('med förslag till lag om ändring i giftermålsbalken, m. m.',)

Kungl. Maj.ts proposition nr 136 år 1968 1

Nr 136

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om ändring i giftermålsbalken, m. m.; given Stockholms slott den 4 oktober 1968.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av stats­ rådsprotokollet över justitieärenden och lagrådets protokoll, föreslå riks­ dagen att antaga härvid fogade förslag till 1) lag om ändring i giftermålsbalken, 2) lag angående ändrad lydelse av 1 kap. 3 och 4 §§ lagen den 8 juli 1904 (nr 26 s. 1) om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap, förmynderskap och adoption, 3) lag angående ändring i lagen den 12 november 1915 (nr 434) om full­ följd av talan mot beslut i vissa ärenden rörande äktenskaps ingående, 4) lag angående ändring i lagen den 12 november 1915 (nr 437) om äkten­ skaps ingående i vissa fall inför svensk myndighet i utlandet.

Under Hans Maj :ts Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

BERTIL

Herman Kling

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås vissa ändringar i giftermålsbalkens regler om förutsättningarna för äktenskaps ingående och upplösning. I fråga om äktenskaps ingående innebär förslaget att äktenskapsåldern för män sänks från 21 till 18 år, varigenom åldersgränsen blir densamma för män och kvinnor. Vidare förordas att epilepsi och könssjukdom skall slopas som äktenskapshinder. Lysningen blir enligt förslaget frivillig. I skilsmässoreglerna förordas bara mindre ändringar. Bl. a. föreslås, i enlighet med en rekommendation av Nordiska rådet, att rätten till omedel­ bar äktenskapsskillnad vid otrohet inte längre skall vara ovillkorlig. Om 1 —Bihang till riksdagens protokoll 1968. 1 saml. Nr 136

2 Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1968

hänsyn till barnens bästa eller andra särskilda skäl talar därför, skall dom­ stol i stället kunna döma till hemskillnad. Antalet borgerliga medlare skall ökas, och det skall bli större möjlighe­ ter än f. n. att påkalla medling utan samband med skilsmässa. Nuvarande krav på medling i hemskillnadsmål uppmjukas samtidigt som bestämmel­ serna i ämnet görs enhetliga för alla mål. De föreslagna ändringarna avses träda i kraft den 1 juli 1969. Propositionen utgör endast en första begränsad etapp i en översyn av den familj erättsliga lagstiftningen. Inom en inte alltför avlägsen framtid måste äktenskapslagstiftningen, enligt vad som framhålls i propositionen, bli före­ mål för mera genomgripande revision än som är möjlig på grundval av nu föreliggande material.

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1968 3

1) Förslag till

Lag

om ändring i giftermålsbalken Härigenom förordnas, dels att 2 kap. 6 och 11 §§, 3 kap. 2 § 5 och 8 mom. samt 4—6 §§, 4 kap. 7 § och 15 kap. 7 § giftermålsbalken1 skall upphöra att gälla, dels att 2 kap. 1, 5 och 13 §§, 3 kap. 1 §, 2 § 1 och 4 mom. samt 3 och 7 §§, 4 kap. 6 och 9 §§, 10 kap. 3 §, 11 kap. 1, 7, 8, 10 och 13 §§, 14 kap. 1 och 2 §§, 15 kap. 8 och 9 §§ samt rubriken till 3 kap. samma balk skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges, dels att i 14 kap. skall införas en ny paragraf, 4 §, av nedan angiven lydelse.

Man under tjuguett år eller kvinna Den, som är under aderton år, må under aderton år må ej träda i äk­ ej träda i äktenskap utan tillstånd av tenskap utan tillstånd av länsstyrel­ länsstyrelsen i det län, där den un­ sen i det län, där den underårige har derårige har sitt hemvist. sitt hemvist.

5 §.

Den, som är sinnessjuk eller sin- Den, som är sinnessjuk eller sinnesslö, må ej ingå äktenskap, med nesslö, må ej ingå äktenskap, med mindre medicinalstyrelsen finner mindre socialstyrelsen finner skäligt skäligt tillåta äktenskapet. tillåta äktenskapet.

13 §• Klagan över beslut av länsstyrelse Klagan över beslut av länsstyrelse i fall, som i 1 § avses, eller av medici­ i fall, som i 1 § avses, eller av social­ nalstyrelsen i fall, som i 5 eller 6 § styrelsen i fall, som i 5 § avses, avses, må föras hos Konungen i ju­ må föras hos Konungen i justitie­ stitiedepartementet i den ordning, departementet i den ordning, som är som är bestämd för överklagande av bestämd för överklagande av förval­ förvaltande myndigheters och äm­ tande myndigheters och ämbetsverks betsverks beslut. beslut.

1 Senaste lydelse av 2 kap. 1, 5, 6 och 13 §§ samt 3 kap. 2 § 4 och 5 mom. se 1948: 272, av 3 kap. 6 § och 4 kap. 7 § se 1940: 273, av 4 kap. 9 § och 14 kap. 1 § se 1951: 681, av 11 kap. 8 § se 1937: 243, av 11 kap. 13 § se 1945: 273, av 14 kap. 2 § se 1964: 654 samt av 15 kap. 7, 8 och 9 §§ se 1946: 822.

4 Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1968

Om lysning Om prövning av hinder mot

Till äktenskap skall lysas i den Prövning, huruvida hinder möter svenska församling, där kvinnan är mot äktenskap (hindersprövkyrkobokförd, eller, om hon varken n in g), sker i den svenska försam­ är eller bör vara kyrkobokförd i så­ ling, där kvinnan är kyrkobokförd, dan församling, där hon vistas. eller, om hon varken är eller bör vara kyrkobokförd i sådan församling, där hon vistas. Lysning skall av bägge de trolova- Ansökan om hindersprövning göde sökas hos den präst, som för res av de trolovade gemensamt hos kyrkoböckerna. pastorsämbetet i församlingen.

2

§•

1 mom. Är mannen kyrkobokförd 1 mom. Är mannen kyrkobokförd i annan svensk församling än i 1 § i annan svensk församling än i 1 § sägs, skall han, då lysning sökes, sägs, skall han, när ansökan om hin­ förete intyg om vad kyrkoböckerna dersprövning göres, förete intyg om i hans församling innehålla angåen­ vad kyrkoböckerna i hans försam­ de hans behörighet att ingå äkten­ ling innehålla angående hans behö­ skapet ( äktenskapsbetyg ). righet att ingå äktenskapet (äkten­ skapsbetyg). Trolovad, som----------- ---------------- - -----kan anskaffa. 4 mom. Är anledning antaga att 4 mom. Är anledning antaga att trolovad är sinnessjuk eller sinnes- trolovad är sinnessjuk eller sinnesslö, eller har trolovad varit sinnes­ slö, skall han med läkarintyg styrka, sjuk inom de tre sista åren, skall att sinnessjukdom eller sinnesslöhet han med läkarintyg styrka, att sin­ icke kan hos honom påvisas, eller nessjukdom eller sinnesslöhet icke ock visa tillstånd jämlikt 2 kap. 5 § kan hos honom påvisas, eller ock att utan hinder av sinnessjukdomen visa tillstånd jämlikt 2 kap. 5 § att eller sinnesslöheten ingå äktenska­ utan hinder av sinnessjukdomen pet. eller sinnesslöheten ingå äktenska­ pet.

3 §• Hava de trolovade fullgjort vad Hava de trolovade fullgjort vad enligt 2 § åligger dem, och finner ej enligt 2 § åligger dem, och finner ej prästen hinder mot äktenskapet mö- pastorsämbetet hinder mot äkten-

Kungl. Maj.ts proposition nr 136 år 1968 5

ta, utfärde han genast lysnings sedel, skåpet möta, skall ämbetet på begä­ med angivande av de trolovades full­ ran av de trolovade utfärda intyg ständiga namn jämte yrke och hem­ därom. vist; och varde den genom utfärda­ rens försorg kungjord i kyrkan tre söndagar i rad. Sedan lysning skett, äge ej man­ nen eller kvinnan erhålla lysning till annat äktenskap, förrän fyra måna­ der förflutit från sista lysningsda­ gen, med mindre den andra trolovade avlidit.

7 §• Äktenskapsbetyg må-------------------- — skall ingås. Den, som utfärdat äktenskapsbe­ tyg, skall ombesörja, att kungörelse därom varder nästa söndag i kyrkan uppläst, varvid angives ej mindre bägge de trolovades fullständiga namn jämte yrke och hemvist än ock varest hinder mot äktenskapet må anmälas. Har sådan kungörelse skett, må nytt äktenskapsbetyg ej utfärdas, förrän fyra månader förflutit från kungörandet eller, om lysning till­ kommit, från sista lysningsdagen, med mindre den andra trolovade av­ lidit.

4 KAP.

6 §• Är ej sådant fall för handen, var­ Vigsel skall föregås av hinders­ om i 3 kap. 6 § sägs, må vigsel ej prövning enligt 3 kap. Känner vig­ ske, med mindre lysning är fullbor­ sel örrättaren till äktenskapshinder, dad; och varde vigsel ändå vägrad, som icke uppmärksammats vid om hinder mot äktenskapet är vig- nämnda prövning, må vigsel ej selförrättaren kunnigt. Utan lys- ske. Utan intyg enligt 3 kap. 3 §

6 Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1968

ningsbevis må ej annan viga än må ej annan viga än präst, som präst, som för kyrkoböckerna där tjänstgör i den församling där hin­ lysning skett. dersprövningen skett. Har lysning blivit fullbordad, men Hava de trolovade ej blivit vigda är vigsel ej förrättad inom fyra må­ inom fyra månader efter hinders­ nader därefter eller, om de trolova- prövningen, må vigsel ej ske utan ny de eller endera tillhör den nomadise­ hindersprövning. rande lappbefolkningen, inom ett år, må vigsel ej vidare på denna lysning ske.

9 §. Vigsel vare utan verkan, om den Vigsel vare utan verkan, om den ej förrättats av någon, som äger be­ ej förrättats av någon, som äger be­ hörighet att viga, eller om därvid ej hörighet att viga, eller om därvid ej så tillgått, som i 8 § andra stycket är så tillgått, som i 8 § andra stycket är föreskrivet; men ej skall vigsel an­ föreskrivet; men ej skall vigsel an­ ses ogill, på den grund att eljest icke ses ogill, på den grund att eljest icke så förfarits, som i 8 § är sagt, eller så förfarits, som i 8 § är sagt, eller vigselförrättaren överskridit sin be­ vigselförrättaren överskridit sin be­ hörighet eller vederbörlig lysning ej hörighet eller vederbörlig hindersföregått. prövning ej föregått. Vigsel, som enligt första stycket eljest skulle vara utan verkan, må godkännas av Konungen på ansökan av mannen eller kvinnan eller, om någondera avlidit, av arvinge till den avlidne. Sådant godkännande må lämnas endast om synnerliga skäl föreligga.

10 KAP.

3 §• Äktenskap gånge-------------------------------------ingå äktenskap; 3. om honom ovetande andra ma­ ken vid vigseln led av fallandesot, som härrör av övervägande inre or-

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1968 7

4. om han bedragits till äktenska­ 3. om han bedragits till äktenska­ pet, därigenom att han blivit av and­ pet, därigenom att han blivit av and­ ra maken genom falsk uppgift eller ra maken genom falsk uppgift eller svikligt förtigande vilseledd angåen­ svikligt förtigande vilseledd angåen­ de vem denne är eller angående så­ de vem denne är eller angående så­ dana omständigheter rörande hans dana omständigheter rörande hans tidigare liv, som skäligen bort av­ tidigare liv, som skäligen bort av­ hålla den bedragne från äktenska­ hålla den bedragne från äktenska­ pets ingående; eller pets ingående; eller 5. om han blivit tvungen till äkten­ 4. om han blivit tvungen till äkten­ skapet. skapet. Återgång äge ej rum, såvida ej Återgång äge ej rum, såvida ej maken instämt sin talan inom sex maken instämt sin talan inom sex månader, sedan tillstånd, som i 1 månader, sedan tillstånd, som i 1 sägs, upphörde eller han fick kun­ sägs, upphörde eller han fick kun­ skap om återgångsskäl, varom i 2, skap om återgångsskäl, varom i 2 3 eller 4 förmäles, eller blev fri från eller 3 förmäles, eller blev fri från tvång, som i 5 avses; och må talan tvång, som i 4 avses; och må talan om återgång ej i något fall väckas, om återgång ej i något fall väckas, sedan tre år förflutit från vigseln. sedan tre år förflutit från vigseln. Talan om återgång må ej heller anställas för könssjukdom, om ma­ ken ej blivit smittad och sjukdomen ej längre är i smittosamt skede, eller för annan sjukdom, sedan den blivit botad.

11 KAP. 1

1 §• Makar, som finna sig på grund av Äro makar ense om att ej fortdjup och varaktig söndring ej kunna sätta sammanlevnaden, äga de vinna fortsätta sammanlevnaden, äge, när rättens dom på hemskillnad. de äro ense därom, vinna rättens dom å sammanlevnadens hävande (hemskillnad).

8 Kungl. May.ts proposition nr 136 år 1968

Har ena maken, i strid mot vad i Har ena maken, i strid mot vad i 2 kap. 10 § är stadgat, ingått nytt 2 kap. 10 § är stadgat, ingått nytt gifte, äge andra maken vinna äkten­ gifte, äge andra maken vinna äkten­ skapsskillnad, såframt han anställer skapsskillnad. talan därom inom sex månader, från det han fick kunskap om den nya vigseln.

Bryter ena maken äktenskapet Har ena maken samlag eller annat med hor, eller övar han eljest otukt könsumgänge med annan än sin med annan, have andra maken rätt make, äger denne rätt till äkten­ till äktenskapsskillnad, såvida han skapsskillnad, såvida han ej sam­ ej varit delaktig i gärningen eller tyckt till handlingen. samtyckt därtill; han instämme Finnes hänsyn till barnens bästa dock sin talan inom sex månader eller andra särskilda skäl tala där­ efter erhållen kunskap om gärning­ för, må rätten döma till hemskillnad en och senast inom tre år, sedan den i stället för äktenskapsskillnad eller, begicks, eller vare förlustig sin rätt. om dom på hemskillnad redan före­ ligger, ogilla talan om äktenskaps­ skillnad. Talan skall väckas inom sex må­ nader efter erhållen kunskap om handlingen och senast inom tre år, sedan den begicks.

10 §• Stämplar ena maken mot den and­ Gör ena maken sig skyldig till res liv, eller förövar han grov miss­ misshandel eller annat brott mot handel mot andra maken, äge denne andra makens person, äger denne rätt till skillnad i äktenskapet; han rätt till skillnad i äktenskapet, om instämme dock vid talans förlust det med hänsyn till brottets beskaf­ maken inom sex månader efter er­ fenhet och omständigheterna i övrigt hållen kunskap om gärningen och ej skäligen kan fordras att han fort­ senast inom tre år, sedan den be­ sätter äktenskapet. Detsamma gäller, om make begår motsvarande brott gicks. mot barn, som står under andra ma­ kens eller båda makarnas vårdnad. Talan skall väckas inom sex må­ nader efter erhållen kunskap om gärningen och senast inom tre år, sedan den begicks.

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1968 9

Är ena maken sinnessjuk; har Är ena maken sinnessjuk och har sjukdomen under äktenskapet fort­ sjukdomen under äktenskapet fort­ farit tre år, och finnes ej skälig för­ farit tre år, äger andra maken rätt hoppning om den sjukes varaktiga till äktenskapsskillnad, om det ej återställande till hälsan, have andra skäligen kan fordras att han fort­ maken rätt till äktenskapsskillnad. sätter äktenskapet. Var sjukdomen vid vigseln andra maken veterlig, må dock ej dömas till skillnad, om det skäligen kan fordras, att han fortsätter äktenska­ pet. Har sjukdomen varat kortare tid än som sägs i första stycket, må dö­ mas till äktenskapsskillnad, om syn­ nerliga skäl föreligga.

14 KAP.

1 §• Föreligger fall, som avses i 11 kap. Make äger påkalla medling, om 2 § första stycket, eller uppstår eljest söndring uppstått i äktenskapet eller söndring mellan makar, eller upp­ om tvist eljest uppkommit, som stör kommer dem emellan tvist om un­ sammanlevnaden mellan makarna. derhållsskyldigheten eller angående Behörig att medla är: fråga, som avses i 8 kap. 6 eller 7 §, 1. präst i församling av svenska åge make påkalla medling av präst i kyrkan, där makarna eller endera är församling av svenska kyrkan, där kyrkobokförd; makarna eller endera är kyrkobok- 2. vigselförrättare inom annat tros­ förd, eller av behörig vigselförrätta- samfund än svenska kyrkan, om ma­ re inom annat trossamfund, som karna eller endera tillhör samfun­ makarna eller endera tillhör, eller det; av någon, som häradshövdingen i 3. borgerlig medlare i den kom­ den ort eller rättens ordförande i mun, där makarna eller endera är den stad, där makarna eller endera bosatt. har sitt hemvist, på begäran utsett När skäl föreligger därtill, äger att företaga medlingen, eller ock av rätten i den ort, där makarna eller den, som enligt vad i 2 § sägs, i den endera är bosatt, på makes begäran kommun, där makarna eller endera utse särskild medlare. har sitt hemvist, utsetts att vara medlare i tvister mellan makar.

10 Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1968

Har kommun beslutit, att inom I varje kommun skall finnas minst kommunen skola utses medlare i en borgerlig medlare. Om det är på­ tvister mellan makar, eller visar sig kallat av särskilda skäl, kan samma eljest behov av sådana medlare, skall person förordnas till medlare för rätten till medlare utse minst en man mer än en kommun. och en kvinna. Medlare utses för två Borgerlig medlare utses av rätten kalenderår. Avgår medlare, innan för två kalenderår. Finnes medlare den tid utlupit, för vilken han är ut­ ej vara lämplig för sitt uppdrag, sedd, varde annan utsedd för den skall han entledigas. Avgår medlare återstående tiden. före utgången av den tid, för vilken han blivit utsedd, skall annan för­ ordnas för den återstående tiden. För medlare, som avses i denna paragraf, skall finnas ersättare. Vad som är föreskrivet om medlare gäller även ersättare.

* §■ Ersättning till borgerlig medlare betalas av kommunen. Ersättning till särskild medlare, som utsetts jämlikt 1 § tredje styc­ ket, utgår av statsmedel. Närmare bestämmelser om ersätt­ ning enligt denna paragraf meddelas av Konungen.

15 KAP. 8 §• Mål om hemskillnad enligt 11 kap. Mål om hemskillnad enligt 11 kap. 2 § må ej upptagas, med mindre det I eller 2 § må ej upptagas, med visas, att medling ägt rum, eller att mindre det visas, att medling ägt svaranden underlåtit att på kallelse rum enligt 14 kap. Har make under­ infinna sig till medling eller ej kun­ låtit att på kallelse infinna sig till nat anträffas med kallelse. medling eller ej kunnat anträffas med kallelse, skall målet dock utan hinder därav upptagas, om andra maken inställt sig för medling. 9 §• Skall mål, som avses i 8 §, upp­ Skall mål om hemskillnad enligt tagas, ehuru medling ej föregått, och II kap. 2 § upptagas, ehuru medling

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1968 11

finner rätten, att tillfälle till med­ ej föregått, och finner rätten, att till­ ling bör beredas, skall lämplig per­ fälle till medling bör beredas, skall son av rätten utses till medlare; och lämplig person av rätten utses till gälle om sådan medlare vad i 14 kap. medlare. I fråga om sådan medlare 3 § sägs. Hörsammar make ej kallel­ äga 14 kap. 3 § samt 4 § andra och se att infinna sig inför medlaren, tredje styckena motsvarande tillämp­ eller har av annan orsak medling ej ning. Hörsammar make ej kallelse skett före utsatt tid, äge vidare an­ att infinna sig inför medlaren, eller stånd för medling ej rum, med mind­ har av annan orsak medling ej skett re båda makarna det äska. före utsatt tid, äger vidare anstånd för medling ej rum, med mindre båda makarna det äska.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1969. Bestämmelserna i 4 kap. 9 § andra stycket skall gälla, även om vigseln ägt rum före ikraftträdandet. Har talan om återgång enligt de äldre bestämmelserna i 10 kap. 3 § första stycket 3 väckts före ikraftträdandet, skall dessa bestämmelser alltjämt tillämpas. Talan som avses ill kap. 7 § får ej väckas, om rätten till sådan talan på grund av äldre bestämmelser gått förlorad före ikraftträdandet.

12 Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1968

2) Förslag till

Lag

angående ändrad lydelse av 1 kap. 3 och 4 §§ lagen den 8 juli 19044(nr 26 s. 1) om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap, förmynderskap och adoption Härigenom förordnas, att 1 kap. 3 och 4 §§ lagen den 8 juli 1904 om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap, förmynderskap och adoption1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.

Intyg att svensk undersåte, som Intyg att svensk undersåte, som vill träda i äktenskap inför utländsk vill träda i äktenskap inför utländsk myndighet, enligt svensk lag äger myndighet, enligt svensk lag äger det äktenskap ingå, må ej av svensk det äktenskap ingå, utfärdas av myndighet utfärdas, innan sökan­ svensk myndighet enligt bestämmel­ dens avsikt blivit offentligen kun­ ser som meddelas av Konungen. gjord. Närmare föreskrifter, huru sådant Konungen äger även meddela be­ intyg må erhållas, så ock bestämmel­ stämmelser om hur utländsk under­ ser, huru utländsk undersåte, som såte, som vill inför svensk myndig­ vill inför svensk myndighet träda i het träda i äktenskap, må styrka, att äktenskap, må styrka, att hinder mot hinder mot äktenskapet ej är för äktenskapets avslutande ej är för handen. handen, varda av Konungen medde­ lade.

4 §• Vad svensk lag stadgar i fråga om Vad svensk lag stadgar om prövlysning till äktenskap, så ock i övrigt ning av hinder mot äktenskap, så om formen för äktenskaps avslutan- ock i övrigt om formen för äkten-

1 Senaste lydelse av 1 kap. 3 och 4 §§ se 1915: 436.

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1968 13

det fall att utländsk undersåte vill ning även för det fall att utländsk inför svensk myndighet här i riket undersåte vill inför svensk myndig­ träda i äktenskap. het här i riket träda i äktenskap. Innehåller främmande ---------------- ----- lag stadgad. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1969.

14 Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1968

3) Förslag till

Lag

angående ändring i lagen den 12 november 1915 (nr 434) om fullföljd av talan mot beslut i vissa ärenden rörande äktenskaps ingående Härigenom förordnas, att lagen den 12 november 1915 om fullföljd av talan mot beslut i vissa ärenden rörande äktenskaps ingående skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.

Vill någon klaga över beslut an­ Vill någon klaga över beslut an­ gående lysning eller annat kungöran­ gående utfärdande av intyg enligt de till äktenskap, utfärdande av äk- 3 kap. 3 § giftermålsbalken eller tenskapscertifikat eller företagande äktenskapscertifikat eller angående av vigsel, må han anföra besvär, där företagande av vigsel, må han an­ beslutet meddelats av präst inom föra besvär, där beslutet medde­ svenska kyrkan, hos domkapitlet, lats av präst inom svenska kyr­ där det givits av borgerlig vigselför- kan, hos domkapitlet, där det gi­ rättare, hos Konungens befallnings- vits av borgerlig vigselförrättare, havande och, där det meddelats av hos Konungens befallningshavanmyndighet utom riket eller av kabi­ de och, där det meddelats av nettssekreteraren i utrikesdeparte­ myndighet utom riket eller av che­ mentet, hos Konungen i vederböran­ fen för utrikesdepartementets rättsde statsdepartement. Över domkapit­ avdelning, hos Konungen i vederbö­ lets eller Konungens befallningsha- rande statsdepartement. Över domka­ vandes beslut må klagan föras hos pitlets eller Konungens befallnings- Konungen genom besvär, som vid ta­ havandes beslut må klagan föras hos lans förlust skola ingivas eller in­ Konungen genom besvär, som vid ta­ sändas till vederbörande statsdepar­ lans förlust skola ingivas eller in­ tement sist å trettionde dagen från sändas till vederbörande statsdepar­ det klaganden erhöll del av beslutet. tement sist å trettionde dagen från det klaganden erhöll del av beslutet.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1969.

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1968 15

4) Förslag till

Lag

angående ändring i lagen den 12 november 1915 (nr 437) om äktenskaps ingående i vissa fall inför svensk myndighet i utlandet Härigenom förordnas, att 2—6 §§ lagen den 12 november 1915 om äkten­ skaps ingående i vissa fall inför svensk myndighet i utlandet skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.

Vigselförrättare, som i 1 § sägs, Vigselförrättare, som i 1 § sägs, skall, då begäran om vigsel fram- skall, då begäran om vigsel framställes, tillse, att de trolovade äro ställes, tillse, att de trolovade äro oförhindrade att ingå äktenskap med oförhindrade att ingå äktenskap med varandra. Trolovad, som är kyrko- varandra. Trolovad, som är kyrkobokförd i svensk församling, vare bokförd i svensk församling, vare pliktig att inför vigselförrättaren fö­ pliktig att inför vigselförrättaren fö­ rete äktenskapsbetyg; och skola de rete äktenskapsbetyg; och skola de trolovade i övrigt fullgöra vad enligt trolovade i övrigt fullgöra vad enligt lag åligger dem, som vilja erhålla lag åligger dem, som vilja erhålla lysning till äktenskap. hinders prövning. Har Konungen —• — ------- Konungen föreskriver.

3 §• Fullgöra de trolovade vad enligt Fullgöra de trolovade vad enligt 2 § åligger dem, och finner ej vigsel­ 2 § åligger dem, och finner ej vigsel­ förrättaren hinder mot äktenskapet förrättaren hinder mot äktenskapet möta, utfärde han genast kungörelse möta, må vigsel ske inom fyra måna­ om äktenskapet, upptagande de tro- der därefter. lovades fullständiga namn samt ål­ der, födelseort, yrke och hemvist, så ock anvisning att hinder mot äkten­ skapet må före viss dag anmälas hos honom. Kungörelsen skall hållas an­ slagen å beskickningen eller konsu-

16 Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1968

Har lysning i laga ordning skett i Har hinders prövning i laga ord­ ning skett i svensk församling, och svensk församling, och skall vigsel förrättas inom fyra månader efter skall vigsel förrättas inom fyra må­ lysningstidens utgång, äge vad i 2 § nader därefter, äge vad i 2 § första första stycket sägs ej tillämpning stycket sägs ej tillämpning. och skall kungörande enligt 3 § ej ske.

5 §• Då uppdrag att förrätta vigsel Då uppdrag att förrätta vigsel meddelas underordnad konsulär äm­ meddelas underordnad konsulär äm­ betsman, äge Konungen anförtro åt betsman, äge Konungen anförtro åt honom överordnad diplomatisk eller honom överordnad diplomatisk eller konsulär ämbetsman att pröva, hu­ konsulär ämbetsman att pröva, hu­ ruvida hinder mot äktenskapet mö­ ruvida hinder mot äktenskapet mö­ ter, och ombesörja äktenskapets ter. kungörande.

6 §•

Vistas svenska undersåtar å ort Vistas svenska undersåtar å ort utom Europa, avlägsen från svensk utom Europa, avlägsen från svensk beskickning eller konsulat, äge Ko­ beskickning eller konsulat, äge Ko­ nungen förordna svensk undersåte, nungen förordna svensk undersåte, som ej är diplomatisk eller konsulär som ej är diplomatisk eller konsulär ämbetsman, att å den ort förrätta ämbetsman, att å den ort förrätta vigsel mellan svenska undersåtar. Är vigsel mellan svenska undersåtar. Är sådant förordnande meddelat, till­ sådant förordnande meddelat, till­ kommer det den diplomatiske eller kommer det den diplomatiske eller

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1968 17

konsuläre ämbetsman, som Konung- konsuläre ämbetsman, som Konung­ en därtill utser, att pröva, huruvida en därtill utser, att pröva, huruvida binder mot äktenskapet möter, och hinder mot äktenskapet möter. ombesörja äktenskapets kungörande.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1969.

2 — Bihang till riksdagens protokoll 1968. 1 saml. Nr 136

18 Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1968

Utdrag av protokollet över justitieärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet på Sofiero den 25 juli 1968.

Närvarande: Ministern för utrikes ärendena N ilsson , statsråden S träng , K ling , J ohans ­ son , H olmqvist , S ven -E ric N ilsson , G ustafsson , G eijer , O dhnoff .

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Kling, anmäler efter gemen­ sam beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om vissa ändringar i äktenskapslagstiftningen och anför.

Inledning

Giftermålsbalken den 11 juni 1920 har hittills inte undergått några större förändringar. Den kom till efter omfattande samarbete med Danmark och Norge. Det gemensamma lagstiftningsprogram, på vilket de svenska, danska och norska äktenskapslagarna bygger, har legat till grund också för mot­ svarande lagar i Finland och Island. Till följd härav råder inom den nor­ diska äktenskapslagstiftningen i betydande utsträckning principiell rätts­ likhet, även om de olika ländernas regler på åtskilliga punkter avviker från varandra. Samhällsutvecklingen har under senare år föranlett krav på mer eller mindre långtgående reformer inom äktenskapsrätten. Det har ansetts ange­ läget att en översyn sker på samnordisk grund. Nordiska rådet har sålunda år 1955 rekommenderat de olika ländernas regeringar att undersöka förut­ sättningarna för en sådan revision av reglerna om äktenskaps ingående och upplösning samt om äkta makars förmögenhetsförhållanden, att lagstift­ ningen blir så likartad som möjligt (rekommendation 12/1955). Med stöd av Kungl. Maj :ts bemyndigande i januari 1956 tillkallades i Sverige särskilda sakkunniga för att i samråd med motsvarande sak­ kunniga i övriga nordiska länder utreda frågan om vilka sjukdoms- och abnormtillstånd som borde utgöra äktenskapshinder. De sakkunniga1, kom­ mittén angående medicinska äktenskapshinder, avlämnade år 1960 förslag i ämnet (SOU 1960: 21). Över förslaget har yttranden avgetts av Göta hov­ rätt, hovrätten för Nedre Norrland, medicinalstyrelsen, socialstyrelsen,

1 Justitierådet Sven Romanus, ordf., professor emeritus Nils Antoni, justitierådet Ingrid Gärde Widemar och överläkaren Curt Åmark; direktiv se riksdagsberättelsen 1957 s. 39.

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1968 19

samtliga domkapitel, statistiska centralbyrån, kanslern för rikets univer­ sitet efter hörande av de medicinska lärosätena, uppbördsorganisationskommittén, familj erättskoinmittén, Sveriges advokatsamfund, Sveriges läkarförbund och Riksföreningen för svensk epileptikervård. I samtliga nordiska länder utom Finland har vidare tillsatts sakkunniga för att på samnordisk grund företa en mera allmän översyn av äktenskapsrätten och därmed sammanhängande frågor. De svenska sakkunniga1, familj erättskoinmittén, tillkallades med stöd av bemyndigande av Kungl. Maj :t i december 1956. Från kommitténs uppdrag undantogs ursprungligen frågan om de medicinska äktenskapshindren. Sedan den särskilda kom­ mittén avlämnat sitt betänkande och detta remissbehandlats, vidgades emel­ lertid i februari 1962 uppdraget till att omfatta också nämnda fråga. Efter samarbete med de danska, norska och isländska kommittéerna samt med representant för det finska justitiedepartementet avgav familj erättskoin­ mittén år 1964 betänkandet »Äktenskapsrätt» (SOU 1964:34 och 35). Betänkanden har lagts fram också av övriga nordiska kommittéer. Även i Fin­ land har vissa ändringsförslag utarbetats. Familj er ättskommitténs betänkande innehåller främst förslag till änd­ ringar i äktenskaps- och arvslagstiftningen. I fråga om äktenskapslagstiftningen innefattar förslaget en total översyn av giftermålsbalken. De sakliga nyheterna är emellertid av ganska begränsad omfattning. I ärvdabalken föreslås ändringar som syftar till att stärka efterlevande makes ställning. I anslutning därtill förordar kommittén också att utomäktenskapliga barn får samma arvsrätt som barn i äktenskap. Förslaget i dess helhet har remitterats till Svea hovrätt, Göta hovrätt, hovrätten över Skåne och Blekinge, hovrätten för Västra Sverige, hovrätten för Övre Norrland, socialstyrelsen, överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Uppsala, Jönköpings, Kronobergs, Kristianstads, Hallands, Göteborgs och Bohus, Värmlands, Örebro, Gävleborgs och Norrbottens län, Stockholms rådhusrätt, Göteborgs rådhusrätt, rådhusrätten i Malmö, Stockholms stads barnavårdsnämnd, Göteborgs barnavårdsnämnd, Malmö stads barnavårds­ nämnd, Stockholms stads överförmyndarnämnd, Föreningen Sveriges hä­ radshövdingar, Föreningen Sveriges stadsdomare, Sveriges advokatsamfund, Föreningen Sveriges rättshjälpsjurister, Svenska socialvårdsförbundet, Svenska försäkringsbolags riksförbund, Svenska livförsäkringsbolags för­ ening, Folksam, Arbetsmarknadens försäkringsaktiebolag, Kommunernas försäkringsaktiebolag, Landsorganisationen i Sverige, Tjänstemännens cen­ tralorganisation, Sveriges akademikers centralorganisation, Riksförbundet Landsbygdens folk, Svenska bankföreningen, Svenska sparbanksföreningen, Fredrika-Bremer-förbundet, Sveriges husmodersföreningars riksförbund,

1 F- <1- justitierådet Gösta Walin, ordf., advokaten Sigrid Beckman, riksdagsledamöterna Ruth Hamrin-Thorell och Erik Svedberg, justitierådet Torwald Hesser och fru Eivor Waliin; direktiv se riksdagsberätteisen 1957 s. 61.

20 Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1968

Yrkeskvinnors klubbars riksförbund, Högerns kvinnoförbund, Folkpartiets kvinnoförbund, Centerns kvinnoförbund, Sveriges socialdemokratiska kvin­ noförbund, Sveriges fastighetsägareförbund, Hyresgästernas riksförbund, Förbundet för religionsfrihet och Rättspsykiatriska föreningen. För yttrande företrädesvis över vissa delar av förslaget har detta remit­ terats till riksåklagaren (talan om återgång av äktenskap enligt 10 kap. 1 § giftermålsbalken), medicinalstyrelsen (äktenskaps ingående och upp­ lösning), statskontoret (ersättning till borgerliga medlare), ltammaradvokatfiskalsämbetet (ändringar i ärvdabalken), riksförsäkringsverket (ef­ terlevande makes försörjning), statistiska centralbyrån (äktenskapsregistrets förande), centrala folkbokförings- och uppbördsnämnden (folkbokförings­ frågor), försäkringsinspektionen (försäkringsrättsliga frågor), statens hy­ resråd (makars bostad), statens grupplivnämnd (tjänstegrupplivförsäk­ ringar), domkapitlen i Uppsala ärkestift samt i Linköpings, Västerås, Lunds, Göteborgs, Karlstads, Härnösands, Luleå och Stockholms stift (äktenskaps ingående och upplösning samt medling m. m.), kanslern för rikets univer­ sitet efter hörande av de medicinska lärosätena (äktenskaps ingående och upplösning), domstolskommittén (processrättsliga frågor), bostadsrättskommittén, hyreslagstiftningssakkunniga och arrendelagsutredningen (ma­ kars bostad), socialpolitiska kommittén och pensionsförsäkringskommittén (frånskild och efterlevande makes försörjning), smittlagstiftningsutredningen (bestämmelserna om könssjukdom), Svenska stadsförbundet och Svenska kommunförbundet (borgerlig vigsel och medling samt tjänstegrupplivförsäkringar), Svenska läkaresällskapet, Sveriges läkarförbund, Svenska psykiatriska föreningen och Riksförbundet för svensk epileptikervård (äk­ tenskaps ingående och upplösning). Remissinstanserna har i åtskilliga fall bifogat yttranden från underställda myndigheter eller särskilt berörda organisationer. Yttranden i ärendet har dessutom inkommit från Sveriges socialdemokratiska ungdomsförbund, Folkpartiets ungdomsförbund, Riksförbundet för utvecklingsstörda barn, Föreningen Nike, Riksförbundet för sexuell upplysning samt Stockholms, Göteborgs och Skånes handelskamrar. Frågan om lagstiftning på grundval av det föreliggande utrednings­ materialet har inom justitiedepartementet tagits upp i fortlöpande kontakt med övriga nordiska länders justitieministerier. Familj erättskommitténs betänkande har fått ett blandat mottagande vid remissbehandlingen. Åtskilliga kritiska synpunkter har också kommit fram i den allmänna debatten. Betänkandet kan av skäl som jag senare skall utveckla närmare inte läggas till grund för en så omfattande reform som kommittén har tänkt sig. Vissa frågor som behandlats av kommittén kan emellertid tas upp redan nu på grundval av det föreliggande utrednings­ materialet. Det mera begränsade reformarbete, som nu är aktuellt, kan lämpligen

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1968 21

delas upp i två etapper. Den första etappen bör omfatta vissa ändringar i reglerna om äktenskaps ingående och upplösning. Om frågan om ändringar i gifterm ål sbalken i dessa delar tas upp redan nu, kan behandlingen i riks­ dagen av en proposition i ämnet äga rum i höst samtidigt som motsvarande frågor behandlas av de danska, finska och norska folkrepresentationerna. I Danmark och Norge har proposition redan lagts fram, och i Finland väntas proposition i höst. En isländsk proposition om ändringar i äktenskapslagstiftningen är att vänta år 1969. Den andra etappen i reformarbetet bör omfatta vissa frågor om äkten­ skapets ekonomiska rättsverkningar, främst efterlevande makes rättsliga ställning, samt frågan om vidgad arvsrätt för barn utom äktenskap. Sam­ tidigt bör göras vissa ändringar i föräldrabalkens regler om fastställande av faderskap till utomäktenskapliga barn. Jag räknar med att proposition i dessa delar skall kunna läggas fram under år 1969. I enlighet med det sagda anhåller jag att nu få ta upp frågan om vissa ändringar i giftermålsbalkens regler om äktenskaps ingående och upp­ lösning. Därvid kommer att behandlas äktenskapsåldern och andra äktenskapshinder, lysningsförfarandet, ett par frågor rörande vigsel, vissa åter­ gångs- och skillnadsgrunder samt medlingsinstitutet.

Vissa äktenskapshincler

Äktenskapsåldern Nuvarande ordning m. m. Enligt 2 kap. 1 § (ändrad 1948:272) får man under 21 år eller kvinna under 18 år inte gifta sig utan tillstånd av läns­ styrelsen i det län där den underårige har sitt hemvist. Länsstyrelsens be­ slut kan enligt 13 § överklagas hos Kungl. Maj :t i justitiedepartementet. Den som är under 21 år och inte har varit gift tidigare får vidare enligt 2 § inte gifta sig utan samtycke av giftoman, dvs. vanligen föräldrarna. Vägrar giftoman sitt samtycke, kan rätten med stöd av 4 § tillåta äktenskapet. Nuvarande äktenskapsålder för män härrör från 1734 års lag. Enligt för­ arbetena till lagen den 12 november 1915 (nr 426) om äktenskaps ingående och upplösning (NJA II 1916 s. 31) befanns en sänkning av åldersgränsen då inte tillrådlig med hänsyn till den jämförelsevis sena utvecklingen hos den manliga ungdomen. Vidare ansågs det från rättslig synpunkt erbjuda påtagliga fördelar att äktenskapsåldern sammanföll med myndighetsåldern. Den kvinnliga äktenskapsåldern höjdes genom 1915 års lag från 17 till 18 år. Som skäl härför anfördes bl. a. att en kvinna under 18 år i allmänhet saknade tillräcklig livserfarenhet och karaktärsmognad för ett äktenskap. I

I Danmark gäller samma äktenskapsåldrar som hos oss. I Finland är åldersgränsen 18 år tör man och 17 år för kvinna samt i Norge och numera också i Island 20 ar för man och 18 år för kvinna.

22 Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1968

I övriga europeiska länder ligger åldersgränsen i allmänhet vid 18 år för män och 16 år eller lägre för kvinnor.

Familjerättskommittén. Kommittén konstaterar att åtskilligt har föränd­ rats efter 1915 års lagstiftning, inte minst ungdomens ekonomiska situation och det sexuella förhållandet mellan könen. Utvecklingen har medfört en stark ökning av antalet dispenser från åldersförbudet. Dispensäktenskapen har för både män och kvinnor tiodubblats sedan 1920-talet, medan det totala antalet äktenskap under samma tid ökat med en fjärdedel. Under tiden 1955—1959 översteg det årliga antalet dispensansökningar 3 000. Av dessa avslogs bara mellan 2 och 3 procent. Av de män som gift sig före lagstadgad ålder hade nära 60 procent fyllt 20 år vid giftermålet. Omkring 80 procent av de kvinnor som fått dispens hade vid äktenskapets ingående fyllt 17 år. För att utröna skilsmässofrekvensen i dispensäktenskapen har Allmänna barnhuset undersökt samtliga äktenskap, för vilka dispens meddelats åren 1945 och 1950 och som ingåtts innan sökanden uppnått lagstadgad ålder. Antalet skilsmässor i denna grupp har jämförts med motsvarande antal för övriga äktenskap under samma år. Undersökningen begränsades till sådana äktenskap, i vilka någon av parterna vid vigseln ännu inte fyllt 30 år, och till förstagångsäktenskap. Jämförelsen visar att skilsmässofrekvensen efter fem år var omkring tre gånger större bland dispensäktenskapen än bland de övriga och efter tio år omkring dubbelt sa stor. Av utredningen fram­ går vidare bl. a. att riskerna för skilsmässa under äktenskapets fem första år i stort sett ökar med sjunkande ålder hos kontrahenterna. Barnhuset har vidare genom en begränsad undersökning sökt belysa orsaken till dispensäktenskapens ringa hållfasthet. Härvid har bl. a. framkommit att kontrahenterna i stor utsträckning har haft problem med bostad och ekonomi. Vantrivsel i äktenskapet, otrohet, omogenhet och brist på ansvars­ känsla för familjen anges som andra orsaker till skilsmässa. Familjerättskommittén anser att resultatet får tas med viss reservation, eftersom under­ sökningen har mycket begränsad omfattning. Såvitt angår kravet på kroppslig utveckling torde det enligt kommittén knappast finnas något väsentligt att invända mot att äktenskapsaldern sänks något. Däremot kan det svårligen bestridas att en kvinna på 16—17 år eller en man på 18—20 år i allmänhet saknar önskvärd allmän erfarenhet och mognad för att ingå äktenskap. Mot en sänkning av äktenskapsåldrarna talar också att de ungas utbildningstid har förlängts genom den utsträckta obligatoriska skolgången och stegrade krav på yrkesutbildning. Annars har obestridligen de ekonomiska förutsättningarna för de unga förbättrats högst betydligt, åtminstone från och med 17—18-årsåldern. Kommittén har närmast kommit till den uppfattningen att en sänkning av äktenskapsåldern inte är önskvärd vare sig för man eller kvinna. Emeller­

Kungl. Maj.ts proposition nr 136 år 1968 23

tid bör enligt kommitténs mening hänsyn tas till uppfattningen i grann­ länderna. De finska och norska åldersgränserna torde bli oförändrade, me­ dan i Danmark en sänkning anses önskvärd åtminstone för män. Kom­ mittén anser sig kunna som en lämplig medelväg förorda att man följer den norska ordningen och sålunda stadgar en äktenskapsålder om 20 år för man och 18 år för kvinna. I fråga om kravet på giftomans samtycke föreslås ingen ändring.

Remissyttrandena. Kommitténs förslag i fråga om äktenskapsåldern biträds av bl. a. Svea hovrätt, hovrätten över Skåne och Blekinge, social­ styrelsen, medicinalstyrelsen, överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Jön­ köpings, Kristianstads, Göteborgs och Bohus, Värmlands, Örebro, Gävle­ borgs och Norrbottens län, domkapitlen i Linköping, Västerås, Göteborg, Karlstad och Luleå, universitetskanslersämbetet, medicinska fakulteten i Umeå, barnavårdsnämnden i Malmö, domareföreningarna, Sveriges advokat­ samfund, Högerpartiets kvinnoförbund och Centerns kvinnoförbund. Åtskilliga av dessa remissinstanser grundar liksom kommittén sin stånd­ punkt i första hand på önskemålet om största möjliga rättslikhet mellan de nordiska länderna. I vissa yttranden hävdas emellertid att den föreslagna sänkningen är välgrundad också från intern svensk synpunkt. Svea hovrätt framhåller att det givetvis kan diskuteras, när de unga kan anses ha nått den andliga mognad som är önskvärd för ett äktenskap. Tendensen i utvecklingen går emellertid mot att låta dem tidigare än förut ta ansvar i olika hänseenden. Hovrätten anser att de dåliga erfarenheterna av dispensäktenskapen knap­ past kan tillmätas betydelse vid bedömningen av den lämpliga äktenskaps­ åldern, eftersom dessa äktenskap ofta ingås under speciella omständigheter. En mindre sänkning av äktenskapsåldern torde för övrigt knappast medföra någon mera betydande ökning av antalet tidiga äktenskap. Övertygande skäl talar för att den manliga äktenskapsåldern sänks till 20 år. Erfaren­ heterna av en sådan reform bör avvaktas, innan ytterligare sänkning över­ vägs. Trots det höga antalet dispenser för kvinnor i 17—18-årsåldern bör kvinnans äktenskapsålder kvarstå oförändrad. Hovrätten förmodar näm­ ligen att en 17-årig flicka i allmänhet inte har nått den psykiska mognad som behövs för ett äktenskap. Det är vidare angeläget att kvinnan före äktenskapet i möjligaste mån får tillfälle till utbildning. Från flera håll åberopas praxis vid dispensgivningen som skäl för kom­ mitténs förslag. Enligt överståthållarämbetet tyder sålunda det stora antalet dispenser och den höga bifallsprocenten på att nuvarande åldersgräns för män är otidsenlig. Antalet dispenser för män under 20 år talar i viss mån för en ytterligare sänkning men den föreslagna åldersgränsen bör godtas tills vidare. Länsstyrelsen i Norrbottens län biföll under åren 1960—1964 samtliga dispensansökningar. Det kan med fog ifrågasättas, om det finns

24 Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1968

skäl att behålla dispensprövningen för män, som är 20 år, och kvinnor, som har fyllt 17 år. I länet har cirka 85 procent av dispenssökande kvinnor uppnått denna senare ålder. En sänkning av äktenskapsåldern för kvinna till 17 år skulle således bespara det stora flertalet kvinnliga sökande onödig om­ gång och tidsutdräkt. Man får emellertid inte glömma den återhållande effekt som själva hindersbestämmelsen har. Det torde ha ingått i det allmänna med­ vetandet att hinder mot äktenskap föreligger före viss ålder men att dispens kan erhållas om skäl härför kan åberopas. Man kan därför förmoda att bara de som verkligen haft skäl för dispens ansökt därom. Enligt läns­ styrelsens uppfattning kan en sänkning till 20 år av mannens äktenskapsålder anses försvarlig. Med hänsyn bl. a. till kraven på yrkesutbildning bör däremot den kvinnliga åldersgränsen behållas. Hovrätten för Övre Norrland, rådhusrätten i Malmö, domkapitlen i Upp­ sala och Lund, Stockholms stads överförmijndarnämnd, en minoritet inom barnavårdsnämnden i Stockholm samt Fredrika-Bremer-förbundet hävdar att nuvarande samband mellan mannens äktenskapsålder och myndighetsåldern bör bestå. Enligt rådhusrätten talar flera skäl än rättslikhetssträvandena för en sänkning av mannens äktenskapsålder. Vår tids ungdom får med sin avsevärt förbättrade skolunderbyggnad och all­ männa orientering anses besitta större mognad än ungdomen vid tiden för giftermålsbalkens tillkomst. Detta gäller även om man beaktar att ungdomen på grund av längre skoltid kommer senare ut i förvärvsarbete. Det är emellertid tveksamt om äktenskapsåldern för män bör sänkas utan att myndighetsåldern också sänks. Rådhusrätten erinrar om den vikt man tidigare har fäst vid att de båda åldersgränserna sammanfaller. Hovrät­ ten för Övre Norrland anser den brist på allmän erfarenhet och mog­ nad, som i allmänhet kan befaras hos ungdom i 20-årsaldern, starkt tala mot kommittéförslaget. Den allmänna livserfarenheten hos 20-åriga ynglingar kan snarast väntas bli mindre i framtiden, då skolgång och yrkesutbildning kommer alt pågå fram mot tiden för första värnplikts­ tjänstgöringen. Över huvud taget framstår det som mindre lämpligt att uppmuntra äktenskap, i vilka mannen ännu inte har fullgjort sin militär­ tjänst. En sänkning av äktenskapsåldern kan befaras medföra en ökning av antalet vigda 20-åringar och antalet dispensäktenskap för 19-åriga yng­ lingar. Dispensprövningen kan åtminstone i några fall hindra ynglingar, som är klart olämpliga som familjefäder, att gifta sig. Det är vidare mindre lämpligt om lagen utan vidare sanktionerar- äktenskap, där båda makarna är omyndiga. Hovrätten anser sig emellertid inte böra avstyrka förslaget under förutsättning att också myndighetsåldern sänks till 20 år. Lunds domkapitel uttalar sig på liknande sätt. Stockholms stads överförmyndarnämnd förordar en samordning av äktenskapsålder och myndighetsålder för båda könen. Kan detta inte ske, bör det övervägas om inte underåriga äkta makar som har uppnatt äkten-

Kungl. Maj.ts proposition nr 136 år 1968 25

skapsåldern bör förklaras myndiga. Nämnden anser en sådan ordning på­ kallad inte minst från den synpunkten att de bör få vara förmyndare för egna barn. En sänkning av äktenskapsåldern till 18 år för män förordas av bl. a. medicinska fakulteten i Uppsala, konsistoriet vid Karolinska institutet, barnavårdsnämnden i Stockholm, Folkpartiets kvinnoförbund, Sveriges socialdemokratiska kvinnoförbund, Folkpartiets ungdomsförbund, Sveriges socialdemokratiska ungdomsförbund och Riksförbundet för sexuell upplys­ ning. Också Fredrika-Bremer-förbundet anser att äktenskapsåldern bör vara lika för män och kvinnor. Enligt socialdemokratiska kvinnoförbundet synes utvecklingen i vårt samhälle, vilken präglas av allt större jämställdhet mellan könen i fråga om bl. a. yrkesutbildning och förvärvsmöjligheter, inte motivera olika äktenskapsåldrar. Några biologiska skäl kan inte heller åberopas. Det torde vis­ serligen vara svårt att bedöma vilka sociala verkningar som en sänkning av åldersgränsen kan medföra. Inte heller detta talar emellertid i och för sig för olika behandling av könen. Allmänna barnhusets undersökning av skilsmässofrekvensen i dispensäktenskap ger inte en rättvisande bild, efter­ som flertalet av dessa äktenskap ingås därför att kvinnan väntar barn. Enligt uppgift är skilsmässofrekvensen högre i sådana fall än annars. Folkpartiets kvinnoförbund anser att den höga skilsmässofrekvensen i tidiga äktenskap talar mot en uppmuntran till sådana äktenskap. Många av de unga torde sak­ na den mognad som krävs för äktenskap och fostran av barn. Den förlängda utbildningstiden medför också att många ungdomar knappast kommer att ha möjlighet att försörja barn. Äktenskapsåldern för män är emellertid 18 år i en rad andra länder, och det är önskvärt att lagstiftningen så långt som möjligt undviker olika bestämmelser för män och kvinnor. Förbundet kan inte finna några bärande skäl för en olikhet på denna punkt. Uppfatt­ ningen att mannen som försörj are bör vara äldre än kvinnan torde sakna grund i dagens samhälle, där båda makarna enligt lag är lika skyldiga att bidra till familjens försörjning. Någon höjning av kvinnans äktenskapsålder kan knappast komma i fråga. Liknande uttalanden görs av bl. a. konsistoriet vid Karolinska institutet, Folkpartiets ungdomsförbund, socialdemokratiska ungdomsförbundet och Riksförbundet för sexuell upplysning. Av erfarenheterna från dispensgivningen drar medicinska fakulteten i Uppsala den slutsatsen att en sänkning till 18 år för männens del knappast kan få någon större betydelse, eftersom dispens vanligen beviljas och sam­ tycke av föräldrar eller annan giftoman alltjämt kommer att krävas. Länsstyrelsen i Kronobergs lån ifrågasätter om inte mannens äktenskapsålder bör sänkas till 19 år. Eu sänkning av äktenskapsåldern till 17 år för kvinnor föreslås av länsläkaren i Norrbottens län, socialvårdskonsulenten i femte distriktet

26 Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1968

och socialnämnden i Jokkmokks kommun. Som skäl åberopas främst att dispens söks av ett stort antal sjuttonåriga kvinnor och i allmänhet brukar beviljas. Vidare erinras om att äktenskap såldern för kvinna är 17 år i Fin­ land och 16 år i en rad andra länder. Rådhusrätten i Malmö, barnavårdsnämnden i Malmö och Centerns kvin­ noförbund anser att åldersgränsen för giftomans samtycke bör sammanfalla med äktenskapsåldern för män. Domkapitlet i Luleå menar å andra sidan att det oförändrade kravet på giftomans samtycke komplet­ terar den föreslagna sänkningen av mannens äktenskapsålder.

Statskontorets förslag. Kungl. Maj:t uppdrog i maj 1967 åt statskontoret att undersöka organisationen, arbetsformerna och personalbehovet m. m. vid länsstyrelserna samt att till Kungl. Maj :t inkomma med de förslag som föranleds av undersökningen. Med anledning härav har statskontoret i maj 1968 avlämnat utredningsrapport med förslag till ändrad handläggning av ärenden rörande äktenskapsdispenser. Utredningen ger vid handen att sökandens ålder i minst 90 procent av totala antalet dispensärenden över­ stiger 18 år för män och 17 år för kvinnor samt att för dispens i allmänhet bara krävs att vårdnadshavaren har tillåtit äktenskapet. Vidare har fram­ kommit att länsstyrelserna under åren 1964—1966 bifallit omkring 99,5 procent av förekommande dispensansökningar samt att under åren 1966 och 1967 samtliga besvär över avslagsbeslut har bifallits av Kungl. Maj :t. Statskontoret föreslår mot bakgrund härav att den som är omyndig på grund av bristande ålder alltjämt måste ha giftomans samtycke till äkten­ skap men att länsstyrelses tillstånd skall krävas bara för män som inte har fyllt 18 år och för kvinnor under 17 år.

Epilepsi Nuvarande ordning. Enligt 2 kap. 6 § (ändrad 1948:272) får den som är behäftad med fallandesot, vilken härrör av övervägande inre orsaker, inte gifta sig utan medicinalstyrelsens tillstånd. Av förarbetena (NJA II 1916 s. 54) framgår att risken för nedärvning har varit det avgörande skälet för bestämmelsen. Förbudet har motsvarighet i Danmark, Finland och Island. I Norge gäller att den som lider av epilepsi inte får gifta sig utan att den andre kontra­ henten känner till sjukdomen och bägge parter av läkare fått upplysning om sjukdomens faror.

Kommittén angående medicinska äktenskapshinder. Epilepsi framstår en­ ligt kommittén inte längre som en särskild sjukdom utan får snarare be­ tecknas som symptom på en patologisk störning i det centrala nervsystemet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1968 27

Den medicinska forskningen har efterhand upptäckt allt flera yttre orsaker till epilepsi. Bland nutida forskare hävdas med allt större bestämdhet att ärftliga faktorer bara i sällsynta undantagsfall kan ligga bakom en epileptisk störning. Risken för nedärvning är i varje fall inte sådan att den moti­ verar ett äktenskapsförbud. Kommittén betvivlar att det finns något särskilt samband mellan epilepsi och mental rubbning. Förekommer sådan rubb­ ning samtidigt med epileptiska symptom bör därför vederbörandes rätt att ingå äktenskap bedömas efter samma grunder som i allmänhet gäller för psykiskt sjuka och abnorma. Inte heller i socialt hänseende intar epilepsi någon särställning i förhållande till andra sjukdomar. Sålunda saknas god­ tagbara belägg för att epilepsi i och för sig skulle minska individens för­ måga till anpassning i samhället. Erfarenheten ger inte heller något stöd för antagandet att mentalt friska epileptiker skulle ha mindre goda förut­ sättningar än andra personer att anpassa sig i äktenskapet. Hindersbestämmelsen tillämpas numera också alltmera restriktivt. Praxis har alltså redan närmat sig den moderna forskningens ståndpunkt. Ett upp­ hävande av äktenskapshindret kommer således inte att medföra någon mera genomgripande förändring av epileptikernas möjligheter att ingå äktenskap och bilda familj. För att vanföreställningar om epilepsin skall kunna undanröjas, ter det sig emellertid desto mera angeläget att hinders­ bestämmelsen slopas. Någon särskild upplysningsplikt i samband med lys­ ningen bör inte gälla.

Remissyttrandena. Kommitténs förslag har godtagits av samtliga remiss­ instanser. Familjerättskommittén uttalar sympati för tanken på upplys­ ningsplikt. Från flera håll hälsas den särskilda kommitténs förslag med tillfredsställelse. Medicinska fakulteten i Göteborg anför att hindersbe­ stämmelsen i själva verket sedan länge har framstått som vetenskap­ ligt ogrundad och från samhällets synpunkt nyttolös. Äktenskapsförbudet har dessutom varit diskriminerande för epileptikerna. Medicinalstyrelsen framhåller att de psykiska sjukdoms- och abnormtillstånd som förekommer samtidigt med epilepsi kan hänföras till sinnessjukdom eller annan all­ varlig rubbning av själsverksamheten.

Familjerättskommittén. Den medicinska forskningens resultat synes visa att det inte finns tillräckliga skäl att behålla äktenskapshindret vid epilepsi. En regel om upplysningsplikt i samband med lysningen skulle däremot enligt kommittén vara av värde. Det kan nämligen tänkas innebära en chockartad överraskning för en make att upptäcka att den andra maken är epileptiker. Det saknas inte exempel på att han kan gripas av svår oro för barn i äktenskapet. En bestämmelse som föreskriver bara en naturlig skyldighet att upplysa den andra trolovade om sjukdomen och mottaga vägledning av läkare behöver inte heller ha någon diskriminerande verkan.

28 Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1968

Att därvid skilja mellan olika former av epilepsi synes omotiverat. Det är visserligen i och för sig önskvärt att upplysningsplikten begränsas till mera allvarliga former av sjukdomen. En objektiv gränsdragning är emellertid svår att göra. Begreppet epilepsi bör i detta sammanhang omfatta bara mera allvarliga fall med återkommande symptom. Kommittén föreslår mot bakgrund av det sagda att den som lider av epilepsi inte får gifta sig utan att hans trolovade fått kännedom om sjuk­ domen och båda de trolovade av läkare har blivit upplysta om dess be­ skaffenhet enligt anvisningar av medicinalstyrelsen. En ledamot av kommittén reserverar sig mot förslaget om upplysnings­ plikt. Reservanten erinrar om att epilepsi enligt den medicinska forskningen inte är en särskild sjukdom utan ett symptom på störning i det centrala nervsystemet. Förslaget kan bidra till att bland lekmän bevara en oriktig föreställning om epilepsin, som kan vålla den drabbade och hans närmaste onödigt lidande. Bestämmelsen verkar också i viss mån diskriminerande. Om upplysningsplikten inte görs mycket omfattande, kan det vidare i de särskilda fallen vara svårt att avgöra om upplysningsplikt föreligger.

Remissyttrandena. Kommitténs förslag att upphäva äktenskapshindret vid epilepsi godtas av samtliga remissinstanser. I flera yttranden hälsas för­ slaget med tillfredsställelse. Förslaget om upplysningsplikt vid epilepsi föranleder däremot delade meningar. Kommitténs ställningstagande biträds av bl. a. domkapitlet i Karlstad, Rättspsykiatriska föreningen, Centerns kvinnoförbund och Sveri­ ges husmodersföreningars riksförbund. De båda förbunden hänvisar till riskerna för att en oförberedd make får en allvarlig chock vid konfrontation med ett epileptiskt anfall. Riksförbundet hoppas att bestämmelsen inte skall framstå som diskriminerande för den sjuke och hans närmaste. De allra flesta remissinstanserna anser emellertid att upplysningsplikt inte bör föreskrivas. Denna mening har bl. a. Svea hovrätt, Göta hovrätt, hovrätten över Skåne och Blekinge, hovrätten för Västra Sverige, medicinal­ styrelsen, överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Jönköpings, Kristian­ stads, Gävleborgs och Norrbottens län, Stockholms rådhusrätt, rådhusrät­ ten i Malmö, domkapitlet i Luleå, universitctskanslersämbetet, medicinska fakulteterna i Uppsala, Göteborg och Umeå, konsistoriet vid Karolinska institutet, juridiska fakulteten i Lund, Svenska läkaresällskapet, Sveriges läkarförbund, domareföreningarna, Folkpartiets kvinnoförbund, Sveriges socialdemokratiska kvinnoförbund, Folkpartiets ungdomsförbund, Riksför­ bundet för utvecklingsstörda barn, Riksförbundet för sexuell upplysning och Riksförbundet för svensk epileptikervård. I åtskilliga av dessa yttran­ den hävdas att det är olämpligt att placera epileptikerna i en särställning. Medicinalstyrelsen, som i yttrande till familjerättskommittén biträdde tan­ ken på upplysningsplikt, har ändrat uppfattning sedan styrelsen tagit del av

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1968 29

ett utlåtande av medlemmen i styrelsens vetenskapliga råd professor Eric Kugelberg. Denne framhåller att de sociala, medicinska eller arvsbiologiska vådorna av att epileptiker ingår äktenskap inte är sådana att särskilda föreskrifter om upplysningsplikt är påkallade. Det finns åtskilliga andra sjukdomar, där en upplysningsplikt är mera motiverad. Som exempel nämns bl. a. sockersjuka, tuberkulos och svårartad alkoholism. Särbestäm­ melsen kommer utan tvivel att verka diskriminerande och försvåra den mera realistiska inställning till epilepsi som läkarna sedan åtskilliga år har sökt bibringa allmänheten. Universitetskanslersämbetet, medicinska fakulteten i Uppsala, juridiska fakulteten i Lund, konsistoriet vid Karolin­ ska institutet, Svenska läkaresällskapet och Sveriges läkarförbund uttalar sig på liknande sätt. Domkapitlet i Luleå, medicinska fakulteten i Umeå och Riksförbundet för svensk epileptikervård erinrar om svårigheterna att av­ gränsa de fall vid vilka upplysningsplikt skall föreligga. Svea hovrätt, hov­ rätten över Skåne och Blekinge samt socialdemokratiska kvinnoförbundet hänvisar till att de danska, isländska och norska förslagen inte upptar någon bestämmelse om upplysningsplikt. Domkapitlet i Luleå anser det vara naturligt att de lysningssökande utan särskild bestämmelse upplyser varandra om eventuell förekomst av svårartade sjukdomar. Hovrätten för Övre Norrland och länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län ställer sig tveksamma till törslaget. Hovrätten etterlyser en precisering av upplysningspliktens omfattning, särskilt mot bakgrund av att straffansvar kan komma i fråga för trolovad, som lämnar oriktig uppgift.

Könssjukdom i smittosamt skede

Nuvarande ordning. I 2 kap. 6 § föreskrivs att den som är behäftad med könssjukdom i smittosamt skede inte får gifta sig utan medicinal­ styrelsens tillstånd. Bestämmelsen kom till år 1915 som ett led i samhällets strävanden att motverka spridning av könssjukdomar, främst syfilis och gonorré. Smittfarlig könssjukdom är inte äktenskapshinder enligt dansk rätt. Däremot gäller skyldighet för de trolovade att upplysa varandra om even­ tuell könssjukdom och att i förekommande fall mottaga vägledning av läkare om sjukdomen. I Norge gäller äktenskapshinder vid syfilis och upplysningsskyldighet beträffande andra könssjukdomar. I Island är köns­ sjukdom i smittosamt skede indispensabelt äktenskapshinder. Den finska bestämmelsen överensstämmer med den svenska.

Familjerättskommittén. Kommittén upplyser att antalet kända fall av syfilis i Sverige har ökat från 98 år 1959 till 335 år 1963. Nya behandlings­ metoder har ökat möjligheterna att bota sjukdomen och medfört att be­

30 Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1968

handlingstiderna har kunnat förkortas. Antalet gonorréfall har stigit från drygt 12 000 år 1957 till över 21 000 år 1963. Gonorrén saknar dock numera praktisk betydelse som äktenskapshinder, eftersom den kan botas på myc­ ket kort tid. Antalet ansökningar om dispens från äktenskapsförbudet är obetydligt. Kommittén erinrar om att invändningar mot tanken på äktenskapshinder vid könssjukdomar fördes fram redan då bestämmelsen därom infördes. Delade meningar råder alltjämt i frågan. Invändningarna gäller framför allt svårigheterna att upprätthålla förbudet. I vilken utsträckning detta åsidosätts är inte närmare känt. Även om förbudet av naturliga skäl inte kan upprätthållas i full utsträckning, kunde det i och för sig vara befogat att låta det stå kvar för att i sin mån bidra till att den andra parten inte smittas. Eftersom könssjukdomar numera kan botas relativt snabbt, är ett förbud föga betungande särskilt som dispens kan meddelas. Under över­ läggningar mellan de nordiska kommittéerna har emellertid enighet upp­ nåtts om att könssjukdom i smittosamt skede inte längre skall vara äkten­ skapshinder men att upplysningsplikt skall föreligga i överensstämmelse med vad som nu gäller i Danmark. Familj er ättskommitténs förslag därom stämmer överens med motsvarande förslag beträffande epilepsi.

Remissyttrandena. Kommitténs förslag att upphäva äktenskapshindret vid könssjukdom biträds uttryckligen av bl. a. medicinalstyrelsen, länsstyrel­ serna i Jönköpings och Gävleborgs län, domkapitlet i Västerås, konsistoriet vid Karolinska institutet, smiitlagstiftningsutredningen och Svenska dermatologiska sällskapet. Länsstyrelsen i Jönköpings län åberopar uttalanden från medicinskt håll att lagstiftningen angående åtgärder mot utbredning av könssjukdomar är tillräcklig och att samhällets intresse av att smitta inte sprids är otillräcklig grund för ett äktenskapsförbud. Enligt läns­ styrelsen i Gävleborgs län torde det inte råda delade meningar om det för­ kastliga i att en person som lider av könssjukdom i smittosamt skede in­ leder könsförbindelse med annan. Det kan likväl synas betänkligt att låta sådan sjukdom utgöra äktenskapshinder. Domkapitlet i \ ästerås anser att inte mycket kan vinnas genom att hindret behålls, eftersom könssjuk­ dom inte antecknas i kyrkobokföringen och samhällets möjligheter att upp­ rätthålla hindret är otillfredsställande. Länsstyrelsen och länsläkaren i Kristianstads län samt lånsläkaren i Örebro län anser däremot att äktenskapshindret bör bestå. Länsläkaren i Kristianstads län erinrar om att antalet fall av gonorré och syfilis har ökat betydligt under senare år. Visserligen har behandlingstiderna förkortats avsevärt och behandlingen blivit mera effektiv. Länsläkaren är emellertid inte beredd att tillstyrka att hindret slopas, förrän det utretts att så kan ske utan ökade risker för spridning av sjukdomarna. Att hindersbestämmelsen upphävs kan också få mindre gynnsamma verkningar från psykologisk

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1968 31

synpunkt. Länsstyrelsen i Kristianstads län ansluter sig till länsläkarens uppfattning. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län, som också erinrar om att köns­ sjukdomarna visar tendens att öka, anser det mycket tveksamt om kommit­ téns förslag bör genomföras. Förslaget att ersätta äktenskapshindret med upplysningsplikt tillstyrks eller lämnas utan erinran av bl. a. medicinalstyrelsen, domkapitlen i Väs­ terås och Karlstad, konsistoriet vid Karolinska institutet, smittlagsstiftningsutredningen, Svenska dermatologiska sällskapet, domareföreningarna, Folkpartiets kvinnoförbund och Centerns kvinnoförbund. Några remissinstanser ställer sig tveksamma till förslaget. Hovrätten över Skåne och Blekinge hänvisar till den förkortade behandlingstiden vid köns­ sjukdom. Enligt länsstyrelsen i Gävleborgs län samt medicinska fakulteterna i Uppsala och Göteborg skulle en upplysningsplikt sakna egentlig praktisk betydelse. Av samma skäl avstyrker länsstyrelsen i Jönköpings län, länsläkaren i Norrbottens län, en ledamot av Karolinska institutets konsistorium och advokatsamfundet förslaget i denna del.

Väntetid för kvinna

Nuvarande ordning m. m. Enligt 2 kap. It § får kvinna inte gifta om sig förrän tio månader har förflutit från det tidigare äktenskapets upplösning. Undantag gäller dock om det visas att hon inte väntar barn från tiden före upplösningen eller om tio månader har förflutit sedan sammanlevnaden med mannen upphörde. Bestämmelsen har enligt förarbetena (NJA II 1916 s. 78) till syfte att förebygga att i det senare äktenskapet föds barn som kan vara avlat i det förra. Främst ansågs det angeläget att förebygga ovisshet om barnets familjerättsliga ställning. Det kan emellertid trots väntetidsbestämmelsen inträffa att nytt äktenskap kommer till stånd, fastän kvinnan väntar barn, som kan härstamma från ett föregående äktenskap. Bl. a. kan dom på äktenskaps­ skillnad efter ett års hemskillnad ha utverkats, även om makarna har haft samlag med varandra under hemskillnadstiden. Äktenskapsskillnadsdomen anses likväl innefatta bevis om att sammanlevnaden mellan makarna har upphört i och med hemskillnaden. Enligt 1 kap. 1 § föräldrabalken får barn äktenskaplig börd, om det föds under äktenskap eller på sådan tid efter äktenskapets upplösning att det kan vara avlat dessförinnan. Presumtionsregeln ger inte någon ledning för det fall att barnet är avlat innan ett tidigare äktenskap har upplösts men föds sedan modern har gift om sig. Frågan berördes både vid föräldrabalkens och vid ärvdabalkens tillkomst (prop. 1949:93 s. 62 och prop. 1958

32 Kiingl. Maj:ts proposition nr 136 år 1968

A: 144 s. 169). Departementschefen ansåg att det var svårt att ge en allmän­ giltig presumtionsregel rörande härkomsten i sådana kollisionsfall. Det fick ankomma på rättstillämpningen att från fall till fall avgöra hur bördsställningen skall gestaltas. 1 regel torde enligt sakens natur barnet vid kyrkobokföringen ha hänförts till det senare äktenskapet. Mannen i detta var då behörig att föra bördstalan mot barnet. Bifölls sådan talan, fick barnet i regel anses ha äktenskaplig börd i moderns tidigare äktenskap. Centrala folkbokförings- och uppbördsnämnden har den 13 december 1967 meddelat anvisningar för förande av födelse- och dopbok att tillämpas från och med den 1 januari 1968. Enligt anvisningarna skall som fader till barn som föds under bestående äktenskap antecknas mannen, oavsett hur det förhåller sig med makarnas sammanlevnad. Om barn föds av frånskild kvinna på sådan tid efter äktenskapets upplösning att det kan ha avlats dessförinnan, antecknas likaså mannen. Inkommer sedan meddelande att domstol har förklarat barnet sakna äktenskaplig börd, skall erforderlig ändring göras.

Bestämmelsen i 2 kap. 11 § giftermålsbalken har motsvarighet i övriga nordiska länder. Den finska regeln skiljer sig från de övriga på så sätt att den ger möjlighet till dispens.

Familjerättskommittén. Man kan enligt kommittén inte bortse från att väntetidsbestämmelsen ofta hindrar nytt äktenskap innan barn, som kvin­ nan väntar, hinner födas. Detta uppfattas som en onödig hårdhet. Regeln vållar olägenheter också för den kvinna som inte väntar barn, eftersom hon måste förebringa utredning därom för att kunna gifta om sig före väntetidens utgång. Kommittén har fått uppfattningen att regelns tilllämpning vållar lysningsmyndigheterna vissa svårigheter. I många fall torde inte godtas annan bevisning än intyg från läkare eller barnmorska att kvinnan inte väntar barn. I andra fall godtas kvinnans egen uppgift härom. Regelns betydelse, när det gäller att förebygga oklarhet i bördshänseende, är begränsad. Sålunda har t. ex. äktenskapsskillnad efter hemskillnad i praxis beviljats, trots att makarna haft samlag med varandra under hemskillnadstiden. I sådana fall anses likväl sammanlevnaden med mannen ha upphört redan vid hemskillnadstidens början. Kvinnan kan alltså gifta om sig, även om hon väntar barn med den tidigare mannen. Trots att regeln inte erbjuder något fullständigt skydd mot oklarhet i bördshänseende, kan den ha sitt värde genom att parterna förmås att mera ingående överväga bördsfrågan på ett tidigt stadium. Kommittén har därför diskuterat att efter mönster från finsk rätt införa möjlighet till dispens om den man, som kvinnan vill gifta sig med, kan antas vara fader till det väntade barnet. Emellertid kan någon säker bedömning av faderskapsfrågan inte ske före barnets födelse. Och prövningen skulle bli tämligen värdelös, om den grun-

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1968 33

dades bara på parternas uppgifter. BI. a. med hänsyn härtill vill kommittén inte förorda en dispensregel. Kommittén diskuterar utförligt de olika konsekvenser som ett upp­ hävande av väntetidsbestämmelsen kan få från bördssynpunkt. Därvid på­ pekas till en början att det bara i undantagsfall torde bli fråga om att kvinna, som väntar barn, gifter om sig, om inte den nye mannen anser sig vara fader till barnet. Den ovisshet om faderskapet som ändå kan föreligga utgör knappast från allmän synpunkt något starkare skäl att hindra det nya äktenskapet. Kommittén kan inte finna att frågan om den ena eller andra presumtionens företräde kommer i något väsentligt ändrat läge genom att väntetidsbestämmelsen upphävs. Att låta barnet få börd i det senare äkten­ skapet torde också i fortsättningen i allmänhet stämma överens med verk­ liga förhållandet. Man behöver då inte tveka att tillämpa bördsreglerna i enlighet härmed. Om särskilda skäl, t. ex. av arvsbiologisk natur, talar till förmån för börd i det tidigare äktenskapet bör dock i stället den börden gälla. Frågan bör emellertid vara uppenbar och ostridig för att detta skall kunna antas utan att saken har varit föremål för domstols prövning. Kommittén anser inte att ett upphävande av väntetidsbestämmelsen påkallar ändring i reglerna om bördstalan. Mannen i det senare äktenskapet eller hans arvingar kan liksom barnet enligt föräldrabalkens regler föra negativ bördstalan dvs. talan om att barnet saknar börd i det äktenskapet. Bifalls sådan talan, bör barnet jämlikt 1 kap. 1 § föräldrabalken presumeras ha börd i det tidigare äktenskapet, om det kan ha avlats före upp­ lösningen. Mannen i det tidigare äktenskapet torde däremot inte ha befogen­ het att föra talan om hävande av presumtionen för börd i det senare äktenskapet. Detta behöver dock i och för sig inte utesluta att han tillåts föra positiv bördstalan, dvs. talan om att barnet härstammar från det tidigare äktenskapet. Kommittén erinrar om att frågan om positiv börds­ talan kan väckas med stöd av 13 kap. 2 § rättegångsbalken berördes vid föräldrabalkens tillkomst (prop. 1949: 93 s. 203 f. och 240). De uttalanden som då gjordes avsåg emellertid närmast barnets rätt till sådan talan. Huruvida talerätt tillkommer mannen i det tidigare äktenskapet är tvek­ samt. Med hänsyn till frågans begränsade praktiska betydelse anser kom­ mittén att det alltjämt bör överlämnas åt rättstillämpningen att avgöra i vilka fall positiv bördstalan får väckas och vem som har talerätt. Är det tydligt att mannen i det tidigare äktenskapet verkligen är barnets fader, måste det anses vara i barnets intresse att dess rätta börd får gälla. Man synes därför kunna räkna med att representant för barnet skall föra talan i sådana situationer. Mannen i det tidigare äktenskapet eller hans arvingar kan rikta förmvnderskapsdomstolens uppmärksamhet på behovet av god man, som kan föra talan för barnets räkning om hävande av presum­ tionen för börd i det senare äktenskapet. Även barnavårdsnämnden torde kunna göra framställning om att god man förordnas. 3— Bihang till riksdagens protokoll 1968. 1 saml. Nr 136

34 Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1968

Om presumtionen för börd i det senare äktenskapet har hävts, måste mannen i det tidigare äktenskapet och hans arvingar ha möjlighet att föra talan om att barnet saknar börd också i det äktenskapet. Det förefaller kommittén som om föräldrabalkens nuvarande bestämmelser ger tillräck­ ligt utrymme härför. Mot bakgrund av det anförda anser kommittén att det inte är förenat med några större betänkligheter från bördssynpunkt att upphäva väntetidsregeln. Kommittén föreslår att så sker.

Remissyttrandena. Förslaget har tillstyrkts eller lämnats utan erinran av bl. a. hovrätten över Skåne och Blekinge, hovrätten för Övre Norrland, läns­ styrelsen i Kristianstads län, domkapitlen i Uppsala och Karlstad, kyrkobokföringsinspektören i Stockholm, Sveriges advokatsamfund, Rättspsy­ kiatriska föreningen, Fredrika-Bremer-förbundet, Folkpartiets kvinnoför­ bund och Folkpartiets ungdomsförbund. Domkapitlet i Uppsala framhåller att hindret många gånger har skapat onödig irritation hos lysningssökande. Rättspsykiatriska föreningen känner till en rad fall, där kvinnan har tvingats in i en abortsituation, eftersom hon inte har kunnat gifta sig med barnets fader. Också bänsyn till det väntade barnet talar för förslaget. Fredrika- Bremer-förbundet ser med tillfredsställelse att den för kvinnan diskrimi­ nerande väntetidsregeln utgår. Hovrätten för Övre Norrland erinrar om att det tidigare har ansetts alltför vanskligt att i lag meddela en allmängiltig presumtionsregel för kollisionsfallen. Med nutida sexuella beteendemönster kan möjligen tvekan om härkomsten uppstå i ett ökat antal fall, om väntetidsbestämmelsen upp­ hävs. Denna medför självfallet fördelar i tveksamma fall genom att bördsfrågan i allmänhet blir aktuell och utredd på ett tidigt stadium. Hovrätten anser emellertid övervägande skäl tala för att väntetidsbestämmelsen upp­ hävs. Också Svea hovrätt, Göta hovrätt, hovrätten för Västra Sverige, rådhus­ rätterna i Stockholm och Malmö samt domareföreningarna biträder för­ slaget men anser att rådande oklarhet i fråga om tillämplig bördspresumtion och talerätt i görligaste mån bör undanröjas genom uttryckliga bestämmelser i föräldrabalken. Domareföreningarna förutsätter ytterligare att nordisk rättslikhet uppnås. Beträffande bördspresumtionen i omgiftesfallen delar Svea hovrätt, hov­ rätten för Västra Sverige och de båda rådhusrätterna kommitténs mening att barnet i första hand bör antas ha börd i det nya äktenskapet. Också centrala folkbokförings- och uppbördsnämnden samt Folkpartiets kvinno­ förbund ansluter sig till kommitténs uppfattning. Svea hovrätt delar kommitténs mening att, om presumtionen faller, man­ nen i det tidigare äktenskapet bör antas vara fader. Hovrätten förordar liksom hovrätten för Västra Sverige och rådhusrätten i Malmö uttrycklig

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1968 35

regel i föräldrabalken också på denna punkt. Sveriges advokatsamfund finner det tillfredsställande att kommittén har klarlagt innebörden av bördspresumtionen i de aktuella fallen. Enligt samfundets mening har hit­ tillsvarande osäkerhet många gånger lett till onödiga bördsprocesser. Om männen i båda äktenskapen gör anspråk på att vara fader, kan enligt Svea hovrätt någon presumtion mellan dem inbördes inte uppställas. I sådana fall bör den anses som fader för vars faderskap det finns övervägande skäl. Möjligheterna att häva presumtionen om börd i det senare äktenskapet diskuteras i flera remissyttranden. Vad först angår förslaget om möjlighet till utomrättsligt förfarande i uppenbara fall anser hovrätten för Västra Sverige att presumtionen lämpligen bör kunna brytas t. ex. genom att männen i de båda äktenskapen eller deras rättsinnehavare och kvinnan avger skriftlig förklaring i frågan till vederbörande kyrkobokförare. Cen­ trala folkbokförings- och uppbördsnämnden kritiserar förslaget och anser kommitténs uttalanden i denna del inte vara helt entydiga. Såvitt nämnden kan finna anser kommittén att den som ansvarar för kyrkobokföringen, dvs. pastor, skall besluta i frågan. Ställningstagandet förutsätter emeller­ tid enligt nämndens mening bedömanden av en art som uppenbarligen inte bör ankomma på kyrkobokföraren. Denne har att fullgöra en ren registreringsuppgift och kan knappast avgöra om saken är uppenbar och ostridig. Nämnden anser att pastor i omgiftesfallen skall som fader anteckna man­ nen i det nya äktenskapet. Om avsteg från presumtionen har gjorts, måste detta styrkas. Från de synpunkter nämnden har att anlägga saknar det betydelse hur bördsfrågan har avgjorts. Det väsentliga är mot bakgrund av rättssäkerhetskravet att prövningen av frågan inte ankommer på lcyrkobokföringsmyndigheten. Också Svea hovrätt finner det olämpligt att låta kyrkobokföraren avgöra vem som skall antecknas som fader. Beträffande möjligheten att genom rättegång häva presumtionen för börd i det senare äktenskapet uppehåller sig remissinstanserna främst vid frågan om talerätt för mannen i det tidigare äktenskapet. Rådhusrätten i Malmö uttrycker tvekan inför kommitténs slutsats att denne inte kan antas ha rätt att föra talan om hävande av presumtionen för börd i det senare äkten­ skapet. Rådhusrätten hänvisar till att sådan talan kan ha samma inne­ börd som positiv bördstalan, nämligen att genom undanröjande av pre­ sumtionen för äkta börd i det senare äktenskapet tillägga barnet börd i det tidigare äktenskapet. Flera remissinstanser efterlyser uttryckliga bestämmelser om rätt för mannen i det tidigare äktenskapet att föra positiv bördstalan om att barnet härstammar från detta äktenskap. Svea hovrätt, Göta hovrätt, rådhus­ rätterna i Stockholm och Malmö, domareföreningarna och advokatsam­ fundet uttalar sig i denna riktning. Enligt Svea hovrätt kan det mycket väl inträffa fall då den tidigare mannen känslomässigt starkt engagerar sig för att han är fader. Stockholms radhusrätt betecknar de av kommittén

36 Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1968

anvisade utvägarna att lösa frågan inom ramen för gällande rätt som alltför omständliga och ägnade att fördröja bördsfrågans prövning. Rådhusrätten i Malmö anser att det i varje fall i motiven bör klargöras i vilken utsträck­ ning positiv bördstalan är möjlig med stöd av 13 kap. 2 § rättegångsbalken. Helst skulle rådhusrätten se att man överarbetade bördsbestämmelserna i föräldrabalken och för ordningens skull gjorde dem uttömmande. Särskilda processuella regler efterlyses i ett par yttranden. Svea hovrätt ifrågasätter om inte vid positiv eller negativ faderskapstalan från någon av de presumtiva fädernas sida den andre mannen alltid bör få del av stämningen, så att han har möjlighet att intervenera i processen. Hovrätten anser det vidare sannolikt att i vissa fall av positiv eller negativ fader­ skapstalan käranden bör vara skyldig att föra talan inte bara mot barnet utan också mot den andre presumtive fadern. Vid bördstalan av mannen i det senare äktenskapet bör enligt hovrätten för Västra Sverige också mannen i det tidigare äktenskapet behandlas som part. Domkapitlet i Linköping och länsläkaren i Örebro län förordar att bestäm­ melsen om väntetid får stå kvar. Domkapitlet föreslår att möjlighet införs till dispens från hindret. Ett upphävande av bestämmelsen kan medverka till en från samhällets synpunkt mindre önskvärd uppfattning om de för­ pliktelser som äktenskapet avser att ålägga makar. Domkapitlet anser det också i hög grad tvivelaktigt om man efter ett upphävande kan upprätthålla presumtionen för att ett barn, som enligt 1 kap. 1 § föraldrabalken kan ha äktenskaplig börd i två äktenskap, har börd i det senare äktenskapet. Lansläkaren anser att slopandet av väntetiden kan komma att vålla stora problem. Man ser inte sällan att den nya maken inte är övertygad om att han är far till det barn som föds alltför nära upplösningen av ett tidigare äktenskap.

Lysningsförfarandet

Nuvarande ordning. Bestämmelser om lysning finns i 3 kap. Ansökan om lysning skall göras av bägge de trolovade hos präst som för kyrkböckerna i församling, där kvinnan är kyrkobokförd eller, om hon varken är eller bör vara kyrkobokförd i svensk församling, där hon vistas (1 §). Är mannen kyrkobokförd i annan församling, skall han förete intyg (äktenskapsbetyg) om vad kyrkoböckerna i denna församling innehåller rörande hans behörig­ het att ingå äktenskapet (2 § 1 mom.). Innan lysning får ske, skall prästen i lysningsförsamlingen pröva om hinder möter mot äktenskapet. Denna prövning grundas, förutom på kyrkoböckernas innehåll och prästens egen kännedom om de trolovade, på utredning som de trolovade själva skall förebringa. Föreligger äktenskapshinder på grund av underårighet eller omyndighet, skall trolovad styrka att han fått föreskriven dispens och att

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1968 37

giftoman respektive förmyndare samtycker till äktenskapet (2 § 2 och 3 mom.). Kan det antas att trolovad är sinnessjuk eller sinnesslö, eller har han varit sinnessjuk inom de tre sista åren, skall han med läkarintyg styrka att sinnessjukdom eller sinnesslöhet inte kan påvisas hos honom eller visa veder­ börligt tillstånd till äktenskapet (2 § 4 inom., ändrat 1948: 272). De trolovade skall vidare avge skriftlig försäkran på heder och samvete rörande frihet från äktenskapshinder på grund av epilepsi och könssjukdom (2 § 5 mom., ändrat 1948:272), släktskap och svågerlag (2 § 6 mom.) samt tidigare äktenskap (2 § 7 mom.). Har kvinnan varit gift och utvisar inte kyrko­ böckerna att hinder till följd av väntetidsbestämmelsen i 2 kap. 11 § inte föreligger, skall hon styrka att sådant hinder inte möter (2 § 8 mom.). Har de trolovade fullgjort vad som åligger dem enligt 2 § och finner prästen att hinder inte möter mot äktenskapet, skall han genast utfärda lysningssedel. I denna anges de trolovades fullständiga namn jämte yrke och hemvist. Därefter sker lysningen genom att lysningssedeln kungörs i kyrkan tre söndagar i rad (3 §). Närmare bestämmelser om kungörelse­ förfarandet finns i kyrkohandboken. Som huvudregel gäller att kungörel­ sen skall läsas upp i anslutning till predikan och följas av en kyrklig väl­ signelse. Domkapitlet kan emellertid lämna församling tillstånd till att kun­ görandet andra och tredje gångerna i stället sker genom uppläsning ome­ delbart efter gudstjänstens slut. Lysningens syfte är att ge allmänheten tillfälle att anmäla och styrka hinder mot äktenskapet (4 §). I samma syfte föreskrivs att kungörelse om utfärdat äktenskapsbetyg skall läsas upp en söndag i kyrkan i mannens hemförsamling (7 §). Om lysning har ägt rum i föreskriven ordning utan att äktenskapshinder genom anmälan eller på annat sätt har blivit känt för lysningsförrättaren, har de trolovade rätt att få intyg (lysningsbevis) om lysningen och hindersfriheten (5 §). I vissa fall kan kravet på lysning efterges. Förutsättning härför är att trolovad är dödligt sjuk eller att mannen kallas till uppbrott mot fienden eller att det i annat fall föreligger allvarlig fara för att vigsel inte kan kom­ ma till stånd, om lysning skall avvaktas (6 §, ändrad 1940: 273). Det ankom­ mer på vigselförrättaren att bedöma om undantag kan medges och, om så är fallet, att undersöka om hinder möter mot äktenskapet (4 kap. 7 §). Bestämmelser om kungörande av förestående äktenskap finns också i lagen den 8 juli 1904 (nr 26 s. 1) om vissa internationella rättsförhållan­ den rörande äktenskap, förmynderskap och adoption samt i lagen den 12 november 1915 (nr 437) om äktenskaps ingående i vissa fall inför svensk myndighet i utlandet.

Även i övriga nordiska länder upprätthålls f. n. lysningskravet, men be­ stämmelserna om förfarandet avviker på flera punkter från varandra. Detta beror delvis på skiftande organisatoriska förhållanden, bl. a. i fråga om folkbokföringen. I alla nordiska länder utom Sverige kan lysning sökas

38 Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1968

hos antingen borgerlig eller kyrklig myndighet. I Danmark ankommer dock hindersprövningen alltid på den borgerliga lysningsmyndigheten. Där gäller vidare att kyrklig lysning kungörs en gång från predikstolen. Borgerlig lysning kungörs genom tingläsning. Vigsel får ske tidigast 14 dagar efter lysningen. I Finland skall lysning till kyrklig vigsel tillkännages i kyrkan en söndag. Kungörelsen skall samma dag anslås för en tid av sju dagar. Lysning till borgerlig vigsel kungörs under samma tid på kommunal an­ slagstavla. I Norge kungörs lysning i Norsk Lysingsblad, som närmast motsvarar Post- och Inrikes Tidningar, samt på begäran också i kyrkan. Lysningen skall vara kungjord minst 14 dagar före vigseln. I Island skall kungörelse om lysning anslås under tre veckor, i fråga om kyrklig lysning vid kyrkan och beträffande borgerlig lysning på annan offentlig plats. I samtliga länder finns bestämmelser om befrielse från lysning. I Danmark, Island och Norge kan dessutom dispens ges från lysningskravet.

Familjerättskommittén. Den fullständighet och tillförlitlighet som känne­ tecknar vår kyrkobokföring gör att lysningen i allmänhet inte kan väntas medföra kännedom om äktenskapshinder, som prästen inte tidigare har upptäckt -vid hindersprövningen. Lysningen torde nästan aldrig leda till att jäv anmäls mot det tillämnade äktenskapet. Kommittén har likväl inte an­ sett sig böra föreslå att kungörelseförfarandet avskaffas. Kungörandet bär starkt stöd i traditionen och kan möjligen i undantagsfall avhålla trolovad, som vet att äktenskapshinder föreligger, från att söka förtiga detta vid hindersprövningen. Några olägenheter av kungörandet torde i regel inte vållas. Vad angår formen för kungörandet kan det enligt kommitténs mening inte gärna komma i fråga att kräva annonsering i ortspressen för att där­ igenom göra förfarandet mera effektivt. Ett alternativ till kungörande i kyrka kunde vara anslag om lysningen på kommunens anslagstavla. Ett sådant förfarande skulle dock knappast vara mera effektivt än kungörande i kyrka men kan vålla extra omgång, så länge hindersprövningen verk­ ställs av prästerskapet. Även om lysningen betraktas som en borgerlig ämbetsåtgärd, torde därför kungörandet åtminstone tills vidare böra ske i kyrka. Förfarandet bör emellertid förenklas. Den hos oss gällande ord­ ningen är redan nu mera omständlig än i övriga nordiska länder. Skillnaden blir ännu större om, såsom har ifrågasatts, lysningskravet helt avskaffas i Danmark och Island. Kommittén förordar att kungörande skall ske bara en gång. Denna förenkling kan visserligen tänkas rubba en del av de tra­ ditioner som har vuxit upp kring lysningsförfarandet. Dessa får emellertid naturligen jämkas till den nya ordningen. Som huvudregel bör alltjämt gälla att kungörandet sker genom uppläs­ ning. Denna åtföljs enligt kyrkohandboken av en kyrklig välsignelse. Efter­

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1968 39

som en sådan ordning kan uppfattas som ett intrång i religionsfriheten, bör möjlighet införas till kungörande i annan ordning för dem som föredrar det. Kungörandet bör i sådana fall ske genom anslag. Det kan emellertid verka förvillande om bara vissa lysningar anslås. Förfarandet med anslag bör därför avse alla lysningar, således också dem som kungörs från predik­ stolen. Beträffande platsen för anslag anses två alternativ kunna komma i fråga. Man kan antingen använda den plats som i andra fall brukas för kungörande i kyrka av s. k. världsliga kungörelser eller anordna en sär­ skild anslagstavla för lysningar. Kommittén förordar det senare alternativet. Närmare föreskrifter om kungörande genom uppläsning och anslag bör meddelas i administrativ ordning. Bestämmelserna om kungörande av äktenskapsbetyg föreslås ändrade på motsvarande sätt. Enligt kommitténs förslag skall lysningsbevis kunna utfärdas, när en vecka bär förflutit från lysningsdagen. Vigsel kan alltså äga rum tidigast andra måndagen efter lysningsdagen. Kommittén anser att kungörelseförfarandets ringa betydelse för hinders­ prövningen motiverar vidgade möjligheter till undantag från lysningskravet. Bortsett från viss uppmjukning av nuvarande undantagsregel före­ slår kommittén att lysning också skall kunna underlåtas, om kungörandet med hänsyn till trolovads personliga förhållanden skulle vara till men för honom. Ett inte ovanligt fall uppges vara att de trolovade har barn till­ sammans i ett långvarigt utomäktenskapligt förhållande. Frågan om vigsel blir då ofta aktuell i samband med att barnen skall börja skolan. Det kan då vara obehagligt för föräldrarna att behöva genom lysning ge till känna att de har levat tillsammans ogifta. Giftermålet skulle därför underlättas, om kungörande inte sker. Det bör för befrielse från lysningskravet vara tillräckligt att trolovad känner sig oroad av kungörandet med tanke på sina barn och det obehag som kan drabba dem. Ett tänkbart fall av annat slag är att lysning kan vara till men för politisk flykting genom att avslöja var han vistas. Också det fallet omfattas av undantagsregeln. Förslaget innebär däremot givetvis inte att vigselförrättaren får förfara godtyckligt. Han skall bedöma de skäl som anförs och medge vigsel utan föregående lysning, när detta framstår som rimligt. Bestämmelserna i 3 kap. 2 § om den utredning som de trolovade har att förebringa i samband med hindersprövningen har i kommitté­ förslaget anpassats till föreslagna ändringar i 2 kap. Vidare föreslås att sär­ bestämmelsen i 3 kap. 2 § 4 mom. för den som har varit sinnessjuk inom de tre sista åren skall utgå.

Remissyttrandena. Kommitténs förslag i fråga om lysningen biträds helt eller i huvudsak av bl. a. samtliga domkapitel, Föreningen Sveriges rättshjälps jurister och Fredrika-Bremer-förbundet. Linköpings domkapitel

40 Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1968

ansluter sig till kommitténs uttalande att kungörandet, låt vara i undan­ tagsfall, kan avhålla trolovad som vet att äktenskapshinder föreligger från att förtiga detta vid hindersprövningen. Det förhåller sig också otvivel­ aktigt så att ett kungörande i kyrkan tre söndagar i rad utgör grundvalen för sedvänjorna på lysningssöndagarna. Domkapitlet finner dock inte an­ ledning till erinran mot förslaget att kungörandet andra och tredje gångerna utgår. Göteborgs domkapitel framhåller att förslaget överensstämmer med den faktiska utvecklingen. Redan nu tillkännages sålunda lysningar andra och tredje gången ofta bara formellt efter gudstjänstens slut. Enligt kyrkobokföringsinspektören i Stockholm bör det övervägas att öppna möjlighet till kungörelse två söndagar, om de trolovade önskar det. Härigenom skulle värdefulla traditioner bättre kunna tas till vara. Kommitténs förslag att uppläsning i kyrkan på begäran skall kunna helt underlåtas mottas med viss tvekan av domkapitlen i Linköping, Lund, Här­ nösand och Stockholm. Man ifrågasätter om församlingens bön om väl­ signelse över ett tilltänkt äktenskap verkligen kan anses strida mot reli­ gionsfrihetens princip. Härnösands domkapitel framhåller att i svenska kyrkans gudstjänster välsignelseönskningar och förböner förekommer i mycket stor utsträckning och att de avser människor med vitt skilda in­ ställningar till den kristna tron. Enligt Stockholms domkapitel skulle det snarare strida mot religionsfriheten, om församlingen vägras rätt till för­ bön. Enligt Linköpings domkapitel, som ställer sig i hög grad tveksam till förslaget, skulle man möjligen kunna tänka sig att den föreslagna ord­ ningen tillämpades i fall då de trolovade eller en av dem inte tillhör svenska kyrkan. Ett system, enligt vilket alla lysningar skall kungöras genom an­ slag, kan bli tämligen betungande, i varje fall i större församlingar. Domkapitlen i Linköping och Lund samt domareföreningarna anser att lysningsbevis bör få utfärdas först när två veckor har förflutit från lys­ ningsdagen. En vecka kan vara för kort tid för anmälan av eventuellt äktenskapshinder. I åtskilliga yttranden föreslås att lysningskravet helt slopas. Denna ståndpunkt intar sålunda bl. a. Svea hovrätt, hovrätten över Skåne och Blekinge, centrala folkbokförings- och uppbördsnämnden, en minoritet inom Karlstads domkapitel, barnavårdsnämnden i Malmö, Förbundet för reli­ gionsfrihet, Sveriges socialdemokratiska ungdomsförbund, Folkpartiets ung­ domsförbund och Riksförbundet för sexuell upplysning. Även Göta hovrätt, Stockholms rådhusrätt och Folkpartiets kvinnoförbund ifrågasätter om inte lysningskravet bör upphävas. Yttrandena präglas genomgående av den upp­ fattningen att lysningen saknar praktisk betydelse. Enligt Svea hovrätt är numera den hindersprövning som företas av präs­ ten helt avgörande för om hinder mot äktenskapet kan uppdagas. Med hän­ syn härtill synes det principiellt oriktigt att vigsel i allmänhet inte skall

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1968 41

kunna äga rum utan föregående lysning. Visserligen kan enligt förslaget lysning underlåtas, om kungörandet med hänsyn till trolovads personliga förhållanden skulle vara till men för honom. Lysningsförrättaren och de trolovade kan emellertid ha olika meningar om de personliga skäl som kan godtas. Även om lysningsförfarandet inte längre tillerkänns några rätts­ verkningar, måste skälig hänsyn dock tas till att majoriteten av svenska folket säkert önskar ha kvar ett lysningsförfarande av traditionell typ. Detta önskemål kan tillgodoses genom en ordning, enligt vilken kungörande i kyrkan regelmässigt skall äga rum, om inte någon av kontrahenterna motsätter sig detta. I det senare fallet bör de trolovade ha rätt till vigsel, så snart vederbörlig hindersprövning har skett. Närmare bestämmelser om lysningsförfarandet kan ges i administrativ ordning. Det kan vara tvek­ samt, om ett kungörande av denna typ bör ske en eller flera söndagar. Traditionella skäl talar närmast för att kungörandet på samma sätt som nu sker tre gånger. Hovrätten över Skåne och Blekinge ger uttryck för liknande tankegångar. Vad kommittén anför om att kungörandet kan tänkas avhålla trolovad från att förtiga äktenskapshinder torde enligt hov­ rättens mening sakna verklighetsunderlag. Bara hänsyn till traditionen talar alltså för att lysningen behålls. Men det skälet kan åberopas bara för nuvarande system med lysning tre söndagar i råd. För kommitténs förslag talar ingen tradition. De vidgade möjligheterna till befrielse från lysning kommer att visa sig överflödiga och vålla irritation. Kontrahenterna bör själva få avgöra om lysning skall ske eller inte. Hindersprövningen bör vara en tillräcklig garanti för att de rättsliga förutsättningarna för äktenskap är uppfyllda. Om det konstateras att hinder mot äktenskapet inte föreligger bör bevis därom, förslagsvis kallat vigseltillstånd, kunna utfärdas utan att någon tidsfrist behöver avvaktas. De trolovade bör på begäran kunna få lysning kungjord i kyrkan på samma sätt som nu. Om de väljer ett sådant kungörande, bör de självfallet ha att avvakta att lysningen full­ bordas. Bl. a. Göta hovrätt och Folkpartiets kvinnoförbund uttalar sig i samma riktning. Stockholms rådhusrätt framhåller att de ändringar som kommittén föreslår i förfarandet tillsammans med de vidgade möjlighe­ terna till befrielse från lysning innebär en sådan uppluckring av lysnings­ förfarandet att det även med kommitténs inställning till kungörandets praktiska betydelse kan synas onödigt att över huvud taget behålla den obligatoriska lysningen. Folkpartiets ungdomsförbund anser att lysningsförfarandet också i den av kommittén föreslagna utformningen innebär ett intrång i religions­ friheten, eftersom befrielse från lysning skulle kräva särskild begäran därom. Riksförbundet för sexuell upplysning framhåller att förfarandet kan innebära betydande olägenheter t. ex. om kontrahenterna har sammanbott under äktenskapsliknande förhållanden och kanske även har barn. Flera remissinstanser hävdar att ett kungörelseförfarande i varje fall

42 Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1968

bör anordnas på annat sätt än kommittén föreslår. Socialstyrelsen anser det sålunda uppenbart att kungörandet bör ske på sätt som bättre än uppläsning i kyrka svarar mot syftet att nå en större allmänhet. Styrelsen nämner som exempel kungörelse på kommunal anslagstavla och i post­ kontor, eventuellt i förening med kungörelse på lämplig plats i eller invid kyrka. En sådan ordning utesluter givetvis inte att den som så önskar kan få lysningen kungjord genom uppläsning i kyrkan, om de kyrkliga myn­ digheterna medger det. Enligt länsstyrelsen i Gävleborgs län bör kungöran­ det ske genom anslag i församlingens expeditionslokal. Förbundet för reli­ gionsfrihet anser att annonsering i ortspressen bör användas, om kun­ görande anses nödvändigt. Den föreslagna nya bestämmelsen om undantag från lysningskravet biträds uttryckligen av länsstyrelsen i Gävleborgs län, domkapitlen i Karl­ stad och Härnösand samt Fredrika-Bremer-förbundet. Kyrkobokföringsinspektören i Stockholm hävdar att den som har utträtt ur svenska kyrkan bör kunna begära befrielse från lysning, även om han inte kan åberopa att kungörandet med hänsyn till hans personliga förhållanden skulle vara till men för honom. Enligt Stockholms rådhusrätt bör det i lagtexten klart anges vilka undan­ tag som avses. En negativ inställning till förslaget redovisas av centrala folkbokföringsoch uppbördsnämnden, domkapitlen i Uppsala, Linköping, Lund och Göte­ borg samt domareföreningarna. Därvid hävdas så gott som genomgående att vigselförrättaren, om förslaget genomförs, skulle åläggas en alltför vansklig och grannlaga prövning av förhållanden, om vilka han ofta saknar personlig kännedom. Linköpings domkapitel påpekar sålunda att den föreslagna lagtexten inte ger vigselförrättaren närmare ledning be­ träffande de krav som bör uppställas och den utredning som bör föreligga för att lysning skall kunna underlåtas. Självfallet skall vigselförrättaren och inte de trolovade avgöra, om lysning skall ske eller inte. Man kan emel­ lertid befara att de trolovade många gånger inte vill inse detta, och det är inte uteslutet att obehagliga situationer kan uppstå. Domkapitlet anser det uppenbart att vigselförrättaren många gånger inte kan grunda sitt av­ görande bara på de trolovade s egna uppgifter. En sådan prövning skulle ofta framstå som alltför osäker. Det kan sålunda givetvis inte förutsättas att vigselförrättaren har närmare kännedom om de trolovades personliga förhållanden. Han måste därför skaffa sig pålitliga uppgifter på annat sätt, vilket framstår som föga tilltalande. Domkapitlet finner det också tveksamt, om alla vigselförrättare har förutsättningar att träffa sådana avgöranden som det här gäller. I varje fall torde man vid förordnande av borgerliga vigselförrättare knappast ha räknat med sådana krav på vederbörandes kompetens. Bl. a. domareföreningarna uttalar sig på liknande sätt.

Kangl. Maj:ts proposition nr 136 år 1968 43

Domkapitlen i Uppsala, Lund och Göteborg ifrågasätter också behovet av den föreslagna undantagsbestämmelsen. Förbundet för religionsfrihet, Sveriges socialdemokratiska ungdomsför­ bund, Folkpartiets ungdomsförbund och Riksförbundet för sexuell upplys­ ning föreslår att hindersprövningen anförtros civil myndighet. Förbundet för religionsfrihet anser det orimligt att representanter för en religiös meningsriktning skall ha hand om denna uppgift, som berör alla medborgare.

Vigsel

Villkor för vigsel

Nuvarande ordning. Vigsel får i princip inte ske förrän lysning har ägt rum. Enligt 4 kap. 6 § andra stycket måste vigsel i allmänhet förrättas inom fyra månader efter det att lysningen har fullbordats. Om de trolovade eller endera av dem tillhör den nomadiserande lappbefolkningen, gäller lysningen emellertid ett år.

Familjerättskommittén. I anslutning till sitt förslag om ändringar beträf­ fande lysningsförfarandet har kommittén föreslagit vissa jämkningar i reg­ lerna om villkoren för vigsel. Bl. a. har uttrycket »den nomadiserande lappbefolkningen» i 4 kap. 6 § andra stycket ersatts med »den renskötande samebefolkningen» enligt önskemål från styrelsen för Svenska samernas riksförbund, som ansett att undantagsregeln fortfarande är berättigad. I fråga om innebörden av begreppet »renskötande» hänvisar kommittén till 1 § lagen den 18 juli 1928 (nr 309) om de svenska lapparnas rätt till renbete i Sverige. Kommittén påpekar att giltighetstiden skall räknas från lysningsdagen och inte från den dag då vigsel tidigast kunnat äga rum.

Remissyttrandena. Särbestämmelsen för den renskötande samebefolk­ ningen avstyrks av Luleå domkapitel och Folkpartiets ungdomsförbund, vilka anser att lagstiftningen inte bör göra skillnad mellan olika befolk­ ningsgrupper. Domkapitlet framhåller vidare att de moderna kommunika­ tionerna har förändrat livsförhållandena även för sameungdomen. Möj­ ligheterna att företa ny lysning, om en tidigare lysning förfaller, åberopas också. Slutligen uppger domkapitlet att en förfrågan hos pastor i Kare­ suando, Jukkasjärvi, Vittangi, Gällivare och Jokkmokks församlingar, vilka har den största samebefolkningen, har gett vid handen att undantagsbe­ stämmelsen utnyttjats bara i ett fall under de senaste tio åren.

44 Kungl. Maj.ts proposition nr 136 år 1968

Borgerlig vigsel Nuvarande ordning m. m. Äktenskap ingås genom kyrklig eller borgerlig vigsel (4 kap. 1 §). Borgerlig vigsel förrättas av lagfaren domare i allmän underrätt eller av den som länsstyrelsen särskilt förordnar till vigselför­ rättare (5 §). Enligt kungörelsen den 20 november 1964 (nr 678) med närmare föreskrifter om borgerlig vigsel är domare skyldig att viga bara under tjänstetid vid domstolens kansli. Bestämmelser om tjänstgöringstid för särskilt förordnad vigselförrättare meddelas av länsstyrelsen. Vid tillkomsten av nuvarande bestämmelser om behörig borgerlig vigsel­ förrättare framhöll departementschefen (prop. 1964: 163 s. 117) vikten av att länsstyrelserna utnyttjade möjligheten att förordna särskild vigselför­ rättare, så att det fanns borgerliga vigselförrättare på de orter där behov därav förelåg. Första lagutskottet underströk i sitt av riksdagen godkända utlåtande (nr 36) departementschefens uttalande. Utskottet framhöll att det särskilt i större kommuner kunde visa sig behövligt att utse en eller flera borgerliga vigselförrättare på ort, där det redan fanns ordinarie vigselförrättare. Härigenom kunde vinnas bl. a. den fördelen att man lät­ tare fick tillgång till borgerlig vigselförrättare, som var beredd att tjänst­ göra även på lördagar och helgdagsaftnar. Lämpliga vigselförrättare kunde stå att finna bl. a. bland de kommunala förtroendemännen. Om sådana förordnades, kunde befolkningen utanför centralorterna många gånger på lämpligt sätt tillförsäkras möjlighet till borgerlig vigsel. Utskottet har i sina av riksdagen godkända utlåtanden 1966: 15 och 1967: 12 erinrat om vikten av att de båda vigselformerna likställs genom ökat antal borgerliga vigselförrättare och värdiga lokaler för borgerlig vigsel.

Familjerättskommittén. Kommitténs förslag om borgerlig vigsel överens­ stämmer i sak med gällande rätt.

Remissyttrandena. Hovrätten över Skåne och Blekinge anser det önskvärt att systemet med särskilt förordnade vigselförrättare genomförs överallt och att dessa anlitas i första hand. Nuvarande ordning med domare som ordinarie vigselförrättare är enligt hovrätten ganska olämplig och närmast en nödlösning. Alla domare passar inte för uppgiften, som är helt främ­ mande för deras övriga ämbetsuppgifter. Möjligheten att få borgerlig vig­ sel av domare bör stå öppen bara i andra hand. Hovrätten anser det vidare önskvärt att kommunerna uppmuntras att tillhandahålla sådana praktiska anordningar att också den borgerliga vigseln får den allvarliga och hög­ tidliga prägel, som allmänheten begär av en vigsel. Förbundet för religions­ frihet, som också anser att den borgerliga vigselakten bör ges en värdigare inramning, pekar särskilt på behovet av lämpliga lokaler.

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1968 45

Några remissinstanser framhåller behovet av åtgärder för att öka möj­ ligheterna till borgerlig vigsel. Svenska stadsförbundet och Fredrika-Bremer-förbundet åberopar första lagutskottets uttalanden år 1964. Stadsför­ bundet anser i likhet med utskottet att det är angeläget att länsstyrelserna utnyttjar sina befogenheter att förordna borgerliga vigselförrättare. För­ bundet delar också utskottets uppfattning att lämpliga vigselförrättare står att finna bland de kommunala förtroendemännen. Om kretsen av borgerliga vigselförrättare vidgas i enlighet med utskottets intentioner bör det enligt Fredrika-Bremer-förbundet vara möjligt att i större utsträck­ ning än f. n. få borgerlig vigsel på lördagar och söndagar så att valfriheten mellan vigselformerna kan bli en realitet. Länsstyrelsen i Jönköpings län, Svenska stadsförbundet och Svenska kommunförbundet hävdar att särskilt förordnad borgerlig vigselförrättare bör få ersättning för uppdraget. En sådan ordning anses kunna minska svårigheterna att finna vigselförrättare som är villiga att tjänstgöra på fritid. Stadsförbundet och kommunförbundet, som hänvisar till att bor­ gerliga medlare enligt familj erättskommitténs förslag skall få ersättning av statsverket, föreslår att också arvode till särskilt förordnad vigselför­ rättare skall utgå av statsmedel.

Formfel vid vigsel

Nuvarande ordning. Enligt 4 kap. 9 § (ändrad 1951:681) är vigsel utan verkan, om den har förrättats av någon, som saknar behörighet att viga, eller om föreskrifterna i 8 § andra stycket inte har iakttagits. I 8 § andra stycket föreskrivs att de trolovade skall vara samtidigt närvarande inför vigselförrättaren och på hans fråga avge sitt ja och samtycke till äktenskapet samt därefter av honom förklaras för äkta makar. Motsvarande formkrav gäller i övriga nordiska länder. Enligt norsk rätt kan Konungen i särskilda fall förklara vigsel giltig, även om den har för­ rättats av någon som inte var behörig att viga. Godkännande kan ges också efter det att någon av parterna eller båda har avlidit.

Familjerättskommittén. Också i Sverige kan enligt kommitténs mening upp­ komma behov av att i efterhand bekräfta formellt bristfällig vigsel. Även om kraven på vigselns form är mycket enkla, saknas inte exempel på att något av dem har eftersatts på grund av förbiseende från vigselförrättarens sida. Tvekan kan också i vissa fall tänkas uppstå, om borgerlig vigselför­ rättare har varit behörig att viga. Har parterna varit i god tro och förlitat sig på att vigseln var giltig, ter det sig hårt om äktenskapet skall anses ogiltigt på grund av ett formfel som kanske upptäcks långt efteråt. Parterna kan visserligen i regel låta viga sig på nytt. Denna möjlighet står dock inte öppen, när någondera har av­

46 Kungi. Maj:ts proposition nr 136 år 1968

lidit och kan i andra fall vara förenad med avsevärda svårigheter. Enligt kommittén behöver det inte medföra några olägenheter om möjlighet öppnas för Kungl. Maj :t att, när synnerliga skäl föreligger, i efterhand godkänna en ogiltig vigsel med verkan att äktenskapet skall anses ha bestått alltsedan vigseln. Ansökan om godkännande bör kunna göras av mannen eller kvinnan eller, om någon av dem har avlidit, av arvinge till denne. Några närmare riktlinjer för utövandet av dispensbefogenheten torde inte behöva anges. Fråga om tillämpning av undantagsbestämmelsen torde uppkomma bara i sällsynta undantagsfall. Det bör självfallet inte komma i fråga att mot någonderas bestridande eller efter enderas död godkänna vigsel, som är behäftad med formellt fel, om tvekan kan råda rörande de trolovades vilja att ingå äktenskapet. Förslaget avser väsent­ ligen sådana fall då något fel i förrättningen har uppkommit av rent för­ biseende, t. ex. om vigselförrättaren vid samtidig vigsel av flera brudpar har glömt att avkräva någon av de trolovade hans uttryckliga ja och sam­ tycke till äktenskapet eller att förklara något av paren för äkta makar.

Remissyttrandena. Förslaget har godtagits av samtliga remissinstanser utom länsstyrelsen i Gävleborgs lån, som framhåller att förslaget inte anger hur formfel vid vigsel skall konstateras. Med hänsyn till de följder ogil­ tigheten medför bör denna fastställas genom särskilt förfarande inför myndighet. Det är inte nödvändigt att befogenheten tillkommer domstol. Uppgiften kan lämpligen anförtros domkapitel vid kyrklig vigsel och läns­ styrelse vid borgerlig vigsel. Dessa myndigheter bör också få befogenhet att förklara att ogiltig vigsel skall bestå.

Vissa återgångs- och skillnadsgrunder

Äktenskap kan, förutom genom makes död, upplösas genom dom på återgång eller på äktenskapsskillnad. Dessa båda institut är i så måtto likställda att de avser upplösning av giltigt äktenskap. Medan skälen för återgång hänför sig till omständigheter vid äktenskapets ingående, avser skillnadsgrunderna förhållanden som har uppstått efter vigseln. Denna olik­ het har ansetts böra påverka regleringen av de ekonomiska mellanhavandena vid upplösningen.

Återgång på grund av kroppsliga sjukdomstillstånd Nuvarande ordning. Äktenskap skall enligt 10 kap. 3 § första stycket 3. på yrkande av make gå åter, om denne inte kände till att den andra maken

Knngl. Maj:ts proposition nr 136 år 1968 47

vid vigseln led av fallandesot, som härrör av övervägande inre orsaker, könssjukdom i smittosamt skede, spetälska eller obotlig vanförhet till äktenskap. Talan om återgång skall väckas inom sex månader från det maken fick kännedom om återgångsskälet och senast inom tre år efter vig­ seln (3 § andra stycket). Vidare gäller enligt paragrafens tredje stycke att återgångstalan inte får anställas för könssjukdom, om maken inte har smittats och sjukdomen inte längre är i smittosamt skede, eller för annan sjukdom sedan den har botats. De danska, isländska och norska äktenskapslagarna innehåller i huvudsak samma återgångsskäl. Den finska lagen innehåller en mera allmänt avfattad regel om återgång på grund av svek eller misstag angående bl. a. svår sjuk­ dom.

Kommittén angående medicinska äktenskapshinder. Kommittén föreslår som tidigare har nämnts att äktenskapshindret vid epilepsi upphävs. Sam­ tidigt bör enligt kommittén den mot hindret svarande återgångsgrunden upphöra att gälla. Kommittén framhåller vidare att spetälska numera kan betraktas som i det närmaste försvunnen i vårt land. Bara något enstaka fall förekommer alltjämt. Det finns därför inte något praktiskt behov att behålla denna sjukdom som särskild återgångsgrund. Eftersom andra sjukdomar kan ha lika allvarliga verkningar, framstår en särregel för spetälska också som tämligen godtycklig från medicinsk synpunkt. Kommittén föreslår därför att spetälska inte längre skall utgöra återgångsskäl.

Familjerättskommittén. I anslutning till sitt förslag att slopa epilepsi som äktenskapshinder förordar kommittén att epilepsi får utgå också som åter­ gångsgrund. Däremot vill kommittén inte förorda motsvarande ändring i fråga om könssjukdom i smittosamt skede, trots att inte heller sådan sjukdom skall vara äktenskapshinder enligt kommittéförslaget. Att make vid vigseln, andra maken ovetande, led av könssjukdom i smittosamt skede kan enligt vad kommittén framhåller kännas så kränkande för den senare att han inte rimligen bör betagas rätten att föra talan om återgång i den begränsade utsträckning som nuvarande bestämmelse medger. Det kan f. ö. förutsättas att talan om återgång väcks bara om sjukdomen är svår­ artad. Spetälska synes som ett numera opraktiskt fall böra utgå som åter­ gångsgrund.

Remissyttranden över familjerättskommitténs förslag. Länsläkaren i Kristianstads län anser att könssjukdom i smittosamt skede alltjämt bör utgöra återgångsgrund. Hovrätten över Skåne och Blekinge föreslår att obotlig vanförhet till äktenskap får utgå som återgångsgrund. Starka skäl talar enligt hovrättens mening för att makarna hänvisas till att i vanlig

48 Kungl. Maj:ts proposition nr i36 år 1968

ordning söka hemskillnad eller äktenskapsskillnad, om det visar sig att samlevnaden mellan dem blir omöjlig av denna anledning.

Hemskillnad på gemensamt yrkande Nuvarande ordning m. m. Makar, som är ense om att de på grund av djup och varaktig söndring inte kan fortsätta sammanlevnaden, har enligt 11 kap. 1 § rätt att få hemskillnad. Målet får enligt 15 kap. 7 § inte tas upp till prövning utan att fullständig medling har ägt rum. Av förarbetena (NJA II 1916 s. 200) framgår att det tillkommer makarna själva att bedöma, om sammanlevnaden kan fortsättas. Rätten har bara att ta hänsyn till om makarna är eniga i skillnadsfrågan men får inte gå in i någon prövning av förhållandet mellan parterna. I överensstämmelse här­ med innehöll det för riksdagen framlagda förslaget inte något uttryckligt krav på djup och varaktig söndring mellan makarna. Avsikten var emel­ lertid inte att möjliggöra skilsmässa i andra fall än då makar efter allvar­ ligt och moget övervägande funnit sig inte kunna med fördel fortsätta sam­ manlevnaden. För att denna avsikt skulle komma till uttryck i lagtexten gjordes under riksdagsbehandlingen en hänvisning till djup och varaktig söndring.

Lagrummet har motsvarighet i övriga nordiska länder. De isländska och norska bestämmelserna innehåller inte någon hänvisning till djup och var­ aktig söndring som grund för makarnas önskan om hemskillnad. Det räcker enligt den norska regeln med att makarna anser sig inte kunna fortsätta sam­ manlevnaden och är ense om hemskillnad.

Familjerättskommittén. Nuvarande krav på djup och varaktig söndring kan visserligen ha avsedd verkan såtillvida som en begäran om hemskillnad knappast kan bifallas, om den framställs helt kort efter äktenskapets in­ gående. I allmänhet måste emellertid makarnas uppgift om söndringen tas för god. En viss garanti mot förhastade hemskillnader ligger i kravet på medling. Men har sådan ägt rum kan makarna få hemskillnad, om de anger att de på grund av djup och varaktig söndring finner sig inte kunna fortsätta sammanlevnaden. På detta sätt förfar man också i många fall, när orsaken till hemskillnadsansökan är en annan än djup och varaktig söndring, t. ex. otrohet från endera makens sida. I stället för att inför rätten dra fram någon särskild omständighet, som berättigar till hem- eller äktenskapsskillnad, går den kränkte maken med på gemensam ansökan om hemskillnad. Det är emellertid otillfredsställande att makar, som vill ha hemskillnad, tvingas använda ordalag som inte motsvarar verkliga förhål­

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1968 49

landet. Kommittén förordar därför att stadgandet avfattas så att makar skall kunna få hemskillnad, om de på grund av djup och varaktig söndring eller eljest finner sig böra häva sammanlevnaden.

Remissyttrandena. Sveriges advokatsamfund, Föreningen Sveriges rätts­ hjälpsjurister och Rätts psykiatriska föreningen tillstyrker förslaget och finner det tillfredställande att djup och varaktig söndring inte längre skall behöva anges som grund för hemskillnad. Uppsala domkapitel godtar i huvudsak förslaget men förordar i syfte att förebygga missbruk och för­ hastade skilsmässor att uttrycket »eller eljest» byts ut mot en formulering som understryker att det bör vara fråga om allvarliga motsättningar mellan makarna eller svåra störningar i äktenskapet. Göteborgs rådhusrätt vänder sig mot att makarna i fråga om möjlig­ heterna att fortsätta äktenskapet skall förklara bara att de finner sig böra häva sammanlevnaden. Makarna förutsätts ha den uppfattningen att äkten­ skapet är ohållbart och att de av den anledningen inte kan fortsätta sam­ manlevnaden. Detta kommer enligt rådhusrättens åsikt till uttryck på ett na­ turligt sätt i paragrafens nuvarande lydelse. Det kan också ha viss betydelse att makarna tvingas överväga om de verkligen kan fortsätta samman­ levnaden eller inte. Rådhusrätten avstyrker därför ändring i denna del. En­ ligt hovrätten för Övre Norrland torde det i allmänhet inte finnas skäl för hemskillnad, om makarna inte med gott samvete kan förklara att det är söndring mellan dem. Hovrätten finner det emellertid inte uteslutet att hemskillnad någon gång bör medges, även om makarna saknar grund för en sådan förklaring. Att makarna som kommittén föreslår skall kunna få hemskillnad, om de finner sig böra häva sammanlevnaden, är däremot knappast förenligt med samhällets syn på äktenskapet som ett i princip livsvarigt förbund. Hovrätten föreslår, liksom också hovrätten över Skåne och Blekinge, att regeln formuleras så att makar, som finner sig inte kunna fortsätta sammanlevnaden, skall ha rätt till hemskillnad, när de är ense därom. Enligt Göta hovrätt bör lagrummet bara innehålla att makar, som inte vill fortsätta sammanlevnaden, kan erhålla hemskillnad. Ett par remissinstanser avstyrker ändring av paragrafen. Enligt Stock­ holms rådhusrätt innebär kommitténs förslag närmast att makarna inte behöver ange något skäl för sin önskan om hemskillnad. Det formella kravet på djup och varaktig söndring utgör emellertid utgångspunkten för den som skall medla mellan makarna. Skulle makar kunna få hemskillnad utan att ens behöva ange någon grund för sin önskan, kan det också befaras att hemskillnadsförfarandet övergår till att bli en ren registreringsåtgärd. Det finns inte anledning att främja en sådan utveckling. Inte heller Stock­ holms domkapitel anser att kommittén har anfört bärande skäl för upp­ mjukningen av kravet på djup och varaktig söndring. Ändringen kommer 4 — Bihang till riksdagens protokoll 1968. 1 saml. Nr 136

50 Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1968

utan tvekan att minska allmänhetens respekt för äktenskapet som en livsvarig förbindelse, vilket kan medföra allvarliga vådor för samhället.

Äktenskapsskillnad på grund av tvegifte Nuvarande ordning. Har make ingått nytt gifte medan det tidigare äkten­ skapet består, kan andra maken i det första äktenskapet enligt 11 kap. 7 § få äktenskapsskillnad. Talan måste väckas inom sex manader från det att han fick kunskap om den nya vigseln. Motsvarande regler finns i övriga nordiska länder utom Finland, där make i tvegiftesfallen är hänvisad till att söka skilsmässa på grund av äktenskapsbrott.

Familjerättskommittén. Efter utgången av preskriptionstiden i 11 kap. 7 § kan en tvegiftessituation upplösas bara genom talan om återgång av det senare äktenskapet (10 kap. 1 §). Detta framstår som otillfredsställande, om preskriptionsregeln har förbisetts men alla berörda parter önskar upp­ lösning av det tidigare äktenskapet. Då måste nämligen dömas först till återgång av det senare äktenskapet och sedan till äktenskapsskillnad i det tidigare äktenskapet på annan grund än tvegifte. Härefter kan makarna i det senare äktenskapet gifta om sig. Kommittén föreslår därför att preskrip­ tionsregeln upphävs.

Remissyttrandena. Förslaget har godtagits av samtliga remissinstanser. Rättspsykiatriska föreningen hälsar förslaget med tillfredsställelse.

Äktenskapsskillnad på grund av otrohet Nuvarande ordning. Enligt It kap. 8 § (ändrad 1937: 243) har make rätt till äktenskapsskillnad, om den andra maken bryter äktenskapet med hor eller eljest övar otukt med annan. Äktenskapsskillnad kan dock inte be­ viljas make, som har varit delaktig i gärningen eller samtyckt därtill. Talan skall väckas inom sex månader efter erhållen kunskap om gärningen och senast inom tre år sedan den begicks. Motsvarande grund för skilsmässa finns i övriga nordiska länder.

Familjerättskommittén. Otrohet kan vara en följd av tillfälliga omständig­ heter. Utsikterna att äktenskapet skall kunna fortsättas är då relativt goda. Det kan likväl ligga nära till hands att den förfördelade maken, när han får reda på otroheten, begär skilsmässa utan att ge sig tid till besin­ ning. Om det i ett sådant fall kunde dömas till hemskillnad i stället för äktenskapsskillnad, skulle maken under hemskillnadstiden få tillfälle att överväga, om han kan överse med otroheten. En betänketid kan vara

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1968 51

värdefull, inte minst med tanke på barnen. Visserligen leder hemskillnad i flertalet fall till äktenskapsskillnad. Men den omständigheten att ett inte obetydligt antal makar efter vunnen hemskillnad återupptar samman­ levnaden visar att institutet har sitt värde. Trots det sagda ställer sig kommittén mycket tveksam till tanken att avskaffa rätten till omedelbar äktenskapsskillnad på grund av otrohet. Sexuell trohet mellan makar är av grundläggande betydelse för att ett gott förhållande skall kunna bevaras i äktenskapet och alltså också för att detta skall kunna erbjuda en lämplig miljö för gemensamma barns vård och fostran. Det är av vikt att denna uppfattning kommer till klart uttryck i lagstiftningen. Man måste också beakta att äktenskapsbrott alltjämt regel­ mässigt av den oskyldige maken uppfattas som en allvarlig personlig kränk­ ning. Inte sällan torde det av känslomässiga skäl framstå som omöjligt för honom att fortsätta äktenskapet. Det kan kännas som en ny oförrätt, om äktenskapet inte kan upplösas förrän efter hemskillnad, i synnerhet när den andra maken uppehåller en utomäktenskaplig förbindelse under liemskillnadstiden. Hemskillnadens betydelse som prövotid bör inte heller över­ skattas. Vid hemskillnadsårets utgång kan make få äktenskapsskillnad, även om den andra maken då vill fortsätta äktenskapet. I de fall, där det alls finns utsikter att äktenskapet skall kunna bestå, torde otrohet ofta nog bara leda till gemensam ansökan om hemskillnad. Det bör slutligen också beaktas att otrohet är skilsmässogrund i de flesta utländska lagar som över huvud taget tillåter äktenskapsskillnad. Från internationellt privat­ rättslig synpunkt är det därför förenat med betydande fördelar om skillnadsgrunden står kvar i svensk rätt. Kommittén anser övervägande skäl tala för att rätten till omedelbar äktenskapsskillnad i otrohetsfallen behålls som huvudregel. Redan nu gäller att rätten till skilsmässa på grund av otrohet är ute­ sluten, om den andra maken har varit delaktig i gärningen eller lämnat sitt samtycke därtill. Det förra fallet torde inte behöva särskilt anges, eftersom samtycke då alltid kan antas föreligga. Rätten till äktenskapsskillnad bör emellertid begränsas ytterligare. År makarna hemskilda, kan makes otrohet typiskt sett inte anses tillfoga den andre någon kränkning av allvarligare art. Det kan visserligen sägas att hemskillnadstidens karaktär av prövooch betänketid förutsätter att trohetsplikten upprätthålls. Möjligheten att vinna omedelbar äktenskapsskillnad är emellertid inte någon lämplig sanktion i detta fall. Kommittén förordar därför att otrohet under hem­ skillnad inte skall grunda rätt till äktenskapsskillnad. Också i andra fall kan särskilda skäl tala mot omedelbar skilsmässa. Omständigheterna kan vara sådana att otroheten inte innebär någon grövre kränkning av den andra maken. Hit kan ibland hänföras äktenskapsbrott medan makarna levde åtskilda på grund av söndring, som inte beror på makes utomäktenskapliga förbindelse. Har den make som yrkar äktenskapsskillnad själv

52 Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1968

varit otrogen eller har han utan giltig orsak lämnat hemmet för längre tid, kan omständigheterna också vara sådana att han inte bör få omedelbar skilsmässa. Det synes inte tilltalande att dom på äktenskapsskillnad då skall fällas mot den, djupare sett, förfördelade maken. Kommittén föreslår i enlighet med det anförda att huvudregeln inte skall tillämpas, om den andra maken har samtyckt till gärningen eller makarna var hemskilda eller särskilda skäl i annat fall talar mot äktenskapsskillnad. Kommittén framhåller att make redan nu torde kunna få hemskillnad enligt 11 kap. 2 § på grund av den andra makens otrohet, om han föredrar det framför äktenskapsskillnad. En särskild regel om hemskillnad föreslås emellertid i 8 §.

Remissyttrandena. Kommitténs förslag biträds helt eller i allt väsentligt av Svea hovrätt, hovrätten för Västra Sverige, hovrätten för Övre Norrland, domkapitlet i Lund, en ledamot av rådhusrätten i Malmö, domareförening­ arna, advokatsamfundet, Högerpartiets kvinnoförbund och Yrkeskvinnors klubbars riksförbund. Från flera håll understryks vikten av att otrohet alltjämt i princip skall grunda rätt till omedelbar äktenskapsskillnad. Svea hovrätt finner att det i vissa fall skulle vara uppenbart otillfredsställande, om den förfördelade maken saknade rätt att begära äktenskapsskillnad vid otrohet. Höger­ partiets kvinnoförbund uttalar sig på liknande sätt. Domareföreningarna anser att redan hänsynen till den oskyldige maken ofta kräver att denne har möjlighet till omedelbar skilsmässa. De gemensamma barnen har vi­ dare berättigade krav på att föräldrarnas äktenskap skall kunna erbjuda dem en lämplig miljö för vård och fostran. Det är ofta större risk för att barn miljöskadas i disharmoniska äktenskap än efter en skilsmässa. De tvister och störningar som ofta förekommer under ett hemskillnadsår är inte nyttiga för barnen. Enligt en ledamot av rådhusrätten i Malmö finns det risk för moralisk uppluckring om äktenskapsbrott bara kan leda till hemskillnad. Enligt Yrkeskvinnors klubbars riksförbund är det värdefullt att möj­ ligheterna till äktenskapsskillnad på grund av otrohet jämkas på föreslaget sätt. Andra allvarliga omständigheter i ett äktenskap kan nämligen ofta vara den verkliga orsaken till otrohet. Föreningen Sveriges rättshjälps jurister avstyrker att paragrafen ändras. I flera yttranden förordas en lösning efter andra principiella riktlinjer. Bl. a. länsstyrelsen i Örebro län ansluter sig sålunda till det norska för­ slaget, enligt vilket möjligheten att vinna omedelbar äktenskapsskillnad står kvar men domstolen får rätt att i stället döma till hemskillnad. För­ hastade skilsmässor skulle därigenom kunna undvikas. Även Svea hovrätt och Lunds domkapitel anser att en sådan lösning är ett tänkbart alternativ till kommitténs förslag. Enligt hovrättens mening skulle emellertid den

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1968 53

diskretionära prövningsrätten ställa domstolarna inför ytterst vanskliga avgöranden. Rådhusrätten i Malmö förordar en huvudregel som i otrohetsfallen berättigar bara till hemskillnad men som förses med rimliga undan­ tag med hänsyn bl. a. till de internationellträttsliga aspekterna. Fredrika- Bremer-förbundet uttalar sig i samma riktning. Hovrätten över Skåne och Blekinge samt barnavårdsnämnderna i Malmö och Örebro anser att otrohet bara bör ge rätt till hemskillnad. Enligt hov­ rättens mening är det ofta svårt att bedöma skuldfrågan, och ett äktenskaps­ brott kan framstå snarare som ett symptom på söndring än som orsak därtill. Mot bakgrund av makarnas inbördes förhållande kan det ofta synas mindre motiverat att make uppfattar en tillfällig förvillelse från den andra makens sida som en allvarlig personlig kränkning. Hovrätten anser det inte vara ovanligt att den förfördelade maken utnyttjar otroheten för att skaffa sig fördelar vid kommande bodelning. Om make inleder varaktig förbindelse med annan, kan det å andra sidan vara otänkbart för den andra maken att fortsätta äktenskapet. Det kan i sådana fall verka stötande att makarna måste avvakta hemskillnadsårets utgång, innan äktenskapet blir definitivt upplöst. Intresset för en snabb upplösning synes emellertid främst ligga hos den make som har lämnat det gemensamma hemmet. Sveriges socialdemokratiska kvinnoförbund föreslår att frågan om otro­ het som grund för omedelbar äktenskapsskillnad utreds ytterligare. För­ bundet ifrågasätter om nuvarande huvudregel är motiverad i de fall då otroheten är en följd av tillfälliga omständigheter och utsikterna för fort­ satt äktenskap ter sig gynnsamma. Äktenskapsskillnad kan emellertid vara berättigad, när make önskar legalisera ett väntat barn genom nytt giftermål. Några remissinstanser ansluter sig uttryckligen till kommitténs förslag att otrohet under hemskillnad inte skall grunda rätt till äktenskapsskillnad. Rättspsykiatriska föreningen anser att förslaget stämmer överens med mo­ derna mentalhygieniska idéer. Advokatsamfundet finner det vara riktigt att hemskilda makar inte skall kunna förkorta hemskillnadstiden genom att anhängiggöra talan om äktenskapsskillnad på grund av otrohet. Enligt Göteborgs rådhusrätt innebär förslaget en önskvärd begränsning av de möjligheter som nu finns att utnyttja lagrummet i obehörigt syfte. En kritisk inställning kommer emellertid till uttryck i flera yttranden. Enligt Stockholms rådhusrätt bortser kommittén från en av äktenskapets grundtankar. Makarna är också under hemskillnad gifta med varandra, och om de inte har löst varandra från trohetsplikten kan otrohet uppfattas som en kränkning av den andra maken. Om make under hemskillnadstiden väntar barn med annan än sin make, bör det finnas möjlighet till omedel­ bar äktenskapsskillnad, så att förbindelsen kan legaliseras så snart som möjligt. Situationen kan också vara den att make har varit otrogen men att makarna har enats om att under en hemskillnadstid överväga om äkten­ skapet ändå kan fortsättas. Återupptar då den otrogne maken sin utom-

54 Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1968

äktenskapliga förbindelse eller inleder han en ny, bör den andra maken kunna få omedelbar skilsmässa. Svea hovrätt anser att det även under hemskillnad kan tänkas situationer, där det skulle te sig stötande att inte låta den förfördelade maken få äktenskapsskillnad. Uppsala domkapitel uttalar sig i samma riktning. Hovrätten för Övre Norrland föreslår ati undantagsbestämmelsen utformas på ett sådant sätt att den inte utesluter omedelbar skilsmässa vid otrohet under hemskillnadstiden. Den föreslagna särskilda bestämmelsen om rätt till hemskillnad berörs i några yttranden. Hovrätten för Övre Norrland framhåller att makar redan nu i betydande omfattning torde använda sig av hemskillnadsinstitutet i otrohetsfallen. Även om den föreslagna regeln kan förefalla onödig, synes det vara av betydelse att lagrummet innehåller ett påpekande om att den mindre definitiva vägen står öppen. I vissa fall av otrohet kan det för övrigt vara tveksamt, om förutsättningarna för hemskillnad enligt 2 § andra stycket formellt sett är uppfyllda. Stockholms rådhusrätt och Föreningen Sveriges rättshjälpsjurister anser att förslaget är onödigt och hänvisar till möjligheten till hemskillnad enligt 2 § andra stycket.

Nordiska rådets rekommendation. Nordiska rådet har i rekommendation nr 7/1967 hemställt bl. a. att nuvarande regler om äktenskapsskillnad på grund av otrohet ändras i överensstämmelse med det norska kommittéför­ slaget. Enligt detta står otrohet kvar som grund för äktenskapsskillnad samtidigt som domstolen får möjlighet att i stället döma till hemskillnad, när hänsyn till gemensamma barn eller andra viktiga grunder talar härför. Principen att domstol skall kunna vägra omedelbar äktenskapsskillnad bör enligt rekommendationen ha motsvarande tillämpning även när otroheten begåtts under hemskillnadstid. Rekommendationen antogs efter förslag av juridiska utskottet (A 105 T/j) med 36 röster mot 17, medan 9 medlemmar avstod från att rösta.

Äktenskapsskillnad på grund av brott mot make eller barn Nuvarande ordning. Enligt 11 kap. 10 § har make rätt till äktenskaps­ skillnad, om den andra maken har stämplat mot hans liv eller förövat grov misshandel mot honom. Talan skall väckas inom sex månader efter vunnen kunskap om gärningen och senast inom tre år sedan den begicks. Av förarbetena (NJA II 1916 s. 221) framgår att någon anknytning till strafflagstiftningens olika arter av misshandel inte är avsedd. Frågan om misshandeln skall anses grov får i varje särskilt fall bedömas efter omstän­ digheterna. Motsvarande bestämmelser i de danska och finska lagarna har väsentligen samma lydelse som den svenska. Enligt isländsk och norsk rätt är även

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1968 55

misshandel av barnen skillnadsgrund. Det norska stadgandet omfattar också vissa andra gärningar än misshandel.

Familjerättskomimttén. Också andra brott mot makes person än miss­ handel kan enligt kommittén vara av den art att de bör grunda rätt till äk­ tenskapsskillnad. Vissa av de i brottsbalken upptagna brotten mot frihet kan sålunda vara så allvarliga eller röja sådan hänsynslöshet och råhet hos den skyldige maken att den andre bör kunna få omedelbar skilsmässa. Detsam­ ma gäller sedlighetsbrotten. Också ärekränkning kan tänkas ske under så uppseendeväckande former och medföra sådan allvarlig skada att en de­ finitiv brytning mellan makarna måste anses ofrånkomlig. Skillnadsgrunden bör därför omfatta alla allvarliga brott mot makes person. Bedömningen bör ske med hänsyn främst till den betydelse brottet kan ha för den äktenskap­ liga sammanlevnaden. Den relativa preskriptionstiden bör förlängas till ett år. Kommittén har också övervägt frågan om brott mot barn, som står un­ der makarnas eller enderas vårdnad, bör grunda rätt till äktenskapsskillnad. Tillräckligt skydd för dessa bör visserligen i allmänhet kunna vinnas ge­ nom hemskillnad. Det kan emellertid förekomma fall, då förhållandena har utvecklat sig så att möjlighet till äktenskapsskillnad bör finnas, exem­ pelvis om mannen är alkoholist och har förgripit sig mot barnen. En motsvarighet bör alltså införas till de isländska och norska bestäm­ melserna om misshandel av barnen som grund för skilsmässa. Även and­ ra brott mot barnens person, t. ex. brott mot frihet och sedlighetsbrott, kan vara av den art att de bör grunda rätt till äktenskapsskillnad, om det anses påkallat av hänsyn till barnets bästa. Det bör inte krävas att brottet skall vara av allvarlig beskaffenhet. Även brott av lindrigare slag bör kunna komma i fråga som skillnadsgrund, t. ex. om de har upprepats. En enstaka förseelse bör ge rätt till äktenskapsskillnad bara om den har skapat skräck och otrygghet hos barnet eller har röjt sådan hänsynslös­ het eller brist på karaktär hos den felande att ett upprepande kan be­ faras. Den skada brottet kan ha vållat barnet och barnets möjligheter till fortsatt sammanlevnad med den felande maken bör vägas mot den ogynn­ samma inverkan på barnets utveckling som en splittring av familjen kan få. Någon preskriptionstid bör inte gälla i fråga om brott mot barn.

Remissyttrandena. Förslaget om vidgade möjligheter till äktenskapsskill­ nad på grund av brott mot makes person biträds uttryckligen av Svea hov­ rätt och Rättspsykiatriska föreningen, som båda anser det särskilt angeläget att äktenskap, där den ena maken är alkoholist, skall kunna upplösas i större utsträckning än nu. Enligt hovrätten över Skåne och Blekinge är det inte motiverat att låta alla allvarliga brott mot makes person grunda rätt till äktenskapsskillnad. Det kan sålunda inte vara riktigt att omedelbar äktenskapsskillnad skall kunna erhållas, om make allvarligt ärekränker den andra maken. Missbruk kan

56 Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1968

inte uteslutas. Erfarenheten visar emellertid att det kan förekomma fall, då make i en konfliktsituation hotar den andra maken och att detta hot kan utlö­ sas t. ex. under alkoholpåverkan. Under sådana förhållanden bör den hotade maken kunna få äktenskapsskillnad. En viss utvidgning av nuvarande regel bör därför genomföras. Hovrätten föreslår att make skall kunna få äkten­ skapsskillnad, om den andra maken försöker dräpa honom eller hotar ho­ nom till livet eller stämplar mot hans liv eller förövar allvarlig misshandel mot honom eller hotar därmed. Förslaget om rätt till äktenskapsskillnad på grund av brott mot barnens person biträds uttryckligen av bl. a. Svea hovrätt, länsstyrelsen i Kristian­ stads län och domareföreningarna. Hovrätten anser det angeläget att make snabbt kan få äktenskapsskillnad, när den andra maken har gjort sig skyl­ dig till misshandel eller annat brott mot barnen. Enligt länsstyrelsen utgör hemskillnad kanske i och för sig i regel tillräckligt skydd för barnet. Det har emellertid förekommit att make under hemskillnadsåret utsatts för på­ tryckningar om att återuppta sammanlevnaden. Därvid har barnets trygghet ofta fått träda i bakgrunden. Det är värdefullt att äktenskapet i sådana fall snabbt kan upplösas. Göta hovrätt utgår från att domstolarna vid prövning av frågan om äk­ tenskapsskillnad gör en nyanserad bedömning med hänsyn till barnets bästa. Det finns emellertid risk för att den av kommittén föreslagna bestämmelsen kan leda till missbruk och trakasserier. En enstaka ringa misshandel kan exempelvis ge make anledning att oberättigat hota med äktenskapsskillnad. Förutsättningarna för äktenskapsskillnad bör därför skärpas, förslagsvis så att skillnad skall finnas uppenbart påkallad med hänsyn till barnets bästa. Ett par remissinstanser avstyrker förslaget. Stockholms rådhusrätt anser att hemskillnad ofta kan ge barnen tillräckligt skydd. Har exempelvis man­ nen misshandlat barnet eller på annat sätt förgått sig mot detta, torde hän­ delsen i de allvarliga fall för vilka stadgandet måste vara avsett även för hustrun vara en upplevelse av sådan art att hon har anledning att begära hemskillnad. Den föreslagna bestämmelsen upptar i själva verket ett spe­ ciellt fall av kvalificerad hemskillnad. I särskilt grova fall kan bestämmel­ serna i 11 kap. 11 § om äktenskapsskillnad på grund av dom i brottmål bli tillämpliga. Den nya skillnadsgrunden kommer att bli svår att tillämpa och kan föranleda missbruk och trakasserier från make, som anser sig förför­ delad, samt opåkallad inblandning från utomstående. Om förslaget genom­ förs bör lagtexten i varje fall förtydligas, så att rättstillämpningen kan bli någorlunda enhetlig. Kravet att barnet skall stå under makarnas eller enderas vårdnad synes vidare inte helt lämpligt, eftersom det är den faktiska vården som har betydelse i sammanhanget. Rådhusrätten i Malmö avstyrker förslaget på liknande grunder och framhåller att mannen i de fall som åsyf­ tas oftast torde vara så allvarligt alkoholiserad att hustrun av den anled­ ningen kan få omedelbar äktenskapsskillnad.

Kungl. Maj:ls proposition nr 136 år 1968 57

Avsaknaden av en preskriptionsregel kommenteras i ett par yttranden. Enligt domareföreningarna måste det med en sådan ordning åligga dom­ stolarna att vid en prövning av vad som är påkallat med hänsyn till barnens bästa beakta inte bara den brottsliga gärningens svårighetsgrad i och för sig utan också den tid som har förflutit sedan gärningen begicks. Det gäller emellertid framför allt att beakta om barnens möjligheter till fortsatt har­ monisk uppväxt och utveckling i äktenskapsmiljön är i fara. Juridiska fakul­ teten i Lund anser särskild preskriptionsregel motiverad.

Äktenskapsskillnad på grund av sinnessjukdom

Nuvarande ordning. Enligt 11 kap. 13 § (ändrad 1945:273) har make rätt till äktenskapsskillnad på grund av andra makens sinnessjukdom, om sjukdomen under äktenskapet har fortfarit tre år och det inte finns skälig förhoppning att den sjuke varaktigt återställs till hälsan. Undantag gäller dock för det fall att den friske maken kände till sjukdomen vid vigseln och det skäligen kan fordras att han fortsätter äktenskapet. Enligt 15 kap. 10 § får talan inte bifallas utan att läkarintyg angående sjukdomen har företetts. Skilsmässoregeln har motsvarighet i övriga nordiska länder. I Finland föreligger rätt till äktenskapsskillnad även vid sinnesslöhet. Den finska lagen ger rätt till skilsmässa också när sjukdomen har varat kortare tid än tre år, om synnerligen vägande skäl föreligger.

Familjerättskommittén. Möjligheterna att bota psykiska sjukdomar är nu helt andra än förr. Man är på läkarhåll även av hänsyn till den sjuke obenä­ gen att utfärda intyg om att det inte finns skälig förhoppning att denne till­ frisknar. Om behövligt läkarintyg inte kan erhållas, är make som vill skiljas nu hänvisad till att söka hemskillnad. Härför krävs att medling eller försök därtill har ägt rum. Om sjukdomen är av den ant att den sjuke maken saknar rättslig handlingsförmåga, kan emellertid någon medling med laga verkan inte komma till stånd. Den situationen kan alltså uppkomma att den friske maken saknar möjlighet att få vare sig hemskillnad eller äktenskapsskillnad enligt förevarande paragraf. Också i andra fall än då sinnessjukdom ute­ sluter rättslig handlingsförmåga kan sjukdomen vara av den art och ha lett till sådant förhållande i äktenskapet att den friske maken bör ha rätt till äktenskapsskillnad, även om det inte går att få läkarintyg om att skälig, förhoppning om tillfrisknande saknas. Utsikterna till en förbättring av den sjukes tillstånd bör beaktas vid prövningen av skillnadsfrågan, men oviss­ het därom bör inte som nu är fallet hindra skilsmässa. Sannolikheten för tillfrisknande bör ingå i bedömningen liksom övriga omständigheter kring sjukdomen, såsom dess art, varaktighet och betydelse i övrigt för den äkten­ skapliga sammanlevnaden. Som huvudregel bör gälla att make har rätt till äktenskapsskillnad, om den andra maken är sinnessjuk och sjukdomen un­

58 Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1968

der äktenskapet har fortfarit tre år samt det inte skäligen kan fordras att han fortsätter äktenskapet. I vissa undantagsfall kan det redan på ett tidigt stadium stå klart att nå­ got tillfrisknande inte är att vänta. Äktenskapsskillnad kan i sådana fall vara motiverad av hänsyn till både den friske maken och barnen. Kommittén an­ ser därför att det bör kunna dömas till äktenskapsskillnad även om sjuk­ domen har varat kortare tid än tre år, när synnerliga skäl föreligger.

Remissyttrandena. Den föreslagna huvudregeln tillstyrks av medicinska fakulteten i Uppsala och advokatsamfundet. Enligt fakultetens mening är det välbetänkt att slopa nuvarande villkor att skälig förhoppning om tillfrisk­ nande saknas. En person, vars mentala sjukdom trots de moderna psykiska behandlingsmöjligheterna har fortsatt under tre år, kan bara i undantags­ fall återvinna full hälsa. Fakulteten förmodar att inte ens en psykiatriskt skolad läkare med någon större grad av säkerhet kan förutse de fall i vilka ett sent tillfrisknande kan inträffa. Fakulteten anser dessutom att en mer än treårig sjukdom utgör en så allvarlig påfrestning för den friske maken att den bör utgöra tillräcklig grund för äktenskapsskillnad. Advokatsamfun­ det framhåller att den föreslagna ändringen underlättar bevisningen. Svea hovrätt anser att det i vissa fall kan vara klart otillfredsställande att make måste vänta så länge som tre år för att få äktenskapsskillnad på grund av den andra makens sinnessjukdom. Hovrätten ifrågasätter därför, om inte den absoluta tid under vilken sjukdomen skall ha varat kan inskränkas till två år. Den föreslagna undantagsbestämmelsen tillstyrks av medicinska fakulte­ ten i Uppsala, advokatsamfundet och Rättspsykiatriska föreningen. Enligt föreningens uppfattning har nuvarande regel försvårat äktenskapsskillnad, då en sådan uppenbarligen har varit berättigad. Svea hovrätt finner att en relativt liberal tolkning av den föreslagna be­ stämmelsen är önskvärd. Regeln bör kunna tillämpas också i sådana fall då det i ett tidigt skede av sjukdomen kan anses i övervägande grad sanno­ likt att sjukdomen blir livsvarig. Hovrätten anser vidare att det är en brist att kommittén inte närmare har övervägt frågan om rätt för make till omedel­ bar äktenskapsskillnad, när den andra maken lider av annan djupgående rubbning av själsverksamheten än sinnessjukdom. Också denna fråga bör prövas.

Medling

Nuvarande ordning m. m. Allmänna bestämmelser om medling mellan makar finns i 14 kap. Enligt 1 § (ändrad 1951: 681) kan make påkalla med­ ling i fall som avses ill kap. 2 § första stycket eller om söndring i annat

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1968 59

fall har uppkommit mellan makarna. Rätt till medling föreligger också, om det har uppstått tvist mellan makarna angående underhållsskyldig­ heten eller i vissa ersättnings- och förvaltningsfrågor. Medling kan enligt samma lagrum företas av kyrklig, borgerlig eller särskilt förordnad med­ lare. Kyrklig medlare är präst i församling av svenska kyrkan, där makarna eller endera är kyrkobokförd, eller behörig vigselförrättare inom annat trossamfund, som makarna eller någon av dem tillhör. Den som har utsetts att vara borgerlig medlare i en kommun är behörig att medla, om makarna eller någon av dem har hemvist i kommunen. Särskilt förordnad medlare utses av rätten i den ort där makarna eller endera har sitt hemvist. Borgerliga medlare, minst en man och en kvinna, skall enligt 2 § (ändrad 1964:654) utses av rätten, om kommun har beslutat att medlare i tvister mellan makar skall utses eller om behov därav annars föreligger. Borgerlig medlare förordnas för två kalenderår. Avgår medlare före utgången av denna period, skall annan utses för den återstående tiden. Enligt 3 § kan medlaren kalla makarna till sig. Han skall på lämpligt sätt göra sig underrättad om anledningen till söndringen eller tvisten och söka förlika makarna. Medlaren har tystnadsplikt, och han får inte höras som vittne om vad han har fått veta vid medlingen. Gemensam ansökan om hemskillnad får enligt 15 kap. 7 § (ändrad 1946: 822) inte tas upp till prövning utan att det visas att medling har ägt rum. Vill den ena maken väcka talan om hemskillnad gäller enligt 15 kap. 8 § (ändrad 1946: 822), att målet inte kan tas upp till prövning, om det inte visas att medling har ägt rum eller att den andra maken har underlåtit att på kallelse infinna sig till medlingen eller inte kunnat anträffas med kal­ lelse. Har målet tagits upp utan att medling skett, kan rätten förordna om medling genom lämplig person (15 kap. 9 §, ändrad 1946: 822). Önskemål om vidgade möjligheter till borgerlig medling har framförts av 1955 års riksdag (1LU 28, rskr 253). Vidare har 1967 års riksdag (ABU 34, rskr 298) gett till känna vissa önskemål om kurser för borgerliga med­ lare. I sammanhanget förtjänar nämnas att landstingskommun eller stad, som inte ingår i landsting, kan få statsbidrag till försöksvis anordnad familjerådgivning. Föreligger särskilda skäl, kan bidrag utgå också till sådan rådgivning som bedrivs av kommun, som ingår i landstingskommun, eller av enskild. Verksamheten omfattar bl. a. rådgivning i samband med konfliktsituationer i äktenskap och familj samt upplysning om samlevnadsproblem. Bestämmelser i ämnet finns i kungörelsen den 2 december 1960 (nr 710) om statsbidrag till försöksvis anordnad familjerådgivning. I

I övriga nordiska länder saknas motsvarighet till de svenska bestäm­ melserna om medling utan samband med hem- eller äktenskapsskillnad. Make kan alltså påkalla medling bara i de fall då denna är processförut-

60 Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1968

sättning. I Danmark krävs medling i alla skillnadsmål. Medlingen förrättas av borgerlig myndighet, om båda makarna önskar det eller om de inte tillhör samma trossamfund, men annars av präst. I Finland är medling processförutsättning bara i mål om hemskillnad, om vilken makarna är ense. Medling förrättas av kyrklig eller borgerlig medlare. I Norge krävs medling eller medlingsförsök i mål om hemskillnad och om äktenskaps­ skillnad på grund av tre års särlevnad eller otrohet. Kyrklig och borgerlig medling förekommer. Medling kan också ske i form av rådgivning vid god­ känd institution för familjerådgivning. Enligt den isländska äktenskapslagstiftningen skall försök till medling ha ägt rum, innan hemskillnad beviljas på grund av makarnas överenskommelse liksom i andra fall innan hem- eller äktenskapsskillnad beviljas i administrativ ordning. Bara kyrk­ lig medling förekommer.

Familjerättskommittén. Det kan enligt kommitténs mening inte komma i fråga att ingripa mot den tilltagande skilsmässofrekvensen genom gene­ rell inskränkning av möjligheterna till äktenskapsskillnad. Andra vägar bör i stället prövas. Medlingsinstitutet kompletterar här åtgärder i form av föräktenskaplig upplysning och familjerådgivning. Medlingen kommer vis­ serligen sent, men en god medlare kan i åtskilliga fall göra stor nytta och försona makarna. Enligt kommittén har det antagits att omkring 20 pro­ cent av totala antalet medlingar har lett till i varje fall temporär försoning. Medlingen behöver vidare inte ha varit betydelselös, även om den inte hindrar att äktenskapet upplöses. Den kan nämligen leda till att skilsmässa sker under mindre uppslitande former än annars skulle ha varit fallet. Över huvud taget är det av värde att makarna kan få tala ut med en opartisk person. Kommittén anser därför att medlingsinstitutet bör göras så effektivt som möjligt. I fråga om rätten att påkalla medling anför kommittén att man inte bör hysa alltför stora förhoppningar att medling utan samband med hem- eller äktenskapsskillnad kommer till mera betydande användning vid sidan av familjerådgivning. Det har emellertid sitt värde att medling inte framstår uteslutande som ett led i skilsmässoförfarandet. Möjligheten till frivillig medling bör därför behållas. För att understryka att medling kan och bör äga rum på ett tidigt stadium föreslår kommittén att medling skall få ske, så snart det föreligger någon omständighet, som kan befaras leda till äktenskapets upplösning eller som har stört makarnas sammanlevnad. I övrigt stämmer förslaget i denna del väsentligen överens med gällande ordning. Enligt förslaget behålls nuvarande regler om medling eller försök därtill som processförutsättning i hemskillnadsmål. Kommittén anser att krav på medling eller medlingsförsök bör gälla också i vissa mål om äktenskapsskillnad, nämligen när skillnadsgrunden är tre års särlevnad

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1968 61

(11 kap. 4 §), egenvilligt övergivande under två år (11 kap. 5 §) samt otro­ het (11 kap. 8 §). I förstnämnda båda fall torde visserligen gemenskapen mellan makarna i allmänhet vara definitivt bruten. Det kan emellertid förhålla sig så att makarna efter hand har glidit ifrån varandra utan att något försök har gjorts att överbrygga motsättningarna. Det kan då vara motiverat med medling. I otrohetsfallen har medlingen en väl så viktig funktion att fylla som i hemskillnadsfallen, när det gäller att hindra förhastade skilsmässor. Preskriptionsreglerna i 11 kap. 8 § kan medföra att medling inte hinner företas, innan talan måste väckas. Kravet på med­ ling eller medlingsförsök bör därför hänföras till tidpunkten för målets avgörande. Självfallet är det dock lämpligt att medling äger rum redan in­ nan talan anhängiggörs. Beträffande medlingsförfarandet anför kommittén att med­ laren om möjligt åtminstone vid ett tillfälle bör tala personligen med båda makarna samtidigt. Medlingen bör i allmänhet inte anses avslutad, förrän så har skett. Kravet på makarnas samtidiga närvaro bör dock inte vara ovill­ korligt. Om de är bosatta på stort avstånd från varandra, kan det t. ex. av ekonomiska skäl vara svårt för dem att inställa sig hos samme medlare. Detta gäller särskilt, om den ena maken är bosatt utomlands men också om han vistas på fångvårds- eller alkoholistanstalt. Medling med make som inte kan inställa sig bör kunna ske per telefon, med biträde av annan medlare eller någon gång skriftligen. Undantagsvis bör medling också kunna äga rum utan att någondera maken kommer personligen tillstädes. Kom­ mittén föreslår i enlighet med det anförda en uttrycklig regel av innehåll att medling skall företas i båda makarnas samtidiga närvaro men att med­ ling får äga rum på annat lämpligt sätt om make av särskild orsak inte utan avsevärd olägenhet kan infinna sig. Nuvarande föreskrift om att medlaren skall försöka förlika makarna bör mjukas upp. Det kan nämligen i det enskilda fallet vara tydligt att en förlikning är varken lämplig eller möjlig. Enligt förslaget bör medlaren vid samtal med makarna söka utröna vad som brister i äktenskapet, upp­ lysa makarna om innebörden och följderna av hemskillnad eller annan rättslig åtgärd, varom fråga är, samt rådgöra med dem om möjligheterna att fortsätta sammanlevnaden. Finns barn i äktenskapet, bör medlaren sär­ skilt beakta deras bästa och framhålla det för makarna. Kommittén förordar vidare vissa bestämmelser om medlingsintyg. Så­ dant intyg skall utfärdas på makes begäran, så snart medling har ägt rum. Har medlingen skett på annat sätt än i makarnas samtidiga närvaro, skall medlaren anmärka orsaken härtill och ange hur medlingen har ägt rum. Intyg om medlingsförsök skall utfärdas på begäran av den make som har inställt sig för medling. Beträffande medlarorganisationen har kommittén inte funnit anledning föreslå någon ändring i fråga om prästernas ställning som med­ lare.

62 Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1968

Kommittén går i fortsättningen in på frågan om vidgade möjligheter till borgerlig medling. Om borgerliga medlare alltid finns att tillgå, kan de medlingssökande välja mellan olika medlare och kanske omfatta medlingen med större förtroende. Borgerlig medlare bör därför finnas för varje kom­ mun. Särskilt inom mindre kommuner kan det emellertid vara svårt att finna personer, som är villiga att ta på sig uppdraget och är lämpliga för detta. Det kan också antas att i vissa kommuner borgerlig medling före­ kommer så sällan att en medlare inte skulle få tillräcklig erfarenhet. Samme person bör därför kunna utses till medlare i två eller flera kommuner. Om det anses lämpligt bör vidare två eller flera borgerliga medlare kunna utses i en och samma kommun. Om möjligt bör i kommunerna finnas både manliga och kvinnliga medlare, men ovillkorligt krav härpå synes inte böra uppställas. Finns bara en medlare i viss kommun, kan vid förfall för denne borgerlig medling vara utesluten. Borgerlig medlare bör därför ha särskild ersättare. Medlare eller ersättare, som visar sig olämplig för uppdraget, bör kunna entledigas. Det bör ankomma på domstol att utse och entlediga medlare och ersättare. Uppdraget bör liksom för närvarande avse två kalen­ derår. Om medlare eller ersättare avgår före utgången av denna tid, bör annan utses för den återstående tiden. Medlaren bör vara behörig, om någon av makarna är bosatt i den kommun som utgör medlarens verksamhets­ område. De föreslagna bestämmelserna om borgerlig medlare har utformats i enlighet med det anförda. Familjerådgivare vid statsunderstödd allmän familj erådgivningsbyrå kan i vanlig ordning utses till borgerlig medlare men bör innan försöksverksamheten har avslutats inte generellt få ställning som medlare. Kommittén framhåller vikten av att personvalet sker med omsorg. Man måste få lämpliga, omdömesgilla personer med livserfarenhet och vilja att hjälpa och förmåga att få kontakt med människor. Kurser bör anord­ nas för att ge de borgerliga medlarna en grundläggande orientering i de sociala och juridiska frågor, som de kan ställas inför. Möjligheten att få lämpliga medlare och att bereda dem tillräcklig tid åt de särskilda med­ lingarna är delvis beroende av vilket arvode som utgår för uppdraget. Arvodet bör sättas i relation till antalet medlingar. Man kan tänka sig att visst arvode skall utgå för det första sammanträffandet med makarna och ett lägre belopp för återbesök. Alternativt kan visst belopp utgå för varje ärende. Kostnaderna för borgerlig medling, som nu bärs av kommunerna, bör liksom kostnaderna för utbildning av medlare bestridas med statsmedel. Eftersom borgerlig medling skall finnas för alla kommuner, bör det i fortsättningen krävas något godtagbart skäl för att särskild medlare skall förordnas. Kommittén nämner som exempel att make vårdas på sjukhus och det anses lämpligt att läkare utses som medlare. En restriktiv tillämp­ ning är inte avsedd. Ansökan om särskild medlare bör göras hos domstolen i den ort där makarna eller någon av dem bor. Även arvode till särskilt, förordnad medlare bör utgå av statsmedel.

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1968 63

Remissyttrandena. Kommitténs förslag får som helhet ett positivt mottagande. Bl. a. hovrätten över Skåne och Blekinge, socialstyrelsen, råd­ husrätten i Malmö, länsstyrelserna i Kristianstads och Gävleborgs län, dom­ kapitlen i Uppsala, Lund och Luleå, medicinska fakulteten i Umeå, barna­ vårdsnämnden i Malmö, advokatsamfundet, Föreningen Sveriges rättshjälpsjurister och Svenska stadsförbundet ansluter sig i allt väsentligt till förslaget. Förbundet för religionsfrihet ser med tillfredsställelse att kommittén i princip förordar en förstärkning och effektivisering av medlingsinstitutet. Folkpartiets kvinnoförbund och Folkpartiets ungdomsförbund uttalar sig på liknande sätt. Luleå domkapitel har gjort en undersökning av de präster­ liga medlingarna inom stiftet år 1961. I omkring 55 procent av de berörda äktenskapen var makarna år 1965 fortfarande gifta med varandra, låt vara att makarna i 15 procent av fallen inte bodde tillsammans. Domkapitlet anser sig med stöd av undersökningen kunna instämma i vad kommittén anför om medlingsinstitutets möjligheter och betydelse. I flera yttranden hälsas förslaget om vidgade möjligheter till borgerlig medling med särskild tillfredsställelse. Riksförbundet för sexuell upplysning konstaterar att medlingen i alltför stor utsträckning har blivit en tom formalitet. Detta beror på att samhället inte har sörjt för att det finns kompetenta, kunniga och i övrigt lämpliga med­ lare. Kritiken gäller både de kyrkliga och de borgerliga medlarna. Enligt för­ bundets mening är det angeläget att medlingsinstitutet kraftigt förstärks, så att det finns kostnadsfria möjligheter till kvalificerad medling, som verk­ ligen hjälper makarna att klarlägga sin konfliktsituation. Svea hovrätt, rådhusrätten i Malmö, advokatsamfundet och Svenska kom­ munförbundet varnar för överdrivna förhoppningar på medlingen. Hov­ rätten framhåller att söndringen mellan parterna i många fall kan vara så djup att en försoning framstår som utesluten. Det torde aldrig kunna undvikas att medlingen i sådana fall blir en ren formalitet. Medlingsverk­ samhetens främsta uppgift är att såvitt möjligt söka förebygga förhastade skilsmässor. En så effektiv medling som möjligt bör kunna bidraga till att antalet sådana skilsmässor blir mindre. Rådhusrätten anser att medlingen sätts in för sent för att kunna utgöra en spärr mot skilsmässofrekvensen. Det finns därför visst fog för uppfattningen att medlingsinstitutet helt kan slopas. När det gäller att motverka skilsmässor bör emellertid, särskilt för barnens skull, ingen möda lämnas ospard och rådhusrätten biträder därför kommitténs förslag. Rådhusrätten understryker i likhet med bl. a. social­ styrelsen, Fredrika-Bremer-förbundet och Folkpartiets kvinnoförbund be­ hovet av olika åtgärder på familjerådgivningens område, särskilt när det gäller föräktenskaplig rådgivning. I fråga om rätten att påkalla medling anser Svea hovrätt liksom kommittén att det kan vara av värde att makarna kan få hjälp att lösa konflikter i äktenskapet, även om hem- eller äktenskapsskillnad inte är aktu­

64 Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1968

ell. Det är ofta ovisst, när en konflikt är på väg att bli verkligt allvarlig för äktenskapets bestånd. Om söndringen sedermera blir så stor att hem­ skillnad är aktuell, kan det vara av betydelse för medlaren att på ett tidigt stadium ha fått tillfälle att bilda sig en uppfattning om makarna. Dom­ kapitlet i Västerås uttalar sig i samma riktning och framhåller att för­ samlingsprästerna ofta rådfrågas vid svårigheter i äktenskap och hemliv utan att makarna har satt äktenskapets bestånd i fråga. Beträffande frågan om medling som processförutsättning framhåller Svea hovrätt att en medling självfallet ofta är utsiktslös, när bägge makarna är ense om hemskillnad. Medlingen kan bli en ren forma­ litet som kan tyckas onödigt betunga parterna. Detta gäller särskilt om bägge parterna under skilsmässoförhandlingarna har tillgång till advokater, som med parterna kan diskutera möjligheterna till fortsatt äktenskap. Å andra sidan behöver den omständigheten att makarna gemensamt ansöker om hemskillnad ingalunda alltid innebära att de i lika hög grad vill skiljas. Den ena maken går ofta bara motvilligt med på skilsmässa. Hovrätten anser därför i likhet med kommittén att nuvarande krav på medling bör behållas i mål om hemskillnad på grund av gemensam ansökan. Advokat­ samfundet uppger att det inom dess styrelse har ifrågasatts att medling skulle kunna underlåtas i sådana mål. Möjligheten härtill bör övervägas, åtminstone för de fall då parterna anlitar advokat i samband med hemskill­ naden. Från advokathåll ifrågasätts också om kravet på medling i mål, där bara den ena maken yrkar hemskillnad, bör behållas. Enligt advokatsamfundet finns det önskemål om att dessa mål skulle få tas upp till prövning, innan försök till medling har gjorts. Härigenom skulle man förhindra att maken i förhalningssyfte söker förlänga medlingen eller hindra att medling kom­ mer till stånd. Rätten bör kunna förordna om medling under rättegången i de fall då medling kan antas ge positivt resultat. Föreningen Sveriges rättshjälps jurister uttalar sig i samma riktning. Föreningen pekar på de praktiska svårigheter att ordna medling som kan uppstå om mannen t. ex. tjänstgör i utrikes sjöfart. Det kan visa sig så gott som omöjligt att ens få uppgift om adress, under vilken mannen kan anträffas med kallelse, och medlingen kan i varje fall bli avsevärt fördröjd. De föreslagna bestämmelserna om medling i vissa mål om äktenskaps­ skillnad är enligt ett par yttranden allmänt sett alltför vittgående. För­ eningen Sveriges rättshjälps jurister framhåller att det ibland uppkommer situationer där en medling eller ett medlingsförsök skulle sakna mening och göra mera skada än nytta. När domstolen finner att sådana särskilda skäl mot medling föreligger, bör målet kunna avgöras utan medling eller med­ lingsförsök. Folkpartiets ungdomsförbund anser att medling i mål om äkten­ skapsskillnad bör vara obligatorisk bara om makarna har minderåriga barn. Förslaget om medling i otrohetsfallen biträds av bl. a. Svea hovrätt, hov-

Kungl. Maj.ts proposition nr 136 år 1968 65

rätten för Övre Norrland, överståthållarämbetet, domkapitlen i Uppsala, Lund och Luleå, Stockholms rådhusrätt, domareföreningarna, advokatsam­ fundet, Rättspsykiatriska föreningen och Fredrika-Bremer-förbundet. Några remissinstanser framhåller att den förfördelade parten ofta i panik genom­ driver en skilsmässa som senare bittert ångras. Medlingen anses kunna bidra till att situationen bedöms på ett lugnare sätt. Bl. a. Luleå domkapitel biträder uttryckligen kommitténs förslag om med­ ling i mål om äktenskapsskillnad på grund av tre års särlevnad och egenvilligt övergivande under två år. Svea hovrätt, hovrätten över Skåne och Ble­ kinge, Uppsala domkapitel, rådhusrätterna i Stockholm och Göteborg samt advokatsamfundet ställer sig däremot mer eller mindre avvisande till dessa förslag. Svea hovrätt anför att skillnadsgrunderna tyder på så djupgående motsättningar mellan makarna att ett obligatoriskt medlingsförfarande knappast är motiverat. Medlingen tar enligt hovrätten över Skåne och Ble­ kinge sikte särskilt på fall då makarna har råkat i en akut krissituation och båda eller endera vill skiljas utan att närmare överväga konsekvenserna. Om makarna efter längre tids särlevnad beslutar sig för att skiljas synes med­ ling i allmänhet inte påkallad. Rådhusrätterna och Uppsala domkapitel ut­ talar sig på liknande sätt. Enligt domkapitlet skulle det i varje fall vara till­ räckligt att göra kravet på medling beroende av makes yrkande. Ett par remissinstanser ifrågasätter om inte medling eller försök därtill bör krävas också i vissa andra fall i mål om äktenskapsskillnad. Länsstyrel­ sen i Gävleborgs län beklagar att kommittén inte har funnit anledning att föreslå sådant villkor för äktenskapsskillnad efter föregående hemskillnad. Stockholms rådhusrätt föreslår krav på medling eller medlingsförsök i mål om äktenskapsskillnad på grund av brott mot barnen enligt den nya skillnadsgrunden i 11 kap. 10 § andra stycket. I dessa fall föreligger säkerligen ett behov för makarna att få tala ut med en utomstående person, så att för­ hastade steg undviks. Enligt Svea hovrätt talar starka skäl för ett stadgande om viss giltighetstid för medling. En oenhetlig rättstillämpning kan annars bli följden. Hovrätten föreslår att tiden bestäms till sex månader. Vad gäller förfarandet vid medling tillstyrker Svea hovrätt, domka­ pitlen i Härnösand och Luleå samt advokatsamfundet den föreslagna regeln om makarnas samtidiga närvaro inför medlaren. Hovrätten anser att försla­ get innebär en lämplig avvägning mellan å ena sidan önskemålet att makar­ na samtidigt kommer tillstädes inför medlaren och å andra sidan intresset att make inte åläggs personlig inställelse, när en sådan med hänsyn till omstän­ digheterna skulle te sig mindre rimlig. Hovrätten ifrågasätter dock starkt om det i praktiken är möjligt för domstolen att på ett tillfredsställande sätt pröva, om medling kan anses ha ägt rum i laga ordning när undantagsregeln har tillämpats. Valet av medlingssätt med bortovarande make beror bl. a. på 5 — Bihang till riksdagens protokoll 1968. 1 saml. Nr 136

66 Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1968

hur medlaren bedömer förutsättningarna för en försoning mellan makarna. Det måste uppenbarligen vara vanskligt för en domstol att ta ställning till en sådan fråga. Luleå domkapitel framhåller att undantag från huvudregeln inte bör medges t. ex. när make befinner sig på en längre tjänsteresa eller av­ tjänar ett kortvarigt frihetsstraff. Medlingen bör då i stället uppskjutas. Om undantagsbestämmelsen kompletteras med en tidsangivelse, t. ex. »inom skälig tid», skulle lagstiftarens avsikt understrykas samtidigt som missbruk förhindras. Barnavårdsnämnden i Örebro anser en skärpning av undantagsbestämmel­ sen påkallad med hänsyn till angelägenheten av att båda makarna samtidigt är närvarande vid medlingen. Domkapitlet i Västerås hävdar att en närmare reglering av ordningen för makarnas sammanträffande med medlaren kan vara ett visst stöd för denne. Vissa allmänna synpunkter på medlarens uppgifter framförs av domkapit­ let i Västerås och Riksförbundet för sexuell upplysning. Domkapitlet anser det vara en riktig princip att medlaren inte skall företräda bara ett samhälle­ ligt moralkrav, som makarna skall förmås att acceptera. Det svarar bäst mot makarnas ofta komplicerade situation att medlaren främst åläggs att söka klarlägga denna inför makarnas slutliga ställningstagande. Medling bör inte gå ut på att genom auktoritativa råd eller direkta krav befria makarna från deras ansvar för det etiska avgörandet. Det är en förtjänst hos förslaget att medlarens ställning som rådgivare kommer till uttryck i lagtexten. Riksför­ bundet uttalar sig i samma riktning. Det är av särskild betydelse att medla­ ren, när det finns barn i äktenskapet, går in på parternas förhållande till barnet samt söker analysera vad som är barnets bästa och hur detta skall kunna tillgodoses. Men det kan enligt förbundet inte vara medlarens upp­ gift att själv uttala någon mening, långt mindre att söka förmå parterna till den ena eller andra lösningen. Det kan finnas anledning att låta detta komma till ännu klarare uttryck i lagtext eller motiv. Frågan om medlarens skyldighet att på begäran av make utfärda medlingsintyg berörs i ett par yttranden. Svea hovrätt framhåller att det gynnsamma förloppet av en medling är en förtroendesak. Har part vid ett sammanträde, då bägge parterna varit personligen närvarande, bestämt uttalat att fortsatt medling kommer att vara utan verkan, synes det olämpligt att mot partens vilja kalla till nya sammanträden. Part bör i sådant fall ha rätt att få intyg om att medling har ägt rum. Hovrätten föreslår att bestämmelser införs en­ ligt dessa riktlinjer, vilka ansluter till ett uttalande av justitieombudsman­ nen (1964 års ämbetsberättelse s. 574). Advokatsamfundet uttalar sig på lik­ nande sätt. Västerås domkapitel anser att en bestämmelse om särskild minimitid för medlingen skulle vara ett stöd för medlaren. I vissa yttranden framförs kritiska synpunkter på kommitténs förslag i fråga om medlar organisationen. Domareföreningarna, Förbundet för

Kungl. Maj.ts proposition nr 136 år 1968 67

religionsfrihet och Riksförbundet för sexuell upplysning motsätter sig så­ lunda att präst inom svenska kyrkan automatiskt skall vara behörig. Domareföreningarna anser medlingen vara en så viktig uppgift att den bör anförtros bara åt personer som på grund av kvalifikationer och förvärvade insikter är särskilt lämpade för uppgiften. Det bör inte få komma i fråga att låta en ung nybliven präst med sin naturliga brist på livserfarenhet verkställa medling. Det förefaller också stötande att en präst, vilken har visat sig olämplig som medlare, skall kunna fortsätta att verka i den egenskapen till följd av sin kyrkliga tjänst och därvid kanske vålla allvarliga skador för människor i redan förut uppslitande skilsinässosituationer. De som råkar vända sig till en sådan medlare är knappast hjälpta av att det också finns borgerliga medla­ re i orten. Starka skäl talar alltså mot att nuvarande ordning beträffande kyrkliga medlare behålls. Föreningarna föreslår att alla medlare skall utses av rätten i huvudsaklig överensstämmelse med kommitténs förslag i fråga om borgerliga medlare. Förbundet för religionsfrihet och Riksförbundet för sexuell upplysning uttalar sig i samma riktning. Några remissinstanser föreslår viss utvidgning av den lokala kompeten­ sen för kyrkliga medlare inom svenska kyrkan. Linköpings domkapitel framhåller att prästernas ämbetsområden särskilt på landsbygden ofta är ganska små. Det torde inte vara alltför ovanligt att personer med svårigheter i sitt äktenskap vill anlita en präst som de har särskilt förtroende för, t. ex. konfirmations- eller vigselprästen. I sådana fall borde alltför stor hänsyn inte behöva tas till kyrkobokföringen. Domkapitlet föreslår att vederbörande domkapitel får rätt att utse en eller flera präster till behöriga medlare i ett helt stift eller del därav. Sådant förordnande bör inte inverka på övriga prästers behörighet inom sina pastorat. Domkapitlet i Karlstad föreslår ge­ nerell behörighet att medla för präst inom svenska kyrkan och åberopar att varje behörig vigselförrättare inom annat trossamfund är behörig medlare. Kyrkobokföringsinspektören i Stockholm, som intar samma ståndpunkt, upp­ ger att det ibland har inträffat att båda makarna flyttat från församlingen ulan att ordna sin kyrkobokföring. Flyttningen kan vara av tillfällig natur.

I sådana tall bör även präst i annan församling än kyrkobokföringsförsam-

lingen vara behörig att medla. Ett par remissinstanser ifrågasätter, om inte borgerlig medlare bör utses av annan myndighet än domstol. Enligt hovrätten över Skåne och Blekinge bör sådan medlare utses av kommunerna. Barnavårdsnämnden i Stockholm förordar för sin del att uppgiften skall ankomma på länsstyrelserna, söm förutsätts ha större personkännedom än domstolarna. Nämnden erinrar om att länsstyrelse skall utse flertalet ledamöter i övervakningsnämnd. Dessa kan i viss utsträckning vara lämpliga som medlare. Svenska kommunförbundet motsätter sig förslaget om ersättare för bor­ gerlig medlare. I stället bör gälla att underrätt skall förordna erforderligt an­ tal borgerliga medlare. I likhet med vad som gäller beträffande stämnings-

68 Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1968

män bör borgerlig medlare förordnas för viss tid eller tills vidare. Plätten bör årligen pröva förordnandenas bestånd. Ett par remissinstanser har vissa erinringar beträffande de borgerliga medlarnas lokala kompetensområden. Svea hovrätt finner det tveksamt om det särskilt i glesbygderna är lämpligt med ett så relativt litet verksamhets­ område som en kommun. Det kan också tänkas att makarna i vissa fall hai intresse av att vända sig till medlare på annan ort, utan att det finns skäl att förordna särskild medlare. Den lämpligaste lösningen torde vara att visst antal medlare utses för varje domkrets eller län, varvid behörigheten antingen görs obegränsad eller anknyts till domkretsen eller länet. Skyldigheten att medla bör dock i varje fall vara lokalt begränsad. Göta hovrätt anser att behörighetsreglerna för kyrkliga och borgerliga medlare bör göras enhetliga. Hovrätten framhåller att en persons kyrkobokföringsort är lättare att fast­ ställa än bosättningsorten. Det bör därför övervägas att låta makarnas eller enderas kyrkobokföring avgöra också frågan om de borgerliga medlarnas lo­ kala kompetens. Svea hovrätt delar kommitténs uppfattning att familjerådgivare vid råd­ givningsbyråerna för närvarande inte bör få generell behörighet som med­ lare. Barnavårdsnämnden i Stockholm anser att man av psykologiska skäl bör undvika att koppla samman familjerådgivning och medling. Svea hovrätt, länsstyrelsen i Örebro län, Svenska stadsförbundet, Svenska kommunförbundet och Högerpartiets kvinnoförbund understryker vikten av att personvalet sker med omsorg. Stadsförbundet förutsätter att kommuner­ na hörs i ärenden angående val av borgerlig medlare. Betydelsen av kurser för borgerliga medlare betonas på flera håll. Enligt statskontorets mening bör kurserna vara tillgängliga också för kyrkliga med­ lare. Frågan om arvode till borgerlig medlare berörs i nagra yttranden. Svec hovrätt anser det viktigt att arvodet sätts så högt att tillräckligt kvalificera­ de personer vill åtaga sig uppdragen. Svenska kommunförbundet, Folkpar­ tiets ungdomsförbund och Riksförbundet för sexuell upplysning uttalar sig i samma riktning. Riksförbundet anmärker att arvodena till de borgerliga medlarna hittills varit mycket blygsamma och av varierande storlek. I några kommuner utgår över huvud taget inget arvode utan parterna får själva stå för kostnaderna. Riksförbundet anser att enhetliga normer bör utarbetas. Ett system med visst högre arvode för det första sammanträffandet och ett lägre för återbesök är enligt statskontoret inte lämpligt. Återbesök kan näm­ ligen i många fall kräva mera tid än det första sammanträffandet. Statskon­ toret vill närmast förorda det system som nu tillämpas i Stockholm, dvs. viss bestämd ersättning för varje ärende. Förslaget att kostnaderna för borgerlig medling skall bäras av statsverket har inte mött några invändningar vid remissbehandlingen. Bl. a. Svenska stadsförbundet tillstyrker uttryckligen förslaget.

Kungl. Maj.ts proposition nr 136 år 1968 69

Göteborgs rådhusrätt och Svenska kommunförbundet anser att särskild medlare liksom för närvarande bör kunna förordnas utan att något skäl för ansökan anges. Stockholms rådhusrätt ifrågasätter om det inte behövs en bestämmelse om vilken domstol som har att förordna särskild medlare, när ingendera maken är bosatt här i riket men hem- eller äktenskapsskillnad skall ske här. Rådhusrätten har brukat förordna medlare i sådana fall, men avsaknaden av uttrycklig bestämmelse har vållat tvekan.

Departementschefen

Allmänna synpunkter

Det är allmänt erkänt att 1920 års giftermålsbalk från många synpunkter är ett förnämligt lagverk. Den bygger på en syn på äktenskapet som vid lagens tillkomst framstod som både realistisk och framsynt. Uppfattningen om äktenskapet som ett i allmänhet livsvarigt förbund tedde sig då närmast självklar. Makarna är i giftermålsbalken i princip jämställda, men natur­ ligt nog har åtskilliga bestämmelser i balken fått sin prägel av de förutsätt­ ningar för familjelivet som gällde på den tiden. Mannen var regelmässigt den som fick svara för familjens försörjning genom förvärvsarbete, medan hustruns roll främst bestod i att sköta hemmet och ha den dagliga tillsynen över barnen. Samhällets sociala välfärdsanordningar var få och svagt ut­ byggda. Någon familjepolitik i modern mening fanns inte. Den omdaning av samhället som har skett efter giftermålsbalkens till­ komst har betytt både frigörelse och ökad trygghet för de enskilda männi­ skorna. Höjda arbetslöner, bättre bostäder, barnbidrag och studiehjälp och ett modernt socialförsäkringssystem, som ger skydd mot inkomstbortfall vid sjukdom och invaliditet, efter familjeförsörjarens död och på ålderdom­ en, är några av de viktigaste inslagen i denna omdaningsprocess. Kvinnans jämställdhet med mannen på arbetsmarknaden är på väg att bli verklighet. År 1920 hade bara 39 000 eller knappt fyra procent av de gifta kvinnorna yrkesarbete men år 1965 var motsvarande siffra 619 000 eller drygt 33 pro­ cent av samtliga gifta kvinnor. Äktenskapet är fortfarande av grundläggande betydelse för hela vårt samhälls- och kulturliv. Men utvecklingen har gjort att äktenskapet fått mindre betydelse än förr som trygghetsfaktor. Detta avspeglar sig bl. a. i skilsmässostatistiken. År 1920 upplöstes drygt 25 500 äktenskap genom dödsfall och bara 1 325 genom skilsmässa. Därefter har skilsmässofrelcvensen visat eu fortlöpande, starkt stigande tendens. År 1966 uppgick antalet äktenskap, som upplöstes genom dödsfall, till omkring 33 000 medan antalet skilsmässor var inte mindre än 10 288. Med vad jag nu har anfört har jag endast i all korthet velat antyda, att

70 Kungl. Maj.ts proposition nr 136 år 1968

samhällsförhållandena under det senaste halvseklet har förändrats på ett sätt som genomgripande påverkar synen på äktenskapet som institution. Det kan inte heller bestridas att de etiska värderingar på vilka den äkten­ skapliga samlevnaden bygger också förändrats. Mot denna bakgrund är det naturligt att åtskilligt i äktenskapslagstiftningen behöver ändras. Ändrade samhällsförhållanden och nya etiska vär­ deringar måste få sätta spår i en lagstiftning som är av så central betydelse både för enskilda och för samhället. En genomgripande revision av äktenskapslagstiftningen måste göras inom en inte alltför avlägsen framtid. I dag finns emellertid ännu inte de behövliga förutsättningarna för en sådan revision. I en framtida lagstiftning bör man enligt min mening lägga ökad vikt vid att äktenskapet är en form för frivillig samlevnad mellan självständiga personer. Detta gäller företrädesvis bestämmelserna om äktenskapets upp­ lösning och reglerna om äktenskapets ekonomiska rättsverkningar. Det är i dessa avseenden som de huvudsakliga reformbehoven föreligger. Samhället har givetvis intresse av att med olika medel förebygga förhasta­ de skilsmässor. Detta torde effektivast ske genom vidgade möjligheter till föräktenskaplig upplysning och familjerådgivning, liksom också genom vidgade möjligheter till medling innan mera djupgående söndring har upp­ stått mellan makarna. Den nuvarande ordningen med ett hemskillnadsår som betänketid för makar som står i begrepp att skiljas har emellertid visat sig värdefull och den bör sannolikt bibehållas för framtiden. Däremot är det naturligt att tänka sig att vardera maken skall ha obetingad rätt att få hemskillnad. Gällande regler om rätt till omedelbar äktenskapsskill­ nad framstår som otidsenliga. Vid en mera genomgripande reformering av äktenskapsrätten bör man sannolikt slopa tanken på att rätten till omedel­ bar äktenskapsskillnad skall vara ett korrektiv som en förfördelad make förfogar över när den andra maken i något avseende uppträtt klandervärt i äktenskapet. Det förefaller mig att vara en mera ändamålsenlig utgångs­ punkt för lagstiftningen — och stämma bättre överens med nutida syn på äktenskapet •—- att det skall kunna dömas till omedelbar äktenskapsskillnad i fall då söndringen mellan makarna är så djup eller orsaken till söndringen av så allvarlig karaktär att äktenskapet måste antas vara definitivt spolierat och en betänketid under hemskillnad alltså meningslös. Frågan om vem som har skuld till söndringen bör i princip vara ovidkommande. Hur be­ stämmelserna i ämnet närmare bör utformas kan jag givetvis inte ange här, men vad jag nu har sagt bör vara den principiella utgångspunkten. Sanno­ likt kan nya bestämmelser göras betydligt enklare än de nuvarande. När det gäller äktenskapets ekonomiska rättsverkningar har den ökade skilsmässofrekvensen skapat särskilda problem som måste beaktas i en framtida äktenskapslagstiftning. Nuvarande bestämmelser om giftorätt leder ofta till otillfredsställande resultat när äktenskapet upplöses efter relativt

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1968 71

kort tid, och även reglerna i giftermålsbalken om underhållsskyldighet och skadestånd är i behov av översyn i belysning av den utveckling som har ägt rum sedan balken kom till. Det är sannolikt att giftorättsinstitutet har ett sådant värde att det bör bevaras, men det är ändå tydligt att ganska djupa ingrepp måste göras i gällande bestämmelser om makars egendomsförhållan­ den. Den möjlighet som nu står domstolarna till buds att i samband med skilsmässa ålägga den ena maken att betala skadestånd till den andra maken används bl. a. för att korrigera obilliga bodelningsresultat. Skadestånd kan emellertid utdömas bara i vissa fall. Skyldigheten att utge skadestånd är beroende av orsakerna till skilsmässan, och endast make som anses ha skuld till att sammanlevnaden måste hävas kan förpliktas att betala skade­ stånd. Som medel att undgå obilliga resultat vid bodelning är skadeståndsinstitutet därför inte tillräckligt effektivt. Dessutom är det över huvud taget mindre tilltalande att domstolarna för att lösa ekonomiska frågor i sam­ band med skilsmässa skall tvingas att värdera makarnas relationer till var­ andra på grunder som är mer eller mindre moraliskt färgade. Skadeståndet bör enligt min mening i en framtid helt utmönstras ur äktenskapslagstiftningen. Som jag redan har anfört finns i dagens läge inte underlag för vittgående reformer. Reformer som går på djupet bör också förberedas i nordiskt samarbete. Den nordiska rättslikhet på äktenskapslagstiftningens område som uppnåddes under 1900-talets första decennier är av stort värde, och den bör så långt möjligt bevaras även i framtiden. Någon genomgripande familj erättsreform kan således inte genomföras nu, men genom familj erättslcommitténs betänkande om äktenskapsrätten och remissyttrandena över detta har skapats underlag för vissa ändringar som kan tjäna syftet att föra lagstiftningen ett stycke på väg i den rikt­ ning som utvecklingen bör gå. Den översyn av äktenskapslagstiftningen som familj erättskommittén har gjort omfattar i formellt och lagtekniskt hänseende bl. a. hela giftermåls­ balken. De sakliga nyheterna är emellertid på det hela taget tämligen be­ gränsade. I sådana centrala ämnen som reglerna om upplösning av äkten­ skap genom skilsmässa innefattar kommittéförslaget endast smärre jämk­ ningar i nuvarande bestämmelser. I fråga om äktenskapets ekonomiska rättsverkningar har nyheterna något större räckvidd. Bl. a. föreslås änd­ ringar i giftermålsbalken i syfte att förebygga obilliga bodelningsresultat i vissa fall då äktenskap upplöses efter kort tid. Förslaget ger vidare efter­ levande make en väsentligt förbättrad ställning i förhållande till barnen när äktenskapet upplöses genom dödsfall. Men även i dessa delar är vad kom­ mittén har föreslagit att betrakta snarare som begränsade ändringar i det bestående regelsystemet än som en ny lagstiftning konstruerad utifrån de förutsättningar för äktenskapet och familjerelationerna som har skapats eller är på väg att skapas genom samhällsomdaningen.

72 Kungi. Maj:ts proposition nr 136 år 1968

Med hänsyn till vad jag tidigare har sagt om behovet på sikt av reformer inom äktenskapsrätten som går på djupet kan det inte vara lämpligt att i detta sammanhang fullfölja familjerättskommitténs tanke på en lagteknisk och redaktionell överarbetning av hela giftermålsbalken. De lagändringar som nu kan bli aktuella bör i stället inriktas på vissa frågor av praktisk be­ tydelse. Begränsningar i förhållande till kommittéförslaget är också motive­ rade med hänsyn till kritik som har mött betänkandet under remissbehand­ lingen. Som jag har nämnt inledningsvis bör det nu aktuella reformarbetet delas upp på två etapper, varav den första får omfatta vissa ändringar i reglerna om ingående och upplösning av äktenskap och den andra vissa frågor om äktenskapets ekonomiska rättsverkningar, om arvsrätt för barn utom äkten­ skap och om fastställande av faderskap till barn utom äktenskap. De ändringar beträffande reglerna om ingående av äktenskap som jag kommer att föreslå gäller väl avgränsade frågor som inte rymmer några stora principiella problem. Det är främst fråga om att sänka äktenskapsåldern, att avskaffa vissa äktenskapshinder och att slopa kungörelseför­ farandet i samband med prövning av förekomsten av äktenskapshinder. Äktenskapsförbudet för den som är sinnessjuk eller sinnesslö berörs inte av mitt förslag. Både kommittén angående medicinska äktenskapshinder och familjerättskommittén förordar bl. a. att förbudet vidgas till att omfatta också allvarligare former av psykopati. Jag anser emellertid för min del att det vid en kommande revision av äktenskapslagstiftningen i stället finns anledning att överväga, huruvida mentala sjukdomstillstånd över huvud taget bör utgöra äktenskapshinder vid sidan av de inskränkningar i äktenskapsbehörigheten, som följer av kravet på rättslig handlingsförmåga. Med hänsyn därtill är jag inte beredd att nu förorda en skärpning av äktenskapshindret eller i övrigt föreslå någon ändring i gällande bestämmelse på denna punkt. Härtill kommer att de danska och norska propositionerna i allt vä­ sentligt överensstämmer med nuvarande svenska regel. Beträffande reglerna om upplösning av äktenskap är uppgiften här att jämka vissa bestämmelser om återgång av äktenskap, om hemskillnad och äktenskapsskillnad och om medling i äktenskapstvister. Denna uppgift är vansklig eftersom bestämmelserna har ett intimt samband med den prin­ cipiella inställningen till äktenskapet som institution. Man bör enligt min mening på nuvarande stadium vara återhållsam med ändringar i gällande regler, eftersom man bör undvika att föregripa en kommande större revi­ sion. Jag tänker bara ta upp några av de förslag som familj erättskommittén har lagt fram i denna del. Det nordiska samarbete som bedrivits på kommittéstadiet har fullföljts genom överläggningar mellan företrädare för de danska, finska, isländska, norska och svenska justitiedepartementen. Avsikten är, som jag har nämnt i annat sammanhang, att riksdagsbehandlingen skall kunna äga rum sam­ tidigt i Danmark, Finland, Norge och Sverige.

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1968 73

Vissa äktenskapshinder

Äktenskapsåldern. Nuvarande äktenskapsålder är 21 år för män och 18 år för kvinnor. Den som inte har uppnått föreskriven ålder kan dock gifta sig efter dispens av länsstyrelsen. Är den som skall gifta sig under 21 år fordras i princip alltid samtycke av föräldrarna. Familjerättskommittén har föreslagit att äktenskapsåldern för män skall sänkas till 20 år. Förslaget har fått ett övervägande gynnsamt mottagande under remissbehandlingen, men det finns åtskilliga remissinstanser som vill gå längre än kommittén har förordat. Förslag har framförts både om sänkning av äktenskapsåldern för män till 18 år och om sänkning av äkten­ skapsåldern för kvinnor till 17 år. Enligt min mening bör inom äktenskapslagstiftningen liksom på andra områden den principiella utgångspunkten vara att det skall råda likställig­ het mellan könen, om det inte finns särskilda skäl för annat. I dagens sam­ hälle är det svårt att finna några sådana skäl när det gäller äktenskaps­ åldern. Syftet med lagens bestämmelser i ämnet är att förhindra äktenskap, där den ena eller båda kontrahenterna saknar tillräcklig mognad och er­ farenhet för att ta på sig det ansvar och de förpliktelser som följer med ett äktenskap. Detta syfte bör tillgodoses i samma utsträckning och på samma sätt i fråga om män och kvinnor. Det saknas vetenskapligt stöd för tanken att olika regler för män och kvinnor skulle vara motiverade med hänsyn till skillnader mellan könen i fråga om fysisk eller psykisk mognad. Antalet ansökningar om dispens från föreskriven äktenskapsålder har ökat kraftigt sedan de nuvarande bestämmelserna kom till, och tillståndsgivningen är numera mycket generös. Män över 18 år och kvinnor över 17 år brukar alltid eller så gott som alltid få dispens, om föräldrarna samtycker till äktenskapet. Detta visar enligt min mening att lagstiftningen har passerats av utvecklingen och att man bör överväga en mera radikal ändring av bestämmelserna än familj erättskommittén har föreslagit. Mot detta skulle möjligen, som också har påpekats i ett remissyttrande, kunna invändas att lagstiftningen inte utan vidare bör sanktionera äkten­ skap där båda makarna är omyndiga. Erfarenheterna av sådana äktenskap ger emellertid inte belägg för att de praktiska olägenheterna av att makarna är omyndiga skulle vara så stora att man för den skull behöver tveka att ha en äktenskapsålder för både män och kvinnor som är lägre än myndig­ hetsåldern. Olägenheterna torde begränsas väsentligt genom att förmynderskapslagstiftningen ger ungdomar som har kommit ut i förvärvslivet och fått egen arbetsinkomst ett betydande mått av rättslig handlingsförmåga även före uppnådd myndighetsålder. Det kan dock finnas skäl att undvika att spännvidden blir mycket stor mellan äktenskapsåldern och myndighets­ åldern. I det sammanhanget vill jag erinra om att riksdagen nästa år kom­ mer att få ta ställning till ett förslag om ändringar i förmynderskapslagstiftningen, som bl. a. innebär att myndighetsåldern sänks till 20 år.

74 Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1968

Jag har för min de! stannat för att äktenskapsåldern bör vara 18 år, lika för män och kvinnor. Den som är under 18 år bör alltjämt kunna få dispens i samma ordning som nu. Beträffande kravet på samtycke av föräldrarna bör inte göras någon ändring i detta sammanhang. En sänkning av myndig­ hetsåldern måste rimligen komma att föra med sig en motsvarande sänk­ ning av den ålder vid vilken ungdomar blir fullt självständiga när det gäller rätten att ingå äktenskap, men denna fråga får prövas i samband med de förebådade ändringarna i förmynderskapslagstiftningen. Det blir då också tillfälle att pröva ett uppslag som framförts under remissbehandlingen av familj er ättskommitténs betänkande, nämligen att underårig som har upp­ nått äktenskapsåldern skall bli myndig i och med att han gifter sig. I Norge och Island är äktenskapsåldern 20 år för män och 18 år för kvin­ nor. I Finland är den 18 år för män och 17 år för kvinnor. I dessa länder är ingen lagändring aktuell. I Danmark, som f. n. har samma åldersgränser som vi, skall enligt den danska propositionen om ändringar i äktenskapslagstiftningen äktenskapsåldern anpassas till vad som gäller i Norge och Island. Om den ändring som jag har föreslagit genomförs, kommer äktenskaps­ åldern i Sverige fortfarande att ligga snarare över än under vad som i all­ mänhet gäller i europeiska länder utanför Norden.

Epilepsi. Äktenskapsförbudet för epileptiker har kommit till av arvsbiolo­ giska skäl. I detta lagstiftningsärende är det emellertid en utbredd uppfatt­ ning att förbudet är ogrundat. Kommittén angående medicinska äktenskapshinder framhåller att epilepsi inte längre betraktas som en särskild sjukdom utan som ett symptom på störning i det centrala nervsyste­ met. Allt flera yttre orsaker till epilepsi har kunnat spåras. Bland nutida forskare hävdas med allt större bestämdhet att ärftliga faktorer bara i säll­ synta undantagsfall ligger till grund för epileptiska störningar. Arvsrisken anses i varje fall inte vara sådan att den motiverar ett äktenskapsförbud. Kommittén har vidare på grundval av forskningens resultat funnit anled­ ning starkt betvivla att det finns något speciellt samband mellan epilepsi och mentala rubbningar. Förekommer sådana rubbningar samtidigt med epileptiska symptom, bör vederbörandes rätt att ingå äktenskap bedömas efter samma grunder som i allmänhet gäller för psykiskt sjuka. Enligt kom­ mittén finns inte heller tillräckliga sociala skäl för att begränsa äktenskapsbehörigheten för epileptiker. Sålunda saknas godtagbara belägg för att epi­ lepsi i och för sig skulle minska individens förmåga till anpassning i sam­ hället eller i den äktenskapliga gemenskapen. Någon särskild upplysnings­ plikt anser kommittén inte bör gälla. Förslaget har godtagits av samtliga remissinstanser. Från medicinskt håll anförs att hindersbestämmelsen fram­ står som vetenskapligt ogrundad och från samhällets synpunkt som me­ ningslös. Jag finner att utredningen klart ger vid handen, att äktenskapshindret vid epilepsi är obehövligt, och jag förordar därför att det upphävs.

Kungi. Maj:ts proposition nr 136 år 1968 75

Till skillnad från kommittén angående medicinska äktenskapshinder fö­ reslår familjerättskommitténs majoritet att äktenskapshindret ersätts med viss upplysningsplikt. Förslaget innebär att den som lider av epilepsi inte får gifta sig förrän hans trolovade har fått kännedom om sjukdomen och bägge de trolovade av läkare bär blivit upplysta om sjukdomens beskaffen­ het. Bakom förslaget ligger tanken att det skulle kunna innebära en chock­ artad överraskning för make att först efter giftermålet upptäcka att den and­ ra maken är epileptiker. En ledamot i kommittén motsätter sig emellertid för­ slaget. Samma ståndpunkt intar en alldeles övervägande del av remissinstan­ serna. Medicinalstyrelsen, som i yttrande till kommittén biträdde tanken på upplysningsplikt, har ändrat uppfattning sedan styrelsen tagit del av utlåtan­ de i frågan från en ledamot av dess vetenskapliga råd. Denne framhåller att de sociala, medicinska eller arvsbiologiska vådorna av att epileptiker gifter sig inte är sådana att de motiverar särskilda föreskrifter om upplysningsplikt. En sådan ordning skulle också verka diskriminerande och försvåra en mera realistisk inställning till epilepsin. Liknande synpunkter framförs i andra yttranden. Enligt min mening är skälen för en upplysningsplikt inte starkare vid epilepsi än vid åtskilliga andra allvarliga sjukdomar beträffande vilka upp­ lysningsplikt inte föreligger i samband med ingående av äktenskap. Däremot anser jag de skäl som anförts mot upplysningsplikten vara övertygande. Jag kan därför inte biträda familj erättskommitténs förslag på denna punkt. Inte heller de danska och norska lagförslagen innehåller regler om äkten­ skapshinder eller upplysningsplikt vid epilepsi. Samma ståndpunkt torde komma att intas i de finska och isländska förslagen.

Könssjukdom. Äktenskapsförbudet för den, som lider av könssjukdom i smittosamt skede, har kommit till som ett led i samhällets åtgärder mot spridning av sådana sjukdomar. Familj er ättskommittén föreslår med viss tvekan att förbudet upphävs och ersätts med upplysningsplikt av motsva­ rande innehåll som kommittén har förordat beträffande epilepsi. De allra flesta remissinstanserna biträder uppfattningen att äktenskapshindret bör slopas. I fråga om den föreslagna upplysningsplikten är meningarna där­ emot delade. Nya medicinska behandlingsmetoder har medfört att könssjukdom nu­ mera i allmänhet kan botas på relativt kort tid. Redan med hänsyn härtill är det tveksamt om hindersbestämmelsen längre fyller någon egentlig funktion. Trots de stora medicinska framstegen på området är det givetvis ytterst angeläget att spridningen av könssjukdomar i görligaste mån begränsas. Det synes mig emellertid både naturligast och mest ändamålsenligt att åt­ gärder i sådant syfte vidtas inom ramen för smittskyddslagstiftningen. Ett äktenskapsförbud minskar knappast smittorisken. Därtill kommer att möj­ ligheterna att upprätthålla ett sådant förbud är ytterligt begränsade. Jag förordar därför att äktenskapshindret upphävs.

76 Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1968

Enligt lagen den 20 juni 1918 (nr 460) angående åtgärder mot utbredning av könssjukdomar är den som lider av könssjukdom skyldig att uppsöka läkare och underkasta sig behandling. Om han har samlag under tid då sjukdomen befinner sig i smittosamt skede, kan han straffas med böter eller fängelse. Motsvarande bestämmelser finns i smittskyddslagen den 26 april 1968 (nr 231), som den 1 januari 1969 kommer att ersätta bl. a. 1918 års lag. Det finns enligt min åsikt inte tillräckliga skäl att vid sidan av dessa bestämmelser ha särskilda regler i giftermålsbalken om upplysningsplikt beträffande könssjukdomar, och jag kan därför inte biträda familj er ättskoinmitténs förslag härom. På kommittéstadiet förelåg enighet mellan de nordiska länderna om att äktenskapslagstiftningen borde innehålla bestämmelser om upplysningsplikt beträffande könssjukdomar motsvarande dem som finns i Danmark. Läget är emellertid nu ett annat. I den danska propositionen om ändringar i äkten­ skapslagstiftningen föreslås att upplysningsskyldigheten skall slopas. Enligt motsvarande norska förslag skall däremot den som lider av könssjukdom i smittosamt skede vara skyldig att upplysa sin trolovade om sjukdomen i samband med ingående av äktenskap.

Väntetid för kvinna. Enligt 2 kap. It § får kvinna inte gifta om sig förrän tio månader förflutit från det tidigare äktenskapets upplösning. Undantag gäller dock om det visas att hon inte väntar barn från tiden före äktenska­ pets upplösning eller om tio månader har förflutit sedan sammanlevnaden med mannen upphörde. Hindersbestämmelsen syftar till att förebygga att i det senare äktenskapet föds barn, som kan vara avlat i det förra. Familjerättskommittén föreslår att stadgandet upphävs, och förslaget har fått ett positivt mottagande vid remissbehandlingen. Enligt min mening talar flera skäl för kommitténs ståndpunkt. Det måste sålunda anses angeläget att gift kvinna, som väntar barn med annan än sin make, får möjlighet att efter skilsmässa legalisera förbindelsen innan barnet föds. Enligt kommittén och flera remissinstanser har hindersbestäm­ melsen också många gånger skapat irritation hos lysningssökande. I åtskil­ liga fall uppges kvinnan till och med ha tvingats in i en abortsituation, då hon fått reda på att bon inte kan gifta om sig före väntetidens utgång. Det är vidare att märka att hindersbestämmelsens betydelse för att före­ bygga oklarhet i bördshänseende är begränsad. Sålunda kan äktenskaps­ skillnad enligt It kap. 3 § ha utverkats trots att makarna haft samlag med varandra under hemskillnadstiden. Domen på äktenskapsskillnad anses likväl innefatta bevis om att sammanlevnaden mellan makarna har upphört för mer än ett år sedan. Liknande fall torde kunna förekomma också vid skilsmässa enligt vissa andra lagrum i giftermålsbalken. Det kan alltså redan nu inträffa att nytt äktenskap kommer till stånd, trots att kvinnan väntar barn, som kan vara avlat av mannen i det tidigare äktenskapet. Antalet sådana fall kommer givetvis att öka, om hindersbestämmelsen upp­

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1968 77

hävs. Som familjerättskommittén också framhåller torde det emellertid bara i undantagsfall bli fråga om att kvinnan gifter om sig, såvida inte den nya mannen anser sig vara fader till det väntade barnet. Den ovisshet rörande faderskapet som ändå kan föreligga är enligt min mening inte tillräckligt skäl att hindra äktenskapet. Mot bakgrund av det sagda förordar jag att väntetidsregeln upphävs. Också i de danska och norska propositionerna föreslås en sådan ändring. Detsamma kan väntas i de finska och isländska förslagen. Under remissbehandlingen har från flera håll hävdats att ett upphävande av väntetidsregeln kräver komplettering av föräldrabalkens bördsregler. F. n. gäller enligt 1 kap. 1 § att barn har äktenskaplig börd, om det föds under äktenskap eller på sådan tid efter dess upplösning att det kan vara avlat dessförinnan. I omgiftesfallen kan tydligen presumtionsregeln i och för sig vara tillämplig på båda äktenskapen. Det har överlämnats till rätts­ tillämpningen att avgöra hur bördsställningen då skall gestaltas. När sådana fall nu förekommer, skall barnet enligt centrala folkbokförings- och uppbördsnämndens anvisningar för kyrkobokföringen hänföras till det senare äktenskapet. Kommittén förordar att så sker också i fortsättningen. Jag har ingenting att invända mot detta. Familj erättskommittén synes emellertid mena att kyrkobokföringsmyndigheten i vissa fall skall kunna besluta om avsteg från presumtionen för börd i det senare äktenskapet. Centrala folkbokförings- och uppbördsnämnden, som bestämt motsätter sig en sådan ordning, framhåller att beslut i bördsfrågan kräver bedömanden av en art som uppenbarligen inte bör ankomma på en registreringsmyndighet. Detta torde vara ett riktigt på­ pekande. Enligt min mening bör presumtionen för börd i det senare äkten­ skapet kunna hävas bara genom bördstalan inför domstol. Om barnet frånkänns börd i det senare äktenskapet, talar enligt familjerättskommittén övervägande skäl för att barnet till följd av presumtions­ regeln i 1 kap. 1 § föräldrabalken automatiskt får börd i moderns tidigare äktenskap under förutsättning att det kan ha avlats innan detta upplöstes. Jag delar denna uppfattning om innebörden äv gällande rätt. Min slutsats blir att det inte finns något mera påtagligt praktiskt behov av särskilda bördsregler för omgiftesfallen i föräldrabalken. En sådan regle­ ring kräver jämförelsevis omfattande kompletteringar av lagens bestämmel­ ser om rätt till talan i bördsmål och bör därför i detta begränsade samman­ hang komma till stånd bara om dessa nu ändå måste ändras. I denna senare fråga vill jag anlägga följande synpunkter. Redan enligt nuvarande regler i 2 kap. föräldrabalken kan mannen i det äktenskap, varunder barnet har fötts, föra talan om att barnet saknar börd i det äktenskapet. Också barnet är behörigt att väcka sådan talan. Vare sig talan har väckts från ena eller andra sidan kan den jämlikt 2 kap. 4 § för­ äldrabalken bifallas bl. a. om barnet är avlat före äktenskapet och det inte

78 Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1968

görs sannolikt att makarna har haft samlag med varandra på tid då barnet kan vara avlat. Det möter alltså ingen större svårighet för mannen i det senare äktenskapet eller barnet att få bördspresumtionen hävd, om parterna är ense därom. Av naturliga skäl innehåller däremot föräldrabalken inte någon regel om rätt för mannen i moderns tidigare äktenskap att i omgiftesfallen föra talan om hävande av bördspresumtionen i det senare äktenskapet. Kommittén anser att sådan talan inte kan väckas enligt gällande rätt. Jag är benägen att instämma häri. Vid remissbehandlingen har från flera håll hävdats att mannen i det tidigare äktenskapet bör ges rätt att föra s. k. positiv bördstalan, dvs. talan om att barnet är hans. Frågan om positiv bördstalan regleras emellertid över huvud taget inte i föräldrabalken. I vad mån sådan talan är tillåten får i stället bedömas med ledning av de allmänna reglerna om fastställelsetalan i 13 kap. rättegångsbalken. Under förarbetena till föräldrabalken förutsattes att positiv bördstalan kunde komma i fråga med stöd av dessa regler. De ut­ talanden som gjordes då avsåg emellertid närmast talerätt för barnet. Huruvida i den situation som här åsyftas också mannen i det tidigare äk­ tenskapet, respektive hans arvingar, kan föra positiv bördstalan torde, som kommittén framhåller, vara tveksamt. Jag kan för min del inte finna att det föreligger något påtagligt behov av särskild reglering på denna punkt. Redan av vad jag tidigare har sagt fram­ går att presumtionen för börd i moderns senare äktenskap i de allra flesta fall torde stämma överens med verkliga förhållandet. När det finns tillräck­ liga skäl för att anta att i stället mannen i moderns tidigare äktenskap är fader, måste det anses ligga i barnets intresse att bördsfrågan blir prövad. Man torde därför i allmänhet kunna räkna med att företrädare för barnet i en sådan situation väcker talan om att barnet saknar börd i det senare äktenskapet. Om modern eller annan legal ställföreträdare för barnet skulle underlåta att göra detta, har mannen i det tidigare äktenskapet möjlighet att hos vederbörande förmynderskapsdomstol anmäla behovet av god man, som kan väcka bördstalan för barnets räkning. Också barnavårdsnämnd torde kunna göra framställning härom. Om barnet har förklarats sakna börd i moderns senare äktenskap, bör givetvis mannen i det tidigare äktenskapet respektive hans arvingar liksom också barnet ha möjlighet att föra talan om att barnet saknar börd också 1 det äktenskapet. Jag delar kommitténs uppfattning att gällande regler i 2 kap. föräldrabalken ger tillräckligt utrymme härför. Sammanfattningsvis anser jag alltså att ett upphävande av väntetids­ bestämmelsen i 2 kap. 11 § giftermålsbalken inte kräver ändringar i nu­ varande regler om bördspresumtion eller om rätt till talan i bördsmål.

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1968 79

Lysningsförfarandet

Frågan om hinder föreligger mot äktenskap prövas f. n. i samband med lysningen. Prövningen görs av den präst som för kyrkoböckerna i kvin­ nans hemförsamling. Om hinder mot äktenskapet inte finnes föreligga, sker lysningen genom att kungörelse om de trolovades avsikt att ingå äkten­ skap läses upp i kyrkan tre söndagar i följd. Därefter får vigsel ske, om äktenskapshinder inte har anmälts. I undantagsfall kan lysning underlåtas. Hindersprövningen ankommer då på vigselförrättaren. Enligt kommittéförslaget behålls den nuvarande ordningen för hinders­ prövning i huvudsak oförändrad. I fråga om lysningen förordas emel­ lertid vissa ändringar. Sålunda skall kungörandet i princip ske både genom anslag och genom uppläsning i kyrka. Uppläsning skall dock äga rum bara en söndag och på de trolovades begäran kunna underlåtas helt. Kommittén föreslår också vidgade möjligheter till undantag från lysningskravet. Kommitténs förslag har fått ett blandat mottagande under remissbehand­ lingen. Åtskilliga remissinstanser förordar att lysningskravet slopas. Syftet med lysningen är att ge allmänheten tillfälle att anmäla hinder mot äktenskapet. Det inträffar emellertid nästan aldrig att sådan anmälan görs, och det finns inte heller anledning att tro att det skulle ske någon föränd­ ring härvidlag om kungörelseförfarandet ändrades. Lysningens betydelse för hindersprövningens tillförlitlighet måste alltså antas vara utomordent­ ligt ringa. Däremot kan lysningsförfarandet i vissa fall vålla olägenheter. Bi. a. kan det medföra en publicitet som de trolovade ibland kan ha goda skäl att vilja undvika. Olägenheterna kan visserligen motverkas om man medger undantag från lysningskravet, men reglerna måste då antingen göras mycket detaljerade eller formuleras så allmänt att de kan bereda svårigheter i tillämpningen. Mot de undantagsbestämmelser som kommittén har föreslagit har också från åtskilliga håll anförts att de är svåra att tilllämpa och ger vigselförrättaren för lite vägledning. Mina överväganden i frågan har fört mig till slutsatsen att lysningen inte längre bör utgöra ett led i den prövning som skall föregå vigsel. Detta be­ höver inte betyda att bruket med lysning före vigsel kommer att försvinna. Ingenting hindrar att kungörandet i kyrka bevaras som tradition, om tradi­ tionen har tillräcklig resonans hos det uppväxande släktet och kyrkan vill lämna sin medverkan. Lysningen bör alltså vara frivillig, och giftermålsbalken bör i framtiden inte innehålla några bestämmelser om lysning. Också nuvarande krav på kungörande av äktenskapsbetyg och av vigsel, som har förrättats utan föregående lysning, bör slopas. Detsamma gäller kungörande av äktenskap enligt lagen den 8 juli 1904 (nr 26 s. 1) om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap, förmynderskap och adoption samt lagen den 12 november 1915 (nr 437) om äktenskaps ingåen­ de i vissa fall inför svensk myndighet i utlandet. Mitt förslag att upphäva

80 Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1968

kravet på kungörande av äktenskap föranleder ändringar, förutom i giftermålsbalken och nyssnämnda båda lagar, också i lagen den 26 maj 1909 (nr 38 s. 3) om Kungl. Maj :ts regeringsrätt och i lagen den 12 november 1915 (nr 434) om fullföljd av talan mot beslut i vissa ärenden rörande äktenskaps ingående. Förslag till behövliga ändringar i regeringsrättslagen torde få anmälas i samband med andra ändringar i lagen som kommer att föreslås under våren 1969. Ändringar bör vidare komma till stånd i konventionen den 6 februari 1931 med Danmark, Finland, Island och Norge, innehållande internationellt privaträttsliga bestämmelser om äktenskap, adoption och förmynderskap (SO 1931:19, jfr 1954:2). Här behövs emellertid nordiska interdepartementala överläggningar, innan frågan om ändringar i konventionen kan tas upp. Slutligen måste kyrkohandboken ändras. Chefen för utbildningsdeparte­ mentet, som jag har samrått med i denna fråga, kommer senare i dag att anmäla förslag till skrivelse härom till kyrkomötet. Också i den danska propositionen föreslås att lysningskravet upphävs. Samma ståndpunkt torde komma att intas från isländsk sida. Enligt den norska propositionen behålls däremot kravet på kungörelseförfarande. Inte heller i Finland torde någon ändring i denna del vara aktuell. Avgörande för frågan om trolovads äktenskapsbehörighet blir med mitt förslag i fortsättningen enbart själva hindersprövningen. Under re­ missbehandlingen har från flera håll hävdats att denna prövning bör flyttas över till borgerlig myndighet. Kyrkoböckerna har emellertid grundläggande betydelse som upplysningskälla vid prövningen. Kyrkobokföringen ankom­ mer på pastorsämbetena utom i Stockholm och Göteborg, där den i viss utsträckning sker hos den lokala skattemyndigheten. Också i dessa städer har emellertid pastorsämbetena hand om de delar av folkbokföringen, som är av intresse i förevarande sammanhang. Det bör därför enligt min mening inte komma i fråga att nu föra över hindersprövningen till annan myndig­ het. Skulle kyrkobokföringen framdeles ersättas av löpande civil folkbok­ föring, blir situationen givetvis en annan. Några mera betydande ändringar i själva förfarandet vid hinderspröv­ ningen synes inte påkallade. Mina förut redovisade förslag om upphävande av vissa äktenskapshinder föranleder emellertid motsvarande begränsningar av prövningen. Sinnessjukdom och sinnesslöhet står tills vidare i princip kvar som äktenskapshinder. Här gäller f. n. den särskilda regeln att trolovad, som har varit sinnessjuk inom de tre sista åren, med läkarintyg skall styrka att sådan sjukdom inte kan påvisas hos honom. Bl. a. med hänsyn till att sinnessjukdom numera inte skall antecknas i kyrkoböckerna bör denna regel utgå. I de undantagssituationer då vigsel nu kan ske utan lysning, ankommer som jag tidigare nämnde hindersprövningen på vigselförrättaren. Om lys-

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1968 81

ningskravet slopas helt, finns inte anledning att behålla särskild ordning för hindersprövningen i dessa fall. Så snart hindersprövningen är avslutad utan att hinder mot äktenskapet har uppdagats, bör de trolovade ha rätt att få intyg om att hinder inte möter mot äktenskapet. Nuvarande bestämmelser i 3 kap. 3 § andra stycket och 7 § tredje stycket om förbud mot ny lysning och mot utfärdande av nytt äktenskapsbetyg inom viss tid efter kungörandet kan inte stå kvar oförändrade. Enligt min mening finns det inte tillräckliga skäl att behålla någon begränsning av möjlig­ heterna till ny hindersprövning eller nytt äktenskapsbetyg. Jag föreslår därför att nämnda regler får utgå.

Vigsel

Villkor för vigsel. Som villkor för vigsel bör givetvis gälla att hinders­ prövning har ägt rum utan att hinder mot äktenskapet har framkommit. Särskilt intyg behövs tydligen inte, om vigseln förrättas av präst i den för­ samling där prövningen sker. Denne kan nämligen direkt i kyrkoböckerna kontrollera att föreskriven prövning har ägt rum. I annat fall måste däremot de trolovade förete intyg om hindersfriheten. Liksom nu skall vigsel under alla förhållanden vägras, om vigselförrättaren känner till att äktenskapshinder föreligger. Lysning gäller i allmänhet fyra månader. Om någon av de trolovade till­ hör den nomadiserande lappbefolkningen, är giltighetstiden emellertid ett år. Denna senare bestämmelse saknar motsvarighet i finsk och norsk rätt. Under remissbehandlingen har upplysts att den förlängda tidsfristen i de församlingar inom Luleå stift, som har den största samebefolkningen, har utnyttjats bara i ett fall under åren 1955—-1965. Något behov av en special­ regel i fråga om giltighetstiden för verkställd hindersprövning torde knap­ past töreligga. Jag förordar att tiden generellt bestäms till fyra månader.

Borgerlig vigsel. Trots den valfrihet mellan kyrklig och borgerlig vigsel, som råder i vårt land, förekommer borgerlig vigsel i jämförelsevis liten utsträckning. En av orsakerna härtill är otvivelaktigt att den kyrkliga vigseln har starkt stöd i traditionen. Därtill kommer att kyrklig vigselförrättare finns i varje församling, medan däremot tillgången på borgerliga vigselförrättare är mera begränsad. Behörig att förrätta sådan vigsel är lag­ faren underrättsdomare samt den som länsstyrelsen särskilt förordnar till uppdraget. Domare är emellertid skyldig att viga bara under sin vanliga tjänstetid, och särskilda vigselförrättare torde inte finnas i tillräcklig ut­ sträckning. Enligt vad som har framkommit bl. a. under remissbehandling­ en möter det sålunda vissa svårigheter att få borgerlig vigsel på lördagar och helgdagar. 6 — Bihang till riksdagens protokoll 1968. 1 samt. Nr 136

82 Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1968

Familjerättskommittén föreslår inte några ändringar i nuvarande regler om borgerliga vigselförrättare. Med hänsyn därtill är jag inte beredd att nu ta upp frågan om en revision av lagstiftningen på detta område. Redan då nuvarande ordning kom till år 1964 underströk jag emellertid angelägenheten av att länsstyrelserna utnyttjar möjligheten att förordna särskild vigselförrättare så att sådana finns på orter där det behövs. Riks­ dagen har vid flera tillfällen uttalat samma mening. Det bör naturligen ankomma på vederbörande kommun att mot bakgrund av föreliggande behov ta initiativ till att vigselförrättare förordnas. En väsentlig orsak till att så inte har skett i den utsträckning som svarar mot statsmakternas intentioner torde vara att ersättningsfrågan inte lösts. De kommuner som har begärt förordnande av särskild vigselförrättare torde visserligen i all­ mänhet själva ha betalat ersättning till denne, men åtskilliga kommuner har inte ansett sig böra stå för dessa utgifter. I både stadsförbundets och kommunförbundets remissyttranden har hävdats att staten bör svara för kostnaderna. En sådan ordning skulle givet­ vis vara ägnad att minska svårigheterna att finna lämpliga personer, som är villiga att åtaga sig uppdraget. Även bortsett härifrån talar enligt min me­ ning goda skäl för förslaget. Förrättande av borgerlig vigsel måste så­ lunda vara en statlig angelägenhet. Ordinarie vigselförrättare avlönas också av statsmedel. Vidare är att märka att rätten till borgerlig vigsel inte är lo­ kalt begränsad. Särskilt i de största städerna torde inte sällan förrättas vig­ sel mellan personer, som är bosatta i andra delar av landet. Jag förordar därför, efter samråd med chefen för finansdepartementet, att ersättning till särskilt förordnad vigselförrättare i fortsättningen skall utgå av statsmedel. Som förutsättning bör gälla att vigseln förrättas i lokal, som upplåtits av det allmänna, eller i annan lokal om detta inte medför särskilda kostnader för statsverket. Till frågan om anslag för ändamålet återkommer jag i annat sammanhang. Närmare bestämmelser rörande borgerlig vigsel torde liksom f. n. få utfärdas av Kungl. Maj :t. En väsentlig fråga när det gäller att göra den borgerliga vigseln jämställd med den kyrkliga är tillgången på lämpliga lokaler. Det synes mig rim­ ligt att vederbörande kommun utan särskild kostnad upplåter värdig lokal för vigsel. Jag förutsätter att kommunerna vidtar erforderliga åtgärder i detta avseende.

Formfel vid vigsel. Familj erättskommittén har föreslagit att en formellt ogiltig vigsel i vissa fall skall kunna godkännas i efterhand. Detta förslag har lämnats utan erinran vid remissbehandlingen. Även jag anser att för­ slaget bör genomföras. I likhet med kommittén anser jag att uppgiften bör ankomma på Kungl. Maj :t. Godkännande bör i första hand komma i fråga i sådana fall då något fel i vigselförfarandet har uppkommit av för­

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1968 83

biseende och kontrahenterna kan anses ha förlitat sig på att vigseln varit giltig. De danska och norska lagförslagen innehåller en motsvarande regel. Också från finsk och isländsk sida torde förslag härom komma att läggas fram.

Vissa återgångs- och skillnadsgrunder

Återgång på grund av kroppsliga sjukdomstillstånd. Jag har tidigare föreslagit att epilepsi och könssjukdom skall slopas som äktenskapshinder. Dessa sjukdomar bör enligt min mening då inte heller grunda rätt till åter­ gång. När det gäller könssjukdom ger bestämmelserna i 11 kap. 9 § ma­ ke, som blivit utsatt för risk att bli smittad av könssjukdom av andra maken, rätt till omedelbar äktenskapsskillnad. 1 likhet med kommittéerna förordar jag vidare att spetälska såsom ett numera opraktiskt fall får utgå som skäl för återgång. Som hovrätten över Skåne och Blekinge påpekat bör också nuvarande regel om återgång vid impotens upphävas. Även i detta senare fall talar övervägande skäl för att makarna hänvisas till att söka skilsmässa i vanlig ordning. Också i den danska propositionen föreslås att de nu behandlade sjuk­ domstillstånden inte längre skall grunda rätt till återgång. Samma stånd­ punkt torde komma att intas i det isländska förslaget. Enligt den norska propositionen skall könssjukdom i smittosamt skede alltjämt vara återgångsgrund.

Hemskillnad på gemensamt yrkande. Enligt 11 kap. 1 § har makar rätt till hemskillnad, när de finner sig på grund av djup och varaktig söndring inte kunna fortsätta sammanlevnaden och är överens om hemskillnad. Kravet på djup och varaktig söndring har knappast någon självständig betydelse i detta sammanhang. Lagstiftaren har visserligen velat markera att hemskill­ nad far komma till stånd bara efter allvarligt och moget övervägande från makarnas sida. Men av förarbetena framgår att det tillkommer makarna själva att bedöma om sammanlevnaden kan fortsättas. Domstolen skall se till att makarna är eniga i skillnadsfrågan och att vederbörlig medling har ägt rum. Den får däremot inte gå in på någon prövning av förhållandet mellan par­ terna. Möjligheten att vinna hemskillnad efter gemensam ansökan begagnas också i praktiken i många fall då hemskillnadsorsaken i själva verket är en annan än djup och varaktig söndring. Familjerättskommittén har föreslagit att paragrafens ordalydelse skall jämkas därhän, att makar skall kunna få hemskillnad, om de på grund av djup och varaktig söndring eller eljest finner sig böra häva samman­ levnaden. Mot detta förslag har jag inte någon erinran i sak. I lagtexten behöver endast sägas att makar, som är ense om att ej fortsätta samman­ levnaden, äger vinna dom på hemskillnad.

84 Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1968

Någon ändring av motsvarande bestämmelser i övriga nordiska länder torde inte vara aktuell. Som tidigare har framgått innebär mitt förslag att den svenska lagen anpassas till närmare överensstämmelse med motsvaram de norska och isländska lagbestämmelser.

Äktenskapsskillnad på grund av tvegifte. Rätten för make att väcka talan om äktenskapsskillnad på grund av att andra maken har ingått nytt gifte preskriberas f. n. sex månader efter det att maken har fått kunskap om den nya vigseln. Familj er ättskommittén påpekar att denna regel i vissa fall kan leda till mindre tillfredsställande resultat och förordar att den upphävs. Förslaget har godtagits av remissinstanserna, och jag föreslår att det genomförs. Också i de danska och norska propositionerna föreslås att motsvarande preskriptionsregel får utgå.

Äktenskapsskillnad på grund av otrohet. Om make har samlag med annan än sin make, har den andra maken enligt 11 kap. 8 § i princip rätt till äktenskapsskillnad. Familjerättskommittén förordar att denna regel skall bibehållas. Den bör emellertid enligt kommittén inte gälla om makarna var hemskilda eller om i annat fall särskilda skäl talar mot äktenskaps­ skillnad. Under remissbehandlingen har på vissa håll hävdats att otrohet i första hand bör leda till hemskillnad och inte till äktenskapsskillnad. För att söka undvika skiljaktigheter i de olika nordiska ländernas regler i dessa avseenden har frågan om skilsmässa på grund av otrohet varit före­ mål för överläggningar mellan justitieministrarna sinsemellan samt mellan dessa och Nordiska rådets juridiska utskott. Nordiska rådet har därefter antagit en rekommendation enligt vilken rätten till omedelbar äktenskaps­ skillnad bör stå kvar som huvudregel, oavsett om makarna var hemskilda eller inte. När hänsyn till makarnas barn eller andra viktiga skäl talar här­ för, bör emellertid domstol enligt rekommendationen ha möjlighet att i stäl­ let döma till hemskillnad eller, om otroheten hänför sig till hemskillnadstid, att ogilla talan. Den syn på otrohet i äktenskap som har redovisats här är i det hela mera nyanserad än den som ligger till grund för gällande bestämmelser i ämnet. För min del anser jag att de nuvarande reglerna inte ger möjlighet att till­ räckligt beakta omständigheterna i det enskilda fallet. Sexuell trohet mellan makarna är visserligen regelmässigt av grundläggande betydelse för ett gott förhållande i äktenskapet. Men äktenskapslagstiftningen bör ta hänsyn till att omständigheterna vid otrohet och förhållandena i övrigt i äktenskapet ibland kan vara sådana att otroheten inte behöver spoliera utsikterna till äktenskapets fortbestånd. Man bör också i lagstiftningen beakta att otrohet i vissa fall snarare är en följd av mer eller mindre all­ varlig söndring mellan makarna dn den egentliga orsaken till söndringen. Mot denna bakgrund framstår Nordiska rådets rekommendation som

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1968 85

ett steg i rätt riktning. Jag vill därför föreslå att bestämmelserna ill kap. 8 § modifieras i enlighet med rekommendationen, så att domstol får möjlig­ het att i otrohetsmål döma till hemskillnad i stället för äktenskapsskillnad, om det är motiverat av hänsyn till makarnas barn eller av andra särskilda skäl. Avsikten är att denna möjlighet skall utnyttjas sparsamt. Domstol bör givetvis inte döma till hemskillnad, om inte omständigheterna i målet ger stöd för antagande att en betänketid kan öppna möjlighet till försoning mellan makarna. Att ge några närmare anvisningar för tillämpningen är emellertid knappast möjligt. Enligt familjerättskommittén bör otrohet under hemskillnad över huvud taget inte grunda rätt till äktenskapsskillnad. Jag har i och för sig förstå­ else för den tanke som ligger bakom detta förslag, men den av kommittén förordade regeln är enligt min uppfattning alltför stel. Det förefaller t. ex. inte riktigt att den omständigheten att makarna är hemskilda skall ute­ sluta möjlighet till äktenskapsskillnad i sådana fall då den ena maken har inlett stadigvarande förbindelse på annat håll och inte har någon tanke på att bryta den. Det stöter emellertid på svårigheter att utforma lämpliga särbestämmelser för det fall att otroheten hänför sig till hemskillnadstid, och jag kan inte heller se att det finns något större behov av sådana bestäm­ melser. Jag kan alltså inte biträda kommitténs förslag på denna punkt. Däremot vill jag i överensstämmelse med Nordiska rådets rekommendation förorda att domstol får viss möjlighet att ogilla talan om äktenskapsskill­ nad på grund av otrohet, om frågan kommer upp under hemskillnadstid. Detta bör i princip gälla oavsett om otroheten ligger i tiden före eller efter hemskillnadsdomen. En förutsättning för att talan om äktenskapsskillnad skall kunna ogillas bör vara att hänsyn till barnens bästa eller andra sär­ skilda skäl talar mot att det döms till omedelbar äktenskapsskillnad. Kommittén har föreslagit att 11 kap. 8 § skall kompletteras med en bestämmelse av innebörd att make, som har rätt till äktenskapsskillnad på grund av den andra makens otrohet, i stället skall kunna få hemskill­ nad, om han föredrar detta. Som har påpekats i flera remissyttranden torde emellertid en sådan bestämmelse sakna praktisk betydelse vid sidan av redan existerande hemskillnadsregler. Förslaget bör därför inte genomföras. 11 kap. 8 § bör i detta sammanhang moderniseras och jämkas något även i lagtekniskt och redaktionellt hänseende. Uttrycken hor och otukt bör sålunda bytas ut mot samlag och annat könsumgänge. Vidare bör ur paragrafen utmönstras vad som sägs om delaktighet i otrohet. Make som har varit delaktig i den andra makens otrohet måste givetvis, som familjerättskommittén har påpekat, anses ha samtyckt till otroheten, och delaktig­ het behöver därför inte nämnas särskilt i paragrafen vid sidan av samtycke. I de danska och norska lagförslagen har bestämmelserna om äktenskaps­ skillnad på grund av otrohet liksom i mitt förslag anpassats till Nordiska rådets rekommendation i ämnet. Också på finsk och isländsk sida torde man vara beredd att följa rekommendationen.

36 Kungl. Maj. ts proposition nr 136 år 1968

Äktenskapsskillnad på grund av brott mot make eller barn. Om make gör sig skyldig till brott, har den andra maken vissa möjligheter att få äkten­ skapsskillnad. Rätt härtill föreligger enligt 11 kap. 11 § alltid om make döms till fängelse i minst tre år. Under vissa förutsättningar kan skils­ mässa erhållas även om straffet är lägre, dock minst fängelse i sex månader. Vid den begränsade översyn av skilsmässogrunderna som nu är aktuell har jag inte funnit anledning att överväga någon ändring av denna paragraf. Riktas brottet i fråga mot den andra maken, kan skilsmässa framstå som motiverad oavsett strafftidens längd och även om åtal för brottet inte har kommit till stånd. Rätt till äktenskapsskillnad i sådana situa­ tioner föreligger enligt 10 § bara vid stämpling mot makes liv och vid grov misshandel. Också andra brott mot make kan emellertid vittna om sådan brist på hänsyn att omedelbar upplösning av äktenskapet bör vara möjlig. Vidare kan övergrepp mot makarnas barn vara av den art att den andra maken inte bör vara skyldig att fortsätta äktenskapet. En vidg­ ning av paragrafens tillämpningsområde bör därför nu komma till stånd. Enligt kommitténs förslag skall rätt till skilsmässa föreligga vid allvarligt brott mot makes person liksom också vid misshandel mot barn, som står under makarnas eller den enes vårdnad, eller annat brott mot barnets per­ son under förutsättning att äktenskapsskillnad är påkallad av hänsyn till barnets bästa. Förslaget har i huvudsak understötts av remissinstanserna och även jag vill i stort sett ansluta mig till förslaget. Till brott mot person brukar hänföras de gärningar, som är straffbelagda i 3—7 kap. brotts­ balken. Det måste emellertid understrykas att ingalunda alla sådana brott är av den beskaffenhet att de bör grunda rätt till äktenskapsskillnad. Vad beträffar bestämmelsens närmare utformning finns enligt min me­ ning inte anledning att skilja mellan brott mot make och brott mot barn. Tillräckligt skydd mot nya övergrepp kan i allmänhet i båda fallen erhållas genom hemskillnad. Avgörande för frågan om rätt till äktenskapsskillnad bör vara att det med hänsyn till brottets beskaffenhet och övriga omständig­ heter inte rimligen kan krävas att den förfördelade maken fortsätter äkten­ skapet. Misshandel torde böra anges som exempel på sådana brott mot per­ son som kan föranleda äktenskapsskillnad. I fråga om makes brott mot barn bör bestämmelsen begränsas till att avse barn, som står under den andra makens eller båda makarnas vårdnad. F. n. gäller att talan om äktenskapsskillnad skall väckas inom sex må­ nader efter det att maken fått kännedom om gärningen och senast inom tre år efter det att den begicks. Någon ändring på denna punkt synes inte påkallad. Samma regler bör enligt min mening gälla i fråga om brott mot make och brott mot barn. Enligt den danska propositionen utsträcks nuvarande regel till att om­ fatta också misshandel av barnen. I Norge och Island är misshandel av barn redan skilsmässogrund. I den norska propositionen föreslås ingen ändring av ifrågavarande bestämmelser.

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1968 87

Äktenskapsskillnad på grund av sinnessjukdom. Make har enligt 11 kap. 13 § rätt till äktenskapsskillnad på grund av sinnessjukdom hos den andra maken, om sjukdomen har fortfarit i tre år under äktenskapet och det inte finns skälig förhoppning att den sjuke varaktigt återställs till hälsan. Sjuk­ domen skall styrkas med läkarintyg. Rätt till äktenskapsskillnad föreligger inte, om den friske maken kände till sjukdomen vid vigseln och det skäligen kan fordras att han fortsätter äktenskapet. Familjerättskommittén har föreslagit att möjligheterna till äktenskaps­ skillnad på grund av sinnessjukdom skall utvidgas. Dels vill kommittén slopa den begränsning som ligger i att sinnessjukdom är skillnadsgrund en­ dast när sjukdomen är att bedöma som obotlig. Dels bör enligt kommittén äktenskapsskillnad i undantagsfall kunna utverkas även när sjukdomen varat kortare tid än tre år. Den omständigheten att sinnessjukdomen inträtt före vigseln och att den andra maken känt till den bör, anser kommittén, inte ha någon självständig betydelse vid prövningen av frågan om äkten­ skapsskillnad. Kommittéförslaget har godtagits av så gott som samtliga remissinstanser. Inte heller jag har någon erinran. I ett remissyttrande har ifrågasatts om inte förslaget bör kompletteras med en rätt för make till äktenskapsskill­ nad när den andra maken lider av annan rubbning av själsverksamheten än sinnessjukdom. Detta problem, som över huvud taget inte berörts av kom­ mittén, är jag inte beredd att ta upp nu. Jag föreslår att 11 kap. 13 § ges följande innehåll. Make har rätt till äktenskapsskillnad på grund av sinnessjukdom hos den andra maken när sjukdomen har varat tre år under äktenskapet, om det inte skäligen kan fordras av den friske maken att han fortsätter äktenskapet. Har tre år inte förflutit, kan det ändå dömas till äktenskapsskillnad, om synnerliga skäl föreligger. De danska och norska propositionerna upptar bestämmelser om äkten­ skapsskillnad på grund av sinnessjukdom av samma innehåll som dem jag har föreslagit här. Det är sannolikt att de finländska och isländska förslagen kommer att innehålla liknande bestämmelser.

Medling

Syftet med medlingen är väsentligen att förebygga förhastade skilsmässor. Medlingen är processförutsättning i hemskillnadsmål, dvs. fråga om hem­ skillnad får inte prövas av domstol förrän medling eller försök till medling bär ägt rum. Organisatoriskt är medlingen knuten till svenska kyrkan på det sättet att lagen som medlare i första hand anvisar prästen i församling där makarna eller en av dem är kyrkobokförd. Vid sidan av de kyrkliga medlarna finns emellertid i viss utsträckning borgerliga medlare som är utsedda av domstol. Medlingsverksamheten är både rättsligt och organisa­

88 Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1968

toriskt helt fristående från den statsunderstödda familjerådgivning som på vissa håll bedrivs i kommunal regi. De reformer som familjerättskommittén har föreslagit i denna del går ut på att förstärka medlingsinstitutet genom att utvidga dess användnings­ område och genom att öka antalet borgerliga medlare. På det hela taget har kommitténs förslag fått ett gynnsamt mottagande under remissbehandling­ en även om kritiska röster har höjts på vissa punkter. I ett par remissyttran­ den har ifrågasatts om man inte bör ändra medlingens karaktär och avstå från att låta medlingen vara processförutsättning i heinskillnadsmål. För min del anser jag att några stora reformer beträffande medlingen inte bör göras i samband med den begränsade översyn av giftermålsbalken som bär är aktuell. Jag föreställer mig att det även inom ramen för en framtida äktenskapslagstiftning som bygger på delvis nya principer kommer att finnas plats för ett medlingsinstitut i någon form. Medlingen är ett av de instrument som samhället förfogar över när det gäller att förebygga onödiga skilsmässor. Jag är emellertid inte främmande för tanken att anlitandet av medling i en framtid bör bli helt frivilligt. En frivillig medling som står till förfogande för makar som önskar hjälp med att reda ut tvister och misshälligheter med eller utan samband med förestående skilsmässa kan vara ett effektivare familjepolitiskt instrument än en medling som huvudsak­ ligen är knuten till processer i skilsmässomål och lätt kan uppfattas som en tom formalitet just därför att den är obligatorisk. Beträffande medlings­ verksamhetens organisatoriska uppbyggnad utgår jag från att den nu­ varande konstruktionen med kyrkan som i första hand ansvarig för verk­ samheten på sikt måste komma att ersättas med en annan ordning, oavsett om övriga band mellan stat och kyrka skall bestå eller inte. En framtida organisation måste bygga på personal vars utbildning är särskilt inriktad på sådant som har betydelse för rådgivning och medling i familjefrågor. Det är inte möjligt att nu ta ställning till reformer som är så pass vitt­ gående. I detta lagstiftningsärende bör ansträngningarna i stället inriktas på att åstadkomma begränsade förbättringar inom ramen för det bestående systemet. Därvid bör man emellertid se till att man inte försvårar anpass­ ningen till en utveckling som ter sig önskvärd. Familjerättskommitténs för­ slag att förstärka medlarorganisationen med fler borgerliga medlare och att ändra nuvarande bestämmelser så att det blir bättre möjligheter än nu att påkalla medling på ett tidigt stadium, innan ett skilsmässoförfarande inför domstol ännu är aktuellt, ligger i linje med mera långsiktiga önskemål och är väl värda att ta fasta på. Däremot är jag inte beredd att tillstyrka vad kommittén har föreslagit om att medlingen skall göras obligatorisk även i vissa mål om äktenskapsskillnad där det f. n. inte krävs någon medling. I nära anslutning till kommitténs förslag förordar jag att make skall kunna påkalla medling, om söndring har uppstått i äktenskapet eller om det i annat fall har uppkommit tvist, som stör makarnas sammanlevnad.

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1968 89

Beträffande den rättsliga regleringen i övrigt av medlingsinstitutet är att märka att medlingskravet enligt gällande bestämmelser inte är detsamma i alla mål om hemskillnad. Vid vanlig process inför domstol räcker det med ett medlingsförsök. Har svaranden underlåtit att infinna sig till medling eller har han inte kunnat anträffas med kallelse, får domstolen ändå döma till hemskillnad. Men när hemskillnadsmål prövas på handlingarna efter ge­ mensam ansökan av makarna fordras det att medling har ägt rum, dvs. normalt att båda makarna kommit tillsammans inför medlaren. Detta krav kan i vissa fall — t. ex. om någon av makarna är sjuk eller vistas utomlands —- vara svårt att uppfylla, och det kan då leda till att den dyrbarare och tyngre vägen med domstolsprocess måste anlitas fastän makarna är ense om att skiljas. Praktiska erfarenheter som redovisats av Sveriges advokat­ samfund och Föreningen Sveriges rättshjälpsjurister vid remissbehandling­ en av familj erättskommitténs betänkande ger belägg för att denna risk är en realitet. Även från principiella synpunkter anser jag det mindre till­ talande att ha olika krav i fråga om medling beroende på sättet för hemskillnadsfrågans anhängiggörande vid domstol. Jag föreslår därför att den nuvarande bestämmelsen i 15 kap. 7 § om medling i mål som anhängiggörs genom gemensam ansökan upphävs och att generella bestämmelser för alla slag av hemskillnadsmål införs i 15 kap. 8 §. Huvudregeln bör därvid vara att medling skall ha ägt rum. Men om någon av makarna underlåtit att inställa sig på kallelse eller inte kunnat anträffas med kallelse till medling, bör processförutsättningen anses uppfylld om den andra maken infunnit sig för medling. Familjerättskommittén har föreslagit att i giftermålsbalken skall införas detaljerade regler om förfarandet vid medling. Mot dessa regler har anförts viss kritik under remissbehandlingen. För min del anser jag det tveksamt om några detalj bestämmelser behövs. I den mån det finns behov av när­ mare anvisningar beträffande tillvägagångssättet vid medling bör dessa en­ ligt min mening få sin plats i en instruktion för medlare och inte i gif­ termålsbalken. Den bestämmelse om medlingsförfarandet som f. n. finns i 14 kap. 3 § måste i sak anses fullt godtagbar. Jag tar därför inte upp kom­ mittéförslaget i denna del till närmare behandling nu. Beträffande medlingsverksamhetens organisation är jag ense med familjerättskommittén om att principen bör vara att det vid sidan av de kyrkliga medlarna skall finnas minst en borgerlig medlare jämte ersättare för honom i varje kommun. Det bör emellertid inte vara uteslutet att förordna samma person till medlare för flera kommuner, om detta skulle vara lämpligt av särskilda skäl. Den nuvarande möjligheten att på begäran av make förordna särskild medlare för visst fall bör behållas, men sådant förordnande bör, som kommittén har föreslagit, kunna meddelas endast om godtagbart skäl har anförts för framställningen. Också i övrigt kan jag i sak ansluta mig till kommitténs förslag beträffande medlarorganisationen.

90 Kungl. Maj.ts proposition nr 136 år 1968

Borgerlig medling bekostas nu i allmänhet av kommunerna. I vissa fall lär makarna få betala arvode till medlaren. Denna ordning är mindre till­ fredsställande. Enligt min mening bör principen vara att kostnaderna skall betalas av vederbörande kommun. Det synes emellertid skäligt att staten, liksom f. n. är fallet med familjerådgivningen, bidrar till kommunernas kostnader. Statens bidrag till den borgerliga medlingsverksamheten bör i princip avvägas efter samma grunder som gäller för familjerådgivningen. Närmare föreskrifter om ersättningen bör meddelas av Kungl. Maj :t. Efter­ som det är ovisst i vilken utsträckning en utökad borgerlig medlingsverk­ samhet kommer att tas i anspråk, bör bestämmelserna utformas så att arvode till borgerlig medlare utgår per medlingsärende. Jag har i kostnads­ frågorna samrått med chefen för finansdepartementet. Frågan om erforder­ liga anslag torde få anmälas i annat sammanhang. I de danska och norska propositionerna om ändringar i äktenskapslagstiftningen föreslås bara smärre jämkningar i gällande regler om medling.

Ikraftträdande m.m.

De föreslagna lagändringarna bör träda i kraft den 1 juli 1969. Jag har tidigare föreslagit att kravet på lysning till äktenskap slopas och att vigsel skall kunna ske så snart hindersprövning har ägt rum utan att hinder mot äktenskapet har framkommit. Denna ordning bör gälla generellt från ikraftträdandet och således oavsett om hindersprövningen har ägt rum före eller efter utgången av juni 1969. Huruvida lysning har skett, kom­ mer i båda fallen att sakna rättslig betydelse. F. n. gäller att s. k. lysningssedel skall utfärdas, så snart de trolovade har fullgjort vad som åligger dem enligt 3 kap. 2 § giftermålsbalken och prästen funnit hinder inte möta mot äktenskapet. Lysningen sker genom att lysningssedeln kungörs i kyrka tre söndagar i följd. Vigsel kan förrättas inom fyra månader därefter. Om någon av de trolovade tillhör den noma­ diserande samebefolkningen gäller lysningen dock ett år. Enligt mitt förslag skall hindersprövningen anses avslutad i det skede då lysningssedel nu får uLfärdas. Jag har vidare föreslagit att hindersprövning generellt skall gälla fyra månader. Tillräckliga skäl för avsteg härifrån i de fall då hinders­ prövningen ägt rum före den nya lagens ikraftträdande finns enligt min mening inte. Vigsel kan alltså då ske inom fyra månader från det att lysningssedel har utfärdats. I de undantagsfall, då vigsel redan nu kan ske utan föregående lysning, ankommer hindersprövningen på vigselförrättaren. Jag har tidigare före­ slagit att samma ordning för hindersprövning skall gälla i alla fall. Inte heller här synes särskild övergångsbestämmelse behövlig. Enligt 4 kap. 9 § andra stycket i förslaget skall Kungl. Maj :t kunna i efter­ hand godkänna en formellt ogiltig vigsel. Regeln avser främst sådana fall

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1968 91

där ett formellt fel uppkommit av förbiseende och båda kontrahenterna kan anses ha förlitat sig på att vigseln varit giltig. Familj erättskommittén före­ slår att bestämmelsen skall gälla också när vigseln har skett före den nya la­ gens ikraftträdande. Jag kan ansluta mig till denna uppfattning. Med hänsyn till de rättsverkningar, som är knutna till vigsel, vill jag emellertid till skill­ nad mot kommittén förorda en uttrycklig bestämmelse i ämnet. Enligt äen nya lagen skall de sjukdomstillstånd som anges i 10 kap. 3 § första stycket 3 inte längre grunda rätt till återgång. Detta bör gälla oav­ sett om äktenskapet har ingåtts före eller efter utgången av juni 1969. Har talan om återgång väckts före ikraftträdandet, synes emellertid övervägande skäl tala för att äldre rätt alltjämt skall vara tillämplig. Jag förordar en särskild övergångsbestämmelse därom. Familj erättskommittén förordar att ändringarna i skilsmässogrunderna ill kap. skall gälla oavsett om den omständighet som åberopas till stöd för talan hänför sig till tiden före eller efter ikraftträdandet. Under hänvisning till det principiella förbudet mot retroaktiv strafflagstiftning har Göta hov­ rätt beträffande den föreslagna utvidgningen av 11 kap. 10 § ifrågasatt om brott, som enligt paragrafens äldre lydelse inte utgör skillnadsgrund, bör kunna leda till äktenskapsskillnad, när brottet har begåtts före ikraftträ­ dandet. Enligt min mening synes de hänsyn som har föranlett de av mig före­ slagna ändringarna i skilsmässoreglerna motivera att de nya bestämmel­ serna efter ikraftträdandet omedelbart får tillämpas i full utsträckning Något principiellt hinder häremot torde inte föreligga. Vad jag nu har sagt bör gälla också i de fall då talan om äktenskapsskillnad är anhängig vid ikraftträdandet. Särskild bestämmelse härom torde inte behövas. Makes rätt att väcka talan om äktenskapsskillnad på grund av att den andra maken har ingått nytt äktenskap skall enligt It kap. 7 § i dess nya lydelse inte längre vara underkastad någon preskriptionstid. Familj erättskommitténs förslag innebär på denna punkt att talan skall kunna väckas även om preskription enligt äldre lag har inträtt före ikraftträdandet. Hov­ rätten för Övre Norrland har kritiserat förslaget i denna del och hävdar att talerätt, som har gått förlorad, inte bör kunna återuppstå genom ny lag­ stiftning. I sak ansluter jag mig till hovrättens uppfattning, och jag för­ ordar därför en övergångsbestämmelse av innehåll att talan som avses i 11 kap. 7 § inte får väckas, om rätt till talan på grund av äldre lag har gått förlorad före ikraftträdandet. Övriga ändringsförslag torde inte föranleda särskilda problem vid över­ gång till ny lagstiftning.

92 Kungl. Maj.ts proposition nr 136 år 1968

Hemställan

I enlighet med det anförda har inom justitiedepartementet upprättats för­ slag till 1) lag om ändring i giftermålsbalken, 2) lag angående ändrad lydelse av 1 kap. 3 och 4 §§ lagen den 8 juli 1904 (nr 26 s. 1) om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap, förmynderskap och adoption, 3) lag angående ändring i lagen den 12 november 1915 (nr 434) om full­ följd av talan mot beslut i vissa ärenden rörande äktenskaps ingående, 4) lag angående ändring i lagen den 12 november 1915 (nr 437) om äktenskaps ingående i vissa fall inför svensk myndighet i utlandet.

Förslagen torde få fogas till statsrådsprotokollet i detta ärende som bilaga.1 Jag hemställer, att lagrådets utlåtande över lagförslagen inhämtas enligt 87 § regeringsformen genom utdrag av protokollet. Vad föredraganden sålunda med instämmande av stats­ rådets övriga ledamöter hemställt bifaller Hans Maj :t Ko­ nungen.

Ur protokollet: Britta Gyllensten

1 De under 2), 3) och 4) omnämnda förslagen har uteslutits här. De är frånsett vissa redaktionella jämkningar likalydande med de förslag som är fogade vid propositionen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1968 93

Bilaga

1) Förslag till

Lag

om ändring i giftermålsbalken Härigenom förordnas, dels att 2 kap. 6 och 11 §§, 3 kap. 2 § 5 och 8 mom. samt 4—6 §§, 4 kap. 7 § och 15 kap. 7 § giftermålsbalken1 skall upphöra att gälla, dels att 2 kap. 1, 5 och 13 §§, 3 kap. 1 § 2 § 1 och 4 mom. samt 3 och 7 §§, 4 kap. 6 och 9 §§, 10 kap. 3 §, 11 kap. 1, 7, 8, 10 och 13 §§, 14 kap. 1 och 2 §§, 15 kap. 8 och 9 §§ samt rubriken till 3 kap. samma balk skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges, dels att i 14 kap. skall införas en ny paragraf, 4 §, av nedan angiven lydelse.

Man under tjuguett år eller kvinna Den, som är under aderton år, må under aderton år må ej träda i äk­ ej träda i äktenskap utan tillstånd av tenskap utan tillstånd av länsstyrel­ länsstyrelsen i det län, där den un­ sen i det län, där den underårige har derårige har sitt hemvist. sitt hemvist. 5 §• Den, som är sinnessjidt eller sin- Den, som är sinnessjuk eller sinnesslö, må ej ingå äktenskap, med nesslö, må ej ingå äktenskap, med mindre medicinalstyrelsen finner mindre socialstyrelsen finner skäligt skäligt tillåta äktenskapet. tillåta äktenskapet.

13 §• Klagan över beslut av länsstyrelse Klagan över beslut av länsstyrelse i fall, som i 1 § avses, eller av medici­ i fall, som i 1 § avses, eller av social­ nalstyrelsen i fall, som i 5 eller 6 § styrelsen i fall, som i 5 § avses, avses, må föras hons Konungen i ju­ må föras hos Konungen i justitie­ stitiedepartementet i den ordning, departementet i den ordning, som är som är bestämd för överklagande av bestämd för överklagande av förval­ förvaltande myndigheters och äm­ tande myndigheters och ämbetsverks betsverks beslut. beslut.

1 Senaste lydelse av 2 kap. 1, 5, 6 och 13 §§ samt 3 kap. 2 § 4 och 5 mom. se 1948: 272, av 3 kap. 6 § och 4 kap. 7 § se 1940: 273, av 4 kap. 9 § och 14 kap. 1 § se 1951: 681, av 11 kap. 8 § se 1937: 243, av 11 kap. 13 § se 1945: 273, av 14 kap. 2 § se 1964: 654 samt av 15 kap. 7, 8 och 9 §§ se 1946 : 822.

94 Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1968

Om lysning Om prövning av hinder mot

Till äktenskap skall lysas i den Prövning, huruvida hinder möter svenska församling, där kvinnan är mot äktenskap (hinders pröv­ kyrkobokförd, eller, om hon varken ning), sker i den svenska försam­ är eller bör vara kyrkobokförd i så­ ling, där kvinnan är kyrkobokförd, dan församling, där hon vistas. eller, om hon varken är eller bör vara kyrkobokförd i sådan församling, där hon vistas. Lysning skall av bägge de trolova- Ansökan om hindersprövning göde sökas hos den präst, som för res av de trolovade gemensamt hos kyrkoböckerna. pastorsämbetet i församlingen.

2 §• 1 mom. År mannen kyrkobokförd 1 mom. Är mannen kyrkobokförd i annan svensk församling än i 1 § i annan svensk församling än i 1 § sägs, skall han, då lysning sölces, sägs, skall han, när ansökan om hin­ förete intyg om vad kyrkoböckerna dersprövning göres, förete intyg om i hans församling innehålla angåen­ vad kyrkoböckerna i hans försam­ de hans behörighet att ingå äkten­ ling innehålla angående hans behö­ skapet (äktenskap sbetyg). righet att ingå äktenskapet (äktenskapsbetyg). Trolovad, som — ■—----------------- —-------kan anskaffa. 4 mom. Är anledning antaga att 4 mom. Är anledning antaga att trolovad är sinnessjuk eller sinnes- trolovad är sinnessjuk eller sinnesslö, eller har trolovad varit sinnes­ slö, skall han med läkarintyg styrka, sjuk inom de tre sista åren, skall att sinnessjukdom eller sinnesslöhet han med läkarintyg styrka, att sin­ icke kan hos honom påvisas, eller nessjukdom eller sinnesslöhet icke ock visa tilstånd jämlikt 2 kap. 5 § kan hos honom påvisas, eller ock att utan hinder av sinnessjukdomen visa tillstånd jämlikt 2 kap. 5 § att eller sinnesslöheten ingå äktenska­ utan hinder av sinnessjukdomen pet. eller sinesslöheten ingå äktenska­ pet.

3 §• Hava de trolovade fullgjort vad Hava de trolovade fullgjort vad enligt 2 § åligger dem, och finner ej enligt 2 § åligger dem, och finner ej prästen hinder mot äktenskapet mö- pastorsämbetet hinder mot äkten-

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1968 95

ta, utfärde han genast lysnings sedel, skåpet möta, skall ämbetet på begä­ med angivande av de trolovades full­ ran av de trolovade utfärda intyg ständiga namn jämte yrke och hem­ därom. vist; och varde den genom utfärda­ rens försorg kungjord i kyrkan tre söndagar i rad. Sedan lysning skett, äge ej man­ nen eller kvinnan erhålla lysning till annat äktenskap, förrän fyra måna­ der förflutit från sista lysningsda­ gen, med mindre den andra trolova­ de avlidit.

7 §• Äktenskapsbetyg må — — — — —---------skall ingås. Den, som utfärdat äktenskapsbe­ tyg, skall ombesörja, att kungörelse därom varder nästa söndag i kyrkan uppläst, varvid angives ej mindre bägge de trolovades fullständiga namn jämte yrke och hemvist än ock varest hinder mot äktenskapet må anmälas. Har sådan kungörelse skett, må nytt äktenskapsbetyg ej utfärdas, förrän fyra månader förflutit från kungörandet eller, om lysning till­ kommit, från sista lysningsdagen, med mindre den andra trolovade av­ lidit.

4 KAP.

6 §.

Är ej sådant fall för handen, var­ Vigsel skall föregås av hinders­ om i 3 kap. 6 § sägs, må vigsel ej prövning enligt 3 kap. Vigsel må ej ske, med mindre lysning är fullbor­ ske, om vigselförrättaren känner till dad; och varde vigsel ändå vägrad, att hinder mot äktenskapet förelig­ om hinder mot äktenskapet är vig- ger. Utan intyg enligt 3 kap. 3 § selförrättaren kunnigt. Utan lys- må ej annan viga än präst, som

96 Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1968

ningsbevis må ej annan viga än tjänstgör i den församling där hin­ präst, som för kyrkoböckerna där dersprövningen skett. lysning skett. Har lysning blivit fullbordad, men Ha de trolovade ej blivit vigda är vigsel ej förrättad inom fyra må­ inom fyra månader från det hindersnader därefter eller, om de trolova- prövning ägt rum, må vigsel ej ske de eller endera tillhör den nomadise­ utan ny hinders prövning. rande lappbefolkningen, inom ett år, må vigsel ej vidare på denna lysning ske.

9 §• Vigsel vare utan verkan, om den Vigsel vare utan verkan, om den ej förrättats av någon, som äger be­ ej förrättats av någon, som äger be­ hörighet att viga, eller om därvid ej hörighet att viga, eller om därvid ej så tillgått, som i 8 andra stycket är så tillgått, som i 8 § andra stycket är föreskrivet; men ej skall vigsel an­ föreskrivet; men ej skall vigsel an­ ses ogill, på den grund att eljest icke ses ogill, på den grund att eljest icke så förfarits, som i 8 § är sagt, eller så förfarits, som i 8 § är sagt, eller vigselförrättaren överskridit sin be­ vigselförrättaren överskridit sin be­ hörighet eller vederbörlig lysning ej hörighet eller vederbörlig hindersföregått. prövning ej föregått. Vigsel, som enligt första stycket eljest skulle vara utan verkan, må godkännas av Konungen på ansökan av mannen eller kvinnan eller, om någondera avlidit, av arvinge till den avlidne. Sådant godkännande må lämnas endast om synnerliga skäl föreligga.

10 KAP.

3 §• Äktenskap gånge ock på makes Äktenskap gånge ock på makes yrkande åter: yrkande åter: 1. om han — — —---- ------ rättslig handlingsförmåga; 2. om han----------------------- ingå äktenskap; 3. om honom ovetande andra ma­ ken vid vigseln led av fallandesot, som härrör av övervägande inre or-

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1968 97

4. om han bedragits till äktenska­ 3. om han bedragits till äktenska­ pet, därigenom att han blivit av and­ pet, därigenom att han blivit av and­ ra maken genom falsk uppgift eller ra maken genom falsk uppgift eller svikligt förtigande vilseledd angåen­ svikligt förtigande vilseledd angåen­ de vem denne är eller angående så­ de vem denne är eller angående så­ dana omständigheter rörande hans dana omständigheter rörande hans tidigare liv, som skäligen bort av­ tidigare liv, som skäligen bort av­ hålla den bedragne från äktenska­ hålla den bedragne från äktenska­ pets ingående; eller pets ingående; eller 5. om han blivit tvungen till äkten­ 4. om han blivit tvungen till äkten­ skapet. skapet. Återgång äge ej rum, såvida ej Återgång äge ej rum, såvida ej maken instämt sin talan inom sex maken instämt sin talan inom sex månader, sedan tillstånd, som i 1 månader, sedan tillstånd, som i 1 sägs, upphörde eller han fick kun­ sägs, upphörde eller han fick kun­ skap om återgångsskäl, varom i 2 , skap om återgångsskäl, varom i 2 3 eller 4 förmäles, eller blev fri från eller 3 förmäles, eller blev fri från tvång, som i 5 avses; och må talan tvång, som i 4 avses; och må talan om återgång ej i något fall väckas, om återgång ej i något fall väckas, sedan tre år förflutit från vigseln. sedan tre år förflutit från vigseln. Talan om återgång må ej heller anställas för könssjukdom, om ma­ ken ej blivit smittad och sjukdomen ej längre är i smittosamt skede, eller för annan sjukdom, sedan den blivit botad.

11 KAP.

1 §•

Makar, som finna sig på grund av Äro makar ense om att ej fortdjup och varaktig söndring ej kunna sätta sammanlevnaden, äga de vinna fortsätta sammanlevnaden, äge, när rättens dom på hemskillnad. de äro ense därom, vinna rättens dom å sammanlevnadens hävande (hemskillnad). 7 — Bihang till riksdagens protokoll 1968. 1 saml. Nr 136

98 Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1968

Har ena maken, i strid mot vad i Har ena maken, i strid mot vad i 2 kap. 10 § är stadgat, ingått nytt 2 kap. 10 § är stadgat, ingått nytt gifte, äge andra maken vinna äkten­ gifte, äge andra maken vinna äkten­ skapsskillnad, såframt han anställer skapsskillnad. talan därom inom sex månader, från det han fick kunskap om den nya vigseln. 8 §• Bryter ena maken äktenskapet Har ena maken samlag eller annat med hor, eller över han eljest otukt könsumgänge med annan än sin med annan, have andra maken rätt make, äger denne rätt till äkten­ till äktenskapsskillnad, såvida han skapsskillnad, såvida han ej sam­ ej varit delaktig i gärningen eller tyckt till handlingen. samtyckt därtill; han instämme Finnes hänsyn till barnens bästa dock sin talan inom sex månader eller andra särskilda skäl tala där­ efter erhållen kunskap om gärning­ för, må rätten döma till hemskillnad en och senast inom tre år, sedan den i stället för äktenskapsskillnad eller, begicks, eller vare förlustig sin rätt. om dom på hemskillnad redan före­ ligger, ogilla talan om äktenskaps­ skillnad. Talan skall väckas inom sex må­ nader efter erhållen kunskap om handlingen och senast inom tre år, sedan den begicks.

10 §•

Stämplar ena maken mot den and­ Gör ena maken sig skyldig till res liv, eller förövar han grov miss­ misshandel eller annat brott mot handel mot andra maken, äge denne andra makens person, äger denne rätt till skillnad i äktenskapet; han rätt till skillnad i äktenskapet, om instämme dock vid talans förlust det med hänsyn till brottets beskaf­ maken inom sex månader efter er­ fenhet och omständigheterna i övrigt hållen kunskap om gärningen och ej skäligen kan fordras att han fort­ senast inom tre år, sedan den be­ sätter äktenskapet. Detsamma gäller, gicks. om make begår motsvarande brott mot barn, som står under andra ma­ kens eller båda makarnas vårdnad. Talan skall väckas inom sex må­ nader efter erhållen kunskap om gärningen och senast inom tre år, sedan den begicks.

Kungl. May.ts proposition nr 136 år 1968 99

Är ena maken sinnessjuk; har Är ena maken sinnessjuk och har sjukdomen under äktenskapet fort­ sjukdomen under äktenskapet fort­ farit tre år, och finnes ej skälig för­ farit tre år, äger andra maken rätt hoppning om den sjukes varaktiga till äktenskapsskillnad, om det ej återställande till hälsan, have andra skäligen kan fordras att han fort­ maken rätt till äktenskapsskillnad. sätter äktenskapet. Var sjukdomen vid vigseln andra maken veterlig, må dock ej dömas till skillnad, om det skäligen kan fordras, att han fortsätter äktenska­ pet. Har make varit sjuk kortare tid än som sägs i första stycket, må dö­ mas till äktenskapsskillnad, om syn­ nerliga skäl föreligga.

14 KAP.

1 §•

Föreligger fall, som avses i 11 kap. Make äger påkalla medling, om 2 § första stycket, eller uppstår eljest söndring uppstått i äktenskapet eller söndring mellan makar, eller upp­ om tvist eljest uppkommit, som stör kommer dem emellan tvist om un­ sammanlevnaden mellan makarna. derhållsskyldigheten eller angående Behörig att medla år: fråga, som avses i 8 kap. 6 eller 7 §, 1. präst i församling av svenska äge make påkalla medling av präst i kyrkan, där makarna eller endera är församling av svenska kyrkan, där kyrkobokförd; makarna eller endera är kyrkobok- 2. vigseiförrättare inom annat tros­ förd, eller av behörig vigselförrätta- samfund än svenska kyrkan, om ma­ re inom annat trossamfund, som karna eller endera tillhör samfun­ makarna eller endera tillhör, eller det; av någon, som häradshövdingen i 3. borgerlig medlare i den kom­ den ort eller rättens ordförande i mun, där makarna eller endera är den stad, där makarna eller endera bosatt. har sitt hemvist, på begäran utsett När skäl föreligger därtill, äger att företaga medlingen, eller ock av rätten i den ort, där makarna eller den, som enligt vad i 2 § sägs, i den endera är bosatt, på makes begäran kommun, där makarna eller endera utse särskild medlare. har sitt hemvist, utsetts att vara medlare i tvister mellan makar.

100 Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1968

Har kommun beslutit, att inom I varje kommun skall finnas minst kommunen skola utses medlare i en borgerlig medlare. Om det är på­ tvister mellan makar, eller visar sig kallat av särskilda skäl, kan samma eljest behov av sådana medlare, skall person förordnas till medlare för rätten till medlare utse minst en man mer än en kommun. och en kvinna. Medlare utses för två Borgerlig medlare utses av rätten kalenderår. Avgår medlare, innan för två kalenderår. Finnes medlare den tid utlupit, för vilken han är ut­ ej vara lämplig för sitt uppdrag, sedd, varde annan utsedd för den skall han entledigas. Avgår medlare återstående tiden. före utgången av den tid, för vilken han blivit utsedd, skall annan för­ ordnas för den återstående tiden. För medlare som avses i denna paragraf skall finnas ersättare. Vad som är föreskrivet om medlare gäller även ersättare.

* §■

Ersättning till medlare, som avses i 1 § andra stycket 3. och tredje styc­ ket, betalas av vederbörande kom­ mun enligt bestämmelser som med­ delas av Konungen.

15 KAP.

8 §•

Mål om hemskillnad enligt 11 kap. Mål om hemskillnad enligt 11 kap. 2 § må ej upptagas, med mindre det I eller 2 § må ej upptagas, med visas, att medling ägt rum, eller att mindre det visas, att medling ägt svaranden underlåtit att på kallelse rum enligt 14 kap. Har make under­ infinna sig till medling eller ej kun­ låtit att på kallelse infinna sig till nat anträffas med kallelse. medling eller ej kunnat anträffas med kallelse, må målet dock uppta­ gas, om andra maken inställt sig för medling.

§•

Skall mål, som avses i 8 §, upp­ Skall mål om hemskillnad enligt tagas, ehuru medling ej föregått, och II kap. 2 § upptagas, ehuru medling finner rätten, att tillfälle till med- ej föregått, och finner rätten, att till-

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1968 101

ling bör beredas, skall lämplig per­ fälle till medling bör beredas, skall son av rätten utses till medlare; och lämplig person av rätten utses till gälle om sådan medlare vad i 14 kap. medlare; och gälle om sådan medlare 3 § sägs. Hörsammar make ej kallel­ vad i 14 kap. 3 § sägs. Hörsammar se att infinna sig inför medlaren, make ej kallelse att infinna sig inför eller har av annan orsak medling ej medlaren, eller har av annan orsak skett före utsatt tid, äge vidare an­ medling ej skett före utsatt tid, äge stånd för medling ej rum, med mind­ vidare anstånd för medling ej rum, re båda makarna det äska. med mindre båda makarna det äska.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1969. Bestämmelserna i 4 kap. 9 § andra stycket skall gälla, även om vigseln ägt rum före ikraftträdandet. Har talan om återgång enligt de äldre bestämmelserna i 10 kap. 3 § första stycket 3. väckts före ikraftträdandet, skall dessa bestämmelser alltjämt tillämpas. ' Talan som avses ill kap. 7 § får ej väckas, om rätten till sådan talan på grund av äldre bestämmelser gått förlorad före ikraftträdandet.

102 Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1968

Utdrag av protokoll, hållet i lagrådet den 27 september 1968.

Närvarande: justitierådet N ordström regeringsrådet W alberg justitierådet W esterlind lagmannen U lveson

Enligt lagrådet den 3 september 1968 tillhandakommet utdrag av pro­ tokoll över justitieärenden, hållet inför Hans Maj :t Konungen i statsrådet den 25 juli 1968, hade Kungl. Maj :t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle inhämtas enligt 87 § regeringsformen över upprättade förslag till 1) lag om ändring i giftermålsbalken, 2) lag angående ändrad Igdelse av 1 kap. 3 och 4 §§ lagen den 8 juli 190b (nr 26 s. 1) om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap, förmgnderskap och adoption, 3) lag angående ändring i lagen den 12 november 1915 (nr 43b) om full­ följd av talan mot beslut i vissa ärenden rörande äktenskaps ingående, 4) lag angående ändring i lagen den 12 november 1915 (nr 437) om äktenskaps ingående i vissa fall inför svensk myndighet i utlandet. Förslagen, som är bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits av hovrättsassessorn Peter von Möller. Förslagen föranledde följande yttranden.

Förslaget till lag om ändring i giftermålsbalken

2 kap. 11 §• Lagrådet: Genom regeln om väntetid för kvinna i 2 kap. 11 § avsågs att förhindra att i ett nytt äktenskap föds barn som avlats i ett tidigare äktenskap. Även om regeln inte är helt effektiv, är den uppenbarligen i och för sig lämplig för att nå sitt syfte. Barnets ställning regleras automatiskt. Har kvinnan ingått nytt äktenskap före barnets födelse, fordras däremot särskild talan för att barnets rätta börd skall kunna fastslås. Om barnet avlats av den man med vilken hustrun i det tidigare äkten­ skapet tänker gifta sig, föranleder regeln om väntetid onekligen nackdelar. I remissprotokollet har påvisats vissa nackdelar av personlig natur. Vad angår barnets ställning presumeras det ha äktenskaplig börd i det tidigare äktenskapet, om avlelsen ägt rum innan detta upplösts. I så fall krävs

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1968 103

rättegång för att fastslå att barnet inte har äktenskaplig börd i det upplösta äktenskapet. Skäl kan således anföras både för och emot att bibehålla nuvarande väntetidsregel. Erinras kan, att man vid tillkomsten av föräldrabalken rentav ifrågasatte en skärpning av denna regel. Huruvida den ena eller den andra av de här antydda situationerna är den vanligaste har icke utretts. Vid så­ dant förhållande kunde det i och för sig synas naturligt att behålla väntetidsregeln. Emellertid torde det förhålla sig så, att om barnet är avlat i det tidigare äktenskapet, hustrun själv i regel önskar avvakta barnets födelse innan hon gifter sig med annan man. Det är då barnet avlats av den tillämnade nye mannen som kvinnan har intresse av att ingå äktenskap snarast möjligt. Med hänsyn till vad sålunda anförts vill lagrådet inte motsätta sig för­ slaget om väntetidsregelns upphävande. Upphävs väntetidsregeln, kommer det såsom redan antytts att leda till en ökning av antalet fall då i ett senare äktenskap föds barn som kan vara avlat i ett tidigare. I sådana fall ger presumtionsregeln i 1 kap. 1 § föräldra­ balken inte någon omedelbar ledning för avgörandet, huruvida barnet skall anses ha äktenskaplig börd i det tidigare eller det senare äktenskapet. Det får emellertid anses tillräckligt klarlagt, vilken innebörd gällande rätt har i denna del. Barnet skall hänföras till det senare äktenskapet, och presumtionen för börd i det äktenskapet skall kunna hävas endast genom bördstalan inför domstol. Om barnet genom sådan talan frånkänns äktenskaplig börd i det senare äktenskapet, får det i stället automatiskt börd i moderns tidigare äktenskap. Mindre säkra blir slutsatserna, när det gäller frågorna om rätt till talan i bördsmål och om tillämpning av allmänna processrättsliga principer i så­ dana mål. Nuvarande bestämmelser i 2 kap. föräldrabalken reglerar endast de fal­ len att mannen i det äktenskap, varunder barnet fötts, eller barnet självt eller, efter mannens död, hans arvingar vill föra talan om att barnet saknar äktenskaplig börd i det senare äktenskapet. Det är i dessa fall fråga om s. k. negativ bördstalan. Under förarbetena till föräldrabalken utgick man emellertid från att s. k. positiv bördstalan — talan om fastställelse av att barnet verkligen har äktenskaplig börd i ett visst äktenskap — kan komma i fråga med stöd av allmänna regler om fastställelsetalan i 13 kap. 2 § rät­ tegångsbalken (se prop. 1949: 93 s. 203 ff och 240). Det kan vara skäl att först rikta uppmärksamheten på bördsmål av det slag som regleras i 2 kap. föräldrabalken och den roll mannen i det tidigare äktenskapet kan tänkas spela i ett sådant mål. Talan i målet avser ju alltid att barnet skall frånkännas äktenskaplig börd i det senare äktenskapet, med påföljd att det automatiskt får äktenskaplig börd i det tidigare. Man kan utgå från att mannen i det tidigare äktenskapet kan lämna upplys­

104 Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1968

ningar som är viktiga för prövningen av målet. Domstolen är skyldig att självmant sörja för erforderlig utredning i mål av detta slag. Det kan där­ för förutsättas, att mannen i det tidigare äktenskapet vanligen får känne­ dom om rättegången. I den processen behöver han inte nöja sig med att vara uppgiftslämnare. Saken rör hans egen rätt på sådant sätt att han kan göra anspråk på att få deltaga i rättegången som intervenient (14 kap. 9 § rättegångsbalken). Och eftersom domen i målet på grund av rättsförhål­ landets natur blir »gällande för och mot intervenienten, som om den med­ delats i rättegång, däri han varit part», får han anses intaga ställningen av part i rättegången, s. k. självständig intervenient (14 kap. 11 § andra styc­ ket rättegångsbalken). Det betyder bl. a. att han självständigt kan föra talan mot domen och i överrätt eventuellt uppträda som ensam part på ena sidan. Steget är sedan inte långt till att mannen i det tidigare äktenskapet tillerkänns rätt att föra positiv bördstalan, d. v. s. talan om fastställelse av att barnet har äktenskaplig börd i det tidigare äktenskapet — att det är hans barn. I grund och botten går ju båda formerna av talan i det tänkta fallet ut på samma sak: att presumtionen för börd i det senare äktenskapet skall vika för presumtionen om börd i det tidigare. Otvivelaktigt är det, bl. a. av rättssäkerhetsskäl, önskvärt att mannen i det tidigare äktenskapet har rätt att föra positiv bördstalan. Den i remiss­ protokollet anvisade möjligheten för honom att hos förmynderskapsdomstolen anmäla behovet av god man, som kan väcka negativ bördstalan för barnets räkning, är praktiskt betydelsefull men inte tillräcklig. Enligt lagrådets mening låter det sig väl förenas med ordalydelsen i 13 kap. 2 § rättegångsbalken att mannen tillerkänns rätt att föra positiv bördstalan, och hittillsvarande praxis i fråga om stadgandets tillämpning synes inte tala mot en sådan lösning. Lagrådet ansluter sig därför till departementschefens uppfattning, att ett upphävande av väntetidsbestämmelserna inte kräver ändring i nuva­ rande regler om rätt till talan i bördsmål.

11 kap. 8 §• Lagrådet: Den viktigaste ändringen som föreslås är, att rätten till omedelbar äkten­ skapsskillnad vid otrohet inte längre skall vara ovillkorlig. Domstolen skall i stället kunna döma till hemskillnad, om hänsyn till barnens bästa eller andra särskilda skäl finnes tala därför. Har makarna redan fått hemskillnad, skall talan om omedelbar äktenskapsskillnad kunna ogillas. Förslaget över­ ensstämmer med en rekommendation i ämnet av Nordiska rådet. Av dettas handlingar framgår, att rekommendationen utgör en kompromiss, omfat­ tande även en enhetlig hemskillnadstid inom Norden av ett år.

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1968 105

Mot vad sålunda föreslagits har lagrådet i och för sig inte någon erinran; reformen innebär- otvivelaktigt ett steg i rätt riktning. Departementschefen har understrukit, att tillämpningen bör reserveras för de fall då en be­ tänketid kan öppna möjlighet till försoning mellan makarna. Finnes min­ deråriga barn i familjen, ligger det i deras intresse att familjen inte onö­ digtvis splittras. Det synes önskvärt, att den avsedda innebörden kommer tydligare till uttryck än som skett i det remitterade förslaget. Lydelsen av andra stycket torde därför lämpligen kunna jämkas på följande sätt: Finnes hänsyn till barnens bästa eller andra särskilda skäl tala för att möjligheten till för­ soning mellan makarna prövas under en betänketid, må rätten etc. Meningen torde vara, att domstolen skall kunna döma till hemskillnad resp. ogilla talan om äktenskapsskillnad oavsett yrkande från parts sida och t. o. m. i strid med båda parters uttalade vilja. Det ligger i sakens na­ tur, att denna befogenhet bör utnyttjas med stor urskillning. Lagrådet får vidare hemställa, att ordet könsumgänge i första stycket byts ut mot den i brottsbalken använda termen könsligt umgänge.

Regeringsrådet Walberg: I familj er ättskoinmitténs betänkande föreslogs den särskilda begräns­ ningen i den oskyldiga makens rätt att erhålla omedelbar äktenskapsskill­ nad, att sådan rätt inte skulle föreligga om otroheten ägt rum under hem­ skillnad. Även om denna regel, såsom departementschefen framhållit, är alltför stel, vilar den på den riktiga grundtanken att omedelbar äktenskaps­ skillnad inte bör erhållas, med mindre otroheten framstår som en allvarlig, för makarnas inbördes förhållande avgörande kränkning. Så är mera sällan förhållandet, när otroheten sker efter vunnen hemskillnad. I dylika fall kan otrohet enligt stadgad praxis icke utgöra ensam grund för skadestånd och icke heller inverka på frågan om vårdnaden av barnen. Men även andra fall förekommer då en otrohet inte framstår såsom en all­ varligare kränkning mot andra maken. I remissprotokollet erinras om att otrohet i vissa fall snarare är en följd av mer eller mindre allvarlig söndring mellan makarna än den egentliga orsaken till söndringen. Ibland framstår för övrigt otrohetssituationer, som åberopas i skillnadsmål, såsom mer eller mindre arrangerade utan att likväl andra makens samtycke kunnat påvisas. Av remissprotokollet framgår inte klart, om det föreslagna undantagsstadgandet är avsett att kunna tillämpas i nu åsyftade fall. Med den av de­ partementschefen föreslagna lagtexten synes det i och för sig icke ofören­ ligt. Motiven, särskilt om dessa jämföres med handlingarna tillhörande Nor­ diska rådets handläggning av frågan, ger emellertid närmast vid handen, att en dylik tillämpning av stadgandet icke är tänkt. Enligt min mening talar emellertid starka skäl för att kunna vägra äktenskapsskillnad i de åsyftade fallen. Med det allmänna rättsmedvetandet överensstämmer utan tvivel

106 Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1968

bäst att såsom vid annan söndring makarna hänvisas till att erhålla hem­ skillnad och avvakta hemskillnadsåret. Jag vill därför hemställa att första satsen av andra stycket formuleras sålunda: Finnes hänsyn till barnens bäs­ ta eller andra särskilda skäl tala för alt möjligheterna till försoning prö­ vas under en betänketid eller finnes handlingen på grund av makarnas in­ bördes förhållande och övriga omständigheter icke utgöra grov kränkning av andra maken må etc.

Lagmannen Ulveson: Jag ansluter mig i allt väsentligt till regeringsrådet Walbergs principiella inställning och menar alltså, att äktenskapsskillnad på grund av otrohet bör kunna vägras i betydligt större utsträckning än det remitterade förslaget medger — särskilt då i fallen av otrohet under hemskillnad. Emellertid vill jag inte påyrka någon omedelbar avvikelse från Nordiska rådets rekommen­ dation. Jag beklagar, att rekommendationen för närvarande hindrar en me­ ra långtgående lösning, och hemställer, att frågan så snart som möjligt måtte tas upp på nytt inom ramen för det nordiska lagsamarbetet.

14 kap. 4 §■ Lagrådet: Lagrådet finner ej något att erinra mot principen att kostnaderna för bor­ gerlig medlare skall betalas av kommunen. Förslaget att kommunen också skall betala ersättning till särskild med­ lare, som utses av rätten enligt 1 § tredje stycket, är inte lika invändningsfritt. Bl. a. torde krävas utförlig reglering av frågan vilken kommun som skall svara för kostnaden i olika tänkbara lägen. Mest praktiskt synes vara, att medlare i de sällsynta fall varom här är fråga får rätt till ersättning av statsmedel. Bestämmelse härom torde böra meddelas i giftermålsbalken. Lagrådet förordar därför, att paragrafen utformas på följande sätt: Ersättning till borgerlig medlare betalas av kommunen. Särskild medlare, som utsetts jämlikt 1 § tredje stycket, äger utfå ersätt­ ning av statsmedel. Närmare bestämmelser om ersättning enligt denna paragraf meddelas av Konungen.

15 kap. 9 §. Lagrådet: Av skäl som anförts under 14 kap. 4 § torde särskild medlare, som utses av rätten, böra få ersättning av statsmedel. I förevarande paragraf bör därför anges, att i fråga om medlare som här

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1968 107

avses 14 kap. 4 § andra och tredje styckena skall äga motsvarande tillämp­ ning.

Övriga lagförslag Lagrådet: Förslagen lämnas utan erinran. Ur px-otokollet: Ingrid Hellström

108 Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1968

Utdrag av protokollet över justitieärenden, hållet inför Hans Kungl. Höghet Regenten, Hertigen av Halland, i stats­ rådet på Stockholms slott den 4 oktober 1968.

Närvarande: Statsråden A ndersson , L ange , K ling , J ohansson , H olmqvist , A spling , P alme , S ven -E ric N ilsson , L undkvist , G ustafsson , G eijer , M yrdal , O dhnoff , M oberg .

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Kling, anmäler efter gemen­ sam beredning med statsrådets övriga ledamöter lagrådets utlåtande över förslagen till 1 ) lag om ändring i giftermålsbalken, 2) lag angående ändrad lydelse av 1 kap. 3 och 4 §§ lagen den 8 juli 1904 (nr 26 s. 1 ) om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap, förmynderskap och adoption, 3) lag angående ändring i lagen den 12 november 1915 (nr 434) om full­ följd av talan mot beslut i vissa ärenden rörande äktenskaps ingående, 4) lag angående ändring i lagen den 12 november 1915 (nr 437) om äkten­ skaps ingående i vissa fall inför svensk myndighet i utlandet. Föredraganden redogör för innehållet i lagrådets utlåtande och anför. Lagrådet har föreslagit viss redaktionell jämkning av den av mig för­ ordade lydelsen av 11 kap. 8 § giftermålsbalken. I anslutning härtill har lagrådet utvecklat synpunkter på tillämpningen av paragrafen. Jag vill erinra om vad jag uttalade i remissprotokollet om att hela 11 kap. giftermålsbalken behöver revideras från grunden. Frågan om domstol skall döma till hemskillnad eller äktenskapsskillnad när söndring uppstått i ett äktenskap bör enligt min mening i princip vara beroende uteslutande på hur pass allvarlig och djupgående söndringen är. Meningen med hemskillnadsinstitutet är att ge makarna en betänketid i sådana fall då det kan fin­ nas utsikter till en försoning. Både för skillnadsfrågan och för regleringen i samband med skilsmässan av makarnas ekonomiska förhållanden bör orsa­ kerna till söndringen vara ovidkommande. I en framtida lagstiftning torde det därför inte finnas utrymme för särskilda bestämmelser om otrohet i äktenskap. Man kan fråga sig om det i nuvarande läge — när underlag saknas för en genomgripande äktenskapsrättslig reform — är lämpligt att överhuvud­ taget röra vid 11 kap. 8 § giftermålsbalken. Nordiska rådet har emellertid mot bakgrunden av splittrade kommittéförslag rekommenderat en upp­

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1968 109

mjukning av otrohetsbestämmelserna i de nordiska äktenskapslagarna som bevarar den nordiska rättslikheten på området. Den av rådet föreslagna upp­ mjukningen innebär ett steg i rätt riktning såtillvida som den ger uttryck för en mer nyanserad syn på otrohet än den som ligger till grund för gäl­ lande lagstiftning. Ett genomförande av rekommendationen behöver inte försvåra en mer radikal reform inom en inte alltför avlägsen framtid. Detta gäller i varje fall om ändringen ill kap. 8 § giftermålsbalken, som jag har förutsatt, ges en snäv tolkning och den nyinförda möjligheten att döma till hemskillnad utnyttjas sparsamt. Teoretiskt torde det vara riktigt som lag­ rådet säger att domstol är oförhindrad att med stöd av den nya lydelsen döma till hemskillnad även utan yrkande av part. En sådan tillämpning skulle emellertid inte stå i god överensstämmelse med grunderna för lag­ ändringen, och jag räknar med att den inte skall förekomma i praktiken. Syftet med ändringen av 11 kap. 8 § giftermålsbalken torde framgå av den i remissprotokollet förordade lydelsen. Denna lydelse ansluter nära till formuleringen i Nordiska rådets rekommendation. Jag kan inte tillstyrka att paragrafen jämkas redaktionellt på det sätt lagrådet har föreslagit. Inte heller anser jag att uttrycket lcönsligt umgänge är att föredra framför det i remissprotokollet använda ordet könsumgänge. Efter samråd med chefen för finansdepartementet ansluter jag mig till lagrådets förslag till ändringar i 14 kap. 4 § och 15 kap. 9 § giftermålsbalken. Dessutom bör vissa redaktionella jämkningar vidtas i de remitterade för­ slagen. Jag hemställer att Kungl. Maj :t föreslår riksdagen att antaga förslag till 1) lag om ändring i giftermålsbalken, 2) lag angående ändrad Igdelse av 1 kap. 3 och 4 §§ lagen den 8 juli 1904 (nr 26 s. 1) om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap, förmgnderskap och adoption, 3) lag angående ändring i lagen den 12 november 1915 (nr 434) om full­ följd av talan mot beslut i vissa ärenden rörande äktenskaps ingående, 4) lag angående ändring i lagen den 12 november 1915 (nr 437) om äktenskaps ingående i vissa fall inför svensk myndighet i utlandet. Med bifall till vad föredraganden sålunda med instäm­ mande av statsrådets övriga ledamöter hemställt förordnar Hans Kungl. Höghet Regenten att till riksdagen skall av­ låtas proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet: Margit Edström