägg för genom nyteckning åstadkom­ men kapitalökning. Utdelningarna belöpande på hela den angivna perioden uppgår tillhopa till 76 miljoner kronor. Utdelningarna på 1949 års sam­ manlagda aktiekapital före vinstdispositionen för ifrågavarande år utgjor­ de 4,79 miljoner kronor och på 1958 års motsvarande kapital 9,32 miljoner kronor. Av sistnämnda utdelning belöpte 5,72 miljoner kronor på de börs­ noterade bolagen Atlantica, Skandia, Skåne-Malmö och Svea-Nornan, vilka tillsammans hade aktiekapital vid 1958 års utgång på 57,5 miljoner kro­ nor. Nämnda företags kapitalökning sedan 1949 utgör 16,5 miljoner kronor och har helt åstadkommits genom fondemissioner. De återförsäkringsaktiebolag, vilkas rörelse i huvudsak är inriktad på aterförsäkring av skadeförsäkring, hade vid utgången av år 1949 samman­ lagda aktiekapital på 11 miljoner kronor. Vid utgången av år 1958 utgjor­ de de sammanlagda aktiekapitalen för de då existerande återförsäkringsaktiebolagen av nu ifrågavarande slag 35 miljoner kronor. Av ökningen hän­ för sig 2 miljoner kronor till ökningar genom fondemissioner. Restökningen utgöres av aktiekapital inom gruppen nytillkomna bolag samt genom nyteckning åstadkommen kapitalökning. Utdelningarna belöpande på hela den angivna perioden uppgår tillhopa till 5,18 miljoner kronor. Utdelningar­ na på 1949 års sammanlagda aktiekapital utgjorde 0,26 miljoner kronor och på 1958 års motsvarande kapital 0,86 miljoner kronor. Det anmärkes, att nu ifrågavarande bolag är praktiskt taget helt ägda av svenska försäk­ ringsbolag. III.

III. Förslag om ändring i lagen om försäkringsrörelse

A. Huvuddragen i förslaget och vissa allmänna synpunkter

De sakkunniga De sakkunniga framhåller att de utgått från nu gällande ordning och byggt vidare på den grund som lagts genom 1948 och 1950 års lagstift­ ningsarbete. Mot bakgrunden av den utveckling, som ägt rum, och de er­ farenheter, som gjorts, föreslås ändringar och kompletteringar, vilka anges innefatta en vidareutveckling av nu gällande principer i lagen. Vid sin lag­ översyn har de sakkunniga eftersträvat att på bästa möjliga sätt tillvarataga försäkringstagarnas intressen. De sakkunniga är av den uppfattningen, att försäkringsrörelselagstiftningen i första hand bör ha till uppgift att skapa garantier för att försäkringstagarnas intressen blir väl tillgodosedda. Under hänvisning till direktivens innehåll anmärker de sakkunniga att värdesäk­ rings- och kapitalplaceringsfrågorna lämnats utanför den gjorda lagöver­ synen. De sakkunnigas förslag innefattar vissa nyheter beträffande försäkrings­ bolags rätt att driva annan rörelse än försäkringsrörelse och i fråga om kon-

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961 45

cessionsgivningen. Det nuvarande förbudet för försäkringsbolag att driva annan rörelse än försäkringsrörelse föreslås uppmjukat. Sålunda skall en­ ligt förslaget försäkringsbolag bl. a. få rätt att uppföra bostads-, kontorseller affärsfastighet, vilken är avsedd att utgöra en varaktig kapitalplacering, samt att bedriva sådan maskinuthyrnings- och annan verksamhet, vilken medför ett ändamålsenligt utnyttjande av maskiner och personal som er­ fordras för bolagets försäkringsrörelse. Vidare skall försäkringsinspektionen på därom gjord ansökan kunna medgiva undantag från förbudet. Livförsäk­ ringsbolag tillerkännes en klar rätt att förvalta och förränta livförsäkrings­ belopp, som förfallit till betalning. De sakkunniga föreslår att rätten att stadfästa beslut om ändringar i försäkringsbolags bolagsordningar och försäkringstekniska grunder i ökad omfattning delegeras från Kungl. Maj :t till försäkringsinspektionen. För skadeförsäkringens del föreslår de sakkunniga att den år 1950 inför­ da skälighetsprincipen effektiviseras. Tiden anses mogen att kräva en utför­ ligare redovisning och icke blott i stort sett uppgifter om rörelseutfallet inom hela försäkringsgrenar. För att förstärka garantierna för att försäkringsta­ garnas intressen blir väl tillgodosedda föreslår de sakkunniga att försäk­ ringsinspektionen skall få en klar rätt att å tid och enligt formulär, som in­ spektionen bestämmer, infordra uppgifter till belysning av skadeförsäkringsbolagens premiesättning och återbäringsförhållanden. För att ytterliga­ re öka insynen i premiesättningen och för att bereda inspektionen tillfälle att i fall av behov upptaga överläggningar med bolagen rörande planerade premieändringar föreslår de sakkunniga vidare, att i den omfattning inspek­ tionen bestämmer det skall åligga skadeförsäkringsbolag att innan beslut fattas om ändring av premiesats meddela inspektionen den avsedda ändring­ en samt en sammanfattning av det material och de överväganden varpå pre­ mieändringen bygger. För grupplivförsäkring och vissa andra typer av livförsäkring utan sparmoment har de sakkunniga funnit, att det från försäkringstagarsynpunkt icke föreligger behov av grunder vilka skall på förhand stadfästas av of­ fentlig myndighet m. in. Mot bakgrunden av de föreslagna bestämmelserna angående effektivisering av skälighetskontrollen på skadeförsäkringsområdet anser sig de sakkunniga kunna förorda att ifrågavarande livförsäkrings­ former i tillsynshänseende helt eller till största delen likställes med skade­ försäkring. I fråga om livförsäkringsområdet förordas även bl. a. att försäkringstagar­ na beredes tillfälle att öva inflytande på den form, i vilken återbäringen till­ godoföres dem. Fn förskjutning av konkurrensen i livförsäkring så att den­ samma i ökad omfattning får karaktären av en priskonkurrens ligger en­ ligt de sakkunnigas uppfattning i försäkringstagarnas intresse. Försäkrings­ inspektionen föreslås skola medverka härtill genom att publicera uppgifter om återbäringen på ett antal vanliga försäkringstyper i skilda bolag och ge­ nom att sammanställa återbäringen med premierna så att en bild erhål-

46 Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

les av det nettopris, som försäkringstagarna haft att erlägga i de olika bo­ lagen. De sakkunniga föreslår vidare att där fråga uteslutande är om personför­ säkring särskilda skäl icke skall krävas för förening i samma bolag av liv­ försäkringsrörelse och försäkringsrörelse av annat slag. Vad angår annan personförsäkring än livförsäkring föreslår de sakkun­ niga, att vad i lagen om försäkringsrörelse särskilt stadgas angående livför­ säkring skall äga i stort sett motsvarande tillämpning på annan personför­ säkring, men att samtidigt skall gälla, att därest dylik försäkring meddelas för en tid av längst fem år eller mot premie, som är beräknad och bestämd för längst fem år i sänder, bestämmelserna angående skadeförsäkring må äga tillämpning på rörelsen. Förslaget innefattar en något ändrad gräns­ dragning mellan s. k. lång och s. k. kort sjuk- och olycksfallsförsäkring. Det synes de sakkunniga vara en brist i lagstiftningen, att på försäkringsvillkorsområdet och angränsande fält någon kontroll av sakkunnig myndighet icke utövas över att försäkringstagarintressena ej blir åsidosat­ ta. För undanröjande av denna brist föreslår de sakkunniga, att i den om­ fattning försäkringsinspektionen bestämmer det skall åligga försäkringsbo­ lag att till inspektionen insända bolagets formulär till försäkringsbrev, försäkringsvillkor och andra handlingar, som berör förhållandet till försäk­ ringstagarna, och att, där inspektionen så bestämt, vederbörande bolagsorgan skall, innan beslut fattas om ändring av insänt formulär, meddela in­ spektionen den avsedda ändringen. För att förstärka garantierna för en rik­ tig skadereglering föreslås vidare, att försäkringsinspektionens tillsynsbefogenheter utvidgas till att omfatta jämväl skaderegleringen. Misskötsel av denna sida av rörelsen skall kunna föranleda ingripande. Beträffande försäkringstagarinflytandet i ömsesidiga försäkringsbolag förordar de sakkunniga, att för de vanligaste typerna av ömsesidiga riksbolag delägarnas rösträtt på bolagsstämma skall utövas av delegerade, vilka an­ tingen väljes av försäkringstagarna eller utses av organisationer, som står försäkringstagarna nära och kan antagas hysa intresse för uppgiften att få fram lämpliga företrädare för dessa. Kombinationer mellan ifrågavarande två metoder anses också kunna tänkas. Vad angår försäkringstagarinflytandet i försäkringsaktiebolagen föreslås att försäkringstagarrepresentanterna i aktiebolagsstyrelserna skall utses genom direkta eller indirekta val av försäkringstagarna eller intressegrupp eller intressegrupper med anknytning till dem eller, där sådant val icke lämpligen kan ifrågakomma, genom förordnande av Kungl. Maj:t eller offentlig myndighet. I fråga om de tekniska överskottsfonderna för livförsäkring och därmed jämställd personförsäkring föreslås att regleringsfonden och återbäringsfonden sammanslås till en fond. De sakkunniga föreslår att i lagen om försäkringsrörelse direkt utsäges, att försäkringsinspektionens tillsynsverksamhet i första hand skall avse att tillvarataga försäkringstagarnas intressen. Uppräkningen av de fall, där

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961 47

försäkringsinspektionen skall kunna ingripa mot försäkringsbolag med fö­ reläggande, föreslås utvidgad till att omfatta jämväl de fall, att försäkrings­ bolag icke iakttager tillbörlig sparsamhet i fråga om omkostnaderna för rö­ relsen eller att det sätt, varpå premierna bestämmes eller inträffade försäkringsfall behandlas, giver skälig anledning till anmärkning. De sakkunniga föreslår vidare, att försäkringsinspektionens rätt att infordra uppgifter och att företaga inspektioner skall utsträckas till att omfatta jämväl bl. a. tarifförening, skadereglerings- och villkorsnämnd samt annat liknande or­ gan, som biträder försäkringsbolag vid rörelsens bedrivande. Härutöver föreslår de sakkunniga att försäkringsinspektionens konsumentupplysande verksamhet utvidgas. De sakkunniga förordar även, att inspek­ tionen årligen håller en eller flera konferenser med styrelseledamöter, dele­ gerade och andra personer i ledande ställning hos försäkringsbolagen samt att initiativ tages till fortlöpande överläggningar i personförsäkringsfrågor mellan företrädare för samhällelig och enskild försäkring. Enligt de sakkunnigas uppfattning synes det möjligt att genomföra de föreslagna lagändringarna utan en samtidig utökning av försäkringsinspek­ tionens personal.

Problem, som berör försäkringsbolagens verksamhet eller angränsande frågor, behandlas utom i FL även i flera andra lagar och författningar. De sakkunniga har icke ansett det falla inom uppdragets ram att gå närmare in på ifrågavarande lagstiftning. Vissa synpunkter beträffande behovet av en revision av bl. a. skattelagstiftningen, konkurrenslagstiftningen och lag­ stiftningen om utländska försäkringsanstalter och om understödsföreningar framlägges emellertid av de sakkunniga. Härom må hänvisas till betänkan­ det (s. 106—110).

Gällande grundsatser rörande FL:s tillämpningsområde och rätten att driva försäkringsrörelse lämnas av de sakkunniga orubbade. Sålunda före­ slås icke någon ändring av principen att, där ej annat följer av vad i lag eller författning är stadgat, försäkringsrörelse endast får drivas av försäkrings­ aktiebolag eller ömsesidigt försäkringsbolag, som därtill erhållit särskild koncession. Företagsformen har av de sakkunniga behandlats rätt ingående vad gäller livförsäkringsområdet. Härom må hänvisas till betänkandet (s. 403—414). Följande sammanfattande synpunkter må här återges. Av det föregående framgår, att såväl i livförsäkringsaktiebolag som i öm­ sesidiga livförsäkringsbolag verksamheten drives praktiskt taget helt för försäkringstagarnas räkning. De två företagsformerna står därför i realite­ ten mycket nära varandra. De sakkunnigas förslag rörande förstärkning av försäkringstagarrepresentationen i livförsäkringsaktiebolagen och rörande formerna för försäkringstagarrepresentanternas tillsättning medför, att de två företagsformerna ytterligare närmas till varandra. Inget nu föreliggande material visar, att den ena företagsformen i och för sig medför större förde­ lar för försäkringstagarna än den andra företagsformen. Några fördelar ur försäkringstagarsynpunkt slår därför icke i dag att vinna genom ett förbud

48 Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

mot aktiebolagsformen på livförsäkringsområdet och därav följande obliga­ torisk omstöpning av livförsäkringsaktiebolagen till ömsesidiga försäkrings­ bolag. Under sådana förhållanden synes det icke föreligga skäl att utmönst­ ra aktiebolagsformen, som funnits på försäkringsområdet alltsedan det moderna försäkringsväsendets begynnelse. Livförsäkringen i Sverige in­ fördes för övrigt just av aktiebolag. Företagsformerna livförsäkringsak­ tiebolag och ömsesidigt livförsäkringsbolag synes jämväl i fortsättningen böra få tävla med varandra och utvecklingen torde få visa, huruvida den ena formen kommer att slå ut den andra. Det är oriktigt att betrakta aktie­ bolaget såsom en företagsform, vilken förutsätter ett enskilt vinstintresse hos aktieägarna. Varken enligt svensk eller utländsk rätt existerar något hinder mot att ett allmänt aktiebolags syfte är ideellt och icke att bereda aktieägarna vinst. Detta framhålles uttryckligen i förarbetena till allmänna aktiebolagslagen. Det kan då icke heller vara formellt otillfredsställande att en rörelse, som drives för livförsäkringstagarnas räkning, är organiserad i livförsäkringsaktiebolagets form. De sakkunniga kan således icke förorda, att FL ändras så, att på livförsäkringsområdet försäkringsrörelsens bedri­ vande i aktiebolagsform skall vara förbjudet. En frivillig övergång från den ena företagsformen till den andra kan enligt lagen ske i enkla former. Någon definition av begreppet driva försäkringsrörelse lämnas icke av de sakkunniga. Det anses fortfarande böra överlämnas åt rättstillämpningen att under beaktande av de tankegångar, som ligger bakom försäkringsrörelselagstiftningen, och av gängse språkbruk och allmän uppfattning avgöra, huruvida en viss verksamhet skall anses innefatta ett drivande av försäkringsrörelse eller ej. I begreppet driva försäkringsrörelse vill de sakkunniga icke inlägga något krav på affärsmässighet hos rörelsen. Rättssäkerheten anses bli bäst tillgodosedd, därest det fortfarande i sista hand är allmän domstol som — efter yttrande av bl. a. försäkringsinspektionen — har att tolka innebörden av begreppet driva försäkringsrörelse. De sakkunniga anser sig icke böra föreslå någon lagändring, varigenom en garantigivning av den speciella typ, som Aktiebolaget Volvo introduce­ rat på bilmarknaden, skulle föras in under FL. De sakkunniga uttalar här bl. a., att mindre solida företag kan följa i Volvos fotspår och att framtiden kan utvisa, att en kontroll, motsvarande FL:s, är påkallad på ifrågavarande område. I förhandenvarande läge synes det emellertid de sakkunniga na­ turligast att man avvaktar erfarenheterna på området och ingriper med lagstiftning först sedan det blivit i praktiken styrkt, att behovet av lag­ stiftning är starkare än de fördelar, som vinnes genom nuvarande frihet på området.

Remissyttrandena I remissyttrandena har, såsom den efterföljande redovisningen får utvisa, i flera hänseenden riktats delvis ganska stark kritik mot de sakkunnigas förslag. Kritiken har framför allt inriktats på de föreslagna formerna för försäkringsinspektionens intensifierade tillsyn. Allmänt varnas här för att en skärpt övervakning ges formen av en förhandskontroll av premie- och villkorsändringar, som skulle göra försäkringsinspektionen till ett dirige­ rande i stället för ett kontrollerande organ. En sådan ordning befaras skola

Kungl. Maj.ts proposition nr 171 år 1961 49

kväva enskilda initiativ och hämma konkurrensviljan. Det betonas också helt allmänt att kontrollen över försäkringsverksamheten ej får bli alltför detaljrik om man vill främja en sund utveckling av försäkringsväsendet. Även i andra olika enskildheter har betänkandets förslag mötts av invänd­ ningar och skepsis från remissorganens sida. Detta är mera allmänt fallet be­ träffande utredningens uppfattning om reformens inverkan på försäkringsinspektionens personalbehov. I flera fall har emellertid de förslag som framlagts av de sakkunniga mött ett positivt gensvar i remissyttrandena. I dessa fall har flertalet remiss­ instanser kunnat ansluta sig till de sakkunnigas förslag. Detta gäller bl. a. förslagen om försäkringsbolags rätt att driva annan rörelse, förenklingar i koncessionssystemet och viss fondsammanslagning liksom förslaget om viss uppgiftsskyldighet för bl. a. tarifföreningar, skadereglerings- och villkorsnämnder och andra liknande organ. Även de sakkunnigas förslag om frihet från grunder beträffande vissa försäkringsformer har rönt ett positivt in­ tresse från remissinstansernas sida. Flera av remissinstanserna har känt ett behov att komplettera den all­ männa bild av utvecklingen under senare tid inom för­ säkringsväsendet, som de sakkunniga givit. Försäkringsinspektionen framhåller den omfattande och intensiva reform­ verksamhet, som ägt rum och äger rum inom försäkringsbranschen. Bran­ schen inbegriper många framstegsvänliga krafter som lägger ned ett energiskt arbete på att genomföra förbättringar av olika slag. En rad nya för försäk­ ringstagarna praktiska och mer effektiva försäkringsformer har introduce­ rats på marknaden. Här skall nämnas utbredningen av kombinerade försäk­ ringar, där ett och samma försäkringsavtal på ett praktiskt sätt skänker samtidigt skydd mot flera risker och vidare det storartade uppsvinget under 1950-talet för gruppförsäkringsidéen, som medfört en vidsträckt utbredning av riskskydd till mycket ringa kostnad. Vad beträffar försäkringsvillkoren har under det gångna decenniet en fortskridande liberalisering skett på flera betydelsefulla områden. Samtidigt har mellan olika bolagsassociationer och enskilda bolag av varierande företagstyp en intensiv konkurrens förekommit, även sådan som avser relationen mellan pris och valuta, och denna konkur­ rens har på vissa områden, t. ex. grupplivförsäkring, trafikförsäkring och brandförsäkring, lett till premiesänkning; de premier som betingas för fa­ miljernas hemförsäkring torde tillhöra de lägsta i världen. Det i skälighetsprincipen liggande kravet, att försäkringsbolagen skall sträva efter ända­ målsenliga organisationsformer och tillämpa rationella arbetsmetoder har från branschens sida mötts med ett omfattande rationaliseringsarbete under de gångna åren. Kvalificerad personal har avdelats för studium av nya kontorstekniska metoder och ett ingripande omdaningsarbele på de »inre lin­ jerna» präglar verksamheten inom de flesta företag. I ännu högre grad än i flertalet andra länder utlöres av ledande försäkringsföretag ett energiskt arbete för automatisering av kontorsarbetet. Det mest iögonfallande yttre 4 Bihang till riksdagens protokoll 1961. 1 saml. Nr 171

50 Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

uttrycket för rationaliseringssträvandena har varit den rad betydelsefulla fusioner som ägt rum eller inom den närmaste framtiden kommer att äga rum inom branschen. Det skall vidare erinras om att under 50-talet som ett utflöde av den nya lagens krav på skälighet och återbäring i livförsäkring samtliga livbolag byggt upp återbäringssystem, som tillgodoser högt ställda krav på fullständighet och rättvisa och till vilka få motsvarigheter torde fin­ nas i andra länder. Till sist skall här nämnas det fortlöpande arbete som man inom försäkringsvärlden nedlägger på utbildningen av kontorsanställda och fältmän för att få fram en kunnig och ansvarsmedveten personalkår. De förbättringar som hittills åstadkommits i lagstiftningen, liksom lag­ tillämpningens utveckling, har på många sätt starkt medverkat till att höja standarden inom branschen. Vilken relativ betydelse man än tillmäter olika faktorer som här samverkat, är det under alla förhållanden säkert, att den reform- och rationaliseringsverksamhet, som det enskilda försäkringsväsen­ det undergått varit betydande och att den fortsätter i snabbt tempo. Inspek­ tionen framhåller vidare att svenskt enskilt försäkringsväsende står sig utomordentligt väl i jämförelse med förhållandena i andra länder och i vis­ sa avseenden intar en förgrundsställning. Den intensiva förbättrings- och reformverksamheten hindrar dock icke enligt inspektionens mening att vissa lagändringar är erforderliga. I flertalet fall ansluter sig inspektionen helt eller delvis till den motivering för ett sådant behov som anföres i betänkan­ det. Även från försäkringsbolagshåll understrykes de positiva sidorna i utveck­ lingen av försäkringsverksamheten. Försäkringsbolagens riksförbund påpekar hur det gångna decenniet va­ rit en tid fylld av reformer och fortlöpande anpassning av försäkringsverk­ samheten till samhällsutvecklingen. Målsättningen för denna omfattande reform- och anpassningsverksamhet har genomgående varit att allt bättre tillgodose försäkringstagarnas intressen. Reformverksamheten och anpass­ ningen har i allt väsentligt genomförts på bolagens eget initiativ. Riksförbun­ det understryker betydelsen av ett gott samarbete mellan försäkringsbolagen och försäkringsinspektionen och framhåller att vilja till samarbete från ömse håll medfört att lagen om försäkringsrörelse fungerat tillfredsställande och att utvecklingen följt lagens anda. Folksam anför, att det årtionde som gått sedan lagen fick sin slutgiltiga lydelse, präglats av en starkt intensifierad konkurrens med en rad premie­ sänkningar och förbättringar av olika slag av försäkringsskydd samt en fortsatt koncentration av verksamheten genom sammanslagning av företag. Flertalet företag står för närvarande mitt uppe i arbetet med en långt driven automation, vars betydelse för försäkringsverksamheten emellertid ännu ej kan överblickas. Det är helt naturligt av stor betydelse att detta arbete inte i onödan störs av vittgående lagändringar, vilkas värde för konsumenterna är tvivelaktigt och vars konsekvenser komplicerar administrationen. Folk­ sam redogör närmare för åtgärder som bolaget vidtagit under 15-årsperio­ den efter kriget samt anför att inom försäkringsrörelsen — främst genom

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961 Öl

förekomsten av starka konsumentägda företag — betydelsefulla progressiva krafter gör sig gällande. På grundval av erfarenheterna från efterkrigstiden torde man enligt bolagets mening kunna förutsätta att den fortsatta utveck­ lingen går mot allt bättre förhållanden för konsumenterna. I flera yttranden varnas i mera allmänna ordalag för en alltför långt­ gående sam hällskontroll av försäkringsverksamheten. Försäkringsinspektionen påpekar att vissa av de sakkunnigas förslag — delvis må­ hända med orätt — uppammat farhågor för en utveckling gentemot byråkratisering och detaljreglering. Inspektionen varnar för en övertro på lämp­ ligheten att utsträcka en regleringsmetodik över alltför vida områden. Ehuru något sådant naturligtvis inte åsyftats av de sakkunniga och inte med abso­ lut nödvändighet behöver bli en följd av en tillämpning av förslagen, för­ tjänar ändå erinras om att det är lätt för en tillsynsmyndighet att utveckla sig till någon sorts »överkartell», som kväver många enskilda initiativ, även sådana som kunnat bli fruktbara. Även från försäkringsbolagshåll göres allvarliga invändningar mot en ut­ byggnad av samhällstillsynen som medför detaljreglering av försäkrings­ verksamheten. Folksam anför att lagändringar innebärande principiella skärpningar av samhällskontrollen är motiverade endast om det visas att la­ gen icke fyllt det avsedda ändamålet, att verksamheten med andra ord ut­ vecklats på ett för medborgarna negativt sätt och att ändringarna kan med­ föra fördelar av betydelse. Folksam understryker vidare, att utvecklingen mot större internationella marknader kräver att man i stället ger försäkrings­ väsendet större frihet från en kontroll, som annars kan hämma dess kon­ kurrenskraft. Folksam ifrågasätter också behovet av insyn i konsumentäg­ da företag och anser att de sakkunniga icke anfört hållbara skäl för att företag som drivs av försäkringskonsumenterna själva utifrån skall vara föremål för skälighetskontroll. De sakkunniga bortser enligt Folksam ifrån att i det demokratiskt riktigt organiserade ömsesidiga företaget icke endast stämman, dess delegationer och styrelsen utan även företagsledningen i öv­ rigt utgörs av försäkringstagarnas förtroendemän. Inom denna krets finns tillgång inte bara till teknisk och teoretisk sakkunskap utan också till folk med praktisk kunskap om försäkringsfrågor och om företagsledning. Även om det av praktiska och andra skäl icke är lämpligt med olika lagstiftning för olika typer av företag, bör enligt Folksam de verkliga sammanhangen icke fördöljas. Enligt Landsorganisationen bör en mera väsentlig skärpning av samhälls­ kontrollen komma till stånd endast därest vägande skäl för en sådan kan åberopas och existerande möjligheter till kontroll till fullo utnyttjats. LO anför. Den svenska försäkringsverksamheten är redan i hög grad föremål för samhällsinsyn och samhällskontroll. Konsumentinflytandet gör sig gällan­ de dels i form av konkurrenskraftiga konsumentägda försäkringsföretag, dels genom försäkringstagarrepresentation i praktiskt taget samtliga bolag. När det gäller samhällsinflytandet torde det i själva verket inte finnas nå­ gon näringsgren, där arbetarrörelsens krav är förverkligade i högre grad än

52 Kungl. Maj.ts proposition nr 171 år 1961

inom försäkringsverksamlieten. Det finns anledning att konstatera detta för­ hållande med tillfredsställelse. Vid varje ytterligare steg mot ökad samhällskontroll bör dock en avvägning ske mellan å ena sidan en principiell strävan att i samhälls- och försäkringstagarintresset underkasta försäkringsverksamheten betydande statliga ingripanden och å andra sidan önskvärdheten av att inte beskära näringens utvecklingsmöjligheter. En alltför hård och de­ taljrik övervakning av försäkringsverksamlieten kan visa sig påverka ut­ vecklingen i inte minst ur konsumentsynpunkt oförmånlig riktning genom att hämma initiativ och begränsa konkurrensviljan. Tidigare statliga utred­ ningar har inte funnit tillräckligt starka skäl föreligga för ett förstatligande av försäkringsverksamlieten. Genom 1948 års lag om försäkringsrörelse och de år 1950 vidtagna förändringarna däri har en säker grund lagts för ett samhällsinflytande över försäkringsverksamlieten.

Kooperativa förbundet understryker betydelsen av konkurrensen företags­ formerna och företagen emellan. Denna har obestridligen varit av avsevärd nytta för försäkringsrörelsens utveckling och försäkringsintressets utbred­ ning inom allt vidare kretsar. Konkurrensen mellan företagen har sålunda medfört, att försäkringsrörelsen utvidgats till många nya områden i anslut­ ning till den allmänna tekniska, ekonomiska och sociala utvecklingen. Den hittillsvarande utvecklingen synes enligt förbundet ha ägt rum under betryg­ gande samhällskontroll genom utnyttjande av försäkringsinspektionens befo­ genheter. Nu föreslagna bestämmelser i skärpande riktning, som skulle ge försäkringsinspektionen karaktären mera av ett dirigerande än ett kontrol­ lerande organ, lämnar — även om de är avsedda att blott förebygga framtida möjliga missbruk av företagens relativa premiesättningsfrihet — ett så avse­ värt spelrum åt väsentligt ökade befogenheter för övervakningsmyndigheten med åtföljande frestelse att rutinmässigt utnyttja dessa även när behov inte föreligger, att en dylik beredskapslagstiftning bör sparas till dess den blir av nöden. Sveriges lantbruksförbund och Riksförbundet Landsbygdens folk reagerar mot de alltför många detaljkontrollbestämmelser, som föreslagits, och ifråga­ sätter om inte åtskilliga av de sakkunnigas förslag i stället för att gagna försäkringstagarna, kan komma att få en motsatt effekt genom att verka hämmande på utvecklingen inom försäkringsbranschen. Försäkringsområdet har, såvitt förbunden har sig bekant, skötts på det hela taget tillfredsställan­ de av bolagen och torde redan nu vara mer kontrollerat än någon annan nä­ ringsgren i svenskt samhälle. Någon utbyggd kontroll av verksamheten kan därför vara varken påkallad eller önskvärd. Försåkringstjänstemannaförbundet anför. Företagens hittills i allmänhet väl dokumenterade anpassningsförmåga och villighet att ta initiativ till gagn för försäkringstagarna, bl. a. stimule­ rad av rådande konkurrensförhållanden, kan befaras bli hämmad. Denna farhåga skärpes av det förhållandet, att företagsledningarnas ansvar för fö­ retagens allmänna politik de facto om ock ej formellt skulle komma att de­ las med tillsynsmyndigheten. Dennas uppgift som mera allmänt övervakande organ med efterhandskontrollen som främsta hjälpmedel skulle komma att ersättas med ett förhandlingsmässigt utövat medinflytande i mera bundna former och i väsentligt större omfattning än som för närvarande är fallet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961 53

Med största sannolikhet skulle en sådan ordning göra företagsamheten inom försäkringsbranschen mera arbetskrävande och tungrodd på längre sikt och den skulle snarare motverka än befrämja försäkringstagarintressena. Försäkringsfunktionärernas förbund kan ej dela de sakkunnigas uppfatt­ ning, att försäkringsinspektionens uppgifter bör utökas på föreslaget sätt. Förbundet tror däremot att en utökning av försäkringsinspektionens resur­ ser att inom ramen för nuvarande lagstiftning utöva sin kontrollerande och rådgivande verksamhet skulle vara helt tillfredsställande från försäkringsta­ garnas synpunkt. Motormännens riksförbund kan i princip ansluta sig till den allmänna uppfattning som kommer till uttryck i betänkandet men vill framhålla, att den utökade reglering, kontroll och insyn som man söker åstadkomma inte får föra så långt, att det blir ett byråkratiskt självändamål och motverkar en naturlig utveckling, grundande sig på en sund och effektiv konkurrens företagen emellan. En sådan utveckling torde nämligen mången gång enk­ lare leda till för försäkringstagarna förmånliga villkor. Konkurrensen mel­ lan försäkringsbolagen är enligt förbundet numera så hård, att en sådan ut­ veckling redan måste anses vara i full gång. Svenska bankföreningen har ett allmänt intryck av att betänkandet alltför mycket präglas av en tendens till ökad detaljreglering och dirigering av för­ säkringsbranschen. Såvitt bankföreningen kan bedöma ger erfarenheterna icke stöd för att en sådan skärpning av lagstiftningen skulle vara påkallad. Det skulle enligt bankföreningens mening också vara i hög grad olyckligt om försäkringsbolagen blev så beroende av inspektionsmyndigheten att ut­ rymme ej längre fanns för självständiga initiativ för utveckling av verksam­ heten. Frågan om företagsformen på livförsäkringsområdet beröres i ett par yttranden. Försäkringsinspektionen framhåller gentemot de sakkunnigas motivering för att icke införa förbud mot aktiebolagsformen att det icke heller finns någ­ ra starka skäl för att inom livförsäkringsområdet bibehålla denna form. Tvärtom synes det från vissa synpunkter vara naturligt att draga den for­ mella konsekvensen av den reella situation som redan uppstått genom att helt grunda livförsäkringsverksamheten på den ömsesidiga formen med den klara markering av intresseinriktningen som därmed åstadkommes. Med hän­ syn till vad de sakkunniga anfört vill emellertid inspektionen icke förorda, att tvingande bestämmelser på området införes vid den nu aktuella revi­ sionen av FL. Vid en framtida utredning om försäkringsverksamheten sy­ nes däremot frågan om företagsformen höra ingå i utredningsuppdraget. Landsorganisationen anser i princip, att livförsäkringsrörelse med tanke främst på de betydande kapitalplaceringar, vars inriktning bestäms av bo­ lagsstyrelserna, borde bedrivas i den ömsesidiga bolagsformen. Det kan inte rimligen förnekas, att aktieägarna i livbolagen med en insats av ett mycket begränsat aktiekapital får en djupgående insyn och framför allt ett betydande inflytande över kapitalplaceringarna, vars värde för dem inte förringas av att

54 Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

i styrelsen även ingår korporationsvalda och i vissa fall av Kungl. Maj :t ut­ sedda ledamöter. Denna maktposition, när det gäller placeringspolitiken, be­ rörs inte av vad de sakkunniga anför om obefintligheten av enskilt vinst­ intresse hos aktieägarna i den meningen, att det ekonomiska utbytet av placeringar i livaktiebolagens aktier är starkt begränsat. De sakkunniga bortser uppenbarligen från mycket väsentliga ekonomiska realiteter, då de antyder, att syftet med aktieplaceringar i livbolag är ideellt, eftersom dessa placeringar inte för aktieägarna är lönsamma i formell mening. Landsorga­ nisationen drar emellertid den slutsatsen, att en så genomgripande och för svensk näringslagstiftning unik åtgärd som förbud att driva livförsäkring i aktiebolagsform inte för närvarande kan anses påkallad. Argumentering­ en för denna ståndpunkt är emellertid i viss mån en annan än de sakkunni­ gas. Landsorganisationen anför. Den tidigare dominerande ställningen för aktiebolagsformen inom livför­ säkringen har alltmera försvagats till förmån för de ömsesidiga bolagen och därmed har också utrymmet för en av aktieägareintressena påverkad placeringspolitik successivt minskats. Det har heller inte påvisats, att denna placeringspolitik varit oförenlig med försäkringstagarnas intresse av räntabla och säkra placeringar. Statsmakternas inflytande över kapitalmarknaden har även tenderat att öka och att beskära friheten för aktiebolagen att bedriva en annan placeringspolitik än övriga företag. Slutligen måste det konstate­ ras, att med nuvarande former för rekryteringen av styrelserna i ett fler­ tal ömsesidiga bolag inga garantier kunnat skapats för att ett mera all­ sidigt försäkringstagareinflytande kan göra sig gällande i kapitalplaceringsfrågor m. m. blott genom övergång från aktiebolagsformen till den ömse­ sidiga formen. Skillnaden mellan bolagsformerna i detta avseende synes än så länge ligga i regel mera på det principiella än på det praktiska planet.

Liknande synpunkter anföres av Folksam, som anser att de sakkunniga alltför snabbt dragit slutsatsen att aktiebolagsformen är motiverad. Ett starkt skäl mot att nu föreskriva att de fem livförsäkringsaktiebolagen om­ bildas till ömsesidiga bolag synes Folksam otvivelaktigt vara att man i alla händelser hittills, med några få undantag, inte heller för existerande ömse­ sidiga bolag lyckas finna formen för en sådan parlamentarisk ordning, att den garanterar att styrelse och företagsledning verkligen är försäkringsta­ garnas förtroendemän. Detta skäl har emellertid inte anförts av de sak­ kunniga. Folksam riktar i detta sammanhang uppmärksamheten på den alltmer vanliga företeelsen att försäkring och kredit sammankopplas. För att lämna lån till en kommun, en fastighet eller en industri, ställs därvid som krav från försäkringsbolagshåll att låntagarens försäkringar skall tecknas i det långivande eller i ett närstående bolag, även om premien i detta är högre än andra på marknaden förekommande. Genom att ha inflytande på pen­ ningplaceringen i ett livförsäkringsaktiebolag kan aktieägarna i detta skaf­ fa sig fördelar som aktieägare i ett lierat sakförsäkringsaktiebolag. Försäkringsbolagens riksförbund förklarar sig godtaga de sakkunnigas synpunkter i fråga om företagsformen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961 55

Försäkringsinspektionen tar upp frågan om den s. k. volvogarantin och anser att i nuvarande rättsläge vissa risker föreligger för att va­ ruleverantörer, oavsett deras soliditet, kan lockas att »sockra» sina varor med olika slag av försäkringsutfästelser. Den omständigheten, att sådana tendenser åtminstone ännu icke fått någon kvantitativ betydelse, kan ha medverkat till att de sakkunniga avstått från att ta upp problemet. Efter­ som de icke utformat något förslag, avsett att förebygga nämnda risker, och ett sådant förslag skulle förutsätta rätt ingående överväganden rörande innebörden i begreppet »driva försäkringsrörelse», återstår tills vidare icke något annat alternativ än att följa utvecklingen med uppmärksamhet. Skul­ le ytterligare utredning rörande hela branschen tagas upp, synes det emel­ lertid naturligt, att frågan på nytt beaktas, särskilt för det fall, att det skulle visa sig, att tendenser av det slag som nyss antytts skulle göra sig gallande. Försäkringsbolagens riksförbund framhåller att garantiåtagande liksom försäkring är en form av risktäckning. Det är angeläget att garantigivarnas kunder kan känna trygghet för att de lämnade garantierna skall kunna uppfyllas. I detta avseende råder en naturlig likhet mellan försäkring och garanti. Detta framgår klart av exemplet med volvogarantin, där garan­ tin för bilköparen träder i stället för vagnskadeförsäkring. Såsom huvud­ princip torde enighet råda om olämpligheten av att i samma rörelse förena försäkringsverksamhet och annan affärsverksamhet på grund av svårighe­ ten att hålla verksamhetsgrenarna isär. Konsekvensen härav borde enligt förbundet bli, att man — när man trots detta anser sig kunna tolerera att affärs- och industriföretag lämnar risktäckningsgaranti — borde ställa lika starka krav på skuldredovisning och säkerhet som de vilka gäller för van­ lig försäkring. Folksam anför bl. a. att de mera renodlade försäkringsformerna nog skul­ le kunna fångas in i en definition, men avgränsningsproblemen uppstår när man kommer till blandformer, där andra verksamheter företer försäkringsmässiga inslag. Bolaget nämner åtskilliga exempel pa sådana bland­ former. Enligt Folksams mening är det otänkbart att i fråga om verk­ samheter med försäkringsmässiga inslag fullständigt utrensa inslagen och förbehålla dem försäkringsbolagen. Vissa försäkringsmässiga inslag i t. ex. fraktavtal och köpeavtal är av ålder accepterade och en begränsning av av­ talsfriheten härvidlag skulle både strida mot gängse uppfattning och — i många fall — vara klart olämplig. Tveksamheten kommer att gälla åta­ ganden av typen »volvogarantin» och olika abonnemangsavtal. Nackdelar­ na av en offentlig kontroll är dock stora. Väsentliga områden måste ändå lämnas utanför kontroll. Då en resebyrås verksamhet inte är kontrollerad synes det finnas föga anledning att kontrollera de abonnemangsavtal som byrån förmedlar. Även om bilföretag med svagare ekonomi än Volvo skulle göra åtaganden liknande volvogarantin får det ändå anses vara en ringa risk jämfört med de vanskligheter som bilmarknaden för övrigt kan erbju­ da. Folksam delar de sakkunnigas åsikt att det nuvarande förbudet i lagen är tillfyllest. Förbudet har två mycket viktiga effekter. För det första kan

56 Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

inte ordet »försäkring» användas av andra företag än försäkringsbolag. All­ mänheten vet således att den verksamhet som kallas försäkring är offent­ ligt kontrollerad. För det andra står det klart att den utpräglade och vä­ sentliga försäkringsverksamheten förbehålles försäkringsbolag. Härmed bör man låta sig nöja och alltså se liberalt på försäkringsmässiga inslag i annan verksamhet. Den tolerans som visas mot försäkringsmässiga inslag i annan verksamhet bör i utvecklingens intresse motsvaras av vidgade möjligheter för försäkringsbolagen att i sin verksamhet ha icke försäkringsmässiga in­ slag. Även Landsorganisationen och Tjänstemännens centralorganisation anslu­ ter sig till de sakkunnigas liberala syn på garantigivning av typ Volvo. En­ ligt TCO talar effektivitetsskäl för att sådan garantigivning skall få bedrivas utan att betraktas som försäkringsrörelse. Köparens eller den försäkrades risker fordrar emellertid i dessa fall speciell uppmärksamhet. Enligt TCO:s mening bör en viss kontroll av garantigivning genomföras för att skydda konsumenter från uteblivna ersättningar vilka garanterats i köpavtal. Frå­ gan bör bli föremål för utredning. Volvo-fallet ger emellertid enligt TCO:s mening icke anledning till en ändring av FL. Men avgränsningen mellan garantigivning och försäkringsrörelse förblir en öppen fråga, eftersom andra typer av garantier kan införas vilka måste anses likvärdiga med försäkring i lagens mening. Kungl. Automobilklubben framhåller att det uppenbart ligger i allmän­ hetens intresse, att de företag, vilka lämna garantier av ifrågavarande typ, är tillräckligt solida. Eftersom frågan enligt de sakkunniga bör bedömas helt med allmänhetens intressen för ögonen, anser KAK det vara rimligt att i någon man tillgodose kravet på att de garantilämnande företagen verk­ ligen kan uppfylla sina åligganden gentemot köparna och det synes KAK otillfredsställande att icke föreskriva att garantilämnande företag måste göra vissa avsättningar för fondbildningar för att säkerställa uppfyllandet av sina förpliktelser. Liknande synpunkter framföres av Motormännens riksförbund, som för­ klarar sig för närvarande icke vilja motsätta sig de sakkunnigas uppfatt­ ning, att en garantigivning av ifrågavarande slag ej bör föras in under FL. Mycket talar nämligen enligt organisationen för att denna fråga i prakti­ ken löser sig själv utan något kontrollingripande och att man därför kan vänta med lagstiftning. Riksförsäkringsanstalten finner det utgöra en väsentlig brist i lagstift­ ningen att begreppet försäkringsrörelse icke uttryckligen klarlägges i den­ samma. En nödvändig följd av detta förhållande måste i dagens läge, då i ökande omfattning företag och organisationer engagerar sig i verksamhet av försäkringsliknande karaktär, bli, att försäkringsinspektionen — såsom även skett i fallet med den s. k. volvogarantin — följer utvecklingen med skärpt vaksamhet. Inom sitt eget verksamhetsområde har anstalten haft an­ ledning att uppmärksamma vissa företag, vilka erbjuder allmänheten för­ måner i form av merprestationer ovanför den allmänna sjukförsäkring­

Kungl. Maj.ts proposition nr 171 år 1961 57

ens reseersättningsförmåner. Såvitt anstalten kan se, rör det sig här i reali­ teten om en yrkesmässig risktäckningsverksamhet på försäkringsmässig ba­ sis, och enligt anstaltens mening föreligger ett klart behov av insyn t rån försäkringsinspektionens sida i dessa företag. Eftersom ett garantiavtal liknar ett försäkringsavtal anser Försäkringsfunktionärernas förbund det riktigt, att även denna verksamhet underställes samma kontroll som försäkringsbolagen, i synnerhet som vissa företag läm­ nar garantiavtal (t. ex. ohyresgaranti, bilbärgning, sjuktransporter o. d.) utan att ha erforderlig soliditet och därmed, på grund av allmänhetens svå­ righeter att skilja mellan försäkring och garanti, kan bidraga till att under­ gräva förtroendet även för försäkringsverksamheten.

Departementschefen Försäkringsverksamhetens stora sociala och ekonomiska betydelse i det moderna samhällslivet och försäkringsteknikens komplicerade natur har framdrivit en särskild lagstiftning till skydd för försäkringstagarna. Försäk­ ringstagarna inbetalar stora belopp för risktäckning av olika slag, ibland i kombination med sparande, och ingår försäkringsavtal av ofta långsiktigt innehåll men saknar i allmänhet möjlighet att förstå den invecklade och för gemene man svårbegripliga teknik, varpå försäkringsverksamheten bygger. Genom den särskilda lagstiftningen till skydd för försäkringstagarintressena har försäkringsbolagens verksamhet ställts under offentlig kontroll. Den nuvarande regleringen av försäkringsverksamheten grundar sig på 1948 års lag om försäkringsrörelse (FL). Genom tillkomsten av FL och de år 1950 vidtagna ändringarna i lagen utvidgades den offentliga tillsynen över försäkringsväsendet i väsentlig mån. Med lagen infördes det nuvaran­ de koncessionssystemet, som innebär att en försäkringsrörelse icke får star­ tas om den icke finnes behövlig och även eljest är ägnad att främja en sund utveckling av försäkringsväsendet. Lagen uppställde även — vid sidan av tidigare gällande soliditetsprincip — skälighetsprincipen, som kräver att priset för en försäkring skall vara skäligt avvägt i förhållande till de förmå­ ner försäkringen medför. I 1948 års lag infördes skälighetsprincipen endast för livförsäkring men genom 1950 års ändringar utsträcktes principen att gälla även annan försäkring än livförsäkring. Såsom framgår av den redogörelse som lämnats i det föregående har ut­ vecklingen efter lagens ikraftträdande kännetecknats av en koncentration av försäkringsväsendet till ett minskat antal försäkringsbolag. Samtidigt har försäkringsverksamheten volymmässigt expanderat. Av tabellen A (s. 4) framgår att antalet riksbolag under tidsperioden 1948—1958 minskat från 133 till 105. Även antalet läns- och häradsbolag samt sockenbolag har kraf­ tigt minskat. Det sammanlagda antalet försäkringsbolag har under perio­ den sjunkit från 1 461 till 1 127. Till ytterligare belysning av koncentratio­ nen må nämnas, att de tjugo ledande koncernerna och bolagen av en total premieinkomst i direkt försäkring i Sverige år 1957 om 2 milliarder kronor hade en premieinkomst av 1,8 milliarder kronor. Övriga koncerner och riks-

58 Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

bolag hade samma år en premieinkomst av 148 miljoner kronor samt läns-, härads- och sockenbolagen en premieinkomst av 50 miljoner kronor. I fråga om summan av förvaltade tillgångar, som år 1957 totalt utgjorde 13,8 mil­ liarder kronor, belöpte 12,9 milliarder kronor å de tjugo ledande koncerner­ na och bolagen, 680 miljoner kronor på övriga koncerner och riksbolag samt 211 miljoner kronor på läns-, härads- och sockenbolagen. Vissa andra karakteristiska drag i utvecklingen under det senaste decen­ niet har för livförsäkringsområdet varit den starka frammarschen för grupp­ livförsäkringen, som är en ren riskförsäkring utan sparmoment, och en för­ skjutning även i övrigt från försäkringsformer med sparmoment till för­ säkringsformer av riskkaraktär. För skadeförsäkringsområdets del kan pekas på den med bilheståndets tillväxt sammanhängande ökningen av tra­ fik- och motorfordonsförsäkringens omfattning. Ett påfallande drag i ska­ deförsäkringens utveckling har vidare varit utbredningen av kombinationsförsäkringar, varigenom flera olika försäkringsformer tillhandahålles i ett och samma försäkringsbrev. 1958 års försäkringssakkunnigas översyn av FL har företagits mot bak­ grunden av utvecklingen under det gångna decenniet och på grundval av därvid gjorda erfarenheter av lagtillämpningen. Såsom framgår av det av­ givna betänkandet bygger de sakkunniga sina överväganden på ett omfat­ tande material. Den verkställda översynen har också resulterat i förslag till åtskilliga ändringar och kompletteringar av nu gällande lagstiftning. De sakkunniga har betonat sin strävan att vid lagöversynen vidareutveckla nu gällande principer i lagen och att på bästa möjliga sätt tillvarataga försäk­ ringstagarnas intressen. I syfte att skapa ytterligare garantier för försäk­ ringstagarnas skydd har i förslaget nya bestämmelser utarbetats och gällan­ de bestämmelser översetts. Härvid har de sakkunniga även sökt tillvarataga föreliggande möjligheter till förenklingar. Mot denna allmänna målsättning för de sakkunnigas arbete finnes från min sida självfallet icke något att erinra. Tyngdpunkten i de sakkunnigas förslag kan sägas vara en väsentlig för­ stärkning av tillsynsmyndighetens — försäkringsinspektionens —- ställning i akt och mening att möjliggöra en intensifierad tillsyn av försäkringsverksamheten. Inspektionen föreslås bl. a. få befogenhet att ålägga skadeförsäkringsbolag att innan beslut fattas om ändring av premiesats meddela in­ spektionen den avsedda ändringen samt material och överväganden rörande premieändringen. En sådan förhandskontroll skall enligt de sakkunnigas förslag också kunna utövas när det gäller ändringar i villkor, formulär till försäkringsbrev m. m. Vidare föreslås utökade befogenheter för inspektio­ nen i fråga om tillsynen av skaderegleringen liksom en utsträckning av in­ spektionens rätt att infordra uppgifter och företaga inspektioner till att omfatta även tarifföreningar, skadereglerings- och villkorsnämnder samt andra liknande organ. Andra förslag av större räckvidd går, såsom förut antytts, i liberaliserande riktning. Sålunda uppmjukas enligt förslaget förbudet för försäkringsbolag

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961 59

att driva annan rörelse än försäkringsrörelse. I samband härmed föreslås delegation till försäkringsinspektionen av beslutanderätten i fråga om änd­ ringar i bolagsordningar och försäkringstekniska grunder. Även förslagen att kort livförsäkring av riskkaraktär skall kunna befrias från kravet på grunder och att, där fråga uteslutande är om personförsäkring, särskilda skäl icke skall krävas för förening i samma bolag av livförsäkringsrörelse och försäkringsrörelse av annat slag må här omnämnas. Ytterligare andra frågor i förslaget som tilldrager sig större intresse avser försäkringstagarinflytandet i försäkringsbolagen och försäkringsinspektionens konsumentupplysande verksamhet. Även i åtskilliga mindre väsentliga hänseenden har de sakkunniga framfört förslag och rekommendationer. Av den föregående redovisningen framgår att de sakkunnigas förslag i -vissa delar mött stark kritik vid remissbehandlingen; detta gäller i synner­ het den föreslagna förhandskontrollen. Å andra sidan har också många för­ slag mötts med gillande av remissinstanserna. Som jag förut anfört utvidga­ des den offentliga tillsynen över försäkringsväsendet i väsentlig mån genom tillkomsten av FL och de år 1950 vidtagna ändringarna i lagen. Några re­ missinstanser -— Landsorganisationen, Riksförbundet Landsbygdens folk och Sveriges lantbruksförbund — har också framhållit att ingen näringsgren i det svenska samhället torde vara mer kontrollerad än försälcringsverksamheten. Utvecklingen på försäkringsområdet efter 1948 och 1950 års lagstift­ ning bör enligt min uppfattning vara avgörande för frågan om en me­ ra ingripande omläggning av formerna för tillsynsverksamheten i dagens läge bör vidtagas. En sådan omläggning synes icke böra komma till stånd utan att skäl härför i form av ådagalagda missförhållanden på området kan påvisas. De sakkunniga torde icke ha velat göra gällande att så skulle vara fallet; i själva verket har de i många hänseenden uttalat sig positivt om försäkringsverksamhetens utveckling. Remissyttrandena får anses ge en mycket positiv bild av utvecklingen under 1950-talet på försäkringsområdet. Det vits­ ordas från många håll, bl. a. av tillsynsmyndigheten, att det gångna årtion­ det präglats av en omfattande reformverksamhet med en starkt intensifierad konkurrens och att utvecklingen alltjämt fortsätter i denna riktning. Även för egen del kan jag i det väsentliga ansluta mig till den positiva helhetssynen på försäkringsrörelsens utveckling under 1950-talet. Härav följer att jag på flera punkter finner den mot sakkunnigförslaget framförda kritiken berättigad och därför anser mig böra frångå vissa av utredningens förslag. I detta sammanhang vill jag framhålla att redan nu gällande lag­ stiftning ger vidsträckta möjligheter till ingripanden för det fall att detta skulle prövas påkallat i ett läge då den hittillsvarande gynnsamma utveck­ lingen skulle visa tendenser att brytas. Även om jag sålunda vill förorda att vissa delar av betänkandet icke lägges till grund för lagstiftning kvarstår dock flera förslag som synes värda att nu realiseras. Jag torde i det följande i anslutning till en redogörelse för de sakkunnigas olika förslag och den företagna remissbehandlingen få närmare

60 Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

redovisa mitt ställningstagande i olika frågor. Vissa allmänna frågor torde dock redan i detta sammanhang böra något beröras. Kapitalplaceringsfrågorna har såsom tidigare anmärkts lämnats utanför de sakkunnigas lagöversyn. Så är även fallet med viss lagstiftning som vid sidan av FL behandlar problem, berörande försäkringsbolagens verksamhet eller angränsande frågor. De sakkunniga bar emellertid anlagt vissa syn­ punkter på behovet av en revision av sådan lagstiftning. Vad angår kapitalplaceringsproblemen vill jag erinra om att värdesäkringsfrågan sedan hösten 1959 är föremål för utredning av värdesäkringskommittén. Till denna kommitté har också överlämnats en den 20 maj 1959 av Svenska livförsäkringsbolags förening hos Kungl. Maj :t gjord framställ­ ning i ämnet. Kapitalplaceringsfrågorna torde få vidare övervägas sedan material för ett ställningstagande erhållits genom den pågående utredningen. De sakkunniga har funnit att viss ändring bör vidtagas i taxeringsförordningen. Härtill får jag återkomma i det följande i samband med behandling­ en av det förslag som aktualiserat ändringen. Vidare har de sakkunniga ut­ talat, att frågan om försäkringsväsendets undantagande från tillämpnings­ området för konkurrensbegränsningslagarna borde övervägas vid en framtida revision av konkurrenslagstiftningen. Frågan huruvida en sådan revision bör omfatta det angivna spörsmålet synes mig lämpligen böra upptagas när en gång en översyn av nämnda lagstiftning aktualiseras. Om det framlagda förslaget till ändringar i FL genomföres torde vissa konsekvensändringar i lagen om utländska försäkringsanstalter bli erforder­ liga. Det är min avsikt att sedan erforderlig kompletterande utredning verk­ ställts, snarast möjligt upptaga denna fråga. Det närmast förestående lagstiftningsarbetet på försäkringsområdet torde även böra omfatta lagen om understödsföreningar som i jämförelse med FL framstår såsom starkt föråldrad. I fråga om företagsformen på livförsäkringsområdet kan enligt min me­ ning icke bortses från de företräden som den ömsesidiga bolagsformen har framför aktiebolagsformen. Det kan icke förnekas att aktieägarnas bestäm­ mande i bl. a. de viktiga kapitalplaceringsfrågorna principiellt strider möt livförsäkringsverksamhetens i övrigt konsekventa intresseinriktning på för­ säkringstagarna. Den ömsesidiga bolagsformen innefattar även bättre för­ utsättningar att bereda försäkringstagarna betryggande möjligheter att in­ verka på försäkringsverksamheten än aktiebolagsformen. Å andra sidan bör hållas i minnet att 1950 års ändringar i FL innebar en icke oväsentlig ned­ toning av aktieägarnas dominans i livförsäkringsbolagen till förmån för försäkringstagarintressena. Även utvecklingen därefter kan sägas — bl. a. till följd av statsmakternas ökade inflytande över kapitalmarknaden__yt­ terligare ha minskat de praktiska skillnaderna mellan den ömsesidiga bo­ lagsformen och aktiebolagsformen. Jag kan därför ansluta mig till "stånd­ punkten, att några bindande föreskrifter om att livförsäkring endast skall få meddelas av ömsesidiga försäkringsbolag icke nu bör övervägas. De anför­

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961 61

da synpunkterna i frågan om val av företagsform torde få beaktas vid den framtida koncessionsgivningen. I anslutning till frågan om val av företagsform vill jag framhålla att jag delar de sakkunnigas ståndpunkt att ett ingripande genom lagstiftning mot en garantigivning av den typ som Aktiebolaget Volvo introducerat på bilmarknaden icke för närvarande bör ske. Förhållandena pa detta om­ råde bör dock följas med uppmärksamhet. I den mån utvecklingen skulle ge anledning härtill får frågan upptagas till förnyat övervägande.

B. Försäkringsbolags rätt att driva annan rörelse än försäkringsrörelse

Gällande rätt m. m. I 2 § FL stadgas — i överensstämmelse med redan tidigare gällande lag __ att försäkringsbolag icke äger driva annan rörelse än försäkringsrörel­ se. Till denna förbudsregel anknyter i viss mån 336 §, enligt vilken för­ säkringsbolag av aktierna i svenskt aktiebolag icke må utan försäkringsinspektionens medgivande äga mer än en tjugondei eller, om aktier med olika röstvärde finnes, större antal än att röstetalet för aktierna utgör högst en tjugondei av röstetalet för samtliga aktier. Tillhör försäkrings­ bolaget koncern, skall vad sålunda stadgats gälla koncernen. Nu angiv­ na regler äger emellertid icke tillämpning å aktier i försäkringsaktiebo­ lag eller i aktiebolag, vars verksamhet har till föremål att äga aktier i för­ säkringsaktiebolag eller att tillskjuta garantikapital i ömsesidigt försäk­ ringsbolag. Under den tid som förflutit sedan försäkringsbolagen inordnades under FL har försäkringsinspektionen (intill den 1 oktober 1959) till behandling förehaft ett förhållandevis stort antal ansökningar från försäkringsbolag el­ ler grupper av försäkringsbolag om medgivande att äga mer än en tjugondel av aktierna i svenskt aktiebolag. Inspektionen har lämnat inemot 130 dylika medgivanden. Antalsberäkningen utgår härvid från att vid en viss tidpunkt lämnat medgivande för försäkringsbolag eller försäkringsbolagsgrupp att äga aktier i ett allmänt aktiebolag betraktas sasom ett med­ givande. Flertalet ärenden hänför sig till den tid, då FL trädde i tillämp­ ning för de existerande försäkringsbolagens del, d. v. s. den period då stadfästelse enligt 1948 års lag meddelades å försäkringsbolagens nya bolags­ ordningar och koncession i samband därmed beviljades. Förklaringen här­ till är att den nya förbudsregeln blev tillämplig även beträffande aktier, som redan tidigare förvärvats. Ansökningarna har därför i ett flertal fall rört medgivanden avseende aktieinnehav av helt skilda slag. Grupperas medgivandena efter det huvudsakliga verksamhetsföremålet för det allmän­ na aktiebolag, i vilket aktieinnehav ifrågasatts — sådant detta föremål framgår utav hos försäkringsinspektionen förvarade handlingar — kan de lämnade medgivandena indelas på sätt som framgår av följande uppställ­ ning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961 63

eller företags verksamhet kan anses ansluta sig till försäkringsrörelsen och vara för denna ändamålsenlig eller det utgör bostads- eller fastighetsföretag. I Norge stadgas i gällande tillsynslag, att försäkringsbolag icke må driva annan verksamhet än försäkring. Det i landet föreliggande förslaget till ny lag om livförsäkringsverksamhet innefattar ingen ändring i denna princip såvitt rör livförsäkringsområdet.

De sakkunniga De sakkunniga erinrar om att FL icke medger något som helst undan­ tag från förbudet för försäkringsbolag att driva annan rörelse än försäk­ ringsrörelse. I förarbetena till FL betonades, att förbudet icke får kringgås genom att förbjuden verksamhet utövas av dotterföretag. Flera skäl synes de sakkunniga tala för att försäkringsbolagens rörelse begränsas till i huvudsak försäkringsrörelse. I främsta rummet kan åberopas, att en dylik begränsning måste anses vara av väsentlig betydelse för vidmakthållandet av fullgoda garantier för försäkringsbolagens soli­ ditet. Skulle försäkringsbolagen äga möjlighet att i större omfattning be­ driva andra former av rörelse än försäkringsrörelse, exempelvis industri­ eller handelsrörelse, skulle bolagen kunna bli mera konjunkturkänsliga än för närvarande är fallet. Försäkringsbolagen skulle kunna bli utsatta för förlustrisker, som kan undvikas så länge verksamheten är koncentrerad till försäkringsrörelse. Med hänsyn till att försäkringsbolagens soliditet är av den allra största betydelse för försäkringstagarna synes det kunna be­ tecknas såsom ett försäkringstagarintresse, att FL såsom huvudregel för­ bjuder försäkringsbolag att bedriva annan rörelse än försäkringsrörelse. Visserligen innesluter en kombination av försäkringsrörelse och annan rörelse möjligheter att sänka kostnaderna för försäkringsverksamheten så länge den övriga rörelsen är framgångsrik och vinstgivande. Skulle emellertid sistnämnda del av verksamheten gå mindre bra, kan den komma att belasta försäkringsrörelsen och fördyra denna. Icke blott soliditetsövervakningen utan även övervakningen av att försäkring meddelas till ett pris, som kan anses skäligt med hänsyn till innehållet i de tjänster, som försäkringarna innebär för de enskilda försäkringstagarna, skulle försvå­ ras vid en långtgående sammankoppling av försäkringsrörelse och annan rörelse. Det skulle enligt de sakkunnigas mening icke främja en sund ut­ veckling av det svenska försäkringsväsendet, därest försäkringsbolagen i större omfattning skulle kunna vara verksamma utanför försäkringsväsen­ dets eget område. På nu anförda skäl har de sakkunniga kommit till den slutsatsen, alt FL fortfarande bör innehålla huvudregeln, att försäkrings­ bolag icke må driva annan rörelse än försäkringsrörelse. Då FL förbjuder försäkringsbolag att driva annan rörelse än försäkringsringsrörelse, måste försäkringsrörelsebegreppet givas en ganska vid om­ fattning. Det ligger i sakens natur, att ett försäkringsbolag icke blott äger läcka risker av de slag, som framgår av bolagets ordning och koncession,

64 Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

utan jämväl har rätt att driva sedvanlig verksamhet, som i praktiken är en förutsättning för eller ett utflöde av risktäckningsrörelsen. Ett försäk­ ringsbolag äger sålunda självfallet bedriva anskaffningsverksamhet för att tillföra bolaget försäkringar av de slag, som bolaget äger teckna, och även utöva all den kontorsverksamliet, som erfordras för administrationen av risktäckningsrörelsen. Försäkringsbolag äger också bedriva kapitalförvaltande verksamhet för att göra bolagets tillgångar fruktbärande. Verksam­ het av nu ifrågavarande eller liknande art faller således icke in under be­ greppet annan rörelse, när i FL stadgas förbud för försäkringsbolag att driva annan rörelse än försäkringsrörelse, utan är utan vidare tillåten för försäkringsbolagen. Någon ändring härutinnan ifrågasättes icke av de sak­ kunniga. Enligt de sakkunnigas mening bör FL även framgent innehålla huvud­ regeln, att försäkringsbolag icke må driva annan rörelse än försäkringsrö­ relse. Utan åsidosättande av de intressen, som huvudregeln vill tillvarataga, anser de sakkunniga dock vissa undantag kunna medgivas. Förhållandena kan i en del fall vara sådana, att det kan bli ett direkt försäkringstagarintresse, att huvudregeln icke upprätthålles. Det föreslås därför att det nu­ varande förbudet för försäkringsbolag att driva annan rörelse än försäk­ ringsrörelse först och främst kompletteras med ett stadgande, som ger försäkringsinspektionen rätt att medgiva undantag från för­ budet i fråga. Lägges det i inspektionens hand att pröva huruvida undan­ tag från förbudet skall medgivas eller icke, föreligger det starka garantier för att undantag icke tillätes i andra fall än när sådant kan anses förenligt med försäkringstagarintresset. Osunda, riskfyllda förhållanden på om­ rådet behöver icke befaras. Intet hinder bör möta mot att inspektionen för­ binder ett medgivande med de tidsbegränsningar eller villkor, som på grund av omständigheterna i det enskilda fallet finnes påkallade. Lämnat med­ givande bör kunna återkallas, därest inträffade förhållanden giver anledning därtill. Någon särskild lagföreskrift härom synes icke erforderlig. Återkallelsemöjligheten torde nämligen följa av allmänna förvaltningsrättsliga principer. De sakkunniga erinrar i detta sammanhang om att motsvarande förbudsbestämmelse i understödsföreningslagen icke är lika sträng som det nuvarande stadgandet i FL, i det att lagtexten i understödsförenings­ lagen öppnar möjlighet för tillsynsmyndigheten att ge understödsförening tillstånd att utöva verksamhet, vilken är främmande för det ändamål, som avses med föreningens verksamhet. De sakkunniga pekar vidare på att 336 § FL öppnar möjlighet för försäkringsinspektionen att medge försäkringsbolag att inneha större aktieposter i allmänna aktiebolag än lagrum­ mets huvudregel angiver. De sakkunniga utvecklar sina synpunkter på följande sätt. Exempel kan nämnas på områden inom vilka fråga om medgivande för försäkringsbolag att driva annan rörelse än försäkringsrörelse kan komma att aktualiseras. Antag exempelvis att ett försäkringsbolag utlånat medel till ett annat företag, som sedermera blir betalningsoförmöget. I ett dy­ likt fall kan omständigheterna vara sådana, att starka skäl talar för att

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961 65

försäkringsbolagets förlust blir minst, därest försäkringsbolaget får möj­ lighet att tillfälligt övertaga rörelsen i fråga. Det synes icke ändamålsenligt ur försäkringsbolagets och försäkringstagarnas synpunkt, att ifrågavarande möjlighet skall vara helt utesluten. Enligt de sakkunnigas uppfattning skulle det vara värdefullt, därest FL vore utformad på sådant sätt, att försäkringsinspektionen kunde medgiva försäkringsbolaget att på villkor och under tid, som betingas av omständigheterna i det enskilda fallet, driva ifrågavarande främmande rörelse. Av det nuvarande undantagslösa förbudet för försäkringsbolag att driva annan rörelse än försäkringsrörelse följer bl. a., att försäkringsbolag icke äger i egen regi reparera uppkomna försäkringsskador. Sålunda äger exem­ pelvis icke ett bilförsäkringsbolag upprätta och driva bilverkstäder för reparation av skadade bilar, som är försäkrade hos bolaget. Icke heller äger ett brandförsäkringsbolag med eget folk reparera brandskadade fastig­ heter. Även bedrivande av särskild rörelse i skadeförebyggande syfte torde vara förbjudet enligt nyssnämnda lagrum. Ett försäkringsbolag, som med­ delar inbrottsförsäkring, synes sålunda icke kunna få bedriva nattvaktsrörelse. De sakkunniga är visserligen helt främmande för tanken, att för­ säkringsbolagen skulle äga i större utsträckning bedriva skadereparationsrörelse eller driva särskild rörelse i skadeförebyggande syfte. De skäl som förut anförts mot att försäkringsbolagen bedriver annan rörelse än för­ säkringsrörelse är så tungt vägande, att en sådan ordning icke i allmänhet kan vara rekommendabel. Det synes emellertid de sakkunniga icke ute­ slutet, att vissa fall kan uppkomma, där alldeles särskilda omständigheter talar för att möjlighet öppnas för försäkringsbolag att på ett begränsat fält, tillfälligt eller för längre tid, ersätta uppkomna skador in natura i egen regi eller bedriva särskild skadeförebyggande rörelse. Förhållandena kan vara sådana, att en dylik rörelse icke innefattar några nämnvärda faror för försäkringstagarna utan tvärtom ligger i deras intresse. Det synes de sakkunniga vara av värde, att FL utformas så, att nu ifrågavarande möjlighet icke är helt utesluten. Enligt de sakkunnigas mening är det befogat att i vissa, avgränsade fall gå ett steg längre än de sakkunniga i det föregående förordat. Vissa for­ mer av främmande rörelse är av den karaktären, att det även ur försäkringstagarsynpunkt synes motiverat att försäkringsbolagen är berättigade att utan särskilt medgivande från försäkringsinspektionens si­ da driva rörelse av dylikt slag. De sakkunniga föreslår sålunda, att försäk­ ringsbolag utan särskilt medgivande skall få biträda annat försäkringsbo­ lag vid dess rörelse, uppföra bostads-, kontors- eller affärsfastighet, vilken är avsedd att utgöra en varaktig kapitalplacering, samt bedriva sådan ma­ skinuthyrnings- och annan verksamhet, vilken medför ett ändamålsenligt utnyttjande av maskiner och personal, som erfordras för bolagets försäk­ ringsrörelse. De sakkunniga anför härom bl. a. följande.

I stor utsträckning har försäkringsbolagen kontorsmaskinanläggningar av olika slag. Under senare år har flera bolag anskaffat moderna databehandlingsmaskiner. Kontorsmaskinernas kapacitet kan vara så stor, att försäkringsbolagets egna behov icke täcker maskinkapaciteten. Del är då ett företagarintresse för försäkringsbolaget och samtidigt ett intresse för försäkringstagarna, att maskinernas överskottskapacitet utnyttjas genom uthyrning i en eller annan form till andra intressenter. Härigenom kan nämligen försäkringsbolagets nettokostnader för maskinanläggningen mins- 5 lliliant] till riksdiu/ens protokoll /.%'/. I sanil. \r 171

66 Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

kas. Det ligger i sakens natur, att uthyrningen kan behöva omfatta icke blott själva maskinerna utan även den personal av olika slag, som betjänar ifrågavarande maskinanläggning. Sådan uthyrning synes böra vara tillåten oberoende av om verksamheten kan karakteriseras såsom rörelse eller icke. Ett försäkringsbolag måste förfoga över expertis av olika slag, bl. a. försäkringsmatematisk och statistisk expertis. Skulle dylik personals arbets­ kraft icke behöva till fullo tagas i anspråk för bolagets behov, kan givet­ vis i många fall en deltidsanställning vara den rätta lösningen. Det kan emellertid tänkas fall, när försäkringsbolagets behov av dylik eller annan arbetskraft är så växlande, att den rationellaste lösningen blir att försäk­ ringsbolaget har vederbörande anställd på heltid och under perioder med mindre arbete för de anställda åtager sig räknearbeten, utredningsuppdrag eller liknande åt utomstående. Även en sådan verksamhet synes ha karak­ tären av ett rationellt utnyttjande av överskottskapacitet hos bolaget och synes undantagslöst böra tillåtas.

Det nuvarande förbudet för försäkringsbolag att bedriva annan rörelse än försäkringsrörelse omöjliggör för försäkringsbolagen att uppföra byggnader i egen regi. Förbudet anses omfatta jämväl det fallet att försäkringsbolag skulle låta utföra nybyggnadsarbeten på löpande räkning. Ett försäkrings­ bolag, som önskar uppföra en byggnad, är för närvarande hänvisat till att träffa avtal med en företagare inom bvggnadsbranschen, som på egen risk och mot avtalad entreprenadsumma utför byggnadsarbetet. Nyssnämnda förbud anses däremot icke hindra, att moderniserings- eller liknande ar­ bete utföres på löpande räkning, eftersom dylika arbeten anses tillhöra fas­ tighetsförvaltningens område. Enligt de sakkunnigas uppfattning kan det ifrågasättas, huruvida det är ändamålsenligt att FL tvingar försäkrings­ bolagen att undantagslöst ingå avtal i entreprenadkontraktets form, när ny­ byggnadsarbeten skall utföras för bolagens räkning. De sakkunnigas för­ slag i det föregående innebär på nu ifrågavarande område, att under för­ utsättning att försäkringsinspektionen i det enskilda fallet lämnar medgi­ vande därtill, försäkringsbolagen får möjlighet att låta utföra nybyggnads­ arbeten på löpande räkning eller eljest i egen regi. Enligt de sakkunnigas uppfattning kan man emellertid utan fara för försäkringstagarna taga yt­ terligare ett steg och inom ett begränsat tält låta försäkringsbolagen ensam­ ma bestämma de former, under vilka nybyggnadsarbeten för bolagens räk­ ning skall utföras. För en sådan lösning talar också den omständigheten att försäkringsinspektionen icke äger sådan kännedom om byggnadsbransch!?^ förhållanden, att inspektionen i allmänhet kan anses skickad att taga ställ­ ning till frågor om den ändamålsenligaste juridiska formen för ett_nybygge. Försäkringsbolagen har i flera fall behov av att kunna uppföra bygg­ nader, t. ex. för erhållande av rationella kontorslokaler och för bebyggande av inköpta tomter. Försäkringsbolagen har därvid ett starkt intresse av att kunna få arbetena utförda på det sätt, som ur teknisk och ekonomisk synpunkt framstår såsom riktigast och mest ändamålsenligt. Försäkrings­ tagarna har samma intresse som försäkringsbolagen själva, att bolagens byggnadsverksamhet bedrives på det ekonomiskt förståndigaste sättet. Mot denna bakgrund synes det de sakkunniga tvivelaktigt, huruvida det är rationellt att, såsom nu sker, hänvisa försäkringsbolagen till att undantags­ löst utlämna förekommande nybyggnadsarbeten på entreprenad. Entreprenadkontraktsformen ger inga garantier för att ett försäkringsbolags ny­ bygge göres på billigast möjliga sätt. Ett entreprenadavtal kan nämligen bli dvrare än ett avtal om bygge pa löpande räkning, bl. a. därför att en entreprenör ofta i entreprenadsumman inlägger eu särskild riskpremie.

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961 67

Entreprenadkontraktsformen ger icke heller några garantier för att försäkringsbolagsledningen vid varje tidpunkt har exakt kunskap om vidden av det ekonomiska engagemang, som ett igångsatt nybygge innefattar. Det har sålunda förekommit, att ett stort nybygge utbjudits på entreprenad i etapper, så att när försäkringsbolagsledningen fattat beslut om byggets igångsättande entreprenadkontrakt förelegat blott beträffande grund- och sprängningsarbeten. Anbud på övriga arbeten har införskaffats först på ett senare stadium. Beaktas bör också i detta sammanhang, alt gränsen mellan entreprenadkontrakt och avtal om löpande räkning är ganska svä­ vande, i det att å ena sidan entreprenadkontrakten kan innehålla reserva­ tioner, som lägger över vissa risker, i främsta rummet risken för pris- och lönehöjningar under byggtiden, på byggherren, samt å andra sidan avtal rörande löpande räkning kan innehålla ett maximipris. Framhållas må särskilt, att förekomsten av reservationer i entreprenadkontrakten torde vara vanligare nu än före andra världskriget. Enreprenadkontraktsformen fritager således icke längre försäkringsbolagen från ekonomiska risker i samma utsträckning som tidigare kan ha varit fallet. De sakkunniga vill också framhäva, att då gränsen mellan å ena sidan nybyggnadsarbeten och å andra sidan moderniserings- och liknande arbeten är svävande, det synes föga konsekvent att avtalsformen löpande räkning skall vara för­ bjuden i det ena fallet men tillåten i det andra fallet. Det synes de sakkunniga självklart, att möjlighet icke bör beredas för­ säkringsbolagen att på spekulation uppföra och försälja byggnader. En dylik verksamhet skulle stå klart i strid med de grundläggande tanke­ gångar, som ligger bakom det hävdvunna förbudet för försäkringsbolag att driva annan rörelse än försäkringsrörelse. Läget synes emellertid de sakkunniga vara ett annat, när fråga är om uppförande av bostads-, kon­ tors- eller affärsfastigheter, vilka är avsedda att utgöra en varaktig kapital­ placering. På detta område torde det vara föga rationellt, att FL på ett speciellt sätt beskär försäkringsbolagens handlingsfrihet. Mest ändamåls­ enligt synes vara, att försäkringsbolagen tillerkännes rätt att själva, under hänsynstagande till de skiftande förhållandena i varje enskilt fall, avgöra vilka administrativa och ekonomiska former som skall komma till använd­ ning när försäkringsbolagen i och för en varaktig kapitalplacering uppför bostads-, kontors- eller affärsfastigheter. En sådan möjlighet för varje enskilt försäkringsbolag att i de fall, varom här är fråga, fritt välja mellan entreprenadförfarande, byggande i egen regi och den ena eller andra mel­ lanformen torde icke medföra några vådor för försäkringstagarna. Såsom förut understrukits har försäkringsbolagen och försäkringstagarna samma intresse av att nybyggnadsarbetena utföres på det ekonomiskt mest ratio­ nella sättet. De sakkunniga vill i detta sammanhang också erinra om att den nya danska försäkringsrörelselagen uttryckligen medgiver de danska försäkringsbolagen att inom de av lagstiftningen och bolagsordningarna angivna gränserna uppföra, äga och driva fast egendom såsom eu varaktig placering av bolagens medel. Det ligger i sakens natur, att en nybyggnadsverksamhet, som icke är väl övervägd och planerad, under vissa omständigheter kan medföra faror för ett försäkringsbolags soliditet och likviditet. Detta gäller emellertid oberoen­ de av den form, under vilken nybyggnadsverksamheten bedrives. Vare sig ett nybygge göres på grundval av ett entreprenadkontrakt eller i form av avtal om löpande räkning eller liknande kan byggnadsverksamheten på olika sätt anstränga försäkringsbolagets ekonomi. Eu särskild kontroll över alt försäkringsbolagen icke genom nybyggnadsverksamhet utsätter sin ekonomi för faror kan försäkringsinspeklionen åvägabringa med stöd av

68 Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

283 § FL. Jämlikt detta lagrum kan nämligen inspektionen ålägga försäk­ ringsbolagen att lämna inspektionen uppgift om planerade och igångsatta nybyggen. En dylik anmälningsskyldighet kan ur tillsynssynpunkt vara mo­ tiverad alldeles oberoende av den administrativa och ekonomiska form, un­ der vilken nybyggnadsverksamheten bedrives. Inspektionens kontrollmöj­ ligheter försämras icke genom de sakkunnigas förslag.

I betydande utsträckning förekommer att försäkringsbolagen biträder var­ andra med anskaffnings- och kontorsarbete av olika slag. En verksamhet av ifrågavarande art för annat försäkringsbolags räkning torde i allmänhet ha ansetts falla under begreppet försäkringsrörelse i 2 § FL. Det synes emel­ lertid de sakkunniga kunna ifrågasättas, om icke såvitt angår anskaffningsoch kontorsverksamhet o. d. termen försäkringsrörelse bör reserveras för sådan verksamhet, som är ett naturligt led i den egna risktäckningsrörelsens tjänst. En sådan terminologi torde bäst rimma med försäkringsrörelsebe­ greppet i 1 § FL, vilket lagrum allmänt tolkas så, att de för försäkringsrö­ relse uppställda kraven icke äger tillämpning på enskild eller bolag, som går försäkringsbolag till handa med anskaffning och kontorstekniskt arbete av olika slag. Erinras må också därom, att den nya danska försäkringsrö­ relselagen nämner försäkringsverksamhet och försäkringsagentur vid sidan av varandra, när det gäller att bestämma den verksamhet danska försäk­ ringsbolag får bedriva. De sakkunniga vill för sin del förorda, att anskaffnings- och kontorsverk­ samhet o. d. för annat försäkringsbolags räkning icke skall anses falla un­ der begreppet försäkringsrörelse i 2 § FL. Samtidigt anser emellertid de sakkunniga, att lagen icke bör utestänga försäkringsbolagen från dylik verk­ samhet utan öppna fri möjlighet därtill. Ett samarbete mellan olika försäk­ ringsbolag på anskaffnings- och det kontorsmässiga området kan nämligen vara rationellt såväl ur företagsmässiga synpunkter som med hänsyn till försäkringstagarnas intressen. De sakkunniga anser därför, att i FL bör in­ föras en bestämmelse, som fastslår att förbudet för försäkringsbolag att driva annan rörelse än försäkringsrörelse icke utgör hinder för försäkrings­ bolag att biträda annat försäkringsbolag vid dess rörelse. I

I detta sammanhang behandlar de sakkunniga vissa frågor som berör livförsäkringsbolagens sparfrämjande verksamhet. De sakkunniga påpekar att många livförsäkringsformer inrymmer ett direkt sparande, som kan få en betydande omfattning. Livförsäkringsbolagens verk­ samhet ulgöres till mycket stor del av en förvaltning och förräntning av i försäkringsform uppsamlade sparmedel. Från olika håll har ifrågasatts, huruvida icke anledning finnes att i ökad omfattning låta livförsäkringsbo­ lagen ägna sig åt att förvalta sparmedel. Det har gjorts gällande, att livför­ säkringsbolagen är väl skickade att mottaga penningmedel till förvaltning även när dessa medel icke har karaktären av premie för livförsäkring. Så­ som motivering för att samhället skall tillåta livförsäkringsbolag att taga ste­ get att förvalta sparmedel utan samband med någon livförsäkring har i hu­ vudsak åberopats, att livförsäkringsbolagen på grund av sin nuvarande ka­ pitalförvaltning — vars organisation i allmänhet icke skulle behöva utbyggas — är fullt kompetenta att handha uppgiften i fråga samt att det är ett sam­ hällsintresse att främja sparandet och att livförsäkringsbolagen, icke minst

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961 69

genom sin ombudsorganisation, har möjligheter att ytterligare stimulera spa­ randet, därest bolagen får ett större register att spela på. De sakkunniga diskuterar olika former för en utökning av livförsäkrings­ bolagens sparmedelsinsamlande verksamhet och anför.

Såsom omnämnts i kapitel I1 har under senare år en mycket större andel än tidigare av nytecknade livförsäkringar haft karaktären av riskförsäk­ ringar, som innesluter intet eller ringa sparande. Från flera synpunkter, bl. a. samhällsekonomiska, kan det enligt de sakkunnigas uppfattning vara önskvärt, att sparandet i livförsäkringsform växer i omfattning. Därest liv­ försäkringsbolagen kan medverka härtill genom att på marknaden föra fram försäkringar, som i nya former innesluter sparmoment, synes detta böra hälsas med tillfredsställelse. Enligt de sakkunnigas uppfattning bör inga hinder resas, om livförsäkringsbolagen här vill slå in på nya vägar, förutsatt givetvis att fråga icke är om konstruktioner, som är olämpliga från försäkringstagarsynpunkt. Så länge nykonstruktionerna har karaktären av livförsäkringar lägger FL inga direkta hinder i vägen för verksamheten. Man kan emellertid också tänka sig, att något livförsäkringsbolag fin­ ner det ändamålsenligt att samarbeta med annan sparmedelsförvaltande inrättning och stimulera till sparande i denna andra inrättning. I viss ut­ sträckning har samarbete etablerats mellan försäkringsbolag och banker. I ett fall är avsikten att vissa banker skall fungera såsom ombud för liv­ försäkringsbolag. Därest fråga skulle uppkomma om ett samarbete i den motsatta riktningen så alt ett eller flera livförsäkringsbolag skulle admi­ nistrativt biträda bank med bl. a. kontakter med allmänheten — exempelvis i och för kombination av sparande i bank och riskförsäkring i livförsäk­ ringsbolag — kan en dylik verksamhet från vederbörande försäkringsbolags sida möta hinder, därför att verksamheten får karaktären av eu främmande rörelse, som enligt gällande lag icke är tillåten för försäkringsbolag. De sak­ kunniga har i det föregående föreslagit en uppmjukning av det nuvarande undantagslösa förbudet för försäkringsbolag att driva annan rörelse än försäkringsrörelse. Enligt de sakkunnigas förslag kan en sparstimulerande rörelse av nyss angivet slag bli tillåten för livförsäkringsbolag, under förut­ sättning att förhållandena är sådana, att försäkringsinspektionen anser sig kunna lämna sitt medgivande till rörelsen i fråga. Med hänsyn till den spe­ ciella lagstiftning, som försäkringsväsendet är underkastat, synes det ända­ målsenligt att en rörelse av nu ifrågavarande slag av försäkringsbolag göres beroende av medgivande av försäkringsinspektionen. Det längst gående steget skulle vara, att livförsäkringsbolagen skulle för egen räkning få mottaga medel från allmänheten för förvaltning och för­ räntning utan att ifrågavarande medel har karaktären av livförsäkringspre­ mier. En sådan utvidgning av livförsäkringsbolagens verksamhet skulle be­ röra en stor del av kapital- och kreditmarknaden och skulle kunna få bety­ dande återverkningar på andra institutioner. De sakkunnigas förslag i det föregående angående uppmjukning av förbudet för försäkringsbolag att driva annan rörelse än försäkringsrörelse innesluter möjlighet för försäk­ ringsinspektionen att ge livförsäkringsbolagen rätt att driva kapitalförvaltningsrörelse utan samband med försäkring. De sakkunniga förutsätter emel­ lertid, att försäkringsinspektionen kommer att visa tillbörlig försiktighet vid ett ifrågasatt begagnande av denna möjlighet och kominer att hålla nära kontakt med övriga berörda instanser. Frågan om eu så långtgående utvidg-

Bctänkandet s. G9 ff.

70 Kungl. Maj.ts proposition nr 171 år 1061

ning av livförsäkringsbolagens verksamhet som den här senast diskuterade synes de sakkunniga lämpligen böra övervägas i ett vidare sammanhang. Tillfälle härtill torde kunna erbjuda sig i samband med en allmän gräns­ dragning mellan olika kreditinstituts verksamhet. Erinras må därom att, såvitt framgår av direktiven för den år 1957 tillkallade kreditmarknadsutredningen, avsikten inom finansdepartementet synes vara att längre fram upptaga frågan om gränsdragningen mellan olika slag av kreditinstitutet till en mera fullständig översyn. Från livlörsäkringsbolagshåll har önskemål framförts därom att till be­ talning förfallet livförsäkringsbelopp skall kunna få innestå hos veder­ börande livförsäkringsbolag och därvid förräntas av detta. För närvarande anses i allmänhet hinder häremot möta, därför att en dylik kapitalförvalt­ ning eventuellt skulle kunna anses ha karaktären av en främmande, för­ bjuden verksamhet och i allt fall icke har något stöd i livförsäkringsbola­ gens grunder. I viss utsträckning gör livförsäkringsbolagen förfallna belopp räntebärande genom insättning å bankkonto eller liknande. Såvitt de sak­ kunniga kan finna skulle det vara till fördel för livförsäkringstagarna och skulle samtidigt livförsäkringsbolagens administration av förfallna livför­ säkringsbelopp i viss mån förenklas, därest livförsäkringsbolagen finge en klar och oslridig rätt att i egen regi förränta livförsäkringsbelopp, som för­ fallit till betalning. Skäligheten synes de sakkunniga kräva, att förfallna livförsäkringsbelopp, som på grund av förbiseende eller dylikt kvarligger lång lid, kanske flera år, efter förfallodagen, icke blir helt räntelösa. Vid blott kortare dröjsmål med livförsäkringsbelopps lyftande torde dock anled­ ning knappast finnas att kräva att livförsäkringsbolag utger ränta å förfal­ let belopp. Enligt de sakkunnigas mening bör det icke heller vara uteslutet, att avtal träffas om kvarstående hos vederbörande livförsäkringsbolag mot ränta, längre eller kortare tid, av hela eller en del av förfallet livförsäkringsbelopp. Ett ingående av sådana avtal kan från försäkringsbolagets sida utgöra en service i förhållande till försäkringstagarna och kan eventuellt bidraga till att motverka en omedelbar konsumtion av förfallna livförsäkringsbelopp. Såväl vid utformningen av räntereglerna som vid bestämmandet av uppsäg­ ningstid för ingångna kvarståendeavtal in. in. bör livförsäkringsbolagen gi­ vetvis tillse, att nu ifrågavarande verksamhet icke kommer alt medföra för­ luster eller svårigheter för den egentliga livförsäkringsrörelsen. Anledning torde knappast finnas att räkna med att eu serviceverksamhet av ifrågava­ rande slag från livförsäkringsbolagens sida kommer att få någon mycket stor omfattning.

Enligt de sakkunnigas mening ligger det helt i linje med livförsäkrings­ bolagens nuvarande verksamhet, att bolagen skall anses äga rätt att för­ ränta livförsäkringsbelopp, som förfallit till betalning. En dylik kapitalför­ valtning synes de sakkunniga vara en direkt fortsättning och komplettering av de tjänster, som livförsäkringsbolagen genom försäkringsavtalen åtager sig i förhållande till försäkringstagarna. Redan enligt gällande lag 1262 § FL) ingår i livförsäkringsfonden värdet av livförsäkringsbolags ansvarighet på grund av inträffade försäkringsfall. Den omständigheten att livförsäkrings­ bolagen i viss omfattning kommer att utge ränta å förfallna livförsäkrings­ belopp och att av denna anledning dylika belopp i större utsträckning än hittills kan, delvis efter därom träffade avtal, komma att kvarligga hos bo­ lagen efter förfallodagen torde icke böra föranleda, att ifrågavarande kapi­

71 Kungl. Maj. ts proposition nr 171 år 1961

talförvaltning i försäkringsrörelselagssammanhang betraktas såsom en rö­ relse vilken ligger utanför begreppet försäkringsrörelse. Enligt de sakkun­ nigas mening bör lämpligen begreppet försäkringsrörelse i det samman­ hang, varom fråga är i 2 § FL, fattas så vidsträckt, att däri även ingar för­ säkringsbolags förvaltning och förräntning av förfallna försäkringsbelopp. De sakkunniga anser således, att en dylik verksamhet från livförsäkrings­ bolagens sida icke förutsätter någon ändring av 2 § FL. Innestående, förfallna livförsäkringsbelopp ingår, såsom ovan nämnts, enligt 262 § FL i försäkringsfonden. För denna finnes särskild trygghet dels på grund av kapitalplaceringsreglerna i 274 § FL och dels på grund av pantsättningsbestämmelserna i 276 § FL. Någon anledning att i detta sammanhang föreslå en ny ordning på förevarande punkt synes de sakkun­ niga icke föreligga. I den mån livförsäkringsbolag utger ränta på förfallna livförsäkringsbelopp, som innestår hos bolaget, torde jämväl upplupen ränta böra ingå i försäkringsfonden. Härför synes någon lagändring icke erfor­ derlig, utan detta torde följa av 262 § i dess nuvarande lydelse. I linje med det system, som nu finnes för tillvaratagande av livförsäk­ ringstagarnas intressen, torde förekommande grunder böra kompletteras med bestämmelser angående förräntning av livförsäkringsbelopp, som för­ fallit till betalning. Skatterättsligt synes det ligga i sakens natur, att om den betalmngsberättigade vid livförsäkring låter ett förfallet livförsäkringsbelopp kvarstå och förräntas hos livförsäkringsbolaget, vederbörande bör beskattas på alldeles samma sätt som om beloppet i stället överförts till exempelvis en sparbank. Såvitt de sakkunniga kunnat finna kräves härför icke någon ändring av de materiella skatteförfattningarna. Icke heller i övrigt torde de sakkunnigas förslag på nu ifrågavarande punkt behöva föranleda någon ändring av nyss­ nämnda författningar. De sakkunniga vill dock fästa uppmärksamheten på att såvitt angår taxeringsförordningen anledning torde finnas att göra vissa jämkningar i författningstexten, så att i fråga om ovan nämnda belopp livförsäkringsbolagen blir likställda med banker i avseende å skyldighet att lämna uppgifter för annans taxering.

De sakkunniga tar även till granskning upp bestämmelserna i 336 § om begränsning av försäkringsbolags rätt att äga aktier. Enligt huvudregeln äger försäkringsbolag icke utan försäkringsinspektionens medgivande av aktierna i svenskt aktiebolag äga mer än en tjugondei eller, om aktier med olika röstvärde finnes, större antal än att röstetalet för aktierna utgör högst en tjugondei av röstetalet för samtliga aktier. Nu itrågavarande stadgande kan, framhåller de sakkunniga, ses ur olika synvink­ lar. Bestämmelsen kan ses från kapitalplaceringssynpunkter. Kapitalplaceringsfrågorna faller emellertid, såsom tidigare framhållits, utanför de sak­ kunnigas utredningsuppdrag. Stadgandet kan emellertid också sos i sam­ band med det nyss behandlade förbudet i 2 § FL för försäkringsbolag att driva annan rörelse än försäkringsrörelse. Sasom tidigare nämnts under­

72 Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

ströks under förarbetena till FL, att det givetvis vore förbjudet för försäk­ ringsbolag att genom dotterföretag driva sådan verksamhet, som försäk­ ringsbolaget icke ägde bedriva i egen regi. Eljest skulle förbudet i 2 § FL lätt kunna kringgås. Det är ur denna synvinkel som de sakkunniga upptager 336 § FL till behandling. Gentemot uppfattningen att förbudet för försäkringsbolag att driva an­ nan rörelse än försäkringsrörelse skall äga tillämpning jämväl å dotter­ företag kan enligt de sakkunniga invändas, att därest den främmande verk­ samheten drives av ett dotterföretag, som är konstruerat såsom aktiebolag, faran för äventyrande av försäkringsbolagets soliditet är mindre än om verk­ samheten bedrives av försäkringsbolaget självt. Drives den främmande rö­ relsen av ett dotteraktiebolag, är nämligen försäkringsbolagets ekonomiska risk teoretiskt sett begränsad till det i dotterföretaget insatta aktiekapitalet. Det kan emellertid befaras, att ett försäkringsbolags ekonomiska engage­ mang i ett dotterföretag blir större än vad aktiekapitalet i sistnämnda före­ tag utvisar. Ett ekonomiskt stöd åt dotterföretaget i form av bl. a. långivning ligger nära till hands. Härigenom kan försäkringsbolagets reella ekonomiska engagemang komma att närma sig läget vid ett eget drivande av samma rörelse. De sakkunniga ansluter sig på denna grund till uppfattningen, att försäkringsbolag icke skall genom dotterföretag få bedriva verksamhet, som icke kan tillåtas för försäkringsbolagets egen del. Begränsningsregeln i 336 § FL äger tillämpning allenast å aktier i svenska aktiebolag. Såvitt de sakkunniga funnit föreligger ingen anledning att ställa aktier i utländska aktiebolag i en gynnad särställning. Lika starka skäl sy­ nes tala för att lagrummet skall vara tillämpligt jämväl å aktier i utländska aktiebolag. De sakkunniga föreslår därför, att lagstadgandet utvidgas till att avse jämväl aktier i utländska aktiebolag. Föreligger koncernförhållande mellan flera försäkringsbolag, äger tjugondelsregeln i 336 § FL avseende å koncernen. Av koncerndefinitionen i 333 § FL framgår, att sådana aktiebolag, å vilka FL icke äger tillämpning, ej innefattas i koncernbegreppet, övervägande skäl synes emellertid de sak­ kunniga tala för att den omständigheten, att ett aktiebolag icke faller in under FL, ej bör medföra att företagets aktieinnehav icke medräknas vid tilllämpningen av stadgandet i 336 § FL, därest i övrigt förhållandena är så­ dana, att företaget jämlikt 333 § FL skulle ha räknats såsom dotterbolag. De sakkunniga föreslår därför, alt 336 § första stycket FL kompletteras med en bestämmelse av innehåll, att i nu ifrågavarande sammanhang ak­ tiebolag, varå FL icke äger tillämpning, skall anses såsom koncernbolag, därest förhållandena är sådana, att aktiebolaget, om det varit försäkrings­ aktiebolag, jämlikt 333 § FL skulle ha räknats såsom dotterbolag. Syftet med stadgandet i 336 § FL skulle nämligen kunna kringgås, därest icke dylika dotterföretags aktieinnehav medräknas vid bestämmande av ett för­ säkringsbolags eller en försäkringskoncerns tillåtna aktieinnehav. De sak­ kunniga påpekar, att försäkringsinspektionen, såsom tidigare nämnts, i ett betydande antal fall såsom villkor för medgivande jämlikt 336 § FL till för­

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961 73

säkringsbolag att äga aktier i svenskt aktiebolag uppställt förbehållet, att sistnämnda bolag vid tillämpningen av 336 § första stycket sista punkten likställes med koncernbolag. Begränsningsregeln i 336 § FL äger icke tillämpning å aktier i försäk­ ringsaktiebolag eller i aktiebolag, vars verksamhet har till föremål att äga aktier i försäkringsaktiebolag eller att tillskjuta garantikapital i ömsesidigt försäkringsbolag (holdingbolag). De sakkunniga anser att anledning i stort sett saknas att göra någon ändring beträffande nu nämnda undantag. Så­ vitt de sakkunniga funnit torde det dock bäst rimma med lagrummets syfte, att undaniaget för holdingbolag utformas så, att fråga skall vara om aktie­ bolag, vars verksamhet uteslutande har till föremål att äga aktier i försäk­ ringsaktiebolag eller att tillskjuta garantikapital i ömsesidigt försäkrings­ bolag. De sakkunniga föreslår, att undantagsbestämmelsen jämkas i enlig­ het härmed. Under förarbetena till FL förutsatte uttryckligen såväl 1942 års försäkringsutredning som första lagutskottet vid behandlingen av propositionen med förslaget till lagen, att medgivande till obegränsat förvärv av aktier lämnas i fråga om sådana förvaltningsaktiebolag, som bildas för förvaltning av försäkringsbolags fastigheter. I enlighet härmed har försäkringsinspektionen också lämnat försäkringsbolagen dylika medgivanden. Det synes kunna göras gällande, att det är en onödig omgång för såväl försäkrings­ bolagen som försäkringsinspektionen att ha ett dispensförfarande för fall, där dispens undantagslöst lämnas, övervägande skäl synes de sakkunniga tala för en lagändring av innehåll, att begränsningen i 336 § FL av för­ säkringsbolags rätt att äga aktier icke skall äga tillämpning å aktier i aktie­ bolag, vars verksamhet uteslutande har till föremål att utöva fastighets­ förvaltning. De sakkunniga föreslår att ett dylikt undantag inryckes i 336 § FL. En lagändring av detta innehåll kommer icke i strid mot syftet med lagrummet. Enligt de sakkunniga föreligger det icke heller behov av att kräva medgi­ vande av försäkringsinspektionen för att försäkringsbolag skall få äga även större aktieposter i aktiebolag, vilkas verksamhet uteslutande har till före­ mål att biträda ett eller flera försäkringsbolag vid rörelsens bedrivande. Fråga är här om olika slag av serviceaktiebolag, vilkas verksamhet helt är inriktad på att biträda försäkringsbolag. De sakkunniga föreslår, att undan­ tagsbestämmelsen i 336 § utvidgas till att omfatta jämväl aktier i aktiebolag av nyss angivet slag. När däremot fråga är om aktiebolag, vilkas verksamhet har till föremål att biträda icke blott försäkringsbolag utan även företag av andra slag, kan, påpekar de sakkunniga, förhållandena vara mycket växlande. Såväl ve­ derbörande försäkringsbolags ekonomiska engagemang som omfattningen av den service, som försäkringsbolagen erhåller av dylika bolag, kan skifta starkl. Enligt de sakkunnigas mening talar övervägande skäl för att avkall på kravet på försäkringsinspektionens medgivande för rätt att överskrida tjugondelsgränsen bör göras blott när förekommande serviccaktiebolags verk­

74 Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

samhet uteslutande har till föremål att biträda försäkringsbolag vid rörel­ sens bedrivande. I övriga fall synes det vara lämpligast att aktieinnehav av större kvotdel än en tjugondei är beroende av medgivande av försäkringsinspektionen, som har möjlighet att taga hänsyn till omständigheterna i varje särskilt fall och som kan uppställa de villkor för aktieinnehavet som i det enskilda fallet finnes erforderliga för tillvaratagande av försäkringstagarnas intressen. De sakkunniga framhåller slutligen i detta sammanhang, att jämväl så­ dant medgivande, som avses i 336 §, med stöd av allmänna förvaltningsrättsliga principer torde kunna återkallas, därest inträffade förhållanden gi­ ver anledning därtill.

Remissyttrandena Försäkringsinspektionen har intet att erinra mot de sakkunnigas förslag att möjliggöra dispens från förbudet för försäkringsbolag att driva annan rörelse än försäkringsrörelse. Beträffan­ de förslaget att lägga rätten att medgiva undantag i försäkringsinspektionens hand, ifrågasätter inspektionen om icke dispensfrågor bör avgöras av Kungl. Maj:t, när ledning icke kan sökas i precedensfall eller när frågor­ na eljest är av större betydelse. Inspektionen understryker vikten av att dispens icke medgives i andra fall än där sådant kan anses klart förenligt med försäkringslagarintresset. Inspektionen anför. Det bör sålunda för att förutsättning för dispens skall föreligga vara fråga om en begränsad verksamhet, som utgör en naturlig utbyggnad av försäkringsverksamheten. Ett medgivande bör också såsom de sakkunniga på­ pekat kunna förbindas med de tidsbegränsningar eller villkor, som på grund av omständigheterna i det enskilda fallet finnes påkallade. I sådana fall, där på grund av särskilda omständigheter det kan vara än­ damålsenligt att låta ett försäkringsbolag i något vidare utsträckning enga­ gera sig i en annan verksamhet än försäkringsrörelse, bör ett sådant enga­ gemang endast få formen av aktieinnehav i dotterbolag, och det bör tillses att engagemanget icke medför något större risktagande i förhållande till den egentliga verksamheten, t. ex. i form av långivning till dotterbolaget. Ett tillstånd för ett försäkringsbolag att inneha aktier i ett aktiebolag utöver i lagen om försäkringsrörelse medgiven omfattning får motiveras av beho­ vet av en företagarinsats från försäkringsbolagets sida på ett visst till försäkringsverksamheten angränsande område. Om sådant särskilt skäl icke föreligger och en tilltänkt placering ej har annat syfte än att komma förbi den i 336 § försäkringslagen uttryckta tjugondelsregeln, kan dispens givet­ vis icke beviljas.

Försäkringsbolagens riksförbund instämmer för sin del med de sakkun­ niga såtillvida, som försäkringsbolag med hänsyn till bland annat kraven på soliditet och skälighet ej bör tillåtas driva rörelse, vilken kan beteck­ nas som främmande i förhållande till försäkringsrörelsen. Det är vidare självklart, att försäkringsbolag skall ha rätt att bedriva risktäckningsrörelse i enlighet med bolagsordning och koncession jämte sådan verksamhet, som i praktiken är en förutsättning för eller ett utflöde av risktäcknings-

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961 75

rörelsen. Förbundet erinrar bland annat om att konkurrensen mellan olika typer av försäkringsföretag är hård, ett förhållande som successivt leder till inte blott premiesänkningar, liberaliseringar av försäkringsvillkoren och nya försäkringsformer utan även serviceåtaganden av olika slag i förhål­ lande till försäkringstagarna. Icke minst då det gäller service åt allmänhe­ ten kommer försäkringsbolagen i framtiden att ställas inför ökade kra\. Förbundet framhåller därför önskvärdheten av att lagstiftningen reser minsta möjliga hinder för utvecklingen på detta område. Förbundet före­ slår med hänsyn härtill en annan ordning än det av de sakkunniga före­ slagna dispensinstitutet. Förbundet anknyter till den teknik som användes i 1955 års lag om sparbanker och föreslår en omformulering av gällande förbud enligt följande. »Försäkringsbolag må icke driva annan rörelse än försäkringsrörelse och i samband därmed stående verksamhet.» Med en sadan formulering binder man enligt förbundets mening icke utvecklingen med ett stelt förbud, låt vara att detta kan förses med vissa undantag och eventuellt även möjlighet för administrativ myndighet att lämna dispens. Av praktiska skäl bör FL:s bestämmelser vara så utformade att frågor om vad som är att anse som försäkringsrörelse respektive vad som är »i sam­ band därmed stående verksamhet» kommer att behandlas enligt samma regler och i förekommande fall kan handläggas i ett sammanhang. Förbun­ det föreslår i detta syfte en komplettering av FL med en bestämmelse som överlåter åt allmän domstol att pröva frågor om vad som skall anses vara »i samband därmed stående verksamhet». Folksam anser att samhällsnyttan kräver att försäkringsbolagen får stör­ re frihet och möjlighet att utnyttja sin kapacitet på sådant sätt att största möjliga effektivitet uppnås. Folksam anför bl. a. Antag t. ex. att ett vaktbolag skulle i sina avtal inta den garantin att man ersätter de förluster som uppstår om trots bevakningen ett inbrott inträffar. Denna garanti kunde helt motsvara en inbrottsförsäkring. Inte minst mot bakgrunden av högsta domstolens utslag rörande volvogarantin skulle vaktbolagsgarantin säkerligen betraktas som legitim. Man skulle som när det gäller volvogarantin kunna tala om ». . . det naturliga och nära samband som sålunda föreligger mellan åtagandet och bolagets verksamhet.. .». Konsekvensen synes då kräva att försäkringsbolaget skall ha rättighet att driva vaktrörelse i samband med inbrottsförsäkring. Den effektiva konkur­ rens, som är ett starkt samhällsintresse, förutsätter uppenbarligen att olika företag får utnyttja sina resurser till största möjliga effektivitet. Motormännens riksförbund ansluter sig till de sakkunnigas uppfattning, att det inte är ändamålsenligt att på detta område ha ett stelt förbud, som ej tillåter några undantag. Huruvida förslaget om att undantag från förbu­ det för försäkringsbolag att driva annan rörelse än försäkringsrörelse skall kunna medges av försäkringsinspektionen är en ändamålsenlig lösning av denna fråga synes dock förbundet vara tveksamt. Försäkringsinspektionen lämnar utan erinran förslaget att försäkrings­ bolag skall få rätt att ulan dispens driva viss verksamh e t, som ligger utanför den egentliga försäkringsverksamheten. De ifråga­

76 Kungl. Maj.ts proposition nr 171 år 1961

varande formerna av främmande rörelse torde vara av den karaktären, att det även ur försäkringstagarsynpunkt synes motiverat, att försäkringsbola­ gen får utan särskilt medgivande från försäkringsinspektionen driva rörel­ se av dylikt slag. Försäkringsbolagens riksförbund påpekar att med den utformning av huvudregeln som förbundet föreslagit några sådana undantagsbestämmel­ ser som de sakkunniga föreslagit icke behöver intagas i lagtexten. Förbun­ det anser detta vara en avgjord fördel. Med denna reservation ansluter sig riksförbundet till de sakkunnigas synpunkter men betonar dock, att för­ säkringsbolagen hävdat att dessa rättigheter i betydande utsträckning före­ ligger redan enligt gällande lag. Enligt riksförbundets mening bör ytterligare vissa förhållanden upp­ märksammas i detta sammanhang. Som bekant försiggår en snabb utveck­ ling av allmänhetens betalningsvanor i den riktningen att framförallt lön­ tagare söker få sina utgifter för hyra, försäkringar och dylikt jämnt förde­ lade över årets månader. Bolagen måste vara beredda att i framtiden i stor utsträckning tillgodose försäkringstagarnas önskemål på denna punkt. Det är då angeläget att försäkringsbolag medgives rätt att mottaga förskottsbe­ talningar för premier samt även rätt att förränta sådana förskottsmedel. Förbundet föreslår att dessa synpunkter kommer till uttryck i lagmotiven. Landsorganisationen, Tjänstemännens centralorganisation, Kooperativa förbundet, För säkrings funktionärernas förbund och Motormännens riksför­ bund ansluter sig till de sakkunnigas förslag om rätt för försäkringsbolag att driva viss annan rörelse än försäkringsrörelse. Förslaget om rätt att uppföra bostads-, kontors- eller affärsfastighet, av­ sedd att utgöra en varaktig kapitalplacering, avstyrkes av Hgresgästernas riksförbund. Enligt förbundets uppfattning skulle möjligheterna för andra företagare inom byggnads- och bostadsbranschen att erhålla inteckningslån komma att begränsas om förslaget genomfördes. Förbundet anser vidare att det kan starkt ifrågasättas, om bolagen förfogar över sådan sakkunskap, att byggande i egen regi eller på »löpande räkning» kan bedrivas på ett till­ fredsställande sätt. Från försäkringstagarnas synpunkt kan förslaget en­ ligt förbundet därför medföra icke obetydliga risker. Ett accepterande av förslaget torde också medföra att försäkringsinspektionen behöver förstär­ kas med byggnadsteknisk och förvaltningsteknisk expertis. De sakkunnigas uppfattning om önskvärdheten av att avskaffa det nu­ varande förbudet för försäkringsbolag att uppföra nya fastigheter annat än på entreprenad med fast pris delas av Sveriges Industriförbund, som ut­ vecklar följande synpunkter rörande den föreslagna reformen. I betänkandet anföres som skäl härför bl. a. att nämnda kontraktsform icke längre i samma utsträckning som tidigare fritager försäkringsbolagen från ekonomiska risker. Med hänsyn härtill kan det förtjäna att framhål­ las, att det även i de kontraktsformulär, som tillämpades före andra världs­ kriget, fanns en riskfördelning mellan byggherren och entreprenören av samma karaktär och innehåll som i nu tillämpade formulär. Det enda som sedan dess tillkommit är generella reservationer för ändringar av priser på förnödenheter och tjänster, upprättade i överensstämmelse med gällande

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961 77

författningar och godkända av de statliga byggande myndigheterna. Denna riskfördelning är dock enligt förbundets mening icke något egentligt skal för en övergång från avtal om fast pris till avtal om löpande räkning. Entreprenadkontrakt med löpande räkning kan emellertid — rätt utnytt­ jade — vara att föredraga, då arbetenas karaktär eller andra omständighe­ ter icke medger, att vederhäftiga anbud inhämtas. I praktiken torde också, såsom någotberöres i betänkandet, dylika omständigheter redan nu stun­ dom ha fått till följd att anbudsförfarandet blivit mera en formalitet. Man torde emellertid med förtroende kunna överlåta åt försäkringsbolagen att själva bedöma vilken kontraktstyp, som i varje särskilt fall kan vara den lämpligaste. Denna valmöjlighet skulle kanske också göra det lättare för bolagen att engagera sig i en önskvärd sanering av fastighetsbeståndet.

De synpunkter de sakkunniga anfört rörande livförsäkringsbolagens möj­ ligheter att medverka till ökning av sparandet föranleder icke nå­ gon erinran från försäkringsinspektionen. Inspektionen tillstyrker även för­ slaget att livförsäkringsbolagens grunder skall kompletteras med föreskrif­ ter angående förräntning av försäkringsbelopp som förfallit till betalning. Försäkringsbolagens riksförbund framhåller, att rätten att förvalta och förränta förfallna försäkringsbelopp även bör avse sådana belopp vid an­ nan personförsäkring än livförsäkring. Förbundet tar även upp frågan om bolagen skall fa rätt att mottaga medel för förvaltning och förräntning utan att medlen har karaktären av livför­ säkringspremier och anför. Riksförbundet anser att en dylik utvidgning av livbolagens verksamhet skulle vara av värde både för att stimulera sparandet och ur servicesyn­ punkt. Eftersom någon generell dispensregel ej har upptagits i riksförbun­ dets förslag, förordar riksförbundet att i lagmotiven allmänt uttalas, att verksamhet av nu angivet slag bör kunna förenas med försäkringsrörelse. Skulle detta icke kunna generellt medgivas i fråga om kapitalförvaltning utan samband med försäkring, vill riksförbundet starkt betona, att möjlig­ heten likväl måste finnas beträffande kapitalförvaltning i samband med försäkring. Ett sådant samband kan givetvis ha olika former. Riksförbun­ det skall i detta sammanhang endast beröra två anordningar, som båda tor­ de ha en betydande sparstimulerande effekt. Den ena gäller avsättningar till pensionskonto i försäkringsbolag. Tanken är, att medel som uppsamlas på dylikt konto skulle kunna användas till framtida premiebetalning för i bolaget redan existerande pensionsförsäkring, för avgiftsbetalning till ATP och för omvandling till pensionsförsäkring. Den andra anordningen är en kombination av livförsäkring och lönsparande. Riksförbundet vill understryka vikten av att varje tillfälle att erbjuda allmänheten ändamålsenliga sparformer tillvaratages. Vad det enskilda spa­ randet betyder för samhällsekonomin och penningvärdet har från försäk­ ringsbolagens sida framhållits i åtskilliga andra sammanhang. Riksförbun­ det" finner ej anledning att nu åter upprepa dessa synpunkter. Då emeller­ tid livförsäkringsbolagen är skickade att handbava kapitalförvaltning, vil­ ket veterligen icke ifrågasatts, bör det ej finnas några principiella eller praktiska hinder för dessa bolag att omhändertaga de sparmedel som i an­ nat fall kanske skulle åtgå till konsumtion. Även Folksam anser att den rätt som livförsäkringsbolagen har att driva kapitalförvaltnings- och kapitaluppsamlingsverksamhet i samband med för­

78 Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

säkring bör utvidgas. Det är opraktiskt att alltid tvingas utforma avtalen så att sparande och riskåtagande bildar en fast kombination. Möjligheter­ na att utforma avtal där sparande och riskåtagande löper fria vid sidan av varandra skulle tillåta avsevärd rationalisering — då sådan verksamhet skulle utgöra ett effektivt utnyttjande av bolagens organisation — utan att man för den skull går utöver området för bolagets kompetens. •— Även Landsorganisationen, Försäkringsfunktionärernas förbund och Kooperativa förbundet ifrågasätter om icke försäkringsbolagen borde i egen regi få driva sparverksamhet utan formellt samband med livförsäkring. Svenska bankföreningen delar de sakkunnigas uppfattning att hinder ej bör uppställas mot att ett försäkringsbolag administrativt biträder en bank med kontakter med allmänheten, exempelvis för kombination av sparande i bank och riskförsäkring i livförsäkringsbolag. Däremot motsätter sig bankföreningen bestämt tanken att livförsäkringsbolagen skulle för egen räkning få för förvaltning och förräntning från allmänheten mottaga även andra medel än försäkringspremier. En sådan utvidgning av livförsäkrings­ bolagens verksamhet skulle få betydande återverkningar på kapital- och kreditmarknaden och bryta sönder den struktur som under årens lopp na­ turligt vuxit fram på detta område. Den torde också vara oförenlig med banklagen. Det är dessutom svårt att föreställa sig, hur en inlåningsrörelse av detta slag skulle kunna organiseras utan en total omläggning av livför­ säkringsbolagens konstruktion och uppbyggnad. I vart fall är enligt bank­ föreningen en ombudsorganisation av den typ, som försäkringsbolagen nu använder för sina kontakter med allmänheten, uppenbarligen icke något lämpligt instrument för att handha uppgifter av här ifrågavarande slag. Bankföreningen ställer sig även kritisk mot tanken att avtal skall kunna träffas om kvarstående hos ett livförsäkringsbolag mot ränta, längre eller kortare tid, av förfallet livförsäkringsbelopp. Bankföreningen ifrågasätter om det finns behov av att öppna möjlighet för sådana avtal. De rikhaltiga placeringsmöjligheter som erbjuds av de reguljära spar- och inlåningsinstituten, bör enligt bankföreningens mening vara fullt tillräckliga. Det kan icke antagas att tillskapandet av ett ytterligare alternativ skulle vara ägnat att stimulera till en ökning av det totala sparandet i samhället. Vad de sakkunniga anför om samarbete mellan livbolag och andra sparinstitut i sparstimulerande syfte och om möjlighet till fortsatt förvaltning och förräntning hos livbolag av förfallna kvarstående livförsäkringsbelopp föranleder ingen särskild erinran från Svenska sparbanksföreningens si­ da. Sparbanksföreningen upplyser emellertid att tidigare försök till samar­ bete i den formen, att livbolags ombud skulle verka också för sparande i sparbank, mött svårigheter bottnande i de speciella ersättningsgrunderna för ombuden. Sparbanksföreningen instämmer i de sakkunnigas uppfatt­ ning att frågan om en utvidgning av livbolagens verksamhet till att avse kapitalförvaltning utan samband med livförsäkring, lämpligen bör över­ vägas i ett vidare sammanhang, helst som dylik verksamhet, närmast att

Kungl. Maj:ts proposition nr t71 år 1961 79

likställa med vanlig bankverksamhet, erbjuder många andra aspekter än själva förvaltningen av sparmedlen. Riksskattenämnden konstaterar i sitt yttrande att de sakkunniga vid be­ handlingen av frågan om livförsäkringsbolagens rätt att förränta förfallna livförsäkringsbelopp ifrågasatt sådan ändring av taxeringsf örordningen, att livförsäkringsbolagen såvitt gäller uppgiftsskyldigheten skul­ le jämställas med bankerna. Enligt nämndens mening kan det emellertid ifrågasättas, om det finns anledning att redan nu utvidga uppgiftsskyldig­ heten på angivet sätt. Nämnden anför. För närvarande torde dylika räntebärande tillgodohavanden icke före­ komma, och det lärer vara ovisst om verksamheten framdeles blir av sådan omfattning att den ur här förevarande synpunkter får något nämnvärt intresse. Det kan därför ifrågasättas om icke spörsmålet om ändring av taxeringsförordningen lämpligen kan anstå för att tagas upp i ett större sammanhang antingen vid en allmän översyn av taxeringsförordningens bestämmelser om uppgiftsskyldighet eller i anslutning till en omprövning av försäkringsskattelagstiftningen i dess helhet. Det förtjänar i detta sam­ manhang framhållas, att de skattskyldigas räntebärande tillgodohavanden inom t. ex. jordbrukets föreningsrörelse torde uppgå till mångdubbelt stör­ re belopp än vad som inom överskådlig tid kan antagas bliva fallet inom liv­ försäkringsbolagen, men att likväl skyldighet icke föreligger att jämlikt ovan angivna författningsrum lämna taxeringsmyndighet uppgift om till­ godohavandena. De sakkunnigas förslag till ändring av bestämmelserna i 336 § om be­ gränsning av försäkringsbolags rätt att äga aktier biträdes av försäkringsinspektionen ; inspektionen påpekar dock att det fö­ reslagna stadgandet om rätt att äga aktier i bolag, som utövar fastighetsför­ valtning, bör avfattas så att det avser bolag som förvaltar försäkringsbola­ gets egna fastigheter. Ej heller Försäkringsbolagens riksförbund har något att erinra mot de föreslagna jämkningarna i 336 §. Riksförbundet för i detta sammanhang fram ett av Svenska Livförsäkringsbolags Förening tidigare framställt önskemål om att försäkringsbolagens rätt att inneha aktier i ett och samma bolag utvidgas så, att relationstalet en tjugondei av röstetalet ändras till en tiondel. Förbundet anför. Såsom främsta argument härför angavs önskemålet att i möjligaste mån och i avbidan på mer omfattande åtgärder söka skydda försäkringstagarna mot inflationens verkningar. Detta önskemål är så angeläget att en ifråga­ satt ändring av lagrummet bör vägas mot principen att försäkringsbolag icke skall kunna driva främmande verksamhet genom dotterföretag. Riks­ förbundet kan icke finna alt en ändring av relationstalet i angiven utsträck­ ning __ relationstalet en tiondel föreslogs för övrigt redan av 1942 års försäkringsutredning — skulle medföra någon större »risk» för att försäkrings­ bolag i praktiken bleve att anse såsom moderföretag till ett aktiebolag där eventuellt maximalt aktieinnehav förelåge. Även om emellertid så mot för­ modan skulle kunna bli fallet, torde detta förhållande icke medföra nå­ gon olägenhet för försäkringsbolagens verksamhet. Ej heller torde det eko­ nomiska arrangemanget i varje enskilt fall bli så stort att det skulle kun­

80 Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

na tänkas äventyra försäkringsbolagens soliditet. Det torde nämligen en­ dast i ett mycket ringa antal fall kunna bli maximala aktieinnehav i aktie­ bolag av någon större ekonomisk betydelse. Mot detta skall alltså vägas ange­ lägenheten av att försäkringsbolagen — främst livförsäkringsbolagen — bör beredas möjlighet att utnyttja varje lämpligt tillfälle att skydda sina försäk­ ringstagare mot inflationsförstörelse av förvaltade medel. Enligt riksför­ bundets mening är detta intresse av sådan angelägenhetsgrad att det helt överskuggar de eventuella — och säkerligen små — problem som skulle kunna uppstå vid eu höjning av relationstalet i 336 §. Anledningen till att relationstalet i FL fixerades så snävt som skedde, var att man ville avvakta kommande erfarenheter. Varken från de sakkunnigas sida eller från annat håll torde ha gjorts gällande att erfarenheterna ger anledning till betänklig­ heter mot att nu vidga området för dessa placeringar.

Departementschefen Enligt gällande lag äger försäkringsbolag icke rätt att driva annan rörelse än försäkringsrörelse. För att bl. a. förhindra uppkomsten av ett företagar­ intresse utanför försäkringsväsendets eget område gäller vidare såsom hu­ vudregel att försäkringsbolag icke utan försäkringsinspektionens medgivan­ de får äga mer än en tjugondei av aktierna i svenskt aktiebolag. Tjugondelsregeln skall om koncernförhållande föreligger tillämpas å koncernen. Begränsningsregeln äger icke tillämpning å aktier i försäkringsaktiebolag och i aktiebolag, vars verksamhet har till föremål att äga aktier i försäk­ ringsaktiebolag eller att tillskjuta garantikapital i ömsesidigt försäkrings­ bolag (holdingbolag). De sakkunniga har föreslagit vissa ändringar i de nu redovisade bestäm­ melserna. För det första föreslås att försäkringsinspektionen skall ges rätt att medge undantag från förbudet för försäkringsbolag att driva annan rö­ relse än försäkringsrörelse. Vidare skall försäkringsbolag även utan särskilt medgivande få rätt att driva viss direkt i lagen angiven verksamhet. Såsom den föregående redogörelsen utvisar skall enligt förslaget även begränsnings­ regeln rörande försäkringsbolags rätt att äga aktier jämkas i vissa hän­ seenden. Vid remissbehandlingen har förslagen i princip tillstyrkts eller lämnats utan erinran; i ett remissyttrande har dock intagits en avvisande hållning i en detaljfråga. Även för egen del vill jag förorda att ändringar genomföres i huvudsaklig överensstämmelse med de sakkunnigas förslag. Enligt min uppfattning synes det sålunda motiverat att öppna vissa möj­ ligheter till undantag från huvudregeln med förbud för försäkringsbolag att driva annan rörelse än försäkringsrörelse. För undantag bör krävas särskil­ da skäl. Intresset av försäkringsrörelsens soliditet, som förbudsregeln avser att tillgodose, får givetvis icke åsidosättas genom en sådan reform. Erforderliga garantier härför får anses föreligga om avvikelse från huvudregeln kan äga rum först efter prövning i varje särskilt fall. Bolagsordning skall ange föremålet för bolagets verksamhet och frågan om skäl för undantag förelig­ ger i det enskilda fallet bör lämpligen prövas i samband med att bolagsord­ ning eller ändring däri stadfästes. Den avsedda prövningen synes böra ske under beaktande av grundtankarna bakom förbudsregeln. Dispens från det

Kungl. Maj:ts proposition, nr 171 år 1961 81

principiella förbudet mot att driva annan rörelse än försäkringsrörelse torde ej böra medges i andra fall än sådana då ett undantag kan anses direkt främja försäkringstagarnas intressen. I allmänhet synes också böra krävas att rörelsen i fråga har ett naturligt samband med försäkringsverksamheten. Den nu förordade lösningen torde enligt min uppfattning i högre grad än det av Försäkringsbolagens riksförbund förordade systemet tillgodose det från försäkringsbolagshåll uttalade önskemålet om möjligheter för en smidig an­ passning till utvecklingen på området. Enligt den av de sakkunniga förordade lösningen skall bolagen utan vida­ re äga rätt att utöva viss verksamhet vid sidan om försäkringsrörelsen. För­ säkringsbolag bör sålunda få biträda annat försäkringsbolag vid dess rörel­ se, uppföra bostads-, kontors- eller affärsfaslighet, avsedd att utgöra en var­ aktig kapitalplacering, samt bedriva sådan maskinuthyrnings- och annan verksamhet, vilken medför ett ändamålsenligt utnyttjande av maskiner och personal, som erfordras för bolagets försäkringsrörelse. För egen del kan jag ansluta mig till de sakkunnigas syn på frågan om försäkringsbolagens möjligheter att få driva sådan främmande rörelse. I allmänhet maste sådana särskilda skäl, som nyss nämnts, anses föreligga för bolag som vid sidan om försäkringsrörelsen önskar upptaga verksamhet av den karaktär som nu åsyftas. Verksamhet av sådant slag ger ökat utrymme för ett rationellt ut­ nyttjande av försäkringsväsendets kapacitet och gagnar därmed försäk­ ringstagarna. Vad jag nu anfört torde fa beaktas i samband med stadfästelsen av bolagsordning eller ändring däri. Däremot synes icke behov föreligga att i lagtexten genom en uppräkning angiva i vilken utsträckning försäk­ ringsbolag bör ha frihet att driva främmande rörelse. Hyresgästernas riksförbund har yppat farhågor bl. a. för att vidgade möj­ ligheter för försäkringsbolag att uppföra fastigheter för kapitalplacering skulle komma att begränsa möjligheterna för andra företagare inom bygg­ nads- och bostadsbranschen att erhålla inteckningslån. I anledning härav vill jag understryka de sakkunnigas uttalande att förslaget icke berör kapitalplaceringsproblemen utan endast har den tekniska innebörden, att för­ säkringsbolagen icke längre såsom hittills varit fallet obligatoriskt hänvisas till enlreprenadkontraktsformen när det gäller nybyggnadsverksamhet. Att förekomsten av en valmöjlighet härvidlag kan vara värdefull synes mig be­ styrkt genom den verkställda utredningen. De sakkunniga har i sitt betänkande diskuterat frågan om rätt för livför­ säkringsbolag att förvalta och förränta förfallna försäkringsbelopp. Enligt de sakkunnigas mening bör försäkringsrörelsebegreppet fattas så vidsträckt att däri ingår även nu nämnda former av kapitalförvaltning. Jag kan ansluta mig till uppfattningen att livförsäkringsrörelse innefattar förvaltning och förräntning av förfallna livförsäkringsbelopp. När det gäller livförsäkringsbolagens sparfrämjande verksamhet i övrigt synes det svårt att i förväg göra mera bestämda uttalanden om avgränsningen av vad som bör kunna tillåtas i detta avseende. Utöver de allmänna syn­ punkter på prövningen som jag utvecklat i det föregående torde emellertid 0 Iiihang till riksdagens protokoll 1961. 1 samt. Nr 171

82 Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

vad de sakkunniga anfört i denna speciella fråga kunna vara till viss väg­ ledning. Jag vill också mera allmänt understryka värdet av en från samhällssynpunkt angelägen utökning av livförsäkringsbolagens sparmedelsinsamlande verksamhet. Till en början torde dock endast sådan kapitalförvaltningsrörelse som står i samband med försäkring böra ifrågakomma. Spörs­ målet om en mera långtgående utvidgning av den sparfrämjande verksam­ heten, innebärande rätt att driva kapitalförvaltningsrörelse utan samband med försäkring, bör avgöras i ett större sammanhang. Definitivt ställnings­ tagande till detta spörsmål synes icke böra ske förrän i samband med en allmän översyn av gränsdragningen mellan olika kreditinstituts verksam­ het. Frågan om en sådan översyn överväges för närvarande inom finansde­ partementet. I principiell överensstämmelse med försäkringsinspektionen anser jag att frågorna om försäkringsbolags rätt att driva främmande rörelse bör prövas av inspektionen utom i ärenden av principiell betydelse eller eljest av synnerlig vikt, vilka bör ankomma på Kungl. Maj :t att avgöra. Med den ordning för behandlingen av stadfästelseärenden, som jag i det följande av­ ser att förorda, kommer detta att bli fallet.

Den av de sakkunniga ifrågasatta ändringen av taxeringsförordningen sy­ nes, i enlighet med vad riksskattenämnden förordat, böra anstå till dess när­ mare erfarenheter vunnits om den omfattning berörda kapitalförvaltningsverksamhet kan komma att erhålla. Vad angår det framlagda förslaget till jämkningar i 336 § FL får jag i an­ ledning av det av Försäkringsbolagens riksförbund framförda önskemålet om utvidgning av försäkringsbolags rätt att inneha aktier i ett och samma bolag hänvisa till vad jag anfört rörande kapitalplaceringsfrågorna i före­ gående avsnitt. I övrigt torde endast böra anmärkas, att bestämmelsen rö­ rande försäkringsbolags rätt att äga aktier i fastighetsförvaltningsbolag en­ ligt de sakkunnigas förslag synes föra längre än vad som varit avsett. Stad­ gandet bör jämkas så att därav framgår att förvaltningen skall avse försäk­ ringsbolags fastigheter. Vad nu anförts föranleder förslag till ändring av 2 och 336 §§. Beträffan­ de ett av de sakkunniga i förevarande sammanhang framfört förslag att liv­ försäkringsbolags grunder skall kompletteras med föreskrifter angående för­ räntning av försäkringsbelopp, som förfallit till betalning, torde jag få hän­ visa till detalj motiveringen till 9 och 173 §§.

C. Koncessionsgivningen och branschspecifikationen

Gällande rätt m. m. Vid nybildning av försäkringsbolag kräves enligt gällande lag (4 och 166 §§) att Kungl. Maj :t stadfäster bolagsordning och eventuella grun­ der för bolaget. Ansökan om stadfästelse skall inlämnas till försäkrings­ inspektionen, vilken med eget utlåtande överlämnar ärendet till Kungl. Maj:t, som prövar bolagsordningens och grundernas överensstämmelse med

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961 83

FL samt lag och författning i övrigt ävensom huruvida och i vad mån därutöver, med hänsyn till omfattningen och beskaffenheten av bolagets rörelse, särskilda bestämmelser erfordras. Finnes den tillämnade rörelsen behövlig och även eljest ägnad att främja en sund utveckling av försäkrings­ väsendet, stadfäster Kungl. Maj:t bolagsordningen och grunderna samt be­ viljar koncession tills vidare eller, där särskilda omständigheter föranleder därtill, för bestämd tid, högst tio år, och därutöver intill slutet av då lö­ pande räkenskapsår. När för existerande försäkringsbolag bolagsordning eller grunder ändras, skall ändringsbeslutet stadfästas av Kungl. Maj:t eller försäkringsinspektionen. Ansökan om stadfästelse skall jämlikt FL alltid ingivas till inspektio­ nen. Avser ändringen utvidgning av bolagets rörelse till ny försäkringsgren eller nytt verksamhetsområde eller avser ändringen en väsentlig omlägg­ ning av rörelsen skall vad om koncession för nytt bolag är stadgat äga mot­ svarande tillämpning. I dylika fall skall försäkringsinspektionen överlämna ärendet till Kungl. Maj :t för avgörande och Kungl. Maj :t skall pröva — förutom spörsmålet om ändringen är lagenlig etc. — huruvida den tilläm­ nade utvidgningen eller omläggningen av rörelsen är behövlig och även eljest ägnad att främja en sund utveckling av försäkringsväsendet. Om änd­ ringsbeslutet icke är av den typ som nyss angivits, ankommer det på för­ säkringsinspektionen att meddela stadfästelse. Inspektionen prövar härvid ändringsbeslutets överensstämmelse med FL samt lag och författning i övrigt ävensom huruvida och i vad mån därutöver, med hänsyn till omfatt­ ningen och beskaffenheten av bolagets rörelse, särskilda bestämmelser er­ fordras. Inspektionen har däremot icke att anlägga några behovs- och lik­ nande synpunkter. Försäkringsinspektionens handläggning av nu ifrågava­ rande ärenden sker på generellt uppdrag av Kungl. Maj :t, som i FL erhållit bemyndigande att uppdraga åt inspektionen att i Kungl. Maj:ts ställe med­ dela stadfästelse å ändringsbeslut av nu ifrågavarande karaktär. Såsom antytts tidigare utgjorde koncessionsförutsättningen att rörelsen skall finnas behövlig och även eljest ägnad att främja en sund utveckling av försäkringsväsendet en väsentlig nyhet i FL. Nyhetens betydelse för de vid lagens ikraftträdande redan bestående försäkringsbolagen begränsades emellertid genom en bestämmelse i promulgationslagen till FL, vari före­ skrevs att den koncessionsprövning, som skulle äga rum även för dessa bolags del, icke finge avse frågan huruvida rörelsen vore »behövlig». Reg­ lerna fick emellertid full verkan icke blott för nybildningar på försäkringsbolagsområdet utan även för bestående företags branschutvidgningar. Ti­ digare hade koncessionsbestämmelserna endast tagit sikte på den formellträttsliga grundvalen för ett tillämnat företag, i praxis — åtminstone under de båda senaste decennierna före FL — hade bestämmelserna icke ansetts tillåta ett bedömande av ett tillämnat företags ändamålsenlighet eller lik­ nande omständigheter. Även om det exempelvis stått klart, alt behov av ett nytt försäkringsbolag icke förelegat, hade koncessionsmyndigheten ansett sig förhindrad vägra stadfästelse å bolagsordning, förutsatt all denna upp­ fyllde de i lagen uppställda formella kraven. De sakkunniga påpekar dock.

84 Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

att statsmakterna i december 1945 — då såväl 1942 års som 1945 års försäkringsutredningar arbetade — genom en särskild provisorisk lag, den s. k. spärrlagen, utfärdade förbud mot nyetablering och branschutvidgning på försäkringsområdet, där sådan icke fanns från allmän synpunkt önsk­ värd. Ett koncessionssystem av det slag, som lagfästs i FL, kräver uppenbar­ ligen såsom komplement regler eller konventioner avseende verksamhetsföremålets närmare bestämning (branschspecifikation). Lösningen av branschspecifikationsfrågorna överlämnades helt åt rättstillämpningen. Frågorna om koncessionsgivningen och branschspecifikationen behandla­ des utförligt under förarbetena till gällande lag. Härom må hänvisas till framställningen i betänkandet (s. 153—162).

Av de sakkunnigas redogörelse för koncessionssystemet i prak­ tiken må här följande återges. Under tiden januari 1949—september 1959 har Kungl. Maj:t —■ sedan de redan verksamma försäkringsbolagen utan behovsprövning beviljats kon­ cession enligt FL — behandlat ett 80-tal ansökningar om nybildning av för­ säkringsbolag eller utvidgning av bestående försäkringsföretags rörelse till att innefatta ny försäkringsgren. Uppgiften hänför sig till svenska riksbolag och inkluderar icke de fall, där i samband med överlåtelse det mot­ tagande bolagets koncession måst vidgas såsom förutsättning för att över­ låtelse skulle kunna komma till stånd. I de utlåtanden, med vilka försäkringsinspektionen överlämnat förenämnda ansökningar till Kungl. Maj:ts prövning, har inspektionen med mycket få undantag tillstyrkt koncession oförändrat enligt ansökningar eller med endast smärre modifikationer. Det understrykes dock i detta sammanhang, att flertalet koncessionsärenden pre­ ciseras i ansökningens form först efter förberedande överläggningar mellan vederbörande försäkringsbolag och tillsynsmyndigheten. De sakkunniga an­ märker vidare, att erfarenheten givit vid handen att försäkringsbolagen knappast fullföljer aktualiserade koncessionsfrågor i fall, där av de förbe­ redande underhandsöverläggningarna framgått, att försäkringsinspektionens tillstyrkande icke är att påräkna. Med allenast några få undantag har Kungl. Maj :t i sina beslut i koncessionsärenden av här behandlade natur följt för­ säkringsinspektionens förslag. På livförsäkringsområdet har under perioden ingen som helst nyetable­ ring förekommit. Av de behandlade koncessionsärendena hänför sig endast ett ringa fåtal till livförsäkringsbolagen. Flertalet ärenden hänför sig således till skadeförsäkringsområdet. Här har en begränsad nyetablering ägt rum. Det alldeles övervägande antalet koncessionsärenden under perioden har avsett utvidgningar av bestående skadeförsäkringsbolags koncessioner. Av de på denna grupp fallande ärendena är det dock endast ett mindre antal, som avsett utvidgningar av koncessionerna till att omfatta nya huvudbranscher i direkt affär, om härvid under denna beteckning hänföres brand­ försäkring, trafik- och annan motorfordonsförsäkring, sjöförsäkring samt

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961 83

land- och lufttransportförsäkring, olycksfalls- och sjukförsäkring för högst tio år samt husdj ursförsäkring. De sakkunniga påpekar särskilt — med hänsyn till att det gäller en nyhet på koncessionsområdet — att ett antal skadeförsäkringsholag under år 1959 beviljats koncession för avbetalningsförsäkring, innefattande åtagande från försäkringsgivarens sida att om en avbetalningsköpare drabbas av sjuk­ dom, olycksfall eller arbetslöshet enligt särskilda regler inträda och fullgöra den köparen åvilande betalningsskyldigheten. Försäkringar av detta slag tecknas regelmässigt av säljaren av avbetalningsgodset såsom en form av gruppförsäkring, varvid även en livförsäkringsdel, täckande risken för döds­ fall, tillkommer. Sistnämnda del är placerad i livförsäkringsbolag. Även hit­ hörande ansökningar har omfattat utvidgningar av koncessionerna utöver den här särskilt nämnda försäkringsformen. Koncessionsärendena i övrigt — inalles ca 40 — har hänfört sig till ut­ vidgningar av rörelsen med en eller annan direkt försäkringsgren av annat slag än de ovan särskilt omnämnda verksamhetsgrenarna eller till indirekt affär, i vilket senare fall verksamhetsbeskrivningen ibland gjorts mera gene­ rell. Anledning synes icke föreligga att här lämna någon detaljredovisning av ifrågavarande ärendesgrupp. Av intresse synes emellertid i fråga om dessa ärenden vara, vilka huvudskäl som legat bakom försäkringsinspektionens tillstyrkande av de begärda utvidgningarna. Vad härutinnan anföres är i lika mån tillämpligt på de branschutvidgningar utöver förenämnda branscher, som inkluderats i de tidigare nämnda koncessionsärendena. De nu aktuella ärendena synes med hänsyn till huvudskälen för tillstyrkande kunna inordnas i någon av följande tre grupper: a) I åtskilliga fall framgår av formuleringen av försäkringsinspektionens utlåtande, att marknadsmässigt behov av den ifrågasatta utvidgningen be­ dömts vara för handen, och i vissa av ärendena är detta direkt utsagt. b) I många av ärendena har i utlåtandena direkt uttalats, att marknaden är väl täckt av redan förefintliga branschaffärer men att försäkringsinspektionen dock icke velat motsätta sig den tilltänkta utvidgningen, eftersom detta skulle försvåra för sökandebolaget att konkurrera på marknaden. Argumenteringen kan lämpligen belysas med ett utdrag ur ett såvitt angår ärenden av nu förevarande slag representativt utlåtande. Försäkringsinspektionen anför: Med hänsyn till numera allmänt tillämpade former för försäljning av för­ säkringsskydd ställer det sig — såsom inspektionen framhållit i flera tidigare utlåtanden över försäkringsbolags framställningar — svårt för företag, som äger meddela allenast ett eller några slag av försäkringar, att göra sig gäl­ lande i konkurrens med bolag, som kan erbjuda ett mera fullständigt för­ säkringsskydd. Inspektionens linje vid behandlingen av ansökningar om koncessionsutvidgning till kombinationsgrenar har genomgående varit den, att inspektionen tillstyrkt ansökningar från bolag, som äger meddela för­ säkring i eu huvudbransch, t. ex. brandförsäkring, om sådan utvidgning av rörelsen, att gängse försäkringskombinationer kan tillhandahållas allmän­ heten. Med gängse kombinationer förstår inspektionen i första hand den vanligen förekommande kombinationen brandförsäkring, inbrotts-, stöldoch rånförsäkring, ansvarighets- och vattenledningsskadeförsäkring eller

86 Kungl. Maj. ts proposition nr 171 år 1961

delar härav. Där kombinationen skall innefatta ytterligare slag av försäkring, synes i det enskilda fallet böra uppställas krav på en sådan redan före­ fintlig miiktning av rörelsen, att tillkommande grenar framstår som särskilt motiverade. Såsom exempel härpå må nämnas, att det kan te sig naturligt, att ett företag, som i stor utsträckning meddelar hemförsäkring till privatpersoner, i kombinationen får inkludera cykel- och resgodsförsäkring. Där­ emot anser inspektionen icke, att koncession utan vidare bör meddelas för varje slag av försäkring, som kan innefattas i ett kombinationsskydd. Inspek­ tionens upplattning är den att utvecklingen härvidlag bör präglas av en önskan att under hänsynstagande till bolagens hittillsvarande inriktning av veiksamheten utesluta de mest påtagliga nackdelarna ur konkurrenssynpunkt av förefintliga begränsningar i fråga om rätten alt meddela kombinationsforsakringar men icke att helt låta dessa försvinna. En alltför lån«t gående liberalitet på detta område skulle leda till att en del försäkringsbo­ lag, vilkas verksamhet hittills varit begränsad till ett mindre antal försäknngsgrenar, skulle förlora sin nuvarande särart och kunna i realiteten förvandlas till mer eller mindre fullständiga sakförsäkringsbolag. En sådan utveckling torde stå i strid mot försäkringslagens behovsprövningsprincip. c) Det förhållandet att det sökande försäkringsbolaget varit ett stort all­ mänt skadeförsäkringsbolag med koncessioner i flertalet skadeförsäkringsgrenar synes i och för sig ha ansetts utgöra tillräcklig grund för försäki ingsinspektionen att tillstyrka ansökningar om utvidgning till nya grenar av icke speciell natur, eftersom de stora allmänna skadeförsäkringsbolagen ansetts böra inneha koncession i alla vanliga branscher.

De sakkunniga anmärker härtill, att man i ett flertal fall, där konkurrens­ läget med hänsyn till de kombinerade försäkringarnas frammarsch anförts såsom skäl för tillstyrkande av ansökningar av nu förevarande slag, uppställt på något skilda sätt utformade krav på att den nya försäkringsformen endast må tillhandahållas i kombination med försäkringsformer, vilka vederbörande bolag redan tidigare ägt meddela. f avi.U §aller de 1 0 k a 1 a försäkringsbolagen, som alla är ska­ deförsäkringsbolag, har under perioden koncessionsärendena avseende ny­ etablering eller branschutvidgning uppgått till ett 90-tal. Nybildningen in­ skränker sig till 4 fiskebåtsförsäkringsbolag. Av de Övriga ärendena hänför sig det alldeles övervägande flertalet till utvidgning av rörelsen till att avse jämväl stormskadeförsäkring å i bolagen brandförsäkrad egendom och viss begränsad återförsäkring. I några fall har koncession meddelats jämväl för vattenledningsskadeförsäkring å i bolagen brandförsäkrad egendom. En del storre lans- och häradsbolag har beviljats koncession för glasförsäkring, in­ brotts-, stöld- och rånförsäkring, maskinförsäkring, resgodsförsäkring, stormskadeförsäkring och vattenledningsskadeförsäkring av i bolagen brandforsakrad egendom (i ett fall även skogsförsäkring). Stormskadeförsäkring­ en har utgjort en nyhet för de lokala bolagen. Försäkringsinspektionen har i utlatandena over ifrågavarande ansökningar pekat på att ett obligatoriskt sammankopplande av stormskadeförsäkring med brandförsäkring skapar det breda underlag, som kräves för en prisbillig stormskadeförsäkring, vil­ ken utgor ett behov för landsbygdens del. I fråga om de nyssnämnda mera

Kungl. Maj.ts proposition nr 171 år 1961 87

omfattande branschutvidgningarna har inspektionen i utlåtandena över an­ sökningarna framhållit, att utvidgningarna i huvudsak utgör nyheter för de lokala bolagens del. Inspektionen har understrukit, att om bolagen är till­ räckligt stora och välskötta, ämbetsverket ställer sig lika positivt till lokalbolagsframställningar som till liknande ansökningar från riksbolag om ut­ vidgning av rörelsen till kompletteringsgrenar. Utökningen finner inspektio­ nen höja bolagens konkurrenskraft samt förbilliga och förenkla driften. Den meddelade skogsförsäkringskoncessionen har tillstyrkts av inspektionen på den grund, att konkurrens synts önskvärd i branschen och bolaget genom att tillhandahålla försäkringen i kombination med andra försäkringar räk­ nat med att kunna nå lägre premier än riksbolag i denna försäkringsgren. Även när det gäller lokalbolagens koncessioner har i stor utsträckning förekommit, att bolagen redan på ett förberedande stadium tagit kontakt med försäkringsinspektionen. Jämväl efter ansökningarnas ingivande har i många fall samråd ägt rum mellan inspektionen och bolagen. De av försäk­ ringsinspektionen framförda synpunkterna brukar accepteras av bolagen. Kungl. Maj :t har i koncessionsärendena för lokalbolagen i stort sett helt följt försäkringsinspektionens i utlåtandena framlagda förslag.

De sakkunniga lämnar också en redogörelse för branschspecifika­ tionen i praktiken. Branschspecifikationen har, framhåller de sakkunniga, drivits långt. Det­ ta är särskilt påtagligt inom skadeförsäkringsfältet. I koncessionssammanhang indelas livförsäkringen i huvudsak i följande grenar, nämligen stor livförsäkring, liten livförsäkring (folkförsäkring), kollektiv tjänstepensionsförsäkring med särskilda grunder, grupplivförsäkring samt indirekt livför­ säkring. En speciell livförsäkringstyp, för vilken särskild koncession i stor utsträckning innehas av skadeförsäkringsbolag, utgör livränteförsäkring av­ seende skadeersättning på grund av meddelad försäkring (s. k. skadelivräntor). Försäkringsformen sjuk- och olycksfallsförsäkring för livstid eller längre tid än tio år och indirekt sådan försäkring är också koncessionsrättsligt särskilda försäkringsgrenar. Detsamma gäller barnolycksfallsförsäkring för längre tid än tio år och reseolycksfallsförsäkring för livstid, i vilka två grenar nyteckning icke längre förekommer. På skadeförsäkringsområdet har man i huvudsak arbetat med följande koncessionsgrenar, nämligen brandförsäkring, skogsförsäkring, vattenledningsskadeförsäkring, inbrotts-, stöld- och rånförsäkring, glasförsäkring, maskinförsäkring, ansvarighetsför­ säkring, cykelförsäkring, motorfordonsförsäkring, trafikförsäkring, luftfartsförsäkring, sjöförsäkring, landtransportförsäkring, lufttransportförsäkring, lustfartygsförsäkring, resgodsförsäkring, värdepostförsäkring, garantiförsäk­ ring, regnförsäkring, hagelskadeförsäkring, storm-, hagel- och frostskade­ försäkring, husdjursförsäkring (med tillägg i vissa fall av mjölk- och betesförlus t försäkring), kreditförsäkring, smyckeförsäkring och diverseförsäkring samt med de under perioden nytillkomna grenarna husbocksförsäkring och svampskadeförsäkring ävensom med personförsäkringsgrenarna olycksfalls­ försäkring för högst tio år samt olycksfalls- och sjukförsäkring för högst tio

88 Kurtgl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

år. Till personförsäkringsgrenarna bör även räknas den nya avbetalningsförsäkringen. Indirekt affär har inom varje skadeförsäkringsgren i princip betraktats såsom särskild koncessionsgren. Avbrottsförsäkring har där­ emot inkluderats i respektive direkta skadeförsäkringsgren. Nämnas må att i ett antal fall koncession beviljats för »skadeförsäkring, som är likartad med eller utgör en naturlig utvidgning» av någon annan av bolaget redan bedriven skadeförsäkringsgren. Förutsättning för upptagande av dylik försäkringsgren har i bolagsordningarna angivits vara att anmälan dessförin­ nan gjorts hos försäkringsinspektionen.

De sakkunniga Vid framläggande av sin ståndpunkt till koncessionsgivningen diskuterar de sakkunniga inledningsvis den tidigare lämnade sammanfat­ tande redogörelsen för de koncessionsärenden, som prövats av Kungi. Maj :t. De sakkunniga anför, att förstahandsintrycket av redogörelsen kan­ ske blir, att — närmast på skadeförsäkringsområdet — mycket betydan­ de koncessionsutvidgningar ägt rum under tidsperioden och att koncessionsprövningen skett med ganska ringa restriktivitet. Man bör emellertid enligt de sakkunniga icke stanna vid nu ifrågavarande redogörelse utan måste för att få en fullständig bild av läget samtidigt taga hänsyn till den tidigare redovisade minskningen av antalet företagsenheter inom försäk­ ringsbranschen, som ägt rum under perioden. Man bör även ihågkomma, att försäkringsinspektionen i ett icke obetydligt antal fall på underhandsförfrågan från försäkringsbolag meddelat, att inspektionen icke vore beredd att tillstyrka en planerad koncessionsutvidgning, och att ett dylikt negativt underhandsbesked från inspektionens sida i allmänhet lett till att någon koncessionsansökning icke ingivits av vederbörande försäkringsbolag. Koncessionsgivningen på skadeförsäkringsområdet efter tillkomsten av 1948 års lag har i hög grad påverkats av den ökade utbredningen av olika slag av kombinationsförsäkringar, inneslutande moment från ett flertal försäkringsgrenar. Dessa kombinationsförsäkringar har i en alltmer ökad ut­ sträckning erhållit karaktären av standardiserade enhetsförsäkringar, vilka täcker ett antal risker hämtade från olika försäkringsgrenar och vid vilka premien icke redovisningsmässigt spjälkas upp på de olika försäkringsgrenarna utan utgör en enhetspremie. Såsom exempel på dylika enhetsför­ säkringar må här nämnas hemförsäkringen, vilken i stor utsträckning obli­ gatoriskt omfattar brand-, inbrotts-, vattenlednings-, resgods- och cykel­ stöldriskerna. Ett annat exempel är fastighetsförsäkringen, som ofta är så utformad, att den obligatoriskt täcker brand-, ansvarighets- vattenlednings-, hyresförlust-, inbrotts-, park- och stormskaderiskerna. Den standardisering av försäkringsskyddet på skadeförsäkringsområdet, som sålunda i mycket stor utsträckning kommit till stånd, har innefattat en rationalisering, som möjliggjort premiesänkningar. Utvecklingen av nya typer av kombinerade försäkringar har aktualiserat koncessionsutvidgningar därigenom att många skadeförsäkringsbolag endast haft koncession för en del av de försäkrings­ former, som ingår i de nya kombinationsförsäkringarna. Ifrågavarande bo­

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961 89

lag har velat utvidga den i bolagsordningen intagna branschkatalogen så, att bolagen skulle bli i stånd att tillhandahålla de nya, alltmer populära kombinationsförsäkringarna. För dessa bolag har en koncessionsutvidgning blivit praktiskt taget en nödvändighet; utan en sådan skulle bolagen icke kunna tillmötesgå önskemål om försäkringar i den nya rationella for­ men utan endast kunna tillhandagå med täckning av exempelvis brand­ risken och vattenledningsskaderisken, medan övriga i kombinationen ingå­ ende risker jämväl fortsättningsvis skulle behöva täckas genom särskild för­ säkring i annat bolag. En sådan ordning har bolagen ansett vara otillfreds­ ställande från försäkringstagarsynpunkt och samtidigt utgöra ett hinder för vederbörande bolag att med framgang fortsätta att verka pa föisäkringsmarknaden. Vid tillkomsten av 1948 års lag togs från statsmakternas sida ingen ställ­ ning till hur koncessionsmyndigheten borde ställa sig till koncessionsfrågor av senast angiven typ. Problemet har dock i viss mån berörts av 1942 års försäkringsutredning, som uttalat att vid koncessionsprövningen måste beaktas, att olika branscher kan avse samma objekt eller samma ekono­ miska intresse, ehuru de omfattar olika slag av risker. Sasom exempel nämndes, att visst objekt försäkras mot brand, vattenskada eller inbrott. Vidare pekades på att personförsäkringen (sjuk-, olycksfalls- m. m.) er­ bjuder exempel på att olika branscher kan avse samma ekonomiska in­ tresse. Enligt utredningens mening kunde därför — i försäkringstagarnas intresse — koncession i en viss bransch motivera koncession jämväl i vissa andra branscher, oavsett huruvida behovet inom dessa redan kunde anses tillgodosett. Då två branscher vore olikartade med avseende å teknik och ad­ ministration och gällde helt olika objekt eller ekonomiska intressen, kunde däremot enligt utredningens uppfattning koncession i den ena branschen icke anses utgöra skäl för koncession även i den andra. Det borde enligt ut­ redningen överlämnas åt lagtillämpningen att bedöma, vilka kombinatio­ ner som vore motiverade. Ett liknande uttalande har gjorts av 1945 års försäkringsutredning. Frågeställningen har emellertid icke omnämnts i de propositioner, som föranletts av nyssnämnda utredningar, och beröres icke heller i vederbörande lagutskottsutlåtanden. Den koncessionspolitik som förts då fråga uppkommit om utvidgningar av koncessioner för att möjliggöra för vederbörande försäkringsbolag att tillhandahålla gängse kombinationsförsäkringar ligger i linje med nyss­ nämnda uttalanden av 1942 och 1945 års försäkringsulredningar. De sak­ kunniga är av den uppfattningen, att det sett i stort bör anses vara ett försäkringstagarintresse, att sådana försäkringsbolag, som redan äger rätt att meddela de viktigaste av de försäkringsformer, som ingår i rationella och kostnadsbesparande försäkringskombinationer, genom koncessionsutvidgningar beredes möjlighet att tillhandahålla ifrågavarande försäkringskom­ binationer i deras helhet. Den utveckling av försäkringsformerna, som ägt rum, har gjort att dylika koncessionsutvidgningar ur försäkringstagarsyn­ punkt torde böra anses behövliga och innefatta en sund utveckling av för­ säkringsväsendet. Genom eu sådan koncessionspolitik medverkar konces-

90 Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

sionsmyndigheten till att i stor utsträckning allmänhetens försäkringsskydd snabbare än eljest får ett mera allsidigt innehåll. Vidare främjas på denna väg en kostnadsminskande koncentration av allmänhetens försäkringar till de försäkringsbolag, som redan förut varit inriktade på att tillhandahålla de väsentligaste momenten av ifrågavarande försäkringsskydd och som därför i allmänhet framstår såsom de naturliga, ändamålsenligaste härarna av de standardiserade enhetsförsäkringarna. Koncentrationen drives så långt som det är möjligt vid ett bibehållande av försäkringsbranschens nu­ varande struktur. Ett alternativ till den koncessionspolitik, som förts, skulle ha varit att vägra nyss berörda försäkringsbolag de utvidgningar av kon­ cessionerna till vissa bibranscher, som erfordras för meddelande av kombinationsförsäkringar, för att på denna väg på längre sikt beröva ett antal skadeförsäkringsbolag möjligheten att konkurrera och därigenom tvångsmässigt åstadkomma en minskning av antalet företagsenheter på skadeförsäkringsområdet. Det är emellertid icke ådagalagt, att en dylik tvångskrympning av försäkringsbranschen skulle innefatta fördelar för försäk­ ringstagarna. En dylik lösning av nu ifrågavarande koncessionsproblem skulle dessutom rimma dåligt med övergångsbestämmelserna till FL, vilka kan sägas giva uttryck åt tanken, att man icke koncessionsvägen med tvång skall ändra försäkringsväsendets struktur. Det har varit förutsatt, att det skall överlämnas åt försäkringsbranschen själv att genom egna frivilliga åtgärder åvägabringa en minskning av antalet företagsenheter. Såsom fram­ går av tidigare lämnade uppgifter angående antalet företag har en icke obetydlig minskning ägt rum. De sakkunniga har således, sett i stort, icke något att erinra mot den koncessionsgivning som förekommit i anledning av den utveckling av olika typer av kombinationsförsäkringar, som ägt rum efter FL:s tillkomst. Icke heller i övrigt har de sakkunniga några principiella erinringar att göra mot den koncessionspolitik, som förts och som kommit till uttryck i Kungl. Maj :ts beslut angående beviljande av koncessioner dels för vissa nya för­ säkringsbolag och dels för vissa utvidgningar av rörelsen för ett antal exi­ sterande bolag. Enligt de sakkunnigas uppfattning har icke någon alltför stor liberalitet visats, utan den utveckling, som med Kungl. Maj :ts godkän­ nande ägt rum, synes överensstämma med försäkringstagarnas intressen. Sedan numera närmare erfarenheter förvärvats angående utbredningen m. m. av de nya typerna av enhets- och kombinationsförsäkringar, kan det enligt de sakkunnigas mening ifrågasättas, huruvida det icke är möjligt att på detta område genomföra vissa förenklingar, som i linje med den pågå­ ende utvecklingen ger försäkringsbolagen en något större rörelsefrihet men som ändock skänker garantier för att någon förändring av branschstruk­ turen på försäkringsområdet icke kommer till stånd utan föregående till­ stånd av offentlig myndighet. Till denna fråga återkommer de sakkunniga i det följande. Under åberopande av det anförda uttalar de sakkunniga, att såvitt de kan finna det icke föreligger anledning att i detta sammanhang föreslå nå­ gon ändring av de i FL inskrivna materiella villkoren för koncession och

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961 91

att, sett i stort, det från försäkringstagarsynpunkt icke finnes skäl till er­ inran mot den lagtilläinpning som ägt rum. De sakkunniga understryker, att lagtillämpningen icke bör vara fast och orörlig utan måste anpassa sig till den utveckling på försäkringsområdet, som äger rum. Vid avgörandet av i vad mån en koncession skall anses behövlig och även eljest ägnad att främja en sund utveckling av försäkringsväsendet bör problemen ses ur försäkringstagarsynvinkel och mot bakgrunden av rådande läge och pågå­ ende utveckling.

Mot bakgrunden av de gångna årens erfarenheter och den utveckling på försäkringsområdet, som förekommit, ifrågasätter de sakkunniga — med tanke närmast på skadeförsäkringsbolagen — huruvida icke branschspecifikationen i bolagsordningarna i viss utsträckning drivits allt­ för långt. Syftet med koncessionssystemet synes i många fall kunna helt tillgodoses, även om bolagsordningarna skulle mindre i detalj än vad nu är fallet angiva vilka olika försäkringstyper som må bedrivas av veder­ börande försäkringsbolag. Den nuvarande detaljuppräkningen av de olika försäkringsformer, som må bedrivas av varje enskilt bolag, är förenad med praktiska olägenheter. Detta visar sig främst därigenom att då nya eller modifierade försäkringsformer utvecklas, bolagsordningarnas omoderna, detaljerade branschkataloger ofta icke täcker den nya försäkringsformen, därför att denna innehåller ett eller flera försäkringsmoment, som icke förut varit aktuella i sammanhanget. De berörda försäkringsbolagen kan då enligt gällande praxis icke föra ut den nya försäkringsformen på mark­ naden förrän de först i vederbörlig ordning — i princip på två bolagsstäm­ mor — fattat beslut om erforderlig jämkning av bolagsordningens bransch­ katalog och därefter ansökt om och erhållit stadfästelse å ändringsbeslutet och koncession för de nya försäkringsmomenten. Denna tids- och arbetskrävande omgång kräves även i sådana fall, där meddelandet av den nya försäkringsformen ligger helt i linje med bolagets hittillsvarande verksam­ het och allenast innefattar, att bolaget följer med i den utveckling av för­ säkringsformerna, som ständigt äger rum i anledning av marknadens skif­ tande och växande behov. Syftet med koncessionsbestämmelserna är att skapa garantier för att för­ säkringsväsendet icke utvecklas i osund riktning. Icke minst viktigt har ansetts vara, att en olämplig ökning av antalet företag och branschaffärer förebygges. Samtidigt har det dock, såsom tidigare framhållits, förutsatts att behovsprövningen icke skall utgöra något vapen för att med tvång åstadkomma en minskning av antalet redan existerande företag och bransch­ affärer. Denna uppfattning har vunnit stöd av rättspraxis. Den koncessionsgivning, som förekommit under de gångna åren, torde nämligen få anses bygga på angivna förutsättning. Såvitt angår försäkringsformerna synes vid koncessionssystemet det väsentliga vara, att icke något försäkringsbolag utan tillstånd av vederbörande koncessionsmyndighet kan övergå till för­ säkringsformer, som skyddar helt andra försäkringsintressen än dem, på vilka bolaget tidigare varit inriktat, eller som förutsätter en helt ny skade­

92 Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

reglerings- eller anskaffningsapparat eller eljest med avseende på teknik och administration företer väsentligt nya drag. Däremot synes det ur koncessionssynpunkt vara av mindre intresse, därest ett försäkringsbolag vill bygga ut de försäkringsformer, som tillhandahålles, med något eller några näraliggande försäkringsmoment, som icke har nyss angiven karaktär. En dylik komplettering av försäkringsformerna synes i stor utsträckning böra vara tillåten utan särskilt tillstånd. Mot bakgrunden av bl. a. det nu anförda förordar de sakkunniga, i förenk­ lande syfte, att i främsta rummet inom sakförsäkringen branschspecifika­ tionen på vissa punkter göres mindre detaljerad än vad för närvarande är fallet. Lämpligt synes de sakkunniga vara, att frågan om en revision av branschbeskrivningarna i försäkringsbolagens bolagsordningar upptages till gemensam behandling av försäkringsinspektionen och representanter för försäkringsbolagsvärlden. Vid överläggningar mellan nämnda parter bör, under beaktande av den pågående utvecklingen av försäkringsformerna, närmare övervägas, huru långt man kan gå när det gäller att förenkla den katalog över standardgrenar, som utgör utgångspunkten för bolagsordningarnas beskrivning av föremålet för de olika försäkringsbolagens verksamhet. Över­ vägande skäl synes tala för att den utveckling av allmänhetens försäkrings­ skydd i riktning mot kombinerade enhetsförsäkringar av olika slag, varpå försäkringstyperna hemförsäkring, fastighetsförsäkring och affärsförsäkring är exempel, bör slå igenom i branschkatalogen och komma till uttryck i denna. Enligt de sakkunnigas mening är det icke uteslutet, att antalet försäkringsgrenar i en standardbranschkatalog kan ganska avsevärt ned­ bringas utan att den ökade rörelsefrihet, som försäkringsbolagen därigenom i viss utsträckning kan erhålla, kommer att medföra några olägenheter för försäkringstagarna. Det kan tvärtom bli så att försäkringsbolagens service i förhållande till allmänheten därigenom kan ytterligare förbättras. Såsom exempel på den riktning, i vilken en modernisering och hopkrympning av standardbranschkatalogen för sakförsäkring kan tänkas böra ske, må näm­ nas en katalog, innehållande branschbeteckningarna hemförsäkring, fastig­ hetsförsäkring, skogsförsäkring, husdjursförsäkring, regn-, hagel- och frost­ skadeförsäkring, industri-, hantverks-, affärs- och liknande försäkring, tra­ fik- och motorfordonsförsäkring, sjö- och transportförsäkring, luftfartsförsäkring samt kreditförsäkring. De sakkunniga understryker att den gjorda uppräkningen icke utgör ett förslag från de sakkunnigas sida utan blott är en antydan om de vägar, som synes böra övervägas vid överläggningarna mellan försäkringsinspektionen och representanterna för försäkringsväsen­ det. Förändras den grundläggande branschkatalogen i nu angiven riktning ökas, framhåller de sakkunniga, försäkringsbolagens möjligheter att utan tids- och arbetskrävande formaliteter anpassa försäkringsformerna till ti­ dens krav. Vid en väl genomtänkt modernisering av branschkatalogen kan ifrågavarande fördel vinnas utan att försäkringsbolagen därigenom erhåller ett alltför fritt spelrum. Närmare kännedom om innehållet i de kombinationsförsäkringar av olika slag, som meddelas av vederbörande bolag, kan

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961 93

försäkringsinspektionen i erforderlig utsträckning erhålla genom att från försäkringsbolagen införskaffa uppgifter om det gängse innehållet i bola­ gens försäkringsbrev och allmänna försäkringsvillkor. De sakkunniga tillfogar följande synpunkter rörande tillämpningen av en moderniserad branschkatalog. De sakkunnigas avsikt är icke, att en moderniserad branschkatalog auto­ matiskt skall träda i tillämpning för försäkringsbolagen. Den standardbranschkatalog, som uppgöres i samarbete mellan försäkringsinspektionen och försäkringsbolagen, skall, såsom redan antytts, enligt de sakkunnigas tanke endast ha karaktären av en riktpunkt vid bolagsordningarnas ut­ formning i framtiden. I den mån de enskilda bolagen vill modernisera branschuppräkningen i bolagsordningarna i anslutning till den nya branschkatalogen, synes för varje bolags del överläggningar under hand bora aga rum mellan inspektionen och bolaget. Härvid bör bolaget få del av försakringsinspektionens syn på frågan, i vad mån inspektionen anser det mojligt att för sin del godtaga en övergång helt eller delvis till de nya bransch­ beteckningarna för ifrågavarande bolags del. Försäkringsbolagens verk­ samhet är nämligen i icke obetydlig utsträckning så specialiserad, att en övergång till mera vidsträckta försäkringsgrensbeteckningar i bolagsord­ ningarna ibland skulle kunna ge vederbörande bolag ett avsevärt större marknadsutrymme än hittills. I enlighet med FL:s stadganden angaende förutsättningarna för koncession synes en dylik marknadsutvidgning icke böra tillåtas, med mindre utvidgningen framstår såsom behövlig och även eljest ägnad att främja en sund utveckling av försäkringsväsendet. 1 en del fall kan det därför visa sig lämpligast att bibehålla de nuvarande, mera detaljerade branschbeteckningarna. För andra försäkringsbolags del kan det kanske visa sig mest ändamålsenligt att i viss män anknyta till de nya branschbeteckningarna men att utesluta vissa försäkringsformer eller lik­ nande. I många fall, kanske framför allt beträffande de. större allmänna skadeförsäkringsbolagen, bör det dock vara möjligt att vid en ändring av bolagsordningen helt tillgodogöra sig de förenklingar, som inneslutes i en moderniserad, mindre detaljerad branschkatalog. Huru långt man för varje enskilt försäkringsbolags del kan gå i förenkling av branschuppräkningen i bolagsordningen blir således en lagtillämpningsfråga, som ställes på sin spets i samband med ansökning om stadfästelse av beslutad ändring av bolagsordningen i ifrågavarande del. Vad angår de lokala brandförsäkringsbolagen vill de sakkunniga fram­ hålla, att därest det skulle visa sig innefatta fördelar för försäkringsta­ garna, att ifrågavarande bolag i större utsträckning än hittills gives möj­ lighet att själva meddela kombinerade försäkringar, något hinder däremot icke torde böra uppställas på den grund att dessa bolag hittills haft ett mera begränsat program. Befinnes det vara ett försäkringstagarintresse, att dessa bolag kan i egen regi och icke blott såsom ombud för annat för­ säkringsbolag "tillhandahålla alla eller vissa av de försäkringsformer, som brukar anknytas till brandförsäkringar av den typ, som dessa bolag med­ delar, torde ansökningar om härför erforderlig koncessionsutvidgning böra behandlas i en positiv anda. Hänsyn måste emellertid självklart tagas till varje särskilt bolags speciella förhållanden och möjligheter att klara de problem, som möter efter eu utvidgning av föremålet för verksamheten. Erinras må därom, att ifrågavarande bolag företer stora olikheter sins­ emellan och liar mycket skiftande förutsättningar att med framgång genom­ föra en utbyggnad av verksamheten. I de fall, där en önskad konccssioiisutvidgning synes motiverad, torde böra övervägas, i vad man vederbörande

94 Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

bolag lämpligen bör beredas jämväl den begränsade utvecklingsfrihet, som följer med ett införande i bolagsordningen av de nya sammanfattande gren­ beteckningar, som torde komma att upptagas i en reviderad standardbranschkatalog. Vid avgörandet av denna fråga synes samma synpunkter böra anläggas för lokalbolagens som för riksbolagens del.

De sakkunniga framlägger i detta sammanhang förslag om över­ flyttning till försäkringsinspektionen av beslutan­ derätten i ärenden angående stadfästelse av försäk­ ringsbolags beslut rörande bolagsordning och grun­ der. Anledning anses icke föreligga att rubba grundsatsen, att det vid ny­ bildning av försäkringsbolag skall ankomma på Kungl. Maj :t att efter utlå­ tande av försäkringsinspektionen fatta beslut rörande stadfästelse av bolags­ ordning och grunder samt koncession. Vad däremot angår ändringar av för­ säkringsbolags bolagsordning och grunder föreslår de sakkunniga, att hu­ vudregeln skall vara, att det är försäkringsinspektionen som meddelar stad­ fästelse å beslut om ändring av stadfäst bolagsordning efter stadfästa grun­ der och i anslutning därtill, där så skall ske, beviljar koncession. Denna regel kompletteras emellertid i de sakkunnigas lagförslag med en bestäm­ melse av innehåll, att därest försäkringsinspektionen finner ändringsärende vara av principiell betydelse eller eljest av synnerlig vikt, inspektionen skall överlämna ärendet till Kungl. Maj:t för avgörande. Till stöd för en utvidgad delegering till försäkringsinspektionen anför de sakkunniga för det första, att en myndighet, som uteslutande sysslar med försäkringslrågor och som förfogar över experter av olika slag på området och som i olika former har mycket nära kontakter med försäkringsbolagen och försäkringsproblemen, äger kompetens att för försäkringsväsendets del bedöma icke blott tekniska problem utan även behovsfrågor och frågor om vad som skall anses innefatta en sund utveckling på området. Vidare påpe­ kas, att under alla de år FL varit i tillämpning Kungl. Maj :t i sina beslut nästan genomgående följt försäkringsinspektionens förslag i koncessionsfrågorna. Sålunda har Kungl. Maj :t under denna period endast i mindre än ett femtal koncessionsärenden kommit till ett annat beslut än vad försäk­ ringsinspektionen i sina utlåtanden förordat. I ifrågavarande fall har Kungl. Maj :ts avvikande beslut gått i en för de sökande försäkringsbolagen libe­ ralare riktning än inspektionen förordat. Ytterligare framhåller de sakkunniga, alt föisäkringsinspektionens reella inflytande på koncessionsgivningen är större än som framgår av de till Kungl. Maj :t överlämnade ärendena. Så­ som förut nämnts förekommer i mycket stor utsträckning på ett tidigt sta­ dium underhand söverläggningar mellan försäkringsbolagen och försäkrings­ inspektionen i koncessionsfrågor. Inspektionens därvid framförda synpunkter accepteras, såsom tidigare framhållits, i allmänhet av bolagen, varför icke andra koncessionsärenden brukar avancera till bolagsstämmobeslut och formlig ansökning om koncession än sådana, till vilka inspektionen på förhand förklarat sig positivt inställd. Genom en utvidgad överflyttning till försäkringsinspektionen av beslu­

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961 95

tanderätten i ärenden angående stadfästelse å beslut angående bolagsord­ ning och grunder för försäkringsbolag kan en icke helt obetydlig administra­ tiv arbetsbesparing vinnas. Kungl. Maj :ts konseljer avlastas från ett antal ärenden, sainlidigt som försäkringsinspektionen i motsvarande mån be­ frias från det merarbete, som uppstår vid utformningen av motiverade skrift­ liga utlåtanden. Den resolutionsskrivning, som i stället kommer att åvila försäkringsinspektionen, har redan i dag viss motsvarighet därigenom att försäkringsinspektionen till sina utlåtanden till Kungl. Maj:t brukar foga förslag till resolution i ärendena. För de sökande bolagens del torde en vidgad delegering av beslutande­ rätten till försäkringsinspektionen icke vara förenad med några nackdelar. Tvärtom torde det vara förbundet med fördelar, att inspektionen i ären­ dena i fråga i ökad utsträckning kan ge definitivt besked och icke måste göra reservationen, att visserligen inspektionen är av en viss angiven upp­ fattning men att beslutanderätten dock ligger hos Kungl. Maj :t. Ur rätts­ säkerhetssynpunkt synes några olägenheter icke vara förenade med en ut­ vidgad delegering. Försäkringsbolag, som är missnöjt med försäkringsinspektionens beslut i ifrågavarande ärenden, har nämligen möjlighet att överklaga inspektionens beslut hos Kungl. Maj :t. De sakkunniga anför vidare följande synpunkter på fördelningen av ärendena mellan Kungl. Maj :t och försäkringsinspektionen. Genom den förordade lagtekniska lösningen vinnes, att Kungl. Maj:t be­ frias från alla försäkringsärenden av rutinkaraktär. Förutom nybildningsärenden och överklaganden kommer endast de viktigaste ändringsärendena att handläggas av landets högsta förvaltningsmyndighet. Såsom en typ av ärenden, som jämlikt den föreslagna lagbestämmelsen torde böra överlämnas till Kungl. Maj :t, vill de sakkunniga nämna sådana ändringsärenden, vilka kan ha "betydelse såsom prejudikat. Därest exempelvis lokala försäkrings­ bolag ansöker om stadfästelse å bolagsordningsändringar, innefattande rätt för vederbörande bolag att meddela försäkringsformer, som icke nu kan tillhandahållas av dessa bolag, synes några lämpligt utvalda typärenden böra underställas Kungl. Maj :ts prövning. Sedan prejudikat på denna väg erhål­ lits, synes anledning icke finnas längre att överlämna ärenden av detta slag till Kungl. Maj :t utan torde därefter i enlighet med den föreslagna huvud­ regeln dylika ärenden tills vidare böra prövas av inspektionen. Till Kungl. Maj:t torde emellertid icke blott böra överlämnas ändringsärenden, som kan få betydelse såsom prejudikat. Även andra ärenden av synnerlig vikt omfattas av den föreslagna skyldigheten för försäkringsinspektionen att överlämna vissa ärenden till Kungl. Maj:ts prövning. Skulle exempelvis försäkringsinspektionen för eu branschs vidkommande vara av den uppfatt­ ningen, alt ytterligare allenast några få koncessioner bör beviljas, torde ofta samtliga de ärenden, i vilka inspektionen ställer sig positiv, kunna anses vara av sådan vikt att ärendena bör överlämnas till Kungl. Maj:t för avgörande. För erhållande av prejudikat torde jämväl något eller några av de ärenden, i vilka på anförda skäl koncession i branschen anses böra vägras, böra överlämnas till Kungl. Maj:ts prövning. Skulle ett specialbolag vilja utvidga eller väsentligt omlägga sin verksamhet och i anledning därav fatta beslut om ändring av bolagsordning eller grunder, torde också frågan om stad­ fästelse av ett sådant ändringsbeslut ofta få anses vara av den synnerliga

96 Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

vikt, att ärendet bör överlämnas till Kungl. Maj:t för avgörande, oaktat att ärendet kanske icke har någon som helst betydelse såsom prejudikat. Ut­ över vad nu anförts torde anledning icke finnas för de sakkunniga att närmare kommentera de fall, i vilka enligt de sakkunnigas förslag ärenden angående stadfästelse å beslut om ändring av stadfäst bolagsordning eller stadfästa grunder skall överlämnas till Kungl. Maj :t. Det torde få över­ lämnas till rättstillämpningen att avgöra i vilka fall ändringsärendena skall anses vara av principiell betydelse eller eljest av synnerlig vikt.

Remissyttrandena I fråga om koncessionsgivningen uttrycker Kooperativa för­ bundet och Folksam sin tvekan om behovet av den nyetableringskontroll som behovsprövningen innebär. Folksam anför. Behovsprövningen tillkom på förslag av 1942 års försäkringsutredning. Folksam framhöll i sitt yttrande att utredningen inte presterat något be­ lägg för sin uppfattning att en kostnadsstegrande övermättnad på markna­ den var för handen. Vidare framhölls att om antalet företag var för stort och mindre effektiva företag kunde behålla eller erövra en avsevärd del av marknaden, så berodde detta på att konkurrensen inte varit tillräckligt hård och att lojaliteten i anskaffningsverksamheten överbetonats. Vi är fortfarande tveksamma om nyttan av en sådan nyetableringskontroll som behovsprövningen innebär. Från samhällets sida framstår det här som eljest som den angelägnaste uppgiften att konkurrensen stimuleras och att alla konkurrenshämmande företeelser, såsom exempelvis flerårsavtalen, motarbetas. Egentligen har det inte bildats något allmänt och fristående sakförsäk­ ringsbolag i vårt land på de senaste 40 åren. De bolag som tillkommit under denna tid har antingen varit dotterbolag till andra försäkringsföretag eller startats för speciella ändamål (såsom t. ex. Volvia) eller haft en speciell in­ riktning på ett visst klientel (som t. ex. Ansvar). Det finns förmodligen ingen som bedömer investering i ett ordinärt nytt försäkringsbolag såsom lockande. De existerande bolagen har ett sådant stöd i sin kapitalavkastning att utsikterna till framgång för ett nytt företag förefaller ytterligt små. Nyetableringskontrollen har förmodligen inte stor betydelse, vare sig po­ sitiv eller negativ. Den torde dock vara oförenlig med utvecklingen mot en fri europeisk marknad. Försäkringsinspektionen ansluter sig till de sakkunnigas uppfattning rö­ rande koncessionsgivningen och framhåller att det från försäkringstagare­ synpunkt icke finns skäl till erinran mot den lagtillämpning i fråga om de materiella koncessionsvillkoren som ägt rum. Försäkringsbolagens riksförbund uttalar sin tillfredsställelse över att de sakkunniga accepterat den utveckling som kommit till synes i hittills be­ viljade koncessioner, nämligen att stor hänsyn bör tagas till varje bolags be­ rättigade önskemål att kunna tillhandahålla sina kunder ett så allsidigt för­ säkringsskydd som möjligt. Försäkringsfunktionärernas förbund anser att myndigheterna i framtiden bör iakttaga en mer restriktiv hållning, när det gäller koncessionsgivning, och anför såsom exempel ett fall, där försäkringsinspektionen medgivit rätt att driva grupplivförsäkring utan att något egentligt nytt behov förelegat.

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 dr 1961 97

överflyttningen av redan tecknade försäkringar från de andra bolagen är knappast någon vinst för försäkringstagarna och uppmuntrar ej övriga fö­ retag till fusioner. Vad de sakkunniga föreslagit rörande förenkling av bransch­ specifikationen godtages eller lämnas utan erinran i remissyttran­ dena. Enligt försäkringsinspektionen har branschspecifikationen särskilt på sakförsäkringens område med tiden kommit att drivas kanske väl långt. En uppmjukning i enlighet med vad de sakkunniga föreslagit synes ej behöva innebära vidgad koncessionering utan mera ha karaktär av praktiskt arran­ gemang. Syftet med koncessionssystemet synes i många fall kunna helt till­ godoses, även om bolagsordningarna skulle mindre i detalj än vad nu är fallet angiva vilka olika försäkringstyper som må drivas av vederbörande försäkringsbolag. Försäkringsbolagens riksförbund anser det vara tillfyllest, att bransch­ specifikationen i stort avgränsar de grenar av försäkringsverksamheten som koncessionen omfattar, varvid i största utsträckning måste beaktas den på­ gående utvecklingen mot att i en försäkring innefatta flera olika risker av­ seende samma försäkrade objekt. Folksam delar de sakkunnigas åsikt att branschspecifikationen i regle­ mentena behöver revideras och förenklas. Bolaget betraktar branschspe­ cifikationen mindre ur behovsprövningssynpunkt än som ett medel att un­ derlätta bedömningen av vilka försäkringsgrenar ett bolag har naturliga för­ utsättningar och resurser att bedriva. Folksam ifrågasätter om icke bransch­ katalogen för skadeförsäkringsbolag skulle kunna förenklas till ungefär föl­ jande. 1. Kort olycksfalls- och sjukförsäkring 2. Trafik- och motorfordonsförsäkring 3. Sjö- och transportförsäkring 4. Annan försäkring mot materiell skada och följden av sådan skada 5. Ansvarsförsäkring 6. Förmögenhetsförlustförsäkring och intresseförsäkring 7. Husdj ursförsäkring. Folksam anför bl. a. följande i anslutning till sitt förslag. I grupp 4 kommer brand-, stöld-, maskinförsäkring osv. men även där­ med sammanhängande avbrottsförsäkringar. Även skogsförsäkring bör ingå i denna grupp. Förekomsten av så skilda företagstyper som riksbolag och lokala bolag kunde motivera en uppdelning av grupperna 3 och 4 i »stor» och »liten» försäkring. Gränsdragningen är dock vansklig och vidare kan man förutsätta att bolagen skall hålla sig inom ramen för sina resurser. Det har funnits teoretisk möjlighet för lokala brandförsäkringsbolag att försäkra storindu­ strin. I praktiken har det dock veterligen inte förekommit. I grupp (i ingår ansvarsförsäkring mot förmögenhetsförlust, garantiför­ säkring, kreditförsäkring, regnförsäkring m. m. Här kan man också tänka sig att täcka vissa andra försäkringsbehov, t. ex. förlust om en charkuteributik måste stänga på grund av epidemi. Utvecklingen går mot kombine­ rade försäkringar av olika slag. Det är svårt att tänka sig att branschkatalo­ gen kan vara så utformad att en kombinerad försäkring alltid berör bara en 7 Bihang till riksdagens protokoll 1061. 1 samt. Nr 171

98 Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

försäkringsgren. Berör den flera bör den dock i allmänhet kunna gå att re­ dovisa i helhet inom en av dem. I kombinerade försäkringar bör bolaget också ha möjlighet att — i samråd med tillsynsmyndigheten — gå utanför sin koncession, t. ex. genom att livförsäkringselement ingår i skadeförsäk­ ring. Även de sakkunnigas förslag att till försäkringsinspektionen i ökad ut­ sträckning överföra beslutanderätten i ärenden angående stadfästelse av försäkringsbolags beslut rörande ändring av bolagsordning och grunder godtages eller lämnas utan erinran i remissyttrandena. Förslaget innebär enligt försäkringsinspektionen att Kungl. Maj :t befrias från alla försäkringsärenden av rutinkaraktär. Förutom nybildningsärenden och över­ klaganden kommer endast de viktigaste ändringsärendena att handläggas av landets högsta förvaltningsmyndighet.

Departementschefen De sakkunnigas behandling av frågorna om koncessionsgivningen och branschspecifikationen utmynnar icke i förslag till lagändring i annan del än beträffande beslutanderätten i koncessionsärenden. I detta hänseende föreslås, att avgörandet i ärenden angående stadfästelse av ändring av bo­ lagsordning och grunder — vilket redan nu i viss utsträckning ankommer på försäkringsinspektionen — överflyttas från Kungl. Maj:t till inspektionen; dock med skyldighet för inspektionen att överlämna ärenden av principiell betydelse eller eljest av synnerlig vikt till Kungl. Maj:ts avgörande. Förslaget att överföra beslutanderätten i stadfästelseärenden om ändring av bolagsordning och grunder till försäkringsinspektionen har godtagits el­ ler lämnats utan erinran i remissyttrandena. Även den av de sakkunniga redovisade inställningen till koncessionsgivningen och branschspecifikatio­ nen har i allmänhet vunnit remissinstansernas gillande. De sakkunniga har verkställt en ingående granskning av koncessionsgiv­ ningen och därvid kommit till den slutsatsen att anledning ej finnes att föreslå någon ändring av de i FL föreskrivna materiella villkoren för kon­ cession. Denna ståndpunkt finner jag välgrundad. Den företagna utred­ ningen får anses utvisa att nuvarande regler är ändamålsenliga och erbju­ der tillfredsställande möjligheter att anpassa tillämpningen till utveckling­ en på försäkringsområdet. Det saknas från dessa utgångspunkter skäl att rubba den av statsmakterna vid tillkomsten av FL uppställda grundsatsen att koncession förutsätter att den tillämnade rörelsen skall vara behövlig och även eljest ägnad att främja en sund utveckling av försäkringsväsendet. Från några remissinstansers sida har uttryckts tvekan om nyttan av en behovsprövning. Bl. a. har härvid pekats på att en sådan prövning torde vara oförenlig med utvecklingen mot en fri europeisk marknad. Härtill må anmärkas, att försäkringsrörelsen i de flesta länder står under särskild kon­ troll från statsmakternas sida. OEEC:s underkommitté för försäkringsfrågor har påbörjat ett jämförande arbete rörande försäkringslagstiftningen i oli­ ka europeiska länder. Om ett europeiskt samarbete kommer till stånd på

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961 99

detta område är det möjligt, att detta skulle kunna medföra vissa problem rörande s. k. harmonisering av försäkringslagstiftningen. Utvecklingen av denna fråga får givetvis följas med uppmärksamhet. På sakens nuvarande ståndpunkt, innan ännu riktlinjer för ett sådant samarbete uppdragits, tor­ de dock skäl ej föreligga att överväga ett uppgivande av det nuvarande sys­ temet. Såsom de sakkunniga anmärkt har koncessionsgivningen på skadeförsäkringsområdet efter tillkomsten av FL i hög grad påverkats av den ökade utbredningen av olika slag av kombinationsförsäkringar, inneslutande mo­ ment från ett flertal försäkringsgrenar. Hemförsäkringen och fastighetsförsäkringen är exempel på dylika former av standardiserade enhetsförsäkringar, som nått stor popularitet. Eftersom många skadeförsäkringsbolag endast haft koncession för vissa av de försäkringsformer, som ingår i de nya kombinationsförsäkringarna, har koncessionsutvidgningar aktualiserats för att ge vederbörande bolag möjlighet att erbjuda sina kunder de gängse kombinationsförsäkringarna. Jag delar de sakkunnigas uppfattning att det sett i stort bör anses vara ett försäkringstagarintresse, att sådana försäk­ ringsbolag, som redan äger rätt att meddela de viktigaste av de försäkrings­ former, som ingår i rationella och kostnadsbesparande försäkringskombinationer, genom koncessionsutvidgningar beredes möjlighet att tillhandahålla försäkringskombinationerna i deras helhet. Med hänsyn till utvecklingen på området får sådana koncessionsutvidgningar från försäkringstagarsynpunkt anses behövliga och innefatta en sund utveckling av försäkringsväsendet. Enligt min mening finnes därför ej skäl att i detta avseende överväga en omläggning av den förda koncessionspolitiken. Enligt FL skall försäkringsbolags bolagsordning bl. a. innehålla uppgift om föremålet för bolagets verksamhet. Spörsmålet om hur långt specifika­ tionen skall drivas ansågs av de lagstiftande instanserna vid FL:s tillkomst böra överlämnas åt rättstillämpningen. Såsom tidigare nämnts har de sak­ kunnigas behandling av frågan om branschspecifikationen icke utmynnat i förslag till lagändring. Vad de sakkunniga anfört i ämnet har mera karaktä­ ren av ett framtidsprogram och åsyftar icke några omedelbart verkande åt­ gärder. De sakkunniga konstaterar, att branschspecifikationen drivits långt och att den nuvarande detalj uppräkningen av olika försäkringsformer är förenad med vissa praktiska olägenheter. De förordar därför att bransch­ specifikationen, i främsta rummet inom sakförsäkringen, göres mindre de­ taljerad än som för närvarande är fallet och att försäkringsinspektionen i detta syfte och under beaktande av den pågående utvecklingen av försäk­ ringsformerna i samarbete med representanter för försäkringsväsendet upp­ rättar eu standardbransch katalog. En sådan branschkatalog skulle enligt de sakkunniga ha karaktären av en riktpunkt vid bolagsordningarnas utform­ ning i framtiden. De sakkunnigas utredning av förhållandena på förevarande område synes utvisa, att en viss förenkling av branschspecifikationen är både möjlig och önskvärd. Det framkomna uppslaget torde därför vara värt alt pröva och

100 Kungl. Maj.ts proposition nr 171 år 1961

jag finner för egen del ej något att erinra mot att ett samarbete av angivet slag upptages. Med stöd av bemyndigande i FL har Kungl. Maj :t uppdragit åt försäkringsinspektionen att i viss utsträckning stadfästa beslut angående ändring av bolagsordning och grunder. De sakkunnigas förslag om en längre gående överflyttning av beslutanderätten i ändringsärenden till försäkringsinspektionen har, med den utformning förslaget erhållit, den huvudsakliga inne­ börden, att avgörandet av åtskilliga ärenden av mera rutinbetonad karaktär överflyttas från Kungl. Maj:t till försäkringsinspektionen. Viktigare änd­ ringsärenden kommer alltjämt, liksom ärenden om nybildning av försäk­ ringsbolag, att avgöras av Kungl. Maj:t. De skäl som anförts för den före­ slagna reformen synes övertygande och jag vill därför förorda dess genom­ förande. Förslaget föranleder ändring av 1, 4 och 166 §§. I samband med förslagets genomförande bör i administrativ ordning meddelade bestämmelser om uppdrag åt försäkringsinspektionen att i Kungl. Maj:ts ställe meddela stadfästelse i ändringsärenden upphävas.

D. Soliditets - och skälighetsprinciperna inom skadeförsäkringen

Gällande rätt m. m. Soliditets principen -— som jämte skälighetsprincipen utgör den fundamen­ tala grundsatsen för tillvaratagande av försäkringstagarnas intressen -— uttryckes i FL icke direkt i ord såvitt rör annan försäkring än livförsäkring och därmed i lagen jämställd personförsäkring. Principen i fråga gäller dock likafullt även för sådan annan försäkring, vilken här benämnes skade­ försäkring. Den svenska tillsynslagstiftningen berörande försäkringsväsen­ det har sin historiska grund i en strävan att skydda allmänheten mot eko­ nomiska förluster. I förarbetena till den tidigaste svenska lagstiftningen på tillsynsområdet uttrycktes saken bl. a. så, att det vid vanlig handel i all­ mänhet kunde vara för köparen tämligen likgiltigt, om handeln vore i mindre mån fördelaktig eller till och med förlustbringande för säljaren, blott det köpta erhölles och priset därför ej vore oskäligt. Vid försäkring däremot låge det visserligen i försäkringstagarens intresse, att villkoren bleve billiga, och därtill borde konkurrensen medverka. Men för försäk­ ringstagaren vore det av ojämförligt större vikt, att det bolag, varmed han inlåtit sig, ständigt hade en god ställning, så att vid inträffande av den hän­ delse, som i försäkringsavtalet avsåges, ingen svårighet mötte för fullgö­ rande av bolagets därav beroende förbindelse. Försäkringstagaren vore där­ för berättigad att fordra, att bolaget vore ändamålsenligt ordnat och icke vidtoge någon åtgärd, varigenom dess förmåga att fullgöra åtagna förbin­ delser äventyrades. Tillsynslagstiftningens regelkomplex har intill dess att jämväl skälig­ hetsprincipen kom till uttryck i lagtexten i stort sett uteslutande tagit sikte

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961 101

på afl tillgodose försäkringstagarnas berättigade fordran på bolagens soli­ ditet. De redan tidigt detaljerade bestämmelserna om ordningen för bolagsbildningen, reglerna om kapital och fonduppläggning samt den fortlöpande kontrollen är samtliga uttryck för omsorgen om företagens soliditet, upp­ rätthållen i främsta rummet i försäkringstagarnas intresse. Insyn och publi­ citet har på detta område icke ansetts vara tillfyllest, därför att allmänheten i regel saknar förutsättningar att tränga in i den invecklade teknik, varpå försäkringsverksamheten bygger, och därför regelmässigt icke — om den än har tillgång till vissa fakta — kan bedöma, huruvida försäkringsbolagen är i stånd att fullgöra sina förbindelser enligt de ingångna försäkringsav­ talen. Bestämmelserna till skydd för försäkringsbolagens soliditet är mera långt­ gående och detaljerade inom livförsäkringen med dess ofta mycket långa avtalstider och vanliga kombinationer av riskskydd och sparande än vad fallet är inom skadeförsäkringen. Dock finnes även för skadeförsäkring­ ens del ett stort antal lagstadganden, som bygger på soliditetsgrundsatsen. Meddelar försäkringsbolag försäkring av annat slag än personförsäkring (sakförsäkring) och meddelas sådan försäkring för all framtid eller för längre tid än tio år, gäller dessutom vissa speciella regler om kapitalplacering m. m. vilka skall ge särskilda garantier för fullgörandet av ifrågavarande långtidsförbindelser. Medan soliditetsprincipen sedan gammalt varit vägledande inom den svenska försäkringsrörelselagstiftningen avseende skadeförsäkring, har först under 1950-talet vid sidan härav uppställts en skälighets princip såsom le­ galt rättesnöre för större delen av den skadeförsäkringsverksamhet, som bedrives av de svenska försäkringsbolagen. Skälighetsprincipen på skadeförsäkringsområdet infördes, såsom förut nämnts, i FL genom 1950 års änd­ ringar av samma lag. Sålunda åligger det numera jämlikt 282 § 2 mom. FL styrelsen och verkställande direktören i försäkringsbolag, som meddelar för­ säkring av annat slag än livförsäkring (och därmed jämställd försäkring), att med hjälp av fortlöpande statistik eller annorledes övervaka att premie­ sättningen är skäligt avvägd med hänsyn till den risk, som försäkringen är avsedd att täcka, nödiga omkostnader för försäkringen samt omständighe­ terna i övrigt. Statistik får upprättas för två eller flera bolag gemensamt. Det åligger därjämte nyssnämnda bolagsorgan att till försäkringsinspektionen, för tidrymd som inspektionen bestämmer, insända redogörelse för den me­ tod som använts för övervakning av premiesättningen och för erfarenheter av övervakningen. De anförda reglerna äger emellertid icke tillämpning på verksamhet, som bedrives i utlandet, och ej heller på sjö- eller transportför­ säkring, som bedrives i Sverige. I 283 § upptages vidare en allmän regel om skyldighet för styrelsen och verkställande direktören att lämna försäkrings­ inspektionen de upplysningar angående verksamheten, som inspektionen finner erforderliga. Anmärkas må här, att såvitt rör den obligatoriska trafikförsäkringen lagen om trafikförsäkring å motorfordon innehåller vissa specialregler, som

102 Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

bl. a. avser premiernas skälighet. Dessa regler möjliggör en längre gående kontroll än vad de ovan omförmälda bestämmelserna i FL medger för skadeförsäkringsområdet över huvud taget. Beträffande den praktiska tillämpningen av försäkringsinspektionens skälighetskontroll anföres i betänkandet, att denna, såvitt gäller annan ska­ deförsäkring än trafikförsäkring, hittills icke avsatt några mera beaktansvärda spår. Ur betänkandets framställning rörande skälighetskontrollen (s. 188—194) må här återges en redogörelse för vilket material som för tillsynen över skälighetsprincipens efterlevnad på skadeförsäkringsområdet inkommer till in­ spektionen från de svenska försäkringsbolagen. Beträffande uppgifternas innehåll har överläggningar ägt rum mellan inspektionen och försäkrings­ bolagen. Uppgifter — avseende räkenskapsåren från och med 1953 — inkommer från 30 försäkringsbolag rörande a) på året belöpande premier, skador och förvaltningskostnader för direkt skadeförsäkring i Sverige i vissa försäkringsgrenar, b) på året belöpande skador och försäkringsbestånd i brandförsäkring, c) utbetald vinst till försäkringstagarna i vissa försäkringsgrenar med uppgift om tillämpade regler och utbetalade belopp samt d) avvecklingen av på året belöpande skador i vissa försäkringsgrenar för tidigare årgångar. De försäkringsgrenar, beträffande vilka de under a), c) och d) angivna uppgifterna i förekommande fall lämnas, är följande:

I. Olycksfalls- och sjukförsäkring för högst tio år: 1. Individuell försäkring 2. Kollektiv försäkring II. Brand-, skogs-, ansvarighets-, vattenledningsskade-, glas-, inbrotts-, slöldoch rånförsäkring m. m.: 1. Hemförsäkring 2. Fastighetsägarförsäkring 3. Företagarförsäkring 4. Villaägarförsäkring (i vissa fall) III. Annan skadeförsäkring: 1. Garantiförsäkring 2. Kreditförsäkring 3. Luftfartsförsäkring 4. Maskinförsäkring a) Fasta maskiner (t. o. m. 1954) b) Traktorer 5. Motorfordonsförsäkring 6. Regnförsäkring 7. Storm-, hagel- och frostskadeförsäkring 8. Smycke- och diverseförsäkring

De lämnade uppgifterna har karaktären av ramuppgifter för de ovan spe­ cificerade försäkringsgrenarna i deras helhet. Ifrågavarande specialuppgif­

Kungl. Maj:ts proposition, nr 171 år 1961 103

ter för skälighetskontrollen skall, till skillnad mot vad fallet i allmänhet är med bolagens bokföringsuppgifter av samma slag, icke innehålla några för­ stärkningar eller säkerhetstillägg. Den tjänsteman hos försäkringsinspektionen, som närmast sysslar med kontrollen över skälighetsprincipen i skade­ försäkring, har för de sakkunniga upplyst, att uppgifterna är otillräckliga för en skälighetsprövning i strängare bemärkelse, eftersom de endast lämnai en bild av utfallet i hela försäkringsgrenar. För att en skälighetsprövning av längre gående slag skall kunna realiseras erfordras en betydligt djupaie liskklassindelning samt delvis ytterligare statistiska data, nämligen försäkringsantal, försäkringssummor, skadeantal in. m. Utöver nu angivet material lämnade försäkringsbolagen i samband med avgivande av uppgifter för det första räkenskapsårets skälighetskontroll en allmän orientering rörande de anordningar, som tillämpades vid bolagens premieövervakning. I viss omfattning offentliggöres de inkomna uppgifterna i bearbetat skick i försäkringsinspektionens publikation Enskilda försäkringsanstalter. Kontrollen över trafikförsäkringen grundar sig sedan gammalt på ett detaljerat riskklasschema, vilket flera gånger omarbetats. Det av försäkringsinspektionen senast fastställda schemat tillämpas från och med räken­ skapsåret 1958. Differentieringen på skilda riskklasser är långt driven och baserar sig på motorfordonstyp, användningssätt och fordonets hemort. T. ill inspektionen bär sedan gammalt årliga statistiska uppgifter lämnats av­ seende antal fordon under årsrisk, antal skador och skadebelopp för de skilda riskklasserna. Dessa uppgifter har utgjort underlag för en — låt vara begränsad —- skälighetskontroll av trafikförsäkringens riskpremier. De av försäkringsinspektionen fastställda grunderna för premiernas omkostnadstillägg ger — om härvid bortses från en schablonartat beräknad skaderegleringskostnad, f. n. uppgående till 1 % av premierna — uttryck för den ram, inom vilken trafikförsäkringsbolagen kostnadsmässigt har att arbeta. Tilläggas bör emellertid, att å premierna får uttagas ett vinsttillägg, som f. n. utgör 8 %, vilket belopp tillföres den övriga rörelsen. I

I betänkandet lämnar de sakkunniga vissa uppgifter om tariff samman­ slutningar på skadeförsäkringens område. I stor utsträckning är på skadeförsäkringens område premietariffer och allmänna försäkringsvillkor gemensamma för ett flertal försäkringsbolag. Bolagens samarbete i nu angivna hänseenden bedrives väsentligen inom ra­ men för speciella, huvudsakligen för ifrågavarande ändamål inrättade or­ gan, vanligen benämnda tarifföreningar, men äger även rum jämlikt sär­ skilda ofta för mera specialbetonade branscher träffade överenskommelser mellan olika försäkringsbolag utan att för ändamålet några särskilda gemen­ samma organ inrättats. Anslutningen till organ av bär avsedda slag eller överenskommelser av angivna innehåll utgör kartellsamarbete i konkur­ renslagstiftningens mening. De sakkunniga har ansett det vara på sin plats att i detta sammanhang, utan anspråk på fullständighet, i korthet för de skadeförsäkringsområden, inom vilka skälighetsprincipen gäller, nämna några betydande samarbetsorgan samt att ge exempel på några försak-

104 Kungl. Maj.ts proposition nr 171 år 1961

ringsgrenar, där samarbete äger rum på grundval allenast av därom träftad överenskommelse. Uppgifterna om antalet försäkringsbolag, som är anslutna till de nämnda tarifföreningarna, avser läget vid ingången av år lJoy och innefattar endast svenska riksbolag för skadeförsäkring. För närmai"® uPPtÖfter rörande nu ifrågavarande kartellsamarbete hänvisas till det ?v irsakringsinspektionen förda kartellregistret. Sammanfattningar av där av*^. avseende i de flesta fall förhållandena vid ingången av år 1955 återfinnes i publikationen Näringfrihetsfrågor årgång 1955 häfte 7. Svenska tariff öreningen till vilken är anslutna 11 försäkringsaktiebolag och 1 ömsesidigt försäkringsbolag, fastställer premietariffer och allmänna lorsaknngsvillkor for medlemsbolagen såvitt rör ansvarighets-, brand- (ej skogsbrand), cykel-, glas-, inbrotts-, kyl-, resgods-, stormskade- och vattenledmngsskadeför säkring. n T.arif(örenin9en för olycksfalls- och sjukförsäkring, till vilken är anslutna 9 forsaknngsakliebolag och 2 ömsesidiga försäkringsbolag, fastställer premietariffer och allmänna försäkringsvillkor för medlemsbolagen huvudsak­ ligen såvitt rör olycksfalls- och sjukförsäkring för högst tio år. Svenska maskintariff öreningen, till vilken är anslutna 7 försäkringsaktiebolag och 2 ömsesidiga försäkringsbolag, fastställer premietariffer och all­ männa försäkringsvillkor för medlemsbolagen såvitt rör maskinförsäkring. Svenska hilförsäkringsföreningen, till vilken är anslutna 8 försäkrings­ aktiebolag och 1 ömsesidigt försäkringsbolag, fastställer premietariffer och allmänna försäkringsvillkor för medlemsbolagen såvitt rör trafik- och annan motorfordonsförsäkring. Föreningen för biltransportförsäkring, till vilken är anslutna 13 försäk­ ringsaktiebolag, fastställer premietariffer och allmänna försäkringsvillkor för medlemsbolagen såvitt rör biltransportförsäkring. Ömsesidiga försäkringsbolags tariffcentral, till vilken är anslutna 1 försaknngsaktiebolag och 1 ömsesidigt försäkringsbolag, fastställer premietaritier och allmänna försäkringsvillkor för de anslutna bolagen såvitt rör an­ svarighets-, brand-, cykel-, glas-, inbrotts-, kyl-, resgods-, rån- och vattenledningsskadeförsäkring. Särskilda överenskommelser rörande gemensamma premietariffer och all­ männa försäkringsvillkor finnes härutöver träffade mellan vissa försäk­ ringsbolag, bl. a. såvitt rör ansvarighetsförsäkring mot förmögenhetsförlust, garantiförsäkring och skogsförsäkring. I I gällande tills3mslagar i Danmark och Norge återfinnes icke någon skälighetsprincip på skadeförsäkringsområdet. 1 Finland gäller en skälighetsprincip för livförsäkring och annan lång­ varig försäkring liksom för lagstadgad olycksfallsförsäkring och trafikför­ säkring. I det kommittébetänkande, som ligger till grund för den gällande tillsynslagen, diskuterades lagfästandet av en sådan princip jämväl på skadeförsäkringsområdet i övrigt, men man avstod från alt lägga fram nå­ got förslag av detta innehåll. Då kommittén fattade sin negativa ståndpunkt i denna fråga, skedde detta på den grunden, att man ansåg att alltför myc­ ket statistiskt arbete borde undvikas, enär det endast ökade kostnaderna för och därigenom fördyrade försäkringen. Sålunda kunde man säga, sum­ merade kommittén, att en alltför effektiv övervakning av skälighetsprincipen försvarade förverkligandet av densamma.

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961 105

De sakkunniga

SOLIDITETSPRINCIPEN

De sakkunnigas mening är att bestämmelserna i FL angående skadeförsäk­ ring fortfarande bör bygga på soliditetsprincipen. De sakkunniga framhåller att den reella betydelsen av soliditetsgrundsatsen för skadeförsäkringsbolagen alltsedan skadeförsäkringsrörelsen i vårt land stabiliserats och vuxit sig stark i någon mån kommit i bakgrunden. Det har mer eller mindre blivit en självklarhet, att skadeförsäkringsbolagen i vårt land har förmåga att fullgöra sina förbindelser enligt ingångna avtal. Hur mycket detta är en följd av lagstiftningen och hur mycket detsamma är att tillskriva bolagsled­ ningarnas av lagen oberoende strävanden att åstadkomma eu god konsolide­ ring av företagen kan icke med säkerhet avgöras. Nära till hands synes ligga att antaga, att båda faktorerna verkat åt samma håll. Såvitt de sakkunniga funnit, föreligger det icke någon anledning att vid översynen av FL ge soliditetsprincipen en mera undanskymd plats än hit­ tills på skadeförsäkringsområdet. Flera skäl talar för att FL och den på grundval av FL anordnade försäkringsbolagstillsynen först och främst bör ha till uppgift att trygga försäkringsbolagens förmåga att fullgöra sina för­ pliktelser gentemot försäkringstagarna. Dessa har ett starkt intresse av att försäkringsbolagen kan fullfölja ingångna avtal. Vid all skadeförsäkring har säljaren-försäkringsgivaren att under en avtalad period framåt i tiden ut­ betala en bestämd ersättning för det fall att någon eller några händelser av angivet slag skulle inträffa, och köparen-försäkringstagaren erlägger regel­ mässigt betalning i förskott för denna risktäckning. Då således skadeförsäkringstagaren i allmänhet erlägger förskottslikvid, har han redan på denna grund ett större intresse av att säljaren har en sund ekonomi än vad en genomsnittsköpare har. Härtill kommer, att vid inträffade försäkringsfall de skadeförsäkrades ekonomiska framtid i många fall är i hög grad beroende av försäkringsbolagets förmåga att fullgöra sin prestation. Ofta befinner sig den enskilde vid inträffat försäkringsfall i en nödsituation, vars avhjälpande i mycket är avhängigt av att ersättning i enlighet med försäkringsavtalet verkligen erhålles från försäkringsgivaren. Vid fleråriga personförsäkrings­ avtal har försäkringstagarna utöver vad ovan sagts ett speciellt intresse av att vederbörande försäkringsbolag icke på grund av dålig ekonomi måste nedlägga sin verksamhet före avtalstidens utgång. Har de försäkrades häl­ sotillstånd försämrats under avtalstiden, kan det nämligen inträffa, att för­ säkring icke alls eller blott till väsentligt högre premie kan erhållas i annat skadeförsäkringsbolag. Jämväl ur kreditmarknadssynpunkt är det angelä­ get att betryggande garantier finnes för skadeförsäkringsbolagens betalnings­ förmåga. De sakkunniga åberopar ytterligare, att på grund av försäkringstekniken in. in. det är svårt för allmänheten att bilda sig en tillförlitlig uppfatt­ ning om ett skadeförsäkringsbolags ekonomi och att detta accentuerar kra­

106 Kungl. Maj.ts proposition nr 171 år 1961

ven på att samhället på lagstiftningens väg skall skapa goda garantier för försäkringsbolagens förmåga att fullgöra sina förbindelser. Konkurrensen på skadeförsäkringsområdet kan medverka till en skälig premiesättning m. m. men innefattar inga garantier för en sund ekonomi hos de enskilda försäkringsbolagen. Konkurrensen kan tvärtom öka behovet av goda soliditetsgarantier. De sakkunniga berör i detta sammanhang en speciell soliditetsfråga. Då FL innehåller ett förbud för försäkringsbolag att driva annan rörelse än försäkringsrörelse, är det yttersta motivet härför att en dylik främmande verksamhet kan äventyra ett försäkringsbolags ekonomi och därför kan medföra faror för försäkringstagarna. Lika farligt för ett skadeförsäkringsbolags ekonomi kan det enligt de sakkunniga vara, därest ett sådant bolag utnyttjar sin fria kapitalplaceringsrätt på det sättet, att försäkringsbolagets tillgångar helt eller till en mycket stor del utlånas till ett enda eller några få industri- eller affärsföretag. Av soliditetsgrundsatsen bör anses följa, att ett försäkringsbolag bl. a. just vid sina kapitalplaceringar måste sörja för en ändamålsenlig riskspridning. Det bör ankomma på försäkringsinspektionen att tillse, att icke i något fall ett försäkringsbolag placerar sina tillgångar i fordringar hos allenast något eller några få industri- eller affärs­ företag.

SKÄLIGHETSPRINCIPEN I överensstämmelse med vad som nu gäller anser de sakkunniga, att för skadeförsäkringsområdets del — med undantag liksom nu för verksamhet i utlandet samt för sjö- och transportförsäkring här i riket — FL skall ge uttryck också för skälighetsprincipen, innefattande att försäkring skall be­ redas till en med hänsyn till försäkringens art skälig kostnad. Enligt de sakkunnigas uppfattning är de nuvarande lagbestämmelserna angående skä­ lighetsprincipen icke i allo ändamålsenligt utformade. Bestämmelserna ger icke garantier för principens efterlevnad. På grund härav föreslår de sak­ kunniga vissa ändringar och kompletteringar av FL, vilka skall skapa för­ utsättningar för en effektivare skälighetskontroll på skadeförsäkringsområ­ det än den nuvarande.

Allmänna synpunkter De sakkunniga framhåller inledningsvis att det visserligen kan göras gäl­ lande, att konkurrensen mellan olika försäkringsbolag sörjer för skälighet i premiesättning m. m. Det förekommer emellertid begränsningar i priskon­ kurrensen försäkringsbolagen emellan genom tariffsammanslutningar av olika slag. Även om såväl lokala försäkringsbolag som ett flertal riksbolag, däribland även mycket betydande sådana, står utanför ifrågavarande kar­ tellsamarbete, är läget dock faktiskt det, att priskonkurrensen inom försäk­ ringsvärlden är mindre utbredd än vad förteckningen över försäkringsbola­

Knngl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961 107

gen i och för sig ger vid handen. Försäkringsbranschen är också, sett i stort, ganska starkt centraliserad. Härtill kommer att konkurrensen ensam icke utgör någon garanti för skälig premiesättning. Konkurrensen kan bl. a. tvärtom fresta försäkringsbolag att i dumpingsyfte övergående pressa ner premierna i en försäkringsgren genom anlitande av hopsamlade vinstfonder eller löpande överskott i en annan gren. En konkurrens med dumpinginslag är icke blott osund utan kan även höja de sammanlagda omkostnaderna i branschen. Det bör nämligen hållas i minnet, att varje överflyttning av för­ säkring från ett försäkringsbolag till ett annat föranleder extrakostnader. Det är icke ett försäkringstagarintresse, sett i stort, att premierna hos för­ säkringsbolagen med täta mellanrum sänkes och liöjes och att försäkringsstockarna i anslutning härtill vandrar fram och tillbaka mellan bolagen med höjda omkostnader såsom följd. Ur försäkringstagarsynpunkt måste det an­ ses angeläget, att försäkringsbolagens premier i de olika skadeförsäkringsgrenarna varken är oskäligt höga eller oskäligt låga. För en skälighetsprincip inom skadeförsäkringen och en kontroll över denna princips efterlevnad talar också det förhållandet, att allmänheten för närvarande har mycket starkt begränsade möjligheter att bedöma skäligheten i det pris, som försäk­ ringsbolagen begär för sina tjänster. Härtill kommer att skadeförsäkringen i stor utsträckning vänder sig till alla kategorier samhällsmedlemmar och bär till uppgift att bereda ett nödvändigt skydd mot ekonomiska katastrofer och olyckor av skilda slag. I stor omfattning kan därför skadeförsäkringsverksamheten sägas ha en social natur. Det synes icke rimligt, att inom en bransch av ifrågavarande karaktär oskäliga priser skall få tillämpas. Skall konkurrensen ensam garantera en skälig prissättning, kräves först och främst, anför de sakkunniga vidare, att allmänheten har goda kunska­ per om den vara varom fråga är. Även om — såsom de sakkunniga i annat sammanhang föreslår — konsumentupplysningen på försäkringsområdet utbygges, kan det dock befaras att endast en mindre del av allmänheten förvär­ var sådana insikter i försäkringsfrågor, att den äger förutsättningar att tränga närmare in i problemen. Härtill kommer att en konsumentupplysning, sär­ skilt när det gäller en så rörlig bransch som försäkringsbranschen, kan kom­ ma att släpa efter. Enligt de sakkunnigas uppfattning är förhållandena på skadeförsäkringsområdet så invecklade och samtidigt så rörliga, alt allmän­ hetens reaktioner icke ger garantier för en skälig premiesättning i skadeför­ säkring. Det ligger i försäkringstagarnas intresse att konkurrensen såsom premiereglerande faktor på skadeförsäkringsområdet kompletteras med en speciell skälighetskontroll, utövad av en myndighet — försäkringsinspektionen — som förfogar över bl. a. statistiska, försäkringsmatematiska och försäkringsjuridiska experter. En skälighetskontroll från en dylik expert­ myndighets sida bör kunna bli av stort värde för försäkringstagarna. Icke minst synes försäkringsinspektionen böra inrikta sin kontroll på att kon­ kurrensen mellan skadeförsäkringsbolagen ej tager sig sådana uttryck, att försäljningskostnaderna blir onödigt höga eller sundheten i konkurrensen eljest äventyras.

108 Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

Lämpligheten av en av försäkringsinspektionen utövad skälighetskontroll synes de sakkunniga bestyrkas av erfarenheter från andra områden av för­ säkringsväsendet. De sakkunniga nämner, att sedan genom FL skälighetsprincipen lagfästs för livförsäkringsverksamhetens del, försäkringsinspektionens skälighetskontroll uppenbarade orimliga premieförhållanden inom försäkringsgrenen barnolycksfallsförsäkring med premieåterbetalning — vil­ ken gren utgör lång personförsäkring och följer livförsäkringsregler. Enligt en av försäkringsinspektionen gjord sammanställning för åren 1941—1954 uppgick inom nämnda försäkringsgren riskpremierna under perioden till sammanlagt ca 2 480 000 kronor, medan skadeersättningarna för samma tid (exklusive läkarvårdsersättning) utgjorde allenast ca 456 000 kronor. Omkostnadsdelen av premierna uppgick under perioden till sammanlagt ca 5 254 000 kronor; de i efterhand beräknade faktiska förvaltningskostnaderna utgjorde ett något högre belopp eller ca 6 125 000 kronor. Det var mot bak­ grunden av dessa förhållanden som försäkringsbolagen i enlighet med försäkringsinspektionens önskan nedlade vidare nyteckning inom ifrågavaran­ de försäkringsgren. De sakkunniga vill icke göra gällande, att inom skade­ försäkringen förekommer några motsvarande missförhållanden. De sakkun­ niga anser dock, att ovanstående exempel ger belägg för värdet av en skälighetskontroll från försäkringsinspektionens sida. Anledning synes icke fin­ nas att undantaga skadeförsäkringsområdet som helhet från en dylik kon­ troll. I nu gällande lag är några former av skadeförsäkringsverksamhet undan­ tagna från de särskilda bestämmelserna angående kontroll över premiesätt­ ningens skälighet. Detta gäller försäkringsverksamhet, som bedrives i ut­ landet, samt sjö- och transportförsäkring, som bedrives här i riket. De sak­ kunniga finner icke skäl att föreslå något upphävande av dessa undantag. Beträffande verksamhet i utlandet möter det nämligen särskilt stora svå­ righeter att avgöra vad som är en skälig premie. Försäkringsgrenarna sjöoch transportförsäkring riktar sig huvudsakligen till näringslivet. Dettas företrädare synes ha goda förutsättningar att själva väl bevaka sina intres­ sen med avseende å premiesättningen i dessa försäkringsgrenar. Antalet försäkringstagare i dessa grenar är i huvudsak mycket begränsat och grenar­ na bedrives ofta av specialbolag. Verksamheten är starkt internationellt be­ tonad och premiesättningen påverkas av marknadens internationella karak­ tär. Skadereglering m. m. äger ofta rum i utlandet, över huvud taget är sjöoch transportförsäkringsbranschernas förhållanden starkt kommersiellt präglade. De sakkunniga har övervägt att undantaga även vissa andra delar av skadeförsäkringsfältet från den speciella skälighetskontrollen. De sakkun­ niga anför. Beträffande industribrandförsäkring och annan industriförsäkring kan göras gällande, att försäkringstagarna har goda förutsättningar att tillvara­ taga sina intressen ifråga om premierna. Detta torde också i många fall vara riktigt. Industriförsäkringen utgör emellertid icke på samma sätt som sjö­ försäkringen och transportförsäkringen en skarpt avskiljbar och särpräglad

Kungl. Maj.ts proposition nr 171 år 1961 109

verksamhet. Den har icke heller samma internationella karaktär som de sist­ nämnda försäkringsgrenarna. Tveksamhet kan också råda om hur man lämpligen bör draga gränsen mellan industriförsäkring och exempelvis för­ säkring för småföretagare. Så snart företagsenheterna blir mindre, minskas i realiteten företagens förutsättningar att på egen hand skaffa sig garantier för premiesättningens skälighet. Småföretagarna inom industri, hantverk och handel ävensom bl. a. fastighetsägare synes ha minst lika stort intresse som privatpersoner av att en expertmyndighet utövar en skälighetskontroll inom de skadeförsäkringsgrenar, varav de är berörda. Enligt de sakkunnigas me­ ning saknas anledning att beröva småföretagare och fastighetsägare m. fl. det skydd, som en effektiv skälighetskontroll kan innebära för deras del. Då det är svårt att draga en gräns mellan industriförsäkringar och försäkringar för mindre företag och en godtyckligt dragen gräns på grund av gjorda erfa­ renheter eller ändrade förhållanden kan behöva ändras, synes det ändamålsenligaste vara att i enlighet med vad som nu gäller låta FL vara utfor­ mad så, att även industriförsäkringarna omfattas av skälighetsprincipen i skadeförsäkring. En annan sak är, "att när försäkringsinspektionen utväljer de områden, inom vilka inspektionen i första hand upptager premiesättning­ ens skälighet till granskning, inspektionen icke torde komma att sysselsätta sig med storindustrins försäkringsproblem. Det torde emellertid vara av värde att inspektionen, om särskild anledning därtill uppkommer, icke är förhindrad att taga upp även storindustrins premier till granskning. De sak­ kunniga stannar således vid att förorda, att det nuvarande undantaget för verksamhet i utlandet och för sjö- och transportförsäkring icke skall ut­ vidgas till att omfatta jämväl industribrandförsäkring och annan industri­ försäkring eller liknande. Premiesättningen i skadeförsäkring är enligt de sakkunnigas mening för­ enad med många svårigheter och erbjuder i flera hänseenden större problem än premiesättning i livförsäkring. Härom anför de sakkunniga följande. De risker som skadeförsäkringarna täcker är mycket olika. Även inom en och samma skadeförsäkringsgren är riskförhållandena ofta starkt skiftande. Ett flertal faktorer inverkar här på ett avgörande sätt. Det försäkrade objek­ tets art, närmare konstruktion, belägenhet och användningssätt m. in. spelar ofta eu avgörande roll för bestämningen av riskernas storlek och karaktär. Även sådana faktorer som de ekonomiska konjunkturerna, väderleksförhål­ landena m. m. kan mer eller mindre återverka på utfallet av olika skadeför­ säkringsgrenar. Försäkringarnas innehåll och omfattning kan vidare genom olika utformning av försäkringsvillkoren varieras på ett mycket betydelse­ fullt sätt. Försäkringsgivarens ekonomiska ansvar är inom skadeförsäkring­ en starkt beroende av försäkringsvillkorens närmare utformning. Icke minst med hänsvn till de skiftande förhållandena och rikedomen av riskskiljande och riskpåverkande faktorer möter det stora svårigheter att få en klar närmare bild av premiesättningen på skadeförsäkringsområdet. Ännu svårare blir det att få eu välgrundad uppfattning om huruvida de av skadeförsäkringsbolagen tillämpade premietarifferna kan anses tillfreds­ ställande ur skälighetssynpunkt eller ej. Av betydelse i sammanhanget är att skadeförsäkringstarifferna i stor utsträckning bygger icke blott på bakom­ liggande statistik utan också på olika slags tekniska erfarenheter och över­ väganden, vilkas principiella riktighet kan vara fullt klar men vilkas kvan­ titativa tyngd kan vara oviss. Det aktuella statistiska material som föieligger hos skadeförsäkringsbolagen torde dessutom otta vara alltför begrän­ sat till omfattningen och i tiden för att verkligt tillförlitliga slutsatser skall kunna dragas av detsamma. Det förhållandet att tekniken i dagens sam­

no Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

hälle befinner sig i snabb utveckling och samtidigt försäkringsformerna inom skadeförsäkringen undergår många förändringar minskar möjlighe­ terna att få en god statistisk belysning av premiesättningen i skadeförsäk­ ring. Då riskerna ändras, nya försäkringsformer tillskapas, försäkringsvillkoren moderniseras och ändras och samtidigt innehållet i de konkurrerande skadeförsäkringsbolagens försäkringar ofta icke är identiskt utan företer vissa olikheter, torde det i stor utsträckning vara omöjligt att åvägabringa en skadeförsäkringsstatistik, som på en gång är aktuell och överspänner så många fall och så lång tid att statistiken ensam kan tjäna såsom under­ lag för premiesättningen. Statistiken måste — på sätt som nu sker — kom­ pletteras med tekniska riskbedömningar, som icke är statistiskt under­ byggda.

Försäkringsinspektionens fortlöpande skälighetsövervakning Samhällets insyn i skadeförsäkringsbolagens premiesättning är enligt de sakkunnigas uppfattning för närvarande mycket begränsad och därmed ock­ så möjligheten för samhället att övervaka att premiesättningen inom ifrå­ gavarande sfär av försäkringsväsendet är skälig. Ett undantag utgör den obligatoriska trafikförsäkringen, beträffande vilken såsom förut nämnts särskilda bestämmelser rörande bl. a. premierna finnes meddelade dels i lagen om trafikförsäkring å motorfordon och dels i de av Kungl. Maj :t upp­ ställda villkoren för skadeförsäkringsbolagens trafikförsäkringskoncessioner. De uppgifter angående på förflutna år belöpande premier, skador och förvaltningskostnader m. m. inom ett antal försäkringsgrenar och riskom­ råden, som skadeförsäkringsbolagen sedan år 1953 redovisat till försäkringsinspektionen jämlikt 282 § FL, ger en mycket grov efterhandsbild av premieförhållandena på skadeförsäkringsfältet. Såsom förut framhållits erhålles genom dessa uppgifter i huvudsak blott en bild av utfallet ifråga­ varande år inom olika skadeförsäkringsgrenar betraktade såsom helheter men icke någon bild av de betydande premiedifferentieringar mellan olika riskklasser m. m., som förekommer inom varje gren. Såsom exempel på eu riskklassindelning nämner de sakkunniga, att inom motorfordonsförsäkringen premierna är mycket olika för lastbilar och personbilar. Ett stort an­ tal skilda riskkategorier med olika premier förekommer. Enligt de sakkun­ nigas uppfattning är tiden nu mogen för att kräva en utförligare löpande redovisning av skälighetsförhållandena vid premiesättningen. En belysning i rimlig omfattning av skäligheten av olika tariffer inom skadeförsäkringsgrenarna synes böra eftersträvas. Bestämmelserna angående den fortlöpande bevakningen av att premie­ sättningen i skadeförsäkring är skäligt avvägd synes de sakkunniga icke va­ ra fullt entydiga. Försäkringsinspektionens befogenheter i sammanhanget förefaller nämligen något oklara. Å ena sidan är försäkringsbolagens redo­ visningskyldighet i förhållande till försäkringsinspektionen i lagrummet be­ gränsad till att omfatta en redogörelse för den metod som använts för bola­ gens egen övervakning av premiesättningen och för erfarenheter av övervak­ ningen. Det synes icke förutsatt, att försäkringsinspektionen skall äga med­ dela bindande anvisningar till skadeförsäkringsbolagen rörande redovis­

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961 in

ningens innehåll. Å andra sidan torde 283 § FL ge uttryck för principen att försäkringsinspektionen städse skall äga få de upplysningar angående för­ säkringsbolagens verksamhet, som inspektionen finner erforderliga. Visserligen brukar överläggningar äga rum mellan försäkringsinspek­ tionen och försäkringsbolagen, innan mera vidlyftigt statistiskt eller annat material av inspektionen inhämtas från bolagen, och enighet brukar kunna uppnås om vilka uppgifter som skall lämnas. Det skulle dock icke vara tillfredsställande ur försäkringstagarsynpunkt, om inspektionen icke skulle ha avgörandet i sin hand när det gäller att bestämma omfattningen av de uppgifter, som försäkringsbolagen skall lämna för den fortlöpande kon­ trollen över premiesättningens skälighet. De sakkunniga föreslår därför, att 282 § 2 mom. första stycket sista punkten FL ersättes av en bestäm­ melse av innehåll att det åligger styrelsen och verkställande direktören att å tid och enligt formulär som försäkringsinspektionen bestämmer, till in­ spektionen insända uppgifter till belysning av bolagets premiesättning. De sakkunniga förutsätter såsom något självklart, att försäkringsinspektionen jämväl i fortsättningen samråder med försäkringsbolagen, innan vidlyf­ tigare uppgifter infordras, och att tillbörlig hänsyn tages till bolagens möj­ ligheter att utan orimlig omgång framtaga uppgifter av olika slag. Det sy­ nes icke uteslutet, att införandet av elektroniska databehandlingsmaskiner kan göra det lättare för försäkringsbolagen än förut att tillhandahålla sta­ tistiskt material av intresse i sammanhanget. Försäkringsinspektionens fortlöpande övervakning av premiesättningens skälighet torde böra inriktas på såväl riskdelen av premien som omkostnadsdelen av densamma. För omkostnadskontrollen erfordras bl. a. upp­ gifter om försäkringsbolagens faktiska förvaltningskostnader av olika slag. Uppmärksamheten måste vara inriktad på frågeställningen, huruvida bo­ lagen tillvaratager föreliggande möjligheter att rationalisera och förbilliga förvaltningen.

Anmälan om premieändringar Även om försäkringsbolagens fortlöpande uppgifter till belysning av pre­ miesättningens skälighet göres mera innehållsrika, anser de sakkunniga dock en efterhandsrapportering av ifrågavarande slag icke vara till fyllest när det gäller ett så skiftande och rörligt område som skadeförsäkringsfältet. Den statistik som tillhandahålles försäkringsinspektionen är icke den enda grund, varpå skadeförsäkringsbolagen bygger vid sin premiesättning. Flera skäl synes de sakkunniga tala för att skyldighet hör åläggas försäkringsbolagen att i lämplig omfattning underrätta försäkringsinspektionen innan de före­ tager premieändringar på skadeförsäkringsområdet och alt därvid delgiva inspektionen en sammanfattning av allt det material och alla de överväganden av teknisk eller annan art, varpå de avsedda premieändringarna bygger. De sakkunniga anser däremot icke lämpligt att kräva att inspektionen skall godkänna premieändringarna. Konstruktionen alt försäkringsinspektionen dels har en fortlöpande premieövervakning och dels får tillgång till förelig­

112 Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

gande material och överväganden vid premieändringar har i dag sin motsva­ righet på livförsäkringsområdet. De sakkunniga understryker, att i förarbetena till försäkringsrörelselag­ stiftningen i flera sammanhang uttryck givits åt uppfattningen, att försäk­ ringsbolagens rörelse bör bedrivas under full insyn från det allmänna. Det ligger i försäkringstagarnas intresse, att försäkringsinspektionen har en klar och fullständig bild av bolagens och bolagssammanslutningarnas verksam­ het. En full insyn i försäkringsbolagens förhållanden är en förutsättning för att försäkringsinspektionen skall kunna på ett tillförlitligt och effektivt sätt utöva sin i försäkringstagarintressets tjänst stående tillsynsverksamhet. Försäkringsinspektionens centrala ställning såsom statligt remissorgan i alla frågor, som rör det enskilda försäkringsväsendet, synes också tala för en ökad insyn. En lagändring av innehåll att i den omfattning försäkrings­ inspektionen bestämmer skadeförsäkringsbolagen skall vara skyldiga att innan beslut fattas om ändring av premiesats delgiva inspektionen den avsedda ändringen samt en sammanfattning av det material och de över­ väganden, varpå premieändringen bygger, synes stå helt i överensstäm­ melse med tanken att försäkringsinspektionen bör äga en så fullständig kunskap om försäkringsbolagens förhållanden att dessa kan sägas vara fullt genomlysta. Att på ett så viktigt område som premiesättningens för­ säkringsinspektionen för närvarande har en starkt begränsad kännedom om skadeförsäkringens förhållanden och om det material och de över­ väganden, varpå bolagen bygger, synes vara en brist, som bör avhjälpas. Skälighetsprincipen på skadeförsäkringens område är ett ytterligare skäl för att ålägga skadeförsäkringsbolagen att underrätta försäkringsinspek­ tionen rörande avsedda premieförändringar och rörande det material och de överväganden, varpå de tilltänkta ändringarna bygger. Garantier för att principen följes föreligger nämligen icke med mindre försäkringsinspek­ tionen får erforderliga kontrollmöjligheter. För inspektionens tillsyn över skälighetsprincipens efterlevnad på skadeförsäkringsområdet skulle otvivel­ aktigt en underrättelseskyldighet av nyss angivet slag vara av värde. Här­ igenom skulle försäkringsinspektionen tillföras behövlig, mera ingående kunskap om skadeförsäkringsbolagens premiesättningspolitik. Samtidigt skulle möjlighet öppnas för inspektionen att upptaga premiefrågor till diskussion med skadeförsäkringsbolagen, innan premierna i fråga blivit slutligt fastställda och genomförda. De sakkunniga finner sannolikt, att inspektionens faktiska möjligheter att inverka på premiesättningen därige­ nom skulle ökas, vilket måste anses vara värdefullt för försäkringstagarna. Erfarenheter från livförsäkringsområdet ger belägg för att överläggningar på ett förberedande stadium mellan försäkringsinspektionen och försäkrings­ bolagen i bl. a. premiefrågor kan vara av betydelse ur försäkringstagarsynpunkl. Därest en premieändring på vissa punkter framstår såsom mindre välmotiverad, torde det vara lättare för försäkringsinspektionen att för­ handlingsvägen få jämkningar till stånd, därest överläggningarna i ämnet kan upptagas, innan ändringarna blivit genomförda. Sedan en premieför­

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961 113

ändring faktiskt kommit till stånd, de nya tarifferna tryckts, fältmännen informerats i ämnet m. m., måste det vara svårare att förhandlingsvägen åstadkomma jämkningar.. Framhållas kan visserligen, att försäkringsinspektionen icke är hänvisad uteslutande till att förhandla med försäkrings­ bolagen i premiefrågorna. Inspektionen har möjlighet att ingripa mot bo­ lagen med stöd av 288 § FL. Givet är, att denna väg står öppen i alla så­ dana fall, där det är uppenbart att ett försäkringsbolag genom sin premie­ sättning kränkt skälighetsprincipen i skadeförsäkring. Det kan emellertid finnas fall, där det föreliggande materialet icke ger fullt klart belägg för att ett brott mot skälighetsprincipen föreligger, men där premiesättningens skälighet dock i alla händelser kan ifrågasättas. I sådana fall torde i all­ mänhet ett föreläggande vara uteslutet men torde ofta resultat kunna vin­ nas genom förhandlingar och överläggningar med vederbörande försäk­ ringsbolag. Med tanke på sistnämnda fall torde det för bevakningen av försäkringstagarintresset vara ändamålsenligt, att försäkringsinspektionen beredes tillfälle att upptaga överläggningar med bolagen rörande avsedda premieändringar, innan ändringarna blivit genomförda. Avsikten är icke att varenda tariffändring på skadeförsäkringsområdet skall anmälas för försäkringsinspektionen. Ett mycket stort antal premie­ tariffer är så speciella och har så föga allmänt intresse för försäkrings­ tagarna att anledning icke torde finnas för inspektionen att närmare be­ fatta sig med desamma. Det torde böra läggas i försäkringsinspektionens egen hand att för skadeförsäkringens del bestämma de försäkringsgrenar och de risktyper och riskklasser inom de olika grenarna, beträffande vilka premieändringar jämte sammanfattning av bakomliggande material skall av försäkringsbolagen anmälas till inspektionen. Härigenom får försäk­ ringsinspektionen möjlighet att i första hand inrikta sin övervakning på sådana försäkringstyper, som ur försäkringstagarsynpunkt är av mest all­ mänt intresse. Försäkringsinspektionen får också tillfälle att avväga an­ mälningsskyldighetens omfattning till inspektionens resurser i fråga om personal m. m. Det ligger i sakens natur att försäkringsbolagen icke bör åläggas att lämna uppgifter, som inspektionen saknar resurser att utnyttja. De sakkunniga föreslår således, att underrättelseskyldighet varom här är fråga skall för försäkringsbolagen föreligga i den omfattning försäkrings­ inspektionen bestämmer. Redan nyssnämnda begränsning av underrättelseskyldigheten kommer att medföra, att densamma icke behöver bli betungande för skadeförsäkringsbolagen. När det gäller att bedöma den belastning, som skyldigheten i fråga åsamkar bolagen, måste man dessutom hålla i minnet att det icke är meningen att annat eller mer material skall presenteras för försäkrings­ inspektionen än som presenterats för bolagsledningen, när denna prelimi­ närt fattat beslut om premieändringen. Intet hinder möter mot att den tjänsteman, som föredragit premieändringsfrågorna för bolagsledningen, gör ungefär samma föredragning för inspektionen. En sådan presentation jäm­ väl för inspektionen kan icke bli tidsödande. För sådana bolag, som samar- S Iiihang till riksdagens protokoll 1961. 1 samt. Nr 171

114 Kungi. Maj.ts proposition nr 171 år 1961

betar i tarifföreningar, kräver en anmälan ännu mindre arbete. Här kan de enskilda bolagen ge sin anmälan formen av hänvisning till en anmälan, som tarifföreningen gjort till inspektionen för samtliga berörda bolags räkning. Det ligger i sakens natur att de överläggningar och förhandlingar med be­ rörda skadeförsäkringsbolag, som försäkringsinspektionen kan finna skäl upptaga i anledning av gjorda anmälningar om avsedda premieändringar, kan taga viss tid i anspråk för bolagsledningarna. Detta merarbete för bola­ gen kan emellertid icke bli särskilt betungande. Det är en oundviklig följd av att en skälighetsprincip införts på skadeförsäkringens område. Det kan nämligen ur försäkringstagarsynpunkt icke i längden accepteras att försäk­ ringsbolagen ensamma förfogar över viktigt material, som utgör grundval för premiesättningen i skadeförsäkring. Skall garantier finnas för att skälighetsprincipen på skadeförsäkringsområdet är en realitet, synes det nöd­ vändigt att försäkringsinspektionen i egenskap av sakkunnig företrädare för försäkringstagarintresset i erforderlig omfattning får del av det för bolagens premiesättning avgörande materialet och möjlighet att bedöma de slutsatser, bolagen dragit av samma material, samt därefter har tillfälle att framföra sina synpunkter beträffande premieändringarna. En dylik ord­ ning ligger i försäkringstagarnas intresse. I enlighet med det anförda föreslår de sakkunniga, att i 282 § 2 mom. FL såsom ett andra stycke intages en bestämmelse av innehåll att i den omfatt­ ning försäkringsinspektionen bestämmer det åligger styrelsen och verkstäl­ lande direktören i försäkringsbolag som meddelar försäkring av annat slag än livförsäkring och därmed jämställd personförsäkring att innan beslut fattas om ändring av premiesats meddela inspektionen den avsedda ändring­ en samt en sammanfattning av det material och de överväganden, varpå pre­ mieändringen bygger. Närmare tillämpningsföreskrifter bör kunna utfärdas av försäkringsinspektionen. Inspektionen bör exempelvis kunna kräva, att försäkringsbolaget i sitt meddelande till inspektionen redovisar riskpremien och det material, som ligger bakom riskpremiebestämningen, för sig samt omkostnadstillägget och det material, som ligger till grund för detta tillägg, för sig.

Ä terbäringsfrågan På livförsäkringens område anses skälighetsprincipen kräva, att i stort sett allt uppkommande överskott, som icke erfordras för i första hand veder­ börande bolags konsolidering, skall återbäras till försäkringstagarna och fördelas mellan dessa på skäligt sätt. Återbäringen betraktas såsom en efterhandskorrigering av premien, som föranledes av de tämligen stora sä­ kerhetsmarginaler, som av soliditetsskäl är inlagda i livförsäkringspremi­ erna. För närvarande är i princip alla livförsäkringar förenade med rätt till återbäring. På skadeförsäkringens område är förhållandena i viktiga avseenden olika mot vad fallet är vid livförsäkringar av de typer, som vid tillkomsten av 1948 års lag fullkomligt dominerade livförsäkringsmarknaden. Livförsäk­

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961 115

ringar av ifrågavarande slag är regelmässigt förenade med sparande och är vanligen tecknade för mycket långa tidsperioder, ofta flera decennier, och avtalen är utformade på sådant sätt, att möjlighet icke finnes att ändra premierna under avtalstiden. Då sålunda premierna för löpande livförsäk­ ringar är på förhand fixerade ofta för årtionden framåt i tiden och icke kan höjas vid ett ofördelaktigt utfall av livförsäkringsrörelsen, blir det ur soliditetssynpunkt nödvändigt att inlägga betydande säkerhetstillägg i pre­ mierna. Ur skälighetssynpunkl blir det då också nödvändigt att kräva, att om det faktiska utfallet av livförsäkringsrörelsen blir bättre än vad som motsvarar de med hänsyn till långtidsaspekten i överkant tilltagna premi­ erna, det uppkomna överskottet återbetalas till försäkringstagarna eller till­ godoföres dessa i annan form. På skadeförsäkringens område är däremot premierna vanligen icke fixerade för långa tider framåt. I mycket stor ut­ sträckning är skadeförsäkringsavtalen ingångna för allenast ett år i sänder. Även i de fall, där skadeförsäkringsavtalen är tecknade för längre tid, exempelvis tio år, har försäkringsbolagen i mycket stor utsträckning möj­ lighet att i fall av behov genomföra premieändringar. Skadeförsäkringsav­ talen är nämligen ofta utformade på det sättet, att av försäkringsbolagen beslutade ändringar i premietarifferna kan slå igenom och bli tillämpliga även på löpande försäkringsavtal. Premierna är således mera rörliga inom skadeförsäkringen än inom livförsäkringen. Med hänsyn härtill föreligger det icke på skadeförsäkringens område samma behov som på livförsäk­ ringsområdet av att inlägga starka säkerhetstillägg i premierna. Skadeförsäkringsbolagen behöver regelmässigt icke vid sin premiesättning räkna med risker för kostnadshöjningar, som ligger långt framåt i tiden, utan kan mera anpassa sig till det aktuella läget. Från nu angivna synpunkter har skadeförsäkringsbolagen bättre förutsättningar än livförsäkringsbolagen att genomföra en premiesättning, som vid varje tidpunkt är skälig. Behovet av det efterhandskorrigeringsinstrument, som återbäringsinstitutet utgör, bör därför icke vara lika starkt på skadeförsäkringsfältet som på det ovan be­ handlade livförsäkringsområdet. Ett annat förhållande, som talar emot ett generellt krav på återbäring inom skadeförsäkring, är att skadeförsäkringsavtalen regelmässigt är me­ ra rörliga än livförsäkringsavtalen. Läget är icke blott det, att avtal om skadeförsäkring i regel är ingångna för kortare tid än livförsäkringsavtal. Även där skadeförsäkringsavtalen upprepade gånger förnyas, är de dock i allmänhet icke stabila. Innehållet i skadeförsäkringsavtalen ändras i betyd­ ligt större utsträckning än innehållet i livförsäkringsavtalen. Försäkrings­ summorna i skadeförsäkring ändras mycket ofta, de försäkrade objekten utbytes mot andra eller kommer av annan anledning att tillhöra växlande riskklasser under försäkringstidens lopp, de risker som täckes genom av­ talen undergår ofta stora förändringar, försäkringsvillkoren ändras, nya försäkringsformer tillskapas o. s. v. Bland annat alla dessa förhållanden i förening med den rikt differentierade premiesättningen måste inom skade­ försäkringen i allmänhet göra det tekniskt sett svårt att vid uppkomman­

116 Kungl. Maj.ts proposition nr 171 år 1961

de överskott på rörelsen räkna fram vad som skulle vara en skälig åter­ bäring till olika försäkringstagare. Förhållandena är härutinnan betydligt enklare på livförsäkringsområdet, där avtalen är mera stabila och antalet faktorer, som inverkar på premiesättningen och på återbäringsberäkningen, är färre. Vid bedömande av vad skäligheten kräver i fråga om återbärande av överskott på skadeförsäkringsrörelse måste hänsyn givetvis tagas till veder­ börande försäkringsbolags behov av konsolidering. En omständighet, som i detta sammanhang är av intresse, är att årsresultaten av försäkringsrö­ relsen är myckel mera ojämna i en del skadeförsäkringsgrenar än inom liv­ försäkringen. Vissa skadeförsäkringsgrenar anses dessutom innesluta sär­ skilda katastrofrisker, vilka måste slås ut på premierna under ett stort antal år. Under sådana förhållanden kan det möta svårigheter att avgöra, huruvida behov av ytterligare konsolidering föreligger vid en viss given tidpunkt eller huruvida skäligheten kräver, att uppkommet överskott helt eller delvis i en eller annan form återbäres till försäkringstagarna. För aktiebolagens del kan det också möta svårighet att avgöra vilka utdelningskrav aktieägarna rim­ ligen bör kunna ställa. En skälig vinst bör aktieägarna givetvis vid ett nor­ malt utfall av rörelsen ha rätt att uttaga. En ytterligare omständighet, som är av betydelse när man skall taga ställ­ ning till frågan om införande av återbäring jämväl på skadeförsäkringsområdet, är att de premier, som försäkringstagaren erlägger vid skadeförsäk­ ring, ofta är betydligt mindre än livförsäkringspremier. Skadeförsäkringspremierna kan vara så små, att det ter sig orimligt att lägga ner kostnader på framräkning och distribution av den obetydliga återbäring, som man i bästa fall kan tänka sig. I detta sammanhang bör dock påpekas, att i be­ greppet återbäring icke ligger, att återbäringsbeloppet utbetalas årligen. Möjlighet finnes att utbetala återbäring exempelvis vart femte år eller först när försäkringstagaren upphör med försäkring hos försäkringsbolaget. Här­ igenom kan de med en återbäring förenade administrationskostnaderna minskas. Enligt de sakkunnigas uppfattning är förhållandena på skadeförsäkringsområdet sådana, att i stor utsträckning skälighetsprincipen bör kunna för­ verkligas utan några återbäringssystem. En förutsättning härför är dock, att premietarifferna med lämpliga tidsmellanrum överses och justeras un­ der beaktande av gjorda statistiska och andra erfarenheter. I den mån pre­ miejusteringar icke kan göras eller icke göres, måste behovet ur skälighetssynpunkt av den efterhandskorrigering, som återbäringen utgör, bli större än eljest. Även vid vissa typer av skadeförsäkring, där premiejusteringar med lämpliga tidsmellanrum företages, kan förhållandena vara sådana, alt en ytterligare premiekorrigering genom återbäring framstår såsom påkallad ur skälighetssynpunkt. Det senast sagda torde närmast kunna bli aktuellt beträffande skadeförsäkringsgrenar, i vilka försäkringstagarnas premier brukar uppgå till förhållandevis höga belopp och där dessutom förhållan­ dena är sådana, att det är tekniskt möjligt och ur kostnadssynpunkt rimligt

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961 117

att genomföra den finjustering i efterhand av premiesättningen, som en åter­ bäring innebär. Principen bör enligt de sakkunniga vara, att återbäring skall förekomma 1 den utsträckning som är påkallad ur skälighetssynpunkt. Denna princip bör komma till uttryck i FL. I enlighet härmed föreslår de sakkunniga att i 2G3 § 2 mom. upptages en bestämmelse härom. De sakkunniga understryker, att någon millimeterrättvisa icke bör krävas och att hänsyn bör tagas till bl. a. praktiska synpunkter. De praktiska synpunkterna står icke i strid med skälighetsprincipen. Det kan nämligen icke, även när frågan ses ur försäkringstagarsynpunkt, anses skäligt att en återbäringsmekanism införes, som är orimligt kostnadskrävande. Enligt de sakkunnigas mening föreligger skäl, att såväl försäkringsbolagen som försäkringsinspektionen ägnar upp­ märksamhet åt återbäringsfrågan på skadeförsäkringsområdet. I samband med studiet av premiesättningen torde både bolagen och inspektionen böra för olika försäkringstyper närmare undersöka behovet och den praktiska genomförbarheten av en återbäring såsom garanti för skälighetskravets rea­ liserande. Försäkringsinspektionen bör givetvis kunna från försäkringsbo­ lagen infordra uppgifter till belysning av återbäringsfrågorna på olika skadeförsäkringsfält, som beröres av skälighetsprincipen.

Sparsamhetskrav I samband med införandet av skälighetsprincipen på livförsäkringsområ­ det framhölls, erinrar de sakkunniga, att ifrågavarande princip i praktiken bl. a. kommer alt innebära krav på att vederbörande försäkringsbolag skall iakttaga sparsamhet med avseende å sina omkostnader. Jämväl på skadeför­ säkringsområdet måste med hänsyn till försäkringstagarnas intressen krav ställas på sparsamhet i förvaltningen. Vikten av detta krav belyses av det förhållandet, att omkostnaderna inom skadeförsäkringen i mycket stor ut­ sträckning uppgår till 30 å 40 % av de erlagda premierna. De sakkunniga anser det ligga i sakens natur, att förvaltningskostnaderna icke kan vara de­ samma i alla skadeförsäkringsgrenar och att även inom en och samma försäkringsgren stora skiljaktigheter med avseende å omkostnaderna kan före­ komma vid olika typer av försäkringar. Även försäkringssummans storlek spelar en roll för omkostnadernas relativa tyngd i förhållande till premien. Med hänsyn till förekomsten av förvaltningsutgifter av styckekostnadstyp blir förvaltningskostnaderna proportionellt sett högre vid försäkringar med små riskpremier än vid försäkringar med högre riskpremie. De sakkunniga riktar uppmärksamheten på att om en viss förvaltningskostnad sättes i re­ lation till den sammanlagda premien å en viss försäkringsstock, förvaltnings­ kostnaden blir procentuellt högre vid en låg premiesats än vid eu hög sådan. De sakkunniga understryker, att försäkringsbolagen i alla sammanhang måste lägga sig vinn om att hålla sina omkostnader nere, naturligtvis under tillbörligt beaktande av de olika branschernas skiftande förhållanden. Redan de nuvarande bestämmelserna i FL angående skälighetsprincipen i skade­ försäkring ger ett direkt uttryck för sparsamhetskravet. Lagtexten angiver

118 Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

nämligen, att premiesättningen skall vara skäligt avvägd med hänsyn till bl. a. nödiga omkostnader för försäkringen. Såsom nedan kommer att be­ röras finner de sakkunniga det lämpligt, att sparsamhetskravet jämväl i ett annat sammanhang kommer till direkt uttryck i lagtexten.

Sanktionsbestämmelsernas utformning m. m. I 288 § FL angives i vilka fall och under vilka former ingripande kan ske mot försäkringsbolag med stöd av FL. Lagrummet behandlar icke den un­ derhandlande verksamhet, som försäkringsinspektionen kan utöva för att främja en sund utveckling av försäkringsväsendet, utan handlar om de sanktioner som står till försäkringsinpektionens och Kungl. Maj:ts förfo­ gande, där anledning till direkt anmärkning av ena eller andra slaget gent­ emot försäkringsbolag föreligger. Vad angår missförhållanden av mindre allvarlig art förutsättes, att försäkringsinspektionen — där icke ett form­ löst påpekande under hand anses till fyllest — meddelar de erinringar som inspektionen finner påkallade. För mera allvarliga fall är sanktionen i förs­ ta hand föreläggande för vederbörande bolag eller bolagsstyrelse att inom viss tid vidtaga de åtgärder som prövas påkallade. De fall, som skall för­ anleda föreläggande, är uppräknade i 2 mom. av lagrummet. Med anled­ ning av i första hand skälighetsprincipen på skadeförsäkringsområdet fin­ ner de sakkunniga lämpligt, att katalogen över föreläggandeanledningar kompletteras med dels det fallet att försäkringsbolag icke iakttager tillbörlig sparsamhet i fråga om omkostnaderna för rörelsen och dels det fallet att det sätt, varpå premierna bestämmes, giver skälig anledning till anmärkning. Skälighetsprincipen är av en så stor betydelse, att densamma synes böra direkt avspegla sig i 288 § FL. Det synes icke lämpligt, att brott mot skälig­ hetsprincipen i skadeförsäkring och slöseri i fråga om förvaltningskostna­ derna blott skall falla under en ospecificerad, allmänt supplerande punkt an­ gående föreläggande när eljest allvarlig anmärkning mot försäkringsbolags verksamhet föreligger. Till stöd för en supplering av FL:s sanktionsbestämmelser på sätt nyss förordats talar också den omständigheten, att den nuvarande lagen om tra­ fikförsäkring å motorfordon särskilt omnämner nyss angivna fall vid trafikförsäkringslagens uppräkning (8 §) av de fall, i vilka försäkringsinspek­ tionen enligt ifrågavarande lag har att göra anmälan till Kungl. Maj :t i och för eventuellt föreläggande eller koncessionsåterkallelse. Ifrågavarande specialbestämmelser i trafikförsäkringslagen bör ses mot den bakgrunden, att trafikförsäkringslagstiftningen tillkom innan bl. a. skälighetsprincipen in­ förts i den allmänna försäkringsrörelselagstiftningen. De sakkunniga fram­ håller, att om FL ändras på sätt de sakkunniga förordat i betänkandet, möjlighet kan yppa sig att låta vissa specialbestämmelser rörande trafik­ försäkring å motorfordon utgå. Detta kan bl. a. bli fallet med de nuvarande särskilda bestämmelserna i trafikförsäkringslagen angående premieanmälan till inspektionen och angående ingripande mot trafikförsäkringsanstalt i vissa fall.

Kungl. Maj.ts proposition nr 171 år 1961 119

Förbilligande genom kollektiva anordningar I samband med frågan angående omkostnaderna inom skadeförsäkringen, riktar de sakkunniga uppmärksamheten på de möjligheter att minska för­ valtningskostnaderna på skadeförsäkringsområdet, som kollektiva anord­ ningar av olika slag erbjuder. Ur förvaltningskostnadssynpunkt är det en fördel, om flera försäkringar kan sammanföras till en förvaltningsenhet. På skadeförsäkringens område har försäkringsbolagen redan genomfört om­ kostnadsbesparingar genom att för enskilda försäkringstagare sammanföra ett flertal olika försäkringsformer i gemensamma försäkringsbrev avseende hemförsäkring, villaägarförsäkring o. s. v. Ytterligare förbilliganden kan emellertid åstadkommas, därest skadeförsäkringsholagen i större utsträck­ ning än hittills på sitt program upptager kollektiva försäkringar omfat­ tande ett flertal — helst ett stort antal — försäkringstagare. I den mån skadeförsäkringar för ett flertal intressenter kan sammanföras till gemen­ sam behandling, skapas förutsättningar för sänkningar av kostnaderna för såväl anskaffning som löpande förvaltning av de berörda försäkringarna. Erfarenheterna från grupplivförsäkringen och från förekommande kollektiva olycksfallsförsäkringar ger belägg för att väsentliga besparingar kan göras genom kollektiva anordningar. På sakförsäkringens område möter i vissa av­ seenden större svårigheter att ordna kollektiva försäkringar än på personförsäkringsområdet. Möjligheter finnes dock. I ett begränsat antal fall har redan kollektiva sakförsäkringar kommit till stånd. Erfarenheterna av dessa pekar entydigt i den riktningen att på denna väg försäkringstagarna kan göra icke oväsentliga besparingar. Ur rationaliserings- och kostnadssynpunk­ ter och därigenom från försäkringstagarsynpunkt synes det de sakkunniga angeläget, att såväl försäkringsbolagen som intressegrupper av olika slag på försäkringstagarsidan i positiv anda närmare undersöker möjligheterna att sänka förvaltningskostnaderna inom svensk skadeförsäkring genom ökad användning av kollektiva försäkringsanordningar.

Sekretessfrågor I samband med tillkomsten av 1950 års ändringar av FL framhölls av fö­ redragande departementschefen att en obegränsad publicitet i fråga om det statislikmaterial, som inkommer till försäkringsinspektionen i anledning av skälighetsprincipen på skadeförsäkringsområdet, är ägnad att motverka en från allmän synpunkt önskvärd utveckling av skadestatistiken. De sakkkunniga understryker för sin del, att principen bör vara att alla de statistiska och andra uppgifter, som försäkringsbolagen inlämnar till inspektionen, är offentliga. Vid en utvidgning av försäkringsbolagens uppgiftsskyldighet i enlighet med vad de sakkunniga förordat aktualiseras emellertid en sekretessbeläggning av vissa till inspektionen inkommande handlingar. Det ligger i sakens natur, att meddelanden från försäkringsbolagen rörande avsedda premieändringar icke bör vara offentliga, innan ändringarna genomförts av bolagen. Även härutöver kan det visa sig befogat att införa ett sekretess­ skydd för handlingar, som bolagen ingiver till försäkringsinspektionen. De

120 Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

sakkunniga föreslår — under hänvisning till 21 § lagen den 28 maj 1937 om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar — att försäkringsinspektionen får Kungl. Maj :ts uppdrag att —- för såväl skadeförsäkringsområdet som livförsäkringsområdet — efter överläggningar med före­ trädare för försäkringsbolagen överväga i vad mån sekretessbestämmelser på området är oundgängligen erforderliga och, om så finnes vara fallet, därefter utarbeta förslag till sådana bestämmelser.

Remissyttrandena I remissyttrandena möter de sakkunnigas förslag att bestämmelserna an­ gående skadeförsäkring i FL fortfarande skall bygga på soliditeisprincipen inga invändningar. Av de sakkunniga framförda förslag till en skärpning av skälig­ hets kontrollen föranleder däremot åtskilliga kritiska anmärkningar .särskilt rörande förslaget om för handsanmälan av premieänd­ ringar, som allmänt avstyrkes. Även i fråga om övriga förslag är inställ­ ningen hos remissorganen genomgående negativ; försäkringsinspektionen ställer sig dock positiv till den föreslagna bestämmelsen om uppgift sskyldighet till belysning av premiesältningen. Försäkringsinspektionen understryker att det i första hand är försäkrings­ bolagens företagsledningar, som bär ansvaret för att bolagen såväl då det gäller vidmakthållandet av ekonomisk soliditet som även med avseende å övriga planeringar och bedömningar sköts på ett fullgott sätt. Det ter sig därför helt naturligt att, såsom skett i den nuvarande lagstiftningen, det primära ansvaret för skälighetsprincipens upprätthållande lägges på försäklingsgivarna själva. Inspektionen anser att det ej finns anledning att göra någon ändring i detta förhållande. Detta torde enligt inspektionen ej heller ha avsetts av de sakkunniga. Enligt försäkringsinspektionens mening bör skälighetsövervakningen alltjämt ha sin tyngdpunkt på efterkontrollen. Angående kontrollens inrikt­ ning anför inspektionen. Kontrollen bör avse inte endast bedömningar av riskpremier — d. v. s. den del av premierna som är avsedd att svara mot försäkringsrisken -— och relationen mellan riskpremier och tariffpremier. Lika viktigt är, att in­ spektionen gör sig förtrogen med omkostnadssidan, såväl vad avser kost­ nadsfördelningen mellan skilda försäkringsgrenar som den allmänna kost­ nadsnivån. Självfallet kan inspektionens kontroll ej göras lika ingående över hela fältet. Särskild omsorg bör ägnas sådana försäkringsområden, som avser stora grupper av fysiska personer och där premiebeloppen är så stora att de betyder mycket för försäkringstagarens ekonomi. En sådan koncent­ ration synes också utredningen ha tänkt sig. Inom dessa områden bör in­ spektionen göra sig förtrogen med föreliggande primärmaterial och de över­ väganden, som därifrån lett fram till tariffpremierna. Men inspektionen bör också kunna ta del av det nya erfarenhetsmaterial, som årligen kommer fram, °.ch de. bedömningar och slutsatser, som detta ger anledning till från försäkringsgivarnas sida. Genom arrangemang av denna art skulle inspek­ tionen förvärva full inblick i premiesättningens problematik och den tolk­ ning, som skälighetsbegreppet ges av försäkringsgivarna i den praktiska

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961 121

tillämpningen. I mån det framkommande nya erfarenhetsmaterialet ger an­ ledning till premieändringar skulle inspektionen också på ett förberedande stadium vara förtrogen med drivkraften härtill; skulle behov av premieänd­ ringar avslöjas som icke blir tillgodosedda, får inspektionen tillfälle alt ta upp saken till överläggning med försäkringsgivarna. Inspektionens efterkontroll av premierna skulle således i ett dylikt fall bli naturligt utbyggd på ett sätt som gör det möjligt att på särskilt viktiga områden följa och vär­ dera den aktuella premieutvecklingen och även, där så krävs, inverka på denna utveckling. En sådan metodik är överlägsen den »förkontroll» av premierna som de sakkunniga tänkt sig. Försäkringsinspektionen lämnar också vissa uppgifter angående sin nu­ varande verksamhet på förevarande område. Såsom närmare redogjorts för i betänkandet har försäkringsinspektionen med stöd av den nuvarande lagstiftningen begärt vissa uppgifter av bolagen, avsedda att belysa premiernas skälighet. Sammanställningar av uppgifterna har publicerats i Enskilda Försäkringsanstalter. De möjliggör emellertid en­ dast en överslagsmässig bedömning för olika grenar av verksamheten, vilka var och en kan innehålla en mångfald olika riskklasser eller försäkringstyper. För att få bättre förtrogenhet med premiesättningen har inspektionen därför slagit in på den vägen att göra olika grenar till föremål för specialstu­ dier. Sådana specialstudier har påbörjats inom ett par verksamhetsgrenar. De har baserats på uppgifter, som inspektionen för ändamålet begärt av berörda bolag eller, vad avser bolag anslutna till tarifföreningar, av föreningarna. Un­ dersökningarna har delvis försvårats genom obenägenhet hos tarifföreningarna att tillhandagå inspektionen med alla önskade data. Inspektionen åter­ kommer till denna fråga i det följande. I anslutning till undersökningarna har också premiefrågor i viss utsträckning diskuterats med tarifföreningarna och utanför stående bolag. Inspektionen betonar att den frivilliga försäkringsverksamheten, även om den fyller en viktig social funktion, dock är en rörelse, som måste bära sig ekonomiskt. Dess särställning i förhållande till varuhandeln betingas av att man ej får »varan» i sin hand vid köpet utan att denna i stället har karaktären av en garantiutfästelse för en viss framtida situation, som — såvitt avser skadeförsäkring och annan ren riskförsäkring — kanske aldrig kommer att inträffa. Möjligheterna för allmänheten att bedöma relationen mellan pris och valuta blir härigenom ännu mer begränsade än inom varuhandeln. Detta förhållande är det väsentliga motivet för skälighetsprincipen och den stat­ liga tillsynen i detta hänseende. Inspektionen fortsätter.

Liksom inom varuhandeln spelar konkurrensen en betydande roll för att hålla försäkringspremierna nere. Särskilt under senare år har det varit en mycket hård premiekonkurrens på flertalet områden inom skadeförsäkring­ en och denna har otvivelaktigt verksamt bidragit till rationaliseringar och premiesänkningar inom bolagen, över huvud laget har konkurrensen innebu­ rit en ojämförligt hårdare press på premierna än skälighetsövervakningen. Konkurrensen torde också vara mera intensiv i vårt land än i flera andra län­ der, främst beroende på förekomsten av ett antal särskilt konkurrensvilliga företag, men också bl. a. på att man medvetet söker undvika att låta tillsynen hämma sund konkurrens. Emellertid föreligger dock konkurrenshinder av många olika slag. Det be­ ror inte endast och sannolikt inte ens väsentligen på förekomsten av kartel­

122 Kangl. Maj.ts proposition nr 171 år 1961

ler. Ännu viktigare är konsumenternas oförmåga att vinna överblick över marknaden, bl. a. beroende på att »varorna» ofta i flera hänseenden är olik­ formiga, t. ex. i fråga om villkoren. Även åtskilliga andra bindningar, t. ex. genom flerårsavtal, kan verka hämmande. Vidare kan det, trots konkurren­ sen, ibland lätt hända, att vissa grupper av försäkringstagare blir gvnnade på övriga gruppers bekostnad. Liksom på andra områden av näringslivet kan det slutligen av olika skäl även inom försäkringsbranschen förekomma, att konkurrensen inte sällan tar sig former, som inte enbart får gynnsamma verkningar på relationen mellan pris och valuta, utan som tvärom lätt kan få oförmånliga resultat för kostnader och priser. Det kan inträffa att försäk­ ringsformer, som ger en ringa risktäckning i förhållande till de omkostnader de vållar, utövar stark lockelse på konsumenterna eller åtminstone visar sig vara relativt lätta att sälja om bara en aktiv försäljning organiseras. Av sådana anledningar krävs åtgärder ägnade att undanröja konkurrens­ hinder som kan verka skadligt och att mera allmänt göra konkurrensen in­ riktad på relationen mellan pris och valuta, liksom även åtgärder för att så­ vitt möjligt öka konsumentupplysningen — ett problem som diskuteras i se­ nare sammanhang. Men eftersom det dock näppeligen är möjligt att åstad­ komma en konkurrens som är helt befriad från alla hämningar och dessutom är »ren» i den meningen att den enbart avser relationen mellan pris och va­ luta, fordras som sagt därjämte en skälighetskontroll avsedd att komplettera verkningarna av en sund konkurrens. Problemet i en sådan skälighetskontroll är emellertid ännu svårare än i en prisövervakning avseende ett varuområde. Ett av skälen härtill ligger i föl­ jande. Om man väljer alt låta en varuprisövervakning enbart ta sikte på konsumentintressena, så innebär det ingen olägenhet utan tvärtom, från den­ na ensidiga konsumentsynpunkt, i stället en fördel, om ett varupris av sär­ skilda orsaker är lägre än som svarar mot produktions- och distributions­ kostnaden. Konsumenten får varan, när han betalar den eller betalar t. o. m. helt eller delvis i efterskott. På försäkringsområdet kan man emellertid inte ens från konsumentens synpunkt dra en motsvarande slutsats. En försäk­ ringstagare har köpt en garanti för en viss framtid och den garantin måste hålla. Men den kan inte med säkerhet hålla, om försäkringsgivaren bjuder en lägre premienivå än som krävs för hans ekonomiska soliditet. Och är det för låga priset resultatet av ett gynnande av vissa försäkringstagare, behöver vis­ serligen garantin inte äventyras, men å andra sidan skulle det innebära en subventionering av det slag som enligt det föregående bör motarbetas, eme­ dan det är till skada för övriga försäkringstagare. Skälighet skon trollen kan av sådana skäl aldrig bli ensidig. Den måste stän­ digt vägas mot soliditetskravet, som har grundläggande betydelse för försäkringsverksamheten. Häri ligger, att premien måste inbegripa säkerhetsmargi­ naler betingade av svårigheten att exakt bestämma risk, omkostnader och öv­ riga faktorer, t. ex. till följd av att utfallet varierar i tiden eller med hän­ syn till att erfarenhetsmaterialet eljest är otillräckligt för en mera preciserad riskvärdering. Å andra sidan bör skälighetskontrollen icke syfta till en pre­ mienivå, som ger ekonomiskt mindre effektiva företag möjlighet att fortleva utan att underkasta sig rationalisering. Den bör syfta till en premienivå som •— med erforderlig säkerhetsmarginal — är jämnt tillräcklig för en effektivt driven försäkringsverksamhet.

Inspektionen anser sig icke kunna tillstyrka förslaget om förhandsanmälan av premieändringar. Enligt inspektionen framstår det emellertid som ett naturligt led i en skälighetsövervakning, att inspektionen har ständig tillgång till bolagens aktuella premietariffer, i första hand sådana som avser

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961 123

större grupper av försäkringstagare eller riktar sig till fysiska personer. Inspektionen förklarar också att den redan nu i stor utsträckning infordrat sådant material och att det knappast torde kunna råda någon tvekan om att inspektionen med stöd av 283 § FL kan påfordra, att vidtagna premieänd­ ringar, i den utsträckning inspektionen finner lämpligt, utan dröjsmål an­ mäls till inspektionen. Rörande den föreslagna bestämmelsen om uppgiftsskyldighet till belys­ ning av premiesättningen anför inspektionen följande. Enligt den nuvarande lagregeln avser uppgiftsskyldigheten »den metod som använts för övervakning av premiesättningen och för erfarenheter av övervakningen» (282 § 2 mom.). I förslaget används istället uttryckssättet att »å tid och enligt formulär, som bestämmes av försäkringsinspektionen, till inspektionen insända uppgifter till belysning av bolagets premiesättning­ ar ------- • —». Den nya formuleringen är till sin innebörd klarare än den nu­ varande och den anpassar sig också bättre till formen för de mera summa­ riska uppgifter, som hittills infordrats. Att uppgifterna enligt förslaget skall lämnas enligt av inspektionen fastställt formulär tolkar inspektionen icke såsom avsett att leda till att utvecklingen bindes genom att formulären ut­ nyttjas som instrument för åstadkommande av t. ex. en långt driven uni­ formering av riskklassindelningar. Det ankommer på bolagsledningarna att, inom ramen för skälighetsprincipen, fastställa grunderna för premiedilferentieringen. Nya alternativ beträffande riskklassindelning eller annat bör ej stävjas genom den ifrågavarande uppgiftsskyldigheten. Formulären bör sålunda som regel anslutas till den riskklassindelning som följts i bolagens statistik och ändras i mån så påkallas av utvecklingen. I inspektionens skälighetsövervåkning ingår dock att se till, att man gör sådana premiediffe­ rentieringar att betydelsefulla riskskiljande faktorer beaktas. Inspektionen bör därför icke vara bunden av bolagens statistikuppläggning. Sålunda bör inspektionen kunna kräva uppdelning även efter andra riskskiljande fakto­ rer, som inspektionen med hänsyn till skälighetsövervakningen finner av vikt att få belysta. Härvid bör dock iakttagas att bolagen ej genom en sådan uppgiftsskyldighet åsamkas kostnader, som ter sig höga i förhållande till betydelsen av det behov, som uppgiftsskyldigheten skall avse. I praktiken torde formulären komma att utarbetas efter förhandlingar med företrädare för bolagen. Skulle ett bolag sedan ej vara tillfreds med de av inspektionen fastställda formulären står det självfallet bolaget fritt att besvära sig hos Kungl. Maj :t. o Med ovanstående tolkningsuttalande ansluter sig inspektionen i det lfragavarande hänseendet till den föreslagna nya avfattningen av 282 § 2 mom. Försäkringsbolagens riksförbund framhåller att den föreslagna utvidg­ ningen av skälighetskontrollen, innebärande en förhandsgranskning av pre­ miesättningen, av många skäl ej är praktiskt genomförbar. Såsom ett kon­ trollinstrument i försäkringsinspektionens hand är en efterhandsgranskning fullt tillräcklig. Utvidgningen skulle icke innebära några fördelar för för­ säkringstagarna och försäkringsverksamheten utan skulle fastmer orsaka en byråkratisering och praktisk tungroddhet, som skulle försvåra för bolagen att meddela ett väl avpassat försäkringsskydd till lägsla möjliga kostnad. Riksförbundet anför bl. a. Den bästa garantin för eu skälig prcmiesätlning är emellertid konkur­ rensen och del är förvånande att de sakkunniga trots vetskapen om dess

124 Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

befintlighet helt underskattar dess värde. Riksförbundet vill hävda att den rikt fasetterade konkurrens, som utspelas mellan olika riksbolagsgrupper, länsbolag, häradsbolag, sockenbolag och specialbolag, medför att premierna snabbt anpassar sig till lägsta möjliga nivå. Härutöver vill riksförbundet erinra om konkurrensen från utländska försäkringsbolag, som är mycket påtaglig och sannolikt kommer att ytterligare skärpas. Det är anmärknings­ värt att de sakkunniga, som känner till de strävanden efter etableringsfrihet för utländska bolag och till andra liberaliseringar som med allt större styrka gör sig gällande i samband med olika integrationsföreteelser, helt bortsett från den ökande utlandskonkurrensen. Nödvändigheten av en fri konkurrens bestyrkes av att allmänheten — såsom de sakkunniga framhållit — har begränsade möjligheter att bedöma premiesättningens skälighet. Riksförbundet vill dock i detta sammanhang erinra om att samma starkt begränsade möjligheter att bedöma skäligheten av priser föreligger på praktiskt taget alla områden för varor och tjänster. Vem kan exempelvis fastslå att priset för en järnvägsbiljett är skäligt? Det bör även understrykas att skadeförsäkringspremier spelar en mycket under­ ordnad roll i den enskildes budget. Enligt Socialstyrelsens beräkningar (1958 års levnadskostnadsundersökning) uppgår de genomsnittliga årspremierna för fastighets-, lösöre-, olycksfalls- och andra riskförsäkringar (inkl. grupp­ livförsäkring men med undantag av bil-, båt- och hundförsäkringar) till sammanlagt kr. 72:60 per hushåll, d. v. s. cirka kr. 1: 35 i veckan eller mindre än vad en daglig tidning kostar och ungefär motsvarande ofta före­ kommande veckopengar för en tioåring.

Riksförbundet påpekar även att det exempel som de sakkunniga anfört såsom belägg för värdet av en skälighetskontroll icke utgör något bevis härför utan snarare tvärtom. Förbundet påpekar bl. a. att frågan om änd­ rade grunder för barnolycksfallsförsäkring upptogs redan i mitten av 1940talet från bolagshåll under hänvisning till att skaderesultatet varit synner­ ligen gynnsamt. Frågan upptogs emellertid av försäkringsinspektionen först år 1955 då inspektionen lät verkställa den utredning, som åberopas av de sakkunniga. Rörande de praktiska svårigheterna att genomföra skälighetskontrollen anför riksförbundet följande. De sakkunnigas förslag förutsätter en långt gående uppdelning av försäk­ ringsbeståndet. Det anses ej längre tillräckligt att försäkringsinspektionen erhåller en överblick endast över verksamhetsgrenarnas resultat. Man önskar nu ge försäkringsinspektionen möjlighet att skaffa sig en mer eller mindre detaljerad kunskap om resultaten för de olika riskslagen inom verksam­ hetsgrenarna. En sådan detaljredovisning ger emellertid som regel ej ett tillfredsställande underlag för skälighetskontroll. De sakkunniga uttalar själ­ va härom (s. 203 f): »Då riskerna ändras, nya försäkringsformer tillskapas, försäkringsvillkoren moderniseras och ändras — — — torde det i stor ut­ sträckning vara omöjligt att åvägabringa en skadeförsäkringsstatistik, som på en gång är aktuell och överspänner så många fall och så lång tid att statisti­ ken ensam kan tjäna som underlag för premiesättningen. Statistiken måste — på sätt som nu sker — kompletteras med tekniska riskbedömningar, som icke är statistiskt underbyggda». De sakkunniga berör här något mycket betydelsefullt, nämligen frågan om möjligheten att objektivt bedöma skä­ ligheten i premiesättningen. Prissättningen på skadeförsäkringsområdet liksom även kontrollen av den­

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961 125

samma försvåras av att försäkringsbolagen av naturliga skäl som regel har en ofullständig kännedom om råvarukostnaden, riskpremien, d. v. s. det belopp som erfordras för att betala uppkommande skador. För ett enskilt försäkringsobjekt finns visserligen teoretiskt sett en risk­ premie. Det är emellertid icke möjligt att statistiskt bestämma denna. Vad som statistiskt kan studeras är endast skadeförloppet för vissa grupper av försäkringsobjekt (riskgrupper). Då det icke finns någon objektiv norm för hur dessa riskgrupper skall bildas, kommer den av försäkringsbolaget valda riskgruppsindelningen att bli avgörande för de riskantaganden, som med statistiska hjälpmedel bestämmes för ett visst försäkringsobjekt och därmed också för den tariffpremie, som uttages. Olika bolag kan tillämpa olika riskgruppsindelningar och kan dartor — även om inga olikheter förefinnes mellan bolagen beträffande omkostnadsoch säkerhetstillägg — komma till olika tariffpremier för ett och samma försäkringsobjekt utan att det därför med fog kan sägas att det ena bolagets

Antag att för ett visst slags försäkringar bolaget X har sm statistik sa upplagd att den omfattar länen A, B och C medan hos bolaget Y länet L hänföres till en riskgrupp omfattande länen C, D och E. Antag vidare att för ifrågavarande försäkringar skadeutfallet för riskgruppen ABC hos bolaget X är 20 % lägre än skadeutfallet för riskgruppen CDE hos bolaget Y. Försäk­ ringarna inom länet C skulle då, om den statistiska skälighetsbedömningen ensam finge fälla utslaget, erhållas till lägre premier hos bolaget X an hos

b°Vidare 'förtjänar framhållas, att det ligger i försäkringstagarnas intresse

att försäkringsbolagen i kostnadsbesparande syfte tillhandahåller standar­ diserade försäkringar, innebärande att försäkringsobjekt med olika riskpre­ mie försäkras till samma tariff premier. Som exempel kan namnas den van­ liga hemförsäkringen. Antag att det gäller lösöre med ett varde av kr. 30 000:__, vilket i ena fallet försäkras av en äldre dam, som inte i namnvärd omfattning företar resor, inte har några barn, vilka innebar skadeståndsrisker, inte har någon cykel, som kan stjalas etc., och i andra fallet försäkras av en verksam familjefader med flera barn. Bada betalar samma premie, men de risker deras försäkringsbolag ikläder sig är högst olika. I syfte att förenkla och förbilliga arbetet på huvudkontor och fält kan det understundom vara ändamålsenligt att bortse från vissa olikheter * ris_k" avseende, som statistiskt eller tekniskt kunnat påvisas. Sedan gammalt gal­ ler att en högre brandpremie uttages för ett trähus än för ett stenhus. Om trähuset skyddas med någon utvändig beklädnad, som åtminstone i viss ut­ sträckning bär förmåga att motstå eld, låter man detta fa en lagre premie än ett oskyddat trähus men högre premie än ett stenhus. Pa senare ar bär det blivit allt mer vanligt att trävillor torses med fasadtegel. Ibland kan det innebära någon svårighet att avgöra, om ett sådant hus verkligen ar ett sten­ hus eller om det är ett inklätt trähus. För att slippa skriftväxling, kontroll etc och därav föranledda kostnader i sådana fall har en del bolag bestämt, att trävillor försedda med fasadtegel i premiehänseende skall anses som sten­ hus. En sådan bestämmelse har alltså tillkommit endast av praktiska skal men i försäkringstagarnas intresse. På liknande sätt ställs bolagen stundom inför behovet alt av praktiska skäl jämka på det som exempelvis ur brandteknisk synpunkt — ofta med statistiskt belägg är riktigt.

Folksam anser att den skärpning av skälighetskontrollen som de sakkun­ nigas förslag innebär skulle allvarligt hämma eu progressiv utveckling under

126 Kungl. Maj:ts proposition nr ill år 1961

fri konkurrens genom den byråkrati och kostnadsfördyring, som måste bli en följd av förslaget, och bli till mer skada än nytta för försäkringskonsumenterna. En annan konsekvens skulle bli ett försämrat läge för de svenska försäkringsbolagen inför en skärpt internationell konkurrens i utvecklingen mot en fri europeisk marknad. Folksam framhåller bl. a. att den tidsperiod, som följt efter det att skälighetsprincipen i skadeförsäkringen stadfästes, kännetecknas liksom senare hälften av 1940-talet av en hårdnande kon­ kurrens och en stark progressiv utveckling på skadeförsäkringsområdet. Denna utveckling har berört väsentliga delar av skadeförsäkringen, så­ som brandförsäkring, kombinerad försäkring, kollektiv sjuk- och olycks­ fallsförsäkring samt trafik- och motorfordonsförsäkring, och lett till både förbättring och förbilligande av försäkringsskyddet. Samtidigt har skett en anpassning av försäkringarna till den allmänna samhällsutvecklingen och även till den utbyggnad som ägt rum på socialförsäkringens område. Den skärpta konkurrensen har också varit en bidragande faktor till den ökade löretagskoncentration, som präglat de två senaste årtiondena och som tagit sig uttryck dels i koncernbildningar och fusioner mellan olika företag, dels i en förstärkning av de stora företagens relativa position inom svenskt försäkringsväsen. Behovet av en detaljmässig skälighetskontroll på skade­ försäkringsområdet är enligt Folksams uppfattning i dag betydligt mindre än under den period då 1942 och 1945 års försäkringsutredningar pågick. Den snabba utvecklingen av skadeförsäkringen både kvalitativt och kvanti­ tativt under en period av relativ frihet från detaljmässig reglering bekräf­ tar denna uppfattning. Den fördelning i skälighetsgrupper, som redan nu finns inom skadeförsäkringen, och den möjlighet inspektionen för närva­ rande har att av bolagen infordra uppgifter för större grupper inom en verksamhetsgren, är fullt tillräcklig för att tillgodose de försäkrades krav på skälighet. När de sakkunniga nämner tariffsammanslutningarnas konkurrensbegränsande verkan synes de enligt Folksam alldeles underskatta betydelsen av de utanför tarifföreningarna befintliga stora och ekonomiskt starka företagen, vilka framgångsrikt konkurrerar med tarifföretagen. De sakkunniga synes anse att tarifföreningarna har en allmänt negativ verkan. Samtidigt tycks de sakkunniga dock vara medvetna om att deras förslag om en skärpt kon­ troll inbjuder till kartellsamarbete bolagen emellan. På annat sätt kan man inte tolka deras uttalande i anslutning till frågan om förhandsanmälan av pi emieändringar, där de sakkunniga uttalar sig om tarifföreningarnas vär­ de i sammanhanget på ett sätt som närmast innebär en sanktionering av försäkringskartellerna. Enligt Folksams mening lämnar de sakkunniga en beskrivning över den fria konkurrensens avigsidor, som ger läsaren en fullkomligt felaktig bild av det verkliga förhållandet. De sakkunniga har icke enligt Folksam preste­ rat några exempel på att deras kritiska beskrivning har något underlag i verkligheten. Det anförda exemplet rörande barnolycksfallsförsäkring med premieåterbetalning — vilken försäkringsform aldrig bedrivits av Folksam

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961 127

— är hämtat från ett område som följer livförsäkringsregler och saknar helt relevans för skadeförsäkringen. Folksam uppehåller sig även utförligt vid de svårigheter som är förknip­ pade med en statistisk detaljkontroll och anför att svårigheterna att på sta­ tistisk väg få en god belysning av premiesättningen liksom skadeförsäk­ ringens snabba utveckling mot kombinerade standardförsäkringar talar starkt emot den huvudsakligen på statistikmetoden grundade skälighetskontroll som de sakkunniga föreslår. För att belysa svårigheterna med en dylik detaljkontroll redogör Folksam för utvecklingen av bolagets hemförsäkring, som präglats av radikal förenkling av tariffsystemet i samband med pre­ miesänkning, grundad dels på krympning av omkostnadsmarginalen dels på diskontering av väntad rationaliseringsvinst. Enligt Folksams mening är det fullt klart att de sakkunnigas förslag rö­ rande förhandsanmälan om premieändring i praktiken kommer att innebära ett förhandsgodkännande av inspektionen när det gäller premieändringar. De sakkunniga avser emellertid icke att varenda premieändring skall anmä­ las och att inspektionen i första hand bör inrikta sig på de försäkringstyper, som för försäkringstagarna har mest allmänt intresse. Enligt Folksams me­ ning innebär förslaget emellertid en obegränsad fullmakt åt försäkringsinspektionen att utöva en restriktiv kontroll som kan bli godtycklig. Omfatt­ ningen av kontrollen blir helt beroende av inspektionens framtida resurser och i vilken utsträckning »den tjänsteman hos försäkringsinspektionen, som närmast sysslar med kontrollen över skälighetsprincipen i skadeförsäkring» finner att dittills lämnade uppgifter »är otillräckliga för en skälighetsprövning i strängare bemärkelse». Att såsom de sakkunniga påstå, att underrät­ telseskyldigheten icke behöver bli betungande för skadeförsäkringen måste enligt Folksams mening vara uttryck för ett rent önsketänkande. Ett genom­ förande av förslaget skulle komma att verka i hög grad hämmande på bo­ lagens initiativkraft och möjligheter till nydanande verksamhet på skadeförsäkringsområdet. Förslaget får därmed en utvecklings- och konkurrenshämmande effekt och kan därför trots de sakkunnigas påståenden i motsatt riktning, inte vara till fördel för försäkringstagarna. Folksam understryker slutligen att försäkringsinspektionen kommer, om de sakkunnigas förslag ge­ nomföres, de facto att överta bolagsledningens ansvar för premiesättningen samtidigt som det juridiska ansvaret skulle ligga kvar hos bolagsledningarna. För Landsorganisationen framstår i nuvarande läge huvudmedlet för en mer skälig premiesättning inom skadeförsäkringen vara en utökad konkur­ rens inom försäkringsbranschen. Både direkt och indirekt torde nämligen nuvarande begränsningar i priskonkurrensen försäkringsbolagen emellan genom olika slags tariffsammanslutningar ha bidragit till att skälighetsprin­ cipen inte följts i sådan utsträckning, som syns vara möjlig. Denna för för­ säkringstagarna ogynnsamma konkurrensbegränsning bör enligt LO:s me­ ning snarast föranleda eu avsevärt ökad uppmärksamhet hos vederbörande lillsynsorgan som hittills syns ha accepterat tariffsammanslulningarnas verk­ samhet på ett alltför tolerant sätt. De av de sakkunniga uttalade farhågorna

128 Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

för en skadlig nedpressning av premierna i dumpingsyfte, vilket sägs kunna inträffa försåvitt priskonkurrensen släpptes fri, är utan tvekan överdrivna och syns för övrigt knappast kunna realiseras med hänsyn till att soliditetsprincipen samtidigt skall efterlevas av bolagen. De sakkunnigas förslag till förhandsgranskning inom försäkringsinspektionen av avsedda premieändringar finner LO vara en olämplig metod för effektivare skälighetskontroll av ytterligare ett skäl. Del är nämligen sanno­ likt så, att det inte är premieändringarna som sådana utan frånvaron av premieändringar, som ofta leder till oskäliga premier. Att då utsätta pre­ mieändringarna i stället för de bestående premierna för mer intensiv kon­ troll synes kunna få en effekt på bolagens premiesättning, som är rakt mot­ satt det av de sakkunniga förutsedda syftet. För LO framstår nuvarande ordning med en efterhandskontroll av skadeförsäkringspremiernas skälighet som den mest ändamålsenliga, i all synner­ het om nuvarande konkurrensbegränsningar inom branschen kan bringas att minska. Försäkringsinspektionens nuvarande efterhandskontroll syns dock böra ges större resurser än de nuvarande. Redan inom nuvarande lagstiftningsram syns det vara möjligt att, under förutsättning att inspektionens resurser förstärktes i detta sammanhang, få till stånd en sådan skälighetsprövning i efterhand att flertalet av de sakkunniga påtalade bristerna kan hävas. Kooperativa förbundet förklarar sig inte ha kunnat värja sig för intrycket, att de sakkunnigas förslag har en avsevärt större räckvidd än den tillsyn och kontroll, som enligt konkurrensbegränsningslagstiftningen i övrigt avser att reglera missbruk. Detta gäller i första hand skärpningen av skälighetskontrollen vid premiesättningen inom skadeförsäkringen. Det synes förbundet som om den föreslagna förhandsgranskningen vid premieändring företer be­ tydligt större likhet med det förfarande, som tillämpades av den statliga pris­ kontrollen under krisåren än med den generella utrednings- och övervak­ ningsverksamhet, som för närvarande utföres av pris- och kartellnämnden inom andra områden av företagslivet. Förbundet erinrar om den skarpa kon­ kurrens som karakteriserar utvecklingen av skadeförsäkringen. Så länge den­ na konkurrens gör sig gällande i fortsättningen är det enligt förbundets mening olyckligt, om skärpt skälighetskontroll skulle bidraga till ett hämman­ de av lusten till initiativtagande på nya områden och till nya försäkrings­ former inom skadeförsäkringen. Den hittillsvarande utvecklingslinjen inom detta stora försäkringsområde — liksom på andra — synes ha skett under betryggande samhällskonlroll genom utnyttjande av försäkringsinspektio­ nens hittillsvarande befogenheter. De missförhållanden, som säkerligen kan pavisas bl. a. i samband med förekomsten av tarifföreningar och andra kartellavtal, samt i form av liknande samarbete på olika försäkringsomlåden, är väsentligen åtkomliga inom ramen för nu gällande allmänna kon­ trollbefogenheter. Förutsättningen för nya framsteg är dock, att dessa till fullo utnyttjas och att övervakningsmyndigheten sålunda inte betraktar kar­ tellbildningarnas tillvaro och självtagna regleringar med passivitet. Erfaren-

Kungl. Maj.ts proposition nr 171 år 1961 129

heten har i konkreta fall visat, att en vaken initiativrik konkurrensvilja bär stora möjligheter att stävja dylika för försäkringskonsumenterna skadliga verkningar. Effektiviteten av sådana motaktioner kommer givetvis att ytter­ ligare ökas i fall av aktivt bistånd från övervakningsmyndigheten i den mån dess särskilda resurser för detta syfte förstärkes. Tjänstemännens centralorganisation ifrågasätter om de metoder de sak­ kunniga föreslagit är lämpliga och kan för sin del inte förorda förslaget om utvidgning av försäkringsinspektionens befogenheter och om ökad uppgiftsskyldighet för försäkringsbolagen. TCO anför bl. a. Det är oklart vilken praktisk betydelse de föreslagna lagändringarna får. Det framgår av betänkandet att alla möjligheter till kontroll inte utnyttjats sedan lagen om försäkringsrörelse kom till, vilket torde bero på bristande re­ surser. Å andra sidan anser de sakkunniga att en utbyggnad av inspektionen icke är påkallad i samband med en lagreform. TCO vill för sin del peka på att metod- och branschrationalisering kan främjas på annat sätt än genom en omfattande direktkontroll. Inte minst viktigt torde det vara att utarbeta ingående och tillförlitlig skadestatistik, som ger underlag för en all­ män skälighetsbedömning. Inte bara ur skälighetssynpunkt utan också för de skadeförebyggande åtgärderna från samhällets och olika parters sida är det nödvändigt att skadestatistiken väsentligt förbättras och blir föremål för forskning. Trafikolycksstatistiken och trafiksäkerhetsforskningen är exem­ pel på ett sådant område, där vissa förbättringar numera skett, men där mycket återstår att göra. Enligt Sveriges Industriförbund synes de sakkunnigas skäl för en utvid­ gad kontroll av skälighetsprincipens tillämpning vid premiesättningen inom skadeförsäkringen icke övertygande. Förbundet anför. De sakkunniga redogör för svårigheterna att bedöma försäkringspremier­ nas skälighet på skadeförsäkringsområdet och för omöjligheten att grunda premierna enbart på statistik utan att draga den nära till hands liggande slutsatsen, att en långtgående offentlig skälighetskontroll i praktiken skulle bli utan större värde. På ett ställe i betänkandet konstateras emellertid att eu rättvis bedömning av skäligheten i premiesättningen kräver undersök­ ningar av sådan omfattning och svårighetsgrad, att det möter stora svårig­ heter för försäkringsinspektionen att — i allt fall med nuvarande personal­ resurser — genomföra desamma. En ingående offentlig kontroll av premie­ sättningen måste uppenbarligen draga betydande kostnader. Likaså torde den föreslagna uppgiftsskyldigheten innebära ökade kostnader för försäk­ ringsbolagen. Enär dylika kostnader i sista hand måste täckas av försäk­ ringstagarnas premier, framstår det knappast såsom ett försäkringstagarintresse, att ifrågavarande kontroll utvidgas utan att det är utrett, att vad som står att vinna för försäkringstagarna står i rimlig proportion till kost­ naderna. Fastmera synes erfarenheten, trots vad de sakkunniga anför i be­ tänkandet, tala för att konkurrensen inom försäkringsbranschen för närvaran­ de reglerar premiesättningen på ett ur skälighetssynpunkt tillfredsställande sätt.

Sveriges hantverks- och indusiriorganisalion anser att gällande efterhandsgranskning bör innebära tillräcklig kontrollmöjlighet. Förbundet fin­ ner i och för sig de sakkunnigas önskemål om effektivisering av skälighets-

principen angeläget från försäkringstagarnas synpunkt men ifrågasätter, liu-

!( Bihang till riksdagens protokoll li)6l. 1 samt. Nr 171

130 Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

ruvida icke den föreslagna redovisningen i praktiken blir väl komplicerad och dyrbar. Förslaget om skyldighet att i förväg för godkännande anmäla premieändringar till inspektionen synes medföra en effektivitetshindrande formalism som icke tillräckligt motiverats. En förhandskontroll av skäligheten i premiesättningen inom skadeförsäkringsområdet skulle enligt Motormännens riksförbund näppeligen vara till fördel för försäkringstagarna. Förbundet framhåller bl. a. Förbundet vill i detta sammanhang erinra om att 1945 års försäkringsutredning i samband med att den föreslog införandet av skälighetskontroll på sakförsäkringsområdet framhöll, att denna måste utformas i huvudsak såsom en efterkontroll. Utredningen ansåg att ett förhandsgodkännande av tarifferna från inspektionens sida skulle innebära en ytterst omfattande och tidskrävande procedur, som knappast skulle fylla något förnuftigt ända­ mål. Inspektionen skulle nämligen sakna förutsättning att riktigt bedöma en på tekniska grunder verkställd premiedifferentiering. Förhållandena se­ dan dess torde näppeligen ha utvecklats på ett sådant sätt, att någon ändring härutinnan har inträtt.

Slutligen vill förbundet framhålla, att den nuvarande konkurrensen på området enligt förbundets mening helt torde utesluta möjligheten av att nå­ got bolag eller någon fusion av bolag skulle ha möjligheter att genomföra en otillbörlig höjning av premierna för t. ex. vagnskador. Den mycket hårda konkurrensen på området torde säkerligen borga för att en sådan åtgärd numera är utesluten. Däremot kan det finnas teoretisk möjlighet att kon­ kurrensen, som de sakkunniga framhåller, kan leda till att ett försäkrings­ bolag i dumpingsyfte övergående kan pressa ned premierna i en försäkringsgren genom att anlita hopsamlade vinstfonder eller överskott i en an­ nan gren. Detta är väl dock just en sådan sak, som efterhandskontrollen av­ ser att avslöja och som därefter rättas till. Den eftersläpning härutinnan, som detta kan komma att medföra, torde sett i det långa loppet vara av underordnad betydelse. De sakkunnigas ståndpunkt att försäkringsverksamhet i utlandet och sjöoch transportförsäkring, som bedrives här i riket, alltjämt bör vara undan­ tagna från de särskilda bestämmelserna angående kontroll över premie­ sättningens skälighet godtages av försäkringsinspektionen. Sjöförsäkringsaktiebolaget Öresund framhåller att det är önskvärt alt sjöförsäkringsbola­ gen i sin verksamhet lämnas största möjliga frihet att anpassa sig efter nä­ ringslivet och den internationella marknadens krav. Kunderna i sjöförsäk­ ring är praktiskt taget helt att söka inom näringslivet. Någon anledning att lägga andra än rent affärsmässiga aspekter på förhandlingar mellan dem och försäkringsbolagen föreligger ej. Bolagets erfarenhet är snarast, att före­ trädare för näringslivet i sina förhandlingar med sjöförsäkringsbolagen ge­ nom skickligt utnyttjande av såväl in- som utländsk alltmer hårdnande kon­ kurrens lyckats uppnå för dem synnerligen gynnsamma villkor. Försäkringsfunktionärernas förbund har däremot den uppfattningen att konkurrensen inom sjöförsäkringen begränsats på ett betänkligt sätt och finner det syn­ nerligen märkligt att de sakkunniga avstått från att kräva tillämpning av skälighetsprincipen på detta område.

Kungl. Maj.ts proposition nr 171 år 1961 131

Försäkringsinspektionen anser övervägande skäl tala för att man icke in­ för någon bestämmelse som ger inspektionen möjlighet att framtvinga åter­ bäring på skadef örsäkringsom rådet. Inspektionen anser att man ej bör i lagstiftningen skjuta fram återbäringen framför andra alterna­ tiva möjligheter att åstadkomma den balans mellan pris och valuta som skälighetsprincipen kräver. Inspektionen anför vidare bl. a. följande. Såsom framhållits av de sakkunniga gäller i mycket stor utsträckning, att premierna i skadeförsäkring är så låga, att det ofta ter sig orimligt att lägga ner kostnader på framräkning och distribution av den vanligen obetydliga återbäring som det blir fråga om. Allmänt kan sägas, att en förutsättning för att återbäring skall kunna vara en lämplig anordning är, att de administra­ tiva kostnader, som beräkningen och distribueringen av återbäringen med­ för, ej slukar en oproportionerligt stor del av den summa, som står till för­ fogande för ändamålet. Till den anförda synpunkten kommer en annan av mera teknisk art. Inom flera skadeförsäkringsbranscher fluktuerar skadeutfallet så starkt från det ena året till det andra, att sådana säkerhetsmarginaler till premierna, som skulle kunna läggas till grund för återbäring, icke »frigöres» efter ett gynn­ samt år. Premiebedömningen måste fastmer grundas ej endast på utjäm­ ningen inom det förefintliga försäkringsbeståndet utan också på eu utjäm­ ning i tiden. Man kan i detta fall ej av ett enstaka års resultat draga slut­ satsen, att premierna varit för höga. En bedömning måste grundas på er­ farenheterna under en följd av åtminstone några år. När man därför är i den situationen, att man anser sig kunna konstatera, att premierna inom en viss försäkringsgren är för höga, så är detta i allmänhet resultatet av en flerårsbedömning. En eventuell återbäring borde i sådant fall avse icke en­ dast det sistförflutna året utan en följd av år. Detta kan bli mycket kompli­ cerat och kostnadskrävande med hänsyn till de ständigt pågående föränd­ ringarna beträffande såväl försäkringsstocken som de enskilda försäkring­ arna. Den vanliga vägen blir därför, att man sänker premierna eller, där så lämpligen låter sig göra, inkluderar nya ersättningsmoment i försäkringstäckningen.

Även Försiikringsbolagens riksförbund ställer sig negativt till det av de sakkunniga föreslagna stadgandet rörande återbäring i skadeförsäkring. För­ bundet anser att de sakkunniga i själva verket presterat en övertygande argumentering för att icke införa något principiellt krav på återbäring. Den­ na argumentering kan ytterligare förstärkas med hänvisning till andra för­ hållanden som gör det svårt att med gott resultat överföra återbäringsinstitutet från livförsäkrings- till skadeförsäkringsområdet. Riksförbundet nöjer sig med att peka på de svårigheter, som skulle uppkomma om ett bolag skul­ le vara tvunget att utbetala återbäring till tidigare försäkringstagare i bola­ get. Detta problem skulle bli mycket vanligt, eftersom återbäringens storlek icke skulle kunna konstateras förrän tidigast året efter det avtalsår åter­ bäringen avsåg. Skadeförsäkringsbolagens styrelser och verkställande direk­ törer har enligt FL att övervaka att premiesättningen är skäligt avvägd. Den­ na avvägning sker bl. a. på grundval av det tidigare utfallet av rörel­ sen och bör — om förhållandena pekat därpå — resultera i premiejustering­ ar. Denna omständighet i förening med den starka konkurrensen gör att för­

132 Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

säkringstagarna, när förhållandena det medger, så snabbt som möjligt kom­ penseras genom sänkning av premierna. En dylik metod kan i många fall vara att föredraga framför återbäring, även om det i båda fallen är fråga om efterhandskorrigering av premierna. Folkscim anför att bolaget sedan många år tillämpat återbäring på skadeförsäkringsområdet. Så är fallet i kollektiv olycksfalls- och sjukförsäkring, i kollektiv garantiförsäkring samt i bilförsäkring. Bolaget anför. Inom nämnda kollektiva försäkringar, där medlemsantalets storlek inne­ burit tillräcklig riskutjämning för att man skall kunna betrakta försäkring­ en som en helhet för sig, har återbäringsavtal upprättats. Dessa avtal ger den försäkrade gruppen en väsentlig andel av eventuellt överskott. För dessa kollektiva försäkringar anpassas premienivån från tid till annan efter skadeutfallet inom varje försäkring. Aterbäringsavtalet ger den försäkrade gruppen en garanti för att man inte ens under perioderna mellan sådana premieanpasssningar skall behöva betala en högre avgift än nödvändigt. Inom bilförsäkringen, där den enskilda premiens relativa storlek tillsam­ mans med en långt driven automatisering gör temporära återbäringar för­ svarbara ur kostnadssynpunkt, utbetalas en årlig återbäring, beräknad så­ som en procentandel av den premie, som erlagts föregående år. Storleken av återbäringen, vilken fastställes för trafikförsäkring och motorfordonsförsäkring var för sig, blir beroende av det gångna årets ekonomiska resultat. Utifrån sina erfarenheter från skadeförsäkringsområdet, vill Folksam framhålla att återbäring är motiverad och påkallad ur skälighetssynpunkt på sådana områden inom skadeförsäkringen, där kostnaderna för återbä­ ringens beräkning och utbetalning kan hållas på en i förhållande till återbä­ ringens storlek rimlig nivå.

Beträffande de sakkunnigas förslag om komplettering av la­ gens sanktionsbestämmelser anför försäkringsinspektionen att föreläggandeförfarandet tillgripits endast i mycket enstaka fall, såsom då bolaget önskar underställa frågan Kungl. Maj :ts prövning. Hittillsvarande erfarenhet ger knappast stöd för uppfattningen, att någon utbyggnad av fö­ reläggandekatalogen skulle vara erforderlig. Inspektionen framhåller att i de fall hittills, då inspektionen ansett sig ha anledning att i ett eller annat av­ seende framställa anmärkningar mot ett bolags verksamhet, inspektionens påpekande i regel lett till rättelse, utan att saken behövt ställas på sin spets. Inspektionen anför. Om den nya anmärkningspunkt som avser premiebestämning kan sägas, att den i hög grad avser bedömningsfrågor, där meningarna kan gå starkt isär. Då bestämmelsen vidare icke, såsom inom trafikförsäkringen, utgör ett led i en mer långtgående reglering, torde den i praktiken knappast kunna tillämpas annat än i mera uppenbara fall av oskäliga premier. Men i sådana fall har inspektionen möjlighet att ingripa redan med stöd av den nuvarande sista anmärkningspunkten, att det eljest föreligger allvarlig anmärkning mot ett bolag. Vad gäller den föreslagna nya anmärkningspunkt, som avser sparsam­ het med omkostnaderna, ter det sig naturligt att man för en verksamhet av försäkringsrörelsens art, med dess ständigt ökande betydelse i samhällslivet, vill understryka kravet på allmän sparsamhet i förvaltningen. I all synner­ het gäller detta livförsäkringen med dess starkt sociala inriktning. Spar-

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961 133

samhetskravet underströks också i samband med lagfästandet av skälighetsprincipen på detta område. För liela försäkringsområdet bör gälla, att onö­ diga kostnader bör undvikas och en allmän moderation prägla utgiftspoli­ tiken. Tillsynsmyndigheten har att i sitt inspektionsarbete följa verksamhe­ ten även ur dessa aspekter. Det är emellertid uppenbart, att tillsynsmyndigheten varken kan eller bör engageras i den rad av utgiftsbeslut, som ingår i företagsledningarnas löpan­ de verksamhet. Det rör sig här ofta — icke minst när det är fråga om inves­ teringsutgifter av olika slag — om bedömningsfrågor. Delade meningar kan råda även bland företagets egna experter, huruvida en utgift ur företagseko­ nomisk synpunkt är ändamålsenlig eller — omvänt — är »icke förenlig med tillbörlig sparsamhet». Å andra sidan bör tillsynsmyndigheten kunna ingripa mot klara fall av t. ex. slöseri eller brister i organisation. Inspektionen har emellertid en sådan befogenhet redan genom den ovan nämnda bestämmelsen i nu gällande lag, enligt vilken allvarlig anmärkning mot verksamheten är en anledning till föreläggande. Att inspektionens befogenhet föreligger i det hänseende som här har diskuterats stödjes direkt av förarbetena till lagen. Svenska försäkringsbolags riksförbund avstyrker den föreslagna utvidg­ ningen av föreläggandekatalogen. Beträffande den anmärkningspunkt som avser premiebestämning har de sakkunniga icke på något sätt antytt i vil­ ken utsträckning avvikelse från inspektionens uppfattning om skälig pre­ miesättning skulle kunna medföra föreläggande. Med hänsyn till att inspek­ tionen redan enligt gällande lag uppenbarligen kan meddela föreläggande, såvida allvarliga anmärkningar riktas mot försäkringsverksamheten, synes det föreslagna tillägget dels obehövligt dels ägnat att inge den föreställning­ en att inspektionen skulle äga rätt att närmare detalj granska de beslut, för vilka bolagsledningarna är ansvariga. Förbundet anför i anslutning härtill bl. a. följande. Till utgångspunkt för förslaget angående den nya sakskäligheten — lik­ som i fråga om tillsynen över skaderegleringen samt frågan om sparsamlietskravet — har de sakkunniga tagit motsvarande stadganden i lagen om tra­ fikförsäkring å motorfordon. Med anledning av riksförbundets avvisande av de sakkunnigas nu nämnda förslag kan för den skull den frågan ställas, varför icke de föreslagna anordningarna skulle kunna genomföras generellt när de under lång tid accepterats inom trafikförsäkringen. Förhållandena i fråga om trafikförsäkring är emellertid helt annorlunda än beträffande an­ nan försäkring. När det beslutades att i lag fastslå trafikförsäkringsplikt för motorfordonsägare, fann statsmakterna det ändamålsenligt att låta tra­ fikförsäkringen meddelas av de enskilda försäkringsbolagen. Det ansågs då att denna försäkringsform, som är obligatorisk för motorfordonsägare och som försäkringsbolagen år skyldiga att tillhandahålla, borde kringgärdas med särskilda bestämmelser. Trafikförsäkringens speciella karaktär har gjort alt man från försäkringsbolagens sida kunnat acceptera ett avsteg från (len princip som alltid måste råda inom enskild försäkringsverksamhet, nämligen beslutanderätt i frågor för vilka bolagen själva har ansvaret. I fråga om den anmärkningspunkt som avser sparsamhet med omkostna­ der framhåller riksförbundet att FL ger försäkringsinspektionen rätt att in­ gripa mot försäkringsbolag på den grund att »allvarlig anmärkning mot för­ säkringsbolags verksamhet föreligger». Förbundet finner det också med

134 Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

hänsyn till tillsynsverksamhetens uppläggning naturligt att inspektionen skall äga ingripa om en så allmän tendens till slöseri skulle iakttagas i ett bolag att detta bör bli föremål för »allvarlig anmärkning». Riksförbundet finner det emellertid helt orimligt att med de i FL nu upptagna föreläggan­ deanledningarna jämställa det förhållandet att ett bolags utgiftspolitik i enskilda fall kan ifrågasättas. Såsom särskilt betänkligt framstår förslaget med hänsyn till att bolagsledningarna har betydligt större möjlighet än försäkringsinspektionen att bedöma lönsamheten och lämpligheten av enskilda utgifter. Försäkringsbolagens ledningar har inte något intresse av att åsam­ ka bolagen onödiga kostnader. Bolagsledningen svarar för sina åtgärder in­ för bolagsstämman. Endast bolagens egna organ med deras direkta kontakt med verksamheten är kompetenta att ur företagsekonomisk synpunkt be­ döma detaljfrågor rörande kostnader. Förbundet framhåller även att ej ens ett bolags revisorer formellt anses kunna gå längre i sin förvaltningsgranskning än att i förekommande fall framställa anmärkning mot förvaltningsåtgärder, som är olagliga eller som innefattar ett uppsåtligt eller vårdslöst eftersättande av bolagets intressen. Även Folksam avstyrker förslaget till komplettering av sanktionsbestäinmelserna i 288 § 2 mom. Enligt vad bolaget bl. a. framhåller är det utomor­ dentligt vanskligt redan för företagsledningen, som dock genom den direkta kontakten med verksamheten har den största erfarenheten att i förväg be­ döma eller i efterhand avgöra huruvida vidtagna åtgärder i längden leder till ökad effekt och bättre ekonomiskt resultat. Ännu mindre måste förut­ sättningen för en riktig bedömning vara för inspektionen, vars uppgifter och kompetens icke innefattar företagsledning. Den skälighetskontroll, som inspektionen kan utöva, måste därför bli en ren kostnadskontroll, som ser till de absoluta utgifterna. Det kan inte bli fråga om någon bedömning hu­ ruvida den åtgärd, som medfört kostnaden, kommer att verka i positiv rikt­ ning eller ej och ännu mindre om ett avgörande huruvida åtgärden bör vid­ tas eller inte. Ett sådant avgörande kan endast tas av företagsledningen, som har det reella och juridiska ansvaret. Folksam anför vidare bl. a. föl­ jande. De sakkunniga har i sin argumentation för förslaget icke närmare pene­ trerat frågan om vilka slag av omkostnader, som kan bli föremål för in­ spektionens bedömning. Man torde emellertid kunna utgå ifrån att de sak­ kunniga, såvida de inte menar att inspektionen skall fungera som ett ra­ tionaliseringsinstitut, inte avsett att inspektionen i nämnvärd utsträckning skulle kunna inverka på lönekostnaderna. Lönenivån regleras i praktiken av arbetsmarknadens parter och de avtal som träffas blir som regel vägle­ dande även för försäkringsbolagen. Den alldeles dominerande delen av bo­ lagens omkostnader utgörs av personalkostnader. Under år 1959 uppgick sålunda Folksams lönekostnader (inklusive lunch-, pensions- och socialför­ säkringskostnader) till 75 % av de totala förvaltningskostnaderna och till 17 % av premieinkomsten. (I detta sammanhang kan nämnas, att direktionens löner utgjorde 1,5 % av de totala lönerna och 0,2 % av premieinkomsten.) Det är alltså de återstående 25 procenten av förvaltningskostnaderna — vari då bl. a. ingår kostnader för lokaler, kontorsmöbler, maskiner, blanketter

Kungl. Maj.ts proposition nr 171 år 1961 135

och annat, som behövs för att driva rörelsen — som man föreslår att inspek­ tionen närmast skall kontrollera. De omkostnadsposter, som det därvid kanske i första hand kan bli fråga om, avser exempelvis förebyggande verk­ samhet i fråga om sjukdom och olycksfall, trafiksäkerhet, brandskydd etc. samt åtgärder för utbildning, personalens trivsel, public relation osv.

Enligt Kooperativa förbundet bör det uppmärksammas att de föreslagna anmärkningsfallen inte har någon motsvarighet i 1953 års lag om motver­ kande i vissa fall av konkurrensbegränsning. Enligt 21 § nämnda lag kan prisföreläggande endast utfärdas av Konungen på hemställan av näringsfrihetsrådet och för högst ett år i sänder. Det torde enligt förbundet ligga i öppen dag, att tvingande ingripanden, eventuellt i form av premiesätt­ nings-(pris-) förelägganden enligt förslagets ändring av 288 § inte står i överensstämmelse med 1953 års allmänna konkurrensbegränsningslag. Folksam instämmer i de sakkunnigas uppfattning om värdet ur de försäk­ rades synpunkt av kollektiva anordningar. Bolaget anför att den kollektiva formen i huvudsak kommit till användning på personförsäkring­ ens område. Anledningen till att den inte fått någon nämnvärd omfattning inom sakförsäkringen är, vad Folksam angår, ingalunda bristande intresse utan snarare att de organisatoriska och försäkringsmässiga förutsättningar­ na är mindre inom sakförsäkringen än inom personförsäkringen. Bolaget anför. Den kollektiva formen i skadeförsäkring har i Folksam främst tillämpats inom olycksfalls- och sjukförsäkring. Av premieinkomsten i denna försäkringsgren faller inemot 90 % på kollektiv försäkring. Den kollektiva formen förekommer även inom vår garantiförsäkring och har också prövats i annan skadeförsäkring. Vår erfarenhet från den kollektiva olycksfalls- och sjukförsäkringen, som för riksomfattande grupper omfattar även ersättning för rehabilitering, ger vid handen att betydande besparingar kan göras genom den kollektiva for­ men. En kollektiv olycksfalls- och sjukförsäkring innebär, att man i ett och samma försäkringsavtal innesluter en grupp personer med i stort sett sam­ ma risker och med samma försäkringsbehov. Den kollektiva försäkringen är därför särskilt lämpad att tillgodose de anspråk, som medlemmarna i fack­ liga organisationer kan ställa på ett fullgott skydd. Den största besparingen vinnes om den kollektiva försäkringen tecknas med obligatorisk anslutning. Premieinkasseringen och förvaltningen blir då ytterligt enkel samtidigt som man undviker oförmånligt urval. Svenska försäkringsbolags riksförbund anför såsom sin uppfattning att kollektiva skadeförsäkringar bör introduceras med stor försiktighet. För­ bundet anför. En betydande skillnad föreligger mellan summaförsäkring, t. ex. grupp­ livförsäkring, och skadeförsäkring. I fråga om summaförsäkring kan för­ säkringstagaren tillhöra olika kollektiv och därigenom bli berättigad att er­ hålla summor från flera håll när försäkringsfall inträffar. Blir han däremot skadeförsäkrad flera gånger för samma risk genom att tillhöra flera kollek­ tiv, utgår ju likväl ersättning endast för den verkliga skadan. Ersättningar­ na från de olika försäkringarna blir då reducerade, vilket innebär alt ban sammanlagt erlagt för hög premie.

136 Kungi. Maj.ts proposition nr 171 år 1961

Beträffande de besparingar som kan ernås genom kollektiva anordningar bör icke förbises att vissa kostnadsminskningar endast kan erhållas genom att arbete och kostnader överföres till bakom kollektivet stående organisa­ tioner eller företag. De enskildas försäkringsbehov är dessutom så varie­ rande att man icke generellt genom kollektiv försäkring kan ge individerna ett försäkringsskydd som passar dem alla. Kompletteringsförsäkringar bleve ofta nödvändiga och dessa måste bli förhållandevis kostsamma eftersom försäkringssummorna för dessa försäkringar blir relativt små. I sådana fall skulle det med andra ord bli en kostnadsomfördelning utan kostnadsreduk­ tion eller kanske rent av en kostnadsökning. Därest var och en skall erhålla ett för honom lämpligt och väl avpassat försäkringsskydd, kommer därför kollektiva anordningar på skadeförsäkringsområdet troligen icke att medföra någon väsentlig besparing för försäkringstagarna. Vad riksförbundet bär framhållit innebär icke att förbundet i och för sig avvisar tanken på ökad användning av kollektiva anordningar inom ska­ deförsäkring där sådana kan visa sig ändamålsenliga. Det är ej uteslutet att större utrymme för sådana anordningar kan vinnas i framtiden. Beträffande frågan om sekretesskydd för infordrade upp­ gifter förklarar sig försäkringsinspektionen icke ha någonting att erinra mot den av de sakkunniga föreslagna ordningen, att inspektionen först sedan statsmakterna tagit ståndpunkt till betänkandets förslag efter överläggning­ ar med företrädare för försäkringsbolagen, överväger i vad mån sekretessbe­ stämmelser på området är oundgängligen erforderliga och gör framställning till Kungl. Maj :t i ämnet. Redan i detta sammanhang uttalar emellertid in­ spektionen, att sekretesskydd av till inspektionen ingivet material bör, för­ utom i fall som rör enskild person, beredas i den utsträckning som kan anses påkallad för att skydda berättigade företagareintressen.

Departementschefen Den offentliga tillsynen över försäkringsbolagen tar sikte på två grund­ principer för bolagens verksamhet. Den ena innefattar försäkringstagarnas intresse av att bolagen uppfyller tillfredsställande anspråk på soliditet, dvs. att trygghet föreligger att givna försäkringsutfästelser kan infrias. Den and­ ra grundsatsen kan formuleras i kravet på att premierna skall vara skäligt avvägda. Beträffande skadeförsäkringen har kravet på soliditet icke kom­ mit till direkt uttryck i FL. Det oaktat gäller självfallet såsom ett primärt villkor även för försäkringsverksamheten på detta område, att den bl. a. skall sikta till att trygga försäkringsföretagets förmåga att fullgöra sina förpliktelser gentemot försäkringstagarna. I likhet med de sakkunniga, vilkas synpunkter i denna fråga i allt väsentligt godtagits eller lämnats utan erinran av remissinstanserna, anser jag anledning saknas att nu ändra den framskjutna plats soliditetskravet intagit i tillsynsverksamheten. Utveck­ lingen på skadeförsäkringsområdet, betingad bl. a. av stark konkurrens bolagen emellan, tenderar mot nya försäkringsformer, nya kombinationer av olika försäkringsmoment och förenkling och rationalisering av bestå­

Kungl. Maj.ts proposition nr 171 år 1961

ende försäkringsgrenar. Denna utveckling för med sig nya problem rörande riskuppskattning och premieberäkning. Det är en viktig uppgift för för­ säkringsinspektionen att följa denna utveckling och tillse att behovet av goda soliditetsgarantier icke eftersättes. Jag vill även understryka vad de sakkunniga anfört om behovet från sohditetssynpunkt av att bolagen vid sina kapitalplaceringar sörjer för en än­ damålsenlig riskspridning. Kravet på skälighet vid bestämmandet av premier för skadeför­ säkring lagfästes först genom 1950 års ändringar i FL. Enligt 282 § 2 mom. i lagen åligger det styrelsen och verkställande direktören i skadeförsäkringsbolag att med hjälp av fortlöpande statistik eller annorledes övervaka att premiesättningen är skäligt avvägd med hänsyn till den risk, försäkringen är avsedd att täcka, nödiga omkostnader för försäkringen samt omständig­ heterna i övrigt. Det åligger nämnda bolagsorgan att till försäkringsinspektionen för tidrymd som inspektionen bestämmer insända redogörelse för den metod som använts för övervakningen av premiesättningen och för erfarenheterna av övervakningen. Från dessa bestämmelsers tillämpning un­ dantages sjö- och transportförsäkring samt all verksamhet som bedrives i utlandet. För den obligatoriska trafikförsäkringen gäller särskilda bestämmelser enligt lagen om trafikförsäkring å motorfordon, som medger en mera långt­ gående kontroll än motsvarande regler i FL. De sakkunniga föreslår — delvis efter mönster från trafikförsäkiingslagen — en betydande skärpning av FL:s bestämmelser rörande tillsynen över att skälighetsgrundsatsen följes av bolagen. Enligt förslaget införes sålun­ da i FL en bestämmelse, enligt vilken det åligger bolagsstyrelsen eller verk­ ställande direktören att, i den omfattning försäkringsinspektionen bestäm­ mer, innan beslut fattas om ändring av premiesats, meddela inspektionen den avsedda ändringen samt en sammanfattning av det material och de över­ väganden, varpå den avsedda ändringen bygger. Bestämmelsen syftar till att öka insynen i skadeförsäkringsbolagens premiesättning och att bereda in­ spektionen tillfälle att i fall av behov upptaga överläggningar med försäk­ ringsbolagen rörande avsedda premieändringar. Vidare föreslår de sakkun­ niga förtvdligande av gällande regler om inspektionens rätt att infordra uppgifter från bolagen i syfte att möjliggöra krav på en utförligare redovis­ ning av skälighetsförhållandena vid premiesättningen. Det stora flertalet remissinstanser har ställt sig starkt kritiska till försla­ get att försäkringsinspektionen skall kunna föreskriva förhandsanmälan om premieändring. Från flera håll har framhållits att en förhandsgranskning från inspektionens sida av tillämnade premieförändringar skulle komma att verka hämmande på försäkringsbolagens initiativkraft och konkurrensvilja. Det har även anförts att den ifrågasatta ordningen i praktiken skulle inne­ bära att försäkringsinspektionen i förväg godkände bolagens premiepolitik. Såsom framgår av vad de sakkunniga anfört bär försäkringsinspektionen endast i relativt begränsad utsträckning kunnat ägna sig åt granskning av

138 Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

premiesättningens skälighet. Den främsta grunden härtill har varit att in­ spektionen saknat tillräckliga personella resurser för en mera intensiv över­ vakning på detta område. Enär lagstiftningen sålunda ännu icke kommit att tillämpas i avsedd utsträckning saknas erfarenheter, som gör det möj­ ligt att säkert bedöma effektiviteten av gällande ordning för kontrollen. Så­ som framliålles av bl. a. försäkringsinspektionen och landsorganisationen bör emellertid en förstärkning av inspektionens personalresurser göra det möjligt att redan inom ramen för nuvarande lagstiftning komma till rätta med flertalet av de brister i skälighetsgranskningen, som de sakkunniga påpekat. De vägar försäkringsinspektionen anvisat för en utbyggd kontroll av premieskäligheten synes ändamålsenliga och ägnade att ge inspektionen tillfredsställande möjligheter att inverka på premieutvecklingen. Härtill kommer de allmänna betänkligheter, som kan anföras mot att genom en förhandskontroll av föreslagen typ ingripa i försäkringsbolagens premiepolitik. Det behöver icke närmare utvecklas, att den granskning som försäkrings­ inspektionen bör bedriva icke kan ges formen av en detaljkontroll över hela det område som skadeförsäkringen omspänner. Tillsynen måste bär av na­ turliga skäl koncentreras till sådana försäkringsområden, där behovet från försäkringstagarsynpunkt av övervakning gör sig särskilt gällande. Det kan även vara anledning erinra om att vanskligheter av flera slag möter vid en prövning av skälighetsfrågorna. Delvis sammanhänger svårigheterna med att man inom skadeförsäkringen i viss mån är hänvisad till att göra pre­ mieavvägningen efter tekniska riskbedömningar utan tillräcklig statistisk underbyggnad. De sakkunniga har med rätta understrukit behovet av att försäkringsin­ spektionen för sin granskningsverksamhet har tillgång till allt material, som behövs för att bedöma premieavvägningen. Delvis kan det här vara fråga om uppgifter, som erfordras för bedömningen av viss uppkommen fråga. Inspek­ tionen måste emellertid även kunna ålägga bolagen att kontinuerligt lämna uppgifter, som mera allmänt belyser underlaget för premiesättningen. Av na­ turliga skäl är inspektionen i första hand hänvisad till uppgifter som fram­ kommer vid bolagens egen bearbetning av det underliggande materialet. Inspektionen bör emellertid icke alltid vara bunden till bolagens statistikuppläggning. Såsom inspektionen påpekat bör den kunna kräva exempel­ vis uppdelning efter andra riskskiljande faktorer, som det för skälighetsprövningen är av vikt att få belysta. Det bör dock understrykas, att bolagen genom en sådan uppgiftsskyldighet icke bör åsamkas kostnader som ej tullt ut försvaras av ändamålet med och betydelsen av det material som insamlas. I likhet med försäkringsinspektionen anser jag, att utformningen av uppgiftsformulär liksom över huvud uppläggningen i allmänhet av granskningsprogram bör föregås av överläggningar med företrädare för bolagen. Beträffande den författningsmässiga grunden för bolagens uppgiftsskyl­ dighet må erinras om att dessa enligt 282 § 2 mom. FL har att till inspek­

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961 139

tionen insända redogörelse för den metod som används för övervakning a\ premiesättningen och för erfarenheter av övervakningen. Härjämte förelig­ ger enligt 283 § FL en allmän skyldighet för bolagen att lämna inspektionen erforderliga upplysningar angående verksamheten. De sakkunniga bär ansett försäkringsinspektionens befogenheter enligt FL att infordra uppgifter från bolagen något oklara och föreslagit att i 282 § 2 mom. FL intages bestämmelse, som ålägger bolagsorganen att å tid och enligt formulär, som inspektionen bestämmer, insända uppgifter till belys­ ning av bolagets premiesättning. Under remissbehandlingen har icke från något håll ifrågasatts, att försäkringsinspektionen redan enligt gällande bestämmelser äger ålägga bolagen en sådan uppgiftsskyldighet som avses med den föreslagna bestämmelsen. Inspektionen har dock biträtt de sakkunnigas förslag, som synts inspek­ tionen klarare till sin innebörd än nuvarande bestämmelser och bättre an­ passat till formen för de mera summariska uppgifter, som hittills inford­ rats. Enligt min mening bör i förevarande lagstiftningssammanhang endast sadana ändringar genomföras, vilka framstå såsom nödvändiga och betingade av det praktiska behovet. Sådana ändringar, som främst siktar till en re­ daktionell och systematisk omarbetning, bör icke nu genomföras. Det sy­ nes därför tveksamt huruvida tillräckliga skäl föreligger för den av de sak­ kunniga föreslagna författningsändringen, vilken närmast har karaktären av en systematisk omredigering. Bestämmelserna i 282 § 2 mom. och 283 § torde redan med gällande lydelse medge inspektionen möjligheter att in­ fordra allt material, som finnes behövligt för skälighetsgranskningen. Det synes för övrigt med FL:s nuvarande systematik naturligast att bibehålla 283 § såsom det centrala författningsmässiga uttrycket för skyldigheten att lämna inspektionen upplysningar angående verksamheten. Något hin­ der mot att utnyttja lagrummet för att infordra uppgifter av engangsnatur eller kräva kontinuerligt återkommande uppgifter torde icke föreligga. Jag vill i detta sammanhang förutskicka, att jag i ett följande avsnitt avsei att förorda ett av de sakkunniga framlagt förslag i syfte att underlätta in­ spektionens arbete med insamlande av uppgifter. Enligt sistnämnda förslag kompletteras FL med stadgande, som ger inspektionen befogenhet att in­ fordra uppgifter för sitt tillsynsarbete direkt från tarifförening, skadereg­ lerings- och villkorsnämnd eller från särskilt aktiebolag, som biträder för­ säkringsbolaget. På grund av det anförda anser jag mig icke böra biträda de sakkunnigas förslag till ändring av 282 § 2 mom. Med utgångspunkt från skälighetsprincipens tillämpning har de sakkun­ niga ingående diskuterat frågan om återbäring av premiemedel vid skadeförsäkring. De sakkunnigas synpunkter utmynnar icke i andra förslag om ändring i FL än att styrelses och verkställande direktörs åliggande en­ ligt den i 282 § 2 mom. upptagna regeln även skall avse tillsyn att återbäring förekommer i den utsträckning, som är påkallad från skälighetssynpunkt

140 Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

samt att förekommande återbäring särskilt upptages vid sidan om premie­ sättningen såsom föremål för bolagsorganens uppgiftsskyldighet. Såväl försäkringsinspektionen som försäkringsbolagens riksförbund har ställt sig negativa till förslaget att i FL införa bestämmelser som särskilt framhäver återbäringsinstitutet på skadeförsäkringens område. Kritiken mot förslaget kan sammanfattas sa, att återbäring vid sådan försäkring endast under vissa förutsättningar är lämplig för att uppnå skälighet i prissättning­ en och att beträffande flera branscher åtskilligt talar för att skälighetssynpunkterna tillgodoses med andra medel. Folksam har redovisat positiva erfa­ renheter av tillämpad återbäring inom ett par försäkringsgrenar. Såsom framgår av utredningen och Folksams yttrande kan återbäring på skadeförsäkringsområdet lämpligen ifrågakomma endast beträffande vissa typer av försäkring. I stort sett är här fråga om sådana försäkringar, där premieöverskotten icke helt behöver disponeras för riskutjämning på längre sikt och där återbäringen kan genomföras till rimliga administrativa kostna­ der. Fragan om aterbäringsinstitutets användning på skadeförsäkringsom­ rådet kan emellertid ingalunda anses slutdiskuterad. Erfarenheter saknas ännu för att närmare bedöma den ena eller andra metodens företräde när det gäller att åstadkomma en önskvärd skälighet i prissättningen. Fältet tor­ de under åtskillig tid framöver få ge rum åt experimenterande från bolagens sida i syfte att skapa från försäkringstagarsynpunkt tilltalande och ända­ målsenliga försäkringsanordningar. Under sådana förhållanden synes icke lämpligt att nu lagstiftningsvägen binda eller ens vägleda utvecklingen i ena eller andra riktningen. Jag är följaktligen icke beredd förorda någon änd­ ring i FL syftande till att särskilt inrikta skälighetsprövningen på frågan om återbäring av premiemedel. De sakkunnigas förslag att komplettera sanktionsbestämmelserna i 288 § genom att såsom anledning till ingripande särskilt angiva dels att försäkringsbolag icke iakttager tillbörlig sparsamhet i fråga om om­ kostnaderna för rörelsen dels att det sätt varpå premierna bestäms ger skä­ lig anledning till anmärkning har avstyrkts av de remissinstanser som be­ handlat frågan. Icke heller jag ser något att vinna med den föreslagna kom­ pletteringen. Försäkringsinspektionen har redan med nuvarande lydelse av lagrummet de nödvändiga befogenheterna att, om missförhållande befinnes föreligga, ingripa med erinring eller föreläggande och i sista hand göra an­ mälan till Kungl. Maj:t. Jag vill i detta sammanhang understryka vikten av att förvaltningskostnaderna hålles så låga som möjligt. I anslutning till frågan angående omkostnaderna inom skadeförsäkringen har de sakkunniga riktat uppmärksamheten på de fördelar från denna syn­ punkt som kollektiva anordningar av olika slag erbjuder. De i betänkandet framförda synpunkterna har även under remissbehandlingen rönt positivt intresse. För egen del vill jag i anledning av vad som anförts i denna fråga understryka vikten av att alla möjligheter tillvaratas att ge­ nom rationalisering och förenkling skapa ett gott och billigt försäkrings­

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961 141

skydd. Kollektiva anordningar är en av många vägar som bör prövas i detta syfte. Beträffande det uppgiftsmaterial, som försäkringsinspektionen med stöd av FL infordrar från försäkringsbolagen, bör såsom de sakkunniga anfört principen vara att detta är offentligt. Vissa uppgifter kan emellertid vara av sådan art att rimlig hänsyn till bolagen kräver att de icke sprides. Främst är här fråga om sådant material, som skulle menligt inverka på bo­ lagets konkurrensläge om det gavs offentlighet. Såsom de sakkunniga påpekat torde det få ankomma på Kungl. Maj :t att med stöd av sekretesslagen utfärda erforderliga bestämmelser. Lämpligt sy­ nes vara att försäkringsinspektionen efter överläggningar med företrädare för försäkringsbolagen överväger det närmare behovet av sekretesskydd på detta område och -—- därest bestämmelser om hemlighållande av vissa hand^ lingar finnes oundgängliga — framlägger förslag härom.

E. Soliditets- och skälighetsprinciperna inom livförsäkringen

Gällande rätt m. m. Såväl soliditets- som skälighetsprincipen är klart uttryckt i FL såvitt rör livförsäkring. Den förstnämnda av de två principerna hade kommit till di­ rekt uttryck i försäkringsrörelselagstiftningen redan före tillkomsten av FL, varemot lagfästandet av skälighetsprincipen i livförsäkring utgjorde en av nyheterna i 1948 års lagstiftning. Formellt har de fundamentala grundsat­ serna angående livförsäkringens soliditet och skälighet — vilka indirekt speglas i ett flertal av FL:s bestämmelser på andra håll — fått sitt klaraste uttryck i de krav, som FL ställer i fråga om livförsäkringsgrundernas syfte och innehåll. Lagen stadgar sålunda i 263 §, att dessa grunder skall avse att trygga vederbörande bolags förmåga att dels fullgöra sina förpliktelser enligt ingångna försäkringsavtal (soliditetskravet), dels bereda försäkring till en med hänsyn till försäkringens art skälig kostnad (skälighetskravet). Om grunderna befinnes icke längre fylla det avsedda ändamålet, åligger det sty­ relsen och verkställande direktören att utan dröjsmål föranstalta om erfor­ derlig ändring av grunderna. Grunderna för livförsäkring innefattar i huvudsak det försäkringstekniska underlaget för livförsäkringsbolagens verksamhet och synes till sin rättsliga natur närmast vara att anse såsom ett komplement till bolagsord­ ningarna. De innehåller emellertid även bestämmelser, som är av direkt be­ tydelse för det privaträttsliga mellanhavandet mellan försäkringstagarna och försäkringsgivaren. Att lagen låtit grunderna erhålla en självständig karaktär och icke ingå såsom delar i bolagsordningarna sammanhänger med att grunderna i stor utsträckning är av så invecklad och speciellt teknisk natur, att det är mycket svårt för lekmän att taga ställning till grundfrågor. Dessa lämpar sig därför dåligt för att bli föremål för behandling å bolags­ stämma. Härtill kommer det förhållandet, alt föreskrifterna i grunderna täm­

142 Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

ligen ofta behöver ändras och att ändringsbesluten ibland måste fattas myc­ ket snabbt. Under sådana förhållanden har det bedömts ogörligt att låta förevarande bestämmelser följa de regler, som gäller beträffande antagande och ändring av bolagsordning. Mera ändamålsenligt har varit att låta grund­ frågorna handläggas av bolagens styrelser. Betryggande garantier för att försäkringstagarnas intressen icke blir åsidosatta i grundfrågor föreligger därigenom att grunderna alltid skall vara stadfästa av Kungl. Maj :t eller försäkringsinspektionen. I fråga om livförsäkring föreskrives i FL, att grunderna skall innehålla bestämmelser i ett antal uppräknade ämnen (9 och 173 §§). Därjämte inne­ håller lagen, förutom det ovan omförmälda allmänna kravet på soliditet och skälighet, vissa riktlinjer rörande grundernas närmare innehåll på olika punkter. De avsnitt av livförsäkringsgrunderna, som torde vara av störst intresse, är de som handlar om beräkning av försäkringspremier och premiereserv, om försäkringstagares rätt till återköp och fribrev samt om återbäring till försäkringstagarna. Grunderna för beräkning av försäkringspremier (premiegrunderna) och premiereserv (premiereservgrundena) för livförsäkring skall enligt 264 § FL innehålla antaganden rörande dödlighet och andra riskmått, räntefot samt omkostnader. Där så finnes ändamålsenligt, må grunderna även innehålla föreskrifter om särskilda säkerhetstillägg. Antagandena rörande dödlighet och andra riskmått, räntefot samt omkostnader skall enligt lagen väljas så, att de kan anses vart för sig betryggande för den art av försäkringsrö­ relse varom fråga är; avvikelse må dock ske härifrån i den mån i grunderna ingående föreskrifter om särskilda säkerhetstillägg föranleder därtill. Pre­ miereservgrunderna skall vara så avfattade, att vid envar tidpunkt premie­ reserven utgör skillnaden mellan kapitalvärdet av bolagets framtida utgif­ ter för löpande försäkringar och kapitalvärdet av de premier bolaget må ha att ytterligare uppbära för dessa försäkringar, ökad med det belopp, som anses erforderligt för mötande av förlust genom försäkringars upphörande i förtid. Där premiegrunderna innehåller föreskrifter om särskilda säkerhets­ tillägg, skall premiereservgrunderna angiva på vad sätt vid beräkning av kapitalvärdet av framtida utgifter hänsyn skall tagas till dessa säkerhets­ tillägg. Premiereservgrunderna skall vidare innehålla regler för beräkning av den del av premiereserven, som må anses belöpa på varje enskild försäk­ ring. Vid bedömande av frågan, huruvida ändring av premiereservgrunder­ na föi redan tecknade försäkringar bör ske, må beträffande ett vart antagan­ de hänsyn tagas till den säkerhet, som kan anses vara för handen i övriga antaganden för ifrågavarande försäkringar, samt till storleken av särskilda säkerhetstillägg. Grunderna för försäkringstagares rätt till återköp och fribrev skall enligt 267 § FL angiva villkoren för åtnjutande av dylik rätt samt innehålla regler för beräkning av återköps- och fribrevsvärden. Till förklaring av begreppen återköp och fribrev må här i korthet nämnas, att då en försäkring upphör i

Kungl. Maj.ts proposition nr 171 år 1961 143

förtid eller då en försäkringstagare i förtid avbryter premiebetalningen utan att försäkringen därför upphör, försäkringstagaren alldeles bortsett från återbäringsrätten — i regel har en viss fordran hos bolaget, det s. k. tekniska återköpsvärdet. Ersättning för denna fordran kan lämnas i olika former. De bägge huvudformer som förekommer är dels försäkringens aterköp ge­ nom utbetalning av ett kontant belopp, försäkringens återköpsvärde, i sam­ band med försäkringens upphörande, dels ändring av försäkringen till en premiefri försäkring på nedsatt belopp, vilken benämnes fribrev. Återköp kan undantagsvis förekomma jämväl i andra fall än de förut antydda. Grunderna beträffande återbäring till försäkringstagarna skall enligt 270 § FL innehålla regler för avsättning till återbäringsfond samt denna fonds an­ vändning, för tilldelning av återbäring, för förräntning av återbäringsmedel samt för användning av regleringsfond. Reglerna för tilldelning av återbäring skall angiva den ordning, vari tilldelning skall ske. Tilldelad återbäring skall enligt lagen utbetalas omedelbart eller vid bestämd senare tidpunkt eller ock tillgodoräknas försäkringstagaren såsom nedsättning av premien eller såsom premie för tilläggsförsäkring. Utfästelse om återbäring får icke göras annorledes än i enlighet med reglerna för tilldelning av återbäring. Soliditets- och skälighetsprinciperna inom livförsäkringen kommer till uttryck även i andra lagbestämmelser än de nyss nämnda. I viss utsträck­ ning behandlas dessa bestämmelser i följande avsnitt. En kortfattad redo­ visning torde vara lämplig redan i detta sammanhang. Med livförsäkring må enligt FL ej förenas försäkringsrörelse av annat slag med mindre särskilda skäl föreligger för en dylik förening. Bakom den­ na regel, som antytts redan i det föregående, ligger bl. a. uppfattningen, att då livförsäkringsverksamhet även i aktiebolag skall drivas endast för de försäkrades räkning, det icke är ändamålsenligt att sammanblanda så­ dan verksamhet med försäkringsrörelse av annat slag. FL innehåller vidare lagstadganden, som skyddar livförsäkringens medel mot att tagas i anspråk för fondemission i försäkringsaktiebolag. Dessa be­ stämmelser är ett uttryck i lag för det särskilda skydd, som beretts livför­ säkringstagarna. Klara uttryck för soliditetsgrundsatsen återfinnes i FL:s bestämmelser om att vid envar tidpunkt ett belopp motsvarande försäkringsfonden för livförsäkringar skall redovisas i huvudsak i vissa slag av kvalificerade vär­ dehandlingar. Viktigast härutinnan är vissa typer av obligationer samt skuldförbindelser, för vilka vederbörande bolag äger säkerhet genom inteck­ ning i fast egendom inom två tredjedelar av senast fastställt taxeringsvärde. En tiondel av försäkringsfonden får emellertid redovisas i andra värdehand­ lingar än de i lagen närmare uppräknade, dock icke i aktier. De värdehand­ lingar, i vilka livförsäkringsfonden helt eller delvis redovisas, skall förvaras avskilda från bolagets övriga tillgångar och under minst två lås med olika nycklar, av vilka eu innehaves av ett av försäkringsinspektionen förordnat ombud. I de sålunda förvarade handlingarna äger livförsäkringstagarna

144 Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

panträtt såsom i handfången pant till säkerhet för fullgörandet av bolagets på försäkringsavtalen grundade förbindelser. Under vissa förutsättningar skall jämväl tillgångar motsvarande säker­ hetsfonden redovisas och pantsättas på motsvarande sätt.

Såvitt gäller lagstiftningen i övriga nordiska länder må här allenast an­ märkas följande. I den år 1959 i Danmark antagna nya lagen om försäkringsverksamhet kommer soliditetsprincipen till uttryck i kravet på att det tekniska beräkningsunderlaget för livförsäkring skall vara »betryggande». Skälighetsprincipen finnes däremot icke inskriven i lagen. I gällande lag i Finland finnes såvitt rör livförsäkring såväl soliditets- som skälighetsprinciperna direkt inskrivna i lagen. I Norge gällande lag innefattar klart uttryck för soliditetsprincipen, varemot skälighetsprincipen icke återfinnes formu­ lerad i lagtexten. I det i sistnämnda land föreliggande förslaget till ny lag om livförsäkringsverksamhet har såväl soliditets- som skälighetsprincipen kom­ mit till uttryck i lagtexten.

Livförsäkringens huvudformer Livförsäkringen indelas såvitt gäller direkt affär i stor försäkring, liten försäkring (folkförsäkring), kollektiv tjänstepensionsförsäkring med sär­ skilda grunder och grupplivförsäkring. Stor och liten försäkring betecknas sammantagna såsom individuell livförsäkring till skillnad från de andra formerna, som båda är mer eller mindre kollektiva. Såsom en orientering lämnas i det närmast följande vissa kortfattade uppgifter om olika förekom­ mande livförsäkringsformer. Dessa uppgifter är till stor del hämtade från försäkringsinspektionens publikation Enskilda försäkringsanstalter. Mellan stor och liten livförsäkring föreligger den väsentliga skillnaden, att den senares premienivå är högre än den förras. Genom folkförsäkringen har man ursprungligen sökt åstadkomma ett försäkringsskydd, som är sär­ skilt avpassat för de befolkningslager, vilkas inkomstnivå är låg och vilka lever under otrygga inkomstförhållanden. Premiebefrielseförsäkring vid sjukdom, som i stor försäkring är ett frivilligt komplement till livförsäk­ ringen, är inom folkförsäkringen obligatorisk. Härtill kommer inom folk­ försäkringen vidare vissa anordningar för premielättnader vid militärtjänst och arbetslöshet. Ackvisitions- och inkassoorganisationerna är i ■vass män annorlunda uppbyggda — den sistnämnda fortfarande framför allt utmärkt av förekomsten i viss utsträckning av personlig premieinkassering. Vidare är medelförsäkringssumman lägre och premiebetalningsterminen vanligen kortare inom folkförsäkringen än inom den stora försäkringen. Nyteckning­ en av folkförsäkring befinner sig i snabbt avtagande. Individuell livförsäkring uppdelas med hänsyn till det sätt, på vilket för­ säkringsförmånen utgår, i kapitalförsäkring och livränteförsäkring. Ett livförsäkringsavtal kan avse endera av dessa former eller vara en kombination av båda. Försäkringsförmånerna vid kapitalförsäkring består i allmänhet av ett

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961 145

visst engångsbelopp, försäkringssumman, men kan även ha formen av ett visst belopp årligen under ett bestämt antal år. I sistnämnda fall säges för­ säkringssumman utgå i rater under ifrågavarande antal år. Allmänt är det karakteristiska för kapitalförsäkring att försäkringsprestationens omfatt­ ning är fixerad i och med att försäkringsfallet inträffar. Ur beräkningsteknisk synpunkt brukar kapitalförsäkring indelas i två kategorier, nämligen kapitalförsäkring för livsfall och kapitalförsäkring för dödsfall. Vid kapitalförsäkring för livsfall utges försäkringssumman endast om viss ålder uppnås. Vid kapitalförsäkring för dödsfall utges försäkrings­ summan vid dödsfall, som inträffar under försäkringstiden. Om försäk­ ringsavtalet endast innehåller utfästelse om utbetalning vid dödsfall och försäkringstiden dessutom är begränsad (i praktiken: till lägre ålder än 90 år), användes beteckningen temporär (dödsfalls)försäkring (T-försäkring). En specialförsäkring är försäkring med naturliga premier (TN-försäkring). Kapitalförsäkring för dödsfall kan även innefatta rätt till utbetal­ ning av försäkringssumman vid försäkringstidens slut (utbetalning för livs­ fall), om den försäkrade icke dessförinnan avlidit. Denna försäkringsform betecknas sammansatt kapitalförsäkring (D-försäkring, för barn B-försäkring), emedan den kan betraktas såsom sammansatt av en temporär försäk­ ring och en kapitalförsäkring för livsfall. Vid livränteförsäkring sker utbetalningen successivt och endast under förutsättning att viss person, livräntetagaren, lever. Livräntan kan börja utgå antingen omedelbart efter försäkringens tecknande (genast börjande livränta), efter viss uppnådd ålder (uppskjuten livränta) eller efter det viss person, försörjaren, avlidit (överlevelselivränta, DR-försäkring). Livräntan upphör alltid vid livräntetagarens död men den kan dessutom vara tidsbe­ gränsad på så sätt, att den upphör senast efter visst antal år eller vid viss tidpunkt. En vanlig form är sålunda temporär överlevelseränta (TDR-försäkring), som utgår om försörjaren avlider före viss tidpunkt och i så fall fram till denna tidpunkt, dock endast så länge livräntetagaren (förmånstagaren) lever. En närbesläktad försäkringsform, uppfostringsränta, är strängt taget kapitalförsäkring, emedan utbetalningarna där skall ske efter försörjarens död oberoende av om någon person lever; den redovisas dock ofta t. ex. i Enskilda försäkringsanstalter, som »ränteförsäkring» (ej livränte­ försäkring). Temporär dödsfallsförsäkring är en riskförsäkring och innebär i regel endast ett obetydligt sparande. Sparandet i en dylik försäkring, som van­ ligtvis avtalas med en jämn årspremie, uppstår genom alt en del av de pre­ mier, som inbetalas i början av försäkringstiden, då dödsrisken är mindre, reserveras för att tagas i anspråk under senare delen av försäkringstiden, då dödsrisken tilltager. Försäkring med naturliga premier är en riskförsäk­ ring med årligen stigande premier, motsvarande dödsriskens ökning, och innehåller inget sparande. Kapitalförsäkring för livsfall, sammansatt kapitalförsäkring och livränte­ försäkring (bortsett från temporär överlevelseränta, vilken står den tempo- 10 Bihang till riksdagens protokoll 1061. 1 samt. Nr 171

146 Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

rära dödsfallsförsäkringen nära) innesluter ett sparande, vilket uppsamlas och förräntas i premiereserven. Kapitalförsäkring för dödsfall och i främsta rummet sammansatt kapi­ talförsäkring är den mest förekommande försäkringsformen hos de vanliga livförsäkringsbolagen. Den helt övervägande delen av dessa bolags försäk­ ringsbestånd utgöres nämligen antingen av fristående kapitalförsäkring för dödsfall (D- resp. T-försäkring) eller av sådan försäkring i kombination med livränteförsäkring, varvid kapitalförsäkringen utgör det dominerande försäkringselementet. Från 1955 har kombinationer av typen sammansatt kapitalförsäkring plus temporär dödsfallsförsäkring (D + T) för en och samma försäkrad blivit vanliga i nyteckningen. Vid en sådan försäkringskombination utgår således försäkringssumman med högre belopp vid döds­ fall än vid försäkringstidens slut. Kombinationen innehåller följaktligen ett mindre sparande än en motsvarande sammansatt kaptitalförsäkring men ett större sparande än en temporär försäkring på samma belopp. Kapitalförsäkring, vid vilken försäkringssumman utbetalas i form av en­ gångsbelopp, är den vanligaste kapitalförsäkringsformen, även om kapital­ försäkring, vid vilken försäkringssumman utgår i rater, vunnit stor utbred­ ning. Detta sammanhänger med att det vid inkomstbeskattningen är med­ givet att göra avdrag för premie avseende vissa kombinationer av sådan kapitalförsäkring och livränteförsäkring, vilka är s. k. pensionsförsäkring­ ar i kommunalskattelagens mening (P-försäkringar). En vanlig sådan kom­ bination består av en kapitalförsäkring för dödsfall, vid vilken försäkrings­ summan utgår i rater under tjugo år från dödsfall eller senast från viss ålder, samt av en livsvarig livränteförsäkring, från vilken i förekommande fall livränta börjar utgå sedan kapitalförsäkringens förmåner upphört. Inom den kollektiva tjänstepensionsförsäkringen med särskilda grunder, som endast bedrives av SPP, dominerar livränteförsäkringen. Det är emel­ lertid vanligt att livräntan kombineras med en begränsad kapitalförsäk­ ring avseende engångsbelopp. Vidare ingår även regelmässigt en invalidiletsförsäkring. Denna avser både invalidränta utgående så länge invaliditet består, dock längst intill den tidpunkt då ålderspensionen börjar utgå, och premiebefrielse under samma tid samt vanligen också begränsad invalidkapitalförsäkring. Premiebefrielseförsäkring meddelas även av de vanliga liv­ försäkringsbolagen. Grupplivförsäkringen, som i modern mening infördes av livförsäkrings­ bolagen 1948 och som från och med 1959 drives av Folket, av Förenade Liv i samförsäkring med andra livförsäkringsbolag, av Järnvägsmännens Liv samt av Liv-Thule, utgör en särskild administrativt enkel form av för­ säkring med naturliga premier. Åldersfördelningen hos medlemmarna i en grupp bestämmer således totalpremien för hela gruppens försäkringsskydd. Genom överenskommelser inom gruppen är premieolikheten för de enskilda medlemmarna vanligen utjämnad. Vid denna försäkring utbetalas försäk­ ringssumman i form av engångsbelopp och endast vid dödsfall. Eftersom grupplivförsäkringens uppsving ägt rum efter FL:s ikraftträdande — till

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961 147

en av de sakkunniga lämnad siffermässig belysning härav återkommer jag -— synes en närmare redogörelse för grupplivförsäkringens konstruktion, som i stor utsträckning är fastslagen i grunderna, vara lämplig i detta sam­ manhang. Framställningen i det följande följer närmast grunderna för ett av bolagen. Uppgifterna avser förhållandena vid ingången av september 1959. Med gruppavtal avses i grupplivförsäkringsgrunderna avtal om plan för kapitalförsäkring av viss grupp av personer, där såväl de personer, vilka skall försäkras, som de försäkringsbelopp, vilka skall gälla för de enskilda försäkrade, är bestämda genom generella regler. Med gruppförsäkring av­ ses sammanfattningen av försäkringar meddelade enligt ett gruppavtal. Gruppförsäkring meddelas i form av kapitalförsäkringar för dödsfall mot naturliga premier, avtalade för ett år i sänder. Grupplivförsäkring får endast avse vissa i grunderna bestämda slag av grupper. Gruppbestämningarna är icke exakt desamma i samtliga grupp­ försäkringsbolag. Grupplivförsäkringsverksamheten skall enligt grunderna organiseras på sådant sätt, att för försäkringsgivaren oförmånligt frivilligt urval förebygges. Denna allmänna regel kompletteras med vissa speciella bestämmelser. Bl. a. innehåller grunderna ganska utförliga regler om gruppernas storlek. Grupperna måste ha en viss omfattning, sedd i relation till antalet av de till försäkring berättigade, och skall omfatta minst 25 försäkrade. Försäk­ ringssumman är maximerad till 50 000 kronor, i fråga om hustrur dock till 25 000 kronor. Premien för gruppförsäkring utgör summan av premierna för de indivi­ duella försäkringar, som gäller enligt gruppavtalet. Ett intressant inslag i grupplivförsäkringen är den s. k. fortsättningsförsäkringen. Gruppmedlem, som måste utträda ur personalgrupp eller föreningsgrupp på grund av ändrad (upphörd) anställning eller ändrad (upp­ hörd) yrkesutövning eller på grund av gruppavtalets urkraftträdande, är nämligen berättigad att utan hälsoprövning erhålla fortsatt försäkring för dödsfall. Samma rätt tillkommer gruppmedlem, som på grund av sjukdom eller olycksfall är fullständigt arbetsoförmögen och på grund härav utträ­ der ur gruppavtalet, och medförsäkrad hustru, som tvingas utträda på grund av att hennes make avlider eller äktenskapet upplöses genom skils­ mässa eller maken utträder ur gruppen med rätt till fortsättningsförsäkring. Rätten till forsättningsförsäkring skall göras gällande inom två månader efter det att försäkringen enligt gruppavtalet trätt ur kraft. Fortsättningsförsäkringen må avse högst det enligt gruppavtalet gällande försäkringsbeloppet, i förekommande fall minskat med det försäkringsbelopp, som den försäk­ rade kan erhålla genom inträde i annan gruppförsäkring. Fortsättningsförsäkringcn erliålles mot normal premie enligt bolagets vanliga tariffer för stor försäkring utan rätt till premiebefrielse, dock längst till fortsättningsförsäkringens årsdag närmast före den försäkrades 67-årsdag. Såsom redan tidigare framhållits utgör grupplivförsäkringens och den

148 Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

individuellt tecknade temporära dödsfallsförsäkringens frammarsch under FL:s giltighetstid ett dominerande drag i livförsäkringens utveckling. Det försäkrade dödsfallskapitalet i individuell kapitalförsäkring för dödsfall har från 1949 till och med 1957 vuxit från 10,3 miljarder till 20,1 miljarder kronor. I siffrorna är då inkluderade såväl kapitalförsäkring med sparmoment (D) som temporär dödsfallsförsäkring (T) och försäkring med natur­ liga premier (TN). Huru mycket av det förra beloppet som föll på temporär dödsfallsförsäkring och försäkring med naturliga premier ger statistiken ingen uppgift om. År 1954, då det försäkrade dödsfallskapitalet utgjorde 15,3 miljarder kronor, är det första år för vilket uppgifter härutinnan kan lämnas. Av beloppet 15,3 miljarder kronor utgjorde 1,1 miljard kronor tem­ porär dödsfallsförsäkring och försäkring med naturliga premier och 14,2 miljarder kronor kapitalförsäkring med sparmoment. Av nyssnämnda total­ belopp för 1957, 20,1 miljarder kronor, utgjorde ej mindre än 4,4 miljarder kronor temporär dödsfallsförsäkring och försäkring med naturliga premier och 15,7 miljarder kronor sparbetonad kapitalförsäkring (av beloppet 4,4 miljarder kronor har 1,2 miljarder tillkommit i samband med införandet av nya premiegrunder i livförsäkring). Det försäkrade dödsfallskapitalet i grupplivförsäkring har från 1949 till och med 1957 vuxit från 0,1 miljard till 5,2 miljarder kronor. Termen temporär dödsfallsförsäkring för tanken närmast till mycket kortvariga försäkringar. De verkligt korta försäkringarna torde emellertid utgöra en försvinnande liten andel av samtliga temporära dödsfallsförsäkringar. Några exakta uppgifter, som belyser läget, finnes icke. Viss ledning för en bedömning kan emellertid hämtas från föreliggande statistiska upp­ gifter om nyanskaffningen 1957 av dylik försäkring (exkl. försäkring med naturliga premier). Av dessa uppgifter framgår bl. a. att av 1957 års ifråga­ varande nyteckning inom stor försäkring försäkringar med kortare premie­ betalningstid än tio år utgjorde allenast 1,28 % i fråga om antal och 3,44 % i fråga om försäkringssumma. Inom liten försäkring förekom över huvud taget ej nyteckning av temporär dödsfallsförsäkring med kortare premie­ betalningstid än tio år.

De sakkunniga Allmänna synpunkter De sakkunniga framhåller, att kravet på grunder inom livförsäkringen skapar särskilda garantier för att livförsäkringsverksamheten drives efter en på förhand uppgjord plan och på grundval av en genomarbetad försäkringsmateinatisk-ekonomisk analys av rörelsen. Analysen och planläggning­ en underlättas av att den risk, som livförsäkringen täcker, nämligen risken att eu person dör eller lever, för försäkrade med normal hälsa kan med en tillfredsställande grad av statistisk exakthet sättas i relation till allenast två faktorer, nämligen vederbörandes levnadsålder och kön, och av att ett ut­ förligt statistiskt material finnes som belyser dödligheten hos olika ålders­

Kungl. Maj.ts proposition nr 171 år 1QG1 149

grupper män och kvinnor. Livförsäkringsverksamhetens planläggning och analys underlättas vidare av att numera under fredliga tider dödligheten icke är föremål för tvära kastningar utan utvecklas ganska jämnt — för närvaran­ de stadigt sjunkande, låt vara icke lika mycket i alla åldersgrupper. En om­ ständighet, som satt stora spår i de livförsäkringstekniska systemen, är det välkända förhållandet, alt dödligheten icke är densamma i alla levnadsåldrar utan i stort sett med åldern stiger i en allt brantare kurva. Detta förhållande gör att vid en flerårig dödsfallsförsäkring med konstant årspremie de för­ säkrade -— särskilt påtagligt vid högre åldrar —- under början av försäkringstiden inbetalar mer än som motsvarar den för åldern naturliga premien men under slutet av försäkringstiden i gengäld mindre. Detta förhållande leder till att även vid livförsäkringar av typisk riskkaraktär, vid vilka utbe­ talning av försäkringsbeloppet äger rum endast i fall där försäkringstaga­ ren dör under försäkringstiden, försäkringstagarna under avtalets löptid i vissa lägen försäkringstekniskt sett har ett tillgodohavande hos vederbö­ rande livförsäkringsbolag (det s. k. tekniska återköpsvärdet). Vid sådana livförsäkringsformer, där utbetalning sker endast för den händelse den för­ säkrade uppnår viss levnadsålder eller såväl vid viss uppnådd ålder som vid dödsfall dessförinnan, innesluter försäkringen ett direkt sparande, som kan få en betydande omfattning och som kan jämföras med sparande i bank. Det tekniska återköpsvärdet kan här under avtalets löptid stiga upp till det avtalade försäkringsbeloppet. Den hopkoppling av risktäckning och sparande, som livförsäkringsverksamheten i stor utsträckning innefattar, komplicerar i hög grad livförsäkringstekniken och har bidragit till kravet på en särskild planläggning och analys. Livförsäkringsverksamheten möter särskilda tekniska svårigheter och problem icke blott därför att den i stor utsträckning innefattar en kom­ bination av risktäckning och sparande samt dödlighetsrisken dessutom allt brantare växer med åren. Verksamheten har därjämte fått sin prägel av att livförsäkringsavtalen i stor omfattning är ingångna för mycket långa tids­ perioder, ofta flera decennier, och givits ett sådant innehåll, att premierna är bestämda — bundna — för hela avtalstiden. Försäkringsbolagen har så­ ledes i förevarande fall icke någon möjlighet att i fall av behov genomföra premiehöjningar med verkan för redan träffade livförsäkringsavtal. Detta förhållande ökar behovet av noggrann planläggning och analys av verk­ samheten. En ändring av premiegrunderna, innefattande högre premier, in­ verkar i nu angivna fall endast på premierna för försäkringar, som tecknas efter grundändringen. Ett viktigt område, inom vilket speciella förhållanden råder, är emellertid den under senare år tillkomna grupplivförsäkringen, inom vilken — oberoende av den tid för vilken försäkringsbolaget åtagit sig risktäckningen — försäkring meddelas mot naturliga premier, som är be­ stämda — fixerade — för ett år i sänder. Inom grupplivförsäkringen slår därför en ändring av premienivån inom ett år igenom på samtliga gruppliv­ avtal. Grundernas betydelse ligger icke blott däri att de framtvingar en långl-

150 Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

gående planläggning och analys av livförsäkringsverksamheten från veder­ börande försäkringsbolags egen sida. Därigenom att lagen kräver att grun­ derna skall stadfästas av försäkringsinspektionen eller, efter yttrande från inspektionens sida, av Kungl. Maj :t blir försäkringsbolagens beslut rörande grundernas innehåll, innan besluten sättes i tillämpning, prövade av myn­ dighet, som förfogar över försäkringsteknisk expertis och som är kompe­ tent att kontrollera, att grunderna är utformade på sådant sätt, att försäk­ ringstagarnas intressen blir vederbörligen tillvaratagna. I ärenden av detta slag har försäkringsinspektionen ofta anledning att göra en ingående gransk­ ning av de kalkyler, på vilka grunderna bygger, överläggningar hålles ofta mellan försäkringsbolagens aktuarier och representanter för inspektionen. Vid sin prövning av grunderna tillser försäkringsinspektionen i enlighet med soliditetsprincipen bl. a., att premierna är så tilltagna, att de kan beräknas förslå även vid rimliga avvikelser i ogynnsam riktning, och att återbäringen icke slussas ut i en takt, som kan innefatta en fara för soliditeten. För upp­ fyllande av skälighetsprincipens krav kontrollerar försäkringsinspektionen samtidigt i görligaste mån, att premierna å andra sidan icke innehåller onö­ digt stora säkerhetsmarginaler och icke heller eljest är konstruerade på ett sätt, som ej kan anses skäligt. Vad angår återbäringen tillses bl. a., att reg­ lerna rörande fördelningen av återbäring på olika försäkringar synes vara skäligt avvägda. Det är icke blott riskdelarna av livförsäkringspremierna, som försäkringsinspektionen vid sin granskning av grunderna prövar ur soliditets- och skälighetssynpunkt. Detsamma gäller i lika mån de delar av premierna, som är avsedda att täcka kostnaderna för försäkringarnas an­ skaffning och övriga förvaltningskostnader. Vad angår anskaffningskostnadsbelastningarna kan den intressanta iakttagelsen göras, att tendensen synes vara, att livförsäkringsbolagen alltid konsumerar anskaffningskostnadsdelen av influtna premier. Försäkringsinspektionens soliditets- och skälighetskontroll upphör icke i och med stadfästelsen av grunderna. Inspek­ tionen följer sedan utvecklingen inom bolagen och övervakar härvid bl. a., att försäkringsbolagens faktiska förvaltningskostnader avseende livförsäk­ ring såvitt möjligt icke överskrider de enligt grunderna tillåtna. Sådana över­ skridanden förekommer dock i icke obetydlig utsträckning. På grund av marginaler i andra delar av premierna ger dock premierna som helhet be­ traktade i allmänhet upphov till återbäringsbildande överskott. Inom livförsäkringen måste enligt de sakkunnigas uppfattning soliditets­ principen tilläggas stor vikt. Starka garantier bör finnas för att livförsäk­ ringsbolagen har förmåga att fullgöra de av dem slutna försäkringsavtalen. De skäl som de sakkunniga anfört för soliditetsprincipens tillämpning på skadeförsäkringens område äger giltighet även för livförsäkringens del. Härtill kommer att inom livförsäkringen ytterligare skäl talar för att sär­ skilda garantier bör finnas för försäkringsbolagens förmåga att fullfölja de ingångna försäkringsavtalen. På livförsäkringens område talar, såsom delvis framgår av det föregående, särskilt följande förhållanden för krav på starka garantier för soliditeten. Livförsäkringsbolagen har i mycket stor utsträckning ingått avtal, som

Kungl. Maj.ts proposition nr 171 år W61 151

ålägger dem förpliktelser mot försäkringstagarna under flera decennier framåt i tiden. Livförsäkringsavtalen är för närvarande — bortsett från grupplivförsäkringen — utformade så, att livförsäkringsbolagen icke har möjlighet att höja premierna under avtalstiden. Livförsäkringarna är vidare ofta konstruerade så, att försäkringstagarna inom försäkringens ram bygger upp elt sparkapital, som förvaltas av försäkringsbolaget. Försämringar i livförsäkrade personers hälsotillstånd kan för vederbörande omöjliggöra eller fördyra teckning av livförsäkring i samma eller annat försäkringsbolag. Även om samhället företagit stora utbyggnader av den statliga socialförsäk­ ringen, är det fortfarande ett starkt socialt intresse att det genom frivillig försäkring i livförsäkringsbolag uppbyggda stödet åt ålderdoms- och efterlevandeförsörj ningen icke spolieras genom bristande betalningsförmåga hos livförsäkringsbolagen. Livförsäkringstekniken är vidare så invecklad, att allmänheten i stort sett saknar varje möjlighet att bedöma livförsäkrings­ bolagens förmåga att fullgöra sina förpliktelser. För livförsäkringens del finnes särskild anledning att soliditetsprincipen kompletteras med en skälighetsprincip. På grund av soliditetskravet måste i första hand vid livförsäkringsavtal, som omspänner en lång tidrymd och vid vilka premierna är fastlåsta för hela avtalstiden, i livförsäkringspre­ mierna inläggas betydande säkerhetsmarginaler, som skall ge garantier för att försäkringsbolagen kan fullgöra sina åtaganden även vid avvikelser i ogynnsam riktning från det beräknade förloppet av verksamheten. Vid en normal utveckling av livförsäkringsrörelsen kan det därför väntas, att be­ tydande överskott kommer att uppstå. Skäligheten synes tala för att dylika överskott i lämplig form tillgodoföres försäkringstagarna och fördelas mel­ lan dem på ett rättvist sätt. Skälighetskravet accentueras inom livförsäk­ ringen icke blott genom de betydande säkerhetsmarginalerna i premierna utan även genom det förhållandet, att livförsäkringspremierna, räknade i kronor, vanligen uppgår till ganska höga belopp. Den återbäring, varom kan bli fråga vid livförsäkring, kan därför vara betydande. Till stöd för att lag­ reglerna rörande livförsäkring bör ge uttryck för en skälighetsprincip kan också, liksom inom skadeförsäkringen, åberopas det förhållandet, att förhandenvaron av ett flertal med varandra konkurrerande försäkringsbolag icke ensam innefattar några garantier för en skälig prissättning utan till och med kan leda till vissa osunda företeelser. För en skälighetsprincip inom livförsäkringen och en kontroll över denna princips efterlevnad talar jäm­ väl den omständigheten, alt försäkringstagarna i allmänhet icke har någon möjlighet att bedöma skäligheten av det pris, som livförsäkringsbolagen vid olika försäkringsformer tager för sina tjänster. Livförsäkringens sociala karaktär kan också anföras såsom motiv för en skälighetsprincip inom livförsäkringsbranschen. I enlighet med det anförda anser de sakkunniga, alt bestämmelserna an­ gående livförsäkring i FL fortfarande bör bygga både på soliditcts- och på skälighetsgrundsatsen. För mycket stora delar av livförsäkringsområdet sy­ nes anordningen med av offentlig myndighet stadfästa grunder rörande be­ räkning av premier och premiereserv, försäkringstagares rätt till återköp

152 Kungl. Maj:ts proposition nr ill år 1961

och fribrev, återbäring till försäkringstagarna m. m. vara ett nödvändigt och ändamålsenligt instrument för att skapa goda garantier för att soliditetsoch skälighetskraven blir uppfyllda gentemot försäkringstagarna. Förhål­ landena på livförsäkringsområdet med dess ofta långtidsbundna premier och avtal, kombinationer av risktäckning och sparande samt med levnads­ åldern stigande dödlighetsrisk är i mycket stor utsiräckning sådana, att en mindre långtgående övervakning än den, som följer av systemet med stad­ fästa grunder, icke synes tillfredsställande ur försäkringstagarsynpunkt. I detta sammanhang uttalar de sakkunniga, att den omständigheten att för personer med mindre gott hälsotillstånd grunderna icke ger några regler om storleken av de premietillägg, som det i dylika fall kan finnas anled­ ning att kräva, icke bör få föranleda att försäkringsinspektionen ägnar mindre uppmärksamhet åt premiesättningen m. m. för ifrågavarande grup­ per än vad fallet är med motsvarande problem för normala risker. Icke minst sociala skäl talar för en noggrann skälighetsövervakning även för nu ifrågavarande fall. Vad angår utformningen av FL bör man enligt de sakkunnigas uppfatt­ ning icke binda livförsäkringstekniken genom ingående lagbestämmelser. FL synes jämväl i fortsättningen endast böra skissera grundernas inne­ håll och angiva de principer, på vilka lagtillämpningen skall bygga på det livförsäkringstekniska området. Lagen bör icke innehålla några tekniska detalj bestämmelser utan dessa synes ha sin rätta plats i grunderna, vilkas innehåll skall godkännas av offentlig myndighet. Vid den prövning av grun­ derna, som försäkringsinspektionen företager, synes inspektionen icke böra söka genomdriva en fullständig saklig likriktning. Inom ramen för soliditets- och skälighetsprinciperna synes utrymme böra finnas för livförsäk­ ringsbolagen att åstadkomma olika tekniska lösningar. Utvecklingen på livförsäkringsområdet torde främjas av en viss rörelsefrihet för bolagens del. Porten bör alltid hållas öppen för nya idéer och tankar. I enlighet med de lämnade direktiven faller värdesäkrings- och kapitalplaceringsfrågorna i stort sett utanför de sakkunnigas lagöversyn. De sak­ kunniga går således bl. a. icke närmare in på de för försäkringstagarna — från såväl soliditets- som skälighetssynpunkt — viktiga bestämmelserna an­ gående redovisning av belopp motsvarande försäkringsfonden i livförsäk­ ring. De sakkunniga har närmare behandlat vissa speciella frågor, som berör livförsäkringsväsendet och som äger anknytning till soliditets- och skälig­ hetsprinciperna och de instrument, som finnes för förverkligande av dessa principer. En redogörelse härför lämnas i det följande. Vissa frågor, som äger anknytning till sjuk- och olycksfallsförsäkringsrörelsen, är det min av­ sikt att behandla i ett kommande avsnitt.

Rätten till återbäring I anslutning till skälighetsprincipens lagfästande för den svenska livför­ säkringens del genomfördes till fullo den ordningen, att livförsäkringsverk­ samheten bedrives praktiskt taget helt för försäkringstagarnas räkning.

Kungl. Maj.ts proposition nr 171 år 1961 153

Såsom förut nämnts skall uppkommande överskott, som icke erfordras för vederbörande bolags konsolidering, tillgodoföras försäkringstagarna. I liv­ försäkringsaktiebolagen har genom bestämmelser i bolagsordningarna aktie­ ägarnas rätt till årlig utdelning begränsats till högst 5 % av aktiekapitalet. Samtidigt har föreskrivits, att vid en upplösning av livförsäkringsaktiebo­ lagen aktieägarna icke äger rätt till andra tillgångar än som motsvarar aktiekapitalet och vad som kan ha brustit i tillåten utdelning under tilländalupna år. Enligt uttryckliga bestämmelser i FL kan vidare livförsäkringsmedel icke tagas i anspråk för fondemission. Nu angivna ordning för livförsäkringsverksamhetens hedrivande i vårt land har icke mött några gensagor utan vunnit anslutning från alla håll. Densamma tillgodoser väl försäkringstagarnas intressen. De sakkunniga förordar, att livförsäkringen i Sverige jämväl fortsättningsvis drives efter dessa riktlinjer. Inom livförsäkringen har vid lagtillämpningen skäligheten ansetts kräva, att i princip alla livförsäkringar är förenade med rätt till återbäring. Grun­ derna är utformade i enlighet härmed. Undantagna från återbäringsrätt är endast livförsäkringar, som upphör de närmaste åren efter försäkringens tecknande. Ett speciellt undantag utgör vidare livräntor, \ilka utbetalas såsom ersättning i anledning av inträffat försäkringsfall inom trafikförsäk­ ring, ansvarighetsförsäkring m. fl. skadeförsäkringsgrenar (s. k. skadelivräntor). Från företrädare för livförsäkringsbolag har önskemål uttalats, att möj­ lighet skall öppnas för livförsäkringsbolagen att meddela både livförsäk­ ringar, som är förenade med rätt till återbäring, och livförsäkringar, som saknar dylik rätt. Den sistnämnda typen av försäkringar skulle meddelas mot premier, som modifierats med hänsyn till att försäkringarna icke är förenade med rätt till återbäring. Enligt de sakkunnigas uppfattning är det icke väl förenligt med de tanke­ gångar, som ligger bakom återbäringsinstitutet, att uppdela livförsäkring­ arna i två kategorier, återbäringsberättigade och icke-återbäringsberättigade. Därest möjlighet anses föreligga för ett livförsäkringsbolag att utan risk för soliditeten sänka premierna, bör en sådan sänkning genomföras utan att densamma förbindes med villkoret, att försäkringarna i fråga uteslutes från rätt till återbäring. Återbäringen i livförsäkring är avsedd att vara en efterhandskorrigering av premierna. Det synes de sakkunniga icke skäligt att man inför livförsäkringsformer, vid vilka — oberoende av rörelseutfallet — cn dylik efterhandskorrigering är utesluten. De sakkunniga kan således, mot bakgrunden av skälighetsprincipen, icke tillstyrka, alt man inom svensk livförsäkring inför försäkringsformer, vid vilka det med bindan­ de verkan på förhand bestämts att någon återbäring icke kommer att utgå. Såvitt de sakkunniga funnit kräver under nuvarande förhållanden skä­ ligheten, alt i princip alla livförsäkringar är förenade med återbäringsrätt. Principen bör emellertid icke hindra, att av praktiska skäl betingade modi­ fikationer göres. Skälen för återbäring inom livförsäkringen framgår av det

154 Kungl. Maj. ts proposition nr 171 år 1961

föregående. För återbäringsanordningar talar i främsta rummet de bety­ dande säkerhetsmarginaler, som på förut anförda skäl är inlagda i livför­ säkringspremierna, och storleken av premierna räknade i kronor. Härtill kommer det förhållandet, att det inom livförsäkringen icke möter alltför stora tekniska svårigheter att räkna fram och tillgodoföra försäkringstagar­ na en återbäring. Möjligheterna härtill har under senare år ytterligare för­ bättrats genom införandet av moderna databehandlingsmaskiner. Vid den närmare utformningen av återbäringsreglerna bör enligt de sak­ kunnigas uppfattning tillbörlig hänsyn tagas till praktiska synpunkter och kostnadssynpunkter. Kraven på återbäringsanordningarna får icke göras mer långtgående än vad skäligheten kräver.

Formen för återbäring Återbäringen i livförsäkring har flera olika former. Mycket vanligt är att återbäringen kvarligger i försäkringsbolaget under försäkringstidens gång och med ett samlat belopp utbetalas först när försäkringen upphör. Det före­ kommer jämväl att återbäring tillgodoföres livförsäkringstagarna undan för undan i form av avdrag å utgående premier. Återbäringen kan också an­ vändas såsom premie för en tilläggsförsäkring, vilken kan vara konstruerad på olika sätt. Även i andra former kan återbäringen tillföras försäkrings­ tagarna och kombinationer mellan olika återbäringsformer är vanliga. Bestämmelser rörande formen för återbäringen i livförsäkring finnes i grunderna. Det är således styrelserna i livförsäkringsbolagen som faststäl­ ler de normer liärutinnan, vilka skall äga tillämpning för varje bolags del, och styrelsernas beslut underställes försäkringsinspektionen i stadsfästelseärendet. Inspektionen kontrollerar, att de beslutade återbäringsreglerna är tillfredsställande från skäliglietssynpunkt och att de kan accepteras jäm­ väl från soliditetssvnpunkt. Av soliditetsskäl kan det vara nödvändigt att uppkommande överskott i rörelsen icke omgående helt konsumeras för återbäringsändamål. Den kontroll, som försäkringsinspektionen utövar, skall utgöra en garanti för alt återbäringsreglerna är rättvisa och att icke några försäkringstagargrupper gynnas på de andras bekostnad. Inom den ram, som kan godkän­ nas från soliditets- och skälighetssynpunkter, kan emellertid flera olika återbäringsformer förekomma. Det existerar också i praktiken olikheter livförsäkringsbolagen emellan i fråga om formerna för återbäring. Det synes de sakkunniga föga tillfredsställande, att livförsäkringstagarna för närvarande icke äger något direkt inflytande på den form, i vilken de erhåller valuta för de överskottsbildande delarna av de premier, som de erlägger. Även om det från försäkringslekniska rättvisesynpunkter kan vara likgiltigt, huruvida återbäringen slussas ut kontant undan för undan eller samlas till försäkringstidens slut eller användes såsom premie för en tilläggsförsäkring av något slag, kan de enskilda försäkringstagarna ha en bestämd uppfattning om vilken återbäringsform de föredrager. Med hänsyn härtill förordar de sakkunniga, att möjlighet öppnas för livförsäkrings­

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

tagarna att ge till känna sina önskemål om de grova dragen i den form, i vilken uppkommande återbäring skall tillgodoföras dem, och att vid återbäringsanordningarnas utformning livförsäkringsbolagen inom grundernas ram i praktiskt möjlig utsträckning tager hänsyn till de enskilda försäk­ ringstagarnas önskemål. Avsikten är givetvis icke, att en försäkringsta­ gare med korta tidsmellanrum skall kunna hoppa från den ena återbäringsformen till den andra. Det synes emellertid rimligt, att i alla händelser vid en livförsäkrings tecknande och helst även ett antal gånger under försäkringstidens lopp livförsäkringstagarna får möjlighet att inom ramen för soliditets- och skälighetsprinciperna — influera på den form, i vilken åter­ bäringen tillgodoföres dem.

Sparsamhetskravet I samband med lagfästandet av skälighetsprincipen i livförsäkring uttala­ des att ifrågavarande princip i praktiken kommer att bl. a. innebära ett krav på att livförsäkringsbolagen skall iakttaga sparsamhet med avseende å sina omkostnader. Det förefaller de sakkunniga, att bolagen icke alltid håller denna sida av skälighetskravet i minnet. Till de sakkunnigas känne­ dom har kommit flera fall, där livförsäkringsbolag icke synes ha vinnlagt sig om tillbörlig sparsamhet beträffande omkostnaderna. Såsom särskilt på­ tagligt exempel nämner de sakkunniga, att ett livförsäkringsbolag ganska nyligen haft jubileumskostnader på över 1 miljon kronor, och detta fastän bolagets omkostnader vissa år överskridit de belopp, som omkostnadsbelastningarna i premierna ställt till förfogande för omkostnadsändamål. Det har också bl. a. förekommit att livförsäkringsbolag förlagt konferenser med vissa delar av fältorganisationen till utlandet. De sakkunniga understryker, att det från försäkringstagarsynpunkt icke är till fyllest, att utformningen av de försäkringstekniska grunderna göres pa sådant sätt, att grunderna från skälighets- och soliditetssynpunkter motsvarar högt ställda krav. Det måste med kraft tillses, att livförsäkringsbolagen jämväl i sitt övriga hand­ lande följer de principer, åt vilka försäkringsrörelselagstiftningen ger ut­ tryck. Icke minst angeläget är att bolagen i alla sammanhang eftersträvar att undvika onödiga kostnader. Såsom framgår av den tidigare redogörelsen har de sakkunniga i sam­ band med behandlingen av skälighetsprincipen i skadeförsäkring förordat att katalogen i FL över föreläggandeanledningar kompletteras med det fal­ let, alt försäkringsbolag icke iakttager tillbörlig sparsamhet i fråga om om­ kostnaderna för rörelsen. Den föreslagna bestämmelsen har utformats sa, att den tager sikte icke blott på skadeförsäkringsbolag utan även på livför­ säkringsbolag.

Konkurrcnsfrämjande åtgärder Inom livförsäkringsbranschen synes det råda en ganska stark konkurrens mellan de olika försäkringsbolagen. Såväl från förekommande fältorganisa­ tioners som från de centrala försäljningsledningarnas sida nedlägges myc-

156 Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

ken möda på att öka det egna bolagets stock av livförsäkringar. Tävlan mellan bolagen tager olika former. Både personlig bearbetning av kunderna och centrala åtgärder från bolagsledningarnas sida i form av annonser, olika slag av broschyrer, nya försäkringsvarianter m. m. kommer till an­ vändning i sammanhanget. Samtidigt kan emellertid konstateras, att det förekommer vissa konkurrenshämmande företeelser på livförsäkringsområdet. En viktig sådan är. att sedan mycket lång tid tillbaka samtliga livförsäkringsbolag i landet tillämpar en gemensam premienivå inom å ena sidan stor och å andra sidan liten livförsäkring. På senaste tid har dock ett livförsäkringsbolag fram­ lagt förslag till nya, kostnadsbesparande former för försäljning av vissa typer av stor livförsäkring och i samband därmed fattat beslut om grunder innefattande lägre premier än övriga bolag i samma försäkringsgren. Samtidigt har bolaget, under hänvisning till den lägre kvinnodödligheten, velat sätta dödsfallspremierna för kvinnor lägre än dödsfallspremierna för män. Järnväg på grupplivförsäkringens område tillämpar de konkurrerande liv­ försäkringsbolagen i stort sett lika premier. Inom denna gren har det emel­ lertid under senare år ett flertal gånger förekommit, att något bolag ensamt tagit initiativ till premiesänkningar. De andra bolagen har därefter följt efter så att premierna snabbt ånyo blivit i stort sett lika. I detta sammanhang konstaterar de sakkunniga, att försäkringsinspektionen tidigare synes ha stött tanken, att samtliga livförsäkringsbolag bör hålla lika premier inom en och samma försäkringsgren. Under senare år har dock inspektionen givit uttryck för uppfattningen, att förhållandena kan vara så­ dana, att en premiedifferentiering mellan bolagen är fullt motiverad. Så­ lunda har inspektionen bl. a. ställt sig positiv till de ovan antydda planerna från ett livförsäkringsbolags sida att hålla lägre premier vid vissa former av stor livförsäkring på den grund att bolaget planerar en mindre kost­ nadskrävande organisation av försäljningen av livförsäkringar än den inom branschen vanliga. Försäkringsinspektionen har också tillstyrkt lägre dödsfallspremier för kvinnor än för män. Inom grupplivförsäkringen har försakringsinspektionen stadfäst grunder, som innefattat avsteg från den lika premienivån. De sakkunniga ansluter sig till uppfattningen, att FL ger utrymme för vissa premiedifferentieringar försäkringsbolagen emellan i livförsäkring och anledning saknas för de lagtillämpande myndigheterna att ålägga liv­ försäkringsbolagen att alla hålla lika premier inom en och samma försäkringsgren. De sakkunniga anför.

Det kan s\årligen hävdas, att vid varje typ av försäkring en enda pre­ mie och ingen annan motsvarar soliditets- och skälighetsprincipernas krav. Med stoa av ifrågavarande två principer kan man enligt de sakkunnigas upp­ låning icke komma längre än att premiegrundernas antaganden måste ligga inom vissa marginaler, som icke får överskridas åt någotdera hållet. Margi­ nalerna kan skifta för olika slag av försäkringar. Inom ramen för nu ifråga­ varande marginaler synes livförsäkringsbolagen böra ha frihet att bedriva en premiekonkurrens. Om exempelvis flertalet livförsäkringsbolag tilläm­

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961 157

par ett visst dödlighetsantagande, vilket av den stadfästande myndigheten anses ligga i överkant men dock icke vara högre än att det kan accepteras från skälighetssynpunkt, synes något hinder icke böra resas mot att ett konkurrerande livförsäkringsbolag tillämpar ett lägre dödlighetsantagande, under förutsättning att detta antagande ligger inom den ram, som kräves från soliditetssynpunkt. Vad angår premiegrundernas omkostnadsantagande synes det uppenbart, att ett livförsäkringsbolag icke bör tvingas att in­ lägga en högre omkostnadsbelastning i premien än som framstår såsom nöd­ vändig från soliditetssynpunkt. Om därför ett livförsäkringsbolag vill ha en lägre omkostnadsbelastning av premien än övriga bolag och det kan styrka, att bolagets organisatoriska förhållanden är sådana, att jämväl på längre sikt anledning finnes att antaga att den mindre belastningen är till fyllest för att täcka bolagets omkostnader för försäkringarna i fråga, bör något hin­ der icke resas mot att omkostnadsbelastningen å premien blir lägre i detta bolag än i de övriga. De sakkunniga anser således, att försäkringsinspektionen icke bör vara någon garant för en gemensam premienivå i svensk liv­ försäkring. I detta sammanhang vill de sakkunniga uttala, att den nuvarande pre­ miesättningen i livförsäkring lider av en viss stelhet, vars förenlighet med skälighetsgrundsatsen kan ifrågasättas. I större utsträckning än vad nu sker synes vid premiebestämningen hänsyn böra tagas till längden av den tid, för vilken premierna är bundna. Det synes icke riktigt, att såsom för närvarande är fallet inom individuell livförsäkring premiegrundernas an­ taganden innehåller lika stora säkerhetsmarginaler för å ena sidan sådana livförsäkringar, vid vilka vederbörande försäkringsbolag binder sig för en ganska kort tid, exempelvis fem år, och å andra sidan livförsäkringar, där bundenheten sträcker sig över mycket lång tid, kanske trettio eller fyrtio år. Behovet av säkerhetsmarginaler är uppenbarligen mindre vid korta för­ säkringar än vid långa. Detta förhållande synes böra slå igenom vid pre­ miebestämningen.

De sakkunniga påpekar vidare, att priskonkurrensen på livförsäkrings­ området kompliceras därigenom att i stor utsträckning avtalstiderna är mycket långa och premierna samtidigt är orörliga under avtalstiden. De sä­ kerhetsmarginaler, som på grund härav måste inläggas i premierna, är gans­ ka betydande och ger vid ett normalt utfall av rörelsen upphov till ålerbäringsbildande överskott. Återbäringens storlek är av betydelse när det gäller att bedöma det verkliga priset för en livförsäkring. Det brukar sägas, att nettopriset för en livförsäkring utgör den erlagda premien minus åter­ bäringen. Det är under sådana förhållanden av intresse för allmänheten att få en bild av återbäringens storlek i skilda livförsäkringsbolag. Möjlighe­ terna härtill är emellertid för närvarande mycket små. I stort sett torde försäkringstagarna sväva i fullständig okunnighet om vilka livförsäkrings­ bolag som under en viss tidsperiod haft den högsta och vilka som halt den lägsta återbäringen till försäkringstagarna. Återbäringsteknikens i viss mån varierande utformning i skilda bolag komplicerar dessutom återbäringsjämförelser livförsäkringsbolagen emellan. Även för fackmän kan del möta svårigheler att ge en rättvisande bild av återbäringsförhållandena i de olika livförsäkringsbolagen. Den omständigheten alt livförsäkringsbolagen i stor utsträckning tilläm­

158 Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

par metoden alt låta återbäringsmedlen kvarligga i livförsäkringsbolaget ända till försäkringstidens utgång gör alt sambandet mellan premie och återbäring icke torde stå fullt klart för alla livförsäkringstagare. Vid en dylik återbäringsuppsamling blir återbäringen direkt påtaglig för försäk­ ringstagarna först vid en tidpunkt, då premien kan sägas ha förlorat sin aktualitet för dem. Återbäringens betydelse för priset skulle framstå kla­ rare, därest i ökad utsträckning återbäringen tillfördes försäkringstagarna i form av avdrag på premien. De sakkunnigas tidigare redovisade förslag att försäkringstagarna skall få tillfälle att influera på den form, i vilken åter­ bäringen skall tillgodoföras dem, kan tänkas komma att leda till en ökad användning av sistnämnda återbäringsform. Enligt vad de sakkunniga erfarit har försäkringsinspektionen övervägt att i publikationen Enskilda försäkringsanstalter offentliggöra uppgifter om återbäringens storlek i skilda livförsäkringsbolag vid vissa vanligare typer av försäkringar. Livförsäkringsbolagen avstyrkte emellertid den planerade publiceringen. Frågan har dock icke avförts från inspektionens dagordning utan torde efter fortsatta överläggningar med representanter för livförsäk­ ringsbolagen komma att upptagas till förnyat övervägande. De sakkunniga förordar, att försäkringsinspektionen snarast möjligt pub­ licerar uppgifter rörande återbäringens storlek i skilda livförsäkringsbolag såvitt rör ett antal vanliga livförsäkringstyper. De sakkunniga förutsätter härvid, att sammanställningarna kommenteras och analyseras på sådant sätt, att en så rättvisande bild som möjligt av bolagens återbäringsförhållanden eihålles. Mot bakgrunden av att betydande skillnader livförsäkringsbo­ lagen emellan påvisats i fråga om återbäringens storlek i vissa fall, (bet. s. 242 250) understryker de sakkunniga vikten av att försäkringsinspeklionen i större utsträckning än som hittills skett undersöker och analyserar orsakerna till återbäringsskillnaderna och samtidigt övertygar sig om att icke vissa försäkringskategorier eller årgångar gynnas eller missgynnas på ett orättvist sätt. Ålerbäringsuppgifterna bör sammanställas med uppgif­ ter rörande premierna, så att en bild av nettopriset för de olika livförsäkringaxna ei hålles. En dylik sammanställning av premie och återbäring blir särskilt nödvändig i den mån livförsäkringspremierna varierar bolagen emel­ lan. Återbäringen isolerad har ett begränsat intresse; det är först när pre­ mien och återbäringen sammanställes som en fullständig bild erhålles av det nettopris, som försäkringstagarna haft att erlägga. De sakkunniga utvecklar sina synpunkter enligt följande .

De sakkunniga anser det icke tillfredsställande, att allmänheten i dag f.aH?ar möjligheler att få en bild av den varierande återbäring, som de olika livförsäkringsbolagen under gången tid lämnat. Då återbäringen direkt på­ verkar det nettopris, som försäkringstagarna har att erlägga för sitt för­ säkringsskydd, bör allmänheten icke sväva i okunnighet om de skillnader i återbäringshän seende, som förekommer livförsäkringsbolagen emellan. Det kan från försäkringstagarsynpunkt icke vara en sund företeelse, att taktiskt konstaterbara skillnader mellan olika livförsäkringsbolag i fråga om nettopriset för livförsäkringar undanhålles allmänheten.

Kungl. Maj.ts proposition nr 171 år 1961 159

Visserligen ger återbäringen närmast en bild av förhållandena och priset under gången tid och ger icke något hindande besked om det nettopris, som nytillträdande försäkringstagare kommer att få erlägga för av dem teck­ nade livförsäkringar. Inga garantier finnes för att ett livförsäkringsbolag, som i dag lämnar högre återbäring än övriga bolag, kan jämväl framdeles ge lika hög återbäring eller bibehålla sin toppställning. Ett livförsäkrings­ bolag, som i förfluten tid haft lägre återbäring, kan i framtiden komma att uppvisa fördelaktigare återbäringsförhallanden. För den intresserade all­ mänheten måste det dock vara av värde att fa en så rättvisande bild som möjligt av de skilda livförsäkringsbolagens återbäring i förfluten tid. För ju längre tid återbäringsuppgifter föreligger och ju mera mångsidiga dessa uppgifter är desto större värde har uppgifterna såsom vägledning för all­ mänheten. Medan uppgifter för enstaka år och för enstaka fall kanske icke säger mycket beträffande återbäringsförhållandena i ett försäkrings­ bolag, kan däremot en sammanställning av ett större antal uppgifter för en längre tilländalupen tid vara av icke obetydligt värde ur informationssyn­ punkt. Den utvecklingstendens, som eventuellt kan utläsas ur dylika flerårssammanställningar, kan ge upplysningar av intresse för dem, som tvekar i valet mellan olika livförsäkringsbolag. Värdet av sådana sammanställningar ökar, därest sammanställningarna kan atföljas av analyser, som ger en bild av i vilken utsträckning olika vinstkällor (dödlighetsvinst, omkostnadsvinst o. s. v.) hos de berörda bolagen bidragit. till återbäringen, och hur återbäringen närmare kanaliseras. Den omständigheten att bl. a. ingen ga­ ranti kan lämnas för att den framtida faktiska utvecklingen blir den som synes kunna utläsas av materialet från förfluten tid synes lika litet här som på andra områden få tagas till intäkt för att undanhålla allmänheten upplysningsmaterialet i fråga. Det förhållandet att livförsäkringsbolagen står under offentlig tillsyn och att återbäringen regleras av grunder, som ar stadfästa av Kungl. Maj :t eller försäkringsinspektionen, bör kunna bereda skydd mot en vilseledande återbäringspolitik. På denna väg kan tillses, att icke dumpingartade, tillfälliga höjningar av återbäringen genomföres i aekyisitionssyfte. Goda garantier föreligger således för sunda återbäringsförhållanden jämväl efter ett offentliggörande av återbäringens storlek under för­ flutna tidsperioder hos olika livförsäkringsbolag. De sakkunniga tillfogar att enligt deras uppfattning en förskjutning av konkurrensen på livförsäkringsomradet sa alt densamma i ökad omfattning får karaktären av en priskonkurrens ligger i försäkringstagarnas intresse. En priskonkurrens inom de ramar, som följer av solidilets- och skälighetsprinciperna, bör enligt de sakkunnigas mening kunna gagna livförsäkrings­ tagarna därigenom att en dylik konkurrens — på motsvarande sätt som inom andra delar av näringslivet — kan ge de berörda företagen ytterligare anledning att vidtaga åtgärder för att pressa vederbörande bolags kostnader nedåt. En konkurrens, som icke bar formen av priskonkurrens, kan lätt leda till en uppdrivning av kostnaderna. I enlighet med det anförda iörordar de sakkunniga, alt konkurrensen inom svensk livförsäkring i ökad utsträckning gives formen av eu priskonkurrens.

Rörliga premier Såsom förut nämnts är livförsäkringsavtalen — bortsett från grupplivför­ säkring — för närvarande utformade så, att livförsäkringspremierna ar orörliga under hela den avtalade försäkringsliden. Den premie, som gäller

160 Kungl. Maj. ts proposition nr 171 år 1961

vid försäkringens tecknande, kan icke ändras under försäkringstidens gång, även om premiegrunderna under tiden förändras, så att nytillträdande försäkringstagare bär att erlägga en högre premie för motsvarande försäk­ ring. Ifrågavarande ordning är emellertid icke påbjuden i lag. Gällande lag utgör icke något hinder mot att livförsäkringsavtalen utformas så, att premierna i framtiden kan jämkas, därest anledning därtill föreligger. Den noggranna kontrollen över premiesättningen i livförsäkring ger för övrigt försäkringstagarna särskilda garantier för att icke obefogade premieändringar kommer till stånd. Ett system med rörliga premier i livförsäkring skulle vara förenat med den lördelen, att de i premierna inlagda säkerhetsmarginalerna skulle kunna göras mindre än vid nuvarande ordning, då bolagen icke har möjlig­ het alt höja premierna under avtalstidens lopp. Vid ett system med rörliga livförsäkringspremier behöver icke försäkringsbolagen på förhand gardera sig mot framtida fördyringar, som kanske aldrig inträder. En ordning med rörliga livförsäkringspremier bör därför sett i stort kunna leda till lägre premier än de nuvarande. En dylik ordning torde också befordra en pris­ konkurrens. Enligt de sakkunnigas mening förtjänar det att övervägas, huruvida det icke skulle ligga i allmänhetens intresse, att möjlighet beredes försäkrings­ tagarna att vid tecknande av livförsäkring välja mellan försäkringsavtal med fast premie och försäkringsavtal med rörlig premie. Man kan också tänka sig mellanformer mellan fast och rörlig premie. Såsom exempel här­ på nämner de sakkunniga avtal, vid vilka livförsäkringspremien bindes för en femårsperiod i sänder.

Förenklad behandling av vissa livförsäkringsformer Lagbestämmelserna angående livförsäkringsrörelses bedrivande är utfor­ made med tanke närmast på långsiktiga försäkringsavtal, som avser ut­ givande av livränta eller vid vilka utbetalning skall äga rum icke blott om den försäkrade avlider inom viss tid utan också för den händelse veder­ börande lever till försäkringstidens utgång, d. v. s. livförsäkringar som är starkt sparbetonade. Under senare år har emellertid, erinrar de sakkunniga, en annan typ av livförsäkringar fått ett mycket kraftigt uppsving, nämligen sådana försäkringar, vid vilka utbetalning av försäkringsbeloppet skall äga rum endast i fall där den försäkrade dör under försäkringstiden. Denna typ av livförsäkringar innesluter icke något direkt sparande utan har en typisk riskkaraktär. Till detta slag av försäkringar hör bl. a. grupplivförsäkringen. De sakkunniga finner anledning överväga, i vad mån de särskilda bestäm­ melserna angående livförsäkring, i första hand kraven på av offentlig myn­ dighet stadfästa grunder, verkligen är av behovet påkallade, när fråga'är om livförsäkringar endast för dödsfall. Det synes de sakkunniga icke uteslutet, att vid vissa typer av riskförsäkringar försäkringstagarnas intressen kan bli väl tillgodosedda, även om livförsäkringarna i fråga helt eller delvis un­ derkastas de enklare bestämmelserna angående skadeförsäkring.

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961 161

Förutsättningarna för att likställa vissa livförsäkringstyper med skade­ försäkring blir vid ett genomförande av de sakkunnigas förslag angående skälighetskontrollen vid skadeförsäkring större än om skadeförsäkringsbestämmelserna i FL bibehålles oförändrade. De överväganden angående borttagandet av kravet på grunder in. in. för vissa livförsäkringsformer, som de sakkunniga gör i det följande, bör ses mot bakgrunden av den aktivering av skälighetsprincipen på skadeförsäkringsområdet, som de sakkunniga föreslagit. De sakkunniga förutsätter sålunda, att i den mån bestämmelserna angående skadeförsäkring blir tillämpliga på vissa typer av livförsäkring, försäkringsinspektionen fortlöpande kommer att i efterhand infordra upp­ gifter till belysning av premiesättningens skälighet vid ifrågavarande livförsäkringsformer och dessutom kommer att ålägga de berörda försäkrings­ bolagen att innan beslut fattas om ändring av premiesats för ifrågavarande försäkringstyper delgiva inspektionen den avsedda ändringen samt en sam­ manfattning av det material och de överväganden, varpå premieändringen bygger. Vidare förutsätter de sakkunniga, att skäligheten alltjämt skall an­ ses kräva, att vid ifrågavarande livförsäkringsformer i princip allt uppkom­ mande överskott, som icke erfordras för verksamhetens konsolidering, skall återbäras till försäkringstagarna och att inspektionen kommer att övervaka att så också sker. Från anförda synpunkter granskar de sakkunniga först grupplivförsäk­ ringen och framhåller dess tekniskt sett enkla form. Vid sådan försäkring föreligger betalningsskyldighet för försäkringsbo­ laget endast för det fall att försäkrad person avlider inom viss tid. Premien bestämmes för ett år i sänder. Premien innefattar icke något som helst sparmoment utan är avsedd att i sin helhet tagas i anspråk för risktäckningen under försäkringsåret (naturlig premie). Grupplivförsäkringsverksamheten torde, framhåller de sakkunniga, er­ bjuda mindre försäkringstekniska problem än flera skadeförsäkringsgrenar. Det synes lättare att överblicka och hålla ett grepp om denna försäkrings­ form än vad fallet är beträffande många skadeförsäkringstyper. Såväl ur soliditets- som ur skälighetssynpunkter synes det vara lätt att övervaka, att sunda förhållanden råder inom branschen och att försäkringstagarnas in­ tressen icke åsidosättes. Varken från den ena eller från den andra av nyss nämnda synpunkter synes det föreligga något behov att kräva, att grupplivförsäkringsverksamheten skall slyras av grunder, vilka — in i minsta de­ talj — skall underställas offentlig myndighet för förhandsgodkännande och stadfästelse. De sakkunniga anser sig därför kunna förorda, att gruppliv­ försäkringen likställes med skadeförsäkring därutinnan att den befrias från krav på grunder. I konsekvens härmed föreslår de sakkunniga, att FL ändras på sådant sätt, att det blir möjligt att i de hänseenden, varom fråga är i FL, be­ handla grupplivförsäkringen såsom skadeförsäkring. Tanken är icke att grupplivförsäkringen i anledning härav skall överflyttas till skadeförsäkringsbolag, utan avsikten är att den såsom varande livförsäkring fortfa- 11 Uihang till riksdagens protokoll 11)61. I samt. AV 171

162 Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

rande principiellt skall bedrivas av livförsäkringsbolag, låt vara att for­ merna för denna del av verksamheten skall på angivet sätt ändras. Änd­ ringarna i fråga bör icke medföra någon utvidgning av aktieägarsfären i livförsäkringsaktiebolag utan för all den rörelse, som livförsäkringsaktie­ bolagen bedriver, synes aktieägarnas rätt till utdelning m. m. böra vara begränsad enligt de riktlinjer, som nu gäller. Möjligheter att garantera detta föreligger. De sakkunniga uppehåller sig utförligt vid konsekvenserna av att man för grupplivförsäkringens del släpper kravet på grunder. Dessa följder sammanhänger med att de nuvarande grunderna för grupplivförsäkring innehåller vissa bestämmelser, som icke har någon direkt motsvarighet i individualförsäkringens grunder De sakkunniga anför. Härutinnan må till en början nämnas, att grupplivförsäkringens grun­ der innehåller noggranna bestämmelser angående bl. a. vilka typer av grup­ per som får teckna grupplivförsäkring. Likställes denna försäkringsform med skadeförsäkring, erhåller försäkringsbolagen frihet att utforma grup­ perna på det sätt de finner ändamålsenligast. De behöver icke skaffa sig offentlig myndighets förhandsgodkännande av grupptyperna utan kom­ mer på denna punkt liksom på många andra punkter blott att stå risken av ingripande i efterhand från försäkringsinspektionens sida i händelse avanmärkningsvärda åtgärder. Såvitt de sakkunniga kan finna bör det icke vara förenat med några faror för försäkringstagarna, att försäkringsbola­ gen själva ensamma får taga ansvaret för beskaffenheten och storleken av de grupper, som skall få teckna grupplivförsäkring. De detaljerade bestäm­ melserna i grunderna i nu ifrågavarande ämne torde åtminstone delvis kunna ses såsom en reminiscens från grupplivförsäkringens begynnelseår, då den­ na försäkringsform från en del håll möttes med viss skepsis och det i allt fall ansågs vara skäl att gå fram med försiktighet, innan närmare erfa­ renheter vunnits av den nya livförsäkringsformen. Numera föreligger in­ gående erfarenheter och dessa synes icke tyda på att det från försäkringstagarsynpunkt finnes anledning att omgärda grupplivförsäkringen med speciella hindrande stängsel. Det torde med stor säkerhet kunna antagas, att försäkringsbolagen icke kommer att missbruka den frihet att bilda grupper, som de erhåller, därest grupplivförsäkringen befrias från krav på grunder. Påpekas bör i detta sammanhang att försäkringsbolagen äger frihet att på eget ansvar utforma försäkringsbärande grupper i kort kollek­ tiv olycksfallsförsäkring — vilken gren icke är grundreglerad — och att några olägenheter icke synes ha varit förenade med denna frihet. Grupplivförsäkringens grunder är vidare särpräglade därutinnan, att de bl. a. innehåller bestämmelser, som i vissa situationer, då gruppmedlem upphör att omfattas av' gruppavtalet, ger vederbörande rätt att inom viss tid utan hälsoprövning erhålla fortsatt försäkring för dödsfall mot den pre­ mie, som normalt gäller för individuell stor försäkring utan rätt till pre­ miebefrielse. Denna rätt till individuell fortsättningsförsäkring har ansetts värdefull för försäkringstagarna. Utan densamma skulle anslutningen til! en grupplivförsäkring kunna medföra olägenheter för de försäkrade. Funnes icke rätten till fortsättningsförsäkring, skulle nämligen försämringar i den enskilde försäkringstagarens hälsotillstånd under tiden för medlemskapet i grupplivförsäkringen kunna medföra, att vederbörande icke alls eller blott mot förhöjd premie kunde erhålla en motsvarande individuell försäkring

Kungl. Maj.ts proposition nr 171 år 1061 1G3

i fall, där vederbörande på grund av ombyte av arbetsplats in. in. icke längre kan vara grupplivförsäkrad. Rätten till fortsättningsförsäkring har gjort, att försäkringstagarna icke kommer i en sämre ställning i förevarande hän­ seende, därest de ansluter sig till en grupplivförsäkring i stället för att teckna motsvarande individuella försäkringar. De sakkunniga är av den uppfattningen, att förefintligheten av en rätt till fortsättningsförsäkring är en förutsättning för att grupplivförsäkringen skall kunna sägas utgöra ett lika värdefullt skydd för försäkringstagarna som motsvarande individualförsäkring. De sakkunniga anser därför, att den omständigheten att grupplivförsäkringen befrias från krav på grunder icke bör få medföra, att rätten till fortsättningsförsäkring avskaffas. Bestämmelser i ämnet bör inryckas i avtalen och det bör på bästa sätt tillses, att de enskilda försäk­ ringstagarna får kännedom om rätten till fortsättningsförsäkring. Någon grundad anledning torde knappast finnas att antaga, att försäkringsbola­ gen kommer att motsätta sig bibehållandet av rätten till fortsättningsför­ säkring. För att skapa garantier för att försäkringstagarintresset blir till­ godosett på nu ifrågavarande punkt kan dock den lagbestämmelse, som öppnar möjlighet för försäkringsbolagen att befrias från grunder vid grupp­ livförsäkring, lämpligen givas sådan utformning, att bibehållandet av rätt till fortsättningsförsäkring kan uppställas såsom villkor för grupplivför­ säkringens grundfrihet. Likställes grupplivförsäkring med skadeförsäkring i fråga om frihet från grunder, synes den jämväl i övrigt i de hänseenden, varom fråga är i FL, kunna behandlas såsom skadeförsäkring. Detta kommer att få betydelse i främsta rummet såvitt angår fondavsättningar, förlusttäckning och kapital­ placering. De sakkunnigas avsikt är, att vid grundfri grupplivförsäkring avsättning till fonder skall ske enligt de regler FL innehåller för annan rörelse än livförsäkringsrörelse. I livförsäkringsbolag, som driver dels van­ lig grundbunden livförsäkring och dels grundfri grupplivförsäkring, skall förlusttäckning ske enligt de bestämmelser som gäller för det fall att för­ säkringsbolag meddelar såväl livförsäkring som försäkring av annat slag, varvid grupplivförsäkringen blir att betrakta såsom en personförsäkring av annat slag än livförsäkring. Härigenom kommer vid förlust på den grundfria grupplivförsäkringsverksamheten den grundbundna livförsäkringens överskottsmedel att skyddas mot att till någon del behöva tagas i anspråk, innan grupplivförsäkringens överskottsmedel till fullo, inklusive reserv­ fonden, konsumerats för att täcka förlusten. Den grundfria grupplivför­ säkringens likställighet med skadeförsäkring kommer vidare att medföra att inga särskilda kapitalplaceringsbestämmelser kommer att gälla för grupplivförsäkringens del. Regeln i 274 § FL att eif belopp motsvarande försäkringsfonden för livförsäkringar skall vara redovisat i bl. a. vissa slag av kvalificerade värdehandlingar kommer icke att bli tillämplig och icke heller pantsättningsbestämmelsen i 276 § FL. I detta sammanhang må förutskickas, att i nästa kapitel förslag kommer att framläggas om sä­ dan ändring av 277 § FL, att den grundfria grupplivförsäkringens likstäl­ lande med skadeförsäkring icke kommer att medföra något krav på spe­ ciell redovisning och pantsättning av säkerhetsfonden i livförsäkringsbo­ lag. Det förhållandet att den grundfria grupplivförsäkringen frigöres från FL:s särskilda kapitalplaceringsbestämmelser för livförsäkring innefattar en ökad frihet för försäkringsbolagen. Denna ökade frihet torde emellertid icke medföra några risker för försäkringstagarna och kan icke heller få några återverkningar på kapitalmarknaden. Då grupplivförsäkringen icke innefattar något sparande, är nämligen försäkringsfonden för grupplivför­

164 Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

säkring förhållandevis obetydlig. Sålunda utgjorde för samtliga försäk­ ringsbolag sammanlagt den direkta grupplivförsäkringens försäkringsfond för egen räkning endast 2,8 miljoner kronor vid utgången av år 1957.

De sakkunniga anför, att flera fördelar torde kunna stå att vinna genom en reform av nyss angivet slag. Om grupplivförsäkringen behandlas såsom skadeförsäkring, synes densamma bli ännu enklare för försäkringsbolagen att hantera än vad fallet nu är. Detta är en fördel, ty varje onödigt admi­ nistrativt arbete synes böra undvikas. En möjlig förenkling, som icke direkt torde framgå av det föregående, gäller premiesättningen för stora grupper. Släpper man kravet på premiegrunder för grupplivförsäkring, vinner man, att premien icke behöver konstrueras på grundval av fixerade antaganden rörande dödlighet m. in. Det blir i viss utsträckning möjligt att bestämma den premie, som en grupp skall betala, med ledning av den faktiska dödlig­ heten inom gruppen. En dylik empirisk premiesättning torde utan fara kunna användas vid stora grupper, vilkas sammansättning icke undergår snabba förändringar. Härigenom uppnås bl. a., att det i viss utsträckning icke blir nödvändigt för försäkringsbolagen att infordra och arbeta med uppgifter om den årliga ålderssammansättningen inom varje försäkrad grupp. En dylik förenkling torde för de stora gruppernas del kunna vara ett ytterligare steg i kostnadsförbilligande riktning. Ett likställande av grupplivförsäkringen med skadeförsäkring medför också den fördelen, att såvitt angår FL lagtekniska möjligheter öppnas att kombinera grupplivförsäkring samt kollektiv kort olycksfalls- eller kollek­ tiv kort sjuk- och olycksfallsförsäkring till en enhetsförsäkring, vid vilken livförsäkrings- samt olycksfalls- eller sjuk- och olycksfallsförsäkringsmomenten icke redovisningsmässigt måste hållas isär. Ett sammanförande av nämnda försäkringsmoment till enhetsförsäkringar synes vara ett naturligt utvecklingssteg med tanke bl. a. på att livförsäkringen samt sjuk- och olycksfallsförsäkringen från behovstäckningssynpunkt bildar en organisk enhet och gemensamt täcker risken för bortfall av den försäkrades arbets­ förmåga. Även efter de beslutade utbyggnaderna av de samhälleliga personförsäkringsanordningarna föreligger det behov av enskilda kompletteringsanordningar, olika för olika kategorier människor. Åtminstone en del av det enskilda kompletterande personförsäkringsskyddet synes lämpligen kunna få formen av kollektiva försäkringsanordningar. Det synes icke ute­ slutet, att kostnadsbesparingar kan uppnås, därest härvid grupplivförsäk­ ring samt sjuk- och olycksfallsförsäkring eller olycksfallsförsäkring kan erbjudas i form av kombinationsförsäkringar, vid vilka de olika försäkringsmomenten icke behöver redovisas var för sig utan tillsammantagna kan be­ traktas såsom en enhet. Ett ganska speciellt område, inom vilket det kan vara förenat med för­ delar att likställa grupplivförsäkring med skadeförsäkring, utgör vissa ty­ per av försäkringar, som har till uppgift att vid avbetalningsförsäljning av varor ge säljaren och köparen ett mer eller mindre långt gående försäk­

Kungl. Maj.ts proposition nr 171 år 1961 165

ringsskydd. Vid ifrågavarande försäkringar övertager försäkringsgivaren köparens återstående betalningsskyldighet i händelse köparen dör ävensom för den tid denne är arbetsoförmögen på grund av sjukdom eller olycks­ fall och eventuellt också för den tid vederbörande är arbetslös. På grund av FL:s innehåll är det icke för närvarande möjligt att tillhandahålla avbetalningsförsäkringar, vid vilka livförsäkrings-, sjuk- och olycksfallsför­ säkrings- samt arbetslöshetsförsäkringsmomenten är sammanförda till ett helt med en premie, som icke behöver uppdelas och redovisas i bestånds­ delar. För närvarande måste dödsfallsrisken täckas genom särskild grupp­ livförsäkring, vars inkomster och utgifter redovisas för sig. Detta torde vara en onödig omgång. Rationellt synes vara att öppna möjligheter för avbetalningshandelns försäkringar att erhålla formen av enhetsförsäkringar, vid vilka alla de olika försäkringsmonrenten tillsammantagna kan betrak­ tas och redovisas såsom en enhet. I detta sammanhang understryker de sakkunniga vikten av att vid grupp­ livförsäkring försäkringsbolaget håller god kontakt med de försäkrade. Försäkringsbolagen bör tillse, att de försäkrade erhåller fullgoda informa­ tioner om innehållet i den försäkring, som de erhåller, önskemålet att sänka försäkringskostnaderna bör icke få medföra, att försäkringsbolagen avstår från åtgärder, som är erforderliga för att garantera de enskilda försäkrade alla de informationer, varav de kan ha behov i sin egenskap av grupplivförsäkringstagare. Försäkringsbolagen får icke betrakta det såsom en ange­ lägenhet för den försäkrade gruppen att ombesörja en tillfredsställande in­ formation till medlemmarna. Då det enligt gängse avtalskonstruktion är de enskilda försäkrade och icke gruppen som sådan (fackföreningen o. s. v.) som är försäkringstagare, måste det anses vara försäkringsbolaget och icke gruppen som sådan eller gruppföreståndaren, som har det yttersta ansvaret för att de enskilda försäkringstagarna erhåller behövlig information om sina rättigheter och skyldigheter i anledning av grupplivförsäkringen. Varje enskild försäkringstagare synes böra erhålla ett försäkringsbevis, som bl. a. angiver i vad mån avtalet innehåller bestämmelser rörande vem som är förmånstagare. Eftersättes informationskravet, riskerar grupplivförsäkring­ en att förlora en del av sitt värde för försäkringstagarna. Enligt de sakkun­ nigas mening är det angeläget, att försäkringsbolagen gör allt vad som står i bolagens förmåga för att jämväl i informationsavseende hålla grupplivför­ säkringen på en hög nivå. Någon kvalitetsskillnad bör icke uppstå mellan grupplivförsäkring och individuell livförsäkring.

Det är, framhåller de sakkunniga vidare, icke blott på den kollektiva liv­ försäkringens område, som möjligheter kan föreligga att genomföra förenk­ lingar. Detsamma synes i viss utsträckning vara fallet även inom individuell livförsäkring. De sakkunniga föreslår alt icke blott vid grupplivförsäkring utan jämväl vid individuell livförsäkring endast för dödsfall, vilken meddelas för längst fem år eller mot premie, som är beräknad och bestämd för längst fem år i

166 Kungl. Maj.ts proposition nr 171 år 1961

sänder, möjlighet bör föreligga att befria försäkringsbolagen från krav på grunder och att jämväl i övrigt i de hänseenden, varom i FL är fråga, låta försäkringarna följa de regler, som gäller för skadeförsäkring. I fråga om rörelsens kvarliggande i livförsäkringsbolag och konsekvenserna för fond­ avsättningar, förlusttäckning och kapitalplacering äger vad de sakkunniga föreslagit för grupplivförsäkringens vidkommande i tillämpliga delar gil­ tighet jämväl för den grundfria individuella livförsäkringens del. De sakkunniga förutsätter, att även i de fall där livförsäkring endast för dödsfall behandlas såsom skadeförsäkring hänsyn i erforderlig utsträck­ ning tages till förekomsten av tekniska tillgodohavanden när det gäller beräkningen av premiereserven. De sakkunniga utvecklar sina synpunkter på följande sätt. De försäkringstyper, varom här synes kunna bli fråga, är icke för närvavarande särdeles frekventa. Detta förhållande torde dock icke vara ett skäl för att beträffande ifrågavarande försäkringar bibehålla en strängare regle­ ring än som är nödvändig. Det synes för övrigt icke uteslutet, att en del av försäkringsformerna i fråga, eventuellt i kombination med annan person­ försäkring, i framtiden kan möta större intresse från allmänhetens sida. Ett ytterligare skäl att icke undantaga individualförsäkringen från förenklingssträvandena är, att gränsen mellan kollektiv och individuell liv­ försäkring är flytande. Försäkringsformer, som i dag räknas till individuell livförsäkring, skulle lika gärna kunna hänföras under begreppet kollektiv försäkring. Den flytande gränsen mellan kollektiv och individuell försäk­ ring synes icke böra göras till en skiljelinje, som i lag tillägges avgörande betydelse i vissa frågor. En enkel form av individuell livförsäkring utgör livförsäkring endast för dödsfall mot naturlig premie. Då denna försäkringsform medför utbetal­ ning av försäkringssumman endast om den försäkrade dör före viss an­ given tid, innefattar densamma icke något sparande. Premien är — lik­ som vid grupplivförsäkring — beräknad för allenast ett år i sänder i den bemärkelsen, att varje års premie är tillmätt så, att den skall svara mot risken just det året. Premien stiger därför med levnadsåren. Försäkringen har vid försäkringsårets utgång icke något tekniskt återköpsvärde. Fastän denna försäkringsform tekniskt sett är enkel, synes det dock icke under alla förhållanden kunna ifrågakomma att befria densamma från krav på grunder in. in. Såsom förutsättning härför torde böra uppställas, att försäkringstiden icke är alltför lång eller att i allt fall den för ett år i sänder beräknade premien icke blivit till sitt belopp bestämd för en alltför lång period framåt i tiden. Skulle den naturliga premie, som varje år skall erläggas, vara fixerad för lång tid, kanske för årtionden framåt, synes en sådan långtidsplanering och speciell försiktighet vara påkallad, att det icke torde böra ifrågakomma att avstå från kravet på grunder för verksamheten och från tillämpning i övrigt av FL:s speciella bestämmelser rörande liv­ försäkring. Om däremot avtalet gäller för en tid av, förslagsvis, högst fem år eller om vid längre avtalstid den naturliga premien bestämmes — fixe­ ras — för, förslagsvis, längst fem år i sänder — så att ändringar i premie­ nivån inom angivna tid kan slå igenom även för de löpande avtalens del — torde vid nu ifrågavarande livförsäkringsform försäkringstagarintressena icke kräva, att verksamheten i fråga regleras av grunder, vilka skall vara stadfästa av offentlig myndighet, och torde jämväl i övrigt försäkrings-

Kungl. Maj:ls proposition nr 171 år 1961 167

formen i fråga i de avseenden, varom fråga är i FL, kunna behandlas på

Vid genomförandet av förenklingar på den individuella livförsäieringens område torde det icke vara nödvändigt att begränsa sig till försäkringar mot naturlig premie. Utan fara för försäkringstagarna torde man kunna taga ytterligare ett steg. De försäkringar, som här åsyftas, skall liksom de föregående ha karaktären av livförsäkring endast för dödsfall, således typiska riskförsäkringar vid vilka försäkringsbolaget är betalningsskyldigt endast om den försäkrade avlider inom viss tid. Vidare torde liksom i det föregående böra krävas, att försäkringsavtalen gäller för en tid av längst fem år eller att vid längre avtalstid premierna bestämmes — fixeras — för längst fem år i sänder, så att ändringar i premienivån inom angivna tid kan slå igenom även för de löpande avtalens del. De här åsyftade försäkringstyperna skiljer sig från de föregående därutinnan, att premierna icke beräknas för ett år i sänder (så att, såsom förut nämnts, varje års premie svarar precis mot risken det året) utan i stället beräknas —— av­ passas — för en något längre tidsperiod, förslagsvis högst fem år i sänder, och sedan slås ut på periodens olika år med lika belopp varje år. Det för­ hållandet att dödligheten stiger med åldern i en allt brantare kurva gör, såsom förut nämnts, att vid fleråriga dödsfallsförsäkringar med konstant årspremie de försäkrade — särskilt påtagligt vid högre åldrar —-- under början av försäkringstiden inbetalar mer än som motsvarar den för åldern naturliga premien men under slutet av försäkringstiden i gengäld mindre. Till följd härav har vid dvlika försäkringar försäkringstagarna i vissa lägen försäkringstekniskt sett ett tillgodohavande hos vederbörande försäkrings­ bolag. Detta förhållande utgör en komplikation. Komplikationen synes dock vara av jämförelsevis ringa betydelse vid de försäkringstyper varom här är fråga, vid vilka premieavjämningen sker för en tid av längst fem år. Till belysning härav må erinras om att enligt nu gällande livförsäkringsgrunder återköpsvärdet för en temporär dödsfallsförsäkring å 10 000 kronor med femårig försäkringstid utgör (beloppen avrundade till när­ maste hela krontal) högst 2 kronor vid en inträdesålder av 45 år (års­ premie 77 kronor), högst 7 kronor vid en inträdesålder av 50 år (årspremie 105 kronor), högst 19'kronor vid en inträdesålder av 55 år (årspremie lt>2 kronor) samt högst 40 kronor vid en inträdesålder av 60 år (årspremie 231 kronor). Om inträdesåldern är 43 år eller lägre, har enligt grunderna nyss­ nämnda försäkring icke vid någon tidpunkt under avtalstiden något som helst återköpsvärde. Genom särskilda återköps- och fribrevsgrunder finnes för närvarande garantier för att försäkringstagarna i livförsäkring vid försäkringsavbrott alltid tillgodoföres del tekniska tillgodohavande som försäkringen kan ha, vare sig tillgodohavandet är större eller mindre. Vid de försäkringstyper varom här är fråga är, såsom framgår av nyssnämnda siffror, försäkrings­ tagarnas tekniska tillgodohavande — i den mån sådant över huvud taget föreligger — i allmänhet föga betydande. Först vid högre åldrar eller vid mycket höga försäkringssummor kan tillgodohavandet stiga till mera beaktansvärda belopp. Såsom antydes av de tidigare i tabellerna B ocly F i avsnitt 4. av detta kapitel1 lämnade uppgifterna angående å ena sidan återköpsvärden och å andra sidan beräknad återbäring vid en femårig tempo­ rär dödsfallsförsäkring å 10 000 kronor med konstant årspremie måste under nuvarande förhållanden vid bär aktuella försäkringstyper rätten till återbäring anses ha avsevärt större ekonomisk betydelse för försäkrings­ tagarna än rätten att utbekomma förefintligt återköpsvärde. Härtill kom-

1 S. 244 och 217 i betänkandet.

168 Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

mer, att vid förevarande försäkringsformer de fall, i vilka försäkrings­ tagarna kan ha anledning att påkalla utbetalning av ett återköpsvärde, måste vara få. Under sådana förhållanden kan det visserligen ifrågasättas, huruvida det finnes anledning att slå speciell vakt om nu ifrågavarande försäkringstagares rätt att vid försäkringsavbrott tillgodoföras ett belopp svarande mot återköpsvärdet. De sakkunniga anser dock, att skäligheten kräver att förefintliga återköpsvärden tillgodoföres försäkringstagarna i sådana fall, där beloppen är av nämnvärd storlek. Det synes de sakkun­ niga kunna förutsättas, att försäkringsbolagen kommer att fortsätta att i dylika fall utge skäligt beräknade återköpsvärden, även om de berörda försäkringsformerna i de hänseenden, varom fråga är i FL, kommer att följa skadeförsäkringsregler. Kräver skäligheten att återbäring lämnas, måste nämligen skäligheten också anses kräva, att återköpsvärden av någon betydelse tillgodoföres försäkringstagarna. Skulle det anses påkallat "att ha särskilda garantier för att försäkringstagarintresset icke blir åsidosatt på förevarande punkt, synes en ändamålsenlig lösning kunna vara, att ett utgivande av skäliga återköpsvärden uppställes såsom villkor för grund­ frihet för nu ifrågavarande försäkringsformer. Skulle vid förenämnda individualförsäkringstyper premiebetalningstiden vara avkortad så att exempelvis vid en femårig livförsäkring endast för dödsfall premien för femårsperioden är uppdelad på allenast två terminer eller erlägges på en gång, blir försäkringstagarens tekniska tillgodohavande under periodens lopp avsevärt större än vid en konstant premiebetalning varje år. Hänvisas må här till de tidigare i tabell B i avsnitt 4. av detta kapitel1 lämnade siffrorna rörande återköpsvärdena enligt gällande livförsäkringsgrunder för en engångsbetald femårig temporär dödsfallsförsäkring å 10 000 kronor. I sådana fall kräver givetvis skäligheten i ännu högre grad än nyss att försäkringstagaren icke går miste om sitt tillgodohavande, därest försäkringen avbrytes före försäkringstidens utgång. Samtidigt bör dock hållas i minnet att de fall, i vilka försäkringstagaren önskar en av­ kortad premiebetalningstid, torde bli mycket få då det gäller rena riskförsäkringar med premien bestämd och beräknad för längst fem år i sänder. Ännu mycket färre blir då de fall, där försäkringens avbrytande i förtid och därmed utgivande av förefintligt återköpsvärde kan komma att aktuali­ seras. De sakkunniga anser, att om möjligheten till avkortad premiebetal­ ningstid bibehålies vid nu ifrågavarande försäkringstyper, det är särskilt angeläget att i dylika fall försäkringsbolagen vid försäkringsavbrott till­ handahåller rättvist beräknade återköpsvärden även för den händelse försäkringstyperna i fråga jämlikt FL behandlas såsom skadeförsäkring. Till­ syn häröver bör utövas av försäkringsinspektionen. Skulle behov av sär­ skilda garantier anses föreligga, finnes den ovan omnämnda möjligheten att uppställa utgivande av skäliga återköpsvärden såsom villkor för frihet från grunder.

De sakkunniga anför, att den föreslagna reformen icke blott bör kunna leda till viss förenklad behandling av vissa former av individuell livförsäk­ ring utan också synes medföra den fördelen, alt FL icke längre kommer att omöjliggöra kombinationer av dylik livförsäkring samt individuell kort olycksfalls- eller individuell kort sjuk- och olycksfallsförsäkring till enlietsförsäkringar, vid vilka de olika försäkringsmomenten redovisningsmässigt icke behöver hållas i sär. Vad de sakkunniga anfört rörande fördelarna av

1 S. 244 i betänkandet.

Kungl. Maj.ts proposition nr 171 år 1961 169

kombinationer av grupplivförsäkring samt kollektiv olycksfalls- eller kol­ lektiv sjuk- och olycksfallsförsäkring till enhetsförsäkringar äger i stort sett motsvarande tillämpning på motsvarande kombinationer på den indivi­ duella försäkringens område. De sakkunniga erinrar också i detta samman­ hang om att det på sakförsäkringens område ansetts rationellt att kombi­ nera olika försäkringsformer till enhetsförsäkringar av typen hemförsäkring, villaförsäkring o. s. v. En motsvarande utveckling på den individuella per­ sonförsäkringens område torde böra främjas. För att ytterligare belysa omfattningen av det område, inom vilket för­ enklingar anses kunna genomföras, och klargöra innebörden av förslaget framhåller de sakkunniga ytterligare bl. a. följande.

Antag exempelvis att mellan ett försäkringsbolag och en försäkringsta­ gare träffats ett tioårigt avtal avseende kapitalförsäkring endast för döds­ fall mot normalpremie. Detta avtal faller in under förenklingsområdet, därest två förutsättningar är för handen. Dels får premien icke vara kon­ struerad som en tioårspremie utan den måste vara konstruerad som två femårspremier eller eljest sammansatt av bitar, varav icke någon avser längre tid än fem år (varigenom större reservbildning undvikes). Dels får premienivån för försäkringstagaren icke vara bunden för längre tid än lem år; vederbörande skall senast efter fem år i sänder vara skyldig att erlägga den normala nyteckningspremie, som då gäller för den aktuella premiebiten (varigenom förändringar i risk- och omkostnader ganska snabbt kan slå igenom på hela försäkringsbeståndet). Att avtalstiden i det nämnda exemplet är tio år har icke annan bety­ delse än att försäkringstagaren under hela tioårsperioden, oberoende av eventuellt inträffade försämringar i hälsotillståndet, kommer att behand­ las såsom en normal risk, för vilken högre premie än normalpremie icke behöver erläggas. De sakkunniga är medvetna om att försäkringstagarens rätt att icke behöva erlägga högre premie än normalpremien innefattar ett risktagande av mera lång natur från vederbörande försäkringsbolags sida. Det "torde kunna förutsättas, att försäkringsbolagen i erforderlig ut­ sträckning kommer att betinga sig särskilt premietillägg för dylika risktaganden. Risken i fråga synes emellertid icke ha en sådan ekonomisk tyngd att densamma bör inverka på omfattningen av det område, inom vilket förenklingar kan tillåtas. Anledning synes icke föreligga att låta nu ifrågavarande långtidsmoment medföra ett krav på grundreglering, därest sådan eljest synes kunna undvaras. Till belysning av alt momentet i fråga icke torde ha någon större ekonomisk betydelse må nämnas, att de s." k. optionstillägg, som för närvarande inom livförsäkringen erlägges såsom vederlag för rätt att senast vid försäkringstidens utgång utan lhilsoprövning övergå till annan försäkring på högst samma belopp, icke när­ mare regleras i förekommande grunder. Även inom den ganska snävt begränsade ram, som uppdragits i det föregående, rymmes ett flertal livförsäkringsvarianter. Försäkringsfor­ merna i fråga kan vidare tänkas kombinerade på olika sätt med grund­ bundna former av personförsäkring. Eu viss svårighet att förutse utveck­ lingen måste anses föreligga. Med hänsyn härtill och då fråga är om en principiell nyhet på livförsäkringsområdet torde det vara klokt att utforma lagbestämmelserna i ämnet med en viss försiktighet, så att garantier före­ ligger mot en oväntad, osund utveckling. Sådana garantier torde erhållas, därest lagbestämmelserna konstrueras så, att försäkringsinspektionen äger

170 Kungl. Maj.ts proposition nr 171 år 1961

uppställa de begränsningar och villkor, som ur försäkringstagarsynpunkt kan anses erforderliga, när fråga är om att föra in förenämnda livförsäkringstyper under FL:s regler angående skadeförsäkring. Skulle försäkrings­ bolagen eller något eller några av dem föredraga att låta nu ifrågavarande livförsäkringsverksamhet fortfarande vara grundreglerad och jämväl i öv­ ligt likställd med annan livförsäkring, torde anledning icke finnas att hindra detta. Enligt de sakkunnigas mening bör åtminstone till en början, innan närmare erfarenheter vunnits av den nya ordningen, lagbestämmel­ serna i ämnet erhålla formen av ett dispensstadgande, som lägger det i försäkringsinspektionens hand att medge försäkringsbolag, att bestämmelser­ na i FL angående skadeförsäkring skall vara helt eller delvis tillämpliga på ovan berörda former av livförsäkring. De nya bestämmelserna föreslås införda i 345 § FL.

Remissyttrandena

Allmänna synpunkter De sakkunnigas principiella uttalande att FL:s bestämmelser angående livförsäkring alltjämt bör bygga på soliditets- och skälighetsprinciperna vinner anslutning från samtliga remissinstanser, som berört frågan. Försäkringsinspektionen påpekar, att de sakkunniga väsentligen instämt i de resonemang och motiveringar som ingick i förarbetena till nu gällande lag. På några undantag när utmynnar icke heller vad de sakkunniga anför i livförsäkringsfrågor i några förslag angående mera ingripande lagändring­ ar. Framställningen upptager till stor del synpunkter på tillämpningen och i anknytning därtill vissa rekommendationer. Icke heller inspektionen fin­ ner i dagens läge en mera ingripande revision av lagens bestämmelser rö­ rande livförsäkring aktuell. Inspektionen bortser därvid från placeringsoch värdesäkringsfrågorna, vilka i detta sammanhang icke är föremål för prövning. Från försäkringsbolagshåll understrykes betydelsen av att livförsäkrings­ bolagens grunder inom ramen för soliditets- och skälighetsprinciperna tillåter olika tekniska lösningar. — Folksam anför som illustration till att en viss rörelsefrihet är främjande för utvecklingen tilläggspremierna för »icke normala risker», där anpassningen till ändrade förhållanden för när­ varande kan ske på ett mycket smidigt sätt. De senaste åren kan uppvisa ett flertal exempel på detta. Beträffande behandlingen av icke normala risker torde det vara svårt att uppvisa något land, där intresset för och strävandena mot en generös lösning är så starka som i Sverige. Folksam finner det därför överraskande att de sakkunniga önskar en ökad kontroll på detta område. Enligt Svenska försäkringsbolags riksförbund finnes det goda skäl för att de båda principerna för livförsäkringsverksamheten är lagfästa och för att deras upprätthållande kontrolleras av ett opartiskt och sakkunnigt or­ gan. Riksförbundet kan emellertid ej i alla avseenden instämma i de sak­ kunnigas argumentering. Sålunda vänder sig förbundet mot uppfattningen

172 Kiingl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

T 65

Premiegrunder (Tariffen Helårig Omkostnadspremie Härav för anskaffning saknar praktisk betydelse bruttopremie före 1938 års grunder) kr kr % av kr % av bruttopr. bruttopr.

24,7 16: 00 10,8

De synpunkter rörande sambandet mellan storleken av anskaffnings­ kostnaderna och det totala försäljningsarbetet för livförsäkring, som för­ bundet ovan anfört, återfinnes även i försäkringsinspektionens skrivelse till de sakkunniga den 5 december 1958. Där uttalas i fråga om storleken av anskaffningskostnaderna följande: »Storleken av anskaffningskostna­ derna sammanhänger ytterst med frågan om intensiteten i det försäljningstryck, som under skiftande förhållanden -— t. ex. socialförsäkringens ut­ byggnad — skäligen skall upprätthållas gentemot allmänheten. Då detta spörsmål emellertid närmast utgör en försäkringspolitisk fråga, vars lös­ ning får sitt uttryck i grundernas anskaffningskostnadsbelastningar, torde den här kunna lämnas åsido». I nuvarande utvecklingsskede, som kännetecknas av ständigt stegrad konkurrens från konsumtionssektorn samt på den gångna tidens erfaren­ het. grundade farhågor för fortsatt penningvärdeförsämring, utan effektiva möjligheter till kompensation för det äldre nominalsparandet, är det ofrån­ komligt att en hårdnande marknad för livförsäkring inträtt. Det ligger i sakens natur, att vidmakthållandet av ett visst »försäljningstryck» röran­ de livförsäkring kräver en större arbetsinsats (och därmed en ökad kost­ nad) vid hårdnande marknadsförhållanden. Det är förvisso alltjämt ett samhällsintresse att medborgarna får ett tillräckligt och väl avvägt för­ säkringsskydd och att försäkringssparandet hålles på en hög nivå.

Ovan anförda premieexempel från olika system av premiegrunder visar en fallande trend i fråga om såväl den totala omkostnadspremiens som anskalfningskostnadsdelens absoluta storlek, detta trots den så gott som oavbrutna lcostnadsfördyring, som efterkrigstidens penningvärdeförsämrine medfört för livbolagen.

Rätten till återbäring n~ Principen alt livförsäkringsverksamheten bör bedrivas helt för försäk­ ringstagarnas räkning kommer till uttryck i flera yttranden och ifrågasättes icke från något håll. Beträlfande frågan om att införa försäkringsformer, vid vilka det på förhand bestämts att någon återbäring icke skall utgå, intar försäkringsinspektioncn samma negativa ståndpunkt som de sakkunniga. Som ett förtyd­ ligande till de sakkunnigas framställning framhåller inspektionen, att vad som diskuterats är en försäkringsform utan återbäringsrätt, där premien praktiskt taget helt saknar säkerhetsmarginal. Uppkomna vinster inom det så bildade speciella beståndet skulle tillfalla det vanliga försäkringsbestån­

Kungl. Maj.ts proposition nr 171 år 1961 173

det, där premierna satts med betryggande marginal. Å andra sidan hade det vanliga beståndet av försäkringar att täcka uppkommande förluster i det nya beståndet. Anordningen i fråga skulle kräva ändring i 264 § FL, enligt vilket lagrum alla livförsäkringspremier skall bestämmas med betryg­ gande marginal. Inspektionen finner det lielt främmande för livförsäkrings­ tanken, att ett dylikt moment av instabilitet och spekulation införes mellan olika livförsäkringsbestånd. För övrigt kräver planen för sitt realiserande existensen av ett bestånd av sedvanligt slag med betryggande grunder, som ensidigt skalle få tjäna som buffertanordning. Komplikationer skulle dess­ utom tillkomma såväl i förhållande till kunderna som i den inre förvaltning­ en. Inspektionen fortsätter. Det skall dessutom i detta sammanhang erinras om, att de säkerhets­ marginaler som inlägges i premierna för återbäringsberättigade försäkringar till ingen del motiveras av, att de skall vara återbäringsbildande. Dessa mar­ ginaler har uteslutande tillkommit för att skänka livförsäkringen en hög grad av soliditet. Man har velat skapa starka garantier för att livförsäkrings­ givarna har förmåga att fullgöra de av dem slutna, ofta långtidsbundna av­ talen. Krav på marginaler, som skulle gå utöver vad säkerhetskravet be­ tingar, måste avvisas. Mot denna bakgrund ter det sig även helt verklighets­ främmande med en konstruktion med ej återbäringsberättigade försäkringar, vilka är utrustade med positiva säkerhetsmarginaler satta lägre än för återbäringsberätligade försäkringar. En sådan konstruktion har ej heller förts fram i den aktuella diskussionen. Det överskott som på sikt kan uppkomma i ett dylikt bestånd av ej återbäringsberättigade försäkringar skulle ej åter­ gå till försäkringstagarna, vilket skulle kunna te sig svårbegripligt och leda till irritationer. Samtidigt skulle de återbäringsberättigade bestånden med si­ na högre säkerhetsmarginaler vid en ogynnsam utveckling riskera att få det svagare beståndet som en belastning. Enligt Svenska försäkringsbolags riksförbund har de sakkunniga miss­ förstått de tankegångar, som skulle kunna motivera införandet av livförsäk­ ring utan rätt till återbäring. Dylik försäkring till lägre premie tillämpades för ett 30-tal år sedan i vårt land och existerar alltjämt utomlands. Den ute­ blivna rätten till återbäring kan sägas utgöra priset för förmånen att även i fall av oväntad försämring av det faktiska utfallet av dödlighet, ränta eller omkostnader få en ograverad försäkringssumma, trots alt premien a priori är mindre solid än »normalt» och bolagets risk för förlust sålunda större än sedvanligt. Det vanliga försäkringsbeståndet bedriver så att säga en speciell riskrörelse avseende de till lägre premier beviljade försäkringarna, och vins­ ten eller förlusten på denna riskrörelse gottskrives eller belastar det vanliga beståndet. Riksförbundet anser det emellertid tveksamt om de praktiska olägenhe­ terna med den beskrivna anordningen kan uppvägas av de fördelar som ar­ rangemanget skulle kunna erbjuda. Däremot är det uppenbart att den ifrå­ gasatta tekniken erbjuder betydande praktiska fördelar i fråga om vissa försäkringsmoment. Även om huvudprincipen bör vara att varje försäkring berättigar till återbäring av uppkommande överskott, bör vissa avsteg kun­ na göras därifrån. Riksförbundet anser sålunda att återbäringsrätt bör kun­

174 Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

na uteslutas vid mera oväsentliga försäkringsmoment. I de fall, då betänklig­ heter kan föreligga mot ett slopande av åtcrbäringsrätt, bör under speciella omständigheter som ett alternativ kunna ifrågakomma lägre säkerhetsmar­ ginaler som kompensation för avsaknad av rätt till återbäring. Som exempel kan nämnas de s. k. korttidsfribreven, som i vissa fall uppkommer, då pre­ miebetalningen för en försäkring upphör i förtid. Ett sådant arrangemang skulle inte behöva innebära nämnvärd risk för det övriga försäkringsbestån­ det. Ett annat exempel avser försäkringsbelopp som förfallit till betalning men innestår och förräntas hos bolaget. Det torde inte kunna resas några rimliga invändningar mot att räntan enbart bestämmes a priori och inte kor­ rigeras a posteriori. Här har man anledning jämföra med skälighetsprincipen i sparbanksrörelse (inget enskilt vinstintresse). Folksam anser det icke stridande mot skälighetsprincipen att en person beredes möjlighet att välja mellan två olika försäkringsavtal, det ena inne­ fattande lägre premier och utan återbäringsrätt, det andra av konventionell typ, allt under förutsättning att han är väl medveten om skillnaderna mel­ lan de båda avtalen och att andra försäkringstagares intressen inte trädes för nära.

Formen för återbäring Försäkringsinspektionen ställer sig positiv till tanken att möjlighet bere­ des försäkringstagarna att välja mellan olika alternativa former för åter­ bäring. Som exempel nämner inspektionen, att en försäkringstagare vid av­ talets ingående får välja mellan å ena sidan en bestämmelse, enligt vilken överskottsmedlen uppsamlas och utbetalas vid försäkringstidens slut som en förstärkning av avtalade belopp och å andra sidan en bestämmelse, enligt vilken överskottsmedlen till en del tilldelas honom vart femte år under försäkringstiden med tilldelning av återstoden vid försäkringstidens slut. Andra varianter kan givetvis också tänkas. Inspektionen understryker i sammanhanget vad de sakkunniga själva har anfört, nämligen att hänsyn måste tagas till praktiska synpunkter och omkostnadssynpunkter. Att låta försäkringstagarna med korta tidsmellanrum hoppa mellan olika återbäringsformer är givetvis otänkbart. Härtill kommer soliditetssynpunkten. Uppkommande vinstmedel kan icke utbetalas snab­ bare än att en lämpligt avvägd konsolidering upprätthålles. Programmet bör liksom hittills vara, att alla försäkringar under löpande försäkringstid till fonderna lämnar ett visst bidrag, som lösgöres och utbetalas först när för­ säkringen upphör. Av det sagda framgår, att en överenskommelse mellan försäkringsgivaren och försäkringstagaren om tilldelning av återbäring un­ der löpande försäkringstid måste så utformas, alt själva storleken av de be­ lopp som löpande tilldelas göres beroende av de vid varje tidpunkt gällande grunderna. Överenskommelsen måste även förutse det fall, att all "löpande tilldelning av återbäring för viss tid kan komma alt inställas. Även Svenska försäkringsbolags riksförbund understryker betydelsen av att kostnadssynpunkterna beaktas vid utformningen av återbäringsreglerna.

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961 175

Bolagens nu gällande regler för återbäring fyller otvivelaktigt mycket högt ställda krav på en noggrann fördelning av överskottet mellan olika grupper av försäkringstagare. Det finns emellertid, anför förbundet, bland livbola­ gens företrädare en växande önskan att förenkla dessa regler, som med sti­ gande arbetslöner och andra kostnader kan bli alltför dyrbara. Det är då av vikt att det i lagmotiven klarlägges, att skälighetsprincipen icke utgör hin­ der för även tämligen långtgående förenklingar i återbäringssystemen. Utöver kostnadshänsynen måste självfallet även hänsyn tagas till det totala konsolideringsbehovet i rörelsen, varvid ju de enskilda försäkring­ arna genom sina överskottsmedel temporärt verkar såsom deltagare i nämn­ da konsolidering. Förbundet erinrar om att livbolagen för några decennier sedan tillämpade en vidsträckt individuell valfrihet i fråga om återbäringens form. Då räntan under 1930-talet successivt sjönk, reducerades emellertid utrymmet för bl. a. den under försäkringstiden regelbundet tilldelade åter­ bäringen. Den av soliditetsskäl nödvändiga reduktionen av den årliga återbä­ ringen väckte betydande irritation bland försäkringstagarna, som hyste en stark förväntan om fortsatt och stegrad återbäringstilldelning. Den gångna tidens erfarenhet manar sålunda till försiktighet vid utformningen av planer för återbäringens tilldelning under försäkringstiden, även om förutsättning­ arna härför nu är i vissa hänseenden ändrade. Folksnm framhåller att det är synnerligen angeläget från kostnadssyn­ punkt alt det försäkringstekniska systemet verkar generellt. Om ett flertal återbäringsformer skulle förekomma skulle detta inte bara komplicera registraturen utan även fördyra administrationen i flera andra avseenden. De sakkunnigas förslag synes i sin generella utformning inte vara praktiskt genomförbart. Det är en helt annan sak att inom ramen för ett givet system en viss frihet bör kunna inrymmas. Folksam anser att det inom ramen för soliditetsprincipen borde kunna överlåtas åt bolagen alt själva avgöra i vil­ ken omfattning utbetalning av återbäring under försäkringstiden bör kunna ske. Landsorganisationen instämmer i princip i de sakkunnigas rekommenda­ tion att försäkringstagarna ges direkt inflytande på formen för återbäiäng inom livförsäkringen. Önskvärdheten härav blir emellertid enligt LO mind­ re påfallande för såvitt livförsäkringar med rörliga premier introduceras på marknaden. Frågan om inflytandet på återbäringsformen kan vidare rimligen inte få tillmätas så stor vikt, att man inom livförsäkringsbolagen ådrar sig oproportionerligt stora omkostnader för att kunna erbjuda för­ säkringstagare alla tänkbara alternativ. I så fall skulle ju den återbäring, tills vars alternativa utformning de försäkrade skall ta ställning, reduceras alltför kraftigt. Enligt Försäkringsfunklionärernas förbund torde den föreslagna rätten för försäkringstagarna att under försäkringstiden ändra på utbetalningsformen av återbäringen medföra administrativa kostnader, som ej uppväges av fördelarna.

176 Kungl. Maj.ts proposition nr 171 år 1061

Sparsamhetskravet Remissmyndigheternas avvisande inställning till den föreslagna anmärkningspunkten rörande sparsamhet med omkostnader har redovisats vid be­ handlingen av soliditets- och skälighetsprineiperna inom skadeförsäkringen (s. 104 ff) vartill här må hänvisas. Försäkringsbolagens riksförbund har emellertid också direkt kommenterat de sakkunnigas uttalanden om spar­ samhetskravet i livförsäkringsverksamheten. Förbundet anför. De sakkunniga har betonat att bolagen »måste lägga sig vinn om att hålla sina omkostnader nere». Som bakgrund till detta uttalande skall tydligen ses dels det förhållandet att ett bolag haft »jubileumskostnader på över 1 miljon kronor», dels den omständigheten att omkostnaderna inom vissa skadeförsäkringsgrenar uppgår till 30 å 40 % av de erlagda premierna. De sak­ kunniga har emellertid underlåtit omtala att övervägande delen av det be­ lopp som åtgick i samband med ifrågavarande bolags jubileum utgjordes av gratifikationer till bolagets personal, motsvarande mindre än 5 % av den totala personalkostnaden för året, medan beloppet i övrigt till större delen hänförde sig till public relation-kostnader. Vid framhållandet av nyss­ nämnda procenlsiffror för omkostnader i förhållande till erlagda premier har de sakkunniga ej heller funnit skäl att göra någon jämförelse med andra näringsgrenar, där omkostnadssiffran i ett stort antal fall ligger lika högt eller högre. Av försäkringsbolagens kostnader faller den övervägande delen på posten personalkostnader. Det bör hållas i minnet att kollektivavtal och andra fack­ liga uppgörelser måste respekteras av såväl inspektionen som bolagsled­ ningarna. Försäkringsbolagen är för övrigt icke hel jänta av underkvalificerad personal och de måste anpassa sig till löneläget på arbetsmarknaden. Över huvud tagel ställer sig riksförbundet frågande inför vad de sakkunniga kan avse med begreppet »onödiga kostnader». Fn utomstående kan naturligtvis vara benägen att rubricera en s. k. »triv­ selkostnad» till förmån för personalen såsom onödig. Det är också möjligt att man i efterhand kan konstatera att exempelvis en reklamkampanj varit »onödig», enär den icke givit avsedd effekt. Det ligger i all företagsamhets natur att icke alla initiativ slår lika väl ut. Om man emellertid i förväg skulle bedöma en viss utgift såsom onödig, därför att man ej med full säker­ het kunde förutsäga dess räntabilitet, skulle många samhällsnyttiga initiativ utebliva och utvecklingstakten inom det ekonomiska livet minska. Riksförbundet vill framhålla att bolagen nedlägger mycken möda på att genom bl. a. rationaliseringar hålla omkostnaderna inom snäva gränser. Bo­ lagsledningarna måste emellertid vid ställningstagande till en utgift taga hänsyn till många olika synpunkter. Den mindre utgiften innebär icke i varje enskilt fall den lägre kostnaden. Den fortskridande penningvärdeför­ sämringen har skapat stora svårigheter ur kostnadssynpunkt. Detta gäller måhända särskilt livförsäkringsbolagen, vilka — i motsats till vad som är fallet inom de flesta andra delar av näringslivet — i slor utsträckning måste täcka förvaltningskostnaderna med intäkter (kostnadspremier), som icke kan höjas i takt med penningvärdets fall.

Även Försäkringst jänstemannaförbundet och Försäkrings funktionärernas förbund framlägger vissa synpunkter på omkostnaderna för personalen. I anslutning till en redogörelse för de i riksförbundets yttrande omnämnda gratifikationerna yttrar Försäkringst jänstemannaförbundet.

Kungl. Maj.ts proposition nr 171 år 1001 177

Storleksordningen av här avsedda utgifter för företaget blir alltid en av­ vägningsfråga. Principiellt måste förbundet dock reagera mot att utgif­ tens karaktär skulle kunna anses innebära ett avsteg från det sparsamhetskrav, som innefattas i skälighetsprincipen. Godtages ett sådant betrak­ telsesätt kan tveksamhet uppkomma om det skäliga också i andra utgif­ ter, som ett företag ikläder sig för att öka personalens trivsel eller som all­ mänt sett är av personalvårdande karaktär. Försäkringsfunktionärernas förbund förklarar sig som facklig organisa­ tion ha starkt ifrågasatt, huruvida den kontrollerande myndighetens be­ fogenheter vid bedömandet av skäligheten i omkostnaderna skall få inne­ bära, att man omöjliggör för arbetsmarknadens parter att föra verkliga förhandlingar. Förbundet anför vidare bl. a. följande. När det gäller bedömandet av premiesättningens skälighet och därmed omkostnadsdelen, har försäkringsinspektionen redan med nuvarande lag­ bestämmelser i vissa fall ingripit på så sätt, att t. o. m. de avtalsslutande parterna inom försäkringsbranschen ställts inför sådana direktiv och an­ visningar till bolagen, att parternas möjligheter att förhandla beskurits. Detta trots att vederbörande departementschef i sina direktiv till lagen framhållit, att vid fastställande av omkostnadsgrunder skälig hänsyn mås­ te tagas till lönesättningen på arbetsmarknaden. Statsrådet har därvid anfört: »Någon prövning av de löner, som genom kollektivavtal tillförsäk­ ras personalen, kan sålunda icke tänkas förekomma i detta sammanhang».

Konkurrensfrämjande åtgärder Försäkringsbolagens riksförbund vänder sig mot att de sakkunniga främst — eller nästan uteslutande — talar om den interna konkurrensen mellan företagen inom livförsäkringsverksamheten. Konkui'rensen mellan livförsäkring å ena sidan och annan verksamhet å andra sidan, varvid främst konsumtionssektorn förtjänar nämnas, beaktar de sakkunniga en­ ligt förbundets mening icke alls. Med tanke på livförsäkringens betydelse såsom riskutjämnings- och sparrörelse är det emellertid nödvändigt att beakta konkurrensen med konsumtionssektorn. Förbundet vänder sig också allmänt mot de slutsatser, som de sakkun­ niga dragit rörande konkurrensförhållandena inom livförsäkringen. Ehuru de sakkunniga synes medvetna om att priset för en livförsäkring ej är premien utan premien minus återbäringen använder de sakkunniga genom­ gående begreppet priskonkurrens såsom en beteckning för vad som rätte­ ligen är premiekonkurrens. Riksförbundet framhåller att inom svensk liv­ försäkring icke blott priskonkurrens utan jämväl premiekonkurrens är och alltid varit en realitet. Premiesättningen för individuell försäkring har visserligen varit i stort sätt gemensam för samtliga svenska livförsäkrings­ bolag, med avseende på stor livförsäkring sedan 1928 och för liten livför­ säkring sedan 1935. Förekomsten av stor och liten livförsäkring jämsides på marknaden har emellertid inneburit en premiekonkurrens inom den individuella försäkringen. Ytterligare erinras om premiekonkurrensen på grupplivområdet samt mellan individuell pensionsförsäkring, kollektiv tjänstepensionsförsäkring och pensionskassor. 12 B ihan g till riksdagens protokoll 1961. 1 samt. AV 171

178 Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

Riksförbundet påpekar i detta sammanhang, att vid utarbetandet av nya premiegrunder premiekonkurrensen mellan bolagen utgör ett väsentligt in­ slag. Beträffande den s. k. sparbankslivförsäkringen anför riksförbundet att den nya distributionsformen kan komma att visa sig kostnadsbesparande, om man endast tänker på dem som tecknar försäkring i det bolag, som driver den nya formen, och helt bortser från de personer, som vid inträf­ fat försäkringsfall står utan försäkringsskydd därför att det inte funnits utrymme för en effektiv försäljning. Hur det slutliga utfallet av nettopri­ set för formen blir, jämfört med nettopriset vid tillämpning av traditio­ nella distributionsformer, blir självfallet beroende av bl. a. den omfatt­ ning som den planerade verksamheten får. På försäkringsbeståndet fal­ ler nämligen dels de med den nya verksamhetens upptagande förknippade kostnaderna, dels även på längre sikt kostnader av försäljningskaraktär (reklam m. m.). Enligt riksförbundets mening har de sakkunniga bortsett från att den av soliditetskravet betingade minimipremienivån i själva verket inte ger utrymme åt skälighetsmekanismen. Vid tillämpning av minimipremienivå ökas risken för förlust inom någon del av livförsäkringsbeståndet, varvid någon annan del blir tvingad att tillskjuta medel med minskad skälighet såsom följd. Förbundet granskar närmare utredningens synpunkter rörande förut­ sättningarna för premiekonkurrens och anför bl. a. I fråga om dödlighets- och andra riskantaganden må observeras, att pre­ miekonkurrens skulle kunna föra till strängare riskbedömning, d. v. s. raka motsatsen till den för svensk livförsäkring sedan länge karakteristiska liberaliseringen på riskbedömningens område. En dylik utveckling synes ej önskvärd, enär den skulle minska förutsättningarna för behovstäckning inom ett klientel, för vilket det är särskilt angeläget att livförsäkringsbehovet tillgodoses. I fråga om ränteantagandet är sakförhållandet det, att man visserligen i efterhand kan konstatera olikheter i den faktiska förräntningsnivån un­ der gången tid för de olika bolagen. Detta är ett resultat av bl. a. olika placeringspolitik. Det kan emellertid ej hävdas, att en viss omtänksam placeringspolitik skulle ge avgjort bättre förräntning under kommande tid än en viss annan, lika omtänksam placeringspolitik. Det avgörande härvid­ lag är självfallet utvecklingen av de ekonomiska konjunkturerna, särskilt räntekonjunkturen, och penningvärdet. Vad som återstår av reell konkurrensmöjlighet på premieområdet hän­ för sig till premiegrundernas omkostnadsantaganden. I detta hänseende skulle någon differentiering mellan bolagen a priori kunna motiveras, ba­ serad på konstaterbara skillnader i kostnadsnivå. Det förtjänar emellertid observeras, att krympning av belastningen för anskaffning måste leda till minskad konkurrensförmåga för livförsäkringsverksamheten gentemot den viktigaste konkurrenten, nämligen konsumtionssektorn. Riksförbundet erinrar i detta sammanhang om en modifierad teknik för åstadkommande av säkerhetsmarginal, som dryftats i den aktuariella debatten. I enlighet härmed skulle premiegrunderna utformas på basis av

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961 179

vad som bedömes vara rena nettoantaganden rörande dödlighet, invaliditet, ränta och olika omkostnadsfaktorer, d. v. s. antaganden vari ej inlägges någon medveten implicit säkerhetsbelastning. Man skulle alltså arbeta med enbart explicita säkerhetstillägg. Landsorganisationen ställer sig allmänt positiv till vad de sakkunniga anfört rörande konkurrensfrämjande åtgärder. Betydligt större möjlighe­ ter än nu bör enligt landsorganisationen finnas för priskonkurrens olika livförsäkringsbolag emellan; lagstiftningens regler och grunder in. m. inom livförsäkringen har ju ur konkurrensbegränsningssynpunkt till och med varit så effektiva, att livförsäkringsbolagen inte ens ansett sig behöva bilda någon tariffsammanslutning. Beträffande möjligheterna till premiedifferentiering instäm­ mer försäkringsinspektionen helt i de sakkunnigas synpunkt, att premie­ marginalerna för de korta försäkringarna kan sättas lägre än för de långtidsbundna. Inom den hittillsvarande livförsäkringsrörelsen har detta ock­ så kommit till uttryck i det betydelsefulla hänseendet, att säkerhetsmar­ ginalerna i premierna är betydligt lägre inom grupplivförsäkringen, där premierna avtalats för ett år i sänder, än inom individuell livförsäkring, där de långa avtalen är helt dominerande. Individuella försäkringar, vil­ kas avtalstider omfattar endast några år, har hittills förekommit i mycket ringa utsträckning i nyteckningen, och några särskilda grunder för dessa försäkringar har icke upprättats. Inspektionen stödjer önskemålet, att grunderna så utbygges, att direkt i premiesättningen det minskade behovet av säkerhetsbelastning för korta individuella försäkringar beaktas. — Det anförda gäller enbart frågans tekniska sida och innebär icke från inspektionens sida någon rekommen­ dation, att man inom försäljning av individuell försäkring lägger ökad vikt vid mycket korta avtal. I det sammanhanget anmäler sig nämligen även omkostnadsfrågan och frågan om försäkringens värde ur skyddssyn­ punkt. Folksam framhåller att innan man tar steget över till att differentiera försäkringspremierna med hänsyn till försäkringstidens längd är det nöd­ vändigt att man försöker bilda sig en uppfattning om konsekvenserna, exempelvis av de ökade administrationskostnader, som en uppdelning av försäkringsbeståndet i olika kategorier alltid medför. Denna fråga ha de sakkunniga inte ägnat tillbörlig uppmärksamhet. Den föreslagna premie­ differentieringen är inte heller enligt Folksam av alltför hög angelägenhetsgrad eftersom för korta försäkringar den korrigering av premierna som kan ligga i återbäringen kommer relativt tidigt efter premiens erläggande. I den mån som den korta livförsäkringen kan rymmas inom den ram, som de sakkunniga föreslagit för att livförsäkring inte skall behöva regleras genom grunder, kan dock premiesätlningen vara en annan än för en lika­ dan grundreglerad livförsäkring. Om bolaget anser sig vilja meddela så­ dan icke grundreglerad individuell livförsäkring måste en särredovisning under alla förhållanden ske. Inom den grundreglerade livförsäkringen sy­

180 Kungl. Maj.ts proposition nr 171 år 1961

nes dock starka praktiska skäl tala emot en differentiering av premieberäkningsantagandena efter försäkringstidens längd. Även Svenska försäkringsbolags riksförbund betvivlar värdet av en så­ dan differentiering av premierna och anför. Nuvarande praxis inom svensk livförsäkring, med gemensam premie­ nivå inom å ena sidan stor och å andra sidan liten livförsäkring, är resul­ tatet av gångna tiders erfarenhet och konkurrensförhållanden. Den kan sägas innebära en rationalisering av konkurrensen inom livförsäkrings­ verksamheten, eftersom olikheter rörande icke blott kundservice och åter­ bäring utan även premienivå i och för sig försvårar försäkringstagarnas val. Det bör för övrigt observeras, att olikheter i premienivå ej kan komma att bli annat än obetydliga.------------ Men även smärre premieolikheter skul­ le till följd av merarbete av olika slag för de enskilda bolagen resultera i höjd nettokostnad för livförsäkring samt dessutom ge allmänheten en för­ virrande bild av marknaden utan att några reella fördelar uppnåddes.

Flera av remissinstanserna har i anledning av de sakkunnigas förslag om publicering av återbäringsuppgifter understrukit svå­ righeterna att förena denna verksamhet med kravet på korrekt konsument­ upplysning. Landsorganisationen, som förklarar sig ha svårt att göra principiella in­ vändningar mot förslaget, anför att man i denna fråga emellertid uppen­ barligen befinner sig i ett svårt praktiskt dilemma mellan kravet att låta bolagens varierande omkostnader m. m. bli fullt uppenbara för den livförsäkringsköpande allmänheten och kravet att ge allmänheten fullt kor­ rekt konsumentupplysning. Landsorganisationen förordar emellertid att försäkringsinspektionen gör allvarliga ansträngningar att söka få fram till­ förlitliga återbäringsuppgifter. Försäkringsinspektionen diskuterar ingående de problem som är före­ nade med publicering av återbäringsuppgifter. Inledningsvis påpekar in­ spektionen att uppgifter om storleken av den återbäring, som livförsäk­ ringsbolagen utbetalat på försäkringar som upphört, enbart avspeglar för­ hållanden under gången tid. Det är utfallet i gången tid av dödligheten inom försäkringsbeståndet, ränteavkastningen på bolagets placeringar och havda förvaltningskostnader som påverkat återbäringens storlek. Med hän­ syn till att avtalen för de vanliga försäkringsformerna är långa kan det därvid ofta röra sig om förhållanden relativt långt tillbaka i tiden. Åter­ bäringsuppgifter för viss försäkringsform angiver alltså icke den återbä­ ring det kan bli på en nytecknad försäkring av samma slag. Utfallet av förräntning, dödlighet och omkostnader kan under 1960-talet för i dag teck­ nade försäkringar bli väsentligt annorlunda än utfallet under de gångna 30-, 40- och 50-talen för tidigare tecknade försäkringar. Sammanfattningsvis uttalar inspektionen att frågan om en vidgad offi­ ciell publicitet kring livförsäkringsbolagens återbäringsförhållanden rym­ mer många problem. Erfarenheterna från ett tidigare skede, då i konkur­ rensen en kraftig publicitet kring data om återbäringsbelopp utvecklades,

Kungl. Maj.ts proposition nr 171 år 1H61 181

pekar på, att här kan uppstå en betydande risk för att försäkringstagarna direkt vilseledes genom att bibringas verklighetsfrämmande uppfattningar om, att tidigare återbäringsbelopp skulle innebära utfästelser om komman­ de återbäring. Trots alla vanskligheter och risker för missförstånd, som sålunda lätt kan ytterligare ökas på grund av konkurrensförhållandena, har man dock enligt inspektionen i sista hand svårt att draga den slut­ satsen, att försäkringstagarna skall förmenas rätten till upplysning om de faktiska återbäringserfarenheterna i gången tid. Denna rätt är för öv­ rigt numera erkänd. De uppgifter, som inspektionen inhämtar från bola­ gen om återbäringsförhållandena, ingår i på inspektionen tillgängliga hand­ lingar som är offentliga. Inspektionen utvecklar sina synpunkter rörande de problem som är förbundna med publicering av återbäringsuppgifter på följande sätt. Vad beträffar den inbördes ordningen mellan bolagen i olika återbäringsexempel kan omkastningar alltid ske. Ett livförsäkringsbolag, som i förfluten tid haft lägre återbäring, kan i framtiden komma att uppvisa fördelaktiga återbäringsförhållanden. Inspektionen vill i sammanhanget nämna, att vissa bolag, som i gången tid på grund av verksamhetens in­ riktning och andra förhållanden haft relativt höga omkostnader, i dag gör en så omfattande omläggning av administrationen med utnyttjande av modern kontorsteknik, att man kan säga, att det är helt nya företag som träder fram. Det måste alltså starkt betonas, att en tablå med återbäringsexempel ingalunda är detsamma som en prislista, angivande priser på olika försäljningsställen för dagsaktuella varor, som man omedelbart och de­ finitivt kan tillhandla sig. Detta mycket viktiga förhållande, som hänger ihop med livförsäkringarnas långtidsbundna karaktär, ställer stora krav på de kommentarer som måste kringgärda de publicerade siffrorna, så att de icke ger anledning till missuppfattningar eller öppnar möjlighet till missbruk i förvärvssyfte. Det finns även andra problem. Samtliga livförsäkringsbolag tillämpar för närvarande principer om restlös återbäring till försäkringstagarna. Återbäringssystemen är emellertid icke lika utformade. Bolagen har gått olika långt, när det gällt att vid fördelningen mellan försäkringarna av uppkommande överskottsmedel taga hänsyn till inverkande faktorer. Räntevinsten fördelas t. ex. med olika grad av hänsynstagande till de indivi­ duella försäkringarnas andel i olika räntekonjunkturer. Praktiska frågor spelar här in. Olikheter kan även föreligga t. ex. såtillvida, att ett återbä­ ringssystem är mer generöst i förhållande till de på grund av dödsfall ti­ digare utträdda försäkringstagarna än ett annat system. Det andra syste­ met ger i stället systematiskt mer åt de till försäkringstidens slut kvarstå­ ende försäkringstagarna. Även andra systemskillnader skulle kunna näm­ nas. Den inbördes ordningen mellan bolagen vad beträffar återbäringens stor­ lek varierar sålunda icke blott med tidpunkten utan även med den försäk­ ringsform exemplet avser. För en och samma försäkringsform är ordnings­ följden vidare beroende av, om det är förhållandena vid dödsfall, återköp eller utlupen försäkringstid som avses. Vid planerandet av eu publicitet av här berört slag ställs man sålunda inför behovet att låta exemplifie­ ringen för de olika bolagen omfatta flera år, flera försäkringsformer och, för de skilda försäkringsformerna, olika avgångsorsaker. Härtill kommer behovet all förse detta relativt omfattande material med en utbyggd kom-

182 Kungl. Maj.ts proposition nr 171 år 1961

mental-, som med hänsyn till sakens natur blir ganska teknisk och därför icke helt lättillgänglig. Å andra sidan har man att taga hänsyn till behovet av att konsumentupplysning skall vara enkel och lättfattlig för att komma till nytta. I det förberedande arbetet på publicitet kring återbäringen i livförsäk­ ring har man ställts inför frågan, om icke en långt gående likriktning av återbäringsmetoderna borde åstadkommas, varigenom förenklingar skulle vinnas. En sådan likriktning har icke förutsatts i förarbetena till gällande lag och tanken är helt främmande för de sakkunniga. Inom ramen för vad skäligheten bjuder finns utrymme för flera typer av rättvisa återbärings­ system och inspektionen anser, att en långt gående likriktning av återbäringstekniken skulle verka hämmande på en fortsatt utveckling inom om­ rådet och dessutom skapa stora praktiska problem, eftersom bolagen med hänsyn till olikheter i maskinell utrustning, registratur m. m. har svårt att samtidigt realisera samma program. Skulle i en framtid läget bli ett helt annat, kan frågan om en längre gående standardisering måhända för­ tjäna att ytterligare övervägas. Med anledning av de sakkunnigas uttalande, att sammanställningar av återbäringsuppgifter är av intresse för dem, som »tvekar i valet mellan olika livförsäkringsbolag», vill inspektionen framhålla, att av tillsynsmyn­ digheten publicerad information om återbäringen aldrig kan få karaktä­ ren av ett officiellt utpekande av vissa bolag som »bättre» än andra bolag. Sammanställningarna får icke uppfattas som objektiva försök att fast­ ställa en rangordning mellan livförsäkringsbolagen inför dem som önskar teckna försäkring. Tvärtom, i kommentarerna till återbäringsuppgifterna kommer det att direkt varnas för en sådan tolkning av siffrorna. I

I fortsättningen diskuterar inspektionen i vad mån den skall medverka till en mera aktiv publicering av data rörande återbäring. Enligt inspektionens uppfattning bör en sådan mera aktiv publicerings­ verksamhet från inspektionens sida successivt utvecklas. Ett ytterligare skäl för denna uppfattning ligger i de risker för missförstånd som skulle kunna uppstå, om de redan offentliga uppgifterna återgåves i pressen utan sådana kommentarer som oundgängligen erfordras. I samverkan med bo­ lagen arbetar också inspektionen sedan flera år med problemet om, hur en sådan publicitet skall komma till stånd. Detta arbete har redan hunnit så långt, att vissa återbäringsuppgifter för särskilda bolag — dock utan angivande av bolagens namn —- har börjat förmedlas till allmänheten. En sådan publiceringsverksamhet torde på ett nyttigt sätt verka stimulerande i konkurrensen. När arbetet hunnit ännu längre, uppstår frågan, huruvida återbärings­ uppgifterna skall direkt hänföras till namngivna bolag. Ett ställningsta­ gande i denna fråga får grundas på ett omsorgsfullt övervägande av, huru­ vida nettoeffekten på konkurrensförhållandena av en publicitet i sådan form kan förväntas bli gynnsam eller icke. Skulle en sådan aktiv publice­ ring av namngivna bolag komma till stånd, måste den under alla omstän­ digheter föregås av en kontroll av, att de då tillgängliga uppgifterna, jäm­ te de därtill anförda kommentarerna, verkligen fyller de anspråk som bör ställas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961 183

Inspektionen understryker med skärpa, att en sådan aktiv publicering, som måste bli så rättvisande som möjligt och kringgärdas med de reservationer som är erforderliga, kommer att medföra en icke helt oväsentlig kostnadsbelastning för både bolagen och för inspektionen. Det krävs nämligen ytter­ ligare redovisningar och ingående analyser, om de svårigheter som förut be­ rörts skall kunna bemästras eller åtminstone begränsas. Dessutom får in­ spektionen skärpa sin övervakning så, att risken för en konkurrens genom att återbäringsuppgifter utnyttjas på vilseledande sätt blir så liten som möj­ ligt. Även detta får konsekvenser för tillsynskostnaderna, låt vara att inspek­ tionen har förhoppningar om att härvidlag få till stånd ett gott samarbete med bolagen. Inspektionen påpekar också att en sådan mera aktiv publiceringsverksam­ het dessutom, för att icke föranleda ensidiga slutsatser hos försäkringstagar­ na, måste omfatta betydligt mer än återbäringsförhållandena, bl. a. exem­ pelvis förvaltningskostnaderna i olika bolag. Svårigheterna att förena publicering av återbäringsuppgifter med kravet på vederhäftig och vägledande konsumentupplysning framhålles även bl. a. av Försäkringsbolagens riksförbund, Folksam och Kooperativa förbundet.

Rörliga premier Från försäkringsinspektionens sida reses icke några principiella invänd­ ningar mot att försäkringsformerna vidgas till att omfatta jämväl avtal med rörlig premie. Tillsynsmyndighetens ställningstaganden får komma i samband med behandlingen av konkreta förslag, varvid prövningen får ske under noga beaktande av kostnadssynpunkterna. Inspektionen erinrar om att frågan om borttagande av garantier i försäk­ ringsavtalen icke är ny. Den har i olika sammanhang varit föremål för dis­ kussion i försäkringskretsar. Något praktiskt försök har inom området för individuell liv- och lång sjukförsäkring ännu icke gjorts. Inspektionen anför vidare följande. Som tidigare nämnts gäller för svensk livförsäkring, att allt överskott på eu försäkring utbetalas i form av återbäring senast när en försäkring upp­ hör. I ett system med rätt för försäkringsgivaren att under försäkringstiden höja premien kan säkerhetsmarginalerna i premiegrundernas antaganden om ränta, dödlighet och sjuklighet sättas lägre än i ett avtal där premien är ga­ ranterad. Detsamma gäller den säkerhetsmarginal till omkostnadsantagandet som motiveras av risken för allmän kostnadsstegring under den tid för­ säkringsavtalet omspänner. I detta system öppnas möjlighet för försäkrings­ tagaren att erhålla en lägre premie. Återbäringen minskas i motsvarande män och försäkringstagaren får avstå från premiegarantin. I diskussionen kring frågan om rörliga premier har man pekat på frågans praktiska sidor. I ett system med rörliga premier tillkommer förvaltnings­ kostnader för omdebiteringar av beståndens premier, registreringsarbete och aktuariellt arbete. Det är fara att premiehöjningar under löpande avtalstid medför påfrestningar för bestånden i form av annullationer och därmed höjda beslåndsvårdskostnader. Man måste sålunda taga med i bilden, att

184 Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

själva nettopriset för försäkringar av här nämnt slag kan bli högre än för vanliga försäkringar. Det sagda hindrar icke, att det kan finnas ett intresse på marknaden för teckning av försäkringar till lägre premie med motsvarande reduktion av återbäring även om därigenom premiegarantin bortfaller och extra service­ kostnader tillkommer. Inspektionen pekar avslutningsvis på en intressant variant till försäkring med rörlig premie. I gängse försäkringsavtal inom individuell försäkring är såväl försäkringsförmåner som premier fixerade. En annan avtalsmodell vore att låta premien liksom hittills vara fix men låta garantin för förmå­ nerna i något avseende mjukas upp. Vissa förmåner kunde göras direkt be­ roende av det faktiska utfallet i rörelsen utan någon på förhand given ga­ ranti. Denna variant torde vid en jämförelse med försäkring med rörliga premier uppvisa fördelar ur omkostnadssynpunkt. Folksam ansluter sig till de sakkunnigas förslag även om bolaget är med­ vetet om att de försäkringstekniska och administrativa problemen i samband därmed kan bli besvärliga att lösa. Svenska försäkringsbolags riksförbund anmäler vissa betänkligheter mot att införa rörliga premier i fråga om försäkring som innefattar sparande. Ren riskförsäkring utan sparande och med rörliga premier är så enkel och står den inom sakförsäkringen vanliga avtalstypen så nära att det inte in­ nebär några svårigheter för kunderna att förstå avtalets innebörd. Försäk­ ring med rörlig premie som innefattar sparande blir emellertid försäkringstekniskt betydligt mera komplicerad och svårigheten för den försäkrade att förstå de konsekvenser som en ändring av försäkringsbolagets premiegrun­ der får för hans försäkring växer avsevärt. Med hänsyn till risken för ökade försäljningskostnader till följd av den mer komplicerade försäkrings­ formen torde man icke kunna räkna med mindre säkerhetsmarginal i fråga om omkostnadsantagandet. Ett system med rörliga premier skulle vidare ej i och för sig innebära ett lägre nettopris, eftersom återbäringen skulle bli i motsvarande mån lägre. Såsom resultat av nyssnämnda incitament till kostnadsfördyring skulle nettopriset snarare kunna bli högre. Enligt riksförbun­ dets mening kan det knappast finnas skäl för livförsäkringsbolagen att för närvarande gå längre än till den avtalstyp med rörliga premier som redan praktiseras. För den framtida utvecklingen på området synes det vara till­ räckligt att konstatera, att gällande lag icke hindrar att sådana försäkrings­ avtal träffas. Landsorganisationen instämmer i de sakkunnigas rekommendation av liv­ försäkringar med rörliga premier.

Förenklad behandling av vissa livförsäkringsformer Försäkringsinspektionen avstyrker de sakkunnigas förslag om slopande av kravet på grunder på livförsäkringsområdet. Inspektionen framhåller att bestämmelserna i grunderna för grupplivförsäkringen om gruppernas art, anslutningsprocent m. m. syftar till att ge branschen en inriktning mot starkt kostnadsbesparande försäkringsformer. Att premier­ na är låga beror — förutom på det vid korttidsbundna premier minskade behovet av säkerhetsmarginaler — just på det förhållandet att de kunnat

Kungl. Maj.ts proposition nr 171 år 1961 185

knytas an till grundernas allmänna bestämmelser, vilka medfört 1) låga initialkostnader tack vare kollektiv anslutning av icke alltför små kollek­ tiv, 2) låga hanteringskostnader till följd av standardisering och utnytt­ jande av grupporganen och 3) låga riskbedömningskostnader tack vare de allmänna hindren mot ogynnsamt urval. Skulle allmänna bestämmelser för hindrande av ogynnsamt urval icke tillämpas, finge man för undvi­ kande av stegrade riskkostnader tillämpa den mera kostnadskrävande in­ dividuella riskbedömningen. Inspektionen är av den uppfattningen att systemet med grunder, inne­ hållande vissa bestämmelser om gruppernas art och storlek, varit och är ett verksamt stöd för branschen. Programmet att söka utbreda en pris­ billig riskförsäkring har kunnat följas upp och krafterna har, icke minst tack vare grundernas regler, kunnat inriktas på väsentligheter. Inspektio­ nen fortsätter. Om grunderna slopas och man ändå önskar bevara fördelarna med den nuvarande strukturen av branschen, kan detta komma att kräva eu betyd­ ligt större arbetsinsats från inspektionens sida. Tillsynen måste på ett mera intensivt sätt på fältet följa gruppbildningen och premiesättningen. Konkurrensen och individuella försälj ningsmetoder kan leda till uppkoms­ ten av starkt subventionerade småkollektiv samtidigt som konkurrenskost­ naderna stiger. Arbetet med att motverka en utveckling i denna riktning kommer sannolikt att leda till överenskommelser mellan bolagen samt mellan bolagen och tillsynsmyndigheten, varigenom branschen på nytt reg­ leras. Det är icke troligt, att en sådan ny reglering skulle bli enklare än den enkla, redan etablerade ordning som nu kommer till uttryck i de av Kungl. Maj :t stadfästa grunderna. För övrigt är erfarenheterna från kort, kollektiv olycksfallsförsäkring, som icke är grundreglerad, ingalunda entydiga. I vissa tall har verksam­ heten fått en form, där de prissänkande faktorerna gjort sig klart gällan­ de. I andra fall åter torde höga förvaltningskostnader till en del förklaras av förekomsten av småkollektiv, mindre ekonomiska former för premie­ uppbörd och individuella försälj ningsmetoder. Grupplivgrunderna är av enkel natur och förslag rörande ändringar har hos inspektionen kunnat behandlas utan tidsutdräkt och med stor liberalitet. Grupplivförsäkringen har under det gångna årtiondet sålts i en ut­ sträckning, som inneburit fullt utnyttjande av för ändamålet avdelade re­ surser och grunderna har icke hindrat en utomordentligt stark volymmäs­ sig expansion. Samtidigt har grupplivmarknaden präglats av en hård pre­ miekonkurrens, där marginalerna nu är mycket snäva. Talet om att den lätta reglering via grunder, som förekommer i grupplivbranschen, och som från inspektionens sida kan skötas med begränsad arbetsinsats, skulle ver­ ka hämmande på utvecklingen och konkurrensen är verklighetsfrämmande. Inspektionen påpekar vidare bl. a. atl de sakkunniga förutsatt att rät­ ten till fortsättningsförsäkring och systemet med återbäring bevaras även om grunderna slopas samt alt därför villkor härom skall kunna uppställas vid dispensprövningen. Härtill fogar inspektionen konstaterandet att ett bibehållande av grunderna innebär goda garantier för att kvalitetsförsämringar i nämnda hänseenden icke uppkommer. Inspektionen anlägger liknande synpunkter på förslaget att slopa kra­

18G Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

vet på grunder i individuell livförsäkring — vilket förslag inspektionen finner vara bl. a. en lagteknisk konsekvens av förslaget att slopa kravet på grunder i grupplivförsäkring; gränsen mellan individuell och kollektiv försäkring är flytande och därför ej lämpad att göras till skiljelinje i lag. Inspektionen utvecklar följande synpunkter på förslaget. De sakkunniga har i ett utförligt resonemang punkt för punkt visat, att de icke önskar materiellt sett försämra den ordning som för försäkrings­ tagarna byggts upp i gällande grunder. De sakkunniga anser sålunda, att även i fortsättningen de försäkrade vid försäkringsavbrott skall tillhanda­ hållas rättvist beräknade återköps- och fribrevsvärden, något som hittills garanterats dels i återköps- och fribrevsgrunderna, dels i grunderna be­ träffande verkan av underlåten premiebetalning. De sakkunniga förutsät­ ter vidare, att även i fortsättningen allt uppkommande överskott, som icke erfordras för verksamhetens konsolidering, på skäligt sätt skall återbäras till försäkringstagarna, något som hittills garanterats av återbäringsgrunderna. De sakkunniga förutsätter att hänsyn i erforderlig utsträckning tages till förekomsten av tekniska tillgodohavanden när det gäller beräkning av premiereserven. Vissa önskemål i här berörda hänseenden skulle enligt de sakkunniga kunna uppställas som allmänt formulerade krav vid läm­ nande av dispens från grunder. Inspektionen instämmer i de sakkunnigas här uttryckta krav på verk­ samheten. Inspektionen kan emellertid icke förstå, varför man under så­ dana omständigheter skall riva upp en redan etablerad, nyligen genom­ förd önskvärd ordning på livförsäkringsområdet och i grunderna som en nyhet införa en fullständigt artificiell gränsdragning mellan olika livför­ säkringar. Lägre marginaler i premierna vid kortare avtalstider och anord­ ningar med rörliga premier kan arrangeras inom grundernas ram. Även i samband med förslaget om slopandet av grunderna i individuell kort försäkring har det anförts, att denna åtgärd underlättar kombinatio­ ner, i detta fall mellan individuell kort sjuk- och olycksfallsförsäkring och individuell kort livförsäkring. Inspektionen vill med anledning härav fram­ hålla, vad som redan starkt understrukits i förarbetena till gällande lag, nämligen att ur skyddssynpunkt de långa individuella försäkringsformerna med sina längre gående garantier är överlägsna de korta individuella for­ merna. Inspektionen finner därför de av förslagsställarna här anförda syn­ punkterna ej vara bärande argument för en utbrytning av kort individuell försäkring ur grundkomplexet.

Förslaget om slopande av kravet på stadfästa grunder för kort livförsäk­ ring avstyrkes av Försäkringsbolagens riksförbund under de förutsättningar de sakkunniga angivit. Förbundet ansluter sig emellertid till syftet med de sakkunnigas förslag att i viss utsträckning medge avsteg från obligato­ risk grundreglering. Den korta livförsäkringen har icke sådan karaktär att det generellt finns anledning att binda den med av offentlig myndighet stadfästa grunder. Såsom de sakkunniga utformat förslaget kan det en­ ligt riksförbundets mening dock icke accepteras. Förbundet anför. De sakkunniga framhåller, att en förutsättning för deras förslag att kort livförsäkring skall kunna befrias från kravet på stadfästa grunder är den »aktivering av skälighetsprincipen på skadeförsäkringsområdet, som de sakkunniga föreslagit». Riksförbundet har avstyrkt den nya sakskäligheten. Detta avstyrkande

Kungl. Mcij.ts proposition nr 171 år 1961 187

har främst motiverats utifrån förhållandena inom skadeförsäkringen, som icke är reglerad genom stadfästa grunder. För den korta livförsäkringen skulle det formellt kunna framstå som en frigörelse, om grundregleringen ersattes med en skälighetskontroll som de sakkunniga föreslår, eftersom beslutanderätten i tariffrågor därigenom skulle komma att ligga hos för­ säkringsbolagen själva. Såsom framhållits av förbundet skulle emellertid efter ett bolagsbeslut om nya premier försäkringsinspektionen kunna, om den så funne för gott, förelägga bolaget att ändra sitt beslut, och detta skulle kunna ske redan innan de nya premierna hunnit prövas i praktiken. Den formella frigörelsen skulle därigenom få ringa reellt innehåll. Förhål­ landet mellan försäkringsbolagen och tillsynsmyndigheten skulle endast bli oklarare, om — i stället för att grunderna för premieberäkning m. m. offentligen stadfästes — tillsynsmyndigheten tillerkännes rätt att få en »sammanfattning av allt det material och alla de överväganden av teknisk eller annan art, varpå de avsedda premieändringarna bygger» utan att konsekvenserna av denna rätt definierades. Den dispositiva grundregleringen genom det föreslagna tillägget till 345 § innebär, att försäkringsinspektionens (enligt gällande lag Konungens) rätt att medgiva avvikelser från FL utsträckes att gälla ännu ett betydelsefullt område. Den innebär däremot icke någon ovillkorlig rätt för bolagen att under vissa förutsättningar erhålla en ökad frihet i form av undantag från kravet på stadfästa grunder. Lagtexten anger endast den självklara förut­ sättningen för ett undantag, att »sådant finnes förenligt med försäkrings­ tagarnas intressen». Såsom ovan framhållits skulle emellertid försäkrings­ inspektionen äga uppställa de ytterligare villkor som enligt inspektionens uppfattning kan anses erforderliga från försäkringstagarsynpunkt. En del av de villkor som därvid anföres av de sakkunniga synes icke kunna till­ godoses med mindre försäkringstekniska regler och antaganden, som nor­ malt skulle ingå i grunderna, fastställes i annan ordning. Riksförbundet kan icke betrakta detta såsom ett framsteg, som kan vara till gagn för för­ säkringstagarna. En liknande inställning till de sakkunnigas förslag kommer till synes i Folksams yttrande. Enligt bolagets allmänna uppfattning bör försäkringsverksamheten regleras av grunder endast då så är oundgängligen nödvän­ digt. Enligt bolagets erfarenhet från kollektiv försäkring torde fördelarna med en kort icke grundbunden personförsäkring vara så påtagliga att det i FL bör klart anges att dylik försäkring, vare sig den gäller för dödsfall, sjukdom eller olycksfall, skall kunna bedrivas såsom annan försäkring än livförsäkring utan särskilt medgivande av inspektionen. Folksam framhål­ ler att de sakkunniga i sin argumentation understrukit att förslaget bör ses mot bakgrunden av den aktivering av skälighetsprincipen på skadeförsäkringsområdet, som de sakkunniga föreslagit. Bolaget kan emellertid inte acceptera en rigorös övervakning från försäkringsinspektionens sida som ett motiv för att kort personförsäkring skall få bedrivas utan grun­ der. Bolaget anför. Det förhållandet, att denna anordning medger förenklad behandling av dessa försäkringar — framför allt de kollektiva, varmed följer att förvalt­ ningskostnaderna och därmed även premierna kan hållas på lägre nivå — är enligt vår mening avgörande och enbart i sig ett tillräckligt skäl för förslaget. Om man, som de sakkunniga föreslår, samtidigt föreskriver en

188 Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

detaljmässig skälighetskontroll från försäkringsinspektionens sida, med bl. a. anmälningsskyldighet beträffande ändringar av premier och försäkringsvillkor, är det sannolikt att förslaget kommer att innebära ökade i stället för minskade kostnader för de försäkrade. Detta gäller framför allt den kollektiva försäkringsformen, vilken alltmer kommit att prägla den korta sjuk- och olycksfallsförsäkringen. I valet mellan ett bibehållande av nu gällande ordning och den av de sakkunniga föreslagna konstruktionen, är nuvarande ordning avgjort att föredra. Till de sakkunnigas synpunkter rörande kontakten mellan försäkrings­ bolaget och de grupplivförsäkrade framhåller Folksam att det inte bär krävas att försäkringsbolagen skall åläggas uppgifter, som strider mot grupplivförsäkringens kollektiva natur. Det är vanligt, särskilt i Folksam som har det övervägande antalet av alla grupplivförsäkrade i landet, att ingen som helst individuell registrering av de försäkrade görs. Detta för­ billigar i hög grad administrationen men medför å andra sidan att alla försäkringstagare inte kan erhålla individuella försäkringsbevis. Infor­ mationen kan därför med nödvändighet icke bli helt av samma kvalitet som inom den individuella försäkringen. Givetvis bör man, inom ramen för vad som ur kostnadssynpunkt är försvarbart, även inom grupplivför­ säkringen hålla informationen på en så hög nivå som möjligt. Folksam vill i detta sammanhang framhålla, att enhetliga regler för kort personförsäkring aktualiserar en ändring av gällande skattelagar. Utan en sådan ändring måste nämligen fortfarande de olika momenten av den tänk­ ta enhetsförsäkringen av skatteskäl redovisningsmässigt hållas isär, var­ vid syftet med ändringen i FL skulle vara förfelat. Förslaget att kort livförsäkring skall kunna befrias från kravet på stad­ fästa grunder tillstyrkes av Tjänstemännens centralorganisation, Koopera­ tiva förbundet och Landsorganisationen. Om och när denna liberalisering genomföres är det enligt LO av vikt alt samtidigt åtgärder vidtas för att förhindra samarbete livbolagen emellan vid premiesättningen. Även LO kommer in på frågan om kontakten mellan försäkringsbolagen och de grupplivförsäkrade. LO anför. De sakkunnigas rekommendation att försäkringsbolagen skall ge grupp­ livförsäkrade personer fullgoda informationer om sitt försäkringsinnehav torde i realiteten — sedan grupplivförsäkringen erhållit nuvarande stora utbredning — ha stor aktualitet. När det gäller grupplivförsäkringar inom ramen för fackliga organisationer syns informationsbehovet så väl tillgo­ dosett, att det av de sakkunniga förordade systemet med individuella för­ säkringsbevis i regel torde vara obehövligt. Det förefaller däremot inte otroligt, att en del av medlemmarna i andra kollektiva försäkringar än grupplivförsäkringar inte alls eller blott ofullständigt känner till sitt med­ lemskap i dessa. Inträffar ett försäkringsfall torde det därför förekomma, att den försäkrade eller hans anhöriga inte alls gör sina anspråk gällande. Kollektivförsäkringen riskerar då att förlora en stor del av sitt berättigan­ de och skulle kollektiva försäkringsformer — såsom de sakkunniga och även LO vill förorda — utbredas ännu mer framdeles, ökar dessa risker ytterligare. LO finner det sålunda uppenbart, att ett betydande informa­

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961 189

tionsbehov föreligger för vissa slag av kollektiva försäkringar. En kollek­ tiv försäkring bör självfallet, även om kostnaderna därför ökar något, vara väl känd för varje medlem i kollektivet för att försäkringen skall fylla sina egentliga funktioner.

Departementschefen Den sociala betydelse, som särskilt tillmätts livförsäkringsverksamheten, avspeglas i flera hänseenden i FL. Bestämmelserna om kontroll av denna bransch är mera ingripande än i fråga om skadeförsäkringen. Kravet på särskilda garantier i fråga om livförsäkringen kommer främst till uttryck i FL:s bestämmelser om att sådan försäkring skall bedrivas efter fastställda grunder. Dessa reglerar i huvudsak det försäkringstekniska un­ derlaget för försäkringsverksamheten och syftar till att trygga att verksam­ heten bedrives i enlighet med soliditets- och skälighetsgrundsatserna. Nämnda grundprinciper torde numera uppfattas såsom självklara normer för all livförsäkringsverksamhet och har varken från de sakkunnigas sida eller vid remissbehandlingen ifrågasatts. Allmän enighet torde även råda därom, att såsom huvudregel livförsäkringsverksamheten bör vara bunden av i förväg stadfästa grunder. Jag har icke anledning att i dessa principiella frågor inta någon avvikande mening. Till spörsmålet huruvida vissa typer av livförsäkring skall kunna få bedrivas utan att vara grundreglerade avser jag att återkomma i det följande. Från försäkringsbolagshåll har understrukits vad de sakkunniga anfört om vikten av att bolagen har möjlighet att välja mellan olika tekniska lös­ ningar och utforma grunderna efter vad som finnes mest ändamålsenligt. Även jag vill betona denna synpunkt. Det bör över huvud eftersträvas, att tillsynsverksamheten bedrives så att försäkringsbolagen under iakttagande av försäkringstagarintresset kan smidigt följa utvecklingen och tillgodose de skiftande behoven av försäkringar. På livförsäkringsområdet har utvecklingen under senare år framförallt präglats av tillkomsten av försäkringar som saknar sparmoment. Dessa mera renodlade riskförsäkringar är i tekniskt avseende betydligt enklare än såda­ na försäkringar, som helt eller delvis avser försäkring för livsfall och vid vilka premiebetalningen inrymmer ett mera väsentligt mått av sparande. De sakkunniga har, i syfte att möjliggöra rationaliseringar inom försäk­ ringsverksamheten, ifrågasatt huruvida vissa typer av rena riskförsäkringar kunde undantagas från de särskilda bestämmelserna för livförsäkring. En sådan förändring skulle i första hand innebära att kravet på stadfästa grun­ der upphävdes beträffande vissa livförsäkringsformer. De sakkunnigas över­ väganden utmynnar i förslag att försäkringsinspeklionen i fråga om livför­ säkring endast för dödsfall, som meddelas för längst fem år eller mot pre­ mie som är beräknad och bestämd för längst denna tid, skall kunna med­ giva, att bestämmelserna i FL om skadeförsäkring skall helt eller delvis till-

190 Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

lämpas på rörelsen. Förslaget motiveras bl. a. med den effektivisering av skälighetsgranskningen på skadeförsäkringsområdet, som de sakkunniga föreslagit. Försäkringsinspektionen har ställt sig avvisande till tanken att kort liv­ försäkring för dödsfall skall kunna drivas utan fastställda grunder. De sak­ kunnigas förslag härom möter i övrigt positivt gensvar; Försäkringsbola­ gens riksförbund och Folksam motsätter sig dock att reformen genomföres under de av de sakkunniga angivna förutsättningarna, nämligen att skäliglietskonlrollen vid skadeförsäkring utformas enligt deras förslag. De sakkunniga har enligt min mening framfört vägande skäl för sitt förslag. Den särskilda reglering av livförsäkringsverksamheten som FL in­ nehåller har tillkommit med tanke i första hand på försäkringar med långa försäkringstider och bundna premier. Förutsättningarna för en uppmjuk­ ning av kontrollen är andra och bättre i fråga om de nya riskförsäkringar, som under senare tid fått stor utbredning. Främst kommer här i fråga grupplivförsäkringen. Genom att tillämpa skadeförsäkringens enklare reg­ ler för fondavsättning, förlusttäckning och kapitalplacering möjliggöres ra­ tionalisering av administrationen för denna försäkringsgren. Såsom de sak­ kunniga framhållit kan större frihet vid premiesättning än nuvarande grun­ der medger medföra ytterligare rationalisering och kostnadsbesparing. En fördel är vidare, att grupplivförsäkringen, om den jämställes med skadeför­ säkringen, kan kombineras med kollektiv kort olycksfallsförsäkring eller kort sjuk- och olycksfallsförsäkring utan att behöva redovisningsmässigt hållas isär. Enkla och praktiska standardförsäkringar på detta område kan få särskild betydelse såsom kompletterande försäkringsskydd vid sidan av den allmänna socialförsäkringen, varför möjligheterna att genomföra ytter­ ligare förenklingar bör tillvaratagas. De fördelar, som sålunda står att vin­ na i fråga om kollektiv livförsäkring, kan i vissa fall motsvaras av liknande vinster när det gäller den individuella. Några avgörande olägenheter förbundna med att undantaga den korta liv­ försäkringen för dödsfall från livförsäkringsreglerna har enligt min mening icke påvisats. Ifrågavarande försäkringsformer är förhållandevis okompli­ cerade med avseende på riskberäkning och premieavvägning. Beträffande grupplivförsäkringen, som är den i detta sammanhang dominerande försäk­ ringsformen, har bolagen numera stor erfarenhet. Även erfarenheterna av den korta kollektiva olycksfallsförsäkringen, som bedrivits utan grunder, kommer grupplivförsäkringen till godo. Man bör därför icke behöva räkna med allvarligare risker för att bolagen skulle komma att bedriva grundfri grupplivförsäkring inom olämpligt valda kollektiv eller eljest på ett sätt som skulle strida mot sund försäkringspraxis. Icke heller beträffande den individuella korta livförsäkringen för dödsfall torde finnas anledning till allvarligare betänkligheter mot att slopa tvånget att ha grunder. Såsom för­ säkringsinspektionen påpekat är förslaget i denna del närmast att betrakta såsom en teknisk konsekvens av att kravet på grunder slopas i fråga om grupplivförsäkringen. Det kan följaktligen enligt min mening från tekniska

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961 191

övervakningssynpunkter icke göras gällande, att grunder är erforderliga på det ifrågavarande försäkringsområdet. Detta gäller även om såsom jag före­ slagit de sakkunnigas förslag till omläggning av skälighetskontrollen icke genomföres. På det här diskuterade området av livförsäkringen torde det nuvarande systemet med grunder kunna ersättas med en efter förhållandena lämpad efterhandsgranskning. Även om kontrollen ■— särskilt under ett övergångsskede — torde få intensifieras finns knappast grundad anledning antaga att en utbrytning av ifrågavarande försäkringsgrenar ur grundkom­ plexet skulle bli alltför betungande för inspektionen i dess tillsynsverksam­ het. Av det anförda framgår, att jag finner övervägande skäl tala för att man prövar vägen att medge frihet från grunder i fråga om grupplivförsäkring och kort individuell livförsäkring för dödsfall. Även i övrigt bör möjlighet finnas att, såsom de sakkunniga föreslagit, befria dessa försäkringsformer från tillämpning av särbestämmelserna för livförsäkring. Tillämpning av skadeförsäkringsreglerna på ifrågavarande försäkrings­ former medför icke att dessa förlorar sin karaktär av livförsäkring. Prin­ cipiellt bör försäkringsformerna alltjämt vara förbehållna livförsäkringsbo­ lagen. Detta bör dock, som längre fram skall beröras, ej hindra att speciella livförsäkringsmoment — t. ex. dödsfallsförsäkring som ingår i avbetalningsförsäkring — omhänderhas av ett skadeförsäkringsbolag, om i övrigt en så­ dan ordning finnes lämplig och gagnelig för försäkringstagarna. I likhet med de sakkunniga anser jag icke heller att den förordade reformen bör ge­ nombryta de nu iakttagna reglerna om begränsning av aktieägarnas rätt till årlig utdelning. Jag delar de sakkunnigas mening, att övergång till icke grundreglerad livförsäkring bör bero av särskilt meddelad dispens. Med hänsyn till att den nu förordade förenklingen av livförsäkringsverksamheten innebär infö­ rande av nya principer på livförsäkringsområdet, är det lämpligt att dis­ pensprövningen lägges i Kungl. Maj :ts hand med rätt för Kungl. Maj :t att delegera uppgiften härmed till försäkringsinspektionen. I detta sammanhang vill jag understryka, att ett befriande av den korta livförsäkringen för dödsfall från kravet på grunder skulle te sig ganska me­ ningslöst, om det icke i realiteten medförde ökad frihet för försäkringsbola­ gen vid utformningen av försäkringsavtalen. Det kan visserligen anföras skäl för att frihet från grunder i början av försiktighet medgives endast på villkor, som garanterar att försäkringsformerna i stort sett anslutes till den ordning som tidigare upprätthållits genom grunderna. Alltför rigorös tilllämpning i detta avseende kan å andra sidan hämma utvecklingen. I prakti­ ken torde det få bero av prövningen i varje särskilt fall i vad mån tillräck­ liga skäl föreligger för att i ena eller andra avseendet binda försäkringen vid vissa normer. Allteftersom erfarenheter vinnes av livförsäkring utan grunder synes behovet av reglerande villkor bli klarare belyst och förutsätt­ ningarna för att helt jämställa dessa livförsäkringsformer med skadeförsäk­ ring kunna bättre bedömas. I ett avseende synes man dock även i fortsätt-

192 Kungl. Maj.ts proposition nr 171 år 1961

ningen redan på förhand böra sörja för att avtalen får en viss utformning. Jag avser den rätt till fortsättningsförsäkring, som försäkringstagarna nu tillförsäkras genom grunderna för grupplivförsäkring. Denna rätt synes ha sådan betydelse från sociala synpunkter, att den bör vara garanterad i vill­ koren för rätt att bedriva försäkringen; i vart fall bör detta gälla så länge försäkringstagarnas berättigade intressen i detta hänseende icke tillvaratas i annan väg. Särskild vikt bör läggas vid att grundfriheten för grupplivför­ säkringen icke leder till olämplig gruppbildning. Jag förutsätter att hittills­ varande normer i fråga om kollektivens storlek och sammansättning i stort sett följes även framdeles. Såsom påpekats under remissbehandlingen kan förslaget om ändrade bestämmelser för den korta personförsäkringen aktualisera vissa jämkning­ ar i gällande beskattningsregler för försäkringsbolagen. Denna fråga torde få upptagas i annat sammanhang. De sakkunniga har i ett särskilt avsnitt understrukit betydelsen av god kontakt mellan försäkringsgivare och försäkringstagare inom grupplivför­ säkringen. De allmänna synpunkter de sakkunniga anfört om behovet av information är värda beaktande. Man får emellertid icke glömma bort, att strävan till förenkling särskilt inom grupplivförsäkringen nått långt. Så­ som Folksam påpekat har i stor utsträckning individuell registrering av de försäkrade kunnat undvaras. Resultatet av genomförd rationalisering kom­ mer försäkringstagarna tillgodo främst i form av billiga premier. Frigöres grupplivförsäkringen från bundenheten vid grunder skapas förutsättningar för ytterligare förenklingar. Det är ofrånkomligt, att denna utveckling icke går att förena med en sådan individuell behandling av försäkringstagarna, som äger rum inom andra livförsäkringsformer. Även informationen till för­ säkringstagarna om försäkringens innebörd i olika avseenden måste helt na­ turligt ofta präglas av försäkringsformens kollektiva karaktär. Det bör vara fullt tillåtet att låta ledningen för en grupp på lämpligt sätt vidare­ befordra den information försäkringsgivaren lämnat. Med införandet av FL genomfördes att livförsäkringsverksamheten prak­ tiskt taget helt drivs för försäkringstagarnas räkning. Denna princip som innebär, alt uppkomna överskott, som ej tas i anspråk för konsolidering av rörelsen, tillgodoföres försäkringstagarna, har icke ifrågasatts från något håll och bör enligt min mening gälla även i fortsättningen. I anslutning till denna fråga har de sakkunniga diskuterat vissa spörsmål angående återbäringsinstitutet. De sakkunniga lar upp från försäkringsbolagshåll framförda önskemål att livförsäkringsbolagen skall få möjlighet att meddela livförsäkringar, som icke medför återbäringsrätt. De sakkunniga ställer sig negativa till tanken att införa en sådan livförsäkringsform. Även försäkringsinspektionen mot­ sätter sig en sådan utveckling av livförsäkringsverksamheten. För egen del kan jag i det väsentliga instämma i de synpunkter försäkringsinspektionen anfört. I den mån den ifrågasatta försäkringsformen förutsätter en sådan minskning av premiernas säkerhetsmarginaler att försäkringsformen från

Kungl. Maj.ts proposition nr 171 år 1961 193

soliditetssynpunkt måste stödjas av ett »vanligt» försäkringsbestånd, till­ godoses enligt in in mening icke det krav på stabilitet, som bör uppfyllas av varje försäkringsgren. Det sagda innebär emellertid icke att beträffande sådan livförsäkring som framdeles kan befrias från grunder återbäring till försäkringstagarna skall vara den enda tillåtna formen för utjämning av premieöverskott. Även andra metoder för att tillgodose skälighetskravet synes i vissa fall böra kunna ifrågakomma. Det kan sålunda synas lämpligt att — där det finnes förenligt med försäkringstagarnas intressen — återbäringsrätt uteslutes vid mindre väsentliga försäkringsmoment såsom livförsäkringsmoment vid avbetalningsförsäkring, där beräkning och utbetal­ ning av återbäringsbelopp tynger bolagens administration på ett sätt som icke står i rimlig proportion till beloppens ekonomiska betydelse för försäk­ ringstagarna. Jag vill icke heller ställa mig avvisande till att man i övrigt beträffande grundfri livförsäkring prövar andra metoder för utjämning av överskott än återbäring, om väsentliga fördelar i form av rationalisering och besparing kan vinnas utan att rimliga skälighetshänsyn åsidosättes. De nu berörda kostnadssynpunkterna gör sig även gällande i fråga om ut­ formningen av återbäringsreglerna för försäkringsbestånd, där återbäring­ en är den fastställda metoden för fördelning av premieöverskottet mellan försäkringstagarna. De system som för närvarande tillämpas av livförsäk­ ringsbolagen tillgodoser högt ställda krav på fullständighet och rättvisa. I vissa hänseenden har systemen emellertid kommit att innebära en väl komp­ licerad reglering för fördelning av överskottsmedlen. De möjligheter som kan uppkomma, bl. a. vid den pågående omläggningen till databehandlingsteknik, att inom ramen för skäliga rättvisesynpunkter göra praktiska för­ enklingar bör tillvaratagas. De synpunkter som jag förut — beträffande skälighetsprincipens tillämp­ ning på skadeförsäkringsområdet — anfört rörande kravet på att försäk­ ringsbolagen skall iakttaga sparsam het med avseende på sina omkost­ nader gäller även livförsäkringsverksamheten. I anledning av vad tjänste­ mannaorganisationerna anfört rörande omkostnaderna på personalsidan vill jag understryka vad föredragande statsrådet anförde i samband med till­ komsten av FL, nämligen att lönesättningen på arbetsmarknaden måste re­ spekteras vid fastställandet av omkostnadsgrunder. Någon prövning av de löner som genom kollektivavtal tillförsäkras personalen kan sålunda icke tänkas förekomma i detta sammanhang. Med ett betonande av sparsamhetskravet avses självfallet icke heller att inkräkta på sådana anslag för personalvård, som hör ihop med modern företagsamhet. Å andra sidan måste det vara tillsynsmyndigheten obetaget, att ingripa mot en onödigt fördyran­ de uppbyggnad av ett bolags administration liksom även andra fall där slöseri förekommit, även om detta skulle beröra bolagets personalpolitik. De sakkunniga har utförligt uppehållit sig vid olika frågor av betydelse för k onkurrense n inom livförsäkringsbranschen. Samtidigt som de sakkunniga framhållit, att en ganska stark konkurrens synes råda mellan de olika livförsäkringsbolagen, har uppmärksamheten riktats på vissa konkur- 13 Bihang till riksdagens protokoll 1961. 1 samt. Nr 171

194 Kungl. Maj:ts proposition nr ill år 1961

rensliämmande företeelser. De sakkunniga har pekat på den stelhet, som råder beträffande premiesättningen, och anvisat olika vägar för att nå större differentiering av premierna. De synpunkter som härvid framförts i olika tekniska frågor synes lämpligen jämte vad som framförts under remissbe­ handlingen böra närmare övervägas i samband med att bolagen och försäkringsinspektionen framdeles tar ställning till utformningen av premiegrun­ der. Detta torde även få gälla vad de sakkunniga anfört om införande av försäkringsformer med rörliga premier. Allmänt önskar jag dock under­ stryka betydelsen av att konkurrensen mellan försäkringsbolagen inom den ram, som soliditets- och skäligbetsprinciperna uppdrager, frigöres i så stor utsträckning som möjligt. För att främja en sund konkurrens inom branschen har de sakkunniga vidare förordat, att försäkringsinspektionen snarast möjligt publicerar upp­ gifter rörande återbäringens storlek i olika livförsäkringsbolag såvitt rör vissa försäkringstyper. De sakkunniga har själva framhållit de vansklig­ heter, som är förbundna med en sådan publiceringsverksamhet. Återbä­ ringens storlek ger endast en bild av förhållandena under gången tid. Där­ emot ger icke återbäringen något säkert besked om det nettopris, som nytillträdande försäkringstagare kommer att få erlägga för av dem tecknade försäkringar. Svårigheten att genom publicering av återbäringsuppgifter meddela vederhäftig och A'ägledande konsumentupplysning har under re­ missbehandlingen ytterligare belysts, bl. a. av försäkringsinspektionen. In­ spektionen har emellertid icke ställt sig negativ till de sakkunnigas förslag utan ingående diskuterat hur problemen i samband med ett mera aktivt offentliggörande av bolagens återbäringsförhållanden bör bemästras. Jag kan i det väsentliga ansluta mig till de synpunkter, som inspektionen anfört i frå­ gan. Det bör vidare betonas, att publiceringen av återbäringsförhållandena icke bör ske isolerat utan såsom ett naturligt led i en allsidigt konsumentupplysande verksamhet. Vad jag nu anfört föranleder förslag till ändring av 345 § FL.

F. Sjuk - och olycksfallsförsäkringens ställning

Gällande rätt Såsom en nyhet infördes i FL ett förbud mot att i samma försäkringsbolag förena livförsäkringsrörelse med försäkringsrörelse av annat slag. Förbudet är dock icke undantagslöst. Undantag kan medgivas, om särskilda skäl fin­ nes därtill. Det är koncessionsmyndigheten som avgör, huruvida sådana sär­ skilda skäl föreligger, att för ett enskilt bolags del en kombination av livför­ säkring och försäkring av annat slag kan tillåtas. Stadgandet i ämnet finnes intaget i 2 § första stycket FL. De speciella regler, som FL uppställer för livförsäkring, äger till största delen tillämpning även beträffande viss annan personförsäkring. Härulin-

Kungl. Maj.ts proposition nr 171 år 1961 195

nan sladgas i 2 § andra stycket FL att vad i det följande i FL särskilt stad­ gas angående livförsäkring skall äga motsvarande tillämpning i fråga om annan personförsäkring, som meddelas för livstid eller för längre tid än tio år. Med uttrycket »annan personförsäkring» avses närmast sjuk- och olycksfallsförsäkringsrörelse. Sådan sjuk- och olycksfallsförsäkring, som enligt det sagda skall följa livförsäkringsregler, brukar benämnas lång sjukoch olycksfallsförsäkring. Övrig sjuk- och olycksfallsförsäkring, som medde­ las för en tid av längst tio år och som följer lagens regler rörande annan för­ säkring än livförsäkring, benämnes ofta kort sjuk- och olycksfallsförsäkring. I enlighet med det anförda kräves förhandenvaro av särskilda skäl för att ett livförsäkringsbolag skall få på sitt program upptaga andra former av personförsäkring. Detta gäller icke blott beträffande kort sjuk- och olycksfallsförsäkring utan även beträffande lång dylik försäkring. Lagen uppställer däremot icke något krav på särskilda skäl för förening i samma bolag av lång och kort sjuk- och olycksfallsförsäkring. Lagen innehåller icke heller något principiellt förbud mot förening i samma bolag av sak­ försäkring samt sjuk- och olycksfallsförsäkring av kort eller lång karaktär. För det fall att ett försäkringsbolag meddelar såväl livförsäkring eller därmed likställd personförsäkring (lång sjuk- och olycksfallsförsäkring) som försäkring av annat slag innehåller FL — i överensstämmelse med regler i äldre lag — ett speciellt krav. Beträffande säkerhetsfonden i dylika s. k. blandade bolag gäller nämligen särskilda regler rörande redovisning och pantsättning. Lagen föreskriver härutinnan (277 §), att i dylikt bolag tillgångar motsvarande säkerhetsfonden för livförsäkring eller därmed lik­ ställd personförsäkring skall redovisas på det sätt, som finnes föreskrivet beträffande försäkringsfond för livförsäkring. De värdehandlingar, i vilka fonden redovisas, skall också förvaras och pantsättas på samma sätt som är föreskrivet beträffande försäkringsfond för livförsäkring. I Danmark stadgas i gällande lillsynslag, att livförsäkringsrörelse icke får i samma bolag förenas med annan försäkringsverksamhet. Sjuk- och olycks­ fallsförsäkring tillhandahålles alltså endast i skadeförsäkringsbolag. Regeln tillämpas emellertid icke på bolag, som vid lagens ikraftträdande drev såväl livförsäkring som annan försäkringsverksamhet. Något jämställande av viss sjuk- och olycksfallsförsäkring med livförsäkring med utgångspunkt från avtalstidens längd förekommer icke. I de bolag, som driver både liv­ försäkring och annan försäkring, skall utöver livförsäkringsfonden även säkerhetsfonden redovisas i vissa kvalificerade tillgångar, och värdehand­ lingar vari fonden redovisas pantsättas till livförsäkringstagarnas säkerhet. Tillsynslagen i Finland föreskriver, att försäkringsbolag, som driver liv­ försäkringsrörelse, icke må driva annan rörelse än personförsäkring. Sjukoch olycksfallsförsäkring kan således bedrivas av såväl liv- som skadeför­ säkringsbolag. Den för livförsäkring gällande försäkringstekniska grund­ apparaten är i viss utsträckning tillämplig å all försäkring, som tecknas för längre tid än tio år. Någon motsvarighet till den svenska specialregeln

196 Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

för blandade bolag angående särskild redovisning och pantsättning av till­ gångar motsvarande säkerhetsfonden förekommer icke. Gällande lag i Norge stadgar, att livförsäkringsbolag icke må driva an­ nan rörelse än livförsäkringsrörelse. I den utsträckning forsikringsrådet till­ låter må bolaget dock teckna med livförsäkring förenad invaliditetsförsäkring. Lagen gör icke någon skillnad mellan olika slag av sjuk- och olycks­ fallsförsäkring efter avtalstidens längd. I det föreliggande förslaget till ny norsk lag om livförsäkringsverksamhet föreskrives, att livförsäkringsbolag icke må driva annan verksamhet än livförsäkringsrörelse. Bolaget kan emel­ lertid teckna sjuk- och olycksfallsförsäkring, som är förenad med livför­ säkring. Dylik försäkring behandlas då såsom livförsäkring vid tillämpning av lagens bestämmelser. Där fråga är om tjänstepensionsförsäkring kan i den utsträckning tillsynsmyndigheten medgiver för särskilda grupper av ar­ betstagare sjuk- och olycksfallsförsäkring tecknas av livförsäkringsbolag utan att försäkringen är kombinerad med livförsäkring.

De sakkunniga

Åtskillnaden mellan lång och kort sjuk- och olycksfallsförsäkring Enligt de sakkunnigas uppfattning talar flera skäl för att sjuk- och olycksfallsförsäkring bör i huvudsak följa samma regler som livförsäkring. De två branscherna synes vara nära besläktade med varandra. Med en viss generalisering kan man säga, att det vid såväl sjuk- och olycksfallsför­ säkring som livförsäkring genomgående är risken för att en person blir arbetsoförmögen som i olika varianter täckes genom försäkringen, antingen nu förlusten av arbetsförmågan är mer eller mindre tillfällig, såsom vid flertalet sjukdoms- och olycksfall, eller den är definitiv, såsom vid full­ ständig invaliditet och dödsfall, eller den är presumerad, såsom när försäkringsfallet utgöres av att den försäkrade uppnår hög ålder. Att livförsäk­ ringen samt sjuk- och olycksfallsförsäkringen ur behovstäckningssynpunkt bildar en organisk enhet åskådliggöres icke minst därav att tjänstepensionsförsäkringen innehåller element från båda nämnda försäkringsformer. Er­ inras må också därom att den korta olycksfallsförsäkringen ofta även ger ett efterlevandeskydd därigenom att avtalet kan innehålla att visst belopp utfaller, därest den försäkrade avlider till följd av olycksfall eller liknande händelse. En olycksfallsförsäkring av denna typ har således delvis direkt karaktären av en begränsad livförsäkring för dödsfall. Sjuk- och olycksfallsförsäkringen å ena sidan samt livförsäkringen å andra sidan har också rent tekniska drag, som är gemensamma. Företeelsen inom livförsäkringen att dödsrisken stiger med åren i en allt brantare kurva äger sin motsvarighet inom den fullständiga sjuk- och olycksfalls­ försäkringen såvitt angår risken där. Det bör dock observeras, att den eko­ nomiska risk, som ett sjuk- och olycksfallsförsäkringsbolag står, icke alle­ nast beioi pa den försäkrades ålder och kön utan även bl. a. sammanhänger

Kungl. Maj.ts proposition nr 171 år 1961 197

med utformningen av försäkringsförmånerna. Det kan sålunda exempelvis vara en betydande skillnad i fråga om ekonomisk risk mellan å ena sidan försäkringar, vid vilka ersättning kan utgå under mycket lång tid, och å andra sidan försäkringar, där ersättningstiden är maximerad till viss kor­ tare tid, t. ex. två år. Frågan huruvida rätten till ersättning avklippes eller ej i och med försäkringstidens utgång är också av betydelse för riskläget och inverkar liksom övriga relevanta omständigheter på riskkurvans utseende. Sjukriskens stegring med åldern gör, att jämväl inom sjuk- och olycks­ fallsförsäkringen den försäkringstekniskt sett naturliga premien i stor ut­ sträckning stiger med levnadsåren. Tillämpas en konstant årspremie, bör därför i stor utsträckning läget tekniskt sett vara det, att årspremien i bör­ jan av försäkringstiden är högre än den för åldern naturliga premien men under slutet av försäkringstiden i gengäld lägre. Detta förhållande leder till att vid avbrott i en sjuk- och olycksfallsförsäkring med konstant års­ premie försäkringstagaren — liksom vid livförsäkring — i många fall kan, försäkringstekniskt sett, ha ett större eller mindre tillgodohavande (det tekniska återköpsvärdet), beträffande vilket det kan i princip ifrågasättas att det bör på ändamålsenligt sätt tillgodoföras försäkringstagaren. Vad nu sagts om riskens stegring med åldern och därmed sammanhängande feno­ men torde icke äga tillämpning på sådan försäkring, som i huvudsak blott täcker risken för olycksfall. Vid premiesättningen för ren olycksfallsförsäk­ ring tillmäles icke för närvarande åldern någon betydelse. Det har från försäkringsbolagshåll uppgivits, att i olycksfallsförsäkring skadefrekvensen sjunker med levnadsåren men att i gengäld medelskadans belopp stiger. Någon djupgående verkligt omfattande modern statistik på området torde emellertid icke finnas. Gemensamt för å ena sidan sjuk- och olycksfallsförsäkringen och å andra sidan livförsäkringen är vidare, att försäkringsavtalen i stor utsträckning är ingångna för en tid överspännande flera decennier och att avtalen i all­ mänhet är utformade så, att försäkringsbolagen icke har möjlighet att ändra premierna under avtalstiden. I sistnämnda avseende måste dock undantag göras för den år 1958 tillkomna långa gruppsjukförsäkringen, vid vilken avtalstiden är lång men — så länge vederbörande tillhör gruppen — för­ säkring meddelas mot naturliga premier så avtalade att för såväl äldre som nya försäkringar de vid varje försäkringsårs början gällande premiegrun­ derna för nya försäkringar tillämpas. När sjuk- och olycksfallsförsäkringspremierna bindes för mycket långa tidsperioder, föreligger det — på mot­ svarande sätt som inom livförsäkringen — ett särskilt starkt behov av ga­ rantier för att soliditetens krav icke eftersattes. Soliditeten kräver i dylika fall, att premierna innehåller betydande säkerhetsmarginaler. Inlägges emel­ lertid väsentliga marginaler i premierna, uppstår det ett betydande över­ skott på rörelsen för den händelse utfallet av denna blir bättre än det som läckes av de i överkant tilltagna premierna. På motsvarande sätt som inom livförsäkringen synes skäligheten i dylika fall i princip kräva, att de oför­

198 Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

brukade marginalerna i premierna återbäres till försäkringstagarna och fördelas mellan dessa på ett rättvist sätt. Sjuk- och olycksfallsförsäkringen skiljer sig emellertid från livförsäk­ ringen därutinnan att den icke i någon variant innesluter ett direkt spa­ rande av den typ, som förekommer vid sammansatta kapitalförsäkringar eller vid rena livförsäkringar för livsfall. Sjuk- och olycksfallsförsäkringen har karaktären av en riskförsäkring, som närmast påminner om livförsäk­ ring endast för dödsfall. De sakkunniga framhåller vidare, att inom sjukoch olycksfallsförsäkringen den försäkrades kön samt yrke och arbetsupp­ gifter synes spela en betydligt större roll för risken än vad fallet är inom livförsäkringen. Vad angår yrket och arbetsuppgifterna synes dessa vara av väsentlig betydelse närmast för olycksfallsmomentet. De sakkunniga påpekar också, att risken för försök till obehörigt utnyttjande av tecknad försäkring måste vara avsevärt större vid sjuk- och olycksfallsförsäkring än vid liv­ försäkring. Trots föreliggande skiljaktigheter är likheterna mellan sjuk- och olycks­ fallsförsäkringen samt vissa livförsäkringsformer mycket stora. Såvitt de sakkunniga kan finna ligger det i försäkringstagarnas intresse, att i alla Jiändelser för sådana sjuk- och olycksfallsförsäkringar, vid vilka premierna är bestämda — bundna — för mycket lång tid framåt, garantier föreligger för att verksamheten drives efter en på förhand uppgjord, långsiktig teknisk plan, som är så konstruerad att den tager hänsyn både till soliditetens och till skälighetens krav. Liksom grunder kräves för motsvarande livförsäkringar synes grunder, vilka skall vara i förväg godkända av sakkunnig myndig­ het, böra finnas för sjuk- och olycksfallsförsäkringar med långtidsbundna premier. Med hänsyn till möjligheten av icke helt obetydliga tekniska till­ godohavanden vid sjuk- och olycksfallsförsäkringar, vid vilka premierna icke beräknas för ett år i sänder (så att varje års premie svarar precis mot risken det året) utan i stället beräknas för en längre period — och sedan slås ut på periodens olika år antingen med lika belopp varje år eller så, att premiebetalningen koncentreras till ett eller några få tillfällen — sy­ nes det ändamålsenligast att kräva grunder jämväl för sådana sjuk- och olycksfallsförsäkringar, där premiens storlek, premienivån, visserligen icke är fixerad för många år framåt i tiden men där premien är konstruerad så, att den icke har karaktären av eller närmar sig naturlig premie utan tvärt­ om är beräknad med tanke på en lång tidsperiod. I samtliga de fall, i vilka grunder kräves för verksamheten, synes övervägande skäl tala för att för­ säkringarna i fråga jämväl i övrigt i de avseenden, varom fråga är i FL, likställes med livförsäkringar. Nästa fråga är, huruvida jämväl sådana sjuk- och olycksfallsförsäk­ ringar, som är meddelade endast för kort tid eller i allt fall mot premie, som är beräknad och bestämd för blott några få år i sänder, bör underkas­ tas reglering genom grunder och även i övrigt följa de regler, som för när­ varande gäller för livförsäkring och som förordats för sjuk- och olycks­

Kungl. Maj:ts proposition nr i71 år 1961 199

fallsförsäkringar av lång karaktär. Emot en sådan lösning synes i första hand kunna anföras, att sjuk- och olycksfallsförsäkringar av kort typ är så okomplicerade, att det icke torde vara nödvändigt att ha den särskilda tekniska apparatur som grunder m. m. utgör. Bland annat på grund av yrkets och arbetsuppgifternas inverkan på främst olycksfallsrisken torde det också kunna möta tekniska svårigheter att för de i detta sammanhang aktuella försäkringsformerna konstruera ändamålsenliga grunder; i allt fall skulle grunderna kunna skapa en icke önskvärd stelhet i premiesätt­ ningen. Till förmån för införandet av grunder jämväl för korta sjuk- och olycksfallsförsäkringar synes i främsta rummet kunna åberopas, att en sådan ordning erbjuder särskilt goda garantier för en skälig prissättning inom branschen och att flera omständigheter, av såväl social som ekonomisk natur, synes tala för att en effektiv skälighetskontroll införes. Även om det delvis kan vara förenat med svårigheter att konstruera ändamålsenliga grunder för nu ifrågavarande försäkringstyper, behöver uppgiften icke vara olöslig. Så länge skäligheten är omgärdad med garantier endast på livförsäkringssidan under det att skälighetsövervakningen på skadeförsäkringssidan är i sin linda, synes det de sakkunniga —- trots inträdande komplikationer och faran för stelhet — ligga i försäkringstagarnas intresse, att en ordning med bl. a. grunder rörande premier och återbäring m. in. införes jämväl för sjuk- och olycksfallsförsäkringar av kort karaktär. Ett system med grun­ der, som på förhand skall vara godkända av offentlig myndighet, är enligt de sakkunnigas uppfattning befogat på detta område, därest man icke på annan väg kan trygga en ordning, som tillgodoser skälighetens krav. Vid ett genomförande av de sakkunnigas förslag rörande aktivering av skälighetsprincipen på skadeförsäkringsområdet blir situationen en annan än den nuvarande. De sakkunniga erinrar om att de föreslagit lagbestämmelser av innehåll bl. a., att i den omfattning och enligt de regler försäkringsinspektionen bestämmer det åligger bolagsledningen i försäkringsbolag, som med­ delar försäkring av annat slag än livförsäkring, att innan beslut fattas om ändring av premiesats meddela inspektionen den avsedda ändringen samt en sammanfattning av det material och de överväganden, varpå premie­ ändringen bygger, ävensom att i sådant bolag bolagsledningen skall å tid och enligt formulär, som bestämmes av försäkringsinspektionen, till inspek­ tionen insända uppgifter till belysning av bolagets premiesättning och före­ kommande återbäring. Vad angår återbäringsförhållandena föreslås vidare ett stadgande av innehåll att i nu berörda bolag det åligger bolagsledningen att tillse, att i den utsträckning, som är påkallad ur skälighetssynpunkt, återbäring förekommer. Mot bakgrunden av nu angivna bestämmelser och den effektiva övervakning, som försäkringsinspektionen med stöd av de nya stadgandena kan förutsättas komma att utöva, anser sig de sakkun­ niga — utan åsidosättande av försäkringstagarnas intressen — kunna för­ orda, att sjuk- och olycksfallsförsäkringar av kort karaktär icke skall obli­

200 Kungl. Maj. ts proposition nr 171 år 1961

gatoriskt grundbindas och i övrigt behandlas på det sätt, som för när­ varande gäller för livförsäkring. De sakkunniga förordar således, att man i FL fortfarande gör en åtskillnad mellan sjuk- och olycksfallsförsäkringar av typisk kort karaktär och dylika försäkringar av lång karaktär. Möjlig­ het synes fortfarande böra föreligga att låta försäkringar av den förra ty­ pen följa skadeförsäkringsregler, medan försäkringar av det senare slaget behandlas såsom livförsäkring. Enligt de sakkunnigas uppfattning talar övervägande skäl för att FL tills vidare bibehåller konstruktionen, att gränsen mellan kort och lång sjuk- och olycksfallsförsäkring direkt angives i lagen, så att denna slår fast för vilka sjuk- och olycksfallsförsäkringsformer livförsäkringsapparaturen med grunder m. m. skall vara obligatorisk ävensom för vilka för­ säkringsformer rörelsen skall få drivas såsom skadeförsäkring. Då de sak­ kunniga såsom förut nämnts föreslagit bestämmelser, som möjliggör en aktivering av skälighetsprincipen på skadeförsäkringsområdet, bör en dy­ lik utformning av lagen icke medföra nackdelar för försäkringstagarna. Vad angår förekomsten i vissa fall av tekniska tillgodohavanden för försäk­ ringstagarna vid sjuk- och olycksfallsförsäkring vill de sakkunniga fram­ hålla, att vid en ändamålsenlig gränsdragning de tekniska tillgodohavan­ dena vid kort försäkring kommer att uppgå till förhållandevis obetydliga belopp. Om FL ändras så, att den slår fast principen, att återbäring skall förekomma i den utsträckning som är påkallad ur skälighetssynpunkt, sy­ nes det av försäkringsbolagen kunna krävas, att de i uppkommande ak­ tuella fall i den utsträckning, som skäligheten kan anses kräva, tillgodoför försäkringstagarna jämväl tekniska tillgodohavanden av nämnvärd be­ tydelse. Det synes kunna förutsättas, att försäkringsinspektionen utövar till­ syn över att denna sida av skäligheten icke förbises och över att hänsyn till tekniska tillgodohavanden i erforderlig utsträckning tages vid premie­ reservberäkningen. Skulle det trots de av de sakkunniga föreslagna lag­ ändringarna visa sig förenat med svårigheter att för den korta sjuk- och olycksfallsförsäkringens vidkommande skadeförsäkringsvägen realisera skä­ lighetsprincipen, torde frågan om en skärpning av lagstiftningen rörande ifrågavarande typer av försäkring få tagas under övervägande. Med den utformning, som FL i dag har, synes det icke vara fullt klart, huruvida den efter livförsäkringsregler bedrivna formen av sjuk- och olycksfallsförsäkring (den långa försäkringen) är tillåten, när fråga är om­ försäkringsavtal, som ingås för tio år eller kortare tid. I praktiken före­ kommer dock, att sådan försäkring meddelas för ett mindre antal år än tio, i första hand när fråga är om försäkring av personer, som inom färre än tio år uppnår den för den långa försäkringsformen tillämpade maximiåldern. Enligt de sakkunnigas mening finnes det från försäkringstagarsynpunkter icke anledning att begränsa den grundbundna och jämväl i övrigt enligt livförsäkringsmodell bedrivna sjuk- och olycksfallsförsäkringen till att blott omfatta längre försäkringstider. De försäkringsbolag, som för när­

Kurigl. Maj:ts proposition, nr 171 år 1961 201

varande meddelar lång försäkring, torde böra ha rätt att med tillämpning av gällande grunder m. in. teckna försäkringar jämväl för kortare tider. En annan sak är att det kan finnas anledning överväga, huruvida grun­ derna behöver innehålla lika stora säkerhetsmarginaler vid korta som vid långa avtal. Det torde icke heller finnas anledning att i lag uppställa hin­ der emot att ett försäkringsbolag, som meddelar sjuk- och olycksfallsför­ säkring av kort karaktär enligt skadeförsäkringsmodell, övergår till att med­ dela motsvarande typer av försäkring med grunder och jämväl i övrigt med tillämpning av de speciellt för livförsäkring gällande reglerna. De sak­ kunniga förordar med andra ord, att grundbunden sjuk- och olycksfalls­ försäkring skall kunna meddelas både för längre och kortare tid och att sådan sjuk- och olycksfallsförsäkring, som får meddelas enligt skadeförsäkringsregler, skall kunna få formen av grundbunden försäkring, därest vederbörande försäkringsbolag så önskar. Någon ändring avses icke i behandlingen av de livräntor, som ett för­ säkringsbolag på grund av kort sjuk- och olycksfallsförsäkring kan bli skyldigt att utgiva. Håller försäkringsbolaget livräntorna på egen hand, sy­ nes bolaget i enlighet med nu gällande uppfattning böra anses bedriva en speciell, begränsad form av livförsäkring (lång sjuk- och olycksfallsför­ säkring), som i tillämpliga delar är underkastad de för livförsäkringsverk­ samhet i FL meddelade bestämmelserna. Härav följer bl. a. att storleken av det belopp, som skall avsättas såsom premiereserv för en livränta, som skall utgå i anledning av inträffat försäkringsfall, regleras genom grunder. Huru gränsen lämpligen bör dragas mellan den sjuk- och olycksfallsförsäkringsverksamhet, som skall följa livförsäkringsregler, och den sjukoch olycksfallsförsäkringsrörelse, som skall kunna drivas enligt skadeförsäkringsregler, är icke självklart utan synes kunna bli föremål för diskus­ sion. Gränsen mellan lång och kort sjuk- och olycksfallsförsäkring dragés i FL för närvarande efter avtalstidens längd. Har försäkring meddelats för högst tio år, gäller skadeförsäkringsregler. Har försäkring däremot med­ delats för längre tid än tio år, inräknat fallet att försäkring meddelats för livstid, skall däremot lagens särskilda bestämmelser angående livförsäk­ ring äga tillämpning. I praktiken meddelar emellertid de svenska försäk­ ringsbolagen icke för närvarande någon kort sjuk- och olycksfallsförsäk­ ring för så lång tid som tio år. Maximitiden för de svenska bolagens korta avtal utgör nu fem år. Av tillgängliga uppgifter framgår icke, varför gränsen mellan lång och kort sjuk- och olycksfallsförsäkring i FL satts just vid tio år. Enligt de sakkunnigas uppfattning kan inom sjuk- och olycksfallsförsäkringsområdet — såväl på omkostnadsplanet som på riskplanet — så mycket inträffa under en tioårsperiod, att det icke framstår såsom tillfredsställande från försäkringstagarsynpunkt, att försäkringsbolagen skall kunna binda sin premienivå för ingångna avtal för så lång tid som tio år utan att behöva ha den tekniskt möjliga, fasta och på förhand kontrollerade plan för verk­

202 Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

samheten, som förhandenvaron av grunder innefattar. För en lägre gräns än tio år talar också den omständigheten, att vid vissa på området tänk­ bara försäkringsformer de vid bl. a. konstant årspremie uppkommande tek­ niska tillgodohavandena och den därmed sammanhängande reservbild­ ningen kan vid en så lång försäkringstid som tio år bli icke helt obetydliga. Mot bakgrunden av nu angivna förhållanden och de svenska försäkrings­ bolagens nuvarande praxis att icke meddela kort sjuk- och olycksfallsför­ säkring för längre tid än fem år vill de sakkunniga förorda, att den nu­ varande tioårsgränsen i FL ersättes med en femårsgräns. Erinras må i detta sammanhang också därom att en femårsgräns förordats inom livförsäk­ ringsområdet. En gemensam gräns för sjuk- och olycksfallsförsäkring samt livförsäkring endast för dödsfall kan ha den fördelen, att den underlättar tillskapandet av kombinationer av livförsäkring endast för dödsfall samt sjuk- och olycksfallsförsäkring, vilka gives formen av grundfria, enkla enhetsförsäkringar, vid vilka de olika försäkringsmomenten icke redovisningsmässigt behöver hållas isär. Icke minst när det gäller gruppförsäkringar kan dylika kombinerade enhetsförsäkringar visa sig ändamålsenliga. De sakkunniga föreslår således, att de särskilda bestämmelserna an­ gående livförsäkring i FL skall vara tillämpliga på sjuk- och olycksfalls­ försäkringar, som meddelas för längre tid än fem år. Härunder faller också avtal som ingås för livstid, enär i dylikt fall avtalen kan komma att gälla längre tid än fem år. För sjuk- och olycksfallsförsäkringsavtal för kortare tid än fem år skall något hinder icke möta mot att driva rörelsen enligt livförsäkringsregler. Möjlighet skall dock finnas att för avtal av sistnämnda typ driva rörelsen enligt de för annan försäkring än livförsäkring gällande bestämmelserna. Det område, inom vilket skadeförsäkringsregler sålunda skall kunna vara tillämpliga, synes emellertid kunna utvidgas till att i viss utsträckning omfatta även avtal för längre tid än fem år. De sakkunniga anser det möjligt att draga nu ifrågavarande gräns på motsvarande sätt som gränsen för det livförsäkringsområde, som skall kunna befrias från krav på grunder och tillämpning i övrigt av livförsäkringsregler. I enlighet här­ med föreslår de sakkunniga, att jämväl sjuk- och olycksfallsförsäkring, som meddelas för längre tid än fem år, skall kunna följa skadeförsäkringsreg­ ler, därest premien är beräknad och bestämd för längst fem år i sänder. Beträffande den närmare innebörden av uttrycket »beräknad och bestämd» kan hänvisas till föregående avsnitt. I FL är gränsdragningen mellan lång och kort personförsäkring icke be­ gränsad till sjuk- och olycksfallsförsäkring utan äger tillämpning på all annan personförsäkring än livförsäkring. Enligt de sakkunnigas mening kan jämväl den nya gränsdragningen givas motsvarande tillämpningsom­ råde. Den kommer visserligen härigenom — liksom den nuvarande gräns­ dragningen —- att bli tillämplig även på arbetslöshetsförsäkring, fastän denna företer mycket stora tekniska olikheter mot livförsäkring samt sjukoch olycksfallsförsäkring. Egentlig arbetslöshetsförsäkring meddelas emel­

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961 203

lertid i Sverige icke av försäkringsbolag utan endast av understödsför­ eningar, vilka nästan undantagslöst har karaktären av erkända arbetslös­ hetskassor som åtnjuter statsbidrag. Ett arbetslöshetsförsäkringsmoment finnes dock i den av vissa försäkringsbolag nyligen introducerade avbetalningsförsäkringen, som innebär att försäkringsbolag övertager avbetalningsköparens betalningsskyldighet för den händelse denne drabbas av bl. a. sjukdom, olycksfall eller arbetslöshet. Kombinationen av sjuk- och olycks­ falls- samt arbetslöshetsförsäkringsmoment i ifrågavarande försäkringsform synes de sakkunniga närmast tala för att anledning icke finnes att nu vid gränsdragningen göra någon åtskillnad mellan sjuk- och olycksfalls- samt arbetslöshetsförsäkring. Under hänvisning till det anförda föreslår de sakkunniga att 2 § andra stycket FL ändras.

Sjuk- och olycksfallsförsäkringens anknytning till livförsäkringsbolagen De sakkunniga föreslår i detta sammanhang, att sjuk- och olycksfalls­ försäkringens anknytning till livförsäkringsbolagen underlättas. Förslaget innebär, att bestämmelsen i 2 § FL angående förening av livförsäkringsrö­ relse och annan försäkringsrörelse i samma bolag ändras så, att med liv­ försäkringsrörelse utan särskilda skäl skall få förenas försäkringsrörelse, som uteslutande avser personförsäkring. De sakkunniga är av den uppfattningen, att sett i stort de olika formerna av personförsäkring är, bl. a. ur behovstäckningssynpunkt, så nära besläk­ tade med varandra, att möjlighet bör förefinnas att förena dem i samma försäkringsbolag. En sådan förening utgör också en förutsättning för till­ skapandet på personförsäkringsområdet i ökad utsträckning av kombine­ rade enhetsförsäkringar, vid vilka dödsfalls-, sjukdoms- och olycksfallsförsäkringsmomenten icke redovisningsmässigt behöver hållas isär. Från försäkringstagarsynpunkt synes en förening av livförsäkring samt sjuk- och olycksfallsförsäkring i samma bolag icke kunna möta några berättigade invändningar, därest kombinationen får sin plats i livförsäkringsbolag (eller specialbolag) och vederbörande bolag för rörelsen i dess helhet har att jämväl fortsättningsvis följa principen, att rörelsen skall drivas helt eller praktiskt taget helt för försäkringstagarnas räkning. Sådan förening synes böra accepteras oberoende av om sjuk- och olycksfallsförsäkringen i livförsäkringsbolaget kommer att drivas enligt livförsäkringsregler eller, helt eller delvis, enligt skadeförsäkringsregler. Erinras må här om att de sakkunniga tidigare förordat, att vissa enkla former av livförsäkring endast för dödsfall skall kunna få drivas utan grunder och jämväl i övrigt under tillämpning av skadeförsäkringsregler. Några särskilda skäl synes icke böra krävas för att ifrågavarande förening skall vara tillåten. Skulle däremot frå­ ga uppstå att livförsäkring skall få drivas av ett försäkringsbolag, som med­ delar såväl sjuk- och olycksfallsförsäkring som försäkringar av typen brand­ försäkring, ansvarighetsförsäkring o. s. v., synes fortfarande böra gälla, att

402 Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

särskilda skäl skall föreligga för att föreningen i samma bolag skall vara tillåten. Anledning torde nämligen i enlighet med vad förut sagts icke fin­ nas att nu göra ett större avsteg än det här förordade från tanken, att liv­ försäkringsrörelse icke utan särskilda skäl skall få förenas med försäkrings­ rörelse av annat slag. I fråga om utvidgning av livförsäkringsbolagens koncessioner till att omfatta jämväl sjuk- och olycksfallsförsäkring, framhåller de sakkunniga, att det i stor utsträckning förekommer att livförsäkringsbolag och skadeförsäkringsbolag samarbetar i koncerner och att det av denna anledning väl kan tänkas, att en utvidgning av livförsäkringsbolagens koncessioner på an­ givet sätt kan ske utan att därför splittringen inom sjuk- och olycksfallsförsäkringsbranschen i realiteten blir större än förut. Frågan när sådana särskilda skäl kan anses föreligga, att det är motive­ rat att låta ett skadeförsäkringsbolag av vanlig typ meddela en eller flera former av livförsäkring kan enligt de sakkunnigas förmenande icke gene­ rellt besvaras på ett mera preciserat sätt. Härvid bortses från den speciella livförsäkringsform, som de s. k. skadelivräntorna utgör. Därest utveckling­ en går i den riktningen, att ett mera utbrett intresse för kombinerade livsamt sjuk- och olycksfallsförsäkringar kommer att föreligga, kan det tänkas att sådana skadeförsäkringsbolag med rätt att meddela kort sjuk- och olycksfallsförsäkring, vilka icke ingår i någon koncern inneslutande jäm­ väl livförsäkringsbolag, kommer att känna behov av att få tillstånd att med­ dela vissa former av livförsäkring i kombination med sjuk- och olycksfalls­ försäkring. Frågan i vad mån dylika ansökningar bör bifallas torde få bli beroende av marknadsläget och av vad som kan anses förenligt med försäkringstagarintressena vid ifrågavarande tidpunkt. Att nu göra ett närmare uttalande rörande ifrågavarande framtida situation synes de sakkunniga icke ändamålsenligt. De sakkunniga inskränker sig därför till att betona, att frågan huruvida särskilda skäl skall anses föreligga i första hand bör be­ dömas med försäkringstagarintressena för ögonen. Mera överblickbart är nu ifrågavarande problem när det gäller de nyli­ gen på den svenska marknaden introducerade avbetalningsförsäkringarna, innefattande att om en avbetalningsköpare drabbas av dödsfall, sjukdom, olycksfall eller arbetslöshet försäkringsbolag enligt särskilda regler inträ­ der och fullgör köparens betalningsskyldighet. Försäkringar av denna typ tecknas såsom förut nämnts — regelmässigt av säljarsidan såsom en form av gruppförsäkring och synes i första hand ha till uppgift att dels vara ett försäljningsargument och dels i personförsäkringens form trygga säljaren mot komplikationer och förluster i händelse av dödsfall, sjukdom, olycksfall eller arbetslöshet å kundens sida. Avbetalningsförsäkringarna synes i realiteten förete så stora avvikelser från de gängse typerna av per­ sonförsäkring och äga sådan anknytning till annan affärsförsäkring, att det icke blott från försäkringsgivarsynpunkt ulan även från försäkringstagarsynpunkt kan vara rationellt, att skadeförsäkringsbolag äger i egen

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961 205

regi meddela alla de försäkringsmoment, som ingår i avbetalningsförsälcringar, även livförsäkringsmomentet. Ännu mera naturligt framstår detta, därest i enlighet med de sakkunnigas förslag FL ändras så, att gruppliv­ försäkring kan få bedrivas utan grunder och jämväl i övrigt enligt skadeförsäkringsregler.

Säkerhetsfonden i blandade bolag Till behandling har de sakkunniga också upptagit bestämmelsen i 277 § FL, att i bolag som meddelar såväl livförsäkring som försäkring av annat slag tillgångar motsvarande säkerhetsfonden skall redovisas på sätt i FL är föreskrivet om försäkringsfond för livförsäkring. De värdehandlingar, i vil­ ka tillgångarna sålunda redovisas, skall förvaras på det speciella sätt, som gäller för värdehandlingar i vilka försäkringsfond för livförsäkring redovi­ sas. I handlingarna åtnjuter försäkringstagarna panträtt såsom i handfången pant till säkerhet för fullgörandet av bolagets på försäkringsavtalen grunda­ de förbindelser. Vad i lagrummet stadgas beträffande livförsäkring äger motsvarande tillämpning i fråga om annan personförsäkring, som följer livförsäkringsregler. Förenämnda lagstadgande innefattar ett speciellt skydd för innehavarna av livförsäkring samt lång sjuk- och olycksfallsförsäkring i de fall där för­ säkringarna gäller i bolag, som meddelar jämväl försäkring av annat slag (s. k. blandade bolag). Den övriga rörelsen har ansetts innesluta en spe­ ciell fara för ifrågavarande försäkringstagare och för att öka skyddet för dessa har ovanstående specialbestämmelse införts. Enligt de sakkunnigas uppfattning föreligger det bl. a. så stora likheter mellan ä ena sidan livförsäkring samt lång sjuk- och olycksfallsförsäkring och å andra sidan kort sjuk- och olycksfallsförsäkring, att hänsynen till innehavarna av försäkring av förstnämnda slag icke synes kräva, att till­ gångar motsvarande säkerhetsfonden för livförsäkring och lång sjuk- och olycksfallsförsäkring skall behöva specialredovisas och pantsättas blott på den grund att ett livförsäkringsbolag eller ett bolag för lång sjuk- och olycksfallsförsäkring på sitt program upptager jämväl sådan sjuk- och olycksfallsförsäkring, som icke kräver grunder och jämväl i övrigt får be­ drivas enligt skadeförsäkringsregler. På motsvarande sätt synes den om­ ständigheten att enligt de sakkunnigas förslag vissa livförsäkringsformer kan befrias från krav på grunder m. in. icke behöva medföra ett krav på specialredovisning och pantsättning av tillgångar motsvarande säkerhets­ fonden för resterande livförsäkringar. De sakkunniga är av den meningen, att eu förening av olika personförsäkringsformer i samma försäkringsbolag icke bör utlösa ett krav på specialredovisning och pantsättning av tillgångar motsvarande säkerhetsfonden för de försäkringstyper, som följer livförsäkringsregler. Först om sistnämnda försäkringsformer meddelas av bolag, som också meddelar försäkring av annat slag än personförsäkring, synes speciali-egeln i 277 § FL böra äga tillämpning.

206 Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

Remissyttrandena De sakkunnigas förslag att gränsen mellan grundbunden och grundfri sjuk- och olycksfallsförsäkring sänkes från tio till fem år tillstyrkes av försäkringsinspekiionen, som påpekar att den föreslagna skärpningen icke medför några större övergångsproblem, eftersom de sven­ ska försäkringsbolagen för närvarande icke meddelar någon kort sjuk- och olycksfallsförsäkring för så lång tid som tio år. Maximitiden för de korta avtalen utgör nu fem år. Inspektionen tillstyrker även förslaget om fakulta­ tiv grundbundenhet för den nya korta sjuk- och olycksfallsförsäkringen. Även Försäkringsbolagens riksförbund ansluter sig till förslaget om en uppdelning i lång sjukförsäkring med obligatorisk grundreglering samt kort sjuk- och olycksfallsförsäkring med fakultativ grundreglering. Förbundet har heller ingen erinran mot att den nuvarande tioårsgränsen mellan lång och kort annan personförsäkring ersättes med en femårsgräns. Förbundet avstyrker dock förslaget om en utvidgning av området för den korta sjukförsäkringen till att omfatta försäkring med lång avtalstid men med premien »beräknad och bestämd» för högst fem år. Förbundet anför att nuvarande gruppsjukförsäkring genom förslaget skulle bli en kort för­ säkring oavsett avtalstidens längd och villkoren för fortsättningsförsäkring. För sådan sjukförsäkring bör kravet på grunder icke slopas under de förutsättningar de sakkunniga angivit. Förbundet erinrar här om att bak­ grunden till förslaget angivits vara de möjligheter att aktivera skälighetsprincipen på skadeförsäkringsområdet, som i annat sammanhang föreslagits av de sakkunniga och avstyrkts av förbundet. I detta sammanhang vill förbundet rikta uppmärksamheten på problemet med de långa ersättningstiderna. Förbundet anför. De sakkunniga synes vid gränsdragningen mellan kort och lång försäkring ha betraktat avtalstiden som avgörande, d. v. s. den tid för vilken för­ säkringen har meddelats eller den tid för vilken premien blivit »beräknad och bestämd». En sjukförsäkring kan emellertid ha meddelats för kort tid (högst fem år), men bolaget kan ha åtagit sig att i händelse av oavbruten arbetsoförmåga betala ersättning för längre tid, exempelvis intill viss ålder. De sakkunniga betonar, att det här kan vara fråga om en betydande skill­ nad i ekonomisk risk. Eftersom former av sjukförsäkring med kort avtalstid men lång ersättningstid aktualiserats, bl. a. genom den nyligen introducerade gruppsjukför­ säkringen, finns det anledning undersöka hur dylika former lämpligen skall inordnas i lagstiftningen. För bedrivande av sjukförsäkring med lång ersättningstid behövs, vare sig försäkringen avtalas för lång eller kort tid, anta­ ganden om sjukräntevärden för inträffade sjuk- och olycksfall. Sådana vär­ den bestämmes av antaganden om hur fallen avvecklas alltefter sjukduration och återstående maximal ersättningstid samt eventuella andra paramet­ rar. Av samma skäl som stadfästa grunder är motiverade för lång person­ försäkring, synes stadfästa grunder motiverade för beräkning av sjukränte­ värden. Därmed är ej sagt, att man kan nöja sig med en grundreglering en­ bart av sjukräntevärdena. Folksam finner det naturligt att de sakkunniga i konsekvens med sitt för­ slag rörande förenklad behandling av vissa livförsäkringsformer stannat för

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961 207

att inte heller sjuk- och olycksfallsförsäkring, som meddelas för längst fem år, skall grundbindas. Bolaget understryker de sakkunnigas uppfattning att enhetliga regler i detta avseende för kort livförsäkring och kort sjuk- och olycksfallsförsäkring skulle underlätta tillkomsten av kombinerade grundfria enhetsförsäkringar, som icke minst när det gäller gruppförsäkringar, skulle kunna visa sig ändamålsenliga. Folksam hänvisar emellertid till att de sakkunniga ansett sig kunna förorda att kort sjuk- och olycksfallsförsäk­ ring inte skall grundbindas mot bakgrunden av »den effektiva övervakning, som försäkringsinspektionen med stöd av de nya stadgandena kan förutsät­ tas komma att utöva». Bolaget åberopar vad bolaget anfört mot en detaljmässig skälighetskontroll från inspektionens sida och finner i valet mellan ett bibehållande av nuvarande ordning på förevarande område och den av de sakkunniga föreslagna konstruktionen att nuvarande ordning avgjort är att föredraga. Enligt Tjunstemännens centralorganisation föreligger från försäkringstagarsynpunkt ingen erinran mot alt gränsen mellan långa och korta avtal i sjukförsäkringen fortsättningsvis skall gå vid fem år. Förslaget att det ej skall krävas särskilda skäl för att med livförsäk­ ringsrörelse förena annan personförsäkringsrörelse tillstyrkes av försäkringsinspektionen. Inspektionen konstaterar, att FL:s allmänna bestämmelse att varje ansökan om utvidgning av verksamheten skall prövas med hänsyn till behovet gäller, även om kravet på särskilda skäl bortfaller. Enligt Försäkringsbolagens riksförbund föreligger det stora svårigheter alt nu bedöma konsekvenserna av förslaget. Dess inverkan på den fort­ satta branschstrukturen kommer i första hand att vara beroende av tillsyns­ myndighetens tillämpning av 4 § (166 §), vars regler liksom hittills kom­ mer att ligga till grund för varje koncessionsprövning. Varken av lagtexten eller av motiveringen framgår det emellertid fullt klart hur det i 2 § använda uttrycket »särskilda skäl» skall uppfattas ställt mot stadgandet i 4 § (166 §) 1 mom. sista stycket. Biksförbundet instämmer emellertid i de sakkunnigas uppfattning att frågor om beviljande av koncessionsansökningar bör bedö­ mas med hänsyn till rådande marknadsläge och försäkringstagarintressena. Folksam påpekar alt de sakkunniga vid framläggandet av sitt förslag även diskuterat möjligheten av att ett skadeförsäkringsbolag, som önskar bedriva kort livförsäkring, skall kunna få tillstånd härtill. Enligt Folksam hade det varit naturligt om de sakkunniga — i anslutning till sitt förslag att personförsäkring för längst fem år skall kunna betraktas som annan försäk­ ring — också föreslagit att skadeförsäkringsbolag skulle få rätt att bedriva sådan kort försäkring. Landsorganisationen har intet att invända mot alt all sjuk- och olycksfalls­ försäkring skall kunna drivas även av livförsäkringsbolag men anser att i och för sig starka skäl också talar för att skadeförsäkringsbolag skall kunna meddela åtminstone vissa former av livförsäkring. De sakkunnigas förslag till ändring av reglerna beträffande redovisning

208 Kungl. Maj.ts proposition nr 171 år 1961

och pantsättning av säkerhetsfonden i blandade bolag har tillstyrkts eller lämnats utan erinran i remissyttrandena.

Departementschefen Enligt 2 § FL skall bestämmelserna om livförsäkring tillämpas även i fråga om annan personförsäkring, som meddelas för livstid eller för längre tid än tio år. Främst får stadgandet sin praktiska betydelse för sjuk- och olycksfallsförsäkringen, vilken är den enda personförsäkringsform vid sidan av livförsäkringen som meddelas för längre tid än tio år. De sakkunniga har föreslagit såsom huvudregel, att livförsäkringsreglerna skall tillämpas i fråga om all personförsäkring. Beträffande sådan personförsäkring, som ej är livförsäkring och som meddelas för längst fem år eller mot premie som är beräknad och bestämd för längst denna tid, skall bolagen dock äga välja mellan att tillämpa livförsäkringsbestämmelser med bl. a. grundbundenhet eller att driva försäkringen enligt skadeförsäkringsreglerna. De sakkunnigas förslag, som alltså närmast innefattar en förskjutning av gränsen för den sjuk- och olycksfallsförsäkring som skall följa livförsäkringsregler, har i och för sig godtagits av de remissinstanser som berört frågan. Försäkringsbolagens riksförbund och Folksam vänder sig emeller­ tid mot att förslaget, såvitt det avser utvidgning av det nuvarande området för grundfri sjuk- och olycksfallsförsäkring, genomföres under den av de sakkunniga angivna förutsättningen att skälighetsgranskningen intensifie­ ras enligt deras förslag. För egen del finner jag de sakkunnigas förslag i denna del erbjuda be­ stämda fördelar. Sänkningen av tioårsgränsen för grundbunden försäkring till fem år innebär en anpassning av FL:s bestämmelser till rådande praxis, enligt vilken sjuk- och olycksfallsförsäkring utan grunder icke meddelas för längre tid än fem år. Till följd av att den föreslagna gränsdragningen över­ ensstämmer med den tidigare förordade gränsen mellan livförsäkring, som skall kunna drivas utan grunder, och annan livförsäkring underlättas till­ komsten av kombinerade enhetsförsäkringar. Särskilt inom gruppförsäk­ ringsområdet kan denna nya möjlighet visa sig värdefull. Beträffande det av försäkringsbolagens riksförbund upptagna proble­ met om korttidsförsäkring med lång ersättningstid vill jag påpeka, att en sådan försäkringsform för närvarande icke är grundbunden i annat än sådant speciellt avseende som t. ex. avsättning för livräntebetalning i an­ ledning av inträffat försäkringsfall. Det nu förordade förslaget öpp­ nar emellertid möjlighet för bolag som önskar det att få försäkring av denna typ fullständigt grundreglerad. Tillräckliga erfarenheter tor­ de icke föreligga för att nu införa särbestämmelser om obligatorisk grund­ reglering för dessa försäkringar. Det bör ankomma på försäkringsinspektionen att med särskild uppmärksamhet följa utvecklingen på detta spe­ ciella försäkringsområde.

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961 209

De sakkunnigas förslag att särskilda skäl icke längre skall krävas för förening med livförsäkringsrörelse av rörelse, som uteslutande avser person­ försäkring, godtages eller lämnas utan erinran av remissinstanserna. Jag förordar att förslaget genomföres. Såsom försäkringsinspektionen framhål­ lit kommer även i fortsättningen utvidgning av livförsäkringsrörelse till att avse annan personförsäkring att få prövas från allmän behovssynpunkt. Vid bedömningen av dylika koncessionsfrågor torde böra beaktas det all­ männa försäkringstagarintresset av att personförsäkringar av närbesläktat slag kan erhållas i samma försäkringsbolag. Betydelse bör även tillmätas det förhållandet att förening av liv- och annan personförsäkring i samma bolag är ägnad att främja utvecklingen mot kombinerade enhetsförsäkringar, vid vilka dödsfalls-, sjukdoms- och olycksfallsförsäkringsmomenten icke redovisningsmässigt behöver särskiljas. Jag delar de sakkunnigas mening att alltjämt särskilda skäl skall ford­ ras för att skadeförsäkringsbolag, som icke enbart bedriver personförsäk­ ring, skall få förena livförsäkring med sin rörelse. I vilka fall sådana sär­ skilda skäl skall anses vara för handen är vanskligt att generellt säga, helst då fråga är om ett försäkringsområde under utveckling där bedömningarna kan väntas skifta med de ändrade förhållandena. I huvudsak kan jag in­ stämma i de sakkunnigas allmänna synpunkter härpå. Koncessionspolitiken på detta område bör bedrivas med beaktande av de vinster för försäk­ ringstagarnas del som kan ligga i att den framdeles grundfria livförsäk­ ringen kan förenas med likartad sjuk- och olycksfallsförsäkring i skadeförsäkringsbolagen. Vid koncessionsgivningen bör självfallet allmänna behovssynpunkter beaktas. Såsom förutsättning för att skadeförsäkringsbolag skall få upptaga ifrågavarande livförsäkringsrörelse bör även gälla, att bolagen redan med gott resultat driver mera omfattande personförsäkring. De sakkunnigas förslag om lättnad i fråga om redovisning av säkerhets­ fond för bolag som med livförsäkring förenar enbart annan personförsäk­ ring har godtagits av remissinstanserna och jag biträder förslaget. Vad nu anförts föranleder förslag till ändring av 2 och 277 §§ FL.

G. Försäkringsvillkor och skadereglering

Gällande rätt och det faktiska läget På försäkringsvillkorsområdet härskar i stor utsträckning avtalsfrihet. Det förekommer dock vissa inskränkningar i denna frihet. Härutinnan må främst erinras om att försäkringsavtalslagen innehåller vissa särskilda bestämmelser, som är av tvingande natur, och att därutöver 34 § samma lag föreskriver, att om försäkringsvillkor, som avviker från försäk­ ringsavtalslagen, i något fall skulle leda till uppenbar obillighet, det må, ändå att vad om avtal i allmänhet gäller ej föranleder därtill, kunna jämkas eller lämnas utan avseende, där sådant kan anses överensstämma med en 14 Bihang till riksdagens protokoll 1961. 1 samt. Nr 171

210 Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

god försäkringspraxis. Påpekas kan i detta sammanhang också, att vid vissa typer av försäkring, som meddelas av enskilda försäkringsbolag, för­ säkringsavtalens innehåll till större eller mindre del kan vara fastslaget i speciella lagar. Yrkesskadeförsäkring och trafikförsäkring måste uppfylla de krav på dylik försäkring, som uppställes i lagen om yrkesskadeförsäkring och lagen om trafikförsäkring å motorfordon. Vid livförsäkringar och andra försäkringar, för vilka jämlikt FL grunder skall finnas, föreligger vidare den inskränkningen i avtalsfriheten för försäkringsbolagen, att dessa icke äger träffa avtal, som strider mot grunderna. Frågan i vilken mån skaderegleringen ligger inom försäkringsinspektionens tillsynsområde är föremål för delade meningar. Enighet torde emellertid råda därom, att det beträffande sådana försäkringar, för vilka grunder finnes, måste anses ingå i försäkringsinspektionens befogenheter att kontrollera, att vid utbetalande av ersättning vid inträffade försäkringsfall m. m. grunderna icke åsidosältes. Jämlikt lagen om trafikförsäkring å motorfordon faller det vidare inom försäkringsinspektionens kompetensom­ råde att utöva tillsyn över skaderegleringen i trafikförsäkring. I trafikför­ säkringslagen stadgas i detta ämne, att om det sätt, varpå inträffade skador regleras, giver skälig anledning till anmärkning, försäkringsinspektionen har att göra anmälan därom hos Kungl. Maj :t, som, där så prövas erforderligt, förelägger anstalten att inom viss tid vidtaga åtgärder för rättelses vinnande eller återkallar dess tillstånd att meddela trafikförsäkring. Enligt 288 § FL äger försäkringsinspektionen meddela de erinringar i fråga om försäkringsbolags verksamhet, som inspektionen finner påkallade. Inspektionen skall också enligt samma paragraf ingripa med föreläggande gentemot bolaget eller styrelsen att inom viss tid vidtaga de åtgärder, som prövas påkallade. Sådant föreläggande skall, förutom i vissa särskilt angivna fall, tillgripas då eljest allvarlig anmärkning mot försäkringsbolags verksam­ het föreligger. Vad angår trafikförsäkringen må i detta sammanhang nämnas, att enligt de för trafikförsäkringsanstalterna gällande koncessionsvillkoren det ålig­ ger dessa anstalter att upprätta och bekosta en gemensam skaderegleringsnämnd, till vilken vid godvilliga uppgörelser vissa viktigare ersättningsfrå­ gor skall för yttrande liänskjutas, innan erbjudande om uppgörelse lämnas ersättningslagaren. Såvitt rör den av de s. k. arbetsgivarbolagen bedrivna yrkesskadeförsäk­ ringen må erinras om att varje ersättningsbeslut av dylikt bolag — liksom motsvarande beslut av riksförsäkringsanstalten — kan kostnadsfritt över­ klagas och omprövas hos en för ändamålet inrättad administrativ domstol, försäkringsrådet. I övrigt faller tvister angående försäkringsbolagens skade­ reglering inom de allmänna domstolarnas kompetensområde, i den mån icke förbehåll gjorts om tvists hänskjutande till skiljemän. I betänkandet anföres, alt den rättsliga frihet, som försäkringsbolagen i stor utsträckning har i fråga om utformningen av försäkringsvillkoren, icke i praktiken medfört, att det blivit stora olikheter mellan skilda försäkringsbo­

Kungl. Maj.ts proposition nr 171 år 1961 211

lags försäkringsvillkor. Sett i stort är försäkringsvillkoren i en och samma försäkringsgren ungefär desamma i alla försäkringsbolag, även om på olika punk ler avvikelser förekommer bolag emellan. Icke minst konkurrensen bar bidragit till att om ett försäkringsbolag genomför ändringar av försäk­ ringsvillkoren, innefattande förbättringar för försäkringstagarna, de andra bolagen brukar följa efter. I icke obetydlig utsträckning förekommer vidare särskilda anordningar, som medför enhetliga försäkringsvillkor. Jämväl på skaderegleringens område har i olika former åtgärder vidtagits, som i högre eller lägre grad ger garantier för enhetlighet mellan olika försäkringsbolag. Härmed är dock icke sagt, att ej skiljaktigheter i skaderegleringshänseende kan förekomma mellan skilda försäkringsbolag. Såsom tidigare omnämnts samarbetar på skadeförsäkringsområdet vissa försäkringsbolag i fråga om premiesättningen i bl. a. tarifföreningar. En följd av premiesamarbetet är, att ifrågavarande försäkringsbolag inom ramen för dessa föreningar enats jämväl om utformningen av de allmänna försäk­ ringsvillkoren. I fråga om stor och liten livförsäkring var premierna i sep­ tember 1959 gemensamma för samtliga i branschen arbetande försäkringsbo­ lag. Såvitt rör de allmänna försäkringsvillkoren för livförsäkring är läget det, att de flesta livförsäkringsbolagen träffat avtal om tillämpning av enahanda dylika villkor. Vissa bolag är emellertid anslutna till ifrågavarande avtal endast i vad gäller stor livförsäkring. Ett enda livförsäkringsbolag står helt utanför berörda avtal men tillämpar dock för stor försäkring försäkrings­ villkor, som sakligt i huvudsak överensstämmer med de av de övriga livför­ säkringsbolagen tillämpade. Exempel finnes på försäkringsbolag, som inrättat särskilda organ för kon­ takt med olika försäkringstagargrupper. Dessa kontaktorgan torde enligt de sakkunniga kunna vara av värde bl. a. för vederbörande bolags utformning av de allmänna försäkringsvillkoren. Där -—- även utan att något premiesamarbete förekommer — olika för­ säkringsbolag tillämpar samma eller i stort sett samma allmänna försäk­ ringsvillkor, kan det te sig önskvärt, att ett samarbete kommer till stånd rörande tolkningen av ifrågavarande försäkringsvillkor. Jämväl i andra frå­ gor, som rör skaderegleringen, kan i enhetlighetens och rättssäkerhetens intresse ett samarbete mellan flera försäkringsbolag befinnas önskvärt. Mot denna bakgrund har försäkringsbolagen på eget initiativ inrättat åtskilliga gemensamma, rådgivande organ för tolkning av försäkringsvillkor och för handläggning av vissa skaderegleringsfrågor, och dessa organ bar vunnit en vidsträckt anslutning från bolagens sida. I organens konstruktion och i de trätfade personvalen kan utläsas en strävan efter anordningar, som garanterar att de gemensamma organens ställningstaganden sker utan en­ sidigt beaktande av försäkringsbolagsintressena. Försäkringsbolag, som står utanför nu ifrågavarande samarbete, har konstruerat egna skadeprövningsnämnder, i vilka representanter för försäkringstagarintresset ingår. Åtmins­ tone ett exempel finnes även på försäkringsbolag, som är anslutet till de ge­ mensamma villkorstolknings- och skaderegleringsnämnderna men som där-

212 Kungi. Maj.ts proposition nr 171 år 1961

jämle inrättat en egen skadeprövningsnämnd, vari inflytande beretts repre­ sentanter för försäkringstagarna. De olika nämndernas rådgivande yttranden följes i allmänhet alltid av bolagen. För en kollektivförsäkring har ett bolag i samarbete med vederbörande organisation inrättat en särskild villkorstolknings- och skadeprövningsnämnd, vars utlåtanden i angivna frågor blir bin­ dande för bolaget. De sakkunniga redogör i detta sammanhang för ett antal inom försäkrings­ världen förekommande villkorstolknings- och skaderegleringsnämnder m. m., vilka inrättats på frivillighetens väg. Dessutom lämnas en närmare redogö­ relse för den i trafikförsäkringsanstalternas koncessionsvillkor föreskrivna Trafikförsäkringsanstalternas nämnd. Härom må hänvisas till betänkandet (s. 317 ff).

Lagstiftningen om försäkringsrörelse i Danmark innehåller, såvitt rör all­ männa försäkringsvillkor på skadeförsäkringsområdet, inga bestämmelser om prövning av offentlig myndighet. Bolagsordningarna innehåller dock ofta en rad bestämmelser av villkorsnatur. I regel gäller detta dock endast ömsesidiga bolag, vilkas verksamhet är begränsad lokalt eller till viss per­ sonkrets. Där villkorsbestämmelser ingår i bolagsordningarna, måste reg­ lerna stå i överensstämmelse med bestämmelserna i den danska försäk­ ringsavtalslagen och därutöver vara försvarliga och skäliga samt anpassade med hänsyn till bolagets förhållanden. I fråga om de allmänna livförsäk­ ring svillkoren gäller andra bestämmelser. Till framställning om tillåtelse att driva livförsäkringsrörelse skall fogas, bl. a., sökandebolagets allmänna försäkringsvillkor. Dessa blir sålunda föremål för offentlig myndighets prövning. Ändringar i dessa försäkringsvillkor kan icke tillämpas, förrän de blivit prövade i samma ordning. Tillsynslagen i Finland innehåller inga regler om prövning av försäk­ ringsbolagens allmänna försäkringsvillkor. I bolagsordning för försäkrings­ bolag får enligt uttryckligt stadgande bestämmelser, som hänför sig till av­ talsförhållandet, icke intagas. Försäkringsvillkoren för lagstadgad olycks­ fallsförsäkring och trafikförsäkring fastställes enligt speciallagar av social­ ministeriet. Försäkringsbolagen är skyldiga att bringa även andra försäk­ ringsvillkor till ministeriets kännedom. Gällande tillsynslag i Norge kräver, att vid framställning om tillstånd att driva livförsäkringsrörelse fogas de allmänna försäkringsvillkoren, som således blir föremål för prövning. Jämväl ändring i villkoren förutsätter of­ fentlig myndighets tillåtelse. I stort sett enahanda regler gäller enligt det i Ilandet föreliggande förslaget till ny lag om livförsäkringsverksamhet. Någon prövning av allmänna försäkringsvillkor på skadeförsäkringens område för­ utsattes icke i lagen. Några bestämmelser om skaderegleringen återfinnes icke i de övriga nor­ diska ländernas tillsynslagar.

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961 213

De sakkunniga

Försäkringsvillkor De sakkunniga påpekar inledningsvis vissa olikheter mellan liv- och skadeförsäkringsvillkor. På livförsäkringsområdet är försäkringsvillkoren förhållandevis enkla och kortfattade. Detta sam­ manhänger bl. a. med att vid livförsäkring på grund av riskens natur för­ säkringsgivarens betalningsskyldighet kan göras ganska absolut. De fri­ skrivningar från ansvar i vissa fall, som livförsäkringsvillkoren innehåller, har kunnat göras mycket begränsade. Till försäkringsvillkorens enkla ut­ formning vid livförsäkring har också bidragit, att försäkringsgivarens för­ pliktelse regelmässigt avser utbetalning av en entydigt bestämd penning­ summa vid en klart definierad tidpunkt eller under en exakt definierad tid­ rymd. Någon skadevärdering är icke aktuell inom livförsäkringen. En an­ nan omständighet, som förenklar villkorsutformningen på livförsäkrings­ området, är att de grunder, vilka ett livförsäkringsbolag skall ha och vilka stadfästes av Kungl. Maj :t eller försäkringsinspektionen, innehåller bestäm­ melser, som på vissa punkter undanröjer behovet av särskilda avtalsbe­ stämmelser rörande försäkringsgivarens och försäkringstagarens inbördes rättigheter och skyldigheter. Inom skadeförsäkringen är försäkringsvillkoren i allmänhet betydligt ut­ förligare. Redan beskrivningen av den eller de risker, för vilka försäkrings­ bolaget ikläder sig ansvarighet, kan taga ganska stort utrymme i anspråk. På grund av riskernas karaktär kräves vid skadeförsäkring i allmänhet en tämligen utförlig definition av de risker, som försäkringsbolaget täcker. Avgränsningen mot de risker, som icke skall omfattas av försäkringsav­ talet, kan medföra svårigheter vid utformningen av försäkringsvillkoren. En såvitt möjligt entydig avgränsning måste dock komma till stånd. En utvidgning av försäkringsbolagets ansvarighet till ytterligare risker kan nämligen ge ett skadeförsäkringsavtal en i mycket annan karaktär och kan till följd härav kräva en helt annan premiesättning än eljest. Då det på skadeförsäkringens område i allmänhet är fråga om att lämna ersättning för den ekonomiska skada, som den försäkrade vid inträffat försäkringsfall lidit, måste försäkringsvillkoren vidare ofta tyngas med olika bestäm­ melser om hur skadeuppskattningen skall ske och om åtgärder för begräns­ ning av skadan m. m. Jämväl på andra punkter erfordras ofta särskilda be­ stämmelser. Framför allt vid vissa typer av skadeförsäkringar kan försäk­ ringsvillkoren bli mycket omfattande. De sakkunniga behandlar härefter frågan om försäkringsinspektionens nuvarande befogenheter och framhåller att inspek­ tionens övervakning hittills icke tagit sikte på försäkringsvillkoren i all­ mänhet. Huvudvikten har länge legat på kontrollen av försäkringsbolagens soliditet. När programmet för tillsynen utvidgades i samband med införan­ det av skälighetsprincipen, blev det frågan om skäligheten av det pris, vil­ ket försäkringstagarna har att erlägga för sina försäkringar, som, vid si­

214 Kungl. Maj. ts proposition nr 171 år 1961

dan av soliditetsspörsmålen, kom i centrum för uppmärksamheten. Kost­ naderna för försäkringarna skulle hållas inom skäliga gränser och även på skäligt sätt fördelas mellan olika försäkringstagare. Någon utvidgning av skälighetsprincipen till att omfatta även andra sidor av försäkringsbolagens verksamhet än kostnadssidan genomfördes icke. De sakkunniga erinrar dock om att 1945 års försäkringsutredning tange­ rade frågan om en utvidgning av skälighetsprincipen till att omfatta jäm­ väl försäkringsvillkoren över huvud taget. Under hänvisning till den förenk­ ling av villkoren, som genomförts, och till förefintligheten av 34 § försäk­ ringsavtalslagen ansåg sig emellertid utredningen icke böra föreslå någon särskild skälighetsprövning av de av försäkringsbolagen tillämpade försäk­ ringsvillkoren men förutsatte, att utvecklingen på området komme att med uppmärksamhet följas av försäkringsinspektionen. Något hinder möter icke i och för sig för försäkringsinspektionen att — i den utsträckning tillgängliga personalresurser medger det — ägna uppmärksamhet åt olika villkorsfrågor och att upptaga överläggningar med försäkringsbolagen angående försäkringsvillkorens utformning. Detsamma gäller beträffande innehållet i försäkringsbolagens olika formulär även så­ vitt fråga icke är om försäkringsvillkor i juridisk bemärkelse. Innehållet i de förmånstagarförordnande, som försäkringsbolag kan låta trycka på formulär till livförsäkringsavtal, kan sålunda exempelvis ge inspektionen anledning till överläggningar med vederbörande försäkringsbolag, fastän förordnandena i fråga icke har karaktären av försäkringsvillkor utan möj­ lighet finnes för de enskilda försäkringstagarna att göra förmånstagarförordnanden av annat innehåll. På försäkringsvillkorsområdet och angrän­ sande fält har således försäkringsinspektionen i dag möjlighet att verka på övertygelsens väg. Härutinnan intager emellertid inspektionen icke någon särställning. Även en enskild institution, exempelvis en intresseorganisation, kan verka på i princip samma sätt, låt vara att kanske försäkringsinspektionens uppfattning tillägges en särskild vikt på grund av inspektionens förvaltningsrättsliga ställning. Utöver vad nu sagts torde försäkringsinspektionen för närvarande i stort sett sakna lagliga möjligheter att tillvarataga försäkringstagarintresset på villkorsområdet och angränsande fält. Fastän den valuta, som den enskilde försäkringstagaren erhåller för sin premie, i mycket beror på försäkrings­ villkorens innehåll och fastän beskaffenheten av denna valuta kan vara av större betydelse för den enskilde än premiens höjd, synes det icke falla inom inspektionens kompetensområde att direkt ingripa gentemot ett för­ säkringsbolag, som tillämpar olämpliga försäkringsvillkor m. m. Icke ens i uppenbara och allvarliga fall synes inspektionen ha befogenhet att ge­ nomdriva, att ett försäkringsbolag ändrar sina villkor eller formulär. Då villkorsfrågor och liknande icke beröres i FL, torde i dylika frågor enligt de sakkunniga någon laga grund icke finnas för försäkringsinspektionen att ingripa i de former, som angives i 288 § FL. De sakkunniga bortser härvid

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961 215

från sådana fall, där försäkringsavtalens innehåll strider mot de av Kungl. Maj :t eller försäkringsinspektionen för bolaget stadfästa grunderna. Enligt de sakkunnigas mening står det icke i överensstämmelse med för­ säkringstagarnas intressen, att frågor rörande försäkringsbolagens försäkringsvillkor och formulär i stort sett faller utanför försäkringsinspektionens tillsyn, och de sakkunniga framlägger vissa förslag till förbätt­ ring av försäkringstagarskyddet. Visserligen finnes, anför de sakkunniga, den tidigare nämnda bestämmelsen i 34 § försäkringsavtals­ lagen om jämkning i vissa fall av försäkringsvillkor. Det skydd, som häri­ genom beredes försäkringstagarna, kan emellertid i många fall ha mera teoretisk än praktisk betydelse. Naturligtvis är det av värde, att möjlighet finnes för den enskilde att rättegångsvägen få ett uppenbart obilligt för­ säkringsvillkor jämkat eller lämnat utan avseende i vissa fall. Det prak­ tiska värdet av bestämmelsen förringas dock av att flertalet enskilda för­ säkringstagare av kostnadsskäl och med hänsyn till försäkringsbolagens mycket större resurser i olika avseenden torde draga sig för att inleda rätte­ gång. Härtill kommer att en tillämpning av 34 § försäkringsavtalslagen en­ dast har verkan i det enskilda, av rättegången berörda fallet. Vidare måste ihågkommas, att 34 § försäkringsavtalslagen endast siktar på uppenbart obilliga försäkringsvillkor. Villkor och formulär, som försäkringsbolagen använder, kan emellertid vara klart olämpliga utan att de innesluter några uppenbart obilliga försäkringsvillkor. Enligt de sakkunnigas mening kan därför icke 34 § försäkringsavtalslagen ensam anses vara ett ändamålsen­ ligt medel att tillvarataga försäkringstagarintresset på villkorsområdet och angränsande fält. Bestämmelsen synes böra kompletteras med något lämp­ ligt utformat stadgande i FL. Till stöd för uppfattningen att försäkringsbolagens försäkringsvillkor och formulär icke bör vara undandragna försäkringsinspektionens tillsyn åberopar de sakkunniga, att det icke blott är den ekonomiska teknik, varpå försäkringsverksamheten är uppbyggd, och frågan om premiesättningens skälighet som allmänheten har svårt att tränga in i. Det är icke blott på det ekonomiska och försäkringsmatematiska området, som den stora massan försäkringstagare har behov av stöd av en speciellt sakkunnig myndighet, som vakar över att försäkringstagarintressena icke åsidosättes. Även det närmare innehållet i de åtaganden, som försäkringsbolagen gör såsom va­ luta för de erhållna premierna, kan te sig oklart för de enskilda försäkrings­ tagarna. Avfattningen av försäkringsbreven med tillhörande villkor är ofta sådan, att den stora allmänheten har svårigheter att få en exakt bild av rättsläget. Detta sammanhänger med karaktären av försäkringsbolagets prestation. Bolaget övertager en eller flera risker. Behov föreligger ofta att noggrant avgränsa de risker, bolaget står, från övriga risker. Vidare före­ ligger behov att även på andra punkter reglera parternas rättsställning. Försäkringsvillkoren har till uppgift att entydigt angiva försäkringsgiva­ rens och försäkringstagarens skyldigheter och rättigheter. Samtidigt är det

216 Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

ett önskemål att villkoren göres kortfattade. Det kan under sådana för­ hållanden svårligen undvikas, att försäkringsvillkoren delvis kommer att likna lagtext och anknyter till det språkbruk, som samhället använder i lagar och författningar. Då det är rättsliga frågor som behandlas, blir det, för skapande av största möjliga exakthet, nödvändigt att utnyttja gängse juridiska begrepp. Även om försäkringsvillkoren förenklas så mycket som möjligt — och försäkringsbolagen har länge gjort ansträngningar härför •—- torde det vara svårt för allmänheten att få en fullständigt klar bild av rättsläget. Liksom soliditets- och skälighetsfrågorna icke kan i detalj ana­ lyseras av andra än försäkringsmatematiska och statistiska experter, kan villkorssidan på många punkter icke sakkunnigt bedömas av andra än per­ soner med juridisk utbildning. Även på villkorsområdet och angränsande fält föreligger det därför ett behov av att allmänheten erhåller stöd av en sakkunnig myndighet, som i lämplig utsträckning kontrollerar att försäkringstagarintressena icke åsidosättes. Samtidigt torde, såsom i annat sam­ manhang understrykes, försäkringstagarnas representanter i styrelserna böra ägna särskild uppmärksamhet åt bl. a. villkorsfrågorna. En annan omständighet, som talar för att försäkringstagarintresset jäm­ väl på villkorsområdet bör tillvaratagas i särskild ordning, är att i allt fall såvitt angår de slag av försäkringar, som riktar sig till den stora all­ mänheten, försäkringsavtalens närmare utformning icke är resultatet av förhandlingar mellan två parter utan helt dikteras av försäkringsgivarna. Då det i stort sett är försäkringsbolagen ensamma som bestämmer försäkringsvillkorens utformning, torde behovet av en speciell bevakning av försäkringstagarintresset på villkorsområdet och angränsande fält vara större än eljest. Flera skäl talar således för att försäkringsvillkoren och försäkringsbola­ gens formulär i övrigt icke längre skall vara i stort sett undandragna från försäkringsinspektionens tillsynsverksamhet. En viss skyldighet för försäk­ ringsbolagen att anmäla sina försäkringsvillkor och formulär till inspek­ tionen synes böra införas. En dylik anmälningsskyldighet framstår också såsom naturlig på grund av det samband som finnes mellan å ena sidan försäkringsvillkoren och å andra sidan premierna, beträffande vilka sist­ nämnda i annat sammanhang i detta betänkande en utvidgad anmälnings­ skyldighet föreslagits. Erinras må därom att premierna i realiteten kan ändras, även om själva premietariffen förblir oförändrad. Detta är främst fallet, om försäkringsvillkoren ändras på ett sätt, som kan sägas innebära en utökning eller en reduktion av det riskskydd, som erhålles för den ti­ digare fastställda premien. I detta sammanhang anmärker de sakkunniga, att de ehuru någon genom­ gång av förekommande villkor och formulär icke företagits dock erhållit kännedom om flera exempel på försäkringsvillkor m. m„ som ur försäkringstagarsynpunkt synes anmärkningsvärda eller diskutabla. De sakkun­ niga anför. Nämnas må, att ett försäkringsbolag meddelar en s. k. rehabiliteringsförsäkring, vid vilken försäkringsvillkoren icke tillerkänner de försäkrade nå­

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961 217

gon juridisk rätt till ersättning. Enligt villkoren är det försäkringsbolaget som bestämmer om och i vilken utsträckning ersättning skall lämnas (se­ dan yttrande i varje särskilt fall inhämtats trän vederbörande fackliga or­ ganisation och sedan ärendet behandlats i en för detta ändamål inrättad nämnd). Ett annat exempel är, att ett försäkringsbolag i sina tryckta for­ mulär till grupplivförsäkringsavtal intagit ett förmånstagarförordnande, som bl. a. innehåller, att om försäkringstagaren varken efterlämnar make eller bröstarvingar, den eller de personer är förmånstagare, som försäkrings­ bolaget finner ha varit för sin försörjning beroende av försäkringstagaren eller ha bekostat dennes begravning. Starka skäl synes tala för att ett för­ månstagarförordnande icke är juridiskt giltigt, när på sätt här sker det lägges i försäkringsgivarens hand att efter försäkringstagarens död trätfa det slutliga avgörandet rörande vem som skall anses berättigad till utfallande försäkringsbelopp. Nämnas må slutligen, att vissa försäkringsbolag, som träffat överenskommelser om gemensamma försäkringsvillkor i vissa branscher, uppgjort hemliga överenskommelser och rekommendationer, som anknyter till berörda villkor. Sistnämnda överenskommelser och rekommen­ dationer åberopas icke i korrespondens eller vid diskussion med försäkrings­ tagarna. Till en del innehåller de en liberalisering av försäkringsyillkoren i vissa hänseenden. Ur försäkringstagarsynpunkt synes det emellertid mindre tillfredsställande, att försäkringsvillkoren är snävare utformade än de är avsedda att tillämpas i praktiken. Försäkringsvillkorens innehåll synes böra vara sådant, att de normer, som följes vid skaderegleringen, direkt framgår av villkoren.

De sakkunniga föreslår, att i 281 § FL intages en bestämmelse av inne­ håll, att i den omfattning försäkringsinspektionen bestämmer det åligger styrelsen och verkställande direktören i försäkringsbolag att till inspektio­ nen insända bolagets formulär till försäkringsbrev, försäkringsvillkor och andra handlingar, som rör förhållandet till försäkringstagarna. Samtidigt bör föreskrivas, att där försäkringsinspektionen så bestämt, nyssnämnda bolagsorgan skall, innan beslut fattas om ändring av insänt formulär, med­ dela inspektionen den avsedda ändringen. Bestämmelserna bör äga tillämp­ ning både på livförsäkring och på skadeförsäkring. Undantag föreslås dock — liksom i fråga om skälighetsprincipen — kunna göras för verksamhet i utlandet samt för sjö- och transportförsäkring här i riket. Därigenom att det lägges i försäkringsinspektionens hand att bestämma den omfattning, i vilken formulär till försäkringsbrev, försäkringsvillkor m. in. skall insändas till inspektionen, får försäkringsinspektionen enligt de sakkunniga möjlighet att i första hand inrikta sin villkorsövervakning på sådana försäkringstyper, som är av mest allmänt intresse för försäk­ ringstagarna. En dylik begränsning medför också, att skyldigheten all in­ sända villkor m. in. icke på något sätt kan bli betungande för försäkrings­ bolagen. Där villkoren är utformade av tarifförening eller liknande sam­ manslutning, kan föreningen fullgöra rapporlskyldigheten beträffande vill­ koren för samtliga anslutna bolags räkning, vilket ytterligare minskar det av reformen förorsakade besväret för de enskilda bolagen. Genom de före­ slagna bestämmelserna öppnas möjlighet för försäkringsinspektionen alt i den omfattning, som försäkringstagarintressena påkallar, granska såväl gällande försäkringsvillkor som planerade ändringar av villkoren. Icke

218 Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

minst möjligheten för inspektionen att innan en villkorsändring slutligt ge­ nomföres ge uttryck åt sin uppfattning om ändringens lämplighet ur försäkringstagarsynpunkt kan enligt de sakkunnigas mening vara av värde.

Skadereglering

Vad angår skaderegleringen avvisar de sakkunniga tanken på lagföre­ skrifter rörande särskild försäkringstagarrepresentation vid skaderegle­ ringen. Det väsentliga för försäkringstagarna i skaderegleringssammanhang är enligt de sakkunnigas uppfattning, att försäkringsbolagen och de i all­ mänhet rådgivande nämnder, som förekommer på området, är utrustade med all den sakkunskap, icke minst juridisk, som erfordras för en riktig skadereglering. För att förstärka garantierna för eu riktig skadereglering föreslår de sakkunniga, att försäkringsinspektionens tillsynsbefogenheter utvidgas till att omfatta jämväl skaderegleringen. De sakkunniga utvecklar sina synpunkter angående försäkringsta­ garrepresentation vid skaderegleringen sålunda.

Det allmänna intrycket synes vara, att försäkringsbolagens handläggning av förekommande ersättningsärenden fyller högt ställda anspråk på rätt­ visa i förhållande till försäkringstagarna. Från bolagens egen sida har åt­ gärder av skilda slag vidtagits för att trygga en riktig skadereglering och även i stor utsträckning för att skapa garantier för en enhetlig behandling av likartade problem. Bland annat har försäkringsbolagen, såsom tidigare nämnts, inrättat ett antal skadeprövnings- och villkorstolkningsnämnder, vilka enligt fastställda regler avgiver utlåtande i vissa till nämnderna re­ mitterade ärenden av olika slag. En nämnd, Trafikförsäkringsanstalternas nämnd, är föreskriven i koncessionsvillkoren för vederbörande försäkringsgren. Nämndernas utlåtanden tjänar till ledning för försäkringsbolagen i deras skadereglering. Nämnderna består icke blott av personer från försäk­ ringsväsendet med erfarenhet av skadereglering in. m. utan även av sak­ kunniga utan anknytning till bolagsvärlden. I en del fall har till nämn­ derna knutits jämväl representanter för försäkringstagarna. Från försäk­ ringsinspektionens sida har uttalats, att skäl syntes tala för att försäkrings­ tagarna eller andra representanter för det allmänna intresset mera allmänt bleve företrädda inom nämnderna. Enligt de sakkunnigas uppfattning kan det vara av visst värde, icke minst ur goodwillsynpunkt, att nämnderna i fråga i större utsträckning än nu är fallet innesluter representanter för för­ säkringstagarna. Något krav härpå synes emellertid icke böra uppställas av statsmakterna. Det synes icke vara en för tryggande av försäkringstagarnas rätt ändamålsenlig anordning att kräva, att försäkringstagarrepresentanter, i allmänhet lekmän, obligatoriskt skall ha säte i sådana skadeprövningsoch villkorsnämnder, som försäkringsbolagen inrättat, eller eventuellt till och med taga del i bolagens direkta skaderegleringsarbete. Skaderegleringen är nämligen i stort sett en uppgift för sakkunniga och specialister av olika slag och icke ett arbete av den natur, att lekmän kan göra betydelsefulla in­ satser. Skaderegleringen bär till riktpunkt att få fram den försäkringser­ sättning, vartill försäkringsavtalet berättigar den skadelidande — icke mer och icke mindre. Utrymmet för skälighetssynpunkter är därför begränsat i skaderegleringssammanhang. Försäkringsbolagen och nämnderna har att i första hand följa de normer, som uppdrages genom gällande lag och rätts­ praxis. Det väsentliga för försäkringstagarna i skaderegleringssammanhang

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961 219

måste anses vara, att försäkringsbolagen och nämnderna är utrustade med all den sakkunskap, icke minst juridisk, som erfordras för en riktig skade­ reglering. Lekmännens möjligheter att göra betydelsefulla insatser är större när det gäller utformningen av försäkringsvillkoren än när fråga är om skaderegleringen. I annat sammanhang framhåller de sakkunniga, att försäkringstagarrepresentanterna i försäkringsbolagens styrelser bör ägna upp­ märksamhet åt utformningen av försäkringsvillkoren. Förstärkningen av garantierna för en riktig skadereglering anser de sak­ kunniga såsom nyss nämnts bör ske genom att försäkringsinspektionens tillsynsbefogenheter utvidgas till att omfatta jämväl skaderegleringen. Starka skäl synes de sakkunniga tala för en sådan utvidgning. Med hänsyn till den centrala betydelse, som skaderegleringen har för försäkringstagarna, anser de sakkunniga det i hög grad befogat, att försäkringsinspektionen äger in­ gripa vid eventuella missförhållanden. Vid försäkringsinspektionens inspek­ tioner av försäkringsbolagen torde i större utsträckning än som hittills skett befattningshavare med juridisk utbildning böra företaga antingen systema­ tiska genomgångar eller stickprov för att få en klar bild av det sätt, varpå det inspekterade bolaget sköter sin skadereglering. Konstateras bristfälligheter på området, bör detta förhållande kunna giva anledning till ingripan­ de mot vederbörande försäkringsbolag jämlikt 288 § FL. Härigenom stärkes allmänhetens garantier för att den viktiga sida av försäkringsbolagens verksamhet, som skaderegleringen utgör, handhaves på ett sätt, som är anmärkningsfritt ur försäkringstagarsynpunkt. De sakkunniga understryker, att den föreslagna utvidgningen av försäkvingsinspektionens befogenheter icke innebär något ingrepp i domstolarnas kompetens att ensamma avgöra avtalstvister mellan försäkringsbolagen och enskilda försäkringstagare. Tanken är icke, att försäkringsinspektionen för enskilda fall skall bli ett slags besvärsinstans, som äger föreskriva att för­ säkringsbolag skall reglera en skada på visst bestämt sätt. Avsikten är blott, att offentligrättsliga ingripanden skall kunna ske mot försäkringsbolag jäm­ väl vid misskötsel av den sida av rörelsen, som skaderegleringsverksamheten utgör. Även om det närmast är skadeförsäkringen som erbjuder skaderegleringsproblem, synes det befogat att försäkringsinspektionen får rätt att in­ gripa både i livförsäkring och i skadeförsäkring när det sätt, varpå inträf­ fade försäkringsfall behandlas, giver skälig anledning till anmärkning. I enlighet med det anförda föreslår de sakkunniga, att katalogen över före­ läggandeanledningar i 288 § 2 mom. FL utvidgas till alt omfatta jämväl nu angivna fall.

Remissyttrandena De sakkunnigas förslag i denna del har föranlett starkt kritiska uttalan­ den från remissinstanserna, vilka allmänt ställer sig avvisande till de för­ ordade lagändringarna. Detta gäller särskilt den föreslagna förhandskonirollen av villkor in. in. Förslaget beträffande skaderegleringen möter också

220 Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

invändningar. Det framhålles bl. a. att de sakkunniga icke åberopat miss­ förhållanden på skaderegleringsområdet som motiv för sitt förslag utan tvärtom funnit att det allmänna intrycket synes vara, att försäkrings­ bolagens handläggning av förekommande ersättningsärenden fyller högt ställda anspråk på rättvisa i förhållande till försäkringstagarna. Frågan om försäkringsinspektionens befogenheter på området diskuteras, i flera yttranden och därvid ges mera allmänt uttryck för uppfattningen att inspektionens nuvarande befogenheter för övervakning av villkor och skadereglering är fullt tillfredsställande från skälighetssynpunkt. En viss. tvekan kommer till synes i försäkringsinspektionens yttrande. Inspektionen framhåller att villkorsutformningen och skaderegleringen givelvis är en utomordentligt viktig sida av försäkringsverksamheten. En bedömning av de sätt på vilket ett bolag sköter sin rörelse, blir i viss mån ofullständig, om icke denna del tas med i betraktande. En skälighetskontroll, som bara är inriktad på priset men icke på den valuta som »varan» ger, vilken valuta i avsevärd grad bestämmes av villkoren och standarden i skaderegleringen, blir i någon mån ensidig. En meningsfull bedömning bör inriktas på rela­ tionen mellan pris och valuta. Inspektionen skall givetvis ha möjlighet att ingripa, när det är tydligt, att försäkringsvillkor är olämpligt utformade eller att det föreligger anledning till kritik mot ett bolags sätt att sköta sina skaderegleringar. Det sista innebär då, att inspektionens granskning icke skall avse att i det enskilda fallet döma i en tvist mellan två parter — eu uPPgift som självklart endast tillkommer allmän domstol — men väl där­ emot leda till en bedömning som hänför sig till bolagets verksamhet som sådan. Det är också klart att denna bedömning blott kan avse vissa sidor av skaderegleringsverksamheten, t. ex. hur lång tid som ärendenas hand­ läggning drar eller i vad mån enkelt konstaterbara felaktigheter eventuellt kan ha nått någon mera märkbar frekvens. Vad gäller villkorsgranskningen kan den exempelvis avse alt genom stickprovsförfarande kontrollera tilläm­ pade villkors överensstämmelse med lagen om försäkringsavtal. Den kan även avse i vad mån en viss försäkringsform är lämplig eller olämplig med hänsyn till den valuta som erhålles för premierna. Inspektionen anför vida­ re bl. a. följande. I vissa fall har inspektionen redan klara befogenheter i här berörda hän­ seenden. Vad gäller liv- och annan lång personförsäkring innehåller sålunde de tekniska grunderna åtskilliga bestämmelser om villkor. Varje avvi­ kelse från grunderna vid villkorsutformning och skadereglering skulle ge inspektionen anledning att ingripa. Det kan även nämnas, att i den pröv­ ning av trafikförsäkringsverksamheten, som ankommer på inspektionen, frågor ingår rörande skadereglering. Vidare gäller helt allmänt, att inspek­ tionen med stöd av 283 och 287 §§ försäkringslagen har möjlighet att taga del av alla villkor och villkorsändringar ävensom alla slag av skaderegleringsakter. Sistnämnda befogenheter är endast begränsade av de hänsyn som måste tas till behovet att undvika, att tillsynsarbetet leder till orim­ liga kostnadsbelastningar både för bolagen och för inspektionen.

Frågan huruvida inspektionen — utöver vad ovan angivits — har laglig

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961 221

befogenhet att ingripa mot försäkringsbolagen beträffande villkorsutformning och skadereglering har ifrågasatts i den rättsliga debatten. De sakkun­ niga hävdar för sin del, att något stöd i lagen icke torde finnas för inspek­ tionen att på dessa områden meddela förelägganden jämlikt bestämmelser­ na i 288 § försäkringslagen. De bygger sin uppfattning på, att nämnda två sidor av verksamheten icke uttryckligen beröres i något enskilt stadgande i försäkringslagen, samt på att i förarbetena till nämnda lag något direkt stöd icke kan erhållas för uppfattningen, att inspektionen på dessa områ­ den har här diskuterade befogenheter. Snarare anses vissa uttalanden i för­ arbetena tyda på motsatsen. Inspektionen instämmer i, att klarhet på detta område icke nåtts. Inspek­ tionen vill emellertid å andra sidan påpeka, att såsom en nyhet i 1948 års försäkringslag införts en bestämmelse, att såsom särskild föreläggandean­ ledning skall räknas, att allvarlig anmärkning mot försäkringsbolags verk­ samhet föreligger. Denna nyhet infördes utan någon inskränkande kom­ mentar i förarbetena. Det synes egendomligt, om icke såsom en allvarlig anmärkning skulle räknas t. ex. ett konstaterat förhållande av systematisk misskötsel beträffande utbetalning av skadeersättningsbelopp eller tilläm­ pande av uppenbart olämpliga försäkringsavtal.

Inspektionen stödjer önskemålet, att full klarhet på området bör skapas. Enligt inspektionen är det möjligt att detta kan ske genom ett uttalande i proposition, som lämnas utan erinran av riksdagen, men övervägande skäl synes inspektionen dock tala för ett förtydligande tillägg till själva lagtex­ ten. Inspektionen fortsätter. För en sådan komplettering av lagtexten bör emellertid då icke väljas en form, som har den delvis indirekta karaktär som i föreliggande förslag. Det föreslagna tillägget till 281 §, i vilket inspektionens rätt att infordra bo­ lagens formulär till försäkringsbrev, försäkringsvillkor och andra hand­ lingar kommit till uttryck, har nämligen just till syfte att klart lagfästa in­ spektionens befogenhet att i sin tillsynsverksamhet komma in på villkorsområdet. Ur den synpunkt, som det föreslagna stadgandet ser ut att avse, är det däremot överflödigt, med hänsyn till att inspektionen redan jämlikt 283 § har befogenhet att inhämta uppgifter om försäkringsvillkor o. d. Den­ na indirekta form synes desto mindre lämplig, eftersom den redan vållat missförstånd i debatten kring de sakkunnigas förslag. Vad gäller inspektio­ nens befattning med skaderegleringsfrågor, skulle det angivna syftet enligt förslaget tillgodoses genom att brister i skaderegleringshänseende kan för­ anleda föreläggande enligt 288 §. Även om det på något annat håll går att finna förebild till en sådan lösning, synes det dock ligga närmare till hands att befogenheten skall framgå på ett mera positivt sätt än enbart genom en sank tion sbestämmelse. Övervägande skäl synes tala för att man i dessa fall väljer samma utform­ ning som i andra fall, nämligen genom att lagen får ge uttryck för ett an­ svar som primärt åvilar styrelsen och verkställande direktören i försäk­ ringsbolag. Det är då självklart, att försäkringsinspektionen har att ingripa, om vederbörande skulle brista i detta ansvar på sådant sätt, att det förelig­ ger anledning till kritik mot verksamheten som sådan. Inspektionen vill sålunda föreslå den ändringen i nuvarande lag, att i eu särskild paragraf (263 a §) får komma till direkt uttryck styrelsens och verkställande direktörens åliggande dels alt tillse alt försäkringsbrev, för­ säkringsvillkor och övriga handlingar, som rör förhållandet till försäkrings­ tagarna, har ett innehåll, som tar skälig hänsyn till försäkringstagarnas in-

222 Kungl. Maj:ts proposition nr 111 år 1961

tresse av ändamålsenlig försäkring, dels och att sörja för att inträffade för-

säkringsfall behandlas enligt god försäkringssed. Försäkringsbolagens riksförbund kan icke finna att det föreligger någon saklig anledning att utvidga försäkringsinspektionens befogenheter beträf­ fande försä k ringsvillkoren. En sådan utvidgning skulle enligt förbundet vara olämplig från många synpunkter. För utformningen och ut­ fallet av försäkringsverksamheten är ej inspektionen utan bolagsledningar­ na ansvariga. Det är företagets sak att bestämma beskaffenheten av en vara som företaget vill tillhandahålla åt allmänheten. Då försäkringsvillkoren beskriver det försäkringsskydd som tillhandahålles, bör det alltså i princip ligga i företagsledningens hand att utforma villkoren. I likhet med försäkringsinspektionen erinrar förbundet om att inspektionen enligt 283 § FL äger att från försäkringsbolagen inhämta alla upplysningar rörande försäk­ ringsverksamheten, som inspektionen finner erforderliga. Inspektionen får sålunda redan enligt gällande lagstiftning anses ha rätt att taga del av försäkringsvillkor och andra handlingar. Vidare ger bestämmelserna i 288 § FL stöd för eventuellt ingripande, enligt 1 mom. i form av erinring och en­ ligt 2 mom. genom föreläggande därest allvarlig anmärkning mot försäk­ ringsbolags verksamhet skulle föreligga. Av lagtexten eller förarbetena fram­ går ej att dylika ingripanden skulle vara uteslutna, om exempelvis försäkrmgsvillkor skulle strida mot lag eller allmänt godtagna rättsgrundsatser. Härtill kommer att inspektionens övervakning av skälighetsprincipens ef­ terlevnad även måste förutsätta kännedom om gällande försäkringsvillkor. Skälighetsprincipen innebär ju att premiesättningen skall vara skäligt av­ vägd med hänsyn till den risk, som försäkringen är avsedd att täcka. Enligt förbundet måste inspektionen sålunda som ett led i övervakningen taga del av försäkringsvillkoren, vilka närmare bestämmer riskens omfattning. Ett sådant studium av villkoren blir givetvis ej inriktad på detaljer utan på de huvudlinjer, vilka är av väsentlig betydelse för priset på varan. De sakkun­ niga synes enligt förbundet göra sig skyldiga till en underskattning av be­ tydelsen av 34 § försäkringsavtalslagen. Härom anför förbundet följande. Stadgandet tar sikte ej blott på — såsom de sakkunniga närmast framhåller försäkringsvillkor, vilka så att säga generellt är uppenbart obilliga, d. v. s. redan i förväg genom sitt innehåll framstår såsom olämpliga. Be­ stämmelsen är snarast i första hand avsedd för sådana fall, då tillämpning­ en av ett till sin innebörd väl avpassat villkor tillfälligtvis ger ett resultat, som måste anses uppenbart obilligt. På grund av denna sin innebörd har be­ stämmelsen en mycket stor betydelse genom att hos bolagen inskärpa vik­ ten av såväl skäliga villkor som en skälig tillämpning av dessa. Det synes, i motsats till vad de sakkunniga hävdar, icke vara förenat med^ större svårigheter för försäkringstagare att vinna rättelse med stöd av be­ stämmelsen. Endast i undantagsfall torde försäkringstagare behöva gå till rättegång; i regel torde ett utlåtande om försäkringspraxis, vilket kostnads­ fritt kan erhållas hos Svenska Försäkringsbolags Riksförbund, vara tillräck­ ligt för att ett försäkringsbolag skall korrigera sin tillämpning. De olämp­ liga eller »dubiösa» försäkringsvillkor, som omtalas i betänkandet, hade där­

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961 223

för, om de tillämpats på ett mot försäkringstagarintresset stridande sätt, utan tvekan kunnat jämkas eller förklaras ogiltiga med stöd av 34 § FAL. Förbundet framhåller vidare att åtskilliga av försäkringsavtalslagens reg­ ler är tvingande och att även där så ej är fallet bolagen endast i mycket ringa utsträckning frångått dem. Härtill kommer att konkurrensen mellan bolagen medfört att villkoren ständigt anpassas efter nya önskemål från försäkringstagarnas sida. Folksam anser att nuvarande bestämmelser i 283 och 288 §§ FL är till­ räckliga för en tillfredsställande skälighetsövervakning av villkoren och att de sakkunnigas förslag innebär att inspektionen de facto övertar bolagens ansvar för villkorsutformningen. Enligt bolaget skulle man ha kunnat vän­ ta att de sakkunniga, innan de kommit med detta förslag, sökt bilda sig en uppfattning om förekommande försäkringsvillkors kvalitet genom alt taga del av villkoren hos några ledande försäkringsföretag åtminstone inom nå­ gon för allmänheten betydelsefull försäkringsgren, t. ex. hemförsäkringen. Så har emellertid icke skett. De sakkunniga uppger att icke heller inspek­ tionen företagit någon sådan genomgång »på grund av den begränsning i tillsynsverksamheten som nu gäller». Om man därmed vill låta framskym­ ta att lagen hindrat inspektionen att vidtaga en sådan åtgärd är påståendet direkt felaktigt. Enda rimliga förklaringen till inspektionens underlåtenhet att — mot vad som förutsattes av 1945 års försäkringsutredning -— icke följa utvecklingen på detta område med uppmärksamhet, får anses vara bristande personalresurser. Folksam påpekar att det enda argument för sitt vittgående förslag, som de sakkunniga i olika variationer upprepar, är att garanti behövs för att försäkringstagarnas intressen icke åsidosätts. De tre exempel som de sak­ kunniga framfört som bevis för att försäkringstagarnas intressen inte skul­ le vara tillräckligt tillgodosedda är enligt bolagets mening inte belägg för att ett sådant tillstånd skulle vara för handen beträffande gällande försäkringsvillkor, att samhällets möjligheter att ingripa skulle behöva förstärkas utöver de resurser som försäkringsavtalslagen samt 283 och 288 §§ FL nu ger myndigheterna. Bolaget anför. Av de tre exempel som åberopas är två hämtade från Folksams verksam­ het. Exemplen är ur de sakkunnigas synpunkt synnerligen olyckligt valda, eftersom ifrågavarande villkor tillkommit efter ingående överläggningar mellan Folksam och stora fackföreningsgrupper och sålunda kan sägas vara ett direkt uttryck för försäkringstagarnas önskemål. Första exemplet berör Folksams rehabiliteringsförsäkring. De sakkunni­ ga konstaterar att denna inte tillerkänner de försäkrade någon juridisk rätt till ersättning, och att försäkringsbolaget bestämmer om och i vilken ut­ sträckning ersättning skall lämnas (sedan yttrande i varje särskilt fall in­ hämtats från vederbörande fackliga organisation och sedan ärendet be­ handlats i en för detta ändamål inrättad nämnd). I själva verket har de försäkrade här garanterats en större insyn och ett starkare direkt inflytan­ de från de försäkrade än på något annat område. Folksams rehabiliteringsförsäkring tillkom 1955 såsom ett komplement

224 Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

till invaliditetsskvddet inom kollektiv försäkring och är ett resultat av sam­ råd och överläggningar mellan representanter för fackföreningsrörelsen och Folksam. Försäkringen innebär i korthet att handikappade medlemmar i ett i Folksam kollektivförsäkrat fackförbund får ersättning för kostnader i samband med rehabilitering, som är nödvändig för en återgång till produk­ tivt arbete. Ersättningsbeloppet bestäms av Folksam, sedan yttrande i varje särskilt fall inhämtats från vederbörande fackliga organisation och sedan ärendet behandlats i en för detta ändamål inrättad skaderegleringsnämnd, vari ingår representanter från till Landsorganisationen anslutna fackför­ bund och från Folksam. I nämnden ingår för närvarande tre ordinarie ledamöter, utsedda av de fackförbund som tecknat försäkringen, och en ordina­ rie ledamot från Folksam. Nämnden har tillgång till medicinsk och annan sakkunskap. Som medicinsk expert fungerar för närvarande medicinalrådet Hans Bolin. Enligt de för försäkringen gällande villkoren är ersättningen i varje en­ skilt fall maximerad till 5 000 kr. T. o. m. år 1959 har ersättning från fack­ förbundens rehabiliteringsförsäkring lämnats i 840 fall och det samlade er­ sättningsbeloppet uppgår till nära 1,8 milj. kr. I intet av dessa 840 fall har Folksam, vare sig i frågan om ersättning skall utbetalas eller inte, eller i frågan om ersättningens storlek, avvikit från rehabiliteringsnämndens be­ slut. Formuleringen i villkoren, att ersättningen bestäms av Folksam, vil­ ken helt naturligt godkänts av de anslutna fackförbunden, är sålunda endast av formell karaktär. Bestämmelsen har tillkommit bl. a. därför att man inom fackföreningsrörelsen och i Folksam velat undvika att oberättigade och orimliga krav på ersättning skall kunna framställas under en period, då man vill samla erfarenhet inför en slutgiltig utformning av villkoren. Det andra exemplet är ett förmånstagareförordnande, som Folksam tilllämpar för de fackliga organisationernas kollektiva försäkringar i Folksam, vilket liksom villkoren för rehabiliteringsförsäkringen utformats i samråd med representanter för fackförbunden. Avsikten med detta förordnande är i första hand att, liksom inom yrkesskadeförsäkringen, tillförsäkra »ogift kvinna, som sedan avsevärd tid sammanlevt med den avlidne under äktenskapsliknande förhållanden,» rätt till ersättning. Folksams förmånstagareförordnande har sålunda tillkommit av rent so­ ciala och mänskliga skäl och är ingalunda helt dikterat av försäkringsgiva­ ren, ett ordval som de sakkunniga använder om tillkomsten av försäkringsvillkorcn. Frågan om förmånstagareförordnandets lämplighet bär varit föremål för prövning inom försäkringsinspektionen. I sitt yttrande om förordnandet sä­ ger inspektionen, att det finns skäl anse, att Folksams förmånstagareförord­ nande ur social synpunkt är att föredra framför sådana förordnanden, där övriga arvingar insätts efter make och bröstarvingar. Inspektionen har vi­ dare funnit att förordnandet inte heller ur andra synpunkter skulle påkalla någon åtgärd från inspektionens sida. Det tredje exemplet är hämtat från de andra försäkringsbolagen. Mellan dessa förekommer, säger man, »hemliga överenskommelser och rekommen­ dationer» om hur villkoren bör tillämpas. Vad de sakkunniga här närmast åsyftar synes vara rekommendationer rörande praxis vid tolkningen av vissa avtalsbestämmelser, som berör skaderegleringen. Folksam framhåller slutligen att de sakkunniga inte givit något belägg för eller ens försökt göra troligt att någon bolagsledning för att öka vinstmargi­ nalen eller skaffa sig ett gott utgångsläge i konkurrensen genom prisbillig­ het, medvetet tillhandahåller sämre försäkringar än andra. Detta är inte

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961 225

heller numera sannolikt. De sakkunniga har däremot klart medgivit att kon­ kurrensen för med sig att de bästa villkoren i stort sett kommer att tillämpas av alla bolag. Såvitt Landsorganisationen kan finna har försäkringsinspektionen redan inom ramen för nuvarande lagstiftning långtgående möjligheter att granska de av försäkringsbolagen tillämpade villkoren m. in. Innan dessa möjligheter fullt utnyttjats och prövats synes fog för ytterligare åtgärder i form av de föreslagna förhandsmeddelandena saknas. För så vitt anmärkningar kan riktas mot försäkringsbolagens sätt att utforma försäkringsvillkor m. m. är det givetvis angeläget att inspektionens resurser för dessa ai betsuppgif­ ter förstärks. Ett system med förhandsmeddelanden av den föreslagna typen synes principiellt och administrativt få bedömas vara så genomgripande, att det enligt Landsorganisationens mening inte bör införas förrän det visat sig att försäkringsinspektionen med eventuellt utökade resurser inte kan komma tillrätta med möjligen förekommande brister. Förhandskonlroll av försäkringsvillkoren avstyrkes bestämt av Koopera­ tiva förbundet. Enligt förbundets mening är insyn i försäkringsavtals for­ mulering, försäkringsvillkor m. in. i försäkringstagarnas intresse. En sådan insyn medger försäkringslagen redan nu. Den förhandsgranskning på grund­ val av individuell genomgång av såväl formulär som ändringar av deras be­ stämmelser synes dock förbundet vara så omständlig och vittomfattande, att den förefaller omöjlig att genomföra i praktiken. Om granskningen där­ emot sker i efterhand och på grundval av påtalade eller på annat sätt kända fall av missförhållanden synes försäkringsinspektionen ha vida större prak­ tiska möjligheter att inverka på utvecklingen på detta område. Liknande synpunkter som de nu redovisade framföres i övriga avstyrkan­ de yttranden. Endast i yttrandet från Motormännens riksförbund intages en mera posi­ tiv inställning till de sakkunnigas förslag. Förbundet anför. Inom motorfordonsförsäkringen är försäkringsvillkoren i sina detaljer ofta mycket olika, vilket utgör den största svårigheten, då det för försäk­ ringstagarna gäller att jämföra olika bolags försäkringar. Det räcker sålunda inte till exempel att beträffande vagnskadeförsäkring enbart jämföra pre­ miekostnaderna. Hänsyn måste också tas till självrisk, skadereglering m. m. Det är på detta område, som en ökad konsumentupplysning är synnerligen välbehövlig. Med utgångspunkt härifrån synes det ur försäkringstagarsynpunkt ända­ målsenligt, att Försäkringsinspektionen erhåller ökad insyn i bolagens ut­ formning av försäkringsvillkoren. Då t. ex. skaderegleringens utförande är utslagsgivande för försäkringsvillkorens tillämpning, är del av stor betydelse, att de normer som följs vid skaderegleringen direkt framgår av villkoren i den mån det är möjligt. Liksom då del gäller förhandskontroll av premiesättningen måste dock även i denna fråga hänsyn tas till att försäkringsbolagens självverksamhet och möjligheter till fri konkurrens inte inskränkes. Såvitt förbundet har kunnat finna, är det föreslagna tillägget till 281 § FL, som ger Försäkrings­ inspektionen möjlighet att granska såväl gällande försäkringsvillkor som planerade ändringar av dessa, ur den synpunkten ändamålsenligt. 15 Bihang till riksdagens protokoll 1961. 1 samt. Nr 171

226 Kungl. Maj.ts proposition nr 171 år 1961

Förslaget angående vidgad tillsyn över skaderegleringen innebär enligt Försäkringsbolagens riksförbund en omotiverad och olämplig utvidg­ ning av inspektionens befogenheter, särskilt som missförhållanden på skaderegleringsområdet ej åberopats som skäl för ifrågavarande bestämmelse. Det synes dessutom uppenbart att bestämmelsen i praktiken skulle komma att få betydligt mer vittgående verkningar än de sakkunniga antagit. Enligt förbundet skulle förslaget medföra att inspektionen kommer att ingripa på områden som bör vara domstolarna förbehållna. Förbundet anför.

Visserligen uttalar de sakkunniga, att förslaget ej avser att ge inspektio­ nen ställning som besvärsinstans i enskilda tvister mellan bolag och försäk­ ringstagare. »Understrykas må, att den föreslagna utvidgningen av försäkringsinspektionens befogenheter icke innebär något ingrepp i domstolarnas kompetens att ensamma avgöra avtalstvister mellan försäkringsbolagen och enskilda försäkringstagare» (s. 335). Det måste emellertid ifrågasättas hur inspektionen skulle kunna fullgöra en övervakning av skaderegleringen utan att bedöma enskilda fall. Om det vid granskning av ett enskilt fall skul­ le uppdagas att något fel begåtts, måste man fråga sig hur inspektionen skulle förfara, ä ena sidan torde inspektionen knappast kunna underlåta att för bolaget påpeka felet i det enskilda fallet. Å andra sidan bör icke ett fel i ett enstaka fall kunna föranleda en anmärkning mot bolaget. Om inspektionen emellertid till bolagen framför sina synpunkter på enskilda fall, torde detta snart komma att vara allmänt känt, vilket i sin tur kan föranleda skade­ lidande att vända sig till inspektionen för vinnande av rättelse. Resultatet härav skulle bli att ett ingripande rent faktiskt skulle ske i det enskilda fallet och därmed skulle föreligga förutsättningar för en sådan kompetenskonflikt som även enligt de sakkunnigas uppfattning bör undvikas. Bolagen har tillgång till specialister på de frågor som faller inom skaderegleringsverksamheten. Dessa sysslar dagligen med hithörande frågor och uppnår följaktligen stor erfarenhet därav. Vidare må erinras om den råd­ givande verksamhet, som bedrives av bolagens villkors- och skadenämnder. Dessa nämnder, i vilka regelmässigt ingår läkare samt jurister med erfaren­ het från dömande verksamhet, fyller en viktig uppgift genom att verka för enhetlighet i skaderegleringen. Även om inspektionens granskning av skade­ regleringen skulle begränsas till att avse en undersökning av bolagens all­ männa skaderegleringspolitik, vill riksförbundet understryka att ett riktigt bedömande av skaderegleringsfrågor förutsätter inte endast juridisk utbild­ ning utan även långvarig erfarenhet av praktiskt skaderegleringsarbete. Det kan med fog ifrågasättas, om inspektionen kommer att förfoga över tillräck­ lig personal med nu angivna kvalifikationer. Även denna omständighet gör att den föreslagna bestämmelsen framstår såsom föga välgrundad, och riks­ förbundet avstyrker dess införande. Folksam ifrågasätter starkt värdet av den utökade kontroll som de sak­ kunniga föreslagit. Enligt Folksam är inspektionens nuvarande befogenhe­ ter för övervakning i fråga om skaderegleringen fullt tillfredsställande. Bo­ laget påpekar att de sakkunniga inte lämnat några exempel på vad som skulle kunna ge skälig anledning till anmärkning. Den typ av fall där veder­ börande inspektör skulle kunna anmärka utan att på något sätt riskera att det innebar ingrepp i domstolarnas kompetens synes Folksam eljest vara lätt att exemplifiera: onödig tidsutdräkt vid ett ärendes handläggning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961 227

nonchalant bedömning av en försäkringstagares uppgifter o. dyl. En hand­ läggning, som medför sådana fataliteter kan helt naturligt inte vara i någon bolagslednings intresse. Den måste själv sträva efter att undvika ett dylikt arbetssätt för att inte av flera anledningar bli efter i konkurrensen. Folk­ sam anför vidare bl. a. följande. För att inspektionen skall ha skälig anledning till anmärkning med er­ inring eller föreläggande som följd, måste den kunna motivera att felaktig­ heter begåtts i minst ett direkt utpekat fall. Det merarbete som under dessa omständigheter — teoretiskt sett, om inspektionen gjorde några anmärk­ ningar — kunde komma att uppstå för bolagen med diskussioner mellan bolagens jurister och inspektionens, genom anlitande av all slags expertis, genom åberopande av prejudikat och kanske genom anlitande av domstols­ prövning i ett likartat fall för att förebringa prejudikat, kan i alla händelser inte bedömas som ringa. Den arbetsstab av olika experter, som inspektio­ nen skulle behöva förfoga över, synes betydande. Det mest sannolika förlop­ pet av de »systematiska» genomgångarna kan emellertid bli att inspektören, med hänsyn till sin ringa erfarenhet av praktisk skadereglering och med hänsyn till de konsekvenser som eljest kan uppkomma, måste iakttaga en utomordentlig försiktighet vid sina bedömanden. Det betydande arbete han nedlagt vid genomgången — med förfrågningar hos och diskussioner med kvalificerad, hårt engagerad bolagspersonal — torde därför komma att ge ett ytterligt obetydligt resultat. Förslaget om utökade befogenheter för försäkringsinspektionen när det gäller skaderegleringen är enligt Landsorganisationen utomordentligt vansk­ ligt att bedöma i all synnerhet som i betänkandet saknas varje redovisning av erfarenheterna från den skaderegleringstillsyn, som inspektionen redan bedriver. För LO framstår det dock som principiellt betänkligt, att en stat­ lig tillsynsmyndighet skall befatta sig med detalj spörsmål av denna art. Skall en offentlig kontroll ske med utsikt till någorlunda effektivitet och utan alltför stora kostnader är det givet att kontrollen måste begränsas till frågor av mera allmän räckvidd. Den enskilde har dessutom, för såvitt ska­ deregleringar inte sker på ett för vederbörande acceptabelt sätt, alltid möjlighet att ta upp sitt ärende vid allmän domstol. — Liknande synpunk­ ter redovisas i yttranden från Försäkringsfunktionäremas förbund och Kooperativa förbundet. Motormännens riksförbund ansluter sig till den av de sakkunniga uttalade uppfattningen, att det allmänna intrycket synes vara att försäkringsbolagens handläggning av förekommande ersättningsärenden fyller högt ställda an­ språk på rättvisa i förhållande till försäkringstagarna. I sin verksamhet att tillvarataga sina medlemmars intressen stöter M:s juridiska och tekniska avdelningar dock då och då på fall, där anmärkning kan göras beträffande skaderegleringen i fråga om vagnskador. Detta förekommer mera sällan inom trafikförsäkringen och den verksamhet som Trafikförsäkringsanstalternas nämnd utövar synes i hög grad bidraga härtill. Förbundet fortsätter. Förbundet kan emellertid inte peka på att det föreligger några principiella skiljaktigheter bolagen emellan i fråga om skadereglering inom vagnskade­

228 Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

försäkringen. Differenserna hänför sig mera till från fall till fall växlande detaljer, som tarvar reglerande ingripande i varje särskilt fall. Bland försäk­ ringstagarna förekommer emellertid i viss utsträckning uppfattningen, att skaderegleringen hos vissa bolag är sämre än hos andra. Ur den synpunkten vill förbundet beklaga, att den av Folksam föreslagna utredningen om skadereglering, som bolaget gjorde till Försäkringsinspektionen i början av detta år, inte kunde komma till stånd. Eu sådan utredning skulle tvivelsutan vara till stor nytta för att lugna försäkringstagarna och underlätta arbetet på detta område. Sveriges Industriförbund anför. Lika litet som i fråga om skälighetsprincipens tillämpning på skadeför­ säkringens område har de sakkunniga i sitt förslag om införande av en offentlig kontroll av skaderegleringen motiverat förslaget med några existe­ rande missförhållanden. Tvärtom betonas i betänkandet, att försäkringsbo­ lagens skadereglering fyller högt ställda anspråk på rättvisa. De av försäk­ ringsbolagen inrättade, i förhållande till dem självständiga, rådgivande nämnderna och i sista hand domstolarna erbjuder garantier för försäkrings­ tagarnas rätt i detta sammanhang. Den förstärkning av garantierna, som de sakkunniga förmodar skulle bli resultatet av en utvidgning av den offent­ liga kontrollen, framstår mot bakgrunden härav icke såsom rimlig i förhål­ lande till de med kontrollen nödvändigt förbundna kostnaderna. De sakkunnigas uttalande rörande lek mannarepresentation i skadeprövningsnämnder blir föremål för kritiska synpunkter i flera yttranden. Enligt Folksams mening hade det legat närmast tillhands att de sakkunniga rekommenderat en anordning med försäkringstagarrepresentation i nämnderna. En allmän förekomst av kontroll av skadereglering­ en från försäkringstagarrepresentanters sida skulle undanröja även de for­ mella motiven för en efterhandsgranskning från inspektionens sida. Bo­ laget framhåller att det är av utomordentligt värde att skaderegleringen icke uteslutande — som de sakkunniga tydligen förutsätter — handläggs från juridiska och tekniska utgångspunkter utan att lekmän bland försäk­ ringstagarna får tillfälle att följa handläggningen av skador. Den ingående kännedom om arbetslivet, om de försäkrades allmänna förhållanden och om samhällsutvecklingen över huvud taget, som framstående lekmannarepresentanler för försäkringstagarna kan förutsättas äga, kan sålunda inte ersättas ens av den mest ingående juridiska eller tekniska kunskap. Landsorganisationen påpekar liksom Försäkringsfunktionärernas förbund alt de sakkunnigas uttalanden om värdet av lekmannarepresentation i ska­ deprövningsnämnder ej överensstämmer med vad som i betänkandets övriga delar uttalas om värdet av lekmannarepresentation. LO framhåller att det i praktiken givetvis är så att juridiska, medicinska och försäkringstekniska utgångspunkter sällan är allenarådande vid skaderegleringar. Fördenskull har lekmannarepresentationen — förutom sitt egenvärde — en klart positiv roll i den skadereglerande verksamheten, bl. a. därigenom att de försäkra­ des önskemål och synpunkter blir vägledande för den praxis som tillämpas, och därmed även för en önskvärd anpassning av försäkringsvillkoren till

Kungl. Maj.ts proposition nr 171 år 1961 229

försäkringstagareopinionens och till utvecklingens krav. LO instämmer emellertid i de sakkunnigas synpunkter så tillvida att man finner att det knappast är möjligt eller tillrådligt att införa särskilda lagföreskrifter där­ om. LO vill dock ge uttryck för den uppfattningen, att man bör verka för att inom bolagen och inom de för flera bolag gemensamma skadeprövningsnämnderna försäkringstagarna blir representerade i tillräcklig utsträckning. Liknande synpunkter redovisas i yttrandena från Kooperativa förbundet och Motorförarnas helnykterhetsförbund. Motormännens riksförbund delar däremot de sakkunnigas uppfattning att skaderegleringen i stort sett är en uppgift för sakkunniga och specialister av olika slag. Förbundet vill därför ansluta sig till de sakkunnigas mening att något krav på utökad representation av lekmän i skaderegleringsnämnder inte bör uppställas av statsmakterna.

Departementschefen I syfte att förstärka garantierna för att försäkringstagarnas intressen på villkors- och skaderegleringsområdet icke åsidosättes har de sakkunniga framlagt förslag om komplettering av FL:s bestämmelser i två avseenden. För det första har föreslagits att i 281 § införes ett stadgande, som ålägger styrelsen och verkställande direktören att i den omfattning försäkringsinspektionen bestämmer dels till inspektionen insända bolagets formulär till försäkringsbrev, försäkringsvillkor och andra handlingar rörande förhållan­ det till försäkringstagarna dels meddela inspektionen avsedd ändring av insänt formulär innan bolaget fattar beslut om sådan ändring. Det andra förslaget avser ett tillägg till den s. k. föreläggandekatalogen i 288 §. Upp­ räkningen i katalogen bör enligt de sakkunniga kompletteras för den situa­ tionen att det sätt, varpå inträffade försäkringsfall behandlas, ger skälig anledning till anmärkning. Såsom framgår av den redovisade remissbehandlingen har förslaget för­ anlett stark kritik. Invändningarna följer i huvudsak två linjer. Å ena sidan framhålles att de sakkunniga icke kunnat påvisa att det föreligger missför­ hållanden på villkors- och skaderegleringsområdet och att den verkställda utredningen därför icke ger sakligt underlag för de framlagda förslagen. Å andra sidan hävdas att försäkringsinspektionens nuvarande befogenheter för övervakning av villkor och skadereglering är fullt tillfredsställande från skälighetssynpunkt samt att en utvidgning mot en detaljkontroll av flera skäl skulle vara olämplig. Den framförda kritiken torde ej kunna frånkännas visst berättigande. I annat sammanhang har jag som min uppfattning deklarerat att utveckling­ en på försäkringsområdet efter FL:s tillkomst och 1950 års ändringar i la­ gen bör vara avgörande för frågan om en mera ingripande omläggning av formerna för tillsynsverksamheten bör komma till stånd. Enligt min mening har icke genom den verkställda utredningen framkommit omständigheter som kan ge anledning till en sådan omläggning på ifrågavarande områden

230 Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

av försäkringsverksamheten. Beträffande villkorsområdet torde de exem­ pel som åberopats till stöd för förslaget icke kunna tillmätas avgörande be­ tydelse i detta sammanhang. Vad gäller skaderegleringsområdet har de sakkunniga direkt förklarat att det allmänna intrycket synes vara, att för­ säkringsbolagens handläggning av förekommande ersättningsärenden fyller högt ställda anspråk på rättvisa i förhållande till försäkringstagarna. Ge­ nom remissbehandlingen har ej heller framkommit något förhållande som kan anses tyda på att utvecklingen på villkors- och skaderegleringsområdet gått i en för försäkringstagarna ogynnsam riktning. Från den angivna ut­ gångspunkten saknas därför enligt min mening ett bärande underlag för de sakkunnigas förslag i denna del. Det är självfallet av stor betydelse att möjligheter till ingripanden icke saknas om så viktiga sidor av försäkringsverksamheten som villkorsutformningen och skaderegleringen skulle misskötas. Av den föregående redogörelsen har framgått att det råder olika meningar om hur långt till­ synsmyndighetens befogenheter sträcker sig i här berörda avseende. De sak­ kunniga hävdar att villkors- och skaderegleringsfrågorna i stort sett är undantagna från tillsynsverksamheten och att lagen ej ger stöd för in­ spektionen att på dessa områden meddela erinringar eller förelägganden jämlikt 288 § FL. I många remissyttranden har en motsatt uppfattning gjorts gällande. Försäkringsinspektionen, som i sitt yttrande funnit att klarhet i frågan icke nåtts, har å andra sidan påpekat, att såsom en nyhet i 1948 års FL in­ förts bestämmelsen om att såsom särskild föreläggandeanledning skall räk­ nas, att allvarlig anmärkning mot försäkringsbolags verksamhet föreligger. Nyheten infördes utan någon inskränkande kommentar i förarbetena och inspektionen finner det egendomligt, om icke såsom en allvarlig anmärkning skulle räknas t. ex. ett konstaterat förhållande av systematisk misskötsel beträffande utbetalning av skadeersättningsbelopp eller tillämpande av uppenbart olämpliga försäkringsvillkor. Enligt inspektionens åsikt är det möjligt att klarhet kan skapas genom ett uttalande i proposition, som läm­ nas utan erinran av riksdagen, men övervägande skäl synes inspektionen tala för ett förtydligande tillägg till lagtexten. Jag kan ansluta mig till uppfattningen att klarhet bör skapas och finner den av inspektionen förordade lösningen böra väljas. Jag vill därför föreslå att i en bestämmelse gives direkt uttryck för ett styrelsen och verkställande direktören åvilande ansvar för att tillämpade försäkringsvillkor är skäliga och att inträffade försäkringsfall behandlas enligt god försäkringssed. Äv­ en dylik bestämmelse följer att försäkringsinspektionen har att ingripa om vederbörande skulle brista i ansvaret på sådant sätt att det föreligger anled­ ning till kritik mot verksamheten som sådan. I anledning av vad som påpe­ kats i flera remissyttranden torde böra understrykas att inspektionens granskningsverksamhet på området självfallet icke skall avse att i det en­ skilda fallet döma i en tvist mellan försäkringsbolag och försäkringstagare

Kungl. Maj.ts proposition nr 171 år 1961 231

— vilket skulle innebära ett ingrepp i domstolarnas kompetensområde — utan bör sikta på en bedömning i stort av verksamheten som sådan och frågor av mera allmän räckvidd. Vid sin handläggning av villkors- och skaderegleringsfrågor anlitar för­ säkringsbolagen i stor omfattning huvudsakligen på frivillig väg tillkomna skadeprövnings- och villkorstolkningsnämnder. Den lekmannarepresentation, som redan nu i viss utsträckning förekommer i skadeprövningsnämnderna vid sidan av sakkunniga och specialister av olika slag, kan vara vär­ defull särskilt i frågor som ger utrymme för skälighetsbedömning och även verksamt bidraga till att öka förståelsen och förtroendet för försäkringsbo­ lagens skaderegleringsverksamhet. Jag ställer mig därför positiv till kom­ binationen av specialister och lekmän i de berörda organen. I likhet med de sakkunniga och remissinstanserna anser jag dock skäl icke föreligga att införa lagföreskrifter i ämnet. Den föreslagna bestämmelsen bör intagas i 282 § FL.

H. Försäkringstagarinflytandet i försäkringsbolagen

Gällande rätt m. m, ömsesidiga försäkringsbolag Utmärkande för ett ömsesidigt försäkringsbolag är, att bolaget ägs av för­ säkringstagarna. Dessa är det ömsesidiga bolagets delägare. Återförsäkringstagare är dock icke att anse som delägare. Företagstypen vilar på prin­ cipen om delägarnas ömsesidiga ansvarighet för bolagets förbindelser. Med delägarskapet följer rätten att deltaga i handhavandet av bolagets angelä­ genheter på bolagsstämman, som är bolagets beslutande och högsta organ. Under ett inledande skede stödes vanligtvis ett ömsesidigt försäkringsbo­ lag av tillskjutet främmande kapital, s. k. garantikapital. Ägarna av detta kapital, de s. k. garanterna, tillförsäkras i allmänhet visst inflytande i bo­ laget i form av rösträtt på bolagsstämman. Garantikapitalet, som har karak­ tär av start- och rörelsekapital, skall återbetalas, då det ej vidare erfordras för rörelsens ändamålsenliga bedrivande. Syftet med denna bestämmelse är att snarast möjligt helt utesluta garanterna från inflytande i bolaget. Bo­ lagsordningen skall innehålla föreskrifter om i vilken ordning garantikapi­ talet skall återbetalas. För att förhindra en alltför tidig återbetalning gäller vissa villkor för återbetalning av garantikapital. Vidare får beslut om åter­ betalning icke bringas till verkställighet utan försäkringsinspektionens till­ stånd. Enligt huvudregeln väljes det ömsesidiga försäkringsbolagets styrelse på bolagsstämma. I bolagsordningen kan emellertid intagas bestämmelse om att eu eller flera styrelseledamöter skall tillsättas i annan ordning än ge­ nom val på stämma.

232 Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

Såsom redan tidigare nämnts utövas delägarnas rätt att deltaga i handhavandet av bolagets angelägenheter på bolagsstämma. Skall bolagsstäm­ man bli i egentlig mening representativ för delägarna, måste av praktiska skäl i de större och medelstora försäkringsbolagen delägarnas rättigheter vanligen utövas av särskilt utsedda representanter för delägarna, s. k. dele­ gerade. Enligt FL skall bolagsordning för ömsesidigt försäkringsbolag bl. a. angiva, huruvida och i vilken mån delägarnas rösträtt skall utövas genom utsedda delegerade. Ordningen för utseende av delegerade beskrives icke i lagen. Den intages i sina huvuddrag i bolagsordningen och prövas i sam­ band med att bolaget beviljas koncession. Befinnes ordningen sedermera icke längre tillfredsställande med hänsyn till omfattningen och beskaffen­ heten av bolagets rörelse, skall — där rättelse icke sker — försäkringsinspektionen förelägga bolaget eller dess styrelse att inom viss tid vidtaga de åtgärder, som prövas påkallade härav. Efterkommes icke ett dylikt före­ läggande, äventyras koncessionen. I betänkandet redovisas ett utförligt material belysande hur frågan om försäkringstagarnas inflytande i de ömsesidiga bolagen lösts i praktiken. Härom må hänvisas till betänkandet (s. 340—360). Vissa sammanfattande uppgifter må här återges. Av de vid utgången av år 1958 existerande, i den offentliga statistiken så­ som riksbolag redovisade 56 ömsesidiga försäkringsbolagen arbetar 20 med ren delägarstämma, under det att de övriga 36 har delegeradeförsamling. Rösträtten är i bolagen med delägarstämma oftast på visst sätt graderad. I 12 bolag utövas bolagsstämmans befogenhet av en delegeradeförsamling, som kan betecknas som utsedd av intresseorganisation i vidsträckt mening. I de övriga 24 bolagen utövas nämnda befogenhet av en delegeradeförsamling, vars sammansättning i övervägande grad bestämmes av delägarna själva. I alla bolagen med delegeradeförsamling har de delegerade lika rösträtt. De 20 riksbolag som arbetar med delägarstämma utgöres dels av 8 s. k. arbetsgivarbolag, vilkas delägare i huvudsak utgöres av arbetsgivare, som där försäkrar sina arbetare enligt lagen om yrkesskadeförsäkring, dels av 12 andra sinsemellan olikartade företag. Vad gäller de lokala försäkringsbo­ lagen må nämnas att av de vid utgången av å 1958 existerande 124 läns- och häradsbolagen 32 har delegeradeförsamling och de övriga delägarstämma samt att samtliga de 178 brand- och sjösockenbolagen arbetar med stämma av sistnämnda typ. De sakkunniga erinrar i detta sammanhang om vissa av försäkringsinspektionen år 1953 igångsatta undersökningar av det praktiska utfallet av de representationssystem i riksbolag, där delägarna själva utövade ett bestämmande inflytande på delegeradeförsamlingarnas sammansättning. Dessa undersökningar slutfördes år 1957. I skrivelse till chefen för handels­ departementet den 6 juni 1957 anmälde inspektionen, att de tillämpade systemen för utseende av de delegerade i de flesta fall i praktiken visat sig mindre tillfredsställande. Inspektionen framhöll i skrivelsen bl. a. de stora svårigheterna att i ömsesidiga försäkringsbolag av riksbolagstyp skapa en

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961 233

aktiv, intresserad delegeradeförsamling, vilken samtidigt kunde sägas vara en verklig representation för försäkringstagarstocken som helhet. Gällande lagstiftning i övriga nordiska länder saknar särskild reglering av försäkringstagarnas representation. I Danmark synes problemet om representationssystemet i ömsesidiga för­ säkringsbolag ej ha tilldragit sig större uppmärksamhet. Den nya danska tillsynslagen innehåller inga specialbestämmelser i ämnet och ej heller lörarbetena till lagen tager upp frågan till behandling. Det är dock praxis att det vid stadfästelse av bolagsordningar tillses, alt dessa innehåller be­ stämmelser, som tillförsäkrar delägarna ett skäligt inflytande på bolagets angelägenheter. I Finland och Norge har frågan varit föremål för ingående diskussion. Härom anföres.

I Finland har frågan utförligt diskuterats i det kommitlébetänkande, som ligger till grund för i landet nu gällande lag om försäkringsbolag av år 1952. I betänkandet konstaterades, att man i 40 av de i Finland verksamma 46 ömsesidiga försäkringsbolagen hade systemet med delägarstämma och i de övriga 6 bolagen genom val av försäkringstagarna tillsatta »representant­ skap». Deltagandet i stämmorna respektive valen betecknades som lamt. Kommittén menade dock, att passiviteten hos försäkringstagarna endast vore skenbar och räknade med att deltagande i bolagsstämmor och val skulle vara väsentligt livligare, om missförhållanden i bolagen förelåge. Dessutom ansågs försäkringstagarna »rösta» redan i och med valet av för­ säkringsbolag. Den finländska kommittén summerade avslutningsvis sin inställning så, att den till skillnad från 1942 års svenska försäkringsutredning ansåge försäkringstagarnas ringa deltagande i bolagsstämmor och representationsval utgöra en omständighet, som lagstiftningen icke hade skäl fästa avseende vid. Försök att förbättra förhållandena på området, t. ex. genom propaganda eller på annat sätt, skulle enbart föra med sig onödiga kostnader. Det väsentliga vore enligt kommittén, att försäkringsbolagen vore underkastade så effektiv tillsyn, att eventuella missförhållanden i förvalt­ ningen uppmärksammades och att försäkringstagarna i sådant fall hade möjlighet att ingripa. Helt andra synpunkter möter i Norge, där inställningen till frågan om re­ presentationssystemet — såvitt rör livförsäkringen — upptagits till ut­ förlig behandling i det åren 1957 och 1958 för stortinget framlagda förslaget till lag om livförsäkringsverksamhet. För livförsäkringsbolagen i Norge — som samtliga föreslås bli ömsesidiga — skall enligt förslaget ett »selskapsråd», bestående av delegerade för försäkringstagarna, i fortsättningen vara obligatoriskt, och dess tillsättning och sammansättning regleras ut­ förligt i lagförslaget. Man är medveten om att problemen på området ej i och för sig är lösta genom etablering av naturliga bolagsorgan och rättvisa rösträttsregicr utan att det dessutom gäller att finna valsätt och valregler, som effektivt utlöser och appellerar till rösträtten utan att därför bolagen påföres orimliga kostnader. Det anses vara här de största vanskligheterna möter. Delegerade (selskapsrådet) skall enligt det norska lagförslaget vara minst 12 och organet skall sammansättas så, att det på allsidigt sätt representerar försäkringstagarna socialt och geografiskt. Institutioner och organisationer, som är representativa för större försäkringstagargrupper, kan i bolagsord­ ningen ges rätt välja visst antal delegerade. Bolagets yrkesfältmän och kon­ torst jänstemän väljer var sin delegerad. I övrigt sker tillsättning av dele­

234 Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

gerade genom val av försäkringstagarna. Röstberättigad är varje myndig försäkringstagare, som har haft försäkring i minst två år i bolaget. Visst minimiförsäkringsbelopp kan föreskrivas som villkor. Valbara är i prin­ cip bolagets röstberättigade försäkringstagare. Valet leds av en valkom­ mitté, som består av tre därtill valda delegerade. Denna kommitté gör upp en vallista (.= röstsedel), innehållande tre gånger så många namn som an­ talet delegerade, som skall väljas. Forsikringsrådet, som motsvarar den svenska försäkringsinspektionen, skall kontrollera, att vallistan fyller la­ gens krav. Valet sker därefter så, att de röstberättigade fyller i och sänder in sina röstsedlar till kommittén. Ordningen för valet regleras i övrigt i bo­ lagsordningen, som bl. a. skall innehålla bestämmelser om att de röst­ berättigade genom meddelanden i försäkringsbrev, på premiekvitton o. dyl. skall bli underrättade om och uppmanade att göra bruk av sin rösträtt samt att de kan insända namnförslag till vallistan ävensom att de kan från valkommittén rekvirera den slutliga vallistan. Bolagsordningen skall ytter­ ligare innehålla regler om i vilken utsträckning annonsering om valet skall ske.

Försäkringsaktiebolag Möjlighet att åt försäkringstagarna inrymma visst inflytande på försäk­ ringsaktiebolags förvaltning har enligt svensk försäkringslagstiftning före­ legat sedan länge. Sålunda har, med uttryckligt stöd i lagstiftningen, i för­ säkringsaktiebolags bolagsordning kunnat intagas bestämmelse, enligt vil­ ken en eller flera av styrelsens ledamöter skall utses på annat sätt än genom val på bolagsstämma. Denna möjlighet utnyttjades emellertid i mycket obe­ tydlig utsträckning. Genom år 1950 beslutade ändringar i FL infördes ett obligatoriskt försäkringstagarinflytande på styrelseplanet i det övervägande flertalet försäkringsaktiebolag. Enligt 70 § FL skall sålunda i försäkrings­ aktiebolag, som icke uteslutande driver återförsäkring, minst en av styrelse­ ledamöterna utses med uppgift att särskilt vaka över att försäkringstagar­ nas intresse vederbörligen beaktas. Sådan ledamot får icke vara aktieägare eller befattningshavare i bolaget och skall enligt bestämmelse, som skall vara intagen i bolagsordningen, utses av försäkringstagarna eller av intresse­ grupp, som har anknytning till dem, eller genom förordnande av Kungl. Maj:t eller offentlig myndighet. Beträffande försäkringstagarrepresentationen i praktiken må hänvisas till den närmare redogörelse betänkandet (s. 380—390) innehåller. Sammanfattningsvis må här nämnas följande angående representationen i de 38 i den offentliga statistiken såsom riksbolag redovisade försäkrings­ aktiebolag, vilka vid utgången av år 1958 drev något slag av direkt försäk­ ring. Kungl. Maj :t har utsett försäkringstagarrepresentanterna i 4 livförsäk­ ringsaktiebolag, medan försäkringstagarna genom valsystem utsett repre­ sentanterna för försäkringstagarintresset i 1 sådant bolag. Kungl. Maj :t har vidare utsett försäkringstagarrepresentanterna i de 2 sjukförsäkringsbolag, som är aktiebolag. I de övriga försäkringsaktiebolagen har försäkringstagarrepresentanterna utsetts i 14 fall av Kungl. Maj :t, i 3 fall av försäkringsinspektionen, i 6 fall

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961 235

av försäkringstagarna genom elektorer samt i 2 fall genom intresseorganisa­ tion med anknytning till försäkringstagarna. I 3 fall har försäkringstagarrepresentanter utsetts såväl av Kungl. Maj :t som av försäkringstagarvalda elektorer. I 2 fall har ägarförhållandena m. m. ansetts onödiggöra speciell represen­ tation för försäkringstagarna i styrelsen. I 1 fall slutligen har särskild re­ presentation icke krävts, då det gällt ett återförsäkringsbolag med endast obetydlig förvaltning av direktförsäkringsbestånd. Enligt FL skall antalet försäkringstagarrepresentanter i försäkringsaktie­ bolags styrelse vara minst en. Av lagtillämpningen framgår, att det i all­ mänhet ansetts till fyllest med 1 representant endast i de fall, där antalet av aktieägarna utsedda styrelseledamöter utgör högst 5. Om antalet aktieägarvalda styrelseledamöter uppgår till 6—8, har i regel 2 försäkringsta­ garrepresentanter förordnats. I sådana styrelser, där de aktieägarvalda le­ damöterna uppgår till 9 eller flera, har möjlighet vanligen öppnats till ut­ seende av 3 representanter för försäkringstagarintresset.

I Danmark och Finland saknas i försäkringslagstiftningen bestämmelser om obligatoriskt försäkringstagarinflytande i försäkringsaktiebolag. I för­ arbetena till den gällande finländska tillsynslagen uttalas emellertid — un­ der hänvisning till 1950 års svenska lagändring -— att hinder icke möter för intagande i förvaltningsorganen av representanter för försäkringstagar­ na. Enligt lagtexten skall den grund, enligt vilken försäkringstagare må del­ taga i försäkringsaktiebolags förvaltning, i förekommande fall angivas i bolagsordningen. Ej heller lagstiftningen i Norge innehåller några regler om obligatoriskt försäkringstagarinflytande i aktiebolagen. Det föreliggande förslaget till norsk lag om livförsäkringsverksamhet innehåller emellertid, såsom tidigare nämnts, bl. a. den nyheten, att livförsäkringsrörelse endast må drivas av ömsesidigt bolag. Av det kommittébetänkande, som ligger till grund för förslaget, framgår, att i Norge redan på 1930-talet förslag utarbetats, som gick ut på att visst inflytande skulle förbehållas åt försäkringstagarna i livförsäkringsaktiebo­ lags såväl styrelse som representantskap (— mellanorgan mellan bolags­ stämma och styrelse utan motsvarighet i svensk lagstiftning). Frågan kom ej upp till behandling före krigsutbrottet. Efter kriget utarbetade de norska livförsäkringsaktiebolagen förslag av innehåll, att halva representantskapet skulle väljas av försäkringstagarna, varjämte dessa skulle tillförsäkras visst inflytande jämväl i styrelsen. I avvaktan på resultatet av det lagstiftnings­ arbete, som lett till det nu föreliggande norska lagförslaget, fick emellertid frågan vila.

De sakkunniga Ömsesidiga försäkringsbolag Enligt de sakkunnigas uppfattning följer av det ömsesidiga försäkrings­ bolagets konstruktion, att ett sådant bolag bör drivas helt för delägarnas-

236 Kungl. Maj:ts proposition, nr 171 år 1961

försäkringstagarnas räkning. Varken formellt eller reellt bör något utrymme lämnas för obehöriga främmande intressen att göra sig gällande i bolaget. Rättsliga garantier bör finnas för att bolaget styres med delägarintresset såsom riktpunkt. Så länge ett ömsesidigt försäkringsbolag är utrustat med garantikapital, måste skälig hänsyn tagas till garanternas intressen i försäk­ ringsbolaget. Det kan vara rimligt, att garanterna erhåller visst inflytande på bolagets förvaltning. Det synes emellertid strida mot det ömsesidiga för­ säkringsbolagets idé att i något fall ge garanterna det avgörande inflytandet i bolaget. Vid avvägningen av garantinflytandet måste hänsyn tagas till förhållandena i det enskilda fallet, bl. a. garantikapitalets storlek, relationen mellan försäkringstagarna och den eller dem, som tillskjuter ifrågavarande kapital, den risk, som kan anses förenad med kapitalinsatsen, försäkrings­ beståndets storlek och den fortlöpande konsolideringen. Ett garantinflytande i ett ömsesidigt försäkringsbolag synes vara mera berättigat under start­ åren än sedan bolaget nått en viss konsolidering. Enär de allra flesta av de ömsesidiga försäkringsbolagen saknar garantikapital och FL dessutom kräver en återbetalning av ifrågavarande kapital då det ej längre erfordras för rörelsens ändamålsenliga bedrivande, är problemet om garanternas in­ flytande i de ömsesidiga försäkringsbolagen numera av underordnad be­ tydelse. Avvägningsfrågan kan dock aktualiseras bl. a. vid eventuella ny­ bildningar av ömsesidiga försäkringsbolag. Frågan om delägarinflytandet i de ömsesidiga försäkringsbola­ gen sammanfaller i stort sett med frågan, hur i dylika bolag bolagsstämman skall vara sammansatt och utses. Styrelsen i de ömsesidiga försäkringsbola­ gen utses i allmänhet helt av bolagsstämman. Endast undantagsvis förekom­ mer, på sätt FL tillåter, att någon eller några styrelseledamöter i dylikt bo­ lag tillsättes i annan ordning än genom val å bolagsstämma. År stämman en god representation för delägarna, kommer därför rimligen även styrelsen att vara det. De sakkunniga diskuterar ingående fyra huvudalternativ för utformning­ en av delägarnas representation å bolagsstämma i ömsesidigt försäkringsbo­ lag. De av de sakkunniga behandlade alternativen är följande: 1. Delägarna utövar sin rösträtt direkt på bolagsstämma (delägarstämma). 2. Delägarna väljer ett antal delegerade, vilka företräder dem på bolags­ stämma. 3. Organisation eller intressegrupp med anknytning till delägarna väljer delegerade, som representerar delägarna på bolagsstämma. 4. Kungl. Maj :t eller annan offentlig myndighet utser delegerade, som företräder delägarna på bolagsstämma. De sakkunnigas synpunkter kan sammanfattas på följande sätt. De sakkunniga är av den uppfattningen att ordningen med direkt rösträtt för delägarna på bolagsstämma lämpar sig i stort sett blott för mindre, lo­ kala ömsesidiga försäkringsbolag och för en del ömsesidiga riksbolag, som har ett speciellt, begränsat försäkringstagarklientel, vilket kan antagas i

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961 237

betydande utsträckning ha möjlighet att infinna sig på bolagsstämma. För de vanligare typerna av ömsesidiga riksbolag synes delägarnas rösträtt på bolagsstämma böra utövas av delegerade, vilka antingen väljes av försäk­ ringstagarna eller utses av organisationer, som står försäkringstagarna nära och kan antagas hysa intresse för uppgiften att få fram lämpliga företrä­ dare för dessa. Kombinationer mellan ifrågavarande två metoder synes också kunna tänkas. Med hänsyn till de skiftande förhållandena i olika försäk­ ringsbolag torde det i princip böra ankomma på vederbörande bolag självt att välja mellan valvägen och organisationsvägen (eller en kombination av båda). Dock måste det kravet ställas, att den lösning, som bolaget stannar för, utformas på sådant sätt, att bolagsstämman blir ett så allsidigt sam­ mansatt, kompetent organ som möjligt för bevakning av delägarnas intres­ sen i vederbörande bolag. Föredrages valvägen, synes det böra krävas, att valen organiseras på ändamålsenligast möjliga sätt. De sakkunniga skisse­ rar en valmetod, som i sammandrag innebär följande. Fn särskild valbe­ redning med av försäkringsinspektionen förordnad ordförande utarbetar en kandidatlista, upptagande tre å fem gånger så många personer, som skall väljas. Listan ställes sedan under omröstning bland försäkringstagar­ na, varvid i princip samtliga delägare skall vara röstberättigade. Delägarna skall erhålla informationer om valet, och vallista jämte presentation av kan­ didaterna skall minst tillställas de försäkringstagare, som genom marke­ ring på det i samband med premieaviseringen översända inbetalningskor­ tets kupong eller eljest rekvirerat valmaterial. Går försäkringsbolaget orga­ nisationsvägen, ligger det vikt uppå att en lämplig avvägning mellan de olika intresseorganisationernas inflytande göres. Vare sig den ena eller andra vägen väljes, synes representationsfrågan böra följas med stor upp­ märksamhet från de berörda bolagens sida. Det bör vara angeläget för des­ sa att vid konstaterade brister söka förbättra det använda systemet. En viss experimenfverksamhet kan härvid vara på sin plats. I alltför ringa grad synes försäkringsinspektionens undersökningar och den i samband därmed framförda kritiken ha lett till att bolagen sökt avhjälpa eller minska bristerna genom reformer av olika slag eller genom övergång till andra anordningar än de tillämpade. Utvägen att låta Kungl. Maj :t eller offentlig myndighet utse de personer, som skall ha säte i ömsesidigt försäkringsbolags stämma, torde böra anlitas endast när annan lösning ej kan tänkas. Med hänsyn till de skiftande förhållandena i olika ömsesidiga försäk­ ringsbolag bör enligt de sakkunniga FL liksom hittills icke innehålla några närmare bestämmelser rörande bolagsstämmans sammansättning och till­ sättande i dylika bolag. Del system som varje enskilt bolag tillämpar synes, liksom för närvarande gäller, böra beskrivas i bolagsordningen. Något hin­ der torde icke böra möta mot alt bolagsordningen befrias från en del rena detaljföreskrifter och att dessa sammanföres i en valordning. Försäkrings­ inspektionen synes jämväl i fortsättningen böra ägna noggrann uppmärk­ samhet åt frågan om försäkringstagarnas representation i de ömsesidiga bolagen. Anledning synes finnas för inspektionen att ingripa mot bolag, som

238 Kungi. Maj:ts proposition nr ill år 1961

icke söker avhjälpa konstaterade bristfälligheter i fråga om representatio­ nen. Löses icke frågan om delägarinflytandet i de ömsesidiga försäkrings­ bolagen på ett ändamålsenligt sätt, synes förutsättningar föreligga för in­ gripande mot vederbörande bolag med stöd av 288 § FL. Med hänsyn till bo­ lagsstämmans centrala ställning måste nämligen påtagliga brister på representationsområdet innebära, att bolagsordningen icke kan anses till­ fredsställande med hänsyn till beskaffenheten av bolagets rörelse, och mås­ te även regelmässigt allvarlig anmärkning mot bolagets verksamhet anses föreligga. Enligt de sakkunnigas mening innefattar de rättsmedel, som nu­ varande lag innehåller, tillräckliga garantier för en förbättrad ordning på området. Några lagändringar synes icke erforderliga härför.

Försäkringsaktiebolag Försäkringstagarrepresentationen i försäkringsaktiebolagens styrelser bör, framhåller de sakkunniga, ses såsom en länk i FL:s regelsystem till skydd för försäkringstagarna. Bestämmelserna i ämnet har uteslutande till syfte att tillvarataga försäkringstagarintresset. Försäkringstagarrepresentationen utgör ett försök att i ny form skapa garantier för att försäkringsverksamheten även i aktiebolagen drives med försäkringstagarnas intressen för ögonen. Representationen i fråga kan sålunda sägas ha karaktären av ett komplement till den av försäkringsinspektionen bedrivna tillsynsverksam­ heten, som bär till uppgift att ge garantier för att försäkringstagarintressena i de enskilda försäkringsbolagen icke åsidosättes. För alt få en bild av försäkringstagarrepresentanternas ställning, arbetsför­ hållanden och erfarenheter har de sakkunniga företagit intervjuer med det övervägande flertalet ifrågavarande styrelseledamöter i försäkringsaktiebo­ lagen. Intervjuerna har givit vid handen, att det i samtliga berörda försäk­ ringsbolag råder ett mycket gott samarbete mellan de aktieägarvalda och de i annan ordning utsedda styrelseledamöterna. Det synes icke föreligga något motsatsförhållande mellan försäkringstagarrepresentanterna och de övriga styrelseledamöterna. Styrelsebesluten är i allmänhet enhälliga. En­ dast i ett försäkringsaktiebolag har, såvitt framgår av intervjuerna, reserva­ tioner avgivits av en försäkringstagarrepresentant. Styrelserna som helhet synes, av intervjuerna att döma, söka placera influtna premiemedel så, att till gagn för försäkringstagarna bästa möjliga avkastning i förening med god säkerhet erhålles, och eftersträvar att bolagens rörelser drives rationellt, effektivt och i överensstämmelse med god ordning. Ingenting tyder på att denna inställning bos styrelserna skulle vara en följd av införandet av den särskilda försäkringstagarrepresentationen. Styrelsernas inställning torde bl. a. sammanhänga med att även inom försäkringsvärlden den allmänna synen är, att försäkringsverksamheten är en servicevei ksamhet, som har att tillgodose allmänhetens och näringslivets behov av ett ekonomiskt motiverat, välawägt försäkringsskydd. En garanti för att försäkringsväsendet fyller sin uppgift är, sett i stort, den konkurrens mellan olika försäkringsbolag och försäkringsbolagsgrupper, som råder på

Kungl. Maj:ts proposition, nr 171 år 1961 239

försäkringsmarknaden. En ytterligare garanti för försäkringstagarintresset utgör sedan gammalt försäkringsinspektionens tillsynsverksamhet, som ut­ byggts i samband med tillkomsten av 1948 års lag om försäkringsrörelse och 1950 års ändringar i samma lag. De sakkunniga diskuterar inledningsvis behovet av försäkring stagar representation i bolagsstyrelserna och anför bl. a.

Det måste vara svårt för lekmän med begränsade kunskaper och informa­ tioner på området att få ett grepp om de många problem, som försäkrings­ väsendet erbjuder. Bevakningen av försäkringstagarintresset förutsätter i många fall försäkringsmatematiska, statistiska, företagsekonomiska och juridiska specialkunskaper, som lekmän ofta saknar. Det synes ganska uppenbart, att försäkringsinspektionen har betydligt större förutsättningar att utöva en i försäkringstagarintressets tjänst stående kontrollverksamhet än vad försäkringstagarrepresentanterna i aktiebolagsstyrelserna har. För­ säkringsinspektionen får genom årliga, utförliga redovisningar från för­ säkringsbolagen, genom infordrade uppgifter av olika slag, genom hand­ läggningen av bolagsordnings- och grundärenden samt genom inspektioner in. m. en mycket god bild av varje försäkringsbolags förhållanden och för­ valtning och kan vid sin bedömning bygga på den speciella sakkunskap, som finnes representerad inom ämbetsverket. Samtidigt har inspektionen den fördelen, att verket kan göra värdefulla jämförelser mellan förhållande­ na i de olika försäkringsbolagen. Försäkringsinspektionens förutsättningar att tillvarataga försäkringstagarintressena blir dessutom ännu större än förut, därest i detta betänkande framlagda förslag rörande utökning och förbättring av inspektionens tillsynsmöjligheter förverkligas. På det revisionstekniska planet utövas vidare kontroll av bl. a. de av försäkringsin­ spektionen för flertalet riksbolag förordnade revisorerna. Det torde därför kunna hävdas, att det från ren kontrollsynpunkt knappast finnes något egentligt behov av att ha en sådan institution som försäkringstagarrepresentationen i försäkringsaktiebolagens styrelser. Även om den särskilda försäkringstagarrepresentationen i försäkrings­ aktiebolagens styrelser icke torde vara ett nödvändigt led i kontrollen över soliditets- och skälighetsprincipernas iakltagande eller över efterlevnaden i övrigt av gällande lagar och författningar, kan det ändock vara motiverat att bibehålla anordningen i fråga. Försäkringsverksamheten drives, såsom förut i flera sammanhang betonats, mer eller mindre helt för försäkringsta­ garnas räkning. Med hänsyn härtill synes det naturligt, att försäkringsta­ garna jämväl vid aktiebolagsformen blir representerade i bolagets ledning. En sådan representation synes stå i överensstämmelse med den allmänna andan i FL. Representationen bidrager också till att överbrygga den formel­ la klyfta, som existerar mellan aktiebolags- och den ömsesidiga bolagstypen, och kan verka förtroendeskapande bos allmänheten. Särskilt inom vissa branscher, i främsta rummet sjö- och transportförsäkring, har försäkrings­ aktiebolagens styrelser sedan gammalt i en icke ringa utsträckning rekry­ terats bland försäkringstagare eller andra personer, som företräder kundin­ tressena. Lagstiftningen av år 1950 angående försäkringstagarrepresentationen i försäkringsaktiebolagens styrelser kan på sätt och vis sägas utgöra ett fullföljande och eu utbyggnad av nyssnämnda praxis samtidigt soin for­ mella garantier skapats för att de särskilda försäkringstagarrepresenlanterna i aktiebolagen blir oberoende av aktieägarintressena. Den kontakt och det samarbete mellan å ena sidan specialister och å andra sidan intressera­ de försäkringstagare eller intresserade representanter för försäkringstagar-

240 Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

intresset, vartill representationsbestämmelserna bör leda, synes kunna främ­ ja en fortsatt sund utveckling av försäkringsväsendet. Om försäkringstagarrepresentanterna äger god kännedom om försäkringsproblemen, sedda ur konsumentsynvinkel, bör de kunna komma med uppslag och idéer, av vilka i allt fall eu del, efter vederbörlig överarbetning, kan visa sig praktiskt ge­ nomförbara och leda till förbättringar i försäkringsskydd eller service. Det­ ta bestyrkes av det förhållandet att i flera fall, vid såväl aktiebolags- som den ömsesidiga bolagstypen, samarbete mellan försäkringsbolag och intres­ segrupper av försäkringstagare lett till ur försäkringstagarsynpunkt värde­ fulla resultat. Även på andra sätt bör försäkringstagarrepresentanter kun­ na positivt verka för att försäkringstagarönskemål och försäkringstagarsynpunkler blir beaktade i den grad, som bör vara fallet inom en så servicebetonad verksamhet som försäkringsrörelsen. De sakkunniga har på nu redovisade skäl kommit till den slutsatsen, att den särskilda försäkringstagarrepresentationen i försäkringsaktiebolagens styrelser bör bibehållas och i viss utsträckning förstärkas. En förstärkning synes i första hand motiverad för livförsäkringsaktiebolagens del. De sak­ kunniga erinrar om att inom ifrågavarande bolag aktieägarnas andel i till­ gångarna och rätt till årlig utdelning är mycket starkt begränsad. Inget krav synes böra uppställas på att de personer, som skall speciellt verka för att försäkringstagarintressena blir tillbörligen tillgodosedda i för­ säkringsaktiebolagen, är försäkringstagare i just ifrågavarande bolag. Det väsentliga är, att vederbörande äger den insikt i försäkringsfrågor, sedda från konsumentsynpunkt, och de allmänna kvalifikationer, som innehavar­ na av ifrågavarande uppdrag bör ha. Antalet försäkringstagarrepresentanter i försäkringsaktiebolags styrelse torde få göras beroende av bl. a. försäkringsbolagets karaktär, antalet öv­ riga styrelseledamöter och försäkringsstockens sammansättning. I aktie­ bolag, som uteslutande eller huvudsakligen driver livförsäkring, synes av skäl, som tidigare nämnts, särskild anledning finnas att kräva en utök­ ning av försäkringstagarrepresentationen. Vad angår skadeförsäkringsaktiebolagen gäller att ju mer skiftande försäkringstyper ett sådant bolag till­ handahåller, desto större blir behovet av att sakkunskap från flera olika områden blir representerad bland de styrelseledamöter, som skall särskilt tillvarataga försäkringstagarintressena i dylikt bolag. Blott i specialbolag, som driver allenast någon eller några enstaka försäkringstyper, torde färre än två försäkringstagarrepresentanter böra godtagas. I likhet med vad som nu gäller synes det icke finnas anledning att uppställa något krav på en försäkringstagarrepresentation i återförsäkringsaktiebolagens styrelser. I detta sammanhang uttalar de sakkunniga, att såvitt framgår av de fö­ retagna intervjuerna med försäkringstagarrepresentanterna försäkringsak­ tiebolagens styrelser i alltför ringa grad synes befatta sig med vissa äm­ nen, som är av grundläggande betydelse icke minst från försäkringstagarsynpunkl. De sakkunniga anför. Premiernas närmare utformning vid olika typer av försäkringar synes i stort sett, bortsett från de försäkringsslag, för vilka försäkringstekniska grunder skall finnas, främst livförsäkring, icke av styrelserna ägnas den

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961 241

uppmärksamhet, som frågorna förtjänar och som förutsättes i 282 § 2 mom. FL, utan torde i stort sett behandlas av verkställande direktörerna och dessas medhjälpare inom försäkringsbolagen och inom olika förekomman­ de tariffsammanslutningar. Detsamma torde i stort sett gälla den närmare utformningen av försäkringsformer och försäkringsvillkor m. m. Enligt de sakkunnigas mening är de nu nämnda ämnena av den grundläggande be-> tydelse såväl för försäkringsbolagen som sådana som för försäkringsta­ garna, alt styrelserna bör ganska ingående sätta sig in i och taga ställning till hithörande frågor. Även om alla detaljproblem måste lösas av ex­ perter på tjänstemannaplanet, synes det angeläget att styrelserna skaffar sig så ingående kunskaper i nu nämnda ämnen, som det är praktiskt taget möjligt för andra än försäkringsmän att förvärva. Icke minst angeläget sy­ nes vara, atl de speciella försäkringstagarrepresentanterna i styrelserna in­ tresserar sig för premietarifferna, försäkringsformerna och försäkringsvillkoren. Anledning torde jämväl finnas för styrelserna att i större utsträck­ ning än som nu synes ske taga aktiv del i uppdragandet av riktlinjerna för anskaffningspolitiken och i bestämmandet av de praktiska formerna för denna politiks genomförande. Anskaffningsverksamheten är av sådant in­ tresse för försäkringstagare och blivande försäkringstagare, att försäkringstagarrepresentanterna torde böra särskilt uppmärksamma också hithörande frågor. De sakkunniga redovisar närmare hur i ett av livförsäkringsaktiebolagen företrädare för försäkringstagarna icke blott fått säte i styrelsen utan även erhållit ytterligare befogenheter. Ett slags parallell till bolagsstämman har skapats i form av en huvudmannaförsamling, vald av försäkringstagarna enligt vissa regler. Enligt de sakkunniga kan kritik från vissa synpunkter riktas mot dessa val, bl. a. därutinnan att enligt valbestämmelserna en allt­ för obetydlig del av försäkringstagarna får tillfälle att deltaga i valhand­ lingen. Men tanken att i ett aktiebolag skapa en bredare representation för försäkringstagarna än som är möjlig inom den begränsade krets, som en styrelse utgör, och att låta representanter för försäkringstagarna bl. a. även erliålla en löpande information om verksamheten och om utfallet av bola­ gets rörelse, avgiva yttrande över tilltänkta ändringar i bolagsordningen och ha rätt att deltaga i bolagsstämmans förhandlingar synes vara ett värde­ fullt uppslag, som kan vara förtjänt att prövas i vidare utsträckning än som hittills skett.

När det gäller formen för tillsättande av försäkring stagarrepresentanter i försäkringsaktiebolagens styrelser, framhål­ ler de sakkunniga, att det rått delade meningar om vilken form som bör gi­ vas företräde. De sakkunniga tager upp de tre alternativ, lagen anvisar, till granskning och anför. Det första i lagtexten nämnda alternativet för utseende av försäkringstagarrepresentanter utgöres av val av försäkringstagarna. Ett sådant val kan i och för sig tänkas få formen av antingen ett direkt val eller ett indirekt val. Det direkta valet torde dock sällan vara ändamålsen­ ligt i delta sammanhang. Det är fråga om att utse några få personer, vilka skall vara lämpliga för den kvalificerade uppgiften att dela det ansvar, som ](> Bihang till riksdagens protokoll 1961. 1 samt. Nr 171

242 Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

följer med ett styrelseuppdrag i försäkringsbolag, och att samtidigt på styrelseplanet positivt verka för att försäkringstagarönskemål och försäkringstagarsynpunkter blir vederbörligen beaktade vid rörelsens bedrivan­ de. Vid direkta val torde det vara svårt att i lämpliga former få garantier för att personer med erforderliga kunskaper på området erhålles för upp­ giften. Lösningen att överlåta kandidatnomineringen till en valberedning torde, när det gäller utseende av några få styrelseledamöter, kunna kritise­ ras såsom innefattande en alltför stor maktkoncentration till valberedning­ en, samtidigt som det vid aktiebolagsformen är svårt att för direkta val konstruera en valberedning, som kan betraktas såsom ett direkt försäkringstagarorgan. Vid vissa typer av försäkringsaktiebolag synes det dock icke uteslutet, att förutsättningar i praktiken kan föreligga för anordningar med direkta val. De sakkunniga åsyftar liärvid försäkringsaktiebolag med ett mycket begränsat antal försäkringstagare, vilka kan antagas ha sådant intresse för representationsfrågan, att de i erforderlig utsträckning infin­ ner sig vid anordnade valsammanträden och tillser att kvalificerade perso­ ner utses för uppgiften. I ett antal sjöförsäkringsaktiebolag synes läget vara det beskrivna och i dylika bolag torde anordningen med direkta val kunna accepteras, om en dylik valform beslutas av bolaget. För den vanliga typen av försäkringsaktiebolag med ett mycket stort antal försäkringstagare och med ofta många försäkringsgrenar synes däremot metoden med direkta val icke lämpligen böra ifrågakomma. De sakkunniga tillfogar följande synpunkter rörande tillämpningen av den indirekta valmetoden. Erfarenheten talar för att det närmast är de indirekta valen som är aktuella, när det gäller att valvägen utse försäkringstagarrepresentanter i försäkringsaktiebolagens styrelser. Vid dylika val har försäkringstagarna att välja en elektorsförsamling, som i sin tur utser de personer, som skall i styrelsen särskilt tillvarataga försäkringstagarnas intressen. En relativt begränsad elektorsförsamling synes väl skickad för uppgiften att skaffa fram personer med kvalifikationer och intresse för ifrågavarande uppdrag. Några svårigheter att anordna försäkringstagarval av elektorer svnes icke föreligga, när fråga är om försäkringsaktiebolag av sjöbolagens "typ. Försäkringstagarnas antal är där regelmässigt så begränsat och deras in­ tresse för en effektiv representation så stort, att det — såsom erfarenheten bestyrkt — kan påräknas såväl att försäkringstagarna i betydande utsträck­ ning låter sig företrädas vid valmöten som att lämpliga personer väljes till elektorer. För nu ifrågavarande försäkringsaktiebolags del synes metoden med indirekta val vara en god lösning av problemet hur man skall få fram effektiva och kunniga företrädare för försäkringstagarintresset i veder­ börande bolags styrelse. Med hänsyn till det begränsade antalet försäkrings­ tagare i förevarande bolag synes det icke möta några praktiska hinder att — såsom ock skett — tillerkänna i princip samtliga försäkringstagare rösträtt vid elektorsvalen. De praktiska svårigheterna vid den indirekta valmetoden inträder vid den vanliga typen av försäkringsaktiebolag med ett mycket stort antal försäkringstagare i ofta många olikartade försäkringsgrenar. För sådana bolag möter det svårigheter att på ett ändamålsenligt sätt organisera elek­ torsval, förenade med rösträtt för samtliga försäkringstagare. Att döma

Kungl. Maj.ts proposition nr 171 år 1961 243

av de tidigare redovisade erfarenheterna från de ömsesidiga försäkrings­ bolagens delegeradeval föreligger det risk för att i de vanliga typerna av större försäkringsaktiebolag institutionen elektorsval skulle komma att möta ringa intresse från försäkringstagarnas sida. Utgången av valen kan då lätt bli olämpligt påverkad av befattningshavare eller fältmän i vederbörande bolag. En lösning är givetvis att dels söka aktivera försäkringstagarintresset och dels skapa garantier mot en olämpligt påverkad valutgång. Nära till hands kan härvid ligga att organisera elektorsvalen efter de linjer, som de sakkunniga förordat för delegeradevalen i de vanligaste typerna av större ömsesidiga försäkringsbolag. Eu analog tillämpning av dessa linjer är visserligen förenad med den komplikationen, att vid aktiebolagsformen det möter vissa svårigheter att konstruera en lämpligt utformad kandidatnominerande valberedning. En godtagbar lösning av detta specialproblem synes dock vara att i försäkringsaktiebolagen låta försäkringsinspektionen utse den första kandidatnominerande valberedningen i dess helhet, var­ efter vid senare val beredningens ledamöter, med undantag för ordföranden som fortfarande skulle tillsättas av inspektionen, kan väljas av den sittande elektorsförsamlingen. Vid företagsformen försäkringsaktiebolag synes det emellertid de sak­ kunniga vara ett alltför långtgående krav att för de stora riksbolagens del fordra, att samtliga försäkringstagare skall vara röstberättigade vid elek­ torsval. Försäkringsaktiebolaget har ju i motsats till det ömsesidiga för­ säkringsbolaget icke karaktären av en försäkringstagarsammanslutning utan är rättsligt sett uppbyggt på grundval av det av aktieägarna tillskjutna kapitalet. I anslutning härtill har elektorsförsamlingen i ett försäkrings­ aktiebolag en mera begränsad uppgift än delegeradeförsainlingen i ett ömse­ sidigt försäkringsbolag. Vid försäkringsaktiebolaget är det icke fråga om att levandegöra ett delägarskap utan om att skapa garantier för att i sty­ relsen kommer att ingå några kvalificerade och kunniga personer med spe­ ciell uppgift att verka för att försäkringstagarnas intressen blir tillbörligen tillgodosedda. En elektorsförsamling, som är kompetent att utse dessa speciella företrädare för försäkringstagarintresset, torde kunna erhållas, även om, av praktiska skäl, försäkringstagarnas rösträtt vid elektorsvalen i de stora riksbolagen icke göres allmän. Vid nu ifrågavarande bolag torde möjlighet böra finnas att låta endast en slumpmässigt bestämd, dock icke alltför obetydlig, del av försäkringstagarstocken deltaga i elektorsvalen. Valanordningarna måste dock konstrueras så, att obehörig påverkan på valen omöjliggöres och så att garantier i praktiken föreligger för att olika typer av försäkringar blir representerade på den vallista över elektorskandidater, som ställes under omröstning bland det slumpmässigt utvalda, röstberättigade försäkringstagarklientelet. Jämväl vid elektorsval måste be­ tydande arbete nedläggas på att skapa intresse för valen och på informa­ tion till de berörda försäkringstagarna om valen och om de uppställda kandidaterna. Med ovan angivna begränsning torde de synpunkter, som de sakkunniga anfört rörande organisationen av delegeradeval i större ömse­ sidiga riksbolag, böra beaktas jämväl vid elektorsval i större försäkrings­ aktiebolag av riksbolagstyp. Skulle det i en framtid visa sig att ett otill­ fredsställande litet antal försäkringstagare begagnar sin rösträtt vid elek­ torsval, synes frågan om eu övergång till andra anordningar än den in­ direkta valmetoden få övervägas. Tills vidare torde emellertid något binder icke böra resas mot att även större försäkringsaktiebolag, med beaktande av det ovan anförda, söker komma fram på nu ifrågavarande väg, när det gäller ad ulse de speciella företrädarna för försäkringstagarintressena i bolagens styrelser.

244 Kungl. Maj.ts proposition nr 171 år 1061

Det andra alternativet är att de styrelseledamöter, som skall särskilt ver­ ka för försäkringstagarintressenas tillgodoseende, utses av organisa­ tion eller intressegrupp med anknytning till försäkringstagarna. Direkta erfarenheter talar för att en sammankoppling av å ena sidan orga­ nisationer och å andra sidan försäkringsbolag kan innefatta en mycket aktiv och effektiv bevakning av försäkringstagarintressena. Givet är, att stor vikt måste läggas vid att anknytning sker till lämpliga och intresserade organi­ sationer. De sakkunniga utvecklar följande synpunkter.

Det ligger i sakens natur, att ett försäkringsaktiebolag i allmänhet har en sådan sammansättning av sin försäkringsstock, att en anknytning torde böra ske till flera olika organisationer. Då det vid försäkringsaktiebolagen är fråga om att utse några få representanter för försäkringstagarna, förut­ sätter därför organisationslinjen i allmänhet ett samarbete mellan de olika berörda organisationerna vid valet av försäkringstagarrepresentanter i för­ säkringsaktiebolags styrelse. Ett sådant samarbete torde lämpligen kunna organiseras i den formen, att samtliga berörda organisationer blir före­ trädda i en valdelegation, som har till uppgift att tillsätta försäkringstagarrepresentanterna i vederbörande försäkringsaktiebolagsstyrelse. Det sam­ arbete, som inom en dylik valdelegation kan etableras mellan olika orga­ nisationer, synes skapa goda förutsättningar för en effektiv bevakning av försäkringstagarintressena. Icke minst värdefullt synes vara, att en naturlig möjlighet öppnas att — med lämpliga, icke alltför korta tidsmellanrum — låta nu ifrågavarande styrelseuppdrag tillfalla än en expert från ett område och än en expert från ett annat område. Härigenom kan det bli tillfälle att på det ena området efter det andra få försäkringstagarsynpunkter fram­ förda av verkligt sakkunniga personer. I enlighet med det anförda anser de sakkunniga, att organisationslinjen innefattar goda möjligheter att få fram kunniga personer, som är lämpliga för uppgiften att i försäkrings­ aktiebolagens styrelser verka för försäkringstagarintressenas tillgodoseende. Förhållandena i ett försäkringsaktiebolag kan vara sådana, att anledning finnes att kombinera båda nu nämnda alternativ för utseende av försäkringstagarrepresentanterna i styrelsen. Det kan exempelvis befinnas, att indirekta val lätt kan organiseras såvitt rör en eller flera branscher, medan det i övrigt synes ligga närmast till hands att tillämpa organisationslinjen. Något hinder mot dylika kombinationer synes icke böra uppställas, därest kombinationerna konstrueras på ett sätt, som framstår som ändamålsenligt.

Det tredje alternativet utgöres av att Kungl. Maj:t eller offent­ lig myndighet utser försäkringstagarrepresentanterna i försäkrings­ aktiebolags styrelse. Då försäkringstagarrepresentanterna i främsta rummet icke skall vara kontrollorgan utan bör vara positivt verksamma såsom kontaktmän för för­ säkringstagarna och såsom sakkunniga förslagsställare och initiativtagare, vilka bygger på grundligast möjliga kunskaper om försäkringsproblemen, sedda från konsumentsynpunkt, synes det de sakkunniga mera fjärranlig­ gande att Kungl. Maj :t eller offentlig myndighet förordnar ifrågavarande styrelseledamöter än att vederbörande utses av exempelvis motororganisa­ tioner, fastighetsägarförbund, hyresgästsammanslutningar, löntagarorgani­ sationer, kvinnosammanslutningar och näringsorganisationer av olika slag, samarbetande i valdelegationer vilkas sammansättning anpassats efter arten

Kungl. Maj.ts proposition nr 171 år 1961 245

av den bedrivna försäkringsrörelsen. Kungl. Maj :t och offentlig myndighet måste nämligen anses ha mindre nära kontakt med försäkringsproblemen, sedda ur konsumentsynvinkel, än vad nyssnämnda och liknande organisa­ tioner har. Denna synpunkt står helt i överensstämmelse med vad som i föregående kapitel anförts rörande formerna för försäkringstagarinflytandet i de ömsesidiga försäkringsbolagen. Formen att Kungl. Maj :t eller offent­ lig myndighet utser försäkringstagarrepresentanter torde därför böra kom­ ma till användning endast i sådant fall, där av speciella skäl hinder möter mot att tillämpa vallinjen och organisationslinjen. Såsom exempel på så­ dana fall må nämnas, att försäkringstagarval omfattats med alltför ringa intresse av försäkringstagarna och att organisationslinjen framstår såsom oframkomlig, därför att försäkringsbolaget icke vill knyta an till de orga­ nisationer, som med hänsyn till arten av den av bolaget bedrivna rörelsen lämpligen bör ifrågakomma, eller därför att vederbörande organisationer icke är villiga att medverka. Liksom hittills bör enligt de sakkunniga formen för tillsättning av för­ säkringstagarrepresentanter i försäkringsaktiebolags styrelse beskrivas i bolagsordningen. Härigenom beredes den stadfästande myndigheten tillfälle att pröva ändamålsenligheten av den beslutade anordningen. Något hinder bör icke möta mot att eventuellt förekommande detalj föreskrifter intages i en särskild valordning. De sakkunnigas synpunkter utmynnar i förslag om vissa jämkningar i 70 § FL. Ändringsförslaget syftar till att markera att försäkringstagarrepresentanternas uppgift i främsta rummet bör vara att positivt verka så­ som kontaktmän för försäkringstagarna och såsom idégivare och initiativ­ tagare i försäkringstagarintressets tjänst. Vidare föreslås att tillsättningsformen i lagtexten beskrives så, att vederbörande skall »utses genom direkt eller indirekt val av försäkringstagarna eller intressegrupp eller intresse­ grupper med anknytning till dem eller, där sådant val icke lämpligen kan ifrågakomma, genom förordnande av Konungen eller offentlig myndighet».

Remissyttrandena Värdet av försäkringstagarrepresentationen i försäkringsbolagen understrykes i många remissyttranden. Samtidigt framhålles dock svårigheterna att få försäkringstagarna att aktivt intressera sig för att göra sitt inflytan­ de gällande. Likaså betonas att representationsfrågan icke kan givas en all­ mängiltig lösning. Enligt försäkringsinspektionens mening är de synpunkter och förslag som de sakkunniga framlagt i fråga om representationsfrågans lösning för de ömsesidiga försäkringsbolagen värda allt beaktande. Det är väl icke säkert, att de sakkunniga med de uppslag de presenterat, lyckats finna den mest ändamålsenliga lösningen, men enligt inspektionens mening bör alla uppslag, som kan ge hopp om en mera allmän förbättring, omsorgs­ fullt prövas. Liksom hittills skett kommer inspektionen jämväl i fortsätt­

246 Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

ningen att ägna noggrann uppmärksamhet åt ifrågavarande problem och söka att i samråd med bolagen avhjälpa konstaterade bristfälligheter i fråga om representationen. Försäkringsbolagens riksförbund understryker de sakkunnigas uttalan­ de att det är möjligheten att infinna sig vid stämmorna och att deltaga i val av delegerade som är av betydelse. Det ringa deltagarintresset under lugna och normala förhållanden är ingenting unikt just för försäkrings­ väsendet utan något som är utmärkande för nutidens organisationsliv över huvud taget — det må vara ideellt, ekonomiskt, fackligt eller politiskt. För­ bundet fortsätter. Riksförbundet är medvetet om att här föreligger ett omfattande problem­ komplex. Å ena sidan står det faktum att det i ett ömsesidigt försäkrings­ bolag är försäkringstagarna-delägarna som direkt eller indirekt har att ut­ öva en bolagsstämmas befogenheter. Å andra sidan står de praktiska svå­ righeterna att, i varje fall i tider av lugn utveckling, få delägarna att in­ tressera sig för denna uppgift. Det bör ej vara ett självändamål att på konst­ lade vägar och till betydande kostnader söka driva dem till valdeltagande trots att de själva inte kan finna verklig anledning därtill, eftersom före­ taget sköts på ett sådant sätt att det inte ger anledning till ett direkt engage­ mang från deras sida. Huvudsaken är — såsom även de sakkunniga fram­ hållit — att möjlighet finns för delägarna att utöva inflytande, därest ut­ vecklingen skulle så påkalla.

Så långt riksförbundet kunnat följa utvecklingen synes man inom de ömsesidiga bolagen över lag sträva efter att få sina bolagsstämmor represen­ tativt och ändamålsenligt sammansatta. En undersökning rörande de ömse­ sidiga bolagsstämmornas fördelning på olika yrkeskategorier o. dyl. ger enligt förbundet belägg för att stämmorna fyller alla rimliga anspråk på representativ och allsidig sammansättning. Därmed icke sagt att icke mer än nu skulle kunna göras för att informera försäkringstagarna om deras rätt att deltaga i valen och dessas innebörd samt att även i övrigt stimulera till ökat valdeltagande. Enligt förbundet beror emellertid allting på vilka kostnader man rimligen bör satsa på sådana åtgärder. Värdet av vad som eftersträvas måste vägas mot vad det kostar att försöka nå det. Riksför­ bundet vill påpeka att bolagen följer frågan med uppmärksamhet för att söka få till stånd tillfredsställande lösningar. Då därvid olika metoder na­ turligen måste prövas är det enligt förbundet angeläget att hinder icke reses för bolagen att i dessa stycken utforma sina bolagsordningar på sätt de finner lämpligt. Först sedan en metod prövats i praktiken kan man med nå­ gorlunda säkerhet bedöma, huruvida den är ändamålsenlig eller ej. -— Riks­ förbundet finner det naturligt att organisationsvägen eller en kombination av organisationsvägen och valvägen av de sakkunniga ges företräde fram­ för alternativet att de delegerade utses av Kungl. Maj :t eller offentlig myn­ dighet. Folksam har ingen erinran mot de sakkunnigas förslag om försök till aktivering av försäkringstagarintresset men ställer sig tveksamt till möj­ ligheterna att genom direkta stämmoval skapa garanti för att styrelse och

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961 247

företagsledning blir försäkringstagarnas förtroendeman. Folksam kritise­ rar vad de sakkunniga anfört rörande organisationslinjen som enligt bola­ get knappast synes slutgiltigt utredd av de sakkunniga. Enligt Folksams uppfattning skulle varje allmänt riksbolag behöva söka anknytning till åt­ minstone tiotalet riksorganisationer om de skulle fylla de sakkunnigas krav på att organisationerna i fråga skall täcka »flertalet försäkringsformer och försäkringstagarkategorier hos vederbörande bolag». Folksam anför vi­ dare bl. a. följande. Med hänsyn till de sakkunnigas allmänna resonemang kring dessa frå­ gor synes det med kraft böra slås fast, att representanter för organisationer som tillvaratar ett allmänt konsumentintresse —• såsom konsumentkoope­ rationen och fackföreningsrörelsen — måste anses kunna företräda för­ säkringstagarna i alla försäkringsgrenar. Att ställa en fordran på att exem­ pelvis Folksam, därför att företaget har en betydande rörelse i motorfordonsförsäkring, i sin stämma skulle behöva representanter för motororga­ nisationer kan inte gärna komma i fråga även om de sakkunnigas diskus­ sion skulle peka på en sådan lösning. Tvärtemot vad de sakkunniga kom­ mer till torde idealet för att få en arbetsduglig stämma vara, att varje bo­ lag engagerar så få organisationer som möjligt och att helst ingen organi­ sation vore engagerad i mer än ett bolag. En väsentlig sak är att organisa­ tionerna själva har en godtagbar demokratisk representation. En annan be­ tydelsefull fråga är att allmänheten informeras om vilka organisationer som i de olika bolagen utser delegerade. Om en person med vetskap om Folksams parlamentariska organisation tecknar sina försäkringar i före­ taget måste man kunna utgå ifrån att han, även om han inte är ansluten till fackföreningsrörelsen eller till konsumentkooperationen, accepterar att hans intressen som försäkringstagare bevakas genom de delegerade från dessa folkrörelser.

Organisationslinjen förordas av bl. a. Landsorganisationen, Sveriges aka­ demikers centralorganisation och Försäkringsfunktionärernas förbund. Landsorganisationen som inte finner anledning föreligga att föreslå någon ändring av den nu gällande lagstiftningen, finner de erfarenheter som redo­ visas av de sakkunniga angående direkta valmetoder så pass nedslående att denna väg inte kan förordas ens för sådana fall där organisationslinjen inte ter sig naturlig. Landsorganisationen anför bl. a. följande. Försäkringsverksamhet uppfattas av det stora flertalet medborgare inte som ett område, som är väsensskilt från andra slag av ekonomisk verk­ samhet och något personligt engagemang, som tar sig uttryck i livligt val­ deltagande eller beredvillighet att åta sig uppdrag i samband härmed, kan uppenbarligen blott påräknas i undantagsfall. Konsumtion av försäkringstjänster, hur betydelsefull den i och för sig än är, utgör dock blott en ringa del av den enskildes totalkonsumtion av varor och tjänster och därtill en del, som engagerar den enskilde i allmänhet mindre än t. ex. den dagliga konsumtionen av trafiktjänster. När LO förordar organisationslinjen framför någon form av mer eller mindre krystad valmetod så åsyftas därmed ingalunda, att organisationer­ na som sådana skall ikläda sig ett direkt eller indirekt ansvar för försäk­ ringsbolagens skötsel. Vad det i första hand gäller är att få fram personer med goda kvalifikationer för styrelseuppdrag, d. v. s. i huvudsak ett gott och självständigt omdöme, tillfredsställande insikter i ekonomiska frågor

248 Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

och intresse för försäkringsväsendet. Hellre än att överlämna ett sådant urval åt slumpen — resultatet av en omröstning bland ett antal väljare utan kännedom om kandidaternas meriter för uppdraget kan näppeligen bli ett annat — bör olika fackliga, ekonomiska och ideella organisationer med sin goda personkännedom kunna utse lämpliga representanter för kon­ sumentintresset till styrelseledamöter. Försäkringsbolagen bör ha en avse­ värd frihet när det gäller att i sina bolagsordningar ange genom vilka orga­ nisationer de önskar, att styrelsen skall rekryteras. Det kan härvid troli­ gen inte undgås, att vissa organisationer anmodas att utse styrelseleda­ möter i flera bolag. Med den uppläggning som här skisserats utgör ett så­ dant förhållande knappast en olägenhet. Fortfarande kommer vissa bolag att intimt samarbeta med vissa organisationer och att betrakta sig som lierade med dessa; i andra fall — och det måste bli flertalet — kommer den omständigheten, att en organisation har medverkat vid utseendet av en eller flera styrelseledamöter inte att leda till ett nära samarbete mellan organisationen som sådan och bolaget. Motorförarnas helmjkterhetsförbund redovisar goda erfarenheter av organisationslinjen genom sin representation i Ansvar men ställer sig något tveksamt till en generell utvidgning av denna representationsform. Förbun­ det framhåller att försäkringstagarklientelet i övriga ömsesidiga bolag med undantag för Folksam och kanske Trafik ej i lika hög grad är knutet till viss intressegrupp. Även om det skulle vara tekniskt möjligt att göra en uppdel­ ning av försäkringstagarna i grupper måste antalet huvudmän bli otympligt stort för att alla intressen skulle bli tillgodosedda. Lämpligheten av att en intressegrupp engagerar sig i alltför många bolag kan ifrågasättas. Man mås­ te enligt MHF betänka att den sunda konkurrensen med snabba åtgärder kan bli beskuren om huvudmannainflytandet blir detsamma i ett flertal bolag. MHF tvekar därför om att ge sin anslutning till de sakkunnigas uttalande att »i sådana ömsesidiga skadeförsäkringsbolag av riksbolagskaraktär, vilka söker anknytning till organisationer eller intressegrupper, synes trafikför­ säkringens och den övriga motorförsäkringens intressen i allmänhet lämpli­ gen kunna företrädas av delegerade, vilka är utsedda av de viktigaste motor­ organisationerna». Svenska Bankföreningen kan icke uttala någon uppfattning om behovet av den av de sakkunniga förordade förstärkningen av försäkringstagarrepresentationen men bankföreningen vill emellertid betona vikten av att nomineringen av försäkringstagarrepresentanter sker på sådant sätt att den framstår som en meningsyttring från de försäkrade själva. Från den ut­ gångspunkten ställer sig bankföreningen tveksam inför de sakkunnigas starka framhävande av alternativet med val genom organisationer och in­ tressegrupper av olika slag. Möjligheten för varje ömsesidigt bolag att fritt pröva sig fram till olika representationssystem är ett önskemål som uttalas av Tjänstemännens Centralorganisation, Städernas försäkringsbolag och Framtiden livförsäk­ ringsaktiebolag. Framtiden hävdar bestämt att man icke skall föreskriva vissa schabloner för formen, på vilken försäkringstagarinflytandet skall ordnas. Det är i stället önskvärt att man söker sig fram på olika vägar un­

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961 249

der beaktande av att det är försäkringstagarnas och endast försäkringsta­ garnas intressen, som skall stå i förgrunden. Enligt Framtidens uppfatt­ ning är alternativet att Kungl. Maj :t eller offentlig myndighet utser de de­ legerade direkt oförenligt med de ömsesidiga bolagens företagsform. Det strider mot de ömsesidiga bolagens grundidé, som är att försäkringstagar­ na är ägare av bolaget. Det är då naturligt att endast dessa delägare — eller i särskilda fall organisationer representerande dessa delägare — skall ha möjlighet att utöva rösträtt. Vad angår försäkringstagarinflytandet i försäk­ ringsaktiebolagen har försäkringsinspektionen icke ansett sig böra tillstyrka förslaget att förordnande av styrelseledamot genom Kungl. Maj :t eller offentlig myndighet endast bör ifrågakomma som en sistahandslösning. I övrigt tillstyrker inspektionen den föreslagna ändringen av 70 § FL. Inspektionen erinrar om att Kungl. Maj :ts och offentlig myndighets befo­ genhet i här angivna avseenden, vilken tillkom vid 1950 års ändringar i lagen om försäkringsrörelse till en början väckte en viss reaktion från försäkringsbolagshåll. Då emellertid denna reaktion numera synes ha ebbat ut, är det enligt inspektionens mening icke angeläget, att frågan nu tages upp till förnyat ställningstagande av statsmakterna. Inspektionen fram­ håller att ingen ännu har, vare sig när det gäller aktiebolag eller ömsesi­ diga bolag, kunnat formulera någon lösning av frågan om försäkringstagarrepresentation, som verkligen ser ut att vara lämplig och effektiv över hela fältet. Även om viss kritik kan riktas mot anordningen med s. k. kungarepresentanter, vill det inte förfalla som om denna anordning redan nu skulle vara mogen för en sådan generell nedgradering, som utredningen velat göra sig till tolk för. Inspektionen fortsätter. De sakkunniga har i sammanhanget bl. a. framhållit, att det från kon­ sumentsynpunkt synes vara mera fjärranliggande, att Kungl. Maj :t eller offentlig myndighet förordnar ifrågavarande styrelseledamöter än att ve­ derbörande utses av exempelvis motororganisationer, fastighetsägarförbund, hyresgästsammanslutningar, löntagarorganisationer, kvinnosammanslntningar och näringsorganisationer av olika slag. Härtill vill inspektionen anföra, att det skulle vara av visst värde om försäkringsbolag ännu oftare än som hittills skett blir anknutna till folkrörelser, företagarorganisationer och konsumentsammanslutningar av olika slag. Någon allmän lösning av pro­ blemet om försäkringstagarnas medinflytande kan dock icke heller en sådan utveckling ge, ty det föreligger behov även av bolag, som vänder sig till hela allmänheten. Det är vidare inte säkert, att det vore lyckligt, om t. ex. samma motororganisationer, fastighetsägarsammanslutningar, arbetsgivare- eller löntagargrupper utsåge representanter i ett flertal olika försäkringsbolag, något som skulle kunna leda till, att enskilda bolag förlorade sin profil. Rörande den föreslagna ändringen i fråga om utseende av försäkringstagarrepresentanter i försäkringsaktiebolagens styrelser framhåller Försäkrings­ bolagens riksförbund att varje bolag bör ha frihet att utforma sin bolags­ ordning med hänsynstagande till bolagets speciella struktur och egenart. Det bör vidare ankomma på varje bolag att avgöra hur stort antal försäkringstagarrepresentanter i förhållande till lagens minimum som är önsk­

250 Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

värt. Enligt riksförbundets mening har de sakkunniga presterat ett föga bärkraftigt underlag för att bibehålla de särskilda försäkringstagarrepresentanterna. Förbundet anför bl. a. Tanken att de bör fungera som kontroll- och övervakningsorgan avvisas med rätta av de sakkunniga. De sakkunnigas åsikt att försäkringstagarrepresentanterna bör väljas bland personer, som från olika områden bär så­ dana insikter i försäkringsfrågor, att de kan ägna speciellt intresse åt t. ex. premietariffering, försäkringsformer, försäkringsvillkor, anskaffningspolitik etc., är helt orealistisk. Dessa spörsmål fordrar en sakkunskap som svårligen kan förutsättas hos utanför branschen stående och som, i den mån den i styrelsen skulle bli företrädd av teoretiker utan praktisk erfarenhet, skulle kunna avsevärt tynga och försvåra arbetet utan någon motsvarande nytta för försäkringstagarna. I den mån nämnda frågor över huvud taget hör hemma på styrelseplanet i annan form än som ren in­ formation från den verkställande direktionens sida, saknas anledning att konstruera någon skiljelinje mellan stämmovalda och försäkringstagarvalda styrelseledamöter. Intresset och ansvaret måste vara ett och detsamma för båda grupperna. Vad nu sagts gäller både sak- och livförsäkringsaktiebolagen och bekräf­ tas i själva verket av de sakkunnigas egna intervjuer med försäkringstagarrepresentanterna. Dessa intervjuer har visat full enighet om att på försäkringsaktiebolagens styrelsesammanträden icke förekommit några frågor, där försäkringstagarintresset stått i något uttalat motsatsförhållan­ de till aktieägarnas intresse. Från åtskilliga håll har understrukits att bo­ lagens arbete bedrivs helt med försäkringstagarnas intresse som riktpunkt. Med hänsyn till de sakkunnigas ovan relaterade syn på försäkringstagarrepresentanternas funktion låge den slutsatsen närmast att försäkringstagarrepresentanterna i aktiebolagens styrelser snarare utgjorde ett tyngan­ de moment än vore till något gagn. Riksförbundet vill emellertid icke draga dessa konsekvenser. Enligt vad förbundet erfarit, har försäkringstagarrepresentanterna hos de olika aktiebolagen fullgjort sin funktion som sty­ relseledamöter på ett lika intresserat och ansvarsfullt sätt som övriga sty­ relseledamöter. Då man således sedan ett decennium prövat denna form av försäkringstagarrepresentation och då icke några olägenheter kan påvisas därav, föreligger icke något skäl att i detta sammanhang ifrågasätta avskaf­ fandet av denna representation. Därifrån är emellertid steget långt till att —• såsom de sakkunniga förordar — utvidga antalet försäkringstagarrepresentanter utöver det nu föreskrivna. Det bör ankomma på varje bolag att avgöra hur stort antal dylika styrelseledamöter i förhållande till lagens minimum, som är önskvärt. De sakkunniga har icke heller framfört något reellt skäl för en utvidgning av representationen.

Även i Folksams yttrande ges uttryck för att aktiebolagen själva bör få bestämma i vilken ordning försäkringstagarrepresentanterna i styrelserna skall utses. Folksam uttalar. Även om Folksam bar rika och gynnsamma erfarenheter av lekmännens arbete i ett konsumentägt företag är vi ändå tveksamma om värdet av en lag som föreskriver försäkringstagarrepresentanter i aktiebolagens styrelser —• med fullt ansvar för de beslut som där fattas — om deras insatser i fortsätt­ ningen kan väntas vara så begränsade, som de sakkunniga skisserat. När de sakkunniga nu föreslagit den i och för sig betydelsefulla förändringen att försäkringstagarrepresentanterna i första hand skall utses av försäkringsta­

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961 251

garna bör det, efter de erfarenheter som nu gjorts, kunna överlämnas åt aktiebolagen själva att avgöra på vilket sätt — i bolagsstämma, styrelse, nämnder eller råd — de lämpligen bör ordna den kontakt med försäkrings­ tagarna som de i nuvarande konkurrens sannolikt har behov av.

Landsorganisationen hänvisar till sitt förordande av organisationslinjen

beträffande de ömsesidiga bolagen och finner detta äga tillämpning även i fråga om aktiebolagen. Därest undantagsvis ett aktiebolag möter svårighe­ ter att organisationsvägen tillföra sin styrelse företrädare för konsumentin­ tresset bör som en sista utväg möjligheten stå öppen för Kungl. Maj:t att utse sådana. Syftet är dock enligt Landsorganisationen, oavsett metoden, detsamma. De av Konungen utsedda styrelseledamöterna bör inte betraktas och betrakta sig själva som företrädare för »det allmänna» i vidare mån än de organisations- eller bolagsstämmovalda ledamöterna. Landsorganisa­ tionen finner dock inte någon anledning föreligga att föreslå en ändring av den nu gällande lagstiftningen i berörda avseenden. Försäkringsinspektionen bör dock periodiskt, t. ex. vart tredje år, undersöka och offentligt redovisa hur styrelseledamöterna i skilda bolag uttages. Därigenom kan en önskvärd debatt hållas vid liv och bolag, som inte funnit tillfredsställande former för konsumentrepresentation, kan anse det angeläget att tillämpa bättre representationsmetoder. Förtjänsterna hos organisationslinjen understrykes även i yttranden av Försäkringsfunktionärernas förbund, Sveriges akademikers centralorgani­ sation och Yrkeskvinnors samarbetsförbund. — SACO påpekar att organisationsmetodens användning ej får anses innebära, att en organisation som så­ dan är representerad inom vederbörande försäkringsbolag. En representa­ tion genom intresseorganisationens medverkan ser SACO mera som en me­ tod att rekrytera lämpliga ledamöter än som en representationsfråga för ve­ derbörande organisation. I likhet med de sakkunniga anser SACO, att ut­ vägen att låta Kungl. Maj :t utse försäkringstagarnas representanter endast bör tillgripas som en sistahandslösning. Yrkeskvinnors samarbetsf örbund erinrar om att de sakkunniga pekat på kvinnosammanslutningarnas roll så­ som företrädare för konsumenterna. Enligt förbundets mening är det ange­ läget att hänsyn tas till de kvinnliga försäkringstagarnas intressen och för­ bundet finner det anmärkningsvärt att icke någon kvinna hittills blivit ut­ sedd. De smärre lagändringar som föreslås beträffande representationen i ak­ tiebolagens styrelse finner Tjänstemännens centralorganisation ingen anled­ ning att motsätta sig. Sveriges hantverks- och indusiriorganisation vill understryka det stora vär­ det av den möjlighet att följa verksamheten, som nu gällande system medför för försäkringstagarnas del. Enligt förbundet synes systemet inom olika före­ tag för närvarande fungera fullt tillfredsställande. Förbundet finner det na­ turligt att bolagens möjligheter icke för strängt låses. Bolagen bör ha frihet att välja för respektive företag lämpligt val- och representationssystem.

252 Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

Liknande tankegångar kominer till uttryck i de yttranden som avgivits av Motorförarnas helnykterhetsförbund och Sjöförsäkringsaktiebolaqet Öre­ sund. Framtiden livförsäkringsaktiebolag gör vissa jämförelser mellan livförsäk­ ringsaktiebolagen och övriga aktiebolag. Enligt Framtiden har skälen för sär­ skilda försäkringstagarrepresentanter icke samma tyngd för övriga bolag, men även där gäller att det borde vara till ömsesidig nytta om man får till stånd en fortlöpande kontakt mellan producenter (försäkringsgivare) och konsu­ menter (försäkringstagare). Framtiden biträder de sakkunnigas åsikt att man i försäkringsaktiebolag bör ha av försäkringstagarna eller represente­ rande organisationer utsedda styrelseledamöter men anser det däremot icke nödvändigt att i lagtexten ha en undantagsbestämmelse, den s. k. Kungl. Maj :t-linjen. Framtiden anför. Om man bedömer det önskvärt att ha representanter för försäkringsta­ garna föreligger samma förhållande som vid de ömsesidiga bolagen. Där är det som tidigare framhållits att våldföra sig på ömsesidighetens grundprin­ cip, om försäkringstagarna-delägarna berövas möjlighet att utöva inflytande på bolagets förvaltning. Enligt Framtidens erfarenhet kan en undantagsbe­ stämmelse icke heller motiveras under hänvisning till det stora antalet för­ säkringstagare. Framtiden med sina cirka 1,2 miljoner försäkrade (ett av de svenska bolag som har största antalet försäkringstagare) har i praktiken vi­ sat att det är möjligt att utan onödiga kostnader ordna ett verkligt försäkringstagarinflytande även då antalet försäkringstagare är stort och någon direkt organisationstillhörighet icke kan utnyttjas.

Även ur en annan synpunkt vore det önskvärt att få en klar bestämmelse om försäkringstagarinflytande utan sådan undantagsbestämmelse som nu finns i 70 § FL. I en modern lagstiftning i ett demokratiskt samhälle bör man sålunda så långt som möjligt undvika att den instans (även om det gäller Kungl. Maj :t), som skall ingripa i ett sammanhang av detta slag, samtidigt skall vara den instans, som subjektivt skall avgöra om ett sådant ingripande är nödvändigt. Framtiden anser att vid en ändring av 70 § FL paragrafen bör ges sådan lydelse att man icke på något sätt framställer det som om den försäkringstagarvalde styrelseledamoten har andra uppgifter än övriga styrelseledamö­ ter. Den av de sakkunniga föreslagna lydelsen av 70 §, liksom även den nuva­ rande lydelsen, synes antyda, å ena sidan att den försäkringstagarvalde ledamoten skulle äga mindre skyldighet än andra ledamöter att vaka över att t. ex. bolagets övriga fordringsägares intressen vederbörligen tillgodoses, och å andra sidan att dessa andra ledamöter icke kunna förutsättas verka för att försäkringstagarnas intressen vederbörligen tillgodoses. Ur bägge dessa synpunkter är en uppdelning i lagtexten av styrelseledamöternas upp­ gifter olämplig. Att en ledamot är vald av försäkringstagarna bör i och för sig vara tillräckligt för att han skall inse sitt ansvar gentemot dem.

Departementschefen Frågan om försäkringstagarinflytandet i försäkringsbolagen, som beträf­ fande de ömsesidiga bolagen avser spörsmålet om försäkringstagarnas repre­ sentation på bolagsstämmorna och beträffande aktiebolagen representatio­ nen i styrelserna, behandlades ingående vid tillkomsten av FL och 1950 års

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961 253

ändringar i lagen. Genom de sakkunnigas verkställda utredning har en redo­ görelse erhållits för det hittillsvarande utfallet av lagreformens praktiska tilllämpning. Till denna redogörelse har de sakkunniga fogat sina synpunkter på olika problemställningar i sammanhanget. De sakkunnigas genomgång av förhållandena på området har, bortsett från vissa smärre jämkningar i avfattningen av de i 70 § upptagna reglerna om försäkringstagarrepresentationen i försäkringsaktiebolagens styrelser, icke föranlett förslag till ändring av FL:s nuvarande bestämmelser i ämnet. Beträffande de ömsesidiga försäkringsbolagen har de sakkunniga sålunda funnit, att FL liksom hittills icke torde böra innehålla några närmare be­ stämmelser rörande bolagsstämmans sammansättning och tillsättande utan att det system som varje enskilt bolag tillämpar, såsom för närvarande gäl­ ler, bör beskrivas i bolagsordningen. Motsvarande ståndpunkt har de sakkun­ niga också intagit beträffande formen för tillsättning av försäkringstagarrepresentanter i försäkringsaktiebolags styrelse. Formen härför bör följ­ aktligen enligt de sakkunniga i överensstämmelse med vad nu gäller beskri­ vas i bolagsordningen. De sakkunniga framhåller allmänt vikten såväl av att försäkringsbolagen eftersträvar en tillfredsställande lösning av representationsfrågan som av att försäkringsinspektionen följer utvecklingen med uppmärksamhet och in­ griper om uppdagade brister i representationssystemet icke avhjälpes. Såsom framgår av det anförda innebär de sakkunnigas ståndpunkt att nuvarande lagbestämmelser i huvudsak kommer att bibehållas. Då lagen beträffande försäkringstagarrepresentationen i de ömsesidiga bolagens stäm­ mor icke lämnar någon föreskrift angående sättet för utseendet av de delege­ rade och i fråga om representationen i aktiebolagens styrelser endast anvisar vissa alternativa lösningar skall det sålunda enligt förslaget i princip allt­ jämt ankomma på bolagen att själva välja för vederbörande företag lämpligt representationssystem; dock för aktiebolag med den begränsning som följer av de i lagen uppställda alternativen. I remissyttrandena har riktigheten av de sakkunnigas ställningstagande till nu angivna huvudspörsmål icke ifrågasatts. Fastmera har från flera håll un­ derstrukits önskvärdheten av att nuvarande valmöjligheter med hänsyn till företagens skiftande natur alltjämt står öppna. Ej heller för egen del bar jag funnit anledning till erinran mot de sak­ kunnigas ståndpunkt i förevarande fråga. Såsom försäkringsinspektionen uttalat bar nämligen ännu icke vare sig när det gäller aktiebolag eller ömse­ sidiga bolag kunnat formuleras någon lösning av frågan om försäkringstagarrepresentationen, som verkligen ser ut att vara lämplig och effektiv över hela fältet. Detta förhållande, som är en naturlig följd av försäkrings­ bolagens skiftande karaktär, utgör ett starkt skäl för att icke begränsa förefintliga valmöjligheter. Utrymme bör därför finnas för att pröva olika vägar och att anpassa represenlationssystemen efter utvecklingens krav. I detta sammanhang vill jag understryka att försäkringsbolagen i försäkrings­ tagarnas intresse bör verka för att representationsformcrna är ändamålsen­

254 Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

liga. Självfallet bör också inspektionen ägna frågan fortlöpande uppmärk­ samhet och vidtaga de åtgärder som kan finnas betingade för att konstatera­ de brister avhjälpes. De praktiska detalj synpunkter som framlagts av de sakkunniga i anslut­ ning till den i betänkandet förda diskussionen rörande olika representalionsmetoder synes i huvudsak vara ägnade att tjäna till vägledning för försäk­ ringsbolagen vid utformningen av representationssystemen. Det måste dock betonas, att generella lösningar icke torde stå att finna och att erfarenheter­ na under den försöksverksamhet på området som får förutsättas äga rum kan ge anledning till avvikelser. I försäkringsbolag, där antalet försäkringstagare är litet, torde förutsätt­ ningarna att anordna ett tillfredsställande valförfarande i regel vara goda. Om det däremot gäller ett bolag med ett mycket stort antal försäkringstagare sy­ nes det vara förenat med vissa svårigheter att på denna väg skapa ett ända­ målsenligt representationssystem. Den i betänkandet redovisade undersök­ ningen rörande de ömsesidiga bolagens delegeradeval ger också vid handen att det finnes en påtaglig risk för att frågan om nominering och val av försäkringstagarrepresentanter icke kommer att mötas med något större intresse från försäkringstagarnas sida även om betydande insatser göres för att sti­ mulera till ökat valdeltagande. Denna omständighet synes böra beaktas då det gäller att välja mellan valvägen, organisationslinjen eller en kombination av nämnda båda metoder och torde i många fall kunna tala för en lösning enligt intressegruppslinjen. Det torde kunna förutsättas att åstadkomman­ det av lämpliga lösningar efter denna linje icke erbjuder några större pro­ blem i vår tid med dess rikt utvecklade organisationsliv. Från försäkringstagarsynpunkt torde det väsentliga vara att deras representanter är kvali­ ficerade för sitt uppdrag att tillvarataga försäkringstagarnas intressen. Att vederbörande representant dessutom tillhör försäkringstagarkretsen kan va­ ra en fördel men något krav härpå torde ej behöva uppställas. Endast i sådana fall där val av delägarna eller utseende genom organisa­ tioner eller intressegrupper ter sig mindre ändamålsenligt på grund av spe­ ciella förhållanden torde såsom de sakkunniga anfört föreligga anledning att överlåta åt Kungl. Maj:t eller offentlig myndighet att utse delegeradeförsamlingen i ömsesidigt försäkringsbolag. Det bör anmärkas, att den ord­ ningen att Kungl. Maj :t utser delegeradeförsamlingen icke för närvarande förekommer i något försäkringsbolag. Enligt de sakkunnigas mening bör utvägen att låta Kungl. Maj:t eller offentlig myndighet utse försäkringstagarnas representanter i försäkrings­ aktiebolagens styrelser komma till användning endast i sådana fall, där av speciella skäl hinder möter mot att tillämpa vallinjen eller organisationslin­ jen. Denna fråga berördes vid tillkomsten av nu gällande bestämmelse i ämnet. Därvid framhölls att alternativet med förordnande av Kungl. Maj :t eller offentlig myndighet syntes lämpligt i sådana fall då representations­ frågan enligt val- eller intressegruppslinjen icke innebar en god lösning. Detta uttalande står i överensstämmelse med min uppfattning i frågan och

Kungl. Maj.ts proposition nr 171 år 1961 255

lag vill framhålla att vederbörande styrelseledamot, vare sig han utses av en organisation eller förordnas av Kungl. Maj :t, är utsedd att representera försäkringstagarna. Det synes mig emellertid föra för långt att, såsom de sak­ kunniga föreslagit, kräva att möjligheten att välja metoden med förord­ nande av Kungl. Maj :t eller offentlig myndighet skall stå öppen endast för det fall att övriga metoder icke lämpligen kan ifrågakomma. Genom en så­ dan bestämmelse skulle hinder uppställas för ett bolag som föredrager den förstnämnda metoden framför de båda övriga alternativen även för det fall att en lösning i enlighet med dessa alternativ skulle vara möjlig. Då vi­ dare tillämpningen av olika representationssystem ännu befinner sig i ett försöksskede är jag icke för närvarande beredd att förorda den av de sak­ kunniga föreslagna inskränkningen av valmöjligheterna. Ej heller anser jag i övrigt skäl föreligga att föreslå ändring i avfatt­ ningen av 70 § FL.

I. Livförsäkringsbolags fonder

De sakkunniga I ett särskilt avsnitt behandlar de sakkunniga gällande bestämmelser om livförsäkringsbolags fondredovisning och framlägger förslag om minskning av antalet fonder, som sådant bolag skall redovisa. De sakkunnigas förslag äger avseende icke blott på livförsäkringsrörelse utan även på sådan sjukoch olycksfallsförsäkringsrörelse, som skall följa de särskilda bestämmel­ serna rörande livförsäkring. Jämlikt FL skall för livförsäkringsrörelse försäkringsbolag redovisa föl­ jande olika slag av tekniska fonder, nämligen försäkringsfond, utjämnings­ fond, säkerhetsfond, återbäringsfond och regleringsfond. Något hinder mot uppförande, utöver de tekniska fonderna, av en eller flera dispositionsfonder lägger icke lagen. Med stöd av de grundsatser, som ligger bakom bestäm­ melserna angående livförsäkring i FL, har dock i bolagsordningarna för livförsäkringsbolagen intagits föreskrifter, som maximerar dessa bolags dispositionsfonder. Försäkringsfonden är ett direkt uttryck för den skuld, vari försäk­ ringsbolaget står till de enskilda försäkringstagarna eller därmed jämställda betalningsberättigade personer. Det torde stå utom varje diskussion, att ifrå­ gavarande skuld bör särredovisas på det sätt som följer av FL:s nuvarande regler rörande försäkringsfond. De sakkunniga erinrar i detta sammanhang om de ur säkerhetssynpunkt betydelsefulla lagstadgandena, att ett belopp motsvarande försäkringsfonden för livförsäkringar städse skall redovisas i vissa särskilda slag av värdehandlingar in. m. och att ifrågavarande värde­ handlingar skall förvaras under former, som ger försäkringstagarna pant­ rätt i handlingarna till säkerhet för fullgörandet av försäkringsbolagets på försäkringsavtalen grundade förbindelser. Någon ändring i nu gällande be­

256 Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

stämmelser angående uppförande av försäkringsfond i livförsäkring föreslås icke av de sakkunniga. Utjämningsfonden i livförsäkring är enligt FL avsedd för utjäm­ ning av sådana ojämnheter i det ekonomiska förloppet, som härrör av väx­ lingar i dödlighet, sjuklighet eller invaliditet. Avsättningarna till och nedsättningarna av fonden skall styras av de försäkringstekniska grunderna, som skall innehålla bestämmelser i hl. a. detta ämne, och göres redan i vinst- och förlusträkningen. En ökning av utjämningsfonden har således karaktären av en kostnad i årets rörelse. En minskning av fonden utgör på motsvarande sätt en intäkt för året. Den nettovinst eller nettoförlust, som redovisas i vinst- och förlusträkningen för ett visst år, är således den utjäm­ nade vinsten eller förlusten. Det ligger i sakens natur, att om inom en livför­ säkringsrörelse ingen utjämning av årsresultaten göres, resultaten för ett antal år i följd sällan torde förete hilden av en jämn linje utan att resultats­ kurvan ofta torde bli ganska hackig. Inom alla områden av ekonomisk verk­ samhet eftersträvar man emellertid, av olika skäl, i allmänhet att uppvisa ett relativt jämnt förlopp av en bedriven rörelse och lagstiftningen är utformad så, att detta i stor utsträckning är möjligt. Både inom försäkringsrörelsen och inom annan ekonomisk verksamhet regleras årsresultaten till större eller mindre del genom avskrivningar. Vad angår annan försäkringsrörelse än liv­ försäkringsrörelse användes dessutom den utjämningsmetoden att i en ut­ sträckning, vars förenlighet med FL starkt kan ifrågasättas, dolda reserver inlägges i försäkringsfonden. På livförsäkringssidan föreligger starkare ga­ rantier för att försäkringsfonden ger ett rättvisande uttryck för bolagets skuld på grund av försäkringsavtalen och föreligger på grund av livförsäkringsbeskatlningens utformning inga skatteskäl för starkt i överkant till­ tagna beräkningar av försäkringsfonden. Redan intresset att bevara en upp­ lysande, sund försäkringsfondsredovisning på livförsäkringsområdet torde tala för att försäkringsbolagen i livförsäkring fortfarande bör ha möjlighet att genom en utjämningsfondsinekanism dämpa verkningarna på årsresulta­ ten av kastningar i dödlighet, sjuklighet och invaliditet. Understrykas bör också, alt eftersom livförsäkringsrörelsen till sin natur är en riskutjämningsverksamhet, avseende bl. a. en utjämning i tiden, det på ett speciellt sätt är naturligt att möjlighet beredes försäkringsbolag att redovisa utjäm­ nade rörelseresultat inom livförsäkring. Sett på något längre sikt torde en utjämnad resultatskurva ge en riktigare bild av livförsäkringsrörelsens för­ lopp än en kurva med tvära kastningar. Den omständigheten att man inom livförsäkringen kan observera en övergång från mera sparbetonade försäk­ ringar till rena riskförsäkringar synes också tala för att anordningen med en särskild grundstyrd utjämningsfond bör bibehållas. De sakkunniga har således icke funnit anledning att föreslå något avskaffande av utjämnings­ fonden i livförsäkring. Icke heller föreslås någon ändring av lagbestämmel­ serna rörande fonden. Kravet på en särskild säkerhetsfond för livförsäkringsrörelse är ett uttryck för den betydelse, som lagen tillägger rörelsens konsolidering. Säker-

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961 257

hetsfonden har sådan betydelse för tryggandet av de avtalade försäkringsför­ månerna, att det synes de sakkunniga fullt riktigt och i överensstämmel­ se med huvudtankegångarna bakom FL, att direkt i lagen meddelas bestäm­ melser angående avsättning till säkerhetsfond och restriktiva bestämmelser angående förutsättningarna för nedsättning av fonden. Erinras må i detta sammanhang, att för den händelse ett och samma försäkringsbolag bedriver såväl livförsäkringsrörelse som försäkringsrörelse avseende annan försäk­ ring än personförsäkring, enligt de sakkunnigas förslag fortfarande skall gälla, att ett belopp motsvarande icke blott försäkringsfonden för livförsäk­ ring utan även säkerhetsfonden skall redovisas i vissa särskilda slag av tillgångar och att de värdehandlingar, i vilka sådan redovisning sker, skall förvaras under former, som ger livförsäkringstagarna panträtt i dessa vär­ dehandlingar till säkerhet för fullgörande av bolagets på försäkringsavta­ len grundade förbindelser. Påpekas bör också, att bestämmelserna angående säkerhetsfond i livförsäkring utgör en motsvarighet till bestämmelserna i FL om reservfond för försäkringsrörelse av annat slag än livförsäkrings­ rörelse. Av det sagda framgår att de sakkunniga är av den uppfattningen, att säkerhetsfond för livförsäkringsrörelse fortfarande bör finnas. För livförsäkringsrörelse skall för närvarande enligt FL redovisas ytter­ ligare två tekniska fonder, nämligen återbäringsfond och regle­ ringsfond. Av avsättningarna till dessa fonder sker avsättningen till återbäringsfond enligt regler, som är intagna i återbäringsgrunderna, medan avsättningen till regleringsfond har karaktären av en vinstdisposition, som regleras av bolagsordningens bestämmelser. Beträffande användningen gäl­ ler för båda fondernas del, att bestämmelser i ämnet meddelas i återbäringsgrunderna. Fonderna utgör således ett led i återbäringsmekanismen i liv­ försäkring. Enligt de sakkunnigas uppfattning kan behovet av att redovisa både återbäringsfond och regleringsfond starkt ifrågasättas. Den nuvarande tudelningen torde böra ses såsom en reminiscens av dels det av 1942 års försäkringsutredning framlagda men i propositionen rörande FL avvisade förslaget att bibehålla tidigare ordning med en grundbunden förutberäkning av återbäring och dels de med den förutberäknade återbäringen sam­ manhängande beskattningsreglerna för livförsäkring vid tidpunkten för till­ komsten av 1948 års lag. De sakkunniga erinrar om att beskattningsreg­ lerna vid ifrågavarande tid medgav livförsäkringsbolag avdragsrätt för av­ sättning enligt grunderna för förutberäknad återbäring och att återbäringsfonden enligt 1942 års utrednings förslag i första hand var tänkt såsom en täckningsreserv för den del av återbäringen som blev förutberäknad. Då FL icke innesluter något system med förntberäkning av återbäring och då ge­ nom ändringar i skattelagstiftningen år 1950 beskattningsreglerna nu icke längre framtvingar någon distinktion mellan olika delar av återbäringen, saknas enligt de sakkunnigas mening numera all anledning att redovisa återbäringsfond och regleringsfond såsom två skilda fonder. De sakkunniga föreslår därför, alt dessa två livförsäkringsrörelsefonder sammanslås till eu enda fond, förslagsvis benämnd återbäringsfond. Den sammanslagna 17 Bihang till riksdagens protokoll 1961. 1 samt. Nr 171

258 Kungl. Mcij:ts proposition nr 171 år 1961

fonden synes lämpligen konstruktionsmässigt böra få samma ställning som den nuvarande regleringsfonden. I enlighet med det anförda föreslår de sakkunniga för den nya återbäringsfondens del, att användningen av fonden skall regleras genom återbäringsgrunderna. Uttag ur fonden i enlighet med grunderna torde komma alt upptagas i vinst- och förlusträkningen såsom en intäkt för året, vilken intäkt emellertid i vinst- och förlusträkningen i allmänhet torde komma att motsvaras av en lika stor kostnadspost avseende tilldelad återbäring. Av­ sättning till den nya återbäringsfonden föreslås skola få karaktären av en vinstdisposition. Härvid förutsätter de sakkunniga, att sedan övriga i FL angivna eller i bolagsordningen medgivna fondavsättningar m. m. ägt rum och, i livförsäkringsaktiebolag, enligt bolagsordningen medgiven begränsad utdelning till aktieägarna ägt rum, all återstående vinst å livförsäkringsrö­ relsen föres till återbäringsfonden. Sammanförandet av nuvarande återbäringsfond och regleringsfond till en enda fond, kallad återbäringsfond, förutsätter mindre ändringar i ett fler­ tal paragrafer i FL, nämligen i 6 § första stycket 11., 93 § 3 mom., 94 § 1 mom., 170 § första stycket 12., 270, 272, 273 och 281 §§.

I anslutning till det anförda redovisar de sakkunniga vissa synpunkter rörande livförsäkringsbolags redovisning av dispositions fond. De sakkunniga anför.

Med stöd av uttalande av föredragande statsrådet i propositionen röran­ de FL har i bolagsordningarna för de livförsäkringsbolag, som förbehållit sig rätt att upplägga dispositionsfonder, upptagits restriktiva bestämmelser angående rätten för bolagsstämma att använda en del av vinsten å liv­ försäkringsrörelsen till avsättning till dylik fond. De berörda livförsäkrings­ bolagens dispositionsfonder har i allmänhet i bolagsordningarna maxime­ rats till 5 % av summan av de tekniska extrafonderna. Två livförsäkrings­ bolag har utformat sina bolagsordningar så, att dispositionsfondsavsättning är utesluten. De livförsäkringsbolag, som förbehållit sig den handlingsfri­ het som möjligheten att upplägga dispositionsfonder innefattar, har i all­ mänhet icke på långt när avsatt så stora dispositionsfonder, som bolagsord­ ningarna tillåter. I några fall redovisar dylika bolag ingen dispositionsfond alls. Såsom framgår av i det föregående lämnade uppgifter har under den tid, FL varit i tillämpning på livförsäkringsbolagen, uttag ur dessa bolags dispositionsfonder praktiskt taget uteslutande skett för överföring av me­ del till de tekniska extrafonderna. Något missbruk av möjligheten till dispositionsfondsavsättningar har således icke i något avseende förekommit. Härtill kommer att den möjlighet att utjämna den årliga belastningen å livförsäkringsrörelsen vid exempelvis mera betydande engångsanslag till allmännyttigt eller därmed jämförligt ändamål, som dispositionsfondsmekanismen öppnar, åtminstone i vissa situationer torde kunna vara av värde för livförsäkringsbolagen eller vissa av dessa. Under nu angivna förhållan­ den och mot bakgrunden av den hårda reglering genom grunder, för vilken livförsäkringsverksamheten är föremål, anser de sakkunniga, att anledning icke finnes att föreslå någon lagändring som skulle betaga livförsäkrings­ bolagen nuvarande möjlighet att i begränsad utsträckning avsätta över­ skottsmedel till dispositionsfond. Understrykas bör, att denna ståndpunkt

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961 259

icke innefattar något avsteg från grundsatsen, att i livförsäkringsaktiebo­ lag aktiekapitalets ökning genom fondemission skall vara förbjuden och att i dylikt bolag bl. a. den årliga aktieutdelningen skall vara begränsad ge­ nom bestämmelser i bolagsordningen.

Remissyttrandena De sakkunnigas förslag att för livförsäkringsrörelse och därmed jäm­ ställd sjuk- och olycksfallsförsäkringsrörelse nuvarande återbäringsfond och regleringsfond sammanslås till en enda fond, kallad återbäringsfond, tillstyrkes eller lämnas utan erinran i remissyttrandena. Folksam, som finner förslaget utgöra ett steg i rätt riktning, anser dock att det mest rationella vore att sammanslå alla överskottsfonder till en enda. Folksam anför. Såväl enligt nu gällande lag som efter den föreslagna ändringen utgör samtliga överskottsfonder underlag för återbäringen. I detta avseende kun­ de överskottsfonderna mycket väl sammanföras till en enda fond. Återbäringstekniken skulle inte påverkas av en sådan sammanslagning, inte heller försäkringsfondens storlek. Även ur soliditetssynpunkt är det likgiltigt om överskottsmedlen uppsamlas i en eller flera fonder. Ett livförsäkringsbo­ lags reella soliditet beror inte av namnet på överskottsfonderna utan av förvaltning, premiesättning och återbäringsteknik. De motiv som de sak­ kunniga anför för ett bibehållande av utjämningsfonden är inte övertygan­ de. Tvära kastningar i årsresultaten på grund av kastningar i dödlighet, sjuk­ lighet och invaliditet är med den omfattning, som rörelsen numera uppnått inom alla livförsäkringsbolag, sällsynta. Härtill bidrar naturligtvis också återförsäkringen. Även om tvära kastningar i riskrörelsen i bokslutet eli­ mineras med hjälp av ett internt fondsystem, kvarstår ändå realiteten bak­ om dem. Anledning att i bokslutet dölja denna realitet synes icke föreligga. Vad de sakkunniga uttalat därom att lagändring i syfte att omöjliggöra viss avsättning till dispositionsfond för livförsäkringsbolagen icke är erfor­ derlig vinner instämmande från försäkringsinspektionen och Försäkrings­ bolagens riksförbund.

Departementschefen Bestämmelserna i FL angående livförsäkring bygger på soliditets- och skä­ lighet sprinciperna. Med hänsyn till soliditetskravet måste i livförsäkrings­ avtal, som merendels avser en längre tidrymd med premier bestämda för hela avtalstiden, betryggande säkerhetsmarginaler inläggas i premierna. Härigenom erhålles garantier för att försäkringsbolagen är i stånd att full­ göra sina förpliktelser även vid avvikelser i ogynnsam riktning från det be­ räknade förloppet av verksamheten. Soliditetskravet medför att det under normala förhållanden uppstår ett överskott i verksamheten, överskottet återbäres jämlikt skälighetsprincipen till försäkringstagarna enligt regler i återbäringsgrunderna. Överskottsmedlen fonderas normalt under längre eller kortare tid inom ramen för ett i lagen föreskrivet fondsystem. Enligt FL skall i livförsäkringsrörelse finnas försäkrings-, utjämnings-, säkerhets-, återbärings- och regleringsfond. I bolagsordningarna finnes vidare oftast

260 Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

föreskrifter om avsättning till en på visst sätt maximerad dispositionsfond. För en sådan fondavsättning uppställes icke något hinder i FL. I betänkandet har upptagits spörsmålet om skäl föreligger att minska antalet fonder inom livförsäkringsrörelsen. De sakkunnigas övervägande av frågan har föranlett förslag om att fonderna skall minskas genom att återbäringsfonden och regleringsfonden sammanslås till en fond, benämnd återbäringsfonden. Förslaget har vid remissbehandlingen tillstyrkts eller lämnats utan er­ inran. Den föreslagna förenklingen av fondsystemet i livförsäkringsrörelse sy­ nes mig vara välmotiverad. Såsom de sakkunniga påvisat finnes numera efter vissa genomförda ändringar i skattelagstiftningen ej behov av att redo­ visa återbäringsfond och regleringsfond såsom två skilda fonder. Jag vill därför förorda, att de sakkunnigas förslag i denna del genomföres. I övrigt torde nuvarande fondsystem böra bibehållas. Något missbruk av föreliggande möjlighet att i begränsad utsträckning göra avsättning till dispositionsfond har enligt vad som framgår av den verkställda utredningen icke förekommit. En lagändring i syfte att inskrän­ ka nämnda möjlighet kan under sådana förhållanden icke vara aktuell. Mitt ställningstagande föranleder smärre jämkningar i 6 § första stycket It., 93 § 3 mom., 94 § 1 mom., 170 § första stycket 12. samt i 270, 272, 273 och 281 §§ FL. Förslagets genomförande ger anledning till ändringar i vissa i administra­ tiv ordning med stöd av FL meddelade bestämmelser angående redovisning.

J. Vissa frågor rörande försäkringsinspektionens verksamhet

De sakkunniga har i särskilt avsnitt behandlat åtskilliga frågor rörande försäkringsinspektionens ställning och uppgifter. Av dessa frågor torde ett par av mera allmän räckvidd få upptagas här. I vissa detaljfrågor må hän­ visas till den följande detaljmotiveringen.

Försäkringsinspektionens nuvarande organisation och verksamhet Jämlikt 3 § FL skall försäkringsbolagen, på sätt i lagen sägs, stå under tillsyn av en för hela riket gemensam försäkringsinspektion. Föreskrifter om inspektionens befogenheter och åligganden finnes i ett stort antal lagrum. Närmare bestämmelser om inspektionens organisation och verksamhet med­ delas enligt lagen av Kungl. Maj :t. Enligt Kungl. Maj :ts instruktion för försäkringsinspektionen den 22 no­ vember 1957 (nr 635), åligger det inspektionen bl. a. att taga den befattning med inländska försäkringsbolags verksamhet, var­ om stadgas i lagen om försäkringsrörelse och lagen om trafikförsäkring å motorfordon samt med stöd av dessa lagar utfärdade bestämmelser,

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961 261

att vara tillsynsmyndighet för andra understödsföreningar än sådana, som uteslutande avser att bereda understöd vid arbetslöshet, att vara tillsynsmyndighet för aktiebolags pensions- och andra personal­ stiftelser, att, såvitt rör försäkringsväsendet, följa utvecklingen av och främja all­ män kännedom om pris- och konkurrensförhållanden ävensom föra kartell­ register, att jämväl eljest verka för en sund utveckling av försäkringsväsendet samt att i övrigt fullgöra vad som enligt lag eller särskild författning eller andra bestämmelser ankommer på inspektionen. Försäkringsinspektionen har enligt instruktionen vidare att för varje år utarbeta och till Kungl. Maj :t överlämna bl. a. en statistisk redogörelse för den verksamhet här i riket, som bedrives av in- och utländska försäkringsanstaiter. Denna redogörelse publiceras under benämningen Enskilda försäkringsanstalter och ingår i Sveriges officiella statistik. Försäkringsinspektionen utgöres av en generaldirektör och chef, tre byrå­ chefer och två andra ledamöter. Byråcheferna föreslår var sin byrå, näm­ ligen försäkringsjuridiska och administrativa byrån, livförsäkringsbyrån samt skadeförsäkringsbyrån. Ärenden rörande understödsföreningar och stiftelser handhas av en särskild till livförsäkringsbyrån hörande avdelning. De bägge ledamöter, som ej är byråchefer, skall vara den ene sakkunnig i ekonomiska frågor, särskilt rörande penningplaceringar, och den andre en av försäkringsbolagsintressen oavhängig försäkringsexpert eller en med försäkringsfrågor väl förtrogen representant för försäkringstagarna. Med försäkringsbolagstillsynen sysselsatt personal samt i ämbetsverkets interna administration verksamma befattningshavare utgöres av general­ direktören samt inom försäkringsjuridiska och administrativa byrån It be­ fattningshavare, inom livförsäkringsbyrån exklusive avdelningen för under­ stödsföreningar och stiftelser 9 befattningshavare och inom skadeförsäk­ ringsbyrån 8 befattningshavare eller således totalt 29 personer. Av dessa innehar 17 tjänst i byråsekreterargrad (lönegrad 19) eller i högre lönegrad eller innehar amanuensbefattning. Avdelningen för understödsföreningar och stiftelser sysselsätter för närvarande 15 tjänstemän. Avdelningen har därutöver 2 tjänster som tills vidare hålles obesatta. I korthet kan huvudsyftet med försäkringsinspektionens kontroll över försäkringsbolagen sägas vara att tillse att bolagen driver sin rörelse under iakttagande av bestämmelserna i FL. Tillsynen utövas på flera olika sätt. Ett viktigt led i tillsynen utgör genomgång och granskning av uppgifter, som försäkringsbolagen fortlöpande har att insända till inspektionen. När för­ hållandena giver anledning därtill, infordrar inspektionen därjämte uppgif­ ter i speciella frågor, som synes böra bli föremål för särskild uppmärksam­ het. Eu annan viktig form för utövande av tillsyn över försäkringsbolagen är att försäkringsinspektionen på ort och ställe företager inspektioner av bolagens förhållanden. Tillsyn över efterlevnaden av FL utövas vidare vid den granskning av bolagsordningar och grunder, som göres av försäkrings-

262 Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

inspektionen i de viktiga ärendena angående stadfästelse å beslut om anta­ gande eller ändring av bolagsordning och grunder. I speciell form utövas också tillsyn därigenom att försäkringsinspektionen i ett stort antal försäk­ ringsbolag förordnar särskilt ombud och revisor. I linje med försäkringsin­ spektionens tillsynsverksamhet för tillvaratagande av försäkringstagarnas intressen ligger att inspektionen publicerar uppgifter om försäkringsbola­ gens förhållanden.

De sakkunniga De sakkunniga understryker, att det är ett allmänt intresse, att det finnes en tillsyn över försäkringsbolagen som övervakar att försäkringsbolagens rörelse bedrives på ett från försäkringstagarsynpunkter anmärkningsfritt sätt. Försäkringsinspektionen har alltid betraktat sig såsom ett expertorgan för tillgodoseende av försäkringstagarintressena. En tillsyn med denna in­ riktning är av värde icke allenast för försäkringstagarna utan även för kre­ ditmarknaden och samhället. Det ligger helt i linje med försäkringsrörelse­ lagstiftningen, att försäkringsinspektionen på sitt program har att i första hand tillvarataga försäkringstagarnas intressen. Inriktningen av försäkringsholagstillsvnen synes de sakkunniga vara en så viktig fråga, att det torde vara befogat att en bestämmelse i ämnet inryckes i FL. De sakkunniga föreslår därför, att 3 § första stycket FL kompletteras med en bestämmelse av innehåll att försäkringsinspektionens tillsynsverk­ samhet i första hand skall avse att tillvarataga försäkringstagarnas intres­ sen. De sakkunniga framhåller i detta sammanhang, att det från försäkrings­ tagarsynpunkter föreligger behov av tillsyn över försäkringsbolagen obero­ ende av företagsformen. Anledning finnes icke att härvidlag göra någon åt­ skillnad mellan försäkringsaktiebolag och ömsesidiga försäkringsbolag. Även om frågan om försäkringstagarinflytandet fått en god lösning i vissa ömsesidiga försäkringsbolag, kan man icke på den grunden avstå från till­ syn eller minska tillsynen såvitt angår ifrågavarande bolag. Försäkringsfrågorna är så invecklade och speciella, att även sådana intresserade lekmän, vilka hinner ägna ganska mycket tid åt ett försäkringsbolags angelägenheter, har stora svårigheter att få en klar bild av innebörden och konsekvenserna av bolagets åtgärder. För försäkringstagarna är det av stort värde, att en myndighet med specialister av olika slag ägnar hela sin tid åt att söka till­ varataga försäkringstagarintressena. Försäkringstagarna i de ömsesidiga försäkringsbolagen skulle få en försämrad ställning, därest de ömsesidiga bolagen icke skulle stå under tillsyn i samma utsträckning som försäkrings­ aktiebolag. Försäkringsinspektionens erfarenheter ger klart belägg för att det är ett försäkringstagarintresse att alla försäkringsbolag av någon ekono­ misk betydelse står under tillsyn. I den mån staten har behov av att dirigera kreditmarknaden, anser de sakkunniga att det -— oavsett angelägenhetsgraden — icke bör läggas på försäkringsinspektionen att tillse att dylika intressen blir tillgodosedda. För-

Kungl. Maj.ts proposition nr 171 år 1961 263

säkringsinspektionen skulle därigenom få en olämplig dubbelställning. Det förtroende och den samarbetsvilja, som försäkringsinspektionen nu i olika sammanhang möter både från konsumenthåll och från försäkringsbolagshåll, skulle kunna skadas och försäkringsinspektionens arbete skulle kunna för­ svåras, därest dylika främmande uppgifter komme att tilldelas inspektio­ nen. De sakkunniga förordar för sin del, att försäkringsinspektionen även framgent får behålla karaktären av ett organ som har att främja försäkringstagarintressena och därmed parallella intressen.

De sakkunniga föreslår vissa ändringar i syfte att underlätta för­ säkringsinspektionens tillsynsverksamhet. Jämlikt 283 § FL är styrelsen och verkställande direktören i försäkrings­ bolag pliktiga att lämna försäkringsinspektionen de upplysningar angående verksamheten, som inspektionen finner erforderliga. Med stöd av detta stad­ gande — som kompletterar upplysningsskyldighet som föreskrives i 281 och 282 §§ — kan försäkringsinspektionen inhämta för tillsynsverksam­ heten behövliga uppgifter i skilda ämnen. Uppgifterna kan infordras vid enstaka tillfällen eller kontinuerligt. Lagrummet i fråga är av stor betydelse för inspektionens verksamhet. Det ligger i sakens natur, framhåller de sak­ kunniga, att försäkringsinspektionen vid infordrande av upplysningar bör taga tillbörlig hänsyn till det arbete och de kostnader, som uppgiftslämnandet kan komma att medföra för försäkringsbolagen. Enligt 287 § 1 mom. FL äger befattningshavare hos försäkringsinspek­ tionen, som enligt av Kungl. Maj :t meddelade bestämmelser har att i sadant avseende företräda inspektionen, rätt att inventera försäkringsbolags kassa och övriga tillgångar samt granska försäkringsbolags böcker, räkenskaper och andra handlingar. Befattningshavare hos inspektionen, som enligt av Kungl. Maj :t meddelade bestämmelser har befogenhet att företräda inspek­ tionen, äger jämlikt 2 mom. nämnda § närvara vid bolagsstämma eller av inspektionen utlyst styrelsesammanträde och deltaga i överläggningarna. 1 3 mom. fastslås att vad försäkringsinspektionens företrädare vid gransk­ ning av böcker, räkenskaper och andra handlingar eller vid bolagsstämma eller styrelsesammanträde må ha erfarit angående enskildas personliga el­ ler ekonomiska förhållanden ej må yppas för allmänheten. Den befogenhet att bl. a. förrätta inspektioner hos försäkringsbolagen, som försäkrings­ inspektionen tillägges i 287 § FL, är mycket betydelsefull. De sakkunniga understryker att inga som helst bolagshandlingar må undandragas inspek­ tionens granskning. Även handlingar av typen interna promemorior skall hållas tillgängliga. Någon inskränkning i inspektionens befogenheter på förevarande område kan icke ifrågakomma. Såvitt rör förhållandet till för­ säkringsbolagen synes endast en mindre jämkning av lagrummet vara ak­ tuell. Mot bakgrunden av att Kungl. Maj:ts instruktioner för de statliga ämbetsverken numera göres mera kortfattade än förut synes lagtexten icke böra angiva, att behörigheten alt företräda försäkringsinspektionen skall framgå av bestämmelser, som meddelats av Kungl. Maj:t. Det torde icke

264 Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

heller böra krävas att fråga skall vara om person, som har ställningen av befattningshavare hos inspektionen. Därest försäkringsinspektionen anlitar en självständig expert, bör denne kunna få företräda inspektionen, om så finnes ändamålsenligt. De sakkunniga föreslår därför, att i 1 och 2 mom. av 287 § FL angives, att rätt att företräda försäkringsinspektionen tillkommer befattningshavare hos inspektionen eller annan, som jämlikt vederbörligt beslut är behörig att i sådant avseende företräda inspektionen. 283 och 287 §§ FL äger tillämpning på försäkringsbolag. Det kan emeller­ tid enligt de sakkunniga ifrågasättas, huruvida icke försäkringsinspektionens rätt att inhämta upplysningar och att inspektera behöver utvidgas för att inspektionen utan onödig omgång skall kunna utöva sin tillsyn över för­ säkringsbolagen. Det förekommer nämligen i icke obetydlig utsträckning, att försäkringsbolag vid rörelsens bedrivande biträdes av särskilda aktie­ bolag, föreningar, nämnder eller liknande organ. Såsom exempel må näm­ nas, att det finnes försäkringsbolag som funnit det ändamålsenligt att icke själva stå såsom ägare av erforderlig maskinutrustning m. m. för databe­ handling utan bildat särskilda databehandlingsaktiebolag. Många försäk­ ringsbolag samarbetar i tarifföreningar av olika slag när det gäller premie­ sättning m. m. I stor utsträckning har försäkringsbolagen inrättat rådgi­ vande skadereglerings- och villkorsnämnder m. in., i allmänhet gemensam­ ma för ett flertal bolag. Det kan icke ha varit lagstiftarens mening, att för­ säkringsbolagen skall kunna delvis undgå den i FL föreskrivna insynen ge­ nom att överlämna vissa ärenden till gemensamma eller andra särskilda organ av ovan angiven typ. Såvitt de sakkunniga kan finna måste försäkringsinspeklionen enligt gällande lag anses ha rätt att förelägga de enskilda försäkringsbolagen att lägga fram allt material, varpå försäkringsbolagen bygger sin verksamhet, således även material, som handhaves av bolagssammanslutning eller annat särskilt organ. Om icke försäkringsbolag följer inspektionens föreläggande att lägga fram allt material, på grundval av vil­ ket bolaget driver sin rörelse, torde förutsättningar få anses vara för han­ den för sådant ingripande mot vederbörande försäkringsbolag, som avses i 288 § FL. Givet är dock att försäkringsinspektionens tillsynsarbete skulle kunna bli tungrott, därest uppgifter, som innehas av särskilt aktiebolag, bolagssammanslutning, särskild nämnd eller liknande organ, skulle behöva infordras via de berörda försäkringsbolagen. I praktiken vänder sig försäkringsinspek­ tionen icke sällan direkt till ifrågavarande sammanslutning in. m. och bru­ kar då icke bli vägrad att utan vidare omgång få del av de uppgifter, varav inspektionen anser sig ha behov för sin tillsyn över försäkringsbolagen. Det synes de sakkunniga lämpligt att ett direkt stöd i lag erhålles för en dylik ordning. De sakkunniga föreslår därför, att FL kompletteras med en ny paragraf, förslagsvis benämnd 287 a §, av följande innehåll: Vad i 283 § och 287 § 1 och 3 mom. är stadgat med avseende å försäkringsbolag skall äga motsvarande tillämpning beträffande aktiebolag, vars verksamhet ute­ slutande har till föremål att biträda försäkringsbolag eller som gentemot

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961 265

försäkringsinspektionen förbundit sig att lämna upplysningar samt att hålla tillgångar och handlingar tillgängliga för granskning, ävensom beträffande tarifförening, skadereglerings- och villkorsnämnd samt annat liknande or­ gan, som biträder försäkringsbolag vid rörelsens bedrivande. Vad angår förslaget att tarifförening, skadereglerings- och villkorsnämnd samt annat liknande organ, som biträder försäkringsbolag vid rörelsens bedrivande, skall vara pliktigt att lämna försäkringsinspektionen upplys­ ningar och att hålla tillgångar och handlingar tillgängliga för granskning framhåller de sakkunniga, att bestämmelsen icke är avsedd att träffa samt­ liga de samarbetsorgan som förekommer inom försäkringsvärlden. Fråga är endast om vissa organ, som kan anses biträda vid försäkringsrörelsens bedrivande. Sådana sammanslutningar av försäkringsbolag, som icke tager befattning med frågor av betydelse för premiesättningen eller med skade­ regleringen eller med försäkringsvillkorsutformningen eller villkorstollcningen och icke heller eljest utövar några direkta rörelsefunktioner är icke avsedda att omfattas av lagbudet. En sammanslutning, som helt allmänt skall tillvarataga försäkringsbolagens intressen i förhållande till statsmak­ terna och ge uttryck åt försäkringsbolagens gemensamma synpunkter eller liknande, synes icke i den mening varom här är fråga kunna sägas biträda vid försäkringsrörelsens bedrivande och beröres därför icke av lagrummet. Från försäkringstagarsynpunkter synes det icke finnas anledning att under­ kasta en sammanslutning av sistnämnda slag uppgiftsskyldighet och skyl­ dighet att underkasta sig inspektioner. Beträffande formerna för försök ringsinspektionens ingri­ panden föreslår de sakkunniga — frånsett en mindre jämkning för att utmärka att erinring under vissa förhållanden skall kunna förekomma i de i 288 § 2 mom. uppräknade fallen — icke någon ändring. De sakkunniga föreslår emellertid viss publicering av inspektio­ nens beslut rörande erinringar och förelägganden. Ifrågavarande beslut är offentliga. Detta betyder emellertid icke, att besluten är mera allmänt kända. Ofta torde i praktiken kännedomen om desamma vara begränsad till försäkringsinspektionen och det direkt berörda försäkringsbolaget. Det sy­ nes de sakkunniga tvivelaktigt, om en sådan ordning är ändamålsenlig. Flera skäl synes tala för en publicering i en eller annan form av försäk­ ringsinspektionens beslut av nu angiven art. En lättillgänglig prejudikat­ samling på detta område torde kunna vara av värde från flera synpunkter. Sålunda torde det för försäkringsinspektionens tillvaratagande av försäk­ ringstagarnas intressen vara gagneligt, att förekommande anmärkningsbeslut blir allmänt kända bland försäkringsbolagen. Man torde nämligen kunna förutsätta, att försäkringsbolagen hämtar ledning av dylika beslut och utan särskild beivran vidtager rättelse, därest fel av motvarande slag som det, mot vilket anmärkning riktats, begåtts av det egna bolaget. Även för bolagsledningarna som sådana bör det vara av intresse att få uppmärk­ samheten riklad på att vissa förfaringssätt, som kanske har gammal hävd, icke är invändningsfria. En publicering av försäkringsinspektionens beslut

266 Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

torde också kunna få den nyttiga effekten, att samtliga försäkringsbolag i ännu högre grad än vad nu är fallet lägger sig vinn om att icke överträda FL:s bestämmelser. Även allmänheten torde med fog kunna hävda, att den bör ha tillgång till en samling av försäkringsinspektionens erinringar och förelägganden. Jämväl denna sida av förhållandet mellan försäkringsbola­ gen och försäkringsinspektionen torde i högre grad än för närvarande fak­ tiskt är fallet böra komma under offentlighetens ljus. Slutligen torde det också från rättsvetenskaplig synpunkt kunna vara av visst värde, att en dylik prejudikatsamling kommer till stånd. De sakkunniga föreslår för sin del, att försäkringsinspektionen för fram­ tiden skall utgiva en samling av försäkringsinspektionens erinringar och förelägganden samt Kungl. Maj :ts beslut i dylika ärenden, övervägande skäl synes de sakkunniga tala för att prejudikatsamlingen bör ingå i för­ säkringsinspektionens årspublikation Enskilda försäkringsanstalter. De sak­ kunniga förutsätter, att försäkringsinspektionens beslut av nu ifrågavaran­ de slag kommer att innehålla en så utförlig sakframställning, att inspektio­ nens ställningstaganden blir så klarläggande som möjligt.

De sakkunniga föreslår även att försäkringsinspektionens konsumentupplysande verksamhet utvidgas. En effektiv och sund konkurrens är av stor betydelse på försäkringsområdet. Den av försäkringsinspektionen utövade skälighetskontrollen är, såsom i annat sammanhang framhållits, ett viktigt komplement till konkurrensen men kan icke ersätta denna. För en rättvis bedömning av exempelvis skäligheten i premiesättningen och i omkostnadsstrukturen kräves nämligen ofta un­ dersökningar av sådan omfattning och svårighetsgrad, att det möter stora svårigheter för försäkringsinspektionen att — i allt fall med nuvarande personalresurser — genomföra desamma. Icke minst därför är det av bety­ delse, att det finnes en benägenhet hos försäkringsbolagen att på ett sunt sätt tävla med varandra. Försäkringsinspektionens tillsyn är emellertid icke blott ett komplement till konkurrensen utan bidrager också till att konkur­ rensen mellan försäkringsbolagen sker i sunda banor och icke i alltför hög grad tager sig sådana uttryck att försäljningskostnaderna blir onödigt höga. Försäkringsinspektionen har också möjlighet att vid sin tillsyn ägna upp­ märksamhet åt andra osunda uttryck av konkurrensen och kan därigenom ytterligare bidraga till att tävlan mellan försäkringsbolagen äger rum på ett sätt, som bäst kommer konsumenterna till godo. En viktig förutsättning för en sund, effektiv och i högsta grad konsumentgagnande konkurrens är vi­ dare, att försäkringskunderna eller i alla händelser en del av dem har för­ utsättningar att åtminstone i viss mån bedöma värdet av olika försäkrings­ former, förhållandet mellan valuta och pris för en försäkring etc. Har kon­ sumenterna icke tillräckliga kunskaper, förlorar konkurrensen en stor del av sitt värde för dem. Det är mycket som brister på detta område för närvaran­ de. Stora delar av försäkringsbolagens kundkrets har mycket bristfälliga in­ sikter i försäkringsfrågor av olika slag. En konsumentupplysning är därför

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961 267

i hög grad påkallad. Med hänsyn till att det möter speciella svårigheter för konsumenterna att få klara begrepp om försäkringsproblemen är konsu­ mentupplysningen kanske viktigare på försäkringsområdet än på många andra områden. Enligt de sakkunnigas uppfattning är försäkringsinspektionen särskilt lämpad att tillhandagå allmänheten med sakkunnig, opartisk konsumentupplysning på försäkringsområdet. En dylik verksamhet ligger helt i linje med försäkringsinspektionens övriga arbete för tillvaratagande av försäkringstagarnas intressen. Även 1942 och 1945 års försäkringsutredningar har framhållit, att försäkringsinspektionen bör publicera material av intresse för allmänheten. De sakkunniga understryker starkt betydelsen av att försäkringsinspek­ tionen i all den utsträckning som är möjlig tillhandagår allmänheten med upplysningar, som kan vara av värde för medborgarna i deras egenskap av försäkringskonsumenter. I den mån resurserna tillåter det synes denna sida av inspektionens verksamhet böra utbyggas. Försäkringsinspektionen torde härvid böra inrikta sig på att tillhandahålla material, som är av direkt praktisk betydelse för den enskilda genomsnittskonsumenten, som skall teckna vanligare typer av försäkringar. Försäkringsinspektionen synes böra göra sammanfattningar, vilka på ett populärt men ändock sakligt sätt bely­ ser medborgarnas försäkringsbehov och de skiftande fördelarna av olika gängse försäkringsformer och analyserar vanligen förekommande försäkringsvillkor och villkorsolikheter samt lämnar direkta uppgifter om pre­ mier och återbäring m. m. Dessutom synes allmänheten ha intresse av upp­ gifter om bl. a. det ekonomiska utfallet av försäkringsbolagens rörelse, om kostnadsutvecklingen i vidsträckt bemärkelse hos olika försäkringsbolag, anskaffnings- och övriga förvaltningskostnaders andel av premierna samt om storleken av förekommande säkerhetstillägg m. m. I den mån service­ olikheter eller skillnader i behandlingen av inträffade försäkringsfall kan konstateras försäkringsbolagen emellan, är detta naturligtvis också något som är av intresse för konsumenterna. Upplysningar synes även böra läm­ nas om motsvarande förhållanden för de olika former av frivillig försäk­ ring, som meddelas av samhälleliga organ. I vissa av de förut nämnda avse­ endena har försäkringsinspektionen redan publicerat material av betydande intresse. I andra avseenden saknar emellertid konsumenterna helt översikt­ liga vägledande upplysningar. De sakkunniga är medvetna om att icke obe­ tydliga praktiska svårigheter kan möta genomförandet av ett så vidsträckt program, som ovan angivits, och att detsamma till icke oväsentlig del för­ utsätter tillgång till material, varöver försäkringsinspektionen icke för när­ varande förfogar. De sakkunnigas förslag i tidigare avsnitt av detta betän­ kande ger emellertid försäkringsinspektionen större förutsättningar än ti­ digare att tillhandagå med en fullständig konsumentupplysning. De sak­ kunniga vill rekommendera, att försäkringsinspektionen så snabbt som personella och övriga resurser tillåter försöker ge en bred konsumentupp­ lysning av den typ, som angivits i det föregående, och målmedvetet tager ett steg i sänder i denna riktning.

268 Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

Gentemot en konsumentupplysningsverksamhet av denna karaktär kan möjligen invändas, att det närmast skulle ankomma på försäkringsbolagen själva att tillhandahålla allmänheten de uppgifter som erfordras för ställ­ ningstaganden i försäkringsfrågor. Försäkringsbolagen tillhandagår otvivel­ aktigt i olika former kunderna med upplysningar såväl i form av tryck­ saker som i form av muntliga upplysningar, lämnade av bolagens ombud. Ifrågavarande upplysningsmaterial ger emellertid icke några översiktsbil­ der, som möjliggör direkta jämförelser mellan de olika försäkringsbolagens tjänster och priser in. in. Varje enskilt försäkringsbolags material blir lätt ensidigt därigenom att det egna bolaget skjutes i förgrunden och de för ett större antal bolag gemensamma trycksakerna förbigår ofta eller tager med lätt hand på frågor, som är av betydelse för den inbördes tävlan mellan bolagen. Det saknas en lättillgänglig, opartisk konsumentupplysning, som tillhandagår med uppgifter belysande likheter och olikheter mellan olika försäkringsbolags och försäkringsbolagsgruppers tjänster och priser m. m. Just på försäkringsområdet med dess invecklade och för allmänheten svår­ överskådliga förhållanden synes det särskilt angeläget att en dylik brist av­ hjälp es. Enligt de sakkunnigas uppfattning talar övervägande skäl för att konsumentupplysningssynpunkterna blir bäst tillgodosedda, därest försäkringsinspektionen vid sidan av Enskilda försäkringsanstalter utgiver en särskild lionsumentupplysningspublikation, vilken är utformad direkt med tanke på att bibringa den intresserade allmänheten praktiskt nyttiga kunskaper på försäkringsområdet. En sådan publikation kan givas en betydligt populärare form än vad Enskilda försäkringsanstalter har och torde icke böra inne­ hålla några partier, som visserligen är av intresse för fackmän och specia­ lister men som saknar praktisk betydelse för allmänhetens val av försäk­ ringsformer och försäkringsgivare. Publikationen i fråga synes icke höra utkomma vid vissa på förhand bestämda tider utan torde böra utgivas i den takt, som bestämmes av försäkringsinspektionens tillgång på bearbetat ma­ terial av intresse. Bl. a. till förebyggande av dubbelarbete förutsätter de sak­ kunniga, att försäkringsinspektionen vid utarbetandet av publikationen hål­ ler kontakt med de materiallämnande bolagen. I enlighet med det anförda föreslår de sakkunniga, att försäkringsinspektionen beredes möjlighet att utgiva en särskild konsumentupplysningspublikation av ovan angivet slag. Innehållet i den föreslagna konsumentupplysningspublikationen synes bö­ ra givas en så vid spridning som möjligt. Tacknämligt skulle vara, därest tidningspressen i större utsträckning än hittills komme att ägna uppmärk­ samhet åt praktiska försäkringsfrågor och bidroge till att sprida kännedo­ men om försäkringsinspektionens publikationer och om huvudpunkterna av innehållet i desamma. Kunde intresse väckas för konsumentupplysning i försäkringsfrågor via radio och television, skulle detta givetvis vara av stort värde. De sakkunniga förutsätter att försäkringsinspektionen söker kontakt med tidnings- och radiovärlden när publicering äger rum av mate­ rial av mera allmänt intresse.

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961 269

Enligt de sakkunnigas mening skulle det kunna vara av värde, därest försäkringsinspektionen årligen hölle en eller flera konferenser med styrelseledamöter, huvudmän och andra personer i ledande ställning hos försäkringsbolagen. Vid de intervjuer, som de sakkunniga haft med de särskilda försäkringstagarrepresentanterna i försäkringsaktiebola­ gens styrelser, har de intervjuade i flera fall uttryckt önskemål om att få del av försäkringsinspektionens synpunkter. Såvitt de sakkunniga kan fin­ na bör en dylik kontakt kunna vara av värde även för andra styrelseleda­ möter och andra personer i ledande ställning. Vid konferenserna skulle försäkringsinspektionen kunna taga upp aktuella, allmänna frågor till behand­ ling och närmare redogöra för inspektionens erfarenheter och synpunkter på olika områden samt besvara frågor, som ställes av de närvarande. En så­ dan direkt kontakt mellan försälcringsinspektionen och ett antal personer tillhörande försäkringsbolagens högsta organ bör kunna ge bägge sidor vär­ defulla synpunkter och informationer och bör ömsesidigt kunna bidraga till ökad klarhet och förståelse. Konferensernas program torde lämpligen böra uppgöras av försäkringsinspektionen efter samråd med försäkringsbolagen. De sakkunniga föreslår, att försäkringsinspektionen söker anordna en dy­ lik konferens inom en ganska snar framtid. De erfarenheter, som då erhålles, torde kunna tjäna såsom ledning för det fortsatta arbetet på denna linje. De sakkunniga framhåller även behovet av kontakt mellan de samhälleliga försä k ringsorganen och försäkringsbo­ lagen. De sakkunniga förordar, att man från departementshåll eller från berörda parters sida tager initiativ till fortlöpande överläggningar i personförsäkringsfrågor mellan företrädare för socialdepartementet, riksförsäkringsanstalten, pensionsstyrelsen, försäkringsinspektionen samt de enskilda för­ säkringsbolagen. Avsikten är icke att skapa någon ny statlig nämnd eller lik­ nande utan blott att till gagnande av försäkringstagarintressena etablera när­ mare kontakt och samarbete mellan statliga organ och försäkringsbolag, vil­ ka är verksamma på personalförsäkringsområdet. En fortlöpande kontakt av nu angivet slag bör enligt de sakkunnigas uppfattning kunna avsätta resul­ tat, som blir av värde för försäkringstagarna. Till utveckling av sitt förslag anför de sakkunniga bl. a. följande. Allteftersom samhällets personförsäkringsformer utvecklats och utvidgats har de enskilda försäkringsbolagens uppgift på personförsäkringsområdet alltmera blivit att tillhandagå allmänheten med påbyggnader, individuellt och gruppvis, av det personförsäkringsskydd som samhället ger. De svenska försäkringsbolagens personförsäkringsrörelse blir till mycket stor del en komplettering av den personförsäkringsverksamhet, som olika samhällsor­ gan utövar. Såsom framgår av det föregående tillhandahåller samhällets försäkringsorgan vissa frivilliga kompletteringar av det obligatoriska grund­ skydd, som samhället ger. Dessa påbyggnadsmöjligheter är dock mera be­ gränsade än de, som det enskilda försäkringsväsendet kan erbjuda. Ett stort antal kombinationer av samhällelig personförsäkring och påbyggnadsförsäkringar hos enskilda försäkringsbolag kan tänkas. Härvid kan det av försäk­ ringsbolagen lämnade försäkringsskyddet antingen läggas omedelbart ovan­ på samhällets obligatoriska försäkring eller sättas in först sedan den obliga­

270 Kungl. Maj:ts proposition, nr 171 år 1961

toriska försäkringen kompletterats med en frivillig försäkring hos samhäl­ lets försäkringsorgan. Mot den angivna bakgrunden framstår det såsom ett försäkringstagarintresse, att på personförsäkringsområdet de samhälleliga försäkringsorganen och försäkringsbolagen håller fortlöpande kontakt med varandra, diskuterar gemensamma problem och överväger vilka möjligheter som — inom ramen för gällande lagar eller efter lagändringar -— finnes att genom olika åtgärder förbättra försäkringstagarnas sammanlagda försäkringsskydd och tillvarata­ ga möjligheter till förenklingar och andra rationaliseringar. Såväl när det gäller skaderegleringen som i fråga om den närmare utformningen av för­ säkringarnas innehåll och riktlinjerna för premiesättningen samt den statis­ tiska bearbetningen av försäkringsmaterialet torde i icke obetydlig omfatt­ ning ett utbyte av erfarenheter m. m. kunna vara av värde. Beträffande försäkringsinspektionens personalbehov framhåller de sakkunniga att med den utformning, som de förordade nya lagbestämmelserna erhållit, möjlighet synes föreligga att genomföra de av de sakkunniga föreslagna ändringarna i FL utan att samtidigt någon utökning av försäkringsinspektionens personal sker. Frågan om en utökning av in­ spektionens personella resurser anses böra upptagas till behandling först se­ dan erfarenheter vunnits om den nya lagstiftningen och av den närmaste tidens utveckling på försäkringsområdet samt dessutom en undersökning gjorts av möjligheterna att reformvägen minska behovet av personal hos in­ spektionen för tillsynen över understödsföreningar och bundna stiftelser.

Remissyttrandena Remissinstansernas intresse har framförallt koncentrerats till vad de sak­ kunniga anfört om inspektionens lconsumentupplysande verksamhet och personalbehov. De sakkunnigas ovan redovisade förslag till lagändringar har kommenterats i ett mindre antal yttranden. Förslaget att i 3 § FL införa en bestämmelse om inriktningen av försäkringsbolagstillsynen beröres av försäkringsinspektionen och Försäkringsbolagens riksförbund. Inspektionen har ingen erinran mot att en bestämmelse avseende målsättningen för inspektionens verksamhet införes i FL. Inspektionen framhåller emellertid att i denna målsättning in­ går icke endast att tillvarataga det omedelbara försäkringstagarintresset. Det gäller att verka för en sådan sund utveckling av försäkringsväsendet,, som på längre sikt kan gagna försäkringstagarna i gemen. Vad som är ett försäkringstagarnas intresse kan enligt inspektionen bedömas från olika syn­ punkter. För vissa försäkringstagare kan det vara ett intresse att det finns tillgång till sådana försäkringsformer, varigenom skatteflykt underlättas. Vidare kan försäkringstagare vilja ha möjlighet att teckna försäkring, som innebär klar överförsäkring. Inspektionen föreslår att paragrafen — i an­ slutning till lydelsen av den bestämmelse i inspektionens instruktion, där inspektionens åligganden finns närmare angivna — i stället gives följande lydelse: »Försäkringsbolag skola, på sätt i denna lag sägs, stå under tillsyn av en för hela riket gemensam försäkringsinspektion, vilken har att — med be­

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961 271

aktande av försäkringstagarnas intresse — verka för en sund utveckling av försäkringsväsendet.»

Försäkringsbolagens riksförbund ställer sig avvisande till den föreslagna

ändringen. Förslaget att tillsynen »i första hand» skall inriktas på tillvara­ tagande av försäkringstagarintressena skulle enligt förbundet kunna tolkas så, att inspektionen jämväl skulle ha till uppgift att tillvarataga andra intressen. Förbundet anför vidare bl. a. följande. Riksförbundet kan till fullo instämma i att lörsäkringsinspektionen skall övervaka att försäkringstagarnas intressen tillvaratages. Detta innebär emellertid inte att det råder något motsatsförhållande mellan inspektionen och bolagen. Försäkringstagarna är bolagens kunder och i många fall dess­ utom bolagens reella ägare. Bolagen och deras gemensamma organ har där­ för bl. a. följt den rättsliga, sociala och samhällsekonomiska utvecklingen för att ständigt kunna tillse att försäkringstagarnas intressen blir på basta sätt tillgodosedda. Här liksom på övriga områden har bolagen haft ett gott stöd hos försäkringsinspektionen. Ett införande av det föreslagna tillagget i 3 § FL skulle därför kunna uppfattas så, att tillsynsverksamheten hitUlls icke haft en ändamålsenlig inriktning och att ett motsatsförhållande råder mellan inspektionen och bolagen, vilket skulle föranleda att inspektionen måste — särskilt i förhållande till bolagen — värna om försäkringstagarnas intressen. Enligt vad Folksam allmänt uttalar om försäkringsinspektionens upp­ gifter bör denna även framgent uteslutande vara en myndighet, som — vilket inom försäkringsvärlden betraktas som en självklarhet i försäk­ ringstagarnas intresse utövar tillsyn över försäkringsbolagen och kontrolle­ rar att bolagsledningarna följer gällande lagstiftning i sin verksamhet. Den föreslagna jämkningen av bestämmelsen i 287 § FL om rätt att företräda försäkringsinspektionen vid inspektioner

in. m. kritiseras av Försäkringsbolagens riksförbund, som avstyrker för­

slaget. Förbundet kan svårligen tänka sig att någon önskar se tillsynsverk­ samheten bedriven på ett sådant sätt att inspektionen med sig jämställer vil­ ken utomstående expert som helst när den så finner »ändamålsenligt». En sådan ordning skulle innebära ett osäkerhetstillstånd för alla parter. Inspek­ tionen skulle knappast kunna garantera att en utomstående person icke hade konkurrensintressen i förhållande till det bolag han satts att in­ spektera. Förslaget om rätt för inspektionen att infordra uppgifter från och före­ taga inspektioner hos tarifföreningar m. fl. gemensamma or­

gan tillstyrkes av försäkringsinspektionen, som finner det synnerligen an­

geläget, alt inspektionen får en klar rätt enligt FL att taga del av tarifföreningarnas statistikmaterial. Inspektionen uttalar i detta sammanhang att sekretesskydd av till inspektionen ingivet material bör, förutom i fall som rör enskild person, beredas i den utsträckning som kan anses påkallad för att skydda berättigade företagareintressen. Inspektionen har ingen erinran mot den av de sakkunniga föreslagna ordningen, att försäkringsinspektio­ nen sedan statsmakterna lagit ståndpunkt till de föreslagna lagändringar­

272 Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

na, efter överläggningar med företrädare för försäkringsbolagen, överväger i vad män sekretessbestämmelser på området är oundgängligen erforder­ liga och gör framställning till Kungl. Maj :t i ämnet. Den nya bestämmelsen i 287 a § rörande tarifföreningar m. fl. organ tillstyrkes även av Folksam och Landsorganisationen. Försäkringsbolagens riksförbund har i princip icke något att erinra mot bestämmelsen under lörutsättning att erforderligt sekretesskydd ordnas. I syfte att vinna en klarare gränsdragning mellan de organ, som skall kun­ na inspekteras, och de som icke skall omfattas av lagrummet, hemställer riksförbundet att det föreslagna stadgandet omformuleras. Enligt förbun­ det finns det inte skäl för att granskning skall ske av tarifföreningarnas samt skadereglerings- och villkorsnämndernas tillgångar. Flertalet nämn­ der har enligt förbundet för övrigt inga egna tillgångar. Insynen får inte medföra att bolagens »affärshemligheter» utlämnas till konkurrerande före­ tag. Sådana konsekvenser av insynen skulle icke i längden vara till gagn för vare sig bolagen, försäkringstagarna eller inspektionens tillsynsverksamhet. Riksförbundet föreslår att stadgandets senare del får följande lydelse » samt att hålla handlingarna tillgängliga för granskning, ävensom beträffande förening eller nämnd som biträder försäkringsbolag vid premie­ sättning, skadereglering eller tolkning av gällande försäkringsvillkor». Förslaget rörande viss publicering av inspektionens beslut rörande erinringar och förelägganden beröres endast i två remissyttranden. Försäkringsinspektionen, som i både form och sak tager avstånd från de sakkun­ nigas framställning i denna fråga, är av den bestämda meningen, att en ak­ tiv publicering av anmärkningar genom dess försorg, i inspektionens årspublikation eller eljest, bör begränsas till sådana fall, där en sådan aktiv publicitet verkligen är påkallad. I vissa andra fall bör, allt efter anmärkning­ ens svårighetsgrad eller omständigheterna i övrigt, om behov därav förelig­ ger, kunna tillgripas åtgärder av annat slag. Enligt inspektionen förekommer att en anmärkning förses med ett föreläggande av innebörd, att anmärkningsskrivelsen skall uppläsas vid styrelsesammanträde och att bevis om sådan uppläsning i form av protokollsutdrag skall insändas till inspektionen. Någon gång kan en motsvarande föreskrift om uppläsning vid bolagsstämma vara motiverad. Inspektionen anför vidare bl. a. följande. De skriftliga anmärkningarna är offentliga utom i vad som kan röra en­ skilds förhållande till försäkringsbolaget. Frågan gäller sålunda, huruvida inspektionen, med nämnda begränsning, undantagslöst bör medverka till en aktiv publicering av dessa skriftliga anmärkningar. Det bör då uppmärk­ sammas, att även de skriftliga anmärkningarna, ehuru de i och för sb1 är motiverade, i flertalet fall avser förhållanden av begränsad betydelse och alt de i sådana fall icke kan läggas till grund för någon bedömning i stort av vederbörande bolags verksamhet. Ett tvång till aktiv publicering av alla dessa skriftliga anmärkningar skulle emellertid utan tvivel just i "det avse­ endet leda till allvarliga missförstånd hos allmänheten. Det är icke rimligt, att generellt skärpa påföljden av en skriftlig anmärkning genom en automa­ tiskt verkande, aktiv publicering, som ger frågorna överdrivna proportio­ ner och därigenom lätt utsår oberättigad misstro mot verksamheten. Den tillspetsning varje fråga får genom tvånget till aktiv publicitet kan för öv­

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961 273

rigt leda till, att inspektionens undersökningsarbete i bolagen allvarligt för­ svåras. För att undgå allvarliga konsekvenser skulle inspektionen, därest en au­ tomatiskt verkande aktiv publicitet avseende skriftliga anmärkningar bleve påbjuden, tvingas att vid formulerandet av varje sådan anmärkning söka beakta, inte bara i vad mån anmärkningen i och för sig är berättigad eller ej, utan även i vad mån den skulle kunna ge anledning till missförstånd hos allmänheten. Försäkringsfunktionärernas förbund uttalar sin förvåning över det fram­ lagda förslaget och förklarar att det publicerade materialet skulle kunna komma till användning i konkurrensen om kunderna på sådant sätt, att det strider mot ombudsöverenskommelsen och därmed mot 302 § FL. Flertalet remissmyndigheter vitsordar värdet av vidgad konsu­ mentupplysning på försäkringsområdet. Samtidigt uttryckes dock tveksamhet till den form av konsumentupplysning i inspektionens regi, som de sakkunniga förordat. Försäkring sinspektionen varnar mot överdrivna förväntningar. Det är nämligen så att, även om tillsynsorganet får någorlunda tillräckliga perso­ nalresurser för ändamålet, dess möjligheter att medverka till en för kon­ kreta fall avpassad konsumentupplysning dock i vissa viktiga avseenden förblir begränsade. Inspektionen understryker att dess upplysningsverksam­ het aldrig kan komma att i konkretion och omfattning ens tillnärmelsevis motsvara vad försäkringsbolagen åstadkommer genom sina försäljningsor­ ganisationer. Det måste även framdeles bli så, att bolagens informationsar­ bete, kvantitativt sett, blir helt dominerande. Endast detta informationsar­ bete har större möjlighet att nå en för de enskilda fallen fullt avpassad konkretion. Det arbetet kommer därför att förbli omistligt, på samma sätt som en aktiv försäljning oftast är en oundgänglig förutsättning för att fri­ villigt försäkringsskydd och frivilligt försäkringssparande skall komma till stånd i relativt betydande omfattning. Inspektionen framhåller att den aldrig kommer att kunna utpeka för all­ mänheten, vilka försäkringsgivare som är »bäst». Många skulle anse det helt oriktigt om ett ämbetsverk upphörde att inta en neutral ställning till de olika företagen i en bransch och genom en upplysningsverksamhet komme att direkt inverka på konkurrensförhållandena på ett sätt, som — i den mån denna upplysning vunne mera allmän spridning och tilltro — lätt kunde bli av avgörande eller i alla händelser av stor betydelse för de enskil­ da företagens betingelser och utvecklingsmöjligheter. Enligt inspektionen föreligger det emellertid praktiska svårigheter av sådan komplikation och intensitet, att det helt enkelt är omöjligt att på ett invändningsfritt sätt pla­ cera olika försäkringsgivare på en rangordningslista allt efter deras förmå­ ga att på bästa sätt tillgodose försäkringstagarnas behov. Inspektionen läm­ nar flera exempel på sådana komplikationer. Inspektionen kommer bl. a. in på förvaltningskostnaderna och anför därvid bl. a. De är givetvis av stort intresse. Men det är även här förenat med bety­ dande statistiskt-tekniska svårigheter att åstadkomma jämförbara data. De IN liihang till riksdagens protokoll 1961. i samt. Nr 171

274 Knngl. Maj.ts proposition nr 171 år 1961

vanliga, årligen publicerade uppgifterna, som anger relationerna mellan summorna av förvaltningskostnader, premier och skador i enskilda bolag, är helt oanvändbara för uppgiften. Om ett bolag med utgångspunkt från så­ dana enkla uppgifter ser ut att ha en hög förvaltningskostnadsprocent, så är det möjligt, att detta beror på, att t. ex. företaget är särskilt kraftigt expan­ derande och sålunda har en i förhållande till beståndet betydande försälj­ ning, eller på att andelen temporärförsäkringar är speciellt hög. Av dessa eller andra liknande skäl kan nyssnämnda enkla »förvaltningskostnadsprocenter» ge en helt missvisande bild av hur förvaltningskostnadsbelastningen i jämförbara fall kommer att te sig för den enskilde försäkringstagaren. Därför erfordras mera förfinade metoder för jämförelser av detta slag. Som redan sagts är inspektionen också sysselsatt med uppgiften att utarbeta sådana metoder. Det visar sig emellertid att ständigt nya tekniska jämförelsepro­ blem möter även vid en fördjupning i analysen. Till allt detta kommer att även förvaltningskostnadsuppgifterna dock endast är historiska och sålunda icke ger upplysning om det, som är relevant, nämligen framtiden.

Problem avseende kostnadernas periodisering, t. ex. vid maskininköp eller vid genomförandet av pensionsanordningar, kan minska jämförbarhe­ ten mellan olika år och olika företag. Vidare kan t. ex. metoden att mäta förvaltningskostnaderna efter deras storlek i förhållande till premierna inte sällan vara direkt vilseledande. Ett bolag med låga premier kan med detta heräkningssätt komma att framstå såsom svårare tyngt av förvaltningskost­ nader än ett annat bolag, som har högre premier, även om förvaltningskost­ naderna i själva verket är likvärdiga. Förvaltningskostnadsprocenten blir lätt hög, om det finns många småförsäkringar i beståndet. Räknat i absolu­ ta tal behöver förvaltningskostnaderna emellertid då icke nödvändigtvis vara betungande. Men ett bolag, som med hänsyn till sin kundkrets eller de för­ säkringsformer som säljes, har förhållandevis många småförsäkringar, kom­ mer ändå att framstå såsom »ekonomiskt ineffektivt», även där en sådan kritik skulle vara helt oberättigad. Inspektionen berör också de svårigheter som kan föranledas av olikheter i villkor och skadereglering på skadeförsäkringens område. En redovisning av premier och omkostnader i skadeförsäkring, även om den i alla avse­ enden är rättvisande, säger enligt inspektionen ändå inte något om relatio­ nen mellan pris och valuta. Inspektionen anför. Inom skadeförsäkring är villkoren ofta starkt olikformiga. Det är möjligt att även skaderegleringen kan förete variationer. Inte sällan görs i debatten man och man emellan — stundom kanske också i försäljningen av försäk­ ringar — gällande afl något visst bolag har högre eller lägre standard i skaderegleringen än andra bolag. Men veterligen föreligger icke något ma­ terial, som alls ger någon statistiskt säkerställd grund för ett sådant anta­ gande — eller för att det överhuvud taget finns några skillnader olika bolag emellan, som skulle vara betydelsefulla. Det ter sig åtminstone för närva­ rande ovisst, om det alls går att åstadkomma ett sådant material. Man vet inte ens så mycket, att man kan utgå ifrån att försäkringstagare i gemen alltid skulle ha fördel av en »generös» skadereglering. Ty om det förekom­ mer fall, där skaderegleringen är särskilt »generös», kan man inte utesluta den möjligheten, att det ibland helt eller delvis har den innebörden, att mot­ ståndet mot ohemula anspråk från vissa försäkringstagare är svagare än normalt. Skulle så vara fallet, kan därigenom nackdelar vållas för flertalet försäkringstagare.

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961 275

Avslutningsvis anför inspektionen bl. a. följande. Av dessa och flera liknande skäl, som vore lätta att ange, kan den upp­ lysning som på rent objektiva grunder skulle ges till konsumenter, i all­ mänhet icke få den kategoriska och bestämda form, som sannolikt en del försäkringstagare skulle önska. Det blir i regel nödvändigt att kringgärda uppgifterna med reservationer, ofta även att i presentationen ta med en teknisk beräkningsmetodik, som kan minska tillgängligheten. Detta gäller inte bara, när det är fråga om att välja försäkringsgivare, utan även i andra sammanhang, t. ex. vid valet av försäkringsform. Det gäller vidare även, om man förutsätter, att betydande arbete läggs ned på uppgiften att göra upplysningarna så tillgängliga som möjligt. En objektiv upplysning kan innehålla data, som underlättar försäkringstagarnas val. Men den måste varna för uppfattningen, att dessa data betyder mer än de gör. Och den måste, om den skall vara verkligt objektiv, vara ytterligt återhållsam med bestämda och specifika rekommendationer. Men svårigheterna minskar ju inte på något sätt behovet av konsument­ upplysning. Vad som här anförts, har bara varit avsett att varna mot över­ drivna förväntningar — icke att argumentera mot ett intensifierat arbete för konsumentupplysning.

Även om målsättningen begränsas, så att uppgiften framstår såsom rim­ lig, trots de stora svårigheter som föreligger, kommer emellertid ett bety­ dande och mycket kvalificerat arbete att krävas. Ty det gäller, som sagt, att bemästra åtskilliga tekniska svårigheter men ändå att servera materia­ let i en form som inte blir onödigt svårtillgänglig; att låta alla viktiga re­ servationer få sin givna plats men dock inte godta en framställning, som kan förefalla intetsägande. Den uppgiften kan lösas, om man inskränker sig till områden, där svårigheterna inte blir övermäktiga, men den förut­ sätter, att det finns arbetskraft med god förmåga.

Försäkringsbolagens riksförbund är i princip ense med de sakkunniga om nyttan av konsumentupplysning men avvisar tanken på att inspektio­ nens konsumentupplysning skulle få den omfattning och inriktning som de sakkunniga tänkt sig. Förbundet konstaterar att de sakkunniga avsett att försäkringsinspektionens konsumentupplysning skulle bli väsentligt mer ingående än vad som är fallet inom andra grenar av näringslivet. Varje jämförelse mellan försäkring och andra varor måste enligt förbundet av na­ turliga skäl bli haltande, eftersom försäkring är en abstrakt och kom­ plicerad nyttighet. Just detta förhållande gör emellertid att de sakkun­ nigas förslag rörande konsumentupplysningen framstår såsom verklig­ hetsfrämmande. Förbundet förklarar att konsumenterna i allmänhet i stället för att anslå tid och pengar till att studera mindre olikheter i pris och kvalitet torde köpa de varor och tjänster som tillhandahålles på be­ kvämaste sätt och med bättre service i övrigt. Fn sådan inställning finner förbundet naturlig när det gäller nyttigheter, där prisskillnaderna icke spe­ lar någon väsentlig roll i den enskildes budget. Försäkring är för de flesta eu sådan nyttighet. Med hänsyn härtill bör redan från kostnadssynpunkt den största försiktighet iakttagas vid en eventuell utredning av inspektio­ nens konsument upplysande verksamhet. Förbundet anför vidare bl. a. föl­ jande.

27(3 Kungl. Maj.ts proposition nr 171 år 1961

Den konsumentupplysning, varmed försäkringsinspektionen skulle kun­ na komplettera bolagens egen verksamhet på detta område, skulle kunna bestå av sammanställningar av fakta rörande olika försäkringsformer. Bo­ lagens public relation- och reklamverksamhet kan emellertid inte begrän­ sas av den anledningen att försäkringsinspektionen börjar bedriva viss kon­ sumentupplysning. Denna kan aldrig ersätta den publicitet de enskilda företagen måste ge åt sina varor. Man bör därför noga överväga frågan vil­ ket arbete och vilka kostnader som det kan anses befogat att lägga ned på en ny form av konsumentupplysning. För försäkringsbranschens del blir det i sista hand försäkringstagarna, som får bekosta denna verksamhet, och dessas intresse av information bör därför vara utslagsgivande. Riks­ förbundet undervärderar inte betydelsen av en konsumentupplysning, som omspänner hela branschen och utgöres av sammanställningar över liknan­ de försäkringar i olika företag men finner del mycket tveksamt om allmän­ heten kommer att visa något större intresse för bl. a. den tänkta publika­ tionen.

Även Folksam ställer sig trots sin positiva inställning till konsumentupp­ lysning tveksamt till den form av konsumentupplysande verksamhet i in­ spektionens regi, som de sakkunniga föreslagit. Enligt Folksam måste näm­ ligen inspektionen i sin konsumentupplysande verksamhet sträva efter en så grundlig objektivitet, att den får förbigå alla frågor av kontroversiell natur, och därigenom torde dess publicerade material bli så urvattnat, att det saknar intresse för en bred konsumentopinion. Folksam erinrar också om den »bestämda varning» mot utnyttjande av materialet i jämförande syfte som redaktionen för Svensk Försäkrings-Årsbok i sitt förord varje år anser sig böra ställa till sin läsekrets, vilken dock har en ingående känne­ dom om och praktisk erfarenhet av förhållandena inom svenskt försäkringsväsen. Folksam uttalar vidare bl. a. följande. Värdet av en omfattande konsumentupplysning är omvittnat i många sammanhang. Inte minst på försäkringsområdet föreligger ett stort behov av konsumentupplysning. Försäkringsbolagen torde fylla högt ställda krav, då det gäller att ge konsumenterna en objektiv upplysning om varans pris och kvalitet. I utformningen av försäkringarna, i annonsering och PR-verksanihet samt genom yrkesfältmän och ombud söker försäkringsbolagen väg­ leda kunderna i deras val när det gäller att ordna ett riktigt och väl avvägt försäkringsskydd. För Folksams del — med sin förankring i de stora folk­ rörelserna — sker en värdefull konsumentupplysning också genom konfe­ renser och informationsmöten inte minst på del lokala planet. Det bolag, som skulle försöka föra ut en sämre vara på marknaden än konkurrenterna, skulle få stora svårigheter att göra sig gällande i den allt­ mer hårdnande konkurrens, som kännetecknar svenskt försäkringsväsen. Mycket tyder också på — särskilt inom motorfordonsförsäkringens och de kollektiva personförsäkringarnas områden — att konsumenterna i hög grad ser till priset på försäkringen vid sitt val av försäkringsbolag.

Såväl Försäkringsfunktionärernas förbund som Försäkringstjänstemannaförbundet framhåller under hänvisning till 302 § FL sina betänkligheter mot att genom tillsynsmyndigheten bedriva en konsumentupplysning, som bör vara och under alla förhållanden kommer att uppfattas som auktoriserat objektiv. Försäkringstjänstemannaförbundet anför.

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961 277

Det torde möta stora svårigheter att på ett för den breda allmänheten nå­ gorlunda lätt tillgängligt och samtidigt helt objektivt sätt göra jämförelser mellan pris och prestation för en försäkring tecknad hos det ena eller andra företaget. Det måste exempelvis inge betänkligheter att vid en dylik jämfö­ relse lägga alltför stor vikt vid de dagsaktuella förhållandena beträffande återbäringsfaktorn vid den tidpunkt, då jämförelsen göres. I ett tidigare skede förekom inom livförsäkringsackvisitionen att just återbäringen sär­ skilt utnyttjades såsom försäljningsargument, men så småningom uppkom en reaktion mot detta, då det ansågs innebära en osund konkurrens. Man menade nämligen, enligt förbundets uppfattning med rätta, att en överbeto­ ning av återbäringsförhållandena kunde innebära utfästelser, vars hållbar­ het inget företag på något längre sikt kunde ställa garanti för. Den presum­ tive försäkringskunden skulle komma att inges föreställningar och förhopp­ ningar om en återbäring, som på grund av utvecklingen i olika hänseen­ den under tiden fram till försäkringsutfästelsens infriande i vissa fall må­ hända skulle kunna komma att överträffas men i andra fall inte alls in­ frias. Landsorganisationen tillstyrker med vissa erinringar förslaget till vidgad konsumentupplysning — av objektiv och icke-diskriminerande karaktär. LO förutser avsevärda svårigheter när det gäller att göra direkta jämförel­ ser mellan de olika försäkringsbolagens tjänster och priser. Det torde vara ogörligt och, därest det undantagsvis visar sig möjligt, olämpligt för inspek­ tionen att vid dessa jämförelser även göra uttalanden om serviceolikhe­ ter eller om skillnader i behandlingen av inträffade försäkringsfall. I den mån inspektionen finner anledning att framställa erinringar i dessa hänse­ enden mot något bolag så bör offentlighet ges häråt; föreligger ingen så­ dan anledning, bör ett statligt organ avhålla sig ifrån att göra jämförelser, som svårligen kan objektivt beläggas men ändå kommer att av allmänheten uppfattas som bedömningar och anvisningar vid valet mellan olika bolag. Enligt LO kan det ifrågasättas om konsumentupplysningen skall handhas av tillsynsmyndigheten. Ett alternativ vore att låta verksamheten bedrivas av de statliga organ, som sysslar med konsumentupplysning i allmänhet; givetvis i samarbete med såväl försäkringsinspektionen som försäkringsbo­ lagens organisationer. Även Sveriges akademikers centralorganisation och Tjänstemännens cen­ tralorganisation finner det tveksamt om konsumentupplysningen bör ombe­ sörjas av försäkringsinspektionen. SACO anser att det bör prövas om den kunde handhas av något annat organ t. ex. statens institut för konsument­ frågor. Sveriges hantverks- och industriorganisation ifrågasätter om icke in­ formationen lämpligen kunde ske genom försäkringsbolagens sammanslut­ ningar. En liknande inställning kommer tillsynes i Sveriges industriförbunds yttrande, däri bl. a. anföres. I fråga om upplysning gentemot allmänheten förordar de sakkunniga en utvidgad verksamhet av försäkringsinspektionen under hänvisning till att bolagens egen upplysningsverksamhet icke är opartisk. Utredningens förslag på denna punkt är i viss mån ägnat att förvåna mot bakgrunden av utred­ ningens uppfattning (s. 200—201) att det även vid en sådan förstärkning av upplysningsverksamheten kan »befaras att endast en mindre del av allmän­

278 Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

heten förvärvar sådana insikter i försäkringsfrågor att den äger förutsätt­ ningar att tränga närmare in i problemen». Det ligger i sakens natur, att försäkringsbolagen i sin upplysningsverk­ samhet också söker framhäva det egna företaget. Konkurrensen mellan för­ säkringsbolagen medför emellertid, att allmänheten erhåller sådan infor­ mation från flera håll. Den omständigheten att försäkringsbolagens infor­ mation enligt de sakkunnigas mening icke är opartisk, torde med hänsyn härtill icke ha någon större betydelse. De sakkunniga synes även ha över­ drivit svårigheterna för allmänheten att jämföra olika försäkringserbjudanden. Redan med hänsyn till den förhållandevis begränsade ekonomiska be­ tydelse, som försäkringspremierna har för genomsnittliga försäkringsta­ gare, förefaller det för övrigt föga troligt, att den föreslagna utvidgningen av försäkringsinspektionens upplysningsverksamhet skulle komma att få någon nämnvärd inverkan på allmänhetens val mellan olika försäkrings­ bolag. Ur allmän synpunkt väsentligt betydelsefullare än jämförelser mellan olika försäkringsbolag är enligt förbundets mening upplysningsverksamhet rörande olika försäkringsformer och allmänhetens försäkringsbehov. Utan tvekan torde en dylik upplysningsverksamhet utföras bättre och effektivare av försäkringsbolagen själva än av offentlig myndighet. Yrkeskvinnors samarbetsförbund är icke övertygat om att en konsumentupplysningspublikation skulle röna något större intresse bland allmänhe­ ten, i all synnerhet som det torde vara svårt att göra en dylik publikation vederhäftig och samtidigt lättillgänglig. De människor som redan har ett intresse för försäkringsfrågor kommer oavsett publikationen som hittills att hänvända sig till försäkringsbolagen för att erhålla mera ingående upp­ lysningar i det enskilda fallet. Enligt förbundets mening skulle det däremot vara värdefullt om det kunde tillskapas en rådfrågningsbyrå, bunden till försäkringsinspektionen, dit allmänheten kunde hänvända sig i frågor an­ gående samhällelig och enskild försäkring. Motormännens riksförbund framhåller betydelsen av ökad konsument­ upplysning när det gäller motorfordonsförsäkringar. Förbundet anför. Det är framför allt de skiftande fördelarna av de olika försäkringsfor­ merna och mellan olika försäkringsbolags försäkringar, som tarvar upp­ lysning från opartisk instans. Då det t. ex. gäller en så pass dyrbar försäk­ ring som en vagnskadeförsäkring, har en presumtiv försäkringstagare för närvarande mycket svårt att orientera sig bland den mångfald olika försäk­ ringsformer, som olika bolag erbjuder. Det ligger i sakens natur, att ett bo­ lags broschyrer och agentupplysningar lätt blir subjektivt färgade i ett eller annat avseende. Denna sak kan till och med ha inflytande på vederbörandes val av bilmärke, t. ex. mellan Volvo med dess särskilda femårsgaranti eller annat märke. En objektiv upplysning i detta hänseende borde därför vara cn uppgift just för försäkringsinspektionen. De sakkunnigas rekommendationer av konferenser i inspektio­ nens regi med styrelseledamöter, huvudmän och andra personer i ledande ställning hos försäkringsbolagen samt kontakt mellan de samhälleliga försäkringsorganen och försäkringsbolagen kommenteras endast i några re­ missyttranden. Beträffande konferenserna anför Folksam att de ledande försäkringsmän­ nens tid redan nu till stor del upptas av konferenser inbördes och med fö­

Kungl. Maj.ts proposition nr 171 år 1961 279

reträdare för inspektionen. När någon konkret fråga föreligger, som behöver diskuteras, söker bolagens representanter kontakt med inspektionen och enahanda är förhållandet när inspektionen vill diskutera med bolagen. Folk­ sam ifrågasätter därför om de föreslagna konferenserna kan ha någon upp­ gift att fylla. Enligt Försäkringsbolagens riksförbund är de kontakter och överläggningar som i olika former redan nu förekommer mellan företrädare för inspektionen och bolagen tillräckliga. Motormännens riksförbund vill när det gäller motorfordonsförsäkringen framhålla önskvärdheten av att konferenser avhålles även med intresseorganisationer. Vad beträffar kontakten mellan de samhälleliga försäkringsorganen och försäkringsbolagen påpekar pensionsstgrelsen att enligt den för styrelsen gällande instruktionen representant för försäkringsinspektionen äger när­ vara och delta i överläggningen, då inom styrelsen föredrages och avgöres försäkringsteknisk fråga av större vikt eller principiell innebörd. Styrelsen vitsordar önskvärdheten av fortsatt och på det av de sakkunniga förordade sättet utvidgat samarbete på nu ifrågavarande område, varvid initiativet lämpligen torde böra tagas av socialdepartementet. Försäkringsbolagens riksförbund framhåller att kontakter bör komma till stånd när aktuella problem så påkallar och utan att några särskilda former behöver iakttagas. Såväl den samhälleliga som den enskilda försäkringsverksamlietens företrä­ dare bör ha detta i tankarna. Folksam betonar att det enskilda försäkrings­ väsendets målsmän självfallet ständigt måste se till att de privata personförsäkringarna — kollektiva och individuella — är avpassade till de förmå­ ner, som de samhälleliga försäkringarna ger. Det är naturligtvis inte möj­ ligt att på förhand avgöra vilken betydelse »fortlöpande överläggningar» mellan socialdepartementet, andra statliga myndigheter och de enskilda bo­ lagen kan komma att få. Troligen avsätter stora konferenser kring personförsäkringsfrågorna mindre resultat än vad man kan komma fram till ge­ nom överläggningar mellan endast två eller tre parter. Folksam har för sin del inget yrkande i denna fråga. Yrkeskvinnors samarbetsförbund finner det vara av största vikt från försäkringstagarnas synpunkt att kontakt etab­ leras i syfte att förbättra försäkringstagarnas sammanlagda försäkrings­ skydd och att tillvarataga möjligheter till förenklingar och andra rationa­ liseringar. Vad de sakkunniga framfört om försök ringsi nsp ek tionens personalbehov kritiseras allmänt av remissorganen. Försäkringsinspektionen, som vid silt yttrande fogat ett preliminärt för­ slag om personalförstärkning, förklarar att de arbetsuppgifter som enligt förslaget skulle åläggas inspektionen, även om de ges en rimlig avgränsning, dock får sådan omfattning om uppgifterna skall fullföljas på ett me­ ningsfullt sätt, alt de oundgängligen kräver personalförstärkning. Det skul­ le enligt inspektionens mening icke vara tillfredsställande att tills vidare lämna detta behov därhän genom eu hänvisning till alt de föreslagna be­ stämmelserna är så utformade, att del till stor del läggs i inspektionens hand att avgöra »den takt och den omfattning i vilken tillsynens utvidg­

280 Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

ning m. m. kan ske». Inspektionen förutsätter att den erhåller de resurser som svarar mot ett på rimligt sätt vidgat ansvar. — Förenämnda prelimi­ nära förslag till personalförstärkning upptager två byrådirektörstjänster, den ena för konsumentupplysningsarbetet och den andra för kontrollen över tillämpningen av skälighetsprincipen i skadeförsäkring. Inspektionen för­ utser jämväl behov av ytterligare en tjänst på den juridiska och admini­ strativa byrån och förstärkning av biträdespersonalen. Härtill avser inspek­ tionen att återkomma i petitaskrivelse. Enligt Försäkringsbolagens riksförbund kan det icke vara tillfredsstäl­ lande för vare sig försäkringstagarna, bolagen eller inspektionen själv om denna tvingas tillgripa en så utvecklad »plastik» i sin verksamhet som de sakkunniga synes ha tänkt sig. Enligt riksförbundets uppfattning måste de sakkunnigas förslag därest det genomföres, medföra en avsevärd och kost­ nadskrävande utbyggnad av försäkringsinspektionen. Enligt Folksams be­ stämda uppfattning måste de sakkunnigas förslag — såvida man syftar till att lagen verkligen skall efterlevas, inte bara av bolagen utan jämväl av inspektionen — aktualisera en kraftig och naturligtvis därmed kostnads­ krävande förstärkning av inspektionens personella resurser. Enligt Fölksams erfarenhet av kontakterna med försäkringsinspektionen är inspektio­ nen redan nu troligen kraftigt underbemannad i fråga om kvalificerad per­ sonal för att hinna med sina arbetsuppgifter. Säkerligen är det också så att inspektionen inom den nuvarande lagstiftningens ram skulle kunna göra betydligt mera i sin tillsyn av försäkringsbolagen. Men de personella re­ surserna räcker inte till för att inspektionen skall kunna bygga ut sin verk­ samhet inte ens inom ramen för den nuvarande lagstiftningen. Enligt Landsorganisationen måste det betecknas som ytterst anmärk­ ningsvärt, att de sakkunniga ansett det möjligt för inspektionen att fullgöra det enligt förslaget starkt utökade arbetsprogrammet med sina nuvarande knappa personalresurser. Att ge inspektionen avsevärt ökade befogenheter och arbetsuppgifter utan att konkret ange storleken av den härför behövli­ ga personalen utgör enligt LO:s uppfattning cn uppenbar brist i betänkan­ det. Dylika konkreta kalkyler borde ha presenterats i stället för allmänna rekommendationer, att inspektionens tillsyn »bör vara plastiskt utformad så att inspektionen vid en tidpunkt ägnar särskild uppmärksamhet åt vissa frågor och vid en annan tidpunkt koncentrerar sitt intresse på helt andra problem». Med den vikt som LO lägger vid en i personellt hänseende välrustad tillsynsmyndighet anser LO ett upprustningsbehov föreligga även om vissa av de sakkunniga föreslagna utvidgningarna av inspektionens be­ fogenheter inte skulle komma till stånd. Liknande synpunkter som de här ovan redovisade kommer till uttryck i yttranden från Försäkringsfunktionärernas förbund, Sveriges industriför­ bund, Sveriges hantverks- och industriorganisation och Motormännens riks­ förbund. I några remissyttranden upptages frågan om försäkringsinspektionens

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961 281

organisation och ifrågasättes om icke försäkringstagarinflytandet i inspektionen borde ökas. Försökringsinspektionen anför. Genom en mindre utökning av antalet ledamöter, som icke är tjänstemän i inspektionen, borde det vara möjligt att bereda plats för en ytterligare representation, så vald att viktiga grupper av försäkringstagare erhölle in­ syn i och medinflytande i inspektionens arbete. Nu är antalet av sådana försäkringstagaregrupper, som helst borde vara företrädda, relativt bety­ dande: industrin, handeln, jordbruket, fastighetsägarna, motororganisatio­ nerna, löntagarna etc. önskemålet om en allsidig representation måste nog emellertid vägas mot det likaledes viktiga kravet på att totalantalet leda­ möter hålles starkt begränsat. Redan om antalet sådana ledamöter, som icke är befattningshavare inom inspektionen, ökades med en eller två före­ trädare för försäkringstagarna, skulle en väsentlig vidgning i inspektionens kontakter med försäkringstagaregrupper åstadkommas. Folksam omnämner att Folksams försäkringsutredning diskuterat frågan. I utredningen har framförts tanken att inspektionen i anslutning till sin naturliga och självklara uppgift att tillvarata de försäkrades intressen, bor­ de ha en sammansättning som ansluter exempelvis till arbetsmarknadssty­ relsens, med en generaldirektör och med ledamöter från förslagsvis arbets­ marknadens och näringslivets organisationer med uppgift att representera försäkringstagarna. En förstärkning av lekmannainslaget i inspektionen torde enligt Lands­ organisationens mening ligga helt i linje med de sakkunnigas starka under­ strykande av inspektionens uppgift att värna konsumentintressena. Man kunde också enligt LO överväga att konstruera inspektionens styrelse på samma sätt som en rad andra ämbetsverk och ge den formen av lekmannastyrelse med dominerande konsumentinslag. Frågan om försäkringsinspektionens personalbehov och organisation, som endast helt flyktigt berörts av de sakkunniga, bör enligt LO:s uppfattning göras till föremål för särskild utredning.

Departementschefen Försäkringsrörelselagstiftningen avser väsentligen att tillvarataga försäk­ ringstagarnas intresse av ett effektivt och ändamålsenligt riskskydd till skä­ ligt pris. Den offentliga tillsynen över försäkringsbolagen, som utövas av försäkringsinspektionen, åsyftar att skapa garantier för att nämnda intresse tillgodoses. Inspektionens fortlöpande tillsyn över att bolagen i sin verk­ samhet följer av lagen uppställda normer är därför ett viktigt led i skyddet av försäkringstagarna, som i regel själva saknar förutsättningar att tränga in i den komplicerade försäkringstekniken. Beträffande inriktningen av försäkringsbolagstillsynen kan jag från dessa utgångspunkter ansluta mig till de sakkunnigas uppfattning att det ligger helt i linje med försäkringsrörelselagstiftningen, att försäkringsinspektionen på sitt program har att i första hand tillvarataga försäkringstagarnas intressen. Denna inrikt­ ning av tillsynsverksamheten, varom delade meningar icke torde råda, sy­

282 Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

nes mig emellertid sedan lång tid tillbaka så fast inarbetad att behov icke finnes av att ge uttryck härför genom en omredigering av 3 § FL. Jag anser mig därför icke böra förorda de sakkunnigas förslag till lagändring i denna del. En viktig form för utövande av tillsyn över försäkringsbolagen är i nspektioner hos vederbörande bolag. Till belysning av omfattningen av denna verksamhet kan nämnas, att försäkringsinspektionen under femårs­ perioden 1954—1958 företagit 288 fullständiga och 43 partiella inspektio­ ner. De sakkunniga har föreslagit en mindre jämkning av 287 §, som regle­ rar försäkringsbolagens skyldighet att underkasta sig inspektioner. Genom den föreslagna ändringen öppnas möjlighet att för inspektioner anlita även person, som ej är befattningshavare hos försäkringsinspektionen. Om en sakkunnig granskning kräver sådan expertis, som icke finnes företrädd inom inspektionen — det kan t. ex. gälla en inspektion av en datamaskinanläggning — är det uppenbarligen föga tillfredsställande att försäkringsin­ spektionen uteslutande skall vara hänvisad till att anlita sina egna befatt­ ningshavare. I sådana situationer bör möjlighet finnas att utnyttja erfor­ derlig expertis. I anledning av de farhågor som uttryckts i ett remissyttran­ de vill jag framhålla, att den som erhåller uppdrag att företräda inspektio­ nen i ett dylikt sammanhang givetvis måste uppfylla samma fordringar på oavhängighet i förhållande till försäkringsbolagsintressen som kräves be­ träffande försäkringsinspektionens egna befattningshavare. De sakkunniga har ifrågasatt om icke inspektionens rätt att inhämta upp­ lysningar och att inspektera behöver utvidgas för att inspektionen utan onö­ dig omgång skall kunna utöva sin tillsyn över försäkringsbolagen. FL:s stad­ gande om inspektioner har nyss berörts. Tillsynen över försäkringsbolagen utövas också i stor utsträckning genom granskning av uppgifter, som bola­ gen har att insända till inspektionen. 281 och 282 §§ FL stadgar sådan uppgiftsskyldighet i vissa särskilt angivna hänseenden medan 283 § FL åläg­ ger bolagen en allmän skyldighet att lämna inspektionen erforderliga upp­ lysningar angående verksamheten. Nu förekommer i åtskilliga fall att för­ säkringsbolagen vid rörelsens bedrivande biträdes av särskilda aktiebolag, föreningar, nämnder eller liknande organ, ofta gemensamma för flera bolag. Det kan vara fråga om exempelvis tarifföreningar, skadereg­ lerings- och villkorsnämnder eller databehandlingsaktiebolag, som på grund av sina biträdande funktioner omhänderhar material, varpå försäkringsbola­ gen bygger sin verksamhet. I sådana fall måste försäkringsinspektionen an­ ses ha rätt att från de enskilda försäkringsbolagen inhämta uppgifter rö­ rande den del av verksamheten som utbrutits för handläggning av särskilda organ. Eftersom en sådan ordning kan bli tungrodd vänder sig försäkrings­ inspektionen i praktiken icke sällan direkt till de berörda organen och bru­ kar då, enligt vad de sakkunniga upplyser, icke bli vägrad att få del av de uppgifter, varav inspektionen anser sig ha behov för sin tillsyn över försäk­ ringsbolagen. De sakkunniga har ansett att stöd i lag bör givas för en sådan

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961 283

ordning samt att även möjligheten att inspektera bör utsträckas till före­ varande organ. De sakkunnigas förslag i detta hänseende har vid remissbehandlingen i princip tillstyrkts eller lämnats utan erinran och för egen del finner jag praktiska skäl tala för införande av en sådan bestämmelse. För försäkrings­ bolagen synes bl. a. rationaliseringssträvanden kunna ge anledning till att i viss utsträckning överföra ärenden till organ av angiven art; sådana åtgär­ der torde i många fall kunna förbilliga vissa delar av verksamheten och därigenom ytterst gagna försäkringstagarna. Fördelar kan också vinnas på denna väg genom att ett bredare statistiskt underlag för premiesättningen erhålles. Nyttjandet av ifrågavarande former för biträde vid bedrivande av försäkringsrörelse, som från vissa synpunkter kan finnas ändamålsenligt, får emellertid ej komma i konflikt med kravet på full insyn i försäkrings­ bolagens verksamhet. Den föreskrivna tillsynen bör icke kunna undgås eller försvåras genom sådana arrangemang. Den föreslagna bestämmelsen som tager sikte på sådana sammanslutningar som biträder försäkringsbolag vid rörelsens bedrivande måste från denna utgångspunkt anses följdriktig. I ett remissyttrande har anförts att skäl ej finnes för granskning av tarifföreningarnas samt skadereglerings- och villkorsnämndernas tillgångar. I den mån viss verksamhet fullgöres av försäkringsbolagen biträdande or­ gan får det antagas att verksamheten normalt för med sig vissa kostnader. Den omständigheten att bolagsverksamheten delvis är överförd på visst or­ gan synes mig ej böra leda till att denna del av verksamheten undantages från den insyn som kan vara erforderlig för att kravet på sparsamhet med omkostnaderna skall kunna tillgodoses. Skäl att ändra den föreslagna be­ stämmelsen i detta avseende kan därför ej anses föreligga. Det torde böra understrykas bl. a. med hänsyn till vad som i nyssnämn­ da remissyttrande uttalas angående lagrummets tillämpningsområde att stadgandet uttryckligen avser endast sådana organ som biträder försäk­ ringsbolag vid rörelsens bedrivande. Ett organ som allmänt skall tillvara­ taga försäkringsbolagens intressen och ge uttryck åt bolagens gemensamma synpunkter kan, såsom de sakkunniga framhållit, icke anses biträda vid försäkringsrörelsens bedrivande och beröres därför icke av lagrummet. I samband med behandlingen av frågan om det uppgiftsmaterial som med stöd av FL infordras från försäkringsbolagen har jag i ett tidigare avsnitt förklarat att vissa uppgifter kan vara av sådan art att rimlig hänsyn till bolagen kräver att de icke sprides och att det torde få ankomma på Kungl. Maj :t att med stöd av sekretesslagen utfärda erforderliga bestämmelser. Jag vill även i anledning av det nu föreslagna stadgandet hänvisa till vad jag anfört i nämnda sammanhang. Det synes sålunda lämpligt att försäkringsinspektionen efter överläggningar med företrädare för försäkrings­ bolagen överväger det närmare behovet av sekretesskydd på området och — därest bestämmelser i ämnet finnes erforderliga — framlägger förslag härom.

284 Kungl. Maj.ts proposition nr 171 år 1961

Betiäffande formerna för försäkringsinspeklionens ingripanden har de sakkunniga föreslagit en mindre jämkning av 288 § 2 mom. Eftersom 288 § i sin nuvarande utformning tillgodoser de önskemål som motiverat försla­ get anser jag behov ej föreligga av den föreslagna ändringen. De sakkunniga har rekommenderat publicering av försäkringsin­ spektionens beslut rörande erinringar och förelägganden. I detta hänseen­ de synes av skäl som inspektionen anfört föreligga anledning till viss restriktivitet; detta synes emellertid ej utesluta att inspektionen i sin årspublikation Enskilda försäkringsanstalter mera allmänt berör problemställningai av större principiell betydelse — vilka aktualiserats i anmärknings­ ärenden — under förutsättning att ett mera officiellt klarläggande av visst spörsmål synes vara av behovet påkallat. Försäkringsinspektionen lämnar sedan många år tillbaka i sin nyssnämn­ da årspublikation Enskilda försäkringsanstalter upplysningar om försäk­ ringsbolagens ekonomiska förhållanden i stort och om verksamheten inom skilda försäkringsgrenar m. in. Publikationen ingår i Sveriges officiella sta­ tistik. De sakkunniga har förordat en utvidgning av inspektionens konsu men t upplysande verksamhet i syfte att ge allmänheten praktiskt nyttiga kunskaper på försäkringsområdet. Konsumentinformationen på försäkringsområdet bör självfallet vara en i första band för försäkringsföretagen. Det skall även vitsordas, att försäkringsbolagen genom en rikt utvecklad service tillhandagår allmänhe­ ten med upplysningar om olika försäkringsformer och med allmän orienteling i försäkringsfrågor. Ackvisitionsarbetet på fältet och bolagens annonseling i pressen bidrar också till att skapa bättre möjligheter för den enskilde att "välja rätt försäkringsskydd. Frågan om det allmännas insatser för kon­ sumentupplysning bör bedömas mot bakgrund av att försäkringsbranschen står under särskild tillsyn och att konsumenterna på detta område därige­ nom har ett skydd som saknar motsvarighet på andra konsumtionsområ­ den. För samhället är det en viktig uppgift, att på ett ändamålsenligt sätt komplettera det informationsmaterial, för vilket bolagen svarar. Denna kompletterande konsumentupplysning bör utformas med särskilt beaktande a\ de speciella förhallandena inom det konsumtionsområde försäkrings­ branschen utgör. Allmän enighet torde råda om värdet av en vidgad konsumentupplysning, som på ett populärt men ändock sakligt sätt ger allmänheten värdefulla in­ formationer på försäkringsområdet. De sakkunniga har förklarat sig vara medvetna om att det kan möta icke obetydliga praktiska svårigheter att genomföra det av dem skisserade programmet. De sakkunnigas uppfatt­ ning i detta hänseende har ytterligare understrukits vid remissbehandling­ en. Särskilt har därvid betonats svårigheten att i objektiv form göra direkta jämförelser mellan olika bolags tjänster och priser. Det torde stå klart att konsumentupplysning på försäkringsområdet erbjuder speciella problem vartill motsvarighet icke finnes på andra konsumtionsområden. Bedömning­

Kungl. Maj.ts proposition nr 171 år 1961 285

en av förhållandet mellan valuta och pris för en försäkring påverkas såsom remissbehandlingen torde utvisa av en mångfald olika faktorer. Att utrym­ met för direkta jämförelser i viss mån är begränsat framstår också som na­ turligt bl. a. av det skälet att försäkringarna i stor utsträckning anpassas efter de enskilda försäkringstagarnas önskemål, grundade på individuella förhållanden och behov. I detta sammanhang kan även framhållas, att svå­ righeterna för den enskilde försäkringstagaren att sätta sig in i den kompli­ cerade försäkringstekniken ansetts påkalla en offentlig tillsyn genom en särskild myndighet, utrustad med specialister med försäkringsmatematiska, statistiska, ekonomiska och juridiska kunskaper, och inriktad på att över­ vaka att försäkringstagarnas intressen tillgodoses. De svårigheter som otvivelaktigt möter får dock icke leda till att man icke söker att i möjlig mån tillgodose behovet av en vederhäftig och lättillgäng­ lig konsumentupplysning på området. Självfallet får vid en sådan upplys­ ningsverksamhet endast lämnas uppgifter som kan objektivt beläggas. Från remisshåll har ifrågasatts om konsumentupplysningen bör handhas av in­ spektionen. Med de speciella problem som möter och den särskilda sak­ kunskap som erfordras i detta fall synes det mig naturligast att uppgiften anförtros åt inspektionen; ett samarbete med andra konsumentupplysande organ torde dock kunna vara lämpligt. Konsumentupplysningsverksamhet står också redan nu på försäkringsinspektionens program. De sakkunniga har framhållit att inspektionen sedan flera år tillbaka starkt strävat efter att göra årspublikationen Enskilda försäkringsanstalter mera lättillgäng­ lig för en större allmänhet. Jag vill understryka önskvärdheten av att in­ spektionen fortsätter på den inslagna vägen; det synes icke uteslutet att det därvid kan visa sig ändamålsenligt att utbryta vissa uppgifter för publice­ ring i särskild ordning. De sakkunnigas rekommendationer av konferenser och kontakt i försäkringsfrågor torde väsentligen syfta till att möjliggöra ett utbyte av synpunkter och informationer mellan olika på försäkringsområdet verk­ samma personer och organ. Värdet härav synes obestridligt och det avsedda syftet synes också kunna tillgodoses genom det samarbete som nu före­ kommer i mera obundna former. En förstärkning av försäkringsinspektionens personalresurser bör, såsom jag anfört i ett tidigare sammanhang, göra det möjligt att redan inom ramen för nuvarande lagstiftning komma till rätta med flertalet av de brister i skälighetsgranskningen, som de sakkunniga påtalat. Ett slutligt ställningstagande till frågan om försäkringsinspektionens personalbehov synes böra ske på grundval av de förslag som inspektionen kan komma att framställa i petitaskrivelse för budgetåret 1962/63. I det sammanhanget torde även den under remissbehandlingen väckta frågan om en eventuell ändring av försäkringsinspektionens organisation böra upptagas. Härovan framställda förslag föranleder ändringar av 287 och 327 §§ FL samt införande av en ny paragraf, 287 a §. Beträffande 327 § får jag hän­ visa till detaljmotiveringen.

286 Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

I enlighet med det anförda har inom handelsdepartementet utarbetats förslag till lag om ändring i lagen den 17 juni 1948 (nr 433) om försäkringsrö­ relse. I det följande avser jag att närmare behandla vissa detaljfrågor som äger samband med utformningen av lagförslaget. Samtidigt torde även vissa av de sakunniga framförda ändringsförslag, vilka icke berörts i det föregå­ ende, få anmälas.

K. Detaljmotivering

1 §■ I den allmänna motiveringen har jag förordat att koncessionsgivningen i viss utsträckning överflyttas till försäkringsinspektionen. I enlighet härmed har lagrummet redaktionellt ändrats.

2 §. I paragrafen upptages f. n. förbudet för försäkringsbolag att driva annan rörelse än försäkringsrörelse. Vidare regleras där bl. a. förening av livför­ säkringsrörelse med annan rörelse. I enlighet med vad jag tidigare förordat har förbudet att driva främmande rörelse ersatts med en regel, enligt vilken försäkringsbolag icke får driva annan rörelse än försäkringsrörelse om ej särskilda skäl därtill föreligger. Erinras må i detta sammanhang, att därest ett försäkringsbolag i fram­ tiden vill utnyttja möjligheten att driva annan rörelse än försäkringsrörelse bolagsordningen måste vara avfattad så, att den täcker den nya verksam­ heten. I paragrafen har vidare den ändring vidtagits som betingas av förslaget att vidga möjligheterna att med livförsäkringsrörelse förena annan personför­ säkring. Även den förordade ändrade gränsen för den personförsäkring, i praktiken sjuk- och olycksfallsförsäkring, som skall följa de särskilda reg­ lerna för livförsäkring, föranleder ändring i gällande lydelse. Med det utökade innehåll som paragrafen enligt förslaget erhåller synes det lämpligt att bestämmelserna rörande försäkringsbolags rätt att driva annan rörelse än försäkringsrörelse får bilda ett första moment och att åter­ stående bestämmelser sammanföres till ett andra moment. Paragrafen har i förslaget utformats i enlighet härmed.

i § 2 och 3 mom. Paragrafens andra moment har givits den ändrade utformning, som föl­ jer av förslaget att avgörandet i ärenden angående stadfästelse av ändring av bolagsordning och grunder i viss utsträckning överflyttas från KungL Maj :t till försäkringsinspektionen. Finner inspektionen ändringsärende vara av principiell betydelse eller eljest av synnerlig vikt skall inspektionen över­ lämna ärendet till Kungl. Maj :ts avgörande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961 287

Såsom jag närmare kommer att redovisa under 341 § biträder jag ett av de sakkunniga framlagt förslag att i vissa fall slopa nuvarande krav i FL att vissa avskrifter skall vara bestyrkta på särskilt kvalificerat sätt. Förslaget, som syftar till förenkling, berör tredje momentet av denna paragraf, som undergått den redaktionella jämkning, som förslaget föranleder.

6 §■ I paragrafens första stycke uppräknas de olika ämnen, vilka ovillkorligen skall regleras i bolagsordningen. Under punkten 11 stadgas om grunder rö­ rande bl. a. avsättning till regleringsfond. Genomföres den sammanslag­ ning av regleringsfond och återbäringsfond, som jag i det föregående för­ ordat, skall ifrågavarande grunder framdeles avse avsättning till den nya återbäringsfonden. Författningsrummet har ändrats i enlighet härmed. Enligt första stycket 12. i dess gällande lydelse skall försäkringsaktiebo­ lags bolagsordning beträffande annan försäkring än livförsäkring upptaga regler för begränsning av den ansvarighet bolaget må utan återförsäkring ikläda sig på en och samma risk. Dessa regler brukar kallas maximalbe­ stämmelser. De sakkunniga har, under hänvisning till framställningar från försäkringsinspektionen och Svenska försäkringsbolags riksförbund, anfört, att ifrågavarande bestämmelser icke synes fullt ändamålsenliga, samt fram­ lagt förslag till ändring.

De sakkunniga erinrar om att i propositionen rörande FL bl. a. uttalades, att för varje försäkringsbolag måste fastställas en begränsning av den an­ svarighet bolaget ägde utan återförsäkring ikläda sig på en och samma risk och att denna maximal kunde växla inom ett och samma bolag för olika försäkringsgrenar och även för skilda risker inom en försäkringsgren. Mot bakgrunden av detta uttalande synes det de sakkunniga ligga närmast till hands att tolka nu ifrågavarande lagrum så, att försäkringsbolags bolags­ ordning för skadeförsäkring skall innehålla regler, som sätter en gräns för den ansvarighet bolaget får stå för egen räkning, och att lagen kräver en dylik gräns för varje särskild risk som bolaget påtagit sig. De sakkunniga är av den uppfattningen, att det är av grundläggande be­ tydelse för ett försäkringsbolags soliditet att det tryggar sig mot ekonomiska katastrofer genom att i erforderlig omfattning teckna återförsäkring. Åter­ försäkringens centrala betydelse för försäkringsbolagets ekonomi gör, att de sakkunniga finner det starkt motiverat, att bestämmelser i vad mån för­ säkringsbolag är skyldigt att teckna återförsäkring intages i försäkringsbo­ lags bolagsordning såvitt angår skadeförsäkring och i grunder när det gäller livförsäkring och därmed jämställd försäkring. Försäkringsinspektionen får härigenom tillfälle att pröva de riktlinjer varje enskilt bolag följer i fråga om återförsäkringen. Det ligger i försäkringstagarnas intresse att försäkrings­ inspektionen skall godkänna reglerna rörande den omfattning i vilken åter­ försäkring skall tecknas.

288 Kungl. Maj.ts proposition nr 171 år 1961

De nuvarande maximalreglerna, som bestämmer när återförsäkringsskyldigheten inträder, synes icke fullt ändamålsenliga. De sakkunniga är av den uppfattningen, att även om en obegränsad ansvarighet inom exempelvis trafikförsäkring teoretiskt sett innefattar risk för förödande utbetalningar, de svenska försäkringsbolagen dock icke under alla förhållanden bör vara uteslutna från möjligheten att själva täcka den teoretiskt obegränsade topp­ risken. Då försäkringsbolag i utlandet påtager sig dylika risker, synes anled­ ning icke finnas att undantagslöst utestänga de svenska bolagen från en dylik risktäckning och hänvisa bolagen till att obligatoriskt återförsäkra dylika risktoppar i utlandet. Har försäkringsbolagen genom återförsäkring eller liknande arrangemang ordnat en tillfredsställande riskutjämning för alla risker, som synes ligga inom de praktiska möjligheternas ram, torde det böra vara tillåtet för vederbörande att hålla teoretiska topprisker på egen hand. Det torde icke behöva befaras att försäkringsbolagen och försäkringsinspektionen kommer att vara lättsinniga vid bestämmandet av reglerna i förevarande ämne. De sakkunniga anser således, att FL icke bör kräva att det skall finnas en fixerad gräns, utöver vilken aldrig — icke ens teoretiskt — försäkringsbolags ansvarighet kan stiga. De sakkunniga är vidare av den meningen, att det icke är ändamålsenligt att obligatoriskt anknyta försäk­ ringsbolags återförsäkringsskyldighet till den ansvarighet som vederbörande bolag står för »en och samma risk». Begreppet en och samma risk är ofta svårt att precisera. Med hänsyn härtill synes det olämpligt att anknyta till detsamma. Dessutom må erinras därom att en återförsäkring icke alltid be­ höver anknytas till ansvarigheten för varje särskild risk. Äterförsäkringsgivarens betalningsskyldighet kan göras beroende av exempelvis rörelseut­ fallet för räkenskapsåret. För ett försäkringsbolags soliditet kan ett dylikt återförsäkringsarrangemang vara minst lika tillfredsställande som anord­ ningen att anknyta återförsäkringen till förhållandena beträffande de sär­ skilda riskerna. Enligt de sakkunnigas mening vinnes en lämplig rörelsefrihet men tryg­ gas samtidigt soliditeten, därest i 6 § första stycket 12 samt 170 § första stycket 14 stadgas, att försäkringsbolags bolagsordning skall angiva beträf­ fande annan försäkring än livförsäkring i vad mån bolaget är skyldigt att teckna återförsäkring. På motsvarande sätt synes i 9 § första stycket och 173 § första stycket böra angivas, att för livförsäkring grunder skall upp­ rättas beträffande, bl. a., skyldighet att teckna återförsäkring.

Departementschefen. Jag biträder de sakkunnigas förslag.

9 §■

De sakkunniga. Jämlikt förevarande paragraf skall för livförsäkring grun­ der upprättas i ett antal uppräknade ämnen. Vissa former av livförsäkring eller därmed likställd personförsäkring är av så speciell karaktär, att anled­ ning saknas att upprätta fullständiga grunder beträffande desamma. I

Kungl. Maj.ts proposition nr 171 år 1961 289

främsta rummet gäller detta beträffande skadelivräntor. I anledning härav föreslår de sakkunniga sådan ändring av paragrafen, att därav uttryckligen framgår, att undantag kan göras när på grund av försäkringens särskilda natur anledning därtill föreligger.

Departementschefen. De sakkunnigas förslag synes ändamålsenligt och jag förordar att detsamma genomföres. Beträffande ändringen av maximalstadgandet i första stycket 8. må hän­ visas till vad som under 6 § anförts rörande ändring av första stycket 12. av sistnämnda paragraf. Till paragrafens första stycke har i enlighet med de sakkunnigas förslag fogats en nionde punkt, innebärande att grunder skall upprättas även be­ träffande förräntning av försäkringsbelopp som förfallit till betalning. Här­ igenom kommer sedvanliga garantier att finnas för att bolagens förvaltning av ifrågavarande belopp tillgodoser rimliga soliditets- och skälighetskrav. Avsikten är icke, att grunderna skall behöva exakt angiva viss räntesats. Hinder bör icke möta att, om så finnes ändamålsenligt, i grunderna endast fixera de principer, efter vilka räntefoten bestämmes. Räntesatsens höjd måste naturligtvis anpassas efter den avkastning försäkringsbolaget kan erhålla å de i bolaget kvarstående medlen. Den tid, för vilken medlen bindes, kan givetvis behöva tilläggas betydelse så att räntan på långtidsbundna medel blir en annan än räntan på andra medel.

29 §. Vid ansökningar om och anmälningar för registrering skall i ett antal fall bifogas avskrifter av koncession, bolagsordning och grunder eller av en del av nämnda handlingar. De sakkunniga har ansett det vara en onödig be­ lastning av försäkringsbolagen att ålägga dessa att insända dylika avskrif­ ter. Försäkringsinspektionen förfogar själv i mycket stor utsträckning över dylika avskrifter och kan utan större svårighet förskaffa sig eller iordning­ ställa avskrifter i återstående fall. Inspektionen bör därför själv i registreringsärenden kunna tillhandahålla erforderliga avskrifter av koncession, bo­ lagsordning och grunder. I enlighet med de sakkunnigas förslag förordar jag, att den nu gällande skyldigheten att till ansökning om försäkringsaktiebolags registrering foga avskrifter av koncessionen, bolagsordningen och grunder upphör. I anslutning till det under 341 § redovisade förslaget har kravet på sär­ skilt kvalificerat bestyrkande av vissa avskrifter slopats. Paragrafen har vidare ändrats i anledning av det under 72 § redovisade förslaget att dis­ pens skall kunna lämnas från regeln att styrelseledamöterna, verkställande direktören och revisorerna m. fl. skall vara här i riket bosatta svenska med­ borgare.

19 Bihang till riksdagens protokoll 1961. 1 samt. Nr 171

290 Kungl. Maj.ts proposition nr 171 år 1961

31 §. I paragrafen har nuvarande andra och tredje styckena sammanförts till ett enda stycke. Uppdelningen av ifrågavarande bestämmelser på två skilda stycken torde, såsom de sakkunniga anmärkt, ha tillkommit genom ett för­ biseende. Att bestämmelserna är avsedda att bilda ett enda stycke bekräftas av hänvisningen i 327 § 3. till 31 § andra stycket tredje punkten.

47 §.

Ändringen innefattar att det nuvarande kravet att vissa i paragrafen nämnda avskrifter skall vara bestyrkta på visst kvalificerat sätt slopats. Härutinnan må hänvisas till vad som anföres under 341 §.

52 §. Enligt denna paragraf i dess nuvarande lydelse skall vid ökning av för­ säkringsaktiebolags aktiekapital medelst ny aktieteckning teckning av de nya aktierna ske å teckningslistan i huvudskrift eller i avskrift, som be­ styrkts på sätt i 341 § andra stycket stadgas. Enligt de sakkunniga bör det, med hänsyn till den betydelse, som i förevarande sammanhang avskrift av teckningslistan har, icke ifrågakomma att släppa kravet på kvalificerat be­ styrkande av dylik avskrift. De sakkunniga erinrar om att vid försäkrings­ aktiebolags bildande avskrift av teckningslistan skall jämlikt 12 § vara be­ styrkt av notarius publicus eller av landsfiskal eller av stiftarna. Med denna bestämmelse synes bäst rimma att i aktiekapitalökningsfallet kräva, att av­ skrift av teckningslistan skall vara bestyrkt av notarius publicus eller lands­ fiskal eller av två styrelseledamöter. De sakkunniga föreslår därför detta. För egen del biträder jag förslaget. Ändringen föranleder viss jämkning av 328 § 4. 59—61 §§. Beträffande ändringarna i förevarande paragrafer må hänvisas till vad som anföres i det följande under 341 §.

72 §. Enligt paragrafens gällande lydelse skall styrelseledamöterna och verk­ ställande direktören i försäkringsaktiebolag vara myndiga här i riket bo­ satta svenska medborgare. Samma krav gäller beträffande styrelsesuppleant och vice verkställande direktör i försäkringsaktiebolag (73 §), beträffande sådan firmatecknare i försäkringsaktiebolag som nämnes i 81 § första styc­ ket andra punkten samt beträffande revisor och revisorssuppleant i dylikt bolag (100 §). Vad nu sagts beträffande vissa personer i försäkringsaktie­ bolag äger jämväl tillämpning beträffande motsvarande personer i ömsesi­ digt försäkringsbolag (204 och 206 §§). De sakkunniga har, under hänvisning till innehållet i motsvarande be­ stämmelser i aktiebolagslagen och de internationella samarbetssträvandena, föreslagit att möjlighet införes för Kungl. Maj :t eller myndighet som Kungl.

Kungl. Maj.ts proposition nr 171 år 1961 291

Maj :t förordnar att för särskilda fall meddela dispens från ifrågavarande krav på medborgarskap och bosättning. I överensstämmelse med aktiebo­ lagslagen föreslås den begränsningen i dispensmöjligheten, att beträffande styrelseledamöter och styrelsesuppleanter sådan dispens ej må avse mer än en tredjedel av hela antalet. För egen del biträder jag de sakkunnigas för­ slag härom. Den nu föreslagna dispensmöjligheten bör enligt min mening även gälla likvidator, likvidationsrevisor och suppleant för sådan revisor. Med avseende på likvidatorer bör i överensstämmelse med aktiebolagslagens motsvarande regler gälla samma begränsning i dispensmöjligheten som nyss förordats angående styrelseledamöter och styrelsesuppleanter. Det nu förordade förslaget föranleder ändringar, förutom i 72 §, i 29, 81, 90 och 99 §§, 100 § 1 mom., 142, 191 och 237 §§.

81 och 90 §§.

Den ändrade utformningen av 29 § föranleder viss jämkning av 90 § första stycket såvitt avser hänvisning till förstnämnda paragraf. I övrigt har de företagna ändringarna i rubricerade paragrafer behandlats under 72 §.

93 § 3 mom.

Lagrummet har redaktionellt ändrats i överensstämmelse med det i den allmänna motiveringen förordade förslaget att sammanslå återbäringsfond och regleringsfond till en fond, benämnd återbäringsfond.

94 § 1 mom.

Rörande balansräkning föreskrives för närvarande i 94 § 1 mom. bl. a. att om vederbörande bolag driver livförsäkringsrörelse, för denna verksam­ hetsgren skall såsom särskilda skuldposter upptagas — förutom försäk­ ringsfond — jämväl följande tekniska fonder, nämligen utjämningsfond, säkerhetsfond, återbäringsfond och regleringsfond. På grund av den föreslag­ na sammanslagningen av återbäringsfond och regleringsfond till en enda fond, kallad återbäringsfond, bör regleringsfonden icke längre upptagas i lag­ rummet. I ingressen till första stycket i 9 § har, såsom omtalats under nämnda pa­ ragraf, gjorts ett tillägg som — med tanke i främsta rummet på skadelivräntor — utvisar att grunder beträffande alla de i lagrummet uppräknade ämnena icke behöver upprättas där på grund av försäkringens särskilda natur anledning till undantag föreligger. En med stöd härav gjord begräns­ ning av grundernas innehåll kan komma att återverka på fondsystemet. Så­ lunda kan exempelvis återbäringsfonden bortfalla på grund av frånvaron av återbäringsgrunder. I anledning härav föreslås, att i anslutning till uppräk­ ningen av de extrafonder, som vid livförsäkringsrörelse skall upptagas så­ som särskilda skuldposter i balansräkningen, i lagtexten ges uttryck åt att på grund av rörelsens särskilda natur annat kan följa av bolagets grunder.

292 Kungl. Maj.ts proposition nr 171 år 1961

99 § och 100 § 1 mom.

Ändringarna i förevarande lagrum sammanhänger med det under 72 § be­ handlade förslaget.

130 §.

I denna paragraf meddelas bestämmelser om registrering av ändring av bolagsordning eller grunder i försäkringsaktiebolag. Under hänvisning till framställningar från försäkringsinspektionen och från försäkringsbolagshåll föreslår de sakkunniga förenklingar av registreringsförfarandet. De sakkunniga förordar, att anmälan för registrering bi­ behålies men att —— utom i fall som avses i andra stycket av förevarande paragraf d. v. s. sådana fall då registreringen förutsätter vissa åtgärder efter stadfästelse — möjlighet öppnas för bolagen att göra anmälningen i förväg i samband med ansökningen om stadfästelse å ändringen av bolagsordning eller grunder. En dylik förhandsanmälning bör enligt de sakkunniga kunna göras i samma skrivelse som ansökningen om stadfästelse. För egen del finner jag förslaget rationellt och förordar att lagrummet ändras i överensstämmelse med vad de sakkunniga föreslagit. Vare sig registreringsanmälningen göres i förväg eller efter beslutet om stadfästelse synes det, såsom de sakkunniga påpekat, onödigt att ålägga försäkringsbo­ lagen att tillhandahålla avskrifter av beslutet om stadfästelse. Försäkrings­ inspektionen bör själv kunna tillhandahålla dylika avskrifter. Härom må hänvisas till vad som anförts under 29 §. Vid den här föreslagna ordningen kan stadgandet att avskrifterna skall vara bestyrkta på det sätt som nu föreskrives i 341 § andra stycket utgå. Förslaget till ändrad lydelse av 130 § har utarbetats i enlighet härmed.

133 §.

De föreslagna ändringarna är närmast av redaktionell natur och samman­ hänger med de förut berörda förslagen dels om överflyttning i viss utsträck­ ning av koncessionsgivningen till försäkringsinspektionen dels om slopande av kravet på att avskrift skall enligt 341 § andra stycket vara bestyrkt på visst kvalificerat sätt.

U2 §.

Ändringen i denna paragraf sammanhänger med det under 72 § behand­ lade förslaget.

158 och 163 §§.

I paragraferna har ändringar vidtagits i anslutning till det under 341 § redovisade förslaget rörande kvalificerat bestyrkande av avskrifter.

166 § 2 och 3 mom.

I förevarande paragraf har för de ömsesidiga försäkringsbolagens del vidtagits motsvarande ändring som förordats under 4 § i fråga om försäk­ ringsaktiebolag.

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961 293

170, 173 och 191 §§.

De föreslagna ändringarna i förevarande paragrafer syftar till att för de ömsesidiga bolagen genomföra de ändringar som för försäkringsaktiebolagen förordats under 6, 9 och 29 §§.

197 §.

Denna paragraf innehåller regler om förlusttäckning i ömsesidigt för­ säkringsbolag, när förlust uppkommer å försäkring beträffande vilken del­ ägarna är personligen ansvariga för bolagets förbindelser. I paragrafen talas nu om att förlust uppkommer å annan försäkring än personförsäk­ ring. Detta uttryck är emellertid icke fullt adekvat. Det korresponderar icke helt med 168 §, enligt vilket lagrum personlig ansvarighet ej föreligger i fråga om återförsäkring. De sakkunniga föreslår att lagrummet förtydli­ gas. Jag biträder förslaget. Lagrummet har i enlighet härmed jämkats så att det avser fall av förlust å försäkring, som icke är personförsäkring eller återförsäkring.

199 §.

Jämlikt denna paragraf gäller bl. a., att om icke bolagsordningen inne­ håller avvikande bestämmelser, uttaxering skall ske i förhållande till varje delägares försäkringsbelopp.

De sakkunniga anför att försäkringsinspektionen i skrivelse till de sak­ kunniga uttalat, att lagrummets normalgrund för uttaxering vore klart olämplig och borde ersättas med fördelning efter premie. De sakkunniga ansluter sig till uppfattningen, att försäkringsbeloppen icke utgör någon lämplig normalgrund för fördelning av en uttaxering. Med den differentie­ ring i fråga om branscher och riskslag, som numera alltmera förekom­ mer i de ömsesidiga försäkringsbolagen, kan försäkringsbeloppen såsom fördelningsgrund leda till mindre rättvisa resultat. Att försäkringsbelop­ pet valts till fördelningsgrund och icke t. ex. premien torde sammanhänga därmed, att bestämmelsen äger tillämpning jämväl å försäkringsbolag av typen uttaxeringsbolag. Enligt de sakkunnigas mening bör emellertid förevarande bestämmelse utformas icke med de numera ovanliga uttaxeringsbolagen för ögonen utan med tanke i främsta rummet på den vanliga typen av ömsesidiga försäkringsbolag som arbetar med bestämda premier. De sakkunniga föreslår för sin del, att förevarande paragraf skall innehål­ la, att där icke avvikande bestämmelser meddelats i bolagsordningen, ut­ taxering skall ske i förhållande till varje delägares på det räkenskapsår var­ under förlusten uppkommit belöpande premie för sådan försäkring, för vilken personlig ansvarighet föreligger. För uttaxeringsbolagens del bör er­ forderliga specialbestämmelser intagas i bolagsordningen. Departementschefen. Uttaxeringsregeln i förevarande paragraf har utfor­ mats med hänsyn i första hand till uttaxeringsbolagen, d. v. s. sådana bolag i vilka fasta premier icke förekommer utan samtliga utgifter för skador och

294 Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

förvaltning i efterskott uttaxeras på delägarna. Denna typ av bolag är nume­ ra ovanlig. Jag delar därför de sakkunnigas mening att lagrummet bör änd­ ras så att den där givna regeln lämpar sig för det stora flertalet bolag. Departementsförslaget har utformats i överensstämmelse härmed.

204 § 3 mom. Lagrummet har redaktionellt jämkats med hänsyn till den föreslagna ut­ formningen av 29 och 191 §§.

227 och 231 §§. I förevarande paragrafer har för de ömsesidiga bolagens del vidtagits samma ändringar som under 130 och 133 §§ förordats för försäkringsak­ tiebolagen.

237 §. Ändringen i denna paragraf sammanhänger med det under 72 § behand­ lade förslaget.

251 §. Denna paragraf innehåller följande bestämmelse om fördelningen av öm­ sesidigt försäkringsbolags behållna tillgångar vid dess upplösning. Finnes, sedan den i kallelsen å okända borgenärer utsatta inställelsedagen är förbi och all veterlig gäld blivit betald eller erforderliga medel därtill avsatta, tillgångar vilka enligt bestämmelse i bolagsordningen kan fördelas bland dem, som vid bolagets trädande i likvidation var delägare i bolaget, skall fördel­ ning ske i förhållande till varje delägares försäkringsbelopp, där ej annan fördelningsgrund är bestämd i bolagsordningen.

De sakkunniga har i betänkandet redogjort för vissa kritiska anmärk­ ningar, som från försäkringsinspektionen och försäkringsbolagshåll rik­ tats mot den ifrågavarande fördelningsregeln. Kritiken utmynnar i förslag att ersätta nuvarande fördelningsnorm med en regel om fördelning efter premier. De sakkunniga föreslår ändring i enlighet härmed.

Departementschefen. En fördelningsregel baserad på premierna måste ge ett betydligt rättvisare resultat än en fördelning efter försäkringsbelopp. Jag förordar därför att de sakkunnigas förslag följes. I huvudsaklig över­ ensstämmelse härmed upptages i departementsförslaget stadgande om för­ delning efter varje delägares premier för de fem senaste räkenskapsåren. Lagtexten har vidare utformats så att den bättre än den nuvarande ankny­ ter till 250 § och ger uttryck åt tanken, att fördelning i enlighet med 251 § skall äga rum, där icke annan fördelningsgrund föreskrivits i bolagsord­ ningen. ,

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961 295

253 och 259 §§.

De föreslagna ändringarna, som motsvaras av ändringarna i 158 och 163 §§ för försäkringsaktiebolagen, föranledes av det förslag om ny lydelse av 341 §, som jag avser att behandla i det följande.

270, 272 och 273 §§.

I 270 §, 272 § första stycket och 273 § har vidtagits jämkningar betingade av det förutnämnda förslaget om sammanslagning av återbäringsfonden och regleringsfonden. I 272 § andra stycket föreslås viss jämkning sammanhängande med för­ slaget att bestämmelsen i 277 § för s. k. blandade bolag om specialredovis­ ning och pantsättning av tillgångar motsvarande säkerhetsfonden icke vidare skall gälla i fråga om bolag som med livförsäkring förenar enbart annan personförsäkring. I blandade bolag av detta slag kommer sålunda säkerhetsfonden ej att vara pantsatt. Det synes lämpligt att säkerhetsfon­ den i sådant fall följer den i 273 § 2 mom. tredje stycket givna regeln för övriga livförsäkringsfonder och följaktligen får nedsättas utan särskilt medgivande. Den nuvarande utformningen av 272 § andra stycket torde lägga hinder för en sådan ordning och lagrummet har därför ändrats så att det har avseende enbart på sådan nedsättning, som icke sker för att täcka förlust enligt bestämmelserna i 273 §. Avfattningen av 273 § 2 mom. tredje stycket sista punkten har jämkats i överensstämmelse med den föreslagna ändringen av 197 §.

274 §. Lagrummet har redaktionellt jämkats på grund av att Inteckningsbanken aktiebolag ändrat sin firma till Stockholms intecknings garanti aktiebolag och numera har karaktären av hypoteksaktiebolag, som står under tillsyn av bank- och fondinspektionen.

276 § 1 mom. Paragrafen upptager bl. a. stadgande att om värdehandlingar satts i för­ var till större värde än som enligt FL erfordras, försäkringsinspektionen må på framställning av styrelsen eller verkställande direktören lämna tillstånd till utbekommande av värdehandlingar svarande mot överskottet. De sakkunniga har upptagit ett av försäkringsinspektionen till de sakkun­ niga framfört förslag att slopa kravet på särskilt tillstånd av inspektionen. Även jag anser att tillräckliga skäl saknas för att bibehålla den nuvarande ordningen med särskilda tillstånd i förevarande fall. Självfallet måste vid utlämnandet av handlingarna klarhet råda om överskottets storlek. I sam­ band med utlämnandet bör därför uppgift om den aktuella fondställningen alltid föreligga.

296 Kungl. Maj:ts proposition nr 111 år 1961

211 §.

Paragrafen har ändrats i enlighet med det av mig i den allmänna motive­ ringen förordade förslaget att kravet på särredovisning och pantsättning av tillgångar motsvarande säkerhetsfonden icke skall gälla i fråga om försäk­ ringsbolag som utöver livförsäkring endast meddelar personförsäkring av annat slag.

281 §. Den föreslagna jämkningen i första stycket betingas av förslaget om sam­ manslagning av återbäringsfonden och regleringsfonden.

282 § 1 och 3 mom. Enligt nuvarande lydelse av 282 § 1 mom. skall i fråga om livförsäkrings­ rörelse för varje femårsperiod, å tid som försäkringsinspektionen bestäm­ mer, till inspektionen insändas statistisk-ekonomisk utredning angående verksamhetens förlopp och bolagets ställning. Där så finnes påkallat, må in­ spektionen jämväl för annan tid infordra sådan utredning. Det ankommer på inspektionen att bestämma när och för vilken tidrymd utredning som nu sagts skall avgivas första gången efter bolagets bildande. Enligt de sakkunnigas mening talar praktiska skäl för att de obligatoriska tekniska boksluten icke bindes vid exakta femårsperioder utan att inspek­ tionen medgives möjlighet att tillåta lämpliga förskjutningar. För egen del biträder jag denna uppfattning och förordar, i överens­ stämmelse med vad de sakkunniga föreslagit, att i lagrummet angives att sådan statistisk-ekonomisk utredning varom där är fråga skall till försäk­ ringsinspektionen insändas för period och å tid som inspektionen bestäm­ mer. I det föregående har jag förordat, att FL kompletteras med bestämmelse som ger uttryck för ett styrelsen och verkställande direktören åvilande an­ svar för att tillämpade försäkringsvillkor är skäliga och att inträffade försäkringsfall behandlas enligt god försäkringssed. Ett dylikt stadgande torde ha sin plats i förevarande paragraf och jag förordar att bestämmelse av an­ tytt innehåll fogas till paragrafen såsom ett tredje moment. Det må anmär­ kas att den nya bestämmelsen har avseende på såväl livförsäkring som an­ nan försäkring. Undantag har dock — liksom i fråga om den i 2 mom. ut­ tryckta skälighetsprincipen — gjorts för verksamhet i utlandet samt för sjö- och transportförsäkring här i riket.

281 § 1 och 2 mom. Beträffande ändringarna i denna paragraf må hänvisas till vad jag anfört i den allmänna motiveringen angående behovet för försäkringsinspektionen att i sin tillsynsverksamhet kunna anlita annan än de egna befattningsha­ varna.

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961 297

287 a §. I den allmänna motiveringen har förordats, att i FL införes stadgande som möjliggör för försäkringsinspektionen att utsträcka inspektionsverk­ samheten till vissa aktiebolag och organ samt att direkt från dessa inhämta uppgifter angående verksamheten. En sådan bestämmelse, vilken utförligt behandlats i det föregående, har upptagits såsom en särskild paragraf efter 287 §. Till det förut anförda må anmärkas att det nya stadgandet utsträcker skyldighet enligt 283 § och 287 § 1 mom. även till aktiebolag, beträffande vilka föreskrift härom med bolagets samtycke intagits såsom villkor för medgivande åt försäkringsbolag enligt 336 § att innehava aktier i aktie­ bolaget. Förslaget motiveras i denna del av det förhållandet, att försäkringsbolag kan biträdas även av andra aktiebolag än sådana, vars verksamhet ute­ slutande har till föremål att lämna sådant biträde. Sålunda kan exempelvis ett under försäkringsbolags medverkan bildat databehandlingsaktiebolag el­ ler annat serviceaktiebolag inrikta sig på att betjäna icke blott försäkrings­ bolag utan även utanför försäkringsvärlden stående företag, exempelvis ett eller flera industriföretag. De utomstående företagens anknytning till service­ aktiebolaget kan ha olika former och vara av olika styrka. Allt efter gra­ den av försäkringsbolagsengagemanget och av det biträde som försäkrings­ bolag erhåller av aktiebolaget kan behovet för försäkringsinspektionen av in­ syn i dylikt aktiebolag vara mer eller mindre starkt. Mest rationellt synes vara, att då försäkringsinspektionen prövar frågan om medgivande för för­ säkringsbolag att inneha aktier i dylikt aktiebolag — sådant medgivande er­ fordras så snart försäkringsbolag eller försäkringskoncern skall inneha mer än en tjugondei av aktierna i aktiebolaget — inspektionen samtidigt över­ väger i vad mån försäkringsbolagstillsynen kräver att inspektionen, helt eller delvis, erhåller insyn i ifrågavarande aktiebolag. Finner försäkrings­ inspektionen, att försäkringsbolagstillsynen kräver en dylik insyn, synes försäkringsinspektionen böra förbinda ett aktieinnehavsmedgivande med villkor, att aktiebolaget i fråga i angiven omfattning lämnar inspektionen upplysningar och håller tillgångar och handlingar tillgängliga för gransk­ ning. På denna väg torde på ett smidigt sätt tillräckliga garantier erhållas för att försäkringsinspektionen vinner erforderlig insyn i aktiebolag, som betjänar både försäkringsbolag och andra företag, samtidigt som möjlighet skapas att avpassa insynens grad efter förhållandena i det enskilda fallet. Det må anmärkas, att den i 287 § 3 mom. föreskrivna tystnadsplikten för försäkringsinspektionens företrädare självfallet gäller även vid den granskningsverksamhet som kan förekomma med stöd av förevarande paragraf.

295 § 2 mom. I paragrafen har ändring vidtagits i anslutning till det under 341 § redo­ visade förslaget rörande slopandet av kravet på kvalificerat bestyrkande av avskrifter.

20 nihang till riksdagens protokoll 1961. 1 samt. Nr 171

298 Kungl. Maj.ts proposition nv 171 år 1961

303 §. Paragrafen upptager bl. a. stadgande att ansökan om försäkringsbolags registrering och anmälan för registrering skall vara åtföljda av stadgade avgifter. Jämlikt 315 § utfärdar Kungl. Maj:t föreskrifter rörande ifråga­ varande avgifter. Till bestridande av kostnaden för försäkringsinspektionens organisation och verksamhet skall försäkringsbolagen jämlikt 292 § årligen erlägga bidrag enligt av Kungl. Maj :t meddelade bestämmelser. I försäkringsinspektionens petita för budgetåret 1960/61 beräknades registreringsavgifterna till 7 000 kronor medan försäkringsbolagens bidrag enligt 292 § uppfördes till 1 057 000 kronor. Under hänvisning till att de nuvarande särskilda registreringsavgifterna medför extraarbete både för försäkringsinspektionen och för försäkrings­ bolagen föreslår de sakkunniga att avgifterna för registreringen och dess kungörande avskaffas. De sakkunniga påpekar, att inkomsten av registreringsavgifter ej har någon nämnvärd betydelse för finansieringen av för­ säkringsinspektionens verksamhet och att kostnaderna för denna utan svå­ righet kan till fullo täckas av försäkringsbolagens bidrag jämlikt 292 §. De sakkunniga understryker att den föreslagna förenklingen icke medför någon kostnad för statsverket, enär försäkringsinspektionens tillsynsverk­ samhet med avseende å försäkringsbolagen jämväl i fortsättningen kommer att helt bestridas av försäkringsbolagen genom bidragen enligt 292 §. För egen del biträder jag de sakkunnigas förslag att de särskilda registre­ ringsavgifterna avskaffas och förordar att 303 § ändras i enlighet härmed. Förslaget föranleder viss jämkning av 315 §.

304 § 2 mom. I förevarande paragraf har vidtagits en jämkning, föranledd av den un­ der 4 och 166 §§ förordade överflyttningen av vissa stadfästelsebeslut på försäkringsinspektionen.

305 och 306 §§.

I enlighet med vad jag förordat för försäkringsaktiebolagen under 29 § och för de ömsesidiga bolagen under 191 § skall nuvarande skyldighet att i registreringsärende till försäkringsinspektionen ingiva avskrifter av bl. a. koncession upphöra. I konsekvens härmed har avfattningen av 305 och 306 §§ redaktionellt jämkats.

315 §. Ändringen i denna paragraf föranledes av det ovan under 303 § förordade förslaget om avskaffande av de särskilda avgifterna för registreringen och dess kungörande. 327 §. I denna paragraf straffbelägges under 1. det fall att styrelseledamot eller verkställande direktör uppsåtligen eller av vårdslöshet meddelar oriktig

Kungl. Maj.ts proposition nr 171 år 1961 299

eller vilseledande uppgift vid bl. a. lämnande av upplysning enligt 283 §. Såsom berörts ovan i den allmänna motiveringen och under 287 a § har skyldigheten att lämna upplysningar enligt 283 § utsträckts till att omfatta jämväl bl. a. tarifförening, skadereglerings- och villkorsnämnd samt annat liknande organ, som biträder försäkringsbolag vid rörelsens bedrivande. Under straffbestämmelsen i förevarande paragraf torde på motsvarande sätt som under 1. stadgas i fråga om styrelseledamot och verkställande di­ rektör i försäkringsbolag böra tilläggas en ny punkt, innefattande stad­ gande att med dagsböter eller fängelse straffas den som jämlikt 287 a § lämnar upplysning enligt 283 § och därvid uppsåtligen eller av vårdslös­ het meddelar oriktig eller vilseledande uppgift. I enlighet härmed har mel­ lan de nuvarande punkterna 1 och 2 upptagits en ny punkt, betecknad 2. Paragrafen har i övrigt redaktionellt jämkats med hänsyn till tillägget av den nya punkten.

328 §.

Såsom anmärkts i det föregående framlägges förslag om slopande av kra­ vet att vissa avskrifter skall vara bestyrkta på det kvalificerade sätt, som angives i 341 § andra stycket. Förslaget föranleder ändring av den under punkten 4 i förevarande paragraf upptagna straffbestämmelsen. Såvitt an­ går avskrift av teckningslista, som i 52 § första stycket sägs, har såsom an­ givits under nämnda paragraf, ett kvalificerat bestyrkande ansetts befogat. Detta förhållande har beaktats vid utformningen av straffbestämmelsen.

329 §.

Stadgandet i punkt 1 av förevarande paragraf har redaktionellt jämkats med hänsyn till den föreslagna avfattningen av 327 §.

332 § 2 mom.

Lagrummet har redaktionellt jämkats med hänsyn till att 18 kap. 4 § 5 föräldrabalken numera gäller i stället för 11 kap. 4 § 5 lagen om förmynderskap.

334 § 1 mom.

I lagrummet har ändring vidtagits i anslutning till det under 341 § redo­ visade förslaget att kravet på visst kvalificerat bestyrkande av avskrifter slopas.

336 §.

Paragrafen har med vissa redaktionella jämkningar ändrats i överensstäm­ melse med de sakkunnigas av mig i den allmänna motiveringen biträdda förslag.

300 Kungl. Maj. ts proposition nr 171 år 1961

341 §■

I paragrafens nuvarande andra och tredje stycken gives bestämmelser om bestyrkande av riktigheten av avskrift. Jämlikt andra stycket skall avskrift, som på grund av särskild föreskrift i FL skall vara bestyrkt enligt detta stycke, vara till riktigheten bestyrkt av notarius publicus eller landsfiskal eller av minst två personer som har ställning av styrelseledamot, styrelse­ suppleant, verkställande direktör, vice verkställande direktör, likvidator, suppleant för likvidator eller firmatecknare. Enligt tredje stycket skall an­ nan avskrift, där ej särskild föreskrift givits, vara till riktigheten bestyrkt av två personer.

De sakkunniga är av den uppfattningen att det i allmänhet icke finnes grun­ dad anledning att bibehålla kravet på att vissa avskrifter skall vara bestyrk­ ta på ett särskilt kvalificerat och särskilt straffsanktionerat sätt. Enligt de sakkunniga tyder gjorda erfarenheter på att de nuvarande bestämmelserna icke i praktiken ger särskilt goda garantier för att avskrifterna i fråga är riktiga. Härtill kommer att bestämmelserna otvivelaktigt medför visst extra­ arbete för såväl försäkringsinspektionen som försäkringsbolagen. Enligt de sakkunnigas mening vinnes därför intet väsentligt genom nu ifrågavarande specialbestämmelsers bibehållande. I 1955 års lag om bankrörelse har icke heller intagits någon motsvarighet till 341 § andra stycket FL. De sakkunniga föreslår, att det nuvarande andra stycket i 341 § skall utgå och att det nuvarande tredje stycket skall innehålla bestämmelsen, att av­ skrift varom i FL stadgas skall, där ej särskild föreskrift givits, vara till riktigheten bestyrkt av två personer. Enligt de sakkunniga torde, i likhet med vad som gäller enligt lagen om bankrörelse, till sistnämnda bestäm­ melse böra fogas, att ifrågavarande två personer bör vid sina namn angiva yrke och postadress.

Departementschefen. De sakkunnigas förslag berör ett stort antal i det föregående behandlade paragrafer, i vilka för närvarande föreskrives att avskrift skall vara bestyrkt enligt 341 § andra stycket. I likhet med de sak­ kunniga anser jag att det föreligger möjlighet att i förevarande avseende förenkla den nuvarande ordningen och jag får därför förorda att förslaget genomföres. I enlighet härmed ersättes paragrafens nuvarande bestämmel­ ser om avskrifts bestyrkande med en regel om att avskrift, varom i FL stad­ gas skall, där ej särskild föreskrift givits, vara till riktigheten bestyrkt av två personer, som vid sina namn böra angiva yrke och postadress. Särskild föreskrift rörande bestyrkande av avskrift finnes bl. a. i den ovan berörda 52 §.

345 §.

Till denna paragraf har fogats ett nytt stycke som upptager det av mig i den allmänna motiveringen förordade förslaget om förenklad behand­ ling av vissa livförsäkringsformer. Det nya stadgandet ger möjlighet att i

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961 301

fråga om livförsäkring endast för dödsfall, som meddelas för en tid av längst fem år eller mot premie beräknad och bestämd för längst fem år i sänder, efter särskild dispens medge undantag från de särskilda bestäm­ melserna i FL angående livförsäkring. Dispensprövningen har lagts i Kungl. Maj :ts hand med rätt för Kungl. Maj:t att delegera uppgiften till försäkringsinspektionen. De berörda livförsäkringsformernas undantagande från tillämpningen av de särskilda bestämmelserna om livförsäkring medför icke, såsom jag tidi­ gare framhållit, att de förlorar sin karaktär av livförsäkring. Innebörden är endast den att de ifrågavarande försäkringstyperna genom ett särskilt med­ givande undantages från tillämpning av de i FL för livförsäkring gällande särskilda bestämmelserna.

348 §.

Paragrafen har redaktionellt jämkats såtillvida att hänvisningen i första stycket till lagen om försäkring för olycksfall i arbete ersatts med en hän­ visning till lagen om yrkesskadeförsäkring.

Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser

De föreslagna ändringarna i FL synes såsom de sakkunniga förordat lämpligen böra träda i kraft den 1 januari 1962. Dock torde de föreslagna ändringarna i 199 och 251 §§, med hänsyn till förekommande behov att kom­ plettera bolagsordningar som saknar särskilda regler om fördelningsgrund vid uttaxering eller skifte, böra träda i kraft först den 1 januari 1963. För en smidig övergång till bl. a. de nya bestämmelserna om personförsäk­ ring torde finnas behov av att försäkringsinspektionen redan före lagens ikraftträdande har möjlighet att stadfästa härav föranledda ändringar i bo­ lagsordningar och grunder. Jag förordar därför att ett övergångsstadgande av detta innehåll fogas till bestämmelsen om ikraftträdandet. Inspektionen sy­ nes även böra ges befogenhet medgiva att försäkringsbolag, som icke hin­ ner att i tid genomföra sammanslagningen av regleringsfonden och återbäringsfonden, får tillämpa hittillsvarande fondregler intill utgången av år 1962. Den ändrade gränsdragningen mellan lång och kort personförsäkring torde icke tarva någon övergångsbestämmelse i vidare mån än att efter la­ gens ikraftträdande kort sjuk- och olycksfallsförsäkring icke på grund av enligt äldre lag meddelad koncession eller stadfäst bolagsordning skall kun­ na meddelas utöver den ram som uppdragils i den nya lagen. Det må erin­ ras om att kort sjuk- och olycksfallsförsäkring i praxis icke meddelas för längre tid än fem år. .lag förordar, alt stadgande i enlighet härmed införes.

302 Kungl. Maj.ts proposition nr t7t år 1961

IV. Departementschefens hemställan

Under åberopande av vad sålunda anförts hemställer föredragande de­ partementschefen, att lagrådets utlåtande över ifrågavarande lagförslag, av den lydelse bilaga1 till detta protokoll utvisar, måtte för det i § 87 regerings­ formen omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemstäl­ lan bifaller Hans Kungl. Höghet Regenten.

Ur protokollet:

Torbjörn Lindvall

1 Bilagan upptager här endast 4 § 2 mom., 166 § 2 mom., 282 § 3 inom., 287 § 1 och 2

mom. samt 345 §. I övriga delar är bilagan frånsett vissa redaktionella ändringar av samma lydelse som det vid propositionen fogade förslaget; dock har i sistnämnda förslag, i anledning av lagrådets påpekande, tillagts förslag om ändring i 287 § 3 mom. samt en ny paragraf, be­ tecknad 329 a §.

Kungl. Maj.ts proposition nr 171 år 1961 303

Bilaga

Förslag

till

Lag angående ändring i lagen den 17 juni 1948 (nr 433) om försäkringsrörelse

(Gällande Igdelse) (Föreslagen lydelse)

4 §•

2 mom. Å beslut------------- motsvarande tillämpning. Konungen må uppdraga åt försök- Försäkringsinspektionen äger i ringsinspektionen att i Konungens Konungens ställe besluta i ärende ställe meddela stadfästelse å änd- som avses i första stycket, därest ringsbeslut i annat fall än i första ärendet icke är av principiell betydelstycket andra punkten sägs. se eller eljest av synnerlig vikt.

166 §. 2 mom. Å beslut —-------- motsvarande tillämpning. Konungen må uppdraga åt försök- Försäkringsinspektionen äger i Koringsinspektionen att i Konungens nungens ställe besluta i ärende som ställe meddela stadfästelse å änd- avses i första stycket, därest ärenringsbeslut i annat fall än i första det icke är av principiell betydelse stycket andra punkten sägs. eller eljest av synnerlig vikt.

3 mom. Det åligger styrelsen och verkställande direktören för försäk­ ringsbolag att beträffande annan verksamhet eller försäkring än som avses i 2 mom. andra stycket över­ vaka, att tillämpade försäkringsvillkor äro skäliga och att inträffade försäkringsfall behandlas enligt god försäkringssed.

287 §. 1 mom. Det åligger styrelsen och 1 mom. Det åligger styrelsen och verkställande direktören att när som verkställande direktören att när som helst för befattningshavare hos för- helst för befattningshavare hos för­ säkringsinspektionen, som enligt av säkringsinspelctionen eller annan, Konungen meddelade bestämmelser som är behörig att i sådant avseende har att i sådant avseende företräda företräda inspektionen, hålla bolagets inspektionen, hålla bolagets kassa kassa och övriga tillgångar samt böc-

304 Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

och övriga tillgångar samt böcker, ker, räkenskaper och andra hand­ räkenskaper och andra handlingar lingar tillgängliga för granskning. tillgängliga för granskning. 2 mom. Befattningshavare hos för- 2 mom. Befattningshavare hos försäkringsinspektionen, som enligt av säkringsinspektionen eller annan, Konungen meddelade bestämmelser som är behörig att i sådant avseende har befogenhet att företräda inspek­ företräda inspektionen, äger närvara tionen, äger närvara vid bolagsstäm­ vid bolagsstämma eller av inspektio­ ma eller av inspektionen utlyst sty­ nen utlyst styrelsesammanträde och relsesammanträde och deltaga i över­ deltaga i överläggningarna. läggningarna.

345 §.

Beträffande tjänstepensionsförsäkring--------------prövas skäliga. Driver försäkringsbolag-------------finnas påkallade. I fråga----------------------------------- i övrigt.

1 fråga om livförsäkring endast för dödsfall, som meddelas för en tid av längst fem år eller mot premie, som år beräknad och bestämd för längst fem år i sänder, må Konungen eller, efter Konungens bemyndigande, försäkringsinspektionen medgiva un­ dantag från de särskilda bestämmel­ serna i denna lag angående livför­ säkring.

Kungl. Maj.ts proposition nr 171 år 1961 305

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 19 maj 1961.

Närvarande:

justitierådet R egner , regeringsrådet J arnerup , justitieråden af T rolle , B omgren .

Enligt lagrådet den 17 maj 1961 tillhandakommet utdrag av protokoll över handelsärenden, hållet inför Hans Kungl. Höghet Regenten, Hertigen av Sö­ dermanland, i statsrådet den 28 april 1961, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ända­ målet inhämtas över upprättat förslag till lag angående ändring i lagen den 17 juni 1948 om försäkringsrörelse. Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet före­ dragits av lagbyråchefen T. Löwbeer.

Lagrådet yttrade:

4 §• Enligt första punkten i första stycket av 2 mom. skall å beslut om änd­ ring av stadfäst bolagsordning eller stadfästa grunder sökas Konungens stadfästelse. Beträffande vissa viktigare, i andra punkten angivna ändringar föreskrives där, att vad om koncession för nytt bolag är stadgat skall äga motsvarande tillämpning. Försäkringsinspektionens beslutanderätt enligt det föreslagna andra styc­ ket i momentet är — i motsats till vad som nu föreskrives i samma stycke — avsedd att omfatta jämväl ändringar av den art som angives i andra punkten av första stycket. Med hänsyn till avfattningen av sistnämn­ da punkt framgår detta icke fullt klart. Det synes därför vara önskvärt att sådan redaktionell ändring sker, att första stycket får innehålla bestämmel­ ser om å vem prövningen ankommer, motsvarande första punkten av första stycket och det föreslagna andra stycket, samt att det nuvarande stadgandet i andra punkten av första stycket om vad vid prövningen skall iakttagas med jämkad lydelse upptages i andra stycket.

166 §. I förevarande paragraf böra samma jämkningar vidtagas som förordats beträffande 4 §. 282 §. Enligt motiveringen är syftet med det föreslagna 3 mom. att klargöra att försäkringsinspektionen har befogenhet att ingripa, därest försäkringsbolag

30o Kungl. Maj.ts proposition nr 171 år 1961

skulle tillämpa oskäliga försäkringsvillkor eller vid skadereglering eller eljest vid behandling av försäkringsfall förfara oriktigt; den föreslagna be­ stämmelsen har ansetts skapa grund för ingripande enligt 288 g. I lagen har skälighetsprincipen kommit till uttryck beträffande livförsäk­ ring i 263 g och i fråga om annan försäkring i 282 § 2 mom. Sålunda stad­ gas i det förra lagrummet, att grunderna skola avse att trygga bolagets för­ måga att bereda försäkring till en med hänsyn till försäkringens art skälig kostnad, och i det senare, att det åligger styrelsen och verkställande direktö­ ren att övervaka att premiesättningen är skäligt avvägd med hänsyn till den risk, som försäkringen är avsedd att täcka, nödiga omkostnader för försäk­ ringen samt omständigheterna i övrigt. I lagrummen framhålles skäligheten av kostnaden med hänsyn till försäkringens art respektive risken in. in. Kostnaden, d. v. s. premien, skall således bedömas med hänsyn till bl. a. försäkringsvillkoren, och den sammanhänger jämväl med hur skaderegleringen eller eljest behandlingen av försäkringsfall sker. En verklig kontroll huruvida kostnaden för en försäkring är skälig torde därför icke kunna ske, med mind­ re uppmärksamhet också ägnas åt hur försäkringsvillkoren och behandling­ en av försäkringsfallen äro ordnade. Enligt 283 § äro försäkringsbolags styrelse och verkställande direktör skyldiga att jämväl i andra fall än i 281 och 282 §§ sägs lämna försäkringsinspektionen de upplysningar angående verksamheten som inspektionen fin­ ner erforderliga, och i 287 § 1 mom. stadgas skyldighet för styrelsen och di­ rektören att för den som företräder inspektionen hålla bl. a. böcker, räken­ skaper och andra handlingar tillgängliga för granskning. Vidare äger inspek­ tionen enligt 288 § 1 mom. meddela de erinringar i fråga om försäkringsbo­ lags verksamhet som inspektionen finner påkallade och skall enligt 2 mom. förelägga försäkringsbolag eller dess styrelse att vidtaga erforderliga åtgär­ der, därest allvarlig anmärkning föreligger mot försäkringsbolags verksam­ het. Även om förarbetena till lagen kunna föranleda viss tvekan angående inspektionens befogenhet att ingripa mot försäkringsbolag beträffande för­ säkringsvillkor och behandling av försäkringsfall, torde dock skälighetsprincipens ovan angivna innehåll och de berörda bestämmelsernas avfattning giva tillräckligt stöd för att inspektionen bär en dylik befogenhet. Såsom jämförelse må nämnas, att de sakkunniga förordade att, med hän­ syn till skälighetsprincipen, såsom anledning till föreläggande i 288 § sär­ skilt skulle angivas att försäkringsbolag icke iakttoge tillbörlig sparsamhet beträffande omkostnaderna i rörelsen. Det förordade tillägget har emellertid uteslutits i det remitterade förslaget med den motiveringen att försäkringsinspektionen redan enligt den nuvarande lydelsen av lagrummet har befo­ genhet att, om missförhållande finnes föreligga, ingripa med erinring eller föreläggande. Lagrådet finner på grund härav det föreslagna 3 mom. icke vara erforder­ ligt och förordar därför att det utgår. Skulle lagrådets förslag icke vinna bifall, torde emellertid momentet böra erhålla ändrat innehåll. I stället för den angivna övervakningsskyldigheten,

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961 307

som synes så naturlig att den knappast behöver uttryckligen framhållas, bör lagrummet upptaga stadgande att styrelsen och verkställande direktö­ ren ef ler anmodan av försäkringsinspektionen äro skyldiga att beträffande annan verksamhet eller försäkring än som avses i 2 mom. andra stycket till inspektionen insända handlingar rörande tillämpade försäkringsvillkor och behandlingen av försäkringsfall.

287 §. Enligt det remitterade förslaget skall den i 1 mom. stadgade skyldighe­ ten att för befattningshavare hos försäkringsinspektionen hålla handlingar tillgängliga för granskning, liksom för närvarande är fallet, gälla i förhål­ lande till befattningshavare som har att i sådant avseende företräda in­ spektionen. Såsom den föreslagna lagtexten är utformad kan den emellertid inbegripa jämväl annan befattningshavare hos inspektionen, och en jämk­ ning i avfattningen är därför önskvärd. Härvid torde — av skäl som de sak­ kunniga anlört (remissprotokollet s. 235)1 — icke böra från det nuvarande stadgandet bibehållas, att befattningshavarens behörighet skall framgå av bestämmelser, som meddelats av Kungl. Maj :t. Det torde vara tillräckligt att angiva, att sagda skyldighet föreligger mot befattningshavare hos inspektio­ nen som är behörig att företräda denna. Den i remitterade förslaget vidtag­ na sakliga ändringen i 1 mom., varigenom skyldigheten att förete handling­ ar utsträckes till att avse jämväl det fall att inspektionen för granskningen anlitar annan än egen befattningshavare, torde lämpligen böra avfattas så­ lunda, att sådan skyldighet angives föreligga även mot annan, som av inspek­ tionen förordnats att företräda denna. — Motsvarande jämkningar böra företagas i 2 mom.

Förslaget innebär, att försäkringsinspektionens granskning såtillvida blir mer omfattande som den kan komma att avse jämväl verksamheten hos ak­ tiebolag, sammanslutningar och nämnder, vilka biträda försäkringsbolag, ävensom hos vissa andra bolag. Tillika föreslås, att inspektionen i sin till­ synsverksamhet skall kunna anlita annan än egen befattningshavare. Huru­ vida en dylik, för visst begränsat uppdrag förordnad granskare blir under­ kastad ämbetsansvar är ovisst. Sådant ansvar åvilar i varje fall icke av ho­ nom anlitade medhjälpare. I anledning härav synes den nu i 3 mom. stad­ gade tystnadsplikten, vars räckvidd är begränsad till enskildas — varmed torde förstås försäkringstagares — personliga och ekonomiska förhållanden, böra utvidgas till att avse jämväl ifrågavarande bolags, sammanslutningars och nämnders angelägenheter ävensom omgärdas med straffskydd i fall, som icke omfattas av 25 kap. strafflagen. Lagrådet hemställer, att 3 mom. ändras att innehålla att vad försäkrings­ inspektionens företrädare eller någon som biträder honom erfarit vid gransk­ ning av böcker, räkenskaper och andra handlingar eller vid bolagsstämma

1 Propositionen s. 263.

308 Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

eller styrelsesammanträde ej må obehörigen yppas, samt att i en ny para­ graf, förslagsvis 329 a §, föreskrives, att den som bryter mot vad i 287 § 3 mom. är stadgat, straffes med dagsböter eller fängelse, där ej gärningen är belagd med straff i strafflagen.

345 §. Det föreslagna nya stadgandet torde lämpligen böra upptagas såsom första stycke i paragrafen.

Ur protokollet:

T. Johansson

Kungl. Maj.ts proposition nr 171 år 1961 309

Utdrag av protokollet över handelsärenden, hållet inför Hans Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den

19 maj 1961.

Närvarande: Statsministern E rlander , ministern för utrikes ärendena U ndén , statsråden

N ilsson , S träng , A ndersson , L indström , L ange , L indholm , K ling , S koglund , E denman , N etzén , J ohansson , af G eijerstam , H ermansson .

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler chefen för handelsdepartementet, statsrådet Lange, lagrådets den 19 maj 1961 avgivna utlåtande över det till lagrådet den 28 april 1961 remitterade

förslaget till lag angående ändring i lagen den 17 juni 1948 (nr 4-33) om försäkringsrörelse.

Efter redogörelse för vad lagrådet yttrat anför föredraganden. I likhet med lagrådet anser jag, att försäkringsinspektionen redan enligt gällande lag har sådana tillsynsbafogenheter med avseende på försäkringsvillkor och behandling av försäkringsfall, som det föreslagna 3 mom. till 282 § avsåg att ge uttryck åt. Jag finner mig därför kunna biträda lagrå­ dets förslag att momentet utgår. De tillägg och jämkningar lagrådet i övrigt föreslagit anser jag mig kun­ na tillstyrka. Vissa ändringar av redaktionell natur torde även böra vid­ tagas. Föredraganden hemställer, att det sålunda jämkade lagförslaget måtte jämlikt § 87 regeringsformen genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter bi­ trädda hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen att till riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar. Ur protokollet:

Jan Palm