Alkoholpolitik

Ur KB:s samlingar

Digitaliserad år 2013

Åtgärder BETÄNKANDE AVGIVET AV ALKOHOLPOLITISKA UTREDNINGEN

Statens offentliga utredningar 1974: 91 Finansdepartementet

Alkoholpolitik

Del

Åtgärder

2 Betänkande avgivet av alkoholpolitiska utredningen Stockholm 1974

Omslag: Roland Klang ISBN 91-38›02112-9 LiberTtyck, Stockholm 1974

Innehåll

Förkortningar, symboler m. m. . . . . . . . . . . . . . . . . 12

Författningsförslag Lag om handel med drycker Lag om tillverkning av drycker Lag om aktiverat kol Lag om dryckesskatt Lag om tillverkning av och handel med industrisprit Dryckeshandelsförordning Förordning om servering av mellanöl i militära marketenterier Ändringar i vissa lagar, förordningar och kungörelser

Kapitel ll Riktlinjerna för den framtida alkoholpolitiken 1 l .l Tendenser i samhällsutvecklingen ll.l.l Inledning 1l.l.2 Den ökade levnadsstandarden ll.l.3 De ökade anspråken . . . . . . . . . . . . . . . ll.l.4 Den ökade isoleringen och det ökade tempot l 1.1.5 Risker för ökade anpassningsproblem 11.2 _ - Allmänpolitik socialpolitik alkoholpolitik 11.3 Alkoholpolitikens syfte . . . . . . . . . . . . . . . . . l 1.3.1 Innebörden av begreppet återhållsamhet l 1.3.2 Individens konsumtion och totalkonsumtion 11.4 Närmare riktlinjer för alkoholpolitiken ll.4.l Attityder 1 1.4.2 Kunskaper 1144.3 Beteenden . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . l 1.4.4 Alkoholförsäljningen 1l.4.5 Miljöpåverkan l 1.5 Målkonflikter . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . l 1.6 Målpreciseringen . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 1 1.7 Den fortsatta uppläggningen

Kapitel 12 Forskning 12.1 Inledning . . . . . . . . . . . . ._ . . . . . . . . . . . l2.l.1 Forskningens ställningi samhällsdebatten . . . . . .

4 Innehåll SOU 1974: 91

12.2 Huvuddragen i alkoholforskningens organisation . . . . . . 108 12.3 Alkoholforskningens omfattning och resurser . . . . . . . 108 12.3.1 Socialdepartementets kartläggning . . . . . . . . 108 12.3.2 TSA-kartläggningar . . . . . . . . . . . . . . . 109 12.3.3 Institutionen för teoretisk alkoholforskning (IFTA) ll 1 l2.3.4 Institutet för social forskning . . . . . . . . . . . 112 123.5 Statens medicinska forskningsråd . . . . . . . . . 114 12.3.6 Statens råd för samhällsforskning . . . . . . . . . l 15 12.3.7 Riksbankens Jubileumsfond . . . . . . . . . . . 115 l2.3.8 Samverkan mellan medicinska forskningsrådet, Riksbankens Jubileumsfond och statens råd för samhällsforskning . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 116 12.3.9 Övriga bidragsgivare . . . . . . . . . . . . . . . 116 12.4 Den svenska alkoholforskningspolitiken . . . . . . . . . . 117 12.5 Alkoholforskningens organisationiandra länder . . . . . . 119 12.5.1 Inledning . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 119 l2.5.2 Finland . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 119 l2.5.3 Norge . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 120 12.5.4 Kanada . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 121 12.6 Allmänna utgångspunkter för alkoholforskningiframtiden . 122 l2.6.1 Inledning . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 122 12.6.2 överväganden om satsning på olika typer av forskning 122 12.6.3 Nuvarande forskningsprioriteringar och kunskapsläge iSverige . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 123 12.6.4 Awägningen mellan medicinsk-biologisk och samhällsvetenskaplig alkoholforskning . . . . . . . . 123 12.7 Forskningsorganisation . . . . . . . . . . . . . . . . . 124 12.7.1 Inledning . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 124 l2.7.2 Planmässighet . . . . . . . . . . . . . . . . . . 124 l2.7.3 Samordning med annan forskning . . . . . . . . . 126 l2.7.4 Behandlingsforskning . . . . . . . . . . . . . . - 127 12.8 Dokumentation och information . . . . . . . . . . . . . 128 12.9 Resurser . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 129

Kapitel 13 Skolans undervisningialkoholfrågan . . . . . . . . 131 13.1 Inledning . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 131 13.2 Undervisningens mål och utformning . . . . . . . . . . . 131 l3.2.l Ungdomens alkoholbeteende . . . . . . . . . . . 133 l3.2.2 Kunskaper om alkoholfrågan hos barn och ungdom . 135 13.2.3 Gymnasieskolans undervisning om alkohol . . . . . 136 13.2.4 Samverkan skola - hem - elever - samhälle . . . . 137 13.3 Lärarutbildningen . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 139 13.3.1 Grundutbildningen . . . . . . . . . . . . . . . . 139 13.3.2 Fortbildningen . . . . . . . . . . . . . . . . . 142 13.3.3 APU:sförslag om lärarutbildningen . . . . . . . . 143 13.3.4 Kostnadsberäkning av APU:s förslag om lärarutbildningen . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 144

Innehåll 5

13.4 Läromedel . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 145 l3.4.l APU:sförslag om läromedlen . . . . . . . . . . . 146 13.5 Metodiskt utvecklingsarbete 146

Kapitel 14 Information . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 149 14.1 Inledning . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 149 14.2 lnformation - endast ett av flera medel . . . . . . . . . . 150 14.3 lnformationens hittillsvarande roll 151 l4.3.1 Omfattning . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 151 l4.3.2 Information om alkohol från myndigheter, institutioner, organisationer och företag under 1970 - en sammanställning av vissa karakteristika . . . . . . . 155 l4.3.3 Utvecklingen under senare år . . . . . . . . . . . 159 14.3.4 APU:s bedömning . . . . . . . . . . . . . . . . 167 14.4 Konkurrenssituationen . . . . . . . . . . . . . . . . . 167 14.4.l Information om eller med anknytning till alkohol i dags-, populär- och fackpress under 1970 . . . . . . 168 l4.4.2 Information i radio och TV . . . . . . . . . . . . 170 l4.4.3 Ett ökat informationsutbud . . . . . . . . . . . 171 14.5 Förutsättningar för en effektiv informationsverksamhet 172 l4.5.1 En arbetsmodell 172 14.5.2 Informationsteknik 174 14.5.3 Underlag 175 14.6 lnformationens framtida roll . . . . . . . . . . . . . . . 175 14.7 lnformation i anslutning till alkoholpolitikens syfte och mål 177 l4.7.1 Information om samhällets alkoholpolitiska program 177 14.7.2 Information i syfte att skapa eller påverka attityder 178 l4.7.3 lnformation i syfte att skapa eller vidmakthålla kunskaper . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 179 14.7.4 Information i syfte att påverka beteende . . . . . . 180 14.7.5 lnformation i anslutning till alkoholförsäljningen 183 l4.7.6 lnformation i anslutning till alkoholen och totalmiljön 14.7.7 lnformation - kommunikation 14.8 APU:s förslag l4.8.l Uppgifter och organisation 148.2 Metodik . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . l4.8.3 Personella resurser l4.8.4 Ekonomiska resurser . . . . . . . . . . . . . . .

Kapitel 15 Alkoholfria miljöer, organisationsstöd m. m. 15.1 Alkohol och fritid . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 15.2 Främjande av ett alkoholfritt umgängesliv . . . . . . . . . l5.2.l Bakgrund l5.2.2 Lån till alkoholfria restauranger . . . . . . . . . . 15.2.3 Stöd till Föreningen Fruktdrycker m. m. l5.2.4 APU:s bedömning . . . . . . . . . . . . . . . .

6 Innehåll

15.3 Organisationsstöd . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 201 15.3.l Stöd till ungdomsorganisationerna . . . . . . . . 201 l5.3.2 Stöd till nykterhetsorganisationerna . . . . . . . . 203 15.3.3 APU:sbedömning . . . . . . . . . . . . . . . . 208

Kapitel 16 Alkohol och arbete . . . . . . . . . . . . . . . . 211 16.1 Allmän bakgrund . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 211 16.2 Nuvarande verksamhet . . . . . . . . . . . . . . . . . 212 16.2.l USA och Kanada . . . . . . . . . . . . . . . . 212 l6.2.2 Sverige . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 215 16.2.3 Vissa svenska erfarenheter . . . . . . . . . . . . 218 16.3 APU:sbedömning . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 220

Kapitel 17 Vissa begreppi lagstiftningen . . . . . . . . . . . 225 17.1 Inledning . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 225 17.2 De olika dryckerna . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 225 17.3 Lagstiftningen . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 225 17.4 Partihandel - - . . . . . . . . . . detaljhandel servering 226 17.5 Alkoholbolagen . . . . . . .g . . . . . . . . . . . . . . 227

Kapitel 18 Prispolitiken . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 229 18.1 Prispolitikens effekt som alkoholpolitiskt instrument . . . 229 l8.1.l Allmänt . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 229 18.l.2 Effekterna av den sedan 1954 bedrivna prispolitiken 232 18.2 Prispolitikens begränsningar . . . . . . . . . . . . . . . 233 18.3 Prispolitikens målsättning . . . . . . . . . . . . . . . . 235 18.4 Beslutsprocessen för prisändringar . . . . . . . . . . . . 238 18.4.l Rusdrycksförsäljningsmedlen. Monopolbolagens prissättning . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 238 l8.4.2 Den gällande ordningen för skattebeslut . . . . . . 240 18.4.3 Det finska systemet . . . . . . . . . . . . . . . 242 18.4.4 APU:s bedömning . . . . . . . . . . . . . . . . 243 18.5 Riktlinjer för den framtida prispolitiken . . . . . . . . . 245 18.5.l Den inbördes relationen mellan priserna på de olika

alkoholdryckerna . . . . . . . . . . . . . . . . . 245 18.5.2 Prisernas avvägning gentemot den allmänna pris- och inkomstnivån . . . . . . . . . . . . . . . . . . 251 l8.5.3 Övergången till de nya reglerna . . . . . . . . . . 252 18.6 Sammanfattning . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 253

Kapitel 19 Det privata vinstintressetialkoholhanteringen . . . 255 19.1 Ölhanteringen . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 255 19.2 Desintresseringsprincipenidetaljhandeln . . . . . . . . . 256 19.3 Desintresseingsprincipeniserveringen . . . . . . . . . . . 257 19.4 För partihandel, detaljhandel och servering gemensamma frågor . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 259

Innehåll 7

Kapitel 20 Alkoholreklamen och agentverksamheten . . . . . . 261 20.1 Inledning . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 261 20.2 1Tyckfñhetsñägan . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 262 20.3 Vilka svarar för alkoholreklamen . . . . . . . . . . . . . 265 20.4 Agenturverksamheten . . . . . . . . . . . . . . . . . . 269 20.5 Utomrättsliga normer beträffande alkoholreklamen. Marknadsföringslagen . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 270 20.6 Effektiviteten av den gällande reklamregleringen . . . . . . 273 20.7 Reklamens inverkan på konsumtionen . . . . . . . . . . 274 20.8 Utländska förhållanden . . . . . . . . . . . . . . . . . 277 20.9 Handebpoütmkasynpunkter . . . . . . . . . . . . . .. 277 20.10 Nordiska rådets rekommendation . . . . . . . . . . . . 279 20.11 APU:sbedönnüng . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 280

. . . . . . . . . . . . . 285 Kapitel 21 Begränsningav tillgången 21.1 Inledning . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 285 21.2 Etableringspolitiken . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 285 2l.2.l Detaljhandeln . . . . . . . . . . . . . . . . . . 285 21.2.2 Servenngen . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 293 21.3 Åldersgränserna . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 306 21.3.1 Nuvarande ordning . . . . . . . . . . . . . . . . 306 2L32 APU:sbedömnkm . . . . . . . . . . . . . . . . 307 21.4 Avstängning från inköp . . . . . . . . . . . . . . . . . 309 21.4.1 1954 års reform . . . . . . . . . . . . . . . . . 309 2L4.2 Ändüngar1957 . . . . . . . . . . . . . . . . . 310 i 2l.4.3 . . . . . . . . . 311 1963 års ändringar (gällande rätt) av gällande regler . . . 312 21 .4.4 Omfattningen och effekten 2l.4.5 med obligatorisk legitimation . . 317 Inköpsregistrering ZL46 . . . . . . . . . . . . . . . . 319 APU:sbedömnnm 21.5 för försäljningen . . . . . . . . . . . . 323 Tidsbegränsningar

22 Mellanölsfrågan . . . . . . . . . . . . . . . . . . 325 Kapitel 22.1 Lägesbeskrivning . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 326 22.2 Förstatligandet av bryggeriindustrin . . . . - . . . . . . . 328 22.2.1 Syftet med desintresseringen . . . . . . . . . . . 329 22.22 APU:sbedömning . . . . . . . . . . . . . . . . 329 22.3 . . . . . . . . . . . . . . . . . 331 Vinstreglerande åtgärder 22.4 i partihandeln . . . . . . . . . 331 Desintresseringsprincipen 22.5 - Två huvudvägar att sänka alkoholhalten eller att förbjuda Qäwbeüänmg avölidaaühanddn . . . . . . . . . . . . 333 22.5.1 Sänkning av alkoholhalten . . . . . . . . . . . . 333 22.5.2 Åtgärder för att effektivisera tillämpningen av åldersgränsen . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 335 22.5.3 Valet mellan de två alternativen . . . . . . . . . . 339 226 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 340 Skanenpåöl 22.7 Övriga frågor . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 340 22.7.l inñytande över pubverksamheten . . 340 Bryggeriernas 22IL2 Konuoüen . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 342

8 Innehåll

Kapitel 23 För serveringen speciella frågor . . . . . . . . . . 345 23.1 Allmänna utgångspunkter för bedömningen . . . . . . . . 345 23.2 De olika typerna av serveringstillstånd . . . . . . . . . . . 347 23.2.1 Nuvarande ordning . . . . . . . . . . . . . . . . 347 23.2.2 Tillämpningssvårigheter . . . . . . . . . . . . . 350 23.23 APU:sbedömning . . . . . . . . . . . . . . . . 351 23.3 Servering på militärt område . . . . . . . . . . . . . . . 353 23.3.1 Gällande ordning . . . . . . . . . . . . . . . . 353 23.3.2 Tillämpningssvårigheter . . . . . . . . . . . . . 354 23.3.3 Mellanöl vid militära marketenterier . . . . . . . . 355 23.3.4 APUzsbedömning . . . . . . . . . . . . . . . . 356 23.4 Servering på nöjes- och idrottsplatser samt teatrar . . . . . . 357 23.4.l Nuvarande ordning . . . . . . . . . . . . . . . . 357 23.42 APUzsbedömning . . . . . . . . . . . . . . . . 360 23.5 Turistservering . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 361 23.6 Åldersgränser . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 362 23.7 Priserna på alkoholdrycker . . . . . . . . . . . . . . . . 363 23.7.l Nuvarande ordning . . . . . . . . . . . . . . . . 363 23.7.2 APU:s bedömning . . . . . . . . . . . . . . . . 364 23.8 Serveringstiderna . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 368 23.8.l Allmän bakgrund. Nuvarande ordning . . . . . . . 368 23.82 Tillämpningssvårigheter . . . . . . . . . . . . . 373 23.8.3 APU:s bedömning . . . . . . . . . . . . . . . . 373 23.9 Måltidstvånget . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 375 23.9.l Allmän bakgrund. Nuvarande ordning . . . . . . . 375 23.9.2 APU:sbedömning . . . . . . . . . . . . . . . . 378 23.10 Restaurangdansen . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 378 23.l0.l Allmän Nuvarande . . . . . . 378 bakgrund. ordning 23.102 APU:s . . . . . . . . . . . . . . . 382 bedömning 23.11 Varietéförbudet . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 384 23.ll.1 Allmän bakgrund. Nuvarande ordning . . . . . . 384 23.112 APU:sbedömning . . . . . . . . . . . . . . . 386 23.12 Det kommunala vetot . . . . . . . . . . . . . . . . . 386 23.12.l Nuvarande ordning . . . . . . . . . . . . . . 387 23.122 Kritik mot det kommunala vetot . . . . . . . . 387 23.123 APUzsbedömning . . . . . . . . . . . . . . . 388 23.13 Återkallelse av serveringstillstånd och andra påföljder . . . 389 23.13.] Nuvarande ordning . . . . . . . . . . . . . . 389 23.132 APU:sbedömning . . . . . . . . . . . . . . . 390 23.14 Förtärings- och förvaringsförbuden . . . . . . . . . . . 392 23.14.] Bestämmelserikontrollsyfte . . . . . . . . . . 392 23.142 Bestämmelseriannat syfte . . . . . . . . . . . 394

Kapitel 24 Serveringiinrikes och utrikes trafik m. m. . . . . . 397 24.1 Inrikes trafik . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 397 24.l.l Gällande ordning . . . . . . . . . . . . . . . . 397 24.12 APU:sbedömning . . . . . . . . . . . . . . . . 398

Innehâü 9

24.2 Utrikes trafik . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 400 24.2.l Sjötrafikens omfattning . . . . . . . . . . . . . 400 24.2.2 Den hittillsvarande regleringen av alkoholförsäljningen . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 402 24.2.3 APU:sbedömning . . . . . . . . . . . . . . . . 407 24.3 Provianteringen med obeskattade varor m. m. . . . . . . . 410 24.3.l Gällande ordning . . . . . . . . . . . . . . . . 410 24.32 FörhållandenaiEuropagemenskapen . . . . . . . 411 24.3.3 APUrsbedömning . . . . . . . . . . . . . . . . 412

Kapitel 25 Teknisk sprit . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 415 25.1 Inledning . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 415 25.2 Historik . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 417 25.3 Gällande bestämmelser . . . . . . . . . . . . . . . . . 420 25.4 Bestämmelsernas tillämpning . . . . . . . . . . . . . . . 422 25.5 FörhållandenaiFinland och Norge . . . . . . . . . . . . 426 25.5.l Finland . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 426 25.5.2 Norge . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 427 25.6 APU:sbedömning . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 428 25.6.l Målsättning . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 428 25.62 Definitioner . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 429 25.6.3 Denaturering . . . . . . . . . . . . . . . . . . 429 25.6.4 Monopol . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 430 256.5 Reüüküoner . . . . . . . . . . . . . . . . . . 431 25.6.6 Beskattning . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 432

Kapitel 26 Hembränning m. m. . . . . . . . . . . . . . . . 435 26.1 Hembränning och renaturering . . . . . . . . . . . . . . 435 26.1.l Hembränningens omfattning . . . . . . . . . . . 435 26.1.2 Renaturering . . . . . . . . . . . . . . . . . . 438 26.l.3 Orsaker till att hembränning m. m. ökat . . . . . . 439 26.1.4 APU:sbedömning . . . . . . . . . . . . . . . . 441 26.1.5 APUzsförslag . . . . . . . . . . . . . . . . . . 442 26.2 Illegal användning av teknisk sprit . . . . . . . . . . . . 451 26.3 Spritsmuggling . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 451 26.4 Langning o. d. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 452

Kapitel 27 Den lokala och regionala tillsynsorganisationen . . . 455 27.1 Utgångspunkter för bedömningen . . . . . . . . . . . . 455 27.1.1 Serveringens alkoholpolitiska betydelse . . . . . . 455 27.l.2 Historik . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 455 27.1.3 Nuvarande ordning . . . . . . . . . . . . . . . . .459 27.2 APUzsbedömning . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 461

Kapitel 28 Den centrala organisationen . . . . . . . . . . . . 467 28.1 Kort översikt av nuvarande organisation . . . . . . . . . 467 28.2 Alkoholpolitikens departementala hemvist . . . . . . . . 467

10 Innehåll

28.3 Centrala organ . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 469 28.3.1 Riksskatteverket (RSV) . . . . . . . . . . . . . 469 283.2 Socialstyrelsen . . . . . . . . . . . . . . . . . . 475 283.3 Skolöverstyre1sen(SÖ) . . . . . . . . . . . . . . 476 283.4 Centralförbundet för alkohol- och narkotikaupplysning(CAN) . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 477 28.3.5 Alkoholbolagen . . . . . . . . . . . . . . . . . 477 28.4 APU:sbedömning . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 478 28.4.l Utgångspunkter för bedömningen . . . . . . . . . 478 28.42 Det centrala alkoholpolitiska organet . . . . . . . 479 28.4.3 Sammanfattande bedömning . . . . . . . . . . . 486 28.5 Alkoholpolitiska rådets organisation . . . . . . . . . . . 488

Kapitel 29 Parti- och detaljhandelsorganisationen . . . . . . . 491 29.1 Bakgrund . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 491 29.1.l Tidigare utredningar . . . . . . . . . . . . . . . 491 29.12 Bolins utredning . . . . . . . . . . . . . . . . . 492 29.l.3 Skrivelse från spritcentralen . . . . . . . . . . . . . 494 29.l.4 Promemoria från Systembolaget . . . . . . . . . . 496 29.2 APU:sbedömning . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 496

Kapitel 30 Specialmotivering till lagtexter: . . . . . . . . . . 501 30.1 Lagen om handel med drycker (LHD) . . . . . . . . . . 501 30.l.1 De olika paragraferna . . . . . . . . . . . . . . 501 30.l.2 Ikraftträdande- och övergångsbestämmelserna . . . 544 30.2 Lagen om tillverkning av drycker(LTD) . . . . . . . . . 546 30.2.1 Definitioner . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 546 30.2.2 Yrkesmässig tillverkning av sprit och vin . . . . . . 549 30.2.3 Yrkesmässig tillverkning av starköl och öl . . . . . 550 30.2.4 Hemtillverkning av vin . . . . . . . . . . . . . . 551 30.2.5 Hemtillverkning av starköl och öl . . . . . . . . . 551 30.2.6 Ansvarsbestämmelser . . . . . . . . . . . . . . . 552 302.7 De särskilda paragraferna . . . . . . . . . . . . . 552 30.3 Lag om aktiverat kol . . . . . . . . . . . . . . . . . . 559 30.4 Lagen om dryckesskatt (LOD) . . . . . . . . . . . . . . 559 30.5 Lagen om tillverkning av och handel med industrisprit (LTHI) . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 560 30.5.l De särskilda paragraferna . . . . . . . . . . . . . 560 30.6 Dryckeshandelsförordningen . . . . . . . . . . . . . . . 565 30.7 Brottsbalken m. m. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 565 30.8 Kommunalskattelagen . . . . . . . . . . . . . . . . . 566 30.9 Lotteriförordningen . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 568 30.10 Nykterhetsvårdslagen . . . . . . . . . . . . . . . . . . 569 30.11 Allmänna ordningsstadgan (AOst) . . . . . . . . . . . . . 569 30.12 Lagen om förverkande av alkoholhaltiga drycker m. m. . . 571 30.13 Lagen om Skatterätt och länsrätt . . . . . . . . . . . . 571 30.14 Det särskilda straffregistret . . . . . . . . . . . . . . . 571 30.15 Tullstadgan m. m. 571

Innehåll ll

30.16 Kungörelsen om rätt för resande att införa varor tull- eller avgiftsfritt . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 571 30.17 Länsstyrelseinstruktionen 572 30.18 Vissa övriga författningar . . . . . . . . . . . . . . . . 572

Reservationer 573 Burman, Nyberg Reklamförbudet, riktlinjer, inköpskontroll, bryggerinäringen och samhället m. m. 573 Hillbo, Wennerfors Ny alkoholpolitik . . . . . . . . . . . 580 B00 Alkoholens värde, sammanslagning av de båda bolagen, prispolitiken, alkoholpolitiska rådet . . . . . . . . . . . . . . . . Nyberg Lån till alkoholfria restauranger . , . . . Bergegren, Hermansson Mellanölsfrågan Erbacke, Hermansson Den lokala och regionala organisationen Lindholm, Bergegren, Erbacke, Hermansson Den centrala organisationen . . . . . . . 616 B00, Burman, Nyberg Oktrojsystemet och det lokala vetot 618 Lindholm, Burman Folkrörelseengagemang i Systembolaget 619

Särskilt yttrande Nilsson, Rydberg Mellanölsfrågan

Förkortningar, symboler

m m

Förkortningar

a.a Angivet arbete ABF Arbetarnas Bildningsförbund ADB Automatisk Data Behandling Aff Förordningen om försäljning av alkoholfria drycker Alko Det finska alkoholbolaget ALNArådet Alkohol- och narkotikarådet ANT Alkohol, narkotika, tobak AOst Allmänna ordningsstadgan ASÖ Aktuellt från skolöverstyrelsen AV Audivisuell Bevll Bevillningsutskottet BNP Bruttonationalprodukt BVN Barnavårdsnämnd Bi Biologi CAN Centralförbundet för alkohol- och narkotikaupplysning CFN Centralförbundet för nykterhetsundervisning, nuvarande CAN CUF Centerns Ungdomsförbund DKSN De kristna samfundens nykterhetsrörelse ed Redaktör (editor) EEC European Economic Community EFTA European Free Trade Association EG Europeiska gemenskapen FCO Facklig Centralorganisation (LO-anslutna) FFTA Förordningen om försäljning av teknisk sprit och alkoholhaltiga preparat Fi Finansdepartementet FMD Förbundet mot droger FPU Folkpartiets Ungdomsförbund FTBM Förordningen om tillverkning och beskattning av malt- och läskedrycker FTSV Förordningen om tillverkning av sprit och vin GATT General agreements on tariffs and trade (1947 års allmänna tulloch handelsavtal)

Förkortningar, symboler m. m. 13

h-nämnden Socialstyrelsens nämnd för hälsoupplysning HT Höstterminen HVUD Socialstyrelsens hälsovårdsupplysningsdelegation, nuvarande h-nämnden ICA lnköpscentralemas AB IFA Institutet för alkoholforskning JHF Järnvägsmännens Helnykterhetsförbund JK Justitiekanslern JO Justitieombudsmannen K.B. Konungens Befallningshavande KF Kooperativa Förbundet KO Konsumentombudsmannen KRUM Riksförbundet För Kriminalvårdens Humanisering KSN Kvinnoföreningarnas samarbetskommitté för nykterhetsfrågor Lgr-69 Läroplan för grundskolan, 1969 Lgy-70 Läroplan för gymnasieskolan, 1970 LHD Lagen om handel med drycker Ln Länsnykterhetsnämnd LO Landsorganisationen LOD Lagen om dryckesskatt Lst Länsstyrelse LTD Lagen om tillverkning av drycker LTHI Lagen om tillverkning av och handel med industrisprit MHF Motorförarnas Helnykterhetsförbund MHF-U Motorförarnas Helnykterhetsförbunds Ungdomsförbund NBV Nykterhetsrörelsens Bildningsverksamhet NJA Nytt Juridiskt Arkiv NN Nykterhetsnämnd NOV Nykterhetsorganisationen Verdandi NSF Nykterhetsrörelsens Scoutförbund NSI Nämnden för samhällsinformation NTS Nationalföreningen för upplysning om tobakens skadeverkningar NUD Non ultra descriptus - utan närmare specifikation Nvl Nykterhetsvårdslagen Oä Orienteringsämne prop. Proposition Re Religionskunskap Ref. Refererad Rff Rusdrycksförsäljningsförordningen RFHL Riksförbundet för hjälp åt läkemedelsmissbrukare RFMA Riksförbundet mot alkoholmissbruk RKU Riksförbundet Kyrkans Ungdom rskr Riksdagsskrivelse RSV Riksskatteverket RUS Riksundersökningen (delundersökning i SOU 1971 : 77) SAF Svenska Arbetsgivareföreningen

l4 Förkortningar, symboler m. m.

SAN Sveriges Akademikers Nykterhetsförbund SARA Sveriges Allmänna Restaurang AB SBF Sveriges Blåbandsförbund SBU Sveriges Blåbandsungdom SCB Statistiska centralbyrån SCN Social centralnämnd SFF Svenska Frisksportförbundet SFS Svensk författningssamling SIFO Svenska institutet för opinionsundersökningar Sk Samhällskunskap SLN Sveriges Lärares Nykterhetsförbund SNR Sveriges Nykterhetssällskaps Representantförsamling So Socialkunskap SOFI Socialforskningsinstitutet SOU Statens offentliga utredningar SPHF Sveriges Polismäns Helnykterhetsförbund SSU Sveriges Socialdemokratiska Ungdomsförbund SSUH Sveriges Ungdoms Helnykterhetsförbund SUR Statens Ungdomsråd SvJT Svensk Juristtidning SÖ Skolöverstyrelsen TCO Tjänstemännens Centralorganisation TF Tryckfrihetsförordningen TR AB Trafikrestauranger TSA Tvärvetenskapliga seminariet i alkoholfrågan UKÃ Universitetskanslersämbetet UNG Ungdomsundersökningen (delundersökning i SOU 1971 : 77) UNF Ungdomens Nykterhetsförbund VB Vita Bandet & Vin- & Spritcentralen ÖB Överbefälhavaren Öff Ölförsäljningsförordningen

Symboler

” Upprepning - Intet finns att redovisa O Mindre än 0,5 av enheten 0,0 Mindre än 0,05 av enheten Uppgiften ej tillgänglig eller alltför osäker för att anges Uppgift kan ej förekomma :I: Preliminär uppgift

F

Örfattningsförslag

l. Förslag till Lag om handel med drycker

Inledande bestämmelser

1 § Försäljning av drycker skall skötas så att missbruk av alkohol så långt möjligt motverkas.

2§ Med alkoholdrycker avses spritdrycker, vin, starköl och mellanöl. Begreppen spritdrycker, vin, starköl, mellanöl samt lättöl, läskedrycker och andra alkoholfria drycker har i denna lag samma innebörd som i lagen (0000:000) om tillverkning av drycker.

3§ Med försäljning förstås allt tillhandahållande som sker mot ersättning, vare sig pengar eller annat. Med partihandel förstås försäljning till återförsäljare eller annan i och för hans rörelse. Annan försäljning benämnas servering om den sker till förtäring på stället och eljest detaljhandel.

Tillämpningsomrâde

4 § Denna lag äger ej tillämpning på 1. försäljning av alkoholdrycker som grundas på bestämmelserna i tullstadgan (1973: 671) om tullager, inrättat för förvaring av proviant för fartyg eller luftfartyg, och om försäljning i exportbutik,

16 F örfattningsförslag

2. försäljning som proviant på järnvägståg i internationell trafik av vin och starköl som införes enligt 12 § andra stycket samt av mellanöl som medföres som proviant på tåget. Om rätt att förfoga över alkoholdrycker, som medföres såsom proviant på fartyg eller luftfartyg, gäller särskilda bestämmelser i den mån annat ej föreskrives i denna lag.

Allmänna bestämmelser om rätt till försäljning

5§ Försäljning av alkoholdrycker vartill rätt ej föreligger enligt denna lag är förbjuden. Vin, starköl eller mellanöl, som tillverkats i hemmet för eget behov, får ej säljas. Annat än starköl, vars alkoholhalt överstiger 4,5 viktprocent, får säljas endast för export.

6§ Försäljning av alkoholfria drycker är, med de inskränkningar som föreskrives i denna lag, tillåten under samma villkor som gäller för drivande av handel i allmänhet.

Alkoholbolaget 7 § För import av samt partihandel och detaljhandel med spritdrycker, vin och starköl skall finnas ett särskilt för ändamålet bildat aktiebolag, över vars ledning staten genom bestämmelse i bolagsordningen eller på annat betryggande sätt beretts det övervägande inflytandet.

8§ Aktieägare i bolaget kan vara endast svenska staten eller den som erhållit regeringens tillstånd. Sådant tillstånd får meddelas endast om sökanden avlämnat förbindelse till regeringen att på anmodan överlåta sin aktie mot erhållande av aktiens nominella belopp jämte vinstutdelning för tidigare år, i den mån sådan innestår hos bolaget, ävensom ränta för år enligt 5 § andra stycket räntelagen (0000: 000) från löpande årets början enligt en räntefot som motsvarar riksbankens vid varje tid gällande diskonto med ett tillägg av två procentenheter. Bolaget får ej i någon form bereda aktieägare ekonomisk fördel utöver utdelning på aktie och ränta enligt första stycket eller låta ersättningen till styrelseledamot eller avlöningen till någon i bolagets tjänst anställd

F örfatrningsförslag 17

person utgå i förhållande till omsättningens storlek eller vinsten på bolagets rörelse. De i första stycket föreskrivna inskränkningarna i rätten att äga aktier i bolaget skall finnas angivna i aktiebreven.

9§ Vinstutdelning får ej överstiga den i 8 § första stycket angivna räntan. Av bolagets årsvinst skall avsättning verkställas till reservfond enligt 71 § lagen (1944: 705) om aktiebolag. Vad i 72 § nämnda lag föreskrives om avsättning av årsvinst skall däremot ej tillämpas på bolaget. Efter regeringens medgivande får bolaget därutöver använda viss del av årsvinsten till avsättning till fonder samt till avskrivningar. Sedan utdelning på aktier och eventuell avsättning av årsvinsten till fonder och avskrivningar ägt rum, skall återstoden av vinsten efter varje kalenderårs slut inom påföljande juni månads utgång insättas på statsverkets checkräkning i riksbanken för riksskatteverkets räkning.

l0§ Ytterligare föreskrifter om bolagets verksamhet och drift och om särskild kontroll från statens sida skall intagas i ett mellan staten och bolaget upprättat avtal. Avtalet skall utformas så att bolaget saknar intresse att öka försäljningen.

Import, export och partihandel

1 l § Spritdrycker, vin och starköl får, med de undantag som angivesi 12 §, införas till riket endast av alkoholbolaget. Annan än alkoholbolaget får icke taga hand om oförtullade dylika varor på sätt som avses i 3 § andra stycket tullagen (1973:670). Dryckerna får ej heller förvaras i annat tullager än som avsesi 12 § första stycket 4. Spritdrycker och sådant vin, som ej tillverkats inom landet, får säljas för export endast av alkoholbolaget.

12 § Spritdrycker, vin och starköl får l. införas till riket av den som har rätt till tullfrihet enligt 7 § tullförordningen (1973: 979), 2. införas av resande eller av person, som är anställd på transportmedel, för eget eller familjens bruk eller som gåva till närstående för hans eller hans familjs personliga bruk, enligt av regeringen meddelade bestämmelser,

l 8 F örfattningsförslag

3. införas i form av enstaka gåvoförsändelse till enskild person för hans eller hans familjs personliga bruk enligt av regeringen meddelade bestämmelser, . förvaras i frihamn, i tullupplag eller i tullager som inråttats för förvaring av proviant men får ej, utan tillstånd av regeringen för varje särskilt fall, disponeras annorledes än till fartygs eller luftfartygs proviantering eller till försäljning i exportbutik i föreskriven ordning, 5. införas som proviant på fartyg eller luftfartyg enligt gällande bestämmelser härför eller sändas genom tullomrâdet eller mellan orter inom detta enligt de villkor och föreskrifter generaltullstyrelsen meddelar. Vin och starköl, som medföres som proviant på järnvägståg i internationell trafik, får införas i den utsträckning som kräves för bespisning av passagerare under tågets gång inom riket.

13§ Partihandel med spritdrycker, vin och starköl får, med i 14 § angivna undantag, utövas endast av alkoholbolaget.

l4§ Den som enligt lagen (0000:000) om tillverkning av drycker har tillstånd att tillverka vin eller starköl, får sälja av honom tillverkad vara för export samt till alkoholbolaget. Han får dessutom sälja inom riket tillverkat starköl till annan tillverkare av starköl eller mellanöl samt till den som har tillstånd att servera starköl. Överföres tillstånd till servering av alkoholdrycker jämlikt 43§ på annan, får förre tillståndshavaren sälja sitt lager av dessa drycker till sin efterträdare. För konkursbo eller dödsbo eller då särskilda omständigheter eljest föreligger får spritdrycker, som ingår i alkoholbolagets sortiment och måste antagas vara av fullgod kvalitet, säljas till bolaget för gällande försäljningspris med skäligt avdrag för bolagets kostnader för inköp och försäljning av varan. Andra spritdrycker och vin får säljas till alkoholbolaget på de villkor som detta uppställer. Starköl och mellanöl får i dylikt fall säljas till tillverkare.

l5§ Partihandel med mellanöl får utövas av l. den som med rätt enligt lagen (0000: 000) om tillverkning av drycker tillverkar mellanöl från tillverkningsställe och från lager på annan plats än tillverkningsstället, i sistnämnda fall efter anmälan till länsstyrelsen i det län där lagret är beläget, 2. den som eljest har tillstånd till detaljhandel med mellanöl, från detaljhandelsstället,

F örfattningsförslag 19

3. den som yrkesmässigt driver partihandel med matvaror eller yrkesmässigt inför mellanöl till riket, från lager av mellanöl, efter anmälan till länsstyrelsen i det län där lagret är beläget. Den som driver partihandel med mallanöl får sälja mellanöl för export.

l6§ Den som driver partihandel med mellanöl får härför anlita endast hos honom anställda. Sålt öl får dock på hans ansvar sändas genom annan till återförsäljare. Vid partihandel med starköl och mellanöl är säljaren att skyldig förvissa sig om att köparen har rätt att återförsälja varan. Vid varje lager för partihandel med starköl eller mellanöl skall, om innehavaren ej är enskild person som själv driver verksamheten, finnas särskilt utsedd, för uppgiften lämplig person som har tillsyn över försäljningen (föreståndare).

Detaljhandel

Detaljhandel med spritdrycker, vin och starköl

l7§ Rätt till detaljhandel med spritdrycker, vin och starköl tillkommer alkoholbolaget. Sådan försäljning får äga rum endast till avhämtning eller till försändning på rekvisition.

l8§ Det ankommer på alkoholbolaget att besluta om butikernas antal och förläggning. Bolaget får icke öppna butik i kommun där sådan tidigare ej finnes utan att kommunens fullmäktige yttrat sig samt länsnykterhetsnämnden och polismyndigheten beretts tillfälle att yttra sig.

19§ Försändning på rekvisition skall på begäran ske till köpare i ort där butik för spritdrycker, vin och starköl ej finnes, antingen genom särskilt av bolaget inrättat utlämningsställe eller, om ej heller utlämningsställe är inrättat, med posten eller med allmänt kommunikationsmedel till lämplig hållplats eller station. Fraktkostnaden betalas av alkoholbolaget, dock att köpare som begär att varan skall sändas med posten eller allmänt kommunikationsmedel så att han betalar köpeskillingen vid avhämtandet, är skyldig att betala den särskilda avgift som utgår härför.

20 F örfattningsförslag SOU 1974: 91

20§ Priserna på spritdrycker och vin skall efter riktlinjer som riksdagen fastställt bestämmas av alkoholbolaget med hänsyn till varans alkoholhalt, bolagets kostnader för varan samt den allmänna prisutvecklingen inom landet. Priset skall inrymma skälig vinst för bolaget. Vid prissättningen får, efter medgivande av den myndighet som regeringen bestämmer, också beaktas att särskild fara föreligger att varan missbrukas eller att tillämpning av riktlinjerna medför att förhållandet mellan varans pris och priset på andra alkoholdrycker i Sverige väsentligt avviker från motsvarande förhållande i andra länder. Priset på starköl skall bestämmas med hänsyn till bolagets kostnader för varan så att bolaget får skälig vinst.

2l§ Spritdrycker, vin eller starköl får ej utlämnas till köpare förrän varan betalats.

22§ Detaljhandel med spritdrycker, vin och starköl i alkoholbolagets butiker får äga rum vardagar mellan klockan 09 och klockan 18, på lördag dock längst till klockan 13 och på annan dag före helgdag längst till klockan 15. Utan hinder av vad nu sagts får försäljning ske till den som befinner sigi butiken då försäljningen skall upphöra. Pâ påskafton, pingstafton, midsommarafton, julafton och nyårsafton är detaljhandel med Spritdrycker, vin och starköl förbjuden.

23§ Önskar någon köpa visst slags spritdryck, vin_ eller starköl som ej hâlles i lager av alkoholbolaget och ställer han säkerhet för betalningens fullgörande, skall varan anskaffas, om så lämpligen kan ske.

Detaljhandel med mellanöl

24§ För detaljhandel med mellanöl fordras tillstånd. Sådant tillstånd gäller tills vidare och hänför sig till viss lokal (försäljningsställe). Tillstånd till detaljhandel med mellanöl skall, om ej hinder möter enligt 26 § eller eljest särskilda skäl är däremot, meddelas l. den som yrkesmässigt säljer ett allsidigt urval matvaror» till allmänheten, om försäljningen härav utgör den övervägande delen av försäljeller på särskild avdelning för matvaror ningen på försäljningsstället inom detta (matvaruhandlare).

Författningsförslag 21

2. den som med rätt enligt lagen (OOOODOO) om tillverkning av drycker tillverkar mellanöl, lättöl eller läskedrycker (tillverkare). överlåter tillståndshavare sin rörelse på annan, kan tillståndsmyndigheten efter prövning enligt denna paragraf överföra tillståndet på denne.

25§ Detaljhandel med mellanöl får äga rum från fast lokal eller genom kringföring. Vid varje försäljningsställe skall, om tillståndshavaren ej är enskild person som själv sköter verksamheten, finnas särskilt utsedd person som skall utöva tillsyn över försäljningen (föreståndare). Vid förfall för föreståndaren skall försäljningen förestås av särskilt utsedd ersättare.

26§ Föreståndare och ersättare för föreståndare skall med hänsyn till sina egenskaper och övriga omständigheter vara lämplig för uppgiften. Detsamma gäller tillståndshavare, som själv utövar tillsynen över försäljningen. Detaljhandel med mellanöl får ej idkas av den som är omyndig eller i konkurstillstånd.

27§ Den som äger bedriva detaljhandel med mellanöl får härför anlita endast hos honom anställda. Sålt Öl får dock på hans ansvar sändas genom annan till känd köpare.

28§ lnom läger, kasernområde eller annat uteslutande för krigsmaktens behov upplåtet område får detaljhandel med mellanöl ej äga rum.

29§ Vid detaljhandel med mellanöl skall även alkoholfria drycker hållas till salu i tillfredsställande urval och omfattning. Matvaruhandlare får bedriva detaljhandel med mellanöl endast i anslutning till försäljning av matvaror. Tillverkare får ej bedriva annan detaljhandel med mellanöl än kringföringsförsäljning och försäljning från sådant lager av mellanöl, lättöl och som antingen är beläget på tillverkningsstället

läskedrycker

eller är huvudsakligen avsett för kringföringsförsäljning eller partihandel. Tillverkare får ej sälja andra än nu nämnda varor.

22 F örfattningsförslag SOU 1974: 91

30§ Detaljhandel med mellanöl får äga rum vardagar mellan klockan 08 och klockan 20, på lördagar dock längst till klockan 16.

För detaljhandel med alkoholdrycker gemensamma bestämmelser

3l§ Vid detaljhandel får mellanöl icke utlämnas till den som kan antagas ej ha fyllt 18 år och andra alkoholdrycker icke till den som kan antagas ej ha fyllt 20 år. Alkoholdrycker får ej utlämnas till den som är synbarligen berörd av alkohol eller annat berusningsmedel. Utlämning av alkoholdrycker skall vägras om det är uppenbart, att varan är avsedd att olovligen tillhandahållas någon.

32§ lnnan alkoholdrycker utlämnas till någon, skall denne på begäran styrka sin ålder med av myndighet utfärdad eller därmed likvärdig handling med fotografi.

33§ Ej får någon såsom ombud eller på därmed jämförligt sätt anskaffa alkoholdrycker till den till vilken varan enligt 31 § icke får utlämnas. Ej heller får någon på sätt nu sagts i större omfattning tillhandagå med att anskaffa alkoholdrycker.

Servering

Tillståndsprövningen

34§ Vid servering av drycker skall tillses att ordning, nykterhet och trevnad råder.

35§ Servering av alkoholdrycker kräver tillstånd utom i fall som angives i 36 §. Har tillstånd att servera alkoholdrycker återkallats eller har servering av alkoholfria drycker förbjudits, får sådana drycker icke serveras i rörelsen utan särskilt medgivande.

Författningsförslag 23

36§ Alkoholdrycker får utan tillstånd serveras till slutet sällskap vid enstaka tillfälle om ersättning utgår endast för de verkliga kostnaderna för tillställningen och serveringen ej kan anses ingå som led i en rörelse. Ej heller fordras tillstånd för servering av alkoholdrycker på färdmedel i utrikes trafik utom för servering till allmänheten på svenskt eller utländskt fartyg i trafik mellan å ena sidan Sverige och å andra sidan Danmark (utom Grönland och Färöarna), Finland, Norge (utom Svalbard och Jan Mayen), Polen, Tyska Förbundsrepubliken, Tyska Demokratiska republiken eller Sovjetunionen mellan gränsen mot Finland och gränsen mot Polen. Mellanöl får serveras utan tillstånd 1. vid matservering i hem till inackorderade gäster (servering vid heminackordering), 2. i gemensam matsal för bostadshus till de boende och deras gäster (servering i kollektivhusmatsal), 3. i för företag eller institution avsedd matsal eller därmed jämförlig lokal till de anställda eller deras gäster (servering i personalmatsal), 4. på fasta militära marketenterier (serveringi marketenteri). Rätt till servering vid heminackordering tillkommer den som driver matservering i sitt hem samt rätt till servering i kollektivhusmatsal ochi personalmatsal den som förestår matsalen. Servering ipersonalmatsal får bedrivas endast om företaget eller institutionen lämnat skriftligt medgivande därtill. I kollektivhusmatsal får servering ske också från automat som uppställts för att betjäna gästerna. Regeringen får meddela bestämmelser om servering av mellanöl i militära mässar hänförliga till personalmatsalar samt i fasta militära marketenterier.

37§ Tillstånd till servering av alkoholdrycker hänför sig till viss lokal eller annat avgränsat utrymme (serveringsställe). Hör serveringsställe till hotell eller pensionat, får servering ske också i hotellets eller pensionatets gästrum samt, i fråga om mellanöl, från automat som uppställts för att betjäna gästerna. Tillstånd kan avse l. servering till allmänheten året runt eller årligen under viss tidsperiod (allmän servering), 2. servering till viss förening, klubb eller annan sammanslutning året runt eller årligen under viss tidsperiod (klubbservering), 3. servering till andra slutna sällskap än under 2. sägs året runt eller årligen under viss tidsperiod (festvåningsservering), 4. servering till allmänheten eller till slutet sällskap vid enstaka tillfälle eller under enstaka tidsperiod (tillfällig servering). Tillstånd till servering enligt andra stycket l.-3. gäller tills vidare.

24 F örfattningsförslag

38§ Tillstånd till servering av alkoholdrycker enligt 37§ andra stycket 1.-3. på nöjes- eller idrottsplats får meddelas endast om särskilda skäl föreligger.

39§ Tillstånd till servering av alkoholdrycker kan gälla alla slag av sådana drycker eller vin, starköl och mellanöl eller endast mellanöl. Vid servering på luftfartyg, fartyg eller järnvägståg (trafikservering) som befordrar passagerare i inrikes trafik får tillstånd till servering av spritdrycker meddelas endast vid gruppresor av längre varaktighet eller då eljest särskilda skäl föreligger.

40§ Vid tillståndsprövningen skall beaktas behovet av serveringen, företagets lämplighet och serveringsställets tjänlighet för sitt ändamål, varvid hänsyn skall tagas till vilket slag av tillstånd ansökan avser och vilka alkoholdrycker som skall serveras.

4l§ Tillstånd får meddelas endast om behov av den tillämnade rörelsen föreligger med hänsyn till efterfrågan och utbudet i övrigt.

42§ Tillstånd till servering till allmänheten får meddelas endast om det kan antagas att tillhandahållande av lagad mat kommer att bli en väsentlig del av rörelsen. Tillstånd till servering enbart av mellanöl får dock meddelas även i annat fall, om det kan antagas att serveringen icke kommer att föranleda olägenheter i fråga om ordning, nykterhet och trevnad.

43§ Tillstånd får meddelas endast den som med hänsyn till sina ekonomiska förhållanden och omständigheter i övrigt kan anses lämplig att utöva serveringsrörelse. Tillstånd får ej meddelas den som bedriver partihandel med alkoholdrycker eller som för rörelsen uppbär lån eller mottager annan ekonomisk förmån än sedvanlig kredit för levererade varor från eller hyr lokal eller utrustning av någon som idkar partihandel med alkoholdrycker eller organ i vilket sådan partihandlare på grund av delägarskap eller eljest utövar ett icke obetydligt inflytande. överlåter tillståndshavare sin rörelse på annan, kan tillståndet efter prövning enligt denna paragraf överföras på denne.

Författningsförslag 25

44§ Tillstånd får meddelas endast om serveringsstället är så beläget, inrett, utrustat och överblickbart, att goda förutsättningar föreligger att motverka att serveringen leder till missbruk. Sådan ombyggnad av serveringsställe, som medför väsentlig ändring av får ske endast efter särskilt medgivande av tillståndsserveringslokalerna, myndigheten.

45§ För serveringsställe, där servering sker med tillstånd enligt denna lag, skall finnas föreståndare med uppgift att utöva tillsyn över serveringen samt erforderligt antal ersättare för denne. Föreståndare och ersättare skall vara godkända av tillståndsmyndigheten. Alkoholdrycker får ej serveras utan att föreståndaren eller ersättare för honom är tillstädes på serveringsstället. Såsom föreståndare och ersättare får godkännas person som med till sina egenskaper och övriga omständigheter är lämplig för hänsyn uppgiften. Därvid skall särskilt beaktas att han på grund av erfarenhet av restaurangbranschen, utbildning eller eljest kan antagas ha erforderliga kunskaper om alkohollagstiftningen.

46§ I den mån det kräves för att ordning, nykterhet och trevnad skall råda vid servering av alkoholdrycker får i tillstånd till sådan servering beslutas inskränkningar eller meddelas föreskrifter angående serveringstider och serveringslokaler samt föreskrivas att övervakande personal skall finnas utöver vad som anges i 45 §.

Serveringens bedrivande

47§ Servering av mellanöl får påbörjas tidigast klockan 07 och servering av andra tidigast klockan 12. Föreligger särskilda skäl får alkoholdrycker dock att serveringen påbörjas tidigare än tillståndsmyndigheten medgiva får vad gäller mellanöl lämnas tills vidare nu sagts. Sådant medgivande men i fråga om övriga alkoholdrycker endast för enstaka tillfälle. Avser enbart mellanöl, skall serveringen avslutas serveringstillståndet senast klockan 22. Omfattar tillståndet andra alkoholdrycker, skall till allmänheten avslutas senast klockan 24 och servering till servering slutet senast klockan 01. Föreligger särskilda skäl får dock sällskap tillståndsmyndigheten medgiva att serveringen avslutas senare än nu sagts. Denna paragraf gäller ej servering som icke är tillståndsbunden och ej heller trafikservering eller servering av mellanöl från automat i hotell eller pensionat.

26 Författningsförslag

48§ Serveringslokal skall vara utrymd av gästerna senast 30 minuter efter serveringstidens utgång (stängningstid).

49§ Vid servering av alkoholdrycker skall friskt vatten finnas att tillgå samt andra alkoholfria drycker hållas till salu i tillfredsställande urval och omfattning samt till skäliga priser. Vid servering av spritdrycker, vin eller starköl skall lagad mat finnas att tillgå i sådan omfattning och på sådant sätt att tillhandahållandet därav framstår som en väsentlig del av rörelsen.

50§ Alkoholdrycker får ej serveras till den som kan antagas ej ha fyllt 18 år eller till den som är synbarligen berörd av alkohol eller annat berusningsmedel. Föreskriften i 32 § skall tillämpas också vid servering.

5l§ På fartyg får alkoholdrycker serveras endast till besättning och passagerare. På luftfartyg får servering av alkoholdrycker äga rum endast under färd.

52§ Tillståndshavare är skyldig att hos alkoholbolaget köpa alla spritdrycker, allt vin och allt utländskt starköl som erfordras för rörelsen. Vad nu sagts gäller dock ej drycker ämnade för sådan trafikservering som avses i 68 § tredje stycket.

53 § Vid servering till allmänheten 1. får priset på spritdrycker ej understiga tvåhundra procent av detaljhandelspriset, dock att prispåslaget ej behöver vara större än det påslag i kronor och ören som på grund av denna regel skall göras på motsvarande kvantitet renat brännvin, 2. får priset på vin och starköl ej understiga etthundratjugofem procent av detaljhandelspriset, 3. skall skillnaden i pris mellan starköl, mellanöl, lättöl och läskedrycker vara minst lika stor i kronor och ören som skillnaden mellan inköpspriserna på dessa varor. Vid servering till slutet sällskap får priserna på alkoholdrycker, ej understiga detaljhandelsprisema.

Författningsförslag 27

På serveringsställe skall prislista på där saluförda drycker vara tillgänglig för allmänheten.

54§ Drinkbar får inrättas endast som del av serveringsställe och i nära anslutning till matsal. Drinkbaren skall utgöra en mindre väsentlig del av restaurangen. Servering av alkoholdrycker i drinkbar får ej äga rum om icke servering samtidigt bedrives i annan del av serveringsstället. Vad nu sagts gäller dock ej hotell, där den övervägande delen av gästerna har inackordering med helpension.

55§ Servering av alkoholdrycker får ej bedrivas av den som är omyndig eller i konkurs.

56§ Tillstândshavare får vid servering av alkoholdrycker anlita endast hos honom anställda.

Reklam och andra säljfrämjande åtgärder

57§ Reklam och andra åtgärder för marknadsföring av alkoholdrycker är, med de undantag som angives i denna och nästföljande paragraf, förbjudna för annan än alkoholbolaget. Såvitt avser tryckt skrift gäller förbudet endast kommersiell annons. Förbudet omfattar ej heller lokal eller plats, såvitt avser sådana som får säljas där, om marknadsföringen icke riktar sig alkoholdrycker till personer utanför lokalen eller platsen. Reklam i utländsk publikation samt reklam som återgives i televisionssändning från utlandet omfattas av förbudet endast om reklamen är avsedd huvudsakligen för Sverige.

58§ Spritdrycker, vin och starköl får skriftligen eller muntligen utbjudas direkt till varjämte varuprov får tillhandahållas detta. alkoholbolaget, Den som har rätt att tillverka eller idka partihandel med starköl eller mellanöl, får på samma sätt marknadsföra mellanöl till den som får sälja sådant öl. l annons för serveringsställe får angivas vilket slag av alkoholdrycker som serveringsrätten omfattar.

28 Författningsförslag sou 1974; 91

59§ Alkoholbolaget bör i avtalen med sina leverantörer förbinda dessa att iakttaga bestämmelserna i 57 och 58 §§.

60§ Vid detaljhandel med alkoholdrycker och vid samt vid servering detaljhandel med andra varor än alkoholdrycker är utdelningen av sådan dryck utan betalning förbjuden.

Förvarings- och förtäringsförbud

6l§ Vid detaljhandel med eller servering av mellanöl eller alkoholfria drycker får öl och läskedrycker ej förvaras på försäljnings- eller serveringsställe i annat kärl än det vari drycken levererats av tillverkaren. Sådant kärl eller öl, som är avsett för försäljning, får ej förändras av återförsäljaren.

62§ På serveringsställe, för vilket tillstånd till servering av alkoholdrycker gäller, får ej någon dricka eller tillåtas dricka andra alkoholdrycker än som serverats i enlighet med tillståndet. Vad nu sagts äger motsvarande tillämpning i fråga om militärt marketenteri. Ej heller får någon dricka eller tillåtas dricka alkoholdrycker på

serveringsställe där alkoholdrycker ej får serveras eller i lokal, som

yrkesmässigt upplåtes för anordnande av sammankomster i slutna sällskap, vid vilka mat och dryck tillhandahålles av innehavaren eller genom dennes försorg, och där servering av alkoholdrycker icke är tillåten. Alkoholdryck som inte får serveras i lokal som avses i denna paragraf får ej heller förvaras i sådan lokal eller därtill hörande utrymmen, om det ej är uppenbart att drycken icke är avsedd att drickas på stället. Utan hinder av vad som sägs i denna paragraf får gäst på hotell och pensionat förvara och dricka alkoholdrycker på sitt rum.

63§ Alkoholdryck som serverats eller eljest utlämnats på serveringsställe får ej föras därifrån. Säljes på serveringsställe lagad mat för avhämtning får dock mellanöl till måltiden säljas och utlämnas.

F örfattnings förslag 29 SOU 1974: 91

Ändring och återkallelse av tillstånd m. m.

64§ Föranleder tillståndsbunden försäljning av alkoholdrycker olägenheter och trevnad, skall tillståndet återkallas eller i fråga om ordning, nykterhet begränsas med tillämpning av 39 § första stycket. Finnes skäl antaga att tillfredsställande förhållanden ändå kan åstadkommas och att dessa blir bestående, får tillståndshavaren i stället meddelas varning. Första tillämpning om serveringen bedrives stycket äger motsvarande utan att tillhandahållande av lagad mat är en väsentlig del av rörelsen eller om de villkor som enligt 43 § andra stycket gäller för meddelande av tillstånd icke iakttages vid serveringens bedrivande. Visar tillståndshavare, genom att vid upprepade tillfällen åsidosätta gällande bestämmelser för försäljningen av alkoholdrycker, bristande vilja eller förmåga att uppfylla det ansvar som på grund av l och 34 §§ åvilar den som idkar handel med sådana drycker, skall tillståndet återkallas eller begränsas med tillämpning av 39 § första stycket. Om så finnes med hänsyn till särskilda förhållanden, får i lämpligt ärende som avses i första eller tredje stycket godkännande av föreståndare eller ersättare för föreståndare återkallas eller föreskrifter meddelas enligt 46 §.

65 §

På begäran av kommunfullmäktige skall tillståndet återkallas, om

l. förändringar uppkommit i fråga om befolkningsunderlag, bebyggelse, eller liknande förhållanden av sådant slag att i näringsverksamhet kommunen bedriven serveringsrörelse blir obehövlig eller olämplig; eller 2.i kommunen serveringsrörelse motverkar syftet med av belägen kommunen beslutade åtgärder på det sociala området. I återkallelsebeslut denna paragraf skall förordnas att beslutet enligt länder till efterrättelse från och med viss dag, tidigast ett år efter dagen för beslutet, om tillståndshavaren ej medgiver kortare tid.

66§ Uppkommer vid icke tillståndsbunden försäljning av alkoholdrycker eller vid försäljning av alkoholfria drycker olägenheter i fråga om ordning, nykterhet och trevnad, skall med hänsyn till omständigheterna bedriver meddelas varning eller förbjudas att den som försäljningen fortsätta verksamheten. med hänsyn till särskilda förhållanden får i Om det finnes lämpligt för eller i samband med varning meddelas föreskrifter om stället försäljningens bedrivande.

30 F örfattningsförslag

67§ Under krig eller vid omedelbar krigsfara eller då arbetslöshet eller nöd råder i större omfattning, får försäljning av alkoholdrycker förbjudas eller inskränkning föreskrivas däri. Förbud mot eller inskränkningar i försäljning av alkoholdrycker får också meddelas vid enstaka tillfälle, om det finns grundad anledning antaga att det är nödvändigt för ordningens upprätthållande.

Förfarandet vid lagens tillämpning

Meddelande av tillstånd m. m. 68 § Tillstånd till annan servering av alkoholdrycker än trafikservering samt medgivande till servering av alkoholfria drycker, där det erfordras på grund av 35 § andra stycket, lämnas av länsstyrelsen i det län där serveringsstället är beläget. Tillstånd till trafikservering på färdmedel som befordrar passagerare i inrikes trafik meddelas av länsstyrelsen i det län, där det företag som vill bedriva servering på trafikmedlet har sitt säte. Har företaget ej säte inom riket, meddelas tillstånd av länsstyrelsen i Stockholms län. Vad i andra stycket sägs gäller även den servering i utrikes trafik, för vilken kräves svenskt tillstånd.

69§ Tillstånd till detaljhandel med mellanöl meddelas av polismyndigheten på orten. Finner polismyndigheten osäkert huruvida sökanden driver sådan rörelse som avses i 24§ andra stycket och skall ansökningen ej avslås, skall polismyndigheten hänskjuta ärendet till länsstyrelsen.

70§ Den som vill bedriva i 68 och 69 §§ angiven försäljning skall skriftligen ansöka därom hos tillståndsmyndigheten.

7l§ l ärende enligt 68 och 69 §§ skall tillståndsmyndigheten införskaffa erforderlig utredning. Avser ansökan tillstånd till servering av alkoholdrycker skall tillståndsmyndigheten därvid, utom i fråga om trafikservering, servering vid enstaka tillfälle eller under enstaka tidsperiod till slutet sällskap samt annan tillfällig servering av endast mellanöl, inhämta yttranden från länsnykterhetsnämnden samt från polismyndigheten och fullmäktige i den kommun där serveringen skall bedrivas. Dessa myndigheter skall också höras över ansökan om flyttning av serveringsställe.

Författningsförslag 31

I ärende enligt 24§ tredje stycket, 43§ tredje stycket, 44§ andra stycket samt i ärende om utsträckt serveringstid enligt 47 § skall yttrande i förekommande fall inhämtas från dem som blivit hörda i tillståndsärendet. Kommunfullmäktige får uppdraga åt kommunalt organ eller åt särskilt utsedda personer att i fullmäktiges ställe avgiva yttranden i ärenden om servering av mellanöl.

72§ Tillstånd till servering av alkoholdrycker får ej meddelas, om det avstyrkes av kommunens fullmäktige, eller omfattar starkare drycker än fullmäktige tillstyrker. Ej heller får flyttning av serveringsställe medgivas mot fullmäktiges avstyrkande.

73§ Lämnas tillstånd till försäljning skall tillståndsmyndigheten utfärda tillståndsbevis. I beviset skall angivas vem som är tillståndshavare, föreståndare och ersättare för föreståndaren, försäljningsstället eller serveringsstället, slaget av tillstånd, i förekommande fall jämlikt 39§ beslutade begränsningar av dryckesurvalet samt de föreskrifter som meddelats jämlikt 46 §. I beviset skall därjämte i förekommande fall intagas erinran om vad som föreskrives i 43 § andra och tredje styckena. Beslutas om ändringi tillståndet, skall nytt bevis meddelas.

74§ Har den som erhållit tillstånd till detaljhandel med mellanöl eller till av alkoholdrycker avlidit, försatts i konkurs eller förklarats servering och vill dödsboet, konkursboet eller förmyndaren fortsätta omyndig rörelsen, skall därom inom två månader från dödsfallet, första borgenärssammanträdet, utfärdandet av kungörelse enligt 185 § 1) konkurslagen göras anmälan hos den läns- (1921 : 225) eller omyndighetsförklaringen styrelse, som meddelat tillstånd till försäljning. Göres ej i första stycket avsedd anmälan inom föreskriven tid, upphör tillståndet att gälla den dag anmälningstiden utgick.

75§ När länsstyrelsen utfärdar bevis om tillstånd till servering som skall gälla tills vidare skall, utom vid trafikservering och i fall som avses i 43 §

beslutet i ortstidning, Tiden för anförande av

tredje stycket, kungöras besvär över sådant beslut skall räknas från dagen för kungörandet, vilken dag skall angivas i kungörelsen.

32 Färfattningsförslag

Tillsyn

76§ Länsstyrelse, länsnykterhetsnämnd och social centralnämnd/k0mmunal nykterhetsnämnd skall övervaka efterlevnaden av bestämmelserna i denna lag. Polismyndighet skall tillse, att ordning råder i lokal eller på plats, där försäljning av drycker äger rum. Polismyndighet och social centralnämnd/kommunal nykterhetsnämnd skall underrätta länsstyrelsen om förhållanden och iakttagelser som är av betydelse för den länsstyrelsen ålagda tillsynen. Riksskatteverket skall ha tillsyn över tillämpningen av lagen samt meddela erforderliga föreskrifter och anvisningar.

77§ Den som bedriver servering är skyldig att hålla sådan bokföring över sin rörelse att erforderlig kontroll av serveringen samt att möjliggöres lämna uppgifter om försäljningens omfattning och utveckling. Riksskatteverket äger meddela närmare föreskrifter härom.

78§ Den som har att taga befattning med tillsyn av denna lags efterlevnad är berättigad att få tillträde till tillverknings-, försäljnings- och serveringsställe med tillhörande lokaler samt att taga del av handelsböeker med tillhörande verifikationer. Person som avses i första stycket får ej obehörigen yppa vad han inhämtat i samband med tillsynens utövande.

Talan om ändring och återkallelse av tillstånd

79§ Fråga om åtgärd enligt 64, 65 och 66 §§ prövas av länsrätt. Finner länsstyrelse, polismyndighet eller social centralnämnd/kommunal nykterhetsnämnd att åtgärd bör vidtagas enligt 64 eller 66 §, skall den verkställda utredningen skriftligen överlämnas till länsrätten. Vill kommun att tillstånd skall återkallas enligt 65 §, skall kommunen göra skriftlig framställning därom hos länsrätten med angivande av skälen.

80§ Beslut jämlikt 67 § första stycket meddelas av regeringen eller, efter regeringens förordnande, länsstyrelsen. Beslut jämlikt 67 § andra stycket meddelas av länsstyrelsen.

SOU 1974: 91 Författningsförslag 33

Underrättelseskyldigh et

8l§ Avskrift av beslut, som länsstyrelse eller länsrätt meddelat i tillståndsärende, skall, när fråga ej är om servering vid enstaka tillfälle till slutet sällskap eller om trafikservering, tillställas länsnykterhetsnämnd, polismyndighet och social centralnämnd/kommunal nykterhetsnämnd. Länsrätten skall härutöver tillställa länsstyrelsen avskrift av sådant beslut. Om tillstånd till servering av spritdrycker, vin och starköl skall länsstyrelsen underrätta alkoholbolaget med angivande av det eller de slag av alkoholdrycker som tillståndet avser. Sker ändring i detta avseende eller återkallas tillståndet, skall bolaget underrättas därom av den myndighet som meddelat beslutet. över beslut rörande handel med drycker, som enligt denna lag meddelats av länsstyrelsen, länsrätten eller polismyndigheten, skall länsstyrelsen föra erforderliga anteckningar. Har domstol eller åklagare avgjort mål varigenom någon fällts till ansvar enligt denna lag, skall inom fjorton dagar från det domen eller beslutet vunnit laga kraft översändas avskrift härav till länsstyrelsen.

Besvär

82§ Besvär över beslut, som enligt denna lag meddelats av länsstyrelse, föres hos regeringen.

Särskilda bestämmelser om serveringen iutrikes trafik

83§ Rörande den tillståndsbundna serveringen i utrikes trafik och denna lags närmare tillämpning på sådan servering gäller särskilda bestämmelser.

Besluts verkställighet

84§ Beslut som länsstyrelse eller länsrätt meddelat enligt denna lag länder omedelbart till efterrättelse, om ej annorlunda förordnas.

34 F örfattningsförslag

Ansvarsbestâmmelser

Olovlig dryckesförsäljning m. m.

85 § Den som l. säljer alkoholdrycker utan tillstånd eller, då tillstånd ej fordras, utan rätt enligt denna lag, 2. idkar detaljhandel med alkoholdrycker trots att hans tillstånd endast omfattar servering eller bedriver servering av sådana drycker trots att tillståndet endast gäller detaljhandel, b) . säljer alkoholdryck som icke omfattas av hans tillstånd, 4. använder annat försäljnings- eller serveringsställe för försäljning av alkoholdrycker än det till vilket hans tillstånd hänför sig, S. serverar alkoholdrycker under tidsperiod som ej omfattas av tillståndet eller vid annat tillfälle än det för vilket tillståndet meddelats, 6. serverar alkoholdrycker före den tid då serveringen får påbörjas eller efter den tid då den senast skall avslutas, eller 7. serverar alkoholdrycker till allmänheten, ehuru hans tillstånd endast gäller för servering till slutet sällskap, dömes för olovlig dryckesfärsäljning till böter eller fängelse i högst 6 månader. I ringa fall skall ej dömas till straff. Är brottet grovt, dömes till fängelse i högst två år. Vid prövning av om brottet är grovt skall särskilt beaktas, om försäljningen utgjort led i en verksamhet som bedrivits i större omfattning eller yrkesmässigt.

86§ Den som innehar alkoholdrycker i uppenbart syfte att olovligen sälja dem, dömes för olovligt dryckesinnehav till böter eller fängelse i högst sex månader.

87 §

Den som i strid mot 1. 12 § första stycket 4. disponerar över spritdrycker, vin eller starköl för annat ändamål än där sägs, 2. 16 § första stycket, 27 och 56 §§ för försäljningen anlitar annan än hos honom anställd, w 16 § andra stycket icke iakttager föreskriven undersökningsplikt, 4. 16 § tredje stycket, 25 § andra stycket eller 45 § första stycket eller mot utfärdad föreskrift säljer alkoholdryck utan att föreståndare eller ersättare är utsedd eller att sådan person är närvarande på serveringsstället,

SOU 1974: 91 Författningsförslag 35

5. 26§ andra stycket eller 55 § säljer alkoholdryck trots att han är omyndig eller i konkurs, 6. 3l § första stycket eller 50 § utlämnar eller serverar alkoholdryck till någon som kan antagas ej ha uppnått föreskriven ålder, 7. 31 § andra stycket eller 50 § utlämnar eller serverar alkoholdryck till någon som är synbarligen berörd av alkohol eller annat berusningsmedel, 8. 33 § tillhandagår med anskaffande av alkoholdrycker, 9. 35 § andra stycket säljer alkoholfria drycker, l0. 36 § fjärde stycket andra punkten bedriver servering i personalmatsal, ll. 51 § serverar alkoholdrycker, på fartyg till annan än besättning OChl passagerare och på luftfartyg annat än under färd, 12. 61 § förvarar öl och läskedrycker på annat sätt än där sägs, l3. 62§ lämnar tillåtelse till alkoholförtäring eller förvarar alkoholdrycker i där avsedda lokaler eller utrymmen, över vilka han råder.

dömes för olovlig dryckeshantering till böter.

88§ Den som i strid mot 57 och 58 §§ verkar för avsättning av alkoholdrycker, dömes för olovlig alkoholreklam till böter.

89§ Bryter gäst mot förvarings- och förtäringsförbuden i 62 § eller mot vad som föreskrives i 48 eller 63 §, eller utdelar någon alkoholdryck i strid mot 60 §, dömes till böter, högst femhundra kronor.

Försök till medverkan

90§ För försök till gärning som avses i 85 §, i 87 § 6., 7. och 8. eller i 88 § dömes till ansvar enligt 23 kap. l och 3 §§ brottsbalken. Har flera medverkat till gärning som avses i 85, 86, 87 och 88 §§ eller vid försök som sägs i första stycket, skall 23 kap. 4 och 5 §§ brottsbalken Den till vilken alkoholdrycker sålts eller eljest anskaffats för tillämpas. hans personliga bruk, skall dock vara fri från ansvar.

Förverkande och beslag 91 § Alkoholdrycker som varit föremål för brott enligt denna lag eller värdet därav samt utbyte av sådant brott skall, jämte kärl och emballage, vari dryckerna förvarats, förklaras förverkade, om det ej är uppenbart obilligt.

SOU 1974: 91 36 F örfattningsförslag

92§

beslag av egendom, som kan antagas vara förverkad enligt Angående i (1958:205) om förverkande av 91 §, gäller bestämmelserna lagen

alkoholdrycker m. m. Rätt av verkställa beslag i fall som sägs i 93 § tillkommer tulltjänste-

man.

Olovlig införsel m. m.

93§

vin och starköl som införes till riket av annan än den Spritdrycker, därtill 12 §, får, om varan anmälts för som är berättigad enligt åter utföras i enlighet med de tullmyndighet i behörig ordning, meddelar eller förstöras under kontroll av föreskrifter generaltullstyrelsen eller annan som denna godkänner. Sker ej återutförsel eller tullmyndighet senast inom 30 dagar efter sådan anmälan eller inom den förstöring annan längre tid generaltullstyrelsen eller efter styrelsens bemyndigande tillfaller varan statsverket. För tullmyndighet i särskilt fall bestämmer, skall förfaras med varan på sätt föreskrives i lagen dess räkning 205) om förverkande av alkoholdrycker m. m. (1958: Med för vin eller starköl, som sålts på

köpesumman spritdrycker,

av bestämmelsen i första stycket eller föreskrifter i tullstadgan grund skall i tillämpliga delar förfaras på sätt i tullstadgan (1973: 671) föreskrives beträffande köpesumman för gods, som enligt samma stadga Skall enligt tullstadgan viss tid sålts på auktion genom tullverkets försorg. skall tiden i nu förevarande falli stället räknas räknas från auktionsdagen, kommit tullverket till handa. från den dag, då betalning

94§

Erfordras i särskilt fall föreskrifter om behandlingen av spritdrycker,

som inkommit till riket, får regeringen efter anmälan av vin eller starköl, generaltullstyrelsen meddela sådana föreskrifter.

95§

får medge undantag från bestämmelsemai 52, Utrikesdepartementet stat och internationell organisation som 62 och 63 §§ för främmande om immunitet och avses i 2 § lagen (1966: 664) med vissa bestämmelser

privilegier.

Ikraftträdande och Övergångsbestämmelser

med nedan angivna undantag i kraft den l januari Denna lag träder 1976. Genom i den mån ej annat följer av vad som sägs lagen upphäves,

SOU 1974: 91 Författningsförslag 37

nedan, rusdrycksförsäljningsförordningen (1954: 521), ölförsäljningsförordningen (1961: 159), förordningen (1955: 38) om försäljning av alkoholfria drycker, förordningen (1963: 224) om förbud i vissa fall mot förtäring och förvaring av rusdrycker och öl m. m. samt förordningen (l955:37) med vissa bestämmelser om systembolag. I samband med ikraftträdandet iakttages följande.

l. Bestämmelserna om alkoholbolaget i 7, 8, 9 och 10 §§ nya lagen träder i kraft vid tidpunkt som regeringen bestämmer. Intill denna tidpunkt avser vad i nya lagen föreskrives om alkoholbolaget det enligt rusdrycksförsäljningsförordningen godkända detaljhandelsbolaget när det gäller detaljhandel och partihandel till den som har rätt till servering samt prissättningen i detaljhandeln och det enligt samma förordning godkända partihandelsbolaget när det gäller import, export och partihandel i övrigt samt inköp. Undantaget i 57 § nya lagen gäller båda bolagen och bestämmelsen i 59 § avser partihandelsbolaget. lntill dess 7, 8, 9 och 10 §§ nya lagen träder i kraft gäller alltjämt bestämmelserna om partihandelsbolaget och detaljhandelsbolaget i 6 kap. rusdrycksförsäljningsförordningen med undantag för 69 §. 2. Detaljhandelspriset på spritdrycker och vin får icke på grund av bestämmelsen i 20 § nya lagen sättas lägre än varans pris vid lagens ikraftträdande. Vad nu sagts gäller ej spritdryck, vars literpris före lagens ikraftträdande överstiger etthundratrettiofem kronor, eller vin, vars literpris vid samma tidpunkt överstiger fyrtio kronor, ej heller spritdryck eller vin när en prissänkning påkallas av att förhållandet mellan varans pris och priset på andra alkoholdrycker i Sverige väsentligt avviker från motsvarande förhållande i andra länder. De prisändringar som föranledes av 20 § nya lagen skall, med beaktande av vad nyss sagts, vara genomförda senast den l januari 1978 och ske med utgångspunkt i prisläget omedelbart efter den senast beslutade ändringen av skatten på spritdrycker och vin. 3. Tillverkare, som vid lagens ikraftträdande bedriver försäljning av mellanöl från butik som anordnats före den l januari 1961, får fortsätta därmed längst till den 1 januari 1977. 4. Tillstånd till detaljhandel med mellanöl som enligt äldre bestämmelser meddelats matvaruhandlare gäller som om det meddelats enligt 24 § andra stycket 1. nya lagen. Fråga huruvida ändring i sortiment eller omsättning beträffande de varor han i övrigt säljer skall föranleda återkallelse av tillståndet prövas enligt äldre bestämmelser. 5. Tillståndsbevis och anmälningsbevis avseende försäljning av drycker som meddelats enligt äldre rätt gäller tills vidare om ej nedan förordnas annorledes. Tillstånd till årsutskänkning av rusdrycker som är tidsbegränsat av annan anledning än oktrojperiodens utgång gäller för den tid som angives i tillståndet. Vad nu sagts gäller också tillstånd till tillfällig eller sluten utskänkning av rusdrycker samt tidsbegränsat tillstånd till utskänkning av öl.

38 F örfattningsförslag SOUl974:9l

Tillstånd till utskänkning av rusdrycker, som avser endast starköl, gäller längst till den l januari 1977. Från och med denna dag gäller tillståndet enbart för mellanöl. Den som enligt äldre bestämmelser godkänts som föreståndare för utskänkningsrörelse eller som ersättare för sådan föreståndare anses godkänd enligt de nya bestämmelserna. Har föreskrifter meddelats rörande utskänkningens bedrivande med stöd av 38 § rusdrycksförsäljningsförordningen (1954: S21) eller 16 § ölförsäljningsförordningen (1961: 159), eller har länsstyrelsen med tillämpning av 31 § rusdrycksförsäljningsförordningen beslutat om inskränkningar i fråga om utskänkningens bedrivande, upphör besluten härom att gälla den l januari 1976, om inskränkningen eller . föreskriften icke lagligen kunnat beslutas eller meddelas efter nya lagens ikraftträdande. Innehar vid lagens ikraftträdande den som bedriver partihandel med alkoholdrycker tillstånd att servera sådana drycker, består tillståndet längst till den l januari 1977. I 43 § andra stycket avsett lån eller ekonomisk förmån som uppburits eller mottagits före den 30 juni 1975 skall ej medföra att tillståndet återkallas jämlikt 64 § andra stycket. 10. Har jämlikt 47 § 3 eller 4 mom. rusdrycksförsäljningsförordningen (1954: 521) eller 24 § 2 mom. ölförsäljningsförordningen (1961: 159) medgivande lämnats till utsträckt utskänkningstid, gäller även efter den nya lagens ikraftträdande i den mån det medgivandet avser längre tid än som tillåtes enligt 47 § nya lagen. ll. Vad i nya lagen föreskrives om servering av alkoholdrycker till allmänheten på svenskt eller utländskt fartyg i trafik mellan å ena sidan Sverige och å andra sidan Danmark (utom Grönland och Färöarna), Finland, Norge (utom Svalbard och Jan Mayen), Polen, Tyska Förbundsrepubliken, Tyska Demokratiska republiken eller Sovjetunionen mellan gränsen mot Finland och gränsen mot Polen gäller från och med den 1 januari 1977. 12. Bestämmelse i lag eller annan författning om rusdrycker skall tillämpas på spritdrycker, vin och starköl.

2. Förslag till

Lag om tillverkning av drycker

Definitioner

1 § Med spritdryck förstås sprit som är avsedd att förtäras som dryck. Sp rit är vara som innehåller alkohol i en koncentration av mer än 1,8

SOU 1974: 91 Författningsförslag 39

viktprocent, oavsett om den tillverkats genom destillering eller ej. Dryck som avses i 2 eller 3 § räknas dock ej som sprit. Med alkohol avses i denna lag etanol.

2§ Med vin förstås dryck som är framställd genom jäsning av saft från färska druvor eller andra färska bär, färsk frukt, rabarber, russin eller torkade fikon och som innehåller mer än 1,8 viktprocent men högst 22 volymprocent alkohol. Vin benämnes lättvin om det har en alkoholhalt av högst 15 volymprocent, och starkvin, om alkoholhalten överstiger 15 men ej 22 volymprocent.

3§ Med öl förstås jäst odestillerad dryck som är framställd med torkat eller rostat malt som huvudsakligt extraktgivande ämne. Lättöl är öl som innehåller högst 1,8 viktprocent alkohol. Färskt lättöl är lättöl som är jäsande eller eljest innehåller jäst. Annat lättöl kallas lagrat lättöl Mellanöl är öl som innehåller mer än 1,8 viktprocent men ej mer än 3,0 viktprocent alkohol. Starköl är öl som innehåller mer än 3,0 viktprocent alkohol.

4§ Med alkoholfri dryck förstås dryck som antingen är helt fri från eller innehåller högst 1,8 viktprocent alkohol. Läskedryck är sådan i första stycket avsedd, kolsyrad dryck som i tulltaxan (1971:920) upptagits under nummer 22.01 eller 22.02.

Tillverkning av spritdrycker

5§ Framställning av spütdrycker är förbehâllen det i lagen (0000:000) om handel med drycker avsedda alkoholbolaget. Om tillverkning av annan sprit än spritdrycker finnes föreskrifter i lagen (0000: 000) om tillverkning av och handel med industrisprit.

Tillverkning av vin och öl

6§ Tillverkning av vin, starköl eller mellanöl får ej ske utan tillstånd. Utan tillstånd får dock sådana drycker tillverkas i hemmet för eget behov.

40 F författningsförslag

7§ För tillverkning av vin inom riket får ej användas stärkelsehaltiga växtdelar, såsom rotfrukter och spannmål, eller extrakt eller koncentrat av druvmust eller annan fruktsaft. Destillation får ej ske. Endast vid tillverkning av starkvin får sprit tillsättas (förskäring). Socker eller honung får ej tillsättas, om färska druvor, russin eller torkade fikon användes vid tillverkningen. l annat fall får ej tillsättas mera socker eller honung än som i vikt motsvarar en tredjedel av den sammanlagda vikten av de färska bär eller frukter eller den rabarber som använts vid framställningen. Tillståndsmyndigheten får medgiva undantag från bestämmelserna i denna paragraf i vad avser annan tillverkning än hemtillverkning.

8§ För tillverkning av starköl och mellanöl inom riket får användas endast torkat eller rostat malt samt humle, jäst och vatten. Mera socker eller honung får ej tillsättas än som i vikt motsvarar en fjärdedel av vikten av använt malt. Extrakt eller koncentrat av malt får ej användas. Starköl med en alkoholhalt som överstiger 4,5 viktprocent alkohol får ej tillverkas i hemmet och i övrigt endast för utförsel ur riket. Lättöl med en stamvörtstyrka som överstiger 6 procent får ej tillverkas. Tillståndsmyndigheten får medgiva undantag från bestämmelserna i denna paragraf i vad avser annan tillverkning än hemtillverkning.

Meddelande av tillstånd 9 § Tillstånd enligt 6 § får meddelas endast den som med hänsyn till sina ekonomiska förhållanden och omständigheteri övrigt kan anses lämplig att utöva verksamheten. Meddelat tillstånd gäller tills vidare. överlåter tillståndshavare sin rörelse på annan, kan tillståndet efter prövning enligt denna paragraf överföras på denne.

Offentliga styrelseledamöter 10 § Regeringen får förordna två ledamöter (offentliga styrelseledamöter) och suppleanter för dem i styrelsen för aktiebolag, som bedriver tillverkning av starköl och mellanöl. De offentliga styrelseledamötema skall särskilt verka för att samhällets alkoholpolitiska intressen beaktasi bolagets verksamhet.

Författningsförslag 41

Offentlig styrelseledamot utses för tid som regeringen bestämmer. Om ej annat följer av denna paragraf, äger vad som är föreskrivet om styrelseledamot och styrelsesuppleant i lagen (1944: 705) om aktiebolag motsvarande tillämpning på offentlig styrelseledamot i aktiebolag och suppleant för sådan ledamot. Bestämmelserna i 8§ första stycket 6. nämnda lag gäller dock ej. Det åligger aktiebolag att till offentlig styrelseledamot och suppleant för sådan ledamot utgiva ersättning med belopp som regeringen bestämmer.

Förfogandet över tillverkningen

l1§ Tillståndshavare får förfoga över av honom tillverkade drycker endast för försäljning enligt bestämmelserna i lagen (0000:000) om handel med drycker.

12§ Öl och läskedrycker får utlämnas från tillverkningsställe endast i slutna kärl eller behållare som har godkänts av riksskatteverket eller med avseende på rymden blivit justerade enligt lagen (1971: 1081) om bestämning av volym och vikt. Utan hinder härav får öl och läskedrycker utföras ur riket, föras till frihamn eller, vad gäller starköl, i intagas exportbutik eller läggas upp på tullager som inrättats för förvaring av proviant sarnt läskedrycker utlämnas i öppet kärl från automat som har godkänts av riksskatteverket_ eller blivit vederbörligen justerad. Omförpackning av öl får göras endast av tillverkare av sådan vara. 1 fråga om märkning av kärl och behållare för förvaring av drycker gäller livsmedelslagen (1971 : 511).

Tillverkares uppgiftsskyldighet

13§ Tillståndshavare skall hos tillståndsmyndigheten anmäla vilken dag han ämnar upptaga tillverkningen eller, om tillståndet avser ny innehavare av redan befintlig rörelse, när övertagandet av rörelsen skall ske. Anmälan skall även göras om nedläggande av eller avbrott i tillverkningen.

l4§ Den som ämnar upptaga tillverkning för försäljning av färskt lättöl, lagrat lättöl eller läskedrycker eller ämnar övertaga rörelse med sådan tillverkning skall hos den i 19§ angivna myndigheten i förväg göra

F örfattningsförslag

anmälan om dagen för upptagandet av tillverkningen eller övertagandet av rörelsen. Anmälan skall även göras om nedläggande av eller avbrott i tillverkning av lagrat lättöl eller läskedrycker samt om nedläggande av tillverkning av färskt lättöl.

l5§ Det åligger tillståndshavare och annan tillverkare av drycker enligt tillträde till denna lag att, då tillståndsmyndigheten begär det, medgiva med tillhörande lokaler, tillhandahålla handelsböcker tillverkningsställe rörande utan ersättning biträda med och övriga handlingar verksamheten, handräckning vid tillsynen, lämna erforderliga Varuprover samt redovisa uppgifter om tillverkningens omfattning och utveckling.

Destillationsappøater

l6§ av sprit eller för att antingen från Apparat, ägnad för tillverkning denaturerad sprit borttaga denatureringsmedlet eller försvaga denatureej ämnad alkoholhaltig vara användbar ringen eller göra annan till dryck därtill får ej tillverkas, införas till riket, innehas (destillationsapparat), eller säljas utan tillstånd. Utan hinder av vad i första stycket .sägs får dock destillationsapparat innehas av l. det i lagen (0000: 000) om handel med drycker avsedda alkoholbola- Get, 000) om tillverkning av och handel med 2. den som jämlikt lagen (0000: industrisprit är berättigad att tillverka sprit, b) . statligt eller kommunalt laboratorium, . sådant sjukhus som avses i 2 § sjukvårdslagen (1962: 242) och 2 kap. 4 § fjärde stycket lagen (1962: 381) om allmän försäkring, 5. apotek. Tillstånd får meddelas endast om sökanden gör sannolikt att tillverkinnehavet eller försäljningen ej kommer att leda till ningen, införseln, olovlig tillverkning eller rening av sprit.

Återkallelse av tillstånd

l7§ Tillstånd att tillverka vin, starköl eller mellanöl skall av tillstândsmyndigheten återkallas, om l. tillståndet icke längre utövas, 2. tillverkningen icke bedrivits i enlighet med gällande bestämmelser,

SOU 1974: 91 43 Författningsfärslag

3. den enligt lagen (0000:000) om dryckesskatt föreskrivna skatten för mellanöl och starköl ej inbetalats i föreskriven ordning. Är förhållande som avses i 2.-3. ovan av mindre väsentlig art, skall tillståndshavaren i stället meddelas vaming.

18§ Tillstånd att tillverka, importera, inneha eller sälja destillationsapparat skall återkallas, om l. destillationsapparaten användes vid olovlig sprittillverkning eller rening av sprit, och tillståndshavaren icke kan visa att det inträffade ägt rum utan hans vetskap och vilja, 2. tillståndshavaren saluhåller sådan apparat eller föremål som uppenbarligen är avsett att ingå i sådan apparat till annan än den som enligt 16 § andra stycket eller på grund av tillstånd är berättigad att inneha destillationsapparat.

Tills tândsmyndigh et

19§ Tillståndsmyndighet enligt denna lag är riksskatteverket, som också skall utöva tillsynen över lagens tillämpning. Verket får meddela närmare föreskrifter för tillämpningen.

20§ Angående tillstånd till tillverkning samt fullgjord anmälan enligt 13 eller 14 § skall riksskatteverket utfärda särskilt bevis. Vägrar tillverkare att lämna tillträde för kontroll eller att tillhandahålla handelsböcker och övriga till verksamheten hörande handlingar eller att lämna erforderliga varuprov, får riksskatteverket utsätta vite. Den som utövar tillsynen enligt denna lag får ej obehörigen yppa vad han inhämtat i samband därmed.

Verkställighet av beslut

2l§ Beslut som riksskatteverket har meddelat enligt denna lag länder omedelbart till efterrättelse, om ej annorlunda förordnas.

Besvär

22 § Besvär över beslut, som riksskatteverket har meddelat enligt denna lag, föres hos regeringen.

44 F örfattningsförslag

Ansvarsbestäm melser 23 § Den som l. olovligen tillverkar spritdryck, 2. bereder mäsk i uppenbart syfte att därav olovligen framställa spritdryck, 3. olovligen vidtager sådan åtgärd med denaturerad industrisprit, att denatureringen försvagas eller borttages (renaturering), 4. forslar, döljer eller förvarar spritdryck, som uppenbarligen är olovligen tillverkad, eller mäsk, som uppenbarligen är avsedd för olovlig tillverkning av spritdryck, eller vara, varmed uppenbarligen förfarits på sätt i 3, sägs, dömes för olovlig spritdryckstillverkning till böter eller fängelse i högst sex månader. Är brottet grovt, dömes till fängelse i högst två år. Vid bedömande om brottet är grovt skall särskilt beaktas, att spritdryckstillverkningen, renatureringen eller mäskberedningen skett i större omfattning eller i syfte att sälja den färdiga produkten.

24§ Den som utan tillstånd tillverkar vin annat än i sitt hem för eget behov eller som bryter mot 7 § dömes för olovlig vintillverkning till böter eller fängelse i högst sex månader.

25§ Den som utan tillstånd tillverkar starköl eller mellanöl annat än i sitt hem för eget behov eller som bryter mot 8 § dömes för olovlig öltillverkning till böter eller fängelse i högst sex månader. Har tillåten alkoholhalt överskridits endast i mindre mån eller är förseelsen eljest att anse som ringa, skall ej dömas till straff.

26§ Den som olovligen tillverkar, importerar, innehar eller säljer destillationsapparat, dömes till böter eller fängelse i högst sex månader. Till samma straff dömes den som utan att vara berättigad att sälja destillationsapparat, säljer föremål vilket uppenbarligen är avsett att ingå som del i sådan apparat.

27 § Den som i strid mot l. 11 § förfogar över av honom tillverkade drycker för annat ändamål än där sägs,

sou 1974: 91 Författningsförslag 45

2. 12 § första stycket utlämnar öl eller läskedrycker i annan ordning än där sägs, 3. 12 § andra stycket omförpackar öl utan att vara öltillverkare,

dömes till böter.

28§ Den som icke iakttager i 13 eller 14 § föreskriven anmälningsskyldighet dömes till böter, högst femhundra kronor. I ringa fall skall ej dömas till straff.

29§ Har flera medverkat till gärning som avses i 23, 24, 25 eller 26 §, skall 23 kap. 4 och 5 §§ brottsbalken tillämpas. Den till vilken spritdrycker, vin eller öl sålts eller för vars personliga bruk drycken eljest anskaffats, är dock fri från ansvar.

Förverkande och beslag

30§ vin, starköl och mellanöl samt mäsk som varit föremål Spritdrycker, för brott enligt denna lag eller värdet därav samt utbyte av sådant brott, skall som använts vid tillverkningen, råämnen som jämte redskap avsetts för tillverkningen och beredningen samt kärl och uppenbarligen vari dryckerna eller mäsken förvarats, förklaras förverkade, emballage, om det ej är uppenbart obilligt. Likaså skall destillationsapparat elleri 26 § andra stycket avsedd apparatdel som varit föremål för brott enligt denna värdet därav samt utbyte av sådant brott förklaras lag eller förverkat om det ej är uppenbart obilligt.

31§ Angående beslag av alkoholdryck eller mäsk, som kan antagas vara förverkad 30 §, gäller bestämmelserna i lagen (1958:205) om enligt förverkande av alkoholdrycker m. m.

Srraffskatt

32§ Den som sig skyldig till olovlig spritdryckstillverkning skall gjort dömas att betala straffskatt för den tillverkade myckenheten, svarande mot detaljhandelspriset på absolut rent brännvin vid tiden för brottets begående, dock minst trehundra kronor.

46 Författningsförslag

Den som gjort sig skyldig till olovlig vintillverkning skall dömas att betala straffskatt för den tillverkade svarande mot myckenheten, detaljhandelspriset på det billigaste starkvin, som såldes av alkoholbolaget vid tiden för brottets begående, dock minst etthundra kronor. Den som gjort sig skyldig till olovlig öltillverkning skall dömas att betala straffskatt för den tillverkade myckenheten, svarande mot deni 4 § andra stycket lagen (0000:000) om dryckesskatt fastställda skatten för starköl, dock minst etthundra kronor. Leder utdömande av straffskatt till uppenbar obillighet, skall skatten helt eller delvis eftergivas.

Denna lag träder i kraft den l januari 1976, då dels förordningen (1961: 180) om tillverkning av sprit och vin skall upphöra att gälla i de delar som rör tillverkningen av spritdrycker och vin, dels förordningen (1960: 253) om tillverkning och beskattning av malt- och läskedrycker skall upphöra att gälla i de delar som avser tillverkningen av sådana drycker. Tillståndsbevis och anmälningsbevis avseende tillverkning av drycker som meddelats enligt äldre bestämmelser skall gälla såsom om de meddelats enligt den nya lagen. Vad i lagen sägs om alkoholbolaget gäller, intill dess regeringen förordnar annorledes, det i rusdrycksförsäljningsförordningen (1954: 521) avsedda partihandelsbolaget.

3. Förslag till Lag om aktiverat kol 1 § Aktiverat kol får ej tillverkas eller införas till riket utan tillstånd. Sådant kol får ej saluhållas utom l. till återförsäljare 2. till rörelseidkare för hans rörelse 3. i apotek för medicinskt ändamål 4. då kolet utgör del av filter som uppenbarligen är avsett för annat ändamål än att användas vid olovlig sprittillverkning eller att obehörigen från denaturerad sprit borttaga denatureringsmedlet eller försvaga denaturerlngen eller göra annan till dryck ej ämnad alkoholhaltig vara användbar därtill.

25 Tillstånd meddelas av riksskatteverket. Tillstånd får meddelas endast om sökanden gör sannolikt att kolet ej kommer att användas för ändamål, för vilket det ej får saluhållas enligt l § 4.

Författningsförslag 47

3§ Tillstånd skall återkallas, om tillståndshavaren säljer aktiverat kol utan att vidta rimliga åtgärder för att förvissa sig om att det ej skall användas för ändamål, för vilket det ej får saluhållas enligt l § 4. eller själv använder kol för sådant ändamål.

4§ Den som olovligen tillverkar, inför eller saluhåller aktiverat kol dömes till böter eller fängelse i högst sex månader. Aktiverat kol som varit föremål för brott enligt denna lag eller värdet därav samt utbyte av sådant brott skall förklaras förverkat, om det ej är uppenbart obilligt.

5§ Riksskatteverket utövar över lagens tillämpning. Verket får tillsyn meddela närmare föreskrifter för tillämpningen.

Denna lag träder i kraft den l december 1974.

4. Förslag till

Lag om dryckesskatt

1 § Dryckesskatt erlägges enligt bestämmelserna i denna lag till staten för spritdrycker, vin, starköl, mellanöl, lagrat lättöl och läskedrycker. Dessa begrepp har i denna lag samma innebörd som i lagen (0000: 000) om tillverkning av drycker.

2§ skattskyldig är för och vin det i lagen (0000:000) om handel med spritdrycker drycker angivna alkoholbolaget, lättöl och läskedrycker tillverkaren eller, för starköl, mellanöl, lagrat vid införsel till landet, den som i tullhänseende är att anse som varuhavare.

s§ Skattskyldighet inträder och vin när betalning till alkoholbolaget för för spritdrycker inflyter

48 F örfattningsförslag

utlämnad vara eller när fordran för sådan vara uppkommer i omsättningen, för starköl, mellanöl, lagrat lättöl och läskedrycker vid tillverkning inom riket när varan utlämnas från tillverkningsstället eller, i fråga om starköl och mellanöl, där förtäres samt vid införsel när införseln sker.

4§ Skatt för spritdrycker och vin utgår med åttio procent av vederlaget. Skatt för övriga drycker utgår för liter med två kronor femtio öre för starköl, en krona femtio öre för mellanöl, tolv öre för lagrat lättöl och trettiotre öre för läskedrycker. Vid införsel till landet av spritdrycker, vin eller starköl i den ordning som avses i 12 § första stycket 3. lagen om handel med drycker utgår ej skatt.

5§ Skatt vid införsel av starköl, mellanöl, lagrat lättöl eller läskedrycker erlägges till tullmyndighet. Tullagen (1973: 670) gäller i fråga om skatten. Där-jämte gäller 46 § förordningen (1959: 92) om förfarandet vid viss konsumtionsbeskattning.

6§ Deklaration för spritdrycker och vin skall lämnas till beskattningsmyndigheten för varje kalenderår och innehålla uppgift om betalning som erlagts och fordran som uppkommit i omsättningen. Deklaration för annan skattepliktig vara skall, utom i fall som avses i 5 §, lämnas till beskattningsmyndigheten för varje kalendermånad och innehålla uppgift, beträffande starköl och mellanöl, om den myckenhet som tillverkats och förtärts på tillverkningsstället. Tillverkare av starköl, mellanöl, lagrat lättöl och läskedrycker skall avgiva särskild deklaration för varje tillverkningsställe. Deklarationen skall insändas inom femton dagar efter utgången av den tidsperiod deklarationen avser. Föreligger särskilda skäl kan beskattningsmyndigheten medgiva, att deklaration får insändas senare än nu sagts, dock senast inom tre månader efter utgången av den period deklarationen avser.

7§ Beskattningsmyndighet är riksskatteverket utom vid införsel till riket, då generaltullstyrelsen är beskattningsmyndighet.

F örfattnings förslag 49

8§ I deklaration avseende starköl, mellanöl, lagrat lättöl eller läskedrycker får särskilt för varje varuslag avdrag göras för myckenhet, som l. utförts ur riket eller förts till frihamn eller, såvitt avser starköl, levererats för försäljning i exportbutik eller lagts upp i tullager som inrättats för förvaring av proviant, 2. tillverkats vid annat tillverkningsställe eller vid införsel till riket belagts med tull, b) . utlämnats som kontrollprov, 4. efter utlämning återinförts till tillverkningsställets lager och för vilken avdrag icke gjorts med stöd av bestämmelserna i l.-3. ovan, eller 5. förstörts utanför tillverkningsstället, medan varan befunnit sig i tillverkarens besittning. Riksskatteverket prövar, om och i vad mån avdrag får göras även för starköl, mellanöl, lagrat lättöl eller läskedrycker, vars försäljning förorsakat den skattskyldige förlust på grund av bristande betalning från köpare.

9§ Beträffande skatt, som utgår enligt denna lag, gäller bestämmelsernai förordningen (l959:92) om förfarandet vid viss konsumtionsbeskattning, om annat ej följer av 5 §.

Ikraftträdandebestämmelser Denna lag träder i kraft den l januari 1976. Genom lagen upphäves förordningen (1957: 209) om skatt på sprit och vin samt förordningen (1960: 253) om tillverkning och beskattning av malt- och läskedryckeri de delar som ej upphävts på grund av lagen (0000:000) om tillverkning av drycker. Vad i nya lagen sägs om alkoholbolaget gäller, intill dess regeringen förordnar annorledes, det i rusdrycksförsäljningsförordningen (1954: 521) avsedda detaljhandelsbolaget.

5. Förslag till Lag om tillverkning av och handel med industrisprit

Definitioner

1§ Med industrisprit förstås i denna lag vara, flytande eller fast, som innehåller etanol i en koncentration av mer än 1,8 viktprocent och som

50 SOU 1974: 91 Författningsförslag

vin eller öl enligt lagen (0000: om tillverkning av icke är spritdryck, 000) drycker eller läkemedel enligt läkemedelsförordningen (1962: 701).

2 § Industrisprit som i tulltaxan (1971:920) upptagits under nr 22.08 eller 22.09 B kallas teknisk sprit. Annan industrisprit kallas alkoholpreparat.

3§ Med denaturering förstås förfarande industrisprit tillsättes ett varigenom eller flera ämnen i syfte att göra spriten otjänlig för förtäring.

Tillverkning

4§ Teknisk sprit får icke tillverkas utan tillstånd.

5§ Innehavare av tillstånd att tillverka teknisk sprit skall hos tillståndsmyndigheten anmäla vilken dag han ämnar upptaga tillverkningen eller, om tillståndet avser ny innehavare av befintlig rörelse, när övertagandet av rörelsen skall ske. Anmälan skall även göras om nedläggande av eller avbrott i tillverkningen.

6 § Alkoholpreparat får icke tillverkas utan tillstånd.

Handel m. m.

7§ Teknisk sprit får införas till riket endast av det i lagen om handel med drycker (0000: 000) avsedda alkoholbolaget. Alkoholpreparat får ej införas utan tillstånd. Utan hinder av vad i första och andra styckena sägs får denaturerad teknisk samt alkoholpreparat av resande införas annorledes än i sprit handelssyfte eller för yrkesmässig förbrukning. I fråga om hantering av oförtullad industrisprit gäller lagen (1973: 980) om transport, förvaring och förstöring av införselreglerade m. m. Tillståndsmyndigheten äger föreskriva begränsning av rätten varor, att hantera oförtullad vara.

Författningsförslag 51

8§ Tillverkare av teknisk sprit får förfoga över av honom tillverkad sådan sprit endast för försäljning till alkoholbolaget, för export och, efter medgivande av tillståndsmyndigheten, för användning i egen rörelse.

9§ Teknisk sprit får, med i 8 och 19 §§ angivna undantag, säljas endast av alkoholbolaget samt, enligt föreskrifter som regeringen meddelar, av apotek. För inköp av teknisk sprit hos alkoholbolaget fordras särskilt tillstånd. Vad nu sagts gäller ej apotek.

10§ Priset på odenaturerad teknisk sprit för laboratorieändamål vid försäljning från alkoholbolaget och från apotek skall vara detsamma som detaljhandelspriset för absolut rent brännvin. Priset för annan teknisk sprit, som säljes av alkoholbolaget, skall motsvara bolagets kostnader för varanjämte skälig vinst för bolaget.

ll§ Försäljning av alkoholpreparat är, med de inskränkningar som stadgas i denna lag, tillåten under samma villkor som gäller för drivande av handel i allmänhet.

12§ lndustrisprit får icke tillhandahållas, då särskild anledning föreligger att antaga, att varan är avsedd att användas i berusningssyfte. Ej heller får någon tillhandagå med anskaffande av industrisprit, då han har anledning till sådant antagande.

Tillståndsmyndighet m. m.

l3§ Tillståndsmyndighet enligt denna lag är riksskatteverket. Riksskatteverket skall utöva tillsyn över lagens tillämpning. Verket får meddela närmare föreskrifter för lagens tillämpning och skall härvid, när det gäller principiella frågor, samråda med alkoholpolitiska rådet.

l4§ Rörande tillstånd till tillverkning, import och inköp samt medgivande enligt 8 § skall riksskatteverket utfärda bevis.

52 F örfattningsförslag SOU 1974: 91

l5§ Det åligger tillståndshavare ävensom försäljare av alkoholpreparat att, då tillståndsmyndigheten begär det, medgiva tillträde till verksamheten hörande lokaler, tillhandahålla handelsböcker och övriga handlingar rörande verksamheten, utan ersättning biträda med handräckning vid tillsynen, lämna erforderliga Varuprover samt redovisa uppgifter om tillverkningens omfattning och utveckling. Vägrar tillståndshavare eller försäljare av alkoholpreparat att lämna tillträde för kontroll eller att tillhandahålla handelsböcker och övriga till verksamheten hörande handlingar eller att lämna erforderliga varuprov, får tillståndsmyndigheten utsätta vite. Motsvarande gäller då försäljning enligt 19 § underlätes. Den som utövar tillsyn enligt denna lag får ej obehörigen yppa vad han inhämtat i samband därmed.

Meddelande av tillstånd

l6§ Tillstånd enligt denna lag får meddelas endast den som med hänsyn till sina ekonomiska förhållanden och omständigheter i övrigt kan anses lämplig att utöva verksamheten. Vid prövning av ansökan om tillstånd enligt 6, 7 och 9 §§ skall beaktas behovet av verksamheten samt risken för att meddelat tillstånd kan komma att missbrukas. Härvid skall särskilt prövas huruvida annat ämne än etanol kan användas. Tillståndet skall innehålla föreskrifter om denaturering i den mån sådan är möjlig.

l7§ Tillstånd meddelas att gälla, enligt 4 § tills vidare och enligt 6, 7 och 9 §§ för viss tid. Överlåter tillståndshavare sin rörelse på annan, kan tillståndet efter prövning enligt denna paragraf överföras på denne.

Å terkallelse av tillstånd

18 § Tillstånd skall av riksskatteverket återkallas, om 1. tillståndet icke längre utövas, 2. verksamheten icke bedrivits i enlighet med gällande bestämmelser och föreskrifter. Är förhållande som avses i 2. ovan av mindre väsentlig art, skall tillståndshavaren i stället meddelas varning. 1

i

i 5

SOU 1974: 91 Författningsförslag 53

l9§ Har tillstånd återkallats eller har tillståndshavare avlidit eller försatts i konkurs, åligger det tillståndshavaren, dödsboet eller konkursboet att, i den mån riksskatteverket så förordnar, sälja sitt lager av teknisk sprit till alkoholbolaget, som är skyldigt att köpa varan till skäligt pris.

20§ lakttager försäljare av alkoholpreparat icke bestämmelsernai denna lag eller med stöd därav utfärdade föreskrifter, skall riksskatteverket meddela försäljaren varning eller, om så erfordras, förbjuda försäljningen.

Verkställighet av beslut

2l§ Beslut som riksskatteverket har meddelat enligt denna lag länder omedelbart till efterrättelse, om ej annorlunda förordnas.

Besvär

22§ Besvär över beslut, som riksskatteverket har meddelat enligt denna lag, föres hos regeringen.

Ansvarsbestämmelser

23 § Den som l. olovligen tillverkar teknisk sprit, 2. bereder mäsk i uppenbart syfte att därav olovligen tillverka teknisk sprit, 3. forslar, döljer eller förvarar teknisk sprit, som uppenbarligen är olovligen tillverkad, eller mäsk, som uppenbarligen är avsedd för olovlig tillverkning av teknisk sprit, dömes för olovlig sprittillverkning till böter .eller fängelse i högst sex

i

månader. Är brottet grovt, dömes till fängelse i högst två år. Vid bedömande om

54 Författningsförslag SOU 1974: 91

brottet är grovt skall särskilt beaktas, om sprittillverkningen eller mäskberedningen skett i större omfattning eller i syfte att sälja den färdiga produkten.

24 § Den som l. säljer teknisk sprit utan att äga rätt därtill, 2. bryter mot 12 §, 3. säljer alkoholpreparat, .varmed vidtagits åtgärd som avses i 23 § 3., 4. tillhandagår med anskaffande av teknisk sprit eller alkoholpreparat, varmed vidtagits sådan åtgärd, 5. säljer alkoholpreparat i strid mot meddelat försäljningsförbud, dömes för olovlig spritförxäljning till böter eller fängelse ihögst sex månader. I ringa fall skall ej dömas till straff. Är brottet grovt, dömes till fängelse i högst två år. Vid bedömande av om brottet är grovt skall särskilt beaktas, om försäljningen eller tillhandagåendet utgjort led i en verksamhet som bedrivits i större omfattning eller yrkesmässigt.

25 § Den som innehar industrisprit i uppenbart syfte att olovligen sälja varan, dömes för olovligt spritinnehav till böter eller fängelse i högst sex månader.

26 § Den som l. tillverkar eller till riket inför alkoholpreparat utan tillstånd, 2. olovligen inför teknisk sprit, 3. förfogar över av honom tillverkad teknisk sprit för obehörigt ändamål, 4. använder av honom inköpt teknisk sprit för obehörigt ändamål, dömes till böter.

27§ Har flera medverkat till gärning som avses i 23, 24 eller 25 §, skall 23 kap. 4 och 5 §§ brottsbalken tillämpas. Den till vilken industrisprit sålts eller för vars personliga bruk varan eljest anskaffats, är dock fri från ansvar.

Förverkande och beslag

28§ industrisprit och mäsk som varit föremål för brott enligt denna lag eller värdet därav samt utbyte av sådant brott, skall, jämte kärl och emballage

Författningsförslag 55

där varan förvarats, redskap som använts vid olovlig tillverkning, mäskberedning och renaturering samt råämnen som uppenbarligen avsetts för förfarande som nu avses, förklaras förverkade, om det ej år uppenbart obilligt.

29§ Angående beslag av industrisprit och mäsk, som kan antagas vara förverkade enligt 28 §, gäller bestämmelserna i lagen (1958:205) om förverkande av alkoholdrycker m. m.

Straffskatt

30§ Den som gjort sig skyldig till olovlig sprittillverkning eller olovlig spritförsåljning skall dömas att betala straffskatt för den tillverkade myckenheten, svarande mot detaljhandelspriset på absolut rent brännvin vid tiden för brottets begående, dock minst trehundra kronor. Leder utdömande av straffskatt till uppenbar obillighet, skall skatten helt eller delvis eftergivas.

Denna lag träder i kraft den l januari 1976, då dels förordningen (1961: 180) om tillverkning av sprit och vin skall upphöra att gälla i de delar som rör tillverkningen av sprit, dels förordningen (1961: 181) om försäljning av teknisk sprit och alkoholhaltiga preparat skall upphöra att gälla. Tillstånd, godkännanden, medgivanden och föreskrifter som meddelats enligt äldre bestämmelser skall gälla såsom om de meddelats enligt den nya lagen. Vad i nya lagen föreskrives om alkoholbolaget gäller, intill dess regeringen bestämmer annorledes, det enligt rusdrycksförsäljningsförordningen (1954: 521) godkända partihandelsbolaget.

6. Förslag till Dryckeshandelsförordning

Härigenom förordnas som följer.

Tillsyn 1 § Länsstyrelsen skall inom länet övervaka efterlevnaden av lagen (0000: 000) om handel med drycker (dryckeshandelslagen).

56 Färfattningsfärslag SOU 1974: 91

Riksskatteverket meddelar de föreskrifter och anvisningar samt fastställer de blanketter som behövs för lagens tillämpning.

2§ Det åligger länsstyrelsen att skaffa sig kännedom om nykterhetsförhållandena och skötseln av serveringsställen för drycker och försäljningsställen för mellanöl inom länet att i samarbete med länets polismyndigheter, kommunala socialvårdsorgan samt andra berörda myndigheter och sammanslutningar verka för ordning, nykterhet och trevnad vid försäljning av drycker, att genom råd och anvisningar och genom överläggningar med tillståndshavare, föreståndare för servering eller försäljning och, där så lämpligen kan ske, övrig personal sprida kunskap om gällande bestämmelser.

3§ Tillsyn över servering skall i första hand avse rörelsens allmänna karaktär, varvid särskild vikt skall läggas vid om någon av de i 64§ dryckeshandelslagen angivna grunderna för återkallelse av serveringstillstånd föreligger. Har olägenheter i fråga om ordning, nykterhet och trevnad förekommit, skall orsaken härtill undersökas.

4 § Vid tillsynen skall därjämte kontrolleras, att marknadsföringen av alkoholdrycker på serverings- eller försäljningsställe inte strider mot god affärssed eller eljest är otillbörlig.

5§ Vid misstanke om överträdelse av bestämmelserna om förtärings- och förvaringsförbud i dryckeshandelslagen skall länsstyrelsen skaffa sig kännedom om förhållandena. Länsstyrelsen bör därvid upplysa om innebörden av gällande bestämmelser och om möjligheterna att få tillstånd till servering.

6§ I ärende som avses i 38 § dryckeshandelslagen skall yttrande inhämtas från riksskatteverket innan ansökan remitteras till de lokala myndigheterna.

7§ Över tillstånd till servering och försäljning skall länsstyrelsen föra aktuellt register.

SOU 1974: 91 S7 Förfuttningsförslag

Registret skall omfatta följande delar: l. Annan servering än trafikservering a) starkare drycker än mellanöl b) endast mellanöl 2. Trafikservering a) inrikes trafik b) utrikes trafik 3. Detaljhandel med mellanöl

Till registret skall fogas alla beslut och anteckningaråvseende berörda

tillstånd. För registret erforderliga uppgifter om detaljhandel med mellanöl skall av polismyndigheten tillställas länsstyrelsen.

Ordningsföreskrifter

8§ Tillverkare av starköl får inrätta lager härför utanför tillverkningsstället. Anmälan om lagrets adress och föreståndarens namn skall göras till länsstyrelsen, som utfärdar bevis om fullgjord anmälan. Vad här sagts om anmälan och bevis skall gälla även vid ändring av adress och byte av föreståndare.

9§ Anmälan till länsstyrelsen om lager för partihandel med mellanöl skall innehålla uppgift om rörelsens art, lagrets adress och föreståndarens namn. Länsstyrelsen utfärdar bevis om fullgjord anmälan. Vad här sagts om anmälan och bevis skall gälla även vid ändring av rörelsens art och lagrets adress samt byte av föreståndare.

10§ Vid överlåtelse av tillstånd till servering skall överlåtaren tillsammans med köparen upprätta förteckning över inneliggande lager av spritdrycker och vin. Förteckningen tillställes alkoholbolaget så att bolaget kan bokföra försäljningen av dryckerna.

l1§ Planerad ändring av försäljnings- eller serveringslokal skall i förväg anmälas till tillståndsmyndigheten. Detsamma gäller avbrott i eller nedläggande av den med tillståndet avsedda rörelsen.

58 F örfattningsförslag SOU 1974: 91

Anmälan till tillståndsmyndigheten skall även ske när försäljningseller serveringslokal har gått förlorad genom brand, rivning eller dylikt.

12§ Vid tillämpning av bestämmelsen i 49§ dryckeshandelslagen skall tillses att l. friskt dricksvatten alltid finnes lätt tillgängligt, 2. på serveringsställen med tillstånd att servera spritdrycker eller vin säljes bordsvatten, läskedrycker, lättöl och juicer samt alkoholfria fest- och sällskapsdrycker, de senare iett sådant urval att det dels erbjudes minst ett alternativ till vartdera rött, vitt och mousserande lättvin samt till starkvin, dels finnes lämpade drycker för såväl kötträtter, fiskrätter som desserter, 3. på serveringsställen med tillstånd att servera enbart mellanöl säljes bordsvatten, läskedrycker och lättöl, 4. alkoholfria och därmed jämställda drycker är upptagna på prislistan på ett med övriga drycker likvärdigt sätt, 5. de alkoholfria fest- och sällskapsdryckerna i fråga om kvantiteter tillhandahålles på samma sätt som förekommande viner, 6. vid servering av sprit- eller vindrinkar, alkoholfria drinkar erbjudes som alternativ och är upptagna på prislistan över alkoholdrinkar på ett med dessa likvärdigt sätt.

l3§ Den som idkar detaljhandel med mellanöl skall därjämte saluföra bordsvatten, läskedrycker och lättöl.

l4§ På serveringsställe får ej säljas spritdrycker eller vin med annan sammansättning eller annan benämning än sådana drycker som inköpts från alkoholbolaget. Undantag gäller dock för drink, grogg eller dylikt som tillblandats vid serveringstillfället. Vad nu sagts har ej tillämpning på sådan trafikservering som avsesi 68 § tredje stycket dryckeshandelslagen.

l5§ Hemtillverkat vin eller öl får icke förvaras på försäljnings- eller serveringsställe.

l6§ Ölbehållare för restaurangbruk skall på serveringsställe alltid vara försedd med uppgift om varuslag. till fatölsanläggning skall på serveringsställe alltid vara Tappkran försedd med för allmänheten tydligt framträdande uppgift om varuslag.

sou 1974: 91 Författningsförslag 59

l7§ På serveringsställe och i förekommande fall avdelning därav skall prislista på alla där saluförda drycker vara tillgänglig för allmänheten.

l8§ Gällande tillståndsbevis eller i förekommande fall anmälningsbevis för partihandel med mellanöl eller medgivande till servering av mellanöl i personalmatsal skall i försäljnings- eller serveringslokal vara anbragt på ett tydligt framträdande sätt. Kopia av sådan handling skall i förekommande fall även vara anbragt på ett tydligt framträdande sätt i lagerlokal, där för rörelsen avsedda drycker levereras. Leverantör skall kontrollera att beställaren av dryckerna är densamma som enligt sålunda anbragt handling är innehavare av serveringsrätten.

l9§ När nytt tillstånds- eller anmälningsbevis utfärdas skall rättighetshavaren återlämna det äldre beviset till myndigheten, om det finnes i behåll.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1976, då utskänkningskungörelsen (1971: 17) skall upphöra att gälla. Vad i förordningen föreskrives om alkoholbolaget gäller, intill dess regeringen bestämmer annorledes, det enligt rusdrycksförsäljningsförordningen (1954: 521) godkända detaljhandelsbolaget.

7. Förslag till Förordning om servering av mellanöl i militära marketenterier

Med stöd av 36§ femte stycket lagen (0000:000) om handel med drycker (dryckeshandelslagen) förordnas som följer.

Militära mässar 1 § Mellanöl får utan tillstånd serveras i militär mäss som i huvudsak är avsedd enbart för fast anställd personal och sålunda hänförlig till personalmatsal.

2§ Fråga om militär mäss skall hänföras till personalmatsal prövas av vederbörande befälhavare. Medgivande skall gälla tills vidare.

60 Färfattningsförslag SOU 1974: 91

Militära marketen terier 3 § Mellanöl får utan tillstånd serveras vid fast militärt marketenteri.

4§ Servering får bedrivas endast under tid då marketenteriet hålles öppet efter den allmänna tjänstgöringens eller utbildningsverksamhetens slut för dagen och under dag utan allmän tjänstgöring eller utbildningsverksamhet. Inskränkning i serveringstiden skall göras när det påkallas av särskilda förhållanden.

Gemensamma bestämmelser

5§ Det åligger befälhavaren att övervaka att bestämmelserna i dryckeshandelslagen iakttages vid serveringen. Uppkommer vid serveringen olägenheter i fråga om ordning och nykterhet äger befälhavaren återkalla lämnat medgivande eller helt eller delvis avbryta serveringen.

6§ Närmare föreskrifter för tillämpningen av denna förordning meddelas av överbefälhavaren i samråd med riksskatteverket.

Denna förordning träder i kraft den l januari 1976, då kungörelsen (1961: 161) om utskänkning av öl i militära mässar och kungörelsen (1969: 384) om försöksverksamhet med ölutskänkning på militära marketenterier skall upphöra att gälla. Medgivanden och beslut som meddelats enligt äldre bestämmelser skall gälla såsom om de meddelats enligt den nya förordningen.

8. Förslag till Lag om ändring i brottsbalken

Härigenom förordnas atti 16 kap. 15 § samt 21 kap. 13, 14 och 15 §§ brottsbalken orden alkoholhaltiga drycker skall bytas ut mot alkohol”.

Denna lag träderikraft den ljanuari 1976.

Förfatlnings förslag 61

9. Förslag till Lag om ändring i sjölagen (1891: 35 s. 1)

Härigenom förordnas att i 325§ sjölagen (l89l:35 s. l) orden alkoholhaltiga drycker skall bytas ut mot ”alkohol.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1976.

10. Förslag uu

Lag om ändring i kommunalskattelagen (1928: 370)

Härigenom förordnas att 30§ 6 mom. första och andra styckena kommunalskattelagen (1928: 370) skall upphöra att gälla.

Denna lag träder i kraft den l januari 1976.

ll. Förslag till

Lag om ändring i lotteriförordningen (1939: 207)

Härigenom förordnas att 1a och lb§§ lotteriförordningen (1939: 270) skall ha nedan angivna lydelse.

Nu varande lydelse Föreslagen lydelse l a § Spel på mekaniska eller elektro- Spel på mekaniska eller elektroniska apparater (automatspel) må niska apparater (automatspel) må anordnas anordnas

a) efter tillstånd av polismyn- a) efter .tillstånd av polismyndigheten under förutsättning digheten under förutsättning

att spelet anordnas antingen i att spelet anordnas antingen i samband med offentlig nöjestill- samband med offentlig nöjestillställning inom föreningslokal, ställning inom föreningslokal, annan samlingslokal eller nöjes- annan samlingslokal eller nöjespark eller liknande anläggning park eller liknande anläggning eller i samband med tivolirörelse eller i samband med tivolirörelse, eller sådan restaurangrärelse, för vilken gäller tillstånd till utskänkning enligt rusdrycksförsäl/ningsförordningen (1 954: 521),

62 författningsförslag

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse att värdet av spelarens insats utgör högst en krona per spel,

att högsta vinsten ej överstiger ett värde, som motsvarar tjugo gånger insatsen,

att tillståndsbeslutet, i original eller bestyrkt avskrift, finnes anbragt på väl synlig plats i lokalen;

b) efter tillstånd av länsstyrel- b) efter tillstånd av länsstyrelsen under förutsättning sen under förutsättning

att spelet anordnas i samband att spelet anordnas antingen i med bingospel, som ej är eller kan samband med sådan restaurangröjämställas med automatbingo, relse, för vilken gäller tillstånd att servera spritdrycker, vin eller att spelet anordnas för samma starköl, eller i samband med och ändamål som bingospelet, för samma ändamål som bingospel, vilket ej är eller kan jämställas med automatbingo,

att värdet av spelarens insats utgör högst en krona per spel,

att högsta vinsten ej överstiger ett värde, som motsvarar tjugo gånger insatsen,

att tillståndsbeslutet, i original eller bestyrkt avskrift, finnes anbragt på väl synlig plats i lokalen.

Tillstånd enligt första stycket a) Tillstånd enligt första stycket a) meddelas för sådan nöjesarrangör och tillstånd till spel, anordnat i eller rörelseidkare, som där avses, samband med i första stycket b) och gäller för viss tid eller tills nämnd restaurangrörelse meddelas vidare. Tillstånd enligt första för sådan nöjesarrangör eller rörelstycket b) meddelas för den som seidkare, som där avses, och gäller erhållit tillstånd till bingospelet för viss tid eller tills vidare. Övriga och gäller för viss tid. tillstånd meddelas för den som erhållit tillstånd till bingospelet och gäller för viss tid. Automatspel som normalt erbjuder vinst endast i form av ett frispel på automaten må anordnas utan tillstånd.

Författningsförslag 63

Nu varande lydelse Föreslagen lydelse

lb§ Rulettspel må anordnas efter Rulettspel må anordnas under tillstånd av polismyndigheten un- förutsättning der förutsättning att spelet anordnas antingen i att spelet anordnas antingen i samband med offentlig nöjestillsamband med offentlig nöjestill- ställning inom nöjespark eller »likställning inom nöjespark eller lik- nande anläggning eller i samband nande anläggning eller i samband med restaurangrörelse, för vilken med restaurangrörelse, för vilken gäller tillstånd att servera spritgäller tillstånd till utskänkning en- drycker, vin eller starköl, ligt rusdrycksförsäljningsförardningen (1954: 52), att spelet bedrives med spelmarker, att värdet av spelarens insats på varje särskild vinstmöjlighet utgör högst 50 öre, att högsta vinsten på varje särskild vinstmöjlighet ej överstiger ett värde, som motsvarar trettio gånger insatsen, att tillståndsbeslutet, i original eller bestyrkt avskrift, finnes anbragt på väl synlig plats i lokalen. Tillstånd meddelas i fråga om sådan restaurangrörelse, för vilken gäller tillstånd att servera spritdrçycker, vin eller starköl, av länsstyrelsen och eljest av polismyndigheten. Tillstånd meddelas för innehavaren av spellokalen och gäller för viss tid eller tills vid are.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1976. Tillstånd som meddelats enligt äldre bestämmelser skall gälla såsom om det meddelats enligt nya lagen.

12. Förslag till

Lag om ändring i förordningen (1949: 723) angående handel med skrot,

lump och begagnat gods

Härigenom förordnas i fråga om 22§ förordningen (1949:723) angående handel med skrot, lump och begagnat gods att orden starka drycker skall bytas ut mot alkohol.

Denna lag träder i kraft den l januari 1976.

F örfattningsförslag

13. Förslag till Lag om ändring i lagen (1959: 649) om straff för vissa trafikbrott

Härigenom förordnas att i 4 § l mom. lagen (1951: 649) om straff för vissa trafikbrott orden starka drycker skall bytas ut mot alkohol.

Denna lag träder i kraft den l januari 1976.

14. Förslag nu

Lag om ändring i lagen (1954: 579) om nykterhetsvård

Härigenom förordnas i fråga om lagen (1954: 579) om nykterhetsvård dels att 2 § skall upphöra att gälla, dels att i l, 10, 12, 36 och 55 §§ orden ”alkoholhaltiga drycker skall ersättas med ”alk0h0l, dels att i 4, 63 och 69 §§ orden ”alkoholhaltiga drycker skall ersättas med ”alkoholdrycker, dels att i 15 § orden starka drycker” skall ersättas med alkohol, dels att 2 mom. skall upphävas samt att 1 och 3 mom. skall 14§ erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

14§ 1 mom. Framgår av nykterhets- 1 mom. Framgår av nykterhetsnämnds undersökning, att den, nämnds undersökning, att den, varom fråga är, missbrukar alko- varom fråga är, missbrukar alkoholhaltiga drycker, skall nämnden, hol, skall nämnden, där så prövas där så erforderligt och erforderligt och gagneligt, söka prövas gagneligt, söka bibringa honom bibringa honom insikt om vådan insikt om vådan av alkoholmiss- av alkoholmissbruk samt vidtaga bruk samt vidtaga för hans rättelse för hans rättelse lämpade hjälpåtlämpade hjälpåtgärder såsom att gärder såsom att söka söka honom att under viss a) förmå honom att under viss a) förmå dock tid, dock högst ett år, fortlöpande_ tid, högst ett år, fortlöpande förbindelse med upprätthålla förbindelse med upprätthålla nämnden eller av nämnden utsedd nämnden eller av nämnden utsedd person; person; honom till b) förhjälpa honom till lämplig b) förhjälpa lämplig anställning eller, i syfte att minska anställning eller, i syfte att minska frestelserna till bruk av alkohol- frestelserna till bruk av alkohol, bereda honom bereda honom ombyte av verkhaltiga drycker, av verksamhet eller vistel- samhet eller vistelseort; ombyte seort;

F örfattningsförslag 65

Nu varande lydelse Föreslagen lydelse c) förmå honom att ej besöka c) förmå honom att ej besöka lokaler, där alkoholhaltiga drycker lokaler, där alkoholdrycker serveutskänkas; ras; d) förmå honom att ingå i nykterhetsförening eller annan lämplig organisation; e) förmå honom att rådfråga läkare och följa dennes föreskrifter eller att frivilligt söka lämplig vård. 3 mom. Närmare bestämmelser 3 mom. Närmare bestämmelser angående åtgärder enligt 1 och 2 angående åtgärder enligt l mom. mom. meddelas av Konungen. meddelas av Konungen.

Denna lag träder i kraft den l januari 1976.

lS. Förslag till

Lag om ändring i allmänna ordningsstadgan (1956: 617)

Härigenom förordnas i fråga om allmänna ordningsstadgan (1956: 617) dels att stadgan skall erhålla en ny paragraf, 6 a §, dels att 16 § andra stycket skall upphöra att gälla, dels att 29 § skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

6a§ Å allmän plats eller eljest á plats, utom- eller inomhus, som är upplåter: för allmänheten och där människor brukar uppehålla sig, må spritdrycker, vin eller starköl ej förtdras annat än i samband med tillåten servering därav eller då polismyndigheten med hänsyn till särskilda omständigheter medgivit det.

29 § Till böter eller fängelse i högst sex månader dömes l. den som anordnar offentlig tillställning utan att hava erhållit tillstånd, där sådant erfordras, eller som anordnar offentlig tillställning i strid mot förbud enligt ll §; 2. den som fortsätter offentlig tillställning sedan beslut meddelats om dess upplösning eller i strid mot förbud enligt 20 § förnyar offentlig tillställning;

SOU 1974: 91 66 F örfattningsförslag

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 3. den som anordnar offentlig tillställning, varom anmälan skall ske, utan att anmälan blivit rätteligen gjord, eller som, då polismyndigheten befrielse från anmälningsskyldighet, icke ställer sig till medgivit efterrättelse för befrielsen stadgar villkor; .den som lämnar oriktig uppgift eller underlåter att meddela begärd uppgift angående förhållande, varom polismyndigheten äger infordra upplysning; . den som icke efterkommer av polismyndigheten för offentlig tillställning meddelade föreskrifter; samt .den som bryter mot bestämmelserna i 21 § första, andra eller tredje stycket. Vid förseelse mot 21 § första eller andra stycket skall jämväl den som har vårdnaden om barnet straffas på sätt i första stycket denna paragraf han icke gjort vad på honom ankommit för att förhindra sägs, därest förseelsen. Den som mot bestäm- Den som bryter mot bestämbryter melsen i 16 § andra stycket dö- melsen i 6 a § dömes, där ej gärär belagd ningen är belagd med straff i mes, där ej gärningen med straff i annan författning, till annan författning, till böter, högst kronor. femhundra kronor. böter, högst femhundra

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1976.

16. Förslag till Lag om ändring i luftfartslagen (1957: 297)

Härigenom förordnas att i 5 kap. 10 § och 13 kap. 6 § luftfartslagen (1957: 297) orden starka drycker skall bytas ut mot alkohol.

Denna lag träder i kraft den l januari 1976.

17. Förslag till av alkoholhaltiga Lag om ändring i lagen (1958: 205) om forverkande drycker m. m.

förordnas att l och 2 §§ lagen (1958: 205) om förverkande Härigenom av alkoholhaltiga drycker m. m. skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives samt att lagens rubrik skall ha följande lydelse.

Författningsförslag

Nu varande lydelse Föreslagen lydelse Lag 9 maj 1958 om förverkan- Lag 9 maj 1958 om förverkande av alkoholhaltiga drycker de av alkoholdrycker m. m. m. m. 1 § Alkoholhaltiga drycker eller Alkoholdrycker eller andra beandra berusningsmedel, vilka på- rusningsmedel, vilka påträffas hos träffas hos den som uppträder den som berusad uppträder på berusad på plats och sätt i 16 kap. plats och sätt i 16 kap. 15 § eller l5 § eller 21 kap. 15 § brottsbal- 21 kap. 15 § brottsbalken sägs ken sägs eller ock gör sig skyldig eller ock gör sig skyldig till gärtill gärning som avses i 21 kap. 13 ning som avses i 21 kap. 13 eller eller 14 § brottsbalken och därvid l4§ brottsbalken och därvid är är berusad, så att det framgår av berusad, så att det framgår av hans hans åtbörder eller tal, skola vara åtbörder eller tal, skola vara förförverkade, om ej särskilda skäl verkade, om ej särskilda skäl äro äro däremot. däremot. Samma lag vare, om sådana drycker eller berusningsmedel påträffas hos den som brutit mot 4 § lagen om straff för vissa trafikbrott, 13 kap. 6 § luftfartslagen eller 325 § sjölagen eller hos någon som medföljt vid tillfället, såframt berusningsmedlen må antagas hava varit avsedda även för den som begått gärningen. Medför någon i strid mot gäl- Alkoholdrycker, vilka påträffas lande bestämmelser rusdrycker vid hos någon som i strid mot 61 eller offentlig tillställning, skola de ock 62 § lagen (0000:000) om handel vara förverkade som i första med drycker, 6 a § allmänna ordstycket sägs. ningsstadgan (1956: 61 7) eller mot bestämmelse i lokal ordningsstadga färtär eller förvarar sådana drycker, skola likaså vara förverkade som i första stycket sägs.

2§ Angående beslag av egendom som avses i l § skall vad i allmänhet är stadgat om beslag i brottmål äga motsvarande tillämpning, med följande avvikelser:

l. Beslagtagen egendom må be- l. Beslagtagen egendom må bevisligen förstöras om dess värde är visligen förstöras om dess värde är ringa eller egendomens förstöran- ringa eller egendomens förstörande eljest måste anses försvarligt. I de eljest måste anses försvarligt. I annat fall må egendomen försäljas, annat fall må egendomen försäljas, rusdrycker till det i rusdrycksför- spritdrycker och vin till det i lagen säljningsförordningen Omnämnda (0000:000) om handel med partihandelsbolaget, öl till tillver- drycker omnämnda alkoholbolakare av sådan vara och annan get, starköloch mellanäl till tillver-

68 F örfattningsförslag

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse egendom på sätt som med hänsyn kare av sådan vara och annan egentill egendomens beskaffenhet fin- dom på sätt som med hänsyn till som erhållits beskaffenhet finnes nes lämpligt. Belopp, egendomens vid försäljning av beslagtagen lämpligt. Belopp, som erhållits vid egendom, tillfaller kronan. försäljning av beslagtagen egendom, tillfaller kronan.

Beslut om förstörande eller försäljning meddelas av undersökningsledaförsta ren eller åklagaren. I fall som avses i 23 kap. 22 § första stycket punkten rättegångsbalken får sådant beslut meddelas även av polismyndigheten. Går beslag åter och är egendomen jämlikt denna paragraf förstörd eller såld, skall ersättning av allmänna medel utgå med belopp, som motsvarar egendomens pris vid försäljning till allmänheten eller eljest finnes skäligt. Beslut om ersättning meddelas av åklagaren. Är den som drabbats av beslaget missnöjd med beslut om ersättning, äge han inom en månad från det han erhöll del av beslutet påkalla rättens prövning därav. Ansökan härom göres vid den domstol, som ägt upptaga fråga om beslagets bestånd. utbetalas av länsstyrelsen efter framställning av Ersättning åklagaren. 2. Vad i 27 kap. 7§ rättegångsbalken är stadgat om att åtal skall väckas inom viss tid skall ej gälla i annat fall än då rätten utsatt sådan tid. 3. Har förverkande av beslagtagen egendom ej förelagts och godkäntsi samband med strafföreläggande eller föreläggande av ordningsbot och väckes ej åtal, prövar åklagaren, huruvida egendomen skall vara förverkad enligt l §. Förordnande därom meddelas skriftligen. Den, från vilken skett, äger hos åklagaren anmäla missnöje med förordnandet beslaget inom en månad från det han erhöll del därav. Anmäles missnöje, har åklagaren att, om ej beslaget finnes böra hävas, väcka talan om egendomens förverkande. Sker det inom en månad från det anmälan gjorts, skall beslaget gå åter. 4. Om polisman verkställer beslag och förelägger förverkande av den beslagtagna egendomen i föreläggande av ordningsbot, skall anmälan om beslaget göras hos polismyndigheten. 5. I fråga om rusdrycker, som i 5. l fråga om alkoholdrycker, strid mot gällande bestämmelser som avses i 1 § tredje stycket, äger som med stöd av medföras vid offentlig tillställning, ordningsvakt som med stöd myndighets förordnande utövar äger ordningsvakt förordnande utöver på platsen, samav myndighets polisverksamhet vid tillställningen ma rätt att taga egendomen i polisverksamhet samma rätt att taga egendomeni beslag som enligt rättegångsbalken beslag som enligt rättegångsbalken tillkommer polisman. tillkommer polisman. Ordningsvakt som verkställt beslag skall skyndsamt till polismyndigheten göra anmälan härom och överlämna den beslagtagna egendomen. Denna lag träder i kraft den l januari 1976.

Författningsförslag 69

18. Förslag till Lag om ändring i lagen (1960: 97) om samhällets vård av bam och

ungdom (barnavårdslag)

Härigenom förordnas att i 25 § b) barnavårdslagen (1960: 97) ordet rusdrycker skall bytas ut mot ”alkohol samt att i 88 a och 89 §§ orden ”alkoholhaltiga drycker skall bytas ut mot alkoholdrycker.

Denna lag träder i kraft den l januari 1976.

19. Förslag till

lag om ändring i förordningen (1960: 258) om utjämningsskatt å

vissa varor

Härigenom förordnas i fråga om förordningen (1960:258) om utjämningsskatt å vissa varor dels att i 2 § c), 3 §, 4 § och 8 § a) orden öl av typ B skall bytas ut mot ”mellanöl, dels att i 3§ orden förordningen den 27 maj 1960 (nr 253) om tillverkning och beskattning av malt- och läskedrycker” skall bytas ut mot lagen (0000:000) om dryckesskatt.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1976.

20. Förslag till Lag om ändring i lagen (1971: 52) om Skatterätt och länsrätt

Härmed förordnas att 4 § lagen (1971: 52) om Skatterätt och länsrätt skall ha nedan angiven lydelse.

Nu varande lydelse Föreslagen lydelse

4§ Vid länsrätt handlägges mål en- Vid länsrätt handlägges mål enligt barnavårdslagen (1960: 97) ligt barnavårdslagen (1960: 97), och lagen (1954: 579) om nykter- lagen (1954: 579) om nykterhetshetsvård och utlänningslagen vård, lagen (0000:000) om handel (1954: 193) i den utsträckning med drycker och utlänningslagen som är föreskrivet i dessa lagar (1954: 193) i den utsträckning samt mål enligt 21 kap. föräldra- som är föreskrivet i dessa lagar balken. samt mål enligt 21 kap. föräldrabalken.

70 F örfattningsförslag

Vid länsrätt handlägges vidare, såvitt gäller svenskt körkort, trafikkort eller traktorkort, mål om varning eller återkallelse och, såvitt gäller utländskt körkort, mål om varning eller vägran att godkänna körkortet, allt enligt vad därom är särskilt föreskrivet.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1976.

21. Förslag till

Lag om ändring i lagen (1974: 203) om kriminalvård i anstalt

Härigenom förordnas i fråga om 62 och 63 §§ lagen (1974: 203) om kriminalvård i anstalt att orden alkoholhaltiga drycker skall bytas ut mot alkoholdrycker.

Denna lag träder i kraft den l januari 1976.

22. till

Förslag Förordning om ändring i kungörelsen (1955: 512) om skyldighet att meddela vissa uppgifter till riksslcattevedcet

Härigenom förordnas att l § kungörelsen (1955: 512) om skyldighet att meddela vissa uppgifter till riksskatteverket skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 1 § Har någon genom dom eller slutligt beslut, som vunnit laga kraft, funnits skyldig till: a) brott som avsesi 16 kap. 15 § eller 21 kap. 15 § brottsbalken, b) brott som avses i 21 kap. 13 eller l4§ brottsbalken, i fall då den dömde varit berusad så att det framgått av hans åtbörder eller tal, c) olovlig försäljning eller olovligt c) olovlig dryckesförsäljning, innehav av rusdrjzcker eller olovligt dryckesinnehav, olovlig olovligt tillhandagâende med dryckeshantering, olovlig alkoanskaffande av sådana drycker, holreklam, d) försök eller medverkan som av- d) försök eller medverkan som avses i 89 § 1 eller 2 mom. ses i 90 § lagen om handel med rusd ry cks f ö rsá li ningrförord- drycker ningen,

Författningsförslag 71

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse e) olovlig försäljning av öl, e) sådant förfarande med alkoholdrycker som avses i 69 § lagen om nykterhetsvård, 89 § barnavårdslagen eller 62§ lagen om kriminalvård i anstalt, f) sådant förfarande med alkohol- f) brott som avses i 23 eller 26 § haltiga drycker som avses i lagen om tillverkning av dryck- 69 § lagen om nykterhetsvård, er, 89 § bamavårdslagen eller 81 § andra stycket lagen om behandling i fângvårdsanrtalt, g) brott som avses i 7, 8 eller 9 § g) brott som avses i 23, 24, 25 förordningen om tillverkning eller 26 § lagen om tillverkning av sprit och vin, av och handel med industrisprit. h) brott som avses i 9 eller I0§ h) brott som avses i 4 § lagen om förordningen om försäljning av straff för vissa trafikbrott teknisk sprit och alkoholhaltiga preparat eller i) brott som avses i 4 § lagen om straff för vissa trafikbrott

skall rikspolisstyrelsen underrätta riksskatteverket därom på grundval av uppgifter som lämnats till rikspolisstyrelsen enligt 5 och 7 §§ kungörelsen (1970: 5 l 7) om rättsväsendets informationssystem. Rikspolisstyrelsen skall vidare lämna riksskatteverket underrättelse om den som genom godkänt strafföreläggande eller godkänt föreläggande av ordningsbot bötfällts för brott som angives i första stycket.

Denna förordning träder i kraft den l januari 1976.

23. Förslag m1

Förordning om ändring i kungörelsen (1955: 513) om särskilt straffregis-

ter rörande fylleri och vissa andra brott

förordnas att 2§ kungörelsen (1955:513) om särskilt Härigenom straffregister rörande fylleri och vissa andra brott skall ha nedan angivna lydelse.

Nu varande lydelse Föreslagen lydelse Utdrag ur registret skall meddelas, då framställning därom göres av domstol eller åklagarmyndighet, av justitiekanslem, av riksdagens om-

72 Författningsförslag SOU 1974: 91

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse budsmän, av länsstyrelse, av polismyndighet, av militär befattningshavare som äger bestraffningsrätt i disciplinmål, av kriminalvårdsstyrelsen eller socialstyrelsen, av direktör eller föreståndare för allmän vårdanstalt för alkoholmissbrukare, av länsnykterhetsnämnd, av nykterhetsnämnd i Stockholms, Gotlands eller Malmö kommun eller av socialvårdsnämnd i Göteborgs kommun. Härjämte skola till statistiska centralbyrån meddelas för den officiella statistiken behövliga utdrag av registret. I utdrag av registret skola endast redovisas anteckningar rörande förhållanden, om vilka uppgift enligt den i l § omförmälda kungörelsen den 17 juni 1955 skall meddelas till riksskatteverket. Uppgifter som avses i 3 a § och 5 § nämnda kungörelse må medtagas endast i sådant utdrag som begäres av länsrätt, länsstyrelse, kriminalvårdsstyrelsen, socialstyrelsen eller av direktör eller föreståndare för allmän vårdanstalt för alkoholmissbrukare, av länsnykterhetsnämnd, av nykterhetsnämnd i Stockholms, Gotlands eller Malmö kommun eller av socialvårdsnämnd i Göteborgs kommun. Har, efter det en person upptagits i registret, förflutit en sammanhängande tid av minst fem år, varunder beträffande honom ej inträffat något, som skall redovisas i utdrag av registret, skola anteckningarna om vad som förekommit före nämnda tid icke medtagas i sådant utdrag, om riksskatteverket icke finner särskilda skäl föreligga därtill. Har framställning om utdrag av registret begränsats på sätt anges i kungörelsen den 26 maj 1961 (nr 186) om skyldighet att inhämta utdrag av det hos kontrollstyrelsen förda straffregistret, skola i utdraget upptagas endast de sålunda begärda uppgifterna. Utdrag av registret för den officiella statistiken tillställes statistiska centralbyrån, då uppgift, som avses i 7 § kungörelsen den 22 maj 1963 med vissa föreskrifter rörande tillämpningen av lagen den 22 maj 1963 (nr 197) om allmänt kriminalregister, inkommer till riksskatteverket. Utdraget skrives å den blankett, som begagnats för den inkomna uppgiften. Sådant utdrag må icke innehålla upplysning om namnet på den som uppgifterna avse.

Har riksskatteverket jämlikt 18 § femte stycket rusdrycksförsäljningsförordningen beslutat

upptaga någon pa spärrlista som

där sägs, md i meddelande därom till det i förordningen Omnämnda detaljhandelsbolaget ävensom i meddelande, som avses i 64 § I mom. samma förordning, anges de uppgifter i registret, på vilka beslutet är grundat.

Om utlämnande av uppgifter och anteckningar för vetenskaplig eller därmed jämförlig undersökning finnas särskilda bestämmelser.

SOU 1974: 91

Författningsförslag 73

I vidare mån än nu sagts må uppgifter och anteckningar som tillhöra registret ej utlämnas; och skola till registret hörande handlingar hållas under sådan vård att de icke bliva tillgängliga för obehöriga.

Denna förordning träder i kraft den l januari 1976.

24. Förslag till

Förordning om ändring i kungörelsen (1955: 528) med vissa tillämpnings-

föreskrifter till lagen om nykterhetsvård

Härigenom förordnas att 6 och 9 §§ i kungörelsen (1955:528) med vissa tillämpningsföreskrifter till lagen om nykterhetsvård skall upphöra att gälla.

Denna förordning träder i kraft den l januari 1976.

25. Förslag till

Förordning om ändring i kungörelsen (1957: 123) med särskilda bestäm-

melser om utförsel av vissa Obeskattade varor såsom proviant eller resgods

Härigenom förordnas beträffande kungörelsen (1957: 123) med särskilda bestämmelser om utförsel av vissa obeskattade varor såsom proviant eller resgods dels att ordet ”rusdryckef” i 4 § tredje stycket skall bytas ut mot spritdrycker, vin och starköl”, dels att 2 § skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

2 § Obeskattade varor av följande slag, nämligen spritdrycker och tobaksvaror, må icke ombordtagas för utförsel från tullområdet såsom proviant: a) för annat transportmedel än fartyg eller luftfartyg; b) för fartyg, ej hänförligt till fiske- eller lustfartyg, eller luftfartyg, om det icke av omständigheterna klart framgår, att fartyget eller luftfartyget under resan skall anlöpa utländsk hamn eller angöra utländsk flygplats för avlämnande eller mottagande av passagerare eller last och skall såsom turistfartyg företaga kryssningar i mera avlägsna farvatten; c) för fartyg, ej hänförligt till fiskefartyg, om fartygets nettodräktighet understiger trettio ton;

74 sou 1974: 91 Författningsförslag

d) för fiskefartyg eller lustfartyg, om det icke av omständigheterna klart framgår, i fråga om fiskefartyg, att fartyget skall avgå till mera avlägsna fiskevatten, och, i fråga om lustfartyg, att fartyget skall avgâ på resa till hamn i annat land än Danmark, Finland eller Norge; e) för luftfartyg å linje mellan Malmö och Köpenhamn; eller f) för fartyg eller luftfartyg i andra fall än ovan sägs, därest ombord till hänförliga förråd av dylika varor genom sådan befintliga, proviant proviantering skulle överstiga en myckenhet, som av tullverket prövas skälig med hänsyn till resans art och varaktighet samt till det antal personer, som beräknas kunna komma att medfölja transportmedlet. Ei heller må obeskattade alkoholdrycker utföras frán tullområdet pâ fartyg i sådan utrikes närtrafik som angives i 36 § andra stycket lagen (0000:000) om handel med drycker, om för fartyget icke gäller i nämnda Iagrum angivet tillstånd.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1976.

26. Förslag till om i (1961: 186) om skyldighet att Förordning ändring kungörelsen

inhämta utdrag av det hos riksskatteverket förda straffregistret

Härmed förordnas i fråga om kungörelsen (1961: 186) om skyldighet att inhämta av det hos riksskatteverket förda straffregistret att utdrag kungörelsen skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse av det hos riksskatteverket förda straffregistret rörande fylleri Utdrag och vissa andra brott skall införskaffas, innan någon fälles till ansvar för: eller olovligt olovlig dryckesförsäljning, olovolovlig försäljning innehav av rusdrycker eller olov- ligt dryckesinnehav, olovlig dryctillhandagående med anskaf- keshantering eller olovlig alkoholligt fande av sådana drycker, reklam, olovlig försäljning av öl, brott som avses i 7 § förord- olovlig spritdryckstillverkning, om tillverkning av sprit olovlig sprittillverkning, eller ningen och vin, eller brott som avses i 9 eller 10 § olovlig spritförsäl/ning förordningen om försäljning av teknisk sprit och alkoholhaltiga preparat.

F ärfattnings förslag 75

Utdrag av riksskatteverkets straffregister skall ock införskaffas, innan mål om förvandling av böter avgöres, såframt ej erforderliga upplysningar om förhållanden, varom utdraget skall innehålla uppgifter, kunna erhållas från länsnykterhetsnämnd eller annorledes. Framställning om utdrag för sådant ändamål skall, där ej särskilda skäl till annat föranleda, begränsas till att avse anteckningar om straff, som ådömts under de tre senast förflutna åren, samt uppgifter huruvida den bötfällde är inskriven å allmän vårdanstalt för alkoholmissbrukare. Då anledning därtill förekommer, skall utdrag av registret inhämtas även i andra brottmål än de ovan angivna. Rör målet allenast fylleri, förargelseväckande beteende eller våldsamt motstånd, skall framställningen om utdrag, där ej särskilda skäl till annat föranleda, begränsas på sätt ovan i andra stycket andra punkten sägs.

Denna förordning träder i kraft den l januari 1976.

27. Förslag till

Förordning om ändring i kungörelsen (1962: 376) med vissa bestämmelser rörande försäljning av obeskattade varor på tullflygplats.

Härigenom förordnasifråga om 1 och4 §§ kungörelsen(l962: 376) med vissa bestämmelser rörande försäljning av obeskattade varor på tullflygplats att orden och rusdrycker” i l§ skall bytas ut mot samt spritdrycker, vin och starköl”, och ordet rusdrycker i 4§ mot spritdrycker, vin eller starköl.

Denna förordning träder i kraft den l januari 1976.

28. Förslag till

Förordning om ändring i kungörelsen (1963: 480) om rätt till införsel av

rusdrycker i gåvoförsändelser

Härigenom förordnas i fråga om kungörelsen (1963:480) om rätt till införsel av rusdrycker i gåvoförsändelser dels att ordet ”rusdryckef” i rubriken och i l, 2 och 3 §§ skall_bytas ut mot spritdrycker, vin och starköl, dels att orden l2§ 4 mom. rusdrycksförsäljningsförordningen i ingressen skall bytas ut mot l2§ lagen (0000: 000) om handel med drycker”, dels att orden ”86 § l mom. rusdrycksförsäljningsförordningen” i 2 §

76 Författningsförslag

skall bytas ut mot 93 § lagen (0000:000) om handel med drycker, dels att orden rusdrycksförsäljningsförordningen omnämnda partihandelsbolaget skall bytas ut mot lagen (0000:000) om handel med drycker omnämnda alkoholbolaget.

Denna förordning träder i kraft den l januari 1976.

29. Förslag till Förordning om ändring i kungörelsen (1963:654) om försäljning från apotek av alkoholhaltiga läkemedel och teknisk sprit, m. m.

Härigenom förordnas att l, 2, 4 och 8 §§ kungörelsen (1963: 654) om försäljning från apotek av alkoholhaltiga läkemedel och teknisk sprit, m. m. skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 1 § l § Med alkoholhaltigt läkemedel Med alkoholhaltigt läkemedel förstås i denna kungörelse läkeme- förstås läkemedel som innehåller del som innehåller mer än 2,25 mer än 1,8 viktprocent etanol och valymprocent eller, såvitt avser för vilket läkemedelsförordicke flytande vara, 1,8 viktprocent ningens (1962: 701) bestämmelser etylalkohol och för vilket läkeme- gälla. delsförordningens bestämmelser gälla. 2§ 2§ Från apotek må, med i 3§ Från apotek må, med i 3§ nämnt undantag, alkoholhaltigt lä- nämnt undantag, alkoholhaltigt läkemedel, som innehåller mer än kemedel, som innehåller mer än l0 viktprocent etylalkohol, även- 10 viktprocent etanol, ävensom som teknisk sprit, som icke är teknisk sprit säljas eller eljest utrtarkdenaturerad, säljas eller eljest lämnas, förutom till annat apotek, utlämnas, förutom till annat apo- endast efter ordination eller betek, endast efter ordination eller ställning av person, som är behörig beställning av person, som är be- att utöva läkar-, tandläkar- eller hörig att utöva läkar-, tandläkar- veterinäryrket. eller veterinäryrket.

4§ 4§ Sådan ordination eller beställ- Sådan ordination eller beställ-

Författningsförslag 77

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse ning av teknisk sprit, som sägs i ning av sprit, som sägs i 2 §, må 2 §, må gälla endast absolut alko- Vicke gälla spritdrjyck. hol, koncentrerad sprit och utspädning därav eller annan denaturerad sprit än starkdenaturerad. Ordination må icke avse annat än utvärtes bruk eller desinfektion av instrument. Beställning må icke avse annat än utvärtes bruk, desinfektion av instrument eller laboratorieändamål i beställarens yrkesutövning. Spriten må icke utlämnas, om särskild anledning föreligger till antagande att den är avsedd för annat ändamål än som sägs i andra stycket. 8 § 8§ Bryter någon mot 2 §, 4 § tred- Bryter någon mot 2 §, 4 § tredje je stycket eller 6 § eller mot före- stycket eller 6§ eller mot föreskrift eller förbud, som socialsty- skrift eller förbud, som socialstyrelsen utfärdat med stöd av denna relsen utfärdat med stöd av denna kungörelse, dömes till dagsböter, kungörelse, dömes till böter, där där ej gärningen är straffbelagd i ej gämingen är straffbelagd i lag lag eller särskild författning. eller särskild författning. Vidtager någon obehörigen med Vidtager någon obehörigen med alkoholhaltiga läkemedel, som icke alkoholhaltigt läkemedel, som är avsett för invärtes bruk, åtgärd icke är avsett för invärtes bruk, användbar till åtgärd ägnad att göra varan anägnad att göra varan dömes till dagsböter. vändbar till förtäring, dömes till förtäring, Alkoholhaltigt läkemedel, var- böter. med förfarits som nyss sagts och Alkoholhaltigt läkemedel, varvilket påträffas hos den som för- med förfarits som nyss sagts och övat gärningen, skall tillika med vilket påträffas hos den som förde förråd av ifrågavarande läke- övat gärningen, skall tillika med medel jämte emballage, som fin- de förråd av ifrågavarande läkemenas hos honom, samt nyttjade red- del jämte emballage, som finnas skap förklaras helt eller delvis hos honom, samt nyttjade redskap förverkat till kronan, om det ej är förklaras helt eller delvis förveruppenbart obilligt. kat, om det ej är uppenbart obil- Den som förövat gärning som ligt. avses i andra stycket skall, om det Den som förövat gärning som ej är uppenbart obilligt, dömas att avses i andra stycket skall, om det för alkoholhaltigt läkemedel, var- ej är uppenbart obilligt, dömas att med han förfarit obehörigen, gäl- för alkoholhaltigt läkemedel, varda skatt med 20 kronor för liter. med han förfarit obehörigen, gälda skatt motsvarande detaljhandelspriset för absolut rent brännvm.

Denna förordning träder i kraft den l januari 1976.

78 Författningsförslag

30. Förslag till Förordning om ändring i kungörelsen (1966:400) om rätt för resande

m. fl. att införa varor tull- och avgiftsfritt Härmed förordnas i fråga om kungörelsen (1966:400) om rätt för resande m. fl. att införa varor tull- och avgiftsfritt dels att ordet rusdrycker” i 6, 8 och 9 §§ skall bytas ut mot spritdrycker, vin och starköl, dels att 5 och 13 §§ skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Resande som är bosatt i annat Resande som är bosatt i annat europeiskt land får tullfritt införa europeiskt land får tullfritt införa 200 cigaretter eller 250 gram and- 200 cigaretter eller 250 gram andra tobaksvaror och 200 cigarett- ra tobaksvaror och 200 cigarettpapper eller cigaretthylsor, om papper eller cigaretthylsor, om han kan antas ha fyllt 15 år. Kan han kan antas ha fyllt 15 år. Kan han antas ha fyllt 20 år får han han antas ha fyllt 20 år får han tullfritt införa även två liter stark- tullfritt införa även två liter starköl samt antingen en liter vin och öl samt antingen en liter vin eller tre fjärdedels liter spritdrycker spritdryck med en alkoholhalt av med en alkoholhalt av högst 60 högst 22 volymprocent och tre volymprocent, eller, om sprit- färdedels liter spritdrycker med en dryck ej medförs, två liter vin. alkoholhalt mer än 22 men högst 60 volymprocent, eller om sistnämnda slags spritdryck ej medförs, två liter vin eller spritdryck med en alkoholhalt av högst 22 volymprocent. l3§ Beräkning enligt 4 och 11 §§ av varans värde grundas, om detaljhandelspriset i inköpslandet ej styrks, på detaljhandelspriset i införselorten. Vid tillämpning av 5 och 7 §§ anses en cigarr väga 5 gram och en cigarill 2,5 gram. Medförs till riket rusdryck som Medförs till riket spritdryck, ej får införas eller större kvantitet vin eller starköl som ej får införas rusdrycker än som anges i 5, 7 och eller större kvantitet sådana dryc- 9 §§ och är införseln icke belagd ker än som anges i 5, 7 och 9 §§ med straff enligt lagen den 30 juni och är införseln icke belagd med 1960 (nr 418) om straff för varu- straff enligt lagen den 30 juni smuggling, förfars med den till 1960 (nr 418) om straff för varuinförsel ej tillåtna varan enligt smuggling, förfars med den till 86 § 1 mom. rusdrycksförsälj- införsel ej tillåtna varan enligt ningsförordningen den 26 maj 93 § första stycket lagen 1954 (nr 521). (0000:000) om handel med drycker.

Denna förordning träder i kraft den l januari 1976.

Författningsförslag 79

31. Förslag till Förordning om ändring i länsstyrelseinstruktionen (1971 : 460)

Härigenom förordnas att i länsstyrelseinstruktionen (1971 : 460) skall införas en ny paragraf, 24 a §, med följande lydelse.

24a§ Restauranginspektör svarar för den tillsyn över dryckesserveringen och detaljhandeln med öl som enligt lagen (0000:000) om handel med drycker ankommer på länsstyrelsen. Han bereder vidare ärenden om tillstånd till sådan försäljning och för talan som avses i 79 § nyssnämnda lag.

Denna förordning träder i kraft den l januari 1976.

32. Förslag till

Förordning om ändring i tulltaxan (1971:920)

Härigenom förordnas, att tulltaxenr 22.03, 22.05, 22.06, 22.07 och 22.09 samt den efter 22.10 införda anmärkningen i tulltaxan (1971 : 920) skall ha nedan angivna lydelse.

Tull- Varuslag taxenr 22.03 öl: med en alkoholhalt: A. ej överstigande 1,8 viktprocent (lättöl) . . . . 1001 10:- B. överstigande 1,8 men ej 3,0 viktprocent (mellanöl) . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 1001 12:- C. överstigande 3,0 viktprocent (starköl) . . . . 1001 14:- 22.05 Vin av färska druvor; druvmust vars jäsning avbrutits genom tillsats av alkohol: A. mousserande . . . . . . . . . . . . . . . . 1001 100:* B. andra slag, med en alkoholhalt: 1. ej överstigande 15 volymprocent: a. på kärl rymmande högst 10 liter . . . . 1001 25:b. på andra kärl . . . . . . . . . . . . 1001 10:- 2. överstigande 15 volymprocent: a. på kärl rymmande högst 10 liter . . . . 1001 67:50 b. på andra kärl . . . . , . . . . . . . 1001 50:-

f ,, n, ,,_mm1 l J 1 80 Författningsförslag 2 SOU 1974: 91

22.06 Vermut och annat vin av färska druvor, smaksatt med aromatiska extrakter: med en alkoholhalt: A. ej överstigande 15 volymprocent: l. på kärlrymmande högst 10 liter . . . . . 1001 25:- 2. på andra kärl . . . . . . . . . . . . . . 1001 10:- B. överstigande 15 volymprocent: l. på kärlrymmande högst l0liter . . . . . lOOl 67:50 2. på andra kärl . . . . . . . . . . . . . . 1001 50:- 22.07 Andra jästa drycker, t. ex. äppelvin (cider), päronvin och mjöd: A. mousserande, andra än äppel- och päronvin . . 1001 100:- B. andra slag, med en alkoholhalt: 1. ej överstigande 15 volymprocent: a. på kärl rymmande högstlOliter . . . . 1001 25:b. på andra kärl . . . . . . . . . . . . 1001 10:- 2. överstigande 15 volymprocent: a. på kärl rymmande högst l0liter . . . . 1001 67:50 b. på andra kärl . . . . . . . . . . . . 1001 50:- 22.09 Sprit (etanol, etylalkohol), ej hänförlig till nr 22.08; likör och andra spritdrycker; sammansatta alkoholhaltiga beredningar (s. k. koncentrerade extrakter) för framställning av drycker: A. likör, bitter och liknande drycker . . . . . . 1001 92:50 B. andra drycker, inbegripet odenaturerad sprit med en styrka understigande 80°: l. på kärl rymmande högst 10 liter . . . . . 1001 67:50

2. på andra kärl . . . 100 l av 50 % alkoholhalt

vid +1s°c . . . . . . . . . . . . . . . 17:50 C. sammansatta alkoholhaltiga (s. k. beredningar koncentrerade extrakter) för framställning av drycker . . . . . . . . . . . . . . . . . . 5 %

Anm. För spritdrycker eller viner, vilka införes i den ordning som anges i 12 § första stycket 2. lagen (0000:000) om handel med drycker, utgår, om tillfrihet ej åtnjutes, tull med följande belopp, räknat för helbutelj om 75 centiliter: Cognac . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 61 :- Armagnac, brandy, eau-de-vie och whisky . . . . . . . . . . . 5 2:- Andra spritdrycker, ej hänförliga till tulltaxenr 22.08 . . . . . . 45:- Vin: mousserande champagne . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 26:annat . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 17:andra slag med en alkoholhalt: överstigande 15 volymprocent . . . . . . . . . . . . . . . 17:ej överstigande 15 volymprocent . . . . . . . . . . . . . . 8:-

matva- F örfattnings förslag 81

För spritdrycker eller viner, vilka införes i den ordning som angesi 12 § första stycket 3. lagen (0000.000) om handel med drycker, utgår tull med av alkoholbolaget fastställt belopp, motsvarande: l. tull enligt vad i 22 kap. sägs; 2. skatt enligt 4 § lagen (0000:000) om dryckesskatt; samt 3. mervärdeskatt enligt förordningen (1968: 430) om sådan skatt. För starköl som införes enligt första och andra styckena utgår tull med 4 kronor för liter.

33. Förslag till Förordning om ändring i Kungl. Maj: ts tullstadga (1973: 671)

Härigenom förordnas att 36 § Kungl. Maj: ts tullstadga (1973:671) skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

36§ Tullmyndighet får medge att Tullmyndighet får medge att ann an vara än rusdryck, som lagts annan vara än spritdrycker, vin upp på provianteringslager, tages eller starköl, vilken lagts upp på ut från lagret för annat ändamål provianteringslager, tages ut från än som sägs i 34 § tredje stycket, lagret för annat ändamål än som om varan är behäftad med fel eller sägs i 34§ tredje stycket, om brist eller annat särskilt skäl före- varan är behäftad med fel eller ligger. brist eller annat särskilt skäl föreligger. Till fartyg i sådan utrikes närtrafik, som angives i 36§ andra stycket lagen (0000:000) om handel med drycker, får alkoholdrycker utlämnas från provianteringslager endast om för fartyget gäller i nämnda lagrum avsett tillstånd.

Denna förordning träder i kraft den l januari 1976.

82 F örfattningsförslag

34. Förslag till Förordning om ändring i tullkungörelsen (1973: 1014)

Härmed förordnas i fråga om tullkungörelsen (1973: 1014) dels att ordet rusdrycker i 21 § skall bytas ut mot spritdrycker, vin, starköl”, dels att ordet rusdrycker i 23 § skall bytas ut mot ”spritdrycker, vin eller starköl.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1976.

ur,

i 83

l

11 för den framtida

Riktlinjerna

alkoholpolitiken

l l.l Tendenser i samhällsutvecklingen

l 1.1.1 Inledning

De förebyggande åtgärderna på alkoholområdet måste utformas med tanke samhälle i vilket de skall verka. Vanskligheten i alla på det framtidsbedömningar behöver här inte närmare beröras. Det är emellertid att klarlägga sådana utvecklingstendenser som har särskild angeläget betydelse för alkoholskadornas omfattning, så att bättre förutsättningar

kan skapas för arbetet på alkoholområdet. samhällsutvecklingen har i Sverige - liksom i stora delar av världeni övrigt - under en följd av år kännetecknats av en stigande ekonomisk välfärd och en i takt därmed ökande privat konsumtion. En del av konsumtionsökningen är - i Sverige och i de flesta andra länder ivår kulturkrets hänförlig till alkoholdryckerna, se kap. 8. Ökningen av den totala alkoholkonsumtionen måste ses mot bakgrund inte bara av det ökade välståndet - även om det varit en viktig för - utan också av de rådande förutsättning konsumtionshöjningen alkoholvanoma och attityderna till alkohol. Det värde stora delar av befolkningen sätter på alkoholen som ett medel för att underlätta den sociala samvaron (se kap. 3) och som ett njutningsmedel är säkerligen så 1 Framställningen är stort, att alkoholkonsumtionen skulle öka även utan en välståndsökning huvudsakligen baserad inte företas. på 1970 års långtidsutom motåtgärder rednings huvudrapport En annan aspekt som i detta sammanhang måste läggas på samhällsut- Svensk ekonomi 1971vecklingen är i vad mån man kan se tecken på att människor kommer att 1975 med utblick mot utsättas för större än idag med därav följande risker för 1990 (SOU 1970:71) påfrestningar och dess fortsättning missbruk av alkohol eller narkotika. Som framhållits i kap. 5 kan antas, Svensk ekonomi fram att samhällsstrukturen i stort spelar en betydelsefull roll för alkoholmiss- till 1977 (SOU 1973: - som blivit 21), Husen, T., Utbrukets omfattning. Den moderna utvecklingens avigsidor - bildning år 2000, föremål för allt större uppmärksamhet i den pågående samhällsdebatten Bonniers, Stockholm förtjänar att belysas med hänsyn till den betydelse de kan få härvidlag. 1971, samt Lohmann, Även andra synpunkter på samhällsutvecklingens betydelse för alko- H., Psykisk hälsa och mänsklig miljö, AB holmissbrukets omfattning skall anföras i det följande. Det finns också Allmänna Förlaget, positiva drag i denna som ger anledning till en viss optimism beträffande Stockholm 1972, med att förbättra förhållandena där citerad litteratur. möjligheterna

84 Riktlinjer SOU 1974: 91

1 1.1.2 Den ökade levnadsstandarden I det historiska perspektivet har den tekniska och ekonomiska utvecklingen i vårt land under 1900-talet medfört stora förbättringar av människornas förhållanden. Nettonationalinkomsten per individ har sedan sekelskiftet femdubblats, samtidigt som industriarbetarnas årliga arbetstid minskat från över 3 000 timmar till under 2 000. Även i övrigt har det tunga och slitsamma kroppsarbetet minskat. På utbildningsområdet har utvecklingen under senare delen av perioden varit explosionsartad i fråga om ökningen av antalet inskrivna elever vid olika skolor. l mitten av 40-talet gick således bara var tionde 15-åring och var tjugonde 18-åring i heltidsutbildning. Nu går alla i skola fram till l6-årsåldern, och många fortsätter skolgången. Den omskolning som bedrivs av arbetsmarknadsverket har under det årtionde den varit i gång stigit till ca 100000 deltagare per år. Den kommunala vuxenutbildningen har nu omkring 150 000 deltagare om året. Härtill kommer vuxenundervisningen i studiecirklar med omkring en halv miljon deltagare samt den omfattande - samt Socialvård och sjukvård företagsutbildningen. Bostadsbyggande - trots det senaste året ligger bostadsbyggandets nedgång på en internationellt sett hög nivå. Bostadsinvesteringarnas andel av de totala investeringarna i samhället utgjorde ca 20% under 50- och 60-talen. Socialvård och sjukvård var under 60-ta1et de områden som ökade mest inom den offentliga tjänstesektorn. Även när det gäller den andel av befolkningen som innehar bil, telefon och TV ligger Sverige vid en internationell jämförelse i topp. Detta är endast exempel på hur välståndet ökat i yttre mening. De materiella förbättringarna har naturligtvis bidragit till att skapa ökad trygghet för mycket stora befolkningsgrupper. I långtidsprognoserna räknas alltjämt med en ökning av produktion och kapacitet. Man skulle vänta sig att den stigande välfärden också skulle leda till att vissa former av avvikande beteenden - såsom kriminalitet och alkoholmissbruk - skulle minska. Som framgår av lägesbedömningen i kap. 10 kan man emellertid, vad gäller den senaste 20-årsperioden, inte dra någon sådan slutsats i fråga om alkoholskadornas utveckling. Även med beaktande av att måtten på alkoholskadeutvecklingen är bristfälliga är det rimligt att påstå, att någon förbättring av förhållandena inte ägt rum. En diskussion om orsakerna till detta är av intresse inte minst då det gäller att bedöma utvecklingstendenserna.

11.1 .3 De ökade anspråken Det kan finnas flera skäl till att den ökade trygghet som uppnåtts inte lett till några mätbara förbättringar på alkoholområdet. En anledning kan vara att den ökade välfärden - som inledningsvis framhållits - innebär andra faror för missbruk. Förklaringen skulle alltså vara, att orsakerna till missbruk förändrats, men inte omfattningen. Ett annat skäl kan vara, att medvetenheten om olika sociala missförhållanden ökat och att de anspråk man ställer på tillvaron väsentligt höjts. De gamla problemen

sou 1974:91 Riktlinjer 85

som i mycket bestod av hur man skulle klara kampen för livets nödtorft - har ersatts av nya. Vid den subjektiva upplevelsen och uppskattningen av förbättringarna ägnar man mindre uppmärksamhet åt vad som varit än åt vad som ytterligare borde vara möjligt att åstadkomma. Otryggheten eller missnöjet med den egna situationen kvarstår, om än på ett annat plan.

l l .l .4 Den Ökade isoleringen och det Ökade tempot Den ekonomiska tillväxten har gått hand i hand med starka koncentrationstendenser. Men urbaniseringen och de genom sammanslagningar allt större företagen innebär allvarliga risker för att förekomsten av beteendeavvikelser skall öka. Här må erinras om vad som bl. a. i kap. 5 anförts om den sociala kontrollen. Individen blir i storstaden och i det stora företaget anonymare än tidigare, han blir socialt sett ensammare, mera isolerad, får färre verkligt varma relationer än förut. Den sociala kontrollen försvagas härigenom, vilket ökar risken för bl. a. alkoholmissbruk. Man står alltså här inför oerhört besvärliga avvägningsproblem. Å ena sidan skapar de stora tätorterna förutsättningar för större bekvämlighet, för ett i vidsträckt mening rikare kulturutbud, för företag med expansionsmöjligheter och därmed också med möjligheter att ge sina anställda trygghet och löneförbättringar. Å andra sidan skapar samma miljö en stegring av tempot i livsföringen, större krav på effektivitet, en ökad konkurrens och en ökad isolering som många människor inte orkar med. Vad angår arbetsmiljön i övrigt har pekats på att produktionsteknikens

utveckling medfört att många arbeten är förplanerade, att metoden

bestäms av maskinen, att arbetstakten är styrd och att möjligheterna till kontakter är beskurna. Sådana arbeten kan leda till låg självkänsla, alienation och psykisk ohälsa.

1 1.1.5 Risker för ökade anpassningsproblem Vad innebär då den framtida utvecklingen för risker på dessa områden? Otvivelaktigt har under senare år uppmärksamheten på ett helt annat sätt än tidigare riktats mot avigsidorna av den hittillsvarande utvecklingen. I kap. 6 har refererats en rad allmänpolitiska förslag som syftar till att kontrollera urbaniseringsprocessen och att skapa en bättre arbetsmiljö. Det finns dock åtskilligt som talar för att utvecklingen går mot ökade anpassningsproblem för människorna. Strukturrationaliseringen kommer att fortsätta, och man kommer att tvingas byta arbete och bostad oftare. Tecken finns på att det därjämte kommer att bli svårare att hävda sysselsättningsmöjligheterna, även om en ökad fritid gör att den totala arbetstidsvolymen vid full sysselsättning kommer att vara lägre än idag. Även om man lyckas minska takten i urbaniseringen kommer flertalet även i framtiden att bo i storstäder och andra tätorter. Det finns idagens samhälle en tendens att den ökade ekonomiska

86 Riktlinjer

tillväxten tas i anspråk på ett annat sätt än tidigare. Konsumtionen synes alltmer förskjutas från varor till tjänster och från det privata till det allmänna. Det finns anledning att tro att denna tendens kommer att accentueras. Samtidigt skapar det komplicerade samhället ett växande regelsystem som blir alltmer invecklat och allt besvärligare för den enskilde att överblicka. Detta medför risker för att de som har det sämst kan få det svårare att komma iåtnjutande av sina rättigheter. Visserligen måste man räkna med att informationsflödet kommer att öka starkt. Det finns emellertid -trots den allt högre utbildningsnivån - anledning befara att individernas mottagningskapacitet inte skall öka i samma takt. En stor del av den information som meddelas kommer därför inte att omvandlas till kunskap hos mottagarna. Många känner redan idag i stället trötthet, vilsenhet och osäkerhet inför den ström av nyheter, bilder, fackartiklar och reportage som presenteras i massmedia. En ökad uppmärksamhet på dessa problem kan dock bidra till åtgärder som motverkar sådana tendenser. Det finns ett annat område där utvecklingen år av alkoholpolitiskt intresse och där man med stor sannolikhet kan förutsäga att förändringar kommer att äga rum. Man måste sålunda räkna med att många av de idag rådande könsrollsbeteendena kommer att försvinna. Kommer den ökade likställdheten mellan män och kvinnor att innebära att kvinnorna alltmera övergår till det alkoholbeteende som f. n. främst förekommer bland männen (vilket förefaller troligast), eller kan motsatsen uppnås ? Genom de ökade kommunikationerna kommer människorna i dag och i framtiden på ett helt annat sätt än tidigare att ställas inte bara inför de inhemska utan också inför de globala problemen. Upplevelsen av alla de hot under vilka mänskligheten som helhet idag har att leva, inlevelsen i allt det lidande som dessa skulle kunna föra med sig, överstiger de flestas

förmåga och måste därföravskärmas.”Detta kan ta sig uttryck på många

olika sätt: genom ett förhärdande av känslorna, genom en minskad vilja att ta initiativ och ansvar för sina handlingar eller att kritiskt orientera sig i tillvaron eller genom en verklighetsflykt via olika dämpande medel, varav alkoholen är ett. Den hittillsvarande utvecklingen framstår i många avseenden som motsägelsefull. Å ena sidan har kraven på större effektivitet och produktivitet varit nödvändiga för att åstadkomma förbättrade levnadsvillkor åt det stora flertalet, å andra sidan synes samma krav ha bidragit till utslagning ur arbetsliv och gemenskap. Båda dessa utvecklingstendenser måste antas vara av betydelse för alkoholskadeutvecklingen. - som ovan framhållits - Till den motsågelsefulla bilden hör dessutom att också positiva aspekter av den ökande levnadsstandarden i och för sig innebär faror från alkoholpolitisk synpunkt. Med det ökande utrymmet finns det risk för att alkoholdryckernas andel i för privat konsumtion konsumtionen stiger eller att i vart fall totalkonsumtionen ökar. av fritiden kan också stimulera alkoholkonsumtionen. Även i Förlängning standardstegringen ligger alltså risker för att alkoholskadorna kommer att 1 Citat från öka. Lohmann, se ovan not 1 s. 83. Det finns emellertid också drag i utvecklingen som ger anledning till en

s. é 87

E SOU 1974: 91 Riktlinjer i. i › viss optimism. Sålunda står det alldeles klart att medvetenheten om behovet av förebyggande åtgärder på olika områden under senare år vuxit Här må erinras om den förebyggande hälsovården, som sig allt starkare. på flera områden gett goda resultat. Arbetet på att öka trafiksäkerheten är ett annat som visar att statsmakterna insett vikten av exempel, insatser och är beredda att göra betydande investeringar för förebyggande att nå resultat. Ökande insikter om riskerna med alkohol i trafiken torde också i vida kretsar ha bidragit till mera riskfria alkoholvanor. Den i kap. 10 gjorda lägesbedömningen och den här verkställda kortfattade översikten av vissa tendenser i samhällsutvecklingen ger sammanfattningsvis vid handen, att behovet av förebyggande insatser på alkoholområdet ökar. l de två närmast följande avsnitten skall diskuteras

på vilka områden det arbetet bör bedrivas.

- -

l 1.2 Allmänpolitik socialpolitik alkoholpolitik

En självklar utgångspunkt för ett arbete som går ut på att förebygga uppkomsten av alkoholmissbruk är att i första hand angripa sådana förhållanden som primärt orsakar skador. Redan framställningen i kap. 5 visar dock att faktorer hos människan och i den sociala miljön som för alkoholmissbruk kommer att finnas under överskådlig tid. disponerar Möjligheterna att på den vägen nå framgång år alltså begränsade. Det sagda innebär förvisso inte, att man kan slå sig till ro inför något oundvikligt. Tvärtom ger den växande kunskapen om det nära sambandet mellan det mänskliga beteendet och livsmiljön anledning till en viss optimism rörande möjligheterna att genom förändringar av miljön av alkoholskador. Om de allmänna riktlinjerna för förebygga uppkomsten hur detta skall ske har Lohmann uttalat sig på följande sättz

Människan som biologisk och samtidigt social varelse ställs i relation till sin naturliga och sociala miljö - och bådas inverkan på varandra görs till föremål och analys. Eftersom det nuvarande samspelet visat sig vara måste alternativa möjligheter prövas. Man måste försöka problematiskt, innebära om jämviktekonomi ersatte få grepp om vad det skulle om livskvaliteten (QOL) blev mera tillväxtekonomi, begreppet än *bruttonationalprodukten (BNP). Vilka konsekvenser prioriterat skulle en eventuell decentralisering av produktion och administration, minskad stordrift, bättre och mindre information och en långsammare få? Olika mänskliga (biologiska, psykologiska) och urbaniseringstakt ekonomiska vinster och kostnader måste här vägas mot varandra: det är att t.ex. ”förluster” planet mycket väl kan troligt på det ekonomiska vinster (speglade även i minskad sjuklighet) och uppvägas av psykologiska att en bättre kan innebära någonting minst lika önskvärt som vissa miljö bekvämligheter. Det är heller inte osannolikt att under alternativa betingelser många skulle lösa sig av sig själva. En anhopning av sådana finns t.ex. problem i tätorternas Till icke ringa del torde de vara idag ytterområden. resultatet av en alltför ivrig - och bristfälligt planerad - urbanisering. Hade mänskliga kostnader och vinster i tidigt skede, ien mera långsiktig samman med de ekonomiska, skulle mycket elände planering, vägts kunnat förhindras eller avsevärt nedbringas. l Se notl s. 83.

88 Riktlinfer

Som framgår av kap. 6 har man i det politiska arbetet uppmärksammat dessa problem och man strävar också på en rad områden efter att i mån av resurser komma till rätta med dem genom att söka anpassa och förbättra miljön efter människans fysiologiska och psykologiska förutsättningar. Det torde också vara nödvändigt att grunden för det förebyggande arbetet på alkoholområdet läggs på det allmänpolitiska planet. Särskilt utformningen av socialpolitiken är i detta sammanhang av betydelse. På många ställen i den föregående framställningen har framhållits att det framför allt är de som har det svårast i samhället som drabbas värst av olika slags alkoholskador. Det finns därför anledning att anta att åtgärder som leder till att individernas socio-ekonomiska ställning stärks verksamt skulle bidra till att öka skyddet mot alkoholskador. Intresset kan emellertid inte koncentreras till de eftersatta gruppernai samhället. Ett par i kap. 5 refererade undersökningar tyder på att barn och ungdomar med anpassningsproblem kommer från alla sorters familjer. Men även om alltså en viss försiktighet är påkallad vid bedömningen av orsakssambandet mellan den här berörda typen av sociala förhållanden och uppkomsten av alkoholmissbruk, finner APU det stå utom allt tvivel att sociala missförhållanden i betydande omfattning medverkar både till uppkomsten av missbruk och till utvecklingen av alkoholskador, främst av social art. Sociala missförhållanden måste huvudsakligen motverkas genom en allmän reformverksamhet och genom åtgärder för vård och rehabilitering. Spörsmål av denna art faller utanför APU:s uppdrag. De omfattas inte heller av begreppet alkoholpolitik i den innebörd detta har i vanligt språkbruk och enligt den definition APU gett begreppet i kap. l. Alkoholpolitik är den del av socialpolitiken som gäller förebyggande åtgärder, inriktade på alkoholkonsumtionen. Den starka betoning av alkoholfrågans samband med samhällsutvecklingen i stort som APU här och i kap. 6 ansett sig böra göra är särskilt nödvändig genom att APU på grund av uppdragets begränsningi fortsättningen företrädesvis kommer att behandla den del av åtgärdsproblematiken som direkt syftar till att förändra individens attityder och beteenden i fråga om alkoholen. APU vill i sammanhanget starkt understryka, att insatser av alkoholpolitisk karaktär inte får tillåtas undanskymma behovet av att motverka alkoholskador genom att undanröja missförhållanden i samhället. Den omständigheten att sociala missförhållanden kan vara av särskild betydelse som riskfaktor för uppkomsten av alkoholmissbruk och alkoholskador utesluter emellertid inte att alkoholpolitiska åtgärder har betydelse även i sådana fall. Detsamma gäller den riskfaktor som fysiska och psykiska egenskaper hos en individ enligt vad som ovan framhållits kan utgöra. Såsom tidigare anförts torde sällan eller aldrig en enda orsak kunna anges för alkoholskada i ett individuellt fall. Sådana skador är regelmäs-

Riktlinjer 89

sigt resultatet av flera samverkande faktorer. Detta torde gälla också i de fall då sociala missförhållanden eller organiska defekter föreligger. Härav måste man dra slutsatsen att det även i sådana fall bör vara möjligt att - i större eller mindre grad - motverka alkoholskador även genom åtgärder som riktar sig mot andra orsaker, alltså även genom alkoholpolitiska åtgärder. Ytterligare en synpunkt må här läggas på alkoholpolitikens förutsättningar och möjligheter. Den slutliga utformningen av alkoholpolitiska åtgärder är sällan resultatet av renodlat alkoholpolitiska överväganden. En avvägning måste ske mellan de alkoholpolitiska målen och med dem stundom oförenliga andra mål och intressen som samhället bedömer som nödvändiga att tillgodose. Som exempel härpå må nämnas rättvise- och jämlikhetskrav, krav på frihet att bestämma över personliga angelägenheter och statsfinansiella skäl. Med anledning av det här anförda må slutligen framhållas att verkningarna av de alkoholpolitiska åtgärderna inte bör underskattas. Upplysning om alkoholens effekter och klara besked om hur man från samhällets sida anser att konsumtionen av alkoholdrycker bör ske innebär enligt vad erfarenheten visar stöd och hjälp för det stora flertalet. Att andra, mer direkt styrande insatser såsom t. ex. prispolitiska åtgärder, har avsevärda verkningar är ställt utom tvivel. Det är utan tvivel möjligt att på dessa områden nå bättre resultat än hittills.

1 1.3 Alkoholpolitikens syfte

Av de föreliggande forsknings- och undersökningsresultaten framgår med full tydlighet att alkoholdrycker av en stor majoritet bland människorna i vårt land - liksom i stora delar av världen i övrigt - betraktas som ett är dessa drycker ett inslag i livet som man inte vill avvara. För flertalet som de brukar utan vådor. En hel del människor njutningsmedel betraktar dem som ett så nödvändigt inslag i livsföringen att de är beredda till uppoffringar och avsevärt risktagande för att betydande sitt behov. Alkoholdryckerna fyller också positiva funktioner tillgodose att underlätta samvaron mellan människor och motverka spängenom och nedstämdhet. Även om det teoretiskt borde vara ningstillstånd möjligt att i dessa avseenden ersätta alkoholen med medicinskt doserade och mera direkt verkande preparat, förefaller detta knappast praktikabelt, bl. a. på grund av att alkoholen också är ett njutningsmedel. Å andra sidan framgår också av det föregående att missbruk av alkohol leder till skador av olika slag för enskilda och för samhället. För många enskilda människor liksom totalt för samhället är dessa skador mycket betydande såväl ekonomiskt som med tanke på personliga och sociala verkningar. Det är i vårt land en självfallen uppgift för samhället att så låter ta vård om människor som drabbats av dessa gott sig göra verkningar. Men enligt APUzs uppfattning är skadorna av sådan betydelse att samhället - såsom också skett sedan mer än hundra år - måste sträva efter att förebygga dem.

90 Riktlinjer SOU 1974: 91

Arbetet härmed är emellertid en mycket svårbemästrad uppgift. Såvitt APU kunnat finna, måste man nämligen utgå från att så länge alkoholdrycker i någon omfattning brukas inom landet kommer också skador att uppstå. Alkoholdryckernas ställning i vår kultur gör det likväl omöjligt att vidta den enda åtgärd som alltså skulle vara helt effektiv: att bringa bruket av alkoholdrycker att upphöra. Det stora flertalet människor vill inte avstå från rusdrycker, något som i ett demokratiskt samhälle måste få avgörande Härtill kommer - som ovan betydelse. framhållits - att erfarenheterna visar att ett förbud ivarje fall inom den våstliga världen knappast är genomförbart. Möjligheterna att kontrollera privat tillverkning är små. Behovet är så starkt hos många att det blir lönsamt för tillräckligt hänsynslösa personer att förse dem med alkoholdrycker även med de risker och kostnader som samhällets åtgärder för att upprätthålla ett förbud skulle medföra för tillverkare och distributörer. Till följd härav leder i själva verket ett förbud till andra olägenheter för samhället än alkoholskador, framför allt i form av brottslighet och vad därmed sammanhänger, i sådan omfattning att man inte, ivarje fall på längre sikt, kan räkna med att de kompenseras av den minskning av alkoholskadefrekvensen som ett förbud kan antas medföra. APU finner följaktligen att det är orealistiskt att som mål för

Wsamgfs alkoholpolitik sätta fullständig avhållsamhet.

Det är dock otvivelaktigt möjligt att - såsom närmare utvecklasikap. 2 ?och 3 - använda alkohol utan skaderisker eller med obetydliga skaderisker. Gränsen mellan riskfritt och riskabelt bruk kan visserligen inte anges med någon säkerhet och den varierar säkerligen från individ till individ och för varje individ från tillfälle till tillfälle. Ett alternativ till fullständig avhållsamhet som skadeförebyggande åtgärd bör därför kunna vara att inrikta sig på att förändra bruket så att skadeverkningarna av alkoholkonsumtionen motverkas eller begränsas så långt detta är möjligt. Utredningsmaterialet visar att skadefrekvensen varierar inte obetydligt mellan olika länder (kap. 4). Även om det är svårt att analysera orsakerna härtill, är det uppenbart att sociala och andra förhållanden såsom alkoholvanor, dryckesval, attityder, alkoholdryckernas tillgänglighet, ekonomiska förhållanden inom alkoholbranschen, välfärdsnivå ekonomiskt och mänskligt, inverkar på alkoholskadornas art och omfattning. Detta visar enligt APU: s att det bör vara möjligt att i betydande

uppfattning omfattning

påverka skadefrekvensen genom andra målmedvetna åtgärder från samhällets sida än endast krav på avhållsamhet. Såsom framhållits i kap. 7 har ingen sammanfattande målsättning formulerats för den nuvarande alkoholpolitiken. Däremot återfinns i rusdrycksförsäljningsförordningen ett stadgande, enligt vilket försäljningen av rusdrycker skall bedrivas så att därav uppkommer så ringa skada som möjligt. Bestämmelsen kan sägas ge uttryck för en strävan från statsmakternas sida att så långt som möjligt minska alkoholskadorna. Redan den reservation som ligger i ovanstående formulering antyder vari en del av svårigheterna med en sådan politik består. Målet kan inte anges absolut så att strävan skall vara att inga alkoholskador uppstår, ty detta måste betraktas som ett ouppnåeligt mål. Inte heller kan en

Riktlinjer 91

tolerabel alkoholskadefrekvens anges. Såsom tidigare framgått är mätme-

toden och måtten så inexakta att det varken går att uttrycka en sådan

frekvens eller kontrollera om den uppnåtts. Det förefaller inte heller lämpligt att samhället anger en viss alkoholskadefrekvens som godtagbar, eftersom detta måste uppfattas som en auktorisering av skador upp till en viss nivå. Målet bör alltså vara att åstadkomma så riskfria alkoholvanor som möjligt. Det föreligger ingen skillnad mellan syftet med de av APU lämnade och syftet med den hittills förda alkoholpolitiken. APU väljer förslagen emellertid att formulera alkoholpolitikens mål på ett sätt som mera termer ansluter till att direkt och i positiva alkoholpolitikens uppgift påverka konsumtionen. Det synes lämpligt att anknyta till vad som ovan sagts om återhållsamhetens betydelse.

APU vara att åstadkomma återhåll- Alkoholpolitikens syfte skall enligt samma alkoholvanor.

l l .3.1 Innebörden av begreppet återhållsamhet återhållsamhet kan inte exakt definieras. Gränsen mellan det Termen taget riskfria - återhållsamma - bruket av alkohol och det praktiskt riskabla bruket varierar som förut sagts från individ till individ och från situation till situation. Det kan fastslås, att all storkonsumtion är riskabel, men frågan hur fördelar dryckestillfällen under en inte konsumtionen sig på antalet alltför kort period är därför inte oväsentlig. En konsumtion som medför kraftig berusning är ur många synpunkter såväl för individen själv som för hans omgivning än om mer farofylld förtäringen delas upp på flera tillfällen. Här kan erinras om att en stor del av de olycksfall som inträffar i samband med alkoholförtäring (såväl i trafiken som annorledes) sker då.den olycksdrabbade har en hög alkoholhalt i blodet samt att detsamma gäller våldsbrott av skilda slag. Vidare är det välbekant att den berusades uppförande eller konsekvenserna av hans handlande i berusat tillstånd kan orsaka svåra påfrestningar på förhållandet mellan honom och hans närmaste. Den omdömeslöshet varmed den kraftigt berusade agerar och den minskade förmågan att få att lyda medför med andra ord risker som sträcker sig överi kroppen stort sett hela alkoholskaderegistret. Det är emellertid fullt möjligt att en person som delar upp den här tänkta storkonsumtionen på många flera dryckessituationer kan löpa lika stora risker för alkoholskador, fast i andra avseenden. Det har sålunda att risken för leverskador är mindre om kroppen under gjorts gällande längre perioder är helt fri från alkohol. Vidare tyder vissa rön på att vården av en alkoholskadad person har mindre möjligheter till framgång, 1 alkohol- Lundquist, G., Alkoom han har ett dryckesmönster med relativt stor regelbunden holberoendets yttringar konsumtion under längre tid än om han berusar sig ordentligt en eller två och förlopp. Alkoholmen dessemellan avstår från alkohol] 1-lur det närmare frågan 66:3 -13, 1972. gånger i månaden

92 Riktlinjer

förhåller sig härmed är emellertid ännu outforskat. Men även om de här nämnda medicinska skälen skulle vara giltiga, framstår vid en samlad bedömning ett drickande som resulterar i berusning som normalt farligare ur alkoholskadesynpunkt än samma konsumtion, utslagen på flera tillfällen. l vissa sammanhang kan även en enstaka alkoholförtäring leda till alkoholskador, ehuru den inte medför berusning. Detta t. ex. i gäller trafiken och i samband med arbete. Av vad nu sagts kan sammanfattningsvis slutas följande. En alkoholpolitik som syftar till att skapa återhållsamma alkoholvanor bör i första hand söka motverka både sådan konsumtion som medför och berusning sådan som leder till vanemässigt bruk av inte obetydliga mängder alkohol, även om detta bruk inte leder till Likaså måste en sådan berusning. politik verka för avhållsamhet från alkohol i situationer, där alkoholförtäring är särskilt riskfylld. Några mera exakta avgränsningar är inte möjliga att göra, jämför dock vad som sägs om en riskfri konsumtion i kap. 2 s. 42 och nedan l 1.4.3. I vissa situationer, såsom vid bilkörning och i samband med arbete, är riskerna så stora att det framstår som mest adekvat att tala om avhållsamhet. l sammanhanget bör påpekas, att alkoholskador alltid rör enskilda människor och alltid har sammanhang med enskilda människors alkoholkonsumtion. Som framhållits i kap. 5 är det med stor sannolikheti allmänhet en samverkan av många olika faktorer som gör att en viss människas konsumtion utvecklar sig till missbruk och att missbruket just för denna enskilda människa och hennes omgivning leder till skador av en viss art och styrka. Det är alltså enskilda människors alkoholvanor som skall påverkas i återhållande riktning. I själva verket torde det -i varje fall när det gäller åtgärder mot storkonsumtion - röra sig om en mindre del av konsumenterna. APU vill erinra om att enligt den undersökning av inköpens fördelning som gjordes i Gävleborgs län ungefär 50 % av den sålda volymen spritdrycker köptes av 10% av de manliga kunderna. Alkoholpolitiken förfogar dock på det stora hela taget endast över generella åtgärder, vilket har den nackdelen att även personer med mycket måttliga alkoholvanor berörs av dem. Endast på gränsmarkerna mot vård och rehabilitering, som inte ingåri APU:s uppgifter, är individuellt anpassade Generella åtgärder möjliga. åtgärder är helt naturligt grova instrument. De måste riktas mot de förhållanden som anses mera förekommande som skadeorsaker. Det är i regel inte möjligt att ta hänsyn till speciella omständigheter.

ll.3.2 Individens konsumtion och totalkonsum tionen

Ett viktigt mål för den nuvarande alkoholpolitiken anges ofta vara att minska eller totalkonsumtionen. begränsa I kap. 7 sägs dock, att det egentligen inte är totalkonsumtionen man velat påverka utan de enskildas konsumtion, och att det därför rent logiskt förefaller riktigare att säga att målet är att söka få till stånd en återhållsam konsumtion, inte att direkt påverka totalkonsumtionen.

Riktlinjer 93

Att man så länge använt uttrycket att minska totalkonsumtionen kan ha att göra med de alkoholpolitiska åtgärdernas generella karaktär. De förebyggande åtgärderna måste oftast utformas så att de påverkar det stora flertalets alkoholvanor, alltså även de konsumenters, vilkas förtäring inte synes vara förenad med skaderisker. Åtgärderna får på det sättet en total verkan. Detta bör emellertid inte vara något mål i och för sig utan vara betingat enbart av de oftast oöverkomliga svårigheterna att inrikta åtgärderna endast på riskgruppernas konsumtion. Det vore ägnat att förvirra om man i fortsättningen använde både begreppen skapa återhållsamma alkoholvanor och begränsa totalkonsumtionen. APU har valt att för sin del använda det förra uttrycket, eftersom det bäst anger vad det är fråga om.

l 1.4 Närmare riktlinjer för alkoholpolitiken

Det nyss föreslagna syftet för politiken, att skapa återhållsamma alkoholvanor, anger riktpunkten för de alkoholpolitiska strävandena. Det fordras dock en närmare precisering av riktlinjerna. APU har valt att därvid ange riktlinjer för tre grupper av åtgärder: sådana som avser att i första hand människan (hennes attityder, kunskaper och påverka beteenden), sådana som avser att påverka människan genom att förändra miljön och slutligen sådana som vill påverka alkoholbeteendet genom som primärt riktas mot alkoholen och formerna för dess åtgärder försäljning. Uppdelningen är grov och inte helt entydig. Vissa åtgärder kan sägas tjäna mer än ett alkoholpolitiskt syfte.

1 1.4.1 Attityder När i det följande talas om attityder till alkoholkonsumtion menas närmast den uppsättning dispositioner, dvs. benägenheter att reagera på ett visst sätt, som finns hos en person i frågor som har med

alkoholkonsumtion att göra Attitydema kan mätas genom de observer-

bara reaktioner de framkallar. Vissa reaktioner kan närmast beskrivas som känslomässiga (för eller emot), andra som intellektuella, förstånds- (dvs. vad man tror eller tycker), andra mässiga eller föreställningsmässiga åter kan snarast betraktas som handlingstendenser (dvs. hur man handlar i situationer som har med alkoholkonsumtion att göra). Eftersom syftar till att åstadkomma förändringar i alkoholpolitiken 1 Se Nowak, K. & Wärkonsumtionen och då konsumtionsvanorna är förknippade med attityder neryd, K-E, Kommutill alkoholen är det följdriktigt, att en del av de alkoholpolitiska nikation och påverinriktas på att få till stånd attitydförändringar. Frågan om kan, Prisma, Stockåtgärderna holrn 1972. attitydernas inverkan på beteendet är dock omtvistad. Det finns de som hävdar att det förhåller sig tvärtom: att det är beteendet som påverkar 2 Se t. ex. SÖ- Det synes dock realistiskt att utgå från, att det föreligger en rapport 4/1973, attityderna. växelverkan. Liksom attityder kan påverka beteenden, kan beteenden Tonåringar och normer, Stockholm,

attityder? l det följande skall beröras några attityder till

påverka Utbildningsförlaget, alkoholen i det svenska samhället som kan förknippas med beteenden 1973.

94 Riktlinjer

som innebär risk för alkoholskador. Framställningen gör inte anspråk på att härvidlag vara uttömmande. Det går en klar skiljelinje mellan alkoholvanorna hos män och kvinnor. Män dricker mera och andelen absolutister är klart högre bland kvinnorna. Vin är en vanligare dryck bland kvinnorna, medan män är mera inriktade på sprit och öl. Motsvarande skillnader finns också i pojkars och flickors alkoholbeteenden. I allmänhet debuterar pojkar vid yngre ålder än flickor. De har också en högre konsumtion. Även dryckesvalet är olika. Medan pojkar dricker mera öl och sprit, är vinet vanligare bland flickor. Även om skillnaderna mellan pojkars och flickors alkoholbeteenden enligt resultat från alkoholvaneundersökningar gjorda på 1970-talet är på väg att suddas ut, finns dock fortfarande tydliga 1 skillnader. Denna differens mellan könens förhållningssätt till alkoholen bottnar säkerligen i stor omfattning i djupt rotade och ännu levande föreställningar om mannens och kvinnans roller i samhället. Berusning har förenats med manliga men inte med kvinnliga roller. Dessa vuxenvärldens värderingar avspeglas självfallet också i barns och ungdoms sätt att uppleva alkoholen. Många pojkar i pubertetsåren strävar efter att skaffa sig alkoholvanor som de anser överensstämma med ett vuxet manligt beteende eller med vanorna i gänget. Ungdomarna påverkas inte bara av hur jämnåriga och vuxna i deras omgivning använder alkohol utan också av intryck från TV, filmer, serier, reklam etc., vilka ofta ger en idealiserad och förvanskad bild av verkligheten. Strävan till manlighet och självständighet kan ofta ta sig uttryck i skryt inför kamrater och jämnåriga med hur mycket man har druckit, hur mycket man tål, hur full man har varit, hur roligt man har haft etc. Alkoholen kan minska osäkerheten vid de ofta känsliga första kontakterna med personer av det motsatta könet och förmedlar status i kamratkretsen. Förväntningarna på dess effekter blir höga. Tendensen hos den unge att överdriva sin egen alkoholkonsumtion när han berättar om den för sina jämnåriga bidrar till att ungdomar i allmänhet tror att kamrater i samma ålder dricker mer alkohol än de själva och mer än vad som i verkligheten är fallet Vad här sagts utgör exempel på förhållanden som ger upphov till ett socialt tryck i riktning mot en hög alkoholkonsumtion. Uppfattningen om det okvinnliga och förnedrande för en flicka eller kvinna att uppträda berusad torde fortfarande vara stark. Det framstår som rimligt att anta att denna norm verksamt bidragit till att antalet alkoholmissbrukare är så mycket lägre bland kvinnor än bland män. Därför måste det anses allvarligt att den pågående - i och för sig önskvärda - tendensen till utjämning mellan manliga och kvinnliga uppgifter och beteenden, såväl inom arbetslivet som på andra områden, synes leda till att kvinnornas alkoholvanor närmar sig männens. Det är således lätt att konstatera att många unga hyser föreställningar om och förväntningar på alkoholen som utgör grogrund för en hög 1 alkoholkonsumtion. Detta är som redan sagts i icke ringa mån betingat av Se den i not 2 på föatt det även bland stora delar av den vuxna befolkningen förekommer regående sida omnämnda SÖ-rapporten. attityder av samma typ.

SOU 1974: 91 Riktlinjer 95

Storkonsumtion sker ofta under kamratlig samvaro i sällskap som enbart består av män eller som domineras av män. Deltagare i sådan samvaro utsätts för ett starkt socialt tryck att dricka mycket med risk att annars stötas ut ur gemenskapen. Berusning accepteras och eftersträvas ofta. Riklig tillgång till alkohol framstår som en förutsättning för att samvaron skall anses lyckad. Föreställningar om alkoholen som något stimulerande, lustfyllt och för självkänsla och social gemenskap nödvändigt kan bli förhärskande. Alkoholen kan i andra sammanhang bli en hjälp att komma ur depressioner och få oro och bekymmer att vika undan. Den tillåtande attityden till alkoholbruk kommer också att gälla alkoholmissbruk, och de mot överkonsumtion skyddande normerna suddas ut. Männens alkoholvanor är enligt tillgängliga undersökningar mest intensiva under de senare tonåren, värnpliktstiden och den därefter följande utbildningstiden antingen denna är förlagd till universitet, yrkesskolor eller praktiskt arbete. Förklaringar till den följande avtrappningen kan sökas på flera håll. Familjebildningen medverkar till att mannen får andra levnadsvanor. Den ökade försörjningsbördan gör att inkomsten inte räcker till för inköp av samma kvantitet alkoholdrycker som tidigare. Umgängesvanorna förändras. Sådana förhållanden i förening med en större mognad och ansvarskänsla kan antas medverka till att även attityderna till alkoholen och alkoholbruket förändras. APU: s attitydundersökningar visar att äldre personer har en mindre tillåtande inställning till alkoholbruk än yngre. Kvar står emellertid det faktum att ett avsevärt antal människor under utvecklar alkoholvanor som innefattar betydande skaderisungdomsåren ker. Det finns anledning att antaga att de ovan skildrade attityderna därvid spelar en väsentlig roll. l vart fall är det uppenbart att de här attityderna aldrig kan förenas med ett återhållsamt eller åsyftade avhållsamt alkoholbeteende, och de måste därför bekämpas.

Riktlinjer i fråga om attityderna som förhärligar alkoholdrickandet, som är tillåtande mot Attityder berusning, som ger uttryck för att alkoholkonsumtion i olika sammanhang är någonting fint och önskvärt och som omger alkoholen med olika former av statustänkande, i vilket spritdryckerna ses som ett manligt attribut, skapar höga förväntningar på alkoholens förmåga att förändra tillvaron. har lämnats i föregående avsnitt Exempel på sådana attityder och många andra skulle kunna nämnas. I debatten har träffande talats om alkoholens Det är här fråga om både bruk och missbruk av glorifiering. alkohol.

APU föreslår att ett mál för alkoholpolitiken skall vara att avglorifiera alkoholen.

96 Riktlinjer

l l .4.2 Kunskaper Vad en person vet om alkoholens verkningar, om orsaker till alkoholmissbruka m. m., är av betydelse för hans alkoholbeteende. Det är givet att man i ett alkoholpolitiskt program måste göra en bred satsning för att öka människors kunskaper på detta område, i förhoppning att de ökade insikterna skall leda till mera återhållsamma alkoholvanor. Det gäller dels att sprida vissa allmänna kunskaper, som så många som möjligt bör äga, dels vissa specialkunskaper som är nödvändiga endast för vissa grupper av människor. I detta sammanhang finns bara anledning att beröra de allmänna, grundläggande kunskaperna.

APU föreslar att ett mal för alkoholpolitiken skall vara att skapa och vidmakthålla goda kunskaper hos alla ungdomar och vuxna när det gäller a) alkoholens verkningar från medicinsk, psykologisk, social och ekonomisk synpunkt,

b) alkoholdryckernas egenskaper och användningssätt,

c) alkoholbrukets och alkoholmissbrukets orsaker och utbredning,

d) symtomen på alkoholberoende,

e) de vårdmöjligheter som finns,

f) samhällets alkoholpolitik.

l l .4.3 Beteenden APU övergår i detta avsnitt till att närmare precisera riktlinjerna för alkoholpolitiken när det gäller beteendet. Vissa distinktioner är redan gjorda i samband med diskussionen av vad som skall förstås med begreppet återhållsamhet. Sålunda framgår att alkoholpolitiken måste motverka dels konsumtion som leder till berusning, dels vanemässigt bruk av större mängder alkohol även när det enskilda dryckestillfället inte leder till berusning. Alkoholpolitiken skall vidare verka för avhållsamhet i vissa situationer. Detta är vad som åsyftas när det gäller att påverka konsumtionen i återhållsam riktning. Riktlinjerna för hur detta skall ske kan dras upp efter en graderad skala med den totala avhållsamheten som utgångspunkt.

Den helnyktra sektorn I ett alkoholpolitiskt program som syftar till att åstadkomma återhållsamma alkoholvanor ingår som ett naturligt led en strävan mot avhållsamhet. APU ser avhållsamheten som inbegripen i begreppet återhållsamhet. De skäl som talar för återhållsamhet talar också för

Riktlinjer 97

avhållsamhet. l själva verket är avhållsamhet det enda helt säkra sättet att undvika alkoholskador. Det är viktigt att öka inte bara de återhållsammas utan också de avhållsammas andel av befolkningen. Som alkoholvanorna ser ut i dagens samhälle finns det ett starkt socialt tryck vid fester och i andra sammanhang att alla skall dricka alkoholdrycker. För de alkoholsjuka - som inte utan risk för återfall kan förtära alkohol - innebär denna sed en svår påfrestning. Ju fler som bryter seden och tar risken av det ogillande det kan utlösa, ju fler bidrag till större personlig frihet inför sedens tvång för dessa människor. För andra kan alkoholseden vara stötande av andra skäl, t. ex. på en genom inlärning eller genom erfarenhet om närståendes utveckling grundad övertygelse om dess skadlighet. Ett annat skäl för att främja avhållsamheten är att det visat sig att barn till absolutistiska föräldrar inte sällan själva blir helnykterister eller i vart fall ofta blir mycket försiktiga i sina alkoholvanor. Härtill kommer att många absolutister har ett aktivt intresse av alkoholfrågan och genom ideella insatser på olika sätt söker bidra till en förbättring av förhållandena. statsmakterna har all anledning att även i fortsättningen stödja och främja detta arbete.

APU föreslår att ett mâl för alkoholpolitiken skall vara att öka den helnyktra sektorn.

Punktnykterhet l vissa sammanhang är skaderiskerna med alkoholförtäring särskilt stora. Ett flertal undersökningar visar sålunda att förmågan att framföra fordon

minskas hos den som dricker alkohol, med åtföljande risker för

olycksfall. Andra studier belyser det faktum, att alkohol och arbete inte går ihop. Även på det området ökar olycksfallsriskerna i anslutning till alkoholförtäring och arbetsförmågan sätts ned. Det finns andra situationer, där en föregående alkoholkonsumtion innebär klara risker - vid många fall av drunkning i samband med bad eller båtfärder har sålunda en sådan konsumtion varit en starkt bidragande orsak till olyckan. I denna typ av situationer är det alkoholens effekter bl. a. på kroppens rörelsefunktioner och på omdöme ocli självbevarelsedrift som kan få ödesdigra konsekvenser.

APU föreslår att ett mál för alkoholpolitiken skall vara att främja

avhållsamhet i situationer som ställer särskilda krav pa reaktionsförmága

och omdöme.

Valet av dryck De olika ståndpunkterna När man i samband med 1954 års reform uppställde målet att få till stånd en förändring av dryckesmönstret till förmån för de alkoholsvagare

98 SOU 1974: 91 Riktlinjer

dryckerna stödde man sig framför allt på undersökningar som visade att dessa - vid förtäring av samma mängd alkohol - medförde avsevärt lägre alkoholhalt i blodet och därmed också lägre berusningseffekt. Sedan dess har - jämsides med nyssnämnda skäl - ofta åberopats även andra omständigheter som skulle tala till förmån för en sådan förskjutning av konsumtionsmönstret. Utgångspunkten har därvid varit att olika slag av drycker kan förknippas med olika användningsområden. Man har pekat på att det i Sverige är vissa spritdrycker - särskilt brännvin och vodka men även i viss mån whisky och enklare konjak - som framför allt används i direkt berusningssyfte. Vin och öl skulle i motsats härtill väsentligen brukas som måltids- och sällskapsdrycker i sammanhang där alkoholens påverkanseffekt antingen saknar betydelse eller främst utnyttjas i stämningsskapande syfte utan att berusning eftersträvas. Vidare har med stöd av vissa forskningsresultat hävdats att spritdrycker har en annorlunda inverkan på män-niskans psykiska funktioner än alkoholsvagare drycker på det sättet att spritdryckerna skulle ge upphov till ett mer aggressivt beteende. För flertalet konsumenter kan man räkna med att förtäring av en svagare dryck ger ett lägre alkoholintag än konsumtion av en starkare dryck. För att berusa sig på de alkoholsvagaste dryckerna (öl klass Il) krävs för övrigt en vätskekonsumtion som för det stora flertalet människor måste framstå som obehaglig. Alkoholpolitikens under senare år markerade strävan att åstadkomma en Övergång från spritdrycker till svagare drycker vilar alltså på tankegången att man härigenom mildrar dryckesseden, vilket borde leda till färre alkoholskador. I den alkoholpolitiska debatten ifrågasätts emellertid numera om de här åberopade skälen är bärkraftiga. Därvid har flera argument förts fram. Det påpekas sålunda att den skillnad i påverkanseffekt som påvisats mellan samma mängd alkohol i sprit, vin och öl endast uppträder om alkoholkonsumtionen sker på fastande mage. Vidare hävdas, att risken för daglig konsumtion av alkohol ökar, om en övergång sker till de svagare alkoholdryckerna. En annan invändning som förts fram är att den som vill berusa sig dricker tills han blir berusad, oavsett vilken dryck han berusar sig på. Den som vill berusa sig måste dock tillföra kroppen mer alkohol ju svagare alkoholdryck han väljer för ändamålet. Det borde från den synpunkten vara skadligare att berusa sig på öl eller vin än på spritdrycker. Slutligen görs gällande, att övergångspolitiken i praktiken inte leder till andra resultat än att konsumtionen av vin och öl ökar, och därmed också missbruket av dessa drycker. Huvudlinjerna i debatten är därmed angivna. l det följande anknyts till dem.

De olika alkoholdryckemas korttidseffekter

Det är väl belagt att vid förtäring av olika drycker med samma mängd alkohol blir skillnadernaiblodalkoholhalt beaktansvårda, under fömtsättning att förtäringen sker på fastande mage. De högsta blodalkoholkur-

Riktlinjer 99

vorna framkommer efter förtäring av sprit. Därnäst kommer i tur och ordning kurvorna för starkviner och olika slag av lättviner. De lägsta kurvorna bildas efter förtäring av maltdrycker. Härtill kommer - under samma förutsättning - att alkohol från spritdrycker i regel kvarstannar längre tid i blodet än alkohol från svagare drycker. Som antytts uppstår inte samma skillnader om förtäringen sker efter eller i samband med måltid. Under sådana förhållanden utjämnas skillnaderna mellan alkoholdryckernas verkningar, men de kvarstår ändå i viss mån. Vid olika försök att under laboratoriemässiga förhållanden mäta verkningar av spritdrycker och öl på psykomotoriska och psykologiska funktioner (alkoholen- förtärd på fastande mage) har man funnit skillnader som entydigt ger utslag till förmån för den alkoholsvagare

dryckenl

De olika alkoholdryckernas lângtidseffekter När det gäller verkningarna på lång sikt av de olika alkoholdryckerna knyter sig intresset främst till den omständigheten att man ansett sig kunna konstatera att befolkningen i de s. k. vinländerna utvecklar en annan form av alkoholberoende än befolkningen i de länder där spritdryckskonsumtionen intar en dominerande roll. De iakttagna skillnaderna utgör otvivelaktigt ett visst stöd för att långtidsverkningarna av vin ger ett lägre utfall av sociala skador än långtidseffekterna av spritdrycker. (se kap. 2 och 4). Det förhåller sig vidare så, att förekomsten av delirium tremens är mycket lägre bland ölmissbrukare än bland dem som missbrukar starkare alkoholdrycker (kap. 2).

APU:s bedömning Studierna över de olika alkoholdryckernas korttidseffekter ger en bra förklaring till varför spritdryckerna intar en så dominerande ställning som missbruksmedel. Ingen annan alkoholdryck ger en så snabb och effektiv berusning som sprit. Härav kan naturligtvis inte omedelbart slutas att en övergång till svagare drycker på något avgörande sätt skulle minska alkoholskadorna.

Den invändningen måste beaktas, att övergången. enbart skulle resultera i

att vin och öl i stället kommer att användas som berusningsmedel. Den centrala frågan är alltså om en satsning på att få till stånd en förskjutning i konsumtionen från starka till svaga drycker skulle hjälpa den enskilde att visa den återhållsamhet som uppställts som ett mål för alkoholvanoma. APU vill till en början erinra om vad som sagts i kap. 7 om närmare * Se ovan kap. 2 samt övergångspolitikens syften. I enlighet med vad där utvecklas betänkandet Mellanölssyftar övergångspolitiken till att uppnå en minskning av individens totala frågan (SOU 1971: 66) alkoholkonsumtion, att skapa mindre tillåtande attityder gentemot s. 44 f.

100 Riktlinjer

berusning samt att uppnå att nytillkommande konsumenter som i allmänhet börjat att dricka de svagare alkoholdryckerna - håller fast därvid och på så sätt får ett dryckesmönster som överensstämmer med den mildare dryckessed som normalt förknippas med vin och öl. De berättigade invändningar som kan resas mot alkoholpolitikens syfte att föra över konsumtionen från starka till svaga drycker lär inte gälla de här angivna, mer vittgående målen. Vad kritiken ifrågasätter är om man med övergångspolitikens hjälp kan uppnå de eftersträvade effekterna. Blir resultatet inte i stället att konsumtionen av de alkoholsvagare dryckerna ökar, medan spritdryckskonsumtionen inte berörs? lnges inte allmänheten en felaktig bild av att vin och öl är ofarliga från alkoholskadesynpunkt? Inledningsvis må fastslås, att det framstår som naturligt att söka inrikta konsumtionen på de svagare alkoholdryckerna med hänsyn till vad man vet om missbrukssituationen i Sverige, om de normer och beteenden som

är knutna till de olika alkoholdryckerna samt om dryckernas olika

verkningar. De invändningar som gör gällande att skillnaderna mellan alkoholdryckerna inte är tillräckligt stora för att motivera särskilda alkoholpolitiska åtgärder är enligt APUs mening inte hållbara. Har då den hittillsvarande politiken på området lett till några påtagliga resultat? Det kan ju hävdas att någon nämnvärd minskningav den totala spritdryckskonsumtionen i landet inte skett under senare år, trots en tämligen intensivt bedriven övergångspolitik. Har denna enbart lett till en ökning av vin- och ölkonsumtionen? Som framgår av den i kap. 9 redovisade utvecklingen av konsumtioneni olika länder, skiljer sig utvecklingen i Sverige från utvecklingen i utlandet. I Sverige är det endast vin- och ölkonsumtionen som ökat under de senaste 20 åren, medan spritkonsumtionen varit i huvudsak oförändrad. I de 15 utvalda jämförelseländerna är det sprit- och ölkonsumtionen som gått uppåt, medan vinkonsumtionen förblivit i det närmaste konstant. Det är sannolikt den förda alkoholpolitiken som hindrat en sådan utveckling i Sverige (se kap. 18, s. 233). Likaså må framhållas, att medan den totala konsumtionen av spritdrycker per invånare över 15 år visserligen varit tämligen konstant, så har spritkonsumtionen per konsument visat en sjunkande tendens efter motbokens avskaffande. Detta är dock måhända mer ett resultat av att andelen alkoholkonsumenter ökat än av en lyckad övergångspolitik. Det må vidare erinras om, att alkoholpolitiken i Sverige kämpar mot en fast rotad sprittradition. Gävleborgsundersökningen tyder på att många konsumenter håller sig praktiskt taget uteslutande till spritdryckerna. Det är inte ägnat att förvåna om det tar lång tid att förändra dessa vanor. Vad angår den ökning av totalkonsumtionen som ägt rum - hos oss liksom i andra länder - av en måste beaktas, att 1950- och 1960-talen kännetecknades markant välfärdsstegring, som otvivelaktigt gav ökat utrymme för konsumtion av alkoholdrycker. Det framstår därför som troligt att den totala alkoholkonsumtionen under denna tid skulle ha ökat väsentligt även om någon övergångspolitik inte bedrivits. Enligt APU:s uppfattning måste vid en samlad bedömning antas, att

Riktlinjer 101

övergångspolitiken lett till resultat i önskad riktning. Det finns med hänsyn till vad nyss anförts inte heller anledning att överge den förda politiken på grund av riskerna för att den skulle få andra verkningar än de åsyftade. En intressant fråga i sammanhanget är, i vilken utsträckning vin resp. öl är attraktiva som ersättning för spriten. Det är utomordentligt svårt att besvara detta spörsmål. Uppenbarligen beror stagnationen av den totala spritkonsumtionen främst på de prispolitiska åtgärderna. Det synes emellertid vara sällsynt att den som minskar sin spritkonsumtion samtidigt ökar sin vinkonsumtion. APU :s undersökningar visar, att en ökad vinkonsumtion i stället normalt sammanhänger med en ökad

spritkonsumtion l andra undersökningar har man funnit att en viss

övergång ägt rum från spritdryckskonsumtion till konsumtion av vin eller 61.2 I den av APU publicerade ekonometriska undersökningen uttalas att det är svårt att finna några direkta tecken på att mellanölsintroduktionen skulle ha påverkat försäljningen av andra rusdrycker än starköl? APU vill för sin del uttala följande. Det är inte belagt att ölet i nämnvärd utsträckning blivit en ersättningsdryck för spriten. Däremot kan det inte uteslutas, att vinet - framför allt med hänsyn till dessjämfört med ölet höga alkoholhalt - kan erbjuda större möjligheter som alternativ till spritdryckerna. Den ökning av öl- och vinkonsumtionen som ägt rum under senare år bör dock framför allt ses som ett resultat av den förda prispolitiken och som ett uttryck för konsumenternas uppskattning av dessa drycker, oberoende av ölets och vinets relation till spritdryckerna. Vad här sagts strider inte mot det inledningsvis gjorda uttalandet, att det framstår som naturligt att inrikta konsumtionen på de svagare alkoholdryckerna. Däremot kan begreppet övergångspolitik leda tanken

fel när det gäller att beskriva vad det här ärdfråga om.

APU föreslår att ett mål för alkoholpolitiken skall vara att inrikta konsumtionen på de svagare dryckerna.

APU vill tillägga att vad nu sagts gäller både alkoholdryckerna inbördes och alkoholdryckerna i förhållande till andra drycker.

APU föreslår att ett mál för alkoholpolitiken skall vara att främja

konsumtion av alkoholfria drycker som alternativ till alkoholdrycker.

Alkohol och mat Det finns forskningsresultat som visar, att alkoholens effekter dämpas, om den dricks i samband med måltid. Det är angeläget att mildra * och undvika de skaderisker som är förenade med alkohol- sou 1971:77 s. dryckesseden 1:39. konsumtion på fastande mage. 2 sou 1971:663. 61 r. APU föreslår att ett mål för alkoholpolitiken skall vara att åstadkomma 3 ett dryckesmönster där förtåringen företrädesvis äger rum i samband med sou 197291 måltid s 100.

102 Riktlinjer

Ungdom De riktlinjer som tidigare i detta avsnitt dragits upp för åtgärder som i första hand syftar till att främja vissa beteenden i fråga om alkoholkonsumtion har det gemensamt att de berör alla medborgare. Det finns emellertid en grupp människor, beträffande vilka alkoholpolitiken av tradition nedlagt särskilda omsorger: ungdomen. APU har i annat sammanhang formulerat alkoholpolitikens syfte när det gäller ungdomen så, att det gäller att uppnå att någon konsumtion av betydelse ej förekommer i de yngre tonåren eller tidigare samtatt eventuella konsumtionsvanor utvecklas så att storkonsumtion och vanemässigt bruk motverkas Som stöd härför åberopades dels skäl av medicinsk natur, dels ett i sociologiska undersökningar påvisat samband mellan tidigt utvecklade alkoholvanor eller alkoholvanor utformade huvudsakligen i kamratkretsar och ett senare ådagalagt avancerat alkoholbruk. Den på vetenskapliga resultat grundade kunskapen om de särskilda riskerna med alkoholförtäring under uppväxttiden bekräftas av erfarenheten. En tidig alkoholdebut behöver dock inte i och för sig vara avgörande för uppkomsten av alkoholskador. Riskerna beror också i hög grad på sättet för alkoholens introduktion. Väsentligt är att de ungas bristande kunskaper och erfarenheter beaktas. Allmänt uttryckt innebär detta att inriktningen på återhållsamhet måste vara betydligt starkare under uppväxtåren än därefter.

APU föreslår att ett mål för alkoholpolitiken när det gäller ungdomen skall vara att verka för att någon konsumtion av betydelse ej förekommer under uppväxttiden.

l 1.4.4 Alkoholförsäljningen Tidigare har konstaterats att det har betydelse för missbrukets omfattning om alkoholen är lättillgänglig eller svårtillgänglig. En viktig alkoholpolitisk uppgift måste vara att finna den punkt, där fördelarna med en restriktiv försäljning är så stora som möjligt. Dessa fördelar torde framför allt bestå i att frestelsen att i olika situationer använda alkohol - som det vid en obegränsad tillgång kan vara svårt att övervinna - ofta kan behärskas vid mera återhållsamma försäljningsformer. Samtidigt finns dock nackdelar. En alltför långt driven restriktivitet strider således mot principen om frihet under ansvar och kan därjämte föra över försäljningen till illegala verksamheter. Det är uppenbarligen inte möjligt att här ange några exakta riktlinjer för arbetet.

APU föreslår att ett mâl för alkoholpolitiken skall vara attbegränsa tillgången.

För att betona den avvägning som här måste ske bör emellertid samtidigt SOU 1971: 66 s. 22. anges, att alkoholpolitiken syftar till att motverka hembränning, smugg-

Riktlinjer 103

ling, langning och annan illegal alkaholhantering. Även detta är en alkoholpolitisk uppgift som om den drivs med kraft kommer att påverka konsumtionen i återhållande riktning. Självfallet måste de alkoholpolitiska åtgärderna också samordnas med insatserna för att förhindra missbruk av andra medel än alkohol.

1 l .4.5 Miljöpåverkan

Alkoholen och totalmiljön APU har tidigare vid flera tillfällen framhållit att miljöfaktorer av olika slag utan tvivel spelar en väsentlig roll för uppkomsten av alkoholmissbruk och för utvecklingen av främst de sociala alkoholskadorna. APU har likaledes erinrat om att arbetet med att söka komma till rätta med olika sociala missförhållanden i stort sett faller utanför utredningens uppdrag. Begränsningen av det alkoholpolitiska området ställer krav på samordning mellan denna politik och andra socialpolitiska åtgärder. Detta innebär självfallet att alkoholpolitiken inte bör utformas så att den ståri strid med samhällets socialpolitiska strävanden i övrigt eller med dess allmänna reformverksamhet. Men denna samordning innebär också, att alkoholpolitiska synpunkter mäste få göra sig gällande inom andra områden än de snävt alkoholpolitiska. Verkan av olika alkoholpolitiska åtgärder år i hög grad beroende av det samhälle i vilket de skall verkställas. Även om den allmänna reformverksamheten inte är en alkoholpolitisk uppgift, måste det därför anses falla inom alkoholpolitikens ram att söka se till att olika reformer genomförs med hänsynstagande till olika alkoholpolitiska krav. Vad det främst gäller är att göra alkoholfrågan uppmärksammad vid utformningen av beslut som påverkar livsmiljön, framför allt sociala reformer, samt vid planeringen för bostads-, arbets-, kultur- och fritidsmiljö. Erfarenheten visar att detta idag sker i alltför ringa utsträckning. Härmed har angetts en väsentlig alkoholpolitisk uppgift när det gäller att genom miljöförändringar påverka människors alkoholbeteende.

APU föreslår att ett ma°l för alkoholpolitiken skall vara att göra alkoholfrágans betydelse beaktad vid planeringen och utformningen av den miljö vi levert

Alkoholfria miljöer

Alkoholpolitiken bör också mera direkt söka påverka miljön i syfte att skapa återhållsamhet i konsumtionen. Man bör i samma syfte främja att alkoholförtäring i vissa sammanhang framstår som olämplig och opassande. Det är av dessa skäl viktigt att tillse att det finns miljöer där alkohol varken får säljas eller förtäras. Men även av hänsyn till alkoholskadade människor bör alkoholpolitiken driva en sådan linje. APU föreslår att ett mâl för alkoholpolitiken skall vara att verka för

alkoholfria miljöer och umgângesformer.

104 Riktlinjer SOU 1974: 91

1 1.5 Målkonflikter

I ll.4.4 berördes en konflikt mellan alkoholpolitikens olika syften. Det finns andra sådana konflikter. Sålunda kan syftet att begränsa tillgången komma i strid med syftet att avglorifiera alkoholen. Just olika restriktioner kan skapa den ej önskade reaktionen att alkohol skulle vara något särskilt eftertraktansvärt. l det praktiska arbetet blir det alltså ofta fråga om avvägningar som är vanskliga att göra. Utslagsgivande måste bli vilken linje eller vilken åtgärd som kan antas bäst åstadkomma den önskade återhållsamheten i alkoholvanorna. Vissa motsättningar kan vidare uppstå genom alkoholpolitikens starka inriktning på att minska alkoholförtäringen och därmed också på att skapa attityder, som är negativa till all storkonsumtion. En sådan politik riskerar nämligen att bidra till föreställningen att alkoholmissbruk under alla förhållanden är självförvållat och något att skämmas över. Redan idag leder bl. a. sådana tänkesätt till att missbrukarna själva försöker bagatellisera sitt missbruk och hålla det hemligt så länge som möjligt. På grund härav kommer missbrukarna ofta alltför sent under vård och behandling, vilket naturligtvis försvårar vårdarbetet avsevärt. Sådana risker måste beaktas vid de alkoholpolitiska åtgärdernas utformning och kan motverkas genom insatser som ökar allmänhetens kunskaper om alkoholfrågans sociala aspekter och om det komplicerade samspel av olika faktorer som kan leda till missbrukssituationen. Man kan då hoppas på att attityderna skall förändras så att det individuella vårdarbetet kan sättas in innan patienterna hunnit utveckla ett starkt beroende av alkoholen.

l 1.6 Målpreciseringen

I detta kapitel dras riktlinjerna för samhällets alkoholpolitik upp. APU anger till en början allmänt vad alkoholpolitiken bör syfta till och presenterar därefter närmare riktlinjer för hur syftet kan nås. Uppenbarligen kan och bör preciseringen i flera fall drivas betydligt längre. Som exempel må nämnas att det inte är tillräckligt att framhålla vikten av att öka människors kunskaper på olika områden som hör till alkoholfrågan - det bör även anges hur stora insikterna minst bör vara. Detta beror naturligtvis i sin tur på många olika omständigheter, såsom hur gammal man är och i vilken risksituation visavi alkoholen man befinner sig. Enligt APU :s mening bör statsmakterna iregel nöja sig med att dra upp de allmänna riktlinjerna för den politik som skall bedrivas. Det får därefter ankomma på de organ som skall verkställa den att göra de erforderliga bestämningarna. l andra fall åter är det förenat med stora svårigheter att formulera preciserade mål för alkoholpolitiken. Som ett exempel härpå kan väljas den politik som rör dryckesvalet. Det vore naturligtvis önskvärt om man här kunde ange hur mycket vin- eller ölkonsumtionen skulle kunna tillåtas öka om man samtidigt fick till stånd en nedgång av spritdryckskonsumtionen. En del av de svårigheter som därvid möter är följande.

Riktlinjer 105

Det yttersta syftet med den politik som vill inrikta konsumtionen på de svagare dryckema är att skapa återhållsamma alkoholvanor. Genom analys av måtten på alkoholskadorna kan man visserligen bilda sig en - om än ofta osäker - uppfattning om huruvida vanorna förändratsi denna riktning. Det är emellertid praktiskt taget omöjligt att avgöra om förändringen orsakats av den nyss berörda politikens verkningar, av andra åtgärder, av förhållanden som är att hänföra till alkoholpolitiska samhällsutvecklingen i stort eller av samtliga dessa faktorer iförening. Inte heller kan man utan omfattande och tidskrävande undersökningar få reda förskjutningar i de olika alkoholdryckernas andelar av på om marginella totalkonsumtionen motsvaras av likartade förändringar hos flertalet konsumenter eller om olika befolkningsgrupper utvecklat olika vanor som sammantagna ger den bild, statistiken över totalkonsumtionen utvisar. Till stor del på grund av dessa förhållanden saknas f. n. underlag för en av i vad mån de fördelar som uppnås genom en aktivt bedömning bedriven politik på detta område kan komma att motvägas av de nackdelar en sådan politik kan skapa. Under sådana omständigheter torde man få nöja sig med att konstatera att de alkoholpolitiska åtgärder som syftar till att inrikta konsumtionen på de svagare dryckema måste utformas med ledning av en fortlöpande undersökning av missbrukssituationen beträffande de olika alkoholdryckerna, hembränningens omfattning etc.

11.7 Den forsatta uppläggningen

skall med några ord beröras den fortsatta uppläggningen av Avslutningsvis betänkandet. De i detta kapitel uppdragna riktlinjerna främjas bäst genom en samlad insats av en mängd olika åtgärder, varav som tidigare framhållits endast en del är av alkoholpolitisk natur. I det följande begränsas framställningen dock till åtgärder, vilkas primära syfte antingen är att påverka konsumtionen på sätt här angetts eller att förutsättningslöst som möjligt för alkoholpolitiska beslut skapa ett så bra underlag (kap. 12 om forskningen). behandlas för sig isärskilda De viktigare alkoholpolitiska åtgärderna kapitel. Väsentligt är dock att effekten av en speciell åtgärd inte bedöms separat utan med hänsyn till att den ingår som en del i ett alkoholpo-

litiskt program enligt vilket en rad insatser skall verka i ett gemensamt

syfte. Vidare belyses i det följande olika områden där speciella alkoholpoliinsatser diskuteras vissa åtgärder för att tiska är motiverade, varjämte begränsa den illegala hanteringen av alkohol. Frågor som rör vilka organ som skall bära ansvaret för att alkoholpolitiken utformas efter statsmakternas intentioner utgör en väsentlig del av De behandlas - motiveringen till de lagföralkoholproblematiken. jämte slag som APU lägger fram - i de kapitel som avslutar betänkandet.

12 Forskning

12.1 Inledning

Forskning kan med en ofta använd men dock icke oomstridd definition och metodiskt sökande efter ny kunskap. Ibland sägas betyda systematiskt kräver man som ytterligare kriterium att data relateras till varandra inom en teori. För APU: s diskussion nedan om hur ny kunskap inom alkoholområdet skall kunna erhållas torde dock den senare begränsningen av forskningsbegreppet vara till nackdel. När i fortsättningen APU använder sker detta i vid mening, alltifrån teoribyggande utan forskningsbegreppet omedelbar anknytning till sammanställningar av tidigare icke empirisk kända forskningsresultat och insamling och sammanställning av data.

12.1 .1 Forskningens ställning i samhällsdebatten Efterkrigstiden har fram till ungefär mitten av sextiotalet präglats av en mycket stark framstegsoptimism som till stor del baserats på tilltron till forskningens möjligheter att lösa väsentliga samhällsproblem. Forskning öka den ekonomiska tillväxttakten i samhället och och ny teknik skulle därmed människornas välfärd. Sjukdomar, svält och fattigdom, krig och andra mellanfolkliga konflikter skulle bringas ur världen genom en alltmer förfinad utveckling. Man ifrågasatte inte ens om vetenskaplig var inriktad väsentliga problem - all forskningen på för mänskligheten skedde ett successivt forskning var av godo. Under slutet av 1960-talet från de ljusa framtidsdrömmarna. Sambandet mellan uppvaknande ekonomisk tillväxt, som den mäts enligt gängse ekonomiska metoder, och människornas välfärd har börjat ifrågasättas. Miljöförstöring och sjunkande medellivslängd i storstäderna har börjat skapa medvetenhet om farorna med en ostyrd teknisk utveckling. Trots en enorm ökning av forskningsresurserna har dessa endast i obetydlig omfattning kunnat nyttiggöras för att undanröja fattigdom och svält. Klyftorna har dessutom ökat mellan» rika och fattiga. Framtidsoptimismen är i starkt avtagande och forskningens roll i samhällsutvecklingen har kommit under intensiv debatt. En motsvarande utveckling torde också ha ägt rum inom alkohol-

forskningen. 1944 års nykterhetskommitté var klart optimistisk i fråga

om alkoholforskningens möjligheter att erbjuda lösningar på alkohol- Den skrev bl. a.: Kommittén finner det till en början vara problemen.

108 Forskning SOU 1974: 91

av avgörande vikt för samhällets framtida möjligheter att med framgång ingripa mot alkoholskadorna, att en planmässig och av staten organiserad forskning kommer till stånd. Under de senaste åren har emellertid från olika håll och meningsriktningar framförts kritiska omdömen om forskningen. Dels har man varit missnöjd med tillämpbarheten av de resultat som presenterats, dels har man ifrågasatt forskningens förmåga att presentera resultat som kan leda till en avgörande minskning av alkoholskadorna. Båda invändningarna kan ses som tecken på alkoholforskningens bristande resurser, men torde också innehålla en del av den allmänna forskningsskepticism som brett ut sig de senaste åren.

Den allmänna debatten om forskningen i dag rör sig i mycket om

önskvärdheten och möjligheten att styra forskningen. Den fria och ostyrda forskningen framstår alltmer som en fiktion, och har kanske inte heller tidigare existerat. Men vem skall styra forskningen, i vems intresse skall forskningen bedrivas, mot vilka mål skall den styras etc.? Dessa och liknande frågor är relevanta även för varje enskild forskningssektor, således även alkoholforskningen.

12.2 Huvuddragen i alkoholforskningens organisation

_S0m framgått av kap. 7 företer alkoholforskningen i dag en splittrad _bild i Sverige. En stor del av alkoholforskningen finansieras av universitetens, högskolornas och vårdinstitutionernas basresurser. Flertalet undervisningstjänster inom den högre utbildningen innefattar inte enbart undervisning, utan en större eller mindre del av tiden förutsättes ägnas åt forskning. Denna forskning är därigenom iprincip fri och obunden, även om den speciella institutionens forskartradition och inriktning i viss mån kan styra valet av forskningsområde. På vårdinstitutioner bedrives behandlingsforskning och klinisk forskning av de anställda antingen genom att forskningstid är avsatt i tjänsten eller genom fritidsarbete. Enbart för alkoholforskning finns iSverige blott en institution, nämligen Institutionen för teoretisk alkoholforskning (IFTA). Genom anslag från forskningsråd och olika fonder som stöder forskning sker finansiering av projekt som inte är möjliga att genomföra enbart med institutionernas basresurser. I vissa fall förekommer att forskningsstödjande organ även ställer medel till förfogande för rena forskartjänster. Dessa är då tidsbegränsade utan anställningstrygghet. Teoretiskt är det också tänkbart att forskare utan institutionsanknytning kan erhålla forskningsanslag från dessa källor. Detta är emellertid ganska sällsynt.

12.3 Alkoholforskningens omfattning och resurser

l2.3.1 Socialdepartementets kartläggning

samarbetskommittén för social forskning och utvecklingsarbete har nyligen gjort en kartläggning av resurserna inom den sociala sektorn.

Forskning 109

Genom en enkätundersökning till ett stort antal myndigheter, fonder, institut etc. har man skaffat en grov bild av omfattningen av forskningsresurserna utöver de personella och materiella basresurserna som finns vid universitet, högskolor och undervisningssjukhus. Kartläggningen omfattade år 1970 (för vissa budgetåret 1969/70). Den klassificering som använts för forskningsprojektens indelning efter sitt huvudsakliga syfte innefattar en grupp kallad nykterhets- och narkomanvård. Hit har förts forskningsoch utvecklingsarbete angående alkohol- och narkotikavanor bland vuxna, sociala och medicinska orsaker till missbruk bland vuxna av alkohol och narkotika samt behandlingsforskning. Drygt 60 % av forskningen finansierades av forskningsråd och statliga fonder och 30 % av en statlig utredning (APU). Under redovisningsperioden erhöll alkohol- och ca 2,2 milj. kr., varav narkotikaforskningen hälften avsåg medicinsk forskning. Till detta kommer resurser för teoretisk alkoholforskning vid medicinsk fakultet vilka inte täcks in genom enkäten.

12.3.2 TSA-kartläggningar Tvärvetenskapliga seminariet i alkoholfrågan, TSA, genomförde under åren 1967 och 1968 en kartläggning av pågående alkohol- och narkotikaforskning i landet. En postenkät utsändes till 979 institutioner och andra som kunde antas ha anknytning till forskningen. Svarsandelen var 90% men sjönk något när man ville ha in mera detaljerade upplysningar. Sammanlagt 142 respondenter uppgav sig ha forskningsprojekt. Sammanlagt 146 forskningsprojekt rörde alkoholfrågan. De inrapporterade projekten var av ganska varierande omfattning och storleksgrad. Ett projekt kunde nämligen bestå av en liten förundersökning eller en stort upplagd flerårig forskningsverksamhet. Några uppgifter om kostnader för projekten togs inte in, förmodligen beroende på att många projekt genomförs med institutionernas egna basresurser. Som forskning räknade man också två- och trebetygsuppsatser och statistiska sammanställningar inom kommunal förvaltning och statliga myndigheter. Kartläggningen förnyades 1971, men då begränsade man sig till alkoholforskningen. Sammanlagt 129 organ redovisade projekt inom

Tabell 12.1 Projekt inom alkoholforskningen fördelade på ämnesområde Ämnesområde 1967/68 1971 antal % antal % 31 21 46 24 Biologiska studier

“ Tre projekt redovisas under två olika ämnesområden.

110 Forskning SOU 1974: 91

området. Totala antalet projekt uppgick till 187, dvs. en avsevärd ökning från 1967/68. 84 av projekten redovisades också i den tidigare undersökningen. De reservationer som ovan gjorts inför begreppet projekt bör kompletteras med att de mindre pretentiösa undersökningarna oftast finns inom den sociala sektorn, vilken därigenom får en högre andel än vad den skulle ha fått om man redovisat projekten efter kostnad, tidsinsats, forskarens utbildning etc. _ i _ Någon mera påtaglig förändring i forskningens inriktning har inte skett, trots att hela 103 projekt är nya. De arbetsgrupper inom TSA som redigerat resp. rapport har också kommenterat desamma. l anslutning till 1967/68 års kartläggning säger man sålunda: Den biologiska alkoholforskningen visar en relativ god spridning på de olika delprogram som är aktuella inom forskningsområdet. En tänkbar orsak är forskningsrådens planeringsverksamhet. Forskningen pâ området ligger väl framme internationellt sett. lnom sjukdoms- och behandlingsområdet är emellertid forskningen mer splittrad. Enhetliga normer och kriterier skulle troligen öka värdet av de totala forskningsinsatserna. Då det gäller behandlingsforskning saknas i stor utsträckning experimentella uppläggningar. En god spridning av läkemedelsprövningarna har ordnats via läkemedelsföretagen. Den psykologiska forskningen sker ofta i intimt samarbete med den medicinska forskningen. Antalet pågående projekt är f. n. litet, och en enhetlig organisation i forskningsverksamheten saknas. Det utmärkande för den psykologiska alkoholforskningen är att den i huvudsak är experimentell. En utveckling på detta område vore önskvärd, då många väsentliga problem inom området ej ännu blivit belysta. Den sociala alkoholforskningen saknar i hög grad en enhetlig kontur, kanske beroende på att en samordnande organisation saknas. På vårdområdet saknas i stor utsträckning experimentella uppläggningar och effektstudier. Alkoholbrukets utveckling eller inlärning har studerats i endast liten omfattning. Även effekten av manipulationer på alkoholområdet har studerats i få projekt. Kommentaren till 1971 års kartläggning lyder: Fortfarande är det dock anmärkningsvärt att vissa områden är praktiskt taget outforskade. Det saknas t. ex. ännu tillfredsställande information om de bakomliggande faktorer som styr den enskilde individens alkoholkonsumtion och om förloppet vid uppkomst av alkoholskador eller beroende. Den exakta mekanismen för alkoholens verkningar, främst på nervsystemet, är ej känd. Uppenbarligen är dock vissa effekter förorsakade av alkohol i oförändrad form, andra är att hänföra till sekundära effekter förmedlade via metaboliska störningar. Bakruset är fortfarande att betrakta som ytterst ofullständigt känt, både vad gäller uppkomstmekanismer och praktiska konsekvenser i vardagslivet. De resultat som f. n. föreligger antyder att eftereffekter av alkohol inte börbagatelliseras. Behandlingsforskningen släpar ännu märkbart efter. Här efterlyser man en övergripande planering av undersökningar som tillåter jämförelser mellan effekten av olika väldefinierade vårdformer. Inom några projekt kan man notera ett glädjande samarbete mellan forskare från olika ämnesområden, såsom mellan beteendevetenskapare och medicinare. Den tvärvetenskapliga metodiken har med andra ord slagit igenom.

Forskning ll 1

l2.3.3 Institutionen för teoretisk alkoholforskning (IF TA )

IFTA inrättades 1956 som ett led i de reformåtgärder som kopplades till motbokens slopande. Institutionens chef har en ställning som ordinarie professor vid Karolinska institutet. Vidare ingår en vetenskaplig assistent samt viss laboratorie- och kontorspersonal i den institutionsstab som finansieras över statsbudgeten. Härutöver har verksamheten stötts av medel från bl. a. Maltdrycksforskningsrådet, Folksam, Dept. of Agriculture i Californien, Centralförbundet för socialt arbete, rikspolisstyrelsen, Statens medicinska forskningsråd och Systembolaget genom särskilda projektanslag. Sedan 1969 utgör alkoholforskningen ämne för avläggande av doktorsexamen. Studieplanen har lagts upp efter tvärvetenskapliga linjer och citeras i sin helhet:

Alkoholforskning Studieplan för forskarutbildning inom ämnesområdet alkoholforskning, fastställd av Karolinska institutets utbildningsnämnd.

Allmän målsättning Utbildningen syftar till att dels ge en allmän översikt av ämnesområdet och dess arbetsmetoder med väsentligt vidgade kunskaper om en viss gren, dels en vetenskaplig skolning som dokumenteras genom utarbetandet av en avhandling. Innehållet och omfattning bör vara så avpassade att utbildningen kan utgöra en bas för fortsatt självständig vetenskaplig verksamhet inom ämnesområdet eller inom närstående discipliner.

Förkunskaper och antagning

. Behörig att antagas är den som avlagt läkarexamen (med.lic.examen) eller i annan ordning förvärvat kunskaper av ihuvudsak samma omfattning, särskilt inom ämnesområdet för forskarutbildningen. Doktoranden anta-

ges av prefektenl efter samråd med övriga lärare.

Krav på kunskaper för doktorsexamen Doktoranden skall bedriva studier och deltaga i undervisning i enlighet med individuellt uppgjord studieplan, utformad i samråd med handledaren, som är ansvarig för att doktoranden får tillräcklig handledning. Doktorand kan tilldelas en eller flera handledare. Under hela utbildningen bör doktoranden deltaga i de seminarier som anordnas vid institutionen, i regel tvâ timmar per vecka under de akademiska terminerna. För doktorand med medicinsk-klinisk inriktning bör tjänstgöring vid alkoholklinik om ca 1 år föregå forskarutbildningen. Det förutsättes att doktoranden inhämtar kunskaper t. ex. i elementär statistik (bl. a. variabilitet, regressionsanalys, variansanavetenskapsteori, ADB och dokumentation. Vidare eftersträvas lys), samplingsmetodik, gemensamma baskunskaper inom alkoholforskning och beroendeforskning, samt väsentligt vidgade kunskaper inom viss gren av ämnesområdet, såsom inom eller några av medicinens deldiscipliner, inom vissa någon delar av psykologi eller sociologi eller i andra samhällsvetenskapliga eller naturvetenskapliga discipliner. Kunskaperna kan inhämtas vid kurser vid medicinsk eller annan fakultet, t. ex. vid särskilt anordnade forskarutbildningskurser eller seminarier i statistik, automatisk databehandling, djurexperimentell teknik, planlägg- Vid försöksverksamhet ning av humanexperiment, gaskromatografi, elektronisk mätteknik, avses med prefekt behöallmän personlighetspsykologi etc. Kurslitteraturens omfatt- rig instans. perception,

1 12 Forskning SOU 1974: 91

ning och karaktär bestäms i samråd med handledaren resp. kursledare för speciella kurser. Kunskapsprov Kunskapsprov för doktorsexamen anordnas dels i anslutning till genomgångna kurser av vederbörande kurs- eller seminarieledare, dels i andra fall genom examinators försorg. Vetenskapligt arbete Doktorand skall bedriva vetenskapligt arbete under utbildningstiden. Det vetenskapliga arbetet skall leda fram till en doktorsavhandling, som i enlighet med gällande föreskrifter skall framläggas och försvaras vid offentlig disputation. Doktorsexamen Sedan doktoranden godkänts vid de prov som ingår i forskarutbildningen samt av examinator godkänts vid disputation har kraven för doktorsexamen i ämnet fullgjorts. Under tiden 1956-1973 har ca 240 vetenskapliga skrifter publicerats från IFTA. Sju forskare har under motsvarande tid erhållit doktorsgrad resp. avlagt doktorsexamen efter forskningsarbete utfört antingen enbart vid IFTA eller i samarbete med andra institutioner. Ett antal licentiatarbeten och trebetygsuppsatser har också tillkommit efter arbete utfört vid IFTA. En viktig del i IFTA:s verksamhet har också varit ett synnerligen livligt samarbete med informatörer och undervisare, såväl iSverige som i andra länder. Institutionschefen är av Kungl. Maj: t utsedd styrelserepresentant i Centralförbundet för alkohol- och narkotikaupplysning (CAN). Som exempel på forskningsprojekt vid IFTA kan nämnas alkoholens omsättning hos människor och hos försöksdjur, alkoholens verkningar studerade med psykologisk, biokemisk resp. elektrofysiologisk metodik, bakruset, skilda effekter av olika alkoholdrycker, kombinationseffekter av alkohol, läkemedel och olika kemiska substanser, alkoholens roll i trafik och i arbetsliv, alkoholvanor, effekten av industriella lösningsmedel samt narkotika.

12.3.4 Institutet för social forskning Den l januari 1972 inrättades institutet för social forskning (SOFI) genom ombildning av institutet för arbetsmarknadsfrågor. Institutet har en styrelse på tio ledamöter samt en föreståndare. Styrelsen beståri huvudsak av företrädare för arbetsmarknadens parter och för berörda myndigheter och organ inom den offentliga sektorn, och står under UKÄ: sinseende. SOFI: sverksamhet skall omfatta dels socialpolitisk, dels arbetsmarknadspolitisk forskning, dock inte forskning rörande egentlig hälso- och sjukvård. SOFI skall bedriva målinriktad forskning rörande sociala frågor och arbetsmarknadsfrågor, verka för samordning av sådan forskning samt medverka i utbildning som anordnas av universitet och högskolor m. fl. Från och med l juli 1972 finns vid SOFI en professur i socialpolitik och en i arbetsmarknadsfrågor, samt en bitr. professur med inriktning på

Forskning 113

välfärds- och levnadsnivåforskning. En av institutets forskare är tillika föreståndare. Institutets totala anslag över statsbudgeten 1973/74 uppgår till 1243 000 kr. Under de närmaste åren kan förutses en kraftig utökning av verksamheten, eftersom SOFI befinner sig i uppbyggnadsskedet. Organisationskommittén för SOFl beskrev i sitt betänkande mera konkret de forskningsområden som borde ägnas uppmärksamhet. Bl. a. anförde man ang. sociala processer och social struktur” och om ”särgrupper” följande:

Sociala processer och social struktur Ett viktigt forskningsområde är studier av de processer i samhället som genererar sociala problem och av socialpolitikens samhällsförändrande effekter. Man behöver kunskap om orsaken till och följderna av olika sociala missförhållanden såsom ojämlikhet (vad gäller tillgång till och möjlighet att behärska och utnyttja olika resurser), främlingskap, segregation och utstötning och om hur man kan påverka dylika processer. Man behöver t. ex. studera hur den sociala miljön boendemiljön, fritidsmiljön och arbetsmiljön påverkar människorna och hur bostadspolitik, familjepolitik, arbetsmarknadspolitik etc. i sin tur inverkar på den sociala strukturen och olika processer. Viktigt är att i forskning om sociala processer också beakta människors boendemiljö och kultur. Människor är bundna av vissa kulturformer, religiösa föreställningar och kulturmönster som sammantagna utgör ett begreppssystem med vilket individen orienterar sig. I samband med omflyttningar och invandringar aktualiseras frågan hur attacker mot sådana grundläggande begreppssystem påverkar människors förmåga att finna sig tillrätta och orientera sig i omvärlden. l studier av sociala processer är det vidare angeläget att undersöka den sociala kontrollens funktioner och verkningar. Forskning inom sociologi, kriminologi, psykologi och pedagogik antyder att våra tendenser till symptom- och kategoritänkande påverkar utstötningsmekanismerna i samhället. En växelverkan mellan omgivningens avståndstagande till den awikande och dennes egen föreställning om sig själv som avvikande antas ge en praktiskt taget outplånlig märkning av individen. En viktig forskningsuppgift är att undersöka hur sådana processer kan brytas och förändringsprocesser initieras. En ökad kunskap om sociala processer och om sambandet mellan mikro- och makroprocesser, samt en fördjupad analys av de teorier och begrepp som ligger till grund för bedömning av dessa processer, är nödvändig för planering av förebyggande insatser och styrning av sociala förändringar. Utan sådan forskning finns risk för att andra hänsyn än sociala - t. ex. tekniska och ekonomiska prioriteras högre i samhällsarbete och samhällsplanering.

Forskning om särgrupper Ett viktigt Det kan röra forskningsområde är olika _typer av särgrupper. sig om olika etniska grupper som invandrare, zigenare osv. eller om med avvikande beteende, som kriminella, missbrukare etc. grupper Först och främst är det viktigt att ta reda på vari problemen består för respektive grupp och hur deras faktiska levnadsförhållanden ser ut. Man behöver således genomföra undersökningar om olika särgruppers inkomstförhållanden, bostadsförhållanden, sociala kontakter, rättsliga situation osv., kartläggningar liknande dem levnadsnivåundersökningen genomfört. Det är emellertid angeläget att forskningen kring olika särgrupper inte

114 Forskning

inskränks till statistiska inventeringar. Väsentligt är att studera hur uppkomsten av problemfall och särgrupper går till. Man behöver veta hur sociala processer, t. ex. ”stigmatisering av avvikande, samverkar med ekonomiska processer, såsom utstötningsmekanismer på arbetsmarknaden. Vidare behöver man ta reda på hur olika socialpolitiska åtgärder förändrar och påverkar gruppernas situation. Av relevans är också en behandlingsforskning rörande samhällsåtgärder mot awikande beteende, i vilken tvångsâtgärdernas och allmänpreventionens betydelse speciellt behöver belysas. Det är uppenbart, att alkoholfrågan spelar en viktig roll inom dessa forskningsområden, trots att själva ordet alkohol inte används.

12.3.5 Statens medicinska forskningsråd Statens medicinska forskningsråd inrättades 1945. Vid dess tillkomst framhöll departementschefen att alkoholfrågan borde ägnas behörig uppmärksamhet från rådets sida och att ett belopp av minst 30 000 kr. av rådets anslag under första året borde ställas till förfogande för främjande av forskning på alkoholfrågans område. För att förbereda och behandla till rådet inkomna ansökningar tillsattes 1946 en subkommitté för alkoholforskning. 1944 års nykterhetskommitté föreslog i sitt betänkande SOU 1952: 12 att subkommittén skulle förstärkas med representanter för det samhällsvetenskapliga forskningsrådet och så skedde också, dock med blott en representant. I samband härmed omorganiserades subkommittén till en nämnd för alkoholforskning varigenom forskningsrådets angelägenhet ytterligare underströks. Fr. o. m. 1958 har nämndens* verksamhet bestått främst i initiativverksamhet i fråga om alkoholforskning. De av alkoholforskningen disponerade medlen har ökat i anslutning till den höjning som skett av det medicinska forskningsrådets anslag. Utvecklingen under de senaste åren framgår av tabell 12.2 nedan. Förutom gängse anslag till olika forskningsobjekt har rådet under senare år sökt stimulera alkoholforskning genom att inrätta särskilda forskarrekryteringstjänster, och har startat ett särskilt initiativprogram. Rådet medverkar också till bildande av forskargrupper och två

Tabell 12.2 Statens medicinska forskningsråds stöd till alkoholforskning under budgetåren 1966/67-1973/74 (tusen kronor)

deframkallande medel.

Forskning 115

dylika för alkoholforskning har funnits sedan några år, en vid S: t Görans sjukhus i Stockholm och en vid zoofysiologiska institutionen, Uppsala universitet. Deras verksamhet har huvudsakligen finansierats av forskningsrådsmedel.

l2.3.6 Statens rád för samhällsforskning Statens råd för samhällsforskning fick sin nuvarande organisation 1959 genom sammanslagning av samhälls- och rättvetenskapliga forskningsrådet och psykologisk-pedagogiska institutet. Rådet är uppdelat på tre sektioner, en socialvetenskaplig, en rättsvetenskaplig och en för psykologi och pedagogik. Rådet har under senare år fått kraftigt ökade resurser, vilket framgår av nedanstående tabell 12. 3.

Tabell 12.3 Statens räds för samhällsforskning stöd till alkoholforskning under budgetåren 1965/66- 1973/74 (tusen kronor)

1967/68 4 300 - 1968/69 6 400 - 1969/70

Huvuddelen av anslaget delas upp i två lika delar mellan socialvetenskapliga och psykologisk-pedagogiska sektionerna. Som även framgår av tabellen har anslagen till alkoholforskningen varit försvinnande små. Av de totalt anvisade 320 000 kr. har 78 200 kr. gått till ett projekt inom rättsvetenskapliga sektionen, 231 000 kr. har gått till tvâ projekt inom psykologisk-pedagogiska sektionen, och ett projekt inom socialvetenskapliga sektionen har fått 10 800 kr. Rådet har, i enlighet med sin allmänna policy, inte initierat alkoholforskning. Härigenom skiljer sig rådet från medicinska forskningsrådet.

12.3 .7 Riksbankens Jubileumsfond Riksbankens Jubileumsfond startade sin verksamhet 1965 och fördelar årligen anslag på ca 20 milj. kr. I stadgarna för fonden har angetts att den skall främja och understödja vetenskaplig forskning som är anknuten till Sverige. Styrelsen har vidare uttalat, att samhällsforskning skall ha ett visst företräde. l förarbetena angavs att fondens verksamhet skulle inriktas på sådan forskning, som syftar till att öka kunskapen om de verkningar som tekniska, ekonomiska och sociala förändringar framkallar isamhället och hos de enskilda människorna.

116 Forskning

Jubileumsfonden har i viss utsträckning stött alkoholforskningen. Under perioden 1965-1972 har alkoholforskningen fått anslag med sammanlagt 2,9 milj. kr. Den alldeles övervägande delen av denna summa har gått till medicinsk alkoholforskning. Den sociala alkoholforskningen har blott erhållit 87 000 kr. uppdelade på två projekt. Ett medicinskt .forskningsprojekt med viss tvärvetenskaplig karaktär (prof. C.H. Alströms forskningar vid S: t Görans sjukhus i Stockholm) har erhållit 40 % av hela beloppet till alkoholforskning från fonden. Samtliga alkoholforskningsprojekt som fonden har beviljat medel till har stark anknytning till institutioner och undervisningssjukhus.

123.8 Samverkan mellan medicinska forskningsrådet, Riksbankens Jubi-

leumsfond och statens råd för samhällsforskning

Som tidigare omnämnts tryckte 1944 års nykterhetskommitté på att den medicinska och den sociala alkoholforskningen borde samordnas. Man föreslog att medicinska forskningsrådets subkommitté för alkoholforskning skulle förstärkas med representanter för det samhällsvetenskapliga forskningsrådet. Därigenom skulle man enligt kommittén erhålla ett centralt organ för alkoholforskning. Dess uppgift skulle även fortsättningsvis vara att upprätta förslag till anslagsfördelning på den medicinska sidan, men även att föreslå bidrag genom samhällsvetenskapliga forskningsrådet när detta kunde anses påkallat. Kommittén borde också få till uppgift att stimulera till nya forskningar, och för detta ändamål samråda med sådana personer som kunde tänkas ha önskemål att framföra, icke blott forskare utan även t. ex. representanter för förvaltningen. Subkommittén för alkoholforskning, numera prioriteringskommittén för beroendeframkallande medel, förstärktes med en representant för statens råd för samhällsforskning. Dess verksamhet för att påverka sistnämnda råd för stöd till alkoholforskningen har i den mån den förekommit givit blygsamma resultat, vilket bl. a. framgår av detta råds anslag. Medicinska forskningsrådet genomförde i samverkan med Riksbankens Jubileumsfond ett omfattande aktionsprogram 1966, vilket innebar kraftigt stöd (drygt l milj. kr.) till sex välplanerade forskningsprojekt inom alkoholområdet. Medicinska forskningsrådet anslog* 1/2 milj. och Riksbanksfonden drygt 0,3 milj. kr.

l2.3.9 Övriga bidragsgivare

Många olika organ och institutioner lämnar sporadiskt anslag till alkoholforskning. Bland dessa kan nämnas försäkringsbolag, som vanligen har givit stöd till forskningsprojekt av intresse just från försäkringssynpunkt. Också Systembolaget har stött forskning som varit av intresse för bolagets verksamhet. Den svenska bryggerinäringen har under en rad år via Maltdrycksforskningsrådet, tidigare institutet för maltdrycksforskning,

SOU 1974: 91 Forskning 117

givit anslag till alkoholforskning, och då inte bara forskning kring maltdryckerna. Mindre belopp har också ställts till förfogande för forskningen av Centralförbundet för socialt arbete. Slutligen bör nämnas den forskning på informationsområdet som skolöverstyrelsen bl. a. med medel från nämnden för samhällsinformation bedriver.

12.4 Den svenska alkoholforskningspolitiken

Det är först i och med det medicinska forskningsrådets tillkomst 1945 som man kan börja tala om en svensk alkoholforskningspolitik. Dessförinnan hade förutom anslagen till Centralförbundet för nykterhetsundervisning, CFN, som ju tidigt understödde forskningen på olika sätt, inga medel anvisats över statsbudgeten. I statsverkspropositionen 1939 uttalade dock ecklesiastikministem, att enligt hans mening talade mycket starka skäl för att den vetenskapliga forskningen rörande alkoholfrågan understödjes genom särskilda bidrag från det allmännas sida”. Några medel ansågs det âret inte behöva anvisas, då det fanns en disponibel reservation på 13 000 kr. på bidraget till undervisnings- och upplysningsverksamhet m. m. för nykterhetens främjande. Några utfästelser för framtiden gjorde heller inte departementschefen. I samband med besparingsaktionen hösten 1939 indrogs dessa medel, och detta anslag till alkoholforskning blev aldrig realiserat. Den s. k. snabbutredningen (SOU 1944:3) underströk vikten av forskning om alkoholfrågan. Utredningen anförde bl. a. följande: En förutsättning för att de åtgärder, som samhället vidtager i avsikt att förebygga mer eller mindre utpräglat spritmissbruk eller för att motverka med sådant missbruk förbundna skadeverkningar, skola vara rationellt grundade och utformas på ett ändamålsenligt sätt, är att dessa åtgärder bygga på ingående och pålitliga kunskaper dels om alkoholens fysiologiska verkningssätt, dels om de sociala företeelser, som sammanhänga med användandet av alkolhol som njutningsmedel, dels ock om olika metoder för folknykterhetens höjande och för behandlingen av alkoholister. Det är därför av väsentlig betydelse att grundlig vetenskaplig forskning bedrives på ifrågavarande område. Man ett årligt anslag på 30 000 kr. för forskning på föreslog alkoholfrågans område. Något förslag om fördelningsorgan och fördelningsprinciper lämnade man inte. Förslaget ledde inte till något omedelbart resultat. Först i propositionen om inrättande av ett medicinskt 1945 kom ett ställningstagande från regeringen. Det forskningsråd innebar att minst 30 000 kr. av det belopp som medicinska forskningsrådet anvisade skulle användas för forskning på alkoholfrågans område. Man valde alltså att satsa på medicinsk alkoholforskning. 1944 års nykterhetskommitté slog i klara ordalag fast den vetenskapliga forskningens grundläggande betydelse för bekämpandet av alkoholskadorna. Man menade, att utbytet av en viss satsad summa pengar inom skulle bli större på forskningens område än på något alkoholpolitiken

1 18 SOU 1974: 91 Forskning

annat område. Inga utgifter inykterhetsfrämjande syfte torde f. n. ha högre gränsnytta än vad som göres för vetenskapligt ändamål.” Nykterhetskommittén skilde mellan medicinsk och samhällsvetenskaplig alkoholforskning. Den medicinska bestod enligt utredningen av två grenar, dels en teoretisk där frågan är om hur alkoholen uppträder i organismen och ingriper i de normala livsprocesserna, dels en klinisk där frågan är hur alkoholismen uppstår och botas. Gränsen mellan de båda grenarna ansågs flytande. På det samhällsvetenskapliga området borde studierna å ena sidan gälla alkoholbrukets individuella och sociala psykologi och sociala skadeverkningar, å andra sidan de offentliga åtgärderna mot alkoholskadorna och dessa åtgärders resultat. Nykterhetskommittén fann att dessa forskningsobjekt inte kunde rymmas inom någon enstaka samhällsvetenskaplig disciplin, och man valde att benämna den social alkoholforskning. Kommittén påpekade också att den medicinska forskningens resultat var tillämpliga även i andra länder än där den utföres. 1 synnerhet gällde detta den teoretiska delen. För den sociala alkoholforskningen bedömde man däremot detta icke vara fallet, varför en internationell arbetsfördelning inom denna gren av alkoholforskningen endast kunde komma i fråga i begränsad utsträckning. Detta senare uttalande till trots beslöt nykterhetskommittén att i första hand föreslå en satsning på teoretisk-medicinsk alkoholforskning, av en specialprofessur i ämnet. Motivet var den aktuella genom inrättande tillgången på forskare inom medicinsk men ej inom social alkoholforskning. Dessutom förordade man genomförande av 1946 års alkoholistvårdsutrednings (SOU 1948: 23) förslag om inrättande av åtminstone ett alkoholistsjukhus (alkoholistvårdsutredningen hade föreslagit fyra), vid vilket klinisk alkoholforskning skulle kunna bedrivas. På forskningsplaneområde föreslog man att medicinska forskningsrådets subkomringens mitté för alkoholforskning, vilken fördelade de medel som var avsatta för alkoholforskning, skulle förstärkas med representanter för det samhällsforskningsrådet på det att man skulle erhålla ett centralt vetenskapliga organ för alkoholforskning. Några förslag i syfte att ge den sociala “ alkoholforskningen egna resurser framlades inte. förslag om förstärkning av medicinska forsk- Nykterhetskommitténs ningsrådets nämnd för alkoholforskning med representanter för dåvarande samhällsvetenskapliga forskningsrådet godtogs av regering och riksdag (prop. 1954: l, 155) liksom förslaget om professur i teoretisk-medicinsk och förslaget om inrättande av en klinik för alkoholalkoholforskning I de bägge senare frågorna fattades sjukdomar (alkoholistsjukhus). enbart principbeslut och detaljerna utformades året därpå (prop. 1956: 83,84) Professuren inrättades den 1 juli 1956 och kliniken för alkoholsjukdomar kunde tas i bruk 1961. För att främja samordningen mellan klinisk och teoretisk alkoholforskning placerades institutionen för teoretisk alkoholforskning i lokaler i anslutning till kliniken. Klinikens överläkare förutsattes ägna sig åt undervisning och forskning i väsentlig utsträckning, och därför förenades denna tjänst med en laboratur, numera biträdande professur, i klinisk alkoholforskning. Dessutom knöts

SOU 1974: 91 Forskning 119

en tjänst som biträdande överläkare till kliniken, dock tillsatt först 1969. Efter det att lFTA och kliniken för alkoholsjukdomar tillkommit har några väsentliga initiativ från statsmakternas sida inte tagits vad gäller alkoholforskningen. inom ramen för de ökande anslagen till medicinska forskningsrådet och dess alkoholforskningsnämnd har man där prövat olika vägar att stimulera forskningen.

12.5 organisation i andra länder Alkoholforskningens

12.5.1 Inledning omfattning och organisation växlar starkt mellan Alkoholforskningens olika länder. I ett mindre antal länder har speciella forskningsinstitut inrättats. I andra finns överordnade samarbetsorgan i syfte att samordoch underlätta alkoholforskning, regionalt eller nationellt na, stödja (federalt). Många forskningsprojekt bearbetas dock vid olika institutioner av forskare inom olika områden. Man kan notera en genom egna initiativ stark utbyggnad under de senaste åren.

APU redovisar nedan några utmärkande drag ialkoholforskningens

i tre länder, som är jämförelsevis långt framme i alkoholorganisation nämligen Finland, Norge och Kanada. forskningshänseende,

12.5.2 Finland Stiftelsen för alkoholforskning grundades 1950. Stiftelsens uppgift är att och idka sådan forskning som rör alkoholens verkningar och som främja kan anses bidra till att öka insikten ialkoholfrågor. Stiftelsen tillkom på tillskyndan av statsmonopolet OY Alko AB. Stiftelsen sökte till en början behovet av alkoholforskning genom att stödja forskningen med tillgodose Nödvändigheten av systematisk och långsiktig forskning ledde stipendier. emellertid till att siftelsen utarbetade ett eget forskningsprogram. Fastän samhällsvetenskapliga problemställningar dominerat stiftelsens program har man också velat stimulera den medicinska och biologiska Stiftelsen har också ansett det nödvändigt att i alkoholforskningen. syfte utöva sådan praktisk verksamhet som samtidigt experimentellt och inrättade därför bl. a. polikliniker och vårdhem tjänar forskningen, för alkoholister. l samband med behandlingen av en ny finsk alkohollag i riksdagen diskuterades alkoholforskningens organisation, och resultatet blev att stiftelsen fick en halvofficiell ställning. Dess uppgifter vidgades till att omfatta forskning rörande nykterhetsarbete och sådan narkotikaforskning som har anknytning till alkoholforskning. Vidare förändrades

sammansättningen av stiftelsens styrelse. Denna består nu av 9 medlem-

mar, varav 3 utses av social- och hälsovårdsministeriet, 2 av undervisningsministeriet och 4 av Alkos förvaltningsråd. Stiftelsen med enskilda delar årligen ut stipendier, ingår forskningsavtal

120 Forskning

forskare, vilka i regel utför sitt arbete på olika universitetsinstitutioner, samt bedriver forskning genom sin forskningsledare/sekreterare. Dessutom har stiftelsen ett avtal med Alkos alkoholpolitiska forskningsinstitution om att denna efter särskilt avtal utför vissa av de forskningsuppgifter som upptagits på stiftelsens program. För att minimera stiftelsens förvaltning utför Alkos anställda i stort sett det rutinarbete som stiftelsens arbete kräver. Alko har även i övrigt från första början bidragit till att finansiera verksamheten och gett den ekonomiska och organisatoriska hjälp som förverkligandet av stiftelsens forskningsprogram kräver. Fastän Stiftelsen för Alkoholforskning koordinerar en stor del av alkoholforskningen i Finland är det skäl att betona att Alkos forskningsenheter, främst den Alkoholpolitiska forskningsinstitutionen och den Fysiologiska avdelningen, har sina egna forskningsprogram och att kontakten med Stiftelsen garanteras genom att cheferna för dessa institutioner är medlemmar i stiftelsens arbetsutskott. Vidare finns det delområden inom alkoholsektorn där forskning främst bedrivits av andra institutioner: Institutionen för rättsmedicin, medicinsk-kemiska institutionen och den farmakologiska institutionen, alla vid Helsingsfors Universitet, bör främst nämnas.

12.5 .3 Norge Statens institut för alkoholforskning Statens institut för alkoholforskning grundades 1959 och är en självständig institution under socialdepartementet. Institutet bedriver alkoholforskning och annan missbruksforskning med särskild inriktning på problemens socialvetenskapliga sida. Institutet skall emellertid också stödja och samarbeta med den medicinska forskningen på området. Institutets styrelse består av sex ledamöter (med personliga suppleanter), varav två utsedda av socialdepartementet och fyra av Norges almenvitenskaplige forskningsråd. Dessutom är institutets forskningschef ledamot av styrelsen. År 1974 erhöll institutet ett statligt anslag på 1 450 000 Nkr. En stor del av institutets egen forskningsverksamhet kan indelas i fyra huvudgrupper: l. En huvuduppgift har varit att få en översikt över bruket av alkohol och inställningen till alkoholbruk såväl i befolkningen som helhet som bland speciella grupper, och att belysa hur alkoholvanor och inställning till bruket förändras. Av speciellt alkoholpolitiskt intresse har de undersökningar varit som gjorts på olika platser i landet för att få klarhet om öppnandet av nya vinmonopolbutiker har medfört förändringar i alkoholvanor och alkoholkonsumtion, och de undersökningar som har gjorts för att belysa omfattningen av bruket av icke-registrerad alkohol. Sedan 1968 har det också genomförts en rad undersökningar för att klarlägga bruket av andra missbruksmedel än alkohol: sömnmedel, lugnande medel, centralstimulantia, cannabis, LSD, morfin och tobak.

Forskning 121

2. En annan huvudgrupp inom forskningsverksamheten har tagit sikte på att beskriva de personlighetsmässiga och sociala förhållanden som disponerar för missbruk av alkohol och narkotika, för att därigenom bidra till möjligheten att diagnostisera riskgrupper på ett tidigt stadium. 3. En tredje huvudgrupp av undersökningar har försökt belysa konsekvenserna av alkoholbruk. Således har sambandet mellan alkoholbruk och dödsolyckor till sjöss och bakgrunden för alkoholisters överdödlighet blivit beskrivna. I ett speciellt projekt söker man belysa sambandet mellan tobakskonsumtion och skadeverkningar bland befolkningen. 4. En fjärde huvudgrupp av undersökningar har tagit sikte på att studera de personer som har fått problem med alkohol och narkotika och de institutioner som behandlar och kontrollerar dessa personer.

- Institutet har i övrigt tagit del i flera samnordiska undersökningar i de nordiska huvudstäderna bland annat om ungdomens alkoholvanor och har gett omfattande vetenskaplig och teknisk rådgivning till en lång rad forskare som har arbetat med alkohol- och narkotikafrågor vid andra institutioner och till studenter som har arbetat med uppgifter inom området. Under de senaste åren har institutet vidtagit särskilda åtgärder för att utveckla samarbetet mellan forskningen och de administrativa organen på området. Institutets forskare har varit med i en rad kommittéer och utskott och har, i synnerhet på senare tid, startat forskningsprojekt efter framställning från Socialdepartementet och Statens edruskapsdirektorat. Institutet har för närvarande tio fast anställda forskare.

l2.5.4 Kanada

En statlig organisation för forskning om alkohol och narkotika, Addic-

tion Research Foundation, finns sedan åtskilliga år i Toronto, Ontario.

Vid ett särskilt forskningsinstitut finns representanter för flera forskföreträdda. säkras det tvärvetenskapliga samarbeningsgrenar Härigenom tet och man får tillgång till gemensamma serviceorgan såsom bibliotek och dokumentationsverksamhet. Dessutom finansierar stiftelsen forskpå professorsnivå vid olika institutioner (farmakologi, ningstjänster sociologi), men företrädarna deltar dessutom i undervisningen psykologi, och är företrädda ifakultet. Vidare bedrivs vid respektive institutioner klinisk verksamhet vid en central klinik i Toronto. Dessutom finns och behandlingscentra av olika slag i hela staten Ontario. polikliniker Genom den gemensamma ledningen når man samordnade behandlingslinkan systematiskt jämföras. Inom Stiftelsens ram jer, och olika program bedrivs också en omfattande informations- och utbildningsverksamhet med kurser och framställning av skrifter, filmer, videoband etc., och man driver en egen läromedelscentral och en TV-studio. Även i staten Quebec bedrivs forskning på alkoholområdet, men här verksamheten mer på lokala initiativ vid olika institutioner, och bygger man har inte samma övergripande organisation.

122 Forskning

12.6 Allmänna utgångspunkter för alkoholforskning

i framtiden

l2.6.1 Inledning Det är alkoholforskningens långsiktiga uppgift att få fram resultat vilka

påvisar för beslutsfattarna hur alkoholproblemen kan minskas. Det

nuvarande kunskapsläget är sådant att ytterligare forskning är nödvändig. Som framgått av tidigare avsnitt i detta kapitel satsar samhället årligen ekonomiska resurser i storleksordningen 2-3 milj. kr. på alkoholforskningen utöver rena basresurser vid universitet och högskolor. Det framstår för APU som helt klart att denna omfattning av forskningsresurserna är otillräcklig. Den mångfald av mänskliga problem som alkoholen är involverad i skapar t. ex. samhällsekonomiska förluster av betydande omfattning. Dessutom måste samhället avsätta resurser för vård- och behandlingsarbete. Stat och kommun tvingas också satsa stora belopp i det förebyggande och vårdande arbetet. Kostnaderna härför överstiger mångfaldigt de belopp som satsas på forskningen. Till förlusterna har då inte räknats de i ekonomiska termer icke mätbara påfrestningar som människor kan utsättas för i samband med alkoholproblem. APU har under hela sitt arbete känt bristen på användbara forskningsresultat mycket besvärande. APU lägger därför fram förslag till en avsevärd upprustning av forskningen.

12.6.2 överväganden om satsning pá olika typer av forskning

Alkoholfrågan studeras av vetenskapsmän inom många olika discipliner. Ingen forskare kan ha kunskap om alla alkoholfrågans aspekter. Alkoholfrågan har t. ex. medicinska, psykologiska, Sociologiska, pedagogiska och ekonomiska aspekter. Den är till sin karaktär tvärvetenskaplig. Den konkreta innebörden av begreppet tvärvetenskaplig forskning bör enligt APU: s mening vara att forskningen inom de enskilda disciplinerna i så hög utsträckning som möjligt beaktar resultat och metoder inom andra discipliner. Utgångspunkten för överväganden om framtida satsningar på forskningen måste givetvis vara dels dagens forskningssatsning, dels dagens kunskapsläge. Ett område av alkoholfrågan kan vara centralt men disponera över små forskningsresurser. Detta kan emellertid vara helt isin ordning, nämligen om man bedömer befintliga kunskaper på området som tillfredsställande och har låga förväntningar på nya, användbara kunskaper av ytterligare forskning. Ett sådant resonemang är emellertid inte tillräckligt för den forskningsprioritering som APU har att ta ställning till. Alkoholforskning bedrivs på många håll i världen. Frågan om en internationell arbetsfördelning måste därför belysas. Den utländska alkoholforskningen är tämligen omfattande. Den avgörande frågan för om en internationell arbetsfördelning bör åstadkommas är om forskningsresultat som erhållits i ett land är tillämpbara i ett

Forskning 123

annat land. Förutsättningarna förefaller vara olika för skilda sektorer av alkoholfrågan. Tillämpbarheten i Sverige av utländska resultat bör vara större på den medicinsk-biologiska sidan än på den samhällsvetenskapliga sidan, även om man numera funnit biologiska skillnader mellan människor från olika länder och kulturer. Samhällsstrukturens variationer är däremot en faktor som starkt försvårar tillämpningen av socialvetenskapliga forskningsresultat. Denna uppfattning framfördes redan av 1944 års nykterhetskommitté, och det torde inte finnas några skäl till att revidera den nu.

l2.6.3 Nuvarande forskningsprioriteringar och kunskapsläge i Sverige Som framgått av redovisningen över anslagna medel och pågående projekt är den medicinsk-biologiska alkoholforskningen den mest utvecklade av forskningsgrenarna i Sverige. Den exakta mekanismen för alkoholens verkningar, främst på nervsystemet, uppkomsten av och förloppet vid alkoholskador och beroende samt bakruset och en del andra frågor behöver dock ytterligare studeras. Den psykologiska och sociala alkoholforskningen är av blygsam omfattning i Sverige, sett till både antal projekt och satsade medel. Det relativt höga antalet sociologiska projekt som redovisats av TSA betingas av många seminarieuppsatser och är oftast blott enkla kartläggningar. Även behandlingsforskningen är dåligt utvecklad i Sverige, liksom i de flesta andra länder. Vad kunskapsläget på de senast nämnda forskningsfälten kan gäller generellt sägas att det är dåligt. Man vet t. ex. lite om hur människors alkoholbeteende skapas och pâverkas och vilka funktioner som alkoholen för enskilda människor och i grupper. Pâ behandlingssidan är fyller kunskapsläget mycket dåligt. Den utvärdering av olika vårdformer som skett har varit och osystematisk. De redovisade skillnaderna i sporadisk kunskapsläge mellan olika forskningsgrenar har inte uppkommit genom en medveten styrning, utan betingas förmodligen av tillgången på kvalificerade forskare. För närvarande finns ingen uttalad prioritering från statsmakternas sida i satsningarna på alkoholforskningen.

12.6.4 Avvägningen mellan medicinsk-biologisk och samhällsvetenskaplig alkoholforskning Den utökning av både den medicinsk-biologiska och samhällsvetenskaplisom APU förordar bör ske med beaktande av vad ga alkoholforskningen APU anfört om kunskapsläge och forskningsresurser liksom av tidigare resonemanget om internationell arbetsfördelning på alkoholforskningens område. Detta innebär, att den kraftigaste förstärkningen av forskningsresurserna iSverige bör avse social, ekonomisk, sociologisk och psykologisk alkoholforskning. Inom dessa discipliner har alkoholfaktorn blivit otillräckligt studerad, och det är svårare att direkt tillämpa utländska forskningsresultat här. Dessa områden är också styvmoderligt behandlade i fråga om anslagstilldelningen för närvarande. Även pedagogisk alkohol-

124 Forskning SOU 1974: 91

forskning och behandlingsforskning bör få hög prioritet i framtiden. På den medicinska sidan är kunskapsläget bättre. Dessutom förekommer här utländsk forskning vars resultat kan tillämpas i Sverige. Vår forskning är emellertid av hög kvalitet internationellt sett, och det finns all anledning att slå vakt om den kader av välutbildade och skickliga forskare som nu finns i Sverige på detta fält, och att ge dessa forskare möjlighet att genomföra de många intressanta projekt som finns.

12.7 F orskningsorganisation

12.7.1 Inledning Samhället måste sträva efter att alkoholforskningen, precis som annan forskning, organiseras på ett sådant sätt, att planmässighet och möjligheter till samordning med annan forskning garanteras. Vidare bör samhället ges möjlighet att på alkoholområdet initiera och bekosta forskning med speciellt angivet syfte, s. k. uppdragsforskning.

12.7.2 Planmässighet Lika viktigt som att ställa ökade resurser till förfogande för forskningen är det att åtgärder vidtages så att man undviker dubbelforskning och att man uppnår ett effektivt utnyttjande av tillgängliga resurser. Det är också angeläget att forskningens resurser satsas på områden som framstår som de viktigaste att utforska. Enligt APU: s uppfattning kan dylik planmässighet i forskningen uppnås endast genom ett centralt organ som har överblick över hela forskningsfältet. APU:s förslag i kap. 28 om ett centralt organ för alkoholfrågor har sin grund i bl. a. strävan att skapa planmässighet i forskningen. Detta organ bör se forskningen som en av sina viktigaste uppgifter. Den omedelbara förstärkning av foiskningsresursema som APU uttalat sig för kan organisatoriskt sett förverkligas på olika sätt. APU har ansett det angeläget att något diskutera tänkbara lösningar. De två motpoler som kan spåras i den organisatoriska debatten kring alkoholforskningen är koncentration och utspridning. Skall forskningsresurserna samlas i ett enda stort institut eller skall de fördelas ut över ett stort antal institutioner vid universitet och högskolor? En första reflexion kring denna frågeställning är, att någon total centralisering aldrig går att uppnå, eftersom institutionernas basresurser alltid kan användas för valfri forskning, t. ex. alkoholforskning. Om man förespråkar en decentraliserad forskning måste man fråga sig om det inte finns forskningsdiscipliner där det fordras väl tilltagen omfattning på utrustning och lokaler för att det över huvud taget skall --kunna bedrivas meningsfull forskning och där dessa resurser kan och bör utnyttjas av flera forskare. Uppenbarligen är detta fallet med delar av den medicinsk-biologiska och psykologiska alkoholforskningen. Här behövs

Forskning 125

service, analysapparater och experimentlokaler, som är ganska specifika för alkoholforskningen. IFTA har just en sådan specialutrustning och det förefaller nödvändigt att i Sverige ha en institution som kan hålla god standard Ett visst mått av centralisering av resurserna är på utrustningen. således befogad. För en centraliserad forskning talar att om man samlar många forskare kontakter och åsiktsutbyte dem emellan. Man kan på en ort underlättas vid en centraliserad forskning bättre utnyttja apparatur etc. och administration och upprättande av anslagsansökningar kan underlättas. Samordningen mellan olika projekt blir bättre och dubbelforskning kan lättare undvikas. Det kan dock finnas nackdelar med centraliserad forskning. Om forskningsarbetet får en ofruktbar inriktning kan mycket pengar och energi En central forskning kan också bli föremål för enskilda förspillas. personers styrning, vilket kan förkväva nya, friska initiativ. För en decentraliserad forskning talar att fler forskare kan engageras genom de spridningseffekter som uppstår. Forskningen får antagligen en större ämnesmässig bredd, och uppslagen på forskningsprojekt torde bli flera. En alldeles avgjord fördel är att risken för att alkoholforskningen isoleras från andra vetenskapliga discipliner minskas. En sociolog t. ex. som enbart sysslar med alkoholsociologi blir uppenbarligen ganska ensidig och hans arbete behöver befruktas med tankar och idéer från även andra sociologer. Han kan genom denna kontakt också sprida sin till andra sociologer. Samma förhållande torde gälla för specialitet forskare även inom andra discipliner. Mot av det sagda vill APU förorda utbyggnad av en bakgrund alkoholforskningsinstitution parallellt med att resurser ställs till förfogande för viss decentraliserad forskning. APU har stannat för att föreslå utbyggnad av institutionen för vid Karolinska institutet till ett institut för teoretisk alkoholforskning alkoholforskning. Förutsättningarna härför ter sig synnerligen goda. På IFTA har verksamhetsformer utkristalliserats som ter sig lovande för att verksamheten vid institutionen i viss framtiden. Det är uppenbart har hämmats av bristen på fasta forskningstjänster och också utsträckning Arbetssätt liknande IFTA: s den knappa tillgången pâ forskningsanslag. i utlandet, och man har kontinuertillämpas på alkoholforskningscentra erfarenheter. Ett permanent forskningscentrum där kontinuiligt utbytt teten garanteras, med ett antal fasta forskartjänster på olika nivå, med till serviceorgan och med olika grupper från olika discipliner tillgång företrädda torde vara ett mål att sträva efter. APU föreslår att i det nya institutet, förslagsvis kallat IFA, institutet för alkoholforskning, dels skall ingå hela nuvarande IFTA, dels två nya inom den samhällsvetenskapliga sektorn, lämpligen en höga tjänster och en sociologiprofessur. Vidare bör ett antal psykologiprofessur minst fem - forskartjänster inrättas vid institutet. Därutöver övriga behöver andra resurser tillföras IFA, så att man effektivare kan utnyttja den kapacitet som finns där. I annat fall kan man knappast genomföra av den storlek, som är nödvändig för att få fram forskningsprojekt intressanta resultat.

126 Forskning SOU 1974: 91

Vidare är det angeläget att den samverkan som funnits mellan IFTA och alkoholkliniken vid Karolinska sjukhuset fördjupas i och med IFA: s tillkomst. Den decentraliserade forskningen bör garanteras genom inrättande av ett antal övriga forskartjänster som placeras vid olika institutioner med alkoholforskningsprojekt. Som framgått av redogörelsen för SOFI (l2.3.4) kommer alkoholfrågan naturligt in i institutets forskningsfält. Från socialforskningens synpunkt måste det vara angeläget att alkoholfrâgan ständigt bevakas. Detta gäller såväl den teoretiska forskningen med sikte pâ övergripande modell- och teoriutveckling och begreppsanalys som den empiriska forskningen. APU menar för sin del, att denna bevakning bäst sker genom att en forskartjänst, biträdande professur, med speciell inriktning på alkoholforskning inrättas vid institutet. Avsikten med detta förslag är icke att på sikt skapa en speciell avdelning för social alkoholforskning på SOFI, utan forskningen skall drivas gemensamt med institutets övriga forskning. Vissa projekt med speciell relevans för enbart alkoholfrågor bör dock kunna genomföras.

_Med den här skisserade organisationen löser man enligt APU: s

uppfattning en del av den sociala alkoholforskningens problem. Man får t. ex. möjlighet att genomföra undersökningar som sträcker sig över ett stort antal år, s. k. longitudinella undersökningar. Detta kan man icke göra för närvarande, eftersom det saknas en fast organisatorisk bas som

kan ansvara för social alkoholforskning under en kanske 20-årig

undersökningsperiod. En förankring av alkoholforskningen på SOFI innebär också en förstärkning av den sociala alkoholforskningen allmänt sett, vilket överensstämmer med vad APU tidigare uttalat i fråga om prioritering.

l2.7.3 Samordning med annan forskning På i stort sett alla forskningsfält finner man i dag en strävan att vidga de enskilda disciplinernas referensramar. I stället för att snävt värna om det egna forskningsområdet sker ett allt livligare utbyte av kunskap och metoder mellan olika områden - vinner allt fler tvärvetenskapligheten

förespråkare.

Forskningen på alkoholfrågans område har sedan länge haft tvärvetenskapliga drag. Under senare år har den ytterligare förstärkts, bl. a. genom tillkomsten av TSA. Seminariet tillkom på privat initiativ 1965 och består av ett tjugotal yngre forskare från olika discipliner. APU finner för sin del att det är av väsentlig betydelse för alkoholforskningen att behovet av tvärvetenskaplighet tillgodoses. Huvudansvaret för att så sker bör enligt APU: s mening läggas på det i kap. 28 föreslagna centrala organet. I detta organ föreslås ingå en särskild expertgrupp för forskningsfrâgor med företrädare för olika ämnen inom alkoholområdet. Genom att olika alkoholforskningsprojekt, avsedda att ekonomiskt stödjas från forskningsråd eller andra anslagsgivande institutioner, behandlas av expertgruppen, bör det bli möjligt att både pröva

SOU 1974: 91 Forskning 127

förutsättningarna för samverkan mellan olika forskare vid sådana projekt och att ta initiativ till nya projekt. APU utgår ifrån att fördelningen av forskningsmedel även fortsättningsvis kommer att ske i huvudsak via de medicinska och samhällsvetenskapliga forskningsråden samt Riksbankens De egna medel som det centrala organet föreslås ha bör Jubileumsfond. företrädesvis användas för att stödja tillämpad forskning. Det centrala organet bör även på andra sätt kunna främja tvärvetenskaplighet i alkoholforskningen. En möjlighet är att ge stöd till den verksamhet som TSA för närvarande bedriver och att söka sprida dess seminarieverksamhet till orter utanför Stockholm där alkoholforskning bedrivs. Den samordning som åligger det centrala organet bör vidare syfta till en sådan överblick över alkoholforskningen att man har goda kunskaper om de forskningsresultat som föreligger på olika områden inom denna och om de områden där ytterligare forskning behövs. Samordningen av alkoholforskningen med narkotikaforskningen finner APU betydelsefull. Denna samordning bör kunna främjas om organets expertgrupp får företrädare även för narkotikaforskningen. Regelbundna kontakter bör upprätthållas med socialstyrelsen, som har den samlade överblicken över narkotikaforskningen.

12. 7.4 Behandlingsforskning Även om frågor rörande vården inte ingår i APU: s uppdrag är det dock nödvändigt att kort beröra behandlingsforskningen på alkoholområdet. Anledningen är att övriga insatser som planeras, dels inom olika forskningsgrenar, dels inom informationen och undervisningen, måste samordnas med behandlingsforskningen. Vård och behandling av personer med alkoholproblem bedrivs f. n. inom ramen för nykterhetsvården, inom sjukvården vid alkoholkliniker och vid psykiatriska kliniker, polikliniker och informationsbyråer, vid behandlingshem av olika slag etc. Genomgående är att man genom individualterapi resp. terapi i grupper söker motverka alkoholmissbruk och alkoholskador av olika slag. Det är ytterst angeläget att man får till stånd en systematisk utvärdering av behandlingsresultat och förlopp, så att ett optimalt utnyttjande av vårdresurserna kommer till stånd. Det är likaså viktigt att man anpassar bästa möjliga behandlingsform till olika grupper av människor. En behandlingsform som passar en person kanske inte alls är lämplig för en annan. Om dessa problem vet vi ännu föga. Vad som är viktigt är att man inom behandlingsforskningen får till stånd ett samarbete mellan terapeuter av olika slag och sociologisk och pedagogisk expertis. Den dokumentationscentral som skisseras under 12.8 skall självfallet utnyttjas också inom denna sektor så atterfarenheter från andra länder kan tillgodogöras. De olika informationsåtgärder som skisseras i kap. 14 kommer givetvis att i viss utsträckning nå personer som på olika sätt genomgår behandling. Det är tänkbart att särskilda tekniker här måste utvecklas för att någon mätbar effekt skall kunna erhållas, men kunskaperna om tillvägagångssätt härvidlag är än så länge närmast obefintliga.

128 Forskning SOU 1974: 91

12.8 Dokumentation och information

Forskningsresultat måste göras tillgängliga för andra forskare, för beslutsfattare och för allmänheten. I annat fall blir forskningsinsatserna i stort sett meningslösa. Andra forskare kan komma att forska på ett redan utforskat omrâde, de politiska beslutsfattarna undanhâlles fakta som skulle kunna förändra besluten, och allmänhetens kunskapsläge blir lägre än det kunde vara, till men för debatt och opinionsbildning. Resultatspridningen fungerar inte tillfredsställande i dag. Forskare inom olika discipliner har starkt skiftande möjligheter att hålla sig informerade, och goda möjligheter finns blott för delar av informationsmängden. Beslutsfattare och allmänhet blir generellt sett dåligt informerade om nya forskningsrön i alkoholfrågan. Metoderna för resultatspridningen skiljer sig något mellan de ovan nämnda grupperna. Forskarna söker själva aktivt upp forskningsresultat, medan allmänheten får kännedom om forskning genom massmedia och kanske personliga kontakter, dvs. passivt mottagande. Politikerna kan både förväntas söka upp information själva och vara passiva mottagare av information. Förutsättningarna för en förbättrad resultatspridning skulle otvivelaktigt vara mycket bättre, om det fanns en informationsbank eller resultatsamling, där allt material i stort sett kunde hämtas. Skall denna informationsbank fylla informationsbehoven för alla tre ovan nämnda grupper torde den få innefatta både en dokumentationsfunktion och en informationsfunktion, dvs. ha till uppgift att ombesörja både insamling av vetenskapliga forskningsrapporter och spridning av resultaten på olika sätt. Antingen kan man välja att skapa ett helt nytt organ, eller bygga ut något .redan existerande. De av den senare typen som kan komma i fråga torde vara lFTA: s bibliotek och CAN: s bibliotek. Vill man skapa ett nytt organ kan ett sådant byggas upp antingen på IFA eller SOFI eller på något av de vetenskapliga biblioteken i Stockholm Karolinska institutets bibliotek, socialvetenskapliga biblioteket, pedagogisk-psykologiska biblioteket. Om icke speciella skäl talar mot att man använder ett redan befintligt organ som bas bör den metoden väljas. Då kan man dra nytta av personalens kunskaper, rutiner som finns upparbetade etc. De bibliotek som då kommer i fråga är IFTA: s och CAN: s. Med tanke på att APU föreslår en utbyggnad av lFTA till ett centrum för svensk alkoholforskning är det naturligt att man också lokaliserat en central för information och dokumentation dit. Anknytningen till en forskningsinstitution innebär garantier för att informationscentralens dokumentbestånd kommer att hållas aktuell och innehålla användbara verk. Det tyngsta skälet mot att utveckla CAN: s bibliotek till en central för information och dokumentation är att CAN såsom varande en icke statlig institution inte är garanterad kompensation för ökade omkostnader, lönehöjningar etc. utan blott erhåller statliga bidrag till verksamheten. För att en central av nämnd typ skall fylla sin funktion krävs så stora

Forskning 129

garantier som möjligt för rimliga ekonomiska insatser. Detta vinnes bäst genom att centralen anförtros ett statligt organ. En lösning som APU skulle finna synnerligen lämplig vore att CAN: s och IFTA:s bibliotek tillsammans bildade denna informationscentral. För detta fordras dock att CAN överlåter sitt bibliotek på staten, och detta har inte beretts inom utredningen. Därigenom skulle man kunna ta tillvara den erfarenhet som finns samlad i CAN: s bibliotek, bl. a. kunnig personal, internationella kontakter, servicerutiner. För att fylla sitt syfte som informationscentral räcker det givetvis inte att den erbjuder bibliotekstjänster av traditionellt slag. Olika idéer bör prövas om hur man på bästa sätt skall kunna ge forskare, beslutsfattare, informatörer och allmänheten service. lnformationscentralen bör också bli central för dataarkivering. De data som skall arkiveras är primärmaterial till undersökningar i form av enkätformulär, råtabeller, datakort, hålremsor, magnetband etc. Härigenom skulle möjligheter skapas för förnyade och alternativa analyser av tidigare insamlat material. I dag är sådant material utspritt och många gånger förstörs det efter hand p. g. a. svårigheter att lagra det. Detta är givetvis ytterst otillfredsställande. Denna central för information och dokumentation bör bli en organisatorisk del av institutet för alkoholforskning och verksamheten bestridas med statliga medel. APU föreslår att det tillsätts en särskild arbetsgrupp för att lösa dessa frågor.

12.9 Resurser

Det centrala organet bör årligen erhålla 500 000 kr. för att stödja och initiera tillämpad forskning och för stöd åt TSA. APU föreslår att 13 nya tjänster inrättas inom alkoholforskningen, nämligen en professur i sociologi och en i psykologi vid IFA, en biträdande professur i sociologi vid SOFI samt 10 övriga forskartjänster. Kostnaderna för dessa tjänster har beräknats uppgå till ca 1,4 milj. kr. per år. Även om själva anslagen till alkoholforskning är relativt små, så som det framgår ur redovisningen från anslagsgivande organ, finner inte APU det vara rimligt att föreslå att speciella medel utöver ovan nämnda 500000 kr. skall avsättas till alkoholforskning. Forskningsråden skall tillgodose många andra angelägna krav, och det är rimligt att alkoholforskningen får konkurrera med dessa. En besvärlig flaskhals är bristen på goda projekt, vilket i sin tur beror på att det finns relativt sett få alkoholforskare i vårt land. APU vill genom en satsning på fasta tjänster locka forskare till alkoholområdet.

13 Skolans i

undervisning alkoholfrågan

13.1 Inledning

Som framgått av bl. a. kap. 7 har skolan sedan länge, genom olika föreskrifter ålagts att svara för undervisning i alkoholfrågan. I samband med 1954 års reform lade man stor vikt vid möjligheten att förankra frihet under ansvar i fråga om alkoholkonsumtionen i kunskap om risker och skadeverkningar förmedlade bl. a. genom skolans försorg. Departementschefen anförde t. ex. att en förbättrad undervisning i alkoholfrågan avsågs att bli ett av de viktigare instrumenten i den framtida nykterhetspolitiken. APU delar helt uppfattningen om skolundervisningens stora betydelse som en väsentlig del av informationsverksamheten över huvud. Vid sin genomarbetning av undervisningsområdet har utredningen dock kunnat konstatera att man - trots alla uttalanden i samband med reformen först under de allra senaste åren har vidtagit åtgärder för att ge skolan möjligheter att spela den roll den tillmätts och bör tillmätas på detta område. I betydande utsträckning måste dock dessa åtgärder betecknas som otillräckliga. Detta gäller framför allt den avgörande frågan om lärarutbildningen. För ett stort antal nu verksamma lärare med skyldighet att undervisa om alkohol kan den utbildning de har fått för detta ändamål betraktas som närmast obefintlig. Även för de helt nyutbildade är utbildningen i detta avseende mycket otillfredsställande. Utredningen vill i detta sammanhang understryka att brister i skolundervisningen inte utan mycket stora ansträngningar senare kan repareras. Skolans undervisning skall utgöra grund och skapa största möjliga mottaglighet för övrig information i alkoholfrågan. Därmed blir det av vikt att undvika varje form av konflikt mellan skolans resp. den allmänna upplysningsverksamhetens mål, metoder och innehåll. I det följande skall därför först undervisningen om alkohol diskuteras. Därefter behandlas lärarutbildningen och slutligen några övriga förhållanden av betydelse för att nå uppställda mål.

13.2 Undervisningens mål och utformning

Gällande föreskrifter rörande undervisningen om alkohol återfinns i Läroplan för grundskolan 1969 (Lgr 69), Del I, Allmän del, under

132 Undervisning

rubriken Undervisning om alkohol, narkotika och tobak (s. 54-55). Planeringssupplementen ger mera detaljerade förslag till hur undervisningen kan läggas upp etc. (Lgr 69 II, Supplement ANT - se bilaga l och Supplement Orienteringsämnen LM resp. H.) Förslagen i Supplementen överensstämmer i de avseenden som här är aktuella i stort sett helt med föreskrifterna i Del I och präglas av dessa varför endast texten i föreskrifterna tas upp till principdiskussion här. Avsnittet har följande lydelse:

Undervisningen om alkohol, narkotika och tobak har till uppgift att ge eleverna förutsättningar att både principiellt och i konkreta valsituationer självständigt och under ansvar ta ställning till eget bruk. Med välgrundad och utförlig motivering måste skolan samtidigt klart och entydigt framhålla det positiva värdet i att man i första hand under uppväxtåren helt avstår från bruk av alkohol och tobak. Vidare måste påpekas att allt bruk av narkotika, som inte är ordinerat av läkare, innebär fara och strider mot gällande lag. Eleverna måste dessutom få klart för sig, att det i dagens samhälle är nödvändigt, att man i många sammanhang, särskilt i arbetslivet och i trafiken, helt undviker alkohol oberoende av vilka alkoholvanor man för övrigt har. Det bör betonas, att även medicinskt bruk av narkotika kan medföra risker, t. ex. i trafiken. Eleverna bör lära sig respektera ett ställningstagande som avviker från deras egen uppfattning. Väsentligt är också att de har förståelse för människor med alkohol- och narkotikaproblem och att de vill vara sådana människor till hjälp. Ett personligt ställningstagande till frågor som sammanhänger med bruk av alkohol, narkotika och tobak måste grundas på goda kunskaper. Undervisningen skall därför bygga på vetenskapligt grundade fakta och ge så allsidiga informationer som möjligt om verkningarna från fysiologisk, psykologisk, social och ekonomisk synpunkt samt om tillvänjningsrisker och varningssignaler. Viktigt är också att eleverna förstår, varför människor använder dessa medel. Eleverna bör därigenom få möjlighet att samordna vad de upplever i sin egen miljö eller vad de hört från annat håll med skolans sakliga information. Särskilt när det gäller alkohol och narkotika är det viktigt att eleverna tillägnar sig insikter om samhällets lagstiftning och hjälpåtgärder. Utgångspunkten för undervisningen bör vara en bedömning av vilka fakta eleven harbehov och intresse av beroende på mognadsnivå och uppväxtmiljö. På lågstadiet kan undervisning om tobak, alkohol och - - och narkotika om det är aktuellt sniffning tas upp bl. a. vid samtal om hälsan, kroppens funktioner samt seder och bruk. På mellanstadiet och högstadiet bör undervisningen i fråga vara av såväl Samhällsorienterande som naturorienterande karaktär. Speciellt på högstadiet krävs en väl planerad samordning av undervisningen i vederbörande orienteringsämnen, om man inte behandlar lärostoffet i fråga inom några för olika årskurser avpassade samlade arbetsområden. Möjligheterna till diskussioner bör tillvaratas, t. ex. om vanor och vetenskapliga undersökningsresultat, personligt ställningstagande och attitydpåverkan genom alkohol- och tobaksreklam. Vederbörande lärare bör i regel omhänderha undervisningen. Värdefulla synpunkter bör kunna påräknas från skolläkaren, skolpsykologen, skolkuratorn och skolsköterskan. Även specialister från samhället utanför skolan, t. ex. annan läkare, polis, socialvårdspersonal, företrädare för nykterhetsrörelse och länkorganisationer, bör kunna berika undervisningen genom kortare stimulerande inslag eller genom att ställa sig till

Undervisning 133

förfogande för intervjuer. Vidare är det angeläget, att skolan intimt samarbetar med elevernas föräldrar samt med företrädare för olika samhällsorgan och organisationer. Man kan slå fast att det citerade stycket ur Lgr 69 liksom övriga anvisningar i allt väsentligt stämmer överens med utredningens uppfattningar. Det är också ostridigt att det ijämförelse med tidigare anvisningar innebär en modernisering och förbättring av föreskrifterna om alkoholundervisningen. Framför allt är det betydelsefullt att undervisningen om alkohol med denna läroplans införande blivit obligatorisk på samtliga stadier i grundskolan.

13 .2.1 Ungdomens alkoholbeteende

APU har i annat sammanhang (kap. ll s. 102 f.) föreslagit att alkoholpolitiken när det gäller ungdomen skall verka för att någon konsumtion av betydelse ej förekommer under uppväxttiden. (Resoneutvecklas och motiveras utförligt på sidorna 94 och 95 i manget nämnda kapitel). Läroplanen föreskriver att ”Undervisningen om alkohol, narkotika och tobak har till uppgift att ge eleverna förutsättningar att både principiellt och i konkreta valsituationer självständigt och under ansvar ta ställning till eget bruk. Med välgrundad och utförlig motivering måste skolan samtidigt klart och entydigt framhålla det positiva värdet i att man i första hand under uppväxtåren helt avstår från bruk av alkohol och tobak.” Med i stort sett likvärdiga formuleringar uttrycker APU och Lgr 69 här en allmänt godtagen, mycket restriktiv hållning när det gäller alkoholbruk bland barn och ungdom. APU har inte ansett det motiverat ordval utan förutsätter att SÖ kommer att att i detalj granska läroplanens se över detta med anledning av vad statsmakterna beslutar om riktlinjer och mål för alkoholpolitiken. Vissa punkter skall dock behandlas i det följande. Genom uttrycket i första hand under uppväxtåren helt avstår från bruk av alkohol” anger Lgr 69 att absolutism är av positivt värde även i Den aktuella formuleringen bör inte tolkas så att skolan fortsättningen. tar ställning för helnykterhet. Läroplanen säger endast att det ensidigt värdet härav skall framhållas. Helnykterhet behöver således ej positiva utom i sådana situationer som ställer särskilda krav anges som nödvändig på reaktionsförmåga och omdöme, jfr även kap. 11 s. 92. fakta och övriga överväganden rörande ungdomens alko- Tillgängliga holbruk leder alltså till en mycket restriktiv hållning gentemot alkoholkonsumtion under uppväxtåren. Denna kommer till uttryck bl. a. genom l8-årsgränsen vid försäljning av mellanöl och alkoholservering på restauvilket kan ses som en konkretisering av samhällets syn på rang ungdomens alkoholbruk. Det av APU formulerade målet att verka för återhållsamma alkoholvanor bör även ses mot bakgrund av de Sociologiska undersökningarnas resultat rörande För flertalet alkoholbrukare når ungdomsgruppema. konsumtionen 20-årsåldern. Man antar att detta kan en topp omkring förklaras bl. a. av att ekonomin tillåter större konsumtion än tidigare

134 Undervisning

resp. senare, och av att vissa speciella normer och attityder av starkt tillåtande karaktär dominerar i denna åldersgrupp. (Jfr kap. ll s. 95). Det blir därmed av stor betydelse att, med utgångspunkt i dessa faktiska förhållanden, på olika vägar söka begränsa de risker som ett mycket stort antal ungdomar utsätts för under de senare skolåren och tiden närmast därefter. Den roll skolan här kan spela är i första hand informationsförmedlarens. I den mån attityder och normer påverkas av de kunskaper skolan förmedlar bidrar undervisningen även till förändringar därvidlag. Framför allt torde denna påverkan ske genom att eleverna blir medvetna om vilka risker alkoholbruk innebär. Hur man kan bedöma dessa risker och vilka påverkansfaktorer och förhållanden i övrigt som avgör alkoholbeteendet hör också till de kunskaper som kan antas ha effekt och på normer attityder. När läroplanen, både inledningsvis och senare, reservationslöst talar om att undervisningen skall ge eleverna förutsättningar att självständigt ta ställning till eget och andras bruk måste man emellertid även beakta att en rad andra faktorer påverkar ett sådant beslut. Elevernas ställningstagande formas till övervägande delen av omgivningen utanför skolan och kanske främst av kamratgruppens och föräldrarnas attityder och beteenden, bl. a. därför att barnen där får modeller för sitt alkoholbeteende, något som skolan inte kan tillhandahålla. På längre sikt bör dock skolans undervisning kunna påverka även dessa omgivande grupper genom att nya generationer med fördjupade kunskaper i alkoholfrågan lämnar skolan. Även samverkan med grupper utanför skolan har stor betydelse härvidlag. (Se vidare 132.4.) Uppenbarligen befinner sig också många, både vuxna och elever, socialt eller på annat sätt, i en sådan situation att någon verklig valfrihet grundad på insikt om respektive preparats verkningar inte föreligger. Detta gäller t. ex. många som använder alkohol som flyktmedel från en för dem svåruthärdlig social verklighet men kan också vara fallet för dem som vistas i miljöer med starkt grupptryck till förmån för storkonsumtion samt även för andra som av olika skäl inte nås av eller har svårt att tillgodogöra sig informationen om alkoholens skadeverkningar. Undervisning om alkohol som inte tar hänsyn till dessa grundläggande förhållanden måste betecknas som verklighetsfrämmande. Målet för undervisningen måste enligt APU: s uppfattning vidgas till att även göra eleverna medvetna om att alkoholpolitiken har nära samband med allmänpolitiska och socialpolitiska sammanhang. Först mot denna bakgrund blir det också meningsfullt att analysera och diskutera det komplicerade orsaksmönstret bakom såväl bruk som missbruk. Det sagda innebär inte något förringande av betydelsen av att skolan ger kunskaper och försöker påverka attityder i alkoholfrågan. Det innebär endast en nödvändig markering av att effekten därav har sina gränser. Lika felaktigt som det varit att under lång tid underlåta att satsa på skolan lika felaktigt skulle det vara att söka inge överdrivna föreställningar om skolans möjligheter att lösa alkoholfrågan om den blott får resurser. Hittills har skolans undervisning obetridligen haft en

SOU 1974: 91 Undervisning 135

ganska blygsam effekt på enskilda individers alkoholbeteende. Till en viss del beror detta på att andra faktorer än skolans verksamhet väger tyngre, men säkerligen till en betydande del på att skolans undervisning varit bristfällig, vilket i sin tur berott på en närmast obefintlig lärarutbildning i alkoholfrågan. Bristen i fråga om undervisning och lärarutbildning måste rättas till för att möjlighet att spela sin avsedda roll i ge skolan sammanhanget.

13.2.2 Kunskaper om alkoholfrágan hos barn och ungdom

När det gäller vilka kunskaper om alkohol som skolan skall förmedla bl. a. för att söka påverka alkoholbeteenden enligt ovan innehåller läroplanen och supplementen utförliga förteckningar samt även anvisningar angående i vilka sammanhang, på vilket åldersstadium etc. som detta skall ske. Det finns ingen anledning att här gå in på en detaljgranskning av dessa eller den metodik som rekommenderas. (Se bilaga 1.) Utredningen finner det dock motiverat att kraftigt stryka under vikten av att undervisningen om alkohol och dess verkningar sätter in innan bruk blir aktuellt. av att kunskaps- och något av betydelse (Vikten attitydpåverkan sker tidigt betonas också i SÖ-rapporten 4/1973, Tonåringar och normer, s. lll.) Ett minimikrav på skolans undervisning är att ingen elev skall löpa risk att skada sig själv eller andra till följd av som beror i undervisningen om alkoholens okunnighet på brister verkningar. Detta mål måste förenas med målet att ge för resp. ålderskategori anpassad alkoholkunskap. Jämfört med en äldre typ av innebär detta bl. a. att studiet av långsiktiga effekter tonas undervisning ner till förmån för meddelande av kunskaper om alkoholens verkningar vid enstaka konsumtionstillfällen, i situationer som är på kort sikt, aktuella för den kategori det handlar om etc. bör dock ej enbart inriktas på att framhålla risker och Undervisningen skadeverkningar även om dessa av naturliga skäl måste få en framträdande plats. Den bör utgå från att många människor i olika sammanhang effekter av sitt alkoholbruk eller finner sin alkoholupplever positiva konsumtion skadefri. Med utgångspunkt däri tas upp att man å andra sidan ofta förbiser objektivt konstaterbara, negativa effekter av kortare eller längre varaktighet. I enlighet med vad ovan sagts om mål för alkoholpolitiken beträffande ungdomen och med hänsyn till vad man vet om alkoholbrukets utbredning i den aktuella åldersgruppen behandlas och varningssignaler samt samhällets och skolans tillvänjningsrisker resurser för att dem som har alkoholproblem. Mot en sådan hjälpa

bör en diskussion om olika attityder till alkoholkonsumtionen

bakgrund kunna vara en god hjälp vid elevens eget ställningstagande. narkotika och tobak. I Läroplanens anvisningar gäller både alkohol, den mån man anlägger ett mera socialt, mindre hälsoupplysningsbetonat och narkotika framstår det också allt klarare att perspektiv på alkohol dessa både i väsentliga avseenden helt skiljer sig från tobaken och därmed I fråga om motiveringarna för att behandla sammanhängande problem.

136 Undervisning

alkohol, narkotika och andra liknande preparat samtidigt vill utredningen betona betydelsen av att man först därigenom kan anlägga en helhetssyn på de sociala problem som är förknippade med alkohol- och narkotikafrågorna. I prop. 1972: 61 (s. 20) har syftet med upplysningskampanjen om alkohol- och narkotikaproblemen formulerats sålunda:

Upplysningen bör syfta till att dels sätta in alkohol- och narkotikaproblemen i deras sociala sammanhang, dels vidga medvetenheten om att människors sociala svårigheter måste mötas med öppenhet och vilja till solidariska insatser, dels medverka till en sådan förändring i synen på de alkohol- och narkotikaskadade att deras delaktighet i den samhälleliga gemenskapen tryggas.

Upplysning med detta syfte bör ingå även i skolans undervisning om alkohol och narkotika. Även om det sålunda i långa stycken är fördelaktigt att behandla alkohol- och narkotikaproblemen samtidigt får man dock inte bortse ifrån, att alkoholbruket inom vida gränser är socialt godtaget medan icke-medicinskt narkotikabruk är förbjudet i lag. Integrationen mellan de båda områdena kan bl. a. därför inte bli total.

13.2.3 Gymnasieskolans undervisning om alkohol

Som framgått av kap. 7 s. 189 har undervisningen om alkohol i gymnasiet inte rangen av huvudmoment såsom är fallet för grundskolans del. Innebörden av detta blir att ett stort antal elever kan passera igenom gymnasieskolans olika linjer utan att möta ytterligare information om alkohol utöver den som getts i grundskolan. Visserligen förekommer momentet alkohol i en rad ämnen men i så begränsad utsträckning och med en sådan utformning att resultatet måste bli otillfredsställande och framför allt ojämnt. För att i viss mån råda bot på missförhållandena i detta avseende har SÖ utfärdat ett särskilt nummer av Aktuellt från skolöverstyrelsen (1972/73 nr 57. Undervisning om alkohol, narkotika och tobak i gymnasieskolan. SÖ 1973-01-29, se bilaga 2). Efter en sammanställning av det formella underlaget (anvisningar för de olika ämnena) för denna

undervisning konstaterar skolöverstyrelsen att ANT-undervisning”

endast i vissa fall kan ges i tillfredsställande omfattning, som t. ex. på vårdlinjen och vid specialkurser inom vårdområdet (s. S). Att undervisning inte meddelas i tillräcklig utsträckning kan utläsas av vissa ANT = alkohol, undersökningar, jfr kap. 7 s. 192. Mot denna bakgrund rekommenderar narkotika, tobak.

SÖ att man någon gång ger en samlad presentation av ANT-frågorna t. ex.

2 Halv dag (ev. hel) genom att anordna koncentrationshalvdagar kring detta ämne samt ägnas helt åt studium

utnyttja timmar till förfogande? Fyra till sex lektioner per läsår anges

av ett särskilt ämne eller tema. För- och som lämpligt. Man ger också förslag till mål och innehåll för denna efterarbete kan för- med metodiska och Utan undervisning utförliga anvisningar förslag. läggas till ett eller tvivel skulle det vara fördelaktigt om anvisningar av liknande art togs flera ämnen på ordinarie schematid. fram för grundskolan. Särskilt de specificerade mål- resp. innehållsangi-

Undervisning 137

velserna samt huvuddelen av de konkreta metodiska anvisningarna är föredömliga. Däremot måste man konstatera att de sålunda utfärdade anvisningarna endast år rekommendationer. (I övriga fall är det önskvärt att eleverna under varje läsår får en mera samlad presentation av någon gång ANT-frågorna.) Aktuellt från SÖ 1972/73 nr 57 ger ingen som helst för att alkoholfrågan får en tillfredsställande behandling och dess garanti största värde ligger måhända i det inledningsvis citerade konstaterandet på s. 5 i publikationen. En så klar medvetenhet hos SÖ om bristerna härvidlag måste betraktas som en gynnsam jordmån för en förändring av i en sådan riktning att frivilliga och provisoriska åtgärder av läroplanerna den typ som föreslås blir överflödiga. Genom kompletterande anvisningar i samband med pågående läroplansöversyn bör undervisningen om alkohol göras obligatorisk inom minst ett Samhällsorienterande och ett naturorienterande ämne vilka väljs så att ingen elev, oavsett linje, kan gå igenom gymnasieskolan utan att få en adekvat påbyggnad på de kunskaper, färdigheter och attityder i ämnet som grundskolan har gett. APU föreslår alltså den ändringen inuvarande ordning att undervisning om alkohol obligatoriskt skall meddelas på samtliga utbildningslinjer i gymnasieskolan. Mål och innehåll framgår av ASÖ 1972/73 nr 57, se bilaga 2.

l3.2.4 Samverkan skola - hem - elever - samhälle betonas av samverkan med föräldrar och elever I läroplanen betydelsen och med i frågor som rör undervisningen och dessas organisationer skolans verksamhet i övrigt. Undervisningen om alkohol är ett exempel där många föräldrar och elever kan ha ett personligt på ett område engagemang som gör att de upplever skolans verksamhet som kontroversielLRedan detta gör ett förtroendefullt samarbete och intim kontakt hem-skola liksom det ställer större krav än normalt på nödvändig, samverkan med eleverna vid planeringen av undervisningen. Än viktigare är dock att förutsättningar skapas för ett förtroendefullt. samarbete i de situationer där kontakten föranleds av att eleven drabbats av sociala där antingen hans eget missbruk eller missbruk i problem hemmiljön ingår i bilden. Elevens välfärd står här i centrum för skolans aktivitet och det kan inte nog understrykas hur viktigt det därvid är att skolan har skaffat sig en god bild av och en god kontakt med elevens totala miljö. Skolan måste ses som en integrerad del av denna totala miljö och måste ständigt vara öppen för att i förtroendefull samverkan med och sitt innehåll så att dess övriga parter anpassa sina verksamhetsformer mål för individens utveckling verkligen kan uppfyllas. Det övergripande bör observeras att skolmiljön som sådan ibland kan vara en av de faktorer som leder till en missanpassning som tar sig uttryck i t. ex. alkoholmissbruk. Denna risk torde i många fall kunna undanröjas om ansvariga lärare har god kännedom om elevens situation i dess helhet och kan anpassa sitt handlande därefter. Samverkan med eleverna syftar bl. a. till att klargöra för dem att i

138 Undervisning

arbetet med alkoholfrågan etc. är eleven i centrum för ett positivt intresse. På högre åldersstadier bör eleverna själva kunna bidra till utformningen av undervisningen. I feriekurser för lärare, som gäller sådana problem som alkoholfrågan, borde det vara självklart att representanter för elever och föräldrar inbjuds delta. Beträffande samverkan med eleverna rörande själva undervisningens uppläggning bör denna ske på samma sätt som anbefalls för all övrig undervisning i nu gällande läroplaner. Det bör dock framhållas att vinsterna med en sådan samverkan torde vara större i sådana avsnitt där kontroversiella frågor behandlas och där elevernas eget beteende nu och i framtiden ställs under debatt. Det bör alltså tillmätas synnerlig vikt om eleverna själva framställer önskemål att vissa problem eller kursmoment skall behandlas speciellt utförligt. Till samverkan kan också föras frågan om skolans engagemang i elevernas fritid. Utredningen vill därvid starkt understryka vad som sägs i Lgr 69 II ANT s. 6: Skolan måste också genom konkreta insatser av elevvårdande karaktär bejaka behovet av gemenskap och självförverkligande. Frågor om skolungdomars fritidssysselsättning bör sålunda beaktas av skolans ansvariga. Kontakten mellan skolan och ungdomarnas fritidsmiljö är därvid väsentlig. Möjligheter måste skapas för skolan att i betydligt större utsträckning än nu initiera och stimulera alternativa fritidssysselsättningar. Det är i vart fall sannolikt att dessa, om de görs tillräckligt attraktiva, kan få en starkare effekt på alkoholbeteendet än en aldrig så effektiv undervisning ensam kan åstadkomma. Föreningslivet inom skolan synes ha fått minskad omfattning. Det torde inte heller leda till målet att kraftigt satsa på föreningsliv etc. inom skolan. Betydligt mer angeläget förefaller det vara att elevernas delaktighet i utanför skolan verksamma gruppers, föreningars och organisationers arbete stimuleras. Aktiviteten får därmed betydelse och varaktighet långt utöver skolåren, eleverna får kontakt med andra ålders- och intressegrupper än de normalt möter i skolan och i det hela främjas en rad av de övergripande mål som anges i läroplanen. För detta ändamål måste bl. a. en utökad samverkan med grupper, föreningar och organisationer samt berörda samhällsorgan åstadkommas. Representanter för dessa måste på ett naturligt sätt inlemmas i undervisningen och denna sektor av samhällslivet ägnas ett utrymme som motsvarar dess betydelse. Frågor som rör elevernas fritidssysselsättning måste bli en viktig del av undervisningen på alla åldersstadier. APU föreslår med stöd av det anförda att skolan i betydligt större utsträckning än nu söker stimulera eleverna till alternativa fritidssysselsättningar. Det förutsätts därvid en intim samverkan med organisationer och övriga samhällsorgan som är berörda. Sådan samverkan är oundgänglig även när det gäller elever som har alkoholproblem.

Undervisning 139

13.3 Lärarutbildningen

Nykterhetskommittén fann vid sin genomgång av undervisningsområdet för alkoholfrågan dels att då gällande föreskrifter var alltför vaga, dels att undervisningen i den mån den förekom ofta var synnerligen bristfällig. Som huvudorsak till detta anförde nykterhetskommittén den mycket otillfredsställande lärarutbildningen. Bestämmelserna angående undervisning om alkohol har sedan dess i Lgr 69 för hela grundskolan fått en sådan form att undervisning måste ske och detta efter ganska preciserade riktlinjer. Det hävdas ibland, med hänvisning till bl. a. det ökande alkoholmissbruket bland skolungdom att skolan helt har misslyckats med att påverka utvecklingen i önskad riktning. Riktigare vore att säga, att skolan aldrig på allvar har försökt och ej heller haft möjligheter därtill på grund av lärarnas mycket varierande utbildning på detta område. De saknar i stor utsträckning både kunskaper om ämnesstoffet och kännedom om lämplig undervisningsmetodik. Under sådana omständigheter är det förklarligt att ämnet ofta över huvud taget ej berörts, och att den undervisning som bedrivits ofta har varit kvantitativt och kvalitativt otillfredsställande. Att förhållandena är sådana bestyrks dels av uppgifter från elever, dels av enkäter bland lärarna själva. Detta utesluter givetvis ej att många lärare har lagt ned ett skickligt och energiskt arbete på undervisningen i dessa frågor.

13.3.1 Grundutbildningen grundskolans högstadium och i

Ämneslärarutbildning (ämneslärare pâ

gymnasieskolan) Förhållandena inom lärarutbildningen ger tillräcklig förklaring till det otillfredsställande kan belysas genom en granskning av läget. Situationen biologilärarutbildningen vid universiteten. I denna har länge helt saknats allt som rör människans hälsovård. Första försöket att fylla detta tomrum gjordes i början av 1940-talet i Lund. På begäran av studerande anordnades då en s. k. hygienkurs, där även några timmar ägnades åt alkohol och Kursen omfattade 20 timmar och var alkoholproblem. kunskaper förekom ej. Denna kurs frivillig. Något prov på inhämtade uppfattades av de intresserade studenterna som början till en utveckling, som så småningom skulle ge en tillfredsställande utbildning på detta område. har svikits. Efter 25 år var kursen i Lund till Förhoppningarna omfattningen oförändrad och utan någon tentamen. År 1953 blev den dock obligatorisk för blivande lärare i biologi och samtliga universitet gav kurser av samma storlek, Göteborg därutöver en något större frivillig. Numera heter kursen medicinsk orientering och är obligatorisk för alla blivande biologilärare och omfattar ca 40 timmar (2 poäng). att en sådan tingens ordning ofta medförde både Det är förståeligt, bristfälliga kunskaper och en felaktig inställning hos de blivande mycket biologilärarna. En obetydlig och helt otillräcklig kurs, utan kunskapsprov

140 Undervisning

och utan påvisbar betydelse jämfört med de andra kursavsnitten, producerar motsvarande inställning hos den studerande gentemot kursens ämnesområde. Han medförde från universitetet en mer eller mindre medveten uppfattning, att dessa delar av ämnet, dvs. alkohol, tobak, narkotika m. m., är av mindre vikt jämfört med annan biologi och i första hand borde hoppas över i fall av tidsbrist. Det blev för honom naturligt att t. ex. på gymnasiet helt nonchalera dem till förmån för rent teoretiskt intressanta moment av typen kryptogamernas generationsväxling eller gälbågamas skiftande öden. Denna inställning förstärktes givetvis av att han var medveten om sina bristande kunskaper om alkoholproblemen, kände olust vid tanken på elevernas frågor och ej trodde sig om att kunna bemöta deras invändningar. Kanske hade de få timmarna i universitetsstudierna ej ens lyckats avlägsna den omoget studentikosa inställning till alkohol som omöjliggör allvarligt engagemang. Resultatet av en sådan utbildning blev att ständigt nya generationer av biologilärare startade sin lärarbana utan tillräckliga förutsättningar att kunna uppfylla skolans mål i detta avseende och att ständigt nya årgångar av elever lämnade skolan med otillräcklig insikt i de problem, som alkoholen skapar för samhälle och individ. Detta är en cirkel som måste brytas.

Klassläramtbildning (lärare på grundskolans lág- och mellanstadium) Även i klasslärarutbildningen har alkoholmomentet fått ett mycket blygsamt utrymme. För många nuvarande klasslärare har hela utbildningen bestått i en gästföreläsning omfattande en dubbeltimme i storklass. Därutöver har vissa lärare i t. ex. biologi och samhällskunskap - så långt omständigheterna medgivit - meddelat reguljär undervisning och metodik på detta område. De svårigheter som här möter får man en föreställning om, när man betänker, att de tidigare berörda lärarna - i t. ex. biologi med den s. k. hygienkursen som i regel enda utbildning - har varit blivande klasslärares lärare vid seminarier och lärarhögskolor. För dem som velat meritera sig för lektorstjänst har specialisering kunnat ske inom ett flertal sektorer av biologin anmärkningsvärt nog dock inte inom den humana sektorn. I det avsnitt som gäller människans hälsa inklusive alkoholfrågan saknas fortfarande möjlighet till meritering av ovan nämnd art. Den bristfälliga utbildningen vid universiteten leder sålunda till en lika bristfällig utbildning av klasslärare, med resultat att dessa lärare i realiteten kommer att sakna förutsättningar att uppfylla de krav, som nu gällande läroplan och andra föreskrifter ställer beträffande alkoholfrågans behandling på resp. åldersstadium. Ovanstående genomgång har begränsats till ett enda ämne - biologi. Förhållandena är likartade i övriga universitetsämnen för blivande lärare. I t. ex. samhällskunskap, som för de flesta elever är det enda ämne som representerar den sociala aspekten på alkoholfrågan, är det ännu

Undervisning 141

sämre sörjt för lärarnas grundutbildning. Bristerna kvarstår även i de senaste universitetsstudieplanerna.

Metodik- och elevvárdsaspekter

Om det har varit och fortfarande är illa ställt med den ämnesteoretiska lärarutbildningen för både klass- och ämneslärare så är det inte mycket bättre i fråga om de övriga komponenter som anses erforderliga i en relevant lärarutbildning. Viktigast av dessa är utan tvivel den elevvårdsaspekt som kan aktualiseras dels av att eleverna själva hamnar i missbruk, dels av att många elever kommer från miljöer som präglas av bl. a. ett mer eller mindre allvarligt missbmk. I båda fallen är eleven iverkligt behov av stöd och hjälp. Skolans kurativa och hälsovårdande organ, vid behov i samverkan med berörda samhällsinstitutioner, fyller förvisso en viktig del av dessa funktioner men ofta måste läraren av en rad olika skäl hantera problemen själv. De krav detta ställer motiverar att avsevärd tid ägnas åt hithörande problem i den grundläggande praktiska utbildningen för alla lärare. Alkoholundervisningens metodik ägnas f. n. knappast någon tid alls, men måste uppmärksammas betydligt mera, inte minst beroende på den närmast totala bristen på lämplig litteratur i ämnet.

Genomförda förändringar vid Iärarhögskoloma Under utredningens gång har i samarbete mellan APU och SÖ:s för översyn av skolans undervisning om alkohol och arbetsgrupp narkotika bedrivits viss försöksverksamhet med en kurs om alkohol, narkotika och tobak för blivande klass- och ämneslärare vid lärarhögskolan i Göteborg läsåret 1967/68. Den omfattade 8 elevtimmar och ett absolut minimikrav för att göra lärarna skickade att ansågs täcka läroplanens krav. För ämneslärarna koncentrerades arbetet på uppfylla medan klasslärarnas kurs berörde även ämnesteori och elevvårdsaspekten Dessa kurser permanentades under de därpå undervisningsmetodik. läsåren och gavs vid samtliga lärarhögskolor, men oftast med följande lägre (ibland väsentligt lägre) timtal trots att SÖ: s utfärdade anvisningar torde ha inneburit obligatoriskt 8 timmar. Lärarkandidaternas reaktion var positiv. Numera ny studieplan för klasslärarutbildningen i vilken gäller bestämmelser återfinns som reglerar undervisningen om alkohol, narkotika och tobak. timtal är inte fastställt utan detta skall ske i Något samband med den samplanering som äger rum mellan de ämnen inom vilka alkohol, narkotika och tobak skall behandlas. Som framgår av 3 ansluter sig denna studieplan väl till 8-timmarskursen och till Bilaga föreskrifterna om elevundervisning i Lgr 69. De normalstudiegångar som har utarbetats på grundval av studieplanen prövas f. n. Utfallet av något års praktisk tillämpning av den nya utbildningen bör noggrant utvärderas genom den ansvariga myndighetens försorg så att man snabbt kan korrigera och komplettera där det visar sig

142 Undervisning SOU 1974: 91

behövas. Redan nu kan sägas att inte heller denna utbildning utgör mer än ett absolut minimum och motsvarar i allt väsentligt den provisoriska B-timmarskursen för blivande klasslärare. Det är svårt att se hur kraveni Lgr 69 skall kunna uppfyllas av en lärare som haft mindre än l0 undervisningstimmar till förfogande för att förvärva kunskaper och

färdigheter när det gäller såväl ämnesteori, metodik som elevvârdsaspek-

ter på detta komplicerade område. Då det gäller ämneslärarutbildningen kvarstår officiellt den elevvårdsoentrerade 8-timmarskursen men här måste omedelbara åtgärder vidtas för att garantera dels att den verkligen omfattar 8 timmar vid samtliga lärarhögskolor, dels att dessa 8 timmar disponeras på sådant sätt att diskussioner och gruppaktiviteter möjliggörs. Bristerna i fråga om ämnesteoretisk bakgrund är här fortfarande det stora problemet.

Kommande förändringar APU avstår från att lägga fram detaljerade förslag till lärarutbildning utöver de synpunkter som har lämnats i detta avsnitt. En gemensam arbetsgrupp för SÖ och UKÄ (LANT) undersöker f. n. dessa problem och väntas lägga fram förslag inom kort.

l3.3.2 Fortbildningen Av föregående avsnitt torde framgå att det föreligger ett ackumulerat behov av fortbildning för alla lärarkategorier, eftersom man praktiskt taget aldrig har haft en tillfredsställande grundutbildning. De hittillsvarande sommarkursema kan ej anses ha täckt behovet härvidlag, även om de självfallet utgjort ett värdefullt komplement. Det kommer att dröja avsevärd tid innan de ovan föreslagna inslagen i grundutbildningen får full effekt. Behovet av fortbildning på detta område accentueras också av alkoholvanornas utbredning och den markanta förskjutning nedåt i åldersgrupperna som ägt rum t. ex. för fylleriförseelserna. Bland annat CAN har gjort en förtjänstfull insats ien svår situation och genom feriekurser och materialproduktion bidragit till att täcka luckor i utbildningen för ett stort antal lärare, men det rör sig ändock här om en ganska blygsam andel av det totala antalet. Något detaljerat förslag till åtgärder på fortbildningens område kan ej presenteras hår, men i princip bör alla lärare i biologi resp. samhällskunskap och socialkunskap, vilkas -grundutbildning utgörs av den nu gällande eller äldre, snarast möjligt beredas tillfälle till utbildning av minst den omfattning de hittillsvarande sommarferiekurserna haft (30-35 timmar). Detta krav blir än mera nödvändigt när alkoholundervisningen genom Lgr 69_ nu införts som huvudmoment i dessa ämnen. För klasslärarstadierna bör i konsekvens härmed motsvarande utbildning ges åt dem som avses fungera som huvudlärare i samhälls- resp. naturorienterande ämnen. Särskilda åtgärder måste med det snaraste vidtas för att utbilda

Undervisning 143

lärarutbildarna. Detta torde i första hand kunna ske inom ramen för de s. k. lärarutbildarseminarierna. Det studiematerial för fortbildning rörande alkohol, narkotika och tobak har utarbetats vid lärarhögskolan i Umeå som på SÖ:s uppdrag förefaller f. n. väl kunna sin uppgift i flera av de avseenden som fylla berörts ovan. Dessutom är det i långa stycken utan tvivel ett utmärkt läromedel för samt en god utgångspunkt för en grundutbildningen av läranitbildarna. SÖ bör närmare överväga hur grundutbildning garantier skall skapas för att detta material snabbt ställs till förfogande för skolans lärare i den utsträckning och till de delar de är direkt berörda som resp. avsnitt av materialet behandlar. av de problem Stor vikt bör i detta sammanhang också tillmätas de sedan några år i till varje länsskolenämnd verksamma kontaktpersonerna röanslutning rande denna undervisning. Dessa skall bistå de enskilda skolornai frågor beroendeframkallande medel - audivisom rör ge tips om litteratur, suella hjälpmedel, utställningar, föredragshållare, anordnande av studiedagar etc. Det torde vara för tidigt att nu uttala sig om de konkreta resultat som kan uppnås genom deras verksamhet, men av de erfarenheter som hittills har vunnits kan man utan tvekan dra den slutsatsen att de fyller ett verkligt behov och förtjänar ett helhjärtat stöd från regionala och lokala skolmyndigheters sida.

l3.3.3 APU: s förslag om lärarutbildningen

Med stöd av det anförda föreslår APU sammanfattningsvis följande:

l. Arbetet med LANT fullföljs snarast möjligt med beaktande av ovan anförda synpunkter. 2. Den del av ämneslärarutbildningen om alkohol som förläggs till den koncentreras på elewårdsaspekterna. För praktiska lärarutbildningen detta ändamål bibehålls tills vidare den elevvårdscentrerade 8-timmarskursen för alla blivande ämneslärare enligt ursprunglig organisationsplan. Inom de ämnen där undervisning skall ske ges särskild metodikutbildning för vilken anvisningar snarast utarbetas. 3. Utfallet av de normalstudiegångar som utarbetats på grundval av gällande utbildningsplan för klasslärarutbildning bör noggrant utvärderas. Denna utvärdering bör ta sikte på den totala utbildningens att tillgodose kraven i gällande läroplan angående undermöjligheter visning om ANT och elewårdsfrågor i anslutning till ANT. lärare i biologi, samhällskunskap och socialkunskap bereds 4. Samtliga snarast tillfälle till en fortbildning i den omfattning med möjligt avseende som de nuvarande feriekurserna har på tid och innehåll timmar). Huvudlärare i samhälls- resp. naturorienterande (30-35 ämnen på klasslärarstadierna bereds samma utbildning. vidtas för att utbilda och fortbilda lärarutbil- 5. Skyndsamma åtgärder darna i dessa frågor.

144 Undervisning

13.3.4 Kostnadsberäkning av APU: s fötslag om läraru tbildningen

Förslagen i punkterna l-3 medför inga extra kostnader. Utarbetandet av de metodiska anvisningarna enligt punkt 2 torde kunna ske inom ramen för SÖ: s normala verksamhet. Under punkt 4 föreslås en kompletterande utbildning som omfattar både ämnesteori och metodik för lärare i gymnasie- och grundskola i ämnena biologi, samhällskunskap och socialkunskap samt för huvudlärare i orienteringsämnen på grundskolans låg- och mellanstadium. Under punkt 5 föreslås skyndsamma åtgärder för att utbilda och fortbilda lärarutbildarna. Dessa förslag torde komma att kräva kostnader enligt nedan.

Utbildning av lärare i biologi, samhällskunskap etc. Sådan utbildning är aktuell för ca 3 500 lärare i läroämnen på grundskolans högstadium och i gymnasieskolan samt för uppskattningsvis ca 2 000 huvudlärare på låg- och mellanstadiet? Den utbildning som föreslagits för dessa kategorier kan genomföras som 5-dagarskurser i grupper om 40 deltagare. Detta kräver 140 kurser till en kostnad av högst 40 000 kr./kurs. Studiematerial finns i stor utsträckning tillgängligt, bl. a. i form av färdigt fortbildningsmaterial, och kostnaderna för detta har inkluderats i kurskostnaderna ovan. Totalkostnaden för denna typ av utbildning blir därmed ca 5,6 milj. kr. Redan tillgången på lämpliga kursledare/lärare gör att denna utbildning måste slås ut över en längre tidsperiod. Till en kostnad av ca 1,1 milj. kr. per år torde dock denna utbildning kunna genomföras under en femårsperiod. Eftersom fortbildning på ferietid inte är obligatorisk måste den genomföras på terminstid, förslagsvis i samma ordning som utbildningskompletteringen för vissa gymnasielärare i samband med den nya läroplanens genomförande. Skulle detta visa sig ogenomförbart för vissa av de här berörda grupperna bör man pröva möjligheterna att lägga samman studiedagar och ev. fördela utbildningen på två omgångar för att undvika vikariekostnader. Det bör dock observeras att studiedagarna i stor utsträckning behövs och redan är intecknade för aktuella fortbildningsbehov av annat slag varför den här föreslagna kompletteringen av lärarnas utbildning inte till någon större del kan genomföras med utnyttjande av studiedagstid. Å andra sidan torde många större kommul Som underlag för be- ner kunna organisera vilket avsevärt minskar kursutbildningen lokalt, räkningarna rörande antal berörda lärare har kostnaderna. Angivna belopp bör därför betraktas som absoluta maximiutnyttjats: SCB Infor- tal. mation i prognosfrågor. 1972: 8 tabell 8: 12 a. Utbildning av [drar-utbildare Siffrorna har justerats något uppåt med hän- Sådan utbildning aktuell för ca 100 lektorer i ämnestori och/eller syn till examinationen fram t. 0. m. läsåret ämnesmetodik samt 30 metodiklektorer från låg- resp. mellanstadiet 1973/74. Antalet hu- (orienteringsämnenas metodik). vudlärare på låg- och mellanstadiet är upp- Utbildningen kan genomföras som en kombination av självstudier och skattat. utnyttjande av de s. k. lärarutbildardagarna. De senare kräver inga extra

Undervisning

kostnader. Som studiematerial kan utnyttjas bl. a. redan producerat fortbildningsmaterial rörande ANT och kostnaden för detta kan beräknas till 25 kr./deltagare. Kostnaden för detta stannar därmed vid 3 250 kronor. För dem som är ansvariga för den ämnesteoretiska utbildningen rörande ANT fordras dessutom en mera omfattande motsvautbildning rande den som ovan föreslagits för samtliga lärare i närmast ansvariga ämnen. Denna kan genomföras utbildning som ett lärarutbildarsymposium vilket med ca 30 deltagare drar en kostnad av 30 000 kronor förutsatt att det kan förläggas till ferietid. Båda de här föreslagna åtgärderna bör företas snarast och medför en sammanlagd kostnad av ca 33 000 kronor.

Sanzmarzlagda kostnader för den föreslagna utbildningen Utbildning av lärare i biologi, samhällskunskap etc. 5 600 000 kr. Utbildning av lärarutbildare 33 000 kr.

Summa kostnader 5 633 000 kr.

Kostnader per år under en S-ârsperiod År l l 133 000 kr. Åren 2-5 l 100 000 kr.

13.4 Läromedel

Mot bakgrund av vad som ovan sagts om bl. a. lärarutbildningssituationen och med tanke på de krav den här förordade för målsättningen undervisningen om alkohol ställer, blir kraven på kvantitet och kvaliteti fråga om läromedel starkare än i kanske något annat moment. De krav man måste ställa är i första hand följande: l. Läromedlen bör ansluta mål för

sig till gällande undervisningen

beträffande innehållets art och awägningen mellan olika värderingar. 2. De måste i allt väsentligt utformas så, att de uppfyller målkravet på anpassning till aktuellt åldersstadium och till kravet på en elevaktiverande metodik. Detta gäller naturligtvis all undervisning, men bör tillmätas speciell vikt här. 3. Att förverkliga fastställt mål åvilar läraren. Det är därför inte alltid motiverat att alla använda läromedel utformas så att de till alla delar

täcker innehållet i detta mål. Genom en lämplig och

avvägning sammansättning svarar läraren ensam för att så sker. Till hans ledning skall dock i alla sammanhang klart anges om ett bildband, ljudband etc. behandlar endast en eller ett fåtal aspekter och om möjligt även ges förslag på lämpliga kompletteringar.

lO

146 Undervisning

En mycket viktig uppgift för läromedelsproducenter på detta område är dessutom att utforma hjälpmedlen så, att de presenterar sådant stoff som läraren normalt inte själv kan åstadkomma. I fråga om alkoholundervisningen gäller detta en jämförelsevis betydande del av det stoff som skall behandlas. Produktion och distribution genom ansvariga myndigheters försorg blir här nödvändig. Samma gäller den viktiga frågan att hålla lärarens stoff aktuellt, förse skolorna med information om nya forskningsrön och andra nyheter samt på olika sätt se till att föråldrat stoff och föråldrade hjälpmedel inte vidare används. På den sista punkten torde åtskilligt med det snaraste behöva göras. Produktionen bör också så långt möjligt samordnas med samhällsinformation i övrigt om alkoholfrågan. Skolradio/TV bör kunna bidra med ett ganska omfattande material av den typ som nu produceras inom en rad skolämnen och moment i olika ämnen. Därvid bör särskilt uppmärksamhet riktas på dessa medias möjligheter att erbjuda sådant mer eller mindre exklusivt stoff, som läraren inte själv kan förmedla och presentation av undervisningsinslag som innehåller nya rön och nya metodiska infallsvinklar. Via programhäften erbjuder sig dessutom en god möjlighet att presentera aktuellt källmaterial tillrättalagt för att bearbetas av eleverna själva (t. ex. färska statistiska uppgifter, intervjuer med ledande representanter för olika åsiktsriktningar etc.).

13.4.1 APU:s förslag om läromedlen APU föreslår sammanfattningsvis att läromedel om ANT skall varudeklareras och hållas aktuella resp. produceras i stor utsträckning genom centrala myndigheters försorg, att skolradio/TV: s produktion på detta område utökas, att frågan om former och organisation av produktion och distribution av läromedel på området skyndsamt utreds med sikte på att samordna denna verksamhet med övrig liknande informationsverksamhet, samt att SÖ uppmanas att snarast ta kontakt med läromedelsproducentema för överläggningar om läromedelssituationen då det gäller alkoholfrågan.

13.5 Metodiskt utvecklingsarbete

När det gäller den mera detaljerade utformningen av undervisningen enligt riktlinjer i detta kapitel och i gällande läroplaner anmäler sig en rad önskemål om noggranna analyser av de metoder, som i de konkreta fallen är bäst lämpade att förverkliga de mål som uppställts. Dessa skiljer sig till sin karaktär från andra uppställda mål för skolans undervisning i så avseenden att ett specialinriktat metodiskt utvecklingsarbete är väsentliga nödvändigt. Det måste därför vara en angelägen uppgift att utreda vilka metoder

Undervisning

som har förutsättning att påverka attityder med lång varaktighet i sina ev. effekter på handlingsmönstret. Lika väsentlig är ökad kunskap om vilka förutsättningar eleverna måste ges för att på ett kritiskt sätt kunna bedöma de ofta ensidiga de möter utanför

påtryckningsgrupper skolan

under och efter skolgången. APU vill med stöd_ av det anförda rekommendera att forskningen för att utröna metodeffekter i undervisningen om alkohol stimuleras samt att man därvid prioriterar studier kring långtidseffekter av undervisning och övriga insatser inom skolan och att man arbetar på att utröna vilka insatser som har sådana effekter.

14 Information

14.1 Inledning

Information - eller upplysning - i alkoholfrågor förmedlas på många

olika sätt i dagens samhälle. Utöver massmedias egen produktion sker -

ofta via dessa - insatser från statliga myndigheter och företag samt olika organ inom landsting och kommuner. Därtill kommer den information som genomförs inom eller via nykterhetsrörelsens och andra folkrörelsers organisationer. Med hänsyn härtill har APU under sitt arbete i olika former sökt upprätthålla en bred kontakt med olika intressenter. Detta har - utom genom kontinuerliga underhandskontakter - främst skett dels via några större konferenser under 1967 och 1968, dels i den särskilda referensgrupp som utsågs 1969. l referensgruppen har ingått företrädare för bildningsorganisationerna, Centralförbundet för alkohol- och narkotikaupplysning (CAN), idrottsrörelsen, kommunförbundet, nykterhetsrörelsen, nämden för samhällsinformation, skolöverstyrelsen (SÖ), socialnämnd för - socialstyrelsens hälsoupplysning (h-nämnden) tidigare - Radio styrelsens hälsovårdsupplysningsdelegation (HVUD) Sveriges och Systembolaget. Information kan ha olika syften och funktioner, t. ex. att ge kunskap och att påverka - dvs. att skapa, förändra eller befästa - den enskilda människans inställningar och beteenden. APU behandlar i detta kapitel primärt den information som med användande av allmänna medel bedrivs i dessa syften. Detta innebär att s. k. ”indirekt information behandlas mer perifert och kommersiell information, t. ex. reklam, inte alls. Vad gäller reklamen hänvisas till kap. 20. I syfte att erhålla ett vidgat underlag för bedömning av informationens hittillsvarande roll har APU låtit genomföra två undersökningar. Sålunda har utförts en kartläggning av Information om alkohol från myndigheter, institutioner, organisationer och företag under 1970 och en undersökning av Information om eller med anknytning till alkohol i dags-, populär- och fackpress under 19707 På grund av begränsade

resurser har APU: s intentioner i övrigt avseende bl. a. en motsvarande D°3Sa*_d“5ö1Ei“8a'

har publicerats pa Sms kartläggning av informationsutbudet i radio och TV tyvärr inte kunnat departementens offsetfullföljas. central, Stockholm 1974.

150 Information SOU 1974: 91

14.2 Information - endast ett av flera medel

Som framgår av den historiska tillbakablick som ges i avsnitt 7.2.2 har informationen tillmätts en allt större betydelse när det gäller att nå uppsatta mål för alkoholpolitiken. Sålunda hävdade 1944 års nykterhetskommitté att upplysningsverksamheten borde tilldelas en mer dominerande roll än tidigare i det alkoholpolitiska arbetet; speciellt skulle den rent sakliga upplysningsverksamheten kraftigt stödjas av statsmakterna. En redogörelse för de anslag som därefter för utgått upplysningsverksamhet lämnas i avsnitt 14.3.1. Även senare har åtgärder vidtagits där en bedömning vad gäller informationens betydelse kommit till konkret uttryck. I sitt betänkande Mellanölsfrågan (SOU 1971:66) lade APU fram förslag rörande en speciell informationsinsats som via central samordning skulle ges rikstäckning och genomslagskraft i form av en tidsmässigt samordnad, koncentrerad insats av lokala krafter inom skola, organisationer och företag. I prop. 1972:61 valdes en annan uppläggning och 1972 års riksdag beslutade om ett anslag på 5 milj. kr. för upplysningsverksamhet rörande alkohol, narkotika m. m. under budgetåren 1972/73-1973/74. Statens ungdomsråd utsågs av riksdagen att vara huvudman för denna verksamhet och ålades bl. a. uppgiften att fördela tillgängliga medel. I delrapport I (april 1973) och delrapport II (mars 1974) redogör rådet för hur dessa medel fördelats 0ch__hur verksamheten utformats. Därutöver har riksdagen - - anvisat enligt förslag i 1974 års statsverksproposition ytterligare 2,5 milj. kr. för samma ändamål under budgetåret 1974/75. Enligt APU:s mening är information en nödvändig åtgärd om alkoholpolitikens mål, som de angivits i det föregående, skall kunna realiseras, se kap. ll. Samtidigt bör emellertid betonas att information endast är ett av flera hjälpmedel härför. Det finns iden alkoholpolitiska debatten inslag där tilltron till effekterna av informationsinsatser utgör en mycket dominerande aspekt. En sådan förtröstan synes inte helt välgrundad och utredningen vill med skärpa understryka den fara som kan vara förknippad med att låta olika uppseendeväckande informationsinsatser tjäna som substitut för andra åtgärder av socialpolitisk eller rent alkoholpolitisk art. Informationsinsatsema måste alltså grundas på en realistisk syn på den verkan som kan åstadkommas med dem. Information måste och bör utnyttjas i kombination med andra åtgärder för att uppnå uppställda mål. APU anser emellertid att åtskilliga förändringar måste vidtas i förhållande till den nuvarande informationsverksamheten, om informationen skall kunna spela en väsentlig roll och ge de påtagliga resultat man förväntar. Detta gäller informationen som självständig åtgärd likaväl som nödvändigt komplement till andra åtgärder. Den alkoholpolitiska informationen bör enligt APU: s mening utformas i god samklang med de principiella tankegångar som informationsutredningen presenterade i sitt betänkande Vidgad samhällsinformation (SOU 1969: 48) och som senare låg till grund för riksdagens beslut (prop. 1971: 56) angående ökade insatser på detta område.

Information 151

14.3 Informationens hittillsvarande roll

lnformationens hittillsvarande roll redovisas vad gäller huvudlinjerna i och även dagsläget i avsnitt 7.2.2. Som komplement till utvecklingen som bakgrund för det fortsatta resonemanget och framför allt som detta, underlag för APU:s skall här vissa ytterligare aspekter behandförslag las.

l4.3.1 Omfattning

Den APU låtit genomföra beträffande information om kartläggning alkohol från myndigheter, institutioner, organisationer och företag under 1970 visar att det är ett mycket stort antal instanser som bedriver informationsverksamhet på detta område. Enligt denna undersökning skulle det under 1970 ha rört sig om inemot 1 100; därtill kommer t. ex. nykterhetsrörelsens 6 746 lokala föreningar. En grov översikt över fördelningen av de instanser på central, regional och lokal nivå vilka ingick i undersökningen ges i tabell 14.1 nedan. l denna översikt ingår även instanser som bedrivit kommersiell reklam för alkohol. till information på området bidrar naturligtvis också Anslagsgivningen till bilden av informationens hittillsvarande roll. l tabell 14.2 redovisas utvecklingen under tidsperioden 1952/53-1973/74. Som en följd av riksdagens behandling av 1944 års nykterhetskommittés betänkande (SOU 1952: 12) skedde en mycket markant höjning av den totala bidragssumman år 1954 från 630 000 till 2 209 000. Året därpå minskade anslagen med inemot 15 %. Därefter har uppräknats med i genomsnitt 8,5 % per år. Denna ökning har anslagen dock - åtminstone - till stor del bestått i en höjning av sedan 1967/68 anslagen till länkrörelsen. Dessa bidrag är avsedda för länkrörelsens allmänna verksamhet och använda således endast i mycket begränsad utsträckning till renodlade informationsinsatser.

Tabell 14.1 instanser som under 1970 bedrivit information om alkohol fördelade pä central, regional och lokal nivå

Stat- Kom- Organ., För- Summa Vin- Brygge- Övr. privata muna- fören., säk- och riera företag Utan liga instan- la in- sprit- vinstintressen samfund, ringsstan- före- agen- inom alk.ser folkhögser skolor ter Om.” tag m. fl.

Central 9 - 48 1 5 8 20

i

- -

57 2 24 83 30 105 Regional 512 - 828 - Lokal nivå 41 275

107 277 584 1 969 20 30 105 Summa

a med fler än 50 Dessa företag - som förutom bryggerierna utgörs av ett statistiskt urval av SAF-anslutna företag anställda - har inte ansetts kunna fördelas på samma sätt som övriga instanser då det med utgångspunkt i dessa till bestämd nivå. tillgängliga uppgifter ej varit möjligt att entydigt hänföra

152 Information

Tabell 14.2 Det statliga anslaget under rubriken Bidrag till nykterhetsorganisationer m. m. samt bidrag till CAN och länkrörelsen under tidsperioden 1952/53- 1973/74 (tusen kronor)

Bud- CFN/ Grund- Speci- In- Öv- Länk- Totalt Förändring getår CAN bi- ella struk-rigta rödrag bi- törs- rel- Be- % drag bi- senb lopp drag

52/53 127 _ _ _ _ s 5690 53/54 138 _ - - _ 5 630° + 61 10,7 54/55 760 291 825 283 35 15 2 209 +1 579 250,6 55/56 735 291 525 283 35 15 1 884 325 14,7 56/57 750 306 525 283 35 25 1 924 + 40 ,1 57/58 900 306 650 283 35 50 2 224 + 300 1 ,6 58/59 900 400 650 369 35 50 2 404 + 180 ,1 59/60 860 400 650 369 50 100 2 429 + 25 ,0 60/61 860 400 750 369 50 125 2 554 + 125 ,1 61/62 897 500 750 422 50 125 2744 + 62/63 970 S00 850 488 75 300 3183 + Ab)NO »-

âñå®ylübååüüüuduvw®lhw

63/64 1000 500 995 488 50 400 3433 + 250 64/65 1 030 500 995 590 75 500 3 690 + 65/66 1 150 550 950 595 75 S50 3 870 + ›-A %O

mT-ooooxoxobxxruuuaooso-b

66/67 l 210 600 950 595 90 600 4 054 + 67/68 1 270 600 900 682 90 700 4 242 + 68/69 l 320 650 900 682 90 1 150 4 792 + U1 UIO ›- 69/70 1400 690 900 682 95 1450 5 217 + 70/71 1 475 690 900 682 505 2 000 6 252 +1 035 ›-4 71/72 1511 690 900 682 470 2 300 6 553 + 301 72/73 1 611 690 900 682 470 2 600 6 95 3d + 400 73/74 l 686 797 900 775 470 3 700 8 328 +1 375 i-l

“ Övrigt 1973/74:

(d) Bidrag till upplysningsverksamhet i alkoholfrågan inom ungdomsorganisationema 400 000:b Bidragen är avsedda för länkrörelsens allmänna verksamhet. Under budgetåren 1952/53 och 1953/54 fördelades bidragen till nykterhetsorganisationer m. m. under andra rubriker än under därpå följande budgetår. d Därutöver fördelades 4 829 000 av Statens ungdomsråd (prop. 1972:61) för användning under budgetåren 1972/73-1973/74.

Ökningstakten vad gäller anslagen bör emellertid bedömas i relation till kostnadsutvecklingen för de produkter organisationerna arbetar med. Sålunda skall t. ex. ökningen av anslagen från 5 217 000 kr. 1969/70 till 6 953 000 kr. 1972/73, dvs. en ökning med ca 33 % - om länkrörelsens bidrag undantages en ökning med 15,6 % - jämföras med ökning i exempelvis personalkostnader, tryckkostnader och annonskostnader, se tabell 14.3. Som framgår av dessa exempel har uppräkningen av anslagen inte hållit jämn takt med kostnadsstegringarna beträffande olika distributionsvägar som organisationerna kan utnyttja för informationsspridning.

Information 153

Tabell 14.3 Exempel beträffande kostnadsutvecklingen under åren 1969-1973

Objekt 1969 1971 1973 Kostnadsökning 1969/1973

Kr / %

Lönekostnad per instruktör“ 35 750:- 41 875:- 48 200:- 12 450:- / 34,8 Kostnad per tidskriftsex. Accent 0: 31 0:42 0:63 0: 32/ 102,3 Därav kostnad f. utg.korsband 0:10 0: 16 0: 21 0:12/ 124,2 Alkohol och narkotika 1: 94 2:80 3: 40 1: 46/ 75,3 Motorföraren” 0:52 0:55 0:65 0:13/ 24,7

Annonspris per spaltmm 137:- 184:- 226:- 89:- / 65,0 a Motorförarnas Helnykterhetsförbund. c Bruttokostnad. Under perioden minskade sidantalet med 21,3 %. Uppgiften avser totalt annonspris per spaltmillimeter (inkl. moms) för rikstäckande annonsering i dagspress.

Tilläggas bör emellertid att utöver de statliga anslag som redovisats i tabell 14.2 tillkommer bl. a. dels statliga bidrag till ungdomsorganisationernas centrala respektive lokala verksamhet - dvs. en icke känd andel av ca 40 milj. kr. 1972/73 dels landstingens bidrag till nykterhets- och länkorganisationer, vilka 1972/73 utgjorde sammanlagt 3,3 milj. kr., dels vissa kommuners bidrag, vilkas storlek inte har kunnat fastställas. Därtill kommer också de belopp som statliga myndigheter och företag satsar på information inom detta område. Sålunda genomför socialstyrelsen, SÖ, trafiksäkerhetsverket m. fl. informationsâtgärder inom detta område till ett belopp som genomsnittligt uppgår till ca 1 milj. kr. per år. Systembolagets utgifter för konsumentupplysning uppgick, exkl. egen personalkostnad, till ca 2,5 milj. kr. 1973; därtill kommer ytterligare 700 000 kr. för skyltning. l det föregående har framhållits, att dagsläget vad gäller information om alkohol bl. a. karakteriseras av att det är ett mycket stort antal instanser - olika nivåer - som bedriver informationsverksamhet. på Detta förhållande illustreras också av fördelningen av det årliga statliga anslaget; en redovisning härav för budgetåret 1972/73 lämnas i tabell 14.4. Endast några få av dessa intressenter förfogar över tillräckliga medel för att på egen hand genomföra en verkligt slagkraftig kampanj riktad till en större målgrupp. Det visar sig sålunda att av totalt 58 bidragsmottagare får 23 st. 50 000 kr. eller mindre, 13 st. mellan 50 000 och 100 000

154 Information SOU 1974: 91

Tabell 14.4 Fördelning av de statliga anslagen Bidrag till nykterhetsorganisaitoner m. m3”, Bidrag till CAN och 5 milj. kronor till alkohol- och narkotikaupplysning budgetåret 1972/73 (tusen kronor)

Grund- Speci- Instruk- Bidrag Övriga Bidrag Summa bidrag ella törsbi- till upp- via SÖ ur bidrag drag lysn. i förmed- S-milj .ungd: lade anorg. bidrag slaget

MHF-ungdom

Riksförb. Sveriges fritids- och - - - 20 - 20 hemgårdar

Unga örnars riksförbund RKU - - - 20 - 20 Sv. riksidrottsförbundet - - - 8 475 483 Fören. f. medicinska alkohol- - 5 - - - 5 frågor Fo1krör.: s samorg. mot alk.-miss-

Sällskapet Länkarnas Riksförb.

SOU 1974: 91 Information 155

Grund- Speci- lnstruk- Bidrag Övriga Bidrag Summa bidrag ella törsbi- till upp- via SÖ ur bidrag drag lysn. i förmed- ”5-milj.ungd.- lade anorg. bidrag slaget

690 900 682 418 l 646 4 829 9 135

a Föreningen Fruktdrycker har därutöver ett årligt anslag på 35 tkr.

kr. och 10 mottagare 250 000 kr. eller mer. Att detta måste vålla problem kan illustreras med några exempel på kostnader för informationsinsatser under senare år. När trafiksäkerhetsverket 1971 sökte öka biltrafikanternas användning av bilbälten genomfördes informationsaktiviteter för totalt 1 875 000 kr. under 1971/1972. Bältesanvändningen beräknades därvid - enligt gjorda undersökningar - ha ökat från ca 15 % till 25 %; den har sedan dess ökat ytterligare. Sjösäkerhetsrådet genomförde under 1973 en informationskampanj i syfte att minska antalet olyckor som följd av olämpligt beteende med fritidsbåtar. Kampanjen genomfördes i ll län (P-BD) till en kostnad av totalt 420 000 kr. Rådet kunde konstatera att i dessa län inträffade 45 dödsfall vid båtolyckor 1973 jämfört med 61 under l972;i övriga län var antalet högre 1973 än 1972; 55 resp. 46. Det finns åtskilliga exempel - från de senaste åren - som illustrerar att informationsinsatser som skall förväntas ge resultat i olika hänseenden kräver förhållandevis stora och framför allt samordnade resursinsatser.

l4.3.2 Information om alkohol från myndigheter, institutioner,

organisationer och företag under 1970 -« en sammanfattning av vissa karakteristika

Resultaten från den tidigare nämnda kartläggningen av information om alkohol det att av olika En mer detaljerad redogör möjligt ge en översiktlig beskrivning visning av informationskarakteristika i informationsutbudet De slutsatser som kan dras utifrån verksamheten vad gäller

detta material är naturligtvis i en trängre mening giltiga endast för omfattning osv. ges i

informationsverksamheten under 1970. Med tanke på att förändringar på rapporten Information om alkohol från myndigdetta område vad gäller t. ex. metodik sker i små steg och med stor heter, institutioner, orgatidsfördröjning torde man dock enligt utredningens mening kunna utgå nisationer och företag under 1970. Statsdefrån att ifrågavarande karakteristika i allt väsentligt kan anses gälla även i partementens offsetdagsläget. Undantag finns dock, sålunda har t. ex. Systembolaget lagt om central, Stockholm sin upplysningsverksamhet efter 1970. 1974.

156 SOU 1974: 91

Information

Utbud, syfte och innehåll Inledningsvis kan konstateras att de som informerar i alkoholfrågor bedriver denna verksamhet mer eller mindre kontinuerligt; det synes mera sällan förekomma att en instans begränsar sig till en enstaka informationsinsats. Centrala instanser som SÖ, h-nämnden och CAN bedriver i förhållansin informationsverksamhet i samarbete devis stor utsträckning inbördes eller med andra. De allra flesta, inte minst på regional och lokal nivå, genomför emellertid informationen helt i egen regi och med eget informationsmaterial. Ett dominerande drag är alltså att information om alkohol bedrivs isolerat och som tidigare nämnts med små, eller mycket små, resurser. Detta ger anledning ifrågasätta vad som skulle kunna vinnas, i form av t. ex. ökad effektivitet, med ett utökat samarbete och en längre gående samordning av insatserna såväl centralt som regionalt och inte minst lokalt. Vad gäller informationens visar resultaten att man syfte och innehåll kanske inte alltid har gjort klart för sig vad man egentligen vill uppnå med informationen. De svar som lämnades rörande dessa aspekter var nämligen i många fall relativt oprecisa. Vidare framgår att man mycket sällan inriktat informationen på någon viss typ av dryck eller visst tillfälle för konsumtion; man har vanligen informerat om alkohol respektive alkoholförtäring i allmänhet. I de få fall man inriktat sig på någon speciell har detta gällt öl, i några fall alternativ till alkohol och i ett fall vin. dryck Den bristande precisionen i fråga om inforrnationens syfte och innehåll anledning överväga den framtida informationsverksamger naturligtvis hetens uppbyggnad. APU återkommer till detta.

Målgrupper Beträffande för informationen utgör allmänheten och målgrupper vid extern, utåtriktad, information ”ungdomen” vanliga målgrupper medan föräldrar/vårdnadshavare och ”personer med alkoholproblem eller alkoholmissbrukare är grupper man ytterst sällan vänder sig till. Ett förhållandevis mycket stort antal av informationsinsatsema synes för övrigt vara s. k. mellanledsinformation”, t. ex. information mellan och lokala instanser inom förvaltningsområde eller centrala, regionala Detta kan till en del förklaras av att kartläggningen i stor organisation. täcker och organisationers centrala och utsträckning myndigheters regionala organ, medan t. ex. nykterhets- och andra organisationers och deras informationsverksamhet riktad till föreningar på lokalplanet den breda allmänheten är mindre väl - eller inte alls - representerad. trots allt väcker är huruvida inte Den fråga som undersökningsresultaten nödvändig information - eller snarare kommunikation - mellan organ på olika nivåer kan effektiviseras så att en större andel av ytterligare resurserna kan utnyttjas för att nå nya mottagargrupper.

SOU 1974: 91 Information 157

Form, inriktning och distributionssätt

Den genomförda kartläggningen belyser även andra aspekter rörande den hittillsvarande informationsverksamheten. Det visar sig sålunda att informationsinsatserna i flertalet fall sker i form av enskilda åtgärder, eller ett bildband. Det är i stort sett t. ex. en annons, affisch, broschyr endast centrala instanser som SÖ, h-nämnden, CAN och Systembolaget som i någon större utsträckning har genomfört kampanjer där man har i flertalet fall bedrivits med samordnat flera åtgärderxKampanjerna om enbart alkohol och mer sällan alkohol inriktning på information jämte t. ex. narkotika och/eller tobak. Detta gäller naturligt nog i än högre grad de enskilda åtgärdernas inriktning. Undantag härvidlag utgör SÖ som i flera fall tagit upp såväl alkohol som narkotika och tobak i en ANT-insatser. hmämnd å sin sida och samma aktivitet, Socialstyrelsens betraktar information om alkohol som ett led i en allmän hälsoupplysning och kombinerar därför ofta alkoholupplysning med information om narkotika och/eller andra beroendeframkallande medel. Detsamma gäller i viss utsträckning även CAN. De vanligast förekommande distributionssätten för information är information i form av lektion, föredrag, debatt eller personlig, muntlig samtal. Även broschyrer och foldrar används ofta. Däremot utnyttjas sällan pressen; radio och TV nästan aldrig, vilket naturligtvis beror ytterst på att man inte har direkt tillgång till dessa.

Effekter och kostnader

också att klarlägga i vilken utsträckning man I undersökningen ingick studerat effekterna av vidtagna åtgärder. Enligt de uppgifter som lämnats skulle drygt en procent av antalet vidtagna aktiviteter ha följts upp med där resultat av genomförda insatser kunnat redovisas. en utvärdering Effektstudier förekommer således mycket sällan. Det har för övrigt inte i fall att man skulle ha försökt studera effekter med något framgått till alkohol och alkoholbruk eller förändringar i avseende på attityder beteendet visavi alkohol. Det föreligger naturligtvis vissa svårigheter när i dessa avseenden. Den huvudsakliga det gäller att göra utvärderingar sällan skett torde emellertid inte främst förklaringen till att uppföljning utan snarare att man inte arbetat med en sådan vara dessa svårigheter, metodik som inkluderar för- och efterstudier. Resultaten kan inte utnyttjas för en beräkning av från kartläggningen de totala informationskostnaderna under 1970. Detta beror på att dels av olika skäl givits en begränsad omfattning, dels många undersökningen inte lämnat eller svarat inga kostnader eller tillfrågade några uppgifter kostnader bara personalens arbete. Dessa svar är naturligtvis på ”inga sitt sätt också upplysande. Här kan sålunda endast konstateras att för 298 direkt tillfrågade instanser som bedrev informationsverksamhet under 1970 utgör summa uppgivna informationskostnader ca 4,3 milj. kr. Det bör observeras att i huvudsak inforrnationskostnader; den denna summa baseras på direkta inkluderar alltså inte t. ex. kostnader för kanslipersonal, lokaler, telefon,

porto m. m.

158 Infomuztion SOU 1974: 91

Såväl APU som andra har försökt göra en mer överslagsmässig beräkning av den totala resursinsatsen på detta område. Detta visar sig emellertid vara utomordentligt svårt. Beträffande stat och landsting finns som tidigare nämnts uppgifter. Kommunernas bidrag däremot har inte kunnat beräknas beroende på att kostnaderna, enligt uppgift, i många fall inte finns särredovisade. Även om dessa och andra uppgifter kunde erhållas skulle emellertid en på sådant sätt beräknad totalsumma ändå endast ge en mycket ofullständig bild av den samlade resursinsatsen vad gäller information. En viss - inte känd - andel av de medel organisationerna erhåller används naturligtvis för en rad andra aktiviteter än rent informativa. Med hänsyn härtill skulle den beräknade totalsumman innebära en överskattning av resurserna för informationsverksamhet. Å andra sidan medför varje sådan undersökning att man riskerar att bortse från icke redovisningsbara personella insatser i olika regionala och lokala organ av skilda typer samt inte minst mycket stora insatser av frivilligt, ideellt arbete i olika slag av organisationer.

Utformning Den genomförda kartläggningen ger, direkt eller indirekt, vissa möjligheter till en bedömning av hur informationsinsatsema har planerats och utformats i kommunikationsteknisk mening. Rent allmänt kan konstateras att flertalet insatser uppvisar brister i rent elementära aspekter vad gäller t. ex. målprecisering, planmässigt genomförande och framför allt uppföljning av vidtagna åtgärder. Undantag finns naturligtvis, men dessa gäller företrädesvis i viss utsträckning de centrala instansernas information till exempelvis lärare, socialarbetare och ungdomsledare, dvs. så kallad mellanledsinf0rmation. Det dominerande draget är dock att man inte arbetat utifrån någon uttalad, allmän målsättning och en analys eller precisering av dess delmål. Därav följer att man inte kunnat inrikta informationen på operationellt definierade mål. En förklaring härtill kan vara att man i vissa fall funnit gällande policy oklar eller den allmänna målformuleringen alltför allmän eller innehållande mål som står i konflikt med varandra. I ett sådant läge är det naturligtvis utomordentligt svårt för var och en av de instanser som skall svara för den breda informationsverksamheten att kunna precisera mål för de enskilda insatserna. Ett sådant förhållande kan också utgöra en del av förklaringen till att man i så begränsad utsträckning - eller oftast inte alls - har undersökt och definierat utgångsläget, nuläget, i olika avseenden hos tilltänkta målgrupper. En annan del av förklaringen är självfallet svårigheterna att fastställa nuläget och orsakerna till ändringar häri. Inte någon av dem som tillfrågats om sin informationsverksamhet har angett vad man mer exakt velat åstadkomma i fråga om förändringar hos mottagarna. Man tycks snarast rent allmänt ha utgått från att de flesta har otillräckliga kunskaper vad gäller alkohol och dess effekter, att attityderna till alkohol och alkoholkonsumtion inte är vad de borde vara, att konsumtionsbeteendet inte är helt acceptabelt och att

SOU 1974: 91 Information 159

information måste göra nytta. Detta är dock inte helt odiskutabelt ochi alla händelser måste effekterna av insatserna tveklöst bli större om man arbetar med en mer preciserad inriktning beträffande såväl innehåll som målgrupper. Om man inte vet hur utgångsläget före en informationsinsats ser ut vad attityder och/eller beteende saknar man naturligtvis en gäller kunskaper, viktig förutsättning för att över huvud taget kunna följa upp och utvärdera vidtagna åtgärder i dessa termer. l sådana lägen återstår endast att hur man nått, att mer eller mindre registrera många personer subjektivt bedöma hur informationen har mottagits eller att mäta egna t. ex. vad insatsen kostat eller hur stor upplaga man ansträngningar, att man med en sådan uppläggning riskerar producerat. Det är uppenbart att ständigt finna att man gjort rätt och lyckats utan att detta har annat i verkligheten i relation till de mål än en ytterst måttlig korrespondens man egentligen, trots allt och innerst inne hade. I detta sammanhang kan vidare noteras att man inte annat än i enstaka fall arbetat med förprövning av informationsmaterial i syfte att klarlägga hur den produkt man avser att distribuera kommer att fungera. Av vad som här sagts följer också att man i ytterst få fall har arbetat utifrån en informationsplan. Utöver en precisering av bakgrund, syfte, målgrupp och innehåll skulle ett mer planmässigt agerande ha inneburit att man i större utsträckning skulle ha kunnat överväga vilka distributionssätt som bäst skulle gagna angivet syfte. Vidare skulle frågor rörande samarbetspartner, olika typer av hjälpmedel och tidläggning ha ägnats större omsorg. Den kartläggning APU låtit genomföra var direkt inriktad på att belysa - och vissa de aspekter som här redovisats syfte, innehåll, målgrupper ytterligare, kommunikationstekniska, frågor. Från dessa utgångspunkter kan vissa brister konstateras. Samtidigt bör emellertid betonas att en leder till att vissa - och andra - kvaliteter i sådan analys naturligtvis informationsverksamheten inte blir beaktade. I det material som sänts in från alla dem som kontaktades i samband med kartläggningen finns flera Där finns exempel på informationsinsatser utifrån nya exempel på detta. eller annorlunda idéer, på produkter och kontaktformer m. m. som borde kunna ges större spridning eller prövas i annan skala.

14.3.3 Utvecklingen under senare år De brister beträffande informationsverksamhetens uppläggning och utvilka redovisats i det föregående, har sin förklaring. Utöver vad formning, som nämnts angående de effekter som kan följa av den övergripande målsättningens utformning kan flera faktorer ha spelat in. Så har såsom redovisats t. ex. kostnaderna för produktion och distribution av tidigare information ökat i snabb takt medan olika anslag endast undergått mindre förändringar. Samtidigt har kraven på informationen ökat. Nya fakta fordrar nytt material, detsamma gäller förändringar i synsätt, krav på nyanseringar och på breddning av verksamheten till nya grupper av människor. Därtill kommer en ökad konkurrens om uppmärksamheten.

160 Infomation

Till detta kan fogas att informationstekniken utvecklats under de senaste åren, delvis som en följd av den ökade konkurrensen, men kanske främst som ett resultat av ökade insikter om vilka marginella effekter man ofta uppnått trots stora informationsinsatser. Vidare kan hävdas att den genomförda kartläggningen avser verksamheten under 1970 och att förändringar skett under senare år. I syfte att ge en mer aktuell bild av läget redovisasi det följande mycket kortfattat målsättning, aktiviteter och speciella målgrupper vad gäller några centrala instansers informationsverksamhet.

Socialstyrelsens nämnd för hälsoupplysning (h-mimnden) Hälsoupplysningen är en del av de samlade insatserna i ett offensivt hälsoarbete där de förebyggande inslagen dominerar. Det hälsobegrepp h-nämnden utgår från är högsta möjliga fysiska, psykiska och sociala välbefinnande. Inom ramen för hälsoupplysningen bedriver h-nämnden information om beroendeframkallande medel (alkohol, narkotika, sniffningspreparat, sömnmedel och lugnande medel samt tobak). Tobaksupplysningen sammankopplas inte direkt med den övriga informationen om beroendeframkallande medel. Således utgår h-nämnden inte från det s. k. ANT-begreppet. Beträffande problemen omkring alkohol- och narkotikamissbruk, sniffning och överkonsumtion av sömnmedel och lugnande medel bedöms dessa ha gemensamma orsaker och leda till likartade sociala skadeverkningar. Dessa delområden behandlas därför ofta i ett sammanhang. Syftet inom alkoholområdet är att förmedla basfakta till preciserade målgrupper, att stimulera gruppers/organisationers interna och externa upplysningsverksamhet, att särskilt belysa de kulturella och sociala sammanhang i vilka bruk och missbruk ingår, att klargöra alkoholfrågornas socialpolitiska anknytning, att integrera informationen i ett allmänt hälsoupplysningsarbete och att stimulera regionala och kommunala informationsaktiviteter bl. a. genom metodiska anvisningar och tillhandahållande av basmaterial. Målgrupper är medicinalpersonal, socialarbetare, apotekspersonal, ungdoms- och fritidsledare, politiska beslutsfattare, journalister m. fl. Under 1973/74 genomfördes tio två-dagars-kurser/konferenser för i första hand ungdoms- och fritidsledare samt socialarbetare. Kommunala organ, regionala kommittéer för hälsoupplysning m. fl. har varit medarrangörer. Dessutom genomfördes två veckolånga kurser, varav en tillsammans med Norden och Sveriges Kommunaltjänste-

Föreningen_

mannaförbund samt den andra i samarbete med IOGT-NTO: s hem- och konsumentkommitté. Dessutom har h-nämnden svarat för ett antal informationsdagar eller informationsblock vid ungdomsledarinstitut, folkhögskolor etc. Kring socialstyrelsens skrift Behandling av narkotikamissbrukare har en studiehandledning utarbetats i samråd med SÖ, CAN, kommunförbundet och landstingsförbundet. Därefter har h-nämnden kopplats in på den av kommunförbundet arrangerade kurs- och utbildningsverksamheten av handledare för studiecirkelverksamhet kring

SOU 1974: 91 Information 161

skriften i vilken alkoholfrågan tagits upp vid sidan av narkotikaproblemen. En försöksverksamhet med alkoholupplysning i Köpings kommun har inletts. En särskild försöksverksamhet med information bland studenter (Lund, Umeå, Örebro) har genomförts i samarbete med Länsnykterhetsförbundens samorganisation.

Skolöverstyrelsen (SÖ) SÖ: s informationsaktiviteter i alkoholfrågan innefattar åtgärder alltifrån uppföljning av intentionerna i läroplan för grundskolan (Lgr-69) och till gymnasieskolan (Lgy-70) pedagogiska frågor t. ex. utbildningsinnehåll och arbetsformer - inom vuxenutbildningen. SÖ: s insats kan här vara av skiftande slag; finansiellt stöd via de anslagsposter som finns inom Bidrag till nykterhetsorganisationer m. m., produktion av studiematerial, granskning och godkännande av studieförbundens förslag till studieplaner för cirklar med förhöjda statsbidrag, konferenser och försöksverksamhet. En exemplifiering av några olika åtgärder under

budgetåret 1973/74 ges i det fö1jande.1

En sammanställning har gjorts av olika forskningsrapporter, utredningar m. m. kring problemområdet ”Alkohol- och narkotikamissbrukets orsaker. Sammanställningen utgör ett planeringsunderlag vid försöksverksamhet, men har även bedömts vara av värde för organisationer som arbetar inom ämnesområdet. F rekvensstudier rörande skolungdomens konsumtion av alkohol, narkotika och tobak har genomförts sedan 1971. Undersökningsresultaten från våren 1973 finns redovisade i en rapport som för närvarande granskas inom verket. Rapporten skall därefter tryckas i serien Aktuellt från skolöverstyrelsen”. En studiehandledning till skriften Ungdom-alkohol har framställts efter önskemål från folkhögskolan. Handledningen har utformats som en rapport från arbetsgruppen för pedagogiskt utvecklingsarbete inom folkhögskolan. Materialet är också godkänt för s. k. PRIO-cirklar. liksom skriften - vilken Studiehandledningen Ungdom alkohol, nytryckts, distribueras via CAN. Ett läromedel för yrkessärskolans undervisning om alkohol, narkotika och tobak har utarbetats inom SÖ då elevgruppen är så begränsad att inga förlag åtar sig sådan produktion. l fråga om psykiskt utvecklingsstörda gäller det att finna sådana läromedel att läroplanens intentioner om självständigt ställningstagande, grundat på kunskaper, skall kunna förverkligas även för denna elevgrupp. Materialet föreligger nu i prototypform; vid presentation av detta har även studieförbund, folkhögskolor och organisationer som arbetar med psykiskt utvecklingsstörda anmält intresse för materialet och under hösten kommer därför en bredare utprövning av materialet, även för fritidsstudier, att genomföras. SÖ genomför årliga konferenser med de instruktörer i alkoholfrågan som finns i de olika organisationerna. Till dessa konferenser har även * Vad gäller åtgärder i anlänsnykterhetsförbundens konsulenter inbjudits. Konferensema är ett led slutning till skolans underi fortbildningen av instruktörema och ger kännedom om organisationer- visning, se kap. 13.

ll

162 Information SOU 1974: 91

nas uppfattning i olika frågor. Konferenstemat våren 1974 var ”Folkrörelserna och arbetet med alkohol- och narkotikafrågoma. I syfte att öka kontakterna mellan skolan och organisationslivet samt även i avsikt att förbereda frågor som kan bli aktuella i samband med utredningen Skolans inre arbete - SIA har SÖ haft konferenser med representanter för såväl skola som organisationsliv. I takt med att samarbetet mellan skola, Socialnämnd (barnavårdsnämnd) och polis samt i förekommande fall fritidsnämnd byggs ut lokalt är det av vikt att organisationslivets resurser när det gäller information och aktiviteter för att motverka alkohol- och narkotikamissbruk tas tillvara. Frågan om hur de sociala aspekterna av föreningslivet skall kunna utvecklas är därmed aktuell. SÖ har tillsammans med SUR och representanter för kommunala förvaltningar, för socialbyråerna och förtroendevalda i sociala centralnämnder arrangerat regionala konferenser kring frågor om skola-fritid. Som ett led i förberedelsearbetet med att förbättra satsningarna när det gäller alkoholinformation bland vuxna driver SÖ ett utvecklingsarbete i projektform - Opinionsbildning alkohol, OPAL-projektet. Projektet har till uppgift dels att intensifiera den nuvarande informationen ialkoholfrågan för vuxna, dels att finna nya informationsvägar för denna målgrupp. Under budgetåret 1973/74 har verksamheten i projektet främst koncentrerats på vidareutveckling av producerat informationsmaterial. Detta material skall användas i försöksverksamhet under budgetåret 1974/75. Turistinformation i alkoholfrågan har kommit in i ett skede där man mot bakgrund av erfarenheterna från spridandet av en informationsbroschyr till charterresenärer - söker erbjuda resebyråerna material för deras reseledarutbildning och även faktasammanställning för reseledarna.

Centralförbundet för alkohol- och narkotikaupplysning (CAN) Centralförbundet för alkohol- och narkotikaupplysning har till uppgift att bedriva och främja upplysning om verkningar på individ och samhälle av alkohol- och narkotikamissbruk liksom om vägar och medel att förekomma och bekämpa alkoholskador och att motverka icke-medicinskt bruk av narkoltika. En breddning av CAN: s organisationsunderlag har markerats de senaste åren. Under 1973/74 har följande organisationer ansökt om medlemskap: Svenska korporationsidrottsförbundet, Riksförbundet hem och skola, Studieförbundet Vuxenskolan, Frikyrkliga Studieförbundet, Sveriges läkarförbund. 35 organisationer är den l juli 1974 anslutna till CAN. CAN har detta budgetår liksom tidigare tillsammans med riksskatteverket, SÖ och Systembolaget utgivit tidskriften Alkohol och narkotika. Pressöversikter har kontinuerligt sammanställts. Biblioteket som har en stigande utlåningsfrekvens har börjat ge ut särskilda dokumentationsblad över ny litteratur och klipparkivet har kompletterats. För övrigt utgörs tyngdpunkten i verksamheten av kurser, konferenser samt produktion av tryckta läromedel, utställningsmaterial och AV-medel. Sålunda har en

Information 163

utbildningskurs på tre veckor anordnats för bl. a. ungdomsledare i organisationer och kommunal fritidsverksamhet. Ytterligare exempel utgör en central kurs för gymnasielärare anordnad i samarbete med SÖ. Regionala konferenser har anordnats för länsfunktionärer i syfte att samordna skolans ANT-verksamhet, för klassombud angående föräldrainformation i alkoholfrågor samt för instruktörer i metodiska frågor. Särskilda konferensserier har genomförts i fyra län. Årets konferensserier har bl. a. vänt sig till skolans personal jämte elever och föräldrar, till representanter för arbetslivet, till den sociala sektorn och till studieförbund. Uppföljningskonferenser har hållits efter varje konferensserie. CAN: s länsombud har samlats till regionala konferenser och till en årlig central konferens. Vad gäller läromedelsproduktionen har en film om sniffning framställts i samarbete med Sveriges Radio och kopior av denna har inköpts .för gratis utlåning i alla län. Några filmer har inköpts som är producerade av andra än CAN. Kommentarblad har framställts till de flesta filmer och bildband som CAN disponerar. För 700 av CAN: s arkiverade affischer har producerats diabilder för utlåning att användas som diskussionsunderlag. Bland framställda tryckta läromedel kan nämnas fakta- och diskussionsblad om mellanöl, hasch, alkohol/trafik, människa-medel-miljö, diskussionsmaterial för klassmöten, en handbok om droger för ungdomsledare, en skrift om beroendeutveckling, aktuella fakta i ”Rapport 74”, översättning till svenska av ett kanadensiskt arbete ”De glömda barnen” samt läromedelsförteckningar och föreläsningskatalog för ungdomsarbete. CAN har arbetsgrupper för särskilt angelägna arbetsområden: breddning av organisationsunderlaget, service till arbetslivet, föräldrainformation. Vidare finns en föreläsningsdelegation och ett vetenskapligt råd inom styrelsen. CAN har särskilda bidrag till fem instruktörer i

organisationer utanför nykterhetsrörelsen.

CAN deltar i SÖ:s arbetsgrupp för ANT-frågor samt har intimt samarbete med SÖ:s pedagogiska utvecklingsarbete. CAN är representerat i trafiksäkerhetsverkets arbetsgrupper för förberedelse för Trafiknykterhetsåret 1975. I ett elevarbete om informationsmaterial för trafikskolor har CAN samarbetat med journalisthögskolan. CAN samarbetar med Vuxenskolan rörande ett studiematerial om samlevnadsfrågor där alkoholfrågor integreras, med Kooperativa Förbundet i frågor om personalutbildning i alkoholfrågor och har påbörjat kontakter med politiska kvinnoorganisationer. CAN medverkar i upplysningsverksamheten inom det militära. Samarbetet med kriminalvårdsstyrelsen gäller dels information på anstalter, dels kurser för personalutbildning i alkohol- och narkotikafrågor.

N ykterhetsrörelsen Nykterhetsfolkets landsmöte antog 1968 ett alkoholpolitiskt handlingssom anknyter till Nykterhetsrörelsens landsförbunds stadgar, program

164 Information SOU 1974: 91

där uppgiften för förbundet anges vara att verka för en fortgående minskning av alkoholskadorna i samhället, att utbreda helnykterhetsidén samt att motverka bruket av narkotika och liknande gifter. Vad gäller upplysningen i alkoholfrågan anges att denna skall vara allsidig och objektiv samt baseras på forskning och styrkt erfarenhet. Även det helnyktra alternativet och de motiveringar, som ges för ett sådant ställningstagande, skall sakligt belysas. De 16 egentliga nykterhetsorganisationerna (Motorföramas Helnykterhetsförbund, MHF-Ungdom, IOGT-NTO, Ungdomens Nykterhetsförbund, IOGT-NTO:s Juniorförbund, Scoutförbund,

Nykterhetsrörelsens

Sveriges Blåbandsförbund, Sveriges Blåbandsungdom, Vita Bandet, Järnvägsmännens Helnykterhetsförbund, Svenska Frisksportförbundet, Sveriges Lärares Nykterhetsförbund, Sveriges Polismäns Helnykterhetsförbund, Sveriges Akademikers Nykterhetsförbund, Förbundet Mot Droger - f. d. Sveriges Ungdoms Helnykterhetsförbund - samt Nykterhetsorganisationen Verdandi) bedriver liksom samarbetsorganen De Kristna Samfundens Nykterhetsrörelse (DKSN) och Sveriges Nykterhetssällskaps Representantförsamling (SNR) en omfattande upplysningsverksamhet i alkoholfrågan. Under budgetåret 1973/74 genomfördes bl. a. följande informationsinsatser. De flesta nykterhetsorganisationema har egna förbundstidningar som i större eller mindre utsträckning uppmärksammar alkoholfrågan. De största tidningarna Motorföraren, som utges av Motorföramas Helnykterhetsförbund, Accent, som utges av IOGT-NTO och Ungdomens Nykterhetsförbund, samt Blå Bandet, som är organ för blåbandsrörelsen, tar i regel upp alkoholfrågan på ledarplats och i särskilda artiklar. Nykterhetsrörelsens informationstjänst, som inryms i SNR:s verksamhet, förser dags- och veckopress med material från dessa tidningar liksom annat material i alkoholfrågan. Förbundet Mot Droger utger tidningen Drog som i stort sett enbart behandlar alkohol- och narkotikafrågor. Nykterhetsorganisationerna anordnar i varierande omfattning kurser och konferenser med alkoholfrågan som huvud- eller biämne, främst som ett led i den egna medlemsskolningen och ledarutbildningen. På såväl central som regional och lokal nivå förekommer konferenser i alkoholfrågan i vilka även icke-medlemmar deltar. Instruktörer och förtroendevalda inom nykterhetsorganisationerna håller av hävd på många orter lektioner i skolan i alkoholfrågan. Under 1973/74 har Ungdomens Nykterhetsförbund genomfört ett 30-tal internatkurser för högstadie- och gymnasieelever med ingående information i alkoholfrågan under 3-4 dagar, följt av lektioner i den egna skolan hållna av kursdeltagarna. Ungdomens Nykterhetsförbund har likaledes under 1973/74 genomfört framträdanden på ca 150 orter av tre teatergrupper, som uppfört ett spel i alkoholfrågan benämnt Popcorn. Detta har skett inför främst skolklasser och följts av diskussioner. IOGT-NTO med drygt 60 000 medlemmar och lokala organisationeri nästan varje tätort över hela landet har under 1973/74 på olika nivåer genomfört en rad informationsinsatser i alkoholfrågan. Genom sin förlagsverksamhet (Sobers Förlags AB) har ljudbildbandet ”Medicinska

SOU 1974: 91 Information 165

och sociala fakta om alkohol marknadsförts till främst skolor. Bandet följs av lärarhandledning och deltagarhäften. Förbundsdistrikt har i utsändning till samtliga hushåll inom sitt område aktualiserat alkoholproblemet. Under hösten 1973 genomfördes i samarbete med försäkringsbolaget Ansvar en riksomfattande affischering på temat Man kan inte köra med starka saker inomhus. Nykterhetsrörelsens Bildningsverksamhet har inom främst IOGT- NTO-föreningar under 1973/74 genomfört ca 250 studiecirklar i ämnet Svensk alkoholpolitik på grundval av folkhögskolelåraren Arne Svenssons 1973 publicerade bok med samma namn om den svenska alkoholpolitikens historia och om APU: s direktiv och arbete. Som ett exempel på inom Blåbandsrörelsen genomförda aktiviteter kan nämnas att ett ANT-spel använts i barnverksamheten, att en kurs i alkoholfrågan hållits för kristna ungdomsledare i Västerbotten och att en kurs i alkoholfrågan arrangerats för förbundsfunktionärer. MHF: s och MHF-U: s informationsinsatser på alkoholfrågans område gäller främst problemen kring alkoholbruk med anknytning till trafiken. Förbunden bedriver ständigt trafiknykterhetskampanjer. Under 1973/74 har broschyrer med upplysning om nödvändigheten av trafiknykterhet Har du tid 3 minuter? och ”Är du trafiknykter?” - distribuerats. Ett fyradagars årligen återkommande seminarium i nykterhetsfrågan har arrangerats. MHF-Ungdom har genomfört ett dussintal veckoslutskurser för bl. a. ungdomar rekryterade via ungdomsgårdar och ett hundratal programkvällar på ungdomsgårdar. Vid dessa kurser och programkvällar har information lämnats om alkohol- och narkotikaproblem. Verdandi har under den aktuella perioden i betydande utsträckning inriktat sin information på speciella grupper med syfte att sätta in alkohol- och narkotikaproblematiken i dess sociala och politiska sammanhang och att medverka till en attitydförändring till personer med alkohol- och narkotikaproblem. En utgångspunkt rent pedagogiskt har varit Verdandis socialpolitiska målsättning som sammanfattas i satsen - ”Alla är i grunden lika. Vid kurser, konferenser och även s. k. - om det spontanseminarier utgår man från Gustav Jonssons teorier sociala arvet. Härigenom har man ansett sig ha nått nya grupper. Verdandi genomför också sedan ett par år tillbaka en social kontaktverksamhet. Denna verksamhet som bedrivs kvartersvis vänder sig till personer i olika åldrar och med skiftande livserfarenhet. Målet för aktiviteterna är bl. a. att ge barn och vuxna möjlighet till djupare kontakt för attöka förståelsen för varandras upplevelser, problem och livssituation och att engagera deltagarna i ett opinionsbildningsarbete i alkoholoch narkotikafrågan utifrån Verdandis mål och program. I sin informations- och opinionsbildningsverksamhet samarbetar Verdandi i den s. k. A-gruppen. I denna ingår ABF, SSU, Unga Örnar, - Förbunfackföreningsrörelsen och vissa folkrörelseföretag Kooperativa det, Riksbyggen och Folksam. Andra samarbetspartner är Elevförbundet, Sveriges Folkhögskoleelevers Förbund (SFEF) och länkarna.

166 Information SOU 1974: 91

System bolaget

Syftet med Systembolagets propaganda och konsumentupplysning står i överensstämmelse med 7§ rusdrycksförsäljningsförordningen - att bolaget skall handha försäljningen så att skadeverkningarna blir så små som möjligt. Målsättningen för faktaupplysningen som den utformats sedan 1972 är att bredda det allmänna medvetandet om alkoholens medicinska och psykologiska effekter, om gränsvärden i konsumtionsmönstret vilka inte bör överträdas och om varningssignaler man bör se upp med. Bolaget ger i sin information basfakta om förbränningstider och ”promillevärden för olika dryckestyper. Parallellt med överångspropagandan - vin som alternativ till sprit vilken numera i allt väsentligt begränsats till information innei butikerna och i skyltfönstren, arbetar bolaget för att popularisera de alkoholfria festdryckema. Målsättningen är därvid att göra det alkoholfria altemativet till ett självskrivet komplement i alla sammanhang där sprit och vin serveras. Vad gäller ungdomsgrupperna, slutligen, sker information i syfte att medverka till en senareläggning av alkoholdebuten och att vama för överkonsumtion av t. ex. öl. I anslutning till dessa mål genomfördes under budgetåret 1973/74 bl. a. en rad informationsinsatser under slagordet Spola Kröken, dvs. för måttliga dryckesvanor: att inte dricka så mycket, så ofta eller så starkt; att dricka litet mindre och må mycket bättre”. Vidare gjordes reklam för alkoholfria festdrycker. Insatser av nu nämnda slag förekom som annonser i dags-, vecko- och fackförbundspress samt i samarbete med en rad idrottsorganisationer, Svenska Livräddningssällskapet-Simfrämjandet, bl. a. i reklamen för simborgarmärket, och Fritidsfiskamas organisation. I en annonskampanj, innehållande tre faktaannonser, informerade

Systembolaget i samarbete med kända fackmän om alkoholens inverkan

på olika mänskliga funktioner. I samarbete med trafiksäkerhetsverket utformade och distribuerade Systembolaget en broschyr, Han klämde ett par öl, med information om riskerna med alkohol i trafiken. Broschyren stöddes med skyltningi butikerna. Tillsammans med socialstyrelsen deltog Systembolaget i en skärmutställning med information om alkoholfrågan. I samarbete med Apoteksbolaget, socialstyrelsen och trafiksäkerhetsverket bekostade Systemboockså - laget en kampanj under beteckningen Alkohol medicin trafik”. Broschyren ”Vårt lilla lördagsnöje, som utformats i samarbete med en medicinsk expert, innehöll en mängd fakta om alkoholen och dess verkningar. Broschyren, som gick ut i drygt l milj. ex., distribuerades huvudsakligen via systembutikema men också genom militära, polisiära och kommunala organ m. fl. Systembolaget har i olika trycksaker lämnat ren varuinformation. Systembolaget har låtit utföra mätningar av läs- och observationsvärdet

SOU 1974: 91 Information 167

av vissa annonser och beträffande allmänhetens uppfattning om inköpssituationen i systembutikerna. Kampanjen med de tre faktaannonserna har gjorts till föremål för en eftermätning i syfte att kartlägga kunskaper och uppfattningar om alkohol samt observation och läsning av annonserna. Undersökningen avser också möjligheten att finna vägar att välja de lämpligaste insatserna för kampanjer av detta slag.

14.3.4 APU: s bedömning Resultaten från den tidigare nämnda kartläggningen rörande information om alkohol baseras visserligen på uppgifter rörande verksamheten under 1970, men i stora drag torde de slutsatser som kan dras därur äga giltighet ännu i dagsläget. De förändringar som skett under senare år är i många fall marginella och omfattar långt ifrån alla som arbetar på detta område. Enligt APU:s mening synes resultaten från kartläggningen och den uppföljning som senare skett visa att utbytet av de insatser som årligen görs på detta område kan väsentligt ökas. Åtskilligt torde kunna vinnas genom bättre samordning av olika insatser samt genom att i större utsträckning utnyttja den moderna informationsteknikens arbetssätt. Man måste vidare på central nivå i långt högre grad ge regionala och lokala instanser service i dessa frågor. Det är inte rimligt att var och en ska utföra det i och för sig mödosamma och kostnadskrävande arbete som måste föregå en seriöst upplagd, kontinuerlig informationsverksamhet. Det engagemang som fortfarande finns i dessa frågor och de stora insatser av frivilligt arbete som många människor inom folkrörelserna och andra organisationer är beredda att bidraga med är värt ett kraftfullt stöd från centrala instanser, inte endast - och kanske inte ens främst - i form av ekonomiska bidrag utan också i form av stöd i t. ex. informationstekniska frågor. De åtgärder som erfordras i syfte att bättre utnyttja information som ett medel i ett samlat alkoholpolitiskt program måste emellertid utformas med hänsyn till dels den konkurrenssituation inom vilken informationen skall verka, dels de allmänna förutsättningar som kan anses gälla för en effektiv informationsverksamhet.

14.4 Konkurrenssituationen

I syfte att i någon mån belysa den konkurrenssituation inom vilken informationen som alkoholpolitiskt instrument har att verka planerade APU låta genomföra undersökningar rörande information om eller med anknytning till alkohol i såväl press som radio och TV. Av resursskäl kunde tyvärr endast pressundersökningen genomföras.

168 Information

14.4.1 Information om eller med anknytning till alkohol i dags,

populár- och fackpress under 1 970

Den undersökning APU låtit genomföra av pressens roll som förmedlare av information om alkohol har utförts i form av en innehållsanalys av 56 - 646 - under olika tidningar sammanlagt tidningsnummer fyra tidsperioder under 1970.1 I undersökningen ingick tre grupper av dagstidningar, nämligen dels l l dels 10 - förutom storstadstidningar, tidningar riksdagspartiernas, storstadstidningar, vardera två största tidningar - vilka bildade landsortspress A, och dels 10 tidningar - ett slumpmässigt urval av resterande tidningar i TS-boken 1970 - vilka bildade landsortspress B. Därutöver

ingick 15 populärtidningar och 10 tidningar ur fackpressen. Analysen har genomförts beträffande objekt där information om eller med anknytning till alkohol återfunnits. Den har omfattat dels artiklar och bilder - redaktionella - dels annonser - icke redaktionella objekt objekt. Analysen omfattar således såväl icke-kommersiell som kommersiell information, reklam. I det följande ges en kort sammanfattning av

resultaten av denna undersökning.:

Inledningsvis kan konstateras att information om eller med anknytning till alkohol var mer vanligt förekommande i de undersökta tidningarna än information om eller med anknytning till narkotika respektive tobak. Något som illustrerar konkurrensläget är att antalet redaktionella objekt, dvs. artiklar och bilder, med information om alkohol var 1 betydligt fler än antalet icke-redaktionella objekt (annonser med anknyt- Edfeldt, Å.W. redovisar ning till alkohol) i samtliga tidningskategorier utom i storstadspress. i Rapport över attitydsundersökning beträffande Information om alkohol förekom oftast - vad gäller det redaktionella öl och ölkonsumtion un- materialet - i artiklar av förströelsebetonad karaktär. Ett undantag der första tertialet 1970 utgjorde härvidlag landsortspress A där information av denna typ oftast bl. a. en innehållsanalys av 24 storstads- och stör- återfanns i artiklar om brott. re landsortstidningar un- Över huvud behandlade en stor del av det taget nyhetsbetonade der perioden 1.1.1970- - - 30.4.l970. Denna under- materialet med alkoholinslag i dagspressen alkoholförtäring i sökning har emellertid i samband med brott. Artiklar om illegal hantering av alkohol, dvs. stöld, flera avseenden utförts var också smuggling, langning, illegal utskänkning etc., relativt vanligt på ett annat sätt än den förekommande. l storstadspress förekom även en relativt stor andel APU låtit genomföra. Detta omöjliggör en di- artiklar om alkohol i samband med olika sociala förhållanden. rekt jämförelse av resul- Nämnas när det det redaktionella att informabör, gäller materialet, taten. Skillnader föreligtion om alkohol mer sällan var det dominerande inslaget i de artiklar som ger t. ex. när det gäller kriterierna för vad som innehöll denna information. Ett undantag utgjorde landsortspress A som skall anses vara relevant var den enda tidningskategori där flertalet artiklar med information om material. alkohol dominerades av detta innehåll. I denna tidningskategori uppgick 2 För en närmare redo- per tidningsnummer räknat antalet artiklar och bilder som huvudsakligen visning hänvisas till behandlar alkohol till ca 1,6 objekt. I storstadspress var motsvarande rapporten Information antal ca l objekt; i övrig press låg genomsnittet lägre. I förströelsebeom eller med anknytning till alkohol i dags-, tonat material utgjorde vanligen information om alkohol en mindre del. populär- och fackpress Bilder utan samband med artikel om alkohol, men som visade under 1970. Statsdeparalkoholdrycker, alkoholkonsumtion etc., var relativt ovanliga idags- och tementens off setcentral, Stockholm 1974. fackpress. Dessa objekt utgjorde däremot den, näst efter förströelsebe-

Information 169

tonat material, vanligaste typen av redaktionella objekt med inslag av alkoholinformation i populärpress. I undersökningen ingick också en bedömning av de redaktionella objektens tendens i förhållande till alkohol. Det visade sig därvid att den största andelen bedömdes vara neutrala eller ha en ej utläsbar tendens. För populär- och fackpress var objekten med en tillåtande tendens fler än de restriktiva. I storstadspress och landsortspress B återfanns ungefär lika många objekt med tillåtande som restriktiv tendens, medan landsortspress A innehöll nära tre gånger så många objekt med en restriktiv tendens som objekt med tillåtande tendens. Allmänt sett visade det sig till stor del vara det förströelsebetonade materialet som bedömdes ha en tillåtande tendens i förhållande till alkohol. En jämförelse mellan samtliga tillåtande objekt, dvs. såväl redaktionella som icke-redaktionella, och samtliga restriktiva artiklar, bilder och annonser med anknytning till alkohol visar att de förstnämnda var betydligt fler. I tabell 14.5 nedan redovisas de tillåtande, neutrala och restriktiva objekten fördelade på tidningskategori. I de sammanlagt 646 tidningar som undersöktes återfanns 1515 icke-redaktionella objekt, dvs. annonser med information om eller med anknytning till alkohol. Flertalet annonser var införda istorstadspress. Den till antalet vanligaste typen var annonser för restauranger, pubar etc. där det av annonsen framgår att man har utskänkning av alkohol. Något mindre vanligt förekommande var annonser för öl, vin och sprit. Dessa annonser var emellertid vanligen större än de förstnämnda. l de undersökta tidningarna förekom ungefär lika många vin- som 154 respektive 148, medan antalet ölannonser var något spritannonser, färre. Av vinannonserna avsåg mer än dubbelt så många annonser starkvin som lättvin. Vidare visade sig antalet annonser för alkoholdrycker vara ungefär 20 gånger så stort som antalet annonser för drycker som uppgavs

kunna användas som alternativ till alkohoLl

Informationsläget i pressen så som det kan utläsas av resultaten från denna undersökning är alltså följande. Information om alkohol förei * I Söderlind, E. Alkoholkommer i annonsform med betoning på alkoholstarka drycker jämte reklam, 1969, redovisas en annonser för restauranger, pubar etc. där det av annonsen i text eller bild undersökning av de 7 största att man har utskänkning av alkoholdrycker. Vidare förekommer dagstidningarna, 2 mindre framgår landsortstidningar och 10 Veckotidningar under april månad 1969. Söderlind fann att av annonser om Tabell 14.5 Tillåtande, neutrala och restriktiva objekt fördelade på tidningskate alkohol var whiskyannongori. Procentuell andel inom resp. tidningskategori ser vanligast i dagspress. Antal Därav andel i procent Vad gäller antal annonser Tidningsvar starkvinsannonser därkategori objekt Tillåtande Neu trala Restriktiva näst vanligast medan . mellanölsannonseringen l 965 59,9 31,1 9,1 upptog det största annons- Storstadspress 655 52,4 20,4 utrymmet. För samtliga Landsortspress A 27,2 545 39,5 48,4 12,1 tidningar gällde att annon- Landsortspress B 240 58,9 8,1 seringen var koncentre- Populärpress 32,9 rad till mitten eller slutet Fackpress 40 22,0 58,5 19,5 av veckan.

170 Information SOU 1974: 91

den i redaktionellt material, företrädesvis i föreströelserespektive nyhetsbetonat material. Oftast är materialet neutralt, annars oftare tillåtande - och då förströelsebetonat är restriktivt i sin syn på alkohol.

14.42 Information i radio och TV

Vad gäller information om alkohol i radio och TV har som tidigare

nämnts någon undersökning av utbudet inte gjorts i APUzs regi Det

skulle t. ex. ha varit av intresse att belysa relationerna mellan direkt och indirekt information speciellt i TV. Enligt en helt subjektiv bedömning synes nämligen av indirekt - - information i tillåtande inslagen implicit riktning vara förhållandevis ofta förekommande i vissa typer av program med hög tittarfrekvensz I syfte att få denna och andra frågor i någon mån belysta har APU riktat en förfrågan till Sveriges Radio angående dess programpolitik och allmänna policy vad gäller information om alkohol och dess effekter. I skrivelsen betonas att av intresse är, inte endast rena undervisnings- eller

informationsprogram, utan i lika hög grad Sveriges Radios politik vad gäller den mer indirekta information som förekommer som inslag i skilda program, inte minst i underhållningsprogram av olika slag.

Sveriges Radio anförde i sitt svar följande:

Sveriges Radio är väl medveten om det samhällsproblem som alkoholbruket och dess verkningar utgör. Sveriges Radio har ienlighet med sina Edfeldt, Å. W. redovisar avtalsenliga skyldigheter belyst alkoholproblemet i en mängd program av i Rapport över attitydunolika slag, nyhetsprogram, reportage, debatter, medicinska program, dersökning beträffande öl och ölkonsumtion under magasin, frågelådor, pjäser etc. Avgörande för Sveriges Radios principinförsta tertialet 1970 en ställning till alkoholförtäringen som sed är radiolagens krav på opartiskgenomgång av samtliga het i programverksamheten. Det skulle inte vara förenligt med detta krav radio- och TV-program att ta ställning för den absolutistiska linjen. Detta förhållande fritar under mars och april 1970. självfallet inte Sveriges Radio från skyldigheten att iaktta varsamhet Under denna tidsperiod beträffande alkoholbrukets spegling i programmen - med tanke på bl. a. förekom 118 inslag med av en icke önskvärd möjligheterna påverkan och företaget avvisar .någon anknytning till al- i vilka alkoholbruket romantiseras program eller utnyttjas som effekt kohol eller alkoholkonmed lös anknytning till innehållet i övrigt. Bedömningen och kontrollen sumtion. Vad gäller tenav hur alkoholbruket kommer till uttryck i programmen erbjuder utan dens befanns 7 av 9 tvivel svårigheter, och i det internationella programutbudet kan man inte specialinslag resp. l av undvika som återger miljöer, där man ser helt annorlunda 14 ”featureinslag” ha en program på till alkohol och alkohol- alkoholbruket, än vad vi gör i Sverige. Med undantag för de fall som konsumtion restriktiv berörts ovan anser sig Sveriges Radio dock inte kunna ta bort inslag med tendens. ur sådana program. alkoholförtäring När det gäller Sveriges Radio egen produktion, måste den bl. a. styras 1 Vid tiden för tryckning av ambitionen att så oförfalskat som möjligt återge den verklighet vi lever av betänkandet redovisas vissa resultat från Sö: s i, och Sveriges Radio anser inte att det skulle vara försvarligt att ingripa mot inslag med alkoholförtäring, när det ingår som medvetet insatta OPAL-projekt vilka synes element i seriöst arbetande författares eller artisters verk. bekräfta utredningens upp- producenters, fattning i detta avseende, Det avtal mellan staten och Sveriges Radio som utöver radiolagen se rapporten Alkohol i TV. En undersökning av reglerar Sveriges Radios programverksamhet innehåller inte några direkta förekomsten av inslag bestämmelser beträffande i alkoholfrågan. Det kan ändå program med alkoholanknytning ifrågasättas om inte avtalet ålägger Sveriges Radio alldeles speciella i TV-program, oktober 1974. skyldigheter i denna fråga. Radioutredningen anförde bl. a. (SOU

SOU 1974: 91 Information 171

1965: 20 s. 180) att, när det i ett visst fall kan sägas föreligga en huvudlinje inom den ansvariga opinionen i landet, Sveriges Radio bör ha skyldighet att främja denna linje och stödja de strävanden den representerar, låt vara utan att framträda som en direkt fostrare. Som exempel pekades på kravet på punktnykterhet, t. ex. absolut avhållsamhet från sprit för ungdomar, i trafiken samt i arbetslivet. lngen ansvarig opinion bestrider riktigheten av dessa normer, och Sveriges Radio bör därför klart och tydligt hävda dem i olika sammanhang. Däremot kan Sveriges Radio enligt radioutredningen inte ställa sig iden renodlade nykterhetspropagandans tjänst utan måste i fråga om kravet på absolutism inta en närmast neutral ståndpunkt. Radioutredningen uttalade vidare:

Om Sveriges Radio sålunda inte kan ställa sig i de minoriteters tjänst, vilkas normer är strängare eller mera personligt krävande än det stora flertalets, bör företaget likväl på olika sätt klart ta ställning mot vad som måste anses som ett oförsvarligt socialt beteende. Berusning och andra former av ansvarslös alkoholkonsumtion får inte framställas som något komiskt eller positivt. Dessa bestämda krav kan i enskilda fall behöva mildras, då t. ex. en konstnärligt högklassig skildring i dramatisk form eller ett aktivt samhällsreportage kräver det. I gengäld bör de desto starkare tillämpas i underhållningsprogram och liknande sammanhang, och givetvis i alla för barn och ungdom direkt avsedda program.

Radionämnden synes i några beslut - beträffande t. ex. Bombi Bitt - den uppfattningen att dessa och jag och Partaj ha kommit till radioutredningens uttalanden borde vara normerande för programverksamheten. Tilläggas bör - med direkt hänvisning till det uttalande som avslutar Sveriges Radios svar - att det sagda självfallet inte innebär något förord för att ingrepp skall göras i producenters, författares eller artisters verk. Men lika självfallet är att det står Sveriges Radio fritt att underlåta att sända ett program som är olämpligt ur alkoholpolitisk synpunkt.

l4.4.3 Ett ökat informationsutbud

Rent allmänt kan konstateras att informationsflödet i samhället har ökat och därmed också konkurrensen om den enskilde individens uppmärksamhet. Detta gäller inte endast på det rent kommersiella området utan även såväl kulturutbud som samhällsinformation i olika former. l sistnämnda avseende utgör inrättandet av nämnden för samhällsinformation (NSI) ett exempel på att man från statsmakternas sida dels uppmärksammat icke tillgodosedda behov av information hos den enskilde medborgaren, dels funnit att samhällsinformationen successivt måste ges en starkare ställning resursmässigt och tekniskt för att i konkurrens med annan information kunna nå fram till olika medborgargrupper. NSI ska bl. a. särskilt beakta att var och en erhåller erforderlig information rörande den enskildes rättigheter och skyldigheter i samhållet. Den enskilda människan måste vidare självfallet ha tillgång till ytterligare information om hon skall ha möjlighet att hävda sina idéer

172 Information

och intressen i den demokratiska processen och därmed kunna påverka samhällets utveckling. Aktuella frågor är här bl. a. riks- och länsplaner, lokal arbets-, bostads-, skol- och fritidsplanering, miljöfrågor i vid mening, inklusive arbetsmiljöproblem, energiproblemet, invandrarfrågor osv. Till detta kommer samhällets ambitioner vad gäller exempelvis hälsovårdsupplysning av typ socialstyrelsens flerårskampanj Kost och motion samt olika insatser av säkerhetskaraktär, t. ex. skydd mot barnolycksfall och trafiksäkerhetsinformation. Under de senaste åren har två utredningar framlagts, där man

presenterat förslagtill åtgärder mot narkotika respektive tobaksbruk. I

dessa förslag intar återigen information en betydande för att inte säga dominerande roll; dvs. väsentligt ökade insatser av detta slag krävs på områden som är angelägna från samhällets synpunkt med tanke på medborgarnas liv och hälsa. Utöver detta kommer en ökad information i syfte att orientera om det utbud som finns inom den kulturella sektorn, samt vad gäller idrott och andra fritidsaktiviteter. Den rent kommersiella informationen, reklamen, som tidigare dominerat åtminstone vissa media möter således en ökad konkurrens och svarar med att bl. a. ”höja rösten, och söka nya eller andra mer direkta vägar. Resultatet blir att den enskilde medborgaren översköljs av uppmaningar, anvisningar, råd, sakupplysningar och säljbudskap från skilda håll och i olika former. Ingen människa kan tillgodogöra sig allt detta hon måste välja och vraka. I inforrnationsutredningen konstaterades: att bli informerad är således inte uteslutande en förmån. Informationen ställer krav på mottagaren.

14.5 Förutsättningar för en effektiv informationsverksamhet

Den information samhället finner önskvärd, eller nödvändig, att föra ut befinner sig således i en besvärlig konkurrenssituation. Den måste kunna hävda sig i det samlade informationsutbudet så att människor uppmärksammar och tillgodogör sig dess budskap i tillräcklig utsträckning. Den måste därvid konkurrera med information från annat håll som arbetar för andra syften och ibland kanske direkt motarbetar de resultat samhället önskar uppnå. Samtidigt måste samhällets information iaktta en återhållsamhet i metoder och argumentation som inte alltid binder andra informationsgivare. Av bl. a. dessa och ekonomiska skäl måste stora krav ställas på effektivitet i verksamheten, på planering och teknik.

l4.5.1 En arbetsmodell En av förutsättningarna för en effektiv informationsverksamhet är bl. a. att de åtgärder man vidtar planeras, utformas och genomförs på ett sådant sätt att man dels så långt det är möjligt vet vilken verkan man

SOU 1974: 91 Information 173

uppnått, dels kan dra nytta av de erfarenheter som samlats för det fortsatta arbetet. Att arbeta på detta sätt är nödvändigt bl. a. av det skälet att föreliggande forskningsresultat än så länge endast i mycket begränsad utsträckning ger underlag för konkreta handlingsalternativ när det gäller informationens utformning i det enskilda fallet. I syfte att åstadkomma en uppläggning som kontinuerligt tillför verksamheten ett allt bättre faktaunderlag utnyttjar man idag på många håll - såväl inom statliga myndigheter som på det kommersiella området - en alltmer allmänt omfattad arbetsmodell som i korthet kan sammanfattas enligt följande.

(1)Den allmänna målsättningen formuleras. (2)En målanalys genomförs och delmål identifieras. (3)En genomgång - ev. särskild undersökning - genomförs beträffande utgångsläge hos tilltänkta målgrupper med avseende på dessa delmål. (4) Utifrån lägesbedömningen sker en precisering i operationellt definierade delmål i relation till den allmänna målsättningen. (5)Planeringsarbetet sammanfattas i en inforrnationsplan som redovisar bakgrund, preciserade delmål - informationens mål - informationsinnehåll, målgrupper, distributionssätt, hjälpmedel, tidsplanering

samt hur effektkontroll och utvärdering ska genomföras. I vissa fall

måste precisering av målgrupper och val av distributionssätt föregås av en förutsättningsanalys. Vidare bör i planeringsarbetet ingå överväganden rörande konkurrenssituationen i det aktuella fallet. (6)Utformning och produktion av informationsmaterial. Som hjälpmedel vid utformning av olika informationsenheter utnyttjas optimeringsexperiment och förprövningar. (7)Informationsinsatserna genomförs. beträffande exponering, attityder, kun- (8)Effektmätningar genomförs skaper och/eller beteende hos målgrupperna. av effektmätningens resultat i relation till angivna (9)Utvärdering informationsmål och redovisning av erfarenheter i övrigt. (10)Resu1taten av utvärderingen och analysen av verksamheten i övrigt bildar för bedömning av om och hur fortsatta informaunderlag tionsinsatser ska utformas, vad som är realistiska mål, vilka målsom behöver information, vilket informationsgrupper ytterligare innehåll vilka kanaler som bör utnyttjas osv. som bör prioriteras, Det måste att genomförandet av varje enskild lokal understrykas informationsinsats naturligtvis inte innefattar, eller skall behöva innefatta, alla dessa arbetsmoment. Däremot borde - som APU tidigare hävdat kunna vinnas om informationsverksamheten i större utsträckåtskilligt ning än f. n. bedrevs enligt här skisserat, eller liknande, tillvägagångssätt. Detta torde dock kräva att stora delar av det för- och efterarbete som erfordras kan utföras centralt som en service åt de instanser som engagerar sig i verksamheten. APU vill betona att ett förslag beträffande central service i dessa avseenden inte får tolkas som en underskattning av vare sig berörda till eller betydelsen av att t. ex. de olika organs vilja förnyelse

174 Information

organisationer som verkar på detta område har möjlighet att agera på eget ansvar och utifrån skilda ideologiska värderingar. En central service vad gäller framtagning av faktaunderlag, undersökningar rörande utgångsläge beträffande t. ex. kunskaper och konsumtionsvanor, utformning och genomförande av vissa typer av effektmätningar, osv. behöver inte medföra - och inte heller upplevas som - någon centraldirigering. Vad som är oerhört betydelsefullt i detta sammanhang är att de organisationer och andra som medverkar i olika informationsinsatser har frihet att agera, men också att de som vill öka effektiviteten i verksamheten erbjuds de hjälpmedel som finns. Ett sätt att ta till vara människors - och organisationers engagemang och vilja till ideellt arbete kan vara att erbjuda en sådan service att de kan arbeta effektivt, i samverkan och mot klara mål och att de iefterhand på ett realistiskt sätt kan bedöma vad de uppnått.

l4.5.2 Informationsteknik

En effektiv informationsverksamhet förutsätter också att planering, utformning, genomförande och utvärdering utförs på ett informationstekniskt kvalificerat plan. Detta innebär bl. a. att man måste ha resurser att maximalt utnyttja de erfarenheter av konkret, ”matnyttig” karaktär som successivt samlas på olika områden. APU har låtit sammanställa vissa fakta och erfarenheter av detta slag. Det skulle föra för långt att här gå in på detaljer, men en kort exemplifiering bör ges i illustrativt syfte. Vad gäller avsändaren, den som står för budskapet - eller val av sändare där ett sådant kan ske - har aspekter som trovärdighet, attraktivitet och makt betydelse. I fråga om trovärdighet och sådana komponenter i detta som t. ex. sakkunnighet och objektivitet har undersökningar utförts. Resultaten av dessa visar att denna aspekt har betydelse för t. ex. hur informationen värderas och den utsträckning i vilken mottagaren är benägen att acceptera eller förkasta framförda åsikter och argument. Beträffande meddelandets utformning har undersökningar utförts rörande effekten av t. ex. argumentens ordningsföljd, repetition, olika stilfaktorer, skrämselinslag, en- respektive tvåsidig argumentation och

slutsatser dragna av sändaren resp. av mottagarna själva. I flera av dessa

avseenden finner man övertygande stöd för värdet av att förhållandevis ingående låta förpröva informationsmaterial. Vad gäller distributionssätt/kanal finns en omfattande forskning av högst varierande kvalitet. Vissa generella slutsatser synes kunna dras; så har t. ex. personlig påverkan konsekvent befunnits mer effektiv än masspåverkan och talad text ofta överlägsen skriven när det gällt att påverka attityder. I fråga om mottagaren slutligen finns och tillkommer kontinuerligt forskningsresultat rörande t. ex. hur olika faktorer och egenskaper hos mottagaren blir avgörande för exponering, uppmärksamhet, hantering av information och slutligen påverkbarheten. Vad gäller informationens effekter kan dessa avse förändringar i t. ex. uppmärksamhet, intresse, kunskaper, attityder och/eller beteende. Sambanden mellan vidtagna

SOU 1974: 91 Infomation 175

åtgärder och iakttagna förändringar i dessa avseenden är i många fall mycket svåra att renodlat fastställa. Detsamma gäller även sambanden mellan t. ex. beteendeförändringar och övriga förändringar. Frågor som om och i så fall i vilken utsträckning beteendeförändringar följer på - eller tvärtom - är inte attitydförändringar entydigt klarlagda; sambanden härvidlag visar sig dessutom vara små. I praktiskt informationsarbete måste man emellertid utgå från att viss växelverkan föreligger och utforma åtgärderna med hänsyn härtill.

I vissa utredningar, t. ex. Åtgärder mot tobaksrökningem, har man

under senare år givit en mer utförlig redovisning i fråga om informationsteknik.Skälet härtill kan bl. a. ha varit att man tidigare kunnat konstatera att många gånger alltför knappa resurser anvisats för det rent informationstekniska arbetet, vilket menligt påverkat hela verksamhetens kvalitet. APU finner det emellertid inte vara nödvändigt att upprepa vad som anförts i detta ämne i andra utredningar, utan utgår ifrån att man nu är medveten om att stora resurser erfordras för att via information åstadkomma verkliga och bestående förändringar i olika avseenden.

l4.5.3 Underlag I ett tidigare avsnitt berördes att utformningen av olika informationsåtgärder måste ske utifrån en förhållandevis ingående kunskap om de målgrupper som är aktuella. Kännedom om konsumtionsvanor och attityder till alkohol i olika grupper utgör ett exempel på detta. De undersökningar som APU låtit genomföra och som publicerats i Svenska folkets alkoholvanor (SOU 1971: 77) kan ses som en början till en sådan nödvändig baskunskap. Det bör emellertid betonas att en effektiv informationsverksamhet kräver resultat från fördjupade och fortlöpande studier av denna typ; undersökningar där t. ex. samspelet mellan kunskaper, attityder och beteende (vanor) belyses och där konsumtionsvanornas samband med olika faktorer penetreras.

14.6 Informationens framtida roll

APU har redan i det föregående anfört att information är en nödvändig åtgärd om alkoholpolitikens syften skall kunna realiseras, att åtskilligt torde kunna vinnas via ökad samordning och användning av den moderna informationsteknikens arbetssätt samt att det engagemang och den beredvillighet till frivilliga insatser som fortfarande finns hos många kan tas till vara i en effektiviserad informationsverksamhet. Enligt APU: s mening måste informationens framtida roll i det alkoholpolitiska arbetet bli kvalitativt större och än mer markerad än hittills. En kontinuerlig, bred och slagkraftig information måste under och efter skolåren finnas som ett komplement till skolans undervisning och som en integrerad del i övriga alkoholpolitiska åtgärder. Informationsverksamhetens målsättning bestäms därmed av det alkoholpolitiska programmet; av alkoholpolitikens övergripande syfte och Rapport 1973-06-20 den närmare preciseringen av riktlinjerna för att nå detta. De riktlinjer från tobaksutredningen som APU framlagt i kap. l l kan sammanfattas enligt följande. till socialstyrelsen.

176 Information

Alkoholpolitikens syfte Att åstadkomma återhållsamma alkoholvanor Mål vad gäller attityder Att avglorifiera alkoholen

kunskaper Att skapa och vidmakthålla goda kunskaper hos alla ungdomar och vuxna när det gäller (l) alkoholens verkningar från medicinsk, psykologisk, social och ekonomisk synpunkt, (2) alkoholdryckernas egenskaper och användningssätt, (3) alkoholbrukets och alkoholmissbrukets orsaker och utbredning, (4) symtomen pâ alkoholberoende, (5) de vårdmöjligheter som finns och (6) samhällets alkoholpolitik.

beteende Att öka den helnyktra sektorn. Att främja avhållsamhet i situationer som ställer särskilda krav på reaktionsförmåga och omdöme. Att inrikta konsumtionen på de svagare dryckerna. Att främja konsumtionen av alkoholfria drycker som alternativ till alkoholdrycker. Att åstadkomma ett dryekesmönster där förtäringen företrädesvis äger rum i samband med måltid. Att verka för att någon konsumtion av betydelse ej förekommer under uppväxttiden.

alkoholförsäljningen Att begränsa tillgången. Att motverka hembränning, smuggling, langning och annan illegal alkoholhantering.

miljöpåverkan Att göra alkoholfrågans betydelse beaktad vid planeringen och utforrnningen av den miljö vi lever i. Att verka för alkoholfria miljöer och umgängesformer.

In 177

forma tion

APU anger således vad alkoholpolitiken bör syfta till och presenterar riktlinjer för hur syftet kan nås. Det är, som också framhålles ikap. 11, uppenbart att man härvidlag i flera fall både kan och bör driva preciseringen betydligt längre, t. ex. att så långt detta är möjligt ange mål i kvantitativa termer. Enligt APU:s mening får det ankomma på de verkställande organen att inom ramen för av statsmakterna givna riktlinjer genomföra en närmare målanalys och göra erforderliga målbestämningar. APU återkommer längre fram till vilka organisatoriska och andra resurser som krävs härför.

14.7 Information i till

anslutning alkoholpolitikens syfte och mål

De riktlinjer APU angivit för den framtida alkoholpolitiken innebär som framgår av det föregående en bred satsning på förändringar i olika avseenden vad gäller den enskildes attityder till och om kunskaper alkohol och dess verkan liksom också beträffande den enskilde individens beteende vad gäller alkohol. För att nå dessa syften krävs en samordnad insats av samtliga alkoholpolitiska åtgärder. Hur detta skall ske och hur olika åtgärder och kombinationer av dessa bidrar till att åstadkomma åsyftade förändringar redovisas i respektive åtgärdskapitel. Informationen kommer in som en av flera åtgärder i anslutning till samtliga dessa syften, men med varierande inriktning. I det följande ges en redovisning av vissa mer principiella aspekter på erforderliga informationsinsatser.

14.7.l Information om samhällets alkoholpolitiska

program De alkoholpolitiska åtgärdernas verkan överlag är i stor utsträckning beroende av hur de uppfattas av de människor som berörs av dem antingen det gäller de personer som i olika led skall genomföra åtgärden eller de personer åtgärden riktar sig till. En viktig förutsättning för uppslutning kring och anpassning till dessa åtgärder utgör den förankring de har hos berörda individer, och denna kan i sin tur i påverkas varierande utsträckning. Ett led i en sådan påverkan är att presentera samhällets alkoholpolitiska program och klargöra dess bakgrund, de bedömningar det bygger pâ samt de därav följande riktlinjerna och målen. Effekten av en informationsinsats härvidlag kan visserligen lätt överskattas, men å andra sidan bör man inte underlåta att såväl i initialskedet som senare av och till under verksamhetens gång söka bredda och fördjupa förståelsen för samhällets syn på alkoholen.

När APU anger alkoholpolitikens syfte vara att skapa återhållsamma

alkoholvanor anges också efter vilka riktlinjer en sådan politik bör arbeta. Sammanfattningsvis anges sålunda i avsnitt l1.4.3 att den måste motverka dels konsumtion som leder till berusning, dels vanemässigt bruk av större mängder alkohol även om det enskilda dryckestillfället inte

178 Information SOU 1974: 91

leder till berusning. Alkoholpolitiken skall vidare verka för avhållsamhet i vissa situationer. Vad som här sagts innebär naturligtvis i någon mån en precisering; en precisering så långt föreliggande faktaunderlag medger en sådan. De som skall svara för informationen på detta område kommer dock mycket snart att känna behov av och möta krav på en längre gående bestämning av vad som skall rubriceras som återhållsamhet. Sådana krav på definition eller ytterligare exemplifiering utgör i sin tur ett kraftigt incitament till forskning inom detta område och ger en god illustration av den nära samverkan som måste etableras mellan ansvariga inom respektive verksamhetsområden.

14.7.2 Information i syfte att skapa eller påverka attityder

I fråga om attityderna anger APU att ett mål för alkoholpolitiken skall vara att avglorifiera alkoholen. Med hänvisning till den växelverkan som föreligger mellan beteende - konsumtionsvanor - och attityder vill APU starkt betona betydelsen av att alla möjligheter till attitydpåverkan tas till vara. Även om det, som tidigare nämnts, inte är ostridigt i vilken riktning denna växelverkan är mest uttalad måste man i dagsläget utgå ifrån att t. ex. tidpunkt och former för alkoholdebuten kan påverkas av den enskildes attityder till alkohol och alkoholkonsumtion och de olika gruppnormer denne kommer i kontakt med respektive ansluter sig till. Information utifrån alkoholpolitiska utgångspunkter kan i dessa avseenden samverka med skolans undervisning, samhällets organ i övrigt, organisationer och sammanslutningar av skilda slag där normbildningen påverkas, motverka att grupptillhörighet baseras på kommersiellt styrda värderingar och attribut samt verka för och stödja ett självständigt och sakligt handlande i olika valsituationer. Den målinriktade informationsinsats samhället gör i dessa avseenden måste dimensioneras och utformas så att den bildar en effektiv motvikt mot den påverkan som sker i motsatt riktning i olika situationer. APU har tidigare i flera sammanhang fast uppmärksamheten på de olikheter som fortfarande föreligger mellan pojkars och flickors förhållningssätt till alkoholen. Undersökningar under 1970-talet visar att skillnaderna är på väg att suddas ut. Ett mål för informationen kan här vara att söka påverka denna process. En utjämning mellan manliga och kvinnliga attityder, uppgifter och beteenden behöver inte med nödvändighet innebära att det manliga förhållningssättet skall tillåtas slå igenom. Det ligger helt i linje med de mål APU anger för alkoholpolitiken att verka för att de föreställningar och värderingar beträffande alkohol vilka förknippats med kvinnans roll i samhället får dominera i en sådan Detta gäller såväl debutålder som dryckesval, konutjämningsprocess. sumtionsmängd och synen på berusningen. Vid val av målgrupper för information i syfte att skapa eller påverka attityder finns ett visst faktaunderlag som kan ge vägledning. Sålunda har APU låtit genomföra ett antal undersökningar av vanor och attityder rörande alkohol; undersökningarna har publicerats i Svenska folkets

SOU 1974: 91 Information 179

alkoholvanor (SOU 1971:77). Vidare föreligger bl. a. en SÖ-rapport 4/1973, Tonåringar och normer. I avsikt att nå de syften APU förespråkar bör information utifrån alkoholpolitiska utgångspunkter sättas in före och i anslutning till alkoholdebuten riktad till såväl ungdomarna själva som de vuxengrupper de kommer i kontakt med, dvs. föräldrar/värdnadshavare, lärare och fritidsledare inom olika områden. Med hänsyn till att tillgängliga undersökningsresultat visar att t. ex. männens alkoholvanor är som mest intensiva under de senare tonåren, värnpliktstiden och de därefter följande åren utgör även dessa åldersgrupper givna målgrupper.

14.7.3 Information i syfte att skapa och vidmakthålla kunskaper

I riktlinjerna vad gäller kunskaper i alkoholfrågor har APU angivit att ett mål för alkoholpolitiken skall vara att skapa och vidmakthålla goda kunskaper hos alla ungdomar och vuxna. Innehållsmässigt har detta preciserats till att gälla kunskaper om

(l) alkoholens verkningar från medicinsk, psykologisk, social och ekonomisk synpunkt, (2) alkoholdryckemas egenskaper och användningssätt, (3) alkoholbrukets och alkoholmissbrukets orsaker och utbredning, (4) symtomen på alkoholberoende, (5) de vårdmöjligheter som finns samt (6) samhällets alkoholpolitik Vad gäller det angivna målet, att skapa och vidmakthålla goda kunskaper, kan som en närmare precisering också anges att den kunskapsförmedlande informationen skall syfta till att dels utgöra stöd och komplement till skolans utbildning, dels vidmakthålla de kunskaper man förvärvat under skoltiden. Den från rent alkoholpolitiska utgångspunkter initierade informationen måste därutöver inriktas på att bygga vidare på dessa kunskaper och i senare åldrar komplettera med information vad gäller de situationer individen möter efter skoltiden i anslutning till olika roller i samhället - i hem, i arbetsliv och på fritid. Ett ytterligare syfte vad gäller samhällets information på detta område måste naturligtvis vara att till allmänheten föra ut aktuella kunskaper allteftersom nya rön framkommer. En uppenbar förutsättning för en inforrnationsverksamhet i avsikt att uppnå dessa syften är ett nära och kontinuerligt samarbete mellan de organ som svarar för respektive bedriver forskning och de organ som svarar för, planerar och genomför olika informationsinsatser. Detta är bl. a. en organisatorisk fråga till vilken APU senare återkommer. I sitt arbete att uppnå dessa mål måste informationsorganen vidare som redan antytts samverka med skolan. Informationsverksamheten måste här bedrivas parallellt med skolans undervisning med inriktning på att nå de personer barnen kommer i nära beröring med utanför skolan. Ambitionen kan här inte vara att helt undvika motstridiga värderingar hos de vuxengrupper barnen under skolåldern kommer i kontakt med.

180 Information SOU 1974: 91

Informationen får i första hand inriktas på att hos dessa vuxengrupper ge kunskap om vad skolan lär ut och bakgrunden till detta. Den rent kunskapsförmedlande informationsverksamheten skall naturligtvis syfta till att nå och vidmakthålla ett visst kunskapsläge hos alla; detta anges också som tidigare framgått i de riktlinjer APU föreslår. Av flera skäl - bl. a. resursmässiga och informationstekniska måste emellertid vissa målgrupper prioriteras. Enligt APU:s mening bör de verkställande organen till grund härför med lämpliga tidsmellanrum låta genomföra en kartläggning vad gäller kunskapsläget rörande bl. a. de kunskapsmoment som inryms i de aspekter som ovan uppräknats. Med utgångspunkt i en sådan undersökning jämte det faktamaterial som redan föreligger och en bedömning av utvecklingstendenser, riskgrupper osv. får angelägna målgrupper successivt utväljas. Utifrån mer allmänna bedömningsgrunder finner APU det ligga nära till hands att man vad gäller val av målgrupper beaktar behovet av att förse de nya generationerna med allsidiga kunskaper på området. APU vill härvidlag starkt understryka värdet av att följa upp skolans undervisning med information till föräldrar/vårdnadshavare med barn i debut- och riskåldrar. Som framgått av de undersökningar APU låtit genomföra utgör föräldragruppen en hittills ofta förbisedd målgrupp.

l4.7.4 Information i syfte att påverka beteende

När det gäller individens beteende i förhållande till alkohol har APU närmare preciserar hur det övergripande syftet att skapa återhållsamma alkoholvanor skall kunna uppnås. Detta har utmynnat i riktlinjer och mål i fråga om den helnyktra sektorn, punktnykterhet, val av dryck och dryckesmönster samt alkoholkonsumtion under uppväxttiden.

Den helnyktra sektorn

I syfte att skapa återhållsamma alkoholvanor bör enligt APU: s mening ett väsentligt inslag i det alkoholpolitiska programmet vara att öka den helnyktra sektorn. De skäl som talar för återhållsamhet talar också för avhållsamhet. Den information som skall genomföras i anslutning till detta syfte kan med fördel ske med utgångspunkt i ett sådant synsätt. Inte minst betydelsefullt är härvidlag det konstaterande APU tidigare gjort nämligen att ju fler som - utifrån en avhållsam inställning - bryter alkoholseden, desto starkare blir stödet för en större frihet inför sedens tvång. Detta är i betydelsefullt för de alkoholsjuka, men också för andra som utan ett sådant stöd har svårt att hävda ett individuellt handlande. Av vikt är även att information bedrivs i syfte att klargöra för olika grupper vilken betydelse den helnyktra sektorn har i vårt samhälle. Därvid kan exempelvis finnas skäl att bl. a. bemöta den kritik som hävdar att de helnyktra i stor utsträckning endast vänder sig till och engagerar de redan avhållsamma. Många av dessa skulle måhända inte bibehålla sin inställning om de inte mer eller mindre kontinuerligt engagerades i

SOU 1974: 91 Information 181

föreningsarbete och i situationer där de påverkas av etablerade, stabila gruppnormer i detta avseende. Vad gäller målgrupper för informationsverksamheten inom detta delområde saknas underlag för en precisering utöver den som tidigare angivits beträffande information i syfte att skapa och påverka attityder. APU förutsätter emellertid att framtagning av ett sådant underlag kommer att ges hög prioritet hos det centrala organ som får till uppgift att initiera, stödja och samordna samhällets infonnation i alkoholfrågan.

Punktnykterhet Alkoholpolitiken bör syfta till att främja avhállramhet i sådana situationer som ställer särskilda krav på reaktionrförmåga och omdöme. APU vill härvidlag särskilt fästa uppmärksamhet på vissa sammanhang där skaderiskerna som en följd av alkoholförtäring är speciellt stora. En sådan situation utgör arbetsplatsen. Frågor rörande alkohol och arbete behandlar APU i kap. 16, vilket bl. a. utmynnar iförslag att söka påverka företagens syn på alkoholmissbruket så att dessa i långt större utsträckning än vad som f. n. är fallet kompletterar och ersätter disciplinära åtgärder med insatser av förebyggande och terapeutisk art. Vidare framhålls att Samarbetskommittén för alkoholfrågor och ALNArådet bör kunna lämna värdefull medverkan bl.a. vid information i alkoholfrågor på arbetsplatserna. Den verksamhet dessa organisationer bedriver bör därför stödjas av samhället. Därutöver förordar APU att samordnade informationsinsatser genomförs under medverkan av bl. a. fackföreningsrörelsen, arbetarskyddet och företagen. De risker som följer av kombinationen alkohol-trafik har sedan länge uppmärksammats. APU räknar här med att dessa problem ,även i fortsättningen beaktas och att åtgärder fortlöpande vidtas av närmast berörda organ såsom trafiksäkerhetsverket, Nationalföreningen för trafiksäkerhetens främjande, motororganisationer och försäkringsbolag. Vad gäller riskerna med alkoholförtäring i samband med bad och båtfärder har dessa inte på samma sätt uppmärksammats tidigare. Under senare år har det emellertid blivit alltmer uppenbart att många av de olyckor som inträffar i samband med bad, fiske och andra fritidsaktiviteter till sjöss helt eller delvis har sin förklaring i att de inblandade varit alkoholpåverkade. Med hänsyn till att fritiden ökar, och även människors möjligheter att använda denna till fritidssysselsättningar av olika slag, finner APU det angeläget att de initiativ fullföljs som redan tagits av olika organisationer i syfte att bromsa en olycksökning på detta område. Det arbete som nu pågår bör utifrån alkoholpolitiska utgångspunkter ges ett kraftigt stöd. Detta gäller inte minst åtgärder i syfte att påverka beteendet i fråga om alkoholförtäring i samband med båtfärder i olika former; i dessa sammanhang föreligger hos många en uppenbar underskattning av de risker det innebär att framföra en båt i alkoholpåverkat tillstånd.

182 Information

Val av dryck och dryckesmönster

Vad gäller val av dryck anser APU att ett mål för alkoholpolitiken skall vara att inrikta konsumtionen pä de svagare dryckerna. Eftersom detta avser såväl alkoholdryckerna inbördes som andra drycker i förhållande till alkoholdrycker bör ett mål för alkoholpolitiken också vara att främja konsumtion av alkoholfria drycker som alternativ till alkoholdrycker. I fråga om dryckesmönster anger APU att ett mål för alkoholpolitiken skall vara att åstadkomma ett dryckesmönster där förtäringen företrädesvis äger rum i samband med måltid. I avsnitt 1l.4.3 redovisas de skäl som talar till förmån för att konsumtionen inriktas på de alkoholsvagare dryckerna, men också de risker som kan vara förknippade med en kraftig propaganda inom ramen för vad man tidigare kallat en övergångspolitik. Såsom framgår av den diskussion som förs i nämnda kapitel sammanhänger riskerna i viss mån med hur åtgärderna utformas och vilka de riktas till. En information i syfte att ge konsumtionen en viss inriktning får sålunda inte vare sig direkt eller indirekt gynna eller uppmana till alkoholkonsumtion. Den får inte heller utformas så att den medverkar till ett val av i och för sig svagare drycker, som konsumeras i väsentligt större mängd och/eller vid mer ofta återkommande tillfällen. Ett sätt att undgå dessa icke önskade effekter kan vara att så långt det är möjligt endast sätta in åtgärder för dessa syften i vissa situationer. I systembutiken, på restauranger och andra serveringsställen - alltså i en situation där individen bestämt sig för att köpa eller konsumera alkohol sätts åtgärderna in. Det kan naturligtvis hävdas att det är svårare att via information påverka ett beteende i ett sådant sent skede, då individen redan gjort sitt val mellan alkohol och icke alkohol. Mot detta kan emeller_tid bl. a. anföras att om man verkligen vill gardera sig och så långt det är möjligt undvika risken att informationen t. ex. skulle locka till konsumtion får man ta konsekvenserna och begränsa sig till situationer av den karaktär som tidigare nämnts. Om informationen på detta område ges en sådan inriktning är också valet av målgrupper i allt väsentligt givet. En intressant målgrupp tillkommer dock, nämligen de personer som i statliga, kommunala och andra sammanhang beslutar om eller svarar för representation. I enlighet med de riktlinjer APU dragit upp bör dessa nämligen påverkas i syfte att förändra konsumtionsvanoma och mildra dryckesseden, i form av t. ex. val av alkoholsvagare drycker respektive alkoholfria alternativ. Informationen blir den åtgärd man huvudsakligen får förlita sig på när det gäller att nå målet att åstadkomma ett dryckesmönster där förtäringen företrädesvis äger rum i samband med måltid. Utgångsför såväl APU: s ställningstagande som informationen är punkten forskningsresultat, som visar att alkoholens effekter dämpas om konsumtionen sker i samband med måltid. Detta utgör alltså ytterligare ett inslag i avsikt att mildra dryckesseden. En information med detta syfte kräver emellertid även den en i fråga om inriktning, val av målgrupper och grannlaga avvägning

Information 183

utformning. Man önskar primärt åstadkomma att alkohol förknippas med mat. Risk föreligger emellertid att verkan lika gärna kan bli den motsatta - att mat förknippas med alkohol. Informationen får således även i detta fall bedrivas med viss återhållsamhet och i första hand inriktas på situationer där den enskilde individen redan gjort sitt val i fråga om alkohol/icke alkohol.

Alkoholkonsum tion under uppväxttiden APU föreslår när det gäller ungdomen att ett mål för alkoholpolitiken skall vara att verka för att någon konsumtion av betydelse ei förekommer under uppväxttiden. En särskilt markerad återhållsamhet under uppväxtåren motiveras dels av medicinska skäl, dels av de samband som påvisats i Sociologiska mellan utvecklade alkoholvanor - eller alkoholundersökningar tidigt vanor utformade i kamratkretsar - och ett senare huvudsakligen ådagalagt avancerat alkoholbruk. Även om en tidig alkoholdebut inte i och för sig behöver vara avgörande för uppkomsten av alkoholskador bör information i syfte att påverka beteendet idetta avseende inriktas på att motverka en tendens till en allt tidigare alkoholdebut i olika grupper, men också att förskjuta debuten till senare åldersstadier. Målgrupper för en informationsverksamhet med detta syfte är naturligtvis i första hand ungdomarna själva. Utomordentligt betydelsefullt blir därvid att differentiera informationen på ett riktigt sätt. Det gäller att sätta in åtgärderna tillräckligt tidigt för att de skall få en om möjligt förebyggande effekt. De får å andra sidan inte sättas in och utformas så att de lockar till en konsumtion som, om frågan inte väckts, inte skulle ha inletts då. Denna individuella - eller i vart fall gruppvisa - anpassning av åtgärdernas tidläggning och utformning fordrar bl. a. dels att åtgärderna styrs och genomförs lokalt » inom kommun, rektorsområde, skola eller annan avgränsad enhet - dels att man förfogar över instrument som gör det möjligt att avläsa attityd- och kunskapsläge i olika ungdomsgrupper för att därigenom få underlag för verksamhetens utformning. Vidare fordras metoder och material som utprovats och befunnits ge specificerade, eftersträvade effekter. Ytterligare målgrupper när det gäller detta mål utgör föräldrarlvårdnadshavare, lärare, fritidsledare och andra vuxna. Informationen till dessa målgrupper bör i detta sammanhang bl. a. syfta till att en ökad insikt om och observans beträffande hur ungdomarnas sociala relationer utvecklas och olika ungdomsgruppers agerande när det gäller alkohol. Inte minst betydelsefullt är att information ges om vikten av att konkurrenskraftiga alternativ skapas vad gäller fritidsaktiviteter.

14.7.5 Information i anslutning till alkoholförsäljningen

1 fråga om alkoholförsäljningen anger APU att ett mål skall vara att begränsa tillgången. För att betona den avvägning som måste ske anges emellertid samtidigt att alkoholpolitiken syftar till att motverka hem-

184 Information

bränning, smuggling, langning och annan illegal alkoholhantering. Därutöver framhålles också att de alkoholpolitiska åtgärderna måste samordnas med insatserna för att förhindra missbruk av andra medel än alkohol. Information blir knappast aktuell som åtgärd i primärt syfte att begränsa tillgången, men är däremot en i hög grad angelägen åtgärd i anslutning till alkoholförsäljningen liksom också i anslutning till de kompletterande syften som angivits. Vad gäller information i anslutning till alkoholförsäljningen har APU tidigare redovisat syften och mål beträffande Systembolagets informationsverksamhet. En fortsatt verksamhet av denna karaktär i nära samråd med övrig centralt samordnad information på området utgör ett ytterst viktigt led i syfte att nå de olika målen för alkoholpolitiken. Denna information i anslutning till alkoholförsäljningen bör emellertid kompletteras med motsvarande insatser vid övrig försäljning av alkoholhaltiga drycker. Även dessa konsumenter bör ges en liknande typ av mer eller mindre kontinuerlig faktaupplysning beträffande medicinska och psykologiska effekter, gränsvärden som inte bör överskridas osv.

14.7.6 Information ianslutning till alkoholen och totalmiljön

Vad gäller alkoholen och totalmiljön föreslår APU att ett mål för alkoholpolitiken skall vara att göra alkoholfrågans betydelse beaktad vid planeringen och utformningen av den miljö vi lever i. APU har tidigare, bl. a. i kap. ll, framhållit att det i dagsläget finns uppenbara brister i detta avseende. Vidare föreslår APU i fråga om miljöpåverkan att ett mål för alkoholpolitiken skall vara att verka för alkoholfria miljöer och umgängesformer. Det är enligt utredningens mening en väsentlig alkoholpolitisk uppgift att medverka till att genom miljöförändringar påverka människors beteende i förhållande till alkohol. Det gäller att med informationsinsatser söka se till att olika reformer utformas med hänsynstagande också till alkoholpolitiska krav. Detta avser beslut som påverkar livsmiljön i stort - framför allt sociala reformer samt planering och konkret utformning av bostadsmiljö, arbetsmiljö och kultur- och fritidsmiljö. Målgrupper för denna information är naturligtvis främst beslutsfattare på olika nivåer. Av stor betydelse för att uppnå att dessa aspekter verkligen kommer att beaktas i olika stadier av miljöplaneringen torde vara att även nå dels olika opinionsgrupper, som utifrån andra utgångspunkter söker påverka samhällets utformning i stort, dels de olika yrkesgrupper som utformar förslagi olika instanser.

l4.7.7 Information -› kommunikation

APU har i det föregående betonat att de problem som är förknippade med alkoholkonsumtion ytterst uppkommer som en följd av den enskilde individens situation och förhållningssätt till alkohol. Detta förtjänar att upprepas och kraftigt understrykas i anslutning till vad som här anförts beträffande den framtida informationens inriktning och utformning.

SOU l974z9l Infomation 185

De mer principiella aspekter på erforderliga informationsinsatser som redovisas i avsnitten 14.7.l -l4.7.6 måste med hänsyn härtill kompletteras med vissa övergripande synpunkter. Det är sålunda enligt utredningens mening mycket väsentligt att i framtiden en medveten avvägning sker beträffande vilka informationsinsatser - eller delar därav - som kan ske via indirekta kontakter - t. ex. massmedia - med berörda målgrupper och vilka informationsinsatser som med fördel bör genomföras via direkta och personliga kontaktåtgärder. Vissa av de mål som anges vad gäller inte minst attityder och beteende torde kräva insatser där en adekvat awägning i detta avseende får stor betydelse för åtgärdemas verkan. I den kartläggning APU låtit genomföra beträffande den hittillsvarande informationen och framför allt i uppföljningen av denna har framkommit att man inom flera organisationer som är verksamma på detta område är starkt kritisk till ett slentrianmässigt utnyttjande av massmediainsatser för att nå åsyftade förändringar. Detta understryker enligt APU: s mening behovet av att man i fortsättningen har uppmärksamheten inriktad på att finna en för skilda syften och delmål lämplig awägning mellan direkta och indirekta kontaktformer. Från organisationernas sida påpekas i dessa sammanhang vikten av att man inte endast informerar utan också skapar situationer för kommunikation - Som redan i det ömsesidigt informationsutbyte. framgått föregående finner APU det angeläget att åtgärder vidtas för att öka dessa möjligheter vad gäller såväl information mellan instanser på central, regional och lokal nivå som mellan dessa och allmänheten. När APU i det följande föreslår att informationen på det alkoholpolitiska området skall bedrivas av ett flertal olika instanser - och inte från en central myndighet - sker detta bl. a. i syfte att underlätta kommunikationen .

14.8 APU: s förslag

Mot bakgrund av vad som anförts i det föregående framlägger APU följande förslag vad gäller information inom det alkoholpolitiska området.

14.8.1 Uppgifter och organisation APU anser att fördelar är förenade med ett system där information i alkoholfrågan såsom för närvarande ombesörjs av _en rad olika instanser från vars och ens speciella utgångspunkt. Informationen riktar sig till många målgrupper med skilda inställningar såväl till alkoholen som till olika informatörer. Trovärdigheten och attraktiviteten hos upplysningen beror säkerligen i hög grad på varifrån den kommer och om den uppfattas som ett led i informationgivarens normala verksamhet. Detta kan tillgodoses med den nuvarande ordningen. Sålunda passar det t. ex. väl samman med socialstyrelsens övriga uppgifter att alkoholfrågan behandlas i den hälsovårdande informationen. För SÖ ligger det nära till hands att samordna informationen med utbildningen. Nykterhetsrörelsen inrik-

186 Information SOU 1974: 91

tar sin information på skaderisker vid alkoholbruk och fördelarna med total avhållsamhet. CAN har med sin breda förankring i olika folkrörelser en samordnande och förmedlande roll. För kommer Systembolaget konsumentupplysningen om alkoholens användning och risker i första hand. Arbetstagar- och arbetsgivaroganisationernas information tar sikte

på förhållanden på arbetsplatser och under arbetsresor.

Genom att använda flera olika organ för informationen vinner man också den fördelen att många människor deltari verksamheten och att enskildas engagemang kan tas till vara på ett bättre sätt än vid en centralisering. APU vill i detta sammanhang särskilt ta upp frågan om Sveriges Radios roll i det alkoholpolitiska arbetet och anknyter här till Sveriges Radios i avsnitt l4.4.2 återgivna skrivelse. Sveriges Radio åberopar där radiolagens krav på opartiskhet i programverksamheten, vilket medför att företaget inte kan ta ställning för den absolutistiska linjen. Däremot anser sig Sveriges Radio skyldigt att iaktta varsamhet beträffande alkoholbrukets spegling i programmen. APU anser för sin del inte att Sveriges Radio skall ta ställning vare sig för eller emot den absolutistiska linjen. APU uppfattar emellertid radio och framför allt television som viktiga medier för information i alkoholfrågan. Det är därför synnerligen angeläget att alkoholinformationen i radio och television står i god överensstämmelse med det alkoholpolitiska program som statsmakterna antagit. Även om någon undersökning av programverksamheten i detta hänseende inte kunnat göras, har APU den allmänna uppfattningen att så f. n. inte är fallet med en stor del av programverksamheten, i varje fall i televisionen såvitt avser alkohol. Naturligtvis kan man inte undvika program som återger miljöer där man ser helt annorlunda på alkoholbruket än i Sverige. Detta synes ej heller önskvärt. Men slutsatsen härav bör bli att informationen om alkohol i programmen i övrigt bör få sådan omfattning och utformning att snedvridningen genom nyss nämnda program kompenseras och totalutbudet blir det med hänsyn till alkoholpolitikens mål önskvärda. I underhållningsprogram som Sveriges Radio självt producerar torde det vara möjligt att betydligt bättre än f. n. följa statsmakternas alkoholpolitiska intentioner. APU förordar att frågan om programutbudet beträffande alkohol tas upp i det förberedelsearbete som nu pågår för ett nytt avtal mellan staten och Sveriges Radio rörande programverksamheten. Det bör uppdras åt den utredning som ombesörjer detta arbete att föreslå att i det nya avtalet tas in villkor som garanterar att programutbudet beträffande alkohol kommer att stå i överensstämmelse med statsmakternas alkoholpolitik. APU anser alltså att informaton i alkoholfrågan i huvudsak även i fortsättningen bör bedrivas av de informationsgivare som för närvarande finns. Om ökad effektivitet och slagkraft skall vinnas ställer detta emellertid mycket stora krav på samordning och gör det också angeläget att informationsteknisk expertis kan lämna service för verksamheten. Samordning och service måste avse t. ex. framtagning av visst faktaunder- - inkluvise om den lag uppgifter alkoholpolitiska utvecklingen

Information 187

- åsido precisering av målgrupper så att inte vissa grupper lämnas produktion av informationsmaterial, tidläggning av vissa åtgärder samt effektmätningar av större informationsinsatser.

För denna samordning och service krävs ett centralt organ] med

resurser att följa, analysera och utvärdera utvecklingen på det alkoholpolitiska området samt avge prognoser rörande den framtida utvecklingen. Detta bör t. ex. innebära att man regelbundet låter genomföra studier av attityder, kunskaper och beteende - konsumtionsvanor vad gäller alkohol. Utifrån en analys och utvärdering av resultaten av dessa studier skall det centrala organet initiera erforderliga informationsinsatser samt ange mål för dessa. Man skall vidare följa informationsutbudet inom det alkoholpolitiska området; inte minst utbudet i press, radio och TV vad gäller såväl direkt som indirekt information i alkoholfrågan. Med utgångspunkt från resultaten av en sådan uppföljning skall det centrala organet agera dels genom initiativ till informationsinsatser, dels via framtagning av olika typer av underlag för massmedias räkning, dels slutligen genom samråd med representanter för olika massmedia i syfte att klargöra samhällets alkoholpolitiska program och att - om så erfordras - föreslå åtgärder i avsikt att nå ett mer nyanserat och balanserat totalt utbud. Att följa upp alkoholfrågans behandling i olika massmedia och vidtaga erforderliga åtgärder i syfte att realisera samhällets alkoholpolitiska program bedömer APU vara en mycket väsentlig uppgift för nämnda centrala organ. Detta bör följaktligen ges en sådan förankring och sådana resurser att en verksamhet av detta slag verkligen kan genomföras. Det bör åligga det centrala organet att kontinuerligt informera berörda instanser på central nivå samt låta informera olika instanser på regionalt och lokalt plan angående den faktiska utvecklingen på det alkoholpolitiska området, den bedömning man gjort därav samt föreslagna eller vidtagna åtgärder. Det centrala organet skall vidare ges ekonomiska resurser för att kunna lämna bidrag till information i alkoholfrågor.

l4.8.2 Metodik I fråga om metodiken i den framtida informationsverksamheten föreslår APU, att resurserna dimensioneras så att denna kan genomföras på en kvalitativt hög nivå - inte minst från informationsteknisk synpunkt. Det centrala alkoholpolitiska organet måste ges resurser att genomföra det för- och efterarbete som APU tidigare framhållit som angeläget i anslutning till olika informationsinsatser. Resursema måste vidare dimensioneras så att informationsarbetet kan ges en djup och differentierad lokal förankring och så att de organisa- l I kap. 28 föreslår APU tioner av olika slag som vill och kan engageras i verksamheten får att ett centralt organ - ett inom ramen för alkoholpolitikens alkoholpolitiskt råd - inmöjlighet till profilering riktlinjer. rättas i syfte att bl. a. svara För att nå alkoholpolitikens syften - i den del arbete och resultat är för olika övergripande uppav informationsverksamheten - och i avsikt att rationellt avhängigt gifter på informationsomverksamheten såväl samhällets som enskildas resursinsatser rådet. tillgodogöra

188 Information

måste möjligheter skapas för en experimentell verksamhet med inriktning på att finna nya former och kanaler för information i alkoholfrågor. Även detta ställer stora krav på resurser, personellt och ekonomiskt.

14.8.3 Personella resurser Vad gäller personella resurser föreslår APU att det centrala organet inom informationsområdet erhåller två tjänster med följande arbetsuppgifter.

(l) Kontinuerlig uppföljning av utvecklingen inom det alkoholpolitiska området, analys och utvärdering. Övergripande planering. Internationella kontakter.

(2) Beredning av ärenden rörande fördelning av anslag. Samordning av olika informationsinsatser beträffande och planering, utformning genomförande. Vidare som närmare utvecklas föreslås, i kap. 28, att en expertgrupp vad gäller informationsfrågor skall knytas till verksamheten.

14.8.4 Ekonomiska resurser Det centrala organet bör självfallet ha ett årligt anslag för sin serviceverksamhet på informationsområdet. Därutöver behövs liksom f. n. ett anslag till informationsinsatser. Detta bör stå till det centrala organets förfogande för fördelning till andra organ.

Det centrala organets serviceverksamhet pa informationsområdet

Det centrala organet skall som angivits i det föregående bl. a. följa, analysera och utvärdera utvecklingen på det alkoholpolitiska omrâdet samt med utgångspunkt i denna kontinuerliga uppföljning avge prognoser rörande den framtida_ utvecklingen.

Vad gäller resultaten av denna uppföljning skall man informera

respektive låta informera berörda instanser centralt, respektive regionalt och lokalt beträffande utvecklingen, den bedömning man gjort samt de åtgärder som vidtagits eller föreslås vidtas. En väsentlig uppgift för det centrala organet måste vara att ta initiativ till åtgärder på olika områden i syfte att nå uppsatta alkoholpolitiska mål. Dessa initiativ gäller åtgärder av skilda slag såväl i det centrala organets egen regi som i olika berörda instansers regi. I fråga om informationsverksamheten i stort liksom beträffande enskilda större informationsinsatser skall det centrala organet dels svara för en övergripande samordning i enlighet med vad APU tidigare utvecklat - verkställa för- och efterarbete

delsålåta erforderligt i syfte att

öka effekten av vidtagna åtgärder och att successivt bygga upp ett erfarenhetsunderlag som kan utnyttjas vid planering och utformning av den framtida verksamheten. I dessa avseenden skall man också, som tidigare nämnts, fungera som ett serviceorgan vad gäller olika organisationers egen verksamhet.

Infomation 189

Ytterligare en för den framtida verksamheten betydelsefull uppgift utgörs av den försöksverksamhet som det centrala organet bör ta initiativ till respektive uppmuntra vad gäller information på det alkoholpolitiska området. Uppföljning av utvecklingen, information rörande denna och vidtagna eller föreslagna åtgärder, för- och efterarbete i anslutning till större informationsinsatser, viss service i dessa avseenden samt viss försöksverksamhet beräknas medföra en årlig - genomsnittlig - kostnad av ca l milj. kr. APU föreslår alltså att det centrala organet för denna verksamhet erhåller ett årligt anslag på l milj. kr.

Stöd till informationsaktiviteter

Som framgått i det föregående förutsätter de syften och mål APU anger för den framtida alkoholpolitiken en kontinuerlig och målinriktad informationsverksamhet. APU har därvid utgått från att de olika instanser som i dag verkar på detta område även i fortsättningen svarar för var och en sitt område. Om de mål som ovan nämnda riktlinjer syftar till skall uppnås, måste emellertid betydligt större resurser än f. n. tillföras informationsområdet. APU föreslår att det centrala organet tillförs ett årligt anslag på 10 milj. kr. för stöd till informationsaktiviteter. Anslaget skall fördelas efter ansökan.

15 Alkoholfria miljöer, organisationsstöd

m. m.

15.1 Alkohol och fritid

Åtgärder för att skapa stimulerande fritidsmiljöer har stor betydelse också från alkoholpolitisk synpunkt. Därvid är det viktigt att fritids- och kulturaktiviteter som tillgodoser olika intressen finns att tillgå. Detta kräver aktiva insatser från stat, landsting och kommuner. Kraftfulla samhällsinsatser är också nödvändiga för att undanröja förhållanden av ekonomisk och social art som hindrar människor att få del av de möjligheter till det aktiverande fritids- och kulturutbud som finns. I avsnitt 6.6 har dessa problem närmare berörts. Den verksamhet som bedrivs av nykterhetsorganisationer, ungdomsorganisationer och andra folkrörelseorganisationer har haft och kommer att ha en mycket stor betydelse för en aktiv och meningsfull fritidsverksamhet. Det har bl. a. därför framstått som en angelägen uppgift för samhället att stödja olika folkrörelser. I samband med 1954 års beslut om reformering av alkohollagstiftningen antog riksdagen regler som innebar att statligt stöd till ungdomens föreningsliv infördes. Detta har sedan utbyggts och förbättrats. Härutöver finns särskilda anslag till nykterhetsorganisationernas verksamhet. För att främja ett alkoholfritt umgängesliv utgår speciella anslag för lån till alkoholfria restauranger. Till Föreningen Fruktdrycker utgår anslag för information rörande alkoholfria drycker. I avsnitt 6.6 har APU pekat på att det rått stor enighet om att det ökande välståndet också skulle tas ut i form av förkortad arbetstid och längre semester. Detta har medfört att människorna fått en starkt ökad fritid. Ytterligare förkortning av arbetstiden och därmed en ökad fritid är nu föremål för överväganden. Uppenbart är emellertid att beredskapen att möta denna nya möjlighet att disponera över sin tid har varit olika inom olika befolkningsskikt. För många har det uppstått fritidsproblem. Som också framhållits i avsnitt 6.6 har arbetet och arbetsförhållandena starkt samband med fritiden och fritidsförhållandena både kvantitativt och kvalitativt vilket bl. a. visats genom de undersökningar som utförts av låginkomstutredningen. Enligt en undersökning som utredningen redovisat finner man bland personer med dåliga arbetsförhållanden systematiskt lägre andelar som utför olika fritidsaktiviteter ofta än bland dem

192 Alkoholfria miljöer, organisationsstöd m. m.

som har bra arbetsförhållanden. Undantag utgör veckotidningsläsning, fiske och jakt. Vidare framgår av undersökningen att det finns ett klart samband mellan löneförhållandena och möjligheterna att utnyttja olika fritidsresurser. I olika undersökningar har man jämfört alkoholmissbrukares levnadsförhållanden med andra människors och bl. a. funnit att missbrukarens fritidsintressen är mer begränsade. De sysselsättningsproblem och svårigheter att utnyttja den ökade fritiden meningsfullt som många människor av olika skäl har innebär risker för bl. a. alkoholmissbruk.

15.2 Främjande av ett alkoholfritt umgängesliv

l5.2.1 Bakgrund

Det har sedan länge ansetts vara en uppgift för samhället att stödja olika åtgärder för att uppmuntra ett alkoholfritt umgängesliv. En av de kommittéer som finansministern tillsatte 1953 för att komplettera utredningar som utförts av 1944 års nykterhetskommitté fick också i uppdrag att verkställa en utredning om åtgärder för att främja ett alkoholfritt umgängesliv. Sin principiella syn på dessa frågor sammanfattade utredningen (Utredning och förslag angående åtgärder för att främja ett alkoholfritt umgängesliv. Stencil 1954) med bl. a. följande 0rd:

Det är verklighetsfrämmande att som allmän norm eftersträva sådana former för samvaro, som genom exklusivitet och särprägling isolerar människor med olika inställning till alkoholbruket från varandra. I de flesta av livets sammanhang, i arbete och fest, samverkar nykterister och icke-nykterister, utan att alkoholen får verka särskiljande. Mera realistiskt är att i den normala miljö, där alkoholen förekommer, söka skapa ökad resonans för en absolutistisk livsföring och även i övrigt gynnsammare betingelser för en sådan. Den miljö, där alkohol förekommer, uppfattas allmänt som den i gängse mening normala. Erfarenhetsmässigt kan också fastslås, att absolutiser, antingen de gästar av enskilda eller korporationer anordnade tillställningar eller besöker våra vanliga restauranger, ofta har svårt att få en med övriga gäster likvärdig behandling och service. Delvis beror väl detta på att exempelvis genomslagskraftiga alternativ till spritdrycker och vin i viss utsträckning saknas, eller i varje fall länge saknats producenter och importörer har sent fått upp ögonen för detta problem. Som en annan orsaksfaktor framstår oföretagsamhet och slentrian hos värdar av olika kategorier. Fram till de senaste åren har också föga åtgjorts för en vägledande konsumentupplysning på detta område och de prisvärda ansatser till en sådan, som på sistone gjorts, har uppburits av stort personligt intresse men begränsats av otillräckliga ekonomiska resurser. Strävandena att genom olika begränsade åtgärder påverka det umgängesliv, där alkohol förekommer, därhän att det anses lika naturligt att vara absolutist som att inte vara det och att således alla behandlas lika, utesluter emellertid inte betydelsen av särskilda ansträngningar att skapa och vidmakthålla helt alkoholfria miljöer. Värdet av sådana motiveras dels av det allmänna önskemålet att tränga alkoholseden ytterligare

Alkoholfria m. m. 193

miljöer, organisationsstöd

tillbaka, dels av den speciella hänsynen till dem som ännu inte fixerat sin ståndpunkt eller vunnit stadga i sitt förhållande till i alkoholbruket, första hand ungdomen.

Utredningen om åtgärder för att främja ett alkoholfritt umgängesliv lade i första hand fram förslag som avsåg att stimulera produktion, import och konsumtion av alkoholfria fest- och sällskapsdrycker. Det skulle ske genom en upplysningskampanj för sådana drycker och bidrag till Föreningen Fruktdrycker för upplysningsverksamhet och kvalitetskontroll av dryckerna. I detta sammanhang behandlade även utredningen förhållandena på restauranger med rusdrycksutskänkning. För att öka utbudet av alkoholfria fest- och sällskapsdrycker och på restauranger tillse att gäster som avstår från alkohol blir väl betjänade förordade utredningen att detaljhandelsbolaget för rusdrycker lät utarbeta en handledning för restauratörerna med råd och anvisningar om tillhandahållande av alkoholfria drycker och därmed sammanhängande En frågor. erinran om handledningen skulle i bolagets kontrakt med upptas restauratörerna.

Den andra huvuddelen av utredningens förslag avsåg stöd till inrättan-

de av alkoholfria restauranger med god standard. Stödet skulle lämnas i form av lån från en fond på 3 miljoner kronor. Lånen skulle vara amorteringsfria de fyra första åren och räntebefrielse skulle efter särskild prövning kunna beviljas under två år. I övrigt skulle i huvudsak samma villkor gälla som vid annan statlig utlåningsverksamhet. Slutligen föreslog utredningen statsbidrag om 200 000 kronor till utrustning av allmänna samlingslokaler med servis och köksinventarier m. m. samt en förmedling i den statliga arbetsförmedlingens regi av underhållningsinslag för enskilda fester m. m. sistnämnda uppgift skulle utföras i samråd med vissa organisationer och bl. a. förutsätta ett anslag på 15 000 kronor till särskilda kontaktmän vid länsarbetsnämnden. Utredningens förslag togs upp i prop. 1955: 22. Departementschefen framhöll att tyngdpunkten i den framtida nykterhetspolitiken enligt statsmakternas beslut skall ligga på positiva åtgärder av olika slag. Departementschefen påpekade också att han i prop. 1954: 151 hade erinrat om att positiva insatser i ny form syntes möjliga genom åtgärder för att främja ett alkoholfritt umgängesliv. Departementschefen anförde vidare:

Av den nu framlagda utredningen synes framgå, att åtgärder för att främja ett alkoholfritt umgängesliv med fördel kan insättas på vissa områden. Åtskilliga av utredningens förslag har blivit föremål för kritik vid remissbehandlingen. Förslagen synes emellertid i vissa delar vara ägnade att ligga till grund för beslut av statsmakterna. Jag vill därför förorda att förslagen nu tas upp till prövning. Härvid kommer jag att begränsa mig till förslagen angående alkoholfria drycker och alkoholfria restauranger. Såsom anmärkts i inledningen torde frågan om bidrag till utrustning av allmänna samlingslokaler komma att prövas i annat sammanhang. Vad åter angår förslaget om förmedling av underhållningsinslag m. m. har detta visserligen tillstyrkts från flera håll. Betänkligheter har emellertid anförts av bl. a. arbetsmarknadsstyrelsen, som erinrat om att den offentliga arbetsförmedlingsorganisationen för närvarande har

194 m. m.

Alkoholfria miljöer, organisationsstöd

vissa svårigheter att bemästra sina arbetsuppgifter. Med hänsyn härtill har jag, efter samråd med chefen för Socialdepartementet, funnit att förslag i ämnet icke i detta sammanhang bör framläggas för riksdagen. Genom fortsatta undersökningar torde kunna klarläggas på vad sätt syftet med utredningens förslagi denna del lämpligen skall kunna tillgodoses.

I prop. 1955: 22 föreslogs att lån skulle kunna beviljas för inrättande av alkoholfria restauranger. Vidare föreslogs statsbidrag till Föreningen Fruktdrycker för upplysningsverksamhet rörande alkoholfria fest- och sällskapsdrycker. Propositionen bifölls av riksdagen.

15.2.2 Län till alkoholfria restauranger

I nyss nämnda proposition anförde departementschefen bl. a. följande beträffande lån till alkoholfria restauranger:

Med hänsyn till svårigheterna att på förhand avväga det stöd som sålunda kan komma i fråga kan jag endast förorda en begränsad försöksverksamhet på området och således i betydligt mindre skala än utredningen förutsatt. För en sådan begränsning talar också den ovisshet som föreligger angående publikunderlaget för alkoholfria restauranger med god standard. Lån bör alltså ej utgå för mer än ett fåtal restauranger eller och i intet fall avse nybyggnad eller större restaurangavdelningar ombyggnad. Lånen bör kunna beviljas för mindre utvidgningar och moderniseringar av redan förefintliga restauranglokaler samt till inredning och inköp av inventarier för matsal, sällskapsrum och ekonomiavdelning. Även för att täcka behov av rörelsemedel bör lån kunna erhållas. Någon högsta eller storlek synes icke behöva uppställas. En lägsta gräns för lånesummans förutsättning bör emellertid vara att sökanden visar att han på egen hand anskaffat kapital till åtminstone samma belopp som det statliga lånet. Restaurang eller restaurangavdelning, för vilken lån erhålles, bör vara helt alkoholfri. Att, såsom ifrågasätts av kontrollstyrelsen, utskänkning av öl skulle kunna ifrågakomma, innebure att syftet med det statliga lånet i viss mån skulle förfelas. Man finge även räkna med att nykterhetsrörelsens stöd icke skulle vinnas för en sådan verksamhet. Såsom utredningen föreslagit, bör lånet kunna uppsägas till betalning, om rörelsen förenas med utskänkning av alkoholhaltiga drycker. Detsamma bör gälla om rörelsen nedlägges. Staten bör även förbehålla sig rätt att om rörelsen övergår till ny innehavare. Låntagaren bör uppsäga lånet, åtaga sig underrättelseskyldighet i dessa hänseenden.

Eftersom det endast var fråga om en begränsad försöksverksamhet föreslog departementschefen att den summa som för budgetåret 1955/56 skulle anvisas i kapitalbudgeten under fonden för låneunderstöd begränsades till 500 000 kronor. Bestämmelserna om lån till alkoholfria restauranger finns angivna i kungörelsen SFS 1955: 145. Med alkoholfri restaurang avses företag som idkar servering till allmänheten av mat och andra drycker än rusdrycker och öl. I mån av medel kan lån utgå till mindre utvidgning och tillgång på anvisade av restauranglokal. Vidare kan lån utgå till inredning och modernisering inköp av inventarier för matsal, sällskapsrum och ekonomiavdelning. Slutligen kan lån också erhållas för att täcka behov av rörelsemedel.

SOU 1974: 91 Alkoholfria miljöer, organisationsszöd m. m. 195

Lån beviljas av Kungl. Maj: t. Ärendena bereds av riksskatteverket. Lån kan högst utgå med belopp som motsvarar halva kostnaden för det avsedda ändamålet. För lån skall ställas säkerhet som Kungl. Maj: t finner betryggande. En fjärdedel av lånen utgörs av en räntefri stående del. Återstoden är amorteringsdel. På lånets amorteringsdel skall utgå ränta med fyra procent. Ränta skall ej utgå och amortering ej verkställas för de fyra första åren efter lånets utbetalande. Härefter skall på lånets amorteringsdel ränteinbetalning och amortering ske med en fast annuitet vilken skall bestämmas så att amorteringsdelen blir slutamorterad inom tjugo år efter lånets utbetalande. Låntagaren är skyldig att efter uppsägning omedelbart återbetala lånets hela belopp bl. a. om sådana förhållanden inträffat att låntagaren med hänsyn till det med lånet avsedda ändamålet uppenbarligen inte längre bör tillgodonjuta lånet. Hittills har 33 ansökningar om lån på sammanlagt 3 361 700 kronor inkommit. Endast l0 av dessa ansökningar har bedömts avse restauranger som uppfyller de lånevillkor som gäller. Dessa restauranger har beviljats lån på tillsammans 626 000 kronor. l l974 års statsverksproposition redovisas att behållningen på anslaget den l juli 1973 uppgick till 67 000 kronor. Under budgetåret 1974/75 beräknas att lån till ett sammanlagt belopp av 65 000 kronor kommer att utbetalas. För budgetåret har riksdagen anvisat ett investeringsanslag av 65 000 kronor.

l5.2.3 Stöd till Föreningen Fruktdrycker m. m. Den under l5.2.1 refererade utredningen om åtgärder för att främja ett alkoholfritt umgängesliv föreslog också en allmän upplysningskampanj om alkoholfria kvalitetsdrycker. Som huvudman för kampanjen föreslogs Föreningen Fruktdrycker. Vidare behandlades frågan om statligt stöd till denna förenings verksamhet. Utredningen var av den uppfattningen att det fanns möjligheter att skapa goodwill för en organisation av Föreningen Fruktdryckers slag och att vinna stöd och anslutning för föreningen från såväl enskilda som sammanslutningar inom en ganska vid ram. I detta sammanhang anförde utredningen bl. a. följande: Nyrekrytering av medlemmar kommer utan tvivel att underlättas, om statligt ekonomiskt och annat stöd kan påräknas för genomförande av här föreslagna betydelsefulla uppgifter. De intressen, som i första hand synes ha anledning att gå samman, återfinnas inom nedan angivna grupper. l. Producenter: musteriföretag; läskedrycks- och konservfabriker; fruktodlare; ekonomiska och andra sammanslutningar bland de nämnda. 2. Säljarintressen: gross- och detaljhandeln; importörer; restaurangföretag. 3. Konsumentsammanslutningar. 4. Ideella föreningar: nykterhets- och kvinnoorganisationer; idrottsföreningar m. fl. 5. Diverse intressenter: motororganisationer; försäkringsbolag; målsmannasammanslutningar etc.

196 m. m. SOU 1974: 91

Alkoholfria miljöer, organisationsstöd

Utredningen förordade, att föreningens verksamhet skulle stå under tillsyn av kommerskollegium. Tillsynen borde utövas i samband med föreningens anslagsredovisning och anslagsäskanden. Däremot föreslog utredningen icke att staten skulle bli representerad i föreningens styrelse. Utredningen föreslog att statsbidrag skulle utgå till föreningen under förutsättning att en utbyggnad av organisationen genomfördes. Bidrag föreslogs för föreningens upplysnings- och propagandaverksamhet och för administrering av föreningen. Som en ytterligare uppgift för föreningen föreslog utredningen en fortlöpande kvalitetskontroll för alkoholfria festdrycker. Utredningens förslag innebar att det skulle överlåtas åt föreningen att besluta hur kvalitetskontrollen utformades. Utredningen föreslog också att försäljning av alkoholfria fruktdrycker skulle ske i Systembolagets butiker. På denna punkt var emellertid utredningen inte enig. Majoriteten fann att en summering av skälen för och emot försäljning av alkoholfria drycker genom bolaget knappast kan sägas leda till att den ena eller andra vägen framträder som uttalat fördelaktig. Enligt utredningens mening var dock situationen sådan att

alla åtgärder som *kan tänkas medverka till en ökad spridning av

försäljning av alkoholfria drycker är angelägna från nykterhetssynpunkt. ansåg därför att den utvidgning av försäljningsapparaten som Utredningen

det skulle innebära att ta Systembolagets försäljningsställen i anspråk

borde utnyttjas. En försöksverksamhet med försäljning av alkoholfria drycker genom systembutikerna förordades därför. Departementschefen framhöll i prop. 1955:22 att de vid 1954 års antagna riktlinjerna för den framtida nykterhetspolitiken bl. a. riksdag för att främja en övergång från konsumtion av starkare avsåg åtgärder alkoholdrycker, särskilt spritdrycker, till svagare sådana och till alkoholfria drycker. I fråga om läskedrycker och andra måltids- och vardagsvidare, utvecklingen vara drycker synes, framhöll departementschefen sådan att åtgärder ej bedömdes påkallade. Däremot fann han det påkallat att en insats för ökad användning av alkoholfria fest- och göra sällskapsdrycker och anförde härom: Om man vill finna alternativ till de inom sällskapslivet brukade alkoholdryckerna, torde man ihuvudsak vara hänvisad till nu ifrågavarande drycker. Utan stöd från det allmännas sida synes man icke kunna räkna med att inom en nära framtid ha tillgång till ett rikhaltigare sortiment av dessa drycker och en efterfrågan som kan motivera ett ökat intresse från produktionens och handelns sida.

Beträffande Föreningen Fruktdrycker erinrades i propositionen om att denna sammanslutning var ny och hade tämligen ringa anslutning. En breddning av föreningens organisatoriska underlag pågick visserligen och en del resultat hade uppnåtts men organisationsarbetet hade ännu inte slutförts. förordade därför att den kampanj för att Departementschefen popularisera alkoholfria drycker som utredningen föreslagit skulle anförtros åt centralkommittén för den allmänna kampanjen i samband med övergången till en ny alkoholpolitik men att den sakkunskap som var företrädd inom föreningen skulle tillvaratas.

Alkoholfria miljöer, organisationsstöd m. m. 197

l likhet med utredningen ansåg departementschefen det lämpligt att de resultat som kan nås genom kampanjen för alkoholfria drycker tillvaratas

genom fortsattupplysningsverksamhet på området. Däremot ansåg han

sig inte kunna biträda utredningsförslaget om kvalitetskontroll. Stödet från statens sida bör enbart avse en allmän upplysningsverksamhet på området med sikte på att sprida bruket av alkoholfria fest- och sällskapsdrycker, framhöll departementschefen och anförde vidare bl. a. följande: Upplysningsverksamheten bör handhas av ett organ, som företräder de intressen som främst synes böra komma till tals i ett sammanhang som detta d. v. s. å ena sidan producenter, importörer och försäljare samt å andra sidan nykterhetsorganisationer och ungdomsorganisationer med någorlunda bred förankring. Det enda organ som härvid synes kunna komma i fråga är föreningen fruktdrycker. Föreningen är, såsom nyss antytts, i färd med att bredda sitt organisatoriska underlag, så att detta omfattar de intressen som här nämnts, och föreningen har därvid redan uppnått vissa resultat. Med hänsyn till att organisationen sålunda kommer att företräda icke blott ideella utan även kommersiella intressen kan jag emellertid icke förorda att stöd från statens sida ges i de av utredningen föreslagna formerna. En förutsättning för statsbidrag bör vara att de av föreningen företrädda producenterna, importörerna och försäljarna bidrar med åtminstone samma belopp. På föreningen och dess intressenter bör vidare ankomma att själva anställa och avlöna personal. För att upplysningsverksamheten skall bli av något värde torde å andra sidan statens bidrag icke böra begränsas alltför snävt. En maximering till 25 000 kronor synes kunna förordas. Med hänsyn till bl. a. statsbidragets syfte och utformning ansåg departementschefen att kontrollstyrelsen, numera riksskatteverket, skulle bli tillsynsmyndighet för verksamheten. Förslaget om att alkoholfria drycker skulle försäljas av Systembolaget ansåg sig departementschefen inte kunna biträda.

Föreningen Fruktdryckers verksamhet Enligt stadgarna är föreningens ändamål att främja användningen av alkoholfria drycker, framför allt som alternativ till alkoholdrycker. För att skapa motiv för bruk av alternativa drycker har föreningen även till uppgift att ge sakligt underbyggd information i alkoholfrågan. Föreningen är en sammanslutning av organisationer, företag och enskilda personer, som förklarat sin anslutning till föreningens syfte och som av styrelsen beviljats medlemskap. Av verksamhetsberättelsen för 1972/73 framgår att 56 organisationer är anslutna till föreningen. Huvuddelen av dessa är nykterhetsorganisationer men bland medlemmarna återfinns

_också ICA, Kooperativa Förbundet. Sveriges Allmänna Restaurang AB,

Sveriges Frukt- och Konfektyrhandlareförbund och Sveriges Livsmedelshandlareförbund. Statsbidrag till föreningen har för budgetåret 1973/74 beviljats med 35 000 kronor. Samma bidrag utgår för budgetåret 1974/75. I övrigt finansieras verksamheten genom anslag från näringslivet och medlemsavgifter. Utöver det statsbidrag som utgår direkt till

198 Alkoholfria miljöer, organisationsstöd m. m.

föreningen har för verksamhetsåret 1972/73 bidrag utgått via Sö. Något sådant bidrag har ej beviljats för budgetåret 1973/74. Föreningen bedriver sin verksamhet genom utbildning av informatörer, genom utställningar och konferenser samt genom att producera och utge skrifter.

Systembolagets verksamhet för att främja användning av alkoholma

drycker Frågan om försäljning av alkoholfria drycker i Systembolagets butiker togs på nytt upp av 1956 års rusdrycksförsäljningsutredning. Utredningen, som föreslog att bolaget skulle inrätta nya butiker, där vin och starköl men ej sprit skulle säljas, uttalade att försäljning av vanligt öl och alkoholfria drycker eventuellt skulle kunna förekomma i dessa butiker. I prop. 1957: 143 erinrade departementschefen om att statsmakterna 1954 beslutat att försöka inrikta konsumtionen på svagare drycker. Han framhöll vidare att det är ett gammalt önskemål att tillgången på alkoholfria festdrycker av god kvalitet ökas genom att Systembolaget tillhandahåller sådana drycker. Han förordade att försök skulle göras på

detta område. Det skulle få ankomma på Systembolaget att utforma försöksverksamheten och att med ledning av vunna erfarenheter ta

ställning till frågan om fortsatt försäljning av alkoholfria festdrycker. Riksdagen godkände detta förslag. Därefter har alkoholfria festdrycker, avsedda att utgöra ersättning för

sprit eller vin, sålts i Systembolagets butiker. Bolaget har också drivit en

aktiv propaganda för alkoholfri konsumtion, framför allt riktad till bilförare, ungdom och värdfolk vid bjudningar. Bolagets direkta kostnader för marknadsförings- och propagandaåtgärder, avseende de alkoholfria festdryckerna, uppgick 1973 till ca 340 000 kronor. Systembolagets omsättning av alkoholfria drycker har ökat från 177 000 liter 1963 till 275 000 liter 1968. 1973 uppgick försäljningen till 440 000 liter.

l 5.2.4 APU: s bedömning Utifrån de riktlinjer APU föreslagit för den framtida alkoholpolitiken är det även i fortsättningen en angelägen uppgift för samhället att på olika sätt stimulera ett alkoholfritt umgängesliv. lnte minst för ungdom är det betydelsefullt att miljöer kan erbjudas inom fritids- och nöjeslivet där alkohol och alkoholservering inte framstår som ett naturligt och självklart inslag. En åtgärd från samhällets sida för att främja ett alkoholfritt umgängesliv har varit att på vissa villkor lämna lån till alkoholfria restauranger. Motiveringen till inrättandet av denna lånemöjlighet har här ovan redovisats. Det kan nu konstateras att möjligheterna till lån inte utnyttjats i någon större omfattning. Motormännens Helnykterhetsförbund (MHF) som under den tid dessa lån funnits inrättat flera alkoholfria motell och hotell

Alkoholfria miljöer, organisationsstöd m. m. 199

har således endast i ett fall utnyttjat denna möjlighet. APU anseratt lån till alkoholfria restauranger inte framstår som något särskilt effektivt sätt att främja de syften man avsett även om det begränsade utnyttjandet till stor del beror på lånevillkoren och deras konstruktion. Å andra sidan måste med viss oro konstateras att restauranger med alkoholservering blivit alltmer dominerande inslag i ungdomens nöjesliv. Dans men också andra nöjesinslag förläggs i ökande utsträckning till restaurangerna medan de tidigare danslokalerna, oftast då de som ägs av folkrörelseorganisationer, får allt svårare att konkurrera om publiken. Från alkoholpolitisk synpunkt framstår en sådan utveckling som otillfredsställande. Den kommersialisering av fritids- och kulturutbud som pågår främjar inte heller strävandena att åstadkomma återhållsammare alkoholvanor. APU kan med hänsyn till de erfarenheter som nu finns inte förorda att nuvarande stöd i form av lån till alkoholfria restauranger bibehålls. Möjligheter bör dock finnas för samhället att stödja icke kommersiell verksamhet som syftar till att erbjuda dans och annan nöjesverksamhet i lokaler där alkoholservering inte förekommer. De bästa förutsättningarna att bedriva en sådan verksamhet har folkparkerna och de folkrörelseägda samlingslokalerna. Dessa organisationers viktiga funktion i det lokala kulturlivet har uppmärksammats i prop. 1974:28 angående den statliga kulturpolitiken. l propositionen uttalas som angeläget att folkparksverksamheten kan vidareutvecklas. Av folkrörelseanknytningen följer, framhålls det vidare ipropositionen, en medveten strävan att motverka det kommersiella inflytandet i kulturlivet. Ett ökat samhällsstöd förordas. Departementschefen förklarar sig dela kulturrådets syn på Folkets Hus vars lokaler idag är platsen för positiva mångskiftande kulturaktiviteter. Flera remissinstanser har framhållit att man i ett kommande utredningsarbete bör beakta behovet av centrala insatser inom folketshusrörelsen samt inom Bygdegårdarnas Riksförbund och Föreningen Våra Gårdar. Departementschefen delar remissinstansernas uppfattning och anser att utredningsarbetet bör ligga inom ramen för statens kulturråds uppgifter. APU anser att folkparkerna och de folkrörelseägda samlingslokalerna fyller en mycket viktig alkoholpolitisk uppgift genom att utan privat vinstintresse bedriva dans- och nöjesverksamhet i lokaler där alkoholservering inte förekommer. En förutsättning för att sådan verksamhet skall kunna bedrivas är dock att de berörda organisationerna får ekonomiska möjligheter att ta upp konkurrensen med restauranger och andra kommersiella nöjesställen. APU finner det därför angeläget att man prövar hur samhället kan stödja dessa organisationer för att göra dem mera konkurrenskraftiga. Utan praktiska försök synes det emellertid inte kunna avgöras hur en sådan stödverksamhet skall utformas. Närmast till hands borde dock ligga att stödet lämnas till programverksamhet av olika slag för att göra tillställningar i parkerna och lokalerna mer attraktiva främst för ungdom, En begränsad försöksverksamhet med ett sådant stöd under en treårsperiod bör ge tillräckliga erfarenheter för ett mera slutgiltigt ståndpunktstagande. Förslagsvis kan 30 orter väljas ut till

200 Alkoholfria miljöer, organisationsstöd m m. SOU 1974: 91

försöksverksamheten. Stora och medelstora tätorter liksom glesbygdsområden bör vara representerade i denna. Bidragen bör kunna begränsas till högst l 500 kronor per gång. Om man t. ex. räknar med att på varje försöksort kunna ordna i genomsnitt ca 20 arrangemang om året, blir anslagsbehovet ca l milj. kr. per år. Alltför fasta regler bör inte uppställas för försöksverksamheten. Vid dennas uppläggning och genomförande är det viktigt att ta hänsyn till bl. a. lokala förutsättningar och önskemål. APU föreslår alltså att en sådan försöksverksamhet anordnas och att ca l milj. kronor om året anslås till försöksverksamheten under en treårsperiod. En verksamhet av nu föreslagen art har viss anknytning till det utredningsarbete kulturrådet skall utföra när det gäller stöd till folkparker och folkrörelseägda samlingslokaler. Med hänsyn till att den försöksverksamhet som här förordas av APU dock främst har alkoholpolitisk motivering, även om erfarenheterna av verksamheten kan få betydelse också i andra sammanhang, anser emellertid APU att ansvaret för försöksverksamheten skall ligga på det i kap. 28 föreslagna centrala alkoholpolitiska organet, som dock nära bör samarbeta med kulturrådet. På detta alkoholpolitiska organ skall då bl. a. ankomma att i samråd med berörda organisationer välja ut de platser där försöksverksamhet skall bedrivas, sammanställa resultat och erfarenheter samt med ledning härav göra en utvärdering av verksamheten och lägga fram förslag beträffande dess fortsättning. Åtgärder för att främja användning av alkoholfria drycker har också ansetts vara en uppgift för samhället. Detta har bl. a. skett genom stöd till Föreningen Fruktdrycker. APU vitsordar att denna förening bedriver en betydelsefull verksamhet som börstödjas av samhället. Detta stöd bör i fortsättningen utgå genom det anslag till informationsverksamhet som föreslås i kap. 14. Något speciellt anslag till Föreningen Fruktdrycker bör alltså inte i fortsättningen tas upp i budgeten. Det är enligt APU:s mening nödvändigt att bidraget ökas så att föreningens verksamhet kan utvidgas. Detta har beaktats vid beräkningen av det informationsanslag som förordas i kap. 14. Numera råder ingen tveksamhet om att Systembolaget i sina butiker skall sälja alkoholfria festdrycker och också genom olika åtgärder främja en försäljning av dessa drycker. Bolaget har sedan flera år gjort aktiva insatser på detta område. Den verksamheten bör fortsätta. För APU framstår det som självklart att alkoholfria drycker i tillfredsställande urval skall finnas att tillgå på serveringsställena. Skyldighet härtill bör föreskrivas i lagstiftningen. Saken bör vidare uppmärksammas i informationen till försäljare av drycker och i utbildningen av restaurangpersonal. Vid tillsynen över alkoholserveringen skall självfallet noga bevakas att serveringsställena bemödar sig om att ge den självklara service det innebär att också kunna erbjuda alkoholfria drycker. Likaså är det viktigt att söka främja att alkoholfria drycker finns att tillgå på privata fester och tillställningar. Härtill bör alkoholbolaget medverka genom information och en i övrigt aktiv försäljning av dessa drycker.

Alkoholfria miljöer, Organisationsstöd m. m. 201

15.3 Organisationsstöd

1 5.3.1 Stöd till ungdomsorganisationema Samhällets ungdomspolitiska målsättning har successivt förändrats under de senaste 30 åren. Det var ungdomsvårdskommittén som först drog upp riktlinjerna för det samhälleliga agerandet på ungdomsområdet. Olika socialpreventiva aspekter präglade kommitténs syn på ungdomspolitiken. Detta markerades bl. a. av följande uttalanden i betänkandet Stöd åt ungdomens föreningsliv” (SOU 1944: 31). Medlemskapet i en förening synes dock erfarenhetsmässigt innebära ett skydd mot skadliga inflytelser och frestelser, vilket icke minst ur de synpunkter som ungdomsvårdskommittén har att tillvarata är värdefullt.

Inför 1954 års alkoholpolitiska reform tillsatte regeringen en utredning med uppdrag att lägga fram förslag om hur samhället skulle stödja olika nykterhetsorganisationer och andra ungdomsvårdande sammanslutningar. Utredningen framhöll i sitt betänkande ”Ungdomens föreningsliv och fritidsverksamhet (stencil 1953) att den hyste stor tilltro till de möjligheter i fråga om självfostran och personlighetsdaning som föreningslivet kan erbjuda. Man betonade också att det fordrades betydande insatser av frivilligt arbete och ekonomiska uppoffringar om fria organisationer av skilda slag skulle kunna fånga den rotlösa och föreningslösa ungdomen, framförallt i storstäderna, och påverka den i positiv riktning. För att organisationerna skulle kunna konkurrera med kommersiella nöjesföretag om ungdomens fritid ansåg utredningen att organisationerna måste få hjälp till utåtriktad verksamhet. Utredningens förslag om ungdomens föreningsliv följdes i huvudsak i prop. 1954: 156, som antogs av riksdagen. Den ungdomspolitiska debatten under 1960-talet kom i stor utsträckning att präglas av 1962 års ungdomsutredning. Denna anförde i ett av sina betänkanden (SOU 1967: 19) bl. a. följande som motiv för stöd till ungdomsorganisationernas verksamhet: Det är inte riskerna för att den som är ung skall misslyckas ifråga om social anpassning och personlig utveckling utan möjligheterna att ta till vara den enskildes inneboende förutsättningar och anlag som bör vara den främsta drivkraften bakom samhällets ungdoms- och fritidspolitik. Bidragen till ungdomsorganisationernas verksamhet utgår f. n. från såväl stat, landsting som kommuner. Enligt uppgifter som lämnats i ett betänkande avgivet av en arbetsgrupp tillsatt av statens ungdomsråd (SUR)1 uppgick samhällets sammanlagda stöd till ungdomsorganisationerna år 1971 till ca 120 miljoner kronor. Motsvarande siffra för stöd 1 till idrotts- och friluftsverksamhet var 800-900 miljoner kronor (i detta sgatngt stöd m] ung. var även stöd till anläggningar inräknat). domsorsanisationemas ”mm” mksamhet Det statli g a stödet ut år för bud etåret 1974/75 g g enli tfölande g J Arbetsgruppförslag oktober 1973. D: nr l. Bidrag till ungdomsorganisationernas centrala verksamhet 7 575 000 170/73, statens ungkronor. domsråd.

202 Alkoholfria miljöer, organisationsstöd m. m.

2. Statsbidrag för verksamhet inom speciella ungdomsgrupper eller till utveckling av nya verksamhetsformer 400 000 kronor. 3. Bidrag till tröskelorganisationer”. SÖ har 300 000 kronor att fördela mellan organisationer som bedriver en verksamhet vilken med hänsyn till omfattning och inriktning bör erhålla statligt stöd men inte helt uppfyller kraven för ett sådant stöd. 4. Bidrag till ungdomsledarutbildning 7 405 000 kronor. De organisationer som är berättigade till bidrag till sin centrala verksamhet är också berättigade till ungdomsledarbidrag. 5. Bidrag till kvalificerad ungdornsledarutbildning. För detta ändamål disponerar Sö 200 000 kronor att fördela till särskilda projekt med kvalificerad ungomdsledarutbildning inom ungdomsorganisationema. . För Sö: s egen utbildningsverksamhet disponeras 175 000 kronor.

Q0 .Bidrag _till ungdomsorganisationernas lokala verksamhet. Detta s. k.

aktivitetsstöd är avsett att stödja ungdomsorganisationernas lokala verksamhet. Anslaget till dessa bidrag utgör 30,5 miljoner. Huvuddelen av dessa bidrag utgår till idrottsorganisationerna.

Arbetsgruppen inom SUR som lagt fram förslag till statligt stöd till ungdomsorganisationernas centrala verksamhet redovisar att ungdomsorganisationernas medlemsantal 1972 totalt var l 007 100 ungdomar i åldersgruppen 12-25 år. Lägger man därtill åldersgruppen 7-11 år hade organisationerna l 322 700 medlemmar. Då har även medräknats deltagare i s. k. öppen verksamhet. Idrottsorganisationema som inte finns med i ovan redovisade siffror hade ett ungefärligen lika stort medlemsantal i motsvarande åldersgrupper. Här måste dock uppmärksammas att många ungdomar är dubbelanslutna, dvs. deltar i mer än en förenings verksamhet. SUR har för regeringen lagt fram förslag till nya regler för stöd till ungdomsorganisationernas centrala verksamhet. Förslaget bygger på den utredning nyssnämnda arbetsgrupp utfört. Enligt SUR: s förslag skall stöd utgå till ungdomsorganisationer som har minst 3 000 medlemmar i åldern 7-25 år samt lokala avdelningar i minst hälften av landets landstingsområden. SUR föreslår att ett grundbidrag på 125 000 kronor per år baserat på 1973 års penningvärde utgår till varje bidragsberättigad ungdomsorganisation. Detta beräknas innebära att ca 75 % av organisationens kostnader för kansli, personal, viss övrig administration, porto och telefon täcks med statliga medel. Härutöver föreslås för övrig verksamhet ett rörligt bidrag med 20 kronor per år och medlem. SUR föreslår också att ingen organisation skall kunna erhålla bidrag med mer än 75 % av sina redovisade kostnader. Beträffande nykterhetsrörelsens speciella situation i bidragssammanhang anför SUR följande: För organisationer där medlemskravet är förenat med ett bindande värderingsstyrt löfte kan problem uppstå att med förslaget om den sänkta bidragsåldern avkräva stadgeenligt löfte att följa organisationens mål. Detta gäller enligt statens ungdomsråd i första hand nykterhetsrörelsen. Inom denna utgör den öppna verksamheten” en avsevärd del bland de lägre åldersgruppema. Vissa svårigheter kan uppstå att i dessa lägre åldrar avkräva ett nykterhetslöfte. l syfte att tillmötesgå nykterhetsrörelsens befarade problem med den nya bidragskonstruktionen föreslår statens ungdomsråd att nykterhets-

SOU 1974: 91 Alkoholfria miljöer, organisationsstöd m m. 203

rörelsens ungdomsverksamhet kompenseras genom att anslaget Bidrag till nykterhetsorganisationer m. m. uppräknas för att ersätta ett eventuellt bortfall.

l5.3.2 Stöd till nykterhetsorganisationerna 1944 års nykterhetskommitté Kommittén betonade betydelsen av att det finns en kader av särskilt intresserade medborgare som lägger ned tid och energi på att främja nykterhetsupplysningen. Bl. a. av den anledningen har samhället intresse -av att understödja den frivilliga nykterhetsrörelsen och dess propaganda för helnykterhet och medlemskap. Det gäller här, framhöll kommittén, både att öka rörelsens möjligheter att vinna medlemmar och ge medlemmarna ökade faktiska kunskaper i nykterhetsfrågan. Dessutom stödja nykterhetsrörelsens medverkan i den mera neutrala bör staten upplysningsverksamheten. Enligt kommitténs mening hade staten ett starkt intresse av att även i fortsättningen försäkra sig om nykterhetsrörelsens hjälp i kampen mot alkoholskadorna. Om en upplysnings- och ungdomsverksamhet, motsvarande den som nykterhetsrörelsen bedriver, helt skulle bekostas av statsmedel, vilket kommittén inte fann orimligt med tanke på nykterhetsupplysningens betydelse, skulle kostnaderna bli avsevärt mycket större än nu. Betydande ökning av det statliga stödet till nykterhetsorganisationerna föreslogs.

Proposition till 1954 års riksdag I prop. 1954: 155 tog ecklesiastikministern bl. a. upp det statliga stödet till nykterhetsorganisationerna. Departementschefen hänvisade till vad 1944 års nykterhetskommitté anfört i denna fråga men meddelade också att han den 22 maj 1953 tillsatt- en utredning för att överarbeta kommitténs förslag rörande stödet åt nykterhetsorganisationerna. I direktiven anfördes bl. a. att det vore värdefullt om ett ökat statligt stöd kunde användas till att främja nya arbetsmetoder och därigenom öka organisationernas slagkraft och förmåga att påverka människor. I den promemoria utredningen överlämnade framhölls att nykterhetsrörelsens insatser i samhällslivet icke enbart kunde bedömas med utgångspunkt i en värdering av rörelsens betydelse för nykterhetsupplysningen. Den fostrargärning nykterhetsorganisationerna utfört i folkbildningens och demokratins tjänst var också värd ett starkt erkännande.

hade övervägt en form av bidragsgivning, som på en gång

Utredningen skulle avse att effektivisera organisationerna och stimulera dem till nya initiativ. Därvid hade utredningen funnit att ett sådant syfte lättare skulle kunna uppnås om anslaget delades dels i ett grundbidrag till nykterhetsorganisationerna, dels i ett antal speciella bidrag för vissa nykterhetsfrämjande åtgärder, vartill liksom tidigare varit fallet skulle komma bidrag till instruktörsverksamhet samt bidrag till vissa övriga nykterhetsfrämjande

204 Alkoholfria miljöer, organisationsstöd m m. SOU 1974: 91

ändamål. Vad gällde instruktörsbidraget förordade departementschefen att detta bidrag skulle utgå med tre fjärdedelar av årslönen för en instruktör, dock högst 9 000 kronor. Sveriges Lärares Nykterhetsförbund och Sveriges Studerande Ungdoms Helnykterhetsförbund föreslogs dock få bidrag till lönekostnaderna för vartdera en instruktör med högst 12 000 kronor per år. Grundbidragen skulle enligt förslagen i första hand utgå till nykterhetsorganisationerna och borde lämnas i så fria former som möjligt samt tillgodose skiftande behov. Tanken med de speciella bidragen var i första hand att stimulera nykterhetsorganisationerna att i varierande former bedriva utåtriktad upplysnings- och propagandaverksamhet. Dessa bidrag förutsatte egna insatser från de bidragsberättigades sida. Utredningen ansåg att dessa Stimulansbidrag i princip icke skulle reserveras blott för de organisationer som åtnjöt grundbidrag. I detta sammanhang framhöll utredningen att det sålunda kan tänkas att sammanslutningar utanför den egentliga nykterhetsrörelsen i framtiden skall kunna påräkna statligt stöd för en planerad nykterhetsfrämjande verksamhet, vilket emellertid inte innebär, att från nykterhetssynpunkt mer eller mindre svårbedömbara aktioner skall kunna stödjas denna väg. Vid nykterhetsupplysning, för vilken statligt stöd från dessa bidrag kan sättas i fråga, borde, enligt utredningens uppfattning, betydelsen av personlig avhållsamhet från de alkoholhaltiga dryckerna framhållas. Utredningens förslag mottogs överlag gynnsamt av remissinstanserna, och departementschefen godtog i huvudsak till utredningens förslag utformning av bidragsgivningen. Förslaget att anslagsmedlen till de speciella bidragen skulle kunna utnyttjas även av organisationer utanför nykterhetsrörelsen möttes med gillande av departementschefen. l detta sammanhang gjorde han dock följande uttalande: Med anknytning till vad utredningen uttalat i detta sammanhang vill jag emellertid framhålla, att betydelsen av personlig avhållsamhet från de alkoholhaltiga dryckerna bör vid varje åtgärd av detta slag klart komma till uttryck. Detta bör gälla även om den ifrågasatta kampanjens omedelbara syfte skulle vara en allmän hyfsning av alkoholsederna. Särskilda utskottet tillstyrkte föreliggande proposition. Utskottets hemställan bifölls sedan av riksdagen.

Verksamhet och medlemsantal En förutsättning för medlemskap i nykterhetsorganisation är att medlemmen avger löfte att inte förtära drycker som innehåller mer än 2,25 volymprocent (1,8 viktprocent) alkohol. Ett undantag utgörs av Nykterhetsorganisationen Verdandi där anslutning också kan ske genom Grupp Verdandi, som är en sammanslutning av personer, vilka utan att avge nykterhetslöfte i övrigt godtar organisationens program och vill arbeta för dess förverkligande. I religiösa och partipolitiska frågor står flertalet organisationer

Alkoholfria miljöer, organisationsstöd m. m. 205

neutrala. Undantagen från denna regel utgörs av Blåbands-organisationerna och Vita Bandet som arbetar på kristen grund. Nykterhetsorganisationen Verdandi, som också kallar sig Arbetarnas nykterhetsförbund, är en del av arbetarrörelsen och delar helt rörelsens värderingar. Nykterhetsorganisationernas program är inte begränsade till idén om den personliga helnykterheten. Programmen innehåller avsnitt om kulturoch bildningsfrågor, socialpolitik, internationalism, kamp för demokrati m. m. Till detta kommer programförklaringar som gäller den enskilda organisationens specialinriktning. Motorföramas Helnykterhetsförbund skall exempelvis enligt sina stadgar arbeta för att främja trafiksäkerheten och en samhällsanpassad utveckling av motorismen. i de olika den 1 januari

Medlemsantalet nykterhetsorganisationerna

1974 framgår av tabell 15.1. Uppgifterna har lämnats av respektive organisation. Viss dubbelanslutning kan förekomma. Storleken härav är dock svår att uppskatta. Nykterhetsrörelsen bedriver även en omfattande öppen verksamhet där

Tabell 15.1 Nykterhetsorganisationerna. Antal lokalföreningar, distrikt och medlemsantal den 1.1.1974.

Lokal- Distrikt Antal medlemmar föreningar Totalt Därav under 25 år

Ungdomens Nykterhetsförbund Nykterhetsrörelsens Scoutförbund (NSF) 165 23 16 588 15 123 Motorförarnas Helnykterhetsförbund (MHF) 483 26 153 413 25 444 Motorförarnas Helnykterhetsförbunds (MHF-U) 278 26 25 444b 25 444 Ungdomsförbund Sveriges Blåbandsförbund (SBF) 335 18 25 089 4 000 127 17 6 193 5 024 Sveriges Blåbandsungdom (SBU) 19 6 517 - Vita Bandet (VB) 176 Jämvägsmännens Helnykterhetsför- 81 10 6 001 -° bund (JHF) Svenska Frisksportförbundet (SFF) 108 17 18 345 13 792

Sveriges Lärares Nykterhetsför- 70* - 2 590 15 bund (SLN) Sveriges Polismäns Helnykterhetsför- - 1 633 -C bund (SPHF) 6 Sveriges Akademikers Nykterhetsförl - 198 3 bund (SAN) Förbundet Mot Droger (FMD) 32 6 3 111 3 111 Nykterhetsorganisationen Verdandi (NOV) 239 16 37 432 22 055

Summa 409 7988 156 8155

a Härtill kommer ca 35 000 ungdomar i s. k. öppen verksamhet Härtill kommer ca 15 1800 ungdomar i s. k. öppen verksamhet Uppgifter om åldersfördelning saknas Kretsar e Exkl. MHF-U vars medlemmar även redovisas i MHF

206 Alkoholfria miljöer, organisationsstöd m m.

medlemskap inte är en förutsättning för att få delta. Det är främst bland ungdomsgrupper denna verksamhet bedrivs.

samarbetsorgan De kristna samfundens nykterhetsrörelse (DKSN) är ett samarbetsorgan för Svenska Kyrkan och olika frikyrkliga samfund. DKSN bedriver ett omfattande upplysnings- och organisationsarbete bland olika kristna organisationer. DKSN har också på 23 orter byråer för rådgivning i alkoholfrågor, s. k. Ria-verksamhet. Sveriges Nykterhetshetssällskaps representantförsamling (SN R) är samarbetsorgan för samtliga organisationer inom den egentliga nykterhetsrörelsen med undantag av Verdandi och Förbundet mot droger. Till SNR är knuten Nykterhetsrörelsens lnformationstjänst. Nykterhetsrörelsens Iandsförbund är ett samverkande organ för alkoholpolitisk opinionsbildning för SNR, DKSN och Länkrörelsen. Samarbetskommittén för alkoholfrågor är ett samarbetsorgan för LO, TCO och SNR. l avsnitt 16.22 redovisas kommitténs verksamhet närmare. Samtliga nykterhetsorganisationer liksom DKSN är medlemmar i Centralförbundet för alkohol- och narkotikaupplysning (CAN). En beskrivning av CAN och dess verksamhet har lämnats i kap. 7. CAN:s verksamhet behandlas också i kap. 14. Nykterhetsrörelsen har en egen bildningsorganisation Nykterhetsrörelsens Bildningsverksamhet (NBV) vars uppgift bl. a. är att bedriva ett fritt och frivilligt folkbildningsarbete på helnykter grund och utbilda funktionärer och anställda inom nykterhetsrörelsen.

Nuvarande bidrag statsbidrag utgår till nykterhetsorganisationerna i form av grundbidrag, instruktörsbidrag och särskilt bidrag. Grundbidrag utgår dels till nykterhetsorganisationerna och dels till samarbetsorgan inom nykterhetsrörelsen samt mellan nykterhetsrörelsen och andra organisationer. För budgetåret l974/75 utgår grundbidrag med sammanlagt 897 000 kronor. Under samma budgetår utgör bidraget till instruktörer i alkoholfrågan 825 000 kronor. Fem av de instruktörsbidrag som utgår fördelas genom CAN till icke nykterhetsorganisationer. För närvarande har Sveriges Socialdemokratiska Ungdomsförbund, Centerns Ungdomsförbund, Riksidrottsförbundet, Svenska Scoutförbundet samt KFUM- KFUK: s scoutförbund sådana instruktörsbidrag. Speciella bidrag kan utgå med högst hälften av sammanlagda kostnaderna för de av organisationerna planerade åtgärderna. Som tidigare framhållits kan detta bidrag även utgå till icke nykterhetsorganisationer. Bidrag beviljas av skolöverstyrelsen. För budgetåret 1974/75 har 900 000 kronor beviljats till speciella bidrag. Fördelningen av anslagen till grundbidrag, speciella bidrag och instruktörsbidrag budgetåret 1974/75 framgår av tabell 15.2.

SOU 1974: 91 Alkoholfria miljöer, organisationsstöd m. m. 207

Tabell 15.2 Fördelning av grundbidrag, instruktörsbidrag och speciella bidrag för budgetåret 1974/75

Kvinnoföreningarnas samarbetskommitté för nykterhetsfrågor 35 000 26 000 15 000

samarbetskommittén för alkoholfrågor (LO-TCO-SNR) 43 000 26 000 43 000

Nykterhetsrörelsens land sförbund 30 000

Sv. nykterhetssâllskapens representantförsamling 65 000 16 500

Nykterhetsrörelsens samorganisation i Stockholm 5 000

Samorganisationen för alkohol-, narkotika- och giftupplysning i Göteborg 25 000

Riksförbundet för hjälp åt läke-

Sällskapet länkarnas riksförbund 20 000 Sällskapet kvinnolänkarna 2 500 Riksförbundet mot alkoholmissbruk 5 000

Summa S97 000 825 000 899 000

208 Alkoholfria miljöer, organisationsstöd rrL m.

15.3.3 APU: s bedömning

Folkrörelserna spelar en stor och viktig roll i det förebyggande alkoholpolitiska arbetet. Samhället har också ansett det vara en angelägen uppgift att på olika sätt stödja organisationernas verksamhet. Det stöd till ungdomsorganisationerna som tillkom i samband med att alkoholpolitiken reformerades 1954 har väsentligt utbyggts och förstärkts. APU vill kraftigt understryka betydelsen av att ungdomsorganisationerna får ett fortsatt rejält stöd från såväl stat och landsting som kommuner. Det förslag till ökat stöd till ungdomsorganisationernas centrala verksamhet som SUR framlagt bör bifallas. Viktigt är också att en fortsatt utbyggnad sker av stödet till ungdomsorganisationernas lokala verksamhet. En god avvägning av samhällsinsatser för ungdomsverksamheten bör eftersträvas. Den kommunalt bedrivna ungdomsverksamheten bör utformas så att den inte går ut över den som bedrivs i organisationernas regi. Det är viktigt att de resurser som finns inom organisationerna utnyttjas och tillvaratas. APU anser att det även från alkoholpolitiska utgångspunkter finns starka skäl att överväga ett allmänt organisationsstöd - således även till ideella vuxenorganisationer. Stödet bör utformas så att det utgår dels till organisationernas centrala verksamhet och dels som ett lokalt aktivitetsstöd. Då ett sådant allmänt organisationsstöd inte enbart har alkoholpolitisk betydelse har APU inte ansett sig böra framlägga ett utarbetat förslag utan förordar att denna fråga snarast utreds i annan ordning. Hittills har ett särskilt statsbidrag utgått till nykterhetsorganisationerna. Ett sådant stöd står helt i linje med den i kap. ll föreslagna delmålsättningen att främja helnykterhet. APU föreslår att det särskilda stödet till nykterhetsorganisationerna skall bibehållas i avvaktan på ett ställningstagande till frågan om ett allmänt organisationsstöd. Som framgått av tidigare redovisning utgår det särskilda stödet till nykterhetsorganisationér nu i form av grundbidrag, instruktörsbidrag och speciella bidrag. Trots att organisationerna fått vidkännas kraftiga kostnadsökningar i form av höjda priser på varor och tjänster har någon motsvarande ökning av bidragsbeloppen inte skett. Detta har medfört att organisationernas ekonomiska resurser försvagats betydligt samtidigt som bl. a. starka kommersiella krafter bidragit till en ökad popularisering av alkoholbruket och därmed motverkat nykterhetsrörelsens strävanden. Inte minst har kostnadsfördyringarna för organisationernas tidningar, som spelar stor roll för såväl intern som extern information, medfört stora påfrestningar på organisationernas ekonomi. I uppdraget för 1972 års pressutredning ingår att också överväga statligt stöd till tidningar som utges av ideella organisationer. APU vill kraftigt understryka behovet av statligt stöd som möjliggör fortsatt utgivning av bl. a. nykterhetsorganisationernas tidningar. Som tidigare framhållits angavs i prop. 1954: 155 som lämpligt riktmärke för beviljande av instruktörsbidrag att detta skulle utgöra tre fjärdedelar av lönen till en instruktör. I årskostnaden för en instruktör

SOU 1974191 Alkoholfria miljöer, m. m. 209

organisationsstöd

ingår emellertid inte bara lön inklusive sociala avgifter utan också reseoch traktamentskostnader. Dessa sammanlagda årskostnader för en instruktör beräknas idag uppgå till ca 80 000 kronor. Denna summa skall då jämföras med nu utgående instruktörsbidrag med 26 000 kronor. Det finns anledning till stor tveksamhet om nuvarande uppdelning av anslaget till nykterhetsorganisationerna är ändamålsenlig och riktig. När det gäller instruktörsbidraget har tidigare krav på att instruktören skulle godkännas av SÖ slopats. Dock är kravet fortfarande att bidraget skall utgå till lön för instruktör. Avsikten med det speciella bidraget, som även kan beviljas icke nykterhetsorganisationer, var att det skulle utgå till finansiering av bestämda projekt. Erfarenheterna visar dock att dessa bidrag alltmer kommit att betraktas som ett fast årligen återkommande stöd till nykterhetsorganisationernas verksamhet. APU anser att det speciella bidraget bör upphöra. I stället för detta bidrag bör nykterhetsorganisationerna och deras samarbetsorgan, liksom övriga organisationer, få bidrag för olika projekt från det i kap. 14 föreslagna informationsanslaget. Utgångspunkten för bidragsgivningen till nykterhetsorganisationerna bör i fortsättningen vara att det i största möjliga utsträckning överlämnas åt respektive organisation att bedöma hur stödet skall användas. Vidare framstår det som i högsta grad befogat med en betydande uppräkning av bidragsbeloppen. APU finner att den konstruktion SUR föreslagit för stöd till ungdomsorganisationernas centrala verksamhet kan stå som modell för de statliga bidragen till nykterhetsorganisationerna. Som villkor för att nykterhetsorganisation skall erhålla statligt stöd föreslås därför att organisationen har mer än 3 000 medlemmar över 25 år och har verksamma lokalavdelningar i minst hälften av våra landstingsområden. APU föreslår att stödet utgår dels i form av ett grundbidrag på 125 000 kronor och dels i form av ett rörligt bidrag med 20 kronor per medlem och beräknat på det redovisade-antalet medlemmar över 25 år som

överstiger 3 000. De föreslagna bidragen skulle således ersätta nu

utgående grund- och instruktörsbidrag. Bidrag bör dock utgå med högst 75 % av organisationens redovisade nettokostnader. Enligt en beräkning, som bygger på de i tabell 15.1 redovisade medlemssiffrorna, skulle de föreslagna reglerna innebära att statligt stöd med ca 5,4 miljoner kronor kommer att utgå till nykterhetsorganisationernas centrala verksamhet. Vad sedan gäller stöd till olika samarbetsorgan inom nykterhetsrörelsen anser APU att den uppräkning av stödet som föreslås bör göra det möjligt för berörda organisationer att genom avgifter finansiera samarbetsorganens verksamhet. Något särskilt_ stöd till samarbetsorganen föreslås därför inte med undantag för De Kristna Samfundens Nykterhetsrörelse (DKSN) som har en särställning bland samarbetsorganen. DKSN har nämligen inga egna lokalorganisationer utan är en sammanslutning av olika kristna samfund. Förberedelser har vidtagits inom DKSN för att även bygga upp en lokal organisation. Tills vidare framstår

210 Alkoholfria miljöer, organisationsstöd m. m. SOU 1974: 91

det dock som motiverat att särskilda regler gäller för stöd till DKSN: s verksamhet. APU föreslår att bidraget till DKSN utgår med ett belopp motsvarande fyra gånger grundbidraget, dvs. 500 000 kronor. Möjligheter bör också finnas att lämna bidrag till organisation vilken med hänsyn till verksamhetens art och omfattning bör erhålla statligt stöd trots att den inte uppfyller tidigare angivna krav. För sådan bidragsgivning bör det centrala alkoholpolitiska organet ha ett årligt anslag på 200 000 kronor till sitt förfogande. I kap. 28 uttalar APU den meningen att CAN bör fortsätta sin verksamhet som en informationskanal för folkrörelserna. APU föreslår därför att CAN liksom hittills får bidrag i särskild ordning. l sina beräkningar har APU utgått från ett oförändrat anslag till CAN. Anslaget, som för budgetåret 1974/75 utgör l 786 000 kronor, bör i fortsättningen utgå via nyssnämnda centrala organ.

16 Alkohol och arbete

16.1 Allmän bakgrund

l kap. 10 (10.l.5) redovisas några i Sverige gjorda undersökningar, som belyser att alkoholmissbruket leder till ett betydande produktionsbortfall på grund av sjukfrånvaro. Som antyds i nämnda kapitel är emellertid sjukfrånvaron inte den enda skada som drabbar arbetslivet på grund av missbruket. Den som är berusad, påverkad eller bakfull har sämre arbetskapacitet än eljest och arbetskvaliteten försämras. Vid kroppsarbete ökar riskerna för olycksfall både för missbrukaren själv och för hans ibland också - såsom när missbrukaren har arbetskamrater, trafiktjänst - för allmänheten. De skador som uppstår är till stor del resultat av ett alkoholmissbruk som ägt rum annorstädes än på arbetsplatsen. Det är ett starkt samhällsintresse att motverka den alkoholkonsumtion som visserligen sker under bortovaro från arbetet, men som orsakar frånvaro eller andra olägenheter under den tid som fordras för att missbrukaren skall återfå arbetsförmågan. Strävan att uppnå nykterhet på arbetsplatserna är ett sedan länge erkänt delmål för alkoholpolitiken. De medel som man använt sig av för att främja detta syfte har framför allt varit information och tillämpning av skrivna eller oskrivna regler enligt vilka onykterhet iarbetet betraktats som en så allvarlig misskötsamhet att den utgjort skäl för suspension eller avskedande. Med hänsyn bl. a. till de risker som är förknippade med alkoholförtäring i eller i anslutning till arbetet har APU i kap. ll förklarat, att alkoholpolitiken bör syfta till att främja avhållsamhet i situationer som ställer särskilda krav på reaktionsförmåga och omdöme. Information kommer otvivelaktigt att även i fortsättningen vara ett viktigt medel när det gäller att motverka alkoholbruk i samband med eller i anslutning till arbete. Informationsinsatser kan och bör bedrivas också på arbetsplatserna. Skyddsombuden, övriga fackliga förtroendemän och de som arbetar inom företagshälsovården är viktiga målgrupper för informationsverksamheten. Till frågan om de personalpolitiska åtgärdernas betydelse och verkningar finns anledning -att återkomma. Det framstår som angeläget att problemet alkohol-arbete ur alkoholpolitisk synpunkt inte begränsas till en fråga om punktnykterhet.

212 Alkohol och arbete

Som nyss framhållits är de skador som drabbar produktionen ofta resultatet av ett missbruk som ägt rum någon annanstans än på arbetsplatsen. Det finns alltså här ett speciellt intresse att i förebyggande syfte, vid sidan av de åtgärder som syftar till nykterhet i arbetet, söka påverka individens konsumtionsvanor i stort. Vad kan man då på arbetsplatserna uträtta i detta avseende? Sett i ett vidare perspektiv är det viktigt att arbetet blir en positiv upplevelse för den enskilde. Därvid spelar arbetsmiljöns utformning en betydelsefull roll. Det finns undersökningar som visar att brister i arbetsmiljön ökar påfrestningarna för de anställda och därmed minskar trivseln och tillfredsställelsen i arbetet, se kap. 6. De nya bestämmelserna i arbetarskyddslagen som nu börjat tillämpas innebär att arbetarskyddsverksamheten tar sikte på att begränsa och - - som har eliminera alla slag av hälsorisker såväl fysiska som psykiska anknytning till arbetstagarnas arbetsförhållanden och arbetsmiljö. De förebyggande skyddsåtgärder som vidtas bör därför inriktas på att främja hälsa, arbetsanpassning och tillfredsställelse i arbetet. Genom ett sådant synsätt blir naturligtvis arbetarskyddsverksamheten viktig också när det gäller att förebygga alkoholmissbruk. Den nya lagstiftningen ger härigenom anledning att öka uppmärksamheten på de problem som alkoholen orsakar i arbetslivet. Inte minst skyddsombuden och det arbete de bedriver kommer att få betydelse i detta sammanhang, men även företagshälsovården får en viktig roll. får man nu allt större - bl. a. genom På arbetsplatserna möjligheter företagshälsovården - att erbjuda individuell rådgivning och andra vårdoch hjälpmöjligheter som har betydelse för personer med alkoholproblem. Man har alltså här särskilda förutsättningar att ingripa med individuell rådgivning och hjälpåtgärder på ett förhållandevis tidigt stadium, innan missbruket blivit ett fast etablerat konsumtionsmönster. APU är medveten om att de nu berörda slagen av verksamhet, i den mån de inte inriktas på information om alkohol, ligger något vid sidan av vad som med APU:s terminologi räknas till alkoholpolitiken. Gränsen mellan förebyggande insatser och vårdåtgärder är emellertid här diffus. Anknytningen till den förebyggande verksamheten är så stark att den motiverar att APU kommer in på och framför synpunkter också på detta område.

16.2 Nuvarande verksamhet

l6.2.l USA och Kanada Med hänsyn till dessa frågors stora vikt för företagen år det naturligt att man i flera länder ägnat problemen betydande uppmärksamhet. Längst torde man ha kommit i USA och Kanada. I USA har man bl. a. sökt fastställa och isolera de symtom på alkoholmissbruk som kommer till uttryck i missbrukarens uppträdande på arbetsplatsen samt i vilken ordning symtomen uppträder.

Alkohol och arbete 213

Tabell 16.1 Förekomst av tecken på alkoholmissbruk såsom de rapporterats av arbetsledare och av alkoholmissbrukama själva

Tid och frekvens Arbetsledare Alkoholmissbrukare

l. Tecken som iakt- Lämnar sin plats till- Baksmälla på arbetagits tidigt och fälligt; frånvaro (hel- tet; ökad nervosiofta därefter eller halvdag); ovanli- tet; darrhänthet gare ursäkter för frånvaro; kvaliteten på arbetet lägre; humörförändringar efter lunch; röda eller vattniga ögon

2. Tecken som iakt- Mindre jämn, mera Röda eller vattniga tagits senare ryckig arbetstakt; ögon; mera lättmen ofta därefter får mindre gjort; stött/irritabel; baksmälla på arbetet undviker chefen eller arbetskamrater

3. Tecken som iakt- Högljutt tal; dricker Dricker på morgonen tagits ganska på lunchen; längre före arbetet; tidigt men sällan lunchrast; darrhänt- dricker på lunchen; därefter het dricker på arbetstid; frånvaro (heleller halvdag): ovanligare ursäkter för frånvaro; lämnar sin plats tillfälligt; slutar arbetet tidigt; för sen ankomst

4. Tecken som iakt- Dricker på arbetstid; l-lumörförändringar tagits sent och undviker chefen eller efter lunch; längsällan därefter arbetskamrater; hög re lunch; använder ansiktsfärg; ökat an- medel mot dålig antal småkrämpor dedräkt; sämre kvalitet på arbetet; får mindre ort

Som exempel på resultat som därvid erhållits har intagits tabell 16.1, som visar frekvensen av olika symtom på alkoholmissbruk iden ordning

de har iakttagits av arbetsledare och av alkoholmissbrukarna själva APU

vill dock understryka att tabellen presenteras som exempel pâ verksamhet som bedrivits i USA och att den inte bör uppfattas som en mall som utan vidare kan tillämpas på svenska förhållanden. Andra tecken på alkoholmissbruk som framkommit vid undersökiakttagelse av arbetstagare på arbetsplatsen, är ningar, grundade på irritation och våldsamhet mot kamraterna, önskan att misstänksamhet,

l Tabellen är hämtad från Trice, H.M.: The Alcoholic Employee and His Supervisor: A General Management Problem. lPopham (ed.) Alcohol and Alcoholism. Toronto å. Buffalo 1970. Jfr också Maxwell, M.A., Early Identification of Problem Drinkers in Industry. Quart J Stud. Alc. 21: 655-678, 1960. Gunnar Lundquist har i en artikel i Läkartidningen 71: 1631-1632, 1974, behandlat frågan om tidiga tecken på alkoholism, dock utan anknytning till problemen iarbetslivet.

214 Alkohol och arbete

byta arbetsplats, försummelse av den personliga hygienen, slarvig klädsel,

arbetsolycksfalll Flertalet av dessa symtom är gemensamma för högre

och lägre tjänstemän och arbetsledare. Andra drabbar olika - industriarbetare är t. ex. mer än andra utsatta för olycksfall. Genom att man hos många alkoholmissbrukare kan iaktta ett flertal av de symtom som utgör varningstecken på ett begynnande alkoholmissbruk är det realistiskt att påstå att man inom de flesta yrkeskategorier har möjligheter att ingripa med hjälpåtgärder på ett förhållandevis tidigt stadium. Det står dock klart - hävdar bl. a. den amerikanske experten Harrison Trice - att det främst är arbetare inom företagen som i samband med alkoholmissbruk drabbas av uppsägning eller avskedande. Tjänstemännen - de arbetar antingen på hög eller låg nivå - är genom att de i mindre utsträckning är knutna till en fast arbetsplats svårare att kontrollera och deras arbetsprestationer svårare att mäta både kvantitativt och kvalitativt. Ur rent ekonomiska synpunkter borde emellertid - enligt samma källor arbetsgivaren ha större intresse av att satsa på förebyggande åtgärder ju högre upp inom hierarkin arbetstagaren befinner sig. Fattar en chefstjänsteman i alkoholpåverkat tillstånd eller under inflytande av en berusnings efterverkningar ett för sitt företag ofördelaktigt beslut blir följderna generellt sett avsevärt kostsammare än det produktionsbortfall som kan orsakas av arbetarens vid bandet alkoholmissbruk. Många företag i USA har utarbetat särskilda alkoholpolitiska program för att i möjlig mån komma till rätta med svårigheterna. Enligt Trice finns i dessa program i allmänhet fem huvudpunkter, nämligen

l) Företagsledningen är införstådd med och har godkänt att de alkoholpolitiska åtgärdema skall grundas på definitionen att alkoholism är en sjukdom, inte en moralisk defekt. 2) Arbetsledaren skall motiveras att identifiera alkoholmissbrukare och hänvisa dem till behandling. 3) Alkoholmissbrukaren skall motiveras att medverka vid behandlingen. 4) Uppförande av eller stöd till behandlings- och vårdorgan. 5) Uppföljning av att programmet tillämpas på ett konsekvent sätt.

I den amerikanska debatten framhålls ofta vikten och nödvändigheten av att företagen har en särskild politik för alkoholfrågan som inte är helt integrerad med deras allmänna hälsovårdsprogram. Skillnaden mellan den alkoholskadade och andra sjuka människor är, hävdas det, att han i det längsta vägrar att acceptera sin sjukdom och sitt hjälpbehov. Det fordras därför att företagen har medel som utövar ett starkt tryck på 1 missbrukaren att positivt medverka i de åtgärder som vidtas för att stävja Se Immonen, EJ., missbruket. I programmen ingår därför ofta en punkt, enligt vilken Behandling av problem- - med hotet om avsked som yttersta drinkare inon1 industri- företaget kan vidta disciplinåtgärder företag. Alkohol- medel - om missbrukaren att medverka till att vägrar problemen politik 35: 13-18, 1972. behandlas (jfr punkt 3 ovan). I USA har the National Industrial Conferenct Board bedrivit forskning 2 Se härom Immonen, på detta område vid 160 företag, i vilka man sökt komma till rätta med E.J., Problemdrinkare i

alkoholmissbrukets följder? Kommittén anser att

arbetslivet. Alkohol- alkoholproblemet politik 34:49-52, 1971. måste ägnas större uppmärksamhet och att samma metoder är nödvän-

SOU 1974: 91 Alkohol och arbete 215

diga såväl på funktionärsplanet som bland arbetarna. Enligt kommittén är

det nödvändigt att utbilda arbetsledarna, så att de kan hjälpa till vid

fullföljandet av programmet. AA-klubbarna (AA =Alcoh01ics Anonymous) bedömdes som den mest effektiva utomstående hjälpen, men också alkoholkliniker, sjukhus, enskilda läkare och psykiatrer samt informationscentraler för alkoholfrågor har varit till hjälp. Informationscentraler, grundade av the National Council on Alcoholism, fanns på 80 orter för att ge sakkunnig hjälp vid planeringen av vårdprogram m. m. Vissa positiva resultat har också erhållits genom samarbete med familjerådgivningscentraler, präster och polis. I Kanada har en särskild stiftelse, Addiction Research Foundation, varit verksam för att intensifiera företagens insatser mot alkoholmissbruket. Stiftelsen organiserar kurser för arbetsledare och fackföreningarnas förtroendemän. Vid kurserna lär man sig känna igen tecknen på ett problematiskt alkoholbruk. Stiftelsen hävdar att möjligheterna att vården skall lyckas fördubblas, om företaget stöder arbetaren med löfte om att behålla denne i sin tjänst, om arbetaren söker behandling. Utan stöd från företagens sida tillfrisknar endast en tredjedel av patienterna. Om företaget stöder vården av alkoholpatienter, tillfrisknar två tredjedelar. Stiftelsen uppger att många företag i Kanada a) accepterat alkoholism som en sjukdom, b) godkänt direktiv, enligt vilka alkoholism skall behandlas på samma sätt som övriga sjukdomar, c) skolat arbetsledarna till att ta initiativ för att arbetaren - problemkonsumenten skall komma under vård, d) uppställt uppsökande av vård som villkor för att arbetsförhållandet skall fortsätta, e) skolat arbetsledarna till socialarbetare”, f) varit i förbindelse med vårdanstalter. Härutöver anses det nödvändigt med ett samarbete mellan företagsledning och fackförening.

l6.2.2 Sverige Kommittén för samarbete mellan nykterhets- och fackföreningsrörelsen År 1938 vände sig organisationer inom nykterhetsrörelsen till LO för att få till stånd ett samarbete med fackföreningsrörelsen inykterhetsfrågan. till inviten var främst att alkoholkonsumtionen ökade i Bakgrunden slutet av 1930-talet i takt med det förbättrade ekonomiska läget, samtidigt som nykterhetsorganisationernas medlemsantal minskade. Inom nykterhetsrörelsen ansågs det nödvändigt för att bryta konsumtionsökningen att inleda samverkan med andra organisationer som, utan att kräva absolutism, ville arbeta för ökad nykterhet bland medlemmarna. Nykterhetsrörelsens initiativ ledde till att Kommittén för samarbete mellan nykterhets- och fackföreningsrörelsen bildades. I denna invaldes ett lika antal representanter från LO och Sveriges Nykterhetssällskaps Representantförsamling (SNR). Dess uppgift blev att aktualisera alkoholfrågan i organisationerna. På föranstaltan av den nybildade kommittén utarbetade LO en särskild 1 se not 2 på föregåen_ nykterhetsappell, som sändes till alla fackföreningar. Appellen diskutera- de sida

216 Alkohol och arbete

des livligt. LO manade fackföreningsfolket att medverka i arbetet till ökad nykterhet till gagn för fackföreningsrörelsen och dess strävan, till gagn för samhället och hela vårt folk. Kommittén skulle också ordna konferenser för fackförbundsfunktionärer och anställda, förmedla föreläsare i alkoholfrågan till Landsorganisationens och fackförbundens kurser, samarbeta med dåvarande Centralförbundet för nykterhetsundervisning (CF N), ge ut pressmeddelanden för fackförbundspressen och i övrigt medverka till att öka intresset för alkoholfrågan bland fackföreningsfolket och stimulera samarbete mellan de båda rörelserna.

Anslagen under de första åren, 300 kr. från varje organisation,

begränsade dock möjligheterna till större insatser. Från och med budgetåret 1949/50 fick kommittén ett statsanslag på 10 000 kr. för verksamheten. Anslagen har sedan ökat och är f. n. ca 75 000 kr., inklusive anslag till en instruktör. Även organisationernas anslag har ökat. Genom statsanslaget kunde en ombudsman anställas. Verksamheten växte bl. a. genom kontaktkonferenser i olika delar av landet i samarbete med de fackliga centralorganisationerna, nykterhetsrörelsen och nykterhetsnämnderna, ofta även med TCO-kommittéer och andra organisationer. Vid konferenserna behandlades främst frågor om alkoholens individuella och sociala verkningar, alkoholen och näringslivet, nykterhetsvården, lokala samarbetsfrågor och nykterhets- och

samarbetsgrupper. Under tiden 1965-1973 har 159 kontaktkonferenser

ordnats i olika delar av landet. Att bilda nykterhetsgrupper inom företagen blev en viktig uppgift för kommittén. I dessa grupper krävdes till en början helnykterhet som villkor för medlemskap, och de byggde på aktiv medverkan från nykterhetsfolket inom företagen. Genom denna bestämmelse begränsades medlemsvärvningen och många, som utan att vara absolutister dock hade intresse av nykterhetsfrâgan, utestängdes. Bestämmelserna ändrades så småningom på sina håll, så att även övriga intresserade kunde få bli med. En del grupper håller dock fortfarande på helnykterheten som villkor för medlemskap. När motboken försvann den l oktober 1955 ökade intresset för alkoholfrågan hos organisationerna. Det kunde konstateras att försämringen på nykterhetsfronten drabbade arbetsplatserna. LO gav ut en uppmärksammad appell Nykter på jobbet en hederssak”, och alkoholproblemet diskuterades i olika sammanhang. Som ett resultat av överläggningarna kring arbetsplatsens problem vid en konferens i Stockholm i slutet av 1956 ordnad av LO, SAF och Arbetarskyddsnämnden tillsattes en särskild kommitté för att studera alkoholfrågan och dess samband med produktionen samt vidarebefordra resultaten till intresserade. Kommittén benämns Arbetarskyddsnämndens alkoholkommitté. Den l juli 1960 anslöt sig TCO till samarbetskommittén, som i samband därmed ändrade namn från Kommittén för samarbete mellan nykterhets- och fackföreningsrörelsen till samarbetskommittén för alkoholfrågor (LO-TCO-SNR). Kommittén består av lika många represen-

Alkohol och arbete 217

tanter från vardera av de tre huvudorganisationerna. Genom ett samarbete mellan Arbetarskyddsnämndens alkoholkommitté och samarbetskommittén har man utarbetat nya riktlinjer för nykterhetsarbetet inom företagen efter- önskemål från intressentema. Dessa riktlinjer finns i broschyren Samarbetsgrupper för alkoholfrågor. En samarbetsgrupp väljer själv sina arbetsformer, och de riktlinjer som finns är endast ett förslag till åtgärder. Gruppen skall främst verka i förebyggande syfte genom att se till att alkoholfrågan behandlas vid företagen och organisationernas kurser och möten, förmedla föreläsare, film och andra programpunkter och göra propaganda för alkoholfria drycker. Men gruppen skall även hjälpa arbetskamrater som har svårigheter med alkoholen och därvid samverka med andra inom företaget, såsom verksläkare, personalkonsulenter, skyddsombud, företagsnämnder etc. En samarbetsgrupp kan bildas på initiativ av företagsledning, fackförening eller annan personalorganisation, företagsnämnd eller skyddskommitté. Gruppen står öppen för alla anställda som har intresse för alkoholfrâgan och vill verka för gruppens syfte. I samarbetsgruppens styrelse/arbetsutskott bör ingå personer som representerar olika intressen och uppfattningar. Som företagets representanter utses lämpligen verksläkare (där sådan finns), kurator eller skyddsingenjör och vidare bör representanter för de clika personalorganisationerna vara med. Inom större företag kan särskilda kontaktmän utses för de olika avdelningarna. Dessa arbetar i direkt kontakt med gruppens styrelse. Verksamheten finansieras antingen genom mindre medlemsavgifter och/eller bidrag från företaget och personalorganisationerna. Riktlinjerna har godkänts av LO, TCO och SAF, vilka även rekommenderar sina underorganisationer och delägare att medverka till bildandet av samarbetsgrupper. samarbetskommittén och Aröetarskyddsnämnden har gemensamt uppdrag att medverka i bildandet och att tillhandahålla lämpligt material för verksamheten. Total: finns i dag över 6 500 medverkande i samarbetsgrupperna, som omfatta: drygt 2 000 arbetsplatser med ca 450 000 anställda. samarbetskommittén utger även egna affischer, foldrar och annat Kontakt upplysnngsmaterial. Den utger också tidningen organ för samarbetskommittén - vilken för alkoholfrågor. (LO TCO - SNR)”, utan kcstnad sänds till styrelserna för FCO, TCO-kommittéerna, fackförbundens, länsnykterhetsförbundens och nykterhetsorganisationernas styrelsen, företag och kommunala verk jämte andra intresserade. Tidningen rar en upplaga på drygt 12 000 exemplar. Kommittén uppehåller kontakt med organisationer och specialkommittéer och utväxlar material med dessa.

ALNA -rådet År l9tl bildade representanter för arbetsgivarna och de fackliga organisaionerna i Storstockholmsornrådet Qrirbetsmarknadsparternas i

218 Alkohol och arbete

Storstockholm nykterhetsräd. År 1968 ändrades namnet till Alkoholoch narkotikarådet (ALNA-rådet). Medlemmar i ALNA-râdet är företag, fackliga organisationer, förvaltningar och olika intresseorganisationer för t. ex. företagsläkare, företagssköterskor och personaladministratörer. Sedan något år är även Stockholms läns landsting medlem. Rådets verksamhet är i huvudsak begränsad till Stockholms län. Rådet har till syfte att hävda arbetsmarknadsparternas krav på nykterhet i arbetet och att genom förebyggande åtgärder söka förhindra uppkomsten av alkoholskador eller skador föranledda av missbruk av narkotika eller andra farmaka. Rådet skall stimulera till samarbete mellan arbetsgivare och anställda i Storstockholm och intressera företagen att i samråd med lokala fackliga organisationer utarbeta riktlinjer och handlingsprogram i frågor som berör alkohol- och narkotikaproblem på arbetsplatsen. I enlighet med sina stadgar har rådet att - om alkoholens i arbetslivet sprida kännedom negativa inverkan - lämna förslag till åtgärder i förebyggande syfte lämna förslag till utformning av riktlinjer och handlingsprogram I utbilda kontaktmän som på arbetsplatserna skall verka för upplysning i alkohol- och narkotikafrågor informera om samhällets hjälp- och vårdmöjligheter åt missbrukare I anordna kurser och konferenser medverka vid möten, sammankomster och överläggningar. Rådet har ett 80-tal medlemsanslutna företag, förvaltningar och fackliga organisationer. Som exempel på rådets verksamhet kan nämnas att inom rådet utarbetats ett förslag till handlingsprogram och riktlinjer vid alkohol- och narkotikaproblem på arbetsplatsen. Programmet har intagits som bilaga 4. Förslaget är dock ännu ej antaget av rådet. Ett antal ALNA-grupper har bildats på olika arbetsplatser och denna verksamhet har rönt stor uppmärksamhet och uppskattning hos såväl arbetstagare som företagsledning.

l6.2.3 Vissa svenska erfarenheter

Det saknas en riksrepresentativ undersökning av vilka åtgärder som företag och organisationer vidtar i förebyggande syfte eller vad man gör när man upptäcker att någon av de anställda är alkoholmissbrukare. Det finns dock en relativt aktuell undersökning om alkoholproblem på 51 företag, anslutna till ALNA-rådetl Vad gäller de förebyggande åtgärderna lämnade enligt undersökningen 65 % av företagen information till sina nyanställda om alkoholreglema på arbetsplatsen. Samma andel av företagen hade förbjudit förvaring av alkohol på arbetsplatsen. Förbud mot servering av mellanöl i lunch- 1 Kühlhorn, E., Spriten rummet hade genomförts av 45 % av företagen. Det visade sig att man var och jobbet. Alkoholbetydligt noggrannare med tillämpningen av dessa förebyggande åtgärder frågan 65: 221-230, 197 l. inom branscher med f örhâllandevis många kollektivanslutna (industri och

Alkoholoch arbete 219

hantverk), medan företag med relativt många tjänstemän (kontor och samfärdsel) samt den offentliga förvaltningen endast undantagsvis tillämpade förebyggande åtgärder av denna typ. I 41 % av företagen fanns en samarbetskommitté i alkoholfrågor ochi 37 % också ett dokumenterat handlingsprogram i alkoholfrågor. Vid tolkningen av dessa data måste beaktas att samtliga företag var anslutna till ALNA-rådet, i vars politik det ingår att de anslutna företagen skall bilda samarbetskommittéer och utarbeta handlingsprogram. I fråga om åtgärdssystemet mot alkoholmissbrukare redovisas i undersökningen antalet varningar som tilldelas fast anställd och nyanställd personal innan vederbörande avskedas på grund av alkoholmissbruk. Resultaten framgår av tabell 16.2.

Tabell 16.2 Antalet varningar mot fast och nyanställd personal före beslut om eventuellt avsked

l undersökningen redovisas också i vilken utsträckning företagen - då man överväger att avskeda någon på grund av alkoholmissbruk tagit kontakt med instanser som kan tänkas försvara alkoholmissbrukarens intresse, se tabell 16.3. Tabell 16.3 Kontaktmönster vid övervägandet av avsked på grund av alkoholmissbruk

Kontakt alltid Antal anställda per företag eller ganska ofta med: 50- 501- 1 001- 2 001 Mer än Summa 500 l 000 2 000 3 000 3 000

Facklig organisation 69 % 75 % 90 % 100 % 75 % 84 % Läkare 54 % 83 % 100 % 88 % 75 % 82 % Annan person/ institution 8 % 42 % 60 % 50 % 75 % 43 %

I sin diskussion av dessa undersökningsresultat anför Kühlhorn: Det här redovisade åtgärdssystemet beträffande alkoholproblem i de undersökta företagen visar en generell problematik. Får en arbetstagare alkoholproblem så avskedas han efter ett antal varningar. Företaget synes härvid endast i begränsad utsträckning samarbeta med organ som har

220 Alkohol och arbete

behandlingsresurser på området. Den avskedades chanser till återanställning är ringa. Skulle han få ett arbete i ett annat företag så hamnar han i kategorin ”nyanställd”. De åtgärder som vidtas mot honom vid ett eventuellt återfall blir då mycket repressiva. APU har haft kontakt med några arbetsplatser i Storstockholmsområdet och också tagit del av de erfarenheter ALNA-rådet har av sin verksamhet. Det framkom därvid att den uppmärksamhet som ägnas alkoholfrågorna på de olika arbetsplatserna är skiftande. Genomgående bedömdes det dock som nödvändigt att få större engagemang, förståelse och öppenhet i dessa frågor. Därför ansågs det viktigt att det - helst som en del i ett - utarbetas för personalpolitiskt program riktlinjer handläggning av alkoholfrågor inom företagen. Arbetsmiljöns betydelse när det gäller att förebygga alkoholrnissbruk framhölls. Skyddsombuden ansågs ha en viktig uppgift att fylla i arbetet på att förebygga alkoholskador men också när det gäller att i tid uppmärksamma personer med alkoholproblem och bidra till att de kommer under lämplig vård. Från flera håll uttalades stor misstro mot den vård och rehabilitering som nykterhetsnämnder/sociala centralnämnder kan erbjuda. Däremot ansågs företagshälsovården ha en viktig uppgift i dessa sammanhang. Detsamma gäller också de s. k. anpassningsgrupper som skall finnas vid företagen. Behovet av en förbättrad information i alkoholfrågor framhölls. Viktiga målgrupper ansågs därvid vara bl. a. skyddsombud, personal inom företagshälsovården och styrelseledamöter i fackklubbar. Det framhölls också önskemål om att de goda möjligheter som finns att via arbetsplatserna föra ut information till alla anställda bättre skulle tillvaratas, t. ex. genom de personaltidningar som finns på många företag. Men också betydelsen av muntlig information och diskussion om alkoholfrågor t. ex. på fackklubbsmöten framhölls. Tillgången på lämpligt material för sådan informationsverksamhet ansågs dock vara alltför begränsad och otillräcklig.

16.3 APU: s bedömning

Det finns onekligen anledning att ur olika aspekter uppmärksamma alkoholfrågan i arbetslivet. Därför framstår det som betydelsefullt att företagen i sina personalpolitiska program också tar med riktlinjer för handläggningen av alkoholfrågor inom företaget. De förslag till riktlinjer som utarbetats inom ALNA-rådet och som intagits som Bilaga 4 bör därvid kunna vara till vägledning. Som tidigare framhållits anser APU att alkoholpolitiken bör syfta till att främja avhållsamhet i situationer som ställer särskilda krav på reaktionsförmåga och omdöme. Men som framgår av den föregående redogörelsen i detta kapitel bör åtgärderna inte begränsas enbart till detta

syfte utan vara inriktade på individens totala situation. En förutsättning

för att en sådan målsättning skall kunna förverkligas är dock att såväl arbetstagarna som arbetsgivarna aktivt medverkar för att sådana insatser skall komma till stånd. samarbetsorgan av typen Arbetarskyddsnämnden,

Alkohol och arbete 221

samarbetskommittén för alkoholfrågor och ALNA-rådet bör kunna lämna värdefull medverkan och stöd i denna verksamhet liksom vid handläggning av övriga alkoholfrågor inom företagen. Det främsta medlet för att främja denna målsättning är informationen. Över huvud taget finns det anledning uppmärksamma de möjligheter som finns att via arbetsplatserna få ut information ialkoholfrågor. Sådan information kan ges i form av trycksaker, genom företagens personaltidningar, i fackförbundstidningar men också muntligt genom skyddsombud och övriga fackliga förtroendemän, personer som handlägger personalfrågor, anställda inom företagshälsovården m. fl. Det i kap. 28 föreslagna centrala organet för alkoholpolitiken bör noga och på olika sätt stimulera denna informationsverksamhet. Av betydelse är att informationen också söker bidra till en ökad förståelse för alkoholrnissbrukaren och dennes problem. Trivsel i arbetet av arbetet har med stor säkerhet betydelse för och en positiv upplevelse att förhindra alkoholskador. En god arbetsmiljö har därför stor betydelse också ur alkoholpolitisk synpunkt. Den satsning på en förbättrad arbetsmiljö som riksdagen beslutat och som bl. a. innebär en väsentlig av skyddsombudens ställning och resurser bör därför förstärkning fullföljas. Även företagshälsovården har viktiga uppgifter i detta sammanhang. har sedan 1971 ökade möjligheter att inleda Arbetsmarknadsstyrelsen samarbete med företagen och de anställdas fackliga organisationer för att bereda äldre och handikappade anställning och möjligheter att behålla sitt arbete. Samarbetet har i praktiken inletts genom att särskilda anpassningsgrupper har upprättats i första hand i företag med minst 50 anställda. Dessa anpassningsgrupper, vars antal nu beräknas uppgå till drygt 3 500, har rätt utnyttjade också betydelse i det förebyggande alkoholpolitiska arbetet. Förlusten av arbete medför ofta att den sociala rehabiliteringen av en alkoholmissbrukare praktiskt taget omöjliggörs. De sociala skadeverkningarna av en uppsägning kan härigenom bli mycket svåra för den enskilde och hans familj. Ur dessa synpunkter finns det starka skäl att söka nedbringa antalet uppsägningar och avskedanden på grund av alkoholmissbruk. Å andra sidan finns ofta omständigheter - arbetets art, risken för olycksfall m. m. - som gör det svårt att behålla en alkoholmissbrukare. l 7 § lagen om

som trädde i kraft den l juli 1974, föreskrivs att

anställningsskydd, uppsägning från arbetsgivarens sida skall vara sakligt grundad. Enligt samma skall saklig grund för uppsägning ej anses föreligga, om paragraf det skäligen kan krävas att arbetsgivaren bereder arbetstagaren annat arbete hos sig. I motiven till lagen (prop. 1973: 129 s. 125) uttalar att en typ av förseelser som bör kunna medföra departementschefen, utgörs av onykterhet i tjänsten, men att det ingalunda är uppsägning givet, att en enstaka förseelse av det slaget skall kunna utgöra grund för Enligt departementschefen torde som regel tvärtom som uppsägning. förutsättning för uppsägning böra gälla, att förseelsen upprepats. Enligt l8§ får avskedande äga rum, om arbetstagaren har grovt

222 Alkoholoch arbete

åsidosatt sina åligganden mot arbetsgivaren. I propositionen (s. 150) uttalas, att onykterhet i tjänsten normalt inte bör kunna föranleda avskedande, inte ens om det är fråga om upprepade förseelser, men att avskedande dock undantagsvis torde kunna bli aktuellt vid onykterhet i tjänsten. APU vill i anslutning härtill uttala följande. Innebörden av uttrycket saklig grund” har inte närmare preciserats, bl. a. av den anledningen att rättsutvecklingen skulle kunna komma att bindas på ett olyckligt sätt (prop. s. 120). Den framtida tillämpningen kommer alltså i mycket att vara avhängig av då rådande värderingar och synsätt. Det stora flertalet företag i Sverige torde idag framför allt se alkoholmissbruket som ett disciplinärt problem. Då arbetsledningen uppmärksammat att en anställd uppträder alkoholpåverkad på arbetsplatsen eller att han eljest missköter sin tjänst på grund av alkoholmissbruk tilldelas han i allmänhet varning. Hjälper inte en eller eventuellt flera varningar blir de följande stegen i åtgärdskedjan ofta suspension eller avskedande. Enligt APU: s mening är det ur alkoholpolitisk synpunkt av stor vikt att detta synsätt pâ alkoholmissbruket förändras och att man på arbetsplatserna i långt större utsträckning än idag söker komplettera och ersätta de disciplinära åtgärderna med insatser av både förebyggande och terapeutisk art. De problem som hör samman med arbetet och alkoholen kan naturligt placeras in i det större frågekomplex som rör företagshälsovården och tryggheten på arbetsplatsen. APU återkommer till skyddsombudens verksamhet och finner att de även har betydelsefulla uppgifter att fylla i de sammanhang som nu behandlas. Enligt de ändringar som genomförts i arbetarskyddslagen och som trädde i kraft den l januari 1974 skall skyddsombud i princip finnas vid alla arbetsställen. I lagen slås fast att skyddsombud skall ges erforderlig tid med lön för att fullgöra sina uppgifter. Deras anställningstrygghet har säkrats. De ges också rätt till erforderlig utbildning och denna utbildning byggs ut kraftigt. APU vill understryka vikten av att undervisning om alkoholmissbrukets orsaker och verkningar samt om de behandlingsmöjligheter som finns ingår som en obligatorisk del i den utbildningen. En omfattande utbyggnad av företagshälsovården pågår f. n. Det är viktigt att den utbyggnaden fortsätts så att verksamheten också kan omfatta mindre företag. Ett utbyggnadsprogram för företagshälsovårdens läkarresurser håller på att genomföras. Samtidigt härmed genomförs ett utbildningsprogram för läkare, sjuksköterskor och andra i företagshälsovården engagerade personalkategorier. Ett särskilt samrâdsorgan, företagshälsovårdsdelegationen, med representanter för parterna pâ arbetsmarknaden, sjukvårdshuvudmännen, socialstyrelsen och arbetarskyddsorganen har till uppgift att följa och främja företagshälsovårdens utveckling. Även i denna utbildning är det viktigt att alkoholfrågan uppmärksammas. APU har ovan framhållit vikten av att man inom företag, organisationer och myndigheter med arbetsledande funktioner samt i de fackliga

Alkohol och arbete 223

organisationerna tillägnar sig synen att alkoholmissbruk är ett socialt och medicinskt problem, som i första hand bör motverkas med annat än disciplinära åtgärder. Som framgår av den föregående framställningen är vägarna för att nå fram till en sådan ändring av värderingarna - som i sin tur skulle komma att påverka tolkningen av begreppet ”saklig grund” i lagen om anställningsskydd - redan väl beredda. Den verksamhet som bedrivs av samarbetskommittén för alkoholfrâgor och av ALNA-rådet är stadigt i växande. Det är ocksâ viktigt att personer som är engagerade i de ovan berörda anpassningsgrupperna får information och kunskaper om alkoholfrågan. Med hänsyn till frågans stora betydelse bör det centrala alkoholpolitiska organet (se kap. 28) nära följa utvecklingen och ge stöd åt de som arbetar med hithörande Stödet kan organisationer problem. utöver den sakkunskap den centrala myndigheten förfogar över - främst ges i form av ekonomiska bidrag till information som syftar till att åstadkomma de önskvärda ändringarna isynen på alkoholen och arbetet. Det nu behandlade området synes också vara väl lämpat för forskningsinsatser. Sålunda saknar man en objektiv utvärdering av det hittills bedrivna arbetet i Sverige; vidare är de undersökningar som finns om alkoholens skadeverkningar på detta område alltför få och delvis inaktuella.

17 Vissa i

begrepp lagstiftningen

17.1 Inledning

De närmast följande kapitlen ägnas åt en genomgång av vissa för handeln med alkoholhaltiga drycker centrala frågor. Det finns anledning att dessförinnan behandla vissa ändringsförslag i fråga om begrepp och disposition som har betydelse för den följande framställningen.

17.2 De olika dryckerna

Begreppen sprit, spritdryck och vin föreslås i allt väsentligt behålla sina nuvarande definitionen! Enligt gällande terminologi utgör starköl, öl (typ A och B) samt lättöl tillsammans gruppen maltdrycker. Här föreslås i överensstämmelse med det allmänna språkbruket den ändringen att ordet maltdryck” utbyts mot öl, vilket alltså i fortsättningen blir samlingsbeteckningen för de olika maltdryckerna. Ölet indelas i starköl, mellanöl och lättöl, beroende på alkoholstyrkan. Spritdrycker, vin samt starköl och mellanöl får den gemensamma beteckningen alkoholdrycker. Begreppet rusdrycker föreslås utmönstrat ur lagstiftningen. Det finns flera skäl härtill. APU vill sålunda hävda att man i lagen bör avstå från att beteckna alkoholdrycker med en term som anger ett sätt att använda dryckema på som alkoholpolitiken vill motverka. Ordet rusdryck har heller inte fått sådan spridning att man trots det bör behålla begreppet. Dessutom torde det i dagligt tal ofta samrnanblandas med begreppet spritdryck.

17.3 Lagstiftningen

Försäljningen av alkoholdrycker regleras f. n. av två författningar, rusdrycksförsäljningsförordningen (Rff) och ölförsäljningsförordningen (Öff). I den svenska alkohollagstiftningen har sedan nya försäljningsförordningar trädde i kraft 1919 och 1920 försäljningen av spritdrycker, vin och starka maltdrycker - tidigare benämnda exportöl - reglerats i- en 1 Beträffande hemgjon författning (1923-1954 rådde exportölsförbud), medan försäljningen av vin, se detalj-motivering_ mellanstarka maltdrycker tidigare benämnda pilsnerdricka - regleratsi en till lagtexten, s. 551.

226 Vissa begrepp

en annan. Dessförinnan rådde en annan uppdelning, så att försäljning av brännvin och därmed jämställda drycker behandlades i en förordning och försäljningen av vin och öl i en annan. Handeln med svaga maltdrycker, tidigare benämnda svagdricka, har hela tiden reglerats i den ordning som gäller för alkoholfria drycker, numera genom förordningen om försäljning av alkoholfria drycker (Aff). Enligt APU:s mening talar övervägande skäl för att handeln med alkoholdrycker regleras i en gemensam författning. Visserligen kommer enligt APU: s förslag alltjämt att gälla betydande skillnader för försäljningen av de drycker som f. n. behandlas i Rff och de som upptasi Öff. Avgörande för bedömningen har emellertid främst varit att bestämmelsernas utformning dikteras av ett gemensamt syfte, att ett flertal bestämmelser redan nu är gemensamma för alla alkoholdrycker och att enhetlighet kan åstadkommas samt att en koncentrerad ytterligare behandling ökar lagstiftningens överskådlighet. En alkoholpolitisk strävan är att främja bruket av alkoholfria och därmed jämförliga drycker på alkoholdryckernas bekostnad. Av detta skäl har också regleringen av handeln med de alkoholfria dryckerna ett alkoholpolitiskt intresse. Hithörande frågor brukar också behandlas i samband med de återkommande översynema av alkoholpolitiken. APU, som funnit att regleringen av handeln med dessa drycker kan avsevärt förenklas, har valt att låta denna reglering ske i samma lag som behandlar alkoholdryckerna. Lagen kallas enligt APU: s förslag för lag om handel med (LHD). LHD reglerar handeln med spritdrycker, vin drycker (starkvin och lättvin), starköl och mellanöl samt alkoholfria drycker, bl. a. lättöl.

17.4 Partihandel - -

detaljhandel servering

Med partihandel förstås såväl i Rff som i Öff försäljning till återförsäljare i och för deras rörelse samt försäljning för export. All annan försäljning benämns detaljhandel. Detaljhandeln indelas isin tur enligt Rff och Öffi utminutering och utskänkning. I Rff definieras utminutering som sådan handel som sker genom försäljning till avhämtning eller till försändning på rekvisition. I Öff används termen utan definition närmast ibetydelsen all detaljhandel som ej är utskänkning. Aff använder inte ordet utminutering. Samtliga förordningar definierar utskänkning som detaljhandel som sker genom försäljning till förtäring på stället. Orden utminutering och utskänkning används nu så gott som enbart inom ”Utminutera brukades redan på försäljningslagstiftningen. 1600-talet som handelsterm och även tidigt för att beteckna försäljning av rusdrycker; dock var det förr i tiden krögaren som utrninuterade och hade att betala utminuteringsaccis. Dansk och norsk alkohollagstiftning skiljer mellan salg och udskaenkning resp. salg och skjenking, medan den finska lagen har samma begrepp som den svenska. APU anser att begreppen utminutering och utskänkning bör ersättas

Vissa begrepp 227

med 0rd som lättare kan förstås av allmänheten. APU föreslår därför följande terminologi. Med partihandel förstås försäljning till eller i och för återförsäljare deras rörelse. Med servering förstås all handel som sker genom till försäljning förtäring på stället. Med detaljhandel förstås all försäljning som inte är partihandel eller servering.

l 7. 5 Alkoholbolagen

Partihandeln med de starkare alkoholdryckema bedrivs idag av ett för ändamålet bildat aktiebolag, AB Vin- & Spritcentralen. Detaljhandeln sköts av Systembolaget AB. APU föreslår (se kap. 29) att de båda bolagen slås samman till ett, och använder i fortsättningen benämningen alkoholbolaget då det sammanslagna bolaget åsyftas.

18 Prispolitiken

Prispolitikens utformning hör till de frågor som särskilt framhållsgi APU: s direktiv. Det heter där att prispolitikens samband med alkoholkonsumtionen bör belysas och prissättningens relation till alkoholstyrkan övervägas. En av de vetenskapliga undersökningar APU låtit genomföra gäller också just denna del av alkoholpolitiken, nämligen den ekonometriska studien Efterfrågan på rusdrycker i Sverige (SOU 1972: 91). Undersökningen har på APU:s uppdrag utförts av fil. lic. Bernhard Huitfeldt och fil. lic. Ulf J orner.

18.1 Prispolitikens effekt som alkoholpolitiskt instrument

En redogörelse för prispolitikens inverkan på konsumtions- och skadenivån synes lämpligen böra delas i två avsnitt, ett där prisinstrumentets användbarhet inom alkoholpolitiken granskas rent allmänt med utgångs? punkt i vetenskapliga undersökningar och gjorda erfarenheter och ett där effekterna av den efter 1954 års reform förda prispolitiken beskrivs.

l8.1.l Allmänt Till stöd för påståenden om prisinstrumentets stora användbarhet inom alkoholpolitiken åberopas ofta utvecklingen i Danmark och Storbritannien vid slutet av första världskriget. Danmark hade vid krigets utbrott den lägsta alkoholskatten och den högsta spritkonsumtionen i Europa. År 1917 infördes av hänsyn till folkförsörjningen ett tillfälligt förbud mot framställning av spritdrycker. Samtidigt härmed och fortlöpande under tiden fram till 1919 genomfördes sådana skattehöjningar att priset på brännvin mer än tolvdubblades. Vinet belades med en tilläggsavgift, som 1919 uppgick till 70% av importvärdet (35 % för billigare sorter), och även beskattningen av maltdryckema skärptes avsevärt samtidigt som framställning av maltdrycker med mer än 3 viktprocents alkoholhalt förbjöds. Under samma tid uppstod en mycket kraftig sänkning av spritkonsumtionen, som under de första krigsåren uppgått till 8,5 liter per invånare och år, men som från början av 1920-talet och ända fram till 1960-talets mitt höll sig vid

230 hispolitiken

omkring l-2 liter per invånare och år.l Även konsumtionen av vin och

öl sjönk något åren 1917 och 1918 men steg därefter åter. Utvecklingen medförde en sänkning av spritkonsumtionens relativa andel av den totala konsumtionen av alkoholdrycker från nära 70 % under förkrigstiden och

*75 % under krigets första år till 15-30 % under tiden från 1919 till 1972. Vad sedan gäller Storbritannien sjönk spritkonsumtionen där under första världskriget från 3,57 liter per invånare 1913 till 1,71 liter per invånare 1918. Härefter steg konsumtionen åter och uppgick 1920 till 2,49 liter per invånare. Spritskatten, som under större delen av kriget varit konstant, höjdes åren 1918-1920 mycket kraftigt i följd varav

priset ungefär tredubblades. Härefter sjönk konsumtionen på ett par år till hälften av förkrigsnivån och fortsatte sedan att sjunka t. o. m. 1934, varpå under en lång följd av år kunde redovisas en konsumtion av

omkring l liter per invånare? Skatten på maltdrycker höjdes upprepade gånger redan under kriget och fortsatte sedan att höjas i samma takt som spritskatten. Från 1913 till 1918 sjönk konsumtionen av dessa drycker från 126 liter till 45 liter per invånare för att sedan åter stiga till 93 liter

per invånare 1920. Härefter sjönk konsumtionen ånyo för att från senare delen av 1920-talet variera mellan 50 och 75 liter per invånare och år.

Effekten av den nu beskrivna prispolitiken i Danmark och Storbritan-

nien kunde emellertid avläsas inte enbart i förändringarna i totalkonsumtionens storlek och sammansättning utan också i minskningen av olika

typer av alkoholskador. Man kunde sålunda konstatera väsentlig nedgång i antalet dödsfall i levercirrhos och i kronisk alkoholism samt i antalet anmälda fall av delirium tremens. Vidare sjönk antalet anhållanden för * fylleri kraftigt. Å: 1972 hade dock förbrukningen gått upp De nu anförda exemplen har gällt synnerligen kraftiga prishöjningar, till 3,6 liter per invåna- under förhållanden. Vad gäller prispolitikens genomförda exceptionella re. Realpriset på sprit resultaten av de betydelse under mera normala förhållanden framstår hade då under en lång vetenskapliga undersökningar, som tid efter annan genomförts om följd av år varit sjunkande. alkoholvaromas som intressantare.. Bland pris- och inkomstkänslighet, dessa undersökningar skall här anföras tre svenska, nämligen Sten Efter en stegring på senare tid hade konsum- Malmquists för 1944 års nykterhetskommitté utförda undersökning om tionen 1972 kommit i SOU utminuteringen av spritdrycker (publicerad 1952: 52), Åke upp i drygt 2 liter per Sundströms och John Ekströms för Industriens utredningsinstitut gjorda invånare. analys av hela den svenska dryckesmarknaden (Dryckeskonsumtionen i 3 Priselasticitet (e) kan Stockholm 1962) samt den av l-luitfeldt och Jomer för APU: s Sverige, sägas vara förhållandet räkning genomförda ekonometriska undersökningen av konsumtionens mellan nedgångsprocenten i konsumtionen utveckling efter motbokens avskaffande (SOU 1972:91). och uppgångsprocen- I alla nu anförda undersökningar anges alkoholdryckemas pris- och ten i priset när det se-

inkomstkänslighet i form av elasticiteter (e och E).3

nare undergår en mindre Malmquist finner i sin studie, som huvudsakligen avser tiden höjning. På samma sätt förstås med inkomst- att spritdryckerna under 1923-1939, dvs. en period av motbokstiden, elasticitet (E) förhållandenna period var relativt okänsliga för prishöjningar. Om priset på renat det mellan uppgångsbrännvin höjdes med t. ex. 10 % sjönk konsumtionen med endast 3 % procenterna för konsumtionen och in- visar också att även (e = -0,3). Undersökningen inkomständringar komsten när den senainverkade förhållandevis litet på konsumtionen (E = 0,3). De låga pris- och re undergår en mindre höjning. inkomstelasticiteterna berodde enligt Malmquist i inte obetydlig utsträck-

Prispolitiken 231

ning på ransoneringen av spritdryckema. Om en ransonering är effektiv innebär den nämligen att vissa konsumenter, som annars skulle ha köpt mer än sin tilldelning, inte reagerar för en prishöjning eller en inkomstökning. Malmquist förutsade därför ökade pris- och inkomstelasticiteter efter ransoneringens upphörande så att t. ex. en prishöjning på l0 % skulle komma att medföra en sänkning av konsumtionen med 6-11 % (e = -0,6 till -1,1). Sundström-Ekströms undersökning gäller hela dryckesmarknaden och såväl utminutering som utskänkning. Tidsserieanalyserna för sprit avser tiden före 1954, alltså även i detta fall perioder av motbokstiden. För perioden 1931-1954 ger dessa analyser en priselasticitet varierande mellan -0,2 och -0,3 och en inkomstelasticitet om ca 0,9. Sundström- Ekström anser sig vid analyserna ej behöva ta särskild hänsyn till ransoneringen. Enligt deras mening hade denna nämligen huvudsakligen inneburit att efterfrågan tvingats över mot dyrare inköpskanaler och priskänsligheten med avseende på hela försäljningen skulle därför ej i någon högre grad ha påverkats. De framhåller emellertid att det vid den höga prisnivå som uppnåtts vid mitten av 1950-talet finns anledning att anta att priselasticiteten stigit i förhållande till den för perioden 1931-1954 beräknade. Den .av Malmquist och Sundström-Ekström förutsagda höjningen av

priselasticiteten bekräftas av Huitfeldt-Jomers undersökning, som avser

tiden 1956-1968 och är den hittills mest ingående analysen av svenska förhållanden på detta område. Resultaten av Huitfeldt-Jorners varuspecifika analyser framgår av nedanstående uppställning där t betecknar förekommande trendvariabel, dvs. utvecklingstendenser som i och för sig är beroende av andra faktorer än pris och inkomst.

-0,7 ° Lättvin -0,6 7.3

Enligt undersökningen hade alltså övrig sprit den största och lättvin den minsta priskänsligheten. Brännvin och starkvin befanns vara i det

närmaste normalelastiska för prisändringar] Övrig sprit hade hög

inkomstelasticitet medan brännvinskonsumtionen var praktiskt taget okänslig för inkomsthöjningar. Denna konsumtion hade en svagt nedoch lättvinskonsumtionen en kraftigt trend. åtgående uppåtgående Dvs. en prishöjning Beträffande lättvin innefattade emellertid trenden även inkomstvariabeln, minskar visserligen konvars effekt Den rena trendeffekten var alltså något sumtionen men inteJner ej gått att renodla. värdet. För lättvin dessutom att dess än att varorna utgiftsmindre än det angivna gällde mässigt tar samma budkorselasticitet med avseende på brännvin och övrig sprit var påtaglig. En getandel i anspråk som höjning av spritpriset ledde alltså till en ökad lättvinskonsumtion. Vid en före prishöjningen.

232 hispolitiken

samtidig höjning av både sprit- och lättvinspriset blev därför minskningen av lättvinskonsumtionen betydligt mindre än vad elasticiteten -0,6 antyder. - Huitfeldt-Jorner framhåller vidare att det för närvarande inte torde vara möjligt att öka realintäktema från rusdrycksförsäljningen genom att höja priserna. Snarare kan man vid en prishöjning förvänta sig att realintäkterna kommer att minska, även om denna minskning troligen blir relativt obetydlig. Detta sammanhänger med att den sammanvägda priselasticiteten för rusdrycksmarknaden som helhet är något större än -l (omkring -1,3) samtidigt som den antagna ökningen av disponibel

inkomst per capita i fasta priser är relativt låg (0,9 % per år).1 - I

undersökningen görs även ett försök att mäta fylleriets priselasticitet, varvid brännvinsprisets utveckling får representera prisvariabeln. Försöket synes ge vid handen att även fylleriet reagerar för prishöjningar fast i långt mindre grad än konsumtionen (e = -0,3 till -0,4).

Som ett ytterligare exempel på alkoholkonsumtionens beroende av

ekonomiska faktorer må här anföras att rusdryckskonsumtionen under en lång följd av år tagit i anspråk en ungefär lika stor andel av de för privat konsumtion tillgängliga medlen, se tabell 7.5. Det bör dock här anmärkas att exemplet inte är så entydigt som det först kan tyckas. Eftersom andelen alkoholkonsumenter i befolkningen ökat, förbrukar nämligen den genomsnittlige alkoholkonsumenten numera isjälva verket en mindre andel av sina tillgängliga medel på rusdrycker än tidigare.

18. l .2 Effekterna av den sedan 1954 bedrivna prispolitiken

Den sedan- 1954 bedrivna prispolitiken har präglats av en önskan att hålla tillbaka spritkonsumtionen och åstadkomma en övergång till svagare drycker. Självfallet har också andra medel använts för att söka nå dessa mål och uppenbarligen kan effekterna av de olika åtgärderna i allmänhet inte särskiljas. Vissa förändringar i konsumtionsnivån kan dock direkt tillskrivas prispolitiken, och med hänsyn härtill och till den betydelse beskattningen tillmätts för övergångstanken skall här något diskuteras i vad mån den ovan angivna målsättningen kunnat uppnås. Såsom under 9.2.1 framhâllits ökade spritkonsumtionen det närmaste året efter motbokens avskaffande med ca 30 %, vilket var långt mer än man hade räknat med. l slutet av l950-talet sjönk konsumtionsnivån, vilket förhållande av såväl Sundström-Ekström som Huitfeldt-Jorner sätts i samband med de kraftiga skattehöjningama 1956 och 1958. Över huvud taget finns anledning att anta att de regelbundet vidtagna skattehöjningama varit den väsentliga orsaken till att spritkonsumtionen efter den tillfälliga uppgången 1956-1957 hela tiden hållit sig på ungefär samma nivå som vid 1950-talets början. Den av prispolitiken gynnade konsumtionen av de svagare alkoholdryckema har, såsom framställningen i 9.2.1 visar, ökat väsentligt under perioden. Då spritkonsumtionen enligt vad tidigare sagts hållits vid SOU 1972:91 s. 183. oförändrad nivå så har det alltså skett en betydlig ökning av totalkonsum-

Prispolitiken 233

tionen. är - - Visserligen såsom i kap. 8 framhållits utvecklingen av totalkonsumtionen ett ofullständigt mått på skadeutvecklingen, men även efter en närmare analys av konsumtionsförändringarna under hänsynstagande till bl. a. det minskade antalet absolutister, det ökade antalet kvinnliga konsumenter och åldersfördelningen bland konsumenterna (se 9.2.1), skulle det kunna hävdas att den förda politiken inte haft önskad effekt. Härvid bör emellertid beaktas den internationella jämförelsen under 9.2.1. Denna visar att alkoholkonsumtionen i Sverige under de senaste tjugo åren stigit i mindre utsträckning än det vägda genomsnittet för de 15 jämförelseländema, där framför allt spritkonsumtionen gått upp betydligt. Det kan därför inte uteslutas att den förda prispolitiken förhindrat en liknande utveckling i vårt land. För att så skulle förhålla sig talar följande omständigheter. I Sverige steg utminuteringspriset på en liter renat brännvin mellan 1950 och 1970 från 12:85 kr. till 44:27 kr., vilket motsvarar en realprishöjning med 47%. Prisutvecklingen under samma tid för en helbutelj av den vanligaste spritsorten i de fyra största av de i den internationella jämförelsen medtagna länderna, nämligen Frankrike, Storbritannien, USA och Västtyskland, framgår av nedanstående uppställning.

1950 1970 Realprisförändring Frankrike: Cognac xxx 40 % Frs” 600-670 Frs 20-22 + 40 % Storbritannien: Whisky 40 70 Sh 33/4 Sh 55l- - 26 % USA: Schenley Whisky $ 4.05 $ 5.09 - 21 % Västtyskland: Asbach Weinbrand DM 10.50 DM 10.50 - 36 %

a Gamla francs.

Om realprisförändringama vägs med resp. länders folkmängd över 15 år 1970 visar detta att realpriset på spritdrycker i de fyra främmande länderna sänkts under perioden med i genomsnitt 16 %. Dessa fyra länder svarar för 2/3 av den sammanlagda folkmängden i de 15 länderna i den internationella jämförelsen. Det är alltså fullt klart att prisutvecklingen på spritdrycker förlöpt annorlunda i Sverige än i dessa 15 länder tagna som en enhet.

18.2 Prispolitikens begränsningar

Det kan särskilt mot bakgrund av framställningen under 18. l .l tyckas att prispolitiken borde kunna utnyttjas mycket effektivt som alkoholpolitiskt instrument. Dess möjligheter härvidlag är emellertid av flera orsaker begränsade.

234 Prispolitiken

Det torde således till en början utan närmare förklaring stå alldeles klart att några sådana chockhöjningar av alkoholpriserna, som genomfördes i de från Danmark och Storbritannien hämtade exemplen, inte kan komma i fråga i dagens Sverige. Redan mot långt mindre relativa prishöjningar kan resas allvarliga erinringar från jämlikhetssynpunkt. I kap. ll har framhållits att flertalet människor här i landet inte vill avstå från bruket av alkoholdrycker. Detta måste i ett demokratiskt samhälle vara av avgörande betydelse för den alkoholpolitiska målsättningen, och vid sådant förhållande kan det inte vara tolerabelt att prisinstrumentet begagnas på sådant sätt, att alkoholdryckerna i praktiken blir tillgängliga enbart för de ekonomiskt mera välsituerade i samhället. Risken för att lagstiftningen om alkoholbeskattning håller på att bli en klasslagstiftning har också upprepade gånger framhållits i den alkoholpolitiska debatten. Även ur andra synpunkter än nu sagts kan en hög prissättning på alkoholdryckerna ha en ogynnsam effekt. Till en början kan här framhållas att den legala enskilda importen som redan är av betydande omfattning - ökar. I en genom Systembolaget utförd undersökning skattades den av turister och andra resenärer år 1970 legalt införda kvantiteten spritdrycker till 3 150 000 volymliter, motsvarande 6,2 % av den av bolaget samma år i utminutering försålda mängden. Till en inte obetydlig del sker denna import vid sådana inköpsoch nöjesresor framför allt till grannländema som de resande stimulerats till av differenserna mellan priserna i Sverige och i de andra länderna eller, i förekommande fall, på de skattefria alkoholvarorna. Omfattningen av denna import ökar med ökande prisdifferenser mellan länderna. Detta innebär inte bara att en större del av konsumtionen undandras de alkoholpolitiska åtgärderna i Sverige och sålunda kan antas medföra en ökning av konsumtionen. Möjligheten att mera regelmässigt utnyttja förhållandet är dessutom förbehållen vissa delar av befolkningen. Det är vidare antagligt att de låga spritpriserna i en del turistländer medverkar till att öka den svenska turisttrafiken dit och därmed till att öka svenskarnas spritkonsumtion. I detta sammanhang bör också nämnas den på senare år ökade legala hemtillverkningen av vin och öl, vilken åtminstone delvis kan ses som en följd av de höga priserna på de i handeln tillhandahållna varorna. Som en allvarligare olägenhet än en ökning av den legala enskilda importen och den legala hemtillverkningen framstår emellertid risken för en ökad illegal hantering i form av hembränning, olaga användning av teknisk sprit o. d. samt smuggling. APU återkommer till dessa problem i kap. 25 och 26. Här må endast framhållas att de höga priserna på de i laga ordning saluförda varorna rimligen måste ha betydelse för dessa hanteringar. Vad sedan angår smugglingen redovisas i tabell 18.1 de av tullverket under åren 1952- 1973 beslagtagna kvantiteterna spritdrycker och vin. De allra flesta beslagen har gällt små mängder om ett par tre buteljer. Ett antal fall av organiserad smuggling i stor skala som också uppdagats ingår inte i tabellen. Från tullverkets sida har man främst framhållit två faktorer som troliga orsaker till det tilltagande antalet alkoholbeslag,

SOU 1974: 91 Prispolitiken 235 Tabell 18.1 Tullmål, antal beslagtagna poster ävensom beslagtagna kvantiteter spritdrycker och vin åren 1952-1973

nämligen den växande resandeströmmen och den ökade effektiviteten i bevakningen. Vad gäller sistnämnda förhållande har tullens stora insatser för att bekämpa narkotikasmugglingen givetvis medfört att även annan smuggling upptäckts i större utsträckning än tidigare. Även om således något klart samband inte kan utläsas mellan å ena sidan prishöjningarna på spritdrycker och vin och å andra sidan de senare årens ökning av kvantiteterna beslagtagna drycker, måste de höga priserna inom landet vara av väsentlig betydelse för smugglingens omfattning. Sammanfattningsvis kan här sägas att det inte låter sig göra att kvantitativt uppskatta de med ett visst prisbeslut förknippade olägenheterna av ovan angivet slag, men att dessa givetvis ändå måste beaktas av de beslutande organen.

18.3 Prispolitikens målsättning

Ett syfte med de höga alkoholskatterna är givetvis att tillföra staten inkomster. Statsverkets inkomster av alkoholhanteringen framgår av tabell 18.2. Som synes av tabellen har alkoholinkomstema trots en regelbunden

ökning kommit att utgöra en allt mindre del av de sammanlagda

statsinkomsterna. Likväl har, såsom framhållits i kap. 7, statsfinansiella skäl åberopats som ett betydelsefullt motiv för de höjningar av alkoholskatterna som företagits sedan 1954 års reform. I riksdagsdebatten har dock flera gånger understrukits att alkoholbeskattningen är att anse som ett alkoholpolitiskt och inte ett finanspolitiskt instrument.

236 Prispolitiken

-mommommmm mmEomnm mmESmE

.ä

.Som .sam

m.m m.m o.m m.m m.m m.m m.m m.m m.m m.m m.m m.m m.m mm_ m.om m.mm v.mm m.mm m.mm m.om

ooo oom oom ooo ooo ooo ooo ooo ooo ooo ooo ooo ooo ooo oom ooo oom ooo ooo ooo

mmm mmv mmm mmm mmm mmm mvm vmm mmm mmm mmm mmm mmm mmm mmv mmm vmm mmm ovm omm

.mmom .näs .mESmE

m m om mm mm mm mm mm mm om mm mm mm mm mm mm mv mv mv mm

mom mmm vmm mmm mmm vmm mmm vmm mmm mmm mmm mmm mmo mmm mmm mmm mvm mmo mmm mmm

mmm vmv omm mom vmm omm

uEE=m

mvm mmo mmm mmm mmv mmm mom vmm mmm vmm mmm mmo mmm mmm

m m m m m m m m m m m m m m m m m m v

maomamon

omo mmm vmo mmm vmm mmm mvv omm mom vmm mmm mom mvv mmm mvm mvm mmm mmm mmm omo

-mo_moå -mmêoumi :s:

mm mm mm mm vm mm mm mm mm mm mm mv mv mv mv mv mv mv mv mv

I | I I I I mmm mmm vmm mmm vmm mmm ooo ooo ooo ooo oom oom ooo oom

.mwñosm :summan

mm mm mmm mvm mmm omm mmm omm mov mmv mom vmm mmm omm

mvm omm mmm mvo mmv vmm mmm mvm oom mvm vmm mom mmm omm omv mmo mvm m8 mmo vmm

mm

:ämm _mmäa

vm mm vm mm mm mm .mao mom mom mom mom mmm mmm mvm vom mmm vmm mmm mmv mmv mom vmm

mmm mmm omm mmm mmm mom mvm mov mmm mmm mmm mmo mmm omo mmm mom omm mmm mmm mmm

mmümm.

mm mm mv mm om mm mm mm a? vom mom mmm mmm mmm mmm mmm mom mmm ovm mmm mmm mmm

mmmmlvmmm

mmm mmm mmm mmm mvm omv mmm mmm mmo mmm mmm mmm mmm omm vom mmo vmv mmm mmm mmm

mmm mmm mmo mmm mmm mmm mmm mom mmm omm mmv ovm vmm mvm mom mmm omm moo vmm mmm

38mm mm :än m m m m m m m m m m m m m m m m m m

5=

mmm mmm mvv mmv mmm mmm mom mom mmm mmm mvm voo mmm mmm mom mom mmo vmm mmm mom

.masa .mmoouwmm »som

vm mm om mm mm vm vm mm mm vm ov mv mv om om mm mm mm om om

.âuøusâsoaoma

.mmmümuivmømm .oâmmcmammwm

.å mmm mmm mmo mmv mmm vmm vmo mmo mmm mmm mvo mvm mom mmv mvm mmm vmm mmm omm mvm

.cam .ømoozwa »som

mom. mm mm mm mm mm mm mm om om om om mm mm om mm mm mm ov ov mv

.ä I .to vmm mmm mom omm mmm mmm omo vmm omm mmm mmm omm mmm mmm mmm vmm vmm vmm omm

.minä

v m m m m m m m m m 5 mm mm om ov mv mm

.oueoxs

om.

mvm vvm mmm vmm mmv mmo mvm vmm omm mmm mmm mmv mmm mmm vmm mmo vmm mmm

m m m m m m m m m m m m m v m5 mm mm om om mmm mmv .

391235»

mm mm mm

35.5.

mmm mom mmm mmm omm mmm mmm omm omm mmm omm mmm mmm mom mmv mmm mmv mmo

:zh -Emm v m m v v m m m m m m v m m m m m m

S:

mm mm mm mm mm mm mm mm vm mm mm mm mm mm mm mm mm

._23 å. vmmm ommm ommm

Prispolitiken 237

Den alkoholpolitiska målsättningen för den hittills förda prispolitiken har huvudsakligen varit att begränsa totalkonsumtionen och att inrikta konsumtionen på svagare drycker. Dessa syften har tillgodosetts dels genom att priserna på alkoholdrycker medelst successiv anpassning till den ekonomiska utvecklingen hållits på en hög nivå i förhållande till vad som gällt för andra konsumtionsvaror, dels - utom vid 1973 års skattehöjning - till förmån för de svagare dryckerna. genom att priserna differentierats Någon ändrad inriktning av alkoholpolitiken - sådan den tillämpats före 1973 - föreslås inte på detta område, även om APU, som framgått av kap. l 1, föredrar att uttrycka syftet med alkoholpolitiken på ett något annat sätt än vad som tidigare varit brukligt. Prispolitiken syftar - liksom övriga alkoholpolitiska åtgärder - till att åstadkomma återhållsamhet i konsumtionen och detta skall väsentligen ske på två sätt: dels genom att priserna hålls på en så hög nivå att tillgången begränsas, dels genom en differentiering av priserna så att konsumtionen inriktas på de svagare dryckerna. Vad angår prisnivån måste denna alltså vara relativt sett hög, framför allt på spritdrycker och vin. Prisnivån måste emellertid, som redan framgått, vägas mot riskerna för olägenheter i form av smuggling, hembränning m. m. Enligt APU: s uppfattning har de svenska alkoholpriserna nu i genomsnitt nått en nivå som i huvudsak får anses lämpligt awägd med hänsyn till dessa omständigheter. Såvitt gäller den genomsnittliga prisnivån bör prispolitiken därför i fortsättningen gå ut på att upprätthålla dennas relativa läge. Vad gäller prispolitikens syfte att åstadkomma en önskvärd inriktning på svagare drycker anser APU att en något större differentiering av priserna än f. n. är både möjlig och önskvärd. Till de närmare detaljerna härutinnan återkommer APU i det följande. Det kan tyckas att de statsfinansiella och de alkoholpolitiska intressena borde sammanfalla när det gäller prispolitikens utformning. Detta behöver emellertid inte alltid vara fallet. Således är det knappast troligt att det prissättningsalternativ som leder till den största konsumtionsminskningen också ger ett optimalt ekonomiskt utbyte av alkoholhanteringen. Huitfeldt-Jorner lämnar i sin undersökning ett intressant exempel härpå, då de med utgångspunkt i den faktiska rusdryckskonsumtionen 1971 söker bedöma den troliga effekten av tre olika prissättningsalternativ, nämligen oförändrade nominella priser, 10 % med i genomsnitt 10 % men högre priser på alla varor samt en prishöjning så utformad att priset proportionellt sett höjs mer på de starkare dryckerna än på de svagare. Det visar sig därvid, att det sista alternativet skulle leda till den lägsta totalkonsumtionen och bäst främja övergången till svagare drycker men att detta alternativ också skulle medföra den lägsta inkomsten. De nominellt oförändrade priserna skulle å andra sidan innebära den största konsumtionen och den högsta inkomsten. Om det således i vissa fall kan uppstå en konflikt mellan alkoholpolitiska och statsfinansiella intressen med avseende på prispolitikens utformning, uppkommer frågan hur avvägningen mellan dessa olika intressen bör ske.

238 hispolitiken

APU vill för sin del hävda att prispolitiken bör utformas enbart från alkoholpolitiska utgångspunkter. Prisinstrumentet är, såsom ovan framgått, ett viktigt medel för att uppnå de alkoholpolitiska målen. Däremot har skatterna på alkoholdryckerna efter hand kommit att spela en allt mindre roll för de totala statsinkomsterna, och av Huitfeldt-Jorners undersökning framgår att dessa knappast ökas genom alkoholskattehöjningar. Framhållas må dock redan här att. APU inte har för avsikt att föreslå en användning av prisinstrumentet som innebär att statens inkomster från alkoholförsäljningen kan antas minska. Den ordning för prisändringar som föreslås i det följande utgår av ovan angivna skäl från det prisläge som gäller vid införandet av den nya ordningen och från att statens andel av intäkterna bör förbli oförändrad.

18.4 Beslutsprocessen för prisändringar

De former som gäller för genomförandet av en prisändring är ej utan betydelse för prispolitikens användbarhet som alkoholpolitiskt instrument. Försäljningspriset på alkoholdryckerna kan ändras såväl genom nya skattesatser som genom ändring av den del av priset som avser kostnadstäckning och vinstpåslag. I sistnämnda hänseende är det dock endast saluförda - ruspriset på de av monopolbolagen dryckerna dryckerna - som är föremål för statsmakternas reglering.

18.4.1 Rusdrycksförsáljningsm edlen. Monopolbolagens prissättning I 66 § l mom. Rff stadgas att partihandelsbolaget ej får bereda aktieägare vinning utöver skälig ränta på tillskjutet kapital. I 73§ Rff, som är motsvarande bestämmelse för detaljhandelsbolaget, heter det bl. a. att detta bolag ej i någon form får bereda aktieägare ekonomisk fördel utöver utdelning på aktie. För båda bolagen föreskrivs i övrigt att deras årsvinst efter aktieutdelning ävensom avsättning till reservfond och efter Kungl. Maj: ts medgivande - viss annan fondering och avskrivning skall inlevereras till statsverket (66 § 2 mom. och 75 § Rff). De inlevererade beloppen benämns rusdrycksförsäljningsmedel. Storleken av dessa medel framgår av tabell 18.2. För vartdera bolaget gäller vidare att närmare bestämmelser om bl. a. årsvinstens användning samt erforderliga föreskrifter om bolagets verksamhet och drift skall tas in i ett mellan staten och bolaget i samband med bolagets godkännande upprättat avtal (70 och 75 §§ Rff). Enligt de gällande avtalen åligger det vartdera bolaget att vid försäljning av rusdrycker tillämpa sådana prissättningsgrunder, att allmänheten skyddas mot obehörig fördyring av varorna, på samma gång som bolaget erhåller täckning för sina omkostnader samt skälig inkomst av rörelsen. För Systembolagets prissättning gäller därutöver den i prop. 1954: 152 anförda synpunkten att den till följd av motbokssystemets

Prispolitiken 239

slopande och detaljhandelns omorganisation uppkomna rationaliserings-

vinsten skall komma statsverket till godo. Bestämmelserna om skydd mot obehörig fördyring innebär att är förhindrade att av alkoholpolitiska eller statsfinanmonopolbolagen som av tabell 18.2, är siella skäl höja sina vinstpåslag och, synes inte alls av samma storlek som alkoholrusdrycksförsäljningsmedlen skatterna. handelsmarginaler beräknas i vissa procenttal av ut- Systembolagets minuteringsprisema före påslag för mervärdeskatt. Varje skattehöjning medför därför vid oförändrade procenttal en Ökning av bolagets i absoluta tal. Ett sådant automatiskt samband mellan handelsmarginaler skatt och vinst torde emellertid inte alltid vara önskvärt, och i vissa förutsätts uttryckligt att procenttalen skall ändras så skattepropositioner i absoluta tal blir i det närmaste oförändrade att handelsmarginalerna

efter skattehöjningenl Procenttalen utgjorde närmast före skattehöj-

den l november 1970 6,5 % för sprit, 14 % för starkvin och 15 % ningen för lättvin. Nyssnämnda datum justerades procentsatserna till 6,1, 13,2 och för att marginalerna i absoluta tal ej skulle ändras genom 14,4 prishöjningen, och i samband med skattehöjningen på sprit den 24 maj 1974 satte Systembolaget ytterligare ned sin handelsmarginal för sprit-

drycker till 5,8 %. saluförda av Systembolaget till De av Spritcentralen dryckerna inköps utminuteringspriser med avdrag för mervärdeskatt och Systembolagets handelsmarginaler. Utminuteringspriserna beräknas av Spritcentralen. Sedan några år tillbaka avrundas priserna till jämn tjugofemöring eller, till jämn enkrona. Nedanstående uppställning visar för dyrare drycker, för renat brännvin i helbutelj före och efter skattehöjprisberäkningen ningen den 24 maj 1974. svarar mot kostnadstäckning och han- Grundkalkylen Spritcentralens delsvinst. givetvis av inköpspriser, tull- och valutaför- Kalkylen påverkas

Före Efter Ökning Andel av Absolut rent brännvin å 40 % höj- höj- prishöjningen ningen Belopp Procent ningen procent

2:12 2:19 0:07 3,2 2,0 Handelsmarginal

Systembolagets inköpspris utan moms 32:64 35:65 3:01 10,9

50 % skatt på utminuterings- 17:38 18:92 1:54 10,9 44,0 priset minus moms

13:50 15.00 150 11,1 42,9 Grundavgift Prop. 1956: 193 s. 20 Spritcentra- och prop. 1970: 156 s. 1:76 1:73 -0103 -117 -0,9 lens grundkalkyl 20.

240 Prispolitiken

hållanden samt bolagets hanterings- och administrationskostnader. Det bör vidare framhållas att Spritcentralens vinstmarginaler ej beräknas enbart procentuellt utan delvis också i form av vissa fasta belopp.

18.42 Den gällande ordningen för skattebeslut

Som tidigare framhållits utgörs priset på rusdryckerna till en mycket del av skatt. väsentlig Med hänsyn härtill och då - såsom ovan framgått - varken statsfinansiella, vinstmaximerade eller alkoholpolitiska hänsyn tillåts inverka på vinstpåslagen på dessa drycker, utövas prispolitiken helt genom statsmakternas skattebeslut. De mera betydelsefulla prisförändringama är alltså av betingade riksdagens beslut om ändring av skattesatserna, vilket bl. a. innebär att riksdagen måste vara samlad för att en prishöjning skall kunna genomföras. Enligt gällande rätt skall en proposition till riksdagen om skatteändring med eller utan föregående bordläggning remitteras till skatteutskottet. Riksdagsledamot har möjlighet att inom 10 (ibland 15) dagar från det propositionen först anmäldes väcka motion i frågan. Sedan utskottet avgett betänkande över propositionen och ev. följdmotioner skall betänkandet vanligen två gånger men i vart fall en gångbordläggas i kammaren innan ärendet avgörs. Den nu beskrivna proceduren innebär otvivelaktigt viss tidsutdräkt; man kan räkna med att den totala riksdagsbehandlingen av en ej alltför arbetskrävande proposition tar 4-5 veckor i anspråk. En tillämpning av denna procedur på propositioner om höjningar av skatten på sprit och vin bereder tillfälle till en avsevärd hamstring. En sådan hamstring måste anses klart otillfredsställande inte endast för att syftet med skattehöjningen motverkas utan även därför att den ökar riskerna för alkoholmissbruk, höjer langamas profit, gynnar bemedlade kunder framför obemedlade och medför för olägenheter Systembolagets kunder och båda bolagens administration. I syfte att förebygga hamstring har man tidigare sökt göra riksdagsbehandlingen så kort som möjligt. Propositionen, som ofta avlämnats strax före ett veckoslut, har utan bordläggning remitterats till utskottet, som avgett sitt betänkande mycket snabbt - ibland redan samma eller nästföljande - och ärendet har sedan dag avgjorts efter endast en bordläggning. Uppenbarligen har detta förfarande begränsat riksdagsledamöternas möjligheter att sätta sig in i ärendet och deras motionstid har reducerats till ett minimum. Ändå har ej kunnat hamstring förhindras. Som kan anföras 1958 exempel års skattehöjning, som behandlades mycket snabbt i riksdagen, men där nyheten ändå läckte ut omkring en vecka innan höjningen genomfördes. Det beräknas att man under denna vecka hamstrade för 17,25 milj. kr. En tänkbar väg att undvika de nu angivna olägenheterna kunde vara att riksdagen till regeringen delegerade beslutanderätten om alkoholskatten med skyldighet för regeringen att inom viss tid underställa riksdagen sina beslut. En sådan ordning föreslogs i prop. 1962: 140, vilken enligt riksdagen skulle bemyndiga regeringen att, då riksdagens beslut inte utan

Prispolitiken 241

olägenhet kunde avvaktas, provisoriskt förordna om ändring av skattesatserna på sprit och vin. Förslaget föll emellertid, varvid konstitutionella skäl åberopades: skattefullmakter var ej förutsatta iregeringsformen och ansågs ej förenliga med riksdagens exklusiva beskattningsmakt. Frågan aktualiserades sedan ånyo genom grundlagberedningens förslag till ny regeringsform (SOU 1972: 15), vari föreslogs att riksdagen skulle få möjlighet att till regeringen delegera beslutanderätten om bl. a. skattesatserna för alla skatter utom skatt på inkomst, förmögenhet, arv eller gåva. APU tillstyrkte i sitt remissvar detta förslag, men tanken på skattefullmakter avvisades sedermera i den av 1973 års riksdag antagna propositionen (1973: 90). För att bereda möjlighet till skattebeslut även vid tidpunkt då riksdagen ej är samlad föreslogs i stället i propositionen att riksdagen i lag skulle kunna delegera till finans- och skatteutskotten att under sådan tid i dess ställe fatta beslut om bl. a. skattesatserna för indirekta skatter. Detta institut torde sakna all alkoholpolitisk betydelse. Sedermera har budgetutredningen i sitt betänkande Budgetreform (SOU 1973: 43) på nytt föreslagit att riksdagen bereds möjlighet att ge regeringen fullmakt att när som helst under året ändra de indirekta skatterna. Utredningen, vars huvuduppgift har varit att pröva vilka ändringar som bör vidtas i det statliga budgetsystemet för att detta skall bli ett så effektivt instrument som möjligt för bl. a. stabiliseringspolitiken, framhåller vikten av att stabiliseringspolitiska åtgärder kan sättas in snabbt, bl. a. för att undvika hamstringsrusher. - APU har i yttrande över betänkandet bestämt motsatt sig att alkoholbeskattningen över huvud taget tillåts bli ett stabiliseringspolitiskt medel. Vad hittills sagts har gällt de med det nuvarande beslutssystemet förknippade riskerna för hamstring. Även från andra synpunkter kan emellertid vissa erinringar göras mot detta system. Således innebär detta att riksdagen i praktiken nästan i detalj bestämmer utminuteringspriset på varje enskild rusdryck, vilket kan medföra att mera principiella frågor hamnar i bakgrunden. Behovet av att anknyta skatten till numeriskt bestämbara faktorer (alkoholhalt och varuvärde) medför vidare att en enbart via skattebeslut bedriven prispolitik inte kan ta hänsyn till sådana faktorer som förändringar i missbruksfrekvensen beträffande en viss vara. Risk föreligger också att inte alla för prissättningen avgörande faktorer kommer att beaktas. Således fattades 1972 års skattebeslut utan kännedom om den utveckling av partipriserna på vin som senare inträffade, och vinprisema steg följaktligen ännu mer än den i sig kraftiga skattehöjningen motiverade. Slutligen leder de förhållandevis långa intervallerna - två till tre år - mellan till dålig prisändringarna anpassning till prisutvecklingen i övrigt och till förändringarna ilevnadskostnader och löner. Dessa omständigheter har föranlett APU att överväga ett beslutssystem liknande det man använder i Finland.

242 Prispolitiken

18.4.3 Det finska systemet

Tillverkningen och försäljningen av alkoholdrycker äri Finland förbehållna det statsägda monopolföretaget Oy Alko Ab. Bolagets ledning utgörs av dels ett av regeringen utsett förvaltningsråd om 9 ordinarie ledamöter och 3 suppleanter, dels en direktion bestående av bolagets generaldirektör och direktörerna för de olika förvaltningsgrenama. Både vid förvaltningsrådets och vid direktionens sammanträden deltar dessutom en representant för vartdera social- och hälsovårdsministeriet och finansministeriet. Såväl direktionsmedlemmarna som ledamöterna och suppleanterna i förvaltningsrådet skall utses så att förtrogenhet med den sociala alkoholfrågan och kännedom om alkoholbolagets olika verksamhetsgrenar blir representerade i de båda organen. I praktiken är samtliga ledamöter och suppleanter i förvaltningsrådet företrädare för riksdagens politiska partier; flertalet av dem är riksdagsmän eller f. d. riksdagsmän. Rådets sammansättning motsvarar i stort sett partiernas representation i riksdagen. På förvaltningsrådet ankommer bl. a. att bestämma priset på de drycker som skall säljas. Rådet skall därvid eftersträva en sådan prissättning att de av alkoholen förorsakade olägenheterna och skadeverkningarna blir så ringa som möjligt. Alko är fritt från inkomst- och förmögenhetsskatt men är skyldigt att varje kalendermånad erlägga skatt till staten för utminuterade och till utskänkning försålda alkoholdrycker utom öl. Skatten utgör 55 % av det sammanlagda belopp som influtit av eller debiterats för månadens

försäljning av ifrågakomna drycken

I och för sig har denna skattesats naturligtvis den betydelsen för prissättningen att förvaltningsrådet inte kan sätta priserna lägre än att bolaget får kostnadstäckning av återstående 45 % av de influtna medlen. Skattesatsen är emellertid så låg att den i praktiken ej lägger några hinder i vägen för prispolitiken. Liksom i Sverige karakteriseras denna av en kontinuerlig anpassning av alkoholprisema till den allmänna pris- och löneutvecklingen. Alkos årsvinst inlevereras efter viss fondering till staten på ungefär motsvarande sätt som här i riket gäller för rusdrycksförsäljningsmedlen. Det åligger förvaltningsrådet att årligen till regeringen avge en berättelse om alkoholförhållandenas utveckling samt om de åtgärder som har vidtagits för att de av alkoholen förorsakade olägenheterna och skadeverkningama skall bli så ringa som möjligt. Denna berättelse skall av regeringen vidarebefordras till riksdagen. Berättelsens huvudrubriker är följande: Utminutering, Utskänkning, Utminutering och utskänkning av mellanöl, Prispolitik, Konsumtion av alkoholdrycker, Alkoholens skadeverkningar samt Övervakning och samarbete till förhindrande av skade- Skatten på öl uttas i verkningar. Vad gäller prispolitiken synes förvaltningsrådets redogörelse form av en tillverkningsskatt, accis, beräknad dock vara tämligen kortfattad och endast beröra de genomsnittliga till viss procent av det för de stora huvudgruppema av drycker samt relationen prishöjningarna av Alkos förvaltningsråd till den allmänna pris- och löneutvecklingen. fastställda utminuteringspriset. I riksdagen bereds berättelsen av ekonomiutskottet. Redan innan

Prispolitiken 243

berättelsen översänds dit blir den emellertid föremål för remissdebatt. I utskottet hörs sakkunniga och utskottet kan även införskaffa annan utredning. Sedan utskottet färdigställt sitt betänkande blir detta föremål för plenarbehandling. Vid riksdagsbehandlingen framställs såväl i utskottet som i plenum önskemål och förslag rörande skötseln av alkoholärendena och alkoholpolitiken bl. a. prispolitiken. Dessa önskemål och förslag försöker alkoholbolaget i möjligaste mån tillgodose i den framtida verksamheten. Någon uttrycklig föreskrift för bolaget att ställa sig något riksdagens uttalande till efterrättelse finns dock ej. Det finska systemet innebär alltså att riksdagen har kvar beskattningsrätten men att denna inte behöver inverka på prissättningen, att riksdagen ger riktlinjer för det organ som fattar prisbesluten samt att detta organ är skyldigt att redovisa sina beslut.

18.4.4 APU: s bedömning Ett prissättningssystem enligt den finska modellen har uppenbarligen flera alkoholpolitiska fördelar. - Flertalet med täta prisbeslut förenade praktiska olägenheter är eliminerade och man kan alltså få en bättre anpassning av alkoholpriserna till den allmänna ekonomiska utvecklingen. Besluten kan träda i kraft någorlunda samtidigt som de offentliggörs och någon hamstring behöver alltså ej förekomma. Genom att beslutsfattandet anförtros ett organ med enbart alkoholpolitiska uppgifter betonas även att det är alkoholpolitiska synpunkter som skall vara avgörande för prissättningen. Vidare kan missbruksfrekvensen för olika varor beaktas på ett annat sätt än när priset bestäms enbart av varuvärde och alkoholhalt. Det är sålunda möjligt att höja priset för en enskild ofta missbrukad dryck utan att priset ändras på andra drycker med samma alkoholhalt. I detta sammanhang bör slutligen nämnas den omständigheten att riksdagen är frikopplad från prissättningens detaljfrågor, vilket synes kunna medföra att riksdagsdebatten i alkoholfrågan koncentreras på principiellt viktigare problem. Att direkt överflytta det finska beslutssystemet till svenska förhållan- V den låter sig dock knappast göra, då detta skulle innebära att riksdagens inflytande över prispolitiken både formellt och reellt skulle bli alltför beskuret. Sålunda kan göras gällande att alkoholpriserna i den mån de överstiger kostnadstäckning och skälig handelsvinst är att betrakta som skatt och därför beroende av riksdagens beslut. l Finland är emellertid omsättningsskatten enligt vad tidigare framhållits - så låg att den inte alls motiverar de höga priser som tillämpas. Vidare synes de anvisningar den finska riksdagen meddelat beslutsorganet vara mycket begränsade. Enligt APU: s mening bör man emellertid kunna finna ett system som förenar det finska systemets fördelar med ett oförminskat inflytande från riksdagens sida. Det gäller därvid till en början att ge systemet en sådan utformning att det inte kommer i konflikt med riksdagens exklusiva beskattningsrätt. En möjlighet hårvidlag är att betrakta hela överskottet av vin- och spritdryckshanteringen, vilket naturligtvis liksom hittills i någon form

244 Prispolitiken SOU 1974: 91

skall inlevereras till statsverket (se kap. 30 s. 505), som en skatt. Denna skatt måste då regleras i lag och regleringen måste vara så fullständig att normgivningen inte i realiteten flyttas från riksdagen till någon annan instans. En sådan reglering torde vara förknippad med vissa svårigheter

och metoden innebär därjämte att kommunerna - då hela vinsten ju

anses som alkoholskatt - kommer att förlora sina inkomster i form av kommunalskatt på monopolets nettovinst. APU vill därför anbefalla en metod av den innebörden att skatten på spritdrycker och vin liksom i Finland tas ut i form av en skatt på alkoholmonopolets omsättning men att denna skatt sätts så högt att den i stort sett motsvarar intäkterna av dessa drycker efter avdrag för kostnader och skälig handelsvinst samt mervärdeskatt. Detta skulle för närvarande innebära en skattesats av ungefär 80 % av omsättningen exkl. mervärdeskatt. Utfallet av en sådan skatt blir naturligtvis helt beroende av prissättningen, men hur denna regleras blir inte någon skattefråga. Däremot medför den höga skattesatsen att priserna, för att verksamheten över huvud taget skall gå ihop, måste hållas på en lika hög nivå som hittills. Vad sedan gäller själva prissättningen kan riksdagen behålla sitt reella inflytande härvidlag genom att utfärda regler enligt vilka priserna skall fastställas. Dessa regler måste enligt 8 kap. 3 § i regeringsformen ges i form av lag eftersom de avser ingrepp i enskildas ekonomiska förhållanden. En sådan lag gäller dock ett ämne där delegation till regeringen kan ske enligt 8 kap. 7 § regeringsformen. Man kan därför åtnöjas med en med delegeringsbestämmelse förenad kortare lagtext angivande de faktorer soml skall vara vägledande för prissättningen, såsom varans alkoholhalt, alkoholbolagets kostnader för varan och den allmänna prisutveck-

sedan -

lingen inom landet. I anslutning till denna lagtext kan riksdagen skall utvecklas - motivuttalanden på sätt nedan närmare göra utförliga om prissättningens närmare utformning. Regeringens förordningsmakt kan sedan utövas genom att regeringen i avtalet med alkoholbolaget lämnar på riksdagens uttalanden grundade föreskrifter om prissättningen att tillämpas tills vidare. Slutligen bör alkoholbolaget åläggas att årligen ” till regeringen rapportera de under året företagna prisändringarna. Med ledning av denna rapport kan riksdagen sedermera givetvis vidta åtgärder för att ändra prissättningsreglema.

Vad hittills äiifärflsiife"tta avsnitt gäller inte ölet. Då såväl mellanöl

som lättöl säljs helt utanför det statliga monopolet, går den föreslagna beslutsordningen om prissättning inte att tillämpa för dessa drycker. I och för sig skulle detta däremot vara möjligt såvitt gäller starkölet. övervägande skäl talar dock enligt APU: s mening för en likartad skattetyp för hela ölsortimentet. APU vill därför förorda att prispolitiken för ölet liksom hittills utövas genom en tillverkningsskatt. Behovet av en samordning av prispolitiken för ölet å ena sidan och spritdrycker och vin å den andra är inte särskilt uttalat. Självfallet måste dock prissättningen dryckema beaktas vid skattebesluten angående ölet. I på de starkare övrigt får här hänvisas till vad i kap. 22 anförs om ölbeskattningen. Det är att märka att även med nuvarande organisation av monopoleti

Prispolitiken 245

två bolag går det föreslagna beslutssystemet att tillämpa. Vad här har

sagts om alkoholbolaget kommer då att gälla Systembolaget.

18.5 Riktlinjer för den framtida prispolitiken

En prispolitik, som skall kunna tillgodose den i 18.3 fastställda målsättningen, måste innefatta en avvägning av alkoholprisema dels inbördes mellan de olika dryckesslagen dels utåt gentemot den allmänna pris- och inkomstnivån.

18.5.l Den inbördes relationen mellan priserna pa de olika alkohol-

dwckerna

APU skall enligt sina direktiv överväga prissättningens relation till alkoholhalten. Härmed synes böra förstås prispåslagets (skattens) anknytning till alkoholhalten. Med hänsyn till alkoholdryckemas mycket varierande varuvärden är det självfallet helt omöjligt att tillämpa samma utminuteringspris på alla drycker med samma alkoholhalt.

Prispâslag på grundval av varuvärdet

Av framställningen i kap. 7 framgår att det f. n. endast är beträffande maltdryckema, som prispåslagets storlek beror enbart av dryckemas alkoholhalt. För spritdrycker och vin däremot består som bekant påslaget av två olika avgifter, den direkt av alkoholhalten betingade grundavgiften

samt procentavgiftenl Den senare utgår för spritdrycker med 50 % och

för vin med 36 % av utminuteringspriset exkl. mervärdeskatt. Procentavgiften grundas med andra ord såväl på varuvärdet (och handelsvinsten) som på grundavgiften och är således beroende av både värde och alkoholhalt. Av den gällande indelningen i grundavgift och procentavgift framgår alltså inte direkt hur stor del av prispåslaget som är beroende av dryckemas värde och hur stor del som är beroende av deras alkoholhalt. För den fortsatta diskussionen kan det vara lämpligt att indela påslaget även efter den nu angivna grunden. Räknat på de för 1973 års försäljning l I detta sammanhang redovisade genomsnittsbeloppen kan de nu gällande tarifferna anges på bortses ifrån att grundsätt som framgår av sammanställningen på nästa sida. avgiften för starkvin Den hittills från värdeskatt resp. lättvin ej år helt förda prispolitiken innebär en förskjutning knuten till alkoholhalmot renodlad alkoholskatt. Såsom framgår av tabell 7.1 har skattehöj- ten utan uppgår till samningarna fr. o. m. 1956 vad gäller spritdryckerna och fr. o. m. 1963 vad ma belopp per liter för varje dryck inom samma gäller vinerna åstadkommits enbart genom förändringar av grundavgiften. vintyp oavsett de smär- Det är med andra ord endast den av alkoholhalten betingade skatten som re variationer i alkoholhar höjts. Följaktligen har de av skattehöjningarna betingade prisföränd- halt som förekommer.

246 Prispolitiken

Absolut Sprit- Stark- Lättrent dryc- vin vin Bränn- ker vin Varuvärde kr/la 4,63 6,63 7,01 4,66 Skatteutfall kr/1 40,63 42,38 12,07 5,12 Därav

skatt på grund av alkoholhalt kr/1 36,001” 35,751” 8,13C 2,50d

värdeskatt kr/1 4,63 6,63 3,94 2,62 Värdeskatt i % av summa skatt 11 16 33 51 varuvärde 100 100 56 56 a Summa av Spritcentralens grundkalkyl och Systembolagets handelsmarginal, jfr kalkylen på s. 239. b = 90 öre per liter och volymprocent alkohol.

0,45

C 4.0.0_ .. . -

5,20100_36 - 8.13 kr. per liter .

d _1.0.Q__ . -

l,60100_36 - 250 kr. per liter.

ringarna i absoluta tal varit lika stora för alla drycker med samma alkoholhalt, medan de relativa prisförändringarna varit mindre för de dyrare dryckerna än för de billigare, och härigenom har den på värdeskatten belöpande andelen av den totala skatteintäkten fortlöpande minskat. APU finner denna utveckling vara ett viktigt led i strävan att inrikta konsumtionen på de svagare dryckerna och förordar därför att de alkoholpolitiskt betingade prishöjningarna även framdeles genomförs enbart irelation till varornas alkoholhalt. Härefter kvarstår dock frågan huruvida något av varuvärdet betingat prispåslag över huvud taget bör förekomma. En sådan konstruktion skulle kunna medföra att det totala prispåslaget bleve större för en dryck med lägre alkoholhalt än för en med högre, men denna effekt behöver knappast befaras i relation mellan varorna i de prisklasser som är av alkoholpolitiskt intresse. Med hänsyn härtill och då de dyrare alkoholvaroma är att betrakta som utpräglade lyxartiklar finner APU det motiverat att för dyrare varor behålla ett visst av varuvärdet betingat påslag på basvarupriset. Detta påslag bör enligt APU: s mening vara av den storleken att det ungefär motsvarar den nuvarande värdeskatten i förening med vinstmarginalen. APU vill därför föreslå att påslaget bestäms för spritdrycker till 125 % av alkoholbolagets merkostnad för drycken i fråga och för vin till 100 % av motsvarande merkostnad. Prisrelationen mellan billigare och dyrare varor med samma alkoholhalt blir härigenom något reducerad i förhållande till nuläget.

Prispolitiken 247

Prisets anknytning till alkoholhalten och den allmänna prisberäkningen

För att inrikta alkoholkonsumtionen måste på de svagare dryckerna prissättningen utformas så att prisdifferentieringen mellan de olika dryckerna blir beroende framför allt av alkoholstyrkan. Behovet av en _sådan prisdifferentiering gör sig främst gällande mellan å ena sidan de starkare spritdryckernä med en alkoholhalt av drygt 30 % och uppåt, vilka är föremål för det allvarligaste missbruket, och å andra sidan vinerna och de svagare spritdryckema med en alkoholhalt om mindre än 30 %. För de förstnämnda dryckernas del bör därför varje procent högre alkoholhalt medföra en tydlig höjning av priset. Däremot synes det ej heller i fortsättningen påkallat att priserna inom envar av grupperna lättvin resp. starkvin varieras med utgångspunkt i de förhållandevis obetydliga skillnaderna i alkoholhalt mellan de olika dryckerna inom gruppen. Enligt APU:s mening borde det vidare inte föreligga något större behov av en av alkoholstyrkan beroende prisdifferentiering mellan de svagaste spritdryckema, vilka i fråga om alkoholhalt inte awiker från starkvinerna. I den mån ett uttalat missbruk av någon av dessa spritdrycker eller något vinmärke förekommer synes man i stället böra tillämpa en speciell prissättning på denna dryck. APU återkommer härtill längre fram. Reglerna om prisets anknytning till alkoholhalten bör enligt APU: s utformas så att riksdagen i sina prissättningsregler föreskriver hur mening försäljningspriset på en viss spritdryck - basvaran - skall fastställas. Som basvara det därvid närmast till hands att välja absolut rent ligger brännvin, den dryck av den vanligast förekommande alkoholstyrkan som med den största sannolikheten kommer att bibehållas oförändrad under överskådlig tid.l Med utgångspunkt i basvarupriset fastställs sedan grundpriset för spritdrycker av olika alkoholhalt samt för lättvin och starkvin. på basvaran är grundpris för drycker med samma Försäljningspriset alkoholhalt, 40 volymprocent. För spritdrycker med lägre eller högre alkoholhalt än basvaran bestäms grundpriset i viss relation till priset på basvaran med beaktande av vad ovan sagts om prisdifferentieringen mellan av olika alkoholhalt. APU vill därvid förorda, att drycker för spritdrycker med en alkoholhalt av 20 volymprocent eller grundpriset lägre bestäms till 35 % av priset på basvaran. För drycker med högre alkoholhalt dock höjs sedan grundpriset med ej över 30 volymprocent 1,5 % av priset på basvaran för varje volymprocent, så att det vid 30 motsvarar hälften av priset på basvaran. För starkare volymprocent än nu slutligen grundpriset ytterligare för varje drycker sagts höjs volymprocent med ett belopp motsvarande 5% av priset på basvaran, vilket innebär att för en 40-procentig vara kommer att grundpriset Om försäljningsutvecksammanfalla med basvarans pris. lingen skulle ge anledning därtill, är det ingenting I övrigt erhålls försäljningspriset på en viss spritdryck genom att öka som hindrar att riksdagrundpriset med ett belopp som är 2 1/4 gånger större än skillnaden gen senare fastställer en mellan kostnader för drycken i fråga och för basvaran. I annan basvara. alkoholbolagets

248 Hispolitiken

de fall alkoholbolagets kostnader för någon vara skulle vara lägre än för basvaran, minskas försäljningspriset i motsvarande mån. Grundpriserna för lättvin och starkvin, som samtidigt skall vara

detaljhandelspris på billigaste vara inom resp. sort, bestäms till vissa

kvotdelar av priset på basvaran. APU vill i detta hänseende föreslå omkring 14 70 för lättvin och 30 % för starkvin, varigenom man bibehåller de prisrelationer som f; n. gäller mellan absolut rent brännvin á ena sidan och billigaste lättvin resp. starkvin å den andra. Försäljningspriset för ett dyrare vin bestäms genom att grundpriset ökas med ett belopp som är 2 gånger skillnaden mellan alkoholbolagets kostnader för detta vin och det billigaste vinet] Hur den första regeln skulle verka belyses av följande exempel. En helbutelj absolut rent brännvin betingade vid slutet av september 1974 ett pris av 44: 50 kr. Spritcentralens och Systembolagets sammanlagda kostnad (exklusive vinst) för varan har beräknats till 2:30 kr. För whiskyn Standard Selection (43 %) har motsvarande kostnad beräknats till 2: 97 kr. Enligt de föreslagna reglerna skulle utminuteringspriset på den senare varan bli: 44:50 + 3 x 0,05 x 44,50 + 2,25 x 1,176 (2,97 - 2,30)= 52:95 kr. Med utgångspunkt i det angivna priset på absolut rent brännvin har reglerna för grundprisets bestämmande âskâdliggjorts i diagram 18.1 och i diagram 18.2 visas hur kostnadsdifferensen inverkar på utminuteringspriset. Bland annat för att erhålla jämnare försäljningspris bör alkoholbolaget ha möjlighet att justera de enligt den ovan beskrivna metoden framräknade beloppen med upp till 50 öre.

De föreslagna reglerna för fastställandet av detaljhandelspris på spritdrycker kan matematiskt uttryckas på följande sätt. A. Alkoholhalt lägst 30 %: =

dv + - 40) 0,05 + 2,25 x 1,176 -

db (av db (kv kb),

där = för en viss vara v

dv detaljhandelsprlset

= för basvaran

db detaljhandelspriset

= alkoholhalten hos varan v

av

= kostnaden för varan v

kv

= kostnaden för basvaran

kb

1,176 = momsfaktor för kostnadstillägget. B. Alkoholhalt mellan 20 och 30 %: = 0,5 - (30 - 0,015 + 2,25 x 1,176 w

dv db av) db (kv kb).

C. Alkoholhalt högst 20 %:

dv = 0,35 + 2,25 x 1,176 -

db (kv kb).

För starkviner erhålls följande regel: = 0,3 + 2 x 1,176 (kv g-

dv db ks)

och for Iättviner slutligen: = 0,14 + 2 x 1,176 -

dv db (kv kl),

där ksresp. kl betecknar kostnaden för det billigaste starkvinet resp. lättvinet.

SOU 1974: 91 Prispolitiken 249

Grundpris kr per 75 cl i--_- Spritdtrycker ooooooooooooauoo Vin

66:75

44:50

22:25

15:58 13:35 ›

6:23 nun-nd oaooobooboo

2,25 14 20 §2 30 40 50 60

Alkoholhalt, volymprocent Diagram 18.1 Grundpris på sprirdrycker med varierande alkoholhalt samt på starkvin och lättvin. (Enligt APU: s förslag.)

Andra regler för differen tiering av priset mellan olika varor

Såsom tidigare framhållits kan det föreligga ett behov att vid prissättningen beakta även andra faktorer än varuvärde och alkoholhalt. Ett på grund av en kraftig försäljning befarat missbruk av en viss dryck skulle »sålunda kunna motivera, att priset på denna dryck höjdes utan att någon prisändring vidtogs beträffande andra drycker med samma alkoholhalt. Det kan vidare tänkas att en prissättning efter gängse metod skulle leda till att priset på en viss vara kom att ilångt högre grad än vad som gäller

250 Prispolitiken SOU 1974: 91

Utminuteringspris, kr per 75 cl 110”-

Sprit, 55% 100-*

Sprit, 50% gowu

Sprit, 45% 80W

70_ Sprit, 40%

Sprit, 35%

Sprit, 30% Sprit, 25% Sprit,-20% och lägre Starkvin

_. Lättvin

I l l I r r v J 1 “I 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 Kostnadsdifferens, kr per 75 cl Diagram 18.2 Utminuteringspris på spritdrycker med varierande alkoholhalt samt på Starkvin och lätrvin. (Enligt APU: s förslag.) för andra varor avvika från varans internationella marknadspris och att en prisjustering därför vore påkallad. APU vill med anledning av det sagda föreslå, att alkoholbolaget ges möjlighet att efter tillstånd av den myndighet som föreslås i kap. 28

Prispolitiken 251

företa de prisjusteringar som kan vara betingade av ovan angivna förhållanden, dock att en därvid företagen prissänkning på en viss vara inte får leda till lägre pris än varans grundpris med mindre än den betingar lägre kostnader än denna.

18.5.2 Prisernas avvägning gentemot den allmänna pris- och inkomstniván Av framställningen i kap. 7 framgår att alkoholprisernas anpassning till den allmänna pris- och löneutvecklingen varit ett ofta åberopat motiv för de sedan 1954 års reform företagna skattehöjningarna. Vad gäller prisutvecklingen för spritdryckerna under denna period kan sägas att den efter de två kraftiga höjningarna 1956 och 1958 bestått av en med vissa mellanrum företagen anpassning till den allmänna prisnivån (se tabell 7.5). Mellan 1958 och 1974 har således både konsumentprisindex och det vägda medelpriset för spritdrycker stigit med omkring 100 %. Under samma tid har konsumtionsnivån för spritdrycker i stort sett legat stilla. Även priset på starkvin har efter en kraftig uppgång 1958 regelbundet höjts i takt med den allmänna prisnivån. Vad åter gäller det av övergångspolitiken gynnade lättvinet har skattehöjningarna under 1960-talet släpat efter, så att prisskillnaden gentemot de starkare dryckerna blivit alltmer markant. En påtaglig avvikelse från den sålunda beskrivna politiken innebar det i kraft den - för att skattebeslut som trädde 1 januari 1973, vilket kompensera penningvärdesförsämringen under drygt en tvåårsperiod borde ha lett till en prishöjning med drygt 10%. Beslutet innebar emellertid att genomsnittspriset på brännvin och övrig sprit ökade med endast 6 resp. 4%, medan genomsnittspriset på starkvin och lättvin ökade med omkring 10 resp. 18 %.1 Genom beslut av 1974 års riksdag, vilket trädde i kraft den 24 maj 1974, höjdes emellertid priset på spritdrycker med ytterligare ca 4 kr. per liter eller ca 7 %. Mot bakgrund av vad som ovan under l8.l.l sagts om alkoholdryckernas pris- och inkomstkänslighet framstår en fortsatt awägning av dryckernas pris gentemot den ekonomiska utvecklingen som mycket angelägen. Det gäller härvid till en början att med utgångspunkt i de ekonomiska förändringar, som inträffat sedan det senaste prisbeslutet, försöka fastställa det basvarupris, som skall gälla vid det nya prissystemets ikraftträdande, till en sådan nivå att prispolitiken verksamt bidrar till återhållsamhet i alkoholbruket. På grund av ökade im- Vad härefter angår de fortsatta prisbesluten, bör dessa ske med tätare portpriser blev prissteghävdas att ringen på vin i verkligmellanrum än vad som hittills varit fallet. Det kan visserligen heten ännu större, de av de nuvarande intervallerna om 2-3 år betingade relativt stora nämligen 12 resp. 25 %. prishöjningarna har en bättre initialeffekt än tätare men mindre Ytterligare importpris- Den förhållandevis tiden mellan har höjningar under 1973 höjningar. långa prisbesluten medförde att lättvinsemellertid lett till en alltför hackig anpassning till den ekonomiska priset ökade med totalt utvecklingen och har emellanåt medfört betydande realprissänkningar. nästan 30 %.

252 Prispolitiken

Priserna bör därför minst en gång om året anpassas efter de ekonomiska förändringarna. Detta bör dock inte ske med en sådan regelbundenhet som skulle kunna föranleda hamstring. Ej heller synes det nödvändigt att alla priser ändras samtidigt. Då dessa årliga prisändringar enligt det ovan förordade beslutssystemet bestäms utanför riksdagen, bör i riksdagens regler angående prissättningen lämnas föreskrifter om hur de skall ske. Lämpligast synes vara att priserna direkt knyts till ett index. En viss tveksamhet kan därvid råda huruvida man skall välja konsumentprisindex eller något index rörande löneutvecklingen. Åtminstone så länge någon kraftigare reallöneökning inte är att förvänta, synes en fortsatt anpassning till prisutvecklingen vara att föredra. En ytterligare fråga i detta sammanhang är huruvida samtliga priser eller endast skall - Det sistnämnda förbasvarupriset indexanknytas. farandet innebär- förutsatt att partipriserna på alkoholdryckerna liksom hittills förändras i betydligt mindre grad än den allmänna prisnivån - att den relativa prishöjningen på de dyrare dryckerna blir mindre än på de billigare, eller med andra ord att realpriset på de dyrare dryckema sjunker, vilket kan bidra till en uppgång av konsumtionen av främst de priskänsliga dryckerna inom kategorin övrig sprit. Möjligen skulle detta kunna motverkas genom att man använde sig av flera basvaror, något som APU dock inte vill förorda innan systemet prövats i praktiken. Från alkoholpolitisk synpunkt torde för övrigt en viss minskning av den relativa prisskillnaden mellan brännvin och övrig sprit (whisky, konjak m. m.) knappast medföra olägenheter. En indexanknytning av samtliga försäljningspriser innebär å andra sidan en successiv ökning av det av varuvärdet betingade prispåslaget, så länge inte partipriserna utvecklas i lika snabb takt som index. Detta strider i sin tur mot de regler om prissättningen som utvecklats under l8.5.1. En sådan indexreglering får därjämte den konsekvensen att en partiprishöjning på en viss vara, som inte sammanfaller med index, inte påverkar försäljningspriset på varan. Det alkoholpolitiskt betingade prispåslaget blir alltså lägre för denna vara än för andra med samma alkoholhalt. - Vid övervägande av nu anförda synpunkter finner APU en indexanknytning av enbart basvarupriset vara att föredra. APU vill alltså föreslå att alkoholbolaget åläggs att minst en gång - årligen men med oregelbundna intervaller anpassa basvarupriset till konsumentprisindex samt att - likaledes minst en gång om året men inte för alla varor - vidta nödvändigtvis samtidigt de ändringar av övriga försäljningspriser som följer av de förut föreslagna riktlinjerna.

l8.5.3 Övergången till de nya reglerna

De nya prissättningsreglema kan - om de tillämpas fullt ut redan från den dag de införs - leda till att priset på vissa varor blir lägre än tidigare. Detta kan i sin tur medföra en ogynnsam uppgång av konsumtionen av dessa varor. För att undvika någon konsumtionsstegring av betydelse bör man

Prispolitiken 253

därför förena reglerna med en övergångsbestämmelse, att detaljhandelspriset inte får sättas lägre än vad som gällde vid reglernas ikraftträdande, utom då detta påkallas av hänsyn till varans internationella marknadspris. Möjligen kan undantag från denna Övergångsbestämmelse göras även för de allra dyraste varorna, exempelvis sådana som enligt de nya reglerna skulle betinga ett pris per helbutelj av 100 kr. eller däröver vad gäller spritdrycker och 30 kr. eller däröver vad gäller vin.

18.6 Sammanfattning

De ovan framlagda förslagen kan sammanfattas i följande punkter. l. Den nuvarande skatten på spritdrycker och vin i form av grundavgift, procentavgift och - vad gäller här i riket tillverkat vin - tillverkningsavgift avskaffas och ersätts med en skatt på alkoholbolagets omsättning vid försäljningen av dessa drycker. 2. Priset på spritdrycker och vin fastställs av alkoholbolaget efter av riksdagen utfärdade regler, intagna i det mellan staten och bolaget upprättade avtalet. 3. I dessa regler anges detaljhandelspriset på en viss vara vid tidpunkten för det nya prissystemets ikraftträdande. I relation till detta pris bestäms sedan grundpriset för spritdrycker med olika alkoholhalt samt för starkvin och lättvin. Grundpriset för de alkoholsvagaste spritdryckerna och för starkvin och lättvin anges till viss procent av priset på basvaran. För starkare spritdrycker stiger grundpriset i förhållande till alkoholhalten. Vid alkoholhalter över 30 volymprocent blir stegringen starkare. 4. Grundpriset för lättvin resp. starkvin är detaljhandelspris för den billigaste drycken inom vardera gruppen. 5. Detaljhandelspriset för andra spritdrycker än basvaran samt för dyrare viner än nyss sagts fastställs genom att gmndpriset för varje dryck ökas med ett på grundval av alkoholbolagets kostnader för drycken beräknat belopp. Detta innebär ett på varuvärdet grundat prispåslag och motsvarar den tidigare procentavgiften jämte handelsmarginalen. 6. Priserna anpassas till den ekonomiska utvecklingen genom att alkoholbolaget minst en gång om âret justerar priset pâ basvaran i anslutning till förändringar i konsumentprisindex och - likaledes minst en gång för alla varor - vidtar de om året men inte nödvändigtvis samtidigt därav betingade ändringarna av övriga försäljningspriser. 7. Alkoholbolaget kan efter tillstånd av det organ som utses därtill justera ett på grundval av ovan beskrivna regler beräknat pris för en viss vara, därest man konstaterat missbruk av varan eller om hänsyn till varans internationella marknadspris skulle motivera en sådan ändring.

Avslutningsvis anges här priserna på vissa artiklar ur Systembolagets sortiment enligt de föreslagna prisreglerna. Uträkningen har skett på grundval av basvarupriset 44: 50 kr., vilket var priset på en helbutelj

254 Prispolitiken

absolut rent brännvin vid utgången av tredje kvartalet 1974. De varor som medtagits är dels sådana som har stor försäljningsandel, dels sådana som på grund av sin alkoholhalt (Campari) är intressanta från prissättningssynpunkt.

Artikel Alkohol- Förs. pris Gällande halt i% enl. APU utm. pris Spritdrycker

Starkvin Lägsta pris

Láttvin Lägsta pris

19 Det vinstintresset i

privata

alkoholhanteringen

En bärande princip i svensk alkohollagstiftning är att handeln med spritdrycker, vin och starköl skall förbehållas organ,i vilket det allmänna äger bestämmande inflytande och enskilt vinstintresse saknas (desintresseringen). Vid försäljningen av annat öl än starköl finns däremot ett klart uttalat privat vinstintresse. Desintresseringsprincipen är inte fullständigt genomförd ens när det gäller de starkare alkoholdryckerna. Betydelsefulla undantag finns inom restaurangnäringen och agentverksamheten. Beträffande tillverkningen av alkoholdrycker gäller att endast partihandelsbolaget har rätt att framställa spritdrycker för förbrukning inom riket genom rening av råsprit. Här är alltså desintresseringsprincipen väl realiserad. Vin- och öltillverkningen är däremot inte monopoliserad men underkastad tillståndstvång. Framställning i hemmet för eget bruk är dock tillåten. Se vidare kap. 7 s. 162. Genom att begränsa det privata vinstintresset i alkoholhanteringen vill man uppnå en återhållsam försäljning och skapa garantier för att de sociala hänsyn som är nödvändiga vid försäljningen iakttas. Desintresseringen är som sagt långt ifrån fullständigt genomförd. Tonvikten har vid olika tidsperioder lagts vid olika delar av försäljningen. Ett av de första uttrycken för tanken att man borde avlägsna affärsintresset från rusdryckshanteringen var det s. k. Göteborgssystemet (se kap. 7). Huvudvikten fästes därvid vid hur utskänkningen ordnades för arbetarklassens del. I Brattsystemet kom intresset att inriktas på utminuteringen, samtidigt som en tämligen invecklad ekonomisk reglering av utskänkningen genomfördesi syfte att begränsa de enskilda restauratörernas möjligheter till vinst av denna. Vinstbegränsningen inom serveringen har numera i princip upphört. I dagens alkoholpolitiska debatt kan man höra röster som förespråkar en skärpt desintresseringspolitik men också sådana som önskar en friare handel med alkoholdryckerna. I detta kapitel redovisas de frågor som i detta sammanhang tilldrar sig särskilt intresse. Den sakliga bedömningen sker dock i vissa falli andra kapitel.

19.1 Ölhanteringen

När det gäller frågan om det enskilda vinstintresset ialkoholhanteringen bör ytterligare avvecklas är det främst ett område som tilldragit sig

256 Det privata vinstintresset SOU 1974: 91

särskild uppmärksamhet: bryggerinäringen. spörsmålet om förstatligandet av bryggeriindustrin och andra åtgärder som syftar till att begränsa det privata vinstintresset inom ölhanteringen har dock så nära samband med ölproblemet i sin helhet att APU valt att behandla ämnet i det kapitel som ägnats mellanölsfrågan (kap. 22).

19.2 Desintresseringsprincipen i detaljhandeln

Vad angår inom är det - utöver

desintresseringen detaljhandeln spörsmålet om mellanölet skall säljas i systembutikerna, se härom kap. 22 - främst en fråga som tilldrar sig intresse, nämligen om vin och starköl skall saluföras även i livsmedelshandeln. Då och då ställs i den alkoholpolitiska debatten krav på att i varje fall vin och starköl skall kunna inköpas i livsmedelshandeln. De skäl som åberopas är, att man härigenom skulle få till stånd en övergång i konsumtionen från starkare till svagare drycker samt att ett sådant försäljningssätt skulle medföra en mera avspänd syn på alkoholen efter ett kontinentalt mönster. Enligt APU: s alkoholvaneundersökningar ansåg 56,7 % av männen och 40,8 % av kvinnorna att det var helt och hållet eller i stort sett riktigt att lättvin såldes i livsmedelsbutikerna. Motsvarande andel negativa var 26,6 resp. 40,5 %. APU vill bestämt hävda att en sådan liberalisering av handeln med alkoholdrycker skulle medföra allvarliga risker för ökade alkoholskador. Det är väl känt, att en ökad tillgänglighet leder till en stark konsumtionsökning. Här kan bl. a. hänvisas till utvecklingen efter genomförandet av 1954 års reform samt till utvecklingen i Finland under senare tid. På denna punkt gav också den försöksverksamhet med fri starkölsförsäljning som genomfördes l.l1.1967-l4.7.l968 klart besked. Den omständigheten att försöket ñck avbrytas på grund av rapporter om överdriven och olämplig starkölskonsumtion, särskilt bland ungdom, talar emot att man nu skulle permanenta en sådan ordning. Det må erinras om att det f. n. finns ca 14 000 livsmedelsbutiker som säljer öl mot endast drygt 300 systembutiker. APU anser att det inte går att genom regleringar av olika - varvid främst slag priset kommer i fråga - åstadkomma fördelar från alkoholpolitisk synpunkt som ens tillnärmelsevis motsvarar nyttan med att försäljningen bedrivs av ett statsägt företag utan vinstintresse. Att ta bort det privata vinstintresset i detaljhandeln genom prisregleringar är i praktiken omöjligt. En fri försäljning skulle alltså säkerligen öka den sålda volymen i mycket hög grad. Vidare skulle svårigheter med försäljningen med stor sannolikhet uppstå. Redan i handeln med mellanölet har det visat sig att butikspersonalen har besvär med gällande regler om åldersgräns m. m. Det är ett starkt stöd för desintresseringsprincipen att tillämpningen av sådana föreskrifter kan väntas bli betydligt säkrare i ett samhällsägt företag än i ett stort antal privatägda. En liberalisering av handeln med vin och starköl skulle innebära ett avsteg också från en annan alkoholpolitisk grundtanke, nämligen att nya

Det privata vinstintresset 257

försäljningsställen skall etableras med iakttagande av restriktivitet. Den politik som strävar efter att inrikta konsumtionen på de svagare alkoholdryckerna har till yttersta syfte att skapa återhållsammare alkoholvanor. De medel som därvid främst bör användas är prissättning och information. En passiv marknadsföring är dock önskvärd beträffande alla alkoholdrycker, även de svagare. Detta kan bäst uppnås genom en långt driven desintressering. - Även hänsyn till de alkoholskadade talar för att principen om desintressering av vin- och starkölshandeln bör upprätthållas. APU vill således hävda, att en liberalisering av handeln med vin och starköl inte skulle tjäna syftet att åstadkomma återhållsamma alkoholvanor. Vad angår argumentet att en sådan försäljningsform skulle leda till ett mera kontinentalt och avspänt förhållningssätt till alkoholen synes det vila på en alltför ytlig syn på vilka faktorer som styr attityder och vanor på alkoholområdet. Som framgår av kap. 3 beror skillnaderna i alkoholvanor mellan olika länder i stor utsträckning på traditioner och kulturella särdrag med rötter långt tillbaka i tiden. Det är därför säkerligen orealistiskt att tro, att man genom att i den svenska alkoholkulturen uppta vissa försäljningsformer som praktiseras i andra länder också skulle få till stånd alkoholvanor som motsvarar vanorna i dessa länder. Med hänsyn härtill talar ingenting för att en liberalisering av nu diskuterat slag skulle medföra den avdramatisering av alkoholbruket som ofta framhålls. Försäljningen av mellanöl i livsmedelsbutikerna har inte bidragit till någon avdramatisering. Men oavsett detta skall alkoholpolitiken inriktas på att få till stånd återhållsamma alkoholvanor, något som de kontinentala alkoholmönstren inte utmärks av. APU framlägger av nu anförda skäl inte något förslag av den här diskuterade innebörden.

19.3 Desintresseringsprincipen i serveringen

Från statsmaktemas sida har ställts kravet att det på restaurangerna i riket skall råda ordning, nykterhet och trevnad. Ur alkoholpolitisk synvinkel är det naturligtvis väsentligt, att den återhållsamhet i alkoholvanorna vartill alkoholpolitiken syftar kan upprätthållas på restaurangerna. Detta sker idag främst genom övervakning av bestämmelserna rörande servering av alkoholdrycker. I kap. 7 s. 148 och s. 159 ff har beskrivits vissa alkoholpolitiska åtgärder som syftat till att begränsa det enskilda vinstintresset även inom restaurangnäringen. Vinstbegänsningssystemet var emellertid krångligt och var, som framgår av redogörelsen i kap. 7, även i övrigt förknippat med nackdelar. På grund härav avskaffades systemet 1963. Enligt APU: s mening finns det f. n. inte tillräcklig anledning att ånyo införa bestämmelser som syftar till att serveringen av alkoholdrycker skall ske utan att restauratören skall ha något vinstintresse därav. Vinstbegränsningssystemets avveckling inom restaurangbranschen har lett till kraftiga prishöjningar på alkoholdryckerna, vilket otvivelaktigt bidragit till en ökad återhållsamhet hos konsumenterna. De risker för

258 Det privata vinstintresset SOU 1974: 91

konsumtionsökning som trots detta ligger latenta i ett system med i princip fri konkurrens bör kunna motverkas utan en omfattande ekonomisk reglering av serveringen. Från principen om den fria konkurrensen har i nuvarande lagstiftning gjorts ett undantag. Då serveringen på grund av restaurangens läge eller kundkrets eller eljest av särskilda skäl kan antas medföra speciella problem från nykterhets- eller ordningssynpunkt skall den förbehållas det statliga restaurangbolaget (40 § 3 mom. Rff). Bestämmelsen kan ses som en kvarleva från den tid, då de allmänna restaurangföretagen hade ensamrätt att servera spritdrycker på restauranger i den lägsta prisklassen, s. k. folkrestauranger (se härom kap. 7). ifrågavarande bestämmelse kan tas till utgångspunkt för mera allmänna rörande behovet från alkoholpolitisk synpunkt av ett överväganden statligt engagemang inom restaurangbranschen. Efter det att ransoneringssystemet upphävdes minskade serveringens betydelse för den totala alkoholförsäljningen. Som tidigare sagts bidrog vinstbegränsningssystemets avskaffande 1963 till denna utveckling. Under motbokstiden var restaurangerna tämligen enhetliga och i väsentlig mån karaktäriserade av mattvånget och ransoneringssystemet. Idag finner man en långt driven differentiering av restaurangtyperna. Liksom i utlandet finns förstklassiga representationsrestauranger, matrestauranger och stekhus för familjegäster och ungdom, underhållningsrestauranger av alla slag från internationella showföretag till enklare dansställen, diskotek, pubar, självbetjäningsrestauranger och snabbserveringsställen. Denna uppdelning i olika verksamhetsformer får ses som ett uttryck för förändringar i allmänhetens levnads- och konsumtionsvanor. Utvecklingen visar emellertid även ogynnsamma och oroande drag. Den livliga verksamheten och den ökande konkurrensen på området har gett upphov till problem när det gäller efterlevnaden och övervakningen av de bestämmelser som gäller för serveringen av alkoholdrycker. Problemen hänger delvis samman med att den nuvarande regleringen utarbetats med tanke på den utformning restaurangnäringen hade vid tiden för 1954 års reform. Behovet av en modernare lagstiftning på området är därför stort. Härtill återkommer APU nedan i kap. 23. Det är mot den här skisserade bakgrunden man har att bedöma frågan om det alkoholpolitiska behovet av en statsägd restaurangrörelse. Det kan då konstateras, att de allmänna restaurangbolagen efter folkrestaurangmonopolets avskaffande inte längre har någon alkoholsärställning av reell betydelse, utan driver sin verksamhet på politisk samma villkor och i samma former som privatägda företag. Den bestämmelse i Rff (40 § 3 mom.) som föreskriver att rätten till servering skall överlåtas på de allmänna restaurangbolagen när så av särskilda skäl finnes påkallat till främjande av nykterhet eller ordning har inte tillämpats i praktiken. APU finner med hänsyn till vad sålunda anförts att bestämmelsen bör utgå ur försäljningslagstiftningen. Det finns emellertid andra omständigheter som talar för att staten av alkoholpolitiska skäl bör behålla sitt engagemang inom restaurang-

branschen. Det måste sålunda vara av värde för statsmakterna och

Det privata vinstintresset 259

berörda myndigheter att vid alkoholpolitiska bedömningar kunna stödja sig på erfarenheter från en verksamhet i vilken man har full insyn och vilken man genom styrelserepresentation kan styra. De statliga restaurangbolagen bör också stå myndigheterna till tjänst då anledning uppkommer att pröva speciella former för serveringen eller att få till stånd servering under speciella förutsättningar. APU: s uppfattning är således, att de allmänna restaurangbolagen kan och bör fylla vissa alkoholpolitiska funktioner utöver vad som åligger näringen i sin helhet. Det finns emellertid ingen anledning att reglera dessa funktioner i lag. Garantin för att verksamheten skall få den inriktning som här förespråkats är att staten har det avgörande inflytandet över bolagets ledning. Inte heller den frågan behöver dock regleras i alkohollagstiftningen. Avslutningsvis må sägas några ord om serveringspersonalens vinstintresse i alkoholserveringen. Frågan behandlades senast av 1953 års utskänkningsvinstkommitté i betänkandet Ekonomiska villkor för rusdrycksutskänkningen (SOU 1956: 56). Kommittén diskuterade olika modeller för att avskaffa eller begränsa personalens vinstintresse, varav må nämnas fast lön för serveringspersonalen, fast lön för servering av rusdrycker men i övrigt procentuell servisavgift, serveringsavgift endast på andra varuslag än rusdrycker samt högre procentuell servisavgift på rusdrycker. Det slutliga resultatet av arbetet på detta område blev emellertid att man godtog ett av arbetsmarknadsparterna utarbetat förslag enligt vilket systemet med serveringsavgifter och garanterad minimiinkomst behölls, med tillägg av bestämmelser dels att serveringsavgiften skulle påföras notan, dels att garantiperioden minskades från två månader till en månad. Problemet med serveringspersonalens vinstintresse i alkoholserveringen måste bedömas vara av betydligt mindre omfattning än motsvarande problem när det gäller restauratörerna. De åtgärder som bör vidtas för att kontrollera att vinstintresset inte leder till alkoholpolitiska olägenheter bör dock vara av samma art. APU föreslår därför inga särbestämmelseri syfte att begränsa serveringspersonalens vinstintresse.

19.4 För partihandel, detaljhandel och servering gemensamma

frågor

Det privata vinstintresset inom alkoholhanteringen bör enligt APU:s uppfattning begränsas ytterligare. Tanken kommer till uttryck i förslag om förbud mot reklam för alkoholdrycker samt om väsentliga utvidgningar av det s. k. gåvoförbudet och av förbudet mot personlig hänvändelse, vilka förbud f. n. regleras i Rff. Förslagen har ansetts böra behandlas och motiveras i nästföljande kapitel, nr 20.

20 Alkoholreklamen och agent-

verksamheten

20. l Inledning

Med alkoholreklam avses i detta kapitel den kommersiella reklamen för alkoholdrycker. Den av Systembolaget bedrivna konsumentupplysningen, tidigare mera inriktad på propaganda, behandlas däremot i informationskapitlet. I kap. 7 har lämnats en redogörelse för den gällande regleringen av alkoholreklamen. Såsom där framhållits betecknades den liberalisering av lagstiftningen som genomfördes 1957 uttryckligt som en försöksverksamhet. Sedan dess har efter hand vuxit fram en kraftig opinion mot alkoholreklamen, vilket tagit sig uttryck bl. a. vid frågans förnyade behandling i riksdagen. Motioner i ämnet till 1961 års riksdag ledde till att riksdagen på förslag av bevillningsutskottet hemställde om en utredning av frågan om begränsning av alkoholreklamen-. Utredningen uppdrogs åt 1961 års nykterhetslagkommitté, som i början av 1964 avgav betänkandet Alkoholreklamen (SOU 1964: 6). I betänkandet föreslogs en skärpning av förbudsreglerna mot personlig propaganda hos allmänheten och mot gåvor av rusdrycker m. m. - Beträffande spritdryckerna föreslogs därjämte förbud mot pâtvingande reklammedel, såsom film, affischer, skyltar på allmän plats 0. d. ävensom vissa regler om annonsernas storlek och innehåll. I sistnämnda hänseende påminde förslaget starkt om de regler som gällt under tiden närmast före lagändringen den l juli 195 7. Betänkandet remitterades men föranledde ingen proposition utan överlämnades jämte remissvaren till APU för ytterligare överväganden. Vid 1968 års riksdag föranledde nya motioner i frågan en hemställan från bevillningsutskottet (betänkande nr 50) att riksdagen hos Kungl. Maj: t måtte begära förslag till 1969 års vårriksdag om förbud mot reklam för spritdrycker, vilken reklam enligt utskottet från såväl allmänna som nykterhetspolitiska synpunkter måste betecknas som stötande. Riksdagen godkände betänkandet.

262 Reklam m. m. SOU 1974: 91

20. 2 Tryckfrihetsfrågan

Någon proposition om förbud mot spritdrycksreklam framlades inte i

anledning av riksdagens nyssnämnda hemställan. Orsaken härtill var enligt

finansminister Strängs uttalande i riksdagens andra kammare den 24 april

1969 att det enligt bedömning mötte hinder från tryckregeringens

frihetsrättsliga synpunkter mot att lagstiftningsvägen införa generellt

förbud mot spritreklam.

om reklamregleringens förenlighet med tryckfriheten var Frågan

ingalunda ny utan har debatterats av och till redan långt före 1954 års

reform]

I debatten är det två olika bestämmelser i gällande tryckfrihetsförord-

ning (TF) som påståtts utgöra hinder för ingripanden mot reklam i tryckt

nämligen 1 kap. 2 §, som stadgar förbud mot censur och andra skrift, av offentligt mot tryckning, utgivning och hindrande åtgärder organ av tryckfriheten kan spridning, samt l kap. 3 §, som säger att missbruk

beivras endast i de fall och i den ordning TF föreskriver. Det har sålunda

att den första av dessa bestämmelser utgör ett hinder mot att ansetts, att isina avtal med leverantörerna förbinda dessa ålägga monopolbolagen att avstå från reklam, medan den andra bestämmelsen skulle omöjliggöra

- - mot en straffsanktionerad lagstiftning eller i vart fall ett förbud

reklam.

Till stöd för möjligheten att utan grundlagsändring göra ingripanden

har å andra sidan åberopats motivuttalanden mot reklam i tryckt skrift

vid TF: s tillkomst, främst då följande uttalande av 1944 års tryckfrihets-

sakkunniga:

har i första rummet till uppgift att säkerställa en fri Tryckfriheten och en obeskuren politisk debatt, och det är denna nyhetsförmedling som föranlett att tryckfriheten, såsom en förutsättning för ett uppgift fritt samhällsskick, reglerats i grundlag. I nära samband med tryckfri-

hetens står dess betydelse ur en mera vidsträckt politiska uppgift såsom för en allmän upplysning. Som kulturell synpunkt grundval eller meddelanden, som missbruk av tryckfriheten upptagas yttranden för staten eller samhällslivet eller som kränka den enskilde äro menliga Däremot har tryckfrihetsförordningen icke tagit som sin medborgaren. att i alla avseenden reglera bruket av tryckta skrifter. Begagnanuppgift såsom ett medel i den enskilda näringsverksamhetens tjänst det av trycket

kräver ej grundlagsskydd.

Vid tillkomst hävdade chefen för justitiemarknadsföringslagens statsrådet 1970: 57), att grunden för att departementet, Geijer (prop.

mot reklam i tryckt skrift ansetts kunna ske utan stöd i ingripanden l tryckfrihetsförordningen fick anses ligga däri, att det här var fråga om Se t. ex. finansminister åtgärder av utpräglat kommersiell natur, som inte avsåg n_yhetsförmed- Wigforss i ett interpellationssvar i första kamma- i samhället. För att en framställning skulle lingen eller åsiktsbildningen ren 1.6.1939, Hilding kommersiell art att den föll utanför kunna anses vara av sådan rent Eek i SvJT 1955 s. 154 torde det departementschefen inte vara ff. och s. 504 ff., justi- tryckfrihetsområdet enligt

tieminister Zetterberg i att den faktiskt hade lämnats irent kommersiellt syfte. Till tillräckligt ett interpellationssvar av en från synpunkt tvivelaktig rättsundvikande tryckfrihetsrättslig i första kammaren 10.5. förordade departementschefen därför att ingripanden enligt 1955. tillämpning

Reklam m. m. 263

marknadsföringslagen mot reklam i tryckt skrift skulle begränsas till sådana framställningar som hade rent kommersiella förhållanden till föremål, dvs. avsåg en näringsidkares affärsverksamhet eller där tillhandahållna varor och tjänster. Från skilda håll framförda önskemål om förbud mot reklam för skadliga varor ävensom frågans betydelse för marknadsföringslagens tillämpning ledde till att den i november 1970 tillsatta massmedieutredningen fick i uppdrag att särskilt utreda möjligheterna att ingripa mot reklam i tryckt skrift. Enligt direktiven ankom det på utredningen bl. a. att finna en sådan utformning av nya grundlagsregler att man dels fick möjlighet att ingripa mot reklam och annan marknadsföring av varor, som var skadliga eller på annat sätt olämpliga och vilkas spridning därför borde motverkas, dels fick en mera klarläggande reglering än hittills av möjligheterna att ingripa mot reklam och andra marknadsföringsmetoder, som var att anse som otillbörliga från konsumentsynpunkt. Massmedieutredningen, som särbehandlade dessa frågor såvitt angick reklamen i tryckt skrift, avgav ijuni 1972 ett delbetänkande härom, Tryckfriheten och reklamen (SOU 1972: 49), vilket ledde till att en ny bestämmelse intogs i TF, av innebörd att utan hinder av förordningen skall gälla vad i lag är stadgat om förbud mot kommersiell annons iden mån annonsen används vid marknadsföring av alkoholhaltiga drycker eller tobaksvaror. I propositionen framhöll föredragande statsrådet Lidbom, att det, i den mån ett starkt samhällsintresse krävde det, borde finnas möjligheter att ingripa mot rent kommersiell reklam för skadliga eller olämpliga varor. Eftersom det kunde sägas vara föremål för tvekan om ingripanden av generell art mot sådan reklam stod i överensstämmelse med TF i dess hittillsvarande utformning borde en ändring av TF övervägas. Den nya bestämmelsen har formen av ett ramstadgande, som gör det möjligt att utan hinder av TF genom särskild lagstiftning meddela förbud mot viss sorts reklam i tryckt skrift. Uttrycket förbud innebär enligt (1973: 123) inte enbart totalförbud utan kan även propositionen innefatta mindre långtgående inskränkningar såsom förbud mot reklam för vissa varor eller viss typ av reklam. Bestämmelsen åsyftar inte endast en straffsanktionerad förbudslagstiftning utan är även avsedd att täcka ett förbudsförfarande av den typ som anges i marknadsföringslagens generalklausul, dvs. ett förfarande som innebär att myndighet meddelar förbud, ev. vid vite, mot viss annonsering i tryckt skrift. l särskild lag kan vidare ges bestämmelser, som innebär att myndighet eller annat allmänt organ uppställer villkor om eller på annat sätt medverkar till antagandet av branschöverenskommelser och ev. tillgriper sanktionsåtgärder om sådan överenskommelse åsidosätts. - Det nya stadgandet medger inga andra avsteg från den tryckfrihetsrättsliga regleringen än nu sagts. Det lämnar således inte stöd för någon form av förhandsgranskning och TF: s regler om författares och uppgiftslämnares anonymitet är alltjämt tillämpliga. Den reklamreglering som åsyftas i den nya bestämmelsen i TF gäller endast kommersiell annons som används vid marknadsföring av alkohol-

264 Reklam m. m.

haltiga drycker eller tobaksvaror. Med uttrycket alkoholhaltzga drycker förstås enligt motiven varje dryck som innehåller någon del alkohol, alltså även bl. a. lättöl och vissa läskedrycker. Vad gäller uttrycket kommersiell annons föreslog massmedieutredningen i sitt betänkande följande legaldefinition:

Med kommersiell annons förstås i denna paragraf sådan annons eller därmed jämställt meddelande, som syftar till att främja avsättning av vara eller tjänst och som avser näringsidkares affärsverksamhet eller där tillhandahållen vara eller tjänst.

Föredragande statsrådet fanni propositionen inte behövligt att särskilt definiera uttrycket, men sade sig i allt väsentligt dela utredningens mening om hur detta borde tolkas. Statsrådet anförde härom vidare:

För det första skall det alltså vara fråga om en framställning som kan sägas ingå i en annons. Härvidlag kommer främst tidningsannonser i åtanke. Bestämningen innebär att redaktionell text alltjämt är tryggad av TF:s regler. I allmänhet föreligger inte några svårigheter att skilja annonser från den redaktionella texten. Den rent yttre utformningen bör dock inte vara ensamt utslagsgivande. Att i lagtexten särskilt framhålla att vissa meddelanden är att anse som jämställda med annonser har jag funnit opåkallat. Ett sådant tillägg skulle kunna leda till en från tryckfrihetssynpunkt inte önskvärd extensiv tolkning av bestämmelsen. Till annonser är givetvis att hänföra reklammeddelanden på bl. a. affischer och i broschyrer. - För det andra skall gälla att annonsen är kommersiell. Häri ligger dels att den utgör ett medel för marknadsföring av vara, något som uttryckligen framgår av den föreslagna lagtexten. Meddelandet i annonsen skall alltså vara sådant att av innehållet framgår att meddelandet är avsett att främja avsättning av vara. Dels innebär bestämningen att annonsmeddelandet skall ha rent kommersiella förhållanden till föremål, dvs. avser näringsidkares näringsverksamhet eller där tillhandahållen vara. - Av vad jag har sagt nu framgår att âsiktsannonsering i fråga om alkohol och tobak faller utanför undantagsbestämmelsens tillämpningsområde. Under remissbehandlingen har diskuterats vad som bör gälla beträffande s. k. blandade meddelanden, dvs. framställningar som innehåller både reklam för viss vara och vid sidan härom, opinionsbildande eller nyhetsförmedlande inslag. Av särskilt intresse i detta sammanhang är propagandan för övergång från starkare till svagare alkoholdrycker. De moment i denna propaganda som direkt är inriktad på att påverka allmänhetens alkoholvanor kan enligt min mening aldrig bli föremål för ingripande vid sidan om TF. Att en annons innefattar sådana rent opinionsbildande inslag bör å andra sidan inte utesluta att del av annonsen som syftar till ökad avsättning av viss vara drabbas av ett förbud mot alkoholreklam. Huruvida annonsen till någon del skall betraktas som kommersiell får emellertid bedömas i det särskilda fallet. Jag ser inte någon anledning att nu ingå i närmare diskussion av frågan. Jag anser mig nämligen kunna förutsätta att en lagstiftning om begränsning av alkoholreklamen utformas så att den inte drabbar reklam som är ett led i den av det allmänna förda alkoholpolitiken. Det är naturligtvis inte heller med tanke på den annonsering som bedrivs av t. ex. Systembolaget som önskemål om begränsningar i alkoholreklamen har förts fram. Till undvikande av missförstånd vill jag tillägga att annons som härrör från annan än den som har kommersiellt intresse av att

Reklam m. m. 265

avsätta en annonserad vara alltid faller utanför begreppet kommersiell annons Vissa särskilda problem kan uppkomma då det i en bildannons för en annan vara tas med också alkoholdrycker för att ge en festligare eller på annat sätt mer lockande bild av den vara för vilken reklamen är avsedd. Man kan exempelvis tänka sig en inredningsannons med bild av ett middagsbord med bl. a. vinflaskor. Enligt propositionen är den nya bestämmelsen i TF inte så vidsträckt att den medger ingripanden mot en annons så snart denna avbildar en alkoholdryck, utan härför förutsätts att drycken marknadsförs i annonsen. Så kan emellertid vara fallet även om annonsen i första hand avser reklam för annan vara. Avgörande blir bl. a. det sätt på vilket alkoholdrycken framhävs i annonsen.

20.3 Vilka svarar för alkoholreklamen? Reklamens omfattning Den kommersiella massmediereklamen för spritdrycker och vin här i landet buteljimporterade märken. Viss reklam för gäller huvudsakligen varor ävensom s. k. varuslagsreklam förekommer dock. För härtappade Spritcentralens egna produkter görs ingen reklam. Det så gott som uteslutande de utländska producenternas svenska agenter som svarar för märkesreklamen för buteliimporterade varor, medan reklamen för härtappade varor ävensom varuslagsreklamen ombesörjs av producenterna själva, deras intresseorganisationer eller producentländernas handelsorganisationer. Det förekommer även att danska detaljhandlare annonserar i svenska tidningar för alkoholdrycker som de säljer i butiker i Danmark. Maltdrycksreklamen ombesörjs huvudsakligen av de svenska bryggerierna. I betänkandet Alkoholreklamen androg nykterhetslagkommittén vissa sifferuppgifter angående alkoholreklamens omfattning under perioden 1949-1958. Uppgifterna, som avsåg riksannonseringen i storstadsför enskilda sprit- och vinmärken och som inhämtats från press Reklamstatistik AB, återges i tabell 20.1.

Tabell 20.1 Märkesvaruannonsering för spritdrycker och vin 1949- 1958 År 1949 1950 1951 1952 1953 Spaltcm 54 524 74 680 81 368 94 226 102 298 År 1954 1955 . 1956 1957 1958 i Spaltcm 128 0004 125 5535 135 553” 109 147 109 309 a Uppskattat tal, då mätningar detta år skett endast i Stockholms» och Malmötidgar men ej iGöteborgstidningar. Obs. att reklam ej förekom under tiden l.9.1955-29.2.l956.

266 Reklam m. m.

Tabell 20.2 Märkesvaruannonsering i storstads-, fack-, populär- och landsortspress 1960-1970 1960 1961 1962 1963 1964 1965 Spritdrycker Antal annonser 3 289 3 651 4 087 4 461 5 132 5 309 Antal spaltcm 65 295 61 779 59 693 67 712 79 065 90 264 Införingskostn. kr l 120 907 1074 987 1 207 607 1 368 465 1 759 335 1966 735 1966 1967 1968 1969 1970

Viner Antal annonser 2 313 3 308 3 058 2 459 1 783 2 603 Antal spaltcm 59 338 72 461 61491 48 480 40 873 52 719 Införingskostn. kr 1 100 449 1 208 154 1 214 178 1 107 369 l 145 735 1 282 979

1966 1967 1968 1969 1970

Beträffande sprit- och vinreklamens volymutveckling under 1960-talet har hos Spritcentralen gjorts fortlöpande sammanställningar avseende såväl tidningsannonser som utomhusreklam. Sammanställningarna, som även dessa bygger på uppgifter från Reklamstatistik AB, återges i tabellerna 20.2 och 20.3.

Tabell 20.3 Utomhusreklam, platskostnader kr, 1964-1970

1964 1965 1966 1967

Sprirdrycker

A

Väggskyltar - - - - Fönsterskyltar

Summa 33 492 115 059 213 182 321 826

1968 1969 1970

Affischering 156 976 294 987 51 944 Trafikreklam 126 682 130 270 88 418 37 353 23 458 - Väggskyltar - 17 365 - Fönsterskyltar

Summa 321 011 466 080 140 362

Reklam m m. 267

Som synes har under 1960-talet en förskjutning ägt rum i proportionen mellan spritdrycksannonser å ena och vinannonser å andra sidan. I övrigt verkar tidningsannonseringens volym mätt i antalet spaltcentimeter under 1960-talet ha varierat i ungefär samma grad som under närmast föregående årtionde. Direkta jämförelser är dock svåra att göra då ju uppgifterna i tabell 20.1 inte avser alla typer av press. Vad så gäller maltdrycksreklamen har Spritcentralen kunnat tillhandahålla annonsuppgifter endast för åren 1960-1965, tabell 20.4.

Tabell 20.4 Märkesvaruannonsering i stor-stads, fack-, populär- och Iandsortspress 1960- 1965 1960 1 961 1962 1963 1 964 1 965 Maltdrycker Antal annonser 5 510 7 170 8 952 7 360 4 704 8 602 207 867 196 039 235 777 235 253 138 537 346 284 Antal spaltcm kr 1871 162 1649 375 2 559 881 3 029 693 1966 869 5 967 775 Införingskostn.

Ur Svenska Bryggareföreningens broschyr Vad vill svensk bryggeriinkan härutöver inhämtas följande uppgifter, tabell 20.5, om dustri? för maltdrycker åren 1965-1970. Kostnaderna avser reklamkostnaderna såväl tidningsannonser som utomhus- och filmreklam.

Tabell 20.5 Reklamkostnader för maltdrycker 1965- 1970, milj. kr. 1965 1966 1967 1968 1969 1970

6,3 6,2 5,0 5,1 4,1 3,3

har alltså minskat betydligt efter det mycket Maltdrycksreklamen kraftiga uppsvinget vid mellanölets införande, i fast penningvärde ungefär lika mycket som motsvarar ökningen 1960-1965. Av intresse i nu förevarande sammanhang är givetvis utvecklingen för hela reklammarknaden. Ur reklamutredningens betänkande Reklam Il. Beskrivning och analys (SOU 1972: 7) kan inhämtas följande uppgifter härom, se tabell 20.6. En jämförelse med de tidigare återgivna siffrorna för alkoholreklamen ger vid handen att reklamkostnaderna för sprit sedan 1965 stigit inågot kostnader för samtliga märkesvaror, medan högre grad än motsvarande vinreklamen och maltdrycksreklamen under samma tid däremot minskat sina andelar i de totala reklamkostnaderna. För maltdrycksresp. reklamens del bör dock detta förhållande ses mot bakgrunden av det tidigare påpekade starka uppsvinget 1965. Reklamutredningen redovisar i sitt nyssnämnda betänkande (SOU en av utredningen ombesörjd undersökning angående reklam- 1972:7) kostnaderna i Sverige år 1967. Därvid anges bl. a. reklamintensiteten för olika varugrupper, dvs. relationen mellan producenternas (för utländska varor importörernas) reklamkostnader och deras omsättning. Den genomreklamintensiteten för 76 olika grupper av konsumentvaror snittliga till 2,0 % om de indirekta skatterna inkluderades i omsättningen uppgick

268 Reklam m. m

N m

000m uw00m 00m ma: 00m 0.mmm own 04mm mmm §2 ou: 04mm 0.vmm

m .

.nas 000m um00m 00m 0.03 0.000 an: 06mm 0.0vm mmm

3 040 0.00

000m 12: 04mm 0.v0m 060m 0.000 m.00m 0.000

v 0.0 AB m.00 0.vm

000m 00m 0.000 0.00m §2 0.000 0.0m0

0.0 0.00 0.00 v.00 04m

000m 0.00m máa m 0.03 0400 0.000

...m 040

...En

0.00 0.00

000m §2 E: 0.00m m...? 3%

.coiwtêmmma

0.0 v.00 0.00 0.00

000m §2 04mm 0.0vm 060m »än §8

uozuøuoå

v 0.0 3a 0.00 04m

000m m.00m mmm »H02 0.vvm v.vwv §2

300%

0.wv

v00m nä: 060m 0.00m mdmm nä..

sånna

b_

.H2 v 06m å:

.m3 000m 06mm m: om.: ...m2 0.000

m 50.:?

“E3040

000m §2 A5 32 0.000 J85

mm

22:82

.âäeooâ

owtoå_

:E

.Saomsümmmnøm

:omuoø: :må

:oaøiaååxa:

^0+v+m0

áoêusaem áaäuaêoü aoâuoââq åzoazseoå

uzmiâ:

mmoaäanom ammuaäam sazouåm

asså 22:50 :Sch

33:e.

._23

.m .N .m .v .m .0 .0 .w .0 .0m u

Reklam m. m. 269

och 2,4 % om skatterna exkluderades. Reklamintensiteten för alkoholdryckerna går ej att utläsa ur betänkandet, då dessa där redovisas gemensamt med tobak och läskedrycker. Som reklamutredningen framhåller försvårar den indirekta beskattningen av reklamintensitolkningen teten för bl. a. spritdrycker. För spritdrycker och vin finner man emellertid av de nyss intagna tabellerna 20.2 och 20.3 att reklamkostnaderna år 1967 uppgick till 4,8 milj. kr. Agentimporten utgjorde samma år 54,3 milj. kr, vilket alltså utgör producenternas omsättning på den svenska marknaden. Reklamintensiteten för och vin i spritdrycker förhållande till producenternas omsättning 1967 skulle alltså kunna anges till 8,8 %.

20.4 Agentverksamheten

Agenterna för de utländska rusdrycksproducenterna var tidigare anslutna till Svenska handelsagenters förening. I början av 1960-talet skedde emellertid en omorganisation. Den tidigare Omnämnda Sveriges Vinhandlareförening bildades och anslöts till Sveriges Grossistförbund. För närvarande finns 5 â 6 rusdrycksagenturer utanför vinhandlareföreningen, men de flesta och största företagen i branschen är anslutna till föreningen, som har 18 medlemmar. Agenternas verksamhet är begränsad till de buteljimporterade varorna. Hela detta sortiment företräds dock inte av agenter. År 1971 uppgick agentimporten till ca 5,8 miljoner liter spritdrycker och ca 4,6 miljoner liter vin. Detta motsvarade ca 41 % av den totala årliga spritdrycksimporten. Då emellertid de buteljimporterade varorna betingar ett betydligt högre pris än de fatimporterade utgjorde nämnda andelar av totalkvantiteterna ca 60% av Spritcentralens sammanlagda importvärde för spritdrycker och ca 32% av importvärdet för viner. I kronor räknat uppgick år 1971 importen av spritdrycker till 66,7 milj. kr och av vin till 69,9 milj. kr eller tillhopa 136,6 milj. kr. Av spritdryckerna utgjorde agentimporten 40 milj. kr, medan motsvarande siffra för vin var 22 milj. kr. Av det totala importvärdet för spritdrycker och vin, 136,6 milj. kr, föll sålunda 62 milj. kr på agcntvaror. Såsom i kap. 7 framhållits består agenternas verksamhet främst i att gentemot allmänhet och restauratörer vidta vissa marknadsförande åtgärder för de märken de företräder. Vissa andra uppgifter ankommer dock på agenterna och enligt grossistförbundets remissyttrande över nykterhetslagskommitténs reklambetänkande fullgjorde dessa i huvudsak följande uppgifter för sina uppdragsgivares räkning:

Marknadsverksamhet innefattande uppgörande av försäljningsprognoser, kännedom om konkurrensläge till konkurrerande produkter, konsumtionsutveckling, uppföljning av prissättning inom restaurangsektorn och i aktuella fall prisförhandlingar, informationer till huvudmän om produktutveckling beträffande typer och prislägen, regler för prissättning, skatteberäkningar på den svenska marknaden. Försäljningsverksamhet. Vanligtvis representerar agenterna huvud-

270 Reklam m. m

männen även för skeppshandeln, dvs. den sektor inom Sverige som ligger utanför svensk tullgräns. För denna verksamhet fordras en klar försäljningsplanering. Reklamverksamhet. Agenterna har i de flesta fall hela ansvaret för huvudmännens reklamverksamhet, uppgörande av budgets, förslag till annonser och övrig reklam, information till huvudmännen om befintliga lagar och förordningar för reklam. Icke minst är ansvaret för att huvudmännens reklampolicy står i överensstämmelse med dessa förordningar av väsentlig betydelse i agenternas verksamhet. Allmän PR-verksamhet. Förutom att agenterna förmedlar personliga sammanträffanden mellan den utländske fabrikantens representant vid besök i Sverige och den svenska marknaden, är en allmän PR-verksamhet en naturlig del av agenternas arbete. Varuinformation (till restauratörer). Orderärenden. Reklamationsärenden. Numera handhar agenterna dock inga orderärenden för den svenska inhemska marknaden, enär Spritcentralen sedan den l februari 1970 placerar sina beställningar direkt hos den utländske leverantören även beträffande varor som representeras av svensk agent. Genom att agenterna således helt frikopplats från Spritcentralens inköp har även deras befattning med reklamationsärendena upphört. Det kan här tillfogas att agenternas samröre med Spritcentralen sedan orderverksamheten upphört i stort sett är hänförligt till den ovan angivna allmänna PR-verksamheten. De förmedlar och är närvarande vid sina huvudmäns sammanträffanden med Spritcentralens representanter. Härjämte besöker agenterna Spritcentralen för att lämna och skaffa information. Slutligen händer det alltjämt att vissa offerter o. d. till Spritcentralen förmedlas av agenter.

20.5 Utomrättsliga normer beträffande alkoholreklamen.

Marknadsföringslagen

I kapitel 7 har redogjorts för den reglering av reklamen som återfinns i alkohollagstiftningen. Reklamen för alkoholdrycker regleras emellertid även - i stor inte bara genom lagbestämmelser utan utsträckning genom utomrättsliga normer såsom t. ex. branschöverenskommelser. För all reklam gällde fram till den 1 januari 1971 att bedömningen huruvida en viss reklamåtgärd var förenlig med de utomrättsliga normerna åvilade olika nämnder utan egentliga rättsliga sanktionsmöjligheter. Viktigast bland dessa nämnder var Näringslivets Opinionsnämnd, som hade till uppgift att bedöma huruvida i näringsverksamhet vidtagen reklam- eller annan konkurrensåtgärd kunde anses strida mot god affärssed. Av stor betydelse för denna bedömning och för den utomrättsliga normbildningen över huvud har varit och är Internationella Handelskammarens kodex för reklam, vars första edition förelåg

internationella

- i Sverige kallad Grundregler för reklam - 1937 och senaste edition utkom 1966. Grundreglerna innehåller bestämmelser såväl beträffande reklam i

Reklam m. m. 271

allmänhet som beträffande reklam vid vissa säljmetoder och reklam för vissa tjänster och varor. Bland dessa varor märks alkoholdrycker. Reglerna angående alkoholreklam återfinns i artikel B 2 och är av följande lydelse: Reklam för alkoholhaltiga drycker får ej främja missbruk av sådan dryck och får ej heller riktas till barn och ungdom.” I och med marknadsföringslagens ikraftträdande den l januari 1971 ersattes det ovan beskrivna förfarandet inför Näringslivets Opinionsnämnd med ett i lag reglerat förfarande inför marknadsdomstolen (ursprungligen marknadsrådet), ett organ som i motsats till opinionsnämnden har sanktionsmedel till sitt förfogande iform av vitesförbud. Övervakningen av marknadsföringen handhas av konsumentombudsmannen (KO) som har att inför domstolen föra talan om förbud. Marknadsföringslagens viktigaste bestämmelse är den s. k. generalklausulen i l §. Den lyder: Företager näringsidkare vid marknadsföring av vara eller tjänst reklamåtgärd eller annan handling, som genom att strida mot god affärssed eller på annat sätt är otillbörlig mot konsumenter eller näringsidkare, kan marknadsdomstolen meddela honom förbud att fortsätta därmed eller att företaga annan liknande handling. Förbud skall förenas med vite, om ej detta av särskilda skäl är obehövligt. Förbud kan meddelas även anställd hos näringsidkare och annan som handlar på näringsidkares vägnar samt var och en som i övrigt väsentligt bidragit till handlingen.

Lagtexten innehåller ingen definition av begreppet marknadsföring men enligt departementschefens uttalande i propositionen avses därmed åtgärder som syftar till att främja avsättning av varor eller tjänster. Generalklausulen vänder sig alltså mot reklam, som är otillbörlig mot konsumenter eller näringsidkare. Vad som ger otillbörlighetsnormen konkretion är framför allt dess anknytning till normen god affärssed. Detta uttryck syftar i första hand på grundreglerna för reklam och på opinionsnämndens praxis, men torde också ge möjlighet att i bedömningen ta hänsyn till andra etiska normer som utbildats inom näringslivet eller särskilda näringsgrenar och som berör marknadsföringen. Det vill med andra ord säga att det utomrättsliga normsystemet grundreglerna, och olika branschöverenskommelser - skall opinionsnämndens praxis vara vägledande vid lagens tillämpning. Som framgår av lagtexten kan en marknadsföringsåtgärd vara otillbörlig även på annat sätt än genom att strida mot god affärssed. Härmed markeras enligt motiven att marknadsdomstolen inte är låst till nuläget eller bunden av de värderingar som råder inom auktoritativa kretsar i näringslivet. Bland branschöverenskommelserna angående alkoholreklam må först nämnas de ”Riktlinjer för vin- och spritreklam, som utfärdats av Nämnden för granskning av rusdrycksreklam, ett av Sveriges Vinhandlareförening (agenternas branschorganisation) inrättat organ med uppgift att övervaka att reklamen för rusdrycker bedrivs på ett från sociala och andra allmänna synpunkter önskvärt sätt. Föreningens medlemmar skall

272 Reklam m. m.

enligt dess stadgar lojalt följa nämndens anvisningar. Nämndens ledamöter utses av Stockholms handelskammare, men nämnden är helt oavhängig av såväl vinhandlareföreningen som handelskammaren. Nämnden utövar inte enbart övervakande utan även rådgivande verksamhet och riktlinjerna utgör en sammanfattning av de principer nämnden önskar följa. Beträffande riktlinjernas innehåll se bilaga 6. överträdelser av bestämmelserna kan föranleda såväl ingripande enligt marknadsföringslagen som erinran från granskningsnämnden. Den sålunda beskrivna regleringen berör ej i Sverige producerat starköl. i början av 1970 träffade emellertid Systembolaget en överenskommelse med Svenska Bryggareföreningen om reklarnstopp för starköl, vilken överenskommelse sedermera konfirmerades inte bara av samtliga svenska starkölsbryggerier utan även av de utländska producenterna av på svenska marknaden förekommande starköl. - förband Bryggerierna sig att under en försöksperiod på två år räknat från den l april 1970 avstå från all reklam för starköl riktad till konsumenter på den svenska marknaden, dock ej reklam inom utskänkningsställe. Med reklam skulle härvid menas varje framställning i text eller bild som görs i försäljningsfrämjande - å sin sida förband sätt syfte. Systembolaget sig bl. a. att på olika lämna information om butikernas starkölssortiment samt att i övergångspropagandan framhålla även ölet som ett alternativ till sprit. - Man enades även om en sanktion i form av inköpsstopp för det bryggeri som bröt mot överenskommelsen. l april 1972 förband sig bryggerierna att även i fortsättningen tills vidare iaktta reklamstoppet för starköl. Reklamstoppet är givetvis en mycket långtgående åtgärd och blotta det förhållandet att ett bryggeri gör reklam för starköl torde inte kunna medföra någon åtgärd enligt marknadsföringslagen. Vad så slutligen angår reklamen för öl av klass lI A och lI B kan man skilja mellan bryggeriernas reklam och handelns reklam. Beträffande den förstnämnda antog bryggareföreningen den l april 1970 efter överläggning med dåvarande kontrollstyrelsen vissa regler främst i syfte att förhindra all ölreklam som riktar sig till barn och ungdom. Reglernas närmare innehåll framgår av bilaga 5. Övervakning av reglernas efterlevnad sker i den ordning marknadsföringslagen föreskriver. Även handelns reklam är reglerad genom en under kontrollstyrelsens medverkan tillkommen branschöverenskommelse av den l april 1970. Enligt denna överenskommelse, vari såväl livsmedelshandeln och de anställdas organisationer som bryggerinäringen deltagit, skall annonsering, skyltning och exponering av öl ske på ett måttfullt sätt. En offensiv exponering av öl i t. ex. skyltfönster eller vid montrar och kassor får alltså inte ske. - Övervakning sker i första hand genom handelns och bryggeriernas egna organ och genom riksskatteverket med hjälp av socialoch polismyndigheter, men ingripanden i enlighet med marknadsföringslagens regler är tänkbara.

Reklam m. m. 273

20.6 Effektiviteten av den gällande reklamregleringen

Såsom ovan framgått regleras alkoholreklamen f. n. huvudsakligen genom uto mrättsliga normer. Det ligger naturligtvis nära till hands att hävda, att dessa normers existens helt är beroende av näringsidkarnas goda vilja (eller kanske deras mer eller mindre tillfälliga farhågor för mera ingripande åtgärder) och att de när som helst kan upphävas. Till intäkt för riktigheten av ett sådant resonemang kan i och för sig tas vissa händelser som inträffade i av utfärdandet av riktlinjerna för anledning vin- och spritreklam. Nämndens för granskning av rusdrycksreklam ursprungliga ledamöter utsågs i början av 1963 och de första av nämnden utfärdade riktlinjerna publicerades 1965. Med hänsyn till osäkerheten huruvida nykterhetslagkommitténs betänkande skulle leda till lagstiftning hade dessa riktlinjer utformats med avseende endast på vinreklamen. De nya reglerna föranledde ej några invändningar från vinagenterna. Nämndens arbete fortsatte och 1966 upprättades ett förslag till riktlinjer för både vin- och spritreklam. Dessa föranledde en mycket kraftig reaktion från vinhandlareföreningens sida. Föreningen sade sig i väsentliga stycken dela de allmänna principer nämnden formulerat men kritiserade så gott som alla detaljanvisningar. Nämndeni sin tur ansåg en uppmjukning av den art föreningen eftersträvade oförenlig med nämndens uppdrag att verka för att rusdrycksreklam bedrevs på ett från sociala och andra allmänna synpunkter godtagbart sätt. Olikheterna i uppfattning mellan nämnden och föreningen ledde till att nämndens ledamöter ställde sina platser till förfogande i slutet av 1966. - Granskningsverksamheten låg härefter nere till början av 1968, då nya ledamöter utsågs. 1969 antogs också de nu gällande riktlinjerna för vin- och spritreklam, vilka kan ses som en kompromiss mellan de ursprungliga riktlinjerna och vinhandlareföreningens däremot riktade anmärkningar. Efter marknadsföringslagens ikraftträdande har dock läget i viss mån förändrats. - däribland branschnormerna - Det utomrättsliga systemet skall vara vägledande vid generalklausulens tillämpning. Ett avskaffande inom branschen av de aktuella normerna skulle emellertid ingalunda innebära att dessa ej skulle vinna beaktande vid klausulens fortsatta tillämpning. l-lärtill kommer att de tillämpande organen även helt oberoende av det utomrättsliga normsystemet har möjlighet att ingripa mot viss reklamâtgärd såsom otillbörlig, en möjlighet som torde vara större beträffande skadliga varor som alkohol och tobak än på de flesta andra områden. Vad gäller de olika normernas efterlevnad har KO på förfrågan från APU uttalat att han anser självsaneringen på alkoholreklamens område verksam. Vidare har Nämnden för granskning av rusdrycksreklam i skrivelse till APU den 6 april 1972 bl. a. anfört: Nämnden har fortlöpande följt reklamen för vin och sprit (samt importerat öl av klass lll). Nämnden har därvid konstaterat att annonsörerna följt de utomrättsliga normer som funnits för alkoholreklamen. De fall av åsidosättande av riktlinjerna som förekommit har inte

274 Reklam m. m.

varit av mera allvarlig beskaffenhet utan bör närmast karaktäriseras såsom marginella eller gränsfall. Enligt nämndens bedömning har annonsörerna visat den återhållsamhet och moderation som nykterhetslagkommittén förväntade. . . . Överträdelserna har varit få. Antalet publicerade annonser som bedömts har under den senaste femårsperioden inte något år överstigit lO. Vad hittills anförts tyder på att utomrättsliga normer kan vara tillfyllest för en reklarnreglering av den omfattning som nu föreligger. En viktig förutsättning härför torde vara en kraftig övervakning från den allmänna opinionens sida. En sådan har också förekommit under senare år. En mera ingripande reglering synes däremot knappast kunna uppnås genom självsanering utan torde kräva lagstiftning.

20.7 Reklamens inverkan på konsumtionen

I den livliga debatten angående alkoholreklamen torde det i stort sett råda enighet om, att reklamen är av betydelse för valet av märke inom en viss varusort. Härefter går emellertid meningarna starkt isär. Från ena sidan görs sålunda gällande att reklamens effekter är begränsade till enbart en omstrukturering inom varusorten. Ökad efterfrågan av ett märke leder alltså till minskad efterfrågan av ett annat. Från motsatta sidan åter hävdar man att reklamen utöver en sådan omstrukturering också medför en höjning av den totala efterfrågan på alkoholdrycker. Nykterhetslagkommittén redogjorde i sitt reklambetänkande för vissa undersökningar angående reklamens efterfrågeeffekter, kallade experimentundersökningen, surveyundersökningen och whiskyundersökningen, av vilka de två första genomförts av statistiska centralbyråns utredningsinstitut på kommitténs uppdrag medan den sista utförts inom kommittén. Undersökningarna skall här refereras i korthet. Experimentundersökningen utfördes för att få svar på frågan om Systembolagets propaganda för övergång från sprit till vin verkat på det sätt som avsetts eller om den haft någon konsumtionshöjande effekt genom att stimulera intresset för vin. Undersökningen genomfördes i 15 par områden där inom varje par ett av områdena utsattes för propaganda (experimentområdet) och det andra området tjänade som kontrollområde. De inom respektive områden uttagna personerna intervjuades en gång före och en gång efter propagandakampanjen. Därvid mätte man konsumtionsbeteenden och attityder till vin och sprit. Skillnader mellan experiment- och kontrollområden med avseende på förändringar i konsumtionsbeteenden och attityder mellan de två intervjutillfällena observerades sedan för att avgöra om propagandakampanjen haft någon effekt. I experiment- och kontrollområden gjordes ett sannolikhetsurval på l 170 respektive 585 personer i åldern 17-49 år. Inom experimentets ram studerades även försäljningsutvecklingen i vissa av Systembolagets butiker.

Reklam m. m. 275

För att göra det möjligt att propagandan skulle nå experimentgruppen men inte kontrollgruppen genomfördes från Systembolagets sida en annonsering i lokalpressen. Av praktiska skäl - främst tidsskäl - var man tvungen att annonsera intensivare än vanligt. Man fick härigenom två awikelser från normalförhållandena: propagandan sker ju vanligen i rikspressen och i form av annonsering som pågår under lång tid. Dessa avvikelser från rådande förhållanden bedömdes av utredningsinstitutet som svårtolkbara. Vid annonseringen användes två annonser som sattes in 5 gånger vardera under en fjorton-dagarsperiod. De byggde på temat drick vin i stället för brännvin. Resultatet av undersökningen redovisades av institutet sammanfattningsvis på det sättet att propagandan tycktes ha haft viss effekt med avseende på de attityder till vin och sprit som annonseringen kraftigast argumenterat för, nämligen det låga priset på vin i jämförelse med spritpriser. En signifikant skillnad mellan experiment- och kontrollområden förelåg också med avseende på den procentuella andelen personer som mellan det första och andra intervjutillfället ändrat sin konsumtion, mätt i antal konsumtionstillfällen, i en önskvärd riktning. Därmed avsågs en ökning av antalet konsumtionstillfällen för vin samtidigt med en minst lika stor minskning av antalet konsumtionstillfällen för sprit. Något belägg för att propagandan skulle haft en höjande effekt på den sammanlagda konsumtionen framkom inte. Resultatet borde bedömas med försiktighet, dels på grund av de ovan berörda awikelserna från normalförhållandena, dels därför att intervjupersonernas uppgifter om sin konsumtion kunde vara behäftade med mätfel och dels därför att kampanjen varit relativt svagt observerad. l detta sammanhang noterades att i den samtidigt utförda surveyundersökningen hade erhållits det resultatet att de personer_ som observerat Systembolagets tidigare propaganda var högfrekventa i sin konsumtion i större utsträckning än de som ej observerat propagandan. Surveyundersökningen verkställdes för att söka besvara frågan om den kommersiella vin- och spritreklamen medför en total ökning av vin- och spritkonsumtionen eller om den endast verkar omstrukturerande på så sätt, att de som redan konsumerar alkohol övergår från ett märke till ett annat. Undersökningen omfattade 2 200 personer, varibland ingick 1 200 av dem, som uttagits för experimentundersökningen. Undersökningen var förenad med vissa grundläggande svårigheter. Det var nämligen mycket svårt att mäta i vilken omfattning reklamen setts av intervjupersonerna. Vin- och spritreklamen består ju vanligen av en avbildad butelj med en kortare text och det måste vara svårt att avgöra om man sett annonsen eller t. ex. buteljen ioriginal. För att komma till rätta med denna svårighet studerade man i undersökningen sambandet mellan kunskapen om vissa reklamerade märken och konsumtionsbeteendet. Detta kunde motiveras med att det borde finnas ett relativt starkt samband mellan nyssnämnda kunskap och reklamobservansen. Detta antagna samband sökte man dock kontrollera

276 Reklam m. m. SOU 1974: 91

genom att studera vilka tidningar intervjupersonerna läste och i vilken omfattning detta skedde. Därav kunde slutas hur mycket reklam för vissa märken de kunde ha sett. Resultatet jämfördes sedan med deras märkeskunskap. Resultatet av den utförda undersökningen visade ett statistiskt säkerställt samband mellan möjlig reklampåverkan genom tidningsläsning, reklamobservans i form av kunskap om reklamerade märken samt en relativt hög konsumtionsnivå. Hade ett sådant samband inte funnits, skulle detta inneburit ett starkt argument för uppfattningen att den kommersiella reklamen inte skulle ha någon allmänt konsumtionshöjande effekt. Att ett sådant samband konstaterades innebar å andra sidan inte något bindande bevis för att reklamen skulle ha en dylik effekt. Det visade sig nämligen inte vara möjligt att klarlägga kausalitetsriktningarna. Det kunde således enligt undersökningen förhålla sig så, att reklamen ökade konsumtionen, men det var också tänkbart, att en relativt sett högre konsumtionsnivå gav till högre märkeskunskap. Man

anledning

hade slutligen att räkna med möjligheten, att verkningar fanns i båda de angivna riktningarna och att en växelverkan ägde rum. Whiskyundersökningen gällde märkesreklamen för sådana drycker. Enligt undersökningen kunde i regel påvisas ett klart samband mellan

reklamkostnader och försäljningssiffror, men inte i fråga om alla märken.

Stora reklaminsatser för ett visst märke motsvarades sålunda inte alltid av stor försäljning och vice versa. Däremot visade totalt sett såväl reklamen för som försäljningen av whisky en snabb och stadig ökning. Sedan år 1953 hade reklamen till och med år 1961 fyrdubblats och försäljningen av buteljimporterad whisky tredubblats; räknar man även den härtappade whiskyn, för vilken ej gjorts någon reklam, hade försäljningen sexdubblats. På grund härav ansåg kommittén det inte osannolikt att märkesreklamen för whisky även verkat som en propaganda för varuslaget som sådant. Det förtjänar här att anmärkas att det, sedan de nu beskrivna undersökningarna publicerades, har genomförts en undersökning vid Sociologiska institutionen i Uppsala, vari man bl. a. sökt utröna ett ev. samband mellan alkoholkonsumtion och varseblivning av alkoholreklam* Resultaten av undersökningen framstår dock som så motstridiga att man knappast vågar dra några generella slutsatser därav. över huvud taget synes empirisk forskning kring reklamens efterfrågeeffekter stöta på osedvanligt komplicerade problem, och de av statistiska centralbyrån för nykterhetslagkommitténs räkning utförda undersökningarna är att se som ett svenskt pionjärarbete på området. Reklamutredningen uttalar i sitt tidigare omnämnda betänkande Reklam Il. Beskrivning och analys att det inte är möjligt att ge något generellt svar på frågan i vad mån ett individuellt företags reklam för en märkesvara kan påverka den totala branschefterfrågan. Resultaten från olika under- * Eva Söderlind- sökningar tycks enligt utredningen på denna punkt motsäga varandra. Lindqvist: Varsebliv- l ett svenskt standardverk reklam angående (Albinsson, Tengelin, ning av alkoholreklam Wärneryd: Reklamens ekonomiska roll, Stockholm 1964) uttalar man, i dagspress, Stencil, Uppsala 1971. att en på grund av reklam ökad efterfrågan av ett visst märke som regel

Reklam m. m. 277

leder till en minskad efterfrågan av andra men att det märken, naturligtvis kan tänkas, att reklamen för ett märke väcker intresse för varan som sådan, med påföljd att efterfrågan - åtminstone temporärt ökar även på konkurrerande märken. Vad gäller undersökningarna på området framhåller man att frågan om märkesreklamens inverkan på branschefterfrågan i allmänhet lämnats öppen, men att en amerikansk undersökning visat en samvariation mellan den samlade tobaksreklamen och efterfrågan.

20.8 Utländska förhållanden

Nykterhetslagkommittén lämnade i sitt reklambetänkande en utförlig redogörelse för utländska förhållanden på området. Av redogörelsen framgick att reklamen för alkoholdrycker i flera främmande länder kommit att betraktas som en alkoholpolitisk fråga och blivit föremål för antingen förbud (vissa kanadensiska delstater) eller ingående och troligen mycket svårkontrollerbar och svåradrninistrerad detaljreglering (olika delstater i USA och Kanada samt Finland och Norge). I andra länder däremot var reklambestämmelserna mycket liberala (Storbritannien och Västtyskland) eller betingade av andra omständigheter än alkoholpolitiska hänsyn (Frankrike). I Danmark finns inga begränsningar speciellt för reklam för alkoholdrycker. Här må vidare omnämnas att attityden gentemot alkoholreklamen på senare år skärpts i flera av de nordiska länderna. Således har den finska riksdagens ekonomiutskott i maj 1972 vid granskningen av alkoholbolagets förvaltningsråds berättelse för år 1970 uttalat den principiella ståndpunkten, att reklamen för alkoholdrycker helt bör förbjudas, samt hemställt hos social- och hälsovårdsministeriet om utredning av denna fråga. - l island finns sedan flera år ett reklamförbud såvitt avser vin- och spritdrycker i tidningar, och i naturen. tidskrifter, radio, TV, biografer l Norge slutligen har 1973 antagits ett totalförbud mot reklam för spritdrycker, vin och miöd samt för öl med en alkoholhalt överstigande 0,7 volymprocent. Denna lags ikraftträdande har dock uppskjutits i avvaktan på en reglering av de s. k. vinländernas traktatmässiga rättigheter att göra reklam för sina varor i Norge.

20.9 Handelspolitiska synpunkter

Vid genomförandet av den provisoriska reglering av rusdrycksreklamen, som gällde under den första övergångstiden till fri försäljning, undersöktes de handelspolitiska konsekvenserna av de tilltänkta åtgärderna. I propositionen (1954: 151) anfördes härom följande.

278 Reklam m. m.

Vad härefter angår de handelspolitiska komplikationer som kan tänkas uppkomma genom nu åsyftade åtgärder mot rusdrycksreklamen må anföras följande. I första hand har undersökts huruvida de tilltänkta åtgärderna strider mot bestämmelserna i 1947 års allmänna tull- och handelsavtal (GATT). Av undersökningen har framgått att hinder enligt GATT inte möter mot att begränsa eller temporärt förhindra reklam för rusdrycker under förutsättning att åtgärderna i lika mån avser utländska och inhemska leverantörer. Detta torde gälla oavsett huruvida rusdryckshandeln - såsom fallet eller ej. Icke är i vårt land - är monopoliserad heller i handelsavtalen med de länder, som är våra viktigaste rusdrycksleverantörer, finns bestämmelser som utgör hinder för de nu planerade åtgärderna. Självfallet kan likväl vissa meningsskiljaktigheter av handelspolitisk art uppkomma. Dessa torde emellertid icke behöva medföra några nämnvärda komplikationer. Det här anförda ger vid handen att avgörande hinder mot det ifrågasatta alternativet icke kan anses föreligga ur de synpunkter som nu diskuterats.

1956 års rusdrycksförsäljningsutredning var mycket kortfattad beträffande de handelspolitiska aspekterna på reklamregleringen och anförde härom endast, att de rådande reklaminskränkningarna av handelspolitiska skäl hade måst göras lika för alla alkoholdrycker, oavsett alkoholhalten. I den av rusdrycksförsäljningsutredningens betänkande föranledda propositionen (1957: 143) anslöt sig departementschefen till utredningens ovan redovisade mening och avvisade på den grunden ett av vissa remissinstanser framfört förslag om differentierade reklaminskränkningar på grundval av dryckernas alkoholhalt. Nykterhetslagkommittén företog i sitt reklambetänkande en genomgång med avseende på EFTA-avtalet och EEG-fördraget motsvarande den i 1954 års proposition redovisade undersökningen beträffande reklammed GATT. Kommittén anförde härom, att regleringens förenlighet avtalet vare sig direkt eller indirekt innebar något hinder mot ingetdera under förutsättatt begränsa eller förbjuda rusdrycksreklam, självfallet ning att åtgärderna inte hade diskriminatorisk karaktär; de fick alltså inte gynna inhemsk produktion på importens bekostnad eller rikta sig mot från visst land eller vissa länder. - Under förutsättning att importen drycker av samma alkoholhalt behandlades lika mötte enligt kommittén inget hinder mot att i reklamsammanhang upprätthålla den nykterhetspolitiskt naturliga principen”, att drycker med högre alkoholhalt underkastades strängare regler än svagare drycker. APU har i nu berörda spörsmål inhämtat yttrande från kommerskollegium. framhåller däri till en början, att reklamfrågan inte särskilt Kollegiet behandlats i de av Sverige ingångna handelspolitiska avtalen men att vissa allmänna bestämmelser om likabehandling av import och produktion samt om icke-diskriminatorisk behandling av importen från skilda länder kan bli tillämpbara även på reklamområdet. Efter att ha redogjort för de aktuella bestämmelserna i GATT, EFTA-avtalet och Sveriges avtal med EG anför kollegiet vidare, att ett alkoholpolitiskt betingat totalförbud mot alla former av alkoholreklam torde få anses försvarbart med hänsyn till de i samtliga avtal intagna

Reklam m. m. 279

reglerna om rätt att vidta åtgärder till skydd för bl. a människors liv eller hälsa. Så skulle däremot inte vara fallet med ett förbud mot reklam för enbart utländska alkoholdrycker eller mot reklam för sådana drycker från vissa angivna länder. Vad slutligen angår frågan om en differentierad reklamreglering med utgångspunkt i de olika dryckernas alkoholhalt anför kommerskollegiet bl. a. följande. Det kan vidare vara tveksamt att utforma ett reklamförbud på det sättet att det - ehuru det inte klart utsågs dock får den praktiska innebörden att utländska varor drabbas hårdare än inhemska eller vissa importländer drabbas hårdare än andra. Detta kan tänkas ske om endast - - vissa typer av drycker blir föremål för reklaminskränkning. Enligt kollegiets bedömning synes en sådan selektiv inriktning av ett förbud eller en inskränkning i fråga om reklam - som innebär ett förbud mot reklam av all starksprit - vara försvarbar i internationella sammanhang. Detta sammanhänger med att den svenska konsumtionen av alkoholhaltiga drycker i förhållandevis stor utsträckning är inriktad på starksprit, vilket får sägas innebära nackdelar från nykterhetspolitisk synvinkel. Av den starksprit som konsumeras inom landet utgör en övervägande andel inhemskt tillverkat brännvin. Ett omvänt förfaringssätt nämligen att förbjuda eller inskränka reklamen för viner skulle te sig mer tveksamt från handelspolitisk synvinkel eftersom detta inte lika lätt kan försvaras från nykterhetspolitisk synvinkel och dessutom skulle drabba praktiskt taget enbart importerade varor men ingen inhemsk produktion.

20.10 Nordiska rådets rekommendation

I medlemsförslag till Nordiska rådets 22: a session, som hölls i Stockholm 1974, hemställdes att rådet måtte rekommendera regeringarna att införa förbud mot alkoholreklam i Norden. I förslaget erinrades om, att man i Finland tillsatt en statlig kommitté för att utreda frågan om alkoholreklamen, att man i Norge antagit en lag innehållande förbud mot alkoholreklam, som dock då ej trätt i kraft, samt att man i Sverige genom ändring i tryckfrihetsförordningen möjliggjort att i vanlig lag förbjuda kommersiell annonsering för alkohol och tobak. Förslagsställarna framhöll önskvärdheten av att så enhetliga tillvägagångssätt som möjligt eftersträvades i denna fråga i de berörda länderna. Efter remissbehandling avgav Nordiska rådets juridiska utskott betänkande över medlemsförslaget. l betänkandet framhålls, att det i de nordiska länderna gäller olika regler för alkoholreklamen (jfr ovan s. 277) samt att utgångspunkterna för en gemensam insats i de nordiska länderna alltså avviker starkt. Utskottets majoritet var av principiella skäl motståndare till ett totalt reklamförbud och anförde som skäl härför följande. Genom vetenskapliga undersökningar har inte fastslagits något klart samband mellan reklam för alkoholprodukter och den samlade alkoholkonsumtionen. Reklamen är, jämfört med andra förhållanden som beror på samhällsutvecklingen, välståndsökningen och strukturförändringar, knappast en faktor av större betydelse för den ökade alkoholkonsumtionen. Det finns

280 Reklam m. m.

inte tillräcklig grund att avvika från den hittills rådande inställningen i de

nordiska länderna, att det skall vara tillåtet att göra reklam för varor, som det är tillåtet att framställa och sälja. Förbud mot alkoholreklam skulle vara ett onödigt diskriminerande ingrepp. Det skulle vidare vara omöjligt att effektivt kontrollera överträdelser mot förbudet. Utskottet hemställde, att Nordiska rådet med anledning av medlemsförslaget ville rekommendera regeringarna att genomföra likartade bestämmelser om otillbörlig marknadsföring och reklam för alkoholprodukter eller verka för frivilliga överenskommelser härom samt att genomföra en effektiv information om alkoholens skadliga verkningar, särskilt när det gäller ungdomen. En minoritet av utskottet biträdde förslaget om att det borde införas ett generellt förbud mot alkoholreklam i de nordiska länderna. Som grund härför anfördes, att alkoholförtäring är skadlig för människors hälsotillstånd. Erfarenheterna visar, att upplysningskampanjer och hittills genomförda restriktioner och frivilliga överenskommelser mellan myndigheter och alkoholfabrikanter och importörer inte lyckats åstadkomma någon nedgång ialkoholkonsumtionen. Man bör därför gå längre, och det förefaller rimligt, att det i alla de nordiska länderna reageras mot den rekommendation till förbrukning, som oavsett formen ligger i all reklamverksamhet. - Förbud mot reklam är bara en av de åtgärder, som bör införas för att begränsa alkoholkonsumtionen. Det medges sålunda, att det vid sidan av ett förbud mot reklam finns behov av en omfattande informations- och upplysningsverksamhet. Minoriteten av utskottet hemställde därför, att Nordiska rådet med anledning av medlemsförslaget ville rekommendera regeringarna att införa förbud mot alkoholreklam iNorden och att genomföra en effektiv information om alkoholens skadliga verkningar, särskilt när det gäller ungdomen. Vid den slutliga behandlingen av ärendet i Nordiska rådet den 18 februari 1974 segrade minoritetens förslag till rekommendation med 41

röster mot 25, och 2 nedlagda.”

20.1 l APU: s bedömning

Reklamens alkoholpolitiska betydelse är säkerligen tämligen begränsad men frågan bör därför inte negligeras. Såsom tidigare framhållits har den också varit föremål för stor uppmärksamhet i den allmänna debatten. Vid APU: s ställningstagande i reklamfrågan är det framför allt följande faktorer som vunnit beaktande. Såsom en lagligen tillåten näring bedrivs här i landet en omfattande försäljning av alkoholdrycker. Det har mot bakgrunden därav framhållits 1 som inkonsekvent eller rent av omöjligt att förbjuda reklam för dessa Se vidare Sak A 410/j, drycker eller att göra några långtgående ingrepp i möjligheterna att Nordiska rådet, 22: a sessionen, 1974. bedriva sådan reklam, detta inte minst med tanke på den varuinformation

Reklam m. m. 281

reklamen kan innehålla. Det förhållandet att alkoholdrycker får säljas betar emellertid på intet sätt statsmakterna möjligheten att till förekommande av missbruk och oarter meddela restriktioner angående och förbud mot vissa former av alkoholhantering, vilket också gällande lagstiftning innehåller en mängd exempel på. Vidare synes den varuinformation konsumenterna kan vara i behov av när det gäller spritdrycker, vin och starköl långt bättre kunna meddelas genom alkoholbolagets försorg än genom den kommersiella reklamen. Detta förutsätter bl. a. att nya artiklar på lämpligt sätt presenteras i bolagets butiker och trycksaker. Det viktigaste argumentet mot reklaminskränkningar torde vara, att det inte kan anses vetenskapligt belagt att alkoholreklamen har någon annan inverkan på konsumtionen än vad gäller valet av märken och sorter. Enligt APU: s mening finns emellertid skäl att anta att reklamen därutöver har en konsumtionshöjande effekt. Resultaten från de olika undersökningarna motsäger inte en sådan uppfattning utan måste snarast anses tala för riktigheten därav. Det framstår också som föga troligt, att den förekommande alkoholreklamen skulle ha varit helt utan betydelse för den betydande uppgång av totalkonsumtionen som inträffat sedan slutet av 1950-talet. Denna konsumtionsökning kan naturligtvis i hög grad tillskrivas den välståndsökning och det vidgade utrymme för privat konsumtion som präglat perioden, men reklamen torde knappast ha varit betydelselös då det gällt att framhålla alkoholen som ett alternativ till annan konsumtion. Bl. a. kan den intensiva mellanölsreklamen vid mitten av 1960-talet antas ha varit av stor betydelse härvidlag. l debatten har flera gånger framhållits att reklamen är begränsad till varor som inte vållar några alkoholpolitiska olägenheter. Även om detta i och för sig skulle vara riktigt - beträffande mellanölet är så ovedersägligen inte fallet - finner emellertid APU att alkoholreklamen, vilka varor

den än avser och hur neutralt den än utformas, är ägnad att öka intresset

för alkoholdryckerna och skänka status åt dessa. Reklamen kan alltså bidra till en glorifiering av alkoholen och främja sådana attityder till akoholbruket som APU anser böra motverkas. Även i vissa andra hänseenden kan reklamen sägas stå i ett direkt motsatsförhållande till särskilda alkoholpolitiska åtgärder. Således måste antagas att spritreklamen motverkar de strävanden som görs för att styra konsumtionen över mot svagare drycker. Vidare är det antagligt att som ju ägnas speciella alkoholpolitiska omsorger, är särskilt ungdomen, mottaglig för reklamen. Åtminstone delvis oberoende av reklamens nu angivna effekter - mot av de stora framstår det för många människor bakgrunden skador alkoholdryckerna vållar individ och samhälle - som stötande att tillåta reklam för dessa drycker. En sådan reklam står dessutom klart _i strid med den hävdvunna alkoholpolitiska principen att något privat vinstintresse inte bör förekomma inom alkoholhanteringen. APU finner således att övervägande skäl talar för ett förbud mot reklam för alkoholdrycker. Förbudet bör för övrigt inte avse enbart reklam utan också andra marknadsföringsåtgärder. Det kan inte anföras

282 Reklam m. m.

några bärande skäl för att begränsa förbudet till vad som normalt brukar kallas reklam och lämna andra åtgärder som syftar till en ökad avsättning utanför. I och för sig vore det tänkbart att begränsa ett förbud till att avse enbart spritdryckerna. Motiveringen härför skulle då vara att reklamen för vin och öl skulle kunna utgöra ett stöd för strävandena att inrikta konsumtionen på svagare drycker. Emellertid synesjust reklamen för en - av de svagaste dryckerna mellanölet ha haft de mest negativa alkoholpolitiska effekterna. Med hänsyn härtill och då flertalet av de omständigheter som ovan andragits till stöd för ett förbud gäller marknadsföringen inte bara av spritdrycker utan av alkoholdrycker över huvud, finner APU ej anledning att föreslå någon sådan begränsning av förbudet. Det finns emellertid ett par andra områden, där undantag från förbudet synes mer motiverade. bör - liksom - tillerkännas vissa Alkoholbolaget idag Systembolaget viktiga funktioner när det gäller att genom information söka påverka konsumtionsvanorna. Den av bolaget bedrivna övergångspropagandan har inte haft till syfte att öka avsättningen av bolagets produkter och bör därför enligt APU: s uppfattning inte falla under reklambegreppet. Uppenbart är dock att det från fall till fall kan uppstå tvekan huruvida denna typ av verksamhet från bolagets sida i sin helhet är okommersiell. Om förbudet gällde för bolaget skulle detta kunna medföra att bolaget med hänsyn till sådana gränsdragningssvårigheter blev alltför hämmat i sitt alkoholpolitiska agerande. I propositionen om ändring i tryckfrihetsförordningen (1973: 123) uttalas att en lagstiftning om begränsning av alkoholreklamen skall utformas så att den inte drabbar reklam som är ett led i den av det allmänna förda alkoholpolitiken. Detta önskemål kan tillgodoses antingen genom att alkoholbolaget undantas från förbudet, eller genom att man söker ange en ram för bolagets befogenheter, vilket innebär att överträdelse blir straffbelagd. Enligt APU: s mening är det första av dessa alternativ att föredra, dels därför att det är enkelt, dels .därför att man härigenom undviker den nyss påtalade risken att bolaget blir alltför passivt i sin information till allmänheten. Det allmännas inflytande i bolagets verksamhet genom det särskilda avtalet och genom styrelsen och revisorerna utgör otvivelaktigt tillräcklig garanti för att bolagets åtgärder på området skall kunna övervakas och styras så att de faller inom de av alkoholpolitiken fastställda ramarna. APU föreslår därför att alkoholbolaget undantas från förbudet. Även i ett annat avseende bör enligt APU: s mening göras undantag från ett generellt förbud, nämligen såvitt gäller reklam och andra marknadsföringsâtgärder inom lokaler där försäljning av alkoholdrycker är tillåten. Det vore sålunda onaturligt, om inte flaskorna fritt fick exponeras på restaurangerna eller om serveringspersonalen betogs möjligheten att fritt kunna uttala sig om de olika dryckernas kvalitet och egenskaper och ge rekommendationer. Vidare bör dryckerna finnas upptagna i prislistan. Inte heller reklam i form av glasunderlägg,

Reklam m. m 283

askkoppar m. m. framstår som stötande i denna omgivning. Vad nu sagts om restauranger bör äga motsvarande tillämpning i fråga om livsmedelsbutiker och andra lokaler där mellanöl säljs. Eventuella olägenheter bör kunna motverkas genom insatser från bl. a. konsumentombudsmannen samt genom självsanering från företagen själva. Det finns inget intresse att förhindra att nya märken eller slag av alkoholdrycker introduceras på den svenska marknaden. Genom att alkoholbolaget undantagits från förbudet att göra reklam för alkoholdrycker, kan bolaget i fråga om nya märken av spritdrycker, vin och starköl verka för inarbetningen av nya produkter. Andra än alkoholbolaget bör ej tillåtas syssla härmed. Den reklam som bedrivs måste självfallet ske återhållsamt. Den bör begränsas till butikerna, där flaskorna kan ställas ut på särskilt framträdande plats, varjämte uppgifter kan få meddelas i broschyrer, på affischer och liknande. På samma sätt kan enligt förslaget om undantag för förbudet på försäljningsställena tillverkare och säljare av mellanöl introducera nytt märke genom reklam i livsmedelshandeln och i restaurangerna. l övrigt må här beträffande reklambegreppets utformning och vissa smärre undantag hänvisas till detaljkommentaren. Det hittills sagda har gällt reklamen till allmänheten. Vid sidan härav förekommer som tidigare omnämnts säljfrämjande åtgärder från rusdrycksagenternas sida riktade till speciella målgrupper inom försäljningsleden. Det finns emellertid anledning att i ett sammanhang behandla dessa åtgärder och agenternas verksamhet över huvud. Denna verksamhet står klart i strid med principen att något enskilt vinstintresse inte bör förekomma inom alkoholhanteringen. Man har dessutom anledning att förmoda att den av APU föreslagna prispolitiken, som ju är ägnad att minska prisskillnaderna mellan buteljimporterade och fatimporterade varor, kan leda till en viss förskjutning av konsumtionen till förmån för de förstnämnda och att agenternas förtjänst härigenom kommer att öka. Det kan ej antas annat än att agenterna är till viss nytta för sina huvudmäns hantering. Från svensk synpunkt kan de däremot knappast anses fylla någon nyttig funktion. De har ej längre någon befattning med försäljningen till huvudmännens enda kund i landet, Spritcentralen. Det finns med hänsyn till vad ovan anförts all anledning att så långt som möjligt söka inskränka agenternas verksamhet. Ett totalförbud mot denna verksamhet som sådan synes emellertid kunna medföra definitionssvårigheter och skulle antagligen åtminstone delvis lätt kunna kringgås genom att agenternas funktioner ombesörjdes av personer som formellt inte vore att anse som agenter men likväl hade ekonomiskt intresse av försäljningens omfattning. Det torde därför vara riktigare att granska förbudsfrågan för verksamhetens olika delar var för sig. Såsom tidigare sagts handlägger agenterna numera .inte några ordereller reklamationsärenden. Deras arbete synes alltså bestå i vad som i grossistförbundets förut omnämnda remissyttrande kallats marknadsverksamhet, försäljningsverksamhet, reklamverksamhet, allmän PRverksamhet och varuinformation till restaurangerna.

284 Reklam m. m.

Vidkommande reklamverksamheten och stora delar av den allmänna PR-verksamheten och varuinformationen till restaurangerna kommer denna givetvis att upphöra till följd av det ovan föreslagna förbudet, som helt naturligt innebär en mycket väsentlig begränsning av agenternas hantering. Vad så angår marknadsverksamheten och försäljningsverksamheten bör rimligen de utländska producenterna kunna uppdra åt någon person här i riket att utföra huvuddelen av de uppgifter som enligt grossistförbundet ingår i dessa begrepp. Någon inblandning i restaurangernas prissättning kan dock ej tillåtas Det bör vidare ej finnas något hinder för alkoholbolaget att för de utländska producenternas räkning åta sig den typ av verksamhet som nu sagts.

SOU l974: 91 285

21 Begränsning

av

tillgången

2 l .l

Inledning

l kap. 5 -Ã som handlar om orsakerna till alkoholmissbruk - har i ett särskilt avsnitt behandlats frågan om alkoholdryckernas tillgänglighet. Erfarenheterna av olika alkoholpolitiska åtgärder såväl i Sverige som i utlandet visar utan tvivel att det är möjligt att genom att på olika sätt begränsa tillgången av alkoholdrycker åstadkomma mera återhållsamma alkoholvanor. Åtgärderna är ofta av så generell natur att de inverkar på det stora flertalet konsumenters alkoholvanor. Åtgärder för att minska

konsumtionen bland vissa utsatta grupper, t. ex. ungdomarna, kan också få

effekt på detta sätt. Sådana insatser har emellertid två sidor. Blir de alltför rigorösa, kan de medföra att hembränning, smuggling och langning ökar i en omfattning som ej kan godtas. Det går ej heller att se bort ifrån att denna typ av åtgärder kan få en viss suggestionseffekt, dvs göra alkoholdryckerna mera åtråvärda just genom att tillgången begränsats. Alkoholpolitikens utformning på detta område bör därför vara resultatet av en avvägning främst mellan de nu nämnda för- och nackdelarna. Det mest effektiva alkoholpolitiska instrumentet på detta område är priset. APU lämnar förslag till prispolitikens utformningi kap. 18. Här skall behandlas frågorna om tillgången skall begränsas genom restriktivitet beträffande antalet försäljningsställen för alkoholdrycker, när det gäller försäljningen till ungdom och alkoholmissbrukare samt i fråga om försäljningsställenas öppethållande.

21.2 Etableringspolitiken

2 l .2 .l Detaljhandeln

Bakgrund Här skall till en början behandlas detaljhandeln med .rpritdrycken vin och starköl. - En redovisning av de bestämmelser som idag gäller för inrättandet av nya systembutiker samt hur reglerna tolkas lämnas i kap. 7 s. 170 f Där finns också uppgifter om det nuvarande butiksnätets omfattning. Här må bara erinras om att systembolagets butiker ökat från 249 till 309

286 Begränsningar av tillgången

(307 vintertid) sedan 1955. Det finns nu systembutik i 202 orter mot då 152. Det är ett välkänt faktum att en större generell ökning i fråga om tillgängligheten av alkoholdrycker i allmänhet medför att också konsumtionen ökar betydligt. Den mer speciella frågan hur avståndet till närmaste systembutik påverkar konsumtionen berörs av Huitfeldt-Jorner

i deras tidigare omnämnda ekonometriska undersökning De framhåller

därvid att brännvinskonsumtionens storlek tycks ha ett klart samband med närheten till systembutik, medan konsumtionen av övriga rusdrycker i stort sett påverkas mycket litet av denna faktor. Vid vissa punktstudier finner Huitfeldt-Jorner dock att öppnandet av en ny systembutik medfört en lokal konsumtionsökning som är större än motsvarande ökning för hela riket. Frågan hur införandet av en monopolbutik inverkar på konsumtionen har även varit föremål för sociologiska undersökningar såväl i Sverige som i Norge och Finland.: Resultaten av den svenska undersökningen gav inte vid handen att den nyöppnade butiken skulle medfört någon lokal ökning av konsumtionen, medan däremot de norska och finska undersökningsresultaten tydde på en sådan ökning, åtminstone beträffande vissa av de drycker som fördes i butiken. Det är emellertid omöjligt att av dessa begränsade undersökningar dra några generella slutsatser. I detta sammanhang kan också nämnas en den 19 november 1970 inom dåvarande kontrollstyrelsen upprättad promemoria, enligt vilken man ansett sig kunna konstatera att svagt samband mellan inrättandet av en systembutik och en lokal ökning av fylleriet. Vidare kan nämnas, att enligt APU :s alkoholvaneundersökningar 56,5 % av männen och 40,5 % av kvinnorna anser att även mindre orter borde ha systembutik. De negativt inställda uppgick till 23,8 resp. 36,5 %.

Monopolbolagets verksamhet vad angår inrättandet av nya försäljnings-

ställen bygger på en avvägning mellan tre olika intressen: det alkoholpolitiska intresset att skadorna så långt som möjligt skall motverkas, 1 SOU 1972:91 s. 222 f. allmänhetens intresse av att få en god service på området samt 2 företagsekonomiska intressen. Här må till en början i korthet beröras de Sven Hylander och Jan Häggkvist: “Hur in- skäl som kan åberopas till förmån för vart och ett av dessa konkurrerande förandet av en system- intressen. butik påverkat konsum- av Från alkoholpolitisk synpunkt är det av värde om nyetableringen tionen i Tingsryd,

butiker sker med försiktighet. _En ökning av antalet butiker betyder

Stencil Stockholm 1971. Arvid Amundsen: Hva större tillgänglighet, vilket erfarenhetsmässigt leder till högre konsumskjer når ett vinutsalg som i sin tur innebär skaderisker. Man kan dock tänka sig tion, åpnes?” och ”Endringer i drikkevaner etter undantagsfall då en nyetablering kunde framstå som önskvärd av åpning av vinmonopol- alkoholpolitiska skäl. Med långa avstånd till systembutikerna är det utsalg i Eidsvoll i 1968 således möjligt att benägenheten till hembränning ökar och att förutsätt- .Norsk Tidskr. Alk. ningarna för langning blir större. I diskussionen har också anförts att spörsm. 1967 s. 65 ff. resp. 1973 s. 133 ff. inköpen blir större om det är långt till försäljningsställena. Detta skulle i Pekka Kuusi: Alcohol undvikas inrättandet av butiker viss mån kunna genom eller genom att Sales Experiment in antalet utlämningsställen ökas. - Skulle de alkoholpolitiska synpunkter- Rural Finland, Helsingfors 1957. na bli ensamt avgörande, borde etableringspolitiken inriktas på att finna

Begränsningar av tillgången 287

det lägsta antal försäljningsställen som man kan hålla utan risk för att langning, olaga tillverkning och ev smuggling leder till större olägenheter än som motsvarar fördelarna med den konsumtionsbegränsning som kan vinnas. Detta kan komma i strid med allmänhetens intresse av att få en god service på området. Kravet på service utgår från principen att den statliga försäljningen av alkoholdrycker - med vissa undantag - skall vara fri till alla medborgare. Skall den principen upprätthållas, fordrar rättviseskäl att inte bara en del utan så många som möjligt också i praktiken kan utan större besvär inhandla de alkoholdrycker som saluförs i de statliga butikerna. Begränsningen av tillgängligheten skulle inte vara större än för andra varor som inhandlas ungefär lika ofta som spritdrycker och vin. De företagsekonomiska intressena slutligen kräver att försäljningen vid varje butik skall ge tillfredsställande ekonomisk avkastning. Hur avvägningen mellan de olika intressena skall göras i det enskilda fallet är inte möjligt att ange exakt. statsmakterna bör emellertid till ledning för bolaget i förarbetena till försäljningslagstiftningen ge vissa allmänna rekommendationer. Dessa bör enligt APU :s uppfattning grundas på följande fakta och överväganden. De nuvarande bestämmelserna på området kan sägas innebära att ny butik får etableras bara i ort som är ett naturligthandelscentrum för en folkrik bygd och som ligger på betydande avstånd från annan ort med systembutik. Som framgår av de inledningsvis redovisade siffrorna för takten i nyetableringen, har tillämpningen av bestämmelserna lett till en försiktig men ändock ganska betydande ökning av bolagets butikskedja. Detta är en utveckling helt motsatt den som skett inom handeln i övrigt. Butiksantalet har sedan den l oktober 1955 ökat med ca 60 (närmare 25 %). Utanför storstadsområdena har butiker under denna tid öppnatsi 37 nya orter samtidigt som butiker lagts ned i fem småorter med mycket litet befolkningsunderlag. De orter utanför storstadsområdena som har systembutik har alltså ökat med 32 på 17 år. I storstadsområdena - där bolaget etablerar sig istörre köpcentra men inte i s k närhetscentra - har samtidigt 18 innerstadsbutiker lagts ned och 29 butiker öppnats istörre förortscentra. I 81 (vintertid 82) av kommunerna utanför storstadsområdena saknas butik. Endast elva av dessa har dock mer än 10 000 invånare och samtidigt mer än tre mils avstånd från centralorten till ort med systembutik. I de 81 kommunerna bodde vid årsskiftet 1973/74 drygt 750 000 personer eller 9,2 % av hela landets befolkning. För de elva kommunerna var motsvarande siffror 123 000 personer och ca 1,5 %. I tvâ av kommunerna utanför storstadsområdena öppnar bolaget butik 1974. l ytterligare en sådan kommun har bolaget beslutat öppna butik. De i Rff och dess förarbeten angivna riktlinjerna för etableringspolitiken kan härmed sägas vara i stort sett fullföljda. Vad härefter angår rätten att bedriva detaljhandel med öl (typ A och B), får sådan handel idkas av den som fått tillstånd därtill samt av Systembolaget (som dock ej utnyttjat denna rätt). Tillstånd skall

288 Begränsningar av tillgången

regelmässigt beviljas den som yrkesmässigt säljer matvaror till allmänheten och den som yrkesmässigt tillverkar öl (typ A och B), lättöl eller läskedrycker. Lagstiftningen får anses innebära, att andra än matvaruhandlare - vartill inte räknas innehavare av frukt- och konfektyrbutiker, kiosker m. fl. - ej bör beviljas försäljningstillstånd. Tillståndsgivande myndighet är polisen iden ort, där försäljningsstället är beläget. Enligt vad APU erfarit har tillståndsgivningen på flera håll i landet blivit alltför liberal. Exempel finns på att järnhandlare, innehavare av konditorier och pressbyråkiosker samt ambulerande korvhandlare har fått tillstånd att utminutera öl.

APU:s bedömning I fråga om etableringen av butik för försäljning av spritdrycker, vin och starköl ligger otvivelaktigt en viss restriktivitet helt i linje med de allmänna villkor som från statsmakternas sida måste uppställas på monopolbolagets verksamhet, nämligen att det alltid skall verka för att missbruk i möjligaste mån motverkas. Inrättandet av en ny butik kan innebära vissa risker för att missbruket skall öka, risker som endast i sällsynta undantagsfall kan tänkas uppvägas av det alkoholpolitiska intresset att motverka hembränning och langning. Vetenskapliga undersökningar har dock inte kunnat belägga att skadeverkningar uppstått efter en nyetablering. Ser man till totalkonsumtionen har den varit i praktiskt taget ständig ökning sedan butiksnätet efter 1954 års reform började byggas ut. Den del av totalkonsumtionen som är att hänföra till bolagets försäljning visar en fortlöpande ökning som, räknat i alkohol 100 % per invånare över 15 år, motsvarar ungefär 2% om året i genomsnitt. I allt väsentligt hänför sig ökningen till lättvinet. Spritdrycksförsäljningen har, trots det ökade antalet försäljningsställen, kunna hållas relativt konstant. - Det finns anledning att tro att många andra faktorer t. ex. välståndsökningen och de nya konsumentgrupper som tillkom efter motbokens avskaffande - större roll för totalkonsumtionens ökning spelat mycket än butiksnätets utbyggnad. Vilka krav på service från kundernas sida framstår då som så berättigade, att de trots riskerna med en nyetablering bör tillgodoses? Frågan kan diskuteras mot bakgrund av de riktlinjer som numera fastställts för regionalpolitiken i stort. Till en början må konstateras, att de alkoholdrycker som säljs av alkoholbolaget inte är att betrakta som dagligvaror. För den övervägande delen av kundkretsen är bolagets varor sådana som man köper för speciella tillfällen. Alkoholpolitikens strävan att skapa återhållsamma alkoholvanor är heller inte förenlig med en service, utformad så att kunderna stimuleras att betrakta varorna som dagligvaror. Systembutikerna får därför ej i serviceavseende jämställas med livsmedelsbutiker. Bolagets sortiment får i detta hänseende snarast anses motsvara sällanköpshandelns eller fackhandelns.

Begränsningar av tillgången 289

Riksdagen har 1972 fattat beslut om ett regionalpolitiskt handlingsprogram som också berör tillgången på service i olika orter. Målet för regionalpolitiken anges i allmänna termer vara att ide näringsgeografiska regioner som i huvudsak motsvaras av de nuvarande länen bygga upp orter av olika karaktär som inbördes kompletterar varandra så att samtliga de tre viktiga välfärdsfaktorerna - arbete, service och miljö skall bli tillgängliga för alla människor. När det gäller servicen skiljer man mellan två olika nivåer, nämligen lokal och regional. Till lokal service hänförs behov som bör tillgodoses dagligen utan stort besvär och inom rimligt avstånd. Dit räknas i fråga om kommersiell service bl. a. livsmedelsbutik, apotek och vissa reparationsverksamheter och när det gäller samhällsservice bl. a. postanstalt. En tillfredsställande lokal service anses finnas om den kan nås med 30-45 minuters enkel resa med kollektivt färdmedel. Till regional service hänförs bl. a. varuhus, advokatkontor, lasarett och gymnasiala skolor. Den regionala servicen anses tillfredsställande om den inte kräver mer än ett par timmars enkel resa. Den regionalpolitiska planeringen går ut på att statsmakterna skall ange vilka funktioner olika ortstyper bör fullgöra i regionala sammanhang bl. a. från servicesynpunkt. Tre ortstyper anges, nämligen primära centra, regionala centra och kommuncentra. Både primära och regionala centra skall ha den högre nivån av service. Enligt vad ovan anförts är systembutik att räkna till regional men ej till lokal service. Det visar sig också att bolaget har butiker i samtliga de orter som i riksdagsbeslutet anges som primära och regionala centra (utom i ett par orter som ingåri primära centra bestående av två eller flera orter). Systembolaget har f. n. butik (eller beslut om butik) i 45 (sommartid 46) av de sammanlagt 122 kommuncentra som är belägna utanför storstadsområdena. I ytterligare tre sådana centra öppnas butik inom kort. Med kommuncentra avses centralorter vilkas funktioner är begränsade huvudsakligen till invånarna i den egna kommunen. Enligt riksdagsbeslutet bör man i dessa orter i huvudsak söka hålla den servicenivå som betecknas som lokal service, dvs. den som bör tillgodoses dagligen och som exemplifierats med livsmedelsbutik, apotek, vissa reparationsverksamheter och postanstalt. Hit kan, som sagt, inte räknas systembutik. Den hittillsvarande etableringspolitiken har sålunda varit generösare i servicehänseende än som anges i det regionalpolitiska programmets minimikrav. Härtill kommer att bolaget utöver sitt butiksnät har ett stort antal utlämningsställen i vanliga affärer, kiosker, järnvägsstationer, postanstalter och i några fall egna lokaler. På utlämningsställena kan kunderna efter beställning hämta varor till samma pris som i butikerna. Utlämningsställen finns f. n. på ca 450 orter. Utlämningsställena är förlagda till de butikslösa kommunerna men också i ett antal orter i kommuner med butiker. I regel är det fråga om orter som ligger mer än två mil från butiksort. Härutöver ombesörjer ca 200 buss- och järnvägslinjer enligt avtal med bolaget utlämning efter beställning, också i dessa fall utan extra kostnad för kunden. De betjänar

290 Begränsningar av tillgången

huvudsakligen mindre orter och ren glesbygd. Bolaget deltar också i försöken med varuutlämning genom lantbrevbärare på f. n. 16 lantbrevbärarlinjer. Utlämningsservicen, som torde vara unik inom svensk detaljhandel, har expanderat starkt. Den utnyttjades under 1973 vid 1,7 miljoner tillfällen, tre gånger fler än 10 år tidigare. Försäljningen i utlämningsverksamheten beräknas f. n. motsvara inemot 2,4 % av Systembolagets hela försäljning. Den hittills gällande restriktiviteten i fråga om av nyetablering systembutiker syftar till att begränsa tillgängligheten vad avser de starkare dryckerna. Enligt APUzs mening har man skäl att räkna med att i varje fall en snabb ökning av butiksantalet leder till betydande ökning av försäljningen. Utvecklingen i Finland efter liberaliseringen av etableringsreglerna där gör att man måste utgå från att en sådan ökning skulle uppstå. Denna måste i sin tur befaras leda till ökat missbruk. APU finner således att restriktivitet även i fortsättningen bör iakttasi fråga om etablering av systembutiker. Denna får emellertid inte drivas så långt att hembränning och langning direkt främjas. Utredningen visar att den relativt försiktiga ökning av antalet systembutiker som ägt rum i Sverige kunnat ske utan att nämnvärda olägenheter Den uppkommit. har inneburit att butik etableras på i genomsnitt ett par nya orter varje år. Restriktiviteten bör därför i fortsättningen kunna ges den utformningen att etablering av butik på ny ort bör kunna ske i högst den takt som hittills använts. Fortfarande måste dock krav på kostnadstäckning, inklusive bidrag till gemensamma kostnader och vinst, ställas på varje systembutik. Vid denna bedömning måste självfallet hänsyn också tas till den inverkan en ny butik får på det ekonomiska resultatet för de närmast intill belägna butikerna. Avståndet till ort med butik får alltså liksom hittills en viss betydelse. Den restriktivitet i fråga om nyetableringen som det sagda innebär följer av att en butik kräver ett visst minsta kundunderlag. Detta är inte något unikt för systembutiker; det gäller för all handel. Förhållandet att mindre orter normalt har lägre servicenivå än större gäller också beträffande systembutiker. Kravet på kostnadstäckning leder alltså till att nyetableringar efter hand praktiskt taget upphört. Servicen på orter utan systembutik bör tillgodoses genom utlämningsställen och utsändning på det sätt som f. n. sker. En motsvarande restriktivitet följer av kraven på arbetsmiljön. I en butik med alltför litet kundunderlag blir försäljningen så liten att den endast under några timmar i slutet av veckan ger full sysselsättning för en person. Under flertalet arbetsdagar finns inte tillräckliga arbetsuppgifter för att sysselsätta en anställd. Sådana arbetsförhållanden är självfallet inte tillfredsställande. Systembolaget gör f. n. försök i syfte bl. a. att tillgodose arbetsmiljön även i butiker med liten försäljning. Det är ännu för tidigt att bedöma huruvida detta kommer att lyckas. När det gäller nyetablering av systembutik på ort utanför storstads-

Begränsningarav tillgången 291

områdena bör alltså enligt APU:s mening en rimlig kompromiss mellan restriktivitet och servicekrav med tillgodoseende av den företagsekonomiska synpunkten och arbetsmiljöaspekten leda till att butik på ny ort får öppnas högst ett par gånger per år och endast på ort där nyssnämnda krav i fråga om ekonomiskt resultat och arbetsmiljö kan tillgodoses. Det är därför naturligt att etableringarna anknyter till kommunblocksindelningen, som bygger på näringsgeografiska enheter, och sker i kommunblockens huvudorter. Avgörande bör emellertid inte vara enbart kommunblockens invånarantal, utan det kundunderlag för varor av nu ifrågavarande slag som betjänas av centralorten. Härvid inverkar bl. a. avståndet till andra större orter och den större eller mindre splittringen av handeln i kommunblocket. l första hand bör alltså centralorter med större försäljning av andra varor än dagligvaror och med längre avstånd till butiksort komma i fråga. l storstadsområdena bör anpassningen till handelsstrukturens förändringar fortsätta i huvudsaklig överensstämmelse med hittills tillämpade principer. Detta innebär att nya butiker öppnas endast i större centra och att innerstadsbutiker läggs ned i den mån belastningen på dem så medger. Även på sådana orter utanför storstadsområdena som redan har butik kan ny butik behöva öppnas på grund av att en butiks kapacitet inte är tillräcklig för att tillgodose servicen. I sådana fall bör den nya butiken lokaliseras till en plats där avlastningen av den tidigare butiken kan tänkas bli störst och följaktligen största antalet kunder tillgodoses. Enligt nu gällande ordning är det Systembolaget självt som bestämmer om systembutik skall öppnas i en ny ort eller inte. Om det rör sig om en tätort med mindre än 5 000 invånare som saknar systembutik och butiken skall sälja inte bara vin och starköl utan även sprit, krävs dock Kungl. Maj; ts godkännande. Syftet med denna regel är att tillse att den tänkta restriktiviteten iakttas. Det har emellertid hittills inte förekommit att Kungl. Majzt avslagit Systembolagets begäran om medgivande att öppna butik. Systembolaget skall också innan butik öppnas höra länsnykterhetsnämnden i länet. Det finns enligt APU:s mening ingen anledning att frångå den nu gällande regeln att det är alkoholbolaget självt som bestämmer om butik skall öppnas eller inte och var den skall förläggas. Tvärtom blir detta ännu mera naturligt, när de ekonomiska bedömningarna får avgörande

betydelse för nyetableringarna. Däremot kan det diskuteras om och i så

fall under vilka förutsättningar Kungl. Maj: ts medgivande skall krävas. Begränsningen till tätort med mindre än 5 000 invånare synes mot bakgrund av de riktlinjer som nyss föreslagits föga meningsfylld. Valet synes stå mellan att antingen kräva Kungl. Maj: ts medgivande för alla nyetableringar av butiker - även ny butik på ort som redan har butik betyder ju en ökning av tillgängligheten - eller att avskaffa skyldigheten att i vissa fall begära sådant medgivande. Med hänsyn till överensstämmelsen mellan Systembolagets och Kungl. Maj: ts hittillsvarande praxis förordar APU det senare alternativet. APU vill framhålla att revisionen av bolagets verksamhet självfallet också måste omfatta dess etablerings-

292 Begränsningar av tillgången

politik. En revisor utses av Kungl. Majzt och tre av riksgäldsfullmäktige. Detta garanterar att revisorerna har kompetens att bedöma etableringspolitiken och kontrollera att föreskriven restriktivitet iakttas. Uppkommer fråga om etablering i ort, där systembutik ännu inte finns, bör kommun, länsstyrelse och polis höras innan beslut fattas. APU finner det inte av behovet påkallat att föreslå införande av en möjlighet för kommun, vars framställning om butik avslås av bolaget, att underställa denna fråga annan instans. En sådan ordning måste nämligen antas motverka den restriktivitet som APU förordat. Den företagsekonomiska bedömningen - som får avgörande betydelse - måste dessutom självfallet åvila bolaget ensamt. Till etableringspolitiken hör inte bara frågan om etablering skall ske, utan också problemet var den nya butiken skall ligga. Många äldre butiker är placerade på bakgator och är mörkt och dystert inredda. De är ofta trånga och olämpliga som arbetsplatser för bolagets anställda. Inte bara personalpolitiska utan även alkoholpolitiska skäl talar här för en omlokalisering och en annan utformning av butikerna. Alkoholpolitikens strävan att åstadkomma återhållsamma alkoholvanor främjas inte av att butikerna omges med en atmosfär som gynnar gamla - och säkert i viss utsträckning ännu existerande - om att den som föreställningar besöker en systembutik är ute i för vederbörande generande ärenden. Däremot kan det finnas anledning att tro, att butiker med förhållandevis centralt läge och modernt utformade lokaler, där kunderna ges varuinformation (jfr varumontrarna i vissa butiker), kan bidra till en sansad och mindre skuldbetonad syn på alkoholen. lnte heller vad nu sagts innebär annat än ett godkännande av den etableringspolitik Systembolaget bedriver. Vad härefter angår rätten till detaljhandel med mellanöl, bör tillståndet liksom hittills knytas till matvaruhandel eller dryckestillverkning. Någon egentlig restriktivitet i fråga om tillgången innebär detta självfallet inte. Det är dock angeläget att tillstånden till försäljning begränsas till matvaruhandlare, dvs. dem som saluför ett varierat urval av matvaror och denna försäljning utgör den övervägande delen av rörelsen, och till dem som tillverkar öl och läskedrycker. Något skäl för att Systembolaget skall ha tillstånd att sälja mellanöl finns inte. APU föreslår därför att mellanöl ej skall saluföras i systembutikema. Tillståndsgivningen har efter mellanölets införande i vissa fall blivit mer än en ordningsfråga. En del olägenheter, som har sin grund i nuvarande system, har kunnat konstateras. Det framstår som angeläget att den myndighet som sköter tillståndsärendena i övrigt och därvid anlägger alkoholpolitiska synpunkter också prövar tillståndsärenden om detaljhandel med mellanöl i fall som ej är av rent rutinmässig art. APU föreslår därför att tillståndsgivningen visserligen i normala fall skall kvarligga hos polisen, men att denna skall hänskjuta ärendet till länsstyrelsen om det är tveksamt om ansökan skall bifallas.

Begränsningar av tillgången 293

21 .2.2 serveringen

Vad angår serveringen är etableringspolitiken av något mindre betydelse från den synpunkten att andelen av den totala försäljningen som serveringen svarar föridag är av förhållandevis ringa omfattning, se kap. 9. Å andra sidan finns det ett klart alkoholpolitiskt behov av att förhindra en överetablering av restauranger. Erfarenheten visar nämligen att man i restauranger, som i hård konkurrens kämpar för sin existens, kan bli mindre noggrann med att följa gällande regler än eljest. Hithörande problem har en starkt lokal anknytning. l diskussionen om hur etableringspolitiken skall skötas i fråga om serveringen finns det anledning att särskilt uppmärksamma tre ämnen: tillståndsgivningen i allmänhet, det kommunala vetot och oktrojperioderna

Tillstândsgivningen i allmänhet För närvarande - med undantag gäller för tillfällig utskänkning av öl (typ A och B), som beviljas av polismyndigheten, och turistutskänkning, som av - att meddelar tillstånd till beviljas Kungl. Majzt länsstyrelsen servering. Länsstyrelsen skall, utom vid s. k. sluten utskänkning, varom mera i kap. 23, inhämta yttranden från länsnykterhetsnämnden - dock ej när tillståndet enbart avser årsutskänkning av öl, typ A och B, polismyndigheten och kommunfullmäktige, vilka senare i sin tur skall höra den kommunala nykterhetsnämnden. På den person som skall meddelas tillstånd till servering ställs kraven att han skall ha gjort sin känd för ordentlighet och med hänsyn till personliga egenskaper i övrigt och andra förhållanden skall vara lämplig att utöva rörelsen. I formellt hänseende krävs att han skall vara myndig och ej försatt i konkurs. När tillståndet utfärdas för en juridisk person skall samtidigt föreståndare för rörelsen utses. På föreståndaren ställs samma krav som på den som personligen innehar serveringstillstånd. I tillståndsärendet inhämtar länsstyrelsen vidare upplysning om serveringslokalernas läge och beskaffenhet, vilken omfattning serveringen enligt sökanden skall få, till vem serveringen riktar sig (allmänhet eller slutna sällskap), vid vilket klockslag den avses upphöra, om underhållning kommer att anordnas i anslutning till serveringen, om drinkbar skall finnas, om självservering skall äga rum m. m. På grundval av vad som framkommit genom sökandens egna uppgifter och remissorganens yttranden bestämmer länsstyrelsen om tillstånd skall

1 Det bör också erinras om att chefen för handelsdepartementet den 22/2 1974 tillsatt en särskild utredning om restaurangbranschen. Utredningen skall enligt sina direktiv bL a. kartlägga hotell- och restaurangbranschens nuläge när det gäller kapacitet, produktion, ekonomi, lokalisering, sysselsättning m. m. samt söka bedöma branschens förväntade efterfrågeutveckling. Etableringsfrågoma anges vara av särskilt intresse och bör belysas allsidigt, var-jämte åtgärder bör övervägas för att följa och påverka etableringen i branschen.

294 Begränsningar av tillgången sou 1974:91

utfärdas och i så fall hur det skall utformas. För serveringens del finns ingen bestämmelse som motsvarar vad som gäller i vissa andra länder, nämligen att ett visst befolkningsunderlag måste finnas för att etablering skall få ske. Emellertid har man i rättighetssystemet på serveringssidan infört att tillstånden skall avse en gemensam tidsperiod om fyra år, den s. k. oktrojperioden. Tanken har varit att alla ärenden om tillstånd till servering lämpligen bör prövas i ett sammanhang, vilket möjliggör en allmän omprövning av behovet av servering inom olika områden och en såvitt möjligt rättvis och lämplig fördelning av tillstånden på olika intresserade. Några vägledande riktlinjer för hur man skall bedöma sådana frågor finns dock ej i motiven, och länsstyrelserna torde därför i allmänhet nöja sig med att pröva att övriga förutsättningar föreligger för att serveringstillstånd skall beviljas. Däremot förekommer det att kommunerna anger ett högsta antal serveringsställen samt inlägger veto mot etablering av en restaurang med serveringsrättigheter av den anledningen att behov inte anses föreligga. Tillstånd till servering bör alltid meddelas av länsstyrelsen.

Det kommunala vetat

Historik

Den kommunala bestämmanderätten i frågor rörande försäljning av alkoholdrycker vilar på en gammal och stark tradition. I det följande skall något belysas den historiska utvecklingen på området när det gäller rusdryckerna. Ur rusdryckslagstiftningsrevisionens betänkande SOU 1934: 39 s. 258 ff. må följande citeras.

Sedan gammalt har länsstyrelsen haft befogenhet att besluta om inrättande och avskaffande av detaljhandel med alkoholhaltiga drycker. I början på l800-talet uppkom den praxis, att länsstyrelsen hörde någon i den kommun, där detaljhandeln skulle utövas, innan den myndighet fattade sitt beslut. De yttranden, som således avgåvos av kommunala hade under förra hälften av 1800-talet icke någon för myndigheter, länsstyrelsen bindande verkan. Vid riksdagen 1853-1854 framlade särskilda utskottet betänkande med förslag till nya bestämmelser för brännvinsförsäljningens anordnande. Enligt vad utskottet idetta betänkande anförde borde länsstyrelsens rätt att förordna om utminuteringsoch utskänkningsställens inrättande eller upphävande bibehållas, dock med den inskränkning, att menigheternas vilja, genom deras kommunalmyndigheter uttalad, skulle kunna hindra inrättande av nya och bibehållande av gamla utminuterings- och utskänkningsställen. Det syntes nämligen utskottet skäligt, att de vältänkande och kloke bland församlingarnas och kommunernas invånare må kunna från den mindre delen av befolkningen avlägsna lockelser och tillfällen till stadgade missbruk av starka drycker. Utskottets förslag vann riksdagens bifall, och sålunda inflöt i 1855 års brännvinsförsäljningsförordning det stadgandet, att tillstånd till brännvinsförsäljningen ej fick lämnas, om i stad och stadens äldste samt på landet sockenstämma och magistrat sockennämnd avstyrkt ansökan härom. I fråga om försäljning istad ägde länsstyrelsen ej heller bestämma näringsidkarnas antal högre än det, varom magistraten och stadens äldste voro ense. Den medbestämmande-

Begränsningar av tillgången 295

rätt, som inrymdes åt de kommunala myndigheterna genom 1855 års förordning, innebar sålunda en vetorätt; dessa myndigheter kunde förebygga, att detaljhandel med brännvin inrättades i kommunen, och också förhindra, att en förut medgiven dylik handel finge fortfara.

Genom 1917 års Rff utsträcktes omfattningen av den kommunala vetorätten ytterligare, i det att kommunerna jämväl fingo rätt att med bindande verkan för länsstyrelsen föreslå inskränkningar i fråga om försäljningens bedrivande. l9l l års nykterhetskommitte anförde till stöd för detta förslag, att då de kommunala myndigheterna hade befogenhet att förhindra upplåtelse av rättighet till försäljning, såsom en konsekvens härav borde följa, att de jämväl skulle äga att med bindande verkan för länsstyrelsen förorda de inskränkningar, som ansåges nödiga med avseende på försäljningens bedrivande. Kommittén framhöll vidare, att frågan om försäljningsställenas antal icke i och för sig syntes vara av så avgörande betydelse, att kommunalmyndigheternas befogenhet i förevarande hänseende borde begränsas till densamma, utan denna befogenhet borde omfatta jämväl andra frågor, såsom grunderna för försäljningsställenas förläggning, på vilka tider och hur försäljningen skulle bedrivas osv. Nu gällande förordning utgår från ett helt annat förfarande i fråga om ansökning, prövning och beviljande av detaljhandelsrättigheter än det som var föreskrivet itidigare brännvinsförsäljningsförordningar. Före år 1919 skulle fråga om inrättande av detaljhandel väckas hos den kommunala myndigheten, som därvid tog ställning till den principiella frågan, huruvida försäljningen skulle få äga rum eller ej. Spörsmålet om vilket systembolag, som skulle utöva rättighetengbehandlades därefter i annan ordning. I motsats härtill utgår 17 § Rff från att detaljhandel icke kan komma till stånd, utan att ansökan gjorts av ett särskilt för ändamålet bildat bolag. För att de beslutande myndigheterna skola kunna bedöma de principer för försäljningen, vilka bolaget ämnar följa, har bolaget att i samband med sin ansökan lämna en redogörelse för hur det ämnar bedriva sin verksamhet. I denna redogörelse skall uppgivas vilka slag av drycker försäljningen skall avse, antalet försäljningsställen dels för utminutering och dels för utskänkning, grunderna för försäljningsställenas förläggning, den omfattning, i vilken utskänkning är avsedd att äga rum annorlunda än vid måltid åt spisande gäster samt vilka rättigheter till utskänkning bolaget ämnar överlåta till annan. Härigenom erålla myndigheterna ledning för bedömande av sökande bolags lämplighet. Den beslutande kommunala myndigheten har därvid att uttala sig om huruvida försäljning må äga rum i kommunen. Om den medgiver detta och flera bolag hava inkommit med ansökan om försäljningsrättighet, skall den förorda ett av bolagen till erhållande av den sökta rättigheten. I sitt utlåtande äger den kommunala myndigheten vidare, såsom ovan antytts, angiva i vilken utsträckning rätt till detaljhandel bör medgivas och därvid lämna uppgift å det antal försäljningsställen, som må anordnas, dels för utminutering och dels för utskänkning, ävensom föreslå de inskränkningar med hänsyn till försäljningsställenas förläggning och rörelsens bedrivande, som eljest anses nödiga. På grundval av detta utlåtande har länsstyrelsen att fatta sitt beslut och är därvid skyldig att föreskriva de av den kommunala myndigheten föreslagna inskränkningarna med hänsyn till försäljningsställenas förläggning och rörelsens bedrivande, såvida beslutet härom icke finnes stå i strid med allmän lag eller författning eller annorledes överskrida deras befogenhet, som fattat detsamma.

296 Begränsningar av tillgången

Efter att ha närmare redogjort för de kommunala myndigheternas befogenhet att bestämma om inskränkningar i detaljhandeln med spritdrycker och vin, anför rusdryckslagstiftningsrevisionen vidare.

Under det senaste årtiondet hava starka meningsbrytningar framträtt om lämpligheten av att bibehålla den kommunala vetorätten i den vidsträckta form, densamma erhållit i Rff. Till stöd för den gällande ordningen hava anförts bland andra följande synpunkter. Vetorätten har så småningom blivit fast rotad isvensk tradition och rättsuppfattning och har möjliggjort åtskilliga nykterhetsgagnande åtgärder, som eljest icke skulle kunnat genomföras. Den medgiver också en sådan tillämpning av försäljningslagstiftningen, som är anpassad efter den på olika orter skiftande inställningen till nykterhetsfrågan. Vetorättens utvidgning till att avse närmare villkor för försäljningens bedrivande har ock möjliggjort praktisk prövning av olika uppslag i fråga om begränsning av försäljningens skadliga verkningar. Slutligen har vetorätten varit ägnad att inom kommunerna skapa en känsla av ansvar för upprätthållandet av de inskränkande föreskrifter, som kommit till stånd på kommunernas eget initiativ. Å andra sidan har anmärkts mot den kommunala vetorätten, såsom den hittills utvecklats, att tillämpningen av densamma i vissa fall förhindrat inrättande av försäljningsställen, beträffande vilka förelegat ett mera allmänt intresse inom kontrollområdet, samt att de kommunala myndigheterna stundom utnyttjat sin ifrågavarande befogenhet för att gynna kommunala särintressen av ekonomisk art. Framförallt har emellertid kritiken riktats däremot att den kommunala medbestämmanderätten åstadkommit ojämnhet och olikformighet i fråga om lagstiftningens tillämpning i olika delar av landet samt ivissa fall medfört lokala inskränkningar, som icke visat sig möjliga att genomföra i tillämpningen. Den vidsträckta kommunala självbestämmanderätten har ock ansetts leda till en icke gagnelig politisering av nykterhetsfrågan.

Syftet med den lagstiftning, för vilken ovan redogjorts, var att lokalisera och i vissa avseenden begränsa handeln med alkoholdrycker.

Under senare hälften av 1800-talet uppkom emellertid på grund av

utvecklingen av kommunikationsväsendet avsevärda problem, framför allt genom möjligheterna att erhålla spritdrycker genom försändning på järnväg och med posten. Utvecklingen undanröjde så småningom de till en början gynnsamma förutsättningarna för de kommunala utrninuteringsförbuden. Detta var ett av skälen till att den kommunala bestämmanderätten på utminuteringsområdet avskaffades i samband med att 1937 års Rff trädde i kraft. En annan anledning till att så skedde var att man i motbokssystemet ansåg sig ha ett verksammare medel mot missbruket. Samtidigt hade det visat sig att kommunerna i början av 1900-talet i allt mindre grad använde sig av rätten att förbjuda utminutering. Det må anmärkas, att trots att den kommunala bestämmanderätten på området upphörde den 1 oktober 1938, Systembolaget fortfarande inte etablerar sig inom en kommun som saknat systembutik utan att kommunens fullmäktige begärt detta. De skäl som föranledde den kommunala bestämmanderättens avskaffande inom utminuteringen ansågs inte föreligga på utskänkningsområdet. Rusdryckslagstiftningsrevisionen anförde.

Begränsningar av tillgången 297

l regel är utskänkningen huvudsakligen lokalt betonad och redan detta utgör i och för sig att vägande skäl för att tillerkänna vederbörande kommun rätten att avgöra, huruvida sådan försäljning må äga rum inom densamma eller ej. l vida högre grad än vad som gäller beträffande utminuteringen - särskilt sådan denna tänkes ordnad enligt revisionens förslag - är vidare inrättande av ett nytt utskänkningsställe i en kommun ägnat att påverka den där förefintliga konsumtionen av spritdrycker och vin. Den hittills rådande principen, att en kommun skall kunna förhindra, att utskänkning anordnas inom densamma, bör på grund av det sagda revisionens mening i allmänhet gälla även i framtiden och i enligt förslaget har därför som huvudregel stadgats, att tillstånd till utskänkning i en viss kommun ej må meddelas,0m kommunens fullmäktige motsatt sig detta.

Undantag från den kommunala bestämmanderätten gjordes i 1937 års Rff endast då det var av allmän betydelse, att vid hälsobrunn, badort eller annan kurort eller eljest å någon för turistväsendet iriket viktig ort bedrives utskänkning â hotell eller pensionat. Undantagsbestämmelsema rörande denna s. k. turistutskänkning kringgärdades med ytterligare inskränkningar och institutet kom att få en högst begränsad betydelse (vilket också var avsikten). Den kommunala bestämmanderätten behölls också när det gällde frågorna om antalet utskänkningsställen och dessas förläggning samt övriga inskränkningar i rörelsens bedrivande. Den vidsträckta rätt att i dessa avseenden meddela närmare villkor som kommunerna ägde, inskränktes emellertid i 1937 års Rff. Ytterligare inskränkningar skedde i samband med tillkomsten av 1954 års Rff.

Gällande rätt

Det kommunala vetot består av en del som rör kommunernas möjlighet att bestämma över om utskänkningsrättighet över huvud skall beviljas eller ej och av en annan del som rör rätten att meddela detaljbestämmelser rörande serveringens bedrivande. För diskussionen av etableringspolitiken tilldrar sig framför allt den första delen av kommunernas intresse. Hit bör räknas inte bara det rena avstyrkandet utan befogenhet också de fall, då kommunen föreslagit visst högsta antal serveringsställen eller förbud mot serveringsställes förläggning till viss del av kommunen. delen av vetorätten - att meddela vissa Till den andra möjligheten detaljbestämmelser - återkommer APU i kap. 23. Lagstiftningen ger alltså forfarande kommunerna ett vidsträckt inflytande på utskänkningsområdet. Både rusdryckslagstiftningsrevisionen (se

ovan) och nykterhetskommittén diskuterade frågan om kommunerna skulle sin bestämmanderätt. Nykterhetskommittén anförde

fråntagas härom (SOU 1952: 54 s. 223).

Bland de skäl som anförts till stöd för att den kommunala vetorätten skall behållas har framhållits att denna rätt i stort sett främjat en utveckling av nykterhetstillståndet. Principen om kommunal gynnsam vetorätt har varit genomgående för hela vår moderna nykterhetslagstiftansett att ett avsteg från denna princip icke ning, och man har därför

298 Begränsningar av tillgången

borde göras utan mycket starka skäl. Utskänkningen är vidare i allmänhet lokalt betonad och kan också i viss mån sägas vara en fråga som angår den allmänna ordningen inom kommunen. Detta har ansetts motivera att man tillerkänner vederbörande kommun rätten att avgöra, huruvida sådan försäljning må äga rum inom densamma. Slutligen har ur psykologisk och demokratisk synpunkt ifrågasatts riktigheten av att ytterligare inskränka det kommunala vetot.

Kommittén betonar alltså starkt att kommunerna av tradition haft vetorätt på detta område och framhåller (liksom rusdryckslagstiftningsrevisionen) utskänkningens lokala karaktär. När det gäller servering av öl (typ A och B) finns också ett kommunalt veto. Det är dock enklare utformat. Vetot hänför till sådan sig enbart servering, som bedrivs året runt eller årligen under viss tidsperiod, och också här är länsstyrelsen tillståndsmyndighet. Om kommunfullmäktige, som är remissmyndighet, avstyrker ansökan om sådan är servering, länsstyrelsen förhindrad att meddela tillstånd. Det ankommer dock på länsstyrelsen ensam att meddela eventuellt närmare föreskrifter om serveringens bedrivande.

Kritik mot det kommunala vetot

När man nu återigen diskuterar utskänkningsvetot kan det vara av intresse att se allmänt på stats- och kommunalförvaltningens utveckling under senare tid. Vad frågan gäller är ju att bestämma om det är mest ändamålsenligt att kommunerna behåller sitt inflytande över serveringens utformning eller om länsstyrelserna ensamma skall vara beslutande myndighet, självfallet efter hörande av kommunen. Den kommunala självstyrelsereformen genomfördes 1862. Ett grundläggande motiv för reformen var, att man ville ge medborgarna i kommunerna möjligheter att själva deltaga i beslutsfattandet och påverka utformningen av den lokala förvaltningen. Enligt 1862 års förordningar skulle kommunerna handha gemensamma ordnings- och hushållningsangelägenheter. Gemensamhetsintresset som grund för kompetensen krävde att ett flertal av kommunmedlemmarna skulle ha intresse av verksamheten. Framför allt genom speciallagstiftningar på t. ex. socialvårdens och undervisningens område urholkades denna kompetensgrund och 1948 ändrades gemensamma ordnings- och hushållningsangelägenheter till att omfatta endast angelägenheter”, varmed man velat ge uttryck för den s k lokaliseringsprincipen, vars innebörd är att angelägenheterna skall vara av betydelse för det egna kommunområdet och dess invånare. Efter 1920 har skett en kontinuerlig utvidgning av de kommunala uppgifterna och helt nya uppgifter har tillkommit, delvis genom att kommunen övertagit uppgifter från staten, som emellertid också övertagit ett begränsat antal tidigare kommunala verksamhetsområden. Samtidigt har den statliga styrningen av kommunerna (genom olika detaljregleringar, kontroller och bidragsgivning) ökat starkt. Den kommunala förvaltningen bör därför inte ses som något i sig fristående utan som en

Begränsningar av tillgången 299

del av den offentliga förvaltningen. Länsdemokratiutredningen säger beträffande den kommunala förvaltningens ställning följande (SOU 1968: 47 s. lOl).

Den kommunala sektorns tillväxt och roll inom den offentliga sektorn visar klart, hur kommunerna nu uppfattas som en del av samhällsförvaltningen i stort. Liksom den statliga förvaltningens olika organ uppfattas kommunerna som en del av samhällsförvaltningen underställd statsmakternas suveränitet. De skillnader, som kan konstateras mellan statlig och kommunal förvaltning gäller varken verksamhetsformerna eller uppgiftsområdena, inte heller finansieringen eftersom de kommunala utgifterna till en del täcks genom statsskatter, utan snarare den administrativa organisationen och det kompletterande politiska ansvar som kännetecknar den kommunala förvaltningen ijämförelse med den decentraliserade statsförvaltningen. Delegeringen till kommunala organ har alltså inte inneburit en rubbning av de högsta statsorganens ställning utan endast en breddning och intensifiering av den politiska kontrollen.

Den här lämnade, ytterst kortfattade redogörelsen har haft två syften: dels att fästa uppmärksamheten på lagstiftarens ovillighet att göra någon skillnad mellan statliga och kommunala uppgifter, dels att ge principiell en bakgrund till det förhållandet att inom den kommunala kompetensen ansetts falla affärsverksamhet i hotell- och restaurangbranschen, när fråga allmänna intressen av betydande vikt.Att kommuär om att tillgodose är verksamma fält synes kunna utgöra underlag för en nerna på detta kritik av den kommunala bestämmanderätten på utskänkningsområdet. Genom att kommuner på olika sätt engagerar sig i _hotell- och restaurangrörelse får de nämligen ett alldeles vid sidan av alkoholpolitiska hänsyn intresse att reglera utskänkningen inom kommunen. liggande Eftersom kommunen inte behöver motivera ett enligt Rff lämnat veto beslut stödjas av motivering, anses hållbarheten av (skulle ett avstyrkande de anförda skälen sakna betydelse) finns här utrymme för missbruk av vetorätten. av näringsfrihetsombudsmannen och Några fall har påtalats därigenom kommit till APU :s kännedom. l det ena av dessa hade ett kommunalt fastighetsbolag i en mindre stad i avtal om utarrendering av hotellfastighet medgivit arrendatom hyresnedsättning eller kortare uppsägningstid för den händelse spriträttigheter eller sådana beviljades andra restaurangrörelser i staden. utvidgade Stadsfullmäktige avstyrkte - under hänsynstagande till avtalsbestämmelför en närbelägen trots sen - en ansökan om spriträttigheter restaurang, I ett annat fall- där att nykterhetsnämnden tillstyrkt framställningen. lika fullständiga inte finns att tillgå - avstyrkte stadsfullmäkuppgifter tige en av nykterhetsnämnden tillstyrkt ansökan om årsutskänkningstillstånd I staden fanns bara en restaurang med av rusdrycker. tidigare utskänkningsrättigheter, och enligt uppgift var staden delägare i det bolag som var hyresvärd för denna. l ett tredje fall - där man dock inte kan göra gällande att kommunen agerade annat än efter alkoholpolitiska synpunkter - avstyrkte stadsfullen ansökan om för en restaurangägare, som mäktige spriträttigheter haft vinrättigheter, trots att restaurangen bedömdes som välskött tidigare

300 Begränsningar av tillgången SOU 1974: 91

och samtidigt som fullmäktige tillstyrkte att fullständiga rättigheter meddelades en i staden nyetablerad Grunden restaurang. för fullmäktiges ställningstagande synes ha varit, att restaurangen i fråga enligt nykterhetsnämndens uttalande hade karaktär av ungdomsoch dansrestaurang och att den karaktären borde behållas med utskänkningsrättigheter endast för vin och starköl. Enligt restaurangägarens var det inte bedömning fullmäktiges sak att avgöra vilken typ av rörelse han skulle bedriva och att framtida drift under samma förutsättningar som tidigare av konkurrensskäl inte skulle löna sig. Näringsfrihetsombudsmannen har översänt akterna i dessa ärenden till APU för kännedom. Samtliga de här redovisade besluten har kommit upp till prövning på grund av den tvekan som kan råda om de står i överensstämmelse med konkurrensfriheten. Vidare kan det från rättssäkerhetssynpunkt synas betänkligt, att en myndighet som skall bedöma ett ärende enligt lag samtidigt - genom ekonomiska engagemang eller annorledes - har ett av lagen inte beaktat intresse av att ärendet avgörs i viss riktning. Härtill kommer, att myndigheten inte behöver redovisa några skäl för sitt ställningstagande och att dess beslut inte går att överklaga från saklig synpunkt. Kritik av sistnämnda slag synes inte ha varit föremål för bedömning av tidigare utredningar på området. Däremot har annan kritik förekommit. Nykterhetskommittén (SOU 1952: 54 s. 233) anförde sålunda.

Bland de skäl som anförts till stöd för att den skall slopas eller begränsas har främst framhållits den ojämna utövningen av vetorätten i olika kommuner och under olika tider. Denna ojämnhet, som automatiskt inverkat på tillståndsgivningen och som icke alltid ansetts motiverad av omständigheterna, har i åtskilliga fall ansetts medföra att den restaurangbesökande allmänhetens önskemål icke kunnat bli tillgodosedda. Det har därför förekommit att bestämmelserna om det kommunala vetot karakteriserats som en vilken drabbar undantagslagstiftning, minoriteterna i de kommuner där vetorätten använts. Vidare har från turist- och restaurangnäringen framhållits att den kommunala vetorätten ofta medförde svåra konsekvenser för näringens utövare. Inom ett flertal av landets turistcentra råda angives ringa förståelse för turisthotellens verksamhet. Svenska turisthotellens riksförbund föreslår därför att den verkliga bestämmanderätten överföres från kommunerna till länsstyrelserna, dvs. att vetorätten upphäves.

De av turistnäringen framförda Synpunkterna beaktades i lagstiftningen på det sättet, att bestämmelserna om turistutskänkning förkortades och förenklades. Enligt 34 § Rff gäller f. n. att Kungl. Maj: t må, om det anses påkallat från allmän synpunkt att årsutskänkning äger rum på hotell eller pensionat på någon för turistväsendet i riket betydelsefull ort, meddela tillstånd till utskänkningen. Detta sker dock i ett mycket litet antal fall. APU har i denna fråga överlagt med Sveriges Hotell- och Restaurangförbund och Sveriges Centrala Restaurang AB. Därvid har framhållits, att det synes befogat att vid bedömandet av det kommunala vetot göra skillnad mellan rätten att bestämma över

Begränsningar av tillgången 301

beviljandet av en utskänkningsrättighet och rätten att meddela detaljbestämmelser rörande utskänkningens bedrivande t. ex. beträffande dans, måltidstvång, öppethållandetider osv. Vad beträffar de sistnämnda detaljfrågorna framförde både förbundet och restaurangbolaget stark kritik, se nedan kap. 23. Däremot ansåg förbundet att kommunernas bestämmanderätt borde tillmätas större betydelse då fråga uppkommer om tillstånd till servering bör medges eller ej. Man kan nämligen idag konstatera en viss tendens till överetablering inom restaurangnäringen på större orter, och förbundet ansåg det av många skäl vara önskvärt med en kontroll av denna utveckling så att den inte får olyckliga följder. Kommunernas synpunkter på frågan om att etablera en ny restaurang inom ett visst område borde enligt förbundet självfallet tillmätas mycket stor betydelse. Förbundet förutsatte emellertid att länsstyrelserna vid sitt beslut i frågan kommer att fästa stor vikt vid en bestämt uttalad mening från vederbörande kommun. Med hänsyn härtill borde det vara tillräckligt att kommunen hörs i ärendet innan beslut fattas av länsstyrelsen. Den formella vetorätten borde alltså enligt förbundets mening även i detta fall slopas. Restaurangbolaget har uppgivit sig dela förbundets uppfattning i frågan. Det kommunala vetot har åtskilliga beröringspunkter med det nuvarande systemet med oktrojperioder. Innan man tar slutlig ställning till om det kommunala vetot skall bestå bör därför även frågan om oktrojperioderna diskuteras.

Oktrojperioderna Institutet oktrojperiod avser servering av starkare alkoholdrycker än mellanöl. Tillstånd till sådan servering som skall bedrivas året runt eller årligen under viss tidsperiod skall enligt 26 § Rff avse en gemensam tidsperiod om fyra år (oktrojperiod), räknat från den l oktober. Den nuvarande oktrojperioden löper från 1973 till 1977. Om skäl finns, kan tillstånd även meddelas för del av oktrojperiod. I detta avseende skedde en uppmjukning 1954 i förhållande till äldre rätt. Tidigare fordrad es att man kunde åberopa särskilda skäl för att erhålla tillstånd för återstående del av oktrojperiod. Avsikten med oktrojperioder är att få en samtidig prövning av alla framställningar om serveringstillstånd på en ort. Om möjligt bör därför alla förutsedda behov av servering på viss ort komma upp till prövning före oktrojperiodens början. Finns godtagbara skäl - t. ex. att en ny restaurang öppnas - kan dock prövning ske även under löpande oktrojperiod. Detta ansökningsförfarande och prövningen i samband härmed medför en inte obetydlig arbetsbelastning för såväl remissorgan som beredande och beslutande instanser. En undersökning avseende föregående oktrojperiod (1.10 1969 - 30.9 1973) belyser vad detta arbete resulterade i, tabell 21.1. År 1968 fanns 2 039 restauranger med årsutskänkningstillstånd. lfrån

302 Begränsningar av tillgången

Tabell 21.1 Beslut i ärenden om förnyat utskänkningstillstånd för oktrojperioden 1969- 1973 Antal Återtagna Avstyrkta Ej beviljade Tillstånd Oförändanmäl- eller av av fullmäk- tillstånd med in- rade tillningar bolaget ej tige av länssty- skränk- stånd sökta, el- relsen ningar i ler eljest förhållanej fulborda- de till föde ärenden regående oktrojperiod l 525 6 8 l 35 l 475

dessa inkom 1 525 anmälningar avseende oförändrade utskänkningstillstånd (i förhållande till föregående oktrojperiod). I den mån övriga restauranger gjort anmälningar, begärdes sådana ändringar. Man bör alltså observera att myndigheterna -till följd av systemet med oktrojperioder - vid varje periods utgång måste pröva ett stort antal anmälningar med begäran om utökat tillstånd, i detta fall omkring 500. De nämnda l 525 anmälningarna redovisas närmare nedan. För förståelsen av denna översikt bör anmärkas, att Systembolaget vid denna tid var bärare av utskänkningsrättigheterna. Det ålåg bolagets distriktschefer att såsom intendenter för utskänkningsärenden upprätthålla statens intresse av en effektiv kontroll över utskänkningen. Vid sin sida hade intendenterna en lokal representation, de länsvis tillsatta rådgivande nämnderna. Det förutsattes att den som ville bedriva utskänkning skulle anmäla detta hos intendenten. Efter utredning meddelade länsstyrelsen utskänkningstillstånd, dock ej till den enskilde restauratören utan till Systembolaget. Bolaget uppträdde därför som sökande av tillståndet men hade - enär det ej självt fick bedriva utskänkning-att senare överlåta detta på vederbörande restauratör. På APUas förslag avskaffades denna ordning genom lagändring 1970. Av de 35 tillstånden med inskränkningar återfinns 8 i Blekinge och 10 i Gotlands län. Bland förekommande inskränkningar kan nämnas tidsbegränsade tillstånd på grund av undermåliga ekonomilokaler, föreskrift om ordningsvakt, förbud mot drinkbar och förbud mot självservering av rusdrycker. Av intresse kan också vara följande tabell över remissmyndigheternas yttranden över de l 525 anmälningarna, tabell 21.2. I sammanhanget kan erinras om vad inledningsvis sagts om att tillstånd även kan meddelas för del av oktrojperiod, om skäl därtill äro. Avsikten med denna bestämmelse var att skapa en ordning enligt vilken flertalet tillstånd prövas samtidigt. I propositionen (1954:151) yttrade departementschefen att det var betydelsefullt att myndigheterna skulle kunna avvisa en restauratör som på grund av nonchalans, i taktiskt syfte eller eljest utan godtagbart skäl underlåtit att anmäla sig till den samtidiga oktrojprövningen. Enligt vad APU erfarit har praxis på detta

Begränsningar av tillgången 303

Tabell 21.2 Remissyttranden över anmälningar om förnyat utskänkningstillstånd för oktrojperioden 1969-1973 Tillfrågade Yttranden organ

Tillstyrker Tillstyrker med Avstyr- Summab

vissa villkor eller ker inskränkningar

Polismyndighet l 500 14 9 1 523 Länsnykterhetsnämnd l 490 22 8 l 520 Fullmäktige l 495 21 8 l 524 Rådgivande nämnd l 475 37 8 l 520 Distriktschef l 478 35 7 l 520

“ 1 förhållande till oktrojperioden 1965-1969. b De olika summoma förklaras av att fullmäktige avstyrkt anmälan innan övriga organ hunnit avge yttrande.

område blivit att ansökningar om utskänkningstillstånd inlämnas i ganska stor omfattning även under löpande oktrojperiod, varvid länsstyrelsernai allmänhet godtar de skäl sökanden anför som stöd för att han lämnat in ansökan under pågående period. Respekten för oktrojsystemet som medel att förhindra nya tillstånd under löpande period, vilken var stor ännu då 1954 års reform genomfördes, har på grund härav blivit allt mindre. I samband med de undersökningar APU vidtog med anledning av APU:s förslag om ändringar i utskänkningsorganisationen rekommenderade Statskontoret - under bl. a. till en enkät bland intendenterhänvisning na för utskänkningsärendena - att oktrojperioden avskaffades och framhöll att tiilstånden i stället borde beviljas tills vidare. Av enkäten framgick att det är sällsynt, att ett utskänkningstillstånd ej förnyas i samband med en ny oktrojperiod (jfr tabellen ovan) och att många restauratörer i stället begagnar tillfället att ansöka om utvidgning av tidigare tillstånd, exempelvis till att omfatta även spritdrycker, mot tidigare endast vin och starköl, eller så att den generella tiden utsträcks. Sveriges Hotell- och Restaurangförbund har vid överläggningar med APU framhållit, att det nuvarande systemet medför ett avsevärt administrativt arbete som i praktiken inte kommit att innebära den periodiska omprövning av hela utskänkningssituationen inom en kommun eller ett län, som varit avsikten. Enligt förbundet förefaller det vidare som om den återkommande omprövningen på sina håll lett till en försvagning av den löpande kontrollen och av samarbetet mellan restauratörer och myndigheter under oktrojperioden. Förbundet anser att man i stället bör sträva efter att bygga upp ett sådant samarbete och att periodiseringen i samband därmed bör slopas.

APU:s bedömning Att tillstånd i princip skall vara erforderligt för att någon skall få bedriva servering torde inte närmare behöva motiveras, inte heller att den

304 Begränsningar av tillgången

utredning som föregår beslutet skall vara noggrann och omfattande Tillståndsprövningen bör enligt APU: s mening bestå av en prövning dels av behovet av den tillämnade rörelsen, dels av lämpligheten av dess lokaler, dels av den personliga lämpligheten hos den som skall förestå serveringen. Vid behovsprövningen bör ske en bedömning av behovet av ett nytt serveringsställe, sett mot bakgrunden av tillgången på restauranger i området. Även restaurangens läge och den tillämnade inriktningen av dess verksamhet kan spela roll för beslutet. APU anser att det skulle vara mindre lämpligt att införa bestämmelser som reglerar antalet restauranger i förhållande till t. ex. antalet invånare på orten. I stället synes man av alkoholpolitiska skäl böra rekommendera en allmän försiktighet vid tilldelningen av nya tillstånd; som redan tidigare anförts visar erfarenheten att man i restauranger som befinner sig i ett hårt konkurrensläge kan bli mindre noggrann med att följa gällande regler. Avgörande för bedömningen av restaurangens lämplighet skall även här vara, om etableringen kan befaras medföra alkoholpolitiska olägenheter. Ledning bör därvid framför allt hämtas från sådana omständigheter som restaurangens läge (varvid bl. a. ungdomspolitiska aspekter kan anläggas), lokalernas beskaffenhet (av speciell vikt är därvid möjligheterna att tillhandahålla lagad mat) och restaurangens allmänna standard. Av betydelse är självfallet också om serveringen skall bedrivas året runt, periodvis eller tillfälligt samt om den skall ske till allmänheten eller till slutna sällskap. På grundval av utredningen beslutas om tillstånd över huvud taget skall beviljas, vilken typ av tillstånd som skall meddelas, vilka alkoholdrycker som skall få serveras samt serveringstidens längd. Liksom nu bör yttranden över ansökningarna om tillstånd till servering inhämtas från kommun, polis och länsnykterhetsnämnd. Vad härefter angår prövningen av den personliga lämpligheten vill APU anföra följande. Tillståndshavares, föreståndares och ersättares behörighet och lämplighet skall prövas av länsstyrelsen. Samma behörighets- och lämplighetsvillkor bör gälla för all servering av alkoholdrycker. APU har ej funnit anledning att föreslå ändringar i nuvarande regler om behörighetsprövningen. Vid lämplighetsprövningen bör skillnad göras mellan tillståndshavare å ena, och föreståndare och ersättare för föreståndare å andra sidan. Den som ansöker om tillstånd att servera alkoholdrycker bör åläggas att förete utredning om sin sociala och ekonomiska situation. Tillstånd bör beviljas om utredningen -kompletterad med yttrande från polisen - visar dels att vederbörande med hänsyn till sina nuvarande kvalifikationer och tidigare verksamhet kan antas vara lämplig att utöva rörelsen, dels att rörelsen har rimliga förutsättningar att fungera på ett från ekonomisk synpunkt tillfredsställande sätt. l För viss servering före- Det är vanligt att den som driver serveringsrörelsen är en juridisk slår APU frihet från tillperson. Prövningen får i de fallen omfatta den eller dem som äger teckna ståndstvång, se nedan kap. 23 s. 351 f. den juridiska personens firma.

Begränsningar av tillgången 305

Det bör inte i och för sig vara nödvändigt att sökanden - eller, då sökanden är juridisk person, den som företräder denna - har erfarenhet från eller utbildning i restaurangyrket. Utredningen bör däremot visa att det finns grundad anledning att anta att sökanden ämnar bedriva en seriös verksamhet och har förståelse för det sociala ansvar som vilar på den som driver serveringsrörelse. Kunskap om gällande bestämmelser på området bör däremot krävas av den som förestår serveringen i lokalen. Det framstår som rimligt att endast den får vara föreståndare eller ersättare för föreståndare, som på grund av erfarenhet av restaurangbranschen, genomgången utbildning eller eljest kan antas ha erforderliga kunskaper om lagstiftningen på området. Vill tillståndshavaren själv ansvara för serveringen på platsen skall självfallet samma fordringar gälla för honom. Föreståndare (tillståndshavare) eller ersättare skall finnas tillgänglig vid all servering av alkoholdrycker. Tillståndsprövningen bör enligt APUs mening helt förläggas till länsstyrelserna. Syftet härmed är främst att skapa en så enhetlig praxis som möjligt på området. Polisen bör alltså avlastas de uppgifter den har i fråga om tillståndsgivningen. APU övergår härefter till att behandla frågorna om oktrojerna och det kommunala vetot. APU finner att de ovan s. 303 redovisade skälen mot ett system med fasta oktrojperioder är så starka, att tillståndsgivningen för bestämda oktrojperioder bör avskaffas. Tillstånd till servering bör i stället - liksom redan gäller beträffande öl - meddelas tills vidare. Ytterligare ett skäl för en sådan ordning är att APU:s förslag i fråga om kontrollen av serveringen innebär avsevärt förbättrade möjligheter till en kontinuerlig tillsyn över restaurangerna. Kommunernas nuvarande möjligheter att maximera antalet utskänkningsställen i kommunen eller att förbjuda förläggning av utskänkningsställe till viss del av kommunen är knutna till systemet med oktrojperioder. Av APU:s förslag om oktrojperiodernas avskaffande följer, att dessa möjligheter försvinner. Sådana allmänt hållna yttranden kan kommunerna nämligen avge endast i samband med det ordinarie tillståndsförfarandet före varje oktrojperiods början. inkommer anmälningar senare under perioden, måste fullmäktige ta ställning tiH varje sådan anmälan för sig. Enligt APU:s mening bör kommerna alltjämt ha stora möjligheter att påverka utvecklingen inom kommunen i detta avseende. Detta kan emellertid ske genom att reglerna om återkallelse av serveringstillstånd kompletteras, se nedan kap. 23. APU övergår härefter till att behandla den del av det kommunala vetot som rör kommunernas möjlighet att bestämma över om utskänkningsrättighet över huvud skall beviljas eller ej. Den kritik som riktats mot den formen av veto är, som framgått av det föregående, av flera slag. Här skall främst diskuteras de betänkligheter som framförts från rättssäkerhetssynpunkt samt de invändningar som gjort gällande att systemet bidrar till en ojämn utövning av vetorätten i olika kommuner och under olika tider.

306 Begränsningar av tillgången

Vad först angår det förhållandet, att ansökningar i serveringsärenden blir bedömda av en myndighet som själv direkt eller indirekt kan vara engagerad i serveringsrörelse och därigenom ha ett intresse motsatt sökandens, måste beaktas att kommunen företräder den lokala gemenskaintressen och att någon typisk jävssituation därför aldrig kan pens uppkomma. Något nämnvärt missbruk av vetorätten i det påtalade hänseendet har inte kunnat beläggas. Institutet kommunalt veto är heller inte unikt för det här behandlade området. Av samma typ är t.ex. kommuns bestämmanderätt enligt allmänna ordningsstadgan då fråga är om att tillåta att allmän plats tas i anspråk för försäljning. Polisen, som är tillståndsgivande myndighet, skall inhämta yttrande från kommunen. Tillstånd får inte ges mot kommunens avstyrkande, och avslag får inte lämnas mot dess tillstyrkande. APU finner därför, att de här åberopade skälen mot det kommunala vetot måste tillmätas en relativt underordnad betydelse. När det gäller den ojämna tillämpningen av det kommunala vetot synes nackdelen främst bestå i, att vissa kommuner inte alls eller otillräckligt utnyttjar sina möjligheter att förhindra nyetableringar. Det kommunala vetots främsta alkoholpolitiska funktion i dagens samhälle synes vara just att hindra överetablering. En alltför hård konkurrens innebär erfarenhetsmässigt risker för att de restauranger som klarar sig sämst överträder gällande bestämmelser. Problem härmed har uppkommit främst i de större städerna. Det framstår som naturligt att kommunerna ges ett avgörande inflytande över etableringen av hotell och restauranger inom det egna området. Dessa frågor har samband med den service som kommunen kan erbjuda och har även betydelse för den förebyggande ungdomsvârden. APU finner således att övervägande skäl talar för att den nu diskuterade delen av det kommunala vetot bibehålls.

21.3 Åldersgränsema

2 l .3.l Nuvarande ordning

Åldersgränsen vid detaljhandel med starkare alkoholdrycker än mellanöl (typ A och B) sammanfaller med den tidigare gällande myndighetsâldern, 20 år. Vid servering av sådana drycker är gränsen 18 år. För de svagare alkoholdryckema är åldersgränsen 18 år vid både butiksförsäljning och servering. Som en följd av reglerna gäller vidare, att det är förbjudet att såsom ombud eller på därmed jämförligt sätt tillhandagå någon som ej kan antas ha passerat gällande åldersgräns med alkoholdryck. Utöver bestämmelsemas faktiskt hindrande verkan kan de tänkas verka i två riktningar. Å ena sidan så att alkoholdryckema genom att de av förbud får en viss extra lockelse - det blir vuxet och omgärdas och därmed särskilt eftersträvansvärt att använda dem. Å spännande

Begränsningar av tillgången 307

andra sidan så att det uppstår en normskapande effekt i återhâllande

riktning.”

Det framgår av i kap. 9 redovisade undersökningar att de åtgärder - bland dem åldersgränserna - som har till syfte att motverka att någon konsumtion av betydelse äger rum bland barn och ungdom haft en begränsad effekt. Sålunda ger utvecklingen av ungdomsfylleriet en oroande bild. Ett flertal undersökningar visar vidare att debutåldern under stadigt sjunkit 1950- och -60-talen och att ett regelbundet bruk av alkohol i ungdomsåren inte är ovanligt. Erfarenheterna visar alltså, att man inte lyckats hindra ungdomen att i allt större utsträckning skaffa sig alkoholdrycker, att antingen genom överträda lagstiftningen eller på annat sätt. Enligt APU:s sociologiska undersökningar ansåg 64,7 % av männen och 76,2 % av kvinnorna att det skulle vara helt och hållet eller i stort sett att sänka felaktigt åldersgränsen i systembutikerna till 18 âr.

21 .3.2 APU :s bedömning

Alkoholpolitiken skall verka för att någon konsumtion av betydelse ej förekommer under uppväxttiden. Ett led i denna strävan är att göra det svårt för barn och ungdom att inhandla alkoholdrycker. Som framhållits i

kap. 3 och 5 är det från skadesynpunkt

av stor betydelse under vilka förhållanden de unga kommer i kontakt med alkoholen. Genom reglerna om åldersgräns för inköp av alkoholdrycker söker samhället förhindra att barn och ungdom själva förvärvar alkohol för förtäring. Det stora flertalet länder har sådana regler. APU är för sin del övertygad om att åldersgränserna - trots den ovan nämnda suggestionseffekten och trots att överträda möjligheterna dem - utövar en återhållande verkan av alkoholpolitisk betydelse. Ståndpunkten vinner stöd dels i erfarenheterna från 1954 års reform, som visar att man överskattade de då avskaffade restrlktionemas suggestiva effekt, dels i det väldokumenterade förhållandet att en ökad tillgänglighet medför ökad efterfrågan.

Föreskrifter om lägsta inköpsålder är alltså nödvändiga. Frågan blir då

vilken denna ålder bör vara.

1 Studier, som allsidigt belyser verkningarna av olika åldersgränser, saknas. Av visst intresse är emellertid utvecklingen i Kanada och USA, vars flesta provinser och delstater under senare tid sänkt inköpsåldern från tidigare 21 eller 20 år till 19 eller 18 år (USA sänkte i juni 1970 genom federal lagstiftning rösträttsåldern till 18 år). l Toronto, Kanada, där åldersgränsen sänktes från 21 till 18 år den l juli 1971, väcktes 1970 48 åtal för onykterhet vid ratten mot personer mellan 18 och 20 år. Under andra halvåret 1971 steg antalet åtal i samma åldersgrupp till 259 och var 1972 uppe i 457. Samma tendens kunde iakttas i fråga om antalet bilolyckor med förare mellan 18 och 20 år som ledde till personskador. Enligt den av the Addiction Research Foundation i Toronto publicerade tidskriften The Journal har de sänkta åldersgränsema lett till en ändring av konsumtionsvanorna på så sätt att allt yngre människor använder alkohol oftare än förut. (The Journal 3:1, 1974.)

308 Begränsningar av tillgången SOU 1974: 91

I förarbetena till 1954 års reform framhöll departementschefen, att det är en allmän erfarenhet att de unga gärna vill efterlikna de vuxnas vanor. Om det under sådana förhållanden förbehölls åt de äldre att köpa sprit, syntes häri ligga en särskild anledning för de unga att betrakta spriten - i likhet som något eftersträvansvärt. Departementschefen ansåg därför med 1944 års nykterhetskommitté- att det vore olyckligt att ha en särskild högre myndighetsålder för spritköp. En sådan skulle för övrigt inte stå i överensstämmelse med den större självständighet som i andra hänseenden kommit ungdomen till del. Då en åldersgräns enligt departementschefens mening under alla förhållanden var nödvändig, föreslog han att inköpsrätten skulle inträda vid den dåvarande myndighetsåldern 21 ar. Den l juli 1969 sänktes myndighetsåldern från 21 till 20 år. I samband med den översyn av olika lagar som innehåller regler knutna till åldersgränser som därvid företogs ansågs det inte finnas tillräckliga skäl att bryta sambandet mellan myndighetsåldern och inköpsåldern för rusdrycker i detaljhandeln. Riksdagen har nu beslutat att myndighetsåldern ånyo skall sänkas, denna gång till 18 år. APU anser sig därför ha skäl att diskutera om sambandet mellan myndighetsålder och inköpsålder även då skall bestå. APU vill till en början framhålla, att de skäl som 1954 åberopades för - som särskilt en koppling myndighetsålder inköpsålder inte framstår starka. Den motivering som anfördes vid 1954 års reform var ju närmast

att man inte kunde finna skäl för att ha en högre inköpsålder än

myndighetsåldern när den sistnämnda var så hög som 21 år. Det finns f. n. på flera områden regler där åldersgränserna inte följer myndighetsåldern. Här må erinras om att man på det trafikpolitiska området funnit anledning att fastställa en rad skilda åldersgränser för rätt att föra olika slags fordon m. m. Likaså anses t. ex. åldersgränserna inom området för brottsbalkspåföljderna inte böra påverkas av ändringar i myndighetsåldern. Kriminalpolitiska skäl har också föranlett att det alltjämt är förbjudet för den som är under 21 år att förvärva eller inneha springstilett eller springkniv. - I sammanhanget kan också erinras om att systembolagen under motbokstiden i praktiken tillämpade en åldersgräns på 25 år, trots att inköpsåldern då enligt försäljningslagstiftningen sammanföll med myndighetsåldern. Vad som vid en alkoholpolitisk bedömning framför allt talar för att man skall behålla kopplingen myndighetsålder - inköpsålder är naturligtvis, att till myndighetsåldern är knuten den civilrättsliga handlingsförmågan. Härtill kommer att värnpliktsålder, rösträttsålder och äktenskapsålder kommer att vara knutna till myndighetsåldern. Man kan därför befara, att det för många kommer att framstå som motsägelsefullt att personer som har betrotts med sådant ansvar inte skall tillåtas att inhandla alkoholdrycker i systembutiker. Å andra sidan har, som sagts, andra synpunkter ansetts väga tyngre på t. ex. det trafikpolitiska och kriminalpolitiska fältet. Följande alkoholpolitiska aspekter kan anläggas. Alkoholpolitikens uttryckliga strävan när det gäller ungdomen är att någon konsumtion av betydelse inte skall

Begränsningar av tillgången 309

förekomma. De unga torde framför allt komma över alkohol genom att äldre kamrater köper åt dem. Det förhåller sig säkerligen så att IS-åringar generellt sett har en betydligt yngre umgängeskrets än ZO-åringar. En sänkning av inköpsåldern skulle därmed medföra en starkt ökad åtkomlighet av alkohol i känsliga åldrar och skulle dessutom kunna uppfattas som en opinionsyttring från samhället. De alkoholpolitiska riskerna måste därför bedömas som allvarliga. Vid en alkoholpolitisk bedömning bör hänsyn också tas till om man bör ha samma regler för servering som för detaljhandel samt för mellanöl som för de starkare alkoholdryckerna. Hittills har i fråga om starkare alkoholdrycker gällt att inköpsåldern i serveringen varit lägre än i detaljhandeln och motiveringen härför har varit att konsumtionen av de serverade dryckerna sker under viss kontroll. Vidare synes det lämpligt att ha en något lägre åldergräns för mellanöl än för de starkare alkoholdryckerna. APU har funnit att övervägande skäl talar för att inköpsåldern för starkare alkoholdrycker, trots ändringen av myndighetsåldern, behålls oförändrad. Inte heller inköpsåldern för mellanöl bör ändras.

21.4 Avstängning från inköp

21 .4.l 1954 års reform

1944 års nykterhetskommitte uttalade i frågan om eventuell avstängning från inköp i systembutikerna bl. a. följande (SOU 1952: 54).

Avstängning av missbrukare från inköp kan synas vara en tämligen verkningslös åtgärd, om försäljningen till övriga medborgare är obegränsad. Det kan med rätta sägas att det alltid kommer att finnas tillräckligt många icke avstängda missbrukare och kamrater till dem, för att de avstängda skall bli försedda med vad de vill ha. När kommittén det oaktat föreslår att avstängningen bibehålles,så är det för det första därför att den är en opinionspåverkande åtgärd. Rätten att inköpa sprit bygger på ett förtroende till köparens skötsamhet. Om detta förtroende missbrukas bör samhället på något sätt reagera. Även om detta ingripande i åtskilliga fall inte skulle ha någon större verkan på dem mot vilka åtgärden riktas, så har det ändå en viss allmänpreventiv betydelse. Det bör i detta sammanhang observeras att avstängningen enligt kommitténs förslag inte skall kunna ske på andra grunder än alkoholmissbruk och olaga handel, t. ex. överlåtelser till ungdom eller missbrukare. De nu existerande sociala avstängningsgrundema skall försvinna. Avstängningen bör vidare enligt kommitténs mening ingå som ett led i nykterhetsvården. Den bör inte kunna beslutas av försäljningsorganet utan endast av nykterhetsvårdsorganen. Av flera skäl synes det dock mindre lämpligt att omedelbart tillägga de kommunala nämnderna avstängningsrätt. För det första bör de försäljningsrestriktiva ingripandena företas av ett så kvalificerat organ som möjligt, så att de bättre än systembolagens nuvarande åtgärder accepteras av den allmänna opinionen. För det andra kan länsnykterhetsnämnderna, som är rent statliga organ, relativt snabbt utrustas på sådant sätt, att de motsvarar de krav som redan vid reformens ikraftträdande kommer att ställas på dem. Avstängning bör inte tillgripas som en automatisk reaktion på t. ex. en

310 Begränsningar av tillgången

fylleriförseelse utan endast när den kan anses motiverad för att hjälpa alkoholmissbrukaren att avstå från spriten. Som redan nämnts kan en bestämmelse i övervakningsvillkoren eller enbart en frivillig överenskommelse att låta bli att köpa sprit vara en fullt tillräcklig åtgärd. Det väsentliga är ju att missbrukaren inte dricker sprit. I detta sammanhang

bör också påpekas att registreringen] inte är avsedd att användas som

efterkontroll av den typ som tillämpades i Göteborg under Andréesystemet, där inköp över en viss storlek alltid medförde ingripanden. Enligt kommitténs mening bör avstängning aldrig ske enbart på grund av stora inköp i och för sig. Däremot bör inköp, som kan tyda på missbruk eller olaga försäljning, rapporteras till vederbörande nykterhetsnämnd av försäljningspersonalen och registreringsmyndigheten i den mån de upptäckes. Det blir då nykterhetsnämndens sak att föranstalta om utredning, varvid även inköpen beaktas. Likaså kan nämnden infordra uppgift om inköpen i samband med utredning om alkoholmissbruk som nämnden på ett eller annat sätt fått kännedom om. Men det är inte meningen att på omvågar införa en månadsranson genom att automatiskt ingripa mot alla som köper över en viss mängd. Det kan tilläggas att avstängningen av missbrukare från inköp visade sig ha en viss effekt under Andréesystemet i Göteborg och vid införandet av det nuvarande finska systemet. Det är inte osannolikt, att minskningen av konsumtion och fylleriförseelser i början av AB Stockholmssystemets verksamhet till stor del berodde på att missbrukarna avstängdes. Utom som ett led i nykterhetsvården bör avstängning kunna tillgripas som reaktion mot konstaterad olaga försäljning. Den som beträdes med olaga försäljning yrkesmässigt eller i större skala måste anses så grovt ha förverkat förutsättningarna för inköpsrätt, att han bör - åtminstone någon tid - avstängas från inköpsrätt.

I anslutning till kommittéförslaget uttalade departementschefen, att det skulle vara stötande om det allmänna skulle vara skyldigt att genom utminuteringsbutikerna tillhandahålla rusdrycker åt grova alkoholmissbrukare och langare. Att dessa inte effektivt kunde hindras från att åtkomma rusdrycker på annan väg utgjorde inte något avgörande skäl mot att behålla en möjlighet till avstängning. Denna möjlighet borde också bevaras av den anledningen att det kunde vara lämpligt att ett nykterhetsvårdsorgan använde avstängning såsom hjälpåtgärd mot en missbrukare i samförstånd med denne. På grundval av dessa överväganden tillkom bestämmelser enligt vilka utminutering inte fick ske till

a) den, som enligt underrättelse som kommit utminuteringsstället tillhanda, av nykterhetsnämnd förbjudits att inköpa rusdrycker hos Systembolaget, b) den, som var synbarligen berörd av alkoholhaltiga drycker eller annat berusningsmedel, c) den, som kunde antas ha för avsikt att olovligen tillhandagå någon med varan.

1 21 .4.2 Ändringar 195 7

Någon registrering enligt kommittens förslag De sålunda tillämpade reglerna fick emellertid enligt mångas mening vissa genomfördes som bekant inte. negativa effekter. 1956 års rusdrycksförsäljningsutredning framhöll bl. a.

SOU 1974: 91 Begränsningar av tillgången 311

att åtskilliga personer, som under motbokssystemets tid varit avstängda från möjligheten att på legal väg köpa rusdrycker, såsom alkoholmissbrukare, personer som sakfällts för fylleri eller gjort sig skyldiga till brott eller förseelser under påverkan av alkohol samt langare, nu tillhörde utminuteringsställenas kundkrets. Särskilt stötande fann man det vara att personer intagna på allmän vårdanstalt för alkoholmissbrukare kunnat göra inköp på utminuteringsställe. Nykterhetsnämnderna hade i synnerligen begränsad omfattning tillgripit möjligheten att enligt lagen om nykterhetsvård utfärda inköpsförbud för missbrukare. Utredningen föreslog effektivare regler för avstängning, och dess förslag ledde 1957 till lagändringar. l Rff infördes ett stadgande enligt vilket allmänheten på begäran var skyldig att legitimera sig vid inköp av rusdrycker. Vidare ändrades nykterhetsvårdslagen på så sätt att däri föreskrevs att länsnykterhetsnämnd och - då delegation skett - kommunal nykterhetsnämnd kunde föranstalta om åtgärder i syfte att alkoholhaltiga drycker ej skulle utlämnas till missbrukare. Därjämte stadgades att det ålåg nykterhets-

nämnd att lämna Systembolaget underrättelse om personer som genom

dom befunnits skyldiga till olovlig försäljning. Ändringen innebar att den dittillsvarande ordningen att alkoholmissbrukare och langare vid bötesansvar kunde av nykterhetsnämnden förbjudas inköpa alkoholhaltiga drycker ersattes med ett system enligt vilket nämnden i stället skulle begära hos Systembolaget att få dessa kategorier uppförda på spärrlistor. I Rff föreskrevs att de som avstängts av nykterhetsnämnd och de som dömts för langning skulle upptas på lokala spärrlistor för en tid av högst två år.

21 .4.3 1963 års ändringar (gällande rätt) Bestämmelserna om avstängning från inköpsrätt blev föremål för översyn

också av 1961 års nykterhetslagkommitté (SOU 1962:13). Kommittén

framföll att de 1957 beslutade åtgärderna syntes ha inneburit ett steg i rätt riktning. Frekvensen av avstängningar var emellertid mycket skiftande. Kommittén föreslog att vissa gärningar, varigenom misskötsamhet i nykterhetsavseende kunde anses klart dokumenterad, borde automatiskt - dvs. utan nykterhetsnämndens medverkan - medföra avstängning från inköp. Sådan misskötsamhet ansågs föreligga om någon under loppet av tolv månader mer än en gång gjorde sig skyldig till rattonykterhet eller fylleri. Kommittén ansåg det vara rattfylleri, ofrånkomligt att införa obligatorisk allmän legitimationskontroll, bl. a. därför att de nytillkomna kategorierna i spärrlistorna endast i viss utsträckning hörde till den krets av personer som på grund av sitt eller sin klädsel kunde ge anledning till misstanke att uppförande vederbörande var avstängd. Förslaget lades till grund för lagändringar 1963. Vissa jämkningar företogs dock. Med hänsyn till att man befarade att allmänheten skulle visa bristande förståelse för en allmän legitimationskontroll och till

3 l 2 Begränsningar av tillgången SOU 1974: 91

kostnaderna för denna framlades ej förslag i den riktningen. För närvarande gäller, att utminutering skall vägras den som är upptagen på spärrlista. På sådan lista skall upptas a) fall där länsnykterhetsnämnd eller, då delegation skett, kommunal nykterhetsnämnd beslutat göra framställning till riksskatteverket om avstängning, b) den som inte får sälja rusdrycker och som genom lagakraftägande dom befunnits skyldig till olovlig försäljning eller olovligt innehav av rusdrycker eller försök eller medverkan till sådant brott eller olovligt tillhandagående med alkoholhaltiga drycker åt vissa för vård omhändertagna m fl, c) den som genom lagakraftägande dom befunnits vid mer än ett tillfälle inom en tidsrymd av tolv månader ha gjort sig skyldig till rattfylleri, rattonykterhet eller fylleri.

Kontrollen sker stickprovsvis.

21.4.4 Omfattningen och effekten av gällande regler

Antalet av riksskatteverket (kontrollstyrelsen) meddelade beslut om avstängning från rusdrycksinköp framgår av tabell 21.3. Antalet personer, som vid ingången av åren 1964-1974 fanns upptagna på Systembolagets spärrlistor, har i stort sett minskat sedan 1966, då över 17 000 personer var avstängda, till f. n. drygt ll 000, se tabell 21.4. Den vanligaste avstängningsorsaken var tidigare beslut av nykterhetsnämnd, men antalet sådana fall har kraftigt minskat sedan periodens början. Även antalet avstängningar på grund av langning har gått starkt tillbaka fram till 1972 men ökar nu åter. Det övervägande flertalet avstängningar sker numera på grund av upprepat fylleri m.m. Nedgången i antalet av nykterhetsnämnd avstängda personer motsvaras uppenbarligen inte av ett förbättrat nykterhetstillstånd utan får tolkas så att nykterhetsnämnderna ställer sig alltmer tveksamma till värdet av avstängningsinstrumentet som arbetsform i nykterhetsvården. Antalet alkoholkonsumenter kan uppskattas till ca 3,5 miljoner. Vid ingången av år 1974 var alltså ungefär 0,3 % upptagna på spärrlistoma. Effekten och värdet av nuvarande lagstiftning belyses av två undersökningar, som här skall redovisas. Den ena utfördes av Systembolaget och ägde rum i samtliga butiker under tiden 11-27 september 1969. Under perioden blev kunder avvisade vid totalt 57 822 tillfällen, motsvarande ca 0,9 % av de tillfällen då försäljning kom till stånd. I 4 741 fall vägrades kunder inköp därför att de saknade legitimationshandling. Utslaget på hela året betyder detta, att kunder vid över 60 000 tillfällen årligen torde vägras inköp därför att de vid legitimationskontroll befinns upptagna på spärrlista, dvs. ett antal som är mer än fyra gånger så stort som det genomsnittliga antalet på spärrlista upptagna personer. Av dem som awisats därför att de saknade legitimationshandling är säkerligen en inte obetydlig del personer som är

upptagna på spärrlista men som i medvetande härom hellre uppger att de

SOU 1974 :91 Begränsningar av t illgángen 3 13

m m

om mm vm

mom mmv mmm vmv mmm mmm I vmv mmm

mmmm

m

mm mm

m m

mm mm m mm om

mmm mvv mmv mmm mmm mmm I v mmm

mmmm

m m mm mm

m m mm vm

oem

mm

mmm mmm mmm mmm mmm I vmm mvv

mmmm

m m mm mm

m m m

ov om

mmm mom omm vmm mmm mvm vmm mmm mmm

ommm

m m

mm vm

m m m

mm

mmm mmm I mvm mmm mmm vmm mmm I mm mmm

mmmm

m m

mm mm

m v

mm mm

mmm com mvo mmm mmm mmm mmv I omm mmm

mmmm

m

ncxmmmâmoñvmi

m mm

vm

m m

mm mm

vmv mmc mmm mmv mmm mvm mmm I mcm mmm

mmmm

m m m

mm vm

:mha

m m m m

mm

mvv vmm mmm cmm omv mmm vmm mmm mmm

»Emücmmmâw

mmmm

m m m

vm mm

v m

mm mm

E0 mmm mcm mmm mcv mov mmm mmm I mmm mmm

mmmm

m m m

vm mm

mamma.. m m

mm

mom mom os mmm omm So vmm i o: | mmm

vmmm

m m m

0622.52:

mm

mv mm

mmm mmm mmo mmm mmm

mmmm

I I l | I | l

m v

?oâoubmmmoumzoxm

.30 .30

...saba såå.

åäsoâäa ååâogoäw

moxugozümâmt

.mmm .E

m m

mm mm

.mo .mu

:oøaåzmaiusâ: auiewcsoeusê.

w 3a S.:

...zpmsääz :Spanien:

om om

.åøåøanxä _ozoåøaxxâm

30:4

:osåcøca: »Beata :oxauicuz

.S282

mmumå _woøå

»nästa xozrmâm

uomazå

MÄN :oo .to

Eon

›w

E8

:z å

_monah §20 Ewas 58m 38mm 233m .ännu _sin_ .såå sEEam :E3 :iom :en ...gsm .auam v23... .annu asså

314 Begränsningar av tillgången SOU 1974: 91 Tabell 21.4 l Systembolagets spärrlistor antecknade personer vid ingången av åren 1964-1974

saknar legitimationshandling än visar denna och blir avvisade såsom spärrade. Bolaget har i anslutning till den nyss redovisade undersökningen uttalat, att de strängare regler om inköpsrätt som infördes 1957 och 1963 vid båda tillfällena fick goda verkningar för ordningeni butikerna. Den andra undersökningen är en av APU i november 1972 gjord enkät till sociala centralnämnder/nykterhetsnämnder beträffande värdet och effekten av avstängning från rusdrycksinköp. Enkäten gick ut till Stockholm, Göteborg, Malmö och övriga 7 kommuner med mer än 100 000 invånare samt var åttonde av övriga kommuner efter geografisk uppdelning. Urvalet omfattade 68 av landets 464 kommuner. Svar inkom från 57 av de tillfrågade kommunerna, häribland samtliga med över 100 000 invånare. Resultatet av enkäten redovisas i tabeII21.5. Det framgår att effekten och värdet av avstängningen bedöms i övervägande negativ riktning. Särskilt gäller detta avstängningens inverkan på nykterhetstillståndet och dess möjligheter att förhindra åtkomsten av rusdrycker. Avstängningens värde ur vårdsynpunkt bedöms något mindre negativt, men den mest utbredda uppfattningen synes dock vara att den inte heller har något positivt värde. Hos de stora kommunerna är den negativa attityden på det hela taget mera framträdande än hos de mindre kommunerna. Det är också naturligt om avstängningsreglerna vid nuvarande tillämpning (legitimering stickprovsvis i begränsad omfattning) har större verkan i de små kommunerna, där bygdens invånare i allmänhet är kända av butikspersonalen, än i storkommunerna där köparna oftast är anonyma.

SOU 1974: 91 Begränsningar av tillgången 315

Tabell 21.5. Kommunernas uppfattning om avstängningsförfarandet

Frågor och svar Kommuner Hela riketa Över Under Folkmängd 100 000 inv 100 000 inv 1%

Antal Folk- Antal Folkmängd mängd i % i %

1. Vilken betydelse har enligt nämndens erfarenhet avstängningen för nykterhetstillståndet? - - - - - Mycket god

Ej svar

Summa 10 100 58 100 100

2. Vilken effekt har enligt nämndens erfarenheter avstängning för att förhindra åtkomsten av rusdrycker? a) Avstängning enl. Nvl 14 § 2 mom. - - 1 0,2 0,2 Mycket god

Ej svar

Summa 10 100 58 100 100

b) Avstängning enl. Rff 18 § 3 st 2) - - - - - Mycket god

Ej svar

Summa 10 100 58 100 100

c) Avstängning enl. Rff 18 § 3 st 3) - - - - - Mycket god

Ej svar Summa 10 100 58 100 100 “ Uppräknat stickprov.

316 Begränsningar av tillgången SOU 1974: 91

Frågor och svar Kommuner Hela riketa Över Under Folkmängd 100 000 inv. 100 000 inv. i %

Antal Folk- Antal Folkmängd mängd i % i %

3. Vilket värde anser nämnden att avstängning har ur vårdsynpunkt? a) Avstängning enl. Nvl 14 § 2 mom. - - - - - Mycket stort värde

Ej svar

Summa 10 100 58 100 100

b) Avstängning enl. Rff 18 § 3 st 2) - - - - - Mycket stort värde

Ej svar

Summa 10 100 58 100 100

c) Avstängning enl. Rff 18 § - - - - - Mycket stort värde

Ej svar Summa 10 100 58 100 100 “ Uppräknat stickprov.

SOU 1974: 91 Begränsningar av tillgången 317

Avstängningsförfarandet bör diskuteras mot bakgrund även av möjligheterna till att ge gällande ordning en större effekt. APU anser sig därför innan APU redovisar sitt ställningstagande böra behandla frågan om inköpsregistrering.

21 .4.5 lnköpsregistrering med obligatorisk legitimation 1944 års nykterhetskommitté föreslog att en allmän inköpsregistrering skulle införas. Kommittén anförde två skäl härför. Dels syntes en registrering vara av värde genom att den medgav ett sådant statistiskt studium av konsumtionsutvecklingen som är nödvändigt för att bedöma faktorerna bakom utvecklingen och ge ledning för det nykterhetspolitiska handlandet. Dels borde registreringen kunna användas för att vid behov ge nykterhetsvårdsorganen uppgifter om viss persons skötsamhet under en längre tidsperiod. Kommitténs förslag om inköpsregistrering förutsatte att köparen vid varje inköp lämnade en egenhändigt undertecknad rekvisition. På denna skulle butikspersonalen med ledning av en legitimationshandling anteckna kundens födelsenummer samt de varor som inköpts. Rekvisitionen skulle därefter sändas till en för riket gemensam central för registrering. Förslaget föll vid departementsbehandlingen. Departementschefen ansåg att fördelarna var alltför små i förhållande till bl.a. de avsevärda kostnader, som registreringssystemet kunde beräknas kräva. Frågan om en allmän registrering av rusdrycksinköpen har senare varit

föremål för bedömning av 1961 års nykterhetslagkommitté, i vars

uppdrag det ingick att pröva de tekniska förutsättningarna för en sådan registrering och att söka bedöma om man härigenom kunde vinna några nykterhetspolitiska fördelar bl.a. i syfte att motverka langning av spritdrycker till missbrukare och ungdomar (SOU 1962:13). Efter att ha prövat olika tekniska möjligheter uttalade kommittén att fyra olika, tekniskt sett genomförbara alternativ för en allmän inköpsregistrering förelåg. Två av alternativen var utformade med utgångspunkt i de lösningar som förordats av 1944 års kommitté. I de tvâ övriga skulle registreringen ske genom bearbetning av inköpskort i form av identitetskort, där inköpsmarkering skulle ske genom hålklippning, eller identitetskort av plast med markeringar för hålkortsbearbetning. Även

om samtliga fyra registreringsmetoder av nykterhetslagkommittén be-

dömdes som tekniskt genomförbara, var de dock alla enligt kommittén förbundna med betydande nackdelar. För förvärv av inköpskort skulle bl.a. krävas en inte minst för allmänheten besvärande kontrollapparat för att hindra att korten kom i orätta händer eller blev föremål för illegal överlåtelse. Den största nackdelen med metoderna bestod emellertid enligt kommitténs mening i den förprövning, som innan inköpskort utfärdades måste ske för kontroll av att vederbörande verkligen hade inköpsrätt och inte var upptagen på spärrlista. En sådan ordning hade, framhöll kommittén, stora likheter med ett motbokssystem utan ransonering.

3 l 8 Begränsningar av tillgången SOU 1974: 91

Enligt kommitténs mening stod vidare mycket litet att vinna från nykterhetspolitisk synpunkt. För att få uppgifter om missbrukares och langares inköp - vilket från nykterhetssynpunkt skulle vara det viktigaste syftet med åtgärden var det således inte nödvändigt att införa en allmän registrering. Samma syfte kunde lämpligen nås genom att man i annan ordning gjorde särskilda anteckningar om dessa kategoriers inköp. Inte heller för allmän information eller vägledande för vetenskaplig bearbetning skulle en allmän inköpsregistrering vara till någon mera väsentlig hjälp, främst av det skälet att den inte skulle kunna ge besked om konsumtionens utan endast om inköpens fördelning. Departementschefen delade i stort nykterhetskommitténs uppfattning och avstyrkte för sin del bestämt införandet av en allmän registrering av rusdrycksinköpen.

Alternativa modeller för inköpsregistrering

Frågan om inköpsregistrering är idag i ett annat läge än tidigare. Genom ADB-tekniken har man dels fått möjlighet att undvika en del praktiska svårigheter, dels fått bättre förutsättningar att utnyttja registreringen som alkoholpolitiskt medel. Som underlag för den fortsatta diskussionen presenterar APU i bilaga 7 två tänkbara möjligheter till teknisk utformning av en allmän inköpsregistrering. För båda gäller vissa gemensamma förutsättningar. En grundförutsättning för att inköp skall kunna registreras på rätt person är att varje enskild kund kan entydigt identifieras. En sådan identifiering kan för svenska medborgare och för utlänningar som stadigvarande vistas i riket numera erhållas genom användning av personnummer. Genom att personnumret registreras tillsammans med vederbörandes inköp i speciella kassaregister med databärare noteras den enskilde personens inköp. Det förutsätts att spärrade personer inte skall få göra inköp. Kontroll mot spärrlista kan som hittills göras manuellt av försäljare. Om konventionella kassaregister ersätts med elektroniska kassaterminalsystem kan kontroll mot spärrlista göras helt automatiskt. Uppgifter om spärrade personer kan då lagras i minne till den butiksdator som betjänar kassaterminalerna. Magnetbanden i kassaregistrens databärare översänds till datacentral där inköpen sammanställs. Uppgifter kan erhållas om varje persons inköp liksom statistiska uppgifter över olika sidor av försäljningen. Det ena av de av APU diskuterade alternativen utmärks av att den legitimationshandling som begärs av kunden kan vara någon av de redan använda legitimationshandlingarna med personnummer, t.ex. postens och bankernas identitetskort eller körkort av den typ som f.n. utfärdas. I det andra alternativet utställs ett särskilt inköpskort i syfte att underlätta registreringsarbetet. Genom registreringen kan uppgifter erhållas om bl.a. hur mycket varje kund köper fördelat på varugrupper, hur kunderna fördelar sig på kön och åldersgrupper samt sambandet mellan kön och ålder å ena, och vad man köper och hur mycket man köper, å andra

SOU 1974: 91 Begränsningar av tillgången 319

sidan. Se vidare bilaga 7. Den årliga kostnaden uppgår som närmare

framgår av bilaga 7 i det ena fallet till 14,0 milj. kr. och i det andra till

nästan 21 milj. kr., räknati 1973 års penningvärde.

21 .4.6 APUzs bedömning syftar till att påverka konsumtionen. Det vore med Alkoholpolitiken hänsyn härtill uppenbarligen av stort värde att kontinuerligt kunna följa konsumtionsvanornas förändringar inom befolkningen. Visserligen kan man utgå från att köpare och konsument långtifrån alltid är samma men mycket talar dock för att inköpens fördelning i stort sett ger person, en riktig bild även av konsumtionens fördelning. Särskilt gäller detta om, som APU föreslår, spärrlistorna avskaffas. Det kan därför knappast råda någon tvekan om, att en allmän inköpsregistrering skulle lämna ett värdefullt underlag till forskningen om konsumtionsvanorna. En allmän inköpsregistrering skulle alltså ge avsevärt ökade möjligheter att studera inköpsvanorna men också konsumtionsvanorna och deras förändringar. Man skulle kunna få en mycket bättre effektmätning av t.ex. prispolitiska åtgärder än hittills. Medan man f.n. främst kan

analysera prispolitiska åtgärders inverkan på totalkonsumtionen av olika

alkoholdrycker, skulle man med hjälp av uppgifter från registreringen kunna få data om åtgärdernas effekt på inköpen bland män och kvinnor, bland personer i olika åldersgrupper, bland dem som köper små och bland dem som köper stora kvantiteter, etc. Åtgärderna skulle med ledning av de resultat man får fram kunna göras verkningsfullare. Inköpsregistreringen kan också tänkas mera direkt tjäna alkoholpolitiska - den kan vara ett medel att minska konsumtionen. syften Försöksregistreringen i Gävleborgs län 1967 visade, att butiksförsäljningen av spritdrycker och vin till följd av registreringen minskade med ca 3 resp. ca 7 %. I gengäld inträffade dock en viss uppgångi grannlänen som helt uppvägde nedgången i Gävleborgs län. APU tror med hänsyn härtill, att en registrering i hela riket på sikt - sedan den väl inarbetats inte skulle få någon nämnvärd återhållande effekt.

En registrering kan, som framhölls av 1944 års nykterhetskommitté,

också användas i nykterhetsvårdande syfte. Detta kan tänkas ske genom ett samarbete mellan alkoholbolaget och nykterhetsnämndema/sociala centralnämndema. Skulle en registrering komma till stånd torde samarbetet böra bedrivas så, att alkoholbolaget kontinuerligt översänder personnummer och inköpskvantiteter på personer som under viss tid gjort inköp över en bestämd storlek. Meddelandet skulle ej behöva föranleda annan åtgärd än ett erbjudande om ett samtal. Det finns emellertid skäl att ifrågasätta värdet av ett sådant samarbete. I samband med de skärpningar som skedde i inköpsbestämmelserna 1957 och 1963 (se ovan s. 311 togs från Systembolagets sida initiativ till en ordning, enligt vilken butikspersonalen skulle lämna uppgifter till nykterhetsnämndema om personer som på grund av sina inköp kunde antas vara missbrukare. Nämnderna har emellertid i allmänhet inte visat något intresse för dessa uppgifter. Anledningen härtill är sannolikt, att

320 Begränsningar av tillgången

man befarar att en förebyggande verksamhet på dessa grunder skapar en negativ attityd till de sociala organen. En följd av den här skisserade ordningen torde också bli att allmänheten ganska snart kommer att undvika att köpa de kvantiteter som man befarar blir rapporterade. Inköpen skulle spridas på ett större antal personer. Detsamma torde bli följden av ett eventuellt samarbete mellan polisen och alkoholbolaget för att avslöja langning. Efter någon tid skulle langarna anpassa sina inköp efter de gränser de tror polisen arbetar efter. Inköpen sprids på fler personer. I avsnittet om etableringspolitiken har APU positivt bedömt de insatser som görs i syfte att få systembutikerna att så lite som möjligt skilja sig från andra butiker. Införandet av en allmän inköpsregistrering skulle otvivelaktigt stå i strid med dessa strävanden. En registrering skulle medföra vissa andra praktiska konsekvenser. Den skulle sålunda försämra servicen för befolkningen i glesbygderna. Under senare år har denna service byggts ut så att befolkningen genom telefonbeställningar kan få sina varor utan längre tidsutdräkt. Skulle registrering införas torde vederbörandes identitets- eller inköpskort böra insändas till butiken som underlag för registrering, vilket skulle avsevärt försämra den nuvarande servicen. Antalet försändelser till orter som saknar systembutik uppgick 1972 till 1,5 miljoner. Beaktas måste också att det finns utlänningar i Sverige som inte fått

svensk legitimationshandling med personnummer. Uppskattningsvis be-

söks Sverige under ett år av drygt 5 miljoner utlänningar. Dessa torde i vissa fall göra inköp i systembutikerna. Man måste även beakta, att ett system varigenom uppgifter om medborgarnas inköp av alkoholdrycker lagras centralt kommer att väcka missnöje och misstänksamhet alldeles oavsett de garantier som kan lämnas för att den enskildes integritet skall skyddas. Vid en samlad bedömning av de här anförda synpunkterna vill APU anföra följande. Värdet av en allmän inköpsregistrering är framför allt beroende av i vad mån man kan utnyttja registreringen som grund för olika alkoholpolitiska och nykterhetsvårdande åtgärder. Såvitt APU kan bedöma skulle en registrering ge ett värdefullt bidrag till kännedomen om inköpsvanors och konsumtionsvanors förändringar och därmed också ett bättre underlag för hur de alkoholpolitiska åtgärderna skall användas. De till APU knutna forskarna har emellertid varnat för en övervärdering av vad materialet från registreringen kan ge. Fördelarna måste vägas mot de betydande kostnader som en registrering skulle medföra, oavsett vilket av de båda ovan skisserade alternativen man väljer. Enligt APU:s mening är de fördelar som står att vinna inte så stora, att de motiverar kostnader av det format som här kommer att uppstå. Vad gäller den obligatoriska legitimationen är den frågan främst knuten till spörsmålet om de kända alkoholmissbrukarna bör avstängas från inköp eller ej. Avstängningsförfarandet kan sägas utgöra ett led både i det förebyggande arbetet och i nykterhetsvården. Vid tillkomsten av de

SOU 1974: 91 321 Begränsningarav tillgången

ovan redovisade, 1963 genomförda lagändringarna, betonades särskilt den alkoholpolitiska aspekten på problemet. Departementschefen framhöll sålunda att det här inte var fråga om åtgärder av egentlig nykterhetsvårdande karaktär. Enligt hans uppfattning torde det sålunda i åtskilliga av fallen saknas förutsättningar för ingripande enligt nykterhetsvårdslagen. Som motiv för lagändringarna angavs i stället, att det från social synpunkt var angeläget att förebygga inköp då någon inom loppet av ett år vid upprepade tillfällen gjort sig skyldig till trafiknykterhetsbrott eller fylleri. Uttalandet att ingripanden enligt nykterhetsvårdslagen i flera av dessa fall inte skulle kunna ske är dock svårt att förstå. Den som automatiskt spärras från inköp har under loppet av ett år gjort sig skyldig till två fall av rattfylleri, rattonykterhet eller fylleri. Då någon, ej blott tillfälligt, använder alkoholdrycker till uppenbar skada för sig eller annan skall enligt nykterhetsvårdslagen åtgärder vidtas för att återföra honom till ett nyktert liv. Upprepade fall av fylleri eller trafiknykterhetsbrott torde praktiskt taget undantagslöst fylla kraven på ett ej blott tillfälligt, skadligt bruk av alkohol. Lagen föreskriver att nykterhetsnämnd i dessa fall skyndsamt skall undersöka saken och därvid inhämta den kännedom om missbrukarens levnadsförhållanden och andra omständigheter, som kan vara till ledning för fallets bedömande. En sådan undersökning kan beträffande andra missbrukare utmynnai ett beslut om avstängning från inköp i systembutik, under förutsättning att nämnden finner att detta är till gagn för vederbörande. När det gäller dem som vid upprepade tillfällen gjort sig skyldiga till fylleri, rattonykterhet eller rattfylleri sker inte en sådan prövning. De avstängs automatiskt. Anledningen kan inte vara annan än att man utgått från att - sett - är till avstängning generellt gagn för dessa missbrukare. I förarbetena uttalades också som ett skäl för den automatiska spärrningens införande att avstängning av missbrukare praktiserats i mindre omfattning än som torde ha avsetts vid lagstiftningens tillkomst. Nytta för den enskilde genom avstängningen kan tänkas uppkomma framför allt på två sätt. En avstängning kan verka som ett stöd åt individen för en nyktrare livsföring. En förutsättning härför är att han insett att han bör ändra sina alkoholvanor. Många personer med alkoholproblem saknar emellertid den insikten. Sannolikt är dock en stor del av dem som avstängs automatiskt mindre alkoholiserade än de som stängs av genom beslut av nykterhetsnämnd. För de senare torde avstängningen knappast verka så att de söker begränsa sitt eget missbruk. Den automatiska spänningen kan från den synpunkten tänkas ge en bättre alkoholpolitisk effekt. Den omständigheten att åtkomsten försvåras kan i sig verka i återhållande riktning. Detta kan synas gynnsamt med hänsyn såväl till vårdsynpunkter som till alkoholpolitiska intressen. Risken är emellertid stor att också andra effekter inträder. Den automatiska avspärrningen kan medverka till att fixera den från vid hans inköp avstängde alkoholproblem och tvinga honom att ägna betydligt mer tid än förr åt att skaffa sprit.

322 Begränsningar av tillgången

Den automatiska avstängningen har också en mer renodlat alkoholpolitisk aspekt. Enligt Systembolagets uppfattning har den medfört att ordningen i butikerna förbättrats, vilket bör kunna medverka till en mer avspänd atmosfär i dessa. Å andra sidan motverkar avstängningen en sådan önskvärd utveckling genom att den åstadkommer förhållanden i systembutikema som klart avviker från den i andra butiker, jfr vad ovan s. 320 sagts härom. APU menar, att det alkoholpolitiska intresset att motverka alkoholskador i fråga om missbruksklientelet bäst tillgodoses om vårdsynpunkter får fälla utslaget. Därvid måste beaktas inte bara vårdorganens uppfattning att avstängningen ofta är verkningslös utan också att den kan få negativa effekter. Den helt övervägande uppfattningen hos de organ, som praktiskt kommer i beröring med missbruksproblemen, är att avstängning - sett - inte är till gagn för missbrukarna. Ett viktigt skäl till generellt att man från nämndernas sida avstår från att verka för att en missbrukare skall avstängas från inköp är att man befarar att han då kommer att tappa förtroendet - En annan ofta hörd det nödvändiga för vårdorganen. invändning mot systemet med avstängning är att det brister i effektivitet genom att det bygger blott på stickprovskontroller. Redan detta talar starkt för att man bör avskaffa systemet med spärrlista. Härtill kommer att den automatiska spärrningen är behäftad med ett flertal andra nackdelar. Regeln ger sålunda stort utrymme åt tillfälligheternas spel. Det kan sålunda vara en tillfällighet om ett upprepat fylleri ligger inom eller utom IZ-månadersperioden, liksom det kan vara en tillfällighet om en berusad blir omhändertagen och sakfälld för fylleri, bl.a. därför att omhändertagande för fylleri på enskild plats inte medför ansvar. Det kan också förflyta relativt lång tid från förseelsens begående till avstängningen. Man måste vidare räkna med att personer som är alkoholmissbrukare men är socialt anpassade undgår att bli Omhändertagna och följaktligen inte blir avstängda. Inför man ett obligatoriskt legitimationstvång, dvs. ett krav att alla kunder måste legitimera sig för att få handla, skapas en bättre effektivitet eftersom alla spärrade blir avvisade. Möjligen är en del av den skepsis som flertalet vårdorgan idag hyser mot att använda sig av avstängningsinstrumentet betingad av bristerna i den nuvarande kontrollen. Då man överväger den obligatoriska legitimationens värde måste emellertid också beaktas att misstron mot avstängningen som medel för att hjälpa missbrukaren att komma till rätta med sitt missbruk väsentligen torde grundas på andra skäl (se ovan s. 314). Effektiviteten blir också långt ifrån hundraprocentig. Man kan inte hindra inköp genom andra eller langning. som använts mot en allmän legitimationsplikt är att den Ett argument skulle väcka irritation hos stora delar av systembutikemas kundkrets. Att döma av erfarenheterna från försöksregistreringen i Gävleborgs län är farhågoma överdrivna. Försöksverksamheten förlöpte praktiskt taget utan störningar. I syfte att underlätta expedieringen av kunderna hade man på förhand vidtagit olika åtgärder, såsom förstärkning och instrue-

Begränsningar av tillgången 323

ring av personalen samt information till allmänheten. Dessa åtgärder visade sig fullt tillräckliga och allting fungerade smidigt från den första dagen till den sista. De befarade kontroverserna mellan försäljarna och kunderna uteblev så gott som helt. Snarare blev intrycket att legitimation blev mer acceptabel när alla fick legitimera sig. Ett system med obligatorisk legitimation kommer dock att bli ganska dyrbart, eftersom de längre expeditionstiderna medför krav på flera kassor och mer personal och i en hel del fall också större butiker. Härtill att de invändningar som riktats kommer, mot avstängningssystemet utöver att det inte är effektivt - kvarstår med praktiskt taget oförminskad kraft. Man kan visserligen hävda, att så länge man inom nykterhetsvården anser att det i vissa fall kan vara till gagn för den som missbrukar alkohol att han avstängs från inköp i systembutiker, bör de alkoholpolitiska organen kunna erbjuda häremot svarande åtgärder. Antalet personer som årligen avstängs genom beslut av nykterhetsnämnd är emellertid f.n. mindre än 1 000. Även om man beaktar den ökning som kan antas uppstå med anledning av den automatiska spärrningens avskaffande, förefaller såväl en obligatorisk legitimationskontroll som en stickprovskontroll med hänsyn till omständigheterna i övrigt alltför omfattande för en lista med så få personer. Inte heller motiverar antalet av langning - på grund avstängda omkring 500 personer sådana kontrollåtgärder. APU har därför stannat för att föreslå att spärrlistan avskaffas samt att legitimationskontroll skall ske endast för åldersgränsens upprätthållande. Onyktra personer bör alltjämt nekas inköp, likaså de som gör inköpi uppenbart syfte att olovligen vidareförsälja varorna. APU vill i sammanhanget erinra om att fylleristraffutredningen för sin del förordat att den automatiska spärrningen av återfallsfyllerister skall upphöra.

21.5 Tidsbegränsningar för försäljningen

Till kapitlet om begränsning av tillgången hör också frågan om öppethållandetiderna. De nuvarande om längsta öppethållandetid reglerna i systembutik klockan 09 - 18 vardagar utom dag före sön- och helgdag då den tillåtna öppethållandetiden är 09 - 16 - tillkom på förslag av rusdryckslagstiftningsrevisionen 1934. Syftet var att göra tidsgränserna så vida, att det gick att ordna försäljningen på ett från expeditionssynpunkt tillfredsställande sätt. I praktiken stänger Systembolaget sina butiker redan klockan 13 på lördagar och håller stängt vissa helgdagsaftnar. Öppethållandetiderna bör bestämmas med hänsyn dels till alkoholpolitiska krav på en försiktig försäljning, dels till allmänhetens krav på service och personalens önskemål om drägliga arbetstider. I sammanhanget kan nämnas att det fr.o.m. januari 1957 till och med december 1958 pågick försök med kortare expeditionstider i Systembolagets butiker. Syftet med försöken var att utröna om inskränkningar i

324 av tillgången Begränsningar

butikstiderna hade någon effekt på omfattningen av försäljningen och på fyllerifrekvensen. Undersökningen visade att försäljningen värdemässigt sett minskade l - 3 % genom inskränkningarna i expeditionstiden. En viss uttunning av effekten av förkortningen av butikstiderna kunde i några fall spåras mot slutet av perioderna. Detta förklarades med att ju längre tid förändringen av butikstiderna tillämpats, desto fler kunde tänkas anpassa sina inköpsvanor med hänsyn härtill. Materialet gav ej någon upplysning om vilka kundkategorier som hindrades i sina inköp genom inskränkningarna i expeditionstiden. Ett rimligt antagande ansågs dock vara, att minskningen i första hand föll på de kunder som gjorde inköp med längre tids mellanrum och ej på dem som nästan dagligen besökte systembutikerna och bland vilka missbrukarna erfarenhetsmässigt finns. De som ofta gjorde inköp borde nämligen lättare kunna hålla reda på expeditionstiderna än de kunder som mera sällan besökte systembutikerna. - Något statistiskt samband mellan inskränkningarnai expeditionstiderna och fyllerifrekvensen kunde inte påvisas. Enligt APU:s uppfattning fungerar nuvarande ordning tillfredsställande. Med hänsyn till utvecklingen på senare tid inom handeln i övrigt bör dock diskuteras om affärstiden bör förlängas eller om bestämmelsen härom ev. bör slopas och alkoholbolaget självt få avgöra när butikerna skall vara öppna. De skäl som beträffande övrig handel åberopats till stöd för fria affärstider, och som lett till affärstidslagens upphörande den l januari 1972, måste vägas mot alkoholpolitiska önskemål om en försiktigt bedriven försäljning. Enligt APUzs uppfattning framstår kraven på kvällsöppet och söndags- - allt vanligare att samtliga ett öppet grundade b1.a. på att det blivit hushålls vuxna medlemmar förvärvsarbetar och att de ofta långa resorna till och från arbetet försvårar inköp på dagtid - som mindre angelägna när det gäller den typ av sällanköpsvaror som alkoholbolagets sortiment utgör eller bör utgöra. Av alkoholpolitiska skäl är det uppenbarligen inte Önskvärt, att systembutikerna hålls öppna på kvällar och söndagar. APU anser att öppethållandetidema alltjämt bör reglerasi lag och att de i princip bör anges i enlighet med nuvarande tillämpning. Frågan om öppethållandetider för ölförsäljningen behandlas i kap. 22 och för serveringen i kap. 23.

SOU 1974: 91 325

22 M

ellanölsfrågan

Den del av det alkoholpolitiska problemkomplexet som under senare år ägnats den utan jämförelse största uppmärksamheten är mellanölsfrågan. Det sagda gäller framför allt den allmänna alkoholpolitiska debatten. Ganska många undersökningar har också gjorts i syfte att belysa mellanölets roll som missbruksdryck. Däremot måste aktiviteten när det gäller att motverka de uppkomna olägenheterna betecknas som låg. När frågan med anledning av APU :s förslag i ämnet (SOU 1971:66) behandlades i riksdagen 1972, nöjde sig statsmakterna med att fastställa en l8-årsgräns vid försäljning av mellanöl i detaljhandel och servering samt att anslå medel till information om alkohol- och narkotikaproblemen. APU återvänder i detta kapitel till mellanölsfrågan. Det skall då redan från början framhållas att detta problem har aspekter som berörs på många andra ställen i betänkandet. APU vill understryka, att allmänpolitiska och socialpolitiska insatser måste tillmätas särskilt stor betydelse på detta område, där problemen koncentreras kring ungdomen. Särskild vikt bör i det sammanhanget fästas vid åtgärder som syftar till att aktivera ungdomen i skolan samt till att främja olika former av fritidsverksamhet. Behovet av sådan aktivering är stor, och till genomförandet av förbättringar på området kan med fog knytas förhoppningar om positiva alkoholpolitiska effekter. Det står vidare fullt klart att inställningen bland breda grupper till ölbruk och berusning måste ändras. Flera av de förebyggande åtgärderna på alkoholområdet riktar sig inte mot missbruket av någon särskild alkoholdryck utan är generella. Vad APU anfört i kapitlen om undervisning, information och alkoholreklam berör sålunda också mellanölsfrågan, och insatserna på dessa områden måste innehålla speciella aktiviteter, inriktade på att åstadkomma önskvärda attitydförändringar i fråga om ölet. Även i kap. 19, 21 och 23 behandlas spörsmål som har med ölhanteringen att göra. I detta kapitel skall främst behandlas frågor som är speciellt knutna till mellanölsproblemet. l blickpunkten kommer då framför allt spörsmålen om begränsning av det enskilda vinstintresset i ölhanteringen, om mellanölet bör behållas i sin nuvarande form samt om ytterligare

restriktioner bör läggas på försäljningen i detaljhandel och servering.

Först dock något om utvecklingen på området under senare tid.

326 Mellanölsfrágan SOU 1974: 91

22. 1

Lägesbeskrivning

I en sammanfattande uttalas i mellanölsbetänkandet: lägesbedömning

Utvecklingen sedan 1965 års beslut företer oroande drag. Den totala alkoholkonsumtionen räknat per invånare över 15 år har stigit kraftigt till följd av den ökande maltdrycksförsäljningen. Detta måste, även om den officiella statistiken iövrigt inte ger något säkert besked om utvecklingen av alkoholmissbruket efter mellanölets införande, inge starka betänkligheter. Vidare föreligger ett stort antal rapporter om storkonsumtion och missbruk av mellanöl bland ungdom i landet, och en stor andel av befolkningen anser att det förekommer ett tilltagande ölmissbmk bland de yngre. l vilken omfattning ett sådant missbruk existerar är dock inte möjligt att ange med någon säkerhet. Det finns emellertid uppenbarligen anledning att se allvarligt på situationen. Kunskaperna är begränsade om missbrukargruppens omfattning och sammansättning. Vissa undersökningar tyder på, att de ungdomar som missbrukar mellanöl ofta också använder andra medel såsom starkare alkoholdrycker eller narkotika för att berusa sig. När det gäller konsumtionsvanoma i övrigt har utvecklingen gått i riktning mot att ungdomar debuterar tidigare och tidigare skaffar sig regelbundna alkoholvanor. Det måste emellertid konstateras att man vet förhållandevis lite om de sociala situationer i vilka drickandet äger rum, om hur konsumtionen ser ut vid de enskilda dryckestillfällena - hur ofta är t.ex. mellanölet bara ett komplement till starkare drycker? - och om de olika attityder som finns bland ungdomen till mellanölsförtäring och hur olika tänkbara alkoholpolitiska åtgärder beträffande mellanölet kommer att verka.

Sedan detta skrevs har man knappast kommit till någon ökad klarhet om missbrukets omfattning. Visserligen har försäljningen av starköl och mellanöl under åren 1970-73 varit något vikande, men hur man skall tolka detta förhållande är ovisst. Under åren 1971-73 har en viss

uppgång skett av ungdomsfylleriet (pojkar och flickor under 18 år). Mellanölsmissbruket framstår alltjämt främst som ett ungdomsproblem. Ju yngre ungdomarna är, desto mer dominerande är mellanölet för det missbruk som förekommer. Mellanöl missbrukas dock även av vuxna. resultatet Enligt av en enkät till rikets alkoholpolikliniker skulle 5,8 % av det sammanlagda antalet patienter ha mellanöl som huvudsakligt berusningsmedel. l samråd med APU lät riksskatteverket på våren 1973 göra en enkät till sociala centralnämnder/nykterhetsnämnder och polismyndigheter bl.a. i avsikt att få en allmän uppfattning om hur 18-årsgränsen efterlevts och vilken effekt regeln bedömts ha Vad gäller den första frågan kan enkätsvaren sammanfattas i tabell 22.1. 1 Enkäten till kommu- Över 25 % av kommunerna och nära 29 % av polisdistrikten ansåg nerna riktades till sociasåledes, att efterlevnaden varit mindre tillfredsställande eller dålig. la centralnämnden/nykterhetsnämnden i Stock- Nykterhetsvårdsförvaltningen i Stockholm har i särskilt yttrande förklaholm, Göteborg och rat, att kommunens storleksordning och det stora antalet försäljnings- Malmö samt ett slumppunkter gör att en kontinuerlig bevakning ej rimligen kan anordnas inom mässigt urval omfattanramen för nykterhetsvårdsförvaltningens verksamhet. Övervakde en fjärdedel eller 155 reguljära av de övriga kommuner- ningen bedrivs i princip med hjälp av stickprovskontroller och uppföljanna. Enkäten till polisde undersökningar i de fall speciella anmärkningar riktats mot en myndigheterna besvaraserveringsrörelse eller ett Sedan den des av landets samtliga utminuteringsställe. lagstadgade 19 polisdistrikt. l8-årsgränsen infördes i juli 1972 har kunnat noteras en viss minskning av

SOU 1974: 91 Mellanöls frågan 327 Tabell 22.1 Hur har den lagstadgade IS-årsgränsen efterlevts? Procentuell andel av

stickprovet.

gl till riksnivå skulle självfallet ge samma

En uppräkning av stickprovsresultaten procentuella fördelning som i stickprovet. l denna kolumn har dock uppräkningen gjorts under antagandet att ingen annan kommun (än Stockholm) skulle avge särskilt yttrande.

förekommande från allmänhetens sida. Inte inågot fall tidigare klagomål har inrapporterats fall av utminutering av öl till minderåriga, det vill säga

åsidosättande av 18-årsregeln. Det synes dock enligt förvaltningens

att ge denna minskade tendens till uppmärksammanmening nödvändigt - Den vid förvaltde från allmänheten en mycket försiktig tolkning. observerade tendensen till minskat antal inrapporterade överträningen delser av främst bestämmelserna om utminutering av öl, motsvaras av

om erfarenheter. Från ordningspolisens sida har man uppgifter polisens funnit att i stort koncentrerats till småbutiker. I anmärkningarna fall har man kallat den för försäljningen ansvarige till förekommande Dessa samtal ha haft god effekt. Från samtal. tillrättaläggande synes sida inser man dock att det stora bevakningsområdet ordningspolisens kontroll gör en totalbedömoch bristen på resurser för en kontinuerlig

ning mycket vansklig. har i sitt yttrande vidare Stockholms nykterhetsvårdsförvaltning att skilda inom ungdomsgårdarnas verksamframhållit, befattningshavare i Stockholm vid kontakter med förvaltningen uttalat, att den hetsfält torde ha varit helt verkningslös i den meningen, lagstadgade 18-årsgränsen att för under 18 år ej märkbart åtkomstmöjligheterna ungdomar

försämrats. Flera har uttalat oro över det

ungdomsgårdsföreståndare att mellanölsbruket nedåt i åldrarna. Problemet är förhållandet, kryper märkbart inom de som är lokaliserade till speciellt ungdomsgårdar

kommunens ytterområden. När det bestämmelsens effekt ansåg 54% av de tillfrågade gäller kommunerna att haft viss positiv effekt, medan 25 % ansåg att regeln missbruket av mellanöl bland ungdom under 18 år. åtgärden ej minskat av 1972 livsmedelshandlareförbund en l slutet genomförde Sveriges rörande hur man uppfattat de intervjuundersökning hos medlemsföretag

328 Mellanölsfrâgan

bestämmelser kring ölförsäljningen som trädde i kraft den l juli 1972. Totalt genomfördes intervjuer med 299 affärsinnehavare, av vilka endast en inte sålde öl i sin butik. Av de 79 % att tillfrågade uppgav kassapersonalen inte haft några problem i samband med ölförsäljningen, medan 20 % ansåg att problem förelegat. Det var framför allt city- och förortsbutikerna som hade problem, medan butikerna i glesbygd och mindre tätorter är praktiskt taget problemfria. Mer än hälften av dem som ansåg att problem förelegat angav arten av problem som störande bråk, men även hot och handgripligheter nämns i enkätsvaren. På frågan hur många gånger i månaden man i genomsnitt behövt avvisa någon som velat öl svarade 27 % aldrig, 50 % l-3 köpa gånger och 23 % 4 gånger och däröver. hade företrädesvis rum Avvisningarna ägt i city- och förortsbutikerna. Orsaken till awisningarna angavs av 56 % av de tillfrågade vara att kunden varit under 18 år, av 16 % att kunden varit berusad; 28 % uppgav båda dessa orsaker. 18 % av affärsinnehavarna uppgav att legitimation aldrig krävdes av kunderna, medan 39 % förklarade att så skedde 1-3 gånger i månaden och 43 % angav4 gånger och däröver. Även här var det föreståndarna i city- och förortsbutikerna som i större utsträckning än genomsnittet angav den högsta frekvensen legitimationskrav. Hela 85 % av affärsinnehavarna upplevde 18-årsgränsen som positiv, 7 % som negativ och 8 % visste inte. Här må slutligen nämnas att man vid ett sammanträde i april 1973 mellan företrädare för riksskatteverket och representanter för livsmedels» handeln, ölbryggeriema och restaurangnäringen samt handelsanställda och livsmedelsarbetarna beslutade att uttala, att det är angeläget att organisationer och företag inom vidtar sådana ölförsäljningen åtgärder, att 18-årsgränsen respekteras. - En arbetsgrupp tillsattes för att närmare penetrera denna fråga. Vidare uttalades, att ölförsäljning alltid skall övervakas av ansvarig person samt att speciell bevakning därutöver skall ordnas vid butiksförsäljning efter kl. 18 på vardagar och även eljest då det behövs.

22.2 Förstatligandet av bryggeriindustrin

Som framhållits i kap. 19 är en bärande princip i svensk alkohollagstiftning att handeln med spritdrycker, vin och starköl skall förbehållas organ, i vilket det allmänna äger bestämmande inflytande och enskilt vinstintresse saknas. Vid försäljningen av annat öl än starköl finns däremot ett klart uttalat privat vinstintresse. När det gäller frågan om det enskilda vinstintresset i alkoholhanteringen bör ytterligare avvecklas är det därför främst detta område som tilldragit sig intresse. Flera gånger under 1900-talet har spörsmålet om bryggeriernas företagsform ställts under debatt. Sålunda hade 1934 års maltdryckskommitté att pröva i vad mån det privata vinstintresset inom maltdryckshanteringen borde avvecklas och den enskilda verksamheten ersättas med organisationsformer, i vilka företagarintresset helt eller delvis överförts på

Mellanölsfrágan

det allmänna. Kommittén avvisade tanken på ett förstatligande. Även 1944 års nykterhetskommitte diskuterade bryggeriernas företagsform men ansåg sig inte behöva förorda några ingrepp däri. En relativt stark minoritet (4 av ll) ville dock att frågan skulle utredas ytterligare, vilket också skedde. Uppdraget gavs till 1954 års bryggeriutredning, som 1959 angav betänkandet Ölfrågan (SOU 1959:46). Utredningen hade kommit till den uppfattningen, att det varken ur nykterhetspolitiska eller samhällsekonomiska synpunkter fanns tillräckliga skäl att skärpa regleringen av maltdryckshanteringen eller att avveckla det enskilda vinstintresset inom bryggerinäringen. Vid denna tid var den högsta tillåtna alkoholhalten i ölet 2,8 viktprocent. Med anledning av de skadeverkningar som blev av det följden 3,6-procentiga mellanölets införande, har frågan om ett kraftigt ökat statligt inflytande över bryggerinäringen ånyo aktualiserats, bl. a. genom i riksdagen väckta motioner.

22.2.l Syftet med desintresseringen De skäl som brukar anföras till stöd för ett förstatligande av bryggeriindustrin är följande. Genom att det enskilda vinstintresset försvinner kan man få en mer passiv försäljningsform och bättre kontroll över försäljningsbestämmelsernas efterlevande. En större passivitet skulle uppnås i den allmänna marknadsföringen. De olika bryggeriernas påverkan på detaljhandeln skulle upphöra. Bryggeriindustrin bildar härutöver rent generellt sett en påverkansgrupp som har ekonomiska intressen inom alkoholhanteringen och som har stora resurser att påverka opinionen. Detta är särskilt betänkligt med hänsyn till att konsumtionen av öl (typ A och B) svarar för omkring en tredjedel av den totala alkoholkonsumtionen. - En desintressering skulle slutligen underlätta statsmakternas strävan att styra konsumtionen och skapa bättre förutsättningar för samordnade alkoholpolitiska aktioner. På detta sätt kan - har det gjorts gällande - ett förstatligande antas bidra till att förändra alkoholvanoma i återhållsam riktning.

22.2.2 APU: s bedömning Såsom framgår av kap. 10 har APU funnit, att mellanölet framför allt orsakat skador bland ungdomen. Även riskgrupperna torde liksom tidigare främst vara att finna bland ungdomen. Detta är missförhållanden och risker som måste omedelbart begränsas så långt det är möjligt. Medlet härför är dock inte i första hand att förstatliga bryggeriindustrin. Som nyss nämnts syftar en sådan åtgärd främst till att motverka olämplig marknadsföring av skilda slag. Det torde vara alltför optimistiskt att tro att enbart en mera dämpad marknadsföring av mellanölet skulle ha någon nämnvärd betydelse för missbruket bland ungdomen - här krävs under

330 Mellanölsfrägan SOU 1974: 91

alla omständigheter mera direkt verkande åtgärder. Möjligen kan man hoppas på större effekt när det gäller kommande generationer. Men även om man inte i nämnvärd mån kan minska de mest akuta problemen vad gäller mellanölet genom ett förstatligande, bör frågan naturligtvis ändå diskuteras mot bakgrund av vad man enligt ovan kan tro sig uppnå. Härom vill APU anföra följande. Frågan om en monopolisering är intimt förknippad med spörsmålet om det enskilda vinstintressets avveckling inom detaljhandeln med öl. Så länge man inte är beredd att avveckla vinstintresset inom detaljhandeln kommer ett förstatligande inte att få avsedd verkan. Att syftena med vinstavvecklingen så väl uppnåtts i fråga om de övriga alkoholdryckerna torde sålunda till stor del bero på att detaljhandelssidan desintresserats. Att ett statligt företag tillverkar och driver handel med öl innebär i och för sig ingen garanti för att skadeverkningarna skulle elimineras eller väsentligt minskas. Även det statliga företaget skulle - med hänsyn till bl.a. den utländska konkurrensen på området - vara nödsakat att med viss kraft marknadsföra sina produkter. Det kan därför hävdas att man för att uppnå en tillfredsställande passivitet i marknadsföringen måste vidta också andra åtgärder, såsom importmonopol och förbud mot ölreklam. Över huvud taget kan ifrågasättas, om vad man vill uppnå genom ett förstatligande inte i allt väsentligt kan uppnås genom andra, mindre ingripande och också mindre dyrbara insatser. Kostnadsfrågan är naturligtvis väsentlig. Enligt en i riksskatteverket upprättad promemoria var 45 av landets 52 ölbryggeriers sammanlagda finansiella och materiella omsättnings- och anläggningstillgångar 1970 bokförda till ett belopp som översteg 1 miljard kronor. Det egna kapitalet översteg 350 miljoner kronor. Fastigheter, maskiner och inventarier var brandförsäkrade för l 182 miljoner kronor och bokförda till 416 miljoner kronor. I övrigt anmäler sig vissa handelspolitiska och tekniska frågor, som måste beaktas vid en samlad bedömning. APU kommer emellertid inte att behandla dessa spörsmål enär APU, från de alkoholpolitiska utgångspunkter APU har att bevaka, ansett sig ej böra framlägga något förslag om förstatligande av bryggeriindustrin. Skälen härtill är följande. Frågan om ett förstatligande av bryggeriindustrin är som redan framhållits intimt förknippad med hur långt man vill driva desintresseringsprincipen i detaljhandeln. I mellanölsbetänkandet (SOU 1971:66) diskuterade APU hur man skulle kunna eliminera det enskilda vinstintresset vid detaljhandeln med mellanöl. Detta kan ske antingen genom att föra över försäljningen till systembutikerna eller till för ändamålet upprättade butiker, drivna utan vinstintresse, eller genom en föreskrift att försäljningstillstånd ej får meddelas annat än särskilda företag utan vinstintresse (efter en modell som anvisas i nu gällande Öff). APU fann därvid att övervägande skäl talade emot att lägga fram något sådant förslag. Vad som inträffat därefter föranleder ingen ändring av denna bedömning. APU vill alltså här hänvisa till vad utredningen anfört i SOU 1971:66. Ett öl med en alkoholhalt som ligger mellan det nuvarande lättölets och starkölets bör således enligt APU:s uppfattning alltjämt

Mellanöls frågan 331

finnas att tillgå i den privata handeln. En desintressering av tillverkningssidan kommer under sådana förhållanden att få en ganska liten genomslagskraft på marknadsföringen. För att uppnå de verkningar som desintresseringen syftar till föreslås vissa andra åtgärder, varav här må nämnas reklamförbudet (se kap. 20) och offentlig representation i bryggeriernas styrelser, se nedan. Till frågan om desintresseringen av ölhanteringen hör ytterligare ett par spörsmål, nämligen om man bör begränsa företagens vinst och om desintresseringen kan genomföras i partihandelsledet.

22.3 Vinstreglerande åtgärder

l bryggeriutredningens ovan nämnda betänkande (SOU 1959:46) anges ett flertal möjligheter att genom vinstreglerande åtgärder avveckla det enskilda vinstintresset och utvidga statskontrollen inom maltdryckstillverkningen. Sålunda ansågs det tänkbart med en reglering av fondavsättningar och avskrivningar, maximering av utdelningar med indragning av överskjutande vinst till det allmänna, reglering av försäljningspriser, eventuellt i kombination med kvantitetsregleringar samt ändrad utformning av maltdrycksbeskattningen ivinstreglerande syfte. Det alkoholpolitiska värdet av sådana åtgärder synes dock tveksamt. En förutsättning för att enskilda företag skall tillverka öl är självfallet utsikterna att en skälig vinst uppkommer av hanteringen. Är inte denna förutsättning för handen kommer tillverkningen att upphöra. Beskär man vinsten, vilket naturligtvis är möjligt, minskar man inte härigenom företagens intresse av en aktiv marknadsföring. Även om marginalerna är små, finns det självfallet intresse av att öka vinsten. Det finns idag ingenting som tyder på att bryggeriföretagens vinster skulle vara oskäligt höga. Med hänsyn till det nu anförda framstår de här diskuterade åtgärderna som mindre lämpliga.

22.4 Desintresseringsprincipen i partihandeln

Som en följd av APU: s beslut att inte förorda att bryggeriindustrin förstatligas har APU diskuterat om desintresseringsprincipen istället bör genomföras i partihandelsledet. Syftet med en sådan åtgärd skulle vara detsamma som med ett förstatligande av bryggerinäringen. I Norge har en statlig kommitte i oktober 1973 lagt fram ett förslag till hur man tekniskt skulle kunna genomföra ett statsmonopol för partihandeln med öl. Enligt förslaget skulle ett sådant ölmonopol-organiseras som ett nytt statligt bolag med ensamrätt till inhemsk försäljning av öl till detaljhandlare och restauratörer samt till import. Bolaget skulle också kunna idka detaljhandel. Verksamheten skulle bedrivas under hänsynstagande till alkoholpolitiska och handelspolitiska förhållanden och i övrigt efter affärsmässiga grunder. Bolaget skulle ha en centraladrninistration och en distriktsorganisation, samordnade och ledda av en adrninistra-

332 Mellanälsfrágan SOU 1974: 91

tiv direktör. › Verksamheten skulle baseras på avtal med personer och bolag som vid tiden för monopolets införande var engagerade i distributionen av öl. I förslaget dras vidare upp vissa riktlinjer för monopolets inköps- och försäljningsverksamhet. Någon reklam skulle inte förekomma. I de i APU förda diskussionerna har tanken varit att all försäljning av öl (typ A och B) skulle skötas av ett försäljningsbolag där staten hade det dominerande intresset. Försäljningsbolaget skulle köpa från inhemska och utländska tillverkare men skulle inte sköta distributionen av ölet, utan sälja vidare till ett särskilt inrättat distributionsföretag. Distributionsbolagets uppgift skulle vara att hålla ölet i lager, att distribuera det till butiker och restauranger samt att sköta den försäljning som idag sker från matvarubussar och direkt från bryggerierna. För det senare ändamålet skulle bolaget hyra lokaler hos bryggerierna. Distributionsbolaget skulle arbeta efter kostnadstäckningsprincipen. Det skulle till 50 % ägas av försäljningsbolaget och till 50 % av bryggerierna. Distributionsbolaget skulle handha all distribution av öl (typ A och B) och skulle därjämte kunna försälja läskedrycker och lättöl. Sistnämnda produkter skulle också kunna säljas direkt från bryggerierna med anlitande av andra distributionsformer. Av intresse när man diskuterar detta förslag är hur försäljningen av mellanöl (typ B) fördelar sig på olika försäljningsformer. Enligt riksskatteverket hade under juni 1973 följande försäljningsformer följande andelar av försäljningen av sådant öl:

De flesta bryggerierna har ett eget nät av lagerlokaler över landet. I fallen c, d och e sker i allmänhet distributionen från bryggerierna över dessa depåer till detaljhandeln. Distributionssystemet är gemensamt för öl och läskedrycker. Skulle distributionen centraliseras lär det vara möjligt att rationalisera driften genom att lägga ned verksamheten vid en del av de mindre lagerlokalema. De fördelar som skulle vinnas med en desintressering av ölhandeln enligt de här skisserade riktlinjerna är dock begränsade. Bryggerierna skulle sålunda inte genom en sådan ordning kunna hindras från att bedriva en aktiv marknadsföring och vinstintresset i detaljhandeln skulle inte förhindras. Inte heller det här diskuterade förslaget kan enligt APUzs mening väntas få tillräckliga verkningar när det gäller det omedelbara behovet att tränga tillbaka missbruket bland ungdomen. Ungdomens inköp och missbruk av öl är oberoende av från vem livsmedelshandeln och restaurangerna förvärvar ölet. En mera dämpad marknadsföring kan

Mellanölsfrágan 333

åstadkommas med enklare metoder. Vid en samlad bedömning av ölfrågan framstår det därför som riktigast att angripa problemen med andra och mera direkt verkande medel. APU har med hänsyn härtill avstått från att närmare utreda vilka kostnader och konsekvenser som en desintressering av partihandeln på sätt här ovan skisserats skulle medföra.

22.5 Två huvudvägar - att sänka alkoholhalten eller att

förbjuda Självbetjäning av öl i detaljhandeln

Enligt APU:s mening är läget sådant, att det fordras kraftfulla åtgärder för att stävja missbruket av öl hos framför allt unga människor. Insatser och inom undervisning och information framstår på det sociala området under förhandenvarande omständigheter som otillräckliga och verksamma endast på lång sikt. De bör därför kompletteras med restriktioner som effektivt mellanölets åtkomlighet för ungdomar eller begränsar minskar lockelsen att missbruka det. Vad här ovan (22.l) anförts ger vid handen, att övervakningen av 18-årsgränsens tillämpning är högst bristfällig. De myndigheter, som enligt Öff har ansvaret för tillsynen, saknar tillräckliga resurser för att utöva den nödvändiga kontrollen. Resultaten av enkäter och stickprovsundersökningar av ovan refererat slag bör tolkas med stor försiktighet. Det kan emellertid inte råda någon tvekan om att den avsedda tillämpningen av IS-årsgränsen inte uppnåtts. Likaså måste konstateras att bestämmelsens införande medfört problem för de anställda, främst genom att man finner det svårt att hålla fast vid legitimationskravet vid köer vid kassan. Även hot och handgripligheter från kundernas sida har nämnts som exempel på svårigheter vid tillämpningen. Detta har lett till att man ibland måste anordna speciell bevakning vid kassorna. Enligt APU:s mening finns i denna situation endast två realistiska alternativ. Antingen nedbringas alkoholhalten i mellanölet så kraftigt, att dess attraktion som missbruksdryck avsevärt minskas, eller vidtas åtgärder som gör den lagfästa åldersgränsen effektiv. De två alternativen skall till en början diskuteras vart för sig.

22.5.1 sänkning av alkoholhalten Vid en internationell jämförelse är maltdryckskonsumtionen i Sverige inte hög. I Västeuropa dricks betydligt mer öl per invånare i Belgien, Västtyskland, Danmark, Irland och Schweiz än i Sverige. Alkoholhalten i det svenska mellanölet är låg jämfört med andra länders öl. På kontinenten utgår man från stamvörtstyrkan, dvs. extrakthalten i den vört ur vilken ölet blir jäst. Vörten är den lösning man får vid bryggningen av malt och vatten. Det svenska mellanölet håller en stamvörtstyrka på 10,5 %. Praktiskt taget allt öl som säljs i Västtyskland, Italien, Luxemburg, Holland, Portugal, Österrike och Schweiz har en stamvörtstyrka som överstiger ll %, svarande mot en

334 Mellanöls frågan SOU 1974: 91

viktprocent alkohol i det färdiga ölet på 3,8-4,0 %. Även större mängden av det öl som säljs i Belgien, Frankrike och Finland har högre alkoholstyrka än det svenska mellanölet. Säkert förekommeri dessa länder ett missbruk av öl bland både ungdom och vuxna. Omfattningen av dessa problem är dock inte känd. Uppenbart är, att det var höjningen av ölets alkoholhalt i förening med åtgärderna från bryggerierna för att främja ölbruket som åstadkom mellanölets popularitet som missbruksdryck. Frågan är, om en sänkning av alkoholhalten i ölet på motsvarande sätt skulle minska missbruket och hur stor sänkningen i så fall bör vara. En viss vägledning ger de undersökningar som för 1944 års nykterhetskommitté utfördes av dåvarande laboratorn Leonard Goldberg. Resultaten av undersökningarna gav vid handen, att tröskelvärdet för påvisbar alkoholpåverkan för de flesta människor torde ligga omkring eller något under två flaskor 3,2-procentigt öl, medan det däremot för en 2,6-pr0centig maltdryck ligger ovanför två flaskor, ofta närmare tre, även om de individuella olikheterna kan vara betydande. Vill man bestämma alkoholhalten i ölet så, att en förtäring av två flaskor eller en burk öl i det stora flertalet fall inte medför mätbar påverkan, bör alkoholhalten tydligen ej överstiga 3,0 viktprocent. En sänkning av alkoholhalten med 0,6 viktprocent skulle med oförändrad ölkonsumtion innebära en minskning av den årliga alkoholkonsumtionen med drygt 2 miljoner liter alkohol 100 % eller ca 4 % av den totala alkoholkonsumtionen. Mot en sänkning av alkoholhalten i ölet kan anföras flera skäl. När mellanölet infördes var den alkoholpolitiska motiveringen härför, att maltdryckerna skulle ges bättre möjligheter att konkurrera med brännvinet. Detta syfte ansågs inte kunna förverkligas utan att den nya typen av öl fick en alkoholstyrka strax under 3,6 viktprocent. Förhoppningarna att ett förhållandevis alkoholsvagt och lättillgängligt öl verksamt skulle bidra till att sänka spritkonsumtionen i landet har emellertid inte infriats. I den ekonometriska undersökningen av konsumtionens utveckling efter motbokens avskaffande (SOU 1972:91) sägs att det är svårt att finna några tecken på att mellanölsintroduktionen skulle ha påverkat försäljningen av andra rusdrycker än starköl. Denna studie avsåg förhållandena under en period av drygt tre -år från mellanölets införande. I mellanölsbetänkandet, vari beaktades utvecklingen också under 1969 och 1970, uttalade APU att det inte var belagt att ölet i nämnvärd utsträckning blivit en ersättningsdryck för spriten. Det finns ingen anledning att idag - ca tre år efter uttalandet - ändra den Även om bedömningen. alkoholvanoma förändras långsamt synes nu tillräcklig tid ha förflutit för att tecken på en övergång från sprit till öl skulle kunna iakttas. Vid sådant förhållande kan näppeligen önskemålet att föra över konsumtionen från starkare till svagare drycker utgöra något skäl för att behålla mellanölets nuvarande alkoholhalt. Ett annat argument som anförts mot en sänkning av alkoholhalten är att ölets kvalitet härigenom skulle försämras. Från bryggerinäringens sida hävdas med bestämdhet att ölet vid en alkoholhalt om ca 3,6

SOU 1974: 91 Mellanölsfrágan 335

viktprocent får den smak som föredras av det stora flertalet människor. Man hänvisar här till försäljningssiffrorna i länder med ett relativt fritt utbud av öl med olika alkoholhalter. Frågan om smakskillnader mellan öl med olika alkoholhalter är - om man från att för - av utgår öl ej är någon ersättningsdryck sprit underordnad betydelse. Man får visserligen anta att flertalet av de nuvarande konsumenterna av mellanöl uppskattar just det ölet som den från smaksynpunkt bästa måltidsdrycken. Sannolikt har dock en skicklig marknadsföring i inte oväsentlig mån bidragit till att befästa uppfattningen att mellanölet här skulle vara överlägset ölsorter med annan alkoholstyrka. Enligt APU:s mening finns det ingen anledning att befara, att bryggeriindustrin inte skulle kunna framställa ett öl som är alkoholsvagare än 3,6 % men som ur smaksynpunkt är praktiskt taget likvärdigt med det nuvarande mellanölet. Redan nu är ju nyanserna i smaken mellan lättöl - mellanöl - starköl svåra att urskilja. Ett annat skäl som kan tänkas åberopas för att man inte bör sänka alkoholhalten i ölet är de förhållanden som framkommer vid en internationell jämförelse. Åtgärden skulle medföra att Sverige som praktiskt taget enda land i Västeuropa anser sig inte kunna i allmänna handeln saluföra ett öl av denna alkoholstyrka. En mer vägande invändning som kan riktas mot att sänka mellanölets alkoholhalt är dock enligt APU:s mening, att den förändring av alkoholvanoma som ägde rum på grund av att mellanölet infördes skulle göra det omöjligt att återställa situationen till vad den var före 1965 års beslut. Det är nämligen uppenbart att det går att missbruka även öl, vars alkoholhalt betydligt understiger 3,6 %. Frågan om missbrukets omfattning skulle då inte vara beroende så mycket av ölets alkoholstyrka som av hur populärt det Och ölets popularitet som både mâltids- och sällskapsdryck har otvivelaktigt ökat kraftigt på grund av mellanölet. Sannolikt ligger effekten av en sänkning av alkoholhalten huvudsakligen på det psykologiska planet. På grund av att man får anta att det främst blir de subjektiva upplevelserna hos konsumenterna som blir avgörande för hur ett svagare öl kommer att användas, är verkningarna svåra att förutsäga. Man kan dock inte bortse från att den fördyring av alkoholen i ölet som en sänkning av alkoholhalten vid oförändrad prisnivå skulle medföra kommer att verka konsumtionsdämpande.

22.5.2 Åtgärder för att effektivisera tillämpningen av åldersgränsen

Handeln med spritdrycker, vin och starköl sker genom expediering över disk. En allmän uppfattning är säkerligen, att en sådan försäljningsform är nödvändig för att Systembolaget tillfredsställande skall kunna fylla de alkoholpolitiska uppgifter som rör ålders- och legitimationskontrollen. l mellanölsbetänkandet uttalade APU, att den föreslagna regeln om åldersgräns vid försäljning av mellanöl inte skulle få bestående effekt om inte också själva formen för försäljningen ändrades. Genom att i förekommande fall gå över från självbetjäningssystem till försäljning över disk skulle man enligt utredningens mening radikalt

336 Mellanölsfrágan SOU 1974: 91

underlätta för butikspersonalen att tillämpa åldersgränsen. Uppenbarligen måste det nämligen av psykologiska skäl ofta ställa sig svårt för den som tjänstgör vid en snabbköpskassa att ta ifrån kunden de ölflaskor eller ölburkar han redan är i besittning av. Särskilt svårt blir det naturligtvis om expediten är ung och saknar erfarenhet. Om ölet såldes över disk så att det i stället utlämnades till kunden skulle man komma ifrån denna svårighet och dessutom vinna att allmänheten i högre grad blev medveten om försäljningsförordningens bestämmelser och att expediterna fick en ökad ansvarskänsla för att dessa iakttogs. De komplikationer som en dylik omläggning av försäljningssätt skulle innebära för en del av livsmedelshandeln - främst i form av kostnader för ombyggnad och för nyanställning av personal - bedömdes av APU inte vara av den arten att de borde lägga hinder i vägen för åtgärdens genomförande. Vid remissbehandlingen fick förslaget ett blandat mottagande. Vissa instanser - däribland socialstyrelsen, skolöverstyrelsen och Kommunförbundet tillstyrkte att diskförsäljning eller försök till diskförsäljning borde ske, medan andra avstyrkte av olika skäl. En återkommande motivering var, att lagstiftning på området borde anstå, till dess APU i sitt slutbetänkande lämnar en helhetsbedömning av alkoholfrågan. Några remissinstanser förklarade sig ej hysa någon tilltro till att diskförsäljningen skulle nämnvärt minska ölets lättillgänglighet och ansåg i vart fall att de med förslagets genomförande förenade kostnaderna inte stod i proportion till de alkoholpolitiska vinster man skulle kunna uppnå. Farhågor uttalades också för att ungdomen - om försäljningen av mellanöl omgärdades med alltför stränga restriktioner kunde komma att i stället missbruka andra och farligare medel. Härutöver anfördes från flera håll vissa praktisk-ekonomiska skäl mot att . sälja mellanöl över disk. APU anser sig - då hela det alkoholpolitiska fältet nu samtidigt är föremål för översyn - oförhindrad att ånyo pröva frågan om ölförsäljning över disk. Så bör ske också med anledning av de ovan redovisade erfarenheterna av 18-årsgränsens verkningar. APU:s är Enligt mening dessa erfarenheter sådana, att handeln i livsmedelsbutikerna med ett mellanöl av nuvarande styrka inte är försvarbar utan ytterligare åtgärder för att göra bestämmelsen om åldersgräns mer effektiv. Mycket talar för att det missbruk av alkohol som idag förekommer bland barn i de yngre tonåren väsentligt skulle minska om mellanölet gjordes mera svårtillgängligt. Tillgänglighetens betydelse på detta område har visat sig bl.a. i de positiva verkningar som tidsbegränsningen av försäljningen medfört. De farhågor som framförts att ungdomen vid en restriktiv försäljning av mellanöl skulle övergå till att missbruka de starkare alkoholdryckerna måste betecknas som överdrivna. Om ett mellanöl av nuvarande styrka skall säljas i den allmänna handeln, kommer det, även om försäljningen sker över disk, att vara den alkoholdryck som är lättast att komma över. Den enda i praktiken anträdbara vägen att effektivisera åldersgränsens tillämpning är enligt APU:s uppfattning att förbjuda Självbetjäning av öl. Förbudet bör - liksom åldersgränsen - avse försäljning både av öl typ A

SOU 1974: 91 337 Mellanölsfrágan

och typ B. Självfallet kommer en sådan åtgärd inte att kunna förhindra ett mellanölsmissbruk även bland mycket unga människor. Men en sådan regel - i kombination med den nedan diskuterade tidsbegränsningsregeln gör att försäljningen av mellanöl, om man bortser från att det privata vinstintresset finns kvar, kommer att ha samma typ av spärrar när det gäller ungdomen som av Det

försäljningen övriga alkoholdrycker.

speciella ölmissbruket bland de yngsta kommer som sagt därigenom med stor sannolikhet att minska. Mellanölsproblemet kan under sådana omständigheter tacklas på samma sätt som alkoholfrågan i stort. APU vill även framhålla, att diskförsäljning av mellanöl måste medföra betydande fördelar också från de handelsanställdas synpunkt. De problem som 18-årsregeln inneburit för dem torde nämligen i stor utsträckning bero på svårigheterna att förena självbetjäningssystemet med restriktiva försäljningsformer. APU vill slutligen beröra de invändningar av icke alkoholpolitisk natur som rests mot förslaget. De torde utförligast ha utvecklats i Kooperativa förbundets remissvar över betänkandet Mellanölsfrågan. Förbundet anför bl.a.

Avdelningar med expediering över disk för kött, fisk, ost och delikatesser är utrymmes- och utrustningsmässigt samt arbetsorganisatoriskt planerade för resp. varuslag. l dessa avdelningar finns inte någon ytterligare kapacitet disponibel för en så volymkrävande varugrupp som mellanölet är. Avdelningarna är redan nu hårt belastade när kundtillströmningen är stor under eftermiddagarna samt på fredagar och lördagar. Ur hygienisk synpunkt måste det betecknas som ytterst olämpligt att dra in ölbackar, som ofta står oskyddade på bryggeriets gård, till avdelningar där opaketerade livsmedel som kött, fisk och delikatesser hanteras; i synnerhet mot bakgrund av de skärpta hygienkrav som kommer att ställas iden nya livsmedelsstadgan. Enligt vår erfarenhet lägger redan den nu gällande livsmedelsstadgan hinder ivägen för sådan hantering. Att sälja mellanöl manuellt i snabbköpskassoma är enligt KF:s uppfattning inte möjligt. Kundtillströmningen och därmed försäljningen av både mellanöl och andra varor är i allmänhet hårt koncentrerade till några efter-middagstimmar och till veckosluten. Under denna tid blir kassorna hårt belastade. Kassörskan måste då helt koncentrera sin uppmärksamhet på kassaarbetct, för att inga onödiga väntetider skall uppstå. Det skulle skapa stark irritation bland väntande kunder när arbetet måste avbrytas för att utlämna mellanöl. Erfarenhet och utveckling mot allt större butiksenheter har klart visat att kassafunktionen i sig själv är ur ergonomisk synpunkt så arbetskrävande att den inte kan kombineras med försäljning av varor som kräver en direkt arbetsinsats av kassören. Manuell försäljning av mellanöl i snabbköpskassor skulle strida mot gällande normer (utgångskasseanvisning) utfärdad av Kungl. Arbetarskyddsstyrelsen. Återstår således försäljning i en separat manuellt betjänad avdelning inrättad enbart för mellanöl. APU menar att försäljningen över disk skulle betinga en kostnadsökning på ca 10 öre per mellanölsforpackning. Antagandet baseras på ett experiment under tre dagar i en mycket stor livsmedelsenhet, Sigmahallen i Västerås. I den aktuella undersökningen har hänsyn inte tagits till de investerings- och hyreskostnader som en manuell försäljning av mellanöl skulle medföra. Mätningarna har dessutom skett under mycket kort period och under sådana omständigheter att utredningen inte kan tillmätas något större praktiskt värde. Någon ytterligare kartläggning av livsmedelshandelns möjligheter och förutsättningar för att klara mellanölsförsäljningen över disk har APU inte ansett vara nödvändig, trots att både KF och representanter för den privata handeln framhållit de svårigheter som inrättandet av en manuellt betjänad ölavdelning skulle innebära. KF anser att APU:s utredningsmaterial i detta avseende visar stora sakliga brister.

338 Mellanölsfrâgan S01 1974: 91

Företagna undersökningar visar att utrymme saknas i de flesta butikerm av gängse snabbköpstyp för inrättandet av en mellanölsavdelning. Dessutom skulle :tt så stort ingrepp i butikernas arbetsorganisation och varuuppläggning med länsyn till kundströmmar m.m. kräva omdisponeringar och ombyggnader i en sådm omfattning att butikens effektivitet i många fall allvarligt skulle försämras. Tillströmningen av mellanölskunder sker slumpmässigt. Tidsintervalet mellan varje kund blir därför svårt att förutse och räcker inte till för att annat arbete skall kunna utföras. Spilltiden måste därför bli betydande. KF framhåller som sin mening att den av APU beräknade kostnaden på 10 öre per mellanölsförpackning måste minst fördubblas för att vara realistisk Omkring 500 milj. mellanölsförpackningar distribueras årligen genom detaljhanddn. Den av APU föreslagna åtgärden kan då beräknas drabba samtliga konsumenter med omkring 100 miljoner kronor i form av högre priser, eftersom kostnadsöcningen av konkurrensskäl inte enbart kan läggas på mellanölet utan måste slås it på hela sortimentet. Sammanfattningsvis vill KF understryka att den eventuellt positiva effekten av den föreslagna åtgärden inte står i något rimligt förhållande till de väsentliga olägenheter och betydande kostnader, som kommer att drabba dan vanliga konsumenten om den genomförs.

Som ovan anförts bedömer APU det som nödvändigt från alkaholpolitiska synpunkter att förslaget om diskförsäljning genomförs, om det nuvarande mellanölet skall vara kvar. Utredningen är medveter. om, att förslaget från andra utgångspunkter har verkningar som kan framstå som mindre tilltalande. I de butiker där man redan har manuell betjäning beträffande vissa varor borde det dock inte medföra några oöverkomliga svårigheter att förlägga öldisken så, att verksamheterna kan kombineras och arbetsstyrkan utnyttjas på ett ur både hygieniska och ekonomiska synpunkter godtagbart sätt. Med hänsyn till de betänkligheter som kan resas mot förslaget om obligatorisk diskförsäljning förtjänar det emellertid att diskuteras, om det inte i vissa fall borde vara möjligt att ge dispens från detta krav. Enligt APU:s mening skulle en sådan dispens kunna lämnas, om butiksinnehavaren kan visa att införandet av manuell betjäning skulle medföra orimliga kostnader för honom eller att det av utrymmesskäl är ogörligt samt att det finns anledning att antaga att manuell betjäning inte är nödvändig från alkoholpolitisk synpunkt. Detaljhandel med mellanöl får enligt nuvarande bestämmelser äga rum vardagar mellan kl. 8 och kl. 20. Kommunstyrelsen kan dock medge undantag från regeln om det är påkallat med hänsyn till allmänhetens intresse. I mellanölsbetänkandet framhöll APU att mellanölets lättillgänglighet uppenbarligen spelat en avgörande roll för uppkomsten av det ölmissbruk som kunnat konstateras främst bland ungdom. APU lämnade också förslag - försäljning över disk - i syfte att minska tillgängligheten. För den händelse det förslaget inte genomfördes rekommenderade APU att butiksförsäljningen av öl skulle tidsbegränsas. Till stöd härför anförde APU i huvudsak följande.

Försäljningen av mellanöl i livsmedelshandeln på kvällstid och på söndagar utgör en frestelse för ungdomar som har svårt att finna meningsfulla sysselsättningar på sin fritid. Det är känt, att intäkterna från ölförsäljning i vissa storstadsbutiker utgör en betydligt större del av den totala omsättningen på kvällstid än på dagtid. Ett avskaffande av tidsbegränsningarna skulle innebära en inte obetydlig liberalisering av ölhandeln i en tid, då en skärpning av bestämmelserna är vad som närmast synes vara påkallat. Försäljningen av mellanöl på sön- och helgdagar och på kvällstid

Mellanöls frågan 339

måste befaras ha bidragit till en del av det redovisade missbruket. Genom att försvåra åtkomsten av ölet under dessa tider borde skadorna kunna begränsas. Det får antas, att synpunkter av detta slag var vägledande då den här ovan redovisade bestämmelsen i Öff infördes i samband med att affärstidslagen upphörde vid årsskiftet 1971/72. Enligt vad APU inhämtat, är kommunerna restriktiva med att medge undantag från huvudregeln att försäljningen av öl (typ A och B) skall upphöra kl. 20. APU menar att en sådan restriktivitet är befogad. Man kan snarare ifrågasätta om inte kl. 19 varit att föredra framför kl. 20. APU har i alla hänseenden för sin del svårt att tänka sig att serviceintresset i något fall skulle kunna tillmätas så stor betydelse, att det alkoholpolitiska intresset att begränsa försäljningen bör vika.

22.5 .3 Valet mellan de tva alternativen Som ovan anförts anser APU, att det nu är nödvändigt antingen att minska alkoholhalten i mellanölet i syfte att avsevärt minska dess attraktion som missbruksdryck eller att vidta åtgärder som gör den nu lagfästa åldersgränsen effektiv. Vilketdera alternativet som väljes tjänar det syftet att verka för att någon konsumtion av betydelse ej förekommer under uppväxttiden samt att eventuell konsumtion därefter sker återhållsamt. Båda förslagen ger också uttryck för bedömningen att satsningen på att få till stånd en övergång till de svaga alkoholdryckerna här drivits för långt - nackdelarna överväger fördelarna. Däremot innebär intetdera förslaget att strävan att inrikta konsumtionen på de svagare dryckerna överges. Enligt båda förslagen kommer ölet att vara betydligt mera lättillgängligt än de starkare alkoholdryckerna. Båda alternativen har för- och nackdelar. Vad gäller förbudet mot självbetjäningsförsäljning av mellanöl kan man på goda grunder antaga att det skulle kraftigt effektivisera tillämpningen av 18-årsgränsen. Å andra sidan kommer det naturligtvis ändå att vara möjligt för ungdomar långt ner i åldrarna att i viss utsträckning komma över mellanöl, bl.a. genom äldre kamrater. Mot förslaget talar dock framför allt att ölet på detta sätt kommer att bli föremål för relativt långtgående försäljningsrestriktioner som strider mot formerna för försäljning av andra drycker i livsmedelsbranschen, något som i sig måste betraktas som en nackdel. Förslaget har också vissa konsekvenser i pris- och konkurrenshänseenden som gör att det har svårt att vinna gehör bland företrädare för detaljhandeln. Vad sist sagts talar till förmån för att söka återknyta till de förhållanden som rådde före den l oktober 1965. Som ovan framhållits är det tvivelaktigt om detta över huvud taget är möjligt. APU menar dock att starka skäl talar för att man bör pröva, om det går att komma fram den vägen genom att sänka alkoholhalten i mellanölet. Detta medför, att anledning saknas att ha någon särskild skatteklass för nuvarande öl av typ A. Den nuvarande åldersgränsen för inköp, 18 år, bör behållas. Huvudregeln bör alltjämt vara, att försäljning av mellanöl skall upphöra klockan 20. Kommunernas rätt att medge undantag från den regeln bör slopas.

340 Mellanölsfiâgan

22.6 Skatten på öl

Enligt APU :s förslag skall priserna på spritdrycker och vin bestämmas av alkoholbolaget på grundval av de riktlinjer för prispolitiken som angivits av regering och riksdag. Ett viktigt inslag i den av APU förordade prispolitiken är den differentiering av priserna som skall ske med hänsyn till dryckens alkoholhalt så att konsumtionen inriktas på de svagare dryckerna. Priset på det öl som säljs i allmänna handeln kan med hänsyn till att någon monopolsituation inte föreligger ej bestämmas på motsvarande sätt. Enligt APU:s mening bör nuvarande system behållas, dvs. skattens storlek bör göras beroende enbart av ölets alkoholhalt. För ölsortimentet i sin helhet bör behållas en sådan differentiering av skattesatserna att lättölet framstår som ett attraktivt alternativ till mellanöl och starköl. Beträffande relationerna mellan hela ölsortimentet å ena och de alkoholstarka dryckerna å andra sidan är det svårare att ge några generella rekommendationer. Hänsyn måste tas till mellanölets större lättillgänglighet och absolut sett låga pris. Under första kvartalet 1974 utgjorde skatten per cl alkohol 100 % för mellanöl 35 öre, för starköl 45 öre och för billigaste lättvin 35 öre. Skatten på det nya mellanölet bör fastställas så, att någon ändring i utförsäljningspriset i förhållande till det nuvarande mellanölet inte uppstår av skatteskäl. Den särskilda skatten på lättöl är redan idag så låg att den torde saknas alkoholpolitisk betydelse.

22.7 Övriga frågor

Förslaget att sänka alkoholhalten i mellanölet syftar främst till att minska dess attraktion som berusningskälla. Innan man fått några erfarenheter härav bör ytterligare restriktioner av detaljhandeln med öl diskuterade i mellanölsbetänkandet - inte Däremot bör genomföras. tillämpningen av lagstiftningen på området skärpas, något som framför allt gäller serveringen. Härtill återkommer APU i kap. 23. Det återstår emellertid ännu ett par frågor som bör behandlas i detta kapitel, nämligen bryggeriernas inflytande över pubverksamheten och kontrollen över ölhanteringen.

22.7 .1 Bryggeriemas inflytande över pubverksamheten Det förekommer att bryggerier engagerar sig ekonomiskt i serveringsrörelse, särskilt då sådan servering där huvudvikten ligger på ölet (pubarna). På lämpligheten härav kan läggas både alkoholpolitiska och näringspolitiska aspekter. Det kan vara av intresse att se hur detta problem har hanterats i andra länder. I USA finns i the Federal Alcohol Administration Act en bestämmelse enligt vilken det är förbjudet för producenter och leverantörer av sprit, vin och öl att finansiera detaljhandlare (inbegripet restauranger) i syfte att uppnå ensamrätt för försäljning av deras produkter. Det är således

Mellanölsfhigan 341

förbjudet för leverantör av sprit, vin och öl att förvärva eller inneha något ekonomiskt intresse i detaljhandlarens - restauratörens - egendom eller att hyra, sälja eller eljest förse denne med tillbehör, inventarier, varor, tjänster eller annat av värde, ge detaljhandlaren kredit på pengar, osedvanligt lång tid etc. Enligt dessa regler, som återfinns i lagstiftningen i nästan samtliga delstater, är överträdelser av finansieringsförbudet straffbara. Bestämmelserna har varit gällande i över 35 år och uppges fungera tillfredsställande. l flertalet europeiska länder är förhållandena helt annorlunda. l England ägs sålunda 85 % av utskänkningsställena av bryggerierna, i Västtyskland ca 80 %, i Nederländerna ca 80 % och i Belgien ca 70 %. Under de senaste 10 åren har inom den europeiska bryggeriindustrin skett stora fusioner, vilket lett till att det idag är stora och kapitalstarka företag som äger en betydande del av restaurangrörelsen i de nämnda länderna. l England publicerades 1969 en undersökning av hithörande frågor, utförd av the Monopolies Commission. Man ansåg att den konkurrensbegränsning, som blev följden av ett tied house-system, var skadlig för en effektiv bryggeriverksamhet, för parti- och detaljhandel samt för oavhängiga leverantörers och konsumenternas intressen. Kommissionen föreslog en väsentlig liberalisering av licenssystemet i syfte att få till stånd en försäljning av alkoholdrycker genom detaljhandlare vilkas personliga förhållanden och lokaler uppfyllde vissa minimikrav. I den danska lov om restaurations- och hotelvirksomhed m.v. (given 1970) finns vissa bestämmelser i ämnet. Enligt dessa får utskänkningstillstånd till bolag (utan medgivande från handelsministern) meddelas endast om i bolagsordningen intagits bestämmelser om, att aktier inte får utställas eller överlåtas till någon, som framställer eller försäljer dryckesvaror, att alla aktier skall vara ställda till viss man, och att det för överlåtelse kräves samtycke av styrelsen. Vidare föreskrives att innehavare av utskänkningstillstånd och föreståndare för utskänkningsrörelse inte utan medgivande från handelsministern får mottaga lån från någon som framställer eller försäljer dryckesvaror. Motsvarande gäller gåvor av inte obetydligt värde, avsedda att användas i tillståndshavarens verksamhet. Utan medgivande från handelsministern är det inte heller tillåtet att åtaga sig förpliktelser, för vilkas uppfyllande det ställes säkerhet av någon som framställer eller försäljer dryckesvaror. Bestämmelserna gäller inte lån, tillskott eller borgen från finansieringsinstitut, vars villkor tillförsäkrar ett sådant oberoende till leverantörer av dryckesvaror att de med hänsyn till nyssnämnda bestämmelser kunnat få handelsministerns godkännande. De nuvarande reglerna utgör en bearbetning av bestämmelser som fanns redan genom en 1963 genomförd ändring av bevaerterloven. Motiven för ändringen var att man ville tillförsäkra befolkningen ett fritt konsumtionsval samt upprätthålla en självständig restauratörkår. Man fruktade även ett av utländska bryggerikoncerner visat intresse för köp av danska restauranger. Till följd av att det kunde uppstå problem med finansieringen av köp

342 Mellanöls frågan

av utskänkningsrörelser genom att den finansiering som tidigare hade tillgodosetts av ett mindre antal vinleverantörer bortföll, skapade berörda branschorganisationer underlag för ett självständigt finansieringsinstitut som kunde täcka detta behov. Institutets stadgar var utformade på ett

sätt som skapade garantier för att leverantörer och leverantörsorganisafio-

ner inte fick inflytande på institutets verksamhet. Upphör institutet med sin verksamhet skall dess förmögenhet överföras till en fond för främjande av den danska restaurangnäringens intressen, särskilt restauratörkårens ungdom. Efter lagens ikraftträdande gjordes att den i gällande viss omfattning kringgicks genom att leverantörer av dryckesvaror förmedlade lån till restauratörer, bl.a. i form av borgen för lån som gavs av andra leverantörer som inte omfattades av lagens förbud. I Sverige har Pripps tillsammans med flera andra intressenter bildat Hotell & Restaurangkredit AB. Kreditinstitutet är ca 6 år gammalt. Bryggerierna har en andel på ca 10 % och en plats av 7 å 8 i styrelsen. Krediter lämnas åt personer man gärna vill hjälpa, men där bankerna inte vill ta någon risk. Pripps ger ekonomiskt stöd genom att - ofta tillsammans med andra leverantörer - teckna borgen. Leveranstvång förekommer inte. Även andra bryggerier ger finansiellt stöd i viss omfattning. Tingsrydsbryggerierna har bedrivit verksamhet med pubar som ägts av bolaget. Lämpligheten av denna typ av engagemang från bryggeriernas sida kan ifrågasättas. Syftet är otvivelaktigt att öka avsättningen för bryggeriets produkter, i första hand ölet. Det ekonomiska engagemanget får ses som en investering från bryggeriernas sida, som de är angelägna att få avkastning på. Vid förlustrisker kan det vara frestande för bryggerierna att bortse från eller underskatta de sociala olägenheter som idet enskilda fallet kan uppkomma. Eftersom pubverksamheten i Sverige blivit särskilt attraktiv för unga människor är problemet av ett speciellt alkoholpolitiskt intresse. APU har med hänsyn framför allt till det alkoholpolitiska syftet att få till stånd en så dämpad försäljning som möjligt av alkoholdryckerna funnit, att ett sådant system bör förhindras genom lagstiftning.

22.7.2 Kontrollen Kontrollen av ölhanteringen kan indelas i fyra huvudavdelningar: kontroll av tillverkningen, kontroll av partihandeln, kontroll av detaljhandeln och kontroll av serveringen. Det statliga inflytandet över tillverkningen regleras i huvudsak av förordningen 1960:253 om tillverkning och beskattning av malt- och läskedrycker. Riksskatteverket kontrollerar tillverkningen och utgörandet av skatten samt äger utfärda de föreskrifter rörande redovisning och särskilda kontrollanordningar som verket finner erforderliga för kontrollens utövande. Verket har även befogenhet att om så finnes påkallat indraga utfärdat tillverkningstillstånd. Förordningens bestämmelser om hur tillverkningen skall bedrivas är knapphändiga. Viktigast är bestämmelserna om olika maltdryckers alkoholhalt, bestämmelserna om märk-

Mellanöls frågan 343

samt vad som om vilka råvaror som får användas för ning stadgas tillverkningen. och utskänkning åvilar huvud- När det gäller partihandel, utminutering ansvaret för inom varje län länsstyrelsen, där hitövervakningen hörande arbetsuppgifter väsentligen ankommer på en eller flera hand- Den lokala kontrollen åvilar främst läggare av utskänkningsärenden. kommunala nykterhetsnämnder/sociala centralnämnder och polismyndigheter. Tillämpningen av försäljningsförordningen har riksskatteverket tillsyn över. De frågor som inställer sig är närmast om kontrollorganisationen skall förstärkas och/eller omstruktureras. Svaret härpå är naturligtvis beroende av hur man väljer att utforma de alkoholpolitiska åtgärderna i övrigt på området. APU hänvisar till de förslag som utredningen lägger fram i kap. 23 och 27. l det följande skall göras några överväganden som direkt tar sikte på ölfrågan. Samhällets behov av kontroll av bryggeriernas verksamhet tillgodoses f.n. de befogenheter som tillagts riksskatteverket. Det finns genom emellertid skäl att skapa instrument för en mera direkt insyn och medverkan i bryggeriernas beslut. När statsmakternas strävan är att inrikta konsumtionen på de svagare dryckerna, har bryggerierna rent faktiskt en betydelsefull uppgift såsom mer eller mindre exekutiva organ för statens politik på området. Med_ de kontrollmöjligheter som f.n. står till buds har samhället inga möjligheter att påverka beslutsfattandet i bryggerierna när det gäller denna politiks utförande. Bristen på insyn gör att man saknar kunskap om satsningen på olika dryckesalternativ, hur olika frågor av alkoholpolitiskt intresse prioriteras m.m. Den försöksverksamhet med offentliga styrelseledamöter i vissa aktief.n. bolag och stiftelser som pågår berör sedan Prippbryggerierna ombildats till holdingbolag - delar av bryggerirörelsen. Försöksverksamheten har emellertid tillkommit med hänsyn endast till näringspolitiska intressen. I syfte att åstadkomma en ökad insyn och medverkan i alkoholpolitiska verksamhet föreslår APU en offentlig bryggeriernas i bryggeriernas styrelser. De offentliga ledamöterna bör representation vara väl insatta i den alkoholpolitik som drivs av statsmakterna och hålla sig ständigt informerade om den alkoholpolitiska utvecklingen. För att denna representation skall få tillräcklig tyngd bör i varje bolagsstyrelse ingå två ledamöter, som har att företräda statsmakternas intressen på området.

SOU 1974: 91 345

23 För

serveringen speciella frågor

23.1 Allmänna utgångspunkter för bedömningen

I kap. 9 har framhållits att serveringens andel av den totala försäljningen av alkoholdrycker i Sverige internationellt sett är låg. Omkring 4 % av spritdryckerna, ca 6 % av vinet, 30 % av starkölet, ll % av öl typ B och 6% av öl typ A säljs f. n. i serveringen. Serveringens alkoholpolitiska betydelse måste ses mot bakgrund härav. Samtidigt bör dock beaktas att det här är fråga om en konsumtion som i allmänhet sker offentligt och som därför kan medföra särskilda ordningsproblem. Restauranger, pubar och diskotek är vidare miljöer där ungdomar ofta vistas. Det framstår inte minst med hänsyn härtill som viktigt att serveringen av alkoholdrycker sker under ordnade former. Det finns ett samband mellan detaljhandeln och serveringen på det sättet, att konsumtionsbegränsande åtgärder på detaljhandelssidan kan väntas medföra en ökning av serveringen, om detta ej förhindras på motsvarande sätt. Trots att serveringen svarar för en liten andel av den totala försäljningen, är den tämligen ingående reglerad jämfört med detaljhandeln. Den primära anledningen till detta är naturligtvis att det privatekonorniska vinstintresset här - i motsats till vad som är fallet beträffande detaljhandeln med de starkare alkoholdryckema - har ett betydande spelrum. Den enskilde restauratören intar en dubbelställningi så måtto att han av naturliga skäl anlägger rent ekonomiska synpunkter på sin verksamhet, samtidigt som han är skyldig att låta leda sig av den med dessa synpunkter inte alltid helt förenliga grundsatsen att försäljningen av alkoholdrycker skall ske så att det uppstår så ringa skada som möjligt. Ett annat skäl för den ganska omfattande regleringen har varit att, eftersom serveringen sker offentligt, den kan befaras få andra verkningar på den allmänna ordningen än konsumtion av alkoholdrycker som sålts i butik. Det finns också de som menar att den offentliga konsumtionen kan tänkas vara normbildande för hur drickandet skall gå till. Drickandet på barer o. d. är ofta starkt glorifierat. Sett i ett historiskt perspektiv får dock den nuvarande lagstiftningen kring serveringen närmast betecknas som liberal. Vid 1954 års reform och även senare har det ansetts vara möjligt att i avsevärd mån lätta på de ingående restriktioner som under motbokstiden fanns även på utskänk-

346 Servering

ningssidan. En ökande insikt om vissa detaljrestriktioners underordnade betydelse lär ha bidragit till utmönstringen av vissa regler på området. Av vikt har också varit att prissättningen på alkoholdrycker på restaurangerna har verkat återhållande på konsumtionen och därmed minskat behovet av olika restriktioner. Såvitt APU kunnat bedöma har denna utveckling allmänt sett varit till fördel från alkoholpolitisk synpunkt. Undantag finns dock. Utvecklingen har sålunda på vissa områden varit ogynnsam. I mellanölsbetänkandet (SOU 1971: 66) ansåg sig APU sålunda böra uttala att förhållandena på en del pubar och diskotek var otillfredsställande. Detta gäller framför allt typiska ungdomsmiljöer. Missförhållanden förekommer också inom bl. a. vissa delar av den utrikes färjtrafiken, se kap. 24. Man måste vidare ta i betraktande att de positiva dragen i utvecklingen åtminstone delvis kan vara skenbara - det finns omständigheter som tyder på att tillsynen över restaurangerna inte fungerar fullt tillfredsställande och att en hel del missförhållanden inte kommer till myndigheternas kännedom. Det bör samtidigt framhållas, att missförhållanden även kan förekomma på lokaler och vid tillställningar där alkohol inte serveras. Både i sådana fall och på restauranger med alkoholservering har missförhållandena otvivelaktigt delvis samband med att gäster blir påverkade av alkohol som förtärts i förväg eller annars utanför lokalen, t. ex. i bilar, eller på lokalens toalett. En speciell målsättning för den hittillsvarande alkoholpolitiken på restaurangområdet har varit att tillse att ordning, nykterhet och trevnad råder i samband med serveringen av alkoholdrycker. Med nykterhet torde i detta sammanhang närmast avses att konsumtionen av alkoholdrycker skall vara så återhållsam att gästerna inte tillåts bli märkbart onyktra. APU finner att det slagordsmässiga -uttrycket ordning, nykterhet och trevnad väl täcker vad samhällets åtgärder bör syfta till att åstadkomma inom serveringen. Huvudlinjen för att nå detta syfte bör enligt APU: s mening vara att fastställa vissa grundläggande regler, vilkas överskridande måste antas medföra problem i form av onykterhet, oordning och otrevnad på restaurangerna, samt att skapa en organisation för övervakningen som effektivt kan ingripa och förebygga eller stävja överträdelser av bestämmelserna. Härvid bör det eftersträvas att, i överensstämmelse med den utveckling som har ägt rum under senare tid i lagstiftningen, undvika detaljregleringar och i stället i högre grad bygga på att servering som leder till verkliga olägenheter av alkoholpolitisk betydelse hindras fortsätta. I den mån sådana olägenheter kan förebyggas genom restaurangens skötsel står detta i linje med principen om frihet under ansvar som är en av grundpelarna för alkoholpolitiken enligt 1954 års beslut. Men även i de fall då olägenhetema inte kan läggas restauratören till last utan beror på att restaurangens läge är olämpligt vare sig detta var fallet redan då förhållanden tillståndet gavs eller beror på ändrade bör serveringen kunna dras in. Denna principiella inriktning av alkoholpolitiken i fråga om serveringen bör självfallet också inverka på övervakningsorganisationens uppläggning. Dennas mål bör inte vara att övervaka detaljer i

Servering 347

verksamheten och lokalen utan att fastslå om verkliga olägenheter av alkoholpolitisk betydelse uppkommer för en restaurang. l Sverige har skett en snabb utveckling på restaurangområdet efter 1954 års reform, en utveckling som karakteriseras av en långt driven differentiering av restaurangtyperna (se kap. 19 s. 258). Nuvarande lagstiftning har emellertid i stort sett hindrat etablering av en på sina håll i utlandet ganska vanlig typ av utskänkningsställe, där verksamhetens tyngdpunkt ligger på serveringen av alkoholdrycker. Genom att uppnå detta har åtminstone två av de i kap. ll angivna riktlinjerna för alkoholpolitiken främjats, nämligen att verka för ett dryckesmönster där förtäring av alkoholdrycker sker i samband med måltid samt (genom att restaurangerna inte frestar med enbart drinkförsäljning under dagtid) att alkoholförtäring ej sker under arbetstid. När det gäller de ovan åsyftade grundläggande alkoholpolitiska reglerna för serveringen här i landet bör enligt APU:s mening av nyss anförda skäl stor vikt fästas vid att restaurangerna behåller sin karaktär av matställen. En annan av de i kap. ll angivna riktlinjerna för arbetet är att verka för alkoholfria miljöer. lnsatseri den riktningen kan göras i samband med tillståndsprövningen i serveringsärenden. Vissa lämpliga restauranger bör med andra ord behållas som alkoholfria. En grundläggande regel för hur serveringen skall bedrivas är direkt förknippad med kravet på ordning, nykterhet och trevnad: det kan inte tillåtas att den som är synbarligen berusad serveras alkoholdrycker. Omsorgen om ungdomen kommer bl. a. till uttryck i regler om lägsta inköpsålder, dvs. l8 år. Detta och nästföljande kapitel ägnas åt de materiella reglerna på omrâdet, medan tillsynen diskuteras i kap. 27. Närmast behandlas vissa frågor som rör tillstånden till servering och deras omfattning. Därefter tas upp vissa grundläggande bestämmelser rörande hur serveringen skall bedrivas. Avslutningsvis diskuteras den kommunala bestämmanderätten på sistnämnda område samt hur reglerna för återkallelse av serveringstillstånd skall utformas.

23.2 De olika typerna av serveringstillstånd

23.2.l Nuvarande ordning För rätt till servering krävs i princip tillstånd. Sådant tillstånd meddelas med undantag för tillfällig ölutskänkning, där polisen beviljar tillstånd,

och turistutskänkning (se nedan 23.5), där tillstånd beviljas av Kungl.

Maj: t - av länsstyrelsen i det län där serveringen skall äga rum. I kap. 21 har redogjorts för hur tillståndsprövningen går till och för systemet med oktrojperioder. Här skall behandlas de olika typerna av tillstånd och då till en början reglerna för spritdrycker, vin och starköl. Det finns enligt 25 § Rff tre olika typer av serveringstillstånd: årsutskänkning, tillfällig utskänkning och sluten utskänkning. Varje typ

348 Servering SOl 1974: 91

av tillstånd kan omfatta antingen spritdrycker, vin och starkö. eller vin och starköl eller enbart starköl.

Årsutskänkning

Årsutskänkning avser servering som bedrivs året runt eller årligen under viss tidsperiod. Dessa tillstånd meddelas i regel för oktrojpericden eller återstående del av denna, men kortare tid förekommer också. Tillstånd till årsutskänkning avser i regel rätt att servera rusdrycker till allmänheten. I en sådan rätt innefattas dock självfallet också möjlighet att servera till slutna sällskap, dvs. till en på ett eller annat sätt bestämd, sluten krets av personer. Det kan här röra sig antingen on privata tillställningar av olika slag, t. ex. familje-, firma-, eller föreningsfester, eller mera permanent slutna såsom föreningar och

om persongrupper,

klubbar. Årsutskänkningstillstånd kan emellertid också vara begränsat så att det endast medför rätt till servering till slutna sällskap. Om härvid avses endast visst slutet sällskap, såsom förening e. d., brukar tllståndet sägas gälla klubbutskänkning. Över ansökan om årsutskänkningstillstånd inhåmtar länsstyrelsen yttranden från länsnykterhetsnämnden samt polismyndigheten och fullmäktige i den kommun där utskänkningen är avsedd att bedrivas. Fullmäktige hör kommunens nykterhetsnämnd. Antalet årsutskänkningstillstånd under fjärde kvartalet 1973 uppgick till 2 578. Av dessa avsåg 2 167 servering till allmänheten året runt, 101 till allmänheten under säsong samt 310 till klubbar och slutna sällskap.

Tillfällig utskänkning Tillfälliga utskänkningstillstånd meddelas antingen för ett enstaka tillfälle eller för en enstaka tidsperiod. De avser i regel servering till allmänheten, t. ex. vid någon festdag, helg eller större allmän festlighet, men kan också begränsas till slutet sällskap, t. ex. vid en kongress eller konferens. Remissförfarandet vid prövning av ansökningar om tillfällig utskänkning är detsamma som vid årsutskänkning. Kommunfullmäktige kan dock generellt delegera sin yttranderätt till kommunalt organ eller särskilda personer. Antalet tillfälliga tillstånd är litet. Under 1973 utgjorde det 29 st. I två fall var den tillfälliga serveringen begränsad till slutet sällskap.

Sluten utskänkning l ett stort antal fall meddelas tillstånd till s. k. sluten utskänkning, dvs. servering vid enstaka tillfälle till slutet sällskap. Det är här främst fråga om familje-, firma- och föreningsfester i festvåningar eller serveringslokaler utan eller med ofullständiga utskänkningsrättigheter eller i serveringslokal på tid då servering till allmänheten inte får äga rum. Denna typ av utskänkning infördes i Rff i samband med 1954 års

Servering 349

reform. Motivet var närmast att man ville finna en utväg ur rådande att förtärings- och förvaringsförbuden, dvs. svårigheter upprätthålla förbuden att på utskänkningsställe förtära eller förvara andra rusdrycker än sådana som utskänktes i laga ordning. Om en okontrollerad förtäring av alkoholdrycker som medförts av gästerna tillåtits, skulle det ha varit att upprätthålla reglerna för restaurangverksamheten. Man meningslöst ville emellertid genom den nu diskuterade typen av tillstånd göra det för allmänheten att utan större formaliteter anordna fester i lagligt enklare och billigare former än i vanliga restaurangfestvåningar. Förfarandet i samband med tillståndsprövningen är relativt enkelt. Ansökan blankett som tillhandahålls av länsstyrelserna. 1 görs på brådskande fall kan ansökan ske muntligen. Såväl skriftlig som muntlig ansökan omedelbart. Något remissförfarande är inte föreskrivet prövas och förekommer normalt inte. Behövs närmare uppgifter, inhämtas de i hos de lokala myndigheterna. Uppgifter om regel genom telefonförfrågan lokalens beskaffenhet införskaffas i allmänhet första gången någon ansöker om tillstånd för en viss lokal. Följande gånger görs prövningen mera summarisk om inget ofördelaktigt har framkommit vid de tidigare tillfällena. Antalet tillstånd till sluten utskänkning var 15 889 under 1973. Härav hänförde till lokaler utan årsutskänkningstillstånd för russig 12 054 och 3 835 till restauranger med dylikt tillstånd. De kvantiteter drycker vin och starköl som Systembolaget säljer för sluten spritdrycker, servering i lokaler utan årsutskänkningstillstånd är tämligen blygsamma. År 1973 uppgick försäljningen således endast till 87 000 liter sprit, 74 000 liter vin och 29 000 liter starköl (observeras bör att siffrorna avser blott den del av den slutna serveringen som bedrivs i lokaler utan för övriga lokaler finns motsvarande siffror ej årsutskänkningstillstånd; särredovisade). Det är också sannolikt att en ej obetydlig del av de som serveras i sluten utskänkning köps över disk i alkoholdrycker varför de angivna siffrorna är minimital. 1 förhållande systembutikerna, till serveringsändamâl av olika drycker motsvarade till hela försäljningen den här nämnda 4,3 %, vinkvantiteten 1,9 % och spritkvantiteten starkölskvantiteten 0,4 %.

Kombinerade tillstånd

för avseende servering till allmän- Årsutskänkningstillstånd rusdrycker, kan kombineras med tillstånd till servering till slutet sällskap. l heten, sådana fall är tillståndet till servering till slutet sällskap i något avseende vidsträcktare än i vad avser allmänheten, t.ex. så att det omfattar till allmänheten. drycker, vanligen sprit, som inte ingår i serveringen Under kvartalet 1973 fanns det 307 sådana kombinerade fjärde tillstånd. Den vanligaste kombinationen är att tillståndet till servering till allmänheten avser endast vin och starköl, medan tillståndet till servering till slutet sällskap gäller sprit, vin och starköl. Sådana kombinationer förekom i 261 fall.

350 Servering

Årsutskänkning och tillfällig utskänkning av öl (typ A och B)

Utskänkning av öl (typ A och B) kräver inte särskilt tillstånd för den som redan har tillstånd att servera rusdrycker eller när det är fråga om servering vid s. k. heminackordering, i kollektivhusmatsal eller i personalmatsal. Tillstånd till servering av sådant öl i övriga fall är enligt 12 och 13 §§ Öff av två typer. Dels kan tillstånd meddelas till årsutskänkning året runt eller årligen under viss tidsperiod, dels kan tillstånd meddelas till tillfällig utskänkning vid enstaka tillfälle eller under enstaka tidsperiod. I förstnämnda fall är länsstyrelsen tillståndsgivande myndighet, i det sistnämnda polisen. Liksom i fråga om de starkare alkoholdryckerna kan utskänkningstillståndet gälla servering till allmänheten eller vara begränsat till slutna sällskap. Över ansökan om tillstånd till årsutskänkning inhämtas yttranden från polismyndigheten och kommunfullmäktige, som i sin tur skall höra kommunens nykterhetsnämnd. Vid tillfällig utskänkning är remiss ej föreskriven. Antalet årsutskänknmgstillstånd för öl under fjärde kvartalet 1973 var 4 647, av vilka 4 292 gällde året runt och 292 säsong. De övriga avsåg i 61 fall trafikutskänkning och i 2 fall s. k. turistutskänkning. Av tillstånden var 158 begränsade till klubbar och slutna sällskap; 28 avsåg enbart öl av typ A. Under 1973 förekom l 622 fall av tillfällig ölutskänkning. Av dessa avsåg 2 servering inom militärt område.

Serveringens bedrivande I princip gäller de allmänna föreskrifterna för servering både årsutskänkning, tillfällig utskänkning och sluten utskänkning. Det finns dock undantag beträffande serveringstiderna, se nedan 23.8.

23 .2 .2 Tillämpningss várigheter I en del fall har svårigheter förelegat att avgöra om servering sker till allmänheten eller enbart till slutna sällskap. Serveringstillstånd som t. ex. avser en viss klubb, ordensloge, studentnation eller deltagare i kursinternat eller på hotell eller pensionat boende personer omfattar ofta också medlemmarnas gäster. Det kan här även röra sig om föreningar eller företag med huvudsakligt syfte att ordna nöjestillställningar för sina medlemmar eller beställare som i annonser värvar deltagare i den slutna tillställningen. I samband med oktrojprövningen 1973 uppkom fråga om student-

nationema i Uppsala kunde anses bedriva utskänkning till slutna sällskap.

Nationema har ca 25 000 medlemmar, vilka jämte sina gäster fick rätt att bli serverade på samtliga nationer. När det gällde andra än den egna nationens kårmedlemmar begränsades dock serveringsrätten till att avse endast vin och starköl. Man står här uppenbarligen inför en mycket vid tolkning av begreppet slutet sällskap.

Servering 351

De kombinerade tillstånden har vidare visat sig medföra kontrollsvårigheter. Begränsningar i tillståndet till servering till allmänheten kan lätt kringgås genom att en grupp gäster betraktas som ett slutet sällskap. En begränsning av dessa möjligheter sker genom att i vissa tillstånd föreskrivs att sällskapet skall omfatta ett minsta antal personer, i regel 10, eller att anmälan om tillställningen skall ske till myndigheten viss tid i förväg, t. ex. två dagar. Ytterligare har APU erfarit att det i viss omfattning förekommer att företag, vilkas egentliga intresse är att leverera maten, tillhandahåller lokaler för servering till slutna sällskap. Detta sker på sådana villkor att självt får anskaffa personal, vilket leder till olägenheter från sällskapet övervakningssynpunkt.

23.2.3 APU: s bedömning APU har i kap. 21 föreslagit att länsstyrelsen ensam skall vara tillståndsmyndighet i serveringsärenden, med rätt för kommun att inlägga veto mot tillståndets beviljande. Av det här ovan anförda framgår att typen av serveringstillstånd är beroende dels på dettas varaktighet, dels på den krets av gäster som serveringen riktar sig till. l det första avseendet är det fråga antingen om helårs- eller

säsongservering eller om servering under enstaka tidsperiod eller vid

enstaka tillfälle. När det gäller kretsen av gäster kan tillståndet avse antingen allmänheten eller slutet sällskap. Slutna sällskap finns av två typer. Den ena är en mera permanent persongrupp som t.ex. en klubb eller en förening, vilken kan bestämt anges. Den andra rör sig om en mera tillfällig sammankomst för t. ex. en familje-, firma- eller föreningsfest. APU behandlar till en början frågan om tillstånd till servering alltid skall vara erforderligt. Uppenbart är att det finns ett starkt behov av att kontrollera den servering som sker till allmänheten, antingen den sker stadigvarande eller tillfälligt. Detsamma gäller den stadigvarande serveringen till olika slutna sällskap (se härom närmare i kap. 21). Däremot kan ifrågasättas vad man från alkoholpolitisk synpunkt kan vinna genom att alltid kräva tillstånd även vid enstaka servering till slutna sällskap. Tillståndsförfarandet bygger på tanken att kontroll skall kunna ske av att äger rum enligt gällande regler samt på tanken att serveringen vid överträdelser av bestämmelserna skall verka avpåföljdssystemet skräckande. Systemet är emellertid helt verkningslöst vid åtskilliga fall av enstaka utskänkning till slutet sällskap. Sålunda torde många firma- och personalfester äga rum på arbetsplatsens lokaler där man under festen kan köpa alkoholdrycker för förtäring på stället. Sådana fester förekommer bl. a. i personalmatsalar, samlingslokaler, föreningslokaler och klubbhus. Dessa tillställningar har så privat karaktär att de på grund härav och av ovan antydda praktiska skäl bör stå utanför utskänkningsregleringen. Denna typ av servering kännetecknas framför för allt av att den sker på fester som anordnas utan vinstintresse någon. Det är här närmast fråga om ett slags samköp.

352 Servering SOU 1974: 91

Servering av mellanöl vid s. k. heminackordering och i kollektivhusoch personalmatsalar samt militära marketenterier bör liksom hittills kunna bedrivas utan tillstånd. För övriga fall av servering har APU funnit att tillstånd bör krävas. Serveringens inriktning på allmänheten eller på slutna sällskap liksom tillståndets varaktighet bör liksom hittills ligga till grund för bestämmandet av de typer av tillstånd som skall finnas. Gränsdragningen mellan servering till allmänheten och servering till slutet sällskap kan emellertid som av det vålla framgår föregående svårigheter. APU finner för sin del att ledning för avgörandet bör kunna hämtas från tolkningen av 9 § allmänna denna ordningsstadgan. Enligt paragraf skall som offentlig anses även tillställning som anordnas för medlemmar i förening eller är baserad på inbjudan, om tillställningen utgör led i en rörelse vilken uteslutande eller huvudsakligen drivs för att anordna dylika tillställningar. Motsvarande gäller tillställning som i fråga om omfattningen av antalet deltagare eller villkoren för tillträde kan jämställas med tillställning till vilken allmänheten äger tillträde. I tvivelaktiga fall bör vid prövning av ansökan om servering en tillställning anses som offentlig och tillstånd till servering till slutet sällskap alltså inte meddelas. Kombination av tillstånd till servering till allmänheten och till slutna sällskap, med vidsträcktare rätt i det senare fallet, bör tillåtas endast om föreskrifter samtidigt ges som motverkar överträdelser. Liksom hittills bör det finnas tillstånd till stadigvarande till servering allmänheten, antingen hela året eller under vissa tider på âret. Med APU: s förslag om avskaffande av oktrojperioderna (se kap. 2l) kommer sådana tillstånd att beviljas tills vidare, såsom f. n. regelmässigt sker i fråga om öl. serveringen till slutna sällskap bör uppdelas på de tre olika typfall som förekommer, dvs. servering till en eller flera namngivna klubbar eller föreningar, drift av festvåning som hyrs ut till olika slutna sällskap samt tillfällig servering. sistnämnda slag av servering förekommer även vid servering vid enstaka tillfälle eller under enstaka tidsperiod till allmänheten. Behovet av sådana tillstånd kommer att minska genom att, som ovan föreslagits, servering vid enstaka tillfälle till slutet sällskap skall få äga rum utan särskilt tillstånd, om tillställningen anordnas utan vinstintresse. Tillstånd till klubb- och festvåningsservering skall meddelas tills vidare. Tillstånd som avser drift av festvåning bör beviljas den som driver festvåningen eller eljest svarar för matserveringen där, inte de särskilda slutna sällskapen. Tillfälliga tillstånd bör meddelas endast då lokalen enbart undantagsvis används för servering av alkoholdrycker eller vid blott tillfällig användning av lokal för servering av alkoholdrycker utöver det normala tillståndet. Eljest bör tillstånd meddelas till festvåningsservering. För att en tillståndshavare skall kunna effektivt övervaka serveringen bör det enligt APU: s mening vara ett villkor att han själv anställer och avlönar sin Serveringspersonal. I övrigt hänvisar APU till detaljmotiveringen för 35-37 §§ LHD.

Servering 353

23.3 Servering på militärt område

23.3.l Gällande ordning I 1917 års Rff stadgades, att det var förbjudet att sälja rusdrycker inom eller omedelbart invid kasemområde, läger eller annat område, som blivit upplåtet för krigsmaktens behov. När det gällde utskänkning invid sådant område skedde i 1937 års Rff den uppmjukningen, att tillstånd härtill kunde lämnas efter Kungl. Maj: ts medgivande. l samband med 1954 års reform genomfördes, att tillstånd till utskänkning av rusdrycker kan medges av Kungl. Majzt inte bara invid utan även inom militärt område. Detta är ännu gällande rätt. Tillstånd till sluten utskänkning inom eller invid sådant område kan meddelas i vanlig ordning oberoende av Kungl. Maj: ts tillstånd. År 1954 infördes i Öff regler, varigenom förtäring av rusdrycker kom att bli tillåten på vissa militära mässar. Även i nu gällande Öff kvarstår dessa regler. Förhållandena är följande. Militär mäss kan enligt l0§ fjärde stycket Öff och kungörelsen om utskänkning av öl i militära mässar räknas som personalmatsal efter prövning av vederbörande befälhavare. Särskilda krav på sådan mäss är uppställda i kungörelsen. Enligt denna skall till personalmatsal hänföras militär mäss som i huvudsak är avsedd enbart för fast anställd personal och inte har direkt förbindelse med matsal eller marketenteri för värnpliktiga. Militär mäss har regelmässigt hänförts till personalmatsal. I sådan matsal får öl (typ A och B) utan särskilt tillstånd serveras vid slutet bord. Mässar finns normalt tre vid varje förband, inklusive utrustat fartyg, nämligen för regements-, kompani- och plutonsofficerare. Vissa mässar drivs i kronans regi och betjänas då av civil eller militär personal, andra av resp. personalkår i vilket fall av kåren anställd Serveringspersonal anlitas. I några fall finns gemensamma matsalar för flera anställda personalkategorier. Priserna på de serverade dryckerna bestäms av personalkåren. För de värnpliktiga finns särskild matsal samt marketenteri. På längre sikt kan tillkomma restauranger gemensamma för all både anställd och Värnpliktig personal. Sådan gemensam restaurang finns redan i något enstaka fall, men med de olika personalkategorierna åtskilda. Förtäring av starkare alkoholdrycker på de militära mässarna förekommer i viss omfattning i samband med de dagliga måltiderna. Dessutom äger sådan förtäring rum vid - enligt uppgift numera inte så vanligt förekommande - traditionell mässamvaro under fritid resp. ombord på fartyg samt vid sporadiskt anordnade sammankomster inom personalkåren resp. vid förbandet. Vissa bestämmelser finns utfärdade till förhindrande av sådan förtäring i samband med tjänstgöring eller, vid flygvapnet, viss tid före tjänstgonng.

354 Servering

23 .3 .2 Tillämpningssvárigh eter I militär mäss som av vederbörande befälhavare - eller regementschef motsvarande - förklarats vara gäller inte de s. k. personalmatsal förtärings- och förvaringsförbuden (se nedan 23.14.1). Detta innebär att man får ta med sig spritdrycker, vin och starköl på dessa mässar. Däremot får servering av sådana drycker inte förekomma utan särskilt tillstånd. att den som förestår mässen - mässdirektören - Det år dock vanligt åtminstone vid tillfällen då någon större sammankomst eller festlighet är anordnad ombesörjer inköp av starkare drycker och att gästerna sedan, ev. genom någon form av kupongsystem, glasvis får köpa de drycker de önskar vid tillställningen. Detta förfarande blir att jämställa med servering till slutet sällskap. Det är alltså fråga om en serveringsrörelse för - utöver öl typ A och B - spritdrycker, vin och starköl, som bedrivs utan att tillstånd inhämtats.

23.3.3 Mellanöl vid militära marketenterier

Av vad ovan (23.3.l) har anförts framgår att med mäss ej avses marketenteri för värnpliktiga. Här får således ej enligt Öff serveras öl. I en skrivelse till försvarsdepartementet i maj 1968, vari ÖB redovisade sin grundsyn på krigsmaktens anda och disciplin samt föreslog vissa ändringar i tjänstgöringsreglementet för krigsmakten, tog ÖB också upp frågan om servering av öl till värnpliktiga på militärt område. ÖB konstaterar i skrivelsen att det i en del länder förekommer utskänkning av öl på förband, närmast på marketenterier. ÖB tillägger: Det är tveksamt om nu gällande utskänkningsförbud i Sverige är nödvändigt eller ens lämpligt. Om öl finge förtäras på marketenteri kan det antas att nuvarande förtäring utom kasemområde, vilken inte kan kontrolleras, skulle minska, samtidigt som känslan av förmynderskap, inte motiverat av tjänsteskäl, skulle försvinna. Servering på marketenteri kan dock påverka förut ointresserade till icke önskvärd tillvänjning.

ÖB föreslog att Kungl. Maj: t skulle bemyndiga honom att i samverkan med APU utföra försök med utskänkning av maltdrycker (klass l-II B) på fasta marketenterier vid ett begränsat antal förband. Kungl. Maj: t har därefter, med stöd av riksdagens beslut, förordnat om försöksverksamhet med ölutskänkning på militära marketenterier. Försöksverksamheten gäller servering av öl (typ A och B) på. fasta marketenterier (även lättöl skall tillhandahållas). Den påbörjades under oktober månad 1969 och fortgår tills vidare. av öl får ske endast i marketenteriets lokaler inom Servering kasemområde och mellan klockan 17.00 och 22.00, dock inte under tjänstgöringstid. Under försöksperioden sker rapportering (f. n. halvårsvis) från varje förband om utskänkt kvantitet öl typ A och B samt lättöl. Vidare redovisas antal värnpliktiga och antal fylleriförseelser och som jämförelse motsvarande uppgifter föregående år samt ev. iakttagelser och synpunkter. tabell 23.1. Med utgångspunkt i dessa rapporter har sammanställts

SOU 1974: 91 Servering 355

Tabell 23.1 Försöksverksamhet med ölutskänkning vid militära marketenterier under åren 1970-1973 1970 1971 1972 1973 Antal förband 55 68 71 75 Antal vämplik tiga under året 32 629 39 420 43 598 51 091 under föregående år 30 423 39 295 43 302 46 455

Utskänkt kvantitet

Antal fylleriförseelser

per 1000 vpl. under föregående år 22,75 17,76 12,45 11,58

Av tabellen framgår att försöksverksamheten efter hand utvidgats och 1973 omfattade 75 förband. Den utskänkta kvanititeten öl typ B per värnpliktig ändrades inte nämnvärt mellan 1970 och 1971, steg 1972 men minskades något 1973. Vid en jämförelse av utskänkt kvantitet öl typ B per värnpliktig vid de enskilda förbanden framkommer att de flesta ligger relativt lågt. Det finns dock några förband som ligger förhållandevis högt. En gruppering av förbanden på orter med mer än 50 000 invånare, 30 000-SO 000 invånare och mindre än 30 000 invånare visar att konsumtionen per Värnpliktig är ganska jämnt fördelad, men med en viss tendens till att förband i mellangruppen, dvs. orter med 30 000-50 000 invånare, har en något större konsumtion än förband i de två övriga grupperna. En indelning efter militärområden visar att det östra militärområdet nästan genomgående ligger högst beträffande utskänkt kvantitet öl typ B per Värnpliktig och särskilt i gruppen orter med 30 000-50 000 invånare. Antalet fylleriföreseelser har i allmänhet varit lägre än föregående år vid motsvarande förband. Enligt de av uppgiftslämnarna redovisade iakttagelserna skulle ölutskänkningen i de allra flesta fall fungera utan problem och fylleriförseelser till följd av ölkonsumtion på markententeriet vara ytterst fåtaliga. Det är endast ett fåtal förband som rapporterat att ölutskänkningen negativt har påverkat den allmänna ordningen hos den värnpliktiga personalen. I samband med försöksförsäljningen genomfördes också en sociologisk undersökning, som mera utförligt beskrivits iSvenska folkets alkoholvanor (SOU 1971: 77 s. 6: l). Här må redovisas följande uppgifter. Data insamlades från sex olika militärförband. Hälften av dessa var förband där öl typ B såldes på marketenteriet efter tjänstens slut. Vid övriga förband förekom ej någon ölförsäljning. Två mätningar ägde rum; den första några dagar efter inryckningen och den andra sedan omkring halva tjänstgöringstiden avverkats.

356 Servering SOU 1974: 91

756 respondenter deltog vid första och 448 vid andra mätningen. Det stora bortfallet (308 personer) var i första hand orsakat av naturlig frånvaro (sjukdom, kommendering eller förflyttning). En analys av detta externa bortfall visade att det finns skäl anta att detta i inte allför stor utsträckning skulle ha påverkat resultaten. l det följande kallas förband med ölförsäljning E-förband (experimentförband). Förband utan ölförsäljning kallas K-förband (kontrollförband). Enligt resultaten var det fler på E- än på K-förbanden som ökat sin mellanölskonsumtion mellan de båda mättillfällena (30 resp. 17%). Denna skillnad orsakades av en större förändring av antalet konsumtionstillfällen på E-förbanden än på K-förbanden; 31 resp. 17 % hade ökat sin konsumtionsfrekvens. Beträffande volymen per konsumtionstillfälle var det en lika stor andel (31 %) på båda typerna av förband som uppvisade en ökning. På E-förbanden var det t. o. m. en större andel än på K-förbanden som för mellanöl minskat sin volym per konsumtionstillfälle (30 % resp. l9 %). För övriga studerade drycker (starköl, lättvin, starkvin och starksprit) kunde inte konstateras några egentliga skillnader mellan Eoch K-förbanden vad gäller förändringar i konsumtionen. Sammanfattningsvis kan fastslås att konsumtionen av öl typ B per vämpliktig på de militära marketenterierna håller sig pâ en ganska låg nivå. De förband som uppgett mellanölskonsumtion på marketenteriet som orsak till fylleriförseelser är ytterst fåtaliga. Både de statistiska uppgifterna och iakttagelserna visar att någon ökning av antalet fylleriförseelser på grund av ölutskänkningen ej har ägt rum. Den sociologiska undersökningen och de insända rapporterna tyder även på att några problem av större omfattning inte har uppstått under försöksperioden.

23.3.4 APU: s bedömning Uppenbarligen råder en viss osäkerhet i fråga om tillämpningen av gällande bestämmelser om servering vid de militära mässarna. Myndigheterna har underlåtit att ingripa mot rådande förhållanden under så lång tid, att vissa otvivelaktigt felaktiga förhållanden blivit etablerade. Sannolikt sammanhänger detta med svårigheter att dra gränsen mellan konsumtion av medförd dryck, som är tillåten då serveringstillstånd ej gäller, och servering av dryck som anskaffats för försäljning till mässmedlemmama. Det har ifrågasatts om rådande förhållanden inte borde leda till att undantag från serveringsregleringen borde göras för de militära mässarna. Enligt APU:s uppfattning finns det emellertid inga skäl, varför de militära mässarna skulle tilldelas någon särställning jämfört med andra liknande lokaler, där servering bedrivs, t.ex. brukshotell, kursinternat o. d. I detta sammanhang har uttryckts farhågor för att om man för mässarna kräver årsutskänkningstillstånd, begränsade till slutna sällskap (klubbservering), detta skulle kunna medföra att några kommuner utnyttjade sitt kommunala veto och att olika regler därigenom skulle bli rådande i olika kommuner. APU bedömer farhågorna som ogrundade. Om de lagliga förutsättningarna för tillstånds meddelande föreligger, saknas

Servering 3 57

anledning att tro att det skulle finnas ett kommunalt intresse att förbjuda servering på de militära mässarna. Skäl att inskränka det kommunala vetot genom en särskild undantagsbestämmelse saknas därför. Det kan tilläggas att tillstånd för nu löpande oktrojperiod har godkänts av Kungl. Majtt för tre militära mässar. APU anser alltså att skyldigheten att ansöka om tillstånd till servering bör gälla både civila och militära lokaler. Om tillstånd till klubbservering medges militär mäss kommer de s. k. förtärings- och förvaringsförbuden att bli tillämpliga, se nedan 23.14. Personalen får då inte - som nu - medföra egna alkoholdrycker till mässen. Vad härefter angår serveringen av mellanöl i militära marketenterier måste den frågan bedömas inte bara med ledning av resultaten från den pågående försöksverksamheten utan också med hänsyn till APU: s förslag om att sänka alkoholhalten i mellanölet. Enligt APU: s mening föreligger inga hinder för att mellanöl stadigvarande skall få serveras på de militära marketenterierna. Skulle en sådan försäljning leda till olägenheter bör i linje med vad APU föreslår beträffande serveringen i dess naturligtvis, helhet, försäljningen förbjudas eller inskränkas.

23.4 Servering pâ nöjes- och idrottsplatser samt teatrar

23 .4.l Nuvarande ordning för alkoholpolitiken bl. a. Som framgår av kap. l I har APU som riktlinjer önskvärdheten av att verka för alkoholfria miljöer samt att tillse angivit att alkoholkonsumtion av betydelse inte förekommer under någon Ett viktigt stadgande är i detta sammanhang den bestämuppväxtåren. melse i Rff som föreskriver att lagad mat skall finnas att tillgå när saknar i servering av rusdrycker förekommer. Stadgandet motsvarighet Öff. l Rff finns vidare intagen en bestämmelse, riktad mot alkoholkonsumtion på nöjes- och idrottsplatser, som avser att tillgodose bl. a. dessa syften.

Nöjes- och idrottsplatser l 36 § andra stycket Rff heter det: ”Tillstånd till utskänkning inom område, som är för allmänheten såsom nöjesplats eller idrottsplats, må meddelas endast om tillgängligt särskilda skäl därtill äro.” Någon motsvarande bestämmelse finns eji Öff. Detta specialstadgande var en nyhet i 1954 års Rff, tillkommen på av 1944 års I dess motivering anfördes bl. a.

förslag nykterhetskommitté.

att det numera håll torde vara allmänt erkänt att på ansvarigt rusdrycksförtäring inte bör tolereras vid idrottstävlingar. Vid offentliga borde kommittén rusdrycker - inte minst med nöjestillställningar enligt hänsyn till ungdomen - i möjligaste mån hållas borta.

358 Servering SOL 1974:91

Nykterhetskommittén föreslog därför att särskilda skäl skulle föreligga för att tillstånd skulle beviljas i dessa fall. Man föruzsatte att tillstånd härvid skulle ges sparsamt. Som särskilda skäl skulle anses t. ex. att tillstånd redan fanns inom området och att anmärkningar inte gjorts mot restaurangens skötsel eller dess inverkan på nykterhetstillståndet bland anläggningens besökare. Rörande innebörden av begreppen nöjesplats och idrottsplats yttrade kommittén bl. a.: Vad beträffar nöjesplats avses därmed verkliga nöjesfält och dansbanor men ej fritidsområden, såsom parker, bad- och campingplatser. Med idrottsplats menas utom egentliga idrottsanläggningar även hästsportanläggningar, skjutbanor, tennisbanor, golfbanor o. d., däremot inte friluftsbad även om det inrymmer idrottsanläggningar. Enligt förarbetena skall de särskilda skälen för tillstånd även gälla restauranger som inte är belägna inom nöjes- eller idrottsplats men i omedelbar anslutning till sådan plats. Departementschefen underströk ytterligare behovet av en restriktiv prövning genom att uttala att utskänkningstillstånd borde ges endast för välskötta restauranger som redan tidigare hade fått tillstånd. Denna ståndpunkt vann riksdagens bifall. Den tillämpning av bestämmelsen som av 1954 års riksdag angetts som normgivande visade sig emellertid i praktiken bli alltför restriktiv. En uppmjukning ansågs erforderlig. Riksdagen uttalade sålunda 1961 (se BevU 1961:48 s. 12) att i det allmänna kravet att all rättstillämpning skall vara i möjligaste mån likforrnig och rättvis ligger att utskänkningstillstånd bör kunna komma i fråga även för nyetablerade restauranger under samma förutsättningar i övrigt som för tidigare befintliga restauranger inom nu avsedda områden. Riksdagen framhöll att det med tanke på önskvärdheten av en såvitt möjligt enhetlig praxis torde vara lämpligt att i ärenden av hithörande slag kontrollstyrelsens yttrande i tolkningsfrâgan inhämtas innan de lokala myndigheterna och länsstyrelsen tar ställningi ärendet. Yttranden i dylika ärenden har i enlighet härmed i allmänhet införskaffats från kontrollstyrelsen/riksskatteverket, som regelmässigt genom besök på platsen inhämtat närmare upplysningar om förhållandena på det tilltänkta serveringsstället. Frekvensen av dessa ärenden, vari utredningen i regel är mycket omfattande, har brukat vara 10-20 om året. Om praxis på området, sådan den har utbildats efter prövning i vissa fall efter besvär till Kungl. Maj: t, kan sammanfattningsvis sägas följande. Restauranger vid egentliga nöjesfält, folkparker, dansbanor och danspalats nekas regelmässigt tillstånd. I en del fall har dock tillstånd lämnats i den formen att utskänkning får äga rum vid de tillfällen då nöjesverksamheten eller dansbanan hålls stängd. Det kan då t. ex. bli fråga om servering vid middagsmåltider på söndagar. På festplatser av typen Liseberg, Gröna Lund och Parken i Eskilstuna, som inte enbart har karaktären av nöjesfält utan även av kulturpark (med teater, konserter o. d.) har nya tillstånd ansetts kunna lämnas i viss omfattning. - För

Servering 359 SOU 1974: 91

restauranger av god klass vid travbanor och andra hästsportanläggningar brukat lämnas. Detsamma gäller motionsanläggningar utan har tillstånd att anordna för Det kan anmärkas att vid syfte tävlingar publik. förekommer i åtskilliga fall serveringstillstånd för vederbörande golfbanor till klubbens medlemmar och gäster samt till golfspelare som utan klubb att vara medlemmar spelat golf på golfbanan; eftersom golfbanorna ej är faller dessa tillståndsärenden utanför öppna för spel av allmänheten tillämpningen av denna paragraf. Vad gäller öl uppställs som nämnts i fråga om offentliga nöjes- och skäl för tillstånds meddelande. I idrottsplatser ej krav på särskilda detta att tillstånd har lämnats för servering vid praktiken innebär nöjesfält, danspalats o. d. I vissa fall har dock tillstånd vägrats åtskilliga vid inomhusbadanläggningar. Däremot har tillstånd i några fall (Stock-

holm och Solna) givits till ölservering vid idrottsarenor.

Teatrar

Bestämmelsen att vid servering av rusdrycker lagad mat skall finnas att som ovan nämnts ett kraftigt stöd för strävandena tillgå utgör i praktiken att skapa alkoholfria miljöer. vari stadgas att rusdrycker inte utan Även den s. k. varietéparagrafen, får ske vid föreställning, till vilken allmänheten äger särskilt medgivande Det finns anledning att i tillträde, syftar till att gagna dessa strävanden. hänvisa till den av APU bedrivna försöksverksamheten detta sammanhang

i teaterfoajéerl. Särskilt medgivande

avseende utskänkning av rusdrycker enligt varietéparagrafen kan här normalt inte lämnas på grund av att lagad

mat inte kan tillhandahållas. under hösten 1967 och pågick intill 1968 Verksamheten påbörjades års slut (se SOU 1971: 77 s. 8: 44). Tillstånd meddelades för sammanlagt 2 inte någon utskänkning. Av de i 22 teatrar, men av dessa bedrev »försöket deltagande 20 teatrarna var l l belägna i Stockholm, l i Uppsala,

l i Kristianstad, 3 i Malmö, 1 i Helsingborg och 3 i Göteborg. Av de 20 7 efter hand med serveringen. Under andra halvåret teatrarna upphörde vid enbart 13 teatrar. Vid dessa 1968 begagnades utskänkningstillståndet under andra halvåret 1968 spritdrycker för 279 948 kr., vin serverades för 21 961 kr. och övriga drycker för tillsammans för 60 345 kr., starköl antal sålda biljetter var 618 040. 89 529 kr. Motsvarande utskänkte Alla utom 2 serverade Samtliga 13 teatrar spritdrycker. 6 serverade starköl. Utskänkning av annat än därutöver vin men endast rusdrycker redovisas av alla teatrar utom 2. att 100 sålda biljetter utskänktes i Det kan härav beräknas per för 4 kr. genomsnitt spritdrycker för 45 kr., vin för l0 kr. och starköl av övriga drycker motsvarade 14 kr. per 100 biljetter. Utskänkningen Teaterutskänkningen fick alltså på det hela taget en ganska begränsad

omfattning. till den 2 januari 1968 och 3 I skrivelser utskänkningsintendenterna l sammanfattande rapporter över sou 1971: 77 februari 1969 begärde kontrollstyrelsen

360 Servering

vad som iakttagits rörande bl. a. utskänkningen i teaterfoajéerna. Därav framgår bl. a. följande. Det sortiment av olika drinkar o. d. som tillhandahölls var i allmänhet ganska begränsat. Prissättningen synes i allmänhet ha anslutit sig till de högsta priserna på restauranger, inberäknat servisavgiften. I teaterfoajéerna debiterades nämligen ingen servisavgift, utan denna var inkalkylerad i priset. Serveringen ägde i allmänhet rum över bardisk. Det förekom i åtminstone två fall att serveringen var uppdelad disk för på en alkoholhaltiga drycker och en annan för alkoholfria drycker. Det kunde ifrågasättas om det alkoholfria alternativ till de starkare dryckerna, som alltid skall finnas, i dessa fall tillhandahölls på ett fullt godtagbart sätt. Utrymmet i foajéerna var i de flesta fall begränsat, och då publiken merendels uppehöll sig stående i foajén, kunde det vid stark tillströmning av gäster vara svårt för bartendern och hans medhjälpare att se vem som till slut drack de utlämnade drinkarna, nämligen i de fall då en person i ett sällskap hämtade varor åt övriga isällskapet. Det framhölls å andra sidan att teaterpublikens medelålder var ganska hög och att den korta utskänkningstiden knappast medgav servering och förtäring av mer än ett glas per person. På en teater hade det förekommit att från scenen skådespelare uppmanade publiken att i pausen besöka drinkbaren. Samtliga sju av verksamheten berörda intendenter och biträdande intendenter för utskänkningsärenden (inom fyra distrikt) uttalade att några missförhållanden vid själva utskänkningen inte hade förekommit. Intresset för denna utskänkningsform hade i stort sett varit ganska måttligt, och försäljningen hade som ovan visats varit jämförelsevis obetydlig. Om värdet och behovet av denna utskänkning uttalade sig tre av de sju intendenterna i negativ riktning. En intendent hyste med hänsyn till ungdomens alkoholvanor och tillvänjningsmöjligheter starka betänkligheter om lämpligheten av rusdrycksutskänkning i samband med teaterföreställning. Enligt en annan intendent var det onödigt att införa alkoholutskänkning i rent kulturella miljöer. En tredje intendent ansåg sådan utskänkning inte vara av behovet påkallad. På förfrågan från kontrollstyrelsen har Svenska teaterförbundet meddelat, att förbundet inte har något att erinra mot att den här ifrågavarande på försök beviljade tillståndsgivningen blir permanent. Man anser sig veta att försöket uppskattades av publiken och man har svårt att tänka sig att drinkservering under mellanakterna skulle ha några negativa effekter från teatrarnas och de medverkandes synpunkt.

23.4.2 APU: s bedömning

Med beaktande av vad som inledningsvis i avsnitt 23.4.1 har uttalats om vikten av att bereda alkoholfria miljöer och att i möjligaste mån bevara ungdomens uppväxttid alkoholfri är det enligt APU: s mening angeläget att tillstånd till servering på nöjes- och idrottsplatser för allmänheten

Servering 361

även i fortsättningen begränsas till festplatser och anläggningar av den typ för vilka tillstånd enligt praxis f. n. anses kunna lämnas. För övriga bör servering kunna medges endast vid tid då nöjesverksamheten eller dansbanan är stängd. Härigenom blir det även fortsättningsvis möjligt att i vissa fall hindra eller begränsa alkoholservering inom sådana områden. Det finns i detta sammanhang anledning att betona att automat- och rulettspel enligt l a och l b §§ lotteriförordningen jämte andra nöjes-

anordningar (flipperspel, bingo-m. m.) inte får tillåtas bli av sådan

omfattning i samband med en restaurangrörelse att verksamheten väsentligen får karaktären av nöjesfält (inomhustivoli). I sådana fall bör tillstånd att servera starkare alkoholdrycker än mellanöl vägras resp. indras, se nedan 23.12. Även om mellanölet, såsom APU har föreslagit, i fortsättningen får en lägre alkoholhalt än f. n., är det enligt APU: s förmenande av vikt att försiktighet iakttas vad gäller servering av mellanöl t. ex. vid dansbanor, i danspalats, vid idrottsarenor och i motionsanläggningar. Motsvarande som nyss föreslagits för de starkare dryckerna bör alltså gälla även för servering enbart av mellanöl. Självklart bör dock kraven där kunna ställas något lägre. Vad härefter angår frågan om servering av alkoholdrycker bör få äga rum på teatrar, konsertlokaler, revylokaler och liknande lokaler är spörsmålet självfallet av ganska ringa vikt. Den ovan redovisade försöksverksamheten fick övervägande positivt utfall i den meningen att

ett

konstaterade olägenheter var få. Å andra sidan kan framföras betänkligheter mot att medge undantag från principen att lagad mat skall vara att tillgå vid servering av alkoholdrycker. Tillämpningen av denna princip har i här diskuterade fall bidragit till att vissa miljöer behållits alkoholfria. APU har funnit att vad sist anförts måste tillmätas den största betydelsen. APU föreslår därför ingen ändring i den nuvarande ordningen i fråga om skyldigheten att tillhandahålla mat. Slopandet av varietéförbudet (se nedan 23.11) medför emellertid ökade möjligheter att få serveringstillstånd i teaterfoajé.

23.5 Turistservering

Enligt 34 § Rff gäller f. n., att Kungl. Majzt kan, om det anses påkallat från allmän synpunkt att årsutskänkning äger rum på hotell eller pensionat på någon för turistväsendet i riket betydelsefull ort, meddela tillstånd till utskänkningen utan hinder av kommunalt veto. Sådant tillstånd har sedan 1955 beviljats i endast två fall. I bägge fallen avsåg tillståndet vin och starköl. För närvarande bedrivs i riket ingen servering av starkare alkoholdrycker på grundval av turistutskänkningstillstånd. Kommunalt veto - och föreslås av APU att - även gäller gälla beträffande öl. Trots kommunalt avstyrkande kan dock tillstånd meddelas då det från allmän synpunkt finns påkallat att årsutskänkning äger rum på hotell eller pensionat betydelsefull ort. på en för turistväsendet

362 Servering

Sådana tillstånd har meddelats 1965 i Lycksele (av Kungl. Maj: t) och 1969 i Vilhelmina (av länsstyrelsen). I sistnämnda fall avsåg tillståndet i strid med lagtextens ordalag - servering i konditori. Enligt APU: s mening kan bestämmelsen om turistutskänkning utan olägenheter utgå beträffande samtliga alkoholdrycker.

23.6 Åldersgränser

APU har ovan s. 307 och s. 309 funnit, att föreskrifter om lägsta inköpsålder är nödvändiga samt att inköpsåldern när det gäller detaljhandeln med spritdrycker, vin och starköl bör vara 20 år och i fråga om mellanöl 18 år. Lägsta åldern vid servering av alkoholdrycker har sedan länge varit lägre än i detaljhandeln. Redan i 1917 års Rff infördes en bestärrmelse att rusdrycker inte fick utskänkas till någon, som veterligen inte fyllt 18 år. Stadgandet har därefter utan ändringar i sak överförts till senare försäljningsförordningar. Vad beträffar öl (typ A och B) gäller sedan år 1972 att ölet varken får utskänkas eller utrninuteras till den son kan antas ej ha fyllt 18 år (tidigare tillämpades vid servering av öl åldergränsen 16 år). 1944 års nykterhetskommitté föreslog att åldersgränsen vid utskänkning enligt Rff skulle tills vidare bibehållas vid 18 år. En omprövning borde enligt kommittén ske när erfarenheter av det nya utminuteringssystemet erhållits. Departementschefen framhöll för sin del, att ungdomens nykterhetsproblem huvudsakligen borde lösas på annat sitt än genom restriktioner. Kommitténs utredningar gav enligt hans mening ej vid handen, att nämnvärda fördelar skulle vara att vinna genom en höjning av åldersgränsen. En sådan höjning skulle kunna föranleda svårigheter i tillämpningen, och man kunde heller inte bortse från att en suggestionseffekt skulle kunna skapas, om ungdomar i de åldrar det här gällde varken skulle få köpa rusdrycker i utminuteringsaffär eller erhålla sådana drycker på restaurang. Någon höjning av den lagstadgade minimiåldern borde därför inte ske. Höjning av utskänkningsåldern har i motioner till riksdagen tidigare yrkats vid flera tillfällen. Motiveringen har bl. a. varit de alltmer utbredda alkoholvanorna i de lägre åldersgrupperna. Motionerna har inte föranlett något riksdagens beslut i annan mån än att man enligt bevillningsutskottets uttalande (1965: 42) förväntar, att APU kommer att pröva även denna fråga. Det väsentliga skälet för att ha en lägre åldersgräns vid servering än vid detaljhandel är att förtäringen vid serveringen sker under allmänhetens insyn och offentlig kontroll. En höjning av åldersgränsen till 20 år även vid servering måste befaras medföra avsevärda tillämpningssvårigheter. APU anser att man i dettaavseende ej bör frångå gällande bestämmelser. Möjligen kan med hänsyn till APU:s förslag om en sänkning av alkoholhalteni mellanölet ifrågasättas, om inte åldersgränsen vid servering av sådant öl kunde sänkas till den tidigare gällande, 16 år. Härigenom skulle man också på detta område ge uttryck för principen att de starkare

Servering 363

alkoholdryckerna bör omgärdas med strängare försäljningsbestämmelser än de svagare. Med hänsyn framför allt till de risker som en låg åldersgräns skulle kunna medföra på vissa pubar och andra serveringsställen med speciell inriktning på ungdomen, vill APU dock ej förorda en sådan sänkning av serveringsåldern.

23.7 Priserna på alkoholdrycker

23 .7.1 Nuvarande ordning Enligt 41 a § Rff får priset på rusdrycker vid utskänkning inte sättas lägre än utminuteringspriset för varan. Vidare stadgas att rusdryckerna skall åsättas sådana priser, att förtäring av drycker med högre alkoholhalt inte främjas. Denna tillkom 1957 och innehöll då bestämmelser om att paragraf priset på utskänkta drycker skulle motsvara utminuteringspriset jämte utskänkningsskatt samt att kostnadsersättning skulle utgå till restauratören enligt särskilda av Kungl. Maj: t meddelade bestämmelser. När riksdagen 1963 beslöt släppa prisregleringen på spritdrycker och starköl i utskänkningen fick paragrafen sin nuvarande lydelse. Bakgrunden till beslutet var följande. Under tiden efter 1957 och fram till 1963 hade kostnadsstegringarna inom restaurangnäringen varit relativt stora genom bl. a. höjda löner och fortsatt penningvärdeförsämring. Kostnadsstegringarna måste tas ut höjda priser på restaurangerna. Priset på spritdryckerna var dock genom fastlåst. Även starkölspriset, som dock justerades vid några tillfällen av dåvarande kontrollstyrelsen, var låst genom maximiprisbestämmelser. Uttaget för kostnadsstegringarna fick göras på mat, alkoholfria drycker, öl och vin. Prissättningen på t. ex. öl och vin blev därigenom ogynnsami förhållande till spritdryckerna, något som direkt stred mot den alkoholpolitiska målsättningen att främja en övergång till svagare drycker. I prop. 1963: 90 föreslog departementschefen, under hänvisning till den för vinet i förhållande till spritdryckerna ogynnsamma prisutvecklingen, att utskänkningsskatten skulle slopas och prissättningen på spritdrycker och starköl släppas fri. Som en riktlinje för prissättningen utformades bestämmelsen i 41 a §. I propositionen rekommenderades också samråd mellan kontrollstyrelsen och restauratörerna om prissättningen. Samrådet resulterade i en överenskommelse om relationstabeller för prissättningen på olika drycker. De itabellerna angivna prisrelationerna syftar till att hindra att priserna på alkoholsvagare drycker blir alltför i förhållande till de alkoholstarka dryckernas priser. Det står höga emellertid varje restauratör fritt att själv bestämma den generella prisnivå han vill hålla samt att hålla olika prisnivåer i olika avdelningar eller vid olika tider (t. ex. högre priser på nattklubb). Den fria prissättningen gav till resultat att priserna på spritdrycker väsentligt höjdes i serveringen. De nyss nämnda normtabellerna för prissättningen innehåller prisrela-

364 Servering SOU 1974: 91

tionstal, med 4 cl renat som basdryck (index 100) eller på vin- och - det svenska starkölet starkölsrestauranger (index 105). I jämförelse med basdrycken renat brännvin får t. ex. priset på 33 cl svenskt starköl, mellanöl och lättöl f. n. inte överstiga indexen 105, 85 resp. 50. Enligt av riksskatteverket 1973 efter överläggningar med företrädare för restaurangnäringen utfärdade anvisningar får vidare priset på spritdryck inte sättas så att kostnaderna för spritdrycksförsäljningen subventioneras med intäkter från annan försäljning, e. d. Priset får entréavgifter alltså inte underskrida inköpskostnaden och de särkostnader som är förenade med hantering och försäljning. Normalt motsvarar sistnämnda kostnader minst 25 % av inköpspriset. Med den utgångspunkten för spritdryckerna tillämpas relationstalen för övriga drycker. Ett butiksförsäljningspris på 44 kr. 50 öre för 75 cl renat brännvin motsvarar 2 kr. 37 öre för 4 cl. Med 25 % påslag blir det lägsta serveringspriset 2 kr. 96 öre. Högsta tillåtna pris för 33 cl starköl, mellanöl och lättöl blir med användning av relationstabellerna resp. 3 kr. l1 öre, 2 kr. 52 öre och l kr. 48 öre. De beskrivna anvisningarna från 1973 tillkom närmast för att hindra vissa då aktuella särskilda billighetserbjudanden i serveringen och riktar sig alltså inte mot restaurangrörelsen i allmänhet. Som framgår av tabell 23.2 ligger sålunda de genomsnittliga priserna avsevärt högre än de minimipriser som är tillåtna enligt 41 a § Rff och riksskatteverkets anvisningar. För att få en mera fullständig bild av hur priserna varierar, dels mellan samma typ av dryck på olika restauranger, dels mellan olika typer av serveringsställen, har APU genom riksskatteverket fått ta del av utskänkningspriserna på vissa rusdrycksrestauranger under fjärde kvartalet 1973. Det ansågs att restaurangerna i Gävleborgs län därvid kunde anses vara representativa för landet i sin helhet. Kvartalsuppgift inkom från 54 spritrestauranger för allmänheten, 13 spritrestauranger för klubbar och slutna sällskap och 26 vinrestauranger för allmänheten. Resultaten framgår av tabell 23.3.

23.7.2 APU: s bedömning Prispolitiken syftar till att åstadkomma återhållsamhet ikonsumtionen genom att lägga prisnivån så högt att tillgängligheten kraftigt begränsas och genom att differentiera priserna så att förbrukningen inriktas på de svagare dryckerna. Det är uppenbarligen önskvärt att upprätthålla en hög prisnivå ocksåi serveringen. Med hänsyn dels till önskvärdheten av att motverka att priserna på alkoholdrycker används som ett medel i konkurrensen mellan restaurangerna, dels till vad som i inledningen till detta kapitel sagts om vikten av att serveringen av alkoholdrycker sker under ordnade former, bör priserna i den servering som riktar sig till allmänheten t. o. m. väsentligt överstiga detaljhandelspriserna. Detta kan garanteras genom att man fastställer ett lägsta försäljningspris i serveringen till allmänheten, bestämt som ett procentuellt påslag på

SOU 1974 :91 Servering 365

mmm omo vmm mvm mmm mmm ovm omm oom mmm mom oom omm

_o

mmm m_m mm mm_ m_m omm.

m w s W m e mm _ _ _ m_o_

mvm mmm m vmm mmm mmm mom vmm mmm mmm mmm mmm mmm mvm mmm

_o

mmm _om m_m _mm

v .n mm m_o_

_.c_o:ov= *abuse

_o mvm mmm _mm m” mmm mmm m_m mmm vmm mom mmm mmm mmm mmm omm mmm mmm _mm mmm

m “a mm o_o_

_o

.L m. k. V m n mm _om vom m_m Mm mmm mmm mm_ vm_ mm_ _m_ mm_ o_m mmm mm_ vv_ mm_ mm_ mm_ mm_ mom

_o

u s m f. m ö. mm mm_ mm_ mm_ ä m_m mmm mv_ mv_ mm_ mm_ mm_ mm_ mom mm_ mm_ mv_ vm_ mm_ vm_ _m_

. E

T m A mm mom o_m mmm www _mm mmm mm_ mm_ vm_ vom _mm mmm mmm mm_ mm_ om_ _m_ mom mmm mmm

_o

5 T B mm vmm mmm mmm m mvm vmm vmm mmm ovm _mm mmm m_m mvm mom mom mmm mmm mmm mmm m_m

ny,

.o

.w m .u t M m d. mm mmm mmm vmm ä. _mv _om _om o_m mmm _mm mov mmv omv _mm mmm m_m mmm omm omv mvv

mmm mmm mmm

U

vmm .Mm m_o mm_

v .m mm mmo_ _mo_ m _ _mm_ _ mmo_ _ mmm_ _ mmm_

omäwäm

mm mmm mmm mmm

.o

mmm m_m _m_

55:: m_o_ mmo_ mom_ mmo_ mom_ mmm_

.m .u mm m _ _ _

mmm_

l

mmm_ _o

w. m u t v04 m.. .M v mmm mmm mmm Mm mmm mmm mmm mvm mmm mmm mmm omm mmm

Sacha.

_o

.m u d.. ...v W : v mmm _ov _mv m. mvm mmm

SEo

_o

c .m o H Hm. d v mvv mmv mom m vmm mmm

m..

v5

_ _o

s m s k W m V. v mmv mmm omm Mm omm m_m

uom_unm:_:m:.o=om

.o

m m t b um m .m v mmm vmm mmm ä _mv vmm

møñømâusäøoz

womøåaåmøuzmxämm

mamüâ

uomiüzuäøuzumm

m.mm

komuåzåmøaixø

mmm_ mmm_ mmm_ mmm_ omm_ _mm_ mmm_ mmm_ mmm_ mmm_ mmm_ omm_ _mm_ mmm_ mmm_

ä

mmm_ mmm_ mmm_ .ä mmm_

:oauh mâm

366 Servering

M u .n,

m m m m mmm mmm omm 2: mom mmm x: mmm mvm mm.m

m . m. omm omm mmv mmm mmm mvm mmm mmm mvm om.m

§_§_o_.å=ma.ou

m n. i, omm omm mmv mmm vmm mvm mmm mmm mvm om.m

n

.m m v, a mom mmm os. omm omm mmv mmm omm omm :ä

ä

mmm mmm mmm mmm mom mmm mom mmm mmm

E89:

L 8 m. .. F. å...

mm

0 1 w. ä_ mmm mmm vmm vom omm ovm mmm mo.m

.22

mm

0 1 w mmm oom mmm mvm mom mvm mmm mom :um

_ungas_

.w e

o y. m .å mmm mom oom oom oom mom omm oom 8,_

s

.å . B m. m .h

ovm

.

w n v: vmm v: mmm mmm omm ovm mmm mm.o

?Basam

. B m u. t

mmm vom

u

oom oom mmm omm

_

r m v: mmm vom mm.o

:åaawauoaøm

v m m m m. omm oom mmo mmm s... mmm omm vi. mmm om.o

ä

.m m e w mmm mmm mmm mmm mom mmm mm.m

8:3 omm vom

G .m m m. mvm mom mmm mmm mo.m

m..

å..

S m f. m. w h mmm mmm mov mom omm mvm mm.m

så..

__

oo

R ma.. t. b om n mmm mmm mmm m: mmm mmm mm.m

anime:

39.50.: .nøou

an..

E05

.Um »Q 5x

ma.

Samma .E3 m

.Småååumtmxaø »umåtxamuämtaø .eåäâxøsexm

m.mm .to

83:3

min min

xmmzäaamuuxxmx_

min min aa min

23.:...

:mmmiøuêmma 2352cc: :E53 êâøguoz :wmwiâmzmma aaâäøz

:aaah mo.. Summum name: 3:5.. såå san: Sam: sån:

Servering 367

restauratörens APU anser att försäljningen av de starkare inköpspris. - vin och starköl - bör regleras på detta sätt. alkoholdryckerna sprit, APU föreslår att det lägsta priset på spritdrycker i princip ej bör understiga 200 % av detaljhandelspriset. Som framgår av tabell 23.3 synes detta inte innebära några större förändringar i förhållande till vad som f. n. tillämpas. I vissa fall innebär förslaget en justering av prisnivån. innebörd skulle dock leda till En undantagslös regel av angiven de Den bör därför

omotiverat höga priser på .dyrare dryckerna.

kompletteras med en bestämmelse av innebörd att prispåslaget ej behöver och ören som enligt huvudregeln skall vara större än det påslag i kronor

göras på renat brännvin. Vidare bör införas en regel enligt vilken priset på vin och starköl ej får understiga 125 % av detaljhandelspriset. med någon motsvarande reglering av APU har inte ansett det behövligt och priset på mellanöl. Till relationerna i priset mellan övriga drycker mellanöl återkommer APU i det följande. till allmänheten. Annorlunda förhåller Vad nu sagts gäller serveringen till slutna sällskap. Med hänsyn till denna det sig med serveringen natur är behovet av att reglera priserna mindre. serveringsforms privata till kontroll av prissättningen i serveringen till Vidare är möjligheterna slutna sällskap ofta beskurna. Det är t. ex. vanligt att det pris gästerna betalar avser måltid och drycker utan närmare specifikation. Av dessa skäl anser APU att prissättningen vid den servering som sker till slutna sällskap bör lämnas oreglerad, clock att priserna inte skall få understiga

detaljhandelspriserna. bara Priserna i detaljhandeln skall enligt APU: s förslag inte bestämmas och alkoholhalt - när det gäller relationerna med hänsyn till varuvärde mellan de starkare alkoholdryckerna och mellanölet spelar också mellanölets förhållandevisa lättillgänglighet en roll. I serveringen råder dock inga

skillnader beträffande tillgänglighetenpoch det är därför inte utan vidare

skall gälla i detaljhandeln och serveringen. givet att samma prisrelationer APU:s för övrigt allvarligt ifrågasättas, om Det kan enligt mening av bestämda relationer mellan priserna på de olika upprätthållandet funktion av alkoholdryckerna i serveringen fyller någon alkoholpolitisk i 1963 års ovannämnda beslut var, att betydelse. Det väsentliga och starköl togs bort. Härigenom hade maximipriserna på spritdryckerna - - en man troligen även utan normtabeller för prisrelationer uppnått som rådde i detaljhandeln. Det är anpassning till de prisrelationer emellertid naturligt att man, då man tog ett så pass betydelsefullt steg förutsatte att den som att slopa prisregleringen på restaurangspriten, skulle utfärda närmare anvisningar om centrala tillsynsmyndigheten grunderna för prissättningen. APU: s förslag om minimipriser på de starkare alkoholdryckerna i serveringen och medverkar garanterar en hög prisnivå på dessa drycker Det måste väntas att relationerna i till att konsumtionen blir återhållsam. i stort sett slår igenom i detaljhandelspriserna, dvs. prispolitiken, det håll förekomma avvikelser restaurangpriserna. Skulle på några behöver man knappast befara att detta medför några alkoholhärifrån

368 Servering

politiska olägenheter i form av onykterhet eller oordning. APU föreslår därför att arbetet med att normtabeller upprätta för prissättningen slopas. Det framstår emellertid fortfarande som angeläget att förhindra en utveckling av innebörd att starköl, lättöl mellanöl, och läskedrycker åsätts samma pris. Erfarenheten visar att sådana farhågor är befogade. För att komma till rätta härmed föreslår APU en bestämmelse enligt vilken skillnaden i pris på starköl, mellanöl, lättöl och läskedrycker skall vara minst lika stor i kronor och ören som skillnaden i inköpspriserna på dessa varor.

Serveringstiderna

23.8.l Allmän bakgrund. Nuvarande ordning

Till en början behandlas reglerna för vin och spritdrycker, starköl. Därefter redovisas Öff: s och Aff: s bestämmelser i ämnet. Enligt 46§ Rff får rusdrycker inte utskänkas före klockan 12 på vardagar och inte före klockan l3 på sön» och helgdagar. De tillstånds-

givande myndigheterna är inte berättigade att från medge undantag denna bestämmelse, varken i form av tidigare- eller senareläggning (jfr 31 och 38 §§). I samma paragraf stadgas, att serveringen skall avslutas senast klockan 22. Länsstyrelsen äger dock, när särskilda förhållanden påkallar det, föreskriva tidigare tidpunkt för avslutande utskänkningens (38 och 43 §§). Har kommunen i samband med oktrojprövningen sådant framlagt förslag, är länsstyrelsen bunden därav. Sluten utskänkning får normalt

pågå till klockan Ol. Vidare föreskrivs i 47§ att utlämning av rusdrycker till gäst skall upphöra senast en halv timme före utskänkningstidens utgång. Efter utskänkningstidens slut får rusdrycker över huvud taget inte förtäras på utskänkningsstället. Här är det alltså fråga om ett speciellt förtäringsförbud. Beträffande förtärings- och förvaringsförbuden, se särskilt avsnitt härom nedan 23.14.

Föreligger stadigvarande behov av utskänkning efter klockan 22, kan länsstyrelsen lämna härtill i samband medgivande med utskänkningstillståndet eller, då sådant behov yppas under oktrojperioden, genom beslut efter särskild ansökan. Senare tidpunkt för serveringens avslutande får ej bestämmas än vad fullmäktige förordat. Detta innebär, att fullmäktige kan helt hindra varje generell förlängning av utskänkningstiden.

Yppas för särskilt tillfälle behov av utskänkning efter klockan 22 eller efter den eljest bestämda tiden, äger enligt 47 § Rff polismyndigheten lämna medgivande därtill. Sådant medgivande får dock inte lämnas i strid med de grunder fullmäktige eller länsstyrelsen har bestämt. Bestämmelsen att utskänkningen normalt skall vara avslutad klockan 22 har övertagits oförändrad från äldre förordningar med början i 1860 års

brännvinsförsäljningsförordning. Enligt 1885 års motsvarande förord-

ning skulle dock detta klockslag i städer gälla endast och köpingar,

Servering 369

medan på landet servering inte fick pågå längre än till klockan 20. Undantagsbestämmelsen slopades i 1917 års Rff efter det att man funnit att förhållandena i åtskilliga samhällen på landet inte väsentligen skilde sig från dem, som rådde i ett flertal mindre städer. Isamband med 1954 års reform berördes frågan endast i förbigående. Spörsmålet om en eventuell förlängning av den generella regeln om längsta serveringstid togs därefter upp av 1959 års utskänkningsutredning (SOU 1961:52 s. l99),.som framhöll att bestämmelsen medfört en omfattande dispensgivning. En utsträckning av den generellt medgivna utskänkningstiden torde enligt utredningen inte behöva medföra några olägenheter från nykterhetssynpunkt. Utredningen framhöll att de ofta förekommande sena utskänkningstiderna inte medfört några sådana konsekvenser samt att det inte var sannolikt att de restauranger, som dittills avslutat utskänkningen före klockan 24, i någon större omfattning skulle finna det ekonomiskt lönande att utöka öppethållandet. Vidare skulle länsstyrelserna givetvis ha befogenhet att, om skäl förelåg, vid meddelandet av utskänkningstillstånd föreskriva en tidigare stängningstid. Utredningen erinrade också om att tillfällig utskänkning till slutna sällskap fick pågå till klockan Ol utan särskilt tillstånd. Under hänvisning härtill föreslog utredningen, att den ordinarie tidpunkten för utskänkningens avslutande enligt Rff fastställdes till klockan 24. Detta förslag upptogs emellertid inte till prövning i den med anledning av utredningens betänkande avgivna propositionen. Även f. n. pågår en tämligen omfattande dispensgivning från regeln att serveringen skall avslutas senast klockan 22. l tabell 23.4 redovisas

Tabell 23.4 Normal utskänkningstid på rusdrycksrestauranger under 4:e kvartalet 1973 Klockslag Spritre- Vinrestau- Starkölsstauranger ranger restauranger tidigare

Anm.1. Tabellen omfattar inte restauranger med utskänkning till klubbar och slutna sällskap; ej heller s. k. kombinerade tillstånd (t. ex. vin och starköl till allmänheten och sprit, vin och starköl till slutna sällskap). Anm.2. l den mån det förekommer, att spritrestauranger efter ett visst klockslag utskänker endast vin och starköl, har de i tablån räknats som spritrestauranger med utskänkning till den tidigare tidpunkten.

370 Servering

utskänkningstid på rusdrycksrestaurangerna under 4:e kvartalet 1973. Olika utskänkningstider kan gälla för olika veckodagar. I tabellen redovisas den utskänkningstid som gäller för flertalet veckodagar (normal utskänkningstid). Man kan ur tabellen utläsa att inte mindre än 90 % av alla spritrestauranger har tillstånd att normalt servera längre än till klockan 22. Motsvarande andel för vinrestaurangerna är 51 % och för starkölsrestaurangerna 20 %. Sammantaget innebär detta att 76 % av restaurangerna har medgivande att normalt utskänka rusdrycker efter klockan 22.

Tabell 23.5 Kommunernas yttranden enligt 53 § Rff angående grunder för medgivande till utsträckt tid för utskänkning vid särskilt tillfälle (47 § 4 mom. Rff) under oktrojperioden 1.10. l 969-30.9. 1973

Föreskrivna grunder Förekommande årsutskänkning S: a Städer Övriga primärkommuner

Därav: Endast dag före sön- och helgdag 1 1 Undantagsvis längre 1 1 Endast dag före sön- och helgdag till kL 24.00, dock vissa speciella

Därav: Undantagsvis till kl. 02.00 2 2 Till slutet sällskap till kl. 02.00 l 1 Till kl. 02.00 8 6 1 15 Därav: Till slutet sällskap till kl. 03.00 2 4 1 7 Endast på nyårs-, Valborgsmässo- och midsommaraftnar l l

Medgivande skall lämnas med försiktighet 3 1 4 Speciella villkor 34b 9 43 II Inte föreskrivit särskilda grunder 21 57 16 94 lll Inte utnyttjat yttranderätten 48 201 60 2 3 ll

Summa 132 336 88 2 558

a Sprit, vin, starköl __ Därav Nacka med enbart VO.

Servering 371

När det gäller de medgivanden som lämnas med anledning av ansökningar om utsträckt utskänkningstid vid speciellt tillfälle, får dessa som ovan sagts inte lämnas utan beaktande av de grunder som kommunfullmäktige kan ha gett. l tabell 23.5 åskådliggörs hur bestämmelsen har tillämpats. Vid de överläggningar som APU har haft med företrädare för restaurangnäringen har man från branschens sida hävdat, att klockslagsreglerna saknar betydelse från alkoholpolitisk synpunkt. Däremot ansågs de medföra praktiska svårigheter för hotell och restauranger. Vidare har kritik riktats mot att tillämpningen varierar mycket på olika orter. Från branschens sida har i första hand förordats att klockslagsreglerna helt slopas. l vart fall borde serveringen få börja klockan ll alla dagari veckan och regelmässigt få pågå till klockan 01. Därutöver borde generell möjlighet till förlängd utskänkningstid finnas, åtminstone i samma utsträckning som nu. Som ett särskilt önskemål har framförts, att man borde liberalisera reglerna om tiden för serveringens början när det gäller slutna sällskap. l samband med slutna officiella tillställningar, och dâi flera fall med prominenta utländska gäster, har nämligen förekommit irritation över att utskänkningen inte kunde påbörjas förrän klockan 12, eller på söndag klockan 13. Vad nu sagts hänför sig till serveringen av spritdrycker, vin och starköl. När det gäller öl (typ A och B) är huvudregeln, att serveringen inte får börja före klockan 07 och inte avslutas senare än klockan 22. Liksom i fråga om de starkare alkoholdryckerna gäller för ölet att regeln om tiden för serveringens början är absolut, medan myndigheterna har möjlighet att föreskriva att dess avslutande skall ske före klockan 22, alternativt medge att den får pågå till senare tidpunkt. Någon bundenhet till kommunalt veto finns ej här. Då servering av öl bedrivs på grund av rätt till servering av starkare alkoholdrycker, får ölet serveras under den för dessa drycker gällande tiden, dock att man alltid får börja servera öl klockan 07.

Tabell 23.6 Utskänkning av öl. Annan tidpunkt för utskänkningens början än klockan 07.00

Tidpunkt för utskänkningens början, Anta] klockan 04.00 05.00 U3 05.15 05.30 06.00 h! 06.15

iF-*O-Idi-F-NDUÅNF-*Wbâhâhü-*i-*N

06.30 07.30 08.00 09.00 09.30 12.00 13.00 19.00 20.00 01.00 Summa ®h)

372 Servering SOU 1974: 91

Som framgår av tabell 23.6 har länsstyrelserna i vissa fall medgett annan tidpunkt för utskänkningens början än klockan 07 (delvis på grund av äldre bestämmelser). Som tidigare nämnts finns mer än 4 500 tillstånd till årsutskänkning av öl (4 647 fjärde kvartalet 1973). I tabell 23.7 åskådliggörs de fall då länsstyrelserna föreskrivit eller medgivit andra tidpunkter för utskänkningens avslutande än klockan 22. Det är inte ovanligt att olika utskänkningstider gäller för olika veckodagar. I tabellen anges i sådana fall den utskänkningstid som gäller för flertalet veckodagar (normal utskänkningstid). Även de alkoholfria dryckerna är föremål för reglering när det gäller serveringen. Dessa drycker får inte utan särskilt medgivande av polismyndighet serveras mellan klockan 22 och 24. Länsstyrelse och i vissa fall polismyndighet har också möjlighet att föreskriva tidigare tidpunkt för serveringens avslutande än klockan 22. Vid allmän sammankomst eller tillställning fâr servering av alkoholfria drycker ske utan tidsbegräns-

ning.

Tabell 23.7 Utskänkning av öl. Annan tidpunkt för utskänkningens avslutande än klockan 22

Tidpunkt för utskänkningens avslutande, Antal normalt klockan

12.30 l 14.00 3 15.00 3 16.00 ll 16.30 7 17.00 16 17.30 1 18.00 34 18.30 4 19.00 31 19.30 l 20.00 41 21.00 32 22.05 - 1 22.15 1 22.30 23.00 210 23.15 23.30 17 24.00 342 00.30 6 01.00 93 02.00 20 02.30 6 03.00 8 Under affärstid, till teaterföreställnings slut o. d. 15 Dygnet runt 5

Summa 914

Servering 373

23.8.2 Tillämpningssvârigheter Det har visat sig att nu gällande bestämmelser - med dels en tidpunkt då utskänkningen senast skall avslutas och efter vilken förtäring av alkoholär förbjuden, dels en tidpunkt en halv timme dessförinnan då drycker utlämningen av rusdrycker skall upphöra - inte sällan överträds. Detta beror delvis på att kontrollen är bristfällig men också sannolikt på att terminologin området är ägnad att förvirra. Utskänkningen av på rusdrycker skall ju enligt denna sluta före utskänkningstidens utgång. Bestämmelsen om att förtäringen skall upphöra senast vid utskänkningstidens utgång är vidare svår att upprätthålla utan regler om stängningstid. En särskild svårighet uppkommer vid den alkoholfria serveringen, vilken nu normalt får fortgå mellan klockan 00 och 22 och vid bifall till APU: s förslag hela dygnet, se nedan. Det förekommer nämligen i en del fall att restauratör, då det påpekas att serveringen pågår även efter utskänkningstid för rusdrycker och öl, invänder att han har gällande fortsatt att servera enbart alkoholfria drycker. Har gästerna före utskänkningstidens utgång beställt stora kvantiteter alkoholdrycker, kan emellertid förtäringen av dessa komma att fortsätta långt efter den tillåtna tiden.

23.83 APU: s bedömning

Regleringen av serveringstiderna på restaurangerna syftar till att motverka olägenheter i form av onykterhet och oordning. I fråga om restaurangeri bostadsområden har regleringen också medverkat till att de boende inte störs av verksamheten. APU vill därför till en början deklarera att det

enligt utredningens bedömning inte är möjligt att helt slopa denna

reglering. Inte heller är det möjligt att utforma reglerna så att de gäller allmänt för alla serveringsställen. Man bör, liksom hittills, utforma vissa bestämmelser men lämna öppet för myndigheterna att i generella enskilda fall förordna om avvikelser härifrån. Avgörande för bedömningen i sistnämnda hänseende bör främst vara restaurangens standard och belägenhet samt, då frågan uppkommer efter det att tillstånd meddelats, erfarenheterna av dess verksamhet. Vad först angår de allmänna reglerna har dessa nu en mindre tillfredsställande Det finns uppenbarligen ett behov av utformning. förhållandevis sena stängningstider på restaurangerna. Detta beror bl. a. i de större tätorterna idag ligger mera perifert än förr på att bostäderna och att teatrar i allmänhet inte stänger förrän klockan 23. och biografer av befolkningen har - tidvis eller mera permanent - sitt Vissa grupper arbete förlagt till dygnets senare timmar. Allmänt torde gälla att man har senare tider nu än förr. Sådana förhållanden har lett till att myndigheterna allt oftare ansett sig böra medge att serveringen av alkoholdrycker skall få pågå även efter klockan 22. Denna praxis har, såvitt kan bedömas, inte lett till nämnvärda alkoholpolitiska olägenheter. Erfarenheten ger alltså vid handen att man kan tillåta tämligen liberala som allmänt behöver tillämpas. regler i fråga om vilka öppethållandetider

374 Servering

Man bör därför kunna utforma bestämmelserna så, att tidpunkterna för serveringens början och slut täcker en så lång period, att dispens från bestämmelserna behövs endast mera sällan. Vissa skäl skulle kunna tala för en förskjutning av serveringstiden till klockan Ol. Framför allt kan åberopas det förhållandet att trots en senareläggning av den generella stängningstiden till klockan 24 ett ganska stort antal restauranger, särskilt i städerna, ändå kommer att behöva särskilt medgivande till förlängd serveringstid. Det må även erinras om att serveringen till slutna sällskap får äga rum till klockan 01 utan särskilt tillstånd, en regel som enligt APU: s mening bör kvarstå oförändrad. APU har emellertid stannat för att föreslå att den ordinarie tidpunkten för servering av andra alkoholdrycker än mellanöl fastställs till klockan 24. APU vill inte förorda olika regler för restauranger i större tätorter och på landsbygden. Enligt APU:s uppfattning bör detta innebära att servering får pågå ända till kl. 24. Som förut nämnts föreligger svårigheter vid tillämpning

av de ovan berörda :reglerna om utlämningstid ochzutskänkningstid.

Enligt APU: s mening bör man lösa detta problem genom att fastslå att begreppet serveringstid skall avse tid under vilken servering fâr äga rum och föreskriva att restaurangen (restaurangavdelningen) skall vara utrymd av gästerna senast en halv timme efter serveringstidens utgång (stängningstid). APU: s förslag till generella bestämmelser på området innebär således att serveringstiden går ut klockan 24 och att stängningstiden inträffar klockan 00.30. Vad nu sagts gäller starkare drycker än mellanöl. Serveringsställen som har tillstånd att servera enbart mellanöl är i allmänhet enklare matställen eller pubar. Allmänt sett torde här gälla att något behov av servering efter klockan 22 inte föreligger. Ett annat skäl mot en utsträckning av utskänkningstiden är att ölservering på sen kvällstid erfarenhetsmässigt kan medföra påfrestningar från nykterhets- och ordningssynpunkt. De nyss föreslagna reglerna i fråga om serveringstid och stängningstid för starkare drycker, dvs. att stängningstiden infaller en halv timme efter serveringstidens utgång, bör även gälla vid servering av mellanöl. Regeln att servering av mellanöl skall få börja klockan 07 bör kvarstå oförändrad. Vad slutligen gäller de alkoholfria dryckerna bör de enligt APU:s mening i princip kunna få säljas dygnet runt utan särskilt tillstånd såväli detaljhandel som servering. Den nuvarande bestämmelsen om att utskänkningen på sön- och helgdagar inte får börja före klockan 13 har ersatt en tidigare föreskrift om att utskänkning inte fick äga rum under högmässogudstjänst. APU föreslår att tidpunkten för serveringens början generellt fastställs till klockan 12 alla dagar. För att möjliggöra en kontroll av bestämmelsernas efterlevnad bör tillsynsmyndigheterna övervaka att en restaurang som serverar alkoholdrycker inte omedelbart efter stängningstidens utgång börjar servera enbart alkoholfria drycker. Detta gäller de generella reglerna för när servering skall få äga rum. Den tillståndsgivande myndigheten bör dock liksom hittills kunna

Servering 375

för serveringens avslutande, dels självfallet om tidigarelägga tidpunkten sökanden begär det, dels om det finns påkallat med hänsyn till rådande vid tillståndets meddelande eller sedermera under förhållanden antingen bör vidare liksom hittills verksamhetens gång. Tillståndsmyndigheten för serveringens avslutande, om kunna varaktigt sernarelågga tidpunkten behov härav anses föreligga. av serveringstiden för särskilda fall bör också Tillfällig senareläggning kunna Härvid bör dock restriktivitet iakttas så att besluten medges. till tillfällen, såsom större jubileer och festtillställbegränsas speciella Man bör sålunda inte ge sådana medgivanden för tillfällen som ningar. normalt kan förutses, såsom helgdagar, helgdagsaftnar, regelbundet återkommande festligheter osv. APU anser även att det bör finnas en möjlighet för den tillståndsskäl påkallar det, föreskriva att givande myndigheten att, om särskilda skall börja först vid senare tidpunkt än klockan 12. serveringen l fråga om servering till slutna sällskap bör också finnas en möjlighet till servering även före klockan 12. att i speciella fall lämna medgivande Skäl för ett sådant beslut kan föreligga vid t. ex. mottagningar av officiell karaktär eller liknande privata evenemang. Enligt nuvarande bestämmelser är trafik- och turistutskänkningen undantagen från regleringen av serveringstiden. Turistutskänkningen föreslås I fråga om trafikserveringen förordar APU slopas, se ovan 23.5. - såsom utvecklas närmare i kap. 24 - att denna fortfarande skall vara från serveringstidsbestämmelserna. Detsamma bör gälla den undantagen icke tillståndsbundna serveringen. APU har ovan föreslagit att serveringen av mellanöl skall få börja klockan 07 och fortsätta till klockan 22. I överensstämmelse med en mot nuvarande bestämmelser i viss mån stridande praxis bör möjlighet finnas att i särskilda fall medge tidigare tidpunkt för serveringens början, bl. a. för att tillgodose vissa yrkeskate- Likaså att senarelägga tidpunkten för goriers behov. bör det vara möjligt serveringens början. Liksom när det gäller de starkare alkoholdryckerna bör tidpunkten för serveringens avslutande kunna stadigvarande tidigareeller senareläggas eller tillfälligt senareläggas. Vid den inte tillståndsbundna mellanölsserveringen och vid trafikserbör serveringstiden liksom hittills vara oreglerad. vering av mellanöl

23.9 Måltidstvånget

23.9.l Allmän bakgrund. Nuvarande ordning

I 46§ Rff stadgas, att lagad mat skall vara att tillgå vid utskänkning. av vin som äger rum i samband med Undantag gäller för utskänkning Bestämmelsen saknar motsvarighet i Öff. servering av konditorivaror. av starkare Regeln att lagad mat skall finnas att tillgå vid servering sedan 1885. Även dessförinnan hade alkoholdrycker har gällt oförändrad bestämmelser utfärdatsi ämnet.

376 Servering

Med lagad mat avses enligt arbetarskyddsstyrelsen, som riksskatteverket åberopar i sina föreskrifter och anvisningar till paragrafen, genom kokning, stekning eller annat jämförbart förfarande för förtäring avsedd färdigberedd maträtt, som kan konsumeras omedelbart i befintligt eller uppvärmt skick och som kan förtäras antingen för sig eller i förening med annan föda. På grund härav kan bl. a. färdiglagade maträtter och varma smörgåsar betecknas som lagad mat. APU har redan inledningsvis betonat vikten av att restaurangerna behåller sin karaktär av matställen. Det bör därför enligt APU:s åsikt särskilt med hänsyn till att framställningen av lagad mat kan ske enkelt och i små kök vara ett minimikrav, att det i lokaler som serverar spritdrycker, vin eller starköl också tillhandahålls lagad mat. Annan mening har ej heller framkommit vid de överläggningar som APU haft med företrädare för restaurangbranschen. Gällande undantag att tillgång till lagad mat ej erfordras vid utskänkning av vin som äger rum isamband med servering av konditorivaror har numera mycket liten betydelse och föreslås därför slopad. I den här behandlade paragrafen i Rff föreskrivs också, att spritdrycker får utskänkas endast i samband med måltid. föreskrift Enligt av riksskatteverket skall priset på måltid, som berättigar till servering av spritdrycker och spritdrinkar, vara minst 3 kr. 50 öre. I detta pris får självfallet inte inräknas betalning för drycker av något slag. Måltiden skall finnas upptagen på den allmänna matsedeln och till där angivet pris vara tillgänglig även för gäster, som inte beställer spritdrycker eller spritdrinkar. Måltidstvång för viner (starkvin) slopades 1955 och för starköl 1957. Frågan om försöksverksamhet med måltidsfri spritutskänkning upptogs 1953 av finansministern, som - sedan 1944 års nykterhetskommitté föreslagit att måltidstvånget skulle behållas i fråga om spritdrycker (med för undantag t. ex. lättgrogg) tillsatte en snabbutredning för att bedöma förutsättningarna för att i en framtid slopa måltidstvånget. Utredningen föreslog en försöksverksamhet med måltidsfri spritutskänkning. Sedan förslaget undergått vissa modifieringar vid departements- och riksdagsbehandlingen inskrevs i Rff en möjlighet till sådan försöksverksamhet. Den första etappen i denna försöksverksamhet påbörjades den l juli 1956 och omfattade ett 50-tal restauranger i ett 15-tal kommuner. storstäderna berördes ej från början. Från den 1 januari 1958 utvidgades verksamheten att omfatta 11 län med sammanlagt 96 kommuner, därav 32 städer med bl. a. Göteborg och Malmö. År 1959 tillkom Stockholms stad och vissa kommuneri Stockholms och Norrbottens län. År 1961 gjorde 1959 års utskänkningsutredning en utvärdering av försöksverksamheten (SOU 1961: 52) och fann därvid att inga påtagliga nackdelar framträtt under försöken; Inte för någon kommun hade tillståndet behövt återkallas av Kungl. Majzt och ingen enda kommun hade återtagit sitt en gång lämnade medgivande till försöksverksamhet

inom sitt område. Däremot hade några kommuner, som från början

ställde sig avvisande, sedermera ändrat sitt beslut och kommit att deltai

Servering 377

försöken. Utredningen ansåg att försöksverksamheten utgjorde tillräckligt underlag för ett ställningstagande i frågan om måltidstvångets generella slopande och föreslog efter ingående överväganden att detta definitivt skulle upphävas. I samband med att utredningsförslagen behandlades 1963 förklarade sig departementschefen dela utredningens mening att flera skäl talade för att måltidstvånget skulle avskaffas. Han ansåg emellertid att vissa omständigheter av allmän natur motiverade att man tills vidare intog en avvaktande hållning. Departementschefen framhöll i anslutning därtill, att flera oroande drag kommit att prägla utvecklingen på det nykterhetspolitiska området. Även om de negativa tendenserna inte i högre grad gjort sig gällande på restaurangområdet, måste den allmänna situationen anses påkalla försiktighet också i fråga om utskänkningen. Inte minst borde det beaktas att problemen i stor utsträckning var knutna till ett vidgat alkoholbruk bland ungdomen och att den måltidsfria utskänkningen, exempelvis på drinkbarerna, ofta kunde utöva ett olyckligt inflytande på ungdomens alkoholvanor. Vidare erinrade departementschefen om att endast en relativt kort tid förflutit sedan den mâltidsfria utskänkningen blev tillåten i mera betydande utsträckning. En säkrare bedömning av den nya ordningens mera långsiktiga inverkan på formerna för utskånkningens bedrivande och på restauranglivet över huvud var därför inte möjlig, särskilt inte som restaurangbranschen, som under tiden närmast efter motbokssystemets avskaffande undergick mycket genomgripande omvälvningar, fortfarande befann sig i ett skede av stark förändring. Departementschefen föreslog därför, att försöksverksamheten borde ännu någon tid innan definitiv ställning togs till frågan om fortgå måltidstvångets slopande. Erfarenhetsunderlaget borde breddas genom att försöken utvidgades till att i princip omfatta hela landet. Riksdagen godtog detta förslag. År 1973 var samtliga län utom Jönköpings, Kronobergs, Skaraborgs och Västerbottens län inbegripna i försöksverksamheten. I Gotlands län hade samtliga spritrestauranger medgivande till måltidsfri utskänkning. I Malmöhus län och i Stockholms län hade 98,6 % resp. 95,7 % sådant medgivande. Av det totala antalet spritrestauranger med utskänkning till allmänheten året runt hade 906 eller 69,9 % tillstånd att bedriva denna typ av verksamhet. Då måltidsfri servering förekommer i det stora flertalet större städer, där den kvantitativa utskänkningen per restaurang är större än på mindre orter, kan man anta att en betydligt större andel av alla serverade spritdrycker än nämnda 70 % går över restauranger med måltidsfri utskänkning. Från den här omtalade försöksverksamheten har undantagits brännvin, akvaviter och genever samt gin i outspätt eller oblandat skick. I skrivelse till finansministern i januari 1967 föreslog APU anordnande av viss försöksverksamhet, bl. a. slopande av dryckesurvalet vid den pågående försöksverksamheten med måltidsfri spritutskänkning. Sedan riksdagen hade lämnat begärt bemyndigande för Kungl. Maj: t att utan hinder av gällande bestämmelser medge sådan försöksverksamhet, medgav Kungl.

378 Servering

Majzt i kungörelse den 12 maj 1967 att här avsedd försöksverksamhet skulle få pågå under tiden l juli 1967-31 december 1968. Försöksverksamheten kom i gång först mot slutet av 1967 och i några fall först i början av 1968 och pågick programenligt till 1968 års slut. Verksamheten bedrevs under 1968 vid omkring 400 restauranger med årsutskänkning av spritdrycker till allmänheten, medan ett 30-tal bedrev försök med måltidsfri spritutskänkning med bibehållet villkor för dryckesurval. Vid övriga drygt 300 restauranger av detta slag gällde alltjämt måltidstvång vid utskänkning av spritdrycker. I den första av restauranger - med försök beträffande gruppen dryckesurval återfinns bl. a. restaurangerna i de större städerna. Denna grupp har därför en betydande övervikt om man ser till mängden utskänkta spritdrycker. I skrivelser den 2 januari 1968 och den 3 februari 1969 till

intendenterna för utskänkningsärenden anmodade kontrollstyrelsen dessa

att avge en sammanfattande rapport om sina under försökstiden gjorda iakttagelser. Styrelsen anhöll därvid om ett särskilt uttalande rörande möjligheterna att övervaka att exempelvis vodka inte utskänktes utan samband med måltid. Härmed syftade styrelsen närmast på vissa populära drinkar med vodka som en av ingredienserna. Vodka är ett okryddat brännvin och får följaktligen normalt inte serveras annat än i samband med måltid. Av de inkomna svaren framgår nästan enstämmigt att ifrågavarande utskänkning inte medfört några som helst problem i fråga om ordning, nykterhet eller trevnad på restaurangerna. Det lät sig inte avgöra vilken omfattning denna utskänkning fick, men efterfrågan hade av allt att döma varit ringa. Det föreföll även som om restauratörerna inte alltid begagnat sig av rätten att utskänka brännvin utan samband med måltid. lntendenterna syntes också vara eniga i sin uppfattning om att tillämpningen av de regler som gäller för den måltidsfria utskänkningen var svår att övervaka. Detta gällde särskilt begränsningen av dryckesurvalet.

23.92 APU: s bedömning Det kan nu konstateras, att den 1956 inledda försöksverksamheten på detta område har fått en sådan omfattning och pågått under så lång tid att den säkert i det allmänna medvetandet fått en varaktig karaktär. Verksamheten har veterligen ej medfört nämnvärda alkoholpolitiska olägenheter. APU föreslår därför att måltidstvânget vid servering av spritdrycker nu slutgiltigt avskaffas.

23.10 Restaurangdansen

23.10,1 Allmän bakgrund. Nuvarande ordning

Enligt gällande rätt är servering av rusdrycker förbjuden vid danstillställning till vilken allmänheten äger tillträde. Polismyndighet får dock

Servering 379

medge undantag för särskilda fall. Sedan 1963 får inte medgivande lämnas för utskänkning över bardisk i samband med offentlig dans. Inte heller får av kommun eller länsstyrelsen meddelade grunder för med-

givande överskridas. Det s. k. dansförbudet på rusdrycksrestaurangerna har länge varit en omdiskuterad fråga. Förbudet infördes i 1917 års Rff. Det var i första hand riktat mot vissa s. k. danssalonger, där osedlighet och missförhållanden i nykterhetshänseende ansågs ha förekommit i ganska stor utsträckning. Dispens från förbudet kunde meddelas av länsstyrelsen. (SOU 1934: 39) föreslog att förbudet Rusdryckslagstiftningsrevisionen skulle slopas, och i proposition till 1937 års riksdag upptogs förslag härom. Som skål angavs, att det visat sig att undantag från förbudet meddelats i stor omfattning och att det med hänsyn till det starka intresset bland allmänheten för dans på restauranger inte kunde komma i fråga att ta bort möjligheten att anordna utskänkning och dans samtidigt. försvarbart att behålla en Inte heller var det enligt revisionens mening föreskrift med karaktär av undantagsbestämmelse, då den i tillämpningen förvandlats till allmän regel. Mot revisionens i denna del reserverade sig tre ledamöter. De förslag hävdade att länsstyrelserna i klar motsättning till lagstiftarens mening använt rätten att medge undantag till att införa ett regelrätt tillståndsförfarande. Reservanternas uppfattning var att restaurangdansen skapade

alkoholvanor och alkoholförbrukning hos många, som eljest helt skulle

underlåtit att dricka. Förbudet borde därför behållas. ställde sig närmast på reservanternas ståndpunkt. 1 1937 års Riksdagen Rff kvarstod därför bestämmelserna, med den ändringen att deigamla kunde lämnas för särskilda fall” i stället för vid särskilt dispens tillfälle. att restaurangdansen helt skulle Den s. k: snabbutredningen föreslog (SOU 1944: 3). Samma uppfattning hade ungdomsvårdsstoppas kommittén (SOU 1945: 22). 1944 års nykterhetskommitté konstaterade att undantag från förbudet att utskänka rusdrycker vid offentlig dans lämnades i sådan utsträckning att det inte var fråga om undantag. Dans i samband med längre borde enligt kommittén inte ges ökad betydelse i rusdrycksutskänkning borde därför beviljas med större försiktighet än nöjeslivet. Undantag Kommun skulle enligt kommitténs förslag äga fastställa alltidigare. männa grunder för medgivande av undantag. Departementschef och riksdag godtog kommitténs förslag. Riksdagen underströk att en restriktivare dispensgivning borde äga rum. Ett medel av det kommunala vetot på detta område vara. härför ansågs införandet att det principiella förbudet 1959 års utskänkningsutredning föreslog mot utskänkning av rusdrycker i samband med dans skulle slopas, liksom kommunernas vetorätt i fråga om tillstånd för dans. Polisen skulle enligt - efter förslaget vara bunden endast av de direktiv som länsstyrelsen hörande - kunde ha utfärdat. Förslaget togs emellertid ej kommunens upp till behandling av departementschefen. har ej gått i den riktning som riksdagen 1954 uttalade sig Utvecklingen

380 Servering

för. Antalet av kommunerna medgivna danskvällar på rusdrycksrestaurangerna har undan för undan ökat och länsstyrelserna följer i regel kommunernas beslut i sina anvisningar till polismyndigheterna. Det är inte ovanligt att dans är generellt tillåten fyra fem dagar i veckan. Därtill kommer ibland möjlighet till ytterligare kan dagar när speciell anledning föreligga. På nattklubbarna medges som regel dans veckans samtliga dagar. Beträffande kommunernas yttranden om grunder för medgivande för särskilda fall till utskänkning i samband med danstillställningar för allmänheten hänvisas till tabell 23.8. Av tabellen framgår att mer än hälften av städerna antingen inte utnyttjat sin yttranderätt eller inte föreskrivit särskilda grunder. Ingen stad har meddelat förbud mot servering i samband med offentlig danstillställning. De städer som

Tabell 23.8 Kommunernas yttranden enligt 53 § Rff angående grunder för medgivande för särskilda fall till utskänkning i samband med danstillställningar för allmänheten (S1 §) under oktrojperioden 1.10.1969-30.9.1973

Föreskrivna grunder Förekommande årsutskänkning S: a

Städer Övriga primärkommuner SVÖ SVÖ VÖ Ö

ll Inte föreskrivit särskilda grunder 24° 56 16 96 III Inte utnyttjat yttranderätten 46 201 57 2 306 Summa 132 336 88 2 558 “ Större delen avser kommuner i Kristianstads län. Därav Nacka med endast VÖ.

Servering 381

föreskrivit särskilda grunder har lämnat medgivande ivarierande utsträckning, från undantagsvis till alla dagar iveckan. Vad beträffar övriga primärkommuner har för 79 av 336 spritrestauranger föreskrivits särskilda grunder, varav 7 av innebörd att medgivande ej lämnats. Följande uppställning visar arrangemang med dans i spritrestauranger med servering till allmänheten året runt (3: e kvartalet 1973).

Antal dagar per vecka

0 l 2 3 4 5 6 7 S: a 794 82 69 49 32 47 79 30 l 182

Vill man sammanfatta intrycken av den nuvarande tillståndsgivningen till servering i samband med offentlig dans är det naturligt att peka på den stora olika uppfattningar som kommer till uttryck i mängden utfärdade Redan utskänkningsutredningen framhöll att anvisningar. bestämmelserna en provkarta detaljföreskrifter och stor erbjöd på olika i fråga om uppfattningen om i vilken utsträckning tillstånd spännvidd borde meddelas. Detta gäller än idag. Företrädare för restaurangnäringen har vid överläggningar med APU anfört i huvudsak följande. Det generella förbudet mot utskänkning i samband med dans fyller inte något ändamål i dagens samhälle. Restaurangdans har i en helt annan än vad som var fallet 1954 blivit en normal företeelse och utsträckning förekommer på de flesta förstaklassrestauranger och på många enklare - Restauraföretag. Förbudet tillämpas i hög grad olika på olika orter. törerna bör äga frihet att bedriva utskänkning utan hinder av att dans anordnas, men med möjlighet för myndigheterna att i händelse samtidigt med inskränkande föreskrifter och förbud. - Det kan av missbruk ingripa förekomma former av utskänkningsrörelse i samband med självfallet dans, som från ordnings- och nykterhetspolitiska synpunkter anses olämpliga. Det kan vara önskvärt att på sådana dansställen begränsa utskänkningen i vissa avseenden. Dessa regleringar kan emellertid genomföras utan att det fördenskull fordras en generell föreskrift i Rff. En sådan föreskrift blir alltför lätt schablonmässig och leder till svårigheter beträffande tillämpning och gränsdragning. - Regleringen av utskänkning

i samband med dans bör inte åligga polismyndigheterna. Frågan om en

viss restaurang bör ha utskänkningsrättigheter skall prövas när tillståndet söks. Då bör alla omständigheter beaktas, även sådana frågor som om det är en dansrestaurang, hur dansen anordnas, vilken publik man har, vilken som sker etc. Om en restaurang med fullständiga matförsäljning sedermera ändrar sin rörelse så väsentligt att de förutsätträttigheter ningar som låg till grund för rättighetens beviljande inte längre föreligger, till länsstyrelsen eller till kommunen) i bör kontrollmyndigheten (knuten söka förmå restauratören att ändra sin verksamhet-, så att första hand något ytterligare ingripande inte behövs. Exempel härpå kan vara att ombildats till ett rent ungdomsdansställe utan egentlig restaurangen

382 Servering SOU 1974: 91

restaurangrörelse. Om inte rättelse vinns denna väg får man ompröva rättigheten. Ett sådant system, grundat på samarbete mellan myndigheter och restauratörer, måste avgjort vara att föredra framför schablonmässiga författningsregler kombinerade med straffpåföljder.

23.102 APU: s bedömning Det finns dels alkoholpolitiska, dels ordningspolitiska skäl för det generella förbudet mot servering av starkare alkoholdrycker (sprit, vin och starköl) vid restaurangdans. Den alkoholpolitiska motiveringen kommer klarast till uttryck i det ovan citerade att uttalandet, restaurangdansen skapar alkoholvanor och alkoholförbrukning hos många, som annars skulle ha underlåtit att dricka. Framför allt har man naturligtvis här tänkt på riskerna för utbredning av alkoholförtäring bland ungdomen. Sannolikt har emellertid restaurangdansen spelat en ganska underordnad roll för den utveckling av alkoholvanorna hos ungdomen, som tecknats i kap. 9. Diskotekdansen och den servering som sker på diskoteken - och som i vissa fall lett till missförpåtagliga hållanden - kan dock inte frånkännas betydelse i sammanhanget. På senare tid har emellertid antalet serveringslokaler som riktar sig till en ung kundkrets ökat, utan att restauratörerna lockar med dans (pubarna). Det är knappast realistiskt att hävda, att en generellt restriktiv hållning på förevarande område skulle bidra till att förhindra utbredningen av alkoholvanorna hos ungdomen. Detta måste ske med andra medel. När det gäller diskoteken och vissa pubar kan det emellertid av andra skäl ifrågasättas, om man på dessa ställen skall ha tillstånd att servera de starkare alkoholdryckerna. Enligt APU: s mening bör för sådant tillstånd fordras, att tillståndshavaren driver restaurangrörelse i egentlig mening, vilket främst kräver att försäljningen av mat utgör en väsentlig del av omsättningen. En regel av den innebörden torde bidra till en sanering på området utan att man fördenskull intar en särskilt restriktiv hållning till

servering vid restaurangdans. Vidare bör övervakningen av restauranger

med en ungdomlig kundkrets skärpas. Härtill återkommer APU i kap. 27.

Vad nu sagts utgör ett väsentligt skäl för att slopa det generella

förbudet mot servering i samband med dans. Men även andra skäl kan åberopas. Restaurangdansen har - trots uttalanden i förarbetena till 1954 års reform - alltmer ökat i omfattning. Dansen har alltså kommit att betraktas som en normal företeelse i restauranglivet, alldeles oavsett de sedan lång tid pågående alkoholpolitiska bemödandena i innan riktning. Det är föga ändamålsenligt att behålla en regel, från vilken myndigheterna på begäran normalt beviljar dispens. Det framstår också som tämligen meningslöst att på sätt som nu sker begränsa danstillstånden på sådana större orter, där genom tillståndens fördelning på olika restauranger och olika veckodagar tillfälle till restaurangdans regelbundet föreligger under samtliga veckodagar. Härtill kommer att förbudet är svårt att upprätthålla genom att man dansar trots att restauratören ej avsett att anordna dans (s. k. spontan dans). Avskaffas förbudet, kommer det slutligen att bli möjligt att bättre

Servering 383

av restaurangdans till det skiftande behovet på olika anpassa förekomsten orter och på olika typer av näringsställen. APU anser med hänsyn till vad sålunda anförts att övervägande skäl talar för att förbudet mot servering i samband med dans avskaffas. Det återstår att med några 0rd beröra den renodlat ordningspolitiska sidan av problemet. allmänna ordningsstadgan (AOst) räknas danstillställning Enligt 9§ som anordnas för allmänheten som offentlig tillställning. Enligt 12§ AOst fordras tillstånd av polismyndigheten för anordnande av offentlig inriktas på ett bedömande med danstillställning. Tillståndsprövningen hänsyn till ordnings- och säkerhetsfrågor. Därvid beaktas bl. a. sökandens kvalifikationer, tillställningens art samt platsens eller lokalens lämplighet. Tillståndsprövningen anses inte få begagnas för att försöka leda nöjeslivet till en danstillställning för en viss riktning, t. ex. genom att vägra tillstånd att försöka förmå att besöka en hembygdsgård, en teaterföreungdomen en konsert osv. Bedömningen skall hela tiden ske utifrån ställning, ordningssynpunkter. Anordnaren är pliktig att ställa sig till efterrättelse de föreskrifter med avseende på ordning och säkerhet som polismyndigheten meddelar. Tillstånd kan meddelas antingen för visst enstaka tillfälle eller för viss tid eller säsong, I fråga om restauratörer som vill anordna dans beviljas tillstånden regelmässigt för kvartal eller för t. ex. sommarsäsong. har möjlighet att meddela förbud mot förnyande av Polismyndighet om denna visat sig föranleda oordning eller fara offentlig danstillställning, för de tillstädesvarande och detta ej kan förebyggas genom ordningsföreskrifter eller andra åtgärder (20 § AOst). föreslår i vad sålunda gäller. Framhållas bör APU inga ändringar emellertid att slopandet av förbudet mot servering vid restaurangdans som villkor för inte får kringgås på det sättet att polismyndigheten tillstånd att anordna dans föreskriver att servering av alkoholdrycker ej serveras, får äga rum. Anses dans inte kunna medges, om alkoholdrycker bör tillstånd till dans ej lämnas. otillfredsställande åligger det Är förhållandena på en restaurang att anmäla detta till länsstyrelsen, som med däremot polismyndigheten härav har att vilka åtgärder som skall vidtas mot anledning pröva restauratören. att undantag ej får beviljas från det generella förbudet i fråga Regeln om utskänkning över bardisk tillkom 1963 och upptogs av bevillningsutskottet. Motiveringen till detta tillägg var att framför allt de näringsställen med rusdrycksutskänkning, vilka inriktat sig på att tillgodose allmänhetens behov av nöje och avkoppling genom att ordna artistuppträdanden och dans, också inrättat drinkbarer. Med hänsyn till att främst till dessa drinkbarer under danskvällar och till den ungdomen drogs inverkan alkoholvanor barerna torde ha, ansåg utskottet på ungdomens av rusdrycker i drinkbar inte skulle få ske i samband med att serveringen dans. Bestämmelsen har tolkats så, att att servering av alkoholdrycker över bardisk är förbjuden. För kontrollens skull har riksskatteverket föreskrivit att även serveringen av öl och alkoholfria drycker över bardisk

384 Servering SOU 1974: 91

skall upphöra när dans anordnas. Att använda utrymmet i bardisken som spritkassa varifrån traditionell servering vid bord sker av restaurangens personal har ej funnits strida mot bestämmelsen och är därför tillåtet. Enligt APU: s mening bör även denna bestämmelse utgå ur försäljningslagstiftningen. Härvid kan hänvisas till vad ovan anförts om restaurangdansens ringa alkoholpolitiska betydelse. Paragrafen torde dessutom vara ett exempel på en sådan bestämmelse, som kan vålla irritation hos allmänheten utan att åstadkomma någon effekt. För alkoholpolitisk flertalet lär det framstå som obegripligt, varför det är tillåtet a:t beställa en drink hos bartendern och förtära den vid ett bord någon eller några meter från bardisken, men förbjudet att inta drinken stående eller sittande vid själva baren.

23.1 1 Varietéförbudet

23.1 1.1 Allmän bakgrund Nuvarande ordning

Varietéförbudet tillkom 1896 och infördes i då gällande brännvinsförsälj-

ningsförordning. Förbudet avsåg utskänkning i samband med s. k. varietéföreställningar, skådespel eller andra dylika offentliga tillställningar. Föreställningarna ansågs medföra ”ökad förtäring av spritdrycker och en lockelse till osedlighet på grund av beskaffenheten av de prestationer som erbjöds vid flera av dem, de s. k. varietéerna. Länsstyrelserna tillerkändes dock rätt att för särskilt tillfälle medge undantag från förbudet. Varietéförbudet har därefter behållits om än i något uppmjukad form. Undantagna från förbudet är sedan 1957 sång, konsert, upplåsning, radioeller TV-utsändning eller annan därmed jämförlig underhållning på restaurang. Innebörden härav är, att servering av starkare alkoholdrycker än mellanöl är förbjuden vid alla former av dans, teater, sketcher, filmförevisningar, akrobatuppvisningar, trolleriföreställningar, pornografiska föreställningar etc., till vilka allmänheten har tillträde. Förbudet gäller även lokal, som står i inre förbindelse med den lokal, där föreställningarna äger rum. Detta innebär bl. a. att servering inte får förekomma i restaurang, kafé eller foajé i direkt anslutning till teaterlokal. Länsstyrelsen äger meddela undantag från huvudregeln såväl för regelbunden underhållning som för föreställning eller underhållning vid särskilt tillfälle. Kommunalt veto föreligger. När det gäller den regelbundna underhållningen på restaurang av annan art än den som är generellt tillåten enligt vad ovan sagts, skall kommunen höras över den gjorda ansökningen. Avstyrker kommunen är det bindande för länsstyrelsen. Kommunen skall vidare före varje oktrojperiods början beredas tillfälle att yttra sig angående grunderna för medgivande till servering i de fall, då rättighetsinnehavare vill anordna föreställning eller underhållning för särskilt tillfälle. Hur det kommunala vetot utnyttjats i sistnämnda fall framgår av tabell 23.9. Av 132 städer hade 22 angivit efter vilka grunder som medgivande

SOU 1974191 Servering 385

Arrangemang Antal dagar per vecka 0 1 2 3 4 5 6 7 S: a Varietê l 137 5 1 l 2 3 9 24 l 182 Musik 937 184 13 7 5 6 16 15 1 182

till utskänkning fick lämnas. I övriga primärkommuner hade sådana grunder angivits för 62 av 336 spritrestauranger resp. för 15 av 88 vinrestauranger. Sammanlagt 25 yttranden hade avgivits av innebörd att medgivande inte fick lämnas. Därav avsåg 2 städer. I vad mån restauranger med servering av spritdrycker till allmänheten året runt regelbundet anordnat varieté- och musikunderhållning framgår av följande uppställning, avseende tredje kvartalet 1973.

Tabell 23.9 Kommunernas yttranden enligt 53§ Rff angående grunder för medgivande för särskilt tillfälle till anordnande av föreställning eller underhållningi samband med utskänkning (52§ 2 mom. 3 st. Rff) under oktrojperioden 1.10.1969-30.9.1973

Föreskrivna grunder Förekommande årsutskänkning S: a Städer Övriga primärkommuner SVÖ SVÖ VÖ Ö

ll Inte föreskrivit särskilda a grund er 3 9 56 5 100 III Inte utnyttjat yttranderätten 71 218 68 2 359 Summa 132 336 88 2 558 Därav Nacka med enbart VÖ.

386 Servering

23.112 APU: s bedömning Varietéförbudet framstår idag som otidsenligt. Den underhållning som äger rum på restaurangerna synes inte nämnvärt mer ägnad att fresta till ökad alkoholförtäring än den som möter de flesta medborgare genom TV-n i hemmet. Snarare är det själva restaurangmiljön som inbjuder till oavsett vilken alkoholkonsumtion, typ av underhållning om någon som där bjuds gästerna. Erfarenheterna av restaurangvarietén från tiden efter den l oktober 1955 har också på det hela taget varit gynnsamma och har ej medfört någon påvisbar försämring av ordning och nykterhet. APU anser därför att varietéförbudet på restaurang i dess nuvarande utformning bör avskaffas. Som APU tidigare framhållit bör dock för att tillstånd skall meddelas till servering av de starkare alkoholdryckerna krävas, att tillståndshavaren bedriver restaurangrörelse i egentlig mening, vilket innebär att försäljningen av mat skall utgöra en väsentlig del av

omsättningen. l den mån detta villkor är uppfyllt möjliggörs servering av

starkare alkoholdrycker i restauranger som är anslutna till.teatrar o. d. och som samtidigt utgör teaterfoajéer. För närvarande gäller, att servering av alkohol inte förekommer i samband med pornografiska föreställningar. Denna ordning bör upprätthållas. Tillstånd till pornografisk föreställning enligt allmänna ordningsstadgan bör därför inte meddelas, om servering av alkoholdrycker samtidigt skall bedrivas. Vidare bör, i syfte att få till stånd en gemensam bedömning när det gäller restaurangernas spelverksamhet och övriga rörelse, länsstyrelsen vara tillståndsbeviljande myndighet för automat- och rulettspel på restaurang. Härigenom kan effektivare hindras att spelverksamheten blir ett väsentligt inslag i serveringsrörelsen. l motsats till vad som gäller för offentlig danstillställning krävs ej tillstånd enligt allmänna ordningsstadgan för revy-, varieté- eller kabaréföreställningar. Däremot fordras - i vart fall när föreställningen äger rum inom eller område - anmälan till stadsplanelagt byggnadsplanelagt polismyndigheten. Anmälan skall göra det möjligt för polisen att vidta åtgärder för att upprätthålla ordningen och ordna trafiken. Denna bestämmelse i allmänna ordningsstadgan bör alltjämt gälla.

23.12 Det kommunala vetot

Det kommunala vetot kan sägas bestå av en del som rör kommunernas möjlighet att bestämma över om en utskänkningsrättighet över huvud taget skall beviljas eller ej och av en annan del som rör rätten att meddela detaljbestämmelser rörande serveringens bedrivande. APU har ikap. 21 behandlat den förstnämnda delen av vetorätten och därvid föreslagit att den skall bestå. I det följande diskuteras den kommunala rätten att med bindande verkan meddela vissa detaljföreskrifter för serveringen av spritdrycker, vin och starköl.

Servering 387

23. 12.1 Nuvarande ordning Utöver möjligheten att förhindra tillkomsten av en serveringsrättighet i kommunen (vartill i kap. 21 räknas inte bara det rena avstyrkandet utan också de fall, då kommunen föreslagit visst högsta antal serveringsställen eller förbud mot serveringsställes förläggning till viss del av kommunen) har kommunfullmäktige sammanfattningsvis följande befogenheter. Kommun kan begränsa en rättighet till utskänkning av endast vin och starköl samt inskränka en rättighet till att gälla servering endast till slutna sällskap. Om fullmäktige finner det erforderligt, kan fullmäktige också föreslå inskränkningar i fråga om utskänkningstidens slut, förbjuda utskänkning i vissa lokaler inom restaurang och även föreslå andra inskränkningari fråga om rörelsens bedrivande. Sådana inskränkningar får dock inte strida mot förordningens syfte att så ringa skada som möjligt skall uppkomma av hanteringen; inte heller får de strida mot bestämmelserna i förordningen i övrigt eller annan författning. Inskränkningarna får slutligen inte innebära förbud mot utskänkning till viss person eller viss kategori av personer. Fullmäktige får ej föreskriva villkor som inte har karaktär av inskränkningar i fråga om rörelsens bedrivande, t. ex. om anställande av viss personal vid en restaurang. Om fullmäktige föreslår sådana villkor, äger länsstyrelsen pröva villkorets utformning och behövlighet. Kommunen har vidare enligt andra bestämmelser vetorätt i ärenden angående medgivande till måltidsfri utskänkning, medbestämmanderätt när det gäller stadigvarande utsträckning av utskänkningstiden samt vetorätt i ärenden angående medgivande till tillfällig utsträckning av utskänkningstiden, utskänkning i samband med restaurangdans och utskänkning i samband med vissa offentliga föreställningar. I de tre sistnämnda fallen utövas bestämmanderätten i den ordningen att fullmäktige yttrar sig angående de grunder enligt vilka ifrågavarande medgivanden må lämnas. l samma ordning skall fullmäktige få tillfälle att yttra sig angående den omfattning, i vilken rätt till sluten utskänkning må lämnas.

23.122 Kritik mot det kommunala vetot I kap. 21 har APU redovisat kritiska synpunkter på det kommunala vetot av såväl principiell som praktisk natur. Här skall till de resonemangen vartill hänvisas - fogas vad Sveriges Hotell- och Restaurangförbund och Sveriges Allmänna Restaurang AB vid överläggningar med APU anfört om rätten att meddela detaljbestämmelser rörande utskänkningstidens bedrivande, t. ex. beträffande dans, måltidstvång, öppethållandetider osv. Enligt förbundets mening står det klart att den kommunala vetorätten på detta område har lett till betydande ojämnheter i rättstillämpningen mellan olika orter, ojämnheter som för allmänheten och restaurangnäringen i stor utsträckning framstår som meningslösa och orättvisa utslag av administrativt krångel. l storstäderna har de kommunala myndigheterna sålunda begagnat vetorätten i mycket begränsad omfatt-

388 Servering

ning. I vissa kommuner används den knappast alls. Det är förbundets uppfattning, att det inte längre finns några sakliga skäl till sådana ojämnheter. I den mån särskilda föreskrifter anses erforderliga om utskänkningens bedrivande bör beslut meddelas av länsstyrelsen, som härvid bör följa de allmänna uttalanden om avsikten med och innebörden av lagstiftningen, som kommit till uttryck i samband med riksdagens behandling av densamma. Restaurangbolaget har utöver de av förbundet påtalade ojämnheterna i rättstillämpningen mellan olika orter framhållit att det kommunala vetot medfört svårförståeliga villkorsskillnader inom en del orter. Sålunda förekommer enligt bolaget fortfarande betydande och för de drabbade restaurangerna mycket besvärande skillnader i fråga om utskänkningstidens längd på en och samma ort. Vidare leveri stor omfattning kvar en detaljreglering som för olika restaurangavdelningar inom samma företag ger olika utskänkningstider. Sådana utslag av det kommunala vetot är enligt bolagets mening särskilt besvärande då restaurangnäringens kostnader, framför allt på personalsidan, nu stigit så att rationaliseringsmöjligheterna måste tillvaratas så mycket som möjligt. Det är då helt otillfredsställande om t. ex. stängning viss veckodag av en restaurangavdelning hindras eller försvåras av att gästerna på grund av kvarlevande otidsenliga begränsningar av utskänkningstiden inte kan hämisas till annan avdelning inom etablissemanget. APU har - bl. a. för att undersöka den ojämnhet irättstillämpningen som den kommunala medbestämmanderätten påstås ha lett till- tagit initiativ till en enkät rörande kommunernas yttranden inför oktrojperioden 1969-1973. Enkäten utfördes av dåvarande kontrollstyrelsenåoch

tillställdes samtliga intendenter för utskänkningsärenden. Resultaten av

enkäten har sammanfattats i de ovan i detta kapitel intagna tabellerna bekräftar att de föreskrivna grunderna för 23.5, 8 och 9. Enkätresultaten serveringens bedrivande varierar starkt mellan olika kommuner.

23.123 APU: s bedömning

Enligt APU: s uppfattning är kritiken mot den del av det kommunala vetot som rör rätten att meddela detaljbestämmelser om serveringen värd beaktande. Från sida har framhållits, att tillämpningen av näringens denna form av kommunalt veto medfört påtagliga olägenheter. Det kan inte visas, att nackdelarna uppvägs av alkoholpolitiska vinster. Man synes inte längre kunna tillmäta skålen för regleringen samma vikt som tidigare. ökade att snabbt förflytta sig mellan olika De ständigt möjligheterna orter medför sålunda att lokala förbud och inskränkningar alltmer

kommer att sakna betydelse. Men även bortsett härifrån

alkoholpolitisk av vad APU tidigare anfört i detta kapitel, den måste, såsom framgått effekten av olika detaljrestriktioner ifrågasättas. Det är alkoholpolitiska därför att finna ett annat system, som ger bättre möjligheter än angeläget det nuvarande att komma till rätta med missförhållanden inom branschen. Enligt APU:s mening bör ett sådant system bygga på en noggrann

Servering 389

prövning i samband med tillståndsgivningen och en med kraft bedriven uppföljning av att de centrala bestämmelser verkligen efterlevs, som tar sikte på att alkoholförtäringen på restaurangerna skall ske med iakttagande av kraven på ordning, nykterhet och trevnad. APU anser under hänvisning till det anförda, att den här behandlade delen av det kommunala vetot i princip bör slopas. Vetot bör dock av praktiska skäl också kunna avse vilka drycker som tillståndet skall omfatta. Det bör nämligen finnas möjligheter för en kommun att delvis bifalla en ansökan om fullständiga rättigheter, t. ex. beträffande vin och starköl.

23.13 Återkallelse av serveringstillstånd och andra påföljder

23. 13.1 Nuvarande ordning Är restauratör försumlig på så sätt att han inte iakttar gällande bestämmelser för hur serveringen skall bedrivas eller om den av honom drivna rörelsen inte uppfyller de särskilda kraven på ordning, nykterhet och trevnad, har länsstyrelsen möjlighet att enligt 43 § Rff inskrida på tre sätt: man kan tillhålla honom att vidta rättelse (i tillsynsverksamheten ofta kallat varning), man kan återkalla tillståndet och man kan - om så finns lämpligt med hänsyn till särskilda förhållanden - meddela särskilda föreskrifter för utskänkningen. Mot denna paragraf svarande bestämmelser finns i Öff (27 §) och Aff (8 §). Det framgår av motiven att syftet med ingripanden av nu nämnd art inte är att åstadkomma en mot någon förseelse svarande straffliknande sanktion. Det är i stället fråga om att på bästa sätt skydda samhället mot skadeverkningarna av dåligt skötta restauranger. Lagstiftningen bygger härjämte på tanken att en restauratör bör ha jämförelsevis stor frihet, så länge han visar vilja att sköta utskänkningen på ett godtagbart sätt. Men gör han inte det, skall myndigheterna inte tveka att ingripa med kraft. Departementschefen anmärkte, att en försumlig restauratör bör ha att räkna med att utskänkningsrättigheterna kan tas ifrån honom. Samtidigt betonades vikten av att ingripandena skedde efter noggrann prövning av omständigheterna i det särskilda fallet. l motiven understryks aft tyngdpunkten i samhällskontrollen skall ligga på verksamhetens allmänna karaktär, dvs. att kraven på nykterhet, ordning och trevnad uppfylls. Särskilt allvarligt har lagstiftaren sett på det fallet att rusdrycker serverats till gäst i större myckenhet. Restauratörerna och deras personal får således inte tveka att begränsa serveringen till en gäst om det föreligger risk för onykterhet eller störande uppträdande om serveringen skulle fortsätta. Enligt RSV: s statistik ledde övervakningen 1973 till ingripanden enligt Rff från länsstyrelsernas sida i 27 fall. l 20 av dessa tillhölls restauratören blott att vidta rättelse, medan tillståndet återkallades i 5 fall och särskilda föreskrifter gavs i 2. När det gäller ölhandeln vidtogs samma år administrativa åtgärder i fråga om 37 utskänkningsställen med

390 Servering

anledning av misskötsel vid försäljningsrättens utövande. Därvid återkallades 14 tillstånd till utskänkning. l 21 fall meddelades varning och i 2 fall gavs närmare föreskrifter.

23.132 APU: s bedömning Den nyss redovisade statistiken bör inte tas till intäkt för vare sig slutsatsen att förhållandena på restaurangområdet är tillfredsställande eller att kontrollen är helt otillräcklig. En viktig del av tillsynen sker sålunda vid personliga kontakter mellan länsstyrelsernas handläggare av utskänkningsärenden och restauratörerna. Genom de kontakterna torde många missförhållanden rättas till och inskridanden av mera allvarlig art förebyggas, utan att detta kommer till uttryck i statistiken. Men även om hänsyn tas till denna verksamhet och till att statistiken genom underlåten rapportering kan vara missvisande, står det ändå klart att det finns en hel del missförhållanden inom restaurangbranschen som inte påtalas, trots att de ovan redovisade bestämmelserna ger full möjlighet till det. APU har stöd för detta påstående i material från en följd av år som RSV ställt till utredningens förfogande. Det finns flera förklaringar till detta sakernas tillstånd. Ett är att de nuvarande resurserna för kontrollen är otillräckliga. Härtill återkommer APU i kap. 27. Rapportering till länsstyrelserna från polis och nykterhetsnämnder om iakttagelser rörande missförhållanden på restauranger sker heller inte i nöjaktig utsträckning. APU har vidare erfarit att det är en vanlig uppfattning bland dem som har att övervaka lagstiftningens efterlevnad att det är utomordentligt svårt att få bifall till en talan om att ett tillstånd till servering skall återkallas, även om det är väl känt att restauratören vid upprepade tillfällen överträtt gällande regler. Oavsett om uppfattningen har fog för sig eller ej bidrar den till en alltför passiv inställning hos de övervakande organen. Det finns därför anledning att se över reglerna om indragning av tillstånd. APU vill då till en början betona, att syftet med denna typ av - liksom hittills - inte bör vara att straffa” ingripanden försumliga restauratörer, utan att skydda samhället från de olägenheter som uppstått till följd av restaurangrörelsen. Dessa olägenheter kan vara av många slag - bråk och störande etc. Vad berusning, ungdomsproblem, uppträden som nu framhållits är viktigt av den anledningen att det ger vid handen att ett ingripande mot en restauratör inte behöver grunda sig på misskötsel från hans sida. Visserligen uppstår många olägenheter av den anledningen att restauratören inte iakttagit föreskrifterna om hur serveringen skall bedrivas. Men syftet med tillståndstvånget för servering är av social art: att söka förebygga att serveringen leder till olägenheter av alkoholpolitisk betydelse. Även om restauratören inte brutit mot någon av försäljningslagstiftningens detaljbestämmelser, måste därför tillståndet kunna dras in, om olägenheter uppkommer i restaurangen eller i omedelbar närhet av denna under förutsättning att olägenheterna kan antas ha uteblivit om restaurangverksamheten inte hade bedrivits. Självfallet bör inte tillståndet återkallas av den anledningen att enstaka

Servering 391

fall av sådana olägenheter inträffat. Men sker det vid upprepade tillfällen är verksamheten uppenbarligen olämplig och en reaktion påkallad. Särskilt torde väl känna till vilka restauranger som medför polisen upprepade bekymmer från ordningssynpunkt. Även nykterhetsnämnder och barnavårdsnämnder torde i sin vanliga verksamhet få kunskaper härom. - och De nuvarande typerna av åtgärder återkallelse, varning meddelande av föreskrift - bör enligt APU: s mening behållas. Fråga om sådan åtgärd bör kunna väckas av tre anledningar. För det första skall återkallelse normalt ske när det konstaterats att serveringsverksamheten föranleder olägenheter därför att restauratör inte följer gällande bestämmelser eller serveringen eljest föranleder olägenheter. och meddelande av föreskrift böri allmänhet tillgripas när Varning bestämmelserna men direkta olägenheter ej kunnat konstateras. ej följts För det andra bör ingripas då restauratören väsentligt ändrat rörelsens så att det villkor för tillståndets beviljande som innebär att inriktning servering av mat skall vara en väsentlig del av rörelsen inte längre föreligger, därför att rörelsen till väsentlig del blivit inriktad på t. ex. dans eller underhållning i form av spel och varieté eller på servering av spritdrycker. Den anledningen att anhängiggöra talan om återkallelse av tredje skall enligt APU: s förslag vara att förändringar serveringstillstånd i kommunen av betydelse för hur serveringen bör bedrivas. uppstått Ärendet bör kunna anhängiggöras enbart av kommunen. Förslaget har tillkommit för att bevara kommunens möjlighet att vid lämpliga tidpunkter ompröva utskänkningstillstånden, en möjlighet som eljest skulle falla bort i samband med oktrojsystemets avskaffande. Det är allstå här fråga om fall då återkallelse skall kunna ske utan att missförhållanden konstaterats. Tidigare har sådan ”återkallelse” kunnat ske helt enkelt genom att kommunen vid oktrojperiodens utgång kunnat - utan att ange några skål härför - anföra veto mot ett nytt tillstånd. Skillnaden blir att det sker en prövning av de skäl kommunen har att anföra och att förläggs till den myndighet som prövar avgörandet återkallelseärendena. Till av den här avses kan t.ex. räknas fall då förändringar typ restaurangens läge blivit mindre lämpligt från allmän servicesynpunkt på av att det skett en förskjutning av tyngdpunkten för boende och grund service till en annan del av den tätort, där restaurangen är belägen. kan också ha inträffat beträffande förhållandena bland Förändringar i en viss kommundel kan ungdomen i en kommun. Om problem uppstått att vidta med anledning härav störas de åtgärder som kommunen planerar av en serveringsrörelse. Se härom mera i detaljmotiveringen till 65§ LHD. som sköter kontrollen av serve- De tjänstemän inom länsstyrelserna ringen bör vara de som för talan i förevarande ärenden samt i ärenden om att återkalla av föreståndare. Det bör härvid övervägas om godkännande ärendena liksom hittills skall anhängiggöras i länsstyrelsen eller om de skall falla under länsrätternas kompetensområde.

392 Servering

l proposition 1971: 14 uttalade departementschefen att länsrätternas kompetensområde till en början borde begränsas ganska snävt. Därför borde bara mål som typiskt sett är av sådan karaktär att en domstolsmässig handläggning är särskilt angelägen hänföras till länsrätt. Samtidigt framhölls att kompetensområdet kunde vidgas efter hand som erfarenhet vanns av den nya ordningen. Återkallelse medför i allmänhet en svår ekonomisk förlust för restauratören. Den kan också leda till arbetslöshet för anställda. Intressekollisionen mellan det allmänna och den enskilde kan därför ge upphov till svåra skälighetsavväganden. APU menar att sådana faktorer talar för att ärendena skall prövas i domstolsmässiga former inför länsrätt. Ett ytterligare skäl för en sådan ordning är att det nuvarande systemet med länsstyrelse som beslutande instans uppenbarligen på sina håll fungerat mindre bra, delvis beroende på en viss passivitet från länsstyrelsernas sida. APU föreslår därför, att frågor om återkallelse skall av länsrätten i första instans. Eftersom prövas det kan finnas anledning att besluta om varning eller att ge föreskrifter för det fall att återkallelse ej anses böra ske, bör även dessa frågor prövas av länsrätten.

23.14 Förtärings- och förvaringsförbuden

Förbud att förtära eller förvara alkoholdrycker har meddelats i flera olika författningar. Förbuden har också delvis olika syften. I vissa fall är syftet framför allt att möjliggöra den nödvändiga kontrollen av serveringen av olika drycker. Det säger sig självt att det skulle ha varit meningslöst att införa och upprätthålla begränsningar i fråga om antalet restauranger samt regler om hur serveringen skall bedrivas om det samtidigt hade varit tillåtet att ha med sig och dricka egna alkoholdrycker på restaurangerna. l andra fall åter är syftet med förhuden att söka hindra förtäring som kan befaras väcka förargelse, leda till bråk eller eljest medföra olägenheter för den allmänna ordningen. I det följande behandlas bestämmelserna var för sig med hänsyn till deras olika syften.

23. 14.1 Bestämmelser i kontrollsyfte Förordningen (1963: 224) om förbud i vissa fall mot förtäring och förvaring av rusdrycker och Öl m. m. intar en viktig plats i försäljningslagstiftningen. Bestämmelserna i denna avser att förhindra att ställen som ej har tillstånd att servera alkoholdrycker eller med tillstånd att servera endast vissa sådana drycker i realiteten blir serveringsställen för alkoholdrycker resp. för starkare alkoholdrycker. Förbuden utgör som inledningsvis sagts en förutsättning för att man skall kunna på ett tillfredsställande sätt reglera och kontrollera serveringen av olika drycker. Förbuden innebär i första hand att man i en lokal vars innehavare har rätt att servera alkoholdrycker inte får förtära andra sådana drycker än de som utskänks i laga ordning. I lokal där yrkesmässig servicerörelse

Servering 393

av mat eller dryck bedrivs och där serveringstillstånd för alkoholdrycker saknas, får sådana drycker inte förtäras. Samma sak gäller vid yrkesmässig upplåtelse av lokal till slutna sällskap där tillhandagående med mat eller dryck förekommer. Drycker som inte får serveras i lokalen får inte heller förvaras där på sådant sätt att det kan befaras att de kommer att förtäras av gästerna. Härmed torde avses att förvaringsförbudet inte omfattar sådana fall då det är uppenbart att dryckerna inte är avsedda att förtäras av gästerna på serveringsstället, t. ex. då en gäst förvarar en flaska sprit i en portfölj som han lämnar i tamburen eller då man i köket har vin som användsi matlagningen eller då serveringslokalens innehavare förvarar drycker avsedda för hans egen konsumtion iserveringsställets förvaringsutrymmen. Undantag från dessa förbud gäller endast för de s. k. fria ölförsäljningsrättigheterna, dvs. servering vid heminackordering, i kollektivhusmatsal och i personalmatsal (militär mäss). Den som bedriver serveringsrörelse, yrkesmässigt upplåter lokal eller eljest har rätt till utskänkning och hos honom anställd som bryter mot förbuden straffas med dagsböter, gäst med penningböter.

APU: s bedömning Då nu redovisade förbudsregler utgör en nödvändig del av försäljningslagstiftningen bör de behållas och inplaceras i LHD. Härvid bör ett par kompletteringar ske. APU har i annat sammanhang föreslagit att mellanöl skall utan särskilt tillstånd få serveras på fasta marketenterier vid militära förband. De militära marketenterierna kommer vid bifall härtill att hänföras till de lokaler som får fria mellanölsrättigheter. Det är emellertid av uppenbara skäl inte lämpligt att tillåta förtäring av starkare alkoholdrycker i marketenteri. Sålunda bör förtärings- och förvaringsförbuden gälla för de militära marketenterierna. Däremot skall undantag från förbuden alltjämt gälla vid heminackordering, i kollektivhushåll och i personalmatsal. I den mån militär mäss får tillstånd till klubbservering, se 23.3.4, blir förbuden tillämpliga. Undantag från förhuden måste självfallet även gälla servering till slutet sällskap vid enstaka tillfälle utan vinstintresse. Enligt vad APU i annat sammanhang föreslår skall servering av alkoholdrycker kunna få äga rum i hotellrum som inte utgör del av serveringslokalema. Då ett hotellrum står till gästens privata förfogande och någon kontroll av ev. medförda alkoholdrycker inte är gen omförbar, bör sådana hotellrum - att tillåtas - vara trots att servering där kommer undantagna från förtärings- och förvaringsförbuden. Nuvarande bestämmelser medger inte möjlighet till beslag och förverkande av alkoholdrycker som medförs i strid mot förhuden. Erfarenheten visar att dessa överträds i ganska stor utsträckning. För att effektivisera tillämpningen av reglerna är det enligt APU: s uppfattning lämpligt att införa bestämmelser i LHD om att olovligen medförda alkoholdrycker skall förklaras förverkade.

394 Servering

23.142 Bestämmelser i annat syfte Ett problem som äger nära samband med den i avsnitt 23.4 behandlade regleringen av servering på nöjes- och idrottsplatser samt teatrar ä: frågan om förtäring av alkoholdrycker som publiken medför vid offentliga tillställningar. Härom finns bestämmelse i 16§ andra stycket allmänna ordningsstadgan. Enligt denna bestämmelse får vid offentlig tillställning, som äger rum inomhus eller också utomhus inom inhägnat område, rusdrycker inte förtäras annat än i samband med tillåten utskinkning därav, om inte polismyndigheten med hänsyn till särskilda omständigheter medger det. Rusdrycker, som inte får förtäras vid tillställningen, får inte förvaras i lokalen eller på platsen, dvs. inom det utrymme eller omrâde där tillställningen äger rum. Dessa förtärings- och förvaringsför-

bud är straffsanktionerade med böter, högst 500 kr. I strid mot förhuden

medförda drycker förklaras förverkade enligt lagen (1958: 205) om förverkande av alkoholhaltiga drycker m.-m. Förbuden enligt ordningsstadgan omfattar inte öl (typ A och B). Emellertid förekommer det i ej ringa utsträckning att sådant öl medförs och förtärs vid idrottsevenemang och andra större publika tillställningar. I detta sammanhang finns också anledning att ta upp frågan om förtäring av alkoholdrycker på allmän plats utan samband med offentlig tillställning. Enligt l § allmänna ordningsstadgan förstås med allmän plats gata, torg, park, annan enligt stadsplan eller byggnadsplan allmän plats, allmänt tillgänglig del av hamnområde, allmän väg samt annat område för allmän samfärdsel. Det är alltså här regelmässigt fråga om utomhus belägna områden. I 16: 15 brottsbalken, som handlar om fylleri, talas däremot om allmän plats, utom- eller inomhus. l 16: 16 brottsbalken, som handlar om förargelseväckande beteende, är begreppsbestämningen ännu vidare: på allmän plats eller eljest offentligen. Det innebär att även här avsett beteende på enskilt område, som kan iakttas från allmän plats, är straffbart.

APU: s bedömning Det förekommer i ganska stor utsträckning att rusdrycker förtärs vid idrottsevenemang och dansbanor. Förbuden möjliggör i och för sig aktiva ingripanden från anordnarnas och myndigheternas sida och har härigenom en viss allmänpreventiv verkan. Tillämpningen av förtärings- och förvaringsförbuden vid offentliga tillställningar har dock allmänt sett varit mindre tillfredsställande. Eftersom det särskilt med tanke på ungdomen är angeläget att i all möjlig mån hålla dessa publika miljöer alkoholfria, bör förbuden behållas och utsträckas att omfatta också mellanöl. Uppsikten över förbudens tillämpning bör samtidigt skärpas. En sådan skärpning kan åstadkommas genom att anordnare åläggs att hålla särskild uppsikt över förbudens tillämpning, se 16 § allmänna ordningsstadgan, eller att bekosta ordningshållning avseende denna tillämpning, se 17 §. Bryter anordnare mot här avsedd uppsiktsskyldighet, kan han

dömas till dagsböter enligt 29 §. Underlåtenhet att bekosta nyssnämnd

Servering 395

ordningshållning medför vitesförläggande eller annan i 31§ stadgan avsedd åtgärd. Samtidigt måste dock beaktas, att idrottsrörelsen självfallet inte får belastas med höga kostnader för ordningshållningen på evenemangen. Från alkoholpolitiska synpunkter är det väl så angeläget att medel satsas på en aktiverande fritidsverksamhet. Den önskade åtstramningen torde i många fall kunna uppnås utan personalförstärkningar genom information till berörda befattningshavare att de skall ägna hithörande frågor större uppmärksamhet. I första hand bör man söka gå den vägen. Vad härefter gäller förtäringen av alkoholdrycker på allmän plats är det som bekant numera inte ovanligt att sådana drycker, inte minst mellanöl, dricks på allmän plats. Detta kan framkalla allmän otrivsel bland dem som uppehåller sig i närheten. Det kan också bidra till nerskräpningen på gator och torg.

Dylik offentlig alkoholförtäring är i regel inte förbjuden. Dels kan

emellertid i lokala ordningsstadgor eller reglementen för spårvägsföretag o. d. meddelas bestämmelser om förbud mot dylik förtäring, dels kan förtäringen i det enskilda fallet bedömas som förargelseväckande beteende. Det har emellertid varit ganska sällsynt att förseelser mot sådana lokala bestämmelser påtalats. Inte heller har annat än i undantagsfall väckts talan för förargelseväckande beteende. Den l oktober 1973 har i ordningsstadgan för tunnelbane-, spårvägsoch busstrafiken i Stockholms län föreskrivits förbud mot förtäring av spritdrycker, vin och maltdrycker. Övervakningen av de nya bestämmelsernas efterlevnad har enligt uppgifter från polismyndigheten i Stockholm lett till väsentliga förbättringar i fråga om ordningen och trevnaden på dessa kommunikationsmedel. Enligt vad som anförts i kap. ll bör alkoholpolitiken verka för att skapa alkoholfria miljöer. Det bör övervägas om man inte som ett led i denna strävan bör förbjuda konsumtion av alkoholdrycker på allmän plats. En invändning som kan resas mot en sådan åtgärd är, att det kan bli så svårt att få förbudet åtlytt att polisen finner det lönlöst att ingripa mot överträdelser. Erfarenheterna från de nyss redovisade förhållandena i Stockholm tyder dock på att det är möjligt att betydligt minska de olägenheter som sammanhänger med den utbredda förtäringen av alkoholdrycker på allmän plats. Enligt APU:s mening bör förbudet endast omfatta spritdrycker, vin och starköl. Förtäring av mellanöl på allmän plats kan inte sägas alltid vara stötande eller medföra olägenheter. Uppstår sådana olägenheter finns möjligheter att förbjuda förtäringen i lokala ordningsstadgor. APU föreslår alltså, att i allmänna ordningsstadgan införs en bestämmelse, enligt vilken det skall vara förbjudet att dricka spritdrycker, vin eller starköl på allmän plats. Förseelse mot förbudet bör bestraffas med penningböter, varjämte drycken bör kunna tas i beslag och sedermera förverkas. Inte minst sistnämnda möjlighet bör kunna utgöra ett effektivt medel att få förbudet åtlytt. Till frågan om tillsynen återkommer APU i kap. 27. Dessförinnan skall emellertid i kap. 24 tas upp vissa spörsmål som rör serveringen i inrikes och utrikes trafik.

24 i inrikes och utrikes

Servering

trañk,

m. m.

24.1 Inrikes trafik

24.1.1 Gällande ordning

Bestämmelser om trafikutskänkning av rusdrycker finns i 35 och 37 §§ ävensom 47 § 7 mom. Rff samt om utskänkning av öl på fartyg, jämvägståg eller luftfartyg i l4§ andra stycket, l5 § och 24 § 5 mom. Öff. Tillstånd till servering av rusdrycker på fartyg, på järnvägståg eller på sådant som befordrar passagerare i linjefart meddelas av luftfartyg länsstyrelsen i det län där trafikföretaget har sitt säte eller, för företag som inte har sitt säte inom riket, av länsstyrelsen i Stockholms län. Vad endast om det finns särskilda skäl avse annat än gäller tåg får tillståndet restaurangvagn. Tillstånd till servering av öl på fartyg, tåg eller luftfartyg meddelas vid

tillfällig utskänkning av polismyndigheten i den ort och vid årsutskänk-

ning av länsstyrelsen i det län där trafikföretaget har sitt säte eller, för företag som inte har sitt säte inom riket, av länsstyrelsen i Stockholms län. För trafikutskänkningen gäller inga bestämmelser om remiss och veto. Länsstyrelsen skaffar in behövlig utredning. - som inte kan avse Tillstånd till trafikutskänkning av rusdrycker

enbart starköl - får normalt gälla vin och starköl; tillståndet får omfatta

sprit endast om det finns särskilda skäl. Härmed åsyftas enligt motivuttalanden (prop. 1963: 82 s. 105 och 137) att följande villkor är uppfyllda:

att färdmedlet fungerar som tillfällig bostad för resedeltagarna (resan skall vara minst ett dygn), att resan har ett för deltagarna gemensamt syfte och att resesällskapet förblir i stort sett detsamma under hela resan.

Det är alltså i dessa fall inte fråga om regelbunden persontrafik. Villkoren har ansetts i fråga om s. k. dollarturisttåg samt uppfyllda längre resor av officiell natur eller eljest av övervägande representationsdå färdmedlet helt eller delvis är abonnerat. Kravet på resans karaktär, har emellertid inte alltid tillämpats i praktiken, t. ex. vid varaktighet kortare båtutflykter eller vid flygresor av liknande slag. från den att trafikutskänkning av Undantag angivna huvudregeln

398 Trafikservering

rusdrycker normalt får avse endast vin och starköl dock vid gäller kombinerad in- och utrikes fartygstrafik, dvs. sådan som äger rum dels mellan svenska hamnar, dels mellan svensk och utländsk hamn (t. ex. Göteborg-Strömstad-Oslo). För sådan trafik får serveringstillstånd avseende den inhemska delsträckan gälla sprit, vin och starköl; på den . utländska delsträckan är serveringen fri och sker med obeskattade varor såsom proviant enligt reglerna om servering i utrikes trafik. Motsvarande gäller luftfartyg som befordrar passagerare till eller från utländsk flygplats.

I detta sammanhang må tilläggas att enligt 6 § 2 mom. tredje stycket

och 12 § 4 mom g) Rff får vin och starköl införas såsom proviant utan tullbehandling och utskänkas utan tillståndsprövning på järnvägstâg i internationell trafik. Dessa bestämmelser har f. n. tillämpning på norska restaurangvagnar som går i trafik till och från Sverige. Tillstånd till trafikutskänkning kan avse årsutskänkning eller tillfällig utskänkning. I överensstämmelse med uttalanden i förarbetena (SOU 1961:52 s. 209) har man i praxis inte ansett serveringsformen sluten utskänkning tillämpbar när det gäller trafikutskänkning. Vid trafikservering förekommer ingen reglering av serveringstiden. Denna kan således i princip omfatta hela dygnet. Eljest för gäller inhemsk trafikservering samma regler för utskänkningens bedrivande som för restauranger i allmänhet. Antalet stadigvarande trafikutskänkningstillstând för vin och starköl var under fjärde kvartalet 1973 tillsammans varav 28, 25 avsåg passagerarfartyg och 3 järnvägståg. Tillfällig trafikutskänkning av sprit, vin och starköl medgavs under âret i 5 fall (3 båt, 2 tåg). Antalet trafikutskänkningstillstånd för öl var 61, varav en del avsåg smärre fartyg (utan matservering e. d.) och andra ölservering på tåg.

24.1 .2 APU: s bedömning Såsom av den lämnade redogörelsen framgår får på båt, tåg och flyg i inrikes fart normalt inte förekomma servering av spritdrycker utan endast av vin och starköl, ev. bara öl. Skälen härtill torde vara dels de olycksrisker som onykterhet kan ge upphov till för passagerare på trafikmedlen, dels de frestelser till stor spritförtäring som en längre resa kan medföra, dels ock de olägenheter som spritförtärande gäster kan förorsaka övriga passagerare under resan. Härtill kommer svårigheterna att på trafikmedlen ordna en effektiv kontroll av nykterhet och ordning. Dessa argument har onekligen stor tyngd. Erfarenhetsmässigt uppkommer vid trafikservering inte sällan problem med nykterhets- och ordningsstörande personer, särskilt under längre resor. Dessa problem är svåra att bemästra. De förorsakar irritation för övriga passagerare. Problemen uppkommer redan utan att spritservering är anordnad på trafikmedlen. De förorsakas av servering av vin, starköl eller öl eller av förtäring av medhavda alkoholdrycker. Under sådana förhållanden anser APU det inte tillrådligt att ytterligare öka risken för alkoholmissbruk och missförhållanden i samband med den inhemska

SOU 1974: 9l Trañkservering 399

trafikserveringen genom att medge fullständiga rättigheter vid denna servering. Däremot kan vissa mindre jämkningar av tillståndsregleringen på detta område diskuteras. Vad först gäller den inrikes båttrafiken avser de flesta nu gällande stadigvarande tillstånd för vin och starköl skärgårdsbåtar, främst i Stockholmsområdet, samt Gotlandstrafiken och Götakanalbåtarna m. fl. Här förekommer i många fall en fullständig restaurangrörelse av god standard. Verksamheten inriktas främst på reguljär linjetrafik, men även utflykts- och beställningstrafik förekommer i ganska stor utsträckning. Enligt APU: s mening finns det emellertid av förut anförda skäl i princip ingen anledning att vidta ändringar i fråga om möjligheterna att medge spritserveringi den inrikes båttrafiken. serveringen i tågtrafiken handhas av AB Trafikrestauranger (TR) men även av företagare, -det sistnämnda främst när det gäller privata SJ har i samförstånd med TR gjort en framställning till ölserveringen. APU om att tillstånd till spritutskänkning på tåg skall kunna lämnas utan nuvarande krav på särskilda skäl, dvs. att servering på tåg i detta hänseende jämställs med servering i vanliga restauranger. Härvid åberopas bl. a. att tillståndsprövningen vad gäller alkoholservering i den reguljära restaurangnäringen numera är jämförelsevis liberal. Andra skäl som anförs är behovet av förbättrad service till passagerare, hänsyn till turistväsendet, jämförelse med utländska förhållanden, intresset att motverka förtäring av medhavd sprit, företagsekonomiska synpunkter osv. Emellertid medför den nuvarande serveringen av vin och inte minst starköl och mellanöl på tågen stundom påtagliga olägenheter från nykterhetssynpunkt. Det torde bl. a. sammanhänga med den hårda rationalise› m. m., som TR tvingats genomföra av kostnadsring i personalhänseende skäl och som gjort att övervakningen av serveringen inte alltid är tillfredsställande. APU: s mening bör, oberoende av att på tågen i viss Enligt utsträckning bedrivs fullständig restaurangrörelse, denna trafikservering ej heller i fortsättningen jämställas med serveringsrörelse i fasta restauranger. Således bör det inte ifrågakomma fullständiga serveringsrättigheter för den reguljära restaurangverksamheten på tågen. Vidare finner APU det påkallat att kontrollen över alkoholserveringen så att effektivt ingriper vid fall av på tågen skärps, tågpersonalen onykterhet eller oordning i samband med serveringen. Bland annat med hänsyn till de korta restiderna bör det ej heller i fråga om den inhemska flygtrafiken finnas möjligheter att få reguljära fullständiga serveringsrättigheter. Tillstånd till allmän och vad gäller båtar i chartertrafik även servering bör sålunda i överensstämmelse med vad som hittills festvåningsservering förekommit i ren inrikes trafik kunna omfatta antingen vin, starköl och mellanöl eller endast mellanöl. l kombinerad in- och utrikes fartygstrafik skall liksom hittills kunna meddelas tillstånd avseende alla slag av alkoholdrycker. Vidare bör på båt, tåg och flyg få förekomma tillfällig trafikservering. Avser tillstånd härtill slutet sällskap, bör i anslutning till vad som f. n.

400 Trafikservering

gäller tillståndet, om särskilda skäl finns, få omfatta alla slag av alkoholdrycker. Sådana skäl kan föreligga vid särskilda slag av evenemang eller arrangemang av offentlig eller privat karaktär. Det skall härvid gälla en sluten krets av personer, t. ex. deltagare i en festlighet eller en turistgrupp, för vilka resan utgör ett gemensamt syfte. Normalt bör det vara fråga om gruppresor av längre varaktighet. Det nu uppställda kravet på att färdmedlet skall utgöra tillfällig bostad för deltagarna bör dock, såsom överflödigt, bortfalla. De särskilda bestämmelser som nu medger servering av vin och starköl utan tillståndsprövning på järnvägståg i internationell trafik föreslås, eftersom behov härav har visat sig föreligga, utvidgade att gälla även mellanöl. Sammanfattningsvis innebär således APU: s förslag rörande servering av alkoholdrycker i inrikes trafik endast ett par smärre i jämkningar förhållande till nuvarande ordning: dels skall av tillfällig servering spritdrycker till slutet sällskap få äga rum i speciella fall, trots att de som hör till sällskapet inte färdmedlet utnyttjar som bostad, dels skall på järnvägståg i internationell trafik på resor genom Sverige utöver vin och starköl få serveras även mellanöl utan föregående tillståndsprövning.

24.2 Utrikes .trafik

24.2.1 Sfötrafikens

omfattning

I den officiella statistiken (SOS Sjöfart) redovisas med persontrafiken passagerarfartyg och färjor mellan Sverige och andra länder årligen, fördelad på trafikerade länder och efter fartygens se nationalitet, tabellerna 24.1 och 24.2. Det framgår att denna trafik som till den helt övervägande delen endast berör de nordiska grannländerna, de båda tyska staterna och Polen, ökar starkt från år till år och f. n. torde uppgå till ca 20 miljoner passagerare per år. Flertalet fartyg är av svensk eller dansk nationalitet med någon övervikt för Sverige i vad antalet gäller passagerare. En uppfattning om vilka kvantiteter spritdrycker, vin och starköl som omsätts inom denna trafik erhålls om man sammanställer de kvantiteter av dessa drycker, som under 1973 upplagts på provianteringsfrilager:

Spritdrycker Vin Starköl miljoner liter

Som jämförelse kan nämnas, att Systembolagets totala försäljning till restauranger under 1973 uppgick till 2,04 miljoner liter spritdrycker, 3,94 miljoner liter vin och 7,58 miljoner liter starköl.

SOU 1974: 91 Trafikservering 401

Man torde kunna utgå från att de kvantiteter som levereras från provianteringsfrilagren huvudsakligen förbrukas på svenska passagerarfartyg på de linjer varom här är fråga, varvid de kvantiteter som flaskvis säljs till passagerarna för att medtas i land sannolikt är större än de kvantiteter som serveras till förtäring på fartygen. I varje fall måste detta gälla spritdrycker och vin. Serveringen av spritdrycker ombord på de svenska fartygen torde

Tabell 24.1 Till Sverige inklarerade passagerarfartyg och färjor och deras passagerare, efter trafikerade länder åren 1969-1972

Trañkerade länder År Antal l 000 fartyg passagerare Norge - Sverige 1969 926 92 1970 756 69

402 SOU 1974: 91 Trafikservering

Tabell 24.2 Till Sverige inklarerade passagerarfartyg och färjor och deras passage nte, efter nationalitet 1972

i sin helhet motsvara en betydande del av den sammanlagda serveringen på landets alla restauranger. Detta antagande bestyrks av beräkningar som gjorts inom Sveriges Hotell- och Restaurangförbund på grundval av uppgifter från Svenska Turisttrafikföreningen. Enligt dessa beräkningar, som avser antalet platser i restauranger, cafeterior och barer på fartygen resp. i land skulle de svenska båtarna i färjetrafiken på Finland och Danmark under högsäsong ha ett utbud av restaurang- och barplatser som motsvarar 30 % av hela utbudet till lands. Det är försäljningen av alkoholdrycker ombord på passagerarfartyg och färjor i internationell trafik som vållar alkoholpolitiska problem av någon APU har därför ansett sig inte böra redovisa omfattningen av betydelse. den internationella tåg- och flygtrafiken.

24.2.2 Den hittillsvarande regleringen av alkoholförsäljningen Följande gäller i huvudsak den utrikes båttrafiken. Den redogörelse utrikes flygtrafiken, som saknar större aktualitet i sammanhanget, berörs endast i mindre mån. Om den internationella tågtrafiken är ej fråga i detta sammanhang, jfr föregående avsnitt. 21 § l. i 1917 års Rff(l9l7: 340) kunde rättighet att utskänka Enligt alla slag av rusdrycker, alltså även sprit, medges för passagerarfartyg med regelbunden persontrafik till utländsk hamn. På andra passagerarfartyg i inländsk trafik - kunde bara få utskänkas vin och öl, se 21 § 2. samma Motivet till den förstnämnda bestämmelsen framgår av 1911 förordning. betänkande del V s. 253. Det heter däri bl. a. års nykterhetskommittés att det kunde inträffa att på de förbindelseleder, där trafiken uppehölls av dels svenska, dels utländska fartyg, de svenska fartygen skulle i konkurrensavseende råka i ett ofördelaktigt läge om spritutskänkning förbjöds på dessa, medan sådan servering förekom på utländska fartyg bestämmelser återfanns även i 3 kap 13§ l I princip motsvarande

Trafikservering

mom 1937 års Rff (1937:436), jfr 1928 års rusdryckslagstiftningsrevisions betänkande SOU 1934: 39 s. 345. Av förarbetena till nu gällande Rff framgår på denna punkt i huvudsak följande (1944 års nykterhetskommittés betänkande del VI, SOU 1952: 54 s. 333). Viss osäkerhet ansågs råda om i vilken mån rusdryckslagstiftningen var tillämplig på utskänkning ombord på fartyg till eller från utlandet. Författningstexten ansågs inte säga något direkt härom och inte heller förarbetena bedömdes ge någon ledning. Enligt nykterhetskommitténs mening borde av praktiska skäl en lösning sökas enligt följande linjer. Då ett svenskt fartyg lämnade svensk hamn för färd direkt till utlandet (alltså utan anlöpande av ytterligare svensk hamn) borde de svenska rusdrycksreglerna inte längre gälla. Det syntes nämligen som regel inte föreligga något intresse att upprätthålla det svenska utskänkningssystemet på ett fortskaffningsmedel som på det här sättet lämnade Sverige. För ett fartyg som färdades mellan svenska hamnar borde däremot den svenska utskänkningsregleringen gälla i full utsträckning, även om fartyget var destinerat till utlandet eller kom därifrån. Samma gällde givetvis fartyg iren inrikes trafik. - Vad här sagts om fartyg skulle i motsvarande mån gälla luftfartyg. Nykterhetskommittén anförde härefter att 1951 års riksdag i likhet med 1950 års statsrevisorer hade funnit starka skål tala för en aweckling av rådande system med proviantering av obeskattade varor (alkohol, tobak, konfektyrer etc.) ifråga om den mera lokalt betonade utrikestrafiken (bl. a. över Öresund). Riksdagen hade anhållit om en utredning av frågan. Kommittén, som utgick från att en sådan utredning skulle göras, var medveten om att principerna för rusdrycksförsäljningsbestämmelsernas tillämpning på svenska fartyg och luftfartyg i utländsk trafik behövde modifieras vad gäller sådan trafik av mera lokal karaktär. Med hänsyn till det nära sambandet mellan utskänkningsbestämmelserna och provianteringsregleringen ansåg kommittén det dock inte lämpligt att föreslå dylika modifikationer förrän den av riksdagen begärda utredningen hade slutförts. Departementschefen ansåg sig mot bakgrund härav böra föreslå bestämmelser i ämnet överensstämmande med vad som tidigare gällde, och riksdagen beslöt i enlighet härmed (prop. 1954: 151 s. 608, SäU 1954: l). I och med att härigenom blev klarlagt att den svenska rusdryckslagstiftningen inte skulle vara tillämplig på fartyg i internationell trafik återkallades vissa tillstånd som avsåg svenska båtari Öresundstrafiken] Av kungörelsen(1957: 123) med särskilda bestämmelser om utförsel av vissa obeskattade varor såsom proviant eller resgods framgår bl. a. att obeskattade spritdrycker inte får tas ombord för utförsel från tullområdet som proviant på fartyg, om ombord befintliga, till proviant hänförliga förråd av spritdrycker genom sådan proviantering skulle överstiga en myckenhet, som av tullverket prövas skälig med hänsyn till resans art och varaktighet och det antal personer som kan beräknas medfölja fartyget. Den av 1951 års riksdag aktualiserade av 1 frågan om en omprövning Jfr Alkoholfrågan provianteringsbestämmelserna för den skattefria försäljningen i den 50: 191-192, 1956.

404 Trafikservering SOU 1974: 91

internordiska närtrafiken togs sedermera upp vad gäller trafiken över Örerund. Utskänkningsförhållandena i denna trafik uppmärksammades sålunda under senare delen av 1950-talet på grund av där förekommande onykterhet och oordning vid serveringen. Myndigheterna gjorde inspektioner och skärpte tillsynen över verksamheten.

Dessa spörsmål blev föremål för överläggningar mellan svenska och

danska regeringarna och behandlades härefter i riksdagen 1961 (prop. 1961: 157, BevU 1961:65). På grundval härav utfärdades kungörelsen (1961:128) med särskilda bestämmelser om utförsel av obeskattade varor i fartygstrafiken över Öresund. Såvitt gäller alkoholdrycker innehåller denna kungörelse bl. a. följande. Obeskattade rusdrycker får medföras endast under villkor: att god ordning och nykterhet upprätthålles ombord, att spritdrycker eller vin inte tillhandahålles passagerare som kan antas ej ha fyllt 18 år, att spritdrycker, vin eller maltdrycker inte lämnas ut till passagerare för att föras i land, samt att spritdrycker eller vin inte utskänks till passagerare före klockan 12. Härtill kommer bestämmelsen om s. k. månskensturer: om det framgår - förekommer av omständigheterna såsom att dans eller uppträdande ombord eller att passagerarna inte i vanlig ordning lämnar fartyget vid till Danmark - att huvudsyftet med turen inte är att ankomsten upprätthålla trafik i egentlig bemärkelse, får obeskattade alkoholdrycker inte medföras. Tilldelningen av obeskattade spritdrycker för Öresundstrafiken är på visst sätt begränsad i förhållande till antalet passagerare per tur.) lakttas inte villkoren för att medföra obeskattade varor eller orsakar medförande härav smuggling, äger generaltullstyrelsen för tid som med hänsyn till överträdelsens omfattning och övriga omständigheter finns skälig besluta att obeskattade varor inte får medföras på fartyg med vilket ifrågavarande rederi bedriver trafik över Öresund. Dessa bestämmelser gäller oavsett fartygets nationalitet, dvs. inte bara

svenska och danska fartyg utan också andra länders fartyg som

ombesörjer trafik mellan Sverige och Danmark i Öresund. Även om proviantering av obeskattade varor har skett någon annanstans än i svensk eller dansk hamn, är utförseln av varorna inte tillåten annat än under de angivna villkoren. Det har inte ansetts strida mot internationella traktater eller folkrättsliga grundsatser, att Sverige och Danmark tillsammans har genomfört en sådan reglering, som avser alla fartyg ilika mån, oavsett nationaliteten. Frågan om serveringen av obeskattade alkoholdrycker ombord på svenska fartyg i Finlandstrafiken aktualiserades under början av 1960talet i samband med den allt större resandefrekvensen. Anmärkningar l mot brister År 1964 träffades en Rederierna köper här- gjordes i ordning och nykterhet. utöver beskattade överenskommelse mellan de båda ländernas samt kontrolltullstyrelser spritdrycker hos System-

_styre1sen i Sverige och socialministeriet iFinland rörande försäljningen

bolaget, f. n. ca 14 000 av vissa obeskattade varor m m. överenskommelsen biträddes av liter per år. ombord

SOU 1974: 91 Trafikservering 405

samtliga berörda svenska och finska rederier. Såvitt gäller försäljningen av rusdrycker innehöll överenskommelsen bl. a.:

att utskänkning och annan försäljning av rusdrycker skulle ordnas och handhas så att ordningen på fartyget upprätthölls och olägenheterna isamband med försäljningen blev minsta möjliga, att rusdrycker inte utskänktes tillvperson som kunde antas ej ha fyllt 18 år, att utskänkning eller annan försäljning inte fick ske till den som var berusad eller eljest kunde befaras missbruka rusdrycker, att - om särskild - fick äga rum dispens ej lämnats utskänkning mellan klockan 12 på dagen och klockan 01 på natten, till måltid dock från klockan 09 (de angivna klockslagen avsåg finsk tid), att matbrännvin fick serveras bara i samband med måltid, samt att utskänkning eller annan försäljning ej fick äga rum vid s. k. månskensturer (se ovan angående Öresundsöverenskommelsen). Föreskrifterna överensstämde i huvudsak med de bestämmelser som då gällde för finska fartyg i mellannordisk trafik. Den svensk-finska specialöverenskommelsen upphörde att gälla l969i och med ikraftträdandet av en nordisk provianteringsöverenskommelse, dagtecknad den 19 december 1968. överenskommelsen gäller passagerarfartyg - oavsett nationalitet - som i utrikes trafik går mellan hamnar i Danmark (med undantag av Färöarna och Grönland), Finland, Norge (med undantag av Svalbard och Jan Mayen) och Sverige. Enligt överenskommelsen bör dess bestämmelser i största möjliga utsträckning för som också anlöper hamnar utanför tillämpas passagerarfartyg Danmark, Finland, Norge och Sverige samt hamnar på Färöarna, Grönland, Svalbard och Jan Mayen. Härom kan generaltullstyrelsen förordna; något sådant förordnande har dock inte meddelats. Överenskommelsen skall inte tillämpas i fråga om fartyg som avses i kungörelsen om Öresundstrafiken. Proviantering av obeskattade varor, bl. a. alkoholdrycker, på passai mellannordisk trafik för servering ombord får enligt gerarfartyg överenskommelsen ske i en efter tullmyndigheternas bedömande lämplig Vid överträdelse av bestämmelserna i överenskommelsen kan omfattning. tilldelningen av obeskattade varor, efter samråd mellan tullmyndigheterna i berörda länder, vägras helt eller för viss tid. Även här finns en bestämmelse om ”månskensturer”, innebärande att om huvudsyftet med en tur inte är att trafikservering, t. ex. om särskilda upprätthålla ombord är huvudsyftet, kan proviantering av obeskattade arrangemang varor inte medges. l övrigt finns här inga bestämmelser om serveringen, och ordning, ingen åldersgräns eller förbud alltså inget krav på nykterhet att servera till missbrukare och ingen tidsbestämmelse. Sådana regler ansågs normalt inte kunna bevakas av tullmyndigheterna. Bortsett från bestämmelserna i kungörelsen om Öresundstrafiken och i den nordiska är serveringen av alkoholprovianteringsöverenskommelsen drycker på svenska fartyg i den mellannordiska fartygstrafiken oreglerad. får tas ombord såsom obeskattad skeppsproviant och Alkoholdrycker

406 Trafikservering SOU 1974: 91

serveras eller säljas till passagerare och. besättning. Motsvarande gäller, bortsett från Öresundsbestämmelserna, för danska fartyg. För finska och norska fartyg är däremot nationell lagstiftning gällande även för fartyg i den nordiska trafiken.

I finländsk alkohollagrtiftning gäller en förordning (1968: 729) om

försäljning av alkoholdrycker ombord på finska fartyg i trafik mellan Finland och utlandet. Ur förordningen, som gäller även luftfartyg, kan följande anföras. Försäljningen skall ordnas och skötas så att ordningen ombord upprätthålls och de olägenheter alkoholen medför blir så obetydliga som möjligt. Innan servering påbörjas skall till social- och hälsovårdsministeriet göras skriftlig anmälan med uppgift bl. a. om högsta passagerarantal, lokaler för utskänkning eller utminutering samt förvaringsutrymmen för alkoholdrycker. Ändringar i dessa förhållanden skall likaledes anmälas. För övervakning av försäljningen och upprätthållande av ordningen ombord svarar fartygets befälhavare eller av honom förordnad tillförlitlig person. Meddelande om dylik person skall lämnas till ministeriet. Vid servering ombord får inte anlitas person under 20 år, försåvitt inte denne har visat sig besitta tillräcklig yrkesutbildning och fyllt 18 år. Alkoholdrycker får inte serveras ,till den som uppenbart är under 18 år, till berusad eller i annat fall då missbruk kan befaras. Ministeriet kan införa måltidstvång vid servering av brännvin. Alkoholfria drycker i tillräckligt urval skall tillhandahållas. Servering av alkoholdrycker är tillåten mellan klockan 09 och klockan 01. Ministeriet kan dock efter särskild prövning medge servering också under annan tid, med hänsyn till fartygets turer eller av annan orsak. Förlängning medges regelmässigt för fartyg som går på natten (till klockan 03 eller 04). Enligt lagstiftningen om hotell och restauranger fordras dessutom tillstånd av vederbörande länsstyrelse. Ett 30-tal finska passagerarfartyg går i trafik på Sverige, Sovjetunionen, de båda tyska staterna och Danmark. Rederierna är skyldiga att tertialvis till ministeriet lämna statistiska uppgifter för varje fartyg om passagerarantal, försäljning av alkoholdrycker inklusive öl samt priser. Social- och hälsovårdsministeriet låter verkställa inspektion av serveringsrörelsen, lokaler m. m. genom en särskild alkoholinspektör. År 1972 besökte han 12 fartyg. Kontrollen torde få betecknas som lindrig. Den har i förekommande fall inte lett till andra åtgärder än föreställningar. Enligt norsk alkohollagstiftning gälleri detta hänseende huvudsakligen följande. Konungen eller den Konungen bemyndigar kan på närmare föreskrivna villkor ge restauratör på passagerarfartyg i trafik mellan Norge och utlandet och på passagerarfartyg, som gör särskilda turistturer av flera dagars varaktighet, tillstånd att servera spritdrycker ombord till passagerarna. Socialdepartementet kan på närmare föreskrivna villkor ge restauratör på passagerarfartyg - även i utrikesfart - tillstånd att servera vin och öl ombord till passagerare, besättning m. fl. Yttrande skall inhämtas från polisen och berörda kommunala myndigheter, i den

Trafikservering 407 SOU 1974: 91

finner nödvändigt. Tillståndet kan när som utsträckning departementet helst dras in. För tillstånd skall efter departementets bedömande betalas en årlig avgift, som används till sociala och samhälleliga ändamål. För servering av alkoholdrycker ombord i utlandstrafik gäller i princip samma regler som för inhemsk serveringsrörelse. Det gäller t. ex. spritdrycker får inte serveras till den som åldersgränsbestämmelserna: uppenbarligen är under 20 år och vin och öl ej till den som uppenbarligen är under 18 år. Bestämmelserna om serveringstider gäller ej för trafikserveringen.

24.2.3 APU: s bedömning

Av den lämnade redogörelsen framgår att nationell lagstiftning gäller i om servering av alkoholdrycker ombord på finska och norska fråga passagerarfartyg i utrikestrafik. En i viss mån motsvarande reglering gäller för danska och svenska i trafiken över Öresund. I övrigt är fartyg serveringen ombord på svenska fartyg i utrikestrafik oreglerad, bortsett från de begränsade inskränkningar som kan ske enligt den nordiska provianteringsöverenskommelsen. Motsvarande gäller danska fartyg. torde - åtminstone i princip - svensk nationell lagstiftning ha Tidigare trafik. I gällt för servering av rusdrycker på svenska fartyg i internationell fall lär det inte föreligga något formellt hinder att utsträcka varje för den svenska nationella lagstiftningen till att tillämpningsområdet omfatta även servering passagerarfartyg i utrikes fart. Av på svenska praktiska skäl synes emellertid en sådan begränsning böra göras att man i bestämmelser i ämnet endast inbegriper mellannordisk trafik och annan trafik över Östersjön, alltså även till de båda tyska staterna samt Polen och Sovjetunionen. Att reglera serveringen av alkoholdrycker på svenska båtar i trafik över Nordsjön eller Atlanten eller därbortom saknar reell mening. Rörande behovet av den nu tilltänkta åtgärden får anföras följande. Såsom tidigare har framhållits har man konstaterat olägenheter från ordnings- och nykterhetssynpunkt i Öresundstrafiken. De reglerande bestämmelserna i ämnet har säkerligen fyllt en viss uppgift för att råda till övervakning och sanktioner har bot härpå, låt vara att möjligheterna varit tämligen begränsade. I trafiken till Danmark över Kattegatt har också förekommit störningar från dessa synpunkter. De har pâtalas bl. a. i en skrivelse år 1968 till från Sveriges husmodersföreningars riksförbund. Däri yrkaregeringen des på skärpta bestämmelser för anordnande av danskryssningar på färjeleder mellan de nordiska länderna. Det förekommer vidare otillfredsställande nykterhetsförhållanden på en del håll i Finlandstrafiken, inte minst i den numera mycket omfattande trafiken till Åland. Det har konstaterats eller påtalats iflera från (nykterhetsnämnden i olika sammanhang, nykterhetsvårdshåll tullbevakningsavdelningen i Stockholm), av tullmyndigheter (centrala omtalats östra tullregionen), i pressen osv., och har också som förut föranlett överläggningar mellan de svenska och finska alkoholmyndigheterna.

408 Trafikserveñng

Det kan enligt APU: s mening inte godtas att i den mycket omfattande trafiken mellan de nordiska länderna skall få förekomma en restaurangrörelse som i jämförelse med de berörda ländernas restaurangnäringar i vissa fall företer mycket låg standard vad gäller nykterhet och ordning och som förorsakar missförhållanden, både i fråga om akut alkoholrnissbruk och ökade risker för alkoholtillvänjning på sikt. Målsättningen bör istället vara att man allmänt sett ställer samma krav på standard och skötsel vid denna utrikes trafikservering som på inhemsk restaurangrörelse, med vilken den utrikes trafikserveringen till viss del konkurrerar. För att nå detta syfte krävs i första hand att, när det gäller Sverige, vår nationella rusdryckslagstiftning görs tillämplig på denna trafik, på motsvarande sätt som nu sker i Finland och Norge. APU föreslår att så sker. Härvid bör uppställas tillståndstvång för rätt att servera alkoholdrycker på här avsedda svenska passagerarfartyg. Tillstånd bör krävas för svenska passagerarbåtar som går i trafik till utländska hamnar i de nordiska länderna samt till övriga Östersjöstater. Tillstånden bör meddelas tills vidare och skall vid missbruk kunna återkallas. Tillstånden förutsätts kunna omfatta alla slag av alkoholdrycker. För serveringens bedrivande i denna utlandstrafik bör vidare gälla samma villkor som för inhemsk servering: .krav på nykterhet och ordning, tillhandahållande av lagad mat, tillfredsställande alkoholfritt urval, åldersgräns, förbud att servera berusade osv. Det bör likaledes tillses att detaljhandeln med alkoholdrycker sker på ett från social synpunkt godtagbart sätt, dvs. ej orsakar oordning eller onykterhet ombord. Ej heller bör detaljhandeln få ske så att den vållar svårigheter för tullkontrollen i ankomsthamnen. Liksom i fråga om inhemsk trafikservering bör inga generella regler gälla om serveringstider. Dessa bör få bestämmas med hänsyn till trafikförhållanden o. d. Alkoholdrycker skall få serveras endast till passagerare och besättning. Ett införande i enlighet härmed av tillståndsreglering och utskänkningskontroll på svenska fartyg i den mellannordiska och övriga hithörande passagerartrafiken är i och för sig av värde genom att ökade möjligheter skapas för tillsyn över serveringsförhållandena ombord. Härigenom får man i huvudsak likställdhet med vad som nu gäller på finska och norska passagerarfartygi denna trafik. För att få till stånd en mera effektiv tillämpning och övervakning av serveringsbestämmelserna krävs emellertid ytterligare åtgärder. En fortlöpande tillsyn genom kontrolltjänstemän får anses nödvändig. En sådan skärpt tillsyn måste - inte minst med hänsyn till konkurrensförhållandena - vara i möjligaste mån enhetlig. Detta gäller i första hand svenska, finska och norska fartyg. Det förutsätts självfallet också att de danska fartygen och övriga berörda länders fartyg underkastas motsvarande tillståndsreglering och serveringskontroll. Tillstånd, utfärdat i något av dessa länder, bör i så fall jämställas med svenskt tillstånd Ett särskilt problem erbjuder fartyg som seglar under annan flagg än någon av de nu berörda ländernas. APU föreslår att även för sådana fartyg skall krävas svenskt eller därmed jämställt serveringstillstånd.

SOU 1974: 91 Trafikservering 409

Skulle serveringen av alkoholdrycker leda till missförhållanden på dessa fartyg, bör tillståndet återkallas. Återkallelsen kommer att få reell betydelse om man som villkor för proviantering med och utförsel av obeskattade alkoholdrycker i Sverige uppställer att giltigt serveringstillstånd finns. Sådana regler bör därför utfärdas. APU: s förslag i dessa delar gör det önskvärt med överläggningar mellan de nordiska länderna och övriga Östersjöstater i syfte att uppnå gemensamma normer för tillståndsprövning och serveringskontroll. Överläggningarna skulle ersätta den nordiska provianteringsöverenskommelsen och överenskommelsen om Öresundstrafiken med en eller flera konventioner mellan de berörda staterna av sådant innehåll att möjligheterna att med skärpa reagera mot missförhållandena väsentligt skulle underlättas. Härutöver bör i den svenska lagstiftningen införas regler som möjliggör ingripanden inte bara mot svenska fartyg utan också mot fartyg under främmande flagg. Den föreslagna lagstiftningen på området bör i avbidan på resultatet av överläggningarna inte träda i kraft samtidigt som försäljningslagstiftningen i övrigt - skulle överläggningarna inte leda till godtagbara resultat bör dock regleringen ändå genomföras från svensk sida. Sammanfattningsvis har APU tänkt sig tillstånds-, tillsyns- och påföljdssystemet vad gäller serveringen av alkoholdrycker i fartygstrafiken mellan Norge, Danmark, Finland och övriga Östersjöstater utformat på i huvudsak följande sätt: För_svenska båtar i denna trafik skall krävas serveringstillstånd, som meddelas av länsstyrelsen. Tillsynen över serveringen sker främst genom fortlöpande kontrollbesök av tjänstemän hos länsstyrelsen i det lån och hos socialförvaltningen i den kommun där fartygets avgångshamn är berörda Sambelägen, ev. även av tjänstemän från andra kommuner. arbete sker härvid med den lokala tullmyndigheten. Den centrala alkoholmyndigheten utövar tillsyn över reglernas tillämpning. Utländska fartyg skall - för att få proviantera alkoholvaror i Sverige och för att få utföra obeskattade alkoholdrycker härifrån - ha antingen svenskt tillstånd till trafikservering eller med sådant tillstånd jämställt tillstånd. Även förhållanden på utländska passagerarfartyg som regelbundet anlöper svensk hamn bör kontrolleras av svenska myndigheter. Frågan hur tillsynen i det enskilda fallet skall gå till bör om möjligt lösas i samråd mellan tillsynsmyndigheterna i de länder, på vilka fartyget går i trafik. Vid uppenbara missförhållanden som beror på serveringen av alkoholdrycker ombord skall tillståndet till servering återkallas. Tillsynsmyndigheterna i de länder på vilka ett fartyg går i trafik bör hålla varandra underrättade om iakttagelser om missförhållanden och de åtgärder som vidtas med anledning därav. Har tillstånd återkallats i ett land, bör detta beslut medföra i stort sett samma rättsverkningar i alla de länder som berörs av trafiken. Hur detta närmare skall åstadkommas bör lösas i samband med det tidigare omnämnda samrådet mellan tillsynsmyndigheterna. I övrigt hänvisas till detaljmotiveringen till 36 och 68 §§ LHD.

4 10 Trafikservering SOU 1974: 91

24.3 Provianteringen med obeskattade varor m. m.

24.3.1 Gällande ordning Den förut redovisade nordiska provianteringsöverenskommelsen behandlar tilldelningen av obeskattade varor såväl för servering som för detaljhandel ombord på passagerarfartyg i mellannordisk trafik. överenskommelsen innehåller i berörda delar huvudsakligen följande. Proviantering får ske med följande obeskattade varor för detaljhandel till passagerare från kiosker o. d. ombord: a) på korta rutter, varmed förstås Öresundstrafiken, Bornholmstrafiken och viss trafik mellan norra Bohuslän och Norge: tobaksvaror, samt choklad och konfektyrer, b) på andra rutter: spritdrycker med högst 60 volymprocent alkohol, vin, öl (oavsett styrkan), tobaksvaror och cigarrettpapper, samt choklad och konfektyrer. För detaljhandel får provianteras med ett efter tullmyndigheternas bedömande lämpligt lager av obeskattade varor. Kvantiteterna avpassas efter fartygets storlek, trafikområde och förseglingsmöjligheter enligt följande: a) på korta rutter är det här endast fråga om lagret av tobaksvaror; b) på andra rutter får lagret av spritdrycker, vin, öl och tobaksvaror fyllas på med kvantiteter, som erhålls genom att det efter den senaste provianteringen befordrade antalet passagerare multipliceras med den maximala tullfrihetskvantiteten för resande bosatt i Europa (se nedan), med avdrag för bl. a. minderåriga och resande som på grund av utlandsvistelsens korta varaktighet ej är berättigade till maximal tullfrihetskvantitet. Choklad och konfektyrer får provianteras ilämplig omfattning. För servering till passagerare får proviantering ske med obeskattade varor utom tobaksvaror och cigarrettpapper, dock ej med andra varor än som är avsedda att förbrukasi samband med måltid. Proviantering med spritdrycker i miniatyrflaskor är ej tillåten. Proviantering för servering får, som tidigare nämnts, ske i en efter tullmyndigheternas bedömande lämplig omfattning. Enligt kungörelsen om Öresundstrafiken (1961: 128) får provianteringen för servering av spritdrycker per l 000 passagerare och enkel resa omfatta högst 5 liter på Helsingborgsrutterna och högst 25 liter på övriga Öresundsrutter. Resandes tullfrihet regleras i förordningen (1966: 394) och kungörelsen (1966:400) om rätt för resande m. fl. att införa varor tull- och avgiftsfritt. På korta rutter omfattar rätten till tullfri införsel av varor som

Trafikservering 41 1

anskaffas under resa ej rusdrycker, utan endast vissa mindre kvantiteter tobaksvaror och cigarrettpapper för resande som kan antas vara över 15 år. För andra rutter gäller följande: Resande som är bosatt utom Europa får tullfritt införa 2 liter starköl samt 2 liter vin eller spritdrycker med högst 60 volymprocent alkohol ävensom vissa kvantiteter tobaksvaror och cigarrettpapper. Resande bosatt i Europa utom Sverige får, om han kan antas vara över 20 år, införa 2 liter starköl samt antingen 1 liter vin och 3/4 liter spritdrycker med högst 60 volymprocent alkohol eller, om spritdryck ej medförs, 2 liter vin ävensom, om han kan antas vara över 15 år, vissa kvantiteter tobaksvaror och cigarrettpapper. Resande bosatt i Sverige får, om han inreser med flyg eller kan visa att utlandsvistelsen har varat mer än 24 timmar, tullfritt införa samma kvantiteter som nyss sagts för annan europeisk resande. _I andra fall får han, om han kan antas vara över 15 år, tullfritt införa vissa mindre kvantiteter tobaksvaror. Därjämte får han tullfritt införa tobaksvaror och, om han kan antas vara över 20 år, rusdrycker om varorna har beskattats i Danmark, Finland eller Norge, dock sammantaget ej mera än vad som medges för annan europeisk resande. Utöver nu angivna kvantiteter får den som kan antas ha fyllt 20 år mot s. k. schablontull införa vissa kvantiteter rusdrycker. Enligt 27§ tullagen (1973: 670) och kungörelsen (1962:376) med vissa bestämmelser rörande försäljning av obeskattade varor på tullflygplats får detaljhandel med obeskattade rusdrycker och tobaksvaror ske på vissa flygplatser i särskilda s. k. exportbutiker till passagerare som reser till utrikes ort, dock inte till större myckenhet än köparen äger tullfritt införa i inreselandet. För köpare gäller åldersgränserna 20 år för rusdrycker och 15 år för tobaksvaror.

24.3.2 Förhállandena iEuropagemenskapen Av intresse i det här sammanhanget torde vara att beakta de regler om tullfrihet m. m. för vissa varor som är gällande och har föreslagits inom Europagemenskapen (EG). Enligt direktiv av EG: s råd gäller följande kvantitetsbestämmelser för resandes import av obeskattade rusdrycker: Trafik inom Trafik från EG, liter annnat land, liter

Destillerade och sprithaltiga drycker med över 22 volymprocent alkohol 1,5 0,7 eller

destillerade och sprithaltiga drycker samt aperitifer på vin- eller spritbas, med under 22 volymprocent alkohol, mousserande och likörviner 3,0 2,0 Andra viner 3,0 2,0

4 l 2 Trafikservering

Dessa bestämmelser är som synes liberalare än de nordiska importreglema. Dessutom finns kvantitetsbestämmelser för resandes import av obeskattade tobaksvaror, parfymer o. d. samt kaffe och te, med skillnad på motsvarande sätt mellan trafik inom EG och utifrån. För gränshandeln inom EG gäller betydligt restriktivare regler. Inom EG har dess kommission år 1973 föreslagit rådet i huvudsak följande ändringar: Det får inte bedrivas detaljhandel med obeskattade varor i lufthamnskiosker till resande till annat EG-land och inte heller till resande på flyg eller båt i trafik mellan lufthamnar och hamnar i EG-länder. Däremot skall motsvarande detaljhandel vara tillåten för trafik till länder utanför EG. Det skall vidare fortfarande få utlämnas obeskattade varor för förtäring ombord på flyg och båt i trafik mellan EG-länderna. Den föreslagna avvecklingen av detaljhandeln med obeskattade varor avses ske successivt under en övergångstid fram till den l januari 1976. Om förslaget har enighet hitintills inte kunnat uppnås inom EG. Eire, Italien, Nederländerna och Storbritannien motsätter sig förslaget med motivering att det skulle medföra mistade inkomster för lufthamnar, luftfartsföretag och rederier, vilket i sin tur skulle leda till ökade lufthamnsavgifter och biljettpriser. Västtyskland föreslår att tills vidare resande inom EG kan ges skattefrihet för de mindre kvantiteter som nu gäller vid inresa från icke-EG-land, om inte varorna har köpts beskattade i utreselandet, då de större kvantiteterna skulle medges. Danmark och Frankrike godtar förslaget men kan gå med på en längre övergångstid. Belgien och Luxemburg ställer sig tills vidare avvaktande.

24.33 APU: s bedömning Som framgår av redogörelsen i 24.2.2 hade 1951 års riksdag funnit starka skäl tala för en avveckling av systemet med proviantering av obeskattade varor i den mera lokalt betonade utrikestrafiken. Riksdagen anhöll om en utredning i saken. En partiell begränsning av denna proviantering har sedermera skett genom överenskommelsen om Öresundstrafiken 1961 och, i mindre mån, den nordiska provianteringsöverenskommelsen av 1968. _ Spörsmålet har också, se 24.3.2, dryftats inom EG och där föranlett förslag om en kraftig begränsning av den skattefria provianteringen i trafiken mellan EG-ländema. Även enligt APU: s mening föreligger starka skäl för att avveckla systemet med skattefri proviantering i den utrikes närtrafiken, närmast mellan de nordiska länderna jämte övriga Östersjöstater. Dessa skäl är dels av allmän rättvisekaraktär, dels skattepolitiska, dels också alkoholpolitiska. Från allmän rättvisesynpunkt kan det anses mindre tillfredsställande att den omfattande näringsverksamhet med detaljhandel och servering, som nu bedrivs på trafikmedel och flygplatser inom här avsedd trafik, tillåts att i jämförelse med motsvarande inhemska, härmed i viss mån

Trafikservering 4 13 SOU 1974: 91

konkurrerande arbeta under avsevärt gynnsammare ekononäringsgrenar miska Detta berör framför allt restaurangnäringen, vars förutsättningar. förhållanden nu är föremål för särskild utredning, se kap. 21 s. 293. Det kan inte heller anses rättvist att vissa konsumentgrupper, som har att fördelarna av denna trafik, skall inta en i möjligheter utnyttja förhållande till andra konsumenter otillbörligt gynnad ställning. Skattepolitiskt kan det vidare sägas vara föga rimligt att de berörda staterna genom denna mycket omfattande och starkt växande skattefria varor undandras skatteproviantering av eljest högbeskattade betydande intäkter. innebär en stark subventionering framför allt av Försäljningen till och från utlandet men även av lufttrafiken, utan att färjetrafiken statens kostnader härför eller de verkliga transportkostnaderna redovisas. Denna subventionering har stor betydelse för trafiken och sysselsättningen inom denna. Konsekvenserna av en indragning av den skattefria

provianteringen kan inte bedömas av APU. Den skattefria provianteringen utgör en förutsättning för den omfattande av alkoholdrycker, i både detaljhandel och försäljningen i denna trafik. Detaljhandeln är kombinerad med rätten för servering, resande att införa vissa kvantiteter alkoholdrycker tull- och skattefritt. Denna införsel är numera av stor omfattning och har otvivelaktigt Den ökar kraftigt konsumtionen i landet och alkoholpolitisk betydelse. ombord strider mot principen om begränsning av det försäljningen vinstintresset inom alkoholbranschen. Försäljningen torde för privata delvis bidra till de nykterhetsproblem som förekommer ombord på övrigt vissa orsakas sådana problem väsentligen av denl färjelinjer. Eljest skattefria serveringen ombord. Mot bakgrund av sålunda anförda förhållanden föreslår APU att frågan om den skattefria provianteringen i den utrikes närtrafiken till sjöss och i luften - vilken berör så många problem vid sidan av de rent fråga att den måste anses falla utanför APU: s uppdrag - nu alkoholpolitiska skall till föremål för den av riksdagen redan tidigare begärda göras särskilda utredningen.

SOU 1974: 91 415

25 Teknisk sprit

25.1 Inledning

och vin används utom som dryck för en rad tekniska, Sprit och likartade ändamål. Denna industriella, medicinska, vetenskapliga av alkoholvaror har ett nära samband med tillverkningen och hantering försäljningen av alkoholdrycker. Varor som inte är avsedda för konsumtion används erfarenhetsmässigt ändå i viss omfattning som dryck. Omfattningen av denna många gånger skadliga konsumtion är självfallet bl. a. beroende av restriktiviteten i fråga om lagstiftning och beskattning av alkoholdrycker. Användningen av alkohol för de inledningsvis nämnda ändamålen måste därför regleras. Sprit används - i outspädd eller utspädd form men utan annan tillsats än denaturering i syfte att hindra att spriten dricks - för alla de angivna särskilda ändamålen. och vin används också som råvaror för Sprit av andra varor. En del av dessa varor är alkoholhaltiga. Vissa tillverkning av dem är avsedda för förtäring, medan andra nyttjas för andra ändamål. översiktligt och utan anspråk på fullständighet kan användningsområdena anges enligt följande.

Teknisk sprit

Tekniska ändamål: brännvätska för uppvärmning och belysning, och såväl i hushåll som yrkesmässigt, t. ex. i putsning rengöring elektronik, tryckeriet, urmakerier, optik, kylmedel i t. ex. bryggerier och atomreaktorer, lösningsmedel i t. ex. tryckerier, tillsats till motorbränsle, s. k. karburatorsprit.

Industriella ändamål: kemisk omvandling t. ex. till plast, ättika och kemikalier av olika slag, tillverkning av andra alkoholhaltiga varor - se nedan - men även av varor som innehåller alkohol i så liten mängd att de räknas som alkoholfria.

416 Teknisk sprit SOU 1974: 91

Medicinska ändamål: användning på sjukhus eller enligt recept eller rekvisition av läkare, tandläkare eller veterinär.

Vetenskapliga o. d. ändamål: laboratorier och forskning vid universitet, utvecklingslaboratorier o. d. undervisning i skolor av olika slag, drifts- och kontrollaboratorier inom industrin m. m., konservering i museer o. d.

Andra alkoholhaltiga varor Livsmedel: konfektyrer, bakverk, frukter ialkoholhaltig lag m. m. (se kap. 17-21 tulltaxan).

Extrakter: punsch- och liköressenser o. d. (se 22.09 C tulltaxan).

Hälsopreparat: växtextrakter, vitaminpreparat och homeopatiska preparat (se kap. 30 tulltaxan), jfr läkemedel nedan.

Färger: lösningsmedel i färger, bläck o. d. (se kap. 32 tulltaxan).

Kosmetika: hårvatten, parfymer m. m. (se kap. 33 tulltaxan).

Rengöringsmedel: diskmedel, skokräm m. m. (se kap. 34 tulltaxan).

sprängämnen: krut (se kap. 39 tulltaxan).

Läkemedel: alkoholhaltiga läkemedel på vilka läkemedelsförordningen ( 1962: 701) är tillämplig.

SOU 1974: 91 Teknisk sprit 417

25.2 Historik

l mitten av 1880-talet uppkom tanken att från brännvinsbeskattningen som gällde all sprit - frita sprit som användes för tekniska, vetenskapliga och dylika ändamål. Vid denna tidpunkt hade användningen av sprit för dessa ändamål börjat få större utbredning. En lagstiftning i ämnet tillkom 1887, se prop. 1887: 34. Härigenom medgavs restitution av tillverkningsskatt för sprit som användes för olika sådana ändamål. En förutsättning härför var att spriten denaturerades, dvs. gjordes obrukbar för förtäring. Denaturering skedde i allmänhet genom tillsats av rå träsprit. Länsstyrelse kunde lämna fabriks- och yrkesidkare, laboratorieföreståndare m. fl. ävensom minuthandlare med brännvin tillstånd att verkställa denaturering för användning i egen rörelse eller yrke resp. för försäljning till dem som enligt av länsstyrelse utfärdat bevis hade fått rätt att köpa denaturerad sprit för vetenskapligt eller teknisk behov. En noggrann kontroll anordnades över användningen av denaturerad sprit. För en del särskilda ändamål såldes beskattad teknisk sprit; det gällde bl. a. sprit för framställning av tvål, parfym och, med undantag för ättika, av för förtäring avsedda preparat.

År 1890 liberaliserades försäljningen av den denaturerade spriten - se

prop. 1890: 39 - bl. a. med tanke på att denna visat sig lämplig för hushållsändamål såsom bränn-, lys- och putsmedel. Denatureringsrätten utsträcktes till sprittillverkarna, som för sålunda denaturerad sprit befriades från tillverkningsskatt. Vidare kunde handelsidkare få tillstånd att denaturera sprit och sälja denaturerad sprit. Skyldigheten att vid inköp av denaturerad sprit förete av länsstyrelsen utfärdat bevis bortföll. Samtidigt försvagades denatureringen i den s. k. allmändenaturerade sprit för hushållsbruk som nu fick säljas i den allmänna handeln. Sammanfattningsvis innebar således 1890 års lagstiftning om teknisk sprit att försäljningskontrollen avskaffades och att denatureringen försvagades. I samband med att tillverkningsskatten på sprit höjdes och försäljningen av förtäringssprit kringgärdades med alltmer restriktiva bestämmelser blev den denaturerade spriten i början av 1900-talet föremål för ett ökande missbruk. Detta missbruk var särskilt utbrett i Göteborg med omnejd, där AB Göteborgssystemet hade infört restriktioner kring förtäringsspriten. Motion i ämnet väcktes vid 1910 års riksdag, som begärde utredning härom. Sådan utredning verkställdes, och frågan hänsköts till 1911 års nykterhetskommitté, som behandlade den i sitt 1916 angivna betänkande del VII. På grundval härav tillkom 1918 års lagstiftning i ämnet. 1 prop. 1918: 323 uttalades bl. a. följande:

Frågan om tillverkning av och handel med alkohol för andra ändamål än förtäring hade under senare år fått ökad betydelse. På grund av industrins och teknikens framsteg hade spriten fått allt vidsträcktare användning för olika ändamål, såsom till bränsle och för putsning, för framställning av färger och fernissor, för av kosmetiska

beredande

preparat och parfymer samt frukt- och bäressenser, för ättikframställning och vid krutfabrikation. Vidare nyttjades sprit i stor utsträckning inom

418 Teknisk sprit SOU 1974: 91

sjukvården och för vetenskapliga ändamål. Slutligen hade sprit börjat alltmer begagnas som motorbränsle. Den övervägande delen av den sprit, som sålunda användes för andra ändamål än förtäring, var skattefri, denaturerad sprit. Missbruket av denaturerad sprit hade betydligt ökats i samband med de restriktioner som pålagts det till förtäring saluhållna brännvinet. Särskilt sedan tillhandahållandet av rusdrycker för förtäringsändamål från grunden omlagts genom 1917 års rusdrycksförsäljningsförordning, erfordrades det att även tillhandahållandet av sprit för andra än förtäringsändamål reglerades på sådant sätt att den åsyftade effekten av den nya rusdryckslagstiftningen inte minskades eller äventyrades. För tillgodoseende av bl. a. denna synpunkt krävdes ny lagstiftning på området. Härvid borde beaktas bristerna i den gällande regleringen. Denna torde alltför mycket ha litat på denatureringens förmåga att avskräcka från missbruk. Bristerna stod även i samband med att det inte fanns en lämpligt organiserad central övervakningsmyndighet.

I propositionen lämnades även en redogörelse för sulfitspritfabrikationens dåvarande läge. För tekniska ändamål användes i stigande omfattning sprit framställd ur avfallslut som uppstår vid sulfitcellulosafabrikerna. Sådan framställning hade påbörjats 1909 och bedrevs 1917 vid 4 fabriker. Departementschefen ägnade i propositionen stor uppmärksamhet åt frågan, huruvida handeln med skattefri sprit skulle läggas under statsmonopol. Han förordade för egen del ett sådant monopol och hämtade stöd för sin ståndpunkt dels från behovet av kontroll över den skattefria spritens användning, dels från hänsyn till konsumentintressena, dels också i viss mån från sulfitspritindustrins eget intresse. Monopolet skulle enligt förslaget i propositionen handhas av en till kontrollstyrelsen knuten sprithandelskommission. Riksdagen avvisade emellertid tanken på ett statsmonopol (BevU 1918: 51). Riksdagen ansåg att det starkaste skälet för ett monopol var behovet av en effektiv kontroll men att detta behov i stället kunde tillgodoses genom att ställa partihandeln med skattefri sprit under noggrann tillsyn. Rätt till partihandel skulle enligt riksdagens beslut tillerkännas ett eller flera, dock endast ett mindre antal, bolag under vissa år för varje gång. Med stöd av riksdagens beslut utfärdades förordningen (1918: 508) angående handel med skattefri sprit. Häri förstods med dylik sprit dels sådan inom riket tillverkad sprit för vilken åtnjöts frihet från tillverkningsskatt eller denna skatt fick restitueras, dels från utrikes ort införd denaturerad sprit. Partihandeln med skattefri sprit skulle för en tid av högst 5 år få utövas av aktiebolag som fått Kungl. Maj :ts tillstånd härtill (sådant tillstånd meddelades sedermera, från 1919, för AB Vin- & Spritcentralens dotterbolag AB Skattefri Sprit, och senare, från 1934, för Spritcentralen med monopolrätt). Denaturering av sprit skulle ske enligt kontrollstyrelsens föreskrifter, varvid skulle tillses: a) att spriten såvitt möjligt gjordes obrukbar till förtäring och inte på nytt kunde göras användbar härtill genom vanlig destillering eller annan enkel behandling som inte krävde särskild sakkunskap, samt b) att spriten inte kunde medföra fara för ohälsa, då den med behörig

SOU 1974: 91 Teknisk 4 19 sprit

varsamhet användes för annat ändamål än förtäring. Under betryggande kontroll kunde dock efter kontrollstyrelsens bestämmande skattefri sprit få säljas odenaturerad eller med en svagare denaturering än vad som sålunda angivits. För hanteringen med skattefri sprit blev kontrollstyrelsen eljest tillstånds- och tillsynsmyndighet. Länsstyrelserna bortkopplades från tillståndsgivningen. Möjligheten att för vissa särskilda ändamål sälja beskattad teknisk sprit bibehölls, se kungörelser 1918: 987 och 989. I samband med att handeln med skattefri sprit sålunda reglerades befanns det nödvändigt att även lägga handeln med alkoholhaltiga tekniska under kontroll. preparat Sedan en följd av år hade nämligen på vissa orter förekommit ett ganska omfattande missbruk av dylika preparat. Detta var särskilt fallet på orter där på grund av stora avstånd till brännvinsförsäljningsställen svårigheter hade förelegat att skaffa brännvin. Frågan behandlades av 1911 års nykterhetskommitté i samband med regleringen av den tekniska spriten, se kommitténs betänkande del VII. Riksdagen beslöt lagstiftning härom, se prop. 1918: 334. Bestämmelser i ämnet utfärdades i förordning (1918:564) angående vissa alkoholhaltiga preparat. Förordningen ägde tillämpning på tekniska preparat som innehöll mer än 2,25 volymprocent alkohol. Alla alkoholhaltiga preparat skulle denatureras på sätt kontrollstyrelsen föreskrev. Undantag kunde dock medges då på grund av preparatets pris, dess ringa alkoholhalt eller andra särskilda förhållanden fara för missbruk av preparatet inte kunde anses föreligga. Liksom i fråga om teknisk sprit blev kontrollstyrelsen tillstånds- och tillsynsmyndighet. Ärenden om teknisk sprit m. m. behandlades inom kontrollstyrelsen från 1918 på avdelningen för skattefri sprit men överfördes 1924 i huvudsak till byrån för rusdrycksförsäljningsärenden och 1944 till byrån för administrativa och tekniska ärenden. För att biträda vid handläggningen av viktiga ärenden rörande teknisk sprit och alkoholhaltiga preparat och särskilt vid behandlingen av frågor om denatureringsmetoder och denatureringsmedel hade kontrollstyrelsen under åren 1918-1939 tillgång till fyra sakkunniga, de s. k. denatureringssakkunniga. De skulle företräda var sitt av följande områden: det: fysiologisk-medicinska, det kemiska, det teknisk-industriella och det ekonomiska. Att de avskaffades 1919 sammanhängde bl. a. med det då minskade behovet av deras sakkunskap isamband med ökad erfarenhet på området inom kontrollstyrelsen och dess dåvarande laboratorium. Den beskattade tekniska spriten användes för framställning av apoteksvaror, kosmetiska preparat, spritdrycksessenser, konditorivaror, läskedrycker m. m. I denna sprit ingick även mindre kvantiteter egentliga spritdrycker, såsom konjak. Odenaturerad teknisk sprit var i princip beskattad; vissa undantag gällde dock. Beskattningen utgjordes av brännvinstillverkningsskatten (65 öre för liter brännvin av normalstyrka, 50 volymprocent vid + 15° C). Däremot uttogs inte för denna sprit den särskilda omsättningsskatt som fr. o. m. 1920 belastade förtäringsspriten. Vid 1933 års riksdag beslöts emellertid att utsträcka omsättningsskatten att avse även den beskattade tekniska spriten, se prop. 1933: 60. Motivet

420 Teknisk sprit SOU 3974: 91

härför var den betydande prisskillnaden mellan förtäringsspriten (ch den beskattade tekniska spriten i förening med svårigheten att utöva en betryggande kontroll över den för tekniska ändamål utlämnade ipriten. Riksdagens beslut blev att omsättningsskatten för förtäringsspriten fastställdes till en grundavgift av 1: 60 kronor för liter och en procentavgift av 60 % av systembolagens inköpspris, skatten o:äknad, medan samma skatt för den beskattade tekniska spriten skulle utgöra en grundavgift av 1:40 kronor för liter, men ingen procentavgift (under tiden 1 februari - 30 juni 1933 var skatten på denna tekniska sprit densamma som enligt vad nyss sagts gällde för förtäringssprit). Vid export av vissa alkoholhaltiga preparat erhölls restitution av skatt för häri ingående sprit. Se förordningar 1933: 19, 399 och 400. I samband med att brännvinstillverkningsskatten avskaffades 1954 höjdes omsättningsskatten på skattelagd teknisk sprit till 2: 70 kronor för liter, se prop. 1954: 28 och förordning 1954: 72. År 1955 borttogs denna skatt för spritdrycker som användes för framställning av apotegsvaror eller för försäljning mot recept på apotek, se prop. 1955:54 och förordning 1955: 114. Beskattningen på sprit - varom

viss_teknisk

bestämmelser sedermera utformades i förordning 1961: 182 - avskaffades slutligen helt 1966, se prop. 1966: 69. I propositionen anfördes bl. a. följande. När skatten infördes 1933 avsåg man att därigenom utjämna skillnaden i pris mellan förtäringssprit och teknisk sprit för att minska riskerna för obehörig användning av den tekniska spriten. Beskattningen av förtäringsspriten hade sedermera höjts i sådan grad utan motsvarande höjning av skatten på teknisk sprit att dess nykterhetspolitiska funktion numera kunde sägas ha helt bortfallit. Några olägenheter härav syntes inte ha uppkommit. Ett särskilt skäl för skattens slopande var vidare att de mot skatten svarande tilläggstullarna på vissa alkoholhaltiga preparat inte kunde graderas efter alkoholhalt, vilket medförde att tullarna fick en ojämn effekt och verkade snedvridande på konkurrensförhållandena. Dessutom utgick på vissa preparat och sötvaror särskild varuskatt. - Till är numera all följd av detta riksdagsbeslut teknisk sprit skattefri (bortsett från viss försäljning från Systembolaget).

25.3 Gällande bestämmelser

Nu gällande lagstiftning om handel med teknisk sprit och alkoholhaltiga tillkom 1961 i samband med ny lagstiftning om tillverkning av preparat och vin, se prop. 1961: 122. Härigenom moderniserades och sprit förenklades bestämmelserna i ämnet. Samtliga bestämmelser sammanfördes i förordningen (1961: 181) om försäljning av teknisk sprit och alkoholhaltiga preparat. Förordningen ersatte de tidigare författningarna 1918: 508, 1918:564 och 1955: 254 (den sistnämnda hade då trätt i stället för 1918:987 och 989). Om innehållet i gällande lagstiftning kan sammanfattningsvis anföras följande.

SOU 1974: 91 Teknisk sprit 421

Med teknisk sprit förstås sprit som är avsedd att användas för tekniskt, industriellt, medicinskt, vetenskapligt eller annat likartat ändamål och som är hänförlig till tulltaxenummer 22.08 (dvs. odenaturerad sprit med 80 volymprocents eller högre styrka samt denaturerad sprit oavsett styrkan) eller 22.09 A eller B (dvs. odenaturerad sprit med högst 80 volymprocents styrka samt sprithaltiga drycker). Vad som stadgas om teknisk sprit skall gälla även vin och starköl avsedda för tekniska o. d. ändamål. Teknisk sprit, som har denaturerats så att förtäring därav kan anses utesluten, kallas starkdenaturerad sprit. Med alkoholhaltigt preparat menas vara som innehåller mer än 2,25 volymprocent eller, såvitt avser icke flytande vara, 1,8 viktprocent etylalkohol och som inte är hänförlig till tulltaxenummer 22.03 - 22.08 eller 22.09 A eller B (öl, vin eller sprit) och som inte heller är läkemedel för vilket läkemedelsförordningen (1962: 701) gäller. Kontroll över försäljningen av teknisk sprit och alkoholhaltiga preparat utövas numera, sedan 1971, av riksskatteverket (RSV) som skall se till att försäljningen inte ger anledning till missbruk. RSV har att utfärda härför erforderliga föreskrifter. Inom RSV handläggs hithörande ärenden på alkoholbyrån. Teknisk ej avsedda alkoholhaltiga preparat skall sprit och för förtäring denatureras på sätt RSV föreskriver eller godkänner. När det finns särskilda skäl och fara för missbruk inte föreligger får RSV dock medge undan- Även för förtäring avsedda alkoholhaltiga preparat är undertag härifrån. kastade kontroll eftersom de ibland blir föremål för missbruk och i en del fall vid närmare prövning visat sig i själva verket vara att hänföra till rusdrycker. av Spritcentralen. Tillstånd

Teknisk sprit får utan tillstånd importeras

krävs ej heller i fall då denaturerad teknisk sprit eller alkoholhaltigt införes annorledes än i handelssyfte eller för yrkesmässig .preparat förbrukning. I ,andra fall krävs för införsel av teknisk sprit och alkoholhaltiga preparat tillstånd av RSV. Starkdenaturerad sprit och alkoholhaltiga preparat får i princip säljas under samma villkor som gäller för handel i allmänhet. För försäljning av alkoholhaltiga läkemedel på apotek gäller särskild kungörelse (1963: 654), se närmare nedan. Icke-starkdenaturerad teknisk sprit får utan tillstånd säljas av Spritcenoch tillverkare samt från apotek. För annan tralen, Systembolaget försäljning av icke-starkdenaturerad sprit krävs RSV: s tillstånd. Försäljning av icke-starkdenaturerad sprit får, bortsett från apotekens försäljning, ske endast till den som har fått RSV: s tillstånd till inköp. Apotekens försäljning av teknisk sprit regleras i nyssnämnda kungörelse 1963: 654, se härom nedan. Vidare har RSV gett ett mindre antal hantverkare och småindustriidkare m. fl. tillstånd att köpa smärre mängder odenaturerad teknisk sprit (s. k. extra finsprit) hos Systembolaget; sådan sprit är i motsats till all annan teknisk sprit skattebelagd med samma skatt som för förtäringssprit (pris f. n. per halvbutelj 51: 25 kr.; motsvarande pris för obeskattad vara är 2: 06 kr.). I viss utsträckning har näringsidkare av RSV fått tillstånd att hos Systembolaget köpa beskattade

422 Teknisk sprit SOU 1974: 91

varor, spritdrycker och vin, för smaksättningsändamål. Teknisk sprit och alkoholhaltiga preparat får inte tillhandahållas då det finns särskild anledning att anta att varan skall användas i berusningssyfte. Vid överträdelse av förordningens bestämmelser eller meddelade föreskrifter kan RSV utfärda varning eller också förbjuda försäljning eller återkalla tillstånd. Olovlig försäljning medför ansvar såsom för langning och olovlig renaturering ansvar såsom för hembränning. Vidare finns bestämmelser om förverkande, straffskatt m. m. Beträffande den förut nämnda kungörelsen (1963: 654) om försäljning från apotek av alkoholhaltiga läkemedel och teknisk sprit m. m. kan sammanfattningsvis anföras följande. Med alkoholhaltiga läkemedel förstås läkemedel som innehåller mer än 2,25 volymprocent eller, såvitt avser icke flytande vara, 1,8 viktprocent etylalkohol och för vilket läkemedelsförordningens bestämmelser gäller. Alkoholhaltigt läkemedel med mer än 10 viktprocent etylalkohol och icke starkdenaturerad teknisk sprit får säljas eller lämnas ut från apotek endast efter ordination eller beställning av läkare, tandläkare eller veterinär. Utan hinder härav får dock efter socialstyrelsens föreskrifter utlämnas läkemedel som har högre alkoholhalt men som på grund av sitt innehåll inte kan antas orsaka missbruk. Å andra sidan kan socialstyrelsen utfärda särskilda föreskrifter om utlämning av läkemedel som inte har

sådan högre alkoholhalt men som ändå kan antas orsaka missbruk.

Ordination eller beställning av teknisk sprit får endast gälla absolut alkohol, koncentrerad sprit och utspädning härav eller icke starkdenaturerad sprit och inte avse annat än utvärtes bruk, desinfektion eller laboratorieändamål i beställarens yrkesutövning. Socialstyrelsen kan, om behörigheten att ordinera eller beställa alkoholhaltiga läkemedel och teknisk Sprit missbrukas, förbjuda utlämnande av sådan vara eller föreskriva inskränkningar i fråga om utlämnandet.

25.4 Bestämmelsernas tillämpning

Enligt uppgift har RSV vid tillämpningen av lagstiftningen om teknisk sprit och alkoholhaltiga preparat under senare år funnit ökande tendenser till missbruk eller risk för missbruk. Dessa tendenser anses inom RSV huvudsakligen sammanhänga med följande förhållanden: a) den numera mycket stora prisskillnaden mellan konsumtionssprit och teknisk sprit; en helbutelj renat brännvin med 40 volymprocents styrka kostari nuläget 44: 50, dvs. omkring 25 gånger så mycket som motsvarande mängd odenaturerad teknisk sprit (extra finsprit), vilken omräknad till samma styrka utan skatt kostar l : 75 kronor; b) den teknisk-ekonomiska utvecklingen som har lett till en alltmer ökande efterfrågan på teknisk sprit, bl. a. odenaturerad, för olika ändamål, utan att någon väsentlig ökning av kontrollen har kunnat ske;

Teknisk sprit 423 SOU 1974: 91

c) tillgången på denatureringsmedel som har blivit knappare på den internationella marknaden, vilket medfört att odenaturerad sprit blivit billigare än denaturerad sprit; d) det förhållandet att staten sedan 1961 (se prop. 1961: 122) inte med teknisk utövas har monopol på partihandeln sprit; sådan partihandel tillstånd av RSV även av vissa andra företag, se sedan några år efter härom avsnitt 25.6.4. till vad som sägs under d) kan att I anslutning punkt tillläggas Spritcentralen för att bättre kunna ta upp konkurrens med övriga med teknisk sprit funnit sig föranlåten att fr. o. m. den l partihandlare 1973 överlämna huvuddelen av handeln med sådan sprit till ett juli särskilt nybildat dotterbolag, Kemetylprodukter AB. De antydda tendenserna till missbruk av teknisk sprit och alkoholhar i första hand hänfört sig till den iallmänna handeln haltiga preparat förekommande starkdenaturerade spriten. Dåvarande kontrollstyrelsen beslöt 1966 om införande av en något lindrigare denaturerad sådan sprit, benämnd T-sprit, vilken ersatte tidigare sedan 1930 förekommande röd- och Avsikten var att T-spriten skulle utan olägenheter blåsprit. kunna användas för olika hushålls- och hantverksändamål o. d. och även Dessa förhoppningar infriades men ersätta åtskilliga specialdenatureringar. samtidigt visade det sig att T-spriten blev begärlig ur missbrukssynpunkt bland de svårast alkoholiserade. Motåtgärder vidtogs efter hand, bl. a. denaturering genom tillsats av ett kraftigt verkande bitterämne. skärpt om missbruk kvarstod dock. Från nykterhetsvården framhölls Uppgifterna missförhållanden bland anstaltsklientelet, av vilka att T-spriten vållade många var hemfallna till T-spritmissbruk. Försök gjordes även, bl. a. i samarbete med det finländska alkoholbolaget Alko, att få fram nya och bättre denatureringsmedel till T-spriten, men denna forskning ledde inte till resultat. Men hänsyn till dessa förhållanden och med benågra godtagbara aktande även av från läkarhåll erhållna uppgifter om att missbruket började sprida sig till yngre åldersgrupper beslöt RSV hösten 1973 att T-spriten skulle att levereras för försäljning i allmänna handeln fr. o. m. upphöra AB den l april 1974. Fram till dess har T-sprit sålts av Kemetylprodukter och en motsvarande starkdenaturerad sprit av ett privatägt bolag. Efter ersatts av olika och andra denna tidpunkt har T-spriten alkoholhaltiga preparat, såsom T-röd (brännvätska), T-blå (spolarvätska), rengöringsmedel m. m. Medan tillverkningen av starkdenaturerad sprit är underkastad generella som möjliggör att produktionen härav upptas av flera regler, är framställningen av ett alkoholhaltigt preparat beroende av företag, för varje särskild tillverkare. Härigenom kan åstadkommas godkännande en effektivare kontroll i fråga om alkoholhaltiga preparat. sålunda har försvunnit ur allmänna handeln och s. k. Sedan T-spriten utgått ur marknaden finns numera endast förgasar- (karburakylarsprit

tor-)sprit kvar som starkdenaturerad sprit. Denna sprit, som är denaturerad

med bl. a. bensin, kan knappast förtäras i ursprungligt eller utspätt skick. med aktivt Däremot har på senare tid förekommit rening av förgasarsprit kol, se avsnitt 26.12; skärpta åtgärder för att Även i övrigt har RSV under senare tid vidtagit

424 Teknisk sprit SOU 1974: 91

hindra missbruk av teknisk sprit. Sålunda har i vissa fall tilldelning vägrats då spriten bedömts kunna ersättas med annan vara eller behovet eljest inte varit tillräckligt styrkt - t. ex. i livsmedelsindustrier, där spriten har kunnat bytas ut mot essenser. Man har också vägrat när möjligheterna till kontroll bedömts otillräckliga, såsom i vissa familjeföretag. Speciellt restriktiv har behandlingen varit av ansökningar rörande odenaturerad sprit eller egentliga spritdrycker. I en del fall har härvid sökanden hänvisats att köpa extra finsprit på Systembolaget, varvid såsom tidigare nämnts full beskattning såsom för konsumtionssprit uttas; det har t. ex. gällt för framställning av konditorivaror och vid smaksättning av ost. I andra fall - såsom för rengöringsändamål i laboratorier - har denaturering föreskrivits eller befintlig denaturering skärpts. Tilldelningen har begränsats vad gäller såväl kvantitet som tidsperiod. Åtgärder har vidare måst vidtas för en mera betryggande förvaring hos partihandlare och förbrukare av teknisk sprit, däribland även offentliga inrättningar såsom skolor och sjukhus - eftersom särskilt odenaturerad sprit är ett begärligt föremål för stölder. Under 1972/1973 har bl. a. vid ett oljebolag och hos en färgproducent stulits 5 000-6 000 resp. 10 000 liter 95-procentig sprit. Den stulna spriten torde finna avsättning bl. a. på langarmarknaden och på illegala restauranger. Dessutom har RSV i åtskilliga fall måst ingripa mot försäljningen av alkoholhaltiga preparat genom att minska sprittilldelningen, utfärda föreskrifter, osv. Sålunda har RSV bl. a. meddelat förbud mot försäljning av alkoholhaltiga extrakter (essenser) avsedda för beredning av andra alkoholhaltiga drycker än likör och punsch (dessa extrakter har uppenbarligen i stor utsträckning använts av hembrännare). Vidare har indragits ett flertal tillstånd avseende framställning av dupliceringsvätska, vilken i verkligheten visat sig endast utgöras av svagt denaturerad sprit. Åtskilliga bageriessenser o. d. har vid kontroll visat sig i realiteten vara hänförliga till rusdrycker (närmast konjak) eller eljest drickbara och därför mycket begärliga för förtäring; sådana essenser har stoppats. Alkoholhalten i vissa hälsopreparat som bl. a. säljs i hälsokostbutiker har visat sig vara mycket hög - iett fall t. o. m. 40 volymprocent - och har måst sänkas. RSV har här ansett att alkoholhalten normalt inte bör överstiga 10 viktprocent, den tidigare omnämnda övre gränsen för läkemedel som säljs på apotek mot Även recept. i alkoholhaltiga livsmedel t. ex. frukter i ca ZS-proeentig sprithaltig lag - har alkoholhalten enligt RSV: s föreskrifter sänkts, så att den normalt inte överstiger nämnda gräns. Tillståndet för s. k. aerosolförpackning, innehållande sprithaltigt fönsterputsmedel, har måst dras in (spriten har ersatts med isopropanol), osv. I samband med skärpningen av kontrollen har den interna redovisningen och statistiken byggts ut inom RSV så att man har fått en fortlöpande uppsikt över flödet av tillstånd och tilldelningar av sprit för olika ändamål. Det totala antalet tillståndshavare vad gäller försäljning och import av teknisk sprit och alkoholhaltiga preparat torde röra sig om i runt tal 5 000. Under år 1973 inkom l 493 ansökningar. Av dessa bifölls l 019 genom tillstånd eller godkännanden. Skillnaden utgörs av ej färdig-

Teknisksprit 425

behandlade eller avslagna ansökningar. De under 1973 lämnade tillstånden till inköp/import av teknisk sprit för olika förbrukare, bortsett från partihandlare, avsåg följande kvantiteter i 1 OOO-tal volymliter (många tillstånd lämnade för längre tid än ett år):

Specialdenaturerad sprit (95-99 %) 19 237 Odenaturerad sprit utom spritdrycker

Summa 22 221 Totalförsäljningen av teknisk sprit, med fördelning på olika ändamål, utgjorde under 1972, uttryckti l OOO-tal liter alkohol 100 %:

412 Sjukhus Desinfektion 250 Apotek 362 220 Vetenskapliga och laboratorieändamål

Summa 31 607

Den sammanlagda förbrukningen av teknisk sprit är emellertid avsevärt större, eftersom den omfattar även vissa sprittillverkares förbrukning i var sålunda under 1972 följande i egen rörelse. Totalförbrukningen l OOO-talvolymliter:

Summa 58 140

Av spriten förbrukades ca 24 milj. liter i sprittillverkarnas egen rörelse. Om denna kvantitet drages från den angivna slutsumman om 58 milj. liter, erhålles en restsumma om 34 milj. liter, motsvarande ca 80 milj. liter sprit med en alkoholhalt av 40 volymprocent. Till jämförelse kan nämnas att den sammanlagda försäljningen av spritdrycker för förtäringsändamål genom Systembolaget 1973 utgjorde ca 54 milj. liter. Förbrukningen av sprit för tekniska och likartade ändamål är alltså betydligt större än kvantiteten konsumtionssprit. Detta ger en antydan om omfattningen av de problem som hanteringen med teknisk sprit o. d. erbjuder ur alkoholpolitisk synpunkt.

426 Teknisk sprit SOU 1974: 91

25.5 Förhållandena i Finland och Norge

I Finland och Norge är förhållandena beträffande graden av restriktivitet inom alkohollagstiftningen och alkoholbeskattningens relativa höjd ganska jämförbara med vad som gäller i Sverige. Det är därför av värde att ta del av hur regleringen av hanteringen med teknisk sprit o. d. är ordnad i dessa våra grannländer. APU har här nedan gjort en kortfattad sammanställning av denna reglering i Finland och Norge.

25.5.1 Finland

Man skiljer i Finland mellan tre sorter av teknisk sprit:

a) Odenaturerad och lindrigt denaturerad sprit samt alkoholdrycker avsedda för tekniska o. d. ändamål;

b) Starkt denaturerade spritpreparat; c) Starkt denaturerad sprit. Social- och hälsovårdsministeriet är högsta tillsynsmyndighet och utfärdar bl. a. vissa generella föreskrifter- rörande denaturering. Inom ministeriet, vars funktion här svarar mot ett svenskt ämbetsverks, är en handläggare (kemist) närmast avdelad för hithörande arbetsuppgifter. Alkoholbolaget (Alko) har monopol på partihandeln med teknisk sprit och fungerar även som allmän tillståndsmyndighet vad gäller hanteringen med teknisk sprit o. d. Inom Alko finns en särskild avdelning för ändamålet med nio handläggare. Vid övervakningen biträder även Alkos distriktschefer, distriktsinspektörer och platsdirektörer m. fl. Medicinalstyrelsen övervakar spritanvändningen för medicinskt ändamål i läkemedelsfabriker, apotek och sjukhus. Regionala och lokala statliga myndigheter medverkar vid behov i tillsynen. Försäljning av sprit enligt a) ovan får bara ske till industrier och yrkesutövare och efter tillstånd av Alko. Polisen och Alkos platsdirektör hörs över varje ansökan. Denaturering sker efter vissa fastställda normer. Antalet tillstånd är ca l 500. - industol och grafol - får också säljas endast Sprit enligt b) solventol, till industrier och yrkesutövare. Tillstånd krävs dock ej; det räcker här med beställning hos Alko. Starkdenaturerad sprit enligt c) - brännvätska sinol (som numera har ersatt T-sprit) och karburatorsprit säljs i allmänna handeln. För import av teknisk sprit krävs Alkos tillstånd. Teknisk sprit är obeskattad om man undantar alkoholdrycker (spritdrycker och vin). För vissa sådana drycker, särskilt avsedda för tekniskt ändamål m. m., uttas specialpriser, innebärande att de jämfört med konsumtionsdryck blir partiellt beskattade. För övriga alkoholdrycker uttas samma pris som för konsumtionsdryck, dvs. i realiteten full skatt. Tillståndshavare för teknisk sprit är underkastade viss bokförings- och rapporteringsskyldighet. De inspekteras minst en gång årligen.

Teknisk sprit 427

Tillverkare av alkoholhaltiga preparat är skyldiga att två veckor innan preparatet släpps ut i handeln skicka in prov på preparatet till Alko för undersökning samt uppge preparatets namn, alkoholhalt, alkoholslag och detaljhandelspris. För import av alkoholhaltiga preparat krävs Alkos tillstånd. I Finland har man betydande problem med missbruk av teknisk sprit och alkoholhaltiga preparat.

25.5.2 Norge I Norge görs skillnad mellan följande slag av teknisk sprit: a) Odenaturerad och specialdenaturerad sprit samt spritdrycker och vin avsedda för tekniska o. d. ändamål;

b) Desinfektionssprit; c) Rödsprit (starkdenaturerad). Även handeln med isopropylalkohol regleras av lagstiftningen om teknisk sprit. Detta slag av alkohol är en färglös vätska som är ett vanligt lösningsmedel; något missbruk härav förekommer ej numera. i Högsta tillsynsmyndighet är på detta område finans- och tulldepartementet som utfärdar allmänna föreskrifter. Departementet, som här har ett svenskt ämbetsverks funktion, har delegerat sin tillståndsbefogenhet till nämnden för teknisk sprit som arbetar i anslutning till det statliga alkoholbolaget, Vinmonopolet. Nämnden består av tre personer: Vinmonopolets förutvarande tekniska direktör, dess laboratoriechef samt en representant för industrin. Vinmonopolet har monopol på partihandeln med teknisk sprit. Tillsynen över hanteringen med teknisk sprit o. d. sker genom Vinmonopolet och dess lokalorganisation samt polisen. Försäljning av varor enligt a) ovan får bara ske efter tillstånd av nämnden för teknisk sprit. Polisen hörs över varje ansökan. Denaturering sker efter vissa fastställda normer. Andelen odenaturerad sprit är liten och har minskat efter hand. Nämnden bestämmer även huruvida spriten skall vara helt eller delvis befriad från skatt. Man använder således spritens pris som regleringsmetod. Om det är osäkert om odenaturerad sprit behövs, får den sökande betala full skatt. Priset på spritdrycker för tekniskt bruk är obetydligt lägre än konsumtionspriset. Priset på vin för tekniskt bruk är detsamma som för vin för förtäringsändamål. Desinfektionssprit enligt b) är skattefri och får säljas endast för medicinska ändamål. Tillsynsmyndighet är här hälsodirektoratet. Vinmonopolets kontrollavdelning kontrollerar apotekens försäljning av teknisk sprit. Rödsprit enligt c) är skattefri och får säljas i allmänna handeln. Vinmonopolet säljer rödsprit dels direkt till vissa större förbrukare, dels till handlare som har godkänts av bolaget. Godkännande kan när som helst återkallas.

428 Teknisk sprit SOU 1974: 91

Teknisk sprit importeras av Vinmonopolet eller under bolagets kontroll av vissa större förbrukare. För tillverkning och införsel av alkoholhaltiga kosmetiska preparat och alkoholhaltiga essenser krävs tillstånd av nämnden för teknisk sprit. Vid import av kosmetiska preparat och spritdrycksessenser uttas tull för i varan ingående sprit, motsvarande den skatt som utgår vid inhemsk tillverkning. Vid export av dylika preparat restitueras uttagen skatt. Sammanlagt handlägger nämnden årligen ca 3 000 ansökningar om tillstånd avseende inköp av teknisk sprit samt tillverkning och införsel av alkoholhaltiga kosmetiska preparat och alkoholhaltiga essenser. I rutinmässiga ärenden beslutar ordföranden i nämnden för teknisk sprit på egen hand. Missbruk av teknisk sprit o. d. förekommer inte i Norge i nämnvärd utsträckning, vilket kan ha samband med utbredningen av hembränningen.

25.6 APU: s bedömning

Av den förut lämnade redogörelsen för svenska förhållanden framgår att hanteringen med teknisk sprit och andra alkoholhaltiga tekniska varor är av betydande omfattning. Regleringen av denna hantering hänger nära samman med den för alkoholdrycker gällande ordningen. Restriktiviteten och beskattningen avseende alkoholdrycker medför automatiskt påfrestningar på den tekniska spritsidan, med stora risker för att hithörande produkter används som ersättningsmedel för alkoholdrycker. Det har under senare tid med hänsyn till gjorda erfarenheter visat sig nödvändigt att med olika åtgärder skärpa tillämpningen av gällande bestämmelser. Enligt APU: s mening är det angeläget att genom ny lagstiftning i ämnet i anslutning till APU: s övriga förslag ytterligare förbättra möjligheterna att förhindra missbruk av de tekniska alkoholprodukterna.

25.6.l Målsättning Målsättningen för den nu gällande lagstiftningen om teknisk sprit m. m. är att försäljningen inte skall ge anledning till missbruk. I anknytning härtill och till målangivningen i LHD bör syftet med den nya lagstiftningen på

området vara att hanteringen av hithörande varor såvitt möjligtrinte

förorsakar missbruk. Med missbruk får här förstås dels att varor, som inte är avsedda för förtäring, ändock förtäres, dels att varor, som är avsedda för förtäring, blir förtärda på sådant sätt att skada eller risk för skada uppstår. Här åsyftas alltså exempelvis att någon dricker teknisk sprit eller kosmetiskt preparat, såsom hårvatten, i ursprungligt eller utspätt skick eller efter borttagande av denatureringsmedel, eller förtär ett alkoholhaltigt Den av APU föreslagna vitaminpreparat eller läkemedel som dryck eller alkoholhaltiga konfektyrer lagen om handel med drycker eller fruktinläggningar i berusningssyfte.

Teknisk sprit 429

25 .6.2 Definitioner

Med bör i anslutning till gällande lagstiftning förstås vara som sprit innehåller alkohol (etylalkohol) i en koncentration av mer än 1,8 viktprocent och som inte är vin eller öl. För rätt att tillverka sprit bör alltjämt krävas särskilt tillstånd, och hemtillverkning av sprit blir alltså fortfarande förbjuden, se kap. 26. Sådan sprit som är avsedd att förtäras som dryck skall, enligt vad som av LTD och kap. 30, benämnas spritdryck. Tillverkning härav framgår bör förbehållas alkoholbolaget. - APU föreslår att all annan sprit - dock ej den som ingår i läkemedel dels av vara tillhörande tulltaxekallas industrisprit. Dylik sprit utgöres nummer 22.08 eller 22.09 B utom sådan som är avsedd att användas som dryck, dels till sprit hänförlig vara tillhörande annat tulltaxenummer. tillhörande tulltaxenummer 22.08 eller 22.09 B bör Industrisprit benämnas teknisk sprit. Detta begrepp motsvarar nuvarande begrepp med samma namn - dvs. sprit avsedd för tekniskt, industriellt, medicinskt, vetenskapligt eller likartat ändamål - med tillägg att det även innefattar hos tillverkare befintlig sprithaltig mäsk och efter destillation erhållen råsprit samt hos alkoholbolaget förvarad råsprit och vid destillationen utvunnen och finsprit. Spritdrycker och vin för tekniska 0. d. försprit ändamål räknas däremot enligt förslaget ej till teknisk sprit. Industrisprit tillhörande annat tulltaxenummer än 22.08 eller 22.09 B benämnes alkoholpreparat (enligt nuvarande benämning alkoholhaltigt Alkoholhaltigt läkemedel, på vilket läkemedelsförordningen preparat). 701) är tillämplig, räknas enligt APU: s definition ej som (1962: industrisprit.

25 .6.3 Denaturering

Så långt det är möjligt bör självfallet alltid prövas om det går att för det avsedda ändamålet använda andra ur missbrukssynpunkt mindre begärliga ämnen än etanol (etylalkohol). Om det, såsom ofta är fallet, visar sig föreligga behov att tilldela etanol för ändamålet gäller det, såsom under 25.6.l har framhållits, att tillse att den tilldelade spriten såvitt möjligt inte förorsakar missbruk. Ett viktigt medel härför är alltf ort en lämplig denaturering. Teknisk sprit bör regelmässigt denatureras och för förtäring ej avsedda alkoholpreparat genom tillsats av ett eller flera ämnen, denatureringsmedel, på sådant sätt obrukbara för förtäring utan att den att produkterna görs såvitt möjligt av produkten försvåras och utan att de vid eventuell legala användningen blir Endast undantagsvis bör odenaturerad eller förtäring hälsovådliga. otillräckligt denaturerad sprit komma i fråga. Odenaturerad sprit skall tilldelas bara om det klart framgår eller visas att denaturerad sprit inte kan användas. Vid tillverkning av preparat avsedda för förtäring kan naturligtvis ske. Här får man liksom hittills lita till en inte någon egentlig denaturering som möjliggör föreskrifter om alkoholgräns, förpacktillståndsprövning ningsstorlek, distributionssätt, detaljhan delspris m. m. Sony-framgått av den tidigare lämnade framställningen har det visat sig

430 Teknisk sprit

vanskligt att få fram en lämpligt denaturerad sprit för den allmänna handeln, s. k. starkdenaturerad sprit. Sedan T-spriten slopats, finns det numera endast en sorts starkdenaturerad sprit av mera speciell karaktär, nämligen förgasarsprit (karburatorsprit, K-sprit). svårigheterna att administrera den starkdenaturerade spriten sammanhänger bl. a. med att vi har flera partihandlare med teknisk sprit som vill sälja starkdenaturerad sprit. Detta förhållande kan visserligen elimineras genom till monopolisering alkoholbolaget, se nästföljande avsnitt. Om man emellertid som APU föreslår, utgår från att denaturerad sprit normalt skall vara så beskaffad att den är otjänlig för förtäring, bortfaller behovet av begreppet starkdenaturerad sprit. Detta bör leda .till att det i den allmänna handeln inte skall finnas någon vara som är hänförlig till teknisk sprit. Den starkdenaturerade spriten kommer där att ersättas av olika preparat utan eller med alkohol och utan ordet sprit ingående i namnet. Enligt avtalet mellan staten och Spritcentralen har bolaget förbundit sig att med iakttagande av därom av RSV meddelade föreskrifter direkt bestrida kostnader för erforderliga undersökningar rörande denatureringsmedel och denatureringsmetoder. Denna skyldighet bör gälla även för det föreslagna alkoholbolaget. Härutöver bör det ligga i linje med uppgifterna för det föreslagna alkoholpolitiska rådet att igångsätta och bekosta forskning på denatureringsområdet, åsyftande möjligheterna att förbättra denatureringsmedel och denatureringsmetoder för tekniska spritprodukter.

25 .6.4 Monopol Vid 1934 års riksdag genomfördes en betydelsefull omreglering av den inhemska spritmarknaden (se prop. 1934: 232). I samband härmed fick, såsom förut antytts, Spritcentralen monopolrätt som partihandelsbolag för - förutom för sprit förtäringsändamål såväl skattelagd som skattefri teknisk sprit. Denna monopolrätt för teknisk sprit upphävdes genom 1961 års lagstiftning i ämnet, innebärande bl. a. att återförsäljning skulle få äga rum under de villkor kontrollstyrelsen bestämde. Med stöd härav har kontrollstyrelsen, sedermera RSV, gett tillstånd för en antal partihandlare. De företag som sålunda vid sidan av Spritcentralens dotterföretag Kemetylprodukter AB bedriver partihandel med teknisk sprit är f. n. 8, nämligen 2 oljebolag, l kemisk-tekniskt företag, 1 företag för omdestillation av förorenad sprit och 4 dentalbolag. Ett oljebolag, som bedriver denna verksamhet i större skala, förvarar sitt förråd av sprit i förhyrda tankanläggningar. Det andra oljebolaget har sin sprit i egna cisterner. Detsamma gäller det kemisk-tekniska företaget. Samtliga dessa tre företag tillgodoser sitt behov av sprit genom import av syntetisk vara. Omdestilleringsföretaget får sin sprit från andra förbrukare vilkas sprit blivit höggradigt förorenad under användningen. De fyra dentalbolagen säljer s. k. desinfektionssprit till tandläkare. Av den under 1972 från partihandlare sålda tekniska spriten, 31 607 m3 alkohol 100 %, levererades 8 231 m3 eller 26 % av de nyss

Teknisk sprit 431

nämnda åtta partihandlare som vid sidan av Kemetylprodukter bedriver sådan verksamhet. Etableringen av enskilda partihandlare har i huvudsak - bortsett från dentalbolagen - skett under de allra senaste åren. Denna på flera företag fördelade partihandel har lett till konkurrens mellan Kemetylprodukter och de större privata partihandlarna och en allmän aktivering av marknadsföringen. Varans pris, kvalitet och denatureringsgrad m. m. har använts som försäljningsargument. Varuprov sänds i stor utsträckning ut till blivande kunder. Denna konkurrens försvårar allmänt sett kontrollen och medför ökade risker för att sprit kommer i orätta händer eller eljest missbrukas. Stora - delvis odenaturerade - till olika i landet spritförråd förläggs platser och kräver särskilda kontrollåtgärder. Detsamma gäller distributionen från dessa förråd. Befintliga tankanläggningar hos vissa partihandlare bevakas genom privata kontrollföretag. APU finner det angeläget att denna sprithantering blir fastare reglerad och kontrollerad. Partihandeln med och importen av teknisk sprit bör sålunda, på motsvarande sätt som tidigare har skett i vårt land och som sker i Finland och Norge, förbehållas det statliga alkoholbolaget (inkl. dess dotterbolag). Ett undantag från partihandelsmonopolet bör självfallet gälla för sprittillverkarnas försäljning till monopolföretaget och deras försäljning för Däremot synes behov ej föreligga för sprittillverkare att export. bedriva annan försäljning inom landet. Den nu föreslagna monopoliseringen av partihandeln med teknisk sprit innebär uppenbarligen ett intrång i den nu etablerade enskilda näringsverksamheten på området. De ekonomiska konsekvenserna för de berörda företagen torde dock inte bli alltför betungande. Vad gäller de båda här avsedda oljebolagen och det ifrågavarande kemisk-tekniska företaget lär sprithanteringen endast utgöra en begränsad del av deras rörelse. Den investering som utnyttjas för ändamålet avser i huvudsak tankanläggningar, vilka kan användas för andra ändamål i verksamheten, i den mån det inte är fråga om förhyrda cisterner, i vilket fall kan upphöra. Det företag som utför omdestillering av hyresförhållandet förorenad sprit - vilken verksamhet är av betydelse ur bl. a. miljövårdssynpunkt - torde i fortsättningen kunna bedriva sin verksamhet på uppdrag av alkoholbolaget. Behovet av desinfektionssprit för tandläkare bör kunna tillgodoses antingen av alkoholbolaget eller genom apotekens försorg. Apoteken bör, iöverensstämmelse med vad som f. n. gäller, ha rätt att köpa teknisk sprit hos alkoholbolaget och sälja den enligt särskilt meddelade föreskrifter.

25 .6.5 Restriktioner Med den i 25.6.4 föreslagna monopoliseringen av partihandel med och av teknisk sprit finns i fortsättningen inget behov att meddela import av teknisk Däremot måste tillstånd för försäljning eller import sprit. - individuellt - krävas för den industritillstånd eller generellt alltjämt

432 Teknisk sprit

idkare, yrkesutövare, institution eller annan som önskar köpa teknisk sprit. Undantag skall liksom hittills gälla för apotek. För tillverkning och införsel av alkoholpreparat bör krävas tillstånd i samtliga fall, med befogenhet för tillståndsmyndigheten att meddela erforderliga denatureringsföreskrifter. Tillstånds- och tillsynsmyndighet vad gäller teknisk sprit och alkoholpreparat föreslås, såsom närmare framgår av kap. 28, alltjämt bli RSV. Vad gäller alkoholhaltiga läkemedel m. m. förutsätts den nuvarande regleringen förbli i princip oförändrad, se förordningen (1963: 654) om försäljning från apotek av alkoholhaltiga läkemedel och teknisk sprit m. m. Verksamheten står under tillsyn av socialstyrelsen, läkemedelsavdelningen.

25.6.6 Beskattning Ett spörsmål som förtjänar att särskilt beaktas i sammanhanget är beskattningsfrågan. Fram till 1966 var en del av den tekniska spriten, avsedd för vissa speciella ändamål, i mindre utsträckning beskattad, först med ti1lverkningsskatt,. sedan med särskild omsättningsskatt. Denna beskattning slopades 1966, bl. a. därför att den medförde ojämnheter i skattebelastningen mellan inhemska och utländska alkoholpreparat. Det finns enligt APU: s mening med hänsyn till nuvarande prisnivåpå konsumtionssprit skäl att i viss utsträckning anknyta till de tidigare tankegångarna på området. En ytterligare orsak härtill är att den odenaturerade spriten är den tekniska eftersom billigaste spriten, denatureringsmedlen nu blivit jämförelsevis dyra. Den främsta anledningen till att missbruk av vissa slags teknisk sprit och alkoholpreparat förekommer är det i förhållande till spritdryckerna låga priset. Det ligger därför nära till hands att pröva ett system enligt vilket industrispriten - vare sig den är avsedd för förtäring eller ej beläggs med så hög skatt att prisskillnaden i förhållande till spritdryckerna helt eller delvis elimineras. Restitution av skatten skulle härvid kunna medges för vissa slag av industrisprit. Frestelsen att använda spriten såsom dryck skulle härigenom kraftigt minska. Innan det är möjligt att genomföra ett sådant system krävs dock uppenbarligen viss ytterligare utredning av inte obetydlig omfattning. Sålunda fordras en kartläggning av det verkliga behovet av industrisprit. En penetrering av frågans administrativa och skattetekniska sidor är också nödvändig. Vidare har spörsmålet vissa handelspolitiska aspekter genom att det kan bli svårt att undvika konkurrensojämnheter mellan inhemska och utländska innehållande preparat sprit. Med hänsyn till att frågan enligt vad som anförts kräver kompletterande teknisk utredning på områden som helt eller delvis faller utanför det alkoholpolitiska anser sig APU böra föreslå att en särskild utredning görs för att överväga förutsättningarna för införande av det här diskuterade systemet. I nuläget finns det enligt APU: s mening anledning att skärpa lagstiftningen dels för de fall då spritdrycker och vin används för andra

Teknisk sprit 433

ändamål än dryckeskonsumtion, dels för fall då odenaturerad sprit

de

används för laboratorieändamål.

Spritdrycker och vin Dessa konsumtionsdrycker används i begränsad utsträckning vid tillverkning av olika produkter. Den sammanlagda årliga åtgången rör sig om ca 140 000 liter spritdrycker och ca 400 000 liter vin. Alkoholhalten i de färdiga produkter, vari spritdrycker och vin ingår som beståndsdelar eller för smaksättning, är regelmässigt ringa, och dessa drycker svarar därför endast för en mindre del av produktpriset. De produkter det här gäller är bl. a. bakverk, ost, korv, lagad mat, konfektyrer, tobaksvaror, hälsopreparat och läkemedel. Emellertid ställer sig nu avsedda sprit- och vinprodukter som förut nämnts avsevärt billigare än om de inköps som konsumtionsvara i systembutik. Detta förhållande innebär naturligtvis en mycket stor risk att de i verkligheten också i ej ringa utsträckning används för förtäring. Detta problem löses enklast genom att spritdrycker och vin får säljas enbart enligt de i LHD givna reglerna - och därmed till de priser som fastställs jämlikt denna lag och dess grunder. Spritdrycker och vin skall således ej hänföras till teknisk sprit.

Odenaturerad sprit för laboratorieändamål

Det går åt i runt tal 200 000 liter odenaturerad sprit för laboratorieändamål per år. Denna sprit torde från kostnadssynpunkt i allmänhet inte betyda särskilt mycket för berörda näringsutövare och institutioner. Den kan emellertid lätt genom utspädning göras tjänlig för förtäring och det är också väl känt att den delvis brukas för detta ändamål. Även om man, som APU har förutsatt, ytterligare stramar åt tilldelningen härav, synes det vara att via - efter samma modell som föreslås lämpligt prissättningen beträffande spritdrycker och vin - minska frestelserna till sådan illegitim förbrukning. Priset föreslås bli detsamma som för renat brännvin. Försäljningen får på grund av monopolet bedrivas endast av alkoholbolaget.

26 Hembränning m. m.

APU har vid uppläggningen av riktlinjerna för den framtida alkoholpolitiken bl. a. framhållit - se avsnitt ll.4.4 - att ett mål är att motverka hembränning, smuggling, langning och annan illegal alkoholhantering. Denna hantering behandlas, utöver vad som sagts härom i kap. 25, i nu förevarande kapitel. Tyngdpunkten i framställningen ligger på hembränningen, som i dagens läge utgör ett tilltagande och allvarligt problem. I fråga om hembränning och renaturering av denaturerad sprit har APU tidigare lagt fram en promemoria (Ds Fi 1974: 9). Förslagen däri rör emellertid inte hela det område som skall behandlas i förevarande kapitel. För fullständighetens skull återges därför den i promemorian framlagda sakframställningen och diskussionen i detta kapitel.

26.1 Hembränning och renaturering

I fråga om den legala tillverkningen av sprit hänvisas till avsnitt 30.2. För_ rätt att tillverka sprit krävs tillstånd. Framställning av sprit i hemmet för eget behov och annan sprittillverkning, för vilken tillstånd ej har meddelats, är olaglig. Sådan olaglig sprittillverkning kallas vanligen hembränning eller lönnbrännin g.

26.1 .1 Hembránningens omfattning Av naturliga skäl finns inga tillförlitliga uppgifter över hembränningens omfattning. Det finns all anledning anta att mörkertalet i tillgänglig statistik är stort; flertalet fall av hembränning blir aldrig uppdagade. sifferserier - över antalet Ãndock ger befintliga för hembränning dömda personer resp. antalet fall av hembränning som har kommit till polisens kännedom - en antydan om utvecklingen på området. Efter genomförandet av 1855 års reform inom brännvinslagstiftningen avtog tillverkningen i hemmen kraftigt. Någon ändring härutinnan skedde inte under tiden fram till första världskriget. I samband med införandet av 1917 års restriktionssystem, som trädde i kraft 1919, förekom emellertid ett kraftigt uppsving i hembränningen. Antalet för sådant brott sakfällda personer, som under en följd av år hade understigit 10, steg 1920 till närmare 1600 och höll sig sedan under 1920-talet vid drygt 500/år.

436 Hembränning m. m

Under depressionsåren i början av 1930-talet steg detta antal märkbart, till i medeltal närmare 900/âr, men sjönk därefter åter. Sedan restriktionssystemet slopats 1955 har antalet ända fram till de senaste åren understigit 1001. Det kan här tilläggas att antalet avdömda förseelser av detta slag utgör ca 2/3 av antalet sådana förseelser som har kommit till polisens kännedom. Fr. o. m. 1972 tilltar emellertid hembränningen på nytt. Det nyss nämnda antalet fall som har kommit till polisens kännedom har under en följd av år understigit 150 men har nu ökat enligt följande: 149 år 1971, 225 år 1972, 315 år 1973, alltså drygt en fördubbling på två år. Motsvarande utveckling kan avläsas i fråga om antalet fall som föranlett insändande till riksskatteverket (RSV) av prov och utredning för analys och yttrande: 113 år 1971, 178 år 1972, 244 år 1973, alltså även här drygt en fördubbling. I en av Svenska Bryggareföreningen bekostad intervjuundersökning, utförd i februari-mars 1973 genom SIFO, uppgav ca en femtedel av de tillfrågade (21 %) att de någon gång hade druckit hembränt: ca en tredjedel av männen och ca en tiondel av kvinnorna (32 resp. 9 %). De yngsta åldersgrupperna hade enligt undersökningen druckit hembränt i betydligt högre grad än de äldre. Storstadsområdena hade en nära nog dubbelt så hög andel personer som sade sig ha smakat hembränt än glesbygden (24 resp. .13 %)-. Siffrorna tyder på att hembränningen håller på att breda ut sig i storstads- och tätortsområdena, där hembränningen traditionellt inte har ansetts utgöra något större problem. Enligt bryggareföreningens undersökning hade 12 % av männen och 6 % av kvinnorna druckit hembränd sprit under det senaste året (1972). Av APU: s egen undersökning (RUS; se SOU 1971: 77, s. 1: 57), genomförd 1967-1968, var motsvarande siffror 2 % för männen och mindre än l % för kvinnorna. Frekvensen av sådan förtäring skulle alltså enligt denna jämförelse ha sexdubblats mellan 1967 och 1972. Jämförelsen kan dock påverkas av att man i RUS också frågade efter förtäring av hemgjort vin och andra hemgjorda alkoholdrycker. Så skedde inte i bryggareföreningens undersökning. Siffrorna i sistnämnda undersökning kan därför möjligen ha blivit något för höga genom att innefatta även t. ex. fall då intervjupersonen druckit hemgjord likör. Av en rapport rörande en för RSV: s räkning av statistiska centralbyrån i maj 1974 utförd intervjuundersökning framgår bl. a. att 16% av de intervjuade männen och 6 % av kvinnorna uppgav sig ha druckit hembränd sprit under de senaste 12 månaderna. Liksom i RUS har man härvid även frågat efter förbrukningen av hemgjort vin och andra hemgjorda alkoholdrycker. Vidare framhålls i en inom sociologiska institutionen vid Uppsala universitetet år 1972 publicerad undersökning (Brännarby”) bl. a. att hembränningen har tenderat att öka under de senaste åren. Undersökningen var begränsad till en medelstor ort av glesbygdskaraktär. I orten Se Alkohol och finns ingen polismyndighet stationerad, och nykterhetsrörelsen uppges narkotika 67: 342, 1973. där ha en mycket svag ställning. Orten hade valts ut delvis på grund av

Hembränningm. m. 437

dess enligt uppgift relativt höga hembränningsfrekvens. Valet av intervjupersoner var helt selektivt. Andelen hembrännare bland den manliga befolkningen anges uppskattningsvis till 10 %. Hembränningen anges vara ett brott med högt och möjligen stigande mörkertal. Myndigheterna i orten anses grovt underskatta hembränningens omfattning. Undersökningen är dock av sådan art att den inte kan utgöra underlag för några generella slutsatser. Ytterligare hållpunkter i fråga om ändringari hembränningens omfattning torde man kunna få ur uppgifter om förbrukningen av hushållsjäst enligt vad nedan sägs. I tabell 26.1 har sammanställts uppgifter från statensjordbruksnämnd om direktkonsumtionen av mjöl och från Svenska Jästfabriks AB om den beräknade konsumtionen av hushållsjäst under åren 1965-1973: Tabell 26.1 Förbrukningen av mjöl för direktkonsumtion och hushållsjäst åren 1965-1973

Indextalen med 1965=100 visar att relationen mellan jäst och mjöl har ändrats på ett märkbart sätt. Till en början följs de båda serierna tämligen väl åt, men från 1969 ligger jästkurvan något högre än mjölkurvan och från 1971 blir skillnaden alltmer påtaglig. Om man antar att proportionen mellan jäst och mjöl vid brödbakning varit densamma under perioden 1969-1973 som i genomsnitt för åren 1965-1968, eller 33,2 g jäst per l kg mjöl, får man följande överskottskvantiteter jäst som kan antas ha använts för andra ändamål:

År Ton jäst 1969 180 1970 118 1971 546 1972 892 1973 876

Pâ grundval av till RSV insända prover och därpå grundade analyser kan beräknas att för framställning av 10 liter mäsk går åt i genomsnitt 2 hekto jäst. Av denna mängd mäsk kan framställas l liter ren sprit eller ca 2 liter brännvin. Med utgångspunkt i denna relation skulle man av den

438 Hembränningm. rrL

beräknade överskottsjästen under 1972 och 1973 ha kunnat framställa tillsammans ca 44 milj. liter mäsk eller närmare 9 milj. liter brännvin per år. Somjämförelse kan nämnas, att Systembolaget under 1973 sålde 54,5 milj. liter spritdrycker, varav 38,0 milj. liter brännvin. Den här gjorda uppskattningen är självfallet mycket osäker. För det första förefaller det inte osannolikt att man vid bakning i hemmen numera använder förhållandevis mera jäst än tidigare, och för det andra är det vanskligt att med utgångspunkt i de nämnda jämförelsevis fåtaliga analysresultaten dra några säkra slutsatser om vilka jästkvantiteter som verkligen har förbrukats vid den otillåtna sprittillverkningen. Sannolikt har många experiment med sådan tillverkning misslyckats eller av annan anledning avbrutits i förtid. Man kan också ha sökt påskynda framställningen genom att använda mera jäst än som har uppgetts i recepten. Vad nu sagts talar för att den tillverkade kvantiteten sprit varit mindre än som nyss beräknats. Här har å andra sidan gjorts det orealistiska antagandet att någon

hembränning av betydelse inte skulle ha förekommit under åren

1965-1968. Så har dock sannolikt varit fallet, och siffrorna antyder i så fall endast den ökning av hembränningen som skett sedan 1965-1968 och inte den totala mängden hemtillverkad sprit. Ännu ett belägg för att hembränningen har tilltagit under de senaste åren är den mycket påtagliga uppgången i försäljning av destillationsapparater jämte tillbehör, av vissa speciella hjälpmedel såsom aktivt kol samt av faktaböcker om sprittillverkning o. d., ävensom i annonsering och övrig marknadsföring för sådana produkter. Dessutom har vi numera fått särskilda butiker för dylik försäljning. Enligt 9 § 1 mom. förordningen (1961: 180) om tillverkning av sprit och vin är det straffbart att tillverka, inneha eller saluhålla för tillverkning av sprit ägnad apparat i uppenbart syfte att apparaten skall komma att nyttjas vid olovlig sprittillverkning. Det har gjorts åtskilliga försök bl. a. från RSV: s sida att åstadkomma lagligt beivrande av försäljningen och marknadsföringen av destillationsapparater. Enligt åklagarmyndigheternas bedömanden är det dock inte möjligt att annat än i något enstaka undantagsfall få någon fälld till ansvar för olaga försäljning eller innehav av destillationsapparater e. d. Det anses nämligen som regel inte möjligt att bevisa att syftet med apparatens användning uppenbarligen har varit att olovligen tillverka sprit, eftersom det kan invändas att syftet i stället har varit att destillera t. ex. vatten. Denna tolkning av bestämmelserna uppfyller onekligen mycket högt ställda krav på den enskildes rättssäkerhet. Som en sammanfattande slutsats av vad som i detta avsnitt har anförts om hembränningen kan konstateras att hembränningen med stor sannolikhet har avsevärt ökat och nu är av en betydande omfattning.

26.12 Renaturering Obehörig renaturering av teknisk sprit likställs från straffsynpunkt med hembränning. I förordningen (1961: 181) om försäljning av teknisk sprit

Hembränning m. m. 439

och alkoholhaltiga preparat heter det sålunda att den som obehörigen vidtar åtgärder med denaturerad teknisk sprit eller denaturerat alkoholhaltigt preparat varigenom denatureringen försvagas eller borttages, skall dömas såsom för olovlig sprittillverkning. Erfarenhetsmässigt sker sådan renaturering i viss utsträckning. Bl. a. förekom det på sin tid att s. k. rödsprit renades med pottaska e. d. Under senare år torde dock renatureringen i allmänhet ha varit av begränsad omfattning. Emellertid har under de allra senaste månaderna en betydande ökning skett av denna illegala verksamhet. Det är här fråga om den enda starkdenaturerade sprit som f. n. finns i allmänna handeln, nämligen förgasarsprit, som säljs under namnet K-sprit. Polisen i Gävle uppdagade sålunda våren 1974 att en person i stor omfattning renaturerat K-sprit, genom en metod som bygger på användning av aktivt kol. Tillverkad renad sprit, apparatur och förråd togs i beslag. Det inträffande fick stor publicitet, särskilt i ortspressen. I samband härmed har personen i fråga och även andra genom annonser i tidningarna utbjudit sitt recept för renaturering av K-sprit till allmänheten. Den tillämpade metoden är ganska enkel och tämligen effektiv. Dessa händelser har lett till en, enligt uppgift från polishåll i Gävleborgs län, märkbar ökning av försäljningen av K-sprit i länet. Försäljning av aktivt kol har anordnats i närheten av bensinstationer. Man har således på samma plats kunnat köpa både K-sprit och aktivt kol. Polisen är allvarligt oroad över utvecklingen, som tyder på att renatureringen av K-sprit har fått en allt större omfattning.

26.1.3 Orsaker till att hembränning rrL m. ökat En underliggande förklaringsgrund till ökningen av den olagliga sprittillverkningen är prisnivån på den legalt tillverkade och försålda spriten. Våra spritpriser ligger som bekant internationellt sett på en hög nivå och priserna överstiger även motsvarande priser i våra nordiska grannländer. Den omständigheten att spritpriserna är höga torde dock inte i och för sig ha orsakat den ökning av hembränningen som ägt rum under senare år. Realpriset har i själva verket inte ökat under denna tid. Det är i stället andra förhållanden som har spelat in och utlöst den aktuella tendensen på hembränningsmarknaden. Prisnivåns höjd har endast varit en förutsättning för att dessa faktorer fått genomslagskraft. Man kan peka på flera sådana tillkommande faktorer.

En faktor som med all säkerhet har haft stor inverkan på hembränning-

ens utbredning här i landet är den förändring, som ungefär samtidigt inträdde beträffande hembränningen i Norge. I Norge uppges hembränningen har stor omfattning. Av intervjuunderav statens institut för alkoholforskning framgår att sökningar gjorda andelen personer som under året närmast före resp. undersökningsår smakat hembränt skulle ha utgjort (%):

440 Hembränningm. m.

1956 1962 1966 1970 1972 20 26 34 39 41

Enligt institutets bedömning utgjorde 1970 förbrukningen av hembränd sprit 20 % av den totala spritdryckskonsumtionen i Norge. Den mycket utbredda hembränningen i Norge ledde sommaren 1972 till skärpt lagstiftning. Sålunda infördes i alkohollagen en ny bestämmelse av följande innehåll: det är utan tillstånd av Socialdepartementet förbjudet att inneha, införa, saluhålla eller försälja samt att i tidningar, genom butiksskyltning eller på annat sätt göra reklam för apparater, jämte delar och utrustning, som är avsedda eller lämpliga för tillverkning eller omdestillering av sprit, spritdryck eller isopropanol. Det är vidare förbjudet att i böcker, skrifter, annonser eller på annat sätt uppmana till eller ge råd om dylik tillverkning m. m. överträdelse straffas med böter eller fängelse i högst 6 månader. Genomförandet av denna lagstiftningi Norge resulterade mycket snart i en betydande försäljning och marknadsföring av norska produkter av detta slag inom vårt land. Om man bortser från importen av spritdrycksessenser - vilken i huvudsak att RSV stoppades genom väsentligt begränsade försäljningen av sådana essenser i Sverige - har denna import

av för hembränning tjänliga och avsedda varor inte stått att hejda, och en

avsevärd aktivering av den svenska marknaden på området har skett. Denna aktivering har bestått och fortgått i ökad takt genom import från annat håll, bl. a. Danmark, samt genom uppträdande av svenska producenter och försäljare på marknaden. Ett starkt kommersiellt intresse för försäljning av apparater med tillbehör har uppstått. Detta har uppenbarligen starkt stimulerat hembränningen. I samband med den ökade importen och försäljningen av destillationsapparater m. m. har en teknisk produktutveckling ägt rum. Den har bl. a. inneburit att den hembrända varan har kunnat renas från illasmakande biprodukter på ett helt annat sätt än tidigare. Därigenom och medelst tillsättning av essenser och smakämnen har den hemtillverkade spriten blivit attraktivare för konsumenterna. Dessutom har apparaturen effektiviserats så att den blivit mera sluten, varigenom olägenheten med oangenäm lukt från tillverkningen har kunnat elimineras. Szstnämnda förhållande har ökat förutsättningarna för att utöva hembränning i tätorter. En annan orsaksfaktor är att den ökade aktiviteten i fråga om marknadsföring och produktutveckling av hembränningsapparatur med tillbehör har uppmärksammats av massmedierna och föranlet: dem att ägna frågan om hembränningen ett stort intresse under de senaste åren. Sålunda förekommer i dags- och speciellt veckopress samt radio och TV alltsomoftast inslag rörande denna hantering - artiklar, referat, intervjuer, artistuppträdanden etc. Häri lämnas ofta mer eller mindre utförliga redogörelser för eller antydningar om tillvägagångssättet vid hemtillverkning av sprit (ibland även av vin och öl). Inte sällan är dessa inslag av utpräglat glorifierande karaktär. Den kommersiella inriktninger år ibland framträdande.

Hembränningm. m. 441

Samtidigt framgår det av den allmänna debatten och massmediernas av ämnet att myndigheterna med nuvarande lagstiftning har behandling ansett sig stå i stort maktlösa gentemot nu pågående oblyga handel med aktivt kol m. m. samt förhärligandet av denna hembränningsapparatur, hantering. Allmänheten kan härigenom ha bibringats den uppfattningen att det rör sig om en legaliserad företeelse. Under dylika förhållanden är det inte att undra på att den breda allmänheten i allt större utsträckning betraktar hembränning för eget behov som en icke allvarlig, bagatellartad lagöverträdelse. Enligt Bryggareföreningens undersökning var detta fallet med 39 % av de intervjuade. Vid RSV: s undersökning ansåg 46 % av de intervjuade att hembränningen är en mycket allvarlig lagöverträdelse, medan 33 resp. 18 % ansåg att var en mindre allvarlig resp. bagatellartad förseelse. För hembränningen många människor har tydligen hemtillverkning av sprit blivit något som är inne för närvarande. Även vin och öl synes numera i stigande omfattning framställas i hemmen. Det kan i samband härmed nämnas att man i de norska intervjuunderockså har frågat varför man trodde att folk brände hemma. sökningarna Man ställdes inför flera svarsalternativ och skulle uppge vilka man menade vara de viktigaste. Vid undersökningen 1966 tyckte följande andelar att här redovisade svarsalternativ hade stor betydelse (flera svarsalternativ kunde uppges):

% Hembränt är billigare än köpt brännvin 88 17 Pengar att tjäna på det 24 Lång väg till utminuteringsbutiken 22 Besvärligt att köpa i utminuteringsbutiken Hembränt blir starkare än köpt brännvin 14 att bränna själv 12 Spännande

Dessutom fanns några mindre frekventa svarsalternativ. Av RSV: s undersökning i maj 1974 framgår beträffande motiven för hembränningen, att följande andelar av de intervjuade ansåg att redovisade svarsalternativ hade stor betydelse (flera svarsalternativ kunde uppges):

% Hembränt är billigare 86 8 Lång väg till systemet Hembränt blir starkare 9 att bränna själv 29 Spännande orsak .11 Annan

26.1 .4 APU: s bedömning APU bedömer den nu pågående utvecklingen i fråga om hembränning och annan illegal alkoholhantering som allvarlig. På de senaste två åren har de

442 Hembränning m. m -

statistikförda mer än fördubblats. hembränningsfallen Det kan visserligen invändas att det för 1973 redovisade antalet upptäckta fall av hembränning - drygt 300 - är ringa i jämförelse med den beivrade hembränningen under t. ex. 1920-talet, men den omfattande och oförblommerade försäljningen och marknadsföringen av destillationsapparater, alkoholmätare, aktivt kol m. m. tyder på att statistikens mörkertal är betydande och att vi i verkligheten har en utbredd och ökande aktivitet på området. Dessutom synes även antalet fall av hembränning i större, ”industriell skala numera öka, vilket är särskilt då härvid tillverkade allvarligt, drycker säljs på langarmarknaden. En utbredd hembränning medför uppenbarligen samhälleliga olägenheter av skilda slag. Det gäller sålunda allmänt i den kriminalpolitiskt meningen att denna bristande laglydnad ger upphov till minskad respekt för lagstiftning och lagtillämpning. Hembränningen är också ofta kombinerad med annan kriminalitet. Det gäller särskilt olovlig spritförsäljning. Genom tillgången på billig sprit gynnas uppkomsten och vidmakthållandet av illegala klubbar, vilka erfarenhetsmässigt är tillhåll för kriminella personer. Hembränningens alkoholpolitiska följder måste bedömas som allvarliga, eftersom det allmänna ju i stort sett saknar att möjlighet kontrollera användningen av den hemtillverkade varan. Hembränd sprit kan lätt komma att nyttjas av minderåriga eller missbrukare. Tillgången till billig hembränd sprit torde överhuvud medföra ökade risker för storkonsumtion, berusning, vanebildning och annat missbruk. Vidare kan hembränningen i vissa fall orsaka hygieniska olägenheter för omgivningen eller innebära brand- och explosionsfara. Det är uppenbart att renatureringen av teknisk sprit, framför allt karburatorsprit, på den senaste tiden börjat öka kraftigt. Från samhällets synpunkt har denna hantering samma olägenheter som hembränningen. Det år också uppenbart att ett starkt samband råder mellan åtgärder mot hembränning och åtgärder mot renaturering av sprit: lyckas man hindra hembränning måste man befara att renatureringen i stället ökar, om inte även denna kan effektivt motverkas. Det är således enligt APU:s mening angeläget att samhället genom kraftiga åtgärder motverkar hembränningen och annan illegal alkoholhantering. I annat fall är det risk för att det allmänna får allt mindre möjligheter att genom lagstiftning, beskattning, upplysning osv. styra utvecklingen på alkoholområdet. APU föreslår därför olika åtgärder i syfte att begränsa hembränningens omfattning och utveckling. Åtgärderna avser vissa definitionsändringar, skärpta påföljder i fråga om förverkande och straffskatt samt reglering av hanteringen med destillationsapparater och aktivt kol m. m.

26.1.5 APU: s förslag

Definitioner

I 30.2.l lämnas en redogörelse för gällande definitioner på alkoholdrycker o. d. Dessa definitioner är av betydelse med hänsyn till hembränning-

Hembränning m. m. 443

en. Genom definitionerna bestämmes gränserna mellan tillåten och otillåten tillverkning. Denna gränsdragning behöver i vissa fall skärpas så att området för den legala hemtillverkningen minskas. Med hänsyn till allmänhetens berättigade intresse att klart veta var gränsen går mellan och olagligt förfarande, behöver därutöver en precisering ske av lagligt gränsdragningen.

Gränsen mellan vin och sprit Den svenska vindefinitionen - dryck framställd genom alkoholisk jäsning av saft från druvor, bär, frukt eller andra växtdelar och som håller mer än etylalkohol - är otillfredsställande 2,25 men ej mer än 22 volymprocent från två synpunkter. Dels sägs inget om medgiven sockertillsats, dels är andra växtdelar för vidsträckt och innefattar i princip t. ex. begreppet dvs. de viktigaste råvarorna för sprittillverkockså potatis och spannmål, ning. I t. ex. Danmark och Norge är vindefinitionerna i olika hänseenden Man skiljer där på vin, tillverkat av färska druvor, och mera fullständiga. s, k. fruktvin. I Sverige skall för övrigt enligt förordningen (1933: 78) om för av vin som är beteckning vissa slag av vin vid marknadsföring framställt av annat än saft från färska druvor användas beteckningen fruktvin e. d. Vid tillverkning av druvvin behövs normalt ej någon tillsats av socker, och sådan tillsats är i de vinproducerande länderna vanligen förbjuden eller reglerad. Svenska frukter och bär innehåller däremot så litet socker att det i regel inte är möjligt att framställa vin av saft härav utan att sätta till socker. I fråga om sockertillsatsen för hemtillverkat vin har praxis härvid varit en tillsats av högst lika mycket socker som den den att man medger beräknade myckenheten fruktsaft. I regel ger l kg frukt eller bär 0,8 kg saft och sockertillsatsen till l kg frukt eller bär får alltså ej överstiga 0,8 kg. I andra t. ex. Danmark och Finland, har sockertillsatsen i länder, realiteten bestämmelser om högsta täthet eller om begränsats genom förekomsten av smak- och aromämnen. bör en regel som begränsar sockertillsatsen vara lättförståel praktiken lig för allmänheten, så att ingen behöver tveka om var gränsen går mellan tillåten vin- och otillåten sprittillverkning. Nuvarande tillåtande och innebär 1 praxis är enligt APU:s mening alltför Exempel_ l kg frukt

att man som vin godtar en dryck, vari alkoholen till endast drygt l/l0 0,33 kg Socker, 1 kg våt_

härrör från fmkten och till återstående 9/10 från tillsatt socker. ten, jäst. Frukten ger 0,8 den för avsedda kg alkoholframställning

lgâcfgrtiånâååâfâfrtøgáå

Om man i stället begränsar kommer den från frukten

sockertillsatsen till 1/3 av fruktmängden, Sockermångd sm alltså

härrörande alkoholen att uppgå till ca l/4 av totala alkoholmängdenl 0,1 + 0,33 =0,43 kg,

P°d°°aI C3 036

Denna överensstämmer ungefär med vad som tillämpas vid Yilket

regel hm alkohol motsvaranfruktvinframställning (avseende basvin till märkena Desspritcentralens de ca 14 volymprocent i sert och Körsbärsvin). den färdiga drycken.

444 v Hembränningmm.

Som grundmaterial för fruktvin bör få användas andra färska bär än druvor samt färsk frukt och rabarber ävensom russin och torkade fikon, däremot ej stärkelsehaltiga växtdelar såsom rotfrukter och spannmål. Ej heller bör druvextrakt eller druvkoncentrat få nyttjas vid tillverkningen; dessa produkter är av svårbestämbar och svårkontrollerbar art och härav framställd dryck torde inte kunna betecknas som vin. Vinframställning av druvor kräver såsom förut nämnts ej sockertillsats. Detsamma gäller för russin och torkade fikon. Socker bör alltså inte få tillsättas om druvor, russin eller fikon används för framställningen. Honung är i nu avsett sammanhang att jämställa med socker. Av honung tillverkad dryck (mjöd) med en alkoholhalt överstigande 1,8 viktprocent är därför inte vin. Den blir i stället, beroende på ingredienserna i övrigt, att anse som spritdryck eller öl. Det kan tilläggas att den föreslagna bestämmelsen om högsta sockertillsats i praktiken kan kontrolleras genom analys av vätskans fruktsyrehalt i förhållande till dess alkoholhalt (jfr under 30.2.l omnämnt förslag av 1928 års revision av rusdryckslagstiftningen).

Gränsen mellan öl och sprit

Maltdryck eller, med APU: s terminologi, öl, är varje jäst, odestillerad dryck som har framställts med torkat eller rostat malt såsom huvudsakligt extraktgivande ämne; dock skall genom hembrygd tillverkad sådan dryck anses som maltdryck endast om den innehåller högst 4,5 viktprocent alkohol. Ej heller i denna definition sägs något om medgiven sockertillsats. I praxis har definitionen dock tillämpats så för hembrygd att man medger högst så mycket socker som motsvarar extraktvärdet i malt, dvs. 80 % av maltmängden. Det innebär att man till l kg malt får sätta till högst 0,8 kg socker. Tillsätts mera, eller överstiger alkoholhalten 4,5 viktprocent, blir den tillverkade varan enligt nu gällande regler och praxis att anse som sprit. För bryggeriernas del gäller enligt RSV: s föreskrift att högst 20 % av maltmängden får ersättas med socker e. d. (närmare bestämt högst 0,16 kg socker på 0,8 kg malt). Det är, på motsvarande sätt som nyss föreslagits för vinet, av vikt att bestämma och begränsa området för lagligen medgiven ölframställning. Definitionen bör nära anknyta till vad som gäller för den industriella produktionen enligt vad som nyss sagts, lämpligen förenklad så att

sockertillsatsen får utgöra högst 1/4 av maltmängden. Honung är även i

detta sammanhang att jämställa med socker. Användningen vid hembrygd av maltextrakt eller maltkoncentrat av olika slag bör förbjudas. Dessa produkter är i regel importerade. Halten av deras extraktgivande innehåll växlar, vilket medför svårigheter att med föreslagen regel för sockertillsatsen beräkna hur mycket socker som lagligen skulle få tillåtas. Ett sådant förbud mot användande av

SOU 1974191 Hembränningm. m. 445

maltextrakt och maltkoncentrat medför att hemtillverkning av öl i praktiken begränsas till traditionell ölbrygd, sådan den tidigare förekom i lantbruk med tillgång till kom för maltframställning.

Straffmätning Det brott som i detta kapitel har benämnts hembränning definieras i gällande lagstiftning genom följande beskrivning: Den som olovligen tillverkar eller som bereder mäsk i uppenbart syfte att därav sprit framställa sprit, så ock den som forslar, döljer eller förvarar olovligen som är olovligen tillverkad, eller mäsk, som sprit, uppenbarligen uppenbarligen är avsedd för olovlig sprittillverkning (med mäsk förstås här vätska vari alkoholhalten ännu inte överstiger 2,25 volymprocent). Straffet för hembränning är böter eller fängelse i högst 6 månader. När det är fråga om grovt brott är straffet fängelse i högst 2 år. Det kan naturligtvis diskuteras om man inte, för att effektivisera bekämpningen av hembränningen, bör skärpa dessa straffbestämmelser och höja straffmaximum. Till jämförelse kan nämnas att straffet för grov varusmuggling och grovt narkotikabrott är högst 6 resp. 10 år. Häremot kan emellertid invändas att, i vart fall för hembränning, den nuvarande straffskalan inte tillnärrnelsevis utnyttjas tillfullo. En särskild undersökning avseende 19721 visar att straffpåföljden för dem som dömts för enbart hembränning, 23 personer, för alla utom en blivit i allmänhet högst 40; en person överlämnades till vård utom dagsböter, anstalt. Det finns under förhållanden knappast skäl att tro att en dylika höjning av straffmaximum skulle komma att nämnvärt påverka laglydnavid icke kommersiell hembränning är säkerligen så den. Upptäcktsrisken straffmaximum knappast torde inverka avskräckanringa att ett förhöjt de. Är det fråga om grov hembränning, blir den straffskyldige för övrigt i allmänhet också fälld till ansvar för grov olovlig rusdrycksförsäljning, i vilket fall straffmaximum med tillämpning av bestämmelserna om gemensamt straff blir 4 års fängelse. till vad som sålunda anförts anser APU övervägande skäl

Med hänsyn

tala för att ej föreslå ändring av straffskalan för hembränning. Det förekommer även, låt vara i mindre omfattning, olovlig tillverkav vin, starköl och öl. Detta är fallet när sådana varor framställs ning annorledes än i hemmet för eget behov, dvs. i särskild fabrik e. d. eller eller när starköl med över 4,5 viktprocent alkohol eljest för försäljning, tillverkas. Sistnämnda betraktas f. n. som sprittillverkning när tillverkning den sker i hemmet. Det synes emellertid riktigare att anse detta som den föreslagna begränsningen av sockertillsatsen olovlig öltillverkning; torde innebära att alkoholhalten inte kan bli så hög att sprittillverkning i realiteten föreligger. Då det även i dylika fall är fråga om otillåten bör frågan om straff härför behandlas i tillverkning av alkoholdrycker, detta sammanhang. av vin, starköl eller öl förskyller nu endast l Alkoho och nanm_ Olovlig tillverkning av starköl och öl är straffet dock tika 67: 345, 1973. dagsböter. Vid grov olovlig tillverkning

446 Hembränningm. m.

dagsböter eller fängelse i högst 6 månader. Enligt APU: s mening bör straffet för olovlig tillverkning av vin, starköl och mellanöl (enligt den av APU föreslagna terminologin) vara dagsböter eller fängelse i högst 6 månader.

Förverkande Enligt nu gällande bestämmelser skall, om någon har olovligen tillverkat sprit eller berett mäsk i uppenbart syfte att därav framställa sprit, förverkande ske av påträffad sprit och mäsk jämte förvaringskärl samt nyttjade redskap och för verksamheten uppenbarligen avsedda råvaror. Dessa bestämmelser bör äga fortsatt giltighet. Motsvarande förverkandebestämmelse saknas i fråga om olovligen tillverkat vin, starköl och öl. Det har t. ex. inträffat fall då någon olovligen tillverkat vin i avsikt att sedan destillera det till sprit. Tvekan har härvid förelegat om möjligheten att få det för destillation avsedda vinförrådet förklarat förverkat. APU föreslår att förverkandereglema utsträcks att omfatta även fall av olovlig tillverkning av vin, starköl och mellanöl.

Straffskatt

Enligt nuvarande bestämmelser skall hembrännare dömas att för den tillverkade myckenheten sprit betala skatt svarande mot omsättningsskatten för samma myckenhet av den spritdryck med en alkoholhalt av 40 volymprocent som har det lägsta utminuteringspriset (för Okryddat taffelbrännvin 44: 50 kr./liter). Skatten skall dock utgöra minst 100 kronor. Sådan skatt utgår inte för mäsk som har beretts i uppenbart syfte att därav framställa sprit. Det är av vikt att denna särskilt ådömda skatt - som ifortsättningen lämpligen bör kallas straffskatt - blir en kännbar påföljd för hembrännaren. Enligt vad i kap. 18 har föreslagits skall skatt utgå med 80% av intäkterna utav försäljningen av spritdrycker och vin, mervärdeskatten oräknad. Priserna på olika sådana drycker skall fastställas av alkoholbolaget efter av riksdagen utfärdade regler med priset på Absolut rent brännvin som baspris. Antas detta pris i utgångsläget bli 45 kr./helbutelj, erhålles ett literpris av 60 kr./liter. Grundpriset för starkvin och lättvin, vilket pris samtidigt skall utgöra försäljningspris för billigaste starkvin resp. lättvin, föreslås bli 30 resp. 14 procent härav, dvs. 18 och 8: 40 kr./liter. Nuvarande skattebelopp för olovligen tillverkad sprit är som förut nämnts 44: 50 kr./liter, motsvarande omsättningsskatten för Okryddat taffelbrännvin. Den nya straffskatten bör dels från allmänpreventiv synpunkt höjas något, dels vara lätt att beräkna för de tillämpande myndigheterna. Med utgångspunkt häri föreslår APU att straffskatten för sprit skall vara lika med detaljhandelspriset för Absolut rent brännvin” vid tidpunkten för brottets begående.

Hembränningm. m. 447

APU föreslår även införande av straffskatt för olovligen tillverkat vin, starköl och mellanöl. Straffskatten på olovligen tillverkat vin bör enligt APU: s mening utgöra detaljhandelspriset för det billigaste starkvinet. För tillverkat starköl och mellanöl bör straffskatten vara olovligen densamma som skatten för starköl. Straffskattens minimibelopp, som nu är 100 kronor vad gäller hembränd sprit, bör med beaktande av bl. a. penningvärdets fall utgöra 300 kronor. För olovligen tillverkat vin, starköl och mellanöl bör minimibeloppet fastställas till 100 kronor.

Destillationsapparater

Tillverkning, saluhållande och innehav av för sprittillverkning lämpad eller del därav är, såsom tidigare nämnts, straffbar under apparat förutsättning att det föreligger uppenbart syfte att apparaten eller skall komma att nyttjas vid olovlig sprittillverkning eller apparatdelen renaturering eller motsvarande förfarande. Vid försäljning krävs olovlig att säljaren har skälig anledning anta att apparaten kommer att brukas för otillåtet ändamål. Straffet är dagsböter eller fängelse i högst 6 månader. eller apparatdelen beslagtas och förklaras förverkad. Apparaten Hithörande bestämmelser tillkom 1919. Dåvarande kontrollstyrelsen framhöll i utlåtande till Kungl. Maj: t bl. a. att den olagliga tillverkningen hade på skilda orter i landet tagit en allt större omfattning, i av rusdrycker fall ej endast till husbehov utan även för försäljning. Att detta åtskilliga kunnat ske berodde på att destillationsapparater fick fritt tillverkas, försäljas och innehas. Styrelsen framlade förslag till förordning, enligt vilken saluhållande och försäljning av dylika apparater inte tillverkning, skulle få ske utan styrelsens tillstånd. Apparat eller apparatdel skulle inte utan styrelsens tillstånd få förvärvas, införas eller innehas av annan än legal sprittillverkare, laboratorieföreståndare vid statlig eller statsunderstödd överträdelse skulle bestraffas med institution eller apoteksinnehavare. böter eller fängelse, varjämte apparaten eller apparatdelen skulle dömas förbruten. i stället ändrade bestämmelser i 1907 års l prop. 1919: 131 föreslogs skulle stadgas då gällande brännvinstillverkningsförordning. Härigenom straff i form av böter eller fängelse för tillverkning, saluhållande, försäljning och innehav av destillationsapparat eller apparatdel i fall då till antagande att apparaten skulle brukas för det fanns skälig anledning ändamål; apparaten eller apparatdelen skulle vara förbruten. olovligt remitterade förslaget till lagrådet för yttrande. Bevillningsutskottet framhöll bl. a. att särskilt det öppna trots mot gällande Lagrådet i det oförblommerade av bestämmelser, som tagit sig uttryck utbjudandet för lönnbränning, var av beskaffenhet att ej böra lämnas apparater obeaktat av lagstiftningen. Lagrådet gjorde vissa erinringar mot förslaget. anförde i särskild skrivelse till utskottet bl. a.: Kontrollstyrelsen Ett huvudsyfte med den föreslagna lagstiftningen hade just varit att hindra det samhällsskadliga salubjudandet av destillationsapparater från

448 Hembränningm. m.

vissa fabrikanters sida, vilka i stor skala tillverkat dylika apparater och uppenbarligen haft för avsikt att sälja, icke en eller annan utan tusentals apparater till lönnbrännare. Dessa fabrikanters brottsliga uppsåt kunde med full juridisk visshet bevisas genom deras till tidningarna insända annonsereller. av dem _kringsända prospekt, och enligt styrelsens tanke förelåg fullgiltig anledning att kriminalisera ett tillverkande eller saluhållande av destillationsapparater, som var förenat med påvisbar avsikt hos tillverkaren eller saluhållaren, att apparaterna skulle komma till brottslig användning, alltså oberoende av att fabrikanten och ev. köpare ännu icke trätt i någon som helst beröring med varandra. Kriminaliserades icke trafiken med destillationsapparater redan på detta stadium, skulle exempelvis en tillverkare en gros kunna helt undandra sig varje ansvar genom att endast överlåta apparater till återförsäljare, vilka ej själva tänkte begagna sig av dem. Det oblyga och i högsta måtto förargelseväckande salubjudandet av destillationsapparater skulle obehindrat kunna fortgå, och lagstiftningens maktlöshet skulle endast ytterligare undergräva lagens auktoritet.

Författningsförslaget omarbetades av bevillningsutskottet med beaktande av lagrådets och kontrollstyrelsens synpunkter (bet. 1919: 49). Omarbetningen innebar i huvudsak att man beträffande tillverkning, saluhållande och innehav skärpte kravet på straffbarhet så att det skulle föreligga uppenbart syfte att apparaten eller apparatdelen skulle användas för otillåtet ändamål. I enlighet härmed utfärdades förordning (1919: 379) om ändringi 1907 års brännvinstillverkningsförordning. Såsom framhålls i avsnitt 26.l.l har emellertid lagtillämpningen beträffande destillationsapparater inte motsvarat lagstiftamas här återgivna intentioner. Apparatema salubjuds - såsom man 1919 uttryckte det på ett oförblommerat och förargelseväckande sätt, och lagstiftningens maktlöshet kan sägas undergräva lagens auktoritet. Det är därför i hög grad påkallat att lagstiftningen nu ändras så att möjlighet finns att effektivt ingripa med åtgärder mot hanteringen med hembränningsapparater. Vid denna ändring i lagstiftningen kan man ta till utgångspunkt de av kontrollstyrelsen 1919 föreslagna och i Norge 1972 genomförda åtgärderna. . APU föreslår därför att tillverkning, införsel, försäljning och innehav av för sprittillverkning lämpade apparater skall vara Lnderkastade tillståndstvång. Tillstånd skall meddelas av RSV. Undantagna från förutsätts tillståndstvånget bli - utom Spritcentralen legala sprittillverkare, offentliga laboratorier, sjukhus samt apotek. Tillstånd b-ör kunna lämnas för industrier, institutioner o. d. men däremot i regel ej lför privat bruk. överträdelse av dessa bestämmelser bör i huvudsak straffas lika med hem bränning. Påträffade apparater skall förklaras förverkade. Vid den nya lagstiftningens ikraftträdande befintliga destillationsapparater o. d. för vilka tillstånd inte meddelats, bör inom viss tid :edxovisas till polisen. Om så sker, bör straffrihet gälla. I promemorian Ds Fi 1974: 9 har APU lagt fram förslig :av denna innebörd. I promemorian har APU föreslagit att sådana vid den nya lagstiftningens ikraftträdande befintliga destillationsapparater (o. d., för vilka tillstånd inte meddelas, inom viss tid bör redovisas till polisen. Om så

Hembränning m. m. 449

sker, bör straffrihet gälla. Skulle den i promemorian föreslagna lagstiftningen inte ha genomförts, när förslagen i detta betänkande träder i kraft, bör en regel av angivna innebörd då införas.

Aktivt kol Som redan tidigare har antytts förekommer i samband med olovlig tillverkning och renaturering av sprit en omfattande användning av aktivt kol. Kolet begagnas för att rena spriten från finkelolja, denatureringsmedel och andra tillsatser. Med hänsyn till att ett stort antal destillationsapparater idag innehas av privatpersoner och att aktivt kol nu synes få en alltmer ökande användning som renings- och renatureringsmedel, finner APU det angeläget att handeln med aktivt kol underkastas kontroll. Aktivt kol eller, som det benämns i tulltaxan, aktiverat kol, tillverkas genom förkolning av trä, ben eller blod. Temperaturen vid framställningen får ej överstiga l OO0° C. Sådant kol är poröst, och ett gram i pulvriserad form kan ha en yta av 1 000 m2. Någon tillverkning torde inte förekomma i Sverige. Försörjningen här ilandet med aktivt kol sker genom import från flera olika länder. Importen har under de senaste åren utgjort, ton netto:

1968 570 1969 492 1970 567 1971 867 1972 534 1973 940

Som synes har en kraftig ökning skett 1971 och 1973. Det är ca 15 företag som bedriver import. Normala användningsområden för aktivt kol är avfärgning av vätskor, gasadsorption vid återvinning av flyktiga ämnen, kemtvätt, vattenrening, framställning av vatten-, luft- och akvariefilter, medicinska ändamål m. m. Huvuddelen av det aktiva kolet används av företag i deras egen produktion, en mindre del går till återförsäljning. Under månaderna december 1973 och februari 1974 importerades sålunda 120 ton av företag för egen användning och 7 ton av fem sex återförsäljare. Kolet säljs i kornstorlekar från 0,3 till 5 mm och som pulver. Apoteken säljer aktivt kol i lös vikt (som pulver) samt i fonn av tabletter och suspension (uppslamning i vätska). För medicinskt bruk säljs endast tabletter och suspension. Tabletterna kostar per 100 gram (motsvarande ca 100 st.) ca 25 kronor. Det i lös vikt sålda kolet kostar ca 9 kronor för 100 g. Enligt uppgift räcker ca 50 g aktivt kol till rening av en liter sprit. Vad det gäller att komma åt genom den tilltänkta regleringen är främst detaljhandeln med aktivt kol i lös vikt till privatpersoner. För att få kontroll över denna handel är det enligt APU: s mening

450 Hembränningm. m.

nödvändigt att - jämte det att saluhållandet till allmänheten regleras införa licenstvång för import och tillverkning av aktivt kol. Härigenom kan myndigheterna få kontroll över detaljhandeln. Den som importerar eller tillverkar aktivt kol bör för att få behålla tillståndet åläggas att vid återförsäljningen vidtaga rimliga åtgärder för att kolet inte kommer att saluhållas till privatpersoneri andra fall än då det finns ett legitimt behov härav - för medicinskt bruk eller i filter av speciellt slag t. ex. spisfläktfilter. Genom en sådan reglering kommer tillgången på aktivt kol för hembränningsändamål att väsentligt begränsas. Det kan visserligen inte förhindras att tabletter, avsedda för medicinskt bruk, eller kol i t. ex. används vid hembränning. Kostnaden härför kommer emellertid spisflåktar att bli väsentligt högre än f. n. Apoteken bör heller inte sälja några större mängder tabletter till enskilda. APU har i promemorian Ds Fi 1974: 9 föreslagit bestämmelseri ämneti en särskild lag om aktiverat kol.

Handeln med vissa böcker m. m. Som tidigare framhållits saluförs idag i stor skala böcker som innehåller ingående redogörelser för tillvägagångssättet vid hembränning. Reklam för sådana böcker sker i både dags- och veckopress. Böckerna tillhandahålls hos de flesta bokhandlare och i Pressbyråns kiosker. I pressen har också förekommit annonser, enligt vilka man per postförskott kan rekvirera beskrivningar bl. a. över hur man går till väga för att renaturera karburatorsprit. Att denna marknadsföring och försäljning verksamt bidragit till att popularisera hembränningen är uppenbart. Författarna till böckerna har sökt undgå risken att bli dömda för delaktighet i hembränning eller renaturering genom att i böckerna ange att sprittillverkning i hemmet är olaglig. Redogörelser för tillvägagångssättet vid sprittillverkning självklart en uppgift för tekniker och i viss fyller undervisning. För andra finns knappast något behov av sådana redogörelser. Ifrågavarande försäljning medför otvivelaktigt så stora alkoholpolitiska olägenheter att motåtgärder måste övervägas. Frågan togs för övrigt upp i en motion (1973: 1982) med anledning av propositionen 1973: 123 med förslag till ändringi tryckfrihetsförordningen. I motionen - som avslogs av - hemställdes att den föreslagna möjligheten att införa förbud riksdagen mot kommersiell annons för marknadsföring av alkoholhaltiga drycker eller tobaksvaror skulle utvidgas till att avse också kommersiell annonsi den mån annonserna används vid marknadsföring av redogörelse för vid tillverkning av sprit eller av varor ägnade att tillvägagångssättet användas vid sådan tillverkning. Beträffande marknadsföringen av varor ägnade att användas vid har APU ovan förslag av innebörd att den

sprittillverkningen frarvnlagt

tillåtna försäljningen av sådana varor kraftigt inskränks. av redogörelser för tillvägagångssättet vid Vad angår marknadsföringen olovlig sprittillverkning är problemen betydligt mer komplicerade.

Hembränning m. m 451

Förbud eller inskränkningar är f. n. inte möjliga med hänsyn till tryckfrihetsförordningen. Det förtjänar emellertid att övervägas, om de som i kommersiellt syfte uppenbart söker stimulera brottsliga handlingar förtjänar att skyddas av tryckfriheten. Onekligen talar starka skäl för att samhället bör sätta stopp för sådana spekulationer. Frågan har emellertid principiell räckvidd och berör också andra brott än hembränning. APU har i promemorian Ds Fi 1974: 9 förordat att massmedieutredningen skulle fåi uppdrag att utreda om det är möjligt att så ändra tryckfrihetsförordningen, att denna typ av marknadsföring förhindras. Vidare förslog APU att RSV skulle verka för att få till stånd en frivillig sanering av marknaden.

Forskning Det är med hänsyn till de rådande ogynnsamma utvecklingstendenserna vad gäller hembränning o. d. av vikt att det av APU i kap. 28 föreslagna centrala alkoholpolitiska organet med stor uppmärksamhet följer denna fråga och igångsätter eller bekostar undersökningar rörande hembränningens omfattning, orsaker och verkningar.

26.2 Illegal användning av teknisk sprit

Härom hänvisas till kap. 25.

26.3 Spritsmuggling

smuggling av sprit har enligt tullverkets statistik under senare år omfattat:

En ca SO-procentig ökning av antalet beslagsmål har här skett. Detta är

ägnat att inge oro, särskilt som det finns grund att tro att den kommersiella - bl. a. i den omfattande organiserade spritsmugglingen internationella - ökar till av att de svenska långtradartrafiken följd spritpriserna är högre än motsvarande priser i de flesta andra länder. Eljest framgår av dessa siffror att den genomsnittliga kvantiteten sprit per beslag är ganska ringa, ca 2,5 liter. Det rör sig tydligen här mest om av resande medförda, ej införselberättigade spritkvantiteter. De i tablån

452 m Hembränningm.

upptagna kvantiteterna innefattar enligt uppgift inte de större partier som beslagtagits vid uppdagande av organiserad smuggling. Straffet vid varusmuggling är böter eller fängelse i högst 2 år och vid grovt brott fängelse i lägst 6 månader och högst 6 år eller vad gäller narkotika fängelse i lägst 1 och högst 10 år. Någon höjning av maximistraffen i fråga om spritsmuggling bör enligt APU: s mening inte komma i fråga. Däremot vill APU understryka vikten av att tullverket och övriga-ansvariga myndigheter, ej minst alkoholpolitiska rådet, med följer utvecklingen av såväl resandesmugglingen som den uppmärksamhet kommersiella smugglingen av alkoholvaror och vid behov skärper övervakningen och vidtar motåtgärder.

26.4 Langning o. d.

Tillförseln av illegala alkoholdrycker sker genom förut redovisade otillåtna förfaranden: tillverkning (hembränning), omvandling/användning (renaturering m. m.) av teknisk sprit o. d. och införsel (spritsmugg- Försäljning av alkoholdrycker på den illegala marknaden brukar ling). kallas langning. Denna omfattar försäljning av dels illegala drycker enligt ovan, dels legala drycker. I sistnämnda fall är det huvudsakligen fråga om hos Systembolaget. Det förekommer även en viss spritdrycker inköpta langning av mellanöl, bl. a. till ungdom. Det händer också att illegala restauranger (klubbar) bedriver olovlig servering av alkoholdrycker i ej obetydlig omfattning. Den olovliga alkoholdrycksförsäljningen belyses av följande siffror:

1969 1970 696 79 7 411 63 2 1971 1972 490 92 2 1973 587 156 5

“ är det förbjudet att lämna eller skaffa alkoholdrycker Enligt nykterhetsvårdslagen till den som är intagen på allmän nykterhetsvårdsanstalt eller veterligen underkastad föreskrift om avhållsamhet från sådana drycker.

Som framgår att denna tablå har under 10-årsperioden 1964-1973 den beivrade langningen av rusdrycker gått ner mycket påtagligt - till ca För de allra senaste åren kan dock en svag ökningstendens åter l/5. noteras. Vilka orsakerna till den kraftiga nedgången fram till år 1971 har varit är ovisst. att polisens större omfattning har

Här kan ha bidragit resurseri

Hembränning m. m. 453

inriktats på narkotikabekämpning. Langama själva kan också ha funnit det mera lönsamt och lättsamt att i stor utsträckning gå över till illegal narkotikahantering. Det kan nämnas att antalet ingripanden från polisens sida mot denna hantering ökade från 543 år 1965 till 6 400 år 1969; åren

1970 till 1973 låg antalet vid ca 4 500. Ökningen av spritlangningen

under de två senaste åren kan tänkas ha samband med hembränningens utbredning. Ökningen av antalet fall av öllangning under senare år kan möjligen delvis hänga samman med en stegrad aktivitet från de övervakande organens sida. 1 APU: s direktiv sägs bl. a. att utredningen bör pröva tänkbara vägar att begränsa möjligheterna till olaga överlåtelse av rusdrycker. Även om ett effektivt ingripande mot langarna ej löser alkoholmissbrukets problem, - det i direktiven - som sådan så så är nämligen heter langningen allvarlig och till sin natur ett sådant samhällsont att samhällsreaktionen måste vara bestämd och otvetydig. Schematiskt kan langningen i vidsträckt mening sägas sönderfalla i tre typer av verksamhet: kommersiellt inriktad detaljhandel till avstängda m. fl., anskaffning till ej inköpsberättigade ungdomar samt servering i illegala klubbar o. d. Underlaget för den förstnämnda typen av verksamhet, illegal detaljhandel med främst Sprit, torde komma att minska vid genomförandet av i alkoholbolagets butiker. De APU: s förslag om slopande av spärrlistorna härigenom avstängda - f. n. närmare 12 000 personer - kommer nu att, i den mån de är nyktra, själv kunna köpa i systembutikerna och slipper alltså att anlita langare eller ombud. Kvar kommer visserligen att finnas en efterfrågan på langarsprit, bl. a. under de tider då butikerna är stängda, men detta slag av langning torde kunna bedömas vara från social synpunkt mindre skadlig och kan i vart fall inte helt elimineras om man behåller restriktioner inom detaljhandeln med alkoholdrycker. Ett kvarstående problem är vidare langningen till icke inköpsberättigade i alkoholbolagets butiker de som är under 20 år och vid ungdomar: mellanölsförsäljningen de som är under 18 år. Denna langning är i ganska stor utsträckning av ej kommersiell natur och sker iform av anskaffning genom äldre kamrater eller andra ”hjälpsamma” personer. Att det förekommer en ej obetydlig langning till ungdomar framgår utförda undersökningar avseende t. ex. av två genom skolöverstyrelsen konsumtionsvanor m. m. åren 1971 och 1972 bland elever i grundsko-

lans årskurser 6 och 9 (12-13 resp. 15-16 år gamla). Enligt

är av pojkarna ca 2/3 alkoholkonsumenter i årskurs 6 undersökningarna och ca 9/10 i årskurs 9. Bland flickorna är frekvensen något lägre i årskurs 6 men ungefär densamma som pojkarnas i årskurs 9. Bland i årskurs 6 är ungefär 1/3 spritkonsumenter och pojkarna hälften vin- resp. ölkonsumenter. Bland pojkarna i årskurs 9 omkring överstiger denna frekvens för såväl sprit som vin och öl 3/4. Det är med till dessa förhållanden betydelsefullt dels att

k;

hänsyn vid försäljningen tillämpas så effektivt som möjligt, dels

åldersgränsema jfr ävén 68: loölluf

av alkoholdrycker till ungdo- 1974. att problemet med anskaffning/överlåtelse

454 Hembränningm. m

mar ägnas skärpt uppmärksamhet. Detta är en fråga för såväl forskning som- information och bör noga följas av det centrala alkoholpolitiska organet. Den tredje här redovisade typen av langning, nämligen servering av alkoholdrycker i illegala klubbar o. d., erbjuder i dagens läge ett betydande och växande problem. Bekämpandet av denna olagliga restaurangverksamhet har förts med växlande framgång på olika orter. Störst är självfallet problemen i storstadsområdena. Enbart i t. ex. Malmö sägs finnas ett IOO-tal illegala klubbar. Verksamheten iklubbarna är ofta kombinerad med narkotikabrott, häleri, stöld, rån och annan brottslighet. Klubbverksamheten är i allmänhet mycket inkomstbringande, men någon skatt betalas inte - innehavarna redovisar i regel ingen skattepliktig inkomst. För att bekämpa denna socialt vådliga verksamhet krävs åtskilliga åtgärder. Polisens övervakning bör i möjligaste mån skärpas genom spaning och razzior. Straffmätningen bör bli allmänt strängare. I regel bör det, om försäljningen bedrivits under en längre tidsperiod eller varit av större omfattning, bli fråga om frihetsstraff; bötesbeloppen är oftast mycket låga till följd av att lokalinnehavarna inte redovisar skattepliktig inkomst. Dessutom torde i ökad utsträckning förverkande böra ske inte bara av påträffade varor och pengar utan även av värdet av det ekonomiska utbytet av rörelsen, i den mån detta kan fastställas eller beräknas. Med tillämpning av 20 § allmänna ordningsstadgan bör såvitt möjligt förnyande av offentlig tillställning i lokalen förbjudas. Häktning av lokalinnehavare bör ske så snart fara föreligger att innehavaren fortsätter sin brottsliga verksamhet eller avviker ur riket. För att effektivisera brottsbekämpningen kan man lämpligen, efter mönster från Stockholm, organisera ett fast samarbete polis-åklagare-domstol, innebärande bl. a. att hithörande ärenden koncentreras till bestämda personer inom dessa tre rättsvårdande instanser.

27 Den lokala och regionala

tillsynsorganisationen

Det åligger länsstyrelsen och kommunal nykterhetsnämnd att övervaka att bestämmelserna i Rff, Öff och Aff iakttas. Samma skyldighet - men

enbart beträffande Rff och Aff - åvilar länsnykterhetsnämnd. Slutligen har polismyndighet skyldighet att tillse, att bestämmelserna i Öff och Aff

iakttas. Polismyndighetens skyldighet enligt Rff är att tillse att ordning

råder på försäljningsställena. över försäljningslagstiftningens efterlevnad bör skötas av Tillsynen samma myndighet vad gäller såväl serveringen som detaljhandeln. I det diskuteras hur tillsynen över serveringen - till vilket område följande hittills - bör kontrollens tyngdpunkt liksom måste förläggas lämpligen utformas på det lokala och regionala planet.

27.1 Utgångspunkter för bedömningen

27.l.l Serveringens alkoholpolitiska betydelse

APU har i inledningen till kap. 23 redovisat sin syn på serveringens alkoholpolitiska betydelse och hänvisar till vad där sagts. APU vill även erinra om den principiella syn på serveringen som APU gett uttryck åt i 21-24. I korthet präglas den av en begränsad tilltro till den kap. alkoholpolitiska effekten av olika detaljrestriktioner och en strävan att

finna ett system för regleringen som i huvudsak vilar på en noggrann

i samband med tillståndsgivningen och en med kraft bedriven prövning av att gällande bestämmelser verkligen efterlevs. uppföljning

27.12 Historik

1937 års Rff var utskänkningsrättigheterna förbehållna system- Enligt Från och med år 1946 fick dock systembolagen inte själva bolagen. utskänka Sedan ett systembolag ansökt om och erhållit rusdrycker. tillstånd till rusdrycksutskänkning måste tillståndet alltså för att kunna överlåtas antingen en enskild restauratör eller det utnyttjas på annan, statliga restaurangbolaget. Det ålåg länsstyrelsen att övervaka rusdrycksförsäljningsförordningens efterlevnad. Vederbörande polismyndighet och kommunalnämnd skulle

456 Lokal och regional tillsyn

även tillse att förordningens föreskrifter iakttogs. l överlåtelsekontrakten mellan systembolagen och dem, vilka skulle utöva utskänkningsrâtten, reglerades de närmare villkoren för utskänkningen. I kontrakten föreskrevs bl. a. att skulle systembolagen äga vidta de kontrollåtgärder beträffande utskänkningens bedrivande, som bolagen kunde finna erforderliga. Kontrollstyrelsen hade föreskrivit, att bestämmelser av det innehållet skulle intas i kontrakten. Enligt föreskrifter kontrollstyrelsens skulle överlåtelseavtalet också innehålla uppgifter om de påföljder, som Systembolaget kunde vidta, om utskänkningen inte sköttes på ett från ordnings- eller nykterhetssynpunkt tillfredsställande sätt, eller om restauratören bröt mot bestämmelserna i avtalet, eller om han inte rättade sig efter av Systembolaget i behörig ordning meddelade föreskrifter. Kontrollen utövades dels av systembolagens egna tjänstemän, dels av särskilda organ, de s. k. kontrolldelegationerna. Dessa bestod av representanter för systembolagen och restauratörerna samt en opartisk ordförande. Kostnaden för delegationerna, till vilka knutits anställda kontrollörer, fördelades mellan systembolagen, det allmänna och de restaurangbolaget enskilda restauratörerna. Vid tiden för 1954 års reform fanns fem kontrolldelegationer, nämligen Stockholmsdistriktets kontrolldelegation och kontrolldelegationerna för Östra Mellansverige, Skåne, Västra Sverige och Bergslagen. Kontrollörernas tillsyn över utskänkningen utövades dels vid besök såsom gäster på restaurangerna, dels genom granskning av restaurangernas tekniska kontrollanordningar. 1944 års nykterhetskommitté föreslog, att den enskilde restauratören själv skulle få söka och erhålla utskänkningstillstånd samt att systembolagens funktioner i övrigt till stor del skulle övertas av länsnykterhetsnämnderna. Kommittén tog ej ställning till i vilka former kontrollen borde utövas utan ansåg att denna fråga kunde överlämnas till de olika länsnykterhetsnämndernas avgörande. Man ifrågasatte om det inte på vissa orter kunde anses lämpligt att tillsätta även i kontrolldelegationer medan kontrollen fortsättningen, i andra fall kunde utövas av länsnykterhetsnämndernas personal eller med hjälp av deltidsanställda kontrollörer. Kommitténs förslag beträffande utskänkningens handhavande mötte kritik från flertalet remissinstanser. Framför allt framhölls att uppgifterna med utskänkningen skulle inkräkta på länsnämndernas nykterhetsvårdande arbete samt att länsnämnderna inte kunde väntas få den sammansättning som vore lämplig med hänsyn till utskänkningsfrågorna. Bland annat krävdes enligt dessa yttranden ekonomiska insikter och sakkunskap i fråga om restauranger. I anslutning härtill uttalade departementschefen:

Den kritik som sålunda riktats mot kommittémajoritetens förslag synes berättigad. Ur utskänkningens synpunkt torde man därför i och för sig böra föredraga minoritetens förslag som i stort sett bevarar gällande ordning på förevarande område. Men icke heller detta alternativ går fritt från invändningar. Ansvaret för kontrollen är nu uppdelat på flera organ: länsstyrelse, nykterhetsnämnder, systembolag och polismyndigheter. Av dessa kan icke någon

Lokal och regional tillsyn 457

sägas ha det huvudsakliga ansvaret, och effektiviteten blir i viss mån lidande därav. Den största sakkunskapen företrädes utan tvivel av systembolagens direktörer. Dessa är emellertid formellt sett privatanställda och är icke underkastade ämbetsansvar. Behovet av en effektivare kontroll framträder med så mycket större styrka som de nu framlagda förslagen ger restauratörerna större frihet. En grundtanke i dessa förslag är .att borttaga en del för restauratörerna besvärande inskränkningar och föreskrifter; i gengäld fordras av restauratörerna en aktivare insats för ordning, nykterhet och trevnad. Det nuvarande systemet erbjuder emellertid möjligheter att med tämligen små förändringar tillgodose behovet av effektivare kontroll. Systembolagens direktörer ombesörjer det på bolagen ankommande utrednings- och kontrollarbetet och har härigenom, som nyss antytts, förvärvat stor sakkunskap på hithörande områden. Om deras ställning förändras på sådant sätt att de handlar under ämbetsansvar, blir det möjligt att koncentrera utrednings- och kontrolluppgifterna på dem. För den skull behöver de icke vara statsanställda. De kan alltjämt vara anställda och avlönade av utminuteringsorganet och handla å dess vägnar. Detta gör bl. a. möjligt att bibehålla den formellt sett något oegentliga men praktiskt lämpliga anordningen att utminuteringsorganet är bärare av utskänkningsrättigheterna. Den ändrade ställningen bör komma till uttryck på det sättet att de utredande och kontrollerande uppgifterna fullgöres av direktören såsom offentlig tjänsteman, restauranginspektör. Han bör därvid vara underställd länsstyrelsen. I egenskap av tjänsteman kan han själv infordra yttranden i utskänkningsfrågor från kommuner, nykterhetsnämnder och andra. Han bör kunna få handräckning av polismyndighet för utredning rörande missförhållanden. Polismyndigheter och nykterhetsnämnder bör vara skyldiga att till restauranginspektören inrapportera förhållanden som kan tyda på brister i skötseln av viss restaurang. Vid sin sida bör han ha en lokal representation. De här skisserade förändringarna kan ske inom ramen för systembolagsorganisationen. En motsvarande anordning låter sig emellertid också väl förena med riksbolagsalternativet. Restauranginspektören kan anknytas till riksbolagets distriktsorganisation, lämpligen såsom distriktschef. Systembolagsstyrelserna ersättes därvid med länsvis tillsatta rådnämnder. Alternativet med riksbolag ställer sig snarast fördelgivande aktigare i nu aktuella hänseenden. De administrativa och affärsmässiga uppgifterna inom utminuteringsorganet såsom sådant blir färre för en distriktschef än för en systembolagsdirektör. Man vinner därigenom vid riksbolagsalternativet större säkerhet för att till posten som restauranginspektör utses personer som är särskilt lämpade för de sociala uppgifterna i fråga om utskänkningen. Vidare kan de nuvarande systembolagsstyrelserna - vilkas ledamöter i regel utses till en mindre del av lokala myndigheter och i övrigt av kontrollstyrelsen och aktieägarna förändras till ett rent länskommunalt organ. Bl. a. kan nykterhetsvården bli direkt företrädd genom att länsnykterhetsnämnden utser en ledamot.

I fråga om riksbolagets organisation anförde departementschefen vidare:

Riket indelas i försäljningsdistrikt,.vart och ett under ledning av en distriktschef. Med hänsyn till distriktschefernas arbetsuppgifter beträffande utskänkningen är det angeläget, att distrikten inte blir alltför stora. Det synes ändamålsenligt att i princip varje län kommer att utgöra ett försäljningsdistrikt. I fråga om några län med endast ett fåtal utminuteoch utskänkningsrättigheter, såsom exempelvis Västerbottens ringsställen och Norrbottens län, kan dock ifrågasättas, huruvida desamma ickebör

458 Lokal och regional tillsyn

sammanslås till ett distrikt. I södra Sverige kan på samma sätt Blekinge län förenas med något angränsande län. l Beträffande hur kontrollen borde utövas uttalade departementschefen att denna inte i första hand borde inriktas på efterlevnaden av de särskilda restriktionerna utan på utskänkningsrörelsens allmänna karaktär. lnspektörerna hade att tillse att rörelsen uppfyllde de särskilda krav som kunde uppställas med hänsyn till nykterhet, ordning och trevnad. Vad angick de särskilda restriktionerna erfordrades kontroll endast beträffande måltidstvånget och utskänkningstiderna, en kontroll som i regel syntes kunna ske helt öppet. Särskilda utskottet - som underströk att sammanslagning av län till gemensamt distrikt endast borde ske i undantagsfall och då synnerliga skäl talade för - i huvudsak kunna biträda åtgärden ansåg sig departementschefens förslag om distriktscheferna-restauranginspektörerna. Utskottet - till vars mening riksdagen anslöt sig förordade därvid att den föreslagna tjänstetiteln ändrades till intendent för utskänkningsärenden. Den vid tillkomsten av 1954 års Rff valda ordningen visade sig dock sedermera från flera synpunkter mindre lämplig. Eftersom Systembolagets primära uppgift är att ombesörja butiksförsäljningen av de starkare alkoholdryckerna och bolaget inte själv får bedriva servering, framstod det som onaturligt att bolaget skulle meddelas tillstånd därtill endast för att enligt föreskrift i lag överlåta tillståndet på annan. Den kontroll över utskänkningen som erhölls på detta sätt syntes kunna uppnås med andra och enklare medel. Att bolaget var bärare av utskänkningsrättigheterna

medförde dessutom, att den som skulle bedriva utskänkningen inte hade

möjlighet att genom eget agerande få sin anhållan prövad i alla instanser, något som från rättssäkerhetssynpunkt framstod som betänkligt. Det ansågs därför vara angeläget att tillstånd till utskänkning i stället meddelades direkt till den, som skulle utöva rättigheten. Om det tillstånd som krävdes för rätt till utskänkning inte längre skulle meddelas bolaget; föll också det väsentligaste skälet för att knyta kontrollen över utskänkningen till bolaget bort. Av dessa principiella skäl i förening med vissa praktiska överväganden fann sig APU föranlåten att i en PM om organisationen för utskänkningskontrollen (Fi 1970: 5) föreslå, att Systembolaget inte längre skulle ha någon befattning med utskänkningen av rusdrycker. Restauratörerna skulle i stället själva kunna söka och erhålla sådana rättigheter. Länsstyrelsen skulle enligt förslaget även i fortsättningen bli den tillståndsgivande myndigheten men föreslogs få ta över såväl alla uppgifter som hade med tillståndsgivningen att göra som kontrollen över utskänkningen. Rådgivande nämnderna föreslogs skola avskaffas. Förslaget ledde till proposition (1970: 84), som godtogs av riksdagen. Lagen trädde i kraft den l juli l97l.

Lokal och regional tillsyn 459

27.1.3 Nuvarande ordning

Det åligger länsstyrelse, länsnykterhetsnämnd och kommunal nykterhetsnämnd att övervaka efterlevnaden av Rff. Polismyndighet skall underrätta länsstyrelsen om förhållanden och iakttagelser som bedöms ha betydelse för den länsstyrelsen ålagda tillsynen. Riksskatteverket meddelar de anvisningar och fastställer de formulär till blanketter som behövs för tillsynen över serveringen. Enligt 1971 års utskänkningskungörelse åligger det länsstyrelsen att skaffa sig kännedom om nykterhetsförhållandena och om skötseln av utskänkningsställena inom länet samt att i samarbete med polismyndigheter, kommunala socialvårdsorgan och andra berörda myndigheter eller sammanslutningar verka för nykterhet, ordning och trevnad vid utskänkning av rusdrycker. Länsstyrelsen skall vidare genom råd och anvisningar samt genom överläggningar med rättighetsinnehavare och, där så lämpligen kan ske, hans personal sprida kunskap om gällande bestämmelser. Kontrollen över utskänkningsställen för rusdrycker skall enligt kungörelsen avse i första hand rörelsens allmänna karaktär, efterlevnaden av de bestämmelser som reglerar restauratörernas bokföring, prissättningen på alkoholdrycker, ombyggnaden av serveringslokaler samt tillgången till lagad mat och alkoholfria ,drycker ävensom att rusdrycker inköpta för utskänkning ej används utanför utskänkningsrörelsen. Beträffande öl (typ A och B) åligger det länsstyrelse, polismyndighet och kommunal nykterhetsnämnd att övervaka att, bestämmelserna enligt Öff och de föreskrifter som meddelats med stöd av förordningen iakttas. Det ankommer på riksskatteverket att följa den allmänna utvecklingen Bland - liksom beträfinom ölhanteringen. tillsynsmyndigheterna ligger fande de starkare alkoholdryckema - huvudansvaret på länsstyrelserna. Vad angår de alkoholfria dryckerna skall länsstyrelse, länsnykterhetsoch kommunal nykterhetsnämnd övervaka att nämnd, polismyndighet bestämmelserna i Aff och med stöd därav meddelade föreskrifter på ett riktigt sätt. Tillsynen över de serveringsställen som säljer tillämpas enbart alkoholfria avser framför allt att de s. k. förtärings- och drycker förvaringsförbuden inte överträds. Uppgifter som rör tillståndsgivning och kontroll sköts av länsstyrelsernas av utskänkningsärenden. Det finns en tjänst som

handläggare

handläggare i varje län utom i Stockholms län, där det finns tre, i Malmöhus län och i Göteborgs och Bohus län, där det finns två, samt i Gotlands län, som bara har en halv sådan tjänst. l hela riket fanns vid 1973 års slut - trafikutskänkning och tillfällig - 1 632 tillstånd till servering av spritdrycker, utskänkning ej inräknade vin och starköl, 869 tillstånd till servering av vin och starköl och 77 tillstånd till servering enbart av starköl. Tillstånd att servera öl (typ A och B) hade meddelats i 4 647 fall (årsutskänkning). Den närmare fördelningen av tillstånden i län och kommuner framgår av bilaga 8. Med ledning av de rapporter som länsstyrelsernas handläggare varje månad avger till riksskatteverket har för första halvåret 1973 beräknats, att de 28 handläggarna gjorde nära 2 600 besök på landets ca 7100 serveringsställen för alkoholdrycker.

460 Lokal och regional tillsyn Tabell 27.1 Antal kontrollbesök av utskänkningshandläggare under första halvåret 1973, länsvis

Qöteborgs och Bohus

Hur besöken fördelar sig per län framgår av tabell 27. I. En del restauranger har besökts mera än en gång. Tabellen ger därför ingen ledning om man vill ha reda på hur många restauranger som blivit besökta I det redovisade antalet besök ingår också en del besök som gjorts på kaféer och liknande som bara serverar alkoholfria drycker. Enligt de av handläggarna avgivna rapporterna fördelade sig orsakerna till besöken på sätt framgår av tabell 27.2.

Tabell 27.2 Kontrollbesök av utskänkningshandläggare under första halvåret 1973, procentuellt fördelade efter orsak till besöket

l de enskilda länen är mönstret ungefär detsamma som för riket i sin helhet. Under rubriken ”annat” har förts sådana ärenden som lokalinspektioner på ölutskänkningsställen, information till tillståndshavare och föreståndare (ofta vid byte av ägare/föreståndare) samt i någon mån överläggningar och konferenser med lokala myndigheter.

Lokal och regional tillsyn 461

Tabell 27.3 Kontrollbesök av utskänkningshandläggare under första halvåret 1973, procentuellt fördelade efter vad som i första hand kontrollerats

Föremål för kontroll l procent av antalet besök

Förekomst av alkoholfria drycker 22,6 Utskänkningens allmänna karaktär 21,3 (ej dans, varieté)

tabell 27.3 angivna förhållanden.

Till rubriken annat” hör lokalinspektioner, kontroll av detaljhandel

med öl, besök på illegala serveringar m. m. Variationen mellan länen är ganska betydande. I flera län har en eller uppgifter inte kontrollerats under flera punkter enligt handläggarnas besök under l 4 län har de statistiska uppgifterna över något perioden. huvud aldrig kontrollerats. ledde 1973 till ingripanden enligt Rff från länsstyrel- Övervakningen i 27 fall. I 20 av dessa tillhölls restauratören blott att vidta sens sida medan tillståndet återkallades i 5 fall och särskilda föreskrifter rättelse, När det gäller Ölhandeln vidtogs samma år administrativa gavs i 2 fall. i fråga om 37 utskänkningsställen och 9 utminuteringsställen åtgärder med av misskötsel vid försäljningsrättens utövande. Därvid anledning återkallades 14 tillstånd till utskänkning och 2 tillstånd till utminutering. meddelades särskild föreskrift rörande utminuteringen av öl. l I 2 fall övriga fall meddelades varning. I de nu lämnade uppgifterna ingår ej de fall då erinringar gjorts eller under hand eller då rättelse skett vid besökstillfället eller i muntligen med tillståndshavaren e. d., ej heller fall då förhållandena ansetts samråd nödvändiggöra byte av föreståndare för försäljningen.

27.2 APU:s bedömning

Att döma av de fåtal statistikförda fall i vilka myndigheterna ser sig

i serveringen skulle läget på föranlåtna att ingripa mot missförhållanden detta område vara tillfredsställande. Som redan berörts i kap. 23 och 24 tecken inte är fullt så bra finns det emellertid tydliga på att förhållandena som statistiken Vad som redovisats i detta kapitel ger vid ger vid handen. att av inte kan ske i tillräcklig handen inspektion restaurangerna samt att mot missförhållanden inte sker med omfattning ingripanden kraft. Vad omfattning är visserligen det tillräcklig angår övervakningens antal som svarar för kontrollen imponerande - länsstyrelse, myndigheter

462 Lokal och regional tillsyn

länsnykterhetsnämnd, social centralnämnd/kommunal nykterhetsnämnd, polisen. Men det kan alltså ifrågasättas om insatserna svarar häremot. Vad gäller polisens arbete med de alkoholpolitiska uppgifterna har rikspolisstyrelsen sålunda - bl. a. isitt remissvar över mellanölsbetänkandet framhållit, att polisens resurser är så hårt ansträngda, att i många fall inte ens de mest angelägna uppgifterna kan utföras på önskvärt sätt. Uppenbart är, att polisens kontroll av att gällande bestämmelser på serveringsområdet efterlevs inte räknas till de väsentliga åliggandena och att övervakning endast sker sporadiskt. Det förekommer dock på många håll ett fruktbart samarbete mellan sociala polis, myndigheter och länsstyrelse. Beträffande den kontroll som utövas av de kommunala sociala centralnämnderna/nykterhetsnämnderna kan sågas, att nämnderna ofta saknar resurser att bedriva någon Det torde övervakning. också vara relativt vanligt att frågan anses vara av underordnad i betydelse förhållande till nämndens övriga uppgifter. Vad nu sagts torde i stort gälla även länsnykterhetsnämnderna. Vissa länsnykterhetsnämnder lägger dock ner ett stort arbete på frågor avseende tillståndsreglering och försäljningskontroll. Den kontroll som idag har den största utövas av de betydelsen tjänstemän på länsstyrelserna som handlägger utskänkningsärenden. Av vad ovan upptagits (se tabellerna 27.1 och 27.2) framgår emellertid att inte heller dessa tjänstemän har möjlighet att i önskvärd utsträckning ägna sig åt verksamhet på fältet. En stor del av deras tid tas i anspråk av ärenden rörande tillståndsprövning och av rådgivning till restauratörer och myndigheter. Alltför liten tid kan av dessa skäl ägnas åt den centrala uppgiften att ingripa om nykterhet, ordning och trevnad inte råder på restaurangerna i distriktet. Vad angår de faktiska missförhållandena är det svårt att uttala sig annat än mera allmänt. Enligt APU: s bedömning sker serveringen på det stora flertalet utan större olägenheter restauranger från alkoholpolitiska synpunkter. Problem förekommer dock, särskilt när det gäller pubar och diskotek med speciell inriktning på ungdom. Som tidigare framhållits förekommer olägenheter även i vissa delar av den utrikes färjtrafiken. Problemen är av betydligt större omfattning än som kan utläsas ur den offentliga restaurangstatistiken. Vidare har man på vissa håll stora svårigheter med illegal servering, dvs. servering av alkohol som sker helt utan tillstånd. Enligt vad APU erfarit är det en vanlig uppfattning bland dem som har att övervaka efterlevnad lagstiftningens att det är utomordentligt svårt att få bifall till en talan om att ett tillstånd till servering skall återkallas, även om det finns belägg för att restauratören vid upprepade tillfällen överträtt gällande regler. Oavsett om uppfattningen har fog för sig eller ej bidrar den till en alltför passiv inställning hos de övervakande organen. APU har därför i kap. 23 föreslagit vissa ändringar i reglerna om indragning av tillstånd. Det står mot bakgrund av vad sålunda anförts klart, att tillsynen över försäljningslagstiftningens efterlevnad på detta område behöver förstär-

Lokal och regional tillsyn 463

kas. l-lärtill att serveringen om APU: s förslag går igenom blir kommer, betydligt mindre kringgärdad av detaljbestämmelser än f. n. Motiveringen härför är att detaljbestämmelser om hur serveringen skall bedrivas inte kan tillgodose kravet på nykterhet, ordning och trevnad på restaurangerna lika effektivt som en noggrann kontroll. Har man en sådan kontroll blir en ingående reglering av serveringen överflödig och skulle bara fylla ett APU:s förslag om hur de materiella reglerna för självändamål. serveringen skall utformas förutsätter därför en förstärkning av tillsynen

över restaurangerna. Det kan också om utformningen av den nuvarande ifrågasättas, organisationen är tillfredsställande. Har splittringen på flera myndigheter, efterlevs, medfört att som var för sig svarar för att gällande bestämmelser den önskvärda effektiviteten inte uppnåtts? Vad gäller den sist ställda frågan bör den enligt APU: s uppfattning besvaras nekande. Man bör inte avlasta någon av de nuvarande tillsynsdenna deras uppgift. Polisen är ofta väl informerad om myndigheterna vilka serveringsställen som medför bekymmer från ordningssynpunkt. Det bör åvila polisen att fortlöpande hålla kontakt med länsstyrelsens och att anmäla sådana förhållanden till handläggare av dessa frågor honom. Sådana kontakter kommer att utgöra en naturlig del av polisens arbete - skötta restauranger blir lätt miljöer brottsförebyggande dåligt som alstrar olika former av brottsligt beteende. Det är uppenbarligen av stor vikt att denna kontaktverksamhet från polisens sida fungerar alla informationer av olika slag skall utan dröjsmål tillställas effektivt; länsstyrelsen. - liksom vissa Likaså har sociala centralnämnder/nykterhetsnämnder andra kommunala myndigheter - ofta god kunskap om vilka serveringsställen inom kommunen som orsakar problem från nykterhetssynpunkt. Det faller väl inom nämndernas förebyggande uppgifter att svara för en av serveringsställen och ölhandel och att - iden mån fortlöpande tillsyn nämnden inte själv genom erinringar och anvisningar lyckas avhjälpa missförhållanden - härom till länsstyrelsen. eventuella rapportera Vad råder f. n. osäkerhet om deras angår länsnykterhetsnämnderna framtida arbetsuppgifter. Till dess den frågan lösts bör de behålla sina nuvarande funktioner på detta område. APU: s mening är det inte påkallat med en ny typ av Enligt för övervakningen. Däremot kan säkerligen samarbetet organisation mellan på vissa håll förbättras. Fortlöpande kontakter på myndigheterna området bör etableras mellan sociala myndigheter, polismyndigheter och

länsstyrelse. Som uttalats är det nödvändigt att förstärka den inledningsvis nuvarande övervakningsorganisationen. av de kommunala medför vissa En förstärkning socialmyndigheterna I många kommuner skulle restaurangövervakorganisatoriska problem. inte få sådan omfattning att den skulle motivera att man inrättade ningen särskilda tjänster härför. Under sådana omständigheter kan det befaras att man får svårigheter att rekrytera personer som har tillfredsställande och att kontinuiteten i övervakningen blir lidande. kunskaper på området

464 Lokal och regional tillsyn SOU 1974: 91

Erfarenheter från Finland, där man har ett system med kommunala inspektörer, visar att denna typ av verksamhet får tämligen ringa

betydelse?

Inte heller kan det vara lämpligt att förstärka länsnykterhetsnämnderna med hänsyn till vad nyss sagts om ovissheten rörande deras framtid samt till att det redan finns en inarbetad regional organisation. APU anser att övervägande skäl talar för att man i stället bygger ut den organisation som skapades 1970 och som enligt hittillsvarande erfarenheter - med reservation för en viss underbemanning fungerat tämligen väl. De tjänstemän som handlägger ifrågavarande ärenden i länsstyrelserna bör kunna exklusivt och skall alltså inte ägna sig åt dessa uppgifter, 1 avdelas för andra sysslor, något som idag förekommer. APU föreslår att Se Bruun, K., Alkohol iNorden, s. 216 f. Stock- de tilldelas titeln restauranginspektör. Med ledning av bilaga 8 har APUi holm Aldus 1973. tabell 27.4 gjort följande beräkning av behovet av inspektörer.

Tabell 27.4 Förslag rörande antalet restauranginspektörer (handläggare för utskänkningsärenden)

a Kontrollpoängen har uträknats så, att kolumn 5 i bilaga 8 multipliceras med

iaktorn 5, varefter produkten adderats med antalet ställen för utminutering av öl.

I regel residensstäder.

Lokal och regional tillsyn 465

Det område av vikt - utöver - som serveringen den ansvariga ,myndigheten bör ha att bevaka är försäljningen av mellanöl i butikerna. Vid beräkningen av behovet av övervakning inom varje kommun har hänsyn tagits till att inspektion av restaurangerna kräver avsevärt större arbetsinsats än kontrollen av ölförsäljningen. Den poängberäkning som gjorts i tabellen avser dock enbart att spegla behovet av Övervakning inom de olika länen, inte att skatta hur stor andel av arbetet som skall inriktas på övervakning av restauranger i förhållande till detaljhandeln med öl. Genom det här redovisade förslaget skapas en organisation för tillståndsreglering och övervakning, knuten till landets länsstyrelser. Polisen avlastas sina uppgifter som tillståndsmyndighet och behåller dessa enbart när det gäller de okomplicerade fall, då tillstånd till detaljhandel med mellanöl skall meddelas. Arbetet omfattar prövning av om tillstånd skall beviljas, information och rådgivning till restauranger och myndigheter samt frågor rörande återkallande av tillstånd m m. Det skall som tidigare sagts inte få förekomma att restauranginspektörerna åläggs att handlägga andra ärenden inom länsstyrelsens förvaltning. I de län där behov föreligger av endast en tjänst som inspektör, bör det finnas en annan befattningshavare som är tillräckligt insatt i serveringsfrågorna för att kunna effektivt vikariera för inspektören. Större delen av restauranginspektörernas arbete kommer att bestå av en uppsökande inspektionsverksamhet med tonvikten lagd vid tillsyn av att serveringen inte medför några alkoholpolitiska olägenheter. Med hänsyn till arbetets karaktär är det inte nödvändigt att alla inspektörer lokalt är knutna till sin länsstyrelse. Om det i ett län med två eller flera inspektörer finns flera större orter kan det sålunda vara praktiskt, om åtminstone en av inspektörerna är stationerad på en annan ort än den där länsstyrelsen har sitt säte. lnspektionsverksamheten får härigenom en bättre lokal förankring. _ En ökning av handläggarnas antal till 45 på sätt APU föreslagit kan beräknas medföra en total årlig lönekostnad på drygt 2,9 milj. kr, varav knappt 1,2 milj. kr skulle utgöra den årliga kostnadsökning som förslaget skulle medföra (beräkningarna gjorda med utgångspunkt i 1973 års löneläge). Å andra sidan medför koncentrationen av tillståndsgivningen till länsstyrelserna en viss avlastning av polismyndigheternas arbetsbörda med dessa ärenden. Kostnaderna för arbetet hos polisen med att ge tillstånd till tillfällig ölutskänkning, utsträckning av serveringstid, registrering av tillståndsgivningen m. m. kan dock inte anges med någon grad av säkerhet. Med hänsyn till att en del av de tillståndsärenden som nu handläggs av

polismyndigheterna överförs på länsstyrelserna kan en viss förstärkning

av länsstyrelsernas kanslipersonal bli erforderlig. Huvuddelen av personalförstärkningen på handläggarsidan är dock avsedd att effektivisera övervakningen på fältet och kommer därför inte att leda till motsvarande förstärkningsbehov av kanslipersonal. En så förhållandevis kraftig ökning av personalstyrkan ställer krav på särskild handledning av de nytillkommande tjänstemännen. Den nya

466 Lokal och regional tillsyn

lagstiftningen på området medför ett behov av utbildning också av de tjänstemän som idag handlägger hithörande frågor. APU utgår från att sådan utbildning i inledningsskedet kan anordnas av statens personalutbildningsnämnd. Genom de föreslagna förenklingarna av regleringen av serveringen och förstärkningen av de avdelningar inom länsstyrelserna som sköter serveringsfrågorna minskar behovet av en central ledning av restaurangövervakningen. I de tolkningsfrågor som uppstår synes praxis irättstillämpningen i större utsträckning än nu kunna fylla den funktion, som riksskatteverkets anvisningar och föreskrifter nu har. Andra aspekter på frågan om central myndighet för alkoholpolitiken behandlas ikap. 28.

SOU 1974: 91 467

28 Den centrala

organisationen

28.1 Kort översikt av nuvarande organisation

Huvuddelen av alkoholpolitiken sorterar under finansdepartementet. Frågor som rör alkoholforskning, undervisning och information i alkoholfrågan samt stöd till föreningslivet handläggs dock ytterst av utbildningsdepartementet. l detta sammanhang bör också nykterhetsvården uppmärksammas. Visserligen är nykterhetsvården enligt APU:s definition inte att hänföra till akoholpolitiken men har dock nära beröringspunkter med denna. Nykterhetsvården hör till socialdepartementets verksamhetsområde. . Riksskatteverket (RSV) är central förvaltningsmyndighet i frågor som rör tillverkning och försäljning av alkoholhaltiga varor och övervakar tillämpningen av lagstiftningen på området. Även skolöverstyrelsen (SÖ) och socialstyrelsen handlägger på det centrala planet alkoholpolitiska frågor eller frågor som berör alkoholpolitiken. På det regionala planet är det främst länsstyrelserna och länsnykterhetsnämnderna som befattar sig med alkoholärenden. Lokalt har polisen uppgifter på detta område, liksom olika kommunala nämnder och då främst social centralnämnd/nykterhetsnämnd. En sammanställning av departement, centrala, regionala och lokala organ som har att befatta sig med alkoholärenden av olika slag återfinns i tabell 28.1.

28.2 Alkoholpolitikens departementala hemvist

Enligt APU: s definition i kap. l är alkoholpolitik den del av socialpolitiken som gäller förebyggande åtgärder, inriktade pâ alkoholkonsumtionen. Att alkoholfrågan är en social fråga av stor vikt är väl belagt i den tidigare framställningen. Eftersom alkoholpolitiken är en del av socialpolitiken finns det anledning överväga om huvudansvaret för alkoholpolitiken bör överföras från finansdepartementet till socialdepartementet. Visserligen spelar handeln med alkoholdrycker alltjämt en betydande roll för statens inkomster. Som framhållits i kap. 18 bör emellertid skatt

468 Central organisation

Tabell 28.1 Departement, centrala, regionala och lokala organ som har att befatta sig med alkoholärenden av olika slag.

Uppgift Departe- Centralt organ Regionalt Lokalt organ menta organ

Soc. RSV SÖ Systemb. & CAN Lst Ln Polis SCN/ Skol- Frist. NN/ st. tids- BVN n.

Tillstånd tillverkning Fi l sprit och vin Tillstånd tillverkning öl Fi l

Kontroll tillverkning sprit, Fi l vin och öl

Partihandel med rusdrycker Fi 1

Partihandel _ med öl Fi 1 1

Tillstånd utminutering Fi 1 1 l rusdrycker

Tillstånd ut minutering öl Fi l l l l

Tillstånd utskänkning rus- Fi l l l 1 1 drycker och öl

Tillsyn över rusdrycksförsälj- Fi 1 l 1 l 1 l ningen

Tillsyn över ölförsälj- Fi 1 l 1 l ningen Tillstånd och tillsyn betr. Fi l 1 tillverkning och försäljning av teknisk sprit och alkoholhaltiga preparat Pris- och beskattnings- Fi 1 1 l 1 frågor

Statistik Fi l l 1

Undervisning U l l 1

SOU 1974: 91 Central organisation 469

Tabell 28.1

Uppgift Departe- Centralt organ Regionalt Lokalt organ ment” organ Soc. RSV SÖ Systemb. & CAN Lst Ln Polis SCN/ Skol- Fri- .st. NN/ st. tids- BVN n.

Information U 1 1 1 1 l l 1 Forskning U l l l l 1 Föreningsstöd U 1 1 1 1

Alkoholpolitikiallmän- Fi l het Vård S l 1 1 1 1

“F i = finansdepartementet, U = utbildningsdepartementet, S = Socialdepartementet

och inte utformas med ledning av fiskala pris på alkoholdryckema synpunkter utan med tanke på hur man bäst skall främja alkoholpolitiska syften.

28.3 Centrala organ

28.3.›l Riksskatteverket (RSV)

Uppgifter och organisation RSV är central förvaltningsmyndighet i fråga om beskattning och uppbörd av skatt, folkbokföring och val samt tillverkning och försäljning av alkoholhaltiga varor ävensom alkoholfrågor, allt i den mån uppgifterna ej ankommer på annan myndighet. Verket är dessutom central myndighet för administration av exekutionsväsendet och beskattningsmyndighet för bl. a. punktskatter. Utöver de uppgifter som följer av särskilda bestämmelser åligger det verket att bl. a. genom råd och anvisningar främja en riktig och enhetlig tillämpning av gällande föreskrifter inom verksamhetsområdet, arbetet för en ändamålsenlig utformning av följa och arbetsformer, fastställa de blanketter som behövs inom organisation verksamhetsområdet samt i samverkan med berörda myndigheter planutbildning av personal inom området. Verket handhar lägga och anordna det särskilda straffregistret rörande fylleri och vissa andra brott. Chef för RSV är en generaldirektör med en överdirektör som ställföreträdare. RSV leds av en styrelse. Ledamöter av denna är generaldirektören, som är styrelsens ordförande, överdirektören, som är styrelsens vice ordförande, och nio andra ledamöter utsedda av Kungl. Maj: t.

470 Central organisation SOU 1974: 91

Inom RSV finns följande nio huvudenheter: - administration - rättsärenden - direkt skatt - indirekt skatt - kontroll och revision - administration av exekutionsväsendet - och val folkbokföring - driftteknik - alkoholärenden

Vidare finns en enhet för allmänna ombud och ett sekretariat till verksledningen. Vid RSV finns, förutom extrapersonal, 702 befattningar, varav 30 vid byrån för alkoholärenden (alkoholbyrån). Enheten för alkoholärenden kom till RSV att - som också hade vissa genom kontrollstyrelsen alkoholpolitiska uppgifter - fr. 0. m. 1971 gick upp i RSV. I propositionen (1969: 127) om RSV: s tillkomst framhöll departementschefen att han ansåg det olämpligt att föregripa den organisation som kunde bli följden av APU: s förslag. Han ville därför understryka att den av honom föreslagna ordningen - enligt vilken kontrollstyrelsens nykterhetspolitiska uppgifter skulle övertas av det nya riksskatteverket - endast var ett provisorium som givetvis måste omprövas när APU: s förslag lagts fram. Inom alkoholbyrån handläggs på verket ankommande uppgifter avseende ärenden om tillverkning av sprit och vin samt olaglig sprittillverkning (SFS 1961: 180), tillverkning av malt- och läskedrycker (1960: 253), försäljning av rusdrycker, öl och alkoholfria drycker (1954: 521, 1961: 159 och 1955: 38 med följdförfattningar), försäljning av teknisk sprit och alkoholhaltiga preparat (1961: 181), lån av statsmedel för inrättande av alkoholfria restauranger (1955: 145) samt statsbidrag till Föreningen Fruktdrycker (statsverksprop. 1974 bil. 9. p. E 4). Inom byrån handhas vidare det särskilda straffregistret rörande fylleri och vissa andra brott (1955: 512, 1955: 513, 1961: 186, 1971: 316).

Till byråns arbetsuppgifter hör att följa utvecklingen på alkoholområ-

det, häribland nykterhetstillståndets växlingar, och att utarbeta alkoholstatistik. I samband med RSV:s tillkomst överfördes ärendena om beskattvin - vilka hade inom ningen av sprit och (1957: 209) handlagts alkoholbyråns motsvarighet hos kontrollstyrelsen, rusdrycksförsäljningsbyrån - till punktskattesektionen inom avdelningen för indirekt skatt. Denna avdelning handlägger vidare bl. a. ärenden om malt- och läskedrycksbeskattning. Alkoholbyrån medverkar dock vid handläggningen av principiella ärenden rörande alkoholbeskattningen samt vid utarbetande av statistik och inkomstberäkningar rörande såväl alkoholbeskattningen som andra punktskatter. Byrån är organiserad på två sektioner - sektionen för alkoholärenden 4 och statistiksektionen.

Centralorganisation 471

I det följande skall lämnas en mera ingående redogörelse för RSV: s uppgifter på alkoholområdet.

A. Remisser, utredningarm m.

RSV är Kungl. Maj: ts expert- och remissmyndighet vad gäller ärenden rörande alkohollagstiftningen. Remisserna avser i första hand utredningsm. m. på alkoholområdet. Hit betänkanden, departementspromemorior hör också tillfälliga expertutredningar för finansdepartementets räkning eller för offentliga utredningar. RSV har t. ex. tillhandagått APU med utredningar. Den största av här ifrågakommande ärenden gäller besvär gruppen alkohollagstiftningen. Besvären rör i allmänhet avslagsbeslut enligt rörande tillstånd eller medgivanden enligt försäljningslagstiftningen. RSV anlitas även som expertmyndighet för yttranden till Kungl. Maj: t inrättande av fullständig systembutik i tätort i vissa ansökningsärenden: med mindre än 5 000 invånare, anordnande av turistutskänkning, inom eller vid militärt område, försöksverksamhet rusdrycksutskänkning och lån till alkoholfria restauranger. Till med måltidsfri spritutskänkning denna av ärenden hör också yttranden till länsstyrelser om grupp serveringstillstånd på nöjes- och idrottsplatser.

B Kontakter med myndigheter och branschorganisationer l nära samband med funktionen som expertmyndighet står RSV: s och underhandskontakter med andra initiativ i fråga om överläggningar centrala (socialstyrelsen, rikspolisstyrelsen, livsmedelsvermyndigheter ket) samt med olika branschorganisationer (Bryggareföreningen, KF, Livsmedelshandlarförbundet, Handelsanställdas förbund, Grossistförbundet, Restaurangförbundet, SARA, Vin- & Spritcentralen, Systembolaget, Svenska Aromtillverkare m. fL). Sådana kontakter har bl. a. Föreningen lett till överenskommelser om hur man skall agera i skilda alkoholpolitiska frågor, såsom reklam för alkoholdrycker, försäljning av öl i livsmedelshandeln och information till olika målgrupper. Till denna grupp av ärenden kan också räknas de i vilka RSV föreslår eller andra åtgärder i ett mer övergripande samarbete. ny lagstiftning

C. Uppföljning och initiativ andra tillgängliga m. m. På grundval av statistik, uppgifter, tjänstebesök sker från RSV:s sida en kontinuerlig uppföljning av konsumtion och missbruk av alkohol samt utvecklingen i övrigt på alkoholområdet. RSV publicerar årsberättelsen Alkoholstatistik, stencilerade halvårskvartalsvis restaurangstatistik, månadsvis skattestatistik kommunikéer, (punktskatter) och specialundersökningar vid behov. Viss publicering sker regelbundet i tidskriften Alkohol och narkotika. Primärmaterial är bl. a. redovisning från alkoholbolagen, uppgifter från tillverkare, restaurangredovisning, försäljningsdata från bryggerier, kopior

472 Centralorganisation

av tillstånd m. m. från länsstyrelser

och polismyndigheter, uppgifter från polisen om fylleriomhändertaganden, material från straffregistret, m. m.

D. Information om alkoholpolitiska frågor

RSV medverkar tillsammans med SÖ och Systembolaget i den av Centralförbundet för alkohol- och narkotikaupplysning (CAN) utgivna tidskriften Alkohol och narkotika. Vidare har RSV inrättat Samarbetsnämnden i alkoholfrågor, ett organ för gemensam information och diskussion rörande undersökningar och åtgärder pä alkoholomrâdet. Som exempel på nämndens aktivitet kan nämnas kampanjen Skaffa inte sprit till ungdom” 1961-62.

RSV bedriver vidare information

om lagstiftningens innehåll framför allt till dem som skall tillämpa olika bestämmelser (se nedan under E och F). RSV är även i samarbete med de nordiska svenskt alkoholbolagen kontaktorgan för Nordisk informationstjänst för alkohollagstiftning och Nordisk statistiktjänst på alkoholomrâdet.

E. Föreskrifter och anvisningar rn m. till lagstiftning

En viktig del av RSV: s uppgifter är att utfärda föreskrifter och anvisningar till gällande lagstiftning samt att i anslutning härtill meddela viss information. RSV: s verksamhet på detta område har i regel utformats som tryckta eller stencilerade meddelanden, cirkulär och skrivelser innehållande föreskrifter, anvisningar och upplysningar avseende alkohollagstiftningen. Numera sker detta normalt i form av tryckta meddelanden i två serier, en för allmänna och en för särskilda alkoholärenden. De allmänna meddelandena, som innehåller föreskrifter till författningstext m. m., utfärdas efter beslut av RSV: s styrelse, de särskilda meddelandena, avseende anvisningar av mera speciell karaktär, efter beslut av generaldirektören. Uppskattningsvis utfärdas ett sådant meddelande i månaden. Föreskrifterna är av bindande karaktär och alltså straffsanktionerade. Anvisningama är blott vägledande. Upplysningarna innehåller bl. a. information om uttalanden i lagstiftningens förarbeten och om innehållet i vissa rättsfall (Kungl. Maj: ts avgöranden i besvärsärenden). Huvuddelen av gällande tillämpningsbestämmelser är sammanförda i gemensamma meddelanden som kompletterar lagtexten i resp. huvudförfattning, dvs. Rff, Öff osv.

F. Rådgivning

En viktig funktion som central förvaltningsmyndighet fyller RSV genom att lämna råd och upplysningar samt ge information, eller muntligen skriftligen, om tillämpning och tolkning av gällande bestämmelser till länsstyrelser, polismyndigheter, kommunala organ, domstolar, åklagare, branschorganisationer, näringsidkare och allmänheten.

SOU 1974: 91 Central organisation 473

Denna verksamhet är mycket omfattande, speciellt i form av service per telefon. Behovet av information på området är uppenbarligen stort, även bland berörda myndigheter. Allmän information sker vidare i stor utsträckning genom att tjänstemän på alkoholbyrån deltar i konferenser 0.d., anordnade av kommunala organ, länsstyrelser osv. (regelmässigt någon gång per månad).

G. Utformning av blanketter Nära besläktad med uppgiften att utfärda föreskrifter och anvisningar är bestyret med att fastställa blanketter att användas vid lagtillämpningen. Blanketterna fullgör i stor utsträckning funktionen av anvisningar och kompletteras ofta med särskilda sådana.

H. Beslut enligt försalfningslagstiftningen m m.

RSV har att själv fatta beslut i vissa ärenden enligt försäljningslagstiftningen: visst undantag med hänsyn till folkrättslig sedvänja från förbudet att förtära och förvara obeskattade alkoholdrycker vid servering på restaurang, anmälningsbevis för partihandel med öl, yttrande om tillsättning av utskänkningshandläggare (till länsstyrelse), bidrag till Föreningen Fruktdrycker samt spärrningi systembutik (drygt 20 000 fall/år).

I. Teknisk sprit RSV är tillstånds- och tillsynsmyndighet i fråga om ärenden rörande försäljning av teknisk sprit o. d. Antalet tillståndsärenden uppgår till ca 2 000/år och avser bl. a. tillstånd till inköp eller import av teknisk sprit samt godkännande av inhemskt eller importerat alkoholpreparat. I regel är tillståndsfrågoma förbundna med en prövning av denatureringsgraden. För denna prövning förfogar RSV över kemisk-teknisk expertis. Beslut fattas i regel av chefen för alkoholbyråns allmänna sektion. Inspektioner av avnämare m. fl. sker i viss utsträckning.

J. Tillverkning av alkoholvaror RSV är tillsynsmyndighet i fråga om tillverkning av alkoholvaror och vad gäller öl även tillståndsmyndighet. Det finns f. n. två potatisbrännerier, åtta sulfitbrännerier, två vinfabriker och trettiotre ölbryggerier. Inspektioner sker hos sprit- och vintillverkare genom alkoholbyråns försorg (vid potatisbrännerierna finns särskilda kontrollanter) samt vid ölbryggeriema bl. a. genom RSV: s distriktsorganisation. Den mest krävande arbetsuppgiften inom detta område är emellertid ärenden rörande olovlig sprittillverkning. I dessa ärenden sänder polismyndigheterna regelmässigt in prover av beslagtagna varor med anhållan om analys och yttrande. Analysen sker hos generaltullstyrelsens eller laboratorier. På grundval härav och inkomna uppgifter om Spritcentralens

474 Central organisation SOU 974: 91

använda råvaror m. m. avger RSV sedan yttrande huruvida vätskai är att betrakta som sprit eller ev. vin eller öl. Förut omnämnd kemiisk-eknisk expertis anlitas.

K. Register över straff för alkoholbrott och vissa nykterhetsvardande

åtgärder En speciell arbetsuppgift för RSV är handhavandet av det särskilda straffregistret rörande fylleri och vissa andra brott samt öveá vissa nykterhetsvårdande åtgärder. Rikspolisstyrelsen tillställer RSV underrättelse om den som genom dom, strafföreläggande, ordningsföreläggande eller beslut har fälts till ansvar för fylleri eller vissa andra alkoholbrott. Länsrätt, allmän vårdanstalt för alkoholmissbrukare och nykterhetsnämnd sänder uppgift till RSV i fråga om åtgärder inom nykterletsvárden, nämligen om beslut som rör tvångsintagning, verkställd inngning eller utskrivning från vårdanstalt och om beslut om övervakning. På grundval av sålunda inkomna uppgifter för RSV det särskilda registret. Utdrag skall införskaffas före avgörande av mål om alkoholbrott langning, hembränning och motsvarande - där återfall kan medföra straffskärpning. Detsamma gäller i regel även i mål om bötesförvandling. Utdrag får inhämtas även i andra brottmål. I mål om bötesförvandling, fylleri, förargelseväckande beteende eller våldsamt motstånd skall utdraget regelmässigt begränsas till uppgif:er om straff som utdömts under de tre senaste åren samt om inskrivning på allmän vårdanstalt för alkoholmissbrukare. Utdrag skall meddelas på framställning av domstol, åklagar- eller polismyndighet m. fl. ävensom av bl. a. länsstyrelse, allmän vårdmstalt för alkoholmissbrukare och länsnykterhetsnämnd. Vad gäller sistnimnda grupp av myndigheter inhämtas utdrag i nykterhetsvårdsärenden. För vetenskapliga och jämförliga undersökningar äger RSV lämna tillstånd att ta del av uppgifter ur registret. Registret ligger till grund för viss årlig statistik rörande återfallsfylleri m. m. Antalet till registret årligen inkommande uppgifter är ca 90 0(O och antalet utdrag ca 210000. Årligen lämnas ett tiotal medgivanden för forskare m. fl. att ta del av uppgifter ur registret.

L. Alkoholbeskattningen Inom RSV är alkoholbeskattningen skild från övriga alkoholärenden. Den är förlagd till enheten för indirekt skatt, punktskattesektionen.

Nuvarande personalstyrka Vid RSV:s alkoholbyrå finns inrättade 30 befattningar, varav 9 för handläggare och 21 för biträden.

Central organisation 475

Av handläggarna sysselsätts - överslagsvis angivet- två med föreskrifter, anvisningar, blanketter, remisser o.dyl., två med rådgivning och information, två med frågor om teknisk sprit, en med tillverkningsärenden och två med statistik. Av biträdena arbetar två med registrerings- och expeditionsgöromål, två med ärenden om teknisk sprit, tre med statistik och fjorton på straffregistret, varav tre med ärenden om spärrning i systembutik.

Kostnader för alkoholbyrâns verksamhet

Vid byråns verksamhet tas följande tjänster i anspråk vid RSV: s övriga avdelningar:

personaladministration skrivgöromål utformning och tryckning av blanketter och meddelanden distribution av trycksaker utarbetande av dataprogram, stansning och körning av material för maskinell databehandling Beräknade kostnader för alkoholbyrån inklusive straffregistret under budgetåret 1973/74: - 1 I beloppet ingår lönes Lönekostnader inkl. lönekostnadspålägg l 252 000 kostnader inom admini- 18 000 strativa avdelningen, kost- Expenser nader för intern utbild- Reseersättningar 40 000 ning och information, Arvoden för sprittillverkningskontroll 65 000 arvoden och resor för ADB-kostnader för alkohol- och restaurangstatistik 16 000 styrelsen, kostnader för 805 000 redaktionell informa- Andel i kostnader för gemensam administration o. d. tion, lokalkostnader och företagsnämnds- Summa 2 196 000 arvoden.

28.3 .2 Socialstyrelsen är central förvaltningsmyndighet för ärenden som rör Socialstyrelsen samt läkemedelsförsörjningen, i den socialvården, hälso- och sjukvården mån det icke ankommer på annan statlig myndighet att handlägga sådana ärenden. är också central myndighet för ungdomsvårdsskolorna och Styrelsen de särskilda inackorderingshem som upprättats i samband med verksamheten vid dessa skolor samt för allmänna och statsunderstödda enskilda vårdanstalter för alkoholmissbrukare i den mån sådan anstalt inte lyder under annan statlig myndighet. Vidare kan framhållas att socialstyrelsen är tillsynsmyndighet för länsnykterhetsnämnderna. Styrelsen är indelad i sex avdelningar. Nykterhetsvården jämte narkomanvården sorterar under avdelning SN och handläggs där vid en särskild har totalt ca 850 anställda varav 54 byrå (SN 4). Socialstyrelsen vid byrå SN 4. Socialstyrelsens arbete på det förebyggande området när det gäller

476 Centralorganisation

alkoholfrågan innefattar bl. a. informationsverksamhet. Information har bedrivits av socialstyrelsens hälsovårds- och upplysningsdelegation, HVUD, som den l juli 1973 omorganiserades till socialstyrelsens nämnd för hälsoupplysning (h-nämnden). Nämnden har till uppgift att planera, leda och samordna socialstyrelsens hälsoupplysningsverksamhet samt verka för regional och lokal verksamhet på detta område. Därvid skall nämnden uppmärksamt följa utvecklingen inom hälso- och sjukvården så att hälsoupplysning i första hand kan bedrivas inom de områden som från samhällets är synpunkt viktigast. Se närmare härom i kap. 14. Nämnden består av elva ledamöter med personliga suppleanter. Ordförande, ledamöter och suppleanter utses av Kungl. Maj: t. Socialstyrelsen tillsätter den personal som behövs för nämnden.

28.3.3 Skolöverstyrelsen (SÖ/

Sö ä.: central förvaltningsmyndighet för ärenden om utbildningsväsendet. Antalet anställda hos styrelsen uppgår f. n. till ca 700. Byrå S 6, som bl. a. handlägger skolsociala frågor, leder även SÖ: s permanenta arbetsgrupp för frågor som rör alkohol, narkotika och tobak (SANT-gruppen). uppgift är att samordna insatserna

Gruppens på skolans

och vuxenutbildningens område samt att fungera som kanal för information i dessa frågor till verkets olika avdelningar. Gruppen leds av undervisningsrådet vid byrån. I SANT-gruppen ingår representanter för byrå S l (grundskolebyrån), byrå S 3 (gymnasiebyrån), byrå S 6 (bl. a. skolöverläkare, Skolkurator, skolpsykolog) samt byrå V1 (byrån för folkhögskolor, folkbildning m. m.), representanter för h-nämnden, CAN och Nationalföreningen för upplysning om tobakens skadeverkningar. Inom byrå V1 (tidigare folkbildningsbyrån) med ca 50 befattningshavare handläggs bl. a. på SÖ ankommande frågor rörande tillsyn över organisationer och samarbetsorgan inom alkoholupplysningens område. I arbetsuppgifterna för den av byråns konsulenter som är ansvarig för verksamheten inom alkoholupplysningsområdet ingår följande:

l. Statsbidragsfrågor och inspektion beträffande CAN: s verksamhet. 2. Fördelning av statsbidrag till nykterhetsorganisationer m. fl. 3. Fördelning av statsbidrag till ungdomsorganisationer för upplysning i alkoholfrågan. 4. Bidrag till instruktörer i alkoholfrågan. Instruktion jämte fortbildning av dessa. 5. Att i samarbete med andra byråer inom SÖ svara för översyn av undervisning i alkoholfrågan samt undersökningar på området.

I konsulentens arbetsuppgifter ingår också att hålla kontakt med folkhögskolor, folkbildningsorganisationer och andra folkrörelseorganisationer och lämna råd till dem beträffande av alkoholinforuppläggningen mationen. Detta sker antingen genom överläggningar eller genom att konsulenten medverkar vid kurser och konferenser. För att utveckla folkrörelsernas arbete med alkoholinformation bedrivs också utvecklings-

SOU 1974: 91 Central organisation 477

arbete inom området. Förutom i detta utvecklingsarbete medverkar konsulenten även i planering och genomförande av andra undersökningar på alkohol- och narkotikaomrâdet. Forskningsbevakning ingår i konsulentens arbetsuppgifter. Konsulentens verksamhet innefattar även frågor som hör samman med skolans undervisning i alkohol- och narkotikafrågor samt speciella elevvårdsåtgärder inom detta område. Uppgifterna här innefattar bl. a. läroplansarbete samt planering av lärarutbildning och läromedelsbevakning. Detta arbete bedrivs i nära samarbete med de olika undervisningsavdelningama. Dessa svarar i allmänhet för rådgivningen till skolmyndigheter och lärare när det gäller uppläggningen av alkoholundervisningen. Även konsulenten bedriver dock sådan rådgivning. Särskilt gäller detta vid större lokala aktioner eller vid undervisning med olika former av expertmedverkan.

28.3.4 Centralförbundet för alkohol- och narkotikaupplysning (CAN)

Här skall bara i korthet redogöras för CAN:s arbetsuppgifter som centralt organ. För ytterligare information hänvisas till kap. 7 s. 180 f. CAN:s är att bedriva och främja saklig upplysning om uppgift och samhälle av alkohol- och narkotikabruk liksom verkningar på individ och medel att förekomma och bekämpa alkoholskador och vägar motverka icke-medicinskt bruk av narkotika. Förbundet utgör en sammanslutning av i Sverige arbetande nykterhetssällskap och andra organisationer som anslutit sig till förbundets syfte. Ledningen av CAN handhas av en styrelse bestående av tolv ledamöter. Av dessa utser Kungl. Majzt sex, däribland ordföranden, och ombudssex ledamöter. Ombudsförsamlingen utgörs av ombud från församlingen anslutna organisationer. CAN bedriver sin verksamhet genom en omfattande föreläsningsverksamhet, förmedling men också egen produktion av filmer och bildband, utgivning och försäljning av skrifter samt genom kurser och konferenser. CAN har också tagit initiativ till och medverkat vid olika undersökningar inom alkoholområdet.

28.3.5 Alkoholbolagen Båda bolagen är enligt Rff skyldiga att sköta försäljningen på sådant sätt att så ringa skada som möjligt uppkommer. Det är främst Systembolaget - som har kontakter med allmänheten som engagerat sig i olika alkoholpolitiska uppgifter. Bolaget bedriver egen information och har också vid flera tillfällen medverkat i informationskampanjer tillsammans med olika myndigheter och organisationer. har vidare tagit initiativ till och bekostat viss alkohol- Systembolaget politisk forskning.

478 Central organisation SOU 1974: 91

28.4 APU: s bedömning

28.4.1 Utgângspunkter för bedömningen Få områden har varit föremål för så många statliga utredningar som det alkoholpolitiska. Före APU har tre stora övergripande utredningar arbetat med de alkoholpolitiska frågorna, nämligen 19ll års nykterhetskommitté, 1928 års rusdryckslagstiftningsrevision och 1944 års nykterhetskommitté. Därutöver har ett stort antal kommittéer behandlat olika delar av detta komplex. Under de senaste årtiondena har det överhuvudtaget inte varit många år då inte någon utredning arbetat med alkoholpolitiska spörsmål av något slag. Erfarenheterna visar utan tvivel att det krävs resurser för att fortlöpande kunna följa utvecklingen på det alkoholpolitiska området och göra de utredningar som krävs för att få underlag för olika åtgärder. Det hittills valda systemet måste emellertid betecknas som utomordentligt tungrott. Stora parlamentariska utredningar måste för att få till stånd den nödvändiga översynen arbeta i många år, med den risk detta innebär för att i och för sig önskvärda och behövliga samhällsinsatser får anstå till dess utredningen slutfört sitt arbete. Risken är också uppenbar

att det material som en utredning presenterar blivit mer eller mindre

föråldrat. Redan vad nu sagts tyder på att organisationen för de alkoholpolitiska frågomas behandling är otillfredsställande. Visserligen har RSV - tidigare kontrollstyrelsen - som framgått av det ovan anförda en skyldighet att följa utvecklingen och möjligheter att lägga fram förslag till reformer. På grund av att verket har så många andra uppgifter som kräver omedelbara insatser är det emellertid naturligt att de dagliga arbetsrutinerna helt tar överhanden, så mycket hellre som nästan alltid en eller flera statliga kommittéer är i verksamhet på området. Det måste vidare understrykas att RSV huvudsakligen är en skattemyndighet. Alkoholfrâgoma är därför till stor del främmande för de uppgifter detta verk främst sysslar med. Det finns alltså anledning att förutsättningslöst granska den nuvarande centrala organisationen. Lämpligen bör granskningen inledas med en kartläggning av de funktioner som synes nödvändiga för att samhällets alkoholpolitik skall fungera efter de riktlinjer som dragits upp i detta betänkande. APU har redan pekat på vikten av att utvecklingen på alkoholområdet fortlöpande och ingående följs. Detta gäller förändringar såväl i konsumtionsvanor som i fråga om missbruk och alkoholskador. Vid en sådan uppföljning måste den fortlöpande statistik rörande tillverkning, beskattning, försäljning och missbruk som f. n. förs av RSV kompletteras med regelbundet återkommande undersökningar m. m. APU vill här erinra om den översikt av olika mätinstrument som görs i kap. 8. APU har i kap. ll framhållit vikten av att de alkoholpolitiska aspekterna beaktas vid planeringen och utformningen av den miljö vi lever i. Vad det främst gäller är att göra alkoholfrågan uppmärksammad vid planeringen av bostadsmiljö, skolmiljö, arbetsmiljö, samt kultur- och

SOU 1974: 91 Central organisation 479

fritidsmiljö. Ett viktigt medel härför måste vara att skapa ett centralt alkoholpolitiskt organ som med kraft kan bevaka de alkoholpolitiska aspekterna och öva inflytande i planeringssammanhang. Det finns också behov av ett centralt organ som bevakar att lagstiftningen på det alkoholpolitiska området håller jämna steg med samhällsutvecklingen. Vidare behövs det ett organ som kan ta initiativ till och även låta genomföra åtgärder främst då när det gäller forskning och information i alkoholfrågan. Likaså är det av vikt att samhällets, och enskildas insatser samordnas för att förebygga organisationers alkoholskador.

28.4.2 Det centrala alkoholpolitiska organet Den för utformningen av ett centralt väsentligaste utgångspunkten alkoholpolitiskt organ bör i enlighet med det föregående vara att skapa bättre för att sätta in alkoholfrågan i sitt social- och förutsättningar allmänpolitiska sammanhang och att samordna de alkoholpolitiska insatserna. Viktigt är att de alkoholpolitiska synpunktema kan göras gällandei alla de olika frågor där de kan ha betydelse. Av dessa och tidigare anförda skäl bör RSV ej vara centralt organ. verksamhet på vårdsidan har nära anknytning till Socialstyrelsens alkoholpolitiken. Mycket av det erforderliga grundmaterialet är gemensamt för vårdpolitiken och alkoholpolitiken. Socialstyrelsen har naturliga kanaler till olika regionala och lokala organ på socialvårdens område för vilka alkoholfrågor spelar en stor roll. Alkoholpolitikens syfte sammantill stor del med den förebyggande hälsovård som ingår i faller Socialstyrelsen är central myndighet för såväl Socialstyrelsens uppgifter. verksamheten i fråga om narkotika som vården på den förebyggande detta område. Här föreligger en mycket nära anknytning till alkoholpolitiken. Emellertid är det otvivelaktigt så att alkoholfrågor även ifortsättatt handläggas inom flera departement och myndigheter. ningen kommer Ett väsentligt område som faller vid sidan om socialstyrelsens verksamhet är skolutbildningen. Vidare är det, som APU framhåller i kap. 14, viktigt att informationen sker även från andra utgångspunkter än dem socialstyrelsen främst har att beakta. Det bör i hög grad underlätta samordningen om den anförtros åt ett särskilt organ. Det måste framför allt beaktas att socialstyrelsen redan nu har ett vidsträckt arbetsområde. Om alla de arbetsuppgifter som enligt APU: s mening bör ankomma på ett centralt alkoholpolitiskt organ läggs på socialstyrelsen är det inte troligt att styrelsen har möjlighet att ge dessa uppgifter den prioritet de måste få. Ett särskilt organ för alkoholpolitiken andra möjligheter i detta avseende. APU vill dock ger helt understryka att en del av de arbetsuppgifter som bör ligga på ett centralt är av den arten att de nära anknyter till den verksamhet organ socialstyrelsen bedriver. Mot tanken att inrätta ett sådant särskilt organ kan hävdas, att detta

480 Central organisation SOU 1974: 91

skulle ytterligare markera och förstärka den splittring av alkoholfrågoma som redan nu anses vara alltför stor. Denna risk bör emellertid kunna undanröjas genom en lämplig organisation av det särskilda organet. Om detta får nära anknytning till övriga myndigheter och andra som sysslar med alkoholfrågor och dessutom inslag av parlamentarisk eller annan allmänpolitisk art, bör tvärtom den nuvarande splittringen kunna effektivt motverkas. APU anser att de i föregående avsnitt skisserade uppgifterna bäst kan fullgöras av ett centralt organ av samma typ som statens ungdomsråd och det brottsförebyggande rådet. Organet bör ha en sammansättning som på bästa möjliga sätt tillgodoser önskemålen om breda kontaktytor mot olika delar av samhällslivet. APU föreslår alltså att ett alkoholpolitiskt råd inrättas och återkommer nedan till rådets organisation.

Alkoholpolitiska rådets uppgifter Rådet skall ha till uppgift att följa och samordna samhällets, organisationers och enskildas insatser mot alkoholmissbruk. Rådet skall vidare genom utredningar och initiativ medverka i det alkoholpolitiska utvecklingsarbetet. Det bör också vara rernissorgan för alkoholpolitiska och andra frågor som berör alkoholområdet. Rådet bör etablera ett nära samarbete med det centrala organ som handlägger narkotikafrågor. Utgångspunkten för en diskussion om alkoholpolitiska rådets arbetsuppgifter bör vara att rådet inte onödigtvis belastas med mer eller mindre renodlade förvaltningsmässiga göromål av olika slag. Erfarenheten visar att sådana uppgifter har en tendens att bli så dominerande att utrymmet för de viktiga övergripande insatserna blir alltför begränsat. Det bör i enlighet med de förut uppdragna riktlinjerna särskilt åligga rådet att - verka för en samordning av olika samhällsorgans insatser mot alkoholmissbruk, - och följa analysera utvecklingen på det alkoholpolitiska området, informera om de förändringar som sker och göra prognoser om den framtida utvecklingen, - initiera och genomföra forskning på alkoholområdet, - verka för att erfarenhet och rön från den forskning som bedrivs på alkoholområdet förs ut till berörda myndigheter och allmänheten, - samordna och fördela initiera, bidrag till information i alkoholfrågan, - fördela stödet till nykterhetsorganisationerna, - verka för att inom rådets lagstiftningen verksamhetsområde håller jämna steg med samhällsutvecklingen, - föreslå eller vidta åtgärder i övrigt som utvecklingen på det alkoholpolitiska området föranleder, - åt den internationella ägna uppmärksamhet och speciellt den nordiska utvecklingen på det alkoholpolitiska området. Rådet föreslås få anslag till sitt förfogande för att stödja och även låta genomföra olika forskningsprojekt (se vidare kap. 12). Likaså bör rådet,

SOU 1974: 91 Central organisation 481

som närmare behandlas i kap. 14, ha medel till sitt förfogande för att stödja olika informationsaktiviteter. I kap. l6 har APU framhållit att rådet noga bör följa den verksamhet på det alkoholpolitiska området som bedrivs på arbetsplatserna och också på olika sätt söka stödja och stimulera den verksamheten. Utöver de mer permanenta arbetsuppgifter som skall åvila rådet måste det vara möjligt att ge rådet speciella utrednings- och andra uppgifter. Exempel på sådana uppgifter är den i kap. 15 föreslagna försöksverksamheten med bidrag till folkrörelseägda samlingslokaler för att öka dessa lokalers möjligheter att konkurrera med bl. a. restaurangerna när det gäller nöjesverksamhet för ungdom. Det föreslagna rådet kommer att få överta en del av RSV: s nuvarande arbetsuppgifter. En sådan och för rådet viktig uppgift blir att besvara remisser. Det är dock betydelsefullt att rådets verksamhet när det gäller remisser så långt det är möjligt inriktas på ärenden av mer principiell och övergripande natur som rör alkoholpolitiken eller för livsmiljön viktiga planeringsfrågor. Vidare blir det, enligt APU: s förslag, rådets uppgift att följa utvecklingen och ta initiativ till åtgärder som bedöms nödvändiga. Dessa uppgifter får nu anses åligga RSV. Publicering av statistik, som RSV f. n. ombesörjer, föreslås bli en uppgift för alkoholpolitiska rådet, som därvid har att samråda med statistiska centralbyrån (SCB). Likaså bör rådet få ansvaret för information om resultatet av forskning, undersökningar m. m. på det alkoholpolitiska området. Härvid år det nödvändigt att rådet nära samarbetar med det i kap. 12 föreslagna institutet för samt alkoholforskning socialforskningsinstitutet. Det är viktigt att hår berörd verksamhet sker fortlöpande. En lämplig form härför är att rådet regelbundet ger ut en publikation som tillställs berörda myndigheter, olika organisationer, massmedier m. fl. Därutöver torde det finnas behov av att genom skrifter, broschyrer, annonser m. m. i vissa fall föra ut information till en bredare allmänhet. Vid uppläggning av föreslagna publiceringsverksamhet bör rådet ta del av bl. a. de erfarenheter statens ungdomsråd har pâ detta område. De alkoholpolitiska uppgifter som i dag utförs av socialstyrelsen på hälsoupplysningens område och av skolöverstyrelsen på skolans område är av så speciell natur att de bör ligga kvar på dessa myndigheter. Rådet bör dock här få en samordnande uppgift också för dessa organ. Enligt APU: s mening bör även CAN fortsätta sin verksamhet som en informationskanal för folkrörelsema.

Övriga uppgifter för ett centralt organ

Det återstår att diskutera de av RSV: s nuvarande arbetsuppgifter, som inte i enlighet med vad redan sagts bör överföras till alkoholpolitiska rådet. APU har därvid att ta ställning till vilka arbetsuppgifter som med hänsyn till föreslagna ändringar i lagstiftningen kan upphöra samt i vilken

482 Central organisation sou 1974; 91

utsträckning uppgifter kan delegeras till regionala organ eller övertas av organ med speciell kompetens just för viss typ av ärenden. APU utgår i sina överväganden från den tidigare gjorda uppdelningen av RSV: s uppgifter.

Remisser, utredningar m. m.

Alkoholpolitiska rådet föreslås, som tidigare angivits, överta RSV:s uppgifter som remissorgan. Till rådet bör dock ej remitteras ärende som rör besvär över beslut enligt försäljningslagstiftningen om det inte har principiell alkoholpolitisk betydelse. I andra sådana ärenden torde det i regel vara tillräckligt att inhämta yttrande från vederbörande länsstyrelse. överläggningar med andra centrala organ och olika branschorganisationer i syfte att uppnå vissa alkoholpolitiska mål bör kunna bedrivas inom ramen för alkoholpolitiska rådets verksamhet. RSV:s nuvarande samarbete med de danska, norska, finska och isländska alkoholbolagen är en naturlig uppgift för alkoholbolaget men kan också ingå som ett led i rådets uppgifter för att främja nordiskt samarbete.

Föreskrifter, anvisningar APU vill till en början anföra vissa allmänna synpunkter vad gäller föreskrifter och anvisningar som utfärdas av RSV. Den nuvarande lagstiftningen på området är svårtillgänglig och genom Rff, Öff och Aff även uppdelningen på de tre huvudförfattningarna Den revision som måste göras med anledning av APU: s svåröverskådlig. innebär som kommer att minska behovet av förslag förenklingar föreskrifter och anvisningar. Detsamma gäller de nya motiv och den omarbetning av tillämpningskungörelser som föreslås. Den nya lagstiftkommer att bygga på de hittillsvarande erfarenheterna på ningen och nuvarande föreskrifter och anvisningar kan i mån av behov i omrâdet, arbetas in i de nya bestämmelserna. Man måste vidare allt väsentligt att restaurangbranschen i samband med 1954 års reform beakta, stora men att förhållandena numera blivit genomgick förändringar, stabilare. Också detta bidrar till att minska behovet av föreskrifter och Men även om restaurangbranschen inte kan beräknas anvisningar. så snabba och genomgripande strukturförändringar som förangenomgå leddes av 1954 års reform måste man dock räkna med att behov att styra utvecklingen på ett smidigare och enklare sätt än genom detaljerade lagregler kommer att kvarstå. RSV:s föreskrifter och anvisningar rör huvudsakligen tillsynen av serveringen. På senare tid har uppmärksamhet också ägnats ölhandeln. Behovet av föreskrifter och anvisningar bör därför bedömas mot av hur organisationen av tillsynen i övrigt är anordnad. APU vill bakgrund här erinra om den föreslagna förstärkningen av antalet handläggare som sköter APU avslutar också kap. 27 med uttalandet, att tillsynen på fältet. de av regleringen av utskänkningen och föreslagna förenklingama

SOU 1974: 91 Central organisation 483

förstärkningen av de avdelningar inom länsstyrelserna som sköter serveringsfrågor torde minska behovet av en central ledning av restaurangövervakningen. APU tillägger, att i de tolkningsfrågor som uppstår synes liksom på de flesta andra områden praxis i rättstillämpningen i stort sett

kunna fylla den funktion som RSV: s anvisningar och föreskrifter har.

Det föreligger dock under alla förhållanden ett behov av att fortlöpande föra ut information rörande förarbetenas innehåll och om vägledande avgöranden som träffas av regeringen i ärenden rörande lagstiftningens tillämpning Denna information bör åvila den centrala myndighet som verkar vid sidan av rådet.

Rådgivning RSV: s rådgivande verksamhet till myndigheter och allmänhet är ganska omfattande (sysselsätter två handläggare). Huruvida det är nödvändigt med ett centralt organ för dessa frågor kan ifrågasättas. Det bör i sammanhanget beaktas att länsstyrelserna föreslås bli väsentligt upprustade. När det gäller information till branschorganisationer, näringsidkare och allmänheten måste - om de skall kunna sina länsstyrelserna fylla funktioner som huvudansvariga myndigheter för tillsyn av att försäljefterlevs - kunna lämna ningslagstiftningen alla erforderliga upplysningar. Den personalförstärkning av länsstyrelserna som APU föreslår gör det möjligt för dem att lämna denna service. RSV lämnar även information till polis, åklagare och domstolar. En stor del av dessa förfrågningar torde gälla bestämmelserna rörande olovlig tillverkning. RSV kan här stå till tjänst även i fortsättningen. Vad slutligen angår informationen till länsstyrelserna synes det från principiell ståndpunkt tveksamt om den beslutande myndigheten före beslutens fattande bör inhämta råd rörande bestämmelsemas tolkning från annan myndighet. APU har emellertid erfarit att de nuvarande handläggarna av utskänkningsärenden sätter stort värde på och vitsordar behovet av en central information pâ detta område. När nu med anledning av APU: s förslag en delvis ny lagstiftning skall börja tillämpas kommer det behovet snarast att öka, åtminstone i inledningsskedet, även om den av APU i kap. 27 förordade utbildningen kommer till stånd.

Utformningen av blanketter m. m. En lämpligt avvägd blankettserie med följsamhet till uppkommande behov och ändringar, god kontakt med blankettavnämarna samt effektiv distribution av blanketterna bidrar till en riktig och enhetlig lagtillämpning. Det är uppenbarligen önskvärt att blanketter även i fortsättningen fastställs centralt. Detta är också en uppgift som bör åvila den centrala myndighet som verkar vid sidan av det alkoholpolitiska rådet.

484 Central organisation SOU 1974: 91

Beslut enligt försäljningslagstiftningen m. m. Flertalet av de under denna punkt nämnda ärendena torde - i den mån de på grund av APU: s förslag inte helt bortfaller kunna delegeras till länsstyrelserna. Frågan om bidrag i alkoholpolitiskt syfte till organisationer bör läggas på alkoholpolitiska rådet. Beslut om undantag från förbudet att förtära och förvara obeskattade alkoholdrycker vid servering på restaurang, något som enbart avser utländska staters representanter i Sverige, kan fattas av utrikesdepartementet. Se 95 § LHD.

Teknisk sprit RSV är idag tillståndsmyndighet i ärenden rörande import av teknisk sprit och alkoholhaltiga preparat samt försäljning av icke starkdenaturerad sprit. Verket prövar också ärenden om tillstånd till inköp av sprit, som ej starkdenaturerats. RSV utövar vidare kontroll över försäljningen av teknisk sprit och alkoholhaltiga preparat i syfte att försäljningen inte skall ge anledning till missbruk. Teknisk sprit och alkoholhaltiga preparat som ej är avsedda att förtäras får inte importeras eller säljas i landet utan att de denaturerats på sätt RSV föreskrivit eller godkänt. Frågan om RSV skall behålla dessa funktioner eller om de skall läggas över på annan myndighet får avgöras främst med hänsyn till verksamhetens karaktär och till hur kontrollen skall utövas. Beaktas måste också hur den centrala organisationen i övrigt är uppbyggd. Alkoholpolitiska rådet bör här liksom på andra områden vara det organ som i första hand skall följa och analysera utvecklingen och ta initiativ för att förebygga missbruk eller bekämpa redan uppkomna missförhållanden. Däremot skall rådet självfallet inte syssla med prövning av tillståndsärenden eller kontroll på fältet av att tillverkning och försäljning sker enligt givna föreskrifter. Flera skäl talar enligt APU: s mening för att låta den delen av verksamheten ligga kvar på RSV. Tillståndsgivningen när det gäller import, tillverkning eller inköp av teknisk sprit är huvudsakligen av teknisk natur - det gäller bl.a. att pröva behovet mot bakgrund av vad sökanden uppger om hur spriten skall användas, något som i allmänhet fordrar teknisk sakkunskap. Frågor som rör denatureringen måste också prövas med hänsyn till behov och användningssätt, en prövning som ofta förutsätter goda insikter i kemi. Sådan sakkunskap jämte erfarenhet av denna typ av ärenden finns idag på RSV. - APU föreslår i kap. 25 att en särskild utredning prövar frågan om den tekniska spriten och alkoholpreparaten bör beläggas med så hög skatt att prisskillnaden i förhållande till spritdrycker elimineras, med rätt till restitution av skatten på den sprit som använts för godkända ändamål. Skulle ett sådant system genomföras framstår det som naturligt att kontrollen alltjämt utövas av RSV. Enligt APU:s mening kan den i -25.1.1 angivna målsättningen för detta område - att av hithörande varor lagstiftningen på hanteringen såvitt inte orsakar missbruk möjligt tillgodoses genom att lagstiftningen ger klart uttryck för att sådana synpunkter skall vara vägledande för

SOU 1974: 91 Central organisation 485

tillstånds- och tillsynsmyndigheten samt genom att alkoholpolitiska rådet uppmärksamt följer utvecklingen på området. Härutöver bör tillståndsmyndigheten utnyttja alkoholpolitiska rådet som remissinstans i ärenden som har principiell alkoholpolitisk betydelse eller som avser försäljning av konsumtionsvaror med en alkoholhalt som överstiger t. ex. 10 viktprocent. APU har alltså kommit fram till den bedömningen att RSV t. v. bör behålla sina uppgifter på detta område med undantag för vad som enligt tidigare anförts skall åvila alkoholpolitiska rådet.

Tillverkning av alkoholvaror De uppgifter RSV har som tillstånds- och tillsynsmyndighet i fråga om tillverkning av alkoholvaror och som tillsynsmyndighet för tillverkning av öl bör ligga kvar hos RSV.

Register över straff för alkoholbrott och vissa nykterhetsvárdande

åtgärder Att föra straffregister avseende alkoholmissbruk och alkoholbrottslighet och lämna utdrag därifrån bör fortfarande vara en central förvaltnings- Utredning och förberedelsearbete pågår med syfte att dessa uppgift. efter en övergångstid skall övertas av rättsväsendets informauppgifter tionssystem (ADB-register hos rikspolisstyrelsen). Frågor om registrering och tillhandahållandet av utdrag beträffande nykterhetsvårdande åtgärder är föremål för prövning av samarbetsorganet för ADB inom rättsväsendet. Det kan komma i fråga att anknyta göromålen till det hos Socialstyrelsens nykterhetsvårdsbyrå befintliga arbetsregistret över nykterhetsvårdens klientel. Angeläget - inte minst för alkoholpolitiska rådets verksamhet är att statistiken får behålla sin nuvarande inriktning som ett mått på alkoholmissbruket. I avvaktan på ett slutligt ställningstagande till frågan om ett överförande av särskilda straffregistret till annat organ bör registret ligga kvar hos RSV. Genomförandet av fylleristraffutredningens förslag (SOU 1968: 55) kan komma att på ett avgörande sätt förändra behovet av registret. APU vill för sin del i detta sammanhang understryka vikten av att god statistik rörande fylleriet kommer att finnas i fortsättningen.

Alkoholbeskattningen RSV bör ha kvar de ärenden rörande alkoholbeskattningen som idag handläggs av verket. APU förutsätter dock att alkoholpolitiska rådets skyldighet att ta initiativ till åtgärder på det alkoholpolitiska området även omfattar beskattningsfrågor.

486 Central organisation SOU 1974: 91

28.4.3 Sammanfattande bedömning

APU har kommit till den ståndpunkten att ett alkoholpolitiskt råd bör inrättas. Utredningen har också angivit arbetsuppgifter som bör åvila rådet. Rådet föreslås överta vissa av RSV:s arbetsuppgifter på alkoholområdet. En del av verkets alkoholpolitiska verksamhet faller dock utanför vad APU föreslagit att rådet skall arbeta med. Det är således viktigt att rådet inte kommer att sysselsättas med detaljuppgifter rörande lagstiftningens tillämpning och tolkning eller belastas med rutingöromål av olika slag. APU har den principiella uppfattningen att sådana frågor skall handläggas av en särskild myndighet. Erfarenheterna visar också att denna typ av arbete har en tendens att bli alltför dominerande i förhållande till de övergripande uppgifterna. Vissa betänkligheter kan föreligga mot en uppdelning av de centrala alkoholpolitiska funktionerna på två organ. Bl. a. kan farhågor finnas att en sådan uppdelning orsakar kompetenskontlikter och medför en splittring som minskar effektiviteten i det alkoholpolitiska arbetet. Dessa skäl är emellertid inte av sådan styrka att de kan uppväga de nackdelar som skulle bli följden av att alkoholpolitiska rådet belastades med uppgifter av det slag varom här är fråga. Det bör också bli möjligt att skapa tillfredsställande rutiner för samråd och samarbete mellan rådet och den myndighet som föreslås få i uppgift att handlägga vissa av de centrala alkoholpolitiska uppgifterna. Berättigade invändningar kan riktas mot RSV som lämpligt organ för handläggning av alkoholpolitiska frågor då dessa, med undantag för dem som rör alkoholbeskattning, till stor del får anses ligga vid sidan av vad detta verk huvudsakligen sysslar med. Enligt APU: s mening bör RSV ha kvar sin nuvarande befattning med ärenden rörande alkoholbeskattningen. Som tidigare framhållits är många av de uppgifter RSV nu har på alkoholområdet av den arten att de nära anknyter till den verksamhet socialstyrelsen redan bedriver. Därtill kommer att socialstyrelsen har naturliga kanaler till regionala och kommunala organ vilkas medverkan är av vikt för att på ett tidigt stadium upptäcka olika missförhållanden i samband med alkoholhanteringen och för att över huvud taget kunna följa utvecklingen på området. Detta gäller främst frågor som rör tillsynen över alkoholförsäljningen men också ärenden rörande hembränning samt missbruk av teknisk sprit och andra preparat. Inte minst har det visat sig att olika vårdanstalter, ungdomsvârdsskolor m. fl. över vilka socialstyrelsen har tillsynen spelar en viktig roll vid upptäckter. av sådant missbruk. Mot bakgrund av det här anförda har APU att ta ställning till vilken myndighet som skall handlägga övriga av RSV:s uppgifter vilka enligt utredningens mening inte bör överföras till alkoholpolitiska rådet. Dessa uppgifter är: 1. Uppgiften att föra register och meddela registerutdrag avseende alkoholbrottslighet och nykterhetsvårdsåtgärder. 2. Tillstånd och tillsyn rörande teknisk sprit.

Central organisation 487 SOU 1974: 91

3. Tillstånd och tillsyn rörande tillverkning av alkoholvaror.

blanketter, remisser i besvärs- 4. Föreskrifter, anvisningar, rådgivning,

ärenden o. d.

Beträffande här redovisade uppgifter får APU anföra följande.

framhållits är frågan om ett överförande av det särskilda Som tidigare för överväganden. I avvaktan på ett straffregistret på annat organ föremål slutligt ställningstagande bör registret ligga kvar hos RSV. av de arbetsuppgifter som Oklarhet råder beträffande omfattningen en central när det gäller den tekniska kommer att åvila myndighet kommit till den bedömningen att RSV t. v. bör spriten. APU har därför

behålla sina uppgifter på detta område. sina uppgifter när det Likaså anser APU att RSV t. v. skall behålla

för och tillsyn över alkoholtillverkningen. gäller tillståndsgivning som i och för sig framstår som APU har övervägt den möjligheten, kunna arbetet med föreskrifter och tilltalande, att i framtiden slopa handläggs i särskild ordning och att anvisningar samt att blankettarbetet arbetet överförs Man större delen av det rådgivande på länsstyrelserna. bör emellertid inte bortse från att en sådan ordning ställer höga krav på

insatser, vilket kan vålla svårigheter då omorganisationen länsstyrelsernas skall börja tillämpas. Det träder i kraft och en ny lagstiftning samtidigt i vart fall under en övergångstid, behov av att ett föreligger därför, som gentemot regionala och centralt organ verkar rådgivande organ kommunala samt noggrant följer lagtillämpningen på myndigheter för här berörda uppgifter har området. När det gäller central myndighet funnits särskild anledning att överväga det enligt APU: s mening visar det sig svårt att nu överblicka vilkensocialstyrelsen. Emellertid av detta slag kan beräknas få i framtiden. omfattning arbetsuppgifter RSV finns erfarenheter och kunskaper som Därtill kommer att det inom stort värde under de närmaste åren då den nya blir av mycket skall ut i praktisk tillämpning. Detta gör att APU vill lagstiftningen förorda att också dessa uppgifter t. v. är kvar hos RSV. Därest en central

skall inhämtas i ärenden som rör besvär över myndighets uppfattning

bör även den uppgift-en âligga

beslut enligt försäljningslagstiftningen

RSV. således APU stannat för att föreslå att Sammanfattningsvis har

samtliga här diskuterade arbetsuppgifter skall ligga kvar hos RSV. När det anser APU det nödvändigt att invänta gäller det särskilda straffregistret överväganden om Överförande av registret på annat organ. Vad pågående finner APU det lämpligt att ett slutligt sedan gäller de övriga uppgifterna får anstå till dess material föreligger för en samlad ställningstagande samt vilket personalbehov som bedömning av dessa uppgifters omfattning ha föreligger. Det torde också vara av värde att vid en sådan bedömning få viss erfarenhet av alkoholpolitiska rådets verksamhet. hunnit avseende alkoholärenden som enligt dessa förslag De arbetsuppgifter kan bedömas sysselsätta sex t. v. alltjämt skulle ligga kvar hos RSV rådgivning m. m. rörande handläggare, varav tre med föreskrifter,

och tre med frågor om teknisk sprit, hembränförsäljningslagstiftningen

488 Central organisation SOIU 1974: 91

ning och tillverkning. Härtill beräknas komma biträden fyra ör nu nämnda arbetsuppgifter samt elva biträden vid straffregistret. Sanmantaget skulle det alltså här bli fråga om 21 befattningshavare vilket innebär en minskning med nio befattningshavare (tre handläggare 0h sex biträden) i förhållande till nuvarande personalstyrka vid RSV: :s alcohol-

byrå. Genom denna personalminskning beräknas kostnaderna

för ›yråns verksamhet sjunka från 2 196 000 kronor till l 432 000 kronor.

28.5 Alkoholpolitiska rådets organisation

Rådet, som bör sortera under Socialdepartementet dit huvudansva:et för

alkoholpolitiken bör förläggas, föreslås bestå av 15 ledamöter vilka utses

av regeringen. Bland ledamöterna utser regeringen ordförande 00.1 vice ordförande. I rådet bör ingå representanter för riksdagspartierna och vidare bör erfarenheter av socialvård och utbildningsväsende vara representerade i rådet. Likaså böri rådet ingå representanter för arbetsmarknadens parter, kommunförbunden och folkrörelserna. Till rådet bör vidare knytas fasta expertgupper för berednings- och utredningsuppgifter. Permanent bör finnas tre sådana grupper, en för forskning, en för informationsfrågor och en för allmänna alkoholpolitiska frågor. l grupperna bör ingå för olika verk representanter

15 ledamöter utsedda av regeringen

Kanslichef

Statistiker

:(22150-

stration, skrivfunk- :tion m. m. 3 biträden

Sekreterare Allmän Sekreterare (2) Sekreterare alkoholpolitik Information Forskning

Expertgrupp Expertgrupp Expertgrupp

Figur 28.1 Alkoholpolitiska rådets organisation

i SOU 1974: 91 Central organisation 489

och myndigheter, exempelvis universitetskanslersämbetet (UKÄ), socialstyrelsen, RSV, Sö, kriminalvårdsstyrelsen, rikspolisstyrelsen och statens ungdomsråd. Vidare bör CAN och alkoholbolaget vara representerade liksom forskningsinstitutioner, forskningsråd, Sveriges Radio m. fl. Rådet bör ha möjlighet att därutöver tillsätta arbetsgrupper för speciella uppgifter. Strävan bör vara att ha en så begränsad fast personalstyrka som möjligt och i stället som tidigare angivits lägga över arbete på expertgrupper och särskilda arbetsgrupper. Förutom biträdespersonal kan personalstyrkan inskränkas till en kanslichef, fyra sekreterare och en statistiker. Av sekreterarna ansvarar en för forskning, två för informationsfrågor och en för allmän alkoholpolitik, se figur 28.1. Kostnaderna för alkoholpolitiska rådets verksamhet har beräknats enligt följande: Arvoden till styrelse, expertgrupper m. fl. 100 000 kr. Löner till personal (inkl. lönekostnadspålägg) 600 000 kr. Resekostnader 15 000 kr. Lokalkostnader 95 000 kr. Expenser m. m. 50 000 kr.

Summa 860 000 kr.

Under hänvisning till vad som anförts i detta kapitel samt i kapitlen 12, 14 och 15 föreslår APU alltså att till alkoholpolitiska rådets förfogande skall ställas följande anslag. l. Till rådets verksamhet (löner, administrationskostnader m. m.) 860 000 kr_ 2. Till alkoholpolitiska rådets serviceverksamhet på informationsområdet l 000 000 kr. 3. Till alkoholpolitisk information 10 000 000 kr. 4. Till forskning 500 000 kr. 5. Till nykterhetsorganisationer, förslagsvis 6 100 000 kr. 6. Till CAN: s verksamhet 1 786 000 kr. 7. Till försöksverksamhet med stöd till alkoholfria miljöer l 000 000 kr.

Summa 21 246 000 kr.

29 Parti- och detaljhandelsorganisation

29.1 Bakgrund

29. l . l Tidigare utredningar Frågan om partihandeln och detaljhandeln med spritdrycker, vin och starköl skall bedrivas av ett eller flera bolag har tidigare varit föremål för uppmärksamhet i utredningssammanhang. Rusdryckslagstiftningsrevisionen (SOU 1934:39) behandlade frågan om ett riksbolag i stället för de då befintliga 121 systembolagen. I det sammanhanget framhöll revisionen att både Norge och Finland anförtrott hela alkoholhanteringen till ett bolag och att det från dessa länder inte försports några nackdelar av denna långt drivna centralisering. Revisionen ansåg emellertid att det skulle vara förhastat att därav dra slutsatsen att effekten av en fullständig centralisering skulle bli lika gynnsam i Sverige. Två orsaker talade emot detta; dels att systembolagen själva drev utskänkningsrörelser, dels att man i Sverige hade den individuella kontrollen i utminuteringen. Revisionen föreslog därför inte någon samordning på riksplanet och ej heller något riksbolag som ersättning för systembolagen, endast en minskning av antalet systembolag till 30. Genom beslut av 1937 års riksdag kom antalet Systembolag att minskas till 41. Den s.k. besparingsutredningen fick 1941 bemyndigande att tillkalla särskilda sakkunniga för utredning om besparings- och rationaliseringsåtgärder inom rusdrycksförsäljningens område. De sakkunniga, vilkas förslag utmynnade i ett riksbolag för utminuteringen och ett för utskänkningen samt bibehållande av partihandelsbolaget, behandlade även frågan om ett gemensamt bolag för all rusdryckshantering. Därvid anlitades som expert en av Kungl. Majzt förordnad revisor i Spritcentralen, S. R. Wikland. Denne avstyrkte ett gemensamt riksbolag. De socialvårdande uppgifterna i utminuteringen och de i vissa avseenden sinsemellan väsensfrämmande arbetsuppgifterna för parti- och detaljhandelsåberopades som skäl för att ej samordna verksamheten till ett bolagen Den enda fördelen ansågs vara en mindre kostnadsbesparing som bolag. kunde uppnås i administrationen. De sakkunniga gick på Wiklands linje men anförde samtidigt, att man inte genom att nu besluta sig för att hålla de båda företagsformerna åtskilda försvårade en eventuell sammanslagning i en framtid, om en sådan skulle visa sig vara lämplig. Tvärtom,

Parti- och detaljhandelsorganisation

anförde de sakkunniga, måste genom sammanförandet av detaljhandeln till ett bolag en eventuell framtida ytterligare koncentration underlättas. De sakkunnigas förslag ledde inte till annat än beslut av 1945 års riksdag om bildandet av centralt bolag för den statliga restaurangverksamheten. Förslaget om ett riksbolag för utminuteringsverksamheten avvisades av departementschefen bl.a. under hänvisning till att riksdagen begärt en förutsättningslös och allsidig utredning om den svenska nykterhetslagstiftningen. 1944 års nykterhetskommitté, som beträffande detaljhandeln framlade två alternativa förslag (riksbolag eller länsbolag), ansåg att partihandelsbolaget och restaurangbolaget fortfarande skulle drivas som särskilda företag. l den proposition som ledde till 1954 års alkoholpolitiska reform hänvisade departementschefen bl.a. till den tidigare framförda tanken på att efter finsk och norsk förebild skapa en gemensam för organisation partihandel, utminutering och i allmän regi driven restaurangrörelse. För en prövning av detta alternativ förelåg emellertid enligt hans mening inte erforderligt underlag. Departementschefen framhöll även att det organisatoriskt sett måste vara förenat med stora svårigheter att genomföra en så omfattande sammanslagning i anslutning till den aktuella ingripande omläggningen av principerna för rusdrycksförsäljningen. Som bekant ingick som en del av 1954 års reform att de 41 systembolagen sammanslogs till ett riksbolag. Då detta beslut genomfördes undanröjdes ett av de hinder som enligt tidigare utredningar förelegat för en sammanslagning av Spritcentralen och Systembolaget. Ett annat sådant hinder avlägsnades då riksdagen efter förslag av APU - 1970 beslöt att Systembolaget inte längre skulle vara bärare av utskänkningsrättigheterna. Med hänsyn härtill har APU tagit initiativ till en ny utredning på området. Denna har verkställts av Spritcentralen och Systembolaget gemensamt. Utredningsman har varit professor Holger Bohlin.

29.1 .2 Bohlins utredning

Den 7 november 1972 avlämnade bolagen rapporten Ett eller två bolag för rusdryckshanteringen i Sverige. Rapporten finns intagen i detta betänkande som bilaga 9. Utredningen utgör en förutsättningslös prövning av alternativa organisationsformer. De olika alternativen kan anges i fyra punkter:

l. Bibehållen juridisk form, dock med ändringar, som i huvudsak ligger inom de verkställande ledningarnas eller styrelsernas beslutskompetens. 2. Bibehållen juridisk form men ändrade regler för topporganens uppbyggnad och bemanning så att större konformitet uppnås. 3. sammanslagning av bolagen. 4. Utbrytning av speciella aktiviteter till en eller flera juridiska personer, som inlänkas i bolagsbilden.

Parti- och detaljhandelsorganisation 493

aktivitetsområden (t.ex. teknisk Alternativ 4 kan väljas för specifika oberoende av vilket av de övriga tre alternativen som väljs. sprit) Alternativ 4 blir alltså fritt kombinerbart med de övriga. Beträffande den närmare analysen av de olika alternativens för- och nackdelar hänvisas till bilaga 9. Här redovisas blott de centrala delarna av utredningens slutsatser och värderingar. I utredningen konstateras, att man kan ställa två krav på verksamheten, nämligen att allmänheten genom moderna distributionsmetoder erbjuds ett varusortiment som med hänsyn till tidsandan och efterfrågan kan anses tillfredsställande samt att försäljningen anordnas så att alkoholskadorna minimeras. Det har därvid befunnits att detta förutsätter en effektiv samordning mellan olika delar av verksamheten. Kraven uppfylls enligt rapporten bäst i ett bolag. Ett tredje krav är att verksamheten skall bedrivas effektivt. Inget av kan rationalisera sin verksamhet oberoende av det andra. Ett bolagen förutsättningar för att åstadkomma en för hela gemensamt bolags större rusdryckshanteringen balanserad målstruktur gör att utredningsmannen förordar alternativ 3. Därvid bör enligt hans mening särskild vikt läggas vid att utformas så att verksamheten blir organisationsalternativet dynamisk i utvecklingshänseende. När det gäller inköpen av varor anser utredningsrnannen att organisationsalternativen är i stort sett likvärdiga, något som också gäller rekvisitionsförfarandet. Alternativet med ett bolag skulle i det senare fallet dock ha vissa fördelar genom att man kan få enklare bokföringsrutiner och ett mera konformt värdesystem. Vid betraktande av frågor av policykaraktär framträder enligt rapporten fördelarna med ett bolag särskilt tydligt. Det är sålunda fördelaktigt att rationaliseringsansträngningarna kan inriktas på hela materialhante- Ett bolag har vidare påtagliga fördelar framför två bolag vad ringskedjan. avser fastställande av varuutbudet - med ett bolag kan man lättare få ett i frågan hur marknads- och inköpsorientering skall balansepolicybeslut ras. utformning uttalas, att organisations- När det gäller administrationens eftersom vissa funktioner finnsi altemativ 3 ger möjlighet till besparingar av utfallet av en sammanslagning av båda företagen. En uppskattning bolagen med behållande av de funktioner som idag finns, visar att detta skulle ge förutsättning för en personalminskning av omkring 15 personer. borde dock ge möjlighet till En effektivare utformning av organisationen med 30 personer. Genom personalinen personalminskning ungefär skränkningar skulle alltså kunna inbesparas ett belopp i storleksordningen 1/2-1 milj. kr. per år. väsentligare bedöms emellertid i rapporten vara möjligheter- Betydligt na till en effektivare av verksamheten genom en annorlunda styrning uppbyggd organisation. Informationssystemen kan om den juridiska gränsen tas bort förenklas. Ett har den fördelen att data insamlas med tanke på att hela företag rusdryckshanteringen skall studeras. kan med alternativ 3 överväganden om transportsystemets utformning

Parti- och detaljhandelsorganisation

men ej med l och 2 - göras med hänsyn till en effektivisering av hela materialhanteringskedjan. Vissa frågor är gemensamma för båda företagen - t.ex. frågor om engångsglas, ytteremballage, servicegrad - kan vara föremål för olika värderingar inom bolagen. Sådana spörsmål skulle med största säkerhet lösas snabbare under en gemensam styrelse och verkställande direktör. Enligt rapporten ger organisationsalternativ 3 de största möjligheterna till samordning av investeringsplaneringen. Slutligen anges som en fördel med ett bolag att man lättare skulle få en enhetlig policy när det gäller marknadstekniska beslut och åtgärder samt att man med en sådan organisation skulle få en bättre balans mellan inköpsorientering och marknadsorientering. Införande av ett bolag skulle framtvinga ett namnbyte på åtminstone ett av företagen. Kostnaden för ett namnbyte för Systembolagets del har uppskattats till ungefär 300 000 kr. Sammanfattningsvis uttalas i rapporten, att rusdryckshanteringen i Sverige lämpligen bör organiseras i ett bolag. Fördelarna härmed bedöms som så betydande - om bolaget ges lämplig organisation, bemanning och arbetssätt - att de säkerligen mer än kompenserar de omställningsproblem en omläggning medför.

29.1 .3 Skrivelse från Spritcentralen

Med anledning av Bohlins rapport har styrelsen för Spritcentralen till APU inkommit med en den 19 mars 1973 dagtecknad skrivelse. I skrivelsen framhålles att rapporten inrymmer föga av iakttagelser, som inte i tidigare sammanhang varit kända utan att därvid anses utgöra skäl nog för en sammanslagning av bolagen. Vidare framföres vissa kritiska synpunkter på de värderingar som kommer till i uttryck rapporten. Spritcentralen vill sålunda bestrida, att det skulle i praktiken vara svårt att koordinera de marknadsoch alkoholpolitiska ambitionerna i Systembolaget med inköpsprocessen i” spritcentralen. Rapporten ger enligt Spritcentralen inget som helst belägg för att inköpspolitiken på något sätt varit hinderlig för Systembolaget vid dess fullföljande av sina uppgifter. När det gäller effektiviteten hos de båda bolagen med hänsyn till uppdelningen dem emellan av uppgifterna på dryckeshanteringens område låter sig hithörande frågor enligt spritcentralens fortsättmening ningsvis, liksom hitintills, väl lösas genom samråd mellan företagen. Ingenting ger enligt spritcentralens mening vid handen att utvecklingen under förfluten tid blivit ens i enskilda hänseenden av någon egentlig betydelse gynnsammare eller ens annorlunda, om den slutliga beslutsfunktionen varit koncentrerad till ett håll i stället för att vara fördelad mellan två bolag i intimt samarbete. Har man håll den på något uppfattningen att en viss fråga förhalats eller temporärt fått en mindre lycklig lösning, torde anledningen härtill ha varit att ytterligare erfarenheter och undersökningar behövt avvaktas. Det är inte på något sätt givet att bättre skulle vinnas inom ramen för lösningar ett enda företag, tvärtom har en balanssituation utvecklats varigenom ökad garanti vunnits

Parti- och detaljhandelsorganisation 495 SOU 1974: 91

inte medfört någon mot förhastade avgöranden. Att gällande förordning

handlingsförlamning torde utvecklingen under de gångna åren bäst ge

i en rad betydelsefulla hänseenden har varit besked om. Innovationerna

påtagliga och utvecklingen i påfallande grad progressiv. understundom övervärderats I skrivelsen uttalas vidare, att irapporten de vinster av administrativ-ekonomisk innebörd som en sammanslagning

av de båda bolagen skulle kunna medföra. Enligt Spritcentralens

knappast kunna uppfattning skulle några egentliga rationaliseringsvinster en sammanslagning av bolagen annat än inom den förväntas genom funktionen. Vinsterna torde emellertid även här centrala administrativa eftersom redan har ett intimt bli blygsamma, bolagen på ekonomisidan som bl.a. kommer till uttryck i att bolagen numera samarbete, något beslutat anskaffa en dataanläggning för gemensamt bruk. I fortsättningen

heter det i skrivelsen:

Personalavdelningarna är i båda bolagen små, varför några större personalbesparingar inte under några förhållanden kan påräknas vid en sam-

manslagning. att besparingar i tjänstemanna- I rapporten (s. 5: 33) har förmodats löner kronor skulle kunna uppnås vid en sampå en halv till en miljon vissa mindre, angivna utgifter för manslagning, vartill kommer ej närmare f. n. arvoden till styrelseledamöter. Om man utgår ifrån att Spritcentralen har ca l 100 anställda och Systembolaget omkring 2 600 personer eller dvs. sammanlagt 2 900 omräknat till årsarbetare l 800 befattningshavare, storleksordningen svara årsarbetare, skulle en minskning i den antydda

mot ca en halv procent av det totala antalet anställda. Men det är också uppenbart att en sammanslagning medför nytillkomför namnbyte, allmänna mande kostnader. l rapporten talas om utgifter m. m. Vidare skall beaktas de båda bolagens delvis flyttningskostnader anförs vidare att Spritcentralens lönenivå olika lönenivåer. l rapporten l rapporten för kontorspersonal ligger ca 15 % högre än Systembolagets. räknas med en höjning av lönerna för sistnämnda bolags kontorsanställda i storleksordningen en halv miljon kronor per år (s. 5: 24). Här blir givet-

vis tal om en långsiktig kostnadsmässig påverkan. kan alltså inte påräknas varken Någon egentlig kostnadsminskning initialmässigt eller på sikt. Det finns emellertid en ytterligare synpunkt som inte berörts i rapporförvärvat en ten. Under sin mer än 50-åriga verksamhet har Spritcentralen därifrån sker. Härigenom har betydande good-will i de länder, import för affärsförbindelser av inte oväsentlig betydelse skapats förutsättningar för de enskilda konsumenterna ivårt land. för såväl företaget som ytterst kommer att betraktas Det är emellertid ovisst om dessa goda förbindelser med samma intresse i ett sammanslaget bolag. Strävandena inom modernt organisationstänkande går mot en uppdelhelt resultatansvariga enheter - divisionering, sektionering, ning i mindre, att man vid organisationen av två statliga osv. Det synes då märkligt, erfarenhet som vunnits inom det bolag skulle bortse från den praktiska och i stället sammanföra två enheter till en organisaprivata näringslivet tion. vill som sin mening uttala, att det nu Sammanfattningsvis styrelsen förslaget till en sammanslagning av de båda bolagen inte är föreliggande finns för annat ställningstagande från så underbyggt att anledning bör ske. statsmakternas sida än tidigare till frågan om en sammanslagning och affärsmässigt betonade synpunk- Den balans mellan alkoholpolitiska i den nuvarande ordningen, ger i själva verket de bästa ter som inryms områden. förutsättningarna för en väl avvägd politik på hithörande

496 Parti- och .

detaljhandelsorganisation SOU 1974: 91

29.1 .4 Promemoria från

Systembolaget

APU har vidare fått del av en inom Systembolaget upprättad, till Vin- & Spritcentralen överlämnad promemoria avseende samarbete mellan företagen. Promemorian upptar 17 punkter i vilket samarbetet anses bristfälligt eller i behov av förbättring eller förändring. Därutöver föreslås precisering av uppgifterna för de två befintliga samt samarbetsorganen undersökning om inrättande av ytterligare sådana. Inledningsvis understryks i promemorian vikten av servicen gentemot allmänheten. Bolagens gemensamma uppgift är att - med vissa alkoholpolitiska begränsningar betjäna allmänheten. Följaktligen bör båda bolagen sträva efter att tillgodose allmänhetens anspråk framför att uppfylla sina egna krav på t. ex. bekvämlighet. Rationaliseringsarbetet bör inte bedrivas så att servicen gentemot allmänheten försämras. Snarare bör rationaliseringen förbättra servicen. Det är, sägs det i promemorian, betydligt enklare för Systembolaget att iaktta detta än för Spritcentralen som inte har kontakt med allmänheten. De punkter som tas upp i promemorian avser frågor av olika omfattning och betydelse. I nâgra fall uppges förslag och framställningar under flera år från Systembolagets sida inte ha lett till resultat. Enligt vad APU har inhämtat har den i Bohlins utredning onmämnda emballagefrågan (se bilaga 9, avsnitt 4), som i promemorian betecknas som den stora akuta frågan vilken i stor utsträckning sedan flera år förlamar planerings- och utvecklingsverksamheten inom Systembolaget, nu i princip lösts genom en överenskommelse mellan Vidare företagen. pågår överläggningar om inrättande av tre till fyra regionala samarbetsorgan vilka avses få viss beslutanderätt.

29.2 APU: s

bedömning

De principiella skäl som åberopats till förmån för nuvarande uppdelning av sprit- och vinhanteringen i Sverige på två företag synes föga bärkraftiga. Den garanti mot förhastade avgöranden som skulle kunna ligga i uppdelningen på två företag synes knappast behövlig med hänsyn till det starka inflytande över företagen som statsmakterna har på grund av lagstiftningen och träffade avtal. I den allmänna debatten har vidare gjorts gällande att uppdelningen skulle medföra större säkerhet för att Varusortimentet blir tillräckligt brett. APU finner att det snarare är tvärtom. Varusortimentet bör kunna bättre till anpassas kundernas önskemål, om det avgörs av det företag som har den direkta kundkontakten i stället för som nu av ett företag utan sådana kontakter. Några sakskäl som talar för att det skulle vara fördelaktigare med en uppdelning av sprit- och vinhanteringen på ett partihandels- och ett detaljhandelsföretag har APU sålunda inte kunnat finna. Orsaken till den nuvarande organisatoriska uppdelningen i Sverige är också rent historisk. När frågan tidigare tagits har en sammanupp till behandling slagning av bolagen till ett företag avvisats av mera tillfälliga skäl som att

SOU 1974: 91 Parti- och detaljhandelsorganisation 497

man då hade ett flertal systembolag, att dessa vid den tiden själva bedrev utskänkningsrörelser, att de omhänderhade den individuella kontrollen i utminuteringen, dvs. en sorts socialvårdande uppgift, eller år 1954 att det måste vara förenat med stora svårigheter att genomföra sammanslagningen i anslutning till den ingripande ändring av principerna för rusdrycksförsäljningen som då skedde. Alla dessa skäl mot en sammanslagning är som nyss påpekats numera undanröjda. I andra länder med en motsvarande ordning för rusdryckshanteringen som den svenska w Finland, Norge, Island, de kanadensiska provinserna och ett antal av de 18 kontrollstaterna i USA - har man en enhetlig organisation för de uppgifter som i Sverige är uppdelade på två bolag. Mot bakgrund av det sagda framstår det som mest naturligt att partihandel och detaljhandel omhänderhas av ett organ. De båda nuvarande företagen är för sin verksamhet nästan helt beroende av varandra och deras uppgifter är så nära förenade att varje skarp gräns mellan dem närmast blir konstlad. Bland allmänheten torde man för övrigt i ringa grad ha klart för sig att det faktiskt finns två skilda företag. Det låter sig lätt sägas att gemensamma frågor utan svårighet kan lösas i samråd mellan företagen. Det är emellertid ingalunda onaturligt om de särskilda intressen som gör sig gällande inom olika delar av det varuflödet gemensamma import, tillverkning, partihandel och detaljhandel - kommer i konflikt med varandra. Exempel härpå saknas inte. Sådana konflikter - vilkas lösning på grund av företagens monopolställning inte främjas av konkurrens - måste uppenbarligen vara betydligt enklare att överbrygga inom en organisation än över organisationsgränser. Om å andra sidan samarbetet blir så intimt som är önskvärt, innebär det att de båda företagen fungerar som en enhet. Uppdelningen på två bolag måste då komma att uppfattas som en ren formalitet utan annan praktisk betydelse än att den vållar visst besvär av närmast formell art. APU finner det för sin del ställt utom allt tvivel att man - om organisationen skulle upprättas nu - skulle välja ett enda företag. Härför talar såväl de företagsekonomiska Synpunkterna som vikten av en samordnad alkoholpolitisk ledning av företagen. Avgörande för frågan om en sammanslagning bör ske blir därför om det finns tillräckliga skäl att ta de kostnader och det besvär som en ändring av gällande ordning medför. Den expertutredning som verkställts på APU:s initiativ har kommit fram till att så är fallet. APU finner för sin del att sammanslagningen kan genomföras på ett sådant sätt och i en sådan takt att några större olägenheter inte behöver uppkomma och att samtidigt kostnaderna nedbringas. Självfallet bör den ske på sådant sätt att personalens behöriga intressen beaktas, vilket inte heller vållar större kostnader eller olägenheter, om övergångstiden görs någorlunda lång. APU förordar därför att principbeslut nu fattas om sammanslagning av de båda bolagen. Även om namnet Systembolaget är väl inarbetat och väl känt inom kundkretsen, synes dock det sammanslagna bolaget böra ges ett namn som bättre ger besked om företagets uppgift. Lämpligt synes vara att AB Vin- & Spritcentralen behålls som namn.

498 Parti- och detaljhandelsorganisation

APU har inte ansett sig böra närmare utreda formerna för sammanslagningen. Det bör uppdras åt de båda företagen att själva göra utredningar och vidta erforderliga åtgärder i den takt som befinns lämplig. Viktigare principiella förändringar bör dock underställas regeringen. Följande åtgärder bör dock vidtas omedelbart. Samtliga aktier i Vin- & Spritcentralen bör inlösas av staten. Ägarintresset bör representeras av chefen för departementet. Systembolagets aktier bör överlåtas på Vin- & Spritcentralen. Samma person bör utses till verkställande direktör ide båda företagen och personalunion bör också till viss del förekomma inom styrelserna. Dessa kan för ändamålet lämpligen utvidgas med ett mindre antal ledamöter. Styrelsen i det sammanslagna bolaget - liksom styrelserna i de båda bolagen under övergångstiden - bör ges stark parlamentarisk förankring. Vid utseendet av verkställande direktör för bolaget bör inte bara företagsekonomiska meriter utan även alkoholpolitiska synpunkter beaktas. I försäljningslagstiftningen bör införas regler som syftar till att förhindra att bolaget får något intresse av att stimulera konsumtion av alkohol. APU vill understryka, att härmed också är sagt att det nya alkoholbolaget skall vara självständigt i förhållande till det statliga förvaltningsbolaget Statsföretag AB. Förvaltningsbolagets syfte är att öka den statliga företagssektorns effektivitet, konkurrenskraft och inneboende expansionsförmåga. En sådan målsättning skiljer sig i så hög grad från

alkoholbolagets att en samordning får betraktas som utesluten.

Vad så angår frågan om bolaget helt eller endast delvis skall vara statsägt vill APU anföra följande. Såsom framhållits i kap. 19 är en viktig princip för rusdryckshandeln i Sverige att denna skall förbehållas organ, i vilka det allmänna äger ett bestämmande inflytande och enskilt vinstintresse saknas. Det allmännas inflytande i de båda nuvarande monopolbolagen är väl tillgodosett. Enligt Rff (65 och 71 §§) får varken partihandelsbolag eller detaljhandelsbolag godkännas utan att genom bestämmelse i bolagsordningen eller på annat betryggande sätt åt staten beretts övervägande inflytande å bolagets ledning. Beträffande detaljhandelsbolaget föreskrivs därjämte (72 §) att aktieägare kan vara endast svenska staten eller svensk medborgare som fått Kungl. Maj: ts tillstånd. Avtalen med de nuvarande båda bolagen innebär vidare att Kungl. Majzt tillsätter majoriteten i styrelserna. Rff innehåller vidare regler som eliminerar vinstintresset för de båda bolagen. Dessa regler utgår från att enskilda aktieägare kan finnas ibolagen. I Spritcentralen ägs stamaktiekapitalet, vilket berättigar till halva röstetalet vid bolagsstämma, av privata aktieägare. Tidigare ägdes för övrigt hela aktiekapitalet i bolaget av privatpersoner. Med detta ”torde man velat emå den fördelen, att möjlighet skulle beredas för enskilt initiativ och affärsduglighet att göra sig gällande vid förvaltningen av företaget” (SOU 1928: 4 s. 103). Numera torde man fästa större vikt vid att man på detta sätt kan engagera personer med industriell erfarenheti bolagets styrelse.

SOU 1974: 91 Parti- och detaljhandelsorganisation 499

Systembolagets aktier däremot ägs för närvarande helt av staten. l de tidigare systembolagen, som arbetade fram till den l oktober 1955, fanns emellertid privata aktieägare. Dessa utsåg en av i regel fem styrelseledamöter i bolaget. Behovet av enskilt initiativ, affärsduglighet och industriell erfarenhet torde utan svårighet kunna tillgodoses genom utseende av lämpliga personer i bolagets styrelse utan att dessa är aktieägare. Däremot kan det diskuteras om man inte bör söka åstadkomma en vidare insyn i och ett bredare inflytande över bolagets verksamhet än den som följer av att regeringen antingen genom regeringsbeslut eller genom representation på bolagsstämman utser bolagets styrelse. Bolagets uppgift är att - med de alkoholpolitiska begränsningar som föreskrivs - betjäna allmänheten och det kan också räkna halva svenska folket som sina kunder. Det synes i hög grad önskvärt att inte bara statsmakterna genom de av regeringen utsedda styrelseledamötema får ett direkt inflytande över ledningen av bolaget utan att också allmänheten mera direkt kan påverka bolagets verksamhet. Härigenom bör bolaget lättare få del av uppfattningar om och krav på bolaget och fullgörandet av dess uppgifter. En sådan påverkan bör också ha betydelse för bolagets lyhördhet för allmänhetens uppfattningar och krav, vilket är särskilt viktigt för ett monopolföretag. APU finner att övervägande skäl talar för att det nu diskuterade vidgade inflytandet över bolagets verksamhet bör komma till stånd. Enskilda personers aktieinnehav förefaller inte vara någon lämplig form härför. Däremot kan de stora folkrörelserna anses representera en klar majoritet av bolagets kunder. Ett önskvärt inflytande borde därför kunna åstadkommas genom att t. ex. de tre stora löntagarorganisationerna och idrottsrörelsen ingår som aktieägare i företaget. Även näringslivets företagarsida kan tänkas ifrågakomma, t. ex. genom Industriförbundet. Däremot förefaller det tveksamt om det är lämpligt att nykterhetsrörelsen äger aktier i ett bolag som säljer alkoholdrycker. Detta innebär dock inte att nykterhetssidan inte skulle kunna vara representerad i bolagets styrelse på sätt hittills har varit fallet i de båda bolagen. Lämpligen kan detta ske genom att regeringen utser en företrädare för nykterhetsrörelsen som ledamot eller suppleant i styrelsen. Samhället bör självfallet alltjämt ha det bestämmande inflytandet i bolaget. Likaså bör förhindras att något vinstintresse gör sig gällande inom detta. Se närmare härom i kap. 30 s. 505. I Rff finns f.n. en tämligen ingående reglering av de båda bolagens organisation. Dessa bestämmelser torde kunna förenklas avsevärt.

SOU 1974: 91

30 till

Specialmotivering lagtexten

30.1 Lagen om handel med drycker (LHD)

Den här föreslagna lagen om handel med drycker ersätter rusdrycksölförsäljningsförordningen, förordningen om försäljningsförordningen, av alkoholfria drycker och förordningen om förbud i vissa fall försäljning mot förtäring och förvaring av rusdrycker och öl m. m. Vidare kan kungörelserna om anordnande och beskaffenhet av lokaler för rusdrycksutskänkning samt om försöksverksamhet med ölutskänkning på militära marketenterier upphävas. Härigenom blir lagstiftningen lättare att överskåda. Vissa frågor föreslås få en enhetlig reglering. Förslaget innehåller också förenklingar i förhållande till gällande regler, varjämte en modemisering av lagstiftningens språkdräkt skett. Det kan möjligen förvåna, att försäljningen av alkoholdrycker och av alkoholfria drycker föreslås reglerad genom samma lag. Redan idag emellertid lagstiftningen om försäljning av alkoholfria kompletterar vissa av de bestämmelser som utfärdats för försäljningen av drycker alkoholdrycker. Sambandet med alkohollagstiftningen är starkast när det gäller serveringen. Regleringen av serveringen av alkoholdrycker förutsätter att en okontrollerad alkoholförsäljning inte äger rum i samband med serveringen av alkoholfria drycker.

30.1.1 De olika paragraferna Inledande bestämmelser 1 § Paragrafen motsvarar 7 § Rff. Den ersätter också 20 § första stycket Öff. Vad som i Öff stadgas om att ölförsäljare skall verka för att nykterhet och ordning främjas torde vara svårt att uppfylla. Någon syftemålsparagraf finns inte i Aff. Av lagens inledande bestämmelse framgår att de följande paragraferna tillkommit av alkoholpolitiska skäl. Alkoholpolitikens övergripande syfte har i kap. ll angetts vara att skapa återhållsamma alkoholvanor. När, var och hur alkoholförsäljningen bedrivs påverkar otvivelaktigt konsumtionen. Så kan t. ex. prissättningen ge en starkt återhâllande effekt. Det vore dock att ställa alltför höga krav på dem som är ansvariga för

502 Specialmo tivering SOU 1974: 91

försäljningen att begära att de annat än i undantagsfall aktivt skulle söka påverka köparnas alkoholkonsumtion; jämför den något olyckliga formuleringen i 20§ Öff. Man får acceptera att försäljarens möjligheter att ingripa är begränsade. Detta har kommit till uttryck i formuleringen att försäljningen skall skötas så att missbruk av alkohol så långt möjligt motverkas. I själva verket är denna regel - liksom dess föregångare i Rff och Öff bara en anvisning för den som har att tillämpa lagen - alltså både de tillståndsgivande och övervakande myndighetema och de företag och personer som säljer dryckema - i vilken anda den skall tolkas. Avsikten är således inte att komplettera övriga bestämmelser för att ge grund för ett agerande från försäljarens sida utöver vad lagen föreskriver. Större självständig betydelse kan bestämmelsen få i situationer, där det centrala alkoholpolitiska organet vill ingripa mot förfaranden som utan att direkt strida mot försäljningslagstiftningens ordalag framstår som stridande mot dess anda. Det kan vid förhandlingar med t. ex. branschorganisationer vara en fördel att det finns ett som allmänt hur stadgande, anger försäljningen bör bedrivas. Någon praktisk verkan av skillnaden i utformning mellan Rff 7§ (försäljningen skall ordnas och handhas så att därav uppkommer så ringa skada som möjligt) och l § LHD skall skötas så att (försäljningen missbruk av alkohol så långt möjligt motverkas) är inte avsedd att uppstå. Ändringen av uttryckssätt är närmast föranledd av APU: s begreppsdeñnitioner och allmänna om alkoholpolitikens resonemang mål (kap. l 1). Att så långt möjligt motverka missbruk syftar något längre än att minimera alkoholskadorna, eftersom missbruk innefattar inte bara konsumtion som leder till skador utan också förtäring som erfarenhetsmässigt medför uppenbara risker för alkoholskador. Det bör observeras att paragrafen behandlar försäljning av samtliga drycker, alltså även sådana som inte innehåller alkohol eller innehåller alkohol av obetydlig mängd. Det har nämligen visat också sig att försäljningen av alkoholfria drycker kan leda till alkoholmissbruk. Detta gäller särskilt serveringen och beror på att den som ansvarar för försäljningen inte kontrollerar eller hindrar att serveringsstället utnyttjas för förtäring också av alkoholdrycker (jämför vad som inledningsvis sagts om sambandet mellan och regleringen alkohollagstiftningen av försälj-_ ningen av alkoholfria Men även i detaljhandeln drycker). finns exempel på att försäljningen av alkoholfria drycker inte varit riskfri - det har sålunda förekommit att läskedrycker försetts med en mindre tillsats av alkohol och sålts under samma namn som populära alkoholdrinkar. Ett sådant förfarande måste - särskilt i beaktande av risken att dryckema köps av barn - betraktas som klart olämpligt ur alkoholpolitiska synpunkter. Angående innebörden av begreppet försäljning, se 3 §. Begreppet drycker har ej definierats.

Specialmotivering 503 SOU 1974: 91

2§ Första och andra styckena ersätter l§ i alla tre försäljningsförord- Öff och Aff. I förordningarna ges mer eller mindre ningarna, Rff, definitioner drycker. Sådana definitioner finns fullständiga på resp. emellertid också i tillverkningslagstiftningen. APU har funnit det lämpligt mån samla alla dessa definitioner i en lag om tillverkning av att i görlig LTD, och endast göra en hänvisning i LHD. drycker,

3§ motsvarar första Första stycket 3 § andra stycket Rff, 2 § första stycket Öff och l § tredje stycket första punkten Aff. Med ersättning punkten avses således inte enbart tjänster och alla andra pengar utan också varor, former av motprestationer. Eftersom missförstånd förekommit härom, bör innebörden utryckligen anges. Stadgandet i 2 § första stycket andra punkten Öff, att det inte skall anses som att arbetsgivare på grund av arbetsavtal utan försäljning särskild tillhandahåller öl åt anställd, har utgått. Bestämmelgottgörelse förmån av s. k. dagöl och öl som sen, som avser bl. a. bryggeripersonals i anställds förmån av fri lunch, framstår som onödig. Även den ingår förutan kan nämligen de nu angivna förmånerna tillhandahållas på grund av stadgandena i 24 § andra stycket 2., jämförd med 29 § tredje stycket kan förutsättas äga rätt till detaljhandel med LHD (alla bryggerier mellanöl från lager på tillverkningsstället och utlämnande av dagöl som anställningsförmân blir att anse som detaljhandel). Se också 36 § tredje stycket 3 LHD. Andra och tredje styckena motsvarar 2 § Rff, 2 § andra stycket Öff och l § tredje stycket andra punkten Aff. Enligt Rff och Öff förstås med inte bara försäljning till återförsäljare i och för deras rörelse partihandel utan också försäljning för export. APU har valt att - för tydlighetens skull - särskilt reglera förfarandet vid export, se ll §tredje stycket, 14 §

första stycket och 15 § andra stycket LHD. Av skäl som har anförts i kap. 17 har de tidigare beteckningarna utminutering och utskänkning bytts ut mot detaljhandel och servering.

Tillämpningsomräde

4 §

LHD:s tillämpningsområde. LHD föreslås i motsats Paragrafen reglerar omfatta försäljning av vin och till gällande lagstiftning (6 § l mom. Rff) starköl för industriellt, medicinskt, vetenskapligt eller annat tekniskt, likartat ändamål liksom försäljning av vin för kyrkligt behov. Ifrågavaranär inte av sådan omfattning att den motiverar ett särskilt de försäljning administrativt förfarande. Beträffande nattvardsvinet gäller enligt av RSV föreskrifter att får sälja sådant vin till utfärdade partihandelsbolaget inom svenska kyrkan eller trossamfund efter rekvision av pastorsämbete för annat trossamfund. Genom att inköpen får ske från företrädare

504 Specialmotivering SOU 1974: 91

partihandelsbolaget uppkommer en skattefrihet för köparna. Omsättningen utgör totalt omkring 30 000 buteljer per år, mestadels starkvin. Det rör sig alltså inte om någon nämnvärd kostnad för församlingarna. Någon tillverkning av ett särskilt nattvardsvin förekommer inte längre. Enligt APU: s förslag får inköp av nattvardsvin i fortsättningen ske i alkoholbolagets butiker eller rekvireras från bolaget och hämtas mot postförskott. Första stycket 1. motsvarar 6 § 2 mom. första stycket Rff. Bestämmelsen har utvidgats att omfatta även mellanöl. Enligt 34§ tullstadgan (1973: 671) hänförs till tullager sådant avsett för provianteringslager, förvaring av oförtullad vara, som skall användas för proviantering eller utrustning av fartyg eller luftfartyg eller för försäljning i exportbutik. Enligt 27 § tullagen (1973: 670) får efter tillstånd av Konungen inrättas särskild butik (exportbutik) för försäljning av oförtullade eller eljest obeskattade varor till flygpassagerare som avreser till utlandet. Första stycket 2. motsvarar 6§ 2 mom. Rff men har tredje stycket utvidgats att avse även mellanölsservering (liknande bestämmelse saknasi Öff). Stadgandet innebär att ifrågavarande drycker får serveras utan tillstånd på restaurangvagnar i internationell trafik. Andra stycket motsvarar 6§ 2 mom. andra Rff men har stycket utvidgats att avse även mellanölsförsäljningen på fartyg och luftfartyg (i Öff saknas liknande innebär bestämmelse). Stadgandet att enligt tullagstiftningen medgivet förfogande över alkoholdrycker, som medförs som proviant till passagerare och besättning på fartyg och flygplan, inte heller i fortsättningen berörs av den alkoholpolitiska lagstiftningen annat än då särskilda regler utfärdas härom. Av 36§ andra att stycket framgår servering på fartyg i viss utländsk trafik skall vara tillståndsbunden och att LHD:s regler i princip därigenom är tillämpliga på serveringen ombord på svenska fartyg.

Allmänna bestämmelser om rätt till försäljning

5§ Första stycket motsvarar 3 § första stycket Rff och 3 § första stycket första punkten Öff. Bestämmelsen syftar på ll, 13, 14, 15, l7, 24, 35 och 36 §§, vari regleras vem som har rätt att sälja alkoholdrycker enligt denna lag. l andra och tredje styckena av 5 § ges ytterligare komplletterande bestämmelser. Andra stycket förbjuder försäljning av vin, starköl och mellanöl som tillverkats i hemmet för eget behov. En direkt till motsvarighet bestämmelsen finns endast i Öff (3 § första stycket andra punkten). Det synes lämpligt att även försäljning av hemtillverkat vin och stairköl förbjuds i LHD. Tillverkning av spritdrycker och starkvin för eget behov är förbjuden enligt LTD. Rätt att sälja sådana drycker finns redam av detta skäl inte. Tredje stycket motsvarar 4 § Rff. Jämför även 4 § LHD.

6§

Paragrafen motsvarar 2 § första stycket Aff.

Specialmo tivering 505

Alkoholbolaget 7 - l O §§ Dessa paragrafer ersätter delar av 8, 13, 65, 66, 70, 71 och 75 §§ Rff. l kap. 29 har lämnats en utförlig motivering för APU: s förslag att sammanslâ partihandelsbolaget och detaljhandelsbolaget till ett företag. Detta företag benämns i LHD alkoholbolaget. Lagen tar emellertid inte ställning till bolagets firma. Rff går ut ifrån att det kan finnas enskilda aktieägare i de båda nu befintliga bolagen. För närvarande är staten ensam aktieägare i Systembolaget, medan i Spritcentralen en mindre del av aktiekapitalet (de s. k. stamaktierna) finns i enskild ägo. Som framgår av kap. 29 föreslår APU att det nya alkoholbolaget skall ägas gemensamt av staten och vissa av de stora folkrörelserna. Staten bör alltjämt ha det bestämmande inflytandet i bolaget och alltså äga minst hälften av aktierna, varjämte hälften av styrelseledamöterna, bland dem ordförande och vice ordförande, bör utses av regeringen. Övriga styrelseledamöter, utom representanter för de anställda, kan utses av de andra aktieägarna på bolagsstämman. I 65-68, 71-73 och 75 §§ Rff lämnas detaljerade föreskrifter om statens godkännande av parti- och detaljhandelsbolagen, statligt inflytande på bolagens ledning, årsvinstens användning, särskilda behörighetsvillkor för aktieägare och styrelseledamöter m. m. Därjämte föreskrivs (70 och 75 §§) att närmare bestämmelser om villkoren för godkännande, om särskild kontroll från statens sida och om årsvinstens användning ävensom de ytterligare föreskrifter i avseende på bolagens verksamhet och drift, som finns erforderliga, skall tas in iett mellan staten och resp. bolag vid bolagets godkännande upprättat avtal. APU har i sak intet att erinra mot föreskrifternai 65-68, 71-73 och 75 §§ Rff. Flera av dessa kan emellertid med fördel flyttas över till avtalet mellan staten och alkoholbolaget. Reglerna om förvärv av aktieri bolaget och om maximering av aktieägarnas ekonomiska vinning av aktieinnehavet bör dock kvarstå. l 9 § har därjämte behållits de centrala reglerna om vinstdispositionen, medan beträffande övriga föreskrifter görs en hänvisning i 10 § till avtalet med staten. Ny är föreskriften att avtalet skall utformas så att bolaget saknar intresse att öka försäljningen. Av skäl som anförs i kap. 20 har bolaget undantagits från reklamförbudet i 57 §. I avtalet bör intas regler som ger vägledning för hur den information bolaget lämnar om sina varor skall utformas.

Import, export och partihandel

l l §

Första stycket motsvarar 12 § 1 mom. första stycket Rff. Andra stycket motsvarar 12 § l mom. andra stycket Rff. I tredje stycket föreslås en regel om försäljning för export av sprit och vin som motsvarar vad som nu gäller enligt 8 § Rff. Enligt 5 § LHD är all

506 Specialmotivering S0›U 1974: 91

försäljning, vartill rätt enligt lagen inte föreligger, förbjuden. Förbudet omfattar även exportförsäljning. Export av spritdrycker bör förbehållas alkoholbolaget. Detsamma bör gälla vin som inte tillverkas inc›m landet. Det har förekommit att man hos Systembolaget köpt upp bättre viner i förhållandevis stora kvantiteter, tydligen för exportförsäljning;. Detta är möjligt till följd av att sådana viner, sedan de kort efter skördeåret importeras till Sverige av Spritcentralen, utomlands stigit så starkt i pris att de kan säljas där med god förtjänst trots att den svenska vinskatten ingår i säljarens inköpspris. Härigenom kan varor med fördelaktiga priser undandras den inhemska kundkretsen för privat vinning, vilket självfallet bör förhindras.

l2§ Paragrafen motsvarar 12 § 4 mom. a) och c)-h) Rff. Bestämmelsen i 12 § 4 mom. b) Rff om import av varuprov har utgått. Såsom framgår av 57 och 58 §§ LHD blir det enligt LHD förbjudet för enskilda tillverkare, försäljare och agenter att lämna Varuprover annat än till alkoholbolaget. För bolaget avsedda Varuprover torde kunna införas enligt huvudregeln i 12 §. APU vill tillägga att i lagförslaget inte har medtagits bestämmelser motsvarande 12 § 3 mom. Rff och 4 § Öff avseende märkning av kärl innehållande starköl resp. öl (typ A och B). Bestämmelser härom kan vid behov utfärdas med stöd av livsmedelslagstiftningen, se vidare 12 § tredje stycket LTD, jämförd med nuvarande 6 § förordningen (1960: 253) om tillverkning och beskattning av malt- och läskedrycker. Bestämmelserna bör avse även import av lättöl. Övriga ändringar är av redaktionell natur.

l3§ Paragrafen motsvarar 8 § första stycket och 10 § Rff. Statens monopolsituation på partihandelsområdet följer av 5 § och denna paragraf. Undantag härifrån anges i 14 §.

14§ Första stycket motsvarar 9 § l och 3 mom. Rff samt delar av 5 § förordningen (1961: 184) om tillverkning av sprit och vin. Svenska sprittillverkare framställer endast råsprit. Denna renas sedan av Spritcentralen till sådan sprit som är avsedd att drickas (spritdrycker). Tillverkare får f. n. producera spritdrycker endast för export; sådan produktion förekommer dock inte, varför någon regel härom inte upptas i förslaget. Detta innebär alltså på grund av bestämmelsen i 5 § och ll § tredje stycket att endast alkoholbolaget får sälja spritdrycker för export. Beträffande starköl föreslås här den sakliga ändringen att tillverkare av starköl skall få sälja varan direkt till restauratör med rätt att servera sådan dryck. Den nuvarande ordningen har inneburit en onödig administrativ omgång, i det att bryggerierna normalt levererar starkölet direkt till

SOU 1974: 91 Specialmotivering 507

restaurangerna medan försäljningen bokföringsmässigt har skett via Systembolaget. Andra stycket inför en möjlighet för restauratör som skall sälja sin rörelse till annan att utan särskilda kontrollåtgärder från myndigheternas sida överlåta också lagret av alkoholdrycker. stycket ersätter ll § Rff. Riksskatteverkets funktion har Tredje överförts på alkoholbolaget och föreskrifter utöver vad som anges i lagtexten lär ej erfordras. Starköl och mellanöl bör i här avsedda fall kunna få säljas till tillverkare. 9 § 4 mom. Rff om viss tillsyn över starkölstillverkares partihandel har utgått. Den kontroll av tillverkning och beskattning av starköl som skall finnas är tillräcklig. Även 10 § Rff blir överflödig till följd av sammanslagningen av de båda nuvarande monopolbolagen till ett alkoholbolag.

l5§ Första stycket ersätter 5 § Öff. Den gällande förordningen förutsätter att tillverkare skall få tillstånd till detaljhandel med öl (jfr 6 § andra stycket b) Öff). Även om detta gäller också enligt LHD (se 24 § andra stycket 2.), framstår det som mest följdriktigt att inte låta partihandelsrätten för tillverkare vara beroende av rätten att bedriva detaljhandel. Därför har i l5§ l. intagits en bestämmelse enligt vilken tillverkare av mellanöl automatiskt ges rätt till partihandel med sådant öl. I paragrafen regleras också varifrån sådan försäljning får ske. 15 § 2. motsvarar 5 § första stycket Öff. Den nuvarande möjligheten för detaljhandlare att inrätta enbart för partihandel avsett försäljningsställe har, såsom överflödigt, ansetts böra utgå. l5 § 3. motsvarar 5 § andra stycket Öff. Det är lämpligt att länsstyrelsen känner till alla ställen i länet där partihandel med mellanöl äger rum. Andra stycket. Till följd av det generella förbudet i 5 § för försäljning och den omständigheten att exportförsäljning inte längre ingår i definitionen av partihandel (se 3 § andra stycket), behövs en regel som gör det möjligt för partihandlare att exportera mellanöl. En sådan regel föreslås i andra stycket.

l6§ Första stycket motsvarar 20§ andra stycket Öff såvitt angår partihandeln. Andra stycket motsvarar 5 § tredje stycket Öff. Undersökningsskyldigheten bör anses fullgjord om köparen visat tillståndsbevis eller genom hos vederbörande länsstyrelse, som bör ha ett register över förfrågan aktuella tillstånd. Jämför även 29§ tredje stycket. Om partihandlare åsidosätter här angiven föreskrift skall han anses ha överskridit sin försäljningsrätt och dömas för olovlig försäljning.

508 Specialmotivering SOU 1974: 91

Tredje stycket motsvarar 3§ tredje stycket Öff såvitt avser partihandeln.

Detaljhandel Detaljhandel med spritdrycker, vin och starköl 17 § Första stycket motsvarar 13 § första stycket Rff. I 13 § andra stycket Rff finns ett stadgande av innebörd att bolaget ej får överlåta rätten till utminutering. Bestämmelsen, vars existens förklaras med att bolaget tidigare var bärare av utskänkningsrättigheter och kunde överlåta dem, har utgått såsom överflödig. Andra .trycket motsvarar definitionen av utminutering i 2§ andra stycket Rff. Detaljhandel har ej definierats i LHD på annat sätt än att därmed förstås försäljning som ej är partihandel eller servering. Då emellertid är olika utformad detaljhandeln för olika typer av drycker någon kringföringsförsäljning av de starkare dryckerna får f. n. ej äga rum och APU föreslår härutinnan - krävs här en bestämmelse ingen ändring som omtalar vilka former av detaljhandel som är tillåten beträffande spritdrycker, vin och starköl.

18§ Paragrafen ersätter 14 § Rff. Bestämmelsen i 14 § andra stycket Rff om att utminuteringsställe för spritdrycker inte får finnas annorstädes än i tätort med minst 5 000 invånare är föråldrad och bör utgå. Bolaget skall självt få besluta om butiksetableringen. Därvid skall dock bolaget följa de direktiv som statsmakterna utfärdar för verksamheten. Beträffande den närmare innebörden härav må hänvisas till den allmänna motiveringen i 21.2.1.

19§ Paragrafen ersätter 15 § Rff. Bestämmelsen har anpassats efter moderna förhållanden. Bolagets skyldighet enligt nuvarande 15 § tredje stycket Rff att vid försändning vidta betryggande anordningar för att hindra att vara kommer annan än köparen till handa är så självklar att regeln inte behövs. 1 övrigt har vidtagits jämkningar av språklig art.

20§ Paragrafen saknar motsvarighet i Rff. Som framgår av den allmänna motiveringen i kap. 18 föreslår APU att riksdagen skall utfärda detaljerade anvisningar för hur paragrafen skall tillämpas, varvid enbart alkoholpolitiska synpunkter skall beaktas. Paragrafen gör det möjligt att tillgodose det alkoholpolitiska syftet att inrikta konsumtionen på de

SOU 1974: 91 Specialmotivering 509

svagare dryckerna. Vidare kan hamstring och missbruk av någon speciell dryck motverkas. Se vidare kap. 18. Paragrafen inleds med en erinran om att det är riksdagen som skall fastställa riktlinjerna för prissättningen. Alkoholbolaget bör ej utan alkoholpolitiska rådets medgivande få ändra priserna av skäl som anges i sista punkten av första stycket.

21§ motsvarar Rff. Vid mot Paragrafen 17 § första stycket försändning postförskott eller efterkrav bör det vara tillräckligt att betalningen erläggs vid utlämningen från posten eller fraktföretaget.

22§ Första stycket motsvarar 16 § Rff med den ändringen att öppethållandetiden dag före sön- och helgdag satts till längst klockan 15, en tid som länge tillämpats i praktiken. Utlämning från utlämningsställe eller eljest vid försändning efter rekvisition anses f.n. inte beroende av öppethållandetiderna för systembutikerna. Några olägenheter härav har inte försports och torde ej heller behöva befaras, eftersom det gäller varor som rekvireras i förväg. lmpulsköp kan här inte gärna förekomma. Däremot kan det för många som bor i glesbygden vara svårt att passa tider som motsvarar öppethållningstider. Vidare kan systembutikernas som har andra tider för sin övriga verksamhet vålla det i utlämningsställen att särskilda tider för utlämning av vissa varor. bekymmer tillämpa Efterlevnaden torde också vara svår att kontrollera, särskilt som skälen för en sådan skulle vara svårbegripliga för det stora flertalet. regel Utlämning från poststation eller motsvarande (se 19 §) bör ej heller Första styckets giltighet har därför begränsats till alkoholtidsregleras. bolagets butiker. Andra l detta stycke har lagfästs rådande praxis att stycket. Systembolaget håller stängt påskafton, pingstafton, midsommarafton, julafton och nyårsafton.

23§ Paragrafen motsvarar 21 § Rff. Paragrafen reglerar den s. k. privatimporten. Beställning kan ske hos någon av bolagets butiker. Endast redaktionella ändringar har vidtagits.

Detaljhandel med mellanöl

24 § Första motsvarar 3 § andra stycket, 6 § första stycket och 8 § stycket rätt att sälja mellanöl föreslås andra stycket Öff, dock att alkoholbolagets avskaffad, då den i praktiken aldrig utnyttjas. Vid kringföring (jfr 25 §) det nederlag, den depå e. d. varifrån bilarna utgår. är försäljningsstället

510 Specialmo tivering SOU 1974: 91

Polismyndighet och - i tveksamma fall länsstyrelse är tillståndsmyndigheter, se 69 §. Andra stycket I. innebär en skärpning i förhållande till nuvarande ordning. Enligt anvisningarna till 6 § andra stycket a) Öff räknas inte innehavare av renodlade fruktkaffeaffärer, och konfektyraffärer till matvaruhandlare. För att någon skall kunna betecknas som matvaruhandlare krävs nämligen enligt anvisningarna att försäljningen av matvaror skall utgöra en väsentlig del av rörelsen. Enligt APU: s förslag krävs härutöver att försäljningen omfattar ett allsidigt urval matvaror. Den som t. ex. enbart säljer fisk eller grönsaker bör således inte få tillstånd att sälja mellanöl. Däremot synes i allmänhet s. k. servicebutiker, som utöver det vanliga kiosksortimentet tillhandahåller vissa basvaror av livsmedelstyp (mjölk, bröd, konserver), böra få tillstånd att sälja mellanöl. Mellanöl bör också få säljas av varuhus med livsmedelsavdelningar som säljer ett allsidigt urval matvaror. På tillverkare ställs f. n., enligt RSV: s anvisningar till 6 § andra stycket b) Öff, kravet att han i verklig mening producerar öl eller läskedrycker. Legotillverkning hos annan dryckestillverkare är enligt samma anvisningar

ej tillräcklig, ej heller enbart anmälan som tillverkare. Denna tolkning av

bestämmelsen bör behållas. Öffs regler (6 § andra och stycket c) 9 §) om allmännyttiga maltdrycksföretag har inte överförts till LHD. Härom kan följande sägas. Antalet försäljningstillstånd till utminutering av öl, tillhörande allmännyttiga maltdrycksföretag, uppgick fram till mitten av 1960-talet till omkring 350; år 1968 hade verksamheten helt upphört. Anledningen härtill torde främst ha varit svårigheten att finna godtagbara normer vid bestämmandet av ersättningen till de matvaruhandlare som sålde ölet de försäljare som sålde mycket öl ville efter sedvanliga kostnadsekonomiska ha mer betalt principer än de som sålde mindre kvantiteter, något som emellertid kunde komma i strid med den i lagtexten angivna grundsatsen att ersättningen skulle vara oberoende av den sålda myckenheten. Härtill kom att systemet medförde en fördyring av varan. Den i Öff givna möjligheten att låta den ekonomiska fördelen av vara oberoende försäljningen av mängden sålt öl har alltså utnyttjats i ringa utsträckning och tillgrips f. n. inte alls. svårigheterna att tillämpa bestämmelsen framstår som så stora att det måste att den i antas, framtiden kommer att sakna alkoholpolitisk betydelse. Under sådana omständigheter bör den diskuterade bestämmelsen utgå ur lagstiftningen.

25§ Första stycket. Här anges de båda formerna för med detaljhandel mellanöl. Någon motsvarighet finns ej i Öff. Enligt LHD finns ej något utrymme för automathandel med mellanöl i detaljhandeln. Möjligheterna till kontroll av köparens ålder och nykterhetstillstånd vid sådan försäljning framstår nämligen som alltför otillräcklig. Andra stycket motsvarar Öff såvitt 3§ tredje stycket avser detaljhandeln. Regeln att det vid förfall för tillståndshavare eller föreståndare

SOU 1974: 91 Specialmotivering 511

skall finnas ersättare innebär en återgång till äldre Öff. Godkännande av länsstyrelsen har dock ej ansetts nödvändigt och skulle för övrigt kräva inte obetydliga personalförstärkningar på länsstyrelserna, något som inte framstår som rimligt med tanke på vad man skulle kunna vinna på en sådan kontroll.

26§ Första stycket motsvarar 7 § Öff och riksskatteverkets därtill utfärdade anvisningar, allt såvitt angår detaljhandeln. Visar sig tillståndshavare eller föreståndare kan tillståndet återkallas. Någon prövning av olämplig, lämpligheten i tillståndsärendet är det däremot inte fråga om. Kraven för att erhålla tillstånd anges i 24 §. Andra stycket innebär en partiell återgång till äldre Öff (9 § 2 m0m.). Det har ansetts att man bör ställa samma formella krav på den som säljer mellanöl som på den som bedriver servering.

27§ Paragrafen motsvarar 20 § andra stycket Öff såvitt angår detaljhandeln. Rätten till försändning av sålt öl genom annan innebär, att ölförsäljaren kan anlita t. ex. ett transportföretag för hemsändning av telefonbeställda varor till känd köpare.

28§ Paragrafen motsvarar 19 § Öff såvitt angår detaljhandeln.

29§ Första stycket motsvarar 21 § första stycket Öff. Andra stycket motsvarar 21 § andra stycket Öff. motsvarar 6 § fjärde stycket Öff och föreskrifterna till Tredje stycket andra stycket b). Enligt sistnämnda föreskrifter skall tillverkares 6§ utminutering i princip ske genom rörlig försäljning och får inte kombineras med försäljning av andra varor än lättöl och läskedrycker. l Öff stadgas att tillstånd för tillverkare inte innefattar 6 § fjärde stycket rätt att bedriva utminutering från butik, som särskilt inrättats för försäljning av drycker. Tillverkare får dock enligt ikraftträdandebestämmelserna (1961 : 159 punkt 4) bedriva utminutering från butik om denna har anordnats före den l januari 1961. Beträffande kringföringsförsäljningen innebär förslaget ingen ändringi sak. Vad angår försäljningen från fast lokal föreslår APU att mellanöl ej längre skall få säljas i särskilda dryckesbutiker (”dryckesmarknader har för matvaruhandlarnas del o. d.). Ett sådant försäljningsförbud kunnat upprätthållas genom tillämpning av bestämmelsen att ölförsäljfår äga rum bara i anslutning till försäljning av matvaror. ning

5 l 2 Specialmotivering

SOJ 1974: 91

Ansökningar från t. ex. vissa stormarknader om rätt att säla öl från speciella dryckesavdelningar har sålunda avslagits. Vad gäller tilverkama har, särskilt i samband med introduceringen av mellanâlet, vissa bryggerier velat anordna liknande Detta har kunnat dryckesmarknader. avstyras med stöd av bestämmelsen om att tillverkare inte får bedriva utminuteringen från särskilt inrättad butik. I den mån detta änru sker på grund av ovan nämnda bör ikraftträdandebestämmelser, er särskild övergângsregel införas av innebörd att sådan försäljning skall ha upphört senast viss angiven dag. Det framstår dock som rimligt att tilverkaren skall få sälja det av honom tillverkade mellanölet även i detaljhmdel, om det sker i anslutning till tillverkningsstället eller på nederlag och om lättöl och läskedrycker säljs samtidigt. Bortsett från att kravet på samtidig försäljning av matvaror här bortfaller, skall övriga regler för detaljhandel med mellanöl tillämpas. Man bör alltså enligt APUzs mening även vid försäljningen från lager och fabrik förhindra att man där inrättar särskilda dryckesbutiker. För att försäljningen skall vara tillåten får det alltså inte råda någon tvekan om att den sker från en lager- eller fabriks.okal och inte från en butik med för en sådan lokal karakteristisk inrecning och utrustning (skyltfönster, varornas exponering m. m.). Olämpig marknadsföring kan _påtalas av konsumentombudsmannen.

p För detaljhandel med alkoholdrycker gemensamma bestämmelser

30§

Paragrafen motsvarar 23 § första stycket Öff. Försäljningen på lördagar har inskränkts till klockan 16. Något nämnvärt behov av senare försäljning lär inte finnas; inskränkningen är motiverad av de problem som mellanölet orsakar bland ungdomen. Den nuvarande möjligheten för kommun att medge undantag från _tidsregeln har utgått.

3l§

Första stycket motsvarar 22 § Öff såvitt angår detaljhandeln samt 18 § första stycket och 19 § andra stycket Rff. Märk att åldersgränsen utsträckts att avse även ombud vid köp av mellanöl, vilket ej föreskrivsi Öff men väl i riksskatteverkets anvisningar. Andra motsvarar stycket 19 § första stycket första punkten Rff och 22§ andra stycket Öff såvitt angår detaljhandeln. Vissa redaktionella ändringar har gjorts. I Öff - men ej i Rff - finns ett stadgande att den som är synbarligen berörd av alkoholhaltiga drycker eller annat berusningsmedel inte må tillåtas uppehålla sig på försäljningsstället. I den mån den berusade genom sitt orsakar bråk eller stör uppträdande den allmänna ordningen kan han omhändertas av polis enligt 3§ lagen (1973: 558) om tillfälligt omhändertagande. I de fall då den berusade ej är bråkig men det ändå framstår som att han olämpligt vistas på försäljningsstället han kan t. ex. vara djupt insomnad eller i höggradigt

SOU 1974: 91 Specialmo tivering 5 13

berusat tillstånd vägra att lämna lokalen - bör han behandlas som andra personer, vilka på grund av sjukdom behöver tas om hand för vård. Bestämmelsen i Öff synes inte fylla någon beaktansvärd funktion och bör därför utgå. Tredje stycket motsvarar l9§ första stycket andra punkten Rff och 22 § tredje stycket Öff såvitt angår detaljhandeln. I 19 § Rff stadgas, att utlämning och försändning av rusdrycker må vägras när anledning till misstanke föreligger att varan är avsedd att olovligen tillhandahållas I 22 § Öff talas om att särskild anledning till misstanke skall någon. föreligga, att varan är avsedd att användas i berusningssyfte eller till olovlig försäljning. Bestämmelserna är ytterst svårtillämpade och har därför fått liten praktisk betydelse. Enligt APU:s mening bör man inte ålågga försäljatt bedöma hur köparen ämnar förfoga över varan. ningspersonalen Däremot kan det förekomma fall där det är helt uppenbart att inköpet i är avsett för någon som är underårig eller berusad. I dessa själva verket fall bör försäljaren kunna hänvisa till att han ej har rätt att lämna ut några varor. Slutligen kan här erinras om bestämmelserna i 69 § nykterhetsvårdsvilken det är straffbart att lämna alkoholhaltiga drycker åt lagen, enligt den om vilken man vet att han är underkastad föreskrift om avhållsamhet från bruk av sådana drycker eller är intagen på allmän vårdanstalt, ochi 89§ barnavårdslagen, som straffbelägger förfarande varigenom någon lämnar alkoholhaltiga drycker åt sådan omhändertagen, som är intagen i barnhem eller åtnjuter vård inom ungdomsvârdsskola. Dessa bestämmelser är självfallet tillämpliga även på dem som säljer alkoholdrycker yrkesmässigt.

32§ Paragrafen ersätter regeln i 17 § andra stycket Rff att såväl köpare som ombud skall kunna styrka sin identitet och ålder medelst legitimationshandling med foto. Legitimationskravet har utsträckts att gälla även mellanölshandeln. Med hänsyn till att spärrlistan föreslås avskaffad har kravet på att köparen skall kunna styrka sin identitet utgått. att ombud skall kunna förete legitimation även för sin Reglerna samt av denne utfärdad fullmakt har slopats. Dessa regler uppdragsgivare har givetvis tillkommit för att förhindra att personer, som till följd av åldersgräns, avstängningsbeslut eller annan orsak ej får köpa rusdrycker, skaffar sådana genom ombud. Det torde emellertid inte förekomma att avstängda eller underåriga personer förser sina ombud med legitimationshandlingar och fullmakter som sedan föranleder att ombuden inte får genomföra inköpen för sina huvudmäns räkning. I själva verket äger det helt övervägande antalet ombudsköp rum utan att ifrågavarande formaliteter iakttas. Nyttan med dessa synes därför endast vara den, att en som på butikspersonalens förfrågan uppger sig handla som person, ombud men som ej kan förete fullmakt eller legitimation för uppdragsgivaren, kan nekas inköp. Emellertid torde så gott som alla ombudsköp

514 Specialmotivering

för sådana uppdragsgivare som tidigare sagts äga rum utan att ombudet vidgår att han ej handlar för egen räkning. Med hänsyn till att effekten av ifrågavarande regler alltså starkt kan ifrågasättas och då de dessutom för flertalet kunder måste framstå som mycket främmande, har APU ej funnit skäl att överföra dem till förslaget till LHD. Remediet mot ombudsköp för obehöriga uppdragsgivares räkning synes i stället vara det straffsanktionerade förbudet i 33 § LHD (20 § Rff) mot att tillhandagå sådana personer med anskaffande av alkoholdrycker.

33§ Första punkten motsvarar 20 § första stycket Rff och 22 § fjärde stycket Öff. Andra punkten motsvarar 20 § andra stycket Rff. Den omredigering som skett avser ingen ändring i sak. Förbudet att i större omfattning tillhandagå med anskaffande av alkoholdrycker går tillbaka till 1937 års Rff. Det var då tämligen vanligt att busschaufförer, stadsbud och andra mot ersättning var behjälpliga med inköp. I bestämmelsens ursprungliga lydelse talades om förbud att genom särskild, för ändamålet driven rörelse eller eljest i större omfattning och mot ersättning tillhandagå annan med anskaffande av rusdrycker. År 1963 uteslöts orden och mot ersättning”. Anledningen härtill var att det förekommit fall då ombud tillhandagått med anskaffande av rusdrycker i större omfattning, men tveksamhet förelåg om ersättning utgått. Vederbörande hade exempelvis drivit annan rörelse och ej tagit särskild betalning för sina tjänster med att anskaffa rusdrycker. Syftet ansågs dock ha varit kommersiellt genom att vederbörande erhållit ökad goodwill hos sina kunder och därmed större möjligheter till försäljning av sina produkter i den ordinarie rörelsen. Det synes alltjämt finnas behov av en regel av detta slag, som tillgodoser det alkoholpolitiska önskemålet att begränsa det enskilda vinstintresset i alkoholhanteringen så långt som möjligt. Det finns emellertid knappast längre anledning att i lagtexten särskilt framhålla det fall då man bedriver en rörelse just för detta ändamål. Exemplet torde idag - med Systembolagets väl utvecklade service med utlämningsställen och försäljning - sakna praktiskt intresse. Någon ändring i sak innebär, som förut sagts, inte en sådan justering.

Servering Tillståndsprövningen 34 § Det avsnitt av lagen som behandlar serveringen inleds med en allmän bestämmelse av samma karaktär som 1 §. Den avses självfallet gälla som ett komplement till nämnda paragraf. Bestämmelsen vänder sig framför allt till dem som förestår serveringen på restaurangerna och anger de

SOU 1974: 91 Specialmotivering 515

allmänna riktlinjerna för deras verksamhet och för tillsynen över serveringen. Se i övrigt avsnitt 23.1.

35§ Första stycket ersätter 22 § Rff och 10 § första stycket Öff. Undantagna från tillståndsplikt är endast de fria serveringsrättigheterna i 36 § LHD. Den nuvarande bestämmelsen i 10§ Öff att den som äger utskänka rusdrycker också har rätt att utskänka öl bortfaller på grund av utformningen av 39 § första stycket LHD. Serveringstillstånd skall självfallet meddelas den som ämnar bedriva rörelsen eller som eljest skall ekonomiskt svara för serveringen, dvs. yrkesmässigt tillhandahålla mat och dryck för förtäring på stället. Några svårigheter härutinnan torde inte behöva förekomma när det gäller allmän servering enligt 37§ l. eller festvåningsservering enligt samma paragraf 3. Vid klubbservering enligt 37 § 2. är det inte alltid fråga om serveringsrörelse. Serveringen brukar här skötas antingen av särskild restauratör eller av klubben själv. Den som sålunda i ekonomiskt hänseende ansvarar för dryckesserveringen skall också inneha tillståndet. Han kan antingen själv eller genom särskilt utsedd föreståndare (jfr 45 § LHD) ansvara för att serveringen bedrivs enligt gällande bestämmelser. Vid tillfällig servering enligt 37§ 4. är det mera sällan fråga om en regelrätt rörelse. Här bedrivs serveringen av drycker normalt av evenemangets anordnare eller av särskild restauratör och det är då denne som skall ha tillståndet. Att den - juridiska eller fysiska person som faktiskt ämnar bedriva serveringsrörelsen eller eljest skall ekonomiskt svara för serveringen är den som söker tillståndet bör självfallet klarläggas vid tillstândsprövningen. Andra stycket motsvarar 2 § andra stycket Aff. Av 68 § första stycket framgår att det skall vara länsstyrelsen i det län, där sökanden första gången ånyo vill bedriva servering, som skall meddelas beslut i ärendet.

36§ I första stycket angivna fria serveringsrättigheter åsyftar fall som i och för sig är att betrakta som servering vid enstaka tillfälle till slutet sällskap (jfr 37§ 4.) men som är av helt privat karaktär och utan kommersiellt syfte. Det kan gälla familje-, förenings- eller firmafester som anordnas i personalmatsalar, allmänna samlingslokaler, föreningslokaler eller andra dylika lokaler utan serveringstillstånd. En förutsättning för att bestämmelsen skall vara tillämplig är att betalningen för de serverade dryckerna inte överstiger detaljhandelspriset för varan och att den som står för serveringen ej heller på annat sätt betingar sig ersättning härför. Det kan i dessa fall sägas vara fråga om ett samköp i vidsträckt mening för de festdeltagare som förtär dryckerna. Andra stycket. Här föreslås att tillståndsprövningen (och som en följd därav också tillsynen över serveringen) vidgas till att omfatta fartygs-

5 16 Specialmotivering SOU 1974: 91

trafiken på de nordiska länderna och Östersjöstaterna. Den allmänna motiveringen härför redovisas i kap. 24. De båtar som trafikerar de nordiska länderna (utom Island) och Östersjöländema i passagerartrafik kan från här förevarande utgångspunkter indelas i tre huvudgrupper: svenska fartyg, fartyg med hemort i Danmark, Finland, Norge eller någon av Östersjöstaterna samt övriga fartyg. Syftet med lagstiftningen är att söka undanröja de olägenheter som alkoholserveringen i denna trafik f. n. orsakar samt att därvid så långt möjligt åstadkomma likvärdiga regler för alla fartyg. Även den konkurrens som denna servering erbjuder restaurangerna på land måste beaktas. Andra stycket av 36 § innebär att alla fartyg, som går i passagerartrafik mellan å ena sidan Sverige och å andra sidan Danmark, Finland, Norge eller Östersjöstatema skall ha tillstånd till trafikservering. Detta tillstånd skall vara antingen svenskt (obligatoriskt för svenska fartyg) eller vara utfärdat i annat land, vars tillstånd enligt den svenska regeringens bestämmande skall vara jämställt med svenskt tillstånd. Som framhålls i den allmänna motiveringen är det angeläget att överläggningar inleds mellan de närmast berörda staterna för att åstadkomma en enhetlig tillämpning av reglerna för serveringens bedrivande och påföljder för överträdelser mot desamma. APU förutsätter att åtminstone de fyra nordiska länderna mot bakgrund av rådande missförhållanden utan större svårigheter skall nå en lämplig överenskommelse härom - jfr Öresundsöverenskommelsen och den nordiska provianteringsöverenskommelsen. Resultatet av överläggningama i denna fråga mellan de berörda staterna bör därför avvaktas innan denna del av paragrafen sätts i kraft. Bestämmelsen kan emellertid också tillämpas utan ömsesidighet med annat land. Saknar fartyg med hemort i annat land än Sverige enligt vad nyss sagts med svenskt trafikserveringstillstånd jämställt tillstånd, fordras enligt 36 § andra stycket LHD att svenskt tillstånd beviljas. Till fartyg som saknar svenskt eller därmed jämställt tillstånd skall tullmyndigheten

enligt APU: s förslag vägra att utlämna alkoholdrycker för proviantering

till passagerarna (se 36§ tullstadgan). Sådant fartyg skall inte heller tillåtas att utföra obeskattade alkoholdrycker. För att svenskt tillstånd skall kunna beviljas, skall i princip de för serveringstillstånd i allmänhet uppställda kraven vara uppfyllda. Hänsyn måste dock självfallet tas till för passagerarfartyg speciella förhållanden, och särskilda bestämmelser måste utfärdas för serveringen i utrikes trafik, se 83 §. Skulle missförhållanden uppkomma på grund av serveringen kan tillståndet på talan av vederbörande inspektör återkallas av länsrätten i den ordning som anges i LHD; rör missförhållandena ett fartyg för vilket meddelats ett enligt gällande konvention med svenskt tillstånd jämställt tillstånd, bör förklaringen avse att proviantering och utförsel av obeskattade alkoholdrycker inte tillåts för fartyget. Underrättelser om olägenheter som iakttagits i samband med serveringen och om beslut i samband med tillståndsprövningen bör växlas mellan tillsynsmyndigheterna i de olika länder som berörs av trafiken. Man bör naturligtvis sträva efter att provianteringsförbud i ett land medför samma rättsverkningar i de övriga länder, på vilka fartyget går i trafik.

SOU 1974291 Specialmotivering 517

Tredje stycket 1.-3. motsvarar l0§ andra stycket Öff. Begreppet slutet bord, som enligt gällande bestämmelser är ett rekvisit med avseende på servering vid heminackordering i kollektivhusmatsal och i personalmatsal, kan förväxlas med slutet sällskap och bör för övrigt såsom överflödigt mönstras ut.

Punkt 4 har sin motsvarighet i l§ kungörelsen (1969:384) om

försöksverksamhet med ölutskänkning på militära marketenterier. Denna försöksverksamhet föreslås nu, som framgår av kap. 23, ersatt av ett stadigvarande arrangemang. Bestämmelserna i andra stycket skall tolkas restriktivt. För alla serveringsrörelser som inte är klart hänförliga till här angivna kategorier skall alltså krävas serveringstillstånd. Fjärde stycket motsvarar 10 § tredje och femte styckena Öff. Det har dock tillagts att medgivande till servering skall ske skriftligt. Sådant medgivande skall på begäran visas upp för tillsynsmyndighet eller partihandlare. Det föreslås också uttryckligen utsagt att rätten när det i hem tillkommer den som driver matservering i sitt hem. gäller servering Vidare bör servering i kollektivmatsal ochpersonalmatsal kunna få ske från automat, som uppställts för gästernas betjäning, jfr 37 §. Femte stycket motsvarar 10 § fjärde stycket Öff och har fått ett tillägg rörande militära marketenterier. Av kap. 23 framgår att militära mässar kunna meddelas tillstånd till klubbservering av alkoholdrycker. Militära mässar för vilka meddelas sådant tillstånd förlorar självfallet karaktären av personalmatsal.

37§ Första stycket motsvarar 45 § första stycket Rff och 3 § andra stycket Öff. Definition av utskänkningsställe saknas i Rff men synes förutsatt i 44 och 45 §§. Paragrafen införi LHD begreppet serveringsställe. Begreppet avgränsat utrymme syftar på att servering av alkoholdrycker även kan få ske utomhus. Med serveringsställe förstås också lokal där enligt 36 § LHD alkoholdrycker får serveras utan tillstånd, t. ex. personalmatsal. Någon närmare definition av begreppet serveringsställe har ej ansetts nödvändig. Från serveringsställe kan ske servering av enbart alkoholfria (jfr 62 §). - l andra punkten av första stycket införs nyheten att drycker får ske i gästrum på hotell och pensionat, om till hotellet eller servering pensionatet hör serveringsställe, dvs. att tillstånd till servering lämnats för där belägen restaurang. Vidare framgår att automatförsäljning av mellanöl räknas som servering, om automaten är uppställd på ett sådant sätt att det framstår som klart att den är avsedd endast för hotellets eller _ pensionatets gäster. Andra stycket ersätter 25 § Rff ävensom 12 och 13 §§ samt 14§ tredje stycket första punkten Öff. Punkterna 1-3 motsvarar vad som f. n. kallas årsutskänkning medan punkt 4 motsvarar nuvarande tillfällig utskänkning och, vad gäller rusdrycker, även sluten utskänkning, se härom vidare kap. 23. Såsom framgår av kap. 27 förutsätts alla serveringstillstånd i fortsätt-

518 Specialmotivering

ningen komma att meddelas av länsstyrelsen, se också 68 § LHD. Något obligatoriskt remissförfarande avses inte tillämpas vad avser tillfälliga tillstånd till slutna sällskap, beträffande vilka alltså kommunalt veto inte kan tillämpas. Med hänsyn härtill bör ansökningar om tillfälligt serveringstillstånd för enstaka tidsperiod till slutet sällskap behandlas med viss varsamhet. Tillfällig servering under enstaka tidsperiod avses i princip inte komma till användning i fall då det i realiteten är fråga om servering av varaktig karaktär. Undantag kan dock tänkas förekomma, t. ex. då permanent tillstånd inte har hunnit meddelas på grund av omständigheter som inte kan läggas sökanden till last eller då det är fråga om en försöksverksamhet. Länsstyrelsen bör vid bedömningen av en ansökan om tillfälligt serveringstillstånd beakta om det i verkligheten kan vara fråga om ett tillstånd som sedermera avses bli varaktigt. Vid behov bör härvid kontakter tas med vederbörande sociala och polisiära myndigheter. Ärenden om tillfällig servering vid enstaka tillfälle till slutet sällskap bör liksom motsvarande nuvarande ärenden om sluten utskänkning enligt 25 § c) Rff behandlas med särskild snabbhet och utan onödiga formaliteter. Anordningen med sådana tillstånd har bl. a. tillkommit på grund av svårigheterna att upprätthålla förtärings- och förvaringsförbuden, i syfte att skapa ökade möjligheter till legal servering. Det kan här tilläggas att förslaget till LHD inte upptar någon motsvarighet till bestämmelsen i 32 § Rff om särskild kommunal delegering av yttranderätten rörande ansökningar om tillfällig servering. Denna bestämmelse tillkom närmast med hänsyn till systemet med oktrojperioder, vilket nu föreslås avskaffat, se kap. 21. Den som ansöker om tillfällig servering till allmänheten bör kunna göra detta i så god tid att ansökan hinner behandlasi kommunfullmäktige. Tredje stycket har tillkommit som en följd av oktrojperiodemas avskaffande.

38§ Denna paragraf motsvarar 36 § andra och tredje styckena Rff och har, som framgår av 23.4.2, utsträckts att gälla även mellanöl.

39§ Första stycket ersätter 37 § första stycket Rff och en del av 10 § första stycket Öff. Om tillståndet skall avse fullständiga rättigheter” eller begränsas måste bedömas med hänsyn till samtliga omständigheter i tillståndsärendet, varvid restaurangens allmänna standard får stor betydelse. Den nuvarande möjligheten enligt 37 § Rff att meddela tillstånd att servera enbart starköl (jämte mellanöl) föreslås slopad. Möjligheten har utnyttjas ganska sparsamt; det finns sammanlagt ett hundratal dylika rättigheter. Motivet för bestämmelsen har varit en rädsla för att man skulle skapa ”starkölskaféer” av socialt mindre lämplig typ, varvid man

Specialmotivering 519

haft vissa av de tidigare ölkaféema i åtanke. I själva verket torde det förhålla som här kommeri fråga antingen är av sig så att de restauranger sådan standard att de kan medges servera även vin eller också är rörelser av mera eller kafékaraktär, där det från nykterhets- och typisk pubkan vara befogat att inskränka alkoholsortimentet till ordningssynpunkt mellanöl. Andra stycket ersätter 37 § andra stycket Rff. Av kap. 24 s. 408 samt 36 § andra stycket LHD framgår att enligt APU: s förslag tillståndsregleatt omfatta fartyg som går i trafik mellan vårt land ringen skall utvidgas och de tre nordiska grannländerna samt övriga Östersjöstater. Serveringsrätten skall här regelmässigt avse alla slag av alkoholdrycker. När det inhemsk trafikservering på tåg, båt och flyg skall som hittills gäller normalt få serveras endast vin, starköl och mellanöl. l särskilda fall av tillfällig servering till slutet sällskap skall dock kunna medges fullständig servering, se kap. 24 s. 399 Förslaget skiljer sig ej från vad som f. n. anses gälla med hänsyn till motiven till 37§ andra stycket Rff, se prop. 1963: 82 s. 105. Med gruppresa får förstås att resan har ett för deltagarna gemensamt syfte och att ressällskapet i stort sett förblir detsamma under resan. Vid annan trafikservering än som avses i andra stycket gäller den allmänna regeln i första stycket.

40§ Paragrafen är en bestämmelse av allmän karaktär, vari anges huvudprinciperna för tillståndsprövningen. Länsstyrelsen är tillståndsgivande myndighet, se 68 §. En närmare precisering av hur bedömningen skall göras lämnas i de närmast följande paragraferna. Rörande förfarandet vid tillståndsprövningen, se även 71 § LHD.

41§ Behovsprövningen behandlas i denna paragraf. Om skälen för denna, se den allmänna i 21.22. Vad som här avses är att motiveringen länsstyrelsen bör pröva om det finns behov _av den planerade serveringen med hänsyn till befolkningsunderlaget och till redan befintliga likartade rörelser Vid behovsprövningen bör det bl. a. på platsen eller i dess närhet. vara av betydelse hur andra serveringar i trakten bär sig ekonomiskt och i vilken grad deras kapacitet är utnyttjad.

42§ Företagets lämplighet tas upp i 42 och 43 §§. I denna paragraf meddelas de bestämmelser som syftar till att åstadkomma att servering förekommer endast i företag som är inriktade på att tillhandahålla lagad mat. innebär en väsentlig utvidgning av 46§ l mom. Rff, som Paragrafen föreskriver i den att lagad mat skall finnas att tillgå. Som APU framhållit

520 Specialmotivering SOU 1974: 91

allmänna motiveringen i kap. 23 bör stor vikt fästas vid att restaurangerna behåller sin karaktär av matställen. Kontrollen härav bör ske både vid tillståndsprövningen och vid den fortsatta tillsynen över serveringens bedrivande. Uppfylls inte dessa krav skall tillstånd ej beviljas. Uppkommer senare brister i detta avseende skall tillståndet återkallas eller begränsas enligt 64 §. Vad gäller tillståndsprövningen måste bedömningen av om tillhandahållande av lagad mat kan antas bli en väsentlig del av rörelsen till stor del grundas på hur stort restaurangens kök är och den utrustning som skall finnas där. Till ledning kan därvid tjäna vad som f. n. gäller enligt motiv och praxis, se bl. a. prop. 1957: 143 och riksskatteverkets anvisningar till 37 § Rff. I enlighet härmed får f. n. utskänkning av rusdrycker normalt försiggå endast på egentliga restauranger som tillhandahåller både mat och dryck. l 46 § l mom. Rff görs undantag för s. k. vinkonditorier, ett undantag som numera saknar praktisk betydelse och därför föreslås utgå ur lagstiftningen. Med uttrycket egentliga restauranger bör förstås restauranger som har sådana köks- och ekonomiutrymmen som möjliggör servering av fullständiga måltider i ett med hänsyn till restaurangens storlek och allmänna standard tillfredsställande urval och omfattning. Enbart kiosk- eller kaffekök, ev. med elektronugn, kan alltså inte godkännas. Dessa riktlinjer bör uppehållas vid servering till allmänheten. Vid t. ex. klubbservering bör kunna godtas att köks- och ekonomiutrymmen inte helt fyller dessa krav. Det kan här räcka med t. ex. anordningar för färdigställande av prefabricerade maträtter. Vad gäller servering av enbart mellanöl bör kraven självfallet inte ställas lika högt. För att tillstånd skall beviljas krävs idag enligt stadgad praxis att serveringsstället skall ha sådan utrustning att mat kan tillhandahållas. l vissa fall har t. o. m. uppställts krav på att lagad mat, dvs. färdigberedda maträtter, vartill räknas varma smörgåsar, skall kunna serveras. Eljest har det ansetts tillfyllest med icke lagad mat, i praktiken i allmänhet smörgåsar. Undantagna från kravet på mathållning är i praxis dels äldre s. k. ölkaféer, vilka man dock strävat att avveckla, dels företag, vilkas verksamhet huvudsakligen inriktas på annat än serveringsrörelse, såsom teatrar och biografer, bowling- och tennishallar, danssalonger, klubbar m. m., dels också vissa ölpubar. APU: s förslag innebär att det i princip bör fordras av tillståndshavaren att han kan tillhandahålla mat även då serveringen avser enbart mellanöl. Undantag från huvudregeln kan dock beviljas om det kan antas att serveringen kan äga rum utan olägenheter. Till ledning för bedömningen av om servering kan ske utan olägenheter bör t. ex. tjäna uppgifter om serveringsställets allmänna standard och läge, under hur lång tid den skall pågå och om stället har en ungdomlig publik. Vad härefter gäller prövningen under serveringens bedrivande blir den avgörande frågan vad som skall läggas i uttrycket väsentlig del av rörelsen. Till omsättning av mat bör räknas försäljningsvärdet i kronor för serverad mat inklusive mervärdeskatt men exklusive serveringsavgift. Matomsättningen bör ses i förhållande till motsvarande försäljningsvärde för all servering av mat och dryck jämte entré-, bords- och kuvertavgifter

Specialmotivering 521 SOU 1974: 91

0. d. Det får normalt förutsättas att matomsättningen skall vara minst 50 % av denna totalomsättning. Likaså får det anses rimligt att normalt inte överstiger 30 % av totalomsättspritdrycksomsättningen ningen. Vid bedömningen av om försäljningen av lagad mat utgör en väsentlig del av omsättningen måste härutöver beaktas att matomsättningen inte i allt väsentligt hänför sig till lunchförsäljning utan att man också på kvällstid håller uppe denna del av rörelsen. är kombinerad med en skyldighet för tillståndshavaren att Paragrafen regelbundet redovisa sin omsättning till tillståndsmyndigheten, se 77 § LHD. Som av den allmänna motiveringen i kap. 23 föreslås framgår måltidstvånget vid spritservering slopats, jfr 46 § 2 mom. Rff.

43§ Denna behandlar företagets lämplighet ur ekonomiska och paragraf personliga synpunkter. Första stycket motsvarar ihuvudsak 40 § l mom. första stycket och 2 mom. tredje punkten Rff samt ll § första stycket Öff. för bedömningen av om sökandens syfte med Väsentlig ledning verksamheten är seriöst kan vinnas från den utredning som förebringas rörande hans ekonomiska förhållanden. Sökanden bör åläggas att själv inkomma med härom. Stor betydelse bör också fästas vid uppgifter yttrande rörande sökandens lämplighet. polismyndighetens Allmänt sett ligger det stor vikt på att för nu avsedda befattningar “inom restaurangväsendet utses personer som är positivt lämpliga för den socialt betydelsfulla uppgiften att handha servering av alkoholdrycker. Det bör därför här bli fråga om en diskretionär personprövning. I varje fall av tvekan om sökandens vandel av betydelse i detta sammanhang skall ansökan avslås. Om sökanden är juridisk person gäller prövningen den person eller de som skall stå för ledningen av företaget. Påpekas bör att personer serveringens innehavare eller den person eller de personer som skall stå för ledningen av företaget också kan komma att underkastas prövning enligt 45 §, nämligen om de skall utöva tillsynen över serveringen. bör även beaktas utlänningslagstiftningens bestämmell sammanhanget ser om arbetstillstånd, näringstillstånd m. m. De nuvarande bestämmelserna i 40 § l mom. andra och tredje Rff om visst hinder att delta i beslut om tillverkning eller styckena av rusdrycker eller att utöva tillsyn däröver samt att vara försäljning som bedriver har utgått. styrelseledamot i företag serveringsrörelse f. n. endast och det är svårt att Föreskrifterna gäller rusdrycker kontrollera tillämpningen härav. Att utvidga det att gälla också mellaninte komma Under sådana förhållanden har det ölet bör därför ifråga. ansetts motiverat att slopa detta stadgande. Det syfte som reglerna avser att beakta torde i huvudsak kunna tillgodoses genom förvaltningslagens jävsbestämmelser.

522 Specialmotivering SOU 1974: 91

Här kan ytterligare anmärkas att nuvarande 40 § 3 mom. Rff, vilken bestämmelse aldrig har tillämpats, föreslås utgå, se 19.3. Andra stycket. Som framgår av den allmänna motiveringen i 22.7.l anser APU att bryggeriemas inflytande över pubverksamheten så långt möjligt bör begränsas. Detta är ett väsentligt skäl för tillkomsten av 43 § andra stycket. Bestämmelsen bör dock gälla inte bara tillverkare av öl och pubverksamheten. Restaurang- och annan serveringsrörelse bör över huvud taget ej få bedrivas av dem som idkar partihandel med alkoholdrycker, till vilken kategori alla tillverkare av sådana drycker jämte vissa andra företag är att hänföra. Genom regeln iandra stycket hindras alltså inte bara de svenska bryggerierna och svenska som bedriver företag partihandel med öl utan också utländska tillverkare och exportörer av alkoholdrycker att etablera serveringsställen i Sverige. önskemålet att restaurangerna så långt möjligt skall vara oberoende av dem som tillverkar eller bedriver partihandel med alkoholdrycker tar sig lämpligen uttryck i ett förbud för tillståndshavaren att låna pengar eller ta emot ekonomiska förmåner av någon som idkar sådan partihandel eller av organ i vilket partihandlaren utövar ett inte obetydligt inflytande. Med ekonomisk förmån avses t. ex. gåva av någon betydelse eller ett borgensåtagande. Lån från t. ex. finansieringsinstitut med särskild inriktning på restaurangverksamhet bör inte tillåtas, om någon som idkar partihandel med alkoholdrycker är delägare i institutet eller representerad i dess styrelse. Däremot skall naturligtvis inte lån från affärsbank eller annat allmänt kreditorgan normalt hindras av den omständigheten att partihandlaren innehar en aktiepost i företaget. Självfallet bör inte heller normala leverantörskrediter vara förbjudna. Vidare förekommer det att leverantörer stöder restauranger och därmed skaffar över sig inflytande dessa genom att formellt äga inredning eller utrustning och hyra ut denna till den som driver rörelsen, t. ex. genom s. k. leasing. Motsvarande torde även kunna förekomma beträffande serveringslokaler. Ej heller dessa slag av beroendeförhållanden bör tillåtas. I tillståndsbeviset skall intas en erinran om förevarande bestämmelse, se 73 §. överträdelse av reglerna i andra och tredje styckena medför normalt att tillståndet återkallas, se 64 § andra stycket.

44§ Denna paragraf handlar om serveringslokalens lämplighet. Första stycket ersätter 44§ Rff samt RSV:s anvisningar till denna paragraf, ävensom 6 § tredje stycket Öff. Befogenhet för Kungl. Majzt att i detta sammanhang utfärda kompletterande föreskrifter till Rff har ansetts överflödig. Likaså har den uttryckliga föreskriften i 44§ andra stycket Rff att utskänkning inte får bedrivas i butik eller andra för handelsrörelse avsedda lokaler utgått. Att så i regel inte får ske följer av det allmänna att lokalerna skall vara lämpliga stadgandet för serveringsändamål. Kravet på överblickbarhet är självfallet tillkommet ur kontrollsynpunkt. Vid självservering av alkoholdrycker skall lokalen med hänsyn härtill vara så utformad att tillfredsställande kontroll över ordningen kan

SOU 1974: 91 Specialmotivering 523

ske från serverings- eller kassadisken (jfr 2§ kungörelsen (1963: 478) med vissa bestämmelser om anordnande och beskaffenhet av lokaler för rusdrycksutskänkning). Av de i 44§ första stycket angivna riktlinjerna för bedömningen följer också att servering ej bör tillåtas i lokal som inte är på betryggande sätt skild från lokal där detaljhandel med mellanöl bedrivs 6 § Öff). Vid tillståndsprövningen bör dock göras en (jfr totalbedömning och hänsyn tas till om sökanden är villig att genom att anställa någon särskild befattningshavare för tillsynen motverka en något olämplig utformning av serveringslokalerna. Andra stycket ersätter 45 § andra stycket Rff och innebär en av nuvarande regler. Enligt dessa får ombyggnad ske endast skärpning efter medgivande från länsstyrelsen, om väsentlig ändring av utskänkningens bedrivande avses ske i samband med ombyggnaden. Enligt APU: s förslag krävs sådant medgivande om serveringslokalerna skall väsentligt ändras. Kravet hör samman med den prövning som obligatoriskt sker enligt första stycket och som skulle kunna kringgås, om den inte måste vid varje väsentlig förändring av lokalerna. Varje ändring som förnyas kräver byggnadslov bör anses som väsentlig.

45§ Paragrafen ersätter 40 § 2 mom. Rff, RSV: s anvisning till 40 § l mom. Rff samt 3 § tredje stycket Öff. l sak görs en väsentlig ändring vad gäller av mellanöl. Enligt nuvarande systern, se RSV: s anvisning till serveringen behöver föreståndare eller ersättare vid 3 § tredje stycket Öff, ölservering inte anmälas till myndighet, utan tillståndshavaren har själv svarat för att lämplig sådan person finns. I fortsättningen avses, också när att prövning av varje ny föreståndares och ersättares det gäller mellanöl, och görs av länsstyrelsen. Avsikten med den behörighet lämplighet föreslagna bestämmelsen är att det alltid vid tillståndsbunden alkoholskall finnas någon ansvarig person - tillståndshavare, förestånservering dare eller ersättare - som ser till verksamheten. Utan att sådan person finns får serveringsrätten över huvud inte utövas. Det krävs uppenbarligen att sålunda ansvarig person alltid är tillgänglig på serveringsstället så länge innebär att det i regel är nödvändigt att fler än en servering pågår. Detta ersättare utses. Betydelsefullt är, att föreståndare och ersättare är personer med god om Detta bör dokumenteras i kunskap lagstiftningen på området. samband med att godkännande av föreståndare och ersättare begärs. Det kan tilläggas att i gymnasieskolans undervisning för restaurangpersonal i alkohollagstiftning, bl. a. som speciell branschingår undervisning kunskap för hovmästare och köksmästare samt för personal för befattningen som restaurangchef o. d. Vid servering enligt 36 § gäller ej bestämmelserna i 45 §.

524 Specialmorivering

46§ Paragrafen ersätter delvis 31 och 38 §§ Rff samt 16 § Öff. Rörande inskränkningar av serveringstider hänvisas till 238.3 och 47 § LHD. Tillståndsmyndigheten bör liksom hittills kunna bestämma att viss del av restauranglokal ej får användas för alkoholservering eller endast för begränsad sådan servering. Ett skäl för ett sådant förbud kan vara att det inte på ett tillfredsställande sätt går att övervaka vad som sker i viss del av lokalen. Liksom hittills bör kunna förordnas om skyldighet att anställa t. ex. särskild hovmästare för övervakning av serveringen eller av ordningsvakter för kontroll av inpassering o. d. Om den jämlikt 45 § utsedde föreståndaren skulle visa sig olämplig kan länsrätt (se 79 §), med tillämpning av 46 och 64 eller 66 § meddela föreskrift av innebörd att annan föreståndare skall utses. Förslaget innebär avsevärda förenklingar i förhållande till vad som gäller f. n. Sålunda har kommuns möjligheter att meddela detaljföreskrifter om serveringens bedrivande slopats och länsstyrelsens motsvarande befogenheter väsentligen beskurits.

Serveringens bedrivande 47 § I fråga om den allmänna motiveringen till denna paragraf hänvisas till 23.8.3. Första stycket ersätter 47 § l mom. första stycket och 24 § l mom. första stycket samt 2 och 3 mom. Öff. I första stycket anges de tidpunkter då serveringen normalt får börja. För att avvikelse härifrån skall kunna medges, fordras särskilda skäl. Beträffande mellanöl bör tidigare begynnelsetidpunkt än klockan 07 kunna medges när det gäller servering som vänder sig till nattarbetare e. d. När det gäller servering av starkare drycker än mellanöl kan som framgår av allmänna motiveringen i särskilda fall för slutet sällskap finnas anledning att medge tidigare begynnelsetidpunkt än klockan 12. Andra stycket ersätter 47 § 2, 3 och 4 mom. Rff och 24§ l mom. andra stycket samt 2 och 3 mom. Öff. Bestämmelsen anger de tidpunkter då serveringen normalt skall upphöra. Även här skall särskilda skäl (jfr nuvarande uttryck stadigvarande behov”) finnas för att undantag från. huvudregeln skall kunna beviljas. Genom att norrnaltiden förlängts, kommer behovet av sådana undantag att minska. Särskilda skäl får anses föreligga i fråga om nattklubbar och andra restauranger där det finns ett behov av öppethållande efter klockan 24. Länsstyrelsen skall vidare - på samma sätt som nu polismyndigheten - kunna för speciella fall, som normalt inte kan förutses vid tillståndsgivningen, medge viss förlängning av serveringstiden. Om det finns särskilda skäl kan länsstyrelsen i samband med tillståndsgivningen med stöd av 47 § inskränka serveringstiden så att den

Specialmotivering S25 SOU 1974: 91

än klockan 07 för mellanölsservering och antingen får börja senare klockan 12 för annan alkoholservering eller skall sluta tidigare än klockan 22 för mellanöl och klockan 24 för andra drycker. Tredje stycket ersätter 47 § 7 mom. Rff och 24 § 5 mom. Öff. APU här hänvisa till motiveringen, se 24.2.3. Vid inhemsk får allmänna liksom vid icke tillståndsbunden servering bör, såsom trafikservering av serveringstiden inte förekomma. Det bör också hittills, någon reglering inte för sådan automatförsäljning av sägas ut att tidsreglerna gäller mellanöl som räknas till servering, se 37 § första stycket.

48§ Bestämmelsen träder i stället för nuvarande stadganden i 47 § 5 och 6 4 mom. Öff. Beträffande denna paragraf, se mom. Rff samt 24§ allmänna motiveringen 23.8.3.

49§ Första stycket motsvarar 48 § Rff och delvis 21 § första stycket Öff. Till dessa författningsrum och till 59 § Rff är knutna vissa av RSV meddelade Häremot svarande bestämmelser har nu föreskrifter och anvisningar. intagits i APU: s förslag till dryckeshandelsförordning. Andra ersätter 46 § l mom. första punkten Rff och betonar stycket starkare kravet vid servering av de pâ att lagad mat skall finnas att tillgå starkare alkoholdryckerna.

50§ Motsvarar 50 § Rff och delvis 22 § första - tredje styckena Öff. Vid fall av tvekan rörande avkrävas. Synbargästs ålder skall ålderslegitimation ligen berörd av berusningsmedel får den anses vara som ej kan på ett tillfredsställande sätt kontrollera sitt uppträdande. Det är att märka att här avses också berusning av narkotika, thinner e. d. I övrigt hänvisas till kommentaren till 31 §.

5l§ bestämmelse finns inte i Öff. Motsvanr 49 § Rff. Någon motsvarande

52§ Motsvarar 41 § Rff. Som framgår av 14 § första stycket sista punkten avses svenskt starköl få köpas direkt från bryggeri.

53§ Ersätter41 a § Rff. lättöl och I första stycket regleras priserna på alkoholdrycker,

526 Specialmotivering SOU 1974: 91

läskedrycker i serveringen till allmänheten. Ett skäl för väsentligt bestämmelsens tillkomst är, som framgår av den allmänna i motiveringen kap. 23, att man bör motverka att restaurangerna konkurrerar med varandra med dryckespriserna som vapen. Skulle 200-procentregeln i punkt l ha fått gälla utan undantag skulle det ha lett till alltför höga priser på de dyraste spritsortema. I övrigt må hänvisas till den allmänna motiveringen i 23.72. Som framgår av andra stycket har motsvarande regler ej införts beträffande serveringen till slutna sällskap. Ett stadgande om att detaljhandelspriserna ej får understigas har dock ansetts motiverat.

54§ Första stycket motsvarar l § kungörelsen (1963: 478) med vissa bestämmelser om anordnande och beskaffenhet av lokaler för rusdrycksutskänkning. En viktig del av alkoholpolitiken på serveringsområdet är att motverka att försäljningen av alkoholdrycker kommer att bli en dominerande del av restaurangrörelsen. Som ett led i denna strävan är förevarande bestämmelse betydelsefull. Med drinkbar förstås bar där starkare drycker än mellanöl säljs. Andra stycket motsvarar 47 § l mom. andra stycket Rff och RSV: s anvisning härtill. Så kallade turisthotell omfattas inte av förbudet.

55§ Motsvarar 40§ 1 mom. andra stycket första punkten och ll § andra stycket Öff.

56§ Motsvarar 20§ andra stycket första punkten Öff. Hithörande bestämmelse har utsträckts att gälla all servering av alkoholdrycker, jfr 232.3.

Reklam och andra säljfrämjande åtgärder 57 § APU: s motivering för det föreslagna förbudet mot alkoholreklam återfinns i kap. 20.

Vid utformningen av reklamförbudet har det till en början gällt att ta

ställning till frågan, huruvida avgränsningen av själva reklambegreppet huvudsakligen skall framgå av lagtexten eller om det skall anförtros åt praxis att med stöd av mer eller mindre utförliga motivuttalanden lösa härmed sammanhängande problem. Såväl i riktlinjerna för vin- och spritreklam som i reglerna för reklam avseende öl klass II A och B anges reklam vara varje framställning i text eller bild som görs i avsättningsfrämjande syfte. De viktigaste utornrättsliga reklamreglerna, grundreglerna för reklam, innehåller däremot ingen

SOU 1974: 91 Specialmotivering 527

definition av reklambegreppet, och ej helleri marknadsföringslagen eller i de förslag om förbud mot reklam för skadliga varor som hittills framlagts här i landet förekommer någon sådan definition] Såvitt APU kunnat finna anger ej heller den utländska lagstiftningen om alkoholreklam närmare vilka företeeelser reglerna avser. Exempelvis

har den norska lagtexten erhållit följande utformning?

Reklame for brennevin, vin, fruktvin og mjød og for øl som inneholder over 0,7 volumprosent alkohol, er forbudt. Slike varer må heller ikke inngå i reklame for andre varer eller tjenester. Det er også forbudt å reklamere for stoffer som sa-,rskilt er beregnet for eller i reklamen betegnes som egnet til tilsettning til drikk som nevnt i første ledd. Det samme gjelder reklame for emner, tilvirkningsbeskrivelser, apparater og andre midler til å framstille slike drikker. Kongen gir forskrifter om avgrensing, utfylling og gjennomføring av bestemmelsene i første og annet ledd. Kongen kan gjøre unntak fra forbudene når saerlige grunner föreligger. Overtredelse av bestemmelsene i denne paragraf eller av forskrift gitt i medhold av den, straffes med bøter eller med fengsel inntil 6 måneder.

Motiven till den norska lagen är mycket kortfattade men hänvisar till förarbetena till den något tidigare antagna lagstiftningen om restriktioner vid försäljning av tobaksvaror (”Tobakksloven), vilken innehåller ett likadant utformat förbud mot tobaksreklam. Den kommitté vars betänkande ligger till grund för tobakksloven anför angående det nu berörda problemet bl. a. följande:

Kommitén har oppfattet det som sitt oppdrag å foreta en grenseoppgang mellom reklameforbud som kan håndheves og reklameforbud som ikke kan håndheves. Under sitt arbeid har komitéen drøftet hvorvidt denne grensedragning bør skje i selve lovteksten. - Man støter her på betydelige problemer. Allerede i dag har man på mange omrâder å gjøre med - det vil fremgå av de følgende kapitlet. l tiden flytende grenser fremover må man regne med en fortsatt rivende utvikling innenfor massekommunikasjon og reklameteknikk. tas i bruk. - Med disse Gamle formidlingsformer forsvinner, nye kan det vzere vanskelig å utforme en lovtekst som perspektiver de påvirkningsformer man i dag og i framtiden ønsker å spesifiserer - Komitéen gardere seg mot, og som man finner det mulig å kontrollere. har derfor funnet det mest hensiktsmessig at man i lovteksten slår fast et generelt prinsipp, nemlig at reklame for tobakksvarer er forbudt. Ved å stemple slik virksomhet som lovstridig, har man gitt et klart signal som alle ledd i formidlingskjeden plikter å rette seg etter.

1 Nykterhetslagkommittén framförde således i sitt reklambetänkande (SOU 1964:6) ett andrahandsförslag om förbud mot spritdrycksreklam enligt vilket lagtexten skulle ha följande lydelse: Reklam må ej bedrivas för spritdrycker. Sådana drycker må dock utställas inomhus å utminuteringsställe eller utskänkningsställe, om de ej lätteligen kan iakttagas utifrån, ävenom förevisas å varumässa, så - Vidare framlade ock på sedvanligt sätt upptagas i vinlista eller annan prislista.” den av socialstyrelsen tillsatta s. k. tobaksutredningen 1973 en rapport, vari av tobak utan utredningen föreslog en långtgående reglering av marknadsföringen att fördenskull gå in på härmed sammanhängande lagstiftningsfrågor. 2 Lagen antagen av riksdagen ijuni 1973; ännu tredje kvartalet 1974 hade dock ej förordnats om när den skall träda i kraft.

528 Specialmotivering

Såsom torde framgå av det hittills anförda kan det alltså möta svårigheter att i lagtexten uttömmande ange de företeelser som skall omfattas av förbudet. Det finns sålunda en uppenbar risk att efter hand uppkommande nya påverkningsformer inte täcks av en legaldefinition. Det synes ej finnas anledning att begränsa reklamförbudet till framställning i skrift. Reklam kan göras även muntligen. Någon exakt gränsdragning mellan reklam och andra marknadsföringsåtgärder torde ej vara möjlig. Reklam är dessutom endast ett av flera medel i marknads- föring man kan fråga sig varför just detta och inte andra medel skall omfattas av förbudet. APU anser därför att reklamförbudet i princip bör omfatta alla marknadsföringsåtgärder. l valet mellan att konstruera reklamförbudet så, att i lagtexten anges de företeelser som omfattas av förbudet, eller så, att lagen anger de fall då reklam skall vara tillåten, anser APU att övervägande skäl talar för det senare alternativet. j Första stycket av förevarande paragraf anger i enlighet med vad nyss sagts att åtgärder för marknadsföring áv alkoholdrycker i princip skall vara förbjudna. Av alkoholbolaget företagna sådana åtgärder är dock tillåtna. Skälen för dessa undantag har närmare redovisats i kap. 20. Alkoholbolaget bör i sin information till kunderna alltjämt kunna verka för vissa alkoholpolitiska syften, framför allt genom att söka inrikta konsumtionen på de svagare dryckema. Syftet med den av statsmakterna påbjudna s. k. övergångspropagandan har enligt APU: s mening uppenbarligen inte varit att främja avsättningen för svagare drycker utan att åstadkomma återhållsamhet i alkoholbruket. En sådan verksamhet borde alltså inte räknas som marknadsföringsåtgärder och därmed falla utanför förbudet. Å andra sidan kan inte förnekas att det kan uppstå utomordentligt svåra avvägningsfrâgor huruvida en information av detta slag i sin helhet är att anse som okommersiell. Redan detta skulle på ett olyckligt sätt kunna hämma bolaget i utövandet av sina alkoholpolitiska uppgifter. Övervakningen över bolagets åtgärder på detta område kan ske med tillräcklig effektivitet genom det allmännas inflytande i och tillsyn över bolaget genom styrelsen och revisorerna. Vad angår uttrycket åtgärder för marknadsföring” anknyter det till begreppet marknadsföringi marknadsföringslagen. I begreppet marknadsföring ligger (se prop. 1970: 57 s 64) att det skall vara fråga om åtgärder som syftar till att främja avsättning av varor eller tjänster. Hit hör i första hand framställningar och andra handlingar som vänder sig till allmänheten eller en viss grupp intressenter, exempelvis annonser och säljfrämjande åtgärder av allmän inriktning. Men termen marknadsföring täcker också åtgärder som är inriktade på enskilda individer, exempelvis säljargument som en försäljare använder vid förhandling med en enskild kund. Det generella förbudet i första stycket innebär sålunda en utvidgning av gåvoförbuden i 5 § 1 mom. och 2 mom. Rff. Tillverkare, försäljare och de som eljest verkar för avsättning av alkoholdrycker (de senare ofta oegentligt kallade agenter) förbjuds alltså att lämna gåvor, av vad slag det vara må, eller andra förmåner av ekonomiskt eller annat slag, exempelvis

Specialmotivering 529

s. k. korkpengar, till restauratörer, Serveringspersonal, matvaruhandlare och försäljningspersonal i butiker där alkoholdrycker säljs. Vidare ersätter första stycket av 57 § nuvarande 20 § tredje stycket Rff. Den föreslagna bestämmelsen innebär en utvidgning av förbudet mot personlig försäljning. Det kommer således i fortsättningen att vara förbjudet för andra än alkoholbolaget att utöva sådan försäljning till restauratörerna i fråga om spritdrycker och vin (beträffande mellanöl, se 58 § första stycket). Slutligen kan anmärkas, att förbudet enligt förslaget omfattat alkoholdrycker. Det har ej ansetts nödvändigt eller ens önskvärt att utsträcka förbudet till andra alkoholhaltiga drycker, även om de formella möjligheterna härtill föreligger också i fråga om tryckt skrift (se strax nedan). Andra stycket anknyter till den ram för reklamförbudet som införtsi tryckfrihetsförordningen (TF). I fråga om tryckt skrift måste förbudet hålla sig inom den i TF angivna ramen,i övrigt finns ingen begränsning. I l kap. 9 § första stycket l. TF sägs, att utan hinder av förordningen skall gälla vad i lag är stadgat om förbud mot kommersiell annons i den mån annonsen används vid marknadsföring av alkoholhaltiga drycker. Med uttrycket kommersiell annons torde menas dels att annonsen skall vara avsedd att främja avsättning av vara, dels att den skall avse näringsidkares näringsverksamhet och där tillhandahållen vara. l fråga om gränsdragningen mellan annons och redaktionell text framgår av propositionen till grundlagsändringen (1973: 123), att den rent yttre utformningen inte är ensamt utslagsgivande. Med meddelande jämställt med annons torde avses notiser med samma innehållsuppgifter som annonser och troligen också vissa tryckta skrifter som produktions- och försäljningsföretag ger ut. Uttrycket kommersiell annons skall självfallet ges samma innebörd i LHD som i TF. Marknadsföringsåtgärder som sker på annat sätt än genom kommersiell annons i tryckt skrift, t. ex. genom meddelanden i stencil, brev, film, s. k. ljustidning m. m., i form av utställning av varan i skyltfönster eller montrar eller på mässa genom text eller bild, målad eller på annat sätt fästad på fordon, byggnader m. m., eller muntligen eller genom återgivning av ljud med olika former av teknisk apparatur, omfattas av förbudet i första stycket. Tredje stycket undantar från förbudet marknadsföring som sker på försäljnings- och serveringsställen, så länge marknadsföringen riktar sig enbart till personer som uppehåller sig där och så länge den avser enbart sådan alkoholdryck som får säljas där. Enligt APU: s mening skulle ett reklamförbud på dessa platser bli alltför konstlat. Uppenbarligen bör den som säljer mellanöl ha rätt att muntligen upplysa sina kunder om t. ex. skillnaden mellan olika typer av öl eller rekommendera visst öl, och motsvarande gäller personalen på restaurangerna beträffande samtliga alkoholdrycker. Vid handeln i nu nämnda lokaler skall kund och färsäljare ha rätt att samtala om de drycker som säljs. l sammanhanget bör nämnas att regeln i 55 §§ första punkten Rff, enligt vilken den som handhar utskänkning eller hos honom anställd ej må söka förmå gästen

530 tivering SOU 1974: 91

Specialmo

att på utskänkningsstället inköpa rusdrycker, har utgått. Regeln (ibland kallad animeringsförbudet) är ytterst svårtillämpad just med hänsyn till att vissa upplysningar om dryckerna, som i och för sig framstår som naturliga, kan tolkas som försök att förmå gästen till inköp. Olämpliga försök till muntlig påverkan på detta omrâde torde mest effektivt motverkas genom insatser för att öka restaurangpersonalens kunskaper i alkoholfrågan. Inte heller bör förbudet omfatta reklam i form av t. ex. askkoppar, glasunderlägg o. d. eller möjligheterna att ställa ut drycker i försäljningslokalerna. I matvarubutikema är ju det senare för övrigt en förutsättning för försäljningen. Exponeringen iskyltfönster tillåts endast i alkoholbolagets butiker. I och för sig kunde det tyckas att även livsmedelshandeln och restauratörerna borde få skylta med de alkoholdrycker de har lov att sälja. Beträffande livsmedelshandeln överensstämmer emellertid den föreslagna bestämmelsen med nuläget. Enligt den i kap. 20 omnämnda branschöverenskommelsen får således någon exponering av öl i livsmedelshandelns skyltfönster ej äga rum. Det har ej ansetts föreligga något behov av att man i serveringsställenas fönster ställer ut alkoholdrycker. Genom utformningen av 57 § ges praktiska möjligheter att introducera nya typer och märken av alkoholdrycker i Sverige. Marknadsföringen av ett nytt mellanöl får alltså ske på försäljningsställena. Några närmare regler för hur reklamen skall utformas ges inte. Det torde här vara tillräckligt med den tillsyn som konsumentombudsmannen utövar. Att reklamen inte strider mot god affärssed eller är otillbörlig på annat sätt får bedömas med hänsyn till den särskilda ställning som alkoholdryckerna intar. Även alkoholpolitiska rådet kan naturligtvis få anledning att ta upp marknadsföringen av mellanöl i affärer och restauranger till diskussion. Vad angår de starkare alkoholdryckerna fordras, med hänsyn till att åtgärder från alkoholbolaget undantagits från förbudet, inga särskilda föreskrifter i LHD. APU förutsätter att särskild information i butikerna skall lämnas vid introduktion av nya sprit-, vin- eller starkölsmärken. Aktiva marknadsföringsâtgärder skall självfallet inte vidtas från alkoholbolagets sida. Fjärde stycket. Det fordras en särskild bestämmelse om den alkoholreklam som görs i utländska tidningar och tidskrifter eller i TV-utsändningar från utlandet till Sverige. Sådan reklam bör omfattas av förbudet endast om den är avsedd huvudsakligen för Sverige, vilket får bedömas för varje särskilt fall. Har reklamplats köpts ianslutning till att det blivit känt att visst evenemang skall sändas i svensk television och varan saluförsi Sverige, bör man kunna utgå från att reklamen huvudsakligen är avsedd för svensk publik, om ej särskilda omständigheter talar häremot.

58§ Första stycket avser partihandeln med alkoholdrycker. Eftersom denna handel inte nämnvärt berör allmänheten, finns naturligtvis mindre anledning att vara restriktiv. Uppenbarligen måste alkoholdrycker få

Specialmotivering 531

utbjudas till återförsäljarna, skriftligen eller muntligen. l förhållandet leverantör-återförsäljare bör också Varuprover få lämnas. Andra stycket. Den i stycket åsyftade typen av meddelanden i restaurangannonser är, enligt vad en av APU genomförd undersökning visar, mycket vanlig. Den måste anses vara en tämligen neutral konsumentupplysning, som knappast bör förbjudas. Bestämmelsen medger inte reklam för något visst märke eller animering till inköp. Inte heller blir det tillåtet att ange priser eller prisläge i sådana annonser.

59§ överträdelser av förbuden i 57 och 58 §§ skall bestraffas enligt bestämmelsen i 88 §. l synnerhet när det gäller av utländska producenter begångna överträdelser torde emellertid straffbestämmelsen bli föga verkningsfull. I kap. 7 har redogjorts för hur brott mot det tillfälliga reklamstoppet 1955-1956 eller mot de därefter till l juli 1957 gällande reklamreglerna till följd av bestämmelsen i 69 § Rff kunde få konsekvenser för tillämpningen av gällande köpeavtal eller blivande avtal med samma leverantör. De konsekvenser som kunde ifrågakomma var givetvis mer eller mindre långvariga köp- eller säljstopp. l nykterhetslagkommitténs reklambetänkande föreslogs en ändring av 69 § Rff, som därvid skulle erhålla följande lydelse: Bedrives reklam för rusdrycker eller därmed jämförlig verksamhet i uppenbar strid med bestämmelserna i 7 eller 20 a § eller föreskrifter som meddelats med stöd av sistnämnda paragraf, äger bolaget för en tid av högst ett åri sänder besluta att icke inköpa vara för vilken reklam sålunda bedrivits, så ock att för tid som nu sagts icke försälja varan. Vid remissbehandlingen av betänkandet påpekade ett par instanser, att den leverantör som med stöd av bestämmelsen utsatts för köp- eller

säljstopp borde ha möjlighet att besvära sig

APU delar i och för sig den uppfattning som kommit till uttryck hos nyssnämnda båda remissinstanser, nämligen att det skall finnas möjlighet till rättslig prövning av ett beslut av vederbörande monopolbolag att ej köpa eller saluföra en viss vara på grund av att reklam bedrivits för denna. Ett smidigare sätt att lösa detta problem än att införa en besvärsinstans torde emellertid vara, att frågan om köp- resp. säljstopp görs beroende av avtalet mellan alkoholbolaget och vederbörande leverantör, i följd varav ev. beslut härom kan underställas allmän domstols prövning. Det förekommer att reklam görs av utrikesrepresentationer i Sverige, t. ex. handelsrepresentation, mera allmänt för produkter från ett visst land eller område. Enligt prop. 1973: 123 s. 47 faller annons som härrör från annan än den som har kommersiellt intresse av att avsätta en annonserad vara alltid utanför begreppet kommersiell annons. Det förefaller tveksamt 1 De båda remissom annonsering av handelsrepresentation omfattas av detta uttalande instansema var komdäremot bör dock kunna ske via diplomatiska kanaler merskollegium och eller ej. Ingripande nämnden för granskoch genom framställningar från alkoholbolaget samt genom att bolaget ning av rusdrycksförbinder sina leverantörer att inte medverka till sådan annonsering. reklam.

532 Specialmotivering SOU 1974: 91

Enligt APU: s mening bör alkoholbolaget normalt förbinda sina leverantörer att inte vidta marknadsâtgärder i eller riktade mot Sverige för de varor de säljer. Undantagsvis kan dock förekomma fall där det framstår som onödigt att uppställa ett sådant villkor för inköp. APU föreslår därför i förevarande paragraf regeln att alkoholbolaget i avtalen med sina leverantörer av alkoholdrycker och industrisprit bör förbinda dessa att iaktta reglerna i 57 och 58 §§. Det förutsätts därvid att i avtalen föreskrivs att åtminstone mera flagranta överträdelser av dessa regler leder till avtalens ogiltighet. Bestämmelsen ger utrymme för bolaget att handlägga uppkomna frågor efter skälighet. Smärre förseelser bör inte medföra att man omedelbart upphör att sälja produkten, utan i sådana fall bör det räcka med att leverantören erinras om sina skyldigheter. Med den här föreslagna konstruktionen får bolaget också självt besluta om hur länge försäljningen skall ligga nere. - Till leverantörerna bör räknas också leverantörer av annat än alkoholdrycker. Även leverantörer av industrisprit kan ha intresse av att göra reklam för spritdrycker.

60§ motsvarar Paragrafen 5 § 3 mom. Rff och gäller som synes ej reklam för alkoholdrycker utan alkoholdrycker som reklam för andra varor.

Förvarings- och förtäringsförbud 61 § Paragrafen motsvarar 21 § tredje och fjärde styckena Öff, RSV: s anvisningar till tredje stycket samt 4 § Aff. Bestämmelserna om märkning innebär bl. a. att ölbehållare för restaurangbruk skall vara försedd med uppgift om tillverkare, varuslag och typ. Behållare som inte är märkt på föreskrivet sätt får ej förvaras på försäljningsstället. Även på tappkran till fatölsanläggning skall finnas för gästerna synlig uppgift om varuslag och typ. Etikett på flaska eller märkning på behållare får ej avlägsnas.

62§ Paragrafen motsvarar 1 och 2 §§ i förordningen om förbud i vissa fall mot förtäring och förvaring av rusdrycker och öl m. m. Den omarbetning som skett är av redaktionell natur. Tredje stycket innehåller en skärpning i förhållande till nyssnämnda förordning. I denna sägs, att drycker som inte får serverasi lokalen eller på platsen ej må förvaras på sådant sätt att det kan befaras att de förtärs av gästerna. I LHD har förvaringsförbudet utformats så, att det skall vara uppenbart, att dryckerna inte är avsedda att förtäras på stället. Anledningen härtill är att nuvarande bestämmelser ibland visat sig vara otillräckliga vid ingripanden mot illegala klubbar, där alkoholdrycker serveras; förvaringen av alkoholdryckerna har kunnat ske på ett sådant

Specialmotivering 533

inte ansett beslagta dem, trots att sätt, att myndigheterna sig kunna

mycket tytt på att de skulle användas i den illegala rörelsen. Från förtärings- och förvaringsförbuden har undan- Fjärde stycket. tagits gästrum på hotell och pensionat, jfr 37 §.

63§

Rff. För närvarande är det även - vid Motsvarar 55 § andra punkten straffansvar - att tillåta någon att medföra utskänkt eller eljest förbjudet Den bestämmelsen har utgått. Framgår det att utlämnad rusdryck. avsikten vid utlämnandet varit att gästen skall förtära drycken på annan har restauratören sig skyldig till olovlig plats än serveringsstället, gjort eftersom han saknar tillstånd till detaljhandel. I andra dryckesförsâljning, fall är det i praktiken tillräckligt med ett förbud för gästen att medföra

drycken från restaurangen, se 89 §. ett undantag för det praktiska fall att I andra punkten har gjorts för avhämtning. Det framstår som rimligt serveringsstället säljer måltid att kunden då skall få köpa mellanöl till måltiden.

och återkallelse av tillstånd m. m.

Ändring

64 §

och 27 § Öff. Paragrafen syftar till en skärpt Ersätter 43 § Rff av de administrativa mot missförhållanden. Se tillämpning ingripandena i 23.132. I 64 § anges i tre olika den allmänna motiveringen huvudorsakerna till att återkallelse av tillstånd skall ske. stycken Första föreskriver att återkallelse skall ske om försäljningen stycket och trevnad. Det bör föranlett olägenheter i fråga om ordning, nykterhet observeras att sådana olägenheter kan uppkomma utan att man kan lägga tillståndshavaren till last någon vårdslöshet - olägenheterna kan ha mera

med belägenhet och kunder än med tillsamband försäljningsställets ståndshavarens oförmåga att sköta försäljningen. Även i sådana fall bör

emellertid tillståndet återkallas. nämner som återkallelsegrund att rörelsen fått sådan Andra stycket för bifall till tillståndsansökan inte längre karaktär att förutsättningarna - verksamheten har t. ex kommit att väsentligen skall ha förelegat inriktas och dans (diskotek) eller dryckesservering på dryckesservering av tillståndet ske. och spel av olika slag. l dessa fall måste en omprövning - att tillståndshavaren Vidare nämns i detta stycke som återkallelsegrund mottagit ekonomiskt stöd av tillverkare av alkoholdrycker. att tillståndshavaren vid I tredje stycket anges som återkallelsegrund tillfällen åsidosatt gällande försäljningsbestämmelser på ett upprepade att uppfylla det sociala sätt som visar att han saknar vilja eller förmåga olägenheter behöver ej ha ansvar som följer med tillståndet. Några direkta är av uppkommit på grund av hans beteende. Försäljningsbestämmelserna av dem behöver naturligtvis inte generell natur och bristande åtlydnad

534 Specialmø tivering

varje gång medföra olägenheter. Det är emellertid angeläget att tillståndshavarna inte nonchalerar de givna bestämmelserna. I ärende som avses i första och tredje styckena kan man finna att olägenheterna beror på att föreståndaren eller hans ersättare är olämplig. Godkännande av föreståndare eller ersättare bör därför kunna återkallas. Detta föreskrivs i fjärde stycket.

65§ Paragrafen är en nyhet och har tillkommit för att tillgodose den kommunala kontrollen över serveringen efter oktrojperiodernas avskaffande, se 2l.2.2. Som framgår av 65§ kan talan om återkallelse enligt paragrafen ej väckas utan att fullmäktige i kommunen begärt det. Här nedan ges ett par exempel på i första stycket 1. åsyftade strukturförändringar. Genom utbyggnad av en tätort har förskjutning av tyngdpunkten för boende och service skett mot annan del av kommun (tätort). Serveringsställets läge har därmed blivit mindre lämpligt ur allmän servicesynpunkt. Återkallelse av tillståndet bör kunna ske. I en mindre tätort finns en hotellrörelse med serveringstillstånd. Kommunen ser det angeläget att tätorten har ett hotell med fullgod standard. Ägaren av hotellrörelsen är ej intresserad av upprustning. Kommunen bygger en ny anläggning som utarrenderas. Serveringstillståndet för den gamla rörelsen bör kunna återkallas. Första stycket 2. Som exempel på en situation som avses i första stycket 2. kan anföras följande. En förändring har inträtt beträffande förhållandena bland ungdom i en kommun. l en viss kommundel har problem uppstått. Kommunen har beslutat göra en speciell insats med aktiverande åtgärder för ungdomsgrupperna, t. ex. öppna en ungdomsgård. Det visar sig att en serveringsrörelse i området - utan att direkt missförhållanden kan konstateras - är till nackdel för de planerade insatserna. Möjlighet bör här finnas för ingripande från kommunens sida. Prövning av om förhållanden som anges i l. eller 2. föreligger skall göras av länsrätt, se 79 §. Andra stycket. Med hänsyn till de särskilda omständigheter som kan utgöra grund för återkallelsebeslut enligt paragrafen, bör tillståndshavaren ha möjligheter att under en viss övergängstid iförslaget ett år - aweckla rörelsen, om han så önskar. Återkallelsegrunderna är ju här oberoende av om olägenheter uppkommit av försäljningen eller om tillståndshavaren brutit mot gällande bestämmelser. Självfallet kan en kommun också ta upp frågan om återkallelse av tillstånd på grund av olägenheter i fråga om ordning, nykterhet och trevnad, fastän någon regel därom inte finns i lagen. Kommunen kan då antingen själv väcka talan eller göra framställning till länsstyrelsen, på vilken det ankommer att

pröva vilka åtgärder som skall företas.

Specialmotivering 535

SOU 1974: 91

66 §

Ersätter 8 § l mom. Aff.

67§

Första stycket motsvarar S6 § andra stycket Rff och 28 § andra stycket

Öff. Andra ersätter 56 § första stycket Rff, 28 § första stycket Öff stycket Aff. dessa bestämmelser kan länsstyrelsen och och 8§ 3 mom. Enligt - vilket _f._n. innefattar även polismyndigheten förbjuda detaljhandel

- för visst tillfälle då så anses erforderligt för ordningens

servering Dessa regler brukar tillämpas i samband med att mycket upprätthållande. folk samlas t. ex. vid marknader, motortävlingar eller större festtillställ- Den enda undersökning som verkställts rörande ningar för allmänheten. verkningarna av försäljningsförbud har utförts av länsstyrelsen iKopparlän som såväl 1972 och 1973 som 1974 beslutat förbjuda bergs försäljning i samtliga systembutiker i länet dagen före midsommarafton av öl under med midsommarsamt försäljning några dagar i samband att beslutet haft helgen. Undersökningen ger inget stöd för antagandet nämnvärd betydelse för ordningens upprätthållande. Utvecklingen, framför allt den starkt ökade rörligheten genom om stängning av systembutiker och förbud bilismen, gör det tveksamt mot en ort får någon större inverkan på mellanölsförsäljning på bland vid en marknad eller en motortävling e. d. nykterheten publiken från hemorten eller att åka Det är lätt att föra med sig alkoholdrycker mil till sker och köpa dryckerna där. några en plats där försäljning medför däremot olägenheter i form av sämre service till Stängningen liksom genom ökat incitament för framför allt den bofasta befolkningen okontrollerad försäljning genom langning. av det anförda måste man ställa sig tvivlande till värdet Mot bakgrund ur ordningssynpunkt av förbud mot eller inskränkning i alkoholförsäljning_ Sådana förbud synes inte sällan meddelas mer eller vid enstaka tillfällen. finns det dock situationer där man mindre rutinmässigt. I undantagsfall räkna med att alkoholförsäljningen kan försämra ordningen. måste detta framför allt mellanölsförsäljningen. Det före- Möjligen gäller kommer också exempel där förbud riktats endast mot denna. anser därför att att förbjuda eller inskränka APU möjligheten av ordningsskäl bör bibehållas. Förutsättförsäljningen av alkoholdrycker från polischefen till ningarna bör dock skärpas och beslutsrätten flyttas eller inskränkning bör beslutas endast när länsstyrelse (se 80 §). Förbud anta att det är nödvändigt för ordningens det finns grundad anledning

upprätthållande.

Förfarandet vid lagens tillämpning

Meddelande av tillstånd m. m.

68§

Första :tycket motsvarar eller ersätter 23 § Rff, 12 och 13 §§ samt 14 §

536 Specialmo tivering

första stycket Öff ävensom 2 § andra stycket Aff. Bestämmelsen innebär att på länsstyrelserna samlats all tillståndprövning när det gäller serveringen och att polisen i motsvarande mån avlastats sina uppgifter på detta område. Andra stycket ersätter 35 § första stycket Rff och 14 § andra stycket Öff. Enligt gällande bestämmelser skall tillstånd till trafikservering meddelas av länsstyrelsen i det län där rederiet, järnvägens styrelse eller luftfartsföretaget har sitt säte. Nuvarande regel att tillstånd till utskänkning på järnvägståg får avse annan del av tåget än restaurangvagn endast om särskilda skäl föreligger, föreslås utgå. Tillståndshavaren bör själv kunna bedöma var i tåget serveringen lämpligen kan ske. Tredje stycket. Av 36 § andra stycket (se också 4 § andra stycket och 12 § andra stycket LHD) framgår att serveringen på färdmedel i utrikes trafik i princip inte kräver tillstånd. Undantag gäller dock för närtrafiken till de nordiska länderna och Östersjöstaterna. Det är dock inte alla fartyg som måste ha svenskt tillstånd, se kommentaren till 36 § andra stycket och 83 §.

69§ Paragrafen ersätter 8§ första stycket Öff. Se vidare den allmänna motiveringen i kap. 27.

70§ Paragrafen motsvarar 27 § första stycket Rff. Exakt motsvarighet finns ej i Öff.

7l§ Första stycket motsvarar 28 § andra stycket Rff. Andra stycket motsvarar eller ersätter 28 § första stycket Rff och 15 § första stycket Öff. Regeln att fullmäktige skall höra kommunal nykterhetsnämnd har borttagits såsom överflödig. Tredje stycket föreskriver att yttrande från de myndigheter som hördes i tillståndsärendet skall inhämtas när det skall bli ny tillståndshavare, när väsentlig ombyggnad skall ske av serveringsstället samt då det blir fråga om att utsträcka serveringstiden. Fjärde stycket ersätter 31 § Öff.

72§ Första punkten motsvarar 31 § första stycket Rff och 15 § andra stycket första punkten Öff. Bestämmelsen om turistutskänkning (34 § Rff och 15 § andra stycket andra punkten Öff) har utgått.

SOU 1974: 91 Specialmotivering 537

Fullmäktiges möjligheter att med för länsstyrelsen bindande verkan föreslå olika inskränkningar i serveringstillståndet tas nu bort utom vad avser de alkoholdrycker som tillståndet skall omfatta (se 23.123). Trots detta kommer kommunen säkert att även i fortsättningen ha ett starkt inflytande på behandlingen av ärendena angående serveringstillstånd. Ingenting hindrar nämligen kommunen att, om den så önskar, samtidigt med avstyrkan framhålla omständigheter som skulle ha lett till en annan bedömning. Det är t. ex. tänkbart att en kommun anser sig böra servering till slutna sällskap. Om kommun väljer att utforma sitt avstyrka yttrande på detta sätt, bör länsstyrelsen kunna bifalla ansökan ienlighet med yttrandet. Det står sedan sökanden fritt att använda sig av tillståndet eller inte. Andra punkten är ny och dess tillkomst beror på att fullmäktige eljest inte skulle kunna förhindra uppkomsten av restauranger i en viss trakt. För närvarande kan fullmäktige uttala sig härom generellt för hela oktrojperioden.

73§ Första motsvarar 39 § första punkten Rff, 8 § tredje stycket och stycket 14 § fjärde stycket Öff. Andra stycket motsvarar 39 § andra punkten Rff. Någon bestämmelse som motsvarar 42 § 3 mom. Rff och 18 § andra stycket Öff föreslås inte.

74§ Paragrafen ersätter 42 § l mom. och 18 § första stycket Öff. I 42 § 1 mom. första, andra, tredje och fjärde styckena Rff ges vissa och ersättare i den händelse att tillståndshavaren regler om föreståndare avlider, försätts i konkurs eller förklaras omyndig. Enligt 45 § LHD skall alltid - oavsett vem som sköter serveringen - finnas föreståndare och ersättare. Någon särskild reglering härav synes sålunda inte behöva förekomma i denna paragraf. Bestämmelsen i 42 § 2 mom. Rff föreslås utgå, se kommentaren till 43 § första stycket.

75§ Motsvarar 62 § Rff och ersätter 30 § andra stycket Öff. APU har ansett det riktigast att samma kungörelseförfarande gäller för servering av mellanöl och av starkare alkoholdrycker. De föreslagna ändringarna baserar sig på de-förslag som läggs frami promemorian Effektivare kungörande, Ds Ju 1974:2. En förutsättning för att skall antas är alltså, att promemorians förslag till lagtexten kungörandelag genomförs.

538 Specialmo tivering SOU 1974: 91

Tillsyn 76 § Första stycket motsvarar 57 § l mom. första stycket Rff, första 26§ stycket Öff och 7 § första stycket Aff. Här må hänvisas till den allmänna motiveringen i kap. 27. Andra stycket motsvarar 57 § 1 mom. andra stycket och ersätter 7 § tredje stycket Aff. Tredje stycket motsvarar 57 § 1 mom. tredje stycket Rff jämfört med 1 § andra stycket utskänkningskungörelsen samt 26 § andra stycket Öff. Som framgår av den allmänna motiveringen i kap. 28 avses RSV vara tillsynsmyndighett endast under en övergångstid.

77§ Motsvarar 57 § 2 mom. Rff. Bestämmelsen har nu utvidgats till att gälla även servering av mellanöl.

78§ Första stycket motsvarar 58 § Rff och 26 § tredje stycket Öff. Bestämmelsen har utformats med paragrafen i Öff som förebild. Andra stycket ersätter 87 § Rff och 35 § Öff. Den som har att ta befattning med tillsynen över LHD är att anse som ämbetsman, 76§ LHD jämförd med 20 kap. 12 § brottsbalken. Särskild straffbestämmelse fordras därför inte i LHD. överträdelser av tystnadsplikten beivras jämlikt 20 kap. 3 § brottsbalken. Själva utformningen av föreskriften om tystnadsplikt har modemiserats. 87§ Rff har enligt vad APU erfarit tolkats så, att tjänsteman som vid inspektion av serveringsställe upptäcker att bokföringen förs inkorrekt i syfte att undkomma skatt, är förhindrad att anmäla detta till skattemyndighetema. skattefusk är vanligt bland dem som driver illegal klubbverksamhet och annan illegal alkoholförsäljning. Upptäcks sådana missförhållanden vid inspektionerna kan det enligt APU: s mening inte anses obehörigt om vederbörande tjänsteman anmäler förhållandet till skattemyndigheterna. Tvärtom kan detta bidra till att motverka de värsta avartema inom serveringen.

Talan om ändring och återkallelse av tillstånd 79 § Här införs den nyheten att talan om av tillstånd m. m. skall

återkallelse

väckas vid länsrätt. Motiven härför redovisas i 23.132

80§ Motsvarar eller ersätter delar av 56 § Rff, 28 § Öff och 8 § 3 mom. Aff. Som framhållits i kommentaren till 67 § andra stycket skall enligt

Specialmotivering 539

förslaget förutsättningarna för att meddela förbud mot eller inskränka försäljningen av alkoholdrycker skärpas, vilket här tar sig uttryck i att beslutsrätten flyttas från polismyndigheten till länsstyrelsen.

Underrâttelseskyldighet 81 §

Första stycket motsvarar 64 § l mom. första stycket Rff. Andra stycket motsvarar 64 § l mom. fjärde stycket Rff. Tredje stycket motsvarar 64 § 2 mom. Rff. Som en följd av APU: s förslag i övrigt utgår bestämmelserna i 61 § och 64 § l mom. första och tredje styckena Rff.

Besvär

82 § Ersätter 63 § 1 mom. Rff, 30 § första stycket Öff och 9 § 1 mom. Aff.

Särskilda bestämmelser om serveringen iutrikes trafik

83 § Utan att det uttryckligen anges i lagen har regeringen rätt att meddela föreskrifter om dess tillämpning. I de av APU utarbetade författningsförslagen ingår en dryckeshandelsförordning, där tillämpningsföreskrifterna till LHD bör finnas. uttrycklig hänvisning i LHD till denna Någon förordning är inte nödvändig. Som framgår av 76 och 77 §§ skall RSV därjämte kunna meddela föreskrifter och anvisningar. Av LHD framgår att tillstånd krävs för servering av alkoholdrycker på i viss utländsk trafik (36 § andra stycket). Tillståndsmyndighet är fartyg jämlikt 68 § tredje stycket länsstyrelsen. Meddelas inga särskilda bestämmelser kommer LHD: s regler om serveringen att gälla den nu diskuterade utrikes fartygstrafiken. Uppenbarligen fordras dock att den utländska blir föremål för specialreglering. Serveringstillstånd som trafikserveringen meddelats i något av de berörda länderna bör - om reglernai detta land avviker från de svenska - anses jämställda med inte alltför mycket svenska tillstånd. På fartyg från sådana länder skall alltså LHD inte gälla. Inte heller bör alla de bestämmelser i LHD som reglerar serveringen tillämpas på utländska fartyg som enligt vad som utvecklats i kap. 24 måste ha svenskt Man kan sålunda inte kräva att serveringstillstånd. skall föreståndare för serveringen och hans länsstyrelsen godkänna ersättare på utländska fartyg. LHD:s bestämmelser om serveringens bedrivande kan inte göras tillämpliga på utländska fartyg. Tillståndshar den betydelsen, att en återkallelse av regleringen på utländska fartyg tillståndet på grund av att förhållandena i fråga om ordning, nykterhet och trevnad varit otillfredsställande leder till förbud mot proviantering och medföring av obeskattade alkoholdrycker.

540 Specialmo tivering SOU 1974: 91

Det framstår som mindre att lämpligt reglera frågor av det nyss berörda slaget i LHD. I stället bör man välja över särskilda vägen författningar. Utformningen av de vid sidan av LHD grundläggande reglerna bör avvakta resultatet av de överläggningar mellan länderna som föreslås skola upptas i detta ämne. APU nöjer sig därför med att föreslå ändringar i tullstadgan (1973:671) och kungörelsen (1957: 12) med särskilda bestämmelser om utförsel av vissa obeskattade varor såsom proviant eller resgods. I LHD bör emellertid för skull tydlighets markeras att den utrikes trafikserveringen endast delvis regleras i lagen.

Besluts verkställighet

84 §

Motsvarar 63 § 2 mom. Rff, 29 § Öff och 9 § 2 mom. Aff.

Ansvarsbestámmelser

Olovlig dryckesförsäljning m. m.

85. §

Paragrafen motsvarar 80 § 1 mom. Rff och 32 § l mom. Öff. Straffet för olovlig försäljning har i Rff och Öff knutits till rekvisiten att försäljningen bedrivits av någon som ej ägt rätt därtill enligt förordningen eller som överskridit sådan rätt. Härmed avses inte bara langning utan även t. ex. servering av sprit på vinrestaurang, servering på förbjuden tid eller utan iakttagande av måltidstvånget, försäljning utan iakttagande av åldersgränserna samt brott mot varieté- och dansförbuden. Gemensamt för de kriminaliserade fallen är att det föreligger en försäljning som inte är tillåten enligt förordningen. Vissa fall av otillåten försäljning bestraffas dock enligt andra paragrafer. Sålunda är det förbjudet att servera rusdrycker om lagad mat inte finns att tillgå. överträdelse av detta förbud bestraffas enligt 83§ Rff med penningböter. Kreditförsäljning enligt 17 § Rff anses däremot böra bestraffas enligt 85 §, en paragraf som generellt kriminaliserar varje förfarande som strider mot förordningen eller medstöd därav meddelade bestämmelseri den mån förseelsen inte är straffbar enligt någon annan bestämmelse. mellan vad Gränsdragningen som är olovlig försäljning och vad som faller under den generella bestämmelsen i 85 § Rff (som har sin motsvarigheti 34 § Öff) kan alltså stundom vara besvärlig. Det kan av den anledningen finnas skäl att söka ytterligare precisera vad som menas med olovlig försäljning. Av större vikt är emellertid att diskutera om den vidsträckta kriminaliseringen av förseelser mot försäljningslagstiftningen är nödvändig för att denna skall fylla sitt syfte. Enligt APU: s mening är det inte nödvändigt att straffbelägga alla överträdelser mot LHD. I flera fall lär möjligheten att i administrativ ordning ingripa med varning, föreskrifter eller återkallelse av tillstånd vara helt tillräcklig och ofta mer avhållande. I LHD har av detta skäl inte intagits någon motsvarighet till 85 § Rff och

Specialmotivering 541

bestämmelser som för övrigt torde ha tillämpats endast i 34§ Öff, Likaså har slopats det särskilda straffstadgandet i sällsynta undantagsfall. 83 § Rff om penningböter för förseelser mot 46 § 1 mom. (föreskriften att lagad mat skall vara att tillgå vid utskänkning), 48 § (bestämmelsen om tillhandahållande av alkoholfria drycker) och 59 § (föreskriften att ett av och prislista skall finnas exemplar försäljningsförordningen Bestämmelsen att ett exemplar av tillgänglig på försäljningsstället). skall finnas tillgänglig i lokal där försäljning av försäljningsförordningen har för övrigt helt utgått, medan bestämmelsen om drycker äger rum prislistan överförts till dryckeshandelsförordningen. Även dessa ändringar har gjort det önskvärt att ytterligare precisera begreppet olovlig försäljning. APU anser att överträdelser mot bestämmelserna i LHD kan uppdelas i tre huvudgrupper med hänsyn till straffbarheten och strafflatitudema. - sett framstår - bör Vissa förseelser som generellt som allvarliga betecknas som med böter och fängelse i olovlig dryckesförsäljning latituden. Andra lagöverträdelser, som mer har karaktär av ordningsförseelser, kallas av APU för olovlig dryckeshantering och bör föranleda (87 §). Den tredje huvudgruppen av överträdelser anser APU dagsböter bör beivras enbart i administrativ ordning, genom varning, meddelande av föreskrifter eller återkallelse av tillstånd. Till sistnämnda grupp hör enligt förslaget förseelser mot l7 § andra stycket (försäljning av spritdrycker, vin och starköl får ske endast till avhämtning eller försändning på rekvisition), 21 § (förbud mot kreditköp), 29 § första stycket och 49 § (tillgång till alkoholfria drycker m. m.). 29 § andra stycket (mellanölsförsäljning endast i anslutning till matvaror), 31 § tredje stycket (utlämning till langare), av stängningstid), 52 § (skyldighet att 48 § (överskridande vin och utländskt starköl hos alkoholbolaget), 53 § köpa spritdrycker, (priset vid servering) och 54 § (servering i drinkbar). I sammanhanget finns anledning att erinra om de förslag som avgivits av ämbetsansvarskommittén (SOU 1969: 20 och 1972: l). Enligt kornmittén finns även inom sådan verksamhet som fullgörs utanför den traditionella ett behov av ett författningsreglerat myndighetsramen Härmed åsyftades inte bara allmänna inrättningar i vanlig disciplinansvar. också bildade föreningar och mening utan vissa privaträttsligt bolag, i vilka staten eller kommun till följd av äganderätt eller eljest stiftelser, har det helt avgörande inflytandet. Som exempel på sådant företag nämner kommittén Systembolaget och Spritcentralen. I ett förslag till lag Maj: t befogenhet att om disciplinansvar i offentlig tjänst tilläggs Kungl förordna om lagens tillämplighet även på arbetstagare och styrelseledamöter i samhällsägda företag. Disciplinpåföljder är enligt förslaget

varning och penningplikt. APU finner det visserligen tveksamt om alkoholbolagets tjänstemän enligt regler för offentlig tjänst - vilket bör underkastas disciplinansvar medför tillsyn från JO och JK - någon som kan innebära att personalen blir mindre att föreskrifter om vägrande av benägen upprätthålla Skulle kommitténs förslag emellertid gå igenom bör under försäljning. förseelser som begås av alkoholbolagets personal i alla omständigheter

542 Specialmotivering

tjänsteutövningen inte bestraffas iförsäljningslagstiftningen. Vid sidan av de här nämnda faller förseelser huvudgrupperna mot marknadsföringsbestämmelserna och mot förtärings- och förvaringsförbuden, vilka bör bestraffas särskilt. I denna allmänna översikt av straffbestämmelsema i försäljningslagstiftningen bör sägas några ord även om det s. k. husbondeansvaret. I såväl Rff (89 § 3 mom.), Öff (36 §) som Aff (12 §) finns bestämmelser enligt vilken husbonde ansvarar för brott som vid försäljningen begås av hans husfolk eller i hans arbete antagen person, såsom om förseelsen begåtts av honom själv, om inte omständigheterna att gör det sannolikt förseelserna skett utan hans vetskap och vilja. I Öff har tillagts att vad som sagts om husbonde skall - där föreståndare finns - gälla denne såvitt angår förseelse av anställd inom den del av rörelsen över vilka föreståndare har att utöva tillsyn. Husbondestadgandena har gammal hävd i svensk rätt och hade sin upprinnelse i alkohollagstiftningen. Ansatser till husbondestadganden förekom redan under och 1700-talet, de bestämmelser, som är de närmast föregångarna till husbondestagandena av modern typ gavs i en författning av 1801 angående straff för olovlig tillverkning och försäljning av brännvin Den rättspolitiska motiveringen för straffstadganden av denna typ är främst att inskärpa rörelseidkarens över sitt och tillsynsplikt företag därmed effektivisera Härtill kommer lagstiftningen. att lagöverträdelse i samband med utövningen av en rörelse ofta leder till obehöriga förmåner för företaget. Det ligger därför nära till hands att misstänka att lagöverträdelser som begås av anställda inte skett i eget intresse och på eget initiativ utan under inflytande från företagaren. Eftersom en sådan påverkan i allmänhet är mycket svår att bevisa, har det ansetts befogat att utan krav på bevisning om påverkan lägga ansvaret på företagaren. Bestämmelser av den typ som finns i nu gällande försäljningsförord- ningar framstår i vart fall i gällande utformning - som föråldrade. Enligt APU:s mening kan syftet med bestämmelserna väl tillgodoses genom de möjligheter som ges att i administrativ ordning ingripa mot tillståndshavare eller föreståndare som försummar sin tillsynsplikt. Någon motsvarighet till husbondestadgandena har därför inte intagitsi LHD. l första stycket anges i olika punkter sådana brott mot LHD som APU vill beteckna som olovlig dryckesförsäljning. De olika punkterna torde inte kräva närmare kommentarer. I punkt l återfinns det brott som i allmänhet språkbruk brukar kallas langning. Hit bör också räknas det fall då innehavare av serveringstillstånd bedriver med alkohol- En utförlig rättshi- detaljhandel storisk framställning drycker. finns i Thornstedt, Andra stycket motsvarar 80 § l mom. andra och tredje styckena och Hans, Om företagar- ersätter ansvar, Stockholm 1948. 32 § 1 mom. andra stycket Öff. Till följd av att mellanölsförsäljningen i LHD:s 85 § behandlas Jämför också samme för- tillsammans med försäljning av övriga fattare i Företaga- har straffmaximum alkoholdrycker, för såväl olovlig som grov ölförsäljrens straffansvar, Detta ning höjts. bör dock ses som en följd av att Rff och Öff slås Industriförbundets samman, och att vissa av de skillnader förlag, Katrineholm som kan upprätthållas med 1965. nuvarande systern får undvaras för att tillgodose önskemålen om en viss

SOU 1974: 91 Specialmo tivering 543

Av sakliga skäl påkallade skillnader i bedömningen kan enhetlighet. även med den nu föreslagna texten. naturligtvis upprätthållas

86§ Motsvarar 80 § 2 mom. Rff. I Öff finns inte något sådant stadgande. Vid sammanläggningen av förordningarna är det knappast motiverat att särskilt undanta ölet, även om det praktiska behovet av bestämmelsen är mycket litet när det gäller öl.

87§ Här följer den i kommentaren till 83 § omnämnda straffbestämmelsen för olovlig dryckeshantering. De olika punkterna torde inte fordra närmare kommentarer.

88§ Ersätter vin och starköl torde det 84 § Rff. När det gäller spritdrycker, effektivaste medlet för att upprätthålla förbuden mot alkoholreklam vara för alkoholbolaget att betrakta marknadsföringsåtgärder möjligheten från någon av dess leverantörer som avtalsbrott (jfr 59 §) och med anledning därav upphöra med försäljning och inköp av varan. Beträffande mellanöl saknas denna möjlighet. För samtliga alkoholdrycker gäller dock denna paragraf att den som verkar för avsättning av dem i strid jämlikt med vad som föreskrivs i 57 och 58 §§ skall straffas med böter. Genom särskilt uttalandei 90 § skall bestämmelserna om medverkani 23 kap. 4 och kunna innebär att reklam- 5 §§ brottsbalken tillämpas på 88 §. Detta byrâer, tidningar m. fl. som medverkar till att ge marknadsföringsåtgärderna spridning kommer att kunna dömas till böter härför.

s9§ KF om förbud i vissa fall mot Motsvarar 3 § första och andra styckena förtäring och förvaring av rusdrycker och öl m. m. och ersätter 83 § Rff.

Försök och medverkan 90 § Motsvarar 89 § l mom. första stycket och 89 § 2 mom. Rff. I Öff finns ej bestämmelse om medverkan och försök. APU har ansett att den någon som anstiftar annan till att skaffa alkoholdrycker för hans olovligen personliga bruk bör vara fri från straff.

544 Specialmotivering

Förverkande och beslag

91 § Ersätter de nuvarande förverkandebestämmelserna i 80 § 3 och 4 mom., 81 § 1 mom. andra stycket och 89 § l mom. andra stycket Rff samt 32 § 2 mom. och 33 § andra stycket Öff. Gällande förverkandebestämmelser är svåröverskådliga. 91 § har utformats med förverkandebestämmelsen i narkotikastrafflagen som förebild.

92 § Ersätter 90 § Rff och 37 § Öff.

Olovlig införsel m m. 93 § Motsvarar 86 § l, 3 och 4 mom. Rff. I 86 § 2 mom. finns en bestämmelse som reglerar förfarandet med rusdrycker som förklarats förverkade enligt lagen om varusmuggling. Regeln bör införas i lagen om varusmuggling. Vissa förenklingar av närmast redaktionell art har gjorts.

94 §

Motsvarar 86 § 5 mom. Rff.

30.1 .2 Ikraftträdande- och övergángsbestämmelserna I samband med att LHD träder i kraft skall också kungörelsen (1963: 478) med vissa bestämmelser om anordnande och beskaffenhet av lokaler för rysdrycksutskänkning samt kungörelsen (1969: 384) om försöksverksamhet med ölutskänkning på militära marketenterier upphöra att gälla. Särskilda författningar får utfärdas härom. Undantag från regeln att LHD skall träda i kraft den 1 januari 1976 anges i punkterna l och 11 iikraftträdandebestämmelserna. Någon särskild regel av innebörd att LHD skall gälla före ikraftträdandet i fråga om åtgärder som avser tillämpningen synes ej nödvändig. Punkt 1. Den förordade sammanslagningen av Spritcentralen och Systembolaget till ett bolag, i LHD kallat alkoholbolaget, kan ej beräknas vara genomförd till den dag, då LHD i övrigt träder i kraft. Detta hindrar inte att de nya bestämmelserna för partihandel och detaljhandel kan börja tillämpas vid lagens ikraftträdande. Däremot bör av praktiska skäl tillämpningen av 7-10 §§ anstå till dess sammanslagningen genomförts. Under övergångstiden bör alltjämt gälla vad som f. n. föreskrivsi Rff om det allmännas inflytande över de båda bolagen. Punkt 2. En prispolitik som genomförs strikt efter de av APU uppdragna riktlinjerna skulle i vissa fall kunna medföra prissänkningar. Om priset blir nâgra kronor lägre på varor, som även jämfört med varori

SOU 1974: 91 Specialmo tivering 545

samma kategori framstår som dyra, kan inte beräknas få någon alkoholpolitisk betydelse. l andra fall framstår en prissänkning som motiverad med hänsyn till att relationen mellan priset på en viss vara i Sverige och andra alkoholvaror avviker markant från relationerna i andra länder (t. ex. Campari). l övrigt måste man dock befara att prissänkningar skulle kunna få alkoholpolitiska olägenheter, och APU föreslår därför en övergångsbestämmelse, enligt vilken huvudregeln skall vara att tillämpningen av den nya lagen inte får leda till prissänkningar. Alkoholbolaget bör inom två år från ikraftträdandet ha genomfört de av reformen påkallade prisändringarna i den mån dessa inte medför prissänkningar. Med prisläget omedelbart efter den senast beslutade ändringen av skatten på spritdrycker och vin avses även det fall att enbart t. ex. spritskatten ändrades. Punkt 3. Enligt 29§ tredje stycket LHD får tillverkare ej bedriva annan detaljhandel med mellanöl än kringföringsförsäljning och försäljning från lager av mellanöl, lättöl och läskedrycker. Bestämmelsen avser att förhindra uppkomsten av särskilda dryckesbutiker och har sin motsvarighet i 6§ fjärde stycket Öff. Enligt ikraftträdandebestämmelserna (1961: 159) till Öff får dock tillverkare bedriva utminutering från sådan butik, om denna anordnats före den 1 januari 1961. APU föreslår nu att även denna försäljning skall upphöra efter en skälig övergångstid, förslagsvis ett år efter LHD: s ikraftträdande. Punkt 4. Enligt APU: s förslag kommer det att bli något svårare att i egenskap av matvaruhandlare få tillstånd till detaljhandel med mellanöl. Detta bör dock ej inverka på redan beviljade tillstånd. Punkt 5. Även om reglerna om tillståndsprövning enligt LHD skärptsi förhållande till vad som gäller f. n., synes det inte nödvändigt att göra en total av samtliga tillstånd. Nackdelarna i form av den stora omprövning arbetsbelastning på länsstyrelserna som härigenom skulle uppstå framstår som större än de fördelar som kunde uppnås genom en sådan prövning. Generellt bör därför även tillstånd som nu är tidsbegränsade genom en särskild bestämmelse ges tillsvidare-karaktär. Undantag bör dock göras för sådana utskänkningstillstånd som tidsbegränsats av annan anledning än oktrojperiodens utgång. Punkt 6. Enligt 39§ första stycket LHD bortfaller den nuvarande möjligheten att ge tillstånd till servering av enbart starköl (jämte mellanöl). Det finns ett hundratal sådana tillstånd. Enligt bestämmelsen i 6 förvandlas dessa tillstånd till att avse enbart mellanöl efter den 1 punkt 1977. Den som vill ha tillstånd att servera starkare drycker än januari mellanöl får därför i god tid före nyssnämnda dag ansöka härom, så att ansökningen hinner prövas före utgången av 1976. Punkt 7. Kraven på föreståndare och ersättare för föreståndare är strängare i LHD än i gällande lagstiftning. Det kan dock inte ifrågakomma att man företar en omprövning i alla de fall, då godkännande skall lämnas av länsstyrelsen. I stället ges här den regeln, att föreståndare och ersättare för föreståndare som godkänts enligt äldre bestämmelser får fortsätta att fungera som föreståndare resp. ersättare vid serveringen. Punkt 8. Genom LHD inskränks möjligheterna att meddela föreskrifter

546 Specialmotivering

om serveringens bedrivande till vad som uttryckligen anges i 46 §. Vid lagens ikraftträdande bör föreskrifter, som inte lagligen kunnat ges enligt denna paragraf, upphöra att gälla. Andra föreskrifter skall gälla såsom de meddelats, vilket inte kräver särskild bestämmelse. Punkt 9. Bestämmelsen har tillkommit på grund av de nya reglerna i 43 § LHD. Även lån och ekonomiska förmåner som erbjuds kort tid (6 månader) före lagens ikraftträdande bör förhindras. Punkt 10. För tydlighetens skull bör fastslås att medgivande till utsträckt tid för servering av alkoholdrycker skall avse även tiden efter, ikraftträdandet, om medgivandet avser längre tid än som tillåts enligt 47§ LHD. Eftersom denna bestämmelse är liberalare än nu gällande föreskrifter kommer dock många medgivanden till utsträckt utskänkningstid att förfalla vid lagens ikraftträdande. Punkt 11. Det är i och för sig möjligt att sätta de bestämmelser i LHD, vilka rör serveringen på fartyg i trafik på de nordiska länderna och Östersjöstaterna, i kraft samtidigt som lagen i övrigt. Som APU framhållit bl. a. i den allmänna motiveringen synes det dock lämpligt att överläggningar i frågan inleds med de berörda länderna. Senast den l januari 1977 (ett år efter den eljest föreslagna ikraftträdandedagen) bör dock de föreslagna bestämmelserna börja tillämpas.

30.2 Lagen om tillverkning av drycker (LTD)

Den av APU föreslagna lagen om tillverkning av drycker ersätter förordningen (1961: 180) om tillverkning av sprit och vin och delar av förordningen (1960: 253) om tillverkning och beskattning av malt- och läskedrycker. APU har avstått från att i den allmänna delen av betänkandet lämna en redogörelse för gällande rätt på detta område och hur den växt fram. Reglerna är svårtillgängliga men har avsevärd betydelse bl. a. för gränsdragningen mellan den legala och illegala alkoholtillverkningen. Förståelsen av lagstiftningen torde underlättas av en tillbakablick på de olika överväganden som lett fram till nuvarande bestämmelser. I det följande lämnas en sådan redovisning beträffande definitionerna på drycker. Härjämte redovisas villkoren för yrkesmässig tillverkning och hemtillverkning samt ansvarsbestämmelser m. m.

30.2.1 Definitioner

Enligt de fram till 1926 gällande definitionerna, se l § i 1917 års Rff (1917: 340), förstods med spritdryck: brännvin och andra alkoholhaltiga drycker som håller mer än 22 volymprocent alkohol samt sprit och absolut alkohol; vin: alla alkoholhaltiga drycker, som ej är tillagade av malt och som håller mer än 2,25 men ej mer än 22 volymprocent alkohol. Ordet alkohol åsyftar här, liksom i den fortsatta redogörelsen, etylalkohol (etanol). Enligt dessa definitioner var således en dryck, tillagad av sprit men

sou 1974: 91 Specialmotivering 547

med högst 22 volymprocent alkohol, att hänföra till vin. Genom beslut vid 1926 års riksdag (se prop. 217 s. 42) ändrades definitionerna i samband med antagande av ny brännvinstillverkningsförordning. l propositionen framhölls härom i huvudsak följande.

Vid övervägande, huruvida inte till förhindrande av olaga brännvinstillverkning begreppet brännvinstillverkning borde närmare bestämmas, har kontrollstyrelsen funnit betydande vanskligheter möta att uppställa en definition på brännvinstillverkning. Det skulle enligt kontrollstyrelsens mening vara tillräckligt, om förordningens tillämpningsområde angavs. Förordningen skulle sålunda tillämpas på varje förfarande varigenom alkohol framställs eller utvinns om inte förfarandet är hänförligt till tillverkning av vin eller maltdrycker. - Avgörande för om en alkoholdryck med mer än 2,25 volymprocent alkohol hänfördes till spritdryck eller vin var enligt då gällande bestämmelser enbart alkoholhalten. Kontrollstyrelsen förordade en sådan begreppsbestämning att till vin räknades endast viner i egentlig mening, dvs. genom alkoholisk jäsning framställda drycker av saft pressad av druvor, bär, frukt eller andra växtdelar. Övre alkoholgränsen borde vara 22 volymprocent. Departementschefen godtog kontrollstyrelsens förslag med den jämkningen att från brännvinstillverkning avskildes förfaranden varigenom alkohol framställs i en koncentration av 2,25 volymprocent och därunder. Han tillfogade att det torde vara självfallet att i vin får ingå nödig tillsats av sprit för förskäringsändamål. Sålunda beslutade definitioner - vilka i sak väsentligen överens- -

stämmer med nu gällande intogs i l § av resp. den nya brännvinstill-

verkningsförordningen (1926: 207) och ändring (1926:208) av 1917 års Rff. I 1928 års rusdryckslagstiftningsrevisions betänkande (SOU 1934: 39 s ll) föreslogs det tillägget till definitionen på vin att, i fråga om dryck som tillverkats inom riket, drycken skulle ha från saften erhållit minst så stor mängd icke flyktiga syror som motsvarar ett tredjedels gram äppelsyra för varje liter av en alkoholprocents styrka. Ändringen motiverades utförligt av revisionen (s. 320). Enligt motiven ville man visserligen inte förbjuda användningen av andra råvaror än safter, t. ex. men man ville hindra att en sockerjäsning skulle betecknas som socker, vin enbart därför att en ringa mängd fruktsaft använts vid tillverkningen. Kontrollstyrelsen avstyrkte detta revisionens förslag. Styrelsen ville i vindefinitionen, att användande av utländska bär göra en sådan ändring och frukter för inhemsk vinberedning förbjöds. Departementschefen ansåg lämpligheten av det sålunda framlagda förslaget kunna ifrågasättas och att en dylik ändring i vart fall borde förutsätta vidare utredning. Han menade därför att sprit- och vindefinitionema skulle i sak bibehållas (prop. 1937: 242 s. 231). Definitionema underkastades för övrigt blott formella jämkningar, se 1 § 1937 års Rff(l937: 436). Definitionema pâ spritdryck och vin resp. brännvinstillverkning upptogs oförändrade, i 1 § av resp. 1954 års Rff och brännvinstillverkningsförordningen (1954: 521 och 73). I samband med tillkomsten av nu gällande lagstiftning om tillverkning av sprit och vin undergick definitionerna vissa jämkningar (se prop. 1961: 122 s. 18 och 1961:135 s. 34). Benämningen brännvin, som i

548 Specialmotivering SOU 1974: 91

allmänna språkbruket kommit att avse ett visst varuslag, byttes ut mot ordet sprit. Definitioner på sprit och vin infördes i tillverkningsförordningen, i samband härmed ändrades spritdrycksdefinitionen i Rff. Kontrollstyrelsen hade förordat att vinbegreppet endast skulle omfatta drycker som framställts av saft från druvor, bär, frukt eller rabarber. Departementschefen ansåg dock inte att någon ändring i förhållande till gällande ordning borde vidtas. I enlighet med sistnämnda riksdagsbeslut är definitionerna numera sådana som framgår av följande redovisning. Häri ingår också definitioner på malt- och läskedrycker samt teknisk sprit m. m., vars tillkomst inte här har gjorts till föremål för en historisk tillbakablick. Definitionema på alkohol och drycker är nu fördelade på sex olika författningar: a) Förordningen (1961: 180) om tillverkning av sprit och vin (FTSV):

Med sprit förstås vara, som innehåller etylalkohol i en koncentration av mer än 2,25 volymprocent eller, såvitt avser icke flytande vara, 1,8 viktprocent. Med tillverkning av sprit förstås varje förfarande, varigenom etylalkohol i sådan koncentration framställes eller utvinnes. Såsom sprit skall dock icke anses vin eller maltdryck. Ej heller utgör framställning av dylik vara tillverkning av sprit. Till vin hänföres dryck, som är framställd genom alkoholisk jäsning av saft från druvor, bär, frukt eller andra växtdelar och som håller mer än 2,25 men ej mer än 22 volymprocent etylalkohol. Med tillverkning av vin avses varje förfarande, varigenom vin sålunda framställes.

b) Förordningen (1960: 253) om tillverkning och beskattning av maltoch läskedrycker (FTBM):

Med maltdryck förstås varje jäst odestillerad dryck, som framställts med torkat eller rostat malt såsom huvudsakligt extraktgivande ämne; dock skall genom hembrygd tillverkad sådan dryck anses såsom maltdryck allenast om den innehåller högst 4,5 viktprocent alkohol. Maltdryck betecknas som lättöl, om alkoholhalten icke överstiger 1,8 viktprocent, som öl, om alkoholhalten överstiger 1,8 men icke 3,6 viktprocent, och som starköl, om alkoholhalten överstiger 3,6 viktprocent. Lättöl skall anses såsom färskt, om det är jäsande eller eljest innehåller jäst. Annat lättöl betecknas som lagrat. Öl skall anses vara av typ A, om alkoholhalten icke överstiger 2,8 viktprocent, och i annat fall av typ B. Med läskedryck förstås kolsyrad dryck, hänförlig till tulltaxenummer 22.01 eller 22.02.

c) Förordningen (1961:181) om försäljning av teknisk sprit och alkoholhaltiga preparat (FFTA):

Med teknisk sprit förstås sprit som är avsedd att användas för tekniskt, industriellt, medicinskt, vetenskapligt eller annat likartat ändamål och som är hänförlig till tulltaxenummer 22.08 eller 22.09 A eller B. Vad i denna förordning stadgas om teknisk sprit skall jåmväl gälla vin och starköl, avsedda för ändamål som nu sagts. Teknisk sprit, som denaturerats så att förtäring därav kan betraktas som utesluten, benämnes starkdenaturerad sprit. Med alkoholhaltigt preparat förstås vara som innehåller mer än 2,25 volymprocent eller, såvitt avser icke flytande vara, 1,8 viktprocent etylalkohol och som icke är hänförlig till tulltaxenummer 22.03-22.08

Specialmo tivering 549 SOU 1974: 91

eller 22.09 A eller B och ej heller är sådant läkemedel, för vilket läkemedelsförordningens bestämmelser gälla.

d) Rusdrycksförsäljningsförordningen (1954: 521) (Rff):

Till rusdrycker hänföras i denna förordning spritdrycker, vin och starköl. Med spritdryck förstås sådan sprit som icke är att hänföra till teknisk sprit, alkoholhaltigt preparat eller läkemedel. Med vin förstås varje dryck, som är framställd genom alkoholisk av saft från druvor, bär, frukt eller andra växtdelar och som håller jäsning mer än två och en fjärdedels men ej mer än tjugotvå volymprocent etylalkohol. Med starköl förstås maltdryck, vars alkoholhalt överstiger tre och sex tiondels viktprocent. e) Ölförsäljningsförordningen (1961: 159) (Öff): Med öl förstås maltdryck vars alkoholhalt överstiger 1,8 men icke 3,6 viktprocent. (1955: 38) om försäljning av alkoholfria drycker f) Förordningen (Aff). Med alkoholfri dryck förstås i denna förordning dels lättöl, dels varje annan dryck som antingen är helt fri från alkohol eller icke håller mer än två och en fjärdedels volymprocent alkohol. Vad som är att hänföra till lättöl angives i förordningen om tillverkning och beskattning av malt- och läskedrycker.

30.2 .2 Yrkesmässig tillverkning av sprit och vin

I detta och närmast följande avsnitt är fråga om tillverkning som inte är hänförlig till legal hemtillverkning. och vin får inte bedrivas utan tillstånd av Tillverkning av sprit regeringen. RSV kan dock medge framställning av sprit och vin för ändamål eller försöksvis för tekniskt ändamål. Rening av vetenskapligt avsedd för förbrukning inom riket, från däri befintliga föroreråsprit, ningar såsom finkelolja får bedrivas av Spritcentralen. Tillstånd när som gäller tills vidare och kan, om det finns skäl härtill, dras in. RSV och utfärdar föreskrifter för helst är tillsynsmyndighet kontrollens utövande. Anmälan skall göras till RSV om upptagande eller upphörande av tillverkning. får över tillverkad sprit och vin endast för Tillverkare förfoga försäljning till Spritcentralen, för export, för användning i egen rörelse enligt RSV: s tillstånd samt för försäljning av teknisk sprit enligt reglerna härom. varav 2 lantbruksbrännerier och Det finns f. n.i landet 10 spritfabriker, 8 sulfitspritfabriker, ävensom 2 vinfabriker. Vid lantbruksbrännerierna av tillverkas spriten av potatis och spannmål och vid sulfitspritfabrikema sulfitavfallslut. En av vinfabrikerna tillhör Spritcentralen. Antalet fabriker med legal industriell sprittillverkning har under senare år minskat (år 1963 var det 88). Detta har skett dels genom koncentration av lantbruksbränneridriften till ett bolag, AB Skånebrännerier, van

S50 Specialmotivering

Spritcentralen och bränneriintressentemas ekonomiska förening är hälftenägare, dels genom att pappersmasseindustrin i stor utsträckning har gått över till tillverkningsmetoder där sprit ej vinns ut som biprodukt. Den inhemska täcker numera tillverkningen ca 2/3 av landets behov. Resten täcks av import genom vissa oljebolag av s. k. syntetisk sprit med råolja som bas. För kontrollen vid de två lantbruksbrännerierna förfogar RSV över två kontrollantbefattningar. Det är fråga om arvodesbefattningar av deltidskaraktär, som är besatta under den tid av året, då bränningen pågår. Vid sulfitbrännerierna har systemet med kontrollanter avlösts av ett förfarande varigenom tillverkaren ålagts att förordna ansvarig person - i regel en tekniker - inom företaget att utöva tillsynen. Dessutom görs inspektioner direkt från RSV. Kontrollen kräver dock inga störra arbetsinsatser från RSV, utom i de mera sällan förekommande fall då sprit har stulits från fabrik eller under transport därifrån.

30.2 .3 Yrkesmässig tillverkning av starköl och öl För rätt att tillverka starköl eller öl krävs tillstånd av RSV. Tillstånd gäller tills vidare och kan dras in om det inte längre utövas eller om det är motiverat med hänsyn till tillverkningskontrollen eller maltdrycksbeskattningen. RSV är tillsynsmyndighet och utfärdar föreskrifter för kontrollens utövande. Anmälan skall göras till RSV om upptagande eller upphörande av tillverkning. För tillverkning får bara användas torkat eller rostat malt samt hurnle, jäst och vatten, om inte RSV medger annat. Här har RSV medgett att högst 20 % av maltet får ersättas med socker, maniokamjöl eller omältad spannmål (med malt avses korn som fått gro): en viktdel socker skall härvid anses motsvara 1,25 viktdelar malt. Sockerkulör får användas för färgning av drycken, och sackarin får användas vid tillverkning av mörkt öl. Starköl och Öl får för inhemsk försäljning lämnas ut från tillverkningsställe endast på slutna kärl eller behållare som har godkänts av RSV eller rymdmärkts enligt lagen (197 l: 1081) om bestämning av volym och vikt. Sådana kärl och behållare skall också förses med uppgift om tillverkarens namn eller om tillverkningsstället eller med tillverkarens inregistrerade varumärke samt om varuslag (starköl eller öl) och typ av öl (A eller B). Tillverkarnamn och tillverkningsställe får betecknas med av RSV godkänd förkortning. Varuslag och typ får anges med av RSV godkänd beteckning. Kärl eller behållare får inte förses med uppgift som är ägnad att ge drycken sken av att tillhöra annat varuslag eller annan typ än det som drycken verkligen tillhör. Samtliga uppgifter skall vara anbragta på ett tydligt framträdande sätt. Det finns f. n. 33 bryggerier som tillverkar starköl och/eller öl. Antalet bryggerier har kraftigt minskat med åren, till följd av en ökad koncentration inom bryggeriindustrin. Starköl får av tillverkare säljas endast till Spritcentralen, Systembolaget, annan tillverkare eller för export. Har starkölet högre alkoholstyrka än

Specialmotivering 551

4,5 viktprocent, får det endast säljas för export och enligt reglerna om teknisk Öl får av tillverkare säljas enligt bestämmelserna i Öff. sprit. företag är Då det här är fråga om ett fåtal sedan länge etablerade över av ringa omfattning; den sköts av RSV:s tillsyn tillverkningen RSV: s distriktskontor, delvis i samband med skattekontroll.

302.4 Hemtillverkning av vin

husbehovsbrän- Hemtillverkning av sprit för eget behov har, alltsedan på 1800-talet, inte varit tillåten i vårt land. ningen förbjöds av vin tillåten. Var och en får nämligen i Däremot är hemtillverkning hemmet framställa vin för eget behov. Genom denna regel är det möjligt odlare av frukt och bär att utnyttja ett överskott av dessa för svenska produkter för att göra eget vin. mellan förbjuden och I praktiken har gränsdragningen sprittillverkning tillåten vintillverkning i hemmet berett stora svårigheter och prövats i olika rättsfall. Den väsentliga frågan har här varit hur mycket socker (och skall få tillsättas utan att vätskan fördenskull mister honung) som karaktären av vin. Av flera rättsfall - bl. a. NJA] 1935 s. 84 och 1936 s. fruktsaft är ringa i förhållande till 33 - framgår att om myckenheten använt socker drycken inte kan betecknas som vin. mängden Av tillgängliga rättsfall framgår vidare att maltdrycker och spannmål är

för vintillverkning otjänliga råämnen. skall - bortsett från Sammanfattningsvis kan sägas att fruktsaften vatten och jäst - utgöra huvudsakliga råämnet vid tillverkningen.

det

Andra ämnen, såsom_ socker, bör endast få sättas till i den utsträckning som kan erfordras med hänsyn till den nyttjade saftens särskilda natur. nuvarande av RSV i yttranden över dylika ärenden tillämpad Enligt av praxis skall, för att en hemtillverkad dryck skall räknas som vin, vikten saft från bär,frukt o. d. överstiga vikten av socker och honung; från andra råämnen, såsom spannmål, bortses härvidlag. Det kan tilläggas att 1 kg färska bär och frukter beräknas ge 0,8 kg saft.

302.5 Hemtillverkning av starköl och öl

Även hemtillverkning av maltdrycker är tillåten. Sålunda får var och en i hemmet framställa starköl och öl (typ A och B) för eget behov. Också här bereder tillämpningen svårigheter vad gäller gränsdragningen och tillåten öltillverkningi hemmet. mellan otillåten sprittillverkning att en hemtillverkad ”maltdryck” som Till en början kan konstateras håller mer än 4,5 viktprocent alkohol är att hänföra till sprit. som innehåller malt Till sprit skall även räknas hemtillverkade drycker såsom har gett huvuddelen av det men där andra ämnen, socker, förjäsbara extraktet. Det kan tilläggas att l kg malt beräknas ge ca 0,8 kg man får således inte tillsätta mera socker än sistnämnda mängd. extrakt; nämnas att även tillverkning av s. k. Slutligen kan i sammanhanget bultöl är förbjuden, se NJA 1931 s. 478. Bultöl har framställts genom att tillsätta socker, så att alkoholhalten i till svagdricka, dvs. färskt lättöl, 1 ökat med mer än 2,25 volymprocent. Nytt Juridiskt Arkiv vätskan efter förjäsning

5 5 2

Specialmotivering

30.2.6 Ansvarsbestämmelser

Straffet för olovlig tillverkning av sprit - i dagligt tal kallat hembrän- ning eller lönnbränning är dagsböter eller fängelse i högst 6 månader. Är brottet grovt, blir straffet fängelse i högst 2 år. Till samma straff döms den som bereder mäsk i uppenbart syfte att olovligen framställa På grund av definitionen sprit. av begreppet sprit måste härmed förstås mäsk, vars alkoholhalt vid brottets uppdagande ännu inte har överskridit 2,25 volymprocent. Samma straff som förut nämnts får den som forslar, döljer eller förvarar sprit som uppenbarligen är olovligen tillverkad eller mäsk som uppenbarligen är avsedd för olovlig sprittillverkning. För den olovliga verksamheten nyttjade redskap och avsedda råämnen ävensom i samband härmed påträffad sprit och mäsk förklaras förverkade. För olovligen tillverkad sprit skall utdömas skatt, svarande mot omsättningsskatten för samma kvantitet med spritdryck 40 volymprocents alkoholstyrka och lägsta utminuteringspris, dock med ett minsta skattebelopp av 100 kronor. Motsvarande maximistraff och straffpåföljder gäller i tillämpliga delar för yrkesmässig tillverkare som förfogar olovligt över tillverkad sprit. Vidare stadgas straff för den som tillverkar eller saluhâller apparat eller apparatdel som är ägnad för sprittillverkning och som uppenbarligen är avsedd för olovlig sådan tillverkning. Detsamma gäller den som överlåter dylik apparat eller apparatdel fastän han har skäl att anta att den kommer att användas för sådan tillverkning eller i annnat fall innehar redskap som uppenbarligen är avsett att nyttjas för sådant ändamål. Straffet är i alla dessa fall dagsböter eller fängelse i högst 6 månader, varjämte apparaten, apparatdelen eller redskapet förverkas. Olovlig vintillverkning straffas med dagsböter. Inga förverkanderegler finns här. Förseelser av ordningskaraktär föranleder även dagsböter. Olovlig tillverkning av starköl eller öl eller utlämning av starköl med över 4,5 viktprocents alkoholstyrka för ej medgivet ändamål straffas med dagsböter eller vid grovt brott dagsböter eller fängelse i högst 6 månader. Förverkande sker ej. Förseelser av ordningskaraktär föranleder böter, högst 500 kronor.

30.2.7 De. särskilda paragraferna

Definitioner

l § .

Enligt 1 § andra stycket Rff förstås med spritdryck sådan sprit som inte är att hänföra till teknisk sprit, eller liknande. alkoholhaltigt preparat Teknisk sprit och alkoholhaltigt preparat definieras i l § första resp. tredje stycket förordningen om försäljning av teknisk sprit och alkoholhaltiga preparat (FFTA). I nämnda bestämmelse hänvisas i sin tur till vissa nummer i tulltaxan, till vilka den sprithaltiga varan skall kunna

SOU 1974: 91 Specialmotivering 553

hänföras för att den skall klassificeras antingen som teknisk sprit eller som alkoholhaltigt preparat. Vad som är läkemedel anges i läkemedelsförordningen. Gällande regler är sålunda svårtillgängliga. APU föreslår nu att man i stället i LTD positivt anger vad som avses med spritdryck. Med spritdryck skall enligt l § LTD förstås sprit som är avsedd för förtäring som dryck. Härvid åsyftas det ursprungligen avsedda användningsområdet. Att spritdryck faktiskt används för annat ändamål - t. ex. vid framställning än dryckeskonsumtion av vissa matvaror medför inte att den skall klassas som teknisk sprit, se avsnitt 256.6. All sprit som inte är spritdryck skall enligt APU: s förslag kallas industrisprit, i den mån den inte är läkemedel enligt läkemedelsförordningen. Spritdrycksdefinitionen bygger på definitionen av sprit. Enligt l § förordningen om tillverkning av sprit och vin (FTSV) förstås med sprit vara, som innehåller etylalkohol i en koncentration av mer än 2,25 volymprocent eller, såvitt avser icke flytande vara, 1,8 viktprocent. Såsom sprit skall dock inte anses vin eller maltdryck. Denna defintion införs nu, med vissa smärra justeringar,i 1 § andra punkten LTD. APU föreslår att den gräns vid vars överskridande en ”alkoholfri” vara skall anses som sprit, i fortsättningen skall anges enbart i viktprocent. Skälen härför är flera. Viktprocent är ett mera exakt mått än volymprocent. Livsmedel innehållsdeklareras numera nästan undantagslöst på bas av viktandelar (jfr t. ex. ättiksprit). Det framstår som angeläget att gränsen mellan alkoholfria drycker och alkoholdrycker anges inte bara så exakt som möjligt utan också på ett enhetligt sätt. Alkoholhalten i öl mäts i Sverige i viktprocent, och detta är vanligast även i utlandet. Det skulle vara förenat med höjda kostnader (bl. a. krav på intensivare laboratoriekontroll, ändrade arbetsrutiner samt reproduktionskostnader för etikettoch burkdekor) att i enhetlighetens namn övergå till att mäta alkoholhalten i öl i volymprocent. Vad nu sagts har föranlett APU att föreslå att även den nedre alkoholgränsen. för vin anges i viktprocent, se 2 §. Vad som sägs i lagen innebär självfallet ej något förbud mot att alkoholhalten i spritdrycker deklareras i volymprocent på etiketter och annat, ej heller att vissa gränsdragningar mellan spritdrycker av olika alkoholstyrka även i lag kan anges i volymprocent (se t. ex. kungörelsen (1966: 400) om rätt för resande att införa varor tull- och avgiftsfritt). För tydlighetens skull har i lagtexten utsagts, att destillering ej är nödvändig för att framställa sprit.

2§ Paragrafen ersätter l § andra stycket FTSV. Man brukar skilja på vin framställt genom jäsning av färska druvor och vin från andra färska bär, färsk frukt, rabarber, russin eller fikon (fruktvin). Enligt förordningen (1933: 78) angående beteckning för vissa slag av vin måste vid försäljning av vin som inte är framställt av saft från färska druvor användas beteckning, varav tydligt framgår att det är framställt av annat än sådan druvsaft, såsom ”fruktvin” e.d. Det är också förbjudet att såsom beteckning för drycken använda ordet vin eller motsvarande ord på främmande språk annat än i ordsammanställning av nyss nämnt slag.

554 Specialmotivering SOU 1974: 91

Även om gränsen till de alkoholfria dryckerna angivits i viktprocent, har gränsen mellan lättvin och starkvin och mellan vin och spritdryck angivits i volymprocent. Internationellt brukar vinets alkoholstyrka mätas i volymprocent, och det skulle med hänsyn härtill vara opraktiskt att föra in viktprocentmåttet i den relationen. Gränsen mellan lättvin och starkvin går f. n. vid en alkoholhalt av 14 volymprocent. Gränsdragningen har idag betydelse för beskattningen och får vid genomförandet av APU: s förslag betydelse vid prissättningen. - Enligt uppgift från Spritcentralen ligger alkoholhalten i vissa söta viner, t. ex. sauternes och tokajer, mycket nära 14 volymprocent. I vissa fall överskrids gränsen med några decimaler. Gränsen bör därför höjas till l5 volymprocent.

3§ Paragrafen ersätter 1 § förordningen om tillverkning och beskattning av malt- och läskedrycker (FTBM). Enligt APU:s förslag skall begreppet maltdrycker i lagstiftningen utbytas mot öl, som med hänsyn till alkoholstyrkan indelas i lättöl, mellanöl och starköl. Regeln i l § FTBM av innebörd att hembryggt öl med en alkoholhalt överstigande 4,5 viktprocent skall anses som sprit har utgått.

4§ Paragrafen ersätter l § första stycket Aff och l § tredje stycket FTBM. År 1968 började man att sälja läskedrycker med alkoholbenämningar, vilka drycker hade tillförts sprit så att alkoholhalten låg strax under 2,25 volymprocent. Genom överenskommelse mellan centrala alkoholmyndigheten (vid denna tid kontrollstyrelsen) och företrädare för näringslivet beslöts med anledning härav bl. a. att läskedrycker och ej kolsyrade fruktdrycker (s. k. stilldrinks) med högre alkoholhalt än som betingades av tillverkningstekniska förhållanden ej skulle få säljas. Alkoholfri cider och alkoholfritt mjöd, vilka drycker framställs genom alkoholjäsning och vilkas alkoholhalt ej överstiger 2,25 volymprocent, berördes sålunda ej av överenskommelsen. Detsamma gällde de s. k. alkoholfria vinerna. APU har inte funnit det erforderligt att ersätta överenskommelsen med lagregler av motsvarande innehåll eller att sänka gränsen för den högsta tillåtna alkoholhalten för de berörda dryckema. Alkoholpolitiska rådet bör dock följa utvecklingen på omrâdet

Tillverkning av spritdrycker 5 § ersätter - Paragrafen 2 § fjärde stycket FTSV. Den - idag outnyttjade möjlighet som finns för annan än Spritcentralen att yrkesmässigt framställa spritdrycker för export föreslås härmed försvinna.

Specialmo tivering 5 5 5

Tillverkning av vin och Öl 6 § Paragrafen motsvarar 2§ första och andra styckena FTSV och 2§ l mom. FTBM.

7§ Paragrafen ger vissa grundregler för vinframställning i Sverige. I första stycket förbjuds uttryckligen vinframställning av rotfrukter och spannmål, se 26.2.l. Bestämmelsen utgör ej hinder för försäljning av importerat vin, som tillverkats i strid mot de här givna föreskrifterna. I andra stycket anges hur mycket socker eller honung som får användas vid vintillverkningen. Paragrafen avser både fabriks- och hemtillverkning. Vid fabrikstillverkning eller vid tillverkning för vetenskapligt ändamål eller försöksvis för tekniskt ändamål (jfr 2 § tredje stycket TFSV) kan det finnas skäl att medge undantag från de i första och andra styckena givna huvudreglema. l tredje stycket föreslås tillståndsmyndigheten kunna bevilja sådana undantag.

8§ Första stycket motsvarar 5 § första stycket FTBM. I andra stycket ges en mot 7 § andra stycket svarande bestämmelse för Öltillverknin gen . ersätter 3 mom. FTBM. Någon tillverkning av Tredje stycket 2§ starköl för vetenskapligt, medicinskt, farmaceutiskt, tekniskt, industriellt eller likartat ändamål förekommer enligt uppgift inte f. n. Det bör dock finnas en möjlighet för tillståndsmyndigheten att för speciella fall kunna medge tillverkning av ett starköl med en högre alkoholhalt än 4,5 viktprocent. motsvarar 5 § andra stycket FTBM. Fjärde stycket sätt som i 7§ en I femte stycket ges, på samma tredje stycket, möjlighet för tillståndsmyndigheten att medge undantag från vissa av tillverkningsreglerna.

Meddelande av tillstånd 9 § Paragrafen motsvarar vad som idag gäller enligt praxis.

Offentliga styrelseledamöter 10 § Se härom den allmänna motiveringen i avsnitt 22.72.

556 Specialmotivering

Färfarandet vid tillverkningen ll § Paragrafen ersätter 5 § FTSV.

12§ Första stycket ersätter 6 § FTBM. Det följer numera av livsmedelslagstiftningen och marknadsföringslagen att flaskor, burkar och behållare för öl och läskedrycker inte får förses med uppgift som ger drycken sken av att tillhöra annat varuslag eller annan dryck än vartill den är hänförlig. Likaså bör följa att på flaskor, burkar och behållare skall för öl angivas varuslag (lättöl, mellanöl, starköl) eller godkänd beteckning härför samt för läskedrycker dryckens benämning. Reglerna härom i 6 § FTBM föreslås därför utgå. Andra stycket motsvarar 2 § 2 mom. FTBM.

Tillverkares uppgiftsskyldighet l 3 § Paragrafen motsvarar 4§ andra stycket FTSV och 4§ 1 mom. andra stycket FTBM.

14§ Paragrafen motsvarar 4 § 2 mom. FTBM.

l5§ Paragrafen motsvarar 3 § andra stycket FTSV och ersätter 3 § andra och tredje styckena FTBM.

Destillationsapparater 16 § Paragrafen motsvarar l och 2 §§ i det förslag till lag om destillationsapparater, som APU lämnat i promemorian Åtgärder mot hembränning m. m., Ds Fi 1974: 9.

Återkallelse av tillstånd 17 § Paragrafen ersätter 4§ första stycket FTSV och 4§ l mom. första stycket andra punkten FTBM.

Specialmotivering S57 SOU 1974: 91

l8§ motsvarar 3§ i APU:s nyssnämnda förslag till lag om Paragrafen destillationsapparater.

Tillstándsmyndighet 19 § ersätter 2§ första stycket FTSV och 4§ l mom. första Paragrafen stycket första punkten FTBM. Tillstånd till tillverkning av sprit och vin lämnas idag av Kungl Maj: t. Det finns anledning att delegera dessa beslut till verksnivå. APU föreslår, som framgår av l9§ och den allmänna i kap. 28, att riksskatteverket skall vara tillstånds- och motiveringen tillsynsmyndighet.

20§ Första stycket ersätter 4 § 4 mom. FTBM. Andra stycket motsvarar 13 § FTSV. Tredje stycket ersätter 12 § FTSV.

Verkställighet av beslut 21 § motsvarar 3 § tredje stycket FTSV. Paragrafen

Besvär 22 § Paragrafen saknar motsvarighet i FTSV och FTBM.

Ansvarsbestämmelser 23 § l mom. FFTA. Med Paragrafen motsvarar 7 § 1 mom. FTSV och l0§ förstås får fortgå så att mäsk sådan jäsande vätska som, om jäsningen blir spritdryck. Hit räknas alltså alkoholhalten överstiger 1,8 viktprocent, inte jäsande öl eller druvmust som ej nått upp till nämnda alkoholgräns. Med mäsk avses inte heller odestillerad sprit, trots att ordet ofta används i den betydelsen i allmänt språkbruk. Industrisprit är all annan sprit än spritdryck.

24§ ersätter delvis FTSV. För närvarande är straffen för Paragrafen l0§ olovlig vintillverkning enbart böter.

558 Specialmotivering SOU 1974: 91

25§ Paragrafen ersätter 9 § FTBM. Straffsatsen motsvarar vad som idag gäller för brott. alkoholhalten grovt Förfarande, varigenom i inköpt lättöl bringas att överstiga 1,8 viktprocent, bör bedömas som olovlig öltillverkning.

26§ Paragrafen motsvarar 4 § första och andra styckenai förslaget till lag om destillationsapparater.

27 § Paragrafen ersätter 10 § FTSV och 10 § FTBM.

28 § Paragrafen motsvarar 10 § FTBM.

29§ Paragrafen ersätter 1 l § FTSV. Jämför 90 § andra stycket andra punkten LHD.

Förverkande och beslag 30 § Paragrafen ersätter 7 § 2 mom. FTSV.

31 §

Paragrafen ersätter 14 § FTSV.

Straffskatt

32 § Första stycket ersätter 7 § 3 mom. FTSV. Se den allmänna motiveringen i26.2.4. Andra stycket saknar motsvarighet i gällande tillverkningsförordning. Se 26.2.4. Tredje stycket saknar också motsvarighet i gällande lagstiftning. Se 262.4.

Specialmotivering 559 SOU 1974: 91

30.3 Lag om aktiverat kol

Detta - som har nära samband med tillverkningslagstiftningen lagförslag - är identiskt med ett av APU i om åtgärder mot promemorian hembränning m. m. (Ds Fi 1974:9) framlagt förslag. Promemorian har redan varit föremål för remissbehandling, och någon närmare motivering - utöver den som lämnas i kap. 26 - ges därför inte här.

30.4 Lagen om dryckesskatt (LOD)

ersätter den nu gällande förordningen (1957: 209) om skatt på Lagen och vin samt delar av förordningen (1960: 253) om sprit (FSSV) och beskattning av malt- och läskedrycker (FTBM), sistnämntillverkning da författning såvitt den reglerar beskattningen.

1 §

som beskattas av Här anges vilka drycker enligt lagen. Definitionema dryckerna har som tidigare nämnts samlats i LTD.

2§

Bestämmelsen ersätter delvis 3 § 1 och 2 mom. FSSV.

3§ ersätter FTBM. Bestämmelsen 2 § l mom. FSSV och 7 § andra stycket sker mot kontant Däremot lämnas viss kredit i All detaljhandel betalning. partihandeln till restaurangerna.

4§ ersätter de i Bestämmelsen delvis 2 § l och 2 mom. FSSV och motsvarar motsvarar 7 § första stycket FTBM angivna skattesatserna. Tredje stycket FTBM. Beträffande och vin innebär regeln 8 § sjätte stycket spritdrycker nuvarande föreskrifter. - Med avsevärda förenklingar jämfört med förstås vid omsättning mot kontant betalning erhållen likvid vederlag

exklusive mervärdeskatt och vid annan omsättning det pris .(exklusive

som överenskommits vid avtalets ingående enligt då mervärdeskatt) utfärdad faktura eller annan handling. av det alkoholsvagare mellanölet föreslås bli Beskattningen nya densamma som för det nuvarande ölet av typ B.

5§

Bestämmelsen motsvarar 8 a § FTBM.

560 Specialmotivering

6§ Bestämmelsen ersätter delvis 3 § 2 mom. FSSV och ersätter 8§ första andra och tredje styckena FTBM. Alkoholbolaget bör inte åläggas att avge deklaration annat än en gång om året. För att kunna lämna exakta uppgifter om försäljningen fordras nämligen inventering i bolagets butiker.

7 § Motsvarar 3 § första stycket FTBM.

8 § Motsvarar 8 § fjärde och femte styckena FTBM.

9 § Motsvarar 3 § fjärde stycket FTBM.

30.5 Lagen om tillverkning av och handel med industrisprit

(LTHI)

Denna av APU föreslagna lag ersätter delar av förordningen (1961: 180) om tillverkning av sprit och vin (FTSV) samt förordningen (1961: 181) om försäljning av teknisk sprit och alkoholhaltiga preparat (FFTA). Enligt APU: s förslag skall tillverkning av spritdryck regleras i LTD, medan tillverkning av industrisprit ävensom handel härmed behandlas i LTHI.

30.5 .l De särskilda paragraferna

Definitioner

l § Rörande gränsdragningen mellan spritdryck och industrisprit hänvisas till avsnitten 25.6.2 och 30.2.7.

2§ Första stycket har viss motsvarighet i 1 § första stycket F FTA. Begreppet teknisk sprit enligt den föreslagna definitionen är å ena sidan vidsträcktare än nuvarande i det att den även innefattar definition, bl. a. råsprit och finsprit hos spritfabrikerna resp. Spntcentralen, å andra sidan mera begränsad, eftersom spritdrycker (och vin) som används för tekniska o. d. ändamål enligt förslaget ej hänförs till teknisk se sprit, 25.6.6.

Specialmo tiveñng 5 6 l

Till teknisk sprit räknas således (se tulltaxenummer 22.08) odenaturerad sprit med en styrka av 80° (ca 80 volymprocent) eller mera och all denaturerad sprit oavsett styrkan samt (se tulltaxenummer 22.09 B) odenaturerad sprit med en styrka under 80° med undantag av spritdrycker. Andra stycket ersätter l § tredje stycket FFTA. Begreppet alkoholpreparat har samma innebörd som nuvarande begrepp alkoholhaltigt preparat. Alkoholpreparat är hänförliga till ett flertal kapitel i tulltaxan, t. ex. 19 (bakverk), 30 (hälsopreparat), 33 (kosmetika), 34 (rengöringsmedel).

3§ Det har ansetts lämpligt att här införa en definition av begreppet denaturering. Som framgår av allmänna motiveringen i avsnitt 25.63 föreslås begreppet starkdenaturerad sprit, se l § andra stycket FFTA, slopat. All denaturering skall enligt den föreslagna definitionen syfta till att göra spriten otjänlig för förtäring.

Tillverkning

4§ motsvarar 2 § första och tredje styckena FTSV. Anledning att Paragrafen behålla den särskilda form av medgivande som nu regleras i sistnämnda stycke saknas, då tillståndsförfarandet, såsom i 13 § föreslås, delegeras från regeringen till riksskatteverket.

5§ Motsvarar 4 § andra stycket FTSV,jfr 13 § LTD. att någon motsvarighet till 6§ FTSV inte har Det kan här tilläggas i LTHI. Bestämmelsen är inaktuell, eftersom tillverkningen av medtagits till sprit med potatis och spannmål som råvaror numera har koncentrerats två brännerier av ett bolag, vari Spritcentralen och Sveriges ägda Bränneriintressenters ekonomiska förening är hälftendelägare.

6§ Paragrafen ersätter 3 § FFTA såvitt gäller alkoholpreparat. Den avser, i överensstämmelse med nuvarande praxis, alla inom riket principiell tillverkade alkoholpreparat, jfr i fråga om importerade produkter 7§ andra stycket. Vid tillstånds meddelande beaktas - utom denaturering alkoholhalt, förpackningsstorlek m. m.

562 Specialmotivering SOU 1974: 91

Handel m. m.

7§ Första stycket ersätter 4 § första stycket första punkten FFTA. Beträffande den föreslagna monopoliseringen av importrätten till alkoholbolaget hänvisas till allmänna motiveringen, avsnitt 25.6.4. Andra stycket motsvarar delvis 4 § andra stycket FFTA. Se även motiveringen till 6 § LTHI. Tredje stycket motsvarar 4 § första stycket andra punkten FFTA. Fjärde stycket motsvarar 4 § tredje stycket FFTA.

8§ Paragrafen motsvarar 5 § FTSV. I överensstämmelse med vad i allmänna motiveringen, avsnitt 25.6.4, föreslagits rörande monopolisering av hanteringen med teknisk sprit till alkoholbolaget får tillverkare enligt den här föreslagna bestämmelsen rätt att inom landet sälja teknisk sprit endast till alkoholbolaget.

9-§ Första stycket ersätter 5 § 2 mom. FFTA. Försäljningsrätten för teknisk sprit föreslås här, såsom i allmänna motiveringen under avsnitt 25.6.4 har angivits, med vissa undantag förbehållen alkoholbolaget som monopolföretag. Apotekens försäljning av teknisk sprit regleras i kungörelsen (1963: 654) om försäljning från apotek av alkoholhaltiga läkemedel och teknisk sprit, m. m. Andra stycket ersätter 6 § FFTA. Alkoholbolaget får kontrollera att föreskrivet tillstånd finns. I 6 § andra stycket FFTA är apotekens rätt att utan tillstånd köpa teknisk sprit begränsad till absolut alkohol, koncentrerad sprit, eau-de-vie och vin samt till köp från annat apotek. Vid ett genomförande av APU:s förslag att spritdrycker och vin för tekniska 0. d. ändamål ej skall räknas som teknisk sprit blir inköpsrätten för dylika drycker i princip fri. Vid sådant förhållande och då flertalet apotek numera tillhör apoteksbolaget blir de omnämnda begränsningarna av apotekens fria inköpsrätt överflödiga.

l0§ Se allmänna motiveringen, avsnitt 25.6.6.

ll § Motsvarar vad gäller alkoholpreparat 5 § 1 mom. FFTA.

12 § Paragrafen motsvarar 7 § F FTA.

SOU 1974: 91 Specialmotiveting 563

Tillståndsmyndighet m. m.

l3§ Paragrafen ersätter 2 § första stycket och 3 § första stycket FTSV samt, delvis, 2 § första stycket och 3 § FFTA. Tillståndsgivningen för tillverkning av sprit åvilar f. n. Kungl. Maj: t. Det har ansetts lämpligt att delegera denna tillståndsgivning till riksskatteverket, som härigenom får hand om all tillståndsgivning enligt såväl LTHI som LTD, jfr motiven till l9§ LTD. Beträffande det föreskrivna samrådet med alkoholpolitiska rådet hänvisas till allmänna motiveringen, avsnitt 28.

l4§ Motsvarande bestämmelse saknas f. n. Den föreslagna bestämmelsen är analog med 20 § första stycket LTD.

l5§ Första stycket motsvarar 3 § andra stycket FTSV och 2 § andra stycket FFTA. Andra stycket motsvarar 13 § FTSV och 17 § FFTA. Tredje stycket ersätter 12 § FTSV och 15 § FFTA.

Meddelande av tillstånd

l6§ Motsvarar i huvudsak vad som idag gäller enligt praxis ävensom 2 § första stycket FFTA. Jämför 9 § första stycket LTD.

17§ Motsvarar vad som idag gäller enligt praxis. Jämför 9 § andra och tredje styckena LTD.

Återkallelse av tillstånd

l8§ Ersätter 4§ första stycket FTSV och delvis 8 § första stycket FFTA. Jämför 17 § LTD.

19 § Ersätter 8 § andra stycket FFTA.

564 Specialmotivering SOU 1974: 91 20 § Ersätter delvis 8 § första stycket FFTA. Verkställighet av beslut 21 § Motsvarar 3 § tredje stycket FTSV och 2 § tredje stycket FFTA. Besvär 22 § Saknar motsvarighet i FTSV och FFTA. Ansvarsbestämmelser 23§ Paragrafen motsvarar 7 § l mom. FTSV samt 10 § l mom. och, delvis, 2 mom. FFTA. Rörande begreppet mäsk hänvisas till 23 § LTD. 24§ Motsvarar i huvudsak 9 § och, delvis, 10 § 2 mom. FFTA. Jämför 85 § LHD. 25 § Saknar motsvarighet i FFTA. Jämför 86 § LHD. 26 § Motsvarar delvis 8 § l mom. FTSV. 27 § Motsvarar ll § FTSV och 14 § FFTA.

Förverkande och beslag 28§ Ersätter 7 § 2 mom. FTSV och 13 § första stycket FFTA. Jämför 30 § LTD.

Specialmo tivering S65 SOU 1974: 91

29 §

Ersätter 14 § FTSV och 13 § andra stycket FFTA. Jämför 31 § LTD.

Straffskatt

30§

Första stycket ersätter 7 § 3 mom. FTSV och 13 § tredje stycket FFTA. Se den allmänna i 262.4. Enligt nuvarande bestämmelser är motiveringen straffskatten för teknisk sprit och alkoholpreparat lägre än den som tas tillverkad förslaget i denna paragraf blir ut för olovligen sprit. Enligt straffskatten densamma för all olovligen tillverkad och försåld industri-

sprit. Andra saknar motsvarighet i FTSV men motsvarar bestämmelstycket sen i 13 § tredje stycket FFTA. Jämför 32 § LTD.

30.6 Dryckeshandelsförordningen

I anslutning till LHD lämnar APU förslag till en tillämpningsförfattning, vilken avses ersätta den nu gällande utskänkningskungörelsen. Förslaget omfattar dock - som namnet antyder - inte bara serveringen utan lagens hela APU föreslår också en ny förordning om tillämpningsområde. av mellanöl i militära mässar och marketenterier. Se närmare servering om dessa frågor i 23.3.

30.7 Brottsbalken m. m.

som behandlar alkoholfrågan i dess olika Självfallet bör den lagstiftning ha en enhetlig tabulatur när det gäller de grundläggande aspekter APU har vid sin genomgång av de olika författningama på begreppen. efter att åstadkomma en sådan. Någon enhetlighet finns området strävat starka drycker, alkoholhaltiga drycker och inte idag. 0rd som rusdrycker, används för att, såvitt man kan förstå, beteckna sprithaltiga drycker samma sak. Ofta kan dessa ord helt enkelt bytas ut mot alkohol eller mot det i LHD definierade begreppet alkoholdrycker. Några av de av APU framlagda förslagen till lagändringar avser enbart att få till stånd den nyss omtalade Förslag till lagändringar där detta varit det enda enhetligheten. syftet är lagförslagen nr 8, 9, 12, 13, 16, 18 och 21. Beträffande vill APU att APU i brottsbalkens bestämmelser om fylleri tillägga, remissvar på fylleristraffutredningens betänkande tillstyrkt att fylleri-

straffet avskaffas.

566 Specialmotivering SOU 1974: 91

30.8 Kommunalskattelagen

I 30 § 6 mom. första och andra styckena kommunalskattelagen stadgas, att nettointäkten av handeln med rusdrycker skallanses utgöra 5 % på försäljningssumman för under beskattningsåret försålda rusdrycker med undantag för vara, vid vars försäljning bolaget enligt avtalet med staten inte får tillgodoräkna sig handelsvinst; regeln gäller under förutsättning att nettointäkten enligt kommunalskattelagens regler i övrigt skulle beräknas till högre belopp än dessa 5 %. För Systembolaget är motsvarande procenttal 7 %. Nämnas bör också att i tredje stycket kvarstår en liknande regel för utövare av statens tobaksmonopol. Här intagna stadganden rörande de statliga monopolbolagen tillkom 1928. Enligt äldre bestämmelser var dessa bolags inkomster underkastade beskattning utan inskränkning. Redan år 1916 hade emellertid motioner väckts om systembolagens frikallande från inkomstbevillning. Såsom skäl åberopades nykterhetspolitiska synpunkter. Kommunalskatten från systembolagen ansågs verka lockande för bildande av systembolag och tillstyrkande av rättigheter till detaljhandel. Frågan föll år 1916 genom kamrarnas skiljaktiga beslut. Sedermera upptogs frågan om monopolbolagens beskattning i 1927 års kommunalskatteproposition. Däri föreslogs att systembolagen skulle befrias från kommunal. progressivskatt, år

1926 representerande omkring 770 000 kr av en total kommunalskatt på

systembolagen om ca 2,6 milj. kr., men att kommunalskatten i övrigt för dessa bolag skulle bli oförändrad. I motioner yrkades emellertid att systembolagen skulle befrias från skattskyldighet. Kommunalskatteutskottet förordade bifall till dessa yrkanden. Härvid anförde utskottet, att utsikterna för en kommun att erhålla skattemedel knappast kunde antas helt sakna inflytande vid en kommunal representations bedömande av frågan, huruvida dylik rörelse skulle få drivas i kommunen eller ej, att det vidare här väsentligen var fråga om monopolvinster samt att, även i den mån monopolvinster ej kunde anses föreligga, vinsterna i regel

uppkommit genom rörelse, som avsåg en stor kringliggande landsbygd.

Sedan kommunalskattefrågan i dess helhet fallit vid 1927 års riksdag,

uppdrog departementschefen åt 1924 års skatteberedning att utreda frågan, i vad mån det kunde visa sig möjligt och lämpligt att så ordna den direkta beskattningen av monopolbolag, nämligen - utom systembolagen - för med bolag partihandel rusdrycker och Aktiebolaget Svenska Tobaksmonopolet, att den del av dessa bolags vinst, som var att betrakta som monopolvinst, ej blev beskattad. Skatteberedningen fann det vara omöjligt att verkställa någon hållbar utredning i syfte att fastställa till vilket belopp ifrågavarande företags inkomster skulle kunna uppgå, om ej en av det allmänna förlänad monopolrätt förelegat, men ansåg att man efter allmänna skälighetsgrunder skulle kunna fastslå ett maximum för den vinst, som skulle kunna vara att betrakta som monopolvinst, varvid man lämpligen kunde utgå från den totala omsättningen inom resp. bolag. För Spritcentralens liksom för Svenska Tobaksmonopolets del ansåg beredningen att 5 % å totala försäljningssumman kunde anses utgöra ett skäligt maximum för

Specialmotivering 567 SOU 1974: 91

och vad som i beskattningshänseende ej skulle anses som monopolvinst för systembolagens del kunde 8 % vara en lämplig gräns. över att vinsten av I yttrande förslaget ansåg kontrollstyrelsen, borde få kommunalt beskattas i sin helhet och att utskänkningsrörelsen vinsten utminuteringsrörelsen borde få beskattas till högst 7%. på Riksdagen godtog skatteberedningens förslag med den av kontrollstyrelsen föreslagna ändringen. Efter 1928 har ingen ändring skett av reglerna om de berörda bolagens

beskattning. Däremot har de. senare tillkomna monopolbolagen, Aktiebo-

och Svenska Penninglotteriet Aktiebolag, vid 1938 års laget Tipstjänst befriats från skattskyldighet för annan inkomst än inkomst av riksdag fastighet. Riksdagen ansåg nämligen att man i dessa båda fall inte kunde tala om rörelse i egentlig mening, utan att de båda bolagens någon behållna inkomst praktiskt taget helt fick anses vara av monopolvinsts natur. om beskattning har senare behandlats av Frågan monopolbolagens kommunalskatteberedningen (SOU 1942: 34), som framhöll, att sambandet mellan verksamhet och de kommuner, där monopolföretagens bolagen har fasta driftställen, inte är särskilt framträdande. Monopolföretagens privatekonomiska verksamhet syntes å andra sidan inte vara av sådan allmän nytta för näringslivet och samhället i dess helhet att den av sådan grund borde liksom statens järnvägar och statens bankrörelse lämnas utanför kommunalbeskattningen. Beredningen föreslog därför, att inkomster av monopolrörelse skulle beskattas för monopolföretagens gemensamt kommunalt ändamål och fann därvid inte skäl att söka avskilja de rena monopolvinsterna från beskattning. Kommunalskatteberedningens förslag föranledde emellertid ingen åtgärd från statsmakternas sida. del har maximeringsregeln den verkan att endast För Spritcentralens halva nettointäkten tas upp till beskattning. Bolaget betalade omkring under 1973 ca 12,5 milj. kr. i direkt skatt, varav 6,6 milj. kr. till staten de kommuner, där bolaget driver rörelse. Hade och 5,9 milj. kr. till inte hade dessa belopp varit mer än maximeringsregeln tillämpats, dubbelt så stora, varvid inleveransen av vinstmedel (rusdrycksförsäljningsmedel av partihandelsbolag) minskat i motsvarande mån. del konstaterade däremot redan kommunalskatte- För systembolagens att maximeringsanordningen beträffande intäkt av utminuberedningen inte fyllt sin uppgift på ett ändamålsenligt sätt. Den tering av rusdrycker nettointäkten av utminuteringen hade inte fått överstiga skattepliktiga för utminuterade rusdrycker, men denna 7 % av hela försäljningssumman innefattade både tull och skatt på sprit och vin. Varje summa så länge regeln var verksam, medfört en skattehöjning hade sålunda, ökning av systembolagens skattepliktiga årsintäkter, något som inte torde avsikten och som kom att framstå som ha varit vid regelns införande ganska omotiverat. Då procentsatsen på försäljningssumman sattes så högt som till 7 %, skedde detta under till att systembolagen i samband hänsynstagande

därmed befriades från kommunal progressivskatt. Denna skatt avskaffa-

568 Specialmotivering SOU 1974: 91

des sedermera, varför procenttalet 7 redan år 1942 befanns innebära en annan avvägning av kommunalbeskattningen än vid dess fastställande. Medan man 1928 räknade med att maximeringen till 7 % jämte den kommunala progressivskattens bortfallande skulle inskränka systembolagens skattskyldighet till i genomsnitt ungefär hälften, hade maximeringen redan 1942 förlorat praktiskt taget all betydelse. Systembolaget har beräknat nettointäkten av detaljhandel med rusdrycker under 1973 till 132,6 milj. kr., vilket motsvarar endast ca 3,5 % av försäljningssumman för utminuterade rusdrycker. Nettointäkten av annan rörelse (partihandel) uppgick till 6,25 milj. kr. Bolagets motsvarande utskylder uppgick till 67,5 milj. kr., varav 38,4 milj. kr. istatlig skatt och 29,1 milj. kr. i kommunal skatt, fördelat på de kommuner i vilka bolaget har butik. Enligt vad APU inhämtat från Svenska Tobaksaktiebolaget har den i förevarande lagrurn intagna bestämmelsen om maximering av den skattepliktiga nettointäkt, som skall redovisas av utövare av statens (numera slopade) tobaksmonopol, ävenledes upphört att verka. I ett sammanslaget alkoholbolag får man räkna med vissa rationaliseringsvinster, och den totala skatteintäkten bör därför bli något större än Spritcentralens och Systembolagets sammanlagda nettointäkt, vilken 1973 uppgick till (46 + 139 =) 185 milj. kr. (avrundade tal). Den totala omsättningen kommer dock inte att bli större än Systembolagets nuvarande omsättning eller drygt 4 miljarder kr. (inklusive mervärdeskatt). Om denna nettointäkt beskattas i vanlig ordning, dvs. utan tillämpande av maximeringsregler, innebär det en ökning av skatteinkomsten för de kommuner, där Spritcentralen f. n. driver rörelse, med ca 6 milj. kr. per år Även den direkta skatten till staten kommer att öka med ett motsvarande belopp och i gengäld minskar inleveransen av vinstmedel (nuvarande rusdrycksförsäljningsmedel). sistnämnda minskning kommer dock att motverkas av de nämnda rationaliseringsvinsterna av bolagens sammanslagning. APU har funnit att de skäl som tidigare anförts för här ifrågavarande regler inte längre har bärkraft. Att alkoholbolaget inte skulle betala skatt till kommuner där det bedriver rörelse kan inte komma i fråga. APU föreslår därför att reglerna i 30§ 6 mom. första och andra styckena kommunalskattelagen avskaffas.

30.9 Lotteriförordningen

Sammankopplingen av automat- och rulettspel med restaurangrörelse medför ett behov att kontrollera hur spelen påverkar lokalemas utformning samt att spelen inte blir en alltför stor del av restaurangrörelsen. För att säkra att denna kontroll blir så effektiv som möjligt, föreslår APU att tillståndsgivningen överflyttas från polismyndighet till länsstyrelse i de fall då restaurangen har tillstånd att servera spritdrycker, vin eller starköl.

Specialmotivering 569

30.10 Nykterhetsvårdslagen

faller utanför APU:s uppdrag att behandla vårdlagstiftningen. De Det är enbart betingade av ändringar som APU föreslår i nykterhetsvårdslagen

APU: s förslag i övrigt. APU föreslår - se den allmänna motiveringen i kap. 19 - att spärrlistan skall avskaffas. Härav följer att 14 § 2 mom. nykterhetsvârdslagen bör Bestämmelsen visserligen utöver försäljningen av upphävas. reglerar varor också ölhandeln, men det kan uppenbarligen inte alkoholbolagets ha kvar möjligheten att komma i fråga att om APU: s förslag genomförs avstänga alkoholmissbrukare från inköp av mellanöl. alkoholhaltiga drycker” och starka De i lagen använda begreppen och den i LHD införda termen drycker bör bytas ut mot alkohol

alkoholdryck.

30.1 1 Allmänna ordningsstadgan (AOst)

med vad som i kap. 21 införs här i allmänna I enlighet föreslagits en bestämmelse av innebörd, att det är förbjudet att ordningsstadgan dricka alkoholstarkare drycker än mellanöl på allmän plats. Begreppet

allmän plats har getts olika betydelse i olika författningar. brottsbalken 16: 15 kan vara såväl utom- som Allmän plats enligt för eller frekventeras av inomhus. Platsen skall vara upplåten eljest är dels enskilda dit allmänheten inte allmänheten. Undantagna platser, dels skog och mark, dit allmänheten visserligen äger äger tillträde, men allmänhet brukar finnas. Såsom exempel på tillträde där ingen allmän plats nämns i kommentaren till lagrummet väg, gata, torg eller för allmän samfärdsel eller eljest allmänneliannan plats som är upplåten eller där marknad eller auktion hålls. Tåg, båtar, hotell, gen befares i den mån och under den tid restauranger o. d. är allmänna platser allmänheten äger tillträde dit. och dansbanor räknas som allmän Härav följer att bl. a. idrottsplatser platsi brottsbalkens mening. beteende används utl brottsbalken 16:16 om förargelseväckande allmän vilket är mer omfattande. trycket plats eller eljest offentligen, härmed beteenden som sker på enskild plats men inför Man täcker

offentligheten. I allmänna ordningsstadgan förstås enligt dess l § med allmän plats och annan som enligt fastställd stadsplan eller gata, torg, park plats, utgör allmän plats och som upplåtits för avsett ändamål, byggnadsplan för allmänheten tillgänglig del av hamnområde samt allmän väg ävensom till eller eljest nyttjas för allmän annat område, som är upplåtet Andra till allmänt upplåtna områden skall vara samfärdsel. begagnande likställda med allmän plats, om så bestäms i lokal ordningsstadga. allmän mera inskränkt i allmänna Begreppet plats är alltså betydligt än i brottsbalken. Med allmän plats enligt ordningsordningsstadgan

570 Specialmotivering

stadgan avses i regel utomhus belägna områden. Men inte heller idrottseller fritidsområden, travbanor o. d. är allmän plats enligt ordningsstadgan. I 62§ LHD har angivits vissa förbud mot att förtära och förvara alkoholdrycker. Dessa förbud har tillkommit främst för att möjliggöra en tillfredsställande kontroll av serveringen av alkoholdrycker och har därför ett naturligt samband med försäljningslagstiftningen. l l6 § andra stycket AOst finns ett annat förtärings- och förvaringsförbud. Där föreskrivs, att inte får förtäras rusdrycker vid offentlig tillställning, som äger rum inomhus eller utomhus inom inhägnat område, annat än i samband med tillåten utskänkning därav. Polisen kan medge undantag från regeln om särskilda omständigheter finns. Rusdrycker, som inte får förtäras vid tillställningen, får ej heller förvaras i lokalen eller på platsen. Förtärings- och förvaringsförbuden i AOst har ett ordningsfrämjande syfte. APU föreslår i kap. 21 att det förbjuds att dricka alkoholstarkare drycker än mellanöl på allmän plats. Med uttrycket allmän plats har APU därvid avsett inomhus eller utomhus belägna platser som är upplåtna för eller eljest i någon omfattning besöks av allmänheten. Bestämmelsen bör med hänsyn till sitt syfte införas i AOst. På grund av den betydelse begreppet allmän plats givits i AOst har förbudet angetts att gälla på allmän plats eller eljest på plats, utom- eller inomhus, som är upplåten för allmänheten och där människor brukar uppehålla sig. Med en sådan platsbeskrivning blir förtäringsförbudet i 16 § andra AOst stycket överflödigt. Den här föreslagna utformningen av ett förtäringsförbud av starkare alkoholdrycker på allmän plats låter sig inte förena med ett förvaringsförbud av samma generella karaktär. Ett förbud att förvara sådana drycker pâ allmän plats skulle nämligen komma att omfatta även fullt legitima situationer, då någon medför dryckerna utan avsikt att dricka dem på förbjudet område. Visserligen kan sägas, att även nu gällande förvaringsförbud i 16 § andra stycket AOst omfattar sådana situationer och att man var medveten härom vid författningens tillkomst (se första

lagutskottet l956:37)1. En utvidgning av förbudet skulle emellertid

enligt APU:s mening föra för långt. Man har då att välja mellan att behålla “förvaringsförbudet vid offentliga tillställningar eller att slopa det. APU förordar det senare alternativet, under hänvisning till att

förvarings-

förbudet i LHD i stort sett täcker de fall, då en reaktion kan vara påkallad. I vissa fall avser 6 a§ AOst och 60§ LHD samma gärning. Straff föreslås i sådant fall utgå endast enligt LHD. Förvaringsförbudet Polisen bör i särskilda fall kunna medge undantag från förbudet i 6 a §. anses enligt ett hov- Beträffande tillämpningen av l2§ allmänna rättsavgörande gälla ordningsstadgan, enligt även rusdrycker som vilken tillstånd fordras för anordnande av bl. a. pornografisk föreställmedförs vid offentlig ning, vill APU här bara erinra om att den praxis, enligt vilken tillstånd ej tillställning och bäres i ldädema, se SvJT lämnas om den pornografiska föreställningen skall försiggå i lokal eller på 1964 ref s 43. plats där servering av alkoholdrycker får äga rum, bör bibehâllas.

Specialmotivering 571

30.12 Lagen om förverkande av alkoholhaltiga drycker m. m.

De här föreslagna ändringarna är betingade av ändringarna i alkohollagstiftningen i övrigt.

30.13 Lagen om Skatterätt och länsrätt

Se härom den allmänna motiveringen i avsnitt 23.13.

30.14 Det särskilda straffregistret

Det av RSV förda registret rörande fylleri och vissa andra alkoholbrott innehåller även uppgifter om nykterhetsvården (beslut om tvångsintagverkställande av intagning eller utskrivning från vârdanstalt samt ning, beslut om övervakning). Som APU framhållit i 28.4.2 bör man syfta till att överföra den förra delen av registret till rikspolisstyrelsen, medan den senare delen bör knytas till socialstyrelsen. Dessa frågor är emellertid idag föremål för särskild utredning. I avbidan på resultatet härav nöjer sig APU med att föreslå vissa justeringar i de kungörelser, som nu reglerar dessa frågor (se förslag nr 22, 23 och 26).

30.15 Tullstadgan m. m.

Beträffande de föreslagna ändringarna i tullstadgan och kungörelsen med särskilda bestämmelser om utförsel av vissa obeskattade varor såsom eller resgods (ändringsförslag 33 resp. 25) hänvisas till den proviant allmänna motiveringen i kap. 24 och till detaljmotiveringen ovan för 36 och 83 §§ LHD. Spritdrycker, vin och starköl förvaras i provianteringslager i särskilda utrymmen under såväl tullverkets som ägarens lås. Oavsett tillstånd finns bör spritdrycker, vin och starköl få utlämnas för om giltigt besättningens behov. Beträffande ikraftträdandet av de föreslagna ändringarna i sak bör observeras ll i ikraftträdandebestämmelserna till LHD. Dessa punkt bör alltså inte genomföras förrän den l januari 1977. ändringar

om rätt för resande att införa varor

30.16 Kungörelsen tull- eller avgiftsfritt

APU tar här upp en fråga av speciell beskaffenhet, avseende viss ändring om resandes rätt att införa varor tull- och av kungörelsen (1966:400) avgiftsfritt (författningsförslag nr 30). Vissa spritdrycker, bl. a. Campari, har en alkoholhalt som understiger maximigränsen för vin, 22 volymprocent. Sådana spritdrycker jämställs inom EG - och således bl. a. Danmark - ur importrättssynpunkt med

572 Specialmotivering

vin. I vissa länder räknas för övrigt Campari såsom vin. Dessa förhållanden gör att många resande vid inresa till Sverige i god tro medför sådana låghaltiga spritdrycker under antagande att de ur importsynpunkt skall jämställas med vin. Detta medför enligt uppgift ofta återkommande svårigheter för tullverket. APU föreslår därför regler, som syftar till att i nu berörda avseenden jämställa spritdrycker, vars alkoholhalt ej överstiger vins, med vin.

30.17 Länsstyrelseinstruktionen

Se den allmänna motiveringen i 27.2. Genom den föreslagna ändringen i - utöver länsstyrelseinstruktionen understryks det att restauranginspektöremas - av det arbete som arbetsuppgifter preciseras betydelsen inspektörema utför (författningsförslag nr 31).

30.18 Vissa övriga författningar

APU vill här avslutningsvis erinra om vissa i författningsförslagen ej nämnda författningar som bör upphävas till.följd av APU:s förslag. Förordningen (1933: 78) angående beteckning för vissa slag av vin framstår med hänsyn till monopolsituationen inte längre som nödvändig. Vidare bör upphävas kungörelsen (1961: 161) om utskänkning av öl i militära mässar, kungörelsen (1963: 478) om anordnande och beskaffenhet av lokaler för rusdrycksutskänkning och kungörelsen (1969: 384) om försöksverksamhet med Ölutskänkning på militära marketenterier. Kungörelsen (1955: 145) om lån av statsmedel för inrättande av alkoholfria restauranger bör slutligen upphävas i vad avser de regler som gäller lånens beviljande.

sou 1974; 91 573

Reservationer

1. Av Bunnan och Nyberg

I en utredning som APU sammanföres ledamöter med erfarenheter från vitt skilda områden. Utredningsarbetet karakteriseras till betydande del av strävanden att den sakkunskapen och finna

nyttiggöra samlade

gemensamma värderingar pâ det område, som utredningen behandlar. Vid våra ställningstaganden inom utredningen har vi allvarligt bemödat oss om att medverka till största möjliga enighet och har därför avstått från att anmäla awikande mening i andra fall än där vi ansett att väsentliga alkoholpolitiska intressen står på spel. motiverande och resonerande avsnitt har gett rika Utredningens tillfällen en sådan återhållsamhet. På några punkter vill vi att tillämpa emellertid inte underlåta att ge konkreta uttryck för avvikande uppfattrungar.

Dramatiseringshypotesen diskussionsavsnitt visar alltför ofta en diffus attityd till Utredningens motstridiga uppfattningar i alkoholpolitiska spörsmål. Ett enda exempel må anföras: g 5.2.2, diskuteras betydelsen av alkoholens tillgängligl kap. 5, avsnitt het. Det anföres en rad belägg för att ökad eller minskad tillgänglighet leder till motsvarande förändringar av alkoholmissbrukets omfattning. Efter denna dokumentation anföres en mening av innebörd att alltför för att minska tillgången kan dramatisera alkoholbrurigorösa åtgärder som kan verka i motsatt ket och skapa en fokusering på alkoholen riktning Det är möjligt att det förhåller sig så, men var finner man belägg för detta Sådana idéer, måhända betingade av antagande? spekulativa önskan om en ”balanserad” framställning, är missprydande i en statlig mellan tro utredning och i detta fall ägnade att konservera spänningen och vetande i den alkoholpolitiska debatten.

Alkoholens positiva värden Utredningen har ägnat stor uppmärksamhet åt en del perifera frågor, värden. Det är ett skenproblem. När det bl. a. alkoholbrukets positiva framställs som om man vid överväganden om samhällets alkoholpolitik kunna effekter av alkohol eller skulle ställa upp negativa och positiva

574 Reservationer

rättare alkoholbruk och göra något slags bokslut, är man offer för en sammanblandning av samhällets värderingar och individens. Den enskilda människan kan finna positiva upplevelser i olika grader av alkoholpåverkan och eventuellt ställa dessa mot skador eller risker, som alkoholbruket i hans fall kan medföra. För samhället rör det sig å ena sidan om sociala, medicinska och ekonomiska skadeverkningar som kan objektivt definieras, å andra sidan om känsloupplevelser utan någon materiell substans som är - eller antages vara - tillfinnandes hos en grupp eller en majoritet av medborgare. Det har veterligen inte huruvida dessa utforskats, känsloupplevelser, inklusive alkoholens kontaktunderlättande verkningar, kan vara till nytta eller skada för samhället, än mindre letts i bevis att de skulle ha uteslutande effekter. borde positiva Frågan av en offentlig utredning kunna redovisas med ett konstaterande att en mängd människor upplever alkoholbruket som positivt, vilket inte är något annat än en truism.

Ungdom och alkohol Som en alkoholpolitisk programpunkt, avseende förhållandet ungdom och alkohol, har utredningen stannat för att formuleringen någon alkoholkonsumtion av betydelse inte bör förekomma i ungdomsâren. En sådan formulering står inte i samklang med samhällets konkreta ställningstaganden i bestämmelserna om åldersgränser för försäljning och servering, 20 resp. 18 år. Utredningen har föreslagit att dessa åldersgränser skall bestå. Konsekvensen kräver målsättningen: Någon alkoholkonsumtion bör inte förekomma i ungdomsâren.

Samhälleligt ansvar APU-majoritetens konkreta ställningstaganden kan istort sammanfattasi en önskan att slå vakt om den alkoholpolitik, som med vissa avvikelser förts under mer än 50 år och som kännetecknas av samhälleligt ansvar inför alkoholens skadeverkningar. Denna politik har lett till att vårt land har en avgjort lägre konsumtionsnivå än jämförbara länder på kontinenten, medan de länder som har en motsvarande eller lägre nivå, Finland och Norge, är just de länder som bedrivit en liknande alkoholpolitik som Sverige. Enligt vår uppfattning borde utredningen ha gått in på en djupare analys av konsumtionsutvecklingen i olika länder och försökt kartlägga vilka samhällsåtgärder och samhällsföreteelser som därvid kunnat tillmätas positiv respektive negativ effekt på konsumtionsutvecklingen.

Målprecisering

Den lägesbedömning, som APU-majoriteten frarnlägger, kan vi i stort sett ansluta oss till. De senaste årens utveckling är otillfredsställande. Den ekonometriska undersökning som framlagts i SOU 1972:91 visar att vi mäste räkna med en allt högre alkoholkonsumtion i takt med ökande

Reservationer 575

ekonomiskt välstånd. Den visar också att vi i prissättningen har medlet att påverka en sådan utveckling. Utredningen slår också fast att prissättningen är det mest effektiva instrumentet för att begränsa tillgången på alkoholdrycker och åstadkomma återhållsamma alkoholvanor. I lägesbeskrivningen konstaterar utredningen att en försämring i nykterhetstillståndet ägt rum under de senaste åren. Ändock har utredningen inte ansett sig böra framlägga konkreta förslag till en skärpt prispolitik. Skälen till denna uraktlåtenhet synes vara rädsla för att rigorösa åtgärder av generell natur kan medföra att hembränning, smuggling och langning ökar. I sina förslag till åtgärder mot hembränningen visar utredningen emellertid att det främst är andra faktorer än priset som förorsakar den på de senaste åren tilltagande hembränningen. Det framhålls att realpriset i själva verket inte ökat under denna tid. Uttalandet kunde ha skärpts till ett konstaterande att realpriset i själva verket sjunkit under denna tid. Under restriktionssystemets tid kunde man göra erfarenheter som ytterligare bestyrker att den nuvarande hembränningsvågen har andra orsaker än prissättningen i den legala handeln. Trots de rigorösa försäljningsbestämmelser som då gällde blev hembränningen inte något väsentligt problem. Vad smugglingen beträffar försvann den under det andra världskriget och den kommer under förutsebar framtid knappast att återuppstå som något allvarligt problem. Utredningens majoritet har begränsat sig till att klargöra de tekniska förutsättningarna för att påverka konsumtionsnivån och att ge allmänna - - i och för sig godtagbara punktönskemål. Däremot har man skjutit undan den mest väsentliga frågan, nämligen vilken konsumtionsutveckling som bör uppställas som mål för samhällets alkoholpolitik. Utan en sådan målprecisering och däremot svarande alkoholpolitiska grepp är det risk för att hela utredningen resulterar i ett stadfästande av fromma önskningar, alltmedan utvecklingen fortskrider i sina egna skrämmande banor. En sådan målprecisering kan näppeligen stanna inför något mindre än att den nuvarande utvecklingstrenden skall förbytas i en utveckling, där konsumtionen steg för steg pressas ned. Det finns utomordentligt starka motiv för att man, när det gäller alkohol, bör ha samma ambitioner som kommit till uttryck i socialstyrelsens riktlinjer för ett tillbakaträngande av tobaksbruket. Som ett etappmål i denna riktning bör uppställas, att den totala alkoholkonsumtionen intill år 1985 skall nedbringas 20% under 1974 års nivå. Även med en sådan minskning kommer nivån att ligga över 1964 års nivå. Ett första steg mot förverkligandet av detta etappmål bör tagas i anslutning till statsmakternas ställningstagande till APU: s betänkande, genom att prissättningen regleras så att för spritdrycker genomföres en generell prishöjning med 10 % och för övriga alkoholdrycker en i förhållande till deras alkoholhalt avpassad prishöjning.

576 Reservationer

Avstängningsförfarandet Vad gäller de konkreta åtgärder som APU tagit ställning till har vi på vissa områden icke kunnat biträda majoritetens ståndpunkter. Utredningsmajoriteten föreslår att det nuvarande avstängningsförfarandet helt avskaffas. Här går man enligt vår mening för långt. l det alldeles övervägande antalet fall är avstängningarna automatiska reaktioner på officiella nykterhetsanmärkningar, företrädesvis fylleriförseelser.

Denna ordning fyller knappast någon väsentlig nykterhetsfrämjande

funktion, och den har setts med skepsis även av nykterhetsvårdens företrädare. Ett helt annat förhållande föreligger ifråga om de två övriga avstängningsgrunderna, nämligen brott mot rusdrycksförsäljningsförordningen i form av langning, smuggling etc. samt av nykterhetsvårdsorgan påkallad åtgärd. Vad gäller den förstnämnda kategorin torde enighet råda om att samhället bör med kraft motverka den olagliga alkoholhanteringen ialla dess former. I de direktiv, som på sin tid gavs för alkoholpolitiska utredningen säges härom: Det måste emellertid anses angeläget att utredningen prövar tänkbara vägar att begränsa möjligheterna till olaga överlåtelse av rusdrycker. Även om ett effektivt ingripande mot langarna ej löser alkoholmissbrukets problem, så är nämligen langningen som sådan så allvarlig och till sin natur ett sådant samhällsont att samhällsreaktionen måste vara bestämd och otvetydig.

Utredningsdirektiven är i sin helhet präglade av önskan att bibehålla en liberal alkoholpolitik. Det har på senare tid i den offentliga debatten gjorts gällande, att dessa önskemål inte längre är aktuella, att utvecklingen ridit förbi direktiven. På den enda punkt där direktiven ger en anvisning om åtstramning, nämligen ifråga om åtgärder mot langningen, har utredningsmajoriteten inte någonting att komma med men lägger istället fram förslag, som måste resultera i att langarnas verksamhet underlättas. Samtidigt kan man konstatera att den olaga rusdryckshanteringen via klubbar och dylikt börjar antaga en karaktär av storföretagande. Det antal avstängningar riktade mot langare, som skulle bortfalla vid ett slopande av anordningen, uppgår till ca 500. Avstängningsfrågan bör ses mot bakgrunden av erfarenheterna efter försäljningsreformen år 1954. 1944 års nykterhetskommitté föreslog ett bibehållande av ett avstängningsinstitut, som var starkt begränsat i förhållande till ordningen under restriktionssystemets tid. Avstängning från inköpsrätt skulle kunna ske endast som nykterhetsvårdande åtgärd på grund av misskötsamhet i nykterhetshänseende och på grund av olaga försäljning. Härtill anslöt sig departementschefen i den proposition som förelades riksdagen. Som en konsekvens härav föreslogs i propositionen också att en riksspärrlista skulle upprätthållas samt att ett generellt krav på legitimation för rusdrycksinköp skulle gälla. Under riksdagsbehandlingen blev förslaget i denna punkt omstuvat med motivering att man ville förenkla och förbilliga anordningen. Istället för förbud att sälja infördes förbud att köpa och anordningen blev ett arrangemang mellan

Reservationer 577

nykterhetsvårdsorganet och dess klient, eller den sakfällde langaren. Denna lösning av problemet var helt misslyckad. När det gällde alkoholskadade var den knappast användbar och som åtgärd mot langning blev den verkningslös. Det faktiska händelseförloppet var alltså att tvärtemot alla förarbeten till 1954 års lagstiftningsproposition - fältet blev helt fritt för svårt alkoholskadade, liksom för langare att inköpa rusdrycker. Följderna härav blev svåra missförhållanden bl. a. i systembolagsbutiker och en efter hand expanderande illegal rusdryckshantering. Dessa missförhållanden ledde - med en för svenskt lagstiftningsarbete osedvanlig snabbhet - till att 1957 års riksdag förelades och biföll en proposition om åtgärder, baserade på förslag den år 1956 tillsatta

från

rusdrycksförsäljningsutredningen. Lagändringen återförde reglerna till de ursprungliga intentionerna. Länsnykterhetsnämnd, eller efter dess bemyndigande kommunal nykterhetsnämnd, gavs befogenhet att besluta om avstängningsåtgärd och meddela detta till Systembolaget. 1963 års lagstiftning gick ett steg längre genom införandet av ett automatiskt verkande avstängningsförfarande vid under ett år upprepat rattfylleri, trafikonykterhet eller fylleri; vidare den som blivit dömd för olovlig rusdrycksförsäljning eller tillhandagående med anskaffning av rusdrycker. Den skärpta lagstiftningen föranledde en kraftig ökning av nykterhetsvårdsorganens aktivitet ifråga om avstängningsförfarandet så att år 1964 förekom inemot 10 000 sådana avstängningar. Därefter har frekvensen år från år minskat, så att år 1973 antalet var 906, motsvarande ca en procent av de fall, varmed nykterhetsvården årligen tar befattning. Antalet av nykterhetsvårdsorganen avstängda påverkas

självfallet av det automatiskt verkande avstängningsförfarandet, som

främst berör de svårast alkoholskadade. Avstängning såsom en nykterhetsvårdsåtgärd har sålunda i den efter hand blivit selektiv - i bjärt praktiska tillämpningen utpräglat kontrast mot fyllerispärrens blinda funktion. Detta måste betyda att åtgärden vidtages endast i de fall där man har rimliga skäl att hoppas att den ger positivt resultat - ivissa fall begäres avstängningen i samförstånd med en insiktsfull nykterhetsvårdsklient. Det vore stor skada att avhända nykterhetsvården detta terapeutiska instrument.

Inköpskontroll

Den nuvarande köparkontrollen är en föga rationell anordning. I princip innebär den att slumpen avgör om en köpare skall avkrävas legitimation eller inte. De flesta av konsumenterna kan emellertid av erfarenhet finna. att ”risken att avkrävas legitimation inte är särskilt stor. Detta minskar effekten av en avstängningsåtgärd. Å andra sidan är det numera en offentlig hemlighet att slumpmässigheten inte är garanterad. Personalen uppges kunna manipulera signalen så att en viss köpare blir avkrävd legitimation. Risken är därvid uppenbar att den som är sämre klädd än genomsnittet eller eljest - utan att vara berusad - avviker från detta, löper större risk att bli klassad som kontrollfall och avkrävd legitimation än den till det yttre oklanderlige konsumenten. Detta framstår som

578 Reservationer

stötande. Erfarenheterna från den försöksverksamhet som utredningen föranstaltade om i Gävleborgs län tyder på att legitimationstvång accepteras av konsumenterna om det gäller för alla, på samma sätt som det accepteras på postkontor och i banker. Ett obligatoriskt legitimationstvång för inköp av rusdrycker skulle göra de avstängningsåtgärder, som i det föregående föreslagits kvarstå, väsentligt effektivare än vad nu är fallet. Men även om behandlingen av utredningen skulle resultera i att avstängningen helt slopas, bör legitimation bli ett obligatoriskt villkor för inköp av rusdrycker. Behovet av en effektiv kontroll till förhindrande av underårigas rusdrycksinköp är i och för sig ett alldeles tillräckligt skäl för att skärpa legitimationsbestämmelserna. Någon annan väg att åstadkomma denna kontroll än ett legitimationskrav som gäller alla står inte till buds utan att man får icke önskvärda komplikationer liksom vid det nuvarande systemet. Dessutom kan det förväntas att ett legitimationskrav redan i och för sig kan verka återhållande på konsumtionen, oavsett ålderskategori. De merkostnader som införande av obligatorisk legitimation kan medföra är ringa i förhållande till de alkoholpolitiska fördelarna.

Bryggerinäringen och samhället I fråga om tillverkning och marknadsföring av öl kan vi inte ansluta oss till majoritetens uppfattning, som innebär att i allt väsentligt den rådande ordningen skall bestå. Förstatligande av bryggerinäringen har gång på gång aktualiserats inom och utom riksdagen men har med olika motiveringar undanskjutits. En sådan åtgärd har setts som en naturlig konsekvens av den redan för 50 år sedan genomförda desintresseringen av rusdryckshandeln. Motiveringen är densamma i både fallen: man tillverkar varor som skapar svåra problem i samhället och hanteringen bör då, om den måste bibehållas, ligga i samhällets ägo. Privatekonomiska intressen bakom alkoholhanteringen innebär alltid som olägenheter, samhället på punkt efter punkt måste försöka att värja sig emot. En av dessa är att intressenterna bildar påtryckningsgrupper vars syfte är att. styra samhällsåtgärderna i en riktning som är företagsekonomiskt gynnsam. Genom vinklad information och med anlitande av lämpliga kanaler kan en sådan påtryckningsgrupp få sina önskemål tillgodosedda under sken av att de gagnar folknykterhetens intresse. Dessa motiv för förstatligande av alkoholhanteringen gör sig ifråga om bryggerinäringen i dag gällande med större styrka än någonsin. Bryggeriernas under decennier bedrivna kampanj för alkoholstarkare öl nådde sin största framgång år 1965, då försäljning av mellanöl gavs fri. Som en följd härav har vi nu en situation, där 65 % av alkoholdryckerna, räknat efter alkoholinnehållet, försäljes av ett statligt monopolbolag medan 35 % marknadsföres av privatekonomiska intressen och med marknadskampanjer som endast hämmas av risker för alkoholpolitiska bakslag. Mot ett förstatligande av hela bryggerinäringen har anförts, att det skulle kräva orimligt stora kapitalinvesteringar för inlösen av befintliga anläggningar etc. Emellertid är det inte nödvändigt att gå hela vägen.

Reservationer 579

Liksom privata brännvinsbrännerier har förekommit även sedan rusdrycksförsäljningen monopoliserades, bör tillverkning av öl utan större olägenhet kunna bedrivas i privatekonomisk regi, om endast marknadsföringen i vidsträckt betydelse övertages av staten. I Norge har ett konkret förslag till en sådan lösning under hösten 1973 framlagts av en statlig kommitté. Genom ett sådant delförstatligande kommer inlösningskostnaderna att ligga på en avsevärt lägre nivå än om det vore fråga om ett totalt övertagande av näringen. Dessa kostnader skulle för övrigt snabbt täckas genom de samhällsekonomiska vinster, som skulle uppstå genom samordningen av distribution, lagerhållning m. m. På grund av vad som sålunda anförts vill vi föreslå tillsättandet av en utredning med uppgift att skyndsamt utreda frågan om ett förstatligande av bryggerinäringen eller om lämpliga former för ett överförande av distributionen och övrig marknadsföring av öl till staten.

Förbättrad trafiknykterhet I kap. ll Riktlinjer för den framtida alkoholpolitiken framhålles att skaderiskerna med alkoholförtäring i vissa sammanhang är särskilt stora. Som exempel på sådana skaderisker anföres i första hand att förmågan att framföra fordon minskas hos den som druckit alkohol med åtföljande risker för olycksfall. Några konkreta förslag i syfte att begränsa denna skaderisk framlägges dock inte utan utredningen nöjer sig med att konstatera att alkoholpolitiken bör syfta till att främja avhållsamhet i situationer som ställer särskilda krav på reaktionsförmåga och omdöme. Samhället vidtar omfattande och kostsamma anordningar i syfte att minska antalet olyckor på våra vägar. Trots detta dödas årligen i trafiken omkring 1 200 människor och de skadades antal är mångdubbelt större. I 10-30 % av alla dödsolyckor är alkoholpåverkade förare inblandade. Enligt direktiven skall utredningen inte behandla trafiksäkerhetsfrågorna. Däremot har utredningen rätt - och skyldighet - att föreslå åtgärder som syftar till att minska alkoholskadoma i samhället. Under det senaste årtiondet har i vårt land etablerats ett betydande antal restauranger/motell, som har till syfte att i första hand betjäna bilburna trafikanter. Dessa motell har i stor omfattning beviljats utskänkningsrättigheter för såväl vin och öl som spritdrycker. Riskerna med den kraftigt utökade lättillängligheten ifråga om alkoholdrycker, som sålunda skett på trafikstrategiskt väl valda platser, kan näppeligen underskattas. Det är märkligt att utredningen inte kunnat enas om att föreslå en väsentlig åtstramning av tillståndsgivningen på detta område. l kapitlet Begränsning av tillgången” konstaterar dock utredningen att erfarenheterna av olika alkoholpolitiska åtgärder klart visar att det är möjligt att genom inverkan på tillgången av alkoholdrycker åstadkomma mera återhållsamma alkoholvanor. Då avhållsamhet från bruket av alkoholhaltiga drycker är särskilt angeläget i trafiksammanhang bör enligt vår mening trafikrestauranger endast i undantagsfall beviljas fullständiga

580 Reservationer SOU 1974: 91

serveringsrät tigheter. Motell och restauranger som huvudsakligen betjänar bilburna gäster bör inte erhålla tillstånd att servera alkoholdrycker.

Reklamförbudet Den av utredningen föreslagna bestämmelseni 55 § lag om handel med drycker ansluter vi oss i princip till men i olikhet med utredningens majoritet anser vi att reklamförbudet bör gälla även Systembolaget. Vissa erfarenheter under tidigare år talar för att Systembolagets marknadsföring inte under alla förhållanden går fri från klander. Det kan också framstå som stötande att staten tar en frihet som den förmenar alla andra och man kan befara att undantaget kommer att ge underlag för kampanjer för att utländska vinñrmor etc. också skall medges att ge information”. Det reella behovet av information kan och bör Systembolaget tillgodose inom sina butikslokaler, där man träffar hela den målgrupp som kan behöva upplysningar. Vi föreslår därför att reklamförbud gällande alla former av försäljning av alkoholdrycker lagfästs.

Sammanfattning Mot bakgrund av det anförda vill vi föreslå 1. att som alkoholpolitiskt etappmål uppställes att totalkonsumtionen av alkoholi vårt land under en IO-årsperiod nedbringas 20 procent. 2. att såsom ett första steg i denna riktning en prishöjning ifråga om spritdrycker med 10 procent och för övriga alkoholdrycker i proportionell grad beslutas, 3. att det nuvarande obligatoriska avstängningsförfarandet ifråga om personer som lagförts för trafiknykterhetsbrott eller fylleri avskaffas, men att nuvarande avstängningsregler bibehålles, gäller olovlig

såvitt

försäljning eller tillhandahållande med anskaffning av rusdrycker samt av länsnykterhetsnämnd eller kommunal nykterhetsnämnd påkallad åtgärd, 4. att obligatorisk legitimation för inköp av rusdrycker lagfästes, 5. att frågan om ett förstatligande av bryggerinäringen eller den del därav, som avser marknadsföring och distribution, skyndsamt utredes, 6. att bestämmelserna för serveringstillstånd utformas så att trafikrestauranger och motell iprincip icke berättigas att servera alkoholdrycker.

2. Av Hillbo och Wennerfors

l Inledning

Vi har i principiellt avseende och iâtskilliga delfrågor uppfattningar som avviker från dem som majoriteten i APU har.

Reservationer 581

Vi framlägger därför en reservation som är jämförelsevis omfattande och ingående. Vår grunduppfattning är vad man brukar kalla alkoholliberal. Vi vänder oss mot det i vårt land förhärskande alkoholpolitiska systemet med dess synnerligen ymniga flora av förbud och regler och som alltmer har fjärmats från vårt levnads- och tänkesätt.

2 Lägesbedömning

APU har i kap. 9 utförligt redogjort för utvecklingen av alkoholkonsumtion, alkoholvanor och alkoholmissbruk under efterkrigstiden samt i kap. 10 gjort en lägesbedömning mot bakgrund härav. Vi känner behov av att komplettera dessa redovisningar på ett par punkter.

2. 1 Konsumtionsu tveckling Konsumtionsutvecklingen - sådan den mäts iden officiella statistiken har alltid rönt stort intresse i alkoholdebatten. Man måste emellertid ha klart för sig att denna statistik endast ger en ofullständig bild av konsumtionsmönstrets förändringar. Bakom ändringar av helhetstalen kan gömma sig stora skillnader i sättet att konsumera alkoholen. Framför allt ger denna statistik inte några uppgifter om de skadeverkningar som alkoholen orsakar. lnte minst fylleristatistiken är en ganska bristfällig mätare. Därför är det viktigt att endast slå fast de faktiska, påvisbara ändringar som har skett och ställa dem i relation till samhällets målsättningar vad gäller konsumtionsutvecklingen. Alkoholkonsumtionen i Sverige har sedan motbokens avskaffande 1955 ökat med drygt 40 procent. Frånsett en initialökning i samband med reformen låg konsumtionen fram till mitten av 60-talet pâ ungefär 5 liter 100 % alkohol per person över 15 år. Därefter skedde en ökning på ca 2 liter fram till 1970. Under 70-talet har konsumtionen hittills legat kvar pâ omkring 7 liter 100 % alkohol per person över 15 år:

Konsumtionsökningen kan till någon del ha berott på den liberalare som fick sitt uttryck i bl. a. 1955 års reform och alkohollagstiftning, mellanölets införande 1965. En annan viktigare orsak är att alkoholförbrukningen under den senaste ZO-årsperioden breddats för att i högre kvinnor och ungdomar. Alkoholkonsumenternas antal grad även omfatta har alltså ökat. Härtill kommer en rad faktorer av extern karaktär som hänger samman

582 Reservationer

med samhällsutvecklingen i stort. Dessa torde vara av väl så stor betydelse för alkoholkonsumtionens storlek, vilket vi vill belysa längre fram. 1960-talet präglades för Sveriges del av stora sociala förändringar, en fortsatt ökning av levnadsstandarden och en allt snabbare urbaniseringsprocess. Genomgripande reformer genomfördes inom skol-, bostads-, närings- och arbetsmarknadspolitiken. Den stora invandringen med därtill kommande kontinentala dryckesvanor, ökningen av semesterresor till utlandet, televisionens genombrott, vilket medförde ökad kulturpåverkan från utlandet för bredare befolkningsgrupper, har påverkat attityderna till alkoholen och därmed konsumtionen.. Att se konsumtionsökningen uteslutande eller huvudsakligen som ett resultat av t. ex. mellanölets införande är att rycka lös alkoholpolitiken från samhällsutvecklingen i övrigt. Sannolikt skulle utvecklingen i stort sett ha blivit densamma även om den inte skulle ha tett sig så utpräglad som i slutet av 60-talet. Det faktum att APU tillsattes ungefär samtidigt med mellanölets införande och alltså innan man visste något om effekterna - visar att alkoholutvecklingen ansågs oroande redan vid mitten av 60-talet. Den av statsmakterna fastslagna alkoholpolitiska grundtanken om en övergång från starkare drycker har infriats såtillvida att de olika dryckernas inbördes relation har ändrats till de svagares förmån:

1954 1958 1962 1966 1970 1973

100 100 100 100 100 100

1954 var spritens andel 2/3 av hela alkoholkonsumtionen medan vinet och ölet stod för l/3. 1973 hade förhållandena ändrats så att spritens andel var knappt hälften, vinets 1/6 och ölets drygt 1/3. Förskjutningen i relationerna mellan de olika alkoholdryckerna har huvudsakligen skett under slutet av 60-talet. Ökningen av vinkonsumtionen har helt och hållet fallit på lättvinet, medan starkvinet ligger på samma nivå som i början av 60-talet. Starkölsförbrukningen avtar efter hand. Mellanölskonsumtionen stagnerade vid 70-talets ingång. Däremot har lättölet, som dock inte räknas till alkoholdryckerna, ökat mycket kraftigt sedan 1970. För närvarande svarar lättölet för ca 20 procent av maltdryckerna mot ca 8 procent 1969. Orsakerna till denna utveckling är bl. a. pris- och skattepolitiken, propagandan för svagare drycker, mellanölsreforrnen och de nya konsumtionsgruppernas dryckesval. Samtidigt hänger konsumtionsförändringarna samman med en internationell utjämning av tidigare olikheter i dryckesvanorna. För att rätt bedöma konsumtionsutvecklingen i Sverige måste den också jämföras med den internationella utvecklingen.

Reservationer 583

Enligt tillgänglig internationell statistik är Sveriges alkoholkonsumtion länder. Dessa inte hög. 1972 låg Sverige på 24:e plats av 35 jämförda av Medelhavsländerna och Västtyskland. Den svenska ökningstoppas takten också den genomsnittliga ökningen för 15 jämförda länder. följer Det skall dock betonas att den svenska konsumtionsnivån är betydligt lägre än dessa länders. Samma förhållande råder vad gäller vin och öl. Åren 1965-1969 hade Sverige en högre ökningstakt för öl, men under 1970-1972 bröts kurvan medan den i de andra 15 länderna fortsatte så att ökningen i liter räknat under åren 1965-1972 inte var högre i Sverige än i dessa länder. Den svenska låg fram till och med 1970 på en spritkonsumtionen nivå än genomsnittet. De andra ländernas spritkurva ökade högre emellertid efter hand medan Sveriges har legat i huvudsak konstant. År 1971 passerades Sverige av de andra ländernas genomsnittliga spritkonsumtion. Sverige kan nu sägas ha en normalt hög spritkonsumtion. Den svenska konsumtionsutvecklingen sedan 1965 jämfört med de nordiska grannländernas uppvisar också intressanta drag. Sverige har den ökningen av totalkonsumtionen, både procentuellt och i liter lägsta 100% alkohol över 15 år. Sverige är vidare det enda per invånare nordiska land som sedan 1965 har minskat sin spritkonsumtion. Den svenska ölkonsumtionen är heller inte hög trots mellanölets införande. Den svenska ökningen av alkoholkonsumtionen har, i motsats mot utvecklingen i de andra nordiska länderna, helt fallit på de svagare dryckema vin och öl.

År/ Danmark Finland Norge Sverige dryck Totalt 1965 6,48 3,25 3,69 5,72 1973 10,83 7,41 5,11 7,00

+4,3S(+67,1%) +4,16(+128,0%) +l,42(+38,5%) +l,28(+22,4%)

Sprit 1965 1,25 1,95 1,76 3,41 1973 1,99 3,38 2,18 3,36

+0,74(+59,2%) +1,43(+73,3%) +0,42(+23,9%) -0,05(-1,5%)

Vin 1965 0,79 0,53 0,30 0,75 1973 1,92 0,92 0,53 1,20

+1,13 ,-+0,39(+73,6%) +0,23(+76,7%) +0,45(+60,0%) (+143,0%) öl 1965 4,42 0,77 1,63 1,56 1973 6,92 3,11 2,40 2,44

+2,50(+56,6%) +2,34(+303,9%) +0,77(+47,2%) +0,88(+56,4%)

584 Reservationer

Trots detta har Sverige den högsta andelen sprit även om denna andel minskat kraftigt jämfört med 1965. Ölets andel i Sverige ligger under grannländernas:

Relativa andelar i de nordiska länderna

Land Sprit Vin Öl Total konsumtionsökning 1965 1973 1965 1973 1965 1973 %

Sammanfattningsvis företer alltså konsumtionsutvecklingen i Sverige under de senaste 20 åren en ökning av förbrukningen med drygt 40 procent eller med 2 liter 100% alkohol per invånare över 15 år. En internationell och nordisk jämförelse visar dock att den svenska ökningen inte är särskilt stor och att den i högre grad fördelar sig på de svagare alkoholdryckema än i utlandet. Sverige har trots det en jämförelsevis hög andel sprit och en låg andel vin och öl. Trots att spritkonsumtionen har legat konstant medan de alkoholsvagare dryckerna ökat, måste utvecklingen i Sverige anses stå i överensstämmelse med det av statsmakterna uppsatta målet om en övergång från starkare till svagare drycker. Prispolitiken, Systembolagets vinpropaganda och införandet av mellanölet är alltså åtgärder som medverkat till att nå detta mål.

2.2 Konsumtionsvanor Ungdomens alkoholvanor är en av de mest debatterade frågorna i alkoholpolitiken. Den har särskilt aktualiserats i samband med mellanölets införande. Vi skall här med hjälp av tillgängliga konsumtionsvaneoch attitydundersökningar närmare se på ungdomens konsumtionsmönster. De flesta ungdomar, även i de yngre tonåren, har alkoholdebuterat. Enligt skolöverstyrelsens undersökningar har mellan 55 och 60 procent av eleverna i årskurs 6 någon gång druckit alkohol. Vidare framgår av både skolöverstyrelsens och SIFO: s undersökningar att vin är den dryck

som de flesta har druckit. Öl dricks oftast. Sprit dricker ungdomen mest

av vid varje tillfälle. Det positiva inslaget i undersökningarna är att antalet alkoholkonsumenter i de yngre åldrarna har minskat samt att ungdomen inte drack mellanöl lika ofta under 1973 som under de tidigare jämförda åren. Möjligtvis kan de senaste årens informationskarnpanjer och den intensiva debatten om mellanölet ha medverkat till denna förändring.

Reservationer 585

Alkoholkonsumenter (%)

År SÖ SIFO Årskurs 6 Årskurs 9 12-13 14-15 16-17 år år år pojk. flick. pojk. flick. 1971 67,9 59,5 90,5 89,7 77 92 96 1972 63,3 54,9 90,1 91,4 73 85 97 1973 59,8 54,4 88,9 92,2 66 82 95

SIFO:s undersökningar visar att de som dricker sprit och vin ofta också dricker mycket varje gång. Något sådant samband finns inte för ölkonsumenterna. Det framgår vidare att de som dricker mycket alkohol och har druckit sig berusade använder sig av alla slags alkoholdrycker. Spriten är här dominerande, men det tycks också som att kombinationsmissbruket av alkoholdrycker är utbrett. Fråga ställd till dem som har varit påverkade det senaste året (1973 = 58 % av samtliga mellan 12 och 24 år) (SIFO 1973):

Av vad var du påverkad den gången? (%)

12 Kombination av mellanöl och sprit, vin eller starköl 1 Övrigt

Man kan vidareutläsa av undersökningarna att skillnaderna mellan könens alkoholvanor har minskats så att flickorna i dag har nära _nog samma alkoholvanor som pojkarna. Det finns ett intimt samband mellan förekomsten av t. ex. skolk och utbredda alkoholvanor. De ungdomar som skolkar ofta och som vantrivs i skolan har en högre alkoholkonsumtion än de som trivs. Detta visas i bl. a. Stockholms skoldirektions undersökning om alkohol- och narkotikavanorna hos eleverna i Stockholms skolor. Ungdomens alkoholvanor är betydligt mer utbredda i dag än för bara 10 och 20 år sedan. Ungdomarna i de övre tonåren har ungefär samma konsumtionsvanor som den vuxna befolkningen. Utbredda alkoholvanor innebär att flera individer för risker i samband med

naturligtvis utsätts

alkoholkonsumtion. Risken ligger i att de ungdomar som har problem av slag kan komma att använda alkoholen som medel att fly från något dessa Det är under ungdomsåren som de grundläggande problem. attityderna skapas. Därför är det nödvändigt att samhället i alkoholfrågan sätter in åtgärder som kan påverka denna attitydbildning. Härtill återkommer vi i det följande.

5 86 Reservationer

3 Samhällsförhållandena: bakgrund och åtgärder

Som framgår av betänkandets kap. 5 kan alkoholmissbruk bero på flera, ofta samverkande orsaker. Dessa är knutna till medlet (dvs. alkoholen), människan (individuella fysiska och/eller psykiska faktorer) eller_ miljön (omvärlden, sociala förhållanden). Om man inte dricker

alkohol, så kan man naturligtvis inte heller

missbruka alkohol. såtillvida är orsakssambandet bruk föder missbruk sant. Lika sant är påståendet att om det inte finns några bilar, blir det icke några bilolyckor. Men eftersom alkoholen finns - och tydligen har funnits bland människorna i alla tider och i alla länder - så är denna sats i verkligheten meningslös. En slutsats blir i stället, som också APU att enbart alkoholbruket framhåller, i sig inte medför nämnvärda risker för missbruk och att tillgängligheten av alkohol aldrig är den grundläggande orsaken till missbruk. Vad så gäller de till människan knutna förklaringsgrunderna till uppkomsten av alkoholmissbruk finns det, som redovisas i betänkandet, ett flertal skiftande teorier avseende såväl fysiologiska som psykologiska faktorer. Det kan vara fråga om både ärftliga och förvärvade egenskaper. Sådana särdrag eller egenskaper kan visserligen leda till missbruk av alkohol, men det är vanligen fråga om flera samverkande faktorer, och man kan i regel inte veta vilken eller vilka som är avgörande. Vi tillskriver de till miljön knutna förklaringarna och särskilt de sociala förhållandena avgörande betydelse för av missbruk uppkomsten och skador genom alkoholen och andra beroendeframkallande medel. Vi menar alltså att eftersom det är här man främst har att söka orsakerna till alkoholens skadliga verkningar, så är det också här botemedlen i första hand måste sättas in. Vi lägger i detta avsnitt fram några förslag och synpunkter härom.

3.1 Familj, barn och ungdom

Att familjen och hemmet spelar en avgörande roll i barnets utveckling till vuxen råder enighet om. Självfallet måste denna mognadsprocess också ha alkoholpolitiskt intresse och särskilt om man beaktar de stora förändringar som familje- och hemlivet undergått. Den materiella standarden har visserligen avsevärt förbättrats. Men exempelvis den ökade familjesplittringen, ensamheten och otryggheten utgör problem som nu mer än förr påverkar individens utveckling. Alltför många barn får inte

tillräckligt mått av värme, kärlek och fasthet under sin uppväxtid.

I samband med ungdomens alkoholvanor talar man ofta om ”ungdomskulturen som artskild från samhället i övrigt. Denna ungdomskultur anses innehålla andra värderingar och norrnmönster. Man talar också om ungdomen som en homogen grupp vars värderingar och normer nästan ödesbestämt måste vara annorlunda än vuxengenerationens. En sådan inställning frarnmanas nästan uteslutande av tillfälliga intryck

och

upplevelser och den bild som massmedierna och reklamen ger av ungdomen. För att förstå den mer djupliggande problematiken måste

Reservationer 587

som sker under tonåren. Man bör man granska den utvecklingsprocess de faktorer som påverkar de ungas normsystem och väga samman och söka finna relevanta åtgärdsalternativ utifrån handlingsbenägenheter denna analys.

Tonåringen befinner sig i en känslo- och handlingsmässig krissituation

som betingas av konflikten mellan föräldragenerationens värderingsmönster och sökandet efter en egen vuxenidentitet. Denna kris är mer eller mindre uttalad hos olika grupper av ungdomar. Man anser att tonårsgenerationen är en lika heterogen grupp som vuxengenerationen. Den största har normer och handlingsbenägenheter som ligger mycket nära gruppen föräldrarnas. Konfliktens uttryck för denna största grupp är vad som dvs. en konflikt mellan föräldrar och tonåring om kallats en pseudorevolt, tnviala frågor såsom utetider, kläder etc. Dessa ungdomars benägenhet till normbrott är alltså inte särdeles stark. Norrnmönstret bland ungdomen mycket starkt åt. Också anpassningen i skiljer sig emellertid förhållandet till föräldrarnas värderingar, skolan och kamratgruppen och samhället i stort är olika. Därmed är också sagt att det finns en grupp ungdomar som uppvisar awikande normer och handlingsbenägenheter. Orsaken till dessa finns att söka i de problem som de tidigare upplevt i relationen till föräldrarna, skolan och andra samhällsauktoriteter. Dessa ungdomar har således en större benägenhet till gängbildning där dessa avvikande normer helt naturligt förstärks. Därmed är inte sagt att denna ungdomsgrupp är missanpassad. kan ge sken av en total nonnlöshet men för Ungdomarnas frigörelse som senare kan visa sig vara många det rör sig om en utvecklingsprocess Riskmomenten är emellertid att en del ungdomar under konstruktiv. tid fastnar i olika missbruk och situationer som kan leda denna krisfyllda till en social Slutsatsen måste alltså bli att dessa s. k. utslagning. kartlägges och ges möjligheter att inrikta sin utvecklingsriskgrupper till vuxenidentitet både process och frigörelse på ett sätt som hindrar sociala och personliga negativa bieffekter. En satsning på att förbättra ungdomens uppväxtförhållanden får inte endast inrikta sig på generella Större måste ägnas de individer och mindre åtgärder. uppmärksamhet som riskerar att komma in i en ond cirkel av missbruk och grupper samhällsingripanden. Man har kunnat konstatera att just alkoholfrågan är den kanske mest i relationerna mellan tonåringen, föräldrarna och kamratkänsliga Alkoholkonsumtion betraktas av tonåringen som en vuxenrit. gruppen. Att alkoholkonsumtion är kringgärdad av åldersbestämmelser och en restriktiv attityd från vuxengenerationen uppfattas som en bekräftelse på beroendeförhållande till vuxengenerationen. Ett normett ovillkorligt brott mot just dessa företeelser kan samtidigt ge en hög status inom och komma att betraktas som tufft. Detta kan vidare kamratgruppen med tonåringens benägenhet att överskatta kamraternas sammanhänga deras attityd till alkoholkonsumtion. Det konsumtion och missuppfatta en s. k. normfiktion, en missuppfattning av vad andra tror har uppstått och tycker. En av slutsatserna blir att det finns en markant kommunikationsklyfta

588 Reservationer

mellan tonårsungdomarna och föräldragenerationen i just alkoholfrågan. Denna klyfta kan endast överbryggas genom att möjligheter skapas till en mer öppen diskussion i dessa frågor. Denna dialog skall syfta till att föräldrarna får större insikt om ungdomens syn på dessa frågor och att ungdomens attityd blir mindre laddad i förhållande till föräldrarna och kamraterna. beteende Ungdomens vad gäller alkoholförtäring kan alltså ofta bero på ett slags trots mot normer.

3.2 Skola

Vid sidan av hemmiljön och uppväxtförhållandena torde skolan betyda mycket för människans karaktärsdaning och norrnbildning. Men medan förhållandena i hemmet fortfarande kan vara socialt olika, är skolan den miljö där mera jämlika förhållanden skall råda. Skolan har alltså möjligheter att åtminstone minska de sociala orättvisor som barnen bär med sig från hemmet. För många har en torftig - icke minst hemmiljö känslomässigt resulterat i sociala problem. Att kompensera dessa brister borde vara en av skolans främsta uppgifter vid sidan av den rena kunskapsinlärningen. De senaste årens skolreformer har trots avsikter i viss mån goda resulterat i en motsatt Istället utveckling. för att uppnå bättre sociala förhållanden har effekterna blivit främlingskap, rotlöshet och vantrivsel som har lett till alkohol-narkotikamissbruk, ökat skolk och dåliga betyg. Ofta förenklas problemen genom att skylla på t. ex. mellanöl. En bild av hur eleverna skolan upplever får man bl. a. av följande uppgifter ur rapporten Skolan som som av arbetsplats, publicerats utredningen Skolans inre arbete (SIA). _ _ De vanligaste skälen till skolk är trötthet och ointressant undervisning. På högstadiet vill mellan 10 och 25 procent av eleverna sluta skolan. Som skäl uppges främst skolarbetets meningslöshet, dåliga betyg, för litet praktiskt arbete och önskan att tjäna pengar. Av dem som fortsätteri gymnasieskolan uppger nästan hälften att deras studieprestationer skulle tjäna på ett längre uppehåll efter grundskolan. Mer än hälften av eleverna är missnöjda med skolans miljö. Tendensen till mobbning är mest utbredd på lågstadiet där 10 procent av eleverna säger sig inte få vara ifred på rasterna. Sammanfattningsvis står det klart att reformarbetet måste fortsätta och intensifieras på skolpolitikens område. Härom råder för närvarande enighet, dock av huvudsakligen andra skäl än dem vi vill peka på nämligen de alkoholpolitiska.

3.3 Bostad

En av de allra viktigaste faktorerna i samband med människors alkoholproblem är boendemiljön. Av undersökningar framgår klart att det finns ett direkt samband mellan brister i boendemiljön och graden av alkoholmissbruk samt behov av nykterhetsvård. Den allt snabbare urbaniseringsprocessen och koncentrationen av

Reservationer 589 SOU 1974: 91

till landets storstäder har på många håll resulterat i ett alltför näringslivet Under slutet av 50-talet och oplanerat byggande av nya bostadsområden. hela 60-talet handlade bostadspolitiken praktiskt taget uteslutande om sätt bygga flest antal lägenheter. Kravet att på effektivaste möjliga på kvantitet kom därför att praktiskt taget ersätta frågan om kvaliteteni boendemiljön. I många kommuner har resultatet blivit ett ökat antal svårlösta sociala För att effektivt angripa alkoholproblemen är det alltså av stor problem. vikt att ändringar i boendemiljön kommer till stånd. Hela bostadspolitiken måste få en ändrad inriktning.

3.4 Arbete Den som har arbete och den som dessutom har ett meningsfyllt arbete mindre risker att få problem med alkoholen. löper betydligt Att respektive arbetets karaktär är frågan om arbete och arbetslöshet av avgörande betydelse för missbruk av alkohol och andra beroendeframkallande medel är dokumenterat i ett flertal undersökningar och rapporter. I sin verksamhetsberättelse för 1973 skriver Västerbottens socialkonsulenter följande: ”Arbetslösa ungdomar blir en allvarlig belastning för sina föräldrar, inte minst iekonomiskt avseende, och medverkar oftatill en konfliktfylld med allvarliga slitningar som följd. En del ungdomar blir hemmiljö likgiltiga och visar en antisocial attityd. Alkoholmissbruk utvecklas eller redan kända missbruksproblem förvärras. Fortsatt hög arbetslöshet bland ungdom kan på sikt medföra ödesdigra konsekvenser som blir svåra att korrigera. I en undersökning av tillfälligt bosatta arbetare vid raffinaderibygget i Lysekil som utförts vid sociologiska institutionen vid Göteborgs universitet konstateras att supa och krogen var den vanligaste fritidssysselefter äta och sova. Som ett jämförande exempel kan sättningen nämnas att fyra gånger fler arbetare tillbringade sin fritid med supa och krogen än de som ägnade sig åt ”sport och idrott”. På frågan: Vad var anledningen till att du tog anställning? svarade 61 procentzArbetslös. I LO-enkäten Risker ijobbet återfinns följande uppgifter: 1,1 miljon har ett psykiskt påfrestande arbete och 2,3 miljoner har ett jäktigt arbete. del av den framtida måste alltså bli en En viktig alkoholpolitiken bättre både vad gäller fler arbetstillfällen och arbetsmarknadspolitik, humanisering av själva jobbet. Verkliga arbetsuppgifter-måste ersätta institutionsvården. Meningsfyllt arbete torde vara en av de effektivaste förutsättningarna för att förebygga alkoholskador och rehabilitera redan skadade. Monotoni och tristess i arbetslivet bör angripas genom en utökad arbetsdemokrati och bättre arbetsmiljö.

590 Reservationer

3.5 Fritid

En meningsfull fritid kan förebygga alkoholmissbruk både i vuxengenerationen och under ungdomsåren. lnte minst gäller detta i ett samhälle där en stor del av befolkningen i sitt dagliga arbete inte får tillfredsställa det inneboende behovet av självförverkligande, och personlighetsutveckling deltagande i samhällets utveckling. Fritidsmiljön måste syfta till aktivering, att skapa möjligheter till utveckling av anlag och intressen samt tillfredsställa behovet av gemenskap. Passiviserande sysselsättningar, exempelvis TV-tittande, konkurrerar idag starkt om individens uppmärksamhet. Särskilt under ungdomsåren är det därför att fritiden viktigt ger möjligheter till aktivering och utveckling av intressen. Här skall också starkt understrykas att hem och skola tidigt lär de unga att utöva olika fritidssysselsättningar och hobbies. Möjligheter till fritidssysselsättningar måste skapas inom bostadsområdena. Lokaler bör stå till förfogande i varje större fastighet eller kvarter. Kommunerna måste ekonomiskt stödja initiativ som syftar till granngemenskap och kvarters- och hemgårdsverksamhet. Rekreationsoch idrottsanläggningar bör finnas i närheten av varje bostadsområde. Dessa anläggningar behöver inte nödvändigtvis vara påkostade och kräva höga inträdesavgifter och skötselkostnader. I stället bör det satsas på ett brett utbud av aktiviteter, förbättring av fritidspersonalens utbildning samt ökade personella resurser överhuvudtaget. ldrottsrörelsen måste få större resurser för att fånga upp de ungdomar som har ett idrottsintresse men idag inte får utlopp för detta. Lekplatserna måste utformas på ett spännande och lekstimulerande sätt som inbjuder till själwerksamhet och skapande. Förskoleverksamheten har en stor uppgift både som en förberedelse för skolan och som förmedlare av fritidssysselsättningar. Ungdomsorganisationerna måste stödjas. Skolan fyller en viktig roll och dess resurser måste också utnyttjas i fritidsverksamheten. Även den schemabundna undervisningen skall syfta till utveckling av sådana sysselsättningar som sker efter skoldagens slut t. ex. genom ämnet fritt valt arbete. Mot bakgrund av att den förebyggande alkoholpolitiken i första hand skall inrikta sig på riskgrupperna spelar ungdomsgårdsverksamheten en viktig roll. På de flesta orter fungerar säkerligen ungdomsgårdarna på ett tillfredsställande sätt. I storstäderna däremot fungerar de i dag inte bra. Dessa ungdomsgårdar med sin isolering från samhället kan förstärka normavvikande tendenser. Generationsklyftorna förstärks liksom segregeringen inom ungdomsgrupperna. Ungdomsgårdarnas med deras funktion att hindra missbruk och andra sociala avarter bland ungdomen har i vissa fall i stället blivit en grogrund förjust den sorts problem som man har velat undvika. En tänkbar åtgärd måste vara att successivt avveckla dessa ungdomsgårdar och istället skapa kvarters- och hemgårdar som är öppna för alla, och som syftar till kontakt och samhörighet mellan och inom generationerna. Kvarters- och hemgårdsverksamheten måste därför uppmuntras, stimuleras och ges ökade personella resurser. Därutöver bör den

Reservationer 591

uppsökande verksamheten inom de utsatta ungdomsgrupperna intensifieras.

4 Målsättning för alkoholpolitiken

Vi övergår härefter till att behandla målsättningen för den egentliga alkoholpolitiken. APU har i inledningskapitlet definierat några grundläggande begrepp, bl. a. alkoholskada och alkoholmissbruk. Med alkoholskada menas en till följd av alkoholförtäring uppkommen, inte obetydlig effekt som tar sig uttryck på ett eller flera skadliga sätt (medicinskt, socialt eller samhällsekonomiskt). Med alkoholmissbruk förstås alkoholförtäring, inbegripet handlande i anslutning därtill, som erfarenhetsmässigt medför uppenbar risk för alkoholskada. Dessa definitioner förefaller oss välgrund ade. APU för vidare i kap. ll ett mycket ambitiöst målsättningsresonemang. Häri sägs syftet med alkoholpolitiken vara att åstadkomma återhållsamma alkoholvanor. Oss förefaller det att det sålunda uppställda syftet närmast bör vara ett delmål eller medel att uppnå det i inledningskapitlet antydda huvudmålet: att motverka uppkomsten av missbruk och skador. Sistnämnda syfte har för övrigt kommit till uttryck i inledningsparagrafen till den av APU föreslagna lagen om handel med drycker. De av APU i övrigt uppställda delmålen för alkoholpolitiken föranleder följande synpunkter från vår sida. Som ett delmål uppställs bl. a. att man bör syfta till att öka den helnyktra sektorn. Detta är i och för sig en målsättning som kan synas invändningsfri. Allt eftersom fler människor blir absolutister, skulle alkoholproblemen minska i motsvarande mån. Om alla blir absolutister, skulle dessa problem helt försvinna. Tyvärr är detta orealistiskt. Vidare anför APU att alkoholpolitikens syfte när det gäller försälj- Som framgår av vårt resonemang i ningen bör vara att begränsa tillgången. avsnitt 6 kan detta mål vara ägnat att framkalla moteffekter i form av bl. a. illegal alkoholhantering och ökad dramatisering av alkoholbruket. Tillgången bör anpassas efter människornas rimliga behov med beaktande av intresset att motverka uppkomsten av missbruk och skador. Vårt förslag till ny alkoholpolitik innebär i huvudsak att de nuvarande restriktionsinstrumenten skall ersättas med informationsinsatser som skall komplettera de samhälleliga åtgärderna i stort. I detta sammanhang vill vi anföra en synpunkt på sättet att genomföra reformer. Om det är väsentligt att en reform i allmänhet ges tillräcklig tid för förberedelser, genomförande och utvärdering, är detta inte minst väsentligt på det alkoholpolitiska området. Att ändra inrotade alkoholvanor, t. ex. glorifieringen kring en snaps till varje klo på de s. k. kräftskivorna, är mycket svårt. Tyvärr tror alltför många alkoholpolitiker att en alkoholpolitisk reform eller en enstaka åtgärd på exempelvis restriktionsområdet eller inom prispolitiken skall få avsett resultat kort tid därefter. Vår uppfattning är att alkoholpolitiska reformer måste ges

592 Reservationer

avsevärt längre tid att verka än många andra. Detta kan bero på att individens förhållande till alkoholen hänger samman med inrotade attityder, som i sin tur är intimt förknippade med gängse och socialt godtagna umgängesformer. Det gäller helt enkelt att bryta ett kulturmönster. Vissa råa och primitiva starkspritsseder kan till och med ta ända upp till en generation att mildra eller få bort. Det är därför viktigt att alkoholpolitiska reformer och åtgärder ges tillräcklig, iregel ganska lång, tid att verka ut innan slutlig ställning tas till effekterna eller ändring göres i den genomförda reformen eller åtgärden.

5 Forskning och information

APU behandlar i kap. 12-16 spörsmål om forskning, information och därmed sammanhängande ämnen (alkoholfria miljöer, alkohol i arbetslivet m. m.). Vi kan i stora delar ansluta oss till vad APU här har föreslagit och uttalat men vill göra följande kompletteringar och I kommentarer. Vad först gäller forskningen om alkoholen vill vi understryka vikten av att denna byggs ut både centralt och regionalt. Särskilt viktigt är dettai fråga om samhällsvetenskaplig forskning (social, sociologisk, psykologisk, ekonomisk) och behandlingsforskning. Vi vill även betona vikten av ökat mellanfolkligt samarbete på alkoholforskningsområdet. Också på det samhällsvetenskapliga delområdet bör utländska forskningsresultat i stor utsträckning kunna vara tillämpliga på svenska förhållanden. Den tilltänkta dokumentationscentralen bör uppenbarligen förläggas till det föreslagna institutet för alkoholforskning. * APU: s förslag rörande skolans undervisningialkoholfrågan är ur många synpunkter glädjande. Förslaget innebär en betydande upprustning kvalitativt och kvantitativt av den nuvarande bristfälliga undervisningen i ämnet. Vi vill dock på denna punkt anföra följande. Enligt APU: s målsättning när det gäller ungdomen skall alkoholpolitiken verka för att någon konsumtion av betydelse ej förekommer under uppväxttiden. Härmed får enligt vår mening i allmänhet avses tiden upp till 18 års ålder, då ju efter vad vi förordar inköpsåldern skulle inträda även för starkare alkoholdrycker. I läroplan för grundskolan 1969 (Lgr 69) heter det emellertid bl. a. att skolan måste klart och entydigt framhålla det positiva värdet i att mani första hand under uppväxtåren helt avstår från bruk av alkohol. APU menar dock att dess angivna målsättning och motsvarigheten i Lgr 69 utgör i stort sett likvärdiga formuleringar och att de uttrycker en allmänt godtagen mycket restriktiv hållningi fråga om alkoholbruk bland barn och ungdom. För egen del kan vi inte finna annat än att Lgr 69: s formulering är klart restriktivare än APU: s målsättning. Den kan utgöra grundval för att man .i skolorna direkt propagerar för absolutism, åtminstone i den me.ningen att man skall skjuta upp alkoholdebuten till efter det man slutat

Reservationer 593

skolan (dvs. grundskolan respektive gymnasiet). Det är tveksamt om en sådan uppmaning får avsedd effekt när den riktas till ungdomar som redan mer eller mindre är alkoholkonsumenter. Den kan hos dem öka känslan av förmynderi från skolans sida och på så sätt göra alkoholen mera eftersträvansvärd för eleverna. Självfallet skall det klart framhållas att alkoholen inte hör ihop med t. ex. bilkörning. Men sedan detta år sagt bör undervisningen i övrigt gå ut från att de flesta eleverna använder någon form av alkohol eller kommer att göra det senare. En sådan uppläggning skulle visserligen kunna innebära att man begränsar möjligheten att hjälpa några elever att uppskjuta sin alkoholdebut. Men det skall vägas mot den ökade möjligheten att verkligen kunna ge information som kan vara till hjälp för flertalet elever att anpassa sin konsumtion av alkohol efter individ och situation. En sådan realistisk inriktning kan sannolikt ge stor genomslagskraft. Vi föreslår därför att målangivningen i Lgr 69 på denna punkt blir densamma som APU: s motsvarande målsättning. I fråga om information i alkoholfrågan har APU gjort en omfattande och ingående utredning och lagt fram förslag avseende uppgifter, organisation och metodik. Förslagen innebär en välkommen förstärkning av denna information. I anslutning härtill vill vi framhålla följande om informationens innehåll. Vad som enligt vår mening framför allt behövs är mer av realistisk konsumentkunskap. Den samhälleliga alkoholupplysningen kan alltså ha ungefär samma inriktning som t. ex. Systembolagets nuvarande information, som visserligen har kritiserats från nykterhetshåll. Detta visar hur angeläget det är att dessa frågor förutsättningslöst analyseras. Syftet måste vara att söka sådana former för alkoholupplysningen, att den kan vara dem till hjälp som har störst behov av den. Det räcker inte med att vara objektiv” och ”bygga på vetenskapliga fakta. Avgörande är vilket urval man gör bland alla fakta som står till buds och på vilket sätt man lägger fram dem. Dessa diskuterades livligt under 1960-talet, bl. a. vid en frågor konferens anordnad av dåvarande CFN och Statens Ungdomsråd med rubriken: Effektivare - men hur? Diskussionen finns alkoholupplysning refererad i Alkoholfrågan 1968:9. Olof Palme underströk i sitt inledningsanförande det något särpräglade förhållandet inom alkoholupplysatt i alltför många fall de som står närmast i kontakt med ningen alkoholproblemen är svårast att nå. Han efterlyste en förutsättningslös av hur skall utformas. Huvudtalare var analys alkoholupplysningen direktör P 0 Nuhma, verksam inom reklambranschen. Han betonade bl. a. hur det .är att åhörarna har förtroende för ”avsändaren av viktigt budskapet. Det är alltså angeläget att först analysera sådana frågor innan man låser för stora resurser till en viss organisation eller typ av organisationer. Han jämförde med hur trafiksäkerhetsverket delvis valde andra avsändare för sitt budskap för att marknadsföra trafiksäkerhet. En kontinuerlig information som ges samma slagkraft som den

594 Reservationer

samhälleliga trafikinformationen skulle på alkoholpolitikens område utan tvivel ge resultat. En sakligt utformad information utan moraliserande inslag har i dag större möjligheter att leda till eftersträvade mål vad gäller ändrade konsumtionsvanor än de traditionella alkoholpolitiska instrumenten. Av andra informationskampanjer vet vi att den moderna människans beteende lätt kan ändras under förutsättning att hon får tillräckligt faktaunderlag för sina beslut i olika frågor. Det finns ingenting som motsäger påståendet att man inte skulle kunna minska problemen i samband med alkoholkonsumtion på samma sätt som man med information som medel har varit framgångsrik när det gäller att öka säkerheten i trafiken. En sådan uppläggning torde dessutom vara nödvändig om upplysningen inte skall fortfara att försvåra rehabiliteringen av dem som har alkoholproblem. En svårighet är här att de drabbade alltför sent erkänner att de har problem och behöver hjälp. Omgivningens fördömande attityd till dem som har problem måste likaså aktivt motarbetas. Dessa attityder delas dessutom av de skadade själva, vilket inte gör rehabiliteringen lättare. Den förebyggande alkoholupplysningen måste således integreras med vårdsynpunkter. En nyanserad diskussion om varför vi reagerar så olika på samma mängd alkohol och varför somliga och oavsiktligt omedvetet glider över från normalkonsumtion till problemkonsumtion är angelägen. Sammanfattningsvis anser vi alltså att alkoholinformationen till sitt innehåll väsentligen bör få karaktären av konsumentkunskap. Den skall huvudsakligen riktas till nuvarande och blivande alkoholkonsumenter. Den skall utan moraliserande understryka angelägenheten av att anpassa konsumtionen efter individ och situation, vad gäller såväl frekvens som kvantitet. Den skall också öka förståelsen för dem som har alkoholproblem och viljan att hjälpa i stället för att stjälpa dem. Slutligen får vi i anslutning till APU: s förslag om stöd till nykterhetsmganisationer uttala att sådant stöd skall på lika villkor utgå även till organisationer som vill bekämpa alkoholmissbruket utan att ha absolutism på sitt program.

6 Kritik av restriktionstanken

Den svenska alkoholpolitiken har alltsedan senare delen av 1800-talet varit och är allt fortfarande övervägande restriktiv, i likhet med vad som är fallet i Norge, Finland och ett fåtal andra länder. Restriktionernas syfte är allmänt sett att hämma eller minska alkoholkonsumtionen inom hela befolkningen eller bland vissa befolkningsgrupper, för att härigenom motverka alkoholens skadeverkningar. Restriktionema omfattar åtgärder inom dels lagstiftning, dels beskattning. Restriktionsväsendet i Sverige nådde sin höjdpunkt under motbokssystemets tid, då vi hade individuell ransonering av sprit i systembutikerna och motsvarande kvantitetsbegränsningar på restaurangerna. Motbokssystemet avlöstes 1955 av den ordning i fråga om lagstiftnings-

Reservationer 595

mässiga restriktioner som i huvudsak ännu gäller: tillståndsreglering för industriell tillverkning av alkoholvaror, förbud mot hemtillverkning av sprit, statsmonopol på gross- och detaljhandel med sprit och vin, stark restriktivitet i fråga om etablering av systembutiker, sträng reglering av starkölet - med bl. a. maximering av alkoholgränsen spärrförfarande i systembutikerna, åldersgränser i detaljhandel och servering av alkoholdrycker samt, vad gäller serveringen, tillståndsförfarande, kommunalt veto och detaljregleringar av olika slag, m. m. Utöver denna mäktiga restriktionsapparat skedde under åren efter motbokens avskaffande (1956 och 1958) en synnerligen kraftig skatteoch prishöjning på sprit för att hejda den då övergångsvisa ökningen av förbrukningen. Den höjda prisnivån har sedan dess bibehållits: realpriset ligger alltjämt nära 50 % högre än under motbokstiden, en prisnivå som internationellt sett förefaller orimlig och ohållbar. Man kan, något förenklat, våga påstå att vi har ersatt ransoneringen genom motboken med en ransonering genom plånboken. Sammantaget har vi alltså i dagens läge ett omfattande system för att begränsa tillgången på alkoholdrycker, genom lagstiftning och beskattning. Vilka effekter har då allmänt sett dylika alkoholrestriktioner? Restriktionerna verkar åtminstone till en början och till någon del enligt sitt syfte, alltså konsumtionshämmande. Den effekten är obestridlig. Det viktiga är emellertid effekterna i stort och på sikt. Här gäller samma villkor som för alla andra samhälleliga åtgärder av detta slag. Effekten, dvs. efterlevnaden, är till övervägande del beroende på reglernas förankring hos människorna. Man har då främst att beakta alkoholtraditionens fasta grepp om majoriteten människor. Dessa traditioner och därtill knutna attityder kan knappast i större utsträckning pâverkas av lagregler o. d. Utan här träder i stället mer eller mindre okontrollerbara suggestionseffekter in: trots, dramatisering, intresse för ”det förbjudnas frukt”, strävannyfikenhet, den att förbise eller kringgå gällande bestämmelser eller helt överträda verksamhet. Kort fakdem genom illegal sagt: konsumtionsfrämjande torer. Man får en stor grå” eller svart marknad för alkoholvaror, en utveckling som bidrar till att skapa minskande laglydnad i allmänhet. Restriktionerna får dessutom verkningar som ligger på ett annat plan och som är minst lika skadliga. Fixeringen vid restriktionspolitiken avleder intresset från de alkoholproblemen underliggande verkliga orsakerna. Man får härigenom endast skenbara lösningar av dessa problem, lösningar som omöjliggör eller försvårar att alkoholpolitiken sätts in i ett socialoch kulturpolitiskt sammanhang. Vilka effekter har nu, mot bakgrunden av detta resonemang, vår svenska restriktionspolitik efter motbokstiden haft och har? Den restriktiva spritpolitiken - med monopolisering av detaljhandeln till ett begränsat antal systembutiker samt mycket höga spritpriser - har synbarligen, eller rättare, skenbarligen, lyckats. Vår legala spritförsäljning har legat på en i stort oförändrad nivå, i till den internationella utvecklingen, som kännetecknas av skarp kontrast konsumtion. Men detta är som sagt bara skenbart. Under senare stigande

596 Reservationer

år har uppenbarligen den illegala spritmarknaden (hembränning, användning av teknisk sprit, smuggling) kraftigt ökat i omfattning så att den numera torde svara för en kvantitet som grovt räknat ligger i storleksordningen 1/5 av den officiella spritkonsumtionen. Spärrningsförfarandet i systembutikerna har haft ingen eller ringa effekt. Det erbjuder i allmänhet inga större svårigheter för de avstängda att själva eller genom ombud skaffa sig de för dem begärliga alkoholvarorna. Langarmarknaden består - tvärtemot vad man trodde vid motbokens avskaffande - och medför allt fortfarande allvarliga sociala problem. Undersökningar visar vidare att effekterna av åldersgränser m. m. för att hindra barn och ungdom att konsumera alkohol är mycket begränsade. Såväl konsumtion som missbruk av sprit, vin och öl är vanlig bland åldersgrupper som enligt bestämmelserna inte får köpa dessa produkter. På några restauranger överträds också i inte ringa utsträckning gällande regler för alkoholserveringen, och det är på endel restauranger illa ställt med ordning och nykterhet. Än allvarligare är den mycket omfattande förekomsten av helt eller delvis illegala serveringsrörelser där den olagliga alkoholserveringen ofta kombineras med grov brottslighet: narkotikabrott, häleri osv. Enligt vårt bedömande har den sålunda förda restriktionspolitiken sammantaget varit föga framgångsrik. Den har i stället, såvitt vi kunnat finna, haft övervägande negativa effekter på den alkoholpolitiska utvecklingen. Hur är då APU: s förslag rörande lagstiftning och och beskattning av alkoholen ägnat att påverka det rådande läget? Till en början kan slås fast att vissa av APU: s förslag innebär att mer eller mindre meningslösa eller verkningslösa restriktioner slopas. Det gäller främst spärrningarna i systembutikerna, vissa delar av det kommunala vetot mot alkoholservering samt åtskilliga detaljrestriktioner på restaurangerna av typen dans- och varietéförbud. Av positivt värde är också den förbättrade tillsynen av serveringsrörelser och ölhandel - en tillsyn som står i god samklang med principen om större frihet och ökat ansvar. Det dominerande draget i APU: s förslag är emellertid dess alkoholpolitiskt restriktiva karaktär: restriktionssystemet bibehålles i allt väsentligt och byggs ut på betydelsefulla punkter. Det sagda gäller alldeles särskilt förslagen om förbud mot reklam och marknadsföring för alkoholdrycker, om sänkning av mellanölets alkoholhalt, om högre åldergräns än myndighetsåldern för inköp i systembutikerna samt om bibehållande av den höga prisnivån särskilt på sprit. Sammanlagt innebär alltså enligt vårt bedömande APU: s förslag ett ökat med restriktioner - och - för system genom regler priser försäljningen av alkoholdrycker. Vi menar att APUzs förslag rörande lagstiftning om och beskattning av alkoholen är i väsentliga delar ägnat att vidmakthålla eller förstärka den från många synpunkter otillfredsställande alkoholpolitiska situation och utveckling som kännetecknar dagens läge. Vi har därför på flera punkter alternativa förslag till vad som APU-majoriteten sålunda förordat.

Reservationer 597

7 Alkoholreklamen

APU finner i kap. 20 vad gäller alkoholreklamen och agentverksamheten att övervägande skäl talar för ett förbud mot reklam för alkoholdrycker och att förbudet inte enbart skall avse reklam utan också andra marknadsföringsåtgärder, även varumärkesinformation till speciella målgrupper inom försäljningsleden. vår mening skulle det av APU förordade förbudet mot reklam Enligt alkoholpolitik utan inte endast bli en verkningslös åtgärd i en konstruktiv för den fortsatta av i än högre grad skapa nya svårigheter utbyggnaden alkoholpolitiken. Vi anmäler därför reservation i detta avsnitt och lämnar ett alternativt som enligt vår bedömning bättre kan tjäna en modernare förslag alkoholpolitiks målsättningar. APU finner att reklamens alkoholpolitiska betydelse säkerligen är men att frågan därför inte bör negligeras. Vi delar tämligen begränsad men menar i motsats till APU att de åtgärder som denna uppfattning, fortsättningsvis får föreslås måste avvägas med sådan realism att samhället som möjligt att observera och kontrollera de så goda förutsättningar av marknadsföringsintressen som trots allt kommer att finnas. yttringar Vad nedan sägs avser reklamen för vin och spritdrycker. Motsvarande i tillämpliga delar även reklam för starköl och öl. gäller emellertid Reklamen för vin och sprit härrör helt och hållet från producenter belägna utanför Sverige. Detta förhållande begränsar i sig självt möjligkontroll över de vägar som producenterna kan heten att skapa fullständig för att hävda sina marknadsintressen. Dessa intressen härrör inte välja bara från producent- och försäljningsföretagen utan i lika hög grad från dessas underleverantörer, dvs. bönder som levererar vin respektive säd. På så sätt blir produkterna ytterst en jordbruksvara från en näring med vilka för sin utkomst också har intresse många hundra tusen sysselsatta, av att försäljningen av deras varor upprätthålles. Ett förbud för vin- och spritreklam skulle i och för sig undanröja men inte legitima intressen för tidningsannonserna producenternas marknadsföring. En realistisk värdering härvidlag ger vid handen att en av det allmänna observerad och kontrollerad reklam i måttfull utformning vore att föredra framför ett reklamförbud. hävdats att reklamen är begränsad till varor som inte Det har ofta Det torde vara riktigt. Under alla vållar alkoholpolitiska olägenheter. för mer än 10 % av den totala konsumförhållanden görs inte reklam tionen av vin och sprit. För 90 % av konsumtionen görs ingen reklam. Sett till den totala annonsvolymen är vin- och spritreklamen mycket mindre än en halv procent. Detta styrker vår blygsam, den omfattar reklamen endast mycket marginellt kan uppfattning att den kommersiella Reklamens inverkan torde helt kunna

tänkas påverka totalkonsumtionen.

försummas vid jämförelse med andra mera betydelsefulla konsumtionsfaktorer som disponibel inkomst, kulturell och social miljö, modeinriktad påverkan TV och film, osv. genom t. ex. talar också den tilltagande resebenägenheten hos Mot ett reklamförbud

598 Reservationer

svenska folket. Med 1,5 miljoner utlandsresor - eller mer - per år blir en isoleringspolitik av förbudskaraktär ingen uppbyggande snarare faktor, tvärtom. På kontinenten och övriga förekommande resmål är alkoholreklam allmänt förekommande, en reklam som dessutom för en långt hårdare argumentation än den som genom praxis utarbetats i Sverige. Även om ett reklamförbud införes i Sverige kommer likväl ett stort antal utländska tidskrifter med kommersiell reklam att finnas kvar på marknaden. En avskärmning av enbart den svenska pressen kan inte tjäna något vettigt syfte om det inte vore så att därmed etablerades ett verksamt alkoholpolitiskt medel. Trots omsorgsfulla överväganden kan vi inte finna att så skulle vara fallet. Tvärtom har i olika sammanhang kunnat påvisas att den kommersiella reklamens för totalkonbetydelse sumtionen är av underordnad eller svår betydelse att belägga. Mera spektakulära iakttagelser visar att konsumtionen kan skjuta i höjden även utan reklam. Så ökade t. ex. whiskykonsumtionen i Frankrike efter kriget trots förbud mot whiskyreklam (av andra skäl än alkoholpolitiska) mångfaldigt och i Sovjet - där ingen kommersiell reklam förekommer brottas man med en tilltagande konsumtion. I Sverige ökade vodkakonsumtionen 67 % under åren 1970-l973 utan nämnvärd medan reklam, whisky, som berörs i en omfattande annonsering, ökade högst obetydligt. Reklamen för vin och sprit synes i den allmänna debatten ha fått bära en roll som den vid närmare överväganden inte rimligen kan ha vad gäller vare sig utformning, inriktning eller omfattning. Inte bara i Sverige utan även i andra nordiska länder har attityden till kommersiell reklam för vin och sprit skärpts under senare år. Härvid måste emellertid beaktas att de finländska inskränkningarna inte går längre än vad som på frivillig grund redan uppnåtts i Sverige, att det norska förbudet av handelspolitiska skäl inte har trätt i kraft, att man i Island inte har märkt några effekter av sina reklaminskränkningar samt att man i Danmark är obenägen att vidta några restriktiva åtgärder. Nordiska rådets rekommendation till förbud för alkoholreklam liksom dess juridiska utskotts förslag refereras i APU: s utförligt betänkande. konstaterade Utskottsmajoriteten att man av principiella skäl var motståndare till ett totalt reklamförbud och anförde som skäl härför att vetenskapliga undersökningar inte klart fastslagit något samband mellan reklam för alkoholprodukter och den samlade alkoholkonsumtionen. Reklamen är - anförde man - med andra jämfört förhållanden som beror på samhällsutvecklingen, välståndsökningen och strukturförändringarna knappast en faktor av större betydelse i den ökande alkoholkonsumtionen. Det finns, menade man, inte tillräcklig grund att avvika från den hittills rådande i de nordiska inställningen länderna, att det skulle vara tillåtet att göra reklam för varor som det i och för sig är tillåtet att framställa och sälja. Ett förbud mot alkoholreklamen skulle vara ett onödigt diskriminerande Det ingrepp. skulle dessutom vara omöjligt att effektivt kontrollera överträdelser mot förbudet. Utskottet hemställde att Nordiska rådet med anledning av medlemsförslaget ville rekommendera regeringarna att genomföra likartade

Reservationer 599

bestämmelser om otillbörlig marknadsföring och reklam för alkoholprodukter eller verka för frivilliga överenskommelser härom samt att genomföra en effektiv infonnation om alkoholens skadliga verkningar, särskilt när det gäller ungdomen. Vår tidigare anförda uppfattning fann således stöd hos utskottsmajoriteten i Nordiska rådet. Vi vill här understryka utskottets farhågor vad en effektiv kontroll av förbudet. Enligt vår uppfattning är gäller hos producenterna och deras leverantörer så marknadsföringsintressena välgrundade att en illegalisering av reklamen måste väntas leda till någon annan form av påverkan. Från samhällelig synpunkt måste dessa yttringar också bli av mindre önskvärd natur. Det skulle därför gagna det arbetet om hos producenterna tillgängliga marknadsalkoholpolitiska enbart disponerades för reklam i kontrollerbar form. föringsmedel APU refererar inte Europarådets rekommendation av den 27 september 1973. Härvid rekommenderade deltagande ministrar att respektive skulle strikt reglera eller förbjuda annonsering av tobak och parlament alkohol i TV och radio, samt begränsa annonseringen av dessa produkter i allmänhet och isynnerhet annonsering i press, på teatrar, gator, allmänna platser och idrottsanläggningar”. vår uppfattning bör fortsatta åtgärder vad gäller reklam för vin Enligt och sprit förankras i en så bred europeisk krets som möjligt. Härigenom skulle såväl producenter som konsumenter befinna sig i en välmotiverad situation där reklamen som sådan godtas men där utformningen skulle stå under samhällelig kontroll. En sådan europeisk förankring skulle också minska behovet av svåra handelspolitiska överväganden. Kommerskolletill APU omfattar en omsorgsfull värdering av bestämmelgiums yttrande Eftaavtalet har serna i GATT, och Sveriges avtal med EG. Utvecklingen emellertid visat att dessa handelsavtal har en formell och en praktisk sida, där i den senare delen rent merkantila och nationella intressen får ett vida större spelrum än vad som förutsatts i den formella delen. Otvivelaktigt är det så att enskilda EG-länder ställer upp olika former av handelshinder, som inte förutsattes i avtalet, för att skydda nationella intressen. Om således förekommande avtal formellt inte hindrar Sverige från att införa ett förbud för är därmed inte belagt att det från alkoholreklam, handelspolitiska synpunkter är en helt invändningsfri åtgärd. Det har i olika vitsordats att konsumenten har behov av sammanhang information om skilda viners och spritdryckers egenskaper och användbarhet. Också från konsumentsynpunkt är därför reklam kring de som finns att av värde; konkurrensen mellan olika drycker tillgå producenter har också ett konsumentvärde. Producenterna bör därför även forsättningsvis kunna upprätthålla en rimlig kontakt med sina konsumenter. Visserligen skisserar APU möjligheter för alkoholbolaget att svara för introduktionen av nya märken och annan konsumentinformation. Enligt vår uppfattning bör de marknadssom kräves alltfort ombesörjas av den berörda producenföringsåtgärder ten och inte av ett statligt bolag som därvid dels skulle svara för den av informationen, dels skulle aktivt introstaten påbjudna alkoholpolitiska intressen, som det ducera ett nytt märke utan att stöta konkurrerande

600 Reservationer SOU 1974 91

också företräder, och därtill göra egna berättigade företagsekonomiska värderingar. En sådan uppgift ter sig helt orimlig. Systembolagets resurser bör enligt vår mening samlas till det alkoholpolitiska fältet och därvid så långt möjligt befrias från producenthänsyn. Kontrollen över den av producenterna bedrivna kommersiella reklamen bör i stället hänföras :ill en svensk myndighet. Som ett tungt skäl för reklamförbud har anförts att det står klart i strid med den hävdvunna alkoholpolitiska principen att något privat vinstintresse inte bör förekomma inom alkoholhanteringen. Principen omfattande ursprungligen såväl partihandel, detaljhandel som utskänkning. I fråga om utskänkningen har principen sedermera frångåtts. Parti- och detaljhandel sker genom de statliga bolagen. Det åsyftade vinstintresset ligger således hos de agenter som i Sverige gör reklam för utländska vinoch spritmärken. Med utredningens siffror är bruttointäkten för dessa agenter ca 7 milj. kronor. Bruttomarginalen för restaurangnäringen är 288 milj. kronor. Reklamen skulle därvid svara för ca 2 % av det privata vinstintresset och ett reklamförbud skulle således lämna kvar 98 % av legalt privat vinstintresse. Denna formella förbättring motiverar enligt vår mening inte heller ett totalförbud för reklamen. Sammanfattningsvis finner vi inte något fullgott skäl för reklamförbud. Verklighetsnära överväganden - som omfattar producenter, konsumenter, internationella förhållanden och förutsättningarna för en fortsatt aktiv - motiverar inte ett reklamförbud alkoholpolitik men väl en återhållen reklam under kontroll av svensk myndighet. Denna kontroll kan utövas av KO-ämbetet med stöd av marknadsföringslagen och med utgångspunkt i de riktlinjer för vin- och spritreklam som utfärdats av Nämnden för granskning av rusdrycksreklam. I sammanhanget kan framhållas att den ändring som gjorts i tryckfrihets förordningen medger bl. a. den av oss föreslagna lösningen. Uttrycket förbud innebär enligt förarbetena inte enbart totalförbud, utan kan även omfatta mindre långtgående inskränkningar såsom förbud mot reklam för vissa varor eller viss typ av reklam. Den avgörande nackdelen med ett totalförbud är att välgrundade intressen för marknadsföring lämnas utan möjlig kanal för dessa intressens utlopp, och vi befarar på goda grunder

att de marknadsföringsmedel som står till utan svenskt

förfogande inflytande kommer att disponeras på marknaden utan särskilda möjligheter från samhällets sida att vare sig styra eller kontrollera dessa. Från alkoholpolitisk synpunkt skulle en sådan utveckling vara till allvarligt men för fortsatt aktivt arbete. Vårt ställningstagande grundar sig också på värderingen att svenska medborgare i allmänhet är skötsamma och intresserade av att utveckla sin egen tillvaro på ett så gynnsamt sätt som möjligt. Under dessa betingelser bör en begränsad reklam för produkter som likväl finns att tillgå och som har ett etablerat bruk i vårt kulturella mönster inte vara något hinder i utvecklingen utan snarare ett hjälpmedel. Sverige skulle härvid bli mindre olikt de kontinentala länderna. Den svenska befolkningen torde inte skilja sig så ofördelaktigt från broderfolken på kontinenten, vad gäller attityden till tillvaron eller till bruket av alkohol, att en särskild

Reservationer 601

isoleringspolitik ånyo måste tillgripas. l stället bör den successiva frihet som lämnats under senare år fullföljas för att skapa så gynnsamma betingelser som möjligt i det längre perspektivet. Förekomsten av en måttfull alkoholreklam infogar sig väl i denna strävan.

8 Övriga delfrågor

Under den här rubriken behandlar vi APU:s förslag i vad rör andra lagstiftningsfrågor än alkoholreklamen, dvs. dem som redovisas i kap. 17-19 och 21-29 i betänkandet. l fråga om kap. 17 och 25 har vi dock inga särskilda kommentarer.

8.1 Systembolagets priser (Kap. 18) APU föreslår ett helt nytt system för beskattning och prissättning av sprit och vin. En förebild härför är den finska ordningen som i princip medger alkoholbolaget full handlingsfrihet när det gäller prissättningen och därmed i realiteten beskattningen av sålda alkoholvaror. Enligt vår mening är det inte förenligt med den svenska statsrättens grundprinciper att avhända riksdagen den reella beskattningsrätten. Det av APU föreslagna systemet för beskattning och prissättning av sprit kan därför enligt vår mening godtas endast med de modifikationer som framgår av det följande: Omsättningsskatten för sprit och vin utgör 80 % av Systembolagets (alkoholbolagets) omsättningsvärde, oräknat mervärdesskatt. Basvarupris, grundpriser och värdepåslag fastställs enligt not l på sid 248 i betänkandet. Avrundning uppåt eller nedåt av sålunda erhållna priser får av Systembolaget göres med högst 25 öre. Systembolaget får själv eljest icke göra avvikelser från sålunda framkomna priser. Undantagsvisa avvikelser från nämnda priser på grund av konstaterat eller befarat missbruk eller internationella prisjämförelser eller andra särskilda förhållanden får efter riksdagens bemyndigande beslutas av som före ärendets avgörande skall höra alkoholpolitiska rådet regeringen, och riksskatteverket. Basvarupriset skall vara detsamma som detaljhandelspriset på Absolut rent brännvin vid den nya lagstiftningens ikraftträdande. Av skäl som vi har antytt i avsnitt 6 skall prisnivån på sprit och vin tills vidare bibehållas oförändrad med endast de jämkningar som betingas av i Systembolagets kostnader för dryckerna. Målsättningen för ändringar prispolitiken bör vara att efter hand återställa realprisnivån till den som gällde före motboksreformen är 1954 genom att inte höja priserna när den allmänna prisnivån fortsätter att stiga. Om det nya prissystemet medför att priset på en vara skall sänkas, skall denna sänkning verkställas omedelbart vid den nya lagstiftningens ikraftträdande. Denna sänkning kommer huvudsakligen att drabba

602 Reservationer

alkoholsvagare spritsorter, såsom Campari, punsch och vissa likörer. En prissänkning på sådana drycker förefaller i hög grad rimlig och lär inte medföra några alkoholpolitiska olägenheter.

8.2 Det privata vinstintresset (Kap. 19)

APU hävdar att en liberalisering av handeln med vin och starköl - genom att överföra denna handel från Systembolaget till privata affärer - inte skulle tjäna syftet att åstadkomma återhållsamma alkoholvanor. APU framlägger därför inte något förslag om sådan liberalisering. Vi är inte heller beredda att i dagens läge lägga fram ett dylikt förslag. Men vi delar ej APU: s principiella uppfattning i den här frågan. Vi tror att en dylik liberalisering skulle sikt på visa sig alkoholpolitiskt framgångsrik: en successiv normalisering av alkoholförsäljningen efter vedertaget internationellt mönster bör enligt vår mening bidra till att skapa återhållsammare alkoholvanor än de som nu ofta är typiskt svenska. Liberaliseringen bör ske i etapper avseende till en början de alkoholsvagare dryckerna, starköl och lättvin, och kombineras med åtgärder på exempelvis informationens och prispolitikens områden. I fråga om den s. k. desintresseringen inom restaurangnäringen delar vi visserligen inte APU: s uppfattning att staten bör av alkoholpolitiska skäl behålla sitt engagemang inom denna näring. Motiv härför saknas numera sedan de s. k. folkrestaurangerna awecklats. Statens restaurangrörelse - Sveriges Allmänna Restaurang AB och AB - drivs Trafikrestauranger enligt affärsmässiga principer. Detsamma lär komma att de gälla restauranger som eventuellt etableras i samband med tillkomsten av de av punktskatteutredningen (DS Fi 1974: 7) föreslagna statliga spelkasinona. Emellertid kan det vara av värde att ha statliga restauranger som bedriver sin verksamhet i konkurrens lika villkor på i princip med den enskilda och kommunala restaurangsektorn. Vi motsätter oss därför inte att de statliga restaurangerna bibehålles.

8.3 Inrättande av systembutiker (Kap. 21)

Vi känner oss inte övertygade av APU: s mycket utförliga resonemang om det alkoholpolitiskt lämpliga i behovet av fortsatt» stark restriktivitet när

det gäller inrättande av systembutiker. Ej heller anser vi det företags-

ekonomiska argumentet härför fullt bärande. Ett statligt monopolföretag av detta slag måste fylla rimliga krav på service utan att rigoröst beakta behovet av kostnadstäckning för varje enskild enhet. Påstâendet om att till ett kommuncentrums funktioner inte kan eller bör höra att ha systembutik förefaller ej heller särskilt välgrundat. Vi menar alltså att etableringen av nya systembutiker med fördel kan göras mindre restriktiv än vad APU förutsätter - inte minst av alkoholpolitiska skäl. Under alla förhållanden bör en kommun vars framställning om systembutik har avslagits av Systembolaget beredas möjlighet att få detta beslut överprövat genom besvär till regeringen. Detsamma gäller om bolaget inom en tidrymd av förslagsvis sex månader, efter det att framställning orts om inrättande av butik, ännu inte har avgjort ärendet.

Reservationer 603

För att få en allsidig prövning av frågan om etablering av systembutiker bör sådana ärenden remitteras till länsstyrelse, kommun och polis.. Det skall således gälla också då det är fråga om att inrätta ytterligare butik i kommun, där Systembolaget redan har etablerat sig, samt spörsmål om systembutiks förläggning. Kommunen kan exempelvis vilja anlägga sociala synpunkter på inrättande eller förläggning. De sociala Synpunkterna vid bedömningen av en systembutiks etablering är ofta minst lika viktiga som när det gäller en restaurang med rättigheter. Polisen kan vidare ha ordningsmässiga synpunkter. Frågor om flyttning eller indragning av systembutik bör behandlasi samma ordning. Kommunens föreslagna besvärsrätt bör avse alla dessa fall. Sammanfattningsvis föreslår vi alltså att Systembolaget skall besluta om inrättande, förläggning, flyttning och indragning av systembutik. Alla dylika ärenden skall dock först remitteras till länsstyrelsen, kommunfullmäktige och polismyndigheten. Fullmäktige skall höra sociala centralnämnden/nykterhetsnämnden. Fullmäktige skall ha besvärsrätt till regeringen över bolagets beslut eller underlåtenhet att fatta beslut.

p 8.4 Det kommunala vetot (Kap. 2 l) Enligt APU: s förslag skall det kommunala vetot slopas när det gäller möjligheten att få en serveringsrättighet indragen och vad avser detaljföreskrifter rörande serveringstid osv. Vetot bibehålles emellertid i den del det rör kommunens möjlighet att bestämma om en serveringsrättighet över huvud skall medges eller ej. Vi menar att vetorätten i sin helhet skall avskaffas. Detta är den konsekventa och logiska lösningen. Det kommunala vetot är över huvud en otidsenlig och förlegad företeelse i vår tid med dess förbättrade kommunikationer och dess strävanden till ökad jämställdhet kommunerna emellan vad gäller bl. a. allmän service. Vetot innebär vidare en direkt begränsning av konkurrensfriheten. Att behålla en sådan maktbefogenhet för kommunerna, som ofta själva är direkt eller indirekt engagerade i restaurangnäringen, medför - såsom också av APU återgivna fall visar - uppenbar risk för maktmissbruk. Viktigast och avgörande vid bedömningen av vetots vara eller icke vara är dock rättssäkerhetssynpunkter. Det måste vara oförenligt med kravet på rättssäkerhet att en beslutsinstans utan motivering och utan möjlighet till överprövning skall fâ fatta för en rättssökande avgörande beslut, som dessutom berör medborgarna i gemen. Att det kommunala vetot slopas enligt vårt förslag innebär allmänt sett inte någon nämnvärd reell inskränkning av den kommunala medbestämmanderätten på området. Det är enligt vår mening självklart att länsstyrelserna vid sina beslut i rättighetsärenden skall fästa stor vikt vid en bestämt uttalad mening från kommunens sida.

504 Reservationer

8.5 Inköpsáldern för alkoholdtycker (Kap. 2 l) I betänkandet föreslås att inköpsåldern i systembutik skall vara oförändrat 20 år, trots att myndighetsåldern har sänkts till 18 år. Vi kan inte biträda detta förslag, utan anser att inköpsåldern bör vara densamma som myndighetsåldem. Sålunda finner vi det orimligt att en medborgare som vid fyllda 18 år har full civilrättslig handlingsförrnåga och nått upp till värnpliktsåldem, rösträttsåldem och äktenskapsåldern inte skall kunna betros med det trots allt relativt begränsade ansvaret att själv köpa starkare alkoholdrycker. Enligt APU: s förslag skall den som är myndig, dvs. 18 år, kunna få tillstånd att servera alkoholdrycker, men inte få själv för eget behov göra inköp i systembutik. APU: s argument att man trafikpolitiskt och kriminalpolitiskt arbetar med en rad skilda är inte relevant åldersgränser i sammanhanget. Det motivet - risken för ökad alkoholpolitiska åtkomlighet av starkare drycker i känsliga åldrar, även under 18 år - äri och för sig mera bärande men uppväges av det uppenbara förmynderi och den stora risk för suggestionseffekter som skulle bli följden av att inköpsåldern sättes högre än myndighetsåldem.

8.6 Mellanölsfrágan (Kap. 22)

APU föreslår att högsta alkoholhalten i mellanöl sänks från nuvarande 3,6 till 3,0 viktprocent, samtidigt som den nu saluförda öltypen ”pilsnef” med högst 2,8 viktprocent alkohol försvinner. Vi biträder inte detta förslag. En sänkning av alkoholhalten i ölet med

0,6 procent kan inte ha någon väsentligt förbättrande inverkan på

ungdomens alkoholvanor och alkoholmissbruk. Och det är främst ungdomens, eller snarare vissa ungdomsgruppers beteenden, det här är fråga om. Att missbruk av mellanöl förekommer bland ungdom är ostridigt, men detta missbruk är såsom i vår allmänna motivering i avsnitt 2 visats, inte särskilt dominerande: sprit och vin svarar även bland ungdom för en större andel av missbruket. Ej heller dominerar mellanölet särskilt starkt inom konsumtionen, det rör sig om ca 50 % av ungdomens alkoholkonsumtion. Man synes därför inte bara tala om ett specifikt mellanölsproblem utan snarare om ett berusningsproblem. Det är berusningsbenägenheten som är det centrala problemet, och det kan bäst angripas med åtgärder avseende de grundläggande bakgrundsfaktorema familj, bostad, skola, fritid liksom undervisning, information etc. Härtill kommer att mellanölskonsumtionen under 1970-talet har varit stagnerande eller vikande, och att glorifieringen av mellanölet har minskat. Vi har kommit in i en lugnare utveckling efter den övergångstid av nu snart 10 år som följt på mellanölets frisläppande 1965. Det finns anledning anta att vi svenskar, och även ungdomen, efter hand kommer att behandla och betrakta mellanölet på samma naturliga sätt som man gör med motsvarande dryck flerstädes i världen. Att under sådana förhållanden sänka alkoholhalten till 3,0 viktprocent är en åtgärd som kan på ett dramatiskt sätt rubba den nu allt lugnare

Reservationer 605

genom suggestionseffekter hos ungdomen. Man utvecklingen, speciellt kan tänkas dels övergå till att missbruka det 3,0-procentiga ölet, dels och framför allt i ökad omfattning gå över till sprit, knark, thinner osv. Mellanölets alkoholhalt bör därför oförändrat vara 3,6 viktprocent. Pilsnern” med 2,8 viktprocent alkohol bör kunna utgå ur sortimentet. härav har sedan länge kraftigt avtagit och det torde i Förbrukningen allmänhet ersättas av lättölet, som numera är en både högklassig och populär dryck. Vi kan inte heller biträda det av APU alternativt diskuterade förslaget om diskförsäljning av mellanölet, dvs. i praktiken förbud mot självbetjäning härav. I vår reservation till APU: s betänkande Mellanölsfrågan (SOU 1971: 66) har vi framhållit att en dylik åtgärd skulle bli alltför praktiskt och ekonomiskt för stora delar av livsmedelshanbetungande deln för att vara tillräckligt motiverad av den rådande situationen beträffande mellanölet. Detta konstaterande gäller än mer i dag på grund av de senaste årens tendenser till normalisering i mellanölsfrågan. Vi vill dock föreslå den modifikationen att länsstyrelsen skall, om särskilda förhållanden försäljningsställe ger anledning till det, kunna på visst föreskriva att i den butiken Självbetjäning av mellanöl inte får ske. Sådant förbud mot Självbetjäning skall alltså kunna meddelas endast undantags- VlS.

8.7 Restaurangernas priser (Kap. 23)

APU har föreslagit nya grunder för restaurangernas prissättning på drycker. Enligt förslaget skall restaurangpriset vid servering till allmänheten inte få undersitga viss procent av detaljhandelspriset: för sprit- 200 och för vin och starköl 125 %. Det lägsta drycker procent prispåslaget blir alltså 100 resp. 25 %. Vi godtar förslaget vad gäller vin och starköl men finner prispåslaget för sprit alltför högt. Ett så högt prispåslag kan leda till att spritförsälji alltmer ökad utsträckning flyttas över från restaurangerna till ningen andel av spritförsäljningen är i vårt systembutikerna. Restaurangernas land mycket låg (4 %). Att ytterligare minska denna andel kan inte vara eftersom alkoholkonsumtionen på restaualkoholpolitiskt önskvärt, under mer kontrollerbara former än det privata rangerna försiggår drickandet - i hemmet, i bilen, på hotellrummet e. d. Vi vill därför förorda ett lägre prispåslag på spritdryckerna, förslagsvis 50 %.

8.8 Servering i teaterfoaiéer (Kap. 23) i teaterfoajéer framhåller APU att Om servering av alkoholdrycker försöksverksamheten med sådan servering har utfallit övervägande posifrån principen att det skall tivt. APU vill dock inte här medge undantag finnas lagad mat att få vid servering av alkoholdrycker: genom tillämpkan vissa miljöer behållas alkoholfria. APU: s ningen av denna princip att servera starkare alkoholdrycker än slutsats är att det kan bli möjligt

606 Reservationer

mellanöl i samband med teaterföreställning endast om det är fråga om

egentlig restaurangrörelse. Vi delar inte denna APU: s ståndpunkt. Servering av alkoholdrycker, även vin och sprit, i teaterfoajéer och liknande lokaler kan inte tänkas bidra till storkonsumtion eller missbruk av alkohol eller eljest medföra några alkoholpolitiska olägenheter. Som det framgår av APU: s försöksverksamhet är denna servering av ringa omfattning och ofarlig karaktär. Dessa erfarenheter samt jämförelser med förhållandena utomlands ger vid handen att vi bör kunna medge tillstånd för foajéer i teatrar, konsertlokaler, revylokaler o. d. att servera alkoholdrycker även utan att mat finns att tillgå.

8.9 Trafikservering (Kap. 24)

Inrikes trafik

Enligt APU: s förslag skall på båt, tåg och flyg i inrikes trafik inte få förekomma servering av spritdrycker ännat än vid längre gruppresor eller andra särskilda evenemang. Vi delar inte denna uppfattning. Restauranger på trafikmedlen bör från rättighetssynpunkt jämställas med övriga restaurangrörelser. I den mån man på trafikmedlen driver fullständig restaurangverksamhet med servering vid bord och under tillsyn av kompetent personal, bör således samma möjligheter finnas att få rättighet att servera också spritdrycker som gäller för fasta restauranger. Vad nu sagts torde bli tillämpligt på t. ex. Gotlands-, Göta kanal- och skärgårdsbåtar samt på fjärrgående tåg (ej självbetjänings- eller kafévagnar o. d.). Självfallet skall det ankomma

på trafikmedlens personal att gripa in i fall då trafikservering förorsakar

onykterhet eller oordning.

Utrikes trafik

Vi hälsar med tillfredsställelse APU: s förslag att trafikserveringen i den intemordiska och motsvarande båttrafiken underkastas den nationella lagstiftningen om servering av alkoholdrycker, så att jämställdhet från denna synpunkt uppkommer mellan den omfattande restaurangverksamhet, som numera bedrivs på dessa fartyg och den reguljära inhemska restaurangnäringen. Däremot ställer vi oss tveksamma inför vad APU i samband härmed har uttalat rörande intresset att avveckla den skattefria försäljningen av alkoholdrycker m. m. som äger rum på trafikmedel och flygplatser i den utrikes närtrafiken - bl. a. i kiosker på båtar och i s. k. taxfreeshops (exportbutiker) - samt den härmed förknippade rätten att tullfritt införa vissa kvantiteter alkoholdrycker m. m. APU föreslår att de här frågorna skall bli föremål för särskild utredning. Hela detta problemkomplex är av vittgående och världsomspännande karaktär. Det bör och kan inte lösas ensidigt i den mellannordiska trafiken. Vi avstyrker förslaget om särskild utredning i ämnet.

Reservationer 607

8.10 Hembränning (Kap. 26)

1 särskilt yttrande till den av APU i juni avgivna promemorian Åtgärder vi tveksamhet huruvida mot hembränning m. m. (Ds Fi 1974: 9) uttalade de i promemorian föreslagna åtgärderna (beträffande destillationsapparaaktivt kol och handeln med vissa böcker) kommer att få avsedd ter, verkan. Ingenting har inträffat som har ändrat vår tveksamhet.

8.11 Den regionala organisationen (Kap. 27)

Vi finner förslaget att förstärka den nuvarande övervakningsorganisationen välbetänkt. Länsstyrelsernas personal för ändamålet skall enligt förslaget ökas till 45 handläggare. Härtill kommer självfallet erforderlig biträdespersonal. Dessa handläggare med biträden bör enligt vår mening inordnas i den med konsulenter inom en socialvårdsenhet, som enligt organisation socialutredningens nyligen avgivna principbetänkande (SOU 1974: 39 och 40) skall inrättas vid länsstyrelserna. Handläggarna bör lämpligen kallas restaurangkonsulenter.

8.12 Den centrala organisationen (Kap. 28)

Vi biträder att riksskatteverket alltjämt tills vidare under en förslaget övergångstid skall vara central förvaltningsmyndighet för ärenden rörande alkohollagstiftningen, samtidigt som det föreslagna Alkoholpolitiska rådet skall ha allmänt övergripande uppgifter när det gäller alkoholpolitiken. Vi vill dock i anslutning härtill uttala följande. faller hithörande centrala myndighetsfunktion i och Som APU antyder in bland arbetsuppgifter. På sikt bör för sig naturligt socialstyrelsens att vara central förvaltningsmyndighet rörande alkoholdärför äliggandet överföras till socialstyrelsen. I enlighet med vad socialutlagstiftningen skall socialstyrelsen vara redningen har utvecklat i sitt principbetänkande central förvaltningsmyndighet rörande sociallagstiftningen. En samordning och bör härvid ske av styrelsens uppgifter på sociallagstiftningens alkohollagstiftningens områden.

8.13 Parti- och detaljhandelsorganisationen (Kap. 29)

Vi kan inte biträda APU: s förslag att Spritcentralen och Systembolaget skall slås samman till ett gemensamt alkoholbolag. med anser vi att det inte finns I likhet Spritcentralens styrelse skäl att ta de kostnader och det besvär som en ändring av tillräckliga medför. Rationaliseringsvinsterna blir obetydliga. Förgällande ordning delarna i övrigt av en sammanslagning är ej så stora att de kan uppväga Som styrelse antyder innebär den nunackdelarna. Spritcentralens en god balans mellan alkoholpolitiska och affärsvarande ordningen

608 Reservationer

mässiga synpunkter vid rörelsens utövande. Härtill kommer att slutligen Spritcentralens ledning och personal enstämmigt motsätter sig sammanslagningen. Att mot en så klart uttalad från alla berörda uppfattning instanser hos Spritcentralen nu genomföra den föreslagna sammanslagningen av de båda bolagen är uppenbart olämpligt.

9 Slutord

Sammanfattningsvis förordar vi en ny konstruktiv som alkoholpolitik bygger mera på förtroende än på förmynderi, mera på samråd än på förbud, mera på informationer än på restriktioner, en politik där alkoholen sätts in i sitt sociala och kulturella och även internationella sammanhang.

3. Av B00

l synen på alkoholens värden har jag en annan uppfattning än APU. Utredningsmajoriteten anser det klart att man kan utgå från att alkoholen inte bara av många uppfattas som ett medel att uppnå en önskad verkan för sig själv utan att den också på olika sätt kan ha gynnsamma verkningar för samhället. Uppfattningen om alkoholens gynnsamma verkningar för samhället kan jag inte dela. Att alkoholen för enskilda personer kan upplevas som positiv är klart. Några bevis för att Verkningama är gynnsamma för samhället har inte kunnat presteras vare sig av APU eller av någon annan. Alkoholens negativa effekter för samhället är däremot kända. Verkningama är negativa från medicinsk, social och ekonomisk synpunkt och åsamkar samhället en stor belastning i form av nykterhetsvård, sjukvård, rättsväsende och kriminalvård samt i arbetslivet. APU förordar att principbeslut nu fattas om sammanslagning av de båda bolagen Systembolaget och Vin- & Spritcentralen. Jag kan inte ansluta mig till utredningens Såväl de anställda förslag på denna punkt. som styrelsen inom Vin- & Spritcentralen har med skärpa motsatt s;g en sådan sammanslagning. Som framhålles i skrivelse från styrelsen ger ingenting vid handen att utvecklingen under förfluten tid blivit ens i enskilda hänseenden av någon egentlig betydelse gynnsammare eller ens annorlunda, om den slutliga beslutsfunktionen varit koncentrerad till ett håll i stället för att vara fördelad mellan två bolag i intimt samarbete”. De rationaliseringsvinster som kan uppnås genom sammanslagning kan inte bli stora och kan inte uppväga nackdelarna. Genom att inte slå samman de två bolagen förfaller för min del också utredningsförslaget om att folkrörelser skall ingå som aktieägare i det nya alkoholbolaget, ett förslag som jag oavsett bolagskonstruktionen avvisar från principiell synpunkt. v APU har ingående behandlat prispolitiken och hävdar att denna bör

Reservationer 609

utformas enbart från alkoholpolitiska utgångspunkter. Jag vill i sammanhanget understryka nödvändigheten av att formerna för genomförandet av prisförändringar blir sådana att riksdagens inflytande blir oförminskat. Riksdagens exklusiva beskattningsrätt får ej trädas för när. APU föreslår att ett alkoholpolitisk! råd inrättas. Rådet får viktiga samordnande, utredande, initierande och analyserande uppgifter. förslaget men vill klart understryka att rådet inte skall Jag biträder åläggas sådana förvaltningsuppgifter att en utveckling inleds som gör rådet till ett nytt ämbetsverk.

4. Av Nyberg

Lån till alkoholfria restauranger majoritet anser sig icke kunna förorda att nuvarande stöd i Utredningens form av lån till alkoholfria restauranger bibehålls. Som skäl anförs att lånen hittills i ringa omfattning. Sålunda har endast 10 utnyttjats ansökningar av 33 inkomna bedömts uppfylla de villkor som gäller. l stället föreslås en begränsad försöksverksamhet med stöd till folketshusrörelsen, Bygdegârdarnas riksförbund och Föreningen Våra gårdar, så att dessa får ekonomiska möjligheter att ta upp konkurrensen med restauranger och andra kommersiella nöjesställen i syfte att skapa alkoholfria miljöer. ingenting att invända emot att sådan försöksverksamhet Jag har kommer till stånd. Däremot kan jag icke biträda förslaget om att slopa

till alkoholfria Även om dessa lån icke utnyttjats i

stödet restauranger. har de enligt min mening en betydande uppgift att avsedd omfattning De erfarenheter man hittills gjort bör icke betraktas som tillräcklig fylla. för att denna stödform skall upphöra. Däremot anser jag att motivering det finns skäl för att se över villkoren för att lån skall kunna utgå. Detta främst bestämmelsen om att lån ej får utgå till nybyggnad eller gäller större ombyggnad. Enligt min mening kan denna stödform också tjäna som ett komplement till den av APU föreslagna försöksverksamheten med stöd till folkrörelseägda lokaler, där alkoholservering icke förekommer. sålunda att nuvarande stöd i form av lån till alkoholfria Jag föreslår och att en översyn sker av villkoren för denna restauranger bibehålls, låneforrn.

5. Av Bergegren och Hermansson

Mellanölet Vi delar majoritetens uppfattning att mellanölet ur alkoholpolitisk framför allt är en ungdomsfråga. Mellanölet har blivit en synpunkt bland betydande ungdomsgrupper och det medverkar till rnissbruksdryck

610 Reservationer

att alkoholkonsumtionen förs ned i allt yngre åldrar. Den stagnation i

mellanölskonsumtionen som inträffat under senare år och den ökning av

lättölskonsumtionen som pågår torde inte ge anledning att ändra denna bedömning. Det synes inte troligt att det är missbrukarna som går över från mellanöl till lättöl. Visserligen har mellanölet utom bland ungdomen kommit att spela en roll som missbruksdryck även bland äldre. Men dess andel som orsak till alkoholskador hos dessa åldersgrupper svarar inte på långt när mot dess andel i den totala alkoholkonsumtionen. Det finns inte heller anledning anta att mellanölet nämnvärt ökat antalet alkoholskadade bland vuxna. De alkoholpolitiska åtgärder som speciellt inriktar sig på mellanölet bör därför enligt vår mening i allt väsentligt syfta till att förebygga missbruk bland ungdomen. Med hänsyn till APU:s till alkoholbruk inställning bland ungdom innefattar detta också åtgärder för att motverka ölkonsumtion bland barn och yngre ungdomar. Orsakerna till den inträffade utvecklingen - vilka naturligtvis är av stor betydelse när det gäller att avgöra vilka åtgärder som skall vidtas - synes inte helt klarlagda genom den utredning som föreligger. Det förefaller emellertid högst sannolikt att omständigheterna vid tiden före mellanölets införande och även därefter varit sådana att en ökad alkoholkonsumtion bland ungdomen legat nära till hands. Den stegrade skolledan, bristerna i fråga om meningsfylld fritidssysselsättning och en allmän otillfredsställelse med samhällsförhållandena är omständigheter av denna art. Denna situation torde ha skapat en mycket fruktbar jordmån för - bryggeriernas i varje fall under de första åren hänsynslösa marknadsföring av mellanölet, inte minst gentemot ungdomen. Marknadsföringen gynnadesi hög grad av massmedias behandling av mellanölsfrågan och uttalanden och aktivitet i fråga om mellanölet från tjänstemän hos kontrollstyrelsen. Många, även vuxna, har måhända härigenom bibragts uppfattningen att mellanölet inte bara är en tämligen harmlös dryck utan också att ökad ölkonsumtion skulle göra alkoholvanorna ofarligare och motverka alkoholmissbruk. - Mot bakgrund av det sagda framstår mellanölsproblemet som så svårförklarligt knappast som majori-

teten vill göra gällande. Inte heller torde det i jämförelse med andra

länder vara särskilt unikt, bortsett från den stimulans som utvecklingen i Sverige fick genom åtgärder vid och efter mellanölets introduktion. Man synes kunna utgå från att det inom stora grupper av ungdomen skapats en inställning till mellanölet som främjar bruk, storkonsumtion och missbruk av öl. Undersökningen visar, att många unga uppfattar storkonsumtion av mellanöl som ett tecken på en tuffhet som man gärna vill äga. Det framgår också att storkonsumtionen främjas av att man tror att andra dricker mera än de faktiskt gör. Detta sociala tryck” gör att man väljer öldrickande i stället för andra alternativ till sysselsättning. Vidare måste man konstatera, att det saknas anledning anta att det finns någon annan ur alkoholpolitisk synpunkt skillnad betydelsefull mellan öl klass II A - eller öl med 3,0 eller 3,2 % alkoholhalt och mellanöl än differensen i alkoholhalt. Naturligtvis har den bättre smaken

Reservationer 61 l

vid en alkoholhalt mellan 3,5 och 4 % - den i flertalet länder förekommande i ölet - medverkat till att popularisera alkoholstyrkan mellanölet, men det finns ingenting som visar att alkoholen ioch för sig skulle vara mindre skadevållande i det svagare ölet. Även om man kan allmänt att de totala alkoholskadorna blir mindre vid

utgå _från

konsumtion av en svagare än av en starkare dryck, är det otvivelaktigt fullt möjligt för en missbrukare att uppnå den önskade påverkan också med det svagare ölet. Det är följaktligen högst troligt att en sänkning av alkoholhalten i mellanölet eller mellanölets avskaffande inte nämnvärt påverkar missbruket. En viss psykologisk effekt av mellanölets avskaffande eller sänkning av dess alkoholhalt - till följd av den markering av riskerna med mellanölet till dessa som detta innebär - kan tänkas. Det och samhällets inställning förefaller emellertid som om samma effekt borde kunna psykologiska förväntas direkt inriktade mot mellanölsbruk. av åtgärder ungdomens borde till och med vara positivare i detta hänseende, Sådana åtgärder de mera direkt tar sikte på det missbruk som förekommer och eftersom den stora massan av personer som brukar mellanöl dessutom inte drabbar utan risk. Alltför stor vikt bör emellertid inte fästas vid den psykologiska effekten av den ena eller den andra åtgärden. Man kan inte vara säker på att reaktionen åtminstone i vissa kretsar inte blir motsatt den önskade. Med hänsyn till det sagda är det tvivel underkastat om mellanölets avskaffande eller en sänkning av dess alkoholhalt till 3,0 eller 3,2 procent för ölmissbruket bland ungdomen. I varje skulle få någon större betydelse fall synes sannolikheten härför inte så stor att den väger upp nackdelarna för alla dem som brukar mellanölet som en måltids- eller sällskapsdryck utan risker. Vi kan därför inte biträda majoritetens förslag och inte heller Wennerfors framlagt, enligt vilket mellanölets det förslag som ledamoten alkoholhalt skulle fastställas till 3,2 viktprocent samtidigt som försäljning

över disk skulle bli obligatorisk. l stället bör åtgärder vidtas som mera direkt inriktar sig på missbruket bland ungdomen. Kraftfulla insatser behövs för att förbättra ungdomens under fritiden och i övrigt i samhället. Den förhållanden i skolan, närmare utformningen härav ryms emellertid inte inom alkoholpolitikens i detta sammanhang. Uppenbart är dock att ram och kan inte behandlas åtgärder av denna art kan det måste ta lång tid, innan mera omfattande vidtas och får verkan. I varje fall under en övergångstid krävs därför alkoholpolitiska åtgärder ölmissbruket bland ungdomen. Sannolikt behövs i syfte att motverka och informationen är sådana åtgärder även därefter. Undervisningen självklara medel. Men även åtgärder för att ytterligare begränsa ungdomellanölet bör Det framgår nämligen att mens tillgång till tillgripas. av 18-årsgränsen lämnar en hel del övrigt att önska. Det tillämpningen av tillgängligheten har finns också klara tecken på att begränsning i centrala Stockholm har sålunda positiva verkningar. Begränsade åtgärder till bättre förhållanden. Och det finns uttalanden som visar att lett som försökt men misslyckats att få tag i mellanöl, godtagit ungdom, än öldrickande. detta och ägnat sig åt mera positiv fritidssysselsättning

612 Reservationer

Naturligtvis kan man inte helt förhindra att ungdom under 18 år kommer över mellanöl. Men det bör vara möjligt att effektivisera tillämpningen av 18-årsgränsen. Det bör också vara möjligt att underlätta butikspersonalens arbete härmed. Riskerna för att en strängare tillämpning av l8-ârsgränsen skall medföra en övergång till starkare drycker är svåra att säkert bedöma. Det kan inte uteslutas att en viss sådan övergång sker, framför allt bland verkliga missbrukare som fått ett mer eller mindre starkt behov av alkohol. Men mot en mera omfattande övergång till starkare drycker talar det förhållandet att ölet som säljs i ca 13 000 butiker trots allt blir avgjort mera lättillgängligt än sprit och vin, som säljsi något mera än 300 butiker där åldersgränsen föreslås vara 20 år. Den reaktion som enligt vad nyss sagts uppges ha förekommit på en del håll efter införande av restriktivare regler talar i samma riktning. Den åtgärd som i första hand bör prövas är den av APU i mellanölsbetänkandet föreslagna s. k. diskförsäljningen. Denna, som väckte kritik - utom från bryggeriema - framför allt från affärsidkarhåll, avvisades visserligen i propositionen. Skälet var framför allt de praktiska och ekonomiska svårigheterna att anordna en disk i alla butiker. En sådan är emellertid inte nödvändig. Det väsentliga i förslaget är inte att försäljningen skall ske över disk utan att kunderna inte skall tillåtas att själva ta ölet genom s. k. självbetjäning. För att effektivisera tillämpningen* av 18-årsgränsen - och förbudet att sälja till onyktra samt för att underlätta de butiksanställdas tillämpning av reglerna är det tillräckligt med ett förbud att sälja mellanöl i detaljhandeln på annat sätt än genom att butikspersonalen utlämnar varan till kunden. Betalning kan ske i särskild kassa eller den vanliga kassan. Svårigheterna att anordna utlämning av ölet på detta sätt torde vara betydligt mindre än vad som antogs i fråga om den s. k. diskförsäljningen i samband med mellanölspropositionens framläggande. Ölförsäljningen torde på detta sätt t. o. m. i regel bli mindre utrymmeskrävande än vid självbetjäningsmetoden. Inga nämnvärda investeringar behövs utom möjligen en enkel avskärmningsanordning. Däremot blir självfallet i många butiker en viss personalförstärkning eller omdisponering av personalen nödvändig. Den största olägenheten torde ligga i att kostnaderna härför blir olika i olika butiker, vilket påverkar konkurrensförhållandena. Påpekas bör emellertid att även andra kostnader skiljer sig från butik till butik, varför denna olägenhet inte bör överskattas, Framhållas må också att den butik som anser att svårigheterna är alltför stora kan avstå från att sälja öl. För det helt övervägande antalet butiker torde det dock vara en mindre nackdel att anordna särskild utlämning av mellanöl än att avstå från försäljningen därav. Vi föreslår alltså att förbud införs mot försäljning av mellanöl - såväl klass A som B - i detaljhandeln genom självbetjäning. Dispens från denna regel bör inte kunna medges. Man måste nämigen befara att kunskapen om vilka butiker som får sälja mellanöl genom självbetjäning snabbt sprider sig till dem som vill söka bryta mot l8-årsgränsen och att de kommer att utnyttja de större svårigheterna att utöva kontroll i dessa butiker.

Reservationer 613

Såsom majoriteten föreslår bör förbudet att sälja öl på söndagar och efter viss tid på vardagar bibehållas. Det har visat sig minska ölkonsumtionen bland ungdomen. Dispens bör i princip inte få förekomma utom i alldeles speciella fall. Vi tänker härvid påjulen 1973, då butikerna - i de intresse butiksanställdas hölls stängda på julafton och i stället öppna på söndagen före jul. I ett sådant fall - som inte återkommer ofta - bör det vara möjligt att medge försäljning på söndagen i stället för på julafton. Diskuteras kan om inte förbudet bör träda i kraft tidigare än kl. 20 på vardagar, t. ex. kl. 19, och på lördagar kl. 16. Senare än så synes knappast något större behov av ölförsäljning föreligga. Med den försäljningsform som förordats i det föregående bör några större svårigheter att tillämpa sådana regler inte finnas. Vi förordar sålunda att förbud införs för försäljning av öl - utom på söndagar - efter kl. 16 på lördagar och efter kl. 19 övriga vardagar med möjlighet att om särskilda skäl föreligger medge undantag på söndag. För att underlätta tillämpningen av 18-årsgränsen och minska lockelsen att köpa öl bör mera aktiva försäljningsåtgärder för ölet inte vara tillåtna i detaljhandeln. Det bör sålunda inte vara tillåtet att exponera ölet på ett särskilt säljfrämjande sätt. Med det föreslagna förbudet mot Självbetjäning av öl ligger det nära till hands att öllagret döljs bakom en skärmvägg. Detta underlättar också tillämpningen av förbudet att sälja öl på söndagar och efter viss tid på vardagar. Naturligtvis bör det dock vara tillåtet att visa vilket sortiment man för och vilka priser man tillämpar. Vidare bör det inte vara tillåtet att använda öl som lockvara eller att realisera öl. l författningen bör därför intas ett förbud mot tillfälliga prisnedsättningar på öl. Detta bör också gälla i partihandeln. I vissa har det främjat en bättre ordning i ölförsäljningen att öl

butiker

inte sålts annat än tillsammans med matvaror för minst samma belopp. En sådan ordning synes inte strida mot det allmänna förbudet mot tvångskombination av olika varor. Syftet är inte att öka försäljningen av vissa varor utan att av alkoholpolitiska skäl minska försäljningen av ölet. En regel av angivna innebörd behöver inte vara generell. Konsumentombudsmannen har också i skrivelse till polisstyrelsen i Västerås polisdistrikt den 27 december 1973 uttalat att kombinationstvång medges i begränsad omfattning och i butiker där det är av väsentlig betydelse från nykterhets- och ordningssynpunkt. Det synes lämpligt att möjlighet finns för tillståndsmyndigheten att på de av konsumentombudsmannen angivunder vissa tider na skälen föreskriva att öl får säljas - eventuellt endast till den som samtidigt köper matvaror för minst samma belopp.

6. Av Erbacke och Hermansson

Den lokala och regionala organisationen Såsom majoriteten anfört sker serveringen på det stora flertalet restauranger utan större olägenheter ur alkoholpolitiska synpunkter. Detta

6 l 4 R eservationer

bestyrks av statistiken över restauranginspektionen under 1973. Av cirka 5 000 besök (2 598 under första halvåret jämte uppskattningsvis i det närmaste lika många under återstående del av året) berodde endast 2,8 %, dvs. ungefär 140 besök, på påtalade missförhållanden. Siffran motsvarar mindre än 2 % av hela antalet serveringsställen. APU: s förslag i fråga om tillståndsprövning och återkallelse år ägnade att ytterligare förbättra förhållandena. Den skärpta prövningen av behov och lämplighet bör, rätt tillämpad, medföra att endast seriösa företag får tillstånd till servering. Den ökade risken för återkallelse kan väntas stimulera till bättre kontroll från restauratörernas sida. Både dessa omständigheter och de föreslagna reglerna om prissättning i serveringen kan väntas minska den konkurrens som erfarenhetsmässigt lätt kan leda till icke önskvärda förhållanden. APU:s förslag bör alltså förbättra förutsättningarna att inom serveringen i än högre grad än för närvarande bygga på principen frihet under ansvar. Den naturliga inställningen hos en rörelseidkare - restauratör eller annan - att driva sin verksamhet så att den får gott anseende och kan fortleva främjes av de föreslagna reglerna. inom parentes borde det sagda på några punkter ha lett till en mera liberal inställning från APU: s .sida i fråga om serveringen. Detta gäller den allmänna regeln om tiden för serveringens upphörande. Denna bör i fråga om servering till allmänheten av sprit, vin och starköl normalt vara densamma som den tidpunkt då enligt förslaget servering till slutet sällskap skall upphöra, dvs. kl 01.00. En sådan utsträckning av tiden underlättar också kontrollen. Vidare borde även sprit få serveras vid sittande bord på transportmedel utan att särskilda skäl föreligger. Men trots att förhållandena i det stora flertalet fall redan är godtagbara och med APU:s förslag torde förbättras kan en tillsyn för restaurangverksamheten inte undvaras. serveringen är en del av alkoholbranschen där privata vinstintressen fortfarande får göra sig gällande. I stor utsträckning riktar sig serveringen till ungdom, vilket gör det särskilt angeläget att serveringen övervakas så att olägenheter motverkas och ingripande kan ske när så behövs. Den utredning som verkställts synes ge vid handen att den nuvarande organisationen inte är särskilt effektiv. De ca 5 000 inspektionerna under 1973 ledde till ingripande enligt Rff och Öff i sammanlagt endast 73 fall, dvs. vid blott 1,5 % av inspektionerna och beträffande ca l % av serveringarna. Detta synes icke bero på tjänstemännens sätt att utföra sina uppgifter utan på att en regional organisation för restaurangtillsynen ej är lämplig. Att så är förhållandet bekräftas för övrigt av Systembolagets erfarenheter från den tid då restauranginspek_tionen formellt ingick i bolaget. Bristerna i organisationen torde framförallt bero på svårigheterna för regionalt placerade tjänstemän att följa utvecklingen på de skilda orterna och att vid tillfälliga besök på restauranger få en uppfattning om förhållandena. En tillsyn av denna art blir av naturliga skäl i alltför hög grad inriktad på granskning av att formella föreskrifter iakttas, medan det är svårt att konstatera om verkliga olägenheter av alkoholpolitisk betydelse föreligger.

Reservationer 615

iakttagelser av det senare slaget måste ligga mycket närmare till hands för lokalt placerade organ. l sammanhanget bör också framhållas att alla missförhållanden i samband med restauranger ingalunda beror på serveringen av alkoholdrycker. Alkohol kan förtäras före restaurangbesöket eller under detta så att det ej kan kontrolleras av tillståndshavaren. Missförhållanden uppkommer även vid nöjestillställningar och liknande där alkoholdrycker inte serveras. Det bör därför vara fördelaktigt om tillsynen över alkoholserveringen utövas av organ som även har anledning beakta andra orsaker till missförhållanden. Organ med den inriktning som nu antytts finns också vilka i sin normala verksamhet bör få en god uppfattning om de olika restaurangernas betydelse ur ordningsoch nykterhetssynpunkt och som dessutom har ett naturligt intresse av denna fråga, nämligen framför allt polisen och de kommunala sociala centralnämnderna/nykterhetsnämnderna. Enligt gällande föreskrifter har polisen och dessa nämnder också ett ansvar för tillsynen. Det är emellertid fullt förklarligt att de inte ägnar denna uppgift primär uppmärksamhet. Eftersom det funnits - inom - och finns - inom - en särskild Systembolaget länsstyrelserna organisation för tillsynen ligger det nära till hands att anse att uppgifterna i första hand bör ombesörjas av denna. Det anförda leder till slutsatsen att en förbättring av tillsynen utan organisatoriska förstärkningar bör kunna uppnås om förstahandsansvaret för denna läggs på polismyndigheterna och de sociala centralnämnderna/ nykterhetsnämnderna. Detta torde kräva att lagar och instruktioner som rör deras verksamhet kompletteras med föreskrifter härom. Det bör emellertid också ta sig det uttrycket att polismyndigheter och kommuner (ev. nämnderna) får befogenhet att väcka talan vid länsrätten. Detta bör ske genom att utredningen iärendet i skriftlig form översänds dit. Även länsstyrelsen bör ha befattning med serveringsfrågor. I första hand gäller det prövning av tillståndsansökningar och framställning om godkännande av föreståndare och ersättare. Länsstyrelsen bör vidare verkställa utredning på grund av anmälan av polismyndighet eller kommunal nämnd eller när det eljest finns anledning undersöka om åtgärd skall vidtas mot viss servering. Om utredningen föranleder det bör länsstyrelsen väcka talan i länsrätten. Vidare bör länsstyrelsen yttra sig efter remiss från länsrätten, när polismyndighet eller kommun (kommunal nämnd) väckt sådan fråga där. Självfallet bör länsstyrelsen ha en tjänsteman (i vissa länsstyrelser flera tjänstemän) som har till särskild uppgift att utreda och föredra ärenden av detta slag. Någon särskild titel synes dock inte erforderlig. Den nu föreslagna ordningen synes principiellt riktigare än den nuvarande. Den innebär att annan än den som beviljat ett tillstånd kan väcka fråga om åtgärd rörande tillståndet. Med detta förslag torde någon förstärkning av länsstyrelserna för handläggning av ärenden rörande servering och ölhandel inte behövas. Den ökning av länsstyrelsernas uppgifter som APU föreslår på tillståndssidan motvägs av oktrojperiodernas avskaffande, förenklingar i lagstiftningen och den avsevärda begränsningen av inspektionsskyldigheten.

616 Reservationer

7. Av Lindholm, Bergegren, Erbacke och Hermansson Den centrala organisationen Enligt vår mening bör avsnitt 28.43 ha följande lydelse:

28.4.3 Sammanfattande bedömning

Den genomgång som görs i kap. 28 under rubriken Övriga uppgifter för ett centralt organ visar att flertalet av de ärendegrupper med alkoholpolitisk anknytning som f. n. ankommer på riksskatteverket kan få en naturlig förläggning antingen till alkoholpolitiska rådet eller något redan befintligt organ i den mån APU:s förslag inte innebär att uppgifterna upphör. De uppgifter som enligt den där gjorda bedömningen förläggs till annat organ än alkoholpolitiska rådet har i huvudsak en mera teknisk än alkoholpolitisk inriktning. Vi har ingen invändning mot de ståndpunkter som tasi nämnda avsnitt. [fråga om vissa ärendegrupper återstår dock att diskutera om de skall föras till alkoholpoltiska rådet eller till ett redan befintligt organ, varvid i första hand riksskatteverket eller socialstyrelsen kommer ifråga. De ärendegrupper som detta gäller är utfärdande av anvisningar och föreskrifter beträffande servering och ölhandel, rådgivning till myndigheter och företagare (allmänheten) på detta område, information rörande förarbeten och vägledande beslut i fråga om servering och ölhandel, utbildning av tjänstemän inom övervakningsorganisationen samt utformning av blanketter för denna. För är inom riksskatteverket tre handläggare sysselsatta med

_nävarande

dessa uppgifter. Med hänsyn till den ställning och arten av de uppgifter som APU vill tillägga alkoholpolitiska rådet är det betydelsefullt att omfattningen av det löpande administrativa arbete som rådet skall ombesörja begränsas så mycket som möjligt. I annat fall uppstår risken att detta arbete som regelmässigt kräver snabba avgöranden inkräktar på eller rent av undanskymmer huvuduppgiften. Det sagda hindrar dock inte att administration i viss omfatting omhänderhas av rådet. Detta gäller bl. a. dess egna förhållanden. Å andra sidan vore det olyckligt om mera omfattande alkoholpolitiska uppgifter samlas hos ytterligare ett organ. Ett sådant kommer säkerligen att uppfatta sig och uppfattas som ett alkoholpolitiskt instrument, vars policy på området är betydelsefull och allmänt intressant. Uttalanden, åtgärder och förslag av alkoholpolitisk art kan då komma att stå i strid med varandra eller i varje fall framstå som inkonsekventa så att osäkerhet uppstår om målet för och inriktningen av samhällets alkoholpolitik. Dessa farhågor blir särskilt framträdande om de administrativa - som blir fallet - en stor uppgifter enligt majoritetens förslag läggs till myndighet med en mångfald andra uppgifter för vilken de alkoholpolitiska åliggandena utgör en ringa och i förhållande till arbetet i övrigt främmande del. De alkoholpolitiska frågorna blir hos en sådan myndighet en så obetydlig del av arbetet för verksledningen att experter och lägre

Reservationer 6 l 7

tjänstemän lätt får det avgörande inflytandet över verksamheten. Erfarenheterna från hanteringen av de alkoholpolitiska uppgifterna på senare tid, först hos kontrollstyrelsen och sedan hos riksskatteverket, ger grund för detta antagande. Det sagda ger också anledning anta att risken för inkonsekvens och splittring inte kan motverkas genom representation för alkoholpolitiska rådet i verkets styrelse. Enligt vår uppfattning bör man mot bakgrund av det nu anförda eftersträva en organisation där den löpande administrationen så långt möjligt förläggs till andra organ än alkoholpolitiska rådet men där de alkoholpolitiska bedömningarna förbehålls rådet. Detta kan ske genom att administration i största möjliga omfattning uppdras åt organ som sysslar med besläktade frågor men samrådsförfarande med alkoholpolitiska rådet föreskrivs när det gäller principiella eller från alkoholpolitiska synpunkter viktiga frågor. Denna principiella inställning har beaktats vid de ställningstaganden som gjortsi nyssnämnda avsnitt av kap 28. När det gäller tillsynen över servering och ölhandel och större delen av övriga nyss nämnda arbetsuppgifter synes en uppdelning på renodlad administration och mera alkoholpolitiska spörsmål inte praktiskt möjlig. Såsom majoriteten funnit behövs emellertid sådan verksamhet hos ett centralt organ endast under en övergångstid. Ett centralt organ bör under denna tid ha till uppgift att utfärda föreskrifter och anvisningar beträffande serveringen och ölhandeln och tillsynen däröver samt fastställa blanketter och utöva rådgivning gentemot länsstyrelser och kommunala organ och tillståndshavare. Detsamma gäller annan information till myndigheter och utbildning av tillsynsorganisationens tjänstemän. Efter hand bör denna_ centrala verksamhet kunna avvecklas. Blanketter behöver dock alltfort fastställas centralt, men detta kan uppdras åt Statskontoret i samarbete med tjänstemän som sysslar med de uppgifter för vilka blanketterna skall användas. Även utbildningsverksamheten behöver bedrivas centralt men den kan anförtros personalutbildningsnämnden. Även till en kan detta arbete - sedan och början utbildning blankettfrågor avskilts - efter de förenklingar som APU föreslagit inte kräva flera tjänstemän än f. n., dvs. högst tre handläggare. Härav framgår

att arbetet inte har så stor omfattning att det kan beräknas störa

alkoholpolitiska rådets huvudsakliga verksamhet. Detta så mycket mera som de mera rutinmässiga uppgifterna kan delegeras till rådets kanslichef . Rådet självt behöver alltså inte syssla med annat än principiella och eljest viktigare frågor. Den alkoholpolitiska konsekvensen garanteras ändå genom kanslichefens nära kännedom om rådets uppfattning. Arbetet med tillsynen över serveringen och ölhandeln synes inte ha större samband med socialstyrelsens uppgifter än med rådets allmänt alkoholpolitiska åligganden och detta även om större ansvar för tillsynen läggs på kommunala sociala nämnder än för närvarande. Sambandet mellan nämnda arbete och de övriga mer tekniskt inriktade uppgifter som enligt APU: s förslag skall, i varje fall under en övergångstid, ligga kvar hos RSV synes ganska obetydligt. Däremot föreligger vissa omständigheter som talar för att det centrala arbetet med tillsynen förläggs till

618 Reserva tion er SOU 1974: 91

alkoholpolitiska rådet. Detta arbete har sålunda när det gäller avgöranden av mera principiell natur en så klar alkoholpolitisk betydelse att alkoholpolitiska rådet under alla omständigheter bör få inflytande däröver. Vidare synes det angeläget att alkoholpolitiska rådet i inledningen av sitt arbete förvärvar kunskaper om serveringen och ölhandeln samt erfarenheter av tillsynen däröver. Den handbok för främst länsstyrelsernas handläggare som enligt APU: s förslag i kap 28 bör utarbetas kan lämpligen ombesörjas av alkoholpolitiska rådet. Det centrala arbetet med tillsynen över servering och ölhandel jämte därtill hörande rådgivnings- och informationsverksamhet som behövs under inledningsskedet bör följaktligen enligt vår mening förläggas till alkoholpolitiska rådet. Uppgiften att fastställa blanketter bör anförtros åt Statskontoret och utbildningen åt personalutbildningsnämnden. För uppgifterna synes - med hänsyn till de förenklingar som APU föreslår tillräckligt att till en början två tjänster för handläggare tillförs alkoholpolitiska rådets kansli, där de bör bilda en egen arbetsgrupp under kanslichefens ledning.

8. Av B00, Burman och Nyberg

Oktrojsystemet och det lokala vetot I kap. 19, Begränsning av tillgången, förordar utredningen att systemet med fasta oktrojperioder för serveringstillstånd avskaffas men finner avgörande skäl tala för att det kommunala vetot beträffande etableringen av hotell och restauranger bibehålles. Nuvarande ordning med fasta oktrojperioder och kommunalt veto innebär, att kommunerna har ett avgörande inflytande på inte endast frågan om nya restauranger skall få inrättas inom kommunen utan även om redan beviljade serveringstillstånd bör få fortsatt giltighet. Om den kommunala vetorätten skall gälla endast vid ansökningar om nya serveringstillstånd betyder det att kommunernas inflytande på området väsentligt beskäres. Frânsett de betänkligheter ur principiell synpunkt som en sådan beskärning av kommunala befogenheter kan föranleda är åtgärden förenad med uppenbara nackdelar. Enligt förslaget kommer länsstyrelserna att ha det avgörande inflytandet på utvecklingen ifråga om befintliga serveringsrörelser. Vid allvarlig misskötsel av en rörelse skall rättigheten att servera alkoholdrycker indragas. Emellertid finns det kommunalpolitiska intressen som kan motivera begränsningen av antalet angivna tillstånd eller nedläggning av en etablerad serveringsrörelse. Bland annat kan kommunernas långtidsplanering, den lokala gemenskapen eller önskemålen att åstadkomma återhållsamma alkoholvanor inom kommunen föranleda behov av en återkommande tillståndsprövning och skäl för indragning av en redan beviljad rättighet. Om den föreslagna ordningen genomförs frånhändes kommunerna denna möjlighet. Enligt utredningsmajoriteten har kommu-

Reservationer 619

nen i dessa fall endast möjlighet att hos länsorganet anhängiggöra talan om återkallelse av serveringstillståndet. Även om de fasta oktrojperioderna avskaffas bör kommunerna få behålla sin rätt att avgöra behovet av såväl nya som befintliga serveringsrättigheter. Detta kan ske genom att kommun ges rätt - men ej - att efter varje allmänt kommunalval ingå till länsstyrelsen skyldighet med framställning rörande antalet och lokaliseringen av serveringsrörelser inom kommunen. Om en indragning av viss rättighet därviddpåyrkas, skall länsstyrelsen vara skyldig att efterkomma kommunens anvisning. För att bereda skäligt rådrum för rättighetsinnehavaren i sådana fall kan stipuleras att en påyrkad indragning skall ske med viss fördröjning, exempelvis ett år. Vi föreslår att om ordningen med oktrojperioder för serveringstillstånd avskaffas, bestämmelserna utformas så att det kommunala vetot såväl ifråga om nya som etablerade rörelser lämnas okränkt.

9. Av Lindholm och Burman

Folkrörelseengagemang i Systembolaget * Utredningens majoritet har anslutit sig till ett förslag att vissa folkrörelser skulle inbjudas att ingå som aktieägare i Systembolaget. Närmast har man tänkt löntagarorganisationerna samt idrottsrörelsen, på de tre stora möjligen också någon organisation för näringslivet. Det är ett förbryllande hugskott. Monopolbolaget för försäljning av rusdrycker har skapats därför att en så riskabel hantering bör handhavas av samhället. I konsekvens därmed bör regering och riksdag i vanlig demokratisk ordning äga den fulla kontrollen över företaget. Att folkrörelser i en sådan verksamhet, helt främmande för de engagera syften för vilka de bildats, kan inte vara till någon nytta vare sig för dem eller för verksamheten. Redan det förhållandet att en av de äldsta och största folkrörelserna, nykterhetsrörelsen, helt naturligt måste undantas från tanken på delägarskap, vittnar om att det är ett mycket diskutabelt Den enda hållbara motiveringen för en sådan anordning borde projekt. vara att folkrörelserna skulle åstadkomma ett bättre handhavande av den riskabla verksamheten. Emellertid har Systembolaget under en lång följd av år handhaft den svåra uppgiften att sälja rusdrycker så att därav så ringa skada som möjligt på ett så ansvarsmedvetet sätt att uppkommer folkrörelserna kan finna något utrymme för förbättringar knappast härvidlag; risken är snarare att tillfälliga opinionsvindar kan äventyra den konsekventa försäljningspolitik som nu vunnit burskap. Vi föreslår att den nuvarande ordningen ifråga om aktieinnehav i det statliga rusdrycksförsäljningsbolaget bibehålles.

620 Särskilt yttrande

Särskilt

yttrande

Av utredningens experter Tom Nilsson och Ulf Rydberg rörande

mellanölet

Vi vill med detta yttrande komplettera den beskrivning av utvecklingen som givits i kap. 22 samt kommentera majoritetens förslag om sänkning av alkoholhalten i mellanölet. Den alkoholpolitiska debatt som förekommit i Sverige under de senaste åren har till stor del behandlat mellanölets vara eller icke vara. Denna debatt har kommit att undanskymma de centrala alkoholpolitiska problemen: hur skall vi undvika alkoholmissbruk eller alkoholskador? Centralt i debatten har varit mellanölsmissbruket bland ungdomar. Ölkonsumtionen har ökat kraftigt sedan mellanölet introducerades 1965. Efter 1970 har dock ökningen stagnerat. Såväl vuxna personer som ungdomar har ökat sin ölkonsumtion. De klart flesta ölkonsumenterna

utgöres av vuxna personer. Mellanölsmissbruk har konstaterats i tämligen

liten utsträckning bland de vuxna; ölet fyller här sin största funktion som måltidsdryck. Bland ungdomen förekommer dock mellanölsmissbruk i icke ringa omfattning. Den fråga som med denna utgångspunkt blivit aktuell är, hur skall vi minska mellanölsmissbruket bland ungdomen? Sedan mellanölet infördes 1965 har en ökning skett av alkoholkonsumtionen bland ungdomen. Detta gäller såväl öl som andra alkoholdrycker. Denna konsumtionsförändring är ingen separat företeelse i Sverige. Även i _Norge och Finland! och troligen även Danmark har ungdomarna ökat sin alkoholkonsumtion under perioden. Detta gäller icke minst Ölkonsumtionen. Ökningen av alkoholkonsumtionen bland ungdom har således skett parallellt med ökningen av Ölkonsumtionen. Detta har lett till att man hävdat att mellanölets införande förorsakat 1 Ahlström Laakso, S: ungdomens ökade alkoholkonsumtion. Detta är inte på något sätt Ungdomens alkoholbruk Mellanölets införande självklart. har troligen haft viss betydelse för förändras. Alkoholpolitik 1974: 1, s. 3. konsumtionsökningen men dess roll är enligt vår uppfattning överbetonad. Den konsumtionsökning som konstaterats bland ungdomen har 2 Hibell, B., Jonsson, E: dessutom enligt skolöverstyrelsens ANT-undersökningar avstannat under Alkohol-, narkotika- och tobaksvanor i grundsko- de senaste åren? lan och gymnasiet 1973. Några fakta om ungdomens alkoholkonsumtion är: Alkohol och narkotika De flesta ungdomar som konsumerar öl har en låg eller måttlig 1974:5, s. 170. konsumtion. De ungdomar som har en hög ölkonsumtion har även i 3 Hibell, B., Jonsson, E: flertalet Detta har bl. a. fall en hög konsumtion av andra alkoholdrycker. Skolungdom och mel-

lanöl. Alkohol och nar- visats i Skolöverstyrelsens ANT-undersökningana Något som utmärker

kotika 1974:3, s. 106. ungdomarnas alkoholkonsumtion är att de oftare än vuxna konsumerar

Särskilt yttrande 621

alkohol i avsikt att berusa sig. Bland ungdomar svarar ölkonsumtionen för mindre än hälften av deras totala alkoholkonsumtion. Drygt halva totalkonsumtionen utgöres således av konsumtion av vin och sprit. APU föreslår en sänkning av alkoholhalten i mellanölet för att minska problemet med ungdomens ölmissbruk. Detta kan leda till två i princip olika resultat. Ölkonsumtionen bland ungdomen minskar eller ölkonsumtionen minskar ej. Om ölkonsumtionen minskar kan detta leda till att många ungdomar övergår till att konsumera andra starkare alkoholdrycker. Som ovan påpekats sker ungdomens alkoholkonsumtion i relativt stor utsträckning i berusningssyfte. De ungdomar som kan betraktas som mellanölsmissbrukare har som ovan påpekats även en stor konsumtion av starkare alkoholdrycker. Beträffande denna grupp torde således tillgången till starkare drycker ej vålla problem. En minskning av ölkonsumtionen torde dock i stort verka dämpande på de flesta ungdomars alkoholkonsumtion, då de alternativa alkoholdryckerna för de aktuella åldrarna är tillgängliga i mer begränsad omfattning. Den andra möjligheten är att ölkonsumtionen ej minskar i nämnvärd omfattning. Frågan blir då om en sänkning av alkoholhalten gör ölet mindre effektivt som berusningsdryck. Vi vill besvara denna fråga

nekande bl. a. av följande skäl. En aktuell svensk undersökning! har visat

att det under vissa omständigheter är möjligt att berusa sig på såväl lättöl som pilsner. Flertalet försökspersoner uppnådde exempelvis gränsen för rattonykterhet vid stor lättölskonsumtion och med pilsner kunde gränsen för rattfylleri uppnås. Jämförelser kan även göras med ölkonsumtionen i Tjeckoslovakien. I detta land är ölmissbruk relativt vanligt. Det vanligen förekommande ölet har i Tjeckoslovakien en alkoholhalt som överensstämmer med det föreslagna mellanölets, nämligen 3 procentenheter. För att uppnå berusning med ett svagare öl krävs således endast att man ökar konsumtionen något. En tänkbar icke önskad effekt av en sänkning av alkoholhalten är, att ölet kan komma att uppfattas som ofarligt. Såväl ungdomarna som deras föräldrar kan få den uppfattningen att man saluför ett öl som icke längre har de berusningseffekter som gör det olämpligt som ungdoms- 1 dryck. Goldberg, M., Hollstedt, Sammanfattningsvis förefaller det oss svårt att särbehandla mellanöls- C., Rydberg, U: Blodalkodå det är hur vi skall bemästra holhalter efter förtäring konsumtionen egentliga problemet av stora mängder lättöl ungdomens alkoholmissbruk. Den senare frågan anser vi inte att man och pilsner. Alkohol och löser genom att minska alkoholhalten i ölet med 0,6 procent. narkotika 1974: 1, s. 15.

Statens offentliga utredningar 1974

Kronologisk förteckning

1.0rter i regional samverkan. A. 53.SkoIans arbetsmiljö. U. 2. Ortsbundna levnadsvillkor. A. 54.Vidgad vuxenutbildning. U. 3.Produktionskostnader och regionala produk- 55.Utsökningsrätt Xlll. Ju. tionssystem. A. 56. Närförläggning av kärnkraftverk. l. 4. Regionala prognoser i planeringens tjänst. A. 57. Lägenhetsreserv. 8. 5.Boken. Litteraturutredningens huvudbetänkan- 58.$koIans arbetsmiljö. Bilagor. U. den. U. 59.Sexual- ochsamlevnadsundervisning. U. 6.FörenkIad konkurs m. m. Ju. 60.Trefikbuller. Del 1. Vägtrafikbuller. K. 7. Barn- och ungdomsvård. S. 61.Trafikbuller. Bilagadel. K. 8. Rättegången i arbetstvister. A. 62.Studiestöd åt vuxna. U. 9.SamhäIle och trossamfund. Sammanställning av 63. Internationellt patentsamarbete. l. H. remissyttranden över betänkanden av 1968 års 64. Energi 1985, 2 000. l. beredning om stat och kyrka. U. 65.Energi 1985, 2 000. Bilaga l . 10. Data och näringspolitik. I. 66.Svenska kyrkans gudstjänst. Huvudgudstjänster 11.Svensk industri. Delrapport 1. I och övriga gudstjänster. Band 1. Gudstjänstord- 12.Svensk industri. Delrapport 2. I ning m. m. U. 13.Svensk industri. Delrapport 3. I. 67.Svenska kyrkans gudstiänst. Huvudgudstiânster 14. Svensk industri. Delrapport 4. l och övriga gudstjänster. Bilaga 1. Gudstjänst i 15.Sänkt pensionsålder m. m. S. dag. Liturgiska utvecklingslinier. U. 16. Neutral bostadsbeskattning. Fi. 68.Svenska kyrkans gudstjänst. Huvudgudstiänster llsolidarisk bostadspolitik. B. och övriga gudstjänster. Bilaga 2. Den liturgiska 18.Solidarisk bostadspolitik. Bilagor. B. iörsöksverksamheten 1969-4972. U. 19.HÖgskoleutbildning. Läkarutbildning för sjuk› 69. lnvandrarutredningen 3. invandrarna och minosköterskor. U. riteterna. A. 20.Förslag till skatteomläggning rn. m. Fi. 70. lnvandrarutredningeh 4. Bilagor A. 21.Markanvändning och byggande. B. 71.0m behörighet och antagning till högskolan. U. 22.Vattenkralt och miljö. B. 72.Energiforskning. Program för forskning och 23. Reklam V. Information i reklamen. U. utveckling. I. 24. Förslag till hamnlag. K. 73. Energiforskning. Expertmaterial utarbetat på 25. Fri sterilisering. Ju. uppdrag av Energiprogramkommitten. Avdel- 26.Mot0rredskap. K. ning A. Utvinning av energiråvaror och indu- 27.Mindre brott. Ju. striell energiproduktion. l. 28. Häntelag. Ju. 74. Energiforskning. Expertmaterial utarbetat på 29.Att utvärdera arbetsmarknadspolitik. A. uppdrag av Energiprogramkommittên. Avdel- 30.Jordbruk i samverkan. Jo. ning B. Näringslivets energianvändning. I. 31.Unga lagöverträdare V. Ju. 75.Energiforskning. Expertmaterial utarbetat på 32.Solidarisk bostadspolitik. Följdfrågor. B. uppdrag av Energiprogramkommittén. Avdel- 33.Att översätta Gamla testamentet. U. ning C. Transporter och samfârdsel. I. 34.Gratisk industri i omvandling. I. 76. Energiiorskning. Expertmaterial utarbetat på 35.Spridning av kemiska medel. Jo. uppdrag av Energiprogramkommitten. Avdel- 36.Skolan, staten och kommunerna. U. ning D. Lokalkomiort och hushåll. I. 37. Mut- och bestickningsansvaret. Ju. 77. värmeförsörjning enligt värmeplan. Ju. 38.FFV. Förenade fabriksverken. I. 78.Stålindustrins framtida utveckling. I. 39.Socialvården. Mål och medel. S. 79. Utbildning för arbete. A. 40.Socialvården. Mål och medel. Sammanfattning. 80.Jaktmarker. Jo. S. 81.Jaktmarker. Bilagor. Jo. 41.Statsbidrag till kommunal färdtjänst, hemhjälp 82.Samverkan för regional utveckling. A. och familjadaghernsverksamhet. Fi. 83.Generalklausul i förmögenhetsrätten. Ju. 42. Barns fritid. S. 84.$tat och kommun i samverkan. Kn. 43. Utställningar. U. 85. Fotografering och integritet. Ju. 44. Effekter av förpackningsavgiften. Jo. 86.Kommunal biståndsverksamhet. Kn. 45.Samordnad traktamentsbeskattning. Fi. 87.Trafikskadeersättning. Ju. 46.Belordringsförfarandet inom krigsmakten. Fö. 88. Europakonventionen och europeiska sociala Allnstallationssektorn. I. stadgan. Ju. 48. Installationssektorn. Bilagor. I. 89. Ny järnvägslagstittning l. Ju. 49. Bevissäkringslag för skatte- och avgiltsproces- 90.Alkoholpolitik. Del 1. Bakgrund. Fi. sen. Fi. 91.AIkohoIpolitik. Del 2. Åtgärder. Fi. 50.Information och medverkan i kommunal plane ring. Rapport. Kn. 51.Utbildning i förvaltning inom försvaret. Del 1. Fö. 52.Utbildning i förvaltning inom försvaret. Del 2. Fö.

Statens offentliga utredningar 1974

Systematisk förteckning

* Justit ,_ uementet Utställningar. [43] Skolans inre arbete. 1. Skolans arbetsmiljö. [53]: Förenklad konkurs m. m. [6] Skolans arbetsmiljö. Bilagor. [58] Fri sterilisering. [25] Vidgad vuxenutbildning. [54] Mindre brott. [27] Sexual- och samlevnadsundervisning. [59] Räntelag. [28] Studiestöd åt vuxna. [62] Unga lagöverträdare V. [31] 1968 års kyrkohandbokskommitte. 1. Svenska Mut- och bestickningsansvaret. [37] Utsökningsrätt Xlll. kyrkans gudstjänst. Huvudgudstjänster och övriga [55] gudstjänster. Band 1. Gudstjänstsordning m. m värmeförsörjning enligt värmeplan. [77] [66] 2. Svenska kyrkans gudstjänst. Huvudwds Generalklausul i förmögenhetsrätten. [83] tjänster och övriga gudstjänster. Bilaga 1. Guds Fotografering och integritet. [85] tjänst i dag. Liturgiska utvecklingslinier. [67] 3 Trafikskadeersättning. [87] Svenska kyrkans gudstiänst. Huvudgudstiänster ocl Europakonventionen och europeiska sociala stadövriga gudstjänster. Bilaga 2. Den liturgiska för gan. [88] söksverksamheten 1969-1972. [68] Ny iärnvägslagstiftning l. [89] Om behörighet och antagning till högskolan. [71

Försvarsdepartementet Jordbruksdeputementet Befordringsförfarandet inom krigsmakten. [46] Jordbruk i samverkan [30] Krigsmaktens förvaltningsutbildningsutredning 1. Spridning av kemiska medel. [35] Utbildning i förvaltning inom försvaret. Del 1. i förvaltning inom försvaret. Del Effekter av förpackningsavgiften. [44] [51] 2. Utbildning Jaktmarksutredningen. 1. Jaktmarker. [80] 2. Jakt 2. [52] marker. Bilagor. [81]

Socialdepartementet Handelsdepartementet

Barn- och ungdomsvård. [7] internationellt patentsamarbete I. [63]

Sänkt pensionsålder m. m. [15] 1. Socialvården. Mål och medel. Arbetsmarknadsdepartementet Socialutredningen [39] 2. Socialvården. Mål och medel. Sammanfatt- Expertgruppen för regional utredningsverksamhet

ning. [40] 1. Orter i regional samverkan. [1] 2. Ortsbundna

Barns fritid. levnadsvillkor. [2] 3. Produktionskostnader ocl- [42] regionala produktionssystem. [3] 4. Regionala Kommunikationsdepartementet prognoser i planeringen; tjänst. [4]

Förslag till hamnlag. [24] Rättegången i arbetstvister. [8]

Motorredskap. [26] Att utvärdera arbetsmarknadspolitik. [29]

Trafikbullerutredningen. 1. Trafikbuller. Del l. lnvandrarutredningen. 1. lnvandrarutredningen 3.

Vägtrafikbuller. [60]. 2. Trafikbuller. Bilagadel. invandrarna och minoriteterna. [69] 2. invandrar 1611 utredningen 4. Bilagor. [70] Utbildning för arbete. [79] Finansdepartementet Samverkan för regional utveckling. [82] Neutral bostadsbeskattning. [16]

Förslag till skatteomläggning m. m. [20] Bostadsdepartementet

statsbidrag till kommunal färdtjänst, hemhiälp och Boende- och bostadsfinansieringsutredningarna. 1.

farniljedaghemsverksamhet. [41] Solidarisk bostadspolitik. [17] 2. solidarisk bo

Samordnad traktamentsbeskattning. [45] stadspolitik. Bilagor. [18] 3. solidarisk bostadspoli-

Bevissäkringslag för skatte- och avgiftsprocessen. tik. Fölidfrågor. [32] 4. Lägenhetsreserv. [57]

1491 Markanvändning och byggande. [21]

Alkoholpolitiska utredningen. 1. Alkoholpolitik. Vattenkraft och miljö. [22]

Del 1. Bakgrund. [90] 2. Alkoholpolitik. Del 2. Industridepartementet Åtgärder. [91] Data och näringspolitik. [10]

Industristrukturutredningen. 1. Svensk industri Utbildningsdepartementet Boken. huvudbetänkande. Delrapport 1. [11] 2. Svensk industri. Delrapporl Litteraturutredningens 2. [12] 3. Svensk industri. Deli-apport 3. [13] 4. 151 Svensk industri. Samhalle och trossamfund, Sammanställning av Delrapport 4. [14]

över betänkanden av 1968 års Grafisk industri i omvandling. [34] remissvttranden FFV. Förenade fabriksverken. [38] beredning om stat och kyrka. [9] Installationsbranschutredningen. 1. installations Hogskoleutbildning. Lakarutbildning for sjuksko sektorn. [47] 2. lnstallationssektorn. Bilagor. [48] terskor. [19] Närförläggning av kärnkraftverk. [56] Reklam V. Information i reklamen. [23] Att översätta Gamla testamentet. Energiprognosutredningen. 1. Energi 1985, 2000. [33] Skolan, staten och kommunerna. [64] 2. Energi 1985, 2000. Bilaga. [65] [36]

Anm. Siffrorna inom klarnmer betecknar utredningarnas nummer iden kronologiska forleckningen

Statens offentliga utredningar 1974

Systematisk förteckning (forts.)

Energiprogramkommittên. 1. Energiforskning. Pro› gram lör forskning och utveckling. [72] 2. Energiforskning. Expertmaterial utarbetat på uppdrag av Energiprogramkommittén. Avdelning A. Utvinning av energirâvaror och industriell energiproduktion. [73] 3. Energiforskning. Expertmaterial utarbetat på uppdrag av Energiprogramkommittén. Avdelning B. Näringslivets energianvändning. [74] 4. Energilorskning. Expertmaterial utarbetat på uppdrag av Energiprogramkommittén. Avdelning C. Transporter och samfärdsel. [75] 5. Energiforskv ning. Expertmaterial utarbetat på uppdrag av Energiprogramkommittên. Avdelning D. Lokalkomfort och hushåll. [76] Stålindustrins framtida utveckling. [78]

Kommundopartomcntet Information och medverkan i kommunal planering. Rapport. [50] Stat och kommun i samverkan. [84] Kommunal biståndsverksamhet. [86]

Anm_ Sillvornei inom klnmmev belecknar nnrednmgamas nummer :den kvonolnguska lonockningcn

Nordisk utredningsserie (Nu) 1974

Kronoiogisk förteckning

Lsverigefinnarna och deras organisationer 2.Naturorientarande ämnen i grundskolan i Norden, årskurserna 1-6 3. Förslag till Nordisk temamensgvldighod 4. Grunnskoien i Norden 5. Spesialundervisnlng i Norden 6. Fasrøvene i Norden 7. Høvere utdanning av sykopleiare 8. Äldres integration i samhället 9. Kontrollpolitik och narkotika 10. Voksønoplaring i de nordiske land 11. Utbildningsväsendets styralsaformer i Norden 12.Sommertid/Ny norrnaltid i Norden 13. De gvmnasiale utdanneiser i Norden 14. Offentiighetsprinsippets anvendeise på nordiske samarbeidsorganer

P”

S7*

LiberFörlag

ISBN 91-38- 02112-9 Allmänna Förlaget