Skärpta regler för rusdrycksinköp

V) N o

National Library of Sweden

Denna bok digitaliserades på Kungl. biblioteket år 2012

04. 62 STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR 1962:13 Finansdepartementet

SKÄRPTA REGLER FÖR RUSDRYCKSINKÖP BETÄNKANDE AVGIVET AV 1961 ÅRS N Y K T E R H E T S L A G K O M M I T T É

Stockholm

STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR 1962 Kronologisk förteckning

1. Skogstillgångarna i Jämtlands län. Idun. 100 s. + 2. Yrkesutbildningen på trädgårdsområdet. Statens Reproduktionsanstalt. 71 s. Jo. 3. Totalförsvarets personalfrågor. Beckman. 305 s. Fö. , , 4. Arbetsuppgifter och utbildning för viss sjukvårdspersonal. Beckman. 165 s. I. 5. Vidgad vuxenutbildning på gymnasiestadiet. Kihlström. 116 s. E. 6. Statsbidrag till enskild väghållning, m. m. Idun. 92 s. K. 7. Kommunal beredskap. Idun. 198 s. I. 8. Finansplan för budgetåret 1962/63 samt Preliminär nationalbudget för år 1962. Marcus. XXIII + 61 s. Fi. 9. Städernas särskilda rättigheter och skyldigheter i förhållande till staten. Kihlström. 259 s. Fi. 10. Svensk ekonomi 1960—1965. Idun. 220 s. Fi. 11. Svensk ekonomi 1960—1965. Bilagor 1—5. Idun. 296 s. Fi. 12. Aspekter på utvecklingsbiståndet. Idun. 268 s. U. 13. Skärpta regler för rusdrycksinköp. Idun. 125 s. Fi.

Anm. Om särskild tryckort ej angives, är tryckorten Stockholm.

STATENS O F F E N T L I G A U T R E D N I N G A R

1962:13

Finansdepartementet

SKÄRPTA REGLER FÖR RUSDRYCKSINKÖP B E T Ä N K A N D E A V G I V E T AV 1961 ÅRS N Y K T E R H E T S L A G K O M M I T T É

IDUNS TRYCKERIAKTIEBOLAG ESSELTE AB STOCKHOLM 1962

Innehåll

Skrivelse till Herr Statsrådet och Chefen för Kungl. Finansdepartementet

. .

5 Sammanfattning

7 Författningsförslag Rusdrycksförsäljningsförordningen Kungörelsen angående skyldighet för domstolar m. fl. att meddela vissa uppgifter till kontrollstyrelsen

9 9 13

Första kapitlet. Direktiven för kommittén (i här aktuella delar)

17 Andra kapitlet. Utminuteringskontrollen (historik m. m.) 1937 års rusdryckslagstiftning 1944 års nykterhetskommitté (alt. I och II) Yttrandena över kommitténs förslag Regeringsförslaget år 1954 Särskilda utskottet år 1954 1954 års lagstiftning 1956 års rusdrycksförsäljningsutredning Regeringsförslaget år 1957 Revillningsutskottet år 1957 1957 års lagstiftning

18 18 24 33 33 34 34 35 40 44 44

Tredje kapitlet. Några statistiska data

46 Fjärde kapitlet. Allmänna synpunkter Inledning Utredningsarbetets bedrivande Allmän inköpsregistrering? Huvudlinjer i vårt förslag

50 50 52 53 57

Femte kapitlet. Allmän legitimationskontroll

60 Sjätte kapitlet. Skärpta regler om avstängning m. m

65 Sjunde kapitlet. Registrering av vissa köpare

73 Åttonde kapitlet. Ombudsköpen

75 Nionde kapitlet. Kostnadsberäkningar

77 Reservation av herr Holmquist

4 Bilagor 1. Undersökning av inköp på vissa utlämningsställen 2. Redogörelse för försök med generell legitimationskontroll vid vissa butiker i Stockholm samt vid butikerna i Västerås 3. Det finska systemet 4. Teknisk beskrivning och kostnadsberäkning av olika alternativ för registrering 5. Kontrollstyrelsens medverkan i spärrningsförfarandet 6. Inom Nya Systemaktiebolaget u p p r ä t t a d promemoria med synpunkter på frågan om eventuell inköpsregistrering utan maximering av inköpsrätten

83 85 89 97 104 113

Till Herr Statsrådet

och Chefen för Kungl.

Finansdepartementet

Genom beslut den 13 oktober 1961 bemyndigade Kungl. Maj :t chefen för finansdepartementet att tillkalla utredningsmän med uppdrag att verkställa utredning angående frågan om alkoholreklamen och angående de tekniska förutsättningarna för registrering av rusdrycksinköp. Med stöd av förenämnda bemyndigande tillkallades den 20 oktober 1961 såsom utredningsmän regeringsrådet S. S. Walberg, tillika ordförande, direktören i AB Vin- & Spritcentralen G. F. Bergendal, direktören i Nya Systemaktiebolaget K. G. Erbacke, byråchefen i kontrollstyrelsen A. O. Hillbo samt lagbyråchefen i finansdepartementet B. G. Holmquist. Till sekreterare åt utredningsmännen utsågs den 27 oktober 1961 ombudsmannen i Nya Systemaktiebolaget G. Linder. Utredningen har antagit benämningen 1961 års nykterhetslagkommitté. I anledning av remiss har kommittén avgivit yttrande den 11 januari 1962 över skrivelse från riksåklagarämbetet angående införande av straffarbete i skalan för grov olovlig rusdrycksförsäljning. Till utredningen har inkommit skrivelser från 1. Nya Sysleinakliebolaget, Stockholm, 2. köpman Alf Hedén, Gävle. I direktiven har angivits, att utredningen angående registrering av rusdrycksinköp bör bedrivas så skyndsamt som omständigheterna tillåter. Denna del av utredningsarbetet har därför fått förtur. Sedan densamma numera avslutats, får 1961 års nykterhetslagkommitté härmed vördsamt överlämna delbetänkande med förslag till skärpta regler för rusdrycksinköp. Stockholm den 22 februari 1962. Sten Gustaf Bergendal Arne Hillbo

Walberg K. G. Erbacke Bertil

Holmquist /Gunnar

Linder

Sammanfattning

1961 års nykterhetslagskommitté har haft till uppgift att överväga frågan om registrering av rusdrycksinköp och i samband därmed stående åtgärder på rusdrycksförsäljningens område. Uppdraget är att se mot bakgrunden av den oroväckande ökningen av ungdomsfylleriet och det vitt utbredda missbruket i högre åldersgrupper. Eftersom ungdomar under 21 år är utestängda från inköp i systembutikerna och de grövsta missbrukarna, liksom langare, avstänges från inköp, har det stått klart för kommittén, att åtgärder i fråga om försäljningen i systembutikerna endast kan få begränsad verkan. Kommittén har, för att bilda sig en uppfattning om värdet av en allmän inköpsregistrering, verkställt en undersökning på ett antal av Nya Systemaktiebolagets utlämningsställen med ett sammanlagt befolkningsunderlag av ca 40 000 invånare. Kunderna kan där inte köpa rusdrycker direkt utan får inlämna en skriftlig rekvisition jämte pengar; varorna sändes sedan från butiken till utlämningsstället. Genom att bearbeta de skriftliga rekvisitionerna har erhållits ett material, motsvarande det som skulle framkomma vid en allmän inköpsregistrering. Det har visat sig, att 94 procent av kunderna gjort jämförelsevis små spritinköp, mellan en butelj om året och två buteljer i månaden. Endast ett helt litet fåtal hade anmärkningsvärt stora inköp. Detta resultat utgör bekräftelse på den allmänt gjorda iakttagelsen, att medborgarna i allmänhet minskat sina inköp efter motboksreformen samt att missbrukarna avsevärt ökat sina inköp. I fråga om värdet av en allmän inköpsregistrering står det emellertid enligt kommitténs mening klart, att — bortsett från vetenskapens intresse av statistiskt material — det för det praktiska nykterhetsarbetet måste vara meningslöst att registrera de inköp som gjorts av de många skötsamma kunderna. Med beaktande tillika av olägenheterna för allmänheten och de dryga kostnaderna — 20 å 30 milj. kronor årligen vid olika tekniska alternativ — anser sig kommittén böra bestämt avråda från en allmän inköpsregistrering. Däremot kan det h a ett visst värde om systembolaget för anteckningar om inköp, när langning eller missbruk kan misstänkas. Kommittén föreslår, att anteckningar i sådana fall skall föras på begäran av polis eller nykterhetsnämnd eller på bolagets eget initiativ.

8 Tyngdpunkten i kommitténs förslag ligger emellertid på en utvidgning av möjligheterna till avstängning av missbrukare. För närvarande avstänges endast de allra grövsta missbrukarna, anstaltsfall och därmed jämförliga. Enligt kommitténs mening bör även andra missbrukare avstängas, när missbruket är klart dokumenterat. Detta anser kommittén vara fallet, när mer än en fylleriförseelse begåtts under loppet av tolv månader eller rattfylleribrott föreligger. Enligt förslaget skall avstängning under ett halvt år inträda automatiskt, när uppgift om laga kraft ägande dom eller godkänt strafföreläggande rörande sådana lagöverträdelser inkommer till systembolaget. Enligt kommitténs beräkningar kommer antalet avstängda på detta sätt att stiga från för närvarande ca 11 000 till omkring 25 000. Inköpsanteckningarna och den utökade avstängningen gör det nödvändigt att vidga nuvarande partiella legitimationskontroll i systembutikerna till en allmän sådan kontroll, omfattande alla köpare. Företagna prov har visat, att en dylik skärpning medför ökade kostnader men kan genomföras utan större olägenheter för allmänheten. Tillika föreslås — då det visat sig att sjukförsäkringsbesked och skattekort missbrukats i betydande omfattning — att nämnda handlingar, efter en övergångsperiod på ett halvt år, icke längre skall godtagas som legitimationshandlingar. I fortsättningen skall enligt förslaget krävas pass, körkort, postens legitimationskort eller annan likvärdig legitimationshandling med fotografi. Vidare föreslås åtgärder för att motverka försök att kringgå bestämmelserna genom att låta ombud göra inköp. Jämte fullmakt skall krävas legitimation både för köparen och ombudet. Den senare skall vid straffansvar intyga riktigheten av köparens namnteckning och datum för fullmaktens upprättande. Härigenom motverkas bruket av fullmakter som undertecknats in bianco. Slutligen föreslås vissa förbättringar i butikspersonalens möjligheter att vägra utlämna rusdrycker vid misstänkt langning och i liknande situationer. Det bör sålunda uttryckligen angivas, att inköp må vägras icke blott då langning misstankes utan även då det finns anledning räkna med att inköpta varor skall missbrukas. För att stödja personalen i dess grannlaga uppgift och främja en enhetlig praxis bör lagtexten ange exempel på situationer, då av sådan anledning inköp normalt får vägras, såsom att en köpare återkommer flera gånger om dagen, köper större kvantiteter renat brännvin eller andra »missbrukarvaror», iakttages tillsammans med ungdomar eller berusade etc. För att motverka missbruk bland värnpliktiga ungdomar, föreslås, att rusdrycker inte skall få säljas till värnpliktiga i uniform, som är under 23 år. De nya bestämmelserna föreslås träda i kraft den 1 oktober 1962. Kostnaderna beräknas till ca 8 milj. kronor för år.

Förslag till förordning om ändring i rusdrycksförsäljningsförordningen den 26 maj 1954 (nr 521) Härigenom förordnas, att 17—20 §§ rusdrycksförsäljningsförordningen den 26 maj 19541 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives. (Nuvarande

lydelse)

(Föreslagen

lydelse)

17 §. Vid ntminutering — varan erlagts. Innan rusdrycker utlämnas eller försändas till köpare, skall denne på begäran styrka sin identitet och ålder medelst av myndighet utfärdad handling eller på annat sätt som finnes kunna godtagas. Samma skyldighet åvilar ombud för köpare i fråga om såväl honom själv som köparen. Ombud skall tillika på begäran styrka sin behörighet medelst skriftlig fullmakt, i vilken angivas de varor som skola köpas.

17 §. Vid utminutering varan erlagts. Innan rusdrycker utlämnas eller försändas till köpare, skall denne styrka sin identitet och ålder medelst av myndighet utfärdad eller därmed likvärdig handling, som försetts med fotografi. Samma skyldighet åvilar ombud för köpare i fråga om såväl honom själv som köparen. Ombud skall tillika styrka sin behörighet medelst skriftlig fullmakt, i vilken angivas de varor som skola köpas. Fullmakt skall tecknas å blankett, vartill formulär fastställes av detaljhandelsbolaget.

18 §. Rusdrycker må ej utminuteras till den som A-an antagas ej hava fyllt tjuguett år.

18 §. 1 mom. Rusdrycker må ej utminuteras till den som ej fyllt tjuguett år eller, såvitt angår värnpliktig krigsman i uniform, tjugutre år. Utminutering må vägras den som upptagits på spärrlista. På spärrlista skall upptagas 1) den, beträffande vilken nykterhetsnämnd meddelat beslut som avses i 14 § 2 mom. lagen om nykterhetsvård;

Utminutering må vägras den, beträffande vilken nykterhetsnämnd meddelat beslut som avses i 14 § 2 mom. lagen om nykterhets vård, så ock den, som icke må försälja rusdrycker och som, enligt underrättelse från nykterhetsnämnd, genom laga 1

Senaste lydelse av 17, 19 och 20 §§ se 1957: 212 samt av 18 § se 1961:184.

10 (Nuvarande lydelse) kraftägande dom högst ett år dessförinnan befunnits skyldig till brott som avses i 80 eller 81 § eller till försök eller medverkan som avses i 89 § 1 och 2 mom. denna förordning. Det åligger detaljhandelsbolaget att för kommun eller annat lämpligt område upprätta och till utminuteringsställena inom området utsända förteckning över dem, som sålunda må vägras utminutering, samt att minst en gång varje kvartal med vederbörande nykterhetsnämnd upptaga frågan om vilka som böra upptagas på sådan förteckning.

(Föreslagen lydelse) 2) den, som icke må försälja rusdrycker och som, enligt underrättelse från kontrollstyrelsen, genom laga kraftägande dom befunnits skyldig till brott som avses i 80 eller 81 § eller till försök eller medverkan som avses i 89 § 1 och 2 mom. denna förordning eller till sådant förfarande med alkoholhaltiga drycker som avses i 69 § lagen om nykterhetsvård eller 89 § barnavårdslagen; 3) den som, enligt underrättelse från kontrollstyrelsen, genom laga kraft ägande dom befunnits skyldig till rattfylleri eller till mer än en fylleriförseelse inom en tidrymd av tolv månader. Den som upptagits på spärrlista skall avföras därifrån, i fall som avses i tredje stycket vid 2), efter ett år, i fall som vid 3) omförmälas, efter sex månader samt, i de vid 1) avsedda fallen, efter utgången av den tid som nykterhetsnämnden bestämt. Spärrlista skall av detaljhandelsbolaget upprättas för län eller annat lämpligt område. Den, som skall antecknas på spärrlista med stöd av tredje stycket vid 2), skall upptagas på flera spärrlistor, om så erfordras för att på betryggande sätt hindra honom från inköp. Spärrlista skall förnyas varje månad. 2 m o m. På begäran av nykterhetsnämnd eller polismyndighet skola för en tid av högst tre månader i sänder anteckningar föras om viss persons inköp av rusdrycker. Anteckningarna skola en gång i månaden överlämnas till den som begärt deras förande. Anteckningar om inköp må järn-

11 (Nuvarande

lydelse)

19 §. Rusdrycker må ej utlämnas till den som är synbarligen berörd av alkoholhaltiga drycker eller annat berusningsmedel. Utlämning och försändning av rusdrycker må vägras, när anledning till misstanke föreligger, att varan är avsedd att olovligen tillhandahållas någon.

Rusdrycker må ej inköpas genom ombud som A-an antagas ej hava fyllt tjuguett år. Föreligger beträffande ombud förhållande som i 18 § andra stycket sägs, må utlämning av rusdrycker vägras.

(Föreslagen lydelse) väl eljest av detaljhandelsbolaget föras och överlämnas till nykterhetsnämnd eller polismyndighet. 19 §. Rusdrycker må ej utlämnas till den som är synbarligen berörd av alkoholhaltiga drycker eller annat berusningsmedel. Utlämning och försändning av rusdrycker må vägras, när anledning till misstanke föreligger, att varan är avsedd att olovligen tillhandahållas någon eller att missbrukas. Anledning till sådan misstanke skall, där ej annat framgår av omständigheterna, anses föreligga, om inköp gjorts förut samma dag, om inköpet avser påfallande stor myckenhet varor, som ofta missbrukas, eller, om köparen inom utminuteringsstället eller i dess närhet iakttagits tillsammans med någon som varit synbarligen berörd av alkoholhaltiga drycker eller kan antagas ej hava fyllt tjuguett år eller som är upptagen på spärrlista. Utlämning eller försändning må ävenledes vägras, om köparen är nära anhörig till någon som är upptagen på spärrlista och det icke med hänsyn till myckenheten av de varor som skola inköpas eller andra omständigheter är uppenbart att varorna äro avsedda för köparens personliga bruk. Rusdrycker må ej inköpas genom ombud som ej fyllt tjuguett år eller, såvitt angår värnpliktig krigsman i uniform, tjugutre år. Är ombud upptagen på spärrlista som i 18 § 1 mom. sägs, må utlämning av rusdrycker vägras.

12 (Nuvarande lydelse) 20 §. Ej må någon såsom ombud eller på därmed jämförligt sätt med anskaffande av rusdrycker tillhandagå den som kan antagas ej hava fyllt tjuguett år eller missbruka alkoholhaltiga drycker eller vara berörd av sådana drycker eller annat berusningsmedel.

Ej heller må någon genom särskild, för ändamålet driven rörelse eller eljest i större omfattning och mot ersättning tillhandagå annan med anskaffande av rusdrycker. Det är på utminuteringsställe.

(Föreslagen

lydelse)

20 §. Ej må någon såsom ombud eller på därmed jämförligt sätt med anskaffande av rusdrycker tillhandagå den som kan antagas ej hava fyllt tjuguett år eller, såvitt angår värnpliktig krigsman i uniform, tjugutre år eller missbruka alkoholhaltiga drycker eller vara berörd av sådana drycker eller annat berusningsmedel, ej heller den som är upptagen på spärrlista som i 18 § 1 mom. sägs. Ej må någon genom särskild, för ändamålet driven rörelse eller eljest i större omfattning tillhandagå annan med anskaffande av rusdrycker. Det är ställe.

på utminuterings-

Denna förordning träder i kraft den 1 oktober 1962. Före den 1 april 1963 må dock för ändamål som i 17 § sägs godtagas handling utan fotografi. Äldre bestämmelser skola alltjämt äga tillämpning i avseende å förhållanden, som hänföra sig till tiden före den 1 oktober 1962.

Förslag till kungörelse om ändring i kungörelsen den 17 juni 1955 (nr 512) angående skyldighet för domstolar m. fl. att meddela vissa uppgifter till kontrollstyrelsen Härigenom förordnas, att 1, 2 och 7 §§ kungörelsen den 17 juni 1955 angående skyldighet för domstolar m. fl. att meddela vissa uppgifter till kontrollstyrelseni skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives samt att 3 § kungörelsen skall upphöra att gälla. (Nuvarande

lydelse)

1 §• Fälles någon av underrätt till ansvar för: fylleri, olovlig försäljning eller olovligt innehav av rusdrycker eller olovligt tillhandagående med anskaffande av sådana drycker, olovlig försäljning av öl, brott som avses i 7, 8 eller 9 § förordningen om tillverkning av sprit och vin, brott som avses i 9 eller 10 § förordningen om försäljning av teknisk sprit och alkoholhaltiga preparat, brott som avses i 4 § lagen om straff för vissa trafikbrott eller annan straffbelagd handling, som enligt vad utredningen visar begåtts under påverkan av starka drycker, skall från rätten inom fjorton dagar efter domens meddelande avsändas uppgift därom till kontroll styrelsen. Vad i första stycket är stadgat skall icke gälla, då i överklagat di1

Senaste lydelse av 1 § se 1961:185.

(Föreslagen

lydelse)

1 §• Be finnes någon genom dom som vunnit laga kraft skyldig till: fylleri, olovlig försäljning eller olovligt innehav av rusdrycker eller olovligt tillhandagående med anskaffande av sådana drycker, olovlig försäljning av öl, sådant förfarande med alkoholhaltiga drycker som avses i 69 § lagen om nykterhetsvård eller 89 § barnavårdslagen, brott som avses i 7, 8 eller 9 § förordningen om tillverkning av sprit och vin, brott som avses i 9 eller 10 § förordningen om försäljning av teknisk sprit och alkoholhaltiga preparat, brott som avses i 4 § lagen om straff för vissa trafikbrott eller annan straffbelagd handling, som enligt vad utredningen visar begåtts under påverkan av starka drycker, skall så snart ske kan, dock senast inom fjorton dagar efter det

14 (Nuvarande lydelse) sciplinmål underrätten fastställer disciplinstraff varom förmäles i 2 §.

(Föreslagen lydelse) domen vunnit laga kraft, uppgift om domen tillställas kontrollstyrelsen.

2 §• Ålägges någon av befattningshavare vid krigsmakten disciplinstraff för: fylleri eller brott som avses i 26 kap. 13 eller 14 § strafflagen, i fall då den straffskyldige vid brottets begående varit berusad av starka drycker, så att det framgått av hans åtbörder eller tal, skall den som ålägger straffet inom fjorton dagar avsända uppgift därom till kontrollstyrelsen.

2 §• Ålägges krigsman genom dom eller beslut som vunnit laga kraft disciplinstraff för: fylleri eller brott som avses i 26 kap. 13 eller 14 § strafflagen, i fall då den straffskyldige vid brottets begående varit berusad av starka drycker, så att det framgått av hans åtbörder eller tal, skall så snart ske kan, dock senast inom fjorton dagar efter det domen eller beslutet vunnit laga kraft, uppgift om domen eller beslutet tillställas kontrollstyrelsen. Ålägges polisman genom dom eller beslut som vunnit laga kraft disciplinstraff för fylleri, skall så snart ske kan, dock senast inom fjorton dagar efter det domen eller beslutet vunnit laga kraft, uppgift om domen eller beslutet tillställas kontrollstyrelsen.

Belägges någon av poliskollegium eller polischef med disciplinstraff för fylleri, skall den som ålägger straffet inom fjorton dagar avsända uppgift därom till kontrollstyrelsen.

3 §• Om dom eller beslut i mål rörande brottslig gärning, som omförmäles i 1 eller 2 §, ändras eller upphäves av högre myndighet, skall från myndigheten inom fjorton dagar avsändas uppgift därom till kontrollstyrelsen. 7 §• Uppgifter, som — av kontrollstyrelsen. Uppgifterna skola — — — stadens nykterhetsnämnd.

7 §.

av konUppgifter, som trollstyrelsen. Uppgifterna skola stadens nykterhetsnämnd. Uppgifterna skola jämväl så snart ske kan tillställas det i rusdrycks-

15 (Nuvarande

lydelse)

(Föreslagen

lydelse)

försäljningsförordningen omförmälda detaljhandelsbolaget, då någon befunnits skyldig till: olovlig försäljning eller olovligt innehav av rusdrycker eller olovligt tillhandagående med anskaffande av sådana drycker eller sådant förfarande med alkoholhaltiga drycker som avses i 69 § lagen om nykterhetsvård eller 89 § barnavårdslagen, då den straffskyldige icke må sälja rusdrycker, brott som avses i b § 1 mom. lagen om straff för vissa trafikbrott, eller fylleri i fall då någon, enligt vad som framgår av uppgiften eller vid en jämförelse med tidigare inkommen uppgift, begått mer än en sådan förseelse inom en tidrymd av tolv månader och uppgift icke tidigare tillställts bolaget angående senare begången förseelse. Finnes anledning antaga alt uppgift som sålunda tillställts nykterhetsnämnd eller detaljhandelsbolaget är oriktig, skall anmälan därom göras till kontrollstyrelsen.

Denna kungörelse träder i kraft den 1 oktober 1962. Om skyldighet att lämna uppgift till kontrollstyrelsen om domar och beslut, som meddelats före den 1 oktober 1962, skola äldre bestämmelser äga fortsatt tillämpning. Har högre myndighet meddelat dom eller beslut efter den 1 oktober 1962, skall, om lägre myndighet före n ä m n d a dag meddelat dom eller beslut i målet, uppgift tillställas kontrollstyrelsen även i fall då så skolat ske enligt de äldre bestämmelserna. I 7 § tredje stycket omförmäld uppgift skall ej tillställas detalj handelsbolaget, då den avser dom eller beslut som meddelats före den 1 oktober 1962, ej heller då fråga är om överklagat mål och dom eller beslut i första

16 instans meddelats före nämnda dag. Vad nu sagts gäller jämväl inkommen uppgift om fylleri, dock att vid bedömande av huruvida någon begått mer än en sådan förseelse inom en tidrymd av tolv månader hänsyn må förutom till den senast inkomna uppgiften tagas även till uppgift om dom eller beslut som meddelats före den 1 juli 1962.

FÖRSTA K A P I T L E T D i r e k t i v e n för k o m m i t t é n

D i r e k t i v e n för v å r t a r b e t e — i v a d det gäller r e g i s t r e r i n g av r u s d r y c k s i n k ö p och d ä r m e d s a m m a n h ä n g a n d e frågor — f r a m g å r av f ö l j a n d e u t t a l a n d e av s t a t s r å d e t och c h e f e n för f i n a n s d e p a r t e m e n t e t ( a n f ö r a n d e till s t a t s r å d s p r o t o k o l l e t d e n 13 o k t o b e r 1 9 6 1 ) : Samtidigt med frågan om alkoholreklamen bör utredningen upptaga ett annat nykterhetspolitiskt spörsmål, som aktualiserats av den senaste tidens utveckling. Lagstiftningen om försäljning av rusdrycker innehåller som bekant åtskilliga regler med syfte att motarbeta sociala skadeverkningar av den i princip fria försäljningen. Rusdrycker får sålunda inte säljas till alkoholpåverkade personer eller till ungdomar. Inköp skall vägras om man har anledning räkna med att inköpta r u s d r y c k e r skall säljas till andra. Olovlig försäljning är belagd med straff. Missbrukare och langare kan avstängas från inköp. För att genomföra dessa begränsningar kan personalen i systembutikerna kräva att kunder legitimerar sig. Trots ett energiskt arbete från personalens sida minskas effektiviteten i nämnda bestämmelser avsevärt därigenom att man inte annat än i mycket begränsad utsträckning kan erhålla utredning om hur mycket den enskilde kunden köper. Enligt min mening bör man därför inte stå främmande för tanken att införa någon form av registrering av rusdrycksinköpen. En dylik åtgärd — som på sin tid föreslogs av 1944 års nykterhetskommitté — skulle i främsta rummet tjäna syftet att motverka langning av spritdrycker till missbrukare och ungdomar men skulle även k u n n a ge värdefullt material för en framtida bedömning av de nykterhetspolitiska frågorna. Det är självfallet inte möjligt att i dag uttala sig om huruvida en registrering av spritinköpen innebär någon effektiv metod för att h i n d r a missbrukarna och ungdomen från att anskaffa spritdrycker eller för alt komma till rätta med den köparekategori, som kan tänkas förmedla sprit till dessa grupper. Metoden har emellertid sedan åtskilliga år tillämpats i sådant syfte på annat håll. Det synes därför motiverat att även i vårt land förutsättningslöst undersöka denna form av kontroll för att h i n d r a missbruk. För att en inköpsregistrering skall kunna övervägas måste den enligt min mening vara administrativt enkel och icke innebära nämnvärda formaliteter för k u n d e r n a . Det bör inte heller vara fråga om att i ny form återinföra motbokssystemet eller att eljest genomföra kvantitativa begränsningar av inköpen. Möjligheten och lämpligheten av en registrering av rusdrycksinköpen kan inte slutligen bedömas utan närmare utredning. Denna bör i första h a n d avse att utforma ett tekniskt system för sådan registrering och att belysa därmed förbundna fördelar och nackdelar. Utredningen bör i denna del bedrivas så skyndsamt som omständigheterna tillåter.

2—201630

ANDRA KAPITLET Utminuteringskontrollen. Historik m. m.

1937 års rusdryckslagstiftning Om innebörden av motbokssystemet, sådant detta tillämpades från och med år 1938 till och med september 1955, torde här få nämnas följande. Utminutering fick endast ske genom systembolag, vilka antogs av länsstyrelsen i respektive län. Riket var indelat i 41 detaljhandelsområden, vartdera med ett systembolag. Indelningen följde ej länsgränserna utan var avpassad efter naturliga handelsområden. Beträffande utminuteringen tillämpades följande generella restriktioner: inköp fick endast ske mot motbok, och sådan erhölls tidigast vid 21 års ålder; högst 4 (från 1941 3) liter spritdrycker fick inköpas per kalendermån a d ; efterhandsinköp fick äga r u m under viss tid; ingen generell begränsning fanns beträffande inköpsrätten till vin; inköp måste ske från bestämt utminuteringsställe, men inköpsrätten kunde genom transportkort tillfälligt förflyttas till annan affär; motboksöverlåtelse var förbjuden, men inköp genom ombud var medgivet, därest ombudet fyllt 18 år och ej genom för ändamålet särskilt inrättad rörelse eller eljest i större omfattning mot ersättning utövade ombudskap; enligt lagstiftningen fick utminutering äga r u m mellan kl. 9—17 å vanliga vardagar, men de faktiska utminuteringstiderna var dock betydligt snävare. Utöver dessa generella restriktioner fanns även individuell kontroll. Ingen hade ovillkorlig rätt till motbok, utan systembolaget skulle individuellt pröva, att inköpen icke kunde befaras lända till skada för köparen eller annan. Ingen försäljning fick äga rum till den som var berörd av starka drycker eller beträffande vilken nykterhetsnämnden meddelat förbud mot utminutering. Spritdryckstilldelningens storlek bestämdes med hänsyn till köparens ålder och levnadsförhållanden. Ogifta män och kvinnor brukade enligt praxis i r e g e l ej erhålla motbok före 25 års ålder. Begynnelsetilldclningen utgjorde för män i regel 1 liter spritdrycker per månad samt för kvinnor 1 liter i kvartalet. För män kunde denna tilldelning successivt höjas till maximitilldelningen, som sedan år 1941 utgjorde 3 liter per månad. Kvinnor kunde få tilldelningen höjd till 2 liter per kvartal och i undantagsfall till 1 liter per månad eller högre. Bolaget kunde stadga inskränkningar i vininköpen.

19 Under särskilda omständigheter kunde extratilldelning beviljas för tillfälligt behov. Beslut i motboksärenden kunde överklagas hos kontrollstyrelsen, som var högsta instans i dessa frågor. Tekniska hjälpmedel vid utminuteringskontrollen

Systembolag skulle för utminuteringskontrollen föra centralregister med bilagsregister, utminuteringsregister och portföljregister. Dessutom förekom vid vissa bolag kommunregister. Centralregister skulle innehålla uppgifter bl. a. beträffande a) den, som gjort ansökan om tillstånd till inköp av rusdrycker, oavsett om sådant tillstånd lämnats eller ej, b) den, vars h u s t r u erhållit tillstånd till inköp av rusdrycker, c) den, om vilken bolaget erhållit uppgift enligt kungörelsen den 17 juni 1938 (nr 408) angående skyldighet för domstolar m. fl. att meddela uppgifter till ledning för systembolagens verksamhet, d) den, om vilken bolaget, i annan ordning än under c) avsågs, erhållit tillförlitlig upplysning, som var eller kunde komma att bliva av betydelse vid bolagets handhavande av utminuteringskontrollen. Utminuteringsregistret, som var ett rent kundregister, fördes å varje utminuteringsställe och upptog var och en, som där ägde inköpa rusdrycker. Utminuteringsregistret fördes på minutkort, som upptog moboksinnehavarens egenhändiga namnteckning samt uppgift om motboksnummer och tilldelning. Rekvisition, å vilken rusdrycker inköpts, skulle snarast möjligt efter inköpet för förvaring inläggas i portfölj med samma n u m m e r som motboken. Samtliga portföljer var ordnade i nummerföljd för varje utminuteringsställe i ett särskilt register, portföljregistret, vilket förvarades å huvudkontoret. Kommunregistret skulle upptaga envar, för vilken bolaget var hemortsbolag och vilken innehade tillstånd att inköpa rusdrycker. Registret, som innehöll vissa personalia beträffande varje motboksinnehavare, var upplagt för att underlätta samarbetet med de olika kommunala myndigheterna. De uppgifter, som systembolagen behövde för sin verksamhet, tillhandahölls dels på grund av författningsföreskrifter, dels enligt enskilda avtal, som träffats mellan systembolag och pastorsämbeten (mantalskontor) samt i vissa fall mellan systembolag och häradsskrivare. Författningsenlig skyldighet att tillhandagå systembolagen med vissa uppgifter till ledning för deras verksamhet åvilade enligt kungörelsen den 5 juli 1950 (nr 417) länsbyrå för folkbokföringen och mantalsverket i Stockholm samt de lokala skattemyndigheterna i Göteborg och Malmö. Nämnda myndigheter skulle sålunda enligt föreskrifter, som meddelades av statistiska centralbyrån efter samråd med kontrollstyrelsen, dels tillhandahålla systembolag avskrift, efter-

20 tryck eller utdrag av mantalslängd och dels låta systembolag på stället eller genom utlåning taga del av till länsbyrån inkomna underrättelser om personer, som ingått äktenskap, avlidit, utflyttat till annan församling, bokförts under rubriken å församlingen skrivna i församlingsboken eller överförts till boken över obefintliga. Enligt kungörelsen den 17 juni 1938 (nr 408) skulle vissa uppgifter lämnas från domstolar m. fl. På grundval av överenskommelse inkom uppgifter även från polismyndigheter, nykterhetsnämnder, kommunernas socialregister m. fl. Enligt nyssnämnda kungörelse i dess ursprungliga lydelse skulle underrätt, där någon fällts till ansvar för bl. a. fylleri, olovlig försäljning av rusdrycker eller pilsnerdricka, olovlig brännvinstillverkning, spritsmuggling, rattfylleri eller annan straffbelagd handling, som begåtts under påverkan av alkoholhaltiga drycker, inom 14 dagar efter utslagets meddelande avsända uppgift därom till kontrollstyrelsen, som vidarebefordrade uppgiften till vederbörande systembolag. Dömde högre rätt till ansvar för sådant brott eller sådan förseelse, skulle från rätten på motsvarande sätt lämnas uppgift, såframt ej uppgift bort från lägre rätt avsändas (1 §). Belades någon jämlikt strafflagen för krigsmakten eller av poliskollegium eller polischef med disciplinstraff för det han varit överlastad av starka drycker, skulle den som ålade straffet likaledes inom 14 dagar avsända uppgift därom till kontrollstyrelsen (2 §). Beträffande den som intagits å tvångsarbetsanstalt för undergående av tvångsarbete skulle anstaltens direktör till kontrollstyrelsen lämna uppgift såväl om intagningen som om utskrivningen, och motsvarande skyldighet ålåg fångvårdsstyrelsens sociala avdelning beträffande den som intagits å fångvårdsanstalt för undergående av annat frihetsstraff än förvandlingsstraff för böter (5 §). Kungörelsen innehöll dessutom föreskrifter om viss uppgiftsskyldighet för länsstyrelse beträffande tilldelad varning för lösdriveri, för direktör eller föreståndare för alkoholistanstalt, för läkare vid vissa sjukvårdsanstalter samt för nykterhetsnämnd angående person beträffande vilken nämnden vidtagit hjälpåtgärd enligt alkoholistlagen eller ansökt om tvångsintagande å alkoholistanstalt. I fråga om fattigvårdsstyrelse föreskrevs, att denna på anfordran skulle till systembolag lämna uppgift å de personer, som av kommunen åtnjöt fattigvård eller genom underlåtenhet att fullgöra sina förpliktelser gentemot närstående ådagalagt bristande skötsamhet i ekonomiskt avseende. Sedan i nya rättegångsbalken införts bestämmelser om strafföreläggande, hade uppgiftsskyldighet, som enligt vad nu sagts åvilade allmän underrätt, i viss omfattning ålagts även åklagare. Stadgande härom meddelades i 6 § kungörelsen den 19 december 1947 (nr 947) med närmare föreskrifter om strafföreläggande. Dessa uppgifter, som alltså inkom till kontrollstyrelsen, skulle tillställas det systembolag, som var att anse såsom hemortsbolag för den person upp-

21 giften avsåg. Kontrollstyrelsen införde uppgiften även i det straffregister, som styrelsen var ålagd att föra. Beträffande person, om vilken systembolag fått sådan uppgift, inhämtades identifieringsuppgift från vederbörande folkbokföringsmyndighet, varefter centralkort utskrevs. På kortet gjordes en summarisk anteckning om arten av den uppgift som inkommit. Åtskilliga systembolag tillställde länsnykterhetsnämnderna och de kommunala nykterhetsnämnderna avskrifter av inkomna uppgifter rörande fylleriförseelser. Genom denna anordning blev alltså varje förseelse föremål för registrering dels hos kontrollstyrelsen, dels hos systembolag samt inom vissa detaljhandelsområden därjämte hos länsnykterhetsnämnden och den kommunala nykterhetsnämnden. Då det framstått som önskvärt för systembolagen att på ett så tidigt stadium som möjligt få kännedom om begångna fylleriförseelser, hade inom ett betydande antal detaljhandelsområden den praxis utbildats, att polismyndigheten redan då en person anhållits för fylleri lämnade systembolaget meddelande härom. Dessa uppgifter hade systembolagen i allmänhet betalt enligt särskild taxa. Vissa systembolag tillställde vederbörande länsnykterhetsnämnd samt nykterhetsnämnden i sökandens hemkommun avskrift av uppgiften från polismyndigheten. Genom anhållningsuppgifterna erhölls i vissa fall även upplysning om fylleri på enskild plats. I övrigt blev uppgiften från.domstolen i dessa fall endast en bekräftelse på ett tidigare erhållet meddelande. Enligt kontroll styrelsens anvisningar hade systembolagen i allmänhet ett nära samarbete med nykterhetsnämnderna, dels för erhållande av upplysningar beträffande sökande av inköpsrätt, dels för viss eftergranskning av motboksinnehavarnas inköp m. m. För samma ändamål anlitade vissa bolag särskilt utsedda kommunombud. Som regel bereddes nykterhetsnämnderna tillfälle att inkomma med upplysningar beträffande de personer som sökte inköpsrätt eller förhöjd tilldelning. Inom flertalet systembolag höll systembolagen kontinuerliga sammanträden med nämnderna i och för en fortlöpande kontroll över köpare av rusdrycker.

Förfarande vid handläggningen av ansökningar om motbok ra. m.

Som framgår av ovanstående inhämtades beträffande person, som ansökte om inköpsrätt, i regel uppgifter från vederbörande pastorsämbete (mantalskontor) och nykterhetsnämnd. Inom vissa bolag inhämtades uppgifter även från häradsskrivare angående sökandes ekonomiska förhållanden m. m. Uppgift från pastorsämbete inhämtades bl. a. för erhållande av upplysning om sökandens civilstånd och familjemedlemmar samt tidpunkten för inflyttning till kommunen. Hade sökanden under de senaste fem åren inflyttat

22 från annat detalj handelsområde, gjordes förfrågan om sökanden hos bolaget i detta område. Genom förfrågan hos vederbörande nykterhetsnämnd bereddes denna tillfälle att inkomma till systembolaget med yttrande angående sökandens skötsamhet i nykterhetshänseende m. m. För sökanden upplades centralkort samt bilaga, omfattande de handlingar, som berörde sökanden. Beviljades inköpstillstånd, utskrevs minutkort samt portfölj för förvaring av rekvisitionsblad. Vid vissa bolag utskrevs därjämte kommunkort. När ansökan om inköpsrätt beviljades, utställdes motbok. Uppgift om den beviljade tilldelningens storlek antecknades på centralkortet samt på minutkort och portfölj. Motbok utlämnades till sökanden mot kvitto, som därefter förvarades i portföljen. Vid handläggningen av ansökningar om förhöjd tilldelning förenklades handläggningsgången såtillvida, att uppgift från pastorsämbete (mantalskontor) i regel ej inhämtades. Förfrågningar hos nykterhetsnämnd beträffande sökande av förhöjd tilldelning hade vid åtskilliga systembolag inskränkts till att endast avse sådana personer, mot vilka anteckningar om anmärkningar i nykterhetshänseende fanns. Utöver den ovan angivna formen för inköpstillstånd, s. k. permanenta inköpstillstånd, förekom tillfälliga inköpstillstånd, avseende sådana fall, där någon, som icke innehade motbok, önskade för visst enstaka tillfälle göra inköp av rusdrycker. Där hinder enligt de allmänna bestämmelserna för meddelande av inköpstillstånd icke mötte, utställdes i dylika fall tillfällig motbok. Huvudparten av ansökningar om tillfällig inköpsrätt inkom från i riket icke kyrkobokförda personer. Handläggningsförfarandet för ansökningar från utlänningar och utlandssvenskar, som önskade tillfälligt inköpstillstånd, var i huvudsak följande. Ansökan inlämnades vanligen till det bolag, där sökanden önskade göra inköp. Sedan uppgifter ur sökandens pass eller annan legitimationshandling antecknats på ansökningshandlingen, remitterades denna till hemortsbolaget, som beträffande samtliga utlänningar var Stockholmssystemet. Efter beslutsättning där återsändes ansökningshandlingen till det bolag, dit ansökningen inlämnats, och detta bolag delgav därefter sökanden beslutet. Motboksägare, som under kortare tid önskade göra inköpen hos annat bolag än hemortsbolaget, hade att göra skriftlig ansökan därom hos hemortsbolaget. Tillstånd medgavs i form av utfärdande av s. k. transportkort. Å detta fanns motboksinnehavarens namnteckning och uppgift om tilldelningens storlek. Transportkorten, vilka hade giltighet under högst 6 månader, utställdes sedermera för inköp vid samtliga systembolag i riket. Ansökan om transportkort förvarades i vederbörandes portfölj vid hemortsbolaget. Vid inköp skulle kunden förete såväl motbok som transportkort. Efter det inköp gjorts, översändes rekvisitionsbladet till hemortsbolaget för registrering i vederbörandes portfölj.

23 Förfarande vid motboksinnehavares flyttning mellan olika detaljhandelsområden

F r å n folkbokföringsbyråerna erhöll systembolagen bl. a. kontinuerliga uppgifter om alla myndiga personer, som flyttat från en kommun till en annan. Avsåg uppgiften motboksinnehavare och sökte denne ej inom sex månader efter utflyttningen motbok hos det nya hemortsbolaget, uppmanades han att meddela, huruvida han fortfarande önskade bibehålla inköpstillståndet hos det förutvarande hemortsbolaget. Gjorde motboksinnehavare framställning om överflyttning av sitt inköpstillstånd från ett bolag till ett annat, inhämtade det nya hemortsbolaget uppgift om sökanden från det tidigare hemortsbolaget. Fanns i detta bolags register beträffande sökanden sådana anmärkningar, som inkommit till systembolag jämlikt kungörelsen den 17 juni 1938 (se tidigare avsnitt om tekniska hjälpmedel vid utminuteringskontrollen), översändes samtliga handlingar till det nya hemortsbolaget, dock endast såvida någon av uppgifterna hänförde sig till de tio sistförflutna åren. I annat fall översändes endast sökandens inköpsportfölj, och meddelande lämnades om tilldelningens storlek till det nya hemortsbolaget.

Inköpsförfarandet

a) Personligt inköp. I den motbok, som kunden erhöll i och med att han berättigades till inköp, fanns ett antal rekvisitionsblanketter. Vid inköp ifyllde och undertecknade kunden en dylik rekvisitionsblankett, vilken i butiken överlämnades till en kontrollant. Denne jämförde namnteckningen på rekvisitionen med namnteckningen på det minutkort som förvarades på butiken. Vidare antecknades kundens tilldelning på rekvisitionsblanketten, varjämte de önskade varorna specificerades på blankettens baksida. Den rekvirerade varumängden instämplades i motboken. Slutligen uträknades priset. Kunden fick sedan lämna rekvisitionsblanketten hos kassörskan, som kontrollerade beloppet och tog betalt för varorna samt kassaregistrerade rekvisitionsblanketten. Butiksbiträdet lämnade därefter ut varorna och behöll därvid rekvisitionsblanketten, vilken tjänade som underlag för den ekonomiska redovisningen på butiken. Sedan butikspersonalen med hjälp av blanketterna gjort en daglig uträkning av totala mängden försålda varor, översändes rekvisitionsblanketterna till systembolagets kontor, där de sorterades och lades i respektive kunds portfölj register. I detta låg rekvisitionerna ca ett år, varefter de arkiverades. Ovanstående tillämpades även i de fall, då motboksägaren med hjälp av transportkort gjorde inköp hos annat bolag än hemortsbolaget. I dessa fall sändes rekvisitionsblanketten — sedan den använts som underlag för buti-

24 kens redovisning — till kundens hemortsbolag för förvaring i dennes portföljregister. b) Inköp genom ombud. Person som fyllt 18 år ägde göra inköp för annans räkning. Praxis varierade mellan olika systembolag om vad som fordrades. Ombudet skulle alltid framlämna köparens motbok samt av köparen egenhändigt underskriven rekvisitionsblankett, men dessutom fordrades ibland en särskild ombudsblankett eller fullmakt. Förfarandet vid ombudsköp var i övrigt lika med det under a) skisserade förfarandet, bortsett ifrån att en markering gjordes på blanketten om att inköpet gjorts genom ombud. 1944 års

nykterhetskommitté

Nykterhetskommitténs förslag innebar, att motbokssystemet skulle upphöra. Beträffande frågan om hur försäljningen skulle ordnas framlade kommittén två alternativ, vilka sammanfattningsvis innebar följande. Alt. I. Försäljningen skulle omhänderhavas av ett riksbolag med erforderlig distriktsorganisation. Inköp skulle kunna göras i vilken utminuteringsaffär som helst i hela riket av varje person, som fyllt 21 år och som inte var upptagen i en tryckt spärrlista; listan förnyades varje eller varannan månad. Förhandsanmälan eller särskild registrering som köpare skulle ej erfordras. Rekvisitionsblankett skulle avlämnas av köparen; blanketten skulle vara egenhändigt undertecknad och försedd med uppgift om önskad kvantitet spritdrycker respektive vin eller starköl, över inköpen skulle föras ett centralt register, bestående av de maskinellt sammansorterade rekvisitionsblanketterna; dessa skulle insändas till en för hela riket gemensam registreringscentral. Såväl registret som spärrlistan ordnades efter födelsenummer. Legitimation vid inköp skulle ske med hjälp av födelsenummer. Kommittén diskuterade olika tänkbara legitimationshandlingar och nämnde härvid bl. a. åldersbetyg, pass, körkort, postens identitetskort och skattsedel. De flesta av dessa handlingar var visserligen icke försedda med födelsenummer, men kommittén förutsatte att sådana lätt skulle kunna införas på handlingarna. Beslut om avstängning från inköpsrätt skulle meddelas av länsnykterhetsnämnderna till registercentralen. Registrering av missbrukare avsågs skola ske hos länsnykterhetsnämnderna. Socialstyrelsen hade att, i egenskap av tillsynsmyndighet över nykterhetsvården, i samråd med riksbolaget uppdraga riktlinjer för bl. a. registrering av inköpen av rusdrycker samt att angiva grunder för avstängning från, i undantagsfall begränsning, av inköpsrätt. Alt. II. Systembolagen bibehölls men antalet reducerades till 24. Köpare anknöts till visst utminuteringsställe efter anmälan, att han önskade inköpsrätt. Vid anmälan skrev kunden sin namnteckning på ett inköpskort, på vilket hans inköp sedermera antecknades. Innan hänvisning skedde till

25 utminuteringsaffär, kontrollerades hos länsnykterhetsnämnden, att hinder icke förelåg för försäljning till personen i fråga. I varje affär fanns inköpskorten ordnade i nummerföljd, och på dessa antecknades eventuell avstängning. Vid inköp av rusdrycker avlämnade köparen, liksom vid alt. I, en egenhändigt undertecknad rekvisition. Namnteckningen kontrollerades mot inköpskortet, på vilket datum för inköpet samt kvantiteten inköpta rusdrycker antecknades. När korten blivit fullskrivna, överfördes de till respektive bolags huvudkontor och bildade inköpsregister, varifrån uppgifter kunde lämnas till nykterhetsvårdsorganen. Medgivande till inköp inom annat systembolags område skulle ges, sedan kontroll skett att vederbörande icke spärrats på grund av nykterhetsanmärkning. Tillvägagångssättet var att medgivandet stämplades på ett antal inköpsrekvisitioner, gällande för sökanden. Kommitténs majoritet rekommenderade för sin del alt. I med hänsyn till att alt. II enligt kommitténs mening bleve mera personalkrävande och krävde dyrbarare registrering än alt. I. Vad de bägge alternativen innebar i detalj, torde framgå av följande.

Alternativ I

Inköpsförfarandet a) Personligt inköp. Vid inköp av rusdrycker avlämnade köparen egenhändigt undertecknad rekvisition försedd med uppgift om önskad kvantitet spritdrycker respektive vin eller starköl. Legitimationshandlingen uppvisades. Vederbörande funktionär kontrollerade i en spärrlista, att den köpande icke var spärrad och — om legitimationshandlingen var försedd med namnteckning — att namnteckningarna överensstämde, samt antecknade eller markerade enligt »mark sensing-metoden» på rekvisitionen med ledning av legitimationshandlingen födelsenummer och eventuellt en sifferbeteckning för kyrkobokföringskommunen (den sistnämnda endast då detaljerad statistik önskades) samt uträknade de önskade varornas pris. Inköpsrekvisitionen kassaregistrerades (datum och pris). Kvitto tillställdes köparen. Sedan inköpsrekvisitionerna använts för den kamerala kontrollen, översändes dessa till registreringscentralen för omedelbar inköpsregistrering och statistisk bearbetning. b) Inköp genom ombud. Person, som fyllt 18 år och som inte själv avstängts från inköpsrätt, ägde göra inköp för annans räkning mot företeende av uppdragsgivarens egenhändigt undertecknade rekvisition eller fullmakt från denne att underteckna rekvisition samt i båda fallen uppdragsgivarens legitimationshandling. Förfarandet vid ombudsinköp blev i övrigt lika med det under a) skisserade förfarandet. c) Försändning på rekvisition. Person, som önskade varor sända till utlämningsställe, post-, järnvägs-, omnibus- eller ångbåtsstation, hade att

26 till närmast belägna utminuteringsställe insända egenhändigt undertecknad rekvisition, försedd med födelsenummer, uppgift om den adress under vilken varorna skulle sändas samt likvid för rekvirerade varor. Förfarandet vid utminuteringsaffären blev lika med det under a) nämnda, med det undantaget att identifieringskontrollen gjordes av den som slutligt utlämnade varan till rekvirenten. Översändandet av varorna skedde på samma sätt som under motbokstiden, varvid födelsenumret utsattes på försändelsen. Vid utlämnandet legitimerade sig köpare eller ombud på sätt som under a) sägs, varvid funktionären kontrollerade att numret å försändelsen överensstämde med numret å legitimationshandlingen. Utländska medborgares inköp av rusdrycker Enligt 1946 års folkbokföringsförordning skulle utlänning, som mer stadigvarande vistades här i riket, kyrkobokföras i den församling, i vilken han var bosatt, samt tilldelas främlingskort (motsvarighet till medborgarkort). Kommittén ansåg därför, att rusdrycksförsäljningen till här bosatta utlänningar skulle kunna ordnas på samma sätt som till svenska medborgare. För underlättande av kontrollen över här boende utlänningars kyrkobokföring torde emellertid enligt kommittén den ordningen böra införas, att utländsk medborgares kyrkobokföring antecknades i dennes pass. Om medborgarkort (främlingskort) ej utfärdades, borde alla utlänningars inköp registreras med användning av passets littera och nummer (se nedan). Utlänning, som tillfälligt vistades i riket såsom turist eller för affärsuppdrag eller liknande, skulle kunna göra inköp mot uppvisande av pass. I likhet med svenska medborgare skulle utlänningen ifylla en rekvisition samt underteckna den med sin namnteckning. I stället för födelsenummer antecknade affärspersonalen passets littera och nummer samt köparens nationalitet. Danskar, finnar och norrmän, som skulle vistas i riket högst tre månader, var befriade från skyldigheten att inneha pass, men enligt kommittén skulle även sådana utlänningar legitimera sig vid rusdrycksinköp och styrka namn, nationalitet och födelsedatum. (Affärspersonalen skulle anteckna eller markera på rekvisitionen födelsedatum, bokstav för nationaliteten, siffra för kön och begynnelsebokstaven i efternamnet.) Härigenom gavs möjlighet till registrering och viss kontroll även över icke kyrkoskrivna utlänningars inköp. Att helt avstå från denna kontroll ansåg kommittén icke vara lämpligt med hänsyn till risken för överlåtelser. Rekvisitionernas bearbetning Till registreringscentralen inkomna rekvisitioner hålkortsbehandlades. Rekvisitionerna insorterades därvid maskinellt i ett register uppställt efter födelsenummer. Detta register kom sålunda att bestå enbart av rekvisitionsblanketterna sorterade så att samtliga blanketter för en och samma köpare

27 förvarades tillsammans. Denna sammansortering kunde vid behov ske inom 10 dagar efter inköpet. Rekvisition från utlänningar sorterades efter nationalitet och passnummer (födelsedatum). Vid förfrågan från nykterhetsnämnd angående en persons inköp framtogs dennes rekvisitioner samt upprättades maskinellt en summerad inköpstablå. Denna tablå översändes (eventuellt tillsammans med rekvisitionerna) till vederbörande nykterhetsnämnd. I registret insattes ett summakort i stället för de uttagna rekvisitionerna. En expedition av detta slag kunde göras omgående samma dag. Även polismyndighet borde ha rätt att rekvirera inköpsuppgift. I så fall borde emellertid kopia på uppgiften sändas till länsnykterhetsnämnden. De stansade rekvisitionerna utgjorde underlag för statistisk bearbetning och kunde även användas för olika kontrollåtgärder. Sålunda kunde enkelt kontrolleras, om utminutering ägt rum till personer som var upptagna på spärrlistan. Spärrlisia Inköpsrätten i samtliga utminuteringsaffärer i riket nödvändiggjorde, att en för hela riket gällande spärrlista fanns tillgänglig i varje affär. Denna trycktes centralt en gång i månaden på grundval av från länsnykterhetsnämnderna erhållna uppgifter. Spärrlistan innehöll endast födelsenummer samt första bokstaven i efternamnet. Brådskande spärrar kunde lokalt åstadkommas genom anteckningar i spärrlistan vid utminuteringsaffärerna. Begränsad inköpsrätt I de undantagsfall då en begränsad inköpsrätt ansågs böra komma till användning tänkte sig nykterhetskommittén, att länsnykterhetsnämnden skulle bestämma den kvantitet spritdrycker (och vin), som vederbörande konsument fick inköpa per månad (eller vecka), samt en viss utminuteringsaffär där inköpen fick äga rum. Konsumentens nummer intogs i spärrlistan, och så snart denna distribuerats, utmärktes i den bestämda affärens exemplar att vederbörande hade begränsad inköpsrätt, t. ex. genom understrykning av numret med rött. Samtidigt upplades minutkort med uppgift om den tillåtna inköpskvantiteten. På kortet antecknades alla inköp av den ransonerade varan (alltså ej vininköpen, om dessa ej maximerats). Vederbörande blev sålunda spärrad i samtliga övriga affärer. Genom denna anordning kunde ett särskilt inköpsbevis undvikas. Länsnykterhetsnämndens beslut tillställdes utminuteringsaffären och vederbörande konsument. Den begränsade inköpsrätten gällde tills vidare, till dess länsnykterhetsnämnden meddelat nytt beslut i ärendet, innebärande återgång till fri inköpsrätt eller hel avstängning.

28 Alternativ II

Inköps förf ärandet m. m. Person, som önskade inköpa rusdrycker å visst utminuteringsställe inom det försäljningsområde, där hans kyrkobokföringsort var belägen, avlämnade skriftlig inköpsanmälan härom till utminuteringsställe t eller till huvudkontoret. I anmälan lämnades uppgift om fullständigt namn, födelsetid, yrke, civilstånd, kyrkobokföringsort och postadress samt i förekommande fall uppgift om det försäljningsområde, där vederbörande tidigare varit registrerad såsom kund. Vid anmälningen skulle kunden skriva sin namnteckning på ett inköpskort, anordnat för anteckning av inköpta kvantiteter spritdrycker och vin. I anmälningen lämnade personuppgifter kontrollerades med ledning av de register, som fanns hos länsbyrån för folkbokföringen. Hade inflyttning nyligen ägt rum till försäljningsområdet, antecknades uppgift om det eller de försäljningsområden, inom vilka vederbörande tidigare varit kyrkobokförd. Systembolaget förfrågade sig hos länsnykterhetsnämnden, huruvida hinder förelåg mot försäljning till personen i fråga. Det förutsattes, att sådan förfrågan i klara fall besvarades omgående — i regel muntligt — och att remiss från länsnykterhetsnämnden till lokal nykterhetsnämnd ägde rum endast beträffande person, som enligt länsnykterhetsnämndens anteckningar hade allvarliga nykterhetsanmärkningar men av någon anledning icke ansågs kunna omedelbart avstängas från inköp. Hade inflyttning skett till försäljningsområdet under de senaste åren, gjordes undersökning även hos försäljningsorganet och länsnykterhetsnämnden i föregående område. I förekommande fall avregistrerades personen hos det förra systembolaget. Därest vederbörande icke spärrats för inköp, tillställdes utminuteringsstället inköpskortet. Vid huvudkontoret upplades portfölj för förvaring av fullstämplade inköpskort samt registerkort (centralkort) över samtliga utfärdade inköpstillstånd. På inköpskort, portfölj och centralkort antecknades fullständigt namn, födelsetid och adress samt födelsenummer eller kundnummer (ur särskild nummerserie för varje utminuteringsställe, om ett sådant förfarande skulle visa sig mera ändamålsenligt). Person, vilken registrerats såsom kund, tillställdes ett häfte rekvisitionsblanketter, försedda med födelsenummer eller annat kundnummer. Inköpskorten ordnades på utminuteringsstället i nummerföljd och bildade ett inköpsregister. I detta register markerades av nykterhetsnämnd meddelad inköpsspärr. Fullstämplat inköpskort insändes till systembolagets kontor, som översände nytt inköpskort till utminuteringsaffären. Vid kontoret ordnades centralkorten alfabetiskt efter personernas efternamn, försedda med födelsenummer eller annat kundnummer. Gift kvinna förutsattes kunna bli registrerad såsom kund på samma sätt som man eller ogift kvinna. Om nykterhetsnämnd önskade uppgift om viss

29 familjs rusdrycksinköp, måste nämnden alltså hos systembolaget inhämta uppgift om samtliga till myndig ålder komna familjemedlemmars inköp. a) Personligt inköp. Vid inköp av rusdrycker avlämnade köparen egenhändigt undertecknad rekvisition, försedd med uppgift om önskad kvantitet spritdrycker respektive vin( för köpare som icke medförde rekvisitionsblanketthäftet tillhandahölls på försäljningsstället allmän blankett, på vilken köparen hade att anteckna sitt k u n d n u m m e r ) . På rekvisitionen antecknade vederbörande funktionär de önskade varornas pris. Namnteckningen kontrollerades mot inköpskortet. På detta stämplades eller antecknades för hand datum för inköpet samt kvantiteten inköpta rusdrycker. Inköpsrekvisitionen kassaregistrerades (datum och pris). Sedan inköpsrekvisitionerna använts för den kamerala kontrollen, arkiverades desamma ordnade i datumföljd. b) Inköp genom ombud. Person, som fyllt 18 år, ägde göra inköp för annans räkning mot företeende av uppdragsgivarens egenhändigt undertecknade rekvisition. Vid inköpet skulle ombudet anteckna sitt namn på rekvisitionen. (Uppdragsgivaren kunde också utfärda fullmakt för ombudet att underteckna rekvisition.) Förfarandet vid ombudsinköp blev i övrigt lika med det under a) skisserade förfarandet. c) Försändning på rekvisition. Person, som önskade varor sända till särskilt inrättat utlämningsställe eller till post-, järnvägs-, omnibus- eller ångbåtsstation, hade att till sitt utminuteringsställe insända egenhändigt undertecknad rekvisition, försedd med uppgift om den adress, under vilken varorna skulle sändas, samt likvid för rekvirerade varor. Förfarandet vid utminuteringsaffären blev lika med det under a) nämnda. Inköp under kortare tid hos annat

systembolag

Medgivande till inköp inom annat systembolags område stämplades på ett antal inköpsrekvisitioner gällande för viss sökande, sedan kontroll skett att vederbörande icke spärrats på grund av nykterhetsanmärkning. För varje stämplat rekvisitionsblad kunde eventuellt en viss avgift uttagas. När inköp gjorts inom annat systembolagsområde, översändes använd rekvisitionsblankett till hemortsbolaget. Utländska medborgares

inköp av

rusdrycker

Rusdrycksförsäljningen till utlänningar, som är kyrkobokförda i Sverige, torde enligt kommittén kunna ordnas på samma sätt som till svenska medborgare. Beträffande utlänning, som tillfälligtvis vistas i riket såsom turist eller för affärsuppdrag eller liknande, ansåg kommittén att utlänningen skulle få göra inköp i vilken utminuteringsaffär han önskade mot legitimation medelst pass. I likhet med svenska medborgare ifyllde utlänningen en rekvisition samt undertecknade den med sin namnteckning. P å rekvisitions-

30 blanketten antecknade affärspersonalen passets littera och n u m m e r samt k ö p a r e n s n a t i o n a l i t e t . Även de d a n s k a r , f i n n a r och n o r r m ä n , för vilka p a s s t v å n g e t b o r t t a g i t » , b o r d e vid r u s d r y c k s i n k ö p k u n n a l e g i t i m e r a sig och s t y r k a n a m n , f ö d e l s e d a t u m och n a t i o n a l i t e t . A f f ä r s p e r s o n a l e n a n t e c k n a d e födelsed a t u m och n a t i o n a l i t e t p å r e k v i s i t i o n s b l a n k e t t e n . R e k v i s i t i o n s b l a n k e t t e r f r å n u t l ä n n i n g a r , s o m k ö p t m o t p a s s eller a n n a n l e g i t i m a t i o n s h a n d l i n g , ö v e r s ä n d e s till s y s t e m b o l a g e t i S t o c k h o l m för r e g i s t r e r i n g . O m e r f a r e n h e t e r n a s k u l l e ge vid h a n d e n , a l t ett s t r ä n g a r e f ö r f a r a n d e e r f o r d r a d e s b e t r ä f f a n d e d a n s k , finsk och n o r s k g r ä n s b e f o l k n i n g , s y n t e s h i n d e r ej m ö t a a t t i n f ö r a d y l i k a s t r ä n g a r e regler ( i n k ö p s a n m ä l a n och b u n d e n h e t till viss a f f ä r ) . Jämförelse mellan de bägge registreringsalternativen

F ö r a t t l ä t t a r e k u n n a b i l d a sig en u p p f a t t n i n g o m , i v i l k a p u n k t e r de bägge r e g i s t r e r i n g s a l t e r n a t i v e n skiljer sig f r å n v a r a n d r a , h a r i d e t följande g j o r t s en m e r s y s t e m a t i s k j ä m f ö r e l s e m e l l a n a l t e r n a t i v e n . Alt. II

AIL I Inköpsrätt

och

1) Riksinköpsrätt. 2) —

3) Alla som inte är upptagna i spärrlistan h a r inköpsrätt. Första spärrlistan upptar det vid ikraftträdandet hos nykterhetsnämnderna registrerade missbrukarklientelet. 4) Å den för hela riket gemensamma registreringscentralen finns de maskinellt sammansorterade rekvisitionsblanketterna, som samtidigt är ett register över köparna och deras inköp. 5) —

6) Den för hela riket gällande spärrlistan finns i varje affär. Listan tryekes centralt en gång i månaden på grundval av från länsnykterhetsnämnderna erhållna uppgifter. 7) —

inköpsregister 1) Bundenhet till viss affär. 2) Skriftlig inköpsanmälan, namnteckning å ett inköpskort, personuppgifterna i anmälan kontrolleras med ledning av registret hos länsbyrån för folkbokföringen. 3) Individuell prövning av köparna, allteftersom de anmäler sig.

4) Å varje systembolags huvudkontor upplägges portfölj för förvaring av fullstämplade inköpskort och registerkort (centralkort) över utfärdade inköpstillstånd. 5) Person, vilken registrerats såsom kund, tillställes ett häfte rekvisitionsblanketter, försedda med födelsenummer eller ev. annat kundnummer. 6) Å utminuteringsstället föres inköpsregister (inköpskorten i nummerordning). Inköpsspärrar markeras å korten. 7) Flyttning av inköpsrätten till annan utminuteringsaffär inom försäljningsområdet eller till annat försäljningsområde kan erhållas efter anmälan.

31 Alt I

Alt. II Inköpsförfarande 8) Egenhändigt undertecknad rekvi8) Egenhändigt undertecknad rekvisition (önskad kvantitet) + legitimasition (önskad kvantitet), tionshandling innehållande födelsenummer och ev. namnteckning. 9) Funktionären antecknar födelse9) Köpare, som icke medför rekvisinummcr på rekvisitionen. tionsblanketthäftet, tillhandahålles på försäljningsstället blankett, på vilken han antecknar sitt födelsenummer (ev. annat k u n d n u m m e r ) . 10) Kontroll mot spärrlistan. 10) Kontroll mot inköpsregistret. 11) Registrering: rekvisitionerna 11) Registrering: inköpskortet stämpöversändes till registreringscentralen, las med datum och inköpt kvantitet, där de maskinellt sammansorteras och eller antecknas detta för h a n d å kortet, förvaras i nummerordning. Ombudsköp 12) a) Rekvisition undertecknad av 12) a) Rekvisition undertecknad av uppdragsgivaren + dennes legitima- såväl uppdragsgivaren som ombudet tionshandling eller eller b) fullmakt + rekvisition underteckb) fullmakt + rekvisition undertecknad av ombudet + uppdragsgivarens le- nad av ombudet, gitimationshandling. Person, som är under 18 år eller vars inköpsrätt är spärrad, får ej uppträda såsom ombud. Ombudslegitimation kan krävas vid behov. Försändning på rekvisition 13) Egenhändigt undertecknad rekvi13) Egenhändigt undertecknad rekvisition, försedd med födelsenummer och sition, försedd med adress, samt likvid adress, samt likvid för varorna insändes för varorna insändes till utminuteringstill utminuteringsställe. Vid utlämningen stället. kontrolleras födelsenumret å försändelsen mot legitimationshandlingen. Inköp under kortare 14) — (Riksinköpsrätt.)

tid hos annat systembolag 14) Medgivande till sådana inköp stämplas å ett antal rekvisitionsblanketter. Ev. viss avgift för varje stämplat blad.

Utländska medborgares inköp 15) Utlänningar med pass: inköp mot 15) Kyrkobokförda utlänningar: samrekvisition och pass. Affärspersonalen ma registrerings- och inköpsförfarande antecknar å rekvisitionen passets littera som beträffande svenska medborgare och nummer samt nationalitet. Registre(skriftlig inköpsanmälan e t c ) . ring på vanligt sätt. Danskar, finnar och Tillfälligt vistande utlänningar: inköp norrmän utan pass: inköp mot rekvisi- mot rekvisition och pass. (För danskar, tion och legitimation. Affärspersonalen finnar och norrmän utan pass, annan antecknar eller markerar å rekvisitio- tillfredsställande legitimation.) Affärsnen födelsedatum, nationalitet, kön och personalen antecknar å rekvisitionen

32 Alt. I begynnelsebokstav i efternamnet. Registrering.

Alt. II passets littera och nummer (födelsedatum) samt nationalitet. Inköp i vilken affär som helst. Registrering hos systembolaget i Stockholm.

Registrens aktualisering 16) Viss ordning för utsortering av 16) Någon individuell utsortering förekommer ej. Samtliga inköpsrekvisi- inköpskort, portföljer och registerkort tioner i inköpsregistret uttages och arki- beträffande personer, som ej längre är kunder (avlidna och utflyttade till annat veras efter viss tid. Reslut om avstängning (ev. begränsad område). inköpsrätt) meddelas att gälla tills vidare. Inom ett år från beslutets meddelande och varje följande år sker omprövning, varefter riksbolaget underrättas, såvida spärren (begränsningen) skall hävas eller vederbörande avlidit. Födeisenummcr beträffande de personer, som återfått sin fria inköpsrätt och de som avlidit, avföres ur spärrlistan vid tryckningen av nästa upplaga. Nykterhetsvårdsorganens förseende med inköpsuppgifter 17) Efter beställning översändes till 17) Alla beställningar göres hos registreringscentralen. Med användande resp. nykterhetsnämnd av efterfrågad persons inköpsrekvisitioa) från huvudkontoret: de fullteckner upprättas maskinellt en summerad nade inköpskorten eller ev. ett utdrag inköpstablå, vilken översändes ev. till- beträffande inköpen; sammans med rekvisitionerna. Expedib) från affären: avskrift av löpande tionen kan göras omgående samma dag. inköpskort. (Finns nykterhetsvårdsorganet i samma stad, kan vederbörande tjänsteman ta del av kortets innehall i affären.) Statistisk

bearbetning (undersökning rörande den individuella konsumtionsutvecklingen) 18) Viss andel av köparna — exem18) Materialet föreligger uppstansat på hålkort, varför statistiken — repre- pelvis var tionde — uttages för statissentativ eller total — blir billig och kan tisk bearbetning, vilken — därest man vill ha individualstatistik — erfordrar erhållas snabbt. överföring av uppgifter till kartoliner eller hålkort dels från de arkiverade inköps-korten på huvudkontoret dels från korten i affären. Personalberäkningar 19) Systembolagen (huvudkontoren 19) All registrering och allt uppgiftslämnande sker genom registreringscen- och affärerna) h a n d h a r registreringen. tralen. Distriktsförvaltningarna kommer Affärspersonalen meddelar till huvudendast att få arbetsuppgifter, som sam- kontoret anmärkningsvärda iakttagelser

33 Alt. I manhänger med försäljning och administration.

Alt. II ang. kundkretsen och dess inköp för vidare befordran till länsnykterhetsnämnden.

Yttranden över kommitténs förslag Nykterhetskommitténs förslag blev utsatt för en delvis ganska stark kritik från många remissinstansers sida. Det framhölls bl. a., att en central registrering torde bli en mycket svårhanterlig apparat. En konsekvens blev nämligen, att den för varje försäljningsställe gällande spärrlistan över avstängda fall kom att uppta samtliga dylika fall i hela landet. Med tanke på att avstängningsfallen måsle beräknas uppgå till åtskilliga tiotusental torde den vid varje försäljningstillfälle nödvändiga kontrollen mot spärrlistan bli jämförelsevis tidskrävande och i motsvarande mån fördröja expeditionen av inköpen. Dessutom skulle butikspersonalen dels undersöka, huruvida den framvisade legitimationen var godtagbar och utrustad med födelsenummer, dels anteckna detta 9-siffriga födelsenummer på inköpsrekvisitionerna. Det skulle härvid ganska lätt kunna uppstå fel, eftersom brådskan antagligen medförde att numret ibland avlästes fel. En avstängning av missbrukare ansågs under sådana förhållanden bli relativt meningslös och ej kunna tilllämpas i praktiken. Även registreringen av inköpen ansågs av flera instanser meningslös, eftersom man endast fick veta de inköp som gjordes av en viss kund men icke huruvida inköpen gjordes för egen eller för annans räkning. Registreringen skulle sålunda ej kunna ge någon kännedom om kundens verkliga konsumtion. Regeringsförslaget år 1954 I propositionen (nr 151) framhölls bl. a., att värdet av en allmän inköpsregistrering torde bli tämligen ringa, om man, såsom föreslogs, övergick till ett system med fri inköpsrätt. Med tanke på de begränsade fördelar en registrering skulle kunna ge, exempelvis genom att ge nykterhetsvårdande organ uppgift om gjorda inköp, och med hänsyn till de med registreringen förenade stora kostnaderna, bl. a. lönekostnader om ca 2,5 milj. kronor per år, ansåg departementschefen, att registrering ej borde ske efter motbokssystemets avskaffande. I fråga om avstängning av missbrukare ansåg departementschefen, att en möjlighet härtill borde behållas av ordnings- och anständighetsskäl. Det skulle vara stötande, om butikspersonalen skulle vara skyldig att utminutera rusdrycker åt grova alkoholmissbrukare och langare. Avstängningsrätten skulle dock behandlas med största urskillning. Beslut om avstängning borde helt ankomma på de nykterhetsvårdande organen. Enligt departementschefens mening var det av kommittén föreslagna systemet med 3 — 201630

34 en för hela riket gemensam spärrlista, som förnyades var eller varannan månad, i stort sett lämpligt för syftet att kunna kontrollera, att missbrukare ej inköpte rusdrycker. Listan kunde kompletteras med enkla lokala spärrlistor. De som önskade köpa rusdrycker skulle legitimera sig med handling, av vilken födelsetid och födelsenummer framgick. Härigenom kunde även kontrolleras att ungdomar, vilka ej fyllt 21 år, ej inköpte rusdrycker. Själva legitimationsförfarandet skulle enligt departementschefens mening ej behöva bli nämnvärt betungande; på mindre orter var kunderna oftast kända för butikspersonalen, och i dessa fall erfordrades inte särskild legitimation eller annan kontroll. Beträffande legitimationshandlingens art framhöll departementschefen, att såväl skattekort som sjukkassekort hade uppgift om födelsetid och födelsenummer. Även andra handlingar av liknande art ansågs tänkbara som legitimationshandlingar. Då det gällde handlingar som icke utfärdats av offentlig myndighet, borde det ankomma på kontrollstyrelsen att pröva, i vad m å n de kunde användas för ändamålet. Bundenhet vid viss butik ansåg departementschefen ej böra förekomma, med hänsyn till att en sådan begränsning i inköpsrätten nödvändiggjorde särskilda inköpsbevis och vid tillfällig inköpsrätt på andra håll transportkort. Särskilda utskottet år 1954 Utskottet anslöt sig i sitt betänkande nr 1 helt till departementschefens uppfattning, att registrering av rusdrycksinköp ej borde ske efter motbokssystemets slopande. Beträffande möjligheten att avstänga missbrukare från inköp av rusdrycker ansåg utskottet i likhet med departementschefen att möjlighet härtill borde finnas. Enligt utskottets mening borde emellertid avstängningsbeslutet inte innebära, att utminuteringsorganen förpliktades att neka utlämning. I stället borde ett straffsanktionerat förbud riktas mot missbrukaren själv. De butiker som låg närmast den avstängdes bostad och arbetsplats borde emellertid underrättas om beslutet; dessa kunde därefter vägra den avstängde inköp. Genom denna omkonstruktion ansåg utskottet det möjligt att slopa legitimationsförfarandet, varigenom även de olika spärrlistorna skulle k u n n a borttagas. Bundenhet till viss butik skulle ej föreskrivas, utan i likhet med departementschefen förordade utskottet att inköp skulle kunna ske över hela landet. 1954 års lagstiftning Genom 1954 års reformer, vilka trädde i kraft den 1 oktober 1955, erhöll i princip varje medborgare möjlighet att utan förprövning göra obegränsade

35 inköp av rusdrycker i vilken butik han önskade. Undantagna var ungdomar under 21 år samt personer som av nykterhetsnämnd förbjudits att inköpa rusdrycker, vidare den som vid inköpstillfället var synbarligen berörd av alkoholhaltiga drycker eller andra berusningsmedel. Inköpsförbud kunde meddelas mot alkoholmissbrukare samt den som dömts för olovlig försäljning. Förelåg särskild anledning att misstänka att rusdrycker inköpts i och för olovlig överlåtelse, kunde butikspersonalen vägra utlämning. De förbud, som nykterhetsnämnden kunde utfärda, riktade sig som redan nämnts mot missbrukaren, vilken vid straff förbjöds inköpa rusdrycker. I princip var det länsnykterhetsnämnd som ägde att avstänga, men rätten kunde av länsnämnden delegeras till lokal nykterhetsnämnd. Lagstiftningen gav möjlighet att inköpa spritdrycker genom ombud, vilket skulle ha fyllt 18 år. Butikspersonalen kunde kräva att ombudet styrkte sin behörighet med fullmakt. Legitimation krävdes normalt varken av den som köpte för egen räkning eller såsom ombud för annan, men om butikspersonalen misstänkte att en köpare ej fyllt 21 år eller att ett ombud ej fyllt 18 år, fordrades ålderslegitimation. Fullmakt fordrades i regel, om ett ombud gjorde större inköp. Reglerna innebar varken någon formlig rätt till inköp eller någon omedelbar skyldighet att sälja till den för vilken hinder av ovan n ä m n d a slag ej förelåg. Av bestämmelsernas formulering framgick emellertid att Nya Systemaktiebolaget inte borde tillämpa andra restriktioner än som uttryckligen angivits i lagstiftningen. 1956 års

rusdrycksförsäljningsutredning

Utredningen konstaterade, att vissa missförhållanden uppstått efter den nya ordningens införande genom de större möjligheter till inköp av rusdrycker som erbjöd sig för alkoholmissbrukare. Erfarenheterna i sådant hänseende av den fria försäljningen sammanfattades sålunda. Genom den fria försäljningen utökades utminuteringsställenas kundkrets med sådana personer, som under motbokssystemets tid varit avstängda från möjligheterna att på legal väg köpa rusdrycker, såsom alkoholmissbrukare, personer som sakfällts för fylleri, personer som gjort sig skyldiga till brott eller förseelser under påverkan av alkohol samt langare. Särskilt stötande har varit att personer intagna på alkoholistanstalt kunnat göra inköp å utminuteringsställe. Enär vederbörande nykterhetsnämnd icke utfärdat inköpsförbud för å sådan anstalt intagna, har systembolagspersonalen icke haft någon formell rätt att vägra sälja i sådana fall. Förutom den stora konsumtions- och fylleriökningen har övergången till den fria försäljningen visat sig medföra åtskilliga olägenheter ur ordningssynpunkt i systembolagets butiker. Sålunda har det i åtskilliga butiker kommit att tillhöra ordningen för dagen att vissa kunder på morgonen »hängt på låset» för att köpa brännvin så fort butiken öppnats och senare under dagen återkommit både en och två gånger i samma ärende. Åtskilliga av dessa kunder har, utan att dock vara

36 synbart påverkade av alkohol, visat sådana symptom — någon gång t. o. m. utpräglad tremor — att butikspersonalen haft skälig anledning misstänka att vederbörande varit svårt alkoholiserad. Berusade personer har ofta sökt göra inköp. Dessa personer har, i den mån personalen lagt märke till deras tillstånd, vägrats handla och avvisats från försäljningslokalerna. I samband därmed har det icke hört till ovanligheterna att vederbörande utfarit i otidigheter och uppträtt grovt kränkande mot personalen. En iakttagelse som gjorts vid butikerna i olika delar av landet är att personer, som på grund av onykterhet vägrats göra inköp, utanför butikslokalen sökt anmoda andra personer att handla för deras räkning. Utredningen framhöll, att den möjlighet, som lagstiftningen gav länsnykterhetsnämnderna att utfärda inköpsförbud för missbrukare, kommit till användning i synnerligen begränsad omfattning. Sålunda hade efter något mer än tio månaders fri försäljning Stockholms stads nykterhetsnämnd och icke mindre än nio länsnykterhetsnämnder över huvud taget icke utnyttjat möjligheten att meddela sådana förbud, övriga länsnykterhetsnämnder har utfärdat sammanlagt drygt ett hundratal förbud. Den ringa användning som förbudsinstitutet fått tyder på att länsnykterhetsnämnderna betraktar detsamma som en i alkoholistvården tämligen meningslös åtgärd. Härtill torde även bidraga den omständigheten att nykterhetsnämnderna i speciellt de större städerna, där en person kan gå från en butik till en annan och där butikspersonalen i regel icke känner sina kunder, anser att det med nuvarande försäljningsbestämmelser icke finns några möjligheter att kontrollera att ett inköpsförbud respekteras. Mot bakgrunden av de erfarenheter som sålunda gjorts av den fria försäljningen hade utredningen kommit till den uppfattningen, att reglerna för avstängning borde effektiviseras. Denna effektivisering borde enligt utredningen göras i två avseenden, dels borde de fall då avstängning i praktiken tillgreps utvidgas, dels borde det tekniska förfarandet vid avstängningen konstrueras så att ett avstängningsbeslut blev i möjligaste m å n effektivt. Avstängningen borde enligt utredningens mening även i fortsättningen användas med urskillning. Redan en tillämpning av de principer för inköpsförbudet som fastslogs 1954 borde emellertid — framhölls det — leda till att missbrukare avstängdes i en helt annan omfattning än dittills. Genom en omläggning av det tekniska förfarandet skapades erforderliga förutsättningar härför. I detta sammanhang underströks särskilt vikten av att de grova missbrukarna blev avstängda. En riktpunkt borde vara, att avstängning skedde i fall då det ur ordnings- och sociala synpunkter skulle framstå såsom direkt stötande att utlämna rusdrycker. Frågor om avstängning från inköp borde enligt utredningen liksom dittills i regel beslutas av länsnykterhetsnämnd. Sådan nämnd skulle dock h a möjlighet delegera avstängningsrätten till kommunal nykterhetsnämnd. Den som avstängdes från inköp borde, i den mån det var möjligt, erhålla meddelande härom från den nykterhetsnämnd som beslutat åtgärden.

37 Beträffande formerna för avstängning föreslogs, att åtgärden inte längre skulle vara ett mot missbrukaren riktat förbud. I stället ansågs det lämpligt att välja samma form som användes vid s. k. restaurangförbud, d. v. s. att nykterhetsnämnden underrättade Nya Systemaktiebolagets distriktsförvaltning om att nämnden beslutat föranstalta om att rusdrycker inte skulle utlämnas till missbrukaren. Utredningen hade emellertid inte funnit det tillräckligt att försöka effektivisera avstängningsförfarandet. Det framhölls sålunda, att butikspersonalen, även om de föreslagna avstängningsreglerna genomfördes, ofta ställdes inför fall, i vilka avstängning inte kunnat åvägabringas men där det framstod såsom grovt stötande från ordnings- och sociala synpunkter att försäljning måste ske. Avstängningsförfarandet borde därför kompletteras med en möjlighet för personalen att av eget initiativ avvisa missbrukare. Utredningen föreslog, att butikspersonalen skulle få rätt att vägra sälja då det ur social synpunkt skulle framstå som direkt olämpligt att rusdrycker utlämnades. Sålunda borde personalen kunna vägra sälja till personer som de visste intagits på eller nyligen utskrivits från vårdanstalt, till personer som en längre tid dagligen gjort flera inköp av rusdrycker och företett tecken på att vara alkoholiserade eller till personer som under rusets inflytande var kända för att begå våldshandlingar mot närstående eller andra. Personer som vägrats göra inköp på grund av onykterhet och i samband därmed uppträtt pockande och hotfullt mot personalen kunde likaledes på goda grunder antagas vara så hemfallna åt alkoholmissbruk, att de ej borde få inköpa rusdrycker. I nu nämnda och liknande fall, då ett utlämnande av rusdrycker skulle stå i uppenbar strid mot det i 7 § rusdrycksförsäljningsförordningen angivna syftet, skulle sålunda butikspersonalen enligt förslaget ha rätt att tillfälligt vägra inköp. Underrättelse om sådan åtgärd skulle, om vederbörandes identitet var känd, alltid lämnas vederbörande distriktschef eller motsvarande befattningshavare i detalj handelsbolaget. Denna underrättelse fyllde, såsom redan antytts, ett dubbelt syfte. Distriktschefen skulle, om han fann att åtgärden varit befogad, hänskjuta ärendet till länsnykterhetsnämnden för prövning, huruvida avstängning från inköp skulle vidtagas. Att distriktschefen underrättades innebar emellertid, enligt vad utredningen framhöll, också en rättssäkerhetsgaranti. Fann distriktschefen att tillräckliga skäl saknats för åtgärden, skulle han lämna butiksföreståndaren meddelande härom och ge denne anvisningar om hur han skulle förfara i fortsättningen. Det underströks starkt, att butikspersonalen måste begagna den föreslagna befogenheten med omdöme och urskillning. Endast nykterhets- och andra sociala synpunkter borde vara avgörande. Med hänsyn till systembolagets monopolställning i fråga om handeln med rusdrycker fick det exempelvis icke förekomma, att personalen vägrade sälja enbart av den anledningen att en kund kommit i motsatsställning till personalen.

38 Vid sina överväganden rörande den tekniska utformningen av försäljning och avstängning hade utredningen sökt komma fram till ett system som gav en någorlunda effektiv möjlighet att avstänga missbrukare men icke betog den skötsamma delen av allmänheten möjlighet att köpa rusdrycker utan onödiga formaliteter. Härvidlag hade i första hand prövats förslag rörande inköpskort som framförts i den nykterhetspolitiska debatten. Dessutom hade närmare övervägts de förslag till lösning av hithörande frågor som framlagts av 1944 års nykterhetskommitté och i propositionen nr 151/1954 angående riktlinjerna för den framtida nykterhetspolitiken. För att ett inköpskort skulle bli effektivt — d. v. s. endast medge inköpsmöjlighet för den å vilken det var utställt, kunna i förekommande fall indragas och dessutom ge någorlunda betryggande säkerhet mot förfalskningar — måste, framhöll utredningen, förfarandet i samband med utställandet och kontrollen av detsamma bli tämligen omständligt. I Finland hade frågan lösts på så sätt, att inköpsbevisen försetts med fotografi, kunderna bundits till viss butik och interna register upplagts över utfärdade bevis. Vidare nödgades kunderna en gång årligen förnya bevisen genom att uppvisa desamma för kontroll. I samband därmed fick vederbörande erlägga en mindre avgift. Självfallet kunde, sade utredningen, olika lösningar i fråga om det tekniska förfarandet med inköpskort konstrueras. Med iakttagande av de krav som angivits i fråga om inköpskortens effektivitet skulle förfarandet enligt utredningen kunna konstrueras på följande sätt. Den som önskar inköpa spritdrycker får göra skriftlig anmälan härom hos Nya systemaktiebolaget. I anmälan lämnade personuppgifter kontrolleras mot register som finns hos länsbyrån för folkbokföringen. Hos länsnykterhetsnämnden kontrolleras att hinder ej föreligger för försäljning till personen i fråga. Inköpskort gällande för inköp i viss butik eller visst begränsat antal butiker tillställes sökanden. Kundregister upplägges länsvis. Vid avstängning på grund av alkoholmissbruk eller av annan anledning, exempelvis vid flyttning till annat län eller vid dödsfall, upptages det aktuella kundnumret på en spärrlista, uppställd länsvis. Göres försök till inköp, omhändertages inköpskortet, önskar kund göra inköp i annan butik, utställes särskilt medgivande härtill. Sådant medgivande, begränsat till viss tid, stämplas på kortet. Utredningen fann emellertid, att ett sådant system var förbundet med allvarliga olägenheter. Dessa angavs i korthet så, att man återinförde motbokssystemet under ändrade former utan att likväl uppnå den inköpsbegränsande effekt som spritransoneringen visat sig ha, i varje fall för vissa grupper. De skötsammare konsumenterna, d. v. s. det stora flertalet, skulle få underkasta sig ett för deras vidkommande meningslöst ansökningsförfarande och åter få känslan av att vara ställda under förmynderskap av en spritbyråkrati. För att administrera formaliteterna kring dessas inköp skulle omfattande personalökningar bli erforderliga både hos Nya Systemaktiebolaget och hos länsnykterhetsnämnderna. Systemet skulle ändå inte bli

39 fullt effektivt. Det skulle bli svårt att hindra att inköpskorten — liksom förut motböckerna — utnyttjades av andra än dem för vilka de utställts och att de blev föremål för olovliga överlåtelser. Av här angivna skäl hade utredningen inte ansett sig kunna föreslå att inköpskort infördes. För egen del hade utredningen funnit sig i huvudsak böra anknyta till den tekniska lösning som förordats av 1954 års nykterhetskommitté och i propositionen nr 151/1954, dock med beaktande av den kritik häremot som förekommit vid riksdagsbehandlingen. Utredningen sade härom: Den av nykterhetskommitténs majoritet föreslagna tekniska formen för avstängning byggde på den folkbokföringsregistrering med födelsenummer som införts under senare år. Länsnykterhetsnämnderna skulle lämna uppgift till detaljhandelsbolaget om de personer som avstängts från inköpsrätt. Den avstängdes födelsetid, födelsenummer och första bokstaven i efternamnet skulle upptagas av bolaget på en för hela riket gemensam spärrlista, som skulle tillställas samtliga utminuteringsställen; listan skulle förnyas var eller varannan månad. Spärrlistan beräknades komma att innehålla ca 50 000 personer, fördelade på 100—150 sidor. Den som önskade köpa rusdrycker måste legitimera sig med handling, av vilken födclsetiden och födelsenumret framgick. Medelst spärrlistan skulle kontrolleras att köparen ej var avstängd. Finansministern anslöt sig i stort sett till det avstängningsförfarande som skisserades av nykterhetskommittén men med det tillägget att riksspärrlistan skulle kompletteras med en lokal spärrlista. Riksdagen godtog emellertid inte finansministerns förslag i denna del. Härvid synes man främst ha reagerat mot den föreslagna riksspärrlistan. Av motiveringen framgår emellertid också, att man ansett sig böra eftersträva, att rusdrycksinköpen för de skötsamma konsumenterna inte skulle bli förbundna med formaliteter. I de genom 1954 års proposition framlagda — av riksdagen icke godtagna — förslagen borde enligt utredningen ändringar ske i två avseenden. I propositionen föreslogs som förut nämnts, att köparna skulle legitimera sig med handling som innehöll födelsenummer. Spärrlistan skulle uppställas efter sådan numrering. Emellertid hade allmänheten för närvarande, påpekade utredningen, endast två handlingar som innehöll födelsenummer, nämligen sjukkassekort och skattekort. Dylika handlingar saknades hos en del i och för sig inköpsberättigade. Med tanke härpå ansåg utredningen det mer praktiskt, att avstängningslistan uppställdes efter namn och födelsetid. Härigenom utökades antalet handlingar som kunde användas för legitimation. Det påpekades, att denna anordning förutsatte att butikspersonalen ålades tystnadsplikt. Vidare ansåg utredningen att någon riksspärrlista ej borde upprättas. Spärrlistan borde i stället göras lokal. Den borde i allmänhet upprättas för varje kommun eller kommungrupp, där utminuteringsbutik fanns. För Stockholm och dess förorter torde det bli nödvändigt att upprätta en gemensam lista. Motsvarande torde gälla Göteborg respektive Malmö med förorter.

40 Försäljningsförfarandet och avstängningen var i sina detaljer i huvudsak tänkta på följande sätt. Den som önskar köpa rusdrycker skall vara skyldig att på begäran styrka sin identitet och ålder med handling som innehåller uppgift om vederbörandes namn och födelsetid. Legitimationshandling som därvid kan komma i fråga är exempelvis körkort, postens identitetskort, skattekort, sjukkassekort, pass eller åldersbetyg, alltså samma handlingar som kan användas vid legitimation på posten eller i bank. När det gäller för butikspersonalen kända personer bör legitimation inte krävas. Rör det sig om personer, vilkas uppträdande och beteende ger vid handen att inköpen är av fullt legal karaktär, bör legitimation endast krävas stickprovsvis. För de skötsamma köparnas vidkommande bör man sålunda alltjämt eftersträva att rusdrycksinköpen kan ske utan egentliga formaliteter. Kunder, som inte köper sprit, bör endast i undantagsfall avfordras legitimation. Å andra sidan bör legitimation regelmässigt krävas av personer, vilkas uppträdande tyder pä att de inköpta varorna skall användas för missbruk, såsom exempelvis kunder, som gör onormalt stora inköp av brännvin eller eau-de-vie eller som gör flera inköp på samma dag. Om förhållandena är sådana att köparen kan antagas vara grov missbrukare, bör, oavsett om inköp vägrats eller ej, uppgifter om vederbörande genom förmedling av distriktschefen eller motsvarande befattningshavare lämnas till nykterhetsnämnd. Ytterligare föreslogs, att ombudsåldern skulle höjas till 21 år. Möjligheten att utnyttja ombud som är under 21 år syntes nämligen enligt utredningen ha missbrukats i betydande omfattning och ha lett till att butikspersonalen haft svårt att upprätthålla den för köpare stadgade 21-årsgränsen. Det borde vidare enligt förslaget uttryckligen stadgas, att den som handlade som ombud på begäran skulle styrka sin identitet samt uppvisa fullmakt från uppdragsgivaren och handling som utvisade dennes identitet. Utredningen framhöll dock att kontrollen härvidlag — liksom vid försändning — av praktiska skäl måste begränsas. Genom att uttrycklig legitimationsskyldighet infördes erhöll man — påpekade utredningen — vissa möjligheter att studera allmänhetens inköpsvanor. I samband med försäljningen kunde sålunda butikspersonalen för speciella undersökningar stickprovsvis anteckna köparnas ålder, kön och inköp. Härigenom kunde man tillgodose de önskemål i fråga om underlag för statistiska undersökningar rörande inköpsvanor m. in. som på sin tid uppställdes av bl. a. 1944 års nykterhetskommittc. Regeringsförslaget år 1957 Departementschefen anförde i propositionen nr 143, att man vid lagstiftningens tillkomst var överens om att det var angeläget att hindra, »avstänga», grova missbrukare från inköp. Det skulle vara stötande, om det allmänna skulle vara skyldigt att genom utminuteringsbutikerna tillhandahålla rusdrycker åt grova alkoholmissbrukare och langare. Avstäng-

41 ningen konstruerades så, att länsnykterhetsnämnderna fick rätt att vid straffansvar förbjuda missbrukare och langare att göra inköp av rusdrycker. Det förutsattes, att nämnderna skulle lämna uppgift om utfärdade förbud till systembutikerna i den avstängdes hemort. Personalen skulle då, om den kände igen denne, kunna vägra sälja till honom. Erfarenheterna hade givit vid handen att den sålunda beslutade ordningen för avstängning praktiskt taget inte alls kommit till användning. Härigenom hade, såsom utredningen närmare belyst, åtskilliga grova alkoholmissbrukare fått möjlighet att göra inköp i systembolagets butiker. De här antydda olägenheterna hade framträtt mot bakgrunden av en betydande ökning av konsumtion och fylleri, och de fick härigenom en särskilt allvarlig karaktär. Departementschefen fann därför angeläget, att samhället vidtog åtgärder för att begränsa dessa olägenheter. Utredningens förslag innebar, att avstängningsförfarandet omlades och effektiviserades. Avstängningen skulle få den formen, att länsnykterhetsnämnden beslutade föranstalta om att rusdrycker inte utlämnades till den som skulle avstängas. Med hjälp av lokala spärrlistor och legitimationsskyldighet för kunderna skulle tillses, att avstängningen blev någorlunda effektiv. Omläggningen av förfarandet vid avstängning hade tillstyrkts i nära nog samtliga avgivna yttranden, och departementschefen fann sig kunna biträda förslaget. Redan i detta sammanhang ville han emellertid, närmast med anledning av vad socialstyrelsen anfört, ingå på frågan om i vilken utsträckning avstängning borde ske. Utredningen hade i denna del hänvisat till de uttalanden som gjorts i anslutning till 1954 års lagstiftning och hade ansett, att dessa alltjämt borde vara vägledande. Till denna mening kunde departementschefen i huvudsak ansluta sig. Med anledning av vad socialstyrelsen anfört ville han tillägga följande. I första hand syntes avstängning i mån av behov böra tillgripas beträffande sådana alkoholmissbrukare som var föremål för aktuellt tvångsintagningsbcslut och i följd härav var inskrivna å allmän vårdanstalt eller villkorsutskrivna från sådan anstalt eller åtnjöt anstånd med intagningsbeslut. Missbrukare, som var underkastade kvalificerad övervakning, borde också i allmänhet avstängas. Härjämte syntes avstängning böra övervägas beträffande andra grova alkoholmissbrukare, om det skulle framstå som stötande att vederbörande fick köpa rusdrycker. Detta gällde t. ex. dem, som dagligen besökte utminuteringsbutikerna i mer eller mindre nyktert tillstånd för att köpa brännvin. I enstaka fall borde slutligen avstängning, såsom också framhölls redan i samband med 1954 års lagstiftning, kunna användas såsom en hjälpåtgärd i samförstånd med alkoholmissbrukaren. Utredningen hade påpekat, att de tekniska anordningarna för att effektuera avstängningsbesluten krävde att viss återhållsamhet iakttogs. Detta

42 gällde särskilt storstadsområdena. Denna synpunkt underströks starkt av departementschefen. Det var enligt hans uppfattning viktigare, att en någorlunda effektiv avstängning kunde upprätthållas gentemot de grövsta missbrukarna än att avstängningsåtgärder vidtogs i alla de fall då detta i och för sig kunde framstå som önskvärt. För att avstängningen skulle bli i möjligaste mån effektiv hade utredningen övervägt möjligheten att införa inköpskort. Olägenheterna med sådana kort hade dock utredningen funnit så väsentliga, att den icke ansett sig kunna föreslå att dylika kort infördes. Praktiskt taget samtliga remissinstanser biträdde utredningens ståndpunkt härutinnan. Departementschefen hade för egen del kommit till samma uppfattning. I fråga om de tekniska anordningarna syntes man i stället böra följa den av utredningen anvisade vägen. Utredningens förslag i denna del innebar, att den som köpte rusdrycker på begäran skulle visa handling, varav n a m n och födelsetid framgick, d. v. s. samma slags handlingar som vid legitimation på posten. Några formella krav på handlingarnas beskaffenhet ansågs emellertid icke böra uppställas. Legitimation skulle enligt förslaget krävas, då butikspersonalen misstänkte att köparen var avstängd, men därutöver skulle stickprovskontroller kunna äga rum. Legitimationsförfarandet skulle även i viss omfattning tillämpas beträffande ombud. Remissinstanserna hade i allmänhet godtagit utredningens förslag. I några yttranden hade dock förordats att legitimation generellt skulle krävas, i andra åter att legitimation inte skulle begäras i andra fall än då personalen misstänkte att kunden var avstängd. För egen del fann sig departementschefen kunna tillstyrka utredningsförslaget. Detta möjliggjorde — utan att därför framträda med anspråk på fullständig effektivitet — att de avstängda hade att räkna med en påtaglig risk att bli avvisade, om de försökte göra inköp. Detta kunde knappast bli fallet, om legitimation endast skulle krävas i fall då misstanke förelåg att kunden var avstängd. Därjämte vanns, att en begäran om legitimation framstod såsom en rutinmässig åtgärd och inte såsom ett uttryck för att butikspersonalen funnit anledning antaga att kunden var alkoholmissbrukare. Mot bakgrunden av de olägenheter som den fria försäljningen fört med sig torde man kunna räkna med att det föreslagna legitimationsförfarandet kom att vinna förståelse hos den skötsamma delen av kundkretsen. Å andra sidan syntes det vara att gå längre än nödvändigt att kräva legitimation vid varje inköp. Det fick ankomma på Nya Systemaktiebolaget att med ledning av v u n n a erfarenheter utforma närmare riktlinjer för personalens uppträdande. Hänsyn fick självfallet tagas till att förhållandena växlade olika orter emellan. På mindre orter, där personalen kände kundkretsen, syntes legitimation och kontroll i spärrlista endast behöva ske i undantagsfall. På större orter,

43 d ä r det fanns flera butiker, syntes däremot legitimation behöva krävas i vidare utsträckning. Departementschefen förutsatte i likhet med utredningen att Nya Systemaktiebolaget på lämpligt sätt skulle bekantgöra de nya reglerna för allmänheten. Ytterligare underströks, att rätten att kräva legitimation borde utnyttjas med urskillning och omdöme. Det borde så långt möjligt tillses, att kontrollåtgärderna inte ledde till att motboksköerna från tiden före den 1 oktober 1955 återuppstod. Departementschefen ville i detta sammanhang understryka utredningens uttalande, att kunder som endast köpte vin och starköl i regel icke torde behöva avkrävas legitimation. Departementschefen tillade följande. Utredningens av honom tillstyrkta förslag till omläggning och effektivisering av avstängningsförfärandet innebar i stort sett en anslutning till de förslag som framlades från regeringens sida år 1954. Modifikationer hade skett i några hänseenden, främst på det sätt att den år 1954 föreslagna riksspärrlistan ersatts med lokala listor samt att förfarandet för allmänheten blivit lättare därigenom att kunderna kunde använda alla de legitimationshandlingar som brukades t. ex. på posten. Trots dessa förenklingar torde det vara ofrånkomligt att visst besvär åsamkades allmänheten. Läget på nykterhetsområdet hade emellertid, såsom tidigare påpekats, utvecklat sig ogynnsammare än man på många håll räknat med år 1954. Även om de föreslagna åtgärdernas betydelse inte fick övervärderas, var desamma dock enligt departementschefens mening ofrånkomliga. Om butikspersonalen i enlighet med vad sålunda förordats fick uttrycklig befogenhet att kräva legitimation, syntes de av utredningen påtalade missförhållandena i huvudsak k u n n a bemästras. Utredningens förslag om rätt för personalen att i särskilda fall tillfälligtvis vägra utminutering var att se som ett komplement till de effektiviserade avstängnings- och legitimationsreglerna. Vissa skäl talade utan tvivel även för detta förslag, och remissinstansernas reaktion hade i huvudsak varit gynnsam. Av yttrandena framgick emellertid också, att förslagets genomförande skulle bli förenat med svårigheter. Kontroverser mellan butikspersonalen och kunderna skulle inte kunna undvikas. Härtill kom, att den nuvarande butiksorganisationen inte var och enligt departementschefens mening inte heller borde vara uppbyggd för nykterhetsvårdande uppgifter och därmed sammanhängande utredningar och bedömningar. Även om ett vidgat samarbete mellan systembolaget och nykterhetsnämnderna var önskvärt, borde det helt ankomma på de senare att handlägga egentliga nykterhetsvårdande uppgifter. Av dessa skäl kunde departementschefen inte biträda utredningens förslag i nu nämnd del. Med den ståndpunkt som sålunda intagits torde de erforderliga personalökningarna hos Nya Systemaktiebolaget bli mindre än utredningen förutsatt. En viss utökning ansågs dock ofrånkomlig.

44 Utredningen hade slutligen föreslagit, att ombudsåldern skulle höjas till 21 år. Förslaget hade genomgående tillstyrkts i yttrandena och godtogs av departementschefen.

Bevillningsutskottet

år 1957

Utskottet anförde i sitt betänkande n r 43 över propositionen, att såsom departementschefen understrukit de föreslagna reglerna om skärpt utminuteringskontroll knappast i nämnvärd mån kunde påverka nykterhetstillståndet i stort. De borde emellertid, i förening med skärpta straffbestämmelser mot langning, kunna leda till att åtkomsten av spritdrycker försvårades för missbrukarna. Betydelsen härav fick inte underskattas. Att en reform genomfördes på detta område, syntes vara ett ofrånkomligt krav. Remissbehandlingen av utredningens förslag visade också en nära nog fullständig enighet på denna punkt. De föreslagna avstängningsreglerna byggde i allt väsentligt på 1954 års proposition. Modifikationer hade dock gjorts i anledning av den kritik som då anfördes från särskilda utskottets sida. Det framlagda förslaget — innebärande att spärrlistor upprättades lokalt och att legitimation avkrävdes kunderna stickprovsvis — syntes innebära en lämplig avvägning mellan intresset att göra avstängningarna effektiva och att icke med onödiga formaliteter belasta den lojala allmänhetens inköp. Härvid räknade utskottet med att Nya Systemaktiebolaget utformade kontrollanordningarna i huvudsaklig överensstämmelse med vad departementschefen angivit. Utskottet var medvetet om att det föreslagna avstängningsförfarandet måste medföra vissa kostnadsökningar inom Nya Systemaktiebolaget, främst i form av ökad personal. Denna konsekvens syntes emellertid böra tagas. Förslaget att höja ombudsåldern från 18 till 21 år hälsade utskottet med tillfredsställelse. På anförda skäl tillstyrkte utskottet de föreslagna bestämmelserna om skärpt utminuteringskontroll.

1957 års lagstiftning Genom de ändringar i lagstiftningen som trädde i kraft den 1 juli 1957 infördes i enlighet med departementschefens förslag, att allmänheten på begäran blev skyldig att legitimera sig vid inköp av rusdrycker. Länsnykterhetsnämnderna och efter delegation de lokala nykterhetsnämnderna skulle — där det prövades vara till gagn — avstänga grova alkoholmissbrukare från inköpsrätt. Såsom grova alkoholmissbrukare ansågs sådana som var föremål för aktuellt tvångsintagningsbeslut och i följd därav var inskrivna å allmän vårdanstalt eller villkorsutskrivna från sådan anstalt eller

45 åtnjöt anstånd med intagningsbeslut. Vidare räknades till denna kategori missbrukare som var underkastade kvalificerad övervakning. De som avstängts av nykterhetsnämnd skulle jämte sådana som dömts för olovlig rusdrycksförsäljning upptagas på lokala spärrlistor för en tid av högst ett år. Avstängningstiden kunde förlängas för alkoholmissbrukare men ej för langare. Även på övriga punkter innebar lagstiftningen ett godkännande av departementschefens förslag. Sålunda höjdes bl. a. ombudsåldern från 18 till 21 år.

T R E D J E KAPITLET Några statistiska d a t a

Oaktat det icke ingått i våra uppgifter att taga ställning till nykterhetspolitiken i stort, har vi ansett oss böra, såsom en bakgrund till våra överväganden och förslag, ge en sammanfattning av viktigare aktuella statistiska data. Under åren närmast före år 1955, då vår nu gällande nykterhetslagstiftning trädde i kraft, låg konsumtionen av spritdrycker på en internationellt sett hög och ganska stabil nivå, ca 44 milj. liter per år; vinkonsumtionen var jämförelsevis liten, 10—15 milj. liter årligen, men successivt stigande, se tab. 1. Efter motbokens avskaffande steg spritkonsumtionen år 1956 med omkring en tredjedel till närmare 58 milj. liter. Vinkurvan visade en svag återgång, beroende på att starkvinet i viss utsträckning ersattes av brännvin. Spritkonsumtionen har härefter åter avtagit, i början mycket snabbt, bl. a. till följd av höjd spritbeskattning. Allmänna ekonomiska och psykologiska faktorer torde vidare ha spelat in. Vinkonsumtionen har i samband härmed åter starkt stigit. Härvid har det säkerligen haft sin betydelse att vinernas realpris, särskilt i vad angår lätta viner, kraftigt sjunkit. Under 1961 har spritkonsumtionen börjat stiga igen, sannolikt på grund av rådande goda konjunkturer, förbättrade löner och sysselsättningsmöjligheter samt pensionsavlösningen för privatanställda tjänstemän i samband med övergången till den allmänna pensionsförsäkringen. Inom rusdrycksförsäljningen har samtidigt förmärkts en tendens att övergå till dyrare varor. Räknad i liter ren alkohol per invånare över 15 år, ligger dock spritkonsumtionen alltjämt under motbokstidens nivå, 3,14 liter år 1961 mot 3,31 liter år 1954. Vinkonsumtionen mätt på samma sätt har nära nog fördubblats, 0,65 liter år 1961 mot 0,39 liter år 1954. Spriten är som synes fortfarande den dominerande rusdrycken. Förbrukningen av starkare maltdrycker (starköl och öl) har under jämförelseperioden legat på en i stort sett oförändrad nivå, ca 1,20 liter ren alkohol per invånare över 15 år. Sammanlagda förbrukningen av alkohol per invånare över 15 år är i huvudsak densamma som före nykterhetsreformen, 5,03 liter 1961 eller densamma som år 1953. Härvid bör dock beaktas att totalt sett en viss förskjutning ägt rum mot svagare drycker, varför 1961 års siffra bör ur påverkanssynpunkt bedömas något mildare än 1954 års. I sammanhanget bör erinras

47 Tabell 1. Försäljningen av alkoholdrycker, 1951—1961 Varuslag Summa Spritdrycker

Vin

Starköl

Öl

Milj. liter 1951 52 53 54 55 56 57 58 59 60 611

42,03 43,71 45,29 43,59 48,37 57,67 50,46 44,29 43,79 43,01 45,78

8,80 11,01 12,44 13,96 15,67 14,41 19,27 20,98 22,94 24,48 26,94

1951 52 53 54 55 56 57 58 59 60 611

7,77 8,03 8,28 7,93 8,74 10,34 8,97 7,79 7,62 7,41 7,81

1,63 2,02 2,27 2,54 2,83 2,58 3,42 3,69 3,99 4,22 4,59

1951 52 53 54 55 56 57 58 59 60 611

3,23 3,43 3,48 3,31 3,58 4,14 3,57 3,13 3,07 2,99 3,14

0,08 0,10 0,11 0,25 8,30 9,54 7,51 7,58 8,68 9,64 10,70

175,8 184,0 199,0 200,3 214,7 197,3 199,2 189,9 203,3 196,2 201,8

Liter per invånare över 15 år 0,01 0,02 0,02 0,04 1,50 1,71 1,34 1,33 1,51 1,66 1,82

32,5 33,8 36,4 36,4 38,8 35,4 35,4 33,4 35,4 33,8 34,4

Liter ren alkohol per invansire över 15 år

0,26 0,32 0,35 0,39 0,42 0,37 0,49 0,52 0,57 0,60 0,65

0,00 0,00 0,00 0,00 0,08 0,09 0,07 0,07 0,08 0,09 0,10

1,07 1,12 1,20 1,20 1,28 1,17 1,16 1,10 1,17 1,12 1,14

4,56 4,87 5,03 4,90 5,36 5,77 5,29 4,82 4,89 4,80 5,03

Preliminära siffror

om den avsevärda ökning, som under den här aktuella perioden ägt rum i fråga om allmänhetens inköp på flertalet andra konsumtionsområden. Vänder man sig från statistiken över förbrukningen av alkohol till missbruksstatistiken, blir bilden väsentligt ogynnsammare, se tab. 2. Antalet omhändertaganden för fylleri i städerna, vilket erbjuder ett aktuellt mått på fylleriet, steg från ca 48 000 före motboksreformen till över det dubbla, ca 101 000, åren 1956 och 1957. Härefter har en viss återgång skett, dock ej tillnärmelsevis av samma omfattning som i fråga om spritförsäljningen. Detta tyder på att det i främsta rummet var missbrukarna och

48 Tabell 2. Omhändertaganden för fylleri i städerna, 1954—1961 Därav Samtliga

Personer under 21 ar1 D:o per 1 000 inv. D:o Per 1 000 D:o Per 1000 Absoluta (15—20 Absoluta Absoluta inv. over 1954/55 inv. over 1954/55 år); tal tal tal 15 år = 100 15 år = 100 1954/55 = 100 Kvinnor

År

1/10 -54— 30/9 55 48 023 58 350 1955 56 101 148 101 399 57 58 92 985 94 724 59 60 92 962 61 97 790

17,1 20,7 35,3 34,8 31,5 31,7 30,7 31,9

100 121 206 204 184 185 180 187

1 130 1 239 1 985 2 344 2 466 2 755 2 785 2 940

0,77 0,84 1,33 1,55 1,61 1,78 1,78 1,87

100 109 173 201 209 231 231 243

1 916 2 442 3 706 3 652 3 597 4 107 4 873 5 941

100 126 182 172 162 178 203 238

1 Utom Stockholm och Göteborg. I dessa städer omhändertogs år 1961 resp. 1 484 och 1 383 personer under 21 år. Sammanlagda antalet omhändertaganden av sådana personer dctt a år var således 8 808.

dem närstående konsumentgrupper som ökade sin konsumtion, när spriten släpptes fri. Antalet fyllerifall per person har också ökat enligt vad kontrollstyrelsens statistik utvisar. Antalet personer som begått fylleri har därför inte ökat lika mycket som antalet fyllerifall. Enligt beräkning skulle antalet sådana personer ha stigit med 43 procent från 1954 till 1960 eller 37 procent räknat per invånare över 15 år. Under år 1961 har fylleriet åter stigit och ligger nu något över frekvensen för år 1957 och år 1958; lägetal i jämförelse med 1954/55 års frekvens är 187 för år 1961 mot 184 och 185 för åren 1958 respektive 1959, om hänsyn tages till folkmängden över 15 år. Sämst har utvecklingen av fylleriet varit bland kvinnor och ungdom. År 1961 skedde i städerna närmare 3 000 omhändertaganden av kvinnor och inemot 9 000 av personer under 21 år. Särskilt vad gäller ungdomen kan ökningen under de båda senaste åren betecknas som oroväckande. Antalet omhändertaganden av sådana ungdomar i hela landet kan beräknas ha utgjort 11 500 år 1961. Kvinnofylleriet är trots ökningen relativt ringa och domineras av de speciella förhållandena i Stockholm och Göteborg; av 2 940 omhändertaganden av kvinnor år 1961 skedde 2 073 i dessa båda städer. Det bör härvid hållas i minnet, att fylleristatistiken är en ofullkomlig mätare på missbruket. Bl. a. inverkar tillgången på polispersonal, den stränghet varmed polisledningen anser sig böra ingripa, väderleken o. s. v. Härtill kommer att det missbruk som äger r u m i hemmen i allmänhet icke blir registrerat.

49 Antalet personer som nykterhetsnämnderna tagit befattning med utvecklade sig till en början ungefär på samma sätt som fylleriförseelserna, se tab. 3. Efter en fördubbling från år 1954 till år 1957 har emellertid antalet sådana personer fortsatt att stiga och var år 1960 uppe i ca 82 000. Dessa siffror avspeglar självfallet också, att samhället ställt betydligt ökade resurser till nykterhetsvårdens förfogande. Slutligen lämnas här några uppgifter om alkoholkonsumtionen i de nordiska länderna, se tab. 4, där uppgifter ännu saknas för år 1961. Av tabellen framgår att konsumtionen per invånare över 15 år är störst i Danmark, där ökningen under senare år varit särskilt framträdande. Även i Finland och Norge har det varit uppgång, ehuru konsumtionsnivån för legala rusdrycker, delvis till följd av restriktiv försäljningslagstiftning, där ligger på en lägre nivå än i Danmark och Sverige. Vid jämförelsen mellan länderna bör hållas i minnet, att Danmark är ett utpräglat ölkonsumtionsland. Närmare tre fjärdedelar av alkoholen fortares där i form av öl (starköl). Även i Norge betyder ölet relativt sett mera än i Sverige; ölet svarar där för över 40 procent av alkoholkonsumtionen mot endast ca 25 procent i Sverige och något mindre i Finland. I sammanhanget kan nämnas, att tendenser till ökat missbruk, särskilt i ungdomsåldrarna, förmärkts även i övriga nordiska länder. Detta gäller i synnerhet Finland. Tabell 3. Personer med vilka nykterhets nämnd tagit befattning, 1954—1960 År

Antal

1954 55 56 57 58 59 60

39 068 48 731 73 198 76 031 78 334 78 819 81 870

Tabell 4. Alkoholkonsumtionen i de nordiska länderna, 1954—1960 Liter ren alkohol per invånare över 15 år År

1954 55 56 57 58 59 60 1

Sverige

Danmark 1

Finland 1

Norge 1

4,90 5,36 5,77 5,29 4,82 4,89 4,80

4,40 4,25 4,24 4,34 4,56 5,06 5,37

2,73 2,85 2,66 2,49 2,35 2,48 2,69

2,88 3,11 3,14 3,15 3,15 3,33 3,45

Räknat på folkmängden vid årets början.

4—201630

FJÄRDE KAPITLET Allmänna synpunkter

Inledning • Utvecklingen efter motbokssystemets avskaffande kan i korthet sammanfattas på följande sätt. Omedelbart efter det fria försäljningssystemets införande ökade spritkonsumtionen och missbruket avsevärt. Kulmen av svårigheterna i övergångsskedet nåddes efter ungefär ett år. Då började en stadig nedgång av spritkonsumtionen, påskyndad men sannolikt inte förorsakad av skattehöjningar; nedgången fortsatte till år 1961, då såväl spritförbrukningen som den totala alkoholkonsumtionen var mindre än de sista motboksårens. Under 1961 har en viss ökning av spritkonsumtionen åter inträtt. Olika drag i konsumtionsutvecklingen, bl. a. en ökad inriktning mot dyrare spritsorter, synes peka på att denna ökning främst har ekonomiska orsaker. Den tidigare nedgången i spritförbrukningen synes till någon del ha tagit formen av en av statsmakterna eftersträvad övergång från sprit till svagare drycker. Även alkoholmissbruket — sådant det tager sig uttryck i fylleristatistiken, belastningen på nykterhetsnämnderna etc. •— har totalt sett minskat något. Minskningen har dock icke stått i proportion till nedgången inom alkoholkonsumtionen. Alltjämt ligger alkoholmissbruket totalt sett avsevärt högre än under motbokstiden. Vad som väckt, särskild oro är utvecklingen i ungdomsåldrarna. Här har en fortlöpande, stark ökning av missbruket ägt rum. De under senare tid framförda förslagen om nykterhetspolitiska åtgärder, bl. a. om registrering av rusdrycksinköp, synes främst vara uttryck för strävanden att komma till rätta med dessa missförhållanden. Härvid torde man inte ha bortsett från att den föreliggande situationen kunnat uppkomma, trots att de positiva nykterhetsfrämjande åtgärder, på vilka den nya nykterhetspolitiken huvudsakligen bygger, mer än något annat varit inriktade på ungdomen och trots de väsentligt ökade resurser statsmakterna ställt till förfogande för att hjälpa de alkoholskadade. Redan de fakta som här i korthet antytts ger anledning förmoda att en förskjutning inom konsumtionen ägt rum; de skötsamma konsumenterna synes använda mindre sprit än förr, medan de som missbrukar alkohol eller står på gränsen till missbruk ökat sin konsumtion. Det har också funnits anledning förmoda, att sistnämnda kategorier svarar för en förhållandevis

51 mycket stor del av konsumtionen. Dessa antaganden synes, låt vara inom geografiskt starkt begränsade områden, ha vunnit bekräftelse genom en undersökning av inköpen på vissa av Nya Systembolagets utlämningsställen som vi låtit utföra. Undersökningen, som skall närmare behandlas i det följande och vars resultat sammanfattats i bilaga 1 till betänkandet, bygger på de skriftliga rekvisitioner med uppgifter om namn och inköp som enligt gällande föreskrifter lämnats av kunderna. På utlämningsställena föreligger sålunda redan i stort sett samma uppgiftsmaterial som skulle kunna erhållas genom en allmän inköpsregistrering. Undersökningen visar, att omkring 94 procent av kunderna köpte högst en och en halv liter sprit i månaden, de flesta avsevärt mindre. Återstående sex procent — även bland dessa måste en stor del betecknas som skötsamma — svarade för icke mindre än ca 36 procent av de sålda spritdryckerna. Vad här anförts ger enligt vår mening stöd för uppfattningen, att samhällets nykterhetsfrämjande åtgärder — även i fråga om försäljningspolitiken — alltjämt i främsta rummet bör inriktas på ungdomsåldrarna och de alkoholskadade. När det gäller att i praktiken tillämpa en sådan målsättning på det oss anförtrodda uppdraget, måste emellertid genast konstateras, att ungdomar under 21 år redan är utestängda från att själva göra inköp i systembolagets butiker. I rusdrycksförsäljningsförordningen stadgas förbud att sälja till den som kan antagas icke hava fyllt 21 år, och legitimation avkräves numera alla köpare, som icke säkert kan antagas vara över 25 år. Åtskilliga grova missbrukare är avstängda från inköp, låt vara att det gällande systemet för avstängning icke är och icke heller avsetts vara helt effektivt. Ungdomar och missbrukare anskaffar därför i huvudsak sin sprit på annat sätt än genom inköp i systembutikerna, från langare men också från vänner och mer eller mindre tillfälliga bekanta. I sistnämnda hänseende har vi att göra med den svårbemästrade företeelse som under motbokstiden gick under benämningen motboksöverlåtelser. Av det sagda framgår, att en inköpsregistrering och därmed förbundna skärpta restriktioner i utminuteringen endast kan få begränsad och huvudsakligen indirekt betydelse för att göra åtkomsten av rusdrycker för ungdomar och missbrukare svårare. De viktigaste medlen för att främja folknykterheten måste alltjämt, såsom fastslogs i samband med 1954 års riksdagsbeslut, vara positiva åtgärder: undervisning och upplysning, ungdomsvårdande åtgärder, forskning samt vård av alkoholskadade. Även prissättningen på de alkoholhaltiga varorna har sin givna betydelse. Med det anförda har vi inte velat taga avstånd från tanken på skärpta regler för utminuteringen. Vi har tvärtom kommit till den uppfattningen, att vissa skärpningar är motiverade. Förslag härom framlägges i detta betänkande. Men vi har velat understryka, att våra förslag icke framträder med anspråk på att ensamma lösa dagens nykterhetsproblem.

52 Står det sålunda klart, att endast begränsade och — när det gäller ungdomar och missbrukare — huvudsakligen indirekta resultat kan erhållas genom inköpsregistrering och andra åtgärder inom utminuteringen, måste detta självfallet påverka omfattningen av åtgärderna, både i vad avser kostnaderna och de olägenheter som förorsakas allmänheten. I det senare hänseendet vill vi särskilt erinra om att den stora gruppen skötsamma köpare synes ha minskat sina spritinköp efter motbokens avskaffande. Även om en skärpning av utminuteringsreglerna oundvikligen måste medföra vissa olägenheter också för denna köparkategori, bör det tillses att olägenheterna begränsas till det minsta möjliga.

Utredningsarbetets bedrivande Vårt uppdrag omfattar enligt direktiven i första hand att pröva frågan om registrering av rusdrycksinköp och att utarbeta ett tekniskt system för sådan registrering. Tydligt är, att genomförandet av en inköpsregistrering med nödvändighet för med sig även andra åtgärder, t. ex. skärpta regler om legitimation; försäljaren måste ju veta på vem inköpen skall registreras. Det ligger med den angivna utgångspunkten också i sakens natur, att man undersöker möjligheterna att, utan att betunga allmänheten ytterligare, ändra reglerna i andra avseenden för att ge dem bättre effekt. I enlighet härmed har vi ansett oss böra, med utgångspunkt från registreringsfrågan, ompröva utminuteringsbestämmelserna i deras helhet. Å andra sidan är det, såsom också påpekats i direktiven, självfallet att det i princip fria försäljningssystemet skall bibehållas. Våra förslag får alltså icke innebära, att motbokssystemet återinföres i ny form. Vid utredningsarbetets igångsättande överlämnade Nya Systemaktiebolaget till oss en inom bolaget upprättad promemoria med preliminära synpunkter på frågan om inköpsregistrering. Promemorian, vilken avsevärt underlättat vårt arbete, har fogats som bilaga 6 vid betänkandet. För att bilda oss en uppfattning om värdet av en allmän inköpsregistrering företogs som nyss nämnts, med välvilligt bistånd av Nya Systemaktiebolaget, en undersökning av inköpen på vissa av bolagets utlämningsställen. Vidare blev det genom tillmötesgående från bolagets ledning möjligt att i Stockholm och Västerås företaga försök med allmän legitimationskontroll för att närmare belysa vissa praktiska problem i samband med en sådan kontroll. En redogörelse för försöken lämnas i bilaga 2. Vi h a r vidare företagit en studieresa till Finland, där vi av det statliga finska alkoholbolaget erhöll en allsidig och ingående information om det finska systemet för registrering av rusdrycksinköp. En redogörelse för det finska systemet lämnas i bilaga 3. Redan de preliminära resultaten av undersökningen på utlämningsställeiia gav, i förening med vad som anförts i den inom Nya Systemaktiebolaget

53 upprättade promemorian, otvetydigt vid handen, att en allmän inköpsregistrering icke skulle från nykterhetssynpunkt medföra fördelar, som ens tillnärmelsevis motsvarade därmed förbundna olägenheter och kostnader. Däremot syntes en allmän åtstramning av utminuteringsbestämmelserna med inköpsregistrering i mindre skala — i huvudsaklig överensstämmelse med det förslag vi nu framlägger — kunna medföra vissa fördelar och begränsade kostnader och nackdelar av andra slag. I detta läge upptogs genom förmedling av socialstyrelsen överläggningar med representanter för nykterhetsvården. Vidare anordnades ett sammanträde med representanter för Sveriges Nykterhetsvänners Landsförbund. Vid båda sammankomsterna kunde konstateras en långtgående samstämmighet i uppfattningarna.

Allmän

inköpsregistrering?

Med utgångspunkt från våra direktiv har vi undersökt de tekniska förutsättningarna för att anordna en registrering av samtliga rusdrycksinköp. Inom ramen för en sådan registrering kan självfallet vissa variationer göras. Man kan exempelvis begränsa registreringen till spritdrycker och sådana viner, som företrädesvis användes av missbrukare. Tekniskt och även kostnadsmässigt blir emellertid förutsättningarna i princip desamma, eftersom registreringsförfarandet skulle komma att omfatta det stora flertalet kunder. För en allmän inköpsregistrering är flera olika alternativ tänkbara. I bilaga i lämnas en teknisk beskrivning av dessa. Två alternativ har varit från början givna, nämligen de av 1944 års nykterhetskommitté föreslagna. Av dessa karakteriseras det ena av att inköp falske i vilken systembutik som helst; kunden har endast att legitimera sig med namn och födelsenummer samt att göra en skriftlig rekvisition. Det andra alternativet utmärkes av att kunden blir bunden till en enda butik, i vilken han anmäler sig som köpare; systemet förutsätter viss förprövning, bl. a. för att utröna att kunden icke är spärrad, redan är kund i annan butik o. s. v. Båda systemen skulle behöva underkastas modifikationer. Sålunda har köparna i regel inte, såsom nykterhetskommittén förutsatt, tillgång till lämpliga legitimationshandlingar där födelsenumret är angivet. Vidare torde få erinras om att alternativet med bundenhet till viss butik organisatoriskt bygger på den gamla systembolagsorganisationen. Beträffande båda alternativen synes även önskvärt att undvika att avkräva kunderna skriftliga inköpsrekvisitioner. Två andra alternativ namnes i den inom Nya Systemaktiebolaget upprättade promemorian. Båda alternativen bygger på att kunderna utrustas med särskilda inköpskort. Enligt det ena alternativet skulle kunderna ha klippkort, på vilka inköpen markerades genom hålklippning, eventuellt ock-

54 så bli hänvisade till att göra sina inköp i en och samma butik; registreringen skulle ske genom att bearbeta korten, sedan dessa blivit förbrukade och, i samband med utlämning av nya kort, avfordrats kunderna. Vid det andra alternativet skulle man begagna den teknik som på senare år använts för att utfärda bevis om rätt att köpa bensin och andra varor på kredit. Kunderna skulle erhålla identitetskort av plast, försedda med såväl klartext som hålkortsmarkering; butikspersonalens arbete skulle kunna i avsevärd grad mekaniseras och även det efterföljande arbetet med sortering, sammanställningar etc. skulle till större delen kunna utföras maskinellt. Såvitt vi har kunnat finna måste en allmän inköpsregistrering, om den skall bli någorlunda tillförlitlig, i princip bygga på något av de system vilkas huvuddrag här i korthet angivits. Att större eller mindre modifikationer kan och, beträffande de båda förstnämnda systemen, måste göras har vi redan nämnt. Beträffande samtliga de sålunda föreliggande alternativen kan konstateras, att de är tekniskt genomförbara. Från rent tekniska utgångspunkter synes systemet med identitetskort av plast vara de andra överlägsna. Det bygger emellertid på att ett särskilt för rusdrycksinköp avsett identitetskort i förväg tillställes kunden. Självfallet måste kunden ta initiativet i form av en ansökan, och kontroll måste ske att han inte är spärrad eller förut fått kort. Ur kundens synpunkt skulle detta system ha stora likheter med det vid 1954 års reform diskuterade alternativet att behålla motboken men slopa ransoneringen. Att man då icke ville närmare ingå på sistnämnda alternativ torde ha berott på farhågor för att åtskilligt av motbokens negativa psykologiska verkningar skulle stå kvar. Dessa verkningar ansågs nämligen i väsentlig mån förknippade med förhandenvaron av ett särskilt bevis om rätt till spritinköp samt med den förprövning och de formaliteter, som föregick dess utfärdande. Det finns enligt vår mening icke anledning att nu anlägga en annan syn på denna fråga. Till dessa mera principiella synpunkter kan läggas följande. Om korten endast skulle innehålla namn och övriga identifieringsuppgifter, skulle risk finnas att t. ex. avlidna personers inköpskort skulle komma att säljas illegalt till ungdomar eller avstängda missbrukare eller langare. För att avlägsna denna risk skulle korten behöva förses med fotografi, vilket ytterligare skulle komma att komplicera den administrativa apparaten och betunga allmänheten. Svårigheter skulle vidare föreligga att avfordra avstängda köpare deras kort, att utöva kontroll vid utfärdande av duplettkort i stället för förkomna kort o. s. v. Av dessa skäl anser vi oss icke kunna tillstyrka alternativet med identitetskort av plast. Väsentligen samma invändningar kan riktas mot alternativet med klippkort, vilket dessutom är klart underlägset från registreringssynpunkt. Registrering skulle nämligen icke kunna ske vid varje inköp utan först sedan kortet förbrukats.

55 Det skall även anmärkas, att båda de här diskuterade alternativen är förbundna med avsevärda kostnadsökningar. Dessa har, såsom framgår av bilaga 4, beräknats till ca 23 milj. kronor vid alternativet med plastkort och omkring 16 milj. kronor vid alternativet med klippkort, allt för år räknat. Även systemet med bundenhet till viss butik har likheter med motbokssystemet: förprövningen och begränsningen i kundens valfrihet beträffande inköpsstället. Något bevis om inköpsrätt erfordras inte. Däremot måste kontrollen av att kunden inte förut tilldelats annan butik bli både arbetskrävande och tidskrävande. Vad gäller de negativa psykologiska verkningar, varmed motbokssystemet ansetts förenat, torde dessa i lika hög grad ha varit anknutna till förfarandet med ansökan om inköpsrätt som till förhandenvaron av ett särskilt bevis om sådan rätt. För allmänheten, som numera vant sig vid att k u n n a utan formaliteter göra inköp i vilken systembutik som helst, skulle en bindning till viss butik utan tvivel kännas betungande, över huvud synes det nu diskuterade systemet mindre lämpligt i städer med flera butiker. Erinras kan, att Stockholmssystemet under de sista åren före motbokens avskaffande tillät inköp i samtliga stadens butiker. Även andra praktiska olägenheter skulle följa med det där diskuterade systemet, bl. a. vid flyttningar mellan olika orter. Slutligen är detta alternativ det dyraste. Av bilaga 4 framgår att den årliga kostnadsökningen skulle uppgå till ca 27 milj. kronor. Icke heller detta system synes kunna förordas. Mot det återstående alternativet, som bygger på huvudförslaget från 1944 års nykterhetskommitté, synes allvarligare invändningar från psykologisk synpunkt knappast kunna göras, i vart fall om man såsom tidigare antytts befriar kunderna från bestyret att göra skriftliga inköpsrekvisitioner. Inköpen skulle k u n n a ske utan större formaliteter och kunna tillgå ungefär som nu. Emellertid är detta system tungrott och, liksom de andra, dyrbart. Vi vill i sammanhanget anmärka, att de av 1944 års nykterhetskommitté gjorda kostnadsberäkningarna inte längre kan läggas till grund. Nämnda kommitté räknade nämligen inte med vad som nu skulle bli de största kostnadsposterna, nämligen arbetsökningen i butikerna och ökningen av antalet butiker; man kunde utgå från det ännu mera arbetskrävande motbokssystemet. I dagens läge har man i stället att utgå från en för de hittillsvarande uppgifterna avsedd, starkt rationaliserad organisation. Enligt beräkningar, som redovisas i bilaga 4, skulle den årliga kostnadsökningen uppgå till omkring 26 milj. kronor. — Det av 1944 års nykterhetskommitté föreslagna registreringssystemet har vidare, såsom påpekades vid remissbehandlingen, vissa tekniska svagheter. Vi vill särskilt peka på svårigheterna för personalen att göra korrekta anteckningar under försäljningstopparna på fredagar och lördagar. Vidare torde, även om alla möjligheter tillvaratages att avpassa personalstyrkan efter de nya uppgifterna och att skaffa nya butiker, olägenheter uppkomma för allmänheten i form av köbildning och långa väntetider.

56 Vi måste sålunda konstatera, att även om de förut nämnda systemen fölen allmän inköpsregistrering var för sig är tekniskt genomförbara, vägande invändningar kan riktas mot samtliga. Dessa invändningar får självfallet vägas mot de nykterhetspolitiska fördelarna av en allmän inköpsregistrering. För att bilda oss en uppfattning om vad som kan vinnas härutinnan lät vi verkställa den förut omtalade, i bilaga 1 närmare redovisade undersökningen av inköpen på vissa utlämningsställen; dessa motsvarar ett befolkningsunderlag av omkring 40 000 personer. Undersökningen visade i stort sett följande. En stor del av kunderna, nära 25 procent, gjorde inköp om högst en liter under året; vissa av dem köpte också någon flaska vin. En annan stor grupp, inte fullt 35 procent, köpte mellan en och tre liter jämte i vissa fall någon flaska vin. En ungefär lika stor grupp hade inköp mellan tre och 18 liter jämte mindre kvantiteter vin. Samtliga dessa kunder, tillhopa omkring 94 procent, hade sålunda inköpsvanor, som måste betecknas som måttliga. Återstående omkring sex procent av kunderna svarade tillsammans för icke mindre än 26 procent av de inköpta spritkvantiteterna. Endast ett litet fåtal inom denna grupp hade emellertid inköpsvanor som skulle kunna tyda på missbruk eller langning. För de flesta stannade de inköpta kvantiteterna vid 30—40 liter om året, motsvarande i genomsnitt omkring tre liter i månaden, alltså den högsta kvantitet som tilläts under motbokstidens slutskede. Mindre än två procent av samtliga köpare hade gjort större inköp. Beträffande några köpare med särskilt stora inköp har förfrågningar gjorts under hand. I ett par fall förelåg särskilda förhållanden, såsom stor representationsskyldighet eller dylikt. Beträffande andra uppgavs att nykterhetsnämnden, trots de stora inköpen, ansett vederbörande skötsam och icke funnit anledning att ingripa. Vid en bedömning av undersökningens resultat får givetvis beaktas, att den avsett begränsade områden, huvudsakligen mindre tätorter med någon eller några större industrier jämte kringliggande landsbygd. Sannolikt är också att vissa kunder vid besök på ort med systembutik begagnat möjligheten att göra inköp utan den omgång som rekvisitionsförfarandet på utlämningsstället innebär; viss komplettering av inköpen kan således ha skett. Undersökningen har icke heller berört något storstadsdistrikt. Även om man sålunda måste göra vissa reservationer beträffande undersökningens representativitet, synes tendenserna så klara, att de måste antagas äga viss allmängiltighet. Uppenbart är, att en allmän inköpsregistrering skulle kunna bjuda på åtskilligt av intresse för den vetenskapliga forskningen. De förut antydda förändringarna i inköpsvanorna skulle kunna närmare kartläggas. Man skulle få tillgång till uppgifter om de inköpta varornas fördelning på olika åldersgrupper, övergången från spritdrycker till vin skulle kunna närmare belysas o. s. v.

57 Emellertid lider all inköpsstatistik av den begränsningen att den icke säger något om vem som förtär de inköpta kvantiteterna. Särskilt i storstäderna, där erfarenhetsmässigt betydande mängder sprit omsattes i den illegala hanteringen, skulle en inköpsstatistik få begränsat värde. Belysande härvidlag är, att 1944 års nykterhetskommitté icke ansåg tillräckligt att utnyttja den förnämliga inköpsstatistik som fanns under motbokssystemets tid. Tyngdpunkten i denna kommittés statistiska undersökningar låg snarast på annat material. Om sålunda en allmän inköpsregistrering skulle få ett obestridligt om än begränsat värde för den vetenskapliga forskningen, synes man med skäl k u n n a ställa frågan om en sådan åtgärd överhuvud skulle kunna bli till någon nytta då det gäller att nå det i första hand uppställda syftet, d. v. s. att komma till rätta med ungdomsfylleri och annat missbruk eller med den illegala hanteringen. Ungdomarna under 21 år skulle alls icke omfattas av registreringen; de är, såsom tidigare påpekats, utestängda från att själva göra inköp i systembutikerna. Beträffande vuxna missbrukare och langare är det uppenbart, att myndigheternas möjligheter att vidta åtgärder inte förbättras av att man registrerar de inköp som göres av de drygt 95 procent skötsamma kunderna. Vad som i detta sammanhang skulle k u n n a vara av värde vore, om nykterhetsnämnderna i särskilda fall kunde få uppgift om vad en missbrukare eller såsom missbrukare misstänkt person köper, likaså att polisen kunde få uppgifter om inköp av personer som är misstänkta för langning. Men för sådant ändamål erfordras icke mera än att anteckningar göres om just dessa personers inköp. Vi återkommer senare till denna fråga. En allmän inköpsregistrering åter framstår från här aktuella synpunkter såsom meningslös. Ställer man mot varandra å ena sidan de invändningar som kan riktas mot ett vart av de här diskuterade alternativen, olägenheter för allmänheten och de stora kostnaderna, samt å andra sidan det relativt begränsade värdet från vetenskaplig synpunkt och den ringa betydelse registreringen skulle få såsom nykterhetsbefrämjande åtgärd, framstår det för oss som uppenbart, att en allmän inköpsregistrering icke kan förordas. Vi har stärkts i denna uppfattning av att man i Finland övergivit ett system med allmän inköpsregistrering för att i stället verkställa inköpsanteckningar rörande ett begränsat antal missbrukare och langare.

Huvudlinjer i vårt förslag Såsom framhållits i det föregående skulle anteckningar om verkställda inköp kunna ha värde i fråga om sådana kunder som misstankes för missbruk eller langning. Redan nu förekommer det, att butikspersonalen, huvudsakligen på mindre orter, för anteckningar om enstaka kunders inköp; anteckningarna överlämnas till nykterhetsnämnden eller polisen. Uppenbar-

58 ligen skulle det vara till icke ringa hjälp för nämnda myndigheter, om de även inom exempelvis storstadsområdena kunde få fullständiga uppgifter om misstänkta missbrukares och langares inköp. I enlighet härmed framlägger vi i det följande förslag om rätt för nykterhetsnämnderna och polismyndigheterna att begära att viss persons inköp skall antecknas. De år 1957 införda bestämmelserna om avstängning av missbrukare och langare synes, enligt vad som allmänt omvittnats, ha inneburit ett steg i rätt riktning. Frekvensen av avstängningar är emellertid mycket skiftande. Framför allt i vissa landsortslän synes avstängning av missbrukare ha praktiserats i mindre omfattning än som torde ha avsetts vid lagstiftningens tillkomst. Att så blivit fallet är förklarligt med tanke på att legitimationskontrollen är begränsad och att det från vårdsynpunkt kan framstå som olägligt att vidta en åtgärd som kan rubba missbrukarens förtroende för nykterhetsnämnden. Dessa erfarenheter har fört oss in på tanken att vissa gärningar, varigenom misskötsamhet i nykterhetsavseende kan anses klart dokumenterad, borde automatiskt, d. v. s. utan nykterhetsnämndens medverkan, medföra avstängning från inköp. Sådan misskötsamhet synes föreligga, om någon under loppet av tolv månader gör sig skyldig till mer än en fylleriförseelse, likaså vid rattfylleribrott. Vad vi föreslår i angivna del torde medföra, att antalet avstängda mer än fördubblas. Såsom tekniskt hjälpmedel för inköpsanteckningarna och kontrollen av att avstängda personer icke gör inköp föreslår vi en gemensam spärr- och anteckningslista, upprättad efter mönster av de nuvarande spärrlistorna men avseende större områden. Om inköpsanteckningarna skall k u n n a bli någorlunda tillförlitliga och den utvidgade avstängningen av missbrukare effektiv, synes det ofrånkomligt, att den nuvarande legitimationskontrollen skarpes. En övergång till allmän legitimationskontroll blir därför enligt vår mening nödvändig. Företagna prov har visat, att en allmän legitimationskontroll visserligen medför icke obetydliga kostnader, men också att den kan genomföras utan större olägenheter för allmänheten. Vi vill i detta sammanhang även nämna, att det synes nödvändigt att ställa ökade krav på legitimationshandlingarna. De nu mest brukade handlingarna, sjukförsäkringsbeskeden, har nämligen visat sig kunna missbrukas av obehöriga i en icke godtagbar utsträckning. För att göra bestämmelserna effektiva erfordras även vissa inskränkningar i möjligheterna att göra inköp genom ombud. Vi föreslår slutligen ökade befogenheter för butikspersonalen att avvisa köpare när langning kan misstänkas eller det finns anledning räkna med att inköpta rusdrycker kommer att användas i berusningssyfte, t. ex. när en köpare återkommer flera gånger om dagen. Tillsammantagna torde de av oss föreslagna åtgärderna vara ägnade att försvåra åtkomsten av rusdrycker för missbrukare och langare och indirekt

59 för sådana ungdomar och missbrukare som skaffar sin sprit i den illegala handeln. Möjligheterna att bevisa langning ökas. Något avgörande hinder kommer de nya bestämmelserna självfallet inte att innebära, och de torde bli utan nämnvärd effekt i fråga om överlåtelser mellan arbetskamrater och i liknande fall. Det synes emellertid realistiskt att räkna med att vissa missbrukare kan få ett stöd för en nyktrare livsföring. Man äger även utgå ifrån att langarnas verksamhet blir så pass försvårad, att utbudet på den illegala marknaden blir mindre och priserna på denna kommer att stiga. Att samhället vidtager åtgärder i medvetande om att de kan få den sistnämnda effekten kan synas stötande. Det bör emellertid hållas i minne, att prishöjningen på den illegala marknaden kan sägas utgöra en spegelbild av att åtkomsten av rusdrycker försvåras för ungdomar, missbrukare och langare. Den innebär också, i vart fall för de missbrukare som använder alla tillgängliga kontanter på sprit, att de förtärda mängderna minskar. Såsom inledningsvis framhållits kan skärpningar i utminuteringsbestämmelserna ensamma icke lösa de föreliggande nykterhetsproblemen. Företages sådana skärpningar tillsammans med intensifierade positiva åtgärder och en anpassning av spritpriserna till den ekonomiska utvecklingen, synes emellertid vissa förbättringar ligga inom det möjligas gräns. Självfallet kommer de av oss föreslagna åtgärderna att förorsaka allmänheten vissa, om än ej alltför allvarliga olägenheter. De kommer även att medföra icke obetydliga kostnader, tillhopa ca åtta milj. kronor om året. En beklaglig konsekvens av ekonomisk natur blir vidare, att det framgångsrika rationaliseringsarbete som bedrivits inom Nya Systemaktiebolaget icke längre synes kunna fullföljas enligt förut uppdragna riktlinjer. Det får bli en avvägningsfråga om de möjliga nykterhetspolitiska vinningarna kan anses uppväga olägenheterna för allmänheten och kostnaderna. För vår del har vi funnit att så är fallet. Enligt vår mening är det angeläget, att de nya bestämmelserna träder i kraft snarast möjligt. Det bör emellertid beaktas, att åtskilliga förberedelser, bl. a. nyanställning av personal, erfordras för Nya Systemaktiebolaget. Av skäl som redovisas i ett senare kapitel synes det vidare påkallat att de föreslagna bestämmelserna i vad de angår legitimationsbevis tillämpas först ett halvår senare. Under förutsättning att riksdagen kan fatta beslut i frågan vid 1962 års vårsession, föreslås, att bestämmelserna skall träda i kraft den 1 oktober 1962, dock att ifråga om legitimationsbevisen den 1 april 1963 synes kunna utgöra en lämplig dag.

FEMTE K A P I T L E T Allmän legitimationskontroll

Som framgår av tidigare lämnad redogörelse för gällande försäljningsbestämmelser är kunderna skyldiga att på begäran legitimera sig vid inköp av rusdrycker i Nya Systemaktiebolagets butiker. Den omfattning i vilken legitimation skulle avkrävas kunderna uppdrogs emellertid åt bolaget att bestämma. Vid utformningen av bestämmelserna har bolaget lagt vikt vid målsättningen för lagstiftningen att hindra grova alkoholmissbrukare och langare från inköp. För att kunna genomföra detta någorlunda effektivt måste emellertid även den skötsamma delen av bolagets kunder finna sig i en viss legitimationskontroll; denna borde i huvudsak ske stickprovsmässigt för att få karaktären av ett rutinförfarande. Bolagets tillämpningsbestämmelser har därför utformats på så sätt, att legitimation skall begäras, då kunden misstankes vara avstängd, då ej med säkerhet kan sägas, att kunden fyllt 21 år, då butikschefen ger order om särskild legitimationskontroll. För att butikspersonalen i möjligaste mån skall undvika att av misstag sälja till underåriga har emellertid bolagsledningen under år 1961 föreskrivit, att legitimation skall begäras av alla kunder som kan antagas vara under 25 år. Den legitimationskontroll som äger r u m efter särskild order från butikschefen åsyftar dels att ge försäljarna ökad kännedom om kundkretsen, dels att skapa en påtaglig risk för en avstängd, som är okänd för butikspersonalen, att bli avvisad. Kontrollen har ordnats dels genom att personalen begär legitimation av alla kunder under viss del av expeditionstiden (generell legitimationskontroll) och dels genom att stickprovskontroll göres under annan del av expeditionstiden. Under de närmaste åren efter de nya bestämmelsernas ikraftträdande har generell legitimationskontroll förekommit under ungefär 25 procent av expeditionstiden och stickprovskontroll i ungefär samma omfattning. Bestämmelserna har lett till att butikspersonalen — speciellt på orter med en eller ett fåtal butiker — kommit att erhålla en relativt god kännedom om kundkretsen, såväl den skötsamma delen som missbrukarna. Allteftersom personalen vunnit ökad kännedom om kundkretsen, torde den i praktiken ha inskränkt kraven på legitimation, även om generell legitimationskontroll

61 varit föreskriven. Det har nämligen för personalen framstått såsom meningslöst att begära legitimation av personer som den känner till namnet och om vilka den vet, att vederbörande ej finnes upptagna i spärrlistan. En omständighet, som på ett avgörande sätt bidragit till att denna lättnad i bestämmelserna kunnat genomföras, är att spärrlistan omfattat en speciell personkrets (missbrukare samt langare), vilken varit ganska liten. Antalet spärrade uppgår nämligen endast till ungefär 11000 personer, under det att antalet expeditioner årligen uppgår till drygt 77 milj. Även om det kan konstateras att kontrollen fungerat ganska tillfredsställande, torde det vara omöjligt att bibehålla det nu tillämpade systemet, om spärrlistorna utökas i den omfattning som vi föreslår. En avgörande faktor för det nuvarande systemets effektivitet har nämligen varit, att personalen tämligen lätt kunnat bedöma, när legitimation skall krävas på den grund att man kan misstänka att köparen är avstängd. Utökas nu spärrlistorna med ytterligare persongrupper, nämligen dels med sådana som dömts för mer än en fylleriförseelse under de senaste 12 månaderna och dels med personer som dömts för rattfylleri, torde det vara mycket svårt för att inte säga omöjligt att bedöma, om vederbörande kan antagas vara upptagen på spärrlista eller ej. De nytillkomna kategorierna hör nämligen endast i viss utsträckning till den krets av personer som på grund av sitt uppförande eller sin klädsel kan ge anledning till misstanke om att vederbörande är avstängd, något som för övrigt redan gäller åtskilliga langare. Vi har därför kommit till att redan den föreslagna ökningen av spärrlistorna måste medföra en obligatorisk legitimationskontroll. På samma sätt synes den av oss föreslagna möjligheten för nykterhetsnämnder och polismyndigheter att begära att anteckningar föres om vissa kunders inköp nödvändiggöra en allmän legitimationskontroll. Endast genom en sådan kontroll kan försäljaren säkert veta, när och på vem verkställda inköp skall registreras. Slutligen torde en allmän legitimationskontroll kunna innebära ett återhållande moment för en del köpare. Man synes nämligen kunna förutsätta, att åtminstone vissa köpare drager sig för att göra påfallande stora eller täta inköp, när de vet att deras identitet blir känd för butikspersonalen. Legitimationskontrollen skulle sålunda i sig själv kunna få en låt vara begränsad betydelse såsom självständig nykterhetsfrämjande åtgärd. Vi är medvetna om att den obligatoriska legitimationskontroll som vi sålunda föreslår kommer att innebära en olägenhet för både allmänheten och butikspersonalen. Den synes emellertid som nyss framhållits utgöra en nödvändig förutsättning för att de av oss i övrigt föreslagna skärpningarna i utminuteringsbestämmelserna skall kunna genomföras, och den synes även eljest önskvärd. I sammanhanget bör erinras om att kunderna redan nu är skyldiga att legitimera sig på butikspersonalens begäran och sålunda vant sig vid att medtaga legitimationshandling vid köp i systembutikerna. Det

62 har också ingått i allmänhetens medvetande, att man inte kan h ä m t a ut pengar på posten eller i bank utan legitimation. Det bör sålunda föreskrivas, att legitimation skall ske vid alla inköp av rusdrycker. Undantag härifrån bör i princip icke få förekomma. I offenllig verksamhet gäller emellertid som en allmän regel, att bevis icke skall kräkas för vad som är notoriskt. Om försäljaren säkert vet såväl vem kunden är som att han inte är upptagen på spärrlista eller föremål för inköpsanteckning — men endast under dessa förutsättningar — bör han kunna avstå från att begära legitimation; kontrollen skulle i sådana fall icke ge honom andra upplysningar än som han redan besitter. Försäljaren måste självfallet personligen vara ansvarig för att misstag inte begås. Han måste även taga hänsyn till övriga kunder, som finnes i butiken, och räkna med risken att dessa reagerar, om åtskillnad göres. Finnes sålunda flera kunder inne i butiken och försäljaren endast känner en av kunderna, bör han begära legitimation även av den kände kunden, om han inte tror att de övriga kunderna accepterar ett frångående av legitimationstagningen för denne. Vi vill i detta sammanhang påpeka, att vi ej funnit skäl avvika från den nuvarande ordningen, enligt vilken legitimationsbestämmelserna formellt riktar sig mot kunderna och icke mot försäljarna. Något straffansvar för försäljare, som bryter mot legitimationsbestämmelserna, föreslås därför inte. Med hänsyn till det sätt, varpå bolagets anställda i allmänhet sköter sina grannlaga uppgifter i fråga om försäljningskontrollen, har vi ansett tillräckligt, att frågor om eventuella misstag handlägges inom bolaget. Ett särskilt problem vid all legitimationskontroll är, vilka handlingar som skall få användas för ändamålet. Det måste å ena sidan tillses, att man inte ställer krav på andra handlingar än som allmänheten har eller lätt kan skaffa sig. Å andra sidan är risken för missbruk större, ju fler slags handlingar som begagnas för ändamålet. För närvarande accepteras som legitimationshandling exempelvis körkort, postens identitetskort, skattekort, sjukförsäkringsbesked, pass eller åldersbetyg, alltså samma handlingar som normalt användes vid legitimation på posten eller i bank. Erfarenheterna visar emellertid, att en del av dessa handlingar missbrukas av obehöriga i vidsträckt omfattning. Detta gäller främst sjukförsäkringsbeskeden. Att så blivit fallet sammanhänger bl. a. med att dessa besked icke har någon tidsbegränsning och att beskeden icke återfordras, när nytt besked utlämnas, exempelvis vid övergång till annan sjukpenningklass. Även skattekort missbrukas i en icke godtagbar omfattning. Enligt vad vi inhämtat från generalpoststyrelsen har även för postverkets del n ä m n d a legitimationshandlingar och framför allt sjukförsäkringsbeskeden skapat svårigheter. Antalet förfalskningsfall har ökat på senare år, och

63 en undersökning har visat, att i drygt hälften av förfalskningsfallen har sjukförsäkringsbeskeden kommit till användning. Riksförsäkringsverket har nyligen föreslagit, att sjukförsäkringsbeskeden skall slopas och att skattekorten efter viss ändring skall användas såsom sjukförsäkringshandling. Godtages detta förslag, bortfaller givetvis de olägenheter, som speciellt vidlåder sjukförsäkringsbeskeden. Vi måste emellertid konstatera, att även de nya korten — liksom de nuvarande skattekorten — är alltför bristfälliga för att tjäna som legitimation vid inköp i systembutikerna. Frestelsen för dem som är avstängda att försöka obehörigen skaffa sig legitimationshandling är nämligen stor, och några svårigheter att komma över ett kombinerat skatte- och sjukförsäkringskort av det tilltänkta slaget torde inte komma att föreligga. De situationer, i vilka sådana kort behöver användas för det ursprungligen avsedda ändamålet, torde nämligen för flertalet medborgare icke uppkomma ofta. Mot att underkänna sjukförsäkringsbeskeden som legitimationsbevis talar, att nämnda slags besked för närvarande är den legitimationshandling som är bekvämast för allmänheten. Vid de försök med legitimationskontroll som Nya Systemaktiebolaget företagit på hemställan av kommittén visade det sig sålunda, att en mycket stor del av kunderna legitimerade sig med hjälp av sjukförsäkringsbesked. Det står emellertid enligt vår mening klart, att det icke föreligger några svårigheter för en avstängd missbrukare eller langare att komma över ett sjukförsäkringsbesked eller skattekort som tillhör annan. Nämnda handlingar måste därför betecknas såsom praktiskt taget värdelösa vid legitimationskontroll i systembutikerna. Mot bakgrunden av vad ovan anförts måste vi konstatera, att om legitimationskontrollen icke skall bli meningslös, bör sjukförsäkringsbeskeden och skattekorten ej längre accepteras som legitimation. Legitimationshandlingen synes med nödvändighet behöva vara så pass kvalificerad att den endast med svårighet kan missbrukas. Härför erfordras, att handlingen, utöver namn och åldersuppgift, är försedd med fotografi. Utöver pass, körkort och postens legitimationskort synes man endast kunna godkänna sådana av myndighet eller större företag utställda identitetskort som är försedda med fotografi. Beträffande pass kan tilläggas att även sådana, vilkas giltighetstid utgått, kan vara fullgod legitimation, under förutsättning att fotografiet fortfarande är så pass välliknande, att någon personförväxling ej kan tänkas uppkomma. I enlighet med det anförda föreslås, att kunderna skall vara skyldiga att legitimera sig medelst av myndighet utfärdad eller därmed likvärdig handling, som försetts med fotografi. Godtages vad vi föreslagit i denna del, blir det nödvändigt för en stor del av kunderna att anskaffa ny legitimationshandling. Visserligen har såväl körkort som pass blivit ganska allmänt förekommande, men det torde inom

framför allt äldre åldersklasser finnas många som ej innehar dylik med fotografi försedd handling. Den legitimationshandling som därvid närmast ifrågakommer är postens legitimationskort. Från postverkets sida har man vid förfrågan ansett det möjligt att utfärda det stora antal sådana kort som skulle erfordras. Man överväger även vissa förenklingar i proceduren, som skulle kunna genomföras utan att kraven på säkerhet eftersattes. Av hänsyn både till allmänheten och till postverket synes det påkallat, att en övergångstid förflyter, innan de föreslagna strängare reglerna om legitimationshandlingarnas beskaffenhet börjar tillämpas. Denna övergångstid synes lämpligen kunna bestämmas till sex månader efter bestämmelsernas ikraftträdande. Under denna tid bör alltså även sjukförsäkringsbesked, skattekort och andra handlingar utan fotografi kunna användas i samma utsträckning som för närvarande. Vi förutsätter, att Nya Systemaktiebolaget i samråd med postverket i god tid genom annonser, anslag och broschyrer m. m. ger allmänheten upplysning om de nya bestämmelsernas innebörd och bakgrund.

SJÄTTE K A P I T L E T Skärpta regler o m avstängning m. m.

Den år 1957 införda möjligheten att avstänga missbrukare och langare från inköp i Nya Systemaktiebolagets butiker torde, enligt vad som allmänt omvittnats, ha inneburit ett steg i rätt riktning. En successiv ökning av antalet avstängda har också skett, sedan bestämmelserna trädde i kraft för snart fem år sedan. Alltjämt uppgår dock det sammanlagda antalet på spärrlistor upptagna till knappt 11 000, en siffra som i betraktande av missbrukets kända utbredning förefaller mycket låg. Det har också visat sig, att nykterhetsnämnderna i mycket skiftande omfattning begagnat sina befogenheter att avstänga missbrukare. För att närmare klarlägga hur därmed förhåller sig har vi tillskrivit samtliga länsnykterhetsnämnder jämte nykterhetsnämnden i Stockholms stad och bett om uppgifter hur många personer som var avstängda den 1 november 1961. Orsaken till avstängningen har specificerats, varvid man utgått ifrån de råd och anvisningar som socialstyrelsen utfärdade år 1957 i samband med avstängningsförfarandets tillkomst. Socialstyrelsen ansåg därvid, att avstängning borde ifrågakomma beträffande följande kategorier: a) intagna å vårdanstalter för alkoholmissbrukare, b) anståndsfall, c) övervakningsfall; bland dessa har socialstyrelsen inräknat även försökspermitterade och villkorsutskrivna anstaltsklienter, d) vissa hjälpåtgärdsfall, e) langare. Beträffande de sistnämnda har nykterhetsnämnden ej att träffa avgörande om avstängningen utan endast att vidarebefordra uppgifter om laga kraft vunna domar till systembolaget. De inkomna uppgifterna visar, att totalt 10 935 personer var uppförda på spärrlista den 1 november 1961. Av dessa var 10 496 män och 439 kvinnor. Antalet langare, vilka är inräknade i dessa siffror, uppgick till 1 072 män ooh 47 kvinnor. Avstängningsorsakerna framgår av den i det följande intagna tabellen. Den vanligaste avstängningsorsaken har sålunda varit, att vederbörande varit intagen på vårdanstalt för alkoholmissbrukare. Nästan lika vanligt har varit, att vederbörande stått under övervakning; oftast torde han ha varit försökspermitterad eller villkorsutskriven från vårdanstalt. Antalet avstängda missbrukare överensstämmer ganska väl med antalet intagnings5— 201630

1) Totala antalet 1/11 1961 2) Avstängningsorsakerna: A. Intagna å vårdanstalter för alkoholmissbrukare B. Anståndsfall C. Övervakningsfall D. Hjälpåtgärdsfall E . Langare (vilka anmälts till systembolaget) F. Andra (sjukhusfall m. m.)

Män

Kvinnor

Summa

10 496

10 935

3 842 870 3 466 1 212

94 33 180 82

1 072 34

47 3

beslut. Härav skulle man kunna få den uppfattningen, att det övervägande flertalet av dem, beträffande vilka intagningsbeslut meddelats, blivit avstängda, något som i och för sig skulle innebära att åtminstone det primära syftet med 1957 års lagstiftning skulle ha uppnåtts. Ett närmare studium av hur antalet spärrade fördelar sig på olika län ger dock vid handen, att antalet varierar i så hög grad att detta måste bero på väsentliga olikheter i praxis mellan skilda nykterhetsnämnder. Enligt uppgift från systembolaget uppgick totalantalet spärrade den 4 december 1961 till 10 804 män och 473 kvinnor. Ställes antalet avstängda män i respektive län i förhållande till samtliga manliga invånare i länet, visar det sig, att genomsnittssiffran för hela riket är 2,89 spärrade män per 1 000 manliga invånare. Stor-Stockholm (Stockholm, Solna, Sundbyberg och Lidingö) h a r den ojämförligt högsta relationen, nämligen 6,45 spärrade män per 1 000 manliga invånare. Därnäst kommer städerna Malmö—Lund, som har siffran 5,37. Göteborg—Mölndal kommer sedan med 3,95 spärrade män per 1 000 manliga invånare. Storstäderna Stockholm, Göteborg och Malmö ligger således högst inte bara totalt sett i fråga om antalet spärrade utan också relativt sett. Ett mycket litet antal spärrade har däremot Gotlands län med 0,95 och Västernorrlands län med 0,98 på tusen. Som uttryck för hur bedömningsnormerna synes skifta kan anföras, att man i två närliggande län, där befolkningsförhållandena torde kunna anses vara relativt likartade, har i ena länet relationen 2,48 och i det andra 1,49. I den mån nu tillämpad praxis i fråga om avstängning beror på att vederbörande nykterhetsnämnd ej ansett uppförande å spärrlista utgöra något verksamt medel för att hindra en missbrukare från egna inköp i systembolagets butiker, torde den av oss föreslagna allmänna legitimationskontrollen innebära sådana garantier, att en dylik tveksamhet ej längre behöver kvarstå. Förutsättningar skapas sålunda för större likformighet. Det finns därför anledning räkna med att man kan förverkliga den år 1957 uppställda målsättningen, att avstängningsbeslut skall meddelas beträffande de alkoholmissbrukare, som är föremål för aktuellt tvångsintagningsbeslut och i följd härav är inskrivna å allmän vårdanstalt eller vill-

67 korsutskrivna från sådan anstalt eller åtnjuter anstånd med intagningsbeslut. Man äger vidare förutsätta, att nykterhetsnämnderna i större utsträckning än nu använder sig av möjligheten att avstänga andra grova alkoholmissbrukare. Även om det sålunda finns anledning antaga, att redan den av oss föreslagna allmänna legitimationskontrollen indirekt kommer att medföra en viss ökning av antalet avstängda missbrukare, bör det hållas i minne, att 1957 års lagstiftning i huvudsak endast tar sikte på de grova missbrukarna. Utanför detta klientel finns stora grupper med mer eller mindre avancerat missbruk. Från social synpunkt framstår det som stötande, att det allmänna genom systembutikerna skall vara nödsakat tillhandahålla sådana missbrukare berusningsmedlen. En individuell prövning av dylika fall synes emellertid knappast kunna anordnas. De enda organ, som härvid skulle kunna komma i fråga, vore nykterhetsnämnderna. Men för dessa skulle en prövning av sådant slag bli betungande och även kunna komma i konflikt med intresset att vinna klienternas förtroende. önskemålet att vidga avstängningsförfarandet till de avsedda grupperna kan emellertid i betydande utsträckning tillgodoses på annat sätt. Om man begränsar sig till fall där misskötsamheten i nykterhetsavseende är klart dokumenterad, kan avstängningen inträda som en automatiskt verkande åtgärd utan individuell prövning. En sådan klart dokumenterad missskötsamhet får enligt vår mening anses föreligga, om någon gjort sig skyldig till mer än en fylleriförseelse (11 kap. 10 § och 26 kap. 15 § strafflagen) under loppet av tolv månader eller till rattfylleri (4 § 1 mom. trafikbrottslagen, alltså ej rattonykterhet). Att de som har en så allvarlig belastning för en tid avstänges från inköp, synes inte behöva möta någon rimlig invändning. Avstängningen kan sägas förstärka samhällets reaktion och innebär samtidigt en hjälp till missbrukaren att avhålla sig från rusdrycker. Vi föreslår i enlighet med det anförda, att de som genom laga kraftvunnen dom, strafföreläggande eller däremot svarande beslut befunnits skyldiga till rattfylleri eller mer än en fylleriförseelse under loppet av tolv månader skall automatiskt avstängas från inköp. Den här valda avgränsningen innebär självfallet inte något från början givet; även andra lösningar är i och för sig tänkbara. Att vi ansett oss böra göra en förhållandevis så snäv begränsning, sammanhänger både med intresset att icke medtaga fall, om vilka delade meningar kan råda, och med den praktiska synpunkten att spärrlistorna i storstadsområdena icke skall bli alltför ohanterliga. Den tilltänkta automatiska avstängningen från inköp kommer självfallet att till en del även inbegripa den personkrets som nu är föremål för avstängning genom beslut från nykterhetsnämnd. En av oss gjord förfrågan hos nykterhetsnämnderna visar nämligen, att totalt 3 998 personer (varav 3 842 män) av de 10 935 som var upptagna på spärrlista den 1 november 1961 dömts för minst två fylleriförseelser under året närmast före av-

68 stängningen. Hur dessa personer fördelar sig i fråga om den primära avstängningsorsaken, har varit svårt att få en fullt klar uppfattning om, eftersom nykterhetsnämnderna i Stockholm och Göteborg inte haft möjlighet att ur sina register m. m. på rimlig tid ta fram de erforderliga upplysningarna. En uppskattning ger dock vid handen, att ungefär hälften har avstängts i anledning av att de är intagna på vårdanstalt för alkoholmissbrukare. Såsom nyss nämnts innehåller spärrlistorna, utöver de personer som av nykterhetsnämnd avstängts för missbruk, sådana som genom dom befunnits skyldiga till olovlig försäljning eller olovligt tillhandagående eller till försök eller medverkan till sådant brott. Härmed bör enligt vår mening jämställas brott som avses i 69 § lagen om nykterhetsvård och sådant förfarande med alkoholhaltiga drycker som avses i 89 § barnavårdslagen. Enligt den förstnämnda paragrafen straffas den som lämnar alkoholhaltiga drycker åt någon som honom veterligen är underkastad föreskrift enligt lagen om nykterhetsvård om avhållsamhet från bruk av sådana drycker eller är intagen å allmän vårdanstalt. Straff ådömes vidare, om någon eljest hjälper en dylik person att åtkomma alkoholhaltiga drycker. Motsvarande bestämmelser gäller enligt 89 § barnavårdslagen till skydd för dem som är intagna på barnhem eller ungdomsvårdsskola. Det synes oss rimligt, att även den som genom laga kraft ägande dom befunnits skyldig till dylika brott blir upptagen på spärrlista. Langare avstänges enligt nu gällande regler för en tid av ett år. Missbrukare spärras likaledes på ett år eller ock den kortare tid nykterhetsnämnden bestämt. Härutinnan föreslås icke någon ändring. För de av oss föreslagna nytillkommande missbrukarkategorierna — de som dömts för rattfylleri eller befunnits skyldiga till mer än en fylleriförseelse under en tidrymd av tolv månader — synes det emellertid rimligt att tillämpa en kortare avstängningstid. Vi vill för vår del föreslå sex månader. En konsekvens av den föreslagna ökade avstängningen bör bli, att förbud stadgas mot att uppsåtligen tillhandagå avstängd person med anskaffande av rusdrycker. Den av oss föreslagna utökningen av spärrlistorna förutsätter, att systembolaget underrättas om de fall då mer än en fylleriförseelse begåtts under loppet av tolv månader. För närvarande erhåller systembolaget från nykterhetsnämnd uppgifter om laga kraftvunna domar gällande personer som befunnits skyldiga till olovlig försäljning o. dyl. Länsnykterhetsnämnderna i sin tur erhåller dessa uppgifter från kontrollstyrelsen. Med hänsyn till att vårt förslag fordrar en genomgång av tidigare förseelser synes det emellertid ändamålsenligt, att kontrollstyrelsen — som erhåller de behövliga uppgifterna från domstolar och åklagare — lämnar uppgifterna direkt till systembolaget. Vi vill vidare föreslå att bestämmelserna konstrueras så, att beslut i sådana frågor fattas av kontrollstyrelsen — de blir därmed

69 överklagbara — och att systembolaget endast har att vidtaga verkställighetsåtgärder. Gången av det tänkta förfarandet framgår närmare av bilaga 5 till betänkandet. De utökade spärrlistorna kan totalt beräknas komma att innehålla ca 25 000 namn mot för närvarande ca 11 000. En sådan utökning kommer givetvis att medföra vissa svårigheter för butikspersonalen i Stockholmsområdet, där listan helt naturligt får största omfånget. Tidsåtgången ökar sålunda, samtidigt som vårt förslag om obligatorisk legitimation innebär en betydande utökning av antalet slagningar i spärrlistan. Dessa konsekvenser torde emellertid vara ofrånkomliga. För närvarande upprättas spärrlistorna normalt för områden motsvarande en medelstor stad med kringliggande landsbygd. Antalet spärrlistor uppgår till 135 stycken. Langare är i allmänhet spärrade inom större områden och således upptagna på mer än en spärrlista. Under de fem år 1957 års lagstiftning tillämpats har spärrlistorna successivt fått omfatta allt större områden. Enligt vår mening skulle det vara värdefullt, om denna utveckling fullföljdes. Ju större områden spärrlistorna omfattar, desto bättre blir möjligheterna att hindra, att de avstängda med hjälp av bil eller annat kommunikationsmedel skaffar rusdrycker på annan butiksort. Vi anser, att spärrlistorna i princip bör omfatta helt län eller annat lämpligt område. Beträffande langarna visar erfarenheten, att dessa kan göra sina inköp inom vidsträckta räjonger. Langarna bör därför spärras inte bara i hemortslänet utan också i angränsande län. Det bör liksom hittills ankomma på Nya Systemaktiebolaget att bestämma områden för spärrlistorna och praktiskt utforma dessa. Som närmare kommer att framgå av avsnittet om registrering av vissa köpare föreslår vi, att spärrlistorna och listorna över dem, vilkas inköp skall registreras, blir gemensamma. Med beaktande härav föreslås det tekniska förfarandet bli i stora drag följande. a) Domstolar, åklagare m. fl. myndigheter lämnar uppgift på föreskriven blankett till kontrollstyrelsen om dem som dömts för fylleri m. m. (Beträffande förfarandet inom kontrollstyrelsen, se bilaga 5 till betänkandet.) b) Länsbyrån för folkbokföringen kontrollerar namnuppgifter m. m. c) Kontrollstyrelsen vidarebefordrar ett exemplar av uppgifterna till vederbörande länsnykterhetsnämnd, som vidtager de nykterhetsvårdande åtgärder som ankommer på nämnden, bl. a. avstängning från inköp enligt 14 § nykterhetsvårdslagen. d) Kontrollstyrelsen lämnar uppgift till systembolagets huvudkontor f. v. b. till vederbörande distriktskontor å person, som enligt laga kraftvunnen dom 1) dömts för fylleri mer än en gång under de senaste 12 månaderna,

70 2) dömts för rattfylleri, 3) dömts för olovlig försäljning eller olovligt tillhandagående eller för försök eller medverkan därtill eller för brott mot 69 § lagen om nykterhetsvård eller 89 § barnavårdslagen. e) Distriktskontoret kontrollerar, huruvida vederbörande person redan är antecknad i gällande spärrlista. I förekommande fall underrättas han om att han avstängts från inköp under viss föreskriven tid eller att tidigare avstängning förlängts. f) Länsnykterhetsnämnd underrättar systembolagets distriktskontor om person som avstängts enligt 14 § lagen om nykterhetsvård. Sådan person underrättas av nykterhetsnämnden om beslutet. g) Nykterhetsnämnd eller polismyndighet, som beslutat att viss persons inköp skall registreras, anmodar distriktskontoret härom. Anmodan bör innehålla uppgift om namn, födelsetid och adress å den person, vars inköp skall registreras, samt uppgift under vilken tid inköpen skall registreras. h) På grundval av de enligt punkterna d ) , f) och g) erhållna uppgifterna upprättar distriktskontoret en gemensam spärr- och registreringslista. På listan upptages även de, om vilka uppgift inkommit från distriktskontor i angränsande län och som har sådan vistelseort, att de kan tänkas göra sina inköp vid butik belägen utanför sitt hemortslän. Langare bör som förut nämnts regelmässigt upptagas på spärrlista i flera län. i) Med ledning av de uppgifter, som erhållits från kontrollstyrelsen, länsnykterhetsnämnd, kommunal nykterhetsnämnd eller polismyndighet, bevakas att avstängningen respektive registreringen upphör i rätt tid. j) Den gemensamma spärr- och registreringslistan upptar namnen i bokstavsföl jd, i första hand efter vederbörandes efternamn. Personer med samma efternamn blir inbördes upptagna i bokstavsordning efter förnamnen. De som har mycket vanliga efternamn antecknas i åldersordning med den äldste först. Detta markeras med att efternamnet ej upprepats framför varje namn. De vilkas inköp skall registreras erhåller i listan en särskild, för försäljaren väl synlig markering (eventuellt också ett löpande nummer) för att förväxling ej skall uppstå med dem som är avstängda. k) Uppgifterna från kontrollstyrelsen, nykterhetsnämnden och polismyndigheterna skall vara distriktskontoren tillhanda senast den 15 i varje månad för att de skall kunna medtagas i listan för påföljande månad. Distriktskontoret skall senast den 18 ha översänt uppgifter till distriktskontoret i angränsande län för att uppgifterna skall kunna intagas i listan för nästa månad. Listorna förnyas varje månad och utsändes till butikerna till månadsskiftet. Varje butik erhåller en lista till varje kassaapparat. Större butiker erhåller dessutom ett antal listor i reserv. I detta sammanhang bör upptagas några närliggande frågor.

71 Enligt gällande bestämmelser är personalen skyldig tillse, att rusdrycker inte säljes till någon som är under 21 år. Härigenom utestänges automatiskt flertalet av de ungdomar som fullgör sin första värnpliktstjänstgöring. Enstaka sådana värnpliktiga kan emellertid på grund av uppskov eller av annan anledning ha uppnått 21 år och kan då inte nekas inköp. En erfarenhet, som gjorts bl. a. i vissa garnisonsstäder, är att sådana värnpliktiga gör inköp även för sina yngre kamraters räkning. De värnpliktiga är förbjudna att medtaga rusdrycker till förläggningen och förfogar endast undantagsvis över privatrum. Dryckerna fortares i regel i parker, portgångar el. dyl.; ofta tages de värnpliktiga sedan för fylleri. Denna trafik, som även påtalats från militärt håll, kan inte stoppas med nuvarande bestämmelser. Efter samråd med chefen för försvarsstaben vill vi därför förorda, att en högre åldersgräns, förslagsvis 23 år, tillämpas i fråga om värnpliktiga i uniform. Den fast anställda personalen — som givetvis icke bör intaga någon särställning i förhållande till personer med andra yrken —• kan, enligt vad som framgått av överläggningarna med chefen för försvarsstaben, styrka denna sin ställning genom sina militära identitetskort. Nuvarande bestämmelser möjliggör för butikspersonalen att neka en kund inköp, när anledning till misstanke föreligger, att varan är avsedd att olovligen tillhandahållas någon. Bestämmelsen tager sikte på fall då langning eller olovligt tillhandagående kan misstänkas men har också, ehuru något oegentligt, använts mot synbart alkoholiserade kunder som återkommer flera gånger om dagen. Enligt vår mening bör butikspersonalen erhålla uttrycklig befogenhet att neka kunden inköp i dylika och därmed jämförliga fall, då det finnes anledning misstänka att inköpt vara kommer att missbrukas. För att ge personalen erforderligt stöd och för att främja en enhetlig tillämpning bör lagtexten vidare ange exempel på fall då inköp, där ej annat framgår av omständigheterna, av här nämnda anledningar får vägras. Förutom det nyss nämnda fallet att inköp gjorts förut samma dag bör i enlighet härmed upptagas såsom exempel, att inköpet avser påfallande stor myckenhet varor, som ofta missbrukas — såsom renat brännvin, särskilt i halvbuteljer, och vissa vermouthsorter och vita viner — samt att köparen inom butiken eller i dess närhet iakttagits tillsammans med någon som ä r alkoholpåverkad eller underårig eller som är upptagen på spärrlista. För att avstängning skall bli effektiv bör försiktighet iakttagas vid försäljning till n ä r a anhöriga till spärrade. Dessa anhöriga kan, medvetet eller omedvetet, vara medbrottslingar till avstängda langare och kan, i vad gäller avstängda missbrukare, bli föremål för starka påtryckningar från missbrukarens sida att hjälpa honom att anskaffa rusdrycker. Om en nära anhörig till en avstängd person vill göra inköp, bör detta därför kunna vägras, om det inte rör sig om så små kvantiteter, att det är uppenbart att vederbörande avser att själv bruka dem.

72 Det bör understrykas, att butikspersonalens uppgifter med de av oss föreslagna reglerna blir ännu mera grannlaga än nu och att personalen måste gå till väga med stort omdöme och urskillning. Med hänsyn till det goda omdöme som butikspersonalen i allmänhet visat under den gångna tiden är vi för vår del övertygade om att den är fullt i stånd att på ett tillfredsställande sätt sköta även de nya uppgifterna.

f

SJUNDE K A P I T L E T R e g i s t r e r i n g a v vissa k ö p a r e

Som framgår av våra överväganden i fjärde kap. Allmänna synpunkter har vi ansett oss böra avråda från att införa en allmän inköpsregistrering. Däremot har vi den uppfattningen, att registrering av vissa köpare kan vara av värde, nämligen när misstanke föreligger om langning eller missbruk. Redan nu förekommer det att butikspersonalen i enstaka fall antecknar sig till minnes inköp, som göres av personer som misstankes för missbruk eller langning och lämnar anteckningarna till nykterhetsnämnd eller polis. Av lätt insedda skäl har emellertid sådana anteckningar kunnat vara av värde endast på mindre orter, där kunderna varit hänvisade till en och samma butik för sina inköp och där personalen genom en sådan bundenhet till butiken lärt känna kunderna. Den av oss föreslagna allmänna legitimationskontrollen medför, att även i storstäderna — där problemen är allvarligast — vissa kunders inköp kan bli föremål för anteckning. Såsom tidigare föreslagits, skall i samband med legitimationskontrollen slagning ske i en gemensam spärr- och registreringslista, där de som är avstängda och de som är föremål för inköpsanteckning markeras på olika sätt. Om personalen vid sin kontroll av legitimationshandlingen mot spärrlistan finner, att kunden visserligen inte är spärrad från inköp men att vederbörandes inköp skall antecknas, bör det icke möta några större svårigheter att i samband med köpet göra en anteckning om kundens namn och födelsedatum samt om de kvantiteter han inköpt. En förutsättning för att registreringen skall kunna utföras utan alltför stor omgång och kostnad är emellertid att den gäller ett begränsat antal kunder. Därför bör registrering i allmänhet icke ske annat än på särskild begäran av polismyndighet eller nykterhetsnämnd. Att inköpen registreras innebär i och för sig icke ett ingripande mot eller en olägenhet för kunden. Det synes därför inte erforderligt att ett beslut om registrering delgives den som beslutet avser. Tvärtom talar enligt vår mening goda skäl för att anteckningarna göres på ett sådant sätt, att kunden i görligaste mån ej uppmärksammar vad som sker. Gäller det en misstänkt langare, är det nämligen av vikt att polisens spaningsarbete icke försvåras av att den misstänkte känner till att inköpen antecknas. Åsyftar anteckningen en person som misstankes för missbruk, är det angeläget att så långt det är möjligt ej utpeka honom för övriga kunder i butiken.

74 Vi föreslår sålunda, att på begäran av nykterhetsnämnd eller polismyndighet anteckningar skall föras om viss persons inköp av rusdrycker. I första hand bör nämligen åtgärden, såsom framgår av det förutsagda, vidtagas i sådana fall, där nykterhetsnämnden eller polisen anser sig ha särskilt intresse av att få vetskap om inköpens storlek. I vissa fall kan emellertid butikspersonalen genom tidigare erfarenheter anse sig ha anledning misstänka missbruk eller langning. Hinder bör i dylikt läge ej möta mot att personalen antecknar vederbörandes inköp och sedermera — om så befinnes lämpligt — överlämnar anteckningarna till nykterhetsnämnd eller polismyndighet för eventuell åtgärd. Närmare praktiska föreskrifter torde lämpligen utfärdas av systembolagets ledning. Den av oss tänkta registreringen av vissa personers inköp åsyftar att ge underlag för en åtgärd från nykterhetsnämnds eller polismyndighets sida. I de flesta fall torde en relativt kort registreringstid ge tillräckligt underlag för en bedömning. Vi föreslår därför, att registreringstiden begränsas till högst tre månader. Anser vederbörande myndighet att registrering bör ske ytterligare någon tid, bör ny framställning härom göras.

ÅTTONDE K A P I T L E T Ombudsköpen

Redan under motbokstiden innebar ombudsköpen särskilda problem. Den noggranna individuella kontroll, som ägde rum inom systemets ram, kunde nämligen kringgås genom att storförbrukare inom bekantskapskretsen »lånade upp» motböcker med in bianco undertecknade fullmakter. De s. k. motboksöverlåtelserna kom i stor utsträckning till stånd på detta sätt. I den fria ordning som infördes år 1954 trädde frågan om ombudsköpen i bakgrunden. De skärpningar i utminuteringsreglerna som beslöts år 1957 gjorde frågan åter aktuell. Med hänsyn till det begränsade syftet med 1957 års skärpningar kunde frågan emellertid i stort sett lämnas åsido. Man nöjde sig med att förbjuda ungdomar under 21 år att uppträda som ombud. Vidare fick butikspersonalen befogenhet att i förekommande fall avkräva ombudet fullmakt samt legitimationshandlingar för ombudet och uppdragsgivaren. Sistnämnda befogenhet har utnyttjats i obetydlig utsträckning. Genomföres de av oss föreslagna skärpningarna i utminuteringsbestämmelserna, kommer frågan om inköp genom ombud i ett ändrat läge. De nya reglerna tager sikte på att — så långt detta är möjligt utan att ge de stora, skötsamma konsumentgrupperna en känsla av närgången kontroll — hindra missbrukare och langare från att köpa rusdrycker i systembutikerna. Detta syfte skulle emellertid inte kunna uppnås, om inköp genom ombud finge ske på samma sätt som nu. Å andra sidan har det, bl. a. med tanke på sjuka och avlägset boende, stått klart, att ombudsköpen inte kan helt förbjudas. Vårt förslag kan sägas innebära en kompromiss mellan de här antydda synpunkterna och avser dels formerna för inköp genom ombud, dels den organiserade verksamhet med ombudsköp, som å ena sidan kan innebära en helt oantastlig service, t. ex. av stadsbud och busschaufförer, men också kan stå den illegala hanteringen nära. Ifråga om formerna för inköpen torde det vara en tämligen självklar konsekvens av den föreslagna allmänna legitimationskontrollen, att ombuden, utöver fullmakt, alltid uppvisar legitimationshandling för såväl sig själv som uppdragsgivaren. Detta innebär endast, att den nuvarande möjligheten för butikspersonalen att kräva legitimationskontroll — i analogi med inköp utan ombud — utvidgas så att kontroll skall ske vid varje inköp. Den omständigheten att legitimationshandling alltid skall uppvisas även för den uppgivne uppdragsgivaren torde utgöra visst hinder för att dennes namn användes för inköp för annans räkning. De legitimationshandlingar som enligt vårt förslag skall få användas är nämligen så värdefulla för innehavaren,

76 att man kan räkna med att han icke alltför lättvindigt avhänder sig eller utlånar en sådan handling. Det är vidare av vikt, att man motverkar användningen av fullmakter som i förväg undertecknats in bianco. Fullmaktsgivaren bör alltså själv i samband med undertecknandet ha angivit vilka varor som skall inköpas. För att nå detta syfte bör det krävas, att ombudet med sin namnunderskrift intygar såväl riktigheten av uppdragsgivarens namnteckning som att denne egenhändigt å fullmakten angivit de önskade varorna. Är intyget oriktigt, kan ombudet dömas för osant intygande enligt 13 kap. 11 § strafflagen. Fullmaktsblanketterna bör i tryckt text innehålla ett sådant intyg, jämte erinran om straffansvaret, och det bör uttryckligen stadgas, att fullmakt skall tecknas å blankett, vartill formulär fastställes av systembolaget. Vad angår den organiserade ombudsverksamheten anges för närvarande såsom olovligt i första hand att tillhandagå med anskaffande av rusdrycker »genom särskild för ändamålet driven rörelse». Vidare förbjudes sådana ombudskap som karakteriseras av tillhandagående »i större omfattning och mot ersättning». Fall har förekommit, då vederbörande ostridigt tillhandagått med anskaffande av rusdrycker i större omfattning men då det däremot varit tveksamt, huruvida ersättning kan anses hava utgått. Vederbörande har exempelvis drivit annan rörelse och har ej tagit särskild betalning för sina tjänster med anskaffandet av rusdrycker. Syftet med tillhandagåendet torde dock ha varit kommersiellt genom att vederbörande erhållit ökad goodwill hos sina kunder och därmed större möjligheter till försäljning av sina produkter i den ordinarie rörelsen. Då det kan vara tveksamt, hur sådana och liknande fall skall bedömas enligt nuvarande regler, har vi ansett oss böra föreslå en omformulering, innebärande att tillhandagående i större omfattning skall vara förbjudet, även om ersättning icke uppburits. De legitima möjligheterna för framför allt landsortsbefolkningen att kunna anlita busschaufförer och andra liknande personkategorier som ombud försvåras ej av en dylik ändring, så länge vederbörande ej tillhandagår som ombud i större omfattning, något som i dessa fall, då ersättning normalt utgår, redan nu är förbjudet. Vi vill i detta sammanhang framhålla, att de nuvarande bestämmelserna om ombudsköp i princip innebär, att exempelvis en arbetskamrat ej kan formlöst uppträda som ombud för annan utan att därmed i regel göra sig skyldig till olovlig försäljning av rusdrycker. Ett dylikt fall är emellertid ur ansvarssynpunkt att bedöma som ringa brott, och ansvarsbestämmelserna för sådana fall innebär, att straff normalt ej skall utdömas. Detta betyder i praxis, att dylika fall ej heller blir föremål för åtal. Någon ändring avses ej skola ske i dessa hänseenden. Avslutningsvis vill vi betona, att sådana inköp som hustru eller annan familjemedlem gör för familjens behov naturligtvis ej är att betrakta såsom inköp för annans räkning. Fullmakt skall således ej behövas i dylika fall.

NIONDE KAPITLET Kostnadsberäkningar

Den av oss föreslagna obligatoriska legitimationskontrollen omfattar följande arbetsmoment: 1) försäljaren begär legitimation och kunden skall — om han i något fall inte skulle ha legitimationshandlingen i beredskap — ta fram denna ur ficka, handväska, plånbok eller dylikt, 2) försäljaren skall förvissa sig om att legitimationshandlingen är utställd för den som visar upp den, 3) försäljaren skall kontrollera i spärrlistan att kunden ej är avstängd från inköp och att inköpsanteckning inte skall göras, 4) försäljaren skall lämna tillbaka legitimationshandlingen till kunden. Gjorda tidsstudier visar att dessa arbetsmoment vid slagning i den nuvarande stockholmsspärrlistan — inberäknat viss spilltid — tar omkring 30 sekunder att utföra. Detta innebär vid expediering av 77 milj. kunder 642 000 timmar per år eller ca 86 000 dagsverken a 7,5 timmar. Såsom framgår av det föregående föreslår vi att nykterhetsnämnder och polismyndigheter skall få rätt att begära att viss persons inköp antecknas under en tid av högst tre månader. Sådana anteckningar torde i första hand komma i fråga beträffande personer som misstankes för langning. Det kan förutsättas att dylika inköpsuppgifter endast kommer att begäras i tämligen begränsad omfattning. Antalet framställningar om inköpsanteckningar låter sig dock icke på förhand bestämmas. Här räknas med att dylika anteckningar kommer att begäras för 8 000 personer per år. Detta antal antages bli relativt jämnt fördelat över året. Genomsnittligt innebär detta att ca 2 000 personer samtidigt kommer att vara antecknade i de gemensamma spärr- och registreringslistorna av denna anledning. Om man antar att nämnda personer i medeltal gör tre inköp per vecka blir det i hela landet ca 25 000 inköp per månad eller 1 000 inköp per försäljningsdag. Bestyret med inköpsanteckning och rapportering beräknas kräva ca 2 000 dagsverken per år. Inköpen i butikerna är starkt koncentrerade till veckosluten och dagarna före storhelger. Närmare hälften av veckoförsäljningen äger rum på fredagar och lördagar med sammanlagt 13 expeditionstimmar. Dessa båda dagar sker ungefär en tredjedel av dagsförsäljningen sista timmen. En generell legitimationskontroll vid sådana tillfällen kräver att butikscheferna får

78 ägna betydligt mer tid än hittills åt att informera personalen samt medverka till att klara upp de missförstånd och den irritation som åtminstone den första tiden kan väntas följa med denna kontroll. Butikscheferna i större butiker bör under rusningstid i princip vara avkopplade från själva försäljningen och bör då huvudsakligen ägna sig åt förut nämnda uppgifter samt övervakning av kunderna. Man måste räkna med att köbildning emellanåt kan uppstå vissa tider, i vart fall innan butiksnätet hunnit anpassas till den större personalstyrkan och den längre expeditionstiden för varje kunds inköp. Det förutsattes att viss personal vid sådana tillfällen måste avdelas för att ordna med kundernas in- och utpassering och att hjälpa försäljarna att tillse, att alkoholpåverkade personer inte får göra inköp, att hålla uppsikt över att rusdrycker inte säljes till kunder, som i butiken eller i dess omedelbara närhet varit tillsammans med ungdomar och alkoholpåverkade o. s. v. De föreslagna skärpningarna i försäljningsbestämmelserna kan med utgångspunkt från vad ovan anförts beräknas medföra en ökning med i runt tal 90 000 dagsverken. Lone- och pensionskostnader till den personal som skall fullgöra dessa arbetsuppgifter har beräknats till ca 5 milj. kronor. Pensionskostnaderna har härvid beräknats utgöra 25 procent av lönekostnaden. Vi har vidare räknat med att i de minsta butikerna de nya uppgifterna skall k u n n a lösas utan nämnvärt ökade personalkostnader. Utökningen av butikspersonalen och den längre tidsutdrakten för varje expedition drar med sig ett ökat behov av lokalutrymmen. Detta behov kommer att bli än mer märkbart under de närmaste åren på grund av ökningen av antalet invånare i inköpsberättigad ålder. De lokalutrymmen det är fråga om är de egentliga butikslokalerna, vilka är de i kostnadshänseende dyraste utrymmena. Denna utökning torde kunna erhållas endast genom att nya butikslokaler anskaffas och i vissa fall genom att äldre butikslokaler utbytes mot nya. Kostnaderna för nya lokaler är väsentligt högre än i motsvarande äldre lokaler. Systembolagets kvadratmejerpris på äldre butiker ligger mellan 40—60 kronor. Motsvarande kostnader i nya butiker varierar mellan ca 80—120 kronor. Gjorda beräkningar rörande kostnaderna för u t ökning av butikslokalerna visar att dessa kostnader torde komma att uppgå till ungefär 3 milj. kronor per år, inklusive inredning och utrustning samt löpande kostnader. För distriktskontorens del beräknas kostnaderna för upprättande av spärrlistorna komma att uppgå till 150 000 kronor per år. Beräkningarna är gjorda med ledning av kostnaderna för systembolagets nuvarande spärrlistor. För huvudkontorets och i viss utsträckning även för vissa distriktskontors del torde särskild personal behöva avdelas för att fortlöpande utöv^a tillsyn över att försäljningsbestämmelserna följes. I likhet med vad förhållandena var under motbokstiden får man också räkna med att avstämgnings- och registreringsåtgärderna kommer att föranleda klagomål från

79 personer, som är missnöjda med och oförstående inför åtgärderna. För att behandla dessa klagomål, ävensom för att fortlöpande uppehålla kontakt med nykterhetsnämnder och polismyndigheter, fordras härför kvalificerad personal. De årliga kostnaderna för nu nämnda arbetsuppgifter jämte övriga kostnadsökningar inom den centrala administrationen uppskattas till 200 000 kronor. Kostnaderna för kontrollstyrelsens medverkan genom uppgiftslämning har av verket beräknats till 50 000 kronor. För information om de nya bestämmelserna torde bolaget behöva genomföra en omfattande upplysningsverksamhet. Allmänheten bör informeras om innebörden av de nya reglerna genom annonsering i pressen, genom anslag i systembolagsbutikerna och på postanstalterna samt genom tryckta meddelanden, som lägges i paketen till kunderna. Härutöver får man räkna med att butikspersonalen i viss utsträckning får ge sig tid till att muntligen informera kunderna om legitimationsbestämmelserna och om vart kunderna skall vända sig för att erhålla fotografi och legitimationskort etc. Vi förutsätter att butikspersonalen erhåller noggranna informationer —• exempelvis vid lokala konferenser — om de nya bestämmelserna och den praktiska tillämpningen av desamma. Sådana informationer kan behöva upprepas med vissa mellanrum. Vidare torde erforderliga statistiska och andra undersökningar rörande verkningarna av omläggningen komma att draga vissa kostnader. Kostnaderna för informationsverksamheten beräknas under det första året (1962/63) komma att uppgå till 300 000 kronor och under andra året (1963/64) till omkring 200 000 kronor. Sammanlagt kommer alltså de av oss föreslagna åtgärderna att medföra en årlig kostnadsökning på drygt 8 milj. kronor för år. Härtill kommer kostnader i övergångsskedet om 0,5 milj. kronor, fördelade på två år. Sammandrag av kostnadsökningarna 1. 2.

(1961 års kostnadsnivå) Kontrollstyrelsen Uppgiftslämnande till systembolaget Systembolaget a) Personal för spärrlistor m. m b) Personalförstärkning i butikerna för generell legitimationskontroll samt registrering av inköpen i viss omfattning; lön jämte pensionskostnader c) Butikskostnader inkl. inredning och utrustning d) Centrala administrationskostnader

50 000 kr

150 000 5 000 000 3 000 000 200 000

8 350 000 kr

Summa årliga kostnader

8 400 000 kr

Kostnader under en övergångstid för information av allmänhet och personal: Under tiden 1962/63 Under tiden 1963/64

300 000 kr 200 000 kr

80 Till sist får vi erinra om att statsmakterna år 1954 beslöt, att de kostnadsbesparingar som uppnåddes genom motbokssystemets avskaffande icke skulle slå igenom i prissättningen på rusdryckerna. Genom besparingarna skulle i stället möjliggöras ökade statsanslag till positiva nykterhetsfrämjande åtgärder. Vi har inte ansett det ankomma på oss att taga ställning till hur de med vårt förslag följande kostnadsökningarna skall finansieras.

Reservation Av herr Holmquist

Majoriteten föreslår att värnpliktig krigsman, som bär uniform, skall få köpa rusdrycker i systembolagets butiker endast under förutsättning att han fyllt 23 år. Detta förslag kan jag icke biträda. Jag är visserligen medveten om de särskilda problem, som är förknippade med de värnpliktigas inköp och förtäring av rusdrycker, och anser att majoriteten i och för sig har goda skäl för sitt ställningstagande. Emellertid kan jag inte finna att dessa skäl är av sådan styrka att de motiverar, att en yngling som fyllt 21 men ej 23 år, då han fullgör militärtjänstgöring och är klädd i uniform, i förevarande hänseende behandlas annorlunda än sina jämnåriga, som ej fullgör sådan tjänstgöring eller gör detta men ej bär uniform.

6—201630

BILAGOR

_

BILAGA 1

Undersökning av inköp på vissa utlämningsställen

För att kunna lämna kunder bosatta på längre avstånd från butiksort möjlighet att utan tidsödande resor göra sina inköp har systembolaget inrättat särskilda utlämningsställen där rusdrycker rekvireras och utlämnas. Dels finns s. k. egna utlämningsställen och dels finns utlämningsställen som skötes av trafikföretag. De senare är i regel förlagda till dessa företags järnvägs- eller busstationer. Antalet utlämningsställen uppgick den 31/12 1961 till 549. Genom desamma expedierades drygt 475 000 försändelser. Mellan de olika utlämningsställena varierade antalet försändelser för år högst avsevärt. Vissa har sålunda haft tusentals försändelser, medan andra haft endast något tiotal. Vid utlämningsställena tillämpas följande expeditionsförfarande. Kunden lämnar in en skriftlig rekvisition av varor försedd med erforderliga uppgifter för hans identifiering samt betalning för varorna. Rekvisitionerna vidarebefordras till närmaste butik, varifrån varorna expedieras i separata försändelser. Försändningskostnaderna bestrides av bolaget. Rekvisitionerna förvaras i butiken. Genom att bearbeta rekvisitionerna erhålles ett material motsvarande det som skulle framkomma vid en allmän inköpsregistrering. För att bilda oss en uppfattning om värdet av en sådan registrering har vi ansett oss böra företaga en närmare undersökning och bearbetning av det sålunda föreliggande materialet. Undersökningen har avsett elva utlämningsställen och tiden 1/11 1960—31/10 1961. Undersökningen har i huvudsak inriktats på inköpen av spritdrycker. Vissa uppgifter om vininköpen har emellertid även bearbetats. Vid urvalet av utlämningsställen har hänsyn tagits till att de dels borde vara belägna i skilda delar av landet och på tämligen långt avstånd från butiksort, dels att verksamheten skulle vara av relativt stor omfattning. Tilläggas kan, att undersökningen visade sig synnerligen arbetskrävande. De undersökta ställena är Tierp — kombinerad med butik för försäljning av vin och starköl —, örkelljunga, Grebbestad, Bengtsfors, Töreboda, Torsby, Vansbro, Malung, Ange, Åsele och Vilhelmina. Två utlämningsställen har därvid behandlats såsom en enhet, enär rekvisitionerna från de båda orterna har varit samsorterade vid den butik varifrån expeditionerna skett. Befolkningsunderlaget för de utvalda orterna kan beräknas till ca 40 000 personer, motsvarande i stort sett 14 000 hushåll. Antalet försändelser från dessa utlämningsställen uppgick till 93 030 eller 20 procent av totala antalet försändelser vid samtliga utlämningsställen i hela riket. Av detta antal utgjorde 75 900 enbart spritförsändelser, 16 180 innehöll såväl sprit som vin och 950 omfattade enbart vin. Kundantal och inköpta kvantiteter vid de olika utlämningsställena framgår av tab. 1 på omstående sida. Flertalet av dessa utlämningsställen är belägna på relativt långt avstånd — 6 till 12 mil — från närmaste butiksort. De angivna siffrorna för medelinköpen per kund vid de olika utlämningsställena torde därför ge en relativt god bild av

86 Tabell 1. Kundantal

och inköp av spritdrycker vid elva utlämningsställen 1/11 1960—31/10 1961 Inköp av sprit liter

Medelinköp per kund liter

4 630 2 330 2 219 1 723 1 638 1 552 1 541 1 164 1 108 846

28 743 9 801 11 061 7 253 11 375 8 225 6 666 6 876 7 208 4 399

6,21 4,21 4,08 4,21 6,94 5,30 4,33 5,91 6,51 5,20

18 751

101 607

5,42

Kundantal

Utlämningsställe

A och B C D E F G H I J K Totalt

under tiden

inköpsvanorna på orten. Visserligen måste man räkna med att en och annan gör kompletteringsinköp vid besök på butiksorterna. Dessa köp torde dock endast i ringa utsträckning inverka på de angivna medeltalen. Det torde nämligen få anses tillhöra ovanligheterna att ortsbefolkningen, som i regel är bunden av sina arbetsuppgifter, har tillfälle att göra regelbundna resor till butiksorterna för att komplettera rusdrycksinköpen. Av sammanställningen framgår att medelinköpen per kund för den undersökta tolvmånadersperioden uppgick till 5,42 liter. Genomsnittssiffrorna för försäljningen per invånare i berörda län var 3,88 liter år 1961. I dessa siffror innefattas såväl försäljningen i städerna med dess systembolagsbutiker som på landsbygden i respektive län. Erfarenhetsmässigt är försäljningen per capita till personer boende på orter med butik större än försäljningen till personer boende på landsbygden utanför butiksorterna. Någon statistik häröver finns dock icke, varför några mer ingående jämförelser icke har låtit sig göra. Av tab. 2 framgår hur kunderna fördelats efter antal inköp samt inköpta liter spritdrycker. Av tabellen framgår att 7 319 personer eller nära 40 procent av kunderna gjort ett enda inköp under en tid av ett år; 4 623 personer eller ungefär 25 procent av kundkretsen gjorde 2 å 3 inköp. Icke mindre än 17 107 personer eller 91 procent av kunderna gjorde högst 12 inköp eller i medeltal ett inköp i månaden. Endast 1 644 personer eller 9 procent av totala antalet kunder har gjort mer än 12 inköp under undersökningsperioden. Antalet inköpstillfällen för dessa kunder varierar mellan 13 och 137. Av nu n ä m n d a kunder har 73 gjort minst ett inköp i genomsnitt per vecka. En kund med 137 inköp har i medeltal gjort 2 å 3 inköp per vecka. De kunder, som svarat för det största antalet inköp, synes i samband med avhämtning av varor regelmässigt ha inlämnat ny rekvisition. Medelkvantiteten per inköp uppgår till en liter för dem som gjort högst 24 inköp per år. För kunder som gjort mer än 24 inköp har medelkvantiteten per gång — med ett undantag •— icke oväsentligt understigit en liter. I tab. 3 redovisas kunderna fördelade efter inköpta kvantiteter spritdrycker. Av tabellen framgår att 4 622 personer eller 25 procent av kundkretsen inköpt högst en liter under året, 12 215 personer eller 65 procent högst fyra liter eller en liter per kvartal och 16 555 eller 88 procent högst tolv liter eller en liter p e r

87 Tabell 2. Kunderna

fördelade efter antal inköp m. m. Inköp av spritdrycker Medelinköp per kund liter liter

Antal inköp

Kundantal

1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 15 16 17 18 19 20 2 1 — 24 25— 36 37— 48 49— 60 6 1 — 72 73— 84 85— 96 97—108 109—120 121—132 137

7.319 2 860 1 763 1 335 932 683 612 430 393 333 242 205 194 181 136 125 103 84 94 66 206 276 95 32 13 16 8 3 3 8 1

8 470 6 682 5 915 6 020 5 429 4 771 5 214 4 093 4 039 3 853 3 191 2 885 2 890 2 999 2 335 2 226 1 987 1 773 2 037 1479 5 129 8 471 4 366 1 686 774 1 123 563 198 174 723 212

1,16 2,34 3,36 4,51 5,83 6,99 8,52 9,52 10,28 11,57 13,19 14,07 14,90 16,57 17,17 17,81 19,29 21,11 21,67 22,41 24,90 30,69 45,96 52,69 59,54 70,19 70,38 66,00 58,00 90,38 212,00

18 751

101 707

5,42

Totalt

månad. Icke mindre än 17 576 kunder eller 94 procent av totalantalet köpte högst 18 liter per år eller i genomsnitt IV2 liter i månaden. För inköp över 18 liter per år svarade 1 175 personer eller 6 procent av kundkretsen. För huvudparten av dessa — 1 045 personer eller 5,6 procent av totalantalet —• översteg dock inköpen icke 48 liter per år, vilket på sin tid var den högsta motbokstilldelningen. Bland återstående 130 personer finns 15 personer som köpt mer än 96 liter under året. Beträffande sådana kunder, där sålunda missbruk eller överlåtelse skulle kunna befaras, har upplysningar inhämtats under hand från vederbörande nykterhetsnämnd. Därvid har i regel meddelats, att anledning till ingripande från nämndens sida icke förelegat. I vissa fall anses representationsskyldighet ha varit anledningen till de stora inköpen. Påpekas må, att man genom undersökningar av detta slag givetvis icke kan kartlägga de vägar på vilka ungdomar och grova missbrukare erhåller berusningsmedlen. Genom de utlämningsställen undersökningen omfattar, med undantag för Tierp, expedierades 29 000 flaskor vin, motsvarande i genomsnitt 1,7 flaskor per försändelse vari vin ingår. Antalet inköpta flaskor per gång har varierat inom mycket måttliga gränser och sålunda som regel endast utgjorts av en eller annan flaska.

88 Tabell 3. Kunderna fördelade efter antalet inköpta liter spritdrycker Inköpta spritdrycker liter

Antal kunder i absoluta tal

i procent

0—1 1—2 2—3 3—4 4—5 5—6 6—7 7—8 8—9 9—10 10—11 11—12 12—13 13—14 14—15 15—16 16—17 17—18

4 622 4 041 2 401 1 151 1 111 851 541 501 465 305 313 255 214 206 197 144 131 127

24,65 21,55 12,80 6,14 5,92 4,54 2,89 2,67 2,48 1,63 1,67 1,36 1,14 1,10 1,05 0,77 0,70 0,68

0—18 18—24 24—36 36—48 48—60 60—72 72—84 84—96 96—108 108—120 120—132 187 212 245

17 576 506 393 146 51 29 24 11 5 4

93,74 2,70 2,09 0,78 0,27 0,15 0,13 0,06 0,03 0,02

0,03

lJ

Totalt

18 751

100,00

BILAGA 2

Redogörelse för försök med generell legitimationskontroll vid vissa butiker i Stockholm samt vid butikerna i Västerås

För att få en uppfattning om vissa praktiska problem som kan uppkomma vid en generell legitimationskontroll har sådan kontroll anordnats lördagen den 25/11 1961 vid 10 butiker i Stockholm och lördagen den 2/12 vid de båda butikerna i Västerås. För att så långt möjligt minska olägenheterna för allmänheten förstärktes butikspersonalen försöksdagarna så att samtliga kassaplatser i butikerna kunde hållas besatta. Vidare tilldelades varje butik en ordningsvakt, som fick till huvudsaklig uppgift att ingripa vid stor kundtillströmning för att ordna kö. Butikerna var öppna mellan kl. 9 och 13. Dagen före försöket meddelades till TT att kunderna måste legitimera sig vid inköp i de nämnda försöksbutikerna.

A. Försöket i Stockholm

den 25 november

1961 Av butikerna i Stor-Stockholm (som även omfattar Solna, Sundbyberg och Lidingö) har följande 10 utvalts för provet: Östermalm Valhallavägen 151 Skeppargatan 62 Norrmalm Norrtullsgatan 17 Surbrunnsgatan 47 » 17 Odengatan 33

Södermalm Södermannagatan 12 Folkungagatan 54 Ringvägen 114 Havregatan 1

Omsättningsstatistik

För att få en uppfattning om, i vilken utsträckning den fullständiga legitimationskontrollen påverkade provbutikernas värdemässiga omsättning på grund av att en del kunder sökte sig till andra butiker göres i det följande olika slag av jämförelser med lördagarna den 18/11 och 11/11 1961 (den 4/11 var helgdag), med lördagarna under perioden 1/1—6/5 1961 samt med lördagen den 26/11 1960. Det bör observeras att butikerna sistnämnda dag och under perioden 1/1—6/5 1961 stängde kl. 14 men under novemberlördagarna 1961 kl. 13. Provbutikernas andel av försäljningen var den 25/11 1961 ca 1,5 procentenheter mindre än de två föregående novemberlördagarna. Andelsminskningen utgör jämfört med den 18/11 och 11/11 8 procent, jämfört med perioden 1/1—6/5 12 procent och jämfört med den 26/11 1960 10 procent. På grund av att antalet

90 Tabell 1. Relativ

omsättningsfördelning

övriga butiker

Provbutiker

°/

Antal

°/

Antal

10 10 10 10 10

Antal

%

53 53 53 51 51

100,00 100,00 100,00 100,00 100,00

/o

/o

25/11 1961. . 18/11 1961. . 11/11 1961. . 1/1—6/5 1961 26/11 1960. .

Samtliga butiker

82,43 80,92 80,89 80,07 80,40

43 43 43 41 41

17,57 19,08 19,11 19,93 19,60

b u t i k e r v a r t v å f l e r a i n o v e m b e r 1961 v a r p r o v b u t i k e r n a s f ö r s ä l j n i n g s a n d e l — o b e r o e n d e a v p r o v e t d e n 25/11 — s t ö r r e i b ö r j a n av 1961 ä n t i d i g a r e . F ö r s ö k s b u t i k e r n a s o c h ö v r i g a b u t i k e r s o m s ä t t n i n g i f ö r h å l l a n d e till g e n o m s n i t t e t för s a m t l i g a b u t i k e r f r a m g å r av f ö l j a n d e s a m m a n s t ä l l n i n g . Tabell

2. Butikernas

genomsnittliga

lördagsomsättning 1960

Samtliga butiker

Kronor

Kronor

tillfällen

och

övriga butiker

Försöksbutiker

+ el. — i förhåll. till samtliga Kronor butiker Kronor

25/11 1961 18/11 1961 11/11 1961 1/1—6/5 1961 genomsnitt 26/11 1960

vid olika

o/ /O

+ el. — i förhåll. till samtliga butiker Kronor

°/ /o

35 635 33 378 34 999

33 177 — 2 458 33 746 + 368 35 455 + 456

— 6,9 + 1,1 + 1,3

36 206 33 293 34 893

+ 571 — 85 — 106

+ 1,6 + 0,3 — 0,3

37 763 41 425

38 621 + 41 414 —

+ 2,3 0,0

37 555 41 428

— 208

— 0,6 0,0

858 11

+

3 S a m m a n s t ä l l n i n g e n g e r v i d h a n d e n att l e g i t i m a t i o n s k o n t r o l l e n t o r d e h a m e d fört e n n å g o t l ä g r e l ö r d a g s f ö r s ä l j n i n g ä n s o m s k u l l e b l i v i t fallet o m s å d a n k o n t r o l l i c k e ägt r u m . S i f f e r m a t e r i a l e t i d e n f ö r e g å e n d e s a m m a n s t ä l l n i n g e n h ä n f ö r sig till l ö r d a g a r m e d i s t o r t s e t t n o r m a l f ö r s ä l j n i n g . T o p p k a s s o r s o m f ö r e k o m m e r före h e l g e r ingår alltså icke i materialet. E n u n d e r s ö k n i n g av S t o c k h o l m s - b u t i k e r n a s dagskass o r för d e n s e n a s t e 1 2 - m å n a d e r s p e r i o d e n ( d e c . 1 9 6 0 — n o v . 1961) v i s a r , a t t u n d e r d e n n a t i d f ö r e k o m m i t 13 f ö r s ä l j n i n g s d a g a r , v i l k a s d a g s k a s s o r v a r s t ö r r e ä n p å l ö r d a g a r . U n d e r s ö k n i n g e n v i s a d e ä v e n att l ö r d a g s k a s s o r n a , u t o m k a s s a n för d e n 29 a p r i l , i c k e i n å g o n h ö g r e g r a d a v v i k e r f r å n v a r a n d r a . De 13 f ö r s ä l j n i n g s d a g a r n a o c h d e r a s g e n o m s n i t t l i g a d a g s k a s s o r v a r f ö l j a n d e : Dag 1960

Kronor

Dag 1961

Kronor

20/12 före jul 21/12 » » 22/12 » » 23/12 » » 30/12 »> nyår

60 718 67 858 86 385 82 922 74 458

1961 29/3 före påsk 30/3 » »

28/4 före valborgsmäss 29/4 i » 19/5 » pingst 21/6 » midsommar 22/6 i » 3/11 i allhelgonahelgen

62 715 50 082 71178 58 557 84 250 54 935

83 631 69 318

Genomsnitt per butik för samtliga 13 dagar

69 770

91 Under det att genomsnittsomsättningen för samtliga butiker enligt tab. 2 låg mellan 33 378 och 41 425 kronor, uppgick den genomsnittliga försäljningssumman före helger till 69 770 kronor eller ett ungefär dubbelt så stort belopp. De största kassorna nåddes näst sista dagen före jul (86 385 k r o n o r ) , sista dagen före midsommar (84 250 kronor) och näst sista dagen före påsk (83 631 k r o n o r ) , medan de minsta kassorna inflöt sista dagen före valborgsmässoafton (50 082 k r o n o r ) , dagen före allhelgonadagen (54 935 kronor) och näst sista dagen före midsommar (58 557 k r o n o r ) . I förhållande till en »normal» lördagskassa var helgkassorna minst ca 35 procent och högst ca 135 procent större. Personalanvändningen ni. m.

För jämförelse av personalanvändning m. m. har utvalts tre lördagar med en i det närmaste jämförbar försäljning (lördagarna den 23/9, 21/10 och 18/11). Medeltalet för försäljningen under de tre »jämförelselördagarna» skiljer sig inte nämnvärt från lördagen den 25/11 med generell legitimationskontroll. Antalet sysselsatta personer (exkl. ordningsvakter) ökade med 14,3 och antalet tjänstgöringstimmar med 23,3. Detta beror på att deltidsanställd arbetskraft börjat sin tjänstgöring redan kl. 9 lördagen den 25/11, medan de däremot börjat först senare på dagen under »jämförelselördagarna». Försäljningen i kronor per anställd och tjänstgöringstimme ( = arbetseffekten) minskade med nära 18 procent. Tages även hänsyn till den arbetstid, som fullgjorts av ordningsvakterna, har arbetstiden ökat med nära 33 procent och försäljningen per arbetstimme minskat med nära 24 procent. Antal expeditioner och antal vägrade inköp ni. ni.

För att erhålla en uppfattning om huruvida avstängda personer m. fl. sökte sig till butiker där generell legitimationskontroll icke var föreskriven h a r anteckningar Tabell 3. Försäljning,

personalanvändning

m. m. för samtliga 10 butiker

Ökning + Medeltal Minskn.— Lördagen Lördagen Lördagen för dessa Lördagen 23/9 21/10 18/11 tre 25/11 i / 0 av lördagar talet Försäljning i kronor 327 864 Antal personer sysselsatta med butiks- och lagerarb. (exkl. ordn.-vakt) 83 Totala antalet tjänstgöringstimmar (exkl. ordn.-vakter) 371 Försäljning i kronor per anställd och tjänstgöringstimme (exkl. ordn.vakter) 883 Tjänstgöringstid i medeltal per anställd i butiks- och lagerarbete 4 t 30 m Totala antalet tjänstgöringstimmar (inkl. ordn.vakter) 371 Försäljning i kronor per anställd och tjänstgöringstimme (inkl. ordn.vakter). 883

348 206

337 461

337 844

341 775

+ 14,3

+ 23,3

— 17,9

4 t 30 m

4 t 30 m

+ 32,9

— 23,9

+

1,2

4 t 30 m 4 t 50 m

92 gjorts angående avvisade personer och anledningen härtill vid 6 butiker belägna i närheten av försöksbutikerna. Dessa kontrollbutiker är Storgatan 40 (Östermalm), Vanadisvägen 13 (Norrmalm), Brännkyrkagatan 81 och 77, Borgargatan 20 och Wollmar Yxkullsgatan 15 B (Södermalm). I bilaga 1 lämnas uppgift om antal expeditioner och antal kunder som vägrats inköp av olika anledningar för dels var och en av de 10 försöksbutikerna och dels de 6 jämförelsebutiker där personalen begärt legitimation efter individuellt bedömande. Medeltalet expeditioner per butik m. m. för de båda butiksgrupperna var följande. Tabell 4 Medeltal per butik för

Antal expeditioner Antal vägrade inköp på grund av: Onykterhet Åldersskäl Avstängning från inköpsrätt. . Misstänkt langning Annan anledning1 1

Försöksbutikerna 10 st

Jämförelsebutikerna 6 st

1 409

5,9 0,5 2,1 0,6 1,6

9,7 1,0 3,2 0,2 13,3

I huvudsak personer som sökt göra inköp mer än en gång under dagen.

Antal kunder som vägrats inköp av olika anledningar är högre i jämförelsebutikerna — där personalen efter individuellt bedömande begärt legitimation — än i försöksbutikerna. Av de 14 085 kunder som gjorde inköp i försöksbutikerna medförde 13 324 eller 94,6 procent legitimationshandling. Iakttagelser i samband med försöket Försöket gav vid handen att personalen genom den förstärkning som givits butikerna (ökning av antalet arbetstimmar med i medeltal 33 procent) hann betjäna kunderna utan att — åtminstone mellan kl. 9—12 — några längre köer eller väntetider uppstod. Efter kl. 12 blev kundtillströmningen emellertid större och vid en del av butikerna uppstod tidvis kö på gatan utanför butiken. Väntetiderna för kunderna varierade därvid mellan 10 och 20 minuter.

B. Försöket i Västerås den 2 december

1961 De två provbutikerna var Trädgårdsgatan 14 (nr 1901) och Vasagatan 9 (nr 1902). På grund av att kunder, som normalt gör sina inköp i Västerås, i stället kan ha anlitat butik nr 1910 i Hallstahammar, har uppgifter beträffande sistnämnda butik även medtagits i den första jämförelsen. Någon markerad förskjutning av inköpen den 2/12 från Västerås till Hallstahammar kan knappast konstateras, även om Västerås-butikernas andel från den 25/11 till den 2/12 sjönk med 1,28 procentenheter. Å andra sidan var Västeråsbutikernas andel den 25/11, såsom framgår av tabellen, större än å tidigare jämförelsedagar.

93 Tabell

5.

Omsättningsfördelning

Butikerna i Västerås

2/12 1961 (provdagen). . . 25/11 1961 18/11 1961 11/11 1961 1/1—6/5 1961 genomsnitt 3/12 1960

Kronor

0/

88 805 86 186 83 083 88 272 98 520 101 586

82,06 83,34 82 92 81,40 82,14 81,66

ia

Butiken i Hallstahammar

Samtliga butiker

Kronor

°/ /o

Kronor

19 408 17 232 17 112 20 171 21 415 22 808

17,94 16,66 17,08 18,60 17,86 18,34

108 213 103 418 100 195 108 443 119 935 124 394

0/

/o

100,00 100,00 100,00 100,00 100,00 100,00

G e n o m e n n o t i s i l o k a l p r e s s e n t i s d a g e n d e n 28/11 fick V ä s t e r å s b o r n a i g o d t i d k ä n n e d o m o m a t t l e g i t i m a t i o n s p r o v s k u l l e ä g a r u m l ö r d a g e n d e n 2/12. N o t i s e n f ö r e k o m e n d a s t d e n n a e n d a g å n g o c h efterföljdes av ett officiellt m e d d e l a n d e , s o m p u b l i c e r a d e s f ö r s t m o t v e c k a n s slut. Man k u n d e d å m ö j l i g e n v ä n t a att t i s d a g s n o t i s e n s k u l l e m e d f ö r a e n f ö r s k j u t n i n g av p l a n e r a d e l ö r d a g s k ö p till v e c k a n s t i d i g a r e d a g a r . D e t t a s p ö r s m å l b e l y s e s av e f t e r f ö l j a n d e s a m m a n s t ä l l n i n g a r . Tabell

6. Västerås-butikernas

omsättning fördelad tive 20111—25/11

på veckodagar 1961

27/11—2/12 1961

27/11—2/12

respek-

20/11—25/11 1961

Veckodag Datum

Kronor

%

Datum

Kronor

27/11 28/11 29/11 30/11 1/12 2/12

32 980 34 213 42 506 57 622 83 814 88 805

9,70 10,07 12,50 16,95 24,66 26,12

20/11 21/11 22/11 23/11 24/11 25/11

27 315 25 525 37 019 46 333 73 358 86 186

9,23 8,63 12,52 15,67 24,81 29,14

339 940

100,00

295 736

100,00

respektive

21/11-

°/ /o

Måndag Tisdag Onsdag Torsdag Fredag Lördag Summa Västerås-butikernas

omsättning

fördelad

på veckodagar 26/11 1960

28/11—3/12

28/11—3/12 1960

21/11—26/11 1960

Veckodag

Måndag Tisdag Onsdag Torsdag Fredag Lördag Summa

Datum

Kronor

0/

Datum

Kronor

0/

/o

28/11 29/11 30/11 1/12 2/12 3/12

30 727 32 590 42 692 44 580 68 062 101 586

9,60 10,18 13,33 13,92 21,25 31,72

21/11 22/11 23/11 24/11 25/11 26/11

23 442 25 336 34 896 40 191 66 107 100 361

8,07 8,73 12,02 13,84 22,77 34,57

320 237

100,00

290 333

100,00

/o

År 1961 h a d e v e c k a n 27/11—2/12 t o t a l t sett e n c a 15 p r o c e n t s t ö r r e o m s ä t t n i n g ä n v e c k a n 2 0 / 1 1 — 2 5 / 1 1 . M e l l a n m o t s v a r a n d e v e c k o r å r 1960 v a r ö k n i n g e n c a 10 p r o c e n t . D e n v e c k a s o m 1961 s l u t a d e m e d p r o v e t d e n 2/12 h a d e alltså e n s t ö r r e ökn i n g i f ö r h å l l a n d e till v e c k a n i n n a n ä n v a d s o m v a r fallet 1960.

94 Om man jämför lördagen den 2/12 1961 med lördagen den 25/11 1961 är man benägen att dra den slutsatsen, att i veckan 27/11—2/12 en förskjutning skett av inköpen från lördagen till veckans tidigare dagar. Lördagsandelen sjönk ju från 29,14 till 26,12 procent. Ser man på motsvarande veckor 1960, finner man emellertid att även då lördagsandelen sjönk nästan lika mycket från den tidigare till den senare veckan, nämligen från 34,57 till 31,72 procent. Det förefaller därför som om tidningsnotisen den 28/11 endast i ringa grad kan ha förorsakat en minskning av försäljningen lördagen den 2/12 1961. Om någon nämnvärd förskjutning av försäljningen från den 2/12 till tidigare dagar i samma vecka således icke synes ha skett, kan det däremot konstateras att en förskjutning Västerås-butikerna emellan ägt rum på så sätt, att butik 1901 fått överta en del kunder från butik 1902. Detta är icke överraskande, eftersom butik 1901 — trots bättre utrymmen — normalt har ca 40 procent lägre försäljning än butik 1902. Förskjutningen är icke särskilt stark men dock fullt tydlig, såsom framgår av nedanstående siffror. Tabell 7. Lördagsförsäljning Butik 1901 Kronor 2/12 1961 25/11 1961 18/11 1961 11/11 1961 1/1—6/5 1961 genomsnitt 3/12 1960

36 621 32 920 31 459 34 155 35 505 40 354

vid

Västerås-butikerna Butik 1902

Kronor

Kronor 41,24 38,20 37,86 38,69 36,04 39,72

Summa

52 184 53 266 51 624 54 117 63 015 61 232

58,76 61,80 62,14 61,31 63,96 60,28

88 805 86 186 83 083 88 272 98 520 101 586

100,00 100,00 100,00 100,00 100,00 100,00

Vad slutligen angår toppkassor å andra dagar än lördagar, d. v. s. försäljningsbeloppen å vissa dagar före helger, kan följande siffror anföras. Butik 1901 Kronor

Butik 1902 Kronor

1960 20/12 före jul 21/12 22/12 23/12 30/12 nyår. påsk. 1961 29/3 30/3 28/4 valborgsmäss. 29/4 19/5 pingst 21/6 midsommar. 22/6 3/11 » ailhelgonahelgen. .

51 013 59 414 91 264 92 299 76 583 82 857 78 784 57 393 57 342 73 624 49 759 101 680 55 704

88 669 107 215 149 006 142 893 119 980 124 860 109 712 86 911 97 890 116 878 81 944 138 159 83 521

Genomsnitt för samtliga 13 dagar.

71 363

111 357

Dag

Enligt tab. 7 låg genomsnittsomsättningen för butik 1901 mellan 31 459 och 40 354 kronor och för butik 1902 mellan 51 624 och 63 015 kronor. Den genomsnittliga toppkassan före helger uppgick för butik 1901 till 71 363 kronor och för butik 1902 till 111 357 kronor, d. v. s. i båda fallen ungefär dubbla beloppet jämfört

95 med en »normal» lördagskassa. Den absolut största kassan nåddes av butik 1901 sista dagen före midsommar (101 680 kronor) och av butik 1902 näst sista dagen före jul (149 006 k r o n o r ) . Dessa belopp ligger ca 190 respektive ca 170 procent över de »normala» lördagskassorna för dessa butiker. Att den relativa ökningen lör toppkassan ligger högre på butik 1901 än på butik 1902 tyder på att en del kunder, liksom lördagen den 2/12 1961, flyttat sina inköp från butik 1902 till butik 1901. Försäljningskapaciteten i butik 1902 torde dagen för toppkassan ha varit utnyttjad till sin yttersta gräns, medan detta icke varit fallet med butik 1901. De lägsta helgkassorna redovisades av båda butikerna näst sista dagen före midsommar med 49 759 respektive 81 944 kronor, vilket är ca 40 respektive ca 45 procent mera än försäljningsvärdet en vanlig lördag.

Personalanvändningen ni. m.

För jämförelse av personalanvändning m. m. har utvalts tre lördagar med en i det närmaste jämförbar försäljning (lördagarna den 7/10, 11/11 och 25/11). Följande sammanställning visar försäljning, personalanvändning m. m. för de båda butikerna. Tabell 8. Försäljning,

personalanvändning

m. m. för de två

Västerås-butikerna ökning +

Medeltal Minskn.— Lördagen Lördagen Lördagen för dessa Lördagen i % av tre lör11/11 25/11 7/10 2/12 medeldagar talet Försäljning i kronor Antal personer sysselsatta med butiks- och lagerarbete Tjänstgöringstimmar Försäljning i kronor per anställd och tjänstgöringstimme (exkl. ordningsvakter) Totala antalet tjänstgöringstimmar (inkl. ordningsvakter) Försäljning i kronor per anställd och tjänstgöringstimme (inkl. ordningsvakter)

+

2,2

86 181

88 272

86 186

86 879

88 805

23 102

22 99

22 98

22 100

24 120

+ 9,1 + 20,0

— 14,8

+ 27,0

— 19,4

Antalet sysselsatta personer (exkl. ordningsvakter) har ökat med 2 och antalet fullgjorda arbetstimmar har ökat med 20 procent (mot 23,3 procent för Stockholm). Försäljningen i kronor per arbetstimme har minskat med 14,8 procent (mot 17,9 procent för Stockholm). Försäljningen per arbetstimme under lördagen den 2/12 (»legitimationsdagen») är praktiskt taget densamma som motsvarande dag (den 25/11 i Stockholm). Tages även hänsyn till den arbetstid som fullgjorts av ordningsvakterna har arbetstiden ökat med 27 procent och försäljningen per arbetstimme minskat med 19,4 procent. Med den extra arbetskraft som insatts i butikerna kunde personalen åtminstone mellan kl. 9 och 12.30 betjäna kunderna utan att några längre väntetider uppstod.

96 Under sista halvtimmen blev dock kundtillströmningen så stor att kö uppstod på gatan utanför butikerna. Väntetiden vid denna tid uppgick till 10—20 minuter. Antal expeditioner och antal vägrade inköp ni. ni.

Antal expeditioner och antal vägrade inköp var följande. Tabell 9 Butik

Antal expeditioner Antal vägrade inköp på grund av: Onykterhet Åldersskäl Avstängning från inköpsrätt Annan anledning

2 218

4 3 2 1

16 3 2 1

Av de 3 636 kunder som gjorde inköp i försöksbutikerna medförde 3 412 eller 93,8 procent legitimationshandling.

BILAGA 3

Det finska systemet

1. Tidigare

förhållanden

Under krigsårens exceptionella förhållanden började Oy Alkoholiliike Ab att anställa speciella funktionärer vid butikerna (till stor del f. d. polismän), vilka hade till uppgift att förhindra kända alkoholmissbrukare att göra inköp i alkoholbutikerna. Dessa försök att effektivisera försäljningskontrollen med stöd av speciella funktionärers personkännedom misslyckades emellertid. Man övergick därför till att successivt registrera alkoholköparna i hela landet samt att göra rätten till inköp av alkoholdrycker beroende av företeende av ett särskilt inköpsbevis. Systemet utvecklades sedermera till att på inköpsbeviset antecknades till en början kundernas besök och sedermera även inköpta alkoholmängder. Någon kvantitetsransonering av den typ som tidigare gällde i Sverige infördes dock ejNämnda kundkontroll är ett av de medel som alkoholbolaget använt sig av för att uppfylla de förpliktelser som lagen om alkoholdrycker fastslagit, när det gäller utövandet av bolagets verksamhet. I nämnda lags § 5 fastslås, att »alkoholrörelsen skall så ordnas, att, jämte det olovlig rörelse förhindras, bruket av alkoholdrycker inskränkes till det minsta möjliga samt fylleri och dess fördärvliga verkningar förebyggas». I § 34 av nämnda lag ges förbud mot försäljning i vissa fall. Paragrafens lydelse är för närvarande följande: »Alkoholdrycker må ej försäljas: 1) till person, som uppenbarligen är under tjuguett år; 2) till manskap eller värnpliktigt underbefäl vid krigsmakten utan tillståndsbevis av vederbörande befäl; 3) till den, som är drucken eller å försäljningsstället befinner sig i sällskap med drucken; ej heller 4) för övrigt i de fall, där missbruk kan antagas äga rum. Föreståndare för försäljningsställe är berättigad att i samråd med den i 16 § nämnda inspektören för viss tid, högst ett år, förbjuda försäljning av alkoholdrycker till den, som befunnits uppenbarligen missbruka sådana.» Utöver ren kundkontroll försökte bolaget under åren efter kriget dels genom utfärdande av försäljningsförbud och dels genom övervakning av köp och användning av alkoholdrycker att successivt strama till alkoholsederna. I detta syfte ägde enskilda informativa samtal rum med till slut samtliga personer vilka önskade få rätt att inköpa alkoholdrycker. I slutet av 1940-talet och början av 1950-talet upptogs på kundkontrollens program även direkt behandling av svåra alkoholmissbrukare. Systemet kom att bli mycket komplicerat och kostnadskrävande. För dess genomförande behövdes, när verksamheten var som livligast, 275 funktionärer. Över 100 000 enskilda informativa samtal ägde rum per år. Kostnaderna beräknades 7—201630

98 uppgå till (i 1957 års penningvärde) 142 milj. mark per år (efter nuvarande kurs ca 2,3 milj. svenska k r o n o r ) .

2. översyn

av tidigare

bestämmelser

Systemet med kundkontroll samt inköpsbevis fick emellertid aldrig något stöd hos allmänheten. Det accepterades under krigsåren, men allteftersom övriga regleringar sammanhängande med kriget upphörde, blev oppositionen mot systemet allt starkare. Detta gäller dock icke polismyndigheterna samt de sociala organen, vilka hela tiden var av den uppfattningen att bolagets kontrollsystem var av stor betydelse och kunde bidraga till en förbättring av alkoholläget i landet. Bolaget införde emellertid vissa lättnader i och med att förhållandena blev mer stabiliserade. Sålunda erfordrades från och med juli 1949 inte längre inköpsbevis för inköp av lätta viner och öl. Från och med maj 1952 fick även starka viner köpas utan företeende av inköpsbevis. Åtgärderna vidtogs i främsta rummet för att få efterfrågan på alkoholdrycker inriktad på alkoholsvagare drycker. Dessa lättnader kom dock att få vissa biverkningar. Visserligen kunde man genom kundkontrollen på ett tillfredsställande sätt kontrollera försäljningen av alkoholdrycker till innehavare av inköpsbevis, men dessa personer var till absolut övervägande del måttliga brukare av alkoholdrycker. Missbrukarna däremot, vilka ej erhöll inköpsbevis, kom att utgöra en allt större andel av den kategori som inköpte framförallt starkviner. Vid sådan försäljning tillämpades ingen kontroll.

3. 1957 års reform För att åstadkomma ett mera effektivt system tillsattes 1954 den s. k. kundkontrollkommittén med uppgift att framlägga förslag om »huru under r å d a n d e förhållanden på det mest ändamålsenliga sättet, med minsta möjliga omak för hederliga kunder, alkoholmissbrukare kunde skiljas från den stora mängden köpare och huru behandlingen av dem lämpligast skulle ordnas och koordineras med det arbete, som i övrigt utfördes bland missbrukarna». Kommittén fick vidare i uppdrag »att följa med och leda de experiment, vilka som bäst pågick i Villmanstrand och Kuopio i syfte att vidareutveckla metoden med inköpsbevis, samt att framkomma med förslag på grund av dessa experiment eller förslag till annars lämpligbefunna modifikationer i det nuvarande kundkontrollsystemet». Kommittén konstaterade, att alkohollagens förbud för bolaget att sälja alkoholdrycker i de fall då missbruk kunde antagas förekomma tycktes förplikta alkoholbolaget att för närvarande och även under de närmast kommande åren övervaka sin försäljning på ett effektivare sätt än som var möjligt att göra endast på grund av personkännedom. Att skilja alkoholmissbrukarna från den stora mängden köpare förutsatte emellertid, att alla köpare åtminstone i princip ålägges skyldigheten att styrka sin identitet oberoende av arten av inköpt dryck. Kontrollen i övrigt borde emellertid inskränkas i görligaste mån och äga r u m på sådant sätt, att den ej över hövan störde försäljningen och kunderna. Kommitténs arbete ledde till följande ändringar i tidigare system: 1) Behandlingen av terapeutisk art av alkoholmissbrukare upphörde. 2) Den vid varje köp företagna avstämplingen av inköpsbevisen ävensom den allmänna noteringen av alkoholinköp i kundernas inköpsbevis avskaffades.

99 3) På annan ort tilläts inköp med alkoholbolagets legitimationsbevis utan begränsning av antalet gånger. 4) Kontroll- och registerbyråerna på de större orterna slopades och i stället skapades ett centralregister i Helsingfors. 5) De vid missbruk mest använda utanför systemet stående starkvinerna (20 sorter) upptogs igen i detta system.

4. Nuvarande

tillvägagångssätt

vid

försäljningskontrollen

För inköp av spritdrycker samt 20 starkvinssorter (i huvudsak inhemska starkviner) fordras, att köparen är godkänd som kund vid någon av bolagets butiker. Som bevis för inregistreringen erhålles alkoholbolagets legitimationsbevis. Gången för erhållande av dylikt legitimationsbevis är följande. Då en person infinner sig i butik för att anmäla sig som kund, utredes först hans identitet. I kundregistret som föres på butiken tar man därefter reda på, om han redan tidigare är kund. Är så icke fallet, utskrives ett kundkort, varav duplikatexemplar i form av en talong insändes till centralregistret i Helsingfors. Butiken utskriver Alkos legitimationsbevis för kunden men utlämnar icke legitimationsbeviset i samband med utskrivningen utan uppmanar kunden att avhämta beviset om en vecka. Inköp får dock göras redan första gången, om kunden erlägger stämpelskatt. Denna utgör första gången 300 mark (med nuvarande växelkurs 4 kronor 80 öre i svensk valuta) och därefter vid den årliga förnyelsen 100 mark. Har icke centralregistret under veckan fram till dess att beviset normalt utlämnas till kunden lämnat uppgift om förhinder, överlämnas legitimationsbeviset till kunden, som får börja använda det för sina inköp. Det finnes ingen exakt siffra på antalet giltiga legitimationsbevis, men kundräkningar som företagits av Alko visar, att antalet bevis per 100 mantalsskrivna invånare år 1956 uppgick till 15,88 och år 1960 till 15,59. Stämpelskatt för erhållande av legitimationsbevis (antingen nytillkommet bevis eller årlig förnyelse) erlades under sistnämnda år av ca 691 000 personer, varav ca 102 000 kvinnor. Drygt en fjärdedel av den befolkning som på grund av sin ålder är berättigad att inneha legitimationsbevis har erlagt stämpelskatt för sådant bevis. Ökningen av antalet legitimationsbevis har varit särskilt kraftig för åldersgruppen 21—24 år. Enligt Alko kan huvudorsaken anses ligga i de senaste årens förändringar i de ungas beteende i fråga om alkoholbruket samt i fråga om dessa yngres ekonomiska ställning. Även om man i princip utlämnar legitimationsbevis till samtliga personer som icke konstaterats vara misskötsamma, har bolaget valt att i samband med utlämnande av bevis till personer under 25 år lämna vederbörande viss information om alkoholbruket. Informationen ges dels i form av ett särskilt informationsblad, vari påpekas de skadeverkningar som kan följa av alkoholbruk, dels vid ett samtal mellan den blivande kunden och vederbörande butiksföreståndare. Kunden registreras, som framgår av ovanstående, dels i ett kundregister på butiken och dels i ett centralregister i Helsingfors. På kundkortet i butiken antecknas personuppgifter, kundens adress samt uppgift om eiiagd stämpelskatt. Plats finnes dessutom för anteckningar om alkoholmissbruk samt om av bolaget vidtagna åtgärder. Det kort som förvaras i centralregistret i Helsingfors innehåller emellertid endast personuppgifter samt uppgift om adress. I princip är kunden hänvisad att i hemorten företa sina inköp på den butik, där han är registrerad som kund. I den mån han önskar göra inköp på butik på andra orter än hemorten möter detta normalt sett inga hinder. Ett undantag gäl-

100 ler dock för Helsingfors, där kunder på butiker belägna i Helsingfors grannskap anvisas en, högst två butiker för inköp i Helsingfors, eftersom bolaget funnit att visst missbruk förekommit. Denna begränsning gäller dock ej för kunder från övriga delar av Finland. På grund av att arbetsplats och bostad i Helsingfors är belägna på relativt långt avstånd från varandra kan en kund bli anvisad två inköpsbutiker och i vissa enstaka fall tre. Sådana tillstånd har för närvarande givits till ca 1 procent av de inregistrerade kunderna i Helsingfors. Om en kund önskar bli anvisad annan inköpsbutik, inlämnar han sitt legitimationsbevis i den nya butiken, vilken utskriver kundkort jämte centralregistertalong. Kundkortet översändes till den lokalavdelning inom Alko, till vilken den gamla inköpsbutiken hör, och returneras därefter till den nya lokalavdelningen eller den nya butiken jämte det gamla kundkortet. Samtidigt bifogas eventuella meddelanden om missbruk. Anteckning om butiksbytet göres i kundens legitimationsbevis och kundkort. På centralregistret sökes kundens gamla talong fram och utbytes mot den inkomna nya talongen, varefter den gamla talongen förstöres. Centralregistret antecknar sålunda inga förändringar utan byter endast ut talongerna, vilka redan färdigskrivits i butikerna. När kunden sedan kommer till sin nya butik för förnyat besök, utlämnas hans legitimationsbevis försett med den nya butikens stämpel. Det gamla kundkortet införes i butikens kundregister, och det tillfälliga kundkortet, som använts i samband med bytet, förstöres. Något hinder för kund att göra inköp i butiken trots att formaliteterna kring inregistreringen av butiksbytet ännu ej är klarade föreligger inte. I undantagsfall kan vidare butiksbytet antecknas i kundens legitimationsbevis redan då han gör anhållan om byte, således innan anmälan översänts till den gamla lokalavdelningen och centralregistret. För den normale köparen innebär det finska systemet endast att inköp av spritdrycker samt vissa starkviner fordrar framvisande av legitimationsbevis. Vid vissa fall av alkoholmissbruk vidtas emellertid åtgärder i form av anteckning av inköpen eller försäljningsförbud. Till grund för dessa åtgärder ligger uppgifter som inkommer från polismyndigheter, socialnämnder och från Alkos egna butiker. Då uppgift om missbruk inkommer till en butik, undersöker personalen om personen är kund vid butiken. I så fall införes en anteckning på kundkortet. Viss code användes härför. Seniorförsäljaren (motsvarar förstemannen i Nya Systemaktiebolagets butiker) går igenom rapporterna och vidarebefordrar uppgifterna till olika myndigheter samt till övriga lokalavdelningar inom Alko. I den mån dessa lokalavdelningar sedermera fråntager en kund hans legitimationsbevis, översändes beviset till kundens egen butik. Anteckningar om rapportering till myndigheter m. m. införes i en rapport, eventuellt i en särskild mapp, varvid hänvisning till mappen göres på kundkortet. När det gäller den åtgärd som bör vidtagas i anledning av de inkomna uppgifterna om alkoholmissbruk, rådgör seniorförsäljaren med butiksföreståndaren. Om uppgiften avser missbruk som ligger långt tillbaka i tiden eller gäller ett lindrigt fall eller om personalen på butiken är förvissad om, att kunden i fråga kan anses som en skötsam medborgare, föranleder uppgiften i undantagsfall ingen åtgärd. I andra fall införskaffas ytterligare utredning, innan åtgärd beslutas. Kontakt tas i vissa fall med myndigheterna eller med kunden själv. Framgår av utredningen att alkoholmissbruket kan anses såsom lindrigt eller tillfälligt, tas inte någon personlig kontakt med kunden annat än i form av brev. Åsyftas emellertid längre gående åtgärder, tas personlig kontakt med kunden.

101 Vid lindriga fall av missbruk innebär detta, att ett samtal föres, varvid kunden varnas för följderna av ett upprepande. Man klargör därvid också för kunden, vilka åtgärder som Alko kan tillgripa, om ytterligare missbruk konstateras. Anteckning om den meddelade varningen göres i kundregistret. Om det är fråga om dryckenskap eller antaglig dryckenskap eller om vederbörande skaffat alkoholdrycker på lagstridigt sätt genom anlitande av annan kund, meddelas kunden att inköpen under bestämd tid framåt skall antecknas i legitimationsbeviset. Beviset förses då med tilläggsblad, vilka förvaras av kunden. Beslutet om försäljningsförbud, om sådant anses böra tillgripas, skall underställas en särskild nämnd för försäljningsförbud. Denna består enligt lagen om alkoholdrycker av föreståndaren för Alkos butik och den av kommunalfullmäktige utsedde kommunala inspektören för alkoholrörelsen. Ärendet föredrages vanligen av seniorförsäljaren eller biträdande butiksföreståndaren. Först sedan nämnden fastställt förbudet, blir detta gällande. Vid mera kvalificerade former av dryckenskap eller annat missbruk, såsom langning, rattfylleri eller annat som grovt ansett alkoholmissbruk, hänskjutes frågan omedelbart till nämnden för handläggning. I alla osäkra fall införskaffas då yttranden av polis- och socialmyndigheter. Försäljningsförbudets längd varier a r mellan tre och tolv månader. Vid vissa fall av missbruk kan nämnden anse det ändamålsenligt att ännu en gång låta kunden få förtroendet att handla i Alkos butiker. Anteckningar föres då om kundens inköp. Om den registrering av inköpen som då sker visar att något positivt resultat ej erhålles, kan frågan om försäljningsförbud på nytt upptagas av nämnden för handläggning. Det skall här slutligen anmärkas, att på grund av det finska systemets konstruktion beslut om inköpsanteckning eller försäljningsförbud i allmänhet får effekt först från och med det kunden i början av det följande kalenderåret försöker få sitt inköpsbevis förnyat. Inköpsförbuden avser aldrig lätta viner och maltdrycker. Åtgärderna i form av anteckning av inköpen eller i form av inköpsförbud har relativt ringa omfattning. Under år 1960 tillämpades inköpsanteckning för inte fullt 15 000 personer. Huvudorsak för beslutet om inköpsanteckning var i ca 8 000 fall onyktert leverne och i ca 5 000 fall oproportionerligt stora inköp. Försäljningsförbud utfärdades i 13 000 fall, varav ca 11000 gällde förbud för tidigare inregistrerade kunder och 2 000 fall personer som gjort inköp utan legitimation. I 5 000 fall var försäljningsförbudet för inregistrerade kunder förorsakat av onyktert leverne. En annan stor orsaksgrupp var anskaffning av alkoholdrycker åt andra. Dessutom förekom relativt många fall av oskäligt rikliga inköp samt framförande av motorfordon under alkoholpåverkan. När det gällde försäljningsförbud för oregistrerade kunder motiverades detta i de flesta fall med onyktert leverne. Enligt uppgift från Alkoholbolaget har man alltmera börjat övergå från försäljningsförbud till inköpsanteckning, vilket anses ge ett bättre resultat. Ombudsköp samt försändning

Ombudsköp är ej tillåtna. Ej heller finnes motsvarigheter till utlämningsställena i Sverige, men möjlighet ges att få varan tillsänd efter rekvisition. Denna tillgår så, att kunden får insända pengar samt legitimationsbevis tillsammans med en rekvisition. Varan försändes genom förmedling av statsjärnvägarna samt deras busslinjer. För den skötsamme köparen utgöres legitimationsbeviset av en folder (vikt i tre delar). På första sidan står enbart texten »Legitimation gällande såsom av

102 Oy Alkoholiliike Ab utfärdat inköpsbevis». På sidan 2 finnes plats för fotografi, vilket förses med stämpel. Dessutom står butikschefens samt innehavarens personliga namnteckningar. I övrigt är utsatt vederbörandes för- och efternamn, födelsedatum, titel samt bostadsort. På sidan 3 finnes plats för butiksstämpel samt påstämpling vid erläggande av stämpelskatt (som tidigare nämnts 300 mark vid utfärdandet samt därefter 100 mark årligen 1 ). Övriga sidor innehåller dels uppgifter om att vid inköp av alkoholdrycker bör beviset på begäran uppvisas, dels uppgifter om öppethållandetiderna för butikerna samt att till en och samma köpare expedieras högst 2 liter spritdrycker, 5 liter vin och 8 liter maltdrycker. Slutligen innehåller foldern en uppräkning av de fall, då intyget kan fråntagas innehavaren. Dessa fall är följande: 1) person som är drucken, 2) person som försöker använda annans intyg, 3) person som säljer eller mot ersättning anskaffar alkoholdrycker åt andra ävensom den som utan ersättning anskaffar alkoholdrycker åt person, för vilken försäljningsförbud utfärdats eller åt vilken alkoholdrycker enligt lag inte får säljas, 4) person, i vars intyg förefintliga anteckningar ändrats eller utplånats, 5) i övriga fall, då missbruk eller olaga hantering av alkoholdrycker kan antas föreligga. Om personen i fråga skall få inköpen registrerade (obs. att detta endast gäller inköp av spritdrycker samt vissa starkviner), förses legitimationsbeviset med tilläggsblad, på vilka inköpen antecknas. Effekten av nuvarande finska system

Den av Alko grundade alkoholpolitiska forskningsinstitutionen h a r noga följt effekten av de olika åtgärder som vidtagits av bolaget. Speciellt har man sökt konstatera, om de förändringar i systemet vilka vidtogs 1957 fått någon betydelse för totalkonsumtionen, dennas sammansättning, antalet anhållanden m. m. Enligt uppgift av chefen för institutionen pol. dr Kettil Bruun ger undersökningarna vid handen, att 1) reformen inte föranlett förskjutningar i konsumtionens storlek, 2) reformen inte föranlett förskjutningar i antalet anhållanden för fylleri, 3) reformen inte föranlett förskjutningar i brott mot alkohollagen. Däremot h a r reformen föranlett strukturförändringar i konsumtionen — konsumtionen av starkvin har sjunkit, vilket lett till en motsvarande ökning av brännvinskonsumtionen. Detta sammanhänger med att inköp av starkviner icke tidigare fordrade företeende av legitimationsbevis. I den mån som inköp numera göres av person, vilken är föremål för inköpsanteckning, saknar han anledning att såsom tidigare inköpa starkviner, eftersom dessa blir registrerade likaväl som spritdrycksinköpen. Det finska systemets kostnader

Enligt uppgifter från Alko h a r det varit möjligt att genomföra nuvarande system till relativt ringa kostnader. Sålunda skulle övervakningen av försäljningen i butikerna uppgå till endast ca 7 procent av alla i butiken förekommande arbeten. Uttrycks detta i lönsummor, innebär det för 1960 omkring 47 milj. mark (omräknat i svensk valuta 750 000 kronor), varvid hänsyn tagits till semesterlöner men ej till socialutgifter (pensionskostnader m. m . ) . 1 Vid erhållande av nytt inköpsbevis — när det förutvarande förlorats eller förslitits — gäller samma avgifter som när bevis första gången erhålles.

103 Utöver dessa kostnader kommer kostnaderna för centralregistret i Helsingfors samt för vissa mindre lokala register. Antalet sysselsatta vid dessa register är dock relativt ringa (vid centralregistret totalt sex p e r s o n e r ) , varför de ytterligare kostnaderna endast skulle uppgå till ca 20 milj. mark (ca 320 000 kronor) årligen. Genom att alkoholbolaget erhållit rätt att uppta stämpelskatt innebär systemet totalt sett inga kostnader för bolaget, eftersom stämpelskatten uppgår till ca 100 milj. mark per år. Kostnaderna för legitimationssystemet bäres sålunda direkt av kunderna. Alkos samarbete med myndigheter

Som tidigare nämnts innebar reformen 1957 bl. a., att alkoholbolaget upphörde med att direkt ta vård om alkoholmissbrukare. I stället har en intimare kontakt tagits med social- och polismyndigheter samt kommunala nämnder och organisationer. F r å n och med början av år 1962 har detta samarbete blivit lagstadgat genom att i »Lagen om vård av missbrukare av berusningsmedel» intagits bestämmelser om utbyte av uppgifter om missbruk mellan olika myndigheter och Alko samt om skyldighet att på varje ort sträva till samarbete för avlägsnande av alkohololägenheterna. Rent praktiskt har samarbetet fått formen av att Alkos tjänstemän har intim kontakt med tjänstemännen inom polisväsendet samt social- och nykterhetsnämnderna. Vidare hålles årligen på 70—80 orter diskussioner, vari deltar — förutom tjänstemän i Alko — representanter från polisen och social- och nykterhetsnämnderna. På några platser har permanenta samarbetsorgan för alkoholfrågor etablerats.

BILAGA 4

Teknisk beskrivning och kostnadsberäkning av olika alternativ för registrering

I det följande redovisas kostnaderna för de två registreringsalternativ, som på sin tid framlades av 1944 års nykterhetskommitté, framräknade till 1961 års kostnadsnivå och med hänsyn tagen till nuvarande antal expeditioner i butikerna. Därjämte lämnas en redogörelse för dels ett registreringsalternativ med klippkort och dels ett alternativ med särskilt inköpskort. Redogörelse för nykterhetskommitténs båda alternativ har lämnats i det föregående, varför i det följande — som bakgrund till framräkningen av kostnaderna till 1961 års nivå — endast några summariska uppgifter skall lämnas om huvudpunkterna i nämnda registreringsförslag.

Nykterhetskommitténs

alternativ

1 Varje person, som fyllt 21 år och ej var upptagen i en spärrlista gällande för hela riket, skulle få göra inköp. Kund skulle lämna skriftlig rekvisition samt styrka sin identitet med handling som innehöll födelsenummer. Riksspärrlistan uppställdes efter födelsenummer. Den beräknades innehålla 50 000 uppgifter. Vid inköpet antecknade expediten det 9-siffriga födelsenumret och inköpt kvantitet samt datum för inköpet på en rekvisitionsblankett. Rekvisitionerna bearbetades. På begäran sändes utdrag till nykterhetsnämnd. Vid sina kostnadsberäkningar utgick nykterhetskommittén från 1949 års kostnadsnivå samt 36 milj. inköp per år. Kommittén sammanfattade kostnaderna i följande poster: Kontrollstyrelsen. Riksbolaget: Centrala förvaltningskostnader inkl. kostnader för distriktskon tören Registreringscentralen: Personalkostnader övriga omkostnader Butikerna: Personalkostnader , , ,. , Lokalkostnader Frakter, emballage m. m

70 000 2 400 000 366 000 426 000

792 000

10 200 000 2 200 000 2 800 000 15 200 000 Summa kronor 18 462 000

Ovanstående kalkyl innefattar såväl kostnaderna för själva försäljningsverksamheten som för registreringen. Nykterhetskommittén skilde ej dessa kostnader från varann.

105 Beräkningarna hänför sig till en tid som ligger 13 år tillbaka. Genom de avsevärda kostnadsstegringar som skett under dessa år blir kostnaderna i dagens läge av helt annan storleksordning än de som ovan angivits. Härtill kommer att arbetsbelastningen i butikerna under den fria försäljningen ökat avsevärt. Mellan åren 1949 och 1961 har antalet expeditioner sålunda stigit från 36 till 77 milj. eller med 114 procent. Som expedition räknas varje avslutad försäljning som vid betalning registrerats i kassaapparat. Försäljning till restaurang ingår icke i det angivna antalet. För att ge en i möjligaste mån rättvisande bild av kostnaderna har basbeloppen granskats, innan de tagits till utgångspunkt för framräkningen till dagens läge. Denna granskning har underlättats genom att — beträffande vissa delposter — kostnaderna kan bedömas mot bakgrunden av de erfarenheter som numera vunnits angående arbetsmoment m. m. under den fria försäljningens tid. Granskningen har dock begränsats till kostnaderna för utminuteringsaffärerna. Den största kostnadsposten är lönerna till butikspersonalen (1949 beräknade till 10,2 milj. k r o n o r ) . Nykterhetskommittén förutsatte, att försäljningsrutinen enligt deras förslag —• bl. a. kontroll av folkbokföringsnummer på allmän legitimationshandling mot uppgifter i en bok med ca 50 000 nummer, anteckning eller markering av 9-siffrigt födelsenummer på hålkortsblankett, anteckning eller stämpling av datum för inköpet — skulle kunna utföras på samma tid som försäljning med motbok. Motsvarande rutiner i senare fallet innebar kontroll i ett i fråga om antalet uppgifter starkt begränsat register samt instämpling av inköpet i motboken. Det av nykterhetskommittén föreslagna förfarandet innebar mer arbete i butikerna och mindre arbete på kontoren. Av oss gjorda beräkningar rörande detaljerna i förfarandet leder till att arbetsmomentet kontroll av födelsenummer i riksspärrlistan i nykterhetskommitténs alternativ skulle ta ungefär samma tid som kontrollen i butiksregistret och stämplingen i motboken tog. Det merarbete som skulle tillkomma i butikerna utgjordes av hanteringen med hålkortsblanketterna och anteckningen av 9-siffrigt födelsenummer på desamma. Varje expedition kan enligt vad numera står klart därigenom beräknas bli förlängd med omkring l/s—3/i minut. Denna till synes obetydliga ökning av expeditionstiden skulle — med hänsyn till det stora antal expeditioner det här är fråga om — kräva en ökning av antalet butiksanställda med ungefär 200 personer och en ökning av butikernas lönekostnader med 12 procent eller från 10,2 till 11,4 milj. kronor. Den längre expeditionstiden och det utökade antalet butiksanställda skulle ha krävt en utökning av butikslokalerna. De utrymmen det var fråga om var de egentliga expeditionslokalerna — d. v. s. utrymmet utanför och innanför disken — de i kostnadshänseende dyraste lokaldelarna. En avsevärd höjning av, lokalkostnadsposten i nykterhetskommitténs förslag torde sålunda varit motiverad. Här räknar vi dock endast med att lokalkostnaderna hade behövt ökas i samma proportion som personalökningen eller med 12 procent, vilket skulle innebära en ökning från 2,2 till 2,5 milj. kronor. Pensionskostnaderna är icke medtagna i nykterhetskommitténs kalkyl. Dessa utgör emellertid en avsevärd del av personalkostnaderna, varför desamma synes böra intagas i kalkylen. Pensionsåldern för systembolagspersonalen är 60 år för kvinnor och 65 år för män. Pensionskostnaderna har här beräknats utgöra ungefär 25 procent av lönen. Detta procenttal överensstämmer med den pensionskostn a d som Svenska Personalpensionskassan räknade med omkring år 1950. Med ovan vidtagna justeringar i den ursprungliga kalkylen redovisas i det följande kostnaderna framräknade till 1961 års kostnadsnivå med dels 36 milj. ex-

106 peditioner (nykterhetskommitténs förutsättning) och dels med det faktiska antalet expeditioner 1961 eller 77 milj.

Beräknade kostnader 1949

1949 års kostnader framräknade till 1961 års nivå Med samma antal expeditioner som 1949 (36 milj.)

Med 1961 års faktiska antal expeditioner (77 milj.)

45 000 25 000

108 000 41 000

108 000 41 000

1 600 000 800 000

3 840 000 1 304 000

5 760 000 1 956 000

366 000 426 000

878 000 694 000

1 756 000 1 249 000

Butikerna: Löner Lokalkostnader m. m Försändningar, frakter, emballage jämte övriga omkostnader

11 400 000 2 500 000

27 360 000 4 075 000

49 248 000 8 150 000

2 800 000 3 353 000

4 564 000 8 047 000

6 390 000 14 218 000

Summa kronor

23 315 000

50 911 000

88 876 000

(36 milj.) Kontrollstyrelsen övriga omkostnader Riksbolaget Centrala förvaltningskostnader jämte kostnader för distriktskontoren: Övriga omkostnader Registreringscentralen: Löner

Rörande de särskilda posterna kan ytterligare anmärkas följande. Kontrollstyrelsen

Kostnaderna har fördelats på lön och övriga omkostnader samt framräknats till 1961 års kostnadsläge på samma sätt som i det följande angivits för systembolagets centrala förvaltningskostnader. Kostnaderna för kontrollstyrelsen beröres ej av ökningen av antalet expeditioner. Systembolaget

De centrala förvaltningskostnaderna innefattande kostnader för huvud- och distriktskontor har fördelats med 1 600 000 kronor på löner och 800 000 kronor på övriga omkostnader. Lönesumman för 1949 h a r framräknats till 1961 (36 milj. expeditioner) genom höjning med 140 procent, vilket motsvarar de löneökningar som systembolagets kontorspersonal erhållit mellan dessa år genom bl. a. iöneuppflyttningar och generella lönetillägg. Övriga omkostnader har uppräknats med 63 procent, vilket motsvarar ökningen av konsumentprisindex. Den ökning av antalet expeditioner som skett från 1949 till 1961 med 114 procent beräknas icke draga med sig en motsvarande kostnadsökning för den centrala administrationen. Enligt en försiktig beräkning torde kostnadsökningen kunna uppskattas till 50 procent. Hyres-, kontors- och liknande kostnader har mellan 1949 och 1961 enligt konsumentprisindex ökat med 63 procent.

107 ökningen av arbetsmängden ined 114 procent beräknas dra med sig en omkostnadsökning på 50 procent. Registreringscentralen. Ökningen av personalkostnaderna mellan 1949 och 1961 vid oförändrat antal inköp beräknas till 140 procent. En ökning av arbetsvolymen med 114 procent torde dra med sig en proportionellt lika stor ökning av rutinpersonalen. Den arbetsledande personalen torde dock ej behöva ökas. Här har räknats med att personalkostnaderna genomsnittligt kommer att fördubblas. Kostnaderna för lokaler, maskiner, hålkort och trycksaker m. m. har enligt konsumentprisindex ökat med 63 procent mellan 1949 och 1961 vid oförändrat antal inköp. Ökningen av antalet expeditioner med 114 procent drar med sig proportionellt lika stor ökning av vissa omkostnadsposter. Andra däremot, såsom exempelvis kostnader för lokaler och maskiner, ökar i mindre grad. Genomsnittligt har räknats med att dessa kostnadsposter ökar med 80 procent. Butikskostnaderna. Mellan åren 1949 och 1961 har lönekostnaderna för butikspersonalen ökat med 140 procent genom dels generella lönetillägg och dels löneuppflyttningar av vissa personalgrupper, exempelvis av försäljar- och lagerpersonal, inrättande av l : e mannatjänster, särskilda ålderstillägg vid 43 år för kvinnor och 45 år för män samt individuella löneuppflyttningar för ett antal butikschefer. Vid samma antal expeditioner och arbetsbelastning i övrigt som år 1949 skulle lönekostnaderna ha ökat från 11,4 till 27,4 milj. kronor. Mellan åren 1949 och 1961 har arbetsmängden i butikerna ökat väsentligt. Inom utminuteringen har antalet försålda buteljer stigit från 77 till 142 milj. eller med 85 procent. Antalet till restauranger försålda buteljer har ökat från 8 till 25 milj. eller med 221 procent. Detta senare gäller om såväl svenskt som utländskt starköl tas med i bilden. Med hänsyn till att det svenska starkölet i stor utsträckning försändes direkt från bryggeri till restaurang — varför butikerna i huvudsak har haft att göra med beställning, fakturering och betalningsbevakning — synes det emellertid rimligt, att vid beräkningen endast ta hänsyn till 40 procent av buteljantalet för svenskt starköl. Ökningen blir i så fall 139 procent för utskänkningen. En av anledningarna till ökningen i buteljantalet inom såväl utminuteringen som utskänkningen är bl. a. att hel- och halvliterbuteljerna utbytts mot mindre buteljstorlekar, nämligen buteljer om 75 cl (helbuteljer) och 37,5 cl (halvbuteljer). Det bästa måttet på arbetet i butikerna torde dock vara antalet expeditioner. Detta antal har mellan åren 1949 och 1961 som tidigare nämnts ökat från 36 till 77 milj. eller med 114 procent. Trots de ökningar i arbetsmängd som här redovisats har vi vid beräkning av merarbetet endast förutsatt en personalökning med 80 procent. Lokalkostnader m. m. har mellan åren 1949 och 1961 enligt konsumentprisindex stigit med 63 procent från 2,5 till 4,1 milj. kronor. En ökning av antalet expeditioner med 114 procent kräver en avsevärd utökning av butiksnätet och en modernisering av äldre butiker. Kostnaderna för nya butiker är i dagens läge höga. Kvadratmeterpriset på äldre butiker ligger mellan 40—60 kronor. I nya butiker håller sig motsvarande kostnader på ca 80 —120 kronor per kvm, i speciella fall, såsom i storstädernas cityområden, avsevärt högre. Här räknas med att lokalkostnaderna inklusive värme m. m. ökar med 100 procent. Kostnader för fri försändning, frakter, emballage m. m. beräknas mellan 1949 och 1961 ha ökat med 63 procent. Vid en ökning av kundantalet stiger dessa kostnader i stort sett proportionellt med kundökningen. Genom att försändningsverksamheten avsevärt minskat

108 — bl. a. genom att nya butiker inrättats — uppskattas ökningen av dessa kostnader till 40 procent. Pensionskostnader. Pensionskostnaderna har beräknats utgöra 25 procent av lönesumman.

Kostnader för enbart legitimationskontroll och registrering av inköp

De belopp, som anförts i det föregående, hänför sig såsom tidigare nämnts till såväl registreringen som varuhanteringen i butikerna, vari innefattas intagning och uppläggning av varor samt försäljning av desamma. Kostnaderna enbart för legitimationskontroll och registrering beräknas bli följande. Av de personalkostnader, som enligt nykterhetskommitténs kalkyl ingår i de centrala förvaltningskostnaderna, beräknas 20 procent eller 320 000 kronor böra hänföras till legitimationskontroll och registrering. Av lokalkostnaderna beräknas likaledes 20 procent eller 160 000 kronor belasta dessa arbetsdetaljer. Kostnaderna för registreringscentralen faller helt på legitimationskontroll och registrering. I butikerna beräknas 30 procent av lönekostnaderna belöpa sig på den personal som sysslar med legitimationskontroll och registrering. I fråga om butikslokaler beröres i huvudsak endast själva försäljningslokalen av nu behandlade arbetsuppgifter. Såsom anförts i det föregående är dock denna del den i kostnadshänseende dyraste delen av butiken. Ungefär 30 procent av de totala lokalkostnaderna eller 750 000 kronor förutsattes belöpa sig på legitimationskontrollen och registreringen. Pensionskostnaderna beräknas utgöra 25 procent av lönekostnaderna. Mot bakgrunden av förestående överväganden redovisas i det följande kostnaderna för den av nykterhetskommittén föreslagna legitimationskontrollen och registreringen dels i 1949 års kostnadsnivå och dels i 1961 års nivå med samma antal expeditioner eller 36 milj. och dels med det faktiska antalet expeditioner 1961 eller 77 milj.

Beräknade kostnader 1949

1949 års kostnader framräknade till 1961 års nivå

36 milj. exp.

36 milj. exp.

77 milj. exp.

320 000 160 000

768 000 261 000

1 152 000 392 000

366 000

878 000

1 756 000

426 000

694 000

1 249 000

3 420 000 750 000

8 208 000 1 223 000

14 774 000 2 445 000

Centrala förvaltningskostnader jämte kostnader för distriktskontoren: Omkostnader, lokaler m. m Registreringscentralen.: Löner Kostnader för lokaler, maskiner, hålkort och trycksaker m. m Butikerna: Löner Lokaler, omkostnader m. m Pensionskostnader Summa kronor

1 027 000

2 464 000

4 421 000

6 469 000

14 496 000

26 189 000

109 Nykterhetskommitténs

alternativ

2 Enligt detta alternativ skulle systembolagen bibehållas men deras antal reduceras till 24. Köpare anknöts till visst bestämt utminuteringsställe. Kunden antecknade sitt namn på ett inköpskort -— förvarat i butiken •— på vilket inköpen sedermera noterades. I varje butik ordnades inköpskorten i nummerföljd och på dessa antecknades eventuell avstängning. Vid inköp avlämnades skriftlig rekvisition. Namnteckningen kontrollerades mot inköpskortet. På detta antecknades datum för inköpet samt kvantiteten inköpta rusdrycker. Korten bildade ett inköpsregister, varifrån uppgifter lämnades till de nykterhetsvårdande organen. Detta alternativ anknöt till den tidigare systembolagsorganisationen och den arbetsfördelning som var rådande mellan kontrollstyrelsen och systembolagen. Det anknöt vidare till det förhållandet att varje kund på motbokstiden var bunden till viss butik. Under dessa förutsättningar beräknade nykterhetskommittén att samtliga kostnader — således även de rena försäljningskostnaderna — skulle uppgå till 20,3 milj. kronor i 1949 års kostnadsnivå. Detta belopp översteg med ungefär 10 procent jämförbara kostnader för alternativ 1. I dagens läge (1961) skulle — om de ursprungliga förutsättningarna för alternativets genomförande förefunnits — de totala kostnaderna alltså ha uppgått till ungefär 98 milj. kronor. Särkostnaderna för registreringen torde på samma sätt kunna beräknas till i runt tal 29 milj. kronor. Eftersom de ursprungliga förutsättningarna för alternativet icke längre förefinnes har vi dock icke gjort några närmare beräkningar angående kostnaderna för detsamma. Om nämnda alternativ för en allmän inköpsregistrering skulle införas i dagens läge, finge man givetvis utgå från nuvarande organisatoriska förutsättningar med Nya Systemaktiebolaget såsom ett för hela riket gemensamt detaljhandelsbolag. Härigenom skulle vissa kostnadsbesparingar kunna uppnås. Likväl är det, med hänsyn till det större inslaget av manuellt utfört rutinarbete, uppenbart, att merkostnaderna för en allmän inköpsregistrering enligt detta alternativ skulle bli något högre än om nykterhetskommitténs alternativ 1 skulle förverkligas. Såsom en sannolik siffra för merkostnaderna vid en inköpsregistrering enligt nämnda kommittés alternativ 2 synes med ledning härav kunna anges ca 27,5 milj. kronor om året.

Alternativet

klippkort

Detta alternativ har närmare diskuterats i den promemoria som överlämnats till kommittén från Nya Systemaktiebolaget. Registreringen sker genom att kort, som fullklippts eller eljest utbytts, hopsamlas och bearbetas. I det följande skall endast i korthet beröras vissa huvudpunkter beträffande det tekniska förfarandet.

A. Bundenhet till viss butik eller visst område

1. Skriftlig inköpsanmälan, som inlämnas i butik där vederbörande önskar bli kund. 2. Anmälan kontrolleras (av systembolagets distriktskontor) hos länsbyrån för folkbokföringen och länsnykterhetsnämnden. Registreringsuppgift sändes till ett centralt kundregister. 3. Föreligger ej hinder för inköp utställes inköpskort, försett med folkbokfö-

110 ringsnummer, namn och adress. Kunden skriver sitt namn på kortet. Kortet är indelat i olika sektioner för sprit, starkvin, lättvin och starköl. 4. Vid inköp markeras kvantiteten genom klipp i kortet. 5. Grova alkoholmissbrukare och langare avstänges efter samma regler som för närvarande. 6. De avstängda uppföres på spärrlista, som upprättas butiks- eller ortsvis. 7. Indrages inköpsrätten uppföres folkbokföringsnumret på spärrlista. Vid försök till inköp omhändertages kortet. 8. Fullskrivet kort utbytes mot nytt. De använda korten förvaras å distriktskontoren ordnade efter folkbokföringsnummer. Om så befinnes ändamålsenligare förvaras korten centralt för hela riket. Med ledning av desamma göres på begäran utdrag för nykterhetsnämndernas och polisens räkning. 9. Inköp under viss kortare tid i andra butiker medgives. Tillstånd härtill markeras med stämpel på kortet. 10. Vid flyttning till annat registreringsområde utställes nytt inköpskort. Det gamla indrages. 11. Vid försändning på rekvisition skall kunden skicka in kortet till sin butik jämte egenhändigt undertecknad rekvisition, försedd med adress samt likvid för varorna. 12. Ombud skall vara försett med fullmakt samt uppdragsgivarens inköpskort. 13. För att utsortera korten för avlidna och utflyttade m. fl. utbytes korten med vissa tidsintervaller. Genom ett sådant byte erhålles möjlighet att begränsa omfattningen av de spärrlistor som användes såsom arbetsexemplar i butikerna. Efter ett byte av listtyp behöver endast nytillkomna spärrar upptagas i butikernas spärrlistor. 14. Utlänningar som tillfälligt vistas i landet medgives inköp mot uppvisande av pass eller (för danskar, finnar och norrmän) annan tillfredsställande legitimation. B. Riksinköpsrätt

Om klippkortet erhåller giltighet för inköp vid samtliga butiker i riket blir det tekniska förfarandet i väsentliga delar lika som det under punkt A angivna. Skillnaden blir i huvudsak den att man vid riksinköpsrätt måste ha en riksspärrlista i varje butik upptagande samtliga spärrade i hela riket. I övrigt blir förfarandet följande. Skriftlig inköpsanmälan inlämnas i systembolagsbutik och därifrån sändes den till en registreringscentral. Där göres kontroll hos länsbyrå för folkbokföringen samt hos länsnykterhetsnämnd. Om sådana anmärkningar ej föreligger i nykterhetshänseende eller eljest att inköp skall vägras, utställes inköpskort gällande för inköp i hela riket. Spärras inköpsrätten upptages vederbörandes folkbokföringsnummer på en riksspärrlista upptagande samtliga personer i riket som spärrats för inköpsrätt. Försäljningspersonalen har att kontrollera köpares folkbokföringsnummer mot spärrlistan. För att erhålla en utsortering av inköpskorten för avlidna, utflyttade och spärrade utbytes korten med jämna intervaller (exempelvis årligen). Utlänningar medgives inköp mot uppvisande av pass eller annan legitimationshandling. Kostnader

I den promemoria som tillställts utredningen av Nya Systemaktiebolaget har gjorts en kalkyl över de merkostnader som kan beräknas uppstå vid införande av klippkort med riksinköpsrätt. I kalkylen har räknats med dels 75 och dels 50 milj.

Ill expeditioner per år. Siffran 75 milj. expeditioner per år motsvarar i runt tal antalet expeditioner i nuläget. Kalkylen med utgångspunkt från 75 milj. inköp upptar följande merkostnader per år. Milj. kronor Kostnader för utfärdandet av inköpskort 4,2 Kortkostnad 0,1 Kostnad för hålkort (för framställning av inköpstablåer) 0,1 Ökt. e personalkostnader i butikerna 7,8 liyrcskostnadsökning i samband med byten av butikslokaler samt ökning av antalet butiker 3,0 Central registrering 1,1 Summa 16,3 Utredningen finner att denna kalkyl ger en uppfattning om de merkostnader som man måste räkna med vid detta alternativ. Om kunderna bindes till viss butik eller butiker på viss ort blir det tekniska förfarandet något omständligare, varför kostnaderna för en sådan lösning av registreringen blir något högre. Någon närmare beräkning härom har dock icke gjorts.

Identitetskort

(inköpskort) kombinerat och databehandling

med registreringsapparat av registreringskorten

(Printa

Punch)

Systemet anknyter till de registreringssystem som de senaste åren vuxit fram inom affärslivet, framförallt i Amerika, som hjälpmedel för debitering av kontokunder. Systemet anpassat till registreringen av rusdrycksinköp går ut på att varje kund tillställes ett identitetskort (av plast) i vilket vederbörandes folkbokföringsnummer är instansat samt namn och adress m. fl. data är präglade. Vid inköp sättes kortet i en speciell registreringsapparat (s. k. Printa P u n c h ) , varigenom inköpsdata (personidentitet, kvantitet och inköpsställe) automatiskt överföres på hålkort till maskinspråk. Hålkorten bearbetas sedermera i datamaskin vid en registreringscentral. De olika faserna vid tillämpningen av nu nämnda registreringssystem blir i huvudsak följande. 1. Riksinköpsrätt. 2. Alla som inte är upptagna i spärrlistan har inköpsrätt. 3. Den som önskar inköpskort lämnar inköpsanmälan till systembolaget (butik eller distriktskontor). 4. Anmälan sändes via folkbokföringsbyrå (som antecknar folkbokföringsnummer) och länsnykterhetsnämnd till en registreringscentral inom systembolaget. 5. Föreligger ej hinder av nykterhetsskäl eller dylikt utställes inköpskort. 6. Den för hela riket gällande spärrlistan finns i varje butik. Listan tryckes centralt en gång i månaden på grundval av från länsnykterhetsnämnderna lämnade uppgifter. 7. Vid inköp uppvisar kunden inköpskortet. Kontroll sker i spärrlistan. 8. Inköp registreras maskinmässigt på hålkort, vilka sändes till en registreringscentral för databehandling. 9. Vid försändning på rekvisition insändes egenhändigt undertecknad rekvisition jämte inköpskortet. Registreringsförfarandet blir detsamma som vid direkt inköp.

112 10. Ombud skall förete fullmakt av uppdragsgivaren jämte dennes inköpskort. Ombudet skall legitimera sig. 11. Inköpskorten bytes med vissa tidsintervaller (exempelvis årsvis) mot kort av avvikande typ. Härigenom erhålles en utsortering av kort för avlidna, utflyttade personer och personer som ändrat namn. De som är spärrade erhåller ej något nytt kort. Härigenom kan samtliga spärrade vid tidpunkten för bytet avföras från spärrlistan. Genom att endast mellan bytestillfällena nytillkomna spärrade behöver upptagas i spärrlistan begränsas omfattningen av densamma. 12. Genom att inköpen databehandlas kan statistiska uppgifter snabbt erhållas. Med ledning av folkbokföringsnummer upprättas inköpstablåer för nykterhetsvårdsmyndigheternas behov. Kostnadsberäkningar I Nya Systemaktiebolagets promemoria har intagits en kalkyl över de merkostnader som beräknas uppstå vid genomförandet av ovan skisserade inköpsförfarande och registrering av inköpen. I kalkylen har räknats med dels 75 och dels 50 milj. expeditioner per år. Kalkylen med antagande av 75 milj. expeditioner upptar följande merkostnader. Milj. kronor Kostnader för utfärdandet av inköpskort 4,0 Kortkostnad 2,4 Maskinutrustning i butikerna (2 000 s. k. Printa Punch) (avskrivningskostnader) 0,2 Kostnader för hålkort 1,4 Ökade personalkostnader i butikerna 10,4 Hyreskostnadsökning i samband med byten av butikslokaler samt ökning av antalet butiker 4,0 Kostnader för central registrering av inköpen 0,8 Summa 23,2 Utredningen finner att ovanstående kalkyl över omkostnaderna vid ett registreringssystem enligt nu diskuterade alternativ ger en tämligen god uppfattning om storleksordningen av de merkostnader som ett genomförande av ifrågavarande alternativ skulle draga med sig. I fråga om de båda alternativ som kostnadsberäknats inom systembolaget framhålles att beräkningarna är försiktigt gjorda och i vissa fall medvetet beräknade i underkant.

BILAGA 5

Kontrollstyrelsens medverkan i spärrningsförfarandet

Kontrollstyrelsens medverkan i det nuvarande avstängningsförfarandet enligt 18 § andra stycket Rff är endast indirekt. Jämlikt 7 § kungörelsen den 17 juni 1955 (nr 512) angående skyldighet för domstolar m. fl. att meddela vissa uppgifter till kontrollstyrelsen tillställer styrelsen vederbörande länsnykterhetsnämnd (resp. Stockholms stads nykterhetsnämnd) kopior av de inkomna uppgifterna. Detta gäller bl. a. uppgifter om domar för olovlig försäljning eller olovligt innehav av rusdrycker eller olovligt tillhandagående med anskaffande av sådana drycker. Med ledning av de sålunda inkomna uppgiftskopiorna meddelar länsnykterhetsnämnderna till systembolagets distriktskontor uppgifter om sådana lagakraftvunna domar av detta slag som skall föranleda avstängning, d. v. s. de som avser brott begångna av någon som icke får sälja rusdrycker. Huruvida en dom vunnit laga kraft framgår inte av den från kontrollstyrelsen till länsnykterhetsnämnden överlämnade uppgiftskopian. För att länsnykterhetsnämnden skall kunna på uppgiftsblanketten till systembolaget lämna besked härom måste nämnden i första hand hos vederbörande underrätt efterhöra huruvida vad anförts över domen. Har så skett är nämnden sedan nödsakad att genom upprepade förfrågningar hos hovrätten söka få besked om när målet blir avgjort i denna instans. Eventuellt kan förfrågan komma att behöva göras också hos högsta domstolen. Dessa förfrågningar innebär givetvis ett mycket omständligt och betungande förfarande såväl för länsnykterhetsnämnderna som för domstolarna. Dylik omgång kan möjligen försvaras när det gäller ett ringa antal fall. Redan nu, sedan antalet langnings- och liknande brott stigit till ca 2 000 per år, får detta system anses ohållbart. Så mycket mera skäl finns det att överge detsamma i ett läge där man avser att kraftigt öka antalet fall som skall bli föremål för avstängning. Såsom i annat sammanhang utvecklats avses spärrningen i systembutikerna pä grund av meddelade domar nu skola utvidgas till att Omfatta även fall av brott mot 69 § nykterhetsvårdslagen, 89 § barnavårdslagen (när det gäller alkoholdrycker) och 4 § 1 mom. trafikbrottslagen samt två eller flera fylleriförseelser inom en tidrymd av tolv månader. Samtliga dessa fall gäller lagakraftvunna domar. Beträffande förfarandet för lämnande av meddelande om sådana domar till systembolagets distriktskontor bör lämpligen gälla att meddelandena i fortsättningen — i analogi med vad som skedde före den 1 oktober 1955, se SFS 1938: 408 — lämnas direkt från kontrollstyrelsen. Detta skulle gälla även de hittillsvarande uppgifterna om olovlig försäljning o. dyl. Samtidigt bör — av skäl som ovan angivits — systematiken för domstolarnas uppgiftsskyldighet till ikontrollstyrelsen omläggas så att uppgifterna endast kommer att avse lagakraftvunna domar och beslut. Härigenom undvikes all omgång med att i efterhand besvära domstolarna med förfrågningar. Gången av det sålunda tänkta förfarandet skulle bli i huvudsak följande: 8—201630

114 Från domstolar m. fl. skall i fortsättningen insändas uppgifter om lagakraftvunna domar och beslut som avses i 1 och 2 §§ ovannämnda kungörelse SFS 1955: 512 (3 § upphäves); samtliga fällande domar redovisas, således även domar där straffrihet föreligger. Efter en summarisk granskning sorteras uppgifterna länsvis. Till uppgifterna hörande talonger sändes till länsbyråerna för folkbokföringen (länsstyrelserna) för identifiering. Sedan talongerna återkommit göres eventuella ändringar beträffande personalia på uppgiften och den för länsnykterhetsnämnden avsedda kopian, varefter kopian expedieras. Uppgifterna överlämnas därpå till straffregistrets föreståndare (förste kansliskrivaren), som granskar och ordnar dem i grupper efter slag av brott. Härvid framtages bl. a. följande grupper som nu är ifråga, nämligen olovlig rusdrycksförsäljning o. dyl. och brott mot 69 § nykterhetsvårdslagen eller 89 § barnavårdslagen i de fall den dömde ej haft rätt till rusdrycksförsäljning samt brott mot 4 § 1 mom. trafikbrottslagen. Varje uppgift tillhörande dessa grupper förses med en särskild markering angivande att fotokopiering skall äga rum. Uppgiften fotokopieras härefter innan den överlämnas till registerpersonalen för att inplaceras på sin plats i styrelsens straffregister. Vidare framsorteras alla uppgifter rörande fylleriförseelser, d. v. s. huvuddelen av uppgifterna. Dessa överlämnas efter viss statistikkodning till registerpersonalen för utplockning ur straffregistret av där eventuellt befintliga tidigare uppgifter om ifrågavarande personer. Statistikkodning av de nya fylleriuppgifterna verkställes h ä r p å efter jämförelse med de äldre uppgifterna. I samband härmed observeras tidpunkterna för förseelsernas begående i den nya uppgiften och i den eller de eventuella tidigare uppgifterna för att konstatera om två eller flera fylleriförseelser begåtts inom en tidrymd av 12 månader. Är antalet sådana förseelser flera än två, beaktas blott de två senaste. Flera olika alternativ kan härvid tänkas föreligga. Båda förseelserna kan finnas antecknade på den senast inkomna uppgiften. Härvid markeras den första förseelsen med särskild inringning. Återfinnes, som vanligen är fallet, den ena förseelsen på en tidigare inkommen uppgift, antecknas datum för denna förseelse med särskild inringning på den senare uppgiften. Det kan därvid — till följd av att uppgifterna inkommit till kontrollstyrelsen i omkastad tidsföljd — ibland inträffa att det datum som skall antecknas ligger senare i tiden än det som redan finns angivet i den sist inkomna uppgiften. De fylleriuppgifter, på vilka enligt vad här sagts särskild markering skett, fotokopieras härefter före insorteringen i registret. Samtliga sålunda tagna fotokopior sorteras länsvis och utsändes slutligen till systembolagets distriktskontor. Ligger hemort och bostadsort i olika län sändes kopia till båda distriktskontoren. Ytterligare må beträffande detta förfarande framhållas följande. När fråga är om en uppgift som avser gemensamt straff för flera brott och detta gäller t. ex. både langning och/eller rattfylleri samt fylleri, erfordras ingen undersökning beträffande fylleriförseelser, eftersom orsak till spärrning redan föreligger. Ny fotokopia expedieras varje gång ovan angivna förhållanden är för handen. För en och samma person kan detta i vissa fall komma att ske »flera gånger i tät följd. En förlängning av redan påbörjad s p ä r r n i n g kan härvid bli följden. I det fall att från kontrollstyrelsen avsänts uppgift om att två fylleriförseelser begåtts inom en tidrymd av 12 månader och därefter till styrelsen inkommer uppgift om fylleriförseelse, som begåtts redan före de tidigare beaktade förseelserna, bör uppenbarligen något nytt meddelande till systembolaget, avsett att läggas till grund för spärrning, inte lämnas. De från kontrollstyrelsen till systembolaget lämnade fotokopiorna innefattar icke särskilt beslut av styrelsen utan endast ett konstaterande av vissa enligt inkomna uppgifter faktiskt föreliggande förhållanden. Något formligt överklagande

115 av de lämnade fotokopiorna kan därför inte ifrågakomma. Däremot bör möjlighet beredas för systembolaget eller den avspärrade att — i analogi med vad som är föreskrivet beträffande utdrag ur kontrollstyrelsens straffregister, se SFS 1955: 513, 4 § •— göra anmälan då anledning finns att antaga att erhållen uppgift är oriktig. Över styrelsens beslut i anledning av sådan anmälan kan givetvis överklagande ske. Till systembolagets distriktskontor inkommen fotokopia bör på kontoret bevaras under betryggande kontroll och endast så länge därav föranledd spärrning är gällande, d. v. s. till dess spärrtiden utgår eller förlängts på grund av nytillkommen uppgiftskopia. Härefter bör fotokopian på ett betryggande sätt förstöras. För här avsett uppgiftslämnande till systembolaget torde personalen på kontrollstyrelsens straffregister behöva ökas med ett kanslibiträde och ett kontorsbiträde. Räknat efter tredje löneklassen inom respektive lönegrad och med ett beräknat tillägg av 35 procent för sociala förmåner av olika slag inklusive pension innebär detta en kostnad av 35 400 kronor per år. Vidare erfordras inköp av en fotokopieringsapparat (Thermo-fax) för 2 900 kronor. Papper till densamma kostar 75 öre per styck vilket räcker till kopiering av två uppgifter. Antalet personer som skall rapporteras har beräknats till 20 000 per år (12 000 återfallsfyllerister, 5 000 rattfyllerifall och 3 000 langare m. fl. i avrundade tal). Med hänsyn till att vissa personer måste rapporteras till mer än ett detaljhandelsdistrikt och med tillägg för svinn kan den totala papperskostnaden beräknas till 9 000 kronor årligen. För h y r a av ett rum om 16 m 2 beräknas 16 X 100 = 1 600 kronor per år. övriga kontorskostnader (telefon, avskrivning på kopieringsapparaten, kontorsmöbler m. m.) beräknas till 4 000 kronor. Totalkostnaden skulle därför bli (35 400 + 9 000 + 1 600 + 4 000) = 50 000 kronor.

BILAGA 6

Av Nya Systemaktiebolaget överlämnad promemoria med synpunkter på frågan om eventuell inköpsregistrering u t a n maximering av inköpsrätten

J. Vad önskar man nå med

inköpsregistrering?

A. Bättre nykterhetsförhållanden

a) ökade

möjligheter

att hindra

missbrukare

från att göra

inköp

Det bästa resultat man kan hoppas ernå vid en inköpsregistrering, som ej kombineras med en maximering av inköpsrätten, torde vara att antalet fyllerister skall gå ned till motbokstidens nivå. År 1954 begicks ca 43 000 fylleriförseelser av 33 000 personer. Satt i relation till antalet invånare över 15 år, innebar detta att 6 personer av 1 000 under året dömdes för fylleri. En mycket stor del av dessa 33 000 personer hade dock endast en fylleriförseelse u n d e r året. Deras antal var 27 000. Uppskrives siffrorna till en beräknad nivå för 1960, varvid hänsyn tas till folkmängdens ökning, skulle man med samma antal fyllerister per 1 000 invånare få en total siffra för 1960 om 34 700 fyllerister. Engångsfylleristernas antal skulle med samma beräkningssätt kunna antagas vara 28 500. Det bör ihågkommas, att ca 75 procent av alla fylleriförseelser under motbokstiden begicks av personer som saknade motbok. De preliminära siffrorna för 1960 visar, att 45 500 personer begick 72 500 fylleriförseelser, vilket motsvarar 8 förseelser per 1 000 invånare över 15 år. Antalet personer som begått endast en fylleriförseelse under 1960 uppgick till 33 400. Jämföres nämnda siffror med dem som man med utgångspunkt från motbokstidens fylleriförseelser enligt beräkningen h ä r ovan skulle ha fått år 1960, om motboken fortfarande funnits, får man till resultat, att de aktuella siffrorna för 1960 innebär en ökning av antalet fyllerister från 34 700 till 45 500. Ökningen är således ca 11 000 personer. De som begått minst 2 fylleriförseelser under året har ökat från beräknade 6 200 till 12 100 personer. När man i det följande närmare diskuterar kostnader m. m. för en eventuell inköpsregistrering, bör man ha dessa siffror i minnet, eftersom de — när det gäller nykterhetsförhållandena — torde representera det antal fyllerister som man i lyckligaste fall skulle kunna eliminera genom en registrering. Samtidigt måste ihågkommas de helt ändrade förutsättningarna som råder vid fri försäljning i kombination med inköpsregistrering i jämförelse med ett system med kvantitetsbegränsning av inköpen. Några större möjligheter att förhindra överlåtelser kan knappast erhållas genom registrering. Det kan erinras om att spärrlistorna i bolagets butiker för närvarande innehåller namnuppgifter på ca 11 400 personer. Av dessa är 1 000 stycken spärrade för olovlig försäljning. Dessa siffror måste innebära, att större delen av »flergångsfylleristerna» redan nu är spärrade i butikerna.

117 b) ökade möjligheter att hindra ungdom och langare från inköp När det gäller langarna bör ihågkommas, att för närvarande på de under a) nämnda spärrlistorna bl. a. ca 1 000 langare finnes uppsatta. Några egentliga möjligheter att vid en inköpsregistrering kunna få kontroll på vilka som köper för eget bruk eller för att försälja till andra torde ej finnas, eftersom personer som åsyftar olaga försäljning — som för närvarande lär ske — med hjälp av familje- och vänkretsen skulle sprida inköpen i bolagets butiker. Vad ungdomarna beträffar äger ju dessa ej rätt att köpa rusdrycker i bolagets butiker. Personalen har emellertid sin uppmärksamhet speciellt inriktad på yngre personer och tar regelmässigt legitimationskontroll på alla som ej verkar vara fyllda 25 år. Beträffande ungdomsfylleriet visar statistiken, att 15—20-åringarna år 1954 dömdes för 3 813 fylleriförseelser. Om denna siffra ställes i relation till de 3G milj. expeditioner som samtidigt förekom i systembutikerna, kan man säga att bakom varje fylleriförseelse bland 15—20-åringarna låg 9 400 expeditioner. Siffran för totalantalet fylleriförseelser motsvarar 7,3 förseelser per 1 000 invånare i den nämnda åldersgruppen. Slutligen innebär totalsiffran, att varje dag i landet under året i genomsnitt förekommit 10,4 förseelser. Siffrorna för 1960 visar en kraftig uppgång. Sålunda hade 15—20-åringarna under nämnda år totalt 10 000 avdömda fylleriförseelser. Antalet ungdomar i dessa åldrar hade emellertid ökat, varför jämförelsen med 1954 blir riktigare om man i stället r ä k n a r antalet fylleriförseelser per 1 000 invånare i gruppen. Man får då siffran 14,9 förseelser. Utslaget på årets samtliga dagar blir siffran i genomsnitt 27,4 förseelser per dag. Även här kan det vara av intresse att jämföra med antalet expeditioner i bolagets butiker. Dessa kan för 1960 beräknas till ca 72 milj., vilket betyder att det erfordrades 7 200 expeditioner för att förorsaka en förseelse.

B. En säkrare bild av hur konsumtionen fördelar sig mellan olika grupper

Vad som kan registreras blir de inköp som göres av en viss kund. Man vet därvid inte, om inköpen gjorts för egen eller annans räkning. Har någon anlitat ombud för inköpet, vet uppdragsgivaren inte i efterhand om ombudet utnyttjat uppdragsgivarens inköpsrätt även för inköp åt sig själv eller åt andra. Inköpsregistreringen ger därför en osäker bild av en persons konsumtion — speciellt i de fall då man h a r särskild anledning skaffa sig sådan kunskap. Tror sig någon vara föremål för särskild uppmärksamhet när det gäller inköpen, ges nästan alltid möjligheter att genom andra erhålla rusdrycker och därigenom för egen del visa relativt små inköp. Det bör vidare ihågkommas, att ett system med inköpsbevis torde innebära en viss risk för suggestionseffekt såtillvida att det — som närmare kommer att omnämnas under II — antagligen blir rätt stora grupper kvinnor och andra måttliga konsumenter som skaffar sig inköpsbevis. Det ligger därvid nära till hands att tro, att dessa kundgrupper också i viss utsträckning kommer att utnyttja sina bevis, för inköp. Under en helt fri försäljning hade de måhända avstått från inköp.

C. De nykterhetsvårdande organen skulle genom att erhålla uppgifter om viss persons inköp få viss hjälp i sitt arbete

Utöver vad som anförts under framför allt B tillkommer — som medicinalstyrelsen anförde i sitt remissvar över nykterhetskommitténs betänkande — att förefintligheten av alkoholism icke kan beläggas med sifferuppgifter om inköpens.

118 storlek utan bör konstateras genom socialvårdens utredning om den enskildes personliga förhållanden. När nykterhetskommitténs förslag om inköpsregistrering" remissbehandlades, avstyrktes förslaget av en rad myndigheter, bl. a. kontrollstyrelsen, medicinalstyrelsen samt ett flertal länsstyrelser och länsnykterhetsnämnder. II. Hur många personer

beröres av en

inköpsregistrering?

Vid en inköpsregistrering torde man kunna förutsätta, att praktiskt taget samtliga män över 21 år — bortsett från nykteristandelen om ca 10 procent — samt ca hälften av kvinnorna blir presumtiva köpare och därför även kommer att omfattas av en inköpsregistrering. När det gäller kvinnorna, så är dessa visserligen inte i allmänhet särskilt stora konsumenter, men av rent praktiska skäl, exempelvis att hustrun önskar kunna göra inköpen för familjens räkning vid vissa tillfällen, synes det dock troligt att åtminstone hälften av kvinnorna vill ha möjlighet att företa inköp. Med utgångspunkt från ovannämnda andelar av män respektive kvinnor skulle man år 1965 ha en trolig grupp om 3,7 milj. personer, vilken omfattas av inköpsregistrering. En jämförelse kan göras med antalet motböcker, vilka 1954 uppgick till något över 2 milj. Av dessa innehades endast ca 250 000 av kvinnor. III.

För vem bör inköpsbevis

utfärdas

respektive

indragas?

A. Inköpsbevis utfärdas till alla

Ett sådant system — som är rationellt ur den synpunkten att det fungerar automatiskt i sin första fas skulle innebära, att inköpsbevis tillställes alla personer som enligt exempelvis folkbokföringen fyllt 21 år. Detta alternativ skulle få till följd, att inte enbart skötsamma personer utan även missbrukare erhöll inköpsbevis, som senare fick indragas. Dessutom skulle nykterister eller andra personer, vilka av någon anledning ej önskade inköpsrätt, få ett bevis om sådan. Systemet skulle innebära stora risker för att inköpsbevis kom att användas på icke avsett sätt och skulle vidare medföra risk för suggestionseffekt. B. Bevis utfärdas efter ansökan

Med hänsyn till vad som anförts under A synes enda vägen vara, att bevis utfärdas efter ansökan. Vid prövningen av ansökan uppstår emellertid frågan, vilka ansökningar som skall beviljas. Man kan härvid gå efter olika normer, nämligen sökandens alkoholkonsumtion, förekomsten av fylleriförseelser samt individuell prövning. a) Sökandens alkoholkonsumtion . I ingångsläget saknas uppgifter om hur stor alkoholkonsumtion en viss person normalt har. Även sedan systemet varit i funktion kommer — som påpekats under I — eventuell statistik över inköp att ge mycket liten vägledning för bedömning av en persons egen konsumtion. Användes därför alkoholkonsumtionen som norm, måste man i ingångsläget lita till den sökandes egna uppgifter. De enda man i detta fall kan neka inköpsbevis skulle vara sådana som behandlats eller behandlas av nykterhetsvårdande myndigheter för alkoholmissbruk.

119 Att sedan systemet kommit i gång bedöma på vilka grunder inköpsrätten skall indragas, blir utomordentligt svårt. Rent schematiska regler kan inte tillämpas. Sättes nämligen exempelvis 4 liter i månaden som gräns för »legala» inköp, får man alltid fall där gränsen är antingen för hög eller för låg. För att undvika att oförvitliga personer, vilka av fullt acceptabla anledningar gjort större inköp (exempelvis personer med representation), utsattes för undersökning m. m. skulle man behöva sätta gränsen för avstängning så pass högt att den som hinder mot missbruk fick föga värde. b) Förekomsten av fylleriförseelser Genom att använda eventuella fylleriförseelser som norm vid prövning av inköpsrätt (respektive indragning av dylik rätt) får man möjligen en någorlunda godtagbar bedömningsgrund. Hänsyn måste dock tas till att en enstaka fylleriförseelse ingalunda behöver tyda på risk för begynnande alkolholmissbruk. En schematisk gräns måste därför sättas vid ett högre antal fylleriförseelser, exempelvis två stycken. Hänsyn får vidare antagligen tas endast till antalet förseelser begångna under en viss kortare tidrymd, förslagsvis ett år. Utgick man från att två förseelser under ett år innebar att inköpsbevis ej utlämnades, skulle det för 1960 betyda, att ca 12 000 personer ej erhöll inköpsrätt. Nästan samma antal personer är redan nu uppförda på spärrlistor. c) Individuell

prövning

En sådan prövning, vid vilken hänsyn kan komma att tagas inte bara till kända förhållanden om vederbörandes alkoholkonsumtion och nykterhetstillstånd utan också till andra omständigheter, innebär en återgång till motbokstidens mer eller mindre noggranna prövning. Prövningen blir i huvudsak beroende av bedömarens inställning, eftersom det är svårt att fastställa rent objektiva normer, vilka kan användas schematiskt. Det blir emellertid en omvänd situation jämfört med motbokstiden, då man hade generella maximala tilldelningar men möjlighet att ge extratilldelning. Nu blir det i stället en bedömning om när de fria köpens storlek skall föranleda åtgärd. C. När skall inköpsbeviset indragas?

Som ovan anförts under B kan det bli aktuellt att indraga inköpsbeviset i anledning av missbruk. Bevis kan dessutom förkomma och skall vidare upphöra att gälla på grund av att innehavaren avlidit. Med hänsyn till svårigheten att med ett beräknat antal av ca 3,7 milj. inköpsbevis, vilka användes m e r eller mindre sporadiskt, kunna indraga ett visst bevis synes bevisen böra göras tidsbegränsade. För att eventuellt missbruk ej skall kunna ske under alltför lång tid, bör giltighetstiden knappast sättas längre än ett år. IV. Av vem bör inköpsbevisen

utfärdas?

A. Decentraliserat

a) Av bolagets butiker En dylik lösning vore ur vissa synpunkter den enklaste. Den skulle innebära, att ansökan inlämnades till en viss butik och sedan beviljades av butikschefen. För att systemet skulle kunna fungera fordrades emellertid att inköpen endast finge ske hos den butik som utfärdade beviset. På orter med endast en butik skulle

120 detta ej innebära någon större olägenhet, eftersom befolkningen i området helt naturligt komme att anlita hemortens butik. På större orter, där bolaget har flera butiker, fordrades emellertid att ansökningarna prövades centralt, då en och samma person annars skulle kunna ansöka om och erhålla inköpsbevis i flera butiker. Detta skulle vid eventuellt missbruk medföra svårigheter när det gällde indragning av bevisen m. m. Systemet har emellertid avgörande nackdelar. Dels överlämnar man prövningen till personer med mycket olika lämplighetsgrad för uppgiften, varigenom man med all sannolikhet får en högst skiftande bedömning, dels fordras att butiken erhåller uppgifter från nykterhetsnämnd och andra organ, innan bevisen utfärdas. Butiken skulle dessutom fortlöpande behöva förses med uppgifter om kundernas nykterhetsförhållanden. I den mån en fylleriförseelse begicks på annan ort skulle det ställa sig mycket svårt att kontinuerligt förse de olika butikerna med aktuella uppgifter. b) Bevisen utställes av länsnykterhetsnämnd eller länsstyrelse Ett sådant system skulle ha ungefär samma nackdelar som det under a) diskuterade men dessutom sakna den enkelhet som präglar systemet enligt a ) . B. Centraliserat

Detta alternativ skulle vara det säkraste, eftersom man centralt exempelvis skulle kunna erhålla uppgifter om samtliga nykterhetsförseelser, oavsett var dessa begåtts. Vidare skulle inkomna ansökningar lättare kunna bedömas efter likartade normer än vid ett decentraliserat ansökningsförfarande. Systemet blir emellertid mycket tungrott rent administrativt och torde komma att draga stora kostnader. För att kunna kontrollera att endast ett inköpsbevis utfärdas till varje sökande, måste ett centralt register uppläggas. Av detta register skall även kunna utläsas, vilka inköp som gjorts på varje bevis. Vid förnyelse — som förutsattes ske varje år — måste kontroll ske av inköpen enligt det centrala registret. Innan bevisen i första omgången hunnit utdelas skulle lång tid komma att förflyta, och framför allt vid införandet av inköpsregistrering fick man antagligen räkna med ganska lång tidrymd, innan systemet kunde börja fungera. Med den i sig själv stora fördelen att kunden vid en dylik central registrering ej behövde bindas till viss butik följer den nackdelen, att vid indragning av inköpsbevis detta måste meddelas till samtliga butiker. Det är därvid tveksamt, om indragningen kan ske så snabbt som erfordras för att den skall få avsedd effekt. Med en begränsad giltighetstid för bevisen förminskas dock olägenheterna, vilka även hänför sig till problemen med borttappade och förstörda bevis. Ett mellanalternativ vore att bevisen första gången utfärdades centralt men därefter kunde förnyas exempelvis genom, butikerna. En mera noggrann kontroll skulle dock ej kunna äga rum vid ett sådant förfarande utan fick ersättas av en mer rutinmässig kontroll, innebärande att nytt bevis ej utfärdades om vederbörande var upptagen på särskild spärrlista. V. Hur bör inköpsbeviset

vara

utformat?

Om ändamålet enbart är att förhindra spärrade från att göra inköp, kan man liksom nu sker nöja sig med att kunderna får uppvisa en legitimationshandling, som ej behöver h a någon speciell utformning eller innehålla absolut fixerade uppgifter (namn och födelsedatum tillräckliga). Alternativt kan man tänka sig

121 en form, av inköpsbevis, som måste utfärdas av myndighet eller av bolaget, varvid avstängda ej får sådant bevis. För att avstängning skall kunna verkställas måste bevisen vara tidsbegränsade (exempelvis till ett år) och knutna till en butik eller till en krets av butiker. Nuvarande spärrlistor skulle därvid bibehållas. Skall emellertid i enlighet med nykterhetskommitténs förslag en central registrering av inköpen göras, skarpes kraven på inköpsbevisets innehåll. Man kan då tänka sig följande alternativ. A. Legitimationshandling försedd med folkbokföringsnummer

Med hjälp av en dylik handling blir det möjligt för butikspersonalen att genom anteckning av folkbokföringsnumret identifiera köparen. Flera nackdelar vidlåder dock detta system, bl. a. den uppenbara risken, att personalen ej skriver av det niosiffriga numret rätt. För att handlingen ej skall missbrukas bör den vidare vara försedd med egenhändig namnteckning, så att personalen i misstänkta fall kan begära, att kunden skriver sitt namn, som då kan kontrolleras mot legitimationshandlingen. Tidåtgången för antecknandet av numret kommer dessutom att medföra ytterligare behov av personalförstärkning och därigenom göra systemet relativt dyrbart. För att mängden inköpta varor skall kunna registreras måste anteckning härom ske. Enklast synes vara, att folkbokföringsnumret antecknas på ett hålkort, på vilket även markering göres för varuslag och inköpt kvantitet. Detta kan ske antingen med hjälp av särskilt anskaffad registreringsapparat eller genom marksensing-metoden. B. Klippkort försett med namn och folkbokföringsnummer

Med hjälp av klippkort indelat i olika sektorer för sprit, starkvin, lättvin samt starköl kan man genom klipp för varje inköpt butelj få en registrering av kundens inköp. För att registrering skall kunna ske fordras emellertid att kortet insändes i samband med att nytt kort utfärdas. Med hänsyn till att kortet av praktiska skäl ej kan göras alltför stort blir utbyten av kort nödvändiga med ganska korta intervall. En annan nackdel är, att systemet kräver särskild personal, som överför markeringarna till hålkort för vidare bearbetning. Fördelen är den, att merarbetet i butikerna ej blir av så stor omfattning och ej heller kräver någon särskild teknisk utrustning utöver klipptänger. C. Användning av särskilt identitetskort i kombination med registreringsapparat i butiken

En tänkbar lösning är, att samtliga godkända köpare förses med ett särskilt inköpskort, på vilket behövliga data såsom folkbokföringsnummer och namnteckning (helst även fotografi) finnes. Folkbokföringsnumret överföres i butiken med hjälp av en särskild automatiskt fungerande apparat på hålkort, vilka med hjälp av apparaten dessutom) erhåller markering för inköpta varuslag och varumängder. Dessa hålkort insändes därefter för central bearbetning. Fördelarna med ett sådant system är, att felaktig överföring av folkbokföringsnumret omöjliggöres. Vidare erhålles genom hålkortet uppgifter som direkt kan användas för vidare bearbetning. Kostnaderna för ytterligare stansning centralt bortfaller sålunda. Nackdelarna hänför sig främst till personal- och lokalsidan, på grund av dels att systemet fordrar ganska stor arbetsinsats, dels att de särskilda registrerings-

122 apparaterna (någon kassaapparat som registrerar både inbetalt belopp och försåld kvantitet finnes för närvarande ej) kräver så pass mycket utrymme, att butiksbyten samt utökning av butiksnätet torde bli nödvändiga för att ej långa kundköer skall uppstå. Beträffande de med detta alternativ förenade merkostnaderna kommer längre fram att lämnas en närmare redogörelse. Det kan dock redan nu påpekas, att inköpskortet, om det förses med fotografi, antagligen kommer att betinga ett pris av lägst 3—4 kronor. Framför allt kommer dock behovet av personalförstärkning och upprustningen av butiksnätet samt apparatanskaffningen att göra systemet dyrbart.

VI. Hur bör den vidare bearbetningen

av registrerade uppgifter

om inköpen

ske?

A. Decentraliserat

Detta alternativ innebär, att inköpsuppgifterna bearbetas för varje butik eller för en mindre krets av butiker, vilket förutsätter att inköpsrätten är på enahanda sätt begränsad. Hålkortsmässig bearbetning är knappast tänkbar, eftersom antalet uppgifter blir för litet för att tillåta en rationell bearbetning denna väg. En manuell bearbetning kommer också att ställa sig mycket kostsam. Med hänsyn till de anförda nackdelarna har någon kalkyl ej gjorts för kostnaderna enligt detta alternativ.

B. Centraliserat

Detta alternativ innebär, att uppgifterna (klippkort respektive redan färdigställda hålkort om särskilt inköpsbevis i kombination med registreringsapparat på butik användes) insändes till en central, där vidare bearbetning sker med hjälp av databehandlingsmaskin. Kostnaderna för själva dataanläggningen torde bli desamma, oavsett om klippkort eller färdiga hålkort användes. Vid alternativet klippkort tillkommer emellertid att uppgifterna på klippkorten måste överföras på hålkort, innan de kan användas för vidare bearbetning. Detta medför ökade arbetskostnader för klippkortsalternativet. Vid en jämförelse mellan ett system med klippkort och ett system med färdiga hålkort måste man beakta, att man i förra fallet har att räkna med att en stor del av klippkorten aldrig återlämnas och således ej kan bearbetas. Vidare kan bearbetning ej ske förrän kortet inkommit för utbyte på grund av att det är fullklippt eller på grund av att det årligen skall förnyas. Statistiken blir således avsevärt fördröjd i motsats till om färdiga hålkort användes, då man dels får en absolut säker statistik över inköpen, dels får fram uppgifterna betydligt snabbare.

Kalkyl

över de årliga kostnaderna (i milj. kronor) för inköpsregistreringsalternativ

olika

Med utgångspunkt från vad som anförts tidigare har på s. 124—125 en kalkyl uppgjorts över merkostnaderna vid införande av en registrering. Två alternativ har medtagits, nämligen dels klippkortet och dels det särskilda inköpskortet. I bägge fallen har förutsatts, att uppgifterna skall bearbetas centralt. Med hänsyn till svårigheterna att bedöma, hur försäljningsutvecklingen kommer att gestalta sig vid införande av inköpsregistrering, har i kalkylen räknats med dels 75 milj.

123 expeditioner per år, dels 50 milj. expeditioner per år. Siffran 75 milj. expeditioner motsvarar ungefär antalet expeditioner i nuläget. Siffran 50 milj. expeditioner utgår ifrån, att kunderna skall finna förfaringssättet så pass besvärligt att de koncentrerar sina inköp i större utsträckning än för närvarande. Antar man då att antalet expeditioner sjunker till mitt emellan motbokstidens antal (ca 36 milj.) och tidigare omnämnt läge vid helt fri försäljning (75 milj.), får man ungefär 50 milj. expeditioner per år. Sistnämnda alternativ synes dock ej vara särskilt sannolikt. Beräkningarna är försiktigt gjorda, och i vissa fall är de medvetet beräknade i underkant. Sålunda torde det knappast vara möjligt att utföra det komplicerade insamlandet av olika uppgifter samt den rutinhandläggning som blir behövlig för utfärdandet av kort till ett genomsnitt av en krona per kort. I detta belopp skall dock även ingå porto, förfrågan till folkbokföring, nykterhetsnämnd samt till den centrala registreringen av inköpen, granskning och bedömning av materialet, översändande av kort eller meddelande att kort finns att hämta, m. m. Vidare torde personalkostnaderna bli högre, eftersom den kontanta lönesumman, 13 000 kronor i genomsnitt per anställd, redan nu får anses låg. Av omstående mycket grova kalkyl framgår, att alternativet klippkort torde komma att ställa sig ungefär 7 milj. kronor billigare än det andra alternativet, om man r ä k n a r med 75 milj. expeditioner per år. Det bör emellertid ihågkommas, att man med alternativ B får möjlighet att kontinuerligt följa konsumtionens utveckling och fördelning (med den reservation som intagits i textavsnittet under I B ) , under det att klippkorten endast kan bearbetas när de kommer in till centralen för utbyte mot nya kort. Bortfallet torde bli så stort vid alternativet klippkort, att erhållna siffror över konsumtionen ej blir till större vägledning. Kalkylens kostnader kan jämföras med de besparingar som på grundval av förhållandena år 1952 beräknades bli följden av en övergång till fri försäljning. Motbokskostnaderna var försiktigt beräknade och torde efter våra senare erfarenheter ha uppgått till 10 milj. kronor. Eftersom kostnaderna huvudsakligen gällde löner, så skulle dessa kostnader år 1962 kunna beräknas komma att uppgå till ca 20 milj. kronor. Vid en jämförelse mellan motbokskostnaderna och kostnaderna enligt kalkylen bör man emellertid ha i minnet, att motbokskostnaderna utgick ifrån en arbetsvolym i butikerna, vilken var endast ungefär hälften av den nuvarande, om antalet expeditioner användes som mått på arbetsvolymen. Detta innebär, att kalkylen i dagens kostnadsläge vid alternativet med särskilt inköpskort förutsätter en kostnad per expedition som är endast ungefär hälften av motbokskostnaderna. Vid jämförelsen med motbokstidens kostnader bör även ihågkommas, att den nu aktuella kalkylen räknat med en bearbetning med hjälp av dataanläggning, varigenom möjligheterna att sammanställa uppgifter om konsumtionen i hög grad ökas. Effekten jämförd

med

kostnaderna

Kostnaderna för inköpsregistrering bör vägas mot den effekt man kan hoppas ernå med ett sådant system. Som framgår av textavsnittet (I), skulle minskningen av antalet fyllerister maximalt kunna beräknas bli 11 000. De nuvarande spärrlistorna innehåller redan uppgift på drygt detta antal, varav dock ca 1 000 stycken är langare. Langningen torde emellertid bli relativt litet påverkad, eftersom fri försäljning alltjämt förutsattes. En tänkbar effekt kan dock bli, att priset på langarsprit stiger.

124 Beräknade

årliga

kostnader

för

inköpsregistrering Alt. A Klippkort

Alt. B Särskilt inköpskort

50 milj. exp./år

75 milj. exp./år

50 milj. exp./år

75 milj. exp./år

I Kostnader för utfärdandet , Central handläggning förutsattes, varvid kost naderna ej torde komma att understiga 1 krona per ärende. Det förutsattes, att 3,7 milj. perso ner omfattas av registreringen och att giltig hetstiden för kort är ett år. Vid klippkort bör man räkna med större behov av ersättningskort än vid särskilt inköpskort.

4,2

4,2

4,0

4,0

II Själva kortkostnaderna Kostnaderna för anskaffning av klippkort torde bli obetydlig, under det att ett särskilt inköpskort utan fotografi kostar ca 60 öre. Med foto grafi stiger kostnaden till minst 3 kronor. Kor ten förutsattes bli bytta en gång om året.

0,1

0,1

2,4

2,4

0,2

0,2

III Maskinutrustning i butikerna Vid alt. B förutsattes att korten, vilka har folkbokföringsnummer m. m. instansade, skall användas i en registreringsapparat, vilken registrerar inköpen direkt på hålkort, som sedan bearbetas centralt. Apparatbehovet beräknas till 2 000 stycken. Anskaffningskostnaden är ca 1 000 kronor per styck, varför totala årliga kostnaden med en 10-årig avskrivningsperiod kan beräknas till 0,2 milj. kronor. IV Kostnader för hålkort Vid alt. A tages klippkorten in i samband med att nya utfärdas. Klippen sammanräknas och överföres på hålkort. Bearbetningen förutsattes ske centralt.

0,1

0,1

1,0

1,4

5,2 (309 pers.)

7,8 (463 pers.)

7,0 (412 pers.)

10,4 (617 pers.)

Vid alt. B blir åtgången mycket större, eftersom varje expedition redan i samband med köpet stansas på ett hålkort. I ett delalternativ har räknats med 75 milj. expeditioner per år, vilket motsvarar antalet expeditioner i nuläget. I det andra delalternativet beräknas antalet expeditioner ha minskat till 50 milj. V ökade personalkostnader i butikerna Arbetet med granskning och behandling av korten medför ökad tidåtgång, vilken här beräknats till 45 sekunder per expedition i alt. A och en minut per expedition i alt. B. Detta ökar arbetskraftsbehovet med det antal personer som angivits i uppställningen. Årslönen för varje anställd har beräknats vara 13 000 kronor, vartill lagts 30 procent för att täcka kostnaderna för pension, övriga sociala förmåner, central administration m. m.

125 Alt. A Klippkort

Alt. B Särskilt inköpskort

50 milj. exp./år

75 milj. exp./år

50 milj. exp./år

75 milj. exp./år

2,0

3,0

3,0

4,0

VII Centrala reqistrerinqen Bearbetningen förutsattes ske i databehandlingsmaskin. Maskinkostnaderna (inkl. amortering m. m.) har beräknats till 0,5 milj. kronor, lokalkostnaderna till 0,1 milj. kronor och personalkostnaderna i alt. B till 0,2 milj. kronor. I alt. A tillkommer kostnaderna för den personal som skall räkna samman inköpen på varje klippkort och därefter överföra dessa uppgifter ävensom folkbokföringsnummer på hålkort. Kostnaderna för detta merarbete har beräknats till 0,3 milj. kronor

1,1

1,1

0,8

0,8

Summa

12,7

16,3

18,4

23,2

VI Hyreskostnadsökning i samband med byten av butikslokaler samt ökning av antalet butiker. . . . För att undvika köbildning måste ett relativt stort antal butiker bytas. På vissa orter behöver dessutom antalet butiker ökas. Kostnaderna har delvis samband med storleken av beräknad personalökning enligt V.

E n närmare granskning av hur antalet fylleriförseelser under år 1960 fördelar sig mellan engångsfyllerister och övriga fyllerister ger följande resultat: Antal personer Personer som begått en fylleriförseelse under året 33 375 » » » två » » » 6 514 » » » tre eller flera » » » 5 611 Summa personer 45 500

Antal förseelser 33 375 13 028 26 043 72 446

Någon anledning till särskilda ingripanden mot personer som begått en enstaka fylleriförseelse torde normalt ej föreligga. Åtgärderna kan därför beräknas komma att rikta sig huvudsakligen mot en grupp om ca 12 000 personer. Ovanstående promemoria upprättades inom Nya Systemaktiebolaget i början av oktober 19G1 för att tjäna som underlag för bolagets egen bedömning. Den överlämnades till den sedermera tillsatta kommittén.

O? 04. 62 I

5JQCI HOLM

I

STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR 1962 Systematisk förteckning (Siffrorna inom klämmer beteckna utredningarnas nummer i den kronologiska förteckningen)

Utrikesdepartementet Aspekter på utvecklingsbiståndet. [12] Försvarsdepartementet Totalförsvarets personalfrågor. [3] Socialdepartementet Skogstillgångarna i Jämtlands län. [l] Kommunikationsdepartementet Statsbidrag till enskild väghållning, m. m. [6] Finansdepartementet Finansplan för budgetåret 1962/63 samt Preliminär nationalbudget för år 1962. [8] Städernas särskilda rättigheter och skyldigheter i förhållande till staten. [9] 1959 års långtidsutredning. 1. Svensk ekonomi 1960— 1965. [10] 2. Svensk ekonomi 1960—1965. Bilagor 1 - 5 . [11] Skärpta regler för rusdrycksinköp. [13] Ecklesiastikdepartementet Vidgad vuxenutbildning på gymnasiestadiet. [5] Jordbruksdepartementet Yrkesutbildningen på trädgårdsområdet. [2] Inrikesdepartementet Arbetsuppgifter och utbildning för viss sjukvårdspersonal. [4] Kommunal beredskap. [7]

IDUNS TRYCKERIAKTIEBOLAG, ESSELTE AB, STOCKHOLM 1962