Betänkande med förslag till spritdrycksförordning m.m.

National Library of Sweden

Denna bok digitaliserades på Kungl. biblioteket år 2012

c X:R STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR 1934: 39

9 FINANSDEPARTEMENTET

BETÄNKANDE MED F Ö R S L A G

TILL

SPMTDRYCKSFÖRORDNING M. M avgivet Ru s dryck

den

23 oktober

slagstiftningsrevisione

S T O C K H O L M 1 9

av n

Statens offentliga utredningar 1934 K r o n o l o g i s k 1. Arbetslöshetsutredningens betänkande. 2. Bilagor, band 2. Finanspolitikens ekonomiska verkningar. Av G-. Myrdal. Norstedt. ' xij, 279 s. S. 2. Arbetslöshetsutredningens betänkande. 2. Bilagor, band 3. Löneutvecklingen och arbetslösbeten. Av Å. Johansson. Norstedt, vj, 162 s. 1 bil. S. 3. 1933 års teaterntrednings betänkande. Del 1. De fasta statsunderstödda teatrarna. Norstedt. 164 s. E. 4. Betänkande med utredning och förslag rörande organisation av försöksverksamheten på växt- och trädgårdsodlingens område. Kihlström. 198 s. J o . 5. Betänkande med förslag angående frågan om lämpliga åtgärder till skydd för sjömän vid besök i utländska hamnar. Idun. 208 s. H. 6. Utredning med förslag om åtgärder för åstadkommande av billiga egnahemsbyggnader. Lindström. 56 s. J o . 7. Betänkande i fråga om inrättande av ett institut för medellång och långfristig kreditgivning åt företag inom näringslivet. Marcus. 64 B. Pi. 8. Betänkande med förslag till sjöarbetstidslag. Norstedt. 130 s. H. 9. Medicinalstyrelsens förslag till nya författningsbestämmelser angående statsbidrag till avlöning åt distriktssköterskor m. m. Marcus. 66 s. S. 10. Utlåtanden över utredningen angående tredje mans rätt till neutralitet i arbetskonflikter m. m. Norstedt. 214 s. S. 11. Utredning angående åtgärder för bekämpande av ungdomsarbetslösheten. Beckman. (2), 176 s. S. 12. Arbetslöshetsutredningens betänkande. 2. Bilagor, band 4. Penningpolitik, offentliga arbeten, subventioner och tullar som medel mot arbetslöshet. Av B. Ohlin. Norstedt, viij, 176 s. S. 13. Stadshypotekssakkunnigas betänkande med förslag till förordningar angående konungariket Sveriges stadshypotekskassa samt angående grunderna för stadshypoteksföreningars bildande och verksamhet m. m. Marcus, 102 s. Fi; 14. Undersökningar angående det sociala hjälpklientelet. Av T. Jacobsson. Norstedt. 228 B. S. 16. Betänkande med förslag till bestämmelser angående upphandling av lantbruksprodukter m. in. för statens och kommunala inrättningars behov. Marcus. 88 s. Fi. 16. Betänkande med förslag till lag angående vissa ekonomiska stridsåtgärder m. m. Norstedt. 106 8. S. 17. Statliga cement- och betongbestämmelser av år 1934. Norstedt. 66 s. K. 18. 1928 års pensionsförsäkringskommitté. Betänkande med förslag rörande revision av den allmänna pensionsförsäkringen. Beckman, vij, 362 8. S. 19. Pensionsförsäkringsreformen. Kortfattad framställning av 1928 års pensionsförsäkringskommittés förslag röj a n d e revision av den allmänna pensionsförsäkringen. Beckman. 26 s. 8.

f ö r t e c k n i n g

Betänkande med förslag till bestämmelser angåendj upphandling av inhemskt bränsle för statens stationär! anläggningar m. m. Marcus. 64 s. Fi. 1933 års teaterutrednings betänkande. Del 2. Utredning rörande teaterförhållandena i riket. Norstedt. 139 B 8 pl. E. Betänkande angående den slutna kroppssjnkvården I riket jämte vissa därmed sammanhängande spörsmål Norstedt. (2), 753 s. S. Betänkande med förslag angående bemanning av svenska fartyg jämte statistisk utredning angående svenska handelsflottans bemanning år 1931. Norstedt. 174 s. H. Pörslag till psalmbok för svenska kyrkan. Uppsala, Almqvist & Wiksell. viij, 704 8. E. Pörslag till alternativa koraler. Centraltryckeriet. (4)1 31 s. E. Utredning i fråga om användandet av postsparbankens medel. Marcus. 48 s. E . Teknisk-ekonomiska utredningar rörande vägväsendetJ Del 1. Yägar. Hseggström. 434 B. K. Teknisk-ekonomiska utredningar rörande vägväsendetJ Del 3. Avgivna utlåtanden. Haaggström. 47 B. K. 1930 års pensionssakkunniga. Betänkande rörande familjepensionering för tjänstemän vid den civila statsförvaltningen och för arbetare i statens tjänst. Nor-j stedt. 167 8. Fi. Utlåtande över betänkande med förslag till lag angåJ ende vissa ekonomiska stridsåtgärder m. m. (TrettonJ mannakommissionens betänkande.) Norstedt. 227 s. SJ Betänkande angående omorganisation av landsfogdetjänsterna. Norstedt. 111 s. J u . Betänkande med förslag till lag om virkesmätning m.mJ Marcus. 188 s. J o . Järnvägs- och automobiltrafik. Tullberg. (2), ix, 260 sJ K. Varutrafiken med bil samt statistisk och kartogranskj översikt av totala varutrafiken till och från Stockholm] under maj månad 1932. Av O. Jonasson. Separatbilaga] till 1932 års trafikutrednings betänkande den 19 janJ 1934. Tullberg. 52, 44 s. K. Betänkande med utredning och förslag angående sänk-j ning av läkemedelspriserna, revision av apoteksvara-] stadgan m. m. Marcus, vj, 612 B. S. Betänkande med förslag till ändrade bestämmelser rö^ rande frihamnsväsendet. Norstedt. 253 s. F i . Jordbrukskreditntredningen. Betänkande med försiad till förordning angående statens lånefond för sekundärt lån mot inteckning i jordegendom, m. m. BeckmanJ 147 s. J o . Betänkande angående arbetsfördelning m. m. för tull-] taxerings- och kontorsgöromål vid tullverket. MarcusJ 227 s. Fi. Betänkande med förslag till spritdrycksförordning m. m. Norstedt. 710 s. Fi.

Anm. Om särskild tryckort ej angives, är tryckorten Stockholm. Bokstäverna med fetstil utgöra begynnelFebokJ itäverna till det departement, under vilket utred in gm avgivits, t. ex. E. = ecklesiastikderart< mentet, J o . = jordbruks-j departementet. Enligt kungörelsen den 3 febr. 1922 ang. statens offentliga utredningars yttre anordning (nr 98) ntgivaa utredningarna i omslag med enhetlig färg för varje departement.

STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR

1 9 3 4 : 39

FINANSDEPARTEMENTET

BETÄNKANDE MED FÖRSLAG TILL

SPRITDRYCKSFÖRORDNING M. M. avgivet

den 23

oktober

Rusdryckslagstiftning

sr evisionen.

STOCKHOLM 1934 KUNGL. BOKTRYCKERIET.

P. A. NORSTEDT & SÖNEB

fwwt

V*/

av

Till Herr Statsrådet och Chefen för Kungl.

Finansdepartementet.

Genom beslut den 24 september 1928 bemyndigade Kungl. Maj:t chefen för finansdepartementet att tillkalla högst nio sakkunniga med uppdrag att verkställa utredning och avgiva förslag angående revision av gällande lagstiftning rörande försäljning av rusdrycker. Med stöd härav tillkallades den 23 oktober 1928 följande personer att verkställa ifrågavarande utredning och avgiva förslag i ämnet, nämligen numera avlidne professor emeritus vid universitet i Uppsala medicine doktorn J . U. T. Quensel, ledamoten av riksdagens första kammare förrådsförmannen A. J . Bärg, ledamoten av riksdagens andra kammare filosofie doktorn C. A. Forssell, byråchefen, numera t.f. överdirektören i kontrollstyrelsen A. S. E . Larsson, ledamoten av riksdagens andra kammare redaktören Elof Ljunggren, hedersordföranden i Sveriges centrala hotell- och restaurantförening direktören H. B. Tornblad samt ordföranden i Systembolagsföreningarnas förtroendenämnd f. d. auditören J . A. Åstrand. Tillika uppdrogs åt Quensel att såsom ordförande leda de sakkunnigas arbete samt åt Larsson att vara de sakkunnigas sekreterare. De sakkunniga antogo benämningen 1928 års revision av rusdryckslagstiftningen. Direktören Tornblad erhöll den 13 februari 1930 begärt entledigande från uppdraget, och samma dag tillkallades ledamoten av riksdagens första kammare redaktören A. C. Lindblad såsom ledamot i stället för Tornblad. Vidare tillkallades den 8 mars 1930 direktören K. H:son Natt och Dag och ledamoten av riksdagens andra kammare hemmansägaren N. E . Nilsson i Antnäs såsom nya ledamöter av revisionen. Sedan flera av de sakkunniga anhållit om befrielse från uppdraget, återkallades den 20 juni 1930 samtliga åt revisionens dåvarande ledamöter meddelade förordnanden.

4 Den 4 juli 1930 meddelades förordnande åt följande personer att vara ledamöter i revisionen, nämligen landshövdingen E . A. Beskow, Växjö, ordförande, dåvarande jourhavande direktören i Aktiebolaget Vin- & Spritcentralen E . A. Bernström, Stockholm, ledamoten av riksdagens första kammare förrådsförmannen A. J . Bärg, Katrineholm, aktuarien filosofie doktorn E . V. Englund, Stockholm, direktören i Karlstads systemaktiebolag G. Gräslund, ledamoten av riksdagens andra kammare lantbrukaren C. O. Johanson i Huskvarna, lasarettsläkaren i Malmö medicine doktorn M. J . J . Ljungdahl, ledamoten av riksdagens andra kammare redaktören Elof Ljunggren, Örebro, och dåvarande ledamoten av riksdagens första kammare byråchefen J . E. O. J:son Thulin, Stockholm. Någon ändring i revisionens sammansättning har icke förekommit därefter. Sekreterare hos de sakkunniga har sedan den 30 juli 1930 varit t.f. sekreteraren i socialstyrelsen A. Åman. Den 19 januari 1933 förordnades dåvarande revisionssekreteraren E. Lind att biträda revisionen vid fullgörande av dess utredningsuppdrag, vilket förordnande upphörde genom Linds utnämning till justitieråd den 29 september samma år. Från den 1 januari 1934 har extra fiskalen i Svea hovrätt H. Zetterberg varit förordnad att biträda revisionen. Revisionen i dess senare sammansättning påbörjade sitt arbete under sommaren 1930, då beslut fattades om igångsättande av en del förberedande utredningar. Revisionen har under år 1931 med stöd av särskilt medgivande företagit en resa i Danmark under tio dagar för studium av alkohollagstiftningens tilllämpning och verkningar i detta land, varjämte revisionens ordförande sommaren 1934 under en veckas vistelse i England studerat motsvarande lagstiftning därstädes. Genom beslut den 22 juni 1932 bemyndigade Kungl. Maj:t revisionen att i samband med fullgörande av det ursprungligen åt revisionen meddelade uppdraget till behandling upptaga jämväl spörsmålet om och i vad mån ändringar i maltdryckslagstiftningen borde vidtagas. Detta uppdrag återkallades genom beslut den 27 april 1934 i samband med att Kungl. Maj :t bemyndigade chefen för finansdepartementet att tillkalla högst sju sakkunniga för att verkställa utredning och avgiva förslag angående ändringar i gällande lagstiftning om tillverkning, beskattning och försäljning av maltdrycker. P å grund av det nära sambandet mellan vissa spörsmål inom lagstiftningen rörande försäljning av spritdrycker och vin samt lagen om behandling av alkoholister har revisionen funnit sig böra upptaga till behandling vissa delar av sistnämnda lagstiftning. Revisionen har förehaft till behandling följande remisser: 1) betänkande med förslag till ändrade bestämmelser angående sättet för kommuns medverkan vid avgörandet av ärenden rörande detaljhandel med rusdrycker, avgivet den 30 november 1921 av borgmästaren Jakob Pettersson i egenskap av därtill inom finansdepartementet tillkallad sakkunnig, jämte häröver avgivna utlåtanden,

5 2) framställning den 11 december 1925 av Systembolagsföreningarnas förtroendenämnd angående uppgiftsplikt för militära chefer rörande ådömda disciplinstraff för fylleriförseelser, 3) framställning den 25 september 1926 av Sveriges polismäns helnykterhetsförbund med vissa önskemål rörande rusdrycksförsäljningsförordningen m. m., 4) framställning den 22 december 1926 av Riksdagens nykterhetsgrupp, Riksdagens socialdemokratiska nykterhetsgrupp och Förbudsvännernas landsförbund angående utredning om avveckling av det privatekonomiska intresset i samband med utskänkningen av rusdrycker samt kontrollstyrelsens yttrande över denna framställning, 5) framställning i december 1926 av Sveriges hotell- och restaurangpersonals förbund angående föreskrifterna om spritservering samt om bestraffning för överträdelse m. m., 6) skrivelse den 8 december 1927 av kontrollstyrelsen angående utredning om ändring i 55 § 2 mom. rusdrycksförsäljningsförordningen, 7) framställning den 11 maj 1928 av förre förste provinsialläkaren G. Stéenhoff angående skyldighet för polismyndighet att lämna underrättelse till nykterhetsnämnd om fyllerister, ^ 8) skrivelse den 5 juli 1928 av riksdagens justitieombudsman rörande ändring av 34 och 37 §§ i rusdrycksförsäljningsförordningen, 9) skrivelse den 31 oktober 1928 av kontrollstyrelsen till chefen för finansdepartementet med överlämnande av framställningar om ändringar i rusdrycksförsäljningsförordningen av Aktiebolaget Stockholmssystemet och Systembolagsföreningarnas förtroendenämnd m. fl., 10) V. P . M. angående den lokala organisationen av rusdrycksförsäljningen im m., avgiven den 12 november 1928 av 1926 års rusdryckslagstiftningsberedning, 11) framställning den 16 november 1928 av Landsföreningen för folknykterhet utan förbud med anledning av förenämnda V. P . M., 12) framställning den 4 februari 1929 av Systembolagens personalförening angående beredande av rätt för systembolagen att göra avsättningar för pensionering av sina anställda och deras efterlevande, 13) framställning den 2 mars 1929 av Svenska trafikförbundet med vissa önskemål från turisttrafiksynpunkt rörande rusdryckslagstiftningen, 14) skrivelse den 11 april 1929 av ledamoten av riksdagens andra kammare E. Lithander angående användande av vissa rusdrycksmedel, 15) framställning i april 1929 av Svenska turisthotellens riksförbund angående längre giltighetstid för rättighet att utskänka vin och maltdrycker samt upprättande av ett statligt centralorgan för prövningen av dylika rättigheter,

6 16) framställning den 30 april 1929 av Föreningen mot monopol angående överflyttning av uppsikten över systembolagen från kontrollstyrelsen till kommerskollegium eller kammarkollegium, 17) framställning den 25 maj 1929 av vissa i Nässjö, Vetlanda och Värnamo bosatta personer angående rättvisare fördelning av kontrollområdena, 18) framställning den 2 december 1930 av Nykterhetsnämndernas centralkommitté angående ändrade bestämmelser rörande ersättning åt polispersonal vid spaning efter spritsmugglare m. m., 19) framställning den 16 oktober 1931 av Sveriges motboksinnehavares riksorganisation om utredning rörande sambandet mellan gällande bestämmelser för inköp av spritdrycker och användning av träsprit till förtäring samt Aktiebolaget Stockholmssystemets och kontrollstyrelsens yttranden häröver, 20) framställning den 7 november 1931 av Svenska turisthotellens riksorganisation om effektiva åtgärder för att förebygga att lokala myndigheter lägga hinder i vägen för beviljande av öl- och vinrättigheter vid de svenska turisthotellen, 21) skrivelse den 2 januari 1932 av A. Hasselgren, Göteborg, med förslag till lagstiftning för minuthandel med spritdrycker, 22) framställning den 21 november 1932 från ett möte med motboksinnehavare i Halmstad angående ändrade bestämmelser om ransoneringen m. m., 23) framställning den 27 juli 1933 av Sveriges motboksinnehavares riksorganisations Halmstadsavdelning om ändrade bestämmelser angående måltidstvång vid utskänkning av rusdrycker samt 24) framställning den 12 april 1934 av Svenska vinberedareföreningen angående förtydligande av bestämmelserna rörande tillverkning av spritdrycker och vin. Till revisionen hava vidare ingivits ett stort antal förslag, framställningar och resolutioner från korporationer och enskilda personer. Bland dessa må särskilt nämnas: framställning den 13 december 1930 av Systembolagsföreningarnas förtroendenämnd rörande de ändringar i rusdrycksförsäljningsförordningen, som vore önskvärda från systembolagens synpunkt, innehållande allmän och speciell motivering samt förslag till ändringar i lagtexten, 1 framställningar den 16 maj 1931 och den 22 augusti 1932 av Svenska turisthotellens riksförbund om överförande av prövningen angående utskänkningstillstånd å turisthotell till central myndighet m. m., 1 Denna framställning föreligger i duplicerad utskrift. Delar av densamma, nämligen den allmänna motiveringen samt de avdelningar av specialmotiveringen, som ansetts äga mera allmänt intresse, hava befordrats till trycket. I detta betänkande intagna sidhänvisningar till framställningen avse den duplicerade utskriften.

7 framställning den 16 november 1931 av Södra Sveriges systembolagsförening med anledning av det i ovan angivna framställning av Systembolagsföreningarnas förtroendenämnd framförda förslaget om avsevärd minskning av systembolagens antal, framställning i december 1931 av Sveriges storloges av I. O. G. T. verkställande råd med vissa programpunkter angående den framtida lagstiftningen rörande försäljning av alkoholhaltiga drycker, nykterhetsnämndernas verksamhet m. m., 1 skrivelse den 29 september 1932 av Sveriges centrala hotell- och restaurantförening med besvarande av vissa av revisionen framställda frågor m. m., skrivelse den 28 april 1933 av Vita bandets centralstyrelse med överlämnande av ett 100-tal resolutioner med vädjan om lagstiftningsåtgärder mot rusdrycksreklamen, framställningar den 30 maj och den 15 augusti 1933 av Nykterhetsnämndernas centralkommitté med vissa önskemål angående lagstiftningen om försäljningen av alkoholhaltiga drycker samt nykterhetsnämndernas verksamhet, framställning den 8 oktober 1933 av Systembolagsföreningarnas förtroendenämnd angående viss ändring i 56 § rusdrycksförsäljningsförordningen m. m., framställning den 13 november 1933 av Sveriges nykterhetsvänners landsförbund med framhållande av vissa önskemål i fråga om den framtida lagstiftningen rörande försäljningen av alkoholhaltiga drycker och nykterhetsnämndernas verksamhet m. m.1 samt skrivelse den 23 januari 1934 av Sveriges nykterhetsvänners landsförbund med överlämnande av framställning från Hallands läns nykterhetsförbund angående hemtillverkningen av vin. Sedan revisionen numera slutfört sitt uppdrag, får den härmed vördsamt överlämna betänkande, innehållande förslag dels till förordning angående försäljning av spritdrycker och vin (spritdrycksförordning), dels till lag om nykterhetsvård, dels till förordning om införande av förordningen angående försäljning av spritdrycker och vin (spritdrycksförordningen) samt lagen om nykterhetsvård, dels till kungörelse angående meddelande av vissa uppgifter för utminuteringskontrolien, dels ock till bolagsordningar för systembolag och restaurangbolag, jämte motiv till de särskilda förslagen. 1 Med aveeende å motiveringen för de i denna framställning förordade programpunkterna hänvisades till det tryckta betänkande, Riktlinjer för ny svensk alkohollagstiftning, som den 20 juni 1931 avgavs till Sveriges nykterhetsvänners landsförbnnd av en av förbundet tillsatt kommitté.

8 Vid betänkandet finnas fogade särskilda j^ttranden av medlemmar i revisionen samt följande bilagor: 1) promemoria angående vissa medicinalstatistiska uppgifter för belysning av nykterhetstillståndets utveckling, 2) sammandrag av anteckningar från revisionens studieresa i Denmark i oktober 1931, 3) och 4) promemorior angående syrahalten i fruktviner och druvviner, 5) promemoria angående antalet å landsbygden begångna fylleriförseelser åren 1925—1932 samt 6) tabellbilaga. Stockholm den 23 oktober 1934. A. B E S K O W . ERIK BERNSTRÖM. GUNNAR GRÄSLUND.

A. J. BÄRG. C. O- JOHANSON.

ELOF LJUNGGREN.

ERIK ENGLUND. f

MALTE LJUNGDAHL.

EINAR J:SON THULIN. A.

Åman.

FÖRSLAG

Förslag till Förordning angående försäljning ay spritdrycker och vin (spritdrycksförordning). Härigenom förordnas som följer: 1 KAP. Allmänna bestämmelser. 1 §• Med spritdrycker förstås i denna förordning varje vätska som håller mer än två och en fjärdedels volymprocent etylalkohol och som icke är att hänföra till vin eller maltdryck. Med vin förstås i denna förordning varje sådan genom alkoholisk jäsning framställd dryck med mer än två och en fjärdedels men ej mer än tjugutvå volymprocent etylalkohol, som är tillverkad av saft från druvor, bär, frukt eller andra växtdelar och som, där fråga är om här i riket tillverkad dryck, från saften erhållit minst så stor mängd icke flyktiga syror som motsvarar ett tredjedels gram äppelsyra för varje liter av en alkoholprocents styrka.

2§. Försäljning av spritdrycker och vin med undantag av sådan som äger rum enligt 4 § delas i partihandel och detaljhandel. Med partihandel förstås försäljning till återförsäljare i och för deras rörelse, ävensom försäljning för export. Med detaljhandel förstås all annan försäljning. ^ Detaljhandel delas i försäljning till avhämtning eller försändning på rekvisition (utminutering) och försäljning till förtäring på stället (utskänkning). ' Vad i^ denna förordning är stadgat angående utskänkning skall jämväl tilllämpas i fråga om tillhandahållande av spritdrycker och vin i samband med sådan tillställning som avses i förordningen den 10 juni 1932 angående utsträckt tillämpniner av vissa bestämmelser i § 13 av ordningsstadgan för rikets städer den 24 mars 1868 (nr 22) m. m.

12 3§. All försäljning av spritdrycker och vin skall ordnas och handhavas så att därav uppkommer så ringa skada som möjligt.

4§. 1 mom. Spritdrycker och vin må å apotek för medicinskt ändamål säljas på behörig läkares, veterinärs eller tandläkares recept och med iakttagande av de särskilda föreskrifter som därom utfärdas. 1 avseende å försäljning av alkoholhaltiga läkemedel gäller vad därom är särskilt stadgat. 2 mom. Angående handel med skattefri sprit samt vissa alkoholhaltiga preparat m. m. gäller vad därom är särskilt stadgat. 3 mom. Angående försäljning av spritdrycker och vin i andra fall än förut i denna paragraf omförmäles för vetenskapligt, medicinskt, farmaceutiskt, tekniskt, industriellt eller likartat ändamål samt av vin för kyrkligt behov meddelas särskilda bestämmelser av Konungen.

5 8. 1 mom. Ledamot av styrelse för partihandels-, system- eller restaurangbolag som i 2, 3 och 6 kap. sägs må ej den vara som är omyndig eller i konkurstillstånd, ej heller annan än den som gjort sig känd för ordentlighet samt prövas i övrigt vara lämplig för uppdraget. 2 mom. Ämbets- eller tjänsteman som till följd av sin befattning kan komma att deltaga i beslut om försäljning eller tillverkning av spritdrycker eller vin eller att däröver utöva tillsyn må ej vara ledamot av styrelse för sådant bolag som i 1 mom. sägs. Samma lag vare beträffande den som till avsalu äger tillverka spritdrycker, vin eller maltdrycker eller är ledamot av styrelse för annat företag med rätt till dylik tillverkning än partihandelsbolaget. 3 mom. Den som ej kan vara styrelseledamot i bolag som i 1 mom. avses må ej bedriva trafikutskänkning enligt 3 kap. 13 § eller utskänkning till vilken tillstånd överlåtits enligt 3 kap. 16 § och ej heller vara styrelseledamot i företag med huvudsakligt syfte att bedriva utskänkning som nu sagts. 4 mom. Där utskänkning bedrives av annan än enskild person, skall för rörelsen finnas en av kontrollstyrelsen godkänd föreståndare. Till föreståndare må ej utses annan än den som enligt vad i 1 och 2 mom. är stadgat kan vara styrelseledamot i bolag som i 1 mom. avses. 6 §. 1 mom. Den som erhållit tillstånd att tillverka eller försälja spritdrycker eller vin må ej i samband med rörelsens bedrivande annorledes än genom försäljning avhända sig sådan dryck till annan. 2 mom. Den som ej äger rätt till försäljning av spritdrycker eller vin må ej genom byte avhända sig sådan dryck eller eljest använda den som betalningsmedel.

13 2 KAP. Om partihandel och import. 1§. Partihandel inom riket med spritdrycker och vin må, där fråga ej är om försäljning som i 6 och 7 §§ sägs, bedrivas allenast av ett för ändamålet bildat aktiebolag, som av Konungen erhållit tillstånd till sådan handel (partihandelsbolag). Försäljning för export må bedrivas allenast av partihandelsbolaget samt tillverkare som avses i 6 §. 2§. Tillstånd för partihandelsbolaget lämnas för viss tid, högst sex år. Ansökan, åtföljd av bolagsordningen, skall före ingången av året näst före det, då försäljningen är avsedd att taga sin början, skriftligen göras hos Konungen. Ej må tillstånd lämnas, där ej genom bestämmelse i bolagsordningen eller på annat sätt, som finnes betryggande, åt staten beretts övervägande inflytande å bolagets ledning; och skall bolaget därutöver vid verksamhetens bedrivande vara underkastat den särskilda kontroll från statens sida, som Konungen prövar nödig. 3§. 1 mom. Partihandelsbolaget må ej bereda aktieägare vinning utöver skälig ränta å de av honom tillskjutna kontanta medel. 2 mom. Av den vinst som å partihandelsbolagets rörelse årligen uppstår må bolaget enligt Konungens medgivande använda viss del till avskrivningar och avsättning till fonder. Återstoden skall, sedan utdelning till aktieägarna ägt rum, efter varje kalenderårs slut inom påföljande juni månads utgång insättas å statsverkets giroräkning i riksbanken. 4§. Missbrukar bolaget sin partihandelsrätt eller varder bolaget försatt i konkurs, må försäljningsrätten av Konungen återkallas att upphöra å tid som av Konungen bestämmes. Konungen äger ock i sådant fall föreskriva viss annan tid än i 2 § sägs för avgivande av ansökan om rätt att från den tidpunkt, då försäljningsrätten sålunda upphör att gälla, vara partihandelsbolag. 5§. Närmare bestämmelser i de i 2 § andra stycket och 3 § 2 mom. angivna hänseenden ävensom de ytterligare föreskrifter i avseende å partihandelsbolagets verksamhet och drift som finnas erforderliga skola intagas i avtal som upprättas i samband med bolagets antagande. 6 §. 1 mom. Angående brännvinstillverkares rätt att förfoga brännvin gäller vad därom är särskilt stadgat.

över tillverkat

14 Den som till avsalu äger tillverka annan spritdryck än brännvin vare pliktig att till partihandelsbolaget försälja vad som ej utföres ur riket. 2 mom. Inom riket tillverkat vin som ej utföres ur riket må försäljas allenast till partihandelsbolaget. 7§. Systembolag som i 3 kap. sägs må försälja spritdrycker och vin till annan innehavare av rätt till detaljhandel i och för dennes rörelse. 8§. Tillverkare som i 6 § avses skall hålla sina handelsböcker med tillhörande verifikationer tillgängliga för särskilt förordnat ombud från kontrollstyrelsen och har att vid utövandet av försäljningsrätten ställa sig till efterrättelse de föreskrifter, kontrollstyrelsen för tillsyn å försäljningen meddelar. 9 §. Utan hinder av vad i denna förordning stadgas må spritdrycker och vin för visst fall försäljas till partihandelsbolaget eller systembolag jämlikt de föreskrifter som meddelas av kontrollstyrelsen. 10 §. 1 mom. Spritdrycker och vin må till riket införas blott av partihandelsbolaget samt, efter tillstånd av kontrollstyrelsen, av systembolag. 2 mom. Vid varje tullplats i riket skall över därstädes till förtullning anmälda spritdrycker och vin föras särskild förteckning enligt formulär som av generaltullstyrelsen fastställes efter kontrollstyrelsens hörande. Denna förteckning skall vid varje års slut insändas till kontrollstyrelsen. 3 mom. Spritdrycker och vin vilka inkommit från utlandet må utlämnas allenast till bolag som äger rätt till införsel enligt 1 mom. eller den som erhållit sådant bolags medgivande att mottaga varorna. 4 mom. Utan hinder av vad i denna paragraf stadgas må a) spritdrycker och vin till riket införas av den som enligt särskilt stadgande äger åtnjuta tullfrihet för varor som inkomma från utlandet; b) prov på spritdrycker och vin som till riket medföras av vederbörligen legitimerad handelsresande införas i vanlig ordning; c) resande som ankommit från utrikes ort för eget bruk mot erläggande av stadgad tull införa spritdrycker och vin intill viss mindre av Konungen fastställd myckenhet; d) till skeppsproviant hänförliga spritdrycker och vin behandlas på sätt därom är särskilt föreskrivet; dock må sådana drycker, vilka förtullats såsom överskott av skeppsproviant, icke från fartyg ilandföras; samt e) spritdrycker och vin uppläggas å provianteringsfrilager på sätt i särskild författning är stadgat; dock må å provianteringsfrilager upplagd sådan dryck icke, utan tillstånd av Konungen för varje särskilt fall, disponeras annorledes än till fartygs proviantering eller utrustning i föreskriven ordning.

15 5 mom. Angående införsel till riket av spritdrycker och vin för vetenskapligt, medicinskt, farmaceutiskt, tekniskt, industriellt eller likartat ändamål meddelas särskilda bestämmelser av Konungen. 6 mom. Angående införsel till riket av denaturerad sprit samt vissa alkoholhaltiga preparat gäller vad därom är särskilt stadgat.

3 KAP. Om rätt till detaljhandel.

18. För detaljhandeln med spritdrycker och vin skall riket vara indelat i detaljhandelsområden. Stockholms stad och län utgöra ett detaljhandelsområde. I övrigt utgör varje län ett detaljhandelsområde, dock att Konungen äger bestämma, att i ett län må finnas mer än ett detaljhandelsområde, där det av särskild anledning, såsom länets utsträckning eller folkmängd, finnes nödigt. Om huvudort för detaljhandelsområde förordnar Konungen. Där det med hänsyn till kommunikationsförhållanden eller andra omständigheter finnes lämpligt, må kontrollstyrelsen förordna, att kommun hänföres till detaljhandelsområde utom det län dit kommunen hör. 2 §.

Rätt till detaljhandel tillkommer, med de undantag som i 13 § avses, allenast för handhavande av sådan handel särskilt bildade aktiebolag (systembolag). Inom ett detaljhandelsområde må ej finnas mer än ett systembolag. 3 §.

Utminutering må äga rum i stad, köping eller municipalsamhälle, där utminutering bedrivits under år 1934. Därjämte må utminutering anordnas i stad, köping eller municipalsamhälle med minst femtusen invånare. Systembolaget äger, med iakttagande av föreskrifterna i första stycket och efter kontrollstyrelsens godkännande, besluta angående utminuteringsställenas antal och förläggning.

4 8. Systembolag må ej å annan överlåta rätt till utminutering. 5§. Utskänkning må ej äga rum, med mindre tillstånd därtill lämnats i den ordning nedan stadgas.

6§. 1 mom. Tillstånd till annan utskänkning än sådan som omförmäles i 12 och 13 §§ meddelas av länsstyrelsen i det län, där utskänkningen skall äga rum.

16 2 mom. Tillstånd enligt 1 mom. må avse utskänkning som skall bedrivas året runt eller årligen under viss tidsperiod (årsutskänkning); eller utskänkning som skall äga rum vid enstaka tillfälle eller under enstaka tidsperiod (tillfällig utskänkning).

7,8. 1 mom. Tillstånd till årsutskänkning skall avse en tid av fyra år (oktrojperiod) som räknas från och med den 1 oktober 1937 och därefter från och med samma dag vart fjärde följande år. Tillstånd må jämväl meddelas för återstående del av oktrojperiod med början den 1 oktober, när särskild anledning därtill föreligger på grund av förhållande som icke skäligen bort kunna beaktas före det år under vilket oktrojperioden börjar. 2 mom. Avser systembolag att i viss kommun bedriva årsutskänkning, skall ansökan därom göras hos länsstyrelsen före utgången av året innan utskänkningen är avsedd att taga sin början. Har inom kommunen icke funnits tillstånd till dylik utskänkning, avseende tiden närmast före den ifrågasatta, må ej ansökan härom av bolaget göras, med mindre fullmäktige gjort framställning därom till bolaget. Varder ej ansökan avgiven av bolaget, må sådan göras av fullmäktige senast den 31 mars det år utskänkningen är avsedd att taga sin början.

8 8. Ansökan om tillstånd till årsutskänkning skall innehålla uppgift angående antalet utskänkningsställen dels för spritdrycker och vin, dels för enbart vin, samt förslag till grunder för utskänkningens bedrivande och utskänkningsställenas förläggning. 9§. 1 mom. över ansökan av systembolag om tillstånd till årsutskänkning skall länsstyrelsen omedelbart inhämta yttrande av fullmäktige i kommunen. Dessa hava att i ärendet höra kommunens nykterhetsnämnd ävensom i annan stad än Stockholm magistraten samt på landet kommunalnämnden. Sedan fullmäktige avgivit yttrande, har länsstyrelsen att infordra utlåtande från länsnykterhetsnämnden. 2 mom. Innan fullmäktige fatta beslut att söka tillstånd till årsutskänkning, skola yttranden inhämtas från systembolaget, kommunens nykterhetsnämnd ävensom i annan stad än Stockholm magistraten samt på landet kommunalnämnden, över ansökningen skall länsstyrelsen infordra länsnykterhetsnämndens utlåtande. 10 §. 1 mom. H a r ansökan om tillstånd till årsutskänkning som gjorts av systembolag blivit av fullmäktige avstyrkt, må ej tillstånd av länsstyrelsen meddelas.

17 2 mom. E j må vid tillstånds meddelande utskänkningsställenas antal sättas högre än det av fullmäktige föreslagna eller utskänkningsställe förläggas i del av kommunen, där fullmäktige ansett sådan förläggning ej böra äga rum. Hava fullmäktige föreslagit sådana inskränkningar i fråga om rörelsens bedrivande, som ej röra de i 5 kap. 1 och 2 §§ omförmälda ämnen och ej heller innefatta grunder för förbud mot utskänkning till viss person, skola dessa fastställas av länsstyrelsen, såframt de ej stå i strid med det i 1 kap. 3 § angivna syfte eller med allmän lag eller författning. 3 mom. Över meddelat tillstånd skall länsstyrelsen utfärda bevis med angivande av den tid tillståndet avser och de föreskrifter som fastställts att gälla. Avskrift av beviset skall tillställas kontrollstyrelsen ävensom för annan stad än Stockholm magistraten samt på landet kommunalnämnden och landsfiskalen. Länsstyrelses beslut skall kungöras i den eller de tidningar inom orten, där allmänna påbud för kommunen vanligen meddelas. Tiden för anförande av besvär över sådant beslut skall räknas från dagen för första kungörandet, vilken dag skall angivas i kungörelsen. 11 §• 1 mom. Ansökan om tillstånd till tillfällig utskänkning må när som helst hos länsstyrelsen göras av systembolag eller fullmäktige i den kommun, där utskänknmgen är avsedd att äga rum. Har inom kommunen icke funnits tillstånd till utskänkning under pågående eller närmast föregående oktrojperiod, må ej ansökan av bolaget göras, med mindre fullmäktige gjort framställning härom till bolaget. Ansökan om tillstånd till tillfällig utskänkning skall innehålla förslag till grunder för utskänkningens bedrivande. 2 mom. Vad i 9 och 10 §§ föreskrives skall i tillämpliga delar gälla jämväl i fråga om tillfällig utskänkning. 3 mom. Kan det antagas uppkomma behov av tillfällig utskänkning inom en kommun under oktrojperiod eller del därav, må fullmäktige, efter hörande av kommunens nykterhetsnämnd ävensom i annan stad än Stockholm magistraten och på landet kommunalnämnden, uppdraga åt någon av nämnda myndigheter i kommunen eller i Stockholm åt särskilt utsedda personer att under berörda tid i fullmäktiges ställe avgiva yttrande över ansökningar från systembolaget om tillstånd till tillfällig utskänkning. I enahanda ordning må fullmäktige även lämna uppdrag att ansöka om dylikt tillstånd för oktrojperiod eller del därav i Stockholm åt särskilt utsedda personer, i annan stad åt magistraten samt på landet åt kommunalnämnden. Lämna fullmäktige uppdrag som förut nämnts, skola de jämväl fastställa allmänna villkor för upplåtande av tillstånd till utskänkning varom nu är fråga. 12 §. Finnes det vara av allmän betydelse, att vid hälsobrunn, badort eller annan kurort eller eljest å någon för turistväsendet i riket viktig ort årsutskänkning äger rum å hotell eller pensionat, må Konungen, där systembolags ansökan 2—332437

18 om sådan utskänkning avstyrkts av kommunens fullmäktige eller inom fullmäktige väckt fråga om utskänkningen avslagits, meddela bolaget tillstånd till utskänkningen (turistutskänkning). Ansökan om tillstånd skall göras av bolaget eller annan inom en månad från det fullmäktiges beslut vunnit laga kraft. Tillståndet må ej avse utskänkning till annan än gäst, med vilken avtal om bespisning träffats för minst tre dagar, och må endast meddelas för oktrojperiod eller del därav. Konungen äger vid tillstånds meddelande utfärda de särskilda föreskrifter i avseende å utskänkningen som prövas erforderliga. 13 §. 1 mom. Tillstånd att tillsvidare för viss tid, högst ett år, utskänka vin å passagerarfartyg meddelas av länsstyrelsen i det län där fartygets rederi har sitt säte. För fartyg som förmedlar regelbunden persontrafik till utländsk hamn må tillståndet avse jämväl spritdrycker. Sådan utskänkning må, under det fartyget ligger i hamn eller vid land, allenast ske till besättningen och till sådana passagerare som intaga måltid i fartygets restaurationslokal. 2 mom. Tillstånd att tillsvidare för viss tid, högst ett år, utskänka vin i restaurangvagn å järnvägståg meddelas av länsstyrelsen i det län, där järnvägens styrelse har sitt säte. 3 mom. Har tillstånd till utskänkning enligt 1 mom. första punkten eller 2 mom. meddelats annan än systembolag, vare denne skyldig att inköpa alla för rörelsen erforderliga viner hos det systembolag länsstyrelsen bestämmer. 4 mom. över tillstånd till utskänkning enligt denna paragraf (trafikutskänkning) skall utfärdas bevis med angivande av den tid tillståndet avser och de föreskrifter som fastställts att gälla. Avskrift av beviset skall tillställas kontrollstyrelsen. 14 §. Länsstyrelsen äger att, vid meddelande av tillstånd till utskänkning eller ock sedermera, föreskriva de inskränkningar angående utskänkningen som finnas erforderliga. 15 §. 1 mom. Tillstånd till turistutskänkning må ej överlåtas. överlåtelse av annat tillstånd till utskänkning som omfattar spritdrycker må icke ske i fråga om restaurang eller avdelning av restaurang som med hänsyn till sin allmänna beskaffenhet, varupris eller kundkrets av den nämnd varom i 2 mom. andra stycket sägs betecknas såsom folkrestaurang. Ej heller må tillstånd till utskänkning överlåtas, där det med hänsyn till främjande av nykterhet eller ordning eljest finnes påkallat, att utskänkningen handhaves av systembolaget. 2 mom. Där beträffande viss restaurang förnyad överlåtelse av tillstånd till utskänkning av spritdrycker icke meddelas, vare den som innehaft till-

19 ståndet berättigad till ersättning av systembolaget, såframt ej överlåtelse vägrats på grund av förseelse mot denna förordning eller med stöd av densamma meddelade föreskrifter, överträdelse av det tidigare avtalet eller vanskötsel av rörelsen. Beloppet av ersättningen skall, jämlikt de grunder Konungen bestämmer, fastställas av en särskild nämnd, bestående av fem ledamöter, vilka utses av Konungen. Av dessa skall en vara representant för systembolagen och en för de enskilda restauratörerna. Närmare föreskrifter om nämndens sammansättning och verksamhet meddelas av Konungen. 16 §. 1 mom. I andra fall än de i 15 § 1 mom. omförmälda må systembolag överlåta tillstånd till utskänkning i enlighet med de föreskrifter kontrollstyrelsen meddelar till ledning för sådan överlåtelse. H a r avtal om överlåtelse skett, skall bolaget söka fastställelse av avtalet hos kontrollstyrelsen som har att med avseende å skälen och villkoren för överlåtelsen samt lämpligheten och behörigheten hos den å vilken överlåtelsen ifrågasattes bifalla eller avslå bolagets framställning. 2 mom. Med överlåtelse av tillstånd till utskänkning följer skyldighet för tillståndets innehavare att hos bolaget inköpa alla för rörelsen erforderliga spritdrycker och viner; och skall bolaget, med iakttagande av de föreskrifter kontrollstyrelsen därutinnan kan utfärda, vid överlåtelse stadga sådana villkor för dylikt inköp, att innehavarens ekonomiska fördel, så långt ske kan, ej göres beroende på myckenheten av utskänkta spritdrycker och starkare viner. 17 §. 1 mom. Har systembolag avslagit framställning om överlåtelse av tillstånd till utskänkning, må klagan däröver föras hos kontrollstyrelsen. Förmenar den å vilken systembolag överlåtit tillstånd till utskänk; 2 mom. ning, att bolaget vid fastställandet av villkor för överlåtelse eller vid tillämpning av det mellan honom och bolaget ingångna avtal åsidosatt hans enskilda rätt eller eljest förfarit olämpligt, må han hos kontrollstyrelsen göra framställning om rättelse. 18 §. Bedrives icke årsutskänkning inom viss kommun, oaktat tillstånd därtill meddelats efter ansökan av kommunens fullmäktige, må kontrollstyrelsen, på framställning av fullmäktige och efter länsnykterhetsnämndens hörande, föreskriva systembolaget, att sådan utskänkning skall anordnas i kommunen. 19 §. 1 mom. Tillstånd till trafikutskänkning må av länsstyrelsen återkallas, om skäl därtill äro. över sådant beslut må ej klagan föras. 2 mom.^ Bryter den å vilken tillstånd till utskänkning överlåtits mot bestämmelserna i det mellan honom och systembolag upprättade avtal, må kontroll-

styrelsen, där rättelse på annat sätt ej vinnes, förklara, att avtalet skall upphöra att gälla. 3 mom. Därest av detaljhandel vid upprepade tillfällen oordningar föranledas eller detaljhandel så bedrives, att nykterhetstillståndet å viss ort menligt påverkas, må länsstyrelsen tillsvidare förbjuda försäljningens fortsatta bedrivande eller ock återkalla meddelat tillstånd. Länsstyrelsens beslut gånge i verkställighet utan hinder av anförda besvär. 20 §. 1 mom. Har den som efter överlåtelse från systembolag innehar tillstånd till utskänkning avlidit eller råkat i konkurs, åligger det dödsbodelägarna eller konkursboet, därest de vilja fortsätta rörelsen, att inom en månad från dödsfallet eller första borgenärssammanträdet i konkursen göra anmälan hos kontrollstyrelsen med uppgift å föreståndare för rörelsen. Till föreståndare må ej utses annan än den som enligt vad i 1 kap. 5 § 1 och 2 mom. är stadgat kan vara styrelseledamot i bolag som i nyssnämnda 1 mom. avses. Godkännes föreståndaren av kontrollstyrelsen, må rörelsen fortsättas under högst ett år från dödsfallet eller första borgenärssammanträdet. Göres ej anmälan inom föreskriven tid eller godkännes icke föreståndaren, anses utskänkningstillståndet hava upphört den dag anmälningstiden utgick eller beslut angående föreståndaren meddelades. 2 mom. Vad i 1 mom. sägs skall ock gälla, där tillstånd till trafikutskänkning meddelats annan än systembolag och tillståndsinnehavaren avlidit eller råkat i konkurs; dock att vad där stadgas om^kontrollstyrelsen i sådant fall skall avse den länsstyrelse som meddelat tillståndet. 21 §. Under arbetsinställelse, vid ting, uppbördsstämma, inskrivningsförrättning, vapenövningsmöte eller annan truppsammandragning, under marknad, torgdag eller auktion så ock vid annan till större folksamling ledande förrättning, ävensom då eljest detaljhandel kan föranleda oordningar, må länsstyrelsen ävensom i stad polismyndighet samt å landet landsfiskal, fjärdingsman eller kommunalnämnd för visst tillfälle förbjuda försäljningen eller föreskriva erforderliga inskränkningar med avseende å densamma. 22 §. Då krig eller omedelbar krigsfara råder så ock då arbetslöshet eller nöd i större omfattning föreligger, må Konungen, där så prövas nödigt, meddela förbud mot bedrivande av detaljhandel eller föreskriva erforderliga inskränkningar däri. I fall varom nu är sagt må ock sådant förordnande, även om det ej kan anses erforderligt för ordningens upprätthållande, meddelas av länsstyrelsen, där Konungen det medgivit.

4 KAP. Om utminutering. 1§. Utminutering av spritdrycker eller vin må äga rum allenast till den vilken av systembolaget i det detaljhandelsområde som omfattar hans kyrkobokföringsort (hemortsbolag) erhållit tillstånd att inköpa sådana drycker. För den som ej är kyrkobokförd inom riket är systembolaget i Stockholm att anse såsom hemortsbolag. 2 §.

Tillstånd att inköpa spritdrycker eller vin må icke meddelas den som ej fyllt tjuguett år.

3§. Kan det av särskild anledning befaras, att inköp av spritdrycker eller vin skall lända till skada för köparen eller annan, må inköp ej medgivas eller ock de inskränkningar i inköpen stadgas vilka finnas påkallade. Prövning huruvida dylik åtgärd bör företagas skall särskilt äga rum i fråga om: den som varit föremål för åtgärd enligt lagen om nykterhetsvård; den som vårdats för delirium tremens eller annan sjukdom som uppstått genom bruk av alkoholhaltiga drycker; den som gjort sig skyldig till straffbelagd handling och därvid varit påverkad av alkoholhaltiga drycker eller eljest varit överlastad av sådana drycker; den som, i strid mot vad i denna förordning eller eljest är stadgat, gjort sig skyldig till olovlig befattning med alkoholhaltiga drycker eller kan befaras göra sig skyldig till sådan befattning; den som för lösdriveri ådörnts tvångsarbete eller tilldelats varning; samt den som åtnjuter understöd från allmänna fattigvården eller, genom underlåtenhet att fullgöra sina ekonomiska förpliktelser gentemot närstående eller det allmänna, ådagalagt bristande skötsamhet i ekonomiskt avseende. Angående meddelande av erforderliga uppgifter till ledning för systembolagens prövning förordnar Konungen.

4 8. I fråga om spritdrycker skall hemortsbolaget, med hänsyn till köpares ålder och levnadsförhållanden, fastställa den högsta myckenhet som må av honom inköpas. Denna myckenhet må ej överstiga fyra liter för varje kalendermånad. Den må uttagas jämväl efter månadens utgång, dock ej senare än sex månader därefter. Om särskilda skäl därtill äro, må tillstånd lämnas att vid vissa tillfällen inköpa större myckenhet än vad sålunda fastställts.

5 8. För den som erhållit tillstånd till inköp skall bolaget utställa motbok, gällande för inköp å visst utminuteringsställe. Vid utminutering skall i motboken verkställas anteckning om den försålda myckenheten och om dagen för försäljningen.

6 8. 1 mom. Vill någon stadigvarande verkställa inköp å utminuteringsställe, lydande under annat bolag än hemortsbolaget, äger sistnämnda bolag härtill lämna medgivande. 2 mom. Vill någon, som äger att hos ett bolag verkställa inköp, under kortare tid göra inköpen hos annat bolag, må förstnämnda bolag för viss tid, högst sex månader, utställa ett bevis som, åtföljt av motbok, berättigar till inköp hos ett eller flera andra bolag. 3 mom. De föreskrifter angående inköpen som av hemortsbolaget meddelats skola lända till efterrättelse jämväl i fall som i 1 och 2 mom. sägs. 7 8Där det finnes påkallat för ordnande av försändningen av spritdrycker eller vin till ort, där utminuteringsställe ej är beläget, äger bolag att å sådan ort inrätta särskilt utlämningsställe. Är köpare bosatt å ort, där utminuterings- eller utlämningsställe ej finnes inrättat, äger bolaget utan kostnad för köparen försända varan till dennes närmaste post-, järnvägs-, omnibus- eller ångbåtsstation. Vid försändning har bolaget att vidtaga sådana anordningar, att varan ej kommer annan än köparen tillhanda.

8 8Vid utminutering skall motboken uppvisas samt köparens egenhändigt undertecknade rekvisition ävensom betalning för varan avlämnas, innan avhämtning å utminuteringsställe må ske eller försändning till utlämningsställe eller köpare äga rum.

9 8. 1 mom. Motbok gäller endast för den å vilken den är utställd, och må förty ej någon tillhandagå med att å egen motbok för annans räkning anskaffa spritdrycker eller vin eller med att låta egen motbok av annan användas för inköp för dennes räkning. 2 mom. Ej må någon genom särskild, för ändamålet driven rörelse eller eljest i större omfattning och mot ersättning tillhandagå annan med anskaffande av spritdrycker eller vin. 10 §. Utlämning av spritdrycker eller vin må ej ske till den som synbarligen är berörd av starka drycker eller beträffande vilken länsnykterhetsnämnd efter vad särskilt stadgas meddelat förbud mot utminutering.

23 Avhämtning må icke äga rum genom ombud som kan antagas ej hava fyllt aderton år. Vid utminutering må ej tillåtas, att något av det sålda fortares på utminuteringsstället. 11 §. önskar någon inköpa visst slag av spritdrycker eller vin som ej hålles i lager av bolaget, skall bolaget, därest köparen ställer erforderlig säkerhet för betalningens fullgörande, söka anskaffa varan för försäljning på sedvanliga villkor till köparen. 12 §. Ej må någon, genom personlig hänvändelse eller genom ombud, till annan än försäljare av spritdrycker eller vin till salu utbjuda sådana drycker eller därå upptaga beställningar eller eljest, för egen eller annans vinning, söka förmå någon att å utminuteringsställe inköpa spritdrycker eller vin. 13 §. Försäljning till avhämtning må äga rum endast söckendagar mellan klockan nio förmiddagen och klockan sex eftermiddagen; dock må ej sådan försäljning å dag före sön- eller helgdag fortgå längre än till klockan fyra eftermiddagen. Utan hinder av vad nu stadgats må dock försäljning ske till den som befinner sig i lokalen, då försäljningen skall upphöra. 14 §. ^ Å utminuteringsställe skola ett exemplar av denna förordning ävensom prislista å spritdrycker och vin som där tillhandahållas vara för köpare tillgängliga. Å särskilt anslag skall tydligt angivas å vilka tider försäljning av spritdrycker och vin å utminuteringsstället äger rum. 15 §. Det åligger systembolag att efter anfordran lämna dem som hava att taga befattning med tillsyn över denna förordnings efterlevnad tillträde till de försäljningsställen vilka deras tjänsteåligganden avse. 16 §. Kontrollstyrelsen äger utfärda närmare föreskrifter i de ämnen som ovan i detta kapitel sägs. 17 §. Förmenar någon, att bolag obehörigen vägrat honom inköpstillstånd eller utan tillräckliga skäl fastställt inskränkningar beträffande hans inköp, må han däröver föra klagan hos kontrollstyrelsen. över kontrollstyrelsens beslut må ej klagan föras.

5 KAP. Om utskänkning. 1 §• 1 mom. Utskänkning av spritdrycker må äga rum endast i samband med verklig måltid bestående av lagad mat. Spritdryck som genom utspädning med vatten eller annan alkoholfri dryck erhållit särskilt låg alkoholhalt må dock utskänkas utan samband med måltid. 2 mom. Angående lägsta pris å måltid som i 1 mom. sägs samt utskänkning av spritdryck som enligt samma moment må utskänkas utan samband med måltid äger kontrollstyrelsen att utfärda föreskrifter. Kontrollstyrelsen må jämväl föreskriva, att till gäst må vid samma besök utskänkas allenast viss högsta myckenhet spritdrycker. 2 §• 1 mom. Vid utskänkning av vin skall lagad mat vara att tillgå, där ej utskänkningen sker i samband med servering av konditorivaror. 2 mom. Där vin på grund av hög alkoholhalt eller annan anledning uppenbarligen är ägnat att tjäna såsom ersättning för spritdrycker, äger kontrollstyrelsen föreskriva, att vinet må utskänkas endast i samband med måltid och till viss högsta myckenhet. 3 §• Vid offentligt skådespel, varieté- eller cirkusföreställning eller, med undantag av konsert, annan föreställning till vilken allmänheten har tillträde må ej utskänkning ske i lokal eller å plats, där föreställningen äger rum, eller i annan därmed i inre förbindelse stående lokal; dock må länsstyrelsen, sedan i annan stad än Stockholm magistraten samt på landet kommunalnämnden avgivit yttrande, för särskilda fall medgiva rätt till sådan utskänkning. Samma lag vare beträffande offentlig danstillställning å lokal som ej huvudsakligen är avsedd för restaurangrörelse. 4§. 1 mom. Utskänkning må ej begynna före klockan tolv middagen och ej fortfara efter klockan tio eftermiddagen. Länsstyrelsen må dock föreskriva, att utskänkningen skall avslutas tidigare än klockan tio eftermiddagen, eller, efter ansökan av systembolaget, medgiva, att utskänkningen må fortgå längre än till nämnda tidpunkt, över sådan ansökan skall yttrande inhämtas av länsnykterhetsnämnden ävensom i Stockholm av stadsfullmäktige, i annan stad av magistrat och stadsfullmäktige samt på landet av kommunalnämnd och kommunalfullmäktige. Ej må senare tid för utskänkningens avslutande bestämmas än fullmäktige förordat. Yppas för särskilt tillfälle behov av att utskänkningen fortgår efter klockan tio eftermiddagen eller den av länsstyrelsen enligt andra stycket bestäm-

25 da tiden, må länsstyrelsen, efter hörande av magistraten i annan stad än Stockholm samt kommunalnämnden på landet, jämlikt de grunder som av stadsfullmäktige eller kommunalfullmäktige må hava bestämts, medgiva sådan förlängning av utskänkningstiden. Under högmässogudstjänst må ej utskänkning äga rum. 2 mom.^ Utlämning av spritdrycker och vin till gäst skall upphöra senast en halv timme före utskänkningstidens utgång. 3 mom. Å tid då utskänkning ej är medgiven vare det förbjudet att låta spritdrycker eller vin å utskänkningsställe förtäras. 4 mom. Vad i denna paragraf stadgas skall ej äga tillämpning å trafikutskänkning.

5 8. 1 mom. Har tillstånd erhållits att utskänka endast vin, vare det förbjudet att låta spritdrycker eller ersättningsmedel därför förtäras å utskänkningsstället. Ej heller må spritdrycker förvaras å detta ställe eller eljest på sådant sätt, att gästerna äga tillgång till desamma. Det vare ock förbjudet för gäst att å sådant utskänkningsställe förtära spritdrycker eller ersättningsmedel därför. 2 mom. Har tillstånd till utskänkning av vin meddelats beträffande hotell eller pensionat vid hälsobrunn, å badort eller å annan plats där kurortsrörelse eller därmed likartad verksamhet bedrives, må länsstyrelsen, där utskänkning av spritdrycker ej äger rum å orten, efter hörande av magistrat eller kommunalnämnd, medgiva, att gäst med vilken avtal om bespisning träffats för minst tre dagar må tillåtas att å utskänkningsstället förtära spritdrycker som av honom medförts. Medgivande som nu nämnts må ej meddelas för längre tid än ett år för varje gång. 6§. Den som handhar utskänkning eller någon hos honom anställd må ej tillåta, att något av det sålda medföres från utskänkningsstället; och vare det gäst förbjudet att därifrån medföra utskänkt spritdryck eller vin. 7 §.

Ej^må den som handhar utskänkning eller någon hos honom anställd söka förmå gäst att å utskänkningsstället inköpa spritdrycker eller vin. 8 §•

Utskänkning må ej äga rum till den som kan antagas ej hava fyllt aderton år. Ej heller må utskänkning äga rum till den beträffande vilken länsnykterhetsnämnd efter vad särskilt stadgas meddelat förbud mot utskänkning eller som eljest veterligen missbrukar starka drycker eller därav synbarligen är berörd; och må person som sist nämnts ej heller tillåtas att uppehålla sig å utskänkningsställe.

9 §. 1 mom. Utskänkningsställe skall vara beläget vid öppen gata, väg eller torg eller eljest på sådant sätt att tillsyn däröver ej försvåras. Ej må utskänkningsställe förläggas inom eller omedelbart invid kasernområde eller läger eller, utan Konungens tillstånd, annat område, som blivit för krigsmaktens behov upplåtet. 2 mom. Utskänkningslokal skall vara ljus och luftig, hava en i förhållande till rörelsens omfattning tillräcklig storlek samt hållas i ordentligt skick. I utskänkningslokal skall friskt dricksvatten hållas för gäst tillgängligt. 10 §. Ombyte av utskänkningsställe må ej ske utan samtycke av den myndighet som meddelat tillstånd till utskänkningen; och skall dessförinnan yttrande inhämtas från dem som blivit hörda över tillståndsansökningen. 11 §• Utskänkning må endast äga rum i lokal eller å plats som vid besiktning blivit godkänd. Då på grund av förändring inom utskänkningslokal eller eljest anledning förefinnes, må ny besiktning verkställas. Besiktning hålles i stad av stadsfiskal och på. landet av landsfiskal med biträde av två personer, av vilka den ena utses av nykterhetsnämnden i kommunen samt den andra i Stockholm av överståthållarämbetet, i annan stad av magistraten och på landet av kommunalnämnden. Kostnad för besiktning gäldas av tillståndsinnehavaren enligt taxa som kontrollstyrelsen fastställer. Kontrollstyrelsen äger jämväl i övrigt meddela erforderliga föreskrifter angående besiktning. Har lokal eller plats för utskänkning ej blivit godkänd vid besiktning, må klagan däröver föras hos kontrollstyrelsen. 12 §. 1 mom. Utskänkning må icke vara förenad med annan handel till vars drivande särskild anmälan fordras. 2 mom. I öppen salubod för handel med andra varor än spritdrycker och vin ävensom i de för sådan rörelse använda lägenheter, vid torghandel och auktioner, vid handel med lappbefolkningen samt eljest vid yrkesmässig handel med andra varor än spritdrycker och vin vare utdelning av sådana drycker även utan betalning förbjuden. 13 §. Vad i 4 kap. 14 § sägs om utminuteringsställe skall äga motsvarande tilllämpning å utskänkningsställe. 14 §. Beträffande den som innehar tillstånd till utskänkning eller i dennes frånvaro ombesörjer försäljningen skall vad i 4 kap. 15 § sägs äga motsvarande tillämpning.

27 6 KAP. Om systembolag och restaurangbolag.

18. Systembolag som i 3 kap. 2 , § sägs antages av länsstyrelsen för tid intill dess länsstyrelsen annorlunda förordnar.

2 8Systembolag må driva restaurangrörelse och därmed sammanhängande verksamhet, såvitt kontrollstyrelsen därtill lämnar medgivande, ävensom idka detaljhandel med pilsnerdricka samt alkoholfria och därmed jämförliga drycker.

3 8. Stiftare av systembolag så ock annan aktieägare i sådant bolag skall vara här i riket bosatt svensk medborgare som av länsstyrelsen erhållit tillstånd att äga aktie i bolaget. Antalet aktieägare som ej må understiga tio eller överstiga tjugu skall vara i bolagsordningen bestämt. Aktieägare må icke äga mer än en aktie. Tillstånd att äga aktie må ej meddelas, med mindre den som söker sådant tillstånd till länsstyrelsen avlämnat förbindelse att på anmodan av länsstyrelsen överlåta sin aktie till behörig person mot erhållande av aktiens nominella belopp jämte vinstutdelning för nästföregående år, i den mån sådan innestår hos bolaget, ävensom ränta efter sex procent å aktiebeloppet från löpande årets början till dess betalning sker. Å aktiebrev skola de rörande aktieägare i första, tredje och fjärde styckena meddelade bestämmelserna finnas angivna. Nedgår antalet aktieägare under det antal som är bestämt i bolagsordningen, skall bolaget träda i likvidation, där ej tillräckligt antal aktieägare inträtt inom sex månader.

4 8. Systembolags styrelse skall bestå av fem ledamöter, utsedda för ett år i sänder. Av dessa utser kontrollstyrelsen en ledamot som tillika är ordförande, landstinget en ledamot, länsnykterhetsnämnden två ledamöter samt bolagsstämman en ledamot. För varje ledamot utses på enahanda sätt en suppleant. I styrelsen för systembolaget för Stockholms stad och län skola länsnykterhetsnämnderna för Stockholms stad och Stockholms län utse vardera en ledamot jämte suppleant. Styrelsen för systembolag vars detaljhandelsområde omfattar Stockholm eller annan stad som ej deltager i landsting skall bestå av ytterligare en ledamot som, jämte suppleant för honom, utses av stadsfullmäktige i den staden. 5§. Då stiftelseurkunden ingives till länsstyrelsen, skall vid densamma vara fogat förslag till bolagsordning som underställes länsstyrelsen för godkännande.

28 Varder ej å konstituerande bolagsstämman förslaget till bolagsordning utan ändring antaget, vare frågan om bolagets bildande förfallen. Ansökning om bolagets registrering, vid vilken ansökning skall finnas fogat bevis om länsstyrelsens godkännande av bolagsordningen ävensom förteckning över dem som erhållit länsstyrelsens tillstånd att vara aktieägare, må göras av den ledamot av bolagets styrelse som utsetts å bolagsstämma; och skall i avseende å detta ärende vad i lagen om aktiebolag är stadgat om styrelsen och styrelseledamöterna gälla den av stämman valda ledamoten. Sedan övriga styrelseledamöter och suppleanter utsetts samt beslut fattats rörande befogenheten att teckna bolagets firma, skall styrelsen ofördröjligen göra anmälan härom för registrering. 6§. Systembolags räkenskapsår skall vara kalenderår. Av systembolags utdelningsbara årsvinst må till aktieägare utdelas högst sex procent å aktiebeloppet. Utöver vad i lagen om aktiebolag är föreskrivet om avsättning till reservfond skola avsättningar till fonder och avskrivningar företagas i enlighet med kontrollstyrelsens föreskrifter. Systembolags årsvinst skall, i den mån densamma ej skall användas till avsättningar till reservfonden eller andra fonder, till avskrivningar i enlighet med vad i nästföregående moment sägs eller till utdelning åt aktieägarna, tillkomma statsverket och skall inom utgången av maj månad nästpåföljande år insättas å statsverkets giroräkning i riksbanken. Det överskott som vid upplösning av systembolag må finnas, sedan bolagets samtliga skulder blivit guldna och till aktieägarna utbetalats aktiernas nominella belopp jämte vinstutdelning för nästföregående år, i den mån sådan innestår hos bolaget, ävensom ränta efter sex procent å aktiebeloppet från löpande årets början till dess betalning sker, skall tillkomma statsverket.

7 8Befogenhet eller skyldighet som enligt lagen om aktiebolag tillkommer bolagsstämma skall i fråga om systembolag tillkomma dess styrelse; dock att bolagsstämma skall äga besluta om ändring av bolagsordningen, fastställande av balansräkning, beviljande å aktieägarnas vägnar av ansvarsfrihet för styrelsen, val och entledigande av en styrelseledamot och en revisor samt suppleanter för dessa. Ändring av bolagsordningen må beslutas av bolagsstämma i den ordning som är föreskriven i lagen om aktiebolag men skall för att bliva gällande godkännas av länsstyrelsen. Ej må ändringen registreras med mindre sådant godkännande styrkes. Varder ej ansvarsfrihet styrelsen beviljad, må å bolagets vägnar talan å förvaltningen efter vad i lagen om aktiebolag är stadgat föras av aktieägare i bolaget.

29 8 §.

Systembolag må ej i någon form bereda aktieägare ekonomisk fördel utöver utdelning å aktie eller låta ersättningen till styrelseledamot eller avlöningen till någon i bolagets tjänst anställd person utgå i förhållande till storleken av omsättningen eller vinsten å bolagets rörelse. Ej heller må bolag vidtaga åtgärd som, till men för bolaget, gynnar kommun eller annan. 9§. Systembolag äger bilda särskilt aktiebolag (restaurangbolag) av restaurangrörelse och därmed sammanhängande verksamhet.

för drivande

10 §. Systembolag må ej utan samtycke av kontrollstyrelsen 1) inrätta, flytta eller nedlägga utminuteringsställe eller restaurang; 2) inköpa eller avhända sig fastighet; 3) inom bolaget tillhörig fastighet vidtaga annan mera omfattande förändring än sådan som påkallas av fastighetens underhåll eller rörelsens behöriga utövande; 4) ingå viktigare hyresavtal och inom förhyrd lägenhet utföra större ändrings- eller reparationsarbeten; 5) ingå affärsavtal med enskilda styrelseledamöter eller aktieägare i bolaget; 6) bilda restaurangbolag samt förvärva eller avhända sig aktier och andelar i bolag eller ekonomisk förening; 7) vidtaga eller biträda åtgärd som eljest är ägnad att förminska bolagets inflytande å företag, där bestämmande inflytande på ledningen är tillförsäkrat bolaget genom aktieinnehav eller på annat sätt; 8) placera kapital annorledes än å bankräkning; eller 9) besluta rörande lön till befattningshavare i ledande ställning inom bolaget, rörande grunder för avlöning till annan personal eller för pensionering av personal samt rörande understöd till anställd person som till följd av ålder eller annan orsak är oförmögen till tjänstgöring. 11 §. Ledamot och suppleant i systembolags styrelse ävensom revisor och suppleant för denne äga av bolaget åtnjuta ersättning enligt kontrollstyrelsens föreskrifter. 12 §. Systembolag står vid utövande av sin verksamhet under överinseende av kontrollstyrelsen och har att ställa sig till efterrättelse de föreskrifter kontrollstyrelsen meddelar beträffande bolagets förvaltning eller eljest i denna förordning särskilt angivna hänseenden.

13 §. Granskning av systembolags ekonomiska förvaltning skall årligen företagas av kontrollstyrelsen. På grundval av denna granskning har kontrollstyrelsen att å det allmännas vägnar besluta om ansvarsfrihet åt bolagets styrelse samt att vidtaga åtgärd som erfordras till följd av att ansvarsfrihet vägrats eller vartill eljest anledning må förefinnas. 14 §. 1 fråga om systembolaget för Stockholms stad och län skall vad enligt detta kapitel ankommer på länsstyrelsen ankomma på överståthållarämbetet och länsstyrelsen i Stockholms län gemensamt; dock må tillstånd att äga aktie i nämnda bolag meddelas beträffande den som är bosatt i staden av överståthållarämbetet och den som är bosatt inom länet av länsstyrelsen. 15 §. 1 mom. Aktierna i restaurangbolag skola vara dels stamaktier, dels preferensaktier; och skall stamaktiekapitalet utgöra lägst tio och högst tjugu procent av bolagets sammanlagda aktiekapital. Stamaktie må ej ägas av annan än systembolaget. Varje stamaktie medför rätt till tio röster och varje preferensaktie rätt till en röst. 2 mom. Bolagsordning för restaurangbolag ävensom ändring i sådan bolagsordning skall för att vara gällande godkännas av kontrollstyrelsen och skall bevis därom fogas vid registreringsansökningen. 3 mom. Restaurangbolag må ej bereda preferensaktieägarna vinning utöver skälig utdelning å aktie, och äger vad i 8 § stadgas jämväl i övrigt motsvarande tillämpning å restaurangbolag. 4 mom. Restaurangbolags styrelse skall bestå av fem ledamöter med lika många suppleanter. Tre ledamöter och tre suppleanter utses av stamaktieägaren, två ledamöter och två suppleanter av preferensaktieägarna. Av stamaktieägaren utsedd ledamot och suppleant så ock verkställande direktör i bolaget må ej äga preferensaktie i bolaget. 5 mom. Restaurangbolag må ej äga aktier eller andelar i bolag eller ekonomisk förening. 6 mom. Restaurangbolag må ej utan samtycke av kontrollstyrelsen inrätta, flytta eller nedlägga restaurang, ingå affärsavtal med enskilda styrelseledamöter eller företaga åtgärd som i 10 § under 2)—4) eller 8)—9) sägs. Bestämmelserna i 11 § skola äga motsvarande tillämpning å restaurangbolag. 7 mom. Granskning av styrelsens förvaltning och bolagets räkenskaper skall verkställas av två revisorer för vilka skola utses suppleanter. Å ordinarie bolagsstämma utses årligen av stamaktieägaren en revisor och en suppleant, och må härtill utses endast av handelskammare auktoriserad revisor eller någon som i avseende å lämplighet kan jämställas med sådan.

31 Å samma stämma utse preferensaktieägarna en revisor och en suppleant. 8 mom. Kontrollstyrelsen äger genom sin chef eller annan person som styrelsen förordnat deltaga i revisorernas granskning av restaurangbolags förvaltning och räkenskaper ävensom när som helst företaga särskild granskning. 16 §. Konungen meddelar närmare föreskrifter angående tillämpningen av bestämmelserna i detta kapitel. 17 §. I fråga^om systembolag och restaurangbolag skola, såvitt ej annat följer av vad om sådant bolag i detta kapitel eller eljest är särskilt stadgat, de angående aktiebolag enligt lag i allmänhet gällande bestämmelser lända till efterrättelse. 7 KAP. Ansvarsbestämmelser m. m. 1 §• 1 mom. Den som utan att äga rätt till försäljning enligt denna förordning avyttrar spritdrycker eller vin, straffes för olovlig försäljning med dagsböter, dock ej under tio. Beträdes någon, som förut fällts till straff för olovlig försäljning av spritdrycker eller vin, andra gången eller oftare med sådan förbrytelse eller bedriver någon olovlig försäljning i större omfattning eller yrkesmässigt, straffes med dagsböter, dock ej under trettio, eller med fängelse i högst ett år. H a r förbrytelse varom ovan sägs icke skett i större omfattning eller yrkesmässigt, må, där omständigheterna äro synnerligen mildrande, straffet nedsättas till fem eller, vid upprepad förbrytelse, tio dagsböter. 2 mom. Har den som beträdes med olovlig försäljning av spritdrycker eller vin förut fällts till straff för förbrytelse som avses i 30 § 1 mom. eller 31 § 2 mom. förordningen angående tillverkning och beskattning av brännvin eller i 22 § 1 mom. eller 23 § 1 mom. förordningen angående handel med skattefri sprit eller i 11 § 1 mom. första stycket eller 2 mom. första stycket förordningen angående vissa alkoholhaltiga preparat m. m., straffes såsom för upprepad olovlig försäljning av spritdrycker eller vin. 3 mom. I fall som i denna paragraf avses vare de å försäljningsstället med därtill hörande lägenheter befintliga eller eljest för försäljning avsedda spritdrycker eller vin tillika med kärl och emballage vari de förvaras underkastade beslag och förbrutna. 4 mom. Vad i denna paragraf stadgas skall jämväl äga tillämpning, om någon som ej äger rätt till försäljning av spritdrycker eller vin genom byteshandel avhänder sig sådan dryck eller eljest använder den såsom betalningsmedel.

2 81 mom. Tillhandagår någon mot föreskrifterna i 4 kap. 9 § 1 mom. med anskaffande av spritdrycker eller vin, straffes med dagsböter. Sker förbrytelsen i större omfattning eller yrkesmässigt eller beträdes någon som förut fällts till straff för förbrytelse som nu sagts andra gången eller oftare med sådan förbrytelse, eller bryter någon mot föreskriften i 4 kap. 9 § 2 mom., vare straffet dagsböter, ej under tjugu, eller fängelse i högst sex månader. 2 mom. Har någon med motbok vidtagit åtgärd i syfte att därigenom möjliggöra inköp av spritdrycker eller vin i större myckenhet än den vartill motboken eljest berättigar, och har han eller med hans vetskap annan gjort bruk av den ändrade motboken, straffes, där ej gärningen eljest är belagd med straff, med dagsböter. 3§. Har någon gjort sig förfallen till ansvar enligt 1 eller 2 § för förbrytelse som skett i större omfattning eller yrkesmässigt, skall han dömas att utgiva det belopp i penningar som kan anses motsvara den vinst han genom förbrytelsen erhållit. 4 8överskrides rätt till partihandel, vare straffet dagsböter, dock ej under fem. Äro omständigheterna försvårande eller sker överskridande andra gången eller oftare, må till fängelse dömas. 5§. 1 mom. överskrider någon den i 1 kap. 4 § 1 mom. stadgade rättighet till försäljning av spritdrycker och vin i visst fall å apotek, straffes som i 1 § 1 mom. sägs. 2 mom. H a r den som äger rätt att utfärda recept å spritdrycker och vin genom missbruk av denna rätt tillhandagått annan med anskaffande av dylika drycker, straffes med dagsböter. Sker förbrytelsen i större omfattning och mot ersättning, vare straffet dagsböter, ej under tjugu, eller fängelse i högst sex månader. 6 §. 1 mom. Avyttrar någon vid detaljhandel med spritdrycker eller vin sådana drycker av annat slag än försäljningsrättigheten avser, eller beträdes någon vid utminutering med olovlig utskänkning eller vii utskänkning med olovlig utminutering, eller idkar någon detaljhandel med spritdrycker eller vin å annat stäl.e än därtill uppgivet eller medgivet är, eller fortsätter någon, oaktat återkallelse av meddelat tillstånd till försäljning eller förbud däremot delgivits honom, med försäljningen, straffes som i 1 § 1 mom. sägs.

33 2 mom. Har försäljning skett av drycker av annat slag än försäljningsrätten avser, skall i fråga om sådana drycker med kärl och emballage tillämpas även vad i 1 § 3 mom. finnes stadgat.

7.8. Bryter någon mot 4 kap. 14 § eller 5 kap. 2 § 1 mom., 7 §, 9 § 2 mom. andra stycket eller 13 § eller bryter gäst å utskänkningsställe mot 5 kap. 5 § 1 mom. eller 6 §, straffes med böter från och med fem till och med etthundra kronor.

8§. Bryter den som handhar tillåten försäljning av spritdrycker eller vin eller någon hos honom anställd i andra fall än förut i detta kapitel sägs mot vad i denna förordning är stadgat eller mot de föreskrifter som vederbörande myndighet i enlighet med denna förordning kan hava meddelat, straffes, där ej annorlunda särskilt stadgas, med dagsböter. 9 §• Dömes någon till ansvar enligt 6 eller 8 § för förbrytelse vid utskänkning, till vilken tillstånd innehaves av annan än systembolag, och har han förut undergått bestraffning för förbrytelse i samma utskänkningsrörelse mot någon av nämnda paragrafer, må tillståndsinnehavaren förklaras sin rätt till försäljning förlustig. 10 §. Bryter någon som ej handhar försäljning enligt denna förordning mot 4 kap. 12 § eller förbryter sig någon mot stadgandet i 5 kap. 12 § ^2 mom., straffes med dagsböter. 11 §. 1 mom. Spritdrycker eller vin som till riket införas av annan än den vilken enligt 2 kap. 10 § är berättigad till införsel av sådana drycker må, därest varan i behörig ordning anmälts till tullklarering, åter utföras. Sker ej återutförsel inom fyra månader efter det varan enligt vad i tullstadgan sägs skall anses hava mottagits av tullanstalt, hemfaller varan till kronan, och skall för dess räkning med varan förfaras på sätt i 20 § 2 mom. är stadgat. 2 mom. Är införsel av spritdrycker eller vin belagd med straff enligt gällande bestämmelser om ansvar för olovlig varuinförsel, skola de i sådant avseende meddelade föreskrifter lända till efterrättelse. I fråga om försäljning av olovligt införda spritdrycker eller vin skall gälla vad i 20 § 2 mom. sägs. 3 mom. Den som mot stadgandet i 2 kap. 10 § 4 mom. från fartyg ilandför spritdrycker eller vin vilka förtullats såsom överskott av skeppsproviant, straffes med dagsböter, och vare dryckerna tillika med kärl och emballage underkastade beslag och förbrutna. 4 mom. Den som mot stadgandet i 2 kap. 10 § 4 mom. disponerar å provianteringsfrilager upplagda spritdrycker eller vin annorledes än till fartygs proviantering eller utrustning i föreskriven ordning, straffes med dagsböter. 3—332437

12 §. Den som i följd av bestämmelserna i 2 kap. 8 § undfått del av där avsedd tillverkares räkenskaper och verifikationer, så ock den som haft eller har att taga befattning med tillsyn å sådan utskänkning, vartill tillstånd överlåtits, må icke, där det ej kan anses påkallat av tjänstens intresse, yppa affärsförhållanden varom han fått kunskap. Gör han detta och framgår ej av omständigheterna, att han om de affärsförhållanden erhållit kännedom å tid, då han ej innehaft dylik befattning, straffes med dagsböter. Sker det för att göra skada eller begagnar han sig av sin kännedom till egen eller annans fördel, må dömas till fängelse. 13 §. Skulle den som är pliktig att åtala förbrytelser mot denna förordning själv beträdas med olovlig försäljning av spritdrycker eller vin, vare det ansett som försvårande omständighet, och vare han därjämte förlustig tjänsten.

14 §. Den som under tid då han är ställd under åtal för förbrytelse mot denna förordning fortsätter samma förbrytelse, skall för varje gång åtal därför anhängiggöres fällas till särskilt ansvar; dock må, där till fängelse dömes, sammanlagda fängelsestraffet ej överstiga två år. * 15 §. 1 mom. Den som uppsåtligen förleder annan till förbrytelse varom i 1 eller 2 § sägs eller vid utförande av sådan förbrytelse med råd eller dåd uppsåtligen hjälper, så att gärningen därigenom sker, straffes som vore han själv gärningsman. Har någon före brottets utförande eller vid utförandet, dock i mindre mån än nyss är sagt, med råd eller dåd gärningen främjat, straffes efter ty som han prövas hava till brottet bidragit. Den till vilken spritdrycker eller vin avyttrats eller eljest anskaffats vare ej förfallen till ansvar för delaktighet i gärningen enligt vad i första stycket sägs. 2 mom. Husbonde ansvarar för förbrytelse som vid handhavande av detaljhandel begås av hans hustru, husfolk eller i hans arbete antagen person, liksom vore förbrytelsen begången av honom själv, därest ej omständigheterna göra sannolikt, att förbrytelsen skett utan hans vetskap och vilja.

16 §. Den som idkar detaljhandel vare pliktig tillhandagå nykterhetsnämnd eller av nämnden utsett ombud med erforderliga upplysningar.

35 17 §. Det åligger länsstyrelsen att övervaka iakttagandet av vad i denna förordning är stadgat. Polismyndighet i stad samt landsfiskal, fjärdingsman och kommunalnämnd å landet skola tillse, att å ställe där detaljhandel idkas ordning iakttages samt de i denna förordning meddelade föreskrifter noga efterföljas. För köping eller annat område å landet, för vilket ordningsstadgan för rikets städer är i tillämpliga delar gällande, må länsstyrelsen förordna lämplig polisman att fullgöra vad enligt denna förordning åligger landsfiskal. 18 §. Tredskas systembolag att fullgöra de i denna förordning för sådant bolag meddelade föreskrifter eller de föreskrifter som kontrollstyrelsen för bolaget utfärdat, äger länsstyrelsen efter omständigheterna förelägga bolagets styrelseledamöter vite eller förbjuda bolaget att efter utsatt skälig tid fortsätta med försäljningen, om de åsidosatta föreskrifterna ej iakttagas. 19 §. 1 mom. Allmän åklagare samt de vilka särskilt antagits att vaka över förordningens efterlevnad åligger att åtala förbrytelser mot densamma. 2 mom. I övrigt äger envar rättighet att för sådana förbrytelser anställa åtal, dock ej föräldrar och barn eller makar eller syskon mot varandra, ej heller annan skyldeman mot den hos vilken han njuter kost eller underhåll, ej fosterbarn mot fosterföräldrar och ej heller tjänare mot husbondefolk under den tid de äro i tjänsten. 3 mom. Då åtal anställes av annan än den som är nämnd i 1 mom. give han sin talan allmän åklagare till känna så tidigt, att denne må kunna övervara målets utförande. 4 mom. Ätal anhängiggöres vid allmän domstol. 20 §. 1 mom. Rättighet att verkställa beslag tillkommer tulltjänsteman i fall som i 11 § sägs. I övrigt gäller angående beslag vad därom finnes särskilt stadgat. 2 mom. Spritdrycker eller vin som enligt denna förordning eller annan författning förklarats förbrutna skola, därest de äro i försäljningsdugligt skick, hembjudas till systembolag eller partihandelsbolaget. Kunna förbrutna drycker på grund av sin beskaffenhet ej tillhandahållas allmänheten, skola de hembjudas till partihandelsbolaget. Bolag till vilket spritdrycker eller vin sålunda hembjudits vare skyldigt att till skäligt pris efter grunder som av kontrollstyrelsen fastställas inköpa den hembjudna varan. Är värdet så ringa, att det ej kan anses motsvara forslingskostnaderna, skall varan bevisligen förstöras.

36 Samma lag vare, där spritdrycker eller vin som ej förklaras förbrutna försäljas på grund av bestämmelser i tullstadgan eller andra författningar. Med den erlagda köpesumman för spritdrycker eller vin som försålts på grund av stadgandet i 11 § 1 mom. eller bestämmelser i tullstadgan skall i tillämpliga delar förfaras på sätt i tullstadgan föreskrives beträffande köpesumman för gods som enligt samma stadga blivit genom tullverkets försorg försålt å auktion; skolande, därest enligt tullstadgan viss tid skall räknas från auktionsdagen, tiden i stället räknas från den dag, då betalning kommit tullverket tillhanda. 21 §. Böter som äro ådömda efter denna förordning skola, om tillgång saknas till deras gäldande, förvandlas enligt allmän strafflag. 22 §. Av böter som ådömas enligt denna förordning, penningbelopp som utdömas jämlikt 3 § samt värdet av spritdrycker eller vin jämte kärl och emballage som enligt denna förordning dömas förbrutna tillfälle åklagaren en tredjedel, dock högst femhundra kronor. Lika del skall, om särskild angivare eller beslagare finnes, tillfalla denne, men om så ej är fallet, ställas i Stockholm till överståthållarämbetets, i annan stad till magistratens samt på landet till länsstyrelsens förfogande att, i enlighet med föreskrifter som Konungen utfärdar, användas till uppmuntran av polismän som ådagalagt synnerligt nit vid beivrande av olovlig hantering av spritdrycker eller vin. Återstoden tillfaller kronan. Andel som nu sagts tillkomme dock ej angivare, då angivelse skett av föräldrar mot barn, barn mot föräldrar, makar eller syskon mot varandra, annan skyldeman mot den hos vilken han njuter kost eller underhåll, fosterbarn mot fosterföräldrar eller tjänare mot husbondefolk under den tid de äro i tjänsten. 23 §. Ej vare någon jävig att bära vittne angående olovlig försäljning av spritdrycker eller vin endast på den grund att han därvid tillhandlat sig eller förtärt sådana drycker. 24 §. Vad enligt denna förordning tillhör stadsfullmäktiges handläggning tillkommer i stad där fullmäktige ej finnas allmän rådstuga; och skall på landet vad som tillhör kommunalfullmäktiges handläggning tillkomma kommunalstämma, där fullmäktige ej finnas. Vad enligt denna förordning tillhör magistrats handläggning tillkommer poliskammare i stad, där sådan finnes.

Förslag till Lag om nykterhetsvård. Härigenom förordnas som följer: 1 KAP. Om nykterhetsnämnder. 1 §• I varje kommun skall finnas en kommunal nykterhetsnämnd och i varje län en länsnykterhetsnämnd. I Stockholm utgör den kommunala nykterhetsnämnden tillika länsnykterhetsnämnd för Stockholms stads område. Nykterhetsnämnderna skola stå under uppsikt av socialstyrelsen. 2 §.

Kommunal nykterhetsnämnd och länsnykterhetsnämnd hava till uppgift, var inom sitt verksamhetsområde, att övervaka nykterhetstillståndet samt att vidtaga för dess höjande erforderliga åtgärder. Det åligger nykterhetsnämnd därvid särskilt att söka förebygga och motverka onykterhet och dryckenskap genom upplysningar, råd och anvisningar till systembolag och andra försäljare av alkoholhaltiga drycker eller ersättningsmedel härför samt genom föranstaltande av åtgärder mot olaglig försäljning av sådana drycker eller ersättningsmedel, att verka för vidtagande av nykterhetsfrämjande åtgärder genom framställningar och yttranden till vederbörande myndigheter, att till enskilda personer göra de framställningar samt meddela de råd och upplysningar som betingas av nämndens uppgift samt att i övrigt på sätt i denna lag eller eljest är stadgat handhava det allmännas nykterhetsvård. Länsnykterhetsnämnd åligger därjämte att hålla sig noggrant underrättad om de kommunala nykterhetsnämndernas verksamhet, att öva tillsyn över att dessa fullgöra dem tillkommande uppgifter samt att lämna dem vägledning och bistånd. Kommunal nykterhetsnämnd har att ställa sig till efterrättelse de råd och anvisningar angående verksamheten som länsnykterhetsnämnden meddelar, och länsnykterhetsnämnden har att följa de råd och anvisningar som socialsty-

38 relsen meddelar angående länsnykterhetsnämndens och de kommunala nykterhetsnämndernas verksamhet. Ärlig berättelse över nykterhetstillståndet inom nykterhetsnämnds område samt angående nämndens verksamhet skall avgivas av kommunal nykterhetsnämnd till länsnykterhetsnämnden ävensom i stad till stadsfullmäktige och på landet till kommunalfullmäktige eller kommunalstämma samt av länsnykterhetsnämnd till länsstyrelsen och socialstyrelsen. Angående nykterhetsnämnds åligganden i övrigt är särskilt stadgat. 3 §. Kommun må besluta, att särskild nykterhetsnämnd skall tillsättas. Är ej särskild sådan nämnd tillsatt, skall nykterhetsnämnden utgöras av kommunens fattigvårdsstyrelse. Konungen äger på framställning av länsnykterhetsnämnden föreskriva, att kommun skall tillsätta särskild nykterhetsnämnd.

4§. Ledamöter i särskild kommunal nykterhetsnämnd utses av kommunen till det antal som med hänsyn till folkmängden och andra förhållanden erfordras, dock å landet minst tre och i stad minst fem. Av ledamöterna skall minst en vara kvinna och bör läkare, om sådan är bosatt inom kommunen, vara ledamot av nämnden. Suppleanter för ledamöterna utses av kommunen till minst dessas halva antal eller, om ledamöternas antal ej är jämnt, till minst det antal som är närmast över hälften. Minst en av suppleanterna skall vara kvinna. Beträffande valbarhet, obehörighet, rätt att avsäga sig uppdraget, ledamots och suppleants tjänstgöringstid och avgång, vissa prästers och läkares rätt att deltaga i nämndens förhandlingar, val av ordförande, vice ordförande och kassaförvaltare, ordningen för nämndens arbete, ordförandens åligganden, ersättning åt ordförande och ledamöter, medelsförvaltning, avlämnande av utgifts- och inkomstförslag, räkenskapers förande, redovisning, granskning av nämndens räkenskaper och förvaltning samt ledamots ansvarighet äger vad i 10, 12—18 och 21 §§ i lagen om fattigvården finnes stadgat rörande fattigvårdsstyrelse motsvarande tillämpning. I fråga om nykterhetsnämnd i Stockholm gälla de bestämmelser som Konungen på förslag av stadsfullmäktige meddelar. 5 §. I kommunal nykterhetsnämnd, vare sig denna är särskilt tillsatt eller utgöres av fattigvårdsstyrelsen, skall länsnykterhetsnämnden utse ett ombud. Till ombud må utses en av de av kommunen valda ledamöterna eller annan lämplig person vilken äger såsom ledamot deltaga i handläggning och avgörande av de ärenden som ankomma på nykterhetsnämnds prövning.

6 8I kommun, där nykterhetsnämnden utgöres av fattigvårdsstyrelsen, skall kommunen utse en av styrelsens ledamöter att för den tid han är vald till ledamot bereda och föredraga de ärenden som ankomma på nykterhetsnämnds prövning. Länsnykterhetsnämndens ombud må utses till sådan föredragande, ändå att han icke är av kommunen vald ledamot. 7 §.

Då ledamöter i särskild kommunal nykterhetsnämnd eller fattigvårdsstyrelse som utgör nykterhetsnämnd blivit utsedda, skall uppgift å de utseddas namn och adress ofördröjligen insändas till länsnykterhetsnämnden. Då ordförande, föredragande och länsnykterhetsnämndens ombud blivit utsedda, skall uppgift å de utseddas namn och adress ofördröjligen insändas till länsstyrelsen som låter meddela underrättelse därom i länskungörelserna.

8§. Konungen äger för viss kommun förordna, att befattningen med ärenden som kommunal nykterhetsnämnd enligt denna lag har att handlägga må i den utsträckning Konungen bestämmer tillkomma ett inom nämnden valt arbetsutskott. Närmare föreskrifter rörande utskottets sammansättning och verksamhet meddelas av Konungen. 9 §. I den mån det finnes erforderligt, må kommunal nykterhetsnämnd till sitt biträde kalla därtill skickade män och kvinnor. Finnes ersättning åt sådant biträde böra utgå, ankommer det på kommunen att efter framställning av nämnden bestämma därom. Om understöd av statsmedel till de kommunala nykterhetsnämndernas verksamhet är särskilt stadgat. 10 §. Länsnykterhetsnämnden skall hava följande sammansättning: en ledamot, vilken tillika är ordförande, utsedd av socialstyrelsen, en ledamot, läkare, utsedd av socialstyrelsen efter samråd med medicinalstyrelsen, en ledamot, utsedd av länsstyrelsen, samt två ledamöter, utsedda av landstinget, dock att i Kalmar län vardera landstinget utser en ledamot. De av landsting valda ledamöterna skola utses bland ledamöterna i länets kommunala nykterhetsnämnder. För varje ledamot utses på enahanda sätt en suppleant. Ledamöter och suppleanter utses för två år i sänder. Närmare bestämmelser angående länsnykterhetsnämndernas verksamhet meddelas av Konungen. Angående statsmedel till länsnykterhetsnämndernas verksamhet är särskilt stadgat.

40 2 KAP. Om hjälp åtgärder. 11 §• 1 mom. H a r någon som vistas inom kommunen eller där äger hemortsrätt gjort sig skyldig till fylleri eller eljest använt alkoholhaltiga drycker eller ersättningsmedel därför till skada för sig eller annan, skall den kommunala nykterhetsnämnden söka vidtaga för hans återförande till ett nyktert och ordentligt liv lämpliga hjälpåtgärder. Innan nämnden på grund av anmälan eller eljest vidtager hjälpåtgärd, skall nämnden verkställa erforderlig utredning för att utröna, huruvida omständighet som i första stycket sägs föreligger, samt skaffa sig kännedom om den som är föremål för utredningen, hans levnadsförhållanden och övriga på sakens bedömande inverkande omständigheter. Nämnden skall låta sig angeläget vara att framgå med takt och urskillning samt lämpa åtgärderna efter föreliggande omständigheter. • I första hand bör nämnden söka åstadkomma rättelse genom personlig påverkan. Nämnden bör sålunda söka genom föreställningar och råd bibringa den som är föremål för ingripande insikt om vådan av alkoholmissbruk samt, i fall av behov, hjälpa honom att erhålla lämplig anställning eller bereda honom ombyte av verksamhet eller vistelseort, förmå honom att rådfråga läkare och följa dennes föreskrifter eller att frivilligt undergå vård å sjukhus eller annan lämplig anstalt och att ej besöka lokaler, där alkoholhaltiga drycker utskänkas. Där det finnes lämpligt, må nämnden ock allvarligt erinra honom om de påföljder som kunna inträda enligt denna lag ävensom föranstalta att alkoholhaltiga drycker icke utlämnas till honom eller att inskränkningar företagas ifråga om hans inköp eller medverka till hans inträde i nykterhetsförening. Då omständigheterna därtill föranleda, må nämnden ställa honom under övervakning som i 61 § sägs. Nämndens beslut härom skall ofördröjligen underställas länsnykterhetsnämnden för godkännande men må i avvaktan härpå omedelbart tillämpas, övervakningen må fortgå under högst ett år från beslutet därom. Där särskilda förhållanden påkalla längre övervakningstid, må övervakningen dock fortgå under högst två år. 2 mom. Finner nämnden vid sin utredning, att den som är föremål för denna måste anses bruka alkoholhaltiga drycker eller ersättningsmedel därför till skada för sig eller annan, men att utsikt uppenbarligen saknas att vinna rättelse genom hjälpåtgärder, skall nämnden i fall som i 16 § sägs omedelbart vidtaga där omförmäld åtgärd och eljest överlämna ärendet med förefintlig utredning till länsnykterhetsnämnden. 3 mom. Giver utredningen vid handen, att den som är föremål härför brustit i fråga om nyktert och ordentligt uppträdande endast vid enstaka tillfällen samt att därvid endast ringa skada följt, må nämnden icke vidtaga annan hjälpåtgärd med avseende å denne än meddela uppdrag åt nämndens ordförande eller annan

41 person som på grund av sin ställning eller eljest finnes särskilt lämplig härför att genom enskilt samtal med honom själv eller närstående söka åstadkomma rättelse, och må icke heller denna hjälpåtgärd ifrågakomma beträffande annan person än den som till följd av ungdom eller annan omständighet kan antagas bliva gynnsamt påverkad därav. 12 §. Där så erfordras, må den kommunala nykterhetsnämnden kalla den som är föremål för undersökning att personligen inställa sig inför nämnden eller särskilt utsett ombud eller av nämnden anvisad läkare. Är han bevisligen kallad minst fyra dagar förut, men utebliver han utan laga förfall, äger nämnden fälla honom att bota tio kronor och genom vite, högst trettio kronor, tillhålla honom att inställa sig. Kommer han ändock ej å förelagd tid, äger nämnden erhålla handräckning hos polismyndigheten för hans hämtande samt, därest han ej varder samma dag efter hämtning inställd, fälla honom till vitet. Då eljest någon som bor eller uppehåller sig inom kommunen av nykterhetsnämnden kallas till inställelse inför nämnden eller särskilt utsett ombud för att meddela upplysning i något till nämndens behandling hörande ärende, är han pliktig att hörsamma kallelsen, såvida han minst fyra dagar förut erhållit del därav. Utebliver han utan laga förfall, äger nämnden fälla honom att bota fem kronor och genom vite tillhålla honom att inställa sig. I fall av tredska äger nämnden fälla honom till vitet samt förelägga högre vite. Vitena må dock tillsammans ej överstiga trettio kronor. Kan den tredskande ändock ej förmås till inställelse, äger nämnden erhålla handräckning hos polismyndigheten för hans hämtande. Ordföranden i nykterhetsnämnd äger jämväl besluta om kallelse som ovan sägs. 13 §. ^ Brukar någon som vistas inom länet eller där äger hemortsrätt alkoholhaltiga drycker till skada för sig eller annan, äger länsnykterhetsnämnden förordna, att under viss tid, högst ett år i sänder, sådana drycker icke må av försäljare utlämnas till honom. 14 §. Finner länsnykterhetsnämnden, att fall som i 11 § sägs av kommunal nykterhetsnämnd ej handlagts på nöjaktigt sätt, skall länsnykterhetsnämnden genom råd och anvisningar söka åvägabringa rättelse. Vinnes ej rättelse härigenom, äger länsnykterhetsnämnden vidtaga de åtgärder i ärendet som eljest skolat tillkomma den kommunala nämnden. Har sådan åtgärd vidtagits av länsnykterhetsnämnden, må ej den kommunala nämnden taga befattning med ärendet i vidare mån än länsnykterhetsnämnden föreskriver. Har länsnykterhetsnämnden vidtagit åtgärd enligt denna paragraf, äger denna nämnd föranstalta om inställelse inför nämnden, dess ordförande, tjänsteman eller ombud på sätt i 12 § är stadgat.

15 8Då undersökning eller annan åtgärd vidtages på föranstaltande av kommunal nykterhetsnämnd eller länsnykterhetsnämnd, bör noga tillses, att den som åtgärden avser icke utsattes för allmän uppmärksamhet eller onödigtvis stores i lovlig verksamhet. Vad hos nykterhetsnämnd förekommit rörande personer som äro föremål för nämndens behandling må ej yppas för obehöriga. Alla handlingar i förekommande ärenden skola så förvaras, att de icke åtkommas av obehöriga. 3 KAP. Om tvångsintagande å alkoholistanstalt. 16 8Har någon som i 11 8 1 mom. sägs icke genom hjälpåtgärder kunnat återföras till ett nyktert och ordentligt liv och finnes han vara hemfallen åt alkoholmissbruk samt i följd därav 1. vara farlig för annans personliga säkerhet eller eget liv, eller 2. utsätta någon, som han jämlikt stadgande i lag är skyldig att försörja, för nöd eller uppenbar vanvård eller eljest grovt brista i sina plikter mot sådan person, eller 3. ligga det allmänna, sin familj eller annan till last, eller 4. vara ur stånd att taga vård om sig själv, eller 5. föra ett för närboende eller andra grovt störande levnadssätt, eller 6. hava under de två senast förflutna åren tre eller flera gånger blivit dömd till ansvar för fylleri, äger den kommunala nykterbetsnämnden hos länsstyrelsen ansöka om förordnande, att han må intagas å allmän alkoholistanstalt. Sådan ansökning skall inlämnas till länsnykterhetsnämnden som har att vid behov fullständiga densamma samt därefter med eget yttrande översända den till länsstyrelsen. Underlåter den kommunala nykterhetsnämnden att i fall som i denna paragraf avses inkomma med ansökning, må sådan göras av länsnykterhetsnämnden. 17 8Är någon hemfallen åt alkoholmissbruk och finnes han i följd därav vara farlig för annans personliga säkerhet eller eget liv, äger den kommunala nykterhetsnämnden, ändå att hjälpåtgärder icke vidtagits med avseende å honom, så ock polismyndigheten i orten hos länsstyrelsen ansöka om förordnande, att han må intagas å allmän alkoholistanstalt. Ansökning må i brådskande fall av nämnden insändas direkt till länsstyrelsen. Aterkallelse av ansökningen utgör ej hinder för länsstyrelsen att fortsätta med ärendets handläggning. Är faran så överhängande, att åtgärd som ankommer på länsstyrelsen ej utan våda kan avvaktas, har polismyndigheten att ofördröjligen på lämpligt sätt tillsvidare omhändertaga den om vilken är fråga.

43 Varder någon sålunda omhändertagen, innan ansökning gjorts om förordnande, att han må intagas å allmän alkoholistanstalt, skall polismyndigheten utan uppskov göra sådan ansökning. 18 8Vid ansökning om förordnande, att någon må intagas å allmän alkoholistanstalt, böra fogas prästbevis och läkarbetyg, avfattade enligt av Konungen meddelade anvisningar. Göres ansökningen av nykterhetsnämnd eller polismyndighet, skall den innehålla fullständig redogörelse för den i ärendet företagna undersökningen och för de övriga åtgärder som vidtagits. Saknas prästbevis eller läkarbetyg eller finnes den förebragta utredningen annorledes ofullständig, och kan det felande ej lämpligen genom länsstyrelsens försorg anskaffas, har länsstyrelsen att förelägga sökanden att inom viss tid inkomma med felande handlingar eller utredning vid äventyr, att ansökningen eljest avslås; dock vare den omständigheten, att prästbevis ej varder för länsstyrelsen tillgängligt, icke hinder för bifall till ansökningen, om den som ansökningen avser är farlig för annans personliga säkerhet eller eget liv. Vill länsstyrelsen föranstalta om läkarundersökning, äger länsstyrelsen kalla den som ansökningen avser att inställa sig inför anvisad läkare. I sådant fall skall vad i 21 8 andra stycket sägs äga motsvarande tillämpning. 19 8Har ansökning hos länsstyrelsen gjorts i behörig ordning, skola ansökningshandlingarna ofördröjligen delgivas den som ansökningen avser och, om han är omyndig, den som enligt lag har att sörja för hans person med föreläggande att inom viss kort tid skriftligen förklara sig över ansökningen vid äventyr, om de försummas, att ärendet ändock avgöres. Finnes någon böra lämnas tillfälle att yttra sig över handling som inkommit efter det ansökningen utställts till förklaring, skall sådan handling delgivas honom. 20 8Förekommer anledning, att den som ansökningen avser är farlig för annans personliga säkerhet eller eget liv, må länsstyrelsen, när skäl därtill äro, även innan han blivit hörd i ärendet föranstalta om att han i avbidan på slutligt beslut tillsvidare intages å allmän alkoholistanstalt eller, om plats å dylik anstalt ej omedelbart kan beredas, omhändertages och vårdas på annat lämpligt sätt. 21 8Finner länsstyrelsen, att förhör bör hållas med den som ansökningen avser eller att annan bör inför länsstyrelsen höras upplysningsvis, har länsstyrelsen att förordna om dylikt förhör. Är den som ansökningen avser, bevisligen kallad till förhör så tidigt, att han å förelagd dag kan inställa sig, men utebliver han utan laga förfall, äger

44 länsstyrelsen låta hämta honom eller genom vite tillhålla honom att inställa sig. Varder han ej samma dag efter hämtning inställd, dömes för uteblivande att bota högst femtio kronor. Utebliver han utan laga förfall å dag till vilken ärendet uppskjutits, och varder han ej å den dag efter hämtning inställd, äger länsstyrelsen fälla honom till vite, där sådant är utsatt, eller till böter som nyss sagts. Där annan som bevisligen kallats till förhör så tidigt, att han å förelagd dag kan inställa sig, utebliver utan laga förfall, äger länsstyrelsen fälla honom till böter, högst tjugufem kronor, och genom viten tillhålla honom a t t inställa sig samt i fall av tredska fälla honom till sålunda förelagda viten. Kan han ändock ej förmås till inställelse, må länsstyrelsen låta hämta honom. Vid förhöret skola förhandlingarna vara offentliga. Länsstyrelsen äger dock avvisa åhörare som enligt vad känt är eller antagas må ej fyllt aderton år. När den som ansökningen avser det begär, så ock eljest, när länsstyrelsen finner omständigheterna därtill föranleda, skall handläggningen äga rum inom stängda dörrar, därvid länsstyrelsen likväl må medgiva hans anhöriga ävensom andra vilkas närvaro kan förväntas bliva till nytta under förhöret att övervara detsamma. Protokoll skall föras över vad vid förhöret förekommer. 22 8Finner länsstyrelsen av förhållandena påkallat, att någon varder vid domstol hörd såsom vittne, eller är den som skall höras upplysningsvis så avlägset boende, att hans hörande vid länsstyrelsen är förenat med oskälig omgång eller kostnad, äger länsstyrelsen förordna, att förhör angående uppgivna omständigheter skall äga rum vid den underrätt som med hänsyn till tid och plats för dess sammanträden prövas lämplig. På framställning av länsstyrelsen skall rättens ordförande låta till rätten inkalla dem som skola höras. 23 8I fråga om ersättning till den som enligt förordnande av länsstyrelse inställt sig för att vittna eller upplysningsvis höras skall vad angående ersättning av allmänna medel till vittnen i brottmål finnes stadgat äga motsvarande tilllämpning; dock skall ersättningen alltid stanna å statsverket. 24 8Finner länsstyrelsen, att den som ansökningen avser är hemfallen åt alkoholmissbruk såsom i 16 8 sägs, har länsstyrelsen att taga under omprövning, huruvida han kan antagas låta sig rätta genom hjälpåtgärd; och må länsstyrelsen i sådant fall vidtaga dylik åtgärd eller uppdraga åt nykterhetsnämnd att föranstalta därom. Avser ansökningen förordnande, att han må intagas å allmän alkoholistanstalt, och finnes hjälpåtgärd ej böra vidtagas, skall länsstyrelsen förordna om hans intagande å sådan anstalt.

45 25 8. H a r någon som är hemfallen åt alkoholmissbruk såsom i 16 8 sägs begått brottslig gärning men i anseende till sin sinnesbeskaffenhet vid gärningens begående icke fällts till ansvar, och har han vid prövning i vederbörlig ordning funnits icke vara i behov av vård å sinnessjukhus, må länsstyrelsen även utan därom gjord ansökning besluta om hjälpåtgärd eller förordna om hans intagande å allmän alkoholistanstalt. När skäl därtill äro, äger länsstyrelsen förordna, att han skall i avbidan på slutligt beslut omhändertagas och vårdas på lämpligt sätt. 26 8Länsstyrelsens slutliga beslut jämte besvärshänvisning, där klagan över beslutet må föras, skall skriftligen mot bevis ofördröjligen delgivas sökande samt den som beslutet avser. Där nykterhetsnämnd ej är sökande, skall underrättelse om beslutet översändas till nykterhetsnämnden i hemortskommunen eller, om annan nykterhetsnämnd tagit befattning med ärendet, till denna nämnd. 27 8Där länsstyrelsen ej annorlunda förordnar, må beslut om intagande å allmän alkoholistanstalt gå i verkställighet utan hinder därav, att det ej äger laga kraft. 28 8. Sökanden i ärendet har att föranstalta om verkställighet av beslut om intagande å allmän alkoholistanstalt, där ej annat följer av vad i 29 8 är stadgat. Varder beslutet ej omedelbart verkställt, äger nykterhetsnämnden ställa den som beslutet avser under övervakning på sätt i 61 8 sägs. övervakningen må fortgå under högst ett år från beslutet därom. 29 8Har beslut om intagande å allmän alkoholistanstalt grundats därpå, att den som beslutet avser är farlig för annans personliga säkerhet eller eget liv, eller har beslutet meddelats jämlikt 25 8, har länsstyrelsen att föranstalta om verkställighet av beslutet. Finner länsstyrelsen, att den som beslutet avser genast bör intagas å allmän alkoholistanstalt, men kan plats ej omedelbart beredas, äger länsstyrelsen, när skäl därtill äro, draga försorg om hans omhändertagande och vårdande under tiden på annat lämpligt sätt; dock må sådan vård ej fortgå under längre tid än tre månader. Föreligga särskilda skäl till antagande, att den som beslutet avser skall låta sig rätta utan intagande å allmän alkoholistanstalt, må länsstyrelsen medgiva villkorligt anstånd med beslutets verkställande, och äger länsstyrelsen därvid ställa honom under övervakning på sätt i 61 8 sägs. övervakningen må fortgå under högst ett år från beslutet därom. När omständigheterna därtill föranleda, skall länsstyrelsen förklara anståndet förverkat.

30 8Har plats å allmän alkoholistanstalt beretts för den som enligt meddelat beslut må intagas å sådan anstalt, men vägrar han att ingå å anstalten, skall polismyndigheten, där sökanden i ärendet har att föranstalta om verkställighet av beslutet, på framställning av denne lämna handräckning för intagandet. 31 8Där verkställighet av beslut om intagande å allmän alkoholistanstalt ej påbörjats inom ett år efter beslutets meddelande, vare det förfallet. 4 KAP. Om anstaltsvård och eftervårdande verksamhet. 32 8Allmän alkoholistanstalt enligt denna lag är 1. anstalt eller avdelning därav som av staten inrättats för sådant ändamål; 2. av landsting, kommun, förening, stiftelse eller annan anordnad anstalt eller avdelning därav vilken av Konungen erkänts såsom allmän alkoholistanstalt. Sådant erkännande kan när som helst återkallas. Allmän alkoholistanstalt skall stå under ledning av en styrelse. Konungen meddelar närmare bestämmelser angående anstalternas verksamhet. 33 8Allmänna alkoholistanstalterna skola stå under uppsikt av socialstyrelsen. 34 8Envar som är intagen å allmän alkoholistanstalt skall vara pliktig att fullgöra det arbete som ur synpunkten av en ändamålsenlig vård ålägges honom. 35 8Socialstyrelsen äger förordna om överflyttning av intagen person från en allmän alkoholistanstalt till en annan; sådant förordnande må genast gå i verkställighet. 36 8Den som på grund av slutligt beslut intagits å allmän alkoholistanstalt må kvarhållas under en tid av ett år. Har han förut varit intagen å sådan anstalt och är beslutet meddelat inom fem år från senaste utskrivningen, må han kvarhållas under en tid av två år. Utskrivning från anstalten skall ske tidigare än nu är sagt, där grundad anledning föreligger till antagande, att den intagne efter utskrivningen skall föra ett nyktert och ordentligt liv.

47 37 §. Har beslut om intagande å allmän alkoholistanstalt grundats därpå, att den som beslutet avser är farlig för annans personliga säkerhet eller eget liv, eller har beslutet meddelats jämlikt 25 %, eller har någon som förut minst tre gånger varit intagen å allmän alkoholistanstalt ånyo intagits enligt slutligt beslut som meddelats inom ett år från senaste utskrivningen, då må den intagne, därest han med hänsyn till sin sinnesart samt sitt föregående liv och förhållande i anstalten måste antagas i händelse av utskrivning icke komma att föra ett nyktert och ordentligt liv, kvarhållas under två år utöver den tid han enligt 36 8 längst kunnat kvarhållas. Där någon sålunda kvarhålles, skall fråga om hans utskrivning sedermera minst en gång varje halvår upptagas till prövning. 38 8Vid beräkning av tiden för kvarhållande skall den tid inräknas under vilken den intagne, där han omhändertagits genom polismyndighets eller länsstyrelsens försorg, i avbidan på slutligt beslut vistats å allmän alkoholistanstalt eller av sådan anledning eller i avvaktan på beredande av plats å dylik anstalt vårdats på annat lämpligt sätt. Har någon jämlikt 50 8 intagits å allmän alkoholistanstalt och påkallas, medan han är intagen, verkställighet av förordnande om hans intagande å sådan anstalt, skall den tid under vilken han frivilligt vistats å anstalten likaledes medräknas vid bestämmande av den tid han på grund av förordnandet må kvarhållas. 39 8Har någon som intagits å allmän alkoholistanstalt blivit inmanad i häkte eller överflyttad till straffanstalt för undergående av honom ådömt frihetsstraff eller förvandlingsstraff för böter, eller har han avvikit från alkoholistanstalten, skall den tid under vilken han sålunda ej vistats å anstalten icke medräknas vid bestämmande av den tid han längst må kvarhållas. 40 8Vill någon som är intagen å allmän alkoholistanstalt frivilligt kvarstanna å anstalten efter utgången av den tid han längst må kvarhållas, må det, när skäl därtill äro, medgivas för högst fyra månader under villkor, att han skriftligen förbinder sig att kvarstanna under den tid som bestämmes. Är han omyndig, erfordras samtycke av den som enligt lag har att sörja för hans person. 41 8Där det prövas vara till gagn, må anstaltens styrelse medgiva den intagne att under återstoden av den tid han längst må kvarhållas eller under viss del därav på försök vistas utom anstalten. Anstaltens styrelse äger uppdraga åt föreståndaren för anstalten att besluta om sådan försökspermission.

48 42 8Då försökspermission beslutas, har anstaltens föreståndare att, innan den intagne lämnar anstalten, meddela underrättelse om beslutet till myndighet eller person som ansökt om hans intagande ävensom, där så finnes lämpligt, till nykterhetsnämnden i den kommun, dit han begiver sig. I fall av behov har föreståndaren att med anlitande av nykterhetsnämnd, organisation som utövar social hjälpverksamhet eller enskild person söka i tid bereda den permitterade lämplig sysselsättning samt förhjälpa honom till ort, där sådan erhållits, eller vidtaga andra tjänliga åtgärder till hans bistånd. 43 8. Där det ej på grund av särskilda omständigheter finnes obehövligt, skall anstaltens styrelse ställa den permitterade under övervakning på sätt i 61 8 sägs eller uppdraga åt nykterhetsnämnd att därom besörja, övervakningen må fortgå under permissionstiden. Vare sig övervakning anordnas eller ej, må anstaltens styrelse ålägga den permitterade skyldighet att under permissionstiden underkasta sig de föreskrifter angående vistelseort, sysselsättning och annat som finnas erforderliga för hans rättelse. Där så prövas nödigt, må anstaltens styrelse besluta ändring i meddelade föreskrifter. Anstaltens styrelse äger uppdraga åt föreståndaren för anstalten att i fråga om den som av honom permitteras meddela beslut som i denna paragraf avses. 44 8. Undandrager sig den permitterade övervakning eller bryter han eljest mot meddelade föreskrifter, äger anstaltens styrelse eller, enligt styrelsens uppdrag, föreståndaren för anstalten besluta om hans återhämtande. Har ej före utgången av den tid den permitterade längst må kvarhållas fråga väckts om hans återhämtande, skall beslut meddelas om utskrivning. Om den permitterade hämtas åter, skall den tid under vilken han vistats utom anstalten icke medräknas vid bestämmande av den tid han längst må kvarhållas. 45 8Om kvarhållande och utskrivning beslutar anstaltens styrelse. När skäl därtill äro, må även socialstyrelsen, efter anstaltsstyrelsens hörande, förordna om utskrivning 46 8Då utskrivning beslutas, skall vad i 42 8 är stadgat äga motsvarande tilllämpning. Är någon i fall som avses i 52 8 vid utskrivning i behov av fattigvård, har anstaltens föreståndare att, där så prövas påkallat, för erforderliga åtgärders

49 vidtagande hänvända sig till den länsstyrelse som meddelat beslut om hans intagande å allmän alkoholistanstalt; och har länsstyrelsen att efter omständigheterna föranstalta om tjänlig vård eller vidtaga annan lämplig åtgärd. Såsom vistelsesamhälle skall anses den kommun, där ingripande enligt denna lag ägde rum. 47 8Vid utskrivning skall anstaltens styrelse, där det ej på grund av särskilda omständigheter finnes obehövligt, ställa den utskrivne under övervakning på sätt i 61 8 sägs eller uppdraga åt nykterhetsnämnd att därom besörja. Övervakningen må fortgå under högst ett år från beslutet därom. Vare sig övervakning anordnas eller ej, må anstaltens styrelse ålägga den utskrivne skyldighet att under tid som vid utskrivningen blivit förelagd, dock högst ett år, underkasta sig de föreskrifter angående vistelseort, sysselsättning och annat som finnas erforderliga för hans rättelse. Där så prövas nödigt, må anstaltens styrelse besluta ändring i meddelade föreskrifter. 48 %.

Undandrager sig den utskrivne övervakning eller bryter han eljest mot meddelade föreskrifter, må nykterhetsnämnden, där han ej genom hjälpåtgärd kunnat återföras till ett nyktert och ordentligt liv eller sådan åtgärd prövas vara gagnlös, hos länsstyrelsen ansöka om förordnande, att han må ånyo intagas å allmän alkoholistanstalt. Har han visat sig farlig för annans personliga säkerhet eller eget liv, må jämväl polismyndigheten i orten ansöka om sådant förordnande; och skall i dylikt fall vad i 17 8 andra och tredje styckena stadgas äga tillämpning. I ansökningen skall noggrant angivas i vilka avseenden den utskrivne brutit mot de meddelade föreskrifterna samt redogörelse lämnas för hans uppförande i övrigt under tiden efter utskrivningen. Länsstyrelsen har att efter omständigheterna förordna om intagande å allmän alkoholistanstalt eller vidtaga annan åtgärd enligt denna lag. 49 8Polismyndighet har att på begäran lämna handräckning för återhämtande till allmän alkoholistanstalt av den som avvikit därifrån och av permitterad som enligt meddelat beslut skall hämtas åter till anstalten. 50 8Vill någon som är hemfallen åt alkoholmissbruk frivilligt ingå å allmän alkohohstanstalt, må han intagas under villkor, att han i egenhändigt underskriven ansökning hos anstaltens styrelse gjort framställning därom samt skriftligen förbundit sig att kvarstanna å allmän alkoholistanstalt under viss tid som dock ej må överskrida ett år. Ä r han omyndig, erfordras samtycke av den som enligt lag har att sörja för hans persom 4—332457

50 Vid ansökningen skola fogas prästbevis och läkarbetyg, avfattade enligt av Konungen meddelade anvisningar. Den som är sålunda intagen å allmän alkoholistanstalt må kvarhållas lunder den tid som angives i den skriftliga förbindelsen men må, när omständigheterna därtill föranleda, utskrivas tidigare. Vad i 34, 35 och 39—45 88, 46 8 första stycket samt 49 8 stadgas äger motsvarande tillämpning rörande den intagne. 5 KAP. Om kostnader för vård och omhändertagande enligt denna lag. 51 8Kostnad för omhändertagande eller vård som omförmäles i 17 8 andra stycket, 20 §, 25 § andra punkten och 29 8 andra stycket skall statsverket vidkännas. 52 8Kostnad för vård som meddelats den vilken på grund av slutligt beslut intagits å allmän alkoholistanstalt skall bestridas av statsverket i följande fall, nämligen 1. där beslutet grundats därpå, att den intagne är farlig för annans personliga säkerhet eller eget liv; 2. där beslutet meddelats jämlikt 25 %; 3. där någon jämlikt 37 8 kvarhålles. 53 8I andra fall än de i 51 och 52 88 nämnda är den som ansökt om intagande å allmän alkoholistanstalt skyldig att gentemot den anstalt, där vård lämnats, svara för vårdkostnad vilken icke bestrides av eljest tillgängliga medel. 54 8Där på grund av ansvarsförbindelse eller eljest annan än den som åtnjutit vården guldit vårdkostnad, är han berättigad till gottgörelse av den vårdade. Har kommun bekostat vården, äger nykterhetsnämnden uttaga sådan gottgörelse, i den mån den icke finner skäl till eftergift. 6 KAP. Om klagan och underställning. 55 8Den som av nykterhetsnämnd fällts till böter eller vite må hos länsstyrelsen anföra besvär över beslutet inom en månad från den dag, då han erhöll del därav.

51 Den rörande vilken länsnykterhetsnämnd meddelat förordnande som i 13 § sägs må hos kontrollstyrelsen anföra besvär över beslutet inom en månad från den dag, då han erhöll del därav. Över annat av nykterhetsnämnd enligt denna lag meddelat beslut må klagan ej föras. 56 8H a r länsstyrelse förordnat, att någon må intagas å allmän alkoholistanstalt, avslagit ansökning om intagande å dylik anstalt, medgivit villkorligt anstånd med verkställighet av beslut om sådant intagande, förklarat dylikt anstånd förverkat, fällt någon jämlikt 18 eller 21 8 till böter eller vite eller utlåtit sig om ersättning för inställelsen åt den som inkallats för att upplysningsvis höras inför länsstyrelsen, må ändring i beslutet sökas av den som beslutet rörerl Det åligger klagande att inom en månad från den dag, då han skriftligen erhöll del av beslutet, till länsstyrelsen inkomma med sina till Konungen ställda besvär. Länsstyrelsen skall skyndsamt infordra förklaring över besvären, om anledning därtill ej uppenbarligen saknas, samt, efter att hava införskaffat den ytterligare utredning som kan vara erforderlig, till socialdepartementet insända samtliga målet rörande handlingar tillika med eget utlåtande. Klagan över beslut som av länsstyrelse särskilt meddelats om någons omhändertagande må av honom föras i enahanda ordning, dock utan inskränkning till viss tid. , Över annat av länsstyrelse meddelat slutligt beslut, än ovan sägs, är klagan ej tillåten. Ej heller må särskild klagan föras, där länsstyrelse under ärendes handläggning meddelat annat beslut, än förut är sagt. 57 8Beslut om kvarhållande enligt 37 8 samt om utskrivning av sålunda kvarhållen person före utgången av den i nämnda lagrum stadgade längsta tiden for kvarhållande skola underställas socialstyrelsens prövning. 58 8I socialstyrelsens beslut må den som beslutet rörer söka ändring hos Konungen i socialdepartementet före klockan tolv å trettionde dagen efter den, då klaganden erhöll del av beslutet.

7 KAP. Särskilda föreskrifter och ansvarsbestämmelser. 59 8Vad i denna lag är stadgat om kommun skall äga motsvarande tillämpning i avseende å fattigvårdssamhälle som består av två eller flera kommuner.

52 60 8Myndigheter som handlägga ärenden enligt denna lag böra, i den mån sådant kan vara till gagn vid fullgörandet av deras åligganden, samarbeta med nykterhetsnämnder, fattigvårdsstyrelser, barnavårdsnämnder och andra myndigheter, med alkoholistanstalter, med organisationer vilka utöva social hjälpverksamhet samt med systembolag. Har polis- eller åklagarmyndighet erhållit kännedom om förhållande som bör föranleda ingripande av nykterhetsnämnd, skall anmälan ofördröjligen göras hos sådan nämnd. 61 8Ställes någon under övervakning, bör till övervakare utses därtill lämplig person, förening eller stiftelse. övervakare har att utöva tillsyn över den som är ställd under övervakning och söka befordra vad som kan lända till hans hjälp. Vid övervakningen bör noga tillses, att den övervakade icke utsattes för allmän uppmärksamhet eller onödigtvis stores i lovlig verksamhet. Den övervakade skall föra ett nyktert och ordentligt liv, städse hålla övervakaren underrättad om sin bostad och adress samt på kallelse infinna sig hos honom. Närmare bestämmelser angående övervakning meddelas av Konungen. 62 8Finner nykterhetsnämnden, att någon som är hemfallen åt alkoholmissbruk såsom i 16 8 sägs bör förklaras omyndig eller att förmyndare i hans ställe eller jämte honom bör förordnas för hans myndling, har nämnden att göra anmälan härom hos överförmyndaren. 63 8Lämnar någon åt den som honom veterligen är ställd under övervakning enligt denna lag eller är intagen å allmän alkoholistanstalt alkoholhaltiga drycker eller hjälper någon eljest sådan person att åtkomma dylika drycker, straffes med böter från och med fem till och med tvåhundra kronor. Med alkoholhaltiga rycker förstås härvid spritdrycker och vin ävensom sådana maltdrycker som innehålla mer än en och åtta tiondels viktprocent alkohol. Där gärning som här sägs tillika innefattar förbrytelse mot gällande bestämmelser angående försäljning av alkoholhaltiga drycker, gånge som i 4 kap. 2 8 strafflagen stadgas. Förseelsen åtalas vid polisdomstol, där särskild sådan är inrättad, men eljest hos poliskammare och, där sådan ej finnes, vid allmän domstol. 64 8Böter och viten som omförmälas i 12 8 tillfalla kommunens kassa. Böter och viten som i andra fall ådömas enligt denna lag tillfalla kronan och skola, om tillgång saknas till deras fulla gäldande, förvandlas enligt allmän strafflag.

Förslag till Förordning om införande av förordningen angående försäljning av spritdrycker och vin (spritdrycksförordningen) samt lagen om nykterhetsvård. Härigenom förordnas som följer:

Från och med den 1 oktober 1937 skola, såvitt ej nedan annorlunda stadgas, förordningen angående försäljning av spritdrycker och vin (spritdrycksförordningen) samt lagen om nykterhetsvård lända till efterrättelse. Genom de nya författningarna upphävas förordningen den 14 juni 1917 (nr 340) angående försäljning av rusdrycker; lagen den 12 juni 1931 (nr 233) om behandling av alkoholister (alkoholistlagen) ; förordningen den 13 maj 1846 (nr 15 sid. 8) om ansvar å den som åt fånge eller kronoarbetskarl olovligen anskaffar brännvin eller andra spirituösa drycker; samt kungörelsen den 21 december 1904 (nr 69 sid. 1) angående förbud mot postbefordran av paket, innehållande brännvin eller andra brända eller destillerade spirituösa drycker; tillika med alla de särskilda stadganden som innefatta ändring av vad de sålunda upphävda författningarna innehålla eller tillägg därtill; så ock vad i övrigt finnes i lag eller särskild författning stridande mot de nya författningarnas bestämmelser. 2 8Sådan rättighet till detaljhandel med rusdrycker som avses i förordningen den 14 juni 1917 må icke meddelas för längre tid än till den 1 oktober 1937. 3 8Indelning av riket i detaljhandelsområden jämlikt 3 kap. 1 8 spritdrycksförordningen skall ske före den 1 augusti 1936 att gälla från och med den 1 oktober 1937.

54 4 8Ledamöter och suppleanter i länsnykterhetsnämnder samt i systembolags styrelser skola utses första gången enligt de nya författningarna å följande tider: de ledamöter och suppleanter i länsnykterhetsnämnderna och i systembolagens styrelser, vilka skola väljas av landstingen, vid 1936 års lagtima möte, övriga ledamöter och suppleanter i länsnykterhetsnämnderna före den 1 september 1936, de ledamöter och suppleanter i systembolagens styrelser, vilka skola utses av kontrollstyrelsen, länsnykterhetsnämnderna och stadsfullmäktige, före den 15 september 1936 samt de ledamöter och suppleanter i systembolagens styrelser, vilka skola väljas av aktieägarna, å konstituerande bolagsstämma. 5 8Systembolag som ämnar bedriva verksamhet från den 1 oktober 1937 skall söka antagande av länsstyrelsen före den 1 november 1936. Ä sådant bolag skola bestämmelserna i 6 kap. spritdrycksförordningen om tillstånd att äga aktie i systembolag samt om systembolags bildande och vad därmed sammanhänger äga tillämpning. 6 8. Ansökan om tillstånd till årsutskänkning som avser tiden efter den 1 oktober 1937 skall göras av systembolag senast den 31 december 1936 samt av fullmäktige eller stämma i vederbörande kommun senast den 31 mars 1937. I fråga om sådan ansökan skola bestämmelserna i 3 kap. spritdrycksförordningen i tillämpliga delar lända till efterrättelse och skola därvid i förekommande fall jämväl reglerna om turistutskänkning träda i tillämpning. ' Ansökan om tillstånd till tillfällig utskänkning eller trafikutskänkning som avser tiden efter den 1 oktober 1937 skall, även där ansökan göres före sistnämnda dag, behandlas i den ordning som föreskrives i 3 kap. spritdrycksforordningen. Har tillstånd till utskänkning meddelats på grund av sådan ansökan som ovan i denna paragraf sägs, skall om överlåtelse av tillståndet gälla vad i 3 kap. spritdrycksförordningen stadgas angående sådan överlåtelse. 7 8Tillgångar och skulder i sådant bolag som avses i 17 § förordningen den i 4 juni 1917 skola övertagas av det i spritdrycksförordningen avsedda systembolag inom vars detaljhandelsområde det förra bolagets styrelse har sitt säte. 8 8I Kontrollstyrelsen har att meddela närmare anvisningar angående nedläggande av rörelsen å de bolag som omförmälas i 17 8 förordningen den 14 juni

55 1917 samt angående rörelsens övertagande av systembolag som avses i spritdrycksförordningen. Styrelseledamöterna i sistnämnda bolag skola, sedan de utsetts jämlikt 4 8 här ovan, biträda vid förberedelserna för rörelsens övertagande. 9 8Bestämmelserna i 19 8 6—8 mom. förordningen den 14 juni 1917 skola tilllämpas beträffande granskning av bolags förvaltning och räkenskaper för tiden från den 1 januari till den 1 oktober 1937. 10 8Bestämmelserna i 6 kap. 15 8 1 mom. spritdrycksförordningen om stamaktier och preferensaktier i restaurangbolag skola icke utgöra hinder för att i dylika bolag, där vid spritdrycksförordningens ikraftträdande annat förhållande mellan olika slag av aktier är gällande, detta förhållande bibehålies; dock att stamaktiernas sammanlagda röstetal icke må utgöra mindre del av samtliga aktiers röstetal än vad nämnda bestämmelser medgiva. i l 8Där i lag eller särskild författning förekommer hänvisning till föreskrift som ersatts genom bestämmelse i de nya författningarna, skall denna bestämmelse i stället tillämpas.

Förslag till Kungörelse angående meddelande av vissa uppgifter för utminuteringskontrollen. Härigenom förordnas som följer: 1 8Har någon av underrätt blivit sakfälld för fylleri, för olovlig försäljning av spritdrycker eller vin eller för olovligt tillhandagående med anskaffande av sådana drycker, för brott mot 30 eller 31 8 förordningen angående tillverkning och beskattning av brännvin, för brott mot 22 eller 23 8 förordningen angående handel med skattefri sprit, för brott mot 11 8 1 eller 2 mom. förordningen angående vissa alkoholhaltiga preparat m. m., för brott mot lagen med särskilda bestämmelser angående olovlig befattning med spritdrycker och vin, för framförande av motorfordon under påverkan av alkoholhaltiga drycker, eller för annan straffbelagd handling begången medan den sakfällde varit påverkad av dylika drycker, skall från rätten inom en vecka efter utslagets meddelande därom insändas uppgift till den sakfälldes hemortsbolag. Lag samma vare där högre rätt dömer till ansvar för brott varom i denna paragraf sägs och uppgift ej bort från lägre rätt insändas. 2 8Har någon jämlikt 96 § strafflagen för krigsmakten av befälhavare belagts med disciplinstraff för fylleri, åligger det befälhavaren att inom en vecka insända uppgift därom till hans hemortsbolag. 3 8Har någon för lösdriveri ådömts tvångsarbete eller tilldelats varning som av länsstyrelse kungöres, åligger det länsstyrelsen att inom en vecka efter dess prövning av ärendet insända uppgift därom till hans hemortsbolag.

57 4 8Där utslag eller beslut som avses i 1, 2 eller 3 8 blivit av högre myndighet upphävt, åligger det nämnda myndighet att inom en vecka därefter underrätta det systembolag till vilket uppgift från den lägre myndigheten skolat insändas. 5 8. Har kommunal nykterhetsnämnd eller länsnykterhetsnämnd vidtagit hjälpåtgärd eller gjort framställning om tvångsintagande å alkoholistanstalt enligt lagen om nykterhetsvård, skall nämnden ofördröjligen insända uppgift därom till hemortsbolaget för den person som avses med åtgärden. 6 8. Angående understöd från allmänna fattigvården skall uppgift minst en gång varje kvartal insändas från fattigvårdsstyrelsen till understödstagares hemortsbolag. 7 8. ' Direktör eller föreståndare för allmän alkoholistanstalt skall såvitt möjligt i god tid före utskrivning insända uppgift därom till den utskrivnes hemortsbolag. Motsvarande skyldighet åligger vederbörande läkare vid lasarett eller därmed jämförlig anstalt, sjukstuga eller allmän, kommunal eller enskild anstalt för sinnessjuka beträffande den som utskrives från anstalten efter där erhållen vård för delirium tremens eller annan sjukdom som uppstått genom bruk av alkoholhaltiga drycker. 8 8Där ovisshet råder om rätt hemortsbolag, skall uppgift insändas till systembolaget i Stockholm. Detta bolag skall söka utröna hemortsbolaget och därefter överlämna uppgiften till detsamma.

Denna kungörelse träder i kraft den 1 oktober 1937.

Förslag till Bolagsordning för systembolag. 8 1. Detta bolag, vars firma är Systemaktiebolaget i , är grundat på aktier enligt bestämmelserna i gällande aktiebolagslag och spritdrycksförordning.

8 2. Bolaget har till ändamål att idka sådan verksamhet som enligt gällande författningar tillkommer systembolag.

8 3. Bolagets styrelse har sitt säte i

8 4. Bolagets aktiekapital skall utgöra

(bestämt belopp) kronor.

8 5. Aktie skall lyda å 1 000 kronor och aktiebreven skola ställas till viss man. 8 6. Antalet aktieägare skall utgöra (bestämt antal, lägst 10 och högst 20). Aktieägare må ej äga mer än en aktie. Aktie må ägas endast av här i riket bosatt svensk medborgare som av länsstyrelsen erhållit tillstånd att äga sådan aktie och därvid förbundit sig att på anmodan av länsstyrelsen överlåta aktien till behörig person mot erhållande av aktiens nominella belopp jämte vinstutdelning för nästföregående år, i den mån sådan innestår hos bolaget, ävensom ränta efter sex procent å aktiebeloppet från löpande årets början till dess betalning sker. 8 7. Av bolagets utdelningsbara årsvinst må till aktieägarna utdelas högst sex procent å aktiebeloppet. Utöver vad i lagen om aktiebolag är föreskrivet om avsättning till reservfond skola avsättningar till fonder och avskrivningar företagas i enlighet med kontrollstyrelsens föreskrifter.

59 Bolagets årsvinst skall, i den mån densamma ej skall användas till avsättningar till reservfonden eller andra fonder, till avskrivningar eller till utdelning åt aktieägarna, tillkomma statsverket och skall inom utgången av maj månad nästpåföljande år insättas å statsverkets giroräkning i riksbanken. Det överskott som vid bolagets upplösning må finnas, sedan samtliga skulder blivit guldna och till aktieägarna utbetalats aktiernas nominella belopp jämte vinstutdelning för nästföregående år, i den mån sådan innestår hos bolaget, ävensom ränta efter sex procent å aktiebeloppet från löpande årets början till dess betalning sker, skall tillkomma statsverket.

8 8. 1. Bolagets styrelse skall bestå av fem ledamöter, utsedda för ett år i sänder. Av dessa utser kontrollstyrelsen en ledamot som tillika är ordförande, landstinget en ledamot, länsnykterhetsnämnden två ledamöter samt bolagsstämman en ledamot. För varje ledamot utses på enahanda sätt en suppleant. 1 2. Styrelseledamot som utses av bolaget och suppleant för denne skall årligen väljas å ordinarie bolagsstämma för tiden till nästa ordinarie stämma, övriga ledamöter och suppleanter utses årligen. Avgående ledamot eller suppleant kan återväljas. 3. Styrelsen sammanträder på kallelse av ordföranden i regel en gång i månaden och eljest så ofta ärendenas behandling det fordrar. Sammanträde skall ock utlysas, när det påkallas av minst två styrelseledamöter eller av bolagets verkställande direktör. 4. Styrelsen är beslutför, när minst tre ledamöter äro tillstädes, såvida dessa äro om beslutet ense. Frågor av större betydelse skola, därest minst två ledamöter så påfordra, behandlas vid två styrelsesammanträden. Suppleant äger städse närvara vid styrelsens sammanträden. 5. Befogenhet eller skyldighet som enligt lagen om aktiebolag tillkommer bolagsstämma skall tillkomma styrelsen; dock att bolagsstämma skall äga besluta om ändring av bolagsordningen, fastställande av balansräkning, beviljande å aktieägarnas vägnar av ansvarsfrihet för styrelsen, val och entledigande av en styrelseledamot och en revisor samt suppleanter för dessa. 6. Styrelsen äger genom enhälligt beslut uppdraga åt en eller flera delegerade att under styrelsens överinseende utöva dess beslutanderätt i vissa avseenden, såsom ärenden rörande den individuella försäljningskontrollen eller angående detaljhandel eller restaurangrörelse å viss ort. Närmare bestämmelser härom lämnas i särskild arbetsordning vilken skall godkännas av kontrollstyrelsen. 7. Vid styrelsens sammanträden skall föras protokoll. 1 Styrelsen för systembolag, vars detaljhandelsområde omfattar Stockholm eller annan stad som ej deltager i landsting, skall delvis ha anDan sammansättning enligt 6 kap. 4 § andra och tredje styckena spritdrycksförordningen, varför motsvarande ändringar för dessa fall måste göras i bolagsordningarna.

60 8 9. Bolagets firma tecknas av den eller dem bland styrelsens ledamöter eller suppleanter som styrelsen därtill utser. Styrelsen må ock bemyndiga annan än styrelseledamot eller suppleant att teckna firman. 8 10. Bolagets verkställande direktör utses av styrelsen. Befattningen såsom verkställande direktör skall kungöras till ansökan ledig på sätt kontrollstyrelsen föreskriver. Bland de sökande har bolagsstyrelsen att utse den som med hänsyn till erfarenhet, intresse och ådagalagd duglighet är bäst ägnad för befattningen. Styrelsens val skall för godkännande underställas kontrollstyrelsen. Kontrollstyrelsen äger föreskriva att samma förfarande skall tillämpas vid besättande av annan ledande befattning inom bolaget. 8 11. Verkställande direktören har skyldighet att, där ej styrelsen annorledes beslutat, övervara styrelsens sammanträden och föredraga ärendena inom styrelsen samt äger, ändå att han icke är ledamot av styrelsen, att därvid väcka förslag och göra framställningar, att deltaga i överläggningarna och att få sin avvikande mening antecknad till protokollet. 8 12. Bolaget må ej i någon form bereda aktieägare ekonomisk fördel utöver utdelning å aktie eller låta ersättningen till styrelseledamot eller avlöningen till någon i bolagets tjänst anställd person utgå i förhållande till storleken av omsättningen eller vinsten å bolagets rörelse. Ej heller må bolaget vidtaga åtgärd som, till men för bolaget, gynnar kommun eller annan. 8 13. Bolaget må ej utan samtycke av kontrollstyrelsen a) inrätta, flytta eller nedlägga utminuteringsställe eller restaurang; b) inköpa eller avhända sig fastighet; c) inom bolaget tillhörig fastighet vidtaga annan mera omfattande förändring än sådan som påkallas av fastighetens underhåll eller rörelsens behöriga utövande; d) ingå viktigare hyresavtal och inom förhyrd lägenhet utföra större ändrings- eller reparationsarbeten; e) ingå affärsavtal med enskilda styrelseledamöter eller aktieägare i bolaget ; f) bilda särskilt bolag för drivande av restaurangrörelse och därmed sammanhängande verksamhet samt förvärva eller avhända sig aktier och andelar i bolag eller ekonomisk förening;

61 g ) vidtaga eller biträda åtgärd som eljest är ägnad att förminska bolagets inflytande å företag, där bestämmande inflytande på ledningen är tillförsäkrat bolaget genom aktieinnehav eller på annat sätt; h ) placera kapital annorledes än å bankräkning; eller i ) besluta rörande lön till befattningshavare i ledande ställning inom bolaget, rörande grunder för avlöning till annan personal eller för pensionering av personal samt rörande understöd till anställd person som till följd av ålder eller annan orsak är oförmögen till tjänstgöring. 8 14. Ledamöter och suppleanter i bolagets styrelse ävensom revisorer och suppleanter för dessa äga av bolaget åtnjuta ersättning enligt kontrollstyrelsens föreskrifter. 8 15. Bolagets räkenskaper skola varje år i fullständigt bokslut sammanföras per den 31 december. Bokslutet skall vara verkställt senast den 15 februari påföljande år, då räkenskaperna jämte därtill hörande handlingar ävensom av styrelsen avgiven förvaltningsberättelse jämte vinst- och förlusträkning, balansräkning för senaste räkenskapsåret samt styrelsens protokoll skola för granskning överlämnas till revisorerna. 8 16. Granskning av styrelsens förvaltning och bolagets räkenskaper skall varje år i mars eller april månad å tid som av kontrollstyrelsen bestämmes verkställas för nästföregående år av tre revisorer, av vilka två utses av kontrollstyrelsen och en av aktieägarna. P å enahanda sätt utses jämväl tre suppleanter, över revisionen skola revisorerna avgiva berättelse vilken, utom redogörelse för bolagets ekonomiska ställning och förvaltning samt vad övrigt revisorerna kunna finna skäl omnämna, skall innehålla dels yttrande huruvida bolaget förvaltats i överensstämmelse med det i 1 kap. 3 8 spritdrycksförordningen angivna syfte, dels till- eller avstyrkande av ansvarsfrihet. Av revisionsberättelsen skola, sedan bolagets styrelse lämnats tillfälle att förklara sig över i berättelsen möjligen gjorda anmärkningar, revisorerna före maj månads utgång översända exemplar till länsstyrelsen och de myndigheter som äro företrädda i bolagets styrelse. Till dem som sålunda erhålla del av revisionsberättelsen må bolagets styrelse även insända sin förklaring. 8 17. Bolaget står vid utövande av sin verksamhet under överinseende av kontrollstyrelsen och har att ställa sig till efterrättelse de föreskrifter kontrollstyrelsen meddelar beträffande förvaltningen eller eljest i spritdrycksförordningen särskilt angivna hänseenden.

8 18. 1. Ordinarie bolagsstämma skall hållas en gång om året inom maj månads utgång. Å denna stämma skall styrelsen framlägga förvaltningsberättelse jämte vinst- och förlusträkning samt balansräkning för föregående år tillika med revisorernas utlåtande över den av dem verkställda granskningen ävensom, där förklaring av styrelsen avgivits efter vad i 8 16 sägs, nämnda förklaring. Å ordinarie bolagsstämman skola förekomma följande ärenden: a) fastställande av balansräkningen; b) fråga om beviljande å aktieägarnas vägnar av ansvarsfrihet åt styrelsen för den tid revisionen avser eller om anställande å aktieägarnas vägnar av talan å styrelsens förvaltning; c) val av ledamot i styrelsen och suppleant för denne; samt d) val av revisor och revisorssuppleant. 2. Kallelse till bolagsstämma delgives aktieägarna genom rekommenderat brev senast fjorton • dagar före stämman. Andra meddelanden bringas skriftligen till aktieägarnas kännedom. 3. Frånvarande aktieägares rösträtt må utövas endast genom ombud som själv är aktieägare. 4. Bolagsstämma öppnas av styrelsens ordförande eller, vid förfall för honom, av annan ledamot av styrelsen. 5. Ärende å bolagsstämma avgöres genom öppen omröstning, såvida ej sluten omröstning av någon begäres. 6. Vid bolagsstämma äger styrelseledamot och verkställande direktör närvara och deltaga i överläggningarna. 8 19. Om ansvarsfrihet åt styrelsen för det allmännas räkning beslutar kontrollstyrelsen efter juni månads utgång. 8 20. Ändring i denna bolagsordning skall för att bliva gällande godkännas av länsstyrelsen.

Förslag till Bolagsordning för restaurangbolag. 8 1. Detta bolag, vars firma är , är grundat på aktier enligt bestämmelserna i gällande aktiebolagslag och spritdrycksförordning.

8 2. Bolaget har till ändamål att driva restaurangrörelse och därmed sammanhängande verksamhet enligt vad i gällande författningar föreskrives angående av systembolag bildat restaurangbolag.

8 3. Bolagets styrelse har sitt säte i 8 4. Bolagets aktiekapital skall utgöra lägst kronor.

kronor och högst

8 5. Aktie skall lyda å 100 kronor och aktiebreven skola ställas till viss man. 8 6. Aktierna skola vara dels stamaktier, dels preferensaktier, och skall stamaktiekapitalet alltid utgöra lägst 10 och högst 20 procent av hela aktiekapitalet. Stamaktie må ej ägas av annan än Systemaktiebolaget i ,.-.-,. Av preferensaktierna må allenast viss del, motsvarande vid varje tid mindre än två femtedelar av hela aktiekapitalet och tillika medförande vid varje tid ett röstetal om mindre än en femtedel av röstetalet för samtliga aktier, genom teckning eller överlåtelse förvärvas av utländsk medborgare, samfällighet eller stiftelse, av svenskt handelsbolag vari finnes utländsk bolagsman, av svensk ekonomisk förening, av svenskt aktiebolag vars aktiebrev må ställas till innehavaren, eller av annat svenskt aktiebolag i vars bolagsordning ej intagits sådant förbehåll som avses i 2 8 av lagen den 30 maj 1916 om vissa inskränkningar i rätten att förvärva fast egendom eller gruva eller aktier i vissa bolag m. m., dock att utan hinder av det nu gjorda förbehållet aktier må

förvärvas av svenskt bolag eller svensk förening som avses i 18 8 av nyssnämnda lag. Preferensaktierna skola framför stamaktierna medföra företrädesrätt till å.rlig utdelning av bolagets vinst intill . . procent å aktiebeloppet ävensom rätt att, därest under ett eller flera år sådan utdelning ej kunnat lämnas, av följande års vinst bekomma vad däruti brustit, innan utdelning å stamaktierna må äga rum. Därutöver skola preferensaktierna icke medföra rätt till utdelning av vinsten. Stamaktie medför rätt till tio röster och preferensaktie rätt till en röst. I övrigt skall i fråga om förhållandet mellan stamaktier och preferensaktier gälla vad i 8 7 mom. 2 och 8 16 mom. 2 i denna bolagsordning är stadgat. Upplöses bolaget, skall ägare av preferensaktie med företrädesrätt framför stamaktieägaren ur bolagets tillgångar erhålla ett belopp, svarande mot aktiens nominella värde jämte nyss angivna utdelning, i den mån densamma ej guldits. övriga tillgångar tillfalla stamaktieägaren. Vid ökning av aktiekapitalet genom utgivande av aktier för vilka betalning skall erläggas i penningar må stamaktie tecknas endast av stamaktieägaren, och skola preferensaktieägare hava företrädesrätt till tecknande av nya preferensaktier, envar i förhållande till sitt innehav av sådana aktier. Ökning av aktiekapitalet genom utgivande av gratisaktier må ej förekomma. 8 7. 1. Bolagets styrelse består av fem ledamöter med lika många suppleanter för dem. 2. Stamaktieägaren utser å bolagsstämma tre ledamöter av styrelsen, därav en såsom ordförande, samt tre suppleanter för dessa. Av stamaktieägaren utsedd styrelseledamot eller suppleant må ej äga preferensaktie i bolaget. Preferensaktieägarna utse å bolagsstämma två ledamöter av styrelsen samt två suppleanter för dessa. 3. Ledamöter och suppleanter utses årligen för tiden från ordinarie bolagsstämma till nästföljande sådan stämma. Avgående ledamot eller suppleant kan återväljas. 4. Styrelsen sammanträder på kallelse av ordföranden i regel en gång i månaden och eljest så ofta ärendenas behandling det fordrar. Sammanträde skall ock utlysas, när det påkallas av minst två ledamöter eller av bolagets verkställande direktör. 5. Styrelsen är beslutför, när minst tre ledamöter äro tillstädes, såvida dessa äro om beslutet ense. Frågor av större betydelse skola, därest minst två ledamöter så påfordra, behandlas vid två styrelsesammanträden. Suppleant äger städse närvara vid styrelsens sammanträden. 6. Vid styrelsens sammanträden skall föras protokoll. 8 8. Bolagets firma tecknas av den eller dem bland styrelsens ledamöter eller suppleanter som styrelsen därtill utser. Styrelsen må ock bemyndiga annan än styrelseledamot eller suppleant att teckna firman.

G5 8 9. Bolagets verkställande direktör utses av styrelsen. Styrelsens val skall för godkännande underställas kontrollstyrelsen. Verkställande direktören må icke äga preferensaktie i bolaget. 8 10. Verkställande direktören har skyldighet att, där ej styrelsen annorlunda beslutat, övervara styrelsens sammanträden och föredraga ärendena inom styrelsen samt äger, ändå att han icke är ledamot av styrelsen, att därvid väcka förslag och göra framställningar, att deltaga i överläggningarna och att få sin avvikande mening antecknad till protokollet. 8 11. Bolaget må ej i någon form bereda preferensaktieägare ekonomisk fördel utöver utdelning å aktie eller låta ersättningen till styrelseledamot eller avlöningen till någon i bolagets tjänst anställd person utgå i förhållande till storleken av omsättningen eller vinsten å bolagets rörelse. Ej heller må bolaget vidtaga åtgärd som, till men för bolaget, gynnar kommun eller annan. 8 12. Bolaget må ej äga aktier eller andelar i bolag eller ekonomisk förening. 8 13. Bolaget må ej utan samtycke av kontrollstyrelsen a) inrätta, flytta eller nedlägga restaurang; b) inköpa eller avhända sig fastighet; c) inom bolaget tillhörig fastighet vidtaga annan mera omfattande förändring än sådan som påkallas av fastighetens underhåll eller rörelsens behöriga utövande; d) ingå viktigare hyresavtal och inom förhyrd lägenhet utföra större ändrings- eller reparationsarbeten; e) ingå affärsavtal med enskilda styrelseledamöter; f) placera kapital annorledes än å bankräkning; eller g) besluta rörande lön till befattningshavare i ledande ställning inom bolaget, rörande grunder för avlöning till annan personal eller för pensionering av personal samt rörande understöd till anställd person som till följd av ålder eller annan orsak är oförmögen till tjänstgöring. 8 14. Ledamöter och suppleanter i bolagets styrelse ävensom revisorer och suppleanter för dessa äga av bolaget åtnjuta ersättning enligt kontrollstyrelsens föreskrifter. 5—332437

66 8 15. Bolagets räkenskaper skola varje år i fullständigt bokslut sammanföras per den 31 december. Bokslutet skall vara verkställt senast den 15 februari påföljande år, då räkenskaperna jämte därtill hörande handlingar ävensom av styrelsen avgiven förvaltningsberättelse jämte vinst- och förlusträkning, balansräkning för senaste räkenskapsåret samt styrelsens protokoll skola för granskning överlämnas till revisorerna. 8 16. 1. Granskning av styrelsens förvaltning och bolagets räkenskaper skall verkställas av två revisorer för vilka skola utses lika många suppleanter. 2. Ä ordinarie bolagsstämma utses årligen av stamaktieägaren en revisor och en suppleant, och må härtill utses endast av handelskammare auktoriserad revisor eller någon som i avseende å lämplighet kan jämställas med sådan. Ä samma stämma utse preferensaktieägarna en revisor och en suppleant. 3. Kontrollstyrelsen äger genom sin chef eller annan person som styrelsen förordnat deltaga i revisorernas granskning ävensom när som helst företaga särskild granskning. 8 17. 1. Ordinarie bolagsstämma skall hållas en gång om året inom mars månads utgång. Ä denna stämma skall styrelsen framlägga förvaltningsberättelse jämte vinst- och förlusträkning samt balansräkning för det förflutna räkenskapsåret tillika med revisorernas utlåtande över den av dem verkställda granskningen. 2. Utom övriga frågor vilka i behörig ordning till den ordinarie bolagsstämmans avgörande hänskjutas skola å stämman följande ärenden till behandling förekomma: a) fastställande av balansräkning; b) fråga om beviljande av ansvarsfrihet åt styrelsen för den tid revisoiernas utlåtande avser; c) fråga om användande av den vinst som å bolagets rörelse uppkommit samt, därest vinstutdelning beslutes, den tidpunkt då densamma får av aktieägarna lyftas; d) val av styrelseledamöter och suppleanter; samt e) val av två revisorer och två suppleanter. 3. Kallelse till bolagsstämma kungöres i en eller flera tidningar inom orten senast fjorton dagar före stämman. Andra meddelanden bringas skriftligen till aktieägarnas kännedom. 4. A bolagsstämma må varje aktieägare rösta för fulla antalet av de av honom ägda aktierna. 8 18. Denna bolagsordning skall för att vara gällande godkännas av kontrollstyrelsen. Ändring i bolagsordningen äger icke giltighet förrän den blivit godkänd av samma myndighet.

MOTIV

Allmän motivering. KAP. I. Direktiv för utredningen. Revisionen vill till en början erinra om de allmänna direktiv, vilka meddelats för utredningens bedrivande. I skrivelse den 15 maj 1928, nr 203, anhöll riksdagen, i anledning av väckta motioner och under åberopande av bevillningsutskottets av riksdagen godkända betänkande nr 37, att Kungl. Maj :t ville låta verkställa utredning angående omläggning av gällande lagstiftning rörande försäljning av rusdrycker och därvid beakta, vad i nämnda betänkande anförts, samt för riksdagen framlägga de förslag, till vilka utredningen kunde giva anledning. Bevillningsutskottet hade i betänkandet anfört i huvudsak följande: »På sätt 1923 års bevillningsutskott anfört är den genom kompromiss mellan skilda meningar beslutade rusdrycksförsäljningsförordningen ^behäftad med brister i flera hänseenden. Ur principiell synpunkt olikartade åskådningar hava kommit till uttryck i författningen. Förklarligt är därför, att åtskilliga författningsbestämmelser äro otydliga och lämnat rum för olika tolkningar. På flera punkter saknas utformade detaljföreskrifter, särskilt i fråga om vissa delar av utminuteringen och utskänkningen. Författningen har därför kompletterats med av kontrollorganen meddelade bestämmelser. Sålunda har kontrollstyrelsen vid skilda tidpunkter till systembolagen utfärdat råd och anvisningar angående utminuteringskontrollen samt föreskrifter rörande överlåtelse av rättighet till utskänkning av rusdrycker. Under den tid av något mer än nio år, som rusdrycksförsäljningsförordningen ägt tillämpning, torde tillräcklig erfarenhet hava vunnits rörande restriktionssystemets allmänna verkningar för att kunna avgöra, efter vilka linjer en omarbetning av förordningen bör äga rum. Särskilt bör det med kännedom om den praxis, som bestämts genom de utav kontrollstyrelsen utfärdade föreskrifterna och direktiven, låta sig göra att genom bestämmelser i författningen reglera vissa förhållanden, vilka vid förordningens införande icke blevo föremål för lagstiftning utan lämnades åt kontrollorganens prövning. Med hänsyn till det nu anförda har utskottet, i likhet med vad som föreslagits såväl i de likalydande motionerna, nr 156 i första kammaren och nr 268 i andra kammaren, samt i motionen nr 348 i andra kammaren som av kontrollstyrelsen, ansett rusdrycksförsäljningsförordningen böra göras till föremål för revision. Den vägledande synpunkten vid en dylik revision bör enligt utskottets mening vara strävan att vinna sådana bestämmelser, som i möjligaste mån gagna nykterhetstillståndet i landet och genom vilkas tillämpning konsumtionen förorsakar minsta möjliga skada och olägenheter. Därjämte får det anses angeläget, att genom lagstiftningen dryckesseden, fram-

70 för allt i dess mera anstötliga former, kommer att motverkas, utan att sådana ytterligare restriktioner införas, som äro ägnade att framkalla ett mera allmänt missnöje. Vidare böra sådana i författningen meddelade eller genom praxis utbildade bestämmelser, som sakna nykterhetsfrämjande betydelse, men äro ägnade att framkalla irritation, i möjligaste mån avlägsnas. Då det icke torde vara möjligt att utan en ingående utredning av föreliggande spörsmål bedöma, efter vilka närmare riktlinjer de nya bestämmelserna böra utformas, har utskottet inskränkt sig till att framhålla några av de frågor, som närmast böra göras till föremål för undersökning. Till en början torde böra verkställas en utredning rörande det svenska restriktionssystemets verkningar i nykterhetshänseende samt anställas en jämförelse mellan detta system och i utlandet särskilt i Danmark, Norge och England prövade system för begränsning av rusdrycksmissbruket. I den av herr Lövgren i Nyborg väckta motionen har framhållits angelägenheten av att uppmärksamhet ägnas det danska systemet, enligt vilket en hög beskattning av spritdrycker införts, i avsikt bland annat att minska konsumtionen; och även utskottet har ansett önskvärt, att de i Danmark vunna erfarenheterna ägnas uppmärksamhet. Utredningen bör omfatta såväl den individuella utminuteringskontrollen som utskänkningsbestämmelserna. Inom sistnämnda område bör göras till föremål för undersökning ställningen mellan kontrollstyrelsen och systembolagen, å ena sidan, samt restauratörerna, å den andra, varvid framför allt frågan om formen för överlåtelse av rättighet till utskänkning och om de villkor, som må förknippas med dylik rätt, bör tagas under omprövning. I samband härmed torde böra övervägas lämpligheten av att införa besvärsrätt över systembolagens beslut angående överlåtelse av utskänkningsrättighet. Såsom kontrollstyrelsen erinrat har styrelsen hos Kungl. Maj:t gjort framställning om åvägabringande av preciserade direktiv från statsmakternas sida beträffande slutmålet för avvecklingen av det privatekonomiska intresset i utskänkningsrörelsen och beträffande takten i avvecklingsarbetet. Denna betydelsefulla fråga synes lämpligen kunna behandlas i samband med den allmänna revision av lagstiftningen rörande försäljning av rusdrycker, vilken utskottet ansett böra företagas. Vidare torde även frågorna om detaljhandelsbolagens organisation och deras rätt att driva verksamhet genom dotterbolag samt om revision av dessas förvaltning ävensom rörande det inbördes förhållandet mellan dessa bolag och kontrollstyrelsen böra göras till föremål för övervägande i detta sammanhang. Enär utskottet sålunda ansett den begärda utredningen böra omfatta alla de frågor, som beröra gällande lagstiftning om försäljning av rusdrycker, och då följaktligen de motionsvis väckta spörsmålen om höjning av åldersgränsen för rätt till inköp av rusdrycker vid utminutering samt rörande maximigränsen för utminutering av spritdrycker ligga inom ramen för denna utredning, har utskottet saknat anledning att nu taga ställning till dessa spörsmål.» Vid ärendets föredragning i statsrådet den 24 september 1928 anförde dåvarande chefen för finansdepartementet, statsrådet Lyberg: »I detta sammanhang tillåter jag mig erinra, att vissa rusdrycksförsäljningsförordningen berörande spörsmål redan äro föremål för undersökning. Sålunda är 1926 års rusdryckslagstiftningsberedning för närvarande sysselsatt med utredning av frågan om beredande av inflytande för angränsande kommuner på avgörandet i fråga om rätt till detaljhandel med rusdrycker ävensom av övriga spörsmål om den lokala organisationen av rusdrycksförsäljningen. Vidare har kontrollstyrelsen, jämlikt Kungl. Maj:ts den 28 okto-

71 ber 1927 meddelade beslut, inkommit med ett den 8 november 1927 dagtecknat utlåtande med förslag angående ändrad lydelse av 55 8 2 mom. rusdrycksförsäljningsförordningen angående utskänkning av rusdrycker vid vissa närmare angivna offentliga föreställningar och vid offentliga danstillställningar. Slutligen har, på sätt bevillningsutskottet i sitt nyss citerade utlåtande erinrat, kontrollstyrelsen i skrivelse av den 8 november 1927 gjort framställning om åvägabringande av direktiv från statsmakternas sida beträffande slutmålet för avvecklingen av det privatekonomiska intresset i utskänkningsrörelsen. Den av riksdagen begärda utredningen för åvägabringande av revision av rusdrycksförsäljningslagstiftningen bör nu igångsättas. I anslutning till riksdagsskrivelsen anser jag, att utredningen bör åsyfta en allmän översyn av bestämmelserna inom rusdryckslagstiftningen och, utan att bindas av några på förhand givna anvisningar, avse alla frågor, som beröras av sagda lagstiftning. Bland annat synes sålunda också nyss särskilt omförmälda spörsmål på ifrågavarande område böra ingå i utredningen. Då det ämneskomplex, som för närvarande är beroende på behandling av 1926 års rusdryckslagstiftningsberedning, följaktligen kommer att omfattas av den nya utredningen, torde nämnda berednings verksamhet böra upphöra.» Revisionen har ansett, att det meddelade uppdraget innefattar en fullständig och allsidig granskning av lagstiftningen rörande försäljning av spritdrycker och vin med särskilt beaktande av ovan återgivna synpunkter. Med hänsyn till den stora betydelsen av att försäljningsorganen och nykterhetsnämnderna samverka för att på bästa sätt tillgodose det gemensamma syftet med deras verksamhet har revisionen ansett det påkallat att i samband med förslag till omläggning av försäljningslagstiftningen framlägga förslag ifråga om den nykterhetsvårdande uppgift, som tillkommer nykterhetsnämnderna.

KAP. II. Huvuddragen av den s v e n s k a lagstiftningen om försäljning av spritdrycker och vin. E t t karakteristiskt drag i den svenska lagstiftningen om försäljning av spritdrycker och vin är, att det privatekonomiska intresset i stor utsträckning är avkopplat från denna försäljning. Detta har nära nog fullständigt kunnat ske ifråga om partihandeln ävensom beträffande utminuteringen, vilken omfattar omkring nio tiondelar av detaljhandeln. Partihandeln och utminuteringen äro nämligen anförtrodda åt särskilda organ, Aktiebolaget Vin- & Spritcentralen samt de olika systembolagen, vilka driva rörelsen för det allmännas räkning och endast till formen äro enskilda bolag men i verkligheten offentliga institutioner, där det allmänna har avgörande inflytande på ledningen och verksamheten. Vad sålunda sagts om det privatekonomiska intressets avkoppling gäller även för den stora del av utskänkningen — under senare år inemot hälften vad spritdrycker beträffar — som handhaves av systembolagen själva. Det är särskilt utskänkningen å de billigare, för de breda lagren avsedda restaurangerna, vilken utövas på detta sätt. I fråga om all övrig utskänkning gäller vidare, med några oväsentliga undantag, att rätten till densamma i första hand tillkommer vederbörande systembolag och endast genom särskild överlåtelse kan övergå till den enskilde restauranginnehavaren. Vid det i samband med överlåtelsen träffade avtalet, vilket skall underställas länsstyrelsen för godkännande, har bolaget att, med iakttagande av kontrollstyrelsens närmare föreskrifter, stadga sådana villkor, att den blivande rättighetsinnehavarens ekonomiska fördel så långt ske kan ej göres beroende av utskänkningens storlek. Detta syfte har man sökt vinna genom det s. k. vinstkvantitetsystemet, vilket innebär, att den enskilde restauranginnehavaren äger tillgodogöra sig vinst endast å en på förhand fastställd årskvantitet av spritdrycker och starkviner, medan överskjutande försäljning av dylika drycker sker utan någon förtjänst för denne. Slutligen må framhållas, att försäljningslagstiftningens syfte att utestänga det ekonomiska intresset från försäljningen av spritdrycker och vin tar sikte icke endast på enskilda personer utan även på kommunerna, vilka ej äga uppbära någon andel av försäljningsvinsten. All rätt till försäljning, både partihandel och de båda formerna av detaljhandel — utminutering och utskänkning •— är tidsbegränsad, i det att partihandelsrättighet avser högst 6 år och detaljhandelsrättighet högst 3 år.

73 För varje försäljare gäller förordningens uttryckliga föreskrift, att all försäljning av spritdrycker och vin skall ordnas så att därmed åstadkommes så ringa skada som möjligt. Denna allmänna regel kompletteras vad utminuteringen beträffar med särskilda föreskrifter och direktiv, enligt vilka systembolagen skola skaffa sig kännedom om varje köpare och med ledning av sålunda vunnen kunskap medgiva försäljning endast i den omfattning, som motsvarar ett måttligt behov och, där försäljningen kan medföra skada, företaga särskilda inskränkningar eller fullständig avstängning från inköp. Såsom den högsta medgivna kvantiteten för utminutering av spritdrycker angiver förordningen 4 liter per kalendermånad men öppnar möjlighet till tillfälliga undantag från denna norm under vissa betingelser. Bolagen skola alltså veta till vilka de sälja och rätta försäljningen bland annat efter sin kännedom om köparnas förhållande i nykterhetsavseende, vilket tydligen förutsätter, att bolagen äga tillgång till upplysningar om kundkretsen. I viss mån tillgodoses detta krav genom uppgiftsplikt för köparna, men det ligger i sakens natur, att på sådant sätt lämnade upplysningar måste undergå granskning och komplettering. För detta ändamål hava systembolagen under årens lopp allt mera använt sig av den personkännedom och insikt om individuella förhållanden, som är till finnandes hos kommunala myndigheter och förtroendemän av olika slag. Med hänsyn till att nykterhetsnämnderna hava till uppgift att övervaka nykterhetstillståndet i kommunerna och äga uttrycklig skyldighet att genom upplysningar och råd till försäljare söka förebygga missbruk av spritdrycker och vin hava systembolagen härvid i första hand hänvänt sig till dessa. Det samarbete, som på detta sätt kommit till stånd mellan systembolagen och nykterhetsnämnderna i flertalet kommuner, är numera mycket omfattande och kan betecknas såsom ett mycket betydelsefullt led i det svenska försäljningssystemet i fråga om utminuteringen. E n med inköpsbegränsningen inom utminuteringen likvärdig återhållande verkan på konsumtionen har man beträffande utskänkningen sökt vinna bland annat genom det på administrativ väg tillkomna måltidstvånget. Detta innebär, att utskänkning av spritdrycker icke får äga rum till annan än den, som på utskänkningsstället börjat intaga eller omedelbart förut därstädes intagit verklig måltid, bestående av lagad mat till ett visst bestämt lägsta pris. I fråga om starkviner finnas liknande bestämmelser. Även inom utskänkningen gäller därjämte en direkt inköpsbegränsning, vilken avser icke blott spritdrycker utan jämväl starkare viner. Utskänkningskvantiteten till en och samma gäst är nämligen, likaledes på administrativ väg, begränsad till viss högsta myckenhet. Denna växlar dels för olika tider på dagen och dels för olika slag av restauranger. En huvudregel i försäljningslagstiftningen är, att utminutering eller utskänkning icke får äga rum i en kommun utan dess tillstyrkande. Medgiver kommunen, att försäljning får bedrivas därstädes, äger den med bindande verkan föreslå villkor rörande verksamheten. Då revisionen har anledning att i annat sammanhang närmare ingå på hithörande bestämmelser, inskränker den sig här till att endast erinra om desamma.

74 Den svenska försäljningslagstiftningen innehåller därjämte en del andra bestämmelser med allmän restriktiv innebörd, såsom stadgandena om försäljningstider samt om försäljningslokalernas beskaffenhet och belägenhet. Av liknande natur är även det gällande förbudet mot utskänkning i samband med offentliga föreställningar av olika slag. En i praktiskt avseende viktig omständighet är vidare, att antalet försäljningsställen är relativt starkt begränsat. Härtill hava medverkat flera omständigheter, bland vilka de viktigaste torde vara ovanberörda kommunala vetorätt samt det förhållandet, att tillkomsten av försäljningsrättigheter beror på initiativ av systembolagen, vilka på grund av frånvaron av ekonomiskt intresse av ökning av försäljningen äro återhållsamma i fråga om att påkalla nya försäljningsställen. Vad utminuteringen beträffar har denna restriktiva tendens gjort sig gällande med sådan styrka, att utminuteringsställen blivit inrättade i ett relativt fåtal av landets kommuner, nämligen omkring 125, av vilka endast 5 äro rena landskommuner. Dessa utminuteringsorter äro ojämnt fördelade, vilket medför, att en avsevärd del av systembolagens kundkrets har långt avstånd till närmaste inköpsställe. Även i fråga om utskänkningen har ifrågavarande tendens gjort sig gällande. Under senare år hava sålunda funnits rättigheter för utskänkning av spritdrycker och vin under hela året i endast omkring 150 kommuner, varav cirka 15 rena landskommuner. Säsongrättigheter för utskänkning av sådana drycker eller utskänkningsrättigheter för endast vin hava förekommit i ytterligare omkring 140 kommuner, varav ungefär ett hundratal rena landskommuner. Även utskänkningsställena äro ojämnt fördelade. Sålunda äro mer än hälften av sistnämnda båda slag av utskänkningsorter belägna i Skåne eller på västkusten. Slutligen må anmärkas, att den nuvarande lagstiftningen ställer försäljningsorganen — närmast systembolagen men indirekt även de privata försäljarna — under uppsikt och kontroll av en central statlig myndighet, kontrollstyrelsen, vilken äger meddela dessa direktiv i vidsträckt omfattning. Denna kontrollstyrelsens ledande uppgift är icke begränsad till mer eller mindre betydelsefulla detaljer av tillämpningen utan innefattar även befogenhet att giva försäljningsorganen allmänna riktlinjer för tillgodoseende av lagstiftningens syfte, att försäljningen skall åstadkomma så ringa skada som möjligt.

KAP. III. Nykterhetstillståndets utveckling i Sverige under senare tid. Revisionen lämnar i detta kapitel vissa statistiska uppgifter, som äro ägnade att belysa utvecklingen av nykterhetstillståndet i vårt land under den tid, då den nu gällande lagstiftningen ägt tillämpning. Angående konsumtionen av spritdrycker meddelar tabellen å nästa sida uppgifter om totalkonsumtionen och om konsumtionen per invånare samt om motboksstockens förändringar ävensom upplysningar om växlingarna i spritdryckspriserna. Totalkonsumtionen av spritdrycker uppgick under år 1913 — som kan betecknas såsom ett för förhållandena före världskriget typiskt år med högkonjunkturtendens — till 44-5 miljoner liter, motsvarande 7'9 liter per invånare (15-5 liter per invånare över 25 å r ) . Under år 1914 minskade konsumtionen med ungefär 10 % till omkring 40 miljoner liter, motsvarande 71 liter per invånare (13-8 liter per invånare över 25 år), och på denna nivå höll sig konsumtionen även under år 1915. I Stockholm, 1 där det nya detaljhandelsbolaget, Aktiebolaget Stockholmssystemet, vidtagit särskilda konsumtionsbegränsande åtgärder — motboken m. m. — var minskningen avsevärt starkare, omkring 20 %. Under de sista krigsåren sjönk konsumtionen till följd av då rådande särskilda förhållanden mycket kraftigt. År 1918 uppgick den sålunda till 7*4 miljoner liter, motsvarande 1-8 liter per invånare (2*4 liter per invånare över 25 år) eller endast omkring en sjättedel av 1913 års siffra. I och med att de särskilda kristidsförhållandena upphörde, inträdde under de första fredsåren en kraftig reaktion, som förde upp totalkonsumtionen för år 1920 till 37*8 miljoner liter, motsvarande 6'4 liter per invånare (12-3 liter per invånare över 25 år) eller omkring 80 % av 1913 års konsumtion. Denna utveckling avbröts emellertid redan följande år. År 1921 liksom år 1922 företedde nämligen en betydande nedgång i konsumtionen, som sistnämnda år utgjorde 257 miljoner liter, motsvarande 4-3 liter per invånare ( 8 l liter per invånare över 25 år) eller föga mer än hälften av 1913 års siffror. Angående orsakerna till denna nedgång får revisionen hänvisa till vad som anföres härom i annat sammanhang, nedan sid. 126—128, där revisionen har anledning att närmare beröra särskilt frågan om minskningen i den viktigaste grenen av försäljningen, nämligen utminuteringen. Här må endast framhållas, att de ekonomiska konjunkturerna undergingo en mycket stark försämring under åren 1921 och 1922, vidare att det 1 En närmare redogörelse för utvecklingen i nykterhetsavseende i Stockholm lämnas nedan å sid. 95 o. f. i samband med en jämförelse med Köpenhamn.

76 3 GenomAntalel i motböcker TJtminutesnittspris ringspriset inom all förå renat 40 % sälj n. av Index per invå- per invånare potatisbränn- spritdr. av för reper vin över 25 år nare alla slag totalt, 100 in- jäm- allöi totalt, tusen- vånare förel- nen6 milj. 1. tal över setal 4 jäm- öre pr jämfö- öre jämföjäm25 år relse- pr 1. relseliter förel- liter förel- l.1 tal 2 tal 2 setal setal

Konsumtionen av spritdrycker

1913 . . 1914 . . 1915 . . 1916 . . 1917 . . 1918 . .

1021 1050

110 114

108 115

33.6 10-3 7.4

1919 . .

1920 . . 1921 . .

37.8 31.6

1922 . .

7.1 5.9 1.8 1.8 2.5 6.4

90 75 23

11.4 3.4

73 22

385 447

44.5 40.2

13.8 13.7

1923 . .

8.2,

1924 . .

1925 . .

32.1 32.7

1926 . .

1927 . .

128 132

1929 . .

5.1 5.3

33.4 33.7

1928 . .

9.1 9.2

1930 . .

33.0 33.7

68 70

5.1 4.4

8.9 7.6

57 [49

150'

105 104

265 345

451 434

61 62

1185 1223

1931 . . 1932 . . 1933 . .

under dessa år, särskilt under år 1922, kom till stånd betydande höjningar av spritdryckspriserna till följd av omsättnings- och utskänkningsskattens införande (se kol. 7 och 9 i ovanstående tabell) samt slutligen att den individuella utminuteringskontrollen först från och med senare delen av år 1920 började mera metodiskt tillämpas av systembolagen över hela landet. Från och med år 1923 — samtidigt med att de ekonomiska konjunkturerna började förbättras — inträdde åter en stegring i konsumtionen, vilken fortgick under nio år eller 1

Genomsnittspriset under respektive år (jfr tabell nr 5 i tabellbilagan). Härvid har hänsyn tagits till växlingarna i penningens köpkraft sådana dessa kommit ull uttryck i levnadskostnadernas förändring (socialstyrelsens levnadskostnadsindex, jämför tabell tr 17 i tabellbilagan). 3 I slutet av respektive år. 4 Härvid har 1920 års antal utgjort basen för jämförelsen. B Avser den genomsnittliga löneinkomsten för arbetare inom industri och hantverk, handel och transportväsen, allmän tjänst m. m. (jämför tabell nr 17 i tabellbilagan). 2

77 t. o. m. år 1931, då totalkonsumtionen belöpte sig till 33-7 miljoner liter, motsvarande 5*5 liter per invånare (9-6 liter per invånare över 25 år) eller 70 % (respektive 62 %) av 1913 års genomsnittssiffror. Av realprisuppgifterna i tabellen framgår, att denna period med stigande konsumtion utmärktes jämväl av en ganska betydande prisminskning å spritdryckerna. Under åren 1932 och 1933 — då de ekonomiska konjunkturerna åter hade försämrats samt spritdryckerna genom höjd beskattning stegrades avsevärt i pris — sjönk totalkonsumtionen med omkring 20 %, varigenom densamma för sistnämnda år uppgick till 27-5 miljoner liter, motsvarande 4'4 liter per invånare (7*6 liter per invånare över 25 år) eller ungefär samma nivå ifråga om genomsnittskonsumtionen, som gällde före stegringen under åren 1923—1931. Sammanfattningsvis kan man säga, att den lagliga konsumtionen av spritdrycker numera är avsevärt lägre än under tiden närmast före världskriget. Sålunda utgjorde genomsnittskonsumtionen per invånare under femårsperioden 1928—32 omkring två tredjedelar av 1913 års konsumtion och under år 1933 mellan 50 och 60 % av denna. Om hänsyn tages till förskjutningarna i ålderssammansättningen inom befolkningen, vilket bör göras för att vinna rättvisande resultat, finner man att genomsnittskonsumtionen under nämnda femårsperiod uppgick till 60 % av 1913 års siffra och under år 1933 var omkring hälften av förkrigskonsumtionen. Av uppgifterna rörande motboksstockens växlingar framgår, att det jämväl i detta avseende förekom en hög siffra under år 1920, då antalet motböcker uppgick till 1 050 000. Under de närmast följande åren ägde någon minskning rum, så att antalet under åren 1922 och 1923 sjönk till omkring 1 015 000. Därefter inträdde en fortgående ökning, vilken pågick t. o. m. år 1932, då antalet motböcker utgjorde 1 265 000. På nio år hade sålunda detta antal ökat med en kvarts miljon, motsvarande 25 % av 1922 och 1923 års siffror. Om hänsyn tages till den under samma tid inträffade förskjutningen i befolkningens ålderssammansättning, befinnes det emellertid, att ökningstendensen är avsevärt svagare än nyss angivna procenttal antyder. Medan antalet motböcker per 100 invånare över 25 år uppgick till 33-8 under år 1920 och till 31*6 år 1923, hade motsvarande tal år 1932 stigit till 35-2. Detta innebär, att stegringen sedan år 1922 och 1923 kan uppskattas till omkring 10 % i stället för 25 % enligt ovanstående beräkning, där befolkningsförhållandenas förändringar icke beaktats. Av en jämförelse mellan siffrorna för åren 1931 och 1932 framgår, att stegringen i själva verket hade upphört sistnämnda år, som företer en svag minskning i förhållande till år 1931. Givetvis bör även motboksstockens växlingar ses i samband med de ekonomiska konjunkturerna och prisförhållandena, vilka faktorer under större delen av 1920-talet varit ägnade att gynna ökningen av antalet motböcker. Revisionen har anledning att i det följande återkomma till detta spörsmål (sid. 134 o. f.). Vad därefter angår fylleriförseelserna lämnas uppgifter härom i efterföljande tabell:

78 Antalet förseelser per 10,00(0 invanare i förhållande till motsvarande antal år 1913

Avdömda fylleriförseelser1

1913 1914 1915 1916 1917 1918 1919 1920 1921 1922 1923 1924 1925 1926 1927 1928 1929 1930 1931 1932 1933

övriga städer landsbygden3 under stadsrätt

14 större städer2

övriga städer under stadsrätt

landsbygden3

hela riket

14 större städer2

16 641 15 351 13 972 12 469 5 078 4 048 7 803 12 349 7 851 6 655 7 233 8176 8199 7 623 7 289 7 571 8118 8009 8 015 7 613 8 049

8112 7 680 7 245 6 956 3 427 1977 4 315 7 474 5 399 4 459 4 763 5411 6 503 6054 6 612 6 943 7876 8 251 7 486 8122 8 810

100 86 80 73 31 29 55 75 50 45 49 52 51 46 45 43 46 48 46 46 45

27 829 26 729 24 486 10 420 11810 21207 26149 17 618 17173 18 831 19 342 17 891 15 660 14 756 13157 13 600 14 670 14 256 13 830 12 609

58 909

50 860

47 946

43 911

18 925

86 42

17 835

33 325 45 972

30 868

66 42

28 287

30 827

32 929

57 64

32 593

42 42

29 337

28 657

27 671 29 594

79 83

30 930

29 757

33 32

99 90

29 565

29 468

hela liket

Före världskriget befann sig antalet fylleriförseelser i kraftigt stigande. 4 Siffrorna för åren 1900, 1905, 1910, 1911, 1912 och 1913 voro nämligen följande: 42 643, 47 491, 54 845, 50 972, 56 622 och 58 909. Denna utveckling upphörde år 1914, då en ganska avsevärd nedgång (137 %) ägde rum, väsentligen lokaliserad till Stockholm, där det nya systembolaget nämnda år började sin verksamhet. Under de första krigsåren fortsatte nedgången, vilken särskilt gjorde sig gällande i större och medelstora städer, men även, ehuru svagare, framträdde för landsbygdens vidkommande. År 1916 hade denna nedgång fortskridit därhän, att minskningen i antalet fylleriförseelser i 1

Åren 1913—1928 enligt rättsstatistiken, åren 1929—1933 enligt kontrollstyrelsens statistik. Stockholm, Uppsala, Eskilstuna, Norrköping, Jönköping, Växjö, Visby, Karlskrona, Malmö, Hälsingborg, Göteborg, Örebro, Gävle och Östersund. Anledningen till att just dessa städer sammanförts framgår av tabellbilagan. 3 Inkl. städer under landsrätt. 4 Jämför Nykterhetskommitténs betänkande VI: 4 sid. 188 ff. 2

79 förhållande till siffrorna för maximalåret 1913 uppgick till omkring 15 000 eller något mer än 25 %. Under de båda sista krigsåren 1917 och 1918, vilka ju utmärktes av knapphet både på legala rusdrycker och råmaterial för illegala ersättningsmedel härför, sjönk fyllerifrekvensen till omkring 30 % av 1913 års siffra. Som en följd av den under åren 1919 och 1920 starkt stegrade konsumtionen — under förstnämnda år till icke ringa del konsumtion av olagliga spritdrycker — ägde under dessa år en kraftig stegring rum i fyllerifrekvensen, nämligen från omkring 18 000 fall år 1918 till 33 000, respektive 46 000. År 1920, då såsom ovan framhållits spritdryckskonsumtionen utgjorde omkring 80 % av 1913 års konsumtion, uppgick antalet fylleriförseelser till omkring 75 % av samma års antal. När konsumtionen sedan under de närmast följande åren nedgick, sjönk även fyllerifrekvensen, och denna minskning var relativt kraftigare än konsumtionsnedgången. Fylleriantalet har därefter under åren 1921—1933 i stort sett hållit sig omkring 30 000 förseelser per år. Från denna genomsnittssiffra avviker 1924 års antal starkast uppåt med icke fullt 10 % och 1928 års antal starkast nedåt med icke fullt 8 %. Dessa siffror giva närmast det intrycket, att nykterhetstillståndet i landet — i den mån detta mätes av fylleri frekvensen — är stationärt sedan omkring ett årtionde tillbaka. Det läge, varvid fylleriantalet sålunda stannat, motsvarar ungefär 45 % av förkrigsnivån. Under förutsättning att det icke inträtt någon förändring i fråga om beivrande av fylleri innebär denna siffra, att drygt hälften av det under offentlighetens ögon fallande fylleriet försvunnit tack vare de olika nykterhetsfrämjande faktorer, som gjort sig gällande i vårt land under de sista två årtiondena. Sambandet mellan konsumtionsminskningen och nedgången i fyllerifrekven- . sen åskådliggöres i följande tablå: Jämförelsetal 1 i fråga om

spritdryckskonsumtionen . . . . 100 fyllerifrekvensen .100

89 86

89 80

73 72

22 31

16 29

31 53

79 73

65 48

52 44

1925 59 49

1926 59 43

1927 59 42

1928 59 40

1929 60 43

1930 61 44

1931 62 42

1932 57 41

1933 49 41

spritdryckskonsumtionen . . fyllerifrekvensen

1923 53 47

1924 57 50

Härav framgår, att detta samband var betydligt starkare under de första åren — bortsett från år 1919, då som nämnts konsumtionen av olagliga spritdrycker förorsakade fylleri i betydande omfattning — än under det sista decenniet. Särskilt anmärkningsvärt är, att den fortgående konsumtionsstegringen under åren 1923—1931 icke motsvaras av en liknande tendens ifråga om fyllerifrekvensen. Av tablån kan vidare utläsas, att minskningen av fylleriförseelserna varit icke obetydligt starkare än nedgången i konsumtionen. Även om det är otvivelaktigt, att nykterhetstillståndet, sådant det avspeglar sig i fyllerisiffrorna, visar en mycket betydande och sedan mer än 10 år tillHärvid har hänsyn tagits till den under jämförelsetiden pågående förändringen i befolkningens ålderssammansättning. Konsamtionssiffrorna äro beräknade å befolkningen i åldrarna över 25 år och fyllerisiffrorna å den straffmyndiga befolkningen.

80 baka bestående förbättring för landet i dess helhet i jämförelse med förhållandena före världskriget, äger detta omdöme icke allmän giltighet föir de olika delarna av landet och inom olika slag av samhällen. En närmare detaljgranskning av fylleristatistiken giver nämligen vid handen (se nedan tabellbilagan), att utvecklingen ingalunda förlupit likartat överallt. I stort sett kan resultatet av denna granskning sammanfattas sålunda, att fylleriet under tiden 1921—1932 minskats avsevärt (omkring 20 %) i storstäderna, visat svagare nedgång (omkring 10 %) i övriga större städer, ökats (omkring 10 %) i de mindre städerna samt stegrats i mycket hög grad (omkring- 60 %) på landsbygden, inklusive städer under landsrätt, ökningen på landsbygden har varit särskilt framträdande (omkring 90 %) i norra Sverige, där även städerna i allmänhet visat stegrat fylleri. Härigenom har antalet fylleriförseelser på landsbygden bringats upp nästan fullt i höjd med de högsta siffrorna under tiden närmast före världskriget. Närmare undersökningar rörande sistnämnda förhållande, varom hänvisas till bilagorna nr 5 och 6, giva vid handen, att landsbygdsfylleriets ökning endast till en mindre del kan bero därpå att de inom landsbygdens ram befintliga stadsliknande samhällena vuxit i folkmängd under denna tid, att denna ökning icke heller kan förklaras därav att stadsbefolkningen skulle i större omfattning än förr göra sig skyldig till fylleri på landsbygden, att huvudparten av fylleriförseelserna på landsbygden är lokaliserad till köpingar, municipalsamhällen, förorter, stationssamhällen och andra tätt bebyggda orter, medan endast en mindre del — vilken enligt den i bilagan nr 5 framlagda specialundersökningen, avseende förhållandena i 7 län under åren 1925—1932, kan uppskattas till omkring 20 % — äro begångna på den rena landsbygden, att, trots ökningen av landsbygdens fylleriantal, alltjämt i en stor del av landskommunerna — vilken enligt nyssnämnda specialundersökning kan uppskattas till omkring 50 % — överhuvud icke förekommer någon fylleriförseelse eller endast någon enstaka sådan, att ökningen omfattar både motboksinnehavare, varav årligen under åren 1930—32 sakfälldes mer än dubbelt så många som under år 1923 — en stegring med nära 120 % — och äldre personer utan motbok, beträffande vilka antalet sakfällda under samma jämförelsetid ökades med omkring 90 %, samt personer under 25 år, för vilka motsvarande ökning uppgick till omkring 120 %, att ökningen är mycket ojämnt fördelad på de olika länen, i det att mer än hälften av sammanlagda stegringen å landsbygden faller på de 6 län — varav 4 län i Norrland — som förete de starkast stigande siffrorna och icke fullt 7 % av stegringen faller på de 6 län — varav 1 län i Norrland — som visa den svagaste ökningstendensen, att denna olikhet icke synes kunna sättas i direkt samband med rådande ojämnheter ifråga om tillämpningen av gällande lagstiftning, t. ex. med avseende å lokala inköpsbestämmelser o. d.,

81 att den genomgående ökningen på landsbygden av antalet fylleriförseelser, begångna av personer under 25 år, icke motsvaras av en liknande enhetlig tendens för städernas vidkommande, vilka i stort sett förete oförändrat antal ungdomsfyllerister, samt att antalet ungdomsfyllerister under åren 1923—1931 varit relativt minst i storstäderna (i genomsnitt 14—15 % av samtliga fyllerister), något högre i övriga större och medelstora städer (i genomsnitt 17—21 %), ännu högre i de minsta städerna (i genomsnitt 26—27 %) samt betydligt större på landsbygden (i genomsnitt 41—42 %), vilket häntyder på att ungdomsfylleriet delvis har en annan karaktär i de mindre orterna än i de större (»dansbanefylleri» o. d.). Uppgifterna om landsbygdsfylleriets ökning äro icke lätta att tolka. Närmast häntyda de givetvis på en fortgående försämring av nykterhetstillståndet på landsbygden, en tolkning, som kan synas få visst stöd av det nedan angivna förhållandet, att lindrigare misshandelsbrott visa en liknande stegring. Å andra sidan stämmer icke denna bild av det sista årtiondets utveckling med de upplysningar härom, som lämnats av t. ex. de lokala nykterhetsnämnderna. Det är möjligt, att denna motsägelse kan förklaras därav att det akuta alkoholmissbruket i verkligheten icke företett någon stegring på landsbygden men att fylleriförseelser numera beivras i större omfattning än förr. Flera skäl för en sådan uppfattning kunna nämligen förebringas, såsom den i stort sett förbättrade organisationen av polisväsendet på landsbygden, den kraftiga utvecklingen av kommunikationerna, vilken kan hava haft till följd att berusade personer i större omfattning än tidigare anträffas på allmän plats och sålunda överhuvud kunna bliva föremål för åtal, samt det förhållandet att nöjeslivet på landsbygden, liksom i städerna, delvis fått en annan prägel än tidigare, varigenom sammanhopning av människor på allmän plats kommer till stånd i betydligt större omfattning och långt oftare än förr (t. ex. vid dansbanor). Revisionen har emellertid icke varit i stånd att bilda sig ett säkert omdöme rörande detta spörsmål utan har fått nöja sig med att stanna vid det nu anförda. Såsom en sammanfattning av den svenska fylleristatistikens uppgifter torde kunna sägas, att dessa i stort sett häntyda på en väsentlig förbättring av nykterhetstillståndet från tiden före kriget. Denna förbättring har nu bestått sedan ett tiotal år tillbaka. Under denna tid har den gynnsamma utvecklingen fortskridit i de större städerna, men samtidigt har en stadig försämring givit sig till känna i fråga om landsbygdens fyllerisiffror. Även om delade meningar kunna råda om tolkningen av dessa senare siffror, utgöra de dock otvivelaktigt en allvarlig anledning för lagstiftaren att med särskild uppmärksamhet följa utvecklingen av nykterhetstillståndet på den svenska landsbygden. Vid sidan av fyllerisiffrorna kan såsom nyss antytts en annan grupp av uppgifter från rättsstatistiken användas såsom en mera indirekt mätare av alkoholmissbrukets växlingar, nämligen antalet lindriga misshandelsbrott (brott mot 14 kap. 13 § strafflagen). I efterföljande tabell har gjorts en 6— 332437

82 med tablån å sid. 78 analog sammanställning av dessa brott under åren 1913 —1931: Brott mot 14 kap . 13 § strafflagen

Antal brott per 100 000 invånare i förhållande till motsvarande antal år 1913

landsbygden

hela riket

14 större städer

övriga städer under stadsrätt

landsbygden

hela riket

2 723

2 272

2 085

210 274

1921 1922

1 773

76 62

56 42

72 54

51 51

64 64

863 784

47 44

76 84 93

1913 1915

698 677

1927 1928

övriga städer under stadsrätt

14 större städer

. . . . . . . .

700 736 840

313 315 296

390 401

1128 1165

1931 2062 2 265 2 417

43 44

58 54

64 Denna tabell företer som synes väsentliga likheter med sammanställningen av fylleribrotten. Gemensamma för båda äro den ganska avsevärda nedgången under åren 1914—1916, de låga siffrorna under åren 1917 och 1918, den kraftiga ökningen åren 1919 och 1920 samt den betydande nedgången under åren 1921 och 1922. Även däri överensstämma uppgifterna om fylleriförseelser och misshandelsbrott, att de minskat starkast i de större städerna och att det på landsbygden pågått stegring sedan år 1922. Även vissa olikheter kunna skönjas, såsom att siffrorna för misshandelsbrotten i de större städerna i motsats till fyllerisiffrorna icke företett minskning sedan år 1924 utan snarast kunna betecknas såsom tämligen konstanta och att förstnämnda siffror för övriga städer i motsats till fyllerisiffrorna icke äro i stort sett oförändrade sedan nyssnämnda år utan i stället visa en avsevärd stegring, överhuvud förete uppgifterna om misshandelsbrotten en mindre gynnsam utveckling än fylleristatistikens siffror. Denna olikhet ligger emellertid i sakens natur. Då man använder misshandelsbrotten såsom en mätare på omfattningen av vissa alkoholskador, utgår man nämligen från det antagandet, att en viss icke allt-

83 för obetydlig del av dessa brott äro betingade av alkoholmissbruk, men måste jämväl beakta, att vid sidan härav många sådana brott bliva begångna utan samband med dylikt missbruk. En minskning av alkoholmissbrukets omfattning i samhället kan under dessa förutsättningar icke öva inverkan på mer än en del av dessa brott, medan den andra delen förblir oberörd därav. Härav följer att man icke kan vänta, att misshandelsbrotten växla lika starkt som fyllerisiffrorna vid förändringar i alkoholmissbrukets omfattning. Om man tar vederbörlig hänsyn till det sagda, torde man kunna göra gällande, att nu anförda siffror från misshandelsstatistiken äro ägnade att giva samma bild av utvecklingen som fylleristatistikens uppgifter eller att alkoholmissbruket undergått en betydande minskning i vårt land. Vad särskilt beträffar den anmärkningsvärda ökningen av misshandelssiffrorna för landsbygden, vilken noga överensstämmer med fylleriförseelsernas stegring därstädes, kunde det som nämnts tyckas att detta förhållande utgjorde ett stöd för den uppfattningen, att ökningen av fylleriet på landsbygden motsvaras av ett i allmänhet försämrat nykterhetstillstånd därstädes och icke blott är betingat av mera effektivt beivrande. De ovan (sid. 81) antydda omständigheter, som kunna tänkas föranleda beivrande av fylleri i större omfattning än tidigare, torde emellertid vara ägnade att åstadkomma samma effekt med avseende å sådana misshandelsbrott, varom nu är fråga, vilka i regel äro ^underkastade allmänt åtal blott då de blivit begångna på allmän plats. Då rättsstatistiken icke ger besked om å vilken plats ett brott blivit begånget, kan någon ledning för svaret å frågan om den rätta naturen av landsbygdsfylleriets stegring därför icke hämtas från den parallella utvecklingen av misshandelsbrotten. Nykterhetstillståndets utveckling kan också belysas av vissa medicinalstatistiska uppgifter. Med hänsyn till karaktären av de resonemang, som måste föras rörande detta material, har det emellertid befunnits lämpligt att redovisningen av dessa uppgifter äger rum i en särskild bilaga nr 1 till detta betänkande, vilken utarbetats av ledamoten i revisionen överläkaren M. Ljungdahl och revisionens sekreterare. Med avseende å den olagliga hanteringen får revisionen hänvisa till tabellbilagan. Det statistiska material, som står till förfogande för att bedöma nykterhetstillståndets förändringar, är såsom framgår av det föregående icke särskilt rikhaltigt eller belysande. Revisionen har därför ansett sig böra komplettera detta genom att införskaffa yttranden från nykterhetsnämnderna angående nykterhetstillståndets utveckling i kommunerna. I ett frågeformulär, som i början av år 1931 utsändes till samtliga nykterhetsnämnder i riket, begärdes svar å bland annat följande fråga: Har det allmänna nykterhetstillståndet i kommunen sedan tiden före kriget och särskilt under de sista fem åren förändrats (minskning eller ökning i bruk respektive missbruk, ingen utpräglad skillnad) och vilka äro i sådant fall anledningarna härtill? Innan redogörelse lämnas för resultatet av denna rundfråga må framhållas, att den på grund härav gjorda sammanställningen skiljer sig i ett väsentligt

84 avseende från övrig här redovisad statistik. Medan hittills anförda uppgifter avse vissa faktiska förhållanden av olika slag, äro nykterhetsnämndernas uttalanden givetvis endast uttryck för deras omdömen. Även ett så beskaffat uppgiftsmaterial äger emellertid enligt revisionens mening ett icke obetydligt värde. Nykterhetsnämnderna hava ju till uppgift att övervaka nykterhetstillståndet inom kommunerna, och inträffade förändringar i detsamma torde sålunda.i regel uppmärksamt följas av dessa. Trots att nykterhetsnämndernas utsagor givetvis i många fall kunna vara färgade av subjektiva uppfattningar, äro de under alla omständigheter av betydelse såsom ett direkt uttryck för den intresserade allmänna opinionens uppfattning om de faktiska förhållandena. Icke minst av denna anledning har revisionen fäst stort avseende vid nykterhetsnämndernas utsagor, bakom vilka ju stå flera tusen kommunalt verksamma personer över hela landet. Vad därefter beträffar undersökningens omfattning hava svar inkommit från mer än 2 000 av landets 2 500 nykterhetsnämnder. De inkomna svaren hänföra sig till olika slag av samhällen och olika delar av landet på ett sådant sätt, att detta material måste anses såsom mycket representativt. Huvudresultaten av undersökningen äro i kort sammanfattning följande. Endast omkring 700 nämnder hava anställt en uttrycklig jämförelse med förhållandena före kriget — vilket i och för sig är ganska förklarligt med hänsyn till att nykterhetsnämndsinstitutionen icke fanns före kriget — och endast omkring 1 000 hava angivit utvecklingsgången under de sista fem åren (d. v. s. sista hälften av 1920-talet). Sammanlagt hava dock omkring 1 900 nämnder på något sätt lämnat upplysning om nykterhetstillståndets utveckling inom vederbörande kommun. I efterföljande tablå lämnas en sammanställning av de yttranden, som giva en jämförelse mellan tiden före kriget och nuvarande tid. Såsom härav framgår hava 448 eller 61-1 % av de på denna fråga svarande nykterhetsnämnderna angivit, att nykterhetstillståndet i vederbörande kommun förbättrats sedan tiden före kriget, medan 255 eller 34-8 % meddelat, att någon utpräglad skillnad icke framträtt, och 30 eller 41 % förklarat, att försämring ägt rum. Av kommunerna i sistnämnda fåtaliga grupp äro två tredjedelar belägna i Småland och norra Sverige; huvudparten härav utgöres av större landskommuner och blott tre stadssamhällen — Malmö och två^ småländska städer — förekomma i gruppen. Endast i norra Sverige uppgår antalet kommuner, tillhörande denna grupp, till någon avsevärd andel av hela antalet på denna fråga svarande nämnder, nämligen 14"6 %, som dock utgör endast en fjärdedel av antalet kommuner i denna landsdel med nämndutsagor, angivande förbättring.

85 Nykteirhetstillståndets förändring- sedan tiden före kriget enligt nykterhetsnämndernas uppgifter. Därav nämnder, som angiva att Hela Nämn- Nämnder nykterhetstillståndet är antalet der som som svaföroförförföroförförberande icke nämn- ingå på svara bättrat ändrat sämrat bättrat ändrat sämrat der denna denna fråga fråga procenttal absoluta tal Städer och köpingar

86-9

8-2

4-9

62-2 54-5

31-6 44-2

61-1

34-8

4-1

71-4

27-8

0-8

55-6

38-1

6-3

59-6

38-8

1-6

2-3

60-9 60-0

36-8

3-6

57-3

28-1

14-6

2 012

448 Östra Sverige . .

126 Småland och öarna

126 Södra Sverige . .

216 Sydvästra Sverige

559 Bergslagen

. . .

182 Norra Sverige . .

236 Större landskommuner (mer än 1 500 inv.) Mindxe landskommuner Samtliga kommuner

. . . .

1-3

Därav i 1

I n e d a n s t å e n d e t a b l å göres en m o t s v a r a n d e s a m m a n s t ä l l n i n g a v de y t t r a n den, som l ä m n a u p p l y s n i n g om u t v e c k l i n g s g å n g e n u n d e r senare h ä l f t e n a v 1920talet. Nykterhetstillståndets förändring under senare hälften av 1920-talet enligt nykterhetsnämndernas uppgifter. NämnDärav nämnder, som angiva att Hela Nämnder der nykterhetstillståndet är antalet som som svaföroförförföroförförrande ickepå besvara bättrat ändrat sämrat bättrat ändrat sämrat nämn- ingå denna der denna fråga fråga absoluta tal procenttal Städer och köpingar

.

44:8

44-8

10-4

Större landskommuner

45-3

11-4

Mindre landskommuner

53-9

2'8

2 012 1041

43-3 44-4

48-1

7-5

46-8

48-3 51-9

5'4

Samtliga kommuner. . Därav i Östra Sverige

. . . .

72 Småland och öarna . .

42-6

Södra Sverige

. . . .

3 Sydvästra Sverige . .

44-8 47-5

Bergslagen

5-5

1-8

48-9

3-6

8 9-8 42-7 47-5 34 381 33-1 28-8 1 Till östra Sverige hava hänförts: Stockholms, Uppsala, Södermanlands och Östergötlands län, till Småland och öarna: Jönköpings, Kronobergs, Kalmar och Gotlands län, till södra Sverige: Blekinge, Kristianstads och Malmöhus län, till sydvästra Sverige: Hallands, Göteborgs- och Bohus, Älvsborgs och Skaraborgs län, till Bergslagen: Värmlands, Örebro och Västmanlands län, samt till norra Sverige: Kopparbergs och de norrländska länen.

Norra Sverige

. . . .

86 Även dessa uppgifter äro övervägande gynnsamma, i det att flertalet angiver, att förbättringen av nykterhetstillståndet fortgått även under de senare åren. Mot 431 nämnder eller 44-4 %, som giva utsagor i denna riktning, samt 467 eller 4 8 l %, som beteckna nykterhetstillståndet såsom oförändrat under denna tid, stå nämligen endast 73 eller 7*5 %, som meddela, att det inträffat en försämring under de senare åren. Förhållandena i norra Sverige skilja sig enligt dessa uppgifter ofördelaktigt från övriga delar av landet, men även där äro de yttranden, som angiva förbättring, talrikare än de, som gå i motsatt riktning. I följande tablå göres slutligen en sammanfattning av yttrandena, allt efter som de i stort sett — sålunda oavsett om jämförelsen uttryckligen säges avse tiden före kriget eller någon tidpunkt därefter — angiva förbättring eller försämring i nykterhetstillståndet eller ingen utpräglad förändring. Härvid hava till sistnämnda grupp hänförts jämväl sådana yttranden, som icke meddela någonting om rörelseriktningen men beteckna det nuvarande tillståndet såsom gott. j

Hela antalet svarande nämnder

Nämnder som lämnat svar angående nykterhetstillståndets förändring eller nuvarande beskaffenhet, utvisande förbättring

ingen förändring (inkl. gott n. t.) absoluta

Större landskommuner

999 Mindre landskommuner

81 543 452

Samtliga kommuner. .

2 012

23 325 395 743

348 347 340 559 182 236

211 171 184 308 99 103

113 142 140 220 61 67

Städer och köpingar

.

försämring

tillhopa

förbättring

ingen förändring

försämring

procenttal

tal

5 76 22 103

109 944 869 1922

74-3

21-1

4-6

57-5 52-0

8-1

45-4

56-0

38-6

10 20 7 11 12 43

334 333 331 539 172 213

63-2

33'8

3-0

51-4

42-6

6-0

55-6

2-1

57-1

40'8

2-1

57-5 48-3

35-5

7'0

20-2

Därav i Östra Sverige . . Småland och öarna Södra Sverige . . Sydvästra Sverige Bergslagen

. . . .

Norra Sverige . .

Det framgår härav, att av de 1 922 nykterhetsnämnder, som lämnat uppgifter i angivna avseende 1 076 eller 56-0 % beteckna nykterhetstillståndet inom vederbörande kommuner såsom förbättrat, 743 eller 386 % angiva antingen att det icke ägt rum någon utpräglad förändring därutinnan eller ock att det nuvarande tillståndet är gott, samt 103 eller 5-4 % uppgiva, att tillståndet försämrats. Bland de olika slagen av kommuner uppvisa stadssamhällena gynnsammare siffror än landskommunerna. Inom de olika landsdelarna förete östra, södra

87 och sydvästra Sverige sinsemellan tämligen överensstämmande siffror med förbättring i 55—63 % och försämring i 2—3 %. I Småland och Bergslagen äro kommuner med uppgivet försämrat nykterhetstillstånd något talrikare (6—7 %) och i Småland är därjämte relativa antalet kommuner med förbättrat nykterhetstillstånd något lägre (51 %) än i de övriga nu nämnda landsdelarna. De ofördelaktigaste siffrorna uppvisar norra Sverige, där icke fullt hälften av nämnderna rapportera förbättring och en femtedel försämring. Beträffande orsakerna till de inträffade förändringarna i nykterhetstillståndet hava nämnderna i allmänhet icke velat yttra sig. Dock hava svar härå lämnats av 709 nämnder. 683 av dessa svar angiva orsakerna till en uppgiven förbättring, medan 26 avse anledningarna till en angiven försämring. Fördelningen av den förra gruppen framgår av följande tablå: Orsakerna till förbättringen i nykterhetstillståndet enligt dessa nämnders uppgifter: Antal nämnder som besvara denna fråga

lagstiftningen

ändrad uppfattning om alkoholmissbruk

höjd allmänbildning och allmän standard

försämrade ekon. förhållanden

andra orsaker

antingen enl iart eller i förening med andra orsaker Städer och köpingar

. . .

6 Större landskommuner

. .

25 Mindre landskommuner

. .

206 190

. . .

51 118

33 Samtliga kommuner Därav i

104 42

11 42

15 Östra Sverige Småland och öarna Södra Sverige

. . . .

Sydvästra Sverige Bergslagen

. . . .

Norra Sverige

6 78

Man finner härav att den vanligast förekommande förklaringsgrunden till förbättringen är de sista årtiondenas reformer i den svenska alkohollagstiftningen — innefattande försäljningen av spritdrycker, vin och pilsnerdricka, nykterhetsnämndernas verksamhet, åtgärder mot ersättningsmedel för spritdrycker o. s. v. Mer än 60 % av de nämnder, som ingå på ett bedömande av denna fråga, anse nämligen den ändrade lagstiftningen vara huvudorsak eller bidragande orsak till den gynnsamma utvecklingen. Den därefter allmännast förekommande förklaringsgrunden till det förbättrade nykterhetstillståndet har ovan sammanfattats under rubriken ändrad uppfattning om alkoholmissbruk. Härmed åsyftas de fall, där det på olika sätt angivits, att man numera i motsats mot förr allmänt anser det vanhedrande för en person att uppträda berusad. Ordalagen variera givetvis ganska myc-

88 ket inom denna grupp från mildare uttryck till starkare; ett vanligt uttalande är, att det numera är en skam att visa sig berusad, förr var det motsatsen. Denna förändring i opinionen gentemot överdrifter i alkoholbruk utgör en verksamt bidragande orsak till nykterhetstillståndets förbättring enligt omkring 200 n3^kterhetsnämnder, motsvarande inemot 30 % av de på denna fråga svarande nämnderna. En denna närstående förklaringsgrund utgör den, som i tablån redovisas under rubriken höjd allmänbildning och allmän standard. Denna orsak framhålles av något över 100 nämnder, motsvarande omkring 17 % av dem, som besvarat förevarande fråga. Vad därefter angår orsakerna till försämringen av nykterhetstillståndet i de kommuner, där utvecklingen betecknats gå i sådan riktning, är det som redan nämnts endast 26 nämnder, som ingå på besvarande av denna fråga. Dessa fördela sig på följande sätt: 9 anse att den gällande lagstiftningen, enkannerligen motbokssystemet, bär skulden till det försämrade tillståndet, 7, varav de flesta i norra Sverige, angiva, att alkoholmissbruk bedömes mildare nu än förr och tillskriva denna ändrade uppfattning huvudorsaken till försämringen, och slutligen äro 10 yttranden av skiftande innebörd. Resultatet av denna rundfråga kan sammanfattas sålunda, att det övervägande antalet av de närmast intresserade kommunala myndigheterna anser, att nykterhetstillståndet i vårt land i stort sett har förbättrats under den nu gällande alkohollagstiftningen — detta begrepp taget i vidsträckt betydelse — samt att denna utveckling främjats av nämnda lagstiftning.

KAP. IV. J ä m f ö r e l s e i fråga o m n y k t e r h e t s t i l l s t å n d e t i S v e r i g e och v i s s a a n d r a länder, s ä r s k i l t D a n m a r k . Revisionens uppdrag innefattar jämväl anställande av en jämförelse mellan utvecklingen i nykterhetsavseende i vårt land och i vissa länder med hög spritdrycksbeskattning. Det är särskilt förhållandena i Danmark, som härvid ansetts böra göras till föremål för undersökning. Revisionen har med anledning därav efter vederbörligt bemyndigande under år 1931 företagit en resa i Danmark för studium av den danska alkohollagstiftningens tillämpning och verkningar och härvid särskilt inriktat sig på erfarenheterna av den höga spritdrycksbeskattningen. En redogörelse för de sålunda vunna upplysningarna lämnas i särskild bilaga nr 2. Av de upplysningar som revisionen därvid inhämtade torde framgå, att man i Danmark i allmänhet betecknar utvecklingen i nykterhetshänseende sedan tiden före kriget såsom mycket gynnsam och tillskriver en stor del av förtjänsten härav de vidtagna höjningarna av spritdrycksbeskattningen, varigenom spritdrycksskatten har stigit från 60 öre per liter ä 100 procent alkohol före år 1917 till för närvarande 17-60 kronor för inhemsk tillverkning och från 1-00 kronor till 20-00 kronor för utländska spritdrycker. Det är sålunda betecknande, att dessa skattestegringar, vilka icke tillkommo till följd av nykterhetssynpunkter utan av helt andra skäl, numera äga ett starkt och som det vill synas bestående stöd i den allmänna meningen icke minst på grund av sina gynnsamma verkningar å nykterhetstillståndet. Statistiska jämförelser i fråga om nykterhetstillståndets utveckling i Sverige och Danmark erbjuda svårigheter på grund av bristen på dansk riksstatistik för tillräckligt antal år tillbaka. Beträffande konsumtionen av spritdrycker föreligga emellertid jämförbara statistiska uppgifter för de båda länderna. I följande tablå har gjorts en sammanställning härav. Kon>umtionen av spritdrycker ä 50 % per invånare 1 Danmark

8'6

8'7

2-5

(H

1-0

TI

6-9

frb

5"2

Vi

1-2

2'3

3'8

Jämförelsetal Danmark

13 Sverige

55 Sverige

.

1 I överenstämmelse med vedertaget bruk vid internationella jämförelser häri denna sammanställning reduktion till 50 % alkoholstyrka ägt rum. Uppgifterna för Sverige skilja sig på grund härav från de ovan å sid. 76 meddelade, vilka angiva den faktiska konsumtionen, oavsett alkoholstyrkan. En liter brännvin ä 40 % motsvarar nämligen i den tidigare sammanställningen 1 liter men i ovanstående 0 8 liter.

90 Konsumtionen av spritdrycker ä 50 % per invånare Danmark Sverige

1'3 39

15 42

1"4 4'4

1«2 4-4

1'1 45

M 4"6

1'1 4*7

11 4'8

0'9 4-9

0'7 4'5

0"7 3"9

Jämförelsetal Danmark

9 Sverige

57 Medan spritdryckskonsumtionen per invånare i Danmark före kriget var omkring 20 procent högre än i Sverige, utgör den numera endast omkring en femtedel av den svenska konsumtionen. Den starka nedgången i Danmark inträffade år 1917 eller samma år som spritdrycksbeskattningen skärptes, och det råder icke tvivel om att konsumtionsminskningen till övervägande del är en följd av denna åtgärd. Minskningen i Sverige kan uppskattas till omkring en tredjedel av förkrigskonsumtionen. I Danmark uppgår den på samma sätt beräknad till 85 a 90 %. I dessa siffror framträder den väsentliga olikheten mellan utvecklingen i de båda länderna under de sista 20 åren och därmed också den huvudsakliga skillnaden i verkningarna av de tillämpade åtgärderna. Medan den svenska lagstiftningen i enlighet med sitt uttryckligt angivna syfte att gestalta försäljningen av spritdrycker och vin så, att denna åstadkommer så ringa skada som möjligt, främst tager sikte på missbruket och lämnar det såsom lojalt ansedda bruket relativt oberört, ligger det i beskattningsmetodens natur att utöva inverkan på konsumtionen i dess helhet utan åtskillnad mellan lojalt bruk och missbruk. Det kan i detta sammanhang anföras, att konsumtionen av såväl vin som starkare maltdrycker under hela nu ifrågavarande tidrymd varit icke obetydligt högre i Danmark än i Sverige samt att det i båda länderna ägt rum en ganska avsevärd ökning av denna konsumtion. I fråga om vin är konsumtionen i Danmark numera omkring dubbelt så stor som i Sverige — oavsett konsumtionen av hemtillverkat vin, vilken torde hava betydligt större omfattning i Danmark än i vårt land, även om säkra uppgifter i detta avseende icke föreligga för någotdera landet. Huru stor vinkonsumtionen före kriget var i vårt land i förhållande till motsvarande konsumtion i Danmark är svårt att angiva på grund av den tidigare statistikens bristfällighet. Maltdryckskonsumtionen var före kriget omkring 50 % högre i Danmark än i Sverige och denna proportion har även gällt under den senare tiden. Det bör emellertid ock framhållas, att ökningen av vin- och maltdryckskonsumtionen i de båda länderna icke är starkare än att den motsvarar endast en ringa del av nedgången i spritdryckskonsumtionen, därest man som skäligt är tager vederbörlig hänsyn till alkoholstyrkan hos de olika slagen av drycker. Det är av intresse, att i detta sammanhang taga del av spritdryckskonsumtionens utveckling i England, där spritdrycksbeskattningen är ännu högie än i Danmark. Spritdrycksskatten i England, vilken till april 1918 utgjorde 5*20 kr. per 1 liter spritdrycker a 100 % alkohol, uppgår nämligen sedan april

91 1920 till omkring 25-40 kr. enligt samma beräkning, medan den i Danmark som nämnts utgör 17*60 kronor, respektive 20-00 kronor för utländska varor. 1913 Konsumtionen per inv. i England (o. Wales), liter Jämförelsetal Spritdrycksskatten, kr. per 1. ä 100 %

3-1

3-1

•

2-2

2-2

1-8

1*6

1*6

•

5:20

5: 20

5:20 och fr. april 10:50

10:60 och fr. maj 17:60

17: 50 och fr. april 25: 40

25:40

25:40

25:40

1932 Konsumtionen per inv. i England (o. Wales), literj Jämförelsetal

1'5 49

Tö 49

1"3 44

1'3 44

13 43

1*3 43

1;1 37

1'1 36

10 34

Spritdrycksskatten, kr. per 1. ä 100 %

25: 40

25: 40

25: 40

25: 40

25: 40

25: 40

25: 40

25: 40

25"40

Av denna sammanställning framgår, att konsumtionen i England (med Wales) åren 1913 och 1914 utgjorde c:a 3 liter per invånare och åren 1930—32 omkring 1 liter. Medan konsumtionen i Danmark minskats med omkring 7 liter per invånare eller 85—90 % av konsumtionen närmast före kriget, har nedgången, på liknande sätt beräknad, i England stannat vid 2 liter, motsvarande omkring 65 %. I det senare landet har minskningen vidare ägt rum så småningom och icke såsom i Danmark inträffat i omedelbar anslutning till höjningen av skattesatserna. Detta förhållande häntyder på att en del av konsumtionsminskningen i England är en följd av andra faktorer än skattestegringen, såsom de dåliga ekonomiska konjunkturerna i detta land under 1920-talet, och att sålunda beskattningens inverkan på konsumtionen i detta land varit svagare än som framgår av de nyss anförda siffrorna. Av de ovan lämnade uppgifterna framgår, att de absoluta skattestegringarna visserligen äro större i England än i Danmark men att ökningen av skatten, sedd i förhållande till tidigare utgående skattebelopp, är betydligt större i det senare landet. Till följd bland annat härav har också prisstegringen på spritdryckerna varit betydligt starkare i Danmark. Medan spritdryckspriserna sedan tiden före kriget i detta land grovt räknat hava stigit i proportionen 1 till 10 — inom utskänkningen torde stegringen hava varit något mindre stark — är motsvarande proportion i England omkring 1 till 3 1/2. Denna olikhet torde vara en av förklaringsgrunderna till att konsumtionsminskningen varit starkare i Danmark än i England. De ovan anförda uppgifterna utvisa å ena sidan, att spritdrycksbeskattningen är omkring 50 % högre i England än i Danmark, och å den andra, att konsumtionen likväl är något högre i England än i Danmark. Härav torde framgå, att erfarenheterna av ett visst lands beskattningssystem i fråga om spritdrycker icke kunna tjäna såsom vägledning för en uppskattning av konsumtionens omfattning i ett annat land, därest detta upptoge samma system. Revisionen återkommer till denna fråga i slutet av detta kapitel, där revisio-

92 nen även angiver vissa omständigheter, som kunna föranleda att en skattestegring måste antagas medföra svagare verkningar i ett land än i ett ämnat. Revisionen har från Internationella byrån i Lausanne mot alkoholismen inhämtat vissa uppgifter rörande alkoholkonsumtionen i ett flertal länder, vilka bygga på officiell statistik. Dessa äro sammanställda i den till detta betänkande fogade tabellbilagan, tabellerna nr 28 och 29, vartill revisionen får hänvisa. E t t sammandrag av dessa uppgifter lämnas i följande tabell: Konsumtionen av spritdrycker per invånare, liter a oO % alkohol Åren 1906—1910, genomsnitt

Dan- TyskSverige Norge m a r k I a n d 6-8

2-87 10-44 7-29

Ar 1932

4-5

T94

Ar 1932 i procent av kons. åren 1906—1910 . . .

2 Konsumtionen av samtliga alkoholhaltiga drycker årligen under 5-årsperioden 1928—1932, liter Spritdrycker reducerade till 100 % alkohol . .

1-06

Vin, verklig kvantitet . . > red. till 100 % alk. .

0-96 o-io

7 Maltdrycker verklig kvant. 25-9 > % alk

*<f Hoi- Bel- F r a n k - , , , . . . . . bn- ] a n d Schwe.z Itaben ien rike tanmen °

S„a^

4*17 7-16

5'47

8"22

3'82

0"95 1*97

2"24

s

*7"07

B

0'90

2-76

065 1*11 1-63 1.59

1-38

1-66

0-49 1-84

2-94 045 51-6 94-0

0-28

0-6

0 2 3 0-21

17-0

0"70 2 M 2

5-42 167-0 0-54 16-7

56-4 71-7

84-9 26-0 197-0

red. till 100

Samtliga drycker red. till 100 % alk

S

1'02

3"24 4'25 131

5-15 1128 61-0

1-9

2-44

0-07

0-97

0-77

1-6

2-65

4-24 0-83

5-91

1-18

3-42

2-11

4-18

5-12 2-15

7-83

20-64 10-53 11-80

Det framgår härav att det sedan tiden före kriget, vilken i tabellen representeras av femårsperioden 1906—1910, i flertalet av de redovisade länderna ägt rum en betydande nedgång i konsumtionen av spritdrycker. Starkast har minskningen varit i Danmark och Tyskland, där konsumtionen numera utgör endast omkring en femtondel, respektive en sjundedel av den tidigare omfattningen, men även i England och Holland hava konsumtionssiffrorna minskat mycket kraftigt, liksom ock i Belgien. Sverige, Norge och Frankrike förete icke en så stark nedgång men även i dessa länder är minskningen betydande, nämligen omkring en tredjedel sedan jämförelseperioden före kriget; utvecklingen under mellantiden har dock förlupit på ett annat sätt i Norge än i de båda övriga länderna. En särställning intaga Italien, Schweiz och Spanien. I det förstnämnda landet utmärktes tiden närmast efter kriget av en starkt ökad konsumtion — omkring dubbelt så stor som under ti1 Enligt den av Internationella byrån lämnade uppgiften uppgick konsumtionen i Danmark till 0'86 liter per invånare av spritdrycker om 50 % alkoholhalt. Denna uppgift avser emellertid volymliter, d. v. s. utan reduktion till 50 % alkoholhalt. — * Avser år 1931. — 3 Avser år 1930. — * Avser år 1929. — 6 Avser åren 1928—1932. — 6 Avser åren 1923—1927. — 7 Innefattar icke alkoholsvaga maltdrycker; jämför dock nästa not. — 8 Torde innefatta jämväl alkoholsvaga maltdrycker.

93 den 1906—1910 — men sedermera inträdde en så kraftig minskning, att konsumtionen numera är omkring 20 procent lägre än före kriget. Även i Schweiz och Spanien var konsumtionen under åren 1919—1922 omkring dubbelt så stor som under åren 1906—1910. Utvecklingen under de senare åren har i Schweiz icke varit ensartad utan konsumtionssiffrorna växla starkt från det ena året till det andra; enligt siffrorna för det sista redovisningsåret, år 1929, var konsumtionen då omkring dubbelt så stor som före kriget. Utvecklingen i Spanien har mycket nära följt utvecklingen i Schweiz, men siffror föreligga icke efter år 1927. Av tabellen framgår vidare, att av de där upptagna länderna endast Danmark, Tyskland, Holland och Frankrike företedde högre spritdryckskonsumtion än Sverige före kriget. På grund av att nedgången i de tre förstnämnda länderim varit starkare än i vårt land, är spritdryckskonsumtionen per invånare i vårt land numera högre än i dessa länder. Den överträffas endast av motsvarande konsumtion i Frankrike och Schweiz, vilket sistnämnda land såsom nyss anförts företett en ökning sedan tiden före kriget, ävensom i Estland, vilket land icke förekommer i ovanstaen.de tabell med hänsyn till att uppgifter därifrån för tiden före kriget icke föreligga. Möjligen är även konsumtionen i Spanien högre än i vårt land. Konsumtionsförhållandena i de ovan redovisade länderna samt en del andra länder, för vilka jämförbar statistik från tiden före kriget icke föreligger, äro numera i grova drag följande. Konsumtionen av spritdrycker ä 50 % alkohol per invånare Mer än 5 °~~4 2—3

liter ' * * *

Mindre än 1

»

L ä n d e r

•

Estland, Frankrike och Schweiz Spanien, Sverige och Tjeckoslovakien Ungern och Österrike Belgien, Bulgarien, Holland, Lettland och Norge England, Litauen och Tyskland samt Australien, Nya Zeeland och Kanada Danmark, Finland, Grekland och Italien

Konsumtionen av vin har under de senaste 25 åren utvecklat sig på ett helt annat sätt. Medan denna har ökat i de skandinaviska länderna, England, Frankrike och Spanien, förete Holland, Belgien och Schweiz under de senaste åren genomsnittssiffror, som föga avvika från siffrorna för jämförelseperioden 1906—1910. Någon starkare nedgång synes hava förekommit endast i Italien, nämligen med omkring 25 procent. För Tyskland föreligga icke siffror för senare tid än femårsperioden 1923—1927, då konsumtionen var 15 procent lägre än under jämförelseperioden 1906—1910. De olika länderna förete inbördes mycket stora skiljaktigheter i fråga om vinkonsumtionens omfattning såsom framgår av följande sammanställning.

94 Konsumtionen av vin per invånare Mer än 100 liter 50—100 > 15—50 > 4—6 > 2—3 > 1 2 > Mindre än 1

>

L ä n d e r Frankrike Grekland, Italien, Schweiz och Spanien Bulgarien, Ungern och Österrike Belgien, Tjeckoslovakien och Tyskland Australien och Kanada Danmark, England, Holland, Lettland och Norge Estland, Finland, Litauen, Sverige och Nya Zeeland

Slutligen må framhållas, att även konsumtionen av sådana maltdrycker, som ungefär motsvara maltdrycker av I I och I I I klassen enligt de svenska beteckningarna, har mycket olika omfattning i de särskilda länderna, som följande sammanställning utvisar. Konsumtionen av starkare maltdrycker per invånare Mer än 100 liter 50—100 > 30—50

>

15_30 5—10 Mindre än 5

» > >

L ä n d e r Belgien England, Schweiz, Tjeckoslovakien, Tyskland och Österrike Danmark1, Frankrike samt Australien och Nya Zeeland Holland, Norge, Sverige och Kanada Estland och Ungern Bulgarien, Finland, Grekland, Italien, Lettland, Litauen och Spanien

Fördelningen av de olika länderna efter alkoholkonsumtionens omfattning gestaltar sig på följande sätt, om hänsyn tages till samtliga nu angivna slag av alkoholhaltiga drycker. Konsumtionen av alkoholhaltiga drycker, reducerade till 100 % alkohol Mer än 20 liter 10—12 > 5—10 > 3_5

>

2—3

>

Mindre än 2

>

L ä n d e r Frankrike Italien, Schweiz och sannolikt även Spanien Belgien, England, Grekland, Tjeckoslovakien och Österrike Bulgarien, Estland, Sverige, Tyskland och Ungern Danmark, Holland och Norge samt Australien, Nya Zeeland och Kanada Finland, Lettland och Litauen

Revisionen har ansett sig böra framlägga dessa statistiska uppgifter, varigenom konsumtionsförhållandena i vårt land kunna ses mot bakgrunden av motsvarande förhållanden i vissa andra länder. Att dylika genomsnittssiffror emellertid enligt revisionens uppfattning äro föga ägnade att giva håll1 Anledningen till att denna sammanställning för Danmarks vidkommande icke överensstämmer med tablån å sid. 92 framgår av noten nr 8 till sistnämnda tablå.

95 punkter för en jämförelse i fråga om nykterhetstillståndet i de olika länderna, framgår av vad revisionen yttrar nedan i detta kapitel (sid. 100 f.). Vid en jämförelse mellan Sverige och Danmark rörande utvecklingen sedan tiden före kriget i fråga om antalet beivrade fylleriförseelser möter man den svårigheten, att Danmark saknar riksstatistik rörande fylleri för tidigare år än 1921. Endast beträffande vissa städer, bland dem Köpenhamn (med Frederiksberg), föreligger sådan statistik, som går tillbaka till tiden före kriget. En direkt jämförelse mellan den totala fyllerifrekvensen i Sverige och i Danmark från nämnda tid till nu kan sålunda icke anställas. Då det därför är nödvändigt att begränsa jämförelsen till att avse vissa representativa städer, ligger det till en början närmast till hands att låta huvudstäderna företräda de båda länderna. I tabellerna nr 19—21 i tabellbilagan angives bland annat antalet fylleriförseelser under åren 1913—1932 i Stockholm å ena sidan och i Köpenhamn (med Frederiksberg) å den andra. Stockholmssiffrorna avse avdömda förseelser, medan uppgifterna för Köpenhamn angiva anhållanden för fylleri (Anholdelser for Drukkenskab). Härvid anföres även antalet förseelser per 10 000 invånare, d. v. s. ett mått på den relativa fyllerifrekvensens storlek. Utvecklingen i fråga om sistnämnda frekvens åskådliggöres av den sistnämnda tabellen, där relativa fyllerifrekvensen under jämförelseåret 1913 betecknats med 100, varigenom siffrorna för övriga år sålunda angiva den relativa fyllerifrekvensens storlek i förhållande till nämnda ingångsår. Det framgår av dessa tabeller, att det beivrade fylleriet nedgått kraftigt i båda städerna. I Stockholm utgjorde antalet fylleriförseelser per 10 000 invånare år 1913 omkring 420 (416-5). Denna siffra är snarast för låg för att vara ett mått på den relativa fyllerifrekvensens storlek under åren närmast före kriget. År 1911 uppvisar visserligen ungefär samma antal fylleriförseelser per 10 000 invånare som år 1913, men motsvarande antal åren 1910 och 1912 var omkring 490—500. Den genomsnittliga frekvensen under de fyra åren närmast före kriget kan sålunda approximativt betecknas med siffran 450. År 1914 minskade fylleriförseelserna i Stockholm med en tredjedel. E t t närmare studium av siffrorna för de olika månaderna ger vid handen, att nedgången betingades dels av Aktiebolaget Stockholmssystemets reformer i fråga om utminuteringen av rusdrycker och dels av krigets återverkningar i vårt land. Nedgången fortsatte under åren 1915—1917, vilket sistnämnda år uppvisade en fyllerisiffra för Stockholm, som föga översteg en femtedel av 1913 års antal. Därefter inträdde en ökning, vilken stod i samband med uppkomsten av en betydande olaglig hantering och förde upp fyllerisiffrorna för åren 1919 och 1920 till närheten av 1915 års nivå, d. v. s. 60 % av 1913 års siffra. Den svåra arbetslösheten under år 1921 åtföljdes av en nedgång i fylleriet med omkring en tredjedel, men under åren 1922—1924 ägde åter en mindre stegring rum. Åren 1923 och 1924 uppgick den relativa fyllerifrekvensen till 42 ä 43 % av 1913 års antal. Från och med sistnämnda år har fyllerifrekvensen i Stockholm i stort sett visat minskning — åren 1930—32

96 förete dock icke obetydligt högre antal än åren 1928 och 1929. År 1933 uppgick den relativa fyllerifrekvensen till omkring 23 % av 1913 års siffra, medan genomsnittet för de sista fem åren ger procenttalet 26. Sammanfattningsvis kan man sålunda säga, att de beivrade fylleriförseelserna per 10 000 invånare i Stockholm numera utgöra endast en fjärdedel av motsvarande antal före kriget. I Köpenhamn förekom någon ökning av fylleriförseelsernas antal under de första krigsåren med maximum år 1916 (7 % högre än 1913 års relativa fyllerifrekvens). Skattestegringen år 1917 åtföljdes av en kraftig nedgång detta och följande år; år 1918 utgjorde fyllerifrekvensen endast något mer än en femtedel av 1913 års antal. Liksom i Stockholm inträdde därefter en ökning, i det att fylleriförseelserna mer än fördubblades; år 1920 var antalet förseelser per 10 000 invånare 46 % av 1913 års siffra. Efter en tillfällig nedgång under krisåren 1921 och 1922 inträffade ett nytt maximum år 1924, som visade en relativ fyllerifrekvens av jämnt 50 % av 1913 års antal. Därefter ägde minskning rum till och med år 1927, då motsvarande jämförelsetal var 40 % (39-6). Vid denna nivå har fyllerifrekvensen sedan hållit sig. Antalet fylleriförseelser per 10 000 invånare i Köpenhamn kan sålunda sägas numera uppgå till 40 % av motsvarande antal före kriget. Nedgången i fyllerifrekvensen sedan år 1913 har sålunda varit icke obetydligt starkare i Stockholm än i Köpenhamn, nämligen omkring 75 % mot 60 %. Häremot kan icke med fog åberopas, att antalet fylleriförseelser i förhållande till folkmängden alltjämt är avsevärt större i Stockholm. Med hänsyn till olikheterna i fråga om fylleriets kriminalisering, anhållnings- och åtalspraxis m. m. är det nämligen icke möjligt att grunda jämförelsen mellan de båda huvudstäderna på fyllerifrekvensens höjd utan denna bör gälla utvecklingen av denna frekvens. Det kan dock med visst fog göras gällande, att den ovan företagna jämförelsen mellan Stockholm och Köpenhamn icke är rättvisande för utvecklingen i de båda länderna i dess helhet. Å ena sidan är nämligen förbättringen av nykterhetstillståndet — i den mån denna kan utläsas av de statistiska siffrorna — större i Stockholm än i landet i dess helhet, medan å andra sidan det för det danska systemet specifika momentet, prisfördyringen genom den höga alkoholbeskattningen, med viss sannolikhet gör sig mindre starkt gällande i en storstad såsom Köpenhamn än i landet i övrigt. 1 P å grund härav skulle Stockholmssiffrorna sålunda vara för gynnsamma och Köpenhamnssiffrorna för ogynnsamma för att kunna nöjaktigt tjäna såsom jämförelsematerial för utvecklingen i de båda länderna. Med hänsyn till den första anmärkningen är det lämpligt att vid denna jämförelse låta Sverige företrädas icke enbart av Stockholm utan därjämte av ett lämpligt antal andra städer. Härvid bör medtagas så många städer, 1 Ett stöd för detta antagande erbjuder utvecklingen av fyllerifrekvensen i England, där minskningen av fylleriförseelserna sedan tiden före kriget utgör omkring 70 % för de större städerna, County Boroughs, häri inbegripet London med omnejd, omkring 75 % för vissa andra städer, Non County Boroughs, samt omkring 80 % för övriga områden, Petty Sessional Divisions, vilka bland annat omfatta landsbygden.

97 att de jämte Stockholm omfatta ungefär samma andel av den svenska folkmängden, som Köpenhamns invånarantal utgör av Danmarks folkmängd. Köpenhamn (med Frederiksberg) hade enligt folkmängdssiffrorna av november 1930 ett invånareantal av 723 320 personer, motsvarande en femtedel (20-4 ?0 av hela landets befolkning. De 14 svenska städer 1 , i fråga om vilka i föregående kapitel lämnats uppgifter om fylleriförseelserna, hade år 1930 en sammanlagd medelfolkmängd av 1 204 288 personer, vilket utgjorde nära en femtedel (19-6 %) av hela rikets befolkning. Jämförelsen avser därför lämpligen Köpenhamn å ena sidan och dessa 14 städer å den andra. Så har ock skett i de ovan angivna tabellerna (nr 19—21) och av de där meddelade siffrorna rörande utvecklingen framgår, att jämförelsen utfaller till de 14 svenska städernas förmån. Minskningen i fyllerifrekvensen uppgår nämligen för dessa till mycket nära 70 % av förkrigsnivån, medan den som ovan påpekats för Köpenhamn stannar vid omkring 60 %. För att utröna huruvida det antagandet är riktigt, att fyllerifrekvensen undergått mindre stark reduktion i Köpenhamn än annorstädes i Danmark på grund av prisstegringens relativt svagare effekt i storstaden, hava uppgifter om fylleriförseelserna införskaffats från ett par städer, som revisionen besökt under sin studieresa i Danmark, nämligen Aarhus och Odense. Dessa återgivas även i tabellerna. Det framgår härav, att den större staden av dessa, Aarhus, uppvisar starkare nedgång i fylleriantalet än Köpenhamn, medan däremot den mindre staden Odense företer svagare minskning. Uppgifterna sålunda varken bestyrka eller bestämt vederlägga det gjorda antagandet — utvecklingen i Odense k a n ju vara ett undantag. Folkmängden i Köpenhamn, Aarhus och Odense uppgick i november 1930 till 861 358 personer, vilket motsvarade 24-3 % av hela den danska folkmängden (och 55*3 av stadsbefolkningen). I tabellerna ha för jämförelse med de sammanlagda fyllerisiffrorna för dessa städer sammanställts siffrorna för ovanberörda 14 svenska städer jämte övriga städer under stadsrätt i Småland, samt södra 2 och norra 2 Sverige. Den sammanlagda folkmängden i alla dessa städer år 1930 uppgick till 1 466 824 personer eller 23-9 % av hela rikets folkmängd (och 74-0 % av stadsbefolkningen) och motsvarade sålunda mycket nära de tre danska städernas andel av den danska befolkningen. Det framgår av tabellerna, att fylleriförseelserna nedgått i förhållande till förkrigsnivån med något över 60 % i de danska städerna och med 66—67 % i dessa svenska städer. Även om dessa siffror göra troligt, att fyllerifrekvensen nedgått något starkare i de svenska städerna överhuvud taget än i de danska, är det dock anledning att göra ytterligare några beräkningar, med hänsyn till att nyss återgivna siffror dock icke avse samtliga städer i de båda länderna. För samtliga städer i Sverige under stadsrätt — för de relativt mindre betydande städerna under landsrätt kunna uppgifter icke framläggas — gälla följande siffror. 1 Dessa städer äro Stockholm, Uppsala, Eskilstuna, Norrköping, Jönköping, Växjö, Visby, Karlskrona, Malmö, Hälsingborg, Göteborg, Örebro, Gävle och Östersund. 2 Angående dessa uppdelningar jämför ovan noten å sid. 85. 7—332437

98 Antal fylleriförseelser Per 10 000 invånare Jämförelsetal

1913 Samtliga städer under stadsrätt i Sverige: 1929 1930 1931 1932

50 797 351-0 100

21718 120-4 34

20 658 108-3 31

22 679 123-9 35

22 271 119'4 34

21443 113-5 32

Man kan sålunda konstatera, att fyllerifrekvensen i de svenska städerna numera utgör omkring en tredjedel av förkrigsnivån. Så stark är ju icke nedgången i Köpenhamn, Aarhus och Odense tillsammantagna. Det skulle 'emellertid vara möjligt, att minskningen i övriga danska städer varit så stor, a t t den genomsnittliga nedgången i samtliga danska städer vore lika stark som i de svenska städerna. En enkel beräkning visar emellertid, att denna minskning i sådant fall måste hava varit så kraftig, omkring 80 % av förkrigsnivån, att detta antagande icke har sannolikheten för sig. Sammanfattningsvis kan man sålunda konstatera, att nedgången i fylleriförseelserna sedan tiden före kriget varit mycket betydande både i de danska och de svenska städerna samt att minskningen sannolikt varit något större i de senare. För den danska landsbygdens vidkommande saknas som nämnts statistik före år 1921. Uppgifter om fylleriförseelserna från och med detta år meddelas i följande sammanställning, som även upptager motsvarande data för den svenska landsbygden för tiden 1913—1933. Folkmängden på danska landsbygden i % av hela folkmängden (1) 1913. 1914. 1915. 1916. 1917. 1918. 1919. 1920. 1921. 1922. 1923. 1924. 1925. 1926. 1927. 1928. 1929. 1930. 1931. 1932. 1933. 1

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Fylleriförseelser på danska landsbygden

Antal

Per 10 000 . ' s lnvå nare

(2)

(3)

* * av Sa förseelser i hela landet (4) samtll

. .

58-6

. . .

56-8

.

58-8

.

56-1

292 464 423 417 383 577 423 487 481 438

1-6 25 2-2 2-1 2-0 2-9 2-1 2-5 2-4 2-2

3-8 63 5-0 4-1 4-3 6-6 5-2 61 5-9 5-2

Folkmäng- Fylleriförseelser på svenska den på landsbygc e n 1 svenska I % av Per landsbygsamtliga den 1 i % av Antal 10 000 förseelser > hela folkini hela vånare mängden landet (8) (7) (5) (6) 13-8 19-4 8112 74-3 18-4 15-1 7 680 73-9 17-3 15-1 73-6 7 245 15-8 6 956 16-6 730 18-1 3 427 8-1 72-8 IM 1977 4-7 72-6 12-9 10-2 72-5 4 315 17-6 16-3 7 474 72-3 17-5 12-6 5 399 72-3 4 459 10-4 15-8 71-8 15-5 11-1 71-8 4 763 16-4 12-5 5 411 71-6 200 6 503 15-1 71-5 20-6 6 054 14-0 71-3 15-3 23-1 6 612 71-1 251 6 943 16-1 70-8 26-6 18-3 7 876 70-5 26-7 19-2 8 251 70-2 25-2 17-5 7 486 69-7 27-5 8122 18-9 69-4 29-9 20-5 8 810 69-2

Inklusive städer under landsrätt samt köpingar och municipalsamhällen.

99 Det framgår härav, att det beivrade fylleriet icke har tillnärmelsevis samma omfattning på den danska landsbygden som på den svenska. Medan landsbygdens andel av fylleriförseelserna under det sista årtiondet i Danmark utgjorde omkring 5 %, uppgick den i Sverige under samma tid till 15 ä 30 %, vilken skillnad icke tillfullo kan förklaras därav, att landsbygdsbefolkningen är relativt större i Sverige än i Danmark (jämför kol. 1 och 5). Samma förhållande åskådliggöres än tydligare genom en jämförelse mellan antalet fylleriförseelser per 10 000 invånare (kol. 3 och 7), vilket för Danmarks vidkommande växlade mellan 1-6 och 2-9, men i Sverige belöpte sig till 10-4 ä 20*5. Det vore dock oriktigt att härav draga den slutsatsen, att nykterhetstillståndet är i motsvarande mån sämre på den svenska landsbygden än på den danska. Vid denna jämförelse bör nämligen beaktas, att de svenska landsbygdssiffrorna i motsats mot de danska innefatta fylleriförseelser begångna i vissa städer, nämligen sådana under landsrätt. Den svenska landsbygden inbegriper vidare, i långt större omfattning än den danska, samhällen som hava karaktären av stadsbygd utan att vara städer i administrativt hänseende. Av en särskild utredning, som för revisionens räkning verkställts av kontrollstyrelsens statistiker, förste aktuarien H. Gahn, och vilken fogats såsom bilaga till detta betänkande (bilaga nr 5), framgår också, att antalet fylleriförseelser begångna på den rena landsbygden är endast en bråkdel — för 7 av de i detta sammanhang viktigaste länen omkring 20 procent — av det i statistiken redovisade antalet dylika förseelser på landsbygden. Emellertid kvarstår även efter denna utsortering av mera stadsbygdsmässiga områden på landsbygden, att det beivrade antalet fylleriförseelser är betydligt större på den svenska än på den danska landsbygden. Eylleriantalet på den rena landsbygden i Sverige företer vidare under 1920-talet en ökning, som icke har någon motsvarighet i Danmark. Dessa jämförelser lida emellertid av den ojämnhet, som förefinnes i fråga om fylleriets beivrande i de båda länderna. Detta osäkerhetsmoment gör sig visserligen gällande i fråga om all jämförande fylleristatistik, utan att detta avhåller från varje därpå grundad jämförelse, men åstadkommer i detta fall så stora olikheter, att det enligt revisionens mening icke låter sig göra att grunda slutsatser på detta material. De upplysningar, som revisionen inhämtat från skilda håll under sin studieresa i Danmark, häntyda nämligen enstämmigt därpå att fylleri beivras på den danska landsbygden i så ringa omfattning, att ifrågavarande statistik icke är användbar vid internationella jämförelser. 1 Revisionen anser det därför icke möjligt att i fylleristatistiken finna svar på frågan, huruvida nykterhetstillståndet utvecklat sig gynnsammare på den danska landsbygden än på den svenska. En jämförelse i fråga om vissa medicinalstatistiska uppgifter, som kunna belysa nykterhetstillståndets utveckling i de båda länderna, har vidare anställts i den i föregående kapitel omnämnda bilagan nr 1, till vilken revisionen får hänvisa. 1

Jämför redogörelsen för den danska resan.

100 Såsom en sammanfattning av de statistiska uppgifterna angående Danmark och Sverige uttalar revisionen den uppfattningen, att dessa häntyda på a t t i Sverige och Danmark sedan tiden före kriget ägt rum en betydande förbättring av nykterhetstillståndet i den meningen, att omfattningen av olika slags alkoholskador undergått minskning. Vad städerna beträffar angiva tillgängliga uppgifter, att denna förbättring varit ungefär likvärdig i de båda länderna — i varje fall kan någon skillnad mellan dem icke med bestämdhet påvisas. I fråga om landsbygden äro uppgifterna däremot alltför osäkra för att det över huvud skall vara möjligt att anställa någon dylik jämförelse. Denna förbättring av nykterhetstillståndet har i Danmark kommit till stånd såsom en följd av att spritdryckskonsumtionen minskat mycket kraftigt — från drygt 8 liter per invånare till omkring 1 liter. I Sverige motsvaras förbättringen i nykterhetstillståndet icke av en lika stark nedgång i konsumtionen, vilken dock sjunkit från omkring 7 liter per invånare till 4 a 5 liter. Vid bedömande av verkningarna av de i Danmark och Sverige tillämpade anordningarna i fråga om försäljningen av spritdrycker är det visserligen framförallt av vikt att vinna klarhet om den förbättring i nykterhetstillståndet, som kan anses hava kommit till stånd under det ena eller andra systemets medverkan, men från en allmännare synpunkt erbjuder det än större intresse att få den frågan besvarad, huru en sådan jämförelse mellan de båda länderna skulle utfalla, som avser icke förbättringen i nykterhetstillståndet utan det nuvarande läget. Om det mött stora vanskligheter att få ett tillfredsställande mått i jämförelsesyfte på nykterhetstillståndets förändringar i de båda länderna, är det emellertid ännu svårare att jämföra nykterhetstillståndets läge i dessa länder. Med avseende härå må erinras om att de statistiska uppgifterna om alkoholskadorna icke möjliggöra en dylik direkt jämförelse av två skäl, dels omfatta de blott en ringa andel av det verkliga antalet ifrågavarande skador, dels kan denna andel icke förutsättas vara densamma, enär omständigheterna vid statistikens tillkomst äro väsentligt olika i de båda länderna. Det förhållandet, att exempelvis antalet fylleriförseelser per 10 000 invånare är mycket lägre i Danmark än i Sverige, kan sålunda tjäna som bevis endast för att det av myndigheterna på något sätt, t. ex. genom anhållande, b e i v r a d e fylleriet har betydligt mindre omfattning i det förra landet än i det senare, men lämnar ej besked om proportionen mellan de faktiskt inträffade fyllerifallen i de båda länderna, vilken givetvis är mera belysande för en jämförelse i fråga om det verkliga nykterhetstillståndets läge. Konsumtionsstatistikens uppgifter äro dock jämförbara så till vida, som de omfatta huvudparten och icke blott en mindre del av förbrukningen, men dessa äro av andra skäl icke ägnade att på ett tillförlitligt sätt mäta nykterhetstillståndet. Det är nämligen icke möjligt att utgå ifrån att de från alkoholbruket härledande missförhållandena inom ett land stå i någon bestämd pro^ portion till den totala konsumtionen inom landet. Av betydelse härutinnan är icke blott hur stor konsumtionen är utan även huru den är beskaffad, huru den fördelar sig på olika konsumentgrupper, om konsumtionen i huvudsak är begränsad till ett mindretal, som innefattar ett betydande antal missbrukare,

101 eller är någorlunda jämnt fördelad över hela befolkningen, eller om konsumtionen, beroende på olika vanor, väsentligen är anknuten till måltiderna eller motsatsen eller om särskilda åtgärder vidtagits för att förebygga överdriven konsumtion eller sådana åtgärder saknas o. s. v. Den omständigheten, att spritdryckskonsumtionen numera är väsentligt lägre i Danmark än i Sverige, u t g ö r sålunda icke något säkert bevis för att de av denna konsumtion åstadkomna skadeverkningarna äro mindre i det förra landet än i vårt land. Det är emellertid å andra sidan uppenbart, att en hög spritdryckskonsumtion — under i övrigt lika förhållanden — innefattar större faror för nykterhetstillståndet ätt en låg sådan. Av den ovan lämnade jämförelsen med flera andra länder framgår, att konsumtionen av spritdrycker i vårt land numera måste anses vara relativt hög. Det måste därför anses vara av behovet påkallat, att det allmänna beaktar den fara, som ligger i denna omständighet.

KAP. V. Orsakerna till nykterhetstillståndets förbättring i Sverige. De i föregående kapitel meddelade statistiska uppgifterna av olika slag giva ett bestämt intryck av att det i vårt land inträtt en betydande förbättring i det allmänna nykterhetstillståndet sedan tiden före världskriget. Revisionen är av den åsikten, att dessa uppgifter också i stort sett giva en riktig bild av utvecklingen och att nykterhetstillståndet i landet i dess helhet numera är väsentligt bättre än för 20 år sedan. Detta torde också vara den allmänna uppfattningen. Att med någon större grad av säkerhet angiva de orsaksfaktorer, som medverkat till förbättringen i nykterhetstillståndet, samt att värdesätta den inbördes betydelsen av dessa faktorer är knappast möjligt. ^ Man torde därför få nöja sig med att angiva en del omständigheter, som varit ägnade att verka i nykterhetsfrämjande riktning, och avstå från att ingå på en avvägning av dessa olika faktorers inbördes verkningsgrad, något som för övrigt knappast kan ske utan att subjektiva uppfattningar göra sig starkt gällande. ^ Det är härvid lämpligt att skilja mellan å ena sidan åtgärder, som vidtagits från det allmännas sida, enkannerligen av staten, för att främja detta syfte, samt å andra sidan övriga omständigheter av skilda slag, som varit ägnade att verka i samma riktning. Vad först den senare gruppen faktorer beträffar, finns det en del^ allmänna företeelser i det moderna svenska samhället, som under de sista årtiondena måste antagas hava verkat i nykterhets främjande riktning. Den höjning av den ekonomiska och sociala standarden inom folkets breda lager, vilken trots en viss tillbakagång under ekonomiska kristider ovedersägligen ägt rum sedan förkrigstiden, har säkerligen framkallat ökad reaktion mot överdrivet alkoholbruk. Härvid måste stor betydelse tilläggas de nya former, som uppstått för de breda lagrens förströelse och rekreation genom biograf, radio, koloniträdgårdsrörelsen, idrott och ökat friluftsliv i allmänhet m. m. Att den folkliga bildningsrörelsen och arbetarorganisationer av olika slag erhållit större inflytande på det personliga uppträdandet inom stora befolkningsgrupper har också varit av betydelse i förevarande hänseende. Skärpningen av kraven på effektivitet och precision i arbetet har utgjort en annan allmän faktor med samma tendens. Den revolutionerande utvecklingen av bilismen sedan tiden före världskriget har vidare bidragit till

103 att minska alkoholens plats i det moderna samhället på flera olika sätt, såsom genom att ställa allt strängare krav på sina utövares måttlighet i fråga om alkoholkonsumtion, genom att göra yttervärlden långt farligare för en alkoholpåverkad individ än för 20 år sedan, genom att taga i anspråk fritid, intresse och pengar för många människor och genom att erbjuda en ny form för förströelse och rekreation o. s. v. Nu angivna förhållanden och andra här icke nämnda omständigheter, såsom upplysningsverksamheten i nykterhetsfrågan, hava påverkat den allmänna opinionens inställning till alkoholmissbruket. Detta dömes därför avsevärt strängare numera än under tiden närmast före kriget, vilket i sin tur är ett återhållande moment. Den organiserade nykterhetsrörelsen har otvivelaktigt varit och är för visso alltjämt — i samverkan med olika kyrkliga rörelser — en mäktig hävstång för nykterhetstillståndets höjande i vårt land. Den torde emellertid under senare tid icke hava fått ett starkare grepp på den allmänna folkmeningen än den hade för ett tjugutal år sedan. Det förhåller sig nog tvärtom så, att absolutismens idé under de sista årtiondena mött mindre allmän anslutning än tidigare, icke minst inom de bredare folklagren, vilket avspeglar sig i nedgången av nykterhetsorganisationernas medlemsantal. E n förklaringsgrund till denna företeelse utgör säkerligen förbättringen i det allmänna nykterhetstillståndet, i det att minskningen av de mera påtagliga skadeverkningarna av alkoholmissbruket i samhället medfört, att kravet på frivillig absolutism numera för mången kommit att framstå såsom mindre trängande än under en tid, då det grova missbruket var allmänt och därför verkade såsom ett avskräckande exempel. Förutom denna minskning av missbruket hava jämväl andra omständigheter verkat i riktning mot att öka eller utbreda själva alkoholbruket. Sålunda utgör säkerligen den under större delen av 1920-talet pågående förbättringen av de ekonomiska konjunkturerna en starkt bidragande orsak till den under samma tid inträffade konsumtionsstegringen, en fråga till vilken revisionen senare får anledning att återkomma. Vad så beträffar de åtgärder, som från det allmännas sida vidtagits i direkt syfte att främja nykterhetstillståndet, torde flera av dessa haft en betydande nykterhetseffekt. Sålunda har otvivelaktigt den nykterhetsvårdande verksamhet, som sedan år 1916 på grundval av alkoholistlagstiftningen bedrives i allt större omfattning av nykterhetsnämnder och alkoholistanstalter, medverkat till nedgången av det grövre alkoholmissbruket, särskilt i större samhällen, och därmed bidragit till det allmänna nykterhetstillståndets förbättring. Den omorganisation av partihandeln och utminuteringen, som genomfördes i samband med den nuvarande försäljningslagstiftningen och varigenom det privatekonomiska intresset avkopplades från dessa verksamhetsområden, har ävenledes varit till gagn för nykterhetstillståndet. Även det förhållandet att systembolagen numera i större utsträckning själva handhava rörelsen å de breda lagrens näringsställen, folkrestaurangerna, torde allmänt tillerkännas en stor nykterhetsfrämjande verkan. Mera delade äro däremot me-

104 ningarna om nykterhetseffekten hos en av den nuvarande försäljningslagstiftningens mest utmärkande anordningar, nämligen den individuella utminuteringskontrollen. Svaret på detta spörsmål äger uppenbarligen avgörande betydelse för lösningen av revisionens uppdrag. Det förutsätter emellertid en så omfattande utredning, att detta ämne bör behandlas särskilt. I närmast följande kapitel lämnar revisionen därför en redogörelse för uppkomsten och utvecklingen av det nu tillämpade utminuteringssystemet för att i de därpå följande kapitlen angiva sin egen uppfattning beträffande detsamma.

KAP. VI. D e n individuella utminuteringskontrollens uppkomst och utveckling. Utminuteringen till åren närmast före världskriget. I vårt land har utminuteringen varit och är alltjämt den ojämförligt viktigaste försäljningsformen inom detaljhandeln med spritdrycker och vin. I fråga om spritdrycker har denna gren av försäljningen under tiden efter kriget omfattat omkring 90 % av totalkonsumtionen. År 1913 var motsvarande procenttal omkring 85. Även beträffande vinerna utgör utminuteringen den övervägande delen av detaljhandeln. Det är med hänsyn härtill naturligt, att frågan hur denna försäljning bör vara ordnad varit föremål för stor uppmärksamhet i vårt land. Den nu gällande ordningen i fråga om utminuteringen, vilken såsom redan antytts plägar betecknas såsom den individuella utminuteringskontrollen, utgör också ett för Sverige egenartat försök att reglera denna försäljning. Då revisionen nu har att taga ställning till spörsmålet, huru denna anordning verkat och huruvida den bör bibehållas för framtiden, har det ansetts lämpligt — icke minst med hänsyn till den framträdande plats, som denna fråga intagit i den offentliga och enskilda nykterhetspolitiska diskussionen — att närmare ingå på förutsättningarna för uppkomsten av detta system samt redogöra för några huvuddrag av dess utveckling. Den individuella utminuteringskontrollen sammanhänger med den särskilda form för detaljhandeln med brännvin, det s. k. bolagssystemet, som utvecklades i vårt k n d under senare hälften av 1800-talet. Systembolagen hade nämligen alltifrån deras första framträdande till uppgift att »utan beräkning på egen vinst eller fördel» övertaga denna detaljhandel för att tillse, »att omåttligt supande hämmades i stället för att uppmuntras». Till en början kommo bolagen emellertid på grund av rådande förhållanden att väsentligen inrikta sin reformverksamhet på det då förekommande krogväsendet. Detta medförde en betydande minskning av försäljningen utskänkningsvis under 1800-talets senare del. Samtidigt ökades emellertid utminuteringen. Det dröjde länge, innan mera genomgripande åtgärder mot den allt mera tilltagande utminuteringsförsäljningen vidtogos av systembolagen. Bolagen införde visserligen flerstädes allmänna restriktiva bestämmelser rörande denna försäljning, såsom inskränkning av försäljningstiderna och minskning av utminuteringsställenas antal, men dessa åtgärder hade ringa effekt. Den s. k. literbestämmelsen, vilken upptogs i lagstiftningen för att motverka miss-

106 bruket och innebar förbud mot försäljning av mindre kvantitet än en liter, utövade icke åsyftad verkan på grund av lättheten att genom saining kringgå densamma. I allmänhet kunde varje vuxen person inköpa brännvin på utminuteringsställe i vilken myckenhet som helst — såvida han icke var berusad vid själva inköpstillfället. På flera håll hade bolagen emellertid en känsla av att denna vidsträckta inköpsrätt icke stod i god överensstämmelse med det för bolagssystemet grundläggande syftet och sökte med hänsyn härtill förhindra utminutering till fattighjon, understödstagare, kända vanedrinkare m. fl. genom upprättande av avstängningslistor, s. k. »svarta listor», vilket i vissa fall skedde efter samråd med polismyndigheterna. Denna anordning visade emellertid i regel ringa verkan på den grund, att de avstängda icke kunde förhindras att inköpa brännvin genom att anlita ombud. Systembolagen stodo sålunda i stort sett maktlösa, då det gällde att bemästra den stigande utminuteringen. A t t bolagen dock icke förlorat känslan av den förpliktelse, som låg i kravet, att de — såsom det i tidigare försäljningsförfattningar uttrycktes — skulle handhava detaljhandeln med brännvin »endast i sedlighetens intresse», framgår av ett uttalande år 1904 av systembolagens centrala organ, Utskänkningsbolagens förtroendenämnd, där det bland annat heter: »Den fråga, som . . . närmast framträder för eftertanken, är, huruvida det verkligen ingått i lagstiftarens avsikt att bolagen skola omgärda den del av spirituosahandeln, som de behärska, med trängre skrankor, än lagen själv sätter för denna handel i allmänhet. Svaret ligger, såvitt förtroendenämnden kan förstå, i bolagens blotta tillvaro, ty ej kan bolagsinstitutionen vara införd endast och allenast för att vinna garanti för ett lojalt iakttagande av lagens obligatoriska bestämmelser. Bolagen äro ju icke de enda, som förlänats försäljningsrätt; även andra kunna komma i omedelbart åtnjutande därav, och lagstiftaren bör således antagas påräkna laglydnad jämväl från dessa sistnämndas sida. Det måste följaktligen vara något mera han väntat sig av bolagen, och då han särskilt och karakteristiskt för dem uppställer ett uteslutande sedligt mål, kan det tydligen ej hava varit något för hans tankegång främmande, att bolagen i fall, då de därmed ansåge sig kunna främja berörda syfte, skola föra sin verksamhet längre åt det restriktiva hållet, än vad som lagen såsom ett minimum bjuder.» Behovet av särskilda åtgärder för att motverka utminuteringens skadeverkningar kom till uttryck i en motion vid 1909 års riksdag, 1 vari hemställdes om lagbestämmelser, ägnade att försvåra åtkomsten av starka drycker för personer, som ådömts frihetsstraff för brott begånget under rusets inflytande eller begått upprepade fylleriförseelser under kortare tid. Riksdagen biföll motionen under uttalande, att det från principiell synpunkt icke vore någct att erinra mot förslaget. Den ställde sig visserligen tveksam beträffande möjligheten att effektivt upprätthålla dylika förbud i de större städerna men framhöll att, även om svårigheterna därutinnan visade sig oöverkomliga, mycket dock skulle vara vunnet, om sådana förbud kunde effektivt upprätthållas å Motion nr 154 i andra kammaren av borgmästaren Jakob Pettersson,

107 landsbygden samt i mindre och medelstora städer. Från systembolagshåll bestred man emellertid möjligheten att i praktiken genomföra förslaget. Doktor Bratts uppslag i fråga om utminuteringen. Sådant var läget i fråga om -utminuteringen, då doktor Ivan Bratt på hösten 1909 framlade förslag till en rationell lagstiftning för alkoholmissbrukets bekämpande. Hans utgångspunkt var den, att bolagen skulle veta, till vilka de sålde, hur mycket de sålde till varje köpare och hur ofta en köpare företog inköp. Detta förutsatte dels en noggrann försäljningsstatistik av bolagen, dels en omläggning av anordningen med »svarta listor», varigenom rätten att utminuteringsvis inköpa spritdrycker i stället för att vara allmän och därför tillkommande vem som helst utom ett ringa fåtal utpräglade missbrukare o. d., skulle bero på särskilt tillstånd. Däremot ifrågasatte förslagsställaren icke vid denna tidpunkt något särskilt kontrollmedel i fråga om inköpen (motbok) utan utgick från att kundkretsen å ett utminuteringsställe icke skulle vara större, än att försäljningspersonalen kunde känna igen alla dit hänvisade köpare. Icke heller tänkte han sig, att inköpsrätten skulle vara i förväg begränsad. Inköpstillstånd skulle meddelas av offentlig myndighet och indragning av sådant tillstånd ankomma på ett särskilt organ, den s. k. alkoholnämnden. Utminuteringsreformen prövas i Göteborg. Det första försöket att i praktiken genomföra doktor Bratts uppslag till en utminuteringsreform ägde rum i Göteborg. Styrelsen för Aktiebolaget Göteborgssystemet därstädes beslöt nämligen, att från och med den 1 oktober 1912 spritdrycker i regel icke skulle få utlämnas från bolagets utminuteringsställen annat än mot uppvisande av personligt anmälningsbevis. Sådant bevis skulle på begäran lämnas till varje myndig man, såvida icke inhämtade uppgifter från vissa myndigheter gåvo vid handen, att han missbrukade rusdrycker. Ånmälningsbevis för kvinna skulle däremot utfärdas först efter prövning i varje särskilt fall. Varje innehavare av bevis hänvisades att verkställa sina inköp å ett bestämt utminuteringsställe, där anteckning gjordes om inköpens storlek. Under första året med denna ordning utfärdades 33 516 anmälningsbevis. Av dessa blevo icke mindre än 8 803 eller 26-3 % indragna redan under samma tid. Anledningarna till indragning voro missbruk av beviset — såsom genom utlåning till person utan sådant bevis eller genom inköp för annans räkning — vidare konstaterat alkoholmissbruk samt slutligen, den vanligaste anledningen, befarat alkoholmissbruk på grund av alltför täta eller omfattande inköp. Såsom norm i sistnämnda avseende gällde från slutet av första verksamhetsåret, att anmälningsbevis, vara inköpts mer än 8 liter i månaden, indrogs så framt ej särskilda omständigheter förelågo. Om inköp verkställdes under flera dagar i följd å ett bevis, ägde jämväl indragning i allmänhet rum. Dessa åtgärder åtföljdes av en stark nedgång av försäljningen av renat brännvin å bolagets utminuteringsställen, nämligen från 1464 000 liter år 1912 till 857 900 liter år 1913 och 701100 liter år 1914. Samtidigt minskade antalet fylleriförseelser i Göteborg från 10 100 år 1912 till 8 850 år 1913 och 8 420 år 1914.

108 Nykterhetskommitténs förslag i fråga om utminuteringen. De gynnsamma verkningarna av den sålunda prövade utminuteringskontrollen blevo vederbörligen uppmärksammade och bidrogo i sin mån till att den år 1911 tillsatta nykterhetskommittén i sitt förslag till ny försäljningslagstiftning upptog bestämmelser om obligatorisk utminuteringskontroll vid samtliga bolag. Kommittén ansåg behövligheten av en genomgripande utminuteringsreform till fullo styrkt. Den anförde 1 , att en trängande uppgift för lagstiftningen i detta avseende vore att förhindra, att vissa kommuners strävanden att bekämpa dryckenskapen neutraliserades genom rusdryckshandeln i andra kommuner. Åtkomsten av de utminuteringsvis försålda rusdryckerna måste oberoende av boningsort omöjliggöras för en var uppenbar missbrukare av dylika drycker, vilket förutsatte, att bolagen visste och bevarade kännedom om till vilka personer de sålde och myckenheten av det sålda. Kommittén ansåg en dylik reform beaktansvärd även ur en annan synpunkt. Olaga försäljning förekomme i synnerligen stor omfattning och särskilt överträddes ofta bestämmelsen, att ingen finge tillhandagå allmänheten med anskaffande av spritdrycker i mindre kvantitet, än han själv ägde försälja. Om försäljare ålades att registrera icke blott till vem han sålde utan också hur mycket han sålde och när han sålde, syntes en förutsättning ha skapats för kontroll å dem, som ville dagligen sälja eller tillhandagå annan med anskaffande av rusdrycker. Kommittén framhöll vidare, att en utminuteringsreform otvivelaktigt komme att bidraga till bekämpandet av dryckessederna, särskilt i de råa former, vari de mångenstädes i vårt land tagit sig uttryck. Då nämligen reformen tilläte en begränsning av rusdrycksinköpens storlek, borde bruket att på en gång förtära stora kvantiteter i viss mån kunna motverkas, och då en uppenbart omåttlig användning ledde till avstängning från vidare inköp utminuteringsvis, låge i denna påföljd för många personer ett kraftigt motiv till iakttagande av varsamhet. Med hänsyn till dessa synpunkter utformade nykterhetskommittén utminuteringskontrollen på annat sätt än som kommit till synes i doktor Bratts förslag och vid det praktiska genomförandet av detta i Göteborg. Kommittén föreslog, att riket skulle indelas i kontrollområden med var sitt systembolag, hemortsbolag, vilket hade att svara för utminuteringskontrollen inom området. Avsikten härmed var att omöjliggöra inköp av en person hos flera bolag. Endast den som fått särskilt tillstånd skulle äga utminuteringsvis inköpa spritdrycker och vin. Från sådant tillstånd skulle vissa särskilt angivna kategorier vara utestängda. Jämväl i andra fall skulle, där så ansåges nödigt, inköpstillstånd kunna vägras av bolaget eller av den av kommittén föreslagna kontrollnämnden. En framträdande olikhet mot tidigare förslag och prövade förfaringssätt var slutligen, att inköpsrätten begränsades i förväg, i det att denna icke finge överstiga en liter i veckan; dock kunde s. k. extra tilldelning medgivas under vissa omständigheter. För inköpskontrollens tekniska genomförande föreskrevs, att varje inköpsberättigad skulle tilldelas en motbok, att inköp av spritdrycker icke finge ske med mindre köparen avläm1 Se sid. 217 i nykterhetskommitténs betänkande V, varmed här och i det följande förstås femte verket i serien nykterhetskommitténs betänkanden: Underdånigt betänkande med förslag till förordning angående försälj nin g av rusdrycker m. m. avgivet av den av Kungl. Maj:t den 17 november 1911 tillsatta nykterhetskommittén. (.1914).

109 nade en skriftlig, av honom själv undertecknad rekvisition i motboken samt att verkställda inköp skulle antecknas i motboken. Utminuteringsreformens genomförande i Stockholm. I Stockholm inledde det nya systembolaget därstädes, Aktiebolaget Stockholmssystemet i slutet av februari 1914 genomförandet av en utminuteringskontroll, som i många avseenden anslöt sig till nykterhetskommitténs förslag. Motbokstvång infördes och inköpskvantiteten begränsades i förväg till högst 16 liter i kvartalet Vid prövningen av motboksansökningar togs i första hand hänsyn till huruvida sökanden varit ådömd straff för fylleri, vårdats å anstalt för alkoholsinnessjukdom, underlåtit att fullgöra sina skyldigheter som familjeförsörjare pa grund av alkoholmissbruk eller varit intagen å fattigvårdsinrättning. Vid sidan av dessa personliga diskvalifikationsgrunder tillämpades även andra mera generella regler vid denna prövning. Sålunda utlämnades icke motbok till omyndiga eller till personer, som icke hade eget hem, dit inköpt spirituösa kunde medföras, varjämte på grund av risken för överlåtelse stor försiktighet iakttogs i fråga om utlämnande av motbok till kvinnor. ; Till en början ägde varje köpare uttaga kvartalskvantiteten när helst han ville. Denna frihet i fråga om inköpen missbrukades emellertid redan från början i en icke väntad utsträckning. Bolaget anförde härom i sin förvaltningsberättelse för år 1914 (sid. 5 3 ) : »Så hinge det fanns något på boken att utfå, köptes i raskt tempo En liter pa mandagen, en liter på onsdagen och två liter på lördagen hörde till ordningen for dagen. Då vid sådana inköp med visshet kunde förutsättas antingen missbruk av brännvinet eller missbruk av boken, så till vida som inköpsratten i senare fallet överlätes till andra, fanns fullt fog från bolagets sida att tor sådana individer inskränka handlingsfriheten i berörda hänseende.» Med avseende å dessa köpare fastställdes den inskränkningen, att endast en liter åt gången fick utlämnas å deras motböcker och att nytt inköp icke fick ske tidigare än fem dagar efter närmast föregående. Antalet genom denna s. k. femstämpling reglerade inköpstillstånd växte i sådan grad, att »det föreföll som om inom några månader eller något år den vida övervägande delen av kundkretsen måste bliva föremål för dylika skärpta restriktioner» (bolagets berättelse för år 1914). Med anledning härav fann bolaget sig nödsakat att utsträcka denna bestämmelse att gälla hela motboksstocken. Uttagning å motbok medgavs sålunda i allmänhet icke förrän fem dagar förflutit från senaste inköp och då endast i myckenhet om en liter; hade tio dagar förflutit, kunde två liter och efter femton dagar tre liter utlämnas. Större kvantitet än tre liter utlämnades icke oavsett den tid, som förflutit från senaste inköp. — Sedermera ändrades dessa bestämmelser så, att femdagarsperioderna ersattes med perioder om sju eller åtta dagar, varjämte köpare, som dröjde med inköpen, ägde att redan i mitten av månaden på en gång inköpa hela tilldelningskvantiteten. Köpare, som helt eller delvis icke tagit i anspråk sin inköpsrätt under en månad, hade frihet att verkställa sina inköp under nästa månad, när helst han önskade.

110 Utminuteringsreformens verkningar i Stockholm voro omedelbara och betydande, såsom framgår av följande uppgifter för de olika månaderna under åren 1913 och 1914: Försäljning av spritdrycker å bolagets utminuteringsställen, 1000 liter

år 1913

år 1914

skillnad åren 1913—1914 pro1000 1. cent

Februari

428 + 422 +

Mars . .

246 -

April

Januari

. . .

374 Anhållanden för fylleri i Stockholm 1

år 1913

år 1914

Å Katarina sjukhus intagna deliranter

år 1913

år 1914

skillnad åren 1913— 1914

155 - 1 4

+ 20

skillnad åren 1913—1914 antal

procent

55 + 15

953 -

59 + 16

1153 +

37 + 3

+

181 - 4 2 208 - 5 2

839 -

488 - 3 7

-

1699 1522

988 1203 -

711 - 4 2 319 - 2 1

-

216 - 5 2

-

8 7 18

.

401 Maj . .

193 199 -

Juni . .

156 -

199 - 5 6

1064 -

240 - 1 8

43 Juli . . Augusti

199 -

190 - 4 9

885 -

448 - 3 4

-

200 -

217 - 5 2

-

-

26 Oktober .

233 -

217 - 5 3 214 - 4 8

878 - 5 2 811 846 - 1 0 6 0 - 5 6

195 -

1689 1906

48 September

417 412

1189 -

757 - 3 9

-

32 November

1437 1309

470 - 3 3

980 -

329 1 - 2 5

49 54

218 - 5 1 289 - 5 1

967 -

December.

210 282 -

-

25 17

-164

Hela året

4 999 | 2 963 - 2 0 3 6 1 - 4 1 17 696 11878 - 5 8 1 8

-33

Utminuteringsreformens genomförande i hela riket. De gynnsamma erfarenheterna av utminuteringsreformen i Göteborg och Stockholm samt en del andra städer, som även praktiserat densamma, föranledde proposition (nr 187) till 1915 års riksdag med förslag till sådana ändringar i den då gällande brännvinsförsäljningsförordningen, att de systembolag, som utövade individuell utminuteringskontroll, skulle tilldelas bestämt försäljningsområde, dit försändning av brännvin från andra bolag eller annan innehavare av detaljhandelsrättighet icke skulle få äga rum. Däremot ifrågasattes ej i propositionen, att utminuteringskontrollen skulle göras obligatorisk för alla bolag. Så blev dock fallet jämlikt riksdagens beslut. Riket skulle sålunda, såsom nykterhetskommittén föreslagit, indelas i kontrollområden. Däremot infördes ej de av nykterhetskommittén föreslagna detaljerade reglerna i fråga om kontrollens närmare utformning utan de särskilda systembolagen fingo frihet att bestämma härutinnan. Till ledning för bolagen upprättade kontrollstyrelsen en promemoria om de olika förfaringssätt, som kunde komma i fråga vid kontrollens genomförande. Enligt denna skulle motbokstvång gälla över hela landet, men bolagen fingo själva bestämma, om inköpsrätten skulle begränsas på förhand eller kontrollen av inköpen verkställas i efterhand såsom jrak1 Skillnaden mellan dessa och andra i betänkandet lämnade uppgifter om fylleri förseelser i Stockholm beror därpå att de förra avse för fylleri anhållna, medan de senare avse för fylleri saktallda.

Ill tiserats i Göteborg. En på detta sätt i sina detaljer skiftande utminuteringskontroll tillämpades i hela riket från och med ingången av år 1916. Den tilltagande varuknappheten föranledde i slutet av sistnämnda år särskilda åtgärder för begränsning av utminuteringen. I kungörelse av den 3 november 1916 (nr 448) stadgades sålunda, att spritdrycker icke finge till någon utminuteras i större myckenhet än som motsvarade två liter i kalendermånaden. Härigenom blev förhandsbegränsning av inköpsrätten gällande även för de bolags vidkommande, som dittills tillämpat systemet med kontroll i efterhand. E n inom kontrollstyrelsen för nykterhetskommitténs räkning företagen specialundersökning rörande vissa bolag ger vid handen, att medelinköpen per motboksinnehavare under år 1916 växlade ganska avsevärt vid olika bolag, såsom framgår av följande tabell: Medelinköp av spritdrycker under år 1916, liter Bolaget i

i städerna

„, , . , /huvudstaden Stockholm <„.. ..., (förstaderna Norrköping Jönköping Malmö Varberg Göteborg Vara Lidköping Filipstad Nora Falun Umeå

42*2

Samtliga ovanstående bolag

41.3 46-8 28"9 47-3 42-3 40-2 _ 41-2 41-2 45-5 48-5 53-4 42-0

^ l™åB~ bygden — — 38*6 23'5 42o 445 43.5 31-2 387 41-0 38-0 36_7 37-1

Av dessa bolag hade före utfärdandet av nyssnämnda kungörelse endast de i Stockholm och Norrköping tillämpat systemet med förhandskontroll, medan övriga bolag använt sig av kontroll av inköpen i efterhand. Efter det totalt försäljningsförbud i fråga om spritdrycker varit rådande under tiden 24 april—31 maj 1917, fastställdes genom kungörelse den 25 maj 1917 (nr 223) maximikvantiteten för inköp utminuteringsvis från och med den 1 juni s. å. till två liter per kalenderkvartal. Denna begränsning gällde till ingången av år 1920. Under senare hälften av år 1919 medgavs dock inköp utöver nämnda kvantitet, men sålunda inköpta spritdrycker voro belagda med hög skatt, s. k. spritdrycksaccis (5 kronor för den första under kvartalet inköpta litern utöver den generella tvåliterskvantiteten, 10 kronor för den andra och 20 kronor för varje följande liter). Ar 1917 antog riksdagen på grund av motioner den nu gällande förordningen angående försäljning av rusdrycker, vilken utfärdades av Kungl. Maj:t den 14 juni samma år. Denna rusdrycksförsäljningsförordning, som i det följande för korthetens skull betecknas »Rff», överensstämde i fråga om

112 utminuteringskontrollen med det av nykterhetskommittén framlagda förslaget utom i det avseendet, att maximikvantiteten för inköp fastställdes till 4 liter i månaden i stället för 1 liter i veckan enligt förslaget. Rff trädde i kraft den 1 januari 1919, men då nyssberörda kristidsbestämmelser gällde till utgången av nämnda år, kom den för utminuteringens del att äga betydelse först från ingången av år 1920. Utminuteringens förändringar under åren 1913—1919 framgå av följande sammanställning: Utminutering av spritdrycker, miljoner liter 1913 * 1914» . . . . 1915 l . . . . 1916 1917 1918 1919

. . . . . . .

. . . . . . . . . . . . . .

1 kv.

2 kv.

3 kv.

4 kv.

hela året

8-37 8-43 743 5-57 3-53 1-50 1-67

9-35 9-46 8-21 7*82 1-62 1-56

9-33 6-12 8-20

11-05 9-79 10-16 6-20 1-51 1-18

38-10 33-80 34-00 27-46 8-06 5-68 12-12

787 1-40 1-44 3-50

375 De här meddelade uppgifterna äro hämtade från den inom kontrollstyrelsen utarbetade publikationen Rusdrycksförsäljningen år 1919. Där lämnas följande kommentar till denna sammanställning (sid. 16* o. f.): »Försäljningen under år 1913 rönte föga inverkan av det nya kontrollsystemet, som tillämpades under hela året av endast ett enda bolag, Göteborgssystemet i Göteborg, och under årets sista månader av bolaget i Jönköping. Redan under år 1914, då kontrollsystemet började tillämpas bl. a. i Stockholm, kan emellertid en bestämd nedgång konstateras i utminuteringen. Den anmärkningsvärt låga siffran för julikvartalet år 1914 torde dock mindre vara en följd av det individuella kontrollsystemet än av de restriktioner, som utfärdades vid krigsutbrottet. De gynnsamma verkningarna av kontrollen framträda ävenledes under år 1915. Att utminuteringen det oaktat sistnämnda år något översteg 1914 års siffra, förklaras dels av att ovannämnda särskilda restriktioner upphört, dels av de stora inköp, som allmänheten mot slutet av året inför den nya lagstiftningen företog i lagringssyfte hos de bolag, som ännu icke infört individuell kontroll. Den minskade försäljningen år 1916 förklaras av att denna kontroll gjorts obligatorisk. För sista kvartalet ha dessutom de restriktioner, som infördes genom kungörelsen den 3 november 1916, utövat ett starkt inflytande. Nedgången under år 1915 och särskilt år 1916 kan även till en del tillskrivas det förhållandet, att den försäljning till återförsäljare i poster om mindre än 250 liter, som tidigare betraktats såsom utminutering, börjat på grund av förändrad lagstiftning redovisas såsom partiförsäljning. Restriktionerna av den 3 november 1916 voro sedermera gällande under hela januarikvartalet 1917 och avlöstes den 24 april sistnämnda år av totalt försäljningsförbud. När försäljning åter den 1 juni 1917 blev tillåten, infördes ytterligare skärpta restriktioner, vilka helt oförändrade fortforo intill utgången av år 1918 och i modifierad form jämväl under år 1919. Den låga utminuteringen sistnämnda år är delvis även beroende på den höga accis, som alltifrån slutet av maj månad och intill redogörelseårets utgång var lagd å försäljningen inom denna rörelse.» 1

Approximativa siffror.

113 Förhållandena under år 1920. Då Rff med ingången av år 1920 fick giltighet jämväl i fråga om utminuteringen, tillämpades densamma icke likformigt av de olika systembolagen. Vid bolaget i Stockholm avvägdes tilldelningen med hänsyn till vederbörande motboksinnehavares individuella förhållanden. Till följd därav var tilldelningen för en avsevärd del av kundkretsen lägre än den medgivna maximikvantiteten om 4 liter i månaden. I mitten av år 1920 hade 22-8 % av de manliga motboksinnehavarna vid detta bolag en sålunda nedsatt tilldelningskvantitet. Flertalet övriga systembolag genomförde däremot till en början icke en sådan individualisering av inköpsrätten utan de som erhållit inköpstillstånd vid dessa bolag hade i regel också rätt att inköpa den vid vederbörande bolag gällande maximikvantiteten, d. v. s. antingen 4 liter i månaden eller den lägre kvantitet, som fastställts i samband med bolagets oktroj. Vid de bolag utom Stockholmsbolaget, vilka tilllämpade en maximigräns av 4 liter i månaden, utgjorde i mitten av år 1920 antalet motböcker för män, där inköpsrätten till följd av individuella orsaker var nedsatt under denna gräns, endast 5*1 % eller mindre än en fjärdedel av motsvarande andel vid Stockholmsbolaget. Den närmaste följden av kristidsrestriktionernas försvinnande med ingången^ av år 1920 var en kraftig stegring av utminuteringsförsäljningen. Detta åskådliggöres av följande sammanställning, som också angiver antalet fylleriförseelser : Utminutering av spritdrycker, mili. liter

r

1919 Ar

f

0 Ökning P™cent

» • , . . - , , ,, .„ Avdomda fyllenförseelser

SWkholm

°bVolagga

Hela riket

Stockholm

™fj

Hela riket

1-47 403 2-56 174-3

10-65 29-61 18-96 177-9

12-12 33-64 21.52 177-5

10 0.-3 9 768 -315 - 3-1

23 242 36 204 12 962 55"8

33 325 45 972 12 647 38-0

Denna ökning av utminuteringen gjorde sig gällande omedelbart, redan under de första månaderna av år 1920, och hade mångenstädes sådan omfattning, att försäljningen steg över förkrigsnivån. Vid icke mindre än 59 bolag var sålunda utminuteringen under år 1920 större än under år 1913. Vid endast 14 bolag hade denna försäljning under år 1920 mindre omfattning än under år 1916, det första året med obligatorisk utminuteringskontroll. I samband härmed ägde en betydande stegring rum av antalet fylleriförseelser, nämligen från 33 325 år 1919 till 45 972 år 1920 eller med 38-0 %. Härvid bör emellertid uppmärksammas den betydelsefulla omständigheten, att Stockholm i detta hänseende icke företedde någon ökning utan tvärtom uppvisade en svag nedgång, detta trots att stegringen av utminuteringen därstädes var lika stark som den genomsnittliga för landet i övrigt. Detta förhållande var givetvis ägnat att fästa uppmärksamheten på den ovan omnämnda olikformigheten i fråga om systembolagens handhavande av det individuella kontrollsystemet och särskilt på den utformning härav, som kommit till stånd i Stockholm. S—332437

114 Kontrollstyrelsens direktiv rörande den individuella utminuteringskontrollen. I sin egenskap av uppsiktsmyndighet över systembolagen vidtog kontrollstyrelsen redan i maj 1920 anstalter för meddelande av nödig handlediing för systembolagen i fråga om utminuteringskontrollen. Sålunda tillkallade kontrollstyrelsen ett antal med systembolagens verksamhet väl förtrogna personer att såsom sakkunniga utarbeta förslag till åtgärder, som borde vidtagas för att främja en planmässig och målmedveten utveckling av den individuella försäljningskontrollen i socialt avseende. I enlighet med de sakkunnigas förslag utfärdade kontrollstyrelsen den 3 juli 1920 ett cirkulär till systenbolagen (nr 71) med råd och anvisningar rörande motbokskontrollen. Samtiligt anmodades de bolag, som för sin del funno avvikelser i något avseende från de meddelade anvisningarna påkallade, att lämna underrättelse härom -.ill kontrollstyrelsen. I allmänhet framställdes erinringar endast i detaljer. Då dessa i administrativ väg utfärdade råd och anvisningar haft stor betydelse för utformningen av den nuvarande utminuteringskontrollen, finner revisionen det lämpligt att här lämna en redogörelse för huvudpunkterna i ovannämnda cirkulär och ett kompletterande cirkulär i samma ämne, son utfärdades av kontrollstyrelsen den 12 november 1925 (nr 14). A l l m ä n n a s y n p u n k t e r i f r å g a om u t m i n u t e r i n g s k o n t r o l l e n . Inledningsvis framhåller kontrollstyrelsen i cirkuläret nr 71/1920, under hänvisning bl. a. till 63 § Rff, att bolagen icke blott äga full rätt att verkställa prövning av motboksansökningar utan även äro förpliktade att göra detta i varje särskilt fall. I fråga om denna prövning gör styrelsen följande uttalande: »Rätten till erhållande av motbok i ett visst fall måste sålunda anses vara begränsad av hänsynen till de verkningar av individuell eller social irt. som enligt bolagets välgrundade mening bleve resultatet av densammas utlämnande.» Cirkulärets huvudavdelning avser grunderna för fastställande av inköpsvillkoren å motbok. Det framhålles där, att företrädesvis två synpunkter böra vara vägledande för bolagen vid prövningen av motboksansökan: »Dels måste, i den mån det är möjligt, utrönas, huruvida sannolikhet föreligger att vederbörande, därest han erhåller rätt att inköpa rusdrycker, kommer att bruka dessa på ett måttligt och ur social synpunkt anmärkmngäfritt sätt, dels bör den ungefärliga kvantitet av särskilt spritdrycker fastställas, som' vederbörande med hänsyn till den sociala miljö, i vilken han lever, och hans personliga förhållanden i övrigt rimligen kan anses behöva för sig och sitt hushåll inköpa . . . Lagens bestämmelse om högst fyra liter pei manad kan givetvis i sin generella avfattning ej göra anspråk på att vara något annat än den ram, inom vilken bolagen hava att fatta sina avgöranden i de speciella fallen.» Den sålunda förordade behovsprövningen utvecklar kontrollstyrelsei på följande sätt: »Att kritiklöst utlämna motböcker, berättigande till inköp av fyra liter spritdrycker per månad, till avsevärda delar av landsbefolkningen, som v a n t vana att nöja sig med vida mindre kvantiteter, till personer, som icke hava eget hushåll och sålunda i allmänhet intaga måltiderna utom hemmet och därstädes endast undantagsvis kunna bjuda vänner och bekanta på mat och dryck,

115 till kvinnor, av vilka flertalet under vanliga förhållanden endast undantagsvis själva hemköpt spritdrycker och då endast i mycket små kvantiteter, till unga män i allmänhet och till ett flertal övriga grupper av befolkningen, detta kan möjligen tillfredsställa den, som utgår ifrån åskådningen, att varje oförvitlig medborgare äger rätt att innehava motbok utan andra begränsningar än vad som genom ett generellt stadgande finnes bestämt i lag, men näppeligen kan det sagas åsyfta att minska missbruket av rusdrycker och att handhava försäljningen på sådant sätt, att därav åstadkommes så ringa skada som möjligt. I detta sammanhang bör ock framhållas, att den ekonomiska situation, vari en person, som gör anhållan om motbok, befinner sig, icke kan undgå att utöva ett visst inflytande på ärendets behandling.» I cirkuläret nr 14/1925 framhåller kontrollstyrelsen rörande förhållandet mellan ekonomi och inköpsrätt: »En persons inkomst bör i vanliga fall icke i och för sig tillmätas någon avgörande roll vid bestämmandet av den kvantitet, han skall sättas i tillfälle inköpa på sin motbok, enär dylika frågor böra prövas ur nykterhetssynpunkt och icke ur enbart ekonomiska synpunkter. Är en persons ekonomi oordnad eller äro hans inkomster så begränsade, att de ligga i närheten av vad som skäligen kan anses vara existensminimum, kunna systembolagen emellertid icke utan att komma i strid med Rffs allmänna grundsats, att all rusdrycksförsäljning skall handhavas på sådant sätt, att därmed åstadkommes minsta möjliga skada, underlåta att tillmäta den ekonomiska synpunkten betydelse vid fastställandet av inköpskvantitet och inköpsbestämmelser. I sagda fall lär det nämligen icke kunna frånkommas, att medgivande av alltför hög inköpsrätt medför risker såväl för användande av så stor del av inkomsten till rusdrycksinköp, att nödvändighetsutgifter måste åsidosättas, som för överlåtelse av inköpsrätt eller av rusdrycker, som inköpts å motbok.» S ä r s k i l d a a n v i s n i n g a r r ö r a n d e o l i k a k a t e g o r i e r av m o t b o k s s ö k a n d e . Genom ett flertal exempel, avseende motbokssökande av olika kategorier, belyses huru ovan återgivna synpunkter böra tillämpas i de särskilda fallen, såsom för yngre män med eller utan eget hushåll, kvinnor, självförsörjande eller andra, med eller utan eget hushåll, personer, som begära motbok först vid mycket framskriden ålder eller äro medlemmar av hushåll, där annan medlem innehar motbok, organiserade absolutister, personer som åtnjuta försörjning eller understöd av fattigvården, utländska medborgare, försumliga skattebetalare m. m. Sålunda framhålles, att motbok bör utlämnas till män, som icke uppnått 25 års ålder, endast under särskilda omständigheter, t. ex. att vederbörande är gift och har eget hem, och även då med begränsad inköpsrätt. För män över 25 års ålder utan eget hushåll bör inköpsrätten i regel ej överstiga två liter i månaden, för kvinnor med eget hushåll begränsas till omkring ett par liter i kvartalet och för självförsörjande kvinnor utan eget hushåll inskränkas till en eller annan liter om året, medan motbok i allmänhet icke alls bör utlämnas till kvinnlig medlem av hushåll, där annan medlem innehar motbok, och ny inköpsrätt för manlig medlem av sådant hushåll väsentligt begränsas. I cirkuläret nr 14/1925 inskärper kontrollstyrelsen ytterligare vikten av att stor försiktighet iakttages vid fastställande av inköpsrätt och inköpsvillkor för yngre motbokssökande. Härvid åberopas särskilt svårigheten för bolagen att bilda sig en säker uppfattning om dessa yngre

116 personers pålitlighet i fråga om handhavande av rusdrycker samt faran för att vederbörandes alkoholvanor kunna påverkas i ogynnsam riktning av en alltför riklig tillgång på rusdrycker ävensom risken för överlåtelse till närmast yngre åldersklasser. Inköpsrätten för nya motboksinnehavare måste med hänsyn härtill nästan undantagslöst hållas strängt begränsad och höjningar av densamma genomföras med stor varsamhet. I cirkuläret nr 71/1920 framhålles vidare, att motbok ej torde böra utlämnas till personer, som åtnjuta full försörjning av fattigvården, samt att stor varsamhet bör iakttagas i fråga om fastställande av inköpsrätt till andra understödstagare och sådana, som brista i fullgörande av skattebetalning. I sistnämnda hänseende anföres på förekommen anledning, att försummelse att betala kronoskatt bör medföra samma påföljd i fråga om inköpsrätten som dylik försummelse beträffande kommunalskatten. T i l l d e l n i n g e n s a n p a s s n i n g efter o l i k h e t e r n a i alkoh o l v a n o r i s t ä d e r n a o c h p å l a n d s b y g d e n . E t t tillämpande av behovsprincipen innebär vidare, framhålles det i cirkulären, att hänsyn tages till rådande olikheter i levnadsvanor i stad och på land samt i olika delar av riket. I detta avseende erinras särskilt därom att det i städerna finnes ett stort antal personer, som dagligen eller i varje fall mera regelbundet förtära spritdrycker, medan dylika alkoholvanor förekomma mindre ofta bland landsbygdens befolkning, vars alkoholkonsumtion i regel är knuten till de stora högtiderna eller äger rum i samband med stadsbesök. Att med stöd härav fastställa en för hela landsbygden enhetlig mindre tilldelningskvantitet än för städerna låter sig dock icke göra enligt kontrollstyrelsens mening, enär^ alkoholvanorna växla på olika delar av landsbygden. Styrelsen anbefaller i stället bolagen att hänvända sig till de kommunala myndigheterna för att inhämta kännedom om de lokala önskningarna och behoven samt gör i detta sammanhang följande uttalande i cirkuläret nr 71/1920: »Många omständigheter tyda därpå, att frågan om de lämpligaste utminuteringskvantiteterna och försäljningsbestämmelserna i övrigt för landsbygdens räkning är av fundamental betydelse, för att med nuvarande försäljningssystem skall kunna åstadkommas den avsedda effekten, och det låter sig icke förneka, att särskilt från innevarande år (d. v. s. år 1920) åtskilliga erfarenheter direkt tala för angelägenheten av att just i detta avseende en lycklig lösning vinnes.» I n k ö p s r ä t t e n för p e r s o n e r , som i c k e äro a n m ä r k n i n g s f r i a i n y k t e r h e t s a v s e e n d e . Rörande inköpsrätten för personer, som icke äro anmärkningsfria i nykterhetsavseende och beträffande vilka mera vittgående restriktioner därför äro påkallade, anför kontrollstyrelsen i cirkuläret nr 14/1925: »Erhåller ett bolag rörande en motboksinnehavare upplysningar, som u:visa, att vederbörande icke handhar rusdrycker på ett ur samhällelig synpunkt anmärkningsfritt sätt, måste bolaget antingen indraga hans motbok eller ock begränsa hans inköpsrätt eller för honom fastställa särskilda inköpsbestämmelser. Valet av de åtgärder, som i det särskilda fallet böra vidtagas, bör grundas pa en individuell prövning. Före besluts fattande bör bolaget därför genom pa

117 lämpligt sätt verkställd undersökning skaffa sig full kännedom om de i varje särskilt fall föreliggande omständigheterna. Den, mot vilken åtgärd av det ena eller andra slaget vidtagits, bör icke under några förhållanden efter förloppet av viss på förhand bestämd tid automatiskt återfå sin motbok eller sin tidigare inköpsrätt. Återlämnande av motboken eller ökning av inköpsrätten bör endast äga rum efter särskild framställning, och bolagets beslut bör även i detta fall göras beroende av de underrättelser, som införskaffas, innan beslut fattas. Den inköpskvantitet, motboksinnehavaren tidigare varit tilldelad, bör han kunna återfå först efter förloppet av ganska avsevärd tid och allenast under förutsättning, att de införskaffade upplysningarna varit gynnsamma. Enligt ovan angivna princip böra de motboksinnehavare, som beträtts med en fylleriförseelse, behandlas. Har en motboksinnehavare, som under senare år gjort sig skyldig till någon eller några fylleriförseelser, ånyo beträtts med en dylik förseelse, torde en begränsning av inköpsrätten icke kunna anses tillräcklig utan indragning av motboken böra äga rum; först efter förloppet av en avsevärd tid bör en ^dylik person, därest inhämtade upplysningar äro gynnsamma, kunna^ återfå inköpsrätten, vilken i varje fall bör strängt begränsas. Åtgärder från bolagens sida äro i lika hög grad av behovet påkallade, då ett bolag rörande en motboksinnehavare, som icke beträtts med fylleriförseelse, erhåller uppgift, som utvisar, att han är misskötsam i nykterhetsavseende, som i de fall, då det är fråga om person, vilken av domstol fällts till ansvar för fylleri. Det kan i förra fallet vara fråga om ur samhällelig synpunkt lika allvarligt rusdrycksmissbruk som i det senare. Den formella synpunkten får icke vara avgörande för ett systembolag utan allenast de krav i fråga om försäljningens handhavande, som lagstiftningen ställer på bolaget. De anvisningar, som här ovan lämnats beträffande motboksinnehavare, gälla i tillämpliga delar jämväl beträffande sådana motbokssökande, rörande vilka inhämtade upplysningar giva vid handen, att de icke äro ur nykterhetssynpunkt anmärkningsfria.» Kontrollstyrelsen framhåller ytterligare, att formalistiska synpunkter ej få utgöra hinder för vidtagande av erforderliga inskränkningar i tilldelningen, och anför i detta hänseende följande i cirkuläret nr 71/1920: »Det väsentliga värdet av denna bolagens rent individuella prövning av varje motboksansökan kan emellertid äventyras, därest bolagen ställa sig på en formellt juridisk ståndpunkt. Fordrar man juridiskt bindande bevisning, för att den sökande är ur stånd att på ett ur social synpunkt anmärkningsfritt sätt förtära alkoholhaltiga drycker, för att ett bolag skall vara berättigat att vägra utlämna motbok, kan detta komma att leda därhän, att endast personer, som varit dömda för fylleri eller internerade på en alkoholistanstalt eller på något likartat sätt varit föremål för åtgärder från någon myndighets sida, förvägras motbok. Det är emellertid uppenbart för var och en, som ägnat hithörande spörsmål någon uppmärksamhet, att man med en sådan ståndpunkt skulle nödgas lämna motböcker i händerna på ett stort antal personer, som knappast någon för verklig folknykterhet intresserad kan anse vara lämpade att innehava sådana. Man måste sålunda, såsom i inledningen betonats, fasthålla vid att bolagens prövningsrätt är av rent diskretionär natur.» Samarbete med n y k t e r h e t s n ä m n d e r n a . Styrelsen lämnar därefter i en särskild avdelning en del tekniska anvisningar rörande behandlingen av motboksansökningar och framhåller, att den första förutsättningen för att utminuteringskontrollen skall kunna bli effektiv &T, att bolagen innan

118 motbok utlämnas söka skaffa sig en ingående kännedom om de motbokssökande i alla de avseenden, som kunna vara av betydelse för bolagens verksamhet. För detta ändamål erfordras dels utförliga upplysningar av sökandena själva, dels samarbete med ortsmyndigheter eller tillförlitliga personer med erforderlig lokal personkännedom. Härvid anför kontrollstyrelsen bland annat följande: »Det individuella kontrollsystemet förutsätter, att bolagen vid provningen av ansökningar om erhållande av motbok äga tillgång till så fullständiga upplysningar som möjligt om de sökande i alla de avseenden, som kunna vara av betydelse. E n ur denna synpunkt tillräcklig personkännedom kan inom ett bolag endast finnas rörande en mindre del av kontrollområdets invånare. Det är därför nödvändigt, att bolagen rådföra sig med myndigheter eller personer, som var på sin ort kunna förutsättas äga erforderlig personkännedom eller i vart fall möjlighet att med lätthet förskaffa sig erforderliga upplysningar, såsom nykterhetsnämnder, andra kommunala myndigheter eller särskilt utsedda ortsombud.... Kontrollstyrelsen anser att i första hand samarbete bör anordnas med nykterhetsnämnderna, vilka lagstiftningen ålagt att övervaka nykterhetstillståndet inom kommunerna. I de fall, då nykterhetsnämnderna icke anse sig böra eller kunna lämna de upplysningar, som äro för bolagen erforderliga, måste bolagen dock anlita andra kommunala myndigheter eller särskilda ortsombud. Ortsombuden måste vara personer, som hava en auktoritativ ställning på sin hemort, och äro synnerligen väl förtrogna med förhållandena därstädes . . . . För samarbetet med nykterhetsnämnderna är det av vikt, att ett bolags styrelse eller dess ledande tjänstemän komma i personlig kontakt med ledamöterna av nykterhetsnämnderna inom dess kontrollområde. Sammanträffanden böra därför anordnas antingen på så sätt, att en eller flera ledamöter av en nykterhetsnämnd inbjudas besöka bolagets kontor för att konferera med bolagsledningen, eller ock på så sätt, att någon representant för bolaget besöker respektive kommuner. Under vissa förhållanden kan det ock vara av värde, att ett systembolag tager initiativ till sammankallande, eventuellt genom förmedling av förefintliga nykterhetsnämndsorganisationer, av konferenser med representanter för samtliga nykterhetsnämnder inom bolagets kontrollområde. Underrättelse om dylik konferens bör lämnas kontrollstyrelsen. Även i andra avseenden än i fråga om behandling av motboksansökningar kan ett samarbete med nykterhetsnämnderna vara av betydelse såsom vid behandling av ansökningar om förhöjning av beviljad inköpsrätt, för granskning av ombudsdeklarationer, för undersökningar i anledning av begångna fylleriförseelser eller i anledning av upplysningar om förhållanden av annan art, som häntyda på misskötsamhet i avseende på sättet att bruka rusdrycker, eller för generell eftergranskning av de tilldelningar, som fastställts för motboksinnehavarna. Systembolag bör ej heller underlåta att lämna nykterhetsnämnd erforderliga underrättelser i de fall, då sådana upplysningar rörande en person komma bolaget tillhanda, att bolaget anser nykterhetsnämnds ingripande vara av behovet påkallat. De uppgifter och förslag, som bolagen mottaga för arbetet med den individuella kontrollen, skola behandlas med fullständig diskretion; de^ åtgärder, som bolagen vidtagit, eller de beslut, som de fattat, få icke under några förhållanden inför allmänheten eller den, beslutet avser, motiveras på sådant sätt, att ansvaret för vad som åtgjorts faller på uppgiftslämnarna. Endast då nykterhetsnämnd fattat beslut jämlikt 35 § Rff, må systembolag inför den person, som beslutet avser, åberopa nykterhetsnämnden.»

119 Å t g ä r d e r m e d h ä n s y n t i l l f a r a f ö r ö v e r l å t e l s e . En särskild avdelning av cirkuläret nr 71/1920 ägnas frågan, huru överlåtelse av inköpsrätt skall förhindras. Inledningsvis konstateras, att överlåtelse av lagligen inköpta spritdrycker medför de största svårigheter för tillämpningen av restriktionssystemet. Kontrollstyrelsen framhåller, att bolagen dock icke sakna medel att stävja denna förteelse: »Särskilt torde ett gott resultat kunna väntas av ett konsekvent tillämpande av behovsprincipen, som såvitt möjligt söker ställa den kvantitet spritdrycker, som säljes å en motbok, i rimligt förhållande till den kvantitet, som innehavaren med hänsyn till rådande sedvänjor och förhållanden i övrigt kan väntas komma att förbruka.» Härjämte erfordras emellertid, enligt vad kontrollstyrelsen påpekar, även särskilda åtgärder. Mest effektivt vore att fordra motboksinnehavarens personliga inställelse vid varje inköp och sålunda förbjuda alla köp genom ombud. En dylik åtgärd vore dock av flera skäl utesluten. Den skulle nämligen, med hänsyn till då gällande förbud för bolagen att försända spritdrycker utom den egna kommunens område, för motboksinnehavare på landsbygden te sig som ett olidligt trakasseri, och även för städernas invånare skulle det synas orimligt att ej få anlita t. ex. en medlem av det egna hushållet för verkställande av ett inköp. Då köp genom ombud sålunda måste vara tillåtet, lämnar kontrollstyrelsen anvisningar av teknisk natur, åsyftande att försvåra överlåtelser och att underlätta upptäckt av sådana. I detta sammanhang må erinras om att en utvidgning av rätten att försända spritdrycker infördes genom en lagändring år 1922, i det att systembolag då erhöll befogenhet att försända sådana drycker inom hela sitt kontrollområde. E t t av syftena härmed var att giva bolagen ett medel att bekämpa de missförhållanden, som voro förenade med inköpen genom ombud. I ett särskilt cirkulär den 26 juni 1922 (nr 84) anför kontrollstyrelsen härom: »Finner sig ett bolag böra verkställa försändning, skola från bolagets sida skärpta villkor för medgivande av köp genom ombud uppställas, varigenom flertalet av de olägenheter, som hittills varit förenade härmed, må kunna undanröjas. I allmänhet finnes då icke längre någon anledning att tillåta en person att uppträda såsom ombud annat än när särskilda skäl därför föreligga. Då någon som helst grund till tvivel förefinnes i fråga om ett ombuds lojalitet, böra i varje fall varorna ej utlämnas till ombudet, utan dessa såväl som motboken med iakttagande av givna föreskrifter av bolaget försändas till motboksinnehavaren.» I cirkuläret nr 14/1925 framhåller kontrollstyrelsen, att bolagen icke synas hava ägnat tillbörlig uppmärksamhet åt spörsmålet om försändning och ombudsköp, och anmodar dem, under hänvisning till de talrikt förekommande klagomålen över missbruk av ombudsrätten, att i större utsträckning än vad som dittills skett försända spritdrycker i stället för att medgiva inköp genom ombud. Den f o r t l ö p a n d e kontrollen över kundkretsen. Den sista avdelningen av cirkuläret nr 71/1920 innehåller anvisningar om den fortlöpande kontrollen över kundkretsen. Härom anför kontrollstyrelsen:

120 »över huvud taget torde det vara nödvändigt, att bolagen ägna en långt större uppmärksamhet åt den fortlöpande kontrollen över kundkretsen, än som hittills varit förhållandet vid flertalet bolag. Man har i allmänhet varit benägen att anse, att ingenting vidare är att göra från bolagens sida, så snart en motbok utställts, därest ej vederbörande motboksinnehavare låtit rent olagliga manipulationer, såsom raderingar, förfalskning av namnteckningar o. s. v. komma sig till last. Skall kontrollen ur nykterhetssynpunkt bliva effektiv, är det emellertid nödvändigt, att en förändring härutinnan kommer till stånd.» Kontrollstyrelsen framhåller vidare, att den fortlöpande granskningen av kundernas inköp bör göras så ingående som möjligt, och påpekar vikten av att denna granskning är anförtrodd åt väl kvalificerad personal samt att bolagen stå i ständig kontakt med nykterhetsnämnderna och andra myndigheter samt med särskilda ombud å orterna, som kunna lämna upplysningar om de fall, där en motboksinnehavare visat sig ej kunna handhava rusdrycker på ett anmärkningsfritt sätt. I cirkuläret nr 14/1925 uppmanar kontrollstyrelsen åter på förekommen anledning bolagen att ägna särskild uppmärksamhet åt den fortlöpande kontrollen över kundkretsen. Här framhålles därjämte behovet av successiv omprövning av inköpsrätt och inköpsvillkor i fråga om den förefintliga motboksstocken: »De förhållanden, som vid motboks utlämnande läggas till grund för fastställande av inköpsrätten för respektive motboksinnehavare, måste under årens lopp i många fall komma att undergå väsentliga förändringar. Detta gäller icke blott sådana omständigheter som mötboksinnehavarnas familjeförhållanden eller ekonomi utan i många fall även deras skötsamhet i avseende på handhavandet av rusdrycker. Härav framgår nödvändigheten, att det mellan systembolag och ortsmyndigheter (ortsombud) åvägabragta samarbetet icke inskränkes till allenast tidpunkten för motboks utlämnande. För effektiviteten av den fortlöpande kontrollen över kundkretsen är det av största vikt, att de ortsmyndigheter och ortsombud, vilka ställt sig till systembolagens förfogande för lämnande av upplysningar om motbokssökande eller motboksinnehavare, till bolagen självmant och efter hand inrapportera alla sådana nytillkomna omständigheter, som kunna vara av betydelse för motboksinnehavares inköpsförhållanden. Systembolagen böra på lämpligt sätt söka bibringa nämnda myndigheter eller ombud insikt om värdet av dylika upplysningar. Även om en dylik fortlöpande kontroll åstadkommits, torde det emellertid vara lämpligt, att systembolagen med vissa tidsmellanrum — exempelvis vart tredje år — med anlitande av vederbörande ortsombuds hjälp såvitt möjligt anordna en hela kundkretsen berörande eftergranskning av inköpsrätt och inköpsbestämmelser. Vid den generella eftergranskningen må icke, såsom tidigare i något enstaka fall lär hava skett, inköpsrätten för en motboksinnehavare sänkas, därför att hans inköp under de senaste åren varit obetydliga. En sänkning av inköpsrätten bör ej heller företagas i de fall, då visserligen objektiva skäl för en sänkning föreligga, men vederbörande motboksinnehavares inköp under de senaste åren icke överstigit den kvantitet, till vilken hans inköpsrätt med hänsynstagande till alla föreliggande omständigheter bort fastställas.» E x t r a t i l l d e l n i n g . I cirkuläret nr 14/1925 ägnar kontrollstyrelsen en särskild avdelning åt s. k. extra tilldelning och framhåller härom bland annat följande:

121 »Såsom generell regel bör gälla, att den individuella prövningen av en ansökan aldrig får eftersättas, och att sålunda ett schablonmässigt förfarande ej må tillämpas, ävensom att tilldelning icke må ifrågakomma till andra än dem, som i nykterhetsavseende äro klanderfria. Bolagen böra alltid söka bilda sig en uppfattning om vad som kan anses utgöra ett fullt lojalt behov och, där så befinnes erforderligt, för upplysningars inhämtande hänvända sig till ortsmyndighet eller ortsombud. Ingen hänsyn bör tagas till de äldre bruk eller sedvänjor, vilkas tillgodoseende skulle innebära ett avsteg från gällande lagstiftnings anda och innebörd. Extra tilldelning bör icke beviljas för årligen regelbundet återkommande tilldragelser såsom t. ex. helger, för såvitt icke andra skäl föreligga, som kunna motivera extra tilldelning. Extra tilldelning vid helger och liknande tillfällen kan icke anses stå i god överensstämmelse med grundsatsen, att all försäljning av rusdrycker skall ordnas så, att därmed åstadkommes så ringa skada som möjligt. Missbruk av rusdrycker förekommer nämligen, enligt yad erfarenheten visat, knappast någonsin så talrikt och under så betänkliga former som under helgerna. Extra tilldelning bör ej beviljas för sådana händelser, som med nuvarande umgängesförhållanden tämligen regelbundet inträffa för motboksinnehavare i ^allmänhet, och ej heller då såsom skäl för extra tilldelning förebäras förhållanden, somenligt gängse vanor icke särskilt högtidlighållas. I nu angivna fall böra föreliggande behov tillgodoses genom de kvantiteter, som motboksinnehavaren normalt äger inköpa. Berättigade invändningar kunna icke göras mot beviljande av extra tilldelning för utövande av representationsskyldighet. Representationssksddighet bör dock godtagas såsom skäl endast då ansökning göres av person, som på grund av sin ställning eller befattning verkligen kan enligt gällande sedvänjor anses förpliktad att utöva värdskap i större omfattning. Vid systembolag, där inköpsrätten generellt begränsats genom vederbörande länsstyrelses beslut, oftast tillkommet efter förslag av kommunalrepresentationen, torde behov av extra tilldelning i allmänhet oftare förekomma än vid bolag utan generell begränsning. I följd härav äro förstnämnda bolag hänvisade att bevilja extra tilldelning i något större utsträckning än övriga bolag. Den extra tilldelningen vid dylika, bolag må dock icke taga sådan omfattning, att den konsumtionsbegränsning äventyras, som myndigheterna genom sina åtgärder å s y f t a t . . . Har ett bolag funnit sig böra individuellt begränsa inköpsrätten för vissa motboksinnehavare, bör bolaget icke förtaga verkan av denna begränsning genom en riklig extra tilldelning, exempelvis till de större helgerna eller i andra likartade fall. Understundom kan det dock finnas skäl att förfara mindre restriktivt vid behandlingen av en ansökan om extra tilldelning från motboksinnehavare med begränsad inköpsrätt än från motboksinnehavare, vilka hava högsta möjliga inköpsrätt. Förhållandena gestalta sig jämväi något olika i olika fall, beroende på arten av de skäl, som föranlett begränsningen. Där begränsningen företagits till följd av vederbörandes bristande skotsamhet vid handhavandet av rusdrycker, bör extra tilldelning icke förekomma. Där inköpsrätten beskurits på grund av ekonomiska eller liknande skal, kan, därest vägande skäl av den sökande anföras och det med begränsningen avsedda syftet icke genom den extra tilldelningen äventyras, dylik tilldelning lämnas. Där inköpsrätten begränsats allenast på den grund, att motboksinnehavaren själv uppgivit sitt behov av spritdrycker vara lägre än maximitilldelnmgen, har systembolaget anledning visa tillmötesgående inför de tillfälliga behov av större tilldelning, som kunna förekomma.»

122 Därefter påpekar kontrollstyrelsen, att extra tilldelning icke får ifrågakomma för festligheter, avsedda att hållas på s. k. pilsnerdricks- och nykterhetskaféer, eller då anledning är att antaga, att sålunda inköpta spritdrycker skola förtäras inom en sammanslutning och betalas genom sammanskott av de deltagande. T i l l m ö t e s g å e n d e m o t a l l m ä n h e t e n n ö d v ä n d i g t . Slutligen inskärper kontrollstyrelsen i cirkuläret nr 71/1920 vikten av att bolagen visa allmänheten största möjliga tillmötesgående, där detta utan olägenhet ur nykterhetssynpunkt är möjligt, vilket är särskilt påkallat med hänsyn till att det ej torde vara möjligt att undgå, att vissa besvär och olägenheter åsamkas allmänheten under bolagens arbete på att göra försäljningskontrollen effektiv ur nykterhetssynpunkt. »Framför allt bör utminuteringsställenas antal göras tillräckligt stort och expedieringen å försäljningsställena ordnas så, att tidsutdräkt vid inköpens verkställande på grund av köbildning eller andra omständigheter så vitt möjligt undvikes.» Förhållandena efter år 1920. De i cirkuläret nr 71/1920 anbefallda åtgärderna började genomföras av bolagen under senare hälften av år 1920 och fullföljdes under de närmast följande åren. Omfattningen av den härigenom åstadkomna omläggningen i den individuella utminuteringskontrollen framgår av följande sammanställning rörande motbokstilldelningen vid samtliga de bolag, som under åren 1920 och 1922 tillämpade en maximibegränsning av 4 liter i månaden: Antal motböcker för män: 94 andra bolag 1

Stockholmsbolaget Hela

antalet M

/6l920. . . . »V8 1922. . . .

105129 112 583

Därav med begränsad tilldelning antal %

Hela otalet

23 970 39065

659177 625867

228 34-7

Därav med begränsad tilldelmn * antal

*

33 458 361711

5-1 57-8

Av sammanställningen framgår, att den av systembolagen under denna tid genomförda omläggningen av motboksstocken med avseende å inköpsrätten var mycket ingripande. Medan i mitten av år 1920 en tilldelning av mindre än 4 liter i månaden vid de 94 bolag — utom Stockholmsbolaget — som icke tillämpade generell maximibegränsning under 4 liter, förekom i omkring 33 500 fall, motsvarande 5 % av hela antalet motböcker för män vid dessa bolag, uppgick i slutet av första kvartalet år 1922 antalet på detta sätt begränsade inköpstillstånd vid samma bolag till mer än 360 000, motsvarande 58 %. Samtidigt inträdde en icke obetydlig minskning — omkring 35 000 — av motboksstocken hos dessa bolag, vilket delvis var en följd av att tillämpniagen av kontrollstyrelsens råd och anvisningar medförde indragning av inköpsrätten för vissa opålitliga motboksinnehavare. Även inom Stockholmsbokgets 1

De övriga bolagen hade generell begränsning under den lagstadgade maximikvantiteten under båda eller ettdera av åren 1920 och 1922.

•

123 motboksstock gjorde sig en ökningstendens gällande i fråga om antalet motböcker med begränsad tilldelning, men denna var icke så utpräglad som vid de övriga bolagen på grund därav att individuell begränsning, som förut omnämnts, hade tillämpats av detta bolag redan före kontrollstyrelsens ingripande. A t t inköpsmöjligheterna för den stora massan av köpare under denna tid underkastades genomgripande förändringar, framgår även av följande tablå, som omfattar dels de i föregående sammanställning avsedda 95 systembolagen och dels övriga bolag, d. v. s. de som tillämpade generell begränsning av maximikvantiteten under 4 liter i månaden under någon del av ifrågavarande tid: Antalet bolag, där de begränsade inköpstillstånden för Genommän utgjorde nedanstående procentuella andel av hela snittliga antalet Hela antalet motböcker för män: begränansade talet motbolag under 5— 1525— 35— 5 0 75— 9 5 böcker ' 5 % 15 % 25 % 35 % 50 % 75 % 95 % 100 % för män

%

/6 1920

64 OM

Vi 1921 so /e >

120 Vi 1922

%

»

121 Vi 1923

— —

!

8 J

3 6

3 1

—

5 14

37 42

17 19

19-8

»20 »20

27-8

»22 8 25 « 24

620 650

41-4

66-3

Den utveckling, som kommer till synes i denna tablå, åskådliggöres särskilt genom följande jämförelser. År 1920 voro vid 64 bolag de begränsade inköpstillstånden för män mindre än 5 % av samtliga tillstånd; under senare delen av år 1922 fanns det intet bolag, där de begränsade inköpstillstånden utgjorde så ringa del av motboksstocken. De bolag, där de begränsade inköpstillstånden uppgingo till 5—15 %, hade under samma tid minskat från 32 till 1. A andra sidan ökade antalet bolag, där de individuellt begränsade inköpstillstånden utgjorde mer än hälften av hela antalet från 1 till 63 (42 4~ 19 tf" 24 — 2 2 ) . Resultatet av denna utveckling sammanfattas i kolumn 10, som ger vid handen, att antalet inköpstillstånd för män å mindre än 4 liter i månaden ökade från en femtedel av hela antalet under förra hälften av år 1920 till två tredjedelar i slutet av år 1922. Samtidigt som dessa inskränkningar genomfördes, sjönko medelinköpen per motbok hos de olika bolagen, såsom följande tablå utvisar. 1 2

Samtliga dessa bolag hade generell begränsning. Av dessa bolag hade 22 > > .

124 Antal bolag, där medelinköpen per motbok och år utgjorde:

Hela antalet bolag

mindre än 101. 1 1 1

119 120 121

1920 . . . 1921 . . . 1922 . . .

10— 15 1. 2 1 10

1520 1. 3 12 28

20— 25 1. 7 25 43

2530 1. 16 44 32

30— 35 1. 48 33 7

mer än 35 1. 42 4 —

Genomsnittliga inköpen per motbok och år, liter 32-2 27-2 22-'J

Den genomsnittliga nedgången av inköpen utgjorde sålunda under denna tid omkring en tredjedel av 1920 års kvantitet. Den individuella utminuteringskontrollen i dess nuvarande utformning kan anses vara genomförd för landet i dess helhet först under senare delen av år 1922. Hur utminuteringen gestaltat sig, sedan kontrollstyrelsens anvisningar härom blivit genomförda, framgår av följande tabell, som för jämförelsens skull även angiver de tidigare meddelade uppgifterna för åren 1919 och 1920 ävensom uppgifter för övergångsåren 1921 och 1922: UtminuteUtminutering av spritdrycker, milj. liter ÖvStockholms- riga bolaget bolag

1919. . . 1920 .

Medelantalet motböcker, 1 000 st.

Hela riket

Stockholmsbolaget

Övriga bolag

Hela riket 6

1-47

10-65

12-12

103-7

826-9

4-03

29 61

33-64

117-6

1921 . 1922 .

3-99

24-54

28-53

125-8

3-98

19-26

23-24

1923 .

4-01

1924 .

4-15

19-49 21-18

131-7 135-4

25-33

140-8

1925 .

4-34

22-17

148-6

1926 .

4-53

22'39

26-51 26-92

1927.

4-68

22-71

161-9

1928 .

4-88

27-92

1929 .

4*99

23-09 23-66 24-23

930-7 924-6 1 0422

920-1 1 045-9 882-4 1014-1 878 8 1 014-2 885-8 1 026-7 911-2 1 059-8

Medelinköp per mot- ringspriset å renat 40 % bok och år, liter potatisbrännvin Stock- Övholms- riga bolaget bolag 7

14-3

12-9

34-1 31-8 30-2 29-4 29-2 29-0

Hela riket 9

jämöre förelseper 1. tal 1 10

32-2

32-2

26-6

27-2

78 102

21-8

22-3

22-9 23-2

23-8

24-7

24-7

93 94

28-7 28-8

24-0

24-6

165-8

931-4 1 088-4 951-3 1113-2 970-5 1136-3

24-4 24-1

23-8

24-6

28-65 2950

172-4

994-2 1 166-5

28-9

24-6

92 92

180-9

1 020-9 1 201-9 1 047-8 1 239-2

29-1

23-8 23-7

270 265

29-4

23-6

24-5

1060-3 1 261-5 1 052 8 1 259-8

29-0

21-7

22-8

1-39

27-1

18-6

157-0

1930.

5*27

1931 . 1932 .

5-64 5-84

24-70

30-34

191-4

22-97

201-2

1933 .

5-62

28-81 25-17

207-0

Storleken av Stockholmsbolagets utminuteringsrörelse var praktiskt taget oförändrad under åren 1920—1923 som synes av kolumn 1 i denna tabell. Vis1 Härvid har priset under år 1919 åsatts iämförelsetalet 100 och för övriga års vidkomnande hänsyn tagits till växlingarna i penningens köpkraft sådana dessa kommit till uttryck i levnadskostnadernas förändringar (jämför tabellen å sid. 76j.

125 serligen ägde en icke obetydlig ökning av motboksstocken rum under dessa år, nämligen från 118 000 motböcker år 1920 till 135 000 år 1923 eller med 15-1 %, medan befolkningstillväxten inom kontrollområdet under samma tid stannade vid 3-7 %, men denna utveckling motverkades därav att inköpen per motbok minskades från 34-1 liter år 1920 till 29*4 liter år 1923 eller med 13*8 %. Utminuteringen vid övriga bolag undergick däremot en kraftig nedgång under åren 1921 och 1922, nämligen från 29-6 milj. liter år 1920 till 24-5, resp. 19-3 milj. liter under nyssnämnda tvenne år eller med 35 %. Till viss del stod denna minskning i samband med att motboksstocken vid dessa bolag företedde någon nedgång, särskilt under år 1922, men huvudorsaken var dock, att medelinköpen per motbok nedgingo från 32-2 liter år 1920 till 26-6 resp. 21-8 liter under åren 1921 och 1922 eller med 32 %. Under åren 1924—1931 visade utminuteringen en stadig ökning såväl vid Stockholmsbolaget som vid övriga bolag sammantagna. Av en jämförelse mellan tabellens uppgifter rörande medelantalet motböcker och medelinköpen per motbok framgår, att denna stegring berodde på motboksstockens tillväxt, medan medelinköpen per motbok höllo sig synnerligen jämna sedan år 1924 och till och med visade någon minskning. Under år 1932 inträdde en vändning i utvecklingen, i det att utminuteringen vid samtliga bolag sammantagna, utom Stockholmsbolaget, företedde en icke obetydlig minskning. År 1933 fortsatte denna nedgång, vilken detta år även sträckte sig till Stockholmsbolaget. Utminuteringen var då för landet i dess helhet lägre än under något av de sista tio åren. Vilken betydelse den individuella utminuteringskontrollen haft i fråga om nu angivna utveckling är ett spörsmål, som närmare behandlas i nästföljande kapitel.

KAP. VII. Sammanfattning av den individuella utminuteringskontrollens verkningar. Utminuteringskontrollens inverkan på konsumtionens omfattning. Då det gäller att bedöma vilken inverkan den invididuella utminuteringskontrollen haft i fråga om omfattningen av spritdryckskonsumtionen i vårt land, är det lämpligt att hålla isär två olika utvecklingsstadier hos detta system. Det första av dessa utmärkes därav att den tidigare för en och var gällande fria och obegränsade inköpsrätten upphörde och ersattes med inköpstillstånd, avseende en maximikvantitet, som var densamma för alla köpare. Under det andra stadiet blevo inköpstillståndens innehåll i mycket stor omfattning begränsade under denna maximikvantitet av individuella orsaker. I föregående kapitel hava lämnats uppgifter angående verkningarna av vissa i Göteborg och Stockholm vid systemets första framträdande vidtagna åtgärder, vilka motsvarade vad nu betecknats såsom det första utvecklingsstadiet hos den individuella utminuteringskontrollen (sid. 107 och 109). Dessa uppgifter äro av sådan beskaffenhet, att de enligt revisionens mening icke lämna rum för tvivel, att nämnda åtgärder haft en starkt återhållande inverkan på spritdryckskonsumtionen. Den inverkan på konsumtionens omfattning, som utövats av de under utminuteringskontrollens utveckling sedermera tillkomna, individuellt betingade inskränkningarna i inköpstillstånden, framträder tydligast genom ett studium av verkningarna av de i närmast föregående kapitel skildrade åtgärderna i början av 1920-talet, varigenom denna ordning på kontrollstyrelsens föranstaltande systematiskt genomfördes över hela landet. Till följd av att dessa åtgärder för Stockholmsbolagets del i huvudsak hade vidtagits redan före år 1920, har man nämligen möjlighet att anställa belysande jämförelser rörande utvecklingen i konsumtionsavseende under åren närmast efter år 1920 mellan å ena sidan Stockholmsområdet, där effekten av ifrågavarande åtgärder redan gjort sig gällande före nämnda år, och å andra sidan landet i övrigt, där denna effekt kunde visa sig först efter detta år. Förekommande olikheter i konsumtionens utveckling under åren närmast efter 1920 mellan Stockholmsområdet och landet i övrigt böra därför med viss rätt kunna tillskrivas denna omständighet, och man kan sålunda vinna en uppfattning om verkningarna av ifrågavarande åtgärder. Enligt vad som visats i föregående kapitel (sid. 124) var utminuteringen vid Stockholmsbolaget under åren 1920—1923 praktiskt taget oförändrad,

127 medan den för bolagen i övrigt nedgick med omkring en tredjedel. Vid bedömande härav bör uppmärksammas, att förevarande åtgärder vid det stora flertalet bolag vidtogos samtidigt med att en mycket stark försämring i de ekonomiska konjunkturerna ägde rum och spritdryckspriserna höjdes till följd av beskattningsåtgärder (jämför tabellen å sid. 124). Omständigheter av detta slag äro tydligen i och för sig ägnade att åstadkomma en minskning i försäljningen av spritdrycker. Lika tydligt är emellertid, att verkningsgraden av dylika rent ekonomiska faktorer växlar, allteftersom försäljningen är fri eller reglerad genom mer eller mindre stränga restriktioner. I det förra fallet gör sig det nya ekonomiska trycket gällande på en försäljning, som icke är sammanpressad genom andra åtgärder och vilken därför måste besitta en relativt stor elasticitet. Förändringar av ekonomisk natur åstadkomma då större utslag i fråga om försäljningen. I det senare fallet, då försäljningen redan undergått en del av den sammandragning, som eljest skulle hava åstadkommits genom de ekonomiska faktorerna, måste elasticiteten vara mindre och sådana omständigheter som konjunkturförändringar och prisväxlingar därför mindre verkningsfulla. Om vederbörlig hänsyn tages till det nu sagda, utgör ovan påvisade olikhet i utvecklingen av utminuteringen under åren närmast efter år 1920 mellan å ena sidan Stockholmsbolaget och å andra sidan de övriga bolagen en god ledning vid bedömande av de individuellt betingade inköpsbegränsningarnas betydelse för konsumtionens omfattning. Prisstegringen var givetvis densamma för Stockholmsbolagets kundkrets som för övriga motboksinnehavare i landet och konjunkturförsämringen torde hava berört Stockholmsbolagets område på ungefär samma sätt som landet i övrigt. Verkningarna av dessa konsumtionsbegränsande omständigheter voro däremot, såsom nyss framhållits, synnerligen olika, i det att Stockholmsbolagets utminutering var oförändrad, medan vid övriga bolag utminuteringen nedgick med omkring en tredjedel. Förklaringen till denna olikhet skulle enligt det ovan anförda väsentliga ligga däri att den i Stockholm redan tidigare tillämpade systematiska utminuteringskontrollen pressat ned utminuteringen, så att denna rönte föga inverkan av de ekonomiska faktorernas tryck. För landet i övrigt kunde däremot detta tryck påverka förhållandena, enär utminuteringskontrollen vid flertalet bolag då icke var så ordnad, att den utövade tillräckligt stark inverkan på utminuteringens omfattning. Det nu sagda ger sålunda stöd för den uppfattningen, att de individuella begränsningarna av inköpstillstånden under maximikvantiteten vad Stockholms-, bolagets område beträffar redan före år 1920 haft till följd att konsumtionen nedpressats. Det är också naturligt att utgå ifrån att, när motsvarande åtgärder från senare hälften av år 1920 genomfördes beträffande landet i övrigt, dessa hade en tendens att verka i samma riktning, även om det verkliga resultatet av dessa åtgärder under de första åren icke kan särskiljas från den konsumtionsminskande effekten av den samtidigt inträdande konjunkturförsämringen och prisstegringen. Efter några år upphörde eller försvagades emellertid dessa särskilda ekonomiska förhållanden, i det att konjunkturerna vände till det

128 bättre och spritdryckernas realpriser sjönko avsevärt ned mot 1920 års nivå. Om utminuteringen hade stigit i följd härav och kommit upp till ungefär den omfattning den hade år 1920, skulle detta tydligen hava utgjort ett starkt belägg för att minskningen under åren närmast efter 1920 väsentligen berott just på den ekonomiska konjunkturförsämringen och prisstegringen. Av tabellen å sid. 124 framgår emellertid, att utvecklingen icke förlöpte på detta sätt. Utminuteringen vid ifrågavarande bolag uppnådde nämligen alls icke 1920 års nivå utan höll sig avsevärt under denna. Det synes därför vara berättigat att härav draga den slutsatsen, att konsumtionsminskningen vid dessa bolag under åren närmast efter år 1920 till stor del berodde därpå att de av dessa bolag då vidtagna särskilda åtgärderna hade en konsumtionsminskande effekt. Enligt revisionens uppfattning har sålunda den individuella utminuteringskontrollen verksamt bidragit till en minskning av den totala omfattningen av spritdryckskonsumtionen i landet. Utminuteringskontrollens inverkan på missbrukets omfattning. De erfarenheter från utminuteringskontrollens genombrottsår i Stockholm och Göteborg, vilka återgivits i föregående kapitel, äro sådana, att det får anses ådagalagt, att det grova alkoholmissbruket i hög grad motverkades genom denna anordning. Att utminuteringskontrollen vid nu berörda tidpunkt var ett verksamt medel mot alkoholism i nämnda bemärkelse torde också vara en allmänt omfattad mening. En annan fråga är emellertid, vilken inverkan på alkoholmissbruket utminuteringskontrollen utövat under sitt senare utvecklingsskede. För att besvara denna fråga är det lämpligt att för tiden från och med år 1920 sammanställa uppgifterna rörande utminuteringen av spritdrycker samt antalet fylleriforseelser, vilket skett i nedanstående tablå:

1913 1920 1921 1^,22 1923 19-J4 1925 '. 1926 1927 1928 1929 19M0 1931 1932 1933

Utminuterade spritdrycker liter per jämförelseinvånare tal 6-78 100 5-73 85 4-81 71 3-89 57 3-92 58 4-21 62 4-39 65 4-44 65 4-50 66 4-58 68 4-69 69 481 71 4-93 73 4-fi6 69 4-06 60

Avdömda fylleri förseelser per 10 000 jämförelseinvånare tal 104-8 100 78-2 75 521 50 47-4 45 51-4 49 54-7 52 539 51 48-4 46 47-1 45 45-4 43 48-4 46 50-4 48 48-4 46 47-9 46 47-5 45

Antalet fylleriförseelser har, såsom av tablån framgår, nedgått betydligt kraftigare än utminuteringen, nämligen från år 1913 till år 1931 med omkring 55 % mot 27 % för utminuteringen. Motsvarande procenttal för tiden

129 1920—1931 äro respektive 39 och 14. Detta häntyder på att konsumtionsminskningen i högre grad gått ut över det grövre missbruket än över konsumtionen i övrigt. Med avseende å orsakerna härtill är det till en början belysande, att nedgången i fyllerifrekvensen kvarstod, sedan de ekonomiska konjunkturerna under senare delen av 1920-talet avsevärt förbättrats och spritdryckernas realpriser åter nedgått. Detta talar nämligen för att konjunkturförsämringen och prishöjningarna i början av 1920-talet icke varit de avgörande faktorerna vid den starka minskningen i fyllerifrekvensen under dessa år. I samma riktning gå erfarenheterna från de båda sista åren. Till följd av försämringen i de ekonomiska konjunkturerna samt prisstegringarna å spritdrycker inträdde en ganska avsevärd minskning i utminuteringen under åren 1932 och 1933, medan fyllerisiffrorna icke rönte någon inverkan av dessa omständigheter. Att dylika ekonomiska faktorer icke företrädesvis göra sig gällande beträffande missbrukare av olika slag framgår också av erfarenheterna från Danmark, vilka snarast tala för att en genom prisstegring betingad konsumtionsminskning inverkar starkare på den måttliga förbrukningen än på den förbrukning, som leder till missbruk. Att fyllerifrekvensen numera är avsevärt lägre än under år 1920, måste därför hänföras till andra orsaker. I annat sammanhang har revisionen framhållit, att åtskilliga faktorer av allmän beskaffenhet varit verksamma i nykterhetsfrämjande riktning i det svenska samhället under de två sista årtiondena. Det ligger emellertid i sakens natur, att en förbättring i nykterhetstillståndet, som vinnes på detta sätt, sker så småningom och icke språngvis. De mycket betydande framstegen under åren 1921 och 1922 kunna därför icke rätt gärna förklaras genom en hänvisning till dessa rörelser i tiden. Enligt revisionens uppfattning är en huvudorsak till den då inträffade och alltjämt bestående minskningen i alkoholmissbrukets omfattning att finna i den individuella utminuteringskontrollen, som under dessa år systematiskt genomfördes över hela landet. Det ligger ju också i detta systems natur, att dess verkningar i första hand träffa det mera skadliga alkoholbruket, d. v. s. sådan konsumtion, som leder till mera uppenbart missbruk. Det är därför naturligt, att systemets ovan konstaterade konsumtionsbegränsande effekt skall göra sig särskilt gällande i fråga om missbrukarna. Den uppfattningen, att utminuteringskontrollen även under senare år varit ett verksamt medel mot alkoholmissbruket stödes också i stort sett av nykterhetsnämndernas utsagor till revisionen. I utminuteringskontrollens återhållande inverkan på det mera skadliga alkoholbruket ligger utan tvivel denna anordnings huvud förtjänst, vilket står i full överensstämmelse med dess syfte att bekämpa missbruket men icke direkt angripa det lojala bruket. Det finnes emellertid icke någon klar gränslinje mellan missbruk och oskadligt bruk och därav följer ock, att utminuteringskontrollens verkningar icke äro begränsade endast till mer eller mindre uppenbara missbrukare utan jämväl göra sig gällande med avseende å alkoholvanorna hos en större del av konsumenterna. Det är i detta avseende be9—332437

130 lysande att jämföra den allmänna opinionens inställning till motboken vid tidpunkten för dess införande och under de senaste åren. Då motboken infördes, betraktades till och med begränsningen till lagens maximikvantitet, 4 liter i månaden, av mången måttlig konsument såsom ett opåkallat ingrepp i fullt tolerabla konsumtionsvanor. Nu torde man däremot i allmänhet hava godtagit den uppfattningen, att även lägre tilldelningskvantiteter än den nyss nämnda kunna vara fullt tillräckliga för ett måttligt behov. Även om denna utveckling främjats av flera omständigheter, ligger dock enligt revisionens mening en bidragande orsak till densamma däri att den individuella utminuteringskontrollen utövat ett uppfostrande inflytande jämväl på sådana konsumenter, vilka alldeles icke kunna hänföras till missbrukarnas kategori. Denna gynnsamma verkan måste enligt revisionens mening tagas i beaktande vid värdesättningen av detta system. Den nu anförda uppfattningen, att utminuteringskontrollen utövat en gynnsam verkan på alkoholvanorna, är emellertid ingalunda obestridd. Det hävdas nämligen, särskilt från vissa delar av den organiserade nykterhetsrörelsen, att verkningarna av detta system på den allmänna inställningen till bruket av alkohol och därigenom på alkoholvanorna i samhället äro så olyckliga, att de undanskymma dess förtjänster såsom medel mot det grova alkoholmissbruket. Enligt denna uppfattning skall nämligen detta system till följd av sin psykologiska inverkan på allmänheten hava utvidgat och befäst alkoholbruket i vårt land. Denna olikhet i fråga om värdesättningen av utminuteringskontrollen torde i många fall bottna i skiljaktigheter i uppfattningen om försäljningslagstiftningens syfte. Dessa skiljaktigheter äro av beskaffenhet att inverka på inställningen till en av revisionens huvuduppgifter, nämligen frågan om utminuteringens framtida gestaltning. Med hänsyn till de för revisionen meddelade direktiven komma härvid närmast i betraktande två olika möjligheter. Den ena av dessa innebär, att det huvudsakliga restriktiva momentet i den framtida lagstiftningen i första hand bör vara riktat mot den skadliga konsumtionen och utgöras av individuell kontroll. Enligt den andra vägen däremot bör lagstiftningen taga sikte på konsumtionen i allmänhet, oavsett om denna leder till skada eller ej, och grundas på hög spritdrycksbeskattning. Med hänsyn till det nu anförda synes det vara påkallat att söka klarlägga det huvudsakliga innehållet i dessa båda olika uppfattningar om lagstiftningens syfte, innan ståndpunkt tages till nyssnämnda kritiska uppfattning av utminuteringskontrollen. Nästföljande avdelning ägnas därför åt frågan om försäljningslagstiftningens huvudsakliga ändamål. Försäljningslagstiftningens syfte. Enligt en uppfattning är så gott som varje alkoholbruk åtföljt av skadeverkningar. Dessa skador anses under rådande alkoholvanor i samhället vara så betydande, att det framstår såsom en viktig uppgift för lagstiftningen att få till stånd en genomgripande förändring genom ett radikalt ingripande mot själva alkoholbruket, oavsett den :orm vari detta framträder. Det låter sig nämligen enligt denna uppfattning icke göra att komma till rätta med missbruket utan att inrikta sig mot själva bruket. Denna meningsriktning har så mycket mindre anledning att draga nå-

131 gon gxäns häremellan, som den uppfattar skillnaden mellan det enligt gängse mening måttliga och oskadliga bruket samt missbruket mera såsom en gradan som en artskillnad. Genom det måttliga alkoholbruket upprätthålles nämligen den allmänna seden i samhället att använda alkohol såsom njutningsmedel, och så länge denna sedvänja finnes, måste de uppenbara missbruksfallen också förekomma. Missbruket kan därför från denna synpunkt icke undanröjas med mindre än att den förutsättning härför, som ligger i det måttliga bruket, också undanröjes. En lagstiftning, som väsentligen är inriktad på att hålla tillbaka missbruket men är gestaltad så, att den icke samtidigt angriper själva dryckesseden, måste därför från denna utgångspunkt betecknas såsom icke tillfyllestgörande. I motsats härtill står den uppfattning, som gör gällande, att lagstiftningens huvudsyfte bör vara att hålla tillbaka missbruket. En utgångspunkt vid denna inställning är, att de psykologiska förutsättningarna för att vinna åsyftad verkan av lagstiftningen bliva långt större, om denna väsentligen begränsas till angivna, förvisso mycket viktiga och maktpåliggande uppgift, vars värde allmänt erkännes, än om dess syfte angives vara att söka hindra eller minska det måttliga bruket, vilket av den stora allmänheten uppfattas såsom en angelägenhet, fallande utanför lagstiftningens uppgift. Med avseende å betydelsen av allmänhetens psykologiska reaktion gentemot lagstiftningen hänvisa företrädarna för denna uppfattning bland annat till de ogynnsamma erfarenheterna i de länder, som tillämpat förbudslagstiftning. Det i och för sig önskvärda syftet att få till stånd minskning jämväl i den måttliga konsumtionen bör enligt denna meningsriktning därför väsentligen åvila andra krafter i samhället än lagstiftningen. Dessa skiljaktigheter i fråga om lagstiftningens grundläggande syfte bero säkerligen icke enbart på olikheter i den nykterhetspolitiska uppfattningen om statens uppgifter på detta område utan även på en djupgående skillnad i fråga om uppskattningen av lagstiftningens möjligheter och förmåga att uppnå bestående resultat med avseende å själva alkoholbrukets tillbakaträngande. Revisionen ingår icke på en närmare diskussion härom utan inskränker sig till att angiva sin egen ståndpunkt till detta spörsmål. Enligt revisionens mening bör försäljningslagstiftningen hava till huvudsyfte att förebygga missbruk av alkohol, detta uttryck taget i en långt vidsträcktare betydelse än den som ligger till grund exempelvis för alkoholistlagen. Det är emellertid av flera orsaker — däribland icke minst den fortgående utvecklingen i fråga om den allmänna inställningen gentemot alkoholmissbruket — vanskligt att giva en bestämd definition på vad som härvid bör förstås med missbruk, och man får därför nöja sig med att fastslå, att gränsen mellan tolerabelt bruk och missbruk bör dragas under beaktande icke blott av sociala utan även hygieniska och ekonomiska synpunkter. E t t sålunda uppfattat missbruksbegrepp är säkerligen strängare än mången måttlig alkoholkonsuments uppfattning i frågan. Häri ligger emellertid icke någonting anmärkningsvärt. Såsom förut antytts, erbjuder nämligen försäljningslagstiftningens historia många exempel på att lagstiftningen i fråga om nyk-

132 terhetsgagnande åtgärder befunnit sig långt före en stor del av den allmänna opinionen och under sin fortvaro utövat en uppfostrande inverkan på dlenna. Om lagstiftningen sålunda bör hava till huvudsyfte att komma till rätta med det skadliga bruket, innebär detta dock icke, att den måste avstå från åtgärder, som visserligen närmast sikta på missbruket men träffa både detta och det lojala bruket. Exempel på sådana åtgärder äro, förutom hela den individuella utminuteringskontrollen, de s. k. generella restriktionerna, såsom begränsning av antalet försäljningsställen, föreskrifter om försäljningstider, förbud mot försäljning till underåriga m. fl. I den mån dessa åtgärder äga förmåga att, vid sidan av sina återhållande verkningar med avseende å missbruket, bidraga till att minska det lojala alkoholbrukets plats i samhällslivet, är detta enligt revisionens förmenande att beteckna icke såsom en brist utan såsom en förtjänst. Svårigheten är emellertid att bedöma, i vilken omfattning det är möjligt att genom lagstiftningen förverkliga önskemålet a t t begränsa själva bruket av alkohol. Revisionens betänksamhet i detta avseende är, såsom redan framhållits, grundad på den uppfattningen, att det är synnerligen angeläget, att man vid denna lagstiftnings utformning beaktar faran för att den allmänna opinionen kan ledas in i fientlig riktning mot hela lagstiftningen •— och sålunda verkningarna även i fråga om det uppenbara missbruket äventyras — om denna framstår såsom alltför långt gående.^ Det ligger i sakens natur, att det icke är möjligt att prestera bindande bevis för att man, vid en avvägning, hur långt lagstiftningen skall syfta, bör stanna vid en viss punkt och icke sträcka sig längre. Man rör sig här med överväganden av huvudsakligen psykologiska faktorer, i fråga om vilka bedömarens egen personliga inställning utgör det icke minst utslagsgivande momentet. Revisionen kan med avseende härå endast uttala, att den för s i n g e l icke tilltror lagstiftningen förmåga att utöva en avgörande inverkan på själva bruket av alkohol utan vill hänvisa denna uppgift väsentligen till andra krafter i samhället. Revisionen finner det i detta sammanhang påkallat att framhålla, att denna dess uppfattning icke innebär ett underkännande av den stora betydelse absolutismens idé har för det allmänna nykterhetstillståndets höjande. Den anser det vara en angelägen uppgift för det allmänna att även framgent lämna kraftigt stöd åt upplysningsverksamheten i nykterhetsfrågan samt främja den organiserade nykterhetsrörelsens strävanden. Utminuteringskontrollens verkningar med avseende å alkoholbrukets omfattning. Efter denna redogörelse för försäljningslagstiftningens syfte skall till granskning upptagas den förut omnämnda anmärkningen mot utminuteringskontrollen, att detta system till följd av sin psykologiska inverkan på allmänheten utvidgat och befäst alkoholbruket i det svenska samhället. Denna uppfattning stöder sig väsentligen därpå att under större delen av 1920-talet en betydande ökning har ägt rum såväl av konsumtionen som av antalet motboksinnehavare. Vad beträffar konsumtionsökningen är det anledning erinra om att konsumtionen av spritdrycker under år 1931 trots denna stegring dock var mer än 25 % lägre än före kriget. Revisionen har också

133 i början av detta kapitel uttalat den uppfattningen, att den individuella utminuteringskontrollen verksamt bidragit till en minskning av den totala omfattningen av spritdryckskonsumtionen i landet. Det föreligger sålunda enligt revisionens mening säkerligen icke fog för påståendet, att denna anordning framkallat en ökning av konsumtionen i dess helhet. Ifrågavarande anmärkning torde emellertid få anses hava en mera begränsad räckvidd och väsentligen innebära, att detta system, sedan det medverkat till berörda, alltjämt delvis bestående konsumtionsminskning — som i första hand avser direkta missbrukare och dessa närstående konsumenter — därefter bidragit till att stegra och utbreda konsumtionen till andra kategorier. Icke heller i denna inskränktare mening torde emellertid anmärkningen äga något större berättigande. Det är visserligen icke alldeles otänkbart, att den omständigheten, att inköpsrätten icke är fri utan underkastad prövning, förlänar denna rätt ett slags värde i och för sig och därigenom gör densamma eftersträvansvärd även för den som, ifall försäljningen vore fri, icke skulle begagna sig av denna frihet. Den merkonsumtion, som till äventyrs uppkommer av sådan anledning, är dock enligt revisionens uppfattning ringa i jämförelse med den återhållande inverkan på konsumtionen, som utminuteringskontrollen utövar. Vissa faktiska omständigheter tala också emot den uppfattningen, att ökningen av alkoholkonsumtionen i vårt land under det sista årtiondet skulle vara att tillskriva den individuella utminuteringskontrollen på grund av en olycklig suggestionsverkan hos denna. I första hand bör härvid framhållas det förhållandet, att den påtalade ökningen av alkoholkonsumtionen under 1920-talet har gällt icke endast spritdryckerna »— i fråga om vilka denna suggestionsverkan borde vara starkast, enär utminuteringskontrollen ju är strängast beträffande dessa — utan även och mycket kraftigare de av denna kontroll relativt oberörda vinerna. De närmare detaljerna vid denna utveckling framgå av följande tablå: Utminuteringen

per invånare om 25 år och äldre. i

1920 1921 1922 1923 1924 1925 1926 1927 1928 1929 1930 1931 1932 1933

spritdrycker

t e starka viner

övriga viner

spritdrycker

jämförelsetal starka viner

övriga viner

10-90 911 733 7-34 7-82 8-09 8-12 8-17 8-23 8-34 8-48 8-61 8-06 6-94

0-71 0-57 0-47 0-54 0 68 0-80 087 0.96 1-04 1-17 1-22 1-20 0-88 0-68

019 0-15 0-14 0-16 019 0-21 0-26 0-31 0-33 0-35 0-35 0-34 0-25 0-25

149 124 100 100 107 110 111 111 112 114 116 117 110 95

151 121 100 115 145 170 185 204 221 249 2*0 255 187 145

136 107 100 14 136 150 186 221 236 250 250 243 179 179

134 Medan ökningen under perioden 1922—1930 för spritdrycker icke uppgår till 20 %, belöper den sig för de olika slagen av viner till omkring 150 %. De i fråga om inköpskvantiteten i allmänhet icke ransonerade vinerna hava sålunda undergått en ojämförligt mycket starkare konsumtionsstegring än spritdryckerna. Ökningen i fråga om spritdryckerna kan därför icke rätt gärna tagas till intäkt för den anmärkningen mot utminuteringskontrollen, att denna skulle bidraga till att utbreda bruket av dylika drycker. Med större rätt skulle de återgivna siffrorna kunna sägas giva stöd för den uppfattningen, att ifrågavarande anordning utövat en återhållande inverkan även i detta avseende. Att alkoholbruket erhållit ökad omfattning under större delen av 1920-talet beror enligt denna senare uppfattning väsentligen därpå, att de ekonomiska konjunkturerna under denna tid gradvis förbättrats och priserna samtidigt undergått minskning. Siffrorna för de båda sista åren, då utvecklingen i fråga om såväl konjunkturer och priser som utminuteringens omfattning helt avvek från den närmast föregående perioden, tala också för riktigheten av denna mening. Ytterligare ett skäl mot den uppfattningen, som i den individuella utminuteringskontrollen ser den väsentliga orsaken till alkoholbrukets utbredning, är den omständigheten, att även konsumtionen av andra njutningsmedel har ökat under 1920-talet. Sålunda har importmängden av kaffe efter hand stegrats, och det är en känd sak, att bruket av tobak utbrett sig till nya konsumentgrupper, t. ex. kvinnorna. Då varken kaffe eller tobak äro underkastade någon konsumtionsreglering, vilken till äventyrs skulle kunna utöva en suggererande verkan på konsumenterna, måste denna stegringstendens hava framkallats av orsaker, som icke hava något samband med försäljningslagstiftningens utformning. Det framstår onekligen såsom ganska naturligt att dessa allmänna orsaker, vilka de nu äro, också hava gjort sig gällande i fråga om den likartade utvecklingen beträffande spritdryckerna. I annat sammanhang (Kap. I I I , sid. 77) har vidare framhållits, att den starka stegringen av motboksstocken under 1920-talet icke kan användas såsom ett mått på konsumtionens utbredning till nya konsumentgrupper. Av den ökning å omkring 1\i miljon, som motboksantalet undergått under tiden 1923—1931, betingas nämligen större delen — omkring 60 % — av befolkningstillväxten samt den pågående åldersförskjutningen, ökningen i övrigt åskådliggöres genom en jämförelse av antalet motböcker per 100 invånare över 25 år vid början och vid slutet av denna period. Detta antal steg från 31'8 år 1923 till 35-4 år 1931, vilket motsvarar en stegring i förhållandet 100 till 111. Denna tillväxt av motboksantalet kan ingalunda anses utvisa, i vilken omfattning sådana personer, som tidigare icke brukat alkohol, nu övergått till att bliva mer eller mindre regelbundna alkoholkonsumenter. En del av de nytillkomna motboksinnehavarna torde nämligen redan före anskaffandet av motbok hava använt spritdrycker, ehuru behov av egen motbok icke yppats under den första tiden av motbokssystemet utan först senare. Med avseende härå bör bl. a. beaktas, att den rikligare tilldelningen före den individuella utminuteringskontrollens systematiska genomförande möjliggjorde överlåtelse

135 till sådana konsumenter i större utsträckning än nu. Någon del av de nytillkomna motboksinnehavarna kan väl också antagas hava anskaffat motbok av annat skäl än eget personligt behov. Vidare är givetvis den under ifrågavarande tid inträffade förbättringen av de ekonomiska konjunkturerna en faktor av betydelse även för motboksstegringen. Denna konjunkturförbättring torde bland annat hava bidragit till att personer, som blivit avstängda från inköpsrätt på grund av skatteförsummelse, åter kunnat erhålla inköpstillstånd. Slutligen torde man, såsom ovan framhållits, kunna utgå från att det grövre missbrukets utbredning och former äga stor betydelse i detta sammanhang, nämligen så till vida, som stötande yttringar av sådant missbruk också utgöra avskräckande exempel och därigenom avhålla mången från varje bruk av alkohol. Den minskning av missbruket och den hyvsning i fråga om bruket av alkohol överhuvud taget, som otvivelaktigt ägt rum i vårt land efter utminuteringskontrollens införande, torde sålunda i sin mån hava främjat ökningen av antalet konsumenter. Det är uppenbarligen icke möjligt att på en dylik oundviklig biverkan av en i övrigt gynnsam utveckling grunda berättigade anmärkningar mot de faktorer, som främjat denna utveckling. Det kan givetvis råda delade meningar om huruvida nu anförda omständigheter äro tillräckliga för att till fullo förklara ovanberörda stegring av motboksantalet med 11 % under perioden 1923—1931. Enligt den uppfattning, som ställer sig starkt kritisk till det individuella utminuteringssystemet, äro de icke tillfyllest utan har man att finna den väsentliga förklaringsgrunden i en tendens hos detta system att utbreda bruket av spritdrycker. Med avseende härå må endast sägas, att motboksantalets stegring, i betraktande av det ovan sagda, icke kan anses utgöra ett övertygande bevis för riktigheten av denna mening. Revisionen kan alltså icke i det väsentliga biträda den uppfattningen, att erfarenheten skulle hava givit vid handen, att den vid utminuteringen tilllämpade individuella inköpsbegränsningen i och för sig är ägnad att öka inköpen. I ett hänseende synes dock denna uppfattning hava berättigande, nämligen så till vida, att tilldelningskvantiteten, vilken är uppdelad på korta tidsperioder, i regel en kalendermånad, icke är åtkomlig för den inköpsberättigade efter respektive periods utgång, vilket förhållande lätt kan föranleda inköp av större kvantiteter än som för tillfället äro behövliga. Med avseende härå får revisionen hänvisa till det följande (Kap. IX) och i detta sammanhang endast framhålla, att vissa av revisionen föreslagna modifikationer i utminuteringskontrollens utformning torde vara ägnade att minska nyss antydda olägenhet. Utminuteringskontrollens verkningar med avseende å den olagliga hanteringen. En sammanfattning av utminuteringskontrollens effekt skulle vara ofullständig, om den icke ägnade uppmärksamhet åt dess verkningar med avseende å den olagliga spritdryckshanteringen. Det har anmärkts mot ifrågavarande system, att det främjar uppkomsten av en omfattande olaglig verksamhet. I och för sig är det naturligt, att en anordning, varigenom på alkohol begivna individer avstängas från inköp av legala spritdrycker eller tillåtas inköpa en-

136 d a s t — enligt deras mening — alltför ringa kvantiteter därav, skapar förutsättningar för olagligheter, vilka saknas under en fri försäljning. Friågan är emellertid, om utminuteringskontrollen innebär betingelser för sådan hantering utöver denna så att säga nödvändiga följd av dess restriktiva verkan. Vid bedömandet härav måste hållas i minnet, att olaglig spritdryckshantering förekommit i vårt land även före nuvarande restriktionssystems införande, om ock i mindre omfattning och under andra former. Vidare bör beaktas;, att de nuvarande farligaste formerna härav, nämligen smuggling och hembränning, säkerligen i hög grad främjats av de särskilda förhållanden, somi utmärkte de sista krigsåren samt tiden närmast därefter och vilka icke nninst gjorde sig på ett ogynnsamt sätt gällande med avseende å all lagstiftnings auktoritet i folkmedvetandet. A t t det under flera år gällde allmänt försäljningsförbud för spritdrycker i våra grannländer i öster och väster medförde också, att de närmast på dessa länder inriktade smugglingsföretagen även sökte avsättning för sina produkter i vårt land. En omständighet, som skapat särskilda förutsättningar för dylika internationellt organiserade företag, är slutligen, att det i Europa under flera år rått en betydande överproduktion å spritdrycker. Det är uppenbarligen icke möjligt att avgöra, i vilken mån förekomsten av olaglig hantering i vårt land bör tillskrivas den ena eller andra av dessa ogynnsamma omständigheter eller själva utminuteringskontrollen. Tydligt är ock, att nu berörda omständigheter skulle gjort sig mer eller mindre gällande under vilket restriktivt försäljningssystem som helst, för så vitt det ägt någon konsumtionsbegränsande effekt. Om revisionen sålunda icke anser sig kunna biträda den uppfattningen, att den individuella utminuteringskontrollen måste betecknas såsom ett olämpligt system för folknykterhetens höjande med hänsyn till att detsamma skulle vara särskilt ägnat att framkalla olaglig hantering, vill revisionen dock icke bestrida, att vissa andra detaljer i den gällande försäljningslagstiftningen kunna hava gynnat uppkomsten därav. Revisionen åsyftar härvid bland annat det förhållandet, att åtkomsten av lagligen försålda spritdrycker i stora delar av landet är förenad med betydande svårigheter och kostnader även för den lojala kundkretsen. E t t systembolag har visserligen numera rätt att försända spritdrycker inom hela sitt kontrollområde, men inköp på detta sätt åsamkar dock ofta kundkretsen betydande besvär, särskilt i bygder med glesa kommunikationer, och innebär alltid ett mer eller mindre kännbart tillägg å inköpspriset. I detta sammanhang bör erinras om att det sedan år 1904 är förbjudet att försända spritdrycker med allmänna posten. E n annan omständighet, som i sin mån torde hava bidragit till att främja olaglig spritdryckshantering, är att man på sina håll tillämpat avstängningsförfarande i form av skattestreck eller åldersstreck med större stränghet än klokheten hade bjudit, om vederbörlig hänsyn tagits endast till vad ur nykterhetssynpunkt varit påkallat. Det är också möjligt, att den i olika delar av landet praktiserade generella nedsättningen av maximitilldelningen under den i lagen stadgade kvantiteten 4 liter i månaden vidgat

137 den olagliga marknaden för spritvaror såväl genom den minskade tillgången på lagligen tillhandahållna spritdrycker som ock därigenom att den sålunda starkt framträdande olikheten i fråga om tilldelningen inom olika kontrollområden verkat nedbrytande på aktningen för hela försäljningslagstiftningen. Dessa och andra omständigheter, som må hava bidragit till att göra förhållandena i förevarande hänseende sämre än de behövde vara, kunna dock icke förebäras såsom skäl emot bibehållande av huvudprinciperna i utminuteringskontrollen. Däremot kunna de påkalla överväganden om andra ändringar i den gällande lagstiftningen, åsyftande att i möjligaste mån minska marknaden för den olagliga hanteringen och därigenom försämra förutsättningarna för dennas fortvaro. Självfallet får dock härvid icke vedervågas något av verkligt värde i nykterhetsfrämjande hänseende. Revisionen framlägger också vissa betydelsefulla förslag med nu angivna syfte, varom hänvisas bland annat till kapitlen om utminuteringens framtida gestaltning samt om den kommunala bestämmanderätten i fråga om försäljningen.

KAP. VIII. Individuell utminuteringskontroll eller hög spritdrycksbeskattning. Allmän jämförelse med ledning av erfarenheterna i Danmark rörande verkningarna av dessa båda system å alkoholmissbruket och alkoholbruket. Revisionen övergår nu till spörsmålet, huruvida det kan anses föreligga anledning att utbyta det individuella kontrollsystemet mot hög spritdrycksbeskattning på den grund, att denna senare anordning skulle medföra gynnsammare verkningar i nykterhetsavseende i vårt land än den gällande lagstiftningen. Av den föregående redogörelsen framgår, att revisionen funnit det ådagalagt, att nykterhetstillståndet undergått en betydande förbättring sedan tiden före kriget både i Sverige och i det land, Danmark, vilket kan lämna de för våra förhållanden mest vägledande erfarenheterna av den höga beskattningens verkningar. Härvid har ock framhållits, att man med avseende å graden av denna förbättring, i den mån denna mätes av nedgången i fråga om vissa påtagliga alkoholskador, icke kan påvisa något bestämt företräde för det ena eller andra landet vad städerna beträffar, medan de föreliggande uppgifterna i fråga om landsbygden äro alltför osäkra för att utgöra tillräcklig grund för ett bestämt omdöme till förmån för det ena eller andra landet. De omständigheter av allmän beskaffenhet, som medverkat till den gynnsamma utvecklingen i vårt land och vilka angivas i kapitel V, torde även hava förefunnits i Danmark och där gjort sig gällande med ungefär samma styrka; det finns i varje fall icke någon bestämd anledning att antaga motsatsen. Härav skulle sålunda följa, att de faktorer, vilka icke äro gemensamma för de båda länderna och av vilka den viktigaste för Danmarks vidkommande är den höga beskattningen och för Sveriges del det individuella kontrollsystemet, i stort sett haft likvärdig effekt så till vida, att efter deras införande nedgången i vissa yttringar av alkoholmissbruk varit ungefär lika utpräglad i de båda länderna. Från den utgångspunkten, att syftet med försäljningslagstiftningen i första hand ar att komma till rätta med alkoholkonsumtionens mera påtagliga skadeverkningar finnes det därför icke tillräcklig anledning att övergå från den individuella utminuteringskontrollen till ett system med hög spritdrycksbeskattning. Det har emellertid också framgått av de ovan lämnade statistiska uppgifterna, att konsumtionsminskningen varit långt starkare i Danmark än i Sverige och att denna nedgång väsentligen är att tillskriva den höga spritdrycksbeskattningen. För den som kräver av försäljningslagstiftnmgen, att denna skall i långt högre grad, än vad det nuvarande svenska restriktionssystemet

139 förmått, verka inskränkande på själva bruket av alkohol, komma därför dessa erfarenheter givetvis att vara av mycket stor betydelse för bedömande av frågan om försäljningslagstiftningens framtida gestaltning i vårt land. Kan hög spritdrycksbeskattning antagas medföra lika goda verkningar i Sverige som i Danmark? Vid övervägande av frågan, om hög spritdrycksbeskattning bör ersätta det nuvarande systemet i vårt land, måste man först söka utreda, huruvida de goda erfarenheter, som vunnits av den höga beskattningen i Danmark, också skulle göra sig gällande, därest man i vårt land överginge till en sådan ordning. Härvid måste beaktas, att förhållandena äro väsentligt olikartade i de båda länderna i flera sådana hänseenden, som i detta sammanhang äro av vikt. Till en början må framhållas, att de båda ländernas utgångslägen i prisavseende skilja sig högst avsevärt från varandra. Den skattestegring, som ägde rum i Danmark, träffade ett brännvinspris, som var mycket lågt, nämligen omkring 1 krona per helflaska om 3/4 liter, och åstadkom därför en prisstegring, som i förhållande till detta låga pris måste framstå som mycket hög. Såsom ovan framhållits (sid. 91) äro utminuteringspriserna å spritdrycker i Danmark numera omkring tio gånger så höga som före kriget och har konsumtionen nedgått i proportion till denna stegring, så att den utgör endast omkring en tiondel av konsumtionen före kriget. Om däremot priset på den vanligaste brännvinssorten i vårt land nu höjdes så, att detta komme i jämnhöjd med motsvarande danska spritdryck, skulle detta medföra en prisstegring från 4: 35 kronor per liter till omkring 12 kronor, d. v. s. icke fullt tredubbling. Framhållas må i detta sammanhang, att de i den offentliga diskussionen framförda förslagen i vårt land icke åsyfta en så stark höjning av spritdryckspriserna, att dessa skulle uppnå samma nivå som i Danmark. Det nu anförda tager särskilt sikte på utminuteringen. Inom utskänkningen är skillnaden mellan de nuvarande svenska och danska spritdryckspriserna avsevärt mindre. Inom denna marginal finns det sålunda ett jämförelsevis ringa utrymme för prisstegringar i konsumtionsbegränsande syfte. Effekten av dylika åtgärder för vårt lands vidkommande, varigenom utskänkningspriserna å de vanligaste spritdryckssorterna bringades fullt i jämnhöjd med motsvarande priser i Danmark, kan därför icke antagas bliva i någon mån jämförlig med den verkan, som skattestegringen haft på utskänkningens omfattning i Danmark. I betraktande kommer vidare, att Danmark före skattesystemets införande utgjorde exempel på ett land med en relativt hög spritdryckskonsumtion, vilken icke var underkastad nämnvärd reglering av det allmänna. Vad däremot vårt land beträffar har revisionen ovan framhållit, att den för sin del finner det ådagalagt, att den genom lagstiftningen och tillämpningen åvägabragta ordningen inom spritdrycks försäljningen medverkat till att minska konsumtionen. Det är tydligt att en prisstegring har större betydelse inom ett land, där konsumtionen icke är påverkad i inskränkande riktning genom åtgärder av andra slag, än inom ett land, där konsumtionen på dylikt sätt undergått minskning. Med hänsyn härtill finns det därför skäl att antaga, att en höj-

140 ning av spritdryckspriserna i vårt land icke skulle medföra en proportionsvis — d# v. s. i förhållande till prisstegringen — lika stark minskning av den lagliga konsumtionen som i Danmark utan dess verkan på konsumtionens omfattning vara svagare. För den uppfattningen att en allmän prisstegring å spritdrycker icke kan väntas medföra lika stora verkningar i vårt land som i Danmark kunna även anföras skäl av annan natur. Revisionen avstår härvid helt från utläggningar om eventuella folkpsykologiska olikheter, vilka knappast kunna undgå att bliva mer eller mindre subjektivt färgade. Det finns emellertid en skillnad av annat slag mellan de båda länderna i fråga om förutsättningarna för en gynnsam verkan av skattesystemet, som måste anses mycket betydelsefull. Revisionen syftar härvid på de stora skiljaktigheterna mellan det läge, varunder Danmark införde detta system, och det läge, i vilket vårt land nu befinner sig. Det är nämligen tydligt, att den höga spritdrycksbeskattningen i Danmark kom till stånd under förhållanden, som icke numera hava någon motsvarighet för vårt lands vidkommande. Då den höga beskattningen år 1917 genomfördes i Danmark, framstod denna åtgärd såsom mer eller mindre ofrånkomlig med hänsyn till då rådande varuknapphet och övriga omständigheter. Vid nämnda tid måste medborgarna också finna sig i så många och betydande inskränkningar av olika slag i det dagliga livets handel och vandel, att detta ingrepp i deras vanor trädde i bakgrunden. Till följd av dessa förhållanden erhöll den nya ordningen redan från början stöd i den allmänna meningen. Den höga beskattningens gynnsamma verkningar kunde därför under några år hinna ostört giva sig till känna och påverka den allmänna inställningen till hög spritdrycksbeskattning även under mera normala tider. Härvid medverkade också otvivelaktigt den omständigheten, att ifrågavarande åtgärd icke hade införts av nykterhetsskäl och att spörsmålet om dess fortbestånd därför icke uppfattades såsom en speciell nykterhetsfråga. Nu berörda omständigheter hava varit ägnade att i Danmark giva den höga spritdrycksbeskattningen en långt starkare ställning i det allmänna medvetandet än en sådan anordning skulle erhålla i vårt land, om den vidtoges under nu rådande förhållanden och huvudsakligen av nykterhetspolitiska skäl. Att denna skillnad måste medföra olikheter i fråga om allmän respekt för detta system och lojal efterlevnad av de därav betingade lagbestämmelserna, förefaller revisionen vara ovedersägligt. . Det nu anförda får särskild betydelse med hänsyn till att övriga betingelser för olaglig spritdryckshantering äro mycket gynnsammare för utövarna av dylig verksamhet i vårt land än i Danmark. Det är ju uppenbart, att en mera avsevärd förhöjning av priserna å lagligen försålda spritdrycker i och för sig måste innebära ökade risker för olaglig hantering. Man har härvid att beakta såväl smuggling som hemtillverkning av spritdrycker eller surrogat hartor. Vad först smugglingen beträffar äro på grund av de naturliga geografiska förhållandena möjligheterna för dess effektiva bekämpande långt större i Danmark än i Sverige. Medan den danska kusten i stort sett saknar skargård

141 och lämpliga landningsställen i allmänhet icke finnas utom vid hamnplatserna, skyddas den svenska kusten till stor del av djup och ofta skogklädd skärgård med rikliga gömslen och goda tillfällen till landning, varjämte våra långsträckta landgränser genomlöpa glest bebyggda trakter, som äro mycket svåra att bevaka. Olikheterna äro framträdande även beträffande hemtillverkning av spritdrycker. Våra vidsträckta skogstrakter erbjuda svårfunna tillhåll för sådan olaglig hantering, vartill motsvarigheter icke finnas i Danmark. Även bortsett härifrån är det tydligen svårare att ostört bedriva dylik verksamhet i ett land, där bebyggelsen jämväl på landsbygden är så tät som i Danmark, än i vårt i allmänhet glest befolkade land. E n annan viktig olikhet mellan Danmark och Sverige är vidare, att det i vårt land redan förekommer en utbredd olaglig hantering, medan det i Danmark knappast torde hava bedrivits någon sådan verksamhet år 1917. Därest man i vårt land slopade den individuella utminuteringskontrollen och överginge till ett system med hög spritdrycksbeskattning, hade man sålunda här att räkna med ett mycket ogynnsammare utgångsläge för den nya ordningen än man hade i Danmark. Då det gäller att bedöma, i vilken mån förutsättningarna för olaglig hantering under ett system med hög spritdrycksbeskattning skilja sig från varandra i de båda länderna, måste slutligen uppmärksammas, att det i Danmark icke förekommer avstängningsåtgärder av något slag mot vanedrinkare eller andra missbrukare, medan i vårt land en mycket stor del av de hugade köparna äro avstängda från inköpsrätt och det icke från något håll har ifrågasatts, att lagstiftningen helt skulle avstå från dylika åtgärder, även om en hög spritdrycksbeskattning komme till stånd. Det är uppenbart, att avstängningen är ägnad att hos de därav berörda skapa en speciell psykologisk inställning till den olagliga hanteringen, som försvårar det allmännas kamp mot densamma. Det ligger i sakens natur, att den olagliga hanteringen främst söker sig till sådana konsumentgrupper, där faran för uppkomsten av svåra alkoholskador är betydande. De nu anförda olikheterna i fråga om förutsättningarna i Sverige och Danmark för denna hantering måste därför häntyda på att hög spritdrycksbeskattning med stor sannolikhet icke skulle medföra lika stark begränsning av alkoholbrukets skadeverkningar i vårt land som i Danmark. Det finnes däremot icke anledning betvivla, att en avsevärt höjd spritdrycksbeskattning skulle åstadkomma en mycket betydande minskning av den lagliga försäljningen. Ovan har emellertid framhållits (sid. 100), att en nedgång i konsumtionen icke alltid är liktydig med att de mera betydelsefulla alkoholskadorna minskas i motsvarande mån, utan att härvid även måste beaktas vilka ändringar, som äga rum i fråga om konsumtionens fördelning på olika grupper av konsumenter med hänsyn till deras sätt att handhava alkohol. Sistnämnda synpunkt måste givetvis starkt framträda, om det kan förutsättas, att konsumtionsminskningen skulle komma att minst göra sig gällande inom de konsumentgrupper, där faran för missbruk är störst, och om det kan befaras, att det på sina håll t. o. m. skulle komma till stånd en

142 ökning av konsumtionen bland dessa grupper till följd av stegrad olaga hantering. Såsom en sammanfattning av det ovan anförda får revisionen som sin uppfattning uttala, att det alldeles icke kan hållas för visst, att ett system med hög spritdrycksbeskattning, sådant detta kunde tänkas utformat i vårt land, skulle medföra lika goda verkningar i nykterhetsavseende som i Danmark. Enligt revisionens mening finns det tvärtom skäl att befara, att nykterhetstillståndet i vårt land skulle försämras under en sådan ordning till följd av den olagliga hanteringens tilltagande. I följande avdelning ingår revisionen närmare på sistnämnda spörsmål. Faran för olaglig hantering under ett system med hög beskattning i vårt land. Revisionen har tidigare i detta kapitel givit uttryck för den uppfattningen, att den omständigheten, att det i vårt land redan förekommer en utbredd olaglig hantering, innebär ett mycket ogynnsamt utgångsläge för ett system med hög spritdrycksbeskattning. Vad särskilt spritsmugglingen beträffar har en organiserad sådan hantering sedan flera år tillbaka bedrivits i vårt land och haft till följd mycket ogynnsamma verkningar på nykterhetstillståndet i vissa delar av landet. Att denna fara för nykterhetstillståndet skulle skärpas, om priset på de lagligen försålda spritdryckerna kraftigt höjdes, torde icke behöva närmare utvecklas. Det kan visserligen göras gällande, att kampen mot smugglingen skulle kunna göras mera effektiv. Med avseende härå vill revisionen framhålla, att den genom sina erfarenheter från studieresan i Danmark fått det intrycket, att den danska lagstiftningen mot smugglingen i vissa avseenden är mera ändamålsenlig än den svenska. Utan att i detta sammanhang ingå närmare härpå — revisionen får härutinnan hänvisa till den nedan som bilaga till detta betänkande fogade redogörelsen för ifrågavarande studieresa — anser sig revisionen böra uttala, att en mera handfast hållning gentemot den internationella smugglingsrörelsen är påkallad. Revisionen har ock i en tidigare särskild framställning haft anledning att framhålla önskvärdheten av att kampen mot smugglingen erhåller ökad effektivitet och därvid bl. a. pekat på behovet av ett intimare samarbete med Finland, önskemålet i sistnämnda hänseende har numera i viss mån förverkligats. Det är emellertid ännu för tidigt att yttra sig om verkningarna härav. Enligt revisionens mening kan det icke komma i fråga att genomföra en avsevärd höjning av spritdrycksbeskattningen, innan det är tydligt, att man lyckats bemästra den smugglingsfara, som är för handen redan under nuvarande förhållanden. En ojämförligt större fara ser revisionen dock i lönnbränningen och surrogattillverkningen, därest en väsentlig stegring av spritdrycksbeskattnir.gen skulle komma till stånd. Man torde nämligen vara nödsakad att räkna med att denna form av olaglig hantering i sådant fall komme att utbreda sig i mycket hög grad. Härvid är det av särskild vikt, att man icke kan utgå från att detta endast skulle gälla den på förvärv inriktade olagliga verksamheten utan måste befara, att hemtillverkning i ordets egentliga bemärkelse, d. v. s. tillverkning för egen konsumtion, komme att bedrivas av mången hit-

143 tills oförvitlig inköpsberättigad för att undgå de enligt hans förmenande oskäligt höga kostnaderna för de lagliga varorna. Det torde icke närmare behöva framhållas, att en sådan utveckling skulle innebära en mycket betydande fara för det allmänna nykterhetstillståndet i landet. Det ligger i sakens natur, att det erbjuder synnerliga svårigheter att komma till rätta med en olaglighet av sistnämnda beskaffenhet. Även om det allmänna komme att avsevärt kraftigare än hittills bekämpa den olaga hanteringen i dess olika former, torde man icke kunna förlita sig på att man härigenom kunde nöjaktigt bemästra densamma. Enligt revisionens mening är det också framför allt möjligheten, att hemtillverkningen av spritdrycker skall bliva inrotad till följd av en genom skattestegringar framkallad försvagning av det allmänna rättsmedvetandet på denna punkt, som utgör den största faran vid en övergång till systemet med hög beskattning. Den svenska folkmeningens inställning till hög spritdrycksbeskattning. En omständighet av betydelse, då man överväger hur stor faran för den olagliga hanteringen är, utgör den folkpsykologiska inställningen beträffande skattestegringar av förevarande slag, som företagas enbart i syfte att nedbringa spritdryckskonsumtionen. Det är tydligt, att denna inställning måste i hög grad röna inverkan därav att det under gällande lagstiftning ägt rum en betydande förbättring i nykterhetstillståndet och att ett ombyte av system därför icke framstår såsom någonting nödvändigt. Med avseende å folkmeningen i detta avseende är det vidare av intresse att taga del av erfarenheterna från Danmark. Enligt ett flertal uttalanden kunde skattestegringarna genomföras i Danmark endast tack vare de alldeles säregna betingelser, som rådde under världskriget, medan denna åtgärd skulle hava mött överväldigande motstånd, om den vidtagits under mera normala förhållanden och väsentligen i syfte att därmed försvåra åtkomsten av spritdrycker. Det är enligt revisionens mening att förmoda, att den svenska opinionen skulle reagera på liknande sätt och sålunda kraftigt motsätta sig införande av hög spritdrycksbeskattning under nu rådande förhållanden, då dylika särskilda förutsättningar för denna alldeles icke föreligga. Det har gjorts gällande, att de goda erfarenheterna i Danmark skulle vara ägnade att påverka den allmänna opinionens inställning till beskattningssystemet i vårt land. Revisionen kan emellertid icke dela denna uppfattning. Den håller nämligen före, att det icke är till fyllest med än så talande vittnesbörd från ett annat land utan att det erfordras påtagliga egna erfarenheter för att en så ingripande åtgärd på vitt utbredda sedvänjor, som en hög spritdrycksbeskattning i verkligheten utgör, skulle med jämnmod godtagas av en större allmänhet i vårt land. Revisionen anser det därför icke kunna förutsättas, att det individuella kontrollsystemets ersättande med hög beskattning skulle mötas av mera allmän förståelse i vårt land. Sammanfattning av revisionens ståndpunkt. Med det förut anförda har revisionen velat angiva sin ståndpunkt till spörsmålet om en övergång från ett restriktionssystem till ett system, som huvudsakligen bygger på hög beskatt-

144 ning. Av det sagda torde framgå, att enligt revisionens åsikt tillräckliga skäl saknas för ett dylikt utbyte, åtminstone från den utgångspunkten, att försäljningslagstiftningen icke bör belastas med mera maktpåliggande uppgifter än den enligt vunnen erfarenhet förmår fylla och dess syfte därför väsentligen vara inskränkt till att förebygga och begränsa sådant bruk av alkohol, som leder till mer eller mindre påtaglig skada. I detta hänseende har vårt nuvarande restriktionssystem visat sig äga så stort värde, att det bör bibehållas i sina huvuddrag. Det finns vidare bestämd anledning att befara, att de vinster i nykterhetsavseende, som genom ett sådant utbyte skulle kunna ernås i form av minskning av den legala spritdryckskonsumtionen inom vissa samhällsskikt, skulle uppvägas av förluster i nykterhetshänseende inom andra befolkningsgrupper genom försäljningens frigivande och framför allt till följd av en överhandtagande olaglig spritdryckshantering. Med hänsyn till förutsättningarna för sådan olaglig verksamhet i vårt land måste det därför även med utgångspunkt från den uppfattningen, att lagstiftningen bör verka inskränkande på själva bruket a v alkohol, framstå såsom äventyrligt att övergå från rådande ordning till ett system med fri försäljning och hög spritdrycksbeskattning. Slutligen torde nödiga betingelser saknas för att hos ett flertal av landets medborgare vinna anslutning för en sådan övergång. Den reglering av spritdryckspriserna genom beskattningsåtgärder, som i vårt land ägt rum inom restriktionssystemets ram, har föranletts uteslutande av statsfinansiella skäl. E n dylik reglering kan emellertid, såsom förut antytts, icke undgå att öva inflytande på konsumtionens omfattning och nykterhetstillståndets utveckling. Revisionen vill i detta sammanhang meddela följande sammanställning av å ena sidan priset å den vanligaste brännvinssorten, och å andra sidan spritdryckskonsumtionens omfattning under åren 1922— 1933. Konsumtionen av spritdrycker per invånare jämförelse1922 1923 1924 1925 1926 1927 1928 1929 1930 1931 1932 1933 1

liter 4-31 4 39 4-73 4-91 4-95 5-02 5-12 5-25 5-39 5-48 513 4-44

J tal

100 102 110 114 115 116 119 122 125 127 119 103

„ per invånare i åldern <2o är och äldre jämförelsey.ar liter tal 8-13 100 8-22 101 8-78 108 9-06 111 9-06 111 9-09 112 9-20 113 9-34 115 9-49 117 967 118 8-86 109 7-70 95

Utminuteringspriset å renat ^0 % ti|J _ brännvin öre por liter

458 354 288 280 278 275 270 265 265 265 345 430

jämförelsetali 100 85 70 68 69 68 67 68 69 71 91 120

Härvid har hänsyn tagits till växlingarna i penningens köpkraft sådana dessa kommit tiU uttryck i levnadskostnadernas förändringar.

145 Av vidstående tabell framgår, att under tiden 1922—1931, varunder realpriset å^ brännvin sjönk med omkring 30 %, spritdryckskonsumtionen steg från 4-3 till 5-5 liter per invånare (från 8*1 till 9-6 liter per invånare över 25 å r ) , medan åter efter genomförande av de sista årens prisförhöjningar konsumtionen minskades med omkring 20 %. Såsom i annat sammanhang framhållits hava dock vid sidan av priset även andra faktorer medverkat till dessa växlingar i konsumtionens omfattning. Med sin allmänna uppfattning i fråga om försäljningslagstiftningens syfte och dess oförmåga att utöva en avgörande inverkan på bruket av alkohol anser revisionen, att vid förekommande frågor om ändring av spritdrycksbeskattningen de statsfinansiella hänsynen alltjämt böra träda i förgrunden. I den mån genom en lämpligt avvägd spritdrycksbeskattning konsumtionen hålles nere och alkoholbrukets utbredning förhindras synes detta emellertid även med bibehållande av gällande försäljningssystem i och för sig önskvärt. Revisionen har dock redan tidigare givit uttryck åt den uppfattningen, att en konsumtionsminskning ingalunda alltid behöver lända till motsvarande förbättring av nykterhetstillståndet, samt anser därför särskilt de förut berörda synpunkterna beträffande faran för olaglig hantering böra noggrant beaktas vid förekommande reglering av spritdryckspriserna. Med vad nu anförts har revisionen icke avsett att ingå på någon prövning i fråga om storleken av gällande skattesatser, helst som erfarenheterna beträffande desamma ej äro tillräckliga för att medgiva besvarande av frågan, om deras inverkan å nykterhetstillståndet varit i huvudsak gynnsam eller ej. Att uppmärksamheten i vårt land blivit inriktad på den tidigare förbisedda prisfrågan och dess betydelse i konsumtionshänseende synes emellertid gagneligt, och man bör kunna utgå från att vederbörlig hänsyn härtill tages vid framdeles uppkommande frågor om skattereglering i den ena eller andra riktningen.

10—332437

KAP. IX. Utminuteringens framtida gestaltning. I närmast föregående kapitel har revisionen angivit sin ställning till den principiella frågan, om det nödvändiga restriktiva momentet vid utminuteringen av spritdrycker väsentligen bör bestå av hög beskattning eller utgöras av individuell kontroll av köparna och inköpen. Revisionen har härvid förordat det senare alternativet. Detta innebär, att enligt dess mening den gällande ordningen i fråga om utminuteringen i princip skall gälla framgent, men utesluter icke, att den nuvarande utformningen av denna ordning underkastas betydelsefulla ändringar. Revisionen övergår nu till att framlägga sin uppfattning om huru denna i princip godtagna försäljningsform närmare bör gestaltas. Rätten att bedriva utminutering. Frågan om vilka organ, som böra handhava utminuteringen av spritdrycker och vin, är föremål för behandling i ett efterföljande kapitel (Kap. X V I I . Försäljningsorganisationen). Revisionen överväger därvid flera tänkbara anordningar men stannar vid att förorda, att denna uppgift även framgent skall tillkomma systembolagen, vilka dock förutsättas skola undergå en genomgripande omorganisation. Liksom för närvarande böra dessa bolag enligt revisionens mening även framgent handhava all utminutering och någon möjlighet att överlåta utövningen av rätten härtill icke öppnas. Enligt gällande ordning är ett systembolags rätt att driva utminutering beroende på särskilt tillstånd. I ett efterföljande kapitel (Kap. X V I . Den kommunala bestämmanderätten i fråga om försäljningen) angiver revisionen de nuvarande förutsättningarna för förvärvande av sådant tillstånd och framlägger sina skäl för en omläggning av ordningen i detta avseende. Den av revisionen föreslagna nya ordningen innebär, att den kommunala bestämmanderätten i fråga om utminuteringen skall upphöra samt att ett systembolag skall äga rätt att driva utminutering inom sitt detaljhandelsområde i och med att det blivit antaget såsom detaljhandelsbolag. Något speciellt tillstånd för själva utminuteringsrörelsen erfordras sålunda icke. Då det tillika föwslås, att systembolag antages tills vidare, följer härav att även utminuteringsratten skall gälla tills vidare. Någon tidsbegränsning av utminuteringsratten har nämligen icke funnits påkallad; om ett systembolag skulle skötas mindre nöjaktigt, förutsätter revisionen, att rättelse härutinnan kommer till stånd genom

147 erforderlig ändring av bolagets styrelse eller ledning i övrigt, om det ej kan åvägabringas på annat sätt. Bestämmanderätten i fråga om inköpstillstånd. Huvudprincipen i gällande ordning för utminutering är, att det erfordras särskilt tillstånd av systembolag för att utminuteringsvis få inköpa spritdrycker eller vin. Erfarenheterna av denna anordning torde få anses övervägande goda och bärande skäl för ändring häri ha icke framförts. Revisionens förslag upptager också en uttrycklig regel med detta innehåll, nämligen i 1 § av 4 kap. Enligt nu gällande bestämmelser kan framställning om inköpstillstånd göras antingen hos hemortsbolaget — d. v. s. det bolag, inom vars område sökanden äger sitt hemvist — eller hos vilket annat systembolag som helst, och prövningen av ansökningen ankommer på det bolag, vilket mottagit densamma. För att denna fria ansökningsrätt icke skall kunna utnyttjas så, att inköpstillstånd erhålles vid flera bolag, hava särskilda bestämmelser meddelats om samverkan mellan systembolagen i de fall, då en person begär inköpstillstånd hos annat bolag än hemortsbolaget. Dessa bestämmelser återfinnas i 42 § Rff samt i kontrollstyrelsens cirkulär till systembolagen den 10 november I92Ö, nr 13. Genom det sålunda anordnade samarbetet mellan bolagen har så småningom den praxis uppstått, att det verkliga avgörandet av ansökningarna i regel överlämnas till hemortsbolaget. Några olägenheter härav hava icke givit sig till känna. Denna ordning synes ock vara den mest naturliga både från praktisk synpunkt och med hänsyn till önskemålet, att varje systembolag bör äga ansvar för tilldelningen av spritdrycker och vin till de personer, som äro bosatta inom dess kontrollområde, även om inköpen i vissa fall äga rum hos annat bolag. Härtill kommer, att revisionens förslag rörande den kommunala bestämmanderätten i fråga om försäljningen syftar till att avlägsna de hittillsvarande olikheterna i de särskilda bolagens utminuteringsbestämmelser och åvägabringa mera likformiga regler. Framställningar om inköpstillstånd skola sålunda enligt förslaget för framtiden prövas efter väsentligen samma grunder av de olika bolagen, varför en tillståndssökande bör sakna anledning att söka få denna prövning verkställd av annat bolag än hemortsbolaget. Revisionen har av dessa skäl föreslagit ett lagfästande av ovannämnda praxis, att prövningsrätten rörande inköpstillstånd tillkommer vederbörande hemortsbolag. Lagfästande av grunderna för inköpstillstånd. Den centrala frågan om prövningen av ansökningar om inköpstillstånd är i Rff knapphändigt behandlad. I 34 och 35 §§ lämnas visserligen en del föreskrifter om förbud mot utminutering till vissa bestämda kategorier av alkoholmissbrukare, men därutöver ger förordningen icke några närmare regler om denna prövning. På grund härav har framträtt behov av annan vägledning för systembolagen, vilket ock blivit tillgodosett genom den rådgivande verksamhet, kontrollstyrelsen utövar i egenskap av uppsiktsmyndighet för bolagen. Detta förhållande har särskilt berörts i de för revisionens arbete givna direktiven. Sålunda anförde bevill-

148 ningsutskottet i sitt förut återgivna yttrande vid 1928 års riksdag^ bland annat: »På flera punkter saknas utformade detaljföreskrifter, särskilt i fråga om vissa delar av utminuteringen och utskänkningen. Författningen har därför kompletterats med av kontrollorganen meddelade bestämmelser. Sålunda har kontrollstyrelsen vid skilda tidpunkter till systembolagen utfärdat råd och anvisningar angående utminuteringskontrollen . . . Särskilt bör det med kännedom om den praxis, som bestämts genom de utav kontrollstyrelsen utfärdade föreskrifterna och direktiven, låta sig göra att genom bestämmelser i författningen reglera vissa förhållanden, vilka vid förordningens införande icke blevo föremål för lagstiftning utan lämnades åt kontrollorganens prövning.» Detta av riksdagen godkända yttrande måste anses innebära, att bland annat grunderna för prövningen av inköpstillstånd böra bliva närmare preciserade i själva förordningen. Revisionen får, i anslutning till de synpunkter, som anförts av Systembolagsföreningarnas förtroendenämnd i dess framställning till revisionen (sid. 24 ff.), till en början framhålla, att det kan förebringas goda skäl för detta krav. D e t ' m å sålunda påpekas, att antalet beslut om avslag å motboksansökningar, respektive indragning av motböcker, som äro grundade på ovanberörda föreskrifter i 34 och 35 §§ Rff, utgöra endast en mindre del av hela antalet dylika beslut (jämför härom tablån å sid. 153). I långt flera fall har beslutet om avslag eller indragning varit föranlett därav att det förelegat annan anmärkning mot vederbörandes sätt att bruka alhokolhaltiga drycker än de som angivas i nämnda lagrum. Den lagliga grunden för åtgärden har då legat i den särskilt till systembolagen riktade föreskriften i 63 § Rff, att all försäljning av spritdrycker och vin skall ordnas så, att därmed åstadkommes så ringa skada som möjligt. Från den utgångspunkten att utminuteringen är en laglig försäljning till allmänheten och att förty varje medborgare bör äga rätt att begagna sig av densamma, såvida han icke är diskvalificerad jämlikt ett uttryckligt stadgande, kan det tydligen med visst fog göras gällande, att den nyss anförda bestämmelsen — i och för sig välbetänkt och gagnelig — har en alltför allmän karaktär för att vara en fullt lämplig diskvalifikationsregel. Det är nämligen uppenbart, att denna bestämmelse lämnar utrymme för en betydande variation i tillämpningen och därigenom kan giva upphov till påståenden om godtycke vid behandlingen av dylika ärenden. En dylik kritik har ju också i betydande utsträckning riktats mot såväl systembolagen som kontrollstyrelsen. Om däremot i förordningen angåvos utförliga regler härutinnan, skulle bolagens prövning bliva avsevärt underlättad och bolagen också komma i en fördelaktigare ställning i förhållande till allmänheten, vilken lättare torde foga sig i stadganden, givna i lag eller förordning, än i administrativa beslut, fattade väl med stöd av lag men utan lagstiftarens direkta medverkan. Från de tillämpande organens egen synpunkt skulle därför en precisering i själva förordningen av stadgandena angående prövningen av inköpstillstånd framstå såsom synnerligen gynnsam. Dylika hänsyn kunna dock icke få vara avgörande. Erfarenheterna från de år, varunder den nuvarande ordningen inom utminuteringen ägt bestånd, giva nämligen ett

149 mycket bestämt vittnesbörd om att de omständigheter, som måste tagas i betraktande vid prövningen av inköpstillstånd, äro så skiftande och de överväganden, som måste förekomma härvid, så komplicerade, att det icke låter sig göra att i någorlunda hanterliga stadganden giva uttryck åt alla vidkommande synpunkter. I detta avseende må hänvisas till kontrollstyrelsens anvisningar till systembolagen i detta ämne. Av de ovan lämnade utdragen och sammandragen av de viktigaste cirkulären härom framgår, att dessa anvisningar äro synnerligen detaljerade. Än mera vidlyftiga skulle de hava blivit, om man icke i sista hand alltjämt kunnat falla tillbaka på ovan åberopade allmänna regel i 63 § Rff om förordningens syfte. En någorlunda fullständig kodifiering av grunderna för vägran av inköpsrätt skulle sålunda bliva mycket tyngande för själva lagtexten. Man torde icke heller vinna åsyftat resultat genom att i förordningen införa sådana detaljerade regler. Det skulle nämligen utan tvivel befinnas omöjligt att angiva alla omständigheter och synpunkter, som böra komma i betraktande vid denna prövning, och förordningens uppräkning av dessa skulle därför behöva kompletteras med en regel av mera allmän, och därför i viss mån mera obestämd innebörd. Med denna lösning hade man uppenbarligen icke vunnit det avsedda principiella syftet att i själva förordningen uttryckligt angiva alla de fall, då ifrågavarande åtgärder fingo vidtagas. Och skulle man nöja sig med att i författningstexten så fullständigt som möjligt angiva ifrågavarande grunder och icke tillåta någon som helst utvidgning av dem med stöd av en allmän reservregel, torde som nyss antytts dessa föreskrifter i tillämpningen komma att visa sådana ofullständigheter, att de icke kunde fylla sitt syfte. Tillämpningsorganen bleve i detta fall så hårt bundna till formerna, att fara förelåge för att deras verksamhet komme att utveckla sig i en icke från någon synpunkt önskvärd eller gagnelig byråkratisk riktning. I detta avseende har kontrollstyrelsen i sitt yttrande den 15 mars 1928 till bevillningsutskottet rörande de vid 1928 års riksdag väckta motionerna om ändringar i Rff anfört, att det vore av vikt, att kompetensområdet för de i rusdryckslagstiftningen omnämnda försäljningsoch uppsiktsorganen klart avgränsades. Enligt styrelsens mening torde det emellertid icke vara lämpligt eller möjligt att draga kompetensgränserna så snävt, att dessa organ berövades varje rörelsefrihet, när det gällde att förverkliga de syften, för vilka lagstiftningen hade kommit till. Det syntes kontrollstyrelsen ligga i sakens natur, att, om författningen detaljerat angåve tillämpningsorganens uppgifter och sålunda bunde deras rörelsefrihet, en sådan anordning skulle på. ett avgörande sätt försvåra alla strävanden från dessa organs sida till folknykterhetens höjande. Systembolagsföreningarnas förtroendenämnd berör också detta spörsmål i sitt yttrande till revisionen (sid. 26) : _ »Förtroendenämnden är sålunda av den bestämda uppfattningen, att all hittills vunnen erfarenhet givit vid handen, att, därest det skall vara någon mening i det individuella kontrollsystemet, det är en bjudande nödvändighet, att åt tillämpningsorganen beredas rörelsefrihet och möjlighet att anpassa sig efter det praktiska livets växlande krav. Därmed kommer visserligen förverkligandet av lagens syfte att i hög grad bliva beroende på dessa organ, men detta behöver icke, såsom en del förmena, innebära något prisgivande åt god-

150 tycket. Beslut, som grunda sig på ingående faktiska upplysningar och ett moget övervägande, kunna icke rättvisligen betecknas såsom godtyckliga. Härtill genmäles måhända, att det ingalunda är säkert, att det mogna omdömet städse är tillfinnandes hos alla dem, som ha den praktiska tillämpningen om hand. Det skall ej förnekas, att det understundom kan brista i detta avseen•de, men i sådana fall står besvärsrätten öppen, och man torde svårligen kunna bestrida, att i det alldeles övervägande antalet fall prövningen sker på ett fullt betryggande sätt.» Revisionen har den uppfattningen, att de ovan anförda skälen mot en fullständig regelgivning i själva förordningen i fråga om grunderna för meddelande av inköpstillstånd och indragning av sådant tillstånd förtjäna större beaktande än önskemålet om en sådan kodifiering. Om revisionens förslag sålunda icke upptager någon förteckning, med anspråk på fullständighet, över dessa grunder, innefattar detsamma dock utförligare regler härom än gällande förordning. Vid utformningen härav har revisionen haft i strängt ögonsikte, att dessa regler skola äga en vägledande karaktär och icke vara så beskaffade, att de kunna hindra vidtagande av den för varje särskilt fall lämpligaste åtgärden. I detta sammanhang må påpekas, att den grundläggande principen om systembolagens rätt och plikt att verkställa en prövning i fråga om inköpstillstånden icke kommit till klart uttryck i gällande förordning. Denna princip framgår nämligen — förutom av det allmänna stadgandet i 63 § — allenast av en undanskymd bisats i 30 § första stycket, som lyder: »Föreligger ej veterligen i avseende å den, som gjort anmälan, sådant hinder för utminutering, varom i 33 och 34 §§ stadgas, har bolaget, därest bolaget eljest finner utminutering till honom kunna äga rum, att tillställa honom en motbok» etc. Fullt tydligt kommer bolagens prövningsrätt och prövningsplikt till synes endast i fråga om kvinnor samt beträffande dem som sakna stadigt hemvist (30 § andra stycket). Beträffande dessa förutsattes också uttryckligen, att inköpstillstånd kan förknippas med särskilda förbehåll, d. v. s. med bestämda individuella villkor och inskränkningar rörande inköpsrättens omfattning. I revisionens förslag har den nu behandlade huvudregeln för utminuteringen kommit till klart uttryck. I 1 § 4 kap. stadgas nämligen, som ovan nämnts, att utminutering av spritdrycker eller vin må äga rum allenast till den som av sitt hemortsbolag erhållit tillstånd att inköpa sådana drycker. Detta stadgande avser att fastställa, att det icke föreligger en allmän medborgerlig rätt till inköp utminuteringsvis av spritdrycker eller vin utan att befogenheten härtill är beroende av prövning, som vederbörande systembolag hai att utöva å det allmännas vägnar. Även om det, såsom ovan påvisats, icke är möjligt eller lämpligt att i förordningen på ett uttömmande sätt fastställa reglerna för denna prövning, böra dock vissa huvudgrunder härför komma till uttryck i förordningen. Så har skett i revisionens förslag. Detta lämnar nämligen en uttrycklig föreskrift, att inköp ej må medgivas, om det av särskild anledning kan befaras, att inköp av spritdrycker eller vin skall lända till skada för köparen eller annan, samt

151 ålägger bolagen att vid tillståndsprövningen taga hänsyn till köparens ålder och levnadsförhållanden. I följande avdelningar angiver revisionen den närmare innebörden av dessa huvudregler. Begränsning för personer, som gjort sig skyldiga till missbruk m. m. Alltsedan den individuella utminuteringskontrollens tillkomst har det varit en huvudprincip vid prövningen av inköpstillstånd, att spritdrycker och vin icke böra tillhandahållas missbrukare. Denna grundsats är en omedelbar konsekvens av det förut omförmälda allmänna syfte, som lagstiftaren angivit i 63 § Rff. Emellertid har, som ovan framhållits, därjämte i 34 § Rff fastställts uttryckligt förbud mot utminutering till vissa särskilt angivna grupper av alkoholmissbrukare, nämligen återfallsfyllerister, d. v. s. sådana som under de senaste två åren dömts till ansvar för fylleri minst två gånger, samt personer som under de senaste tre åren dömts eller undergått bestraffning för brott, begånget under inflytande av starka drycker, eller för olaga rusdryckshantering eller under samma tid undergått tvångsarbete eller vårdats å allmän alkoholistanstalt, varit föremål för beslut om tvångsinternering å sådan anstalt eller vårdats å vissa slag av anstalter för delirium tremens eller annan alkoholsinnessjukdom. Det är emellertid uppenbart, att denna uppräkning icke angiver mer än en ringa del av dem som bruka alkoholhaltiga drycker till skada för sig eller annan. I samtliga nu uppräknade fall gäller den förutsättningen för att avstängning enligt ifrågavarande författningsrum skall kunna ske, att det från annat samhällsorgan än systembolaget förekommit ett ingripande mot vederbörande, som varit grundat på ett i de flesta fall svårartat alkoholmissbruk. Om avstängning från inköpsrätt på grund av uppenbart alkoholmissbruk icke skulle hava företagits av systembolagen i andra fall än de nu anförda, skulle detta sålunda hava inneburit, att bolagen på ett mycket otillfredsställande sätt fullgjort sin uppgift att förebygga alkoholskador. Att de ovillkorliga avstängningsbestämmelserna dock blivit utformade på detta sätt sammanhänger därmed att nykterhetskommitténs förslag utgick från att systembolagen icke skulle hava den karaktär av organ för det allmänna med uppgift att förebygga alkoholskador, som de fingo i den slutligen antagna förordningen. Samhällets skyddsintresse skulle i stället enligt nämnda förslag tillgodoses dels av de s. k. kontrollnämnderna och dels av nykterhetsnämnderna. Då riksdagen sedermera ej biträdde förslaget om inrättande av kontrollnämnder utan genom omläggning av systembolagsstyrelsernas sammansättning så att säga flyttade in dessa nämnder i bolagen, kom det icke till stånd någon däremot svarande modifiering i fråga om avstängningsreglerna. Däremot bibehölls det nu i 35 § Rff intagna stadgandet om befogenhet för nykterhetsnämnd att förordna om utminuteringsförbud i fråga om den som brukar alkoholhaltiga drycker till uppenbar skada för sig eller andra samt en däremot svarande föreskrift i 34 § Rff om skyldighet för systembolag att efterkomma sådant beslut av nykterhetsnämnd. Här finnes sålunda den allmänna regeln uttalad, att den avgörande synpunkten vid ifrågavarande prov-

152 ning är, huruvida skada kan uppstå till följd av försäljning, och den prövande myndighetens ansvar och fria bedömande är icke inskränkt genom en på förhand fastslagen regel, att endast vissa bestämda slag av skador må tagas i betraktande. Dock innehåller även detta stadgande om nykterhetsnämmdens prövningsrätt en betydelsefull begränsning, nämligen den, att nämnden icke kan vidtaga en avstängningsåtgärd av eget initiativ utan att härför erfordras en anmälan från vissa angivna myndigheter, tjänstemän eller enskilda personer. Det bör i detta sammanhang påpekas, att denna inskränkning icke står väl samman med nykterhetsnämndens allmänna åliggande att vara det kommunala övervakningsorganet i nykterhetsavseende. Denna motsättning framträder alldeles särskilt vid jämförelse med nämndens obetingade initiativrätt, när det gäller de ofta långt mera ingripande åtgärderna enligt alkoholistlagstiftningen, vilka nämnden har skyldighet att vidtaga även utan särskild anmaning. Den befogenhet att förordna om utminuteringsförbud i fråga om missbrukare, vilken sålunda tillkommer nykterhetsnämnderna, har icke heller kommit att begagnas i den omfattning, som man torde hava föreställt sig vid förordningens tillkomst (jämför härom de statistiska uppgifterna i tablån å följande sida). Härvid hava säkerligen flera omständigheter gjort sig gällande. Sålunda har ovannämnda hinder för självständigt initiativ av nämnderna minskat deras möjligheter att ingripa, och vidare torde vissa nämnder hava avhållit sig från dylik åtgärd på grund av bristande handlag vid utövningen av sin verksamhet eller rent av därför att de icke ägnat denna sida av sin nykterhetsvårdande uppgift tillbörligt intresse. Det viktigaste skälet är dock otvivelaktigt, att systembolagen hava fått den karaktär av organ för det samhälleliga skyddsintresset, som man under förarbetena till försäljningslagstiftningen trodde sig kunna påräkna endast hos kontrollnämnderna och nykterhetsnämnderna. Systembolagen hava sålunda blivit de egentliga tillämpningsorganen för den allmänna regel, som är uttalad i 35 § Rff, nämligen att avstängning skall ske beträffande den, som brukar alkoholhaltiga drycker till uppenbar skada för sig eller andra. I de fall, då nykterhetsnämnderna hava funnit tillämpning av detta stadgande påkallat, hava de i regel icke begagnat det förfaringssätt, som där angives, utan inskränkt sig till att lämna systembolagen föreliggande sakliga upplysningar. Härigenom hava nämnderna i regel vunnit samma praktiska resultat, nämligen avstängning från inköpsrätt, ehuru denna i sådant fall grundats på beslut av bolaget och icke av nämnden, något som från nämndernas synpunkt ofta framstått såsom fördelaktigt. Detta förfaringssätt medgiver även en bättre anpassning av åtgärderna efter föreliggande förhållanden, i det att väl systembolaget men icke nykterhetsnämnden kan besluta om inskränkning i inköpsrätten i stället för indragning av densamma. Systembolagen hava sålunda vid prövningen, huruvida avstängning skall ifrågakomma, icke begränsat sig till de i 34 § Rff angivna fallen. 1 Den allmänna 1 Av den av kontrollstyrelsen ntarbetade publikationen Rusdrycksförsärjningen m. m. framgår, att nnder åren 1924—1933 motboksindragningar av annan anledning än motboksinnehavarens död eller flyttning ägde rum i den omfattning, som framgår av tablån å sid. 153.

153 regeln i 63 § Rff, att all försäljning skall ordnas så att därmed åstadkommes så ringa skada som möjligt, har utgjort den egentliga rättsgrunden för dessa åtgöranden. A t t bolagen härvid erhållit särskild vägledning av kontrollstyrelsen i dess egenskap av uppsiktsmyndighet har framhållits i kap. V I här ovan. Revisionen får härutinnan hänvisa till den där lämnade redogörelsen för huvudinnehållet av dessa anvisningar. Såvitt revisionen kunnat finna, lämna de av kontrollstyrelsen sålunda meddelade anvisningarna icke rum för erinran. Det torde stå i full överensstämmelse med lagstiftningens andemening, att den som »icke handhar rusdrycker på ett ur samhällelig synpunkt anmärkningsfritt sätt» lider inskränkning i sin inköpsrätt eller helt berövas denna, respektive får avslag å ansökan härom. Det synes också riktigt, att »valet av de åtgärder, som i det särskilda fallet böra vidtagas, bör grundas på en individuell prövning», samt att »det väsentliga värdet av denna bolagens rent individuella prövning av varje motboksansökan kan äventyras, därest bolagen ställa sig på en formellt juridisk ståndpunkt». Att bolagen skulle vara berättigade att vidtaga inskränkande åtgärder allenast i de fall, då föreliggande anmärkningar i nykterhetsavseende kunde anses styrkta enligt strängt formella bevisregler, skulle nämligen, såsom kontrollstyrelsen framhållit, hava till följd, att man »skulle nödgas lämna motböcker i händerna på ett stort antal personer, som knappast någon för verklig folknykterhet intresserad kan anse vara lämpade att innehava sådana». Den ordning, som på detta sätt framvuxit, bör enligt revisionens mening bibehållas för framtiden. Vid prövningen av inköpstillstånd böra sålunda systembolagen hava att taga hänsyn till varje slag av skada, som kan uppstå genom missbruk av alkoholhaltiga drycker, och icke enbart till sådana skador, som angivits i 34 § Rff. Denna ståndpunkt kommer till uttryck i det allmänna stadgandet i 4 kap. 3 § av revisionens förslag, att om det av särskild anledning kan befaras, att inköp av spritdrycker eller vin skall lända till skada för köparen eller annan, inköp ej må medgivas eller ock de inskränkningar Antal

i n d r a; a n i n g a r

på

grund

av

fattigvårdsförfalskannan miss- eller underöverlåtelse ning av 34 § 2—8 skötsamhet stödsbehov mom. Rff 35 § Rff vid alkohol- el. bristande av inköps- namn- andra skäl rätt teckning bruk skattebetalo. d. ning 1924 1925 1926 1927 1928 1929 1930 1931 1932 1933

1846 2 007 2 064 1823 1583 1466 1289 1428 1485 1524

329 361 356 397 217 93 138 130 100 93

2 716 3 008 3 044 3 446 3 565 4 181 4 548 4 097 4 328 4 079

16 033 16 444 11435 12 736 13 465 9 601 8 765 10 491 14 026 15 245

676 890 1027 890 664 640 479 524 657 528

356 344 249 174 189 204 128 112 132 110

12 962 11 499 13 327 14 057 15 526 12 019 12 276 10 571 10 647 9 972

154 i inköpen stadgas, vilka finnas påkallade. För att närmare klarlägga innebörden av denna regel har densamma förtydligats genom exempel, intagna i själva författningstexten, å sådana omständigheter, då avstängning eller annan inskränkande åtgärd bör övervägas. Sålunda har revisionen föreslagit, att detta särskilt skall ske i fråga om den som varit föremål för åtgiärder enligt alkoholistlagstiftningen eller, med den av revisionen föreslagna nya beteckningen, lagen om nykterhetsvård, den som vårdats för delirium tremens eller annan sjukdom som uppstått genom bruk av alkoholhaltiga drycker, deni som gjort sig skyldig till straffbelagd handling och därvid varit påverkad av alkoholhaltiga drycker, eller eljest varit överlastad av sådana drycker, den som ådömts tvångsarbete eller varnats för lösdriveri, den som gjort sig skyldig till olovlig befattning med alkoholhaltiga drycker eller kan befaras göra sig skyldig härtill, samt den som åtnjuter understöd från allmänna fattigvården eller, genom underlåtenhet att fullgöra sina ekonomiska förpliktelser gentemot närstående eller det allmänna, ådagalagt bristande skötsamhet i ekonomiskt avseende. Revisionen vill särskilt betona, att denna uppräkning ingalunda är uttömmande, utan att tvärtom berörda åtgärder ofta böra vidtagas även i andra fall. Syftet med dessa exempel är närmast att på ett åskådligt sätt angiva karaktären av den särskilda anledning, som angives i stadgandet såsom grund för ingripande. Denna särskilda anledning skall nämligen utgöras därav att det förefinnes en sannolik fara för skada av inköp. Sådan fara föreligger tydligen om en person låtit sig komma till last sådan oförmåga att handhava alkoholhaltiga drycker, att skada därigenom redan uppstått och sålunda kan befaras uppkomma ånyo. Exempel härpå äro, att vederbörande är hemfallen under alkoholistlagen, vårdats för alkoholsjukdom, begått brott och därvid varit påverkad av alkoholhaltiga drycker eller eljest varit överlastad av sådana drycker. Uppräkningen stannar emellertid icke vid fall, då denna fara för återfall i missbruk föreligger, utan tar även sikte på en fara av ekonomisk natur, nämligen faran för att mera viktiga levnadsbehov bliva eftersatta till förmån för inköp av spritdrycker eller vin eller att tillgodoseende av dessa behov måste ankomma på det allmänna, om inköpsrätt medgives eller icke begränsas i avsevärd mån. Exempel härpå äro att vederbörande åtnjuter understöd från allmänna fattigvården eller, genom underlåtenhet att fullgöra sina ekonomiska •förpliktelser gentemot närstående eller det allmänna, ådagalagt bristande skötsamhet i ekonomiskt avseende. Slutligen har, såsom ovan nämnts, bland särskilda anledningar för övervägande av nu berörda åtgärder angivits, att vederbörande gjort sig skyldig till olovlig befattning med alkoholhaltiga drycker eller kan befaras göra sig skyldig till sådan befattning eller att han varit ådömd tvångsarbete eller varnats för lösdriveri. Revisionen håller före, att de individuella omständigheterna böra vara avgörande vid tillståndsprövningen och att det icke bör på förhand fastställas vilken åtgärd, avstängning eller individuell begränsning, som skall vidtagas i det särskilda fallet. Den fria prövningsrätten härutinnan, som redan nu tillkommer systembolagen i flertalet fall, torde kunna anförtros åt dem med

155 ökad tillit efter genomförandet av den organisationsreform, som revisionen föreslår och varom hänvisas till kap. X V I I här nedan. Med hänsyn till nu berörda förhållande torde valfrihet i fråga om åtgärd kunna få gälla även för de fall, som nu äro upptagna i 34 § Rff under punkterna 2—8. Revisionen får med avseende härå anföra vad Systembolagsföreningarnas förtroendenämnd uttalat i sin ovannämnda framställning till revisionen (sid. 28) : »Nästan alla systembolag ha säkert vid åtskilliga tillfällen gjort den erfarenheten, att de på grund av bestämmelserna i 34 § nödgats indraga motböcker i fall, då bättre resultat i nykterhetsavseende med all sannolikhet skulle kunnat nås, om vederbörande fått behålla sina motböcker med den begränsning av inköpsrätten och med de särskilda inköpsbestämmelser, som varit i de olika fallen motiverade. Det är icke sällan bättre, därom bär erfarenheten tydliga vittnesbörd, att visa en person, som beträtts med någon enstaka förseelse, ett visst mått av förtroende än att efter förseelsens konstaterande nödgas 'låta den stadgade påföljden inträda utan hänsyn till omständigheter, som i det särskilda fallet kunna starkt tala däremot.» I anslutning till denna uppfattning upptager revisionen icke i sitt förslag någon bestämmelse om ovillkorlig avstängning, bortsett från det nedan behandlade stadgandet om åldersgräns för inköpstillstånd. Huruvida i ett visst fall fullständig avstängning från inköpsrätt eller blott inskränkningar däri skall vidtagas, bör alltså enligt revisionens mening alltid avgöras med hänsyn till vilken väg, som i det förevarande fallet kan anses medföra den bästa verkan i nykterhetshänseende. Innan revisionen avslutar behandlingen av ifrågavarande grunder för avstängning och individuell begränsning av inköpstillstånd, återstår att angiva, huru revisionen tänkt sig nykterhetsnämndernas befattning med dessa ärenden för framtiden. Det må då här förutskickas, att revisionen föreslår inrättande av en länsnykterhetsnämnd för varje län, vilken skall ha den allmänna uppgiften att övervaka nykterhetstillståndet inom länet och att vara det ansvariga organet för den individuella nykterhetsvården inom detta område samt i denna egenskap utgöra ett vägledande överordnat organ för de kommunala nykterhetsnämnderna. Denna nämnd skall äga utse två ledamöter i vederbörande systembolags styrelse, varigenom revisionen velat sörja för att bolaget och nämnden bedriva sin verksamhet i intimt samarbete. Vid sådant förhållande har det icke ansetts nödigt eller lämpligt att bibehålla den befogenhet, som enligt 35 § Rff för närvarande tillkommer de kommunala nykterhetsnämnderna att förordna om avstängning från utminutering. Däremot skola dessa nämnder givetvis även framgent hava att genom framställningar och råd till systembolagen och andra försäljare söka motverka och förebygga onykterhet och dryckenskap. Med hänsyn till länsnykterhetsnämndens ställning såsom det ansvariga organet för den individuella nykterhetsvården har däremot denna myndighet tillerkänts nyssnämnda befogenhet, vilken för övrigt utsträckts att gälla jämväl utskänkningen. Stadgande härom har intagits i 13 § av förslaget till lag om nykterhetsvård. En kommunal nykterhetsnämnd, som finner, att dess framställningar och råd till systembolaget i frågor rörande avstängning eller individuell begränsning icke vinna tillbörligt beaktande, kan

156 sålunda få sina synpunkter prövade genom att hänvända sig till länsnykterhetsnämnden. Fri inköpsrätt eller obligatorisk förhandsbegränsning i fråga om kundkretsen i allmänhet. Revisionen övergår nu till spörsmålet om inköpstillståndens innehåll i sådana fall, då särskild anledning att befara skada av inköpsrätten ej föreligger. Det är här sålunda fråga om huruvida den stora mängden av konsumenter bör vara underkastad en förhandsbegränsning av rätten att inköpa spritdrycker i likhet med vad nu är fallet eller om inköpsrätten för dessa konsumenter bör lämnas fri och eventuella inskränkningar i densamma ske i efterhand och först om särskild anledning härtill yppas. Till förmån för en ordning med full frihet i inköpsavseende för denna del av kundkretsen har anförts, att den nuvarande maximeringen i fråga om spritdryckerna är ägnad att giva dessa ett »socialt övervärde», vilket medför att inköpsrätten utnyttjas i full utsträckning även av sådana konsumenter, vilka med en fri inköpsrätt skulle nöja sig med mindre kvantiteter. Maximeringens effekt skulle sålunda beträffande dessa snarast vara en stegring av inköpen och därmed av konsumtionen. Revisionen har tidigare i annat sammanhang (sid. 133) anfört, att den för sin del icke delar denna uppfattning. Det har ock gjorts gällande, att förhandsbegränsningen för kundkretsen i dess helhet numera är onödig. Det medgives visserligen, att den var nödvändig och nyttig under en övergångstid, då systembolagen hade att inregistrera 100 000-tals kunder, om vilka de icke ägde och icke kunde äga någon närmare kännedom. Numera borde bolagen dock på grundval av vunnen erfarenhet kunna med erforderlig säkerhet verkställa en uppdelning av kundkretsen i sådana, för vilka förhandsbegränsning av en eller annan anledning är påkallad, och sådana, för vilka en dylik åtgärd icke tjänar något egentligt ändamål. Enligt revisionens mening skulle emellertid medgivande av fullt fri inköpsrätt för en del av konsumenterna medföra stora svårigheter. Systembolagens hittillsvarande erfarenheter räcka säkerligen icke till för att på ett betryggande sätt på förhand draga gränsen mellan lämpliga och olämpliga aspiranter på denna förmån. Fara för skada genom inköp kan föreligga icke blott i de fall, då synliga tecken härpå giva sig till känna på förhand, utan även, och i betydande omfattning, då det skenbart saknas anledning till speciella åtgärder i inköpsavseende. Gränsen mellan missbruk och oklanderligt brak är överhuvud synnerligen flytande, särskilt när fråga är om skada av mer ekonomisk art. Och den omständigheten, att en inköpsberättigad nu brukar sin begränsade inköpsrätt på ett klanderfritt sätt, innebär uppenbarligen icke garanti för att han också utan våda kan betros med alldeles obegränsade inköpsmöjligheter. Härvid kommer särskilt i betraktande svårigheten att förekomma 3verlåtelse av lagligen inköpta spritdrycker. Om inskränkningar i inköpsritten skulle ifrågakomma endast för dem, beträffande vilka särskild anledning att befara skada föreligger, medan övriga köpare skulle äga full inköpsrätt, obe-

157 roende av det egna legitima behovets storlek, kan det icke, att döma av hittillsvarande erfarenheter, råda tvivel om att överlåtelse i utomordentligt stor omfattning skulle äga rum till just sådana konsumenter, som blivit underkastade individuella inskränkningar i inköpsrätten eller helt avstängts. Dessa sistnämnda åtgärder skulle därigenom i väsentlig mån förlora åsyftad verkan. En individuell utminuteringskontroll, som vore ordnad så, att begränsning av inköpen förekomme allenast i förut angivna fall, då särskild anledning att befara skada vore för handen, skulle icke heller i önskvärd grad kunna tillgodose det viktiga syftet att utöva en kraftig förebyggande verkan i fråga om alkoholskadorna i samhället. Det ligger i sakens natur — och framgår även av ovan anförda exempel — att den särskilda anledningen att företaga inskränkningar i inköpsrätten i många fall just utgöres därav att det redan uppstått en mer eller mindre svårartad alkoholskada. Om systembolagen skulle vara nödsakade att avvakta, att fallen utvecklade sig så långt, innan de ägde vidtaga begränsningsåtgärder, skulle detta innebära, att lagstiftningen betoge dessa allmänna organ möjligheten att utöva förebyggande nykterhetsvård i någon mera avsevärd omfattning. Systemet med obegränsad inköpsrätt för en del av kundkretsen torde vidare erbjuda betydande svårigheter för bolagen i tillämpningen. Den obegränsade inköpsrätten komme nämligen med all sannolikhet att anses såsom ett privilegium, vilket en var inköpsberättigad, mot vilken påtagliga anmärkningar icke förelåge, eftertraktade att ernå. Skillnaden mellan fri inköpsrätt och en till exempelvis 3 liter i månaden begränsad sådan komme att framstå såsom betydligt större än den nuvarande gradskillnaden mellan full tilldelning — 4 liter i månaden — och nämnda kvantitet. Att överhuvud vara underkastad begränsning i fråga om inköpskvantiteten skulle av många anses diskrediterande och systembolagen komme i följd härav att utsättas för ett mycket starkt tryck från alla dem som förmenade, att de borde tillhöra den privilegierade kategorien. Det är tydligt, att systembolagen under sådana förhållanden skulle ställas inför en mycket grannlaga och svår uppgift, då det gällde att pröva framställningar i denna riktning. Med hänsyn till att den fria inköpsrätten skulle framstå såsom en så eftersträvansvärd förmån, torde bolagens diskretionära prövning härutinnan icke kunna undgå att framkalla betydande irritation. Systembolagsföreningarnas förtroendenämnd uttalar sig också mycket bestämt i detta hänseende i sin framställning (sid. 44) : »Det klander för godtycke och självtagen maktfullkomlighet, som systembolagen redan nu få uppbära, skulle tillväxa så, att systembolagen bleve praktiskt taget ur stånd att fullgöra sin uppgift.» Detta uttalande avser visserligen icke direkt anordningen med en alldeles obegränsad inköpsrätt för vissa konsumenter utan ett nedan närmare behandlat förslag, att systembolagen skulle för en del av kundkretsen äga fastställa högre tilldelning än den nu medgivna maximikvantiteten. Om det äger giltighet för detta fall, är det emellertid uppenbarligen än mer tillämpligt beträffande en ordning, som lägger i systembolagens hand att medgiva en del av de inköpsberättigade ännu friare inköpsmöjligheter. Den inställning till systembolagen från allmänhetens sida, som karakterise-

158 rats på ovan återgivet sätt, skulle icke gärna kunna undgå att påverka bolagens prövning, så att dessa bleve benägna att i de enskilda fallen följa regeln att hellre fria än fälla och således medgiva fri inköpsrätt även i tvivelaktiga fall. I den mån så skulle ske, måste den fria inköpsrättens införande medföra fara för ökat missbruk. I detta avseende kommer särskilt i betraktande den ovan antydda faran för överlåtelse av de inköpta varorna. Av det föregående framgår, att man enligt revisionens mening måste räkna med att fri inköpsrätt skulle komma att åtnjutas av ett stort antal inköpsberättigade, vilka icke skulle handhava denna rätt på ett klanderfritt sätt. Denna invändning mot ett dylikt system avtrubbas icke väsentligen därav, att rättelse härutinnan givetvis borde ske, i den mån systembolagen funno att den fria inköpsrätten missbrukades. Det är nämligen uppenbart, att det i många fall måste undgå systembolagen att så skedde och att i varje fall rättelse icke kunde åstadkommas förrän mer eller mindre betydande skador inträtt som en följd av missbruk av den fria inköpsmöjligheten. E n prövning av inköpsrätten, som vore grundad på efterhandsgranskning av inköpen, torde vidare vara ägnad att bringa de inköpsberättigade och systembolagen i ett motsatsförhållande till varandra, som icke är eftersträvansvärt från någondera partens sida. Härom vittna icke minst erfarenheterna från Göteborg under de år, då bolaget i denna stad tillämpade en efterhandsprövning. Dessa erfarenheter ledde också därhän, att bolaget måste mer eller mindre uttryckligt fastställa en övre gräns för inköpen, så att indragning skedde, om inköpen överstego denna gräns. Såvitt revisionen kan finna, saknas det tillräckliga skäl för att antaga, att utvecklingen skulle gestalta sig annorlunda, därest man nu öppnade möjlighet till fri inköpsrätt för en del av köparna. I enlighet härmed skulle enligt revisionens uppfattning borttagande ur själva förordningen av bestämmelsen om obligatorisk förhandsbegränsning allenast hava till följd, att maximering i annan form än den nu gällande trädde i tilllämpning för denna del av kundkretsen. Vad särskilt den omständigheten beträffar, att denna maximering icke skulle hava stöd av ett uttryckligt stadgande, har revisionen anledning att närmare återkomma härtill senare i detta kapitel. De svårigheter, som systembolagen med all sannolikhet komme att möta vid tillämpningen av ett system med fri inköpsrätt för en del av kundkretsen, skulle icke endast gälla dem som gjorde anspråk på att komma i åtnjutande av denna förmån. En begränsning av tilldelningen för missbrukare är säkerligen lättare att upprätthålla, då även de klanderfria och i ekonomiskt avseende mycket väl ställda bland de inköpsberättigade äro underkastade en principiellt likartad begränsning. Vid graderingen av de individuellt begränsade tillstånden hava bolagen haft stöd av den absoluta fyralitersbegränsningem Denna allmänna gräns har så att säga utgjort en måttstock, efter vilken de särskilt begränsade tillstånden blivit tillmätta. Om denna måttstock bortolle, skulle säkerligen svårigheterna för bolagen ökas högst avsevärt i fråga om tilldelningen till den del av kundkretsen, för vilken mer eller mindre stränga restriktioner i inköpsrätten äro påkallade.

159 En allmän begränsning av inköpsrätten fyller slutligen, enligt revisionens mening, även en annan uppgift. God tillgång eller överflöd på alkoholvaror uppammar mången gång levnadsvanor, som i sig innesluta faror, även om påvisbar skada icke kan konstateras. I den mån en begränsning av tillgången kan hindra dylika vanor att uppkomma och sålunda bidrager till allmän måttlighet och varsamhet vid bruket av spritdrycker och till att tillbakatränga dryckesseden, fyller densamma därför en betydelsefull uppgift. Enligt revisionens uppfattning skulle sålunda införande av fri inköpsrätt för en viss del av kundkretsen vara ägnat att skapa betydande irritationsmoment och i många fall leda till ökat missbruk samt i allmänhet försvåra för systembolagen att fastställa individuella begränsningar, där sådana äro påkallade av förhållandena. Det torde ej heller kunna göras gällande, att en mer allmän uppfattning bland de inköpsberättigade kräver förhandsbegränsningens borttagande. Man torde tvärtom vara berättigad att påstå, att den stora allmänheten numera i betydande omfattning godtagit denna ordning. Sättet för obligatorisk förhandsbegränsning. Den individuella förhandsbegränsningen av samtliga konsumenters rätt att inköpa spritdrycker har under den nu gällande ordningen för utminuteringskontroll genomförts efter den principen, att den till inköp medgivna kvantiteten av spritdrycker i varje särskilt fall fastställts med ledning av det på förhand uppskattade legitima behovet för köparen och hans hushåll. I fråga om den närmare utformningen av reglerna härom får revisionen hänvisa till den ovan i kap. V I lämnade redogörelsen för den individuella utminuteringskontrollens uppkomst och utveckling samt inskränker sig i detta sammanhang till att erinra om några huvudpunkter. Därvid må först omnämnas kontrollstyrelsens allmänna anvisning till systembolagen, att vid prövningen av ansökning om inköpstillstånd »bör den ungefärliga kvantitet av särskilt spritdrycker fastställas, som vederbörande med hänsyn till den sociala miljö, i vilken han lever, och hans personliga förhållanden i övrigt rimligen kan anses behöva för sig och sitt hushåll inköpa» (cirkuläret nr 71/1920, jämför ovan sid. 114). Vid den sålunda förordade anpassningen av inköpsrätten efter det såsom legitimt ansedda behovet böra enligt kontrollstyrelsens ovan omförmälda anvisningar beaktas ett flertal omständigheter, såsom huruvida sökanden är man eller kvinna, har eget hushåll eller icke, tillhör en befolkningsgrupp med mer eller mindre utpräglade alkoholvanor — varvid särskilt skillnaden mellan landsbefolkningen och stadsbefolkningen samt mellan olika delar av landet bör komma i beaktande — vidare sökandens ålder och ekonomiska ställning m. m. Revisionen har icke funnit, att det står någon lämpligare och bättre utväg öppen inom den individuella utminuteringskontrollens ram för att tillgodose kravet på en ändamålsenlig nykterhetsvård än denna anordning med förhandsbegränsning av tilldelningskvantiteten med hänsyn till behovet, vilken tillämpats av systembolagen enligt ovan angivna principer sedan år 1920. Revisionen är därför av den uppfattningen, att denna ordning bör bibehållas för fram-

160 tiden. Då konsumtionen av spritdrycker och vin väl kan inskränkas till förmån för tillgodoseende av mera nödvändiga behov, kan det även vara befogat, att ekonomiska synpunkter tillerkännas viss betydelse vid prövningen jämväl i andra fall än då detta är betingat av en direkt påvisbar fara för alkoholskada. I detta sammanhang föreligger anle<ining framhålla, att det sålunda av revisionen förordade hänsynstagandet till vissa ekonomiska synpunkter vid utminuteringskontrollens handhavande icke innebär ett godkännande av det i vissa kommuner praktiserade förfarandet att använda generella avstängningsbestämmelser såsom ett medel för indrivning av skatt. Denna metod finner revisionen tvärtom av flera skäl olämplig. Revisionen har redan i annat sammanhang (sid. 154 f.) framhållit, att det icke bör på förhand fastställas vilken åtgärd, avstängning eller individuell begränsning, som skall vidtagas i det särskilda fallet utan att anpassning bör kunna göras efter föreliggande individuella omständigheter. Den diskretionära prövning, som i enlighet med denna uppfattning bör förekomma i varje särskilt fall, bör givetvis icke påverkas av sådana för denna lagstiftning ovidkommande syften som önskemålet, att medborgarna betala dem påförda utskylder. Den av revisionen förordade ordningen, att storleken av det legitima behovet skall beaktas vid tillståndsprövningen, kommer till uttryck i revisionens förslag genom stadgandet i 4 kap. 4 §, vilket ålägger hemortsbolag att fastställa den högsta myckenhet i fråga om spritdrycker, som med hänsyn till köpares ålder och levnadsförhållanden må av honom inköpas för viss tidsperiod. Allmän maximigräns i förordningen. I samband med spörsmålet om inköpsrättens begränsning för kundkretsen i allmänhet står frågan, huruvida systembolagen vid tillämpningen av den individuella utminuteringskontrollen skola vara bundna av en i förordningen angiven maximitilldelning. En anordning, varigenom fastställande av den av revisionen förordade maximigränsen helt skulle ankomma på systembolagen, skulle tydligen ställa mycket stora krav på dessa — något som Systembolagsföreningarnas förtroendenämnd också synnerligen kraftigt framhållits i sitt ovan å sid. 157 citerade uttalande. Häremot skulle också kunna riktas flera av de anmärkningar, som gjorts mot anordningen med fri inköpsrätt för en del av kundkretsen. Under alla förhållanden måste systembolagen, såvitt revisionen kan finna, ha en viss övre tilldelningsgräns att gå efter vid utmätandet av de kvantiteter, som skulle fastställas efter individuell prövning. Om denna gräns icke är fastslagen i förordningen, kommer den av systembolagen tillämpade praxis uppenbarligen att skapa en faktisk maximigräns, vilken principiellt icke skiljer sig från den nuvarande, men som säkerligen skulle vara mindre motståndskraftig än en lagfäst gräns. Revisionen har på grund härav icke funnit sig kunna förorda, att den lagstadgade begränsningen av utminuteringskvantiteten skall bortfalla. Enligt dess förslag skall sålunda liksom hittills vid utminutering gälla ett i lagen fastställt maximum, vilket icke får överskridas. Det tillkommer sedan systembolagen att efter särskild prövning tillerkänna de inköpsberättigade tillstånd

161 att inköpa denna myckenhet eller den mindre kvantitet, som med hänsyn till förordningens syfte kan befinnas lämplig. Maximikvantitetens storlek. Beträffande storleken av den lagstadgade maximikvantiteten gäller enligt 48 § Rff, att denna är fyra liter i kalendermånaden, medan nykterhetskommittén föreslog en liter i veckan. 1 Frågan om sänkning av denna kvantitet har flera gånger varit föremål för riksdagens prövning. Redan vid 1920 års riksdag väcktes motioner med yrkande, att maximikvantiteten skulle sänkas till två liter i månaden. Förslaget tillstyrktes av bevillningsutskottet och bifölls av andra kammaren men vann icke första kammarens godkännande. Liknande förslag vid 1921 års riksdag erhöllo samma utgång. Därefter uppkom frågan vid 1926 års riksdag, där motioner väcktes om att maximigränsen för utminutering skulle i möjligaste mån sänkas. Sedan bevillningsutskottet avstyrkt dessa motioner, avslogos de av båda kamrarna. Samma yrkande framfördes slutligen också vid 1928 års riksdag, som därvid hänvisade till den då begärda allmänna utredningen av hela försäljningslagstiftningen. 2 Med avseende å dessa upprepade önskemål om sänkning av maximikvantiteten må erinras om att de som åtnjuta den högsta medgivna inköpsrätten av fyra liter i månaden utgöra allenast en mindre del av hela antalet inköpsberättigade samt att denna andel är mindre nu än för tio år sedan och alltjämt visar en svag minskningstendens. Hur stor denna andel är och hurudan utvecklingen i detta hänseende varit under de sista tio åren, framgår av följande tablå: Antalet motböcker med en inköpsrätt av fyra liter i månaden i procent av samtliga motböcker: Is 1924 30.2

1924 29.1

1925 27.4

1926 25.5

vid utgången av år 1927 1928 1929 1930 23.8 22.5 21.4 20.9

1931 20.7

1932 20.4

1933 20.3

Numera åtnjuter sålunda endast omkring en femtedel av samtliga inköpsberättigade full inköpsrätt. Med hänsyn till de grunder, som hittills gällt och även för framtiden böra gälla i fråga om fastställande av den individuella tilldelningen, kan man utgå från att konsumtionen av spritdrycker i dessa fall ger upphov till skada i mindre omfattning än spritdryckskonsumtionen i övrigt. 1

Nykterhetskommitténs betänkande V sid. 27 (80 §). Ifrågavarande riksdagshandlingar äro: år 1920: motionerna I: 119 och II: 240 (likalydande), bevillningsutskottets betänkande nr 33 och memorial nr 41, protokollen I: 51, sid. 7—27, 1:58, sid. 13 samt II: 61 sid. 53—69 och II: 71 sid. 1, år 1921: motionerna 1:123 och 11:194 (likalydande), bevillningsutskottets betänkande nr 42 och memorial nr 52, protokollen I: 41, sid. 135—149 och I: 47, sid. 22—23, samt II: 50, sid. 95—96 och II: 59, sid. 11. år 1926: motionerna 1:186 och 11:261 (likalydande), bevillningsutskottets betänkande nr 37, protokollen 1:27, sid. 1—38 och 11:27, sid. 3—16, år 1928: motionerna 1:197 och II: 263 (likalydande), bevillningsutskottets betänkande nr 37, protokoll II: 31, sid. 73—77, rikdagens skrivelse nr 203. 2

11—332437

162 Att sänka maximikvantiteten till exempelvis tre liter i månaden innebär därför så att säga en topphuggning av konsumtionen hos de mest pålitliga konsumenterna, medan den övriga konsumtionen lämnas oantastad. Från den utgångspunkten att försäljningslagstiftningen i första hand skall vara inriktad mot sådan konsumtion, som kan befaras åstadkomma skada, måste denna åtgärd därför framstå såsom föga ändamålsenlig. Mot en minskning av maximikvantiteten tala även psykologiska skäl. Det är av största betydelse, att försäljningslagstiftningen omfattas med fortroende av allmänheten och därvid icke minst av den stora mängden anmärkningsfria konsumenter av spritdrycker. Det måste emellertid förutsättas, att särskilt dessa senare skulle betrakta en sådan åtgärd, som den nu behandlade, såsom opåkallad. Visserligen är det ett obestridligt önskemål, att konsumtionen av spritdrycker i vårt land nedbringas och detta även bland dem som åtnjuta full tilldelning. Detta syfte bör man emellertid i fråga om sådan konsumtion, som icke åstadkommer påvisbar skada, enligt revisionens mening söka vinna genom åtgärder, som icke hava tvångskaraktär. Revisionen finner sig på grund av dessa skäl icke böra ifrågasätta någon minskning av. den nuvarande maximikvantiteten. Någon anledning att föranstalta om höjning av densamma lärer icke förefinnas, så mycket mindre som det av revisionen i närmast följande avdelning framlagda förslaget om efterhandsinköp innebär betydande lättnader för särskilt de konsumenter, vilka kunde tänkas komma i åtnjutande av högre inköpskvantitet än fyra liter i månaden. Det torde icke heller föreligga något mera allmänt önskemål om en sådan höjning, utan man lärer kunna påstå, att den allmänna opinionen i stor utsträckning godtagit den nu gällande ordningen i fråga om inköpsrättens omfattning. Enligt revisionens förslag skall maximikvantiteten alltså även framgent utgöra fyra liter i månaden. Tilldelningens anknytning till viss tidsperiod. I ett hänseende har revisionen funnit de mot den obligatoriska förhandsbegränsningen av inköpstillstånden framställda anmärkningarna äga berättigande. Såsom revisionen redan i annat sammanhang (sid. 135) framhållit, har nämligen den omständigheten, att den på korta tidsperioder uppdelade tilldelningskvantiteten icke efteråt är åtkomlig för den inköpsberättigade, en tendens att verka stegrande på inköpen. . o .,-, o Enligt 48 § Rff gäller som nämnts, att spritdrycker ej ma till någon utminuteras i större myckenhet än fyra liter i kalendermånaden. Behovet av dylika drycker är ju däremot i allmänhet icke jämnt fördelat över hela året utan är ofta större under vissa månader och mindre under andra. Vidare kan detta behov mången gång icke på förhand beräknas. Månadstilldelningen bildar på grund härav ett motiv för den förtänksamme att utnyttja inköpsrätten i större omfattning än som motsvarar det aktuella behovet för att därigenom skaffa ett lager för oförutsedda behov. Detta psykologiska tvång framstår otvivelaktigt för den skötsamme konsumenten såsom någonting onaturligt. Det

163 medför säkerligen också i många fall, att konsumtionen blir större än den skulle vara, om lagringen icke behövde ske under konsumentens egen vård utan kunde äga rum på det sättet, att inköpsrätten kvarstode under viss tid efter månadens utgång. För att motverka nämnda tendens kan det därför komma i fråga att sätta tilldelningskvantiteten i relation till en längre tidsperiod än månaden, såsom kvartalet eller året, eller att vidtaga jämkningar i bestämmelserna om förlust av sådan inköpsrätt, som ej tagits i anspråk under perioden. Systembolagsföreningarnas förtroendenämnd har i sin framställning till revisionen föreslagit, att kvartalet skall utgöra tilldelningsperiod i stället för månaden, samt anför härom (sid. 44 ff.) : »Det synes emellertid nämnden, som om man skulle kunna råda bot på den svaghet, som påtalats, om icke fullständigt, så dock i allt väsentligt, genom att hänföra den normala tilldelningskvantiteten ej till månaden utan till kvartalet. Bestämmelsen i 48 § borde sålunda ändras därhän, att systembolagen finge rätt att sälja ej såsom nu högst fyra liter spritdrycker i kalendermånaden utan högst 12 liter spritdrycker i kalenderkvartalet. J u längre tilldelningsperioden ^är, ju mindre anledning finnes det för kunden att tänka på inköpen och på lagringssynpunkten. Det dröjer ju längre, innan någonting »fryser inne». En dylik ändring skulle emellertid vara fördelaktig ej' endast ur den här antydda synpunkten. Den komme att erbjuda särskilda fördelar för de motboksinnehavare, som äro bosatta på långt avstånd från den ort, där deras utminuteringsställe är beläget, och som därför endast mera sällan besöka detta. Den olägenhet, som månadstilldelningen medför för dessa kunder, har hittills endast i viss mån kunnat neutraliseras genom de möjligheter att försända spritdrycker mom resp. kontrollområden, som systembolagen efter den vid 1922 års riksdag företagna . . . lagändringen äga. Nämnden är emellertid icke blind för att en försäljning av 12 liter spritdrycker på en gång till en motboksinnehavare i vissa fall skulle kunna komma att medföra rätt allvarliga olägenheter. Förmånen av kvartalstilldelning bör därför endast ges åt dem, som äro ur nykterhetssynpunkt fullt klanderfria, och i fall, där några olägenheter ej behöva befaras. För att ytterligare förebygga en eventuellt ogynnsam effekt i nykterhetsavseende av den här föreslagna reformen skulle man också kunna tänka sig, att systembolagen för de motboksinnehavare, som erhölle 12 liter i kvartalet, fastställde sådana bestämmelser, att de icke kunde köpa hela denna kvantitet redan under kvartalets första del. Fördelen av att köpa 12 liter på en gång skulle endast de kunna erhålla, som väntade med sitt inköp till kvartalets senare del, eller med andra ord uttryckt, denna förmån skulle endast tillkomma den del av kundkretsen, som kunde hushålla med de inköpta dryckerna, men icke dem, som, därest de erhölle förmånen, omedelbart skulle förledas till inköp av hela kvantiteten. Genom en dylik bestämmelse skulle icke enbart de direkta olägenheterna ur nykterhets synpunkt elimineras. Även riskerna för överlåtelse av någon del av den inköpta kvantiteten skulle i åtskilliga fall, särskilt för städernas del, minskas. Man skulle vidare undanröja den olägenheten, att personer, som inköpt hela kvartalskvantiteten i början av kvartalet och förbrukat denna, därefter vände sig till systembolagen med begäran om extra tilldelning för att ha tillgång till spirituösa även under kvartalets senare del. Även om det skulle vara möjligt för bolagen att avslå flertalet av de framställningar om extra tilldelning, som tillkomme på här angivet sätt,

164 skulle detta säkert framkalla irriterande friktioner med kundkretsen. Man skulle slutligen vinna skydd även mot att motboksinnehavare, efter att ha konsumerat hela kvartalstilldelningen spritdrycker, överginge till inköp av starkvin eller sökte tillfredsställa sitt behov av spirituösa i den olaga handeln. Man skulle måhända kunna göra gällande, att här senast berörda åtgärder borde vara överflödiga, då rätten att köpa 12 liter på en gång endast skulle medgivas i fall, där inga olägenheter kunde väntas uppstå. Det torde emellertid vara klokast att räkna med att 12-literstilldelningen i praktiken i trots härav måste komma till användning i många fall, där visserligen ingen direkt anledning till farhåga för missbruk av det gjorda medgivandet föreligger men där ej heller full säkerhet för motsatsen finnes. Systembolagen måste nämligen för att kunna vägra en motboksinnehavare en förmån, som de lagligen kunna lämna honom, kunna grunda sin vägran på positiva skäl. Det torde därför vara motiverat att, när så kan ske utan olägenhet för den verkligt skötsamme motboksinnehavaren, framgå med försiktighet.» Enligt revisionens mening vinner man emellertid icke det förelagda syftet genom att utsträcka tilldelningsperiodens längd från en månad till exempelvis ett kvartal. Såsom förtroendenämnden framhållit kan nämligen en förlängning av tilldelningsperioden icke genomföras generellt utan risker från nykterhetssynpunkt beträffande sådana köpare, som icke kunna hushålla med de inköpta dryckerna, varför denna förmån måste förbehållas en begränsad del av kundkretsen. Den åsyftade verkan av ändringen, att det för den genomsnittlige köparen icke skall framstå såsom lika angeläget som nu att varje månad taga i anspråk hela inköpsrätten, kan därför göra sig gällande endast med avseende å dessa senare köpare men icke för kundkretsen i allmänhet. Revisionen har av denna anledning vid sina överväganden av detta spörsmål icke funnit sig böra upptaga en sådan bestämmelse som den av förtroendenämnden förordade utan sökt ernå samma syfte genom den andra av de ovan antydda utvägarna, nämligen jämkning i bestämmelserna om förlust av sådan inköpsrätt, som ej tagits i anspråk under respektive månad. I 4 kap. 4 § av förslaget har revisionen sålunda intagit ett stadgande, att den för viss köpare fastställda myckenhet, som må av honom inköpas för en månad, jämväl må uttagas efter månadens utgång. Denna anordning betecknas i det följande för korthetens skull såsom efterhandsinköp. Såsom ovan i denna avdelning framhållits medför den nuvarande ordningen, vilken icke öppnar möjlighet till efterhandsköp, ett tryck på köparna att utnyttja inköpsrätten i största möjliga omfattning. Genom införande av rätt till Bfterhandsinköp skulle denna tendens tydligen motverkas. Om bestämmelserna rörande efterhandsinköp göras ändamålsenliga, tillgodoses härigenom även de lojala behov, som förtroendenämnden velat tillmötesgå genom sitt förslå? om tilldelningsperiodens utsträckning till kvartalet för ifrågavarande köpare. I dessa fall är skillnaden allenast den, att vederbörande köpare enligt förtroendenämndens förslag äger uttaga den på kvartalet belöpande tilldelningen tidigast i mitten av kvartalets andra månad, medan han med tillämpning av rätten till efterhandsinköp kan företaga motsvarande inköp på en gång först i början av den tredje månaden, d. v. s. två veckor senare. Därest rätten till efterhandsinköp består för längre tid än två månader efter respektive månads ut-

165 gång, erbjuder den senare ordningen för övrigt större bekvämlighet än förtroendenämndens förslag för sådana köpare, som önska koncentrera inköpen till några få tillfällen under året. I fråga om den närmare utformningen av bestämmelserna rörande efterhandsinköp må framhållas, att det icke torde vara rådligt att utan vunnen erfarenhet om verkningarna av denna nya anordning medgiva, att en under viss månad icke inköpt kvantitet får uttagas hur lång tid som helst efter månadens utgång. I detta avseende påkallar nämligen faran för överlåtelse en viss försiktighet. Den förutsatta verkan av möjligheten till efterhandsinköp är ju, att större kvantiteter komma att stå till konsumenternas förfogande vid varje särskild tidpunkt, varför ock möjligheterna att verkställa överlåtelse bliva större än under nuvarande förhållanden. Det är ock tydligt, att frestelsen att i vinningssyfte företaga inköp för att genom överlåtelse tillhandahålla annan spritdrycker är större, om den kvantitet som på en gång kan inköpas är mycket stor och sålunda den motsedda vinsten är betydande, än om denna kvantitet utgöres endast av några få liter. Med hänsyn härtill torde det vara nödvändigt att begränsa den tid, under vilken den icke uttagna kvantiteten kan tagas i anspråk. Även vid en snäv begränsning härav tillgodoses det egna, legitima behovet vida bättre än med nu gällande bestämmelser. Å andra sidan kan införandet av efterhandsinköp icke antagas utöva den gynnsamma inverkan, som därmed åsyftas, om nyssnämnda tid göres mycket kort. Dessa överväganden hava föranlett revisionen att föreslå, att tiden för tillgodonjutande av inköpsrätt för icke uttagen kvantitet fastställes till sex månader. I enlighet härmed skall den del av tilldelningen exempelvis för januari månad, som icke uttages under denna månad, kunna tagas i anspråk under sex månader efter januari månads utgång, d. v. s. under tiden till och med den 31 juli. En annan viktig detalj är, huruvida en outtagen kvantitet skall få utnyttjas endast efter det att den löpande tilldelningen till fullo tagits i anspråk eller om den tvärtom får anlitas i första hand, innan den löpande tilldelningen utnyttjas, och därvid outtagna kvantiteter från en tidigare månad tagas i anspråk före sådana från en senare månad. Skillnaden mellan dessa olika anordningar framgår av tabellen å nästa sida. Såsom synes av denna uppställning framträder skillnaden i verkningssättet hos de båda alternativen först sedan någon tid gått, varunder tilldelningen icke helt tagits i anspråk. Medan den sammanlagda inköpskvantitet, som står till förfogande vid respektive månads slut för en inköpsberättigad med tilldelningen 4 liter i månaden, är densamma enligt de båda alternativen under den första tiden, uppkomma senare avsevärda olikheter. Enligt det första alternativet, a, ökar icke denna kvantitet under månaderna juli, augusti och september, ehuru inköpen under var och en av dessa månader äro mindre än tilldelningskvantiteten. Under september månad sjunker t. o. m. den tillgängliga inköpskvantiteten och på samma sätt sker under november månad. Vid årets slut uppgår den disponibla kvantiteten till 9 liter, medan inköpen sammanlagt under året utgöra 28 liter och tilldelningskvantiteten är 48 liter.

166 Tablå rörande verkningarna ar anordningen med efterhandsinköp, om denna ordnas så a) att verkställda inköp i första hand skola avräknas å den löpande månadstilldelningen, medan icke uttagen kvantitet från föregående månader får tagas i anspråk först sedan den löpande tilldelningen utnyttjats till fullo, eller b) att verkställda inköp i första hand skola avräknas å icke uttagna kvantiteter från föregående månader och endast i den mån dessa icke förslå belasta den löpande månadstilldelningen:

1 -— i

2 2 1 4 1 3 2 2 3 1 2 4

— — — —

hela året

1 Tilldelning 2 liter. januari . . februari . . mars . . . april . . . maj . . . . juni . . . juli . . . . augusti . . september . oktober . . november . december .

2 2 2 2 2 2 2 2 2 2 2 2

1 2

1 2

—

—

— — —6

hela året

> > > J

4 6

—

2 2 1 3 2

— —

— 2

I

l

— —

— —8

2 1 1 2

2 2

I

— 1 1

— —9 2

— —

i

—

» februari » mars » maj » juni

> » » »

' » > >

Avgår från besparingen under mars > > >

> > >

> > >

> > >

» » > >

ang. sept. nov. dec.

—

— — — — — — —

2 1 4 1 3 2 2 3 1 2 5

2 4 4 4 4 4 4 4 4 4 4 4

—

2 4 7 7 10 11 13 15 16 19 21 20 20

1 1 3 2 4 3 41 6 43 54 5 3

1 1

—

— —

—

—

— —

1 1 2 2 2 2 2 2 2 2 2 2

— —

3 •—

— — — — 2

3 » > > »

r

7 Besparingen från januari gäller icke efter juli månads utgång.

— —. — — — —

— —

t

2 4 7 7 10 11 111 112 9S 12 4 11 95

2 2 1 4 1 3 2 2 3 1 2 5

3 1 1 4

—

2 2 3

4 4 4 4 4 4 4 4 4 4 4 4

|

6 Tilldelni ng 4 liter januari februari mars . april . maj . . juni . juli . . augusti september . oktober . . november . december .

|

b

Inköpen belasta Inköpen belasta Den samDen samAv den manlagda Av den manlagda Löpan- Verkicke ut- löpande inköpsicke ut- löpande inköpsde till- ställda ;agen del månads- rätt, som den lö- tagen del månads- rätt, som len lödelav tillning inköp pande av till- tilldel- står till pande ielningen tilldel- står till tilldel- lelningen ningen förfogan- tilldel- för tidi- ningen förfogande vid de vid ningen gare må- lämnas ningen för tidi- lämnas med outtagna månamed gare må- outtagna månanader nader dens slut dens slut med med

Månad

1 A 1t e r r a t i v

a

A 1 t e r n a t i v

» * * »

månad.

maj » augusti > oktober och november månader.

3 1 1 4

1 -

1 1 3 2 4 3 5 7 6 7 8 6 6

167 Icke fullt hälften av skillnaden mellan tilldelning och inköp kommer sålunda vederbörande till godo i form av tillgänglig inköpskvantitet i början av nästkommande år. Om inköpen hade fördelat sig något annorlunda på de olika månaderna, kunde denna andel hava varit ännu mindre. I det i tablån upptagna andra exemplet, vilket avser en inköpsberättigad med tilldelningen 2 liter i månaden, uppgår enligt det första alternativet den till förfogande stående inköpskvantiteten vid årets slut till 3 liter, medan skillnaden mellan tilldelningen och de faktiska inköpen utgör 6 liter. Orsaken till att en väsentlig del av de outtagna kvantiteterna i dessa fall icke är tillgänglig för inköp ligger i ovanberörda begränsning till sex månader för rätten att verkställa efterhandsinköp. Det är icke osannolikt, att dessa konsekvenser av begränsningen kunna medföra, att anordningen med efterhandsinköp icke leder till det åsyftade resultatet, att inköpen inskränkas till det aktuella behovet. I varje fall synes det troligt, att verkningarna i detta avseende bli svagare än de skulle vara, om det kunde ordnas så, att de icke uttagna kvantiteterna till fullo stodo till köparnas förfogande. I det andra alternativet, b, enligt vilket de under tidigare tilldelningsperioder icke uttagna kvantiteterna så att säga ligga på ytan och först tagas i anspråk, hava dessa följder av sex-månadersbegränsningen undvikits. Här stiger den sammanlagda tillgängliga inköpskvantiteten för varje månad, varunder inköpen understiga tilldelningskvantiteten, till dess att maximum uppnåtts, d. v. s. vid månadstilldelning 24 liter, motsvarande tilldelningen för de sista sex månaderna. En någorlunda återhållsam köpare kan sålunda med denna anordning efter ett eller annat år få en reserv till godo för oförutsedda behov o. d., som motsvarar tilldelningskvantiteten för ett halvt år. Revisionen har ansett, att detta senare alternativ bättre än det förra överensstämmer med anordningens allmänna syfte. De inköpsberättigade, som kunna hushålla med sin tilldelning, få under denna ordning inom ganska kort tid sådana tillgodohavanden i form av tillgängliga inköpskvantiteter, att de i själva verket äga en praktiskt taget fri inköpsrätt. Denna förmån kommer vederbörande till del icke efter en vansklig och måhända irriterande prövning av systembolaget utan genom en automatisk gallring, vilken den inköpsberättigade kan giva den av honom önskade utgången genom att under någon tid ålägga sig begränsning i fråga om inköpen. En dylik förmåga att hålla inköpen under den högsta medgivna inköpsmöjligheten utgör ett både nödvändigt och tillräckligt villkor för att en inköpsberättigad skall komma i åtnjutande av den så att säga i reserv liggande inköpskvantiteten. För tydlighetens skull bör emellertid i detta sammanhang erinras om systembolagens skyldighet att föranstalta om indragning eller inskränkning av inköpsrätten, därest särskild anledning att befara skada förefinnes. Denna skyldighet avser givetvis icke blott den löpande tilldelningen utan även icke uttagna kvantiteter från tidigare tilldelningsperioder. I praktiken lärer det väl endast sällan komma att inträffa, att en inköpsberättigad, gentemot vilken anledning till ett dylikt ingripande yppas, åstadkommer sådan besparing. Där

168 så emellertid i visst fall är förhållandet, t. ex. i följd därav att för en sådan person genom bortovaro, sjukdom eller annan anledning uppstått faktiskt hinder att begagna inköpsrätten under viss tid, kan han icke kräva att få utbekomma sin sålunda outtagna kvantitet. För att denna inskränkning i den eljest obetingade förfoganderätten under sex månader av icke uttagna tilldelningskvantiteter icke må väcka misstro mot hela denna anordning och äventyra de väntade gynnsamma verkningarna av densamma, böra emellertid systembolagen behandla dylika fall med stor varsamhet. Förslaget om införande av möjlighet för en inköpsberättigad att skaffa sig en liksom i reserv liggande kvantitet saknar icke helt och hållet förebilder från den hittillsvarande tillämpningen av den individuella utminuteringskontrollen. En viss motsvarighet härtill föreligger nämligen i det ovan (sid. 109) omnämnda, av systembolaget i Stockholm under många år praktiserade förfarandet att icke medgiva inköp av större kvantitet än en liter för den som tog i anspråk sin inköpsrätt redan under månadens första vecka, och att låta rätten att på en gång inköpa fyra liter vara beroende därpå att vederbörande antingen dröjde med detta inköp till senare hälften av månaden eller ock underlåtit att till fullo utnyttja föregående månads tilldelning. De psykologiska faktorer, som gjorde sig gällande vid den därvid uppkommande uppdelningen av kundkretsen, torde äga stora likheter med dem, som förmodligen komma att verka vid ett system med efterhandsinköp. Då erfarenheterna av den förstnämnda anordningen i allt väsentligt voro goda, har man därför anledning att utgå ifrån att så även skall bliva fallet med verkningarna av den föreslagna inköpsrätten i efterhand. De nyss berörda särskilda inköpsbestämmelser, som tidigare tillämpats av Stockholmsbolaget, påkalla i detta sammanhang uppmärksamhet även från en annan synpunkt. De hade som nämnts medfört goda verkningar och avskaffades sålunda icke på grund av ogynnsamma erfarenheter utan till följd av att den allmänna opinionen i huvudstaden icke gav sitt stöd åt särregler, gällande endast för Stockholmsbolagets kundkrets. Enligt revisionens mening bör därför den blivande lagstiftningen icke lägga hinder i vägen för dylika inköpsbestämmelser. Genom en kombination av sådana bestämmelser samt anordningen med inköpsrätt i efterhand torde kundkretsen komma att uppdelas i olika kategorier på ett sätt, som är ägnat att i hög grad underlätta systembolagens viktiga uppgift att lära känna densamma. Härigenom torde också, till följd av jämnare fördelning av inköpen, vinnas lättnad i expeditionsavseende. En gynnsam och icke oviktig följd av rätten till efterhandsinköp är, att behov av s. k. extra tilldelning, d. v. s. tilldelning över den för varje köpare fastställda maximikvantiteten, icke torde ifrågakomma i så stor omfattning som hittills varit fallet. Enligt revisionens mening måste man dock räkna med att systembolagen även i framtiden skola äga möjlighet att medgiva sådan tilldelning i vissa fall. Med hänsyn härtill har revisionen i sitt förslag, nämligen i 4 kap. 4 § andra stycket, upptagit i huvudsak samma bestämnelse i ämnet som i Rff.

169 Det anförda torde giva vid handen, att fördelarna av anordningen med efterhandsinköp äro betydande. Den av revisionen närmast förordade gestaltningen av denna anordning innebär som nämnts, att inköpen i första hand avräknas å de kvantiteter, vilka icke uttagits under de närmast föregående sex månaderna, och alltså icke belasta den löpande månadstilldelningen i annan mån än då förstnämnda kvantiteter äro otillräckliga för ifrågavarande inköp. En förutsättning för denna utformning av förslaget är emellertid, att densamma icke erbjuder alltför stora svårigheter vid tillämpningen, t. ex. genom att ställa orimliga krav på försäljningspersonalen och skapa betydande olägenheter vid expeditionen. Revisionen håller emellertid före, att dessa svårigheter äro överkomliga, i det att handhavandet av den föreslagna ordningen i väsentlig mån torde kunna underlättas genom vissa tekniska anordningar i fråga om motbokens uppställning. För den händelse erfarenheten emellertid skulle giva vid handen, att praktiska skäl starkt tala emot den av revisionen sålunda förordade ordningen, får man tydligen låta sig nöja med den andra utvägen, vilken såsom förut framhållits innebär, att outtagen kvantitet får tagas i anspråk under sex månader efter den löpande tilldelningsperioden, dock först sedan tilldelningskvantiteten för den månad, varunder inköpet äger rum, helt utnyttjats. Såvitt revisionen kan finna erbjuder denna senare ordning icke nämnvärda besvär i expeditionsavseende. Med hänsyn till det nu anförda har revisionen avfattat stadgandet om inköpsrätt i efterhand så allmänt, att det omfattar båda dessa utvägar, vilka sålunda stå öppna för tillämpningen. Det behöver icke närmare utvecklas, att anordningen med efterhandsinköp från köparnas synpunkt erbjuder fördelar framför den nuvarande ordningen. En inköpsberättigad erhåller visserligen icke härigenom tillgång till en större sammanlagd inköpskvantitet, men han blir befriad från risken att av glömska eller på annat ofrivilligt sätt gå miste om en del av sin tilldelningskvantitet och är icke heller så bunden ifråga om tidpunkten för inköpen som hittills utan kan verkställa dessa vid de för honom i varje särskilt fall lämpligaste tillfällena. Samtidigt som inköpsbegränsningens goda verkningar med avseende å konsumtionens omfattning bibehållas under ordningen med efterhandsinköp vinner man genom densamma, såsom ovan framhållits, i allt väsentligt det syfte, som eftersträvas av företrädarna för fri inköpsrätt för de skötsamma konsumenterna. Enligt revisionens mening kan man därför säga, att införande av rätt till efterhandsinköp innebär, att de önskemål, som ligga bakom kravet på upphävande av den obligatoriska förhandsbegränsningen, bliva tillgodosedda med avseende å en mycket stor del av de fall, där fri inköpsrätt överhuvud taget kunde komma i fråga. Förslaget om efterhandsinköp utgör med hänsyn härtill ett starkt stöd utöver de tidigare angivna grunderna för revisionens ståndpunkt att förorda bibehållande av obligatorisk förhandsbegränsning för varje inköpsberättigad. Åldersgränsen för inköpsrätt. Enligt 34 § Rff är minimiåldern för erhållande av inköpstillstånd fastställd till 21 år i överensstämmelse med nykterhetskommitténs förslag, vilket motiverades därmed att denna ålder samman-

170 fölle »med den borgerliga myndighetsåldern, vid vilken ju varje person ansetts vara mogen att själv svara för sina handlingar». 1 Frågan om åldersgränsen har efter antagandet av Rff vid flera tillfällen varit föremål för riksdagens prövning. Senast vid 1927 års riksdag förelågo motioner med yrkande om höjning av åldersgränsen till 25 år. Detta tillstyrktes av bevillningsutskottet, vars hemställan segrade i andra kammaren men efter lottning avslogs av första kammaren. 2 21-årsgränsen har emellertid i tillämpningen i betydande utsträckning blivit ersatt med högre åldersgränser. Enligt en av kontrollstyrelsen företagen specialundersökning voro den 31 december 1933 endast 7 151 eller 0.64 % av rikets 1 122 563 manliga motboksinnehavare och endast 15 eller 0.01 % av de 141 118 kvinnliga motboksinnehavarna under 25 år. Hos 55 av de 119 utminuteringsbolagen var ingen motbok utlämnad till person under 25 år. Av dessa bolag voro 41 enligt oktrojföreskrift förhindrade att utlämna motbok eller utminuteringsvis försälja spritdrycker till den som ej fyllt 25 år. Under år 1934 har inträtt en återgång i detta avseende, så att antalet bolag med sådan föreskrift numera är 31. De övriga 14 av förutnämnda 55 bolag hade höjt åldersgränsen utan att vara förpliktade härtill genom kommunalt villkor. Vid flertalet av de 64 bolag, som icke undantagslöst tillämpa 25-årsgränsen, ha motböcker endast i relativt sällsynta fall utlämnats till personer under 25 år. De fall, då detta skett, ha i regel avsett gifta personer eller personer, som eljest haft eget hushåll. Endast bolagen i Stockholm, Göteborg och Malmö ha i någon större utsträckning utlämnat motböcker till personer, som icke fyllt 25 år, och även vid dessa bolag har så skett allenast i fråga om vissa grupper av personer, för vilkas vidkommande särskilda skäl kunna anses föreligga. Av de sammanlagt 7 166 motböcker, som vid utgången av år 1933 voro utlämnade till personer under 25 år, belöpte 5 052 eller drygt 70 % på dessa tre bolag och 1 291 eller 18 % på bolagen i Uppsala, Nyköping, Uddevalla, Vänersborg^Västerås och Härnösand, medan övriga 823 motböcker voro fördelade på de återstående 55 bolagen. 3 Det anförda torde giva vid handen, att en i lagen stadgad allmän höjning av åldersgränsen till exempelvis 25 år skulle hava ringa praktisk betydelse. Man lärer nämligen kunna utgå från att bolagen även framgent komma att iakttaga stor försiktighet vid meddelande av inköpstillstånd till yngre personer, även om kommunernas inflytande på utminuteringsbestämmelserna bortfaller, såsom revisionen föreslår i annat sammanhang, och sålunda en del på kommunalt initiativ tillkomna generella höjningar av åldersgränsen försvinna. Emot en lagstadgad höjning tala särskilt två omständigheter. Dels finnes det icke så få personer, som redan före 25 års ålder grundat eget hem och i 1

Nykterhetskommitténs betänkande V sid. 195. Ifrågavarande riksdagshandlingar från år 1927 äro: motionerna I: 113 och II: 160 (likalydande), bevillningsutskottets betänkande nr 17 samt memorial nr 46 och o0, protokollen 1:13, sid. 101 och I: 29, sid. 140-147 samt II: 13, sid. 87—88, och II: oO, sid. 43 49 3 Jämför rörande denna redogörelse Systembolagsföreningarnas förtroendenämnds framställning till revisionen, sid. 32 och Rusdrycksförsäljningen m. m. år 1933, sid. 39* f. 2

171 fråga om vilka lagstiftaren icke har anledning att föreskriva avstängning från inköpsrätt. Dels har man sannolikt att räkna med att frånvaron av möjlighet för yngre personer att erhålla laglig inköpsrätt är ägnad att på sina håll främja uppkomsten av olaglig hantering. Därjämte kan också framhållas, att meddelande av inköpstillstånd för yngre personer i vissa fall kan vara ägnat att på ett gynnsamt sätt påverka dessas känsla av ansvar för sitt uppträdande i nykterhetsavseende. A t t ungdom mellan 21 och 25 år under alla förhållanden skulle vara utestängd från möjligheten att även i ringa kvantitet verkställa inköp av spritdrycker och vin för egen räkning, vore därför icke gagneligt från nykterhetssynpunkt. Systembolagsföreningarnas förtroendenämnd, som i sin framställning åberopat förstnämnda omständighet, har föreslagit, att åldersgränsen fastställes till 25 år men med den modifikationen, att systembolagen skulle vara berättigade att i fall, där särskilda skäl därför föreligga, utlämna motbok till person, som fyllt 21 men ej 25 år. Revisionen finner emellertid icke, att det föreligger behov av ändring i författningstexten på denna punkt. Erfarenheten har ju givit vid handen, att det väl låter sig göra att handhava tillämpningen av nu gällande bestämmelser på ett sådant sätt, att det med 25-årsgränsen avsedda gagneliga syftet i stort sett vinnes. På grund härav och av nyss anförda skäl föreslår revisionen att åldersgränsen för inköpstillstånd bibehålles vid 21 år. Revisionen vill emeltid i detta sammanhang erinra om att dess förslag innefattar uttrycklig bestämmelse om att vid fastställande av inköpsbestämmelser i fråga om spritdrycker särskild hänsyn skall tagas till köpares ålder (4 kap. 4 §), vilket innebär att tilldelningskvantiteten för unga personer bör vara liten. Försändning av spritdrycker och vin. Enligt den ursprungliga lydelsen av 45 § 3 mom. Rff ägde systembolag rätt att försända spritdrycker endast inom bolagskommunen. Denna begränsning av försändningsrätten upphävdes emellertid redan genom en förordning av den 9 juni 1922 (nr 250), enligt vilken systembolag numera äger verkställa försändning inom hela sitt kontrollområde. Det erbjuder i nu förevarande sammanhang intresse att närmare taga del av de skäl, som föranledde, att förbudet mot försändning utanför bolagskommunen upphävdes. Förslag härom väcktes av kontrollstyrelsen i en framställning till Kungl. Maj:t den 23 december 1920, där styrelsen anförde bland annat följande: 1 »Särskilt i ett avseende medför försändningsförbudet olägenheter vid utminuteringen. Detta är i fråga om svårigheten att erhålla tillräcklig kontroll över de vid inköp använda ombuden. Enligt Rff är det förbjudet att yrkesmässigt eller eljest mot ersättning tillhandagå annan med anskaffande av rusdrycker. Upprätthållandet av denna bestämmelse är av stor betydelse, enär man därigenom skulle kunna undertrycka de tendenser till langning, som sedan gammalt varit inrotade i vissa delar av landet. Bestämmelsen i fråga torde emellertid vara omöjlig att upprätthålla, när såsom nu alla spritdrycker skola å försäljningsstället avhämtas. Bolag, vilka hava den största delen av sin kundkrets boende utom bolagskommun, kunna givetvis icke i den om1

Se prop. 1922 nr 203 sid. 43 f.

172 fattning, som önskvärt är, granska de många ombud, som infinna sig å försäljningsstället för att verkställa inköpen för sina huvudmän. En vägran från bolagets sida att expediera ombud, som företräda ett större antal motboksinnehavare, kan svårligen upprätthållas. Det låter sig nämligen väl tänkas, att ett ombud för ett ringa antal kunder kan vara langare, men ett ombud för ett större antal kan vara fullt lojal. Gränsen mellan berättigat och oberättigat ombudsskap kan därför ej dragas vid ett visst antal motböcker. Någon säker slutsats, att oberättigat ombudsskap föreligger, kan ej heller grundas därpå, att en person ofta uppträder som ombud; på grund av olika anledningar kan en person hava åtagit sig ombudsskap, enär han är i tillfälle att ofta besöka den ort, där bolaget är beläget. Den enda utvägen för ett bolag att avgöra, om oberättigat ombudsskap föreligger är att noggrant aktgiva på de personer, som uppträda som ombud. Men även i detta hänseende möta stora svårigheter därför, att landsbygdsbefolkningens inköp vanligen förläggas till vissa dagar i veckan, särskilt lördagarna; på grund av den stora tillströmningen är då vanligen en tillräckligt uttömmande granskning av ombuden omöjlig. Skall därför den individuella utminuteringskontrollens syfte bliva tillgodosett i högre grad än nu är möjligt på grund av det florerande ombudsmannaskapet, torde modifikationer böra genomföras i fråga om nu bestående försändningsförbud, så att bolagen i viss utsträckning och under vissa villkor äga rätt att försända spritdrycker. Att bolagen tillerkännas en dylik rätt synes vara desto mera befogat som enskilda personer äga försända rusdrycker i den omfattning, de för gott finna. Kontrollstyrelsen vill också framhålla, att en ändring av försändningsförbudet ingalunda får anses medföra någon skyldighet för ett bolag att verkställa försändning. Det bör stå bolagen fullkomligt fritt att bestämma sig för att icke utföra försändningar. Skulle emellertid ett bolag finna sig böra besluta att utföra försändningar, bör detta få äga rum allenast under den förutsättningen att betryggande kontrollanordningar vidtagas i syfte att den person, som inköpt varan, också mottager densamma. Försändningen av spritdrycker torde nämligen vara förbunden med åtskilliga vanskligheter, som icke tillräckligt uppmärksammats vid frågans behandling inom bevillningsutskottet. Det gäller i främsta rummet att tillse, att sådana anordningar åvägabringas, att varan vid framkomsten till försändningsorten utkvitteras av köparen. Då väl det övervägande antalet försändelser komma att ske medelst järnväg eller fartyg, gäller det sålunda för vederbörande bolag att träffa särskilda avtal med befraktarna, att allenast den person, till vilken försändelsen är ställd, eller befullmäktigat ombud för denna må utkvittera försändelsen, ävensom att bolaget erhåller bevis att så skett. Vidtages icke en dylik åtgärd, kan den individuella utminuteringskontrollens krav på att bolaget skall veta, till vem det säljer, icke anses vara tillgodosett Därest en ändring av försändningsförbudet i den riktning, kontrollstyrelsen här ovan angivit, varder genomförd, torde det vara den praktiska erfarenheten förbehållet att utröna på vad sätt kontrollanordningarna till ernående av syftet skola ytterligare utformas. Genom av kontrollstyrelsen meddelade direktiv kunna givetvis vissa minimifordringar i avseende å kontrollen åstadkommas. Kontrollstyrelsen tillåter sig slutligen framhålla, att genom det av styrelsen framställda förslaget icke åstadkommes någon ändring i det gällande förbudet mot försändning av spritdrycker genom allmänna posten. Jämväl må erinras, att de genom försändningen uppkommande kostnaderna, enligt vad i 45 § 1 mom. av Rff stadgas, helt och hållet skola gäldas av köparen.»

173 I anslutning till denna framställning från kontrollstyrelsen avläts proposition i ämnet till 1922 års riksdag (nr 203), däri föredragande departementschefen Thorsson bland annat yttrade (sid. 24 ff.) : »Enligt min åsikt är det av behovet påkallat, att vissa lindringar vidtagas i det nu gällande förbudet mot försändande av spritdrycker. Det bestående förbudet har nämligen i praktiken visat sig vara förenat med avsevärda olägenheter, vilka icke uppvägas av däremot svarande fördelar ur nykterhetssynpunkt. Av dessa olägenheter vill jag endast erinra om de — ofta med stora kostnader förenade — s. k. spritresorna och om det florerande okontrollerbara ombudsväsendet samt den olaga sprithantering och det bruk av hälsovådliga surrogat, som nu torde hava en betydande utbredning i vissa av de trakter, där de långa avstånden försvåra anskaffandet på laglig väg av spritvaror. Det förefaller i själva verket sannolikt, att ett mildrande av försändningsförbudet _ icke skulle medföra stegring av spritdryckskonsumtionen men väl bidraga till att föra densamma in på mera lagliga vägar. Den numera gällande rusdryckslagstiftningen och särskilt maximibegränsningen vid utminutering i förening med den individuella kontrollen måste anses erbjuda ett starkt skydd mot befarade missförhållanden vid ett lossande av försändningsförbudet. I likhet med kontrollstyrelsen anser jag, att betryggande kontrollanordningar böra vidtagas vid försändande av rusdrycker från en kommun till en annan, i syfte framför allt att skapa garanti för att de försända dryckerna verkligen komma rätte köparen till hända. J a g tillåter mig att i detta avseende, särskilt i fråga om olika tänkbara kontrollåtgärder, hänvisa till vad som anförts av kontrollstyrelsen, på vilken det lär ankomma att utfärda erforderliga föreskrifter i ämnet. J a g vill i detta sammanhang erinra om att även enligt detta förslag försändande av rusdrycker givetvis skulle få ske, endast efter det att köparens motbok företetts samt skriftlig rekvisition och betalning erhållits. I dessa bestämmelser ligger tydligen en avsevärd garanti mot missbruk av försändningsrätten. Det för närvarande enligt 1904 års kungörelse gällande förbudet mot spritdryckers försändande med post gäller formellt även försändelser från utminuteringsställe, detta ehuru kungörelsen i denna del på grund av det generella försändningsförbudet från bolag för närvarande saknar praktisk betydelse. Medo den begränsning, som, enligt vad jag nyss anfört, alltjämt synes böra bestå i försändningsrätten från utminuteringsställe, synes det mig icke böra väcka betänkligheter att i fråga om rusdrycker, som tillsändas köpare från utminuteringsställe, tillåta försändande även med post. Någon principiell skillnad mellan försändande på detta sätt och med andra kommunikationsmedel synes, då avsändaren är utminuteringsställe, icke förefinnas. Tillåter man överhuvud taget försändande från bolag, lär det sålunda icke finnas anledning att, genom att i denna del uppehålla postförsändningsförbudet, gynna de orter, som äga järnvägs- eller fartygsförbindelse, framför dem, till vilka endast går landsvägspost. Det bör även framhållas, att de skäl, som år 1904 kunde föreligga för postförsändningsförbudet, måste anses hava förlorat mycket av sin styrka genom de inskränkningar i rusdryckstilldelningen och de skärpningar i kontrollen, som sedan dess införts. J a g vill i detta sammanhang omnämna en av länsstyrelsen i Västerbottens län den 7 november 1919 till Kungl. Maj:t ingiven framställning, i vilken länsstyrelsen ifrågasatt, huruvida ej genom medgivande att spritvaror finge postledes försändas viss lättnad i sprittillförseln borde beredas invånarna i trakter

174 med dåliga järnvägskommunikationer. Enligt länsstyrelsens mening hade man nämligen anledning antaga, att i dylika trakter svårigheten att på laglig väg åtkomma spritdrycker gjorde, att frestelsen att själv tillverka eller inköpa olagligen tillverkad vara bleve en del förbrukare övermäktig. Denna länsstyrelsens uppfattning erhölle ett visst stöd av den omständigheten, att olaga tillverkning och försäljning av spritdrycker tycktes i större utsträckning bedrivas i länets mera avlägsna delar. I utlåtande över denna framställning har generalpoststyrelsen förklarat, att ur postal synpunkt invändningar mot postförsändningsförbudets upphävande icke vore att anföra. Kontrollstyrelsen har däremot i avgivet yttrande den 30 mars 1920 —• på skäl, vilka torde vara i det föregående bemötta — uttalat, att några fördelar i nykterhetsavseende icke stode att vinna, om ifrågavarande förbud upphävdes, men att därav skulle kunna följa åtskilliga olägenheter. Vad av länsstyrelsen i berörda framställning anförts synes mig innebära en bekräftelse på vad jag förut anfört angående de olägenheter i nykterhetsavseende och ur ordningssynpunkt, som följa med det nuvarande försändningsförbudet. Av framställningen framgår också, att dessa olägenheter knappast kunna undvikas, med mindre rusdrycker kunna få sändas även med posten. J a g anser sålunda, att, därest förevarande förslag till ändringar i 45 § Rff vinner riksdagens bifall, sådant tillägg bör göras till nyssnämnda kungörelse, att däri stadgat förbud icke skall gälla försändelser från utminuteringsställe.» Bevillningsutskottet erinrade i sitt utlåtande (nr 42) över ifrågavarande förslag, att detta spörsmål på grund av motion förevarit till behandling redan av 1920 års bevillningsutskott, samt åberopade följande yttrande av detsamma (sid. 16 ff.) : »Det framgår av vad nykterhetskommittén sålunda anfört, att kommittén, då den föreslog den ifrågavarande begränsningen av bolagens försändningsrätt, i första rummet stödde sig på konstaterade missbruk. Det är emellertid att märka, att den erfarenhet, som då vunnits, hänförde sig till tiden före genomförandet av den lagstadgade maximibegränsningen vid utminutering och den individuella kontrollen. Några skäl varför dessa restriktiva bestämmelser, vilka kommittén samtidigt föreslog, skulle vara mindre effektiva, då det gäller försändelse av rusdrycker utom område, där bolag har utminuteringsrätt, än inom sådant område, synes nykterhetskommittén icke hava förebragt. Däremot har kommittén såsom ett principiellt skäl för den begränsade försändningsrätten åberopat, att densamma utgjorde en konsekvens av de kommunala myndigheternas befogenhet att förhindra upplåtande av detaljhandel inom kommunen. I fråga härom vill utskottet anmärka, att, därest det s. k. kommunala vetot i fråga om detaljhandel med rusdrycker skulle kunna gälla såsom skäl _ att lagligen förvägra en köpare, bosatt inom kommun, där sådan detaljhandel icke medgivits, att få rusdrycker sig tillsända direkt från bolag inom annan kommun, så skulle, synes det, enahanda omständighet kunna åberopas såsom skäl att förbjuda omförmälde köpare även att på annat sätt till förtäring inom den kommun, där han är bosatt, anskaffa rusdrycker. E n sådan konsekvens har nykterhetskommittén icke dragit; och uppenbart^ synes vara, att, så länge svensk lagstiftning medgiver, att spritdrycker i viss utsträckning tillhandahållas, denna lagstiftning icke kan för visst område genom kommunala myndigheters beslut sättas ur kraft. I stället måste kommunernas befogenhet på ifrågavarande område vara inskränkt till vad dem enligt uttryckliga författningsbestämmelser tillkommer.

175 Inom utskottet hava mot bifall till den föreliggande motionen förebragts skäl, liknande nyssberörda av nykterhetskommittén på sin tid framförda. Särskilt har anförts, att spritkonsumtionen härigenom skulle komma att ökas, vilket även skulle vålla obehag för kommuner, inom vilka detaljhandel med rusdrycker icke medgivits. Huruvida den i motionen föreslagna utvidgningen av bolagens försändningsrätt över huvud skulle medföra någon ökad utminutering, synes utskottet tvivelaktigt. I de allra flesta fall bereder sig nog den, som önskar komma i åtnjutande av honom tillkommande spritranson, tillgång till densamma. Och beträffande den nyssberörda kommunala synpunkten har utskottet redan i det föregående antytt, att den numera gällande rusdryckslagstiftningen och särskilt maximibegränsningen vid utminutering i förening med den individuella kontrollen måste anses erbjuda tillräckligt skydd mot sådana missförhållanden vid försändning av spritdrycker, som av nykterhetskommittén omtalats. Utskottet har sålunda icke kunnat tillerkänna de mot bifall till motionen anförda skälen någon större betydelse. Däremot tala till förmån för densamma enligt utskottets mening avgörande skäl dels ur ordningssynpunkt, dels ur synpunkten av nykterhetens välförstådda intresse. . Som känt är, har den gällande begränsningen i försäljningsbolagens försändningsrätt ingalunda föranlett, att bolagens försäljning begränsats till kommun eller kommuner, där bolag erhållit rätt till utminutering. Köpare inom andra kommuner hava i stället, begagnande de möjligheter till vilka lagstiftningen hänvisat dem, antingen vid personliga besök i ort, där utminuteringsställe är beläget, därifrån fört med sig eller genom ditsänt ombud låtit hämta spritdrycker eller ock genom anlitande av ombud på nyssnämnda ort fått dryckerna sig tillsända. Med samtliga berörda anskaffningssätt hava avsevärda olägenheter visat sig vara förbundna. Det är ju ofta fråga om besök på avlägsna orter, då resan vållar dels betydande tidsspillan och dels kostnader, många gånger större än varornas försändning skulle hava betingat. Det är även bekant, att i järnvägskupéerna medförda spritdrycker på sina håll vålla medresande och tågpersonal allvarligt obehag. För inköpsortens invånare utgör den vissa dagar förekommande köbildningen av köpare från andra kommuner ett obehag, som ofta framkallat missnöje. I fall, då ombud anlitas, torde någon effektiv kontroll däröver, att förbudet mot anskaffande av rusdrycker mot ersättning efterleves, icke kunna åstadkommas; och sannolikt overtrades detta förbud i icke ringa utsträckning. Det har inom utskottet uppgivits, att fall till och med förekommit, då ersättning utgått i form av viss andel i den köparen medgivna kvantiteten spritdrycker. Sådana brister som de nu av utskottet påpekade äro icke blott i och för sig ur ordningssynpunkt och delvis även ur nykterhetssynpunkt betänkliga. De kunna även komma den lagstiftning, som föranlett desamma, att för lojala medborgare framstå såsom godtycklig; och följden kan lätt bliva, att personer, vilkas intresse för och medverkan vid nykterhetsfrämjande åtgärder eljest varit att påräkna, i stället bliva motståndare till desamma. Ur nykterhetssynpunkt är ytterligare att framhålla, hurusom upphävandet av den ifrågavarande inskränkningen i bolagens försändningsrätt torde vara ägnat att i sin mån motverka den olaga brännvinstillverkningen. Då utskottet på nu anförda skäl går att tillstyrka bifall i princip till den föreliggande motionen, vill utskottet erinra, att densamma icke i någon mån berör det förbud mot postbefordran av spritdrycker, varom ovanberörda 1904 års kungörelse gäller. Att detta förbud upprätthålles finner utskottet av olika skäl välbetänkt.»

176 För egen del anförde 1922 års bevillningsutskott om det då föreliggande förslaget (sid. 20): »Utvidgningen av försändningsrätten synes, såsom 1920 års bevillningsutskott framhållit, komma att erbjuda fördelar jämväl ur ordnings- och nykterhetssynpunkt. Däremot torde icke ett upphävande av gällande förbud mot att försända spritdrycker med posten vara önskvärt ur sistnämnda synpunkt. Då så gott som samtliga utminuteringsställen äro förlagda å platser, försedda med även andra kommunikationsmedel än posten, synes icke heller den omständigheten, att en del utminuteringsställen skulle komma att indragas, motivera ett upphävande av sistnämnda förbud. Utskottet har därför icke kunnat ansluta sig till den av föredragande departementschefen uttalade meningen, att postbefordran av spritdrycker från utminuteringsställe borde tillåtas.» Båda kamrarna biföllo förslaget, att systembolag skulle äga försända spritdrycker inom hela kontrollområdet, och jämlikt ovannämnda förordning den 9 juni 1922 trädde den nya ordningen i tillämpning från och med den 1 juli samma år. Skälen för statsmakternas beslut i försändningsfrågan år 1922 torde kunna sammanfattas sålunda: överlåtelse av spritdrycker förekom i stor omfattning till men för nykterhetstillståndet i landet och underlättades genom det allmänt praktiserade systemet att anlita ombud vid inköpen. Genom att systembolagen fingo rätt att försända sådana drycker kunde bolagen utöva en strängare kontroll över ombudsinköpen och sålunda minska riskerna för överlåtelse. De med inköpen förbundna kostnaderna och besvären för avlägset boende köpare torde vidare i vissa delar av landet hava främjat den olagliga hanteringen och bruket av hälsovådliga surrogat för spritdrycker, varför det var påkallat att vidtaga lättnader i åtkomsten av lagligen inköpta spritdrycker i sådana trakter. Svårigheterna på vissa håll att verkställa inköp hos bolagen hade ock varit ägnade att framkalla den uppfattningen, att lagstiftningen på denna punkt var godtycklig. Om försändningsrätt medgåves systembolagen, undanröjdes grunden för denna uppfattning. Slutligen stod förbudet mot systembolagens försändning icke väl samman med det förhållandet, att en enskild person ägde försända spritdrycker medelst anlitande av alla andra kommunikationsmedel än allmänna posten. Revisionen har vid sina överväganden i försändningsfrågan utgått från den nu återgivna uppfattningen, att fördelar stå att vinna genom en utvidgning av systembolagens försändningsverksamhet. Den omläggning som genomfördes år 1922 var nämligen enligt revisionens mening alltför begränsad för att man skulle ernå vad därmed åsyftades. Med avseende härå vill revisionen erinra därom att, såsom på annat ställe i detta betänkande framhållits (sid. 119), kontrollstyrelsen vid flera tillfällen anmodat systembolagen att anlita den medgivna försändningsrätten i större utsträckning med hänsyn till de talrika klagomålen över missbruk av inköpen genom ombud. Av en av revisionen verkställd utredning, som nedan närmare skall beröras, framgår att försändningsköpen dock alltjämt utgöra allenast en ringa del av samtliga inköp. Ehuru uppgifter om antalet inköp genom ombud icke inhämtats — enär det torde er-

177 bjuda betydande besvär för systembolagen att lämna uppgifter härom — torde man med visshet kunna utgå från att antalet dylika köp vida överstiger antalet försändningsköp. Anledningen härtill torde vara, att försändningsköpen, sådana de nu äro ordnade, icke erbjuda tillräckliga fördelar för köparna för att de i allmänhet skola avstå från att verkställa sina inköp genom ombud. Den frågan bör därför upptagas till omprövning, huruvida det är möjligt att främja övergången till försändningsinköp och i sådant fall vilka åtgärder, som böra vidtagas för att vinna detta syfte. Vid detta spörsmål bör beaktas å ena sidan, att det sedan år 1904 gäller förbud mot att befordra spritdrycker och vin med allmänna posten, utom i vissa undantagsfall, samt å den andra, att det i vårt land under de sista tio åren vuxit fram ett helt nytt och mycket vitt förgrenat kommunikationssystem i form av regelbunden busstrafik. Rörande motiven för postförsändningsförbudet får revisionen hänvisa till kap. X V I (sid. 263). Den snabba utvecklingen av busstrafiken särskilt på landsbygden har föranlett kontrollstyrelsen att i ett cirkulär den 21 december 1931 (nr 3) meddela ändrade föreskrifter rörande försändningen av spritdrycker. Dessa föreskrifter hava i huvudsak följande innehåll: Försändning av spritdrycker utom bolagskommunen må, jämlikt 45 § 3 mom. Rff, ske allenast där köparen till bolaget ingivit motbok med undertecknad rekvisitionsblankett, tydligt angivande rekvirerad spritdryck till myckenhet och beskaffenhet, betalning för varan samt försändnings-, frakt- och eventuellt portokostnad ävensom uppgift å den plats, dit varorna skola försändas, och sättet för försändningen. För att endast köparen och icke någon annan skall kunna utfå varorna, skall vid försändning å järnväg fraktsedeln angiva bolaget — icke köparen — såsom mottagare samt köparen äga utkvittera försändelsen endast med begagnande av en samtidigt översänd fullmakt av bolaget. Dylika försiktighetsmått skola också tillämpas vid försändning med buss- eller ångbåtslinje, som har fasta stationer med särskild varuutlämning. I övriga fall anordnas nödig kontroll över att försändelsen kommer köparen tillhanda därigenom att denne har att teckna sitt namn å en särskild förteckning — följesedel — som vederbörande transportförare har att återställa till bolaget. Vid bestämmande av bolagets egen försändningskostnad må bolag icke debitera köparen mera än självkostnad för emballage och försändningens fraktande till avsändningsstation jämte en expeditionskostnad av 20 öre per försändelse. Härtill komma emellertid för köparen fraktkostnaderna till ankomststationen samt eventuella returportokostnader. Det bör påpekas, att dessa föreskrifter icke hava avseende å försändning inom bolagskommunen. Vid sådan försändning verkställes forslingen i allmänhet av bolagens egen personal och särskilda kontrollåtgärder äro därför icke påkallade utöver de som allmänt tillämpas vid vanlig affärsmässig hemsändning av varor. I detta sammanhang, då det gäller att genom omläggning av bolagens försändningsverksamhet finna utvägar för att i största möjliga utsträckning göra inköp genom ombud överflödiga, knyter sig emellertid det huvudsakliga intresset till försändningen utom bolagskommunen. 12—332437

178 Den ovan åberopade utredningen rörande systembolagens försändningsverksamhet är grundad på uppgifter från bolagen, inhämtade genom förmedling av kontrollstyrelsen, angående de av dem verkställda försändningarna under det första år dessa bestämmelser voro gällande, d. v. s. år 1932. Det framgår härav, att det endast vid 38 av de 119 systembolag, som bedrevo utminutering av spritdrycker och vin under nämnda år, förekom försändning i nämnvärd omfattning av sådana drycker utom bolagskommunen. Sagda år expedierades vid dessa 38 bolag 348 691 dylika försändelser å tillhopa 868 607 liter. Köparnas utgifter för dessa försändningar — bortsett från kostnaderna för såväl insändande av motbok, rekvisition och betalning som godsets avhämtande vid ankomststationen — uppgingo till 608 863 kronor, motsvarande 1: 75 kr. pr försändelse och 0: 70 kr. pr liter. Dessa utgifter fördelade sig på följande poster: Emballage, kr.

Samtliga försändelser från 38 bolag

Packningsoch expedi- Frakter till ankomsttionskostnader, kr. stationen, kr.

Returporton, kr.

Tillhopa kr.

104 834

100 205

310 359

93 465

608 863

0:30

0:29

0:89

0:27

1: 75

0:12

0:11

0:36

0:11

0:70

I genomsnitt per försändelse Uter

En närmare granskning av systembolagens uppgifter giver vid handen, att det råder mycket stora olikheter i detta hänseende mellan de olika bolagen. Delvis beror detta på ojämnheter i uppskattningen av ifrågavarande utgiftsbelopp — sålunda räkna vissa bolag exempelvis icke med någon personalkostnad i andra fall än om försändningen medfört personalökning, medan andra bolag inbegripa en del av lönekostnaden för den med försändningen delvis sysselsatta personalen o. s. v. — men delvis sammanhänger nämnda förhållande med faktiska olikheter i fråga om försändningskostnaderna. Vissa av dessa olikheter äro av den natur, att de torde kunna utjämnas i större eller mindre grad genom åtgärder av bolagen, andra åter, såsom fraktkostnaderna, bero på de växlande geografiska betingelserna i skilda delar av landet och äro sålunda ofrånkomliga under nuvarande ordning. Den sammanlagda kostnaden per försändelse, vilken i genomsnitt utgjorde 1: 75 kr., översteg vid 7 bolag 2:00 kr. ( 2 : 0 1 — 2 : 70 kr.), medan den vid 6 bolag understeg 1:25 kr. ( 0 : 4 9 — 1 : 2 4 k r . ) . Kostnaden per liter, i genomsnitt 0: 70 kr., uppgick vid 4 bolag, samtliga i Norrland, till mer än 0: 90 kr. ( 0 : 9 1 — 0 : 9 8 kr.), men översteg vid 4 andra bolag, samtliga i Götaland, icke 0:40 kr. ( 0 : 2 4 — 0 : 4 0 k r . ) . Det bör emellertid betonas, att dessa uppgifter äro genomsnittssiffror för respektive bolag och att försändningskostnaderna sålunda i vissa fall överstiga, i andra fall understiga nu angivna belopp. P å åtskilliga orter, särskilt i Norrland, utgör denna kostnad i själva verket mer än en krona per liter.

179 Av intresse för det följande äro uppgifterna rörande kostnaderna vid den organiserade massförsändning, som bedrives av några bolag till särskilda s. k. utlämningsställen — angående den närmare innebörden av begreppet utlämningsställe hänvisas till sid. 185. Dessa uppgifter hava sammanställts i följande tablå:

Bolag

Utlämningsställe

Antal försändelser

Antal liter

Totala försändnings- Försändningskostnaderna kostnader per liter kr. kr.

Norrköping

Finspong

9 713

16 874

4 865

0:29

Hjo

Tidaholm

26 508

9 741

0:37

Nora

Karlskoga

24 959

55 600

16 708

0:30

98 982

0:32

Tillhopa

Försändningskostnaden är sålunda avsevärt lägre vid denna organisation än vid den vanliga försändningsverksamheten. En viktig orsak till att försändningsköpen icke erhållit någon större omfattning är otvivelaktigt den, att köparna finna de ovan berörda kostnaderna härför alltför stora. Det bör därför övervägas, huruvida en minskning av dessa kostnader kan ske. En detaljgranskning från denna synpunkt ger till resultat, att kostnaderna för emballage, packnings- och expeditionskostnader samt returporto, vilka enligt ovanstående utredning uppgå till sammanlagt 35 öre i genomsnitt per liter, sannolikt skulle kunna nedbringas till omkring 25 öre per liter, därest en väsentlig utvidgning av försändningsrörelsen komme till stånd. Beräkningarna härvid ha dock skett under förutsättning, att försändningarna icke fördyras genom en minskning av det genomsnittliga literantalet per försändelse, vilket för närvarande är 21l2 liter. Om till nämnda belopp av 25 öre lägges en genomsnittlig fraktkostnad av 35 öre per liter — 36 öre enligt utredningen — kommer man till en genomsnittlig total försändningskostnad av 60 öre per liter. I betraktande av att genomsnittskostnaderna vid massförsändning till utlämningsställen äro avsevärt lägre, synes denna siffra icke vara för lågt beräknad. Det är emellertid tydligt, att en så relativt obetydlig minskning av försändningskostnaderna icke är ägnad att nämnvärt öka köparnas benägenhet att anlita denna inköpsform. Revisionen har därför övervägt, huruvida icke bolagen borde svara för försändningskostnaderna. Enligt uttrycklig föreskrift i 45 § 1 mom. Rff gäller för närvarande, att försändning skall ske på köparens bekostnad. Systembolag är därför lagligen förhindrat att försända spritdrycker och vin utan att samtidigt uttaga kostnaderna härför. En utjämning av dessa kostnader kunde ske därigenom att varje bolag finge fördela samtliga försändningskostnader likformigt på alla försändningsköp. Då skulle kostnaden för varje försändning om viss storlek vid ett bolag vara densamma oberoende av om köparen vore nära eller avlägset boende. Härigenom vunne man emellertid icke annat än likformighet

180 inom varje bolags försändningsområde (kontrollområde) för sig, medan olikheterna mellan de särskilda bolagen alltjämt skulle bestå. Av den ovan lämnade redogörelsen framgår, att dessa olikheter äro mycket betydande. Den enklaste vägen för att ernå likformighet i detta avseende över hela landet torde vara att inbegripa försändningskostnaderna i det allmänna försäljningspriset. Härigenom komme visserligen en del av dessa kostnader att åvila köpare, som icke anlita denna inköpsform utan själva avhämta de inköpta varorna, men detta synes knappast utgöra någon mera vägande invändning. Man lärer nämligen kunna utgå ifrån att de köpare, som skulle fortsätta att verkställa sina inköp personligen även efter den nu ifrågasatta omläggningen, väsentligen äro sådana, som hava bekväma förbindelser med utminuteringsställe. Dessa köpare äro sålunda redan genom utminuteringsställenas förläggning gynnade i inköpsavseende i förhållande till den övriga kundkretsen. Att de finge bidraga till att bära försändningskostnaderna för de köpare, som icke åtnjuta denna förmån, synes därför icke obilligt. Redan under gällande ordning äger för övrigt rum en viss utjämning av kostnaderna mellan kundkretsen hos olika systembolag. Bolagens försäljningspris äro nämligen lika över hela landet, ehuru dessa pris innefatta olika kostnader för frakt till respektive bolag från Vin- & Spritcentralens lager. Ifrågavarande olikheter i fraktkostnader äro visserligen relativt obetydliga men äga i detta sammanhang ett visst intresse, enär det nu behandlade förslaget egentligen endast innebär en utsträckt tillämpning av samma princip, som redan tillämpas beträffande fraktkostnaderna till systembolagen. Den nu övervägda omläggningen innebär,, att försändningskostnaderna skola ingå i det för var och en gällande försäljningspriset och detta alltså höjas så, att det täcker utgifterna för försändningsverksamheten. Det kan härvid icke vara nödvändigt, att varje bolag för sig erhåller ersättning för sina exakta försändningskostnader, utan det bör anses tillräckligt, om detta pristillägg beräknas så, att det täcker kostnaderna för bolagens sammanlagda försändningsverksamhet. För att få närmare klarhet angående storleken av ett sådant pristillägg har revisionen företagit följande överslagsberäkning. Av ovanstående uppgifter framgår, att de av utredningen berörda 38 bolagen år 1932 försände utom bolagskommunerna 868 600 liter spritdrycker och vin. Huvudparten härav, antagligen mer än 90 %, utgjordes av spritdrycker. Utminuteringsvis försåldes samma år i hela landet 28 800 000 liter spritdrycker. Försändningen av spritdrycker vid nyssnämnda bolag omfattade sålunda endast omkring 3 % av hela utminuteringsförsäljningen av dylika drycker. Även om de övriga bolagens försändning utom bolagskommunerna tilllägges, torde denna procentsiffra komma att ökas endast helt obetydligt. Därest den redovisade försändningskostnaden av 70 öre per försänd liter fördelades på hela utminuteringskvantiteten spritdrycker, skulle sålunda på varje 3

liter falla ett belopp av 2-1 öre (70* iöö). 0 m m a n * stället räknar med en till 60 öre per liter reducerad försändningskostnad (jämför ovan sid. 179) 3

skulle motsvarande belopp sjunka till 1-8 öre (60- löö)- Hur stort ifrågava-

181 rande pristillägg skulle vara, därest försändningsköpen komme att omfatta en större del av utminuteringen, framgår av följande uppställning: Försändningen omfattar nedanstående procent av utminnteringen 3 10 20 25 30 40 50 60

Erforderligt pristillägg å hela utminuteringskvantiteten av spritdrycker enligt försändningskostenligt reducerade förnådernas storlek år 1932 sändningskostnader (70 öre per liter) (60 öre per liter) 2 2 7 6 14 12 18 15 21 18 28 24 35 30 42 36

Om försändningen skulle få sådan omfattning, att den utgjorde 10 procent av de utminuteringsvis försålda spritdryckerna, måste således det allmänna pristillägget utgöra 6 a 7 öre per liter. Om försändningen omfattade 25, 40 eller 50 procent av utminuteringen, måste pristillägget uppgå till 15 a 18 öre, respektive 24 ä 28 öre och 30 a 35 öre. Detta pristillägg bör, såsom ovan framhållits, vara detsamma för samtliga bolag. Huruvida detsamma bör komma till stånd genom en ökning av systembolagens bruttovinstmarginal mellan inköpspris och utminuteringspris eller genom en förhöjning av Vin- och Spritcentralens försäljningspris till systembolagen, är närmast en teknisk fråga, på vilken revisionen icke finner nödigt att närmare ingå. Den inskränker sig till att påpeka, att enligt det senare alternativet systembolagens inköpspris jämväl för sådana spritdrycker, som utskänkas, skulle bliva höjt, vilket eventuellt kunde påkalla en motsvarande minskning av utskänkningsskatten. Hur ifrågavarande pristillägg än anordnades, skulle det emellertid medföra förskjutningar i de särskilda systembolagens vinstbelopp. Enligt det första alternativet skulle vinsten för vissa bolag ökas, nämligen för dem där försändningsköpen äro få eller kostnaderna härför ringa, medan vinsten för andra bolag skulle minskas. Enligt det andra alternativet skulle alla systembolagsvinster undergå minskning men däremot Vin- och Spritcentralens vinst ökas. Därest det ansåges önskvärt, att dessa förskjutningar utjämnades, skulle detta alternativ kunna modifieras så, att systembolagen ägde få ersättning av partihandelsbolaget för försändningskostnaderna eller viss del därav, vilket torde kunna ordnas genom ett avräkningsförfarande. Huru dessa förhållanden mellan de olika försäljningsorganen inbördes än gestaltades, skulle emellertid dessa organs sammanlagda vinster på utminuteringsförsäljningen uppgå till samma belopp som före omläggningen, under i övrigt oförändrade omständigheter, om pristillägget vore riktigt beräknat. Det är uppenbarligen icke möjligt att exakt angiva hur stort detta pristillägg bör vara, enär man icke på förhand känner, i vilken omfattning försändningsköpen komma att ökas genom den fria försändningens införande.

182 Innan erfarenhet härom vunnits, måste sålunda kostnaderna för försändningsverksamheten täckas genom ett ungefärligt beräknat pristillägg. Om detta beräknas från den utgångspunkten, att försändningsköpen i varje fall till en början icke komma att överstiga 25 a 30 procent av hela utminuteringen, är man enligt revisionens mening på den säkra sidan. Med detta antagande borde det provisoriska tillägget enligt ovanstående tablå utgöra 15 a 20 öre per liter. Detta belopp bör sedermera givetvis justeras med ledning av statistik över ifrågavarande försändningskostnader. Vid sina överväganden av förevarande spörsmål har revisionen utgått från ett bestämt pristillägg per liter av varje slag av spritdrycker. Man skulle emellertid kunna tänka sig ett procentuellt pristillägg, varigenom de dyrare spritsorterna belastades starkare än de billigare. En sådan ordning förutsätter dock en betydligt mera komplicerad försändningsstatistik, upptagande bland annat fördelning av försändelserna icke blott efter literantalet utan även efter priset på de försända spritdryckerna. En ordning, som medför besvär och kostnader av sådan art, synes så mycket mindre motiverad som ju kostnaden för försändning av en liter spirituösa av dyrare slag icke är större än kostnaden för försändning av en liter av billigare vara. De av revisionen åberopade uppgifterna rörande försändningskostnaderna avse förhållandena under år 1932, vilka därefter måhända hava undergått icke obetydliga förändringar. En ny utredning i detta avseende, t. ex. genom kontrollstyrelsens försorg, torde därför kunna vara påkallad, om revisionens förslag i detta ämne godtages. Härvid torde även uppgifter böra inhämtas rörande försändningen av vin, för den händelse det befinnes lämpligt att försändningskostnaderna för vin skola täckas av ett särskilt pristillägg å vinpriserna. I fråga om anordnandet av den kostnadsfria försändningen bör till en början framhållas, att enligt revisionens mening utgångspunkten härvidlag måste vara, att bolagen skola ha r ä t t att utan kostnad för köparen försända de av denne rekvirerade varorna men icke skola äga s k y l d i g h e t härtill. Det kan ju nämligen befaras, att om den enskilde köparen icke längre har att själv bära de verkliga försändningskostnaderna i varje särskilt fall, han icke alltid skall taga skälig hänsyn till dessa kostnader vid sina rekvisitioner. Härvid kommer särskilt i betraktande, att de verkliga kostnaderna för försändning av en viss kvantitet äro betydligt större, om denna försändes i flera omgångar än om den skickas i en försändelse. E t t bolag bör med hänsyn därtill kunna vägra att utan särskild ersättning expediera försändelser till en köpare, som genom sitt sätt att taga i anspråk den fria försändningsrätten måste anses missbruka densamma. Även i det fallet, att en köpare personligen infinner sig å försäljningsstället och verkställer inköp men icke vill medföra de inköpta varorna utan påkallar försändning av dessa, bör bolaget, om skäl därtill anses föreligga, äga rätt att vägra tillmötesgå ifrågavarande anspråk. Även om stadgandet angående försändningen med hänsyn till dessa och liknande fall måste hava nyss anförda innebörd, bör å andra sidan ett systembolag icke utan giltig orsak kunna vägra kostnadsfri försändning.

183 Enligt revisionens mening bör vidare den kostnadsfria försändningen vara underkastad den inskränkningen, att sådan försändning ej verkställes till köpares bostad utan allenast till dennes närmaste post-, järnvägs-, omnibus- eller ångbåtsstation. Längre kan av naturliga skäl anordningen med kostnadsfri försändning icke sträcka sig. Genom den föreslagna omläggningen sker sålunda icke ändring i fråga om exempelvis den försändning, som äger rum till bostaden för en köpare på samma ort som försäljningsstället, utan kostnaden för denna förmån skall även framgent ankomma på köparen. Någon anledning till ändring i detta avseende föreligger ju icke heller, enär dessa köpare i regel hava så bekväma möjligheter till inköp, att de även efter den kostnadsfria försändningens genomförande torde vara gynnsammare ställda i inköpshänseende än övriga köpare. En på försäljningsorten bosatt köpare bör enligt revisionens mening icke heller kunna påkalla kostnadsfri försändning till närmaste kommunikationsstation. E t t systembolag bör vidare icke medgiva fri försändning till dylik station för köpare, bosatt i så nära grannskap till nämnda ort, att kostnaderna för försändningen icke stå i rimligt förhållande till besväret för köparen att personligen avhämta de inköpta varorna å försäljningsstället. Även om försändningskostnaderna skola täckas av ett allmänt pristillägg, bör givetvis sparsamhet iakttagas vid försändningsverksamheten. Med hänsyn härtill torde ett systembolag i allmänhet icke böra verkställa försändning utanför kontrollområdet utan hänvisa köpare, som gör anspråk på kostnadsfri försändning till ort inom annat bolags kontrollområde, att överflytta inköpsrätten till sistnämnda bolag. Sådan överflyttning kan ske både stadigvarande och för viss kortare tid enligt 4 kap. 6 § i revisionens förslag, varom hänvisas till specialmotiveringen. Systembolagsföreningarnas förtroendenämnd har emellertid framhållit, 1 att det hittillsvarande absoluta förbudet mot försändning utom kontrollområdet medfört olägenheter för sådana köpare, som äro bosatta inom detta område men hava den bekvämaste järnvägsförbindelsen till station, belägen utom detsamma. Det synes icke kunna resas någon vägande invändning mot att bolagen i sådana fall verkställa försändning utom kontrollområdena. Någon mera avsevärd kostnadsökning torde icke bliva följden av att försändningen sålunda utsträckes till kommunikationsstationer omedelbart utanför ett kontrollområde. Revisionen har därför icke funnit sig böra förorda att nu berörda inskränkning i fråga om försändningsrätten bibehålles. Det är enligt dess mening icke heller nödvändigt att ersätta densamma med ett särskilt stadgande i författningstexten, som skulle angiva förutsättningarna, för att bolag må försända utanför kontrollområdet, utan man torde med full trygghet kunna överlåta åt tillämpningen att utforma de närmare regler härutinnan, som till äventyrs kunna finnas erforderliga. Erinras må i detta sammanhang, att ordningen med kostnadsfri försändning förutsätter, att varje bolag meddelar uppsiktsmyndigheten detaljerade uppgifter rörande kostnaderna härför m. m. Härigenom erhåller denna myndighet möjlighet att kontrollera, huruvida försändning ägt rum i otillbörlig omfattning. 1

Nämndens framställning sid. 123 f.

184 Revisionens förslag rörande för sändningen, som återfinnes i 4 kap. 7 § andra stycket, har på grund av det ovan anförda följande lydelse: »Är köpare bosatt å ort, där utminuterings- eller utlämningsställe ej finnes inrättat, äger bolaget utan kostnad för köparen försända varan till dennes närmaste post-, järnvägs-, omnibus- eller ångbåtsstation.» Detta stadgande förutsätter ändring i det förut omnämnda förbudet i kungörelsen den 21 december 1904 (nr 69) mot befordran med allmänna posten av »paket, innehållande brännvin eller andra brända eller destillerade spirituösa drycker». Förslag om en sådan ändring väcktes redan år 1922 av dåvarande chefen för finansdepartementet Thorsson, såsom framgår av den tidigare i denna avdelning lämnade redogörelsen för 1922 års utvidgning av försändningsrätten, vartill revisionen får hänvisa. Utöver de skäl, som därvid anfördes, kan framhållas, att ifrågavarande förbud numera förlorat större delen av sin ursprungliga betydelse med hänsyn till omnibusväsendets starka utveckling över hela landet. Med nuvarande trafikförhållanden kunna systembolagen företaga försändning av spritdrycker till ett synnerligen stort antal orter i riket genom att anlita — förutom statens järnvägar — enskilda kommunikationsanstalter av olika slag, såsom omnibuslinjer, enskilda järnvägar och ångbåtar. Att under sådana omständigheter bibehålla förbudet mot försändning genom ett statens eget kommunikationsmedel, postverket, synes icke påkallat. Enligt revisionens mening bör därför förbudet mot försändning av spritdrycker med allmänna posten icke bibehållas i fråga om försändelser från systembolagen. Om man inskränker sig till denna ändring, skulle annan än systembolag alltjämt vara förhindrad att anlita allmänna posten för försändning av dylika drycker. Revisionen kan emellertid icke finna annat än att förbudet även i denna del numera är skäligen betydelselöst ur nykterhetssynpunkt i betraktande av att övriga kommunikationsmedel erbjuda möjligheter för envar att försända spritdrycker till praktiskt taget vilken plats som helst i riket. På grund härav har revisionen ansett det riktigast, att ovannämnda kungörelse i dess helhet upphäves, och har upptagit förslag härom i 1 § av förordningen om införande av förordningen angående försäljning av spritdrycker och vin (spritdrycksförordningen) samt lagen om nykterhetsvård (sid. 53). Den framställda invändningen, att försändning av spritdrycker genom allmänna posten möjliggör avhämtande av sådana drycker å tid, då utminutering icke må förekomma, saknar enligt revisionens mening större betydelse med hänsyn bland annat till vad ovan anförts rörande övriga tillbuds stående transportmedel för dylik försändning. Det väsentliga skälet för bestämmelsen om begränsning av tiden för utminuteringsställes öppethållande, nämligen att man härigenom velat förebygga lockelser till oöverlagda inköp, har för övrigt icke giltighet å försändningsköp, enär ju härvid rekvisition och insändande av betalning måste hava skett i förväg. A t t bestämmelsen om den kostnadsfria försändningen enligt revisionens förslag icke har karaktären av en systembolagen åvilande skyldighet utan i stället av en befogenhet för dessa, medför att ett bolag kan och bör vägra försändning till en sådan station, där olägenheter av försändningen göra sig gäl-

185 lande. I dylikt fall bör bolaget kunna upphöra med försändningen till denna station och enligt överenskommelse med köparna i stället försända varorna till annan station. För tydlighetens skull bör här anmärkas, att revisionen med ordet »station» avser icke endast fast station med särskild varuutlämning utan även vanliga hållplatser för omnibuslinjer, ångbåtsbryggor o. d. Såvitt revisionen erfarit har det nämligen icke försports några olägenheter av den ordning, som jämlikt kontrollstyrelsens ovan återgivna anvisningar tillämpats under de senare åren och enligt vilken utlämnande av spritdrycker och vin å sådana ställen varit medgiven under vissa villkor. Det har tidigare framhållits, att på en del platser i landet inrättats s. k. utlämningsställen, varmed förstås fasta ställen, där avhämtning kan ske av förut rekvirerade spritdrycker och viner, vilka översänts dit från vederbörande utminuteringsställe. Dessa utlämningsställen sakna lager och register för utövande av individuell utminuteringskontroll och skilja sig från utminuteringsställena även i andra avseenden, såsom exempelvis i fråga om tiden för öppethållande, vilken ofta är kortare än den för utminuteringsställena gällande. E t t utlämningsställe är därför endast en expedition för utlämnande av varor, vilka försålts på annat håll, nämligen på det utminuteringsställe, till vilket kunden hänförts; för köparnas bekvämlighet mottagas emellertid i förväg på utlämningsstället rekvisitioner, jämte motböckerna, samt betalning för rekvirerade varor. Utlämningsstället fyller sålunda en uppgift likartad med den som utövas av järnvägs-, omnibus- eller ångbåtsstationen vid systembolagens försändningsverksamhet. Det erbjuder emellertid vissa företräden framför dessa allmänna kommunikationsanstalter. Försändningskostnaderna bliva givetvis mindre, om flera försändelser kunna sammanföras till en. Även om själva utlämningsstället drager vissa kostnader, som eljest icke skulle uppkomma, visar dock erfarenheten — med avseende härå hänvisas till utredningen ovan å sid. 179 — att dessa nya kostnader kunna vara mindre än de besparingar, som vinnas genom ifrågavarande anordning, och att således försändningsverksamheten kan göras avsevärt billigare genom organiserad massförsändning till lämpligt placerade utlämningsställen. Revisionen har därför i 4 kap. 7 § första stycket av förslaget upptagit ett stadgande, att systembolag skall äga inrätta särskilt utlämningsställe å ort, där utminuteringsställe ej är beläget, om så finnes påkallat för ordnande av försändningen av spritdrycker eller vin till denna ort. Detta stadgande utgör en naturlig konsekvens av revisionens ståndpunkt i försändningsfrågan. Om det av skäl, som angivits i det föregående, är önskligt att systembolagens försändningsverksamhet erhåller ökad omfattning på bekostnad av ombudsköpen, böra bolagen sättas i tillfälle att ombesörja försändningarna på det lämpligaste sättet. Härvid kommer i betraktande icke endast den nyss anförda ekonomiska synpunkten utan även den omständigheten, att vederbörande systembolag torde kunna utöva en noggrannare kontroll över att utlämningen av försända varor äger rum med iakttagande av härför

186 gällande föreskrifter, om denna äger rum genom bolagen själva å utlämningsställen, än om den sker på vanliga kommunikationsanstalter. I fråga om sina egna utlämningsställen kunna bolagen också träffa beslut i olika avseenden, t. ex. angående lokalernas förläggning, tiden för öppethållande o. d., samt härvid taga tillbörlig hänsyn till på platsen rådande förhållanden. Ehuru stadgandet icke ålägger bolag att inhämta kännedom om eventuella önskemål och uppfattningar på orten rörande inrättande av utlämningsställe och vad därmed sammanhänger, förutsätter revisionen att bolagen vid avgörande av dylika frågor skola beakta jämväl omständigheter av sådan beskaffenhet. I fråga om det närmare förfarandet vid den kostnadsfria försändningen, därunder inbegripet anordnande av utlämningsställe, torde erfarenheten få vara vägledande. Endast i ett hänseende har revisionen ansett lämpligt att intaga bestämmelser härom i författningstexten. Revisionen har nämligen i tredje stycket av nyssnämnda paragraf i förslaget upptagit ett stadgande från 45 § 3 mom. Rff, att vid försändning bolag skall vidtaga sådana anordningar, att varan ej kommer annan än köparen tillhanda. I övrigt torde man kunna utgå från att de praktiska detaljerna lämpligast utformas av bolagen samt att kontrollstyrelsen och bolagens egna samarbetsorganisationer komma att i erforderlig utsträckning lämna bolagen ledning i förevarande hänseende.

KAP. X. Allmänna synpunkter i fråga om utskänkningen. Utskänkningen av spritdrycker och vin har i vårt land icke tillnärmelsevis så stor omfattning som utminuteringen. Revisionen erinrar med avseende härå om de tidigare i detta betänkande (sid. 105) lämnade uppgifterna, enligt vilka utskänkningen av spritdrycker under tiden före kriget utgjorde omkring 15 procent av totalkonsumtionen och under tiden efter kriget omfattat ungefär 10 procent av denna. Även beträffande vinerna utgör utskänkningen endast en mindre del av konsumtionen. Under åren 1923—1932 uppgingo nämligen de utskänkningsvis försålda vinerna i genomsnitt till omkring en sjättedel av hela försäljningen till konsumtion, och denna andel är stadd i sjunkande. Det bör emellertid framhållas, att utskänkningen på vissa håll, särskilt i storstäderna, utgör en proportionsvis större del av den totala försäljningen än i riket i dess helhet. Sålunda utgjorde de utskänkta spritdryckerna vid bolagen i Stockholm och Göteborg år 1930 respektive 18*4 och 19-5 % av den sammanlagda försäljningen av sådana drycker. Det är framför allt en omständighet, som ger särskild vikt åt frågan huru utskänkningen bör vara ordnad, nämligen det förhållandet, att det privatekonomiska intresset där äger ett betydande spelrum i motsats till vad fallet är beträffande utminuteringen och partihandeln. Detta sammanhänger med att utskänkningen är knuten till en näringsutövning, restaurangrörelsen, för vilken näringsfrihetens allmänna grundsatser äro gällande. Detta samband komplicerar utskänkningsspörsmålet i flera avseenden. Det har till följd, att en enskild restauranginnehavare med utskänkningsrätt intager en viss dubbelställning. Ä ena sidan är han en fri näringsutövare, vilken måste anlägga rent ekonomiska synpunkter på sin verksamhet, och å den andra har han att vid utövningen av den med restaurangrörelsen förbundna utskänkningen fullgöra en uppgift för det allmännas räkning och måste därvid låta sig leda av den med de privatekonomiska synpunkterna icke alltid förenliga grundsatsen, att all försäljning av spritdrycker och vin skall handhavas så att därav uppkommer så ringa skada som möjligt. Åtgärder från det allmännas sida för att främja tillgodoseendet av sistnämnda grundsats måste med nödvändighet utöva verkningar icke blott på själva utskänkningsrörelsen utan även på den därmed förknippade restaurangverksamheten. Frågan om huru utskänkningen bör vara ordnad i vårt land sammanhänger därför nära med spörsmålet om restaurangväsendets framtida gestaltning.

188 Svaret på detta spörsmål beror bland annat på uppfattningen om vilken uppgift de med utskänkningsrätt förbundna restaurangerna hava i det nutida samhället. Denna uppfattning är i hög grad skiftande. A ena sidan håller man före, att dessa restauranger fylla mycket viktiga behov, vilka under nu rådande förhållanden icke kunna tillgodoses på annat sätt, och att de icke böra vara underkastade särskilda hinder i sin fria näringsutövning utan äga att genom lockande anordningar och smidig anpassning efter kundkretsens önskemål söka erövra en allt större publik. Enligt en motsatt mening äro de väsentligen att betrakta såsom framträdande men ingalunda oumbärliga inslag i det offentliga nöjeslivet, och utskänkningen anses, på grund av den sålunda rådande starka anknytningen till nöjeslivet, vara ägnad att i högre grad än utminuteringen ge styrka och utbredning åt själva dryckesseden och åstadkomma vissa slag av alkoholskador. Från denna utgångspunkt kan det icke vara i överensstämmelse med samhällsintresset att lämna dessa restauranger rörelsefrihet att med tillgängliga medel draga till sig en växande publik utan detta intresse bjuder, att utskänkningen, om den överhuvud tillätes fortgå, göres till föremål för alla de inskränkningar, som kunna finnas erforderliga för att minska olägenheterna av densamma. Mellan dessa mera ensidigt betonade riktningar rymmes en mångfald förmedlande uppfattningar. Revisionen intager för sin del följande ståndpunkt. Det är uppenbart, att utskänkningen av spritdrycker och vin kan medföra skador av olika slag. Oavsett om denna särskilda form för försäljningen av dessa drycker kan anses innefatta relativt större faror än utminuteringen, måste det allmänna därför underkasta densamma reglering. Ä andra sidan fullgör restaurangnäringen en uppgift, vilken synes erhålla allt större betydelse i det moderna samhället till följd av vissa drag hos detta, såsom den ökade rörligheten hos befolkningen i olika avseenden och den fortgående övergången från hemarbete till förvärvsarbete utom hemmet. Det är därför ett önskemål från allmän synpunkt, att den höjning av restaurangväsendet i skilda hänseenden, som pågått sedan lång tid tillbaka och särskilt utmärkt de sista årtiondena, må fortgå och strävandena i denna riktning främjas av lagstiftningen. Erfarenheterna från gångna tiders nykterhetssträvanden i vårt land visa att det allmänna genom särskilda åtgärder i hög grad kan bidraga härtill. I detta avseende är utvecklingen av de för de breda lagren avsedda utskänkningsställena belysande. Medan dessa tidigare företedde en mycket låg standard och säkerligen ofta med rätta kunde betecknas såsom vådliga i nykterhetshänseende hava de nutida folkrestaurangerna en helt annan karaktär. Att denna förbättring icke endast är en följd av den allmänna utvecklingen i samhället utan framkommit såsom ett resultat av särskilda åtgärder i detta syfte, framgår icke minst av en jämförelse med förhållandena i andra länder, där utskänkningsställen av mycket låg standard på sina håll förekomma i stor omfattning. Från den nu angivna uppfattningen framstår det som en uppgift för den blivande lagstiftningen att gestalta reglerna angående utskänkningen så att de i möjligaste mån förebygga skador av denna försäljning och samtidigt innebära sådana villkor för den med utskänkningen förbundna restaurangrörelsen^

189 att denna kan fylla sin betydelsefulla uppgift i samhället. Riktlinjerna för en sådan ordning äro givna av den hittillsvarande utvecklingen. Sålunda antyder den åvägabragta förbättringen av folkrestaurangerna, att den härvid främst verksamma åtgärden, nämligen dessa restaurangers omhändertagande utav allmännyttiga organ, bör upprätthållas och ytterligare förstärkas. E n annan av erfarenheten lämnad anvisning är, att det enskilda vinstintresse, som gagnas av en ökning av utskänkningens omfattning, icke bör erhålla ökad utan såvitt möjligt minskad betydelse. Därjämte bör en begränsning av antalet utskänkningsställen vidmakthållas. Vidare må i detta sammanhang erinras om den under den senare tiden genomförda allmänna bestämmelsen, enligt vilken utskänkningen av spritdrycker är förbunden med måltidstvång. En allmän synpunkt rörande utskänkningsföreskrifterna är slutligen, att dessa i stort sett böra hava samma konsumtionsbegränsande verkan som motsvarande bestämmelser inom utminuteringen. Eljest skulle den åsyftade verkan av åtgärderna i fråga om utminuteringen till större eller mindre del kunna omintetgöras. Enligt revisionens mening bör man sålunda vid utformningen av den blivande lagstiftningen, i vad avser utskänkningen, i olika hänseenden fortgå på de av hittillsvarande lagstiftning och tillämpning redan beträdda vägarna. De förslag revisionen härutinnan framställer ha i anslutning till nu angivna synpunkter sammanfattats i följande kapitel: Kap. XI. Utskänkningsrörelsens uppdelning mellan systembolag och enskilda. Kap. X I I . Utskänkningen å systembolagens egna restauranger. Kap. X I I I . Utskänkningen å de privata restaurangerna. Kap. XIV. Måltidstvång och kvantitetsbegränsningar. Kap. XV. Utskänkningstillståndens antal och natur.

KAP. XL Utskänkningsrörelsens uppdelning mellan systembolag och enskilda. Bolagssystemets uppkomst och utveckling. Försäljning av spritdrycker, som bedrives såsom en vanlig handelsrörelse med ekonomiskt vinstintresse för enskilda försäljare, kan i olika hänseenden vara ägnad att framkalla vådor för nykterhetstillståndet och svårigheter att genomföra lagstiftningsåtgärder för bekämpande av spritmissbruk. Detta redan tidigt beaktade förhållande föranledde, att år 1850 i Falun bildades ett s. k. brännvinsminuteringsbolag, vilket kan betraktas såsom det första systembolaget i vårt land. Såsom program för detta bolags verksamhet angavs följande: 1 »På därtill av konungens befallningshavande efter magistratens och stadens äldstes hörande meddelat bifall, h a r . . . bildat sig ett bolag, som utan beräkning på egen vinst eller fördel övertager kroghållningsrättigheten i Falun att utövas på ett inskränktare antal näringsställen utav bolagets antagna och avlönade föreståndare under noga tillsyn att omåttligt supande hämmas i stället för att uppmuntras, att brännvin aldrig utlämnas på kredit eller räkning och aldrig till minderåriga eller förut berusade personer samt att författningar och påbud efterlevas samt snygghet och ordning i möjligaste måtto iakttagas; och vill bolaget därjämte till någon för staden nyttig eller välgörande inrättning anslå den vinst, som på krogrörelsen kan uppkomma sedan alla omkostnader, avgifter och utskylder därför äro guldna. Detta är bolagets ändamål.» Detta sätt att anordna utskänkningsrörelsen för de kroppsarbetande befolkningslagren vann efterföljd i några andra städer, men större betydelse fick bolagssystemet först genom ett år 1865 i Göteborg bildat bolag. Detta kom till stånd efter förslag av en av stadsfullmäktige tillsatt kommitté, som uppställde följande principer för bolagets verksamhet. Brännvinshandeln skulle ej vara förenad med någon vinst för vare sig säljaren eller hans förlagsgivare, försäljning på kredit eller mot pant skulle ovillkorligen upphöra, försäljningslokalerna skulle vara ljusa, rymliga, sunda och snygga, och god mat skulle där tillhandahållas för billigt pris. 2 Detta program blev av grundläggande betydelse för den följande utvecklingen. På åtskilliga håll bildades bolag, som skulle omhänderhava utskänkningen för de bredare folklagren efter dessa riktlinjer. I lagstiftningen infördes redan i 1855 års brännvinsförsäljningsförordning en bestämmelse om upplåtande av försäljningsrättigheter till bolag, men först i 1905 års bränn1 2

Se Sigfrid Wieselgren: Till Göteborgssystemets ntvecklingshistoria (1907), sid. 15. Se Semmy Rubenson: Göteborgssystemet och dess tillämpning i Stockholm (1910), sid. 38.

191 vinsförsäljningsförordning stadgades, att försäljningen — med vissa undantag — skulle vara organiserad efter bolagssystemet. Till följd härav upplåtas rättigheter till utövande av vanlig restaurangutskänkning numera endast till systembolagen. Dessa kunna antingen själva utöva rättigheterna eller överlåta dem på enskilda. Såsom allmän regel gäller, att bolagen själva bedriva utskänkningen å de billigare, för de breda lagren avsedda ställena, vilka bruka betecknas såsom folkrestauranger eller tredjeklassrestauranger. Även den egentliga restaurangrörelsen å dessa lokaler utövas oftast av systembolagen eller deras dotterbolag. Dessa hava under senare år jämväl drivit restauranger av s. k. första och andra klass i en omfattning, som framgår av följande avdelning. De nuvarande utskänkningsrättigheternas fördelning. Rättigheterna till utövande av vanlig restaurangutskänkning kunna såsom av det föregående framgår uppdelas i sådana som bolagen själva utöva och sådana som bolagen överlåta till enskilda personer. Det förekommer därjämte icke så sällan, att systembolagen låta vissa rättigheter, som de erhållit, ligga obegagnade eller reserverade för oförutsedda behov. De utskänkningsrättigheter, som upplåtas till systembolagen, bruka också uppdelas efter andra indelningsgrunder. Man skiljer sålunda mellan helårsutskänkning, som bedrives året runt å för allmänheten upplåtna lokaler, klubbutskänkning, som blott avser medlemmar av viss förening, samt säsongutskänkning, som bedrives endast under en del av året. Det finns emellertid också för närvarande utskänkningsrättigheter, som icke upplåtas till systembolagen utan direkt till enskilda personer, nämligen sådana rättigheter, som avse utskänkning å passagerarfartyg och järnvägståg, samt rättigheter till vinutskänkning av tillfällig art. Fördelningen av de olika slagen av rättigheter under år 1932 framgår av följande tablå: Antal utskänkningsrättigheter meddelade år 1932 till Systembolag

E n s k il d a

Samtliga för utför utför ut- tillskänkskänkicke skänkning å fällig beklubbtill- ningshel- klubb- till- passa- ning å uträttiggag- helel. el. hopa järnhopa årsårsgeraskänkheter nade vägsut- säsong- ut- säsongrefarning tåg skänk- ut- skänk- utav vin tyg ning skänk- ning skänkning ning utövade av bolagen själva

Spritdrycker och vin Endast vin . . . .

6 Tillhopa

220 Därav bolagen i Stockholm . . . .

13 Malmöhus län . .

49 Göteb. o. Boh. län landet i övrigt

.

överlåtna till enskilda restauranger

485 903

595 1296

744 812

—

305 138

4iJ2

653j

57 104

192 De till systembolagen meddelade utskänkningsrättigheterna äro ojämförligt viktigare än de rättigheter, som kunna upplåtas direkt till enskilda utövare, d. v. s. rättigheter till trafikutskänkning och tillfällig vinutskänkning. Utskänkningen av vin genom innehavare av sistnämnda båda slag av rättigheter plägar nämligen icke uppgå till mer än 2 ä 3 procent av hela vinutskänkningen, och den tillhörande spritdrycksutskänkningen, vilken allenast får förekomma å passagerarefartyg i regelbunden persontrafik på utländsk hamn, torde omfatta än mindre andel av den totala utskänkningen; säkra siffror i sistnämnda hänseende föreligga dock icke på grund därav att ifrågavarande rättighetsinnehavare äro undantagna från den eljest gällande regeln, att inköpen skola ske hos vederbörande systembolag, och därför merendels torde göra sina inköp i utlandet. Av ovanstående tablå framgår, att av de under år 1932 begagnade 433 rättigheterna till årsutskänkning av spritdrycker och vin 165 eller 381 % utövades av bolagen själva, medan 268 voro överlåtna till enskilda personer. Mera detaljerade uppgifter i detta avseende lämnas i följande sammanställning: 14 bolag med sammanlagt 20 rättigheter till utskänkning under hela året av spritdrycker och vin utövade själva samtliga dessa, 41 bolag med sammanlagt 64 dylika rättigheter överläto samtliga dessa, och 64 bolag med sammanlagt 349 dylika rättigheter utövade själva en del av dessa och överläto en del. Dessa 64 bolag fördelade sig sålunda: 4 bolag med sammanlagt 17 rättigheter utövade själva flera rättigheter än de överläto (tillhopa 12 egna och 5 överlåtna rättigheter), 26 bolag med sammanlagt 58 rättigheter utövade själva halva antalet rättigheter (tillhopa 29 egna och 29 överlåtna rättigheter) och 34 bolag med sammanlagt 279 rättigheter utövade själva ett mindre antal rättigheter än de överläto (tillhopa 104 egna och 170 överlåtna rättigheter). Av de 119 bolag, som under nämnda år förfogade över helårs rättigheter för utskänkning av spritdrycker och vin, 1 var det sålunda endast 18, som själva utövade samtliga eller flertalet av dessa, och 26, som själva behöllo halva antalet och överläto de övriga, medan 75 överläto samtliga eller flertalet av rättigheterna. Ifråga om säsong- och klubbutskänkningsrättigheterna utgjorde de av systembolagen själva utövade rättigheterna ännu mindre andel. Av de 63 bolag, som under år 1932 förfogade över rättigheter av dylika slag, var det endast 8, som själva utövade flertalet eller hälften av dessa medan 55 överläto samtliga eller flertalet. Och beträffande de vinutskänkningsrättigheter, som innehades av systembolagen sagda år och togos i anspråk, sammanlagt 491, utövades endast 6 av bolagen själva. Hur de under år 1933 utövade rättigheterna till utskänkning av spritdrycker å restaurang fördelade sig med avseende å rättighetens utövare och restau*) 3 bolag förfogade icke över några sådana rättigheter.

193 rangens allmänna karaktär framgår av följande sammanställning, som är grundad på särskilt inhämtade uppgifter från systembolagen: B o l a g e n Av systembolagen utövade rättigheter Malmöhus Göteborgs och Bohus till utskänkning av spritdrycker å Stockholm län län restauranger av nedanstående klass första klass i egen regi restaurangbolag föreståndaresystem 1 tillhopa därav med lägre avdelning . . . . andra klass i egen regi restaurangbolag 2 föreståndaresystem . . . . 3 tillhopa 5 2 därav med lägre avdelning, tredje klass 9 i egen regi 3 18 3 restaurangbolag 10 2 1 föreståndaresystem . . . . 1 20 13 tillhopa 14 16 1 7 därav med högre avdelning samtliga klasser 11 3 i egen regi 26 6 17 restaurangbolag i 9 4 föreståndaresystem . . . . 35 21 21 tillhopa Överlåtna rättigheter till utskänkning av spritdrycker å restauranger av nedanstående klass första klass 18 44 19 andra klass 28 36 11 tillhopa 46 80 30 därav med lägre avdelning . . . . 3 2 Samtliga utövade rättigheter . . . . 81 51 101 Därav första o. (systembolagens egna 15 8 7 andra klass (överlåtna 46 80 30 tredje klass 20 13 14

i

16 2 18 7

18 7 7 32 11

9 1 6 16 9

9 12 11 32 11

36 7 7 50 34

48 38 11 97 58

61 8 15 84

75 57 29 161

139 38 177 11 261

220 113 333 16 494

34 177 50

64 333 97

Av de 494 i denna sammanställning redovisade rättigheterna, vilka väsentligen avse helårsutskänkning å restaurang, utövades sålunda 161 eller 32-6 % av systembolagen själva, medan 333 eller 67-4 % voro överlåtna till enskilda restaurangidkare. Av de förra rättigheterna bedrevos 97 å folkrestauranger av vilka mer än hälften hade avdelningar av högre klass, 22 å restauranger av 1 Angående innebörden härav se nedan sid. 211. 13—332437

194 första eller andra klass med avdelningar av lägre klass samt 42 å dylika ^restauranger utan lägre avdelningar. Samtliga 333 överlåtna rättigheter bedrevos å restauranger av första eller andra klass, av vilka dock 16 hade avdelningar av lägre klass. Sammanfattningsvis gestaltade sig förhållandena i utskänknings- och drifthänseende på följande sätt: Folkrestauranger och restauranger med avdelningar av lägre klasa antal procent Både utskänkningen och rörelsen i övrigt handhades av enskilda rcstanratörer 16 Utskänkningen handhades av systembolag, rörelsen i övrigt av enskilda restauratörer eller särskilda föreståndare med vinst härå 14 Både utskänkningen och rörelsen i övrigt handhades av systembolag eller dotterbolag . . • . 105 135

Bestauranger av högre klass antal procent

11*8

oli

ÖÖ Ö

10-4 ^_ 7T8 1000

lo

42 M_ 359

<J& 1000

Utskänkningsrättighetemas natur i ekonomiskt avseende. De till systembolagen meddelade utskänkningsrättigheterna kunna enligt 17 § 2 mom. Rff lämnas för en tid av högst tre kalenderår. Härav följer att icke heller avtal om överlåtelse av sådan rättighet kan avse längre tid än tre år. Överlåtelseavtalen hava sålunda karaktären av ganska snävt tidsbegränsade uppdragsavtal, vilka icke i något avseende binda parterna utöver den löpande avtalstiden. Om förnyelse av ett sådant avtal icke medgives av systembolaget, kan restauratören icke rättsligen göra anspråk på ersättning av något slag, som är grundad därpå att han går miste om fördelar, som avtalet till äventyrs medfört för honom. Det är härvid likgiltigt, om anledningen till att bolaget icke förnyat avtalet är den, att bolaget icke längre förfogar över rättigheten ifråga eller att bolaget visserligen icke på detta sätt varit ur stånd härtill men haft andra skäl för sitt förfarande. I verkligheten äger emellertid förnyelse i regel rum av överlåtelseavtalen, för så vitt bolagen själva erhålla utskänkningsrättigheterna förnyade. E n viktig orsak härtill är den, att antalet restauranger, där utskänkning lämpligen kan tillåtas förekomma, på många orter är så begränsat, att bolagen egentligen icke hava något val. Men även på sådana håll, där detta motiv för att förnya överlåtelseavtalen för den ena oktrojperioden efter den andra icke är för handen, förfara bolagen såsom allmän regel på samma sätt. Flera skäl härför föreligga. Från systembolagens synpunkt är det en fördel, att vederbörande utövare av en överlåten utskänkningsrörelse har erfarenhet härom från tidigare år, och den restaurangbesökande allmänheten har berättigade krav på att det icke sker onödiga omkastningar i fråga om restaurangernas utskänkningsförhållanden. Den säkerligen mest avgörande synpunkten är emellertid, att billighetsskäl mycket starkt tala för att en restaurangidkare, som under en följd av år på ett anmärkningsfritt sätt handhavt såväl utskänkningen som rörelsen i övrigt å sin restaurang, får behålla utskänkningsrättigheten. Innehavet av en överlåten utskänkningsrörelse utgör nämligen för en

195 restaurang en betydande ekonomisk förmån, vars förlust kan innebära, att förutsättningarna för restaurangens bestånd bliva väsentligt rubbade. Det är för den följande framställningen av betydelse att beskaffenheten av denna förmån blir klarlagd. I första hand härrör denna förmån därav att antalet utskänkningsrättigheter är begränsat och är sålunda en följd av den allmänna regeln, att knappheten på en vara, nyttighet eller rättighet ger denna ett ekonomiskt värde i och för sig. När denna knapphet avser rätten att tillhandahålla så begärliga varor som spritdrycker och vin, kan den giva upphov till stora värden. En restaurang med spritdrycksutskänkning har nämligen redan i det avseendet ett betydande försteg i konkurrensavseende framför en restaurang utan utskänkning^ att spritdryckernas allmänna begärlighet medför, att en stor del av den restaurangbesökande allmänheten föredrar att — under i övrigt lika förhållanden — frekventera den förstnämnda restaurangen. Även om denna restaurang icke har någon direkt vinst på utskänkningen, erhåller den till följd av nämnda förhållande ökad omsättning på andra varor, som ingå i rörelsen. Förekomsten av spritdrycker och, i mindre grad, viner på en restaurang är sålunda ägnad att i och för sig stegra besöksfrekvensen och tillföra innehavaren en ökad vinst på övriga varor. Denna synpunkt äger särskilt berättigande i vårt land med hänsyn till det här rådande måltidstvånget — varom närmare nedan — enligt vilket även den minsta utskänkningskvantitet av spritdrycker i regel skall vara förbunden med intagande av måltid. E t t belysande exempel på det nu anförda är, att innehavaren av en restaurang i en kommun utan utskänkningsrättigheter erbjöd sig att betala kommunen en flera tusen kronor högre hyra, därest han komme i åtnjutande av fullständiga utskänkningsrättigheter utan någon direkt vinst å utskänkningen. Att innehavet av utskänkningsrättighet är ägnat att göra en restaurang mera frekventerad, ger ännu en möjlighet att ekonomiskt utnyttja densamma, nämligen den att hålla högre priser än de utskänkningsfria restaurangerna utan risk att publiken skall övergå till dessa senare. Detta vinstmoment torde dock endast i mindre grad kunna utnyttjas på sådana orter, där det finnes ett flertal inbördes konkurrerande restauranger med utskänkningsrätt. Vad nu sagts avser den del av det ekonomiska värdet hos en utskänkningsrättighet, som plägar betecknas såsom utskänkningsinnehavarens indirekta vinst av utskänkningen. Skarpt skild härifrån är den direkta vinst å utskänkningen, som en utskänkare tillgodogör sig, om hans försäljningspris å de försålda spritdryckerna och vinerna överstiga hans inköpspris. Då dessa varor äro synnerligen goda försäljningsobjekt — de äro lättsålda och lätta att förvara samt kunna bära jämförelsevis stora vinstpålägg — kunna de direkta vinsterna uppgå till mycket stora belopp. Dessa vinster hava emellertid begränsats avsevärt genom det s. k. vinstkvantitetsystemet. Revisionen skall i det följande närmare ingå på verkningarna av detta system och inskränker sig i förevarande sammanhang till att framhålla, att det direkta vinstintresset inom utskänkningen alltjämt har stor omfattning.

196 Med avseende å de från utskänkningen härflytande vinsterna av olika slag Jjör emellertid framhållas, att dessa ingalunda komma de enskilda näringsutövarna till del oavkortade. Själva handhavandet av utskänkningen medför kostnader — t. ex. för serveringspersonal, kontroll, glas, viss del av lokalhyran — vilka kostnader visserligen äro svåra att exakt fastställa men otvivelaktigt kunna medföra en icke obetydlig reduktion av bruttovinsten. Storleken av dessa kostnader i förhållande till den sammanlagda vinsten torde för närvarande växla mycket starkt från den ena restaurangen till den andra. Men icke heller den efter fråndragande av dessa kostnader återstående nettovinsten av utskänkningsrätten tillfaller utan vidare restaurangens innehavare. De beräknade framtida vinsterna bliva nämligen i viss utsträckning redan på förhand diskonterade och överförda till andra händer. Exempel härpå äro följande praktiska fall. Lokalhyran för en restaurang är utan tvivel högre, därest denna har utskänkningsrätt än om den saknar sådan (jämför härom det ovan å sid. 195 angivna fallet). En större eller mindre del av den beräknade framtida ekonomiska fördelen av denna rätt kommer sålunda hyresvärden — eventuellt en föregående ägare av fastigheten — och icke restauratören till godo. Om en restaurang övergår till ny ägare, betingar den högre pris i det förra fallet än i det senare; en del av den framtida vinsten stannar härigenom hos den föregående ägaren. För restaurangens innehavare bliva på detta och likartade sätt kostnaderna för restaurangens drift större än de eljest skulle vara. Om restaurangen förlorar sin utskänkningsrätt, kommer den ^sålunda i sämre läge i förhållande till såväl de restauranger, vilka fått behålla sådan rätt, som restauranger utan utskänkning. Den nuvarande ordningen från statsfinansiell synpunkt. Enligt stadgande i 19 § 9 mom. Rff skola systembolagens nettovinster oavkortade tillkomma statsverket och detta har även giltighet med avseende å den av bolagen bedrivna utskänkningsrörelsen. Beträffande den överlåtna utskänkningsrörelsen gäller, att den enskilde rättighetsinnehavaren äger tillgodogöra sig vinst på hela försäljningen av svaga och mousserande viner men endast på en på förhand fastställd kvantitet i fråga om spritdrycker och starka viner, den s. k. vinstkvantiteten; i den mån den faktiska försäljningen under ett år överstiger denna vinstkvantitet, utgår sålunda icke någon vinst på denna del av utskänkningen. Hela bruttovinsten — d. v. s. skillnaden mellan restauratörens försäljningspris och hans inköpspris från systembolaget, vilket sistnämnda pris är detsamma som systembolagets eget inköpspris från partihandelsbolaget med tillägg av utskänkningsskatten — får han dock icke behålla utan endast en del därav, vilken för svaga viner utgör 85 % och för övriga viner och spritdrycker är 75 %. Återstående 15 respektive 25 # tillkomma systembolaget såsom en slags partihandelsvinst å dess försäljning till restauratören. Den enskilde restauratören äger vidare åtnjuta s. k. spillmånsersättning och tillgodonjöt tidigare en mindre rabatt å vissa importvaror, men

197 ifrågavarande belopp äro så obetydliga, att man kan bortse från dem vid en mera allmän översikt. Statsverket kommer sålunda i åtnjutande av full vinst beträffande hela den utskänkning, som bedrives av systembolagen själva — eller deras organ — men får endast en del av utskänkningsvinsten å den överlåtna rörelsen. Härmed är emellertid skillnaden i detta avseende mellan dessa båda fall icke fullständigt angiven. I det förra fallet är det nämligen fråga om en bruttovinst, från vilken avgå kostnader av olika slag, medan vinsten i det senare fallet från statsverkets synpunkt mera har karaktären av nettovinst. Spörsmålet om vinstens storlek i de båda fallen kompliceras därjämte av det förhållandet, att även annan vinst på den egna rörelsen än sådan, som uppkommer på själva utskänkningen, inflyter till statsverket, i den mån denna rörelse visar överskott. Huru förhållandena hava gestaltat sig i förevarande avseende under två av de senaste åren, det ena med jämförelsevis goda, det andra med dåliga konjunkturer för restaurangnäringen, framgår av följande sammanställning: År 1930 SystemboDen lagens egen överlåtna utskänkutskänkningsningsrörelse rörelsen Utskänkta spritdrycker, 1000 liter 1779 Systembolagens vinst härå, 1 000 kr 9 336 > > > ;per liter, kr. . . . 5:25 Utskänkta viner, 1000 liter 138 Systembolagens vinst härå, 1000 kr 502 > > > per liter, kr. . . . 3:63 Utskänkta spritdrycker och viner, 1 000 liter . . 1 917 Systembolagens vinst härå, 1 000 kr 9 838 > per liter, kr. . . . 5:13

1735 5 290 3:05 889 1369 1:54 2 624 6 659 2:54

År 1932 SystemboDen lagens egen överlåtna utskänkutskänkningsningsrörelse rörelsen 1343 7 133 5:31 96 343 3:57 1 439 7 476 5:19

1507 4 009 2:66 613 827 1:35 2 120 4 836 2:28

Systembolagens bruttovinst å den egna utskänkningen var sålunda, per liter räknat, under båda dessa år med olikartade ekonomiska konjunkturer avsevärt större än motsvarande vinst å den överlåtna utskänkningen. För spritdrycker var utskänkningsvinsten inom den egna rörelsen år 1930 omkring 70 % högre än vinsten å den överlåtna rörelsen, och under år 1932 hade motsvarande procenttal stigit till omkring 100. För vinutskänkningen var skillnaden relativt ännu större. Som av det ovan sagda framgår äro emellertid vinstsiffrorna för systembolagens egen utskänkningsrörelse att betrakta såsom bruttovinstsiffror från systembolagens synpunkt, medan vinstsiffrorna för den överlåtna rörelsen mera hava karaktären av nettovinstsiffror. För att vinna bättre överensstämmelse mellan siffrorna från statsfinansiell synpunkt måste sålunda i förra fallet hänsyn tagas dels till omkostnaderna för utskänkningsrörelsen och dels till annan vinst å rörelsen. Uppgifter härom lämnas i tablån överst å nästa sida:

198 Systembolagens egen utskänkningsrörelse: År 1932

År 1930 1. Bruttovinsten å utskänkningen av spritdrycker och vin, 1 000 kr. . . 9 838 2. » å annan försäljning 1 > . . . 4996 3. Andra inkomster 2 > • . • 1143

4 546 859

4. Tillskott till brnttovinsten å spritdrycker och vin, 1 000 kr 5. Omkostnader > 6. Avskrivningar å inventarier >

6 917 427

7 476

5 405

6139 6 708 506

7. Avdrag från bruttovinsten å spritdrycker och vin, 1 000 kr 8. Avdrag utöver tillskott (skillnad mellan 7 och 4) » 9. Avdrag utöver tillskott, fördelat på spritdrycker s > 10. Avdrag utöver tillskott fördelat på v i n 3 > 11. Systembolagens nettovinst å den egna utskänkningen > 12. å den egna utskänkningen av spritdrycker, 1 000 kr. 13. » » > > av viner > 14. > > > » per liter kr 15. •> > > > av spritdrycker per liter kr 16. > > > > av viner per liter . . .

7 344

7 214 1075

129 5 537

8 763 5 323 214

8 339 424

3:85

4:57 3:96 2:23

4:69 3:07

Av en jämförelse med tablån å sid. 197 framgår, att systembolagens vinster å den egna och den överlåtna utskänkningen förhålla sig på följande sätt:

År

År

Egen utskänkning

Överlåten utskänkning

4: 69 3:07 4: 57

3:05 1:54 2:54

1:64 1:53 2:03

53-8 99-4 79-9

3: 96 2:23 3:85

2:66 1:35 2:28

1:30 0:88 1:57

48-0 65-2 68-9

19 3 0

Vinst per liter å spritdrycker, kr > > » > viner > > > > > spritdrycker och viner, kr

Skillnad i % av vinsten å kr. per den överlåtna liter utskänkningen

19 3 2

Vinst per liter å spritdrycker, kr » > > > viner, > > i > > spritdrycker och viner, kr

Systembolagens vinst var sålunda beträffande spritdrycker under båda åren omkring 50 % och beträffande viner under första året omkring 100 % och det 1 8 3

Försäljning av maltdrycker, matvaror, läskedrycker, kaffe, tobaksvaror m. m. Aktieutdelning, återbetalad utskänkningsersättning (från dotterbolag), m. m. Fördelningen har skett efter literantalet.

199 senare året omkring 65 % högre om utskänkningen drevs i egen regi än om den överlats. 1 Det bör emellertid framhållas, att icke heller de i denna tablå meddelade siffrorna angiva statsverkets nettovinst å den egna och överlåtna utskänkningen. För att så skulle vara fallet borde nämligen avdrag hava verkställts för de andelar av systembolagens centrala administrationskostnader och utskylder, vilka belöpa på bolagens egen utskänkningsrörelse, respektive bolagens partihandelsförsäljning till de överlåtna rättigheterna. Tillräckliga uppgifter för en sådan beräkning föreligga dock icke. Det framgår av dessa uppgifter, att statsverket har betydligt större inkomst per liter av systembolagens egen utskänkning än av den överlåtna utskänkningsrörelsen. Härav kan emellertid icke utan vidare dragas den slutsatsen, att det från statsfinansiell synpunkt i varje särskilt fall är förmånligare, att systembolagen själva driva utskänkningen och den därmed förbundna restaurangrörelsen, än att de överlåta rättigheten. Vid jämförelser av detta slag bör nämligen hållas i minnet, att systembolagens egen restaurang- och utskänkningsrörelse till väsentlig del har karaktären av folkrestaurangrörelse, medan den överlåtna utskänkningen väsentligen är anknuten till restaurangrörelse av högre klass. Denna skillnad har stor betydelse i detta sammanhang, enär de förra restaurangerna under normala tider i allmänhet torde vara förmånligare företag i avkastningshänseende. Att den egna rörelsen ger bättre resulta't från statsfinansiell synpunkt är sålunda bland annat delvis en följd av att denna väsentligen omfattar sådana restaurangtyper, som äro relativt gynnsamma från vinstsynpunkt. Något för varje särskilt fall giltigt svar på frågan, vilken ordning är fördelaktigast ur statsfinansiell synpunkt, torde överhuvud icke kunna givas, utan detta beror i hög grad på omständigheterna i det enskilda fallet, såsom de lokala förhållandena, restaurangens karaktär, de ekonomiska konjunkturerna, företagets skötsel m. m. En speciell omständighet, som därvid givetvis har stor betydelse, är, att vinstkvantiteterna växla ganska avsevärt även för eljest jämförliga restauranger. För det fall att denna kvantitet är hög i förhållande till den faktiska utskänkningen, så att innehavaren får tillgodogöra sig direkt vinst på en mycket stor del av hela årsutskänkningen, är sannolikheten för att restaurangens övergång till systembolagsdrift skall vara gynnsam från statsfinansiell synpunkt större än om vinstkvantiteten motsvarar endast en del av den faktiska utskänkningen. Ehuru vinstkvantitetsystemet, såsom i det följande närmare belyses, hittills endast varit ofullständigt utformat, har det dock haft till följd, att de statsfinansiella skälen för systembolagens övertagande av utskänkning och restaurangrörelse i egen regi försvagats. Storleken av de vinstbelopp, som genom detta system överförts från de enskilda restauranginnehavarna till 1 Att procenttalet för spritdrycker och vin sammantagna år 1932 var högre än motsvarande procenttal för enbart spritdrycker och enbart viner, sammanhänger därmed att den egna och den överlåtna utskänkningen äro olika sammansatta, i det att den överlåtna utskänkningen till betydligt större del omfattar viner, å vilka utskänkningsvinsten per liter är avsevärt mindre än ifråga om spritdrycker.

200 systembolagen, antydes av följande tablå, som utgör ett sammandrag av tabellen å sid. 225. Utskänkningen av spritdrycker och viner å restauranger med överlåtna utskänkningsrättigheter. Totala vinstkvantiteten för spritdrycker 1000 1. 1921 1924 1927 1930 1933

1894 1 819 1601 1454 1 431

Totala utTotala enskilda utskänkningsvinsten skänkningen å spritå å spritdrycker av spritdrycker drycker viner och viner 1000 1. 1000 kr. 1000 kr. 1000 kr. 1947 1 763 1748 1732 1 326

11852 9 439 8 701 8 554 7 608

4 344 3 210 3 966 4 622 2 726

16196 12 649 12 667 13176 10 334

Dessa siffror kunna lämpligen kompletteras med den uppgiften, att restauratörernas utskänkningsvinst år 1920 — före vinstkvantitetssystemets införande för landet i dess helhet — uppgick till 23 miljoner kronor, varav 14 miljoner å spritdrycker och 9 miljoner å viner. Framhållas bör emellertid därjämte, att även andra omständigheter än detta system hava medverkat till denna nedgång i den totala enskilda utskänkningsvinsten, nämligen överhuvud de förhållanden, som åstadkommit minskning i utskänkningens omfattning sedan nämnda år. Skilda förslag i fråga om utskänkningen och dess organisation. E t t uttryck för att de organisatoriska förhållandena inom utskänkningen icke äro sådana att de allmänt uppfattas såsom ändamålsenliga är, att flera förslag hava framförts från sakkunnigt håll rörande dessa spörsmål. I första hand har Systembolagsföreningarnas förtroendenämnd ägnat dessa frågor en ingående behandling i sin framställning till revisionen. Systembolagsföreningarnas förtroendenämnd erinrar om att nykterhetskommittén hävdade, att detaljförsäljningen av spritdrycker och vin helt borde omhänderhavas av systembolagen, men tillika gjorde den viktiga inskränkningen i denna regel, att bolag skulle äga till enskild person överlåta utskänkningsrättighet under sådana villkor, att dennes ekonomiska fördel så vitt möjligt ej bleve beroende på utskänkningens myckenhet. Efter en redogörelse för vinstkvantitetsystemet, varigenom de enskilda rättighetsinnehavarnas ekonomiska intresse av försäljningen begränsats men icke borttagits, framhåller nämnden, att erfarenheten icke infriat de förhoppningar man ställt på detta system, att det skulle innebära en tillfredsställande lösning, som avlägsnade betänkligheterna mot dylik överlåtelse, och yttrar härom följande 1 : »Det ekonomiska privatintresse, som för närvarande är förenat med den överlåtna utskänkningen, har i verkligheten givit upphov till ständiga friktioner av olika slag och obestridligen gjort sig förnimbart som en starkt hämmande kraft, när det gällt genomförande och upprätthållande av nödiga försäljningsrestriktioner för utskänkningen. Den bristande klarheten i lagstiftningens formulering av grundsatsen, att enskild ekonomisk fördel skall 1

Nämndens framställning sid. 55.

201 avlägsnas från den överlåtna utskänkningen, har vidare skapat en viss osäkerhetskänsla både hos rättighetsinnehavarna och hos systembolagen. Rättighetsinnehavarnas missnöje och oro ha tagit sig uttryck i flera framställningar till kontrollstyrelsen, och denna myndighet har å sin sida funnit sig föranledd att hos Kungl. Maj:t hemställa om åvägabringande av preciserade direktiv »beträffande slutmålet för avvecklingen av det privatekonomiska intresset i utskänkningsrörelsen och beträffande takten i avvecklingsarbetet». Vid den nu pågående revisionen av 1917 års försäljningsförordning är enligt förtroendenämndens, mening tiden inne att helt taga ut det steg, som nykterhetskommittén tog endast till hälften. Det i förordningen intagna förbudet mot överlåtelse av utminuteringsrättighet bör kompletteras med ett förbud jämväl mot överlåtelse av utskänkningsrättighet. All utskänkning av spritdrycker och vin kommer därefter att ligga direkt i systembolagens hand. Genom en sådan åtgärd skulle de i det föregående omnämnda olägenheterna av nuvarande ordning inom den överlåtna utskänkningen komma att i avsevärd mån reduceras, och lagstiftningens krav på det privatekonomiska intressets avkoppling från handeln med spritdrycker och vin skulle i princip realiseras.» Nämnden framhåller därefter med eftertryck, att den med detta förslag ingalunda åsyftar någon monopolisering av restaurangverksamheten och gör följande uttalande 1 : »Även efter genomförandet av det av förtroendenämnden förordade förbudet mot överlåtelse av utskänkningsrättighet skulle det alltså finnas två huvudtyper av restauranger. P å bägge skulle systembolagen visserligen direkt handhava utskänkningen och tillgodogöra sig utskänkningsvinsten, men medan rörelsen i övrigt å den ena gruppen skulle drivas antingen direkt av systembolagen eller genom företag nära anslutna till systembolagen, skulle denna rörelse å den andra gruppen av restauranger alltjämt drivas och ägas av privata restauratörer. Det kan för övrigt måhända förtjäna att framhållas, att en sådan ordning som den sist antydda icke var på något sätt främmande för nykterhetskommittén _ och redan praktiserats av Stockholmssystemet beträffande spritutskänknmgen på ett mindre antal enskilda restauranger. Anordningen är efter den restaurang, där metoden först vann tillämpning, känd under beteckningen Reginasystemet. Samma anordning har för övrigt enligt en i november 1929 utfärdad administrativ förordning införts beträffande all utskänkning av spritdrycker och viner i Norge, där de enskilda restauranginnehavarna numera icke komma i åtnjutande av någon vinst av utskänkningen, men däremot erhålla en fast årlig ersättning med skyldighet att bestrida alla omkostnader för utskänkningen utom för mätglas och prislistor.» Enligt nämndens mening skulle utvecklingen ledas in på fel spår, därest den blivande lagstiftningen innebure en begränsning av den hittills av systembolagen bedrivna restaurangverksamheten. Sedan nämnden utvecklat skälen för att bolagen själva driva den med utskänkning förbundna folkrestaurangrörelsen, anför den att bolagens inflytande på restaurangväsendet icke bör vara inskränkt till dessa restauranger. Härom yttrar nämnden bland annat 2 : »Genom 1917 års rusdrycksförsäljningsförordning har systembolagens uppgift även med hänsyn till utskänkningen blivit långt mer vittgående och långt mera ansvarsfull än tidigare. Det räcker inte längre med att fortsätta det ursprungliga Göteborgssystemets strävan att förvandla den forna krogrörel1 2

Nämndens framställning sid. 56—57. Nämndens framställning sid. 59—60.

202 sen till en välskött och ur nykterhetssynpunkt klanderfri folkrestaurangrörelse. Det gäller att höja folkrestaurangerna till en sådan nivå, att de, med hänsyn tagen till deras speciella uppgift, kunna tillfredsställa vilken nogräknad besökare som helst. Det gäller att med hänsyn till villkoren för rätten att driva utskänkning förvärva kännedom om förutsättningarna för skilda slag av restaurangrörelse; att praktiskt pröva och ådagalägga möjligheten att inom dessa skilda slag av restaurangrörelser upprätthålla utfärdade utskänkningsbestämmelser; sist men ej minst att så långt görligt ^sörja för ett prisreglerande inflytande, som hindrar, att den ovan berörda åt ett begränsat antal restauranger medgivna förmånen av utskänkning blir av de därigenom privilegierade restauranginnehavarna brukad på sådant sätt, att måltidsprisen hållas otillbörligt i höjden. Erfarenheten om vad som kunnat uträttas tack vare de med systembolagen förenade restaurangerna talar enligt förtroendenämndens mening ett så tydligt språk, att en närmare redogörelse härför ej lärer vara erforderlig. Det torde icke vara överdrivet att påstå, att systembolagens restaurangverksamhet under all den kritik, som riktats mot systembolagens verksamhet i övrigt, i stort sett vunnit en odelad sympati och uppskattning hos den stora allmänheten. . När därför förordningen nu skall revideras, bör enligt förtroendenämndens mening för undvikande av framtida strider i förordningen införas uttrycklig bestämmelse om att systembolagen äga att bedriva restaurangverksamhet, önskvärt vore, att den tanken samtidigt komme till uttryck i förordningen, att systembolagen äro icke blott berättigade utan skyldiga att själva bedriva all rörelse å de egentliga folkrestaurangerna. Skulle detta — vilket nämnden för sin del ansett — på grund av svårigheten att uppdraga en ur lagteknisk synpunkt tillfredsställande gräns mellan de olika klasserna av restauranger befinnas omöjligt, vore det i varje fall av vikt, att statsmakterna på ett eller annat sätt uttryckligen gåve till känna, att de anse ett sådant förhållande önskvärt och lämpligt.» Nämnden ingår därefter på en detaljerad redogörelse för de former, i vilka denna restaurangverksamhet bör bedrivas, och hur den statliga kontrollen över densamma bör vara ordnad. Den förordar, att systembolagen antingen själva handhava denna verksamhet genom direkt i deras tjänst anställda personer eller ock för detta ändamål bilda dotterbolag, å vilkas ledning de hava avgörande inflytande. Föreståndaresystemet bör däremot enligt dess mening efter hand avvecklas. För varje enskild restaurang, där utskänkning äger rum, bör enligt nämndens mening utses en person, vilken för systembolagets räkning handhar utskänkningen. Av praktiska skäl förordar nämnden, att restaurangens innehavare i regel erhåller detta uppdrag att vara utskänkningsföreståndare, för så vitt icke särskilda omständigheter tala för att en annan person utses härtill. Med hänsyn till det starka sambandet mellan den enskilda restauiangnäringen och utskänkningen har revisionen funnit det angeläget att inhämta kännedom om den uppfattning rörande utskänkningens organisation, som omfattas av dessa näringsidkare. Revisionen har därför berett den centrala organisationen inom denna näringsgren, S v e r i g e s c e n t r a l a h o t e l l - o c h

203 r e s t a u r a n t f ö r e n i n g , tillfälle att muntligen och skriftligen framlägga sina synpunkter i ämnet och därvid särskilt hemställt, att föreningen ville meddela sin uppfattning i bland annat följande avseenden: Fördelar och nackdelar av enskild restaurangrörelse och av i systembolagens hand monopoliserad sådan (antingen helt eller endast i fråga om utskänkningen) . Vilka restauranger böra bedrivas på det ena eller andra sättet? Föreningen har i en längre skrift, vilken delvis berör även andra spörsmål, såsom totalförbudet, den individuella utminuteringskontrollen, nykterhetsnämndernas verksamhet, den kommunala självbestämningsrätten och systembolagens organisation, avgivit följande svar å dessa frågor: Angående den första frågan. »Till denna fråga knyter sig ett problem av synnerligen stor räckvidd, nämligen frågan överhuvud taget om fördelar och nackdelar med å ena sidan enskild verksamhet och å andra sidan monopoliserad sådan verksamhet, som direkt eller indirekt omhänderhaves av statliga organ. Självfallet kan varje enskild verksamhetsart hava sina avigsidor, men föreningen vill bestämt hävda den uppfattningen, att den enskilda verksamheten inom restaurangnäringen icke företer för densamma utmärkande nackdelar utöver dem, som äro förknippade med varje verksamhet inom denna näringsgren, exempelvis systembolagen. Enligt föreningens förmenande är det icke svårare för en enskild yrkesman än för någon annan att syssla med restaurangverksamhet, utan bör tvärtom en för sitt yrke utbildad och därtill intresserad enskild man på ett mera tillfredsställande sätt än ett systembolag vara i stånd att omhänderhava denna funktion i samhället. Föreningen vill icke förneka, att inom yrket funnits och måhända ännu finnes^ någon, som är mindre lämpad för denna verksamhet, men vill på samma gång framhålla, att mindre god skötsel av restaurangverksamhet kan såsom i det föregående påvisats ifrågakomma, även om rörelsen står under ledning av systembolag. Ur samhällets synpunkt skulle det förvisso vara en nackdel, därest genom den enskilda restaurangverksamheten priserna på de nyttigheter, som tillhandahållas inom näringen, höllos vid oskäligt hög nivå, och det således skulle vara till gagn, om systembolagen under angivna förutsättning utövade en viss prisreglerande verksamhet. En dylik prisreglerande verksamhet uppstår emellertid lika väl genom fri konkurrens de enskilda restauratörerna emellan, vilket bland annat framgår därav, att å flera orter i landet priserna å mat vid enskilda företag äro lägre än vid motsvarande systembolagsrestauranger. För att kunna uppehålla och utveckla en ur nationell synpunkt önskvärd, hög standard av vårt lands hotell och restauranger är det oundgängligen nödvändigt, att en väl kvalificerad kår av yrkesmän finnes. Med avseende å kompetens att driva hotell- och restaurangrörelse måste det enligt föreningens mening framstå såsom en allvarlig fara till nedgång, därest den enskilda företagareverksamheten inom detta område skjutes åt sidan. Under de senaste åren ha allvarliga svårigheter att inom vårt land uppbringa allsidigt utbildade och i övrigt lämpade yrkesmän förelegat. Det har för övrigt varit svårt att till hotell- och restaurangföretagen knyta yngre personer, som hysa intresse för särskild, kvalificerad utbildning inom hotell- och restaurangyrket. Enligt föreningens förmenande är närmaste anledningen

204 härtill den, att utsikten att bliva egen företagare inom näringen under de senaste åren alltmer förminskats på grund av systembolagens strävan att förvärva monopolställning inom yrket. Möjligheten att såsom slutmål för sin utbildning och sin yrkesverksamhet se en anställning vid en systembolagsrestaurang är icke tillräckligt lockande. Åsidosättande av den enskilda verksamheten i förening med de ovissa framtidsutsikterna för näringen kan även medföra och har redan medfört det för näringen synnerligen ogynnsamma förhållandet, att enskilda restauratörer tveka att investera kapital i hotell- och restaurangföretag. Föreningen vill som sin uppfattning framhålla, att i vårt land för närvarande finnas ett stort antal yrkeskunniga, dugande och plikttrogna enskilda, restauratörer, men befarar, att yrkesstandarden med tiden avsevärt kommer att försämras, därest möjligheterna att driva enskild restaurangörelse skulle ytterligare förminskas eller helt avskäras. Om föreningen sålunda hyser den uppfattningen, att restaurangrörelse lämpligen bör omhänderhavas av enskilda näringsidkare, förmenar föreningen jämväl, att utskänkningen av vin- och spritdrycker vid de enskilda företagen bör omhänderhavas av de enskilda restauratörerna och vill föreningen bestämt göra gällande, att senaste tiders utveckling tydligt visat, att myndigheternas bestämmelser och föreskrifter minst lika väl följas av de enskilda restauratörerna som av systembolagens tjänstemän.» Angående den andra frågan. »Beträffande detta spörsmål vill föreningen uttala som sin åsikt, att systembolagen helt böra avkopplas från all restaurangverksamhet och att sådan restaurangrörelse, som har socialt eller allmännyttigt ändamål, bör omhänderhavas av särskilda socialt betonade bolag under kommunalt överinseende. Såsom sådan rörelse må endast anses den egentliga folkrestaurangrörelsen, vars skötsel i hög grad bör vara ägnad att intressera statsmakterna och varöver det allmänna jämväl enligt föreningens mening bör hava möjlighet till särskilt effektiv kontroll, övrig restaurangrörelse, d. v. s. vad som i vanligt tal betecknas som första och andra klass restaurangrörelse, bör däremot enligt föreningens åsikt vara förbehållen åt enskilda näringsidkare. I detta sammanhang erinras om vad i det föregående anförts därom, att systembolagen under de senaste åren i alltmer ökad omfattning frångått sm ursprungliga uppgift att omhänderhava folkrestaurangerna och börjat driva en omfattande andra- och förstaklassrörelse jämte hotellrörelse. A t t en gräns uppdrages mellan de områden, som böra vara föremål för enskild restaurangverksamhet och för av det allmänna i en eller annan form bedriven dylik verksamhet, är för den enskilda resturangnäringen av utomordentlig betydelse, önska statsmakterna, att den svenska hotell- och restaurangnäringen skall få tillgodogöra sig enskild företagareverksamhet, böra statsmakterna också tillse, att det allmännas egna organ icke beredas möjligheter att genom speciella förmåner, över vilka den enskilda restaurangnäringen icke har möjlighet att förfoga, utöva en obehörig konkurrens, som blir den enskilda näringsverksamheten övermäktig.» Förtroendenämnden och restaurantföreningen hava därefter i en polemiserande skriftväxling för revisionen ytterligare belyst sina uppfattningar. Revisionens förslag angående utskänkningsrörelsens uppdelning mellan systembolag och enskilda. Den historiska upprinnelsen till systembolagsorganisationen är, såsom av den föregående redogörelsen framgår, att finna i be-

205 hovet av en genomgripande förbättring av utskänkningsförhållandena särskilt å de för den stora allmänheten avsedda utskänkningsställena av mera enkel beskaffenhet. Det kan icke heller råda delade meningar om att systembolagen på detta område gjort en mycket betydelsefull insats. A praktiskt taget samtliga fristående folkrestauranger omhänderhaves utskänkningen av spritdrycker numera av dessa bolag. I själva verket torde det även hava ingått i det allmänna medvetandet, att utskänkningen av spritdrycker å sådana ställen icke bör vara anförtrodd åt enskilda näringsidkare utan helt ankomma på allmännyttiga organ. Belysande härför är icke minst ovan återgivna yttrande av restaurantföreningen (sid. 204), vilket utgår ifrån att denna ordning bör gälla i fråga om »den egentliga folkrestaurangrörelsen, vars skötsel i hög grad bör vara ägnad att intressera statsmakterna och varöver det allmänna jämväl enligt föreningens mening bör hava möjlighet till särskilt effektiv kontroll». Enligt revisionens mening bör det komma till tydligt uttryck i den blivande lagstiftningen, att sådan utskänkning av spritdrycker, som äger rum på folkrestauranger, icke må handhavas av enskilda näringsidkare. A t t döma av nyss anförda yttrande av restaurantföreningen torde meningsskiljaktigheter på denna punkt icke vara att förvänta. Något annorlunda torde den frågan ligga, vilka de allmännyttiga organ böra vara, som skola omhänderhava denna uppgift. Restaurantföreningen förordar, att uppgiften skall ankomma på »särskilda socialt betonade bolag under kommunalt överinseende», medan systembolagen helt borde avkopplas från all restaurangverksamhet. I viss mån torde denna ståndpunkt vara betingad av ett av föreningen framfört önskemål om sammanslagning av systembolagen till ett riksbolag. E t t förslag i denna riktning har revisionen, såsom av det följande framgår (sid. 291 f.), haft under övervägande och på anförda skäl funnit sig böra lämna åsido. Oavsett detta saknas det enligt revisionens mening bärande skäl för att frånhända systembolagen deras uppgift att handha utskänkningen å folkrestaurangerna, vilken de fullgjort till allmänt gagn, och överlämna den till nya organ av principiellt samma struktur som systembolagen men utan deras erfarenheter och insikter. Revisionen föreslår därför, att sådan utskänkning å folkrestaurang, som omfattar spritdrycker, alltid skall omhänderhavas av vederbörande systembolag, vilket icke äger överlåta rättigheten härtill. Att giva en klar och uttömmande definition på begreppet folkrestaurang torde knappast vara möjligt. Revisionen har emellertid i sitt förslag tagit sikte på det förhållandet, att det i allmänhet icke torde erbjuda svårigheter för sakkunniga personer inom restaurangbranschen att i det enskilda fallet med ledning av en restaurangs allmänna beskaffenhet, varupris och kundkrets avgöra, huruvida den är att beteckna som folkrestaurang eller restaurang av högre klass. Enligt förslaget skall det därför ankomma på en särskild riksnämnd, vilken utses av Konungen och inom vilken systembolagen och de enskilda restauratörerna äro företrädda, att avgöra huruvida en restaurang med hänsyn till nyssnämnda omständigheter är att räkna såsom folkrestaurang.

206 Den omständigheten att en på detta sätt såsom folkrestaurang betecknad restaurang drives i samband med en restaurang av högre klass, bör enligt revisionens mening icke medföra undantag från den allmänna regeln. I enlighet härmed böra s. k. bakfickor och andra annex av folkrestaurangkaraktär till restauranger av högre klass med överlåtna rättigheter icke få förekomma i framtiden. Häri torde ligga den största praktiska betydelsen av förevarande stadganden, enär dylika annex alltjämt förekomma i icke ringa antal inom den överlåtna utskänkningsrörelsen (jämför härom sammanställningen å sid. 193). Syftet med den nu behandlade regeln kan i korthet angivas vara fullständig avveckling av det enskilda förvärvsintresset inom denna gren av utskänkningen. Om systembolagen själva utöva utskänkningen men ej handhava restaurangrörelsen, föreligger emellertid alltjämt ett indirekt enskilt vinstintresse. Med hänsyn härtill utgår förslaget från att systembolagen själva — antingen direkt eller genom sina organ, restaurangbolagen — böra, såsom redan nu i allmänhet är fallet, driva hela restaurangrörelsen å utskänkningsställen, som hava karaktären av folkrestauranger. Revisionen har dock icke utformat stadgandet såsom en ovillkorlig föreskrift i detta avseende, med hänsyn bland annat till att de starkt växlande förhållandena på detta område påkalla viss rörelsefrihet för systembolagen härutinnan. Särskilda omständigheter kunna nämligen göra det berättigat, att ett systembolag undantagsvis inskränker sig till att utöva allenast utskänkningen å en folkrestaurang, medan restaurangrörelsen i övrigt drives av en enskild näringsidkare. Med hänsyn till att utskänkningen av vin i allmänhet icke har tillnärmelsevis lika stor betydelse i nykterhetsavseende som spritdrycksutskänkningen, vilket i särskilt hög grad gäller för folkrestaurangernas vidkommande, har revisionen begränsat räckvidden av det nu behandlade stadgandet till utskänkningen av spritdrycker, häri givetvis inbegripet även utskänkning av vin. som äger rum i samband med sådan utskänkning. I överensstämmelse med vad här sagts, stadgas i revisionens förslag till förordning 3 kap. 15 § 1 mom. andra stycket, att överlåtelse av tillstånd till utskänkning, som omfattar spritdrycker, icke må ske i fråga om restaurang eller avdelning av restaurang, som med hänsyn till sin allmänna beskaffenhet, varupris eller kundkrets betecknas som folkrestaurang av en av Konungen utsedd nämnd. Till detta författningsrum har revisionen fogat ett stadgande av innehåll, att tillstånd till utskänkning icke heller må överlåtas, där det med hänsyn till främjande av nykterhet eller ordning eljest finnes påkallat, att utskänkningen handhaves av systembolaget. Detta stadgande avser att understryka, betydelsen av att vid frågor om överlåtelse avgörande hänsyn fästes vid nykterhets- och ordningssynpunkterna. Om beträffande annan restaurang än folkrestaurang förhållandena ur dessa synpunkter ej äro tillfredsställande och rättelse ej kan vinnas i annan ordning, bör utskänkningstillståndet, om det ej anses böra helt indragas, övertagas av bolaget självt. E t t förhållande, som ur nykterhetssynpunkt härvid är av särskild betydelse för bedömande av overlåtelsefrågan, är omsättningens beskaffenhet. Vissa drag hos denna, sisom

207 proportionen mellan mat- och spritkassa, den billigaste brännvinssortens andel inom utskänkningen, omfattningen av utskänkningen av lätta viner m. m., kunna nämligen giva god ledning vid bedömande av en restaurangs verkliga karaktär. De restauranger, som här närmast kunna ifrågakomma, torde ofta vara sådana, som i vissa hänseenden stå folkrestaurangerna nära men i ett eller annat avseende avvika från denna typ och därför ej kunna hänföras till denna. Revisionen avser, att stadgandet även bör kunna tillämpas i fråga om en restaurang, som befinner sig i sådan utveckling, att den håller på att glida över till att bliva en förtäckt folkrestaurang. Om denna förskjutning av restaurangens karaktär beror på innehavarens sätt att sköta densamma, bör denna visserligen i allmänhet mötas av andra motåtgärder från systembolagets sida, i sista hand överflyttning av överlåtelsen till annan lämpligare person. Därest emellertid förändringen av restaurangen beror på förhållanden, varöver innehavaren icke kan råda bot — såsom exempelvis att den stadsdel, där restaurangen är belägen, erhåller en annan karaktär än tidigare, varigenom restaurangen av naturliga skäl får en kundkrets, som bör betjänas av restauranger i systembolags drift — äro andra åtgärder icke till fyllest än utskänkningens övertagande av systembolaget. I likhet med vad som gäller för folkrestaurangerna enligt det ovan anförda kan fulla syftet med denna åtgärd ofta icke vinnas med mindre än att även restaurangrörelsen i övrigt drives av bolaget. I sådana fall som de nyss angivna ha systembolagen redan under rådande ordning övertagit enskilda restauranger. Det har härvid i första hand varit fråga om restauranger, vilka på grund av sin från nykterhetssynpunkt bristfälliga skötsel till betydande del kommit att få en sådan kundkrets, som åstundat största möjliga spritförtäring utan hänsyn till gällande bestämmelser rörande utskänkningen. Motivet för systembolagen att själva omhändertaga rörelsen å sådana företag har varit önskemålet att härigenom kunna bringa dem på en högre nivå ur ordnings- och nykterhetssynpunkt och står sålunda i full överensstämmelse med det nyss angivna lagrummet i revisionens förslag. I en del andra fall har skälet för att systembolagen övertagit enskilda restaurangföretag av ursprungligen högre klass varit, att dessa undergått en sådan förändring, att de erhållit samma karaktär som bolagens folkrestauranger och besökts av samma publik som dessa. Systembolagen ha emellertid omhändertagit restauranger även under sådana förhållanden, då de nu angivna skälen icke förelegat. I några fall har grunden för denna åtgärd varit önskemålet att undanröja ett för allmänheten ogynnsamt verkande monopol. Då utskänkningsrättigheternas antal är jämförelsevis begränsat, erhålla nämligen innehavarna av dessa en slags monopolställning, som bland annat kan utnyttjas för att hålla oskäligt höga priser å ifrågavarande restauranger. I fråga om spritdrycker bestämmas visserligen försäljningspriserna i stor utsträckning av vederbörande systembolag efter kontrollstyrelsens föreskrifter, men beträffande övriga slag av drycker samt mat har det förekommit, att de enskilda restauratörerna utnyttjat ifrågavarande möjligheter till en för allmänheten ofördelaktig prissättning. Då restauran-

ger med spritdrycksutskänkning sedan gammalt hava varit normerande i fråga om prissättningen å restauranger utan spritdrycksutskänkning, har den antydda tendensen kunnat bli av betydelse även å dessa senare. Genom att övertaga ett antal restauranger av första och andra klass ha systembolagen därför kunnat utöva ett visst reglerande inflytande i fråga om måltidspriserna å de enskilda restaurangerna i allmänhet. Såsom ännu ett skäl för S3^stembolagens egen verksamhet på detta område har anförts, att dessa bolag, som genom överlåtelseavtal skola bestämma villkoren för de enskilda restauratörernas utskänkning, böra genom drivande i egen regi eller medelst dotterbolag av restaurangrörelse av högre klass söka vinna nödig erfarenhet om de ekonomiska betingelserna för sådan restaurangrörelse och om möjligheten att upprätthålla olika utskänkningsrestriktioner. 1 De anförda skälen för att systembolagen i vissa fall böra driva restaurangrörelse av högre klass ha icke lämnats oemotsagda. Såsom av det föregående framgår har restaurantföreningen i sin skrivelse till revisionen givit uttryck för den uppfattningen, att systembolagen böra förbjudas befatta sig med sådan restaurangrörelse. Enligt revisionens mening bör det icke komma i fråga att lagstiftningen lägger hinder i vägen för en sådan ordning, enligt vilken systembolagen må kunna handhava förutom utskänkningen även restaurangrörelsen i övrigt å en del restauranger av högre klass. Revisionen, som håller före att behovet av sådan restaurangrörelse jämväl i framtiden kommer att i huvudsak tillgodoses genom den enskilda näringsutövningen, förutsätter, att i varje fall, då fråga uppkommer att ett systembolag skall självt eller genom dotterbolag driva dylik rörelse, skälen härför noga övervägas under särskilt beaktande av såväl gagneligheten av en dylik åtgärd ur nykterhetssynpunkt som de ekonomiska förutsättningarna för rörelsens bedrivande. För att i dessa avseenden trygga en omsorgsfull prövning upptager revisionens förslag ett allmänt stadgande i 6 kap. 2 §, att systembolag har att inhämta medgivande av kontrollstyrelsen för att driva restaurangrörelse och därmed sammanhängande verksamhet, ävensom en speciell bestämmelse i 10 § 1) i samma kapitel, enligt vilken kontrollstyrelsens samtycke måste föreligga i varje särskilt fall för att bolag må inrätta restaurang. Beträffande förtroendenämndens förslag om förbud mot överlåtelse av tillstånd till utskänkning även beträffande restauranger av högre klass bör beaktas, att detta utgår från att de enskilda restauratörerna i regel skola vara systembolagens utskänkningsföreståndare och i denna egenskap äga åtnjuta ersättning för kostnader och besvär. Ur synpunkten av den kontroll bolagen skulle äga utöva över rörelsens bedrivande skiljer sig förslaget från gällande ordning mera till formen än i sak. Spörsmålet huruvida och på vad sätt ersättning skall utgå för handhavande av utskänkningen å enskilda restauranger behandlar revisionen i kap. X I I I här nedan. På sätt därav framgår har revisionen förordat bibehållande med vissa modifikationer av det nu tillämpade 1 Se Einar Rosenborg: Stockholms Allmänna Restaurantaktiebolag (1925) sid. 2 och 60 ff. samt ovanstående citat å sid. 202 från förtroendenämndens framställning.

209 s. k. vinstkvantitetssystemet. Med hänsyn härtill har revisionen ej ansett sig böra förorda förtroendenämndens förslag om förbud mot all överlåtelse av tillstånd till utskänkning utan upptager i 3 kap. 16 § 1 mom. ett stadgande att systembolag må beträffande här avsedda restauranger överlåta sådant tillstånd i enlighet med de föreskrifter kontrollstyrelsen meddelar. Slutligen må framhållas, att den särskilda form av utskänkningstillstånd, som betecknas såsom turistutskänkning, enligt förslaget icke må överlåtas, varom stadgande införts i 15 § 1 mom. av nyssnämnda kapitel. Skälet härtill är, såsom nedan anföres (sid. 275), att man velat förhindra, att enskilda intressen, som äro inriktade på direkt vinst av själva utskänkningen, skola söka anlita den speciella väg, som i syfte att tillgodose ett allmänt intresse öppnats till erhållande av tillstånd av förevarande slag. Revisionens förslag angående ersättning med anledning av utskänkningsrättighets indragning. I 2 mom. av 3 kap. 15 § i förslaget till förordning har revisionen intagit ett stadgande, enligt vilket en innehavare av restaurang med överlåten rättighet till utskänkning av spritdrycker, som icke förnyas, i regel är berättigad till ersättning av systembolaget med belopp, som enligt av Kungl. Maj:t bestämda grunder fastställes av den nämnd, som har att besluta angående klassificering av folkrestaurangerna. Angående skälen för att sådan ersättning bör utgå får revisionen i stort «ett hänvisa till vad ovan sagts därom att en utskänkningsrättighet innebär en ekonomisk förmån för restauranginnehavaren. Där har framhållits, att innehavet härav visserligen är tidsbegränsat och icke ger någon rättsgrund för anspråk på tillståndets förnyade överlåtelse, men att systembolagen dock av hänsyn till de faktiska ekonomiska förhållandena i allmänhet plägat förnya överlåtelserna. Av billighetsskäl hava bolagen i regel också, där på grund av särskilda förhållanden dylik förnyelse icke kommit till stånd, lämnat vederbörande restaurangidkare ersättning i en eller annan form, såsom genom övertagande av restauranginventarier till priser, som innefatta gottgörelse för förlusten av utskänkningsrätten. Enligt revisionens mening tala icke blott billighetsskäl utan även lämplighetsskäl för att det allmänna iakttar dylika hänsyn även i framtiden samt att lagstiftningen ger ett bestämt direktiv i detta avseende. Dess förslag att systembolagen skola övertaga vissa hittills överlåtna utskänkningsrättigheter syftar till att vinna den från nykterhetssynpunkt under rådande omständigheter mest ändamålsenliga ordningen i fråga om utskänkningens organisation. Detta syfte bör icke äventyras genom att bestämmelserna i övrigt gestaltas så, att förslaget framstår såsom ogynnsamt för de intressenter, som direkt beröras av detsamma. Angående grunderna för ersättningen har man att skilja mellan de fall, då ett systembolag övertager både utskänkningen och restaurangrörelsen, och de fall, då övertagandet avser endast utskänkningsrörelsen. I förstnämnda fall böra enligt revisionens mening villkoren härvid fastställas på ett fullt affärsmässigt sätt med ledning av värdering av särskilda sak14—332437

210 kunniga och efter den grundregeln, att innehavaren erhåller skälig gottgörelse. Regeln om ersättning innebär i sådant fall, att denna värdering skall avse avkastningen av rörelsen i dess helhet och icke blott restaurangrörelsen med bortseende från utskänkningsrätten. Därest restaurangen förblir i enskild ägo och endast utskänkningen därstädes övertages av systembolaget — en ordning som enligt vad förut anförts jämförelsevis sällan torde komma i fråga beträffande folkrestauranger — har den enskilde restauratören alltjämt indirekt fördel av utskänkningen. Ersättningsbeloppet hänför sig sålunda allenast till den vinst, som han går direkt förlustig. Det är härvid att beakta, att en del av kostnaderna för utskänkningen övergår på systembolaget i samband med dess övertagande av utskänkningen. Vad slutligen beträffar det fallet, att utskänkningsrättigheten å en restaurang icke förnyas utan helt indrages, bör ersättningen beräknas efter en sakkunnig värdering, avseende restaurangrörelsens värde ur avkastningssynpunkt före och efter systembolagets ifrågavarande åtgärd. Enligt revisionens mening bör ersättningen i samtliga fall kunna utgå antingen med ett engångsbelopp eller med annuiteter under en viss följd av år. Såsom allmän regel beträffande ersättningsskyldigheten gäller enligt uttrycklig bestämmelse, att sådan icke föreligger, så framt överlåtelse vägrats på grund av förseelse mot spritdrycksförordningen eller med stöd av densamma meddelade föreskrifter, överträdelse av det tidigare avtalet eller vanskötsel av rörelsen. Ej heller förfinnes ersättningsskyldighet, om förnyelse av överlåtelse icke kommit till stånd på den grund, att ifrågavarande tillstånd vägrats av kommun eller länsstyrelse. Av lagtexten framgår, att ersättningen skall utgivas av vederbörande systembolag. Då det är fråga om engångsbelopp för inköp av en restaurang, kan beloppet vara så stort, att bolaget icke utav sina driftinkomster kan gälda detsamma. E n utväg för likvidens fullgörande, som torde kunna användas, då systembolaget driver restaurangrörelse genom ett dotterbolag, restaurangbolag, är att ersättningen fastställes skola utgå i form av preferensaktier i sistnämnda bolag, en betalningsmetod, som även torde kunna ifrågakomma vid utgörande av annuitetsbelopp.

KAP. XII. Utskänkningen å systembolagens egna restauranger. Utvecklingen och den nuvarande organisationen. Under det första skedet av systembolagens verksamhet var såsom förut nämnts bolagens rörelse väsentligen begränsad till utskänkning å sådana lokaler, som voro avsedda för de kroppsarbetande klasserna. Denna rörelse var i regel anordnad så, att endast själva utskänkningen drevs av bolagen genom dess tjänstemän, s. k. utskänkningsföreståndare, medan serveringen av mat liksom ock försäljningen av kaffe, läskedrycker o. d. utövades av dessa föreståndare för egen räkning. I sistnämnda hänseende voro föreståndarna alltså självständiga företagare med direkt ekonomiskt intresse av omsättningens storlek, medan de för sin befattning med utskänkningen åtnjöto lön, som enligt direkt stadgande i försäljningsförordningarna icke fick utgå i förhållande till myckenheten av utskänkta drycker. I regel bestredo bolagen jämväl vissa med rörelsen förenade utgifter, såsom hyreskostnader o. d. Den sålunda genomförda ordningen för bedrivande av bolagens rörelse, det s. k. föreståndaresystemet, blev emellertid föremål för en skarp kritik. ' Sålunda anfördes, att en avsevärd del av bruttovinsten å utskänkningen åtginge till att subventionera matserveringsrörelsen. Frågan härom upptogs beträffande Aktiebolaget Göteborgssystemet i Stockholm, där detta system användes, i revisorernas berättelse över bolagets förvaltning år 1909, vari också framhölls, att bolagets utskänkningsrörelse lämnat anmärkningsvärt ringa nettovinst. I en senare revisionsberättelse framställdes i anslutning härtill det kravet, att inga andra utgifter skulle få bestridas av utskänkningens bruttovinst än sådana, som skulle bortfalla, därest utskänkningen upphörde men matserveringen fortfore i samma utsträckning. Denna kritik utgjorde ett bidragande skäl till att Stockholms stadsfullmäktige år 1913 icke tillstyrkte förnyad oktroj för Aktiebolaget Göteborgssystemet i Stockholm. Stadsfullmäktige, som betonade, att ifrågavarande matserveringsrörelse måste bära samtliga de utgifter, som vore förenade med densamma och som ej vore förorsakade av själva utskänkningen, förordade i stället oktroj åt det nybildade Aktiebolaget Stockholmssystemet, som också blev antaget av överståthållarämbetet och började sin verksamhet år 1914. Enligt det program, som uppställdes av sistnämnda bolag för att förverkliga det ovan angivna reformkravet, skulle den egentliga restaurangrörelsen, d. v. s. serveringen av mat, svagdricka, alkoholfria drycker m. m., omhän-

212 derhavas av ett för detta ändamål bildat restaurangbolag, som fick namnet Aktiebolaget Stockholms Folkrestauranger, medan utskänkningen av spritdrycker, vin och starkare maltdrycker skulle handhas direkt av systembolaget. Restaurangbolaget skulle svara för alla med restaurangrörelsen förbundna kostnader, bl. a. hyran för nödiga lokaler. För rättigheten att inom dessa lokaler bedriva utskänkning skulle systembolaget varken betala hyra eller annan ersättning. De med själva utskänkningen förknippade kostnaderna skulle dock givetvis ankomma på systembolaget. Aktiebolaget Stockholms Folkrestauranger efterträddes redan år 1916 av Stockholms Allmänna Restaurantaktiebolag (S. A. R. A.), men rörelsen å folkrestaurangerna i huvudstaden har i stort sett alltjämt bedrivits efter det ovan återgivna programmet. Även på andra håll, där systembolagen bedrivit folkrestaurangrörelse med föreståndaresystem, visade sig detta vara förenat med samma olägenheter, som gjort sig gällande i Stockholm. Detta system avvecklades därför flerstädes men förekommer alltjämt i viss omfattning. Flera systembolag, särskilt sådana som driva en mera omfattande restaurangrörelse, hava också inrättat särskilda dotterbolag för detta ändamål efter mönster av restaurangbolaget i Stockholm. För närvarande finnas dylika restaurangbolag i Göteborg, Malmö, Norrköping och Örebro. I andra fall åter, i synnerhet där systembolagens restaurangrörelse är mindre omfattande, drives den i allmänhet »i egen regi», d. v. s. hela verksamheten handhaves direkt av systembolaget med en helt avlönad tjänsteman som restaurangchef. Här bör slutligen erinras om att systembolagen, såsom i annat sammanhang omnämnts, under senare år på åtskilliga håll utsträckt sin verksamhet till att även omfatta restaurangföretag av högre klass. Huru systembolagens utskänkningsrörelse varit anordnad under senare år framgår av vidstående uppställning. Revisionens förslag. Enligt vad som framhållits i kap. X I här ovan anser revisionen, att systembolagen böra driva icke blott utskänkningen utan även den härmed förbundna restaurangrörelsen å väsentligen alla folkrestauranger samt å vissa därmed likställda restaurangföretag. I fråga om formen för rörelsen å dessa systembolagens egna restauranger liksom å de restauranger av högre klass bolagen komma att driva erbjuda sig de tre olika möjligheter, vilka såsom nyss angivits redan blivit prövade, nämligen föreståndaresystemet, drift i egen regi och anordningen med särskilda restaurangbolag. Vad först angår föreståndaresystemet har Systembolagsföreningarnas förtroendenämnd framhållit, att detta enligt dess mening merendels utfallit mindre väl, i det att restaurangerna av denna typ visserligen icke alltid men dock ofta blivit efter i utvecklingen och att de ingalunda i alla fall motsvarade de krav, som borde ställas på en modern folkrestaurang. Förtroendenämnden har därför förordat en avveckling av detta system efter hand, i den mån bolagens organisation kunde anpassas därefter. 1 Enligt revisionens mening kan man 1

Förtroendenämndens förut omförmälda framställning sid. 61.

213 Systembolagens utskänkningsrörelse, grupperad med hänsyn till formerna för rörelsens bedrivande åren 1928—19331. Bruttovinster å

Andra Summa inkom- inkom- Nettovinst Antal spritdr. andra matserster ster och vin drycker veringen t

År 1928 Systembolagsrest. . . Föreståndarerest. . . Restaurangbolagsrest. Klubbrest Bolagskaféer2 . . . . Samtliga År 1929 Systembolagsrest. . . Föreståndarerest. . . Restaurangbolagsrest. Klubbrest Bolagskaféer . . . . Samtliga År 1930 Systembolagsrest. . . Föreståndarerest. . . Restaurangbolagsrest. Klubbrest Bolagskaféer . , . .

8 836

61 64 62 35 6 228

2 396 1438 4 889 210

1264 355

1 8931

132 1751

2 570 1841 5 221 205 1 9 838

1416 281

125 1576

128 1825

2 561

2 561 2 847

2 847 3121

208 6 056 3 1568 401 5109 — 225 — 126 612 13 084

2194 1043 4 008 75 40

334 6 841 16 1809 464 5 353 — 210 — 133 814 14346

2 423 1276 4 243 62 48 8 052

339 16 837 — —

7 300

1192 15 977

2 422 1 325 4 907 56 53 8 763

3 278

396 7 708 14 1517 441 5 392 — 182 — 47 851 14 846

2196 1068 4 606 49 24 7 943

477 7 033 16 1166 431 4 508 — 158 — 34 924 12 899

1207 791 3 505 36 16 5555

7 446 2 138 6 059

206 128

1931 Systembolagsrest. . . Föreståndarerest. . . Restaurangbolagsrest. Klubbrest Bolagskaféer . . . . Samtliga År

2166 1236 4 708 225 1

63 65 62 34 6

Samtliga År

1121 330

60 62 64 36 6

a 1

67 58 62 39 3 J29

2 546 1 269 4 951 182 8918

1488 234 47 1769

3 278

1932 Systembolagsrest. . . Föreståndarerest. . . Restaurangbolagsrest. Klubbrest Bolagskaféer . . . .

71 52 69 29 2

2 262 980 4 076 158

7 476

. .

74 53 64 30 2

2 004 802 3 099 141

Samtliga

6 046

Samtliga

1306 170 34 1510

2 989

2 9S9

År 1933 Systembolagsrest Föreståndarerest Restaurangbolagsrest. Klubbrest Bolagskaféer

1156 130 32 1318

2 736

2 736

537 6 433 797 23 955 593 199 3 298 2 340 — 141 29 — 32 15 759 10859 1 3 774

610 Uppgifterna hämtade nr publikationen Rusdrycksförsäljningen m. m. årg. 1929 sid. 29* årg. 1932 sid. 29* och årg. 1933 sid. 29*. 2 Såsom bolagskafé betecknas en av systembolag genom särskild föreståndare bedriven utskänkningsrörelse, väsentligen avseende maltdrycker, där inkomsterna å försäljningen av vin och maltdrycker redovisas till bolaget.

214 icke heller bortse från att det föreligger risk för att inskränkningar och kontroll i fråga om utskänkningen kunna vara svårare att genomföra å restauranger, där hos ledningen finnes ett privatekonomiskt intresse att tillmötesgå kundkretsens krav i olika avseenden. Sålunda kan den omständigheten, att föreståndarna åtnjuta vinst å matserveringsrörelsen, göra dem mindre skickade att handhava särskilt sådana restriktioner som måltidstvånget. På grund av det ovan anförda anser revisionen, att föreståndaresystemet i regel — åtminstone beträffande folkrestaurangerna — icke vidare bör komma till användning i systembolagens rörelse utan, såsom förtroendenämnden hemställt, efter hand avvecklas. Då det emellertid av praktiska skäl kan visa sig lämpligt att i särskilda fall anlita denna organisationsform, t. ex. för anordnande av säsong- eller klubbutskänkning eller den av revisionen föreslagna särskilda form för utskänkning, som fått beteckningen turistutskänkning, har revisionen icke föreslagit något direkt förbud mot användande av föreståndaresystemet utan avser att. överlämna prövningen härav åt systembolagen under kontrollstyrelsens överinseende. Den naturligaste organisationsformen för ett systembolags egen restaurangrörelse av mindre omfattning eller av enklare beskaffenhet är givetvis, att rörelsen bedrives av bolaget i egen regi och sålunda ingår såsom en integrerande del av bolagets verksamhet. I vissa fall tala dock åtskilliga skäl för att restaurangrörelsen omhänderhaves av ett särskilt restaurangbolag, d. v. s. ett för ändamålet bildat bolag, över vars ledning vederbörande systembolag har ett avgörande inflytande. Det kan sålunda till en början framhållas, att skötseln av ett flertal restauranger utgör en omfattande och svårskött affärsverksamhet med en mängd olikartade problem, såsom inköp och lagring av råvaror, varudistribution till de olika restaurangerna, prissättning å tillhandahållna varor samt anställande och organiserande av en stor och heterogen personal. En dylik verksamhet, som ju kräver speciell sakkunskap och allmän affärsskicklighet, kan såsom också Systembolagsföreningarnas förtroendenämnd framhållit 1 svårligen utövas direkt av ett systembolag utan att detta inkräktar på bolagsledningens uppmärksamhet och intresse till nackdel för systembolagets egentliga uppgift att på ett för nykterhetstillståndet så föga skadligt sätt som möjligt handhava detaljhandeln med spritdrycker och vin. Förtroendenämnden har därjämte betonat, att ett särskiljande av restaurangrörelsen från systembolagens övriga verksamhet underlättar en lämplig rekrytering av personal på ledande poster inom systembolagen, då de synpunkter, som måste vara avgörande vid tillsättande av dylika poster, icke i allo sammanfalla med de synpunkter, som måste anläggas vid utväljande av chefer för stora restaurangföretag. Vidare vill revisionen särskilt framhålla, att uppdelningen av verksamheten på skilda bolag är ägnad att skapa en klar Överblick över både utskänkningens och den egentliga restaurangverksamhetens ekonomiska resultat genom att förebygga sammanblandning mellan dessa båda rörelser. Slutligen medför också inrättandet av särskilt bolag för restaurangrörelsen en minskning av systembolagets ansvar för de ekonomiska risker, som 1

Ovannämnda framställning sid. 62.

215 alltid äro förbundna med en dylik verksamhet. De skäl, som sålunda tala för en organisation i form av restaurangbolag, torde göra sig gällande i ännu högre grad, därest såsom revisionen föreslår antalet systembolag nedbringas och de återstående systembolagens verksamhetsområden sålunda avsevärt utökas. Revisionen anser således, att ifrågavarande restaurangrörelse, där den är mera omfattande och i synnerhet där den även inbegriper restaurangföretag av högre klass, bör bedrivas genom särskilt bolag, varöver emellertid systembolaget skall hava det avgörande inflytandet. Med hänsyn bland annat till att lagligheten av de nuvarande på detta sätt organiserade restaurangbolagen ifrågasatts, har revisionen i 6 kap. 9 § av sitt förslag upptagit ett särskilt stadgande om systembolags rätt att bilda dylikt dotterbolag. För att ett sådant beslut skall göras till föremål för noggrann omprövning föreslår revisionen vidare i samma kapitel 10 § under punkt 6), att kontrollstyrelsens samtycke härtill alltid skall erfordras. I fråga om den närmare organisationen av restaurangbolagen vill revisionen här blott framhålla, att även om vederbörande systembolag, såsom nyss nämnts, skall hava det avgörande inflytandet över restaurangbolagets ledning, måste sistnämnda bolag med hänsyn till den mera rent affärsmässiga arten av sin verksamhet erhålla en betydligt större rörelsefrihet än som lämpligen kan tillerkännas systembolagen. I övrigt får revisionen härom hänvisa till vad som anföres nedan under 6 kap. 15 § i den speciella motiveringen.

KAP. XIII. Utskänkningen å de privata restaurangerna. Utvecklingen av systembolagens förhållande till den överlåtna utskänkningsrörelsen. Systembolagens förnämsta syfte var ursprungligen, såsom förut angivits, att övertaga och driva sådana utskänkningsställen, som besöktes av de kroppsarbetande befolkningslagren. Denna gren av utskänkningen karakteriserades också därav, att huvudparten av försålda drycker utgjordes av egentligt brännvin. Då bolagen jämväl erhållit försäljningsrättigheter för andra utskänkningsställen, d. v. s. sådana, där huvudsakligen s. k. finare spirituösa försåldes, brukade bolagen i regel, åtminstone på större orter, icke själva utöva dessa rättigheter utan överlåta dem på enskilda näringsidkare. I fråga om överlåtelse av rättighet stadgades i tidigare brännvinsförsäljningsförordningar, att detta ej fick ske till annan person än den som i stad av magistraten och å landet av kommunalnämnden prövats tjänlig och i övrigt behörig. För att icke bolagens befogenhet att överlåta rättigheter skulle användas så, att bolagen frånhände sig all rörelse, föreskrevs i 1873 års brännvinsförsäljningsförordning, att om i stad bildats bolag, som fått övertaga all utskänkning i staden, bolaget ej fick överlåta hela denna rätt. Däremot stadgades vidare i sistnämnda förordning, att om sådant bolag skulle vilja mot bestämd avgift åt annan upplåta någon av de utav bolaget övertagna rättigheterna, så hade bolaget att därom göra framställning hos länsstyrelsen, som efter magistratens hörande ägde att, med avseende å såväl skälen för Överlåtelsen samt tjänligheten och behörigheten hos den person, å vilken överlåtelsen ifrågasattes, som å avgiftens förhållande till den inkomst, vilken ansågs kunna uppkomma av rörelsen, bifalla eller avslå framställningen. Till dessa bestämmelser fogades i 1905 års brännvinsförsäljningsförordning ett betydelsefullt tillägg. Där stadgades nämligen, efter mönster av en praxis, som utbildats vid några systembolag, däribland bolaget i Göteborg, att den, till vilken utskänkningsrättighet överlåtits, skulle vara skyldig att hos bolaget inköpa allt för rörelsen erforderligt egentligt brännvin och de spritdrycker i övrigt, som bolaget tillhandahölle i sin rörelse. Den sålunda genomförda ordningen för inköp användes i ett slags beskattningssyfte, i det att bolagen vid sin försäljning till de enskilda rättighetsinnehavarna betingade sig ett högre pris än bolagen själva fått vidkännas. Utöver ovan angivna bestämmelser fanns det före tillkomsten av Rff icke någon laglig reglering av bolagens förhållande till de överlåtna utskänkningsrättigheterna. För att skapa en dylik reglering och framför allt därvid för-

217 hindra, att innehavarna av överlåtna utskänkningsrättigheter inkräktade på den utskänkning för de bredare folklagren, som bolagen alltid förbehöllo sig själva, brukad 3 bolagen i överlåtelseavtalen uppdraga vissa gränser för de överlåtna rättigheternas verksamhetsfält. 1 Sålunda föreskrevs i regel, att överlåten rättighet ej finge användas till sådan servering, som vore hänförlig till krogrörelse, och i åtskilliga fall sökte bolagen närmare bestämma denna avgransning genom föreskriften att egentligt brännvin, som ju utgjorde huvudparten av utskänkta drycker å bolagens egna utskänkningsställen, icke skulle få serveras i den överlåtna rörelsen annat än vid måltider. Begränsning av det direkta vinstintresset inom den överlåtna utskänkningsrörelsen. Det har förut framhållits, att man redan tidigt strävat efter att avkoppla det privatekonomiska vinstintresset från försäljningen av alkoholhaltiga drycker. För att söka genomföra detta mål beträffande de överlåtna utskänkningsrättigheterna föreslog doktor Ivan Bratt omkring år 1910, att de enskilda restauratörerna skulle hava att betala samma pris för spritdryckerna som deras eget försäljningspris, så att de icke ägde någon som helst direkt vinst på utskänkningen. För att få en lämplig övergång till ett sådant system ifrågasatte han en successiv nedskrivning av utskänkningsvinsterna med början så, att en enskild restauratör under första året skulle få tillgodoräkna sig vinst å exempelvis så stor kvantitet spritdrycker, som motsvarade 80— 90 % av den myckenhet, han föregående år försålt. 2 Denna tanke upptogs i det förut omnämnda programmet för Aktiebolaget Stockholmssystemets verksamhet, däri det framhölls, att en enskild restauratör, på vilken bolag överläte utskänkningsrättighet, borde medgivas rätt att under löpande kalenderår genom bolaget till ungefärliga marknadspriset inköpa olika slag av spritdrycker i sådan myckenhet, att vid deras försäljning bruttovinsten uppnådde en på förhand fastställd gräns, men att vad rättighetsinnehavaren därefter under samma år kunde behöva inköpa av bolaget skulle debiteras honom till det fastställda utskänkningspriset. 8 Då 1911 års nykterhetskommitté behandlade frågan om utskänkningens anordnande, upptog den även de nu anförda synpunkterna. Kommittén yttrade i fråga om den överlåtna utskänkningen bl. a. följande: 4 »Det ekonomiska intresse, som för närvarande är bundet vid utskänkningen, kan anses var av två slag, nämligen dels den fördel ur konkurrenssynpunkt, som för restauranginnehavare ligger däri, att rusdrycker finnas att tillgå i hans rörelse, dels ock intresset av att själva omsättningen av rusdrycker ökas eller i varje fall icke minskas. A t t så länge rusdrycksförsäljning är en av staten tillåten näring fullständigt från försäljningen alldeles skilja det förstnämnda intresset, torde ej låta sig göra. Detta synes däremot vara möjligt beträffande det senare slaget av ekonomiskt intresse. När det i det följande talas om ekonomiskt intresse av rusdrycksutskänkningen, avses därför endast det sistnämnda slaget därav. 1 Se Uppgifter för år 1910 rörande jämlikt kungl. förordningen den 9 inni 1905 bildade bolag . utarbetade av Nils Frick (1911), sid. 93 if. 2 Se Tvan Bratt: Nykterhetspolitiska utvecklingslinjer (1911), sid. 20 f. 3 Se vidare härom Aktiebolaget Stockholmssvstemets förvaltningsberättelse för år 1914, sid 28 ff samt 77 ff. 4 Betänkande V, sid. 255 ff.

218 Såsom förut framhållits, finnes detta intresse för närvarande såväl hos de utskänkningsinnehavare, som fått överlåten rättighet från bolag, som också hos dem, som idka vin- och ölutskänkning. Detta intresse kan givetvis träda i dagen på olika sätt. Mest uppenbart framträder det, när utskänkningsinnehavaren eller hans biträden direkt uppmana eller locka till rusdrycksförtäring. Detta torde emellertid för närvarande var ganska sällsynt och lär egentligen endast förekomma strax före stängningstid, när tillfälle är berett för gästerna att sitta kvar efter denna tid. En så att säga indirekt animering, som mera allmänt förekommer, är utskänkningslokalens utrustande med särskilda lockelsemedel, i syfte att lokalen skall bliva talrikt besökt och på grund därav rusdrycksomsättningen bliva större. Och det torde vara mot bakgrunden av samma ekonomiska intresse, som man bör betrakta det ej ovanliga förhållandet, att utskänkarna mer eller mindre medvetet motarbeta konsumtionen av alkoholfria drycker för att i stället gynna konsumtionen av de alkoholhaltiga, utan att de därför kunna anses avsiktligt vilja föranleda till omåttligt förtärande av de senare. För en reformerad lagstiftning efter de grundsatser, vilka kommittén anser böra tillämpas i fråga om rusdryckshanteringen, måste det givetvis vara av stor vikt att undanröja denna i ej ringa mån medverkande anledning till rusdrycksförtäring. För realiserande av detta önskemål erbjuda sig flera utvägar. En sådan metod går ut på att förhindra utskänkningsinnehavaren från att erhålla någon som helst vinst å rusdrycksutskänkningen. Dryckerna få enligt denna metod av honom försäljas till samma pris, för vilka han inköpte dem från bolaget, och han ansvarar för att så äger rum. Utskänkningsinnehavaren blir så att säga en bolagets tjänsteman med i allmänhet samma befogenheter som de, vilka f. n. tillkomma föreståndarna å bolagets egna utskänkningsställen. Det har emellertid från flera håll blivit ifrågasatt, huruvida ett dylikt fullständigt borttagande av den vinst, som hittills tillkommit den enskilde utskänkningsinnehavaren å försäljningen av rusdrycker, låter sig omedelbart genomföras. En mjukare övergång från nuvarande förhållanden åstadkommes på det sätt, att utskänkarens på omsättningens storlek beroende vinst efter hand nedbringas. Därvid kan så tillgå, att vid avvecklingsperiodens början utskänkaren med egen vinst får försälja rusdrycker upp till medeltalet av de kvantiteter spritdrycker, vin och öl, som blivit å utskänkningsstället försålda under exempelvis de tre senaste åren. Å vad han försäljer av de olika slagen av drycker över dessa medeltal, äger han icke att taga någon vinst, utan får han för vad däröver försäljes till bolaget betala samma pris, som han själv utskänkningsvis betingar sig. Allt efter som det befinnes lämpligt, minskas sedan den kvantitet, å vilken innehavaren äger taga förtjänst för egen räkning. E t t annat sätt att förhindra, att utskänkningsinnehavarens ekonomiska intresse göres beroende av myckenheten utskänkta rusdrycker, är följande. Rusdryckerna tillhandahållas av utskänkningsinnehavaren till samma priser, som de betinga i inköp hos bolaget, mot det att bolaget till innehavaren, såsom ersättning för de med hans nämnda hantering förenade kostnader, erlägger ett visst av omsättningen av rusdrycker oberoende belopp. En i huvudsakliga delar härmed överensstämmande metod tillämpas för närvarande av utskänkningsbolaget i Kristiania, ehuru därstädes någon överlåtelse i egentlig mening icke föreligger, enär utskänkningsbolaget självt genom sin tjänsteman ombesörjer utskänkningen, men i hyra till restauranginnehavaren erlägger ett bestämt belopp. Givetvis kunna även andra utvägar tänkas för vinnande av ifrågavarande

219 syfte. Vilken metod som i sådant hänseende bör väljas för att ernå en mera fullständig frigörelse av utskänkningsinnehavarnas ekonomiska intresse av rusdrycksomsättningen, synes icke lämpligen kunna i lagstiftningen närmare angivas ; Förhållandena ställa sig nämligen mycket olika på olika orter och jämväl å samma ort inom olika restaurangföretag. E t t visst förfarande kan i fråga om somliga utskänkningsrörelser ställa sig fördelaktigt, men beträffande andra vara mindre lämpligt. D Kommittén har därför ansett det vara tillräckligt, att det i lagstiftningen, såsom skett i 25 § 2 mom., mera allmänt angives, att rättighetsinnehavarens ekonomiska fördel, så långt ske kan, ej må göras beroende på myckenheten av utskänkta rusdrycker. De närmare bestämmelser, som i detta avseende kunna vara erforderliga, synas böra utfärdas av kontrollstyrelsen. Med denna anordning vinnes den fördelen för alla parter, att det i det enskilda^ fallet kan förfaras så, som förhållandena betinga. Förfaringssättet kan sålunda bliva olika för olika slags rättigheter. Inrättas en fullkomligt ny utskänkning^ bör det givetvis icke komma i fråga, att rättighetsinnehavarens vinst i någon mån blir beroende av myckenheten utskänkta rusdrycker. I fråga om sådan utskänkning, som tidigare utövats, vare sig av samma person eller av annan person, från vilken utskänkningsrörelsen övertagits, torde däremot den första åtgärd, som i detta avseende bör vidtagas, vara den' att utskänkningsinnehavarens ekonomiska fördel av den utskänkta myckenheten begränsas. Efter hand nedbringas rättighetsinnehavarens fördel i sådant avseende, varigenom en avveckling av densamma kommer till stånd.» I anslutning till vad sålunda anförts upptog nykterhetskommittén följande stadgande i ovannämnda 25 § 2 mom. av sitt förslag: »Med överlåtelse av utskänkningsrättighet följer skyldighet för den, till vilken sådan rättighet blivit överlåten, att hos bolaget inköpa alla för rörelsen erforderliga rusdrycker, och skall bolaget med iakttagande av de föreskrifter, kontrollstyrelsen därutinnan kan utfärda, vid överlåtelse stadga sådana villkor för dylikt inköp, att rättighetsinnehavares ekonomiska fördel så långt ske kan ej göres beroende på myckenheten av utskänkta rusdrycker eller, där fråga är om förut utövad utskänkningsrörelse, hans fördel i sådant avseende begränsas och efter hand avvecklas.» Beträffande detta förslag anmälde doktor Bratt såsom ledamot av kommittén följande reservation i1 _ »I 25o § föreslår kommittén, att restauratörernas fördel av utövad utskänkning måtte begränsas och efter hand avvecklas. Denna för Göteborgssystemet grundläggande idé, det privatekonomiska intressets frånskiljande från detaljhandeln med rusgivande drycker, bör enligt min mening tillämpas jämväl på den enskilda utskänkningsrörelsen. I synnerhet måste stadganden av denna art ingå såsom ett led i en lagstiftning av i övrigt så strängt restriktiv karaktär som den föreliggande. I motsatt fall kan det nämligen befaras, att påfrestningen på den enskilda utskänkningsrörelsen blir så stark, att även den noggrannaste övervakning från bolagets sida skall visa sig fruktlös, icke endast när det gäller att från denna rörelse avlägsna olägenheter, som redan nu äro framträdande, utan även och framför allt att förekomma sådana, som de ändrade förhållandena med oemotståndlig makt komma att framskapa. Men att helt avveckla det ekonomiska intresse, som är bundet vid försäljningen icke blott av spritdrycker utan även 1

Betänkande V, sid. 361.

220 av öl och vin, anser jag ej praktiskt utförbart, ej heller för vad man åsyftar behövligt. Vad utförbarheten av en dylik fullständig avveckling beträffar, synes även kommittén hava tvekat, men egendomligt nog endast i fråga om nya rättigheter. Beträffande dessa har i paragrafen i fråga inskjutits orden 'så långt ske kan', under det att längre fram i paragrafen, när det är fråga om 'förut utövad utskänkningsrörelse', kräves, att den ekonomiska fördelen skall 'efter hand avvecklas'. Den ekonomiska fördelen av nu ifrågavarande utskänkning anser jag emellertid . . . böra bindas endast vid så stor del av den kvantitet av de nämnda dryckerna, som i rörelsen kan anses under vanliga förhållanden komma att försäljas, att icke blott varje frestelse att öka omsättningen av dryckerna bortfaller, utan jämväl ett intresse hos restauratören uppstår att minska samma omsättning genom utveckling av andra grenar av rörelsen. J a g yrkar därför att orden: 'och efter hand avvecklas' måtte ur §:en utgå.» En annan kommittéledamot, grosshandlaren K. G. Karlsson var också av skiljaktig mening i denna punkt och anförde härom: 1 »Den uppgift, kommittén genom denna bestämmelse vill ålägga kontrollstyrelsen och bolagen, är säkerligen synnerligen svår att realisera. Möjligen kan det gå an att, som Aktiebolaget Stockholmssystemet gjort, begränsa vinsten för innehavarna av de överlåtna rättigheterna, men att, som kommittén avser . . . helt och hållet avkoppla det med utskänkningen förenade ekonomiska intresset ställer sig vida svårare, så framt man ej därmed åsyftar att så småningom helt och hållet undertrycka eller åtminstone i betydande grad försämra restaurangrörelsen. För kommitténs vida övervägande flertal ställer sig ett sådant resultat måhända föga skrämmande. Men då jag anser, att denna rörelse fortfarande har en uppgift att fylla, har jag icke kunnat biträda kommitténs förslag i denna del. För att en så krånglig och svårrealiserbar åtgärd skulle vidtagas, synes det mig att verkligt tungt vägande skäl skulle kunna anföras. Så har dock ej skett. Kommittén erkänner tvärtom, att direkt uppmaning eller lockelse till rusdrycksförtäring från rättighetsinnehavarnas eller deras biträdens sida icke förekommer, så framt man ej dit vill räkna, att strax före lokalernas stängning för närvarande till gästerna stundom framsättes spritvaror avsedda för eventuell konsumtion under den tid gästerna ännu få sitta kvar. Sistnämnda tillvägagångssätt skulle emellertid komma att upphöra med antagande av vad kommittén föreslår i 89 § 2 mom. som säger: 'då utskänkning ej är medgiven, vare det förbjudet att låta rusdrycker å utskänkningsställe förtäras'. Därmed och med de mångahanda restriktioner av annat slag, som förevarande kommittéförslag innehåller, borde man låta sig nöja. Då kommittén antyder, att rättighetsinnehavarna nu skulle mer eller mindre medvetet motarbeta bruket av alkoholfria drycker, så torde denna böjelse, i den mån den möjligen kan förefinnas, kunna motarbetas på annat sätt än det kommittén här föreslår. Men dessutom må framhållas, att i den mån restauranginnehavaren icke får taga förtjänst på vin och spirituösa, tvingas han att höja priset på mat och alkoholfria drycker. Då kommittén vidare säger, att 'indirekt animering' äger rum genom lokalens utrustande med särskilda lockelsemedel, så torde härmed icke kunna åsyftas annat än dels de mer eller mindre smakfulla anordningar, som kunna förekomma i dylika lokaler, och dels den musik, som där ofta b judes. Men så länge många personer äro tvungna att för sina måltider besöka ifrågavarande lokaler och en mängd andra där finna vila och förströelse, kan jag icke se något orätt i dessa s. k. :

) Betänkande V, sid. 381 f.

221 lockelsemedel. Självklart är, att om restauranginnehavare sköter sin affär väl, om han nedlägger arbete och kostnader på att göra sitt etablissemang inbjudande, han skall draga flera kunder till sig än en konkurrent, som icke ägnar rörelsen nödig omsorg. Det synes mig, att så länge förbrukningen av alkoholhaltiga drycker är tillåten och icke heller värdshusrörelse är förbjuden, man icke bör med konstlade medel inverka på affärens avkastning, utan låta denna här, som för andra affärer, vara beroende på innehavarens skötsamhet och förutseende. Skulle denne på ett otillbörligt sätt söka påverka allmänhetens alkoholförbrukning, så torde den lokala kontroll- och nykterhetsnämnden med hjälp av det bolag, som överlåtit rättigheten, lätt kunna utfinna medel att stävja ett sådant missbruk. Då jag alltså anser, att den i denna punkt föreslagna åtgärden icke är grundad på ett verkligt behov, utan snarare förestavad av önskan att driva teorien om avkopplingen av det privatekonomiska intresset på detta område till sin yttersta spets; då jag vidare anser bestämmelsen synnerligen svår att på ett på samma gång effektivt och rättvist sätt efterfölja; och då jag tillika befarar, att ett konsekvent genomförande av vad kommittén härutinnan föreslår skulle lända den stora allmänheten mera till skada än gagn, har jag yrkat att bestämmelsen måtte ur förslaget utgå.» Till denna uppfattning anslöt sig föredragande departementschefen vid framläggande av förslag till ny förordning till 1914 års senare riksdag. 1 Bevillningsutskottet ansåg emellertid, att vinstbegränsning borde äga rum och anförde i denna fråga följande: 2 »En av de grundläggande principerna i det av huvudmotionärerna framlagda författningsförslaget är det privatekonomiska intressets frånskiljande från detaljhandeln med rusdrycker. I fråga om utminuteringen är denna princip fullständigt genomförd och förevarande stadgande avser tillämpning av grundsatsen i fråga jämväl beträffande de av bolag överlåtna utskänkningsrättigheterna. Ehuruväl otvivelaktigt vissa svårigheter äro förbundna med det praktiska utförandet av denna grundsats, torde dock kravet på denna princips genomförande i fråga om nyssberörda rättigheter böra upptagas i lagstiftningen, särskilt i en sådan av så strängt restriktiv karaktär som den föreslagna. Utskottet gillar därför syftet i den föreslagna bestämmelsen men har icke kunnat helt biträda lydelsen av densamma. Enär uttrycket 'så långt ske kan' torde vara fullt tillräckligt för att angiva principen om det privatekonomiska intressets frånskiljande från utskänkningen, har utskottet ansett den i motionärernas förslag förekommande satsen 'eller, där fråga är om förut utövad utskänkningsrörelse, hans fördel i sådant avseende begränsas och efter hand avvecklas' böra utgå. Därmed har utskottet icke velat giva uttryck åt den meningen, att samma regler för de ifrågavarande åtgärderna böra uppställas^ i fråga om all överlåten utskänkningsrörelse, oavsett om den är ny eller tidigare utövats, utan utskottet förväntar, att kontrollstyrelsen, vilken det tillkommer att med ledning av vid lagens ikraftträdande vunna erfarenheter utfärda närmare föreskrifter i detta avseende, skall iakttaga nödig varsamhet och särskild hänsyn, där fråga är om förut utövad utskänkningsrörelse.» Bevillningsutskottets förslag överensstämmer med den lydelse, som stadgandet slutligen erhöll, då Rff antogs vid 1917 års riksdag. Detta stadgan1 8

Prop, nr 242, sid. 73 f. Betänkande nr 28, sid. 33.

222 de, som intagits i 25 § 2 mom. Rff, är sålunda av följande lydelse: »Med överlåtelse av utskänkningsrättighet följer skyldighet för den, till vilken sådan rättighet blivit överlåten, att hos bolaget inköpa alla för rörelsen erforderliga rusdrycker, och skall bolaget med iakttagande av de föreskrifter, kontrollstyrelsen därutinnan kan utfärda, vid överlåtelse stadga sådana villkor för dylikt inköp, att rättighetsinnehavares ekonomiska fördel så långt ske kan ej göres beroende på myckenheten av utskänkta rusdrycker.» För tillämpningen av denna bestämmelse utfärdade kontrollstyrelsen den 29 november 1919 ett cirkulär (nr 63) med föreskrifter angående överlåtelse av rättighet till utskänkning av rusdrycker. Den metod, som där föreskrevs för begränsning *av den enskilde restauratörens ekonomiska intresse av utskänkningen, var densamma, som angivits i Aktiebolaget Stockholmssystemets program och som tillämpats i Stockholm sedan år 1914. Enligt cirkuläret, som avsåg överlåtelser för år 1920, skulle för varje enskild restauratör med utskänkningsrättighet fastställas en s. k. vinstkvantitet, som bestämdes i ett visst förhållande till restauratörens inköp under år 1919. Å denna vinstkvantitet ägde restauratören åtnjuta handelsvinst, medan han vid inköp av spritdrycker utöver densamma hade att betala det för honom gällande utskänkningspriset och sålunda icke ägde tillgodogöra sig någon vinst. Genom ett cirkulär i samma ämne den 29 november 1920 (nr 72) föreskrev kontrollstyrelsen i fråga om vinstkvantiteterna för år 1921 blott en maximigräns, nämligen tre fjärdedelar av vederbörande restauratörs försäljning under år 1920, 1 och överlämnade till systembolagen att inom denna gräns bestämma den för varje särskilt fall lämpliga kvantiteten. Genom sistnämnda cirkulär underkastades också utskänkningen av starkvin samma bestämmelser som spritdrycksutskänkningen. Dar framhölls vidare, att stadgandet i 25 § 2 mom. Rff, att restauratörs ekonomiska fördel så långt ske kunde ej skulle göras beroende på myckenheten av utskänkta rusdrycker, skulle vara vägledande vid bolagens avvägning av vinstkvantiteterna. Om särskild anledning förefunnes till antagande, att utskänkningen av spritdrycker eller starkviner å en viss restaurang under år 1921 skulle komma att bli mindre än under år 1920, borde sålunda vinstkvantiteten fastställas så, att den understege den av kontrollstyrelsen angivna maximikvantiteten. Hade däremot utskänkningen under år 1920 på grund av någon särskild omständighet, såsom restaurangens ombyggnad eller reparation, eldsvåda e. d., varit särskilt liten, ägde bolaget göra framställning till kontrollstyrelsen om fastställande av en vinstkvantitet, som överstege den ovan omförmälda maximikvantiteten. Dessa grunder för begränsning av de enskilda restauratörernas vinst å utskänkningen hava sedan tillämpats även efter år 1921. Beträffande vissa restauranger hava dock jämkningar ägt rum i fråga om storleken av vinstkvantiteterna på grundval av särskilda undersökningar angående omsättningen å dessa restauranger, därvid hänsyn icke minst tagits till matförsälj1 Närmare bestämt försäljningen under de tre första kvartalen av år 1920 ökad med försäljningen under det första kvartalet samma år i stället för försäljningen under det fjärde kvartalet, vilken icke var känd vid då ifrågavarande tidpunkt.

223 ningens omfattning. I stort sett hava samma regler tillämpats för äldre och yngre utskänkningsrättigheter, även om en något starkare begränsning torde hava genomförts beträffande restaurangföretag, som tillkommit efter år 1919. Någon fortgående avveckling av det privatekonomiska intresset inom den överlåtna utskänkningsrörelsen har således icke kommit till stånd. N u gällande bestämmelser i förevarande ämne hava meddelats i kontrollstyrelsens cirkulär den 28 november 1933 (nr 8) med föreskrifter angående överlåtelse av rättighet till utskänkning av rusdrycker under år 1934. I enlighet med detta cirkulär skall systembolag bland villkoren för överlåtelse införa bl. a. följande bestämmelser: »7. Restauratören är skyldig att från bolaget mot avlämnande av skriftlig rekvisition och kontant likvid inköpa alla för rörelsen erforderliga rusdrycker till pris, som med det undantag, här nedan under punkt 8 sägs, svarar mot vad bolaget hos partihandelsbolag erlagt för varan i tappat och buteljerat skick, ökat med å varan belöpande skatter (grundpriset). 8. Inköper restauratören under den tid, överlåtelseavtalet gäller, mera än liter spritdrycker och liter starkviner, här nedan benämnda vinstkvantiteter, skall han för överskjutande kvantitet av ettdera eller båda dessa varuslag betala det för ifrågakommande dryck senast gällande utskänkningspris, varvid han dock såsom ersättning för spillmån äger åtnjuta 2 % rabatt å detta pris. H a r restauratören vid ingången av år 1934 i lager viss kvantitet spritdrycker eller starkviner, som av honom inköpts annorledes än till utskänkningspris, skall denna kvantitet, minskad med den kvantitet till utskänkningspris inköpta varor, som under föregående år försålts, inräknas i vinstkvantiteterna. Vinstkvantiteterna skola av bolaget jämnt fördelas å de månader, under vilka avtalet gäller. Om särskilda omständigheter därtill föranleda, må dock under vissa månader inköpas större del av vinstkvantiteterna och under andra månader mindre del av desamma än som vid jämn fördelning skulle å månaderna belöpa. m H a r restauratörens inköp av spritdrycker eller starkviner överskridit respektive vinstkvantiteter, skall — till undvikande därav, att restauratörens, respektive bolagets vinst blir olika allt efter den ordning, i vilken dyrare och billigare varuslag inköpas — så snart restauratören hos bolaget inköpt hela sitt behov av spritdrycker och starkviner för avtalstiden, en utjämning av restauratörens, respektive bolagets vinst äga rum i enlighet med bestämmelser, som kontrollstyrelsen meddelar. 9. Restauratören är skyldig att ställa sig till efterrättelse av kontrollstyrelsen meddelade föreskrifter i avseende å utskänkningsprisen för spritdrycker och vin. 12. Restauratören förbinder sig att senast den tjugonde dagen i varje kalendermånad eller^ om denna dag är helgdag, den närmast följande helgfria dagen till bolaget inbetala följande vinstandelar, nämligen för lätta viner, varmed förstås bordeaux, bourgogne-, rhen-, mosel och därmed likställda, ej mousserande viner, 15 % av skillnaden mellan utskänkningspriset och grundpriset, samt för spritdrycker, mousserande och starka viner 25 % av skillnaden mellan utskänkningspriset och grundpriset, allt räknat för de rusdrycker, som under närmast föregående månad inköpts. Skulle, sedan dylik vinstandel å viss vara till bolaget inbetalts, höjning eller

224 sänkning av utskänkningsprisetför oförsåld del av samma vara inträda, skall ett belopp, motsvarande den av dylik höjning eller sänkning föranleda ökningen eller minskningen i bolagets vinstandel enligt nyss angivna beräkningsgrunder, av restauratören till bolaget inbetalas, resp. av bolaget till restauratören återbetalas.» I samma cirkulär föreskrives vidare, att bolag, som överlåter rättighet till utskänkning, skall iakttaga bl. a. följande anvisningar: »1. I punkt 8 omförmälda vinstkvantiteter få ej överstiga motsvarande kvantiteter för år 1933 eller de kvantiteter kontrollstyrelsen för särskilt fall bestämt. Kontrollstyrelsen har sålunda ej direkt fastställt vinstkvantiteternas storlek utan allenast angivit en gräns, som ej får överskridas. Bolaget är i följd härav skyldigt att inom ovannämnda, av kontrollstyrelsen angivna gräns söka på lämpligt sätt avväga vinstkvantiteternas storlek. Härvid skall det i 25 § rusdrycksförsäljningsförordningen intagna stadgandet, att restauratörens ekonomiska fördel, så långt ske kan, icke må göras beroende av myckenheten av utskänkta rusdrycker, vara för bolaget vägledande. Skulle bolaget i något fall anse särskilda omständigheter föreligga, som motivera vinstkvantiteter, vilka överstiga de av kontrollstyrelsen medgivna maximivinstkvantiteterna, må bolaget med angivande av skäl göra framställning till kontrollstyrelsen om fastställande av dylika högre vinstkvantiteter. Beträffande restauranter, som inrättats under år 1933 eller framdeles kunna komma att inrättas, skall bolaget hos kontrollstyrelsen inhämta särskilda föreskrifter för vinstkvantiteternas beräknande.» Närmare uppgifter angående vinstkvantitetsystemet. För att syftet med vinstkvantitetsystemet skall kunna vinnas bör varje vinstkvantitet vara avpassad så, att den regelmässigt ligger avsevärt under den normala försäljningen. Då vinstkvantiteterna, såsom tidigare angivits, första gången fastställdes, skedde detta emellertid under en period med synnerligen höga försäljningssiffror och de stora vinstkvantiteter, som då bestämdes, hava därefter icke reducerats i sådan grad, att de i väsentlig utsträckning kommit att understiga försäljningskvantiteterna. Av de under år 1932 överlåtna utskänkningsrättigheterna hade fastställts vinstkvantiteter för 387 beträffande spritdrycker, motsvarande 92-6 % av samtliga ifrågavarande rättigheter, samt för 852 beträffande starka viner, motsvarande 94-4 % av samtliga sådana rättigheter. Den sammanlagda vinstkvantiteten för spritdrycker å nämnda 387 restauranger uppgick under året till 1 448 000 liter, medan försäljningen å dessa utgjorde 1 503 000 liter och sålunda översteg vinstkvantiteten med 3*8 %. I fråga om 210 eller 54-3 % av dessa restauranger var emellertid vinstkvantiteten icke mindre än den faktiska, försäljningen. För omkring hälften av spritdrycksrestaurangerna gällde sålunda, att rättighetsinnehavaren hade direkt vinst på hela den under året bedrivna utskänkningen av spritdrycker och skulle haft ökad vinst, om försäljningen haft större omfattning. Vinstkvantitetsystemet var därför ofullständigt i ett viktigt avseende för en mycket stor del av restaurangerna I fråga om starkvinerna gällde detta i än högre grad Av de sammalagt 852 restauranger, för vilka vinstkvantitet för starka viner var fastställd, var det nämligen endast 145 eller

225 17-0 %, å vilka utskänkningen översteg nämnda kvantitet. Med hänsyn till att förhållandena under år 1932 icke kunna sägas vara typiska i förevarande avseende lämnas i följande tablå en sammanställning för åren 1921—1932: SammanDärav Därav lagda SammanrestauAntal restauSamman- Samman- Totala Antal ranger, lagda ututTotala restauranger, Totala lagda ut- lagda ut- utskänkrestau- där utningsskänkvinst- skänk- skänk- ranger där utningen ningsningsvinsten skänkkvanmed skänkkvanningen av med av vinsten vinst- ningen titeten starka vinsten å å de ningen titeten vinstsprit- å sprit- kvan- översteg av av viner å samtliga överlåtna kvanti- översteg denna sprit- drycker drycker titet denna starka restau- viner å restautet för kvantitet drycker å res- å restauför kvantitet viner rangerna restau- rangerna sprittau- rangerna starka i kol. 7 rangerna (kol. 6 + drycker ranger- i kol. 1 viner i kol. 7 kol. 12) ankol. 1 an% % tal tal 10001. 10001. 1000 kr. 10001. 1 000 1. 1 000 kr. 1 000 kr.

1921 1922 1923 1924 1925 1926 1927 1928 1929 1930 1931 1932

(1)

(2)

(3)

(4)

365 365 376 380 389 389 383 368 371 374 383 387

201 55-1 1894 127 34-8 1897 123 32-7 2 054 169 44-5 1819 203 52-2 1701 203 52-2 1647 223 58-2 1601 242 65-8 1448 253 68-2 1449 246 65-8 1454 231 60-3 1449 177 45-7 1448

(5)

(6)

(7)

! (8)

(9)

(10)

(11)

(12)

(13)

1947 1751 1861 1763 1751 1729 1748 1703 1762 1732 1689 1503

11852 11270 10 875 9 439 9141 8 804 8 701 8 442 8 636 8 554 7 962 7 803

767 777 795 813 816 828 830 821 830 838 848 852

117 15-3 68 8-8 47 5-9 84 10-3 122 15-0 162 19-6 161 19-4 217 26-4 262 31-6 248 29-6 226 26-7 145 17-0

430 400 407 376 365 370 368 256 262 266 266 267

236 172 185 189 215 224 234 235 250 247 238 201

4 344 2 939 3126 3 210 3 326 3 732 3 966 4124 4 450 4 622 3 990 2 935

16196 14 209 14 001 12 649 12 467 12 536 12 667 12 566 13 086 13176 11952 10 738

Av denna sammanställning framgår, dels (kol. 3) att antalet restauranger, där vinstkvantiteten för spritdrycker var mindre än den faktiska utskänkningen, under åren 1925—1931 visserligen utgjorde mer än hälften av samtliga restauranger med fastställd vinstkvantitet för sådana drycker, men att dessa restauranger icke något år uppgingo till 70 procent av samtliga, dels (kol. 9) att antalet restauranger, där vinstkvantiteten för starka viner var mindre än den faktiska utskänkningen, icke något år uppgick till en tredjedel av samtliga restauranger med fastställd vinstkvantitet för sådana drycker och de flesta åren understeg 20 procent av dessa. Då ju ett fullständigt genomfört vinstkvantitetsystem skulle innebära, att ingen restaurang med överlåten utskänkningsrättighet hade direkt vinst på hela årsförsäljningen, giva dessa siffror vid handen, att systemet hittills icke erhållit den utformning, som ursprungligen avsågs. ^ P å grund härav är det icke möjligt att med statistiska uppgifter rörande de hittillsvarande erfarenheterna vinna klarhet om huruvida vinstkvantitetsystemet är ägnat att tillgodose det i 25 § 2 mom. Rff angivna syftet. Härtill kom15—332437

226 mer att det under den tid, varunder detta system tillämpats mer ellei mindre fullständigt, även tillkommit andra viktiga omständigheter, som påverkat utvecklingen. I detta avseende må erinras om måltidstvånget och begränsningen av de individuella utskänkningskvantiteterna. Vidare har en icke oväsentlig prisstegring kommit till stånd genom omsättnings- och utskänkningsskattens införande och slutligen hava de växlande ekonomiska konjunkturerna under denna tid ökat svårigheterna att bedöma verkningarna av de särskilda åtgärderna för att begränsa utskänkningen. Man får sålunda söka finna svaret på frågan, vilka verkningar vinstkvantitetsystemet utövat, genom allmänna överväganden, vilka måste undvara stödet av direkta belägg av statistisk eller annan natur. Härtill återkommer revisionen i det följande (sid. 234 ff.). Framförda reformförslag. I sin framställning till revisionen ägnar Systembolagsföreningarnas förtroendenämnd givetvis stort intresse åt frågan om ersättningen till de enskilda restauratörerna och därmed sammanhängande spörsmål. Det bör härvid erinras om att nämnden utgår ifrån att utskänkningstillstånden icke skola överlåtas av systembolagen, vilka däremot i regel skola utse de enskilda restauranginnehavarna att vara bolagens utskänkningsf öreståndare. Rörande ersättningen till de enskilda restauranginnehavarna för deras omhänderhavande av den utskänkning, som sålunda äger rum å deras restauranger, uttalar nämnden, att densamma måste vara oberoende av utskänkningsvinstens storlek, för att principen om det privatekonomiska intressets avkoppling skall kunna anses vara realiserad även för utskänkningens vidkommande. Nämnden anser det synnerligen angeläget, att statsmakterna klart och tydligt angiva de grunder, efter vilka systembolagen hava att beräkna dessa ersättningsbelopp, och framhåller, att de enskilda restauratörerna hava rätt att erhålla full klarhet om vad de för en avsevärd framtid hava att räkna med. Nämnden ger därefter en skildring av de principiella uppfattningar, som framförts i ersättningsfrågan, men säger sig för egen del ej funnit skäl att taga bestämd ställning härtill och inskränker sig i detta avseende till en jämförelse mellan systembolagens utskänkningsvinster under år 1929 å den egna och den överlåtna utskänkningsrörelsen. Enligt nämndens beräkningar med ledning av uppgifterna för nämnda år motsvarade de enskilda restauratörernas bruttovinster å utskänkningen omkring 25 procent av matomsättningen å ifrågavarande restauranger. Med anledning härav gör nämnden följande uttalande: »Därest hela den från utskänkningen härflytande vinst, som hittills tillfallit dessa restauratörer, avskreves under loppet av 50 år, skulle detta, under förutsättning dels av oförändrad omsättning, dels av att inga besparingar genom omläggning av driften kunde vinnas, innebära, att en måltid, som för närvarande betingade ett pris av 3 kronor å dessa restauranger, årligen skulle kcmma att höjas med genomsnittligt IV2 öre.» I anslutning härtill yttrar nämnden: »Skulle statsmakterna finna sig böra nedskriva ersättningsbeloppen mera avsevärt under den nivå, som anges av de nuvarande vinstkvantiteterna, naste detta enligt nämndens mening ske successivt och ganska långsamt samt med

angivande redan från början av den plan, efter vilken nedskrivningen bör försiggå. E t t omedelbart djupgående ingrepp skulle kunna verka för restaurangnäringen synnerligen ödesdigert, medan den, om avskrivningen försiggår successivt och i långsam takt, har helt andra och bättre möjligheter att anpassa sig efter de förändrade förhållandena, ökade anpassningsmöjligheter får den också, därest planen anges på förhand. För varje ekonomisk företagare, som måste i sm rörelse investera betydande kapital, som endast så småningom kan lämna avsedd avkastning, måste det nämligen vara synnerligen viktigt att kunna kalkylera på längre sikt. Ur restauratörernas synpunkt minst lika viktig som frågan om den allmänna nivå, på vilken ersättningsbeloppen böra ligga, är med hänsyn till konkurrensen mellan restaurangerna frågan om avvägningen av ersättningsbeloppens storlek de olika restaurangerna emellan. Samma problem har mött vid vinstkvantiteternas fastställande. Det har där berett synnerligen stora svårigheter, som man säkerligen måste räkna med även vid det framtida fastställandet av ersättningsbeloppen. Hänsyn har tagits till olika förhållanden; främst till storleken av de kvantiteter spritdrycker och vin, som utskänkts å restaurangerna, och till matomsättningens storlek å dessa. Tillfredsställande resultat kan man emellertid icke nå med de hittills använda metoderna. Att på något sätt binda ersättningsbeloppens storlek vid storleken av de utskänkta kvantiteterna är utan vidare uteslutet såsom ägnat att verka i direkt motsatt riktning till vad som avsetts. A t t förknippa ersättningsbeloppen med matserveringsrörelsens omfattning är visserligen, med hänsyn bland annat till gällande utskänknmgsbestämmelser, principiellt sett ganska tilltalande men dock förbundet med uppenbara olägenheter. Genom en dylik åtgärd riskerar man, särskilt på mindre orter, där större konkurrens ej finnes, att framkalla icke önskvärda höjningar av matprisen. De förslag, som hittills från olika håll framställts om att man, för att neutralisera de olägenheter, som äro förbundna med ett ensidigt hänsynstagande till matomsättningens storlek, skulle förutom till denna taga hänsyn även till en serie andra faktorer, såsom storleken av golvytan i serveringslokalerna, kostnaderna för kökspersonal och hovmästare m. m., äro såsom alltför invecklade ej heller enligt nämndens mening acceptabla. Det riktigaste och lämpligaste synes vara, att man i förordningen anger, att ersättningsbeloppen skola fastställas med hänsyn till de kostnader, som å resp. restauranger äro förenade med handhavandet av själva utskänkningen, varjämte restauratörerna böra kunna påräkna viss ersättning för sitt besvär härmed. Den utväg, som nämnden här antytt, är i princip enkel, åtminstone vad angår ersättningens fastställande i relation till de med utskänkningens bedrivande förbundna kostnaderna. De utgifter man har att taga med i beräkningen, äro de utgifter, som skulle bortfalla, därest utskänkningen upphörde, under det att rörelsen i övrigt i oförändrad utsträckning fortfore. > Nämnden är däremot väl medveten om att vid metodens tillämpning i praktiken stora svårigheter komma att möta. Det material, som stått till nämndens disposition, har i varje fall ej varit tillräckligt för utförande av några beräkningar. Nöjer man sig emellertid med approximativt riktiga resultat vid beräknandet av här åsyftade kostnader, torde svårigheterna, såvitt nämnden kan se, dock ej vara oöverstigliga. Vid undersökningen och i sista hand vid fixerandet av grunderna för ersättningsbeloppens beräknande behöver man då taga hänsyn allenast till ett mindre antal stora utgiftsposter såsom t. ex. hyror — givetvis ej de faktiska hyrorna utan de med hänsyn till ortens förhållanden skäliga hyrorna — personalkostnader, glaskostnader m. fl., vilka utgiftsposter till större eller mindre del måste vara beroende av själva utskänkningen.

228 Därest det av nämnden här angivna förfaringssättet skulle vinna statsmakternas bifall, torde endast själva principen böra inskrivas i lagstiftningen. Angivandet av de närmare grunder, efter vilka beräknandet av ersättningsbeloppen skall ske, synes böra ankomma på Kungl. Maj :t och riksdagen. Ersättningsbeloppens fastställande för de enskilda restaurangerna torde slutligen böra åligga vederbörande systembolag, vilkas beslut dock för godkännande torde böra underställas kontrollstyrelsen. Skulle det visa sig, att de på ovan angivna sätt beräknade ersättningsbeloppen komme att bli mycket ringa i förhållande till de utskänkningsyinster, restauratörerna hittills fått tillgodogöra sig, måste, såsom nämnden tidigare framhållit, övergången till de nya ersättningsbeloppen ske successivt och i ganska långsam takt. Om ersättningsbeloppen, ur samma synpunkt sett, komme att te sig alltför stora, föreligger ingen svårighet att med ledning av de nuvarande utskänkningsvinsterna fastställa en övre gräns, som ersättningsbeloppen ej få överstiga, överhuvud taget måste, därest man erhåller en ur principiell synpunkt så god grund att bygga på som den ovan angivna, fastställandet av det sätt, på vilket man önskar att förhållandena i ersättningsavseende i framtiden skola gestalta sig, kunna ske relativt lätt, antingen man önskar bibehålla ersättningsbelopp, som i huvudsak motsvara de nuvarande utskänkningsvinsterna, eller finner sig böra nedskriva ersättningsbeloppen mer eller mindre långt under den nuvarande nivån. Frågan om nytillkommande restauranger är i detta sammanhang förtjänt av särskild uppmärksamhet. I överensstämmelse med den princip, som kommit till utryck i nu gällande lagstiftning, torde det böra fastställas, att nytillkommande restauranger icke kunna påräkna ersättning i samma^ utsträckning som redan existerande restauranger. En dylik bestämmelse måste anses motiverad redan med hänsyn därtill, att innehavarna av nyupprättade restauranger icke haft att, såsom fallet är med många innehavare av äldre restauranger, betala good-will vid begynnandet av sin rörelse. E n reell likställighet beträffande ersättningen åt äldre och nyare restauranger skulle eljest ej åstadkommas. Ersättningen till nytillkommande restauranger bör under hänsynstagande till vad nyss anförts fastställas på ett sådant sätt, att de kunna hävda sig i konkurrensen med äldre restauranger. Även om det av förtroendenämnden framförda önskemålet om klara direktiv från statsmakterna rörande ersättningsbeloppens storlek skulle vinna beaktande, torde det dock icke kunna undvikas, att åtskilliga ganska komplicerade spörsmål komma att möta vid tillämpningen av föreskrifterna och att i vissa fall meningsskiljaktigheter mellan systembolag och restauratörer komma att yppa sig. D å det, såsom förut framhållits, synes böra ankomma på kontrollstyrelsen att godkänna systembolagens beslut i ersättningsfrågor, har det vid sådant förhållande synts önskvärt att systembolagen och restauratörerna beredas tillfälle att på sätt, som på förhand särskild fastställts, framföra sina synpunkter på dessa spörsmål till kontrollstyrelsen. Detta torde lämpligen kunna ske därigenom, att systembolagens gemensamma organisation, Systembolagsföreningarnas förtroendenämnd, och restauratörernas organisation, Sveriges Centrala Hotell- och Restaurangförening, vardera utse tre ledamöter i en nämnd, som erhåller till uppgift att stå till kontrollstyrelsens förfogande för avgivande av yttranden i ersättningsfrågor, om vilka skiljaktiga meningar gjort sig gällande mellan vederbörande systembolag och restauratörer och som av kontrollstyrelsen skall inkallas för överläggning och avgivande av yttrande före avgörandet av ersättningsfrågor av större principiell betydelse. Någon särskild föreskrift om den här omfönnälda nämnden torde icke behöva inflyta i förordningen. Erforderliga bestämmelser synas böra meddelas av Konungen.»

229 Nämnden övergår därefter till frågan, i vilken utsträckning systembolagen skola få använda utskänkningsvinsten å de av dessa själva eller genom dotterbolag drivna restaurangerna till bestridande av kostnaderna för utskänkningen. Den erinrar om att dessa kostnader under rådande förhållanden i allmänhet vida understigit de utskänkningsvinster, som de enskilda restauratörerna fått tillgodogöra sig, och i vissa fall — särskilt i fråga om folkrestaurangerna — helt burits av matserveringsrörelsen, så att hela bruttovinsten inlevererats till systembolagen. Detta förhållande är enligt nämndens mening ägnat att ingiva betänkligheter. Om folkrestaurangerna jämställas med övriga restauranger beträffande de ekonomiska villkoren för utskänkningen, skulle de nämligen bliva i stånd att företaga prissänkningar till gagn för sin breda publik. Nämnden framhåller emellertid även, att denna beaktansvärda synpunkt icke är den enda, som bör anläggas på denna ersättningsfråga. Man bör nämligen icke förbise, att dessa folkrestauranger till följd av utskänkningsrätten hava ett övertag över restauranger utan sådan rätt och att det är ett allmänt intresse, att detta övertag icke blir denna senare rörelse övermäktigt. Med hänsyn bland annat till denna synpunkt måste man enligt nämndens mening även i fortsättningen räkna med att de från utskänkningen av spritdrycker och vin här fly tände medel, som få användas för bestridande av omkostnaderna å folkrestaurangerna, måste begränsas väsentligt snävare än för övriga restauranger. Nämnden framhåller däremot, att de ekonomiska villkoren för de av systembolagen och deras dotterbolag drivna restaurangerna av högre klass måste sättas i samband med de enskilda resturatörernas villkor i detta avseende. Om villkoren vore alltför olikartade, skulle nämligen systembolagsrestaurangernas förutsättningar för uppgiften att i lojal tävlan med likartade enskilda företag göra en prisreglerande och utvecklingsfrämjande insats i restauranglivet försvagas och kanske omintetgöras. Enligt nämndens mening behöva dock icke särskilda bestämmelser i detta avseende inflyta i lagtexten. Man kan nämligen räkna med att systembolagen även i fortsättningen komma att tillämpa de arbetsregler, som utbildat sig och vilkas användbarhet erfarenheten bestyrkt, nämligen att ersättningen bör utmätas så, att den alltid befinner sig på lämpligt avstånd under den ersättning, som utgår till enskilda restauranginnehavare. Revisionen har även i detta spörsmål berett Sveriges centrala hotell- och restaurantförening tillfälle att angiva sin uppfattning. Revisionen har därvid hemställt om svar särskilt å följande frågor: Om enskild restaurangrörelse vid utskänkningsrätt bibehålles, vilka villkor böra härvid gälla (t. ex. angående ersättningen, tillståndstidens längd o. d.)? Äro vinstkvantiteterna rättvist avvägda (även med hänsyn till restaurangernas inbördes förhållande)? Angående den första av dessa frågor anför föreningen bland annat: »Då genom måltidstvångets bibehållande den begränsning av enskild restauratörs vinstintresse, som avsetts genom 1917 års rusdrycksförsäljnings-

230 förordning, måste anses ha uppnåtts, bör den enskilde restauratören — i likhet med vad som gäller för varje annan enskild företagare erhålla skälig handelsvinst å alla förnödenheter, som försäljas inom rörelsen, alltså även på vin och spritdrycker. Denna föreningens principiella inställning till vinstfrågan är kommersiellt sett riktig och ur nykterhets synpunkt oantastlig. Då revisionen torde komma att framlägga förslag angående nya och mer rationella grunder för beräkning av enskild restauratörs vinstandel vid utskänkning av spritdrycker och starkviner än de hittills tillämpade, vilka av alla parter enstämmigt förklarats olämpliga och orättvisa, tillåter sig föreningen anhålla, att revisionen måtte taga vederbörlig hänsyn till föreningens principiella uppfattning i denna del. Föreningen måste bestämt avråda ett fortgående på den hittills praktiserade vägen med i stort sett godtyckligt avvägda vinstkvantiteter. Den enda praktiska och rättvisa lösningen av frågan om vinsten å utskänkta rusdrycker är att låta ett visst bestämt procentuellt tilllägg göras till inköpspriset (d. v. s. restauratörernas självkostnadspris) å alla för utskänkning avsedda rusdrycker eller låta restauratören behålla viss procent å bruttoutskänkningspriset. Huru stort procenttalet skall vara för olika slag av rusdrycker — eventuellt med viss skillnad mellan restauranger av olika klass — bör bliva föremål för särskild utredning. I våra grannländer Danmark och Finland åtnjuta sålunda de enskilda restauratörerna för närvarande ett dylikt procentuellt tillägg å inköpspriset för utskänkta rusdrycker. Som bekant gäller för närvarande, att den enskilda restauratören har full vinst på lätta viner, varemot för starkviner och sprit gäller viss vinstbegränsning genom införandet av de s. k. vinstkvantiteterna. Föreningen har i det föregående klargjort sin principiella ståndpunkt i vinstfrågan, nämligen att skälig handelsvinst bör erhållas å alla förnödenheter, som försäljas inom restaurangrörelsen, alltså även på vin- och spritdrycker. Föreningen torde redan genom det sagda ha närmare motiverat, att ett dylikt system kan genomföras utan några som helst skadliga konsekvenser ur nykterhetssynpunkt. Det synes föreningen obefogat att i fråga om vin- och spritdrycker införa andra principer än vad som gäller för alla varor inom all annan affärsrörelse, särskilt som nu utgående vinster på vin- och spritdrycker i allmänhet torde procentuellt sett understiga vinsterna på andra viktigare varuslag inom rörelsen. A t t borttaga all vinst på vin- och spritdrycker, även om en dylik åtgärd genomfördes på lång sikt, skulle för restaurangnäringen medföra de största svårigheter. Försäljningen av spritdrycker och viner utgör nämligen en mycket stor del av många restaurangers totalomsättning, för många ända upp till 40 a 45 % å hela rörelsen. Att helt borttaga vinsten på en så väsentlig del av verksamheten skulle innebära, att alla omkostnader måste överflyttas på de övriga varuslagen, som tillhandahållas. Detta måste anses synnerligen orimligt och skulle medföra, att priserna å mat, kaffe, vatten o. d. vid spritrestaurangerna oskäligt drevos i höjden. Det är lätt att_ konstatera., att de restauranger, som äro förenade med utskänkningsrörelse, i allmänhet stå högt, varför ett borttagande av vinsten på spritdrycker uppenbarligen skulle utöva en nivellerande inverkan och därför hårdast drabba den typ av företag, varest restaurangkulturen står högt i vårt land. Vad beträffar tillståndstidens längd för överlåten utskänkningsrättighet gäller för närvarande, att systembolagen ha rätt att bevilja dylik överlåtelse ända till tre år i sänder, men på åtskilliga orter gäller dylik överlåtelse endast för ett år åt gången.

231 Föreningen vill också påpeka, att en överlåtelse på allenast ett år i flera fall varit till nackdel för vederbörande restauratör därigenom, att kommuner såsom ägare till stadshotellfastighet utnyttjat den korta uppsägningstiden för ett successivt höjande av utgående hyra till oskäligt belopp. Detta problem är visserligen ett detaljspörsmål, men föreningen har dock ansett sig böra påtala detta förhållande, då detsamma har sin grund icke allenast i den korta överlåtelsetiden utan jämväl i det intima samarbete, som understundom kunnat konstateras mellan kommunalförvaltningar o.ch styrelser i systembolag. Föreningen anser sig därför hos revisionen böra anhålla, att i en reviderad rusdryckslagstiftning införes den bestämmelsen, att överlåtelserättigheter i allmänhet icke böra sättas på kort tid utan i stället på ett visst antal år, minst fem.» Angående den senare frågan yttrar föreningen: »Metoden eller rättare sagt bristen på rationell beräkningsmetod för avvägande av vinstkvantiteter torde vara revisionen väl bekant. Detta förhållande har förorsakat dels skriande orättvisor enskilda restauratörer emellan, dels ock i åtskilliga fall anmärkningsvärt små vinstkvantiteter överhuvud taget. Föreningen är väl medveten om svårigheten att övertyga revisionen om att hittills utgående vinstkvantiteter för många restauratörer varit för små, men följande exempel torde vara ett ovedersägligt bevis för riktigheten av denna uppfattning. När fråga uppstod att ordna restaurangverksamheten inom utställningsområdet för 1930 års Stockholmsutställning ville varken Stockholms Allmänna Restaurang Aktiebolag eller någon enskild restauratör stå den ekonomiska risken att övertaga denna rörelse på Stockholmssystemets vanliga villkor för vinstkvantitetens beräkning. För att icke en för Stockholms stad och landet i dess helhet synnerligen obehaglig situation skulle uppstå, därest spritservering icke kom till stånd å utställningsrestauranterna, frångick Stockholmssystemet — och detta med rätta — sina ditintills vanliga tilldelningsprinciper och förordade en helt ny beräkningsgrund, som i princip innebar, att vinst erhölls på all försåld spirituösa. Utställningsrestaurangerna, som i aktiebolagsform drevos gemensamt av Stockholms Allmänna Restaurang Aktebolag och en sammanslutning av enskilda stockholmsrestauratörer, gingo som bekant icke desto mindre med en stor förlust.» Under hänvisning till vad sålunda anförts ansåge sig föreningen kunna besvara frågan, huruvida vinstkvantiteterna vore rättvist avvägda, med ett bestämt nej. Revisionens yttrande rörande frågan om ersättning åt enskilda restauratörer för handhavande av utskänkning. Revisionen har så vidlyftigt som nu skett behandlat frågan om det privatekonomiska vinstintresset inom utskänkningen med hänsyn till att detta spörsmål enligt de för revisionen meddelade direktiven utgör en huvudpunkt av dess uppgift. Revisionen erinrar med avseende härå om det av bevillningsutskottet och föredragande departementschefen åberopade utlåtandet den 8 november 1927 av kontrollstyrelsen över en av Riksdagens nykterhetsgrupper och Förbudsvännernas landsförbund gjord framställning angående utredning om bland annat avveckling av det privatekonomiska intresset i samband med utskänkningen av spritdrycker

232 och vin. I detta utlåtande förordade kontrollstyrelsen en utredning, som borde inriktas på att skapa klara förutsättningar, huru den tanke, som ligger bakom stadgandet i 25 § 2 mom. Rff, skall förverkligas, samt leda till mera preciserade direktiv från statsmakternas sida än de nu förefintliga i fråga om slutmålet för avvecklingen av det privatekonomiska intresset i utskänkningsrörelsen och beträffande takten i avvecklingsarbetet. Då antalet restauranger, där utskänkning av spritdrycker och vin äger rum, är begränsat, utgör, såsom förut framhållits (sid. 195), själva det faktiska förhållandet, att utskänkning får bedrivas på en restaurang, en ekonomisk förmån för restaurangens innehavare, även om denne icke åtnjuter någon direkt ersättning för utskänkningen utan själv har att bestrida de därmed förbundna kostnaderna. Den monopolställning, som dylika restauranger intaga i jämförelse med restauranger, där utskänkning icke får äga rum, är därför redan i och för sig av beskaffenhet att giva dem ett försteg i skilda avseenden över de senare. Det har på grund härav framhållits, att den omständigheten, att vissa restauranger äga åtnjuta direkt vinst å utskänkningen, kan vara ägnad att ytterligare skärpa motsättningen i fråga om existensvillkoren för de båda slagen av restauranger. Med hänsyn härtill och då begränsningen av antalet utskänkningsställen kommit till stånd genom den av det allmänna skapade ordningen på detta område, har det gjorts gällande, att de direkta vinsterna av de sålunda tillkomna monopolrättigheterna icke borde komma ett fåtal enskilda till godo utan samhället i dess helhet, såsom eljest gäller inom försäljningen av spritdrycker och vin, i det att vinsterna å såväl partihandeln som utminuteringen inflyta till statsverket. Till förmån för bibehållande av det system, enligt vilket de enskilda restauratörerna med utskänkningsrätt må äga tillgodogöra sig vinst å utskänkningen av spritdrycker och vin, kan emellertid till en början anföras, att dessa näringsutövare, i likhet med vad som gäller för enskilda företagare i allmänhet, sedan ålder åtnjuta handelsvinst å sådana drycker, som utskänkas i samband med rörelsen. E n följd härav är, att förevarande del av restaurangrörelsen i grunden är anpassad efter denna ordning och att en förändring härutinnan skulle innebära en synnerligen vittgående omgestaltning av denna närings ekonomiska förutsättningar. Ovan har i annat sammanhang framhållits (sid. 196), att det förhållandet att utskänkningsvinst under lång tid utgått till en restaurang medfört, att denna vinst mången gång icke obeskuren får uppbäras av restauranginnehavaren utan tvärtom i viss utsträckning diskonteras och kommer andra till godo. Detta förhållande framträder för den enskilde restauranginnehavaren i form av ökade allmänna omkostnader av olika slag, såsom högre hyra, större ränteutgifter o. d. P å grund härav har denne i verkligheten icke så stort försteg rent ekonomiskt framför restauranger utan utskänkning, som storleken av utskänkningsvinstens bruttobelopp i och för sig antyder. Av samma anledning kan det också befaras, at: ett stort antal av de enskilda restaurangerna med sådan vinst icke skulle kunna drivas under nuvarande förhållanden eller i varje fall upprätthållas å hitillsvarande nivå, därest de icke ägde åtnjuta ersättning i någon form för utskänk-

233 ningen. Vid bedömande av frågan, huruvida ersättning för handhavande av utskänkningen bör utgå eller ej, måste vidare beaktas, att det icke är likgiltigt från allmän synpunkt, om ifrågavarande del av restaurangnäringen arbetar under goda eller dåliga ekonomiska betingelser. I detta avseende må erinras om det ovan gjorda påpekandet, att utvecklingen i det nutida samhället synes medföra ökat behov av en högtstående restaurangrörelse. Men även från speciell nykterhetssynpunkt är det av betydelse, att restaurangerna med utskänkningsrätt icke hava en svag ekonomi. Erfarenheten har nämligen givit vid handen, att det ingalunda är lyckligt med hänsyn till en god tillämpning av de för utskänkningen gällande bestämmelserna, att restauranginnehavarna ha att kämpa med ekonomiska svårigheter. Även de av systembolagen och restaurangbolagen drivna restaurangerna av högre klass erfordra för övrigt i allmänhet ekonomiskt bidrag för utskänkningens handhavande. Vidare må framhållas, att det ovan påpekade förhållandet, att de allmänna omkostnaderna för en restaurang med utskänkningsrätt äro högre än motsvarande kostnader för en restaurang utan sådan rätt, visserligen är en följd av att utskänkningsvinst hittills utgått men dock icke kan förutsättas skola försvinna, om utskänkningsvinsten bortfölle. Dessa omkostnader äro nämligen i betydande omfattning bundna för framtiden, såsom exempelvis är fallet, då en restaurang med utskänkningsrätt övergått till ny ägare och försäljningspriset med hänsyn till den beräknade utskänkningsvinsten varit högre än om sådan vinst ej varit att påräkna. En avskrivning av utskänkningsvinsterna för de enskilda restaurangerna med utskänkningsrätt kan därför icke undgå att för de nuvarande innehavarna av dessa mången gång få karaktären av en konfiskationsåtgärd. Det spörsmål som härefter uppställer sig till besvarande är, huruvida och på vad sätt det med utskänkningen förbundna privatekonomiska intresset kan vara ägnat att i ogynnsam riktning påverka den enskilde restauratören vid hans handhavande av rörelsen. Vid undersökningen härav bör skiljas mellan de olika slag av vinstintresse, som här kunna föreligga och i det föregående (sid. 195) betecknats såsom det direkta och det indirekta vinstintresset. Vad då först beträffar en restaurang med utskänkningsrätt, vars innehavare icke åtnjuter någon som helst direkt vinst å utskänkningen utan endast har indirekt vinst härå, är det visserligen så, att en ökning av utskänkningen icke direkt medför stegring av vinsten utan snarare är ägnad att höja kostnaderna, eftersom själva handhavandet av utskänkningen är förbundet med vissa utgifter. Det vore emellertid förhastat att därav sluta, att det där icke skulle förefinnas något intresse av att driva upp utskänkningens omfattning. Särskilt i betraktande av måltidstvånget, varigenom utskänkningen är sammankopplad med försäljning av varor, på vilka restauratören kan påräkna direkt vinst, har denne nämligen en fördel av att utskänkningen erhåller större omfattning på hans restaurang. I motsats mot en utskänkningsinnehavare med direkt vinst har den förre dock intresse av en stegring av utskänkningen allenast i den mån denna utgör ett medel att höja omsättningen på andra varor. Då kostnaderna för utskänkningens handhavande utgöra utlägg, som

234 icke täckas av utskänkningens bruttovinst utan minska den behållna vinsten å den övriga omsättningen, bör denne utskänkningsinnehavare vara angelägen att hålla dessa kostnader relativt låga. Han måste också finna varje åtgärd, som skjuter fram utskänkningen på bekostnad av omsättningen i övrigt, t. ex. åsidosättande av måltidstvånget, ofördelaktig från vinstsynpunkt och tvärtom vara benägen för åtgärder, som öka den vinstgivande försäljningens relativa omfattning. Det nu sagda har även tillämplighet för det fallet, att utskänkningsinnehavaren, förutom den indirekta vinsten på utskänkningen, åtnjuter jämväl en på förhand fastställd, årligen utgående ersättning för de med utskänkningen förbundna kostnaderna. En förutsättning härför är dock, att denna ersättning icke växlar med utskänkningens omfattning. I sådant fall är det från nu behandlade synpunkt av mindre betydelse, om ersättningen också motsvarar dessa i och för sig svårberäkneliga kostnader. Därest kostnadsersättningen tillätes växla med utskänkningen, så att den stiger om utskänkningen erhåller ökad omfattning och minskar i motsatt händelse, är denna ordning däremot principiellt att likställa med ett system, som medgiver de enskilda utskänkningsinnehavarna vanlig handelsvinst å utskänkningen utan någon på förhand fastställd begränsning. Under det sistnämnda systemet är det utan vidare tydligt, att den enskilde restauratören har direkt intresse av att öka utskänkningens omfattning liksom han har fördel av att rörelsen i övrigt utvidgas. Då spritdrycker och vin kunna betecknas såsom mycket goda försäljningsobjekt, kan det rent ekonomiskt vara en fördel för honom att utskänkningen stiger, även om detta sker på bekostnad av den övriga rörelsen. Det torde kunna sägas, att ett ekonomiskt läge, som inrymmer sådana utvecklingsmöjligheter, i varje fall icke är gynnsamt för den enskilde näringsidkarens inställning till bestämmelser, som åsyfta en inskränkning av utskänkningens omfattning, utan tvärtom är ägnat att göra honom benägen att medvetet eller omedvetet eftersätta lagstiftningens krav, att utskänkningen skall handhavas så, att därmed åstadkommes så ringa skada som möjligt. Denna uppfattning om den direkta vinstens verkningar i detta avseende kommer till uttryck i den gällande lagstiftningen genom stadgandet i 25 § 2 mom. Rff, att innehavare av överlåten utskänkning skall vara underkastad sådana villkor, att hans ekonomiska fördel, så långt ske kan, ej göres beroende av utskänkningens myckenhet. Efter dessa allmänna överväganden övergår revisionen till att behandla verkningarna av den hittills praktiserade ordningen för genomförande av denna regel i tillämpningen, nämligen det s. k. vinstkvantitetsystemet. Revisionen erinrar då först om att den tidigare i detta kapitel framhållit, att detta system varit ofullständigt i den meningen, att vinstkvantiteterna för ett stort antal restauranger varit fastställda så att de icke understigit den faktiska omsättningen. Såvitt revisionen kan finna synes den omständigheten, att en restauranginnehavare med överlåten utskänkningsrättighet fått sin vinstkvantitet begränsad så att han icke längre ägt åtnjuta vinst å hela försälj-

235 ningen, i allmänhet icke omedelbart medfört större verkningar. Restauratören har visserligen härigenom erhållit ett motiv att söka på sådant sätt påverka allmänhetens efterfrågan, att konsumtionen till en del måtte gå över från ifrågavarande drycker till annan, för honom direkt vinstgivande försäljning. Hans möjligheter i detta avseende torde också vara ganska betydande men förutsätta säkerligen en omläggning av rörelsen i olika hänseenden, vilken tager viss tid i anspråk. Hans benägenhet att företaga dessa åtgärder torde även röna inflytande av huruvida en minskning av den faktiska konsumtionen av spritdrycker och starka viner å hans restaurang skall komma att medföra ytterligare nedsättning av vinstkvantiteten. Om han löper risk att förlora en större eller mindre del av den säkra vinsten å utskänkningen genom sina strävanden att inrikta konsumtionen på andra varor, måste detta givetvis vara ägnat att hämma dessa strävanden. Att sådana synpunkter kunnat göra sig gällande under de sista tio åren framgår av ovanstående tabell å sid. 225, enligt vilken det ägt rum betydande inskränkningar i vinstkvantiteternas storlek, nämligen från 2 054 000 liter år 1923 till 1 448 000 liter år 1932 eller med omkring 30 procent. Härigenom har vinstkvantitetsystemet visserligen blivit effektivare, i det att vinstkvantiteten för ett större antal restauranger kommit att understiga den faktiska utskänkningen, men systemet är dock alltjämt ofullständigt och har därför icke kunnat visa, huru det skulle verka, om dess grundprinciper varit genomförda. Enligt dessa överväganden bör vinstkvantitetsystemets verkningar framträda först så småningom och yttra sig i en omgestaltning av rörelsen å de utskänkningsberättigade restaurangerna. I själva verket har utvecklingen också gått i denna riktning. Medan å ett stort antal av dessa restauranger utskänkningen tidigare var den dominerande försäljningsgrenen och matserveringen ofta ansågs mindre betydelsefull från vinstsynpunkt, betraktas denna senare gren av restaurangrörelsen numera i allmänhet såsom den viktigaste. Även restauranger med utskänkningsrätt uppfattas numera i regel i första hand såsom företag för tillgodoseende av behovet av matservering, medan utskänkningen är en mera sekundär, om också i privatekonomiskt avseende mycket viktig gren. Säkerligen har ett flertal omständigheter samverkat för att åstadkomma denna utveckling, däribland icke minst måltidstvånget och bestämmelserna om maximering av utskänkningskvantiteten till den enskilde gästen. Enligt revisionens mening har en av de härvid bidragande faktorerna dock varit, att dessa restauranger icke längre hava obegränsad vinst på utskänkningen. Vinstkvantitetsystemet har enligt denna uppfattning utövat ett gagnande inflytande å restaurangväsendets utveckling trots att det som nämnts ingalunda blivit fullständigt genomfört. Den mest påtagliga betydelsen av begränsningen av de direkta enskilda vinsterna å utskänkningen torde dock ligga däri att härigenom skapats en viktig förutsättning för utskänkningsbestämmelsernas upprätthållande i fråga om de överlåtna utskänkningsrättigheterna. Ovan har framhållits, att den enskilde restauranginnehavarens privatekonomiska intresse såsom enskild företagare icke alltid låter sig förena med hans

236 plikt att bedriva utskänkningen enligt lagstiftningens allmänna syfte. Vinstkvantitets systemet har otvivelaktigt starkt bidragit till att utjämna detta motsatsförhållande och därigenom möjliggjort tillämpningen av målstidstvånget och begränsningen av utskänkningskvantiteterna. Det råder sålunda ett mycket intimt samband mellan utskänkningsrestriktionerna och begränsningen av de enskilda utskänkningsinnehavarnas vinster. E t t väsentligt önskemål beträffande den framtida gestaltningen av utskänkningen är, att det med utskänkningen förbundna privatekonomiska vinstintresset är underkastat sådana villkor och begränsningar, att detta intresse icke utgör ett hinder för en gynnsam utveckling från nykterhetssynpunkt av denna gren av detaljhandeln med spritdrycker och vin. I detta syfte har revisionen i annat sammanhang (sid. 205 f.) förutsatt, att systembolagen skola övertaga såväl utskänkningen som rörelsen i övrigt å samtliga folkrestauranger och därmed likartade restauranger ävensom utskänkningen å sådana andra restaurangen, där detta är påkallat av ordnings- och nykterhetssynpunkter. Härigenom undandragas från det enskilda vinstintressets inflytande just de utskänkningsställen, i fråga om vilka det är särskilt angeläget att ett sådant inflytande icke må kunna göra sig gällande. Beträffande det privatekonomiska intressets reglering vid övriga restauranger anser revisionen, att förhållandena icke påkalla, att man frångår .den hittills prövade ordningen, vinstkvantitetsystemet, enligt vilket den enskilda restauratören visserligen äger åtnjuta direkt vinst å utskänkningen men detta allenast i fråga om en på förhand fastställd kvantitet, i vad avser spritdrycker och starkare viner. A t t denna ordning hittills endast delvis kunnat genomföras, rubbar icke denna uppfattning med hänsyn till att revisionen, såsom av det följande framgår, håller före att det icke erbjuder större svårigheter att genomföra systemet betydligt fullständigare ävensom åvägabringa en sådan förbättring av detsamma, varigenom det enskilda vinstintresset knytes till en avsevärt mindre omsättning av spritdrycker än hittills. Den ytterligare frigörelse av utskänkningen från privatekonomiskt intresse, som kunde vinnas genom en avskrivning av all direkt utskänkningsvinst för enskilda företagare, skulle enligt revisionens mening ej innebära så stora fördelar ur nykterhetssynpunkt, att de uppvägde de mycket betydande olägenheter, som enligt vad ovan framhållits äro förbundna med denna ordning. Revisionen vill framhålla, att även efter en sådan omgestaltning, vars fullständiga förverkligande givetvis måste taga en lång tid i anspråk, alltjämt skulle bestå det privatekonomiska intresse inom utskänkningen, som ovan betecknats såsom det indirekta vinstintresset. En avveckling även härav skulle nämligen förutsätta en förändring av restaurangrörelsen av så genomgripande natur, att den alldeles icke synes stå i rimlig proportion till de fördelar, som kunde vinnas härmed. Innan revisionen ingår på att närmare angiva sitt förslag angående de ekonomiska villkoren för den av de enskilda restauratörerna handhavda utskänkningen, har den att utveckla sin uppfattning om de förslag i ämnet, som framställts av restaurantföreningen och förtroendenämnden. Det förra av dessa innebär, att restauratörerna skola äga tillgodogöra sig vanlig handelsvinst

237 å utskänkta spritdrycker och vin utan begränsning, och det senare, att ersättningsbeloppen skola fastställas med hänsyn till de beräknade kostnaderna för utskänkningen och jämväl inbegripa gottgörelse för restauratörernas besvär härmed. Beträffande det förstnämnda alternativet har revisionen genom vad förut yttrats redan angivit sin ståndpunkt. Härutöver vill revisionen endast framhålla, att till förmån för förslaget icke kunna åberopas samma skäl, som tala emot borttagande av all direkt utskänkningsvinst. Dessa skäl hänföra sig nämligen i stor utsträckning till de nackdelar, som en omläggning av de bestående förhållandena skulle medföra. I den mån en begränsning redan föreligger i fråga om vinsten, kunna dessa skäl därför icke förebäras mot bibehållande av denna begränsning. Då restaurantföreningen hävdar, att måltidstvånget och de individuella kvantitetsbegränsningarna äro till fyllest för att garantera utskänkningens handhavande i enlighet med lagstiftningens syfte, kan erinras om den förut uttalade uppfattningen, att det varit av icke ringa betydelse för tillämpningen av dessa utskänkningsbestämmelser, att den direkta vinsten å utskänkningen varit begränsad. Revisionen finner sig sålunda icke kunna förorda restaurantföreningens framställning på denna punkt. Med anledning av förtroendenämndens förslag har revisionen, med biträde av en särskild sakkunnig, auktoriserade revisorn Einar Cassel, sökt bilda sig en uppfattning om storleken av de med utskänkningen direkt förknippade kostnaderna. Ehuru denna undersökning begränsats till några stickprov, avseende förhållandena vid ett mindre antal restauranger i Stockholm, har det med tydlighet framgått av densamma, att det erbjuder stora svårigheter att finna allmänna normer för fastställande av ifrågavarande kostnader. Förhållandena i dessa hänseenden synas nämligen växla mycket starkt icke blott mellan restauranger av olika klass och typ utan även mellan eljest likartade restauranger. Härtill torde icke minst bidraga den omständigheten, att de olika restaurangernas direkta utskänkningsvinster skilja sig mycket avsevärt från varandra; såsom ovan framhållits åstadkomma nämligen dessa vinster så småningom en stegring av omkostnaderna i form av ökade hyror och ränteutgifter m. m., som står i viss proportion till vinstbeloppen. A t t döma av revisionens erfarenheter i detta avseende är det sålunda icke sannolikt, att man kan finna en enhetlig formel för beräkningen av ifrågavarande ersättningsbelopp. Ersättningen finge därför utgå med hänsyn till de för varje särskild restaurang uppskattade kostnaderna. Revisionens ställningstagande till nämndens förslag har emellertid icke uteslutande bestämts av svårigheten att finna en i praktiken användbar norm för fastställande av ersättningsbeloppen i de olika fallen. Ty även om en sådan norm skulle kunna utarbetas, som tillgodosåge de olika krav man måste ställa på densamma, är det för den skull ingalunda visst, att man härigenom nådde det i och för sig mycket eftersträvansvärda syftet med denna ordning, nämligen en mera rättvis avvägning av ersättningarna. Den indirekta vinsten av utskänkningsrätten, som i sin mån bidrager till att täcka kostnaderna, kan nämligen icke beaktas genom en sådan norm, och denna vinst växlar otvivelaktigt i

238 hög grad för olika restauranger. Även efter en justering av de direkta, ersättningsbeloppen, så att dessa noggrant anslöte sig till kostnaderna för utskänkningens handhavande — inklusive en mer eller mindre riklig gottgörelse för besvär — skulle därför bestå en faktisk ojämnhet mellan restaurangerna, beroende på olikheten i den indirekta fördelen av utskänkningen. Härtill kommer, att en sådan ordning för ersättningens bestämmande som den av förtroendenämnden föreslagna torde komma att gynna restauranger med höga omkostnader och därigenom bidraga till en icke ekonomisk inriktning av denna del av restaurangrörelsen. Förtroendenämnden har framhållit, att den nuvarande ordningen på grund av vinstkvantiteternas bristfälliga avvägning icke utgör en rättvis reglering av de olika restaurangernas ersättningar. Revisionen underskattar icke betydelsen av denna synpunkt men finner det i detta sammanhang påkallat att framhålla, att ifrågavarande ojämnhet mellan restaurangerna har en tendens att så småningom utjämna sig till följd av samma ekonomiska faktorer, som enligt vad ovan framhållits äro ägnade att åstadkomma en utjämning mellan restauranger med och utan utskänkningsrätt. De olika restaurangernas bruttovinster å utskänkningen — d. v. s. skillnaden mellan den direkta vinsten å försäljningen inom vinstkvantiteten och de omedelbara kostnaderna för utskänkningens handhavande — kunna därför icke betraktas såsom mått på restaurangernas verkliga direkta fördel av utskänkningen. Med hänsyn härtill är det vanskligt att genom lagstiftningen vidtaga särskilda åtgärder i utjämnande syfte, sedan den rådande ordningen ägt bestånd under en lång följd av år. I den mån dylika åtgärder medföra omkastningar i de rådande förhållandena, kunna de nämligen innebära nya orättvisor i stället för, såsom åsyftat, en rättvisare reglering. Från denna synpunkt bör man enligt revisionens mening söka ernå en sådan ordning för framtiden, vilken medför så ringa inbördes förskjutningar som möjligt i de särskilda restaurangernas ersättningsförhållanden. Enligt förtroendenämndens mening låter detta önskemål förverkliga sig även med upptagande av dess förslag. Nämnden framhåller nämligen i sitt ovan citerade uttalande, att, därest man erhåller en ur principiell synpunkt så god grund att bygga på som den ovan angivna, fastställandet av det sätt, på vilket man önskar att förhållandena i ersättningsavseende i framtiden skola gestalta sig, måste kunna ske relativt lätt, antingen man önskar bibehålla ersättningsbelopp, som i huvudsak motsvara de nuvarande utskänkningsvinsterna, eller finner sig böra nedskriva ersättningsbeloppen mer eller mindre långt under den nuvarande nivån. Härav framgår emellertid även, enligt revisionens mening, att den av förtroendenämnden föreslagna regeln ger så ringa ledning för den framtida tillämpningen, att den icke tillgodoser de önskemål i fråga om bestämda direktiv,- varåt särskilt kontrollstyrelsen givit uttryck, och icke heller fyller de krav på en otvetydig och klar reglering av ifrågavarande förhållanden, som de enskilda näringsutövarna med fog kunna ställa. Revisionen har på grund av de nu anförda skälen icke funnit sig kunna upptaga förtroendenämndens förslag. En bidragande orsak härtill är, att den,

239 såsom ovan antytts, håller före att det är möjligt att med bibehållande av i huvudsak nu gällande ordning på ett tillfredsställande sätt reglera ersättningsfrågan. Revisionen övergår nu till att motivera och närmare angiva sitt ifrågavarande förslag. Ovan har framhållits, att vinstkvantitetsystemet innebär, att vinstkvantiteten för en restaurang bör ligga icke oväsentligt under den faktiska utskänkningen, samt att systemet icke varit fullständigt i denna mening under något år, sedan det börjat tillämpas. Det bör därför i första hand undersökas, huruvida det icke är möjligt att genomföra sådana förbättringar i vinstkvantitetsystemet att det åtminstone bringas i överensstämmelse med sina egna principer. En sådan förbättring bör i första rummet söka undanröja det förhållandet, att en stor del av restaurangerna hava vinstkvantiteter, som överstiga den faktiska utskänkningen. Härvid är det viktigt, att övergången till den framtida ordningen göres sådan, att den icke i och för sig innebär nya störningar i de olika restaurangernas inbördes ställning genom att gynna vissa restauranger framför andra. Med hänsyn härtill vill revisionen förorda, att restaurangernas vinstkvantiteter under den nya ordningen regleras med utgångspunkt från varje restaurangs genomsnittliga utskänkning med direkt utskänkningsvinst under en bestämd följd av år. Om utskänkningen under något år överstigit vinstkvantiteten, tages den överskjutande myckenheten sålunda icke i betraktande. Dessa utgångsår böra väljas så att de omfatta både goda och dåliga ekonomiska konjunkturer. De böra vidare icke ligga alltför långt tillbaka i tiden. Förslagsvis kan femårsperioden 1929—1933 komma i fråga. Om den på detta sätt fastställda genomsnittliga utskänkningen med direkt utskänkningsvinst finge utgöra de olika restaurangernas vinstkvantitet, förverkligades emellertid icke önskemålet, att vinstkvantiteterna skola ligga avsevärt under den sannolika utskänkningen. Med hänsyn härtill bör därför en reduktion äga rum. Detta kan ske utan att restaurangernas direkta vinst å utskänkningen minskas, om nämligen systembolagens andel av de olika restaurangernas bruttovinst å utskänkningen inom vinstkvantiteten (vinstandelen) — för närvarande 15 % beträffande lätta viner och 25 % beträffande andra viner samt spritdrycker — minskas i motsvarande mån genom en för alla restauranger lika nedsättning av denna procentsats. Huru stor denna minskning bör vara under olika alternativ, belyses av följande tablå, som avser en restaurang, vars genomsnittliga försäljning av spritdrycker med direkt vinst under åren 1929—1933 utgjorde 1 000 liter: Likvärdiga alternativ från den enskilde restauranginnehavarens vinstsynpunkt:

Alternativ 1 2 > 3 » 4 » 5 > 6

Framtida vinstkvantitet, liter 1000 937.5 882.3 833.3 789.5 750.0

Minskning i % Framtida vinstandelar (%) av vinstkvantiden enskilde systemteten enligt restauratören bolaget alternativ 1 75 25 — 80 20 67* 85 15 113A 90 10 162/s 95 5 21.0 100 0 25.0

240 Enligt alternativ 4, vilket förslagsvis synes böra ifrågakomma i främsta rummet, skulle sålunda den enskilde restauratörens vinstandel inom vinstkvantiteten höjas från 75 % till 90 % eller i proportionen 5 till 6, samtidigt som vinstkvantiteten i förhållande till alternativ 1 minskades i motsvarande mån, nämligen med 162/s % eller i proportionen 6 till 5. Ytterlighetsfallet är, a t t restauratörens vinstandel inom vinstkvantiteten höjes från 75 % till 100 % eller i proportionen 3 till 4, medan vinstkvantiteten minskas med 25 % eller i proportionen 4 till 3. I detta fall försvinner systembolagets andel av bruttovinsten å utskänkningen inom vinstkvantiteten men å andra sidan är vinstkvantiteten lägre enligt detta alternativ än vid något annat. En ordning med vinstkvantiteterna bestämda i enlighet med något av de senare alternativen tillgodoser tydligen såväl önskemålet att dessa kvantiteter skola ligga under den sannolika utskänkningen som kravet att övergången icke skall bereda restaurangerna svårigheter. I själva verket ansluter sig denna ordning mycket nära till de rådande förhållandena — eller riktigare, till förhållandena under nämnda femårsperiod — och innebär därför icke någon försämring för restaurangerna. I stället torde den medföra fördelar från den enskilde utskänkningsinnehavarens synpunkt, eftersom han får taga in sin maximivinst på en lägre försäljningskvantitet än tidigare och därför är mindre beroende av en nedgång av utskänkningens omfattning. Detta är emellertid tydligen även en fördel från allmän synpunkt, enär det innebär att restauratören förlorar det direkta intresset av utskänkningens omfattning på ett tidigare skede av försäljningen än nu är fallet. Vissa övergångssvårigheter kunna emellertid inträda. Om en restaurang för närvarande har en vinstkvantitet, som är högre än den verkliga utskänkningen, så medför en ökning av utskänkningen inom denna gräns också en motsvarande stegring av den direkta vinsten. H a r en sådan ökning ägt rum under de år, som ligga mellan den ovannämnda femårsperioden och den nya lagstiftningens ikraftträdande, så att utskänkningen vid sistnämnda tidpunkt betydligt överstiger den genomsnittliga utskänkningen under nämnda fem år, skulle den nya ordningen tydligen för denna restaurang innebära en motsvarande minskning av den direkta utskänkningsvinsten. För dylika och därmed likartade fall torde särskilda övergångsbestämmelser böra ifrågakomma. Av vad som ovan anförts framgår att åtskilliga av de skäl, som tala för bibehållande av direkt utskänkningsvinst för redan befintliga utskänkningsställen, sakna giltighet beträffande nytillkomna ställen. Enligt revisionens mening bör man, icke minst av statsfinansiella skäl, eftersträva att summan av vinstkvantiteterna för hela landet icke ökas utan om möjligt reduceras i den mån rörelsen å restauranger med vinstkvantitet upphör. Revisionen har emellertid icke upptagit någon uttrycklig regel om förbud mot meddelande av vinstkvantitet till ny restaurang. Sålunda synes det exempelvis ej föreligga tillräcklig anledning att lägga hinder i vägen för det förfarandet, som understundom praktiserats under gällande ordning, att en ny restaurang övertager ett äldre utskänkningsställes vinstkvantitet eller del därav efter särskild upp-

241 görelse med ägaren härav och under förutsättning av systembolagets godkännande. Självfallet kunna jämkningar beträffande de olika restaurangernas vinstkvantiteter framdeles bliva nödvändiga. Detta synes emellertid böra ske endast om särskilda skäl sådant påkalla, såsom att en restaurang undergår en kraftig utveckling eller rörelsen å en restaurang stagnerar eller går tillbaka. Slutligen må framhållas, att det tydligen är möjligt att bestämma en mot vinstkvantiteten enligt revisionens förslag svarande ersättning i penningar, att utgå med fast årligt belopp. Härigenom skulle sambandet mellan den direkta utskänkningsvinstens storlek och utskänkningens myckenhet ytterligare försvagas. Revisionen har emellertid icke upptagit förslag i denna riktning, helst som denna ordning torde kunna genomföras efter den blivande lagstiftningens ikraftträdande, om så befinnes lämpligt, utan att härför erfordras någon ny lagstiftningsåtgärd. Vinstkvantitetsystemet omfattar endast spritdrycker och starkare viner. Däremot äro de svaga och mousserande vinerna vid tillämpningen undantagna härifrån. Revisionens förslag innebär icke någon ändring härutinnan. Konsumtionsförhållandena i vårt land äro nämligen sådana, att behov av en dylik reglering för de senare dryckernas vidkommande icke kan anses föreligga. Påpekas må i detta sammanhang, att revisionens förslag därför icke påkallar någon ändring i systembolagens vinstandel å 15 % för lätta viner och 25 % för mousserande viner, som för närvarande uttagas. I fråga om lydelsen av bestämmelsen i 25 § 2 mom. Rff har revisionen icke funnit nödigt att vidtaga annan materiell ändring än att densamma uttryckligen angives äga tillämpning allenast på spritdrycker och starkare viner. Att detta icke innebär någon saklig ändring i förhållande till gällande praxis framgår av det nyss anförda. Stadgandet ingår i 3 kap. 16 § 2 mom. av revisionens förslag. Övriga föreskrifter beträffande den överlåtna utskänkningen. Den överlåtna utskänkningsrörelsen regleras för närvarande, förutom genom bestämmelserna om vinstkvantitet, genom ett flertal andra föreskrifter, vilka i enlighet med kontrollstyrelsens anvisningar äro intagna i överlåtelseavtalen mellan systembolagen och de enskilda restauratörerna. De senast utfärdade bestämmelserna härom äro meddelade i kontrollstyrelsens ovannämnda cirkulär den 28 november 1933 (nr 8) med föreskrifter angående överlåtelse av rättighet till utskänkning av rusdrycker under år 1934, vari bl. a. intagits vissa stadganden i Rff, regler om inköp av spritdrycker och vin, prissättning å dylika drycker, kontrollåtgärder m. m. Enligt revisionens mening bör en dylik reglering genom kontrollstyrelsen av den överlåtna utskänkningen jämväl framdeles äga rum, varför en bestämmelse härom från 25 § 2 mom. Rff upptagits i 3 kap. 16 § 1 mom. i revisionens förslag. Enligt nyss angivna författningsrum i Rff skall bolag, som överlåter rättighet till utskänkning, göra framställning om fastställelse å överlåtelsen hos länsstyrelsen, som har att med avseende å skälen och villkoren för överlåtel16—332437

242 sen samt lämpligheten och behörigheten hos den person, å vilken överlåtelsen ifrågasattes, bifalla eller avslå framställningen. Då kontrollstyrelsen utfärdat ganska ingående föreskrifter angående sådan överlåtelse, blir denna länsstyrelsens prövning delvis blott av formell art och närmast inriktad på frågan om den tillämnade utskänkningsinnehavarens lämplighet. Det synes då revisionen riktigare, att även denna fråga avgöres av kontrollstyrelsen, som torde besitta en vidsträckt personkännedom i fråga om restauratörer över hela landet. Med den ändringen a t t prövningen av överlåtelse således överlämnas åt kontrollstyrelsen har revisionen upptagit ifrågavarande stadgande väsentligen oförändrat i 3 kap. 16 § 1 mom. av sitt förslag.

KAP. XIV. M å l t i d s t v å n g och k v a n t i t e t s b e g r ä n s n i n g a r . De tidigare inskränkningarna samt kristidsrestriktionerna. Under senare delen av 1800-talet och början av 1900-talet gjorde sig det önskemålet alltmera gällande, att utskänkning av brännvin icke skulle få äga rum annat än vid måltider. Enligt en för år 1910 verkställd utredning 1 hade också den s. k. disksupningen, d. v. s. brännvinsförtäring utan samband med måltid, fullständigt avskaffats å systembolagens egna utskänkningsställen i Stockholm och å ett flertal andra platser. Dessutom gällde för ett flertal bolag, att å deras utskänkningsställen endast ett visst högsta antal supar, oftast två, finge serveras till varje gäst. I det tidigare omnämnda programmet för Aktiebolaget Stockholmssystemets verksamhet heter det, att i bolagets utskänkningsrörelse brännvin skulle serveras allenast i förbindelse med verklig måltid för visst minimipris och endast i en myckenhet om en sup till samma gäst. Aktiebolaget Stockholmssystemet, som började sin verksamhet med ingången av år 1914, genomförde dock icke sådana restriktioner omedelbart. Däremot infördes, såsom tidigare framhållits, den individuella utminuteringskontrollen i början av nämnda år i Stockholm, och de därigenom åvägabragta inskränkningarna i fråga om utminuteringen medförde omedelbart en stegring av bolagets egen utskänkning från omkring 43 000 liter till mer än 60 000 liter i månaden. I samband med mobiliseringen och kristillståndet i augusti 1914 beslöt emellertid bolaget att icke vidare medgiva servering av egentligt brännvin å sina värdshus annat än i samband med måltid för minst 30 öre, varjämte i regel endast en sup skulle få utskänkas. Likaså fastställdes vissa inskränkningar i fråga om utskänkningen av andra spritdrycker. Dessa åtgärder medförde en nedgång i bolagets egen utskänkning till omkring 20 000 liter i månaden. 2 Såsom i annat sammanhang erinrats kom utminuteringsreformen att tilllämpas i hela riket först med ingången av år 1916. På grund av den rådande världskrisen infördes också ungefär samtidigt betydelsefulla restriktioner med avseende å utskänkningen. Sålunda föreskrev Kungl. Maj:t i kungörelse den 15 februari 1916 (nr 26), att utskänkning av spritdrycker icke fick äga rum före kl. 12 middagen och att sådan utskänkning under ti1 Uppgifter för år 1910 rörande jämlikt kungl. förordningen den 9 juni 1905 bildade bolag . . . . utarbetade av Nils Frick (1911), sid. 30 ff. ' Se Aktiebolaget Stockholmssystemets förvaltningsberättelse år 1914 sid. 44 och 18.

244 den mellan kl. 12 middagen och kl. 3 e. m. endast fick ske till spisande gäst vid måltid, som betingade ett pris av minst 30 öre. För tiden efter kl. 3 e. m. föreskrevs också ett dylikt måltidstvång men blott i fråga om egentligt brännvin. De sålunda meddelade restriktionerna kommo att gälla under större delen av år 1916. På grund av sitt innehåll kommo de väsentligen att drabba bolagens egen utskänkningsrörelse, där såsom förut framhållits huvudparten av utskänkta drycker utgjordes av egentligt brännvin. Till följd härav ägde en väsentlig förskjutning av konsumtionen rum, i det att försäljningen å bolagens egen utskänkningsrörelse undergick en högst avsevärd minskning,, medan försäljningen inom den överlåtna utskänkningsrörelsen företedde en mycket betydande ökning trots att ifrågavarande bestämmelser givetvis i viss mån träffade även denna rörelse. Till nämnda ökning torde säkerligen även restriktionerna i fråga om utminuteringen hava medverkat. Under hösten 1916 skärptes kristidsförhållandena i hög grad och tillgången på spritdrycker och råmaterial för beredande av dylika drycker minskades avsevärt. På grund härav föreskrevos genom en kungörelse den 3 november 1916 (nr 448) ytterligare inskränkningar i fråga om utskänkningen. Spritdrycker fingo nu överhuvud taget icke utskänkas annat än vid måltid till spisande gäst. Priset å måltiden skulle vid utskänkning av egentligt brännvin vara minst 50 öre och vid utskänkning av andra slags spritdrycker minst en krona. Därjämte föreskrevs, att ej mer än 5 centiliter egentligt brännvin fick utskänkas till varje gäst. Beträffande utskänkningen av punsch, som ökat kraftigt efter de första restriktionerna i fråga om brännvinsutskänkningen, fastställdes x/e liter såsom den högsta tillåtna myckenheten för varje gäst. Dessa restriktioner gällde intill slutet av april månad 1917, då det infördes ett tillfälligt förbud mot all detaljhandel med spritdrycker, vilket varade till utgången av maj månad samma år. I samband därmed verkställdes en utredning rörande tillgången av spritdrycker inom landet, vars resultat föranledde, ytterligare skärpningar i restriktionerna, då detta förbud upphävdes. Enligt kungörelse den 25 maj 1917 (nr 223) föreskrevs nämligen, att utskänkning av spritdrycker endast fick äga rum till gäst, som vid samma besök å utskänkningsstället intog eller omedelbart förut därstädes intagit verklig måltid, bestående av lagad mat till ett pris, då det gällde utskänkning av egentligt brännvin, av minst 75 öre och, då det gällde utskänkning av andra slags spritdrycker, av minst en krona 50 öre. Å t en och samma gäst fick sammanlagt ej utskänkas mer än 15 centiliter spritdrycker, därav högst 5 centiliter egentligt brännvin; dock fick åt gäst utskänkas Ve liter punsch, som skulle anses motsvara 7 1j2 centiliter spritdrycker av annat slag. Dessa restriktioner kommo sedan att gälla under den återstående kristiden till ingången av år 1919. Verkan av de sålunda under 1916 och 1917 genomförda inskränkningarna på utskänkningens område voro mycket påtagliga såsom framgår av vidstående tabell:

januari februari mars april maj juni juli augusti september oktober november december

T, , Bolagens egen utskänkning av spritdrycker år 1916 är l y i b tusen 220 192 119 119 128 122 123 134 145 162 113 82 Hela året 1G59

Den över, .. , . skanknmgen *v sP,ntdrycker är

19i6

liter 279 268 311 312 322 344 298 315 323 325 265 204 3 566

T, , Bolagens egen utskänkning drycker 8 r 10.17 är m/ tusen 88 74 87 62 — 45 47 51 51 51 51 55 662

Den överJ& n ..

, . skanknmgen a 7 sP,ntdrycker &r

liter 175 156 202 121 — 118 109 115 103 97 103 100 1399

Kontrollstyrelsens föreskrifter. De av Kungl. Maj:t utfärdade restriktioner, för vilka redogörelse här ovan lämnats, infördes såsom förut framhållits till följd av de rådande kristidsförhållandena, bl. a. av ransoneringsskäl med hänsyn till bristande varutillgång. De gynnsamma verkningar, som dessa restriktioner visade sig medföra i nykterhetsavseende, förorsakade emellertid, att liknande bestämmelser föreskrevos även då speciella kristidsförhållanden icke längre nödvändiggjorde dylika inskränkningar. Med ingången av år 1919, då Rff trädde i kraft, ersattes sålunda de nyssnämnda kristidsrestriktionerna med särskilda regler i samma ämnen, som meddelades av kontrollstyrelsen. I fråga om de överlåtna rättigheterna har denna reglering tillgått sålunda, att kontrollstyrelsen i cirkulär till systembolagen föreskrivit, att bolag, som överläte rättighet till utskänkning jämlikt 25 § 2 mom. Rff, bland villkoren för överlåtelsen skulle införa vissa bestämmelser om måltidstvång och utskänkningskvantiteter. Beträffande systembolagens egen utskänkning utfärdade kontrollstyrelsen till en början inga särskilda föreskrifter men framhöll dock, att bolagen självfallet måste å sina restauranger i alla tillämpliga delar följa de bestämmelser, som uppställts för de överlåtna rättigheterna. 1 Kontrollstyrelsens första bestämmelser för den överlåtna utskänkningen meddelades i cirkulär den 7 november 1918 (nr 42), som avsåg överlåtelser för år 1919. Enligt dessa bestämmelser fick utskänkning av spritdrycker äga rum allenast till gäst, som å utskänkningsstället intog verklig måltid, bestående av lagad mat till ett visst minimipris, vilket kunde bestämmas olika för olika restauranger. Till varje gäst fick vid samma besök utskänkas högst 15 centiliter spritdrycker eller den lägre kvantitet, som kunde hava fastställts för viss restaurang. Ve liter punsch skulle härvid anses motsvara 7 1j2 centi1

Se kontrollstyrelsens cirkulär nr 73/1920, sid. 7.

246 liter spritdrycker av annat slag. Kontrollstyrelsens föreskrifter angående överlåtelse för år 1920 voro väsentligen av samma innehåll. Däremot erhöllo bestämmelserna i det cirkulär, som avsåg överlåtelse för år 1921, i flera avseenden ett från de nyss angivna föreskrifterna avvikande innehåll, och dessa bestämmelser hava därefter i stort sett bibehållits oförändrade. De senast utfärdade reglerna om måltidstvång och kvantitetsbegränsningar innefattas i kontrollstyrelsens cirkulär den 28 november 1933 (nr 8) med föreskrifter angående överlåtelse av rättighet till utskänkning av rusdrycker under år 1934. Där stadgas, att systembolagen bland villkoren för överlåtelser skola införa följande bestämmelser: »15. Utskänkning av spritdrycker må äga rum allenast till gäst, som å utskänkningsstället börjat intaga eller omedelbart förut därstädes intagit verklig måltid, bestående av lagad mat, till ett pris av minst . I sagda pris må icke ingå betalning för drycker av något slag. Härvid skall iakttagas: T I T . I I att till samma gäst vid ett och samma besök ma utskänkas högst tre glas spritdrycker, dock att efter klockan tre eftermiddagen må till manlig gäst vid ett och samma besök utskänkas högst tre stora glas; 1 att, då vid samma besök två måltider intagas och minst fyra Rimmar forflyta från den ena måltidens början till början av den andra, må till manlig gäst utskänkas högst fyra stora glas, varav till den första måltiden högst tre stora glas; samt . att Va liter punsch skall anses motsvara 15 centiliter andra spritdrycker, V6 liter punsch 7 % centiliter andra spritdrycker, 7s liter punsch 5 centiliter andra spritdrycker och ett stort glas punsch ett glas andra spritdrycker. Whisky- eller konjaksgroggar, som tillblandats före serveringen och som innehålla högst 2 V2 centiliter whisky eller konjak samt så mycket vatten eller annan alkoholfri dryck, att den tillblandade groggens volym uppgår till minst 25 centiliter, må kunna serveras utan samband med maltid, dock endast å tider, då enligt 56 § rusdrycksförsäljningsförordnmgen spritdrycker må utskänkas utan samband med måltid. Den färdiglagade drycken skall åsättas ett pris, motsvarande priset för den i drycken ingående kvantiteten whisky eller konjak jämte det av restauratören eljest tillämpade priset a utskänkningsdrycken. . . . Restauratören må under inga förhållanden betinga sig högre pris tor en maträtt än det å restaurangen vanliga i syfte att därigenom möjliggöra utskänkning av spritdrycker. 16. Starkvin må utskänkas allenast vid servering av maltid av sådan beskaffenhet och till sådant pris, att spritdrycker få vid densamma utskänkas eller vid servering av annan måltid eller konditorivaror till ett pris av minst I förra fallet må högst en kvartsbutelj, i senare fallet högst ett stort glas utskänkas till en och samma gäst vid ett och samma besök.» I samma cirkulär lämnas därefter bl. a. följande anvisningar för systembolagen : »3. Det pris för måltid, som avses i punkt 15, skall av bolaget angivas till minst 1 krona 50 öre. Finner bolag på grund av de i orten gällande måltidsprisen skäl föreligga för utskänkning av en mindre kvantitet spritdrycker till måltid, betingande lägre pris än det ovan nämnda, och anser bolaget dylik utskänkning kunna 1

Ett glas motsvarar 2*/2 centiliter, ett stort glas 5 centiliter.

247 äga rum utan att syftet med de i detta cirkulär meddelade föreskrifter åsidosattes, äger bolaget göra framställning till kontrollstyrelsen om meddelande av särskilda bestämmelser. 4. I fråga om restaurang, där festvåning finnes, må, där bolag så finner skäligt, under punkt 15 införas en bestämmelse av följande innehåll: 'Där det gäller servering i festvåning av måltid till slutet sällskap, må utskänkning av ett stort glas spritdrycker, utan hinder av här ovan i denna punkt angivna bestämmelser, även innan måltid tagit sin början, äga rum till gäst, som skall deltaga i densamma. De kvantiteter spritdrycker, som utskänkas före, under och efter dylik måltid, få dock sammanlagt icke överstiga i punkt 15 för respektive fall angivna högsta kvantiteter.' 5. Det pris för måltid eller konditorivaror, som avses i punkt 16, skall av bolaget angivas till minst 20 öre. 6. Bolag, som så finner skäligt må under punkt 16 införa en bstämmelse av följande innehåll: 'Utan hinder härav må starkvin, som ingår i redan före serveringen tillblandad dryck, vid vars tillredning använts minst dubbelt så mycket vatten eller annan alkoholfri dryck som vin, i serveringshänseende jämställas med lätta viner.' 7. Bolag må, där så finnes skäligt, för lyxrestauranger och första klass restauranger, under punkt 16 införa en bestämmelse av följande innehåll: 'Utan hinder av vad i andra stycket sägs må en helbutelj av visst finare, å originalflaska importerat märke, som ej finnes tillgängligt å kvartsbutelj, utskänkas till sällskap bestående av tre gäster.' 8. Från bestämmelsen att starkviner endast få utskänkas i samband med måltid eller vid konditoriservering må bolag, där så finnes lämpligt, kunna medgiva undantag för vermouth och vinglögg.» För närvarande gäller även kontrollstyrelsens cirkulär den 28 november 1933 (nr 9) med föreskrifter rörande bolagens egen utskänkning. Däri stadgas följande: »De av bolagens egna utskänkningsställen, som jämlikt 17 § i kontrollstyrelsens cirkulär nr 9/1926 med vissa föreskrifter om detaljhandelsbolagens förvaltning, revision m. m. hänföras till klass I eller klass I I eller som kunna anses jämställda med utskänkningsställen av sagda klasser, även om utskänkningsprisen beräknas enligt bestämmelserna för klass I I I , skola vara underkastade de föreskrifter, som beträffande överlåten utskänkningsrättighet gälla om utskänkning av spritdrycker och starkvin allenast i samband med måltid av viss beskaffenhet samt om begränsning av den myckenhet spritdrycker och vin, som må utskänkas till en och samma gäst. Ifrågavarande föreskrifter skola jämväl tillämpas å övriga tredje klassens utskänkningsställen, dock må å sagda ställen utskänkas högst ett stort glas brännvin till verklig rätt, bestående av lagad mat, oavsett priset för nämnda rätt. A sådant tredje klassens utskänkningsställe, där enligt vederbörande bolags beslut icke må utskänkas större kvantitet än två stora glas spritdrycker till en och samma gäst, må efter kl. ,3 e. m. två stora glas utskänkas i samband med verklig måltid, bestående av lagad mat, till ett pris av minst en krona.» Revisionens ställning till konsumtionsbegränsande åtgärder med avseende å utskänkningen. Det har tidigare framhållits, att det föreligger ett sådant samband mellan utminuteringen och utskänkningen, att konsumtionsbegränsande åtgärder inom den ena av dessa båda försäljningsgrenar måste anpassas

248 efter motsvarande restriktioner inom den andra. Då revisionen funnit inskränkande bestämmelser vara nödvändiga för utminuteringens vidkommande, är det således redan av denna anledning erforderligt, att konsumtionsbeg:ränsande åtgärder föreskrivas jämväl i fråga om utskänkningen. Härtill kommer, att även denna form av konsumtion med sina särskilda skaderisker kräver en samhällelig reglering. Då revisionen således finner sig böra föreslå konsumtionsbegränsande åtgärder för utskänkningens del, uppstår frågan om den lämpligaste formen härför. En synnerligen betydelsefull omständighet i det nu gällande systemet av restriktiva anordningar är, att utskänkningspriserna ligga betydligt högre än motsvarande utminuteringspriser. A t t uteslutande eller huvudsakligen bygga den nödiga konsumtionsbegränsningen p å en förhöjning av utskänkningspriserna skulle emellertid enligt revisionens mening stöta på praktiska svårigheter, då redan den nuvarande prisskillnaden Lärer hava medfört missförhållanden, i det att tillställningar med förtäring av spritdrycker i ganska stor utsträckning förläggas till restauranger utan tillstånd till utskänkning av ifrågavarande slag, därvid förtäring av utminuteringsvis inköpta spritdrycker äger rum i strid mot gällande förbud häremot. Att en viss, icke alltför obetydlig skillnad måste upprätthållas mellan utminuterings- och utskänkningspriserna, ligger emellertid i sakens natur, och såsom en bidragande faktor för begränsning av utskänkningen bör enligt revisionens uppfattning en tämligen hög prissättning även i fortsättningen hava sin givna plats. Förutom genom prissättningen regleras för närvarande utskänkningens omfattning väsentligen genom de ovan återgivna föreskrifterna om måltidstvång och begränsning av utskänkningskvantiteterna. Dessa båda slag av restriktioner stå i ett visst samband med varandra, i det att måltidstvånget bildar en förutsättning för att kvantitetsbegränsningen i praktiken skall kunna genomföras. Om måltidstvånget ej gällde, skulle det icke erbjuda större svårigheter åtminstone på platser med flera restauranger, där utskänkning äger rum, att kringgå bestämmelserna om begränsning av utskänkningskvantiteten genom s. k. krogronder. Tillämpningen av bestämmelserna om måltidstvång och maximikvantiteter har visserligen ingalunda överallt varit tillfredsställande, men den konsumtionsbegränsning, som härigenom åstadkommits, torde dock hava medfört ganska betydande verkningar i nykterhetsavseende. Under framhållande av dessa restriktioners betydelse hava både Systembolagsföreningarnas förtroendenämnd 1 och Sveriges centrala hotell- och restaurantförening 2 förordat deras bibehållande. Måltidstvånget. Den form av konsumtionsbegränsning, som måltidstvånget innebär, har sin naturliga motivering i det allmänt erkända förhållandet, att sådan förtäring av alkohol, som sker i samband med måltid, är mindre ägnad att framkalla berusning än annan alkoholkonsumtion. Måltids1 2

Förtroendenämndens förut åberopade framställning, sid. 50 ff. Föreningens den 29 september 1932 dagtecknade inlaga till revisionen.

249 tvånget har emellertid gång efter annan varit utsatt för kritik, som dock mindre tagit sikte på principen för denna restriktionsform än på sättet för dess förverkligande. Härvid har särskilt anmärkts, att måltidstvånget flerstädes icke upprätthållits på ett nöjaktigt sätt utan blivit åsidosatt genom medgivande av utskänkning åt restauranggäster, som för formens skull beställt och betalat s. k. restriktionsrätter utan att förtära dessa. För att dylikt slöseri med matvaror måtte undvikas har det föreslagits, att måltidstvånget skulle ersättas med en viss avgift, ungefär motsvarande det fastställda lägsta priset på den nu föreskrivna måltiden. En sådan anordning skulle emellertid innebära ett slags beskattning och väsentligen medföra samma verkningar som en stegring av utskänkningspriserna. De ovan anförda betänkligheterna mot sistnämnda åtgärd göra sig därför gällande även gentemot detta förslag, varför revisionen icke anser sig kunna tillstyrka detsamma. E t t annat uppslag, som framställts i diskussionen om måltidstvånget, går ut på att ersätta detta med ett slags tillståndsbevis för anmärknings fria konsumenter, så kallade restaurangkort, vilka skulle berättiga innehavaren att utskänkningsvis erhålla en viss begränsad kvantitet spritdrycker. Detta förslag kan emellertid enligt revisionens mening knappast genomföras i praktiken, då det förutsätter en alltför vidlyftig kontroll för att förebygga överlåtelser av restaurangkorten till misskötsamma personer. Båda de nu behandlade förslagen sakna därjämte den ovan påpekade förtjänsten hos måltidstvånget, att detta är ägnat att giva alkoholkonsumtionen på restaurangerna en mindre skadlig form. I annat sammanhang (sid. 235) har revisionen givit uttryck åt den uppfattningen, att måltidstvånget medverkat till den gynnsamma omläggning av driften på de med utskänkningsrätt försedda restaurangerna, varigenom utskänkningen förlorat sin tidigare dominerande betydelse och i stället matserveringsrörelsen blivit den viktigaste grenen. Enligt revisionens mening har måltidstvånget även utövat en uppfostrande inverkan på den restaurangbesökande allmänheten och därigenom i sin mån påverkat konsumtionsvanorna i fördelaktig riktning. Revisionen har vid sina överväganden icke funnit, att det står någon annan utväg till buds, som är ägnad att utgöra fullgod ersättning för måltidstvånget i dessa hänseenden. Revisionen har sålunda kommit till den uppfattningen, att måltidstvånget bör bibehållas. Såsom ovan framhållits hava de nu gällande bestämmelserna härom meddelats av kontrollstyrelsen, och kritiken av måltidstvånget har också gjort gällande, att denna anordning icke blott skulle vara olämplig utan även olaglig. Denna uppfattning har visserligen tillbakavisats, 1 men det är enligt revisionens åsikt av flera skäl påkallat, att regeln om måltidstvånget kommer till tydligt uttryck i den nya författningstexten. Såsom bevillningsutskottet vid 1928 års riksdag anförde i det av riksdagen godkända betänkande (nr 37), som ligger till grund för revisionens uppdrag, bör det med ledning av vunna erfarenheter nu låta sig göra att genom bestämmelser i författningen reglera 1 Se härom bl. a. Kungl. Maj:ts resolutioner den 18 november 1921, den 29 september 1922 och den 1 juni 1923, bevillningsutskottets betänkande vid 1921 års riksdag nr 39, sid. 6 (jfr sid. 9), jnstitiekanslerns resolution den 20 augusti 1920 samt justitieombudsmannens resolution den 26 januari 1921.

250 vissa förhållanden, som vid antagandet av Rff icke blevo föremål för lagstiftning utan lämnades åt kontrollorganens prövning. 1 Detta önskemål synes böra särskilt beaktas med avseende å nu ifrågavarande restriktioner, och revisionen har också i 5 kap. 1 § 1 mom. av sitt förslag upptagit den bestämmelsen., att utskänkning av spritdrycker endast må äga rum i samband med verklig måltid, bestående av lagad mat. I överensstämmelse med vad som för närvarande gäller bör enligt revisionens mening undantag härifrån utan risker i nykterlhetsavseende kunna göras för utskänkning av s. k. lättgroggar, vilka omfattas av definitionen på spritdrycker, så snart deras alkoholkoncentration överstiger 2x/4 volymprocent. Revisionen förslår därför i nyssnämnda moment, att spritdryck som genom utspädning med vatten eller annan alkoholfri dryck erhållit låg alkoholhalt må utskänkas utan samband med måltid. Närmare föreskrifter härom torde enligt revisionens mening liksom hittills böra ankomma på kontrollstyrelsen med hänsyn till att dessa äro av alltför speciell och detaljerad natur för att intagas i förordningen. E t t annat skäl härför är, att jämkningar i bestämmelserna någorlunda lätt böra kunna vidtagas med ledning av vunna erfarenheter om deras tillämpning. Revisionen har därför i 2 mom. av nyssnämnda paragraf föreslagit ett stadgande, som ger kontrollstyrelsen bemyndigande att utfärda närmare föreskrifter i nu nämnda hänseende. Uttrycket verklig måltid bestående av lagad mat har revisionen upptagit från kontrollstyrelsens ovan återgivna cirkulär. Med dessa ordalag avses att förhindra sådant kringgående av måltidstvånget, att de avsedda verkningarna av detsamma förminskas. Det har i praktiken också visat sig erforderligt att förknippa föreskriften om måltid med bestämmelser om visst minimipris för densamma. Detta pris bör emellertid kunna variera med hänsyn såväl till olika restaurangklasser som till växlingar i den allmänna varuprisnivån, och revisionen har därför i nyssnämnda 2 mom. föreslagit, att det skall ankomma på kontrollstyrelsen att meddela erforderliga föreskrifter jämväl beträffande denna detalj. I fråga om utskänkning av vin gäller, såsom tidigare angivits, för närvarande enligt kontrollstyrelsens bestämmelser ett visst måltidstvång beträffande starkviner men ej övriga viner. I ett system med restriktioner i fråga om spritdrycker är det av vikt att också i viss utsträckning upprätthålla likartade inskränkningar beträffande sådana viner, som kunna användas till ersättningsmedel för spritdrycker. Såsom Systembolagsföreningarnas förtroendenämnd framhållit 1 kan det framdeles visa sig erforderligt att utvidga det nuvarande måltidstvånget till att omfatta även något annat slag av vin än det som för närvarande går under beteckningen starkvin liksom ock att genomföra någon modifikation i motsatt riktning. Revisionen har därför funnit lämpligast att i fråga om vin icke införa några direkta bestämmelser i författningstexten utan överlämna regleringen av detta område till kontrollstyrelsens avgörande. I 5 kap. 2 § 2 mom. har revisionen således föreslagit, att kontrollstyrelsen skall äga föreskriva, att vin, som på grund av hög alko1 2

Jämför ovan sid. 69. Se ovannämnda framställning, sid. 53.

251 holhalt eller annan anledning uppenbarligen är ägnat att tjäna såsom ersättning för spritdrycker, må utskänkas endast i samband med måltid. Beträffande utskänkning av vin i övrigt har revisionen i 1 mom. av sistnämnda paragraf upptagit den enligt 59 § 1 mom. Rff gällande bestämmelsen, att lagad mat alltid skall vara att tillgå vid utskänkning av vin, där ej utskänkningen sker i samband med servering av konditorivaror. Kvantitetsbegränsningarna. Även de med måltidstvånget nära förbundna bestämmelserna om begränsning av utskänkningskvantiteterna hava i flera avseenden varit föremål för kritik. Det har gjorts gällande, att fastställande av dylika kvantiteter innebär ett oberättigat ingrepp i enskildas vanor, som lätt leder till trakasserier. Den omständigheten, att en viss maximikvantitet fastställts, kan vidare enligt en uppfattning medföra benägenhet hos restaurangbesökarna att till fullo utnyttja hela denna kvantitet och därför hava till följd en ökning av konsumtionen. P å vissa håll har man ansett att de fastställda kvantiteterna skulle vara för stora, medan det från andra håll hävdats att de skulle vara otillräckliga, särskilt med avseende å festliga tillställningar av avsevärt längre varaktighet än ett vanligt restaurangbesök. Slutligen har det också framhållits, att tillämpningen av ifrågavarande bestämmelser på åtskilliga håll vore synnerligen bristfällig. Gentemot de sålunda framställda anmärkningarna, vilka icke torde kunna frånkännas ett visst fog, måste dock framhållas, att den obestridliga höjning av restaurangsederna i nykterhetsavseende, som ägt rum under de senaste decennierna, med största sannolikhet äger samband med de föreskrifter, som förhindra utskänkning av alltför stora kvantiteter. Trots svårigheterna vid tillämpningen ha dessa restriktioner således enligt revisionens mening ett sådant värde i nykterhetsavseende, att de i stort sett böra bibehållas. Däremot kan det ifrågasättas, om icke de synpunkter som anförts gentemot de nuvarande bestämmelserna om maximikvantiteter i viss utsträckning böra tillgodoses genom jämkningar i fråga om den närmare utformningen av dessa bestämmelser. Vissa tidigare gällande föreskrifter i detta ämne innehöllo en starkare genomförd differentiering med hänsyn till olika tider och andra särskilda förhållanden. Härutinnan företogs emellertid senare en förenkling med införande av mindre stränga bestämmelser för vissa fall, vilket torde hava medfört en viss avspänning i den restaurangbesökande allmänhetens inställning till anordningen med maximikvantiteter. Det synes revisionen antagligt, att vissa ytterligare förenklingar och lättnader nu skulle kunna genomföras för att hos allmänheten skapa en större förståelse för bestämmelsernas verkliga innebörd, utan att man därför behövde befara, att nykterhetstillståndet på restaurangerna skulle försämras. Dylika överväganden skulle exempelvis kunna föranleda, att spritdrycker av viss beskaffenhet eller till visst pris kunde få utskänkas utan kvantitetsbegränsning, eventuellt efter viss tidpunkt på dagen, exempelvis kl. 9 e. m., då folkrestaurangerna i allmänhet äro stängda. Emellertid bör det också framhållas, att den tillgång, som de nuvarande bestämmelserna äga i en ganska lång tids oföränderlig tillämpning, icke bör un-

252 derskattas och att det därför bör göras till föremål för synnerligen noggrant övervägande, om värdet av sådana ändringar uppväges av den osäkerhet, som till följd därav måste uppstå bland allmänheten. P å grund av att reglerna om maximikvantiteter måste bliva ganska detaljmässiga och med hänsyn till lämpligheten av att hålla möjlighet öppen för sådana jämkningar, som nyss berörts, har revisionen icke ansett sig böra i författningstexten införa några närmare föreskrifter i detta ämne utan har i 5 kap. 1 § 2 mom. blott föreslagit, att kontrollstyrelsen må föreskriva, att till gäst vid samma besök må utskänkas allenast viss högsta myckenhet spritdrycker. I fråga om sådant vin, som är ägnat att tjäna såsom ersättning för spritdrycker, har revisionen i 2 § 2 mom. av samma kapitel föreslagit ett stadgande av motsvarande innehåll. Dessa bestämmelser innebära således, att kontrollstyrelsen genom stadgande i förordningen erhåller bemyndigande att avgöra, om och i vilken utsträckning föreskrifter om kvantitetsbegränsning skola meddelas, och revisionen har avsett, att vid denna kontrollstyrelsens prövning skola beaktas de synpunkter, vilka revisionen här ovan angivit.

KAP. XV. Utskänkningstillståndens antal och natur. Begränsning av utskänkningstillståndens antal. Under 1800-talet intogo olika åtgärder för begränsning av utskänkningsställenas antal en viktig plats bland strävandena för nykterhetstillståndets förbättring. Såväl genom statliga ingripanden som genom kommunernas inflytande över försäljningsväsendets ordnande genomfördes nämligen en stark minskning av det tidigare stora antalet utskänkningsställen. Den gällande lagstiftningen innehåller icke något uttryckligt stadgande i detta ämne men den genomförda begränsningen kvarstår dock i stort sett. A t t antalet utskänkningsställen är stort kan vara ägnat att i vissa avseenden menligt påverka nykterhetstillståndet. Det kan till en början anses innebära ökade frestelser till alkoholförtäring, om utskänkningsställena äro många och sålunda lättare tillgängliga än om de äro fåtaliga. Om på en ort finnes ett alltför stort antal utskänkningsställen, kan den härigenom uppkomna konkurrensen visserligen medföra vissa förmånliga verkningar, såsom förbättringar i varornas kvalitet, rikhaltigare sortering, sänkning av priserna, o. d. Ä andra sidan kan emellertid denna konkurrens också skärpa den motsättning, som råder mellan den enskilde utskänkningsinnehavarens privatekonomiska intresse och hans plikt att bedriva utskänkningen enligt lagstiftningens allmänna syfte, d. v. s. så att utskänkningen åstadkommer så ringa skada som möjligt. Härigenom äventyras detta allmänna syfte, ty det ligger i sakens natur, att en försämring av konkurrensläget för en enskild utskänkningsinnehavare lätt kan medföra, att denne på olika sätt söker stärka sin hotade ekonomiska ställning och faller för frestelsen att utnyttja den av honom utövade utskänkningsrätten genom tillmötesgående mot oberättigade anspråk i olika avseenden och slappare tillämpning av gällande restriktioner i fråga om utskänkningen. Av dessa skäl är det således erforderligt, att antalet utskänkningsställen icke blir för stort, och en prövning i detta avseende äger också för närvarande rum. Detta sker genom förfarandet vid upplåtande av tillstånd till utskänkning. Först och främst är ansökningsrätten icke fri utan förbehållen vederbörande systembolag. Om man bortser från tillfälliga vinutskänkningsrättigheter samt rättigheter till utskänkning å passagerarfartyg och järnvägståg, tillkommer nämligen allt initiativ till erhållande av utskänkningsrättigheter det systembolag, inom vars försäljningsområde utskänkningen är avsedd att äga rum. Varken de enskilda restauranginnehavare, som önska komma i åtnjutande av en överlåten utskänkningsrättighet, eller andra, som kunna vara in-

254 tresserade för uppkomsten eller fortvaron av en utskänkningsrörelse, äga befogenhet att göra ansökan om nya utskänkningsrättigheter eller om förnyelse av äldre sådana. Systembolagen skola i dessa frågor bl. a. anlägga behovssynpunkter enligt vad som framhålles i kontrollstyrelsens cirkulär den 31 oktober 1925 (nr 14) med råd och anvisningar rörande kontrollen i socialt avseende över utminuteringen och utskänkningen av rusdrycker. I detta cirkulär anföres följande: »Av stor betydelse är jämväl, att utskänkningsrättigheternas antal begränsas till vad som för respektive orter skäligen kan anses erforderligt. E t t alltför stort antal överlåtna rättigheter kan medföra sådan konkurrens mellan rättighetsinnehavarna, att dessa frestas tillgripa illojala metoder för att ekonomiskt säkerställa sig. Vid några tillfällen har inträffat, att enskilda eller sammanslutningar inrett lokaler för bedrivande av utskänkningsrörelse utan att på förhand hava förvissat sig om att de kunna påräkna utskänkningsrättighet. E t t systembolag får av sådan anledning icke göra någon eftergift i fråga om rättigheternas antal, även om systembolaget skulle disponera någon utskänkningsrättighet, som icke tagits i bruk. Ej heller får den omständigheten inverka på utgallrandet av olämpliga utskänkningsrättigheter, exempelvis vid rättighetsinnehavarnas frånfälle, att vederbörande fastighetsägares möjligheter att på ett för sig i ekonomiskt avseende fördelaktigt sätt kunna utnyttja lokalerna lider större eller mindre intrång av rättighetens indragande.» Det bör emellertid i detta sammanhang erinras om att bolagen, såsom ovan å sid. 194 framhållits, finna sig av billighetsskäl i ganska hög grad bundna att medgiva förnyelse av överlåtna utskänkningsrättigheter och sålunda möta svårigheter att genomföra en eventuellt eljest lämplig minskning av antalet rättigheter. Vidare utgör det kommunala inflytandet vid tillståndsprövningen ett återhållande moment i fråga om rättigheternas antal. Det torde visserligen numera förekomma endast relativt sällan, att kommunerna göra bruk av sin befogenhet att bestämma antalet rättigheter lägre än vad systembolaget föreslagit, men detta beror väsentligen därpå att systembolagen i sina framställningar i regel icke sträcka sig längre än vad som förmodas motsvara kommunernas önskemål. Slutligen kan också genom länsstyrelsernas prövning av tillståndsfrågorna en viss begränsning av antalet rättigheter äga rum. Detta blir av särskild betydelse för sådana utskänkningsrättigheter, vilka icke i första hand upplåtas till systembolagen utan direkt till enskilda, d. v. s. tillfälliga vinutskänkningsrättigheter samt rättigheter till utskänkning å fartyg och järnvägståg. Revisionen har i annat sammanhang dryftat gränsdragningen mellan den utskänknings- och restaurangrörelse, som bör förbehållas systembolagen, och den som bör få utövas av enskilda företagare. 1 De resultat, till vilka revisionen därvid kommit, torde medföra, att vissa restauranger, som nu innehavas av enskilda företagare — särskilt sådana som hava karaktär av folkrestauranger — övertagas av systembolagen. Därvid kan i vissa fall vederbörande systembolag finna det lämpligt att fortsätta den sålunda övertagna rörelsen 1

Se ovan sid. 204 ff.

255 men i andra fall torde rörelsen komma att nedläggas såsom överflödig. I den mån nedläggning av restauranger på detta sätt kommer att ske, kan man alltså räkna med en minskning av restaurangantalet på sådana orter, där det för närvarande måste anses vara för högt. Revisionens förslag om ersättning till enskilda utskänkningsinnehavare i händelse av utebliven förnyelse av överlåtelse torde ock vara ägnat att minska systembolagens ovan omnämnda bundenhet vid behovsprövningen. Revisionen har icke ansett erforderligt att förorda några andra åtgärder för att åstadkomma en ytterligare begränsning av det nuvarande rättighetsantalet. Den prövning genom systembolag, kommunal myndighet och länsstyrelse, som enligt vad nyss framhållits för närvarande äger rum vid meddelande av utskänkningstillstånd och som revisionen under i huvudsak oförändrade former också förordar för framtiden, synes nämligen i stort sett hava visat sig innebära tillräckliga garantier mot upplåtande av utskänkningstillstånd i för stort antal. Revisionen föreslår icke heller några särskilda regler i detta ämne, bortsett från stadgandet i 6 kap. 10 § under punkt 1), att kontrollstyrelsens samtycke erfordras för att systembolag skall få inrätta en ny restaurang, vilket stadgande emellertid icke avser de i nu förevarande sammanhang viktigaste utskänkningsställena, nämligen dem som äro förenade med privatekonomiskt vinstintresse. Revisionen avser således, att behovsprövningen skall verkställas på samma sätt som hittills för varje särskilt fall. Det torde också vara omöjligt att på förhand fastställa det antal utskänkningsställen, som kan anses försvarligt ur nykterhets synpunkt, då detta är beroende av alltför många, inbördes olika faktorer, som ofta växla från en tid till en annan och därför knappast kunna bedömas annat än genom en prövning av varje fall för sig. Revisionen vill emellertid i detta sammanhang understryka vikten av att denna behovsprövning sker med tillräcklig omsorg och att kontrollstyrelsen liksom hittills övervakar systembolagens åtgärder i detta avseende. Utskänkningstillståndens natur. Tillståndsprövningen i fråga om utskänkning har icke blott betydelse för avgörande av utskänkningsställenas antal utan överhuvud taget för bedömande av frågan om anordnande av utskänkning i ett visst fall. För att en ingående sådan prövning av systembolag, kommun och länsstyrelse skall kunna ske är det av vikt, att den tillämnade utskänkningens karaktär redan vid början av förfarandet i möjligaste mån klarlägges. Det vill med andra ord säga att utskänkningens natur bör så fullständigt som möjligt angivas redan i ansökningen, så att tillståndet skall kunna anpassas efter det föreliggande behovet. För närvarande har man i praxis sålunda avskilt två särskilda slag av utskänkning från den vanliga, nämligen sådan som blott skall bedrivas under en viss del av året, t. ex. sommartiden på en badortsrestaurang, och sådan som icke skall utövas för allmänheten utan endast för medlemmar av en viss förening. Tillstånd meddelas i dylika fall för »säsongutskänkning» respektive »klubbutskänkning». En annan olikhet, som är av särskilt intresse i detta sammanhang, är skillnaden mellan sådan utskänkning, som är av stadigvarande art och sådan som är av tillfällig natur. För att kunna tillgodose

256 uppkommande behov av utskänkning, som icke kunnat beräknas vid den vanliga tillståndsprövningen, tillämpas exempelvis i Stockholm den ordningen, att flera utskänkningsrättigheter meddelas än som omedelbart tagas i anspråk, varefter dylika reservrättigheter användas vid uppkommande behov. E t t sådant system förutsätter emellertid, att dessa rättigheter meddelas in bianco, vilket strider mot den av revisionen omfattade principen, att ett utskänkningstillstånd i möjligaste mån bör anpassas efter ett visst bestämt behov. Revisionen har därför sökt en annan utväg genom att föreskriva en särskild och enklare procedur för erhållande av tillstånd till utskänkning av mera tillfällig art. Enligt revisionens förslag skall sålunda olika förfarande tillämpas i de fall, då det är fråga om att tillgodose ett stadigvarande behov av utskänkning, och i de fall, då det erfordras utskänkning blott för ett visst tillfälle. Det första av dessa båda slag av utskänkning, som av revisionen betecknats med uttrycket »årsutskänkning», skall enligt den i 3 kap. 6 § 2 mom. föreslagna definitionen innefatta utskänkning, som skall bedrivas året runt eller årligen under viss tidsperiod. Även en årligen återkommande säsongutskänkning ingår alltså härunder. Den andra av de nu ifrågavarande slagen av utskänkning har erhållit benämningen »tillfällig utskänkning» och utgöres enligt definitionen av sådan utskänkning som skall äga rum vid enstaka tillfällen eller under enstaka tidsperiod. Härmed avses sålunda dels utskänkning för ett särskilt tillfälle om en eller flera dagar, t. ex. i samband med en jubileumshögtidlighet, ett sammanträde eller en kapplöpning, och dels utskänkning för en enstaka säsong, t. ex. under en utställning. Tillstånd till tillfällig utskänkning kan givetvis komma att meddelas icke blott i de kommuner, där jämväl tillstånd till årsutskänkning medgivits, utan även i sådana kommuner som eljest icke anse sig böra förorda utskänkning men där behov härav dock kan uppstå för något särskilt tillfälle. I fråga om förfarandet vid tillståndsprövning för årsutskänkning föreslår revisionen i 3 kap. 7—10 §§ regler, som i huvudsak bygga på nu gällande bestämmelser. Tillstånd till årsutskänkning bör emellertid enligt revisionens mening lämnas för fyra år i stället för såsom nu tre, och dessa fyraårsperioder böra vidare vara desamma för alla dylika tillstånd i landet. Genom utsträckningen av tillståndstiden vill revisionen möjliggöra en något tryggare ställning för tillståndsinnehavarna och genom fastställande av gemensamma fyraårsperioder avser revisionen att i tiden skilja den kommunala tillståndsprövningen så långt som möjligt från de kommunala valen. På grund härav föreslår revisionen, att ansökningsförfarandet och därmed också den kommunala prövningen av frågor om tillstånd till årsutskänkning skola äga rum två år efter de kommunala valen i riket. Medan tillstånd till årsutskänkning, som ju avser förhållanden av stadigvarande art, sålunda endast skall kunna sökas med längre tids mellanrum, har revisionen sökt tillmötesgå det ovan omnämnda behovet av hänsynstagande till förhållanden av tillfällig och oförutsedd natur genom att i 3 kap. 11 § 1 mom. föreslå, att ansökning om tillfällig utskänkning må kunna göras när som helst. För att underlätta ansökningsförfarandet i sistnämnda fall föreslår revisionen vidare i 3 mom. av sistnämnda paragraf,

257 att vederbörande kommun icke såsom vid årsutskänkning för varje särskilt fall skall behöva företrädas av fullmäktige utan att dessa, där så anses lämpligt, må kunna delegera sin ansöknings- och yttranderätt i de frågor om tillfällig utskänkning, som kunna väntas uppkomma. För att dock bevara fullmäktiges mflytande över anordnandet av tillfällig utskänkning inom kommunen föreslår revisionen, att vid sådan delegation fullmäktige alltid skola fastställa en stadga om de principer, som skola följas. Däri skola angivas de allmänna villkoren för upplåtande av de särskilda utskänkningstillstånden, såsom att tillstånd endast får avse tillställningar av viss angiven art eller att utskänkningen skall handhavas av bolaget självt. Härigenom kunna fullmäktige tydligen utöva ett långt gående inflytande över anordnandet av tillfällig utskänkning, även sedan de delegerat sin rätt att handlägga varje särskilt fall. Om de däremot anse det mindre lämpligt att uppställa snäva gränser, kan stadgan begränsas till helt allmänna anvisningar. Vad övrigt angår den närmare utformningen av de föreslagna reglerna om tillståndsprövningen hänvisas till den speciella motiveringen under de paragrafer som ovan berörts.

11—332437

KAP. XVI. Den kommunala bestämmanderätten i fråga om försäljningen. Den kommunala bestämmanderättens uppkomst, utveckling och nuvarande innehåll. Sedan gammalt har länsstyrelsen haft befogenhet att besluta om inrättande och avskaffande av detaljhandel med alkoholhaltiga drycker. I början på 1800-talet uppkom den praxis, att länsstyrelsen hörde någon myndighet i den kommun, där detaljhandeln skulle utövas, innan den fattade sitt beslut. De yttranden, som således avgåvos av kommunala myndigheter, hade under förra hälften av 1800-talet icke någon för länsstyrelsen bindande verkan. Vid riksdagen 1853—1854 framlade särskilda utskottet betänkande med forslag till nya bestämmelser för brännvinsförsäljningens anordnande. Enligt vad utskottet i detta betänkande anförde 1 borde länsstyrelsens rätt att förordna om minuterings- och utskänkningsställens inrättande eller upphävande bibehållas dock med den inskränkning, att menigheternas vilja, genom deras kommunalmyndigheter uttalad, skulle kunna hindra inrättande av nya och bibehållande av gamla utminuterings- och utskänkningsställen. Det syntes nämligen utskottet »skäligt, att de vältänkande och kloke bland församlingarnas och kommunernas invånare må kunna från den mindre stadgade delen av befolkningen avlägsna lockelser och tillfällen till missbruk av starka drycker». Utskottets förslag vann riksdagens bifall, och sålunda inflöt i 1855 ars brännvmsforsäljningsförordning det stadgandet, att tillstånd till brännvinsförsaljning ej fick lämnas, om i stad magistrat och stadens äldste samt pa landet sockenstämma och sockennämnd avstyrkt ansökan härom. I fråga om försäljning i stad ägde länsstyrelsen ej heller bestämma näringsidkarnas antal högre an det varom magistraten och stadens äldste voro ense. Den medbestämmanderätt, som inrymdes åt de kommunala myndigheterna genom 185o ars forordning innebar sålunda en vetorätt; dessa myndigheter kunde förebygga att detaljhandel med brännvin inrättades i kommunen, och också förhindra, att en förut medgiven dylik handel finge fortfara. Denna kommunernas befogenhet att genom sina beslutande organ förhindra brännvinsförsäljning har i allmänhet benämnts det kommunala vetot, eäuru kommunerna ju i själva verket äga utöva vetorätt även i andra avseenden an beträffande alkoholförsäljningen. Den utövade under senare hälften av 18UUtalet synnerligen betydelsefulla verkningar och tillmättes också av samtiden mycket stor betydelse. Sålunda yttrade Sigfrid Wieselgren: 1 2

Se särskilda utskottets betänkande nr 13, sid. 10. u * ^ , - - , ift^—1885 sid 15 f. Sigfrid Wieselgren: Från striderna om svenska brännvinslagstiftnmgen 1835 löbö, sia. la

259 »Men till den pa sagda sätt (nämligen genom de små bränneriernas försvinnande) vunna minskningen i tillfälle till varans åtkomst lade landsbygden en annan, genom sm beslutsamma tillämpning av det veto mot försäljningsställens anordnande, som den nya försäljningslagen meddelade henne. Före 1855 hade man kunnat köpa brännvin i, snart sagt, varenda stuga; år 1856 kunde man tara genom hela län utan att påträffa något enda brännvinsförsäljningsställe, och a landsbygden i hela riket funnos det året blott 64 minuthandels- och 493 ständiga utskänkningsrättigheter, av vilka senare icke mindre än 411 berodde pa mnehavande privilegium. Ingenstädes rådde heller olika meningar om den utomordentligt lyckliga verkan, som genom den nya lagstiftningen å landsbygden åstadkommits. Men städerna kunde ej glädja sig åt liknande erfarenA- £ ~ T •TT. I A de ?. ^ a n ! a n d s b y g d e n slöt sig för denna handel, inträffade darior oundvikligt, att den sa mycket mera koncentrerades i städerna.» Detta uttalande återgiver säkerligen den allmänna uppfattningen om denna kommunala vetorätt bland de nykterhetsintresserade under 1800-talets senare del. Lagstiftningen härom hade burits fram av det starka nykterhetssträvande, som kom till uttryck i många punkter av 1855 års förordning, och tilllämpningen av den nya ordningen skedde till en början under sällsynt gynnsamma förutsättningar. Nykterhetsintresset var nämligen mycket starkt på många håll ute i landet och landsbygden var på grund av de dåliga kommunikationerna relativt isolerad. Under de följande decennierna inriktade sig också de nykterhetsintresserade i stor utsträckning på att fullständigt genomföra det kommunala vetot i den svenska försäljningslagstiftningen. Man torde därvid hava stått ganska främmande för den tanken, att den kommunala bestämmanderätten kunde verka i annan än nykterhetsfrämjande riktning eller att lokala utminuteringsförbud kunde förlora sin väsentliga betydelse genom att handeln utsträcktes över de kommunala gränserna. Under strävandena att i olika avseenden utbygga den kommunala vetoratten sökte man först avkoppla magistratens och kommunalnämndens medbestämmanderätt och knyta ifrågavarande kommunala befogenhet till beslut av allenast stadsfullmäktige eller allmän rådstuga i stad samt kommunalstamma på landet. Dessa reformer genomfördes också år 1877 i fråga om landsbygden och år 1895 för städernas del. Genom 1917 års Rff utsträcktes omfattningen av den kommunala vetorätten ytterligare, i det att kommunerna jämväl fingo rätt att med bindande verkan for länsstyrelsen föreslå inskränkningar i fråga om försäljningens bedrivande. 1911 års nykterhetskommitté anförde till stöd för detta förslag, 1 att då de kommunala myndigheterna hade befogenhet att förhindra upplåtelse av rättighet till försäljning, såsom en konsekvens härav borde följa, att de jämväl skulle äga att med bindande verkan för länsstyrelsen förorda de inskränkningar, som ansåges nödiga med avseende på försäljningens bedrivande. Kommittén framhöll vidare, att frågan om försäljningsställenas antal icke i och tor sig syntes vara av så avgörande betydelse, att kommunalmyndigheternas befogenhet i förevarande hänseende borde begränsas till densamma, utan denna befogenhet borde omfatta jämväl andra frågor, såsom grunderna för försälj1

Betänkande V, sid. 102.

260 ningsställenas förläggning, på vilka tider och hur försäljningen skulle bedrivas o. s. v. Nu gällande förordning utgår från ett helt annat förfarande i fråga om ansökning, prövning och beviljande av detaljhandelsrättigheter än det som var föreskrivet i tidigare brännvinsförsäljningsförordningar. Före år 1919 skulle fråga om inrättande av detaljhandel väckas hos den kommunala myndigheten, som därvid tog ställning till den principiella frågan, huruvida försäljningen skulle få äga rum eller ej. Spörsmålet om vilket systembolag, som skulle utöva rättigheten, behandlades därefter i annan ordning. I motsats härtill utgår 17 § Rff från att detaljhandel icke kan komma till stånd, utan att ansökan gjorts av ett särskilt för ändamålet bildat bolag. För att de beslutande myndigheterna skola kunna bedöma de principer för försäljningen, vilka bolaget ämnar följa, har bolaget att i samband med sin ansökan lämna en redogörelse för hur det ämnar bedriva sin verksamhet. I denna redogörelse skall uppgivas vilka slag av drycker försäljningen skall avse, antalet försäljningsställen dels för utminutering och dels för utskänkning, grunderna för försäljningsställenas förläggning, den omfattning, i vilken utskänkning är avsedd att äga rum annorledes än vid måltid åt spisande gäster samt vilka rättigheter till utskänkning bolaget ämnar överlåta till annan. Härigenom erhålla myndigheterna ledning för bedömande av sökande bolags lämplighet. Den beslutande kommunala myndigheten har därvid att uttala sig om huruvida försäljning må äga rum i kommunen. Om den medgiver detta och flera bolag hava inkommit med ansökan om försäljningsrättighet, skall den förorda ett av bolagen till erhållande av den sökta rättigheten. I sitt utlåtande äger den kommunala myndigheten vidare, såsom ovan antytts, angiva i vilken utsträckning rätt till detaljhandel bör medgivas och därvid lämna uppgift å det antal försäljningsställen, som må anordnas, dels för utminutering och dels för utskänkning, ävensom föreslå de inskränkningar med hänsyn till försäljningsställenas förläggning och rörelsens bedrivande, som eljest anses nödiga. På grundval av detta utlåtande har länsstyrelsen att fatta sitt beslut och är därvid skyldig att föreskriva de av den kommunala myndigheten föreslagna inskränkningarna med hänsyn till försäljningsställenas förläggning och rörelsens bedrivande, såvida beslutet härom icke finnes stå i strid med allmän lag eller författning eller annorledes överskrida deras befogenhet, som fattat detsamma. Den befogenhet att bestämma om inskränkningar i detaljhandeln med spritdrycker och vin, som sålunda tillkommer de kommunala myndigheterna, är mycket omfattande. Dessa myndigheter hava, enligt vad en rad av prejudikat utvisa, 1 ansetts äga rätt att med bindande verkan föreslå bland andra följande restriktioner i fråga om utminutering, nämligen höjning av minimiåldern för rätt till inköp, sänkning av maximikvantiteten å 4 liter vid all utminutering eller för vissa kategorier av personer, maximering av vininköp samt förbud mot utminutering till kvinnor, till den, som åtnjuter understöd av allmänna medel 1

Eättsfall med åtskilliga exempel på tillåtna och otillåtna villkor finnas angivna i Einar J:son Thulins edition »Alkohollagstiftningen» (1930), sid. 18 f. Jämför även Regeringsrattens årsbok 1931 sid. 76.

261 eller brister i försörjningsplikt, till den som häftar för ogulden skatt till stat eller kommun eller för pensionsavgifter ävensom till militärer, som bo i logement. I fråga om utskänkning har vederbörande kommun ansetts äga rätt bland annat att höja den i Rff föreskrivna åldersgränsen för dem, till vilka spritdrycker få utskänkas, samt att föreskriva förbud mot utskänkning till personer, som häfta för oguldna kommunalutskylder eller pensionsavgifter. Ä andra sidan hava beslutade villkor i flera fall ansetts falla utanför de kommunala myndigheternas befogenhet. Sålunda hava dessa icke ansetts kunna med bindande verkan föreslå, att bolag i allmänhet skall vara skyldigt att ställa sig till efterrättelse av fullmäktige beslutade restriktioner, att försäljningsställe skall förläggas till viss bestämd lokal, att bolag skall inrätta nykterhetsrestaurang eller ett bolag skall avlöna en av magistrat tillsatt ordningsman för att övervaka efterlevnaden av författningarna angående försäljning av alkoholhaltiga drycker m. m. Under det senaste årtiondet hava starka meningsbrytningar framträtt om lämpligheten av att bibehålla den kommunala vetorätten i den vidsträckta form, densamma erhållit i Rff. Till stöd för den gällande ordningen hava anförts bland andra följande synpunkter. Vetorätten har så småningom blivit fast rotad i svensk tradition och rättsuppfattning och har möjliggjort åtskilliga nykterhetsgagnande åtgärder, som eljest icke skulle kunnat genomföras. Den medgiver också en sådan tillämpning av försäljningslagstiftningen, som är anpassad efter den på olika orter skiftande inställningen till nykterhetsfrågan. Vetorättens utvidgning till att avse närmare villkor för försäljningens bedrivande har ock möjliggjort praktisk prövning av olika uppslag i fråga om begränsning av försäljningens skadliga verkningar. Slutligen har vetorätten varit ägnad att inom kommunerna skapa en känsla av ansvar för upprätthållandet av de inskränkande föreskrifter, som kommit till stånd på kommunernas eget initiativ. A andra sidan har anmärkts mot den kommunala vetorätten, såsom den hittills utvecklats, att tillämpningen av densamma i vissa fall förhindrat inrättande av försäljningsställen, beträffande vilka förelegat ett mera allmänt intresse inom kontrollområdet, samt att de kommunala myndigheterna stundom utnyttjat sin ifrågavarande befogenhet för att gynna kommunala särintressen av ekonomisk art. Framförallt har emellertid kritiken riktats däremot att den kommunala medbestämmanderätten åstadkommit ojämnhet och olikformighet i fråga om lagstiftningens tillämpning i olika delar av landet samt i vissa fall medfört lokala inskränkningar, som icke visat sig möjliga att genomföra i tilllämpningen. Den vidsträckta kommunala självbestämmanderätten har ock ansetts leda till en icke gagnelig politisering av nykterhetsfrågan. Den kommunala vetorätten har för övrigt icke undgått anmärkningar från deras sida, vilka vilja inrymma ökat inflytande åt kommunerna i dessa frågor. Sålunda har det gjorts gällande, att det är en brist i den nuvarande gestaltningen av den kommunala bestämmanderätten, att denna endast hänförts till försäljningskommunen, och att övriga av försäljningen berörda kommuner icke blivit tillerkända medinflytande. I 17 § 4 mom. Rff lämnas visserligen en föreskrift för länsstyrelsen att inhämta yttrande från angränsande kommun, om

262 det kan antagas att försäljningen skulle vålla olägenhet för denna, men detta stadgande innebär icke, att länsstyrelsen är bunden av förslag, som framkommit i denna ordning. Det torde också hava tillämpats i ringa omfattning, vartill säkerligen medverkat de betydande praktiska svårigheterna att vid tillståndsprövningen taga hänsyn till yttranden av skiftande innehåll från angränsande kommuner. Spörsmålet hur den kommunala bestämmanderätten lämpligen bör vara anordnad har vid flera riksdagar under 1920-talet varit föremål för behandling, vilken emellertid icke föranlett någon lagstiftningsåtgärd. E t t par särskilda utredningar i ämnet böra uppmärksammas i detta sammanhang. Borgmästaren Jakob Pettersson framlade år 1921 i egenskap av särskilt tillkallad sakkunnig betänkande med förslag till ändrade bestämmelser angående sättet för kommuns medverkan vid avgörandet av ärenden rörande detaljhandel med rusdrycker; såsom framgår av betänkandets titel, avsåg emellertid nämnda förslag endast sättet för den lokala bestämmanderättens utövande inom varje särskild kommun. Ovan berörda spörsmål om utsträckning av det kommunala inflytandet i tillståndsfrågor till jämväl andra av försäljningen berörda kommuner än den, där försäljningen bedrives, har däremot behandlats av 1926 års rusdryckslagstiftningsberedning. Denna beredning, vars uppdrag enligt vad förut omnämnts, upphörde i och med revisionens tillsättande, har år 1928 avgivit en icke tryckt promemoria angående den lokala organisationen av rusdrycksförsäljningen m. m., till vilken revisionen i det följande återkommer. Den kommunala bestämmanderätten har enligt revisionens mening alldeles icke samma värde och betydelse i fråga om utminuteringen som beträffande utskänkningen. Med hänsyn härtill behandlar revisionen i det följande dessa båda spörsmål var för sig. Den kommunala bestämmanderättens utövning inom utminuteringen. Den begränsning av utminuteringsställenas antal, som enligt vad ovan anförts blivit en följd av det kommunala vetots användning, har utan tvivel varit gynnsam ur nykterhetssynpunkt. I stort sett torde de förväntningar hava infriats, som man vid vetorättens införande ställde på densamma och vilka kommo till uttryck i det ovan citerade uttalandet av särskilda utskottet vid 1853—1854 års riksdag, att man därigenom kunde »från den mindre stadgade delen av befolkningen avlägsna lockelser och tillfällen till missbruk av starka drycker». Förutsättningen för denna gynnsamma verkan var, att försäljning utminuteringsvis från andra kommuner icke ägde rum i större omfattning till kommuner med försäljningsförbud, och denna förutsättning gällde också, såsom redan antytts, för stora delar av vårt land vid den tidpunkt, då det kommunala vetot först infördes. Kommunikationsväsendet var outvecklat och landsbygden hade på grund härav dåliga förbindelser med städerna, dit brännvinshandeln i regel var förlagd. Under senare hälften av 1800-talet bröts emellertid landsbygdens isolering genom utvecklingen av kommunikationsväsendet. Härvid kommer i betraktande icke blott den större lättheten för köpare på landsbygden att komma till städerna och verkställa inköp utan även de ökade möjligheterna att erhålla sprit-

263 drycker genom försändning å järnväg och framför allt med posten. Efter hand uppkom också en betydande försändning av spritdrycker till olika delar av landsbygden från enskilda spirituosahandlare och en del systembolag, vilket föranledde upprepade klagomål och framställningar. På grund härav beslöt riksdagen år 1904 en skrivelse i ämnet till Kungl. Maj:t (nr 105). I denna skrivelse avspeglar sig den då rådande uppfattningen om principerna för brännvinsförsäljningslagstiftningen. Där anfördes nämligen, att grundtanken i denna lagstiftning vore att lokalisera och i vissa avseenden begränsa handeln med spirituösa drycker. Det kunde enligt riksdagens mening icke förnekas, att denna grundtanke i viss mån upphävdes genom möjligheten att försända spritvaror med allmänna posten till varje plats i riket, dit postverket med sitt omfattande nät av poststationer nådde. Icke heller kunde det bestridas, att genom ett sådant tillvägagångssätt spritvaror kunde komma allmänheten till hända även å tider, då enligt gällande författning eller kommunernas beslut all försäljning eller utskänkning av spirituösa vore förbjuden. Befordrandet av spritdrycker med allmänna posten komme alltså att i sig innebära ett kringgående av bestämmelserna om försäljning av dylika drycker. Därav följde, enligt riksdagens åsikt, att i brännvinslagstiftningen, som ju allt ifrån början hade och måste hava karaktären av undantagslagstiftning, borde införas ytterligare restriktiva stadganden till motverkande av nu omförmälda sätt att kringgå gällande föreskrifter. Denna riksdagens framställning ledde till kungörelsen den 21 december 1904 (nr 69) angående förbud mot postbefordran av paket, innehållande brännvin eller andra brända eller destillerade spirituösa drycker. Härigenom torde emellertid icke hava åstadkommits någon nämnvärd inskränkning i försändningen av spritdrycker till kommuner med försäljningsförbud. Möjligheten att försända dylika drycker på järnväg var nämligen orubbad och utnyttjades i mycket stor utsträckning både av de enskilda spirituosahandlarna och av vissa systembolag; sålunda var det ej ovanligt, att stora partier spirituösa skickades till långt avlägsna bygder från försäljningsställena. Langning och saining fingo härigenom en synnerligen stor omfattning. Dessa förhållanden föranledde nykterhetskommittén att i sitt år 1914 framlagda förslag till nu gällande förordning upptaga ett stadgande, att systembolagen — vilka enligt förslaget ensamma ägde bedriva utminutering — icke skulle få försända spritdrycker utom den kommun, där bolag utövade sin verksamhet. Kommittén anförde till stöd för detta förslag, att en av de ledande grundsatserna i brännvinslagstiftningen vore, att brännvinsförsäljning icke finge inom en kommun utövas utan särskilt medgivande av kommunal myndighet. Härav syntes det kommittén följa såsom en konsekvens, att brännvinsförsäljning icke finge utövas på sådant sätt, att försäljare i strid med lagstiftningens anda inom annan kommun så att säga utövade filialförsäljning, ty något annat kunde man knappast kalla den regelbundna utlämning, som dagligen ägde rum vid många järnvägsstationer av dit ankomna spritdrycksförsändelser. E n utväg till förekommande av detta missförhållande syntes vara, att bolagen förhindrades genom uttryckligt stadgande att i sin verksamhet gå utöver gran-

serna för den kommun, där de fått tillstånd att utöva försäljning. 1 I överensstämmelse med kommitténs förslag stadgades också ett dylikt förbud i 45 § 3 mom. Rff. Denna bestämmelse kunde emellertid upprätthållas endast under några få år efter det Rff trätt i kraft. Såsom i annat sammanhang framhållits 2 ledde den nämligen till att kundkretsen inom sådana delar av landet, där utminutering icke förekom och dit sålunda ej heller försändning fick ske, i stor utsträckning använde sig av ombud för inköpens verkställande. Detta ombudssystem föranledde sådana vådor genom langning av spritdrycker, att förbudet mot försändning till annan kommun än bolagskommunen upphävdes år 1922. Dock fingo bolagen icke verkställa försändning utom respektive kontrollområden, och förbudet mot postbefordran av dylika drycker bibehölls alltjämt. Det nu anförda torde visa, att lagstiftarens strävanden att genom speciella åtgärder lokalt begränsa utminuteringen av spritdrycker och vin icke kunnat fullföljas på grund av kommunikationsväsendets utveckling, vilken så småningom undanröjt de till en början gynnsamma förutsättningarna för de kommunala utminuteringsförbuden. Denna tendens har påskyndats och förstärkts under det sista årtiondet genom den fortgående omvandlingen av landsbygdens kommunikationsförhållanden på grund av bussväsendet. En annan omständighet under senare tid, som i hög grad medverkat till att minska det kommunala vetots betydelse i fråga om utminuteringen, är det individuella kontrollsystemet. Vetorätten tillkom ju, såsom i det föregående framhållits, för att från den mindre stadgade delen av befolkningen undanröja möjligheten till missbruk. Samma syfte ligger emellertid även till grund för den individuella utminuteringskontrollen, vilken kan betecknas såsom en specifik metod för att förekomma eller begränsa dylikt missbruk. E n av de viktigaste anledningarna till att detta system infördes var också, att den kommunala vetorätten visat sig otillräcklig i kampen mot missbruket och att därför mera verksamma åtgärder voro av nöden. Om detta var förhållandet för omkring 20 år sedan, gäller det uppenbarligen i än högre grad numera. I detta sammanhang må också erinras därom att det för tillämpningen av det individuella kontrollsystemet visat sig nödvändigt att hänvisa varje köpare att göra sina inköp hos ett visst bolag, och att bolagen i följd härav fått sig anvisade bestämda områden för sin försäljning, s. k. kontrollområden. Detta förhållande torde kraftigt hava bidragit till att hos allmänheten utplåna den gamla uppfattningen om försäljningen såsom lokaliserad till en viss kommun och i stället framkalla den åskådningen, att försäljningen är en hela kontrollområdets angelägenhet och bolagskommunen allenast sätet för det härför erforderliga organet. I överensstämmelse härmed anse sig icke blott de som bo i bolagskommunen utan även övriga invånare inom kontrollområdet, vilka efter prövning av bolaget erhållit inköpstillstånd, hava berättigade anspråk på att få verkställa sina inköp i enlighet med dessa tillstånd utan att vara underkastade särskilda hinder och svårigheter. 1 2

Se nykterhetskommitténs betänkande V, sid. 27 och 228. Se ovan sid. 177 ff., där en utförlig redogörelse lämnats för riksdagsbehandlingen av denna fråga.

265 Vad här ovan anförts torde giva vid handen, att det icke står i god överensstämmelse med bolagens uppgifter under nu gällande lagstiftning och rådande förhållanden, att den kommunala vetorätten rörande utminuteringen ger bolagskommunen en väsentligt annan ställning än de övriga kommunerna inom kontrollområdet. Revisionen skall i det följande ytterligare belysa denna synpunkt. Den kommunala vetorätten har vidare under de senaste årtiondena allt mer förlorat i betydelse såsom återhållande moment i fråga om inrättande av utminuteringsställen, i det att kommunerna i allt mindre grad använda sig av rätten att förbjuda utminutering. Detta framgår ay följande sammanställning rörande förändringarna under åren 1915—1934 i fråga om antalet kommuner, som medgivit utminutering av spritdrycker i en eller annan form: Antal kommuner Antal kommuner där under åren 1915—1934 utminutering av Antal kommuner med utminumed utminuspritdrycker tering av sprittering av spritdrycker år 1914 avskaffats återinförts nyinförts drycker år 1934 9 124 12 132 Luleå (1915 o. 1919) Luleå (1916 o. 1921) Nynäshamn (1919) Nybro (1917) Åtvid (1919) Arvika (1918) Svedala (1920) Arvika (1925) Östhammar (1919) Vellinge (1922) Sundbyberg (1919) Katrineholm (1924) Sundbyberg (1934) Raus (1919)* Kävlinge (1926) Väsby (1920)2 Tidaholm (1928)s Mönsterås (1920) Karlsborg (1931)3 Mönsterås (1922) Risinge (Finspong) (1932)3 Hjo (1922) Hjo (1923) Vetlanda (1934)3 Fryksände (Torsby) (1934)3 Borgsjö (inge) (1934)3

Under ifrågavarande tid har sålunda antalet kommuner, som medgivit utminutering av spritdrycker i någon form, ökat från 124 till 132. Denna ökning faller väsentligen på de sista fyra åren, medan det däremot i början av perioden rådde en tendens i riktning att minska detta antal. Allt som allt har den kommunala vetorättens utövning under dessa två årtionden givit som slutresultat, att utminutering nedlagts i 2 kommuner, nämligen Nybro och östhammar (jämför not 1 och 2 till tablån), men tillkommit i 12 kommuner. Beträffande 6 av dessa sistnämnda kommuner avser den av de kommunala myndigheterna tillstyrkta rättigheten icke ett fullständigt utminuteringsställe utan allenast ett s. k. utlämningsställe, där rekvisitioner och betalning mottagas samt rekvirerade varor efter en eller annan dag kunna avhämtas. Dessa kommuner böra emellertid medtagas i detta sammanhang, då det är fråga om förändringar i de kommunala myndigheternas inställning till utminuteringsrörelse i vederbö*, Denna rättighet bortföll på grund därav att Raus kommun år 1918 inkorporerades med Hälsingborgs stad. • Denna rättighet bortföll på grund därav att Höganäs municipalsamhälle, som tidigare var delat Fs iQom DäS ° C h - V ä S b y k o m m u n e r > å r 1 9 1 9 h e l t f ö r d e9 till Höganäs kommun, i samband varmed (ar 1920) de två i de gamla kommundelarna av municipalsamhället verksamma systembolagen sammanslogos. 3 Vederbörande bolags ansökan avsåg endast inrättande av s. k. utlämningsställe, vilket tillstyrktes av kommunen.

266 rande kommun. I åtskilliga andra fall hava vidare de kommunala myndigheterna för sin del beslutat inrättande av utminuteringsställe (eller utlämningsställe), ehuru sådant ej kommit till stånd på grund av att antingen systembolaget icke gjort framställning härom till länsstyrelsen eller ock denna myndighet eller Kungl. Maj :t avslagit framställningen. E n av dessa kommuner är östhammar, som sålunda skulle hava återinfört utminutering, därest de kommunala myndigheterna ägt avgörande inflytande även i fråga om inrättande av försäljningsställe. Bland övriga kommuner, som sökt få till stånd utminuterings- eller utlämningsställe, märkas följande: Frustuna (Gnesta; framställning år 1933 angående utlämningsställe). Mjölby (1924).1 Tranås (1931 och 1933).2 Nässjö (1927 och 1933).2 Älmhult (1932). Emmaboda (1928). Nevishög (Staffanstorp) (1928). Burlöv (1927). Hunnebostrand (1931).

Stenungsund (1934). Kinna (1924 och 1929). Töreboda (1932).3 Sunne (1934; utlämn.st.). Ludvika (1929). Morastrands köping (1933). Storvik (1930). Ljusdal (1933). Bollnäs (1918).4 Kiruna (1933).2

A t t utminuteringsorternas antal icke ökat starkare än som skett beror alltså icke på de kommunala myndigheterna utan därpå att övriga instanser vid rättighetsfrågornas prövning varit mera återhållsamma än dessa. Tillämpningen av det kommunala vetot i fråga om utminuteringen under senare tid har sålunda så långt ifrån givit till resultat en minskning av antalet kommuner med sådan försäljning, att det tvärtom särskilt under de sista åren kan förmärkas en tydlig strömning bland de kommuner, där försäljning tidigare icke fått bedrivas, att söka få till stånd utminuteringsrättigheter i en eller annan form. Ovanstående tablå å sid. 265 ger även vid handen, att det icke i nämnvärd omfattning ägt rum någon växling av utminuteringskommunerna utan i stället råder en ganska fast ordning härutinnan, i det att, bortsett från nyss berörda stegringstendens, de kommuner, som medgivit inrättande av utminuteringsställe, i stort sett varit desamma under de senaste 20 åren. Av de 124 kommuner, där utminutering bedrevs under år 1914, hava ju allenast 7 avstått från utminuteringsrättighet och av dessa hava 5 sedermera åter blivit utminuteringsorter. Av det nu anförda torde framgå, att den prövning, som från de kommunala myndigheternas sida ägnas åt frågor om beviljande av oktroj för redan bestående utminuterings försälj ning, numera i allt väsentligt är av endast formell art och icke erbjuder något verkligt värde från den uppfattningen, att det är önskligt att antalet försäljningsorter inskränkes. Däremot hava de kommunala myndigheterna, såsom redan förut antytts, på många håll ägnat^ ingående uppmärksamhet åt spörsmålet om inskränkningar i fråga om utminuteringsförsäljningens bedrivande och uppställt villkor i detta avseende för kontrollområdet, som inneburit restriktioner för försäljningen utöver de i Rff 1

Framställning av 15 ledamöter av stadsfullmäktige. Tillstånd har meddelats av länsstyrelsen efter tillstyrkan av de kommunala myndigheterna om inrättande av utlämningsställe i denna kommun, men tillståndet har icke tagits i anspråk av bolaget. 3 Framställning gjordes av kommunala myndigheter i Töreboda och åtta angränsande kommuner. 4 Kungl. Maj:t undanröjde länsstyrelsens beslut att meddela utminuteringsrättighet i denna kommun. 2

267 stadgade. Det har emellertid ofta visat sig, att dessa villkor icke motsvarat rådande uppfattningar hos övriga kommuner inom kontrollområdet, i det att villkoren stundom ansetts vara icke tillräckligt vittgående och i andra fall klandrats såsom alltför ingripande. Svårigheten att tillgodose de inom ett kontrollområde rådande önskemålen framgår icke minst därav att till och med samma beslut rörande dylika villkor kunnat bliva föremål för anmärkningar såsom alltför ingripande enligt en uppfattning och icke tillräckligt vittgående enligt en annan mening. Utredning om utvidgning av den kommunala bestämmanderätten. Av ovan anförda skäl och med hänsyn till att utminuteringsförsäljningen, såsom förut framhållits, icke längre har samma lokala karaktär som tidigare utan i stället är anknuten till ett större område, bolagets kontrollområde, har den tanken framkommit att överflytta det inflytande över frågorna om rätt till utminutering och villkoren därför, som nu tillkommer bolagskommunen, till invånarna i hela detta område. Beträffande detta spörsmål har, såsom ovan antytts, 1926 års rusdryckslagstiftningsberedning verkställt en ingående utredning och undersökt olika alternativ för genomförande av en sådan anordning. Rörande den därvid ifrågasatta möjligheten att överflytta oktrojärendena till landstingens avgörande, reste sig enligt beredningens mening omedelbart den helt visst avgörande invändningen, att därigenom i landstingsvalen och i landstingsarbetet de nykterhetspolitiska synpunkterna skulle komma att menligt påverka landstingens egentliga länskommunala arbetsuppgifter. E n annan av beredningen närmare granskad utväg vore att införa s. k. regionalt veto, d. v. s. omröstning inom kontrollområdena. I fråga härom uttalade beredningen, att det med allt skäl kunde sättas i fråga, om nykterhetstillståndet skulle vinna på en dylik anordning, även om de härigenom öppnade möjligheterna att avskaffa systembolag och utminuteringsställen skulle komma att utnyttjas inom större delar av riket. Den individuella kontrollen skulle nämligen enligt beredningens mening helt visst avsevärt försvåras, om avståndet bleve alltför stort mellan bolagen och kundkretsen. I sådant fall skulle ombudskap komma att betyda mycket mer än nu och svårligen kunna effektivt övervakas. Försändningen skulle också kunna medföra omfattande missbruk. Vinsten skulle å andra sidan ligga däri, att folket självt tvingades att taga ansvaret för restriktionernas beskaffenhet. Enligt beredningens mening läte det sig svårligen på förhand beräkna, huruvida fördelarna komme att uppväga nackdelarna. Tekniskt sett skulle inga större svårigheter möta för genomförande av denna ordning, men det borde icke fördöljas, att folkomröstningarna skulle komma att förorsaka stora kostnader och mycket arbete för kommunerna och länsstyrelserna. Beredningen framhöll vidare, att mot anordningen med en viss rätt kunde riktas den anmärkningen, att man genom densamma skapade en stor apparat men saknade garantier för att erhålla gynnsamma verkningar för nykterhetstillståndet i landet. Man kunde i stället för nämnda anordning påyrka än mera radikala ändringar, som åsyftade kommunernas eller större områdens fullständiga »torrläggning». Beredningen ingick därefter på en närmare undersökning av hur en dylik »torrläggning» skulle kunna tekniskt genomföras. E t t avgörande med denna karaktär kunde enligt beredningens mening svårligen ske på annat sätt än genom folkomröstning. För utminuteringens vidkommande behövde ett sådant beslut icke med-

268 föra särskilt stora administrativa svårigheter. Om inga motböcker finge utställas för invånarna inom ett visst område, komme detta enligt gällande bestämmelser att helt omöjliggöra för detta områdes befolkning att utminuteringsvis inköpa spritdrycker och vin på laglig väg. Några särskilda bestämmelser angående förbud mot transport av sådana drycker till ett dylikt område vore därför icke erforderliga. E t t sådant förbud skulle icke heller kunna effektivt övervakas men verka i hög grad irriterande på allmänheten, eftersom övervakningen måste ske genom visitation av resande och deras effekter. Beredningen framhöll, att ett beslut om förbud mot utminutering till ett områdes hela befolkning skulle medföra stora risker för olovlig rusdryckshantering samt innebära betydande olägenheter för den individuella kontrollen inom områden med bibehållen utminutering. Överhuvud skulle man med denna ordning få kämpa med ungefär samma svårigheter, som under ett förbudssystem för hela landet, och skulle i vissa avseenden kunna få dessa svårigheter förstorade, eftersom gränsbevakning icke kunde anordnas mellan »torrlagda» och andra områden. Nu behandlade anordningar hade närmast avsett att bereda även invånarna i andra kommuner än bolagskommunen möjlighet att utöva inflytande på frågan, huruvida försäljning skulle få äga rum inom kontrollområdet eller ej. Beredningen hade också ägnat stor uppmärksamhet åt motsvarande spörsmål rörande försäljningsvillkorens närmare innehåll för det fall, att försäljning medgåves. Mot bolagskommunens behörighet att utforma de regler, som skulle gälla för utminuteringsförsäljningen, hade enligt beredningen anmärkningar riktats av två olika slag. Dels hade man gjort gällande, att kommunernas olikartade och skiftande beslut angående försäljningsvillkor understundom varit av den innebörd, att de på väsentliga punkter rubbat själva grunderna i gällande försäljningssystem samt medfört en ojämnhet och bristande likformighet i landets olika delar, som knappast kunnat vara till fördel. Dels hade man också framhållit, att det svårligen kunde vara rimligt, att bolagskommunen med bindande verkan föreskreve villkor för utminuteringen, som gällde alla de kommuner, vilka tillhörde bolagets kontrollområde. En av beredningen verkställd undersökning, som grundade sig på förhållandena vid 1928 års ingång, utvisade, att i endast 11 eller 9-2 % av rikets samtliga 119 utminuteringsbolag bolagskommunen hade mer än hälften av folkmängden och av antalet kommunalt röstberättigade inom kontrollområdet. A andra sidan hade bolagskommunen i 26 kontrollområden mindre än 10 % och inom 80 kontrollområden mindre än 25 % av områdets folkmängd och antalet kommunalt röstberättigade. Detta betydde, att för 21 % av bolagen mindre än en tiondedel av folkmängden inom kontrollområdet ägde besluta för de övriga nio tiondedelarna och att för 67 % av antalet bolag mindre än en fjärdedel av kontrollområdets folkmängd hade beslutanderätt för övriga tre fjärdedelarna. Beredningen framhöll, att ett sådant förfaringssätt till nöds kunde försvaras, så länge och i den mån beslutanderätten inskränktes till att gälla frågan, huruvida försäljning skulle äga rum, ävensom frågor om antalet försäljningsställen och deras belägenhet, tiderna för öppethållande samt andra ordningsföreskrifter, men att det svårligen bleve möjligt att förebringa tillräckligt starka skäl för att en kommun skulle äga rätt att besluta, att för invånarna i flera tiotal andra kommuner med mångdubbelt större sammanlagd befolkning skulle gälla viss minimiålder för rätt att erhålla motbok, viss maximikvantitet per månad samt hur många och vilket slags andra villkor som helst, utan att övriga kommuner ens tillfrågades i ärendet och än mindre kunde utöva något inflytande på beslutet. Enligt beredningens mening bleve det ofrånkomligt att söka finna möjlighet till ändring, sedan uppmärksamheten allvarligt riktats på nu berörda förhållanden. En sådan ändring kunde knappast vinnas annorlunda

269 än på en av följande två vägar. Man kunde antingen föreskriva, att de villkor för tillstyrkande av oktroj^ som en kommun kunde äga rätt att uppställa, inskränktes till att gälla antalet försäljningsställen, försäljningstider och därmed jämförliga föreskrifter, eller ock utsträcka rätten att föreskriva utminuteringsvillkor till samtliga kommuner inom varje bolags kontrollområde, varvid helt olika villkor kunde komma att gälla för olika kommuners motboksinnehavare. Med den förra utvägen skulle framför allt ernås fördelen av likformiga och enhetliga bestämmelser. I detta sammanhang anförde beredningen en synpunkt, som enligt dess mening icke saknade betydelse. Sedan gammalt hade man, särskilt inom nykterhetsrörelsen, levat sig in i den uppfattningen, att ökat inflytande för »folket» städse måste innebära större hänsynstagande till nykterhetssynpunkterna. Denna tankegång hade legat bakom kravet på lokalt veto. Den hade också framträtt vid hävdande av kommunernas rätt att själva avgöra hithörande frågor. Erfarenheten från den senaste tiden hade emellertid med full tydlighet ådagalagt, att det visst icke vore säkert, att »folket» alltid företrädde utpräglade nykterhetssynpunkter, icke ens att man hos väljarkåren inom många kommuner kunde räkna på förståelse för uppenbart nykterhetsfrämjande åtgärder utan förbudskaraktär. Man måste därför taga hänsyn till den möjligheten, att utsträckt kommunalt inflytande på detta område eller möjlighet för de röstberättigade över hela landet att göra sin mening gällande kunde komma att för stora områden icke medföra stöd för åtgärder till folknykterhetens främjande utan tvärtom väsentligen bliva opinionsyttringar för lättnader i restriktionerna. Då emellertid enligt beredningens mening den kommunala självbestämmanderätten på detta område vore så fast rotad i svensk tradition och rättsuppfattning, att inskränkningar i densamma icke torde kunna ifrågasättas, återstode ingen annan utväg än att utsträcka självbestämmanderätten till rikets samtliga kommuner. Härmed skulle emellertid följa åtskilliga olägenheter, främst kanske den, att frågor om motboksransoner och dylikt komme att öppna möjlighet till kommunala stridigheter inom rikets samtliga kommuner. Vinsten av en på detta sätt utsträckt folklig och kommunal självbestämmanderätt kunde väntas bli den, att ansvaret för restriktionernas beskaffenhet i det väsentliga lades på folket självt. Givetvis skulle de kommunala besluten inskränkas till att gälla vissa generella bestämmelser om maximikvantitet, minimiålder m. m. Inom den sålunda uppdragna ramen skulle alltjämt de olika bolagen tillämpa en individuell prövning. Det kunde emellertid icke undgås, att denna prövning måste starkt påverkas av opinionsyttringarna från kommunernas sida. Man skulle sålunda få en provkarta på restriktioner av den mest växlande beskaffenhet. Den av beredningen sålunda verkställda utredningen lämnar enligt revisionens mening en ganska fullständig inblick i de svårigheter, som möta vid en utsträckning av den kommunala bestämmanderätten till alla rikets kommuner i fråga om upplåtande av rättigheter till utminutering samt bestämmande av närmare villkor för försäljningen. Resultatet av denna utredning och de överväganden rörande den kommunala bestämmanderätten, vilka revisionen återgivit tidigare i denna avdelning, hava därför föranlett revisionen att från nya utgångspunkter upptaga spörsmålet om den kommunala bestämmanderätten i fråga om utminuteringen. Revisionens minuteringen.

förslag angående den kommunala bestämmanderätten inom utRevisionen är ense med beredningen därutinnan, att den gällande

270 ordningen, enligt vilken de kommunala myndigheterna i bolagskommunen äga besluta om tillstånd till utminutering och villkoren därvid icke blott för den egna kommunens vidkommande utan även för andra kommuner, numera måste betraktas såsom synnerligen otillfredsställande. Skall den lokala bestämmanderätten alltjämt fortbestå i dessa hänseenden, bör den tillkomma icke en enda kommun utan hela det område, som beröres härav. Enligt revisionens mening kan man emellertid icke nå fram till en mera tillfredsställande lösning i fråga om den lokala självbestämmanderätten genom införande av omröstningar inom kontrollområdena, oavsett den principiella inställningen till en dylik anordning. Även om frågan huruvida försäljning skulle få äga rum eller ej inom området jämförelsevis lätt — om ock med betydande kostnader — kunde avgöras på detta sätt, skulle det tydligen erbjuda synnerligen stora svårigheter att tillbörligen beakta alla de skiftande, i vissa fall varandra rent motsatta villkor, som kunde framställas rörande försäljningens bedrivande. Icke heller torde det kunna ifrågakomma att överflytta denna bestämmanderätt till landstingen, särskilt på grund av det av beredningen anförda skälet, att härigenom i landstingsvalen och landstingsarbetet de nykterhetspolitiska synpunkterna skulle komma att menligt påverka landstingens egentliga länskommunala arbetsuppgifter. Och även om man funne en lämplig form för utövandet av den vetorätt, som direkt eller indirekt skulle tillkomma invånarna i kontrollområdena eller länen, häntyda de ovan angivna erfarenheterna av vetorättens tillämpning under de sista årtiondena på att härmed icke skulle vara mycket vunnet i nykterhetsavseende med hänsyn i första hand till kommunikationsväsendets utveckling men därjämte även till det förhållandet, att man alldeles icke kan utgå från att en sådan ordning skulle gynna tillkomsten av nykterhets främjande åtgärder. Revisionen har på grund härav kommit till den uppfattningen, att den lokala självbestämmanderätten i fråga om utminuteringen, såsom förhållandena utvecklat sig, icke längre bör utövas i hittills praktiserade eller ifrågasatta former. Den fasthet, som organisationen av utminuteringen erhållit, och den jämförelsevis ringa betydelse, som den kommunala vetorätten numera har såsom ett medel att framkalla nykterhetsgagnande åtgärder i fråga om utminuteringen, föranleder revisionen att föreslå, att kommunernas hittillsvarande befogenheter i detta hänseende upphöra samt att grunderna för utminuteringens organisation och bedrivande fastslås i själva förordningen och sålunda bestämmas av Kungl. Maj:t och riksdagen såsom svenska folkets representation. Till förmån för en sådan anordning tala även andra vägande skäl. Den kommunala bestämmanderätten innebär ju, att de kommuner, där systembolagen hava sina säten, träffa avgörande för egna och övriga kommuners räkning. Såsom i annat sammanhang framhålles bör organisationen för detaljhandeln med spritdrycker och vin underkastas en genomgripande förändring, varigenom antalet bolag väsentligt inskränkes. Enligt revisionens förslag skall detta antal minskas från för närvarande 121 till 30. Om detta förslag genomföres och den nuvarande ordningen i fråga om bolagskommunernas inflytande bibehålles, skulle sålunda ett 30-tal kommuner äga att i den kom-

271 munala bestämmanderättens namn meddela bindande föreskrifter för de övriga 2 500 kommunerna. En sådan ordning bör enligt revisionens mening icke komma i fråga. Vidare bör uppmärksammas, att systembolagen enligt revisionens förslag skola omorganiseras på ett genomgripande sätt även i fråga om styrelsens sammansättning, varigenom de bliva än bättre skickade än hittills för sin uppgift att vara organ — vid sidan av nykterhetsnämnderna — för den samhälleliga nykterhetsvården. I detta sammanhang bör också erinras om den av revisionen föreslagna nya institutionen länsnykterhetsnämnden, vilken är avsedd att få ett betydande inflytande på systembolagens verksamhet. Det bör därjämte beaktas, att även revisionens förslag ger utrymme åt ett kommunalt inflytande på utminuteringens handhavande, vars betydelse icke bör underskattas. Det är visserligen icke en del primärkommuner utan landstingen, som kunna göra sig gällande, och detta inflytande blir icke direkt utan indirekt. Landstingen skola nämligen enligt revisionens förslag erhålla befogenhet att tillsätta ledamöter såväl i systembolagen som i länsnykterhetsnämnderna. Denna ordning behöver emellertid icke innebära försämringar ens från den utgångspunkten, att försäljningslagstiftningen bör handhavas i nära samförstånd med de lokala myndigheterna. Landstingen måste nämligen anses bättre företräda de lokala önskemålen inom hela kontrollområdet än bolagsstädernas fullmäktige, och landstingens möjligheter att genom sina representanter i bolagsstyrelserna fortgående övervaka försäljningens bedrivande torde gott kunna uppväga den nuvarande sporadiska kommunala beslutanderätten vid allenast enstaka tidpunkter, nämligen oktrojtillfällena. Revisionens uppfattning att grunderna för utminuteringens organisation skola fastställas i den blivande förordningen, har kommit till uttryck i 3 kap. 2 § av förslaget. Det bör särskilt framhållas, att detta stadgande erhållit en sådan utformning, att de hittillsvarande kommunala önskemålen rörande utminuteringsställenas förläggning blivit behörigen tillgodosedda. Detta har varit möjligt på grund därav att såsom ovan påpekats det numera råder en betydande fasthet i fråga om kommunernas ställning till frågan om tillstånd till utminutering, bortsett från de senaste årens tendens till ökning av antatalet utminuteringsorter. Revisionens förslag innebär i stort sett, att huvudresultatet av utvecklingen på detta område stadfästes genom regler i själva förordningen angående de orter, där utminuteringsställe må kunna förläggas. I enlighet härmed upptager förslaget i 3 kap. 3 § en bestämmelse, att utminutering må äga rum i stad, köping eller municipalsamhälle, där utminutering bedrivits under år 1934. För att tillgodose det eventuella behov av ökning i antalet utminuteringsorter, som framdeles kan uppstå, föreslår revisionen, att systembolag därjämte må anordna utminutering i stad, köping eller municipalsamhälle, där utminuteringsställe icke funnits tidigare, för så vitt ifrågavarande samhälle har en folkmängd av minst 5 000 invånare. I och för sig skulle det visserligen varit mera rationellt att som villkor för inrättande av utminuteringsställe å en ny ort direkt uppställa fordran på ett visst antal motboksinnehavare, som skulle komma att betjänas av det nya försäljningsstället. Av praktiska skäl

272 har revisionen dock stannat vid att kräva en viss folkmängd på den ort, till vilken utminuteringsstället skulle förläggas. Om denna folkmängd, i enlighet med vad nyss angivits, icke sättes lägre än 5 000 personer, torde man — enligt vad som framgår av vissa av revisionen verkställda undersökningar — hava skapat garantier för att det tillämnade utminuteringsstället från förläggningsorten och trakten däromkring tillföres så stort antal kunder, att dess inrättande blir ekonomiskt försvarligt. Därest det föreslagna villkoret antages, skulle med nuvarande befolkningsförhållanden sjutton kommuner kunna komma i fråga såsom nya utminuteringsorter. Sju av dessa äro förorter eller grannsamhällen till Stockholm, Göteborg, Jönköping och Sundsvall, och i fråga om dessa är det på grund av närheten till utminuteringsställena i huvudorten skäligen betydelselöst, om utminutering kommer till stånd eller ej. De övriga tio orterna äro Tidaholm, där utlämningsställe redan finnes anordnat, samt Mjölby, Nässjö, Tranås, Avesta, Ludvika, Sandviken, Boden, Malmberget och Kiruna. I fem av dessa orter har det för övrigt, som av det föregående framgår, under senare år varit ifrågasatt, att utminuteringsfilial eller utlämningsställe skulle komma till stånd. Den möjlighet till ökning av antalet utminuteringsorter, som medgivits enligt den föreslagna regeln, är således ganska begränsad. Den torde uppvägas av denna regels återhållande verkan, särskilt i betraktande av den ovan påvisade stegringstendensen under de senare åren. Därjämte innefattar förslaget, såsom redan antytts, ovillkorligt förbud mot utminutering på den rena landsbygden, d. v. s. utom stad, köping eller municipalsamhälle. Regeln avskär sålunda det övervägande antalet kommuner i riket från möjligheten att bli säte för utminuteringsställen. Den medför såsom konsekvens, att fem landskommuner med utminuteringsställen få dessa indragna, nämligen Sireköpinge, Röstånga, Dalby, Lövestad och östraby, alla i Malmöhus län. Några nämnvärda olägenheter för allmänheten på grund av bristande tillgång till utminuteringsställen torde icke behöva uppkomma, varken på sistnämnda orter eller eljest, med hänsyn till att bolagen enligt revisionens förslag, såsom i annat sammanhang (kap. IX, sid. 185) framhållits, skola äga att på olika sätt underlätta inköpen för allmänheten, bland annat genom inrättande av utlämningsställen på lämpliga platser. Däremot medför förbudet mot utminuteringsställe på landsbygden vissa förluster i skattehänseende för de därav berörda kommunerna. Till belysning härav må anföras följande uppgifter, vilka samtliga avse år 1931:

Sireköpinge

Antal skattekronor 7 302

Utdebitering per skattekrona 5:40

Systembolagens kommunalutskylder 2148

Röstånga

4:40

2 353

Dalby

9 832

5:50

1921 Lövestad

9 227

6:00

1735 Östraby

6:50

1390 Kommun

Ehuru inrättandet av nya utminuteringsställen icke numera kan anses vara av samma betydelse ur nykterhetssynpunkt som under den tid, då utminute-

273 ringsförsäljning ägde rum till envar utan begränsning, har revisionen dock ansett, att vissa garantier utöver dem, som innefattas i den nyss behandlade regeln, böra uppställas för att förekomma, att en sådan åtgärd företages utan att vägande skäl därför föreligga. Det kan nämligen tänkas, att förhållandena äro sådana å den ort, där det tilltänkta utminuteringsstället skulle förläggas, att svårigheter kunna möta att på ett ur social synpunkt tillfredsställande sätt handhava försäljningen. Även om dylika omständigheter endast sällan torde föreligga, bör dock säkerhet skapas för att utminuteringsställe kommer till stånd allenast efter noggrann prövning. Revisionen har därför föreslagit, att beslut av systembolag om inrättande av nytt utminuteringsställe eller ändring av sådant ställes förläggning inom ett kontrollområde skall kräva godkännande av kontrollstyrelsen. Även av andra skäl än de nyss anförda är en dylik anordning motiverad. Inrättande av nytt utminuteringsställe är en åtgärd, som har ekonomiska konsekvenser av icke ringa betydelse och bör prövas under noggrant avvägande av de därmed förbundna fördelarna mot nackdelarna. Med hänsyn härtill bör enligt revisionens mening kontrollstyrelsen i sin egenskap av statens centrala kontrollorgan över bolagen i såväl socialt som ekonomiskt avseende äga tillfälle att bedöma spörsmålet om inrättande av nya utminuteringsställen jämväl ur ekonomisk synpunkt. Kontrollstyrelsens ifrågavarande befogenhet innebär, att bolag icke utan denna myndighets medgivande äger inrätta, flytta eller nedlägga utminuteringsställe, vilket i revisionens förslag kommit till uttryck i 6 kap. 10 § under punkt 1 ) . De av revisionen härmed föreslagna grunderna för utminuteringsrörelsens organisation och bedrivande inrymma icke längre någon befogenhet för vederbörande kommuner att utöva ett lagstadgat inflytande på de särskilda villkoren för denna försäljning. Denna konsekvens av förslaget kan måhända vara ägnad att framkalla en viss tvekan. Det blir icke längre möjligt att i samma ^ ordning som hittills skett tillgodose de lokalt växlande önskemålen inom vårt vidsträckta land i fråga om utminuteringens närmare anordnande. Bolagen bliva hänvisade att handhava utminuteringsförsäljningen i enlighet med de regler, som angivas i själva förordningen och på grund därav meddelade direktiv. Enligt revisionens mening innebär emellertid denna omläggning av lagstiftningen icke någon verklig förlust i nykterhetsavseende. De värdefulla verkningar i sådant hänseende, som. vunnits genom lokala särregler, för utminuteringen, torde icke ha varit så stora, som man mångenstädes håller före. Enligt revisionens mening kommer den föreslagna organisationen för utminuteringen att visa sig bättre skickad än den nuvarande att tillgodose nykterhetssynpunkterna. Revisionen erinrar i detta hänseende om sina förslag rörande ändring i bolagsstyrelsernas sammansättning och inrättande av läns°nykterhetsnämnder. Men även bortsett härifrån, synes det icke böra råda tvekan om att den nu föreslagna anordningen skänker garantier för att vid handläggningen av ärenden om utminuteringsförsäljning nykterhetssynpunkterna komma att för landet i dess helhet bliva kraftigare företrädda än vad nu är fallet, även om en del på vissa håll nu gällande lokala bestämmelser av restriktiv karaktär komme att försvinna. Om man sålunda icke behöver be18—532437

274 fara någon försämring av landets nykterhetstillstånd till följd av borttagandet av de på den kommunala bestämmanderätten grundade lokala särreglerna, så måste det å andra sidan betraktas såsom betydande vinster av den föreslagna omläggningen av lagstiftningen, att det härigenom blir möjligt att undgå en olikformighet i tillämpningen, som lätt kunnat te sig såsom godtycke, och sådana mindre välbetänkta villkor rörande försäljningen, vilka äro svåra eller rent av omöjliga att genomföra, samt en mången gång alldeles icke gagnehg politisering av ifrågavarande nykterhetsspörsmål. Revisionens förslag angående den kommunala bestämmanderätten inom utskänkningen. De skäl, som kunna anföras till stöd för den av revisionen föreslagna nya ordningen, att den kommunala bestämmanderätten beträffande utminuteringen skall upphöra, äga icke samma giltighet i fråga om utskänkningen. I regel är nämligen utskänkningen huvudsakligen lokalt betonad och redan detta utgör i och för sig ett vägande skäl för att tillerkänna vederbörande kommun rätten att avgöra, huruvida sådan försäljning må äga rum inom densamma eller ej. I vida högre grad än vad som gäller beträffande utminuteringen — särskilt sådan denna tankes ordnad enligt revisionens förslag — är vidare inrättande av ett nytt utskänkningsställe i en kommun ägnat att påverka den där förefintliga konsumtionen av spritdrycker och vin. Den hittills rådande principen, att en kommun skall kunna förhindra, att utskänkning anordnas inom densamma, bör på grund av det sagda enligt revisionens mening i allmänhet gälla även i framtiden och i förslaget har därför som huvudregel stadgats, att tillstånd till utskänkning i en viss kommun ej må meddelas, om kommunens fullmäktige motsatt sig detta (3 kap. 10 § 1 mom.). Från denna regel bör enligt revisionens uppfattning endast i undantagsfall avvikelse ske. Det kan emellertid förekomma, att frågan om inrättande av utskänkning icke väsentligen är en angelägenhet av lokal beskaffenhet utan äger den allmänna betydelse, att man icke kan stanna vid ett beslut av de kommunala myndigheterna, som innebär ett avstyrkande av dylik utskänkning, utan måste skapa en möjlighet till omprövning av detta beslut. Med det nu anförda åsyftas sådan utskänkning, som bedrives å vissa turisthotell av större betydelse och därmed likställda etablissemang, vilka vända sig till en publik från hela landet — och jämväl från utlandet — men däremot i regel icke alls frekventeras av hemortens befolkning. Under loppet av revisionens arbete ha i denna fråga inkommit framställningar från Svenska trafikförbundet, Svenska kurortföreningen, Sveriges centrala hotell- och restaurantförening samt Svenska turisthotellens riksförbund. Från dessa sammanslutningar har bland annat framhållits, att med kommunikationsväsendets utveckling följt ett starkt uppsving av turisttrafiken, som torde vara av ganska stor ekonomisk betydelse för vårt land. Med hänsyn till att förefintligheten av utskänkning har en uppenbar inverkan på denna trafik liksom på möjligheten att driva hotell eller pensionat å turistoch kurorter samt därmed likartade platser, har från nämnda sammanslutningar yrkats, att den kommunala vetorätten beträffande utskänkning i hithö-

275 rande fall måtte upphävas, så att avgörandena i dessa utskänkningsfrågor icke måtte komma till stånd under påverkan av ovidkommande hänsyn. Enligt revisionens mening är det möjligt att i behörig utsträckning tillgodose dessa önskemål utan att samtidigt skapa några olägenheter ur nykterhetssynpunkt. Om prövningen av dessa frågor ordnas på ett ändamålsenligt sätt, torde tvärtom kunna undanröjas en fara för överträdelser och därmed sammanhängande risker i nykterhetshänseende, som lätt uppstår vid en alltför sträng tillämpning av den kommunala vetorätten å sådan utskänkning varom nu är fråga. Det har härvid för revisionen framstått såsom en första förutsättning, att undantag från den kommunala bestämmanderätten — varom stadgande intagits i förslaget till spritdrycksförordning 3 kap. 12 § — endast bör göras i sådana fall, då det lokala intresset icke är det väsentliga, utan, såsom förslaget har formulerats, det finnes »vara av allmän betydelse, att vid hälsobrunn, badort eller annan kurort eller eljest å någon för turistväsendet i riket viktig ort bedrives utskänkning å hotell eller pensionat». Av formuleringen torde framgå, att denna s. k. »turistutskänkning» endast avser sådana speciella fall av mera allmän betydelse, som motivera ett undantag från den lokala självbestämmanderätten. Revisionen har vidare utgått från att den omprövning, som skulle kunna ske, sedan den kommunala myndigheten avstyrkt en ansökan om dylik utskänkning, måste omhänderhavas av en högre myndighet, som kan anses i erforderlig grad företräda allmänna synpunkter. En möjlighet vore, att för detta ändamål skapa en motsvarighet till den danska institutionen Overbevillingsnaevnet, som består av fem ledamöter, av vilka ordföranden utses av inrikesministern, en ledamot av folketinget, en av landstinget, en av Kopstadsforeningen, d. v. s. en sammanslutning, som ungefär motsvarar Svenska stadsförbundet, och en av De samvirkende Sogneraadsforeninger, d. v. s. en motsvarighet till Svenska landskommunernas förbund. En på dylikt sätt sammansatt nämnd kan ju anses utgöra ett slags speciell riksrepresentation, och det kunde anses vara en fördel, att omprövningen av de kommunala besluten ankomme på en institution av denna karaktär och icke på en ämbetsmyndighet. Emellertid har revisionen icke ansett ifrågavarande ärenden vara av sådan omfattning, att man enbart för deras avgörande borde inrätta en särskild nämnd, som för övrigt ej skulle passa väl in i det svenska förvaltningssystemet. Av dessa orsaker har revisionen uppgivit tanken på en dylik nämnd och i stället tillgodosett det ovan uppställda kravet i fråga om det organ, som skall betros med omprövningen, genom att föreslå, att denna skall handhavas av Konungen. Härigenom har revisionen också velat skapa betryggande garantier för att omprövningen sker med den största urskillning, så att upphävande av kommunala beslut äger rum endast i sådana fall, då bärande skäl tala härför. Dessutom har revisionen kringgärdat undantagsbestämmelserna om turistutskänkning med flera viktiga inskränkningar. Sålunda kan tillstånd till dylik utskänkning endast meddelas vederbörande systembolag, som icke äger överlåta detsamma. Härigenom avvisas sådana intressen, som äro inriktade på

276 direkt vinst av själva utskänkningen, från att söka anlita denna väg. Därjämte har i förslaget föreskrivits, att ifrågavarande tillstånd ej må avse utskänkning »till annan än gäst, med vilken avtal om bespisning träffats för minst tre dagar». Genom denna bestämmelse avses att förhindra icke blott att en turistutskänkning tages i anspråk av ortens befolkning utan även att den utnyttjas till en icke önskvärd spritkonsumtion av resenärer, som — kanske under förande av motorfordon — rent tillfälligt besöka utskänkningsstället. Turistutskänkningen blir med andra ord i möjligaste mån förbehållen åt en publik av turister, badgäster och med dem jämställda, som äro inackorderade på det hotell eller pensionat, för vilket tillståndet upplåtits. I detta hänseende blir alltså turistutskänkningen anordnad efter ungefär samma principer som den utskänkning av pilsner dricka, vilken utan särskilt tillstånd må utövas av »den, som i sitt hem emot betalning mottager gäster till bespisning vid slutet bord, dock endast vid måltider till gäster, med vilka avtal om bespisning träffats för en tid av minst en vecka.» 1 Den kommunala bestämmanderätten i fråga om utskänkningen avser, som tidigare framhållits, icke blott spörsmålet huruvida utskänkning skall få förekomma eller ej utan även frågorna om antalet utskänkningsställen och dessas förläggning samt övriga inskränkningar i rörelsens bedrivande. Revisionen övergår nu till dessa senare frågor. Tillräcklig anledning att rubba på den befogenhet, som enligt gällande förordning tillkommer en kommun att bestämma hur stort antalet utskänkningsställen i kommunen högst får vara, har icke yppats. Revisionens förslag innebär ej heller någon ändring på denna punkt, såsom framgår av 3 kap. 10 § 2 mom., om man bortser från de ovan berörda fall, då förutsättningar för turistutskänkning föreligga. Likaså ligger det otvivelaktigt en riktig tanke bakom den anordningen, att en kommun, då den har att yttra sig i frågan, huruvida utskänkning må äga rum eller ej, skall kunna med säkerhet utgå från att utskänkningsställena icke bliva förlagda på olämpliga platser inom kommunen. Denna tanke har i gällande förordning kommit till uttryck i stadgandet, att de av kommunen föreslagna inskränkningarna med hänsyn till försäljningsställenas förläggning skola fastställas av länsstyrelsen. Den häri liggande kommunala befogenheten har emellertid, enligt vad erfarenheten visat, kunnat brukas för att tillgodose kommunalekonomiska synpunkter i stället för att användas till nykterhetsfrämjande åtgärder och har sålunda tillämpats i strid mot grundsatsen om kommunernas oberoende av det ekonomiska intresse, som är knutet till handeln med spritdrycker och vin. Att sådana missförhållanden kunnat komma till stånd visar tydligt, att nämnda kommunala befogenhet varit alltför vidsträckt. För att tillgodose berättigade önskemål från en kommuns sida skulle det vara tillfyllest, att kommunen kunde förhindra, att utskänkningsställe förlades till vissa angivna delar av densamma. Om kommunen däremot, såsom nu är fallet, äger befogenhet att uppställa villkor, som i realiteten innebära att utskänkningsställe måste förläggas till viss fastighet, har man kommit utöver vad 1

Förordningen den 11 juli 1919 angående försäljning av pilsnerdricka 12 § c).

277 skälig hänsyn till kommunens lojala intressen kräver och lämnat utrymme för beslut av nyss antydd art. Revisionen föreslår därför i 3 kap. 10 § 2 mom., att ifrågavarande kommunala befogenhet inskränkes därhän, att kommunerna skola kunna lämna bindande föreskrifter i fråga om utskänkningsställenas förläggning allenast i så måtto, att utskänkningsställe icke får förläggas i del av kommun, där den kommunala myndigheten ansett sådan förläggning ej böra äga rum. Med hänsyn till utskänkningens lokala karaktär kan det anses berättigat att lämna utrymme för en kommunal medbestämmanderätt jämväl i fråga om de närmare villkoren för rörelsens bedrivande. Härvid har man emellertid även att taga hänsyn till det från åtskilliga håll framförda önskemålet, att lagstiftningen och lagtillämpningen bliva i möjligaste mån enhetliga över hela landet. Detta önskemål har under det sista årtiondet fått ökad vikt, särskilt genom kommunikationsväsendets utveckling, och dess betydelse ligger icke minst däri att olikartade kommunala särbestämmelser, som icke motsvaras av skilda yttre förutsättningar, lätt kunna te sig godtyckliga och därigenom bidraga till att undergräva aktningen för lagstiftningen. En granskning från dessa synpunkter av de kommunala bestämmelserna rörande utskänkningen ger vid handen, att en begränsning av den kommunala bestämmanderätten är påkallad även beträffande de närmare villkoren för utskänkningens bedrivande. I fråga om en viktig hithörande detalj, nämligen måltidstvånget vid utskänkning, må här erinras om att revisionen föreslår, att principen härom inskrives i författningstexten samt att den centrala uppsiktsmyndigheten, kontrollstyrelsen, erhåller uttrycklig befogenhet att meddela regler angående den närmare tillämpningen härav med bestämmelser om lägsta priset på måltid och om utskänkningskvantitetens storlek under olika tider på dygnet. Om detta förslag genomföres, bör i denna del utrymme ej lämnas för kommunala specialregler. Den i 59 § 3 mom. Rff stadgade åldersgränsen av 18 år för person, till vilken utskänkning må äga rum, har i vissa kommuner höjts till 20, 21, 23 eller 25 år. Revisionen håller före, att värdet från nykterhetssynpunkt av dylika skärpningar icke är synnerligen stort, enär reglerna äro lätta att kringgå och svåra att tillämpa. Som de ej heller stå väl samman med önskemålet om lagstiftningens enhetlighet, har revisionen icke velat bibehålla de kommunala myndigheternas befogenhet i förevarande hänseende. Revisionens förslag på denna punkt, vilket även återfinnes i 3 kap. 10 § 2 mom. spritdrycksförordningen, har emellertid erhållit en större räckvidd än som framgår av det sist anförda, i det att kommunerna enligt förslaget överhuvud taget icke skola äga att med bindande verkan föreskriva »grunder för förbud mot utskänkning till viss person». Härmed åsyftas, förutom berörda åldersbestämmelse, även sådana av vissa kommuner meddelade föreskrifter, som avse generell avstängning från utskänkning av dem, som åtnjuta understöd av allmänna medel, eller av sådana, som icke fullgjort laga försörjningsplikt eller kommunal skattskyldighet eller restera för obetalda pensionsavgifter m. m. När revisionen icke vill medgiva kommunerna befogenhet att

278 uppställa dylika utskänkningsförbud, är huvudgrunden härtill, att bestämmelser av denna art enligt vad erfarenheten givit vid handen icke kunna tillämpas på ett nöjaktigt sätt. E t t bidragande skäl är ock, att även på detta område böra gälla enhetliga regler för hela landet. Revisionens förslag innebär emellertid ej, att avstängning från utskänkning framgent icke skall kunna äga rum av sådana skäl, som nu angivits, utan allenast att en dylik åtgärd icke liksom nu skall kunna grundas på ett generellt förbud av vederbörande kommun. Där avstängning befinnes påkallad, bör sådan i stället komma till stånd genom ett beslut, som avser en bestämd person. Behörig att meddela sådant beslut bör enligt revisionens mening vara länsnykterhetsnämnden, som tilldelats denna befogenhet i ett särskilt stadgande i 13 § av revisionens förslag till lag om nykterhets vård. Enligt revisionens mening är man berättigad att utgå från att en sålunda genomförd individuell avstängning skall medföra gynnsammare verkningar än de hittills praktiserade generella förbuden. Såsom en sammanfattning av vad här anförts må framhållas, att den kommunala vetorätten i fråga om de närmare villkoren för bedrivande av utskänkning enligt revisionens förslag har följande innebörd. Om en kommun föreslagit sådana inskränkningar i fråga om utskänkningens bedrivande, som ej röra mål-. tidstvånget och vad därmed sammanhänger och ej heller innefatta grunder för förbud mot utskänkning till viss person, skola dessa fastställas av länsstyrelsen. Från denna skyldighet för länsstyrelsen att fastställa de kommunala villkoren böra dock enligt revisionens åsikt vissa undantag göras. Först och främst måste givetvis länsstyrelsen, såsom redan nu är fallet, äga rätt och skyldighet att pröva villkorens överensstämmelse med allmän lag och författning. Däremot har revisionen efter de föreslagna begränsningarna i kommunernas rätt att uppställa villkor icke ansett det nödvändigt att bibehålla den nu gällande bestämmelsen, att länsstyrelsen icke skall fastställa sådana beslut, som överskrida deras befogenhet, vilka fattat desamma. I stället har revisionen gjort ett annat förbehåll, som nu skall något närmare beröras. Den förut återgivna huvudregeln, att all försäljning av spritdrycker och vin skall ordnas så, att därav uppkommer så ringa skada som möjligt, har givetvis även tillämpning i fråga om de kommunala särbestämmelserna. Emellertid har stadgandet om de kommunala myndigheternas bestämmanderätt i dess nuvarande avfattning medfört, att den tillståndsbeviljande myndigheten icke har kunnat ingå på prövning, huruvida ett av behörig kommunal myndighet framställt förslag till inskränkningar i fråga om bedrivande av utskänkning står i överensstämmelse med eller i varje fall icke i strid mot lagstiftningens allmänna syftemål. Detta utgör orsaken till att kommunala förslag till inskränkningar, som endast eller huvudsakligen taga sikte på att gagna rent kommunala önskemål, såsom uthyrning av kommunal fastighet till försäljningslokal, kunnat bliva fastställda, ehuru deras främsta syfte uppenbarligen icke varit att gagna nykterhetstillståndet och i vissa fall varit så beskaffade, att de rent av kunnat befaras lända detta till skada, Denna ordning kan icke anses vara nöjaktig och revisionen föreslår därför, att länsstyrelsen skall äga pröva de kommunala förslagen med hänsyn till deras samstämmighet med ovanberörda grundsats hos lagstiftningen och sålunda förkasta dem, om de befinnas stå i strid därmed. Med hänsyn

279 till att de områden, där missbruk av nu berörda slag väsentligen gjort sig gällande, enligt revisionens nyss angivna förslag skulle helt undandragas från kommunernas bestämmanderätt, torde jämkningen i fråga om länsstyrelsens prövningsrätt dock icke erhålla alltför stor betydelse. I de fall, där prövning av kommunala villkor från den nu behandlade synpunkten kommer ifråga, bör denna rätt enligt revisionens mening också begagnas med varsamhet och föranleda förkastande av de föreslagna villkoren endast om dessa med stor sannolighet kunna antagas få olämpliga verkningar. Slutligen vill revisionen till behandling upptaga ytterligare ett spörsmål i fråga om den kommunala bestämmanderätten. Enligt nu gällande bestämmelser kan framställning om utskänkningstillstånd endast göras av vederbörande systembolag; en ansökning av annan, t. ex. en kommunal myndighet eller en enskild person, kan icke upptagas till prövning av länsstyrelsen. Om bolaget underlåter att ansöka om utskänkningstillstånd i en kommun, är sålunda frågan, huruvida utskänkning där skall komma till stånd, härmed redan avgjord, och kommunens eventuella önskemål komma ej ens under länsstyrelsens bedömande Denna ordning infördes på förslag av nykterhetskommittén, som till stöd härför anförde: 1 »På s ä t t . . . ovan . . . framgår, skall enligt nuvarande bestämmelser (d. v. s. de som gällde före 1917 års Rff) initiativet till inrättande av detaljhandel med spritdrycker inom en kommun, där denna handel skall övertagas av bolag, utgå från den kommunala myndigheten. I och för sig synes det emellertid mera egentligt, att initiativet i detta fall. . . utgår från dem, som önska erhålla en rättighet, d. v. s. från bolaget, och detta desto hellre som förutsättningen för handelns bedrivande är, att ett intresse därför förefinnes av sådan styrka, att ett bolag kommer till stånd.» Tankegången i detta kommitténs uttalande torde vara den, att initiativrätten borde ankomma på systembolaget, enär detta vore att betrakta såsom ett speciellt organ för konsumentintresset inom dess verksamhetsområde och alla rimliga önskemål från konsumenternas sida kunde förutsättas bliva upptagna av bolaget såsom dess egna. Yttrandet bör emellertid ses mot bakgrunden av det ovan i annat sammanhang påpekade förhållandet, att de av nykterhetskommittén föreslagna s. k. kontrollnämnderna, vilka skulle vara det allmännas organ för övervakning av rusdrycksförsäljningen, kommo att sammansmälta med bolagen, varigenom dessa sistnämnda fingo en helt annan ställning än i kommitténs förslag. Utvecklingen har också gått därhän, att systembolagen med härisyn till sin uppgift och karaktär numera så gott som helt och hållet äro att anse såsom organ för det allmänna. På grund härav lämnar den förebragta motiveringen icke tillräckligt stöd för den ordningen, att bolagen ensamma skola äga initiativrätt för erhållande av tillstånd till utskänkning. Detta förhållande står icke heller väl samman med det inflytande, som eljest tillkommer vederbörande kommun vid utskänkningsfrågornas avgörande. Givetvis bör bolagens sakkunskap göra sig gällande vid frågans prövning, men detta önskemål kan tryggas genom föreskrift, att yttrande från vederbörande bolag skall inhämtas, innan avgörande träffas. 1

Betänkande V, sid. 100.

280 Dylika överväganden hava föranlett revisionen att i 3 kap. 7 § 2 mom. framlägga ett förslag i fråga om initiativrätten till utskänkning, som ger större utrymme åt den kommunala bestämmanderätten än gällande ordning. Enligt förslaget skall initiativ till erhållande av rätt till utskänkning kunna tagas antingen av systembolaget eller ock, om detta underlåter att göra dylik framställning, av kommunen. Till denna regel har föreslagits ett tillägg för det fall, att fråga är om anordnande av utskänkning i en kommun, där sådan tidigare icke förekommit. Det synes då vara mindre lämpligt, att bolaget överhuvud taget tillerkännes någon initiativrätt utan att en bestämd önskan om inrättande av utskänkning kommit till uttryck i kommunen. Bolaget kunde eljest lätt bliva indraget i förefintliga meningsmotsättningar inom kommunen rörande lämpligheten av att söka utskänkningstillstånd. Förslaget innefattar därför den bestämmelsen — som för övrigt torde överensstämma med nu tillämpad praxis — att systembolag icke må göra ansökan om tillstånd till årsutskänkning i kommun, där sådant tillstånd icke funnits, avseende tiden närmast före den ifrågasatta, med mindre fullmäktige i kommunen gjort framställning härom till bolaget. Där det endast är fråga om förnyelse av utskänkningsrättighet, är det däremot av praktiska skäl lämpligt, att systembolaget alltjämt äger ombesörja ansökningsförfarandet utan föregående hemställan från kommunen. E t t tillstånd till utskänkning behöver icke tagas i anspråk av vederbörande systembolag. Om bolaget avstår härifrån, har dess beslut hittills varit slutgiltigt. Såsom en följd av de ändrade bestämmelserna i fråga om initiativrätten bör det emellertid även öppnas möjlighet att få ett dylikt beslut prövat av myndighet, enär den kommunala initiativrätten eljest lätt kan verka illusorisk. Om sålunda årsutskänkning icke bedrives inom viss kommun, oaktat tillstånd därtill meddelats efter ansökan från kommunen, har enligt 3 kap. 18 § i revisionens förslag kommunen rätt att hos kontrollstyrelsen påkalla prövning av förhållandet, och kontrollstyrelsen kan därefter, om skäl anses föreligga, föreskriva systembolaget att anordna sådan utskänkning i kommunen.

KAP. XVII. Försäljningsorganisationen. Förändringarna i försäljningsorganisationen i samband med den nuvarande lagstiftningens genomförande. Revisionen har i det föregående lämnat vissa uppgifter om den svenska försäljningsorganisationens utveckling från den tid, då försäljningen handhades av enskilda näringsidkare, fram till den nuvarande organisationen. Den vill här erinra om de led i denna utveckling, som äro förknippade med den individuella försäljningskontrollens införande. Under tiden närmast före denna reform handhades utminuteringen av enklare spirituösa uteslutande av systembolagen, medan utminuteringen av dyrare spritsorter och vin i de stora städerna var överlåten på enskilda handlande. Systembolagen drevo själva den enklaste formen av spritdrycksutskänkning, vilken emellertid i regel omhänderhades av föreståndare, som för egen räkning drevo den med utskänkningen förknippade restaurangrörelsen. Annan spritdrycksutskänkning utövades av enskilda företagare. Partihandeln, vilken saknade den sedermera genomförda klara avgränsningen mot minuthandeln, låg även helt i enskilda händer. Numera är partihandeln helt skild från detaljhandeln och förbehållen ett särskilt bolag med hela landet som försäljningsområde. Utskänkningen rymmer alltjämt vissa från bolagsorganisationen helt fristående företag, s. k. trafikrättigheter, och är i övrigt i vidsträckt omfattning överlåten till enskilda. Bolagen handhava emellertid utskänkningen själva i större omfattning än tidigare och detta utan att på enskilda föreståndare överlämna matserveringsrörelsen. A större orter har man för restaurangrörelsen i stället bildat särskilda restaurangbolag. För utminuteringens vidkommande äro förändringarna än större. Den av enskilda bedrivna utminuteringen av spritdrycker och vin har helt upphört. Varje köpare är vidare hänvisad att göra sina inköp hos ett bestämt bolag, hemortsbolaget. Detta har betingats av den sovring av kundkretsen och inköpen, som är den gällande försäljningslagstiftningens väsentliga innebörd och varigenom systembolagen erhållit långt mera krävande och specialiserade uppgifter än tidigare, då deras verksamhet var begränsad till att tillhandahålla spritdrycker å sina försäljningsställen åt vem som önskade köpa. Uppgifter om den nuvarande bolagsorganisationen. 1917 års försäljningsförordning stadgade ursprungligen icke någon begränsning av systembolagens

282 antal. I och med förordningens ikraftträdande vid ingången av år 1919 inträdde en stark ökning av detta antal, nämligen från 126 år 1918 till 161 år 1919, vilket väsentligen förorsakades av att vissa försäljningsrättigheter, som tidigare icke haft formen av bolag, inordnades under denna organisation. Uppdelningen på ett så stort antal förvaltningsenheter visade sig emellertid utöva en ogynnsam inverkan på försäljningsorganisationens förmåga att fullgöra de krävande uppgifter, som pålagts densamma genom den nya lagstiftningen, samt medförde en stegring av förvaltningskostnaderna. Redan tidigt — åren 1918, 1919 och 1920 — framkommo förslag om begränsning av bolagsantalet, vilka dock icke ledde till något resultat. Genom en förordning den 9 juni 1922 tillkommo nu gällande bestämmelser i ämnet, vilka återfinnas i 17 § 5 mom. Rff och hava följande innebörd: Rätt till detaljhandel med rusdrycker får icke inom något län upplåtas a) till flera bolag än som under år 1918 inom länet utövat rättighet till detaljhandel med brännvin, b) ej heller till större antal bolag än som motsvarar ett bolag för varje påbörjat 50 000-tal av länets folkmängd vid utgången av året näst före det, under vilket ansökan om dylik rättighet senast bort ingivas. Begränsningen under b) äger dock icke tillämplighet med avseende å ett län, där rättighet till dylik detaljhandel ej upplåtits inom andra kommuner av länet än dem, varest såväl år 1918 som år 1924 och hela tiden därefter utövats sådan rättighet. Till följd av dessa bestämmelser minskade bolagsantalet från 154 år 1924 till 122 år 1925. Ar 1932 var antalet fortfarande 122. 1 Med avseende å arten av de meddelade detaljhandelsrättigheterna voro bolagen år 1932 fördelade på följande sätt: 116 ägde bedriva både utminutering och utskänkning av spritdrycker och vin, 2 utminutering av spritdrycker och vin samt utskänkning av endast vin, 1 endast utminutering av spritdrycker och vin men icke utskänkning, och 3 endast utskänkning av spritdrycker och vin men icke utminutering. Av bolagen hade 96 sitt säte i städer, 12 i köpingskommuner, 9 i municipalsamhällen och 5 — alla i Malmöhus län — i landskommuner. Följande 18 städer saknade bolag, nämligen Djursholm, östhammar, Katrineholm, Mjölby, Huskvarna, Nässjö, Värnamo, Vetlanda, Tranås, Gränna, Nybro, Mölndal, Tidaholm, Arvika, Säter, Avesta, Ludvika och Boden. I 3 av dessa städer' nämligen Katrineholm, Tidaholm och Arvika, bedrevs dock utminutering genom filial under bolag i annan stad. Sådana utminuteringsfilialer förefunnos därjämte i 6 andra samhällen utan egna bolag, nämligen Åtvidaberg.. Finspong, Svedala köping, Vellinge, Kävlinge och Karlsborg. I sammanlagt 9 städer förekom icke något slags försäljning av spritdrycker och vin. Bolagens geografiska fördelning angives i följande tabell: 1 Anledningen tiU att de i detta kapitel lämnade uppgifterna rörande systembolagen avse lr Ii är, att ifrägavarande sammanställningar måst verkställas, innan 1933 års siffror voro tillgang.iga.

283 FolkYtvidd mängd S1 /u 1932 kvkm (1)

Stockholm Stockholms

län

(2)

519 711 268 219

143 7 734

Antal bolag

(3)

Per bolag, genomsnittlig folkmängd

ytvidd kvkm

(4)

(5)

519 711

29 802

859 Anmärkningar

3 bolag med endast utskänkningsrättigheter

Uppsala

138 222

2 657

187 967

5 313 6 811

2 Södermanlands

26 852

973 Därjämte 1 ort med utminuteringsfilial

Östergötlands

310 605

44 372

1578 Därjämte 2 orter med utminuteringsfilial

Jönköpings

233 335

116 668

5761 Kronobergs

155 293

9 910

77 647

4 955

Kalmar Gotlands

231 679

33 097

57 738

7 1

57 738

3160 Blekinge

145 646

3 039

36 412

760 Kristianstads

247 220

6 456

1076 Malmöhus

4 847

23 370

220 Hallands

151 208

4 922

30 242

984 Göteborgs o. Bohus

463 232

5 052

77 205

842 Därjämte 3 orter med utminuteringsfilial

Älvsborgs

i

315 492

12 739

52 582

2123 Skaraborgs

i

242 5 L7

8 467

30 315

1058 Värmlands

:

271 666

19 235

67 916

4 809 Därjämte 1 ort med utminuteringsfilial

Örebro

J

218 511

9 223

54 628

2 306

Västmanlands

i

6 756

40 289

1689 Kopparbergs

i

249 937

124 969

15 085 6 575

Gävleborgs

>

279 729

>

280 873

19 726 25 704

3 4

93 243

Västernorrlands

70 218

6 426

Jämtlands

>

135 677

135 677

51715 Västerbottens

i

103 910

29 574

'

207820 202 781

59148 Norrbottens

105 520

67 594

35173 Hela riket 6190364

50 741

3606 Därjämte 2 orter med utminuteringsfilial

Det framgår härav, att bolagen äro mycket ojämnt fördelade. Det största antalet bolag — såväl absolut som i förhållande till folkmängd och ytvidd — finnes i Malmöhus län. Även inom Stockholms, Södermanlands, Hallands och Skaraborgs län är antalet bolag relativt stort. Däremot hava de norrra länen ett jämförelsevis ringa antal bolag. Även omfattningen av de olika systembolagens rörelse är mycket växlande. I efterföljande tabell angivas för varje särskilt bolag en del uppgifter, avseende år 1932, som belysa detta förhållande:

284 Vissa uppgifter angående systembolagen, avseende år 1932. Omsättning av spritAntal Bruttodrycker Admiinvåvinst å nare i Antal rus- Total nistraövernetto- tionsegen kon- motlåten drycks- vinst kostuttroll- böcker, utminuförsälj utnader omrä- tusen- tering skänk- skänkning tal det, ning tusental tusental kronor 3 Stockholms

stad och län

Stockholm

205 Södertälje

765 — 141 638 204 141 — — 222

67 — 12 37 — — 101 20 —

92 67 50 30 44 18 — 47 41

253 28 56 178 70 39 60 33 74

196 20 26 134 51 27 49 24 51

74 9 29 59 23 18 8 8 26

145 28

338 28

624 154

522 112

193 50

69 280 — 66 7 — —

70 35 11 18 20 11 15

279 457 26 117 43 40 89

224 203 16 65 31 20 59

81 143 15 40 27 20 33

175 283 54 54 35 45 —

147 213 4 52 — — —

489 951 89 155 78 154 63

445 725 67 134 69 103 32

152 287 45 93 31 45 36

Lidingö1 Vaxholm

3 Norrtälje

38 Öregmnd

13 Sigtuna

6 Sundbyberg1 Saltsjöbaden1 Nynäshamn Uppsala

25 649 4 275 4 064 10840 7 466 3 285

län

Uppsala

1787 Enköping

547 Nyköping

866 Eskilstuna

1204 Södermanlands

län

Torshälla

1 Strängnäs

3 Mariefred

2 Trosa

103 301 137 147 326

Linköping

1460 Norrköping

2 768

Söderköping

3 Motala

5 Vadstena

3 Skänninge

6 Valdemarsvik

259 463 269 494 265

Malmköping Östergötlands

län

Detta bolag bedrev endast utskänkning.

285 Omsättning av spritAntal Brutto drycker invåvinst å nare i Antal Total rus kon- motegen över- drycks- nettolåten troll- böcker, utminuvinst utområ- tusen- tering skänk- ut- försälj ning skänkdet, ning tal ning tusental tusental kronor L

Jönköpings Jönköping Eksjö

län

Kronobergs

län

Växjö Ljungby Kalmar

län 75

104 Västervik

103 Vimmerby

82 Borgholm

222 Karlskrona

320 Ronneby

113 Karlshamn

142 Sölvesborg

464 Kalmar Oskarshamn

. . . .

Mönsterås Mörbylånga

. . . .

Gotlands

län

Visby Blekinge

Kristianstads Kristianstad Simrishamn

län

län 399

86 Ängelholm

210 Hässleholm Tomelilla

80 Båstad

57 Malmöhus

län

Malmö

507 Lund .

1912 1366 489

286 Omsättning av spritAntal Bruttodrycker Admiinvåvinst å Total nistranare i Antal över- rus- netto- tionsegen låten dryckskon- motvinst kostuttroll- böcker, utminuut- försälj nader områ- tusen tering skänk- skänk- ning ning ning det, tal tusental tusental kronor

Landskrona

27 Hälsingborg

80 Eslöv

15 Ystad

29 Trälleborg

22 Skanör

2 Höganäs

17 Tågarp

•

8 Teckomatorp

15 Röstånga

15 Dalby

8 Veberöd

4 Anderslöv

10 Skurup

15 Sjöbo

10 Lövestad

6 Östraby

8 Löberöd

7 Hörby

11 Höör

10 Hallands

7 18 5 7 5 1 4 3 3 4 2 1 3 4 2 3 2 2 3 2

815 2 016 490 744 522 58 370 293 325 382 244 129 241 317 230 206 176 175 243 193

60 217 18 38 25 4

1475 500 736 780 573

63 12 76 24 28

21 9

245 757 165 206 165 38 112 71 80 94 58 37 65 75 60 54 43 42 75 46

135 702 130 160 109 25 80 56 65 87 44 20 46 57 43 35 30 37 40 32

90 171 45 68 54 11 35 23 29 24 23 16 22 31 22 23 16 21 34 21

143 14 — 78 53

438 125 215 222 182

290 76 137 151 154

173 52 67 92 43

68 345 64 43 47 35 55

13 28 21 9 8 22 14 14 4

län

Halmstad

80 Laholm

25 Falkenberg

34 Varberg

39 Kungsbacka

22 Göteborgs o. Bohus

län

Göteborg

329 Kungälv

16 Marstrand

11 Lysekil

43 Uddevalla

61 Strömstad

86 4 2 9 15 5

9 812 2 022 1171 4150 2 495 1205 32 83 105 28 370 9 32 28 57 — 33 169 66 46 190 134 667 15 89 342 239 139 29 1301 74 47 33 112 10 370

287 Omsättning av spritAntal Bruttodrycker invåvinst å nare i Antal rus- Total egen över- drycks- nettokon- motlåten vinst uttroll- böcker, utminuut- försälj områ- tusen- tering skänk- skänk- ning tal ning ning det, tusental tusental kronor

Älvsborgs

län

Vänersborg

672 Trollhättan

545 Alingsås

436 Borås

2 061

Ulricehamn

466 Åmål

461 Skaraborgs

58 38 40 221 32 36

195 178 120 693 141 113

161 110 109 504 82 83

43 197 56 46

95 415 75 73

36 41 26 53 28 — 6 13

163 108 165 100 118 37 228 161 86 60 171 68 55 31 115 67

66 62 61 88 40 71 27 52

95 84 1 143 53 34 30 60

174 87 10

145 — 23 29

683 434 187 127 139 95 87 54

280 64 51 36

322 102 84 49

1964 198 401 344

176 11 3

234 13 14 18

657 58 92 90

420 22 66 51

305 32 55 41

375 18 59 46

1318 635 384 338

165 52 — 24

401 349 164 99 121 58 92 57

120 72 59 44

315 92 26 49

län

Mariestad

616 Lidköping

641 Skara

395 Skövde

808 Hjo

299 Falköping

538 Grästorp

221 Vara

480 Värmlands

. . . . ,

2 329

598 Filipstad

538 Säffle

320 Örebro Örebro

län

. . .

Askersund

3 Nora

5 Lindesberg

5 Västerås

15 Sala

9 Köping

5 Arboga

5 Västmanlands

28 36

län*

Karlstad Kristinehamn

37 56 15 187 8

län

55 19

288 Omsättning av spritAntal Bruttodrycker Admi- Inleveinvåvinst å Total nistra- rans nare i Antal rusövertill egen låten Irycks- netto- tionskon- motut- J ut- OTSälj- vinst kost- statstroU- )öcker, utminunader verket områ- tusen- tering skänk-1 skänk- ning ning ning det, tal tusental t u sental kronor 1 Kopparbergs

2 070

13 12

907 644

' 16

161 53

195 44

25 649

län

län

Skellefteå

Största bolaget

län

Sollefteå

Piteå

län

Västernorrlands

Norrbottens

79 Västerbottens

86 Jämtlands

län

Falun

Gävleborgs

111 115

län

— —

119 390 11915 12186 40 564 28106 13 610 23 625 98

4 275 4 064 10 840

—

-

7 466 3 285 6175 16

289 Det framgår av denna tabell, att bolagens försäljningsområden — i det följande kallade kontrollområden — voro mycket ojämna med avseende å folkmängden. Å ena sidan hade, om beräkning verkställes å de ej avrundade talen, 13 bolag kontrollområden med mer än 100 000 invånare, medan å andra sidan kontrollområdena för 16 bolag omfattade mindre än 10 000 invånare och för 21 bolag mellan 10 000 och 20 000 invånare. Den för bolagens storleksordning ännu mera belysande motboksstatistiken utvisar även stora olikheter, såsom åskådliggöres i följande sammanställning: högst 1 000 motböcker 1 bolag 1 0 0 1 - 2 000 » 8 » 2 001— 3 000 > 13 , 3 001— 5 000 » 22 * 5 001—10 000 , 43 » 10 001—15 000 > 13 , 15 001—20 000 » 9 , 20 001—50 000 » 8 » mer än 50 000 > 2 » Samtliga bolag, som bedriva utminutering 119 Drygt en tredjedel av bolagen, 44 eller 37-0 %, hade sålunda mindre än 5 000 motbokskunder, medan ungefär samma antal bolag hade 5 000—10 000 och endast 32 eller 27-0 % hade mer än 10 000 motbokskunder. ^ Från statsfinansiell synpunkt är det av intresse att få en liknande uppdelning av bolagen efter storleken av deras nettovinst, respektive deras vinstinleverans till statsverket, vilket skett i följande tablå: Nettovinst, respektive vinstinleverans

mindre än 25 000 kronor 25— 50 000 » 50— 100 000 » 100— 200 000 > 200— 500000 » 500—1000 000 » mer än 1 miljon >

Antal bolag . ende nettovinst å rörelsen

Antal bolag med vidstående vinstinleverans till statsverket

7 20 34 32 21 5 3

10 26 35 30 16 2 3

m e d vid stå

• . . . .

Samtliga systembolag

Medan nettovinsten för 7 bolag och vinstinleveransen för 10 bolag understeg 25 000 kronor samt för ytterligare 20, respektive 26 bolag utgjorde 25 000— 50 000 kronor, uppgick nettovinsten för 8 och vinstinleveransen för 5 bolag till mer än 500 000 kronor. Olikheten i bolagens betydelse i detta hänseende framträder kanske ännu tydligare, om man mot varandra ställer å ena sidan de 36 minsta bolagen, vilka inlevererade till statsverket sammanlagt omkring 1 100 000 kronor, motsvarande 4-7 % av beloppet av samtliga bolags vinstinle19—332437

290 veranser, och å den andra de 3 största bolagen (bolagen i Stockholm, Göteborg och Malmö), vilkas sammanlagda vinstinleveranser uppgingo till 9 300 000 kronor eller 39'5 %. Yrkanden om ytterligare begränsning av systembolagens antal. Att det sålunda alltjämt finnes ett stort antal bolag med obetydlig omfattning har föranlett yrkanden från skilda håll om ytterligare begränsning av bolagens antal. 1926 års rusdryckslagstiftningsberedning har ägnat stor uppmärksamhet åt detta spörsmål i sin till trycket icke befordrade V. P . M. angående den lokala organisationen av rusdrycksförsäljningen m. m. och Systembolagsföreningarnas förtroendenämnd har bidragit till frågans belysning i sin för offentligheten framlagda framställning till revisionen, varjämte Södra Sveriges systembolagsförening avgivit en meningsyttring till revisionen i ämnet, där väsentligen andra synpunkter göra sig gällande än i de båda förstnämnda yttrandena. De skäl, som härvid framförts till förmån för en betydande minskning av bolagsantalet kunna sammanfattas på följande sätt. Det är ur organisatorisk synpunkt icke rimligt att bibehålla bolag, som hava ett eller annat tusental motboksinnehavare och en omsättning av några få tiotusentals kronor, sida vid sida med och organiserade efter samma linjer som bolag med flera tiotusentals motboksinnehavare och flera miljoner kronors omsättning. Garantierna för en god tillämpning av lagstiftningen äro större, om denna handhaves av ett fåtal stora bolag, än om uppgiften är fördelad på ett flertal mindre sådana. För de större bolagen är det nämligen lättare än för de mindre att förvärva kvalificerad personal, och de stå även mera fristående gentemot växlande lokala opinioner. En sammanslagning av mindre bolag till större är vidare ägnad att åstadkomma mera enhetlig tillämpning och därmed undanröja en del icke oväsentliga irritationsanledningar. E t t större bolag med erforderligt antal utminuteringsställen kan också bättre än ett mindre bolag betjäna allmänheten genom rikligare sortering, rådgivning i fråga om val av varor m. m. Slutligen medför en sammanslagning av bolagen till större enheter besparingar i förvaltningskostnaderna, varigenom statsverkets vinst av försäljningen ökas. P å väsentligen dessa grunder hava såväl 1926 års rusdryckslagstiftningsberedning som Systembolagsföreningarnas förtroendenämnd uttalat sig för en sådan koncentration av systembolagen, att det för framtiden skulle finnas blott ett bolag i varje län. Endast i två fall, nämligen i fråga om Östergötlands och Malmöhus län, skulle — enligt beredningens förslag men icke enligt förtroendenämndens — undantag göras från denna regel och två bolag i vartdera länet få kvarstå. Båda dessa sakkunniga institutioner hava visserligen framhållit en olägenhet, som är förknippad med indragningen av ett så stort antal bolag, nämligen att systembolagsorganisationen därigenom icke längre skulle äga tillgång till den erfarenhet och kännedom om de lokala förhållandena, som nu är företrädd i styrelserna för de till indragning ifrågasatta bolagen. Samtidigt har emellertid anförts, att betydelsen härav icke bör överskattas.

291 Under den nu gällande lagstiftningens genombrottsår, då det var angeläget att vinna anslutning för de nya strävandena hos de kommunalt ledande männen ute i landet, erbjöd den hittillsvarande organisationen från denna synpunkt ett stort företräde. Numera har den nya lagstiftningen trängt igenom i det allmänna medvetandet, och systembolagen hava under årens lopp knutit förbindelser med nykterhetsnämnder och andra kommunala myndigheter och förtroendemän i praktiskt taget samtliga kommuner i hela landet. På vissa orter, där behov därav yppat sig, t. ex. där utminuteringsfilialer varit anordnade, hava bolagen tillsatt särskilda rådgivande nämnder för att upprätthålla erforderlig kontakt med den lokala opinionen och sakkunskapen. Systembolagen kunna sålunda, även om en betydande begränsning av antalet bolag genomföres, på detta sätt hålla sig väl underrättade om de lokala önskemålen och ägna dem tillbörlig hänsyn. ^ Emot en nedskärning av bolagsantalet — eller i varje fall mot en så kraftig begränsning som till ett bolag för varje län — har Södra Sveriges systembolagsförening i sin ovan omnämnda framställning bland annat anfört, att detta skulle leda till större besvär och ökad tidsutdräkt för den köpande allmänheten på grund av de längre avstånden till bolagsledningarna, att bolagens prövning av tilldelningsärenden skulle bliva schematisk samt att den ekonomiska vinsten av reformen vore tvivelaktig, särskilt om de indragna bolagens styrelser skulle ersättas med rådgivande nämnder. Böra systembolagen sammanföras till ett riksbolag? De uppgifter, som åvila ett nutida systembolag, äro så skiftande och tillika så krävande, att en tillfredsställande lösning av dem förutsätter hög duglighet hos ledningen samt möjlighet att i erforderlig utsträckning specialisera personalens arbetsuppgifter. E t t mindre bolag äger uppenbarligen icke lika stora förutsättningar att motsvara dessa krav som ett stort bolag. På sakkunnigt håll torde man vara ense om att många av de nuvarande bolagen äro alltför små från denna synpunkt och att det därför bör äga rum en sammanslagning av bolagen. Däremot bryta sig meningarna, när det gäller att avgöra hur långt denna koncentration av systembolagsorganisationen skall drivas. Man frågar sig till en början, huruvida det numera finnes anledning att bibehålla mer än en förvaltningsenhet, ett bolag för hela riket. När vårt grannland Finland upphävde sitt förbud, anförtroddes alkoholhanteringen i dess helhet, nämligen tillverkning, import, partihandel och detaljhandel, åt ett enda bolag, Alkoholbolaget. I Norge har Vinmonopolet fått sig anförtrott icke blott importen och partihandeln med spritdrycker och vin utan även detaljhandeln med dessa varor i de största städerna, och frågan om fullständig avveckling av de återstående lokala detaljhandelsbolagen har sedan några år stått på dagordningen. Det har icke från dessa länder försports några nackdelar av denna långt drivna centralisering. Det torde emellertid vara förhastat att därav draga den slutsatsen, att effekten av en fullständig centralisering skulle bliva lika gynnsam i Sverige.

292 Tvenne av de uppgifter, som åvila den svenska detaljhandelsorganisationen men däremot icke den finska eller norska, torde nämligen försvåra en dylik centralisering i vårt land. Den ena är den av bolagen själva bedrivna utskänkningen och den därmed förknippade restaurangverksamheten. Varje utskänknings- och restaurangrörelse kräver en ledning, vilken dels äger stor rörelsefrihet i fråga om verksamhetens handhavande och dels är bosatt i orten eller i varje fall i sådan närhet därav att mycket täta besök kunna göras därstädes. Dessa krav kunde måhända tillgodoses även med en centraliserad förvaltning, nämligen därigenom att den av det allmänna bedrivna restaurangrörelsen fördelades på ett erforderligt antal dotterbolag eller helt självständiga utskänkningsbolag, medan övriga förvaltningsuppgifter skulle ankomma på själva monopolorganet. Den centraliserade förvaltningen möter emellertid som nämnts svårigheter med hänsyn till ännu en av försäljningsorganens uppgifter i vårt land, nämligen den individuella kontrollen. Med avseende härå kan centraliseringen visserligen väntas utöva en gynnsam inverkan så till vida, som lokala särregler av omstritt värde därigenom lättare kunde undanröjas. I ett annat viktigt hänseende, nämligen i förmågan till anpassning efter de lokala förhållandena, torde emellertid ett riksbolag med förvaltningscentral i huvudstaden vara avgjort underlägset den nuvarande försäljningsorganisationen med dess starka lokala förankringar. E n i sin ledning starkt centraliserad försäljningsorganisation torde i stället komma att sträva till stor uniformitet. Betänkligheterna mot nya uppslag i fråga om åtgärder till nykterhetstillståndets höjande komme därför säkerligen att bliva större än vad de äro inom bolag med mindre omfattande verksamhetsområden och därmed mera begränsat ansvar. Det kan därför icke vara att förvänta, att en sådan riksorganisation skulle hava den initiativkraft i fråga om åtgärder av nämnda slag, som det nuvarande bolagssystemet visat sig äga. Även om de sålunda framförda erinringarna mot centraliseringen till äventyrs skulle i någon mån försvagas genom att man inom riksbolaget bevarade lokala förvaltningsorgan med stor självständighet, har revisionen dock tillmätt dessa invändningar så stor betydelse, att den icke funnit sig böra förorda en så stark koncentration som bildandet av ett riksbolag skulle innebära. Revisionens förslag i fråga om antalet systembolag. Då revisionen finner sig böra stanna vid en mindre genomgripande omläggning av försäljningsorganisationen än den ovan dryftade, har den att taga ställning till olika alternativ, som härvid erbjuda sig. Enligt en uppfattning vinner man så stora fördelar genom att indraga enbart de verkligt små bolagen, att man åtminstone tills vidare bör nöja sig med detta framsteg. Vilken innebörd en omorganisation med denna begränsade räckvidd skulle äga, framgår av tablån å sid. 289. Om man exempelvis antager, att de bolag, vilkas motboksstock icke uppgår till 5 000, ävensom de tre utskänkningsbolagen i Stockholms förstäder, 1 skulle sammanslås med de öv1

Ett av dessa har med ingången av år 1934 uppgått i Stockholmsbolaget.

293 riga bolagen, skulle härigenom komma t i l l . stånd en reducering av bolagsantalet från 122 — numera 121 — till 75, d. v. s. med 47 (46) bolag, varav 15 enbart i Malmöhus län men endast 1 (Haparanda) i hela norra Sverige (Dalarna och Norrland). Enligt revisionens mening bör man emellertid icke stanna härvid utan redan nu syfta till en sådan begränsning av bolagsantalet, som framstår såsom den med hänsyn till alla vidkommande synpunkter mest ändamålsenliga. Vid bedömandet härav bör i första hand beaktas, att bolagsområdena måste erhålla sådan omfattning, att önskemålet om enhetlighet i lagtillämpningen blir väl tillgodosett. Detta önskemål kvarstår, även om vissa huvudregler, som hittills utformats av administrativ praxis, i enlighet med revisionens förslag bliva intagna i själva förordningen. Det ligger nämligen i sakens natur, att denna lagstiftning icke kan göras så fullständig, att icke ett stort utrymme återstår för de tillämpande organens fria prövning. De synpunkter, som i övrigt böra komma i betraktande, äro, att bolagens effektivitet såsom organ för en viktig sida av samhällets nykterhetsvård blir den största möjliga, att alla rimliga önskemål från allmänhetens sida att utan svårigheter verkställa inköp tillgodoses samt att besparingar i ekonomiskt hänseende komma till stånd i möjligaste omfattning. För att tillgodose kravet på största möjliga effektivitet böra bolagen å ena sidan vara så stora, att de dels kunna förvärva verkligt kompetenta arbetskrafter, särskilt å de ledande befattningarna, och dels stå relativt obundna gentemot obehöriga lokala inflytelser men å den andra sidan icke hava större verksamhetsområden än att bolagsledningarna kunna bevara full överblick över dessa. Med avseende å inköpsmöjligheterna för allmänheten må framhållas, att en minskning av bolagsantalet i och för sig icke innebär någon minskning av antalet försäljningsställen, då nämligen de hittillsvarande utminuteringsställena enligt revisionens mening med några få undantag skulle komina att bibehållas. Sålunda skulle den mera regelmässiga förbindelse mellan allmänheten och bolagen, som äger rum vid utminuteringsställena, icke komma att påverkas; endast de förbindelser mellan allmänheten och bolagen komme att beröras, där särskilda beslut ifrågakomma från bolagens sida, såsom angående inköpstillstånd eller indragning härav samt förändring av inköpstillståndens omfattning, d. v. s. i regel beslut, som träffas en gång för alla eller i varje fall för lång tid framåt och förekomma endast ett fåtal gånger för en och samma motboksinnehavare. Redan med nuvarande organisation är proceduren vid prövningen av sådana ärenden i stor utsträckning skriftlig och denna prövning måste under alla omständigheter taga en viss tid på grund av nödvändigheten för bolagen att genom inhämtande av upplysningar från nykterhetsnämnder och andra lämpliga informationskällor verifiera sökandenas uppgifter. Vad slutligen besparingssynpunkten angår har det vid en av revisionen företagen detaljerad genomgång av den nuvarande bolagsorganisationen framstått såsom ovedersägligt, att en kraftig beskäring av antalet självständiga bo-

294 lag inrymmer möjligheter till avsevärda utgiftsminskningar, vilka — intill en viss gräns — växa i proportion till reduceringen av bolagsantalet. Revisionen får med avseende å arten och omfattningen av dessa besparingsmöjligheter hänvisa till ovanberörda yttranden av 1926 års rusdryckslagstiftningsberedning och Systembolagsföreningarnas förtroendenämnd, vilka var för sig beräknat utgiftsminskningen genom en ändamålsenlig koncentration av systembolagen till drygt en miljon kronor om året, och konstaterar endast, att den vid sin kontrollgranskning av dessa beräkningar i ämnet funnit, att besparingsmöjligheterna icke överskattats. Dock torde de besparingsåtgärder, som under den sista tiden företagits av systembolagen själva inom den nuvarande organisationens ram, möjligen påkalla någon jämkning i dessa beräkningar. I den offentliga diskussionen har från några håll hävdats den uppfattningen, att man ingalunda når den förmånligaste ordningen med avseende å administrationskostnadernas storlek genom en så stark reduktion av bolagsantalet som ovan antytts utan i stället vinner denna vid en mindre genomgripande omorganisation. E t t belägg härför har man trott sig finna i det förhållandet, att administrationskostnaderna, fördelade exempelvis på antalet motböcker, äro lägre vid vissa medelstora bolag än vid de största bolagen. Häremot kan emellertid invändas, att dylika jämförelsetal icke äga beviskraft i detta avseende, enär rörelsen och omständigheterna vid rörelsens bedrivande äro helt andra å de orter, där de stora bolagen nu äro belägna, än å orter med små bolag. Sålunda är en anledning till att de nuvarande stora bolagen utvisa relativt höga administrationskostnader att söka däri att de sociala uppgifterna ställa större krav på dessa bolag än på de mindre, detta icke därför att bolagen äro stora utan på den grund att deras verksamhet omfattar områden med annan social struktur än de mindre bolagen. Olikheterna i fråga om administrationskostnadernas relativa höjd bero vidare därpå att vissa bolag, särskilt de större, bedriva en omfattande utskänkningsrörelse i egen regi, medan andra bolag och då främst de minsta och medelstora icke utöva någon som helst dylik rörelse. Vid det anförda resonemanget förbises vidare, att kostnadernas storlek beror icke blott på ett bolags omfattning utan även på dess belägenhet i dyr eller billig ort, vilket får betydelse med hänsyn till att de stora bolagen i regel äro förlagda i dyrare orter. Därest ett mindre bolag, beläget å billig ort, omvandlas till en filial av ett större bolag å en dyrare ort, går emellertid den fördel, som rörelsen å den billigare orten i detta hänseende ägt, ingalunda förlorad. Revisionen, som från nu anförda utgångspunkter kommit till samma uppfattning som 1926 års rusdryckslagstiftningsberedning och Systembolagsföreningarnas förtroendenämnd, ansluter sig sålunda i princip till förslaget om länsbolag. Först genom en så pass genomgripande koncentration tillgodoser man i erforderlig mån det viktiga önskemålet om garantier för enhetlig tilllämpning av lagstiftningen. Erfarenheten får också anses hava givit vid handen, att det motboksantal, som motsvarar länsindelningen, i stort sett också

295 ger en lämpligt avvägd arbetsuppgift för ett systembolag. Bolagen bli härigenom stora nog för att kunna draga till sig kompetenta arbetskrafter och för att stå obundna gentemot obehöriga lokala opinioner men i regel icke alltför stora för att kunna handhava sina uppgifter på åsyftat sätt. Genom en sådan koncentration av bolagen kunna också betydande besparingar i administrationskostnaderna vinnas. Revisionen har, med biträde av särskilt sakkunniga personer, företagit en genomgång i detalj av den nuvarande bolagsorganisationen och därvid ägnat särskilda överväganden åt ett flertal omständigheter, såsom motboksstockens storlek, kontrollområdenas omfattning och utskänkningsförhållandena, kommunikationerna och de vanliga handelsvägarna m. m. Denna detaljundersökning har givit vid handen, att länsindelningen i stort sett är ändamålsenlig och genomförbar. Revisionen föreslår på dessa grunder — i 3 kap. 1 § — att vid ifrågavarande indelning av riket varje detaljhandelsområde i allmänhet skall motsvara ett län, varvid Stockholms stad och Stockholms län sammanföras till ett detaljhandelsområde. Det har emellertid vid revisionens nyssnämnda undersökning visat sig, att det icke är påkallat att för vissa läns vidkommande strängt genomföra nämnda regel. Revisionen föreslår därför ett tillägg till densamma, innebärande att Konungen äger bestämma, att i ett län må finnas mer än ett detaljhandelsområde, där det finnes nödigt av särskild anledning, såsom länets utsträckning eller folkmängd. Med avseende härå må erinras om att även 1926 års rusdryckslagstiftningsberedning ifrågasatte vissa avvikelser från länsbolagsregeln, nämligen beträffande Östergötlands och Malmöhus län. Revisionen har för sin del tänkt sig, att denna undantagsregel skulle erhålla något större räckvidd och medgiva följande modifikationer i länsbolagsindelningen, vilka synas motiverade av de ifrågakommande länens utsträckning och folkmängd, rådande utskänkningsförhållanden, uppdelning på flera landstingsområden m. m.: i Östergötlands län två detaljhandelsområden med bolagen förslagsvis förlagda till Norrköping och Linköping, i Kalmar län två områden med bolagen förslagsvis förlagda till Kalmar och Västervik, i Malmöhus län tre områden med bolagen förslagsvis förlagda till Malmö, Hälsingborg och Ystad, i Älvsborgs län två områden med bolagen förslagsvis förlagda till Vänersborg och Borås, samt i Västernorrlands län två områden med bolagen förslagsvis förlagda till Härnösand och Sundsvall. Såsom redan antytts, förutsätter revisionen därjämte, att ett gemensamt stort bolag inrättas för Stockholms stad och Stockholms län med säte i Stockholm. Med de sålunda ifrågasatta jämkningarna i länsindelningen skulle den nya bolagsorganisationen te sig på följande sätt:

296 Bolag enligt revisionens förslag

Län

1) Stockholm

Stockholms stad och län

Omfattar nuvarande bolag i

Stockholm . . Södertälje . .

Antal invåAntal mot- nare i konböcker den trollområdet sl /i» 1932 den 31/i2 1932 205 150 7 278

Lidingö ' Vaxholm

. .

1137 Norrtälje

. .

7 581

Sigtuna . . .

1552 Sundbyberg * Saltsjöbaden ' Nynäshamn .

1962 224660

2) Uppsala

Uppsala län

Uppsala . . .

20 511

Enköping . .

6 089

Öregrund

2 428

. .

29 028 Södermanlands

län

3) Nyköping eller Nyköping . . Eskilstuna Eskilstuna . .

10 058 12 780

.

1134 Strängnäs .

3 083

Mariefred

Torshälla

.

1607 Trosa . . .

1798 Malmköping

3 588 34048

Östergötlands

län

4) Linköping

Linköping .

17149 Motala

. .

5061 Vadstena

.

3 307

Skänninge .

6 001 31518

5) Norrköping

Norrköping Söderköping

29 887

Valdemarsvik

3 457

3308 36652

Jönköpings

län

6) Jönköping

Jönköping .

14 281

Eksjö . . .

10 646 24927

Kronobergs

län

7) Växjö

Växjö . . . Ljungby . .

18 665 8 966 27 631

143 525

1 Endast utskänkningsbolag. — 2 Detta bolag, som endast utövade utskänkning, uppgick med ingången av år 1934 i Stockholmsbolaget.

297 Bolag enligt revisionens förslag

Län

Kalmar

län

8)

Kalmar

Omfattar nuvarande bolag i

Kalmar . .

Antal motböcker den S1 /i2 1932

Antal invånare i kontrollområdet den S1 /i21932

17 214

Oskarshamn

6 936

Borgholm .

3 091

Mönsterås .

2 902

Mörbylånga

2 327 32470

9)

Västervik

Västervik .

5 990

Vimmerby .

5 807

Visby . . .

10 217

Karlskrona

15 779 5 692 9 563 5 311

11797 Gotlands

län

10)

Visby

Blekinge

län

11)

Karlskrona

Ronneby

.

Karlshamn . Sölvesborg . Kristianstads

län

12)

Kristianstad

Kristianstad Hässleholm

Malmöhus

län

13)

Malmö

Malmö

. .

Lund . . . Eslöv . . . Trälleborg . Skanör

. .

Dalby . . . Veberöd . . Anderslöv . Sjöbo . . . Hörby

. .

Höör . . . 14)

Hälsingborg

Hälsingborg Landskrona Höganäs Tågarp

. .

Teckomatorp Röstånga

.

Ängelholm . Båstad

. .

36345 14 896 8 311 23 207 42 835 13 082 4 799 5 016 527 2 460 1349 2 607 2 372 2 889 2 334 80 270 17 580 7 399 4 096 3 223 3 291 4 006 8 467 2 971 51033

298 Bolag enligt revisionens förslag

Län

Malmöhus (forts.)

län

15)

Omfattar nuvarande bolag i

Ystad . . .

Ystad

Skurup . . Lövestad

.

Östraby . . Löberöd . . Simrishamn Tomelilla .

Antal motböcker den S1 /i2 1932

7 293 3 835 2 595 2143 1876 5160 4 822 27 724

Sallands

län

16)

Halmstad

Halmstad . Laholm . . Falkenberg Varberg . .

17 006 6 043 8 732 9 561 41342

Göteborgs och Bohus län

17) Göteborg

Göteborg

.

Kungsbacka Kungälv Marstrand . Lysekil . . Uddevalla . Strömstad .

85 503 5 899 4111 2 348 8 847 15 304 5 350 127 362

Älvsborgs

län

18)

Vänersborg

Vänersborg Trollhättan Åmål . . .

7 407 6 024 6 578 20009

19)

Borås

Borås . . . Alingsås Ulricehamn

20 443 4 979 6 771 22193

Skaraborgs

län

20) Skövde Skara

eller

Skövde . . Mariestad . Lidköping . Skara . . . Hjo.

. . .

Falköping . Grästorp Vara . . .

9 013 8 582 7 908 6 457 4 455 8 200 2 926 6142 53683

Antal invånare i kontrollområdet den 31/i2 1932

299 Bolag enligt revisionens förslag

Län

Värmlands

län

21)

Örebro län

Karlstad

Antal motböcker den 31 /i2 1932

Antal invånare i kontrollområdet den S1/i2 1932

Karlstad

28 628

184 581

Kristineham Filipstad Säffle

38 720

7 767

4 331

47 882

3115 4 677

27 910

Omfattar nuvarande bolag i

22) Örebro Askersund Lindesberg

Västmanlands

län

Kopparbergs

Gävleborgs

län

län

23)

24)

Västerås

Falun

Västerås Sala

Falun

25) Gävle Hudiksvall

Västernorrlands län

Jämtlands Västerbottens

Norrbottens

26)

Härnösand

län län

län

Sundsvall

28)

Östersund

Luleå

25 319

14 923

60 219

23 788

4 590

22 429

177 741

29 365

184 829

8 876

49 860

24 346

136 389

13 273 11626

85 983 79113

301485 61058

50 706

8 867

56 3H0

115284 Östersund

14136 10 754

102 825

Skellefteå

180 705

Luleå

10 906

99 707

Piteå

5 677

47 993

4 810

55 081

202 781

29) Umeå

30)

9 480 Sollefteå

27)

17 360

77 880

300 Med avseende å innebörden av detta förslag må erinras om att, såsom förut angivits, allmänhetens intresse av en relativt tät fördelning av utminuteringsställena icke beröres av denna plan. Revisionens förslag i denna del innebär sålunda icke ökade besvär och svårigheter i fråga om inköpen. Om revisionens förslag betraktas i dess helhet, torde det tvärtom befinnas, att detsamma erbjuder större bekvämlighet för köparna än den gällande ordningen på grund av de föreslagna möjligheterna för bolagen att inrätta särskilda utlämningsställen på lämpliga orter inom försäljningsområdena och att utan kostnad för köparna försända spritdrycker och vin. Med avseende härå hänvisas till det föregående (sid. 171 ff.). För tydlighetens skull må även framhållas, att den av revisionen föreslagna ordningen icke innebär någon ändring i förhållande till vad nu gäller, att ett systembolag icke äger utsträcka sin verksamhet utom det för bolaget anvisade detaljhandelsområdet samt att det inom varje sådant område ej må finnas mer än ett bolag. I fråga om förslagets inverkan på skatteinkomsterna för de kommuner, där bolag skola indragas, må påpekas, att enligt kommunalskattelagen 30 § 4 mom. och 57 § 1 mom. ett systembolags nettointäkt av utminutering av rusdrycker skall anses utgöra högst 7 procent å försäljningssumman för de under beskattningsåret utminuterade rusdryckerna samt att skatt för inkomst av rörelse skall utgöras till kommun, där rörelsen utövats från fast driftställe. Då bolagsindragningen som nämnts icke i och för sig innebär ändring i fråga om utminuteringsställenas förläggning och sålunda icke betager de hittillsvarande självständiga bolagen deras karaktär av fasta driftställen samt uppenbarligen icke kan föranleda någon ändring av försäljningssummorna å dessa ställen, är det tydligt att förslaget icke direkt påverkar de därav berörda kommunerna i skattehänseende. Att sådan inverkan däremot utövas av en annan av revisionen föreslagen bestämmelse, nämligen att utminuteringsställe för framtiden icke skall få vara förlagt till annan ort än stad, köping eller municipalsamhälle, har redan påpekats i annat sammanhang (sid. 272). . Revisionen förutsätter, att övergången från den nuvarande till den blivande organisationsplanen genomföres på ett sätt, som tillgodoser alla rimliga krav på hänsynsfull behandling av personalen i de indragna bolagen. Detta föranleder tydligen, att de ekonomiska vinsterna av omgestaltningen icke framträda till fullo under en viss övergångstid. Bolag eller statliga, respektive kommunala institutioner såsom försäljningsorgan. De ovan återgivna övervägandena ha utgått från den förutsättningen, att de organ, åt vilka försäljningen av spritdrycker och vin för framtiden skall anförtros, liksom nu skola äga formen av bolag. De äro emellertid oberoende av denna förutsättning. Även om man övergår till an annan företagsform, är det av förut anförda orsaker å ena sidan erforderligt att vidtaga en stark begränsning av antalet förvaltningsenheter och å andra sidan icke tillrådligt att driva begränsningen så långt, att endast ett företag kvarstår.

301 Förslag om övergivande av bolagsformen ha vid skilda tillfällen framförts. Sålunda föreslog 1877 års brännvinslagstiftningskommitté, att bolagen skulle avlösas av särskilda nämnder, bestående av 4—12 personer, av vilka ordföranden jämte hälften av ledamöterna skulle utses av länsstyrelsen samt den andra hälften av de kommunala myndigheterna. Svenska läkarsällskapets kommitterade förordade i sitt år 1912 avgivna betänkande Alkoholen och samhället (sid 183 o. f.), att försäljningen av spritdrycker skulle ankomma på en särskild kommunal institution, den s. k. alkoholnämndens andra byrå. När dylika yrkanden framställts, har bland annat gjorts gällande, att de befogenheter, som tillkomma systembolagen i fråga om utminuteringen och utskänkningen, äro så betydande och beröra såväl den stora allmänheten som enskilda personer på ett sådant sätt, att de helst borde handhavas under tjänstemannaansvar. Till grund för dessa förslag torde också hava legat den föreställningen, att bolaget är en företagsform, som tillkommit för att tillgodose ekonomiska syften men däremot icke är väl lämpad för samhälleliga uppgifter. Revisionen har emellertid lika litet som 1911 års nykterhetskommitté, vilken bestämt uttalade sig mot förstatligande eller kommunalisering av försäljningen av spritdrycker och vin (nykterhetskommitténs betänkande nr V sid. 265), funnit de anförda skälen för att övergiva bolagsformen övertygande. De olägenheter, som påtalats och som kunna hava reellt underlag, torde vara sådana, att de kunna avhjälpas genom förändringar i bolagens organisation, och förslag till dylika ändringar dryftas i närmast följande avdelning av detta kapitel. Den uppfattningen, att bolagsformen icke är lämpad för samhälleliga uppgifter, torde jävas därav att denna form kommit till allt större användning för fullgörande av sådana funktioner. E t t företag, som är organiserat såsom bolag, har vidare i vissa hänseenden bestämda företräden framför ett statligt eller kommunalt ämbetsverk. Detta gäller särskilt med avseende å försäljningsorganens betydelsefulla ekonomiska uppgifter, vilkas handhavande kräver ett större mått av rörelsefrihet än som i allmänhet kan inrymmas inom ramen av en statlig eller kommunal organisation. Detta omdöme äger emellertid också en viss giltighet i fråga om den sociala sidan av försäljningsorganens verksamhet, nämligen så till vida som det från den stora allmänhetens synpunkt måste betraktas såsom en fördel, att den inom den offentliga förvaltningen gällande offentlighetsprincipen icke äger tillämpning med avseende å de uppgifter av olika slag rörande individuella förhållanden, som äro nödvändiga för utminuteringskontrollen. Genom särskilda tillägg i tryckfrihetsförordningen kunde visserligen stadgas uttryckliga undantag i detta avseende, om bolagen omvandlades till statliga eller kommunala organ, men det är i varje fall ovisst, huruvida och i vilken omfattning en sådan undantagslagstiftning kunde bliva genomförd. Då härtill kommer, att det inom vida kretsar av vårt folk råder en bestämd motvilja mot förstatligande eller kommunalisering av handeln med spritdrycker och vin, förordar revisionen, att systembolagen bibehållas såsom det allmännas organ för denna försäljning.

302 Systembolags styrelse och organisation. I huvudsaklig överensstämmelse med nu gällande förordning upptager revisionens förslag i 1 kap. 3 § ett allmänt stadgande, att all försäljning av spritdrycker och vin skall ordnas och handhavas så att därav uppkommer så ringa skada som möjligt. Den sålunda uppställda regeln angående lagstiftningens allmänna syfte utgör ett viktigt direktiv för systembolagens verksamhet. För att bolagen skola kunna fullfölja detta måste ett intimt samarbete äga rum med de organ, som närmast omhänderhava den samhälleliga nykterhetsvården, d. v. s. nykterhetsnämnderna. E t t dylikt samarbete har också kommit till stånd mångenstädes och i allt större omfattning mellan systembolagen och de nuvarande nykterhetsnämnderna. Revisionen föreslår emellertid, att nykterhetsnämndsinstitutionen skall utbyggas så, att det i varje län jämte de kommunala nämnderna inrättas en länsnykterhetsnämnd, vilken har att svara för den samhälleliga nykterhetsvården inom länet. Med avseende å skälen härför får revisionen hänvisa till det följande (kap. X V I I I sid. 308). För att lagstiftningens ovan angivna syfte skall vinnas är det tydligen av den största betydelse, att dessa organ och de nya systembolagen bedriva sin verksamhet i närmaste samverkan. För att skapa garantier härför föreslår revisionen, att länsnykterhetsnämnderna beredas ett betydande inflytande på ledningen av systembolagens verksamhet genom att dessa nämnder bliva på lämpligt sätt representerade i bolagens styrelser. Enligt nu gällande bestämmelser i 19 § 5 mom. Rff skall styrelsen för systembolag bestå av fem ledamöter och vara sammansatt sålunda, att kontrollstyrelsen utser en ledamot, vilken tillika är ordförande, den kommun, där styrelsen har sitt säte, en ledamot, landstinget en ledamot — om nyssnämnda kommun icke deltager i landsting, utser dock denna jämväl den ledamot, som eljest skulle hava valts av landstinget — samt delägarna i bolaget två ledamöter. En ändring härutinnan, varigenom länsnykterhetsnämnden erhåller befogenhet att tillsätta två ledamöter av bolagsstyrelsen, torde verksamt främja det åsyftade samarbetet mellan denna nämnd och bolaget. Det synes emellertid icke vara lämpligt att öka styrelseledamöternas antal från fem till sju. Fråga uppstår då, vilka av de nuvarande ledamöterna som böra ersättas av länsnykterhetsnämndens representanter. I första hand kommer i fråga att minska antalet representanter för delägarna från två till en. Det kan till och med göras gällande, att då systembolagen numera i realiteten helt och hållet äro organ för det allmänna och endast formellt enskilda företag, det icke längre är behövligt att överhuvud taget bibehålla delägarnas representation. Revisionen ifrågasätter emellertid icke att denna alldeles upphör men anser det vara en naturlig konsekvens av utvecklingen, att den reduceras på angivet sätt. A t t borttaga kontrollstyrelsens rätt att utse styrelsens ordförande kan givetvis icke komma i fråga. Det gäller då att avgöra, vilken av de återstående styrelseledamöterna — kommunens eller landstingets representant — som skall

303 ersättas av den andra av länsnykterhetsnämnden utsedde ledamoten. Revisionen anser för sin del, att kommunens representant bör vika för landstingets, och grundar denna uppfattning på det förhållandet, att systembolagen i den av revisionen föreslagna organisationen erhålla karaktär av organ för hela länet eller åtminstone för en betydande del av detta och att därför landstinget såsom länets representation bör behålla sitt inflytande på bolagsstyrelsens sammansättning. I enlighet med dessa överväganden skulle bolagsstyrelsen för framtiden få följande sammansättning: en ledamot, ordförande, utsedd av kontrollstyrelsen, en ledamot, utsedd av landstinget, två ledamöter, utsedda av länsnykterhetsnämnden, samt en ledamot, utsedd av delägarna. Denna ordning bör emellertid enligt revisionens mening icke tillämpas undantagslöst, utan en något annan sammansättning av styrelsen torde böra gälla för vissa bolag. I första hand kommer därvid i betraktande det bolag, vars verksamhetsområde omfattar både Stockholms stad och större delen av Stockholms län. Dessa båda delar utgöra administrativt två sidoordnade enheter, vilka böra vara på likartat sätt representerade i det gemensamma systembolagets styrelse. Det skall vidare enligt revisionens förslag inrättas en länsnykterhetsnämnd inom vart och ett av dessa två områden och båda dessa nämnder böra vara företrädda inom styrelsen. Med hänsyn härtill föreslår revisionen, att styrelsen för Stockholmsbolaget erhåller följande sammansättning: en ledamot, ordförande, utsedd av kontrollstyrelsen, en ledamot utsedd av Stockholms stadsfullmäktige och en utsedd av landstinget i Stockholms län, en ledamot utsedd av nykterhetsnämnden för Stockholms stad, i dess egenskap av länsnykterhetsnämnd, och en utsedd av länsnykterhetsnämnden för Stockholms län, samt en ledamot utsedd av delägarna. A t t denna bolagsstyrelse härigenom får ett jämnt antal ledamöter, torde icke utgöra någon större nackdel. Liknande synpunkter göra sig gällande i fråga om de övriga bolag, vilkas verksamhetsområden omfatta stad, som icke deltager i landsting. Det måste nämligen anses otillfredsställande, om i styrelsen för exempelvis det föreslagna bolaget för Göteborgs och Bohus län staden Göteborg icke skulle vara på något sätt representerad, ehuru denna har större folkmängd — och betydligt större antal motboksinnehavare — än länet i övrigt, vilket däremot skulle vara företrätt i denna styrelse genom sin landstingsrepresentant. Denna bolagsstyrelse bör därför enligt revisionens mening innefatta jämväl en ledamot, utsedd av Göteborgs stadsfullmäktige. Det nu sagda äger tillämpning — ehuru dock icke i lika hög grad — jämväl ifråga om de föreslagna bolagen i Malmö, Norrköping, Hälsingborg och Gävle, vilka städer icke heller deltaga i landsting. Även i sammansättningen av dessa bolags styrelser synas därför samma jämkningar böra vidtagas som ovan angivits beträffande bolaget i Göteborg.

304 I fråga om systembolagens organisation föreslår revisionen vidare den ändringen, att dessa bolag, vilka för närvarande kunna hava karaktären av handelsbolag eller aktiebolag, framdeles alltid skola hava formen av aktiebolag. Beträffande övriga detaljer rörande bolagens organisation och verksamhet hänvisas till den speciella motiveringen för förslagets 6 kap. I detta sammanhang må endast förutskickas, att det ansetts lämpligt att i själva författningstexten införa en del stadganden i hithörande ämnen, vilka för närvarande äro meddelade i administrativ ordning, samt att det förutsattes, att Kungl. Maj:t skall fastställa gemensamma grunder, som böra gälla för systembolagens bolagsordningar.

KAP. XVIII. Omläggning av alkoholistlagstiftningen. Försäljningslagstiftningen måste stödjas av en särskild lagstiftning om behandling av missbrukare. Revisionen har ovan givit uttryck för den uppfattningen, att lagstiftningen väsentligen bör hava till uppgift att förebygga och motverka sådant bruk av alkohol, som medför sociala eller ekonomiska skadeverkningar. Detta syfte har man i vårt land fullföljt på två vägar. Den första av dessa är försäljningslagstiftningen, genom vilken man sökt gestalta den lagliga försäljningen av spritdrycker och vin på ett sådant sätt, att denna ger upphov till så ringa skada som möjligt. Av vad revisionen tidigare yttrat framgår, att den för sin del hyser den meningen, att detta syfte också i betydande utsträckning blivit tillgodosett härigenom. Enbart åtgärder av detta slag äro dock icke till fyllest. Erfarenheterna i olika länder ha givit vid handen, att huru försäljningslagstiftningen än må vara utformad, denna dock icke kunnat erbjuda mer än ett första skydd mot alkoholmissbruket, vilket i många fall är otillräckligt och därför måste stödjas av särskilda åtgärder mot detta missbruk. Detta har man beaktat i vårt land tidigare än i de flesta andra länder genom att beträda den andra vägen för alkoholmissbrukets bekämpande, nämligen individuell behandling av alkoholmissbrukare med stöd av särskild lagstiftning. Då denna lagstiftning och försäljningslagstiftningen hava samma allmänna syfte och i olika hänseenden gripa in i varandra, har revisionen till behandling upptagit jämväl spörsmålet om utveckling av lagstiftningen om den individuella nykterhetsvården till större ändamålsenlighet samt framlagt förslag härom. De allmänna utgångspunkterna för revisionen härvid ha varit å ena sidan, att det i vårt land alltjämt — trots den gynnsamma utveckling av nykterhetstillståndet, som ovedersägligen ägt rum under de sista årtiondena — i stor omfattning förekommer alkoholmissbruk med betydande skadeverkningar både för enskilda personer och för det allmänna, samt å den andra, att det är möjligt att väsentligt förbättra dessa förhållanden genom att göra organen för den särskilda nykterhetsvårdande verksamheten bättre skickade för sin uppgift och i samband därmed giva dem ökade befogenheter särskilt i fråga om det begynnande missbruket. Alkoholmissbruket har alltjämt stor utbredning i vårt land. Såsom stöd för den uppfattningen, att alkoholmissbruket alltjämt är vitt utbrett i vårt land, torde det vara tillfyllest att erinra om att antalet fylleriförseelser i riket 20—332437

306 alltjämt är betydande, omkring 30 000 per år (jämför ovan sid. 79). Det kan visserligen med visst fog sägas, att den omständigheten, att en person vid ett enstaka tillfälle gör sig skyldig till fylleri, icke i och för sig behöver betyda, att hans alkoholvanor äro av sådan art, att samhället har anledning att reagera på annat sätt än genom att beivra den tillfälliga förseelsen. Det är dock utan tvivel endast en mindre del av de faktiskt inträffade fylleriförseelserna, som bliva beivrade. Mången för första gången dömd fyllerist har säkerligen begått ett flertal dylika förseelser tidigare utan att han blivit ertappad. Fylleristatistikens siffror framstå därför såsom allvarliga vittnesbörd om att det råder ett utbrett alkoholmissbruk i landet. Intrycket härav skarpes, om det kända förhållandet beaktas, att mången svår alkoholmissbrukare aldrig gör sig skyldig till någon fylleriförseelse. Gällande bestämmelser angående nykterhetsnämnderna. Nykterhetsnämnden är det allmännas organ för utövande av den individuella nykterhetsvårdande verksamheten. Denna kommunala institution tillkom genom 1913 års alkoholistlag, vilken ändrades år 1931. Enligt denna lag skall det i varje kommun finnas ett kommunalt organ för alkoholistvården, antingen en för detta ändamål särskilt utsedd nykterhetsnämnd eller ock kommunens fattigvårdsstyrelse, vilken i sådant fall har samma befogenheter och åligganden, som tillkomma dylik nämnd. Det åligger nykterhetsnämnd att vidtaga åtgärder för att återföra alkoholmissbrukare till ett nyktert och ordentligt liv. Dess befogenhet härutinnan är emellertid begränsad därigenom att lagen icke gjorts tillämplig å vilken otvetydig alkoholmissbrukare som helst utan är inskränkt till vissa noggrant angivna kategorier av sådana. Förutsättningen för att ingripande av något slag skall kunna komma till stånd är nämligen, dels att vederbörande är »hemfallen åt alkoholmissbruk», d. v. s. vanemissbrukare, och dels att han i följd därav antingen 1) är farlig för annans personliga säkerhet eller eget liv, eller 2) utsätter någon, som han jämlikt stadgande i lag är skyldig att försörja, för nöd eller uppenbar vanvård eller eljest grovt brister i sina plikter mot sådan person, eller 3) ligger det allmänna, sin familj eller annan till last, eller 4) är ur stånd att taga vård om sig själv, eller 5) för ett för närboende eller andra grovt störande levnadssätt, eller 6) blivit under de två senast förflutna åren tre eller flera gånger dömd till ansvar för fylleri. E t t alkoholmissbruk, som icke medför någon av dessa följdverkningar, kan sålunda icke bliva föremål för ingripande enligt denna lag, missbruket må vara huru grovt som helst. Oaktat nykterhetsnämnden sålunda äger ingripa endast mot vissa fall av mera framskridet missbruk, skall nämnden i första hand anlita hjälpåtgärder av föga ingripande beskaffenhet. Den längst gående av dessa hjälpåtgärder består däri att nämnden ställer vederbörande under en på särskilt sätt anordnad övervakning. Om rättelse ej vinnes på detta sätt, må nämnden hos länsstyrelsen påkalla förordnande, att alkoholmissbrukaren må intagas å allmän alkoholistanstalt. I fråga om de ovan under 1) angivna s. k. farliga alkoholisterna äger jämväl polismyndighet befogenhet att taga initiativ till interne-

307 ringsåtgärd. I övriga fall däremot kan ingripande enligt lagen i allmänhet icke vidtagas av annan än nykterhetsnämnden. Lagstiftningens effektivitet beror sålunda i mycket hög grad på nämndernas intresse för sin uppgift och förmåga att fullgöra densamma. Nykterhetsnämnderna hade till en början icke andra uppgifter än dem som angivas i alkoholistlagen. Då lagstiftningen om försäljning av spritdrycker och vin år 1917 fick sin nuvarande utformning, togos de emellertid i anspråk även för tillämpningen av denna, vilket antyder den nära samhörigheten mellan dessa två lagstiftningsområden. Det mest generella stadgandet angående nämndernas åligganden återfinnes i själva verket icke i alkoholistlagen utan i 64 § Rff, som ålägger nykterhetsnämnd att övervaka nykterhetstillståndet inom kommunen. Enligt uttrycklig föreskrift innebär detta stadgande skyldighet för nämnden att genom upplysningar och råd till försäljare söka förebygga^ missbruk av spritdrycker och vin. Att det på grundval härav kommit till stånd ett omfattande samarbete mellan nykterhetsnämnderna och systembolagen för genomförande av den individuella utminuteringskontrollen, har revisionen redan framhållit i det föregående (sid. 73). Nykterhetsnämndens plikt att övervaka nykterhetstillståndet inom sitt verksamhetsområde avser icke endast den lagliga försäljningen av spritdrycker och vin utan omfattar även andra förhållanden, varigenom detta tillstånd kan menligt påverkas. Med hänsyn härtill har nämnden erhållit befogenhet i olika hänseenden även genom stadganden i förordningarna angående försäljning av pilsnerdricka samt av vissa alkoholfria och därmed jämförliga drycker, angående handel med skattefri sprit och angående vissa alkoholhaltiga preparat m. m. En från de hittills angivna alldeles skild uppgift har tillagts nykterhetsnämnderna genom 1930 års motorfordonsförordning, vilken föreskriver, att dessa skola avgiva yttranden angående körkortssökandes nykterhetsförhållanden. Med hänsyn till bilismens ökade betydelse och de krav, som det allmänna måste ställa på motorförare i nykterhetsavseende, innebär nykterhetsnämndernas befattning med körkortskontrollen ett både kvantitativt och kvalitativt betydande tillskott till dessa nämnders verksamhetsområde. Förtjänster och brister hos den nuvarande organisationen av nykterhetsnämnderna. Enligt revisionens mening har erfarenheten visat, att anordningen med ett organ för nykterhetsvården i varje kommun i stort sett befunnits gagnelig. Att tillämpningen av alkoholistlagstiftningen gått fri från allvarligare angrepp torde i hög grad vara att tillskriva det förhållandet, att ingripande enligt lagen i allmänhet sker på föranstaltande av en kommunal folkvald nämnd, som är sammansatt av medlemmar från olika samhällsklasser med skiftande sociala och politiska åskådningar och därför uppbäres av ett mera allmänt förtroende. Att det för genomförandet av den individuella utminuteringskontrollen varit av synnerligt värde, att systembolagen kunnat räkna på samarbete med en sådan kommunal nämnd, torde också vara ovedersägligt. Erfarenheten har emellertid visat, att den hittillsvarande organisationen har betydande brister. För att en nykterhetsnämnd skall kunna på ett tillfreds-

308 ställande sätt fullgöra sina uppgifter måste nämnden hava verkligt intresse för dessa samt äga tillgång till personlig kompetens för de ofta ömtåliga spörsmål, som ankomma på densamma. Det är givetvis också nödvändigt, att nämnden icke är ur stånd att utöva någon egentlig verksamhet på grund av brist på ekonomiska medel. Det kan icke fördöljas, att en eller flera av dessa förutsättningar saknas hos alltför många nykterhetsnämnder. Flera orsaker bidraga till detta ogynnsamma förhållande. Det äger mångenstädes rum en mycket stark omsättning i dessa nämnder, vilket har till följd att ledamöterna icke hinna förvärva erforderliga insikter och erfarenheter. Detta sammanhänger med en annan omständighet, som även har direkt betydelse för nykterhetsnämndernas förmåga att fylla sina uppgifter, nämligen att man i många kommuner icke tillräckligt beaktat angelägenheten av att dessa nämnder få den bästa möjliga sammansättningen. I flertalet kommuner — för några år sedan närmare 2 000 kommuner — fungerar fattigvårdsstyrelsen såsom nykterhetsnämnd och vid valet av ledamöter i denna torde man icke alltid ägna erforderlig uppmärksamhet åt behovet av att fattigvårdsstyrelsen får en sammansättning, som även gör den skickad för uppgiften att vara nykterhetsnämnd. E t t svårt hinder för nykterhetsnämndernas arbete är vidare, att kommunerna i stor omfattning icke förse nykterhetsnämnderna med erforderliga anslag för verksamheten. Det finns nämnder, som icke hava något som helst kommunalt anslag. P å sina håll beror väl detta på bristande förståelse för de uppgifter, nykterhetsnämnden har att fullgöra, men den förnämsta orsaken härtill torde dock vara en bland kommunerna rådande uppfattning, att staten, som drager så stora inkomster av spritdryckshanteringen, bör bestrida kostnaderna för den samhällsverksamhet, som har till ändamål att förebygga och lindra skadeverkningarna av denna hantering. Såsom sammanfattning av vad nu anförts rörande nykterhetsnämnderna kan sägas, att anordningen med ett organ i varje kommun för nykterhetsärenden visat sig gagnelig i strävandena att motverka alkoholmissbruket och dess skadeverkningar, men att olika omständigheter hava gjort, att dessa organ mångenstädes icke kunnat göra den insats, som påkallas av nykterhetstillståndets beskaffenhet. Enligt revisionens uppfattning bör därför nykterhetsnämndsinstitutionen bibehållas för framtiden och utbyggas på ändamålsenligt sätt samt erforderliga åtgärder vidtagas för att i möjligaste mån undanröja förefintliga hinder för en sådan utveckling av densamma, att den blir fullt skickad för sin viktiga uppgift. Revisionens förslag rörande nykterhetsnämnderna. I syfte att stärka organisationen av nykterhetsnämnderna föreslår revisionen, att det i varje län inrättas en de kommunala nämnderna överordnad nykterhetsnämnd, länsnykterhetsnämnden, vilken skall hava till uppgift att handhava nykterhetsvården inom länet och därvid bland annat utöva tillsyn över att de kommunala nämnderna fullgöra dem tillkommande uppgifter samt lämna dem vägledning och bistånd (1 och 2 §§ i förslaget till lag om nykterhetsvård). Denna nya institution måste för att kunna fylla sin uppgift hava en sådan sammansättning, att

309 den förfogar över sakkunskap och auktoritet. Revisionen föreslår i detta syfte, att länsnykterhetsnämnden skall vara sammansatt på följande sätt (10 § av nyss angivna lagförslag) : Ordföranden utses av socialstyrelsen i dess egenskap av uppsiktsmyndighet över nykterhetsnämnderna i riket, en ledamot, som är läkare med särskild lämplighet för uppdraget, utses av samma myndighet efter samråd med medicinalstyrelsen, en ledamot utses av länsstyrelsen och två ledamöter väljas av landstinget bland ledamöterna i länets kommunala nykterhetsnämnder. Beträffande länsnykterhetsnämndernas verksamhetsområden i geografiskt hänseende har revisionen övervägt två alternativ. Enligt det ena skall länet vara enheten och det sålunda finnas allenast en länsnykterhetsnämnd i varje län, medan det andra alternativet upptager en fullständig parallellism mellan länsnykterhetsnämnderna och systembolagen, så att de förras verksamhetsområden sammanfalla med detaljhandelsområdena och antalet länsnykterhetsnämnder blir detsamma som bolagsantalet. Med hänsyn till att länsnykterhetsnämndens huvuduppgift skall vara att utgöra ett stöd för de kommunala nämnderna har revisionen ansett det vara mest ändamålsenligt, att länsnykterhetsnämnden har att taga befattning allenast med nämnderna inom ett bestämt län och icke med nämnderna i flera olika län, vilket skulle bliva fallet enligt det senare alternativet. För den ordningen att länsnykterhetsnämndernas verksamhetsområden skola sammanfalla med länsindelningen talar även det skälet, att länsnykterhetsnämnden, såsom nedan i specialmotiveringen framhålles, i fråga om handläggningen av ärenden rörande behandlingen av alkoholmissbrukare föreslås skola utgöra en slags mellaninstans mellan de kommunala nämnderna och länsstyrelsen. Av denna anordning följer, att verksamhetsområdet för åtskilliga länsnykterhetsnämnder faller inom flera detaljhandelsområden och att samma länsnykterhetsnämnd sålunda kan få beröring med mer än ett systembolag. Olägenheterna härmed — om sådana över huvud behöva förekomma — torde vara mindre än de som skulle föranledas därav att en länsnykterhetsnämnd hade att utöva överinseende över en del nykterhetsnämnder i ett län och en del i ett annat län, eventuellt även en del i ett tredje län. För att länsnykterhetsnämnden må kunna stå i nära förbindelse med varje kommun inom länet och med den där fungerande kommunala nykterhetsnämnden, skall den enligt 5 § i förslaget äga utse ett ombud i varje sådan nämnd, vare sig denna är särskilt vald eller utgöres av fattigvårdsstyrelsen. Revisionen hyser den förhoppningen, att man genom detta förslag om ombud för länsnykterhetsnämnden i varje kommun skall vinna även ett annat syfte, nämligen att råda bot på den svagheten hos många nykterhetsnämnder, som följer därav att ledamöterna ofta icke utses med tillräckligt hänsynstagande till lämpligheten för uppdraget. Länsnykterhetsnämnden skall nämligen enligt förslaget vid utseende av sådant ombud icke vara hänvisad endast till de av kommunen valda ledamöterna utan även kunna välja lämplig person utanför denna krets, vilken i sådant fall inträder såsom ledamot av nämnden i kraft av länsnykterhetsnämndens beslut. För den händelse fattigvårdsstyrelsen utgör

310 nykterhetsnämnd, äger sådan ledamot givetvis deltaga endast i handläggningen av de ärenden, som ankomma på nykterhetsnämnds prövning. Man torde kunna utgå ifrån att länsnykterhetsnämndens ombud genom denna sin egenskap — vare sig han tillika är av kommunen vald eller ej — erhåller ett särskilt inflytande inom den kommunala nämnden, varigenom den fungerande nykterhetsnämnden i varje kommun skulle få minst en ledamot, som är väl skickad för uppdraget och tillika äger betydande inflytande. Det är att förmoda, att i fattigvårdsstyrelse som utgör nykterhetsnämnd samma person ofta kommer att utses till ombud för länsnykterhetsnämnden och till sådan föredragande för nykterhetsnämndsärenden, varom stadgas i 5 § av den gällande alkoholistlagen (6 § i revisionens förslag). Denne föredragande skulle härigenom i allmänhet erhålla ökad möjlighet att vinna gehör inom fattigvårdsstyrelsen för de nykterhetsvårdande synpunkterna. För att underlätta en dylik förening av dessa båda uppdrag har i förslaget införts en bestämmelse, som möjliggör för kommunen att anförtro uppdraget att vara föredragande åt länsnykterhetsnämndens ombud, även om denne till äventyrs icke skulle vara av kommunen utsedd såsom ledamot av nämnden. Enligt revisionens mening bör länsnykterhetsnämnden däremot icke i allmänhet till ombud utse den kommunala nämndens ordförande med hänsyn till att denne på ett särskilt sätt får anses företräda den kommunala nämnden och därför icke i regel lämpligen bör vara företrädare jämväl för länsnykterhetsnämnden. Revisionen anser, att länsnykterhetsnämndens befogenheter i fråga om de kommunala nykterhetsnämnderna icke böra vara begränsade till den i och för sig mycket viktiga rättigheten att utse ombud utan även innefatta rätt och plikt för länsnykterhetsnämnden att företaga inspektioner av dessa nämnder samt genom därtill utsedd representant tid efter annan närvara vid nämndernas sammanträden. Där länsnykterhetsnämnden finner, att en kommunal nykterhetsnämnd icke bedriver sin verksamhet på nöjaktigt sätt, skall den vidare hava att söka ernå rättelse genom att lämna erforderliga råd och anvisningar. Förslaget upptager därför i 2 § 4 stycket ett stadgande om skyldighet för kommunal nykterhetsnämnd att ställa sig till efterrättelse de anvisningar angående verksamheten, som länsnykterhetsnämnden meddelar. Då det är fråga om den viktiga del av nykterhetsnämndernas verksamhet, som den individuella nykterhetsvården utgör, torde man dock icke böra åtnöjas härmed. Med hänsyn härtill föreslår revisionen i 14 §, att för det fall en kommunal nykterhetsnämnd icke handlagt ett ärende enligt ifrågavarande lag på nöjaktigt sätt och rättelse ej vinnes genom åtgärder från länsnykterhetsnämndens sida av nyss angivna slag, länsnykterhetsnämnden skall äga att i den kommunala nämndens ställe vidtaga sådana åtgärder, som i detta fall finnas erforderliga, såsom att föranstalta om viss hjälpåtgärd med avseende å ifrågavarande alkoholmissbrukare, ställa honom under övervakning eller vidtaga åtgärd för intagning å alkoholistanstalt. Har länsnykterhetsnämnden företagit dylikt ingripande i ett individuellt fall i den kommunala nykterhetsnämndens ställe, skall den senare nämnden enligt uttryckligt stadgande icke äga taga befattning med ärendet i vidare mån än länsnykterhetsnämnden föreskriver.

311 Revisionens förslag rörande länsnykterhetsnämnden och dess befogenheter avser, såsom av det anförda framgår, att tillgodose det av erfarenheten ådagalagda behovet av större personlig kompetens inom nykterhetsnämndsorganisationen samt att åvägabringa större möjligheter till initiativ och kontroll. Det återstår att upptaga till behandling det hinder mot en önskvärd utveckling av nykterhetsnämndernas verksamhet, som består däri att dessa ofta sakna erforderliga medel. Med avseende härå må erinras om att staten alltsedan år 1921 lämnar nykterhetsnämnderna ekonomiskt stöd i icke ringa omfattning. Ifrågavarande statsanslag har avsett dels direkt ekonomiskt stöd till nämnderna för deras verksamhet och dels bidrag till en särskild upplysningsverksamhet bland dessa. Bestämmelser i förstnämnda hänseende äro meddelade i en särskild kungörelse den 27 maj 1932 (nr 216) om understöd av statsmedel till nykterhetsnämndernas verksamhet. För att göra kommunerna mera benägna att anvisa nämnderna erforderliga anslag för verksamheten har understödet fått formen av ersättning till vederbörande kommun för viss del — högst 75 procent — av de kostnader, som nykterhetsnämndens författningsenliga verksamhet ådragit denna, dock icke högre belopp än 1 500 kronor. Understödet skall i främsta rummet utgå till kommun, där särskild arbetskraft måst anlitas för verksamhetens ändamålsenliga bedrivande; även kommun, där fattigvårdsstyrelsen utgör nykterhetsnämnd, kan komma i åtnjutande härav, såvida kommunen visat nit och intresse för nämndens verksamhet. Statsanslag till nykterhetsnämnderna har som nämnts även givits för upplysningsverksamhet bland dessa. Nämnderna hava härigenom kunnat utan kostnad få tryckt vägledning rörande sina uppgifter — en handbok och en periodisk publikation — samt hava erhållit resebidrag för att bevista upplysningskurser och bedriva praktiska studier vid nykterhetsnämnden i Stockholm. Till denna anslagspost är även att hänföra understöd till de sammanslutningar av nykterhetsnämnder, som numera kommit till stånd i samtliga län och vilka hava till uppgift dels att stärka nämnderna genom att bereda dem tillfälle till sammankomster för utbytande av erfarenheter och rön i olika avseenden, dels att utöva en allmän upplysningsverksamhet bland allmänheten rörande nykterhetsnämnderna och deras verksamhet. Därjämte innefattar detta anslag en post för avlönande av en särskild tjänsteman i socialstyrelsen, vilken styrelse är uppsiktsmyndighet över alkoholistvården i riket. Förutom dessa anslag till nykterhetsnämnderna har staten genom olika anslag till alkoholistvården övertagit större delen av de kostnader, som äro förbundna med alkoholisters anstaltsvistelse, beträffande vissa kategorier t. o. m. hela kostnaden. Med avseende å frågan vilken betydelse denna statens stödjande verksamhet haft för nykterhetsnämndernas verksamhet må hänvisas till följande tablå angående en viktig sida av denna verksamhet, nämligen åtgärder för anstaltsvård av alkoholmissbrukare: 1917 1918 1919 1920 1921 1922 1923 1924 1925 . 184 106 140 213 226 283 317 283 328 82 49 76 103 119 149 204 162 201 1926 1927 1928 1929 1930 1931 1932 1933 Antal intagningar å alkoholistanstalter . . . . 293 339 361 383 455 495 508 624 Därav tvångsinternerade 167 192 191 215 264 278 310 341 Antal intagningar å alkoholistanstalter Därav tvångsinternerade

312 Antalet intagningar å alkoholistanstalter under 1920-talets första år, innan staten börjat stödja nykterhetsnämnderna i olika hänseenden, utgjorde sålunda något över 200 per år, medan det under åren 1931 och 1932 var omkring 500 och år 1933 steg till över 600. Förklaringen till denna stegring är otvivelaktigt att söka däri att nykterhetsnämnderna, även om de mångenstädes alltjämt brista i fullgörande av lagstiftarens intentioner, numera dock äro betydligt mera verksamma än för ett tiotal år sedan. Enligt revisionens mening kan det icke råda tvekan om att denna utveckling till stor del är en följd av de ovannämnda statliga åtgärderna av olika slag. Då emellertid nykterhetsnämnderna på många håll trots denna statliga hjälp av ekonomiska skäl äro ur stånd att på ett effektivt sätt fullfölja sin verksamhet, finner revisionen det erforderligt, att staten fortsätter och utvidgar understöds- och upplysningsverksamheten bland nykterhetsnämnderna. Revisionen anser sig icke böra ingå på närmare detaljer i detta avseende utan inskränker sig till att understryka angelägenheten av att staten genom tillräckliga bidrag till nykterhetsnämnderna möjliggör för dessa att driva sin verksamhet på ett effektivare sätt än vad hittills i många fall skett. Öm staten funnit det påkallat att ekonomiskt understödja nykterhetsnämnderna, ehuru dessa äro rent kommunala organ, är det enligt revisionens mening naturligt att staten helt åtager sig kostnaden för länsnykterhetsnämndernas verksamhet. Enligt revisionens mening kan man icke vänta sig att länsnykterhetsnämnderna erhålla avsedd betydelse med mindre de erhålla tillgång till lämpliga arbetskrafter. Man lärer nämligen icke kunna förutsätta, att ledamöterna i regel skola kunna fullgöra de löpande uppgifterna i någon större utsträckning. Det torde emellertid icke vara möjligt att med någon större säkerhet på förhand bestämma länsnykterhetsnämndernas personalutrustning, utan erfarenheten lärer få giva ledning härutinnan. Förhållandena torde även kunna växla betydligt i olika län. I ett län kan länsnykterhetsnämnden måhända finna det lämpligt att såsom medhjälpare anlita en funktionär i någon kommunal nykterhetsnämnd inom länet för att därigenom hålla sina egna kostnader nere och till sitt förfogande få en arbetskraft, som genom sin verksamhet är väl förtrogen med nykterhetsnämndsförhållandena inom länet. I vissa fall kan det befinnas ändamålsenligt, att länsnykterhetsnämnderna i två grannlän förena sig om en gemensam arbetskraft. I återigen andra fall torde länsnykterhetsnämnderna kunna finna lämpliga biträden bland systembolagens personal. Det nu anförda ger vid handen, att det på nuvarande stadium icke är möjligt att göra mera exakta beräkningar rörande kostnaderna för länsnykteihetsnämndernas verksamhet. Revisionen har därför inskränkt sig till vissa överslagsberäkningar. Till ordföranden i länsnykterhetsnämnden torde böra utgå ett mindre arvode, och i vissa fall kan det även vara påkallat, att någon av de andra ledamöterna, som mera regelmässigt utför särskilda uppgifter för nämnden, :. ex. läkaren, får tillgodonjuta något arvode. I övrigt torde till ledamöterna böra utgå ersättning för sammanträden efter förslagsvis samma grunder, som <rälla

313 med avseende å landstingsmän. Nu berörda kostnader torde sammantagna icke överstiga 50 000 kronor om året för samtliga länsnykterhetsnämnder. Utgifter för sammanträdes- och expeditionslokaler synas icke behöva förekomma i allmänhet utan dylika lokaler kunna ställas till förfogande av landstinget eller vederbörande systembolag. Med hänsyn härtill kunna expensutgifterna beräknas icke överstiga 50 000 kronor om året för samtliga nämnder, motsvarande i genomsnitt 2 000 kronor per nämnd, häri inräknat bl. a. utgifter för inspektionsresor till de lokala nykterhetsnämnderna. Den mest oberäkneliga utgiftsposten är personalkostnaden. Revisionen anser, att denna för samtliga nämnder icke behöver överstiga 150 000 kronor per år, motsvarande i genomsnitt 6 000 kronor per år och nämnd, om länsnykterhetsnämnderna begagna sig av de ovan antydda utvägarna för att hålla dessa kostnader nere. Enligt dessa överslagsberäkningar skulle sålunda de sammanlagda utgifterna för länsnykterhetsnämnderna komma att uppgå till i runt tal omkring 250 000 kronor per år. Revisionen erinrar i detta sammanhang om att genomförandet av dess förslag rörande omorganisationen av systembolagen kommer att medföra besparingar, som säkerligen betydligt överstiga sistnämnda belopp. Det bör också framhållas, att det här är fråga om utlägg för att göra samhällets organ för motverkande av alkoholmissbruket och upprättande av alkoholmissbrukare bättre skickade än nu för sina uppgifter eller med andra ord utlägg för sådana ändamål, att de i längden kunna innebära besparingar från allmän synpunkt. Den uppfattningen, att staten, som har stora inkomster genom försäljningen av spritdrycker och vin, på grund härav äger förpliktelse att icke undandraga sig kostnader av förevarande slag, har ju också icke ringa berättigande. Revisionen har tidigare i detta kapitel antytt, att man enligt dess mening vid strävandena att förbättra den samhälleliga verksamheten med avseende å de individuella alkoholmissbrukarna bör framgå efter två linjer, den ena att göra de organ, som handhava denna verksamhet, bättre skickade för sin uppgift, den andra att giva ifrågavarande lagstiftning större räckvidd, så att den icke allenast avser det mera långt framskridna missbruket utan även omfattar det relativt lindriga och därvid särskilt det begynnande missbruket. Sedan revisionen nu angivit sin uppfattning i det förstnämnda hänseendet, övergår den till det senare spörsmålet. Revisionens förslag rörande utsträckning av möjligheterna att ingripa mot missbrukare. Då man i vårt land för omkring tjugu år sedan genom 1913 års alkoholistlag införde en särskild lagstiftning för individuell behandling av alkoholmissbrukare, beträdde man ett oprövat område. Det var med hänsyn härtill helt naturligt, att man framgick med försiktighet och till en början, innan närmare erfarenheter vunnits, lät lagstiftningen avse endast mera utpräglade fall. Av den ovan lämnade redogörelsen för lagens tillämplighetsområde framgår ju också, att lagen ingalunda avser varje missbruk av alkohol av sådan art, att samhällsintresset måste anses berört därav, utan är inskränkt till sådana fall, då missbruket fortskridit högst avsevärt och åstadkommit vissa

314 grova och klart utpräglade sociala skadeverkningar. Följden härav är å ena sidan, att ingripande icke kan komma till stånd mot en hel del missbrukare, som åsamka enskilda och samhället betydande skador genom sitt missbruk, och å den andra att möjligheterna att ernå ett gott resultat av åtgärderna mot missbrukarna icke äro gynnsamma, enär det är svårare att vinna rättelse vid ett senare stadium än vid ett tidigare. Enligt revisionens mening äga vi emellertid nu i" vårt land tillräckliga erfarenheter för att gå vidare på den väg, som beträddes år 1913. Dessa erfarenheter kunna i korthet sammanfattas på följande sätt. De i lagen föreskrivna, föga ingripande hjälp åtgärderna hava varit verksamma i ett stort antal fall och sålunda givit gynnsamt resultat med ett mycket ringa ingrepp. Då så kunnat ske i de relativt svårartade fall, som nu falla under lagen, kan det med fog göras gällande, att verkningarna av dylika lindriga åtgärder troligen skulle visa sig än gynnsammare, om de kunde tillgripas, innan missbruket hunnit inrota sig. Den hittillsvarande tillämpningen av denna lagstiftning ger ingalunda stöd för antagandet, att nykterhetsnämnderna skulle efter en utsträckning av lagstiftningens tillämplighetsområde visa sig benägna att ingripa i oträngt mål — den anmärkning som kan riktas mot dem har ju snarast den motsatta innebörden, att de underlåta att ingripa även i fullt klara fall. E n erfarenhet som även bör beaktas i detta sammanhang är, att förefintligheten av en lagstiftning mot alkoholmissbrukare är ägnad att utöva en gynnsam effekt på dessa genom den avskräckande verkan, som tillämpningen framkallar. A t t nykterhetsnämnden föranstaltat om tvångsinternering av en alkoholmissbrukare, vilken exempelvis misshandlat sin hustru, kan sålunda utgöra motiv för dennes kamrat att avhålla sig från ett liknande beteende. Den sålunda exemplifierade förmågan hos lagstiftningen att utöva en allmän förebyggande verkan kan uppenbarligen icke fastställas med statistiska eller andra hjälpmedel men torde icke desto mindre kunna betecknas såsom synnerligen betydelsefull. Med avseende å denna egenskap hos lagstiftningen böra två omständigheter beaktas. Den ena är, att en förutsättning för denna verkan är att lagen verkligen tillämpas; det är nämligen det enskilda fallet och dess behandling, som åstadkommer ifrågavarande intryck på omgivningen, och icke den i lagen angivna allmänna regeln härom. Den andra synpunkten är, att denna nyttiga verkan av lagstiftningen i stort sett icke går utöver lagens eget tillämplighetsområde och att sålunda, för att anknyta till det nyss anförda exemplet, ingripandet mot den ene alkoholmissbrukaren på den grund att han under rusets inflytande misshandlat sin hustru visserligen är ägnat att avhålla kamraten från samma beteende men i allmänhet icke är tillräckligt för att avhålla denne från att fortsätta med själva missbruket. Om lagstiftningen i motsats mot vad nu är fallet erhölle tillämpning med avseende å missbruket över huvud, skulle denna allmänna förebyggande verkan hos densamma därför bliva väsentligt större, och denna lagstiftning med bättre rätt än hittills kunna betecknas såsom ett instrument icke blott för det grova alkoholmissbrukets bekämpande utan även för den allmänna folknykterhetens höjande.

315 Mot den nuvarande ordningen kan ytterligare anföras, att den individuella utminuteringskontrollen förutsätter, att åtgärder av förebyggande karaktär — såsom nedsättning av tilldelningskvantiteten eller fullständig indragning av inköpsrätten — skola vidtagas av systembolagen på ett långt tidigare stadium av alkoholmissbruk än som avses i alkoholistlagstiftningen. För ett stort antal fall gäller sålunda, att den enda åtgärd, som kan vidtagas i syfte att motverka missbruket eller förebygga en ogynnsam utveckling, är försäljningsinskränkning av något slag, medan hjälpåtgärder av nykterhetsnämnderna äro uteslutna. En försäljningsinskränkning är emellertid ingalunda alltid den lämpligaste åtgärden, och även i de fall, då den är på sin plats, kunna andra åtgärder i samma syfte vara påkallade. Mången gång skulle det säkerligen också vara lyckligare ur många synpunkter, icke minst med hänsyn till effekten, om systembolagens åtgärder helt kunde ersättas med personliga ingripanden av nykterhetsnämnderna. Det vore därför mera ändamålsenligt om möjlighet funnes att välja den i varje särskilt fall lämpligaste formen för ingripande — försäljningsinskränkning eller hjälpåtgärd av nykterhetsnämnden eller bådadera — genom att nämndernas befogenhet att vidtaga ingripande av sistnämnda slag utvidgades. Enligt revisionens mening tala de vunna erfarenheterna för en utvidgning av denna lagstiftnings tillämplighetsområde. Efter den överarbetning av lagen, som ägde rum år 1931, kommer det egentligen icke an på att utvidga möjligheterna för tvångsingripande utan fastmer att öka utrymmet för nykterhetsnämndernas hjälpande och förebyggande verksamhet. Revisionen föreslår därför en sådan omläggning av alkoholistlagstiftningen, att denna innefattar möjlighet till ett varsamt ingripande i form av hjälpåtgärder mot alkoholmissbruk på ett tidigare stadium än vad nu kan ske. Den grundläggande bestämmelsen i detta avseende återfinnes i 11 § 1 mom. i revisionens förslag till lag i detta ämne, vars första stycke har följande lydelse: »Har någon, som vistas inom kommunen eller där äger hemortsrätt, gjort sig skyldig till fylleri eller eljest använt alkoholhaltiga drycker eller ersättningsmedel därför till skada för sig eller annan, skall den kommunala nykterhetsnämnden söka vidtaga för hans återförande till ett nyktert och ordentligt liv lämpliga hjälpåtgärder.» Förutsättningen för nykterhetsnämndens rätt och plikt att ingripa mot någon är sålunda, att dennes alkoholmissbruk medfört skada för honom själv eller annan. Det kan måhända invändas, att stadgandet är alltför allmänt avfattat. Det bör emellertid uppmärksammas, att endast hjälpåtgärder kunna komma i fråga i de lindrigare fallen och att ingen rubbning skett i förutsättningarna för tvångsåtgärder, vilka sålunda kunna vidtagas allenast i de fall av grovt missbruk, som omfattas av gällande lag. Såsom ovan framhållits, har erfarenheten icke givit vid handen, att nykterhetsnämnderna varit benägna att missbruka sin hittillsvarande mera begränsade befogenhet att ingripa med hjälpåtgärder. Intet talar heller för att de skulle visa en sådan benägenhet, om deras befogenheter utvidgades. Ingripanden medföra ju alltid besvär för nämnderna och deras ledamöter och äro ofta förbundna med direkta

316 obehag. Det kan visserligen tänkas, att alltför nitiska nykterhetsnämnder skulle i enstaka undantagsfall överskrida sina befogenheter. Den av revisionen föreslagna anordningen, att det i varje kommunal nykterhetsnämnd skall finnas ett särskilt ombud för länsnykterhetsnämnden med ansvar inför denna och med skyldighet att hålla densamma underrättad om den kommunala nykterhetsnämndens verksamhet, torde emellertid i sin mån vara ägnad att förhindra opåkallade ingripanden. Vidare äro de åtgärder, som kunna vidtagas av den kommunala nämnden i de fall, då förutsättningar för tvångsinternering icke föreligga, föga kännbara och sålunda icke av beskaffenhet att medföra nämnvärda obehag för vederbörande, vilken därjämte har möjlighet att få saken prövad utan längre dröjsmål genom att hänvända sig till länsnykterhetsnämnden. över huvud torde man kunna utgå ifrån att risken för sådana eventualiteter är så obetydlig, att den måste träda tillbaka för de fördelar, som äro förbundna med de ökade möjligheterna för nykterhetsnämnderna att vidtaga lämpliga hjälpåtgärder. Dessa fördelar kunna i korthet sammanfattas så, att det genom lagstiftningens utvidgning på angivet sätt blir möjligt att ingripa i tid mot en alkoholmissbrukare, innan ännu hans alkoholvanor hunnit bliva inrotade och därför också svårare att övervinna och innan de hava åstadkommit så betydande skadeverkningar, att dessa äro mer eller mindre ohjälpliga. Revisionens förslag upptager dessutom en betydelsefull inskränkning i den nyss angivna regeln i 11 § 1 mom., nämligen genom stadgandet i 3 mom. av samma paragraf. Denna inskränkning innebär att nämnderna, som i allmänhet själva äga bestämma vilka hjälpåtgärder de i det enskilda fallet vilja vidtaga, i vissa lindriga fall äro underkastade begränsningar härutinnan. Dessa lindriga fall karakteriseras enligt förslaget av två omständigheter, nämligen att vederbörande brustit i fråga om nyktert och ordentligt uppträdande endast vid enstaka tillfällen och icke mer eller mindre vanemässigt samt att därvid följt endast ringa skada. I ett dylikt fall skall nämnden allenast kunna vidtaga den åtgärden, att den uppdrager åt lämplig person att genom enskilt samtal med den felande eller dennes föräldrar eller andra närstående söka åstadkomma rättelse. Erfarenheterna från nykterhetsnämndernas hittillsvarande förebyggande verksamhet giva vid handen, att ingripanden av denna art kunna vara mycket verksamma, och skäl finnas att antaga, att de skola visa sig hava än gynnsammare verkningar, om de kunna företagas på ett tidigare stadium av alkoholmissbruk än hittills kunnat ske. Såsom en anvisning till nämnderna att iakttaga viss återhållsamhet även i dessa fall, på det att nämndernas auktoritet icke må skadas genom verkningslösa ingripanden i denna form, upptager förslaget en uttrycklig föreskrift, att icke heller denna hjälpåtgärd må ifrågakomma beträffande annan person än den som till följd av ungdom eller annan omständighet kan antagas bliva gynnsamt påverkad därav. Den centrala ledningen av nykterhetsvården. Vad slutligen beträffar den centrala ledningen av alkoholistvården eller, såsom revisionen föredrager att beteckna denna, nykterhetsvården, gäller för närvarande, såsom ovan fram-

317 hållits, att socialstyrelsen är upp sikts myndighet och i denna egenskap har att stå nykterhetsnämnderna till tjänst med råd och anvisningar. Socialstyrelsen har också, efter samråd med kontrollstyrelsen och statens inspektör för fattigvård och barnavård, utövat ledningen av den statliga understöds- och upplysningsverksamheten bland nykterhetsnämnderna. I fråga om den andra gruppen av lokala nykterhetsvårdande organ, systembolagen, är däremot kontrollstyrelsen tillsynsmyndighet. Många fördelar stode säkerligen att vinna genom att sammanföra den centrala ledningen av den samhälleliga nykterhetsvården i dess helhet till en enda statlig myndighet. Då revisionen emellertid icke ansett sig böra ifrågasätta någon ändring i denna riktning, beror detta bland annat därpå att frågan om förläggningen av den centrala ledningen av de närstående fattigvårds- och barnavårdsärendena ännu är svävande. Revisionens förslag utgår därför ifrån att socialstyrelsen alltjämt skall vara uppsiktsmyndighet över den nykterhetsvård, som bedrives av nykterhetsnämnderna. Erfarenheterna från den statliga understöds- och upplysningsverksamheten bland nykterhetsnämnderna torde visa, att behovet av samarbete med kontrollstyrelsen och andra statliga myndigheter kan tillgodoses med denna ordning. Revisionens förslag innebär en väsentlig utvidgning av den genom nykterhetsnämnderna bedrivna individuella nykterhetsvården, varigenom uppsiktsmyndigheten ställes inför nya och ökade arbetsuppgifter. Detta torde påkalla, att hithörande ärenden få en självständig företrädare inom denna myndighet. Revisionen inskränker sig till detta påpekande, då den utgår ifrån att det tillkommer berörda myndighet att själv framlägga erforderliga detaljförslag för att förverkliga detta önskemål. Nykterhetsnämndernas uppgifter med avseende å försäljningen. Den individuella nykterhetsvården enligt den nu behandlade lagstiftningen äger, såsom redan antytts, talrika beröringspunkter med den individuella utminuteringskontrollen, vars huvudsyfte ju är att motverka det skadliga bruket av alkohol. E t t nära samarbete bör därför råda mellan de organ, som företräda dessa båda samhälleliga verksamhetsgrenar. Detta önskemål har revisionen sökt tillgodose genom sitt förslag, att länsnykterhetsnämnden skall äga utse två ledamöter i systembolagets styrelse. Dessa ledamöter kunna utses inom eller utom länsnykterhetsnämnden. För att länsnykterhetsnämnden i allt fall skall kunna följa det löpande arbetet inom systembolaget, bör nämndens ordförande eller annan av denne utsedd ledamot eller tjänsteman hos nämnden äga rätt att bevista bolagsstyrelsens sammanträden. Det nuvarande stadgandet i 65 § tredje stycket Rff, enligt vilket motsvarande befogenhet tillkommer den kommunala nykterhetsnämnden i bolagskommunen, torde vid sådant förhållande få anses obehövligt. Den kommunala nykterhetsnämnden äger enligt 35 § Rff efter anmälan från vissa myndigheter eller enskilda fatta beslut med bindande verkan för bolaget angående avstängning för viss person av rätt till inköp utminuteringsvis. Denna befogenhet bör enligt revisionens mening övergå till länsnykterhetsnämnden och utsträckas att gälla såväl utminutering som utskänkning.

318 Med hänsyn till länsnykterhetsnämndens egenskap av organ för övervakningen av nykterhetstillståndet inom länet bör denna befogenhet icke vara beroende på om en framställning i ärendet föreligger från behörigt håll utan länsnykterhetsnämnden äga även självständig initiativrätt härtill. Med de föreslagna bestämmelserna åsyftas icke en rubbning i den nu gällande ordningen, enligt vilken de kommunala nykterhetsnämnderna vända sig till systembolaget med framställningar och råd i tilldelningsfrågor. Om en sådan nämnd emellertid är missnöjd med bolagets beslut, skall den kunna draga ärendet inför länsnykterhetsnämnden, vilken då kan utöva sin nyssnämnda befogenhet, om den finner skäl därtill. Länsnykterhetsnämndens beslut i dessa ärenden torde, liksom nu är fallet med kommunal nykterhetsnämnds beslut enligt 35 § Rff, böra kunna göras till föremål för klagan. För att ojämnheter i tillämpningen må förebyggas, torde emellertid prövningen av sådana ärenden, vilken för närvarande tillkommer länsstyrelsen, böra ankomma på samma myndighet, som har att upptaga klagomål över systembolagens beslut i tilldelningsärenden, nämligen kontrollstyrelsen.

Speciell motivering till förslaget till förordning angående försäljning ay spritdrycker och yin (spritdrycksförordning). Indelning och rubriker. Då den nuvarande beteckningen »rusdrycker» infördes i Rff, 1 avsågs därmed att erhålla en gemensam benämning å spritdrycker, vin och öl. Efter ändringar i Rff i samband med införandet av förbud mot försäljning av starköl innefattas nu under beteckningen »rusdrycker» endast spritdrycker och vin. Enär denna beteckning för mången torde framstå såsom mindre lämplig och då ur lagteknisk synpunkt något egentligt behov av en sammanfattande benämning för spritdrycker och vin ej kan anses föreligga, har berörda beteckning ej använts i förslaget. I enlighet härmed har revisionen såsom rubrik för den nya förordningen föreslagit »förordning angående försäljning av spritdrycker och vin» eller i förkortad form »spritdrycksförordning». Denna förkortning motsvarar tydligen icke till fullo förslagets innehåll. A ena sidan ger den ej uttryck åt att förslaget även avser vin, och å andra sidan anger den ej att förslaget endast omfattar försäljning, ej tillverkning eller annan befattning med ifrågavarande drycker. Enligt revisionens mening skulle emellertid en officiell förkortning av rubriken hava en ganska stor praktisk uppgift att fylla, och revisionen anser ej, att missförstånd behöva uppstå till följd av det för korthetens skull valda uttrycket »spritdrycksförordning». Innan de olika paragraferna i förslaget upptagas till behandling må förutskickas, att förslaget i vissa delar uppställts efter andra grunder än Rff. Från I kap. Rff, vilket liksom motsvarande kapitel i förslaget innehåller allmänna bestämmelser, hava föreskrifterna om import överflyttats till förslagets 2 kap., som därjämte — i överensstämmelse med I I kap. Rff — innefattar bestämmelser om partihandel. I 3 kap. av förslaget behandlas liksom i I I I kap. Rff frågan om rätt till detaljhandel. De i I I I kap. Rff förekommande stadgandena om detaljhandelsbolagens organisation och verksamhet hava emellertid i förslaget överförts till ett nytt 6 kap. om systembolag, däri jämväl upptagits bestämmelser för att reglera av dylika bolag bildade restaurangbolag. I förslagets 4 kap. behandlas stadgandena om utminutering, vilka 1 Med beteckningen >Rff> avses, såsom tidigare angivits, den nu gällande förordningen den 14 juni 1917 angående försäljning av rusdrycker.

320 emellertid förkortats rätt avsevärt i jämförelse med motsvarande kapitel i Rff. I 5 kap. av förslaget hava samlats föreskrifterna om utskänkning, delvis hämtade från V kap. Rff. Vissa av de återstående bestämmelserna i sistnämnda kapitel i Rff liksom de flesta stadgandena i V I kap. Rff, som handla om tillsyn å detaljhandel och övervakande av nykterhetstillståndet, återfinnas bland förut angivna kapitel i förslaget eller i dess 7 kap., vilket i likhet med motsvarande kapitel i Rff innehåller ansvarsbestämmelser m. m. De i V I kap. Rff intagna stadgandena om nykterhetsnämndernas uppgifter hava emellertid överförts till den föreslagna nya lagen om nykterhets vård. I enlighet med vad nu anförts innefattar förslaget följande kapitelrubriker: 1 kap. Allmänna bestämmelser. 2 kap. Om partihandel och import. 3 kap. Om rätt till detaljhandel. 4 kap. Om utminutering. 5 kap. Om utskänkning. 6 kap. Om systembolag och restaurangbolag. 7 kap. Ansvarsbestämmelser m. m. Förslaget har icke såsom Rff uppställts med en genom hela författningen löpande paragrafering, utan varje kapitel har i förslaget särskild paragrafnumrering. Härigenom möjliggöres, att framtida tillägg eller ändringar enklare kunna vidtagas i författningen, som genom denna uppställning även synes vinna större överskådlighet. 1 KAP. Allmänna bestämmelser. 1§. I 1 § Rff återfinnas definitioner på de drycker, som avses med ifrågavarande lagstiftning. Paragrafen behandlade i sin ursprungliga lydelse tre olika slag av drycker, nämligen spritdrycker, vin och öl. Med spritdrycker förstods därvid brännvin och andra alkoholhaltiga drycker, som höllo mer än 22 volymprocent alkohol, ävensom sprit och absolut alkohol, med andra ord vätskor med högre alkoholhalt än 22 volymprocent. En dryck med lägre alkoholhalt hänfördes antingen till vin eller öl, såvida ej alkoholhalten var så ringa, att drycken ej alls föll under Rff. Inom det nu angivna området räknades alla maltdrycker såsom öl och alla övriga drycker såsom vin. Den undre gränsen för vad som skulle hänföras till vin var satt till 21/* volymprocent alkohol. Sålunda förstods med vin alla alkoholhaltiga drycker, vilka ej vore tillagade av malt och som hölle mer än 21/*, men ej mer än 22 volymprocent alkohol. Bestämmelserna om öl borttogos ur Rff i samband med införandet av förbud mot försäljning inom riket av ifrågavarande starkare maltdrycker men därvid rubbades ej gränsdragningen mellan spritdrycker och vin. Detta skedde däremot genom en förordning den 11 juni 1926 (nr 208), som gav 1 § Rff dess nu gällande lydelse. Härigenom ändrades visserligen ej bestämmelsen om

321 att drycker med över 22 volymprocent alkohol alltid skola hänföras till spritdrycker, men såsom dylika räknas nu jämväl vissa drycker med lägre alkoholhalt intill den bibehållna undre gränsen av 21/* volymprocent alkohol. Inom detta område, som alltså omfattar drycker med en alkoholkoncentration av mellan 2V* och 22 volymprocent, har gränsdragningen skett på så sätt, att för vin uppställts en på tillverkningssättet grundad definition, medan alla vätskor med nu ifrågavarande alkoholhalt, som ej ingå därunder och ej heller utgöra maltdrycker, skola hänföras till spritdrycker. Vad som förstås med maltdrycker är ej direkt definierat vare sig i Rff eller i någon annan författning men användandet av malt vid tillverkningen torde givetvis vara ett väsentligt kännetecken. Gränsdragningen mellan maltdrycker och andra drycker har visserligen i rättstillämpningen vållat vissa svårigheter, 1 men frågan om lämpligheten av att uppställa en legal definition på maltdrycker torde icke böra prövas i detta sammanhang utan lämpligare vid omarbetning av maltdrycksförfattningarna. Vad som här påkallar uppmärksamhet blir sålunda närmast frågan om definitionen på vin till skillnad från spritdrycker. Denna fråga är av vikt icke blott vid anordnandet av dessa dryckers försäljning utan även för bedömandet av andra spörsmål inom alkohollagstiftningen, t. ex. straffbarhet för olovlig brännvinstillverkning. Enligt förordningen den 11 juni 1926 angående tillverkning och beskattning av brännvin räknas nämligen — i analogi med nu ifrågavarande bestämmelse i Rff — såsom tillverkning av brännvin varje till tillverkning av vin eller maltdryck icke hänförligt förfarande, varigenom etylalkohol i en koncentration av mer än 2V« volymprocent framställes eller utvinnes. Såsom nyss antytts, utgår den nu gällande definitionen på vin från tillverkningssättet. Med vin förstås nämligen enligt 1 § Rff varje genom alkoholisk jäsning framställd dryck, som är tillverkad av saft, pressad av druvor, bär, frukt eller andra växtdelar, och som håller mer än 2x/4 men ej mer än 22 volymprocent alkohol. Under förarbetena 2 till den lagstiftning, genom vilken denna definition på vin fastställdes, anfördes bland annat följande motiv för den nya begreppsbestämningen. Med då gällande definition på spritdrycker och vin utgjordes gränsen mellan dessa båda slag av drycker enbart av en alkoholgräns. En dryck, som uteslutande vore tillagad av sprit men hölle mindre än 22 volymprocent alkohol, vore alltså att hänföra till vin. Denna oriktiga begreppsbestämning skulle utan tvivel hava föranlett olägenheter, därest icke partihandeln med vin utövats av bolag, vilka såsom vin sålt endast verkliga viner. En ändring av den då gällande definitionen på vin vore därför motiverad både av sakliga grunder och med hänsyn till önskvärdheten av att avgränsa vintillverkning från brännvinstillverkning. I ett av särskilt tillkallade sakkunniga den 10 juli 1918 avgivet betänkande med förslag till förordning angående tillverkning, införsel och behandling av vin hade föreslagits, 1

Jämför rättsfall i Svensk juristtidning 1930 ref. sid. 25 och Nytt Juridiskt Arkiv I 1931 sid. 478. Se Underdånigt betänkande med förslag till förordning angående tillverkning av brännvin m. m., avgivet av kontrollstyrelsen den 19 dec. 1922 (Statens off. utr. 1923: 28) sid. 50 f., nytt utlåtande av kontrollstyrelsen i samma ämnen den 20 nov. 1925 (otryckt) samt prop, till 1926 års riksdag nr 217 sid. 42 f. 2

21—332437

322 att med vin skulle förstås genom alkoholisk jäsning framställd dryck av saft, pressad av druvor, bär, frukt eller andra växtdelar i färskt tillstånd. Bestämmelsen om färskt tillstånd hos utgångsmaterialet syntes onödigt sträng, men i övrigt borde definitionen kunna inpassas i Rff med tillägg angående den högsta medgivna alkoholhalten. Denna syntes med hänsyn till den förskäring av vin, som vore lämplig för att stärka dess hållbarhet, böra sättas så högt som vid 22 volymprocent, eller samma koncentration, som även tidigare bildat gräns för viners alkoholstyrka. Revisionen ansluter sig till den ovan framställda åsikten, att vad som skall hänföras till vin bör bestämmas efter materialet vid framställningen och icke enbart efter alkoholhalten. Från denna utgångspunkt finner revisionen den nu gällande definitionen på vin lämplig som grund för sitt förslag, men revisionen anser det önskvärt att ytterligare precisera denna definition för att avlägsna de olägenheter, som eljest måste uppkomma. Sådana olägenheter hava visserligen icke framträtt i fråga om importerade viner på grund av att importen omhänderhafts av partihandelsbolag, som därvid ägnat varje slag av vin en ingående prövning, men då det gäller den inhemska tillverkningen kunna betydande svårigheter uppstå vid gränsdragningen mellan spritdrycker och vin. Då man i den nu gällande definitionen såsom vin betecknat en genom alkoholisk jäsning framställd dryck, som tillverkats av saft, har man icke därmed velat förbjuda användandet av andra ingredienser än safter, t. ex. socker, men man har givetvis icke heller avsett, att en sockerjäsning skulle anses som vin, enbart därför att en ringa mängd fruktsaft använts vid tillverkningen för att förbättra smaken. Bristen på en klar gräns härvidlag torde särskilt ha vållat svårigheter för domstolarna då det gällt att skilja tillåten vinberedning från olovlig brännvinstillverkning; ett dylikt fall har också på föranstaltande av justitieombudsmannen överlämnats till revisionen genom en tidigare omnämnd remiss. 1 Revisionen finner således, att en tydligare gränsdragning på ifrågavarande område än den nuvarande är erforderlig. P å vilket sätt en dylik gränsdragning lämpligen bör ske, kan däremot vara föremål för ganska stor tvekan. Det kunde tyckas som om det låge närmast till hands att såsom utgångspunkt för den erforderliga begreppsbestämningen använda det ämne, ur vilket hos verkliga viner alkoholen uppstår, d. v. s. det i natursaften befintliga sockret, och sålunda till vin hänföra endast sådana drycker, hos vilka alkoholen till viss eller huvudsaklig del uppstått ur detta socker och icke genom jäsning av främmande socker eller andra ämnen. Emellertid torde en sådan gränsdragning icke vara möjlig att genomföra, enär den skulle vålla svårigheter för den inhemska vintillverkningen. I motsats mot vad fallet är med vindruvorna innehålla nämligen flera bland de svenska bär, frukter och andra växtdelar, vilka användas för vinberedning — särskilt rabarber och vinbär — så ringa sockerhalt i saften, att den väsentliga alkoholmängden i den färdiga drycken måste erhållas genom tillsats av annat socker, och dessutom växlar sockerhalten hos våra frukter och bär ganska avsevärt under olika år och vid olika växtförhållanden. 1

Se ovan sid. 6 under 24).

323 På grund av dessa omständigheter har revisionen valt en annan egenskap hos vinet såsom material för att skärpa definitionen, nämligen dess halt av syra. För revisionens räkning har en utredning verkställts i Aktiebolaget Vin& Spritcentralens laboratorium å Reymersholm angående syrahalten hos olika viner, som tillverkats av svenska produkter. Till denna utredning, vilken såsom bilaga nr 3 är fogad vid betänkandet, vill revisionen i detta sammanhang hänvisa. 1 Det framgår bland annat av utredningen, att syrahalten hos de olika vinsorterna ej växlar i alltför hög grad, och det framhålles även, att syrahalten lämpligen bör stiga med högre alkoholhalt hos vinet. Såsom kännetecken på inhemskt vin till skillnad från andra jästa alkoholhaltiga vätskor kan man alltså, såsom revisionen nu föreslår, uppställa den fordran, att från den frukt- eller växtsaft, som använts för tillverkningen, skall hava kommit ett visst mått av syrahalt icke blott i förhållande till vätskemängden utan även i relation till den däri befintliga alkoholen, så att en oproportionerlig ökning av t. ex. alkohol ur vanligt socker medför att drycken icke längre hänföres till vin utan måste räknas till spritdryckernas kategori. Att det däremot icke föreligger skäl för att fastställa någon viss proportion mellan syrahalten och en tillsatt sockermängd, som icke förjäses till alkohol utan endast är sötningsmedel, torde slutligen för fullständighetens skull kunna anmärkas. På de grunder, som framgå av ovannämnda utredning, har revisionen föreslagit, att den minsta mängd syra, som måste finnas hos ett här i landet tillverkat vin, fastställes till % gram på varje volymsenhet, d. v. s. liter av vätskan, då denna utspätts i sådan grad, att den endast innehåller en volymprocent alkohol. Denna minimihalt av syra har satts så låg, att den icke torde hindra någon verklig vinberedning av inhemska produkter. 2 Halten av syra beräknas enligt revisionens förslag för enkelhetens skull alltid som äppelsyra. För att icke exempelvis vid jäsningen bildad ättiksyra skall medräknas, har direkt utsagts, att syrahalten endast avser förekomsten av icke flyktiga syror. Såsom vidare framgår av den föreslagna definitionen skall givetvis den syra, som ligger till grund för bedömandet av en vätskas karaktär, hava erhållits ur den vid tillverkningen använda saften. Visserligen är det möjligt att även efter framställandet av en dryck tillsätta exempelvis äppelsyra, men dylika sätt att försvåra en efterföljande analys torde vara möjliga i fråga om alla väsentliga beståndsdelar hos ett vin. På grund därav bör man således icke underkänna värdet av det föreslagna tillägget till definitionen, helst som en analys i dylika fall ofta torde kunna visa skiljaktigheter mellan å ena sidan den verkliga syrahalten hos en med särskild syra tillsatt vätska och å andra sidan den grad av syra, som borde hava funnits hos en av uppgivna ingredienser tillverkad dryck. När det säges i den föreslagna definitionen, att vinet skall hava erhållit 1

Jämför angående druvviner och andra viner av utländsk råvara nedan omförmälda bilaga nr 4. Enligt vad som framhålles i slutet av bilaga nr 4 är det möjligt, att ovannämnda syrahalt ligger 7ti-,f ^ a v i n t i l l v e r k n i n g a T vissa importerade produkter, såsom rnssin och fikon. Då det emellertid torde vara ett allmänt intresse, att en dylik tillverkning inskränkes till förmån för en vinberedning av inhemska frukter, har berörda förhållande ej medfört någon jämkning i den föreslagna sy rån fliten.

324 viss mängd av syra, avses med ordet »erhållit» att den föreskrivna syrahalten någon gång, alltså då vinet var ungt och således syrahalten störst, skall hava funnits där. För ett äldre vin erfordras givetvis endast så mycket syra, att man därav kan sluta sig till att den föreskrivna syrahalten tidigare kan hava förefunnits. Beträffande importerade viner finnas vissa uppgifter i en promemoria från chefen för Aktiebolaget Vin- & Spritcentralens laboratorium, vilken fogats vid förslaget såsom bilaga nr 4. 1 Enligt vad som framgår av denna skrivelse är halten av syra hos ifrågavarande viner ganska växlande och stundom lägre än 1/3 gram per liter och alkoholprocent, något som ofta torde bero på tillsats av alkohol till vinet. Dessa utomlands framställda viner synas alltså icke lämpligen kunna inbegripas under det av revisionen föreslagna kravet på viss syrahalt, men såsom förut antytts föreligger det icke heller något egentligt behov av en noggrannare definition på dessa. Enligt 2 kap. 10 § av förslaget är det nämligen förutsatt, att importen av vin alltjämt skall så gott som uteslutande omhänderhavas av partihandelsbolaget, som givetvis torde komma att även framdeles utöva tillförlitlig kontroll över de införda varornas beskaffenhet. I detta sammanhang kan vidare anmärkas, att till de importerade vinerna givetvis räknas sådana som efter införseln av partihandelsbolaget förskurits. De yttersta gränserna i fråga om alkoholhalten hos vin hava, såsom förut nämnts, i Rff bestämts till 21l4 respektive 22 volymprocent. Dessa koncentrationsmått, som valts av praktiska skäl och med hänsyn tagen till olika slag av viner, har revisionen icke funnit anledning att frångå. Dessa föreslås alltså fortfarande skola gälla såväl för viner av inhemsk tillverkning som för importerade viner. Vad i övrigt angår definitionen på vin, vill revisionen för tydlighetens skull och till bemötande av uppkomna missuppfattningar framhålla, att honung icke bör betraktas såsom sådan saft varom här är fråga — den spelar vid tillverkning samma roll som tillsatt socker — och att användande av någon viss slags jäst för jäsningen icke är av betydelse för den legala gränsbestämningen mellan spritdrycker och vin. Den i Rff givna definitionen på spritdrycker utmärkes främst av den förut anmärkta negativa formuleringen, att till spritdrycker hänföres vad som ej är vin eller maltdryck. Genom denna begreppsbestämning — vilken såsom förut antytts överensstämmer med definitionen på tillverkning av vad förordningen den 11 juni 1926 benämner brännvin — har man förebyggt möjligheten av att något slag av alkoholhaltiga drycker kunde falla utom lagstiftningens räckvidd. Revisionen har också bibehållit en dylik negativ formulering och har i övrigt blott vidtagit ett par jämkningar i definitionen, vilka icke avse någon förändring i sak. Sålunda har i stället för uttrycket »alkohol» använts det i nyssnämnda förordning brukade ordet »etylalkohol», då övriga slag av alkohol icke torde vara avsedda att omfattas av ifrågavarande lag1 Framställningen i denna bilaga tager närmast sikte på en uppdelning mellan druvviner och viner av andra råämnen. Den gränsdragning, som för den ifrågasatta lagstiftningen är av praktisk betydelse torde emellertid vara den ovan angivna mellan viner av inhemsk tillverkning och importerade viner.

325 stiftning. Enligt revisionens förslag skall med spritdrycker förstås varje vätska — förutom vin och maltdrycker — som håller mer än 2x/4 volymprocent etylalkohol. Därmed synas orden »sprit» och »absolut alkohol», vilka förekomma i definitionen på spritdrycker i Rff, kunna bortfalla såsom överflödiga. Slutligen må här ett par terminologiska spörsmål beröras. Att den i 1 § Rff upptagna, sammanfattande beteckningen »rusdrycker» bortfallit har redan anmärkts ovan i motiven under förslagets rubrik. En annan dylik fråga har nyligen varit föremål för lagstiftning. Genom en förordning den 13 mars 1933 (nr 78) angående beteckning för vissa slag av vin har nämligen föreskrivits, att sådana drycker, som enligt Rff äro att anse såsom vin men icke äro framställda av saft av färska druvor, ej få betecknas med uttrycket »vin» enbart utan skola benämnas »fruktvin» eller dylikt. Då emellertid de båda slag av drycker, som härigenom skola särskiljas, för övrigt synas böra lyda enahanda regler i försäljningshänseende, har anledning icke synts föreligga att i förslaget införa en motsvarande distinktion.

2§. Paragrafens tre första stycken motsvara med smärre formella jämkningar 2 § första—tredje styckena Rff. Häri uppdelas försäljningen av spritdrycker och vin först i två huvudgrupper, av vilka den ena, som benämnes partihandel, avser dels försäljningen till återförsäljare inom landet, dels all försäljning till utlandet, vare sig denna sker till återförsäljare eller direkt till konsumenterna. Den andra huvudgruppen, som benämnes detaljhandel, avser den övriga försäljningen, d. v. s. den som äger rum till konsumenterna inom landet. Detaljhandeln uppdelas i sin tur i två delar, utminutering och utskänkning. Utminutering innefattar försäljning till avhämtning eller försändning på rekvisition. Försäljning genom kringföring, som omförmäles i förordningarna om försäljning av pilsnerdricka samt av vissa alkoholfria och därmed jämförliga drycker, är således icke här en tillåten försäljningsform. Utskänkning definieras såsom försäljning till förtäring på stället. Samtliga nu angivna regler avse den vanliga försäljningen av spritdrycker och vin eller med andra ord all sådan försäljning, som ej regleras genom särskilda författningar. Till sådana specialregler finnas hänvisningar i 4 § av detta kapitel. Fjärde stycket i förevarande paragraf överensstämmer med 2 § sjätte stycket Rff, vilket tillkom genom en förordning den 10 juni 1932 såsom ett led i den lagstiftning, som tillskapade regler för s. k. nattklubbar och andra sådana nöjestillställningar, vilka hade formen av enskilda föreningssammankomster men i realiteten voro upplåtna för allmänheten. Ehuru vissa anmärkningar, åtminstone ur lagteknisk synpunkt, torde kunna riktas mot förevarande bestämmelser, har revisionen som nämnts upptagit dem i förslaget. Ändringar i dessa bestämmelser skulle nämligen kräva ställningstagande till vissa frågor om utskänkning enligt förordningen angående försäljning av pilsnerdricka och förordningen angående försäljning av vissa alkoholfria och därmed jämförliga drycker, i vilka författningar motsvarande bestämmelser intagits, och revi-

326 sionen har ansett, att samtliga hithörande spörsmål lämpligast kunna lösas i samband med omarbetning av dessa förordningar.

3§. I 63 § Rff uttalas den allmänna princip för försäljningens ordnande, vilken i förslaget återfinnes under den nu behandlade paragrafen. Med hänsyn till den principiella innebörden hos stadgandet har det ansetts lämpligt att bereda plats för detsamma i författningens början. I förslaget har upptagits allenast den första delen av bestämmelsen i Rff, nämligen att så ringa skada som möjligt skall åstadkommas genom försäljningen, medan den senare delen, som betonar, att syftet med de givna stadgandena i största möjliga utsträckning bör eftersträvas, av revisionen uteslutits. Detta har skett på grund av att sistnämnda föreskrift icke ger uttryck för något nytt utöver den princip, som fastslås i lagrummets förra del eller måste anses gälla utan särskild påminnelse i författningstexten, helst som revisionen föreslagit, att ordet »ordnas» ersattes med uttrycket »ordnas och handhavas». Revisionen har därmed velat betona, att den i paragrafen fastslagna principen enligt förslaget liksom enligt Rff skall vara vägledande såväl för tillståndsbeviljande och kontrollerande myndigheter som för de organ, vilka utöva den närmare befattningen med försäljningen. Någon saklig ändring av föreskrifterna i 63 § Rff har revisionen sålunda icke föreslagit. Det har tidigare omnämnts, att anmärkningar blivit framställda mot innehållet i dessa föreskrifter, vilka genom sin otydliga formulering skulle giva utrymme åt subjektivt färgade uppfattningar hos dem som tillämpade författningen. Revisionen har emellertid, såsom i den allmänna motiveringen utförligare framhållits, 1 ansett det vara en fördel, att dessa principiella föreskrifter bibehållas med en så allmän formulering, att icke tillämpningen av dem insnöres i schematiska och därför opraktiska former. Dessutom må även här erinras därom, att revisionen kompletterat dessa allmänna föreskrifter med fullständigare specialregler än i Rff och därjämte föreslagit åtskilliga bestämmelser för att stärka kapaciteten hos de organ, åt vilka försäljningen anförtros.

4§. Såsom redan antytts under motiveringen till 2 § här ovan, avser förslaget väsentligen att reglera den vanliga försäljningen av spritdrycker och vin för konsumtion. Med den vida definition, som i 1 § givits åt begreppet spritdrycker, följer emellertid, att även annan försäljning, som regleras genom särskilda föreskrifter, formellt ingår under förslagets bestämmelser, exempelvis handeln med denaturerad (skattefri) sprit. Dessutom kan givetvis även en försäljning av spritdrycker eller vin för konsumtion i vissa fall behöva regleras på annat sätt än den vanliga försäljningen, t. ex. då fråga är om medicinskt liruk. De fall, som icke skola behandlas enligt förslagets bestämmelser, äro 1

Se ovan sid. 148 ff.

327 angivna i denna paragraf, som innehåller hänvisningar till de särskilda regler, vilka i stället skola tillämpas. 1 1 mom. Detta moment motsvarar 3 § 1 mom. Rff. De föreskrifter som avses i första stycket återfinnas för närvarande i kungörelsen den 27 juli 1923 (nr 342) angående försäljning av spritdrycker, vin och exportöl å apoteksinrättning för medicinskt ändamål. I 8 § av denna kungörelse föreskrives, att recept, som utfärdats för sådant inköp, varom här är fråga, efter skedd expedition skall kvarhållas och förvaras å apoteksinrättningen. En bestämmelse av enahanda innehåll återfinnes även i Rff under första stycket av ovannämnda moment. Då samma bestämmelse ej bör upptagas på två ställen och föreskriften i fråga med hänsyn till sitt innehåll lämpligen bör hava sin plats i kungörelsen, har densamma uteslutits ur förslaget. I fråga om ansvar för överträdande av den försäljningsrätt, varom här är fråga, finnes föreskrift i förslagets 7 kap. 5 § 1 mom. Hänvisningen i andra stycket avser förordningen den 1 juli 1918 (nr 639) angående handel med alkoholhaltiga apoteksvaror m. m., som jämväl innehåller ansvarsbestämmelser. 2 mom. I detta moment lämnas hänvisning till två särskilda författningar. Den ena, som jämväl angives i 3 § 2 mom. Rff, utgöres av förordningen den 1 juli 1918 (nr 508) angående handel med skattefri sprit. Den andra är förordningen samma dag (nr 564) angående vissa alkoholhaltiga preparat m. m. Rff innehåller icke någon motsvarande hänvisning till sistnämnda förordning men revisionen har ansett den för fullständighetens skull böra omnämnas. Det kan slutligen här anmärkas, att båda dessa förordningar innehålla särskilda straffbestämmelser. 3 mom. Detta moment överensstämmer med 3 § 3 mom. Rff. För de fall, som här avses, finnas bestämmelser meddelade genom kungörelsen den 18 december 1918 (nr 987) ångande försäljning av sprit och andra alkoholhaltiga varor för vissa särskilda ändamål samt kungörelsen samma dag (nr 988) angående försäljning av vin för kyrkligt behov. I den första av dessa kungörelser finnas särskilda straffpåföljder, och försäljare som bryter mot den senare kungörelsen torde kunna straffas enligt den allmänna bestämmelsen i 7 kap. 8 § av revisionens förslag. 5§. De bestämmelser, som upptagits i förevarande paragraf, motsvaras av reglerna i 4 § Rff. I 1—4 mom. av sistnämnda lagrum finnas de förhållanden 1 Ifrågavarande specialförfattningar, vilka angivas under de olika momenten, finnas lättast tillgängliga i Einar J:son Thulins edition Alkohollagstiftningen (1930).

328 angivna, vilka diskvalificera för erhållande av försäljningstillstånd. Enligt 5 mom., som hänvisar till dessa bestämmelser, äro de flesta av dem även tillämpliga i fråga om styrelseledamöter och vissa delägare i systembolag. Då rättighet till partihandel enligt förslaget endast tillkommer ett särskilt bolag och rätten att utöva detaljhandel — med undantag för trafikutskänkning enligt 3 kap. 13 § — alltid upplåtes till systembolag, som sedan i vissa fall kan överlåta tillstånd till utskänkning, har förslaget uppställts så, att paragrafens huvudregler avse villkoren för att vara styrelseledamot i försäljningsbolag och att diskvalifikationsgrunderna för annan därefter angivas genom en hänvisning till nämnda regler. Förslaget innehåller icke någon motsvarighet till bestämmelserna i 4 § 5 mom. andra stycket Rff, vari stadgas behörighetsvillkor för vissa delägare i systembolag. Revisionen har nämligen i 6 kap. 3 § föreslagit, att varje aktieägares lämplighet skall prövas av länsstyrelsen. Samma villkor som i överensstämmelse med föreskrifterna i Rff här upptagits rörande ledamot av styrelse för systembolag ha föreslagits skola gälla även för styrelseledamot i partihandelsbolag och restaurangbolag. Det synes nämligen icke föreligga tillräcklig anledning att uppställa skilda diskvalifikationsgrunder för ledamotskap av styrelserna för de olika slagen av bolag, då dessas verksamhet ur social synpunkt böra ledas från likartade utgångspunkter. 1 mom. Här upptagna villkor överensstämma med motsvarande regler i Rff med den ändring, som föranledes av att saknad av god frejd icke vidare förekommer såsom särskild diskvalifikationsgrund för någon som helst befattning eller förmån sedan genom en lag den 24 maj 1918 påföljden förlust av medborgerligt förtroende borttagits ur strafflagen. De personliga förutsättningar, som man velat försäkra sig om genom kravet på god frejd, torde emellertid vara tillgodosedda genom de bibehållna fordringarna på ordentlighet och lämplighet i övrigt. 2 mom. Liksom enligt Rff uteslutas här vissa ämbets- och tjänstemän. I nykterhetskommitténs betänkande 1 angives, att som förebild för bestämmelsen tjänat ett motsvarande stadgande i 6 § av den då gällande förordningen den 9 juni 1905 angående försäljning av brännvin. I sistnämnda lagrum finnas följande exempel på hithörande befattningshavare: överståthållare, underståthållare, landshövding, landssekreterare, landskamrerare, kronofogde, länsmän, lands- eller stadsfiskal, domare på landet, borgmästare eller annan magistratsperson i stad samt brännerikontrollör eller tillsyningsman vid brännvinsnederlag. Denna uppräkning, som för korthetens skull uteslöts ur Rff, ger fortfarande en vägledning för bedömande av vilka personer, som avses med bestämmelsen i fråga. 1

V sid. 297.

329 Därvid må dock beaktas — förutom att kronofogdar och länsmän ersatts med landsfogdar och landsfiskaler — att även andra ämbets- och tjänstemän än de nyss uppräknade falla under nu förevarande bestämmelser. Hit höra tydligen kontrollstyrelsens chef och tjänstemän, vidare kontrolltjänstemän vid brännvinstillverkning, som icke redan nämnts, länsassessorer 1 och andra föredragande tjänstemän vid länsstyrelserna och hos överståthållarämbetet, kommunalborgmästare och övriga ledamöter i stadsstyrelse 2 samt all polispersonal. 3 I förevarande moment har vidare upptagits en motsvarighet till bestämmelserna i 3 och 4 mom. av 4 § Rff, vilka bestämmelser förhindra den som till avsalu tillverkar spritdrycker, vin eller maltdrycker att idka sådan försäljning, varom nu är fråga. Anledningen till dessa bestämmelser är givetvis att söka i motsatsen mellan tillverkarnas och försäljarnas intressen. I förslaget har med enskilda tillverkare jämställts styrelseledamöter i bolag och andra företag med tillverkningsrätt. Såsom diskvalifikationsgrund är det tillräckligt, att vederbörande person eller företag har rätt att bedriva tillverkning, och det erfordras alltså icke att denna verkligen utövas. Från regeln att en ledamot av styrelsen för ett företag, som har tillverkningsrätt, icke tilllika får vara styrelseledamot i försäljningsbolag, medgiver paragrafen ett viktigt undantag, nämligen för partihandelsbolaget, Aktiebolaget Vin- & Spritcentralen, som bedriver egen tillverkning. Detta undantag avser närmast att möjliggöra att samma person skall kunna vara ledamot av styrelse för systembolag och styrelseledamot i partihandelsbolaget. Systembolagsföreningarnas förtroendenämnd har framhållit, 4 att en sådan anordning skulle vara ändamålsenlig med hänsyn till att systembolagen, vilka praktiskt taget uteslutande inköpa sina varor från partihandelsbolaget, hava det största intresse av att detta bolags försäljning ordnas på ett ur deras synpunkt så ändamålsenligt sätt som möjligt, och att många friktionsanledningar skulle kunna undanröjas genom ett intimt samarbete mellan systembolagen och partihandelsbolaget. Revisionen har därför liksom förtroendenämnden ansett, att en representant för systembolagen bör få bli ledamot i partihandelsbolagets styrelse. I detta sammanhang vill revisionen därjämte framhålla, att för genomförande av en sådan anordning kräves ändring i 10 § 2 mom. av den nu gällande bolagsordningen för Aktiebolaget Vin- & Spritcentralen. 3 mom. Den i förevarande moment meddelade bestämmelsen om diskvalifikationsgrunder för enskilda att bedriva försäljning överensstämmer med vad nu gäller med den ändring, att revisionen icke upptagit det nuvarande förbudet för ecklesiastika ämbets- och tjänstemän, kyrkobetjänte och i allmän tjänst anställda lärare att erhålla försäljningstillstånd. Detta förbud synes sakna prak1

Jämför artikel i Tidskrift för systembolagen 1919 nr 4 sid. 11. Se rättsfall i Regeringsrättens årsbok 1920 sid. 188. 8 Jämför 66 och 89 §§ Rff samt 7 kap. 17 och 19 §§ i förslaget ävensom 2 § 2 mom. i förordningen den 11 juni 1926 ang. tillverkning och beskattning av brännvin. 4 Se förtroendenämndens i det föregående omförmälda framställning till revisionen den 13 december 1930 (duplic.) sid. 85 f. 2

330 tisk betydelse särskilt med hänsyn till den prövning av försäljares allmänna lämplighet, som alltid skall äga rum. Tillstånd till utskänkning må enligt förslaget innehavas av enskild person, som i fråga om trafikutskänkning enligt 3 kap. 13 § kan få tillstånd direkt upplåtet å sig och beträffande annan utskänkning jämlikt samma kap. 16 § kan erhålla överlåtelse av tillstånd från systembolag. I de fall, då en enskild person sålunda kan få bedriva utskänkning, kan enligt förslaget även ett enskilt bolag bli innehavare av tillstånd därtill. Revisionen har nu föreslagit, att om ett dylikt bolag har till uppgift att uteslutande eller huvudsakligen bedriva utskänkning, samma diskvalifikationsgrunder, som eljest gälla för enskilda personer, skola uppställas för bolagets styrelseledamöter. Däremot har revisionen icke ansett sig kunna gå längre. E t t enskilt bolag, som bedriver utskänkning endast såsom bihang till annan verksamhet, t. ex. ett järnvägsbolag med trafikutskänkning, är sålunda icke underkastat ovannämnda diskvalifikationsregler för styrelseledamöterna. 4 mom. Slutligen har i förevarande paragraf under detta moment upptagits en ny bestämmelse av innehåll, att om utskänkning bedrives av annan än enskild person, för rörelsen skall finnas en av kontrollstyrelsen godkänd föreståndare med samma kvalifikationer som uppställts för styrelseledamöter i försäljningsbolag. Denna bestämmelse, som gäller såväl systembolag som enskilda bolag, har tillkommit för att erhålla i möjligaste mån god tillsyn å utskänkningsföreskrifternas efterlevnad. Bestämmelsen avser mera beständiga föreståndare för en utskänkningsrörelse och det är alltså icke erforderligt, att en person som blott för ett visst tillfälle utövar tillsyn över försäljningen skall behöva erhålla kontrollstyrelsens godkännande. 6 §. 1 mom. Stadgandet i detta moment är hämtat från 8 § 1 mom. Rff, som emellertid endast avser tillverkare av rusdrycker samt partihandelsbolag, medan förslaget utsträckt bestämmelsen att gälla även andra försäljare av spritdrycker eller vin. Visserligen hava likartade föreskrifter tidigare meddelats av kontrollstyrelsen, nämligen i fråga om systembolag genom cirkulär den 20 november 1915 (nr 5) och beträffande enskilda restauratörer genom föreskrifter angående överlåtelse av utskänkningsrättighet, 1 men revisionen anser det lämpligt att samtliga hithörande förhållanden regleras i huvudförfattningen. 2 mom. Detta moment, som med ett par formella jämkningar överensstämmer med 8 § 2 mom. Rff, avser att hindra den som ej har rätt till försäljning av spritdrycker eller vin från att kringgå förbudet häremot. Med byte avses endast 1 Senast utfärdade bestämmelser härom i kontrollstyrelsens cirkulär den 28 november 1933 (nr 8) med föreskrifter angående överlåtelse av rättighet till utskänkning av rusdrycker under år 1934, punkt 7.

331 det fall. att något värde av annat slag erhålles i utbyte. Sålunda inbegripes härunder icke en försträckning, där samma kvantitet av samma dryck återbäres 1 och givetvis omfattar stadgandet ej heller en gåva, där ingen som helst motprestation erhålles. Däremot avses med detta moment, såsom slutet av stadgandet tydligt angiver, alla sådana fall, där drycker av ifrågavarande slag på något sätt använts såsom betalningsmedel. 2

2 KAP.

Om partihandel och import. 1—8 §§. Dessa paragrafer, vilka avse partihandeln och därmed sammanhängande förhållanden, överensstämma väsentligen med 12—15 §§ Rff. Stadgandena i 12 § Rff, som motsvaras av 1—5 §§ i förslaget, äro dock här upptagna i delvis annan ordning. Då frågan om partihandelns organisation för endast några få år sedan varit föremål för en ingående undersökning och de nu gällande reglerna i ämnet därefter blivit godkända, har revisionen i denna del ansett sig allenast böra hänvisa till vad sålunda förekommit. 3 9§. Enligt 16 § Rff äger kontrollstyrelsen efter ansökning medgiva, att för konkursbos eller stärbhus' räkning eller där eljest särskilda omständigheter föreligga spritdrycker och vin må för visst fall utan hinder av förordningens övriga föreskrifter försäljas till partihandels- eller systembolag. Detta stadgande, som avser att möjliggöra en realisation av spritdrycker eller vin från den som eljest icke äger försälja sådana drycker har medfört, att kontrollstyrelsen fått avgöra ett avsevärt antal dylika ärenden. Så gott som undantagslöst har medgivande till försäljning därvid lämnats. A t t i sådana fall alltid fordra tillstånd av kontrollstyrelsen torde emellertid ej vara erforderligt, då såsom nyss nämnts försäljning endast får ske till partihandelsbolaget eller systembolag. Det synes revisionen därför vara tillräckligt att kontrollstyrelsen meddelar de allmänna föreskrifter, enligt vilka dylik försäljning får äga rum. 10 §. Denna paragraf behandlar importen av spritdrycker och vin efter väsentligen samma principer som 10 § Rff. 1

Jämför rättsfall i Nytt Juridiskt Arkiv I 1875 sid. 101 och 1915 sid. 15. Jämför rättsfall i Nytt Juridiskt Arkiv I 1883 sid. 317. Se Monopolkontrollutredningens betänkande angående anordnandet av den statliga kontrollen av Aktiebolaget Vin- & Spritcentralens verksamhet, avgivet den 14 januari 1928 (Statens off. utr. 1928: 4) samt bihang till riksdagens protokoll 1930: prop, nr 196, bevillningsutskottets betänkande nr 21 och memorial nr 27 samt riksdagens skrivelse nr 259, ävensom riksdagens protokoll i båda kamrarna den 3 maj 1930. — Jämför även prop, nr 232 vid 1934 års riksdag. 2 3

332 1 och 2 mom. Stadgandena äro med smärre formella jämkningar lika lydande med motsvarande moment i 10 § Rff. 3 mom. Innehållet i denna bestämmelse återfinnes i 10 § 3 mom. Rff, som emellertid jämväl föreskriver, att sådant utlämnande av spritdrycker och vin, som här avses, endast får ske mot kvitto. Detta har emellertid revisionen funnit vara en alltför detaljmässig föreskrift för att lämpligen upptagas i författningstexten. 4 mom. I bestämmelserna under detta moment föreslås vissa ändringar, vilka väsentligen betingats av annan lagstiftning. Under punkten d) i 10 § 4 mom. Rff har givits hänvisning till den bestämmelse om rätt för resande till tullfri införsel av rusdrycker, som medgivits i 5 § av förordningen den 9 juni 1911 (nr 80) med tulltaxa för inkommande varor. Denna bestämmelse, som i den nu gällande tulltaxeförordningen av den 4 oktober 1929 (nr 316) har en motsvarighet i 6 § 1 mom., avser emellertid endast maltdrycker och har därför icke medtagits i förslaget. Vidare har stadgandet under punkten e) i Rff, som i förslaget motsvaras av punkten d), undergått en viss omredigering. De föreskrifter rörande skeppsproviant i 1911 års tulltaxeförordning, vartill nyssnämnda stadgande i Rff hänvisade, motsvaras nu av 5 § k) i 1929 års tulltaxeförordning ävensom de närmare anvisningar, vilka meddelats i 25 § av kungörelsen den 29 november 1929 (nr 373) med tillämpningsföreskrifter till tulltaxeförordningen. Det har emellertid icke ansetts nödvändigt att i förslagets text direkt angiva dessa författningsrum. I den senare delen av den nyss omförmälda punkten e) i Rff stadgas förbud mot ilandförande från fartyg av spritdrycker och vin, vilka förtullats såsom överskott av skeppsproviant, och en motsvarande bestämmelse har upptagits i förslaget. Den för skeppsproviant medgivna tullfriheten torde gälla endast förbrukning ombord. Ilandförande av drycker, som utlämnats till fritt förfogande ombord, utan behörig tullangivning, anses i praxis som smuggling. Detsamma gäller i fråga om införseglade drycker, varvid dessutom brytande av försegling straffas enligt 227 § tullstadgan, jämförd med 10 kap. 21 § strafflagen. Förbud mot ilandförande och straffbeläggande av brott mot detta förbud är alltså nödvändigt endast för sådana drycker, som förtullats såsom överskott. I detta fall är ju tullen erlagd och ilandförande kan alltså ej bedömas som smuggling. I detta sammanhang kan påpekas, att nämnda förbud givetvis icke utgör hinder för fartygsbesättning att såsom nu lärer förekomma vid avslutande av en resa utnyttja samma rätt att införa viss myckenhet spritdrycker och vin, som i punkten c) medgives andra resande. De specialbestämmelser, som skola tillämpas enligt hänvisningar i förevarande moment, utgöras av — förutom de nyss omnämnda författningarna

333 — kungörelsen den 18 december 1918 (nr 989) angående resandes rätt till införsel av rusdrycker ävensom angående införsel av alkoholhaltiga varor för särskilda ändamål samt förordningen den 15 november 1912 (nr 298) om provianteringsfrilager jämte kungörelsen samma dag (nr 299) med vissa föreskrifter angående rättighet att hålla dylikt frilager. 5 mom. I detta moment, som överensstämmer med 10 § 5 mom. Rff, hänvisas till den ovan omnämnda kungörelsen den 18 december 1918 (nr 989) angående resandes rätt till införsel av rusdrycker ävensom angående införsel av alkoholhaltiga varor för särskilda ändamål. 6 mom. Liksom i 10 § 6 mom. Rff upptages här en erinran om bestämmelserna angående införsel av denaturerad sprit i förordningen den 1 juli 1918 (nr 508) angående handel med skattefri sprit. Därjämte har revisionen för fullständighetens skull medtagit en hänvisning till de importbestämmelser, som finnas i förordningen sistnämnda dag (nr 564) angående vissa alkoholhaltiga preparat m. m.

3 KAP. Om rätt till detaljhandel. 1 §• Revisionens förslag till indelning av riket i detaljhandelsområden har avhandlats i den allmänna motiveringen sid. 292—300. Där har även angivits vilka platser revisionen tänkt såsom förläggningsorter för systembolagen och därmed såsom huvudorter för detaljhandelsområdena. Det har av praktiska skäl icke ansetts lämpligt att angiva dessa platser i lagtexten, utan enligt förslaget skall det överlämnas åt Konungen att förordna härom. Såsom revisionen framhållit i den del av den allmänna motiveringen, vartill nyss hänvisats, har den föreslagna indelningen av riket i detaljhandelsområden grundats på länsindelningen. Om man bortser från den särskilda bestämmelsen om Stockholm, skall nämligen varje detaljhandelsområde motsvara antingen ett helt län eller en del av ett län. Från denna allmänna regel för indelningen kan det emellertid finnas skäl att medgiva undantag på grund av vissa förhållanden, som redan med nuvarande försäljningsorganisation gjort sig gällande. Vid den fördelning av rikets kommuner, som kontrollstyrelsen enligt 36 § Rff företager för anvisande av hemortsbolag, hava nämligen de flesta kommuner, som hänförts till ett bolag, visserligen tillhört samma län som bolaget, men i många fall hava också dit anvisats vissa kommuner från

334 andra län. Dessa anvisningar av hemortsbolag hava givetvis i hög grad betingats av kommunernas kommunikationsmöjligheter och affärsförbindelser i övrigt. De skäl, som sålunda förorsakat, att vissa kommuner hänförts till ett hemortsbolag utom sitt eget län, finner revisionen böra beaktas, även då länsindelningen direkt lägges till grund för uppdelningen i detaljhandelsområden. P å grund härav har revisionen föreslagit, att kommun må hänföras till detaljhandelsområde utom det län dit den hör, då detta med hänsyn till kommunikationsförhållanden eller andra omständigheter finnes lämpligt. Prövningen av dylika jämkningar i den grundläggande uppdelningen har revisionen ansett lämpligen böra ankomma på kontrollstyrelsen, som enligt vad nyss omnämnts hittills har verkställt en gruppering i detta hänseende av samtliga rikets kommuner. 2 §. I den allmänna motiveringen sid. 300—301 har redan framhållitts, att revisionen föreslår bibehållande av den nuvarande ordningen, att detaljhandeln med spritdrycker och vin skall handhavas av särskilt för detta ändamål bildade företag, ett för varje detaljhandelsområde, och att dessa skola hava formen av bolag. Dock anser revisionen, särskilt med hänsyn till de tillämnade bolagens storlek, att man icke fortfarande bör medgiva möjligheten att anlita handelsbolagsformen utan att de nya företagen alltid böra vara organiserade såsom aktiebolag. Regler i nu angivna hänseenden hava upptagits i förevarande paragraf, som därjämte fastställer den redan nu gängse beteckningen »systembolag» för dessa företag. Enligt nu gällande bestämmelser kan rättighet till detaljhandel i två fall upplåtas till annan än de för ändamålet särskilt bildade detaljhandelsbolagen, nämligen i fråga om utskänkning å fartyg och järnvägståg enligt 21 § Rff samt tillfällig vinutskänkning enligt 22 § Rff. För sistnämnda fall har emellertid revisionen icke velat göra undantag från huvudregeln, att rätt till detaljhandel endast bör tilldelas systembolag. I stället för att medgiva, att tillstånd till utskänkning lämnas åt enskilda personer, har revisionen tillgodosett tillfälliga behov av utskänkning genom bestämmelserna i detta kapitels 11 §, enligt vilken systembolag kan erhålla tillstånd till tillfällig utskänkning efter mindre stränga regler än som föreslås beträffande annan utskänkning och utan sådana inskränkningar, som nu föreskrivas i 22 § Rff. I fråga om det andra undantagsfallet, nämligen utskänkning å fartyg och järnvägståg, har revisionen däremot funnit praktiska skäl tala för bibehållande av den nu gällande regeln, att tillstånd kan meddelas även åt andra än systembolag, och en erinran om detta undantag har intagits i förevarande paragraf genom dess hänvisning till 13 § i detta kapitel. I och med att ett systembolag enligt 6 kap. 1 § antagits av länsstyrelsen, skall bolaget enligt revisionens förslag äga rätt att utöva utminutering inom sitt område. För att bedriva utskänkning skall däremot erfordras särskilt tillstånd enligt vad närmare angives i 5—14 §§ av detta kapitel.

335 3§. Revisionens skäl för de i denna paragraf föreslagna reglerna angående utminuteringsställenas förläggning återfinnas i den allmänna motiveringen sid. 270—274. 4 §. Enligt vad som angivits i den allmänna motiveringen sid. 146, har revisionen föreslagit ett ovillkorligt förbud mot överlåtelse av utminuteringsrätt. Detta förbud, som har sin motsvarighet i 25 § 1 mom. Rff, har intagits i förevarande paragraf. 5 §. Såsom redan nämnts under 2 § här ovan anser revisionen, att beträffande utskänkning — i motsats till vad som föreslås i fråga om utminutering — särskilt tillstånd skall erfordras för försäljningens bedrivande. Stadgande härom har införts i denna paragraf. Den tillståndsprövning, som alltså skall äga rum, kommer enligt revisionens förslag att avse frågan, huruvida tillstånd till utskänkning skall lämnas och under vilka villkor detta skall ske. Däremot kommer icke den nu föreliggande möjligheten till tävlan mellan olika bolag att bibehållas, utan endast det bolag, som enligt 6 kap. 1 § antagits för vederbörande detaljhandelsområde, kan komma i fråga. Dock kommer givetvis alltjämt en prövning av sökandena att äga rum vid meddelande av sådant utskänkningstillstånd, som kan lämnas åt andra än systembolag, men såsom förut framhållits skall detta enligt förslaget endast kunna ske i fråga om utskänkning å fartyg och järnvägståg enligt 13 § i detta kapitel. 6§. 1 mom. I 6—11 §§ finnas de allmänna reglerna angående tillståndsprövning i fråga om utskänkning. Beträffande två särskilda slag av utskänkning hava delvis avvikande regler uppställts, nämligen i 12 § beträffande »turistutskänkning» och i 13 § beträffande utskänkning å fartyg och järnvägståg, »trafikutskänkning». För all annan utskänkning än turist- och trafikutskänkning, har revisionen under detta moment — i överensstämmelse med vad som nu gäller enligt 17 § 2 mom. Rff — föreslagit, att tillståndsprövningen skall utövas av länsstyrelsen i det län, där utskänkningen skall äga rum. Då enligt reglerna i 1 § av detta kapitel ett systembolags detaljhandelsområde i vissa fall kan omfatta kommuner utanför det län, till vilket bolaget närmast är anknutet, kan det således inträffa, att samma bolag har att inhämta tillstånd till utskänkning av skilda länsstyrelser för olika kommuner. Innan en ansökan om utskänkningstillstånd avgöres av länsstyrelsen, skall alltid kommunal myndighet hava tagit ställning till frågan, och genom att länsstyrelsen enligt förslaget skall vara skyldig att följa kommunala önskemål i fråga om utskänkningsförbud och vissa restriktioner, tillförsäkras kommunerna medbe-

336 stämmanderätt i fråga om utskänkningen på sätt närmare skall behandlas under de följande paragraferna. Beträffande länsstyrelsens prövning i övrigt kan här framhållas, att länsstyrelsen givetvis icke må meddela sådant utskänkningstillstånd, som strider mot denna förordnings bestämmelser. 1 2 mom. All utskänkning, som icke enligt vad nyss omnämnts har underkastats speciella regler i 12 och 13 §§, uppdelas här i två grupper, som fått beteckningarna »årsutskänkning» och »tillfällig utskänkning». Angående orsakerna till denna uppdelning och innebörden av de båda kategorierna hänvisas till den allmänna motiveringen sid. 255—256. Bestämmelserna om årsutskänkning finnas i 7—10 §§ och reglerna om tillfällig utskänkning i 11 §. 7 §.

1 mom. Enligt 17 § 2 mom. Rff gäller för närvarande, att länsstyrelsen skall meddela bolag rättighet till detaljhandel med spritdrycker och vin för ett eller flera, högst tre kalenderår, med iakttagande av att tiden för samtliga inom länet beviljade rättigheter skall på en gång utlöpa vid utgången av vart tredje kalenderår. Ifrågavarande s. k. oktrojperioder för bolagens verksamhet hava enligt revisionens förslag endast motsvarighet i fråga om utskänkningen, medan som förut nämnts bolagens existens såsom försäljningsorgan och deras befattning med utminuteringen i förslaget icke underkastats någon tidsbegränsning. Av skäl, som angivits i den allmänna motiveringen sid. 256, har revisionen i detta moment föreslagit, att tillstånd till årsutskänkning i regel skall meddelas för bestämda tidsperioder om fyra år. Med hänsyn till att förhyrande av utskänkningslokaler i allmänhet sker med tillträde den 1 oktober har revisionen vidare föreslagit, att dessa tidsperioder icke skola sammanfalla med kalenderåren utan börja den 1 oktober. Revisionen har ansett, att en legal beteckning på de sålunda föreslagna tillståndsperioderna för årsutskänkning skulle hava en praktisk uppgift att fylla, och har på grund härav för detta ändamål i författningstexten infört beteckningen »oktrojperiod». Detta uttryck skulle alltså enligt förslaget få en mera inskränkt betydelse än vad det för närvarande har. Såsom framhållits i den del av den allmänna motiveringen, vartill nyss hänvisats, har revisionen ansett det lämpligt, att oktrojperioderna förläggas så, att det föregående ansökningsförfarandet infaller två år efter de kommunala valen i riket. Med hänsyn härtill och då kommunala val ägt rum under år 1934 har revisionen föreslagit, att den första oktrojperioden skall omfatta tiden fr. o. m. den 1 oktober 1937 t. o. m. den 30 september 1941, vilket dock givetvis förutsätter, att dessförinnan den nya lagstiftningen kunnat träda i kraft och försäljningsbolagens omorganisation kunnat verkställas. 1 Kungl Mai:t har upphävt sådana rättigheter, som meddelats i strid med bestämmelserna i 55 § Rff; se Kungl. Maj:ts resolution den 25 oktober 1918 på besvär av N. G. Ljunggren m. fl., refererad i Tidskrift för systembolagen 1918 nr 6 sid. 8 ff., samt Kungl. Maj:ts brev den 21 december 1928 till länsstyrelsen i Gotlands län, refererat i samma tidskrift 1929 nr 2 sid 16 f.

337 Under en så lång tid som den föreslagna fyraåriga oktrojperioden kan det givetvis för en kommun, där utskänkning förut icke ansetts önskvärd och tillstånd därtill ej heller meddelats, uppkomma sådana ändrade förhållanden, att utskänkningstillstånd därefter anses erforderligt. Likaså kunna omständigheterna föranleda, att i en kommun, där tillstånd till utskänkning i en viss omfattning redan förefinnes, det uppstår ytterligare behov härav under en oktrojperiod. 1 Ä r vad som erfordras blott en utskänkning av tillfällig art, bör detta enligt revisionens mening regleras genom tillstånd till tillfällig utskänkning enligt 11 §. Ansökan härom kan nämligen göras när som helst oberoende av oktrojperioderna. Men det kan också vara ett behov av stadigvarande art, som uppkommit, för vars tillgodoseende det alltså erfordras tillstånd till årsutskänkning. Detta kan exempelvis sammanhänga med att ett nytt företag med stor personal förlagts till kommunen eller att en ny trafikled dragits fram genom densamma. N ä r det på grund av en dylik särskild anledning föreligger ett behov av årsutskänkning, som icke tidigare förefunnits, har revisionen ansett det skäligt att medgiva undantag från den förut angivna regeln, att tillstånd till årsutskänkning endast får meddelas för de bestämda oktrojperioderna. Däremot kan ett dylikt undantag icke vara motiverat av en omsvängning i den nykterhetspolitiska uppfattningen inom kommunen, utan det måste erfordras någon yttre anledning av sådan betydelse, som har antytts i de nyss anförda exemplen. Det nya förhållande, som skall föreligga för att utskänkningstillstånd må kunna meddelas för annan tid än en oktrojperiod, bör tydligen icke hava förefunnits så tidigt, att hänsyn kunnat tagas härtill redan under den normala ansökningstiden före oktrojperioden. Enligt huvudregeln i 2 mom. skall ansökan göras före utgången av året innan utskänkningen är avsedd att taga sin början, och på grund härav har revisionen alltså föreslagit, att det nya förhållande, som skall åberopas, icke skäligen bör hava kunnat beaktas före det år under vilket oktrojperioden börjat. Detta stadgande omfattar alltså även sådana fall, där det åberopade förhållandet faktiskt inträtt före den normala ansökningstidens utgång, men enligt vad man skäligen kan begära icke vid nämnda tidpunkt kunnat tagas i beräkning av sökanden. Då revisionen i nu omförmälda fall funnit skäl att avvika från regeln, att utskänkningstillstånden skola meddelas för de bestämda oktrojperioderna, har det emellertid varit revisionen angeläget att icke härigenom sönderbryta dessa perioder mer än som varit nödvändigt för att tillgodose berättigade krav på hänsyn till ändrade förhållanden. På grund härav har revisionen föreslagit, att tillstånd, som meddelas för annan tid än en oktrojperiod, alltid skall avse återstående del av en dylik; även dessa tillstånd skola alltså upphöra samtidigt med de övriga. Vidare bör enligt revisionens mening tillstånd till utskänkning under en del av en oktrojperiod icke få taga sin början när som helst under densamma. Då det ju här endast är fråga om behov av stadigvarande art, Såsom exempel på uppkommande behov av förevarande slag och praxis enligt Rff kan hänvisas till Kungl. Majrts utslag den 22 mars 1929 på besvär av Systembolaget i Skänninge och den 10 maj 1929 på besvär av Systembolaget i Halmstad, refererade i Tidskrift för systembolagen 1929 nr 4 sid. 1 f. och 21 f. samt nr 8 sid. 7 f. 22—552437

338 har revisionen funnit det tillräckligt, att det en gång varje år öppnas möjlighet att börja en dylik utskänkning. Genom denna begränsning har revisionen även velat undvika, att ärenden av förevarande slag upptagas till behandling alltför ofta. I dessa fall, liksom i fråga om de vanliga oktrojperioderna, har revisionen ansett det vara lämpligt, att tillståndsperiodens början sammanfaller med den vanligaste utgångspunkten för hyresåret, och har därför föreslagit, att när tillstånd meddelas för en återstående tid av en oktrojperiod, nämnda tid alltid skall börja den 1 oktober. Då såsom nyss nämnts ifrågavarande tid alltid skall sluta samtidigt med oktrojperioden den 30 september, kan alltså tillstånd till årsutskänkning enligt revisionens förslag avse, förutom en hel oktrojperiod om fyra år, även perioder om jämt ett, två eller tre år. 2 mom. Första stycket i detta moment avhandlar ansökan av systembolag om tillstånd till årsutskänkning i en viss kommun; andra stycket behandlar dylik ansökan av kommunens fullmäktige. 1 Rörande bolags ansökan om försäljningsrättighet gäller för närvarande enligt 17 § 2 mom. Rff, att sådan ansökan skall göras skriftligen hos länsstyrelsen före mars månads utgång året innan försäljningen är avsedd att taga sin början. Då rättighet enligt samma författningsrum skall upplåtas från den 1 januari, är alltså en tid av nio månader lämnad mellan ansökningstidens utgång och försäljningsrörelsens början. Denna tid kan synas väl lång, men revisionen har upptagit en motsvarande bestämmelse i sitt förslag på följande grunder. Enligt andra stycket av förevarande moment har en tid av tre månader lämnats för ansökningar från vederbörande kommuner efter det att bolagets ansökningstid gått till ända. Efter avdrag av dessa tre månader återstår alltså ett halvt år från utgången av den sista ansökningstiden till den dag, då utskänkningsrörelse kan taga sin början. Denna tidrymd har synts revisionen erforderlig med hänsyn till att då skall kunna förekomma överklagande av kommunala beslut, remisser från länsstyrelsen, slutligt beslut i ärendet av samma myndighet, överklagande av detta beslut samt till sist förberedelser för den blivande verksamheten. Revisionen har därför som nämnts bibehållit den förut omförmälda tidrymden av nio månader mellan utgången av bolagets ansökningstid och försäljningsrörelsens början. Då de i 1 mom. angivna tillståndsperioderna skola räknas från den 1 oktober, har revisionen alltså föreslagit, att ansökan av systembolag om årsutskänkning skall göras före utgången av året innan utskänkningen är avsedd att taga sin början. Detta gäller såväl då det är fråga om en hel oktrojperiod som då det gäller en återstående del av en dylik. För tydlighetens skull har i förslaget, liksom i det förut citerade stadgandet i Rff, direkt utsagts, att ansökan skall göras hos länsstyrelsen. Däremot har revisionen icke funnit erforderligt att bibehålla den nuvarande föreskriften, att ansökan skall vara skriftlig, då annan form ej torde komma i fråga. 1 Då här och i det följande talas om fullmäktige avses även allmän rådstuga respektive kommunalstämma i sådana fall, som omförmälas i 7 kap. 24 § första stycket i revisionens förslag.

339 I den allmänna motiveringen har framhållits, att den kommunala medbestämmanderätten i fråga om försäljningen, som enligt revisionens förslag i allmänhet inskränkts, i vissa hänseenden däremot erhållit ett vidsträcktare innehåll i förslaget än vad för närvarande är fallet. I enlighet med vad sålunda anförts å sid. 280 har revisionen i förevarande moment föreslagit, att beträffande sådana kommuner, där tillstånd till årsutskänkning för allmänheten icke funnits under en viss tid, systembolaget icke får göra ansökan om tillstånd till dylik utskänkning för tiden närmast därefter, med mindre stadsfullmäktige, respektive kommunalfullmäktige, gjort framställning därom till bolaget. Såsom framgår av det nu anförda, har ifrågavarande stadgande till förutsättning, att något tillstånd icke funnits under den föregående tiden; det spelar alltså ingen roll, om ett förefintligt tillstånd verkligen tagits i anspråk eller icke. De kommunala myndigheterna hava ju dock givit sin mening till känna genom att tidigare samtycka till att tillstånd meddelas. Det bör vidare här framhållas, att den nu avhandlade bestämmelsen endast avser det fall, att tidigare icke funnits tillstånd till årsutskänkning. Den omständigheten, att en kommun lämnat medgivande till anordnande av tillfällig utskänkning kan nämligen enligt revisionens uppfattning icke tagas till intäkt för att kommunen fattat ståndpunkt till frågan om anordnande av stadigvarande utskänkning och bör därför härvidlag icke föranleda mindre stränga krav i fråga om kommunalt initiativ än de som eljest skulle gällt. Slutligen kan i detta sammanhang anmärkas, att revisionen icke funnit anledning att i förevarande hänseende göra skillnad mellan vin- och spritutskänkning. Om alltså en kommun tagit initiativ till anordnande av vinutskänkning för en oktrojperiod, kan bolaget för nästa period göra ansökan om spritutskänkning utan att behöva avvakta framställning härom från kommunen. Revisionen har, såsom framhållits i den allmänna motiveringen sid. 279— 280, kommit till den uppfattningen, att vederbörande kommun icke lämpligen bör vara beroende av systembolagets initiativ för erhållande av tillstånd till utskänkning inom kommunen. På grund härav har revisionen i andra stycket av detta moment föreslagit, att om systembolaget ej inom den för bolaget stadgade tiden gjort ansökan om tillstånd till årsutskänkning, så skola stadsfullmäktige, respektive kommunalfullmäktige i kommunen äga rätt att göra ansökan härom inom en tidrymd av tre månader, d. v. s. senast den 31 mars det år utskänkningen är avsedd att taga sin början. Tidrymden har föreslagits till tre månader med hänsyn till den omgång, som kan vara förbunden med beslut av kommunala representationer. 8 §. I fråga om vilka bestämmelser som skola gälla beträffande innehållet i ansökan om utskänkningstillstånd finns det enligt revisionens mening ingen anledning att skilja mellan ansökan av systembolag och ansökan av fullmäktige i vederbörande kommun. Såsom redan framhållits i den allmänna motiveringen ovan å sid. 255, anser revisionen, att tillstånd till utskänkning i möjligaste mån bör anpassas efter

340 föreliggande behov och att därför beskaffenheten av den ifrågasatta utskänkningen måste närmare bestämmas redan i ansökningen. Sålunda skall angivas, om tillstånd sökes för utskänkning för allmänheten eller om det gäller s. k. klubbutskänkning. I ansökan om årsutskänkning skall vidare uppgivas, om det är fråga om s. k. säsongutskänkning, och i sådant fall erfordras även en någorlunda bestämd uppgift rörande den tid på året, under vilken utskänkningen är avsedd att äga rum. Förutom nu angivna egenskaper hos den sökta utskänkningen bör enligt revisionens mening ansökningen innehålla ytterligare uppgifter rörande densamma. Regler härom hava beträffande årsutskänkning meddelats i nu förevarande paragraf. I huvudsaklig överensstämmelse med vad som för närvarande gäller för motsvarande fall enligt 17 § 2 mom. Rff har revisionen här föreslagit, att i ansökan alltid skall finnas uppgift angående antalet utskänkningsställen dels för spritdrycker och vin, dels för enbart vin, samt vidare förslag till grunder för försäljningsställenas förläggning. I 17 § 2 mom. Rff föreskrives vidare, att uppgift skall lämnas om i vilken omfattning utskänkningen är avsedd att äga rum annorstädes än vid måltid åt spisande gäster samt om i vilka fall bolaget ämnar överlåta rättighet till utskänkning. Uppgift om utskänkningens samband med matservering synes revisionen icke vara erforderlig med hänsyn till den i 5 kap. 1 och 2 §§ föreslagna regleringen av dessa förhållanden, och i övrigt har revisionen ersatt sistnämnda föreskrifter i Rff med en allmän bestämmelse, att ansökan skall innehålla förslag till grunder för utskänkningens bedrivande. Härmed har revisionen avsett att uppställa fordran på uppgifter rörande tillämnade överlåtelser av utskänkningstillstånd och de bestämmelser, vilka bolaget ämnar uppställa för driften av den utskänkning, som sålunda skall lämnas åt enskilda, vidare redogörelse för huru bolaget ämnar bedriva den utskänkning, som icke överlåtes, samt slutligen uppgift på vilka restauranger av olika klasser, som bolaget ämnar driva, och om detta skall ske direkt eller genom restaurangbolag. Förutom de uppgifter, vilka således enligt revisionens förslag alltid skola föreligga i ansökan om utskänkningstillstånd, kan givetvis länsstyrelsen vid sin prövning av ärendet infordra de ytterligare uppgifter från sökanden, som anses erforderliga. 9 §. I denna paragraf föreslår revisionen bestämmelser om vilka yttranden som skola inhämtas över ansökan om tillstånd till årsutskänkning i en viss kommun. 1 mom. avser ansökan av systembolaget, 2 mom. ansökan från fullmäktige i kommunen. 1 mom. över bolags ansökan om rättighet skall för närvarande enligt 17 § 3 mom. Rff länsstyrelsen omedelbart efter ansökningstidens utgång inhämta utlåtanden, i Stockholm av stadsfullmäktige och i annan stad av magistrat och stads-

341 « fullmäktige samt å landet av kommunalnämnd och kommunalstämma. Då enI ligt revisionens förslag konkurrerande ansökningar från flera bolag icke kunna komma i fråga, har det ej synts erforderligt, att länsstyrelsen skall avvakta ansökningstidens utgång, utan en irfkommen ansökan bör enligt revisionens mening omedelbart sändas på remiss. De kommunala organ, som enligt förslaget skola höras, äro i huvudsak desamma som angivas i Rff; dock har revisionen ansett lämpligt att utlåtande även inhämtas från nykterhetsnämnden, som kan antagas besitta den närmaste sakkunskapen i fråga om nykterhetsförhållandena inom kommunen. Revisionen har uttryckligen föreskrivit, att kommunalfullmäktige i första hand skola vara representanter för kommun på landet och icke kommunalstämman. Denna skall jämlikt 7 kap. 24 § i förslaget blott företräda sådan kommun, där fullmäktige icke finnas. Detta torde emellertid ej innebära någon saklig ändring i vad som för närvarande gäller. 1 Av praktiska skäl har revisionen föreslagit, att länsstyrelsen endast skall behöva vända sig till fullmäktige, vilka sedan i sin tur skola höra de övriga kommunala organen. 1 vilka hänseenden fullmäktige särskilt böra taga ställning till ansökningen framgår av 10 § 1 och 2 mom., däri bestämmelser föreslås angående den för länsstyrelsen bindande verkan av fullmäktiges yttrande. I överensstämmelse med vad som för närvarande torde gälla, 2 bör denna verkan enligt revisionens vmening endast tillerkännas fullmäktiges direkta svar på länsstyrelsens remiss; ett eventuellt senare utlåtande av fullmäktige i samma ämne blir alltså ick& förpliktande för länsstyrelsen. Sedan de kommunala organen avgivit sina utlåtanden över ansökningen, skall denna, enligt revisionens förslag, av länsstyrelsen remitteras till den föreslagna nya institutionen länsnykterhetsnämnden, som bör kunna bedöma ansökningen ur nykterhetssynpunkter med rikare jämförelsematerial än de kommunala organen. 2 mom. Till ledning för länsstyrelsens prövning av en ansökan, som gjorts av fullmäktige i vederbörande kommun, bör enligt revisionens mening finnas yttranden från samma myndigheter, som skola höras då det gäller en ansökan av systembolag, och även i detta fall bör den hos bolagen förefintliga sakkunskapen tagas i anspråk. På grund härav har revisionen i detta moment till en början föreslagit, att fullmäktige, innan de fatta sitt beslut i ärendet, skola inhämta yttranden från systembolaget, kommunens nykterhetsnämnd samt magistrat eller kommunalnämnd. Vidare föreslår revisionen i överensstämmelse med reglerna i 1 mom., att länsstyrelsen skall remittera fullmäktiges ansökan till länsnykterhetsnämnden. 1 Se 95 § Rff'och Kungl. Maj:ts brev till länsstyrelsen i Kalmar län den 3 februari 1922, refererat i Tidskrift för systembolagen 1922 nr 5 sid. 13. 2 Se rättsfall i Regeringsrättens årsbok 1930 not. S. 169; jämför artikel i Tidskrift för systembolagen 1930 nr 12 sid. 13 ff.

342 10 §. 1 mom. Såsom framgår av vad som anförts å sid. 274 i den allmänna motiveringen, anser revisionen, att tillstånd till årsutskänkning i en viss kommun ej skall få meddelas emot fullmäktiges önskan. Där ansökning om dylik utskänkning gjorts av annan än fullmäktige själva, d. v. s. av systembolaget, bör således utskänkningstillstånd ej få meddelas, om ansökningen avstyrkts av fullmäktige i det utlåtande, som enligt 9 § 1 mom. i dylika fall alltid skall inhämtas från dessa. Regel härom har intagits i förevarande moment. Härmed är emellertid å andra sidan icke sagt, att länsstyrelsen är skyldig att meddela utskänkningstillstånd, om sådant önskas av fullmäktige i vederbörande kommun; länsstyrelsen bör i detta hänseende enligt revisionens mening hava fri prövningsrätt och alltså — i överensstämmelse med vad som för närvarande torde gälla 1 — kunna avslå ansökan om utskänkningstillstånd, som gjorts av fullmäktige eller tillstyrkts av dem. 2 mom. I fråga om fullmäktiges ställning till olika villkor och inskränkningar vid meddelande av tillstånd till årsutskänkning hänvisas till den allmänna motiveringen sid. 276—279. 3 mom. Föreskrifterna i första stycket av detta moment hava sin motsvarighet i 28 § Rff. I anslutning till 17 § 6 mom. Rff har revisionen i andra stycket upptagit bestämmelser om kungörande av länsstyrelses beslut samt om tiden för anförande av besvär över dylikt beslut. 11 §• 1 mom. Bestämmelserna om tillfällig utskänkning hava samlats i förevarande paragraf. Såsom revisionen angivit å sid. 256 i den allmänna motiveringen, föreslås i detta moment, att ansökan om tillstånd. till tillfällig utskänkning skall kunna ingivas till länsstyrelsen när som helst, oberoende av oktrojperioderna. Vidare föreslår revisionen jämlikt de riktlinjer som angivits i den allmänna motiveringen å sid. 279—280, att sådan ansökan skall kunna göras både av systembolaget och av fullmäktige i den kommun, där utskänkningen är avsedd att äga rum. I överensstämmelse med vad som anförts i fråga om årsutskänkning under motiveringen till 7 § 2 mom. här ovan anser emellertid revisionen, att även beträffande anordnande av tillfällig utskänkning initiativet bör tillkomma vederbörande kommun i sådana fall, då det icke funnits tillstånd till utskänkning vid något tillfälle under den närmast föregående tiden. Enligt 1 Se exempelvis Kungl. Maj:ts resolution den 1 april 1921 på besvär av J. Moberg m. fl., refererad i Tidskrift för systembolagen 1921 nr 5 sid. 9, samt Kungl. Maj:ts resolution den 19 augusti 1921 på besvär av Ludvika vin- och ölförsäljningsaktiebolag, refererad i samma tidskrift 1922 nr 1 sid. 10.

343 revisionens mening kan denna tid lämpligen bestämmas att omfatta den pågående samt den närmast föregående oktrojperioden, och revisionen föreslår alltså, att om det icke under nämnda tid funnits tillstånd till utskänkning inom kommunen, så må bolaget ej ansöka om tillstånd till tillfällig utskänkning, med mindre fullmäktige i kommunen gjort framställning härom till bolaget. I motsats mot vad som föreslagits beträffande ansökan om tillstånd till årsutskänkning bör det enligt revisionens mening här vara tillfyllest, om det föregående tillståndet endast avsett tillfällig utskänkning. Under 8 § här ovan har revisionen redogjort för vilka uppgifter som måste finnas i en ansökan om tillstånd till årsutskänkning. I tillämpliga delar bör detsamma enligt revisionens mening gälla beträffande ansökan som avser tillfällig utskänkning. För att tillstånd till dylik utskänkning skall kunna anpassas efter föreliggande behov, måste sålunda i ansökningen uppgivas, huruvida det är fråga om utskänkning för allmänheten eller s. k. klubbutskänkning. Däremot erfordras i detta fall icke några sådana uppgifter om antal och förläggning av olika utskänkningsställen, som föreslagits i 8 § beträffande årsutskänkning, men i överensstämmelse med sistnämnda paragraf har revisionen i detta moment föreskrivit, att även en ansökan om tillfällig utskänkning skall innehålla förslag till grunder för utskänkningens bedrivande. Härmed avses i huvudsak detsamma som angivits i fråga om årsutskänkning, nämligen uppgifter om tillämnade överlåtelser av utskänkningstillstånd och om de närmare formerna för utskänkningen, både sådan som skall överlåtas och sådan som bolaget självt ämnar driva. 2 mom. Revisionen har ansett, att de bestämmelser, som i 9 och 10 §§ uppställts för årsutskänkning, i tillämpliga delar böra gälla jämväl i fråga om tillfällig utskänkning, och har infört ett stadgande härom i förevarande moment. Reglerna i 9 § om inhämtande av utlåtanden över tillståndsansökning skola på grund härav i full utsträckning tillämpas på tillfällig utskänkning och likaså bestämmelsen om fullmäktiges absoluta vetorätt i 10 § 1 mom., medan föreskrifterna i samma paragrafs 2 mom. om olika restriktioner ofta kunna sakna betydelse vid tillfällig utskänkning. Vad som stadgas i 10 § 3 mom. om utfärdande av tillståndsbevis och dettas översändande skall alltid tillämpas i fråga om tillfällig utskänkning och likaså föreskrifterna i sistnämnda moment om kungörande av länsstyrelses beslut och beräkning av besvärstid. 3 mom. Å sid. 256—257 i den allmänna motiveringen har revisionen redogjort för grunderna till sitt förslag i förevarande moment, att fullmäktige i en kommun må kunna delegera sin ansöknings- och yttranderätt beträffande tillfällig utskänkning. Givetvis bör delegation också kunna ske enbart beträffande den ena av dessa befogenheter, t. ex. yttranderätten, eller inskränkas till att blott avse frågor om utskänkningstillstånd av viss angiven art. För att lämpligheten av en ifrågasatt delegation skall bliva belyst föreslår revisionen, att utlåtande

344 i sådant ärende skall avgivas till fullmäktige av nykterhetsnämnden ävensom i annan stad än Stockholm magistraten och på landet kommunalnämnden. Delegation av fullmäktiges yttranderätt skall enligt förslaget kunna ske till någon av nämnda myndigheter i kommunen. För Stockholm, där enligt denna regel endast nykterhetsnämnden skulle komma ifråga, har som alternativ medgivits delegation av fullmäktiges yttranderätt till en för ändamålet bildad kommitté. Beträffande ansökningsrätten är det med hänsyn till nykterhetsnämndernas övriga uppgifter mindre lämpligt att dessa påläggas en dylik funktion. Revisionen föreslår därför att delegation av denna befogenhet skall kunna ske i Stockholm åt en särskild kommitté, i annan stad åt magistraten samt på landet åt kommunalnämnden. Slutligen må anmärkas, att revisionen ansett det lämpligt att begränsa den tid, för vilken delegation må äga rum. För att fullmäktige skola kunna avgöra delegationsfrågor samtidigt med ärenden angående årsutskänkning föreslår revisionen, att tiden för delegation skall begränsas till oktrojperiod eller del därav. 12 §. A sid. 274—276 i den allmänna motiveringen har redogjorts för de skäl, som föranlett revisionen att i förevarande paragraf uppställa särskilda bestämmelser för sådan utskänkning, som fått beteckningen »turistutskänkning». Utöver vad sålunda framhållits redan i den allmänna motiveringen, har revisionen blott att erinra om vissa detaljer i sitt förslag. Då förfarandet för erhållande av tillstånd till turistutskänkning anordnats såsom en extraordinär omprövning av ett kommunalt beslut, har revisionen ansett det lämpligt att uppställa en viss tid, inom vilken ansökan skall göras, och har därför föreslagit, att detta måste ske inom en månad från det nämnda beslut vunnit laga kraft. Turistutskänkningen har närmast karaktären av ett undantag från de föreslagna reglerna om årsutskänkning, men det föreligger enligt revisionens mening icke någon anledning att göra avsteg från dessa regler i vidare mån än som är motiverat med hänsyn till de särskilda intressen, som turistutskänkningen är avsedd att gagna. På grund härav har revisionen föreslagit, att de enligt 7 § 1 mom. för årsutskänkning gällande fyraåriga oktrojperioderna icke få överskridas vid meddelande av tillstånd till turistutskänkning. Sådant tillstånd kan alltså meddelas för en hel oktrojperiod eller del därav. Härigenom vinnes den fördelen, att frågan om nytt utskänkningstillstånd, där förut turistutskänkning ägt rum, kan komina under kommunal omprövning vid samma tid som samtliga tillstånd till årsutskänkning. Utöver de bestämmelser för turistutskänkning i allmänhet, som revisionen upptagit i denna paragraf, kan det för särskilda fall vara lämpligt att föreskriva ytterligare inskränkningar eller andra speciella bestämmelser. För att lämna möjlighet härtill har revisionen i paragrafens andra stycke föreslagit, att Konungen vid tillstånds meddelande skall kunna utfärda de särskilda föreskrifter i avseende å utskänkningen som prövas erforderliga. I öv-

345 rigt skall även för turistutskänkning i tillämpliga delar gälla vad som föreskrives av kontrollstyrelsen eller vederbörande länsstyrelse. Revisionen har icke ansett lämpligt att beträffande Konungens beslut om turistutskänkning föreslå sådana bestämmelser om utfärdande och översändande av tillståndsbevis, som i 10 § 3 mom. föreskrivits för länsstyrelserna, men revisionen, som givetvis avser att likartade grundsatser här skola tillämpas, har utgått från, att sådana beslut, genom vilka tillstånd till turistutskänkning meddelats, komma att sändas till vederbörande länsstyrelse för kännedom och de kommunala myndigheternas underrättande samt att även kontrollstyrelsen, skall få del av dylika beslut. 13 §. Såsom tidigare omnämnts, har revisionen endast i ett fall funnit skäl a t t medgiva upplåtelse av utskänkningstillstånd till andra än systembolag, nämligen då fråga är om utskänkning å fartyg och järnvägståg, där av lämplighetsskäl redan för närvarande tillstånd till utskänkning får meddelas enskilda personer. I förevarande paragraf har revisionen upptagit bestämmelser angående detta slag av utskänkning, som erhållit beteckningen »trafikutskänkning». Frånsett formella jämkningar överensstämma de föreslagna bestämmelserna med de stadganden, som Rff innehåller i detta ämne, med undantag för ett par mindre ändringar i sak, som här nedan skola angivas. 1 och 2 mom. Bestämmelserna i dessa moment motsvara stadgandena i 21 § Rff. Enligt sistnämnda författningsrum kan rättighet av ifrågavarande slag endast tilldelas fysiska personer, men revisionen har ansett, att det icke bör föreligga något hinder för att tillstånd till trafikutskänkning lämnas exempelvis åt ett rederi- eller järnvägsbolag, och givetvis bör även systembolag hava rätt att erhålla dylikt tillstånd, om bolaget anser sig lämpligen kunna mottaga detsamma. På grund härav har revisionen föreslagit sådana ändringar i de nuvarande bestämmelserna, att även juridiska personer skola kunna erhålla tillstånd till trafikutskänkning. Villkoren för behörighet att erhålla sådant tillstånd hava reglerats i 1 kap. 5 § 3 mom. i förslaget, men revisionen har icke ansett erforderligt att i förevarande paragraf intaga någon sådan erinran om dylik behörighet, som finnes i 21 § Rff. I förslagets 2 mom., som behandlar utskänkning å järnvägståg, har revisionen uteslutit den nu gällande bestämmelsen att framställning om tillstånd till dylik utskänkning skall göras av vederbörande järnvägs styrelse. Det bör nämligen enligt revisionens mening icke föreligga något hinder mot att sådan framställning göres av exempelvis ett restaurangföretag, som skall utöva utskänkningen. Utan särskilt stadgande bör det dock vara tydligt, att järnvägens styrelse alltid bör få yttra sig över en sådan framställning. Då revisionen vidare i samma moment uttryckligen begränsat utskänkningstillstånd å järnvägståg till att avse restaurangvagn, torde detta blott innebära en kodifiering av vad som redan nu tillämpas..

346 3 mom. Beträffande utskänkning å fartyg, som gå i inländsk trafik och alltså ej hava direkt förbindelse med utländska inköpsställen, samt utskänkning å järnvägståg har för kontrollens skull 1 i 24 § Rff stadgats, att den som erhållit tillstånd till dylik utskänkning är skyldig att hos det eller de bolag, länsstyrelsen bestämmer, inköpa alla för rörelsen erforderliga drycker. I detta stadgande, som upptagits i förevarande moment, har revisionen på hemställan av Systembolagsföreningarnas förtroendenämnd 2 föreslagit den ändringen, att länsstyrelsen skall anvisa endast ett bolag såsom inköpskälla, då så redan för närvarande torde ske i praxis, och något behov av att kunna verkställa inköp hos flera bolag icke yppats. Givetvis bör inköpsbolaget, om så erfordras, kunna lämna anvisning till annat bolag om utlämning av viss kvantitet till fartyg eller järnvägståg på resa. 4 mom. De här föreslagna reglerna om tillståndsbevis angående trafikutskänkning överensstämma med vad som nu gäller i motsvarande fall enligt 28 § Rff. 14 §. I åtskilliga fall och av olika anledningar kan det vara erforderligt, att myndigheterna kunna stadga särskilda inskränkningar i eljest tillåten försäljning av spritdrycker och vin. Såväl i Rff som enligt förslaget har också köntrollstyrelsen i olika hänseenden tillagts en dylik befogenhet, och likaså finnas bestämmelser angående länsstyrelsens rätt härvidlag. Sålunda har revisionen i 21 och 22 §§ av detta kapitel upptagit regler till förekommande av oordningar samt för mötande av större faror och nödtillstånd, enligt vilka regler länsstyrelsen har viss rätt att ingripa mot all detaljhandel med spritdrycker och vin. Beträffande utminuteringen har revisionen icke funnit erforderligt a t t tillägga länsstyrelsen ytterligare befogenheter men för utskänkningens vidkommande har revisionen föreslagit dels speciella stadganden i 5 kap. 4 § om rätt att föreskriva särskilda utskänkningstider och dels en allmän bestämmelse i förevarande paragraf för sådana fall, som icke enligt vad förut angivits äro särskilt reglerade. Här stadgas nämligen efter mönster av 27 § Rff, att länsstyrelsen såväl vid meddelande av tillstånd till utskänkning som ock sedermera äger föreskriva de inskränkningar angående utskänkningen, som finnas erforderliga. Såsom tidigare framhållits, är länsstyrelsen enligt de föreslagna bestämmelserna i 10 § 2 mom. och 11 § 2 mom. vid beviljande av tillstånd till årsutskänkning och tillfällig utskänkning skyldig att fastställa vissa inskränkningar, som föreslås av fullmäktige i vederbörande kommun. I överensstämmelse med vad som för närvarande torde gälla 3 avser emellertid revisionen såsom re1

Jämför nykterhetskommitténs betänkande V sid. 253 f. Förtroendenämndens ovannämnda framställning sid. 102. 3 Se exempelvis Kungl. Maj:ts resolution den 10 mars 1922 på besvär av stadsfullmäktige i Askersund, refererad i Tidskrift för systembolagen 1922 nr 6 sid. 11, samt Kungl. Maj:ts resolution den 1 oktober 1919 på besvär av V. Söderkvist och P. H. Samuelsson, refererad i samma tidskrift 1919 nr 12 sid. 8 ff. 2

347 dan antytts, att länsstyrelsen skall vara berättigad att vid meddelande av tillstånd föreskriva jämväl andra inskränkningar än de från kommunen föreslagna, och likaså att länsstyrelsen därefter, under rörelsens utövande, skall kunna på eget initiativ stadga inskränkningar av olika slag, oberoende av kommunala önskemål. Dock är länsstyrelsen skyldig att till prövning upptaga framställningar om nya restriktioner, som efter det tillstånd meddelats kunna påkallas från såväl kommunala organ som andra intresserade 1 ; särskilt kan det vara av betydelse, att systembolag, länsnykterhetsnämnd och kommunala nykterhetsnämnder sålunda kunna få framställningar prövade. Revisionen har, såsom ovan framhållits, avsett att de inskränkningar, som länsstyrelsen föreskriver enligt denna paragraf, skola gälla andra fall än sådana som omförmälas i 21 och 22 §§ av detta kapitel samt 5 kap. 4 §. I övrigt kunna givetvis dessa inskränkningar vara av den mest skiftande natur. Här må blott erinras därom, att de icke få strida mot det syfte, som angivits i 1 kap. 3 § av förslaget. P å grund av länsstyrelsens rätt att besluta om inskränkningar i fråga om försäljningen har man i praxis 2 ansett länsstyrelsen vara befogad att under tillståndsperioden upphäva förut fastställda restriktioner; dock givetvis med det förbehåll, att sådana inskränkningar, som länsstyrelsen varit förpliktad att fastställa i enlighet med förslag av kommunal myndighet, endast skola få återkallas med samtycke av samma myndighet. Det kunde ifrågasättas att i förevarande paragraf införa ett stadgande av sådant innehåll, som nu angivits, men revisionen har icke ansett detta erforderligt utan har utgått från att man i tillämpningen utan ytterligare föreskrifter kommer att följa den här återgivna tolkningen av paragrafen. 15 §. Förbudet mot överlåtelse av turistutskänkning i 1 mom. första stycket av denna paragraf har revisionen berört i den allmänna motiveringen ovan å sid. 275—276. Paragrafens övriga bestämmelser äro grundade på de överväganden, revisionen framlagt i kap. X I av den allmänna motiveringen (sid. 190—210). Härutöver må blott framhållas, att närmare föreskrifter synas erforderliga för den särskilda nämnd, som enligt förevarande paragraf skall behandla vissa överlåtelse- och ersättningsfrågor. Revisionen föreslår därför, att det skall ankomma på Konungen att utfärda dylika föreskrifter. 16 §. Enligt de principer för utskänkningsrörelsens uppdelning mellan systembolag och enskilda, som revisionen uppställt i kap. X I av den allmänna motive1 Jämför Kungl. Maj:ts resolution den 6 juni 1919 på besvär av komunalfullmäktige i Åtvids kommun, refererad i Tidskrift för systembolagen 1919 nr 9 sid. 10; se ock rättsfall i Regeringsrättens årsbok 1928 not. S. 238. 2 Se Kungl. Maj:ts resolution den 8 oktober 1920 på besvär av J. Furuskog, refererad i Tidskrift för systembolagen 1921 nr 1 sid. 7 f.

348 ringen, må systembolag i andra fall än de i 15 § 1 mom. omförmälda överlåta tillstånd till utskänkning. E n regel av detta innehåll har upptagits i 1 mom. av nu förevarande paragraf med det tillägg, att systembolagen hava att följa de föreskrifter kontrollstyrelsen meddelar till ledning för sådan överlåtelse. Det kan i detta sammanhang anmärkas, att enligt revisionens åsikt överlåtelse bör kunna ske icke blott till fysiska personer utan även till bolag och andra juridiska personer. 1 Behörighetsvillkor för drivande av överlåten utskänkningsrörelse har revisionen upptagit i 1 kap. 5 § 3 mom. i förslaget. I fråga om trafikutskänkning har revisionen under 13 § här ovan framhållit, att tillstånd därtill bör kunna meddelas icke blott åt enskilda utan även åt systembolag. Har så skett, finns det enligt revisionens mening icke någon anledning att förbjuda systembolaget att överlåta tillståndet, där så finnes lämpligt. Revisionens förslag innehåller således icke någon motsvarighet till det absoluta förbudet mot överlåtelse av trafikutskänkning i 25 § 3 mom. Rff. För andra än systembolag är det emellertid icke heller enligt revisionens förslag tillåtet att överlåta tillstånd till trafikutskänkning, då det enligt nu förevarande paragraf är medgivet endast för systembolag att överlåta utskänkningstillstånd överhuvud taget. Beträffande paragrafen i övrigt hänvisas till kap. X I I I i den allmänna motiveringen (sid. 216—242). En detaljbestämmelse rörande överlåtelse kan därutöver omnämnas. I 25 § 2 mom. Rff stadgas, att såsom villkor för överlåtelse icke må föreskrivas, att maltdrycker skola inköpas från viss säljare. Enligt revisionens mening bör ett dylikt förbud gälla icke blott beträffande maltdrycker utan i fråga om alla andra varor än spritdrycker och vin. Revisionen har emellertid icke upptagit något stadgande härom, då det synes lämpligare, att kontrollstyrelsen utfärdar föreskrifter av dylik detaljmässig art. 17 §. I det betänkande från 1928 års bevillningsutskott (nr 37), som ligger till grund för riksdagens begäran om revision av Rff, framhålles, att vid utredningen borde övervägas lämpligheten av att införa besvärsrätt över systembolagens beslut angående överlåtelse av utskänkningsrättighet. I 19 § 10 mom. Rff stadgas bl. a., att om någon förmenar, att bolag beträffande ämne, varom det tillkommer kontrollstyrelsen att meddela föreskrift, vidtagit åtgärd, som kränker hans enskilda rätt eller strider mot förordningens syfte, han må hos kontrollstyrelsen göra framställning om åvägabringande av rättelse i det överklagade förhållandet. Omfattningen av denna bestämmelse synes ej vara fullt klar, men den torde ej lämna möjlighet för en restauranginnehavare att klaga över att bolag avslagit en framställning om överlåtelse av rättighet till utskänkning, vare sig detta avslag har sin grund i att bolaget på annat sätt önskar disponera rättigheten eller det beror på att bolaget anser ifrågavarande person olämplig att utöva densamma. 2 I flera fall har missnöje försports över dylika beslut av systembolag och över bristen på möjlighet 1 2

Jämför stadgandet i 1 kap. 5 § 4 mom. och motiven därtill ovan sid. 330. Jämför kontrollstyrelsens resolution den 3 juni 1932 på framställning av Emelie Hansen.

349 att erhålla omprövning i en högre instans. Även om det enligt revisionens förmenande icke har anförts några sådana förhållanden, som nödvändiggöra införandet av en dylik klagorätt, synes det dock vara lämpligt —• icke minst med hänsyn till bolagens egen ställning 1 — att de skäl, som varit bestämmande för avslag å ansökan om överlåtelse, må kunna allsidigt prövas av statlig myndighet. Revisionen föreslår därför i 1 mom. av förevarande paragraf, att om systembolag avslagit framställning om överlåtelse av tillstånd till utskänkning, klagan däröver må föras hos kontrollstyrelsen. Den ovan återgivna bestämmelsen om klagorätt i 19 § 10 mom. Rff har i viss mån förtydligats genom en bestämmelse i kontrollstyrelsens cirkulär den 26 november 1930 (nr 2) med föreskrifter angående överlåtelse av rättighet till utskänkning av rusdrycker. Där har nämligen kontrollstyrelsen föreskrivit, att bolag, som överlåter sådan rättighet å enskild restauratör, bland villkoren för överlåtelsen skall angiva, att restauratör, som menar, att bolaget vid fastställande av vinstkvantiteterna eller vid tillämpandet av annan bestämmelse i avtalet eller eljest i sitt förhållande till honom förfarit partiskt eller på annat sätt olämpligt, äger göra framställning om rättelse hos kontrollstyrelsen. Enligt revisionens mening bör en dylik klagorätt bibehållas för framtiden — så mycket mera som revisionen enligt vad nyss framhållits föreslagit en utvidgning av klagorätten i ett närliggande fall — och det synes också revisionen önskvärt, att bestämmelser! härom i förordningen erhåller en tydligare avfattning än i Rff. Revisionen föreslår därför ett stadgande i huvudsaklig anslutning till kontrollstyrelsens ovannämnda föreskrift. Dock bör enligt revisionens åsikt systembolagens fastställande av överlåtelseavtal kunna göras till föremål för omprövning icke blott beträffande vinstkvantiteterna utan även i fråga om övriga villkor för överlåtelsen. I anslutning till vad sålunda anförts innehåller 2 mom. i denna paragraf, att om den å vilken systembolag överlåtit tillstånd till utskänkning förmenar, att bolaget vid fastställandet av villkor för överlåtelse eller vid tillämpning av det mellan honom och bolaget ingångna avtal åsidosatt hans enskilda rätt eller eljest förfarit olämpigt, så må han hos kontrollstyrelsen göra framställning om rättelse. I de fall, som avses i denna paragraf, anser revisionen att kontrollstyrelsens beslut böra få överklagas hos Kungl. Maj:t, varför här icke föreslås något sådant förbud mot fullföljd av talan, som intagits i 4 kap. 17 § av förslaget. 18 §. Revisionens skäl för att föreslå den här upptagna bestämmelsen, till vilken motsvarighet icke finnes i Rff, har angivits i den allmänna motiveringen å sid. 280. Här må vidare framhållas, att en bestämmelse av ifrågavarande art endast ansetts erforderlig i fråga om årsutskänkning och att tillämpning av den föreslagna bestämmelsen inskränkts till sådana fall, då icke någon som helst årsutskänkning bedrives inom vederbörande kommun. För att kontrollsty1 Systembolagsföreningarnas förtroendenämnd har hemställt om införande av klagorätt i motsvarande fall; se nämndens framställning sid. 80 ff.

350 relsen vid den prövning, som bestämmelsen förutsätter, skall erhålla sakkunniga upplysningar för frågornas bedömande ur nykterhets synpunkt, har revisionen föreslagit, att länsnykterhetsnämnden alltid skall höras.

19 §.

'•'•".

1 mom. Enligt de föreslagna reglerna i 13 § skall tillstånd till trafikutskänkning — liksom fallet är med motsvarande slag av utskänkning enligt Rff — meddelas tillsvidare för viss tid, högst ett år. Med föreskriften att tillstånd således endast meddelas tillsvidare sammanhänga de i förevarande moment upptagna bestämmelserna om återkallelse av dylikt tillstånd, vilka överensstämma med vad som för närvarande gäller enligt 69 § Rff. Återkallelse av tillstånd till trafikutskänkning skall enligt reglerna i detta moment beslutas av länsstyrelsen, som enligt 13 § meddelat tillståndet i fråga. Därest kontrollstyrelsen under utövande av sin allmänna uppsikt över försäljningen av spritdrycker och vin skulle finna anledning föreligga till återkallelse av dylikt tillstånd, har kontrollstyrelsen alltså att göra framställning härom till vederbörande länsstyrelse. 2 mom. Frågan om en innehavare av överlåtet utskänkningstillstånd gjort sig skyldig till sådan överträdelse av överlåtelseavtalet, att detta må hävas, bör enligt revisionens mening knappast prövas av systembolaget, som ju är medkontrahent i avtalet, utan hellre av en överordnad myndighet. Med hänsyn till de befogenheter, som enligt förslaget skola tillkomma kontrollstyrelsen vid överlåtelser av utskänkningstillstånd, är det också naturligt, att denna prövning anförtros kontrollstyrelsen. Därest kontrollstyrelsen tillerkännes en dylik befogenhet, får styrelsen uppenbarligen stora möjligheter att endast genom föreställningar framkalla efterlevnad av bestämmelserna i ett överlåtelseavtal, och där detta ej lyckas, kan således kontrollstyrelsen i sista hand förordna om avtalets hävande. Detta bör enligt revisionens mening kunna ske såväl efter framställning från vederbörande systembolag eller annan som på kontrollstyrelsens eget initiativ. Då ett överlåtelseavtal sålunda upphört att gälla, kan systembolaget allt efter omständigheterna i det särskilda fallet välja mellan att söka åvägabringa ett nytt avtal med en lämpligare utövare av utskänkningstillståndet i fråga, att för egen räkning utnyttja detta tillstånd samt att helt och hållet underlåta att vidare taga detsamma i anspråk. 3 mom. De i 71 och 72 §§ Rff meddelade olika bestämmelserna om försäljningsförbud och återkallelse av rättighet hava omarbetats och förkortats till ett all-

351 mänt stadgande, att därest av detaljhandel vid upprepade tillfällen oordningar föranledas eller detaljhandel så bedrives, att nykterhetstillståndet å viss ort menligt påverkas, länsstyrelsen äger tillsvidare förbjuda försäljningens fortsatta bedrivande eller återkalla meddelat tillstånd. Revisionen har således närmast i anslutning till 72 § Rff föreslagit, att beslutanderätten enbart skall ligga i länsstyrelsens hand och icke hos kommunala myndigheter såsom för närvarande i viss utsträckning är fallet enligt 71 § Rff. Något behov av sådana provisoriska åtgärder av dessa myndigheter, som enligt sistnämnda författningsrum kunna vidtagas, synes nämligen icke föreligga med hänsyn till de i 21 § av detta kapitel upptagna reglerna om tillfälliga förbud och inskränkningar. Därjämte har, såsom ovan antytts, i den föreslagna författningstexten uttryckligen framhållits, att länsstyrelsen kan inskränka sig till att utfärda ett förbud tillsvidare. Då i sådana fall, som avses i förevarande moment, skyndsam verkställighet i regel är av nöden, har revisionen vidare föreslagit, att samtliga beslut skola gå i verkställighet utan hinder av anförda besvär.

20 §. Under denna paragraf hava upptagits bestämmelser om fortsättande av utskänkningsrörelse efter tillståndsinnehavarens dödsfall eller konkurs. Bestämmelserna motsvara 26 § 1 och 3 mom. Rff. Med hänsyn till att revisionen i 16 § 1 mom. i detta kapitel föreslagit, att fastställelse å överlåtelse av utskänkningstillstånd icke längre skall ankomma på vederbörande länsstyrelse utan på kontrollstyrelsen, synes det revisionen riktigast, att kontrollstyrelsen anförtros jämväl den prövning som erfordras för fortsättande av en överlåten utskänkningsrörelse. Bestämmelser härom hava upptagits i 1 mom. av förevarande paragraf, som avser dylika fall. I 2 mom. behandlas de övriga fall som komma i fråga, nämligen de som angå sådana tillstånd till trafikutskänkning, som av länsstyrelse upplåtits direkt till andra än systembolag. För dessa fall finns ingen anledning att frångå den nuvarande ordningen, att prövnigen verkställes av vederbörande länsstyrelse. Tiden för rörelsens fortsättande, som enligt ovannämnda stadgande i Rff är högst tre månader, har lämpligen ansetts kunna utsträckas till ett år, under vilken tid en avveckling eller försäljning av rörelsen i regel torde kunna äga rum. För den föreståndare, som efter dödsfallet eller konkursen skall ansvara för rörelsen, har revisionen uppställt samma fordran på personliga kvalifikationer, som föreslagits beträffande sådan föreståndare, som avses i 1 kap. 5 § 4 mom. I 28 § 2 mom. andra stycket Rff föreskrives, att om sådana beslut varom nu är fråga underrättelse skall lämnas dem som skola erhålla meddelande om beviljat tillstånd. Revisionen har icke ansett nödigt att upptaga en dylik föreskrift, då de beslutande myndigheterna torde lämna erforderliga meddelanden i nu förevarande hänseende utan särskilt stadgande härom.

352 21 och 22 §§. De föreslagna bestämmelserna i dessa paragrafer äro, med vissa väsentligen formella ändringar, hämtade från 70 § Rff, varav 1 mom. motsvarar förslagets 21 § och 2 mom. förslagets 22 §.

4 KAP. Om utminutering. Bestämmelserna om den individuella utminuteringskontrollen hava i avsevärd mån förkortats och förenklats i jämförelse med nu gällande föreskrifter. Det har nämligen ansetts önskvärt, att i den nya förordningen intaga allenast sådana stadganden, som bestämma allmänhetens rätt till inköp eller eljest äro av mera allmän betydelse, medan detaljbestämmelser, som närmare reglera bolagens handhavande av utminuteringen, enligt revisionens mening lämpligen böra utfärdas av kontrollstyrelsen. 1 Revisionen föreslår vidare, att de i 37— 39 §§ Rff meddelade stadgandena om avlämnande av vissa uppgifter från myndigheter och anstalter till systembolagen överflyttas till en särskild kungörelse, som revisionen avsett, att Konungen skall utfärda, och vartill förslag intagits ovan sid. 56—57. 1§. Revisionen har å sid. 147 i den allmänna motiveringen framhållit, att särskilt tillstånd bör erfordras för att utminuteringsvis få inköpa spritdrycker eller vin och att frågan om meddelande av sådant tillstånd alltid bör prövas av det systembolag, inom vars detaljhandelsområde sökanden är bosatt, »hemortsbolaget». Enligt 36 § Rff skall frågan om vilket hemortsbolag en person skall tillhöra bestämmas efter hans hemvist, vilket uttryck av nykterhetskommittén begagnats såsom liktydigt med mantalsskrivningsorten. 2 Enligt av systembolagen tillämpad praxis, som blivit stadfäst av kontrollstyrelsen, 3 har emellertid kyrkobokföringsorten i stället blivit avgörande. Att använda mantalsskrivningsorten skulle också medföra påtagliga praktiska olägenheter, främst på grund därav att mantalsskrivningen i motsats mot kyrkobokföringen icke medför en fortlöpande registrering av bostadsförändringar utan endast fastställer förhållandena en gång om året. Därtill kommer, att registrering av samma person på flera ställen torde inträffa oftare vid mantalsskrivningen än vid kyrkobokföringen. På grund härav har revisionen i förevarande paragraf föreslagit, att med en persons hemortsbolag skall förstås systembolaget i det detaljhandelsområde, som omfattar hans kyrkobokföringsort. För sådana personer — svenska eller utländska medborgare — som icke äro kyrkobokförda 1

Jämför nedan bl. a. sid. 366 och 406. Se nykterhetskommitténs betänkande V sid. 318. Se kontrollstyrelsens cirkulär den 31 oktober 1925 (nr 13) med föreskrifter för systembolagen rörande den tekniska kontrollen vid utminuteringen etc. avd. A. och C. 2

353 mom riket, har revisionen, likaledes i anslutning till vad som för närvarande gäller, 1 föreslagit, att det systembolag, som har sitt säte i Stockholm, skall anses såsom hemortsbolag. Slutligen kan här anmärkas, att revisionens förslag icke innehåller några sådana bestämmelser som 29 § Rff angående vilka uppgifter som skola finnas i anmälan om inköpstillstånd och om skyldighet att styrka riktigheten av sådana uppgifter. Dylika bestämmelser böra nämligen enligt revisionens mening hänföras till sådana tillämpningsföreskrifter, som revisionen förutsätter att kontrollstyrelsen skall utfärda.

2§. I fråga om denna paragraf hänvisas till framställningen i den allmänna motiveringen sid. 169—171. 3 §.

De skäl, som ligga till grund för de i förevarande paragraf upptagna bestämmelserna, återfinnas i den allmänna motiveringen sid. 151-—-155. I fråga om de i paragrafen angivna åtgärderna — avstängning från inköpsrätt och vidtagande av inskränkningar däri — må framhållas, att dessa åtgärder enligt förslaget kunna avse såväl spritdrycker som vin. I fråga om de i paragrafen angivna exemplen på sådana förhållanden, som särskilt kunna föranleda dylika åtgärder, skola här ytterligare några synpunkter anföras. Enligt 34 § Rff skall ingripande från systembolagets sida ske bl. a. i fråga om den som dömts till ansvar för brott, som i allmänna strafflagen är belagt med straff, om rätten funnit brottet hava begåtts under inflytande av starka drycker. Då det ofta torde vara svårt att konstatera ett dylikt orsakssammanhang, har revisionen i motsvarande exempel blott krävt straffbelagd handling och samtidig alkoholpåverkan utan att fordra klarläggande av ett närmare sammanhang mellan dessa båda faktorer. Då revisionen vidare i detta exempel upptager alla straffbelagda handlingar, även sådana som icke falla under allmänna strafflagen, står detta i överensstämmelse med revisionens åsikt, att förslaget icke, liksom nyssnämnda stadgande i Rff, bör upptaga vissa bestämda fall, då avstängning från inköpsrätt ovillkorligt måste ske, utan blott med exempel angiva sådana förhållanden, som särskilt påkalla prövning av lämpligheten att vidtaga åtgärder i fråga om inköpsrätten. Härvid måste emellertid stor hänsyn tagas till arten av det brott, som är begånget, och den skaderisk, som på grund av detsamma kan anses föreligga vid alkoholkonsumtion. E t t synnerligen vanligt fall, som härvid måste särskilt beaktas, är framförande av motorfordon i ett av starka drycker påverkat tillstånd. Den föreslagna bestämmelsen angående olovlig befattning med alkoholhaltiga drycker avser, såsom av ordalydelsen framgår, förseelser både mot spritdrycksförordningen och andra författningar, såsom lagen den 20 juni 1924 (nr 225) med särskilda bestämmelser angående olovlig befattning med sprit1

Ovannämnda cirkulär nr 13/1925 21 §.

23—332437

354 drycker och vin samt förordningen den 11 juni 1926 (nr 207) angående tillverkning och beskattning av brännvin. Det är tydligt, att särskild hänsyn också bör tagas till olovlig befattning med ersättningsmedel för spritdrycker, såsom vissa förseelser mot förordningen den 1 juli 1918 (nr 508) angående handel med skattefri sprit och förordningen samma dag (nr 564) angående vissa alkoholhaltiga preparat m. m., ehuru revisionen icke funnit erforderligt att särskilt angiva detta i exemplifieringen. I fråga om bestämmelsen angående underlåtenhet att fullgöra ekonomiska förpliktelser gentemot närstående eller det allmänna vill revisionen, utöver vad som därom anförts i den allmänna motiveringen, särskilt framhålla, att enligt den föreslagna bestämmelsens utformning det avgörande bör vara i vilken grad en dylik underlåtenhet är av beskaffenhet att ådagalägga bristande skötsamhet i ekonomiskt avseende. Det kan här också anmärkas, att förslaget icke, såsom 34 § Rff, angiver vissa tidsperioder, under vilka ifrågavarande omständigheter skola hava inträffat för att bliva bestämmande för systembolagens åtgärder, vilket sammanhänger med att de i förslaget uppräknade omständigheterna endast hava karaktären av exempel till vägledning för systembolagens diskretionära prövning. För att systembolagen skola få kännedom om sådana förhållanden, som enligt vad i denna paragraf angivits äro av betydelse för deras prövning av frågor om inköpsrätt, erfordras att de erhålla vissa uppgifter från domstolar, läkare och andra. Såsom redan anmärkts under rubriken till detta kapitel har revisionen avsett, att Konungen skall utfärda en särskild kungörelse om meddelande av dylika uppgifter. En hänvisning härtill har intagits i slutet av förevarande paragraf. Förslag till sådan kungörelse är upptaget ovan sid. 56 —57 och närmare motivering till densamma återfinnes nedan sid. 424—426.

4§. De i första stycket av denna paragraf föreslagna bestämmelserna äro behandlade i den allmänna motiveringen sid. 156—169. Det må här blott anmärkas, att vad som anförts om begränsning i fråga om utminutering av spritdrycker till visst antal liter givetvis avser kvantiteter med vanlig alkoholstyrka; för andra fall böra erforderliga jämkningar i fråga om de medgivna kvantiteterna göras. Föreskrifter härom bör det enligt revisionens mening liksom hittills ankomma på kontrollstyrelsen att utfärda. 1 I paragrafens andra stycke har revisionen reglerat s. k. extra tilldelning, varmed enligt revisionens förslag skall förstås tilldelning utöver den enligt första stycket för viss köpare fastställda kvantiteten. 2 I fråga om extra tilldelning, varom för närvarande stadgas i 48 § andra stycket Rff, har Systembolagsföreningarnas förtroendenämnd anfört: 3 1 Jämför kontrollstyrelsens cirkulär den 8 november 1926 (nr 9), med vissa föreskrifter om detaljhandelsbolagens förvaltning, revision m. m. 30 § 2 mom. 2 I praktiken har redan för närvarande begreppet extra tilldelning ovan angivna innebörd och avser alltså icke endast tilldelning utöver den lagstadgade maximikvantiteten å 4 liter i månaden. (Jämför ordalagen i 48 § Rff) 3 Se nämndens ovannämnda framställning sid. 125 f.

355 »Enligt nu gällande bestämmelser får extra tilldelning endast lämnas 'för visst tillfälle'. Denna formulering har vid tillämpningen föranlett svårigheter, då fråga varit om medgivande av extra tilldelning för representation, d. v. s. till personer, som på grund av sin ställning varit förpliktade att utöva värdskap i större omfattning. I dessa fall har ej alltid på förhand kunnat uppgivas vid vilket tillfälle den extra tilldelningen skulle komma att användas, varjämte understundom flera ansökningar om extra tilldelning måst ingivas, ehuru med hänsyn till förordningens syften en ansökan varit tillfyllest. Med hänsyn härtill har nämnden ansett de ovan citerade orden 'för visst tillfälle' böra utbytas mot orden 'vid vissa tillfällen'.» Revisionen har funnit de nu anförda synpunkterna böra beaktas och har därför i anslutning till förtroendenämnden föreslagit, att tillstånd må kunna lämnas att inköpa större myckenhet än den för köparen eljest fastställda »vid vissa tillfällen». Närmare föreskrifter om när extra tilldelning må beviljas har revisionen icke ansett lämpligen kunna lämnas i författningstexten, utan dessa otvivelaktigt ömtåliga frågor måste enligt revisionens mening liksom hittills avgöras genom diskretionär prövning av systembolagen för varje särskilt fall med ledning av de anvisningar, som kontrollstyrelsen kan lämna härom. 1 Dock vill revisionen i detta sammanhang betona att, såsom redan tidigare framhållits, 2 de i första stycket av förevarande paragraf föreslagna ändringarna i fråga om anordnandet av den vanliga tilldelningen måste medföra, att legitimt behov av extra tilldelning kommer att föreligga betydligt mera sällan än vad för närvarande är fallet. Härjämte vill revisionen omnämna ytterligare en detalj, vari den föreslagna bestämmelsen om extra tilldelning skiljer sig från stadgandet härom i 48 § andra stycket Rff. Den i sistnämnda författningsrum upptagna föreskriften, att ansökan om extra tilldelning skall göras skriftligen har revisionen icke upptagit i sitt förslag. Visserligen torde detta vara en lämplig form för dylik ansökan men enligt revisionens åsikt böra regler angående formaliteter vid framställningar till bolagen överhuvud lämnas i kontrollstyrelsens tillämpningsföreskrifter. 5 §. I fråga om de tekniska anordningarna för den individuella utminuteringskontrollens utövande innehåller revisionens förslag icke några väsentliga ändringar. Sålunda har i denna paragraf upptagits den i 30 § Rff meddelade bestämmelsen, att bolaget skall till inköpsberättigad utställa motbok, som gäller för inköp å visst utminuteringsställe, och likaså föreskriften i 45 § 4 mom. Rff, att vid utminutering anteckning skall göras i motboken om den försålda myckenheten och om dagen för försäljningen. Sistnämnda föreskrift i Rff avser visserligen enligt sin ordalydelse endast spritdrycker, men har i praxis utsträckts att gälla även vin, 3 och i överensstämmelse härmed har också det föreslagna stadgandet formulerats. 1

Jämför kontrollstyrelsens ovan sid. 120—122 återgivna anvisningar i detta ämne. - Se ovan sid. 168. 3 Jämför Systembolagsföreningarnas förtroendenämnds framställning sid. 124.

6 §• 1 mom. Enligt 32 § Rff gäller för närvarande, att om någon, som äger att hos visst bolag inköpa rusdrycker, i stället vill verkställa sina inköp hos annat bolag, så må det senare bolaget anvisa honom utminuteringsställe, därvid underrättelse skall lämnas det förra bolaget, d. v. s. i regel hemortsbolaget. Ehuru fördelningen av hemortsbolag såväl med nuvarande bestämmelser som enligt förslaget skall ske med utgångspunkt från köparnas boningsorter (kyrkobokföringsorter) och med särskild hänsyn till kommunikationsförhållanden o. d., måste man alltid räkna med, att det kan finnas köpare, som hava sämre förbindelser med hemortsbolagets utminuteringsställen än med något sådant ställe, som lyder under ett annat bolag. För dessa köpare föreligger det alltså behov av att överflytta inköpsrätten, och det kan också tänkas andra fall, då anledning härtill förefinnes. Om en inköpsberättigad alltså vill stadigvarande verkställa sina inköp hos annat bolag än hemortsbolaget, bör detta önskemål enligt revisionens mening i allmänhet vinna beaktande, om giltiga skäl härför blivit anförda. Revisionens förslag om sådan överflyttning, som intagits under förevarande moment, erbjuder endast den olikheten mot nu gällande ordning, att det erfordras särskilt medgivande av hemortsbolaget till överflyttningen, vilket är en konsekvens av bestämmelsen i 1 § av detta kapitel, att inköpstillstånd icke meddelas av vilket bolag som helst utan endast av hemortsbolaget. I detta sammanhang må framhållas, att en sökande, som redan från början vill göra sina inköp hos annat bolag än hemortsbolaget, bör kunna ingiva sin framställning om inköpstillstånd till det bolag, som avses med ansökningen, vilket i sådant fall bör översända densamma till hemortsbolaget för avgörande. Det får nämligen anses vara ett icke oviktigt önskemål, att systembolagen visa allmänheten största möjliga tillmötesgående i expeditionelit avseende. 2 mom. Genom bestämmelserna i detta moment har revisionen sökt tillgodose behov av tillfälliga inköp hos annat bolag än hemortsbolaget eller det, till vilket inköpsrätten enligt 1 mom. överflyttats. Under de år före ikraftträdandet av nu gällande förordning, då individuell utminuteringskontroll tillämpades, kunde den som hade rätt att verkställa inköp hos ett systembolag erhålla möjlighet att tillfälligtvis göra inköp hos annat bolag genom att av det förra bolaget erhålla ett s. k. namnbevis. Om erfarenheterna av denna anordning yttrar Systembolagsföreningarnas förtroendenämnd: 1 »Namnbevisen fungerade till motboksinnehavarnas belåtenhet och gåvo ej heller, såvitt förtroendenämnden har sig bekant, anledning till några andra anmärkningar ur nykterhetssynpunkt än sådana, som voro helt beroende av det bristfälliga skick, på vilket vid denna tidpunkt ännu många bolag tillämpade utminuteringskontrollen. 1

Se nämndens framställning sid. 47 f.

357 Då 1917 års förordning trädde i kraft den 1 januari 1919, försvunno emellertid namnbevisen. Det vore måhända icke för djärvt att antaga, att deras försvinnande förorsakades därav, att vid den tidpunkt, då 1911 års nykterhetskommitté utarbetade förslaget till ny försäljningsförordning, någon erfarenhet ännu icke vunnits om den individuella motbokskontrollens tillämpning i praktiken. Kontrollstyrelsen har sedermera sökt neutralisera de ogynnsamma verkningarna av namnbevisens borttagande genom att utfärda särskilda bestämmelser rörande tillfällig överflyttning av en motboksinnehavares inköpsrätt från ett bolag till ett annat. 1 Bestämmelserna avse dels de fall, då en person under någon viss sammanhängande tid — enligt kontrollstyrelsens föreskrifter i regel högst tre månader — önskar verkställa inköp hos annat bolag än det, med vilket han innehar motbok, dels de fall, då en person rent tillfälligtvis önskar verkställa inköp vid annat bolag än det, som utställt hans motbok. Kontrollstyrelsens ovan berörda föreskrifter, som säkerligen innebära det med o hänsyn till nu gällande förordnings bestämmelser största möjliga tillmötesgående gentemot motboksinnehavarna, ha i viss mån eliminerat de olägenheter, som namnbevisens borttagande medförde. De ha emellertid ingalunda vare sig ur motboksinnehavarnas eller ur systembolagens synpunkter kunnat M?rg<^-a Sa- ^ " e d s s t ä U a n d e som namnbevisen numera skulle kunna. Det rent tillfälliga inköpet vid annat bolag än motboksbolaget förutsätter till exempel, att motboksinnehavaren personligen infinner sig å det bolag, där han önskar verkställa inköp, och där lämnar för identifiering erforderliga uppgifter, samt att detta bolag telefonledes eller genom telegram förvissar sig om att det bolag som utställt motboken, icke har någonting att erinra emot, att försäljning verkstalles Denna omständliga procedur blir väsentligen förenklad, om, såsom nämnden föreslagit, namnbevisen återinföras. När förtroendenämnden nu finner sig böra förorda ett återinförande av namnbevisen, sker detta icke därför, att nämnden anser en dvlik ändring innebära en reform av någon större räckvidd. Ändringen är allenast ett led i den trän alla hall förordade och önskade utmönstringen av onödiga irritationsanledningar.» Revisionen ansluter sig till de av förtroendenämnden anförda synpunkterna och föreslår sålunda, att den som mera tillfälligt vill göra sina inköp hos annat bolag än sitt vanliga inköpsbolag må kunna av det sistnämnda erhålla ett bevis, som, åtföljt av motbok, berättigar till inköp hos ett eller flera andra bolag. För kontrollens skull har revisionen föreslagit, att dylika bevis alltid skola gälla för viss bestämd tid. Revisionen har av praktiska skäl ansett sig böra förorda, att denna giltighetstid skall kunna utsträckas längre än de tre månader, som för närvarande gälla i fråga om tillfällig överflyttning av inköpsrätten, och har såsom lämplig maximitid upptagit sex månader. Emellertid kan det ju tydligen inträffa, att behovet av att verkställa inköp hos det bolag, som beviset avser, kvarstår efter utgången av nämnda tid, även om det icke är fråga om ett sådant stadigvarande förhållande, som avses i 1 mom. I dylika fall bör det enligt revisionens mening vara möjligt för hemortsbolaget att utställa ett nytt bevis. 1

Se kontrolistyrelsens cirkulär nr 13/1925 22—24 §§.

358 3 mom. Av vad som förut framhållits angående hemortsbolagets ställning följer som en konsekvens, att de föreskrifter angående inköpen, som detta bolag har meddelat, skola vara avgörande för inköpsrättens omfattning i de fall, då enligt 1 eller 2 mom. medgivande lämnats att verkställa inköp hos annat bolag. 7 §. I fråga om bestämmelserna i denna paragraf hänvisas till den allmänna motiveringen sid. 171—186. 8 §. Enligt 45 § 2 och 3 mom. Rff skall vid utminutering köparens motbok uppvisas och vidare dennes egenhändigt undertecknade rekvisition hava lämnats samt kontant betalning erlagts, innan avhämtning må ske å utminuteringsställe eller försändning må äga rum därifrån. Om inköpet gäller vin, erfordras dock ej uppvisande av motboken, och vid försändning av vin inom den kommun, där utminuteringsstället är beläget, kan skriftlig rekvisition och betalning anstå till dess varan avlämnas i köparens bostad. Ehuru det således icke finnes någon legal skyldighet att uppvisa motboken vid inköp av enbart vin, torde detta i praxis ske så gott som undantagslöst. 1 Då detta även får anses påkallat ur kontrollsynpunkt och man icke gärna kan påstå, att några egentliga olägenheter för köparna vållas därav, har revisionen funnit sig böra föreslå, att regeln om motbokens uppvisande skall utsträckas att gälla även vid inköp av vin. I praxis torde icke heller några särskilda regler tillämpas vid försändning av vin inom samma kommun i fråga om kraven på skriftlig rekvisition och kontant betalning, utan det fordras alltid att dessa krav skola vara fullgjorda, innan varan lämnar försäljningsstället. 2 Denna ordning har därför undantagslöst föreskrivits i revisionens förslag icke blott beträffande spritdrycker utan även i fråga om vin. Såsom tidigare omnämnts innehåller revisionens förslag ett uttryckligt stadgande om inrättande av särskilda utlämningsställen för underlättande av bolagens försändningsverksamhet. 3 Spritdrycker och vin, som efter föregående rekvisition utlämnas till köpare vid dylikt ställe, befinna sig i vederbörande bolags besittning, intill dess att utlämning skett därstädes. Med hänsyn härtill har det inom revisionen övervägts, att betalningen för varorna i detta fall skulle få anstå till utlämningstillfället. Emellertid är härvid att märka, att den nuvarande ordningen, enligt vilken alla försäljningar ske kontant, i hög grad har bidragit till att förenkla bolagens bokföring. Om betalning icke föreligger vid det tillfälle, då varor försändas från ett utminuteringsställe till ett utlämningsställe, måste ifrågavarande parti anses vara 1 2 3

Jämför Systembolagsföreningarnas förtroendenämnds framställning sid. 122 f. Jämför förtroendenämndens ovan åberopade framställning sid. 123. Se ovan sid. 185.

359 utlämnat på kredit från utminuteringsstället. Utlämningsstället, vilket enligt revisionens mening måste inskränkas till att vara vad namnet uttryckligen angiver, nämligen ett ställe för utlämning av dit försända varor, kan icke förfoga över medel att förskottera betalning för ifrågavarande försäljning. En sådan anordning som den ifrågasatta skulle alltså medföra behov av särskilda kontrollåtgärder och vidlyftigare bokföring. Revisionens förslag upptager därför en allmän regel, från vilken undantag icke i något fall får ifrågakomma, att avhämtning eller försändning av spritdrycker eller vin icke må ske utan att betalning för varan erhållits. I fråga om det förut omnämnda kravet på egenhändigt undertecknande av köparnas rekvisitioner anför Systembolagsföreningarnas förtroendenämnd: 1 »Föreskriften att rekvisition alltid skall vara egenhändigt undertecknad har vid tillämpningen i enstaka fall visat sig medföra svårigheter, t. ex. då en motboksinnehavare genom sjukdom varit urståndsatt att skriva sitt namn, men inköp ändock av fullt legitima skäl måst verkställas å hans motbok. Även om systembolagen med utgångspunkt från allmänt erkända rättsgrundsatser i dylika fall som regel ansett sig kunna medgiva undantag från bestämmelsen om egenhändigt undertecknad rekvisition, har det dock synts förtroendenämnden vara motiverat att i själva förordningen intaga en bestämmelse, som för dylika fall medgiver undantag från här berörda regel. Nämnden har därför funnit sig böra föreslå införande av en föreskrift av innehåll, att då någon på grund av sjukdom eller annan därmed jämförlig anledning icke varit i stånd att egenhändigt underteckna rekvisition, bolag dock efter prövning i varje särskilt fall må medgiva avhämtning av spritdrycker eller vin.» Revisionen delar den i detta yttrande hävdade uppfattningen, att systembolag bör kunna efter prövning av omständigheterna medgiva försäljning, även om hinder i visst fall förelegat för köparens egenhändiga undertecknande av rekvisitionen. Ett åsidosättande av föreskriften härom torde emellertid böra ifrågakomma allenast i sällsynta undantagsfall, som kunna jämställas med det av förtroendenämnden anförda exemplet, och givetvis måste systembolaget därvid tillse, att den fordran på garanti mot missbruk av motboken från obehörigas sida, som ligger i kravet på egenhändig underskrift av rekvisitionen, på annat sätt blir vederbörligen tillgodosedd. Med hänsyn till det nu anförda är det enligt revisionens mening icke nödvändigt att tynga författningstexten med den av förtroendenämnden ifrågasatta undantagsbestämmelsen. 9 §. 1 mom. De i detta moment uppställda reglerna om motbokens personliga karaktär och därav följande förbud mot dess användande för annans räkning äro i sak överensstämmande med föreskrifterna i 47 § 1 mom. Rff. Systembolagsföreningarnas förtroendenämnd har föreslagit ett förtydligande tillägg till förevarande moment av innehåll, att vad i momentet stadgas ej skall äga tillämpning i fråga om person, som är medlem av samma hushåll som vederbörande 1

Se ovannämnda framställning sid. 121.

360 motboksinnehavare. 1 Revisionen anser det emellertid utan särskild föreskrift vara tydligt, att vid utmätande av tilldelningskvantiteten hänsyn bör tagas exempelvis till samtliga vuxna medlemmar i en familj med samma hushåll, där husfadern ensam har motbok, och att ifråga om de andra familjemedlemmarna enligt sakens natur icke heller bör tillämpas det i förevarande paragraf stadgade förbudet mot utnyttjande av annans inköpsrätt, i den mån detta sker med motboksinnehavarens samtycke. Då det sålunda icke synes vara erforderligt att upptaga det av förtroendenämnden föreslagna tillägget för att möjliggöra det därmed avsedda syftet, har revisionen icke velat förorda en dylik undantagsbestämmelse, helst som det torde vara vanskligt att formulera denna så, att den icke kan ge rum för en vidsträcktare tillämpning än som är önskvärd. För att alltså icke genom en schematisk regel hindra en lämplig anpassning efter de växlande fall, som kunna förekomma i fråga om hushållsmedlemmars ställning till varandra och till det gemensamma hushållet har revisionen sålunda jämväl för framtiden velat överlämna dessa förhållanden åt de tillämpande organens och myndigheternas prövning. 2 2 mom. I 47 § 2 mom. Rff stadgas förbud mot att yrkesmässigt eller eljest mot ersättning tillhandagå annan med anskaffande av rusdrycker. Denna bestämmelse tillkom på förslag av nykterhetskommittén, som motiverade densamma på följande sätt: 3 »Särskilt i ett avseende torde denna rätt (rätten att köpa genom ombud) kunna missbrukas, nämligen genom att särskilda speditionsfirmor inrättades, som för personer i andra kommuner ombestyrde spritdrycksinköp och verkställde försändningen. Dylika affärer skulle kunna i stor utsträckning omintetgöra syftet med det av kommittén föreslagna förbudet för bolag att försända spritdrycker utom bolagskommunens område, vadan det måste anses särskilt önskvärt att förekomma ett dylikt yrkesmässigt tillhandagående. Kommittén har därför föreslagit, att ej någon yrkesmässigt eller mot ersättning må tillhandagå annan med anskaffande av rusdrycker. Såsom härav framgår, är köp genom ombud tillåtet endast i det fall, att kunden använder som ombud person, som icke tager ersättning för ombudsskapet och ej utövar detsamma yrkesmässigt. Härutinnan hade väl kunnat ifrågasättas en än längre gående begränsning av ombudsrätten, men har kommittén slutligen stannat vid vad här föreslagits. Det av kommittén i nu ifrågavarande avseende föreslagna förbud mot att yrkesmässigt eller eljest mot ersättning tillhandagå annan med anskaffande av rusdrycker skulle å ena sidan ingalunda lägga hinder i vägen för den hjälp med varuanskaffning, vänner och bekanta kunde lämna varandra, varemot å andra sidan ett sådant biträde, som lämnades i syfte att bereda sig ekonomisk fördel, skulle vara förbjudet, även om detsamma skedde endast vid ett enstaka tillfälle.» I åtskilliga fall hava åtal för överträdelse av ifrågavarande stadgande varit föremål för domstolarnas prövning. Att med ledning av denna praxis upp1

Se ovannämnda framställning sid. 124 f. Jämför angående tillämpningen av ifrågavarande stadgande rättsfall i Nytt Juridiskt Arkiv I 1924 sid. 557. Se även ett av kontrollstyrelsen avgjort motboksärende, som återgivits i Tidskrift för systembolagen 1931 nr 2 sid. 14. 3 Nykterhetskommittens betänkande V sid. 231 och 322. 2

361 draga fullt klara och allmängiltiga gränslinjer mellan tillåtet och otillåtet tillhandagående torde knappast vara möjligt, men vissa synpunkter för bedömandet kunna dock angivas. Sådana fall, då stadsbud vid åtskilliga tillfällen ombesörjt inköp och hemsändning av spritdrycker och vin till olika personer, hava i praxis bedömts såsom yrkesmässigt tillhandagående. 1 En viss likhet härmed erbjuda sådana fall, då chaufförer i yrkesmässig trafik ombesörja inköp och forsling av spritdrycker eller vin. Dylika fall hava flera gånger åtalats, och chaufförerna ha blivit fällda till ansvar, även då särskild betalning för verkställandet av inköpen icke mottagits och ersättningen för forslingen beräknats efter samma taxa som för transport av annat gods. 2 I denna ersättning har dock givetvis ingått viss ren arbetsförtjänst. I den mån däremot ingen annan gottgörelse skulle mottagits än ersättning för rena utlägg, t. ex. erlagda fraktavgifter å järnväg eller emballagekostnader, synes praxis anse förfarandet tillåtet. 3 Beträffande sådana ombud, som eljest icke haft till yrke att betjäna allmänheten, tycks förbudet numera givas en sträng tolkning, även där ersättning utgått med små belopp. 4 I fråga om verkningarna av den nu avhandlade bestämmelsen har Systembolagsföreningarnas förtroendenämnd anfört: 5 »Enligt förtroendenämndens mening har erfarenheten under de år, som gått, sedan förordningen trädde i kraft, med full tydlighet visat, att en så rigorös bestämmelse som den i 47 § 2 mom. intagna icke kan upprätthållas. Man kan bibringa den stora allmänheten den övertygelsen, att ett yrkesmässigt ombudsmannaskap, som lätt övergår till olaga handel med spirituösa, bör förbjudas och förhindras men det går icke att vinna gehör för den uppfattningen, att anlitande i något enstaka fall av exempelvis ett stadsbud för inköp av spritdrycker eller vin skulle vara olagligt. Lika litet torde man kunna finna resonans, om man gör gällande, att en person, som reser från en avlägsen ort på den norrländska landsbygden till närmaste stad, skulle göra något orätt, om han verkställde inköp för några grannar och av dessa erhölle bidrag till täckande av kostnaderna för den resa han företagit. Något behov av en så rigorös bestämmelse synes ej heller föreligga. Den måste tvärtom i sin nuvarande form, därest den i större utsträckning tillämpades, anses tillhöra de stadganden i förordningen, som åstadkomma allmän irritation utan att medföra motsvarande nykterhetseffekt. Det torde också förtjäna att framhållas, att det främsta motiv, som av nykterhetskommittén anfördes för bestämmelsen, var det av kommittén föreslagna förbudet mot försändande av spritdrycker utom bolagskommunen. Sedermera har detta förbud, som infördes i 1917 års förordning, upphävts och därmed det av nykterhetskommittén särskilt framhållna motivet för bestämmelsen sålunda bortfallit. Enligt förtroendenämndens mening bör bestämmelsen modifieras på ett sådant sätt, att förbud endast stadgas mot att yrkesmässigt eller eljest i större 1 Nytt Juridiskt Arkiv I 1923 sid. 1; jämför rättsfall, återgivet i Tidskrift för systembolagen 1920 nr 12 sid. 7. 2 Nytt Juridiskt Arkiv I 1928 sid. 520 och 522 samt 1929 sid. 148. 3 Se utslagsmotiveringar i Nytt Juridiskt Arkiv I 1923 sid. 490 och 1928 sid. 524. 4 Nytt Juridiskt Arkiv I 1929 not. B. 118 (Tidskrift för systembolagen 1929 nr 3 sid. 11), jämför rättsfall, anförda i Tidskrift för systembolagen 1926 nr 11 sid. 18 och Svensk Juristtidning 1923 rf. sid. 62. Se däremot Svensk Juristtidning 1923 rf. sid. 48. — Jämför vidare sammanställning av rättsfall i Tidskrift för systembolagen 1927 nr 3 sid. 3. ° Nämndens framställning sid. 35 ff.

362 omfattning och mot ersättning för annat än kostnader tillhandagå annan med anskaffande av spritdrycker eller vin. Det ombudsskap, som icke sker yrkesmässigt i syfte att anskaffa spritdrycker eller vin eller eljest i större omfattning och vid vilket ersättning icke tages för annat än omkostnader, finns det ingen anledning att förhindra. Det kan aldrig medföra några större ölägenheter ur nykterhetssynpunkt, för såvitt systembolagen fullgöra den dem åvilande uppgiften att tillse, att icke opålitliga eller eljest olämpliga personer få tjänstgöra såsom ombud.» Även om systembolagens försändningsverksamhet, såsom revisionen föreslagit, i flera hänseenden utbygges och därigenom behovet av att anlita ombud i avsevärd mån förminskas, skulle dock säkerligen i många fall de olägenheter göra sig gällande, vilka ovan framhållits' såsom följder av ifrågavarande stadgande. Revisionen har därför föreslagit en liknande omredigering som den av förtroendenämnden förordade. Uttrycket »yrkesmässigt», som förtroendenämnden upptagit från Rff för att karakterisera vissa otillåtna fall av ombudsskap, har revisionen emellertid utbytt mot den tydligare och mera begränsade bestämningen »genom särskild, för ändamålet driven rörelse». Med detta uttryck har revisionen velat stadga förbud mot att distribution av spritdrycker eller vin göres till ett näringsfång. De övriga fall av ombudsskap, som revisionen avsett att förhindra, har revisionen i väsentlig överensstämmelse med förtroendenämndens förslag karakteriserat såsom tillhandagående »i större omfattning och mot ersättning». Båda dessa förutsättningar måste alltså föreligga för att ombudsskap skall vara otillåtet. I fråga om ersättningen anser revisionen det utan direkt stadgande kunna förutsättas, att vederlag för rena utlägg ej skall inbegripas härunder, men däremot torde man ej kunna undgå att betrakta exempelvis gottgörelse för mistad arbetsförtjänst såsom ersättning. Med de av revisionen föreslagna bestämmelserna kunna alltså exempelvis stadsbud eller chaufförer i linjetrafik mot ersättning tjänstgöra såsom ombud för inköp och forslande av spritdrycker och vin, såvida deras befattning härmed ej sker i större omfattning eller organiseras såsom en särskild rörelse. Slutligen må i detta sammanhang erinras om att kontrollstyrelsen, såsom tidigare angivits, 1 meddelat föreskrifter rörande inköp genom ombud. Revisionen förutsätter, att även framdeles en dylik reglering kommer att äga rum i erforderlig utsträckning. I det föregående har revisionen behandlat nu ifrågavarande stadgande med hänsyn till dess huvudsakliga funktion, nämligen att reglera vissa frågor om användande av ombud vid inköp av spritdrycker och vin. På grund av stadgandets allmänna avfattning har emellertid det härtill anknutna straffbudet i 82 § 1 mom. Rff tillämpats även på sådant tillhandagående med anskaffande av dylika drycker, som skett genom missbruk av läkares rätt att utfärda recept. 2 Då revisionen enligt vad ovan angivits ansett lämpligt att begränsa förbudet i förevarande stadgande till sådant tillhandagående, som bedrives genom särskild rörelse eller i större omfattning och mot ersättning, har det 1 2

Se ovan sid. 119. Se Nytt Juridiskt Arkiv I 1927 sid. 254.

363 icke varit revisionens mening att en dylik lättnad också borde införas i fråga om förbudet mot tillhandagående genom receptmissbruk. Då sådant tillhandagående dessutom i flera avseenden är av helt annan karaktär än förmedlingen genom ombud, synes det lämpligen böra behandlas såsom en därifrån fristående förseelse. Revisionen har därför uppställt en särskild straffbestämmelse för berörda receptmissbruk i 7 kap. 5 § 2 mom., som vidare behandlas nedan sid. 400. 10 §. I första stycket av denna paragraf har revisionen upptagit dels den enligt 59 § 3 mom. Rff gällande bestämmelsen, att utlämning av spritdrycker och vin icke må ske till den som synbarligen är berörd av starka drycker och dels en motsvarande föreskrift för sådana missbrukare, beträffande vilka länsnykterhetsnämnd meddelat försäljningsförbud enligt 13 § i revisionens förslag till lag om nykterhetsvård. Dessa bestämmelser avse icke blott att hindra sådana personer som där angivits att avhämta egna varor utan även att tjänstgöra såsom ombud för andra. Enligt 45 § 2 mom. Rff gäller för närvarande, att sådana personer, som ej fyllt 21 år eller till vilka rusdrycker eljest icke må utminuteras på grund av stadgandena i 34 § Rff, ej heller få användas såsom ombud för avhämtning av dylika drycker. Såsom tidigare framhållits har revisionen av de i sistnämnda författningsrum intagna ovillkorliga utminuteringsförbuden. allenast bibehållit ovannämnda åldersgräns. Det synes då föreligga ännu mindre skäl att bibehålla motsvarande diskvalifikationsgrunder för ombuden. Revisionen har i stället utgått från att systembolagen utan särskild föreskrift i förordningen skola avvisa sådana ombud, som äro olämpliga ur nykterhetssynpunkt, vilket bör kunna ske så mycket lättare som behovet av att anlita ombud i hög grad kommer att minskas genom den ökade möjlighet att få varor försända, som enligt revisionens förslag skall åvägabringas. En viss minimiålder har revisionen däremot funnit böra bibehållas för rätten att tjänstgöra såsom ombud. Den nu gällande åldersgränsen har emellertid, såsom Systembolagsföreningarnas förtroendenämnd framhållit, 1 vid åtskilliga tillfällen i praktiken visat sig ägnad att framkalla svårigheter och onödig irritation, då man exempelvis nödgats avvisa yngre medlemmar av motboksinnehavares familj, springpojkar och tjänare, därför att de icke fyllt 21 år, trots att inga som helst tvivel kunnat råda om att fråga varit om fullt lojalt ombudsskap. Förtroendenämnden har i samband därmed också påpekat, att systembolagen själva varit oförhindrade att som bud vid hemsändning av varor använda personer, vilka ej uppnått ovannämnda ålder, och även gjort detta utan att någon olägenhet därav uppkommit. Revisionen har i anslutning till förtroendenämndens förslag ansett, att åldersgränsen för ombud utan risker i nykterhetsavseende bör kunna sättas till 18 år, och har upptagit bestämmelse härom i andra stycket av förevarande paragraf. 1

Se nämndens framställning sid. 34.

364 Tredje stycket i denna paragraf som stadgar, att förtäring av det sålda icke må tillåtas å utminuteringsställe, har upptagits från 2 § fjärde stycket Rff. 11 §• I denna paragraf, som motsvarar 50 § Rff, regleras systembolagens skyldighet att på begäran anskaffa varor, som de ej hålla i lager. Frånsett vissa formella ändringar, vilka ej torde kräva motivering, innehåller förslaget endast i ett hänseende en annan föreskrift än nyssnämnda författnings rum. Revisionen har nämligen föreslagit, att den anskaffade varan skall försäljas »på sedvanliga villkor» till köparen, medan enligt 50 § Rff gäller skyldighet för bolaget att »till skäligt pris» anskaffa varan. Det föreslagna nya uttryckssättet avser att tydligare utmärka, att bolaget äger pålägga försäljningsvinst å dessa varor i samma omfattning, som bolaget för övrigt räknar sig till godo. En dylik prissättning torde överensstämma med bolagens nuvarande tillämpning av ifrågavarande bestämmelse. 1 12 §. Paragrafen motsvarar 7 § 1 och 2 mom. Rff. Orden »vid personligt besök» ha emellertid av revisionen ersatts med uttrycket »genom personlig hänvändelse». Detta har skett i syfte att under stadgandet inbegripa jämväl sådan hänvändelse, som sker i telefon eller genom personligt brev. 13 §. I denna paragraf hava upptagits bestämmelser om de tider, då försäljning får äga rum, varom för närvarande föreskrifter finnas i 56 § 1 mom. Rff. Där stadgas, att utminutering må ske endast söckendagar under högst sju timmar, dock ej före kl. 9 f. m. eller efter kl. 5 e. m. eller å dag före sön- och helgdag efter kl. 2 e. m. Dessa bestämmelser ha i vissa avseenden medfört praktiska svårigheter ur expeditionssynpunkt för bolagen samt olägenheter för allmänheten, vilka fått en särskild skärpa därigenom att enligt 57 § 1 mom. Rff allt utlämnande av spritdrycker eller vin är förbjudet efter den tidpunkt, då försäljningen skall upphöra. Med det individuella kontrollsystemet är försäljningstidens längd inom angivna begynnelse- och sluttider av ringa vikt i nykterhetsavseende. Ur expeditionssynpunkt ställa sig förhållandena olika å skilda orter; det kan sålunda t. ex. vara påkallat att expeditionstiden i Stockholm är längre än i landsorten. När revisionen föreslår borttagande av stadgandet om maximitid för försäljningen av sju timmar, är syftet härmed att möjliggöra ordnandet av försäljningen på ett ur expeditionssynpunkt tillfredsställande sätt. Revisionen vill dock som sin mening betona, att i allmänhet en tid av sju timmar bör vara tillfyllest. 1

Jämför artikel i Tidskrift för systembolagen 1921 nr 11 sid. 1.

365 Beträffande begynnelse- och sluttiderna för försäljning å andra söckendagar än dag före sön- och helgdag föreslår revisionen ingen annan ändring i nu gällande bestämmelse än att sluttiden sättes en timme senare, d. v. s. till kl. 6 e. m. Härigenom har revisionen ingalunda avsett, att den faktiska försäljningstiden alltid skall utsträckas till nämnda tidpunkt eller överhuvud taget förlängas, utan har endast velat möjliggöra ett sådant lämpligt anordnande av expeditionstiden som ovan antytts. I fråga om försäljningstiderna å dag före sön- och helgdag har Systembolagsföreningarnas förtroendenämnd anfört: 1 »Få bestämmelser i förordningen torde oftare ha givit anledning till missförstånd hos allmänheten och friktioner mellan denna och systembolagen än stadgandet, att utminuteringen av spritdrycker och vin icke å dag före sönoch helgdag må äga rum efter kl. 2 e. m. J u s t under de dagar, då utminuteringstiden sålunda är som kortast, är tillströmningen av kunder till systembolagens utminuteringsställen oftast som störst. Ej sällan har det inträffat, att personalen å vissa utminuteringsställen trots uppdriven snabbhet och påpasslighet i arbetet icke hunnit expediera alla kunder inom den lagligen medgivna tiden. En del kunder har därför måst återvända med oförrättat ärende, ehuru de måhända tillbringat en avsevärd väntetid vid utminuteringsstället i hopp om att hinna göra önskade inköp före utminuteringens avbrytande. Ifrågavarande tidsbestämmelser äro emellertid icke blott besvärande för allmänheten. De bereda också systembolagens utminuteringskontroll allvarliga svårigheter. Dagen före sön- eller helgdag är det för systembolagens utminuteringspersonal mången gång omöjligt att under den till högst fem timmar begränsade utminuteringstiden utöva tillbörlig granskning av den stora skaran köpare och ombud. Detta förhållande är väl bekant för de personer inom systembolagens kundkrets, som veta med sig, att de skulle illa bestå en mera ingående prövning. Särskilt torde de ombud, som äro ute i illojala ärenden, utnyttja dagarna före sön- och helgdag för sina inköp. Enligt förtroendenämndens mening vore det på grund av vad som här ovan anförts synnerligen önskvärt, att en sådan ändring vidtoges i förordningen, att utminuteringsställena finge hållas öppna under samma tid dagar före sönoch helgdagar som övriga veckodagar.» Revisionen har ansett sig kunna i erforderlig grad tillgodose detta behov av senare stängningstid genom en något mindre ändring än den av förtroendenämnden förordade och har således föreslagit, att sluttiden för försäljning å dag före sön- eller helgdag skall bestämmas till kl. 4 e. m. Den förut berörda föreskriften i 57 § 1 mom. Rff, att efter försäljningstidens utgång inga varor få utlämnas, torde vara ett typiskt exempel på en sådan bestämmelse, som kan vålla olägenheter och irritation hos allmänheten utan att åstadkomma någon nykterhetseffekt. Det kan icke heller enligt revisionens mening vara lämpligt att personer, som före försäljningstidens slut infunnit sig på utminuteringsställe men kanske trots lång väntan icke hunnit bli expedierade, skola avvisas därifrån. Revisionen föreslår därför, i anslutning till vad som förordats av förtroendenämnden, 2 att bestämmelserna om ' Nämndens framställning sid. 48 ff. Nämndens framställning sid. 50.

366 öppethållande av försäljningslokal icke skola utgöra hinder för försäljning till den som befinner sig i lokalen då försäljningen skall upphöra. 14 §. Paragrafen ersätter i fråga om utminuteringsställen 60 § 2 mom. HiL Förutom väsentligen formella ändringar innehåller den en avvikelse därifrån, nämligen borttagande av stadgandet om att avskrift av tillståndsbevis skall hållas tillgängligt för köpare, vilket stadgande knappast torde fylla någon praktisk uppgift. 15 §. Bestämmelsen i denna paragraf är med allenast formella ändringar överensstämmande med föreskriften i 67 § Rff i vad densamma avser utminuteringen. 16 §. I 51 § Rff stadgas, att kontrollstyrelsen skall utfärda närmare föreskrifter i vissa särskilt angivna utminuteringsfrågor. Kontrollstyrelsen har emellertid meddelat sådana föreskrifter även i andra hithörande spörsmål, och såsom revisionen redan under rubriken till detta kapitel framhållit, kommer behov av dylika tillämpningsbestämmelser med revisionens förslag att föreligga ytterligare i vissa hänseenden. Stadgandet i förevarande paragraf har därför erhållit en mera allmän formulering. 17 §. Enligt 19 § 10 mom. Rff må klagan föras hos kontrollstyrelsen bl. a. över systembolags vägran att utminutera spritdrycker eller vin. Därjämte stadgas i samma författningsrum, att kontrollstyrelsens beslut i dylika ärenden ej få överklagas. Motsvarande bestämmelser hava upptagits i förevarande paragraf, därvid revisionen i överensstämmelse med gällande praxis 1 angivit, att reglerna om klagorätt avse icke blott sådana beslut, där ansökan om inköpstillstånd avslagits eller dylikt tillstånd indragits, utan även sådana beslut, där inskränkningar av något slag föreskrivits i fråga om inköpsrätten.

5 KAP. Om utskänkning. 1 och 2 §§. Bestämmelserna om måltidstvång och kvantitetsbegränsningar äro avhandlade i kap. X I V av den allmänna motiveringen (sid. 243—252), vartill revisionen i detta sammanhang hänvisar. 1

Se rättsfall, anförda i Tidskrift för systembolagen 1927 nr 12 sid. 17.

367 3 §. Genom en kungörelse den 1 maj 1896 infördes i 1895 års brännvinsförsäljningsförordning förbud mot utskänkning av spritdrycker i samband med s. k. varietéföreställningar, skådespel och andra dylika offentliga tillställningar. Såsom grund för detta förbud anfördes särskilt 1 , att ifrågavarande föreställningar medförde ett ökat förtärande av spritdrycker och en lockelse till osedlighet på grund av beskaffenheten av de prestationer, som erbjödes vid flera av dem, särskilt de s. k. varietéerna. Genom att borttaga rättigheten att utskänka spritdrycker vid dylika föreställningar avsåg man att beröva dessa mycket av den dragningskraft, som gjorde dem talrikt besökta, och avvärja eller inskränka deras nyss angivna skadliga verkningar. Med hänsyn till svårigheten att på ett tillfyllestgörande sätt definiera begreppet varietéföreställning erhöll stadgandet en tämligen omfattande räckvidd och detta föranledde, att förbudet icke gjordes ovillkorligt utan länsstyrelsen tillerkändes rätt att för särskilt tillfälle medgiva undantag från detsamma för att icke verkningarna av stadgandet skulle sträcka sig längre än som vore behövligt 2 . De nu omförmälda bestämmelserna, vilka så gott som oförändrade upptagits i 1905 års brännvinsförsäljningsförordning, infördes därifrån i 55 § 2 mom. Rff, därvid de emellertid ändrades i flera hänseenden. Sålunda utsträcktes förbudet mot utskänkning av spritdrycker att omfatta jämväl övriga med förordningen avsedda drycker. Ifrågavarande utskänkningsförbud, som enligt tidigare bestämmelser avsåg lokal eller plats med utsikt över föreställningen, utvidgades därjämte i Rff till att omfatta alla lokaler, som stodo i inre förbindelse med platsen för föreställningen. Vidare ålades länsstyrelsen att höra magistrat, respektive kommunalnämnd innan undantag från utskänkningsförbudet meddelades. Den kanske viktigaste ändringen var emellertid, att förbudet mot utskänkning vid varietéer och därmed jämställda föreställningar utsträcktes att avse jämväl offentliga danstillställningar. Vad först beträffar frågan om utskänkning å varietéer jämte andra dylika föreställningar så har revisionen föreslagit bestämmelser, som i sak överensstämma med vad som gäller därom enligt Rff utom i ett par detaljer, som här skola angivas. Enligt Rff gäller utskänkningsförbudet icke ifråga om konsert, vid vilken uteslutande utföres instrumentalmusik. På grund av denna bestämmelse är det således tillåtet att bedriva utskänkning å restaurang medan dylik musik utföres. Begränsningen till instrumentalmusik synes revisionen icke vara nödvändig. Utförande av exempelvis sång till luta eller kvartettsång å restauranglokaler kan enligt revisionens åsikt knappast hänföras till sådan föreställning, under vilken restriktioner av förevarande art böra ifrågakomma. På grund härav har revisionen föreslagit, att utskänkningsförbudet icke skall avse något slag av konsert och att alltså utskänkningen skall kunna bedrivas å restauranglokaler icke blott i samband med utförande av instrumentalmusik utan även vid konsert med sångnummer. En föreställning, som har karaktär 1 Se bevillningsutskottets betänkande vid 1896 års riksdag nr 20 sid. 15; jämför prop, till samma riksdag nr 25. 2 Se ovannämnda prop. sid. 4.

368 av varieté, skulle däremot alltjämt medföra, att utskänkning vore förbjuden. Även i ett annat hänseende har revisionen föreslagit en viss jämkning i förevarande stadgande. Såsom förut antytts är länsstyrelsens rätt att medgiva undantag från förbudet i Rff inskränkt sålunda, att undantag endast får lämnas för särskilt tillfälle. Härmed avses tydligen, att tillstånd icke skall få lämnas för viss tidsperiod, något som också framgår av motiven till stadgandet och Kungl. Maj:ts beslut i överklagade ärenden. 1 Mera tveksamt torde vara, huruvida en tillståndsresolution må kunna omfatta ett flertal särskilda tillfällen och om tillstånd överhuvud taget må meddelas regelbundet eller blott för särskilda undantagsfall. Revisionen har föranstaltat om en utredning för att undersöka tillämpningen av nu ifrågavarande stadgande. Det har därvid visat sig att — om man bortser från undantag ifråga om danstillställningar och vad som kan inbegripas under konsert — antalet meddelade tillstånd icke är synnerligen stort. Dessa tillstånd hava avsett exempelvis kabareter, ofta för välgörande ändamål, trolleriföreställningar samt andra artistuppträdanden. Det har tämligen ofta förekommit, att samma tillståndsresolution omfattat flera tillfällen. Denna praxis kan icke sägas hava medfört några skadliga verkningar och den tyder på att det föreligger ett praktiskt behov av en något mindre snäv formulering av undantagsbestämmelsen. Revisionen har därför till förtydligande av stadgandet föreslagit, att tillstånd till utskänkning vid sådana föreställningar, varom nu är fråga, skall kunna lämnas »för särskilda fall». Härmed har revisionen avsett, att en tillståndsresolution skall kunna omfatta flera bestämda tillfällen, och revisionen har icke heller ansett påkallat att lägga hinder i vägen för att dylika tillstånd regelbundet meddelas för samma restaurang. Däremot har revisionen icke ansett lämpligt att gå ännu längre och medgiva att tillstånd lämnas för en tidsperiod utan närmare angivande av de särskilda fall, då föreställningar skola äga rum. I fråga om utskänkning i samband med offentlig danstillställning har revisionen föreslagit en annan ordning än den som gäller enligt Rff. Av revisionens ovannämnda utredning angående tillämpningen av länsstyrelsernas rätt att medgiva undantag från nu ifrågavarande stadgande framgår, att på de flesta orter i landet, där erforderliga förutsättningar i fråga om utskänkningslokaler förefunnits, har tillstånd till utskänkning vid offentlig dans beviljats, och detta icke blott vid enstaka festligheter utan i många fall vid regelbundet återkommande tillfällen. Under åren 1929 och 1930, som närmast varit föremål för revisionens undersökningar, har sålunda utskänkning i samband med dans förekommit på 315 restauranger, fördelade på 128 olika orter. Antalet av överståthållarämbetet och länsstyrelserna meddelade tillstånd härtill uppgick år 1929 till 5 360, avseende utskänkning vid omkring 12 000 danstillställningar. Är 1930 lämnades 5 581 tillstånd, som innefattade utskänkning vid ungefär 13 000 danstillställningar. 2 Redan den omständigheten, att undantag från ifrågavarande förbud sålunda meddelats i synnerli1 Se prop, till 1896 års riksdag nr 25 sid. 5 samt bl. a. Kungl. Maj:ts resolution den 21 september 1928, refererad i Tidskrift för systembolagen 1929 nr 5 sid. 1. 2 Antalet danstillställningar med utskänkning kan ej angivas fullt exakt på grund av att vissa tillstånd innefattat generella medgivanden att under viss tid anordna dylika tillställningar.

369 gen stor omfattning synes revisionen vara tillräcklig anledning att taga de nu gällande stadgandena under allvarlig omprövning. Det kan nämligen knappast anses försvarbart att bibehålla en föreskrift med karaktär av undantagsbestämmelse, då den i tillämpningen förvandlats till allmän regel. Enligt revisionens mening har man därför närmast att välja mellan två nya alternativ. Det ena skulle utgöras därav, att man upphävde länsstyrelsernas rätt att medgiva undantag från förbudet annat än möjligen i alldeles speciella fall och sålunda borttoge möjligheten att anordna utskänkning och dans samtidigt. Den motsatta utvägen skulle bestå däri, att man direkt medgåve bedrivandet av utskänkning i samband med danstillställningar, eventuellt med den begränsning, som kunde befinnas lämplig. Vid tillkomsten av det nuvarande förbudet mot utskänkning i samband med dans riktade sig stadgandena härom väsentligen mot s. k. danssalonger, å vilka vid nämnda tid osedlighet och missförhållanden i nykterhetshänseende synas hava framträtt i ganska stor utsträckning. 1 Däremot förekom då knappast någonsin dans på egentliga restauranger, vilket för närvarande, sedan danssalonger numera icke bruka erhålla utskänkningstillstånd, så gott som uteslutande utgör ifrågavarande stadgandes tillämpningsområde. De nuvarande dansrestaurangerna stå såväl i sedligt avseende som i nykterhetshänseende i regel på en så mycket högre nivå än de danssalonger med utskänkningsrättigheter, som närmast föranledde nu ifrågavarande förbud, att de förhållanden, vilka då åberopades såsom grund för förbudets införande, icke gärna kunna anföras till stöd för dess bibehållande eller utvidgande. Av de omständigheter, vilka däremot kunna andragas såsom skäl för att inskränka eller förbjuda utskänkning i samband med dans å restauranger, torde den viktigaste utgöras av faran för att danstillställningarna kunna locka allmänheten och särskilt ungdomar till restaurangerna och att de därigenom kunna vänjas vid bruk av spritdrycker och vin. Därjämte må också erinras om de mera direkta verkningarna av alkohol, vilka särskilt vid dylika tillfällen kunna medföra vådor i sedligt hänseende. De nu anförda synpunkterna äro givetvis i hög grad värda beaktande, även om antalet danstillställningar i samband med utskänkning å restauranger knappast lärer hava medfört någon egentlig ökning av spritdryckskonsumtionen därstädes. 2 Å andra sidan synes ett borttagande av möjligheten att anordna dans å restauranger kunna medföra allvarliga vådor. Av vad revisionen förut framhållit angående resultatet av sin utredning om meddelade tillstånd till utskänkning torde framgå, att det förefinnes ett mycket starkt intresse bland allmänheten för dans å restauranger. Skulle nu bestämmelser införas, som omöjliggöra anordnandet härav — ty det är otvivelaktigt, att ett förbud av ifrågavarande art skulle omintetgöra dansen, icke utskänkningen — kan man med säkerhet antaga, att allmänhetens dansintresse söker sig utlopp på andra vägar. De möjligheter, som därvid stå till buds, torde närmast utgöras av tillställningar dels å offentliga m i \ S e n y k t e r n e t s k o m m i t t é n s betänkande V sid. 326, ävensom bevillningsutskottets betänkande vid 1911 års riksdag nr 9 med därvid fogade handlingar. 2 Se kontrollstyrelsens betänkande den 8 december 1927 angående ändring av 55 § 2 mom Rff (maskinskrift) sid. 43. 24—332437

370 danssalonger, dels i mer eller mindre privata föreningslokaler. Det kommer visserligen icke i någotdera av dessa båda fall att finnas någon större möjlighet till legal utskänkning, men enligt revisionens mening skulle uppenbarligen riskerna för olaglig utskänkning och förtäring av medhavd sprit vid dylika danstillställningar bliva högst betydande. En uppblomstring av danssalongerna, kanske i många fall förbunden med olaglig sprithantering å dessa, skulle säkerligen medföra ett ännu sämre tillstånd än det som rådde vid införandet av det nu ifrågavarande förbudet. Och vad föreningssammankomster beträffar har det som bekant under de senaste åren berett lagstiftningen och rättstillämpningen stora svårigheter att på ett effektivt sätt reglera sådana sammanslutningar, som formellt utgöras av föreningar men i verkligheten äro öppna för allmänheten och som just avse att i form av s. k. nattklubbar eller eljest anordna dans. Dessa svårigheter skulle säkerligen i hög grad ökas, liksom ock de skadliga verkningarna av dylika tillställningar, därest man genom ett absolut förbud gjorde slut på den nu i så hög grad anlitade möjligheten att anordna dans å restauranger, där utskänkning pågår. Enligt revisionens åsikt skulle således ett dylikt förbud överhuvud taget medföra risker för samhällsskadliga företeelser av betydligt svårare art än de faror, som enligt vad förut anförts kunna vara förenade med restaurangdansen i dess nuvarande form. De farhågor, som revisionen sålunda hyser beträffande verkningarna av ett fullständigt förbud, gälla även i fråga om en anordning med så starka inskränkningar för tillståndsbeviljandet, att dansen väsentligen förhindrades. Däremot skulle man visserligen kunna bibehålla kravet på tillstånd från länsstyrelsens sida men låta detta tillstånd erhålla en mera generell karaktär, huvudsakligen innebärande en prövning av restaurangens allmänna beskaffenhet. Betydelsen härav bleve emellertid ringa. Även om tillstånd för anordnande av utskänkning i samband med dans icke längre skulle erfordras, komma nämligen danstillställningar å restauranger med utskänkning att i dubbla hänseenden vara beroende av myndigheternas medgivande och underkastade deras övervakning. Dels är rätten att bedriva utskänkning såväl enligt Rff som enligt revisionens förslag beroende på prövning av såväl länsstyrelse som kommunal myndighet och dels får enligt ordningsstadgan offentlig danstillställning endast anordnas efter tillstånd av polismyndighet. Revisionen förutsätter också, att sådana tillstånd endast lämnas efter noggrann prövning. Då vidare av det föregående framgår, att dispensmöjligheten utnyttjats i sådan grad, att det nu stadgade förbudet sedan ett flertal år tillbaka praktiskt taget är försatt ur kraft, torde ett borttagande av detsamma enligt revisionens förmenande ej medföra ökade faror i avseende å sedlighet eller nykterhet. Med hänsyn till de omständigheter som ovan anförts föreslår revisionen, att särskilt medgivande icke längre skall erfordras för att bedriva utskänkning i samband med offentlig danstillställning å lokal som huvudsakligen är avsedd för restaurangrörelse. Med sistnämnda tillägg har revisionen velat begränsa den föreslagna regeln till de egentliga restaurangerna, vilka icke blott äro ställda under den offentliga uppsikt, som förut omnämnts, utan

371 även äro underkastade kontroll av en publik, som icke enbart kommit tillstädes för utövande av dans. I den mån utskänkningstillstånd överhuvud taget skulle meddelas för andra lokaler än egentliga restauranger, skulle sålunda danssalonger, konditorier samt andra etablissement, som icke i främsta rummet äro att anse såsom restauranger, enligt revisionens förslag alltjämt vara underkastade ett sådant förbud, som för närvarande gäller, med möjlighet för länsstyrelse att för särskilda fall medgiva undantag från detsamma. Detta skulle då enligt revisionens mening också kunna tillämpas såsom ett verkligt undantagsstadgande för speciella tillfällen, då i regel behov av att anordna dans å andra lokaler med utskänkningsrätt icke kan anses föreligga, om revisionens förslag i fråga om de egentliga restaurangerna genomföres. Slutligen kan här anmärkas, att till lokal, som huvudsakligen är avsedd för restaurangrörelse, enligt revisionens åsikt skall räknas exempelvis festvåning eller högtidssal i en restaurang, så snart lokalen godkänts för utskänkning, även om sådan ej regelbundet bedrives därstädes. 4 §. 1 mom. Enligt 56 § 2 mom. Rff må utskänkning av spritdrycker begynna tidigast kl. 12 middagen samt utskänkning av vin tidigast kl. 9 f. m. Något behov av annan begynnelsetid för utskänkning av vin än för utskänkning av spritdrycker synes emellertid icke föreligga. Revisionen föreslår därför i första stycket av detta moment, att tiden för utskänkningens början beträffande såväl spritdrycker som vin skall bestämmas till kl. 12 middagen. Enligt nyssnämnda stadgande i Rff är den ordinära tiden för utskänkningens avslutande bestämd till kl. 10 e. m., och härutinnan föreslås ej någon ändring. Från denna allmänna regel om utskänkningstidens avslutande kan för närvarande medgivas undantag enligt 56 § 3 mom. Rff, som därom stadgar, att där särskilda omständigheter anses föranleda behov av att tiden för utskänknings avslutande bestämmes senare än till kl. 10 e. m., länsstyrelsen äger förordna därom efter framställning i stad av stadsfullmäktige och på landet av kommunalstämma samt efter magistrats eller kommunalnämnds hörande. Denna föreskrift om förfarandet vid medgivande av s. k. utsträckt tid för utskänkning har i tillämpningen vållat vissa svårigheter, 1 vilket bl. a. sammanhänger därmed, att samma förfarande ej visat sig lämpligt för de olika fall som förekomma. På grund härav föreslår revisionen vissa regler för sådana fall, då en mera allmän förlängning av utskänkningstiden önskas, och delvis andra bestämmelser för sådana fall, då utsträckt tid erfordras blott vid särskilda tillfällen. För sådana fall, då mera generella undantagsbestämmelser avses, upptager förslaget regler i andra stycket av förevarande moment. Där stadgas, att länsstyrelsen må medgiva, att utskänkningen — å viss eller vissa lokaler och under längre eller kortare tid — må fortgå senare än till kl. 10 e. m. på ansökan J Jämför rättsfall anförda i Einar J:son Thulins edition av Rff (1919) sid. 185 ff. och samma författares edition Alkohollagstiftningen (1930) sid. 44.

372 av systembolaget och efter inhämtande av yttranden från vederbörande kommun samt den föreslagna nya institutionen länsnykterhetsnämnden i dess egenskap av särskilt sakkunnigt organ. Då revisionen sålunda föreslagit, att ansökningsrätten skall tillkomma vederbörande systembolag och icke såsom nu den kommunala representationen, beror detta på praktiska skäl. Revisionen har emellertid tillgodosett kravet på kommunal medbestämmanderätt över utskänkningens bedrivande genom en föreskrift att senare tid för utskänkningens avslutande ej må bestämmas än som förordas från kommunens sida. I överensstämmelse med vad som i praxis torde gälla för närvarande har revisionen föreslagit, att kommunen skall representeras i Stockholm enbart av stadsfullmäktige, i annan stad av magistrat och stadsfullmäktige samt på landet av kommunalnämnd och kommunalfullmäktige. Enligt vad erfarenheten givit vid handen kan det i vissa fall också vara lämpligt att utskänkningen avslutas tidigare än kl. 10 e. m. Sålunda har på folkrestaurangerna allmänt införts tidigare avslutningstider och det synes revisionen lämpligt att länsstyrelsen skall kunna göra undantag från huvudregeln även i denna riktning, varför en bestämmelse härom upptagits i förslaget. I de mycket vanliga fall, -då fråga är om utsträckning av utskänkningstiden för allenast enstaka tillfällen har det synts vara onödigt omständligt att vid varje tillfälle kräva medverkan från fullmäktige i kommunen. I praxis har därför flerstädes den ordningen tillämpats, att fullmäktige uppdragit åt magistrat eller annan kommunal institution att utöva den befogenhet, som tillkommer fullmäktige enligt Rff. Fullmäktige hava därvid understundom angivit närmare regler för utövningen av den sålunda delegerade befogenheten, såsom angående den tidpunkt, till vilken utskänkningen längst må utsträckas. Det sålunda tillämpade förfaringssättet i fråga om kommunal medverkan vid bestämmande av utsträckt tid för särskilda tillfällen synes lämpligen kunna tjäna som förebild för utformningen av ett nytt stadgande härom. Revisionen föreslår därför i momentets tredje stycke, att där för särskilt tillfälle yppas behov av utskänkning senare än kl. 10 e. m. — eller den tidpunkt, som länsstyrelsen kan hava föreskrivit enligt andra stycket — länsstyrelsen må medgiva sådan förlängning av utskänkningstiden jämlikt de grunder som av stadsfullmäktige eller kommunalfullmäktige må hava bestämts och efter det yttrande för det särskilda fallet inhämtats i annan stad än Stockholm av magistraten samt på landet av kommunalnämnden. Revisionen har icke för dessa fall föreslagit någon sådan föreskrift om behörighet att göra framställning om utsträckt tid, som upptagits i andra stycket. Med hänsyn till att det här ju blott är fråga om enstaka tillfällen kan det nämligen enligt revisionens mening anses lämpligt, att sådana framställningar kunna göras bl. a. av den enskilde restauranginnehavare, som innehar tillstånd till utskänkningen ifråga. I 1 och 2 §§ av detta kapitel har revisionen såsom förut angivits föreslagit ett allmänt stadgande om s. k. måltidstvång vid utskänkning. Till följd härav erfordras ej några sådana speciella regler härom som för närvarande finnas i 56 § 2 och 3 mom. Rff. I sista stycket av förevarande moment har revisionen intagit den enligt 56 §

373 2 mom. Rff gällande bestämmelsen om förbud mot utskänkning under den tid, då högmässogudstjänst pågår. 2 mom. Systembolagsföreningarnas förtroendenämnd har framhållit, 1 att det enligt vunnen erfarenhet skulle vara synnerligen önskvärt, om utlämning av spritdrycker och vin till gäster å utskänkningsställen ej finge äga rum ända till den tidpunkt, efter vilken all förtäring av dylika drycker är förbjuden. På grund därav har förtroendenämnden föreslagit lagfästande av ett system, som för närvarande praktiseras på åtskilliga håll, nämligen att sådan utlämning skall upphöra senast en halv timme före utskänkningstidens utgång. Som detta enligt revisionens mening utgör ett praktiskt sätt att anordna utskänkningens avslutande och, såsom förtroendenämnden framhållit, torde medföra fördelar ur nykterhetssynpunkt samt bidraga till att förhindra onödiga friktioner med restauranggäster, har revisionen upptagit en bestämmelse härom under förevarande moment. 3 mom. I detta moment föreslår revisionen ett sådant förbud som för närvarande gäller enligt 57 § 2 mom. Rff mot att låta spritdrycker och vin förtäras å utskänkningsställe å tid då utskänkning ej är medgiven. 4 mom. Den här upptagna undantagsbestämmelsen för trafikutskänkning har sin motsvarighet i 62 § Rff. 5§. I 58 § Rff stadgas, att om tillstånd erhållits att utskänka endast vin, det är förbjudet att låta spritdrycker förtäras å utskänkningsstället ävensom att hava spritdrycker förvarade å detta ställe eller eljest på sådant sätt, att gästerna äga tillgång till desamma. Enligt nämnda författningsrum är det även förbjudet för gäst att förtära spritdrycker å sådant utskänkningsställe. Dessa bestämmelser hava upptagits i 1 mom. av nu förevarande paragraf. Därvid har revisionen under ifrågavarande förbud uttryckligen innefattat jämväl ersättningsmedel för spritdrycker i överensstämmelse med vad som för motsvarande fall stadgats i .22 § 4 mom. förordningen den 11 juli 1919 angående försäljning av pilsnerdricka samt 13 § förordningen den 8 maj 1925 angående försäljning av vissa alkoholfria och därmed jämförliga drycker. Sistnämnda båda stadganden bilda tillsammans med nu förevarande bestämmelse ett komplex av regler, som avse att förhindra förtäring av starkare drycker på sådana lokaler, där det endast har ansetts lämpligt att medgiva utskänkning av svagare drycker. Föreskrifter med detta syfte synas vara nödvändiga, då i vissa fall eljest kunna uppstå allvarliga faror i nykterhetshän1

Nämndens framställning sid. 110.

374 seende.1 På dåligt skötta kaféer med utskänkningstillstånd av nyssnämnda slag förekommer det sålunda, att gästerna i samförstånd med kafévärdarna uppblanda de på kaféerna utskänkta dryckerna med spritdrycker, som de antingen medfört själva eller på kaféerna erhållit genom olaglig försäljning. A t t möjlighet bör finnas till ett verksamt ingripande mot dylika företeelser är ganska uppenbart. I andra fall, som jämväl omfattas av berörda bestämmelser, är det emellertid fråga om förfaranden av annan art. Det torde ganska ofta förekomma, att sällskap, som ämna intaga måltid med spritdrycker å restaurang, icke förlägga sitt besök till ett utskänkningsställe för dylika drycker utan till en lokal, där endast svagare drycker få serveras, och därstädes förtära medförda spritdrycker, som inköpts utminuteringsvis och således betydligt billigare än om de erhållits till utskänkningspriser. Detta kan givetvis alls ej betraktas såsom lika samhällsskadligt som de först angivna fallen, men revisionen har dock icke trott det vara lämpligt att legalisera förfaranden av detta slag. Slutligen finnas ytterligare fall, som drabbas av det nu behandlade förbudet, men där det synes föreligga ännu mindre skäl för dess bibehållande. Då en person för vila eller rekreation under någon tid uppehåller sig å ett pensionat eller annat dylikt ställe med utskänkningstillstånd endast för svagare drycker, kan han anse sig böra få förtära sina lagligen i utminuteringsväg inköpta spritdrycker liksom i sitt egentliga hem. Det torde få anses ganska säkert, att detta också sker i ett mycket stort antal fall och att en utbredd opinion anser, att bärande skäl saknas för det gällande förbudet häremot. Då man härvid ofta torde underlåta att göra en sådan åtskillnad mellan olika fall, som ovan antytts, kan lätt betydelsen av de nu ifrågavarande bestämmelserna överhuvud taget förringas i den allmänna uppfattningen och därigenom svårigheter uppkomma för deras upprätthållande i mera betydelsefulla hänseenden. Revisionen har ansett det vara att föredraga, om dessa bestämmelser kunde givas en något mindre räckvidd, så att de icke omfattade de sist omnämnda fallen, för den händelse de härigenom skulle kunna tillämpas mera effektivt, där deras åsidosättande verkligen kan medföra påtagliga faror i nykterhetshänseende. På grund härav föreslår revisionen i 2 mom. av förevarande paragraf ett undantag från 1 momentets allmänna bestämmelser av den innebörd att länsstyrelsen, efter hörande av magistrat eller kommunalnämnd, i vissa fall må kunna medgiva, att gäster å hotell eller pensionat, där endast tillstånd till vinutskänkning meddelats, å utskänkningsstället må förtära spritdrycker, som av dem medförts. De platser, där behov av en dylik anordning närmast föreligger äro givetvis sådana, som bruka besökas av semesterresande, samt överhuvud taget vilo- och. rekreationsorter. Revisionen har därför begränsat möjligheten till undantag av nu ifrågavarande slag till hotell och pensionat vid hälsobrunn, å badort eller å annan plats där kurortsrörelse eller därmed likartad verksamhet bedrives. För att ytterligare inskränka undantagsbestämmelsens tillämpning till enbart sådana fall, där ett särskilt behov kan anses föreligga, föreslår revisionen, att tillstånd endast skall kunna med1 Jämför beträffande vad som angives i texten om bestämmelsernas tillämpning artikel i Tidskrift för systembolagen 1934 nr 2 sid. 25 f.

375 delas for sådan ort, där utskänkning av spritdrycker ej äger rum. Härigenom har revisionen också velat förhindra uppkomsten av en opåkallad konkurrens med spritdrycksutskänkningen. Vid denna begränsning har revisionen valt uttrycket »ort» i stället för det mera vidsträckta begreppet »kommun» med tanke särskilt på förhållandena i Norrland, där flera rekreationsorter inom samma kommun kunna ligga på långt avstånd från varandra och där det således icke vore motiverat, att en utskänkningsrörelse å den ena orten förhindrade tillämpning av nu förevarande stadgande å den andra. Med den tillståndsprövning av länsstyrelsen och kommunal myndighet, som enligt förevarande stadgande skall äga rum, avser revisionen att i görligaste mån skapa garantier för att tillstånd endast lämnas för hotell och pensionat, där värden med säkerhet kan antagas öva tillsyn över att endast sådana gäster mottagas, som icke kunna tänkas utnyttja tillståndet till förtäring av olagligen inköpta spritdrycker. I anslutning till de föreslagna reglerna om turistutskänkning har revisionen också här sökt en garanti mot missbruk av bestämmelserna genom den föreskriften, att tillstånd av ifrågavarande slag endast skall avse gäst med vilken avtal om bespisning träffats för minst tre dagar. För att lämpligheten av medgivanden, som lämnats enligt detta moment tämligen ofta skall komma under omprövning, föreslår revisionen, att dylika medgivanden ej få meddelas för längre tid än ett år för varje gång. Därest den nu föreslagna bestämmelsen i 2 mom. kommer till stånd, torde det jämväl böra övervägas, huruvida motsvarande ändringar böra vidtagas i de ovan angivna stadgandena i förordningarna angående försäljning av pilsnerdricka samt av vissa alkoholfria och därmed jämförliga drycker. Frågan härom synes lämpligen kunna behandlas vid den nu pågående omarbetningen av maltdryckslagstiftningen.

6§. I 2 § fjärde stycket Rff stadgas bl. a., att vid utskänkning ej må tillåtas, att något av det sålda medföres från utskänkningsstället. 1 Detta förbud har revisionen upptagit i förevarande paragraf och därvid för tydlighetens skull angivit, att förbudet skall avse både den som handhar utskänkningen och de som äro anställda hos honom. För att göra stadgandet mera verksamt föreslår revisionen därjämte, att detsamma kompletteras med ett förbud för gäst att från utskänkningsstället medföra utskänkt vara. 7§. Den här föreslagna bestämmelsen motsvarar stadgandet i 7 § 3 mom. Rff.

8§. I första stycket av denna paragraf har revisionen från 59 § 3 mom. Rff upptagit ett stadgande om förbud mot utskänkning till den som kan antagas ej hava fyllt 18 år. 1 Jämför angående tillämpningen av stadgandet artikel i Tidskrift för systembolagen 1920 nr 10 sid. 2 ff.

376 Paragrafens andra stycke innehåller till en början en erinran om sådant utskänkningsförbud, som skall kunna meddelas av länsnykterhetsnämnd enligt 13 § i revisionens förslag till lag om nykterhetsvård, vartill revisionen i detta sammanhang hänvisar. Därest ett systembolag anser nödigt att avstänga en viss person från utskänkning, kan detta, såvitt fråga är om systembolagets egna utskänkningsställen, givetvis ske genom ett direkt meddelande till dessa. Skall förbudet även gälla i fråga om överlåtna utskänkningsställen, har systembolaget att göra framställning hos länsnykterhetsnämnden, som beslutar härom jämlikt nyss åberopade lagrum. I nu förevarande paragrafs andra stycke har vidare intagits det i 59 § 3 mom. Rff stadgade förbudet mot utskänkning till den som veterligen missbrukar starka drycker eller därav synbarligen är berörd. Enligt 59 § 4 mom. Rff får överlastad person ej utdrivas från utskänkningsställe, där han förtärt rusdrycker, eller lämnas utan vård. I stället för denna bestämmelse föreslår revisionen i slutet av förevarande paragraf, att den som synbarligen är berörd av starka drycker ej må tillåtas att uppehålla sig å utskänkningsställe. Systembolagsföreningarnas förtroendenämnd har förordat införandet av ett dylikt stadgande och därvid framhållit, 1 att detta torde överensstämma med den praxis, som redan nu tillämpas å sådana restauranger, vilkas innehavare äro angelägna att hålla dem på en ur ordnings- och nykterhetssynpunkt hög nivå. Med den av revisionen sålunda föreslagna ändringen avses icke, att den som å utskänkningsställe blivit så överlastad, att han ej kan reda sig själv, får lämnas utan tillsyn. Särskilt stadgande i förslaget härom har dock icke ansetts erforderligt, och dessutom finnes en äldre men ännu gällande föreskrift av dylikt innehåll i 5 § av förordningen emot fylleri och dryckenskap den 16 november 1841. 9§. 1 mom. I 52 § 1 mom. Rff stadgas, att försäljningsställe skall vara beläget vid öppen gata, väg eller torg. Syftet därmed är tydligen att lättare möjliggöra uppsikt över försäljningsstället, och då denna bestämmelse här upptagits i vad den avser utskänkningsställe. har den därför fullständigats med det tillägg, att dylikt ställe även eljest skall förläggas på sådant sätt att tillsyn däröver ej försvåras. (Ytterligare en bestämmelse angående förläggning av utskänkningsställe har intagits i förevarande moment, nämligen det i 55 § 1 mom. Rff stadgade förbudet mot försäljning inom eller omedelbart invid kasernområde, läger eller annat område, som blivit upplåtet för krigsmaktens behov.2 I fråga om sist angivna områden kan det emellertid medföra olägenheter, om undantag från förbudet ej får meddelas, varför revisionen föreslår, att detta må göras av Konungen. 1

Nämndens framställning sid. 130 f. Jämför angående bestämmelsens tillämpning Kungl. Maj:ts resolution den 27 april 1934, refererad i Tidskrift för systembolagen 1934 nr 6 sid. 149 f. 2

377 Ovannämnda bestämmelser i Rff avse, såsom redan antytts, samtliga försäljningsställen för detaljhandel, alltså icke blott utskänkningsställen, som behandlas i förevarande moment, utan även utminuteringsställen. I fråga om de sistnämndas förläggning har revisionen icke upptagit några motsvarande bestämmelser i sitt förslag på grund av att beslut härom, som ju alltid fattas av systembolag, av dessa självfallet måste avgöras med hänsyn till alla vidkommande synpunkter och med ledning av sådana föreskrifter, som kontrollstyrelsen kan finna lämpligt att meddela. 2 mom. Föreskriften om utskänkningslokals beskaffenhet återfinnes i 52 § 2 mom. Rff och regeln om tillhandahållande av dricksvatten i 59 § 2 mom. Rff. Endast smärre formella ändringar föreslås här av revisionen. 10 §. Från 54 § Rff hava här upptagits bestämmelser rörande ombyte av försäljningsställe. Med revisionens förslag i fråga om utminuteringens anordnande äro dylika bestämmelser icke erforderliga för nämnda försäljningsgren, varför förslaget endast avser utskänkningsställen. Revisionen har icke ansett erforderligt att i överensstämmelse med 54 § 2 mom. Rff föreslå ett särskilt stadgande om skyldighet för den beslutande myndigheten att meddela underrättelser angående ombyte av försäljningsställe, då detta torde i erforderlig utsträckning iakttagas utan sådan direkt föreskrift. 11 §• I 53 § Rff föreskrives, att försäljning ej må ske annorstädes än i lokal eller å plats, som blivit härför godkänd vid besiktning. I fråga om utminuteringen finns det enligt revisionens åsikt icke tillräckliga skäl för att bibehålla kravet på besiktning; det tillhör emellertid givetvis systembolagens skyldigheter att kontrollera utminuteringslokalernas beskaffenhet. Beträffande utskänkningen anser däremot revisionen nödigt att bibehålla ett särskilt besiktningsförfarande och har upptagit bestämmelser härom i förevarande moment. Dessa bestämmelser, som avse både systembolagens egen utskänkning och den överlåtna utskänkningen, utgå från föreskrifterna i 53 § Rff, men de vunna erfarenheterna av detta stadgandes verkningar hava föranlett revisionen att föreslå vissa ändringar. Sålunda torde det icke vara nödvändigt, att besiktning verkställes varje gång ett nytt försäljningstillstånd meddelas för samma restaurang. Revisionen anser i stället, att sedan godkännande en gång lämnats, ny besiktning endast skall behöva ske, då sådant kan anses erforderligt på grund av någon särskild anledning, t. ex. ombyggnad av restauranglokaler. Kostnad för besiktning skall enligt 53 § Rff tillståndshavaren utgiva med belopp som länsstyrelsen bestämmer. Då det visat sig, att olika länsstyrelser fastställa helt olika belopp, har revisionen ansett det riktigare, att dessa kostnader beräknas efter en för hela landet gemensam taxa, som revi-

378 sionen föreslår att kontrollstyrelsen skall utfärda. Jämväl i övrigt synes det lämpligt, att kontrollstyrelsen erhåller uppdrag att meddela erforderliga föreskrifter angående besiktning. Härigenom undgår man också att tynga författningstexten med sådana detaljbestämmelser om utfärdande av bevis, som meddelats i nyssnämnda paragraf i Rff. Slutligen har revisionen också upptagit en bestämmelse om rätt att överklaga besiktningsmäns beslut. Behov av en djdik klagorätt S3mes endast föreligga i fråga om sådana beslut, där godkännande icke lämnats. Med hänsyn till den befattning med besiktningsfrågor, som enligt vad nyss sagts skall ankomma på kontrollstyrelsen, är det enligt revisionens mening lämpligast, att även denna omprövning av besiktningsbeslut överlämnas åt kontrollstyrelsen. 1 12 §. 1 mom. Bestämmelsen i detta moment motsvarar stadgandet i 5 § första stycket Rff i vad detsamma avser utskänkning. För utminuteringens del är enligt revisionens uppfattning ett dylikt.stadgande icke erforderligt med hänsyn till det sätt på vilket denna försäljningsgren numera är anordnad. 2 mom. Detta moment är, med allenast mindre formella jämkningar, lika lydande med 61 § Rff.2 13 och 14 §§. De bestämmelser, som för utminuteringens vidkommande upptagits i 4 kap. 14 och 15 §§ av förslaget, böra enligt revisionens mening liksom hittills även gälla beträffande utskänkningen. Revisionen har därför i förevarande paragrafer hänvisat till nyssnämnda stadganden i förslaget och åberopar vad som anförts under motiveringen till desamma ovan sid. 366.

6 KAP.

Om systembolag och restaurangbolag. 1 §• I denna paragraf föreslår revisionen, att systembolagen skola antagas av vederbörande länsstyrelse i överensstämmelse med vad som för närvarande gäller enligt 17 § 2 mom. Rff. Systembolagsföreningarnas förtroendenämnd har ansett, 3 att denna prövning borde överlåtas på Konungen i likhet med 1 Jämför angående nuvarande praxis i fråga om överklagande av besiktningsbeslut Kungl. Maj:ts brev den 21 maj 1926, refererat i Tidskrift för systembolagen 1926 nr 6 sid. 13 f., samt Kungl. Maj:ts resolutioner den 3 oktober 1924 och den 7 oktober 1926, refererade i samma tidskrift 1928 nr 1 sid. 11. 2 Jämför angående bestämmelsens tillämpning rättsfall i Regeringsrättens årsbok 1923 sid. 139 samt utlåtande från kontrollstyrelsen, återgivet i Tidskrift för systembolagen 1931 nr 8 sid. 23. 3 Förenämnda framställning sid. 21.

379 vad som gäller i fråga om partihandelsbolaget för att härigenom vinna en ur olika synpunkter önskvärd enhetlighet vid behandlingen av bolagens ansökningar. Med hänsyn till att systembolagen enligt 3 kap. 1 och 2 §§ i förslaget skola organiseras efter länsindelningen, har emellertid revisionen ansett sig böra förorda, att prövningen fortfarande skall tillkomma länsstyrelserna såsom närmast förtrogna med de personliga och lokala förhållanden, som kunna vara av betydelse vid dessa frågors avgörande. Kravet på att bolagen ej skola inrättas efter olika principer i skilda delar av landet torde i erforderlig grad bliva tillgodosett därigenom att, såsom nedan under 5 § angives, Konungen enligt revisionens mening skall bestämma gemensamma grunder för systembolagens bolagsordningar. I förslagets 3 kap. 1 § angivas grunderna för landets uppdelning i detaljhandelsområden för de föreslagna systembolagen. Enligt huvudregeln för denna uppdelning skall vart och ett av dessa bolag utöva sin verksamhet väsentligen inom endast ett län eller del därav. Det blir således icke någon svårighet att i dessa fall avgöra, vilken länsstyrelse, som har att antaga ett visst bolag. I ett fall kommer emellertid enligt den föreslagna uppdelningen två myndigheter att få bestämmanderätt i fråga om samma bolag, då nämligen Stockholms stad och Stockholms län enligt förslaget skola sammanföras till ett gemensamt detaljhandelsområde. För detta fall finnes en bestämmelse i 14 § av detta kapitel, vartill revisionen i detta sammanhang hänvisar. Enligt 17 § 2 mom. Rff meddelas för närvarande detaljhandelsrättighet åt systembolag för ett eller flera, högst tre kalenderår. Denna tidsbegränsning sammanhänger bl. a. med att ett systembolag enligt Rff i viss mån alltjämt är knutet till viss kommun och erhåller ifrågavarande oktroj efter medgivande från kommunal myndighet att under viss tid bedriva försäljning i kommunen. I revisionens förslag är emellertid, såsom tidigare framhållits, bolagets anknytning till viss kommun borttagen och det kommunala inflytandet inskränkt till frågan om ett förefintligt bolags rätt att i kommunen bedriva utskänkning och vissa därmed sammanhängande villkor. Härtill kommer vidare, att redan under det nuvarande systemet har möjligheten till ombyte av bolag efter en oktrojperiods utgång i ganska hög grad visat sig sakna praktisk betydelse. Denna möjlighet har nämligen blott i undantagsfall utnyttjats, och då så skett, har det nya bolaget övertagit det gamlas organisation, så att ombildningen i själva verket inskränkt sig till förändringar i företagets ledning. För sådant ändamål synes det emellertid icke vara nödvändigt, att en ny bolagsbildning äger rum. På grund av det nu anförda och då en begränsning av bolagens verksamhetstid till ett visst antal år kan medföra vissa osäkerhetsmoment vid rörelsens bedrivande, föreslår revisionen, att bolagen skola antagas för tid intill dess länsstyrelsen annorlunda förordnar. E t t systembolag skall alltså enligt förslaget bedriva sin verksamhet såsom en permanent institution till dess beslut fattas om dess upphörande. Detta kan exempelvis inträffa på grund av att Konungen enligt 3 kap. 1 § i förslaget förordnat om uppdelning av bolagets detaljhandelområde i flera dylika områden. Däremot har revisionen, såsom av det föregående framgår, icke avsett,

380 att ett systembolag skall upphöra med sin verksamhet och ersättas med ett annat av den anledningen, att bolaget icke handhaft sin verksamhet på ett lämpligt sätt. I sådant fall kan i stället rättelse ske genom ändringar i bolagsstyrelsens sammansättning. Angående förfarandet vid bildande av bolag och dess inregistrering såsom aktiebolag hos patent- och registreringsverket före dess antagande som systembolag av länsstyrelsen hänvisas till framställningen under 5 § här nedan.

2 .§. Såsom i den allmänna motiveringen omförmäles,1 har revisionen föreslagit, att utskänkningsrörelse, som omfattar spritdrycker och bedrives å s. k. folkrestauranger, alltid skall utövas av systembolagen själva, samt att annan utskänkning må kunna bedrivas antingen av systembolagen eller, efter överlåtelse från dessa, av enskilda personer och företag. Det har tillika framhållits, att det beträffande folkrestauranger i regel är lämpligast, att bolaget även driver den egentliga restaurangrörelsen, och att i fråga om övriga restauranger en dylik anordning även kan komma i fråga. På grund av vad sålunda anförts och då enligt revisionens mening det uttryckligen bör angivas i författningstexten, att drivande av restaurangrörelse faller inom ramen för systembolagens verksamhet, har en bestämmelse härom intagits i förevarande paragraf. Med restaurangrörelse har likställts därmed sammanhängande verksamhet, varmed närmast åsyftas hotellrörelse. Revisionen anser emellertid — såsom jämväl anmärkts i det föregående — att systembolagens rätt att driva restaurangrörelse och därmed sammanhängande verksamhet bör vara beroende på medgivande av kontrollstyrelsen. I fråga om de nyss omförmälda folkrestaurangerna kommer kontrollstyrelsens prövning i väsentlig mån att inskränka sig till att bedöma, huruvida anordnandet av en dylik rörelse är påkallad där detta ifrågasattes, och vilket antal sådana restauranger, som kan vara erforderligt. Beträffande åter restauranger av högre klass bör kontrollstyrelsen för varje fall företaga en noggrann prövning av frågan, huruvida tillräckliga skäl föreligga för att bolagen skola omhänderhava restaurangrörelsen eller om densamma bör drivas av enskilda. Såsom tidigare framhållits bör härvid särskilt avseende fästas vid såväl vad ur nykterhetssynpunkt kan anses mest gagneligt som vid de ekonomiska förutsättningarna för rörelsens bedrivande. Även där nykterhetshänsyn icke direkt påkalla, att en restaurangrörelse drives av systembolag, bör emellertid kontrollstyrelsen under vissa förutsättningar kunna lämna medgivande härtill. I den del av den allmänna motiveringen, vartill nyss hänvisats, har redan omnämnts, att bolagen för närvarande flerstädes utöva restaurangrörelse av första eller andra klass. De omständigheter, vilka i berörda sammanhang framhållits såsom skäl för en dylik anordning, böra enligt revisionens mening jämväl i framtiden kunna föranleda, att bolagen övertaga eller inrätta restaurangrörelser av dessa slag, 1

Se ovan sid. 204 ff.

381 men som nämnts förutsattes därvid, att kontrollstyrelsen ägnar en ingående prövning av de skäl, som kunna åberopas för och emot en dylik anordning. För tydlighetens skull kan här anmärkas, att revisionen med det nu behandlade stadgandet givetvis icke avsett, att systembolag, som ämna driva hotellrörelse eller likartad verksamhet, på grund av detta stadgande skulle vara befriade från skyldigheten att söka tillstånd härtill enligt 2 § i stadgan den 8 juni 1917 angående hotell- och pensionatrörelse. Revisionen har ansett lämpligt att genom en uttrycklig bestämmelse fastslå, att det jämväl ligger inom systembolagens befogenhet att idka detaljhandel med pilsnerdricka samt alkoholfria och därmed jämförliga drycker. Såvitt försäljning av nu nämnda drycker är förbunden med detaljhandel av spritdrycker och vin, finnes en viss motsvarighet till detta stadgande i 5 § Rff. Det bör emellertid enligt revisionens mening ej uppställas hinder för att systembolagen även utan samband med detaljhandel med spritdrycker och vin idka sådan försäljning, varom här är fråga, även om detta förmodligen kommer att ske endast undantagsvis. Revisionen vill här slutligen erinra därom, att det föreslagna stadgandet givetvis icke är avsett att medföra någon ändring i vad som gäller om rätten att bedriva handel av nu ifrågavarande slag enligt förordningen den 11 juli 1919 angående försäljning av pilsnerdricka och förordningen den 8 maj 1925 angående försäljning av vissa alkoholfria och därmed jämförliga drycker. 3 §. Med hänsyn till den utpräglade karaktär av organ för det allmänna, som systembolagen enligt revisionens förslag erhålla, har det ansetts vara av vikt, att systembolagens aktier ägas endast av ansvarskännande och i övrigt lämpliga personer, vilka om möjligt kunna representera skilda delar av bolagens detaljhandelsområden. Även om bolagsstämmans befogenheter, såsom revisionen i 7 § föreslagit, inskränkas till förmån för styrelsen, är det dock av betydelse att kunna påräkna medverkan och stöd från aktieägarna för verksamhetens syften. På grund av det nu anförda föreslår revisionen, att aktieägare skall vara här i riket bosatt svensk medborgare, som av länsstyrelsen erhållit tillstånd att äga aktie i bolaget. Revisionen har därjämte förutsatt, att aktieägarna i regel skola vara bosatta inom vederbörande bolags detaljhandelsområde, men har ej ansett nödvändigt att i författningstexten införa en föreskrift härom, utan har utgått från att denna synpunkt kommer att beaktas vid prövningen av tillämnade aktieägares lämplighet att innehava aktie. Denna prövning bör enligt revisionens åsikt verkställas av den länsstyrelse, som enligt 1 § har att antaga det ifrågavarande bolaget. Beträffande aktier i det bolag, vars detaljhandelsområde omfattar Stockholms stad och Stockholms län, finnes en särskild föreskrift i 14 § av detta kapitel. Då ett aktiebolags stiftare enligt 10 § i gällande aktiebolagslag alltid skola teckna aktier, böra samma villkor som uppställts i fråga om aktieägare också gälla beträffande stiftare.

382 Genom den föreslagna bestämmelsen, att bolagens aktier skola ägas allenast av svenska medborgare, äro undantagna dels utländska fysiska personer, dels ock alla bolag, föreningar och andra juridiska personer, såväl svenska som utländska. Härigenom uppfyllas även de villkor för rätten att förvärva fastighet, som uppställts genom lagen den 30 maj 1916 om vissa inskränkningar i rätten att förvärva fast egendom eller gruva eller aktier i vissa bolag. För de nuvarande systembolagen, vilka kunna vara såväl aktiebolag som handelsbolag, har i 19 § 5 mom. Rff föreskrivits, att antalet delägare skall vara minst nio. Då samtliga bolag enligt revisionens förslag skola utgöra aktiebolag, kunde ifrågasättas, huruvida bestämmelse om antalet delägare kan anses erforderlig. Revisionen finner det dock vara önskvärt, att aktieägarna icke äro alltför fåtaliga, och å andra sidan synes även en viss begränsning vara lämplig med hänsyn till den prövning av aktieägare, som enligt vad nyss nämnts skall äga rum genom länsstyrelserna. Av dessa skäl föreslår revisionen, att antalet aktieägare, som för varje särskilt bolag lämpligen bör bestämmas i bolagsordningen, skall vara minst tio och högst tjugu samt att flera aktier icke må förenas på en hand. För att skänka effektivitet åt bestämmelserna om aktieägarnas kvalifikationer, föreslår revisionen vidare, att länsstyrelse ej må meddela tillstånd att äga aktie med mindre den som söker sådant tillstånd till länsstyrelsen avlämnat förbindelse att på anmodan av länsstyrelsen överlåta sin aktie till behörig person mot erhållande av aktiens värde. Detta värde har med hänsyn till de föreslagna bestämmelserna i 6 § andra och femte styckena fastställts till aktiens nominella belopp jämte eventuellt innestående vinstutdelning för nästföregående år samt 6 % ränta å aktiebeloppet från löpande årets början till betalningsdagen. Enligt 26 § aktiebolagslagen skola gjorda inskränkningar i förfoganderätten över aktier intagas i aktiebreven, och revisionen föreslår i överensstämmelse härmed, att föreskrifterna i denna paragraf om rätten att äga aktier i systembolag skola angivas å aktiebreven. I 97 § aktiebolagslagen föreskrives, att aktiebolag skall träda i likvidation bl. a. då antalet aktieägare nedgått under fem och tillräckligt antal aktieägare ej inom tre månader inträtt. Såsom ovan framhållits skall antalet aktieägare i systembolag vara i bolagsordningen bestämt till ett högre antal än fem, nämligen lägst tio och högst tjugu. I anslutning härtill synes likvidationsskyldigheten böra göras beroende av att antalet icke nedgår under vad sålunda bestämts. Genom att en föreskrift härom upptagits i förevarande paragraf skapas alltså garanti för att det föreskrivna antalet aktieägare upprätthålles. Då det emellertid i vissa fall kunde tänkas vålla svårigheter att inom tre månader erhålla nya lämpliga aktieägare, har tidsfristen inom vilken nya personer måste ha inträtt i bolaget, i revisionens förslag bestämts till sex månader. 4§. Angående sammansättningen av systembolagens styrelser hänvisas till framställningen i den allmänna motiveringen sid. 302—303. Till nämnda fram-

383 ställning vill revisionen här anföra ytterligare några synpunkter på vissa detaljer i sitt förslag. Det har förut framhållits, att ett systembolag enligt förslaget skall bedriva sin verksamhet såsom en permanent institution och att erforderliga ändringar med avseende på försäljningsverksamhetens bedrivande sålunda icke böra åstadkommas genom meddelande av oktroj åt ett nytt bolag utan genom förändringar i bolagsstyrelsens sammansättning. För tillgodoseende av detta syfte har revisionen föreslagit, att styrelseledamöterna skola väljas för så kort tid som ett år i sänder. Denna tid av ett år behöver icke nödvändigt sammanfalia med kalenderåret och icke heller vara densamma för alla ledamöter, utan kan t. ex. för den av bolagsstämman valda ledamoten avse tiden från en ordinarie bolagsstämma till en annan sådan, som hålles vid samma tid följande år. Det bör självfallet vara landstinget och länsnykterhetsnämnden inom det län, vars länsstyrelse enligt 1 § i detta kapitel har att antaga ett visst systembolag, som skola utse styrelseledamöter i detta. Inom Kalmar län skall enligt revisionens förslag inrättas två systembolag, ett för länets norra del och ett för dess södra, 1 och revisionen har avsett, att styrelseledamot skall utses för vartdera av dessa bolag av det landsting, vilket närmast har samma verksamhetsområde som bolaget i fråga. De villkor, som revisionen uppställt i fråga om behörighet att vara styrelseledamot i systembolag, återfinnas i 1 kap. 5 § 1 och 2 mom. av förslaget, som i huvudsak motsvaras av de nuvarande reglerna härom i 4 § Rff. Därjämte gäller för närvarande enligt 19 § 5 mom. andra stycket Rff, att det allmännas representanter i bolagsstyrelsen icke få vara delägare i bolaget. Då revisionen, enligt vad som framhållits under 3 § här ovan, avsett att endast särskilt kvalificerade personer skola få bli aktieägare i de nya systembolagen, har det emellertid icke synts föreligga tillräckliga skäl för att bibehålla ett sådant förbud mot att delägare utses till styrelseledamöter av kontrollstyrelsen eller övriga organ för det allmänna. Vid tillfälligt förfall för en ledamot i bolagsstyrelse skall givetvis den för honom utsedde suppleanten inträda; kontrollstyrelsens suppleant kommer således att vid ordförandens bortovaro leda förhandlingarna. Om däremot en ledamot avlider eller eljest helt och hållet slutar sin verksamhet och den vanliga tidpunkten för nytt val ej lämpligen kan avvaktas, bör ny ledamot utses för den återstående tiden. Likaså kan ny suppleant komma att utses för en återstående del av ett år. Om sådant nyval skulle erfordras beträffande landstingets ledamot eller suppleant, och detta icke lämpligen kan anstå tills landstinget sammanträder, bör enligt revisionens mening utan särskild föreskrift i förslaget landstingets förvaltningsutskott kunna utse ledamot eller suppleant på grund av stadgandet i 39 § sista stycket lagen den 20 juni 1924 om landsting. Efter tillkomsten av detta stadgande kan det enligt revisionens mening icke vara konsekvent att tilldela landstingets ordförande en dylik befogenhet i enlighet med vad som föreskrivits i sista punkten av 19 § 5 mom. första stycket Rff. 1

Se ovan sid. 297.

384 På grund av svårigheten för systembolagens styrelser att handlägga den mängd löpande ärenden, som kunna förekomma, har redan nu vid åtskilliga bolag den anordningen vidtagits, att styrelsens beslutanderätt i vissa frågor delegerats till en eller flera personer. Det praktiska behovet av en sådan anordning torde bliva ännu större under den av revisionen föreslagna ordningen med ett mindre antal bolag med stora verksamhetsområden. Revisionen har därför förutsatt, att dylik delegation även framdeles skall kunna äga rum, och har infört bestämmelser härom i § 8 punkt 6 i det förslag till bolagsordning för systembolag, som revisionen uppgjort. 1 Revisionen har där föreslagit, att styrelsen i systembolag genom enhälligt beslut skall kunna uppdraga åt en eller flera delegerade att under styrelsens överinseende utöva dess beslutanderätt i vissa avseenden, såsom ärenden rörande den individuella försäljningskontrollen eller angående detaljhandel eller restaurangrörelse å viss ort. För att skapa ytterligare garantier för ett lämpligt bruk av denna anordning har revisionen vidare föreslagit, att närmare bestämmelser härom skola lämnas i en särskild arbetsordning, som för varje fall skall godkännas av kontrollstyrelsen. Revisionen har också förutsatt, att om flera delegerade äro utsedda och dessa ej kunna enas i viss fråga, denna bör hänskjutas till bolagsstyrelsens avgörande. Bestämmelse härom bör enligt revisionens mening alltid intagas i ovannämnda arbetsordning. 5 §. Det har synts revisionen angeläget, att bolagsordningen, som ju bildar den yttre ramen för ett aktiebolags verksamhet, i fråga om systembolag icke skall kunna antagas enbart av bolagsstämman utan skall för godkännande underställas offentlig myndighet, och revisionen föreslår, att denna uppgift skall anförtros åt länsstyrelsen, som enligt 1 § har att besluta om bolagets antagande. Emellertid har revisionen även ansett det önskvärt, att bestämmelserna i de olika bolagsordningarna i möjligaste mån bliva enhetliga, även om i vissa hänseenden, särskilt i fråga om aktiekapitalets storlek och antalet aktieägare, särbestämmelser kunna vara påkallade. För att tillgodose detta krav på likformighet har revisionen avsett, att Konungen med stöd av 16 § i detta kapitel skall i fråga om bolagsordningarna fastställa allmänna grunder, efter vilka vederbörande länsstyrelse skall verkställa sin prövning. Vilket innehåll enligt revisionens mening lämpligen bör givas åt dessa allmänna grunder, framgår av det förslag till bolagsordning, som återgivits ovan sid. 58—62. I fråga om ändringar i en antagen bolagsordning har revisionen föreslagit ett stadgande i 7 § av detta kapitel och hänvisar i detta hänseende till vad som anföres nedan i motiveringen till sistnämnda paragraf. Under motiveringen till 1 § här ovan har redan framhållits, att de föreslagna nya systembolagen enligt revisionens mening skola, såsom permanenta institutioner, bedriva sin verksamhet intill dess annorlunda beslutes, och att, sedan dessa nya bolag en gång inrättats, antagande av bolag sålunda endast skall 1

Se ovan sid. 59.

385 ifrågakomma i sällsynta fall. De i förevarande paragraf upptagna bestämmelserna om bolagsbildning få alltså sin förnämsta betydelse vid det första inrättandet av systembolag enligt den föreslagna nya ordningen. Vid bolagsbildningen skulle det enligt revisionens mening vara synnerligen lämpligt — ehuru givetvis icke nödvändigt — att de styrelseledamöter i det blivande bolaget, vilka skola väljas av offentliga myndigheter och korporationer, eller åtminstone någon av dessa styrelseledamöter, utsåges så tidigt, att de kunde medverka vid det nya bolagets tillkomst. 1 Om dessa styrelseledamöter sålunda utsetts, borde kontrollstyrelsens representant, såsom den blivande ordföranden i styrelsen, taga ledningen. De utsedda styrelseledamöternas närmaste uppgift skulle vara att sätta sig i förbindelse med sådana personer, som kunde vara lämpliga såsom stiftare och sedermera aktieägare; i främsta rummet torde därvid komma i fråga delägare i de förut existerande bolagen. Angående de särskilda kvalifikationer, som uppställts för stiftare och aktieägare, har förut redogjorts under 3 § här ovan. Antalet stiftare skall enligt 4 § aktiebolagslagen vara minst fem, men det kan vara lämpligt, att alla de personer, som skola bli aktieägare i bolaget, uppträda såsom stiftare. Då de tillämnade stiftarna äro bestämda, torde dessa lämpligen böra ansöka hos länsstyrelsen om tillstånd att äga aktier enligt 3 § första stycket i detta kapitel och därvid avlämna sådana förbindelser, som omförmälas i fjärde stycket av samma paragraf. Sedan tillstånd erhållits, kan bolagsbildningen enligt aktiebolagslagen taga sin början med utfärdande av stiftelseurkund m. m. Jämlikt 9 § aktiebolagslagen skall stiftelseurkunden ingivas till länsstyrelsen och enligt bestämmelse i förevarande paragraf skall härvid fogas förslag till bolagsordning för att länsstyrelsen skall lämna sådant godkännande av densamma som ovan omförmälts. Genom en särskild bestämmelse i förslaget är det sörjt för att det sålunda godkända förslaget till bolagsordning också blir antaget av bolagsstämman. ^ Sedan bolagsbildningen enligt aktiebolagslagens föreskrifter fortskridit så långt, att ansökning skall göras om bolagets registrering hos patent- och registreringsverket, kunna vissa svårigheter uppstå, därest de olika myndigheter och korporationer, som skola utse styrelseledamöter i bolaget, av någon anledning ännu icke gjort detta. Enligt 23 § aktiebolagslagen skall nämligen sådan ansökning göras av bolagets styrelse och innehålla bl. a. uppgifter om styrelseledamöter och firmatecknare. Då emellertid under alla omständigheter åtminstone en av styrelseledamöterna kan vara utsedd vid denna tidpunkt, nämligen aktieägarnas representant, innefattar förslaget en föreskrift, att ansökningen skall kunna göras av denne ledamot och att vad aktiebolagslagen stadgar om styrelsen och styrelseledamöterna i avseende å inregistreringsärendet skall gälla samma ledamot. För att en sådan ansökning därefter skall kompletteras till överensstämmelse med vad aktiebolagslagen föreskriver, har revisionen vidare upptagit den bestämmelsen, att sedan övriga styrelseledamöter och suppleanter utsetts samt beslut rörande befogenheten att teckna 1 Med avseende å den första bolagsbildningen enligt den nya ordningen hänvisas i detta sammanhang till revisionens förslag till övergångsbestämmelser och motiven därtill sid. 54 f. och 420 ff. 25—332437

386 bolagets firma fattats, styrelsen ofördröjligen skall göra anmälan härom för tilläggsregistrering. För patent- och registreringsverkets prövning av ansökningen om bolagets registrering bör, såsom revisionen uttryckligen föreskrivit i paragrafen, vid ansökningen finnas fogat bevis om länsstyrelsens godkännande av bolagsordningen ävensom förteckning över dem som erhållit länsstyrelsens tillstånd att vara aktieägare. Enligt 22 § aktiebolagslagen kan ett bolag icke före inregistreringen såsom aktiebolag förvärva rättigheter, och med hänsyn härtill torde länsstyrelsen först därefter kunna antaga bolaget till systembolag jämlikt 1 § i detta kapitel. På grund av den befattning, länsstyrelsen enligt vad ovan nämnts redan haft med bolagsbildningen på tidigare stadier, torde emellertid det slutliga antagandet av bolaget från länsstyrelsens sida väsentligen bli en formsak, och någon fara för att ett bolag inregistreras utan att därefter kunna antagas av länsstyrelsen lärer sålunda icke behöva uppkomma. 6§. I överensstämmelse med vad som för närvarande tillämpas torde systembolagens räkenskapsår böra sammanfalla med kalenderåret, och revisionen har upptagit en bestämmelse härom i första stycket av förevarande paragraf. Det i 19 § 1 mom. Rff meddelade stadgandet, att bolag icke må avse att bereda delägarna vinning utöver årlig ränta med högst 5 % å de av delägarna tillskjutna kontanta medlen, har i andra stycket av denna paragraf blivit ersatt med en bestämmelse, att av systembolags utdelningsbara årsvinst till aktieägare må utdelas högst 6 % å aktiebeloppet. Med den sålunda föreslagna höjningen av utdelningsvinsten avser revisionen, att man lättare skall kunna påräkna fullt lämpliga aktieägare från olika delar av bolagens stora detaljhandelsområden. Det kan i detta sammanhang erinras om att aktieägarna i denna egenskap komma att ådraga sig vissa utgifter, exempelvis resekostnader, vid sin medverkan till bolagens förvaltning. 1 Då enligt revisionens förslag systembolagens sammanlagda aktiekapital kommer att minskas högst betydligt, medför den höjda vinstprocenten icke någon ökning av vinstutdelningens totala belopp och leder således ej till någon minskning av statsverkets inkomster från bolagen. I tredje stycket av förevarande paragraf har införts ett stadgande om rätt för systembolagen att göra avsättningar till fonder — utöver den i 53 § aktiebolagslagen föreskrivna reservfonden — samt avskrivningar i enlighet med kontrollstyrelsens föreskrifter. Beträffande avskrivningar innebär detta stadgande endast lagfästande av vad som nu får anses gälla, då kontrollstyrelsen redan utfärdat bestämmelser härom i 7 § 1 och 3 mom. av cirkuläret den 8 november 1926 (nr 9) med vissa föreskrifter om detaljhandelsbolagens förvaltning, revision m. m. I fråga om avsättning till fonder utgör däremot den föreslagna bestämmelsen en utvidgning av de möjligheter i detta hänse1

Kontrollstyrelsen har i beslut den 10 juni 1933 förklarat, att rese- eller traktamentsersättning icke må utgå för bolagsmans inställelse vid bolagsstämma; se Tidskrift för systembolagen 1933 nr 7 sid. 186 f.

387 ende, som nu finnas. Enligt 7 § 2 och 3 mom. i nyssnämnda cirkulär hava nämligen bolagen i regel endast lämnats rätt att vid utgången av ett kalenderår avsätta erforderligt belopp för bestridande av de utskylder, som bolaget har att gälda under det därpå följande året. Genom det nu föreslagna stadgandet skulle däremot systembolagen beredas möjlighet att avsätta medel till fonder även för andra ändamål i den utsträckning, kontrollstyrelsen finner lämpligt medgiva. Såsom exempel på fall då behov av fondbildning kan anses föreligga, vill revisionen i anslutning till Systembolagsföreningarnas förtroendenämnd 1 särskilt framhålla dels att bolagen skola kunna avsätta medel för personalens pensionering, 2 dels att de bolag, vilka själva handhava restaurangrörelse och ej för detta ändamål bildat dotterbolag, skola kunna liksom varje annat företag, som bedriver en rent ekonomisk verksamhet, fondera medel från ett år till ett annat för att möta utgifter, som denna verksamhet kan påkalla. Vidare bör enligt revisionens mening möjlighet finnas för systembolag med alltför litet aktiekapital att genom fondbildning tillgodose behovet av erforderligt rörelsekapital. Till jämförelse kan i detta sammanhang också erinras om att partihandelsbolag enligt gällande föreskrift i 12 § 4 mom. Rff, som motsvaras av 2 kap. 3 § 2 mom. i förslaget, äger att av vinsten, enligt Konungens medgivande använda viss del ej blott till avskrivningar utan även för avsättning till fonder. Fjärde och femte styckena i denna paragraf äro i sak av väsentligen samma innehåll som 19 § 9 mom. Rff. En viss jämkning har föranletts av de föreslagna bestämmelserna i paragrafens tredje stycke, och därjämte har noggrannare angivits vad som skall tillkomma aktieägare då ett bolag upplöses. En något viktigare ändring är att revisionen uteslutit den nuvarande föreskriften om sättet för inleverering till statsverket av ett upplöst bolags behållning. Orsaken härtill är att detta synes revisionen böra ske i den ordning, som för varje särskilt fall finnes lämpligast.

7§. Garantier för att den verksamhet, som bedrives av systembolag, utövas i enlighet med lagstiftningens syfte, ligga enligt förslaget liksom enligt Rff bland annat i bestämmelserna om bolagsstyrelsens sammansättning. Med hänsyn härtill påkallas en ganska långt gående begränsning av de befogenheter, som enligt aktiebolagslagen tillkomma bolagsstämman. Eljest skulle det inflytande över bolagens förvaltning, som man velat tillförsäkra det allmänna genom styrelsens majoritet, lätt kunna omintetgöras i sådana fall, då aktieägarna av någon anledning intaga en annan ståndpunkt än det allmännas representanter i styrelsen. På grund av dylika överväganden har det redan nu, trots bristen på stadganden härom, i praxis förekommit, att den befogenhet, som i allmänhet tillkommer stämman i ett aktiebolag, i fråga om system1

Se nämndens framställning sid. 96. Jämför Kungl. Maj:ts resolution den 30 november 1917 på besvär av Aktiebolaget Göteborgssystemet i Lund, refererad i Einar J:son Thulins edition av Rff (1919) sid. 105 f. 2

388 bolag fått stå tillbaka för styrelsens rätt att handhava förvaltningen. 1 Revisionen har ansett det vara av vikt att denna praxis utbygges och lagfästes. Därför föreslår revisionen, att befogenhet eller skyldighet, som enligt aktiebolagslagen tillkommer bolagsstämma, skall i fråga om systembolag tillkomma dess styrelse. Dock har revisionen gjort undantag från denna Tegel och förbehållit bolagsstämman vissa angelägenheter, som med en större eller mindre grad av självfallenhet ansetts böra tillkomma densamma, nämligen medverkan vid ändring av bolagsordningen, fastställande av balansräkning, beviljande å aktieägarnas vägnar av ansvarsfrihet för styrelsen, val och entledigande av en ledamot i styrelsen och en revisor samt suppleanter för dessa. Genom de nu återgivna bestämmelserna kommer enligt revisionens förslag styrelsen i systembolag att såväl i förhållande till myndigheter och allmänheten som med avseende på bolagets inre angelägenheter utöva bolagets beslutanderätt i alla andra frågor än de särskilt undantagna. Vidare har genom ifrågavarande bestämmelser borttagits styrelsens skyldighet att enligt 59 § aktiebolagslagen i förvaltningen ställa sig bolagsstämmans föreskrifter till efterrättelse. Däremot avses givetvis icke att göra ändring i bolagsstämmans rätt att besluta om formerna för sin verksamhet beträffande de ärenden, som förbehållits densamma, såsom att välja sin ordförande o. s. v. Huru bolagsordningen enligt revisionens mening skall antagas, har angivits under motiveringen till 5 § här ovan. Ändringar i bolagsordningen böra givetvis komma till stånd i liknande ordning. Sålunda skall, såsom ovan anmärkts, rätten att fatta beslut härom ingå i bolagsstämmans befogenheter, och handläggningen av sådant ärende ske på sätt som föreskrives i aktiebolagslagen. Lik.som beträffande antagande av bolagsordning bör vidare i fråga om ändringar •däri länsstyrelsens godkännande erfordras. Bestämmelser härom hava upptagits i förevarande paragraf, som även innehåller den kompletterande föreskriften, att ändring ej må registreras jämlikt 94 § aktiebolagslagen med mindre länsstyrelsens godkännande styrkes. För tydlighetens skull må här vidare framhållas, att länsstyrelsen vid sin prövning av ändringsbeslut givetvis måste tillse, att dessa stå i överensstämmelse med de allmänna grunder rörande bolagsordningar, vilka revisionen enligt vad förut framhållits avsett att Konungen skall utfärda. Då ansvarsfrihet ej blivit beviljad för styrelsen i ett aktiebolag och aktieägarna vilja anställa talan å förvaltningen, är det närmast till hands liggande förfaringssättet, att aktieägarna välja en ny styrelse, som å bolagets vägnar för talan mot den gamla. Därjämte har emellertid aktiebolagslagen i 87 § anvisat en annan möjlighet, som kan användas, även om de aktieägare, som vilja anställa talan, icke hava majoritet och således ej kunna välja ny styrelse. E n minoritet, som representerar ett visst aktiebelopp, äger nämligen enligt sagda paragraf att å bolagets vägnar föra talan å förvaltningen. Enär det förstnämnda förfaringssättet icke står till buds i fråga om systembolag på grund 1 Se Kungl. Maj:ts resolution den 10 februari 1922 på besvär av aktieägerna i Sundbybergs sprithandelsaktiebolag, refererad i Tidskrift för systembolagen 1922 nr 2 sid. 1 f, samt Kungl. llaj:ts resolution den 15 februari 1924 på besvär av Aug. Wahrén, refererad i samma tidskrift 1924 nr 3 sid. 6.

389 av att styrelseledamöterna huvudsakligen utses av andra än aktieägarna, har revisionen ansett det lämpligt att giva en hänvisning till den möjlighet att föra talan, som sist angivits. 8 §.

Bestämmelserna i förevarande paragraf hava med vissa jämkningar upptagits från 19 § Rff. Sålunda stadgas i 1 mom. av sistnämnda paragraf, att bolag icke må avse att bereda vare sig delägarna vinning utöver räntan å tillskjutna medel eller kommun någon ekonomisk fördel. Den första av dessa båda föreskrifter har med väsentligen formella ändringar upptagits i förevarande paragraf. Den tanke, som ligger till grund för den senare bestämmelsen, har revisionen ansett lämpligare och tydligare kunna utformas sålunda,, att bolag ej må vidtaga åtgärd som, till men för bolaget, gynnar kommun eller annan. Härigenom har sålunda denna bestämmelse riktats även mot andra än kommunerna. Enligt den av revisionen föreslagna formuleringen skola ifrågavarande åtgärder vara otillåtna, även om de ej visats vara företagna i ett särskilt syfte — något som givetvis ofta kan vara svårt att fastställa. 1 För närvarande finnes vidare i 19 § 4 mom. Rff ett förbud för bolag att låta avlöningen till styrelsen eller till de hos bolaget anställda vara beroende på omsättningen av spritdrycker och vin eller utgå med viss del av vinsten. I detta stadgande har revisionen endast föreslagit vissa ändringar av formell karaktär. Revisionen vill i samband härmed framhålla, att stadgandet ej avser att reglera frågan om det s. k. drickspenningsystemet, vilken fråga ej lämpligen kan göras till föremål för omprövning i detta sammanhang. 9 §• Den restaurangrörelse och därmed sammanhängande.verksamhet, som enligt 2 § i detta kapitel må bedrivas av systembolag, kan detta enligt förevarande paragraf utöva indirekt genom att bilda särskilt dotterbolag, s. k. restaurangbolag. Även sådant företag bör enligt revisionens mening alltid hava karaktären av aktiebolag. Skälen för att medgiva systembolagen rätt att hava dylika dotterbolag har revisionen framlagt i allmänna motiveringen sid. 214— 215. Såsom där framhållits, bör kontrollstyrelsens samtycke erfordras för bildande av restaurangbolag. Regel härom har upptagits i 10 § under 6). Restaurangbolagen skola, såsom nyss antytts, handhava restaurangrörelse och eventuellt annan verksamhet, som därmed sammanhänger, t. ex. hotellrörelse. Däremot är det icke avsett, att systembolagen skola överlåta tillstånd till utskänkning å restaurangbolagen. Sådan överlåtelse har ej brukat ske i fråga om de restauranger, som för närvarande drivas av särskilda dotterbolag till systembolagen, exempelvis Stockholms Allmänna Restaurantaktiebolag, och några starkare skäl för en motsatt ordning mot den sålunda praktiserade torde> icke föreligga. * Jämför två Kungl. Maj:ts resolutioner den 28 september 1928, refererade i Tidskrift för systembolagen 1928 nr 11 sid. 21.

390 10 §. Denna paragraf innehåller en uppräkning av vissa åtgärder av systembolag, som anses vara av sådan vikt eller kräva sådan prövning, att de enligt revisionens mening ej må vidtagas utan samtycke av kontrollstyrelsen. I de flesta av dessa fall erfordras redan enligt gällande bestämmelser kontrollstyrelsens godkännande dels på grund av stadgande i 19 § 4 mom. Rff, dels jämlikt föreskrifter i 4—6 §§ av kontrollstyrelsens cirkulär den 8 november 1926 (nr 9) med vissa föreskrifter om detaljhandelsbolagens förvaltning, revision m. m. I fråga om de olika punkterna i förslaget torde särskild motivering icke erfordras annat än i följande hänseenden. Med den föreslagna bestämmelsen om kontrollstyrelsens samtycke för inrättande av restaurang avses givetvis icke blott sådana fall, då en helt ny restaurang anlägges, utan även sådana, då en äldre restaurangrörelse övertages från enskild företagare, och likaså bör med en restaurangs fullständiga nedläggande i nu förevarande hänseende jämställas dess överlämnande till enskild drift. Enligt bestämmelse i 19 § 4 mom. Rff må bolag icke utan samtycke av kontrollstyrelsen förhyra andra lägenheter än dem, vilka äro behövliga för den rörelse, som bolaget självt utövar, eller utan sådant samtycke ingå affärsavtal för längre tid än bolagets rättighet upplåtits, dock att hyresavtal må ingås till fardag, som infaller under året näst efter utgången av nämnda tid. Denna bestämmelse motsvaras i revisionens förslag allenast av den föreskriften, att bolag ej må ingå viktigare hyresavtal utan kontrollstyrelsens samtycke. I fråga om hyresavtal anser revisionen sålunda, att kontrakt av större betydelse alltjämt böra underställas kontrollstyrelsens prövning, men att detta ej bör erfordras exempelvis vid hyrande av en mindre bostadslägenhet för anställd personal. Övriga affärsavtal av ovan angivet slag skulle däremot enligt revisionens förslag alltså kunna ingås utan att kontrollstyrelsens samtycke därför erfordrades. Som de av revisionen föreslagna bolagen icke skola antagas blott för vissa år utan skola bestå såsom stadigvarande institutioner, har den nu gällande tidsbegränsningen förlorat en av sina viktigaste förutsättningar, även om bolagens rätt att bedriva utskänkning, såsom revisionen föreslagit, alltjämt skulle meddelas blott för begränsad tid. Revisionen har därför ansett fordran på kontrollstyrelsens godkännande för dessa fall kunna borttagas, så mycket mera som vissa av de mest betydelsefulla hithörande avtalen, nämligen viktigare hyreskontrakt, såsom nyss nämnts, likväl skola vara underkastade kontrollstyrelsens prövning. I 19 § 4 mom. Rff stadgas vidare ett absolut förbud för bolag att inga affärsavtal med enskilda styrelseledamöter eller delägare i bolaget. Ehuru den princip, som ligger till grund för nämnda förbud, otvivelaktigt är riktig, förekommer det dock fall, då det är påkallat att medgiva undantag från densamma. Som exempel härpå kan nämnas, att den lämpligaste fastigheten för en utminuterings- eller utskänkningslokal äges av en styrelseledamot eller delägare i bolaget. Med nu gällande ovillkorliga förbud mot avtal mellan ett

391 bolag å ena sidan och dess enskilda styrelseledamöter och delägare å den andra kan hyresavtal rörande en sådan fastighet icke komma till stånd. För att undgå dylika ofördelaktiga konsekvenser av avtalsförbudet men samtidigt bibehålla en garanti mot att styrelseledamöter eller delägare egennyttigt begagna sin ställning, föreslår revisionen, att bolag må ingå affärsavtal med enskilda styrelseledamöter eller aktieägare, men att kontrollstyrelsens samtycke skall inhämtas i varje särskilt fall. Nu gällande bestämmelser rörande löner och understöd återfinnas i 4 och 5 §§ av kontrollstyrelsens nyssnämnda cirkulär. Såsom framgår av vad ovan anförts i motiveringen till förslagets 6 §, anser revisionen det lämpligt, att systembolagen få vidtaga åtgärder för pensionering av sin personal. P å grund härav har också i förevarande paragraf intagits ett stadgande om dylik pensionering, som icke har någon motsvarighet i gällande föreskrifter. Enligt de av revisionen förelagna bestämmelserna erfordras kontrollstyrelsens samtycke för fastställande av nya lönebelopp till befattningshavare i ledande ställning inom bolaget, medan det ifråga om avlöning till annan personal samt all pensionering är tillräckligt, att kontrollstyrelsen godkänner allmänna grunder, efter vilka beloppen sedan skola bestämmas. Såsom exempel på personal i ledande ställning kan här i anslutning till berörda cirkulär angivas direktör, disponent, kamrer och chef för kontrollavdelning. För övrigt förutsätter revisionen, att kontrollstyrelsen även framdeles skall kunna meddela erforderliga förekrifter angående vilka befattningshavare, som skola anses innehava ledande ställning i stadgandets mening. Slutligen föreskrives i förslaget, att beslut om understöd till anställd person, som till följd av ålder eller annan orsak är oförmögen till tjänstgöring, i varje särskilt fall skall godkännas av kontrollstyrelsen. 11 §. Denna paragraf motsvarar 19 § 7 mom. Rff, vari stadgas, att styrelseledamöter samt revisorer och deras inventeringsombud äga att av bolaget åtnjuta ersättning enligt grunder, som av kontrollstyrelsen bestämmas. Detta stadgande har i praxis tillämpats så, att kontrollstyrelsen icke blott föreskrivit allmänna grunder rörande ifrågavarande ersättning utan även fastställt storleken av de särskilda ersättningsbeloppen. De föreslagna reglerna i denna paragraf hava avfattats så, att de tydligt lämna utrymme för denna tolkning. I överensstämmelse med vad som för närvarande torde gälla utan direkt omnämnande i författningstexten har revisionen vidare föreslagit, att ifrågavarande stadgande skall omfatta jämväl suppleanter för såväl styrelseledamöter som revisorer. Däremot har revisionen icke ansett lämpligt att i förordningen särskilt omnämna inventeringsombud. 12 §. Genom denna paragraf fastställes, att kontrollstyrelsen är uppsiktsmyndighet över systembolagen och att dessa hava skyldighet att ställa sig kontroll-

392 styrelsens anvisningar till efterrättelse. I 19 § 2 mom. Rff finnes för närvarande en bestämmelse av motsvarande innehåll. Det stadgas där, att bolag skall efterkomma kontrollstyrelsens föreskrifter i avseende å inköp av, försäljningspris för samt alkoholstyrka hos rusdrycker ävensom angående räkenskapers förande och i övrigt beträffande bolagets förvaltning eller eljest i de i Rff särskilt angivna hänseenden. Revisionen har emellertid ansett det lämpligare att författningstexten icke upptager några sådana exempel. I fråga om innebörden av stadgandet vill revisionen särskilt framhålla, att begreppet förvaltning givetvis omfattar icke blott den ekonomiska utan jämväl den sociala sidan av bolagens verksamhet. Enligt 19 § 6 mom. andra stycket Rff må granskning av bolags förvaltning och räkenskaper när som helst företagas av chefen för kontrollstyrelsen eller av person som nämnda styrelse förordnat. I förslaget har icke upptagits något särskilt stadgande av dylikt innehåll, ty enligt revisionens mening måste kontrollstyrelsens ställning såsom uppsiktsmyndighet enligt nu förevarande paragraf innesluta en sådan befogenhet att verkställa inspektioner, som omförmäles i den nyss återgivna bestämmelsen i Rff. 13 §. I 19 § 6 mom. första stycket Rff föreskrives, att granskning av bolags förvaltning och räkenskaper skall äga rum varje år i mars eller april månad för nästföregående år av tre revisorer, av vilka två utses av kontrollstyrelsen och en av delägarna i bolaget, varjämte närmare regler lämnas angående utförandet av denna revision. I förevarande paragraf av förslaget, som avhandlar den å det allmännas vägnar verkställda revisionen, har därom allenast uppställts en allmän föreskrift, att kontrollstyrelsen årligen skall företaga granskning av systembolags ekonomiska förvaltning. I vilka former denna granskning skall äga rum är nämligen i hög grad ett spörsmål av revisionsteknisk art, varför det enligt revisionens mening icke lämpligen bör behandlas i förordningen utan i administrativ författning, som revisionen föreslår, att Konungen skall utfärda med stöd av 16 § i detta kapitel. Därigenom vinnes även möjlighet att lättare genomföra ändringar i sättet för kontrollens verkställande. Huru revisionen — i väsentlig överensstämmelse med de nu gällande föreskrifterna — avsett, att denna granskning skall anordnas, intill dess nj^a regler härför anses böra uppställas, framgår av § 16 i det förslag till bolagsordning för systembolag, som revisionen uppgjort. 1 Det kan här slutligen påpekas, att ifrågavarande granskning enligt uttryckligt stadgande i den föreslagna författningstexten allenast skall avse den ekonomiska sidan av bolagens förvaltning; uppsikten över bolagens verksamhet i övrigt har, som ovan omnämnts, behandlats i 12 § av förevarande kapitel. I överensstämmelse med vad som nu gäller enligt 19 § 8 mom. Rff föreslår revisionen vidare, att på grundval av den nyss omförmälda granskningen kontrollstyrelsen å det allmännas vägnar skall besluta om ansvarsfrihet för bo1

Se ovan sid. 61.

393 lagsstyrelsen samt vidtaga de åtgärder, som erfordras till följd av att ansvarsfrihet vägrats eller vartill eljest anledning må förefinnas. I 19 § 8 mom, Rff stadgas därjämte, att stadsfullmäktige i stad och kommunalstämma på landet äga att avgiva yttrande i ärendet till kontrollstyrelsen, innan denna beslutar om ansvarsfrihet. Då enligt revisionens förslag systembolagen icke längre skola vara direkt anknutna till en viss kommun, har det icke ansetts lämpligt att bibehålla ett dylikt stadgande i förslaget. Givetvis äga dock kommunala myndigheter rätt att göra de framställningar till kontrollstyrelsen, som de anse påkallade. Förevarande paragraf avhandlar, såsom redan omnämnts, endast den revision och därav föranledda beslut, som skola äga rum för det allmännas räkning. Enligt vad som stadgas i 7 § av förslaget skola emellertid aktieägarna hava rätt att på bolagsstämma utse en revisor jämte suppleant. Denna revisor skall givetvis utöva sin kontroll i den ordning aktieägarna finna lämpligt. Han bör emellertid äga rätt att deltaga i den revision, som företages genom kontrollstyrelsens försorg, 1 och allt det material, som framkommer vid denna revision, bör också få tjäna till ledning för bolagsstämman, då den enligt 7 § har att å aktieägarnas vägnar besluta om ansvarsfrihet för styrelsen. 14 §. I detta kapitel hava på flera ställen bestämmelser föreslagits angående länsstyrelses befattning med ärenden rörande systembolag. Såsom redan under 1 § omnämnts, föranleder den av revisionen antagna fördelningen av systembolagens detaljhandelsområden efter länsindelningen, att det i regel utan vidare framgår vilken länsstyrelse, som skall taga befattning med ärenden rörande ett visst systembolag. I fråga om det bolag, vars detaljhandelsområde omfattar såväl Stockholms stad som Stockholms län, föreslår revisionen i denna paragraf, att beslutanderätten i hithörande frågor skall ankomma på överståthållarämbetet och länsstyrelsen i Stockholms län gemensamt i överensstämmelse med det förfaringssätt som föreskrives i 56 § 2 mom. i instruktionen den 12 april 1918 (nr 198) för landshövdingarna i rikets län samt de vid länsstyrelserna anställda tjänstemän. P å detta sätt skall sålunda beslut fattas om antagande av systembolag enligt 1 § samt om godkännande av bolagsordning och ändringar däri enligt 5 och 7 §§. I fråga om meddelande av tillstånd att äga aktie, varom stadgas i 3 §, har dock revisionen funnit, att denna ordning är alltför omständlig, särskilt med hänsyn till att sådana frågor givetvis kunna väntas uppkomma betydligt oftare än de tidigare omnämnda ärendena. Revisionen har därför ansett lämpligt att göra det undantag från den förut återgivna regeln, att tillstånd att äga aktie i Stockholmsbolaget må meddelas beträffande den som är bosatt i Stockholms stad enbart av överståthållarämbetet och den som är bosatt inom Stockholms län enbart av länsstyrelsen. Såsom an1 Jämför de ovan omnämnda föreskrifterna angående revision i § 16 av förslaget till bolagsordning för systembolag.

394 givits under motiveringen till 3 § här ovan, har revisionen utgått från a t t aktieägare regelmässigt skola vara bosatta inom vederbörande detaljhandelsområde. Prövning av rätten att äga aktie i Stockholmsbolaget för en person, som är bosatt utanför detta bolags detaljhandelsområde, torde alltså komma i fråga endast i så sällsynta fall, att det icke bör möta något hinder för att därvid tillämpa huvudregeln i förevarande paragraf om ärendenas gemensamma handläggning av överståthållarämbetet och länsstyrelsen.

15 §. 1 mom. Såsom i den allmänna motiveringen framhållits 1 har revisionen avsett att skapa betryggande garantier för det allmännas inflytande över restaurangbolagen, men likväl med hänsyn till arten av dessa bolags verksamhet lämna dem en betydligt större rörelsefrihet än systembolagen. Det allmännas bestämmanderätt över restaurangbolagen har revisionen tänkt sig skola utövas dels genom kontrollstyrelsen och dels genom vederbörande systembolag, som jämlikt 7 § första stycket i detta kapitel härvidlag skall företrädas av sin till huvudsaklig del av det allmännas representanter valda styrelse. Restaurangbolagen skola nämligen, som förut framhållits, vara organiserade såsom dotterbolag till systembolagen. Detta tänker sig revisionen genomfört på följande sätt. Aktierna i restaurangbolag skola vara dels stamaktier, dels preferensaktier. Stamaktiernas sammanlagda belopp skall utgöra 10—20 % av aktiekapitalet, och varje stamaktie skall medföra tio röster mot en för varje preferensaktie, varigenom stamaktiernas ägare tillförsäkras absolut majoritet. Samtliga stamaktier skola ägas av vederbörande systembolag och därigenom är således systembolagets inflytande över dess restaurangbolag tryggat. Enligt revisionens mening skall systembolaget även kunna äga preferensaktier, där så anses lämpligt, men eljest skola dessa utbjudas till enskilda. Då preferensaktierna, såsom av det föregående framgår, representera 80—90 % av aktiekapitalet, har revisionen sålunda möjliggjort att ifrågavarande restaurangföretag kunna drivas med huvudsakligen enskilt kapital. 2 2 mom. Kontrollstyrelsens inflytande över restaurangbolagen kommer enligt revisionens förslag väsentligen att utövas indirekt genom föreskrifter till systembolagen. Enligt 10 § 6) i detta kapitel skall emellertid kontrollstyrelsen för varje särskilt fall godkänna bildande av restaurangbolag och i nu förevarande moment föreslår revisionen därjämte, att bolagsordning för restaurangbolag och ändringar däri likaledes skola godkännas av kontrollstyrelsen. Härigenom avser revisionen att skapa enhetliga grunder för restaurangbolagens organisation utan att likväl utesluta tillgodoseende av speciella önskemål för 1

Se ovan sid. 215. „ , Angående de nuvarande restaurangbolagens inordnande i den nya organisationen se sid. Dö ocn 423 (10 §). 2

395 olika bolag. Till ledning för restaurangbolagen torde kontrollstyrelsen lämpligen kunna meddela allmänna grunder rörande ifrågavarande bolagsordningar. Vad dessa grunder enligt revisionens mening böra innehålla framgår av det förslag till bolagsordning för restaurangbolag, som lämnats ovan sid. 63— 66. Jämte bestämmelsen om kontrollstyrelsens godkännande har i förevarande paragraf upptagits det stadgandet, att bevis om sådant godkännande skall fogas vid den ansökning om registrering hos patent- och registreringsverket, som är föreskriven i aktiebolagslagen. 3 mom. För att icke det enskilda förvärvsintresset skall bliva dominerande i restaurangbolagsrörelsen, har revisionen föreslagit, att preferensaktieägarna icke skola tillerkännas annan vinning än skälig utdelning å aktierna. Detta stadgande har sin motsvarighet i vissa bestämmelser i 6 och 8 §§ rörande aktieägare i systembolag med den skillnad, att utdelningen för dessa är begränsad till 6 %. Med hänsyn till att en penningplacering i restaurangbolag är av mera affärsmässig art och förenad med större risk än förvärv av aktier i systembolag, har någon i förordningen fastställd högsta räntesats icke här ansetts lämplig. Förutom den nu angivna bestämmelsen innehåller förevarande moment en hänvisning till de övriga regler, som enligt 8 § skola gälla för systembolag. Samma skäl som föranlett uppställandet av dessa regler för systembolagens del motivera även deras utsträckande till restaurangbolagen. '4 mom. Styrelsen för restaurangbolag bör enligt revisionens mening få väljas av bolagets aktieägare. För att dock åtminstone indirekt säkerställa det allmännas inflytande över bolagets ledning anser revisionen lämpligt, att majoriteten av styrelsen utses av stamaktiernas ägare, d. v. s. systembolaget genom dess styrelse. Härvid förutsätter revisionen, att nödig hänsyn fästes vid behovet av affärsmässig sakkunskap hos restaurangbolagets styrelseledamöter. Revisionen föreslår, att antalet styrelseledamöter i restaurangbolag skall bestämmas till fem, av vilka stamaktiernas ägare utser tre och preferensaktieägarna två. Likaså skall av stamaktiernas ägare utses tre suppleanter och av preferensaktieägarna två. Vid förfall för en styrelseledamot skall någon av de suppleanter inträda, som valts av samma klass av aktieägare som denna ledamot. För att de, som i styrelsen skola vara representanter för det allmänna, skola stå fria från privatekonomiska intressen i företaget, föreslår revisionen vidare, att de av stamaktiernas ägare, d. v. s. systembolaget, utsedda ledamöterna och suppleanterna icke skola få äga preferensaktier i restaurangbolaget. På grund av faran för dylika intressen föreslås också, att detsamma skall gälla beträffande restaurangbolagets verkställande direktör. Revisionen vill här slutligen hänvisa till de föreslagna bestämmelserna i 1 kap. 5 § 1 och 2 mom. angående allmänna villkor för valbarhet till styrelseledamot i restaurangbolag.

396 5 mom. Det har anmärkts mot de nuvarande restaurangbolagen, att dessa stundom utvidgat sin rörelse utöver gränserna för sitt egentliga verksamhetsområde. Revisionen håller också före, att restaurangbolagen, som tillskapats för ett speciellt ändamål, böra begränsa sig till detsamma. På grund härav föreslås i detta moment förbud för restaurangbolag att innehava aktier eller andelar i bolag eller ekonomisk förening. Detta förbud skall enligt förslaget gälla utan undantag, och revisionen har alltså icke ens — såsom Systembolagsföreningarnas förtroendenämnd föreslagit 1 — funnit skäl att tillåta restaurangbolagen att vara delägare i sådana bolag eller föreningar, vilka bedriva en verksamhet som sammanhänger med restaurangbolagens rörelse. Enligt revisionens mening skulle nämligen härigenom lämnas möjlighet till en alltför stor expansion och därmed sammanhängande betydande ekonomiska risker samt svårigheter i fråga om övervakning och kontroll. Något nämnvärt hinder för en ändamålsenlig organisation av restaurangbolagens rörelse torde detta förbud icke heller utgöra. Det betager nämligen icke dessa bolag möjligheten att inrätta exempelvis bageri eller slakteri såsom en del av den egna rörelsen utan förhindrar endast att det för sådana ändamål bildas fristående organisationer. 6 mom. Enligt första stycket i detta moment erfordras kontrollstyrelsens samtycke för att restaurangbolag må företaga vissa beslut och åtgärder. Reglerna härom äro desamma som enligt 10 § gälla för systembolag utom i de avseenden, som i det följande skola beröras. Vad som stadgas om utminuteringsställe saknar ju betydelse för restaurangbolag, och de olika bestämmelserna om delägarskap i andra företag, äro på grund av stadgandet i 5 mom. ej heller tilllämpliga här. Regler i nu nämnda hänseenden hava alltså icke föreslagits för restaurangbolagens del. Den bestämmelse, som förbjuder systembolag att utan kontrollstyrelsens samtycke ingå affärsavtal med enskilda styrelseledamöter eller aktieägare i bolaget, har för restaurangbolagens del föreslagits endast skola gälla styrelseledamöter. A t t något hinder ej bör finnas mot avtal mellan restaurangbolag och stamaktiernas ägare, systembolaget, är utan vidare klart. Vad åter preferensaktiernas ägare angår, behöva dessa ej stå i något närmare förhållande till restaurangbolaget, vars beslut de icke i strid mot stamaktiernas ägare kunna påverka. Preferensaktierna kunna ju också vara fördelade på många innehavare, däribland leverantörer av livsmedel eller andra restaurangförnödenheter. Under sådana förhållanden har revisionen icke funnit det vara lämpligt att lägga särskilda hinder i vägen för affärsavtal mellan restaurangbolaget och enskilda preferensaktieägare. I fråga om ersättning till ledamöter och suppleanter i styrelsen för restaurangbolag samt till revisorer och deras suppleanter finner revisionen samma regler böra gälla, som i 11 § föreslagits beträffande systembolag, och upptager 1

Se nämndens framställning sid. 66.

397 därför i andra stycket av förevarande moment en hänvisning till sistnämnda paragraf. 7 och 8 mom. Dessa moment avhandla granskningen av restaurangbolagsstyrelsens förvaltning och bolagets räkenskaper. Enligt 7 mom. skall årligen på ordinarie bolagsstämma utses två revisorer, en av stamaktiernas ägare och en av ägarna till preferensaktierna. För varje revisor skall på samma sätt väljas en suppleant. Särskilda regler hava föreslagits angående kompetensfordringar för stamaktieägarens revisor och suppleant. Enligt 8 mom. har kontrollstyrelsen rätt att deltaga i revisionen och dessutom föranstalta om särskild granskning vid vilken tidpunkt som helst. Härigenom får kontrollstyrelsen alltså en vidsträckt befogenhet att revidera restaurangbolagen, men i fråga om den löpande förvaltningen äro dessa bolag icke ställda under samma uppsikt som systembolagen och de hava ej heller ålagts samma omedelbara förpliktelse som dessa att ställa sig kontrollstyrelsens föreskrifter till efterrättelse. Revisionen anser nämligen, såsom tidigare framhållits, att restaurangbolagen måste tillerkännas en större rörelsefrihet i sin verksamhet än som kan anses lämplig för systembolagen. Indirekt kan ju däremot kontrollstyrelsen påverka restaurangbolagen, nämligen genom direktiv till styrelserna för vederbörande systembolag. 16 §. Till bestämmelserna i detta kapitel erfordras vissa tillämpningsföreskrifter, som lämpligen böra utfärdas i administrativ ordning. I vissa hänseenden, som ovan angivits, anser revisionen, att kontrollstyrelsen bör lämna direktiv, men i övrigt bör enligt revisionens mening sådana föreskrifter utfärdas av Konungen, varför ett allmänt stadgande härom intagits i förevarande paragraf. Såsom förut framhållits är det närmast i två avseenden dylika föreskrifter erfordras, nämligen i fråga om systembolagens bolagsordningar samt angående revision av dessa bolags förvaltning. Härom hänvisas till vad som anförts i dessa frågor ovan under 5 och 13 §§. 17 §. Enligt vad förut framhållits skola systembolag och restaurangbolag vara organiserade såsom aktiebolag med de avvikelser från de allmänna reglerna härom, som angivits i detta kapitel. Härvid anknyter förslaget till 139 § andra stycket aktiebolagslagen, som stadgar, att genom nämnda lag ej göres ändring i vad om bolag för verksamhet av visst slag är i lag eller författning särskilt stadgat. I nu förevarande paragraf har revisionen för tydlighetens skull direkt framhållit, att i fråga om systembolag och restaurangbolag skola tillämpas de angående aktiebolag enligt lag i allmänhet gällande bestämmelser, såvitt ej annat följer av vad särskilt stadgats om systembolag eller restaurangbolag i detta kapitel eller eljest, t. ex. genom sådana tillämpnings-

398 föreskrifter, som revisionen förutsätter, att Konungen och kontrollstyrelsen skola utfärda.

7 KAP. Ansvarsbestämmelser m. m. Bestämmelserna i detta kapitel äro till större delen överensstämmande med föreskrifterna i V I I kap. Rff jämte vissa stadganden i V I kap. samma förordning. I vissa hänseenden, som nedan skola behandlas, föreslår revisionen dock nya regler. Vid bestämmelsernas inpassande i spritdrycksförordningen hava några stadganden erhållit en annan inbördes ordning, såsom närmare skall angivas nedan, och även vissa andra formella jämkningar hava vidtagits. Dagsbotssystemets genomförande i den svenska straffrätten har föranlett, att revisionen fått vidtaga åtskilliga ändringar i straffbestämmelsernas avfattning. Då revisionen i allmänhet icke ansett några avvikelser från nu gällande straffsatser erforderliga, har revisionen vid stadgandenas omformulering i regel endast vidtagit sådana ändringar, som betingats av föreskrifterna i särskilda böteslagen. För de brott, som ansetts böra falla inom dagsbotsområdet, hava i straffskalorna inga särskilda bötesmaxima bibehållits, medan däremot vissa minima upptagits i huvudsaklig anslutning till förvandlingsregeln i särskilda böteslagen. 1 och 2 §§. Dessa paragrafer motsvara respektive 74 och 82 §§ Rff. De ändringar, som företagits i 2 § i förhållande till stadgandena i 82 § Rff äro väsentligen betingade av de föreslagna bestämmelserna i 4 kap. 9 § 2 mom. om tillhandagående med anskaffande av spritdrycker och vin. 3§. Genom de höga bötessatser, som gällde enligt flera stadganden i Rff före dagsbotssystemets införande, kunde de vinstmöjligheter, som äro för handen vid vissa förbrytelser mot nämnda förordning, mötas med relativt stora ekonomiska risker, och vidare kunde vid straffmätningen i viss utsträckning hänsyn tagas till de brottsligas ekonomiska förhållanden. Sistnämnda synpunkt har som bekant genom dagsbotssystemet erhållit en central betydelse vid utmätande av straff inom dagsbotsområdet. Däremot har dagsbotssystemet otvivelaktigt i vissa fall medfört försämrade möjligheter i fråga om utmätande av höga bötesstraff för att motverka vinningslystnad såsom motiv för sådana brott, som lämna stora ekonomiska vinstmöjligheter. Särskilda böteslagen, genom vilken dagsbotssystemet införts i specialstraffrätten, medgiver nämligen icke sådana speciella bötesmaxima, som exempelvis förekommit i Rff för olovlig försäljning av spritdrycker och vin. Det är emellertid tydligt, att det föreligger ett starkt intresse av att lagstiftningen med hänsyn

399 till de stora vinstmöjligheterna just vid dylika brott tillser, att icke förtjänsten av en olaglig hantering uppväger följderna av dess lagförande. Olika utvägar kunna tänkas för att erhålla en motvikt mot vinstbegäret vid ifrågavarande brott. Sålunda tillgodoses detta syfte i lagen den 20 juni 1924 med särskilda bestämmelser angående olovlig befattning med spritdrycker och vin genom s. k. normerade böter, bestämda efter mängden av de drycker, varmed den brottslige tagit befattning. En straffmätning i normerade böter verkar emellertid icke alltid på ett tillfredsställande sätt och medgiver icke heller de fördelar, som dagsbotssystemet innebär genom böternas anpassning efter den sakfälldes betalningsförmåga. Redan i Rff finns emellertid vid sidan av hötes- och frihetsstraffen en påföljd av ekonomisk natur, låt vara med begränsad räckvidd, nämligen den konfiskation av drycker med kärl och emballage, som föreskrives i 74 § 3 mom. och som revisionen därifrån upptagit i 1 § 3 mom. av detta kapitel. Det synes revisionen, att man skulle kunna ernå det ovan uppställda syftemålet genom att föreskriva ett slags konfiskation jämväl av den vinst, som det olagliga förfarandet medfört för den brottslige. I den proposition, som föranledde antagandet av dagsbotssystemet, har föredragande departementschefen uttalat den åsikten, att en sådan orättmätig vinst lämpligen borde göras till föremål för konfiskation och att ifrågavarande spörsmål erhållit sin lösning i denna riktning i åtskilliga länders strafflagstiftning. 1 Sålunda må här särskilt framhållas, att strafflagarna i våra tre nordiska grannländer innehålla allmänna föreskrifter om konfiskation av det ekonomiska utbyte, som ett brott medfört. 2 Då revisionen nu föreslår införandet av en dylik princip, har det ansetts lämpligt att till en början begränsa dess tillämpningsområde till sådana fall, där det föreligger ett mera framträdande behov av ingripande mot olagliga vinstmöjligheter. På grund härav föreslår revisionen i förevarande paragraf, att om någon gjort sig förfallen till ansvar enligt 1 eller 2 § i detta kapitel för förbrytelse som skett i större omfattning eller yrkesmässigt, så skall han därjämte dömas att utgiva det belopp i penningar som kan anses motsvara den vinst han genom förbrytelsen erhållit. Därest vinsten icke kan exakt fastställas, skall alltså domstolen företaga en diskretionär uppskattning av densamma. I 22 § av detta kapitel föreslår revisionen, att det utdömda beloppet skall fördelas på samma sätt som enligt förordningen ådömda böter och värdet av förbrutet gods. Beloppet skall enligt revisionens förslag utgå ur den sakfälldes tillgångar såsom en vanlig oprioriterad fordran. 4 §. Denna paragraf motsvarar 75 § Rff. Om partihandel finnas bestämmelser i 2 kap. av förslaget. Det kan här för tydlighetens skull anmärkas, att straffbestämmelserna i förevarande paragraf ej avse sådana fall som, enligt vad i 1

Prop, nr 188 vid 1931 års riksdag sid. 55. Finlands strafflag 2 kap. 16 §, Danmarks borg. Straffelov § 77 Stk. 1 sub 3) och Norges alm. borg. straffelov § 36. 2

400 nämnda kapitel 6 § 1 mom. första stycket angives, behandlas i förordningen den 11 juni 1926 angående tillverkning och beskattning av brännvin. 5§. 1 mom. Bestämmelsen i detta moment har sin motsvarighet i 76 § Rff. 2 mom. Därest läkare, tandläkare eller veterinärer, som hava rätt att utfärda recept å spritdrycker och vin, missbruka denna rätt och därigenom möjliggöra för andra att obehörigen erhålla dylika drycker, kan det för närvarande ifrågakomma tillämpning av bestämmelserna i 82 § 1 mom. Rff om ansvar för olovligt tillhandagående med anskaffande av ifrågavarande drycker enligt 47 § 2 mom. Rff. Såsom framhållits ovan å sid. 362—363, anser revisionen, att dylikt receptmissbruk icke lämpligen bör innefattas under de av revisionen föreslagna bestämmelserna om sådant tillhandagående som nyss nämnts, då dessa bestämmelser äro anpassade efter förhållanden av annan art. Revisionen föreslår i stället i förevarande moment särskilda straffbestämmelser för receptmissbruk. En okvalificerad förseelse av detta slag skall enligt revisionens förslag straffas med dagsböter, och straffbarhet skall enligt förslaget föreligga även om missbruket skett utan ersättning. För sådana förbrytelser, som ske i större omfattning och mot ersättning upptager revisionen ett bötesminimum å tjugu dagsböter och alternativt fängelsestraff i högst sex månader i överensstämmelse med de föreslagna bestämmelserna om annat tillhandagående med anskaffande av spritdrycker och vin i detta kapitels 2 § 1 mom., jämfört med 4 kap. 9 § 2 mom. 6§. Denna paragraf motsvarar 77 § Rff. I bestämmelsen om beslag och förverkande av spritdrycker och vin i 2 mom. har även omnämnts kärl och emballage i överensstämmelse med stadgandet i 1 § 3 mom. i detta kapitel. 7 §. För att inom specialstraffrätten lindrigare brott med övervägande karaktär av ordningsförseelser skola falla utanför dagsbotsområdet har i särskilda böteslagen gjorts undantag från dagsbotssystemets tillämpning för sådana brott, som ej belagts med svårare straff än böter högst 300 kronor. Till följd av denna allmänna bestämmelse gälla för närvarande ej dagsböter för de förseelser, som angivas i 78 § Rff, vars maximistraff är 100 kronors böter. I anslutning till detta stadgande har revisionen i förevarande paragraf sammanfört vissa förseelser, som väsentligen kunna anses innebära allenast brott mot ordningsföreskrifter. Maximistraffet har bibehållits vid 100 kronors böter, men såsom bötesminimum föreslår revisionen 5 kronor i stället för nuvarande 10 kronor, på det att minimistraffet här icke skall ligga högre än inom dags-

401 botsområdet. Beträffande det föreslagna stadgandets omfattning i förhållande till 78 § Rff kan till en början anmärkas, att 6 § och 60 § 1 mom. Rff sakna motsvarighet i revisionens förslag. Av de övriga bestämmelser, till vilka 78 § Rff hänvisa, har revisionen uteslutit 4 kap. 10 § första stycket och 5 kap. 8 § (59 § 3 och 4 mom. Rff), som ansetts böra ingå under dagsbotsområdet. Brott mot de sålunda ur förevarande paragraf uteslutna författningsrummen falla automatiskt in under den allmänna straffbestämmelsen med dagsböter i 8 § av detta kapitel. Vid brott mot bestämmelserna i 5 kap. 5 § 1 mom. (58 § Rff) anser revisionen det lämpligt, att restauranginnehavare och deras underlydande bestraffas med dagsböter men gästerna blott med böter omedelbart i penningar. På grund härav har stadgandet endast i vad det avser gäster upptagits i förevarande paragraf. En motsvarande uppdelning har revisionen företagit beträffande stadgandet i 5 kap. 6 § (2 § fjärde stycket Rff). Den nytillkomna del av detta stadgande, som avser gäster, omfattas således av förevarande paragraf, medan brott mot stadgandet i övrigt enligt revisionens förslag liksom nu faller under dagsbotsområdet. I de avseenden, som hittills icke berörts, överensstämmer förevarande paragraf väsentligen med 78 § Rff. Sålunda hänvisar stadgandet till följande bestämmelser i förslaget: 4 kap. 14 § (60 § 2 mom. Rff), 5 kap. 2 § 1 mom. (59 § 1 mom. Rff), 5 kap. 7 § (7 § 3 mom. Rff), 5 kap. 9 § 2 mom. andra stycket (59 § 2 mom. Rff) samt 5 kap. 13 § (60 § 2 mom. R f f ) . 8 §.

Det generella straffbud, som innehålles i denna paragraf och som redan omnämnts ovan under 7 §, motsvarar 79 § Rff. Sistnämnda författningsrum avser personer, som handhava tillåten försäljning. Denna formulering har fullständigats genom att jämväl sådana som äro anställda hos nyssnämnda personer medtagits i överensstämmelse med avfattningen av vissa föreskrifter i 5 kap. 9§. Bestämmelsen i denna paragraf om förlust av försäljningsrätt såsom påföljd till vissa brott är hämtad från 80 § Rff. Revisionen anser emellertid, att nämnda påföljd icke, såsom i nyssnämnda författningsrum föreskrives, bör göras obligatorisk utan bero på domstolens prövning i varje särskilt fall. Med hänsyn härtill har revisionen också ansett sig kunna giva stadgandet en sådan avfattning, att påföljden må ifrågakomma icke blott då tillståndsinnehavaren själv domes till ansvar utan även då annan i hans rörelse förbrutit sig. Denna utvidgning av stadgandets räckvidd torde giva anledning till ökad övervakning och kontroll i den enskilda utskänkningsrörelsen. Särskilt kan detta bli av betydelse, då tillståndet innehaves av annan än enskild person, t. ex. ett bolag, och överträdelser begås av den person, som är föreståndare för rörelsen. 1 Revisionens förslag innehåller icke någon motsvarighet till andra stycket i 1

Jämför 1 kap. 5 § 4 mom. i revisionens förslag.

26—332437

402 80 § Rff. Det synes nämligen icke föreligga skäl för att bibehålla detta speciella stadgande vid sidan av den ovan behandlade bestämmelsen, som genom hänvisningen till 6 § (1 mom. första fallet) omfattar samma förbrytelse som nyssnämnda andra stycke avser. 10 §. Denna paragraf motsvarar 81 § Rff. 11 §• Bestämmelserna i denna paragraf äro hämtade från 83 § Rff. De hava undergått vissa jämkningar för att bringas i överensstämmelse med ny tullagstiftning. 12 §. Reglerna i denna paragraf äro hämtade från 85 § Rff. Bestämmelser av motsvarande innehåll finnas bl. a. i 40 § förordningen den 11 juni 1926 angående tillverkning och beskattning av brännvin. Sistnämnda paragraf innehåller därjämte en föreskrift om skyldighet att ersätta uppkommen skada. Då det även utan ett dylikt speciellt stadgande torde föreligga förpliktelse för den som förbrutit sig enligt nu förevarande paragraf att gottgöra den skada han därigenom åsamkat, har revisionen icke ansett erforderligt att upptaga en sådan föreskrift. 13—15 §§. Dessa paragrafer motsvara i samma ordningsföljd 86—88 §§ Rff. 16 §. I denna och de båda närmast följande paragraferna hava upptagits vissa bestämmelser från V I kap. Rff. I förevarande paragraf har revisionen sålunda infört ett stadgande från 65 § första stycket Rff om skyldighet för den som idkar detaljhandel att tillhandagå nykterhetsnämnd eller av nämnden utsett ombud med erforderliga upplysningar. Denna skyldighet torde utan uttryckligt angivande jämväl omfatta sådana förteckningar som särskilt omnämnts i andra stycket av sistnämnda paragraf. Däremot synes det icke föreligga något behov av en sådan uppvisningsskyldighet av handelsböcker med verifikationer som föreskrives i första stycket av samma författningsrum. Det kan vidare särskilt framhållas, att det av revisionen föreslagna stadgandet avser samtliga idkare av detaljhandel, medan bestämmelsen i Rff endast omfattar bolag och innehavare av från bolag överlåtna rättigheter. Enligt revisionens förslag blir sålunda ifrågavarande upplysningsskyldighet utsträckt att omfatta även innehavare av tillstånd till trafikutskänkning. Beträffande tredje stycket i 65 § Rff, som icke har någon motsvarighet

403 i revisionens förslag, kan slutligen hänvisas till vad som ovan anförts å sid. 317. 17 och 18 §§. Dessa paragrafer motsvara respektive 66 och 68 §§ Rff. Då systembolagen enligt revisionens förslag skola bli permanenta institutioner, har revisionen icke upptagit någon motsvarighet till stadgandet i slutet av 68 § Rff om återkallelse av bolags rättighet till detaljhandel. 19 §. 1—3 mom. i förevarande paragraf äro hämtade från 89 § Rff och 4 mom. från 94 § Rff. 20 och 21 §§. Dessa paragrafer motsvara respektive 90 och 91 §§ Rff. Vissa bestämmelser om beslag i 90 § 1 mom. Rff har revisionen i 20 § 1 mom. av förslaget ersatt med en hänvisning till föreskrifterna om beslag i lagen den 12 maj 1933 (nr 182) om vissa tvångsmedel i brottmål. 22 §.

I denna paragraf hava upptagits bestämmelser om fördelning av böter m. m. i anslutning till 92 § Rff. Det kunde visserligen vara önskvärt, att dessa bestämmelser bringades i överensstämmelse med motsvarande regler i förordningen den 11 juni 1926 angående tillverkning och beskattning av brännvin, men revisionen har icke ansett lämpligt att föreslå några ändringar i fråga om fördelningen med hänsyn till att frågan om åklagarväsendets reformering och därvid jämväl spörsmålet om åklagarnas rätt till bötesandelar för närvarande är under utredning. 1 I 1 § 3 mom. av detta kapitel har i överensstämmelse med 74 § 3 mom. Rff föreslagits en bestämmelse om att spritdrycker och vin tillika med kärl och emballage vari de förvaras i visst fall skola vara förbrutna. I fråga om fördelningen av det förbrutnas värde nämner 92 § Rff blott förbrutna drycker, men då värdet av kärl och emballage givetvis bör fördelas på samma sätt, har detta angivits i den här föreslagna författningstexten. Samma fördelning som skall gälla beträffande böter och värdet av förbrutet gods, anser revisionen lämpligen böra tillämpas i fråga om sådana penningbelopp som skola utdömas jämlikt 3 § i detta kapitel. Stadgande härom har därför upptagits i förevarande paragraf. Enligt 92 § Rff skola vissa belopp användas till uppmuntran av polismän, som ådagalagt synnerligt nit vid beivrande av olovlig rusdrycks- eller sprithantering. Då revisionen i stället använder uttrycket olovlig hantering av spritdrycker eller vin, avses ingen saklig ändring. Liksom på övriga ställen i 1 Jämför uttalande i prop, nr 5 vid 1933 års riksdag sid. 7 f. samt lagen den 10 februari 1933 (nr 28) om ändrade bestämmelser i vissa fall rörande fördelning av böter m. m. Se även av tillkallade sakkunniga den 24 september 1934 avgivet betänkande angående omorganisation av landsfogdetjänsterna (Statens off. utr. 1934: 31) sid. 38.

404 förslaget har revisionen utbytt beteckningen rusdrycker mot orden spritdrycker och vin, och enligt definitionen på spritdrycker i 1 kap. 1 § av revisionens förslag ingår därunder jämväl vad som avsetts med uttrycket sprit. 23 §. Stadgandet i denna paragraf överensstämmer med 93 § Rff. 24 §. Denna paragraf motsvarar 95 § Rff. I flera stadganden i förslaget har revisionen upptagit kommunalfullmäktige såsom företrädare för landskommuner, medan Rff i motsvarande sammanhang talar om kommunalstämma. 1 Denna olikhet har föranlett att 24 § första stycket i förslaget delvis erhållit annan lydelse än 95 § första stycket Rff. Den i 95 § andra stycket Rff upptagna bestämmelsen om magistratsgöromålens handhavande i de s. k. fögderistäderna har revisionen uteslutit såsom obehövlig med hänsyn till att föreskrifter härom äro meddelade dels i 44 § lagen den 6 juni 1930 (nr 252) om kommunalstyrelse i stad i paragrafens ursprungliga lydelse 2 dels ock i lagen den 17 juni 1932 (nr 269) om överflyttande å kommunalborgmästare av magistrat eller stadsstyrelse åliggande bestyr.

Gällande stadganden som uteslutits ur förslaget. Slutligen vill revisionen nämna något om de stadganden i Rff, som icke upptagits i revisionens förslag till spritdrycksförordning, i den mån stadgandenas uteslutande synes kräva särskild motivering och denna icke framgått redan av den föregående framställningen. 2 § femte stycket Rff föreskriver, att med rättighet till utminutering av spritdrycker följer rätt till utminutering av vin samt med rätt till utskänkning av spritdrycker rättighet till utskänkning av vin. Revisionen har icke upptagit någon motsvarighet till dessa föreskrifter, då de principer som där angivas torde komma att gälla utan särskilda bestämmelser härom i förordningen. I fråga om utminuteringen blir det med den av revisionen föreslagna systembolagsorganisationen självfallet, att systembolagen skola äga rättighet till utminutering av såväl spridrycker som vin, och vad utskänkningen angår torde det i praktiken vara lämpligast, att sådana utskänkningstillstånd, som skola avse spritdrycker, uttryckligen angivas omfatta jämväl vin. Enligt 5 § andra stycket Rff må även andra drycker än rusdrycker avyttras i samband med detaljhandel med dessa. En uttrycklig föreskrift härom synes revisionen icke erforderlig, särskilt med hänsyn till innehållet i 7 § under b) och 12 § under a) förordningen den 11 juli 1919 angående försälj1 Jämför vad som anförts i motiven till 3 kap. 9 § 1 mom. . . . „ , „„ c . .. , I : 2 Jämför lydelsen av ovannämnda paragraf enligt lagen den 17 juni 1932 (nr 266) angående ändring i vissa delar av lagen om kommunalstyrelse i stad samt lagen samma dag (nr <Jo7) om införande härav.

405 ning av pilsnerdricka samt 4 § 1 mom. förordningen den 8 maj 1925 angående försäljning av vissa alkoholfria och därmed jämförliga drycker. Ifrågavarande stadgande i Rff har därför icke upptagits i förslaget. I 6 § Rff stadgas förbud mot saluhållande av rusdrycker, som äro försatta med sackarin. Såsom Systembolagsföreningarnas förtroendenämnd framhållit 1 har denna bestämmelse blivit överflödig genom den organisation, som partihandeln med spritdrycker och vin numera erhållit och som bland annat medfört säkra garantier för en noggrann kontroll över varornas äkthet och beskaffenhet. Revisionen har därför ansett bestämmelsen kunna utgå. I 9 § Rff finnes stadgat, att den, som på kredit utskänker rusdrycker, må därför söka betalning endast om försäljningen vid något tillfälle sker till myckenhet, för vilken försäljningspriset ej understiger 50 kronor, eller ock försäljningen avser vin åt spisande gäster vid måltid. Med denna bestämmelse har avsetts att såvitt möjligt avhålla försäljare från att utlämna spritdrycker eller vin på kredit. 2 Emellertid synes det revisionen som om den föreslagna organisationen av utskänkningen skänker garanti för att kredit endast kommer att lämnas i enstaka fall, där bärande skäl härför föreligga. Det synes då revisionen icke nödigt att förbjuda försäljaren att lagligen söka sin betalning. Skulle missförhållanden i något fall visa sig uppkomma, torde detta kunna regleras genom föreskrifter av kontrollstyrelsen. Revisionen har därför ansett bestämmelsen i fråga böra upphävas. Bestämmelserna i 19 § 3 mom. första stycket Rff om utminuteringspriser och i 31 § Rff om överflyttning av inköpsrätten från ett utminuteringsställe till ett annat under samma bolag äro enligt revisionens mening att hänföra till sådana stadganden, som icke lämpligen böra intagas i förordningen utan ingå i de tillämpningsföreskrifter angående utminuteringen, som revisionen, enligt vad ovan å sid. 352 framhållits, anser böra ankomma på kontrollstyrelsen att utfärda. Detsamma gäller om bestämmelserna i 41—44 §§ och 47 § 3 mom. Rff, vilka bestämmelser avhandla förteckningar över inköpsberättigade och andra detaljer rörande bolagens handhavande av utminuteringskontrollen. Det kan i detta sammanhang erinras om att revisionen i en särskild kungörelse om meddelande av vissa uppgifter för utminuteringskontrollen (sid. 56—57) sammanfört bestämmelser, som motsvara stadgandena i 37—

39 §§ Rff. Enligt 30 § Rff äger bolag, då någon önskar inköpa såväl spritdrycker som vin, utfärda särskild motbok för inköp av spritdrycker och särskild motbok för inköp av vin. Bolaget äger ock anvisa skilda utminuteringsställen för dessa båda slag av inköp. Då nämnda bestämmelser icke numera torde fylla något praktiskt behov och veterligen för närvarande ej heller tillämpas av något bolag, har revisionen ansett bestämmelserna böra utgå ur förordningen. I 49 § Rff stadgas, att spritdrycker ej må utminuteras i mindre myckenhet än tre tiondels liter. Tidigare har den lagstadgade minimikvantiteten varit högre eller en liter. I praktiken har den nuvarande bestämmelsen, så1 2

Se nämndens framställning sid. 86. Se nykterhetskommitténs betänkande V sid. 301.

som Systembolagsföreningarnas förtroendenämnd påpekat 1 , visat sig medföra vissa olägenheter vid inköp av exempelvis likör, som finnes i handeln å buteljer av mindre storlek än tre tiondels liter. Bestämmelsen om minimikvantitet synes vidare numera sakna värde ur nykterhetssynpunkt och revisionen har därför ansett densamma kunna utgå. 60 § 1 mom. Rff stadgar, att medan detaljhandel pågår, dörren till försäljningsrummet ej får vara låst. I 73 § Rff lämnas föreskrifter om delgivning och annan underrättelse rörande återkallelse av meddelat tillstånd samt förbud mot försäljning. Särskilda bestämmelser i nu nämnda hänseenden har revisionen icke ansett nödigt att upptaga i förordningen. Här kan slutligen anmärkas, att bestämmelserna i 35 och 64 §§ Rff, som icke återfinnas i spritdrycksförordningen, väsentligen motsvaras av respektive 13 och 2 §§ i revisionens förslag till lag om nykterhets vård. 1

Se nämndens framställning sid. 127.

Speciell motivering till förslaget till lag om nykterhets vård. Indelning och rubriker. Då denna lagstiftning enligt revisionens förslag skall utsträckas att avse åtgärder jämväl mot begynnande och eljest mindre utpräglat alkoholmissbruk, kan det enligt revisionens mening icke vara riktigt att bibehålla den nuvarande benämningen »lag om behandling av alkoholister». Revisionen föreslår i stället rubriken »lag om nykterhetsvård», som bättre torde motsvara den föreslagna lagstiftningens innehåll och syftning. Det skulle visserligen kunna anmärkas häremot, att systembolagen enligt försäljningsförordningen utöva en samhällsverksamhet, som även kan betecknas såsom nykterhetsvårdande. Något missförstånd eller andra olägenheter torde dock icke behöva uppkomma därigenom att man använder denna beteckning för att särskilt karakterisera den verksamhet, som bedrives av nykterhetsnämnderna enligt nu ifrågavarande lag. I fråga om förslagets olika delar må till en början framhållas, att revisionen sökt följa den gällande lagens uppställning i största möjliga omfattning. Flertalet paragrafer äro sålunda oförändrade eller endast underkastade smärre jämkningar och även paragrafindelningen har i stor utsträckning bibehållits. I den gällande lagen avhandlar 1 kap., som endast omfattar en paragraf, lagens tillämplighetsområde, vilket är begränsat till vissa bestämda fall av svårare alkoholmissbruk. Förslaget innebär, som nämnts, en utvidgning av detta område så till vida som vissa åtgärder av nykterhetsnämnd kunna vidtagas jämväl med avseende å mindre utpräglade fall av alkoholmissbruk. Då det ansetts lämpligt, att ifrågavarande åtgärder och förutsättningarna för att de må vidtagas angivas samtidigt i lagtexten, ha i förslaget bestämmelserna angående de organ, som hava att företaga dylika åtgärder, upptagits före stadgandena om lagens tillämplighetsområde. 1 kap. i revisionens förslag innehåller därför bestämmelser om nykterhetsnämnder. Motsvarande kap. i gällande lag, 2 kap., har rubriken »Om myndigheter för behandling av ärenden enligt denna lag», vilket torde sammanhänga med att det innefattar ett stadgande, 9 §, som avser annan myndighet än nykterhetsnämnd. Då detta såsom obehövligt icke upptagits i revisionens förslag, har 1 kap. i förslaget erhållit den kortare rubriken »Om nykterhetsnämnder». Förslagets 2 kap. behandlar hjälpåtgärder och de lindrigare fall, för vilka dessa äro avsedda, och 3 kap. ger regler om tvångsintagande å alkoholistanstalt och de förutsättningar, som gälla härför. För sistnämnda två kapitel har revisionen efter deras sålunda

408 angivna innehåll uppställt rubrikerna »Om hjälpåtgärder» och »Om tvångsintagande å alkoholistanstalt» i stället för rubrikerna »Om ärendenas behandling hos nykterhetsnämnd» och »Om ärendenas behandling hos länsstyrelse», som finnas åsatta de häremot svarande 3 och 4 kap. i den nuvarande lagen. I övriga kapitelrubriker har ingen annan ändring vidtagits än den omnumrering, som blir en följd av att det nuvarande 1 kap. bortfallit i förslaget.

1 KAP.

Om nykterhetsnämnder. 1 §• Angående skälen för stadgandet i denna paragraf, att det i varje kommun skall finnas en kommunal nykterhetsnämnd och i varje län en länsnykterhetsnämnd, hänvisas till den allmänna motiveringen sid. 308 f. Någon särskild länsnykterhetsnämnd för Stockholms stad har revisionen icke ansett erforderlig utan enligt förslaget skall den kommunala nykterhetsnämnden därstädes tillika utgöra länsnykterhetsnämnd för huvudstadens område. Med hänsyn härtill föreligger det tydligen behov av särskilda bestämmelser rörande sammansättningen av denna nykterhetsnämnd och i 4 § sista stycket av förslaget stadgas också — i överensstämmelse med vad redan nu gäller — att i fråga om nykterhetsnämnden i Stockholm skola gälla de bestämmelser, som Konungen på förslag av stadsfullmäktige meddelar. Angående vad dessa bestämmelser lämpligen böra innehålla i fråga om denna nämnds sammansättning får revisionen hänvisa till vad nedan vid nämnda paragraf anföres. Andra stycket av 1 § äger icke någon direkt motsvarighet i den gällande alkoholistlagen. I 16 § i kungörelsen den 27 maj 1932 (nr 215) med vissa närmare bestämmelser rörande alkoholistvården har emellertid Konungen föreskrivit, att socialstyrelsen skall vara uppsiktsmyndighet över alkoholistvården i riket samt att denna styrelse har att följa den verksamhet, som nykterhetsnämnderna på grund av bestämmelserna i alkoholistlagen utöva, och att tillhandagå nämnderna med råd och upplysningar i avseende å sådan verksamhet. Enligt revisionens mening bör det komma till klart uttryck i själva lagen, att nykterhetsnämnderna äro underställda en bestämd central myndighet, och såsom framhållits i den allmänna motiveringen ovan å sid. 317 har revisionen utgått från att socialstyrelsen alltjämt skall vara uppsiktsmyndighet över nykterhetsnämnderna. 2 §.

Såsom redan i den allmänna motiveringen framhållits, återfinnes det allmänna stadgandet angående nykterhetsnämndernas befogenhet för närvarande icke i den gällande alkoholistlagen utan i Rff, nämligen i 64 §, vars första stycke har följande lydelse: »Nykterhetsnämnd i kommun har att övervaka nykterhetstillståndet inom kommunen». Denna bestämmelse bör enligt revisionens

409 mening hava sin plats i lagen om nykterhetsvård, som bör innehålla de viktigaste bestämmelserna rörande nykterhetsnämnderna. Stadgandet, som i förslaget intagits i förevarande paragraf, har föreslagits skola äga giltighet icke blott för de kommunala nykterhetsnämnderna utan även för länsnykterhetsnämnderna i fråga om deras verksamhetsområden. Det har kompletterats med ett åläggande för nämnderna att vidtaga för nykterhetstillståndets höjande erforderliga åtgärder, vilket emellertid icke kan anses innebära någon saklig ändring i förhållande till vad nu gäller utan endast ett förtydligande. I paragrafen givas därefter anvisningar om den verksamhet, som nykterhetsnämnd må bedriva, varvid jämväl 64 § Rff tjänat som förebild. Den därstädes meddelade föreskriften, att nykterhetsnämnd har skyldighet bereda de ärenden rörande nykterhetstillståndet, vilka remitteras till nämnden av behöriga kommunala myndigheter, har ej medtagits, då denna skyldighet ansetts självfallen, och likaså har bestämmelsen om förteckning över dem, som avstängts från inköpsrätt genom beslut av nämnden, uteslutits såsom obehövlig. Revisionen har å andra sidan ansett det lämpligt att komplettera bestämmelserna i 64 § Rff, bl. a. genom, att föreskriva såväl uttrycklig skyldighet för nämnden att stå jämväl enskilda personer till tjänst med sådana råd och upplysningar, vilka betingas av nämndens allmänna uppgift att vara samhällets nykterhetsorgan, som ock uttrycklig befogenhet att i sådant syfte rikta framställningar till enskilda personer, t. ex. till föräldrar eller andra uppfostrare. Rörande de i paragrafen föreslagna bestämmelserna om förhållandet mellan uppsiktsmyndigheten, länsnjdtterhetsnämnden och de kommunala nykterhetsnämnderna får revisionen hänvisa till den allmänna motiveringen sid. 308 ff. Bestämmelsen om årsberättelse har upptagits från 64 § Rff och kompletterats med uppgift å de myndigheter, till vilka berättelsen skall avgivas. I sista stycket av paragrafen har från 2 § alkoholistlagen intagits en erinran om att nykterhetsnämnd har åligganden jämväl enligt andra författningar, såsom förordningarna angående försäljning av spritdrycker och vin, pilsnerdricka samt vissa alkoholfria och därmed jämförliga drycker, angående handel med skattefri sprit och angående vissa alkoholhaltiga preparat m. m. samt motorfordonsförordningen. 3 §. Första stycket av denna paragraf motsvarar 3 § i gällande lag. Andra stycket innehåller däremot en nyhet, nämligen att Konungen skall äga på framställning av länsnykterhetsnämnden föreskriva, att kommun skall tillsätta särskild nykterhetsnämnd. Förhållandena i en kommun kunna nämligen vara sådana, att det är påkallat, att nykterhetsnämndsärendena handhavas av en särskilt utsedd nykterhetsnämnd och icke av fattigvårdsstyrelsen, vars arbetsuppgifter måhända äro så betungande, att något egentligt arbete ej kan ägnas åt nykterhetsnämndsuppgifterna. I regel torde väl också kommunen i sådant fall utse en särskild nykterhetsnämnd, men erfarenheten har visat, att så icke alltid sker. Länsnykterhetsnämnden, som har att svara för den samhälleliga

410 nykterhetsvården inom länet, bör därför enligt revisionens mening kunna göra framställning till Konungen om förständigande för kommunen att utse särskild nämnd. Kommunen kan visserligen i sådan händelse kringgå stadgandet genom att utse samma personer till ledamöter i den särskilda nämnden som i fattigvårdsstyrelsen, men med sådan tredska torde man icke behöva räkna. — Med avseende å detta förslag må vidare erinras om bestämmelserna rörande barnavårdsnämnd. Enligt lagen om samhällets barnavård skall det finnas en barnavårdsnämnd i varje kommun; mindre kommun må dock av Konungen befrias från skyldigheten att hava särskild sådan nämnd. Om revisionens förevarande förslag innebär en viss inskränkning i kommunernas självbestämningsrätt, medgiver det dock uppenbarligen betydligt större frihet för kommunerna att bestämma om organisationen än barnavårdslagen. I den offentliga diskussionen ha dryftats förslag om sammanförande av fattigvårds-, barnavårds-, pensions- och nykterhetsvårdsärendena till en allmän social nämnd i varje kommun. Det lärer emellertid icke ankomma på revisionen att upptaga detsamma till prövning och framlägga de förslag till modifikationer av bestämmelserna rörande nykterhetsnämnd, som skulle bliva erforderliga, därest den antydda ordningen i en framtid genomföres. Revisionen inskränker sig till att framhålla, att dess förslag icke utgör hinder mot en sådan ordning. Nykterhetsvården ställer så speciella krav på vederbörande kommunala myndighet, att det torde vara att förvänta att, om densamma ankommer på en socialnämnd med mycket omfattande uppgifter, denna ofta skall finna det lämpligt att anförtro det löpande nykterhetsvårdsarbetet åt en särskild sektion. Det lärer endast vara till gagn för utformningen av en sådan sektions verksamhet, om det dittills självständiga nykterhetsvårdsarbetet haft en så ändamålsenlig organisation som möjligt.

4§. Denna paragraf har samma lydelse som 4 § i gällande lag. För tydlighetens skull har endast införts ordet »kommunal» i första punkten för att utmärka, att stadgandet icke avser länsnykterhetsnämnden. Beträffande sista stycket må erinras om bestämmelsen i 1 § av förslaget, enligt vilken den kommunala nykterhetsnämnden i Stockholm tillika utgör länsnykterhetsnämnd för Stockholms stads område. Vid fastställande av bestämmelserna rörande sammansättningen av denna nämnd bör hänsyn tagas till att nämnden sålunda fyller en dubbel funktion. Från denna synpunkt föreslår revisionen, att nykterhetsnämnden i Stockholm skall vara sammansatt på följande sätt: en ledamot, vilken tillika är ordförande, utsedd av socialstyrelsen, en ledamot, läkare, utsedd av samma myndighet efter samråd med medicinalstyrelsen, en ledamot, utsedd av överståthållarämbetet, samt sex ledamöter, utsedda av stadsfullmäktige. Härigenom skulle denna nämnd i fråga om sammansättningen å ena sidan

411 ansluta sig till övriga länsnykterhetsnämnder, i vilka enligt 10 § i förslaget även skola ingå två ledamöter utsedda av socialstyrelsen och en ledamot utsedd av vederbörande länsstyrelse, samt å andra sidan bibehålla karaktären av ett kommunalt organ, där de av kommunen utsedda ledamöterna utgöra majoritet. Påpekas må, att bestämmelserna om valbarhet och behörighet för ledamot i kommunal nykterhetsnämnd enligt 4 § jämväl böra äga giltighet i fråga om de av socialstyrelsen och överståthållarämbetet utsedda ledamöterna av nämnden i Stockholm. 5 §. Rörande skälen för de i denna paragraf föreslagna bestämmelserna, som innebära en nyhet i förhållande till gällande lag, hänvisas till den allmänna motiveringen sid. 308 ff. Om länsnykterhetsnämnden såsom sitt ombud utsett en av de av kommunen valda ledamöterna, medför detta tydligen icke någon ändring i nämndens sammansättning. Har länsnykterhetsnämnden däremot funnit sig böra till ombud utse en person, som icke är av kommunen vald till ledamot, inträder denne i kraft av länsnykterhetsnämndens beslut såsom ledamot av den kommunala nykterhetsnämnden med samma befogenheter och åligganden som de övriga ledamöterna. Att antalet ledamöter härigenom ökas, torde icke behöva föranleda några betänkligheter. Länsnykterhetsnämndens ombud behöva icke utses för samma tid som kommunens ledamöter. Revisionen har däremot utgått från att ombud skall utses för viss bestämd tid, såsom framgår av andra punkten i 6 § av förslaget. Länsnykterhetsnämnden är icke heller enligt förslaget bunden till viss tidpunkt för utseende av ombud. Den kan sålunda utse sitt ombud före de kommunala valen och om så sker, erhåller kommunen möjlighet att välja ombudet till ledamot av nämnden. I det fall, att kommunen skulle vilja utse länsnykterhetsnämndens ombud till ordförande i nämnden, torde kommunen hava att först välja denne till ledamot av nämnden på grund av avfattningen av det i 4 § åberopade stadgandet i 14 § fattigvårdslagen. Att länsnykterhetsnämndens ombud även kan utses till sådan föredragande, som omförmäles i 6 § av förslaget, är där uttryckligt stadgat. Då länsnykterhetsnämndens ombud äger att såsom ledamot deltaga i nämndens arbete, böra bestämmelserna rörande valbarhet och obehörighet för val till ledamot ävensom ansvarighet för medel och handlingar tillämpas å denne. En uttrycklig hänvisning till ifrågavarande stadgande torde dock icke vara nödvändig. Ej heller synes det vara påkallat, att i lagtexten angiva, huruvida de bestämmelser, som gälla för ledamot i fråga om rätten att avsäga sig uppdraget, skola vara tillämpliga å sådant ombud. Det ligger nämligen i sakens natur, att ombudsskap av förevarande slag bör vila på frivilligt åtagande och länsnykterhetsnämnden därför icke bör till ombud utse den, som ej önskar ifrågakomma för uppdraget, samt entlediga ett ombud, som vill bliva befriat därifrån.

6§. Första punkten i denna paragraf motsvarar 5 § i gällande lag. Om det tilllägg, som gjorts genom andra punkten, har revisionen uttalat sig i den allmänna motiveringen sid. 309 f. 7 §.

För att länsnykterhetsnämnden skall erhålla kännedom om sammansättningen av de kommunala nykterhetsnämnderna stadgas i första stycket av denna paragraf skyldighet för kommun att till länsnykterhetsnämnden insända uppgift om namn och adress å ledamöterna i den kommunala nykterhetsnämnden. Denna uppgiftsskyldighet torde böra fullgöras av den kommunala myndighet, som valt dessa ledamöter. Andra stycket motsvarar 6 § i gällande lag med det tillägget, att stadgandet har utsträckts att avse även länsnykterhetsnämndens ombud. Beträffande denne bör uppgiftsskyldigheten fullgöras av länsnykterhetsnämnden, medan uppgifterna rörande ordförande och föredragande torde böra insändas av den väljande kommunala myndigheten. 8 och 9 §§. Dessa paragrafer motsvara 7 och 8 §§ i gällande lag. Till den senare paragrafen har endast fogats en erinran om statens understöd till de kommunala nykterhetsnämndernas verksamhet, som berörts i den allmänna motiveringen sid. 312. 10 §. Angående denna paragraf hänvisas i huvudsak till den allmänna motiveringen sid. 308 ff. Utan att föreslå något uttryckligt stadgande härom har revisionen ansett sig kunna utgå ifrån att den av länsstyrelsen utsedde representanten, oavsett om han tillhör länsstyrelsen eller ej, i regel skall äga juridisk utbildning, varigenom nämndens behov av sådan kompetens blir tillgodosett. De av landstinget valda ledamöterna skola enligt förslaget utses bland ledamöterna i länets kommunala nykterhetsnämnder. Landsting kan sålunda härtill välja ledamot av den kommunala nykterhetsnämnden i stad inom länet, som icke deltager i landsting. För varje ledamot skall enligt förslaget utses en särskild suppleant och suppleanten för ordföranden skall sålunda vid förfall för denne leda förhandlingarna. För att suppleanterna skola vinna förtrogenhet med nämndens uppgifter torde de i allmänhet böra kallas till nämndens sammanträden. Revisionen har icke ansett sig böra framlägga förslag till närmare bestämmelser angående länsnykterhetsnämndernas verksamhet ävensom angående statsmedel härtill, utan torde detta böra ankomma på uppsiktsmyndigheten. Revisionen inskränker sig i detta avseende till att framhålla, att dess förslag att den kommunala nykterhetsnämnden i Stockholms stad skall utgöra länsnykterhetsnämnd icke medför någon väsentlig ändring i denna nämnds upp-

413 gifter. Densamma har sålunda även framgent huvudsakligen karaktären av en kommunal nykterhetsnämnd. Detta torde hava till följd, att för denna böra gälla samma regler angående kostnaderna för verksamheten, som äga tillämpning för andra kommunala nykterhetsnämnder, men däremot icke motsvarande bestämmelser rörande länsnykterhetsnämnderna. I fråga om detta kapitel må slutligen påpekas, att, såsom ovan antytts, revisionen funnit stadgandet i 9 § i gällande lag onödigt och därför icke upptagit någon motsvarighet till detsamma i sitt förslag.

2 KAP. Om hjälpåtgärder. 3 kap. i gällande lag, som motsvarar det nu förevarande, inledes med ett stadgande, 10 §, som ålägger polis- och åklagarmyndighet att, när den erhållit kännedom om förhållande, som bör föranleda nykterhetsnämndens ingripande, ofördröjligen göra anmälan därom hos nämnden. Denna föreskrift bör enligt revisionens mening flyttas till lagens sista kapitel och kan där lämpligen ingå såsom ett andra stycke av 60 §, där andra bestämmelser lämnas om samarbete mellan olika myndigheter. H §• 1 mom. Första stycket i denna paragraf saknar direkt motsvarighet i gällande lag. Enligt detsamma är förutsättningen för att den kommunala nykterhetsnämnden skall äga befogenhet och skyldighet att ingripa mot en alkoholmissbrukare, att denne gjort sig skyldig till fylleri eller eljest använt alkoholhaltiga drycker eller ersättningsmedel härför till skada för sig eller annan. Skälen för denna bestämmelse, som betecknar en väsentlig utvidgning av denna lagstiftnings tillämplighetsområde, hava angivits i den allmänna motiveringen sid. 313 f. I överensstämmelse med stadgandet i 11 § i gällande lag är den kommunala nykterhetsnämnden enligt förslaget behörig att ingripa mot den som vistas inom kommunen eller där äger hemortsrätt enligt fattigvårdslagen. Den regel, som angives i andra stycket av detta mom., återfinnes i 11 § gällande alkoholistlag, ehuru något annorlunda utformad. Den i sistnämnda paragraf intagna föreskriften angående nykterhetsnämnds behörighet att ingripa har, såsom ovan framhållits, flyttats till första stycket i detta mom. Tredje stycket, som icke äger någon direkt förebild i gällande lag, torde icke tarva någon närmare motivering. Fjärde och femte styckena motsvara andra stycket av 13 § i gällande lag men hava underkastats vissa huvudsakligen formella ändringar. Revisionen har ansett det lämpligt att inleda de här meddelade allmänna anvisningarna rörande hjälpåtgärder med en anmaning, att nykterhetsnämnderna i första

414 hand böra söka vinna rättelse genom personlig påverkan av vederbörande. Härvid gäller det att söka bibringa denne insikt om vådan av alkoholmissbruk. Enligt gällande föreskrift härom har nämnden för detta ändamål att allvarligt erinra denne om de påföljder, vilka kunna inträda enligt alkoholistlagen, om rättelse ej vinnes. Revisionen är emellertid av den uppfattningen, att det ingalunda alltid är lämpligt att nykterhetsnämndens ingripande inledes på detta sätt, och har därför föreslagit en omredigering på denna punkt. 1 momentets sjätte stycke har upptagits den bestämmelsen från 13 § i gällande alkoholistlag, att nykterhetsnämnd, då omständigheterna därtill föranleda, äger ställa en alkoholmissbrukare under övervakning, som må fortgå under ett år eller i vissa fall två år. Över sådant beslut kan klagan ej föras, såsom framgår av 55 §. Då ett övervakningsbeslut kan innebära ganska betydande inskränkningar för den som beslutet avser, är det emellertid enligt revisionens mening icke alldeles tillfredsställande, att ett dylikt beslut av kommunal nykterhetsnämnd ej kan komma under omprövning av högre myndighet. Med hänsyn härtill föreslår revisionen, att kommunal nykterhetsnämnds beslut om övervakning alltid skall underställas länsnykterhetsnämnden för godkännande. Då det mången gång skulle vara olämpligt, att' övervakningen anstode till dess sådant godkännande hunnit inhämtas, skall enligt förslaget den kommunala nämndens beslut kunna tillämpas omedelbart i avvaktan härpå. 2 mom. I många fall äro omständigheterna sådana, att det är uppenbart, att rättelse ej kan vinnas genom hjälpåtgärder. I 15 § i gällande lag stadgas därför, att nykterhetsnämnd i sådant fall äger ansöka om förordnande av länsstyrelsen om tvångsintagning å allmän alkoholistanstalt. Motsvarande föreskrift har intagits i förevarande moment. Detta innehåller emellertid även ett tillägg utöver nyssnämnda stadgande i gällande lag, vilket står i samband med förslagets allmänna utvidgning av denna lagstiftnings tillämplighetsområde. Det föreskrives nämligen, att nämnden i sådana fall, då väl 11 § 1 mom. första stycket är tillämpligt men de mera inskränkta förutsättningarna för tvångsinternering icke föreligga, skall överlämna ärendet med förefintlig utredning till länsnykterhetsnämnden. Syftet med denna bestämmelse är, att länsnykterhetsnämnden, som kan antagas besitta större erfarenhet och vidare överblick än de kommunala nämnderna, skall erhålla kännedom om fallet och kunna giva den kommunala nämnden vägledning för dess fortsatta handläggning av detsamma. 3 mom. Detta stadgande har behandlats i den allmänna motiveringen sid. 316. E t t praktiskt exempel på de fall som här avses är, att en yngling uppträtt onyktert å dansbanor eller vid andra allmänna tillställningar. Har därvid uppkommit någon påtaglig skada, såsom att vederbörande i sitt berusade tillstånd förfördelat någon eller uppträtt störande och väckt allmän förargelse, är fallet att hänföra under den allmänna bestämmelsen i 1 mom. och nykterhetsnämnden berättigad att tillgripa de hjälpåtgärder, som kunna befinnas lämpliga. Om däremot en påtaglig skada icke uppkommit, är nu förevarande stadgande tillämpligt.

415 12 §. Denna paragraf är med endast någon formell jämkning upptagen från motsvarande lagrum i den gällande lagen. 13 §. Förevarande paragraf motsvarar 35 § Rff men skiljer sig från denna förebild i flera avseenden. Sålunda tillkommer den i förslaget stadgade befogenheten länsnykterhetsnämnden och icke den kommunala nykterhetsnämnden. Denna ändring har angivits i den allmänna motiveringen å sid. 317, där jämväl framhållits, att avstängning enligt förslaget skall kunna äga rum icke blott i fråga om utminuteringen utan även beträffande utskänkningen. Länsnykterhetsnämndens förordnande härom skall sålunda kunna riktas både till systembolag och till enskilda försäljare. Nämnden skall vidare äga vidtaga ifrågavarande åtgärd av eget initiativ och icke vara bunden av anmälan från viss behörig myndighet eller enskild person. Förutsättningen för åtgärden är, att vederbörande brukar alkoholhaltiga drycker till skada för sig eller annan, och sammanfaller sålunda väsentligen med förutsättningen för hjälpåtgärd enligt 11 § 1 mom. första stycket, medan den skiljer sig från regeln i 35 § Rff, så till vida som där förutsattes »uppenbar» skada. Dessa ändringar, vilka samtliga innebära utvidgningar av stadgandets räckvidd, stå i samband med att ifrågavarande befogenhet skall tillkomma ett organ med större allmän kompetens än de kommunala nykterhetsnämnderna i regel kunna förutsättas äga. E t t allmänt skäl för dessa utvidgningar är vidare, att de i viss mån utgöra en ersättning för de befogenheter att meddela inskränkande bestämmelser rörande försäljningen, som nu tillkomma vissa kommuner men enligt revisionens förslag skola bortfalla. Det bör ock uppmärksammas, att förslaget inskränker giltighetstiden för avstängningsbeslut från tre till ett år, varigenom lämpligheten av detsamma oftare kommer under omprövning. Vad särskilt den ändringen beträffar, att länsnykterhetsnämnden icke skall behöva avvakta anmälan från viss behörig myndighet eller enskild person, torde det särskilt böra framhållas, att den nuvarande ordningen i detta hänseende icke står väl samman med nykterhetsnämndernas obetingade initiativrätt i fråga om åtgärder av långt mera ingripande beskaffenhet. Att avstängning även bör kunna ske i fråga om utskänkning i sådana fall, då detta låter sig genomföra, t. ex. beträffande en person, som vistas i ett icke alltför stort samhälle, därför tala redan vunna erfarenheter; nykterhetsnämnderna hava nämligen med stöd av 59 § 3 mom. sista punkten och 64 § Rff i åtskilliga fall åvägabragt utskänkningsförbud, som haft gynnsamma verkningar. Slutligen må påpekas, att förevarande stadgande även avser pilsnerdricka, medan 35 § Rff endast omfattar spritdrycker och vin. Erfarenheten har nämligen givit vid handen, att pilsnerdricka, enbart eller i förening med andra alkoholhaltiga drycker, mången gång användes såsom berusningsmedel. Såsom ytterligare skäl för denna utsträckning av stadgandets omfattning må anföras, att nykterhetsnämnderna, med anlitande av 22 § 1 mom. andra stycket pils-

416 nerdricksförsäljningsförordningen, redan under gällande ordning i åtskilliga fall åvägabragt försäljningsförbud i fråga om pilsnerdricka, och att denna åtgärd visat sig ändamålsenlig. 14 §. Angående denna paragraf hänvisas till den allmänna motiveringen ovan sid. 310. 15 §. Denna paragraf är med någon formell jämkning likalydande med 14 § i gällande lag.

3 KAP.

Om tvångsintagande å alkoholistanstalt. 16 §. De i denna paragraf under punkten 1—6 angivna förutsättningarna för tvångsintagning å alkoholistanstalt äro desamma, som angivas i 1 § i gällande lag. Första stycket i förevarande paragraf jämte den hänvisning till densamma, som finnes i 11 § 2 mom., utgör motsvarighet till 15 § i gällande lag. Andra stycket är däremot nytt. Genom det här föreslagna stadgandet, att ansökan av kommunal nykterhetsnämnd om tvångsintagning å alkoholistanstalt skall inlämnas till länsnykterhetsnämnden, vilken har att vid behov fullständiga densamma och med eget yttrande översända den till länsstyrelsen, åsyftas att vinna ökad garanti för att de kommunala nykterhetsnämnderna, innan de föranstalta om en så vittgående åtgärd som tvångsintagning, hava vidtagit lämpliga hjälpåtgärder. Länsnykterhetsnämnden kan nämligen, om den av ansökningen finner, att den kommunala nykterhetsnämnden bör göra ytterligare försök att med mildare medel söka åstadkomma rättelse, med stöd av de föreslagna stadgandena i 2 § fjärde stycket och 14 § anmoda denna härom. Om nämnden icke hörsammar denna anmodan, kan länsnykterhetsnämnden genomdriva sin uppfattning genom att avstyrka ansökningen om tvångsintagning samt i enlighet med 14 § övertaga den vidare handläggningen av ärendet. Genom det nu behandlade stadgandet vinnes även ett annat syfte, som direkt framgår av lagtexten, nämligen att länsnykterhetsnämnden erhåller tillfälle att komplettera den kommunala nämndens utredning. Erfarenheten torde hava visat, att detta mången gång är påkallat. Det bör emellertid i detta sammanhang påpekas, att den kommunala nykterhetsnämnden i brådskande fall kan insända framställning om tvångsintagning av en farlig alkoholist direkt till länsstyrelsen enligt föreskrift i 17 § första stycket andra punkten.

417 Tredje stycket av 16 § är även nytt. Det utgör en direkt konsekvens av det föreslagna stadgandet i 14 § första stycket. 17 §. Denna paragraf motsvarar 16 § i gällande lag. Den nytillkomna andra punkten i första stycket är föranledd av det nya andra stycket i förslagets 16 §. Av 14 § första stycket sista punkten jämförd med 16 § tredje stycket torde framgå, att föreskriften i 17 § första stycket även är tillämplig i sådana fall, då länsnykterhetsnämnden övertagit handläggningen av ett ärende. Revisionens förslag upptager icke någon motsvarighet till 17 § i gällande lag, enligt vilket lagrum vissa närstående till en alkoholmissbrukare kunna hos länsstyrelsen ansöka om ingripande mot denne, därest nykterhetsnämnden underlåtit detta trots framställning härom. Detta stadgande torde knappast någonsin hava tillämpats. Det äger emellertid ett principiellt berättigande, så länge den kommunala nykterhetsnämnden ensam kan vidtaga åtgärder av nu ifrågavarande slag. Då enligt revisionens förslag länsnykterhetsnämnden skall kunna ingripa, därest den kommunala nämnden underlåter detta, torde stadgandet vara överflödigt. 18 och följande §§. Såsom förut framhållits ansluter sig revisionens förslag i stor utsträckning till nu gällande bestämmelser. Oaktat anledning kunde finnas att föreslå ändringar i vissa av här ovan angivna paragrafer, hava väsentligen blott företagits sådana formella jämkningar, som äro betingade av revisionens förslag i fråga om de tidigare paragraferna. Här må endast erinras om att stadgandet i 10 § av nu gällande lag, såsom ovan under rubriken till 2 kap. framhållits, flyttats till 60 § i förslaget, samt att bestämmelse intagits i 55 § 2 mom. om besvär över beslut av länsnykterhetsnämnd om förordnande enligt 13 §. Angående det senare stadgandet må allenast framhållas, att anledningen till att sådan klagan enligt förslaget skall anföras hos kontrollstyrelsen — och icke hos länsstyrelsen eller hos nykterhetsnämndernas uppsiktsmyndighet socialstyrelsen — är önskvärdheten av att beslut i tilldelningsärenden, vare sig dessa äro meddelade av systembolag eller länsnykterhetsnämnder, komma under omprövning av samma myndighet.

27—333437

Motiv till förslaget till' förordning om införande av förordningen angående försäljning av spritdrycker och vin (spritdrycksförordningen) samt lagen om nykterhetsvård. 1 §• Det nära sambandet mellan spritdrycksförordningen och lagen om nykterhetsvård föranleder bl. a. att de nya organisationer, som föreslås i dessa författningar, böra inrättas i samband med varandra och börja sin verksamhet samtidigt. På grund härav har revisionen funnit det lämpligt att sammanföra bestämmelserna om de båda författningarnas ikraftträdande och övriga regler om övergången till den nya ordningen till en gemensam förordning. Såsom tidigare angivits 1 har revisionen föreslagit, att rätten att bedriva utskänkning skall anknytas till fyraåriga oktrojperioder, medan någon dylik tidsbegränsning icke förutsatts för utminuteringens del. Den första oktrojperioden skall enligt 3 kap. 7 § 1 mom. i revisionens förslag till spritdrycksförordning börja den 1 oktober 1937, och revisionen har ansett det lämpligast, att hela den nya ordningen samtidigt träder i tillämpning. På grund härav föreslår revisionen i nu förevarande paragraf, att både spritdrycksförordningen och lagen om nykterhetsvård skola träda i kraft sistnämnda dag. Härvid har revisionen räknat med att nämnda författningar bliva antagna vid 1936 års riksdag och att erforderliga åtgärder för övergången till den nya ordningen kunna vidtagas i rask följd under tiden därefter, såsom närmare framgår av vad som anföres under 3—6 §§ här nedan. Skulle emellertid författningarna bliva beslutade först vid en senare riksdag eller tiderna för vidtagande av nyss antydda åtgärder av annan anledning behöva sättas senare än revisionen föreslagit, synes detta lämpligast kunna anordnas på följande sätt. Den första oktrojperioden förkortas med förslagsvis ett eller två år, och utsattes sålunda att börja den 1 oktober 1938 eller sagda dag 1939. Författningarnas ikraftträdande bestämmes till samma datum som oktrojperiodens början, och dagarna för vidtagande av olika åtgärder i övergångsförfarandet framflyttas i lämplig mån. De föreslagna nya författningarna avse närmast att ersätta Rff och alkoholistlagen, vilkas upphävande således föreslås i nu förevarande paragraf. Därjämte föreslår revisionen, att två andra författningar, som stå i visst samband med Rff, skola upphävas. Den första av dessa är förordningen den 13 1

Se ovan sid. 256.

419 maj 1846 om ansvar å den som åt fånge eller kronoarbetskarl olovligen anskaffar brännvin eller andra spirituösa drycker. Denna förordning torde numera sakna praktisk betydelse, då hithörande förhållanden beträffande fångar regleras i annan ordning 1 och kronoarbetskåren blivit upplöst. Den senare av de båda nyssnämnda författningarna utgöres av kungörelsen den 21 december 1904 angående förbud mot postbefordran av paket, innehållande brännvin eller andra brända eller destillerade spirituösa drycker. Skälen för upphävande av denna kungörelse har revisionen angivit ovan å sid. 184. 2 §•

Rättigheter till detaljhandel, som upplåtas åt bolag jämlikt 17 § Rff, meddelas i regel för oktrojperioder om tre kalenderår. För samtliga bolag utom Aktiebolaget Stockholmssystemet utgå de nu gällande oktrojperioderna den 31 december 1936. Jämlikt nyssnämnda författningsrum skola dessa bolag ansöka om nya rättigheter före mars månads utgång år 1936. Även om revisionens förslag till spritdrycksförordning kommer under behandling av nämnda års riksdag såsom revisionen förutsätter, kan tydligen frågan om förslagets antagande vara oavgjord vid ansökningstidens utgång. Det torde då vara lämpligast, att de gamla bolagen ansöka om rättigheter i vanlig ordning för en ny treårsperiod, men att länsstyrelserna icke träffa slutligt avgörande förrän det visat sig, om den nya bolagsorganisationen kommer till stånd, och i sådant fall meddela rättigheter åt de gamla bolagen blott för tiden intill den 1 oktober 1937, då såsom ovan angivits spritdrycksförordningen enligt revisionens förslag skall träda i kraft. Stadgande härom har intagits under nu förevarande paragraf. Aktiebolaget Stockholmssystemet, vars nuvarande oktrojperiod utgår redan den 31 december 1935, torde lämpligen till en början kunna ansöka om förnyad oktroj enbart för år 1936, för att därefter samma förfarande skall kunna tillämpas som ovan angivits beträffande övriga bolag. Det synes revisionen böra ankomma på Kungl. Maj:t att i god tid meddela vederbörande erforderliga direktiv för att bringa det nu skisserade övergångsförfarandet i tillämpning. Vad slutligen angår sådana rättigheter som för närvarande upplåtas åt andra än bolagen, d. v. s. rättigheter till utskänkning å fartyg och järnvägståg enligt 21 § Rff samt tillfälliga vinutskänkningsrättigheter enligt 22 § Rff, så böra även dessa meddelas blott för tiden intill dess spritdrycksförordningen träder i kraft. Stadgandet i förevarande paragraf har därför formulerats så vidsträckt, att det jämväl innefattar dessa rättigheter. 3—6 §§.

Under dessa paragrafer har revisionen sammanfört bestämmelser om de tider, då olika åtgärder för införande av den föreslagna nya ordningen lämp1 Jämför lagen den 24 mars 1916 (nr 90) angående verkställighet av straffarbete och fängelsestraff 2 och 3 §§ samt fångvårdsstyrelsens arbetsordning för fåDgvårdsstaten fastställd den 9 april 1923 § 2.

420 ligen kunna vidtagas. Såsom ovan under 1 § framhållits, kan det dock bliva er- ; forderligt att fastställa senare tidpunkter för olika åtgärder än de här angivna. Vid uppbyggandet av den blivande systembolagsorganisationen torde det vara lämpligt att till en början fastställa den yttre ramen för denna organisation. Revisionen föreslår därför såsom en första åtgärd i 3 §, att riket skall indelas i detaljhandelsområden för de nya systembolagen jämlikt 3 kap. 1 § spritdrycksförordningen. Med utgångspunkt från den ovan angivna förutsättningen, att nämnda förordning antages vid 1936 års riksdag, föreslår revisionen, att denna indelning skall ske före den 1 augusti samma år. I samband med indelningen torde det också vara lämpligt att Konungen förordnar om blivande huvudorter för de olika detaljhandelsområdena. Revisionen har tidigare framhållit lämpligheten av att styrelseledamöter i blivande systembolag medverka vid bolagsbildningen 1 . Med hänsyn till detta önskemål har revisionen i 4 § upptagit bestämmelser som åsyfta, att ledamöter och suppleanter i de nya systembolagens styrelser skola utses så tidigt, att denna medverkan möjliggöres. Enligt revisionens förslag i 6 kap. 4 § spritdrycksförordningen skola vissa ledamöter och suppleanter i systembolagens styrelser väljas av vederbörande länsnykterhetsnämnd. Härav följer att i nu förevarande sammanhang jämväl måste lämnas föreskrifter om utseende av ledamöter i denna nya nämnd, om vars sammansättning stadgas i 10 § av förslaget till lag om nykterhetsvård. Såväl i de nya systembolagens styrelser som i länsnykterhetsnämnderna skola finnas representanter för landstingen, och revisionen föreslår, att dessa skola väljas vid 1936 års lagtima landstingsmöte, övriga ledamöter och suppleanter i länsnykterhetsnämnderna skola enligt förslaget utses före den 1 september samma år. Sedan länsnykterhetsnämnderna sålunda blivit konstituerade, kunna de i sin tur utse representanter i systembolagens styrelser, och revisionen föreslår, att detta skall ske redan innan den 15 september med hänsyn till det ovan omnämnda behovet av medverkan från styrelseledamöternas sida vid bolagsbildningen. De övriga ledamöter och suppleanter i systembolagens styrelser, vilka skola utses av offentliga institutioner — kontrollstyrelsen och vissa städers fullmäktige — skola enligt förslaget likaså utses senast den 15 september 1936. Särskilt kontrollstyrelsens representanter torde i de flesta fall med fördel kunna utses tidigare. Därefter återstå blott aktieägarnas representanter i systembolagens styrelser, och för att även dessa skola utses snarast möjligt föreslår revisionen, att val skall äga rum å konstituerande bolagsstämma. Så snart kontrollstyrelsen för ett visst bolag utsett sin representant, den blivande ordföranden i styrelsen, bör arbetet med bolagsbildningen kunna igångsättas och därefter bedrivas med biträde av de övriga styrelseledamöterna. I fråga om detta arbete kan här vidare hänvisas till vad som anförts ovan å sid. 385—386. I 5 § har revisionen föreskrivit tillämpning av spritdrycksförordningens bestämmelser om tillstånd att äga aktie i systembolag samt om systembolags bildande och vad därmed sammanhänger. Stadgandet är avfattat så vidsträckt med hänsyn till att därunder otvetydigt skall ingå en sådan be1

Se ovan sid. 385.

421 stämmelse som den om bolagsordningens godkännande. Den slutliga åtgärden i fråga om bolagens bildande är att dessa skola antagas av länsstyrelsen jämlikt 6 kap. 1 § spritdrycksförordningen. Ansökan härom bör enligt revisionens uppfattning kunna ske före den 1 november 1936, och stadgande härom föreslås i nyssnämnda 5 §. I 6 § behandlas därefter de första ansökningarna om utskänkningstillstånd enligt den nya ordningen. Därest systembolagen, såsom nyss angivits, söka antagande före den 1 november 1936 och erhålla länsstyrelsernas beslut härom under den närmaste tiden därefter, torde de få tillräcklig tid för avgivande av ansökningar om årsutskänkning före årets utgång i överensstämmelse med föreskrifterna i 3 kap. 7 § 2 mom. spritdrycksförordningen. För kommunala ansökningar lämnas därefter en tid av tre månader, likaledes i enlighet med vad som stadgas i nämnda moment. Givetvis böra härvid även tillämpas spritdrycksförordningens övriga bestämmelser om behandling av sådan ansökan och vad därmed sammanhänger — sålunda även den särskilda möjlighet till omprövning av kommunala beslut som innefattas i reglerna om turistutskänkning i 3 kap. 12 § spritdrycksförordningen. I fråga om utskänkning av annat slag, d. v. s. tillfällig utskänkning enligt 3 kap. 11 § spritdrycksförordningen och trafikutskänkning enligt 13 § samma kapitel, ha i spritdrycksförordningen icke föreskrivits särskilda tider för ansökans avgivande, varför motsvarande regler icke erfordras här, men i de fall, då en ansökan, som avser tiden efter spritdrycksförordningens ikraftträdande, göres dessförinnan, böra givetvis spritdrycksförordningens regler tillämpas därå, varför revisionen upptager en regel av detta innehåll. Slutligen föreslås jämväl i 6 §, att då tillstånd till utskänkning meddelats jämlikt spritdrycksförordningen på grund av en sådan ansökan som här förut nämnts, frågan huruvida överlåtelse av tillståndet må ske och därmed sammanhängande spörsmål skola bedömas enligt spritdrycksförordningens bestämmelser. Härvid förutsätter revisionen, att Konungen i god tid utsett ledamöter i den särskilda nämnd, som enligt 3 kap. 15 § spritdrycksförordningen skall avgöra vissa överlåtelse- och ersättningsfrågor, och likaså meddelat närmare föreskrifter om nämndens sammansättning och verksamhet.

I 19 § 9^mom. Rff föreskrives, att då bolag upplöses, det överskott av bolagets tillgångar, som kan uppstå, sedan bolagets samtliga skulder blivit guldna samt de av delägarna tillskjutna medel återbetalats, skall tillfalla statsverket och insättas å dess giroräkning i riksbanken, såvida ej annorledes i laga ordning bestämts. Den av revisionen föreslagna omorganisationen medför visserligen en dylik upplösning av bolag, men det angivna förfarandet synes mindre lämpligt i detta fall då förändringen reellt sett innebär en sammanslagning av de gamla bolagen till nya större bolag. Det är då givetvis mera praktiskt, att de gamla bolagens tillgångar och skulder direkt övertagas av de nya bolagen, och ett stadgande härom föreslås därför i nu förevarande paragraf.

8 §. Nedläggande av de gamla bolagens rörelse och dennas övertagande av de nya bolagen kommer givetvis att innebära ett omfattande organisationsarbete, som kräver ytterligare direktiv utöver de huvudregler, vilka i de föregående paragraferna behandlats. Det synes emellertid revisionen, att man icke lämpligen i förväg bör fastställa närmare riktlinjer härför utan att detta hellre bör ske genom administrativa bestämmelser av en myndighet, som kan leda arbetet med omorganisationen och som under arbetets fortgång kan anpassa direktiven efter utvecklingen av detsamma. Enligt revisionens åsikt böra dessa funktioner ankomma på kontrollstyrelsen såsom uppsiktsmyndighet över såväl de gamla som de nya bolagen. Då revisionen således i denna paragraf föreslår, att kontrollstyrelsen skall meddela närmare anvisningar angående nedläggande av rörelsen å de gamla bolagen och rörelsens övertagande av de nya, avses härmed en reglering av hela omorganisationen inom den ram som uppdrages genom denna förordning. Härunder innefattas alltså t. ex. regler för genomförande av de gamla bolagens likvidation, det närmare förfarandet vid de nya bolagens bildande, överlämnade av de gamla bolagens uppgifter om kundkretsen o. s. v. Det har ovan framhållits, att styrelseledamöterna i de blivande bolagen redan på ett tidigt stadium böra tagas i anspråk för arbetet med bolagsbildningen, och de böra enligt revisionens mening jämväl biträda vid det fortsatta arbetet på rörelsens övertagande av de nya bolagen. E t t direkt stadgande om dessa styrelseledamöternas uppgifter har revisionen ansett lämpligen kunna inflyta i denna paragraf. 9 §. Enligt 19 § 6 mom. Rff skall granskning av bolags förvaltning och räkenskaper verkställas varje år i mars eller april månad för nästföregående år. Därest spritdrycksförordningen, såsom ovan föreslagits, träder i kraft den 1 oktober 1937, uppstår därefter under den nya förordningens tid behov av revision av de gamla bolagens förvaltning för tiden från den 1 januari till den 1 oktober 1937. Detta bör lämpligen ske i den gamla ordningen, och revisionen föreslår därför att härvid skola tillämpas reglerna härom i 19 § Rff, nämligen i 6 mom. om revisionens verkställande samt om avgivande av revisionsberättelse och styrelsens eventuella förklaring över anmärkningar, i 7 mom. om ersättning åt revisorer och deras ombud samt i 8 mom. om beslut rörande ansvarsfrihet m. m. 10 §. I fråga om bildande av restaurangbolag enligt spritdrycksförordningens j bestämmelser före nämnda förordnings ikraftträdande har revisionen icke funnit nödvändigt att upptaga särskilda föreskrifter, då dessa bolag i motsats mot: systembolagen väsentligen skola följa aktiebolagslagens allmänna regler. I den mån det finnes erforderligt, att nya restaurangbolag bildas på detta tidiga stadium, torde det kunna ske i samband med det övriga förberedande organisa-

423 tionsarbetet under kontrollstyrelsens uppsikt och enligt dess direktiv. Det torde vidare vara lämpligt, att härvid de nuvarande restaurangbolagen i förefintlig eller ändrad form inordnas under den nya systembolagsorganisationen. I ett hänseende kan en övergångsbestämmelse härom vara erforderlig. Enligt 6 kap. 15 § 1 mom. spritdrycksförordningen skola aktierna i restaurangbolag vara dels stamaktier, dels preferensaktier. Stamaktiekapitalet skall utgöra 10— 20 % och således preferensaktiekapitalet 80—90 % av bolagets sammanlagda aktiekapital. Varje stamaktie skall medföra rätt till tio röster och varje preferensaktie rätt till en röst. Dessa regler om det inbördes förhållandet mellan de olika slagen av aktier synas icke vara av sådan art, att de nödvändigt böra föranleda en omläggning av de nuvarande restaurangbolagen, där det kan finnas annan relation mellan olika slag av aktier; detta är sålunda fallet med Stockholms Allmänna Restaurantaktiebolag. Revisionen föreslår därför i förevarande paragraf, att de nuvarande förhållandena i dylika fall må kunna bibehållas. Härvid har dock revisionen uppställt ett viktigt förbehåll, nämligen att den röstövervikt, som genom nyssnämnda bestämmelser i spritdrycksförordningen tillförsäkrats vederbörande systembolag i dess egenskap av stamaktiernas ägare, icke må underskridas. 11 §• Slutligen har revisionen under denna paragraf upptagit en regel, enligt vilken i de många fall, då i lag eller särskild författning förekommer hänvisning till stadgande i Rff eller alkoholistlagen, hänvisningen i stället skall gälla motsvarande bestämmelse i spritdrycksförordningen eller lagen om nykterhetsvård.

MotiT till förslaget till kungörelse angående meddelande av vissa uppgifter för utminuteringskontrollen. Enligt 4 kap. 3 § i revisionens förslag till spritdrycksförordning skall systembolag vid utövande av den individuella utminuteringskontrollen särskilt taga hänsyn till vissa uppräknade förhållanden, som ansetts utgöra tecken på att det föreligger fara för alkoholskada. För att dessa förhållanden skola komma till systembolagens kännedom, erfordras särskilda bestämmelser om skyldighet för domstolar, läkare och andra att insända vissa uppgifter till bolagen. Dylika bestämmelser återfinnas för närvarande i 37—39 §§ Rff, men revisionen har ansett det lämpligare att införa dem i en särskild kungörelse. 1 §• Föreskrifterna i denna paragraf motsvara vissa bestämmelser i 37 § 1 och 2 mom. Rff med de ändringar, som föranledas av revisionens uppfattning om vilka förhållanden som böra påkalla beaktande vid den individuella utminuteringskontrollen. Härom hänvisas till de föreslagna stadgandena i 4 kap. 3 § spritdrycksförordningen samt de ovan å sid. 151 ff. och 353 f. intagna motiven härtill. I fråga om den i slutet av förevarande paragraf intagna bestämmelsen om insändande av uppgift från högre rätt må särskilt anmärkas, att beträffande sakfälld, som i högre rätt befunnits hava begått brott medan han varit påverkad av alkoholhaltiga drycker, skall uppgift därifrån sändas såväl då den tilltalade blivit frikänd i den lägre instansen som då han där befunnits brottslig men underrätten icke ansett att han varit påverkad av alkoholhaltiga drycker och därför ej avlämnat uppgift. 2 §.

Revisionen har ansett det vara av betydelse, att systembolagen få kännedom om disciplinstraff för fylleri, som ålagts jämlikt strafflagen för krigsmakten, och föreslår därför en bestämmelse om skyldighet för vederbörande befälhavare att insända uppgift därom. Då någon omprövning i högre instans ej äger rum av ett förfarande som icke lett till åläggande av disciplinstraff, erfordras ej här någon motsvarighet till sista stycket i 1 §.

425 3 §. Enligt 4 kap. 3 § i förslaget till spritdrycksförordning skall i nu förevarande hänseende fästas avseende vid ådömande av tvångsarbete på grund av lösdriveri och meddelande av varning av samma orsak. Tvångsarbete ålägges av länsstyrelse. Varning kan däremot meddelas såväl av länsstyrelse som av lägre polismyndighet men skall i sistnämnda fall tagas under omprövning av länsstyrelse. Finner då länsstyrelsen sådan varning befogad eller har länsstyrelsen själv meddelat varning, skall varningen av länsstyrelsen kungöras för rikets polismyndigheter. Då sålunda expedition av kungörelse i båda dessa fall verkställes av länsstyrelsen, har revisionen ansett sig lämpligen kunna till detta förfarande anknyta föreskriften om avlämnande av uppgift till vederbörande systembolag. Av sådan anledning, som angivits i slutet av motiveringen till 2 § här ovan, erfordras icke heller i förevarande paragraf något sådant stadgande som intagits i sista stycket av 1 §. 4 §. Då utslag eller annat beslut, som jämlikt 1, 2 eller 3 § föranlett avsändande av underrättelse till vederbörande hemortsbolag, blir överklagat och upphävt av högre myndighet, synes det revisionen icke riktigt, att det skall ankomma på den som avses med beslutet att underrätta sitt hemortsbolag om det ändrade förhållandet, utan revisionen föreslår i denna paragraf, att underrättelse skall lämnas ex officio från den högre myndigheten. I sådana fall, där underrätt dömt till ansvar för förseelse begången under påverkan av alkoholhaltiga drycker och högre rätt jämväl dömt till ansvar men icke funnit sådan påverkan föreligga, bör enligt revisionens mening uppgift jämväl lämnas från den högre rätten. 5 §. I överensstämmelse med det stadgande i 4 kap. 3 § i förslaget till spritdrycksförordning, som föreskriver beaktande av vidtagna åtgärder enligt den föreslagna lagen om nykterhetsvård, upptages i förevarande paragraf en bestämmelse om skyldighet för nykterhetsnämnder och länsnykterhetsnämnder att till vederbörande hemortsbolag insända underrättelse såväl om vidtagna hjälpåtgärder som om gjorda framställningar om tvångsintagande å alkoholistanstalt. På grund härav och med hänsyn jämväl till den föreslagna bestämmelsen i 7 § första stycket av denna kungörelse har revisionen icke ansett erforderligt att föreskriva skyldighet för länsstyrelserna att avlämna sådana uppgifter om beslut rörande alkoholistvård, som angivas i 39 § Rff. 6 §. I 4 kap. 3 § i förslaget till spritdrycksförordning finnes vidare ett stadgande om hänsynstagande till meddelat understöd från allmänna fattigvården. På

grund härav föreslår revisionen i denna paragraf, att när sådant understöd meddelats, fattigvårdsstyrelsen skall lämna underrättelse därom till vederbörande systembolag. 7 §.

Revisionen har här upptagit stadganden om uppgifter från allmänna alkoholistanstalter samt vissa sjukhus och andra inrättningar i väsentlig överensstämmelse med vad som stadgas härom i 37 § 3 mom. Rff. Då de föreslagna bestämmelserna i 4 kap. 3 § spritdrycksförordningen icke innehålla något sådant stadgande som 34 § Rff angående inverkan av avtjänad bestraffning eller undergånget tvångsarbete under viss tid efter frigivandet, har revisionen icke funnit erforderligt att här föreskriva sådana bestämmelser, som innehållas i 37 § 3 mom. Rff om avsändande av uppgifter från straffanstalter och tvångsarbetsanstalter om avslutande av bestraffning eller tvångsarbete. 8 §•

Bestämmelserna i 37 och 38 §§ Rff om förfarandet i de fall, då ovisshet råder om rätt hemortsbolag, hava sammanförts och intagits i denna paragraf. Revisionen har funnit det lämpligare att sökandet efter vederbörande hemortsbolag uppdrages åt systembolaget i Stockholm än att det såsom nu ålägges länsstyrelserna.

Såsom dag för kungörelsens ikraftträdande föreslår revisionen den 1 oktober 1937 i överensstämmelse med vad som skall gälla för spritdrycksförordningen och lagen om nykterhetsvård enligt 1 § i förslaget till förordning om införande av sistnämnda författningar (sid. 53).

SÄRSKILDA YTTRANDEN

Herr Thulin. ^Alkohollagstiftningen utgör ett av de lagstiftningsområden, där de största svårigheter rått att ernå en verklig stabilisering. Under 1800-talet avlöste olika lagstiftningssystem varandra; först var det fri handel och sedan en statskontrollerad handel. Under de senaste decennierna har en allt starkare monopolisering av alkoholhandeln ägt rum. Men icke endast de olika systemen hava avlöst varandra, utan även detaljbestämmelserna hava ideligen ändrats. Dessa omständigheter vittna om det livliga intresse, för vilket denna lagstiftning varit föremål. Det har varit ett område för talrika experiment, och ur denna synpunkt kunde det måhända anses fördelaktigt, att ständiga ändringar ägt rum för att ernå en allt större fullkomning. En nackdel har emellertid varit därmed förbunden. De ständiga ändringarna hava framkallat en osäkerhet hos den stora allmänhet, vars vanor man syftar till att reglementera, om vad som är gällande lag. De förhållanden, man velat åvägabringa, hava aldrig fått helgden av något bestående, förrän man velat ändra för att åvägabringa andra förhållanden. Man kan då knappast begära, att det nya skall av allmänheten betraktas med den respekt, som leder till sorgfälligt iakttagande. Efterlevnaden av de olika lagstiftningsförsöken har därför icke varit så stor som varit erforderligt, för att man skulle med någon större säkerhet kunna bedöma deras värde. En av anledningarna till de ofta verkställda ändringarna har varit en övertro på alkohollagstiftningens förmåga att ensam kunna åstadkomma de goda förhållanden, man eftersträvar. När en företagen ändring icke visat sig leda till det resultat, man önskat, hava nya ändringar krävts. I själva verket torde denna lagstiftning endast vara en av faktorerna i det sociala sammanhanget, som kan åvägabringa bättre förhållanden på alkoholfrågans område. Genom alkohollagstiftningen kan näppeligen annat än den tillåtna alkoholhandeln regleras. Dryckesvanorna kunna därigenom endast indirekt påverkas. En direktare påverkan på dessa vanor nås genom upplysning och väl i ännu högre grad genom den personliga påverkan, som det frivilliga nykterhetsarbetet kan skänka. Nöjeslivets och de sociala levnadsvillkorens omgestaltning äro andra sådana faktorer av den största betydelse. Alkoholhandelns reglering är egentligen endast en faktor, som verkar i den riktningen att den minskar riskerna av alkoholdryckernas tillhandahållande. Man kan i enlighet med bestämmelserna i denna lagstiftning vägra försäljning till personer, som äro kända för missbruk eller kunna förväntas missbruka alkoholhaltiga drycker; man kan minska frestelserna till bruk av dylika genom begränsning av de kvantiteter,

430 som försäljas, samt genom inskränkning av försäljningstiderna och antalet försäljningsställen, man kan avlägsna intresset hos försäljarna att utbjuda dryckerna. Men om det finns en tillräckligt stark drift hos konsumenterna att besegra de av lagstiftningen uppställda svårigheterna i fråga om anskaffningen av dryckerna, kan lagstiftningen icke hindra en sådan anskaffning. Missbrukaren kan nämligen, om än med vissa svårigheter, skaffa sig alkoholhaltiga drycker av personer, som ännu icke blivit förhindrade att köpa dem. Den, som endast får köpa en ringa mängd, kan skaffa sig varor av den, som får köpa mera än han vanligen behöver. Svårigheterna att köpa på grund av korta försäljningstider och långa avstånd kunna jämväl med en smula påpasslighet och tålamod övervinnas. Restriktionerna äro därför ett mycket ofullkomligt medel. Endast i viss grad kunna de verka. De få icke till sin effekt överskattas, såsom man i vissa läger är benägen att göra, men ej heller böra de underskattas, enär de obestridligen utgöra ett tillbakahållande moment i försäljningen, vilket, om det i längden vidhålles och icke ständigt ändras på grund av dagens opinioner, kan påverka och faktiskt i ej ringa omfattning påverkat seden. Av principiellt samma verkan är en hög prissättning på de alkoholhaltiga dryckerna. Det höga priset verkar avhållande på köparna på alldeles samma sätt som restriktioner, i det att det höga priset skapar svårigheter för köparna att inköpa alkoholhaltiga varor. Men om köparna hava tillräckligt med penningmedel för att anskaffa dryckerna; om de vilja uppoffra dessa för åtkomsten av varan, kunna de få den i den myckenhet,- som deras tillgångar medgiva. Gäller det höga priset enbart som inköpsförsvårande faktor och inga särskilda hinder äro resta för missbrukarna, låter det sig väl tänkas, att fallen av missbruk kunna vara relativt många, fastän förbrukningen generellt pressats tillbaka. Under det att i en lagstiftning, som inriktats på att genom stadgande av vissa påföljder hos människorna skapa motiv, påverkande dem att undvika missbruk, saknas i en lagstiftning med enbart högt pris som återhållande moment nyssnämnda motivbildande faktor. Då man bedömer effekten av en alkohollagstiftning är det emellertid icke tillräckligt att se densamma ur synpunkten av missbrukets tillbakahållande och tillbakaträngande, utan den får också betraktas med hänsyn till sin förmåga att generellt tillbakahålla förbrukningen. Ur denna synpunkt hava höga pris å alkoholhaltiga drycker företräden framför restriktioner åtminstone av den typ, som finnas i svensk alkohollagstiftning. Det synes emellertid icke vara uteslutet, att generellt verkande restriktioner kunde utfinnas, som till sm effekt i fråga om tillbakahållandet av förbrukningen äro likvärdiga med ett jämförelsevis högt pris å spritdryckerna. Det är därför icke^ utan vidare klart, att det högre priset såsom generellt återhållande faktor på alkoholkonsumtionen under alla förhållanden är det bästa medlet. Under nuvarande förhållanden torde emellertid det höga priset på grund av sin enkelhet hava företräde framför varje annan nu praktiserad åtgärd. En kombination av restriktiva åtgärder mot missbruket av alkoholhaltiga drycker med prisförhöjande åtgärder synes därför bäst tillgodose de syften,

431 som under de senaste 80 åren legat bakom lagstiftningsåtgärderna i Sverige. Otvivelaktigt har lagstiftningen syftat till både att tränga tillbaka förbrukningen i allmänhet och, så långt sig göra låter, förekomma förbrukningens direkta skadeverkningar. Den väg, som man sedan 1932 slagit in på, nämligen att höja priset genom beskattning, är därför ur olika synpunkter riktig och överensstämmande med grundtankarna i den svenska lagstiftningen. Härigenom kompletteras de rent restriktiva åtgärderna och repareras de misstag, som begingos under 1920-talet genom en nästan årligen fortgående sänkning av priset på spritdrycker och vin. En dylik åtgärd synes jämväl vara försvarbar med hänsyn därtill, att den svenska spritdrycksförbrukningen hållit sig uppe på en jämförelsevis hög nivå i motsats mot vad fallet varit i andra länder. Sverige har en av de högre förbrukningssiffrorna i Europa. Även om denna kan anses sammanhänga med det goda ekonomiska läget i Sverige i jämförelse med samma läge i andra länder, torde ett nedbringande av den allmänna konsumtionsnivån anses som en eftersträvansvärd sak. En lagstiftning byggd på antingen restriktiva föreskrifter eller höga pris eller bägge åtgärderna i förening har emellertid sin begränsning. Den kan icke utvecklas så långt, som man enbart med hänsyn till alkoholbrukets och alkoholmissbrukets tillbakaträngande kan anse önskvärt, utan man måste räkna med åtskilliga faktorer, som kunna motverka lagstiftningens åsyftade effekt. Det kan tänkas, att en mindre restriktiv lagstiftning resp. ett mindre högt pris kunde realisera relativt bättre förhållanden än längre gående åtgärder. De nämnda faktorerna bestå bland annat i det missnöje, som kan uppkomma i fråga om alltför långt gående åtgärder mot dryckesvarorna och som kunna utlösa ett handlande från vissa människors sida, varigenom lagstiftningsåtgärdernas avsedda effekt i större eller mindre grad omintetgöras. Denna reaktion kan bestå i kringgående eller överträdande av lagstiftningens bestämmelser. Särskilt farligt är det, när lagöverträdelserna innebära olaga handel med lagligen inköpt eller olagligt införd eller tillverkad sprit, något som är ägnat att minska effekten av lagstiftningen. De erfarenheter som i sistberörda avseende vunnits under det senaste årtiondet, synes mana till stor försiktighet i fråga om införandet av nya och skärpta lagstiftningsåtgärder. Den olaga handel, som redan förekommer, torde åtminstone på vissa orter hava nått en sådan omfattning, att från samhällets sida en allvarlig uppmärksamhet bör ägnas åt densamma. En särskild lagstiftning mot den olaga handeln har tillkommit under det senaste decenniet, och en särskild sammanslutning har tagit till uppgift att påverka den allmänna opinionen. Det synes emellertid, som om icke tillräckligt mycket skulle vara åtgjort i organisatoriskt avseende till bekämpande av denna handel. Man torde nämligen icke på något verkligt allvarligt sätt sökt träffa smugglingsverksamheten i dess rot, särskilt de sjögående spritfartygen på internationellt vatten. Den utredning, som för närvarande pågår, beträffande det organisatoriska ordnandet av tullverkets och polisens åtgärder mot smugglingen, torde emellertid kunna förväntas giva sådana resultat, att ett mera effektivt undertryckande av smugglingen kan äga rum.

432 Såsom ett medel mot den olaga handeln har förordats, att man skulle ge efter på den nuvarande lagstiftningens stadganden och jämka på densamma i riktning mot konsumenternas önskemål. För att en dylik åtgärd skulle få den avsedda effekten och den olaga handelns kunder vinnas för den lagliga handeln är det tydligt, att den i själva verket skulle leda till ett upphävande av de bärande bestämmelserna i gällande lagstiftning. Denna konsekvens har också dragits av vissa motståndare till densamma. Men även om mindre eftergifter gjordes, är att befara, att dessa i längden skulle leda till ett sådant upphävande. I varje fall skulle det bliva förenat med stora svårigheter att vidmakthålla en lagstiftning, i vilken man av bevekelsegrunder, som äro främmande för lagstiftningens syfte, vidtager ändringar, vilka måste föranleda en ökning i försäljningen av spritdrycker och vin och öka missbruket genom efterlåtenhet i fråga om lagstiftningens syften. Det är sannolikt, att ett mildrande av lagstiftningens nuvarande krav kommer att föranleda större skadeverkningar än vad den nuvarande olaga handeln åstadkommer. Den olaga handeln bör bekämpas icke genom eftergifter i den effekt, som redan kan hava uppnåtts, utan genom mot densamma riktade repressiva åtgärder av erforderlig stränghet. I varje fall torde den i det föregående berörda utredningen om vidtagande av särskilda åtgärder till smugglingens bekämpande böra hava slutförts och de åtgärder, som i anledning därav beslutas, under någon tid fått tillfälle att visa sin effekt, innan ändringar vidtagas i alkohollagstiftningen i jämkande riktning. De krav på ändringar i den nuvarande lagstiftningen, som föranledde det nu avslutade revisionsarbetet, äro egentligen lika gamla som lagstiftningen själv. Vid rusdrycksförsäljningsförordningens antagande år 1917 anmälde sig såsom missnöjda med lagstiftningen både förbudsvännerna, som ansågo att uteslutandet av lokala-veto-bestämmelserna gjorde lagstiftningen mindre värdefull ur deras synpunkt, och representanterna för de privatekonomiska intressena i alkoholhandeln. . _ Kritiken mot lagstiftningen från dessa till syften och strävanden vitt skilda grupper har sedan dess hållits vid liv. Från förbudsvännernas sida hava vid olika tidpunkter kraven på ändringar givits en något olika utformning. Allmänt är känt att meningarna bland dem om de riktlinjer, som ^skola följas vid lagstiftningsarbetet på detta område, äro mycket delade. Från den motsatta sidan synes åter någon meningsskiljaktighet icke råda om kravet, att den enskilda förvärvsverksamheten skall erhålla vidast möjliga spelrum. Till nu nämnda missnöjesgrupper ha slutligen sällat sig representanter för konsumenterna, vilka krävt förändringar i det individuella kontrollsystemet och utskänkningsbestämmelserna i syfte att förbrukare av rusdrycker skulle erhålla möjlighet att köpa mera än vad den gällande tillämpningen av förordningen medgåve. Den framställning från riksdagen, som föranledde tillsättande av rusdryckslagstiftningsrevisionen, möjliggjordes genom att dessa olika meningsriktningar förenade sig om kravet på en utredning. Det låg emellertid i sakens natur att

någon enighet om de sakliga riktlinjerna för utredningen icke kunde vinnas och några sådana finnas icke heller i bevillningsutskottets utlåtande, som ligger till grund för sagda framställning. Från utskottets sida framfördes vissa allmänna anmärkningar mot rusdrycksförsäljningsförordningen. Sålunda anförde utskottet, att ur principiell synpunkt olikartade åskådningar kommit till uttryck i författningen och att det därför vore förklarligt, att åtskilliga författningsbestämmelser vore otydliga och lämnade rum för olika tolkningar. Häremot må framhållas, att, då rusdrycksförsäljningsförordningen är en kompromiss, liksom alla föregående författningar på alkohollagstiftningens område mellan vitt skilda synpunkter och strävanden — något som väl i framtiden ej heller kan undvikas — det är ganska naturligt, att olikartade åskådningar kommit till uttryck i författningen. Det är jämväl naturligt, att vissa av författningsbestämmelserna blivit otydliga, och lämnat rum för olika tolkningar. Det hör emellertid snarare till regeln än undantagen, att en — i varje fall mera omfattande — författning lämnar rum för olika tolkningar. Lagstiftarnas formuleringsskicklighet kan aldrig bliva så stor, att bestämmelserna i en författning bliva så fullständiga, att de täcka alla i en framtid förekommande fall. Utskottet uttalade jämväl önskvärdheten av att »utformade detaljföreskrifter» komma till stånd. Häremot må framhållas, att, om detta krav realiseras i någon större omfattning, följden kan bliva en försvårad tillämpning av förordningen, enär en mängd detaljföreskrifter äro ägnade att giva förordningen en stelhet, som förminskar möjligheten av smidig anpassning under olika situationer. Liksom bevillningsutskottets utlåtande icke gav någon ledning beträffande de särskilda punkter i lagstiftningen, där ändringar skulle äga rum, hava utredningar, som av revisionen utförts, icke lämnat någon sådan ledning. De yttranden, som avgivits av myndigheter och nykterhetsnämnder, innehålla mycket intressanta upplysningar om nykterhetstillståndet i landet. Endast ett mindretal myndigheter hava emellertid framställt krav på ändringar i rusdrycksförsäljningsförordningen. Närmast giva dessa yttranden det intrycket, att man huvudsakligen är nöjd med den nuvarande lagstiftningen och att det är på andra närgränsande områden som åtgärder och ändringar krävas. Det är framför allt den olaga handeln och pilsnerdricksförsäljningen, som anses giva upphov till ur nykterhetssynpunkt anmärkningsvärda förhållanden. Sedan dessa yttranden under våren 1931 avgåvos synes några omständigheter icke hava tillkommit, ägnade att förändra den uppfattning, som erhölls vid studiet av de nyssnämnda yttrandena. Den tidigare framställda kritiken mot lagstiftningen synes också hava så småningom förstummats. ^ Under sådana förhållanden har jag ansett, att vid den översyn, som revisionen skulle ägna åt rusdrycksförsäljningsförordningen enligt vad föredragande departementschefen anförde till statsrådsprotokollet, revisionen endast med mycket varsam hand hade bort gå fram över den gällande lagstiftningen. Revisionen har emellertid på flera punkter föreslagit väsentliga förändringar, om vilkas behövlighet jag för min del på grunder, jag förut anfört, icke kunnat bliva övertygad. 28—332437

434 Endast om en av dessa föreslagna ändringar, nämligen den som har avseende | å försäljningsorganisationen, skall jag i korthet yttra mig. Ända sedan rus-1 drycksförsäljningsförordningens tillkomst har krävts en minskning i bolagens antal. E t t sådant krav är enligt min mening befogat, i vad det är fråga om] de minsta bolagen, i synnerhet på Skånes landsbygd. Men det är enligt min mening att taga ett alltför stort steg, om man såsom revisionen gjort, föreslår införande av länsbolag. Bolagen voro ursprungligen jämförelsevis^fria enskilda lokala sammanslutningar till nykterhetens befrämjande. Såsom sådana hava bolagen på många platser utfört ett aktningsvärt arbete, även om anmärkningar kunde riktas mot åtskilliga bolags verksamhet. Bolagen hava haft en icke ringa betydelse på grund av sin lokala förankring. De bolag, som revisionen föreslår skola komma till stånd, komma att helt förlora den lokala anknytningen och den relativa självständighet, som bolagen ännu i viss mån äga; de nya bolagen bliva väsentligen expeditionsmyndigheter för I och verkställare av lagens föreskrifter och tillsynsmyndighetens direktiv. Det är möjligt, att man på grund av den allmänna tidsinriktningen icke kan komma ifrån den byråkratisering av bolagssystemet, som förslaget innebär, men då den i ämnet verkställda utredningen liksom den erfarenhet jag haft icke synes med nödvändighet påkalla det framställda förslaget, har jag ansett allenast en mindre inskränkning i bolagens nuvarande antal hava bort äga rum. j Om emellertid länsbolag anses böra komma till stånd, torde de böra konstrueras på sätt revisionen föreslagit. Enligt min uppfattning hade revisionen allenast bort föreslå sådana änd-1 ringar i gällande rusdrycksförsäljningsförordning, som åsyftades av bevill-1 ningsutskottet då det talade om bestämmelser, som »saknade nykterhetsfrämjande betydelse men voro ägnade att framkalla irritation». Utskottet har I visserligen icke angivit vilka dessa bestämmelser voro, men därmed torde hava åsyftats regler om utminuteringstider, vissa bestämmelser i fråga om utmi-1 nutering av rusdrycker och möjligen några andra bestämmelser. Gentemot revisionens förslag till lag om samhällets nykterhetsvård har jag ingen erinran.

Herr Englund. Innehållsförteckning. Sid. Kap.

Kap.

L

II.

Kap. H L Kap. IV.

Kap.

V.

Kap. VI.

O m n y k t e r h e t s t i l l s t å n d e t s förändringar i Sverige, D a n m a r k och E n g land Inledande synpunkter rörande revisionens uppgift och metod Om konsumtionens och fylleriets utveckling i de jämförda länderna Särskild kommentar till revisionens uttalande om landsbygdsfylleriet . . . . Delirium tremens och levercirrhos Om den olagliga hanteringen i Sverige, Danmark och England Sammanfattning av jämförelsen

436 436 440 441 442 443 444

O m orsakerna till f ö r ä n d r i n g a r n a i de t r e l ä n d e r n a . Principiella s y n p u n k t e r , utomlegislativa faktorer, beskattning, alkoholistvård . . Inledande synpunkter rörande orsakssammanhangens natur Utomlegislativa faktorer Om beskattningen som faktor Om alkoholistvårdens medverkan till förbättringen i nykterhetstillståndet . .

445 445 446 447 449

N å g r a k o m p l e t t e r a n d e uppgifter om d e n individuella k o n t r o l l e n s u t veckling och n u v a r a n d e u t f o r m n i n g D e n tidigare kritiken av ransoneringssystemet Nykterhetskommittén Kontrollstyrelsen Nykterhetsfolkets lagstiftningskommitté

449 452 452 457 457

O m den individuella kontrollens verkningar. Principiella s y n p u n k t e r 465 Principiella synpunkter på frågan om ransoneringssystemets inflytande på alkoholförbrukningen 465 Om möjliga slag av samband mellan restriktionssystemet och missbruket . . 468 O m d e n individuella kontrollens v e r k n i n g a r . S t a t i s t i k e n s vittnesbörd. Sammanfattning. J ä m f ö r e l s e m e d den d a n s k a a l k o h o l b e s k a t t n i n g e n Inledande synpunkter Perioden fram till november 1916. Kontrollens inflytande på konsumtionen . Perioden 1914—1916. Inflytande på missbruket Perioden 1914—1916. Inflytande av olikheter i utformningen Sammanfattning av erfarenheten från perioden (1912) 1914—nov. 1916 . . . Perioden november 1916—mars 1919 Perioden april—dec. 1919 Förra delen av år 1920 Sammanfattning av erfarenheterna rörande den individuella kontrollen under dess första utvecklingsstadium Perioden 1920—1934 Den ransoneringspsykologiskt betingade konsumtionsstegringen från 1923—1930 Den olaga hanteringen efter 1920 Sammanfattning av den individuella kontrollens inverkan på konsumtionen . Den individuella kontrollens inverkan på missbruket Den individuella kontrollen och den olaga hanteringen Genom fö rbarhetsgrad och kostnader Jämförelse mellan den individuella kontrollens verkan i Sverige och den höga skattens verkan i Danmark

472 472 473 474 475 477 477 478 479 481 483 487 490 491 492 492 494 494

436 Sid. Kap. VII. Granskning av revisionens förslag i avseende å utminuteringen . . . 495 Försäljningslagstiftningens verkningsgrad och syfte 495 Om den olaga hanteringens samband, med beskattning och restriktioner . . 497 Om möjligheten att vinna anslutning till yrkanden om höjd spritbeskattning 501 Revisionens förslag i avseende å den individuella kontrollen 502 Kap. VIII. Sammanfattning och förslag i avseende å individuell kontroll och höjd spritdrycksbeskattning • • • 505 Kap. IX. Revisionens förslag i avseende å alkoholistvården 506 Kap. X. Revisionens förslag i avseende å utskänkningen m. m 507 Den enskilde utskänkningshandhavarens rättsliga ställning och ekonomiska villkor. Avvecklingen av det direkta vinstintresset 507 Avvecklingen av det indirekta vinstintresset 508 Övriga erinringar i avseende å revisionens förslag 509

K A P . I. Om nykterhetstillståndets förändringar i Sverige, Danmark och England. Inledande synpunkter rörande revisionens uppgift och metod. Om sättet för utformningen av vårt lands alkohollagstiftning har det ofta stått strid. Kraven från de olika sidorna ha visserligen undergått starka växlingar, men meningsmotsättningarna ha därför icke undanröjts. Ställd inför en grupp av ur motsatta meningar sprungna, till mål och motivering växlande yrkanden, var det som 1928 års riksdag påkallade utredning. När den så gjorde var det säkerligen i förhoppning, att det skulle visa sig möjligt, att på de olika punkter, där meningarna före utredningen stodo oförmedlade mot varandra, slita tvisten genom att debatten tillfördes sådant nytt material, som den enskilde riksdagsmannen eller den enskilde bedömaren i allmänhet icke har möjlighet att förebringa. Den starka meningsskiljaktighet, som då revisionen nu slutfört sitt arbete alltjämt föreligger inom revisionen, icke endast beträffande detaljer utan också beträffande vissa centrala spörsmål, bär vittne om att revisionen endast delvis lyckats i denna sin uppgift. Grunden härtill ligger visserligen till en del i uppgiftens betydande svårighet. Säkert skulle emellertid ytterligare meningsskiljaktigheter ha kunnat undanröjas och revisionens resultat ha blivit ett annat, om revisionen gått till verket mera förutsättningslöst och trängt längre in i föremålet för sina undersökningar. Redan ett ytligt studium av meningsmotsättningarna i alkoholfrågan ger vid handen, att den enskilde medborgarens inställning till alkohollagstiftningens utformning i hög grad är beroende på balansen för hans vidkommande mellan det värde, som är förknippat med alkoholens tillgänglighet i samhället, och de skador, som genom denna tillgänglighet drabba andra och tilläventyrs honom själv. Domen över lagen blir i allmänhet beroende på hur den påverkar denna balans. Värdeposten i densamma växlar visserligen från individ till individ, från värdelöshet för den som aldrig stiftat bekantskap med alko-

437 holen, till mycket högt värde för andra. För den enskilda medborgaren har emellertid uppskattningen eller ogillandet av tillgängligheten stor fasthet, och det torde ligga utom en kunglig kommittés möjlighet att genom sina argument därvidlag få honom att ändra mening. Och lagens inverkan på tillgängligheten blir i varje fall brukaren i regel snabbt underkunnig om. För den, som överhuvud gör lagen till föremål för en värdering från denna synpunkt, blir därför lagen, så länge den värderas enbart ur denna synpunkt, i allmänhet föremål för ett stigande ogillande ju mer den minskar tillgängligheten. Så mycket större är möjligheten att för betydande grupper av medborgare ändra den post, med vilken skadorna ingå i det balanskonto, de för sin del upprättat för lagens vidkommande. Är lagens inverkan på tillgängligheten uppenbar, så är dess inverkan på skadorna i allmänhet höljd i dunkel. Och det invecklade orsakssammanhanget mellan lag och skada kan ofta endast fastställas efter mycken möda. Innan man överhuvud taget kan fastställa detta orsakssamanhang, kräves det dessutom, att man bildar sig en något så när pålitlig uppfattning om skadornas storlek och växlingar i denna storlek under den tid lagen kan ha varit en av orsaksfaktorerna till dessa växlingar. Mera betydande bidrag till en verklig belysning av de omstridda spörsmål, som revisionen haft att handlägga, och omdömen av större pålitlighet stå endast att vinna efter en omsorgsfull utformning av undersökningsmetoden. Revisionen har näppeligen tillräckligt beaktat detta. När revisionen går att bilda sig ett omdöme om det svenska nykterhetstillståndets utveckling, så börjar den med att anföra vissa statistiska data, varvid enligt svensk tradition fylleriförseelserna skjutits i förgrunden. Då revisionen emellertid finner dessa siffror i vissa hänseenden svåra att tolka, har den ansett sig böra göra vissa kompletterande undersökningar. Den har emellertid därvid icke litat till andra, direkt på alkoholskadorna inriktade undersökningar utan har i stället införskaffat yttranden från nykterhetsnämnderna angående nykterhetstillståndets utveckling i kommunerna. Till dessa nämnder har den ställt följande fråga: Har det allmänna nykterhetstillståndet i kommunerna sedan före kriget och särskilt de sista fem åren förändrats, och vilka äro i så fall anledningarna härtill? Då c:a 60 % av de tillfrågade kommunerna funnit, att nykterhetstillståndet förbättrats sedan tiden före kriget och endast 4 % trott sig märka en försämring har man däri funnit det avgörande stödet för att restriktionssystemet verkat övervägande gynnsamt. Mot den sålunda åstadkomna undersökningen kunna åtskiliga invändningar göras. Till en början må nämnas, att undersökningen näppeligen är fullt representativ: till de nämnder, som underlåtit att svara, hör bl. a. Stockholms stads nykterhetsnämnd. Mera vägande äro emellertid de invändningar som drabba metoden. Vad som ändrar sig och som kan göras till föremål för mätning är strängt taget icke nykterhetstillståndet utan fallen av alkoholförtäring med hänsyn till deras olika verkningar och egenskaper. Det gäller därvid att taga den ena verkan eller egenskapen efter den andra i ögonmärke. Även om alkoholkonsumtionen och olika alkoholskador i vidsträckt omfattning föl-

438 jas åt i sitt lopp, visa nämligen konsumtion och skador vid vissa tider olikartad tendens. Då det inom vida lager av svensk allmänhet rått och råder den uppfattningen, att om restriktionssystemet än kan tillskriva sig -vissa förtjänster i avseende på det grövre missbruket, det i fråga om mindre uppenbara alkoholskador och bruket som sådant snarast haft ogynnsamma -verkningar, måste det anses vara ett avgörande fel hos en på det svenska nykterhetstillståndets utveckling inriktad undersökning, att den icke möjliggör- att skilja svaret på den ena frågan från svaret på den andra. En annan anmärkning mot denna nykterhetsnämndsundersökning sammanhänger med den av vittnespsykologin uppvisade ringa pålitligheten hos i sådan OTdning tillkomna allmänna omdömen. Före kriget funnos i landet inga nykterhetsnämnder. De nuvarande medlemmarna i nämnderna, av vilka åtskilliga vid tiden före kriget, som nu ligger mer än 20 år tillbaka, befunno sig i barnaåren, hade då icke samma anledning eller samma möjlighet att noggrant följa utvecklingen som nu. Vid olika ålder rör sig samma medborgare oftast i växlande miljöer och dessa miljöer kunna förete betydande avvikelser från varandra i fråga om den andel, de fånga av den totala alkoholskadan på orten. Minnet är opålitligt, även när det gäller kortare tidssträckor än det här är fråga om, alldeles särskilt, när det som i detta fall gäller att väga vid olika tidpunkter upplevda frekvenser mot varandra. E t t belägg på hur opålitlig den använda metoden är, lämnar resultatet av en liknande finsk undersökning av förbudets verkningar, verkställd redan ett par år efter förbudets införande, d. v. s. under mycket gynnsammare betingelser än den nu vidtagna undersökningen. Vid denna undersökning riktades likartade frågor, icke som i detta fall, till en utan till flera grupper av uppgiftslämnare, bl. a. domare, präster och arbetarorganisationer. Uppgifterna från de olika grupperna registrerades med olika färgnyanser för förändring i gynnsam eller ogynnsam riktning på var sitt exemplar av Finlands karta. Det visade sig då, att denna karta växlade färg med den uppgiftslämnande gruppen. Om revisionen icke varit försiktig nog att endast vända sig till en grupp uppgiftslämnare, skulle revisionens undersökning med säkerhet ha drabbats av samma oblida öde. Då jag således måste underkänna den tillämpade metoden — jag gjorde det innan undersökningen påbörjades — saknar jag anledning att utförligare uppehålla mig vid detaljerna i resultatet. Mot revisionens majoritet^ måste jag emellertid hävda, att detta resultat i och för sig icke kan anses giva något högt vitsord åt den svenska lagstiftningen. Att nära 40 % av svaren förmena, att tillståndet är oförändrat eller försämrat kan nämligen icke anses lysande. Skulle omdömena i dessa 40 % vara riktiga, kan man på grund av det sammanhang som måste råda mellan utvecklingen på olika orter förmoda, att även om förbättring inträtt på andra orter, denna förbättring icke gärna kan vara synnerligen betydande. Äro dessa omdömen åter a t t beteckna som en felbedömning från uppgiftslämnarnas sida så måste de, därest denna undersökningsmetod över huvud kan tillerkännas värde, anses giva vid handen, att förbättringen, då den kan förväxlas med en försämring, näppe-

439 ligen kan vara avsevärd. Revisionen har alldeles förbisett, att metoden, från kommitténs utgångspunkter, vid varje icke alltför obetydlig förbättring, rimligen bör ge en anpart av gynnsamma fall icke på 60 % utan på 100 %.1 Det kan för övrigt näppeligen betvivlas att revisionens metod, tillämpad på dansk eller engelsk botten, skulle som svar på frågan, huruvida nykterhetstillståndet förbättrats sedan tiden före kriget, ha givit ett hundraprocentigt ja. Resultatet av revisionens nykterhetsnämndsundersökning är visserligen statistiskt i så måtto, att de meningar, som ha kommit till uttryck, sammanställts i statistiska tabeller. Men det blir en statistik över åsikter om fakta, icke någon statistik över dessa fakta själva. Det hade varit angeläget att det svenska nykterhetstillståndets utveckling i stället hade belysts genom ytterligare på dessa fakta direkt inriktade, statistiska undersökningar. Statistiken är visserligen en bristfällig kunskapskälla och det kan hända, att den lämnar viktiga frågor obesvarade. Men det finns ingen anledning att tro, : att den enskilda erfarenheten på de områden revisionen haft sig förelagda, har synnerlig möjlighet att utfylla bristen. Statistiken är med sina brister regelrätt den överlägsna kunskapskällan. J a g kan icke neka mig nöjet att i detta sammanhang citera vad en ledande författare 2 på området säger om statistikens och den individuella erfarenhetens inbördes förhållande. »Statistikens egentliga uppgift är att utvidga den enskilda erfarenheten. En person är begränsad till vad han själv kan se, en mycket liten del av ett avsnitt av den sociala organismen. Hans kunskap vidgas på olika sätt, genom samtal med bekanta, genom meddelanden i tidningar, genom uttalanden av sakkunniga. I mån av sin förmåga av omdöme kan han skapa sig en riktig mening om den kvantitativa betydelsen av grupper av personer och ting, men det är högst otroligt, att han inte påverkats av säregenheten i sitt läge, — — — och han är oförmögen att rätt mäta noggrannheten av sina data. Så snart han börjar att undersöka dessa punkter, så är han sysselsatt med en statistisk undersökning och skall snart finna sig invecklad i alla svårigheter och problem, från vilka endast en kunskap om statistisk metod kan befria honom. Detta är ett tydligt svar till dem, som förneka nyttan av statistik. En statistisk uppskattning kan vara god eller dålig, noggrann eller motsatsen, men i nästan alla fall är den sannolikt mera noggrann än en tillfällig iakttagares intryck och kan enligt sakens natur endast vederläggas genom statistiska metoder.» I överensstämmelse med denna mening har jag inom revisionen vid upprepade tillfällen ifrågasatt ytterligare undersökningar, som enligt min mening skulle ha varit ägnade att sprida ökat ljus över spörsmål, som alltjämt äro omtvistade. I fall, då revisionen icke ansett sig böra igångsätta sådana undersökningar, har det endast i begränsad omfattning varit mig möjligt att själv genomföra dylika. När jag nu går att granska revisionens mening om nykterhetstillståndets utveckling i Sverige sedan tiden före kriget och den individuella kontrollens inflytande på denna utveckling, så är jag därför väsentligen hänvisad till att göra slutsatser ur det statistiska material revisionen 1 Undersökningar av dessa slag böra nämligen från revisionens utgångspunkter i någon mån erbjuda en analogi till studier av urskillningsförmågan inom psykologien. 8 Bowley, Elements of statistics sid. 9.

själv sammanbragt eller som på annat håll finnes tillgängligt men som icke beaktats av revisionen. J a g har ovan framhållit, att den, som vill studera verkan av ett visst lagstiftningsingrepp i första rummet ställes inför uppgiften att under den tidrymd, då ingreppet har skett, statistiskt följa alkoholskadornas utvecklingj Det kan därvid, som jag i annat sammanhang 1 har utvecklat 2 , bli fråga blott om att följa utvecklingen av ett starkt begränsat antal skador eller med dem samordnade företeelser. Till följd av den korrelation 3 , som råder mellan olika alkoholskador, kan man emellertid med tillhjälp av förändringarna hos dessa särskilt utvalda representanter bilda sig en tämligen pålitlig uppfattning om förloppet i stort. Av skäl, som i detta sammanhang ej skola upprepas 4 har jag företrädesvis begränsat mig till fem mätare på alkoholskadornas förändringar, nämligen antalet beivrade fylleriförseelser, antalet fall av delirium tremens, antalet dödsfall i levercirrhos, storleken av den lagliga spritdryckskonsumtionen och antalet sakfällanden för smuggling. Om konsumtionens och fylleriets utveckling i de jämförda länderna. Gör man med användning av dessa mätare en jämförelse mellan utvecklingen i Sverige och andra länder, och då i främsta rummet Danmark och England, blir resultatet följande. Den svenska konsumtionen, som år 1913 låg vid 6*9 liter pr invånare, hade år 1930 minskats till 4-8 liter eller med 30 %. Den danska konsumtionen, som 1913 utgjorde 8"3 liter, hade 1930 nedgått till 11 liter eller med 87 %. Den engelska konsumtionen, som 1913 utgjorde 31 liter, hade 1930 nedgått till 1*1 liter eller med 64 %. Alla tre länderna visa således nedgång. Som framgår av tabell 28 är denna nedgång från tiden före kriget emellertid icke begränsad till nämnda tre länder utan synes vara regel i Europa. Av de elva länder, som finnas upptagna i nämnda tabell, så är det, om man jämför perioden 1906—1910 med perioden 1923—1927, endast tre länder, som förete någon uppgång, nämligen Schweiz, Italien och Spanien. De åtta övriga förete alla nedgång. Norge har en något mindre nedgång än Sverige, Frankrike en med Sverige jämbördig nedgång och Belgien, Holland, Storbritannien, Tyskland och Danmark en avsevärt starkare nedgång än Sverige. Nedgången är stor också i ett annat land, som icke återfinnes i tabellen, nämligen Ryssland. I fråga om fylleriförseelserna är det möjligt att göra någon mera ingående jämförelse endast mellan Sverige och England. Som framgår av tabell n:r 27 svarar mot en nedgång i England från 1913 till 1930 med 74 % en nedgång Sverige med 52 %. Kommittén har, ehuru statistiska möjligheter därtill förelegat, icke tillräckligt belyst den anmärkningsvärda kontrasten mellan Sverige och England med avseende på omfattningen av fylleriförseelsernas nedgång i orter av med hänsyn till folkmängden växlande storleksordning. Som framgår av tabell 11 är nedgången från 1913 till 1929 i Stockholm 76 %, i 14 större städer under stadsrätt 68 %, i övriga städer under stadsrätt 60 % och i orter 1

Se Tirflng nr 1 1933. Jämför också Nykterhetsfolkets lagstiftningskommittés betänkande 1931, sid. 1—20. Jämför med avseende på detta begrepp de anförda arbetena. 4 Jämför i detta hänseende de anförda arbetena.

a s

441 under landsrätt endast 6 %. I England är nedgången från medeltalet 1911— 1913 till år 1929 i London 67 %, i grevskaps städerna i allmänhet 71 %, i ickegrevskapsstäder 76 % och i återstående områden 80 %. Under det att i Sverige förbättringen, i den mån den belyses genom antalet beivrade fylleriförseelser, är minst i de små samhällena och stiger med stadens storlek för att bli j störst i huvudstaden, så är förhållandet i England det rakt omvända: förbättringen är minst i London men blir större ju mindre samhället är. Det finns anledning att antaga, att Danmark i detta hänseende företett en utveckling likartad med Englands. Det finns därmed anledning förmoda, att den danska rikssiffran visar starkare procentuell nedgång än siffran för Köpenhamn (c:a 60 %). Då redan denna siffra är större än nedgången i den svenska rikssiffran (52 %), så finns det övervägande skäl att antaga, att förbättringen i det danska fylleriet är större än förbättringen i det svenska. Revisionens omständliga försök till jämförelse mellan Sverige och Danmark med utgångspunkt från en jämförelse mellan huvudstäderna ger ringa utbyte, då den går förbi sakens kärna. Denna olikhet av fördelningen av förbättringen på de olika agglomerationsområdena i Sverige å ena sidan och de båda skatteländerna å den andra, visar för övrigt, att skillnaden i avseende å förbättringen i det verkliga fylleriet måste vara ännu större än som framgår av olikheten i rikssiffrorna. Eftersom beivrandet av fylleriförseelser är sämre på landsbygden borde man nämligen vid uträkningen av riksmedeltalen öka landsbygdssiffrans vikt genom att multiplicera den med en lämpligt avvägd faktor. Efter en sådan multiplikation kommer den engelska förbättringen att framstå som mer, den svenska däremot som mindre betydande än vad som framgår av de ursprungliga talen. Särskild kommentar till revisionens uttalande om landsbygds fylleriet. Ett alldeles särskilt intresse har i den svenska diskussionen ägnats åt den stegring, som ägt rum efter krigsslutet i det beivrade fylleriet å den administrativa landsbygden. Under denna diskussion ha från den individuella kontrollens anhängare gjorts många försök att giva denna stegring en tolkning, som gör det möjligt att undgå den tolkning, som är den naturliga och närmast till hands liggande, nämligen att fylleriet på denna administrativa landsbygd samtidigt ökats. Genom sina att-satser å sid. 80 har revisionen rest ett ståtligt gravmonument över en hel rad av dessa försök. Det är antagligt, att en längre driven undersökning skulle ha nödgat revisionen att också gravlägga de ytterligare möjligheter i sådan riktning, som revisionen finner föreligga. Redan det material, revisionen själv sammanbragt, talar nämligen närmast emot dem. Detta material ger nämligen vid handen att under det mera framträdande forändringar i polisväsendet näppeligen ägt rum i samtliga de typer av agglomeration, på vilka fylleriförseelserna i bil. 5 fördelats, har stegring genomgående ägt rum, att den administrativa landsbygdens agglomerationscentra näppeligen i fråga om kommunikationernas utveckling förete sådan avvikelse från de smärre städerna, att häri bör sökas en anledning till olikheter med dessa,

442 att alltjämt endast en obetydlig del av det beivrade fylleriet å den administrativa landsbygden härrör från dansbanorna samt att siffrorna för detta fylleri visa kraftig stegring, även om därvid bortses från dansbanefylleriet, att möjligheten att hänföra stegringen enbart till en utveckling av landsbygdsungdomens nöjesliv motsäges av den omständigheten, att stegring inträtt också i de äldre årsklassernas fylleri, att det skäligen bör antagas, att dansbanefylleriet till väsentlig del är ett nyskapat fylleri, och att således mot den ökning, som därav följt i det beivrade fylleriet, svarar viss ökning av det verkliga fylleriet. Till stöd för den meningen att stegringen i det beivrade fylleriet återspeglar en ökning av det verkliga fylleriet kan ytterligare åberopas, att misshandelsbrotten visa en än starkare stegring, att lönnbränningen på landsbygden under den angivna perioden, i mån den kan bedömas av antalet mål, har varit stadd i stegring, att stegringen av fylleriet i landets olika län visar en bestämd korrelation med den samtidiga stegringen i den lagliga försäljningen. Delirium tremens och lever cirrhos. Ifråga om delirium tremens äro de ^tillgängliga sifferuppgifterna sparsamma. Några engelska siffror äro icke kända och från Sverige föreligga siffror endast i avseende på Stockholm. Jämförelse kan därför endast göras mellan två av huvudstäderna, Stockholm och Köpenhamn. För Stockholms vidkommande har man siffror från Katarina sjukhus, som redan vid tiden före kriget var en allmän upptagningsanstalt för deliranter. Från Danmark föreligger en dubbel sifferserie. Den ena siffran grundas på Köpenhamnsläkarnas deklarationsplikt till stadsläkaren över iakttagna deliriumfall. Den andra registrerar de fall, som behandlats på Köpenhamns Kommunehospital, som efter kriget ifråga om behandling av deliranter spelat en med Katarina sjukhus i Stockholm delvis likartad roll i Köpenhamn. För tiden efter kriget sammanfalla också i stort sett siffrorna för de till stadsläkaren anmälda fallen med siffrorna för de fall, som behandlats på Kommunehospitalet. För tiden före kriget äro emellertid siffrorna från Kommunehospitalet avsevärt lägre än de siffror, som härstamma från stadsläkaren. Denna bristande överensstämmelse beror i varje fall till en del därpå, att åtskilliga deliranter under tiden före kriget behandlades på andra sjukhus än Kommunehospitalet. Det torde därför vid nämnda tid icke i samma grad som i Stockholm Katarina sjukhus ha varit generalsjukhus för deliranterna i Köpenhamn. Vid sådant förhållande synes det vara riktigast att göra en jämförelse mellan de siffror, som meddelats av stadsläkaren i Köpenhamn å ena sidan, och siffrorna från Katarina sjukhus å den andra. Denna jämförelse utfaller obetingat till Köpenhamns förmån. Mot en nedgång i Stockholm med 90 % svarar i Köpenhamn en nedgång med 95 %. Skillnaden är icke så oväsentlig som en och annan förmenar. För att förbättringen i Stockholm skulle ha varit lika stor som förbättringen i Köpenhamn, hade det krävts, att delirantantalet i Stockholm hade gått ned ytterligare med hälften. 1 1 Vid en jämförelse av nu föreliggande slag är det riktigare att räkna med de logaritmiska än med de aritmetiska differenserna.

443 I en bilaga till revisionens betänkande granskas statistiken över dödsfall i levercirrhos i Sverige. På angivna grunder uttalas, att de statistiska uppgifterna om levercirrhos icke kunna tillerkännas värde som mätare på alkoholmissbrukets omfattning. Med allt erkännande åt de vanskligheter, som äro förbundna med användningen av levercirrhosen som mätare på alkoholskadorna i ett land, måste det nog sägas, att invändningarna näppeligen ha sådan tyngd, att det finns anledning att helt avstå från beaktandet av växlingarna i antalet fall av denna sjukdom, som av ålder varit den internationella medicinens och statistikens främsta tillflykt, då det gällt att följa utvecklingen av de medicinska alkoholskadorna. Danmarks och Englands försprång är också här mycket betydande. Mot den obetydliga svenska nedgången svarar både i Danmarks städer (endast dessa ha statistik före kriget) och i England en avsevärd nedgång. I England har frekvensen sjunkit till hälften. De danska siffrorna avslöja (se bilaga 1) i sitt förlopp sambandet med alkoholkonsumtionen. Från 1913 till 1916 förete såväl siffran i Köpenhamn som siffrorna för övriga städer stegring. Med skattehöjningen 1917 förbytes emellertid stegringen i nedgång. Om den olagliga hanteringen i Sverige, Danmark och England. Den olagliga hanteringen är icke på samma sätt som den lagliga konsumtionen och vissa av alkoholskadorna tillgänglig för registrering. Man torde emellertid kunna räkna med att dess omfattning i regel växer med antalet för sådan olaga hantering dömda personer och storleken av de beslagna mängderna. Sverige hade vid tiden före kriget icke någon olaga hantering av det slag, som nu företrädesvis åsyftas när man använder det uttrycket, nämligen spritsmuggling och lönnbränning. Båda dessa former av olaga hantering äro till sitt första framträdande ungefär samtida med den individuella kontrollens införande. Först 1918 äro de avdömda fallen av lönnbränning så många, att rättsstatistiken finner sig böra särskilt registrera dem, nämligen 80. År 1919 har antalet redan stigit till 968, 1920 är antalet 2 144. Därefter inträder en tillbakagång. Antalet når ett minimum 1923 men stiger därefter åter. Av tabell 7 skulle man kunna få den föreställningen, att spritsmugglingen började först 1924. Statistikens uppställning är emellertid betingad av att man först från nämnda år fick en särskild strafflag mot spritsmuggling. Tidigare dömdes spritsmugglingen som förseelse mot tullstadgan, och officiell statistik över mål rörande spritsmugglingen under denna tid har icke varit tillgänglig inom revisionen. Enligt en uppgift i ett tyskt arbete 1 torde emellertid under åren 1919—1924 de åtalade fallen och de beslagtagna mängderna ha varit följande: År ' 1919 1920 1921 1922 1923 1924 1

Åtalade fall 80 570 • . . . 935 1930 2 704 2 863

Ginther Schmölders: Prohibition im Norden, a. 49.

Beslagtagna kvantiteter: 699 9 952 71868 121 916 149 496 180 757

444 Det framgår härav, att spritsmugglingen sköt fart samma år, som vår nuvarande rusdrycksförsäljningsförordning trädde i kraft, och att den nedgång, som år 1921 ägde rum i lönnbränningen, motsvarades av stegring i spritsmugglingen. Såväl lönnbränningen som insmugglingen har i allmänhet skett för senare försäljning. Försäljningen av den olaga varan har ibland skett genom flera mellanhänder. Det pris konsumenten fått betala har varit högt. I Stockholm synes den utspädda (»vaskade») smuggelspritens pris under åren ha varierat från 12 kronor pr 1, när tillgången har varit som rikligast, upp till 18 kronor, med ett pris av 15 kronor som medelpris. Priset på den lönnbrända spriten, som sålts i vissa landsortsstäder, har visserligen i allmänhet varit lägre, men regelrätt avsevärt högre än utminuteringspriset hos systembolaget. Danmark besvärades under åren i början av 1920-talet av en ganska betydande spritsmuggling. Den beslagtagna mängden nådde 1924 ett maximum med 92 000 liter. Denna spritsmuggling var emellertid icke som den svenska en smuggling till törstiga kunder genom grosshandlare och detaljhandlare vid sidan av lagen utan en smuggling till handlande med rätt till detaljhandel, som genom att köpa smuggelvara i stället för högt beskattad sprit skaffade sig en större vinstmarginal. För att förebygga att vissa lagliga detaljhandlare på detta sätt utdrygade den högt beskattade lagliga varan med obeskattad insmugglad sprit, infördes år 1929 det s. k. banderolsystemet, som förbjöd handlandena att inneha annan spritdryck än den vars lagliga ursprung ådagalades genom ett särskilt märke, banderol, om korken till den oöppnade flaskan. Efter denna åtgärd nedgick den danska smugglingen till en obetydlighet. År 1930 köpte de danska spritfabrikerna, som ha samma förpliktelse att inlösa beslagtagna spritvaror som den svenska spritcentralen, föga över 1 400 liter dylik beslagtagen sprit. Samma år nödgades Vin- och spritcentralen inköpa 82 000 liter. Lönnbränningen är praktiskt taget okänd i Danmark. I England är såväl spritsmugglingen som lönnbränningen försvinnande liten. Sammanfattning av jämförelsen. På varje punkt där en jämförelse är möjlig mellan Sverige å ena sidan och den höga spritskattens båda länder, England och Danmark å den andra: konsumtion, fylleri, delirium tremens, levercirrhos och olaga hantering ha således de sistnämnda ett bestämt försprång framför Sverige. När revisionen vill göra troligt, att nykterhetstillståndet förbättrats lika mycket i Sverige som i Danmark, så är detta således icke riktigt — icke ens om man bortser från Danmarks obestridda försprång i fråga om konsumtionsnedgången. Såväl i fråga om fylleri, delirium tremens och levercirrhos som i fråga om den olaga sprithanteringen befinner sig Danmirk i ett gynnsammare läge än Sverige.

445 KAP. II. Om orsakerna till förändringarna i de tre länderna. Principiella synpunkter, utomlegislativa faktorer, beskattning, alkoholistvård. Inledande synpunkter rörande orsakssammanhangens natur. Då det erfarenhetsmässigt visat sig förbundet med svårigheter att åt debatten om orsakssammanhangen på detta område giva det erforderliga måttet av klarhet, är det makända icke ur vägen att inledningsvis beröra frågan om den allmänna karaktären av de orsakssammanhang, varom det här är fråga. De sociala orsakssammanhang, statistiken registrerar och i vilka man på effektsidan har totalkonsumtionen eller någon av de alkoholskador, som vid de statistiska undersökningarna användas som mätare, ha karaktären av summerande orsakslagar där summanderna utgöras av orsakslagar, som ha giltighet för de enskilda medborgarna. Taga vi en sådan på den enskilde medborgaren tillämplig orsakslag i ögonmärke, exempelvis den orsakslag, som reglerar storleken av hans årliga inköp av spritdrycker, så finner man på orsakssidan en rad omständigheter, orsaksfaktorer, 1 vilkas samverkan bestämmer storleken av den årliga konsumtionen. Till dem hör till en början en rad miljöfaktorer, såsom närheten till försäljningsstället, varans pris, storleken av hans egen kassa, förekomsten av med värdshuset eller kaféet rivaliserande nöjesformer eller sysselsättningar såsom biograf, dans eller sporttävlingar. Vidare hör dit styrkan av de till konsumtion eggande eller från konsumtion återhållande krafter, som utgå från persongrupper, till vilka han hör. Icke endast den aktuella miljön utövar ett sådant inflytande. Till orsaksfaktorerna höra också de tidigare miljöer, som genom att efterlämna vanor och minnen bidragit till utformning av de egenskaper, som vid sidan av den aktuella miljön bestämma handlingen. Som restfaktorer, sedan inflytandet av aktuella och tidigare miljöer vunnit tillbörligt beaktande, återstå på dem icke återförbara anlagsfaktorer bl. a. en medfödd större eller mindre benägenhet för alkoholbruk. Flertalet, måhända alla dessa faktorer möjliggöra en kvantitativ bestämning, och samma årliga myckenhet hos två medborgare kan på orsakssidan motsvaras av högst växlande talkombinationer. 2 Undergår nu till följd av ett annat förlopp, som i och för sig också är orsaksbundet, någon av de faktorer, som ingå i det orsakssammanhang, som bestämt storleken av den enskilde medborgarens årskonsumtion, en förändring, 1 Denna beteckning framhäver den analogi, som råder mellan orsaksfaktor och effekt å ena sidan och faktor och produkt å den andra. Liksom en produkt blir noll, så snart en av dess faktorer är noll, så är frånvaron av en enda orsaksfaktor tillräcklig att hindra effektens inträdande. Alla faktorerna måste med andra ord föreligga, för att effekten skall komma till stånd. Det räcker ingalunda att den ena eller den andra av dessa föreligger, det är nödvändigt med ett både - och. Revisionen har icke tillräckligt beaktat detta. Vid sin diskussion av orsaken till den olaga hanteringen i Sverige, ställer sig revisionen sålunda frågan, om den är att tillskriva de särskilda förhållandena under sista krigsåren eller förbuden i våra grannländer eller överproduktionen i vissa länder eller den individuella kontrollen. Det riktiga är naturligtvis, att den måste tillskrivas nämnda särskilda förhållanden och förbuden och överproduktionen och den individuella kontrollen. Till tjänst för den som föredrar att tänka i matematikens distinkta teckenspråk, må nämnas, att de särskilda lagar, som gälla för de olika medborgarna, utgöra specialfall av en allmännare lag, vars väsentliga element är en funktionalrelation mellan den inköpta myckenheten å ena sidan och de lika orsaksfaktorernas kvanta å den andra.

446 så har detta orsakssammanhang beträffande ett av de för detsamma karakteristiska talen blivit föremål för en rubbning och i regel undergår då också konsumtionen en ändring. Plötslig prisstegring eller inkomstsänkning medför exempelvis gärna en minskning, plötslig inkomstökning en stegring av inköpen. Förändringen i konsumtionen kan visserligen helt och hållet utebli om samtidigt en annan orsaksfaktor modifieras i en riktning, som är förknippad med konsumtionens förskjutning åt motsatt håll. Sannolikheten av ett sådant sammanträffande är emellertid ringa. Vad som sålunda sagts om den lagbundenhet, som har avseende å den enskildes konsumtion, har i viss omfattning giltighet också för den lagbundenhet, som råder i fråga om ett helt folks konsumtion. Vet man om en faktor, att den för det övervägande antalet medborgare undergått ändring i samma riktning, så har man därmed också visshet om att en faktor i den sammanfattande orsakslag, som bestämmer ett folks konsumtion, undergått en ändring. En prishöjning, en konjunkturväxling, en genomsnittlig inkomstökning eller en ny försäljningsrestriktion, modifierar sålunda en orsaksfaktor för flertalet enskilda medborgares och därmed också en faktor för folkets konsumtion på sådant sätt, att sistnämnda konsumtion tydligt förskjutes i viss riktning. Om de särskilda faktorer, som undergått ändring sedan tiden före kriget. »Utomlegislativa» faktorer. Vilka förändringar av sistnämnda slag är det då, som kunna tänkas ha skett under den tid, som undersökningen avser, d. v. s. under tiden från före kriget och till nu, i vårt land och de länder, som gjorts till det andra ledet vid jämförelsen? E n framträdande ändring är den stegrade motoriseringen såväl i samfärdseln som i näringslivet. Den påtagliga risken att i vissa lägen förtära alkohol, till vilken risk tidigare samfärdselförhållanden icke erbjödo någon motsvarighet, har med nödvändighet verkat hämmande på brukets omfattning. Den stegring i samfärdseln som delvis sammanhänger med den ökade motoriseringen, torde emellertid närmast ha verkat i motsatt riktning. Den gör det lättare att komma samman till fest och samkväm. Den låter stadens kynne med dess alkoholvänligare inställning tränga längre ut på landsbygden än förr. E n tredje modifierande omständighet innebär tillkomsten av vissa nya nöjesformer, för vilka biografen kan tjänstgöra som prototyp. Restaurangen och kaféet kan inte längre påräkna samma kundkrets, sedan biograferna i staden, var och en med hundratals sittplatser, tillkommit och kväll efter kväll draga ungdomen till sig, som på den tid, då denna nöjesform antingen alldeles saknades eller var föga utvecklad och då också andra, med restaurangen och kaféet rivaliserande nöjesformer voro föga utvecklade. E n fjärde omständighet är idrotten. Idrottens inflytande har icke varit ensartat. Den föreningsbildning, de resor och de fester, som äga rum i samband med idrottstävlingar, ha ofta varit förbundna med en alkoholförtäring som under tidigare omständigheter icke skulle ha kommit till stånd. Å andra sidan pressas emellertid de aktiva utövarna av idrott till sträng återhållsamhet, i varje fall under träningsperioder, och den stora publiken får med kafé- och

447 restaurangbesöket rivaliserande sysselsättning som åskådare, läsare av idrottstidmingar och tippare av fotbollsresultat. Slutresultatet av dessa inflytanden i oliika riktningar är förmodligen en minskning av förbrukningen. F or det femte har det ekonomiska livet undergått en rad förändringar, som beröra de ekonomiska faktorer, som ingå i alkoholförbrukningens orsakssammanhang. A t t alkoholkonsumtion och alkoholskador följa konjunkturväxling-arna är en av de tidigaste iakttagelserna från konjunkturforskningens fält. Man. har förr rentav betraktat alkoholkonsumtionens storlek som en av de bättre konjunkturmätarna. Denna tidigare erfarenhet jävas icke av erfarenheten under den period revisionens undersökning omfattat: konjunkturens växlingar återspeglas regelbundet i alkoholkonsumtionen. Vid sidan av konjunkturväxlingarna ha emellertid andra förändringar ägt rum. Industriarbetarnas genomsnittliga löneinkomster ha stegrats. Också unga arbetare få numera snabbt höga löner. Dessa båda omständigheter böra i och för sig medföra en större konsumtion än den som ägde rum före krigets utbrott. Å andra sidan måste den omständigheten, att betydande grupper inom ungdomen äro helt utan anställning och att även de äldre årsklasserna ha ett större antal permanent arbetslösa än tidigare, medföra en minskning, särskilt som denna permanenta arbetslöshet främst drabbar dem, som ha den största benägenheten för övermått i konsumtionen. Då arbetsgivarna med det rika utbud av arbetskraft, som nu råder, ha större möjlighet att sovra arbetskraften, är det möjligt att upprätthålla en strängare disciplin såväl i fråga om alkoholförtäring å arbetstid som i fråga om alkoholförtäringen utom arbetet, i den mån den sistnämnda medför minskad arbetsduglighet. Risken att vid bristande nykterhet ögonblickligen bli ersatt med någon av de många, som gå och vänta på anställning, utövar uppenbarligen en återhållande verkan. I samma riktning verkar den disciplin som fackföreningarna själva utöva över sina medlemmar. Om beskattningen som faktor. De modifierande omständigheter, vid vilka vi hittills uppehållit oss, falla alla vid sidan av de avsiktliga samhällsingreppen, de äro »utomlegislativa faktorer». De ha om också med växlande styrka förelegat i såväl Danmark, England och Sverige som i flertalet andra europeiska länder. Vill man ha en föreställning om vad de ensamma kunna betyda, skall man se på Frankrike. Man har visserligen i Frankrike stadgat — ett dock väsentligen terminologiskt — absintförbud. De ingrepp som regering och parlament eljest kunna ha gjort, ha i varje fall icke avsett att minska förbrukningen av spritdrycker. Det till trots har den franska spritkonsumtionen under tiden efter kriget företett en nedgång från förkrigstiden jämbördig med den svenska. Vi övergå därefter till statsingreppen, de »legislativa faktorerna». Den främsta av dessa legislativa faktorer, skattehöjningen, har enligt en mening, som torde kunna betecknas som enhällig, avgörande del i den betydande nedgången i den danska konsumtionen. Denna konsumtion har, om man räknar från högkonjunkturåret 1913 till högkonjunkturåret 1930, minskats till c:a 1 js. Samtidigt har priset, om man tager hänsyn till penningvärdeförsämringen, ungefär sjufaldigats. I England har konsumtionen minskats till c:a

448 2

h, d. v. s. 1: 2-5, samtidigt som realpriset något mer än fördubblats. Konsumtionen skulle således, med dessa utgångspunkter, ha minskat så starkt„ att kundernas utgift något minskats. Då emellertid den danska och den engelska nedgången till en del också får återföras på de utomlegislativa faktorer, som ha varit verksamma i alla länder, har förmodligen prisstegringen i och för sig medfört någon om också obetydlig stegring i konsumentens alkoholutgifter. Denna erfarenhet står i god samklang med elasticitetsforskningen inom nationalekonomien. Alkoholbehovet har liksom vissa livsmedel en elasticitet, som understiger 1. En stegring av priset utjämnas med andra ord icke helt genom konsumtionens inskränkning utan medför viss ökning av konsumentutgifterna. Denna iakttagelse är betydelsefull ur skattesynpunkt. Utan undantag torde skattehöjningar på spritdrycker ha medfört en stegring av statsinkomsterna utöver den nivå, dessa eljest skulle uppnått. Revisionen har av den omständigheten, att konsumtionen är högre i England än i Danmark, ehuru beskattningen [och priset (tillägg av mig)] är högre i England än i Danmark, ansett sig kunna draga den slutsatsen, att »erfarenheterna av ett visst lands beskattningssystem i fråga om spritdrycker icke kunna tjäna såsom vägledning för en uppskattning av konsumtionens omfattning i ett annat land, därest detta upptoge samma system». Det är mig icke möjligt att godtaga den slutsatsen. Den av revisionen uppmärksammade omständigheten rörande de absoluta nivåerna är i detta sammanhang utan betydelse. Den lagbundenhet, som erfarenheten av skattehöjningarna i Danmark och England avslöjat, är ett samband mellan den relativa prishöjningen och den relativa konsumtionsminskningen. Och det sambandet har visat sig föreligga i båda länderna. Skattehöjningar ha också i Sverige varit ett betydelsefullt medel till åstadkommande av ökad folknykterhet. De användes i sådant syfte målmedvetet av lagstiftarna vid 1853—54 års riksdag men rönte länge föga uppmärksamhet av den nya nykterhetsrörelse, som räknar sitt ursprung från 1880-talet. Det framgår emellertid av revisionens siffror att de skattehöjningar, som vidtagits under de tre senaste åren i Sverige, haft en gynnsam inverkan och utfallet av ingreppen åren 1919—23 pekar i samma riktning. År 1919 skapade högt pris låg konsumtion, 1920 lågt pris och högkonjunktur hög konsumtion, 1921—22 högt pris och lågkonjunktur låg konsumtion och från 1923 och framåt ha lågt pris och relativt gynnsamma konjunkturer medverkat till att göra konsumtionen hög. Detta sammanhang är numera så uppenbart, att meningsskiljaktigheterna knappast längre gälla, huruvida man genom ett högt pris kan minska konsumtionen. Frågeställningen är en annan: Kan staten genom skattehöjningar genomgående skapa detta högre pris eller blir den lagliga handeln vid ett sådant högt pris med nödvändighet genombruten av en olaga handel, som tillhandahåller varan till avsevärt lägre priser? I Danmark och England har det efter hand lyckats att inom lagens ram infånga praktiskt taget hela handeln. I vad mån det är möjligt att med nuvarande svenska förhållanden som utgångspunkt nå ett liknande läge i Sverige, skall dryftas i annat sammanhang.

449 Om alkoholistvårdens medverkan till förbättringen av nykterhetstillståndet. Utöver skattehöjningen finnes det ingen anledning att i detta sammanhang dryfta mer än tvenne ytterligare former för statsingrepp, båda säregna för Sverige, nämligen alkoholistvården och ransoneringssystemet. Då båda äro tillkomna under kriget är det svårt eller omöjligt såväl att avgränsa deras sammanlagda inflytande mot de omständigheter, som skilja förkrigsläget från efterkrigsläget, som att avgränsa det ena ingreppets verkan från det andras. De allmänna dragen av alkoholistvårdens inverkan äro emellertid knappast svåra att fastställa. Denna vård medför uppenbarligen en minskning i alla slag av grövre alkoholskador: fylleri, misshandel, delirium tremens och dödsfall i suparlever. Att siffermässigt fastställa alkoholistvårdens andel exempelvis i den nedgång som ägt rum i fylleriet efter kriget är visserligen vanskligt. Om Stockholms stads nykterhetsnämnd ständigt har 200 klienter på alkoholistanstalter och c:a 400 personer under övervakning, kan det med fog hävdas, att dess ingripanden icke gärna kunna undgå att förebygga fylleri i ett antal fall av procentuellt märkbar storleksordning. Det totala antalet fylleriförseelser i Stockholm uppgår nämligen icke till mer än c :a 5 ä 6 tusen fall årligen. Till denna minskning bör dessutom läggas minskningen genom den förbättring, som kvarstår, sedan internering eller övervakning ha upphört och den minskning, som är en följd av interneringens allmänpreventiva återverkan på alkoholistens bekantskapskrets. Den verkan, alkoholistvården utövat, har icke varit förknippad med sådana nackdelar, som enligt vad i det följande skall beröras, åtföljt det andra svenska ingreppet, ransoneringssystemet.

KAP. III.

Några kompletterande uppgifter om den individuella kontrollens utveckling och nuvarande utformning. Innan jag går att angiva min syn på detta ingrepps verkan, finner jag det eiforderligt att på några punkter utfylla revisionens redogörelse för de väsentliga dragen i systemet och hur det har vuxit fram till sin nuvarande utformning. I dr Bratts ursprungliga plan föreslogs endast att inköpsrätten skulle vara beroende på tillstånd eller rentav icke förutsätta mer än en anmälan. Bland dem, som ansökt om tillstånd eller inlämnat anmälan, skulle viss sållning ske, väsentligen på grund av uppgifter från ett antal myndigheter. De som bestått detta prov skulle äga fri inköpsrätt. Viss kontroll skulle emellertid utövas av föreståndaren på utminuteringsstället. I undantagsfall skulle denne ha rätt att till kunden utlämna endast en mindre kvantitet spirituösa, än den han begärt. Det var i denna form, dock utan att kontrdlen överlämnades till butiksföreståndarna, som systemet efter initiativ a\ göteborgsdirektören Andrée började tillämpas i Göteborg och Jönköping )ch efter vissa förbättringar i kontrolltekniken fram till slutet av år 29—332437

450 1916 tillämpades av det övervägande antalet svenska bolag. Några bolag, främst bolaget i Stockholm, skapade emellertid redan från början för inköpet en högsta mängd på viss kort tid, en ranson. Den vägen beträddes också av nykterhetskommittén i avsiktlig strävan att förhindra att den, som hade böjelse för missbruk, på en gång skulle få i sina händer en genom sin storlek farlig kvantitet. I förslaget fixerades ransonen till en liter pr vecka. E n reglering av inköpsrätten för hela kundkretsen med ett så långtgående hänsynstagande till vad som var ändamålsenligt för missbrukarna, var det emellertid icke möjligt att genomdriva. I riksdagskompromissen fixerades därför ransonen, dock utan att någon särskild motivering förebragtes, till 4 liter i månaden. A t t riksdagen sålunda, genom att fixera ett inköpsmaximum, gav Stockholmsutformningen av restriktionerna ett företräde framför den av frihet från sådant maximum kännetecknade Göteborgsutformning^n, torde mindre ha berott på, att den förra ådagalagt någon klar överlägsenhet, än på den omständigheten, att Stockholmsföretagets ledare hade större möjligheter att påverka vederbörande statsmyndigheter och på att vid riksdagsbeslutet en ännu strängare maximering var genomförd, visserligen betingad av krisknappheten och därmed formellt av tillfällig natur. I en av kontrollstyrelsen år 1919 verkställd utredning fälldes rörande maximikvantitetens inverkan det omdömet, att den å ena sidan förhindrade de mycket stora inköpen, men å andra sidan frestade kunderna att uttaga den högsta medgivna myckenheten. 1 Det är antagligt att riksdagen, när den sålunda stadgade ett maximum av fyra liter, avsåg att åstadkomma ett för alla godtagna kunder tillämpligt maximum. För de allmänna dragen i den utveckling, varigenom detta allmänna maximum av praxis omvandlats till individuella maxima, vilka ofta ligga avsevärt under lagens maximum, har revisionen lämnat en så uttömmande redogörelse, att jag kan nöja mig med att hänvisa till denna. Revisionens framställning synes mig emellertid böra kompletteras med en redogörelse för omfattningen av dessa olika tilldelningsvarianter. De växla med hänsyn till tilldelad mängd och tilldelningsperiodens längd. Hur de växla i Stockholm framgår av nedanstående tabell, där tilldelningsvarianter med periodförkortning eller andra uttagsföreskrifter med särskilt förebyggande syfte förts i särskild kolumn (»specialpreventiva» motböcker): A.-B. Stockholmssystemet. i Motböckernas fördelning på tilldelningsformer mars 1933. Antal motböcker

Tilldelnin

S

4 lit. per mån

Alla . \,* * ' ' -UV;, '• U* •

JJgg^

73 692

4 Ht. per mån. med en lit. per försäljningsperiod2 men ratt till mkop J 1Qiå efterskott inom månaden 25 118 3 lit. per mån • • • • • • • • • • 3 lit. per mån. med en lit. under en försäljningsperiod, två tredjedels ht. under vardera av de övriga men rätt till inköp i efterskott inom månaden 1 oiå 1 Nykterhetskommitténs betänkande, del X: 4, sid. 26. 2 Försäljuingsperioderna äro: 1—7, 8—14, 15—21 samt från och med den 22.

„ LViö

1 oAö,

preventiva 4 helbuteljer per mån. med en helbutelj per försäljningsperiod men rätt till inköp i efterskott inom månaden 2 lit. per mån 2 lit. per mån. med en lit. före och en lit. efter den 15 eller hela kvantiteten efter den 15 & ut. per män. med en halv lit. per försäljningsperiod men rätt till inköp i efterskott inom månaden 4 lit. per kvart 4 lit. per kvart, med två lit. under någon av kvartalets månader, en liter under vardera av de övriga men rätt till inköp i efterskott inom kvartalet

107 195

\ g04 1 ggg

16 086

2 lit. per kvart

15 226

1 lit. per kvart

20 763

2 lit. per år

1/2 U t

: I,er v e c k a Vs lit. per vecka V2 lit. var fjortonde dag Övriga motböcker berättigande till inköp av spritdrycker

\ gQ4

q 7"7q

l l i t per mån. • • • • • 1 lit. per mån. med en halv lit. före och en halv lit. efter den 15 eller hela kvantiteten efter den 15 3 lit. per kvart

Vi Ht. per vecka . . . •.

2 179 g ign

2 179

-^n 335

1062 261

1062 261

83 Motböcker berättigande till inköp av enbart vin

55 Summa

10073 Av denna tabell framgår, att Stockholmssystemet har ett 20-tal olika tilldelningsvarianter. Den del av kundkretsen, för vilken särskilda uttagsrestriktioner ansetts erforderliga uppgår, som synes, till mindre än 5 %. Från Stockholm föreligger i avseende å betydelsen av utformningen av tilldelningsregierna ännu en erfarenhet av intresse. Ända till 1930 hade bolaget' funnit det erforderligt att underkasta de kunder, som motsvara tabellens första rad (nu alltså 73 692) de särskilda inköpsrestriktioner, som äro angivna i andra raden (nu alltså 1073 kunder). Denna restriktion betraktades då av bolaget som mycket värdefull, endast farhågan för oktrojvägran kunde förmå bolagets ledning att giva avkall på regelns allmänna tillämpning. Den erfarenhet, som därefter följt, synes emellertid i det stora hela ha jävat farhågorna, och'bolaget synes ha uppnått ett i det närmaste likvärdigt resultat genom en mera begränsid användning av åtgärden. Hos vissa bolag i landsorten finner man tilldelningsvarianter, som icke förekomma hos bolaget i Stockholm. De omständigheter, som föranleda att viss kund hänföres till viss tilldelningsTariant, exempelvis en liter i månaden, äro emellertid, som revisionen erinrat im, ingalunda gemensamma för alla bolag utan växla avsevärt från det ena bolaget till det andra. Vid åtskilliga bolag är utmejslingen av reglerna ganski långt driven. I något fall fylla de en liten nätt volym på 30 sidor

452 Den som gåve sig i kast med uppgiften att fullständigt redogöra för de till delningsregler, som tillämpas av de svenska systembolagen skulle stå inför en uppgift icke mindre omfattande än den som möter en botanist, som tar sig före att ordna släktet Carex, eller den astronom, som vill registrera stjärnorna av sjätte storleksklassen.

K A P . IV.

Den tidigare kritiken av ransoneringssystemet. Nykterhetskommittén. Vilka ha då verkningarna varit av detta system? Stå dessa verkningar i överensstämmelse med syftet eller avvika de väsentligen från detta syfte? Ger verkligheten fog för en stege av doseringar med så många trappsteg eller gör den det icke? Därom ha meningarna under den tid, som förflutit, sedan systemet började tillämpas, skarpt brutit sig. Då kommitténs redogörelse för de meningar, som i det hänseendet kommit tillsynes, måste betecknas som synnerligen knapphändig, är det måhända icke ur vägen att i detta hänseende något utfylla kommitténs redogörelse. Redan några år efter ransoneringssystemets införande belystes det principiellt och med hänsyn till dittills vunna erfarenheter av 1911 års nykterhetskommitté. 1 Kommittén uppehåller sig därvid till en början vid svårigheten att draga en gräns mellan bruket och missbruket: »Givetvis är möjligheten att genom individuell kontroll begränsa alkoholbruket i hög grad beroende på möjligheten att dra en tydlig gräns mellan det bruk, som icke åtföljes av dylika verkningar och mot vilket samhället darior ej har någon anledning att ingripa. Men vid en närmare granskning visar det sig, att denna gräns är utomordentligt svår att bestämma. Visserligen kan man säga, att den som mer än en gång blivit sakfälld för fylleri, den som begått brott under inflytande av starka drycker, den som vårdats för delirium tremens o. s. v. (jfr rusdrycksf.-förordn. 35 §) utan tvekan bör ställas i missbrukarnas grupp, men därigenom avskiljes naturligtvis endast en mycket obetydlig del av de verkliga missbrukarna. Icke heller har man anledning förmoda, att det missbruk som i rusdrycksförsäljningsförordnmgen karakteriseras med orden 'bruka rusdrycker till uppenbar skada för sig eller andra och mot vilket nykterhetsnämnd har skyldighet att ingripa, täcker alla de former av alkoholbruk som faktiskt åstadkomma skadegörelse. Det finns utan tvivel ett mycket utbrett alkoholbruk, som tär på hushållens ekonomi, minskar trevnaden i hemmen, sänker arbetsprestationerna o. s. v. men som dock aldrig tar sådana 'uppenbart' skadliga former att några samhälleliga åtgärder komma i fråga. Att ett dylikt bruk medför en betydande skadegörelse och därför bor betecknas som missbruk är dock alldeles tydligt. Om man å andra sidan tar i betraktande vissa former av tillfälligt alkoholbruk, t. ex. 'högtidsruset vid vissa fester, lantbors alkoholförtäring vid stadsbesök o. s. v., så resulterar detta bruk ofta i förseelser, som motivera samhälleliga reaktivåtgärder, men det kan dock sättas starkt i fråga, om icke detta slags alkoholbruk är i stort sett mindre skadegörande än det regelbundna, dagliga bruket, mot vilket intet ingripande kan ske. Det ligger från den individuella kontrollens synpunkt mycket nära 1

Nykterhetskommitténs betänkande, del] IX, med förslag till lag om alkoholvaror sid. 236—49.

453 till lhands att låta vissa yttre följdföreteelser bli avgörande för bedömande av alkolholens faktiska skadegörelse, under det att den djupare liggande, grundläggande men ej så lätt iakttagbara skadegörelsen lämnas obeaktad. Mean även om det vore möjligt att upptäcka och inskrida mot alla vid en viss tidprankt förefintliga fall av verkligt skadegörande alkoholbruk, så hade man dårmied inte tilltäppt den källåder, varur nya fall av alkoholmissbruk oupphörligen välla fram, nämligen vissa former av det s. k. måttliga bruket. Den kändla satsen 'bruket föder missbruket' är visserligen oriktig om man därmed menair, att allt bruk förr eller senare måste övergå till missbruk eller att allt missbruk börjat som ett måttligt bruk, men den är riktig dels i den meningen att det måttliga bruket medför en efter miljöförhållanden och temperament mycket växlande men dock alltid förefintlig risk att så småningom stegras till missbruk och dels också i den betydelsen att då alkoholvanorna genom imitation överföras från den ena kretsen av människor till den andra, så skapas den psykiska jordmån, ur vilken ett större eller mindre antal fall av missbruk nästan med nödvändighet kommer att spira upp. Risken av ett dagligt, måttligt alkoholbruk har även framhållits av Svenska läkarsällskapets kommitterade: ' T y den, som tillägnar sig dagliga alkoholvanor utan att noggrant ha övervägt de förhållanden, som kunna influera på deras skadlighet, såsom den dagliga kvantiteten, dryckernas beskaffenhet, sättet för deras förtärande m. m., löper nämligen så stor risk att förr eller senare överskrida måttlighetsgränsen^ att nian med fog torde kunna betrakta honom såsom åtminstone latent missbrukare.' De flesta alkoholförbrukare torde dock icke ägna frågan detta noggranna övervägande. Mot ett dylikt 'latent missbruk', som ur social synpunkt naturligtvis innebär stora vådor, kan den individuella kontrollen även med bästa vilja ingenting uträtta. Men även om ett måttligt bruk icke alls visar någon tendens att glida över i missbruk, kan det dock verka skadegörande genom att befästa och utbreda sedvänjan att regelbundet eller vid vissa tillfällen förtära alkohol. Det är naturligtvis ur social synpunkt att beklaga när en så riskabel och för vissa personer allvarligt fördärvbringande sed som alkoholbruket vinner ökad utbredning eller konsolideras. I den mån som det måttliga bruket alstrar en psykisk smitta, som bär alkoholseden vidare, ligger det givetvis i samhällets intresse att så mycket som möjligt kringskära även detta måttliga bruk. Det måste sålunda anses vara en oriktig uppfattning, att samhället endast har intresse av att avlägsna vissa svårare former av alkoholbruket. Tvärtom torde alkoholbruket endast i sällsynta undantagsfall utövas under sådana omständigheter att inga sociala vådor, av psykologisk eller annan art, därav uppstå. A t t under sådana förhållanden dra en bestämd gräns mellan ett socialt oförvitligt bruk, som samhället bör tolerera, och ett socialt skadegörande bruk som samhället bör bekämpa, låter sig naturligtvis icke göra. Som praktisk konsekvens följer därav, att nykterhetsfrågan icke kan slutgiltigt lösas med ett system, som endast riktar sig mot det som vanligen kallas missbruk men gör halt inför det 'måttliga' bruket.» Kommittén framhåller därefter, att restriktionssystemet icke kan begränsa alkoholförsäljningen till ofarliga mängder: »Ett oeftergivligt villkor för att restriktionssystemet skulle kunna betraktas !? l j e ? acceptabel lösning av nykterhetsfrågan vore, att det kunde anordnas så, att det alkoholbruk, som genom detta system vidmakthålles, verkligen stannade inom det socialt ofarligas och oförvitligas gränser. Men det är synnerligen svårt att föreställa sig, huru ett sådant restriktionssystem skulle vara beskaffat. S

454 A t t fixera den för varje gång utlämnade rusdryckskvantiteten till ett så ringa mått, att därav ej skulle uppkomma någon skada, är ej gärna möjligt. En enda liter brännvin kan, om den hamnar hos en ovarsam person, anställa mycken förödelse. Restriktionsprincipen skulle i sin konsekvens innebära, att de på en gång försålda alkoholkvantiteterna ständigt holies utanför gränserna för alkoholens fysiologiska och ekonomiska skadegörelse. Någon bestämd gräns för den mängd alkohol, som kan förtäras utan skada för nervsystemets funktioner, kan visserligen ej angivas, så individuellt varierande som den är, men i medeltal ligger den helt säkert så lågt, att ett försäljningssystem, som toge avgörande hänsyn till denna gräns, skulle starkt närma sig ett recepterat apoteksväsendes form. Ännu mera ogörligt skulle det vara att ordna försäljningen på ett sådant sätt, att ingen ekonomisk skadegörelse drabbade individerna och hushållen. Det är sålunda näppeligen möjligt att med ett restriktivt system hålla alkoholförsäljningen inom det ofarligas och oskadligas gräns.» Kommittén framhåller ytterligare, att icke ens det mest invecklade kontrollsystem kan förhindra, att antingen inköpsbeviset eller de tillhandlade rusdryckerna för högt pris försäljas till avstängda personer. Den finner också att systemet ständigt måste komma att utlösa ovilja: »En omständighet, som enligt kommitténs mening måste tillmätas stor betydelse vid bedömandet av restriktionssystemets värde, är den samhällspsykologiska reaktion, som detta system helt naturligt framkallar. Under den tid, som restriktionssystemet varit i tillämpning i vårt land, har man kunnat iaktta hur denna reaktion så småningom rest sig och vuxit allt starkare, och det är att förmoda, att den i fortsättningen icke kommer att minska i styrka. Man har att räkna med att restriktionerna skola möta _ opposition framför allt från två håll: dels från den stora grupp inköpsberättigade individer, vilka ha svårt att finna sig i de restriktiva föreskrifter av olika slag, som äro nödvändiga för systemets upprätthållande och vilkas strävan därför kommer att inrikta sig på att göra restriktionerna mindre ingripande och systemet därmed mindre effektivt, dels från dem, som blivit vägrade inköpsrätt. Denna senare grupp av personer måste givetvis bli ganska stor; ju effektivare restriktionsprincipen tillämpas, dess större blir den. ^ Från denna grupp kommer ett ständigt missnöje att spörjas, den kommer på sätt och vis att bilda en social underklass, som bittert känner den undantagsställning, vari den blivit försatt. Även om det individuella restriktions systemets införande i vårt land ur vissa synpunkter betydde ett otvivelaktigt framsteg, så ge dock erfarenheterna av systemet anledning förmoda, att det aldrig kommer att tillvinna sig något verkligt förtroende hos folkets breda lager. Och g de folkpsykologiska faktorerna äro på det nykterhetspolitiska området av så stor betydelse, att denna omständighet måste anses väga mycket tungt.» Vid systemets tillämpning skapar nödvändigheten att förhindra, att denna ovilja blir alltför stark, en olöslig motsägelse: »Vid tillämpningen av de restriktiva bestämmelserna blir det alltid två motsatta krav, som skola göra sig gällande: dels måste man eftersträva största möjliga effekt i nykterhetshänseende och dels måste hänsyn tågans till den konsumerande allmänhetens rörelsefrihet. För att på ett något så när tillfredsställande sätt hålla dessa bägge krav i jämvikt mot varandra skulle erfordras ett rikt mått av folkpsykologiskt omdöme hos alla dem, som äro

455 satta att tillämpa bestämmelserna, och även om den förutsättningen överallt kunde uppfyllas, så är denna inre motsägelse hos restriktionssystemet av så grundläggande natur, att den aldrig torde kunna övervinnas. För att fylla sitt ändamål att avlägsna alkoholens skadegörelse måste restriktionerna göras stränga och tillämpas med stark hand, men i samma mån, som detta sker, blir oppositionen mot restriktionernas intrång i den enskildes fria bestämmanderätt allt kraftigare och driver till eftergifter på en och annan punkt. Men i samma stund som man ger vika för en dylik opposition blir naturligtvis alkoholen lättåtkomligare och de sociala skadeverkningarna begynna följaktligen åter att i större mått infinna sig. Dessa egenskaper hos restriktionssystemet kunna möjligen vid en första anblick te sig som tecken på en viss smidighet och anpassningsförmåga hos systemet, ehuru de rättare torde v a r a att betrakta som utslag av en motsägelse i själva principens väsen, och de kunna i längden icke medföra annat resultat än en hit och dit vacklande, för tillfälliga opinionsströraningar alltför känslig och därför till sina verkningar oberäknelig nykterhetspolitik.» Kommittén framhåller också att systemet utlöser en känsla av tvång, som icke är tillfällig utan av bestående natur: »Det vidmakthåller behovet alltjämt. Det portionerar ut alkoholen i tillräckligt stora doser för att uppehålla den hävdvunna vanan. Men det är inte säkert att det väckta behovet kan tillfredsställas. Detta skulle förutsätta, att alkoholdryckerna gåves åt varje person i den mängd, som han själv ansåge sig behöva. Mien detta sker icke, och därför framskapar restriktionsmetoden hos många personer ett behov, som aldrig blir fullt tillfredsställt, och därmed också en ständigt fortgående känsla av tvång. De många detalj'föreskrifter, som äro nödvändiga i ett restriktionssystem, bli också en orsak till att individen känner sig kringskuren i fråga om sina rättigheter. Slutligen blir genom detta system en grupp av personer utestängda från inköpsrätt, och dessa komma i särskilt hög grad att känna sig utsatta för tvång. E t t system, som för all framtid kommer att för ett stort antal personer — till en del just dem, som ha det starkaste behovet av alkohol — innebära ett personligt tvång, kan icke sägas fylla måttet ur frihetens synpunkt.» Kommittén övergår därefter till vad den finner utgöra den mest avgörande invändningen mot restriktionssystemet, dess populariserande av seden: »Den mest avgörande invändningen, som kan resas mot det restriktiva systemet, torde dock vara den, att detta system icke kan i nämnvärd mån avlägsna ur folkets liv den ödesdigra seden att förtära alkoholhaltiga drycker. Vad restriktionssystemet möjligen så småningom kan uppnå är att tvinga in denna sed i mindre skadegörande och framförallt mindre anstötliga former. Men i och med att seden alltfort existerar, är en av grundorsakerna till alkoholmissbruket bibehållen i samhället. t De erfarenheter, som man redan hunnit göra i fråga om restriktionssystemet i vårt land, har uppenbarat att detta system medför långt större vådor med hänsyn till folkets alkoholvanor än man tidigare hade anledning frukta. Den »ransoneringspsykologi», som under kristiden gjorde alla ransonerade varor abnormt begärliga, har gjort sig gällande även i fråga om alkoholhaltiga drycker. Detta framgår redan av det stora antal motböcker som utlämnats. Man får naturligtvis antaga, att en betydande del av dessa5> till ett antal av närmare en miljon uppgående individer redan före restriktionssystemets införande voro alkoholkonsumenter, och likaså att ett icke obetydligt antal kunder använt sina motböcker eller den uttagna spirituosan såsom ett inkomst-

456 bringande affärsobjekt, men därjämte nödgas man göra ännu ett antagande, vilket för övrigt bekräftas av talrika uttalanden från olika delar av landet^ nämligen att motbokssystemet genom själva sin tillvaro verkat suggererande på en massa personer och förmått dem att begära inköpsrätt, ehuru de eljest betraktat spriten som en mycket likgiltig sak. Motboken har i vida kretsar kommit att bli ansedd som ett tecken på medborgerligt förtroende, ett slags myndighetsbevis, som det är mindre hedrande att inte äga. Redan ur denna synpunkt har systemet med inköpsbevis visat sig i folkpsykologiskt avseende innebära större risker än man från början förmodade. Men därjämte har det redan nu tydligt kunnat skönjas en annan, ännu mera ödesdiger tendens hos motbokssystemet. Detta medför nämligen en alldeles bestämd lockelse att ta ut hela den tillåtna kvantiteten. Detta är i och för sig mycket förklarligt, ja sedan man under kristiden sett hur människorna reagera inför all ransonering, är man frestad a t t rent av anse det som naturnödvändigt. Allmänheten bibringas den föreställningen, att den medgivna maximimängden är någon sorts normalkvantitet, som ger åt ens alkoholbruk en betryggande karaktär av måttlighet och oförvitlighet. Den som inte för tillfället behöver hela kvantiteten, t a r ändå u t så mycket han kan fa, t y det kan ju vara bra att ha en annan gång, och för övrigt: 'varför ska man ^ skänka systemet något?' Men blir alkoholen hemköpt, så blir den nog också konsumerad. Det är givet att det i denna psykologiska verkan av ransoneringen ligger en utomordentligt stor fara. Förut helnyktra eller så gott som helnyktra lockas att skaffa sig motbok och därmed att regelbundet konsumera alkohol. Förut måttliga lockas att driva upp sin förbrukning till maximigränsen. Konsumtionen blir visserligen mera jämnt fördelad än förr, men den griper omkring sig även hos förut tämligen oberörda kretsar. Alkoholseden blir starkare rotfästad än någonsin. Nykterhetsrörelsens argument gent emot ^ denna sed bli avtrubbade genom den föreställningen, att det nu bara är fråga om ett av samhället auktoriserat, ofarligt och oförvitligt måttligt bruk. Denna verkan är så mycket betänkligare som varje ransoneringssystem av naturliga skäl måste vara benäget att avväga sina utdelningar icke efter de måttligaste utan snarare efter de mest krävande konsumenternas önskemål. Genom att systemet inriktas efter vad man skulle kunna kalla de största behovens lag, kommer det att direkt motverka den uppfostran till nyktrare levnadsvanor, som är en nödvändig förutsättning för en lycklig nykterhetspolitik P å detta sätt blir ransoneringssystemet, som hade till uppgift att varna de sociala intressena i den mån alkoholen trädde dem för när, självt en faktor som på denna punkt verkar i bestämd motsats till vad de sociala intressena kräva.» Kommittén finner slutligen att lättheten att under ett restriktionssystem kunna tjäna pengar genom olaga handel utgör en sårbar punkt hos detta system: "Pf11 ^f^1"61111^ v i r e d a n h a a v d e t t a system har ådagalagt att motboken med fordel kan användas i jobberisyfte och att det kan vara en ganska lönande hantering att tillhandagå de från inköp utestängda med ett eller annat slag av spritvaror. Det är svårt att se huru ett restriktionssystem någonsin skall kunna undgå denna stötesten; och ju allvarligare den individuella kontrollen tillämpas, dess större marknad öppnar sig för den illojala handeln. Denna handel kommer att ständigt stimuleras av det förhållandet att de icke inköpsberättigade känna sig omilt berövade en förmån, som är alla andra beskärd.»

457 Mot kommitténs kritik gjordes invändningar av kommittéledamoten Bratt. I vissa hänseenden bestred denne, att kommittén riktigt återgivit fakta, men i andra stycken fann han verkligheten vara sådan som kommittén skildrat den. Även i sistnämnda stycken fann han emellertid kritiken obefogad. Den bottnade, menade han, i en bristande distinktion mellan tillfälliga funktionsrubbningar och konstitutionella fel. Dessutom vore det angeläget att ransoneringssystemet på sätt, som han ursprungligen förordat, kompletterades med en verkligt effektiv alkoholistvård. Kontrollstyrelsen. I sitt yttrande över nykterhetskommitténs förslag anslöt sig kontrollstyrelsen i flera hänseenden till kommitténs kritik. Om systemets egenskap att legalisera seden uttalade sålunda kontrollstyrelsen: »Härtill kommer ytterligare en omständighet, som framhållits av nykterhetskommittén och vars betydelse man ännu icke i Sverige synes ha till fullo insett. Allt ingripande mot alkoholbruket, vare sig genom upplysning och uppfostran eller genom lagstiftning, måste för att leda till fruktbringande resultat vända sig mot seden att förtära alkohol, enär i denna sed ligger den viktigaste faktorn i alkoholbrukets makt över människorna. Det torde icke kunna förnekas, att denna individuella utminuteringskontroll i högre grad än något annat lagstiftningssystem på detta område på grund av kontrollens egenartade utformning så att säga legaliserar ett visst bruk av alkoholhaltiga drycker och därmed fastlåser denna sed. Genom försäljningsorganen, som visserligen icke äro offentliga organ, men som av den större allmänheten uppfattas såsom sådana, lämnas tillstånd till inköp av rusdrycker, och den kvantitet, som vederbörande kund medgives att köpa, anses av honom vara den kvantitet, som han utan fara kan förbruka. Förbrukningen av den på motbok inköpta kvantiteten blir av de flesta ansedd som 'ett av samhället auktoriserat, ofarligt och oförvitligt måttligt bruk'». Nykterhets folkets lagstiftningskommitté. Under loppet av 1920-talet blev det efter hand uppenbart att flera av de olägenheter som nykterhetskommittén uppmärksammat ingalunda voro att beteckna som tillfälliga funktionsrubbningar. Upprepade oktrojstrider gåvo vid handen att det var svårt att skaffa systemet ankarfäste hos den del av folket, som konsumerade spritdrycker. Också nykterhetsrörelsen vägrade att släppa sin kritik. E t t mera preciserat uttryck fick denna kritik först med det betänkande rörande det svenska systemets verkan, som avgavs av en utav nykterhetsrörelsens representativa organ tillsatt kommitté, 1 efter ett 3-årigt studiearbete. Av kommitténs betänkande 2 framgår, att kommittén i sitt studium av ransoneringssystemets verkningar gått tillväga med mycken grundlighet: »För att vinna erforderligt material för sitt omdöme har kommittén eller några av dess medlemmar vid personligt sammanträffande hört ett stort antal — sammanlagt 81 •—• personer, som kunnat anses vara typiska företrädare för större grupper av medborgare, eller som genom sin ställning eller verksamhet kunnat förväntas ha ägt möjlighet att göra iakttagelser av värde. Bland dem som hörts befinna sig sålunda sex läkare, tre präster, fem poliskommissarier, fyra tullmän, en fattigvårdsinspektör, en medlare i äktenskapstvister, tjänstemän i nykterhetsnämnd eller vid alkoholistanstalt, en systemNykterhetsfolkets lagstiftningskommitté. Riktlinjer för ny svensk alkohollagstiftning sid. 204 ff.

458 bolags direktör, funktionärer hos Skyddsvärnet, Frälsningsarmén och Birkagården, en idrottsledare, sammanlagt 19 arbetare, bland vilka följande yrken varit företrädda, snickare, byggnadsgrovarbetare, murare, typograf, järnarbetare, bagare, stuveriarbetare, järnbruksarbetare, vidare tre minuthandlare, fyra representanter för den egentliga landsbefolkningen, tio kvinnor av växlande sysselsättning och samhällsklass samt fyra representanter för vardera av socialdemokratiska ungdomsrörelsen och läroverksungdomen. Hänsyn har därjämte tagits till besvärsskrifter och andra offentligt tillgängliga meningsyttringar. Kommittén har därvid sökt utröna uppfattningen rörande 1) den individuella kontrollens och andra faktorers inbördes betydelse för den minskning, som ägt rum i det grövre missbruket, 2) den individuella kontrollens inflytande på alkoholvanornas spridning och art, och har därvid särskild uppmärksamhet ägnats, dels spörsmålet huruvida 3) kontrollen givit alkoholvanorna ökad spridning och medfört tätare användning genom att förläna alkoholen en konstlad värdestegring eller genom att stämpla viss alkoholförtäring som tillbörlig, dels spörsmålet om 4) avstängningens eller den starka begränsningens inflytande på konsumtionen hos de missbrukare, som därav drabbas. Särskild uppmärksamhet har ägnats frågan om den individuella kontrollens inflytande på 5) kvinnornas och 6) ungdomens alkoholbruk. Kommittén har vidare sökt utröna 7) huru motbokskontrollen värdesättes inom olika samhällsklasser samt 8) de reformer i denna kontroll, som man finner önskvärda.» Kommittén berör till en början spörsmålet om gränsen mellan den individuella kontrollens och andra faktorers inverkan: »Beträffande till en början den individuella kontrollens och andra faktorers inbördes betydelse har uppfattningen varit skiftande. Den ena eller den andra av de faktorer, som dryftats i föregående avsnitt av denna framställning: nykterhetsrörelsen, höjningen av den sociala, ekonomiska och kulturella standarden, fackförenings- och arbetsplatsdisciplinen, motoriseringen, effektivitetskravet, sporten och biografen ha allmänt framhävts. Från byggnadsarbetarhåll har man således framhävt, att för deras vidkommande en avgörande ändring ägde rum 1912, när ackorden blevo ordentliga, och när man började lägga sig till med kolonistugor och båtar, och att höjningen av den allmänna standarden gjort ytterligare en del. Även beträffande brädgårdsarbetarna ha andra faktorer än motboken ansetts vara väsentligare. Större andel av förbättringen synes man på åtskilliga håll vilja tillmäta motboken i vad avser hamnarbetet.» Kommittén meddelar, stödd på ett stort antal citat, att den uppfattningen varit allmän bland de tillfrågade, att den individuella kontrollen starkt minskat absolutistfrekvensen. Kommittén framhåller vidare, att åtskilliga av de tillfrågade hyst den meningen, att det dagliga bruket genom systemet fått ökad utbredning och att motbokens maximikvantitet kommit att betraktas som normal. Den citerar i det hänseendet åtskilliga uttalanden, som gjorts vid kommitténs rundfråga och framhåller, att det allmänt ansetts att denna föreställning särskilt medverkat till en stegring av landsbygdens alkoholinköp. Kommittén skildrar därefter hur de tillfrågade uppfattat den psykologiska mekanismen bakom denna utbredning av seden: »Åtminstone tre omständigheter anses därvid ha varit verksamma. En präst har pekat på den första: Att restriktionssystemet för den allmänna föreställningen skapat ett berättigat bruk. 'Förr ansåg man alkoholbruket såsom något undermåligt, nu är det på visst sätt legaliserat.' I en från

459 annat håll härrörande mera konkret formulering: 'På tre liter i månaden kan man ju omöjligen bli alkoholist.' En annan prästman anser, att restriktionssystemet därigenom avtrubbat problemställningen och tilläventyrs också försvagat absolutismens ideella grundval. Likartade erfarenheter ha också anförts från läkarhåll. Den andra är, att själva svårigheten att komma över spriten eggat. 'Motboken, som den nu är', säger en arbetare, 'gör ju spriten svåråtkomligare och därmed värdefullare. Det är oriktigt.' Den tredje står i_ visst sammanhang med den andra. Det är kontrollens egenskap att göra tilldelningen till ett av föremålen för utmärkelsedriften i dess visserligen mera anspråkslösa yttringar. Detta antydes i en mängd uttalanden. Det anses sålunda, att det^är en vitt^spridd mening, att man bör ha motbok för att 'vara en riktig karl' eller att 'man så fort man är så gammal, att man kan få en motbok, genast bör skaffa sig en'. Eller: 'Motbok är ett tecken på att man har samhälletso förtroende.' Eller bland byggnadsarbetarna: 'En motbok med fyra liter i månaden, som tagits ut året runt, anses vara ett praktexemplar.' Den, som har en motbok med mindre kvantitet, har en 'barnbok', och den, som endast får köpa 1/a liter åt gången, får tilläventyrs nöja sig med en 'diflaska'. A t t de i ett eller annat avseende framskjutna få en företrädesställning anses förstärka effekten härav. En socialdemokratisk ungdom skildrar det så: 'Bland de borgerliga är det allmänt, att man har motbok. Hos arbetarna uppvaknar då intresset att ha det lika som de, som ha det bättre ställt i ekonomiskt avseende, och då skaffa de sig motbok. P å detta sätt har Brattsystemet skapat både motboksinnehavare och konsumenter, som eljest inte skulle ha blivit det.' Omvänt ger en riklig tilldelning ökad accent åt företrädesställningen. När en arbetsgivare fick en 350-kronorsnota från systemet, gav det honom, berättar en arbetare, en ökad prägel av förnämitet.» I samband därmed belyser kommittén genom utdrag ur vissa besvärsmål hur kampen står mellan kunden och bolaget om inordningen i tilldelningens rangskala av 1, 2, 3 eller 4 liter i månaden. De omdömen de tillfrågade givit rörande sin egen eller omgivningens inställning till ransoneringssystemet summerar kommittén så: »Vardesättningen av restriktionssystemet visar, som man kan förstå av det föregående, stora växlingar. Stark anslutning synes det ha hos vissa bildade kvinnor. Bland bildade män växlar det mellan välvilja och tolerans. I varje fall hos befälet vid polisen synes det tillerkännas övervägande förtjänst. Bland de breda lagren i stad och på land är den dominerande stämningen utpräglat ogillande. En handlande påstår sålunda, att han bland det otal personer han haft tillfälle att tala med, aldrig träffat någon anhängare av restriktionssystemet. I vida kretsar anses det därtill så långt från moraliskt förkastligt att köpa smuggelsprit, att det tvärtom är moraliskt förkastligt att 'sätta fast' en person, som skaffar sig sprit på olovligt sätt.» Kommittén övergår därefter till att angiva sin egen mening och upphäller sig därvid först vid några allmänna synpunkter och vid frågan om systemets inverkan på utpräglade missbrukare. »Vid sin granskning av de meningar, som sålunda kommit till uttryck, har Lagstiftningskommittén till en början nått den övertygelsen, att den individuella kontrollens inflytande starkt växlat med individen och hans miljö. Möjligheten att individualisera ingreppet har icke kunnat hindra att ingreppets resultat växlat icke bara i grad utan också i resultatets egenskap av

460 gynnsamt eller ogynnsamt. Kontrollen har sålunda icke bara utövat ett annat inflytande på den förutvarande missbrukaren än på den förutvarande absolutisten. Den har också växlat i sitt inflytande från missbrukare till missbrukare och från absolutist till absolutist. Att följa samtliga dessa växlingar är tyvärr icke möjligt. Man får begränsa sig till att söka fastslå den vanliga eller genomsnittliga verkan, som inträder, där kontrollen sammanträffar med viss egenskap eller viss miljöomständighet. Även så begränsad är uppgiften, som torde framgå av det föregående, förbunden med avsevärda svårigheter. Beträffande till en början den individuella kontrollens och de utomlegislativa faktorernas inbördes andel i den minskning, som inträtt i alkoholförbrukningen på vissa arbetsplatser och i de grova alkoholskadorna, delar kommittén den meningen, att de utomlegislativa faktorerna måste tillmätas _ en betydande andel i denna förbättring. Kommittén finner det t. ex. antagligt, att förbättringen i stuverifacket utan individuell kontroll måhända skulle ha inträtt mindre snabbt, men att såväl inom nämnda yrke som vissa andra dessa utomlegislativa faktorer (tävlan om arbetet, fackföreningsdisciplin m.^m.) efter hand utan stöd av någon sådan kontroll skulle ha frampressat en sådan förbättring. I fråga om fylleriet och delirium tremens finner kommittén det antagligt, att sådana utomlegislativa faktorer utan en samtidig insats genom idividuell kontroll eller någon annan verksam åtgärd, såsom skattehöjning, väl skulle hava varit tillräckliga att minska fylleri- och deliriumfrekvensen, men detta näppeligen i den omfattning, som ägt rum. Denna uppfattning stödes av vad som vid kommitténs undersökning framgått eller eljest är känt rörande den individuella kontrollens inflytande på frekvensen av missbrukare och intensiteten i deras missbruk. En viss skillnad torde därvid föreligga mellan inverkan på de missbrukare, som funnos vid kontrollens införande, och inflytandet på uppkomsten av nya missbrukare och intensiteten av dessa senares missbruk. Hur har då, till en början, kontrollen påverkat de missbrukare, som funnos vid dess införande? Effekten på en sådan äldre missbrukare har varit starkare, där missbruket varit en yttring av ringa motståndskraft mot lockelsen av något, som han själv utdömt, än där sjukdomsinsikt saknats och en stark och inför avstängningen trotsig vilja funnits. Den har varit starkare, där mer eller mindre lättillgängligt och njutbart ersättningsmedel för den sprit, som bolaget vägrat utlämna, saknats, vare sig detta nu varit överlåten sprit, smuggelsprit, hembränd sprit, pilsnerdricka eller denaturerad o sprit. Genomgående, om också i växlande omfattning, torde kontrollen i fråga om dessa förutvarande missbrukare ha medfört en betydande begränsning av alkoholkonsumtionen och därmed också en nedgång i de av denna förbrukning vållade grövre alkoholskadorna. På uppkomsten av nya missbrukare kan den individuella kontrollen tänkas ha utövat ett flerfaldigt inflytande. Missbrukare kan endast den bli, som är brukare. Är det så, att den individuella kontrollen vidgar brukarnas antal, har den därmed givit ökad förekomst åt en av missbrukets förutsättningar. Pressar den åldern för den begynnande alkoholanvändningen nedåt, ^har den givit ökad tyngd åt en annan av missbrukets orsaksfaktorer. Försvårar den alkoholåtkomsten, hindrar den i fråga om dessa missbrukare liksom i fråga om dem, vilkas missbruk förefanns redan vid den individuella kontrollens införande, att alkoholkonsumtionen och alkoholskadorna når samma omfattning som vid frånvaron av kontroll. Gäller både det första och det andra och det tredje, så är den individuella kontrollen i sin verkan på det grova

461 missbruket uppenbarligen en resultant av inbördes motsatta krafter. Samtidigt som den genom att föra in bruket i ett större antal personers liv och detta tilläventyrS o vid en lägre ålder, ställer vidare marker med för missbruket bördig jordmån till förfogande, så hindrar den genom att försvåra åtkomsten av större mängder av varan detta missbruk att nå sin fulla blomstring.» Kommittén är därmed inne på det omstridda spörsmålet om restriktionssystemet och dryckesseden: »Frågan om den individuella kontrollens inflytande i det långa loppet, återgår därmed i viss mån på frågan om dess inflytande på sedvänjans utbredning inom olika ålders-, köns- och befolkningsgrupper. Prövar man till en början den individuella kontrollens inflytande på den totala alkoholkonsumtionen, bringas man att ifrågasätta, om den medfört någon eller i varje fall någon avsevärdare minskning av denna konsumtion. Nedgången i den legala spritdryckskonsumtionen är icke större, än att det kan tänkas, att den skulle ha kommit till stånd även utan legislativt ingrepp. Erinrar man sig därjämte den stegrade konsumtionen av vin, som uppenbarligen till en del utgjort surrogat för spritdrycker, samt konsumtionen av smuggelsprit och hembränd sprit, blir detta tvivel på att den individuella kontrollen minskat totalkonsumtionen än starkare. Detta tvivel vinner stöd av den redan berörda iakttagelsen, att den individuella kontrollen samtidigt som den beskurit de mängder, vilkas förtäring åtföljts av grovt missbruk, vidgat andra former av konsumtion. Det låter sig nämligen, enligt kommitténs mening, svårligen bestridas, att den individuella kontrollen medverkat både till att brukarnas relativa antal ökats — och detta inte endast på ett sätt som varje lagstiftning, som minskar de grova alkoholskadorna, under vissa betingelser gör — och till att det regelbundna bruket blivit vanligare och kvantitativt omfångsrikare. Den ökning årsklass för årsklass av frekvensen av ansökningar om motbok för exempelvis Stockholms vidkommande, som kan utläsas av låter sig näppeligen förklara på annat sätt än genom en hänvisning till den individuella kontrollens suggestion. Om den inköpta myckenheten i viss omfattning varierar med en sådan omständighet som de ekonomiska konjunkturerna, så kan nämligen benägenheten att förvärva möjlighet till sådant inköp väntas röna obetydligt inflytande av konjunkturväxlingar av så måttligt omfång, som de stockholmska under åren 1923—1929. Restriktionssystemets skuld till det regelbundna brukets ansvällning är än uppenbarare. Regelbundenheten i inköp pressar sig själv till regelbundet, från särskild festlighet fristående bruk av varan. Endast få köpare torde ha blivit orubbade i sina vanor av föreskrifterna om inköpsterminer, lagret i hemmet frestar starkare än lagret i butiken. Likaså torde det vara ofrånkomligt, att uttaget på det övervägande antalet motböcker av hela den medgivna kvantiteten ingalunda är beroende på att systembolagen med profetisk fjärrblick förutsett de olika motboksinnehavarnas framtida behov utan fastmera på att det fastställda måttet redan genom sin tillvaro utövar en stark suggestion: det kräver att bli fyllt till randen. Mekanismen i förändringen är till en del redan antydd. Men kommitténs ovan refererade undersökningar ha kastat ljus även över andra sidor av denna mekanisim De iakttagare ha säkert dömt riktigt, som framhållit, att den svenska lagstiftningen på ett sätt, som saknar motstycke i någon annan lagstiftning, genom att skapa en rätt eller en föreställning om rätt till visst inköp inger den uppfattningen, att denna myckenhet är ofarlig, socialt invändningsfri, tillåtlig, passande, ja, tillbörlig. Likaså torde det vara ostridigt,

462 att kontrollen genom den art av svårigheter, som därigenom skapas för förvärvet, eggat åtskilliga naturer :— och det ingalunda de sämsta — till större intresse för alkoholen och större konsumtion, än som eljest skulle ha kommit till stånd. Viktigare än någon av dessa torde emellertid den tredje omständigheten vara: inköpsrättens storlek har för personer i blygsamma villkor — och dit hör ju det övervägande antalet av konsumenterna — blivit ett mått på den sociala positionen, ökningen i motbokskvantiteten skänker i dessa folklager en tillfredsställelse och åtrås med en åtrå i släkt med den tillfredsställelse och åtrå, som i de ledande skikten åtfölja andra utmärkelsetecken. Hur sprittilldelningen utvecklar gamla och skapar nya rangrullor visa de återgivna besvärsmålen. För en åskådare på tillräckligt avstånd, exempelvis en utlänning, kan denna kamp om tilldelningskvantiteterna näppeligen undgå att utlösa en komisk effekt. För de inblandade är frågan ofta djupt allvarlig. I ett fall, som avsåg det visserligen icke oviktiga spörsmålet, huruvida en stationskarl på en norrländsk landsortsstation skulle få inköpa en eller, som han önskade, två liter i månaden, upptaga handlingarna över 80 maskinskrivna sidor, och en hel rad av bygdens invånare ha fått tillfälle att marschera upp på den ena eller andra sidan. A t t dessa förändringar åtföljts av stark stegring av intresset för spörsmål rörande alkoholen, dess anskaffande och njutande, kan med hänsyn till det överväldigande vittnesbörd, som i detta stycke föreligger, knappast bestridas. P å vissa håll, exempelvis på tidningsredaktionerna, är visserligen detta, intresse uppenbarligen icke obetydligt svagare än för några år sedan, men på folkdjupen, hos den stora mängden med få intressen, lever det tydligen med seg livskraft. Vid varje fest man skall ha, vid varje högtid man begår, födelsedag, dop, förlovning, bröllop, begravning, är också frågan om förvärvet av den erforderliga spritmängden den uppgift, som ger arrangörtalangen dess mästerprov.» Särskild uppmärksamhet ägnas kvinnorna och ungdomen: »Kvinnornas alkoholanvändning torde ha påverkats av den individuella kontrollen på två sätt. Den starkare ställning alkoholseden vunnit hos männen och den ökade förnämiteten hos denna sed har hos kvinnorna med deras starka känsla för det passande och det förnäma sin naturliga reflex i en ökad uppslutning kring seden. Det ökade värdet hos alkoholen och dess svåråtkomlighet har därtill i fråga om kvinnor av viss läggning gjort alkoholen till ett av de föremål, på vilka strävandet till likställighet med mannen inriktat sig. Om ungdomen är det långt svårare att fälla några pålitliga omdömen. Sådana bli sannolikt möjliga först om ungdomen göres till föremål för viss indelning med hänsyn till ålder, anlag och miljö. Kontrollen har i sin aspekt gentemot ungdomen både gynnsamma och ogynnsamma verkningar. Den förstärkta dryckesseden bör på ungdomen som på kvinnorna utöva en förstärkt suggestion i det ögonblick, de möta den. Men när möta de den? Varans raritet bör rimligen föranleda de äldre att oftare låta den bli ett av de föremål, förmedelst vilka man visar sin generositet gentemot ungdomen, varans knapphet däremot en anledning till stark återhållsamhet i denna generositet. Och egen verksamhet från ungdomens sida till fortsatt utbildning av genom bjudning grundlagda vanor genom inköp av större myckenheter utminute.ringsvis är genom frånvaron av motbok stängd eller försvårad. Vad som kommer ut ur detta spel av inbördes motsatta krafter nödgas kommittén således avstå från att avgöra. Däremot är kommittén för sin del klar rörande totaleffekten vid den tidpunkt, då kontrollreglerna medge rätt till inköp å motbok: Vid denna tidpunkt önskar numera, och detta enligt kom-

463 mittens mening till följd av den individuella kontrollen, ett alltjämt växande antal medborgare att regelbundet förtära rusdrycker. Denna fortgående stegring av konsumentantalet är det, som ger den svenska totalkonsumtionen dess särprägel. Den individuella konsumtionen är som konsumtionen _ av andra varor åtminstone i någon mån beroende av konjunkturernas växlingar. Då antalet konsumenter är statt i oavbruten ökning, kommer emellertid tptalkonsumtionen att tvärs igenom dessa växlingar visa en fortlöpande stegring.» Också sambandet mellan den individuella kontrollen och den olaga handeln blir föremål för uppmärksamhet: »Sambandet mellan den individuella kontrollen och överträdelser av alkohollagstiftningen är uppenbart Motboken är orsak icke bara till motboksöverlåtelserna utan också väsentlig orsak till smugglingen och hembränningen. Den olaga hantering, som den individuella kontrollen alstrat, har visserligen gentemot smugglingen i förbudsländerna det företrädet, att den icke når samhällets ledande skikt. I fråga om missbrukarna torde läget emellertid vara ogynnsammare än i förbudsländerna. När dessa missbrukare uppsöka, gynna och skydda smugglaren och langaren, drivas de nämligen icke blott av sitt starka alkoholbegär, utan av förbittring över förment, måhända någon gång också verklig orättvisa från 'systemets' sida.» Kommittén sammanfattar sin mening så: »Slutresultatet av denna undersökning rörande den individuella kontrollens verkningar blir sålunda: Den individuella kontrollen har i märkbar omfattning minskat de alkoholskador, som fylla det dubbla villkoret att vara grova och uppenbara. Den effekt systemet i detta stycke visar, kommer sannolikt efter hand att minskas på grund av att det antal brukare, ur vilket missbrukarna rekryteras, är statt i stegring. I fråga om skador av mindre grovhet eller mindre uppenbarhet torde däremot den individuella kontrollen genom att göra bruket vanligare och ymnigare, närmast ha medfört en stegring. Framför allt har emellertid kontrollen genom att rotfasta och sprida sedvänjan och genom att förbinda seden med det sociala företrädet, väsentligt ökat den medelbara skada, skapat den grund för alkoholskador i kommande släktled, varom i första kapitlet talats. Den har därtill givit upphov till en omfattande olaga alkoholhantering. Undersökningen har samtidigt ådagalagt, att den individuella kontrollen icke äger starkare stöd i folkmedvetandet. De övertygade anhängarna äro få och nå icke långt utöver kretsen av dem, som på ett eller annat sätt äro verksamma inom kontrollapparaten.» Lagstiftningskommitténs kritik av den individuella kontrollen vann nykterhetsrörelsens anslutning. Vid dess kongress 1932 framhölls i ett med mycket stor majoritet antaget uttalande, »att vårt nuvarande restriktionssystem icke fyller de anspråk, som man har rätt att ställa på en alkohollagstiftning, icke minst med hänsyn till de folkpsykologiska verkningar, som det individuella kontrollsystemet medfört. Undersökningarna ha visat, att man i de länder, där den bärande nykterhetspolitiska reformen utgjorts av en betydande prisförhöjning å rusdrycker, särskilt Danmark och England, uppnått ett avsevärt bättie resultat än i vårt land. Därjämte ha undersökningarna visat hän på en rad &v åtgärder, varigenom det blir möjligt att på grundvalen av det nuvarande nykterhetspolitiska läget skapa en svensk nykterhetslagstiftning, som i effek-

464 tivitet bör väsentligt komma att överträffa den nu gällande.» I stället förordade kongressen i det hänseende, varom nu är fråga, en reform efter följande riktlinjer: »1. Skatten på rusdrycker och skattepliktiga maltdrycker underkastas en sådan höjning, att en väsentlig nedgång av alkoholkonsumtionen kommer till stånd. 2. I den mån som denna höjning skapar förutsättningar för en avveckling av vårt nuvarande restriktionssystem, bör en sådan genomföras.» Beträffande sättet för genomförande av denna avveckling har kongressens verkställande organ, Sveriges Nykterhetsvänners Landsförbund, i skrivelse till revisionen uttalat bland annat följande: »Landsförbundet vill i detta sammanhang framhålla, att det första ledet vid avvecklingen av det individuella kontrollsystemet måste vara avskaffandet av vad som med ett träffande uttryck kallats spritransoneringen: det generella utmätandet av maximigränser för kundernas inköp. Med denna anordning äro några av de största folkspykologiska skadeverkningarna hos den individuella kontrollen förknippade, på samma gång som det positiva värdet av densamma enligt Landsförbundets mening blivit i hög grad överskattat. Spritransoneringens folkpsykologiska skadeverkningar bottna, som nykterhetsfolkets lagstiftningskommitté klarlagt, främst i två omständigheter: 1) maximikvantiteten verkar med nödvändighet attraherande på kunden, den fattas av honom som en lämplig och skälig inköpskvantitet; 2) graderingen av köparna i olika tilldelningsklasser skapar ett i breda folklager vanligt föremål för utmärkelsedriften. Vad kan man då gentemot de ofrånkomliga och i det långa loppet ytterst allvarliga förlusterna skriva på ransoneringens kreditkonto? När 1911 års nykterhetskommitté förordade införandet av en maximikvantitet, så åsyftade den att förebygga missbruket genom att starkt begränsa den kvantitet, som vid tillfälle finge utlämnas till en köpare vilken som helst. Ransonen bestämdes därför till en liter i veckan. Mot en maximikvantitet med sådant syfte reserverade sig d:r Ivan Bratt, vilken bl. a. framhöll, att detta syfte strängt taget fordrade, att man ytterligare nedsatte den kvantitet, som finge utlämnas på en gång. I och med att tidsintervallen genom kompromissen vid 1917 års riksdag mot nykterhetskommitténs mycket bestämda mening utsträcktes till en månad och därmed normalransonen ansågs böra höjas till fyra liter, tappade man emellertid bort hela den ursprungliga tankegången. Någon annan motivering för maximeringen förebragtes icke heller vid detta tillfälle. Vid lagstiftningens tillämpning ha i stor omfattning stadgats lägre maxima än de i lag och oktrojvillkor angivna. Därvid har man emellertid endast i mindre utsträckning letts av nykterhetskommitténs synpunkter. Det dominerande motivet bakom hela skalan av tilldelningsklasser och vid försvaret av lagens maximum är önskemålet att söka hindra olaga handel med motbokssprit (överlåtelse). Det ideal man eftersträvat är — såsom bl. a. framgår av kontrollstyrelsens bekanta cirkulär nr 71 — en sådan anpassning av kundens inköpsrätt till hans förbrukning, att ingenting blir tillgängligt för överlåtelse. En närmare analys lämnar emellertid enligt Landsförbundets mening icke rum för en sådan uppskattning av de faktiska vinsterna av en till hela kundkretsen utsträckt, men från kund till kund växlande maximering av inköpsrätten, att dessa vinster kunna uppväga de folkpsykologiska skadeverkningar, som följt i ransoneringens spår.

465 Det har redan erinrats om, att nykterhetskommitténs uppfattning icke blev bestämmande för utformningen av lagens maximiregel och att den ej heller legat till grund för tillämpningen. Faktiskt äro också de allra flesta motboksinnehavarna i vårt land utrustade med inköpsrättigheter, fullt tillräckliga för uppkomsten av grovt missbruk. När de i allmänhet ändock icke hemfalla däråt, beror detta följaktligen icke på, att maximeringen skär bort missbruket, utan det beror helt enkelt på deras egen omdömesförmåga och ansvarskänsla — en lyckligtvis synnerligen mäktig utomlegislativ faktor, som det väl bör vara lagstiftningens huvuduppgift att understödja men icke att ersätta. Den ursprungliga tankegången skulle kräva en återgång till kortare intervaller och mindre ransoner. En dylik åtstramning skulle emellertid än mer öka de folkpsykologiska skadeverkningarna, och så stark och allmän är numera känslan för dessa skadeverkningar, att en förändring i den riktningen knappast från något håll påyrkas. Icke heller uppgiften att förebygga överlåtelse utgör tillräcklig motivering för en generell ransonering. En övervägande del av kundkretsen måste anses höjd över misstanken att vilja ägna sig åt profitmässig överlåtelse, och denna grupp skulle bli än större, om maximimering liksom avstängning endast drabbade missbrukare. I sådant fall skulle dessutom den olaga rusdryckshandel bortfalla, som betingas av efterfrågan från sådana icke-missbrukare, vilka anse sig ha fått för små ransoner. Om det häremot invändes, att den generella ransoneringen är nödvändig som värn mot det mindretal, som icke skyr att profitera på lasten, må erinras om, att detta värn även under nuvarande förhållanden är mycket bräckligt. Föreställningen, att det genomgående och sålunda även i fråga om dem, som sälja sina ransoner, skulle vara möjligt att ernå anpassning efter kundens normala förbrukning har visat sig vara en illusion. E t t stort antal överskottslitrar är för närvarande tillgängligt, och den generella maximeringen underlättar ingalunda upptäckandet av yrkesmässig överlåtelse. Att missbrukaren i regel bör helt avstängas från tillgång till rusdrycker star utom all diskussion. Av det föregående torde emellertid framgå, att begränsningen av inköpsrätten för det stora flertalet brukare icke är ett verksamt medel att upprätthålla avstängningen av fåtalet avancerade missbrukare. ^ or sådana missbrukare äro helt andra och mer ingripande nykterhetsvårdande åtgärder erforderliga — något, varom full enighet numera synes råda. Även om skäl kunna anföras för att i vissa undantagsfall missbrukaren icke helt avstängas utan i stället får köpa i begränsad mängd, synes sålunda övervägande skäl tala mot maximering för kundkretsen i dess helhet.»

K A P . V. Om den individuella kontrollens verkningar.

Principiella synpunkter.

Principiella synpunkter på frågan om ransoneringssystemets inflytande på alkoiol förbrukning en. Den kritik, som sålunda riktats mot restriktionssystemet från en majoritet inom nykterhetsrörelsens representativa organ å ena sidai och — om också delvis från andra utgångspunkter — av andra betydaide delar av befolkningen, har givetvis icke fått stå oemotsagd. Anhängarna till ransoneringssystemet ha — ofta med stor hetta — bestritt kritikens giltighet men något bemötande genom omprövning av kritiken i detalj har :cke skett. Meningarna stå alltjämt tämligen oförmedlade mot varandra 30-5324.37

466 och på ömse sidor är övertygelsen rotfast. Det är uppenbarligen svårare att nå en föreställning om de principiella sidorna av restriktionssystemets inverkan på alkoholseden och alkoholskadorna än om den höga skattens. Under det att prisförhöjningen å spritdrycker i stort sett är ett specialfall av den prisförhöjning på en vara vilken som helst, som nationalekonomerna studera och som visserligen icke lika men i samma riktning påverkar varje medborgares förbrukning, verka tydligen restriktionerna ganska olika vid sitt möte med olika anlag och olika miljöer. De verkningar, som falla inom olika personers synfält äro tydligen också växlande. De personliga ekvationer, som därigenom skapas, kunna undanröjas först genom särskilda ansträngningar. Det gäller för den, som riktigt vill bedöma restriktionssystemet, att se icke endast hur det påverkar dem, som i anlag och miljö stå en närmast, utan hur det påverkar personer med andra anlag och i andra miljöer. Det är, som Nykterhetsfolkets Lagstiftningskommitté framhållit, uppenbart att absolutisten reagerar annorlunda än missbrukaren, att stadsbon reagerar annorlunda än landsbygdens invånare och att samhällsställningen överhuvud har stort inflytande. Revisionens majoritet hade haft så mycket större skäl att beakta denna omständighet som dess medlemmar av växlande anledningar se denna fråga i ett perspektiv, som icke sammanfaller med genomsnittets. Majoriteten har emellertid icke gjort några ansträngningar för att bli i tillfälle att se frågan genom några andra glasögon än sina egna. Den har visserligen tämligen ingående diskuterat ransoneringssystemets tekniska utformning, men denna diskussion har icke underbyggts genom statistiska undersökningar, inriktade på att skapa klarhet om restriktionssystemets verkningar i de omstridda punkterna, och revisionen har också underlåtit att genom personlig kontakt med typiska representanter för olika samhällsklasser och yrkesgrupper förvärva kännedom om de olika sätt att reagera inför restriktionssystemet, med vilka man vid ett rättvist omdöme om systemet har att räkna. I fråga om den främst omstridda punkten, restriktionssystemets inverkan på sedens utbredning, har revisionen därför ingen fast ståndpunkt. Vid vissa tillfällen, som exempelvis när det gäller att motivera kundens rätt att efter månadens utgång uttaga den på månaden belöpande kvantiteten, vidgår revisionen, att ransoneringen kan verka stegrande på inköpen. I andra sammanhang bestrides detta. Och då det gäller att väga ransoneringens värde mot skattesystemets, blir denna stegring av förbrukningen icke föremål för något revisionens omnämnande, vilket rimligen får anses innebära, att den av revisionen icke tillerkännes någon betydelse. Något eget bidrag till belysning av sambandet mellan seden och ransoneringen kan revisionen således icke sägas ha lämnat. Det måste därför hävdas att det material, som genom nykterhetsrörelsens egna undersökningar framlagts, icke genom någon revisionens undersökning vederlagts. Restriktionssystemets principiella inverkan i avseende på brukets omfattning torde på grundval av hittills vunnen erfarenhet kunna sammanfattas sålunda. Systemet äger fyra led: 1) registrering av inköpen, 2) ett tillståndsförfarande, varigenom några tillåtas, andra vägras köpa, 3) ett i lag angivet maximum — f. n. 4 liter i månaden — som icke av någon kund får överskridas,

467 4) individuella maxima, för flertalet av kunderna underskridande lagens, ibland i förbindelse med en förkortning av den period som ransonen avser (i vissa, fall till en vecka eller mindre). Vart och ett av dessa fyra led skjuter på visst sätt alkoholen i förgrunden. Minst gäller detta förmodligen det första ledet, registreringen. Redan det andra ledet, tillståndsförfarandet, som skapar en privilegierad klass, som får köpa, och en annan, som är utestängd från denna förmån, torde emellertid i det hänseendet ha viss betydelse. Så länge de avstängda äro fåtaliga och denna privilegieställning således icke är framträdande, torde emellertid de folkpsykologiska nackdelarna också av avstängningen vara begränsade. ^ Samma omdöme torde däremot näppeligen kunna fällas om det tredje ledet. Under krigsåren hade man tillfälle att iakttaga hur ransonerade varor, de må sedan ha varit så prosaiska som helst — som exempelvis några kg potatis eller ett stycke flanell — redan genom att de ransonerades, alldeles frånsett kundens behov av dem, hos kunder av en viss mentalitet följdes av en påfallande värdestegring. Hur stark en sådan värdestegring blir, är uppenbarligen beroende på hur högt maximum sättes och hur lång tilldelningsperioden göres. Sättes maximum tillräckligt högt och göres tilldelningsperioden tillräckligt lång, försvinner uppenbarligen ransoneringseffekten. Med den utformning systemet hittills ägt, ha kvantiteterna varit tillräckligt små, för att denna ransoneringseffekt skall inträda. Ransonen har, genom att tilldelningsperioden begränsats till en månad eller till en ännu kortare tidsperiod, kommit att av visserligen icke alla, men ett mycket stort antal kunder uppfattas som en anvisning på den kvantitet, som vid varje inköpstillfälle eller åtminstone under varje tilldelningsperiod bör inköpas. A t t ransonen har varit lika för årets samtliga månader och icke medgivit en nyansering efter de tillfällen på året, de stora helgerna, då förbrukningen erfarenhetsmässigt är störst, har visserligen å ena sidan i viss utsträckning förebyggt missbruk men har å andra sidan ytterligare accentuerat denna ransoneringsverkan. Man har nödgats lägga upp ett lager för att möta de stegrade behoven vid dessa särskilda tillfällen. Dessa inköp i förväg ha emellertid alltför lätt medfört en förbrukning i förväg. Bruket har därmed blivit regelbundnare och inte, som förr var fallet i breda lager av befolkningen, begränsats till de större högtiderna. Än betydelsefullare är emellertid det fjärde ledet i systemet, det led, som hittills icke haft stöd av lag utan utformats endast genom bolagens praxis, nämligen fixerandet för det övervägande antalet enskilda köpare av varierande maxima understigande lagens. De olägenheter i avseende å seden, som följa av denna variation, äro befryndade med dem, som äro förknippade med avstängningen. Men de uppträda här i förstorad gestalt. Avstängningen skapar bara två klasser: de inköpsberättigade och de avstängda. Den individualiserade maximeringen har inneburit tillkomsten av en ny, mycket omfattande social rangrulla. Gång på gång framhålles det i besvärsmålen till kontrollstyrelsen, att det icke är den större tilldelningen i och för sig man eftersträvar, utan den medborgerliga rangställning, som denna tilldelning symboliserar. Endast få

468 ha emellertid, när det kommer till slutet, förmåga att begränsa sig till förvärvet av symbolen. E t t viktigt alternativt led i motiveringen för upp flyttning i en högre tilldelningsklass är för övrigt, att den förutvarande tilldelningen visat sig otillräcklig. Ingen samhällsklass är otillgänglig för denna nya form av utmärkelse. Den högre klassen har tillfälle att känna sig smickrad av systembolagets bugande beredvillighet när det är fråga om extra tilldelning. Ledande socialdemokrater, t. ex. i de kommunala församlingarna, få ett angenämnt tillfälle att i motbokshänseende göra språnget upp till högermannen vid sidan, som har 4 liter, och att därmed lägga en distans mellan sig och det representerade folket, som till äventyrs bara har 2. Genom det ena eller det andra av dessa fyra led fortgår den breddning av seden, som kritiken uppmärksammat. Egentligen är det tre olika slag av verkningar, som sammanfattats i detta något vaga uttryck. Ransoneringen medför för det första, att gränsen mellan absolutister och brukare förskjutes i ogynnsam riktning, den medför för det andra, att bruket för ett stort antal brukare från att tidigare eller annars ha varit begränsat till vissa högtider eller särskilda fester blir regelbundnare, och den medför för det tredje, att detta regelbundna bruk genom maximikvantiteten visserligen i åtskilliga fall begränsas men samtidigt i åtskilliga andra fall förskjutes uppåt till den av systembolaget fastställda ransonen, vilken uppfattas som en normal kvantitet. I sistnämnda fall skulle kunden vid fri omprövning utan sådan fingervisning ha åtnöjt sig med en mindre mängd. Om möjliga slag av samband mellan restriktionssystemet och missbruket. Inrikta vi därefter vår uppmärksamhet på de möjliga formerna för sambandet mellan den individuella kontrollen och missbruket, så är det till en början uppenbart, att i samma mån som ransoneringen ger fog för anmärkningen, att den sprider bruket till personer, som eljest skulle ha förblivit absolutister, har den bragt till stånd en av förutsättningarna för missbruk. I en del fall komma också övriga förutsättningar för missbruk att föreligga och missbruk därmed att inträffa. Att ransoneringen har egenskapen att rymma förstnämnda orsaksfaktor, visserligen på längre tidsavstånd från det fullmogna missbruket, bör icke förbises av den, som allsidigt vill skildra sambandet mellan ransonering och missbruk. Den vanskligaste frågan i detta sammanhang är emellertid: i vilken mån ha de olika leden i den individuella kontrollen, 1) registreringen, 2) avstängningen, 3) lagens allmänna maximum, 4) de lagen underskjutande individuella maxima, visat sig vara väl avvägda medel mot förtäringen i övermått? En iakttagare med kännedom om alkoholistvården måste frapperas av den kontrast, som råder mellan den rikt nyanserade skalan inom den individuella kontrollen och den terapeutiska enhetligheten inom alkoholistvården. Alkoholistvården är visserligen rikt nyanserad i fråga om medel i andra hand, men det huvudmedel mot missbruket, till vilket dessa andrahandsmedel äro anpassade, är ett enda: fullständig avhållsamhet. När systembolagen avstänga från inköp befinna de sig således i samklang

469 med detta nykterhetsvårdens huvudmedel. Men hur motiveras hela skalan av begränsningar, som man finner ovanför avstängningen? Fcir den i vissa fall använda tilldelningsformen med kvantiteten fördelad på korta perioder med liten kvantitet för varje gång har man en särskild motivering. Fullständig avstängning vore visserligen en bättre lösning för de personer, det i detta fall gäller. Då erfarenheten visar, att överlåtelse eller annan olaga handel omöjliggör ett genomförande av en verklig avstängning, har man dock ansett sig böra ersätta inköpsförbudet med den angivna formen för inköpslbegränsning (»kurativ» motbok). Man anser sig därigenom förebygga eller begränsa kundens anlitande av den olaga marknaden. I den mån detta syfte uppnås är den kurativa motboken visserligen icke ideal, men avgjort överlägsen inköpsförbudet. Att bedöma i vilken mån syftet verkligen uppnås, är dock svårt. Den olaga handeln har i varje fall icke sin kundkrets enbart bland de avstängda. Vid vissa tillfällen har man funnit, att inköp i den olaga handeln skett också från personer med full tilldelning. Fördelning av kvantiteten på kortare perioder än månad, med rätt likväl till uttag under senare period av vad som återstår från en tidigare, har ansetts utgöra en lämplig reaktiv åtgärd exempelvis i fall, då månadskvantiteten snabbt förbrukats i månadens början. Ingrepp av endera av dessa båda slag ha emellertid, som tidigare nämnts, i Stockholm ansetts erforderliga för mindre än 5 % av kundkretsen. Den fullständiga avstängningen eller inköpsbegränsningen — i allmänhet utan samtidig förkortning av tilldelningsperioderna — motiveras därjämte i vissa fall med att kunden visserligen icke överskridit gränsen för ett ur synpunkten av de omedelbara alkoholverkningarna måttligt bruk men däremot underlåtit att hålla sin alkoholförtäring inom den snäva ram, som är förenligt med ett fullgörande av hans ekonomiska förpliktelser i det ena eller andra avseendet. Att kunden överlåtit sin inköpsrätt på andra, har utgjort ett tredje motiv. Beträffande antalet av dem, som i Stockholm av sistnämnda båda grunder blir föremål för begränsning, har det icke varit mig möjligt att erhålla några bestämda uppgifter. Detta antal torde vara något högre under depressionstider, men torde icke heller då uppgå till mer än några få procent. Dessa tre motiv ha således giltighet endast för en mycket ringa del av kundkretsen. Hur motiverar man då inköpsbegränsningen för de övriga? Vad har vunnits genom att de övriga fått sin inköpsrätt begränsad till exempelvis två, tre eller fyra liter i månaden utan att därvid i allmänhet hinder förelegat för dem att på en gång uttaga hela myckenheten? Det kan icke sägas, att vare sig revisionens majoritet eller anhängarna i övrigt av ransoneringssystemet gjort något försök att på ett klarläggande sätt redovisa dessa fördelar. Det vill emellertid synas som om tankegången skulle vara ungefär följande. Även den del av kundkretsen, som återstår, sedan man avskilt de personer, som bestämt visat sig dricka i övermått eller eftersätta sina ekonomiska förpliktelser eller göra sig skyldiga till överlåtelse, rymmer ett stort antal personer, vilka, därest de icke hindrades av ett för var och

470 en av dem särskilt avpassat månatligt maximum, skulle i större omfattning än vad som skett ha druckit i övermått eller eftersatt sina ekonomiska förpliktelser eller gjort sig skyldiga till överlåtelse. I varje fall, menar man, simile då det direkta missbruket ha varit större och överlåtelserna talrikare. Det är angeläget att med det torftiga material, som vid frånvaro av på detta för ransoneringssystemet centrala spörsmål inriktade specialutredningar står till buds, så långt möjligt pröva riktigheten av denna tankegång. Vilken inverkan till förebyggande av missbruk kan till en början fastställandet även i fall, där intet missbruk uppträtt, av ett individuellt växlande maximum ha ägt? Det kan i sådana fall icke ha varit fråga om att skapa ett direkt hinder för övermåttet. Den kund, som på en gång får fyra liter i handen, vore, om icke hans eget förstånd och självbevarelseinstinkt utfyllde systembolagets omvårdnad, prisgiven åt en säker död. Har detta individuella maximum någon förebyggande verkan, är denna verkan därför indirekt: kännedomen om, att mängden under perioden icke, eller endast med svårighet k a n utökas, skulle kunna tänkas medföra, att denna mängd förbrukas långsammare än eljest. Även om ett individualiserat maximum kan utöva en sådan återhållande verkan på en och annan kund av det slag, som här avses, d. v. s. en kund som icke genom någon form av missbruk skapat utgångspunkt för ett mot honom riktat särskilt ingripande, så måste man dock ifrågasätta, huruvida antalet sådana kunder är tillräckligt stort, för att, därest olägenheter ur andra synpunkter äro därmed förbundna, motivera fastställande av sådana individuellt varierande maxima för kundkretsen i dess helhet. E t t kompletterande, måhända huvudsakligt, motiv anser man sig också ha funnit i överlåtelserna. För att förhindra överlåtelser är det, menar man, nödvändigt icke endast att avstänga de personer eller begränsa inköpsrätten för dem, som gjort sig skyldiga till överlåtelse eller skäligen kunna misstänkas för överlåtelse, utan att också fixera maxima för kunderna i gemen. Och det räcker därvid icke med ett allmänt maximum. Det är, menar man, nödvändigt med ett särskilt maximum för varje kund, som så tätt ansluter sig till dennes konsumtion, att ingenting blir över för överlåtelse. Man vill således förebygga överlåtelsen genom att av de tre faktorer varav den beror, efterfrågan, överlåtelsevillighet och överlåtelsemöjlighet undanrödja den tredje. Den som tror sig om att på sådant sätt kunna undanrödja överlåtelserna hängiver sig emellertid åt en utopi. Hur rikt nyanserad skalan av tilldelningskvantiteter än är, så måste man för den del av kundkretsen, om vilken man icke erfarit, att den vare sig dricker i övermått eller eftersätter sina ekonomiska förpliktelser eller på särskilda skäl kan misstänkas för överlåtelse, tillämpa vissa grova schabloner. Man kan ta hänsyn till könet, åldern, inkomsten och samhällsklassen. Men två personer, som med hänsyn till dessa fyra tilldelningsgrunder äro fullständigt lika, och som därför av bolaget tillerkännas samma högsta myckenhet, ha därmed ingalunda sammanfallande alkoholvanor. Måhända förtär den ene själv regelbundet hela sin kvantitet,

471 under det den andre är nära nog absolutist och därmed äger betydande möjlighet att överlåta sin tilldelning på andra. Den visserligen omkring år 1930 relativt taget obetydliga, men absolut taget betydande marginal, som finnes mellan den medgivna inköpsrätten, den s. k. inköpskapaciteten, och de faktiskt verkställda inköpen, visar också, att detta syfte icke uppnåtts i sådan omfattning, att därigenom skapats verkligt hinder för överlåtelse. Till och med under högkonjunkturåret 1930 uppgick den inköpsrätt, som lämnades outnyttjad, till c:a 2>% miljoner liter, 1932 hade den vuxit till över 5 miljoner, 1933 till c:a 8V2 miljoner. Denna betydande marginal visar emellertid icke endast, att en dylik anpassning efter konsumenternas vanor är omöjlig. Den visar också, att det icke är befogat att betrakta varje kund som en potentiell överlåtare. E t t stort antal kunder överlåta tydligen icke, trots att de ha möjlighet därtill. ^ Med detta har jag icke på något sätt velat bestrida, att en dylik individualiserad maximering kan medföra att vissa personer eller grupper av personer, som kunna befaras ha stegrad överlåtelsevilja, som exempelvis sådana som drabbats av långvarig arbetslöshet, hindras från överlåtelse. Därmed är emellertid föga vunnet, överlåtelsernas omfattning torde nämligen i verkligheten i långt mindre grad undergå rubbningar genom förändringar i överlåtelsevilja och utbud än genom förändringar i efterfrågan. Vid restriktionssystemets införande hade man tillfälle att iakttaga, hur konsumtionen vid inskränkningar i den ena formen av laglig försäljning nästan ögonblickligt sökte sig över till en annan. Ville man hindra missbruket nödgades man sålunda att samtidigt vidtaga inskränkningar i alla lagliga försäljningsformer. Man använde i det sammanhanget den målande bilden med de kommunicerande rören. Kontrollen var emellertid otillfredsställande så länge den var begränsad enbart till de lagliga tilloppen. Den lagliga handelns olika rör kommunicera nämligen icke bara med varandra utan också med den olaga handelns många olikartade rör. Redan möjligheten att hindra tillflödet till ett enstaka av rören i denna olaga handel är emellertid mycket begränsad, än mera möjligheten att samtidigt hindra tillflödet till dem alla. Och alldeles särskilt måste det anses förbundet med framträdande svårigheter att skapa sådana hinder för tillfredsställelse av den efterfrågan, som är inriktad på övertagande av andras inköpsrätt. Inför de nyss angivna talen måste man betvivla att det ligger inom möjlighetens ram att på hittills prövade vägar nå en sådan minskning i den för överlåtelse tillgängliga mängden, att överlåtelsen minskas genom bristande tillgång. I alla lägen torde denna tillgång komma att vida överstiga efterfrågan, och det icke endast, när man överväger de teoretiskt-abstrakta utan också de praktiskt-konkreta möjligheterna. Även om ett övervägande antal personer äro oförmögna eller ovilliga att tillhandagå med överlåtelse och även om ett och annat energiskt systembolag avslöjar och avstänger den ena efter den andra av dem, som gå den törstige tillhanda, finnes — i varje fall för andra än utpräglade missbrukare — en ny överlåtare ständigt inom räckhåll. Att överlåtelserna icke haft större omfång, beror därför, såvitt man kan

472 se, ingalunda på den särskilda omvårdnad, som skett i form av maximeringens utsträckning till hela kundkretsen, utan väsentligen därpå, att efterfrågan i dess samspel med överlåtelsevilligheten och det vid överlåtelsen betingade priset icke varit större. I ett visst hänseende verkar för övrigt utsträckningen av maximeringen till hela kundkretsen direkt befordrande på överlåtelserna. Den nuvarande utformningen av maximeringen kännetecknas — och varje sådan utformning måste måhända kännetecknas — av en brist på smidig anpassning efter en användning, som icke uppfattas som missbruk. E t t avsevärt antal överlåtelser ha till syfte att undanröja olägenheterna av denna brist på smidighet. Så länge denna brist består och därmed de av den framkallade överlåtelserna, kommer det icke att vara möjligt att åstadkomma ett allmännare ogillande av överlåtelser. Undanröjdes maximeringen i de fall, då den icke är betingad av fara för missbruk och därmed de på nyss angivet sätt framkallade överlåtelserna, komme härutinnan en betydelsefull ändring att ske. Därefter vore var och en, som begärde annans medverkan till inköp, klart kännetecknad som missbrukare, och var och en, som överläte till honom, som en person nog samvetslös att profitera på andras dryckenskap. Ogillandet av överlåtelse kunde därmed väntas nå en sådan styrka, att antalet därtill villiga blevo avsevärt färre än nu. I det följande kapitlet skall ett försök göras att statistiskt närmare precisera de allmänna övervägandena i detta kapitel.

KAP. VI.

Om den individuella kontrollens verkningar. Statistikens vittnesbörd. Sammanfattning. Jämförelse med den danska alkoholbeskattninsren. Inledande synpunkter. I vilken mån ger den statistik, som föreligger, stöd för de sålunda angivna meningarna? Kan den ransoneringspsykologiskt betingade konsumtionsstegringen spåras i konsumtionssiffrorna? Och i så fall, i vilken mån motväges denna konsumtionsstegring av minskning skapad genom avstängning och maximering? Vad säga tillgängliga konsumtions- och fyllerisiffror om betydelsen av lagens allmänna maximum och av den individualiserade maximering, som redan tidigt genomfördes i Stockholm mer. för landet i dess helhet först efter 1920? Hur fördelar sig förbättringen i avseende å konsumtion och fylleri på utomlegislativa faktorer i allmänhet, på prisändringar, på alkoholistlagen, på försäljningsrestriktioner, relativt fristående från den individuella kontrollen, och på den individuella kontrollen själv? Mot revisionens bidrag till belysningen av detta spörsmål nödgas jag till en början rikta den anmärkningen att de nästan genomgående som jämföielseled från förkrigstiden ha ett enda år, 1913. Förkrigsförlopp ha endast tillfälligtvis jämförts med efterkrigsförlopp. Eftersom 1913 är ett toppar såväl i fråga om konsumtion som fylleri, framstår nedgången som mera betydande

473 än vad som skulle varit fallet, därest man i stället utgått från ett väl avvägt genomsnitt. Så långt möjligt har jag i den kommande granskningen försökt undanröja denna ensidighet. Det har emellertid icke varit mig möjligt att verkställa någon mera omfattande omräkning av siffermaterialet, eller mer än undantagsvis studera längre förlopp före kriget och min framställning drabbas därför måhända av en likartad anmärkning. Viljan att så långt som möjligt nå klarhet rörande restriktionssystemets verkningar, har nödgat mig att gå åtskilligt mera in på enskildheter än revisionen funnit nödigt. Tidpunkten för införande av väsentligare omläggningar i utformningen ha fått bilda grundval för periodindelningen, och inom varje sådan period har ingreppet prövats med hänsyn till inflytande på konsumtion, kundfrekvens och missbruk. Vid räkningarna har jag bland annat med hänsyn till den begränsade tid, som stått till mitt förfogande, icke drivit noggrannheten längre än som varit oundgängligt för att nå den för mitt syfte erforderliga uppfattningen om storleksordningen. Perioden fram till november 1916. Kontrollens inflytande på konsumtionen. Revisionens bidrag till belysning av den individuella kontrollens inflytande på konsumtionen återfinnes på sid. 75, 76, 107—110, 112, 122—128 och i tabellerna 1—3. Den som till en början ägnar uppmärksamhet åt tabell 1, finner där i två kolumner, (2) och (4), uppgifter över konsumtionen per invånare. De båda serierna visa för åren 1914 och 1915 en betydande skillnad i den registrerade nedgången. Enligt den förra är nedgången under 1914 och 1915 endast 4, resp. 6 %, enligt den senare, som revisionen utan särskild kommentar tagit till utgångspunkt för sina överväganden å sid. 75 f., är nedgången avsevärt större, nämligen båda åren 10 %. Denna anmärkningsvärda skillnad borde lämpligen ha bildat utgångspunkt för en närmare analys av konsumtionssiffrorna under de nämnda åren. Den serie, revisionen för sin del föredragit, är grundad på en ofullständig försäljningsstatistik med uppskattningsvis gjorda tillägg för okända delar av försäljningen. Den förra serien är för åren 1913—1915 beräknad enligt internationellt övlig metod. Denna metod ger visserligen ett riktigt utslag endast om lager i enskild ägo från årsskifte till årsskifte icke undergå nämnvärda rubbningar. För de år det här gäller torde den i varje fall l a givit det pålitligare resultatet. Granskar man förskjutningarna i den del av försäljningen under åren 1913—1915, som till sin storlek är säkert känd : nämligen bolagens egen försäljning, så föreligger visserligen en nedgång från 31-7 miljoner liter 1913 till 28-8 miljoner liter 1914. Denna nedgång utjännades emellertid veterligen i betydande omfattning av den stegrade försäljningen från de enskilda spirituosahandlarna. Lejonparten av nedgången i utminuteringen faller dessutom på tredje kvartalet 1914. Nedgången under detta kvartal är emellertid enligt kontrollstyrelsen (se Brännvinsförsäljningen 1916 sid. 16*), mindre beroende på den individuella kontrollen än på de därifrån fristående restriktioner, som vid krigsutbrottet utfärdades. Nedgången i bolagens utminutering under det första kvartal, Stockholmssystemet

474 var i kraft, nämligen andra kvartalet 1914, är för riket i sin helhet så ringa (300 000 liter), att den torde ha utjämnats redan av den stegrade omsättningen i den enskilda spirituosahandeln i Stockholm under samma kvartal. Ehuru Stockholm har en rätt avsevärd del av rikskonsumtionen, var således inflytandet av de nya kontrollreglerna icke tillräckligt starkt att åstadkomma en förskjutning nedåt av rikskonsumtionen. Lokalt torde däremot ha inträtt en nedgång. Siffrorna i den tabell, som revisionen på sid. 110 hänvisar till, giva emellertid ingalunda något riktigt mått på storleken av denna nedgång. Under andra kvartalet torde nämligen minskningen till hälften ha utjämnats genom stegrade inköp hos de privata handlandena i Stockholm, dessutom torde import ha ägt rum från andra orter. Också utskänkningen steg. Dessa och andra kommentarer ha i Stockholmssystemets årsberättelse fogats till tabellmaterialet. Det hade bort göras också i revisionens redogörelse. överhuvud taget försvåras jämförelsen mellan år 1913 å ena sidan och åren 1914 och 1915 å den andra av lagerinköp inför kommande försäljningsinskränkningar och överflyttningar från en inköpskälla, som stänges, till sådana, som ännu stå öppna. Är 1916 innebär emellertid ifråga om inköp skällorna i viss mån en återgång till 1913 års utgångsläge. Utminuteringskontrollen genomföres från nämnda års början över hela landet och det är icke längre möjligt att undgå hemortsbolagets individuella kontroll genom att göra inköp hos en privat spirituosahandlare i hemorten eller på annan ort. Ur dessa synpunkter skulle utminuteringen och totalkonsumtionen under år 1916 vara väl ägnad att tjänstgöra som det ena ledet vid en jämförelse, som åsyftar att fastställa den individuella kontrollens begynnelseeffekt. Endast utminuteringen är emellertid med visshet känd. Utskänkningen är till en del endast till sin storlek uppskattad, och man saknar därvid den ledning, som skulle kunna ha vunnits genom en beräkning av totalkonsumtionen med hjälp av den metod, som använts fram till år 1915. Godtages emellertid i denna del den i tabell 1 kol. 2 angivna siffran, så bör denna likväl erhålla visst tillskott med hänsyn dels till inköp i slutet av 1915, som avsett konsumtionen 1916, dels till den avvikelse nedåt, som betingas av de särskilda krigstidsrestriktionerna från november 1916. Av kvartalsfluktuationerna att döma synes siffran böra jämkas uppåt från 5-2 till 57 liter per invånare. Nedgången i totalkonsumtionen från 1913 till 1916 skulle i så fall utgöra 1*2 liter pr invånare eller 17 %. Om ingreppet hade uteblivit, skulle emellertid konsumtionen 1916 antagligen något ha överskridit konsumtionen 1913. Konjunkturen, främst den i detta fall betydelsefulla arbetstillgången, var 1916 ännu bättre än 1913. Med hänsyn härtill torde restriktionskomplexet i sin begynnelse ha minskat konsumtionen med c:a 20 % eller */,. Denna minskning har emellertid delvis utjämnats av en stegring i öloch vinkonsumtionen. (Se Stockholmssystemets årsberättelse 1916, sid. 49, och Göteborgssystemets för samma år, sid. 28 f.). Perioden 1914—1916. Inflytande på missbruket. Det står utom tvivel att den nedgång som åren 1914—1916 ägde rum i fylleriet i Stockholm i betydande grad kan återföras på den individuella kontrollen. Nedgång ägde emellertid,

475 som framgår av revisionens tabell å sid. 110, rum redan innan kontrollen med slutet av februari 1914 trädde i kraft, och förloppet under de månader, som upp.visa den största nedgången, nämligen augusti och september, torde ha väsentligt påverkats av andra omständigheter. Sambandet mellan den individuella kontrollens införande och fylleriförseelsernas förlopp på åtskilliga andra orte : r i riket och i riket i dess helhet framgår däremot näppeligen av revisionens tabellmaterial, ehuru detta är ganska omfattande. Utan en särskild omgruppering av materialet med hänsyn till den tidpunkt, då kontrollen infördes å de olika orterna, torde det ej vara möjligt att bedöma huruvida nedgången från 1913 till 1916 (för riket 26-9 %) riktigt mäter restriktionskomplexets begynnelseeffekt i avseende å fylleriet. I ett hänseende synes dock det tillgängliga materialet giva en bestämd ledning: förbättringen minskar när agglomerationen minskar i storlek. Under alla tre åren ha nämligen de större städerna ett bestämt försprång framför de mindre och dessa i sin ordning framför landsbygden. Perioden 1914—1916. Inflytande av olikheter i utformningen. Den individuella kontroll, som tillämpades under dessa första år erbjöd väsentligt större olikheter än dem, som nu förefinnas mellan de skilda bolagen. Ändringarna i lagstiftningen under åren 1914 och 1915 och de ändringar, som bolagen själva efterhand vidtogo i sina regler, medförde dessutom att person, som var bosatt å viss ort, hade högst växlande inköpsmöjligheter fram till senare delen av 1915 eller början av 1916. En stockholmare, som avstängdes, hade från mars—juni 1914 fri inköpsrätt hos spirituosahandlare i Stockholm och fram till hösten 1915 möjlighet till fri import från spirituosahandlare i landsorten. Godtogs han av bolaget som kund på normala villkor, stodo honom därutöver växlande möjligheter fria. Under andra kvartalet 1914 kunde han utan särskilda inköpsterminer inköpa 12 liter brännvin. Under början av tredje kvartalet kunde han när som helst under kvartalet hos bolaget eller vinhandlare i Stockholm inköpa högst 16 liter. Under senare delen av samma kvartal nödgades han tack vare den s. k. femstämplingen ålägga sig viss terminsindelning vid inköpen^av nämnda kvartals kvantitet. Samtidigt drabbades han av visst mattvång på bolagets utskänkningsställen. Liknande förhållanden rådde vid andra bolag. Och sedan de lagliga inköpsmöjligheterna vid sidan av utminuteringskontrollen genom kontrollområdesindelningen i slutet av 1915 stäckats, så förelåg i fråga om behandlingen av kunderna skillnad icke bara i fråga om maximum eller icke-maximum och detta maximums storlek utan även i fråga om avstängningsgrunderna. Vissa bolag synas exempelvis ha underlåtit varje ingrepp mot enstaka fylleriförseelse. Vad ha nu dessa variationer i avseende å restriktionernas stränghet betytt för nykterhetseffekten? I Stockholm är (vid jämförelse med motsvarande kvartal 1913) nedgången under andra kvartalet 1914 i genomsnitt 27 %, under sista kvartalet samma år (efter femstämplingen och motbokskontrollen på privathandeln) 32 %, under andra kvartalet 1915 31 %, under tredje kvartalet 1915 33 %, under fjärde kvartalet 1915 (efter kontrollområdesindelningen) 41 %, under första kvartalet 1916

476 39 %, under andra kvartalet 1916 42 %, under fjärde kvartalet 45 %. Det synes härav framgå, att den större delen av förbättringen nåddes redan genom det ursprungliga, mycket ofullständiga ingreppet. Närmast i betydelse synes den stängning av andra tillopp, som åstadkoms genom kontrollområdesindelningen, stå. Relativt obetydligt synes däremot inflytandet av femstämplingen ha varit. Belägg för samma sak kan man vinna genom en jämförelse mellan förloppen å orter, vilka tillämpat en kontroll, som utformats olika, men som i övrigt äro likartade. Det är ur denna synpunkt naturligt att jämföra förloppet i rikets första stad, där maximum tillämpades, med förloppet i dess andra, där maximum icke var föreskrivet. Finge man lita till tabell 11 så skulle resultatet i Stockholm vara avgjort överlägset resultatet i Göteborg: mot en nedgång i Stockholm från 1913 till 1916 med 48 %, svarar enligt tabellen en nedgång i Göteborg med endast 18*4 %. En sådan jämförelse är emellertid missvisande. För Göteborgs vidkommande är nämligen utgångsårets siffra redan påverkad av restriktionerna, som där trädde i kraft den 1 okt. 1912. En rättvis jämförelse påkallar således att man utgår från det fyllerital, som Göteborg kunde väntas ha uppnått, därest intet ingripande skett. En ledning härvid erbjuder följande tabell över fylleriförseelsernas förlopp i Stockholm och Göteborg under åren 1888—1916. Fylleriförseelser per 1 000 invånare i Stockholm och Göteborg. (Siffrorna för 1888—1912 hämtade nr vederbörande bolags årsberättelser, för 1913—1916 nr revisionens tabell 10).

1888 1989 1890 1891 1892 1893 1894 1895 1896 1897 1898 1899 1900 1901 1902

Stockholm 33 33 34 33 33 31 31 33 39 41 38 40 33 37 38

Göteborg 31 34 40 44 42 38 34 31 35 44 54 54 51 42 45

1903 1904 1905 1906 1907 1908 1909 1910 1911 1912 1913 1914 1915 1916

Stockkolm

Göteborg

41 41 43

47 45 52 53 48 43 45 49 50

37 1 40 »

44 43 41 35* 41 42 28 4

26 22

55 8

46 42 38 38

J a g håller det för antagligt, utan att här ingå i detaljer, att Göteborg, om man där dröjt med ingreppet till 1914, år 1913 skulle uppnått ett fyllerital av omkring 60 per tusen invånare. Är detta riktigt så skulle förbättringen i Gröteborg uppgå till 37 %. 1

Under dessa år genomförde Stockholmsbolaget vissa utskänkningsrestriktioner. Under detta år berövades vinhandlarna i Stockholm rätten att sälja billig konjak. 3 1 oktober detta år infördes kontrollen i Göteborg. 4 26 febr. detta år infördes kontrollen i Stockholm.

477 Även utan sådan korrektion för konjunkturförbättringen är nedgången i Götebtorgsbolagets minuthandel i det närmaste jämställd med nedgången i Stockholm!. Mot en nedgång i Stockholm från året mars 1913—febr. 1914 till 1916 på 4 1 % svarar i Göteborg en nedgång från året okt. 1912—sept. 1913 till 1916 på 36 %. Sammanfattning av erfarenheten från perioden (1912) 1914—nov. 1916. Den erfarenhet, som föreligger rörande kontrollens inverkan på konsumtion och fylleri under dess första skede, synes kunna sammanfattas så: Kontrollen minskade konsumtionen med ungefär x/s och fylleriet i måhända något större omfattning. Den förbättring, som sålunda uppnåddes, är till väsentlig del att återföra på tillståndsförfarandet och den därmed förknippade avstängningen. Maximeringen, som i de fall, där den förekom, i regel var lika för alla och den styckning av inköpsrätten på korta perioder, som av vissa bolag tilllämpades, minskade föga eller intet den inköpta myckenheten och utövade endast ringa hämning på missbruket. Perioden november 1916—mars 1919. Denna period, krigsknapphetens period, kännetecknades av en dubbel ransonering. Genom författningsföreskrifter begränsades tilldelningen under november 1916—april 1917 till 2 liter i månaden. Under maj 1917 rådde förbud. Från juni 1917—mars 1919 var tilldelningen 2 liter i kvartalet. Den 1 juli 1917 höjdes vidare minimiåldern för inköp till 25 år. P å restaurangerna infördes måltidstvång och kvantitetsbegränsningar, vilkas skärpa steg för steg ökades. Bolag och andra försäljare tvingades emellertid till ännu större återhållsamhet i försäljningen till sina kunder än som betingades av nämnda författningsföreskrifter, till följd av att endast begränsade mängder ställdes till varje säljares förfogande. Sålunda nödgades flera bolag föreskriva att den å varje motbok uttagna kvantiteten endast till hälften finge utgöras av egentligt brännvin, en föreskrift som uppenbarligen ytterligare skärpte den prisstegring, som under år 1917 vidtogs å olika varuslag. Medelpriset per liter utminuterad spritdryck steg nämligen från 1: 79 kr. 1916 till 3 kr. 1917 och 6: 17 kr. 1918. Under perioden rådde högkonjunktur, läget vid periodens slut var dock sämre än vid dess början. H u r verkade då dessa olika ingrepp? Den i november 1916 vidtagna nedsättningen i tilldelningen till två liter i månaden medförde en minskning av förbrukningen till hälften av förbrukningen 1916. Om motboksantalet under första kvartalet 1917 genomsnittligt uppskattas till 858 000 (uppskattningen grundad på antagande om linear progression i tillväxten mellan 10 november 1916 och 1 april 1917, då antalet är känt), så når emellertid det genomsnittliga inköpet per motbok ingalunda upp till 2 liter per månad utan stannar vid 1-4 liter. Motboksantalets stegring under periodens första del, nämligen från 794 246 den 10 november 1916 till 888 806 den 1 april 1917 eller i genomsnitt med något över 20 000 i månaden kan därför näppeligen helt återföras på den omständigheten, att personer, som tidigare fått sitt behov täckt genom andra motboksägare, nu pressas in i kundkretsen, eller på inordningen i kundkretsen av personer, vilkas väsentliga syfte med motboksinnehavet var önskan att tillhandagå andra. Till åtskillig del

478 beror stegringen säkerligen därpå, att den ransoneringspsykologiskt betingade nyrekryteringen av konsumentkretsen nu börjar göra sig gällande. Under senare delen av perioden, då tilldelningen beskars från 2 liter i månaden till 2 liter i kvartalet, nåddes emellertid närmare anslutning emellan genomsnittsinköpen och den högsta inköpsmängden. Frånvaron av uppgifter om förekomsten av begränsningar under lagens maximum omöjliggör ett fullt säkert omdöme huruvida det även under denna period funnits en marginal mellan den medgivna inköpsrätten och de verkställda köpen. Icke ens under denna period av sträng inknappning i tilldelningen var det emellertid möjligt att förebygga överlåtelse. I Stockholmssystemets årsberättelse för 1918 klagas över den därigenom skapade olaga handeln. Även under denna senare del av perioden fortgick motboksstockens ökning, dock med mindre snabbhet. Föreskriften om minimiålderns höjning pressade ner motboksantalet med c:a 65 000 till 823 632 den 1 juli 1917. Vid periodens slut 1 april 1919 hade antalet vuxit till 902 033. Den genomsnittliga tillväxthastigheten per månad utgjorde alltså under denna tid c:a 4 000. Begränsningen till 2 liter i månaden medförde en stark nedgång i fylleri och andra alkoholskador. Denna förbättring blev ännu mera utpräglad i början av den senare perioden. Detta gynnsamma läge bröts i Stockholm i mars månad 1918 till följd av begynnande användning av denaturerad och lönnbränd sprit. Perioden april—dec. 1919. Denna period erbjuder sådana avvikelser från såväl den föregående knapphetsperioden som år 1920, att den förtjänar en särskild behandling. I maj 1919 upphörde den ransonerade tilldelningen till bolagen för deras utminuteringsrörelse, och bolagen voro därmed oförhindrade att utminutera spritdrycker till kund inom den med 1919 års början införda ramen, nämligen 4 liter i månaden. Men om kunden sålunda var fri att köpa intill 12 liter i kvartalet hejdades han dock av priset. Redan de första 3 literna i kvartalet betingade under året genomsnittligt 6 kr. 73 öre eller 3 Vz gånger priset 1916. önskade han en fjärde liter nödgades han betala den med ytterligare 5 kronor, den femte betingade ett tillägg av 10 kronor, sjätte och följande litrar ett tillägg på icke mindre än 20 kronor litern. En månadskonsumtion på två liter betingade således ett genomsnittligt pris på 12 kr. 56 öre per liter. Under den återhållande verkan av denna ekonomiska restriktion blev uttaget per månad och motbok under perioden april—dec. 1919 (c:a 1-3 liter) icke större än uttaget (c:a 1-4 liter) per månad och motbok under kvartalet j a n > —mars 1917, då som ovan nämnts uttagsmaximum var 2 liter i månaden. Den 1 april 1919 var antalet motböcker 902 033, den 31 december 1919 1 020 660. Den genomsnittliga tillväxten per månad utgjorde alltså 13 000 motböcker. Denna stegring var således icke lika stark som stegringen under den första kristidsperioden (nov. 1916—april 1917), men den var avsevärt starkare än stegringen under den senare kristidsperioden (juni 1917—mars

479 1919). Förklaringen till denna växling är osäker. Systembolagen ha visserligen varit strängare under den mellersta perioden, men det är knappast antagligt, att växlingen i stränghet från deras sida helt kunnat prägla utvecklingen. Ur den synpunkt, som hävdar, att motboksantalet pressas i höjden med ökad begränsning i tilldelningen, borde stegringen ha varit störst under mittperioden och väsentligt mattats under 1919. Återinträdet i viss utsträckning av personer under 25 år är i och för sig icke tillräckligt att förklara stegringen under sistnämnda år. Knappast heller en benägenhet hos förbrukarna att genom accisfria litrar å nya motböcker nå en billigare vara. Det är därför svårt att komma förbi den förklaringen, att man här har uttrycket för en konsumtionsvilja, till en del endast uppdämd, men till en del också skapad av de konsumtionshinder, som rått under åren 1917 och 1918. Därvid torde det vara väsentligt, att detta hinder i sin aspekt mot allmänheten haft karaktären av ransonering och icke, som i Danmark under nämnda båda år, enbart av en prisstegring. Fylleriet steg under 1919 i Stockholm över 1916 års nivå. I Göteborg, Malmö och riket i dess helhet stannade den avsevärt under samma nivå. Den väsentliga anledningen till stegringen i Stockholm är den omfattande lönnbränningen och renatureringen av denaturerad sprit. Förra delen av år 1920. Vid nämnda tidpunkt rådde högkonjunktur, jämbördig med konjunkturen under 1916 (jfr tabell 17 kol. 5, 6 och 7 samt Arbetslöshetsutredningens betänkande tabellerna 4 och 5). Statsmakterna funno sig emellertid vid denna tidpunkt böra undanröja också de ekonomiska hinder mot en hög spritkonsumtion, som förefunnits under 1919. Accisen på de 9 sista kvartalslitrarna undanröjdes, och priset sänktes på alla 12, dock ej starkare än att det även i förhållande till penningvärdeförsämringen låg något högre än 1916. Under år 1916 saknade flertalet bolag maximum och de maxima, som 1916 fixerats, lågo nästan undantagslöst över 48 liter. År 1920 angav lagen 48 liter som maximum, och i åtskilliga fall hade detta maximum i samband med bolagens oktroj minskats till hälften. Avstängning förekom under 1920 i långt större omfattning än 1916. År 1916 torde icke ens Stockholmssystemet i nämnvärd omfattning ha begränsat inköpsrätten under 64 liter om året. I fråga om utskänkningen förelågo år 1920 måltidstvång och kvantitetsbegränsningar, som icke förefunnits 1916. Även den direkta prisstegringen mom utskänkningen torde ha varit starkare än inom utminuteringen. Alla dessa skärpningar kunde emellertid icke hindra att totalkonsumtionen under förra delen av 1920 nådde en väsentligt högre nivå än under förra delen av 1916. Utskänkningen sjönk visserligen, som framgår av tabell 3 från 1916 till 1920 med 0'36 liter per invånare eller med icke mindre än 33 %. Samtidigt steg emellertid utminuteringen med nära en liter (från 4-78 till 5*73 liter) eller med cirka 20 %. För konsumtionen i dess helhet var stegringen ungefär hälften. Redan i annat sammanhang har framhållits, att siffran för 1916 kräver en viss jämkning uppåt för att bli rättvisande. Detsamma gäller emellertid också siffran för 1920, som under senare halvåret pressas ner av

480 prisstegring och depression och som dessutom bör utökas med en eller annan tiondels liter med hänsyn till den betydande smugglingen och lönnbränningen under 1920. Ehuru pris och försäljningsrestriktioner sålunda borde ha samverkat till att skapa en lägre konsumtion 1920 än 1916, så är den dock sistnämnda år tydligt högre, framför allt inom den konsumtionsform, som restriktionerna i främsta rummet inriktats på, nämligen utminuteringen. Hur skall man förklara detta förhållande? Det kan ju näppeligen vara någon tvekan om att det utvidgade avstängningsförfarandet, införandet av allmänt inköpsmaximum, nedsättningen av tidigare maximum, exempelvis från 72 liter om året till 48 liter eller genom oktroj villkor ytterligare till 24 liter, eller vissa bolags praxis att för ett stort antal kunder utställa motbok med begränsad inköpsrätt, i åtskilliga fall uteslutit inköp och därmed minskat konsumtionen. Sakläget är emellertid icke så paradoxalt, som det måhända till en början kan synas. Det vittnar endast om att den minskning i kvantiteten, som vunnits genom de angivna skärpningarna, icke i storleksordning varit jämbördig med en ökning i konsumtionen, som skett genom den samtidiga vidgningen av kundkretsen. Mot 794 000 kunder i slutet av 1916 svarar 1 050 000 i mitten av 1920, en tillväxt endast obetydligt starkare än tillväxten i utminuteringen. År 1920 voro av rikets folkmängd 1779 % innehavare av motbok mot 13'79 % år 1916. Det förra talet svarar mot ett antal av 65'0 % av männen över 25 år. Man kan således antaga, att vid slutet av 1916 nära hälften av männen stod utanför bolagens kundkrets. Den förändring, som mellan 1916 och 1920 ägt rum, kan därför åskådligt uttryckas så: Under restriktionssystemets första år voro av 17 män över 25 år 9 kunder och 8 icke kunder, år 1920 hade bolagen infångat ytterligare två av de återstående åtta, varmed proportionen förskjutits till 11 mot 6. Och därvid var förskjutningen långt starkare på landsbygden än i städerna. 1 Järnföres 1920 med 1916 i avseende å fylleriet, så synes rikssiffran (jämför kol. 8 i tabellen å sid 78 och tabell 11) närmast tyda på oförändrat läge. Landsbygdssiffrorna visa emellertid en viss försämring, säkerligen till följd av den ökade spridning bruket av lagliga rusdrycker under mellantiden vunnit på landsbygden. Med hänsyn till att vid en uppskattning av storleken av det verkliga fylleriet större vikt bör läggas vid siffran för det beivrade landsbygdsfylleriet än vid siffran för det beivrade stadsfylleriet, givs, siffrorna närmast vid handen att man icke heller i fråga om missbruket lyckats bevara den under restriktionssystemets första år, 1916, uppnådda förbättringen. 1 Då den offentliga alkoholstatistiken knappast ställt sig den uppgiften att verkligt inträngande belysa den individuella kontrollens verkningar i olika hänseenden har den endast sporadiskt belyst olikheten mellan stad och landsbygd ifråga om motboksfrekvens. Det är därför icke möjligt att giva något exakt mått på tillväxthastigheten i städer å ena sidan och landsbygden å den ancra. JLn jämförelse mellan tabellen L i Brännvinsförsäljningen 1917 sid. 56* och tabellen G i Rusdiyckstorsäljningen 1920, sid. 33*, ger emellertid vid handen att tillväxten på landsbygden vant långt större och snabbare.

481 Icke bara landsbygden utan också Stockholm uppvisar emellertid försämring från 1916 till 1920. I motsats till riket i övrigt, som företer en stark uppgång i fylleri från 1919 till 1920, uppvisar emellertid Stockholm en om också obetydligt nedgång från 1919 till 1920. Häri har revisionen sett ett viktigt belägg för restriktionernas gynnsamma verkan. Efter att ha omnämnt uppgången i riket tillfogar nämligen revisionen: »Härvid bör emellertid uppmärksammas den betydelsefulla omständigheten, att Stockholm i detta hänseende icke företedde någon ökning utan tvärtom uppvisade en svag nedgång, detta trots att stegringen av utminuteringen därstädes var hka stark som den genomsnittliga i landet för övrigt. Detta förhållande var givetvis ägnat att fästa uppmärksamheten på den ovan omnämnda olikformigheten i fråga om systembolagets handhavande av det individuella kontrollsystemet och särskilt på den utformning härav, som kommit till stånd i Stockholm.» Det stöd som revisionen därmed tror sig ha funnit för sin mening är emellertid mycket bräckligt. A t t siffran för 1920 är något lägre än siffran för 1919 är helt beroende på nedgången under de båda sista kvartalen sedan kris och fördyring börjat utöva sitt hämmande inflytande. Sitt verkliga maximum når siffran för Stockholm icke under 1919 utan under första kvartalet 1920. Att stegringen från 1919 till 1920 års första kvartal icke i storleksordning når upp till landsortens stegring, är icke heller något belägg för att Stockholmsbolaget genom sina åtgärder satt en verksammare damm mot missbruket än landsortsbolagen. Det är bara ett uttryck för att Stockholm haft ett försprång i försämringen. Under det att riket i övrigt visade en fortgående förbättring i fylleriet från 1917 till 1918, visade nämligen Stockholm en begynnande försämring redan år 1918. Denna försämring står i samband med den hembränning och den renaturering av denaturerad sprit, som då begynte. Redan tredje kvartalet 1918 hade denna olaga hantering nått en sådan omfattning, att flertalet av de anhållna fylleristerna i Stockholm hade berusat sig med hembränd eller denaturerad sprit. Ända fram till 1920 höllo dessa båda berusningskällor en dylik andel av fallen. I slutet av 1920 förebyggdes emellertid genom den under året tillämpade försäljningskontrollen missbruket av denaturerad sprit. Också lönnbränningen torde vid den tidpunkten ha försvårats genom polismyndigheternas energi. Det är således denna olaga handel med försörjning av missbrukarna vid sidan av bolagens kontroll som gör att Stockholm i fråga om fylleriet avviker från riket i övrigt och att Stockholmssiffran i motsats till riksgenomsnittet visar försämring vid jämförelse med 1916. Studerar man ce siffror på berusning, som finnas återgivna i Stockholmssystemets årsberättelser för 1919 och 1920, så skall man dessutom finna att Stockholmssystenet, lika litet som landsortsbolagen, kunnat hindra att stegringen i bolagets firsäljning i sin mån medfört en stegring i antalet fylleriförseelser. Sammanfattning av erfarenheterna rörande den individuella utminuteringskontrollen under dess första utvecklingsstadium. Vi ha därmed det erforderliga naterialet för ett omdöme om inverkan av den individuella kontrollen i dess fjrsta utvecklingsstadium. Revisionen har i det hänseendet varit myc31—312437

482 ket kortfattad. Den har nöjt sig med att hänvisa till de gynnsamma erfarenheterna av systemet vid dess ursprungliga framträdande. Revisionen har tydligen förutsatt, att den begynnelseverkan, som kunde iakttagas under år 1916 genom krisåren 1917—1919 kvarstod som ett oföränderligt om också av kristidsåtgärderna under dessa år undandolt element för att därefter med oförändrad kraft pressa ned konsumtion och alkoholskador även under 1920. Med hänsyn till den erfarenhet man har av alkohollagstiftnings verkningar i andra fall måste ett dylikt antagande betraktas som ganska oförsiktigt. När förbudet år 1920 infördes i Förenta staterna pressades alkoholskadorna kraftigt tillbaka. Men siffrorna gingo efter hand åter i höjden och med hänsyn till obefintligheten under de följande förbudsåren av rubbande faktorer av den art, som funnos i Sverige under krigstiden, behöver man icke vara i tvekan om tolkningen: år 1920 visar förbudets omedelbara effekt, medan den olaga handeln ännu var i sin begynnelse, de senare åren samma effekt sedan denna olaga handel fullständigt organiserats. Skulle man i detta fall nödgats bedöma förbudets effekt enbart efter 1920, »förbudets smekmånad», till följd av att från och med andra året inträtt rubbningar av med förbudet jämbördig storleksanordning i de andra faktorer, som bestämma alkoholkonsumtionen, skulle man ha fällt ett alltför gynnsamt och därmed felaktigt omdöme om nämnda förbud. Med stöd av den utredning, jag förebragt om utvecklingen mellan 1916 och 1920 måste jag hävda, att revisionen, när den finner ett av de avgörande beläggen för restriktionssystemets gynnsamma effekt i den påfallande nedgång av alkoholkonsumtion och alkoholskador, som ägde rum i Stockholm åren 1914—1916 i samband med den individuella kontrollens införande, gjort sig skyldig till ett motsvarande fel. Denna nedgång är visserligen en obestridlig verkan av denna kontroll, men den är en begynnelseeffekt, som väl får skiljas från den effekt, som kvarstår efter krigets slut. Liksom det amerikanska förbudet under år 1920, hade tydligen den individuella kontrollen under år 1916 sin smekmånad. År 1920 hade effekten av det svenska restriktionssystemet i avseende å konsumtionen redan hunnit minska till följd av den ransoneringspsykologiskt betingade utbredningen av bruket till nya medborgargrupper. Också inflytandet på missbruket hade minskats, till en del — och detta framför allt på landsbygden — till följd av den nyss nämnda utbredningen av seden, till en annan del till följd av att missbrukarna funnit ökade berusningskällor vid sidan av systembolagen. Icke ens den nedgång i konsumtion och alkoholskador, som 1920 alltjämt testår, om jämförelse göres icke med 1916 utan med 1913, kan helt tillskrivas utminuteringskontrollen. Utskänkningen visar en långt starkare nedgång och missbrukets minskning har verksamt främjats av vissa andra legislativa ingrepp och antagligen också av vissa faktorer utanför lagstiftningen. De från den individuella kontrollen helt eller relativt fristående ingrepp, som skilja 1916 från 1920 äro i själva verket ganska talrika. Till dem höra bland andra 1) minskning av ölets alkoholhalt, 2) desintresseringen av vinhandeln,

483 3) skärpt kontroll över den tekniska spritens och de alkoholhaltiga preparatens försäljning, 4) åtgärder mot dropphandeln, 5) alkoholistlagen. Inflytandet av vissa av dessa åtgärder har redan i det föregående varit föremål för omnämnande. Värdet av andra, såsom sänkningen av ölets alkoholhalt, låter också klart påvisa sig ur krigsårens statistik över berusningskällorna. Och om än vissa av åtgärderna främst torde ha haft sin betydelse som kompletteringar till och förutsättningar för den individuella kontrollen, torde några, såsom exempelvis minskningen i ölets alkoholhalt ha haft ett inflytande på nedgången, som icke är uttömt med hänvisningar till det hinder, som därigenom skapats för en förändring av det hämmade missbruket av sprit till ett missbruk av öl. Perioden 1920—1934. Har kontrollens begynnelseeffekt för revisionen utgjort det avgörande belägget på värdet av de restriktionsmoment som funnos inrymda redan i utformningen under perioden 1914—1916, så har revisionen funnit erfarenheterna från de första åren under 1920-talet giva det erforderliga belägget för att den individualisering av maximeringen, för vars införande revisionen å sid. 113 ff. så utförligt redogjort, i väsentlig mån påverkat utvecklingen. Den avsedda bevisningen, som återfinnes å sid. 127 ff. har tre led. Revisionen har till en början uppmärksammat, att konsumtionen sjönk från 1920 till 1922 starkare i landsorten, där dessa skärpningar först under åren 1921 och 1922 genomfördes, än i Stockholm, som redan 1920 hade ett fullt genomfört system av begränsningar under lagens 4-litersgräns. Då konjunkturförsämringen torde ha berört Stockholmsbolagets område på ungefär samma sätt som landet i övrigt, då vidare prisstegringen var densamma för Stockholmsbolagets kundkrets som för övriga motboksinnehavare i landet, måste, menar revisionen, den starkare minskningen i landsorten återföras på de vidtagna begränsningarna i tilldelningen. Man behöver, för att få oriktigheten av denna orsaksuppfattning uppvisad, endast gå tillbaka ett par sidor i revisionens framställning. Å sidan 125 meddelar nämligen revisionen, att depressionen och prisstegringen 1932 väl verkade nedpressande på utminuteringen i riket men icke på utminuteringen i Stockholm. År 1933 har nedgång visserligen ägt rum också i Stockholm men den Lr väsentligt svagare än nedgången i riket. Perioden 1930—1933 är i fråga om konjunkturförsämring och prisrörelser likartad med perioden 1920— 1922. Den olikhet som åren 1920—1922 fanns i fråga om antalet motböcker med oegränsad inköpsrätt hade emellertid åren 1930—33 undanröjts. Att samna olikhet mellan Stockholm och landsort det till trots ånyo inställer sig, ger tllräckligt belägg för att orsaken till denna olikhet är en annan än inköpsrittens begränsning. Den är icke heller svår att finna. Anledningen är helt tnkelt den, att storstadsbons spritinköp till följd av flera samverkande omständigheter (genomsnittligt avsevärt större kontantinkomst, genomsnittligt mera mrotade dryckesvanor) påverkas långt mindre av samma nominella prisstegring, är långt mindre elastiskt än landsortsbons. Eftersom utlandet sak-

484 nar försäljningsstatistik inom vilken uppdelning gjorts på storstad och landsortsområden, så är det icke möjligt att uppvisa, att man här bara har att göra med en internationellt giltig olikhet mellan storstad och landsort. Vid revisionens besök i Köpenhamn meddelades emellertid, att den skattehöjning, som år 1930 vidtogs i Danmark, vållade kraftig nedgång i spritfabrikernas försäljning på landsbygden men däremot ingen nedgång i försäljningen i Köpenhamn. Det finns också anledning att antaga, att den ringare nedgång, som efter vad i annat sammanhang anförts, ägt rum i fylleriet i London än i England i övrigt, närmast är ett uttryck för att prishöjningen icke förmått på samma sätt pressa ihop Londonbons konsumtion som engelsmannens i gemen. E t t andra belägg för sin mening har revisionen hämtat från de förändringar, som åtföljde den konjunkturförbättring och de prissänkningar å spritdrycker, som ägde rum från och med år 1923. Om dessa förändringar och orsakerna till de samtidiga förändringarna i spritdryckskonsumtionen uttalar revisionen: »Efter några år upphörde eller försvagades emellertid dessa särskilda ekonomiska förhållanden, i det att konjunkturerna vände till det bättre (kurs. av mig) och spritdrycksprisernas realpriser sjönko avsevärt ned mot 1920 års nivå (kurs. av mig). Om utminuteringen hade stigit i följd härav och kommit upp till ungefär den omfattning den hade år 1920 skulle detta tydligen hava utgjort ett starkt belägg för att minskningen under åren närmast efter 1920 väsentligen berott just på den ekonomiska konjunkturförsämringen och prisstegringen. Av tabellen å sid. 124 framgår emellertid att utvecklingen icke förlöpte på detta sätt. Utminuteringen vid ifrågavarande bolag uppnådde nämligen icke alls 1920 års nivå utan höll sig avsevärt under denna (kurs. av mig). Det synes därför vara berättigat att härav draga den slutsatsen, att konsumtionsminskningen vid dessa bolag under åren närmast efter år 1920 till stor del berodde därpå, att de av dessa bolag vidtagna åtgärderna hade en särskild konsumtionsminskande effekt.» Mot detta resonemang kan göras flera invändningar. Det är till en början visserligen sant, att konjunkturerna vände till det bättre, men de uppnådde i vissa i detta sammanhang betydelsefulla avseenden ingalunda 1920 års högläge. Därom lämnar tabell n:r 17, kolumnerna (5) och (6), besked. Arbetslösheten har visserligen starkt växlat efter 1920 men den har genomgående varit avsevärt högre än 1920. ökning i arbetslösheten utövar en stark nedpressning på både alkoholkonsumtion och alkoholskador, då den i första rummet drabbar dem som dricka ymnigast. Det kan vidare ifrågasättas om det är riktigt att samtidigt som realpriset säges ha sjunkit avsevärt ned mot 1920 års nivå, vilket förmodligen bör översättas med att avståndet till denna nivå är ringa, beteckna konsumtionsnedgången från 1920 som avsevärd. Storleksordningen är på båda hållen densamma. Priset ligger nämligen under åren 1923—1930 över, konsumtionen under 1920 års nivå med resp. följande procent: Prisstegring Konsnmtionsminskning . . . .

1923 1924 1925 1926 1927 192811929 1930 48 26 20 18 18 18 17 20 31 27 23 22 22 20 17 16

Det vill därför synas som om konsumtionsnedgången från 1920 till 1925 icke skulle vara större än att det högre priset och den större arbetslösheten

485 1925) skulle kunna gottskrivas hela eller i varje fall den största delen av denna nedgcång. Dten betydande marginal som ännu år 1923 — det första år då beräkningar i det avseendet verkställdes — fanns mellan inköpsrätt och verkställda inköp (de sistnämnda lågo 21 % under) gör antagandet om en av begränsningen i inköpsrätten framkallad konsumtionshämning, i storleksordning jämbördig med differensen i nedgång från 1920 till 1922 mellan landsorten å ena sidan och Stockholm å den andra, ytterst osannolik. Och begränsningen har icke, som man r därest revisionens antagande vore riktigt, kunnat vänta, medfört någon minskning i säsongväxlingarna i uttagen från 1920 till 1923. Medelinköp i liter per motbok under varje månad 1920—1923. Januari februari Mars A

Pril J

Ma

Jani Juli

Augusti September 0ktober

November December

2-56 253 2-89 2-67 2-72 2-94 2-64 2-63 2'60 2-56 2"58 2'90

2"28 234 2-50 2-40 2-37 254 213 2-11 2'11 2-05 2"04 2'40

1-82 T81 1-90 1-95 1-89 2-06 1-88 1-89 1'82 1-82 T85 2"28

T66 1'70 2-01 T79 1-90 2-05 1-88 1-95 l"9i 1-94 T97 2'42

I medeltal 2'68

2'27

T91

T93

Som framgår av ovanstående tabell är nämligen växlingarna mellan de olika månaderna ingalunda mindre 1923 än 1920. År 1920 är skillnaden mellan lägsta och högsta uttag (febr. och december) endast 0"37 liter, år 1923 är motsvarande skillnad (jan. och dec.) 0-76 liter. Och marginalen mellan november och julmånaden har från 1920 till 1923 icke minskats utan ökats. Är 1920 ligger julmånaden 12 %, 1921 18 %, 1922 23 % och 1923 23 % över novembers nivå. Det tredje ledet i revisionens bevisföring är i viss mån befryndat med det andra. Det avser emellertid icke konsumtionen utan fylleriet. Liksom konsumtionen sjönk fylleriet till följd av depression och prisstegring avsevärt från 1920 till 1921. Trots den sedermera inträdda prissänkningen och förbättringen i konjunkturen har emellertid fylleriet icke återvänt till 1920 års nivå. Och eftersom den likartade prishöjningen och depressionen 1932—1933 icke medfört en likartad nedgång, är det enligt revisionens mening icke möjligt att återföra den betydande nedgång som år 1921 inträdde i fylleriet, på den samtidiga depressionen och prishöjningen. Då individualiserad maximering förelåg vid det senare tillfället, men infördes i samband med det förra, så måste, enligt revisionen, nedgången sättas i samband med detta införande. Denna tolkning av förloppet uteslutes emellertid av förloppet i Stockholm. Ehuru Stockholm i motsats till landsorten redan 1920 hade genomfört de begränsningar i inköpsrätten, som för landsortens del tillkom först under 1921

486 och 1922, så föll fylleriet i Stockholm lika kraftigt från 1920 till 1921 som fylleriet i riket i dess helhet. Och lika litet som fylleriet i riket i övrigt därefter har nått upp till 1920 års nivå har fylleriet i Stockholm gjort det. Nedgången från 1920 till 1930 är för Stockholm nästan exakt densamma som nedgången för den grupp av 14 större städer, med vilka Stockholm i revisionens tabeller sammanförts. Anledningen till den betydande nedgången från 1920 måste därför sökas i andra omständigheter. En del av förbättringen från denna tid är säkerligen att söka i år från år fortskridande smärre förskjutningar till följd av samtidiga smärre förändringar i de utomlegislativa faktorer, för vilka redogjordes i inledningen till kap. I I I , och i alkoholistvårdens allt större effektivitet. Men som revisionen framhåller, kan man icke i en dylikt långsamt fortskridande förändring se orsaken till den plötsliga nedflyttning från 1920 års nivå till en ny lägre nivå. Det finns också en faktor, som just vid samma tidpunkt undergick en betydande förskjutning, nämligen arbetslösheten. Mellan 1920 och 1921 går beträffande den svenska arbetslösheten en bestämd gräns. Arbetslösheten har visserligen efter 1920 starkt skiftat, men som framgår redan av revisionens tabell 17, har den sedan 1920 genomgående varit av en helt annan storleksordning än tidigare. Och under det att de yrkesskickliga arbetarna efter hand i stor utsträckning kunnat vinna nya anställningar, så har Sverige under hela 1920talet haft ett permanent bottenbestånd av arbetslösa grovarbetare. Grovarbetarna liksom några av de andra yrkesgrupper, som företrädesvis drabbas av arbetslöshet, lämna i normala fall långt större bidrag till den svenska fylleristatistikens siffror än andra medborgargrupper. Arbetslöshetsräkningen 1927 gav också vid handen, att detta bottenbestånd i stor omfattning inrymde tidigare alkoholmissbrukare. Den starka inknappning, som till följd av arbetslösheten inträtt i denna arbetargrupps tillgångar, kan näppeligen undgå att avsevärt påverka fyllerisiffrorna. E t t stöd för denna mening utgör den påfallande negativa korrelation, som från 1922 fram till 1930 ägt rum mellan siffrorna för hos arbetslöshetskommissionen rapporterade arbetslösa grovarbetare och siffrorna för fylleriet (uppgång i den ena har följts av nedgång i den andra och tvärtom) : 1922 1923 1924 1935' 19 26 '

' '

1927 1928 1929 193(K

'

' '.'..'.'.'....

Arbetslösa grovarbetare 18 831 9 483 3381 4 543 7 498 9 225 10504 7 800 7143

Fylleriförseelser 28 287 30827 32929 32 593 29 337 28 657 27 671 29 397 30930

Det kan således icke medges, att revisionen lyckats anföra några antagliga skäl för att de år 1921 och 1922 vidtagna skärpningarna av systemet minskat

missbruket eller hämmat konsumtionen. Därmed skall emellertid icke bestridas, a t t det kan visa sig möjligt att genom närmare studium av de lokala variationerna i förbrukning, konjunktur och restriktionsskärpning ådagalägga, att en så,dan lokal restriktionsskärpning haft något inflytande på konsumtionsnedgång-en 1921 och 1922. Men detta inflytande måste ha varit ringa vid sidan av d<e utomlegislativa faktorer som ha varit verksamma. Nedflyttningen av fylleriet på en lägre nivå är med mycket stor sannolikhet väsentligen en effekt av den stora arbetslösheten bland ungdomen, som ju av ålder lämnat en större anpart till fylleriet än äldre årsklasser, bland grovarbetarna och vissa andra yrkem, inom vilka fylleriet tidigare har varit mycket vanligt. Att konsumtionen icke uppnått 1920 års nivå torde till en del vara beroende på samma omständigheter, till en annan del därpå att realpriset i den lagliga handeln legat 20 % över 1920 års nivå. Den ransoneringspsykologiskt betingade konsumtionsstegringen från 1923—30. Med denna jämförelse med 1920 års nivå är emellertid belysningen av utvecklingen efter 1923 icke slutförd. Konsumtionssiffrorna efter 1923 återspegla visserligen konjunkturväxlingarna, men de befinna sig i fortskridande ökning. 1 Denna fortgående stigning saknar i allmänhet motsvarighet i andra länder under samma tid. Nedanstående tabell avslöjar sammanhanget: Medelinköp per motbok, antal motboksinnehavare och konsumtion per invånare under åren 1923-1930. Medelinköp i liter 1923 1924 1925 1926 1927 1928 1929 1930

23-2 24-7 25-0 24-7 24-6 24-6 24-6 24-5

Antal motböcker per invånare i % 16-9 17-3 17-8 18-1 18-5 18-9 19-4 19-9

Konsumtion per år och invanare i liter 4-4 4-7 4-9 5-0 5-0 5-1 53 5-4

Siffrorna i den första kolumnen avspegla i sitt förlopp i viss mån konjunkturens växlingar och erbjuda därvid likheter med andra länders konsumtionssiffror. Att den svenska konsumtionssiffran visar ett stigande förlopp beror således på stigningen i den andra kolumnen, som ju representerar kundkretsens bredd. Den utökning av kundkretsen, som ägt rum under föregående faser av systemets utveckling har således fortsatt också under 1920-talet. Man saknar visserligen beträffande andra länder en motsvarande registrering av kundkretsen, men åtskilliga uppgifter giva vid handen, att en motsvarande spridning av sedvänjan ingalunda ägt rum exempelvis i Danmark och England. Från England vitsordas tvärtom allmänt att alkoholbrukarnas antal är i fort1 Den svenska konsumtionskurvan svänger med andra ord kring vad statistiken kallar en stigande sekulär >trend».

488 gående minskning. Såväl beträffande Danmark som England vinner denna uppfattning för övrigt stöd av konsumtionssiffrorna, som i motsats till de svenska under 1920-talet närmast visa en fallande tendens. Ifråga om förbrukningens storlek måste således ha förelegat en för Sverige säregen faktor, som utökat kundkretsen och därmed den genomsnittliga konsumtionen per invånare. Det kan knappast vara föremål för tvekan, att denna för Sverige säregna faktor är den individuella kontrollen själv i dess ransoneringspsykologiska aspekt. Revisionens försök att värja sig mot denna slutsats kunna näppeligen betecknas som framgångsrika. Revisionen stöder sig i första rummet på den omständigheten, att den svenska konsumtionen ligger 30 % under förkrigskonsumtionen. Det har tidigare framhållits, att denna nedgång knappast lämnar något stöd för revisionens mening. Nedgången är allmän i Europa. Lika stor som i Sverige är den i Frankrike, där staten icke vidtagit några åtgärder för att inskränka förbrukningen. E t t annat stöd har revisionen funnit i den omständigheten att också vinkonsumtionen stegrats och stegrats i starkare proportion än spritdryckskonsumtionen. Också denna slutsats förefaller förhastad. En vara, som har en användning av så blygsamt omfång som vinet hittills haft i det svenska folkhushållet, är uppenbarligen icke i fråga om proportionen i sin tillväxt att jämställa med en vara, som redan intager ett så brett rum i detta folkhushåll som spritdryckerna. Därtill kommer att vinet genom partihandelsorganisationen, som planmässigt inköper viner av olika slag, bl. a. vissa prisbLliga, alkoholstarka viner, samt genom systembolagens tillhandahållande av viner på orter, där man förr knappast hade någon vinhandel, förts närmare kuaden. Förmodligen har det icke heller varit utan betydelse för vinkonsumtionens storlek, att vissa starkviner fått ersätta spritdryckerna för kunder, vilkas ranson icke varit tillräcklig. Slutligen är det knappast rimligt att föreställa sig, att kundens inställning till vinet är en helt annan än inställningen till spritdryckerna bara därför, att man i fråga om vinet saknar det maximum, som är stadgat i avseende på spritdryckerna. Har väl genom ransoneringen på spritdryckerna en omvandling skett i värderingen av dessa drycker så är denna omvärdering icke begränsad till just denna särskilda, maximering underkastade alkoholdryck, utan avser med säkerhet alkoholen över huvud. Likhetsassociationer av denna åskådliga klass bör man rimligen kunna förutsätta hos folket i gemen. Ur olika synpunkter skulle det således snarast ha varit överraskande, om vinförbrukningen icke hade ökat. Revisionen har också funnit likhet mellan förloppet av alkoholkonsumtionens förändringar och förändringarna i bruket av tobak och kaffe. Jämförelsen borde för att ha någon beviskraft rimligen ha stötts av prisuppgifter beträffande dessa varuslag, som ådagalägga att jämförlighet föreligger. Siulle denna förutsättning vara uppfylld, är beviskraften likväl ringa. Beträfiande tobaken begränsar sig förändringen till en förskjutning mellan varuskgen, den totala förbrukningen har icke stegrats. Beträffande kaffet är, som framgår av nedanstående tabell, denna stegring icke begränsad till Sverige utan

489 en mastan genomgående företeelse. Den bör således återföras på faktorer, som ha förelegat också i andra länder. Men denna överensstämmelse sträcker sig icke; till spritdryckerna. I dessa andra länder har den stigande kaffekonsumtionen varit förbunden med minskad spritkonsumtion. Därmed torde vara tillräckligt styrkt att det sammanträffande efter 1923 av stegring i kaffekonsumition och stegring i spritdryckskonsumtion, som ägt rum i Sverige, icke gärma kan anses utgöra något belägg för ett gemensamt och därför från ransoneringen skilt ursprung till dessa båda stegringar. Kaffekonsumtionen per år och invånare i olika länder åren 1913, 1923 och 1929/31. 1913 6-1 5-3 4^

1923 7-0 7>0 4.4

1929/31 7-5 7.7 5-2

Nederländerna Storbritannien

5-5 5-5 2"9 0-8 3-7 Q-g

5-4 5-3 4-3* 1'1« Q-^ Q-Q

6-2 5-9 4-4 1-1 A-n..

Tyskland Förenta Staterna

24 4-5

091 5>6i

2-3 g. g

Sveri

Se Danmark Finland Nor

Se Sien Frankrike Bel

Italien

Motboksantalets vittnesbörd försöker revisionen först att förringa genom att hävda, att detta antal icke under åren stått i någon fast proportion till kundkretsen : »En del av de nytillkomna motboksinnehavarna torde nämligen redan före anskailandet av motbok hava använt spritdrycker, ehuru behov av egen motbok icke yppats under den första tiden av motbokssystemet utan först senare. Med avseende härav bör beaktas att den rikligare tilldelningen före den individuella kontrollens systematiska genomförande möjliggjorde överlåtelse till sådana, konsumenter 1 större utsträckning än nu. Någon del av de nytillkomna motboksinnehavarna kan väl också antagas hava anskaffat motbok av annat skal än eget personligt behov.» I förbigående må anmärkas, att revisionen, därest dess tydning är riktig, uppenbarligen utan att själv observera det, givit ett icke ointressant bidrag till belysningen av svårigheten att genom den individualiserade maximering, som införts efter 1920, förebygga överlåtelse. Förut gick det, om man får tro revisionen, en sådan ström av överlåtelser från personer med obegränsad inköpsrätt till ett stort antal personer utom kundkretsen, att dessa kunde undvara motböcker. Den individualiserande maximeringen har emellertid, menar revisionen, icke bara pressat in dessa förut utanförstående brukare i kundkretsen, utan dessutom ett antal icke-brukare, vilkas syfte endast varit att med en ökning av ransonen tillhandagå dem, som efter den strängare ransoneringen funnit ransonen för knapp. Man har således alltjämt en ström av överlåtelser, den har endast ändrat riktning. 1

år 1924.

1925.

490 Ha nu sådana företeelser förelegat, ha de i varje fall icke förmått bestämma siffrornas förlopp. De kunna tydligen kort sammanfattas i regeln: minskning i den genomsnittliga högsta inköpsmaximum (inköpskapaciteten) medför ökning av motboksägarantalet, höjning av den genomsnittliga inköpskapaciteten, minskning eller i varje fall frånvaro av sådan ökning. Med hänsyn till inköpskapacitetens växlingar under årens lopp bör således den största stegring ha inträffat under åren 1918, 1921 och 1922 men däremot ha uteblivit 1919 och åren i slutet av 1920-talet, under vilka inköpskapaciteten praktiskt taget var oförändrad. En blick på tabellen å sid. 76 visar att förhållandet är det rakt motsatta. För avvikelserna från regeln under 1918 och 1919 kunna måhända åberopas särskilda skäl, för de övriga åren är det näppeligen möjligt. .Motboksantalet har således i sina växlingar varit bestämt väsentligen av andra faktorer. I sin iver att komma förbi den ransoneringspsykologiskt betingade konsumtionsstegringen, har revisionen lyckats finna ännu en fristående förklaringsgrund till motboksantalets stegring sedan 1923. Denna förmenas vara en naturlig effekt av den förbättring i fråga om det grova missbruket, som inträtt under senare år. Det är emellertid svårt att häri se en tillräcklig förklaringsgrund exempelvis till den snabba stegringen i antalet 25-åringar som årligen ansöka om motbok. År 1923 sökte i Jönköping 24 % av dessa motbok, år 1925 hade antalet vuxit till 40 %, 1927 till 49 %. Och det är i så fall anmärkningsvärt, att man, som redan nämnts, trots de gynnsamma verkningarna av den höga skatten i Danmark och England, icke i dessa länder kan iakttaga en motsvarande minskning av absolutisternas antal. I det senare landet är detta antal t. o. m. så stort, att de engelska bryggerierna ansett det lämpligt att inleda en särskild kampanj för att sprida dryckesseden till »tusentals, nästan miljoner av unga män, som för närvarande icke ens känna till smaken på öl». Den olaga hanteringen efter 1920. Den olaga sprithanteringen har efter sin begynnelse, lönnbränningen under kristidsransoneringen, smugglingen något efter denna ransonerings upphörande, hela tiden fortbestått. Åren 1919 och 1920 synes lönnbränningen ha varit den dominerande, därefter följer en period med stegrad smuggling och minskad lönnbränning. Under de senaste åren synes storleksförhållandet ånyo ha förskjutits till lönnbränningens favör. Även den senare synes så gott som uteslutande ha skett till avsalu, en del städer och andra samhällen inuti landet torde vara de förnämsta avsättningsplatserna. Rättegångar och andra upplysningar från olika orter visa också, att det efter begränsningarna i tilldelningen å motböckerna under åren 1921 och 1922 förekommit en yrkesmässigt organiserad olaga handel med sprit inköpt från bolagen. Samma handlande har ibland varit tämligen väl sorterad med olika varuslag från konjak och överstebrännvin ned till hembränt. Utanför storstäderna synes tillgången på överlåten motbokssprit vaia så stor att den utgör den främsta berusningskällan. Bestämda uppgifter förekomma emellertid sällan. I Uppsala stads nykterhetsnämnds årsberärtelse för 1922 lämnas vissa uppgifter, som belysa förhållandena på området. Nämn-

491 den meddelar först att av de 350, som under året anhållits för fylleri, endast 41 ((11-7 %) haft motbok med bolaget. Därefter fortsätter nämnden: » B e övriga måste sålunda antingen hava erhållit sitt rus å utskänkningsställlen eller också på privat väg anskaffat sig rusdrycker. Ehuru de uppgifter, de anhållna själva lämna, ingalunda kunna anses tillförlitliga, är det av intresse att nämna, att endast omkring 100 uppgiva, att de förtärt spritdrycker å utskänkningsställen, mer än halva antalet hava blivit »bjudna» och icke mindre än 56 hava själva erkänt, att de erhållit sin sprit genom inköp från privatpersoner.» I detta fall skulle således den överlåtna eller »bjudna» motboksspriten ha svarat för c :a 2/3 av samtliga berusningsfall. Till följd av den bristfälliga effektiviteten i avstängningen av missbrukarna h a spritdryckerna efter 1920 alltjämt en betydande andel i missbruket. I Göteborg, som har uppgifter om berusningskällorna sedan 1912 skulle, i den mån uppgifterna äro tillförlitliga, förbättringen sedan 1912 med ungefär 3/5 komma på rusdrycks- och surrogatlagstiftningens konto. De övriga % falla på ölet. Sammanfattning av den individuella kontrollens inverkan på konsumtionen. När jag efter detta studium av den individuella kontrollens inverkan under olika skeden, nu övergår till att lämna en sammanfattande bild, måste denna bild i väsentliga stycken bli en annan än revisionens. För att börja med kontrollens inverkan på totalkonsumtionen är jag ense med revisionen däri, att kontrollen under sitt första år, 1916, i samverkan med utskänkningsrestriktionerna torde ha medfört en minskning av spritkonsumtionen. Minskningen kan skäligen uppskattas till 20 %. Till en del torde emellertid denna minskning ha utjämnats genom stegrad vin- och ölkonsumtion. Den ursprungliga vinsten hade emellertid till hälften gått förlorad redan 1920, till någon del på grund av den olaga hantering med spritvaror, som då hunnit växa fram, till större delen emellertid genom den ransoneringspsykologiskt betingade utökningen av kundkrets och konsumtion. Denna utökning har under 1920-talet fortsatt med sådan intensitet att hela den ursprungliga vinsten i avseende å konsumtionssänkning numera måste anses vara förlorad. Att konsumtionen det till trots under senare år icke nått upp till 1913 års nivå måste väsentligen tillskrivas faktorer utanför lagstiftningen. Den gynnsamma effekt kontrollen ursprungligen utövade, visar sig vid närmare undersökning till väsentlig del ha varit knuten till inköpstillståndet och den därmed sammanhängande avstängningen av missbrukarna. Någon mera framträdande hämmande effekt av maximeringen vare sig i form av ett i lagen fastställt, på alla tillämpligt maximum eller den sedermera tillkomna individualiserade maximeringen låter sig icke påvisa. Föreställningen att den sistnämnda utövat en särskilt gynnsam verkan håller vid närmare granskning icke stånd, den visar sig vara grundad på en förväxling med faktorer utanför lagstiftningen. Då det är till denna maximering som den ransoneringspsykologiska effekten främst är knuten, har denna detalj i systemet utövat ett så gott som uteslutande ogynnsamt inflytande.

492 Den på några håll gängse föreställningen, att den individuella kontrollen lyckats frigöra konsumtionen från beroendet av sådana faktorer utanför lagstiftningen, saknar helt stöd av erfarenheten. Konjunktur och pris ha efter den individuella kontrollens införande präglat den svenska förbrukningen på samma sätt som andra länders. Också förändringarna i den olaga handelns omfång har i det väsentliga bestämts av dessa konjunkturväxlingar. Den individuella kontrollens inverkan på missbruket. Begynnelseeffekten 1916 är måhända i avseende å fylleriet något större än i avseende å konsumtionen. År 1920 hade den emellertid till avsevärd del gått förlorad, dels till följd av den renaturering av denaturerad sprit, lönnbränning och smuggling, varigenom i storstäderna missbrukarna försågos med rusmedel, dels till följd av den starkt ökade utbredningen av det till laglig vara anknutna bruket på landsbygden. Erfarenheten från de olika etapperna av systemets införande ger rikliga belägg på hur svårt det är att genom försäljningsrestriktioner förebygga missbruk. Icke ens under den tid då tilldelningen högst utgjorde två liter i kvartalet var det möjligt att förebygga överlåtelse. Under de tidigare åren av systemets tillämpning tog missbruket, som försäljningssiffror och fylleriuppgifter visa, sin tillflykt i tur och ordning till den privata vinhandeln, den egna utskänkningen, den överlåtna utskänkningen, ölet, vinet, den renaturerade spriten, den hembrända spriten och den insmugglade spriten. Kontrollen kunde således icke ens då tillgången på varor var som knappast, hindra missbruket utan endast försvåra det. Det är antagligt att den individuella kontrollen alltjämt utövar ett gynnsamt inflytande på missbrukets omfattning genom att på angivet sätt försvåra missbruket. De väsentliga momenten äro därvid tillståndsförfarandet och avstängningen. Den förbättring i fråga om missbruket, som sedan 1913 inträtt i vårt land, torde emellertid endast till mindre del kunna tillskrivas den individuella kontrollen. Faktorer utanför lagstiftningen ha verksamt bidragit. Säkra hållpunkter för en siffermässig uppskattning av dessa faktorers inflytande saknar man uppenbarligen. I Paris, där endast faktorer utanför lagstiftningen torde ha utövat inflytande, har fylleriet nedgått med 40 %. Det torde med hänsyn till denna och andra omständigheter icke vara ur vägen att förutsätta att sådana faktorer utanför lagstiftningen ha väl så stor andel i den svenska förbättringen på 50 % som samhällets åtgärder. Och bland dessa samhällsåtgärder ha några, främst alkoholistvården och ändringarna i avseende å ölets alkoholhalt och försäljning, märkbart bidragit till förbättringen. Den individuella kontrollen och den olaga hanteringen. Denna sammanfattning skulle vara ofullständig, om den icke med några ord berörde det samband som erfarenheten visat råda mellan restriktionerna och den olaga hanteringen. Av den föregående översikten framgår, att denna olaga handel begynte i Stockholm åren 1917 och 1918 under tiden för den strängaste ransoneringen och att den sedermera med övervikt ibland för lönnbränningen ibland för smugglingen hela tiden fortvarit trots aktningsvärda ansträngningar från myndigheterna att bli den kvitt.

493 Revisionen har på sidan 135 ff. dryftat den olaga hanteringens orsakssammanhang och därvid ansett sig böra uttala, att det icke är möjligt att avgöra i vilken mån förekomsten i vårt land av olaga hantering bör tillskrivas ransoneringen under kristiden, förbuden i våra grannländer, överproduktionen på sprit i de länder från vilka smugglingen utgått, eller den individuella kontrollen. J a g har redan förut anmärkt, att denna frågeställning antyder en oklar kausalitetsuppfattning. Som jag i det sammanhanget framhöll, så måste, i varje fall så länge man tar sikte på spörsmålet om den just föreliggande, till sin storleksordning bestämda smugglingen, både den ena och den andra av dessa omständigheter betraktas som orsaksfaktorer. Avser spörsmålet orsakerna till förekomsten av smuggling över huvud, vare sig denna sedan har den ena eller den andra storleksordningen, är det måhända möjligt att utmönstra någon av dem ur sammanhanget. Orsaken har dock med säkerhet karaktären av en konstellation av flera av de angivna omständigheterna. Det är beträffande smugglingen möjligt, att förbudet i grannländerna och överskottet på sprit i vissa länder äro faktorer, som även i sistnämnda fall ingå i konstellationen, och att smugglingen sålunda skulle ha uteblivit, om den ena eller andra av dessa faktorer icke förelegat. Men än säkrare är det dock att den marknad för olaga sprit, som skapats genom avstängningen från inköp, ingått som en faktor i konstellationen. Hade avstängningen icke förelegat skulle smugglingen, som ju sköt fart först efter kristidsransoneringens upphävande, säkerligen icke ha kommit till stånd. Beträffande lönnbränningen äro ju internationella faktorer uteslutna. Däremot är det ovisst, huruvida den någonsin skulle begynt, därest icke ransonen till följd av varubrist under kriget under ett par år inknappats till två liter i kvartalet. Det är därför antagligt, att denna särskilda kristidsransonering är en faktor i den svenska lönnbränningens orsakskonstellation. Men också här Lx den individuella kontrollen en faktor i den konstellation, som bestämmer dess fortbestånd. Hade kristidsransoneringen avlösts av fri försäljning hade Sverige nu icke längre haft någon lönnbränning. I en av sina tidigaste programskrifter 1 uttalade dr Bratt: »Om man jämför å ena sidan 'totalförbudet', å den andra ett system med legal hantering jämte rationella restriktivbestämmelsDr, så skall man finna huru det förra icke tagit hänsyn till två kardinalfel i all nykterhetslagstiftning Iran vilka det senare går fritt. Det förra skapar ekonomiska förutsättningar för olaglig alkoholhantering; det senare så gott som omöjliggör denna; det senare " j ^ F ,?ig mot ett från samhällelig synpunkt skadligt alkoholbruk och vädjar till individens ansvarskänsla, varigenom det bygger på en rättsåskådning som kan Ltvecklas och upprätthållas, under det att det förra riktar sig mot alkoholen SLsom sådan och väl näppeligen torde lyckas frammana en ens något så när allmän rättsaskådnmg, som stämplar varje beröring med alkoholhaltiga drycker i,ven den individuellt och samhälleligt oskadliga, som moraliskt klandervärd. Härigenom löper en förbudspolitik risken icke blott att försumpa nykterneisiragan utan även att undergräva aktningen för lagen». Mäter man efter de erfarenheter, som nu föreligga, den individuella kontrollen 1

Njkterhetspolitiska utvecklingslinjer, sid. 51.

494 med skaparens ursprungliga stränga mått, så äger den således lika litet som förbudet egenskapen att tillhöra de »rationella restriktivbestämmelsernas» klass. Genom förbarhets g rad och kostnader. Innan jag övergår till en avslutande jämförelse mellan den i Sverige tillämpade individuella kontrollen och det i Danmark tillämpade skattesystemet anser jag mig böra beröra ett par synpunkter, som spela in vid värderingen av varje nykterhetslagstiftning, även om de varken vid denna eller andra åtgärder böra tillåtas bli avgörande. När förbudet i flera stater har fällts, så är det icke därför, att det saknat förmåga att minska konsumtionen och alkoholskadorna. Utan det är därför, att avståndet mellan åtgärdens syfte att förebygga varje alkoholanvändning och åtgärdens verkan, inför det dömande folket framstått som alltför betydande. Den individuella kontrollen har satt sig det målet före, att genom att ingripa endast, där direkt fara för missbruk föreligger, undanröja alkoholskadorna. Även här är avståndet från målet emellertid betydande. Var och en av de 30 000 fylleriförseelserna under ett år, är ett belägg på en oförmåga hos kontrollen, i de 80 % av fallen, där fylleriet begås av de motbokslösa, en oförmåga att genom försäljningsförbudet hindra tillgången till den rusgivande varan, i de övriga 20 % på en oförmåga att rätt bedöma den mängd, som kunden utan fara kan anförtros. Denna oförmåga beror till en del på att systemet satt sig en uppgift före, som överstiger varje mänsklig förmåga, till en annan del däremot på bristande förutsättningar hos den särskilda handhavaren. Den variation i effekten, som är avhängig av handhavarens förutsättningar, torde vara jämförelsevis betydande. Vid omdömet om den individuella kontrollens möjligheter har man merendels tagit sikte på möjligheterna i det fall, där dessa personliga förutsättningar varit som ypperst, såsom när kontrollen i Stockholm handhades av uppfinnaren. Det är emellertid med ett handhavande av genomsnittlig godhet, man bör räkna. Och detta genomsnitt ligger näppeligen synnerligen högt när det gäller verklig individualisering av tilldelningen, önskvärd fasthet mot kundkretsens opinion eller erforderlig energi i beivrandet av överlåtelser. Även detta bristfälliga genomsnitt är emellertid förbundet med betydande kostnader. Eftersom bolagen formellt äro enskilda företag, som till statsverket redovisa endast sitt netto, ha dessa kostnader icke uttryckligen kommit att ingå i de statliga utgifterna. Revisionen har också underlåtit att på denna punkt verkställa någon undersökning. Man är därför hänvisad till sakkunnigas förmodanden. Därvid har angivits en summa av 3 a 4 miljoner. Jämförelse mellan den individuella kontrollens verkan i Sverige och den höga skattens verkan i Danmark. Vid en jämförelse mellan verkan av beskattningen i Danmark och verkan av den individuella kontrollen i Sverige befinner man sig, som revisionen framhåller (se sid. 138), i det gynnsamma läget, att de utomlegislativa faktorer, som i båda länderna påverkat utvecklingen, därvid i dem båda gjort sig gällande med samma styrka. J a g har i annat sammanhang angivit skälen varför jag i strid med revisionens uppfattning, att nykterhetstillståndet i Sverige undergått en förbättring jämbördig med den dan-

495 ska, måste hävda att förbättringen i avseende å det grövre missbruket är större i Dammark. Eftersom den höga, skatten i Danmark är det enda nya legislativa ingreppet av betydelse, så är det därmed också givet, att beskattningen på dansk botten verkat gynnsammare än den individuella kontrollen på svensk. Därest man icke frånkänner alkoholistvården och ölrestriktionerna i Sverige varjie gynnsamt inflytande kommer man emellertid också från revisionens utgångspunkter till samma resultat. I fråga om nedgången i totalkonsumtionen har den danska beskattningen ett aiv ingen bestritt försprång. Den har också ett bestämt, ehuru vid revisionens: jämförelse icke till sitt värde tillräckligt uppskattat företräde framför Sverige i frånvaron av olaga sprithantering och i befolkningens allmänna uppslutning kring lagstiftningen. Det medför slutligen i motsats till det svenska systemet inga särskilda kostnader.

KAP. VII.

Granskning av revisionens förslag i avseende å utminuteringen. Försäljningslagstiftningens verkningsgrad och syfte. Innan jag övergår till en granskning av revisionens förslag, bör jag måhända med några ord beröra revisionens uttalanden om en försäljningslagstiftnings syfte och den därmed förknippade frågan om lagstiftningens förmåga. Revisionens uttalanden i dessa avseenden ha, betecknande nog, varken placerats i inledningen till revisionens framställning eller omedelbart före utvecklingen av revisionens förslag utan mellan revisionens skildring av utminuteringskontrollens inverkan på missbruket och skildringen av samma kontrolls inverkan på brukets omfattning. Revisionens bidrag till frågan om försäljningslagstiftningens syfte har också näppeligen karaktär av en självständig och förutsättningslös undersökning utan utgör närmast ett led i revisionens försvar för restriktionssystemet mot dem, som hävda att den individuella kontrollen utövat ett ogynnsamt inflytande på dryckessedens omfattning och därför bör försvinna. Revisionen har därvid låtit förleda sig att förfäkta meningar, så uppenbart oförenliga både med erfarenheten, med riksdagens direktiv och med de uttalanden revisionen själv i andra sammanhang gör, att det knappast är erforderligt att ingå på något utförligt bemötande. Revisionen frågar sig till en början huruvida den framtida lagstiftningen i första hand bör vara riktad mot den skadliga konsumtionen och utgöras av individuell kontroll (kurs. av mig) eller om lagstiftningen bör taga sikte på konsumtionen i allmänhet oavsett om denna leder till skada eller ej (kurs. av mig) och grundas på en hög spritdrycksbeskattning (kurs. av mig). Denna frågeställning visar hur revisionen vid sin diskussion om syftet för en försäljningslagstiftning är fjättrad vid motsättningen mellan två bestämda medel. Den visar emellertid också, att revisionen förväxlat frågan, huruvida visst medel verkligen står i det förmenta orsakssammanhanget med syftet, med

496 andra ord frågan om medlets förmåga, med frågan om syftets vidd. P å ansvarigt håll inom nykterhetsrörelsen torde det nämligen icke finnas någon, som företräder den meningen, att lagstiftningen bör taga sikte på konsumtionen i allmänhet, oavsett om denna leder till skada eller ej. Däremot är inom nykterhetsrörelsen den meningen vitt spridd, att verkligheten icke lämnar någon valfrihet mellan medel jämbördiga i avseende å sin verkningsgrad mot missbruket men skiljaktiga i så måtto, att det ena lämnar ett i det individuella fallet oskadligt bruk orubbat under det att det andra drabbar också ett sådant bruk. Nykterhetsrörelsen har ingen anledning att vägra att underskriva revisionens uttalande att försäljningslagstiftningens huvudsyfte är att förebygga missbruk av alkohol — detta är för nykterhetsrörelsen icke bara huvudsyftet utan det enda syftet — men den bestrider, att någon hittills presenterat en anordning, som lämnat bruket utan rubbning och samtidigt utgjort ett medel mot missbruket av tillräcklig verkningsgrad. Även om det skulle vara sant — jag har i min föregående framställning måst taga avstånd från den meningen — att den individuella kontrollen i Sverige hämmat det grova missbruket i samma utsträckning, som den höga alkoholbeskattningen i Danmark, så vore det därmed icke ådagalagt, att den utövat ett lika gynnsamt inflytande på missbruket i gemen. Mellan den individuellt oskadliga förbrukningen och det missbruk, som har sådan grovhet och uppenbarhet, att den individuella kontrollen kan göra det till föremål för någon sin reaktivåtgärd, finns ett brett bälte av skador, som kontrollen måste lämna utan ingripande, antingen därför att de icke äro tillräckligt grova eller därför att de icke äro tillräckligt uppenbara. Den höga skatten pressar uppenbarligen tillbaka icke bara det grova missbruket och det individuellt oskadliga bruket utan också detta breda mittelbälte. Genom att minska omfattningen icke bara av missbruk av alla grader av grovhet och uppenbarhet utan också av det bruk, som är individuellt oskadligt, undanröjer den höga skatten därjämte i betydande omfattning den suggestion, som utgår från sistnämnda bruk och som är en så betydelsefull orsaksfaktor till missbruket. I sin apologi för den individuella kontrollen låter revisionen ett ögonblick driva sig ända därhän, att den förklarar, att den icke tilltror lagstiftningen att utöva en avgörande inverkan på själva dryckesseden. Något längre fram i sin framställning upptäcker emellertid revisionen plötsligt, att till och med den klandrade maximeringen så långt ifrån befordrar dryckesseden, att den tvärtom har en anmärkningsvärd förmåga att tillbakatränga den. Och redan innan revisionen uttryckligen dryftar försäljningslagstiftningens syfte, har den genom sin skildring av den danska och den engelska alkoholbeskattningen grundligt vederlagt tvivlet på lagstiftningens förmåga att begränsa alkoholkonsumtionen. Det är så mycket mindre erforderligt att i det hänseendet ingå på något bemötande, som revisionen i slutet av sin redogörelse för den gynnsamma utvecklingen i Danmark, gripes av bekymmer inför den relativt höga spritkonsumtionen i vårt land och finner det av behovet att det allmänna »beaktar» den fara, som ligger i denna omständighet. Detta »beaktande» bör rimligen kunna förutsättas innebära icke endast en önskan om en passiv uppmärksamhet utan också

497 krav på ett aktivt ingripande. Och om revisionen sålunda i det sammanhanget påkallat ett ingrepp i syfte att sänka den svenska konsumtionen, kan den icke gärna samtidigt ha menat, att inga medel för detta syftes uppnående stå till buds. Också riksdagen måste, då den i direktiven för revisionen uttalar, att det ä r angeläget, att dryckesseden motverkas, anses ha förutsatt, att ett dylikt motverkande är både möjligt och tillbörligt. Om den olaga hanteringens samband med beskattning och restriktioner. När revisionen till slut avböjer införandet i Sverige av en hög alkoholbeskattning så är det icke heller tvivel på alkoholbeskattningens förmåga att hämma bruket, som blir avgörande. Det angivna skälet är ett annat: en hög beskattning kan i Sverige väntas medföra en stegrad olaga hantering. Den läsare, som dessförinnan inhämtat, att vårt eget land alltsedan den individuella kontrollens införande haft att brottas med en betydande olaga hantering samtidigt som den höga skattens två länder praktiskt taget sakna smuggling och lönnbränning, bör onekligen vid ett första möte med denna ståndpunkt bli överraskad. Revisionens behandling av den olaga hanteringen är i sin helhet en smula anmärkningsvärd. Ehuru det i kapitlet om individuell kontroll eller hög spritdrycksbeskattning med rätta uttalas, att »det ligger i sakens natur att den olagliga hanteringen främst söker sig till sådana konsumentgrupper, där faran för uppkomsten av svåra alkoholskador är betydande», redovisas den olaga handeln i kapitlet över det svenska nykterhetstillståndets utveckling endast genom en hänvisning till en för övrigt ofullständig tabell. I kapitlet om den individuella utminuteringskontrollens verkningar är den olaga handeln visserligen dryftad, men den individuella kontrollens andel i dess förefintlighet så långt möjligt förringad. J a g har redan påvisat, att revisionen i det sammanhanget rör sig med ett otillfredsställande orsaksbegrepp. Detta synes revisionen själv upptäcka, när den går att pröva förutsättningarna för införandet av en hög svensk spritbeskattning. Då växer förmågan hos ett av den individuella kontrollens centrala moment, avstängningen, att framkalla sådan hantering, till ett av de främsta hindren. I det sammanhanget blir det nämligen för revisionen plötsligt »uppenbart, att avstängningen är ägnad att hos de därav berörda skapa en speciell psykologisk inställning till den olagliga hanteringen, som försvårar det allmännas kamp mot densamma» (sid. 141). I det sammanhanget lämnas också den upplysningen att »det icke från något håll ifrågasatts att lagstiftningen helt skulle avstå från dylika (avstängnings-)åtgärder». Detta uttalande är måhända riktigt, om oidet »helt» tolkas fullständigt efter bokstaven. Eljest måste det betecknas som felaktigt. Såväl Nykterhetsfolkets lagstiftningskommitté som den svenska nykterhetsrörelsens senaste kongress ha nämligen förordat en avveckling^ av kontrollen utan att därvid göra halt inför avstängningsförfärandet. Sm farhåga för att ett utbyte av den individuella kontrollen mot hög beskattning skulle medföra en stegring av den olaga hanteringen, grundar revisioner till en början därpå att »revisionen finner det uppenbart, att en mera avsevärd (kurs. av mig) förhöjning av priserna å lagligen försålda spritdrycker i och för sig (kurs. av mig) måste innebära risker för olaglig hantering». 32—c32437

498 Enligt revisionens mening är det vidare lättare att smuggla till Sverige än till Danmark och lättare att bränna i Norrlands skogar än på Själlands tättbebyggda slätter. En annan ogynnsam omständighet utgör enligt revisionen den redan föreliggande, av avstängningen förorsakade olaga hanteringen, som även om en hög spritbeskattning kommer till stånd icke kan väntas bli undanröjd. En högre beskattning kan visserligen förmodas minska den lagliga försäljningen och därmed den oförvitliga kundkretsens förbrukning. Sannolikt kommer den emellertid samtidigt att öka den olaga hanteringen och till följd härav konsumtionen inom denna hanterings ömtåliga kundkrets, de avstängda. Blir priset högt kan det särskilt befaras att »hemtillverkning i ordets egentliga bemärkelse, d. v. s. tillverkning för egen konsumtion komme att bedrivas av mången hittills oförvitlig inköpsberättigad för att undgå de enligt hans mening oskäligt höga kostnaderna för de lagliga varorna». Denna hantering kommer att stödjas av rättsmedvetandets reaktion mot den höga skatten. Efter denna argumentering, vilken som synes tar sikte på en hög skatt uppnådd genom en enda betydande skattehöjning, och i vilken förutsättningen om bibehållandet av de hittillsvarande avstängningarna ingår som ett viktigt led, når revisionen fram till en slutsats, som i varje fall icke har alltför nära samband med den föregående motiveringen, nämligen att det är »äventyrligt att övergå från gällande ordning till ett system med fri (kurs. av mig) försäljning och hög spritdrycksbeskattning». Revisionen kan emellertid icke sägas ha givit en antaglig skildring av utvecklingen ens under den av revisionen antagna förutsättningen: bevarandet av det nuvarande avstängningsförfärandet. En mera ingående analys av den olaga hanteringens avhängighet av inköpsrestriktioner, pris och särskilda miljöförutsättningar för framgångsrik smuggling, resp. lönnbränning ger ett väsentligt avvikande resultat. Som redan tidigare nämnts, har priset på den svenska smuggelspriten i Stockholm under 1920-talet svängt mellan 12 och 18 kronor litern. Den lönnbrända varans pris har på olika orter i landet varit något lägre, men genomgående högre än priset på den lagliga varan. Att person, som har obeskuren inköpsrätt hos bolag, bränt, icke för avsalu, utan enbart för att på billigare sätt täcka sitt eget behov, har måhända i något enstaka fall inträffat i de skånska bränneridistrikten men näppeligen i landet i övrigt. I den angivna prisrelationen har depressionen och skattehöjningarna under de senaste åren icke medfört någon rubbning. Däremot synes den av arbetslösheten stegrade benägenheten för överlåtelse ha medfört, att motboksspriten till en del utträngt smuggelspriten på den olaga marknaden i storstäderna. Den vid smuggling beslagtagna myckenheten har minskat och polisen i Stockholm har på sådana ställen, de s. k. pundhaken, där den tidigare varit van att påträffa smuggelsprit, upprepade gånger anträffat motbokssprit. En större andel av den olaga handeln har sålunda i viss mening flyttat inom den lagliga handelns ram. Säkra hållpunkter för ett omdöme huruvida denna omflyttning varit förknippad med någon förändring i den olaga handelns totala omfång, saknar man. Depressionen minskar ju emellertid också missbrukarnas till-

499 gångar och bör därför i och för sig medföra en minskning också i dessa missbrukares totala efterfrågan och konsumtion. Det framgår av denna redogörelse, att den olaga handeln i Sverige hittills till ingen del orsakats av kundens strävan till prisminskning. Denna olaga handel har tvärtom haft sin avgörande betingelse däri, att det varit vissa brukare förmenat att verkställa egna inköp hos systembolaget. Den har visserligen i så måtto ägt samband med prissättningen i den laga handeln att en prishöjning i denna laga handel medfört ändringar i de varuslag, som utbjudits i den olaga handeln. Dessutom har mellan priset i den olaga handeln å ena sidan och restriktionerna och beivrandet av den olaga handeln å den andra förelegat det sambandet, att dessa senare pressat priset på den olaga varan i höjden. Det är sannolikt den omständigheten, att smuggelspriten genom åren stått i 15 kronor litern, icke svårigheten att uppbringa den, som utgör det väsentliga mellanledet i den individuella kontrollens gynnsamma återverkan på det grövre missbruket i Stockholm. H u r skulle nu detta läge förändras, om man plötsligt upphävde försäljningsrestriktionerna men fixerade priset till det danska, 12 kronor litern? Det finns icke något annat skäl än måhända en känsla av tacksamhet mot langaren-leverantören, som då skulle kunna avhålla dennes tidigare kund från att gå direkt till bolagsbutiken och där köpa den både billigare och överlägsna varan. Mot en sådan omläggning av bestämmelserna för den laga handeln kunde med visst fog riktas den invändningen, att det är förkastligt att minska priset för missbrukaren från 15 till 12 kronor litern, en invändning som emellertid finge mindre fog, om man samtidigt ökade nykterhetsvårdens effektivitet. Däremot vore det så länge samma prisrelation ägde bestånd icke möjligt att hävda, att åtgärden skulle öka den olaga handeln. Tvärtom skulle i det nya läget den olaga handeln kunna bestå endast därest den ursprungliga prisrelationen mellan laglig och olaglig vara fullständigt kastades om. Har priset i den olaga handeln dittills varit väsentligt högre, måste det därefter bli väsentligt lägre än priset i den lagliga handeln. Och langaren måste vädja till ett annat motiv hos sin kundkrets än förut. Har han dittills varit den välgörare som — om också dyrt — sålt, där andra nekat, så är det därefter med en ny, närmast motsatt ynnest han måste locka: den lagliga varan är visserligen fritt tillgänglig, men langarens är billigare. Skall den dittillsvarande kunden-missbrukaren fortsätta att köpa hos langaren måste denne kund således genomgå en andlig metamorfos. Har han dittills v a n t en slösare, som köpt brännvin till varje pris, så vänder han nu omsorgsfullt på slanten. Socialpsykologen har därmed fått ett nytt intressant föremål för sin forskning: den sparsamme alkoholisten. Något försök till uppskattning av den utsträckning i vilken en dylik metamorfos kan väntas komma till stånd, skall här icke göras. Det må dock uttalas den förmodan, att den kommer att utebliva i sådan omfattning, att langningen kan upprätthållas blott om en ny kundkrets träder till, en kundkrets rekryterad bland dem, som vid tidpunkten för den individuella kontrollen köpt endast i den laga handeln. Bland dessa har visserligen sparsamhetsmotivet, genom-

500 snittsligt sett, en långt större styrka. Men det må vara tillåtet att betvivla, att detta motiv, därest prisstegringen sker endast så småningom och även eljest under former, som icke utmana, har kraft nog att övervinna de starka motmotiv, som komma att uppträda och som icke påkalla någon särskild belysning. Det är en sådan frånvaro av tillräcklig styrka hos sparsamhetsmotivet, som är den väsentliga anledningen till att den olaga handeln saknar marknad i Danmark. Också Danmark har folkfattiga bygder, där lönnbränning kan äga rum utan att lukten sprider sig till grannens stuga. Att någon teknisk omöjlighet för en omfattande smuggling icke föreligger, ådagalägges av det betydande omfånget av den smuggling, som i början av 1920-talet förekom i Danmark. Och utbud av smuggelsprit ha icke heller senare saknats. Uppgifterna om det pris, till vilket utbudet sker, växla visserligen. Enligt vissa uppgifter (se exempelvis anteckningar från revisionens studieresa i Danmark, bil. 2) är priset avsevärt lägre än den lagliga handelns, enligt andra är prisdifferensen mindre betydande. Att marknaden för smuggelsprit i Danmark är dålig, beror således icke på bristande tillgång utan på svag efterfrågan. En instans i strid med dessa överväganden anser sig måhända en och annan ha funnit genom att hänvisa till erfarenheterna från Finland efter förbudets upphävande. Där har smugglingen fortlevat om också i minskat omfång, och det till trots att den lagliga varan icke varit underkastad några särskilda inköpsrestriktioner och dess pris varit relativt lågt. Den olaga handelns fortbestånd gynnas emellertid av försäljningsställenas fåtalighet. Det finska utgångsläget för den fria handeln avviker dessutom i så måtto från det svenska, att icke endast ett begränsat antal missbrukare, utan alkoholbrukarna i gemen tidigare fått sina varor från den olaga handeln. De finska langarna ha därför icke stått inför den vanskliga uppgiften att nyskapa en kundkrets. De ha redan haft en kundkrets av så stor bredd, att den även efter den beskäring, som ägt rum genom laglig handels införande, erbjudit en marknad av den storleksordning, att den olagliga handeln kunnat upprätthållas. Denna marknad har inrymt många, kanske ett övervägande antal personer, som vid sina inköp vant sig att vid valet mellan konkurrerande leverantörer låta priset på den utbjudna varan fälla utslaget. A t t med förbudets upphörande också staten inträder som leverantör, betyder således icke för kundkretsen samma motivomvandling, som fri handel skulle erbjuda i Sverige. En annan betydelsefull faktor till fortbeståndet av den olaga handeln i Finland har angivits av chefen för den finska sjöbevakningen: den lagliga varan möjliggör till följd av sin utspädning icke bibehållande av det användningssätt smuggelspriten vunnit under förbudsåren. Smuggelspriten är därför i viss mån att betrakta som ett särskilt, från det lagliga brännvinet skilt varuslag, med en särskild, hängiven kundkrets. övervägande skäl synas således tala för att man, därest man upphäver den individuella kontrollen och därefter etappvis höjer priset, så långt ifrån behöver befara någon stegring av den olaga handeln, att denna tvärtom snabbt kommer att försvinna.

501 Anordningen drabbas däremot av en annan anmärkning: missbrukarna få, därest inga andra anordningar för att hämma deras konsumtion vidtagas, under övergångstiden tillgång till en vara åtskilligt billigare än de dyra varor i den olaga handeln, till vilka de för närvarande äro hänvisade. Denna anmärkning får emellertid, som redan antytts, mindre fog, om man samtidigt vidtager erforderliga åtgärder för att tillförsäkra alkoholistvården en högre grad av effektivitet än hittills. Någon stegring av smugglingen och lönnbränningen behöver näppeligen heller befaras, därest man bibehåller viss kontroll men samtidigt i smärre etapper höjer priset. Tvärtom kunna de väntas medföra en upprepning av den ovan omnämnda erfarenheten av de hittills vidtagna prishöjningarna, vilka snarast böra tolkas så, att prishöjning medför en tillbakagång i den olaga hanteringen. E t t system med inköpsrestriktioner av exempelvis det begränsade omfång, som förekom i Sverige före den individuella kontrollen, skapar uppenbarligen under de nyss angivna förutsättningarna lika litet som den helt fria försäljningen någon smuggling eller lönnbränning. Någonstädes på sträckan mellan den fria försäljningen och vårt nuvarande restriktionssystem finns det därför en punkt så beskaffad, att restriktioner av mindre stränghet icke förmå framkalla någon smuggling eller lönnbränning, under det att restriktioner av större stränghet göra det. Punktens läge är bestämd icke blott av restriktionernas stränghetsgrad. Är beivrandet av den olaga handeln effektivt eller utöva de alkoholistvårdande organen en effektiv tillsyn över missbrukarna, kan stränghetsgraden i viss mån ökas utan att den olaga handeln skjuter fart. Var den definitionsmässigt på det sättet bestämda punkten i verkligheten ligger, kan endast avgöras på grundval av en vidgad erfarenhet av restriktioner med olika stränghetsgrad. Det vill emellertid synas som om den nuvarande stränghetsgraden skulle så väsentligt ha överskridit denna kritiska punkt, att den som önskar bli kvitt den olaga handeln, icke har något annat val än att minska denna stränghet och söka nå sitt syfte på andra vägar. Om möjligheten att vinna anslutning till yrkanden om höjd spritbeskattning. Revisionen har den ytterligare invändningen mot en hög spritbeskattning, att det enligt dess mening saknas nödiga betingelser för att hos ett flertal av landets modborgare vinna anslutning för övergång till förslag om en sådan beskattning. Denna mening grundas därpå, att det under gällande lagstiftning ägt rum en betydande förbättring i nykterhetstillståndet och att ett ombyte av system därför icke för folkmeningen framstår såsom någonting nödvändigt. Dessutom har övergången i Danmark, enligt revisionens mening, kunnat genomföras endast tack vare kriget. Det framgår av det föregående, att den individuella kontrollens medverkan till ce grova alkoholskadornas minskning är överskattad, och att den i fråga om a;koholvanornas omfattning utövat ett ogynnsamt inflytande. Tillräckliga sakliga skäl synas därför föreligga för deras utbyte mot en obestridligt överlägsai anordning. Och sagan om tillkomsten av det system, som revisionen är så angelägen att bevara, sagan om en enskild modig mans verk i strid med

502 folkmeningen, borde givit revisionen större tilltro till möjligheterna. Det är näppeligen någon tvekan om att redan en anslutning från revisionens sida till förslaget om en hög spritbeskattning, tillsammans med de gynnsamma danska och engelska erfarenheterna, skulle ha visat sig vara ett verksamt medel att vinna den upplysta, ledande opinionens stöd för en sådan omläggning. Att skattestegringarna i Danmark kunnat genomföras endast tack vare kriget är dessutom icke helt riktigt. Den danska folkmeningens långvariga motstånd mot högre alkoholbeskattning bröts redan före kriget. År 1912 tredubblades nämligen den tidigare skatten. Detta väckte på sin tid stor uppmärksamhet. I Nationalekonomisk Tidsskrift 1912 skrev således en författare :x »Er der noget, man i den sidste Menneskealder har betragtet som urokkeligt i dansk Politik, saa er det Dogmet om, at 'den fattige Mands Snaps' icke maatte fordyres. 1 Bramdevinen maatte icke rores, då man i 1891 indforte Alderdomsunderstottelsen, og man er omhyggelig gaaet udenom dette Skatteobjekt i hela den paafolgende Tid: hverken til Daekning af Udgifterne ved sociale Love, Lonningslove eller Landsforsvar torde Braendevinsskatten benyttes, lige saa lidt som til Kompensationsmiddel lige överfor Toldnedseettelser. Og saa skete dog det, som man havde vsennet sig til at betragte som ugorligt: en Minister fik Folketingets Venstreflertal til at acceptere — ikke en beskeden Förnöjelse af Skatten, som kunde undskyldes med, at den vilde vsere umrorkelig — men en Tredobling af den hidtidige Afgift.» Även om det måhända kan sägas, att i Sverige oöverstigliga svårigheter skulle möta ett försök att på en gång genomföra en betydande skattehöjning, synes samma omdöme näppeligen behöva fällas om en höjning, företagen i smärre etapper och därtill förknippad med avveckling av vissa detaljer i det nuvarande systemet, vilket veterligen bland de förtjänster, det tillskrivit sig, aldrig haft djärvheten att inräkna den, att det åtnjuter folkets gunst. Revisionens förslag i avseende å den individuella kontrollen. Den som läser de första åtta kapitlen av revisionens framställning, kan icke gärna frigöra sig från det intrycket, att den individuella kontrollen, sådan den utgestaltats genom en allt konsekventare tillämpning av cirkulär 71, för revisionen är ett system av hög fulländning, där varje detalj har sitt bestämda, av erfarenheten klart bestyrkta värde. Detta intryck består, när revisionen i tidigare delar av kapitel I X å ena sidan avböjer mildring av systemet genom en övergång till fri inköpsrätt för den del av kundkretsen, som icke gjort sig skyldig till missbruk, å andra sidan avböjer skärpning genom nedsättning av lagens maximum från 4 till 3 liter i månaden. Det rubbas först, när revisionen mot slutet anser sig böra vidtaga den om också icke alltför vittgående ändringen, att kunden medgives att efter tilldelningsperiodens utgång utnyttja under denna period obegagnad inköpsrätt, med andra ord medgives att spara. Den kritik, som dessförinnan befunnits för lätt, får nämligen nu lämna skälen för den förordade omläggningen och farhågor, som förut tillmätts ^ avgörande vikt, väga nu lätt. På läsaren måste detta verka förvirrande, revisio1

Adolph Jensen, »Skattereformen av 1912». Citerat efter Eagind, Alkoholbeskatningen i Hordens Lande, sid. 141.

503 nens slutliga ståndpunkt framstår såsom tämligen godtycklig. Flera av de skäl (sid. 156 ff.), som hindrat revisionen att biträda förslaget om fri inköpsrätt för de skötsamma, kunna oförändrade eller efter endast obetydlig förändring riktas mot revisionens besparingssystem. Och system med 36, 24 eller 8 liter om året måste i stigande grad vara i besittning av den förtjänst att tillbakatränga dryckesseden, som revisionen finner hos 48-litersgränsen. Med endast obetydlig ändring av den formulering med vilken revisionen (sid. 162) avböjer en nedsättning av maximum från 4 till 3 liter i månaden, skulle direktör Andrée i Göteborg på sin tid ha kunnat i följande ordalag avböja försLaget om ersättande av det där ursprungligen tillämpade systemet med fri inköpsrätt för de skötsamma och begränsning eller avstängning endast för missbrukarna med det sedermera införda: » A t t stadga ett maximum för alla kunder innebär därför så att säga en toppihuggning av konsumtionen hos de mest pålitliga konsumenterna. Från den utgångspunkten att försäljningslagstiftningen skall vara inriktad mot sådan konsumtion, som kan befaras åstadkomma skada, måste denna åtgärd därför framstå som föga ändamålsenlig. Mot ett maximum för alla kunder talar även psykologiska skäl. Det är av största betydelse att försäljningslagstiftningen omfattas med förtroende av allmiänheten och därvid icke minst av den stora mängden anmärkningsfria konsumenter av spritdrycker. Det måste emellertid förutsättas att de senare skulle betrakta en sådan åtgärd, som den nu behandlade, som opåkallad. Visserligen är det ett obestridligt önskemål att konsumtionen i vårt land nedbringas och detta även bland dem som äga obegränsad inköpsrätt. Detta syfte bör man emellertid i fråga om sådan konsumtion som icke åstadkommer påvisbar skada, söka vinna genom åtgärder, som icke ha tvångskaraktär.» I intetdera fallet vore det befogat att helt bestrida de angivna förtjänsterna eller helt underkänna de gjorda invändningarna. Men dylika rent kvalitativa, ensidigt på fördelarna eller ensidigt på olägenheterna inriktade omdömen om en viss utformning av restriktionerna utgöra icke något tillfredsställande underlag för ett slutligt värdeomdöme om denna utformning. Detta värdeomdöme blir godtyckligt, så länge icke för varje utformning hänsyn tages till såväl förtjänster som nackdelar och så länge icke den växlande grad, i vilken utformningen äger viss förtjänst eller viss nackdel, blir föremål för beaktande. Liksom en kvinna — det förutsätter dock måhända hos henne ett visst mått av bisarreri — kan tänkas ordna pärlorna i sitt halsband ena gången efter storleken, andra gången efter formen, tredje gången efter färg och glans, fjärde gången efter den på storlek, form, färg och glans beroende skönheten, och därvid nå fram till en i de olika fallen ganska växlande ordningsföljd, så låta uppenbarligen de ur kontrollsynpunkt olika systemen: den fria försäljningen, system med enbart avstängning, system med begränsning för endast en del av kundkretsen, system med ett för hela kundkretsen lika maximum och system med från kund till kund varierande maxima, med en motsvarande växling i resultatet ordna sig, en gång exempelvis efter sitt inflytande på fylleriet, en annan gång efter sitt inflytande på den totala lagliga konsumtionen, en tredje gång efter sitt inflytande på smugglingens omfattning, en fjärde gång efter

504 sitt inflytande på överlåtelsen till missbrukare, en femte gång efter sitt inflytande på den totala överlåtelsen, en sjätte gång efter storleken av den ransoneringspsykologiskt betingade konsumtionsstegring, de medföra, en sjunde gång efter sin inverkan på den av alla de nämnda omständigheterna beroende totala alkoholskadan. Det kan ibland vara vanskligt att inom en sådan följd fastställa den inbördes ordningen mellan två system, än svårare är det uppenbarligen i vissa fall att säkert bedöma storleken av steget från det ena systemet till det andra. I några fall är emellertid ordningsföljden uppenbar och stegens storlek möjliga att uppskatta. Den lagliga konsumtionen är liten vid en tilldelning av högst två liter i kvartalet, den stiger kraftigt vid en höjning av maximum till 2 liter i månaden, den stiger proportionsvis mindre vid en höjning till 3 liter månaden, än mindre vid en höjning från 3 till 4 liter. Ordnas systemen efter storleken av den olaga handeln blir ordningsföljden den rakt motsatta, men den tillväxt som följer en minskning av maximum från 4 till 3 liter torde vara ringa. Ransoneringssuggestionen bortfaller vid den fria försäljningen, den torde vara ringa vid ett system, som nöjer sig med att avstänga ett begränsat antal missbrukare, den når betydande styrka om maximum är så lågt som 2 liter i månaden, än mer om det endast är 2 liter i kvartalet. Att fälla ett omdöme, om vilket system som företräder optimum i fråga om totalkonsumtionen, fylleriet eller den totala alkoholskadan i landet är svårare. Hela den föregående, måhända tröttande, statistiska utredningen har haft till syfte att förebringa material för ett sådant omdöme eller i varje fall för ett omdöme rörande de gränser i avseende å strängheten, inom vilka man har att söka ett sådant system. Detta material har bibragt mig den uppfattningen, att det system, vi för närvarande ha, vid jämförelse med ett system, som underlåter att sätta gräns eller stadga inköpshinder för andra än missbrukare, erbjuder ringa eller intet företräde som direkt hinder för missbruk eller överlåtelse men företer så mycket bestämdare underlägsenhet i form av en långt mera utpräglad konsumtionsstegring av ransoneringspsykologisk natur. Nytt belysande material kan måhända bibringa mig en annan mening. För närvarande hyser jag emellertid den övertygelsen, att revisionen utan att vedervåga några väsentliga värden, kunde ha tagit det ytterligare steg på reformernas väg, som ett upphävande av maximeringen för de oförvitliga kunderna skulle ha inneburit. Att revisionen trots sitt ivriga försvar för den individuella kontrollen till slut ansett sig böra förorda vissa mildringar i kontrollen, måste jag uppenbarligen hälsa med tillfredsställelse. Tillfredsställelsen skulle emellertid ha varit större, om revisionen kunnat göra det utan att samtidigt giva spritdryckerna en ny befordran i värdighet genom att låta motbokens inbesparade spritkvantitet i medborgarens fantasiliv rycka upp i bredd med eller måhända ovanför sparbanksbokens innestående penningsumma.

505 KAP. VIII. Samimanfattning och förslag i avseende å individuell kontroll och höjd spritdrycksbeskattning. Min ståndpunkt kan sammanfattas sålunda. Den i vårt land tillämpade individuella kontrollen har medverkat till minskning av de grova alkoholskadorna i landet. Dess andel i denna minskning är emellertid överskattad och denna gynnsamma verkan motväges av att kontrollen ostridigt spritt alkoholsedeln till av densamma förut oberörda medborgare. I en tid, då spritkonsumtionen i nästan alla europeiska länder uppvisar en avsevärd nedgång, har systemet konserverat den svenska förbrukningen vid en höjd, som uppnås endast av ettt fåtal länder. På grund av sin komplicerade natur måste den individuella kontrollen ställa mycket stora, ofta endast bristfälligt fyllda krav på sina handlhavare. Kostnaderna äro betydande. Något verkligt stöd av folkmeningen liar kontrollen icke vunnit. Dess handhavare ha tvärtom gång på gång av en fientlig opinion tvingats att vika från den grad av stränghet, som ett genomförande av systemet egentligen kräver. P å många håll har det numera nedsjunkit till schablon. Det har som förbudet utlöst en omfattande smuggling och lönnbränning. Å andra sidan har det i Danmark tillämpade systemet med en hög spritbeskattning icke endast minskat spritförbrukningen i en omfattning, som torde sakna historiskt motstycke och som fört ned Danmark från tätplatsen bland världens brännvinsdrickande länder till en blygsam, men mera smickrande plats i kön. Det har därtill minskat det grövre missbruket i större omfattning, än det invecklade svenska system, som skapats enkom i detta syfte. Den danska metoden kräver ingen kostsam förvaltningsapparat, den inskränker sig till ändring av en skattesats. Den åtnjuter allmän anslutning från folket. Den har icke medfört någon olaga handel. E n undersökning av möjligheten att tillämpa denna överlägsna metod också i Sverige, ådagalägger att vissa vanskligheter äro förbundna därmed. Till dessa vanskligheter hör emellertid icke, som revisionen föreställer sig, en ovillkorlig stegring av smuggling och lönnbränning, och svårigheterna äro icke oöverkomliga. Tvenne, delvis sammanfallande handlingslinjer synas tvärtom stå till buds, vardera med sina fördelar. För båda är det gemensamt, att övergången till en hög beskattning icke sker genom en enda plötslig betydande skattestegring utan genom ett antal på varandra följande, av lämpliga tidsintervall åtskilda, smärre höjningar. Den ena linjen skulle därutöver innebära, att man redan från början avvecklade den övervägande delen av försäljningsrestriktionerna och på en nykterhetsnämndsorganisation med vidgade befogenheter och med utökade personliga resurser överläte uppgiften att möta den stegring av det grövre missbruket, som enligt mångas mening skulle följa en sådan avveckling av restriktionerna. Detta förfarande kunde väntas erbjuda den fördelen, att smugglingen och lönnbränningen snabbt komme att förintas och att den ransoneringspsykologiskt

506 betingade konsumtionsstegringen likaledes komme att upphöra. Linjen har emellertid för den som tillmäter restriktionerna en betydande förebyggande verkan i avseende å det grövre missbruket, sin risk i den ovisshet, som förmodas föreligga beträffande möjligheten att åstadkomma en nykterhetsnämndsorganisation i höjd med uppgiften. Den andra linjen skulle innebära, att man nu upphävde endast den del av den individuella kontrollen, till vilken denna kontrolls folkpsykologiska olägenheter främst är knuten, nämligen utsträckningen av maximeringen av inköpsrätten också till dem, som äro anmärkningsfria ur nykterhetssynpunkt. E t t upphävande av den allmänna maximeringen skulle visserligen endast delvis undanröja kontrollens folkpsykologiska olägenheter och också i viss mån bevara förutsättningarna för smuggling och lönnbränning. Denna linje drabbas emellertid icke i samma grad som den föregående av anmärkningen, att den vedervågar den nuvarande kontrollens profylaktiska verkan. Den har fördelen att ha varit praktiskt prövad. Den innebär ett mindre ingrepp i redan bestående förhållanden. Väsentligen av sistnämnda skäl har jag för närvarande ansett mig böra förorda sistnämnda linje. Förverkligandet av denna linje påkallar i avseende å revisionens författningstext ingen annan ändring än att 4 § i fjärde kapitlet uteslutes.

KAP. IX.

Revisionens förslag till reformer i alkoholistvården. Det framgår av vad jag hittills anfört, att jag betraktar det som en betydelsefull angelägenhet, att den form för ingreppet mot alkoholmissbruket, som vunnit uttryck i lagen om behandling av alkoholister, ytterligare utbygges. I det föregående har också erinrats om, att dr Bratt såväl i »Alkoholen och samhället» som i sin reservation till nykterhetskommitténs förslag till lag om alkoholvaror betraktade åtgärder för en förbättrad alkoholistvård som nödvändiga komplement till försäljningsrestriktionerna. Den som anser, att försäljningsrestriktionerna för närvarande ha överskridit det mått, som ur samhällets synpunkt kan anses tjänligt och därför böra mildras, måste fästa än större avseende vid en sådan förbättring av nykterhetsvården. Denna vård, som icke som försäljningsrestriktionerna söker bekämpa missbruket genom ett enda grepp, förbudet mot inköp i den laga handeln, utan till sitt förfogande har ett mångsidigt urval av olika möjligheter att så omgestalta missbrukarens vilja och miljö, att bruket upphör, måste, principiellt sett, anses ha större utsikt till framgång. Detta led i ingreppet mot missbrukaren, som sålunda av dr Bratt ursprungligen likställdes med försäljningsrestriktionerna, har på ett ödesdigert sätt blivit efter i utvecklingen. Revisionens förslag om inrättande av länsnykterhetsnämnder åsyftar en ändring härutinnan och måste därför hälsas med tillfredsställelse. Skall detta syfte uppnås är det emellertid angeläget, att de nya länsnykterhetsnämnderna redan från början inriktas på den

507 uppgift, som för dem bör bli den väsentliga, den hittills så eftersatta nykterhetsvården i egentlig mening. Genom de många och växlande uppgifter, revisionen tillagt länsnykterhetsnämnderna, har revisionen enligt min mening satt denna önskvärda inriktning på spel. De hittillsvarande kommunala nykterhetsnämnderna ha i stort sett kommit att spela större roll som rådgivare åt systembolaget i tilldelningsfrågor eller som rådgivare åt fullmäktige i tillståndsfrågor än som organ för en personlig vård av missbrukarna. Under det att nykterhetsnämndernas befattning med ärenden rörande alkoholistvården ganska sällan varit av den natur, att de utlöst angrepp mot nämnderna, har deras befattning med tilldelnings- och oktrojärenden ofta gjort dem och de fullmäktige, som haft att välja dem, till tummelplatser för nykterhetspolitiska fejder, vilket ogynnsamt har återverkat på nämndernas sammansättning och auktoritet. Även om anledningarna till dylika strider skulle komma att minskas, därest mitt förslag om den generella ransoneringens undanröjande skulle vinna beaktande, är det angeläget att skapa trygghet för att den nya länsnykterhetsnämndsinstitutionen icke redan från början ledes in på samma väg. Av detta skäl synas föreskrifterna om att länsnykterhetsnämnderna skola höras i vissa tillståndsfrågor böra utgå ur författningstexten, och det torde vara fullt tillräckligt, om länsnykterhetsnämnd genom en representant i systembolagsstyrelsen får tillfälle att följa denna styrelses förhandlingar. Den andra av de platser i styrelsen, som revisionen velat tillerkänna nämnden, bör med fördel kunna tilldelas den stad, i vilken bolaget har sitt säte. Därigenom skulle rubbningen i den hittillsvarande sammansättningen av systembolagsstyrelserna i stort sett begränsas därtill, att delägarna få avstå den ena av sina hittillsvarande platser till länsnykterhetsnämnden. En dylik begränsning av länsnykterhetsnämndens uppgift skulle icke ur andra synpunkter medföra några nackdelar. För den tillbörliga omsorgen om tillståndsfrågor är det ändå väl sörjt genom de många olika instanser, som redan handlägga dem, och de uppgifter, som komma att möta de nya länsnykterhetsnämnderna i fråga om den egentliga nykterhetsvården äro så omfattande, att de giva nämnderna ett fullt tillräckligt arbetsprogram.

K A P . X.

Revisionens förslag i avseende å utskänkningen m. m. Den enskilde utskänkningshandhavarens rättsliga ställning och ekonomiska villkor. Avvecklingen av det direkta vinstintresset. Revisionens förslag å turisthotellens rättigheter och i fråga om rätten till dans å restaurangerna har jag, som framgår av det yttrande jag avgivit tillsammans med herrar Johanson och Ljunggren, icke kunnat biträda. Den förmåga hos det enskilda vinstintresset att bryta sig väg till och med över uttrycklig lag, varom de många tusen undantagen från förbudet mot sammankopplande av dans och utskänkning bära vittne, lämnar ett av de många beläggen för hur angeläget det är,

508 att detta enskilda vinstintresse underkastas kontroll och beskäres. Man har därvid, som revisionen ingående har utrett, att skilja mellan det intresse, som är direkt knutet till en stegring av rusdrycksomsättningen och det intresse som endast medelbart är förknippat med denna omsättning. De förslag till ändring av den enskilda utskänkningshandhavarens rättsliga ställning och ekonomiska villkor, som gjorts av systembolagsföreningarnas förtroendenämnd, revisionens majoritet och vissa reservanter inom revisionen, innebära alla vissa framsteg. Det uppdragsavtal, med vilket förtroendenämnden vill ersätta överlåtelsen, ger i motsats till överlåtelsen ett klart uttryck för den begränsning i rörelsefriheten, som den enskilde utskänkningshandhavaren måste vara underkastad. Revisionens förslag till vinstkvantiteternas beräkning lämnar restauratörens hittillsvarande ekonomiska förmåner orubbade men kommer för åtskilliga fall att undanröja en nu föreliggande möjlighet och därmed också anledning att genom stegring av spritdrycksomsättningen tillgodogöra sig direkt vinst. Det låter honom redan utan sådana ansträngningar nå fram till försäljning av den begränsade myckenhet, å vilken direkt spritvinst är medgiven. Omvandlingen av vinstkvantiteterna i ett fast penningbelopp och maximering för framtiden av vinstkvantiteternas summa skulle innebära ett ytterligare framsteg. Herrar Bärgs, Ljunggrens och Johansons reservation till förmån för vinstkvantiteternas fullständiga avveckling utgår från den riktiga iakttagelsen, att rätten att utskänka spritdrycker, särskilt sedan måltidstvånget genomfördes, medför möjlighet till sådana betydande indirekta vinster på utskänkningens förekomst, att de i allmänhet väl uppväga den stegring i omkostnader, som spritutskänkningen medför. Denna anordning kan således väntas skapa ett rättvisare konkurrensläge för de alkoholfria restaurangerna. En helt tillfredsställande lösning av uppgiften att för samhällets räkning tillgodogöra sig det monopolvärde, som utskänkningsrättigheterna, till följd av begränsningen i deras antal, äga, utgöra de dock icke. Endast sällan torde detta monopolvärde sammanfalla just med kostnaderna för utskänkningen. Ofta torde monopolvärdet vara avsevärt större och då är det tillbörligt, att restauratören utöver skyldigheten att försälja spritdryckerna till inköpspris erlägger viss ersättning för rätten. I andra fall torde monopolvärdet icke uppgå till utskänkningsomkostnaderna och i dylika fall torde visst bidrag böra lämnas till täckande av dessa omkostnader. Från försöket att bestämma det riktiga jämviktsläget, kan samhället med fördel avstå. Det bör lämpligen komma till stånd på det sätt att, sedan rättigheten först till läge och övriga villkor för sin utövning bestämts, anbud må göras från hugade personer i avseende å övertagandet av utskänkningen med angivande av det vederlag, som betingas eller bjudes, för rätten till detta utövande. Man skulle därmed återuppliva ett gammalt rättsinstitut, som är naturligt anpassat till den här föreliggande uppgiften, men som 1917 års lagstiftare orättvist bragt i glömska. Smärre olägenheter, som ha varit förknippade mod institutets tidigare användning, kunna genom lämplig lagstiftning undanröjas. Avvecklingen av det indirekta vinstintresset. Alla dessa anordningar, även den sist berörda, lämna emellertid möjlighet till fortsatt vinst genom utsiänk-

509 ningen. Vinsten är visserligen i några av fallen formellt anknuten enbart till matposterna å restaurangnotan, men i alla de fall, då det är möjligheten till alkoholförbrukning, som betingat restaurangbesöket, är vinsten reellt sett en vinst å spritutskänkningen. Det är därför dessa anordningar te sig så otillräckliga för den, som önskar att nå fram till ett läge, där ingen enskild kan göra sig vinster genom att stegra eller vidmakthålla försäljningen av rusdrycker. Endast i det fall, att systembolaget självt handhar restaurangrörelsen, är detta önskemål uppfyllt. J a g skulle därför ha önskat en starkare begränsning av restaurangantalet och ett mera långtgående överförande av restauranger från enskild till systembolagsdrift, än revisionen föreslår. Att inga berättigade intressen från allmänheten därmed trädas för nära, torde med all önskvärd tydlighet framgå av de gynnsamma erfarenheterna av systembolagens restaurangrörelse. Vad jag därvid främst förordar, är att i författningen ånyo införes en föreskrift som fanns i de brännvinsförsäljningsförordningar, som föregingo 1917 års förordning, nämligen förbudet för bolag att på enskild överlåta alla de rättigheter på orten, bolaget förfogar över. Liksom flera andra välmotiverade föreskrifter undanröjdes denna äldre bestämmelse utan tillräckliga skäl av 1911 års nykterhetskommitté och 1917 års riksdag. Erfarenheten ådagalägger, att det endast på få orter finns en exklusiv publik av den storleksordning, att den ensam kan bära upp en första-klass-restaurang i egentlig mening, och att detta så läige orten icke är större, än att på densamma endast finns en restaurang, inträffar endast i fråga om vissa badorter. Å andra orter med endast ett restaurangföretag kommer publiken på den enda restaurangen med nödvändighet till viss del att bestå av personer, för vilka de regler, som tillämpas på folkrestairangerna, äro ändamålsenliga. Till reglerna om avgränsningen mellan folkrestaurangrörelse och restaurangrörelse, som får överlåtas, skulle jag därför ha, önskat fogad en föreskrift av innebörd, att bolag, därest det överhuvud driver restaurangrörelse på viss ort, där icke synnerliga skäl för undantag föreligga skall vara skyldigt att själv driva någon restaurang å orten. J a g är dessutom livligt övertygad om att restaurangantalet å vissa större orter efter den ninskning, som numera ägt rum i utskänkningens omfattning, är alltför högt och att inånga fördelar skulle vara att vinna genom en inlösning och nedläggiing av det överflödiga antalet. Därest denna inlösning företrädesvis komne att avse sådana andra-klass-restauranger som i fråga om sin kundkrets befinia sig på gränsen till folkrestaurangerna skulle man nå fram till en klarare rågång mellan folkrestauranger och restauranger av högre klass, än som för nirvarande kan anses föreligga. övriga erinringar i avseende å revisionens förslag. Den kritik, jag i det föregiende nödgats ägna revisionens förslag, har icke berört något större antal pmkter i förslaget. Det innebär emellertid icke, att jag eljest genomgående skulle vara anhängare av detsamma. I några fall präglas förslaget för mitt rätt att se av alltför stor benägenhet att underlätta åtkomsten av spritdrycler. J a g står därför ingalunda främmande för önskemål om bibehållande

510 av hittillsvarande föreskrifter eller införande av nya, vilka uttalats av andra reservanter inom revisionen. Om jag det oaktat begränsat mig till att dryfta beskattningen, den förbättrade nykterhetsvården, avvecklingen av ransoneringen och den fortsatta desintresseringen och begränsningen av rättighetsantalet inom utskänkningen, så är det därför, att det varit nödvändigt att göra ett val och att vid det valet de nyss angivna åtgärderna för mig framstått som ojämförligt mycket betydelsefullare än de övriga. J a g skall därför avstå från ytterligare förslag till jämkningar i rättsreglernas materiella innehåll. I formellt avseende synes mig revisionens förslag vid jämförelse med nuvarande förordning innebära ett stort framsteg. Några jämkningar av formell natur skulle jag emellertid ha funnit önskvärda. Även i detta hänseende har jag dock ansett mig böra avstå från att angiva mina särskilda meningar.

Herr Ljungdahl. I väsentliga delar av förevarande betänkande instämmer jag, har i min mån medverkat till utformningen därav och är i min mån delaktig i ansvaret för detsamma. A v naturliga skäl har jag kommit att se på ämnet från synpunkter rätt olika dem., som flertalet av de övriga revisionsmedlemmarna ansett sig böra anlägga. Att vi trots dessa olikheter i utgångspunkterna mötts och kunnat förenas i det stora övervägande antalet frågor torde i och för sig vara ägnat att ge en ökad styrlka åt de föreslagna lösningarna. Då jag trots dessa överensstämmelser i flertalet spörsmål avgiver ett särskilt och rätt utförligt yttrande för att motivera min avvikande mening i ett relativt fåtal hänseenden, beror detta i första l a n d därpå att divergenserna gälla bestämmelser av jämförelsevis stor betydelse. E t t bidragande skäl härtill har emellertid varit önskemålet att medverka till en mera allsidig belysning av ämnet genom att anlägga synpunkter, som giva en annan innebörd och betydelse åt både dessa och andra delar av betänkandet. P å grund av mina särskilda utgångspunkter har jag först och främst kommit att intaga en annan uppfattning än revisionsmajoriteten beträffande revisionens uppgift, eller med andra ord greppet på ämnet. Mina åsikter härutinnan sammanfattar jag i det följande under rubriken: Om nykterhetslagstiftningens mål och vägar. Min andra avvikande mening gäller frågan om nykterhetsvården, detta begrepp fattat i en vidare betydelse än som vanligen inlägges häri, och vad jag har att anföra härom, har jag sammanfört under rubriken: Om nykterhetsvården och dess utövning. Mina från majoriteten avvikande synpunkter på utskänkningen har jag därefter angivit i en avdelning under rubriken: Om utskänkningen och utskänkningsrättigheterna. På grundval av de i dessa avdelningar gjorda slutsatserna framlägger jag slutligen vissa allmänt hållna förslag jämte motivering i en följande avdelning rubricerad: Förslag till förändringar i lagstiftningen, varvid under A. hänförts utminuteringen och under B. utskänkningen.

Om nykterhetslagstiftningens mål och vägar. Den av majoriteten lämnade utredningen kan med hänsyn till innehåll och metod karakteriseras på följande sätt. Efter en redogörelse för den svenska rusdryckslagstiftningens utveckling och nuvarande innehåll har man angivit de fel och brister, som vidlåda denna lagstiftning, samt eftersport de klagomål, som gjort sig hörda. Därefter har man sökt bilda sig en uppfattning om

512 den nuvarande lagstiftningens effekt, varvid man, förutom på egen erfarenhet, byggt på värderingar framkomna vid en rundfråga till landets nykterhetsnämnder samt —• framför allt — på statistik över konsumtion, fyllerim. fl. förseelser och vissa medicinska skadeverkningar. Slutligen har man lagt fram en på liknande statistiskt material byggd jämförelse mellan effekten av det svenska systemet och den ordning, som tillämpas i vissa andra länder, särskilt Danmark. Denna utredning har fört revisionsmajoriteten till den uppfattningen, att felen i det svenska systemet äro relativt få och obetydliga, i varje fall ej flera eller svårare, än att de tämligen lätt låta sig undanröja, att effekten av detsamma i stort sett varit god eller mycket god, och att det med avseende på resultatet väl är i stånd att tåla en jämförelse med utländska system. En dylik uppläggning av frågeställningen anser jag dels för snäv och dels icke i stånd att giva en tillräckligt hållfast grund för bedömande av de väsentliga spörsmålen i ämnet. Vill man bilda sig en uppfattning om lämpligheten av någonting, det må vara en apparat, en organisation eller en lagstiftning, bör man också göra klart för sig vad denna skall vara till, vad man med denna åsyftar och eftersträvar, man måste med andra ord så klart som möjligt söka fatta målet och dess krav och mot detta skärskåda föremålet för sin undersökning. Endast med målet som bakgrund kan man se de stora linjerna och få de rätta perspektiven och proportionerna. Om målet behöver man ju i detta fall ej vara i tvekan. Det kan kort och gott anges med ordet nykterhet. Det gäller då, att man gör klart för sig, vad man inlägger i det ordet. Detta har man här icke gjort. Man låter sig visserligen leda av avsikten att bekämpa missbruket, men om den verklighet och de rubbningar i denna verklighet, som detta begrepp omsluter, har man icke bildat sig någon klar uppfattning. I den framlagda utredningen har nykterhetsbegreppet fått endast en klar bestämning, och det en negativ, nämligen att därmed icke avses total avhållsamhet. I övrigt är alkoholmissbruket ett diffust begrepp, i vilket var och en kan lägga in den betydelse han finner för gott. J a g håller emellertid före, att man vid behandlingen av detta ämne i särskilt hög grad har behov av en klar uppfattning av målet. På detta område måste nämligen fel och förtjänster hos de på utvecklingen verkande krafterna mer än eljest bedömas och vägas mot bakgrunden av ett klart uppställt mål för utvecklingen. Svårigheterna att verkställa en sådan värdering av särskilt lagstiftningens verkningar bero icke minst därpå att en stor del av dessa kommer till synes först efter en mycket lång tid eller rent av icke alls framstår såsom följder av lagstiftningen på grund av orsakssammanhangets invecklade beskaffenhet och svåröverskådlighet. Men icke ens vårt omdöme om den delen av lagstiftningens effekt, som kommer till synes, kan man tillerkänna någon större grad av tillförlitlighet, åtminstone i den mån det är grundat på statistik. De på den lagliga försäljningen grundade konsumtionssiffrorna torde visserligen motsvara huvudparten av den verkliga förbrukningen. Men eftersom dessa omfatta både det nått-

513 liga bruket och missbruket, medan man framför allt vill känna omfattningen av det senare och dess verkningar i olika avseenden, och då vidare till grund för missbruket ligger ej blott en till sitt omfång okänd del av den lagliga konsumtionen utan även den till sitt omfång likaledes okända illegala handeln, kan ej ens värdet av konsumtionssiffrorna skattas särdeles högt. Annorlunda ställer sig visserligen spörsmålet från den utgångspunkten, att det måttliga bruket endast är en lindrigare form av missbruk — en åsikt, som nog kan försvaras — men denna har revisionens majoritet icke företrätt, när det gällt att bearbeta och tyda statistiken över konsumtionen, speciellt icke vid jämförelserna av förhållandena i Sverige å ena, Danmark och England å andra sidan. De statistiska uppgifterna om antalet fylleriförseelser, vissa andra brott och medicinska alkoholskador återspegla mycket ofullständigt de verkliga förhållandena. Vad särskilt fylleriförseelserna beträffar ligger det i sakens natur, att antalet av dessa i hög grad är beroende dels på platsen för den akuta berusningen, om denna är hemmet eller gatan, ödebygden eller staden, dansbanan eller det slutna sällskapet, och dels på den energi, med vilken de beivras av lagens väktare. Det redovisade antalet fall av de till medicinen hörande skadorna sammanhänger å sin sida med det sätt, på vilket de namngivas, eller med andra ord växlande regler och rådande moder inom diagnostiken. Endast i undantagsfall är man därför i stånd att med visshet avgöra, huruvida en vid en viss tidpunkt iakttagen fluktuation i det av statistiken registrerade antalet av fylleriförseelser eller andra alkoholskador är en följd av en förändring i lagen eller av någon av dessa andra kända eller okända faktorer. Härjämte synes man mig böra taga följande i betraktande. Även om den förbättring av nykterhetstillståndet, som obestridligen ägt rum i vårt land sedan en mansålder tillbaka, säkerligen till stor del sammanhänger med en ändrad inställning till alkoholmissbruket beroende på lagstiftningsåtgärder och målmedveten upplysningsverksamhet, så är det dock anmärkningsvärt, att en liknande förbättring även gjort sig till känna i länder, där någon alkohollagstiftning i vår mening icke ansetts erforderlig. Med hänsyn härtill ansluter jag mig till den av herr Bernström närmare utvecklade åsikten, att sistnämnda förhållande hade bort mera än som skett ägnats uppmärksamhet av revisionen. Inom den av undersökningen omfattade tidsperioden faller också världskriget, vilket är av särskild betydelse för de statistiska siffrornas jämförbarhet. Överallt visar det sig nämligen, att detta och i samband därmed uppkommande mäktiga förändringar i skilda avseenden, såsom i tillgången på spritdrycker och i människornas värdesättningar, inställningar och begär — liksom också efterkrigsåren med alla deras kastningar — i högst avsevärd grad inverkat på alkoholbruket och satt sina spår i statistiken. Vad till sist angår de genom rundfrågan till nykterhetsnämnderna framkomna uppgifterna om den nuvarande lagstiftningens effekt på nykterhetstillståndet i landet, kunna de ju ej vara annat än subjektiva omdömen. Värdet av dessa belyses närmare i revisionens betänkande och herr Englunds sär33—332437

514 skilda yttrande, till vilket jag framför allt hänvisar. För egen del villi jag tillägga, att jag icke finner antalet nämnder, som positivt uttalat sig till favör för systemet, synnerligen imponerande. Alla dessa osäkerhetsmoment har ju revisionen i sin utredning ingående och objektivt skärskådat, varför jag icke har något av betydelse att invända mot utredningen i detta stycke. Beträffande jämförelsen mellan Sverige å ena sidan samt Danmark och i viss mån även England å den andra anser jag dock, att revisionen tagit alltför lätt på en för alla synbar och av de flesta erkänd nackdel hos det svenska systemet, den nämligen, att detta erfordrar en förhållandevis omfattande och invecklad organisation och för sin administration kräver ett större antal befattningshavare, styrelseledamöter och regler än något annat för samma ändamål skapat system i världen. Med det ovan anförda har jag givetvis icke velat ge uttryck åt den uppfattningen, att det nuvarande svenska systemet icke skulle ha haft någon del i förbättringen i nykterhetstillståndet. Det synes mig nämligen självklart, att så måste ha varit fallet. J a g skulle också tro, att de allra flesta av den generation, som av egen erfarenhet känner förhållandena både före och efter den nuvarande lagstiftningens ikraftträdande, äro villiga erkänna, att systemet bidragit till förbättringen. För mig personligen är min egen erfarenhet i detta avseende långt mera vägande än de statistiska siffrornas vittnesbörd och min tillit till statistiken beror därför framför allt därpå att den i stora drag stämmer tämligen väl överens med min på andra grunder vunna uppfattning. Det finns emellertid mycket här i världen, som man tillerkänner en gynnsam effekt och likväl icke anser vara gott. Med det anförda har jag endast velat framhålla, att det erbjuder synnerliga svårigheter att på grundval av de yttringar, som man ur statistiken kan avläsa, bedöma till och med den effekt, som den gällande rusdryckslagstiftningen hitintills utövat på nykterhetstillståndet. Härmed har jag även velat ge ytterligare stöd åt den inledningsvis framställda meningen, att man i första hand bort fastställa målet och verkställa en undersökning av huru det nuvarande systemet i olika avseenden motsvarar de krav, som detta mål uppställer. Då så emellertid icke skett, är det följaktligen — jag upprepar det — på en osäker och dessutom för snäv grund, som revisionens majoritet byggt sitt beslut att acceptera det nuvarande systemet sådant som det är och sett sin uppgift huvudsakligen bestå i en lappning och lagning av detta. Revisionen har, i stället för att fatta ställning i fråga om målet och rätta lagstiftningen därefter, låtit det nuvarande systemet bliva den fasta punkt, efter vilken den framtida lagstiftningen och spörsmålen därom måst rättas. Därmed har man förlorat möjligheten att göra nödig åtskillnad mellan det, som med hänsyn till målet är viktigt och icke viktigt, riktigt och icke riktigt. En annan följd härav är, att det som för tillfället måhända är motiverat eller kanske nödvändigt men ur principiell synpunkt icke är önskvärt, ofta nog kommit att likställas med det som äger bestående värde. Nu kan det med något fog invändas, att även om det med viss rätt kan rik-

515 tas .kritik mot att låta den blivande lagstiftningen utgå från det nuvarande systcemet med dess mer eller mindre bristfälligt fattade fel och förtjänster, så har det dock också sina svårigheter att låta den utgå från en viss uppfattning- av nykterhetsbegreppet. Systemet är dock ett handgripligt något, alltid e t t och detsamma och med samma faktiska innehåll för varje betraktare, under det att ett nykterhetsbegrepp är något rätt luftigt, vars innehåll bedömces på ett sätt av den ene och på ett annat sätt av den andra och uppfattas p å ett sätt av en tid och på ett annat sätt av nästa. Även med obetingad anslutning till den handlingsregeln, att man alltid bör bygga på och utgå från det man har och vars värde man känner och vara försiktig med att utbyta detta mot sådant, som man inte vet hur det kan bli, vill jag dock mot det nyss anförda resonemanget anföra, att det för mig icke är frågan om, huruvida man som utgångspunkt för handlandet skall välja den nuvarande lagstiftningen eller nykterhetsbegreppet utan att man bör beakta och vara lika klart medveten om dem båda, så att icke det ena framstår klart för medvetandet och får utöva ett dominerande inflytande, medan det andra är oklart och därför också föga bestämmande. Vidare anser jag, att det är en styrka hos nykterhetsbegreppet, att det ändras med människorna och tiden. Om detta får tjäna som ledning, kommer därför lagstiftningen och nykterhetssträvandena att följa med livet och därigenom bli i stånd till utveckling. Beträffande nykterhetsbegreppet finns det i varje fall något, som alla kunna vara ense om, nämligen att nykterhet och den motsats, det förutsätter, onykterhet, ha med spriten att göra. Men man bör också kunna vara ense om att enbart av sprit blir det ingen onykterhet och långt mindre nykterhet. För att det skall bli något sådant, måste det också finnas människor. Men det räcker ännu inte. Även om det finnes människor i tusental och sprit tonvis, så blir därav varken nykterhet eller onykterhet. För att nykterhet och onykterhet skall komma till stånd fordras ytterligare ett tredje, något som förbinder människan och spriten, nämligen behovet, begäret eller vad man vill kalla det. Av dessa tre: människan, spriten och begäret består den verklighet, vari nykterheten och dess motsats dväljas, den verklighet alltså, som man vid nykterhetssträvandet har att göra med. Nästa fråga att besvara blir då den: Vad är det i denna verklighet, som vi beteckna som nykterhet och onykterhet? En sak står då utan vidare klar, nämligen den att nykterhet och onykterhet, även om de ha med spriten att skaffa, äro egenskaper hos människan och icke hos spriten. Redan härav kan man dra en för nykterhetssträvandet mycket viktig slutsats, vilken kan gälla som princip och regel över alla andra principer och regler, nämligen, att varje mot nykterhet syftande strävan måste i människan se sitt yttersta objekt. Så långt enigheten. I övrigt kan nykterhetsbegreppet bestämmas på olika sätt. För min del fattar jag det så, att däri ligger uttryckt ett storleksförhållande i fråga om de båda delar av verkligheten, mellan vilka begäret spänner sig, alltså människan och spriten. Om absoluta mått rör det sig därvid icke. Visserligen låter spriten sig exakt mäta, men ingen kan ange en viss grad av spritkonsumtion, under vilken nykterheten och över vilken onykter-

516 heten dväljes. Det enkla skälet härför är, att spriten inte är det enda i den verklighet, som nykterheten omfattar, och att de andra faktorerna ej låta mäta sig med mått. Med nykterhet förstår jag, att människan är det, som har den större betydelsen i denna verklighet, att hon är det bestämmande men mat och dryck det som bestämmes och som får tjänstgöra endast som medel. Nykterhet är det, när människan äter och dricker för att kunna leva och utveckla sig i rikaste mått och för att kunna bli det och ge det, som hon har fått möjligheter till, och när hennes av detta mål bundna vilja fritt bestämmer över mat och dryck, mängden och arten. Men onykterhet är det, när människan lever för att kunna äta och dricka, när mat och dryck är det betydelsefulla, det som fångar människans strävan, bestämmer över hennes vilja, val av mål och umgänge och avgör, om hon känner sig lycklig eller olycklig. Nykterhet är det — jag uttrycker det så för korthetens skull och använder i det följande vid mer än ett tillfälle orden stor och liten i samma betydelse som här — när i den verklighet, det här rör sig om, människan är det stora och spriten det lilla, onykterhet är det, när storleksförhållandet är det omvända. Som det förra förhållandet är det naturliga, måste för varje strävan efter nykterhet och sålunda också för den lagstiftning, som vill leda denna strävan, målet bli detta: att bevara det naturliga förhållandet mellan människan och spriten, där det finns, att återställa det, där det gått förlorat. Det sagda gör tydligt, att nykterhetssträvandet ej blott har att taga sikte på människan utan också måste rikta sig mot spriten. Att även det senare är nödvändigt framgår av den erfarenheten, att orsakerna till det störda förhållandet mellan människa och sprit ej blott gå i riktningen över människan till spriten, så att människan blir mindre och får större begär av sprit, utan också i väl så stor omfattning i riktningen över spriten till människan, därigenom att spriten göres mera lockande och betydelsefull. Med användning av medicinskt språkbruk kan man beteckna det förra slaget av orsaker som inifrån kommande eller endogena, det senare slaget för utifrån kommande eller exogena. Vad först de endogena orsakerna angå, måste man — med hänsyn till att begäret efter alkohol är så utbrett bland jordens befolkning och går så långt tillbaka genom årtusendena — fråga sig, om dessa orsaker icke till någon del kunna utgöras av ett visst, på ärftligt anlag beroende kroppsligt behcv. I varje fall har ju förtärandet av alkoholhaltiga drycker sedan urminnes tider varit förbundet med religiösa ceremonier, med högtidsstunderna i människans liv, med föreställningen om att vara något för kroppen värdefullt vid utmattning o. d. och därigenom kommit att förankras vid inställningar, uppfattningar och bruk, vilka, nedärvda genom långa serier av släktled, nått så Ijupt, att de i betydelse knappast skilja sig från anlag. Härtill komma en hel del mera ytliga, under den enskilde individens liv tillkommande faktorer, såsom genom uppfostran, miljöförhållanden och motgångar alstrade förändringar hos den enskilda människan, vilka i henne tända eller stegra begäret efter sprit eller minska hennes motståndskraft mot dess frestelser. — Exogena orsaker

517 eller med andra ord sådana, som verka störande på förhållandet mellan människan och spriten genom att göra denna senare värdefullare och mera åtråvärd., äro ju också av flera olika slag, varav de viktigaste torde vara exemplets maktt och spritförtäringens förankring till nöjen, handlingar och situationer, som i och för sig ha värde för människan och överföra en större eller mindre del a v detta värde på spriten. Både endogena och exogena orsaker kunna alstra vana och sålunda ytterligare säkra spritens övertag över människan. Dån vi alltså ha att göra med tvenne orsaksförlopp, som gå i rakt motsatta, riktningar, skulle man teoretiskt kunna skilja mellan två olika slag av onykterhet, det ena beroende på att något tilldragit sig med spriten, det andra, att något tilldragit sig i människan. Givetvis måste man rikta sina åtgöranden i förstnämnda fall mot spriten och i sistnämnda fall mot människan och icke mot spriten. Så måste man också vid lagstiftningen fästa avseende vid båda dessa slag av onykterhet och medvetet välja och rätta sina åtgärder därefter, för så vitt man vill undvika misstaget att i ett stort antal fall rikta dessa mot följden i stället för orsaken och sålunda göra sig skyldiga till samma fel som den, vilken lagar lampan, när felet sitter i batteriet. Mot detta resonemang har invänts, att en sådan dubbeluppgift endast kan tillkomma de verkställande organen, enkannerligen nykterhetsnämnderna, medan lagstiftningen icke kan påläggas en sådan tvefaldig uppgift utan måste vara begränsad till regler om spriten, varför det måste ankomma på andra krafter i samhället att påverka människorna. Denna invändning saknar emellertid enligt mitt förmenande varje berättigande. Den kan visserligen äga giltighet för lagstiftningen om brännvinstillverkning, import och grosshandel. Den gäller dock icke för den lagstiftning, som reglerar förbindelserna mellan de enskilda individerna och spriten, av den enkla anledningen att en dylik begränsning av uppgiften för en sådan lagstiftning är omöjlig. Varje sådari lagstiftning måste på grund av sin natur vara riktad icke blott mot spriten utan även mot människorna, och vår svenska lagstiftning är detta senare i alldeles särskilt hög grad. Genom de av denna uppställda normerna och fordringarna men framför allt genom de icke uttalade förutsättningar, som ligga bakom de olika stadgandena, är den i hög grad ägnad att påverka människorna. Härtill kan för övrigt tilläggas, att om det verkligen förhölle sig så, att försäljningslagstiftningens innehåll vore uttömt genom bestämmelser, som uteslutande avsåge spriten, så skulle detta förutsätta en förnuftsmässig uppdelning av den samlade uppgiften, varigenom åtgärder och bestämmelser av det ena slaget skilts från det andra slaget och lagstiftningen erhållit sin del av uppgiften och en sidoordnad institution — som ej finns — den andra. Så har ej skett, så sker ej enligt revisionens förslag och så synes ej böra ske, Lagstiftningen omfattar i verkligheten nykterhetssträvandet som helhet och måste, om den även framgent skall gripa lika djupt in i samhällets och den enskildes liv som hittills, enligt sin natur allt fortfarande ha denna omfatt* ning. En verksamhet, som har till föremål att ge bistånd åt människor i betryck genom åtgärder riktade såväl mot den betryckte som mot det, som trycker,

518 kallas i dagligt tal för vård. I överensstämmelse härmed betecknar jag lagstiftningens uppgift vara att leda nykterhetsvården i landet, ordet nykterhetsvård naturligtvis fattat i en mycket vidare bemärkelse än den brukliga. Vore det nu så, att de olika orsakerna till onykterhet i varje givet fall eller för större grupper av fall kunde klart fattas och bekämpas var för sig, vore uppgiften relativt lätt. Men i praktiken äro de endogena och exogena faktorerna så intimt flätade in i varandra, att man ej kan skilja dem åt. Mera sällan torde ett anlag slå igenom utan påverkan eller åtminstone bistånd utifrån, och i regel kan ej heller en yttre påverkan åstadkomma någon skada utan hjälp av anlag eller andra endogena orsaker. A t t ett exempel har förlett en människa till alkoholism kan måhända vara lätt att fastställa, men att avgöra, om det är styrkan hos exemplet eller svagheten hos individen, som åstadkommit fallet, är icke lätt. För utövarna av nykterhetsvården, vilka komma i beröring med de enskilda individerna, kan det vara — om icke lätt — så dock ofta möjligt att bilda sig en uppfattning om arten av de i ett fall verksamma orsakerna och handla därefter. Lagstiftningen, som skall leda nykterhetsvården och sålunda har att taga hänsyn till alla, måste åtnöja sig med att göra sig reda för vad av verkande kraft dess bestämmelser innesluta, så att den vet vilka krafter den sätter i gång, om de äro riktade åt ena eller andra hållet eller åt båda samt om dessa krafter äro av den natur, att de bidraga att befästa, respektive återställa det rätta förhållandet mellan människan och spriten. Till all lycka saknas ju icke erfarenhet om hur man bör förfara vid ordnandet av en sådan vård. Visserligen ha vi icke ännu synnerligen rik erfarenhet från själva nykterhetsvården, enär denna dels är jämförelsevis ny och 'dels på grund av mängden av och styrkan hos de exogena faktorerna hitintills helt naturligt och med rätta ägnat sin mesta uppmärksamhet åt regler angående spriten. Vi äga emellertid erfarenheter från andra vårdformer, som ha till föremål rubbningar, betingade av orsaker av endogen och exogen natur i en lika intim och villsam blandning som de till nykterhetsvården hörande fallen, vårdformer med mycket gamla och säkra erfarenheter, där man mera fördomsfritt, lugnt och lidelsefritt är i stånd att urskilja vad som för framåt och vad som för bakåt. J a g syftar här på uppfostran, social omvårdnad och medicinsk vård. Vissa av de erfarenheter, som man där kan hämta, äro av den art, att de kunna tillerkännas giltighet för alla former av vård och alltså även för nykterhets vår den. . Såsom en sådan erfarenhet från uppfostringens område måste man räkna den, att man inte skall behandla ett friskt och starkt barn som sjukligt och klent. Inom fattigvården står det klart, att om en människa, som i betraktarens ögon har det eländigt och torftigt, bär eländet och torftigheten tappert och trots allt känner sig lycklig och nöjd, man kan ställa till mycket ont, om man nöjer sig med av överhopa henne med gåvor och lättnader. Då kan det nämligen mycket väl hända, att hon härigenom starkare känner sitt elände och vänjer sig att sätta sin tillit till gåvor och lättnader, att följden sålunda i grunden blir den, att människan blir mindre och eländet större.

519 Inom medicinen förhåller det sig på samma sätt. Även en frisk människa kan känna sig nedtryckt, ha värk litet varstädes, dålig sömn, vara överansträngd. Vila eller ombyte av sysselsättning kanske då vore det rätta medlet. Människornas allmänna inställning och en hel del särskilda omständigheter, såsom t. ex. den att man inte vill söka eller inte kan erhålla ledighet eller sjukkassebidra,g för trötthet men väl för sjukdom, åstadkommer emellertid att vederbörande hellre vill ha sin indisposition karakteriserad såsom sjukdom och därför söker läkare. Och därvid kan det gå till på följande sätt. Läkaren söker och siöker och som det i regel finns något litet fel hos envar av oss, hittar han ofta nog något eller också samlar han de mest framträdande symtomen till en sjukdom, t. ex. magkatarr, och förordnar om medicin, diet och ledighet. Därigenom får vederbörande anledning att var gång han äter tänka på sin dåliga mage, och så kan det hända, att besvären ytterligare samla sig dit och förstoras med påföljd att han känner sig sämre, vilket han också är. Han är visserligen fortfarande frisk, men genom att behandlingen riktas mot det objektiva i lidandet, symtomen, ha dessa blivit större, människan i motsvarande grad mindre och lidandet ökat. I regel märker läkaren detta snart nog och riktar behandlingen mot människan. Men förledes han av de ökade besVäten att fortsätta med att rikta behandlingen mot symtomen i form av ytterligare restriktioner och andra åtgärder, bli besvären blott än värre, människan än mindre och oroligare, och oron ökar än mera besvären och besvären därefter oron. Alltså: Behandlar man en frisk människa som sjuk, föreligger stor risk för att behandlingen frammanar det som denna skulle förebygga. På liknande sätt förhåller det sig med människan och spriten. Om människorna, de må vara vuxna eller icke vuxna, länge och konsekvent behandlas som om de vore slavar under spriten, riskerar man, att de till sist också skola bliva detta. På de icke vuxna verkar en sådan behandling snabbare, på de vuxna mera långsamt, efter vad all erfarenhet lär. Det är mot denna bakgrund man bör se det ökade fylleriet bland ungdomen särskilt på landet. Den första lärdomen för nykterhetsvården är därför, att denna icke i onödan bör utsträckas till de i nykterhetshänseende friska. Vi skola därefter betrakta det fallet, att människan ej är frisk utan undergått en skada, i första hand en sådan av exogen natur. E t t barn har t. ex. haft barnförlamning och en del av förlamningen har blivit bestående. I vissa hänseenden är man i stånd att åstadkomma en förbättring genom övningsbehandling, operation m. m. Men därutöver står det icke i läkarens makt att göra något åt förlamningen. Nu tar uppfostran vid. Denna bör givetvis inrikta sina ansträngningar på att få barnet att bära sin olycka. Om föräldrarna dock, som så ofta sker, icke vilja eller kunna inse detta utan fortsätta med att fara från läkare till läkare, från kvacksalvare till kvacksalvare, månad efter månad, år efter år, blir följden, att lidandet tilltar. Rent objektivt ökas ju inte sjukdomen utan förblir densamma, men i förhållande till barnet blir den större. Allt som man jagar och uppmärksammar blir nämligen större och tydligare, medan den som jagar något länge och förgäves blir mindre.

520 Barnet känner sig efter varje misslyckat försök hopplösare och olyckligare, känner sig hämmat i alla sina planer, blir bittert och förgrämt. Hade man däremot i tid inriktat barnets strävan på att bära sitt lidande, lärt det att bruka och utveckla sina övriga förmögenheter och att finna sitt levnadsmål på vägar, där förlamningen inte hindrade, skulle denna blivit till en bagatell, som inte besvärade. Inom fattigvården ha vi paralleller i de talrika fall, då en människa oförskyllt drabbas av ekonomiska olyckor. Därvid är det rätt och klokt, om samhället, träder stödjande och hjälpande in. Men om hjälpen uteslutande består i subsidier och ersättningar, är den icke till gagn. Vänder den sig icke samtidigt till människan och får henne att själv medverka, kan det väl hända, att den lämnade hjälpen tänder ett begär efter ytterligare hjälp och gör den hulpne till en av dessa hjälplösa, som endast kunna leva på andra. Om man för en grupp människor tar bort all nöd, så snart den yppar sig, avlägsnar brister och följder av misslyckanden och säkrar dem mot ont i den utsträckning, som står i mänsklig makt, och icke samtidigt på något sätt inriktar sina ansträngningar på att få dessa människor att bära och övervinna, då bli de en samling ynkryggar och nöden säkerligen större. Ty det är med nöden som med spriten: totalförbud hjälper inte. Likaledes är det klart, att behandlingen av en patient, som lider av blindtarmsinflammation eller lungtuberkulos, skall rikta sig mot sjukdomen. Men man skulle inte komma långt, om man för blindtarmen och tuberkulosen glömde människan. I talrika fall av även exogena sjukdomar och särskilt efter dessa kvarstående defekter måste t. o. m. en större del av behandlingen inriktas på människan än på sjukdomen, ty eljest riskerar man att hos henne väcka till livs en »nervositet», som eljest icke skulle framkommit. Alltså: Om man vid en genom påverkan utifrån åstadkommen defekt, för länge och ensidigt riktar sina ansträngningar mot denna, riskerar man att i förhållandet mellan människan och defekten göra den förra mindre, den renare större. Så förhåller det sig också med människan och spriten. Om en person genom någon påverkan utifrån fått vanan att taga låt oss säga en sup och en pilsner morgon, middag och kväll, så måste man säga, att denna inte är lämplig även om hans vanor och uppförande i övrigt äro och alltid varit oklanderliga. Skulle nu den närmaste nykterhetsvårdande instansen, i detta fall förmodligen representerad av hustrun, känna sig föranlåten att söka åstadkomma en förändring och ställa om att han icke finge köpa någon sprit, så vore lenna reaktion ändamålsenlig, om den ledde till åsyftad verkan. Om det däremot skulle visa sig, att vanan, liksom förlamningen i exemplet om barnet, trots behandlingen består, och mannen skaffar sig sprit på annat sätt, hade det varit bättre att låta mannen bibehålla sin gamla vana, hur förkastlig den än nånde varit, och icke genom misslyckade åtgärder väcka behov, vilka han tidigare icke känt såsom tvingande. En andra lärdom för nykterhetsvården är därför denna: Med en öierdriven och alltför ensidig inriktning av vården mot onykterhet, framkallad av ytt-

521 re orsaker, kan man under åtskilliga förhållanden riskera att väcka till liv slumrande anlag och därmed öka onykterheten. E)en tredje möjliga kategorien utgöres av människor, hos vilka rubbningarna uteslutande äro betingade av inifrån verkande orsaker. På alla områden av det mänskliga livet spela rubbningar av detta slag den allra största roll. Den för dessa fall tillämpliga regeln ger sig av sig själv. E t t barn, som på grund av uppfostran eller miljöpåverkningar blivit förtryckt, osäkert och ängsligt och i sin litenhet tar exempel och ledning från första bästa kamrat och sålunda vanartas, kan ej räddas enbart genom skydd mot dåliga exempel, enär detta skydd i längden ej är effektivt. Har en människa genom inneboende lättja och liknöjdhet råkat i armod, vinner man ej mycket genom att avhjälpa armodet. Om hon i stället lider av ångest och oro, och denna oro förorsakar t. ex. sömnlöshet, är det i regel icke heller mycket vunnet blott och bart genom att sätta henne på jakt efter sömnen. Det vore som att laga lampan, när felet är i batteriet, eller riktigare, det vore värre. Ty arbetet med lampan har ingen annan följd än att det misslyckas, men när det gäller en levande människa betyder misslyckande missmod och oro, den ursprungliga oron ökas med den nya, detta stör sömnen än mer, oron blir än värre, och så är man inne i en cirkelgång, som kan bli ödesdiger. Den kan sluta med att sömnen blir något oerhört stort och betydelsefullt och människan liten och hjälplös, vilken är stark eller svag, lycklig eller olycklig, helt och hållet beroende på hennes sömn. Detsamma gäller i fråga om människan och spriten. Har hon av naturen eller genom uppfostran fått ett stort behov av sprit eller blivit svag och eftergivlig för dess frestelser, bör man sträva efter att få henne annorlunda. A t t inskränka sig till att söka undanhålla henne spriten genom att taga bort den och dess frestelser för henne — vilket för övrigt är praktiskt omöjligt — vore icke ägnat att göra henne bättre men väl att öka värdet hos spriten. Denna ökning av värdet hos spriten betyder, att människan i förhållande till den blir mer hjälplös och beroende, och så är man här inne i den circulus vitiosus, som är så ödesdiger. Den tredje lärdomen för nykterhetsvården är sålunda: En vård, som alltför mycket tar sikte på spriten, kan vara ägnad att stegra ett på förefintligt anlag eller andra endogena orsaker beroende begär efter sprit. Den första av de vunna lärdomarna avser de i nykterhetshänseende »friska» och enär dessa till all lycka fortfarande utgöra det stora flertalet och dessutom i stort sett representera de värdefullaste individerna, följer härav, att den allra största vikt bör fästas vid densamma. De båda sista lärdomarna kunna lämpligen sammanföras till en regel, som — med en lätt travestering av en gammal medicinsk sats — skulle kunna ges formen: man bör ej blott behandla spriten utan även människan, eller samma regel, till vilken även de tidigare från olika utgångspunkter förda resonemangen hava lett. J a g är nu framme vid den viktiga fråga, som enligt min mening borde ha fått en plats och ett svar i betänkandet, nämligen, hur är den svenska lagstiftningen anpassad efter detta mål — då intet klart mål finnes uppställt i betänkandet, har jag icke annat val än att hålla mig till det av mig ovan upp-

522 ställda — och hur fyller den de krav, som man, med ledning av förefintliga erfarenheter och lärdomar, kan ha rätt att ställa på lagstiftningen såsom ledare av nykterhetsvården? Innan jag ingår härpå, skall jag först beröra ett spörsmål, som är av viss betydelse i detta sammanhang. Det är i nykterhetsdiskussionen brukligt att hänföra den del av problemet, som här avhandlats, till det »psykologiska» och att beteckna de därvid verksamma krafterna som »suggestion» e. d. I viss mån är detta riktigt. Men ofta nog inlägger man häri den meningen, att man här möter ännu tämligen oklara idéer och osäkra slutledningar, som den moderna medicinska psykologien och den däri ingående läran om suggestionen satt till världen, och gör på detta sätt ifrågavarande betraktelsesätt i nykterhetsfrågan föremål för den skepsis, som kan vara berättigad gentemot det nya och ännu ofullbordade. Häremot måste jag bestämt opponera mig. Innehållet i de ovan uppställda reglerna härrör icke från suggestionsläran eller psykologien eller överhuvud taget någon vetenskap utan är vida äldre, delvis så gammalt, att vi äga det mer som instinkt än medveten regel. Det hela bygger på enkelt sunt förnuft och erfarenhet, och att det står i överensstämmelse med den moderna vetenskapens resultat, minskar ju inte dess värde. Beträffande så den uppställda frågan huruvida den svenska rusdryckslagstiftningen är anpassad efter de mål, som den har att fullfölja, kan det först fastslås, att den omsorgsfullt ordnat den del av nykterhetsvården, som riktar sig mot spriten, och träffat många och säkerligen också kloka, mot denna siktande bestämmelser. Frågan är emellertid också huru den skall värderas med hänsyn till den delen av vården, som siktar på och har inverkan på människorna. J a g underkänner nämligen, som ovan framhållits, den uppfattningen, att lagstiftningen, frånsett den som avser alkoholistvården, endast åsyftar att reglera sprithandeln men icke vill öva inverkan på människorna. Det är först och främst tydligt, att den genom själva sin tillvaro och sina straffbestämmelser ger de enskilda människorna en direkt tillsägelse, att de böra vara nyktra. Vidare säger den mycket direkt, att man inte bör dricka mer än 4 liter i månaden, varvid man emellertid inte behöver räkna med vin och pilsner, dock att, om man råkar vara född till kvinna eller ha det eller det yrket eller ligga under den eller den inkomstgränsen o. s. v., man bör vara nöjd med 2 l i t e r i månaden eller mindre. Fäster man sig icke vid småsaker, så kan man måhända medgiva, att det inte är något fel med dessa tillsägelser. Men lagen har mer att säga människorna, påverkar dem även på annat sätt. Om en mamma säger till sin lille gosse, att han bör vara snäll och inte stjäla, och att han bör vara lugn och modig, så är det heller intet fel med den tillsägelsen. Det är väl troligt, att den påverkar den lille gossen, fastän kanske icke så mycket. Men antag nu, att dessa goda råd kompletteras med sådant som detta, att mamman med en sidoblick av misstro mot telningen låser in sin börs, var gång hon går bort, eller vid första blixt och åskskräll sätter galoscher på pojken och ställer honom på ett bord, som för säkerhets skull fått en galosch under vart ben! Även om man i likhet med revisionens majoritet inte tror på suggestionen och inte är intagen av någon större aktning för läran om

523 denna, så måste man nog ändå medgiva, att mamman med dessa sina handlingar givit uttryck för något, som den lille gossen mycket väl fattar och som med all säkerhet inverkar mer på honom och hans utdaning än tillsägelserna och råden. Den svenska rusdryckslagstiftningen synes mig likna mamman med börsen och galoscherna. I den mån den ger bestämmelser riktade till den enskilde individen är den genomandad av misstro mot det svenska folket. Härmed vill jag givetvis inte ha sagt, att det inte finnes anledning att misstro svenska folket, när det gäller dess förhållande till spriten. Det måste dock vara måtta på allt. Det är nog riktigt, att man sätter lås för åtskilligt för att hindra onykterhet. Men i stort måste man nog säga, att det är riktigare att sträva efter att göra svenska folket nyktert än att hindra det från onykterhet, bl. a. av det skälet, att det senare är omöjligt, såsom de förra förbudsländernas exempel visa. Allra riktigast är att sträva efter bådadera. Skulle ett eller annat snedsprång bli följden av att man för att vinna detta mål öppnat några lås, behöver man icke känna sig alltför förtvivlad för den skull. Den svenska rusdryckslagstiftningen behandlar däremot alla, som om spriten vore deras herre; om man bortser från alkoholistlagstiftningen riktar den sig medvetet så gott som uteslutande mot spriten. De ingalunda obetydliga och kraftlösa element hos densamma, som äro av beskaffenhet att påverka människorna, äro därför till övervägande del mera ägnade att skada än gagna. Revisionens majoritet har på sitt sätt behandlat här avhandlade frågor och anger sin ställning i korthet så (sid. 133), att den visserligen icke finner det alldeles otänkbart, att prövningen i fråga om inköpsrätten förlänar denna rätt ett slags värde i och för sig och därigenom gör densamma eftersträvansvärd även för den, som under fri försäljning icke skulle begagna sig av denna frihet, men att den merkonsumtion, som till äventyrs uppkommer av sådan anledning dock enligt dess mening är ringa i jämförelse med den återhållande inverkan på konsumtionen, som utminuteringskontrollen utövar. J a g finner det onödigt att upptaga denna uppfattning till diskussion och inskränker mig till att framhålla, att det även inom det material, som framför allt varit vägledande för revisionsmajoriteten vid dess ståndpunktstagande, nämligen statistiken, finns belägg för att min ovan framförda mening inte är »bara teori». J a g syftar härvid på konsumtionssiffrorna. Det är dock anmärkningsvärt, att konsumtionen i Sverige trots alla restriktioner ej minskat starkare sedan,tiden före kriget än i ett land som Frankrike utan restriktioner eller någon som helst till konsumtionsminskning syftande lagstiftning och numera är vida högre än i Danmark och England. Revisionens majoritet har vid kommentarerna till denna statistik tagit bort rätt mycket av skulden härtill från systemet. J a g har emellertid det intrycket, att majoriteten vid sin behandling av statistiken i detta och andra avseenden varit ledd av en bestämd benägenhet såväl att giva systemet så stor del som möjligt av förtjänsten för sådana växlingar, som tydas som förbättringar, som ock att lyfta så mycket som möjligt av skulden från detsamma för försämringar. Av de olika sätt att hanskas med detta statistiska material, som jag haft tillfälle att iakttaga, anser jag utan tvekan det

524 av herr Englund i hans särskilda yttrande använda vara det riktigaste och förklarar härmed min anslutning till detta. J a g anser det sålunda ådagalagt, att utvecklingen i Sverige i fråga om konsumtionen av sprit icke varit sådan, som man skulle önskat sig, samt att lagstiftningen har sin anpart i skulden härtill. Det finns uppenbarligen åtskilligt i systemet, som kan ha medverkat härtill. Att systembolagen till mycket moderata priser hålla goda viner, torde sålunda kunna bidraga till ökningen av vinkonsumtionen, och deras förträffliga folkrestauranger med billiga priser på mat och dryck torde åtminstone inte ha verkat minskande på konsumtionen. Detta hör ju dock till sådant ont, som är den oundvikliga följeslagaren till så mycket, som är gott, och dessutom torde dylika faktorer rent kvantitativt icke spela någon större roll. Enligt min övertygelse ligger den delen av skulden, som kommer på systemets konto, huvudsakligen i det olyckliga sätt, på vilket detta utövar inflytande på människorna. Och därvid bör man betänka, att dessa i systemet liggande skadliga krafter verka lika långsamt som de verka tyst. Mot här uttalade åsikter om systemets skadliga verkningar har invänts, att klagomål numera mera sällan förspörjas. Detta kan ju delvis bero på hur lyhörd man är. Men frånsett detta, så behöver det, att en varelse upphör att klaga, icke med nödvändighet betyda, att det intet finns att klaga över. det kan också betyda, att den blivit så likgiltig, att den inte gitter att klaga. I förra fallet är allt gott och väl, men skulle det senare vara fallet, är det inte gott och väl. Det jag här ovan anfört, har ju sagts på andra sätt och med andra ord många gånger förr. J a g inbillar mig t. o. m., att de uppfattningar, jag här gjort mig till tolk för, icke alltför mycket skilja sig från dem, som ledde till det ursprungliga planläggandet och utarbetandet av det nuvarande systemet, ja, att jag i dessa mina uppfattningar likaväl som i de förslag, vartill de leda fram, i anda och mening står fadern till systemet närmare än hans egen i mitt tycke numera litet vildvuxne telning. Att mitt inlägg trots detta blivit så brett, beror dels på ämnet och min önskan att låta det komma fram i en så allsidig belysning som möjligt, men dels också på två särskilda omständigheter, på vilka det enligt min mening är viktigt att uppmärksamheten blir riktad. Den första av dessa är denna. Under mitt arbete inom revisionen och genom den orientering i ämnet, jag där erhållit, har jag fått ett bestämt intryck av att nykterhetslagstiftningen för närvarande håller på att komma in i ett rätt säreget skede. Tidigare omläggningar av rusdryckslagstiftningen synas alltid ha varit dominerade och ledda av vissa eftersträvade mål, som framgårt ur vederbörandes uppfattning om vad nykterhet innebär. På grund av omständigheternas makt har numera, såsom jag tidigare framhållit, systemet, dess nackdelar och fördelar, dess väl och ve, så kommit i förgrunden, att let i stor utsträckning dominerat och lett både arbetet och slutsatserna. Jag vill inte härmed hava sagt, att detta icke under förhandenvarande situation kan ha haft visst berättigande och måhända även varit nödvändigt. Men exenplet

525 smittar och ju äldre något blir, desto mer vördnad och respekt inger det. Om under trycket härav greppet på uppgiften vid framtida omarbetningar av lagstiftningen skulle komma att bli detsamma, så ligger den faran nära, att systemet blir till någonting så solitt, att lagstiftningen, livet och människorna måste rätta sig efter det i stället för tvärtom. Detta är icke en utveckling utan en försteningsprocess, som kan sluta med att systemet blir så fast och hårt, att man icke kan slå in en spik i det, och att framtidens strävande efter nykterhet kan komma att förhålla sig till den gångna tidens som att slå huvudet i en vågg till att gå uppför en trappa. Den andra omständigheten, som föranlett mig att göra mitt inlägg så brett, är denna: Det sätt, på vilket lagstiftningen ordnar nykterhetsvården, är av betydelse icke blott och bart för nykterhet och onykterhet. Man säger, att vår tids människor äro fulla av oro och jäkt. Men hur kan det vara annorlunda? Överallt, inom alla livets områden, går utvecklingen därhän att det man ser, hör, tänker och känner blir stort, medan det hos oss, som ser, hör, tänker och känner, blir litet. Allt objektivt värdesättes orimligt högt och av det dragas människorna, viljelöst och blint, som järnfilspånen av magneten. Man må betrakta våra olika vårdformer. Hur mycket arbete och kostnader nedlägger man icke på att taga bort svårigheter, frestelser och ansvar och att ge ersättning, underhåll o. s. v. och vilken vikt fäster man icke härvid. Vi känna oss tvungna därtill, hela vår natur driver oss därtill och fastän vi inse faran och så gott vi kunna sträva efter att göra människorna större, fortfar glidningen. Den moderna medicinen visar samma bild. Det finns massor av böcker, som från pärm till pärm, från band till band handla om sjukdomarna men om det hos människorna, som lider av sjukdomarna, om hur man s k a l närma sig det och behandla det, därom finns i dem intet, även detta trots en rätt utbredd och målmedveten strävan i motsatt riktning. Samtidigt som människan alltmer blir herre över det, som ligger utanför henns, över det objektiva, undergår hon själv som subjekt en fortskridande förvittringsprocess, blir mindre och mindre. Det finns i nutiden massor av tecken, som göra, att man börjat fundera över om inte kultur och civilisation äro rågot förgängligt och liksom allt annat levande dömt till undergång. Man söke? efter orsaker och anger sådana i mängd, men det som några anse som orsaker, betrakta andra som symtom. J a g tror också, att det här är svårt att skilja, på symtom och orsaker och att det finns många och på olika djup liggande orsaker. Något som åtminstone i rätt stor utsträckning är orsak och ej blott symtom och vilket som orsak ligger rätt djupt, tror jag vara just den iörvittringsprocess, till vilken våra egna felriktade strävanden delvis bära skulcen. Man må ordna ett samhälle så förnuftigt som helst, göra det så fast och cess organisation så fulländad som tänkbart är, ytterst är dock samhället en samling individer. Gör man dem små eller reducerar dem till intet, faller samhället ihop. Det är som att försöka bygga en våning på huset med användning av väggar och tak från bottenvåningen. Detsamma gäller kultur och dvilisation. En nykterhetsvård, som ser sitt enda eller förnämsta mål i att i möjligaste grad skydda människorna för onykterhet och att avlägsna

526 farligheter och frestelser från dem och som tillika besitter krafter, diirekt ägnade att göra människorna mindre, en sådan nykterhetsvård befordrar föivittringsprocessen. Visserligen kunna vi här lika litet som i medicinsk eller annan vård helt undgå att ge förvittringen ett handtag. Vi böra dock åtminstone söka undvika att sätta ytterligare fart i den. Men det är just, vad det nuvarande svenska systemet synes mig göra.

Om nykterhetsvården och dess utövning. Sedan jag framlagt mina synpunkter beträffande lagstiftningens mål och de vägar lagstiftningen har att följa för att nykterhetsvården — detta begrepp i samma vida bemärkelse som förut — skall föra fram mot detta mål, övergår jag till att tala om själva handhavandet av nykterhetsvården. För all samhällelig vård och sålunda även för nykterhetsvården är det av avgörande betydelse vilken riktning behandlingen har och vilket syfte den fullföljer. Vad nykterhetsvården beträffar är det därför av vikt att man bestämmer sig för om det är människan, som skall hjälpas att bli herre över spriten, eller om hon skall anses vara hjälplös och spriten är vad lagstiftningen måste taga sikte på. Den mot människan riktade behandlingen omfattar all den påverkan, som en individ kan utöva på en annan individ genom sin auktoritet, sitt sätt, sina skäl, sina exempel, sin förmåga att hos denne mana fram känslor av ambition, ömhet för de sina, fruktan m. m. Häri ingår även ändring av miljön och andra åtgärder, som äro ägnade att skapa andra vanor. Även lagbuden själva äro i stånd att på liknande sätt direkt påverka människan. Den objektivt riktade behandlingen — i medicinen representerad av t. ex. det kirurgiska ingreppet — utgöres inom alkohollagstiftningen i stort sett av reglerna rörande sprittilldelningen respektive avstängning härifrån. Båda slagen av behandling äro viktiga, ingen får förbises, men det viktigaste är den rätta avvägningen mellan dem. önskar man att utforma en till verkligheten anpassad nykterhetsvård, måste strävandet framför allt gå u t på att nå denna avvägning. Nu föreslår revisionens majoritet, att bolagen som hittills skola hava befogenheten att bestämma över sprittilldelningen. Detta innebär, att man delar upp nykterhetsvården på det sättet, att man lägger den mot objektet riktade behandlingen på en institution = systembolagen, den mot subjektet riktade på en annan = nykterhetsnämnderna. Redan från den synpunkten, att man därigenom åt en institution anförtror en verksamhet, men överlåter åt en annan institution att ta hand om konsekvenserna av denna verksamhet, är denna ordning ägnad att väcka betänksamhet. Viktigare synes mig dock vara, att man genom en dylik uppdelning direkt motarbetar den avvägning, varom jag nyss talat. Huru skulle det gå med en uppfostran exempelvis ordnad så, att påverkan av barnen till att bli starkare, uthålligare, till övervinnare av missöden och frestelser överlätes på en person, men åt en annan gavs den ensidiga uppgiften att från barnet avlägsna svårigheter och frestelser? Eller om man i den sociala vården åt en institution gåve rättigheten och möjligheten att avlägsna all nöd men åt en annan överlämnade

527 ansvaret att ta hand om dem som trots hjälpen eller tack vare den blivit socialt misslyckade? Icke ens inom medicinen, där dock den mot objektet i lidandet, alltså sjukdomen, riktade behandlingen ofta kräver den allra största grad av teknisk färdighet och därför i talrika fall måste bli det dominerande, kan, om man undantar vissa särskilda fall, en sådan uppdelning ske. Om hos en människa oro skapar sömnlöshet, måste det vara en och samma läkare, som ger sömntabletter och bekämpar oron. Och likaså har kirurgen, när han står inför ett fall av blindtarmsinflammation eller magkräfta, att taga hänsyn av många slag till människan som helhet. Skulle den medicinska behandlingen delas upp efter här berörda linje, kan man förutse — och erfarenheten ger belägg för riktigheten härav — att läkekonsten skulle falla sönder i två delar, teknik och hantverk å ena sidan, kvacksalveri å den andra. De betänkligheter, som man litet varstans hyser mot den tilltagande specialiseringen, grunda sig väsentligen på den allmänt erkända tendensen hos denna att gynna en dylik skadlig uppdelning. Faran är densamma inom nykterhetsvården. A t t överlämna tilldelningen till systembolagen är liktydigt med att uppdela nykterhetsvården i specialiteter. Hur intimt samarbetet mellan nykterhetsnämnder och systembolag än kan komma att gestalta sig, måste avvägningen av behandlingen ofta komma att lida men av en sådan ordning. Såsom tidsandan är, finns det anledning att frukta, att den specialitet, som har hand om den mot objektet riktade behandlingen, alltså sprittilldelningen, blir den som man framförallt litar till och strävar att utveckla, under det att den mot människan riktade behandlingen i motsvarande grad reduceras i betydelse. Icke ens inrättandet av länsnykterhetsnämnderna torde ge tillräckligt skydd mot en sådan utveckling. Sprittilldelningen synes mig därför böra göras till ett nykterhetsnämndernas behandlingsmedel, som de böra ha ansvaret för och bli så förtrogna med, att det på lämpligaste sätt kan inpassas i den övriga behandling, för vilken de ha ansvaret.

Om utskänkningen och utskänkningsrättigheterna. Beträffande utskänkningen vill jag först framhålla, att de allmänna synpunkter, jag anlagt på rusdryckslagstiftningens mål och vägar, i stort sett synas mig äga giltighet även när det gäller utskänkningen. Man bör sålunda även här i största möjliga utsträckning söka ersätta skydd med ansvar. I följd därav bör man vid ordnandet av utskänkningen sträva efter att i möjligaste mån komma bort från maximering och begränsande restriktioner. Emellertid ligga ju förhållandena så, att utskänkningen i mångt och mycket intar en annan ställning än utminuteringen. För det första spelar den kvantitativt sett en vida mindre roll än denna. Därav följer att inom lagstiftningen eventuellt förefintliga moment av skadlig natur icke hava lika stor betydelse som inom utminuteringen. Bestämmelserna äga vidare i viss mån en annan karaktär, i det att de kunna uppfattas såsom mera framgångna ur krav på o?dning än av lust att leda och mästra. Slutligen äro frestelserna till alko-

528 holförbrukning inom utskänkningen större än i familjelivet, varför kraftigare restriktioner här äro av nöden. Vad de olika slagen av restriktioner angår, synes en av de viktigare, mämligen högt pris, i viss mån kunna betraktas på ett annat sätt, när det galler utskänkningen än när det gäller utminuteringen. Vid den förra har main ej anledning att se de höga priserna med samma fruktan som vid den senare, enär, med hänsyn till utskänkningens kvantitativt obetydliga roll inom konsumtionen, risken att höga utskänkningspriser skola stegra den illegala handeln kan anses vara minimal. På grund härav torde man inom utskänkningen i vida högre grad än när det gäller utminuteringen böra, om det i övrigt befi.nnes lämpligt, ersätta restriktioner av annat slag med höga priser. E t t skäl härför skulle vara, att man därigenom på ett enklare sätt måhända vunne saimma effekt som genom alla de många nu gällande stora och små restriktionerna. Man må emellertid vara på det klara med, att följden av mycket höga utskänkningspriser sannolikt skulle bli den, att man härigenom bidrager till att föra en del av alkoholförbrukningen och det därmed förenade umgängeslivet över fråin restaurangerna till hemmen. Huruvida detta ur nykterhets- och andra synpunkter kan anses innebära en fördelaktig utveckling, har jag emellertid icke kunnat bilda mig en bestämd uppfattning om, även om jag är böjd att antaga det. Eftersom jag anser denna konsekvens av högre priser inom utskänkningen vara den viktigaste och jag på den punkten är osäker, men däremot genom allt vad j a g sett och erfarit blivit fast övertygad om, att de nuvarande restriktionerna, särskilt tidsbegränsningarna och måltidstvånget, haft och ha en synnerligen god effekt, anser jag mig ej böra förorda någon ändring utan gillar i alla hithörande punkter majoritetens förslag. I frågan om förhållandet mellan systembolagen och den fria restaurangrörelsen har jag däremot en mening, som i någon mån, i mångas tycke kanske till och med i rätt väsentlig grad, avviker från majoritetens. Min allmänna inställning till denna fråga bestämmes av följande synpunkter. Det har särskilt inom den organiserade nykterhetsrörelsen länge med kraft hävdats, att det ur nykterhetssynpunkt är olämpligt, att staten har ekonomiskt utbyte av sprithanteringen och att statens ekonomi sålunda är mer eller mindre beroende av spritkonsumtionen. Historien ger ju mer än ett exempel på att en sådan ordning kan vara synnerligen olycklig. För min del anser jag det ligga mycket berättigat i dessa betänkligheter. Å andra sidan måste jag dock ansluta mig till dem som förmena att man i nuvarande situation knappast har anledning att räkna med någon fara från det hållet. I stället synes det mig, att man med rätta kan hysa dylika betänkligheter i fråga om den hela landet omfattande institution, som bolagen sammantagna utgöra. Staten har ju så många andra inkomster än spritvinsten, men bolagen leva endast på spriten eller borde åtminstone göra det. Bolagen uppbäras av människor, vilka helt naturligt i denna sin verksamhet vilja giva uttryck för sin duglighet och sin energi. Att låta denna energi uttömma sig i förbättrande och utökande av tilldelningsreglerna inom utminuteringen för att dymedelst skapa ett instrumentarium för en långt driven specialisering av nyk-

529 terhestsvården, skulle, såsom jag redan framhållit, enligt min mening vara skadligt iför denna vård, och, vill jag här tillägga, icke heller vara en uppgift, som vore bolagen värdig. Såvitt jag kan finna skulle då endast följande tre vägar stå öppna för den inom bolagen samlade mänskliga energien: Antingen skulle den söka driva upp konsumtionen. Detta behövde ju inte och komme helt visst icke att ske i anstötliga former, utan tvärtom på ett sätt, som kunde väcka gällande eller t. o. m. lovord, såsom redan i vissa avseenden förekommit, varvid jag åsyftar bolagens tillhandahållande av goda och billiga lättviner samt de förträffliga folkrestaurangerna. Följden av en sådan energiutladdning blir ej missbruk — förrän möjligen efter lång tid, kanske en mansålder — men väl ökat bruk, och även detta är farligt. Eller också kommer, om denna väg stänges, energien att söka sig utlopp därigenom, att bolagen kasta sig över ett mer eller mindre stort antal av de talrika verksamhetsgrenar, som ha beröring med restaurangrörelsen. Även detta anser jag oriktigt. Slutligen kunna bolagen, om genom blockering av dessa vägar möjligheterna för expansion avstängas, bli ämbetsverk. På samma sätt som post och telegraf ej lägga sig i de verksamheter, som åstadkomma ökad förbrukning av frimärken eller ökad användning av telefon och telegraf, utan finna uppgifter nog i omhänderhavandet av arbetet inom verket, i organisationen därav och anpassningen efter rådande förhållanden, skulle de inom systembolagen verksamma krafterna alltså kunna finna föremål för sin energi inom ett fast begränsat verksamhetsområde. Det torde väl icke vara någon tvekan om att ur principiell ståndpunkt, och därom rör det sig allenast här, den sista vägen är att föredraga. Följaktligen bör lagstiftningen sikta dit. Sådant utgångsläget nu är, torde det dock icke f. n. vara tillrådligt att konsekvent slå in på den ena eller andra av de ovan antydda vägarna. J a g anser visserligen, att man redan nu bör kunna fixera systembolagens huvudsakliga uppgift så, att de äga att efter lagens bestämmelser omhänderhava försäljningen av spritdrycker och vin till enskilda och till restauranger samt att utöva den närmaste uppsikten över restaurangerna. Så länge befinna vi oss ännu på den tredje av de angivna vägarna. Enligt de allra flestas mening, och jag delar den tillfullo, ha systembolagen emellertid haft och ha allt fortfarande en stor uppgift att fylla inom restaurangväsendet, och detta ej blott som uppsiktsorgan utan som ledande kraft i utvecklingen*. Därför böra de alltjämt bibehållas vid sin rätt att driva restaurangrörelse. Ur lojalitets synpunkt och väl också på grund av en del praktiska skäl skulle jag vara böjd att härvid inrymma största möjliga grad av frihet åt systembolagen. Med hänsyn till de ovan framlagda principerna måste jag emellertid å andra sidan kräva den allra starkaste begränsning. Det är svårt att finna den gyllene medelvägen mellan dessa tvenne ytterligheter. Revisionen har i specialmotiveringen till 6 kap. 2 § framlagt sin ståndpunkt. För min del skulle jag vilja^ ha kraftigare betonat, att endast nykterhets skäl och endast mycket starka sådana skulle få utgöra motiv för systembolagen att driva egen restaurangrörelse. För vinnande av enighet har jag emellertid gått med på den givna formuleringen. I fråga om systembolagens rättighet att driva annan verksamhet än restau3 4 — 332437

530 rangrörelse skulle jag likaledes ha önskat, att 6 kap. 10 § och den därtill lämnade specialmotiveringen innehållit klarare bestämmelser och direktiv. Emellertid äro svårigheterna att i allmänna regler ge anvisning om vad som i detta hänseende bör anses lämpligt eller olämpligt här ännu större än när det gäller själva restaurangrörelsen. Alldeles särskilt stora äro svårigheterna att utforma bestämmelser, som äro ägnade att förhindra att — såsom i något fall skett — inflytelserika personer i systembolagens tjänst deltaga i eller t. o. m. taga initiativ till startande av företag, avsedda att vara leverantörer till sj^stembolagen, särskilt som vederbörande kunna göra detta i egenskap av privatpersoner, ehuru med beräkning att begagna sin ställning i systembolaget för att gynna företaget. Även om det icke varit möjligt att finna en uttrycklig regel, som skulle kunna möjliggöra att dylika förfaringssätt beivrades, synes det mig clock vara önskvärt, att det kommer till stånd ett principuttalande, som ger uppsiktsmyndigheten stöd för åtminstone ett uttalande av ogillande För den vidare redogörelsen för min uppfattning i frågan om förhållandet mellan systembolagen och den enskilda restaurangrörelsen måste jag deklarera ännu en principiell ståndpunkt, nämligen denna. Om man kunde förutsätta samma förmåga att ställa sig nykterhetslagstiftningens bestämmelser till efterrättelse hos de enskilda restauratörerna som hos systembolagen, anser jag, att det är förmånligare för samhället, att restaurangerna med spritutskänkning drivas av enskilda restauratörer, vilka själv få betala sina ekonomiska felgrepp, än av tjänstemän, vilkas felgrepp medföra verkningar icke för dem själva utan för det allmänna. A t t andra kunna ha den rakt motsatta åsikten förstår och respekterar jag. I den nu förevarande frågan bli emellertid konsekvenserna av dessa olika uppfattningar ingalunda så olika som "man av deras motsatsförhållande skulle tro. Konsekvensen av min ståndpunkt blir den, att strävandet inte skall gå ut på att få bort de enskilda restauratörerna utan att få dem att bli solidariska med nykterhetssträvandet. Konsekvensen av den andra åsikten borde visserligen bli den, att man skulle sträva efter att bli av med de enskilda restauratörerna och få deras rörelser ersatta med systembolagsrestauranger. Detta anser jag emellertid omöjligt. Följaktligen måste också anhängarna av denna åsikt, även om de kunde driva utvecklingen ett gott stycke i sagda riktning, bli nödsakade att få de enskilda restauratörerna med i nykterhetssträvandet. Granskar man då de krafter, som stå till buds för att ernå detta ändamål, så skulle man helst och i första hand vilja lita till restauratörernas lojalitet och idealitet. Av många omständigheter framgår det klart, att man icke anser sig kunna hysa allt för stor tillit till denna kraft. Ehuru jag själv icke är någon vän av misstro, anser jag också, med hänsyn till beskaffenheten av de frestelser och påtryckningar, för vilka restauratörerna äro utsatta, att en viss misstro i detta fall är berättigad, utan att däri behöver ligga något som helst kränkande för restauratörerna. Till all lycka ha vi emellertid andra krafter att falla tillbaka på. Det är en känd sak, att en människa är mest laglydig, när hon är mätt och välbärgad. E t t känt slagord säger också, att det inte finns så farliga kreatur i denna värld som hungriga advokater och

531 läka.re. J a g skulle tro, att man kan ha rätt att rangera hungriga restauratörer in i (denna särskilda art av varelser. En mycket kraftig faktor av närbesläktat slag' finna vi vidare, om vi erinra oss, att människan gärna gör det, som hon har fördel av. — J a g bör kanske framhålla, att jag endast för sammanhangets skull ansett mig böra framföra dessa synpunkter, och att jag därmed ej piå något sätt velat antyda, att de icke vunnit beaktande av andra, speciellt reviisionsmajoriteten. J a g framhåller dem därför, att de för mig med min bristt på sakkunskap varit vägledande. Fiörst och främst har jag från dem kommit att omfatta den meningen, att det från nykterhetssynpunkt inte är en olycka, om de enskilda restauratörerna sitta med goda inkomster, eller riktigare, att det är av vikt för nykterhetsvården, att de sitta med goda inkomster, även om jag också här håller på att clet skall vara måtta i allt. Fördel för den enskilde restauratören av att han sköter sin rörelse oklanderligt ur nykterhetssynpunkt skulle väl i någon mån kunna beredas honom vid konkurrens om rättigheter, vid stipulerande av villkor för kontrollen o. s. v. Vidare vore det naturligtvis lyckligt, om hans inkomster kunde göras beroende av h u r han i nykterhetshänseende omhänderhar rörelsen. Det är emellertid omöjjligt. Inkomsterna måste bli beroende av rörelsen själv som sådan. En regel, som man därvid med stor styrka fört fram, är, att man i möjligaste mån bör söka göra restauratörens vinst oberoende av den försålda spritkvantiteten. Otvivelaktigt är den regeln riktig, men den är svår att genomföra. J a g delar med de övriga medlemmarna inom revisionen den uppfattningen, att det icke är lämpligt, att man för att vinna nämnda ändamål ordnar så, att restauratören mot fast avlöning som föreståndare förestår den av systembolaget drivna utskänkningen inom hans lokal. Det av Systembolagsförenmgarnas förtroendenämnd framförda förslaget härom synes vara det enda, som går ut på ett konsekvent genomförande av principen, att restauratörens inkonnst av sprithanteringen skall vara oberoende av omsättningens storlek. Vinstkvantitetsystemet innebär nämligen icke en konsekvent lösning i enlighet med fordringarna hos denna princip, enär man icke torde kunna undgå, att vid varje omreglering av dessa kvantiteter taga med i beaktande de under närmast föregående år försålda mängderna. Restauratören har ju också sin fulla vinst å all den spritförsäljning, som faller inom vinstkvantiteten, samt sin indirekta vinst å allt, som når utöver denna. Dessutom måste, som alla erkänna, ordningen med vinstkvantiteter träffa de olika restauratörerna mer eller mindre nyckfullt och orättvist. Av vad jag hört och erfarit under revisionens arbete har jag dessutom fått den bestämda uppfattningen, att vinstkvantitetsystemet icke haft någon större effekt i nykterhetshänseende, om den överhuvud taget haft någon sådan verkan. J a g delar sålunda icke revisionsmajoritetens uppfattning, att detta system i nämnvärd grad har underlättat genomförandet av måltidstvång och vissa andra restriktioner. Den enda verkliga effekt, som vinstkvantitetsystemet haft, synes mig vara, att det minskat restauratörernas inkomster, och av vad jag redan anfört framgår, att jag anser fördelen härav tvivelaktig från nykterhetsvårdens synpunkt. Något

532 giltigare skäl att hålla fast vid detsamma kan jag sålunda inte upptäcka. Emellertid förefaller mig den bakomliggande principen vara så viktig, att jag inte gärna vill gå ifrån den. Revisionen har i sitt betänkande framlagt ett förslag till förändring, som synes mig kunna inge förhoppningar om, att man efter dessa förändringar skall kunna få u t av vinstkvantitetsystemet, vad man från början hoppats, och jag har för den skull ansett mig böra biträda förslaget. Skulle så icke bli fallet, anser jag, att vinstkvantitetsystemet ju förr dess hellre bör slopas, och att man i stället genom prisförhöjningar förebygger eventuellt inträdande olägenheter därav. Även om man nu upprätthåller principen, att restauratörernas fördel ej får knytas till storleken av den försålda spritkvantiteten, synes man dock bort göra klart för sig, vartill man i så fall skall anknyta fördelen. I enlighet med förut framhållna synpunkter anser jag det viktigt, att fördelen bindes till något, som har en nykterheten befordrande effekt. Närmast till hands ligger det då att tänka på priset. Regeln skulle alltså bli: ju högre pris desto större vinst för restauratören. Själv är jag icke så hemma i förhållandena, att jag är i stånd att föreslå någon bestämd på denna princip byggd ordning. Men principen är uppenbarligen riktig, och såsom grundad på något positivt synes den ha naturliga förutsättningar att kunna bli ett värdefullt komplement till den förstnämnda på en negation byggande principen, varför jag anser, att den varit förtjänt av att man tagit den till ledning. Inom utskänkningen bestämmes förhållandet mellan den enskilde restauratören och systembolag i väsentlig grad av det sätt, på vilket rättigheten till utskänkning sökes och meddelas. Innan jag närmare ingår härpå må först en fråga av mera allmän innebörd beröras. Det har gjorts gällande, att rättigheten till utskänkning är en stor förmån för restauratören, enär den innebär en betydelsefull inkomstkälla, att det allmänna givetvis är den egentliga ägaren av rättigheterna samt att som en konsekvens därav det ej vore obilligt, om det allmänna i sin tur skaffade sig en inkomst genom att belägga rättigheterna med avgift. J a g delaT den av de övriga medlemmarna av revisionen företrädda meningen, att detta icke vore lämpligt. Det finns åtskilliga andra slag av rättigheter, som staten äger bortgiva och som ge de därmed begåvade deras bärgning utan att staten för den skull ansett sig böra därav skaffa sig en vinst. Historien ger också tillräckligt med belägg för att statliga affärer med rättigheter och fullmakter lätt urarta. 1 enlighet med ovan uttalade åsikter anser jag därför, at' den vinst staten bör draga av utskänkningsrättigheterna bör ligga däri at: den genom sättet för fördelningen av dessa har ett medel i sin hand att på lämpligt .sätt begränsa utskänkningsställena och bestämma dels över restaurangväsendets, dels över restaurangyrkets utveckling. Det bör vara vinning nog. Enligt den nu gällande ordningen lämnas en s. k. överlåten rättighet till den enskilde restauratören och knytes sålunda till personen. Om en hotellägare eller restauratören på en teaterrestaurang får en sådan rättighet, betyder emellertid säkerligen hotellet och restaurangen väl så mycket eller mera vid rättighetens beviljande som restauratören, d. v. s. rättigheten är de facto bunden

533 mer vid lokalen än personen. Av diskussionerna inom revisionen och av de där erhållna uppgifterna om vad som i praktiska livet förekommer synes mig ett klarläggande och reglerande av de ur denna rättighetens dubbelnatur härflytande verkningarna ha varit av behovet påkallat. I övrigt är den nuvarande ordningen den, att det allmänna överlämnar rättigheterna till systembolagen. En del av dessa rättigheter överlåta bolagen sedermera till enskilda, och en annan del använda de själva. En tredje del lägga de kanske, i likhet med andra varor, på hyllan för att ha till hands vid oberäknade tillfällen. Ibland har ett systembolag dock inga sådana rättigheter på lager, och då kan det hända, att låt oss säga ett stort hotell, som växt upp i samhället och som både med hänsyn till lokaler och restauratör kan anses lämpligt för utskänkning, får vänta, tills en rättighet blir ledig. Det som framför allt karakteriserar denna ordning är den dubbelställning den ger å t systembolagen i deras förhållande till de enskilda restauratörerna, i det att de utgöra både överordnade och konkurrenter till dessa. Många kontroverser och mycken bitterhet har blivit följden härav. Detta liksom också den omständigheten, att en sådan ordning är något i svenskt samhällsliv tämligen enastående och för mången opartisk betraktare anstötligt, gör att man måste fråga sig, om en dylik dubbel ställning verkligen är påkallad av nykterhetshänsyn. I fråga härom säger man, att systembolagen äro det allmännas organ och att denna ordningen därför är fullt berättigad och icke har något anstötligt i sig. Men i andra sammanhang — och i detta avseende behöver jag endast hänvisa till vad jag strax kommer att säga om »initiativet» — betraktas systembolagen som representanter för det enskilda konsumentintresset. Det är inte lätt för människorna att tjäna både gud och mammon, och systembolagstjänstemännen äro blott människor. Även om jag, på grund av den erfarenhet jag fått av dem, hyser den allra största respekt för dem, undrar jag, om man här inte lagt på dem en börda, som i längden åtminstone kommer att bli för stor. Därför måste jag än en gång fråga, om en sådan dubbelställning är nödvändig. Ja, säger man, det är den. För att undgå denna dubbelställning måste man nämligen antingen förbjuda systembolagen att driva utskänkning, vilket särskilt med hänsyn till folkrestaurangerna vore olyckligt, eller också beröva dem befogenheten att från det allmänna övertaga och på de enskilda restauratörerna överlåta rättigheterna, vilket också voro olyckligt, enär det förhållandet; att rättigheten utgör systembolagets egendom, som bolaget kan lämna ut och taga tillbaka, ger detsamma en betydligt starkare ställning gentemot restaura^ tören än det eljest skulle kunna få, och en sådan stark ställning är för nykterhcisvården nödvändig. Alternativen äro riktigt uppställda. För att komma från dubbelställningen måste man komma bort från det ena eller andra. J a g delar den uppfattningen, att det icke vore lyckligt att förbjuda systembolagen att driva utskänkningsrörelse. Däremot anser jag, att ingenting förloras, om n a n gör slut på rättighetsöverlåtandet. Ger man som hitintills åt systemlolagen uppgiften att öva kontroll över all utskänkning och att, under kontnllstyrelsens överinseende, uppställa de villkor, som möjliggörandet

534 av kontrollen kräver, samt dessutom rätten att appellera till den rättighetsgivande myndigheten, så torde deras ställning gentemot den enskilde restauratören icke bli svagare än under rådande ordning. Tillerkänner man stadsfullmäktige i en stad eller länsstyrelsen tillräckligt omdöme att meddela rättigheten, bör väl samma omdöme kunna tillerkännas dem, när det gäller att taga tillbaka en rättighet, i all synnerhet om länsstyrelsen i båda fallen stöder sig på samma systembolags utlåtande om utskänkningsrättigheten i fråga. Man måste dessutom betänka, att då länsstyrelsen överantvardar rättigheter till ett systembolag, dessa i verkligheten icke äro rent abstrakta tillstånd, som av systembolaget skulle kunna disponeras efter gottfinnande, utan att länstyrelsen och fullmäktige, som haft att yttra sig i saken, åsyfta att dessa rättigheter skola gå till de och de bestämda etablissementen och de och de bestämda personerna, även om detta sker via systembolaget. Det synes mig också riktigast, att dessa etablissement och människor bli fråntagna sina rättigheter av samma institution, som meddelat dem, bland annat för att denna institution skall få erfarenhet av och tillfälle till att mot varandra väga skälen för bortgivandet och återtagandet. P å detta sätt får man också en renligare uppdelning av uppgifterna: rättigheterna och vad därtill hör till kommunalrepresentationen och länsstyrelsen, kontrollen och villkoren till systembolagen och kontrollstyrelsen. Revisionens majoritet har emellertid föreslagit, att systembolagen skola behålla uppgiften att vara övergångsstation vid rättigheternas meddelande och dömande instans vid deras indragande. Som en konsekvens därav föreslår den vidare, att vid ansökan om rättighet initiativet skall läggas hos systembolagen eller hos kommunalfullmäktige. Systembolagen anses därvid vara det organ, som framför allt skall representera och tillvarataga det hos allmänheten förefintliga intresset för och behovet av spritutskänkning. Av det föregående är det tydligt, att jag ej kan gilla en dylik ordning. I sin undersökning över den nuvarande rusdryckslagstiftningens inverkan på nykterhetstillståndet har revisionen som en bland mätarna godtagit konsumtionen och utgått från att ökning och minskning av konsumtionen betyder försämring respektive förbättring. Systembolagen äro ju till för att förbättra nykterhetstillståndet och sålunda bland annat att hålla konsumtionen tillbaka. Det kan då icke gärna anses fullt logiskt att låta bolagen representera och tillvarataga allmänhetens intresse av spritutskänkning. En liten brist på logik spelar ju inte så stor roll, om den blott har någon nytta med sig, och i förevarande hänseende skulle man nog med fog kunna säga, att den uppväges av fördelen att låta just det organ, som skall sörja för konsumtionsminskningen, taga emot så att säga första stöten av ett behov, som tenderar-mot konsumtionsökning. J a g undrar dock ånyo, om inte denna dubbelställning kan bli för påfrestande för systembolagen. Vidare utgår i verkligheten initiativet till utskänkning icke från fullmäktige eller systembolag utan från dem, som starta eller driva restaurangrörelse. Naturligtvis kunna lagstiftarna föreskriva vad de vilja och säga, att det hädanefter är männen, som skola föda barn till världen, och inte kvinnorna, men i verklig-

535 hetem blir det ändå som förut. Så kunna de också säga, att initiativet skall utgå från systembolagen, men verkligheten blir i alla fall vad den är. Och skulle — vilket ju här visserligen är möjligt — påbudet efterföljas i verkligheten, är deet icke alldeles säkert, att man i längden bleve glad åt förändringen. Man låter- sålunda lagstiftningen gå ut från något, som inte finns eller som endast under vissa bestämda förhållanden borde finnas. Deet kan väl utan vidare anses klart, att på sådana grunder byggda bestämmielser på ett eller annat sätt måste komma i konflikt med verkligheten. En sådan har redan upptäckts och fått sitt synbara uttryck i lagförslagets 3 ka;,p. 18 §. Om ett systembolag, det må vara av omsorg om nykterheten eller sin e;gen ekonomi, sett sig förhindrat att ansöka om rättighet till utskänkning, men det verkliga initiativet genom den säkerhetsventil, som revisionsmajoritetem inrättat genom att lämna initiativrätt även till fullmäktige, skulle finna gehör hos länsstyrelsen, blir följden av denna paragraf den, att bolaget icke blott påtvingas en rättighet, som det inte vill ha, utan även tvingas att använda den.

Förslag till förändringar i lagstiftningen. A.

Utminuteringen.

Påi grund av de uppfattningar, vars riktighet jag i det föregående sökt bevisa, anser jag mig, i strid mot de av revisionens majoritet omfattade åsikterna, böra föreslå följande förändringar i nu gällande lagstiftning: 1. I åtlydnad av den viktigaste regeln, att människor, som icke äro slavar under spriten, ej böra behandlas som om de vore detta, bör bestämmelsen om en för varje individ bestämd maximigräns upphävas. Den behandling, som består i begränsning av tilldelning av spritdrycker, bör tillgripas endast, när det gäller personer, som visat sig vara i behov därav. Skulle alltför ogynnsama verkningar uppstå genom maximeringens slopande, bör rättelse eftersträvas genom prisförhöjningar. Med konsumtion, fylleriförseelser och eventuellt illegal sprithantering som indikator torde länsnykterhetsnämnderna genom inbördes konferenser kunna bli i stånd att hos vederbörande myndigheter göra de framställningar i ärendet, som äro erforderliga. Det är naturligtvis icke nödvändigt, att denna omläggning genomföres nu eller på en gång. Betydelsen av att få bort maximeringen synes mig dock så stor, att man ej bör dröja därmed. Man vet ju icke, om situationen kan komma att bli gynnsammare i framtiden. Tvärtom förefaller den nuvarande tidpunkten rätt lämplig för en sådan förändring, i det att priserna på spritdrycker nu ligga rätt högt — vissa av dem betinga t. o. m. högre pris här i Sverige än i Danmark. De statsfinansiella svårigheterna torde också i alldeles särskild grad kunna utgöra motiv för en förhöjning, varigenom psykologiskt sett liknande betingelser föreligga som vid prisförhöjningarna i Danmark under kriget. Mot här framlagda förslag av maximeringens slopande har jag hört resas huvudsakligen följande invändningar. Erfarenheterna från de och de åren visa,

536 att man kommer att köpa massor av sprit, och de sålunda vidgade inköpsmöjligheterna komma att draga med sig ökat fylleri och andra skadeverkningar. Vidare kommer det inte att bli någon gräns för motboksöverlåtelserna. Att inköpen komma att stiga, finner även jag vara högst sannolikt, inte med anledning av vad som hände de där åren, utan därför att det är naturligt, att om man tar bort ett hinder, så släpper man fram det, som förut hindrats. J a g anser det så mycket mer antagligt, att inköpen skulle komma att stiga, som svenska folket icke minst genom påverkan av systemet fått en stark benägenhet att samla på sprit och hålla sådan i lager. Och som misstro ofta föder misstro, är det möjligt, att folket inte alltför mycket litar på lagstiftarna utan räknar med nya kastningar och därför kan finna det försiktigast att passa på att förse sig för en oviss framtid. J a g tror också, att konsumtionen och med den vissa skadeverkningar kunna komma att tilltaga, enär svenska folkets karaktär och motståndskraft, när det gäller spriten och dess lockelser, av ålder inte varit särdeles stark och sannerligen inte under det nuvarande systemets hägn blivit i tillfälle att i nämnvärd grad övas och stadgas. J a g erinrar emellertid här om vad jag ovan sagt om systembolagens goda och billiga viner och om deras folkrestauranger. Det är inte bara så, att allt ont har något gott med sig, utan även så, att vad som är gott också gärna för något ont med sig. Allt hänger på, vilket man anser riktigast: att svenska folket lär sig bli nyktert eller att det hindras från onykterhet. J a g anser — såsom jag redan framhållit — att det är synnerligen viktigt, att man strävar efter bådadera. För att kunna göra detta får man taga litet risker, liksom jag tror, att mamman i exemplet här ovan skulle göra klokt i att icke alltid låsa in sin börs. Skulle experimentet misslyckas och telningen falla för frestelsen, är olyckan inte så stor, om mamman blott förmår reagera på rätt sätt. Sker det tillräckligt eftertryckligt, torde hon ha gjort mer för sin gosses bästa än genom alla sina försiktighetsåtgärder. J a g ställer mig desto mer kallsinnig till denna fara för ökat fylleri som jag tror, att inte allt av det begär, som genom maximeringen och systemets övriga skyddsinrättningar hållits tillbaka, helt fredligt brinner inne hos människorna eller »sublimeras» i form av ökad lust för arbete, intresse för museer och vackra verser, lärorika samtal o. d., utan jag misstänker, att en ej ringa del av detta begär väller fram i form av andra olater än fylleri, under det att en i striden mot spritens frestelser härdad karaktär, i motsats till skyddet, är till hjälp ej blott när det gäller dryckenskap utan även svalg, kanske också t. o. m. pulver, tabletter och droppar. Även om jag håller för troligt, att faran för ökad konsumtion och ökade skadeverkningar kommer att vara rätt övergående, medger jag dock, att der. kan bli så stor, att man måste försäkra sig om möjligheter att möta den. Den effektivare nykterhetsvård, som revisionen föreslagit, har man härvid att räkna med. Skulle uppgiften visa sig för stor för denna, måste restriktioner av mindre skadligt slag än maximeringen tagas till hjälp. J a g tänker härvid närmast på priset. För de flesta människor betyda ju pengar arbete, att betala ett högt pris mycket arbete. För en arbetande människa måste därför en prisstegring bli

537 ett starkt återhållande moment. För att prisstegringen skall ha denna effekt förutsätter den emellertid en viss grad av ansvarskänsla. Den appellerar sålunda till ansvarskänslan i vida högre grad än maximeringen och är på denna grund att föredraga framför denna såsom allmän restriktiv metod. Den gör inte skada, när det gäller människor, som ha den rätta ställningen till spriten, ingen skada men mycken nytta långt ner på skalan av människor med rubbad balans och saknar nämnvärd effekt endast vid högre grader av rubbning, alltså där människan blivit slav under spriten. Mot denna senare grupp må maximeringen, begränsningen av tilldelningen därför kunna komma i användning. A t t ett högt pris kan komma att ge ett högre värde åt spriten i människornas ögon kan visserligen vara möjligt, men den därav förorsakade dragningen till spriten torde vara försvinnande liten mot den dragning från den, som kostnaden innebär. Ett fel med höga spritpriser är, att de väcka missnöje och motvilja hos én stor mängd av även präktiga människor. Det är ett fel, som jag för min del inte kan blunda för, och jag anser för den skull, att man inte bör tillgripa prisförhöjningar i onödan. Revisionens majoritet har också ett annat skäl, nämligen att höga spritpriser komma att gynna den illegala handeln med sprit. Emellertid saknar ju det nuvarande svenska systemet ingalunda förmåga att sätta fart i lönnbränneri och smuggling — jag hänvisar till vad revisionen anfört därom i sitt betänkande och till den utredning i ämnet, som herr Englund lämnat i sitt särskilda yttrande — och man kan ha grundad anledning att fråga sig, om det i sådant hänseende kommer att överträffas av en ordning, som bygger pa löga spritpriser, särskilt som det väl knappt kan komma i fråga att införa så höga spritpriser, att de överstiga de priser, som gälla inom den illegala handeln. Även om, enligt mitt förslag, maximering och tilldelning strykas som universalmetod, kommer ju emellertid åtskilligt av det nuvarande systemet att bestå, och det synes därför sannolikt, att revisionsmajoriteten har någon grund för sin fruktan, enär prisförhöjning jämte kontrollsystem måste verka mer stimulerande på den illegala handeln än kontrollsystemet enbart. J a g har dock den uppfattningen, att med maximeringens slopande en av de viktigare till illegal handel drivande faktorerna i systemet undanröjes. Beträffande den andra invändningen mot slopandet av maximering och tilldelung, att därigenom skulle befordras överlåtelse av motböcker och motbokssprit i högre grad, kan jag fatta mig kort. Man kan ha minst lika stor anledning att räkna med att motsatsen skall bli fallet. De nuvarande begränsningarna av inköpsrätten träffa i mångt och mycket på måfå, ingen, inte ens inon systembolagen själva, kan påstå, att de alltid träffa rätt. Som det nu är, hinna fullt lojala personer vid mer än ett tillfälle bli i behov av sprit för ändamål, som de anse fullt lojala, men under förhållanden, då de på grund av begrinsningen ej kunna få inköpa sådan. Med samma möjligheter räkna de för sina medmänniskor, och det torde bli svårt att få den övertygelsen härskanle, att man under sådana förhållanden gör något orätt i att begära av eller själv lämna assistens åt nästan i dylika situationer. Om människorna däremot veta, att begränsningen endast drabbar människor, som inte förmå att sköta sig, har man anledning förmoda, att förhållandet skall ändra sig. Att en

538 människa inte kan få den sprit hon behöver från spritbolagen, betyder då inte längre något som kan hända vem som helst. I detta sammanhang skulle det också kunna vara värt att påpeka, att m.aximeringen som ett nykterhetsvårdens behandlingsmedel skulle komma att fä en betydligt större kraft och effekt, när det gäller påverkan av dem, som äro i behov därav, om den på här föreslaget sätt begränsas till endast dessa i stället för att som nu användas mot alla. Vidare föreslår jag — som en konsekvens av min uppfattning, att omhänderhavandet av nykterhetsvården ej bör delas utan sammanföras på, en hand, i detta fall på en institution — att även tilldelningen, såsom utgörande en viktig del av nykterhetsvården, anförtros åt nykterhetsnämnderna, vilka dels vid ansökan om motbok, dels vid förekommande anledning böra äga att avgöra, om, med hänsyn tagen till andra synpunkter och åtgärder, begränsning bör tillgripas eller förbud utfärdas. För underlättande av uppgiften böra, åtminstone tillsvidare, inköpen av systembolagen registreras på samma sätt som nu och böra bolagen äga skyldighet att efter regler, som nykterhetsnämnd eller länsnykterhetsnämnd fastställer, till nykterhetsnämnden lämna löpande rapporter angående inköpen inom kundkretsen ävensom vid anfordran stå nykterhetsnämnderna till tjänst med upplysningar i särskilda fall. Häremot har jag hört resas endast de invändningarna, att nykterhetsnämnderna inte äro kapabla att övertaga denna uppgift, i det att arbetet skulle bli så betungande, att det skulle kräva fasta arbetskrafter, samt att nämnderna inte skulle komma att handha tilldelningen med samma kraft och intresse som systembolagen. Härtill må först anföras, att mitt förslag bygger på att den allmänna maximeringen slopas och att begränsning av inköpsrätten sålunda skall tillgripas endast där så behövs. Arbetsuppgiften blir sålunda icke på långt när så omfattande, som den hitintills varit. Det torde icke erbjuda oöverkomliga svårigheter att träffa sådana anordningar, att expeditionen av ansökningar om motbok sker på ungefär samma sätt som nu. Även om anordningen skulle kräva tjänster, måste man komma ihåg, att inte heller bolagen äro i stånd att sköta tilldelningsärendena utan befattningshavare, och att det för staten är tämligen likgiltigt, om arvodet går till en tjänsteman i ett bolag eller till en delegation inom en nykterhetsnämnd med uppgift att efter nämndens anvisning sköta de löpande ärendena. I detta sammanhang anser jag ännu en omständighet böra framhållas. Den ordningen att direktörerna och andra tjänstemän inom försäljningsbolagen skulle äga att bestämma över huru mycket man finge köpa och förtära, fattades ännu för några få år sedan inom vida kretsar av befolkningen som en rätt stor kränkning. J a g har det intrycket, att denna känsla i stor utsträckning är på väg att försvinna, väl delvis beroende därpå att man vänjer sig vid allt, men också delvis därpå att uppgiften i stort sett av bolagen skötts med takt och urskillning. E t t annat förhållande därvid är emellertid av större betydelse. Genom att överföra till systembolagen en så stor och viktig del av nykterhetsvården som tilldelningen har man fjärmat nykterhetsvården från de vårdformer, med vilka den enligt sin natur har de flesta beröringspunkterna och flesta

539 gemensamma intressena, nämligen barnavården och fattigvården. Ännu stadda i utformning arbeta dessa rätt mycket för sig själva. I massor av fall ha fattigvården, barnavården och nykterhetsvården samma objekt, inom samma familj kunna alla formerna av vård komma ifråga. E t t intimt samarbete och enhetlighet i samarbetet, vid undersökning, vid påverkan av människorna, vid lämnandet av stöd och hjälp o. s. v. bör på alla dessa håll eftersträvas. J a g förmenar därför, att det även ur organisatorisk synpunkt vore lyckligast, om all nykterhetsvård lämnades åt nykterhetsnämnderna, så att också denna form i sin helhet kunde ryckas in i det enhetliga samarbete, som man hoppas skall utveckla sig. Vidare må framhållas, att det genom att lägga tilldelningen i nämndernas händer blir möjligt att få den samlade nykterhetsvården jämte fattigvård och barnavård in under en central uppsiktsmyndighet, under det att nu tilldelningen och den nykterhetsvård, som sammanhänger därmed, måste vara ryckt undan denna centrala myndighet och lagd under kontrollstyrelsen. A t t nykterhetsnämnderna, på grund av brist på fasthet och intresse, icke äro kapabla uppgiften att taga hand om tilldelningen är möjligen riktigt. Men huru skall man få dem kapabla? I varje fall inte genom att lägga uppgiften på bolagen. Hur lär man folk att skriva utan genom att ge dem penna och papper och hur lär man folk att simma med mindre man får dem i vatten? Vill man göra nykterhetsnänlnderna kapabla för en uppgift, sker det sannerligen icke blott och bart genom att ge dem befattningshavare utan och framför allt genom att ge dem uppgiften. Fattigvårdsstyrelser och barnavårdsnämnder ha kunnat övertaga och anpassa sig för uppgifter, som äro väl så svåra och delikata som den uppgift, vilken här avses skola läggas på nykterhetsnämnderna. B.

Utskänkningen.

B. Utskänkningen. Härom föreslår jag förändring av bestämmelserna efter följande huvudlinjer. Länsstyrelsen tillerkännes alla befogenheter med rättigheters meddelande och indragning efter hörande respektive anvisning av de myndigheter, som angivas i lagförslaget. Å t systembolagen reserveras uppgiften att under kontrollstyrelsens överinseende utöva kontrollen och bestämma de därför erforderliga villkoren för utskänkningen. Systembolagen böra därjämte, direkt eller genom dotterbolag, på sätt revisionen föreslagit, tillerkännas rätt att bedriva med utskänkning förenad restaurangrörelse. Rättigheten bör meddelas direkt åt den — det må vara systembolag eller enskild person — som skall driva rörelsen, och denne må själv genom motion eller på annat sätt till fullmäktige ingiva ansökan om rättighet, vilken ansökan i övrigt behandlas som i betänkandet föreslås. Dessa avvikelser avse närmast årsutskänkning. I fråga om övriga former av utskänkning ansluter jag mig till revisionens förslag liksom även till bestämmelserna i lagförslagets 5 kap. På grund av vad jag härmed anfört påyrkar jag, att 4 kap. 4 § i förslaget till spritdrycksförordning utgår samt att förslaget även i övrigt omredigeras så, att de av mig framförda synpunkterna i möjligaste mån tillgodoses.

Herr Bernström. P å vad sätt och i vilken omfattning den nuvarande svenska rusdryckslagstiftningen påverkat nykterhetstillståndet i vårt land kan i stort sett aldrig fastställas genom enbart en analys av de förändringar i nykterhetstillståndet, som man med användande av olika mätare anser sig kunna konstatera under den tid lagstiftningen varit i tillämpning. Anledningen härtill är icke den, att själva begreppen nykterhetsvård, nykterhet och onykterhet alltjämt äro konturlösa med för olika individer växlande mening, ej heller den att på grund härav de olika mätarna kunna äga endast ett relativt värde. Nej, anledningen får sökas däri, att de olika faktorer, som äro av betydelse för nykterhetstillståndet — man må i detta begrepp inlägga vilken mening som helst — äro så talrika och till sin natur så skiftande, att det icke är möjligt att ur detta omfattande komplex lösgöra en enda faktors, i detta fall lagstiftningens, relativa eller absoluta betydelse utan att man jämför utvecklingen i vårt land med den samtidiga utvecklingen i andra länder. Att som revisionen gjort huvudsakligen begränsa dessa jämförelser att omfatta förhållandena i Danmark och England, ger som revisionen själv kunnat konstatera ringa utbyte. Man kan vid en sådan jämförelse visserligen få bekräftelse på det sedan länge kända förhållandet att en varas pris, om övriga på förbrukningen inverkande faktorer förbliva oförändrade, har ett mycket stort inflytande på samma förbrukning, i varje fall på den del av densamma, som icke motsvarar ett oumbärligt behov. Men något besked om den svenska lagstiftningens andel i de förändringar, som av olika mätare kunna utläsas, kan en sådan jämförelse icke lämna. Utsträcker man däremot jämförelsen till även sådana länder, som icke alls eller i endast ringa omfattning sökt att genom statliga åtgärder påverka nykterhetstillståndet, blir förhållandet ett annat. I dessa länder måste ju förändringarna i nykterhetstillståndet helt och hållet eller till allra största delen tillskrivas av det allmännas åtgärder i det stora hela oberoende omständigheter. Skulle en undersökning visa sannolikheten av att dessa av lagstiftningen huvudsakligen oberörda omständigheter i något eller några länder gjort sig gällande med ungefärligen samma styrka och på samma sätt som i Sverige, vore man berättigad att därav draga den slutsatsen, att möjligen påvisbara olikheter i nykterhetstillståndets förändringar voro att härleda från den enda icke gemensamma omständigheten, nämligen de svenska lagstiftningsåtgärderna. Man skulle med andra ord under dessa förhållanden kunna få ett bestämt uttryck för sagda lagstiftnings effektivitet. Denna enligt min mening synEerligen viktiga synpunkt har beklagligt nog av revisionen lämnats i det närmaste obeaktad. I stället för att på ett tidigt stadium undersöka om och i vilkei ut-

541 sträckning denna väg — den enda som möjligen kunde leda fram till ett någorluncfla goeltagbart svar på huvudfrågan sådan den angives i början av detta yttrande — vore framkomlig eller ej, har revisionen nöjt sig med att sedan dess; ståndpunkt och motiveringar redan voro preciserade, sammanföra vissa siffiror, utvisande spritdrycksförbrukningen per invånare i några av länderna i fråiga. M en även i denna ofullständiga form giva de framlagda siffrorna anledning till (eftertanke, något som revisionen även påpekar, dock utan något försök att däraiv draga de slutsatser, som för en annan betraktare te sig som både närliggande och ofrånkomliga. Nykterhetslagstiftningens uppgift torde kunna uttryckas så att den bör medverka till förebyggande och bekämpande av missbruket samt tillbakaträngande över huvud taget av bruket av alkohol. Detta senare huvudsakligast av den anledningen, att någon allmängiltig bestämning av gränsen mellan det ur samhällets och den enskildas synpunkt tolerabla eller oskadliga bruket och missbruket icke är möjlig. Förbrukningens omfattning kan då icke vara likgiltig, även om den icke i och för sig kan betecknas som någon exakt mätare på nykterhetstillståndet. De procentuella förändringar, som konsumtionen har undergått under en viss period och räknat från ett visst utgångsläge, ha härvid endast akademiskt intresse. Det enda som i detta sammanhang är av verklig betydelse är förbrukningens absoluta storlek. Vilken är då i detta avseeende vår nuvarande ställning, sedan gällande nykterhetslagstiftning i stort sett varit i tillämpning i omkring 15 år? Svaret blir förvånande nog att Sverige alltfort intager en av tätplatserna bland Europas nationer i fråga om spritförbrukning per invånare, överträffat endast av två eller tre andra nationer. Redan detta talar sitt tydliga språk beträffande den svenska lagstiftningens förmåga att hålla spridrycksförbrukningen tillbaka. Emellertid kan man enligt mitt förmenande, trots att någon verklig undersökning av hithörande förhållanden icke verkställts, våga sig på ett försök till ytterligare precisering. De faktorer, som utom lagstiftningen påverka icke endast nykterhetstillståndet i allmänhet utan jämväl spritkonsumtionen och som utförligt behandlats såväl i revisionens allmänna motivering som även i herr Englunds särskilda yttrande, äro icke utmärkande för endast vårt land. De äro i hög grad tidsföreteelser som med större eller mindre styrka göra sig gällande i de flesta civiliserade länder. Motorismens revolutionerande ingripande i samhällslivet, idrottens ^ utbredning och popularisering, en höjd social standard, stigande bildningsintresse, nöjeslivets omgestaltning, en förändrad inställning till bruket av alkohol i allmänhet med flera uttryck för tendenser och strävanden under de senaste decennierna hava i de flesta kulturländer medverkat till en minskning av spritförbrukningen. Endast i ett par länder i Europa kan man konstatera en stegring, som sannolikt låter sig förklara av för dessa länder säregna förhållanden. Vid studiet av nu tillgängliga siffror tilldrager sig Frankrike en särskild uppmärksamhet på den grund att förändringarna i spritkonsumtionen upp-

542 visa en förvånande överensstämmelse med motsvarande förändringar i Sverige såväl relativt som absolut taget. Då Frankrike saknar en nykterhetslagstiftning i egentlig mening, skulle den konstaterade minskningen av spritkonsumtionen så gott som uteslutande vara att tillskriva ovan nämnda utomlegislativa faktorer. Samma faktorer hava även varit verksamma i Sverige, som emellertid därutöver haft sin särskilda nykterhetslagstiftning till hjälp. Det är då tydligt, att denna lagstiftning måste anses sakna betydelse som konsumtionsbegränsande faktor, för så vitt det icke kan påvisas eller göras sannolikt, att de utomlegislativa faktorerna verkat kraftigare i Frankrike än i vårt eget land. Huru härmed förhåller sig torde vara svårt att med bestämdhet avgöra. Under det att motorismen i Frankrike både i förhållande till invånarantal och till landets järnvägsnät nått en större utveckling än i Sverige, har idrottsrörelsen i vårt land säkerligen en större plats i nationens liv än fallet är i Frankrike. I fråga om folkets sociala standard och bildningsintresse samt nykterhetsrörelsens betydelse torde man snarast kunna giva försteget åt Sverige. Beträffande åter övriga faktorer finner jag ingen anledning att förutsätta någon nämnvärd skillnad de båda länderna emellan. Dessa överväganden synas mig väl försvara det antagandet, att de utomlegislativa faktorernas sammanlagda inverkan på spritförbrukningen på det hela taget varit enahanda i Frankrike och i Sverige. Därav skulle då följa, att den svenska nykterhetslagstiftningens betydelse i detta avseende är mycket ringa eller ingen. Denna lagstiftning jämte tillämpningsföreskrifter innehåller emellertid en hel del bestämmelser, som obestridligen böra tillmätas en klart konsumtionsbegränsande verkan. Dit höra inom utminuteringen vissa generella restriktioner, varigenom spritdrycker gjorts svåråtkomliga såsom t. ex. minskning i utminuteringsställenas antal och inskränkningar i försäljningstiderna, vidare lagen om behandling av alkoholister samt denna närstående bestämmelser om avstängning av missbrukare från inköp samt på utskänkningens område sannolikt det tillämpningsvis införda måltidstvånget. Om lagstiftningen icke desto mindre enligt ovanstående måste betecknas såsom i sin helhet föga eller icke alls bidragande till minskningen i förbrukningen, kan detta förklaras endast på det sätt, att inom lagstiftningen andra bestämmelser och tillämpningsförfaranden än de nyss nämnda utöva en konsumtionsstegrande verkan och därigenom till största delen eller helt och hållet neutralisera det tillbakahållande inflytandet av dessa. Vid en klyvning efter dessa linjer finner man, att denna konsumtionsstegrande verkan måste härledas från det för svensk lagstiftning på detta område mest utmärkande: ransoneringssystemet, eller med andra ord den individuella utminuteringskontrollen. Det hade naturligtvis varit önskvärt, att de slutledningar till vilka jag på detta sätt kommit kunnat stödja sig på en mera djupgående undersökning och ett rikare siffermaterial än det som stått mig till buds. Men sammanställd med den kritik som från andra håll riktats just mot ransoneringssystemet synes mig även denna mera schematiska analys dock äga ett visst värde. Herr Englund har i sitt särskilda yttrande mera siffermässigt, herr Ljungdahl ur

543 allmänna, pedagogiska och moraliska synpunkter belyst svårigheterna i och vådan av utminuteringskontrollen i dess nuvarande utformning. J a g förklarar min fulla anslutning till vad dessa herrar i denna del yttrat och anser således i likhet med dem, att 4 kap. 4 § i revisionens förslag till spritdrycksförordning bör utgå.

J ä m v ä l i ett par andra punkter kan jag icke ansluta mig till revisionens förslag. Sålunda anser jag att 5 kap. 3 § spritdrycksförordningen bör utgå ur förslaget, Det gäller här den s. k. varietéparagrafen, 55 § 2 mom. i gällande Rff, tillkommen 1895, således långt före nuvarande rusdryckslagstiftnings införande. A t t dessa bestämmelser sedermera överförts till Rff och nu även något modifierade upptagits i revisionens förslag, torde bottna mera i den vanliga obenägenheten att stryka ett stadgande, som en gång haft någon betydelse, även om denna för länge sedan försvunnit, än i en verklig prövning av dess fortsatta behövlighet. Ordningsmaktens och de nykterhetsvårdande organens skyldigheter och befogenheter äro numera så utmejslade och vidsträckta att något missbruk näppeligen kan tänkas komma till stånd även om paragrafens bestämmelser försvinna. I samma kapitel 5 § 2 mom. föreslås, att länsstyrelsen under vissa betingelser må medgiva att gäst å utskänkningsställe må förtära av denne medförda spritdrycker. Som villkor upptages bl. a., att utskänkning av spritdrycker ej äger rum å orten. Detta villkor anser jag obilligt och ägnat att väsentligen motverka det med förslaget avsedda syftemålet, I enlighet härmed anser jag^ att orden »där utskänkning av spritdrycker ej äger rum å orten» böra utgå. Slutligen föreslås i 6 kap. 2 § spritdrycksförordningen ett uttryckligt medgivande för systembolag att driva restaurangrörelse, såvitt kontrollstyrelsen därtill lämnar medgivande. I betraktande av den ömtåliga dubbelställning som systembolagen intaga, såsom konkurrenter och samtidigt beslutande och kontrollerande myndighet i fråga om de enskilda restaurangernas utskänkningsrörelse, anser jag, då folkrestaurangrörelsen enligt förslaget uteslutande förbehållits systembolagen, att det i förordningen skall stadgas bestämt förbud för systembolagen att driva annan restaurangrörelse, om icke så oavvisligen påkallas av sociala skäl.

H e r r a r J o h a n s o n och L j u n g g r e n . Om hög beskattning. Revisionen fastslår, att konsumtionsminskningen varit långt starkare i Danmark än i Sverige och att denna nedgång väsentligen är att tillskriva den höga spritdrycksbeskattningen. För den, uttalar revisionen vidare, som kräver av försäljningslagstiftningen, att denna skall i långt högre grad, än vad det nuvarande svenska restriktionssystemet förmått, verka inskränkande på själva bruket av alkohol, komma därför dessa erfarenheter givetvis att vara av mycket stor betydelse för bedömande av frågan om försäljningslagstiftningens framtida gestaltning i vårt land. Vi ha all anledning understryka detta uttalande, emedan vi hålla för troligt, att det nuvarande systemet — eller detta system reformerat i den riktning revisionen, i enlighet med direktiven för dess utredningsarbete, föreslår i dess nu avgivna utlåtande — måste betraktas såsom allenast en övergångsform för ett bättre. Den svenska nykterhetsrörelsen lärer nämligen icke komma att släppa sitt enhälligt uttalade krav i fråga om rusdryckslagstiftningen, att den skall »verka inskränkande på själva bruket av alkohol». Detta måste nämligen anses såsom en grundförutsättning för att det allmänna nykterhetstillståndet må kunna effektivt och varaktigt förbättras. Den sålunda av nykterhetsfolket hävdade principen innebär emellertid icke ett förbehållslöst utbyte av det nuvarande systemet mot fri försäljning, om ock med hög beskattning. Tvärtom har en dylik väg avvisats av nykterhetsrörelsens ansvariga organ, förbudskongressen. Skall nuvarande system slopas, varom allmänt önskemål torde förefinnas även inom nykterhetsrörelsen, måste man ha det ersatt med något bättre. Man vill icke kasta ifrån sig de befintliga verktygen förrän man lyckats få andra och bättre i deras ställe. Man tror icke på att allenast en hög beskattning leder till åsyftat resultat i nykterhetshänseende. Revisionen konstaterar ock, att efter de sista årens prisförhöjningar konsumtionen minskats med omkring 20 procent, vilket är ett gott betyg för dessa åtgärder, även om kanske också andra faktorer därvid spelat in. I fråga om beskattningens betydelse för konsumtionens minskning överensstämmer sålunda revisionens uppfattning i stor mån med den av senaste förbudskongressen uttalade. Man må hysa vilken mening som helst beträffande lämpligheten av att utbyta det nuvarande systemet i vårt land emot exempelvis det danska, i varje fall gäller, att en hög beskattning är ägnad att förminska spritkonsumtionen under

545 vilket system som helst. I valet mellan hög beskattning eller individuell kontroll av köpare och inköp har revisionen förordat det senare alternativet. För vår del anse vi, att båda dessa alternativ böra prövas. Revisionen anser, att vid förekommande frågor om ändring av spritbeskattningen de statsfinansiella hänsynen alltjämt böra ställas i förgrunden. Den medger emellertid, att därvid vederbörlig hänsyn må tagas jämväl till prishöjningens betydelse i konsumtionshänseende. Enligt vår mening bör intresset för konsumtionsminskning äga företräde. Beträffande spritsmuggling och annan olaga hantering, som angives vara ett hinder för genomförande av hög beskattning, torde man kunna fastslå, att dylika olagligheter icke kunna övervinnas genom priskonkurrens. De måste bekämpas med alla de maktmedel staten kan förfoga över. De rikliga spritmedlen borde ge möjlighet till avsevärt bättre föranstaltningar i sådant hänseende än vilka nu stå till buds i kampen mot ifrågavarande asociala element. Av här anförda skäl måste vi alltså för vår del förorda en fortsatt avsevärd höjning av priserna å spritdrycker och vin i avsikt att än ytterligare sänka konsumtionen av dessa drycker.

Om allmän maximigräns. (4 kap. 4 § spritdrycksförordningen) Revisionen fastslår som sin mening, att systembolagen vid tillämpningen av den individuella utminuteringskontrollen måste hava en viss övre tilldelningsgräns att gå efter. Revisionen framhåller vidare, att om denna gräns icke är fastslagen i förordningen, kommer den av systembolagen tillämpade praxis uppenbarligen att skapa en faktisk maximigräns, vilken principiellt icke skiljer sig från den nuvarande, men som säkerligen skulle vara mindre motståndskraftig än en lagfäst gräns. Enligt revisionens förslag skall sålunda liksom hittills gälla ett i lagen fastställt maximum. Det tillkommer sedan systembolagen att efter särskild prövning tillerkänna de inköpsberättigade tillstånd att inköpa denna myckenhet eller den mindre kvantitet, som med hänsyn till förordningens syfte kan befinnas lämplig. Nykterhetsfolkets lagstiftningskommitté har i sina Riktlinjer för ny svensk alkohollagstiftning uttalat: »Shall en individuell kontroll bibehållas, måste den bliva av väsentligen samma art som den nuvarande.» Lagstiftningskommitténs minoritet tillade följande ord: »Följaktligen^ är en kvantitetsbegränsning påkallad, en begränsning som otvivelaktigt måste hava både pedagogisk och psykologisk påverkan, ity att konsumenten genom den legala gränsen har en ständig påminnelse om, att' hans begår ej bör sträcka sig utanför det rimliga och att ett tillfredsställande av begäret därutöver försätter honom utanför lagens råmärken.» 35—C32437

546 Den s. k. extra tilldelningen 1 skall enligt revisionens förslag fortfarande gälla: »Om särskilda skäl därtill äro, må tillstånd lämnas att vid vissa tillfällen inköpa större myckenhet än vad sålunda — högst 4 liter i varje kalendermånad — fastställts.» Kontrollstyrelsen har i sitt cirkulär 14/1925 uttalat, att extra tilldelning icke bör beviljas för årligen regelbundet återkommande tilldragelser såsom t. ex. helger, och icke heller för sådana händelser, som med nuvarande umgängesförhållanden tämligen regelbundet inträffa. Däremot anser kontrollstyrelsen, att dylik tilldelning må beviljas för utövande av s. k. representationsskyldighet, då ansökan göres av person, som på grund av sin ställning eller befattning enligt gällande sedvänjor kan anses förpliktad att utöva värdskap i större omfattning. För vår del vilja vi betona, att om extra tilldelning förekomme endast i sådana fall, kontrollstyrelsen påtalade, vore säkerligen icke mycket att därom säga. Men så är icke förhållandet, utan detta undantagsmedgivande från huvudregeln har tillämpats i alltför stor utsträckning. Den extra tilldelningen uppgick år 1933 till icke mindre än 760 000 liter, motsvarande 3'01 % av hela den utminuterade myckenheten eller i genomsnitt 0*60 liter per motbok. Genom sitt förslag om s. k. efterhandsköp har revisionen i stor utsträckning onödiggjort extra tilldelning. Revisionen understryker detta i följande ordalag : »En gynnsam och icke oviktig följd av rätten till efterhandsköp är att behov av s. k. extra tilldelning, d. v. s. tilldelning över den för varje köpare fastställda maximikvantiteten, icke torde ifrågakomma i så stor omfattning som hittills varit fallet.» Bestämmelsen om extra tilldelning hade enligt vår mening helst bort utgå ur lagförslaget. Vad maximikvantitetens storlek angår hava vi inom revisionen hävdat den meningen, att denna bort vara avsevärt mindre än nu. Upprepade framställningar hava också gjorts i riksdagen i samma riktning. Full inköpsrätt äges nu av mer än en femtedel av alla inköpsberättigade. A t t denna femtedel, såsom revisionen förmenar, skulle vara »de mest pålitliga konsumenterna» i nykterhetshänseende, torde vara en alltför djärv gissning. Det är säkerligen, såsom revisionen själv understryker, »ett obestridligt önskemål, att konsumtionen av spritdrycker i vårt land nedbringas och detta även bland dem som åtnjuta full tilldelning». Sänkes maximikvantiteten för dem, som nu tilldelats 4 liter per månad, är det rimligt, att för dem, som tilldelats lägre kvantitet, en sänkning i lämplig proportion likaledes bör äga rum. Var bör då maximigränsen sättas? Det synes, som den inköpta myckenheten under föregående år bort kunna bilda utgångspunkten. Medelinköpen för hela riket av de utminuterade spritdryckerna per motbok och månad utgjorde år 1933 1-61 liter. Medräknas den extra tilldelningen bli 1 Den kvantitet motboksinnehavare för visst tillfälle medgives inköpa utöver~4 liter i månaden eller ntöver den mindre myckenhet, han enligt bolagets tillståndsbevis eller av bolaget självt antagen bestämmelse eller meddelat beslut äger inköpa under viss tidsperiod.

547 medelinköpen 1-66 liter. Skulle maximikvantiteten beräknas efter dessa medelinköp, skulle sålunda maximigränsen sättas vid L66 liter. Huruvida denna gräns är den lämpligaste eller en något högre sådan bör stipuleras, torde vara beroende på vilken ståndpunkt man i övrigt tar till lagförslaget i sin helhet. Beträffande de dryckesvaror, som träffas av bestämmelsen om maximigräns, stadgar såväl 1917 års förordning som revisionens förslag, att begränsningen endast gäller spritdrycker. Vinerna äro sålunda undantagna. Utgår man från att elet är egenskapen hos dryckerna att verka berusande som motiverar stadgandet av maximikvantiteter, torde även vinerna, i synnerhet de starka, i detta avseende böra undergå en liknande behandling som spritdryckerna. Det är nämligen bekant, att även vinerna i rätt stor utsträckning användas som berusningsmedel. Enligt revisionens utredning för perioden 1922—1930 belöpte sig ökningen för de olika slagen av icke musserande viner till omkring 150 %, medan ökningen av spritdrycker samma tid knappast uppgick till 20 %. Även om sedan 1931 en minskning i vinkonsumtionen inträtt, är den dock betydande. Omsättningen av vin i volymliter var år 1933 4 081 765 (eller per invånare 0-66 volymliter) och därav i starka viner 2 697 790 liter. Av dessa senare utförsåldes i utminuteringen, varom här är fråga, 2 454 505 liter. Mot den nuvarande och även av revisionen upptagna ordningen, att månadstilldelningen skall fastställas i volymliter hava invändningar gjorts. Så ha i Nykterhetsfolkets lagstiftningskommitté trenne ledamöter föreslagit, att för alla slag av spritdrycker och viner alkoholprocenten borde angivas och månadstilldelningen beräknas efter den verkliga alkoholmängden och icke efter den blandade varan. Utan att nu taga ståndpunkt till detta spörsmål hänvisa vi till nämnda kommittés riktlinjer sidan 329. Då revisionen mot ett stadgande av sänkning av maximikvantiteten av spritdrycker åberopar psykologiska skäl och betonar vikten av att försäljningslagstiftningen omfattas med förtroende av allmänheten och icke minst av den stora mängden av anmärkningsfria konsumenter, så ger revisionen uttryck åt en allmän mening. Det torde dock icke vara alldeles riktigt, att det skulle vara särskilt de anmärkningsfria konsumenterna som anse en kvantitetsminskning såsom opåkallad. Även den nu gällande ordningen om inköpsrättens omfattning har varit föremål för stark kritik, men den allmänna opinionen har dock, såsom revisionen själv konstaterar, i stor utsträckning godtagit densamma. Det borde icke vara uteslutet, att en ytterligare sänkning av maximigränsen också så småningom kunde komma att röna samma öde. Vi hava med ovanstående uttalande i fråga om allmän maximigräns velat giva uttryck åt den mening som vi och ett stort antal andra hysa i denna fråga. Då vi emellertid hava den förhoppningen, att flera av de förslag revisionen framlagt, exempelvis i fråga om nykterhetsvården och sammansättningen av systembolagens styrelser, skola, i fall de vinna statsmakternas bifall, i avsevärd mån förbättra nykterhetstillståndet, hava vi icke ansett oss nu böra giva något bestämt yrkande beträffande det mycket omstridda spörsmålet om generell sänkning av maximigränsen.

548 Om åldersgräns. (4 kap. 2 §; 5 kap. 8 §; 4 kap. 10 § spritdrycksförordningen) Såsom revisionen framhåller, har minimiåldern för erhållande av inköpstillstånd varit i lagen fastställd till 21 år. Detta har motiverats därmed att denna ålder sammanfaller »med den borgerliga myndighetsåldern, vid vilken ju varje person ansetts mogen att själv svara för sina handlingar». Denna princip har dock icke följts i fråga om rätt till inköp av rusdrycker å utskänkningsställe, utan åldersgränsen är härvid fastställd till 18 år. Revisionen har icke heller påyrkat någon ändring härutinnan utan föreslagit minimiåldern för inköp inom utminuteringen till 21 år och vid utskänkningen till 18 år. Ombud för avhämtning av rusdrycker föreslås ock skola hava fyllt 18 år. Åldersfrågan har, beträffande rätt till motbok, emellertid ansetts vara av så stor betydelse att den vid flera tillfällen varit föremål för riksdagens behandling. E t t yrkande vid 1927 års riksdag om åldersgränsens höjning till 25 år godtogs av andra kammaren, med lottens tillhjälp föll det däremot i första kammaren. Enligt en av kontrollstyrelsen gjord specialundersökning voro den 31 december 1933 endast 0-64 % av rikets 1 122 563 manliga motboksägare under 25 år, medan motsvarande procenttal för de 141 118 kvinnliga motboksinnehavarna var 001. Vid flertalet av de bolag, som icke undantagslöst tillämpat 25-årsåldern, ha motböcker endast i relativt sällsynta fall utlämnats till personer under 25 år. Då revisionen av dessa omständigheter dragit den slutsatsen, att en i lagen stadgad allmän höjning av åldersgränsen skulle hava ringa praktisk betydelse, då den ändå tillämpats så allmänt, måste vi härutinnan uttala en annan uppfattning. Det är känt, att tendensen hos systembolagen på senaste tiden börjat gå i den riktningen, att man gått under den förut praktiserade åldersgränsen. Även inom oktrojkommunerna har en liknande tendens gjort sig gällande. Skulle revisionens förslag om slopande av den kommunala självbestämningsrätten ifråga om beviljandet av utminuteringsrättigheter vinna riksdagens bifall, skulle varje oktrojföreskrift även rörande åldersgränsen försvinna. Ä r 1932 voro 41 bolag enligt oktrojföreskrift förhindrade att utlämna motbok till den som ej fyllt 25 år och alltjämt gäller detta för 31 bolag. Med revisionens förslag skulle en dylik föreskrift icke längre kunna med laga verkan uppställas av kommunerna. Om lagen däremot stadgade en minimiålder av 25 år, skulle nuvarande allmänt praktiserade förhållanden i detta avseende befästas. Därigenom skulle ock vinnas önskvärd och friktionsfri likformighet, som med all sannolikhet borde kunna bliva till gagn för ungdomen och nykterhetstillståndet i landet. Det bör särskilt framhållas, att även systembolagens förtroendenämnd synes ha en liknande uppfattning, även om den föreslår en viss mindre uppmjukning av bestämmelsen. I nämndens framställning i detta ämne till revisionen £öres sålunda bland annat följande uttalande:

549 »Med hänsyn till de förhållanden, för vilka här ovan redogörelse lämnats, kan det förefalla, som om en höjning av åldersgränsen till 25 år vore motiverad. Någrra större ändringar i nu faktiskt existerande förhållanden skulle icke därav f'oranlcdas. V i d övervägande av de faktorer, som kunna inverka på frågan om den lämpliga åldersgränsen, har förtroendenämnden för sin del stannat vid att föreslå en åldersgräns av 25 år med den modifikationen dock, att systembolagen skulle berättigas att i fall, där särskilda skäl därför föreligga, utlämna motbok till pers<on, som fyllt 21 men ej 25 år.» Gent emot denna modifikation skulle kunna framhållas, att en bestämmelse om bestämd minimiålder otvivelaktigt skulle underlätta systembolagens arbete, på Kamma gång som ett fastställande av nu gällande praxis skulle i nykterhetsavseende vara gagneligt. Med hänsyn till förtroendenämndens erfarenhet i föirevarande avseende, ha vi trots det ovan framhållna likväl icke ansett oss böra motsätta oss den av nämnden förordade modifikationen. Beträffande revisionens förslag i 5 kap. 8 §, att utskänkning må äga rum till eden som kan antagas ha fyllt 18 år, hysa vi den meningen, att åldersgränsen iäven i detta fall bort höjas, måhända till 21 år. Det länder icke ungdomen till gagn att vistas på utskänkningsställena. Icke minst med hänsyn till den ofta med utskänkning förenade dansen föreligger en särskild fara för att ungdom, som icke uppnått myndighetsåldern, dragés till uteliv å restaurangerna, I fråga om ombudskap för avhämtning av rusdrycker gälla nu detaljerade bestämmelser för att i möjligaste mån förebygga missbruk. Sålunda har i 45 § 2 Rff stadgats: ^ Avhämtas dryckerna genom ombud, må som sådant ej begagnas person, till vilken veterligen, enligt vad i 34 § stadgas, rusdrycker ej må utminuteras. Detta innebär förbud mot ombudskap bl. a, för personer under 21 år. Revisionen har emellertid i 4 kap. 10 § föreslagit sänkning av minimiåldern för dylika ombud till 18 år. Enligt vår mening bör åldersgränsen alltfort vara 21 år. Härigenom vinnes större trygghet för att ordningen med inköp genom ombud icke medför så stora risker i nykterhetsavseende. Vi få sålunda föreslå ändring i revisionens förslag till spritdrycksförordning: 1) 4 kap. 2 §: Tillstånd att inköpa spritdrycker och vin må icke meddelas den som ej fyllt tjugufem år, dock må, om särskilda skäl därtill äro, tillstånd meddelas den som fyllt tjuguett men ej tjugufem år. 2) 5 kap. 8 §: Utskänkning må ej äga rum till den som kan antagas ej hava fyllt tjuguett år.

550 3) 4 kap. 10 § andra stycket: Avhämtning må icke äga rum genom ombud som kan antagas ej hava fyllt tjuguett år.

Om försändning av spritdrycker och Tin. (4 kap. 7 § spritdrycksförordningen m. m.) Systembolag äger verkställa försändning av rusdrycker inom hela sitt kontrollområde, dock icke med post till följd av det allmänna förbudet mot postbefordran av paket, innehållande spritdrycker, som stadgas i kungörelsen den 21 december 1904 (nr 69 sid. 1). År 1919 förklarade generalpoststyrelsen, att ur postal synpunkt inga invändningar förefunnes mot ett vid denna tidpunkt framfört förslag om upphävandet av postförsändningsförbudet. Kontrollstyrelsen däremot förklarade år 1920, att några fördelar i nykterhetsavseende icke stode att därigenom vinna, utan att därav skulle kunna följa åtskilliga olägenheter. Bevillningsutskottet yttrade år 1920, att postförbudets upprätthållande av olika skäl vore välbetänkt. Utskottet upprepade år 1922, att det icke kunde ansluta sig till den av föredragande departementschefen uttalade meningen, att postbefordran av spritdrycker från utminuteringsställe borde tillåtas. Revisionen har emellertid nu föreslagit, att den ovan omnämnda kungörelsen skall upphävas (1 § i förslaget till förordning om införande av spritdrycksförordningen samt lagen om nykterhetsvård, ovan sid. 53). Därjämte har revisionen förordat, att systembolagen skola äga försända spritdrycker och vin icke blott till köpares närmaste järnvägs-, omnibus- och ångbåts station, utan även genom posten till köparens närmaste postanstalt. Revisionens huvudskäl härför är, att ifrågavarande förbud förlorat större delen av sin ursprungliga betydelse med hänsyn till omnibusväsendets starka utveckling över hela landet. Enligt revisionens ifrågavarande förslag skulle spritdrycker och vin kunna avhämtas icke blott å systembolagens utminuteringsställen (bolagets huvudort och dess utminuteringsfilialer) utan även å särskilt inrättade s. k. utlämningsställen, dit rekvirerade varor översänts från vederbörande utminuteringsställe. Till stöd härför framhåller revisionen, att systembolagen under nuvarande trafikförhållanden kunna företaga försändning av spritdrycker till ett synnerligen stort antal orter i riket genom att anlita — förutom statens järnvägar — enskilda kommunikationsanstalter av flera slag, såsom omnibuslinjer, enskilda järnvägar och ångbåtar. Av revisionens uttalanden draga vi helt andra slutsatser än revisionen. Då kommunikationerna, trots nuvarande postförbud, äro så tillfredsställande, som revisionen framhäver, är enligt vår mening ett upphävande av postförbudet omotiverat. Vi anse, att kontrollstyrelsens yttrande av år 1920, samt bevillningsutskottets uttalanden åren 1920 och 1922 alltjämt ha fog för sig. Det vore säker-

551 ligen ur nykterhetssynpunkt icke välbetänkt att genom upphävande av postförbudet åstadkomma, att en mängd poststationer ute på landsbygden bleve utlämningsställen för rusdrycker och mötesplatser vissa dagar för ortens spritrekvirenter och andra, som just då måhända komme att söka deras sällskap. Det må i detta sammanhang påminnas om, att därigenom en mängd skolhusbyggnader, där poststationer ofta äro inrymda, bleve dylika mötesplatser, ett förhållande som säkerligen varken lärare eller föräldrar och målsmän skulle uppskatta. Då sålunda upphävande av postförbudet icke är behövligt för systembolagen men i nykterhets- och ordningshänseende kan verka skadligt, yrka vi avslag på revisionens förslag i denna del. Vi föreslå sålunda: dels att ovannämnda kungörelse icke må upphävas; dels ock att 4 kap. 7 § i spritdrycksförordningen må få följande lydelse: Är köpare bosatt å ort, där utminuterings- eller utlämningsställe ej finnes inrättat, äger bolaget utan kostnad för köparen försända varan till dennes närmaste järnvägs-, omnibus- eller ångbåtsstation.

H e r r a r B'arg, J o h a n s o n och L j u n g g r e n . Utskänkningsvinstens avveckling. (3 kap. 15 och 16 §§ spritdrycksförordningen m. m.) ^ Sedan gammalt har det privatekonomiska vinstintresset i rusdryckshanteringen ansetts vara ett hinder för en gagnelig utveckling i nykterhetsavseende inom vårt land. Redan genom bildande av brännvinsminuteringsbolaget i Falun år 1850 med det program, som återgives i detta betänkande (sid. 190), inleddes en början till mera systematiska åtgärder för avkoppling av detta intresse, vilka senare fullföljdes och utvecklades av det s. k. Göteborgssystemet, särskilt i fråga om utminuteringen. På detta system är den nu gällande ordningen uppbyggd, och grundsatsen, att ingen privatekonomisk vinst bör utgå, har genomförts beträffande utminuteringen. Samma skäl som varit vägledande vid denna utveckling synas oss giltiga ifråga om utskänkningen. Frågan om det privatekonomiska intressets avveckling inom denna gren av detaljhandeln har också varit ett spörsmål, som trätt i förgrunden vid övervägande av åtgärder till folknykterhetens främjande och vid utformningen av nu gällande rusdryckslagstiftning. Vi vilja i detta hänseende endast peka på redogörelsen i föreliggande betänkande över vad som i olika sammanhang anförts av nykterhetskommittén (sid. 217 ff.), 1914 års senare riksdag (sid. 221) och Systembolagsföreningarnas förtroendenämnd (sid. 226 ff.). Icke minst revisionens behandling av och ställningstagande till denna fråga vittnar om dess betydelse och vilken osäkerhet som gör sig gällande vid utskiftningen av det utrymme, som bör beredas å ena sidan det privatekonomiska vinstintresset och å andra sidan de landsgagnande nykterhetsoch statsfinansiella intressena. E t t genomgående drag hos alla dessa yttranden, som icke kan undgå att väcka uppmärksamhet, är att de framhålla svårigheten att förena det privatekonomiska intresset med grundprincipen om rusdryckshandelns handhavande så att därav uppkommer minsta möjliga skada. I syfte att lösa den sålunda påvisade motsättningen har ett flertal systembolag själva eller genom dotterbolag övertagit och drivit en avsevärd del av den restaurangrörelse, som är förenad med utskänkningsrätt, och i andra fall omhändertagit själva utskänkningen å enskilda restauranger. Av betänkandets statistik (sid. 194) framgår sålunda, att systembolag och dotterbolag till sådana handhade utskänkningen och rörelsen i övrigt å 132 restauranger samt enbart utskänkningen å ytterligare 19 restauranger, medan rörelsen å 333 restauranger med utskänkningsrätt helt omhänclerhades av enskilda näringsidkare. Erfarenheterna av sys:em-

553 bolaigens ifrågavarande verksamhet hava ur nykterhetssynpunkt varit goda. Da denna ordning innebär, att utskänkningsvinsten helt stannar hos systembolagen, är den även från statsekonomisk synpunkt att föredraga framför systemiet med enskilda utskänkningsinnehavare, som åtnjuta direkt utskänkningsvinst. Med avseende härå må hänvisas till tabellen å sid. 198. vilken — även med de reservationer som knutits till densamma — klart giver vid handen, att statsverkets behållning av utskänkningen skulle ökas avsevärt, om det privatekoniomiska intresset avkopplades till förmån för staten. Sålunda angivas statsverkets bruttovinster genom systembolagens utskänknings- och restaurangrörelse åren 1930 och 1932 till 9 838 000 respektive 7 476 000 kronor samt de beräknade nettovinsterna till 8 763 000 respektive 5 537 000 kronor, motsvarandle per liter kr. 4'57 respektive 3-85, medan statsverkets nettovinster å den överllåtna utskänkningen utgjorde endast 2-54 respektive 2-28 kronor per liter eller 55—60 % av nettovinsten å systembolagens egen utskänkningsrörelse. De enskilda restauratörernas sammanlagda utskänkningsvinster utgjorde nämnda år 1:3 176 000 respektive 10 738 000 kronor. Nu förhåller det sig visserligen otvivelaktigt så, att dessa senare vinstbelopp icke komma de enskilda näringsutövarna till del oavkortade, enär från dessa avgå — förutom kostnader för handthavande av utskänkningen, såsom för serveringspersonal, kontroll m. m. — även andra avdrag. I fråga om dessa senare avdrag anför revisionen (sid. 196) : »De beräknade framtida vinsterna bliva nämligen i viss utsträckning redarn på förhand diskonterade och överförda till andra händer. Exempel härpå äro följande praktiska fall. Lokalhyran för en restaurang är utan tvivel högre därest denna har utskänkningsrätt än om den saknar sådan. En större eller mindre del av den beräknade framtida ekonomiska fördelen av denna rätt kommer sålunda hyresvärden — eventuellt en föregående ägare av fastigheten — och icke restauratören till godo. Om en restaurang övergår till ny ägare, betingar den högre pris i det förra fallet än i det senare; en del av den framtida vinsten stannar härigenom hos den föregående ägaren. För restaurangens innehavare bliva på detta och likartade sätt kostnaderna för restaurangens drift större än de eljest skulle vara.» Det här anförda förhållandet synes jämte andra starkt tala emot bibehållande av det nuvarande systemet med direkt utskänkningsvinst för enskilda näringsidkare. Enligt vårt förmenande kan det nämligen icke vara en ändamålsenlig ordning, att statsverket avstår från en avsevärd tillgång, varigenom möjlighet beredes för kommuner eller enskilda att exempelvis erhålla högre hyresersättningar för restauranglokaler än som skulle kunna påräknas, därest utskänkningsvinst icke utginge till restauranginnehavarna, eller varigenom en ägare av ett restaurangföretag med utskänkningsrätt kan genom försäljning av detta tillgodogöra sig av det framtida värdet av denna utskänkningsrätt, vilken rätteligen icke är hans tillhörighet utan det allmännas. Vad särskilt kommunernas hyrespolitik beträffar hava ovan påtalade missförhållanden föranlett kontrollstyrelsen att genom påbud i cirkulär till systembolagen söka stävja dylika förfaranden och även utgjort skäl för revisionen att jämka på den kommunala beslutanderätten i fråga om utskänkningsställes förläggning

554 (se sid. 276 f.). Om dylika och andra av revisionen framhållna omständigheter göra sig gällande, är detta tydligen ett bevis för att den till den enskilde restauranginnehavaren utgående utskänkningsvinsten åtminstone icke till hela sitt belopp är nödvändig för restaurangrörelsens upprätthållande utan kain till avsevärd del undvaras av denne till förmån för ovidkommande parter. Även om det, såsom revisionen framhåller, »från speciell nykterhetssynpmnkt är av betydelse, att restaurangerna med utskänkningsrätt icke hava en svag ekonomi», anse vi oss icke kunna förorda bibehållande av ett stöd från det allmännas sida av så irrationell art, som den nuvarande ordningen i verkligheten utgör. Om det å en viss ort anses önskvärt, att en restaurang me<d utskänkningsrätt finnes å denna men nödiga ekonomiska förutsättningar för rörelsens bedrivande ej föreligga, bör det enligt vår mening betraktas som ett lokalt intresse — kommunalt eller enskilt — och därför tillgodoses på samma sätt som sker i fråga om andra dylika behov. Föreligger behov av en hotellrörelse eller restaurang utan utskänkning av rusdrycker lärer denna få anordnas utan bidrag av medel, vilka eljest skulle tillkomma statsverket. Även från många andra synpunkter är den nuvarande ordningen med direkt utskänkningsvinst för de enskilda restauranginnehavarna en mycket olämplig metod för att tillgodose dylika behov. Såväl revisionens egen framställning i detta ämne som ett flertal andra auktoritativa yttranden betona, hurusom berörda vinstmöjlighet utgör en lockelse för restauratören att söka höja omsättningen å hans restaurang av de vinstgivande rusdryckerna. Att vinstkvantitetsystemet i dess hittills ofullständiga tillämpning icke kunnat förebygga denna strävan är tämligen uppenbart. Motsatsen skulle nämligen innebära den alldeles icke sannolika företeelsen av affärsföretagare, som frivilligt avstode från att utnyttja lovliga möjligheter inom sin yrkesutövning till ekonomisk fördel. Icke heller det likväl erkännansvärt förbättrade förslag, som revisionen framlägger till reglering av vinstmöjligheterna, anse vi till fyllest i detta avseende. Man måste nämligen förutse, att även om detta förslag genomföres, detsamma likväl måste någorlunda anpassas efter de under årens lopp inträffade växlingarna i omsättningsförhållandena å de olika restaurangerna, så att en ökning av vinstkvantiteten kan äga rum för en restaurang, som är stadd i framåtgående, och på motsvarande sätt en minskning komma till stånd för en restaurang, som går tillbaka. Men om så blir fallet — och revisionen antyder ju själv detta, såsom framgår av uttalandet å sid. 241 — är det tydligt, att en restauratör alltjämt har kvar ett intresse av att omsättningen av rusdrycker å hans restaurang icke minskas utan i stället ökas. Det av revisionen föreslagna systemet synes därför icke fylla de anspråk revisionen själv angiver, då den framhåller, att det med utskänkningen förbundna privatekonomiska vinstintresset bör vara underkastat sådana villkor och begränsningar, att detta intresse icke utgör ett hinder för en gynnsam utveckling från nykterhetssynpunkt av denna gren av detaljhandeln med spritdrycker och vin (sid. 236). Det förtjänar påpekas, att förtroendenämnden ur nykterhetssynpunkt bestämt avstyrker ett system för ersättning till restauratörerna, enligt vilket ersättningens storlek är beroende av utskänkningens omfattning.

555 Alnmärkningar av olika slag kunna med skäl riktas mot såväl grunden för vinsstkvantitetssystemet som dettas allmänna karaktär. Det bör i detta sammamhang uppmärksammas, att både förtroendenämnden och restaurantförenimgen hava underkänt den nuvarande beräkningsmetoden för vinstkvantiteternia, icke minst med hänsyn till förhållandena restauratörerna emellan. Restauirantföreningen uttalar sålunda att »metoden eller rättare sagt bristen på ratieonell beräkningsmetod för avvägande av vinstkvantiteter torde vara revisionen väl bekant. Detta förhållande har förorsakat dels skriande orättvisor restauratörer emellan, dels ock i åtskilliga fall anmärkningsvärt små vinstkvamtiteter överhuvud taget.» D)e faktiska förhållandena i avseende å vinstkvantiteterna framgå av följande tablå, som bygger på uppgifter, lämnade av kontrollstyrelsens statistiker, dr Gahn. a)

Rtestauranger med en vinstkvantitet år 1933, siom var mindre än eller lika med den verkliga försäljningen nämnda år.

Vinst;kvantiteten i % av försäljningen 40—50 5>0—60 6.0—70 7'0—80 SO—90 910—100

Antal restauranger

i i i

. . . .

11 8 13 15 30 38 13

Tillhopa 142

b)

Restauranger med en vinstkvantitet år 1933 som var större än den verkliga försäljningen nämnda år. ) Antal Vinstkvantiteten i % restauranger av försäljningen 50 42 46 47 29 18 19 Tillhopa 251 Restaurangerna under a) 142

100—110 procent 110-120 120-130 130—150 150-170 170-200 200 procent och däröver

. . . . . . . , . . , . . . . .

Samtliga restauranger 393

Som av tablån framgår hade år 1933 vissa restauranger en vinstkvantitet, som icke utgjorde ens 40 procent av hela försäljningen, medan ett flertal restauranger åtnjöto en vinstkvantitet, som betydligt översteg försäljningen. Även vinstkvantiteternas absoluta storlek varierade i hög grad, i det att den minsta allenast var 150 liter, medan den största utgjorde 30 000 liter. Efter ingående försök av såväl kontrollstyrelsen som förtroendenämnden och icke minst av revisionen själv att finna ut en lämpligare beräkningsmetod har revisionen slutligen nödgats stanna vid att väsentligen bygga på den ytterst otillfredsställande grund, som den nuvarande ordningen utgör. Att så måst ske, torde till fullo bevisa svårigheten att åstadkomma något bättre. Enligt vår mening är det icke försvarbart att alltjämt fasthålla vid ett system, som är grundat på den nuvarande från alla håll underkända ordningen. Vad nyss sagts gäller närmast redan befintliga restauranger. Nytillkommande restauranger skulle emellertid enligt revisionens förslag intaga en betydligt oförmånligare ställning i vinstavseende än även de ogynnsammast lottade bland de äldre restaurangerna. Härom anför revisionen å sid. 240: »Av vad som ovan anförts framgår att åtskilliga av de skäl, som tala för bibehållande av direkt utskänkningsvinst för redan befintliga utskänkningsställen,

556 sakna giltighet beträffande nytillkomna ställen. Enligt revisionens mening bör man, icke minst av statsfinansiella skäl, eftersträva, att summan av vinstkvantiteterna för hela landet icke ökas utan om möjligt reduceras i den mån rörelsen å restauranger med vinstkvantitet upphör. Revisionen har emellertid icke upptagit någon uttrycklig regel om förbud mot meddelande av vinstkvantitet till ny restaurang. Sålunda synes det exempelvis ej föreligga tillräcklig anledning att lägga hinder i vägen för det förfarandet, som understundom praktiserats under gällande ordning, att en ny restaurang övertager ett äldre utskänkningsställes vinstkvantitet eller del därav efter särskild uppgörelse med ägaren härav och under förutsättning av systembolagets godkännande.» Detta innebär, att en restaurang, tillkommen efter ett visst datum, skulle, om icke undantagsregeln komme i tillämpning, för all framtid vara i avsaknad av den förmån i vinsthänseende, som en annan restaurang kanske endast kort tid dessförinnan blivit tillförsäkrad för framtiden. Några direktiv till ledning för kontrollstyrelsen vid utskiftande av de förmåner, som undantagsregeln medgiver, givas icke utöver det anförda exemplet. Huruvida och under vilka andra omständigheter än de i exemplet angivna vinstkvantitet må medgivas ny restaurang kan icke utläsas ur det anförda. I kritiken mot det nuvarande vinstkvantitetsystemet har, såsom ovan erinrats, avsaknaden av klara bestämmelser framhållits som en av de svåraste bristerna. Detta har ock föranlett kontrollstyrelsen att i sitt utlåtande i ämnet år 1927 förorda »en utredning som borde inriktas på att skapa klara förutsättningar huru den tanke, som ligger bakom stadgandet i 25 § 2 mom. Rff, skall förverkligas, samt leda till mera preciserade direktiv från statsmakternas sida än de nu förefintliga i fråga om slutmålet för avvecklingen av det privatekonomiska intresset i utskänkningsrörelsen och beträffande takten i avvecklingsarbetet». De av revisionen givna direktiven för förfarandet vid avvecklingen av vinstintresset för nytillkommande enskilda restauranger synas icke giva större klarhet än de nu gällande. Att legalisera ett system, som inbjuder företagarna att inbördes förvärva vinstkvantiteter av varandra vilja vi även bestämt avråda ifrån. Redan nu* gällande ordning föranleder, som revisionen också framhållit (sid. 232), att den av det allmänna medgivna utskänkningsrätten utgör ett slags monopol, som ställer innehavaren i ett avsevärt gynnsammare läge än den som saknar denna rätt. Det är en känd sak, att den förmån monopolet utgör av innehavaren gärna uppfattas som en personlig ekonomisk tillgång, vilken han, on. tillfälle därtill öppnas, såsom vid försäljning av restaurangen, tillåter sig förfoga över på samma sätt som den vore hans rättmätiga egendom. Detta synes oss illa nog. Skulle nu förmånen av särskilt tillförsäkrade vinstmöjligheter av statsmakterna uttryckligen betecknas såsom en rättighet, vilken den ene tillståndsinnehavaren lämpligen kunde förvärva av den andre, bereddes tydligen ytterligare möjligheter till privataffärer med värden, vilka ingalunda kunna anses som en handelsvara utan som tillkommande det allmänna. En sådan ordning kan icke vara lämplig. Ännu en omständighet vilja vi påvisa i detta sammanhang för att b3lysa

557 befintliga skiljaktigheter mellan olika utskänkningsberättigade restauranger. Av betänkandet framgår, att utskänkningsvinsten å vissa restauranger helt tillföres statsverket, medan å andra restauranger en större eller mindre del därav tillkommer den private innehavaren. De förra restaurangerna utgöras väsentligen av folkrestauranger och dessa närstående, medan restauranger av högre klass och särskilt lyxrestaurangerna få åtnjuta avsevärda belopp av vinsten. Såsom motivering för denna olikhet framhålles, att den högre standard i olika avseenden restaurangerna av högre klass erbjuda sin publik kräver större driftkostnader och därför motiverar större ekonomiska förmåner än som påkallas lör de enklare restaurangernas del. Nu påtalade omständigheter leda sålunda hän till den skillnaden dessa restaurangtyper emellan, att vinsten å utskänkningen till kundkretsen å de enklare ställena helt går till statsverket medan vinsten å utskänkningen till kundkretsen å de finare restaurangerna delvis kommer denna kundkrets till godo genom högre standard i fråga om lokal betjäning, servis m. fl. avseenden. Om folkrestaurangerna och med dem jämställda restauranger komme i åtnjutande av samma vinstförmåner som restaurangerna av högre klass, skulle de givetvis härigenom kunna bereda sin publik värdefulla förmåner i fråga om bättre och billigare mat, trevligare lokaler, inredning, servering o. d. Nu påtalade olikheter finna vi föga tilltalande och kunna så mycket mindre tillråda statsmakterna att sanktionera och för framtiden upprätthålla rådande ordning, som vi anse att statsverket bör ha lika rätt till utskänkningsvinsten, oavsett om den härrör från kundkretsen å en folkrestaurang eller en lyxrestaurang. Om i konsekvens med denna uppfattning all på rusdrycksutskänkningen uppstående vinst tillfördes statsverket, men restauranger av högre klass erhölle kontant subvention av sålunda inflytande medel — ett förfarande, som otvivelaktigt vore riktigare i så måtto att det åminstone möjliggjorde avvägning på ett rationellare sätt än det av revisionen föreslagna så framstode vad vi här vända oss emot i en klarare dager än vid tillämpningen av vinstkvantitetsystemet, där dessa förhållanden komma mera i skymundan. Vad nu senast anförts tar sikte på de ojämnheter, revisionens förslag skulle innebära tillståndsinnehavarna emellan. I samband härmed bör även erinras om det ojämna förhållandet mellan restauranger med utskänkningsrätt och de som helt sakna sådan. Som revisionen påvisar betyder redan själva rätten till utskänkning, oavsett om handelsvinst utgår eller icke, i och för sig ett försteg hos innehavaren framför den som saknar sådan rätt. Tillgången till rusdrycker utgör nämligen som känt är i vida folklager en dragkraft av stor betydelse föl en restauranginnehavare. Värdet av denna s. k. indirekta vinstmöjlighet ökas säkerligen därav att tillgången till rusdrycker å en restaurang är förbunden med måltidstvång. Huru utskänkningsrätten uppskattas framgår som ovan vidrörts bl. a. därav att exempelvis avsevärt högre hyra kan erläggas för en restauranglokal, om utskänkning får äga rum därstädes än om så ej får ske. Mången restauranginnehavare skulle säkerligen vara villig att betala för rätten till utskänkning utan anspråk på vare sig ersättning för kostnader och besvär för utskänkningsrörelsens bedrivande eller direkt handelsvinst därå. Det för-

558 språng, som restaurangerna med utskänkningsrätt sålunda äga i konkurrensen framför restauranger utan sådan rätt, synes oss stort nog, varför vi finna det icke blott opåkallat utan från allmän synpunkt direkt skadligt att ytterligare öka detsamma genom att medgiva de förra restaurangerna handelsvinst å utskänkningen. Särskilt med hänsyn till önskemålet om en gynnsam utveckling av de rusdrycksfria restaurangerna framträder en sådan ordning såsom olycklig. Om det förhåller sig så, som med styrka hävdas från skilda håll, att vinsträtten å vissa restaurangföretag utgör ett svårt handikap för sådana restauranger, som visserligen hava utskänkningsrätt men sakna vinsträtt, är det tydligt, att skillnaden i konkurrenskraft är ännu mycket större mellan sådana restaurangföretag, som sakna varje rätt till rusdrycksutskänkning, och sådana som icke allenast äga sådan rätt utan därtill åtnjuta betydande direkta vinstmöjligheter. En viktig sida av frågan om utskänkningsvinsten är den rent statsekonomiska. Det framgår av revisionens behandling härav (sid. 198 f.), att statsverkets vinst beträffande spritdrycker under de båda åren 1930 och 1932 var omkring 50 procent högre, då utskänkningen drevs i systembolagens egen regi än då den var överlåten. Med tillämpning av denna siffra skulle statsverkets vinst hava ökats med omkring 2 650 000 kronor under år 1930 och med omkring 2 miljoner under år 1932, därest systembolagen hade handhaft utskänkningen av spritdrycker å samtliga enskilda restauranger och burit de därmed förknippade kostnaderna. I dessa siffror ingår icke den ytterligare ökning av statsverkets vinst, som skulle inträtt, i därest även vinutskänkningen omhänderhafts av bolagen. Om de enskilda restauratörerna därjämte hade haft att bestrida kostnaderna för utskänkningens handhavande, såsom ett vederlag för förmånen att utskänkning överhuvud finge äga rum å ifrågavarande restauranger, skulle statsverkets vinst hava ökats med betydligt större belopp, nämligen år 1930 med 13 176 000 kronor och år 1932 med 10 738 000 kronor, vilka belopp utgöra de enskilda restauratörernas totala bruttovinster å utskänkningen av spritdrycker och vin under nämnda år. Även en annan detalj av revisionens förslag är av beskaffenhet att medföra verkningar i statsfinansiellt avseende. Revisionen föreslår nämligen att ersättning i regel skall tillkomma sådana restauratörer, som icke erhålla förnyelse av tidigare överlåtelse av utskänkningstillstånd i de fall, då utebliven förnyelse beror på systembolagets åtgöranden. Ersättningen bör i sådant fall fastställas på »fullt affärsmässigt sätt» och »beräknas efter en sakkunnig värdering, avseende restaurangrörelsens värde ur avkastningssynpunkt före och efter systembolagets ifrågavarande åtgärd». I värdet ingår givetvis främst som faktor den direkta utskänkningsvinsten. Detta förslag utgör en naturlig konsekvens av revisionens uppfattning i vinstfrågan. Även vi hava ansett oss böra b.träda detta förslag för att därigenom underlätta indragningen av utskänkningstillstånd eller deras överförande i bolagens händer under den av oss föreslagna övergångstiden. Göres nu revisionens förslag i vinstfrågan till en beslående ordning, erhåller även nu omhandlade förslag till ersättning en betydelse som bör uppmärksammas. Revisionens förslag innebär, att vid ett bolags uraktlå-

559 tenhet att förnya överlåtelse av tillstånd restauratören skall av statsverket eljest tillkommande medel ersättas för mistande av ett framtida värde, grundat på förmåner, som statsverket avstått ifrån under överlåtelsetiden. J u större dessa av statsverket avstådda förmåner varit, desto högre blir lösesumman och ju mindre en restauratör fått förtjäna på utskänkningen, desto mindre blir vederlaget vid avträdet. Vid kapitalisering av framtidsvärdet å omfattande vinstkvantiteter kan förvisso enligt revisionens förslag så avsevärda ersättningsbelopp uppstå, att detta tvingar till förnyad överlåtelse, även om starka skäl tala däremot, eller ock orsakar det allmänna oskälig kostnad. Avvecklas däremot enligt vårt förslag successivt utskänkningsvinsten, minskas ersättningsbeloppen i förhållande härtill för att vid avvecklingstidens slut alldeles bortfalla. Någon ersättning därefter vid indragning av tillstånd anse vi nämligen icke böra utgå. Vi föreslå i anslutning härtill motsvarande ändring i förslaget till spritdrycksförordning. De för revisionen viktigaste skälen till bibehållande av vinstkvantitetsystemet torde vara dels farhågor för att en försämring av restaurangernas ekonomi skulle kunna leda till försämring i efterlevnaden av gällande restriktionsföreskrifter, dels det förhållandet, att den nuvarande ordningen ägt bestånd under långa tider, dels att en sänkning av restaurangernas nivå icke är önskvärd samt slutligen att »en avskrivning av utskänkningsvinsterna för de enskilda restaurangerna med utskänkningsrätt icke kan undgå att för de nuvarande innehavarna av dessa mången gång få karaktären av en konfiskationsåtgärd» (sid. 233). Vad nu först angår det sistnämnda skälet, att en avskrivning av utskänkningsvinsterna icke skulle undgå att få karaktären av en »konfiskationsåtgärd» må anföras följande: Med det skrämmande uttrycket »konfiskation» avses väl i allmänhet en åtgärd, medelst vilken någon genom ett lagligt förfarande av visst slag frånhändes honom tillhörig egendom utan vederlag. För att det överhuvud skall vara berättigat att tala om konfiskation i detta sammanhang måste, med sagda betydelse av detta begrepp, en restauratörs möjlighet till framtida vinst å utskänkningen betraktas såsom en honom tillhörig egendom, vilken berövades honom genom ändrad lagstiftning. Enligt vår mening är det emellertid oriktigt att anlägga en sådan syn på dessa förhållanden. E t t utskänkningstillstånd har nämligen enligt gällande lagstiftning alldeles icke en sådan karaktär, att det kan betraktas såsom vederbörande enskilda restauratörs egendom. Så mycket mindre kunna då de av detta tillstånd härrörande vinsterna anses vara honom tillförsäkrade för framtiden, så att de utgöra en del av hans förmögenhet. Lagstiftningen har tvärtom utformats så, att utskänkningstillstånden icke skola framstå såsom personliga tillhorigheter. Tillstånd att medgiva utskänkning ligger ju — med några få undantag — helt i vederbörande kommuns makt, tillståndet meddelas icke heller den enskilde restauratören personligen utan systembolaget, vilket å sin sida kan med länsstyrelsens medgivande överlåta det på den enskilde. Bolaget bar vidare full rätt att icke förnya överlåtelsen och det står kommunen och länsstyrelsen fritt att överhuvud vägra utskänkning, liksom att vid tillstånds

560 medgivande föreskriva, att detta icke får överlåtas. Till yttermera visso föreskriver förordningen, att tillstånd icke får meddelas för längre tid än tre år, bl. a. för att ge de tillståndsprövande myndigheterna tillfälle att med korta mellanrum överväga, huruvida meddelat utskänkningstillstånd skall upphöra eller förnyas. Förordningen eller gällande lag i övrigt ger icke stöd för den uppfattningen att den enskilde restauratören skulle vara berättigad till ersättning, för den händelse till honom skedd överlåtelse av tillstånd icke förnyas. Såsom revisionen anför, lära bolagen icke heller anse sig ha rätt att utge dylik ersättning utan ha i stället i sådana fall, då förnyelse av överlåtelse uteblivit på grund av åtgärd från deras sida, sökt genom inköp av inventarier o. d. lämna den förre innehavaren viss ersättning för verkningarna av denna åtgärd. Framhållas bör i detta sammanhang, att revisionen förordar bibehållande av nu gällande ordning, att ersättning icke utgår, om en enskild innehavare icke erhåller förnyelse av tillståndet på grund av kommunens vägran att överhuvud medgiva utskänkning. Ehuru i sådant fall restauratören går miste om icke blott den direkta handelsvinsten, utan även den indirekta vinst, som själva utskänkningsrätten utgör, har revisionen icke ansett skäl föreligga att föreslå ersättning för denna större förlust. Detta synes oss tyda på, att man icke heller från revisionens utgångspunkter kan med någon större grad av styrka giva en enskild restauratörs innehav av utskänkningstillstånd sådan karaktär, att förlusten av de av detta tillstånd härflytande framtida vinsterna rimligen kan betecknas såsom en konfiskation. Om man emellertid ställde sig på den ståndpunkten, att en restauratör med utskänkningsrättighet ägde någon slags rätt att även för framtiden åtnjuta de vinster, som kunde vara förenade därmed, är det tydligt att det sedan flera år tillbaka praktiserade vinstkvantitetsystemet utgör en partiell konfiskation av utskänkningsvinst. Som framgår av tabellen här ovan å sid. 555 utgjorde år 1933 för 14 restauranger vinstkvantiteten mindre än 40 % av den faktiska försäljningen. I jämförelse med en ordning med fri handelsvinst voro sålunda innehavarna av dessa restauranger genom det nuvarande systemet berevade mer än 60 % av sin utskänkningsvinst. Därtill kommer att de dessutom hava att av den å dem tilldelad vinstkvantitet uppkommande vinsten å spritdrycker avstå 25 % till systembolagen, såsom en slags partihandelsvinst för dessa, ulket avdrag icke är grundat på någon beräkning om normal handelsvinst för bolagen utan kan betecknas såsom en beskattning eller, om man så vill, en konfiskation. P å samma sätt kan man tydligen också beteckna varje jämkning aedåt av vinstkvantiteterna, och sådana hava ju företagits av kontrollstyrelsei vid flera tillfällen, såsom framgår av tabellen å sid. 225. Vi hava ansett mgeläget framhålla detta för att visa, att vårt önskemål om en fullständig avskrivning av de enskilda restauratörernas direkta vinstmöjligheter icke principiellt skiljer sig från den nuvarande ordningen utan allenast innebär ett fortskridande på de vägar, som lagstiftningen och tillämpningen i vårt land sedan länge beträtt. Med avseende å det skälet för revisionens ståndpunkt i ersättningsfrågan, att en avskrivning av de nuvarande utskänkningsvinsterna sannolikt skulle

561 mediföra en sänkning av ifrågavarande restaurangers allmänna standard, vilja vi firamhålla, att vi alldeles icke anse en sådan sänkning i och för sig eftersträvansvärd. Å andra sidan kunna vi icke dela den uppfattningen, att de höglklassiga restaurangernas betydelse är av den beskaffenheten, att de böra tilleirkännas särskilda förmåner på det allmännas bekostnad. Enligt vår mening? bör även denna näringsgren leva på sina egna naturliga förutsättningar. Om det förhåller sig så, att antalet dylika restauranger är större än som motsvarar kundkretsens behov eller deras allmänna standard betingar högre kostnadeer än denna kundkrets vill bära, får, anse vi, denna näring foga sig i en anpassning till den rådande verkligheten. D<et skälet för bibehållande av den nuvarande ordningen, att denna ägt giltighet en längre tid, synes icke böra tillmätas större betydelse. Om systemet i oclh för sig är oriktigt och har ogynnsamma verkningar, kan den omständigheten, att det bestått länge, icke göra det mindre angeläget, att så snart som rimligen låter sig göra gå till en avveckling. V a d slutligen angår det skälet mot avveckling av de enskilda utskänkningsvinsiterna, att man genom den därav vållade försämringen av restaurangernas ekonomi riskerar en oförmånlig inverkan på efterlevnaden av gällande restriktionssbestämmelser, underskatta vi ingalunda detsamma. Enligt vår mening skulle dock denna risk mångdubbelt uppvägas därigenom att det privatekonomiiska intresse vore avkopplat, som har fördel av att omsättningen av rusdrycker å restaurangerna ökas eller i varje fall icke minskas. A v huvudsakligen ovan angivna skäl ha vi funnit oss böra föreslå en avveckling av den nuvarande ordningen, som tillerkänner de enskilda restauratörerna en viss del av vinsten å utskänkningen av spritdrycker och starkare vineir, och förorda, att för framtiden hela ifrågavarande vinst skall tillkomma statsverket. Då i betänkandet icke föreslås någon ändring i fråga om viner, vilka icke omfattas av det nuvarande vinstkvantitetsystemet, hava vi ansett oss sakna anledning att i nu föreliggande avseende ingå på denna fråga. Den av oss sålunda förordade avvecklingen anse vi dock böra ske på ett för företagarna så litet kännbart sätt som möjligt. Förtroendenämnden har i sin framställning till revisionen rörande detta spörsmål anfört, att om avvecklingen ;skedde successivt under så lång tid som femtio år, skulle detta påkalla en så ringa årlig höjning av matpriset å de berörda restaurangerna som 1% öre för en måltid, som nu betingar ett pris av 3 kronor, för att tillförsäkra innehavarna av dessa samma ekonomiska resultat som vid bibehållen utskänkningsvinst. Detta exempel visar enligt vår mening, att en så lång avvecklingstid som 50 år icke kan vara påkallad. Om man i detta fall, liksom skedde vid indragningen av kommunernas och landstingens brännvinsförsäljningsmedel, låter avvecklingen äga rum under en tid av 25 år, torde tillräckligt rådrum vara givet för anpassning till den nya ordningen. Vi förorda således direktiv till övergångsföreskrifter av den innebörden, att vid lagens ikraftträdande medgiven vinstkvantitet minskas med 1/25 per år. Någon annan utgångspunkt för avvecklingen än nu gällande metod och tillerkända vinstkvantiteter anse vi icke behövlig, då det är fråga om hela 36—332437

562 systemets avveckling. Har det med alla sina brister fått fungera så lång tid som skett utan att något egentligt nytt och bättre kunnat åstadkommas, torde det kunna anses försvarligt att låta det gälla även under avvecklingstiden. Med hänsyn till att avvecklingstiden föreslagits så lång som 25 år, torde möjligen föreligga behov av särbestämmelser för nytillkommande restauranger med utskänkningsrätt. Om dessa icke i något fall kunde komma i åtnjutande av utskänkningsvinst, bleve följden den, att de under nämnda tid ställdes i ett sämre läge än de som åtnjöte sådan vinsträtt. Vi kunna därför tänka oss en sådan ordning under övergångstiden, att nytillkommen restaurang, som med tillämpning av nu gällande vinstkvantitetsystem skulle tillerkännas vinsträtt, må kunna tilldelas sådan, dock med en ingångskvantitet, som reducerats i samma proportion som de äldre restaurangernas vinstkvantiteter minskats vid detta tillfälle. Om således en restaurang med utskänkningsrätt öppnas fem år efter lagens ikraftträdande och kontrollstyrelsen finner, att denna under nu gällande system skulle tillerkänts en vinstkvantitet å exempelvis 1 000 liter, bör kvantiteten sättas till 20/25 härav eller 800 liter, varefter minskningen liärå sker med a/2o pr år. Vad ovan sagts angående indragning av vinst avser utskänkningsrättigheter, innehavda av såväl enskilda som systembolag eller restaurangbolag och innefattas däri icke allenast enligt vinstkvantitetsystemet medgiven vinst utan även andra former av gottgörelse till restauranginnehavare vid utskänkning, såsom ersättning för havda kostnader och besvär, avlöning o. d. Den lagbestämmelse, på vilken nuvarande begränsning av utskänkningsvinsten bygger, återfinnes i Rff 25 § 2 mom., vilken ålägger systembolag att vid överlåtelse av tillstånd till utskänkning stadga sådana villkor, att tillståidsinnehavarens ekonomiska fördel så långt ske kan ej göres beroende på myckenheten av utskänkta spritdrycker och starkare viner. En väsentligen likalydande bestämmelse föreslås av revisionen i 3 kap. 16 § 2 mom. spritdrycksförordningen. Av det i betänkandet anförda yttrandet i ämnet av 1914 års bevillningsutskott (sid. 221) synes framgå, att uttrycket »så långt ske tan» i berörda bestämmelse kan giva stöd icke blott för en beskäring av restauratörernas utskänkningsvinster utan även för en fullständig avveckling av desamma. Skulle denna tolkning alltjämt anses äga giltighet, synes det oss knappast påkallat att förorda någon annan lydelse av bestämmelsen än dea av revisionen föreslagna, utan de närmare direktiven för bestämmelsens tillämpning skulle kunna tillfredsställande angivas i motiveringen. Därest det åter skulle befinnas påkallat, att den av oss förordade ordningen i fråga om utskänkningsvinsterna kommer till direkt uttryck i författningstexten, föreslås den avfattning av 3 kap. 16 § 2 mom. spritdrycksförordningen, som nedan angives. I den av revisionen föreslagna förordningen om införande av soritdrycksförordningen samt lagen om nykterhetsvård torde man lämpligen kunna insätta erforderliga bestämmelser om huru avvecklingen av det nuvarande vinstkvantitetsystemet skall ske. Enligt vår uppfattning skulle det rara lämpligast, att där blott angiva själva principen för avvecklingen och låta det närmare utformandet därav verkställas av kontrollstyrelsen i enlighet mel de riktlinjer, vi här ovan angivit.

563 D å de av oss föreslagna bestämmelserna endast avse den överlåtna utskänkningen, förutsattes, att kontrollstyrelsen utövar tillsyn över den utskänkning, som systembolagen bedriva å egna eller enskilda restauranger, så att icke någon utskänkningsvinst överföres till restaurangrörelsen. Dock torde även i dessa fall den nuvarande ordningen böra avvecklas successivt i överensstämmelse med vad som ovan föreslagits beträffande den överlåtna utskänkningen. Med vår uppfattning av frågan om utskänkningsvinsten kan det tydligen icke komma i fråga att, sedan vinstkvantitetsystemet avvecklats, tillerkänna enskilda restauratörer ersättning för utebliven överlåtelse. På grund härav förorda vi jämväl ändrad lydelse av 3 kap. 15 § spritdrycksförordningen, såsom närmare framgår av det följande. Då vi emellertid av skäl som redan tidigare anförts ha funnit oss böra medgiva ersättning för utebliven överlåtelse unde^r ovannämnda awecklingstid — särskilt som denna tid föreslagits så lång som 25 år — förorda vi införande av en regel härom bland övergångsbestämmelserna. I fråga om fastställandet av denna ersättning anse vi revisionens förslag för motsvarande fall kunna tillämpas. Dock -måste givetvis ersättningsbeloppen beräknas med hänsyn till att all vinst skall bortfalla efter avvecklingstidens slut och att således gottgörelse icke skall lämnas för utebliven vinst under tiden därefter. Den närmare utformningen av de sålunda av oss förordade övergångsbestämmelserna och dessas tillämnade placering i författningstexten framgår av det följande. Med anledning av de överväganden, som ovan framställts, förorda vi ändrad lydelse i följande delar av revisionens förslag: Spritclrycksförordningen. 3 KAP. 15 §. 1 mom. Tillstånd •— överlåtas. Överlåtelse av en särskild nämnd betecknas såsom folkrestaurang. Ej heller systembolaget. 2 mom. Den särskilda nämnd varom i 1 mom. sägs skall bestå av fem ledamöter, utsedda av Konungen. Av dessa skall en vara representant för systembolagen och en för de enskilda restauratörerna. Närmare föreskrifter om nämndens sammansättning och verksamhet meddelas av Konungen. 16 §. 1 mom. I andra framställning. ^ 2 mom. Med överlåtelse av tillstånd till utskänkning följer skyldighet för tillståndets innehavare att hos bolaget inköpa alla för rörelsen erforderliga spritdrycker och viner; och skall bolaget, med iakttagande av de föreskrifter kontrollstyrelsen därutinnan kan utfärda, vid överlåtelse stadga sådana villkor för dylikt inköp, att innehavaren icke erhåller någon vinst å utskänkningen av spritdrycker och starka viner.

564 Förordningen om införande av spritdrycksfö rörd ningen samt lagen onn nykterhetsvård. 8 a §. Utan hinder av bestämmelserna i 3 kap. 16 § 2 mom. spritdrycksförordmingen må den som efter överlåtelse från systembolag innehar tillstånd till utskänkning tillerkännas vinst å försäljningen av spritdrycker och starkare viiner under tiden från och med den 1 oktober 1937 till och med den 30 septemiber 1962. Sådan vinst skall för varje år under nämnda tid utgå med ett minidre belopp än under närmast föregående år i enlighet med de föreskrifter, ssom meddelas av kontrollstyrelsen. 8 b §. Där beträffande viss restaurang icke meddelas förnyad överlåtelse av tillstånd till utskänkning av spritdrycker som avser tid mellan den 1 oktober 1:937 och den 30 september 1962, vare den som innehaft tillståndet berättigad till ersättning av systembolaget, såframt ej överlåtelse vägrats på grund av :förseelse mot spritdrycksförordningen eller med stöd av densamma meddelade föreskrifter, överträdelse av det tidigare avtalet eller vanskötsel av rörelsen. Beloppet av ersättningen skall, jämlikt de grunder Konungen bestämmer, fastställas av den nämnd, varom i 15 § spritdrycksförordningen sägs.

Spritdrycksförtäring å vinrestanranger. (5 kap. 5 § 2 mom. spritdrycksförordningen.) I 5 kap. 5 § 2 mom. av spritdrycksförordningen föreslår revisionen en bestämmelse, som medgiver rätt i vissa fall till förtäring av medförda spritdrycker å hotell eller pensionat, oaktat spritutskänkning där icke är tillå,ten. Såsom framgår av motiveringen till stadgandet (sid. 373 ff.) avser detsannma att råda bot för de förekommande förseelserna mot det gällande förbudet för sådan förtäring. Att efterlevnaden av gällande bestämmelser i detta ämne ingalunda är tillfredsställande är känt. Dock hålla vi före, att de överträdelser, som ske, endast i mindre mån härröra från personer, som för längre tid äro inackordeirade å hotell och pensionat utan spritutskänkning och därvid använda sig av $. k. fickfläskor. De flesta fall förekomma säkerligen i samband med tillfälliga besök å sådana ställen av sällskap, där någon enligt överkommelse är förssedd med spritdrycker. Ofta torde sådant förfarande äga rum vid festtillställningar, bröllop, begravningar o. d. Från restauranghåll har också påtalats, att denna form för »utskänkning» praktiseras även å vissa lokaler, där icke ens vinutskänkning är tillåten, i en för den legala utskänkningsrörelsen menlig omfattning. Härvid bör även den omständigheten beaktas, att utminuterade spritdrycker på detta sätt realiter utskänkningsvis konsumeras utan att för sådan konsumtion fastställd skatt utgår.

565 V i betvivla starkt, att den föreslagna möjligheten till dispens i vissa fall från det allmänna förbudet för dylik spritförtäring kommer att medföra goda verkningar i fråga om respekt för det kvarstående förbudet mot dylik förtäring. Tvärt om synes det ligga nära till hands att antaga, att den uppmjukning, som förbudsbestämmelsen skulle få genom undantagsstadgandet, kommer att leda till ytterligare minskad aktning för denna bestämmelse och därigenom underhålla en ordning, som kan leda till dess fullständiga upphävande. E t t frigivande av »fickflasksystemet» å allmänna serveringslokaler såsom kaféer o. d. skulle dock innebära sådana vådor för nykterhet och ordning, att detta icke bör riskeras. Vi föreställa oss också, att om medgivanden av föreslagen art börja givas för vissa hotell och pensionat, det i praktiken knappast låter sig göra att begränsa detta till enstaka undantagsfall, utan att sådana medgivanden måste bli ganska allmänna. Det bör även uppmärksammas, att den föreslagna bestämmelsen endast kräver hörande av magistrat eller kommunalnämnd — icke medgivande — och varken hörande eller medgivande av de myndigheter, som äga avgörande inflytande vid beviljande av tillstånd till utskänkning. Av ovan angivna skäl föreslå vi, att 5 kap. 5 § 2 mom. skall utgå.

Herr Ljunggren. Den kommunala bestämmanderätten i fråga om försäljningen. (3 kap. 3 och följande §§ spritdrycksförordningen.) Såsom revisionen framhåller ha sedan riksdagen 1853—1854 kommunerna ägt rätt att »hindra inrättandet av nya och bibehållandet av gamla utminuterings- och utskänkningsställen». Den svenska nykterhetsrörelsen har alltjämt slagit vakt om denna kommunala vetorätt. Detta underströks så sent som vid senaste förbudskongressen år 1932, vilken dessutom uttalade sig för, att »möjlighet skapas att genom folkomröstning förhindra inrättandet av försäljningsställen». I 1917 års rusdrycksförsäljningsförordning utvidgades vetorätten ytterligare, i det oktrojkommunerna jämväl tillerkändes rätt att med bindande verkan för länsstyrelsen föreslå villkor i fråga om försäljningens bedrivande. Det är sålunda en huvudregel i försäljningslagstiftningen, att utminutering och utskänkning icke får äga rum i en kommun utan kommunens tillstyrkande. Revisionen har emellertid på angivna grunder föreslagit sådan ändring i rusdryckslagstiftningen, att den kommunala självbestämningsrätten hädanefter endast skulle gälla utskänkningen, och icke heller detta för det fall, att det befinnes »vara av allmän betydelse, att vid hälsobrunn, badort eller annan kurort eller eljest å någon för turistväsendet i riket viktig ort bedrives utskänkning å hotell eller pensionat». Beträffande utminuteringen föreslår revisionen, att kommunernas hittillsvarande befogenheter skola upphöra men att grunderna för utminuteringens organisation och bedrivande fastslås i själva förordningen och sålunda bestämmas av Kungl. Maj :t och riksdagen. Något speciellt tillstånd för själva utminuteringsrörelsen skulle sålunda icke fordras. J a g har icke av de skäl revisionen anfört kunnat bliva övertygad om lämpligheten att nu slopa den kommunala bestämmanderätten vare sig helt och hållet såsom beträffande utminuteringen eller delvis såsom i fråga om utskänkningen. Den anmärkningen mot nu gällande kommunala bestämmanderätt, att den endast knutits till bolagsförsäljningskommunen och att övriga av försäljningen berörda kommuner icke blivit tillerkända medinflytande, är visserligen riktig. Men denna brist kan och bör avhjälpas. Revisionen hänvisar i detta avseende till ett par särskilda utredningar, nämligen av borgmästaren Jakob Petteisson och 1926 års rusdryckslagstiftningsberedning. Även andra än de i dessa utredningar anvisade utvägar kunna tänkas, varigenom övriga berörda kommuner beredas behörigt inflytande. J a g framlägger nedan förslag härutinnan.

567 I stort sett har den kommunala självbestämningsrätten hittills icke missbruk a t s . Detta framgår med all önskvärd tydlighet av revisionens egen redogöreelse. A t t kommunerna i allt mindre grad ha använt sig av rätten att förbjuda utminutering torde icke utgöra skäl mot bibehållandet av ifrågavarande irätt. Farhågan för att det vidsträckta kommunala inflytandet skulle kunna Ibidraga till att öka antalet orter med försäljningsställen torde kunna anses undanröjd genom revisionens enhälliga förslag, att utminutering hädanefter må före:komma endast i stad, köping eller municipalsamhälle, där utminutering bedrivits 1934 eller i stad, köping och municipalsamhälle, där dylikt ställe icke funaits tidigare, för så vitt ifrågavarande samhälle har en folkmängd av minst 5 000 invånare. Revisionens önskan att undandraga ifrågavarande nykterhetsspörsmål en eventuell icke gagnelig politisering genom den kommunala beslutanderättens bibehållande i fråga om utminuteringen, kommer icke till synes, då det gäller utskänkningen. För egen del har jag den uppfattningen, att denna fara — om den nu verkligen existerar — icke är större i det ena fallet än i det andra. Såsom förut framhållits ha de kommunala myndigheterna i bolagskommunen hittills ägt att besluta om tillstånd till detaljhandel och om villkoren härför. Beslutet träffar, särskilt i fråga om utminuteringen, icke blott den egna kommunen utan även andra kommuner. Detta måste, såsom redan framhållits, betraktas såsom otillfredsställande. Skall den lokala bestämmanderätten alltjämt fortbestå, bör den, såsom ock revisionen betonar, gälla icke allenast en enda kommun utan hela det område, som beröres av försäljningen. I sådant syfte har jag föreslagit införande av omröstningar inom bolagsområdet samt i visst fall överflyttande av bestämmanderätten till landstingen. Förut omnämnda 1926 års rusdryckslagstiftningsberedning har också härutinnan givit vissa anvisningar, som torde vara värda uppmärksamhet. Sedan beredningen lämnat en historik angående den lokala organisationen av rusdrycksförsäljningen m. m., ingår den på frågan om ändrade bestämmelser angående sättet för kommuns medverkan vid avgörandet av ärenden rörande detaljhandel med rusdrycker. Därvid erinras om borgmästaren Jakob Petterssons utredning av den 30 november 1921, där denne sakkunnige föreslår, att i 17 § Rff mom. 3 införes en bestämmelse av följande innebörd: Har ansökning rätteligen skett, skall i enlighet med vad därom är särskilt stadgat, länsstyrelsen till allmän omröstning bland kommunens röstberättigade medlemmar hänskjuta frågan, huruvida rättighet, som i mom. 1 avses, må inom kommunen medgivas. Uttala sig vid omröstningen flertalet av de röstande för att sådan rättighet ej må medgivas eller utfalla rösterna för och mot medgivande av rättigheterna lika, vare frågan härom förfallen, och må sådan fråga ej ånyo väckas förr, än under tredje kalenderåret därefter. Uttalar sig åter flertalet av de röstande för att rätt till detaljhandel må medgivas, skall länsstyrelsen omedelbart efter det omröstningen vunnit laga kraft över ansökningen inhämta utlåtanden, i Stockholm av stadsfullmäktige och i annan stad av magistraten och stadsfullmäktige samt å landet av kommunalnämnd och kommunalfullmäktige. Dessa utlåtanden skola innehålla, i vilken utsträckning den

568 sökta rätten till detaljhandel anses böra medgivas, uppgift å det antal försäljningsställen, som bör få anordnas, dels för utminutering och dels för utskiänkning av spritdrycker, vin och öl, ävensom förslag till de inskränkningar med hänsyn till försäljningsställenas förläggning och rörelsens bedrivande, som anses nödiga. Hava ansökningar inkommit från flera bolag, skall visst bolag förordas till erhållande av den sökta rättigheten. I motiveringen till förslag om dylik omröstning framhålles, hurusom den under tidernas lopp steg för steg ökade befogenheten för kommunerna att genom sina representativa organ och sina primärförsamlingar bestämma över detaljhandel med rusdrycker stode i god överensstämmelse med den kommunala självbestämningsrätten. J u mera denna befogenhet utvidgades, desto mera kunde man ock vänta, att ordnandet av frågan om rusdryckshandeln inom varje kommun skulle anpassas efter den mening, som hystes av den ansvarsmedvetna majoriteten inom kommunen och i samma mån så bleve förhållandet, vunnes ökad garanti för att gällande lag på detta område behörigen respekterades. Det hade dock hänt, att denna fråga vid de kommunala valen fått spela en allt för dominerande roll, så att hänsyn till kandidaternas allmänna kommunala duglighet och erfarenhet fått stå tillbaka för hänsyn till deras ställning till frågan om ordnandet av r.usdryckshandeln inom samhället. Om man ville avhjälpa ifrågavarande olägenhet men på samma gång bevara kommunernas bestämmanderätt på området, måste andra vägar beträdas. I detta avseende anföres följande: Antingen kunde man överlämna ifrågavarande befogenheter åt särskilda, av de kommunala primärförsamlingarna för detta ändamål valda förtroendemän, eller också kunde man överflytta den direkta beslutanderätten i åtminstone de väsentligaste av dessa frågor till primärförsamlingarna själva. Med det förstnämnda alternativet skulle den fördelen vara förenad, att de kommunala representationerna därigenom kunde fullständigt befrias från handläggning av hithörande frågor, vilket åter med antagande av det senare alternativet knappast läte sig göra. Mot det första alternativet talade däremot önskvärdheten av att icke utan verkligt trängande behov tillskapa nya kommunala nämnder. Redan då vore det emellanåt i mindre samhällen vanskligt nog att tillfredsställande rekrytera alla de särskilda styrelser och nämnder, som påkallades av den mångfald skiftande uppgifter, vilka lagstiftningen efterhand pålagt kommunerna. Då härtill komme, att här icke vore fråga om någon fortsatt förvaltande eller granskande verksamhet utan endast om avgivande av yttranden och framställningar i vissa frågor å kommunens vägnar, syntes det icke vara motiverat att för ifrågavarande ändamål inrätta ett nytt kommunalt organ. < Om man således kunde utgå ifrån att spörsmålets lösning borde sökas i riktning av en utvidgning av de kommunala primärförsamlingarnas befogenheter, så insåges emellertid genast, att det ej kunde bli tal om att på dessa församlingar överflytta alla de uppgifter i detta hänseende, som för det dåvarande tillkomme de valda kommunala representationerna. Uppgifter, som uteslutande eller huvudsakligen avsåge handläggning av praktiska lämplighetsfrågor, syntes böra överlämnas åt stadsfullmäktige eller kommunahullmäktige, medan däremot uttalanden i viktigare frågor av väsentligen principiell innebörd i regel lämpligen kunde avgivas av de kommunala primärförsamlingarna.

569 Umder iakttagande av nu skisserade huvudregel borde uppenbarligen en överflyttning till primärförsamlingarna ske av befogenheten att avgiva yttrandie över frågan, huruvida sökt rätt till detaljhandel med rusdrycker borde medgivas. Beträffande denna rent principiella fråga vore det, som de olika m e m . n g a r n a skarpast brötes mot varandra. Vid dess besvarande komme det ej heller så mycket an på praktiska lämplighetshänsyn som vid ställningstagandet till övriga hithörande spörsmål. Enligt förslaget skulle sålunda till allmän omröstning hänskjutas fråga om tillåtligheten ej blott av all slags detaljhandel med rusdrycker enligt 17 § 3 mom., utan ock av endast utskänkning av riusdrycker enligt 18 §. Frågan, i vilken utsträckning den enligt 17 § 1 mom. sökta rättigheten borde medgivas, kunde visserligen ej frånkännas principiell innebörd, men vore dock övervägande en lämplighetsfråga. Mot dess hänskjutande till primärförsamhngens avgörande talade för övrigt svårigheten att beträffande densamma formulera den invecklade voteringspropositionen så, att den ej gåve anledning till missförstånd. Enligt nykterhetskommitténs förslag till bestämmelser angående lokalt veto skulle också de kommunala omröstningarna avse alla slags rusdrycker. Till stöd för_ denna ståndpunkt åberopade kommittén ej blott de tekniska svårigheterna vid anordnande av omröstning angående de särskilda slagen av rusdrycker, utan även att dessa, olika slag icke kunde anses väsentligen olika med hänsyn till den skada bruket av desamma kunde medföra. Därjämte hänvisades på den enligt kommitténs förslag utvidgade möjligheten för de kommunala myndigheterna att pröva frågor rörande förbud mot upplåtelse av särskilda rättigheter och således också att införa förbud mot handel med vissa slags rusdrycker, om de ansåge sådant erforderligt. Något skäl att i förevarande avseende frånträda nykterhetskommitténs ståndpunkt hade ej ansetts föreligga, och enligt förslaget hade därför avgörandet av den i 17 § 3 mom. omförmälda frågan, i vilken utsträckning den sökta rättigheten finge medgivas, överlämnats åt stadsfullmäktige och kommunalfullmäktige. Av principiell innebörd vore utan tvivel i viss mån även den i 17 § 4 mom. omförmälda befogenheten för kommun, gränsande till den, inom vilken detaljhandel med rusdrycker ifrågasatts, att, därest rörelsen kunde antagas vålla olägenhet för densamma, avgiva yttrande över ansökningen. Det skulle därför möjligen kunna ifrågasättas att låta den allmänna kommunala omröstningen i detta avseende uttala sig å kommunens vägnar. Emellertid finge syftet med ifrågavarande bestämmelse anses vara att bereda tillfälle för grannkommunen att förebringa utredning om de olägenheter, som rörelsen skulle kunna vålla kommunen, och detta vore ju en uppgift, som det ej kunde anses lämpligt att föreläggga den kommunala primärförsamlingen. Förslaget hade därför^ även härutinnan i anslutning till nykterhetskommitténs förslag, låtit de ordinarie kommunala representationer i detta avseende handhava kommunens rätt. • Såsom huvudsakligen praktiska lämplighetsfrågor torde kunna betraktas bestämmandet av^ antalet försäljningsställen dels för utminutering och dels för utskänkning, avgivandet av nödiga förslag till inskränkningar med hänsyn till dessas förläggning och rörelsens bedrivande ävensom, i händelse ansökningar inkommit från flera bolag, förordnandet av visst bolag till erhållande av den sökta rättigheten (17 § 3 mom.). Mot dessa frågors hänskjutande till omröstning i stora församlingar mötte ock större svårigheter vid voteringspropositio*}ens uppställande. Såsom i de i ämnet väckta motionerna föreslagits finge därför dessa frågor lämpligen anses böra överlämnas till avgörande av de kommunala representationerna. Detsamma gällde uppenbarligen ock om rätten att utse an ledamot i systembolagsstyrelse (19 § 5 mom.), om rätten att erhålla

570 ett exemplar av revisionsberättelsen över bolagets förvaltning ävensom bolagets förklaring över framställda anmärkningar (19 § 6 mom.) samt om rätten att till kontrollstyrelsen avgiva yttrande i fråga om ansvarsfrihet för bolagets styrelse (19 § 8 mom.). Även framställningar jämlikt 56 § 3 mom. om utsträckning av de ordinarie utskänkningstiderna samt om tillstånd till utskänkning å sön- och helgdagar efter klockan 7 e. m. jämväl utom måltider torde få anses övervägande hava karaktären av praktiska lämplighetsfrågor, även om olika principiella ståndpunkter kunde spela in vid deras bedömande. Mot deras hänskjutande till avgörande av primärförsamlingarna talade för övrigt även önskvärdheten av att ej allt för ofta sätta den vidlyftiga omröstningsapparaten i gång. Nykterhetskommittés förslag till förordning angående lokalt veto krävde för åstadkommande av kommunalt förbud, att vid folkomröstningen minst två tredjedelar av de röstande uttalat sig för en sådan bestämmelse. Syftet med denna fordran på kvalificerad majoritet i ifrågavarande fall vore, att man ville vinna garanti för att en mera allmän folkmening stode bakom beslutet, varigenom detta skulle vinna i auktoritet. Denna garanti måste för kommittén framstå såsom ett oeftergivligt önskemål, med hänsyn till den läggning förslaget i övrigt erhållit. Lokalveto-omröstning hade nämligen enligt detsamma karaktären av en lagstiftningsakt: sedan förbud en gång beslutats, skulle det för kommunen vara gällande för framtiden — såvida icke efter minst tre års förlopp genom ny omröstning med minst två tredjedelars majoritet bleve beslutat, att detaljhandel med rusdrycker åter skulle tillåtas. Och vidare avsåge förslaget att vid förbudsomröstningen i stor utsträckning tillerkänna rösträtt åt personer, som eljest saknade sådan i kommunens angelägenheter. Då bestämmanderätten i dessa frågor flyttades över från de ordinarie kommunala organen till församlingar, vilkas kanske flesta medlemmar förut alldeles saknat rösträtt, låge det nära till hands att mildra övergången och bereda trygghet mot förhastade beslut genom att uppställa kravet på kvalificerad majoritet. I bägge nu nämnda avseenden skiljde sig det föreliggande förslaget från nykterhetskommitténs. Den kommunala primärförsamlingens omröstning hade här icke karaktären av en lagstiftningsakt. Den avsåge endast att åstadkomma ett yttrande å kommunens vägnar, huruvida ifrågasatt rätt till detaljhandel med rusdrycker borde medgivas eller ej, således ett led i handläggningen av viss ansökan i ifrågavarande avseende. Så till vida sträckte sig visserligen enligt förslaget verkningarna av en kommunal omröstning utöver det föreliggande ansökningsärendet, att i händelse resultatet bleve avstyrkande, ny ansökan av samma innehåll ej finge ånyo väckas förr än under tredje kalenderåret därefter. Denna bestämmelse, som intagits för att förhindra, att den stora omröstningsapparaten allt för ofta skulle tagas i bruk, finge emellertid icke i och för sig anses kunna betaga omröstningarna deras ovan angivna huvudsakliga karaktär. Vidare framhölls att i fråga om verkan av den kommunala primärförsamlingens uttalande lagstiftningen borde uppställa följande regel: Om vid den kommunala omröstningen upplåtande av rätt till rusdryckshandel tillstyrkts, skulle länsstyrelsen vara berättigad att antingen meddela det sökta tillståndet eller ock att avslå ansökningen. Om åter upplålandet av den sökta rättigheten vid den kommunala omröstningen avstyrkts, skulle länsstyrelsen vara förpliktad att avslå ansökningen. I övrigt får jag i fråga om borgmästaren Jakob Petterssons förslag hänvisa

571 till det tryckta betänkandet med förslag till ändrade bestämmelser angående sättet för kommuns medverkan vid avgörandet av ärenden rörande detaljhandel med rusdrycker, som avgavs den 30 nov. 1921. 1926 års rusdryckslagstiftningsberedning redogör därefter först för de olika förslag som i riksdagen eller annorstädes framförts i fråga om angränsande eller eljest till ett rusdrycksförsäljningsbolags kontrollområde hörande kommuners inflytande vid avgörande av frågor rörande bolags oktroj. De antydda utvägarna angivas vara väsentligen följande: 1. Länsstyrelsen skulle åläggas att genom kungörelse i tidningarna underrätta kommunerna om att dessa hade möjlighet att till länsstyrelsen inkomma med yttranden rörande föreliggande fråga om oktroj för visst rusdrycksförsäljningsbolag. 2. Länsstyrelsen skulle åläggas att före oktrojfrågas avgörande infordra yttranden från samtliga de kommuner, som kunde beräknas komma att tillhöra bolagens kontrollområden. 3. För tillstyrkan av oktroj skulle inom bolagskommunen erfordras kvalificerad majoritet, för den händelse samtliga eller en betydande majoritet av till kontrollområdet hörande kommuner uttalat sig mot oktroj. 4. Inskränkningarnas omfattning borde göras beroende av huruvida angränsande kommuner avstyrkt ansökan eller förordat mera radikala restriktioner. h. Inom varje bolags kontrollområde skulle kommunerna erhålla inflytande på oktrojen allt efter deras belägenhet i förhållande till försäljningskommunen. En graderad röstskala skulle alltså upprättas, varvid försäljningskommunen själv erhölle det högsta röstetalet och övriga kommuner allt mindre tal ju mera avlägset de vore belägna. 6. Oktrojfrågorna skulle avgöras genom ett s. k. regionalt veto, d. v. s. folkomröstning inom större områden än kommuner, exempelvis bolagens kontrollo.nråden. Om vid sådan omröstning majoriteten inom hela området uttalade lig mot oktroj, skulle sådan vägras, även om i försäljningskommunen majoritet funnes för oktrojen. 7. Oktrojfrågorna kunde tänkas behandlade av en delegation med representantei för samtliga kommuner inom kontrollområdet. Avgörandet skulle då träffas genom omröstning enligt en graderad skala. 8. Oktrojfrågornas avgörande överflyttades från kommunerna till vederböranle landsting, som skulle fatta beslut rörande samtliga bolag inom landstingsemrådet. Samtliga dessa förslag till lösning av förevarande spörsmål har beredningen underkastat en ingående prövning, vars resultat äro nog så intressanta: De förslag, som icke avse annat än en på ena eller andra sättet anordnad yttranderätt för samtliga kommuner inom varje bolags kontrollområde, äro givetiis lätt genomförbara. De kräva allenast ett tillägg till gällande rusdryckdagstiftningsförordning. Men enbart en sådan ändring skulle säkerligen icke nedföra annan effekt än att länsstyrelsen därigenom erhölle kännedom om dm inom områdets kommuner sannolikt växlande opinionen i hithörande frågo?. Dessa förslag torde därför kunna omedelbart avföras såsom icke aktuella Så mart man däremot övergår till att överväga, på vilket sätt medinflytande skulle kunna tillerkännas kommunerna inom bolagens kontrollområden, möta synnedigen stora svårigheter. A t t i en lagtext inskriva bestämmelser av sådan innebérd, att länsstyrelsen skulle vara skyldig att utforma oktrojföreskrifterna i enlighet med olika kommuners, säkerligen ofta varandra direkt motsatta di-

572 rektiv, kan omöjligen låta sig göra. Däremot kan det givetvis föreskrivas, att länsstyrelsen skall vägra oktroj, om samtliga eller viss majoritet av kontrollområdets kommuner uttalat sig däremot, även om hemkommunen tillstyrkt oktrojen. Det får dock helt visst anses vara orimligt att vid sådan omröstning giva alla kommuner inom området lika rösträtt, vilket skulle kunna medföra, att några få landskommuner med obetydlig folkmängd kunde nedrösta bolaget i en stor stad med stark folkmening för bolagets bibehållande. A t t åter tilldela kommunerna graderad rösträtt efter invånarantalet torde icke heller vara lämpligt eller tillrådligt, eftersom man icke heller på denna väg kan räkna med att erhålla en mätare på den verkliga folkmeningen inom området. Varje kommuns votum måste nämligen räknas helt till den ena eller andra sidan, oavsett huru stor minoriteten inom kommunen kunde vara, alldenstund det uppenbarligen icke är möjligt att sammanräkna fullmäktiges röster för hela området. Antalet fullmäktige är ju intet direkt uttryck för folkmängdens storlek. Så snart det inom området funnes en kommun utan fullmäktige, bleve dessutom en sådan sammanräkningsmetod omöjlig att tillämpa. Mot en anordning med graderad skala för kommunerna kan vidare anföras, att densamma icke skulle kunna tillämpas i annan utsträckning än beträffande frågan, huruvida bolaget skulle erhålla oktroj eller ej. övriga härmed sammanhängande frågor skulle därför antingen få avgöras av hemkommunen ensam eller hänskjutas till en delegation från samtliga kommuner, vilken skulle besluta enligt graderad skala. Mot införandet av en sådan delegation med graderad röstskala kan riktas samma anmärkning som mot graderad rösträtt för kommunerna, vartill ytterligare kommer det olämpliga i att tillskapa en stor och tungrodd apparat för dessa frågors avgörande, utan att man har garanti för att vinna ett fullgiltigt uttryck för folkmeningen inom området. Tanken att gradera kommunernas inflytande efter deras belägenhet i förhållande till försäljningskommunen torde icke kunna realiseras redan av den anledningen, att olika delar av samma kommun ej sällan hava helt olikartade förbindelser med den ort, där försäljningsstället är beläget. E n sådan gradering av kommunerna kan för övrigt icke verkställas enbart med hänsyn till kommunernas — om man kunde fastställa dessas verkliga centra — avstånd fågelvägen till försäljningskommunen utan måste givetvis äga rum med hänsynstagande till de förefintliga kommunikationsmedlen: landsvägar, järnvägar, båtleder, omnibuslinjer o. s. v. Under sådana förhållanden säger det sig självt, att en ens tillnärmelsevis riktig gradering av de kommuner, som tillhöra ett bolags försäljningsområde, omöjligen kan åstadkommas. För att vinna full säkerhet härom har beredningen genom att på kartor utmärka tiotal systembolags nuvarande kontrollområden förvissat sig om att denna väg icke är framkomlig. Förutom tanken på s. k. regionalt veto — till vilken beredningen längre fram återkommer — återstår av ovan antydda möjligheter att bereda kringliggande kommuner medinflytande vid oktrojfrågors avgörande allenast planen att överflytta dessa ärenden till landstingens avgörande. Häremot reser sig emellertid omedelbart den helt visst avgörande invändningen, att därigenom vid landstingsvalen och i landstingens arbete de nykterhetspolitiska synpunkterna skulle komma att menligt påverka landstingens egentliga länskommunala arbetsuppgifter. Den undersökning, som beredningen verkställt, har lett densamma t i l den bestämda slutsatsen, att, om man vid avgörande av frågor om oktnj för rusdrycksförsäljningsbolag önskar införa medbestämmanderätt för andra kommuner än den, inom vilken försäljningen är avsedd att äga rum, ingen annan rationell utväg torde finnas än den, som innebär folkomröstning inom bolagets hela kontrollområde. Folkomröstning i oktrojfrågor har •— förordats i den av borgmästaren Jakob Pettersson verkställda utredningen, vilken föranleddes av riksdagens beslut år 1920. Huvudanledningen till rikscagens

573 beslut angavs i dess skrivelse till Kungl. Maj:t vara en önskan att i största möjliga utsträckning frigöra de kommunala valen från de nykterhetspolitiska synpunkternas behärskande inflytande. Samma skäl tillmäter borgmästaren Jakob Pettersson stor betydelse. För egen del vill beredningen framhålla, att nykterhetspolitiska synpunkter helt visst skulle göra sig gällande vid kommunala val, även om avgörandet i frågor om bolagens oktroj överflyttades till folkomröstning. De kommunala representationerna skulle ju alltjämt bibehålla uppgiften att besluta i ett flertal frågor av stor nykterhetspohtisk betydelse. Särskilt den utveckling, som de senare åren haft att uppvisa och som gått i sådan riktning, att kommunalrepresentationerna vid tillstyrkande av oktroj fästat detaljerade villkor beträffande »rörelsens bedrivande», har gjort, att det viktigaste beslutet knappast kan sägas vara det, som avser frågan, om bolag skall få inrättas eller icke. Även med allt hänsynstagande till nämnda förhållande, vill det dock synas beredningen, som om tillräckligt starka skäl alltjämt föreligga för införande av en sådan anordning att möjlighet öppnas att låta huvudfrågan i oktroj förfarandet underställas folkomröstning. I all synnerhet blir detta fallet, eftersom det endast på detta sätt synes finnas möjlighet att tillerkänna andra kommuner än försäljningskommunen medinflytande vid detta avgörande. Beredningen har icke fattat ståndpunkt till spörsmålet i hela dess vidd, men har angivit de vägar, som enligt dess mening kunde beträdas, om man önskade medgiva samtliga kommuner inom ett bolagsområde inflytande på frågan, huruvida rusdrycksförsäljning inom området skall få äga rum. J a g citerar, förutom vad revisionen själv återgivit å sid. 267—269, följande ur beredningens utlåtande: Om kringliggande eller eljest till ett rusdrycksförsäljningsbolags kontrollomraoe hörande kommuner skola tillerkännas inflytande på frågor om oktroj för rusdrycksförsäljningsbolag, torde knappast, såsom redan förut framhållits, någon annan möjlighet finnas än att låta huvudfrågan avgöras genom folkomröstning inom kontrollområdet. Så snart detta institut införes för hithörande fragoi, torde konsekvensen bjuda, att institutet får komma till användning även tiraga om enskilda kommuner, inom vilka rusdrycksförsäljning är ifrågasatt. Detta torde vara lämpligt även ur den synpunkten, att man därigenom torde kunna förvänta, att omröstning icke så ofta påkallades för större områden. Om:-östningsförfarande bör icke vara obligatoriskt utan omröstnings anställande vara beroende av ansökan därom från minst en tiondedel av de kommunalt röstberättigade inom kommunen eller området. 1911 års nykterhetskommitte hade i sitt förslag till lokalt veto förordat att omröstning skulle begäras av minst en tjugondedel av folkmängden i dess helhet. Man kunde givetvis också fordra, att än större andel av de röstberättigade skulle framställa anhållan on omröstning, för att sådan skulle komma till stånd. Beredningen har i en tabell sammanställt uppgifter för varje särskilt systembolags kontrollområde om det antal, som utgör 10, 15, 20 och 25 procent av den kommmalt röstberättigade befolkningen dels i den nuvarande hemortskommunen, dels också i övriga till kontrollområdet hörande kommuner, varjämte motsvirande andelar angivas för hela området. Det vill vid studium av tabellen syias som om en tiondedel av de röstberättigades antal skulle kunna anses utgörs tillräckligt stor del av folkmängden för att garantera, att omröstning icke begärdes, utan att avsevärd anslutning till yrkandet härpå vunnits. För att det alltid besvärliga och kostsamma omröstningsförfarandet ej allt for of a må komma till användning, har beredningen tänkt sig, att det skulle stadgas en gemensam oktrojtid för landets samtliga systembolag om förslags-

574 vis fyra, år. Oktrojen skulle alltså utlöpa samtidigt för alla bolag, och tidpunkten torde lämpligen kunna bestämmas till det år, då landstingsmannaval äger rum. Då det ansetts önskvärt, att vartannat år är fritt från allmänna val och då det år, under vilket val till riksdagens andra kammare äger rum, icke lämpligen bör belastas med folkomröstningar, måste omröstningsåret sammanfalla med året för kommunalvalen. E t t stadgande av antydd innebörd skulle betyda, att varje oktrojbeslut skulle omfatta en peniod av fyra å r och att under perioden nya ansökningar om utskänknings- eller utminuteringsrättigheter icke kunde upptagas till avgörande. E n sådan bestämmelse torde knappast komma att medföra praktiska olägenheter av större betydelse. Omröstning rörande rätt till utminutering inom större områden än enskilda kommuner torde lämpligen bora gälla systembolagens kontrollområden, d. v. s. samtliga de kommuner, för vilka visst bolag förklarats vara hemortsbolag. E t t sådant område synes utgöra en för denna omröstning naturlig enhet, vilket däremot icke kan sägas vara fallet med sådana administrativa enheter som domsagor eller hela län. Härvid må icke förbises, att svårigheter möta därför, att de nuvarande kontrollområdena ej sällan omfatta kommuner, som höra till skilda län. Det torde dock icke vara omöjligt att genom samarbete mellan de olika länsstyrelserna ordna omröstningen även för ett sådant kontrollområde. Först förrättas omröstning inom den kommun, där utminuteringen är avsedd att äga rum, vare sig omröstningen föranledes av ansökan från röstberättigade inom kommunen eller hela kontrollområdet. Uppnås i försäljningskommunen majoritet mot rättighetens beviljande, skall ansökan därom avslås, varför omröstningar inom övriga kommuner i sådant fall äro överflödiga. Tillstyrkes däremot ansökan av försäljningskommunen, verkställes omröstning inom samtliga övriga kommuner inom kontrollområdet. Om vid denna omröstning ernås minst 60 procents majoritet för avstyrkande av rättigheten och därjämte enkel majoritet inom hela kontrollområdet — försäljningskommunen medräknad — för samma ståndpunkt, må länsstyrelsen icke kunna bifalla ansökan om utminutering inom området. Efter fyra år kan ny o omröstning verkställas, varvid samma majoritet erfordras för ändring av då rådande förhållanden. Härvid må uppmärksammas, att såväl de kommunala representationernas beslut som folkomröstningens utslag måste betraktas såsom ett veto, varigenom meddelande av rättighet omöjliggöres, varemot en kommunal tillstyrkan eller motsvarande utgång av en folkomröstning icke nödvändiggör för länsstyrelsen eller Kungl. Maj:t att bifalla föreliggande ansökan. Vetomajoriteten för andra kommuner än försäljningskommunen har här förslagsvis satts till 60 procent. Nykterhetskommittén hade i sitt förslag till lokalt veto upptagit två tredjedelars majoritet, eller 667 procent. Det kan anföras skäl för både ett högre och ett lägre procenttal. Genom att införa bestämmelsen om enkel majoritet för hela området ernås viss garanti för att större städer kunna göra sin mening gällande, även om 60 procent av de röstande inom kontrollområdet i övrigt hysa annan uppfattning. För att, då folkomröstning icke äger rum, giva länsstyrelsen möjlighet att vid prövning av oktrojfrågor erhålla vägledning rörande uppfattningen inom kontrollområdet, föreslås, att länsstyrelsen, om ansökan icke inom viss tid avslås, skall vara skyldig att infordra yttranden däröver från samtliga kommuner inom kontrollområdet. Det säger sig självt, att dessa yttranden skola avgivas på samma sätt som övriga kommunala yttranden. Förutsättningen för samtliga ovan angivna regler ifråga om utminuteringen är, att nuvarande bestämmelser om rikets indelning i kontrollområden bibehållas. Detta innebär, att nedläggande av ett systembolag eller ett utmmuteringsställe medför, att kundkretsen automatiskt överföres till ett eller flera

575 andrai bolag. P å sådant sätt skulle resultatet kunna bliva, att hela län, ja, hela landsdelar bleve utan utminutering och att befolkningen inom dessa områden, finge inköpsrätt hos mycket avlägset belägna bolag. Försändningen av spritdlryckcr skulle i sådant fall sannolikt komma att spela en mycket stor roll. Vimsten skulle • ligga däri, att folket självt tvingades att taga ansvaret föir restriktionernas beskaffenhet. En vidsträckt form av folklig självbestämming infördes. Man kunde måhända hoppas, att därigenom så småningom en s t a r k ansvarskänsla skulle väckas, överilade steg undvikas och den besinnings.fulla majoriteten länka in utvecklingen på sunda och för verklig folknykterhett gagnande banor. Huruvida fördelarna komma att uppväga nackdelarna, låter sig svårligen på förhand beräkna. Tekniskt sett torde dock inga större svårigheter möta för genomförande av en anordning enligt detta alternativ, även om det icke må fördödjas, att folkomröstningarna helt visst komma att förorsaka stora kostnader' och mycket arbete för kommunerna och länsstyrelserna. Beträffande utskänkningen har man i detta alternativ tänkt sig, att avgörandet alltjämt skulle läggas hos den kommun, där rörelsen är avsedd att äga rum. Kontrollområdets samtliga övriga kommuner kunna ifråga om denna försälljningsform icke sägas hava lika stona intressen att bevaka som beträffande utminuteringen, varför det knappast kan vara riktigt att låta hela området omrösta om detta slags försäljning. Å andra sidan lärer det icke heller vara möjligt att på objektiva grunder avgöra, vilka kommuner som kunde hava större intresse av utskänkningen inom annan kommun. E t t graderat inflytande kan här lika litet som för utminuteringen komma i fråga. Under sådana förhållanden torde man få låta sig nöja med att föreskriva, att länsstyrelsen skall infordra yttranden från samtliga kommuner inom kontrollområdet. Det torde vara att förvänta att länsstyrelserna vid ärendets avgörande komma att fä.sta särskilt avseende vid yttranden från sådana, utskänkningsstället närbelägna kommuner, vilkas intresse för utskänkningen mest liknar försäljningskommunens. Även i fråga om utskänkningen skulle emellertid på samma sätt och i samma ordning som beträffande utminuteringen omröstning kunna äga rum inom den kommun, där utskänkningsstället skall vara beläget. Är både utminutering e>ch utskänkning ifnågasatt, skall omröstning samtidigt verkställas för båda slagen av försäljning men äga rum särskilt för vardera försäljningsformen. Beredningen framlägger även ett andra alternativ för folkomröstning, i händelse man åsyftar vinna kommunernas eller större områdens fullständiga »torrläggning». Dylik omröstning skulle tekniskt kunna genomföras på följande sätt: Vill man möjliggöra för befolkningen inom en kommun eller ett större område att för sin del avgöra icke blott, huruvida något slag av rusdrycksförsäljning skall få förekomma inom området utan också om sådan försäljning överhuvud taget skall få äga rum till områdets invånare från eller på andra orter inom riket, kan ett sådant avgörande svårligen ske på annat sätt än genom folkomröstning. Själva omröstningsförfarandet kan därvid utformas i stort sett så, som angivits i alternativ I. Omröstningen bör sålunda begäras av minst en tiondedel av områdets kommunalt röstberättigade befolkning och anordnas så, att utminutering och utskänkning var för sig underkastas omröstning. Omröstningsområden kunna vara antingen kommuner eller större områden, I senare fallet torde i detta alternativ kontrollområdena icke vara

lämpliga enheter. Det återstår därför knappast någon annan möjlighet än att låta omröstningen gälla hela län. För utminuteringens vidkommande behöver ett sådant beslut icke meedföra särskilt stora administrativa besvärligheter. Om inga motböcker få uttstäl- j las för invånare inom ett visst område, kommer detta enligt nu gällanclie bestämmelser att helt omöjliggöra för detta områdes befolkning att utminuteringsvis inköpa rusdrycker på laglig väg. Några särskilda bestämmelser angående förbud mot transport av rusdrycker till ett sådant område torde därför icke vara erforderliga. Med hänsyn till de risker, som skulle åtfölja ett dylikt beslut, anser beredningen det vara nödvändigt att kräva dels i allmänhet stark kvalificerad majoritet, dels också särskild majoritet för större städer eller andra större kommuner. Beredningen angiver en majoritet av minst 60 procent bland de i omröstningen deltagande. Beredningen satte t. o. m. i fråga, om icke för ett så genomgripande beslut, som rörande fullständig torrläggning, borde för ändring av bestående förhållanden krävas ännu starkare majoritet, exempelvis 75< procent av de röstande. För utskänkningens vidkommande torde man få nöja sig med att genona omröstning avgöra, huruvida inom området skall få finnas utskänkningsställe. Att förbjuda utskänkning till ett »torrlagt» områdes invånare över allt inom riket torde knappast från något håll ifrågasättas. Sedan beredningen undersökt, huru en fullt konsekvent »torrläggning» skulle gestalta sig, och ävenledes angivit de svårigheter en sådan lagstiftning skulle medföra, gör den en sammanfattning av dess första alternativ, omröstning vid oktrojfrågors avgörande. Därav citerar jag följande: Allmän regel. Oktroj för alla rusdrycksförsäljningsbolag beviljas för fyra år. Oktrojfrågorna behandlas under det år, då val till landstingen äga rum, och rättighetstiden räknas från den 1 januari därpå följande år. A. Ifråga om utminutering skulle följande förfaringssätt tillämpas. 1. Då ansökan föreligger om rätt till utminutering inom viss kommun, skall länsstyrelsen för yttrande överlämna ansökan till stadsfullmäktige, kommunalfullmäktige eller kommunalstämma i den kommun, där utminuteringen är avsedd att äga rum. Avstyrkes ansökan av nämnda kommunala organ, må densamma icke bifallas av länsstyrelsen. Tillstyrkes däremot ansökan, niå inom viss tid, förslagsvis 30 dagar, minst en tiondedel av kommunens röstberättigade invånare kunna hos länsstyrelsen ansöka om att frågan måtte underställas folkomröstning inom kommunen. Sådan ansökan skall vara åtföljd av intyg från kommunal myndighet, förslagsvis valnämndens ordförande, och undertecknarna äro kommunalt röstberättigade inom ifrågavarande kommun. Länsstyrelsen föranstaltar därefter om folkomröstning inom kommunen, varvid den kommunala röstlängden användes och frågeställningen blir »ja» i or tillstyrkan av rättigheten och »nej» för avstyrkan av densamma. Skulle vid denna omröstning majoriteten av de röstande avstyrka rättighetens meddelande, må länsstyrelsen icke bevilja densamma. # 2. Inom område, som vid tidpunkten, då nedan angivna omröstning begares, utgör ett rusdrycksförsäljningsbolags kontrollområde, kan minst en tiondedel av samtliga kommunalt röstberättigare personer inom området hos länsstyrelsen i det län, inom vilket utminuteringsställe enligt föreliggande ansökan skall vara beläget, ansöka om anordnande av folkomröstning rörande frågan, huruvida inom området utminutering skall äga rum eller icke. badan

577 ansölkan skall vara åtföljd av intyg från kommunal myndighet om att undertecknarna äro kommunalt röstberättigade inom kommun i ifrågavarande områide. Har omröstning enligt punkt 1 icke ägt rum inom den kommun, där utmnnuteringen är avsedd att äga rum, skall länsstyrelsen först föranstalta om omröstning inom denna kommun. Visar denna omröstning majoritet mot utmnnutering, må länsstyrelsen icke bifalla ansökan härom. Omröstning moniL övriga kommuner är då överflödig. Giver däremot omröstningen i försäljndngskommunen till resultat, att ansökan tillstyrkts av flertalet bland de i omröstningen deltagande, skall folkomröstning därefter företagas inom samtliga övriga kommuner, som höra till kontrollområdet. Uppnås inom dessa komimuner 60 procents majoritet och inom hela området — försäljningskommimeen medräknad — enkel majoritet mot ansökans beviljande, skall länsstyrelsem avslå densamma. Samma majoritet erfordras sedermera, för att utminutering skall kunna införas inom ett område, där densamma vid föregående omrötstning nedröstats. 3. Om folkomröstning enligt punkt 2 icke äger rum, skall länsstyrelsen rörande föreliggande ansökan om rätt till utminutering infordra yttranden från samtliga kommuner inom kontrollområdet, såvida icke ansökan inom viss tid a v länsstyrelsen avslås. 4. Nuvarande bestämmelser angående rikets indelning i kontrollområden bibehållas. B. Beträffande utskänkning skulle bestämmelserna innehålla följande: Varje kommun äger för sig bestämma, huruvida utskänkning skall tillo 1. låtas inom densamma. Avgörandet äger rum på samma sätt som enligt punkt A. 1, här ovan, varvid, för den händelse folkomröstning skall företagas, denna verkställes samtidigt men genom särskilda omröstningar beträffande både utskäinkning och utminutering, såvida ansökan om båda slagen av försäljning föreligger. 2. Innan länsstyrelsen fattar beslut rörande utskänknings medgivande, skola yttranden över ansökan infordras från samtliga kommuner i det kontrollområde, inom vilket utskänkningsstället är beläget. Dessa yttranden skola avgivas av stadsfullmäktige, kommunalfullmäktige eller kommunalstämman i vederbörande kommuner och skola innehålla bestämt till- eller avstyrkande med angivande av skälen därför. Nykterhets folkets lagstiftningskommitté har i sina »Riktlinjer för ny svensk alkohollagstiftning» av den 20 juni 1931 ägnat oktrojfrågan och folkomröstning uppmärksamhet (sid. 287—291). Kommittén ansluter sig till tanken — som dels uttalats av 1926 års rusdryckslagstiftningsberedning och senast av revisionen — att systembolagens antal bör begränsas till i regel ett för varje län. Därefter heter det: Allt klarare har den grundsatsen brutit igenom i svensk alkohollagstiftning, att makt över försäljningsställes vara eller icke vara tillkommer folket i försäljningsorten. I allmänhet har avgörandet legat hos representanterna för den borgerliga primärkommunen. Det kan emellertid icke bestridas, att jämbördigt intresse i vissa fall tillkommer invånarna i de kringliggande primärkomniuner, som där göra sina inköp. Varje invånare i riket tillhör för närvarande ett kontrollområde. Och även om denna indelning kommer att upphöra, ha invånarna i en kommun ofta intresse av förekomsten eller frånvaron av försäljningsställen^ kommunerna i grannskapet. Efter övervägande av olika möjligheter i fråga om indelning av riket i områden ur synpunkten av deras intresse i nu föreyarande avseende har Lagstiftningskommittén funnit sig böra föreslå, att landstingsområdet, icke såsom nu primärkommunen blir den väsentliga enheten vid oktrojförfarandet. 37—33243 7

578 Vilket eller vilka organ inom landstingsområdet böra då anförtros uppgiften att besluta om tillstånd till försäljning? Landstingsområdet har för närvarande endast ett organ: landstinget. Det väljes för andra uppgifter än beslut rörande frågor om försäljning av rusdrycker och torde, även om dess uppgifter vidgas att omfatta sådana, komma att dela stads- och kommunalfullmäktiges egenskap att i allmänhet i sina beslut icke alltid tillfredsställande avspegla folkmeningen i alkoholfrågan. Avvikelsen är av tvåfaldigt ursprung: dels har valmannen nödgats i samma valhandling tillgodose flera av sina syften, dels avviker representationen, även om den skulle väljas för ett enda slag av spörsmål, i vissa avseenden från väljarna. I den mån avvikelsen är av förstnämnda ursprung, kan den hävas genom ett val av en särskild representation för beslut i dessa frågor. Måhända skulle man nå vissa fördelar genom att skapa ett särskilt folkvalt organ inom länet för beslut om rättigheter och lokala regler för försäljningens utövande. E t t sådant organ skulle efter hand samla en sakkunskap om den legislativa sidan av alkoholfrågan, som för närvarande är sällsynt inom de kommunala representationerna — detta uttalande har lika giltighet för nykterhetsvännerna och deras motståndare — debatterna, besluten och åtgärderna inom dessa representationer skulle efter hand lämna den ofullgångna och omöjliga extremen för den möjliga, stegvisa förbättringen. Den ökade insikten kunde inte undgå att efterhand återverka på valstriderna. Även valmännen torde efter hand, oberoende av grundsyn, komma att förvärva ett mognare omdöme. Värde skulle en särrepresentation enligt kommitténs mening få särskilt på orter, där med hänsyn till folkmeningens inriktning frågan om torrläggning icke äger aktualitet. Särrepresentationen är emellertid alltjämt representation, och genom införande av en sådan undanröjer man därför icke den olikhet i synpunkter, som, enligt vad ovan framhållits, präglar representationen jämförd med det röstande folket. Kommittén har ansett sig böra pröva frågan, huruvida företräde i något avseende kan tillerkännas folkomröstningen, och huruvida det sålunda finns skäl att ånyo resa krav på att beslut rörande rätt till försäljning av rusdrycker i större eller mindre omfattning träffas genom folkomröstning. Kravet på folkomröstning hade vid den tid, då det ägde framträdande aktualitet i den svenska nykterhetspolitiska diskussionen, sin väsentliga motivering i två nu undanröjda omständigheter: den beslutande kommunalrepresentationen valdes enligt en graderad skala, kvinnorna saknade antingen helt och hållet rösträtt eller i varje fall tillbörligt inflytande. Motivet i lokalvetostridernas klassiska land, Amerika, har emellertid varit ett annat. Även om rösträtten vid val varit lika och valmanskåren varit densamma som den kår av medborgare, som ägt rätt att deltaga i folkomröstningen, har man i Amerika funnit folkomröstningen erbjuda betydande fördelar. Den större skonlöshet och djärvhet, som varit två av folkomröstningens allmänna kännemärken vid en jämförelse med den av motsvarande väljare valda representationen, har i detta fall icke medfört nackdelar. Områden som, sedan representationen lämnat försäljningstillstånd, torrlagts genom lokala folkomröstningar synas därmed i allmänhet ha. vunnit en förbättring av sitt nykterhetstillstånd. Den stora nyckfullhet, som är ett annat av den genom folkomröstning uttryckta folkmeningens kännemärken, synes icke heller ha kännetecknat den folkmening, som vunnit uttryck i omröstningarna rörande lokala förbud. Dessa förbud ha visat sig äga avsevärt större fasthet än de statsförbud, vid vilka en utpräglat förbudsvänlig landsbygdsvilja försökt kuva en motsträvig storstadsvilja. Även dä" det amerikanska omröstningsområdet varit ett »county», d. v. s. närmast motsvarat vårt län, hava de stora städerna regelrätt kommit att ligga utanför torrläggningen.

579 D)en nyligen avlidne lord Bryce, en av statsvetenskapens främste, har i ett arbejte »Moderna demokratier», där han sammanfattar resultatet av sitt livs studlier och sina erfarenheter som brittisk politiker, också dryftat folkomröstmingens pro och contra. Han slutar denna undersökning med följande uttalamde: » J a g har inte dröjt vid det som är den obestridligaste om också inte den stönsta förtjänsten hos det omedelbara folkbeslutet. Det är ojämförligt som medel för praktisk undervisning i politiska ting. Varje omröstning tvingar den medborgare, som har en känsla av medborgerlig plikt, att försöka förstå den till omröstning hänskjutna frågan och att bilda sig en mening därom. Måntga, ibland hälften, underlåta att infinna sig vid rösturnorna, men även dessa kunna draga nytta av den offentliga diskussion, som pågår. Var och en kan ouppmärksamt läsa artiklar i en tidning eller höra tal på ett möte. Men oupipmärksamheten viker, tanken blir skarpare och klarare, när den för fram till e t t bestämt resultat. Det är en god sak för medborgaren att bli kvitt trycket ifrån den förkärlek för den personen eller det partiet, vilken drar honom till den ena eller andra kandidaten, och att bli tagen ut ur de abstrakta ideologiermas rike för att i stället möta konkreta förslag. Här föreligger en plan, som pålägger honom ansvaret att uttala sig om ett bestämt förslag. Det tvingar honom att fråga sig: Är det sunt i princip? Ger det vad det lovar? Skall jag :rösta för eller emot?» Denna egenskap hos folkomröstningar i allmänhet torde vara särskilt framträdande hos omröstningar i alkoholfrågan. Mer än andra ha de i Amerika förmiått väcka det allmänna intresset. Inte ens där, som i Massachusetts, omröstningarna varit obligatoriskt årligen återkommande, synes intresset ha mattats.^ Det är antagligt, att folkomröstningen på detta sätt icke endast medför ett för nykterhetsutvecklingen gynnsamt ståndpunktstagande till frågan om försäljning eller icke försäljning i hemorten, utan också har en ur samma synpunkt gynnsam återverkan på levnadsvanorna. Lagstiftningskommittén finner sålunda övervägande skäl för att det även i Sverige öppnas möjlighet till lokala omröstningar om försäljningsrättigheters vara eller icke vara. Ifråga om det område, som omröstning bör avse, synas blivande bestämmelser böra lämna stor rörelsefrihet. Både primärkommunens och landstingsområdets befolkning böra äga rätt att stadga lokalt förbud. Det kan ifrågasättas, om inte denna rätt jämväl bör utsträckas till vissa smärre enheter, såsom municipalsamhälle och ytterområden i större stad. Omröstning bör kunna ayse utskänkning eller utminutering eller bådadera, enbart rusdrycker eller såväl rusdrycker som pilsnerdricka. Kommittén har också den meningen, att omröstningen bör vara förpliktande, icke enbart rådgivande. Den utländska erfarenhet, som föreligger, avser genomgående decisiva omröstningar. Även om några bestämda omdömen om konsultativa lokalvetoomröstningar sålunda icke kunna fällas, gör ett närmare övervägande det antagligt, att de i icke få avseenden skulle visa sig underlägsna de decisiva. Omröstning bör ske, därest ett visst antal av omröstningsområdets kommunalt röstberättigade invånare, lämpligen Vio, därom gör framställning. Mycket utrymme har i tidigare diskussion ägnats frågan, huruvida detta förbud för de eljest rättighetsbeviljande instanserna att meddela rättighet bör träda' i kraft först om på visst sätt kvalificerad majoritet uppnåtts eller ej. Den erfarenhet, som föreligger, talar emot sådana föreskrifter. De ha, där de tillämpats, snarare medfört än undanröjt nackdelar. I övrigt gäller, att omröstningen bör vara ett fakultativt led i oktrojförfarandet inpassat mellan ansökans ingivande och vederbörande representations yttrande.

580 Oktrojförfarandet bör nämligen enligt kommitténs mening i övrigt bibehållas oförändrat, dock med den ändring, att den befogenhet, som för närvarande tillkommer stads- och kommunalfullmäktige, bör överflyttas på lamdstinget. Även om landstinget, som nämnts, liksom stads- och kommunalfullmäktige som oktrojorgan är behäftat med brister, företräder landstingeft på ett helt annat sätt än den primärkommunala representationen alla dem, som äga intresse av beslutet. Lagstiftningskommitténs minoritet, som ännu mera ingående behandlar omröstningsfrågan, sammanfattar sin ståndpunkt på följande sätt: Med hänsyn till dess konstitutiva beskaffenhet lämpar sig omröstningsinstitutet icke för andra frågor än sådana, som kunna besvaras jakande eller nekande, d. v. s. innebära bifall eller avslag. Däremot lär det alltfort få inrymmas visst inflytande åt de representativa organen i fråga om sättet för försäljningens anordnande med rätt likväl för överordnad myndighet, som ansvarar för ordning och säkerhet och därför är den, som — formellt sett — utfärdar oktrojen, att, i den mån den finner försäljningsställena till antal, beskaffenhet, läge, öppethållande eller andra liknande omständigheter vara av kommunalrepresentationen så gestaltade, att lagstiftningens syfte i avseende å nykterhetsintressets tillgodoseende fått vika för kommunens ekonomiska intressen, vidtaga erforderlig ändring till befrämjande av det med lagstiftningen avsedda ändamålet. Då man har att utgå ifrån, att för varje län eller landstingsområde icke kommer att inrättas mer än ett försäljningsbolag, och då, enligt vad vi ovan utvecklat, det icke bör tillkomma Kungl. Maj:t eller någon annan ämbetsmyndighet utan befolkningen själv, som får vidkännas avigsidorna av ett försäljningsbolags verksamhet i olika hänseenden, att få säga det avgörande ordet, återstår intet annat än att åt länsbefolkningen inrymma rätt att genom omröstning uttala sig för huruvida ett rusdrycksförsäljningsbolag får komma till stånd eller icke. För omröstnings åvägabringande bör krävas, att minst Vio av länets kommunalt röstberättigade invånare skriftligen hos länsstyrelsen påyrka länsomröstning. Om oktroj är avsedd att taga sin början med visst kalenderår, bör yrkandet hava framställts under januari månad nästföregående år, vid äventyr att det eljest tillkommer landstinget att besluta. Begäres omröstning av tillräckligt stort antal medborgare inom föreskriven tid, skall sådan äga rum. Förvägras därvid tillstånd till försäljningsbolag, är frågan för ifrågavarande oktrojperiod förfallen. Medgives tillstånd därtill, ankommer det på landstinget att bestämma antalet orter, där försäljningsställen få inrättas, så ock vilka dessa orter skola vara, samt de övriga inskränkande villkor utöver de i lagen stadgade, vilka landstinget med hänsyn till länets förhållanden finner nödiga. Därvid är dock att märka, att, änskönt landstinget lämnar medgivande till försäljningsställes inrättande å viss ort, ett dylikt beslut icke bör bliva gällande emot primärkommunens vilja. För att utröna denna, må på enahanda sätt inom kommunen anordnas folkomröstning, som har att avgöra, huruvida rusdrycksförsäljning därstädes får komma till stånd eller icke. För omröstnings åvägabringande bör krävas, att minst 1/10 av kommunens röstberättigade invånare skriftligen hos länsstyrelsen påyrka folkomröstning. Sådant yrkande bör hava framställts senast den 15 oktober året innan oktrojen skall taga sin början vid äventyr att det eljest tillkommer kommunens beslutande organ att träffa avgörande. Begäres omröstning av tillräckligt antal medborgare inom föreskriven tid, skall sådan äga rum. Förvägras därvid tillstånd till försäljnings bedrivande inom kommunen, är frågan beträffande denna kommun för ifrågavarande oktrojperiod förfallen. Medgives tillstånd därtill, ankommer det på kommunalrepresentationen att, inom

581 den begränsning landstinget uppdragit, bestämma högsta antalet försäljningsstälhen av olika slag, deras belägenhet och de inskränkande villkor utöver de i lagren stadgade och av landstinget bestämda, som representationen med hänsyn till kommunens förhållanden finner nödiga. Deessa folkomröstningar böra så anordnas, att den röstande därvid kan angiva., om han önskar förbud mot försäljning av spritdrycker, vin och skatteplikttiga maltdrycker ^eller endast visst slag av dessa drycker, så ock om han önskar förbud mot både utminutering och utskänkning eller endera av dessa försäiljningsformer. Såisom ovan anförts har förbudskongressen år 1932, liksom Nykterhetsvännernas Landsförbund i en inlaga till revisionen uttalat, att möjlighet bör skapas att genom folkomröstning förhindra inrättandet av försäljningsställen. I n n a n jag anger de riktlinjer, som enligt min mening böra följas vid avgöramdet av oktrojansökningar, vill jag något beröra den anmärkning, som bl. a,, revisionen gjort, att beslutanderätten i fråga om rätt till detaljhandel med rusdrycker icke borde ligga hos landstingen, enär »därigenom i landstingsvalen och landstingsarbetet de nykterhetspolitiska synpunkterna skulle komnma att menligt påverka landstingens egentliga länskommunala arbetsuppgifter». Så.som jag ovan framhållit, har revisionen, genom att förorda, att kommunerna även framgent skola äga bestämmanderätt i fråga om utskänkningen, principiellt tagit avstånd från påståendet, att en dylik uppgift är ägnad att förrycka kommunens övriga arbetsuppgifter. I detta sammanhang förtjänar även erinras om 1926 års rusdryckslagstiftningsberednings yttrande med anledniag av riksdagens skrivelse till Kungl. Maj:t år 1920, där riksdagen angiver huvudanledningen till skrivelsen vara önskemålet att i största möjliga utsträckning frigöra de kommunala valen från de nykterhetspolitiska synpunkterna och behärskande inflytande. Beredningen anför nämligen i detta sitt y/ttrande: »För egen del vill beredningen framhålla, att nykterhetspolitiska synpunkter helt visst skulle göra sig gällande vid kommunala val, även om avgörandet i frågor om bolagens oktroj överflyttades till folkomröstning.» Detta omdöme torde vara riktigt även beträffande landstingen. Både kommunala val och landstingsval ske numera efter politiska linjer och med de politiska partibildningarna som ledare av valen. Intet parti torde finnas, som icke upptagit nykterhets frågan i något avseende på sitt program. Valen bliva sålunda faktiskt, hur man än bedömer denna sak, även nykterhetspolitiska. Enligt min uppfattning behöver detta icke heller oförmånligt påverka fullmäktiges eller landstingens egentliga arbetsuppgifter. Farhågorna härför synas mig betydligt överdrivna. Revisionen har för övrigt själv genom, sina förslag visat, att den icke fäster större betydelse vid »nykterhetspolitiseringen» av dessa val, nämligen vad de kommunala beträffar, genom att förorda bibehållandet av den kommunala bestämmanderätten rörande utskänkningen och i fråga om landstingen genom att tillerkänna dem bland annat befogenheten att tillsätta ledamöter såväl i systembolagen som i länsnykterhetsnämnderna, uppgifter som hava

582 en mycket central betydelse i den nya förordningen. Härtill kommer, såsom ock revisionen framhåller, den omständigheten, att landstingen måste anses bättre avspegla de lokala önskemålen inom hela kontrollområdet än bolagsstädernas fullmäktige. Om detta är riktigt, när det gäller val till styrelseledamöter i systembolag och länsnykterhetsnämnd, torde det få anses vara i ännu högre grad riktigt, så snart det gäller handläggning av den vida betydelsefullare oktrojfrågan. I överensstämmelse med denna min uppfattning förordar jag följande riktlinjer för behandlingen av oktrojfrågorna. Ansökan om tillstånd till detaljhandel med spritdrycker och vin bör som hittills av systembolag ingivas till länsstyrelsen. Är en kommun intresserad av dylik handel, har den möjlighet att hos bolaget göra framställning därom. Ingen olägenhet av denna anordning har hittills kunnat påvisas. Revisionens förslag att, beträffande utskänkningen, fullmäktige skola medgivas rätt ingå till länsstyrelsen med ansökan, i händelse systembolaget underlåter detta, kan jag icke biträda. Har systembolag icke ansett behövligt använda sin ansökningsrätt lärer man nämligen kunna antaga, att ifrågasatt rättighet icke är av behovet påkallad. Beträffande den tid, vilken tillståndet bör avse, ansluter jag mig till revisionens förslag, när det gäller utskänkningen, nämligen fyra år. J a g föreslår vidare, att samma tidsbegränsning bör stadgas jämväl i fråga om tillstånd för utminutering. Vidare biträder jag revisionens förslag, att utminutering icke må förekomma annat än i stad, köping eller municipalsamhälle, där utminutering bedrivits under år 1934 eller där antalet invånare uppgår till minst femlusen. Beträffande utminuterings ställenas antal och förläggning anser jag, i olikhet med revisionen, att länsstyrelserna och icke systembolagen böra äga besluta därom, sedan kommunerna i stadgad ordning lämnats tillfälle att yttra sig. I konsekvens härmed ansluter jag mig till revisionens förslag i fråga om förfarandet vid ansökan om tillstånd till utskänkning. I överensstämmelse med den av mig hävdade principiella uppfattningen, att den kommunala bestämmanderätten bör lämnas oförkränkt såväl beträffande utminuterings- som utskänkningsfrågor, förordar jag, att — beträffande ansökan om tillstånd till detaljhandel — länsstyrelsen omedelbart skall inhämta yttranden från fullmäktige i den eller de kommuner, där denna landel enligt systembolagets ansökan är avsedd att äga rum. J a g finner det även självklart, att kommunens nykterhetsnämnd resp. magistrat och komnunalnämnd, skola höras, innan fullmäktige avgiva sitt yttrande. H a r ansökan om tillstånd till detaljhandel i viss kommun blivit av fullmäktige avstyrkt, må länsstyrelsen icke meddela dylikt tillstånd. Revisionens förslag, att den kommunala bestämmanderätten beträffanle utminutering slopas och ersattes med generella bestämmelser i förordnngen, kan jag alltså icke biträda. Genom ett bifall till detsamma bleve de kcmmunala intressena och önskemålen på här ifrågavarande område helt skjuna at

583 sidan. En kommun kunde sålunda mot sin vilja bliva påtvingad rusdrycksförsäljning. Likformigheten bör icke drivas så långt, att den medför dylika lika orimliga som skadliga olägenheter. J a g anser vidare, att bestämningsrätt, som f. n. gäller för enskild kommun, även bör tillerkännas samtliga kommuner inom länet, systembolagets försäljningsområde. Om nuvarande lagbestämmelser i fråga om detaljhandel med rusdrycker bibehållas, sakna kringliggande och andra kommuner än bolagskommunen alltjämt något inflytande rörande rusdrycksförsäljningen, änskönt verkningarna av denna för dem kunna hava betydande olägenheter. Såsom de i det föregående gjorda utdragen ur 1926 års rusdryckslagstiftningsberednings förslag utvisa, lämnas i dessa förslag åtskilliga anvisningar om, hur en dylik utvidgad självbestämningsrätt må kunna utföras. I huvudsaklig överensstämmelse härmed förordar jag följande förfaringssätt: Har ansökan om tillstånd till detaljhandel icke blivit avstyrkt av fullmäktige i samtliga kommuner som ansökningen avser, skall länsstyrelsen i allmänna tidningarna samt en eller flera tidningar i länet tillkännagiva, att de inom länet vid kommunala val röstberättigade, som önska omröstning i ärendet, skola ingiva anmälan härom i den ordning länsstyrelsen föreskriver. Därest mer än V:o av hela antalet röstberättigade sålunda anmält sig, skall länsstyrelsen föranstalta om omröstning, avseende frågan, huruvida försäljning under följande oktrojperiod må bedrivas inom länet eller icke. Vid samtidig omröstning i fråga om utminutering och i fråga om årsutskänkning — annan utskänkning skulle alltfort behandlas av fullmäktige — skall vardera frågan besvaras särskilt. Envar vid kommunala val inom länet röstberättigad skall äga en röst. De närmare föreskrifterna för omröstningen skola ankomma på Kungl. Maj :t. Har vid omröstning mer än halva antalet röstande avstyrkt utminutering eller årsutskänkning i länet, skall tillstånd härtill ej kunna meddelas av länsstyrelsen. Har icke tillräckligt antal röstberättigade anmält sig önska sådan omröstning eller har icke vid verkställd omröstning mer än halva antalet röstande avstyrkt anordnandet av försäljning, skall länsstyrelsen infordra utlåtande från ansnykterhetsnämnden över systembolagets ansökan samt därefter överlamm densamma jämte övriga handlingar i ärendet till landstingets lagtima möte för dess yttrande. Har ansökan om tillstånd till utminutering eller årsutskänkning i länet blivit av laidstinget avstyrkt, må ej sådant tillstånd av länsstyrelsen meddelas. Mel avseende å landstingets befattning med ärendet kunde man möjligen ock tinka sig, att detta vore inskränkt till ett yttrande utan förpliktande verkan lör länsstyrelsen, vilken sålunda vore obetagen att efter sin uppfattning medgva eller vägra tillstånd enligt den gjorda ansökningen eller med tillfoganle av särskilda grunder för försäljningen. Det torde dock kunna ifrågasättas, huruvida principen om självbestämningsrätten icke fordrar, att även landsinget för sitt större område, länet, tillerkännes beslutanderätt, veto, liksom eet mindre kommunala området, kommunen, har denna rätt för sitt vidkommande. För egen del har jag stannat för detta senare alternativ. Even-

584 tuella invändningar emot att dylika ärenden överhuvud dragas under landstingens behandling träffa båda de nu antydda ordningarna, om ock möjligen icke med samma styrka. I fråga om folkomröstning framhåller 1926 års rusdryckslagstiftningsberedning, att härigenom måhända så småningom en stark ansvarskänsla skulle väckas, överilade steg undvikas och den besinningsfulla majoriteten länka in utvecklingen på sunda och för verklig folknykterhet gagnande banor. Detta beredningens omdöme gäller omröstning såväl inom de särskilda kommunerna som länsvis. J a g har emellertid förordat omröstningsförfarande endast vidkommande län eller länsbolags försäljningsområde. Genom att sålunda från omröstningsförfarandet utesluta kommunerna har jag velat förenkla behandlingen av oktrojfrågorna. Inom ett mindre område, såsom en kommun, ha de röstberättigade större möjlighet att kunna påverka fullmäktige till förmån för sina önskemål än inom ett större. Genom länsomröstningen gives möjlighet för varje enskild kommuns röstberättigade att göra sig gällande. Tillstånd till detaljhandel gives för en period av fyra år i sänder (oktrojperiod, årsutskänkning). I fråga om tillfällig utskänkning förordar jag revisionens förslag med nedan angivna ändringar i 3 kap. 11 § av förordningen. Revisionens förslag i fråga om turistutskänkning strider emot den kommunala självbestämningsrätten, varför jag hemställer, att 3 kap. 12 § må utgå. J a g hänvisar beträffande turistutskänkningen till den av herrar Englund, Johanson och Ljunggren avgivna reservationen (sid. 590 f.). Då jag, såsom förut framhållits, icke kunnat biträda revisionens förslag ifråga om kommuns rätt att till länsstyrelsen ingå med ansökan om utskänkning, hemställer jag alltså, att 7 § 2 mom. andra stycket samt 3 kap. 18 § utgår. I övrigt hänvisar jag till följande Förslag till ändringar i revisionens förslag till spritdrycksförordning 1 : 3 KAP.

3§. Detaljhandel må ej äga rum, med mindre tillstånd därtill lämnats i den ordning nedan stadgas. Ansökan om sådant tillstånd må endast gör&s av systembolag. 4§. 1 mom. Tillstånd till utminutering meddelas av länsstyrelsen i del län, där utminuteringen skall äga rum. 2 mom. Tillstånd till utminutering skall avse en tid av fyra år (oktroj1 Förslaget är i fräga om paragrafernas beteckning och innehåU avfattat i största möjliga överensstämmelse med revisionens majoritetsförslag.

585 periiod), som räknas från och med den 1 oktober 1937 och därefter från och medl samma dag vart fjärde följande år. 3 mom. Utminutering må ej äga rum annat än i stad, köping eller municipailsamhälle, där utminutering bedrivits under år 1934 eller där folkmängden vid utminuteringsställes inrättande uppgår till minst femtusen invånare. Avser systembolag att å sådan ort bedriva utminutering, skall ansökan därom görais hos länsstyrelsen före utgången av året innan oktrojperioden börjar.

5§. Ansökan om tillstånd till utminutering skall innehålla uppgift angående antailet utminuteringsställen samt förslag till grunder för utminuteringsställena.s förläggning å orter som i 4 § 3 mom. angivas. 5 a §. 1 mom. över ansökan om tillstånd till utminutering skall länsstyrelsen omedelbart inhämta yttrande från fullmäktige i den eller de kommuner, där utminutering enligt ansökan skall äga rum. Fullmäktige hava att i ärendet höra kommunens nykterhetsnämnd ävensom i annan stad än Stockholm magistraten samt på landet kommunalnämnden. 2 mom. Har ansökan om tillstånd till utminutering i viss kommun blivit av fullmäktige avstyrkt, må ej tillstånd till utminutering i den kommunen meddelas av länsstyrelsen.

7§. 1 mom. Lika med revisionens förslag. 2 mom. Första stycket lika med revisionens förslag. A n d r a stycket utgår. 9§. 1 mom. över ansökan om tillstånd etc. lika med första stycket i revisionens förslag. Andra stycket utgår. 2 mom. Utgår. 10 §. 1 mom. Har ansökan om tillstånd till årsutskänkning blivit etc. lika med revisionens förslag. 2 mom. Lika med revisionens förslag. 10 a §. 1 mom. Har ansökan om tillstånd till utminutering eller årsutskänkning icke blivit avstyrkt av fullmäktige i samtliga kommuner som avses med ansökningen, skall länsstyrelsen genom kungörelse i allmänna tidningarna samt en eller flera tidningar inom länet tillkännagiva, att de inom länet vid kommunala val röstberättigade som önska omröstning i ärendet skola ingiva anmälan härom i den ordning länsstyrelsen föreskriver.

586 Därest mer än en tiondel av hela antalet röstberättigade sålunda anmält sig, skall länsstyrelsen föranstalta om omröstning, avseende frågan huruvida försäljningen under följande oktrojperiod må bedrivas inom länet eller icke. Vid samtidig omröstning i fråga om utminutering och i fråga om årsutskänkning skall vardera frågan besvaras särskilt. Envar vid kommunala val inom länet röstberättigad äge en röst. Har vid omröstning mer än halva antalet röstande avstyrkt anordnandet av utminutering eller årsutskänkning i länet, må ej tillstånd härtill av länsstyrelsen meddelas. 2 mom. Konungen utfärdar närmare föreskrifter angående tillämpningen av bestämmelserna i 1 mom. 10 b §. 1 mom. Har fråga uppkommit om omröstning enligt 10 a §, men har icke tillräckligt antal röstberättigade anmält sig önska sådan omröstning eller har icke vid verkställd omröstning mer än halva antalet röstande avstyrkt anordnandet av försäljningen, skall länsstyrelsen infordra utlåtande från länsnykterhetsnämnden över systembolagets ansökan samt därefter överlämna densamma jämte övriga handlingar i ärendet till landstinget för yttrande å dess lagtima möte. 2 mom. Han ansökan om tillstånd till utminutering eller årsutskänkning i länet blivit av landstinget avstyrkt, må ej sådant tillstånd av länsstyrelsen meddelas. 3 mom. Över meddelat tillstånd till utminutering eller årsutskänkning skall länsstyrelsen etc. lika med 10 § 3 mom. i revisionens förslag. 11 §. 1 mom. Ansökan om tillstånd till tillfällig utskänkning må när som helst göras hos länsstyrelsen. Andra stycket lika med revisionens förslag. 2 mom. Vad i 9 §, 10 § och 10 b § 3 mom. föreskrives skall i tillämpliga delar gälla jämväl i fråga om tillfällig utskänkning. 3 mom. Första punkten lika med revisionens förslag. Andra punkten utgår. Tredje punkten lika med revisionens förslag. 12 §. Hela paragrafen utgår. 14 a §. Lika med 4 § i revisionens förslag. 15 §. 1 mom.

Första stycket utgår. 18 §. Hela paragrafen utgår.

Herr Johanson. T i l l förestående särskilda yttranden av herr Ljunggren ansluter jag mig i huvmdsak. Sålunda omfattar jag de där framlagda förslagen om den kommunala bestämmanderätten och om omröstning i försäljningsområdena. Beträffande landstingens befattning med frågor om utminutering och årsutskämkning har jag emellertid icke kunnat biträda herr Ljunggrens yrkande, enlijgt vilket landstingen skulle erhålla vetorätt. Såvitt jag kan finna, skulle nämligen en sådan befogenhet för landstingen icke stå väl samman med en ordning, som tillerkänner vederbörade kommun medbestämmanderätt och tilllika öppnar möjlighet för folkmeningen inom hela försäljningsområdet att giva, sin mening till känna genom särskild folkomröstning. Oavsett att förslaget om vetorätt för landstingen sålunda synes vara opåkallat med hänsyn till nu nämnda garantier för den folkliga bestämmanderätten i dessa frågor, har jag även av ett annat skäl icke ansett mig kunna biträda detsamma. Om landstingen engageras i denna utsträckning i avgörandena rörande försäljningens ordnande, är det nämligen att förmoda, att landstingsvalen skulle i hög grad präglas av den motsättning i dessa frågor, som råder bland väljarna, vilket, såsom 1926 års rusdryckslagstiftningsberedning framhållit, icke kan anses vara eftersträvansvärt från allmän synpunkt. Däremot finner jag det lämpligt, att länsstyrelsen inhämtar ett rådgivande yttrande från landstinget såväl som från länsnykterhetsnämnden. Därvid skulle landstinget kunna företrädas av förvaltningsutskottet under tidsperioderna mellan landstingets möten jämlikt 39 § i lagen den 20 juni 1924 om landsting. P å grund av det ovan anförda biträder jag herr Ljunggrens förslag till författningstext utom i fråga om 10 b §, som jag anser bör erhålla följande lydelse : 10 b §. 1 mom. Har fråga uppkommit om omröstning enligt 10 a §, men har icke tillräckligt antal röstberättigade anmält sig önska sådan omröstning eller har icke vid verkställd omröstning mer än halva antalet röstande avstyrkt anordnandet av försäljningen, skall länsstyrelsen infordra utlåtande från landstinget och länsnykterhetsnämnden över systembolagets ansökan. 2 mom. Över meddelat tillstånd till utminutering eller årsutskänkning skall länsstyrelsen etc. lika med 10 § 3 mom. i revisionens förslag.

H e r r a r E n g l u n d , J o h a n s o n och L j u n g g r e n . Om restaurangdansen. (5 kap. 3 § spritdrycksförordningen) P å de restriktioner, som äro innefattade i måltidstvånget, sakna vi med hänsyn till lagtextens avfattning, anledning att nu ingå. Personligen äro vi emellertid benägna att fästa större vikt vid de restriktioner, som avse att begränsa möjligheten för restaurangerna att taga ett med vilja till alkoholförtäring icke förknippat nöjesbehov i sin tjänst för att vidga kundkrets och alkoholförbrukning. Sedan krigsslutet är det ett medel som flitigt använts i det syftet, nämligen restaurangdansen. A t t så kunnat ske har emellertid i detta fall icke sin grund i bristande förutseende hos lagstiftaren, utan på en säregen tolkning av författningens föreskrifter från länsstyrelsernas sida. E t t av de främsta framstegen i 1917 års förordning utgjorde nämligen den då företagna utvidgningen av det s. k. varietéförbudet till att avse också dans. Vid den tidpunkten var ännu dans på restaurangerna okänd men dans och utskänkning hade, ehuru i blygsam omfattning, sammanträffat på vissa s. k. danssalonger. Regeln i 55 § rusdrycksförsäljningsförordningen och dess föregångare ha emellertid aldrig varit ovillkorliga. De ha inrymt möjlighet för länsstyrelse att göra undantag, varmed ursprungligen, som revisionen antyder, torde ha avsetts att förhindra, att paragrafen till följd av de oklara betydelsegränserna hos vissa av de i paragrafens uppräkning använda orden drabbade nöjestillställningar av det slag, lagstiftaren icke avsett. Däremot avsåg man näppeligen att möjliggöra undantag för tillställningar, om vilkas hänförlighet till paragrafens kategorier någon tvekan icke kunde råda, i varje fall var det säkerligen icke lagstiftarnas mening, att undantagstillfället skulle göras till regel. I klar motsättning till deras mening, som lagen gjorde, ha emellertid åtskilliga länsstyrelser utnyttjat rätten att medgiva undantag för ett regelrätt tillståndsförfarande. Från nykterhetsvänligt håll har man för åtskilliga år sedan, 1926, genom besvär i ett särskilt fall underställt lagligheten av denna praxis Kungl. Maj its prövning. Detta ärende har emellertid av vissa skäl ännu ej avgjorts av Kungl. Maj:t. För vår del måste vi hävda, att betydande skador varit förknippade med eftersättandet av den i lagen givna regeln och att denna regel, så långt ifrån nu bör undanröjas, att det i stallet bör tillses, att den erhåller en sådan avfattning, att man vinner trygghet för att det ursprungliga syftet uppnås. Revisionens skäl för att för framtiden

589 låtai dansen å restaurangerna till sitt omfång regleras enbart genom polismymdigheternas tillämpning av 13 § ordningsstadgan, äro icke synnerligen bärande. Finge man tro revisionen, skulle den publik, som för närvarande beseöker restaurangernas dansaftnar äga en säregen dubbelnatur. Så dänge den får dansa på restaurangerna är den ett mönster av sedlighet och dess; alkoholkonsumtion är så blygsam, att den trots sin talrikhet icke förmår åstadkomma »någon egentlig ökning» av spritdryckskonsumtionen å restaurangerna. ^ Nödgas denna publik till följd av dansförbud å restaurangerna förliägga sin dans till andra lokaler, visar den emellertid ett alldeles motsatt kynne. Från det ögonblicket är dess intresse för alkoholförtäring så stort, att «den kan befaras omdana varje sådan lokal till ett ställe, där olaga alkoholhantering äger rum. Om denna skildring av läget nu och dessa farhågor för verkan i framtiden av ett förbud för dans i samband med utskänkning, torde kunna sägas, att skildringen brister i fullständighet och att farhågorna troligen äro ogrundade. Egenskaper och uppträdande hos den publik, som besöker restaurangernas dansaftnar växla icke endast från restaurang till restaurang utan också på samma restaurang. I några fall finner man i publiken inslag från heleller halvprostitutionen, som genom restaurangdansen beretts en bekväm marknadsplats. Nykterheten kan ibland vara omtvistlig och så stor är säkerligen den genomsnittliga alkoholförbrukningen, att restaurangens rusdrycksomsiittning skjuter i höjden. I det måhända övervägande antalet fall består dock publiken av ungdom, vars alkoholförtäring är obetydlig och som dricker väsentligen därför, att sådan förtäring uppfattas som en nödvändig tribut till restauratören för det åstundade nöjet att få dansa. Förbjudes restaurangdansen kan man visserligen vänta, att därigenom mark kommer att skapas för nya dansföretag, som tillgodose denna ungdoms dansbehov. Men man behöver ingalunda befara, att dessa företag komma att bli något hemvist för olaga handel. I åtskilliga städer finnas redan sådana ställen, där nykterheten och ordningen är mönstergill, ehuru de frekventeras av en publik, på vilken icke kan ställas lika höga anspråk som på den publik, som befolkar dansrestaurangerna. Restaurangdansens verkliga alternativ skulle därför för den övervägande delen av publiken ingalunda bli dans å dansbanor med okontrollerad spritförsäljning och bristfällig nykterhet utan dans frigjord från sambandet med alkoholförtäring. De farhågor, revisionen hyser, kunna således icke anses befogade för mer än en ringa del av publiken. Skulle denna del av publiken försöka att fortsätta den offentliga dansen i samband med spritutskänkning under den enskilda föreningens förklädnad, så har lagstiftaren maktmedel däremot till sitt förfogande, som ännu icke utnyttjats. Man träffar därför ingalunda sakens kärna genom att hänvisa till att den alkoholförtäring, som sker i samband med restaurangdansen i regel är måttlig. Det väsentliga är att restaurangdansen skapar alkoholvanor och alkoholförbrukning hos många, som eljest helt skulle underlåtit att dricka. Den ger restaurangen en kärkommen, men ur samhällets synpunkt olämplig möjlighet

590 att vidga en kundkrets som eljest, till följd av gynnsamma omständigheter i tiden, skulle bli avsevärt mindre. Restaurangdansen ger således ökad spridning åt alkoholsederna. Dess olägenhet för samhället har dock icke varit begränsad härtill. Vi skola emellertid avstå från att söka skildra de skador som i andra hänseenden äro förknippade med restaurangdansen. Det saknar i detta sammanhang icke sitt intresse, att den senaste stora engelska rusdryckslagstiftningskommissiomen, som i övrigt med tillfredsställelse ser, att de engelska värdshusen utrustas med förströelser av olika slag, bestämt motsätter sig varje vidgning av den snäva ram, inom vilken det i England är möjligt att sammankoppla dans och utskänkning. Vi få därför föreslå följande ändrade lydelse av 5 kap. 3 § i revisionens förslag till spritdrycksförordning: Vid offentligt skådespel sådan utskänkning. Samma lag vare beträffande offentlig danstillställning, dock att för dylikt fall medgivande ej må lämnas med mindre omständigheterna äro sådana, att synnerliga skäl föreligga, och må medgivandet endast avse utskänkning vid enstaka danstillställning.

Om turisthotellens rättigheter. (3 kap. 12 § spritdrycksförordningen) Revisionens förslag att genombryta kommunens veto i avseende å utskänkningsrättigheter kunna vi av flera skäl icke biträda. De, som mena, att detta veto i vissa i den offentliga debatten mycket uppmärksammade fall medfört olägenheter, kunna näppeligen hävda att dessa olägenheter äro så betydande — det gäller ju väsentligen en eller två Dalasocknars ovilja mot utskänkningsrättigheter inom sitt område — att de i och för sig kunna motivera en åtgärd som vedervågar vunna framsteg. Den grundsats, som man här på en första punkt vill genombryta — är väl början en gång gjord kunna nya förslag väntas följa — har hittills visat sig vara av väsentlig betydelse för nykterhetens främjande. Av försäljningsrättigheter vid sidan av det kommunala vetot har man i vårt land en mångsidig men nästan genomgående ogynnsam erfarenhet, erfarenheterna från turisthotellens nu försvunna föregångare, gästgivargårdarna, äro icke de minst belysande. De visa, att mellan dessa rättigheter och rättigheterna å tåg och båtar icke föreligger så stor likhet, att det kan anses tillbörligt att låta de förra följa regler likartade med dem, som gälla för de senare. Det har hittills icke varit möjligt att hindra, att utskänkningen kommer att beröra icke bara främlingarna utan också bygdens befolkning. I sådant syfte för gästgiverirättigheterna meddelade föreskrifter ha visat sig vara helt illusoriska, och det kan väntas bli fallet också med dem, som revisionen nu föreslår. Den form för beslutet om undanröjande av kommunens veto i det särskilda fallet, som av revisionen föreslås, ökar dessa farhågor. Kungl. Maj:ts praxis

591 i ärenden av nykterhetspolitisk natur präglas icke av större fasthet. Den ena regeringen kan således väntas bifalla framställningar om inrättande av utskänkning, vilka av en annan regering avslagits eller skulle ha avslagits. Har emellertid för en kommun det kommunala vetot en gång genombrutits och utskänkningen därmed kommit till stånd, torde däremot en ny regering, även om den skulle ha bedömt den ursprungliga framställningen olika, näppeligen komma att vidtaga ändring. Vi få därför hemställa att 3 kap. 12 § spritdrycksförordningen måtte utgå.

Herr Bärg. Åldersgräns vid utminutering. (4 kap. 2 § spritdrycksförordningen) I 4 kap. 2 § i revisionens förslag till spritdrycksförordning stadgas, att tillstånd att inköpa spritdrycker eller vin icke må meddelas den som ej fyllt tjuguett år. Samma bestämmelse gäller för närvarande enligt Rff § 34. Rörande sistnämnda stadgande anför Systembolagsföreningarnas förtroendenämnd följande (sid. 31 f f . ) : »I 34 § återfinnes vidare bestämmelsen rörande minimiåldern för utlämnande av motbok. I nu gällande rusdrycksförsäljningsförordning är denna åldersgräns fastställd till 21 år, i överensstämmelse med det förslag, som den år 1911 tillsatta nykterhetskommittén framlade och som av kommittén motiverades med att denna ålder sammanfölle »med den borgerliga myndighetsåldern, vid vilken ju varje person ansetts vara mogen att själv svara för sina handlingar». Denna åldersgräns har emellertid endast i ganska begränsad utsträckning kommit att tillämpas i praktiken. Den faktiska åldersgränsen har i stället med relativt få undantag varit 25 år. Den 31 december 1927 voro sålunda endast 5 215 eller 0'51 procent av rikets 1 018 926 manliga motboksinnehavare och endast 31 eller 0'03 procent av de 107 250 kvinnliga motboksinnehayarna under 25 år. Vid nära halva antalet bolag fanns vid nämnda tidpunkt ingen motboksinnehavare under 25 års ålder. I viss utsträckning är denna höjning av åldersgränsen föranledd av villkor, som uppställts av de kommunala myndigheterna i samband med beviljande av oktroj åt systembolagen. Ar 1928 gällde exempelvis en på sådant sätt fastställd 25-årsgräns vid 40 bolag. Åtskilliga bolag ha emellertid höjt åldersgränsen på eget initiativ utan att vara därtill tvungna genom något av de kommunala myndigheterna uppställt villkor. Vid flertalet av de bolag, som icke undantagslöst tillämpa 25-årsgränsen, ha motböcker endast i relativt sällsynta fall utlämnats till personer under 25 år. De få fall, då detta skett, ha i regel avsett gifta personer eller personer, som eljest haft eget hushåll. I dylika fall har det emellertid understundom förekommit, att motbok redan utställts till en person, som nyss fyllt 21 år. Endast bolagen i Stockholm och Göteborg och möjligen något enstaka annat bolag ha i något större utsträckning utlämnat motböcker till personer, som icke fyllt 25 år. Även dessa bolag utlämna dock i här avsett fall motbok endast till vissa grupper av personer, för vilkas vidkommande särskilda skäl kunna anses föreligga. Frågan om åldersgränsen har efter antagandet av 1917 ars förordning vid flera tillfällen varit föremål för riksdagens prövning. Vid 1927 års riksdag hängde åldersgränsens höjande till 25 år till och med på lotten. Motioner med yrkande på sådan höjning tillstyrktes nämligen av bevillningsutskottet, vars hemställan segrade i andra kammaren, medan den votering, som anställdes

593 i första kammaren, utföll med 43 röster för antagande av bevillningsutskottets förslag om höjning av åldersgränsen och 43 emot. Vid den lottning, som på grund härav måste företagas, segrade emellertid avslagsyrkandet och frågan föll. Med hänsyn till de förhållanden, för vilka här ovan redogörelse lämnats, kan det förefalla, som om en höjning av åldersgränsen till 25 år vore motiverad. Några större ändringar i nu faktiskt existerande förhållanden skulle icke därav föranledas. Enligt ^förtroendenämndens mening föreligga dock vissa betänkligheter mot en dylik åtgärd. Det finns många personer, som redan före 25 års ålder ingått äktenskap och grundat ett eget hem. Dessa skulle genom en höjning av åldersgränsen ställas utan möjlighet att inköpa icke blott spritdrycker utan även vin. Huru starka skäl för utlämnande av motbok, som än kunde anföras, skulle i desisa och andra fall intet undantag kunna göras. Det kan emellertid å andra sidan göras gällande, att de personer, som kanske nyss nått 21 års ålder, icke kunna ha något större legitimt behov av motbok. Vid övervägande av de olika faktorer, som kunna inverka på frågan om den lämpliga åldersgränsen, har förtroendenämnden för sin del stannat vid att föreslå en åldersgräns av 25 år med den modifikationen dock, att systembolagen skulle berättigas att i fall, där särskilda skäl därför föreligga, utlämna motbok till person, som fyllt 21 men ej 25 år.» Som framgår av motiveringen i detta betänkande (sid. 169 ff.) till den av revisionen föreslagna bestämmelsen ansluter sig revisionen i sak till vad förtroendenämnden anfört men finner icke, att det föreligger behov av ändring i den gällande författningstexten. J a g kan icke dela revisionens uppfattning i detta avseende. Råder enighet därom, att systembolagen även framgent böra visa sådan återhållsamhet i fråga om utställande av motbok till personer under 25 år, att nu gällande ordning väsentligen upprätthålles, kan det icke vara betydelselöst, om förordningen angiver 25-årsgränsen som det normala, från vilken undantag må ske endast i särskilda fall, eller om den stadgar såsom normalgräns 21 år med underförstådd skyldighet för systembolagen att likväl förfara som om 25 år vore den ålder, vilken endast undantagsvis finge underskridas. Enligt min mening är det uppenbart, att systembolagen lättare kunna ernå det av revisionen angivna syftemålet, om stadgandet erhåller den av förtroendenämnden föreslagna avfattningen. Icke minst med hänsyn härtill föreslår jag i likhet med förtroendenämnden, att ifrågavarande paragraf erhåller följande lydelse: Tillstånd att inköpa spritdrycker och vin må icke meddelas den som ej fyllt tjugnfem år; dock må, om särskilda skäl därtill äro, tillstånd meddelas den som :yllt tjuguett år men ej tjugufem år.

38—132437

Herrar Beskow och Johanson. 3 kap. 1 §

spritdrycksförordningen.

I denna paragraf har föreslagits att länen skola utgöra bolagens detaljhandelsområden, dock att Konungen äger bestämma, att i ett län må finnas mer än ett deltajhandelsområde, där det av särskild anledning, såsom länets utsträckning eller folkmängd, finnes nödigt. I likhet med revisionen anse vi en avsevärd reduktion böra ske av antalet systembolag. Härför tala framför allt önskvärdheten att ernå en mer enhetlig tillämpning av lagstiftningen samt rent statsekonomiska skäl. Det förslag till indelning av bolagsområden, som revisionen framlagt i motiveringen, går emellertid enligt vår uppfattning längre än som ur nu angivna synpunkter kan anses betingat. I några län med större befolkning skulle sålunda motboksantalet för de föreslagna bolagen bli så mycket större än för bolagen i allmänhet, att en uppdelning av bolagsområdena synes böra ske. Beträffande de norrländska länen med deras stora utsträckning synes oss vidare tveksamt, om antalet bolag bör inskränkas så kraftigt som enligt förslaget skulle bliva fallet. De jämkningar i revisionens förslag, som i nu ifrågavarande avseende kunna erfordras, torde emellertid vid ärendets fortsatta behandling kunna ske även med bibehållande av förevarande paragraf i oförändrad lydelse, varför vi ansett oss kunna biträda den föreslagna avfattningen av densamma.

Herrar Bernström och Beskow. 3 kap. 12 § spritdrycks förordning en. Deat av revisionen föreslagna stadgandet om turistutskänkning har enligt vår mening i ett avseende erhållit en alltför snäv avfattning." Tillstånd till turistutskänkning skulle nämligen under intet förhållande få avse utskänkning annat än till gäst, med vilken avtal om bespisning träffats för minst tre dagar. De hotell eller pensionat, om vilka här kan bli fråga, torde till väsentlig del vara sådana, avsedda uteslutande för turister eller andra mera långväga resande, som under längre eller kortare tid äro boende å hotellet eller pensionatet och där intaga sina måltider. Att för dylika fall uppställa krav på att avtal om bespisning träffats under minst tre dagar skulle föranleda svårigheter i tillämpningen och medföra, att det med stadgandet avsedda syftet endast ofullständigt vunnes. När det gäller hotell eller pensionat, som prövas vara av nu angiven beskaffenhet, torde det ej behöva föranleda olägenheter ur nykterhetssynpunkt, om av Kungl. Maj:t meddelat tillstånd till utskänkning kunde få avse alla som därstädes äro boende. A v anförda skäl hava vi yrkat att 12 § må erhålla följande lydelse: Finnes det laga kraft. Tillståndet må ej avse utskänkning till annan än den, som är å hotellet eller pensionatet boende eller med vilken avtal erforderliga. 3 kap. 15 § spritdrycks förordning en. Revisionen har i 1 mom. första stycket föreslagit, att tillstånd till turistutskänkning ej må överlåtas. Tillräckliga skäl att beträffande dessa rättigheter uppställa andra regler ifråga om överlåtelse än de i allmänhet gällande äro emellertid enligt vår mening ej för handen. Vi anse därför, att 1 mom. första stycket av 15 § bör utgå.

Herrar Beskow och Gräslund. 3 kap. 16 §

spritdrycksförordningen.

När revisionen beträffande innehavare av restauranger av högre klass föreslagit bibehållande av det s. k. vinstkvantitetsystemet, har härvid (motiveringen sid. 240 f.) undantag gjorts beträffande nytillkommande restauranger. För dessa förutsätter revisionen medgivande av vinstkvantitet endast i exempelvis sådana fall, att detta kan ske genom övertagande av vinstkvantitet från äldre restaurang. Inom revisionen hava vi gjort gällande den uppfattningen, vilken vi fortfarande vidhålla, att skäl ej föreligga för en sådan begränsning. A t t nytillkommande restauranger icke böra kunna påräkna lika stor vinstkvantitet som redan existerande restauranger kan visserligen vara motiverat därav, att innehavarna av de förra icke hava att, såsom fallet är med många innehavare av äldre restauranger, betala good-will vid begynnande av sin rörelse. Men under hänsynstagande härtill anse vi vinstkvantitet böra få utmätas även för nytillkommande restaurang, vilket även väl låter sig förena med lagstadgandets avfattning. Enligt stadgandet i 1 mom. av 16 § skall vidare i fall av överlåtelse av utskänkningsrättighet fastställelse å överlåtelseavtalet sökas hos kontrollstyrelsen. Då länsstyrelsen alltjämt skulle hava att bevilja tillstånd till utskänkning, synes skäl ej föreligga att frångå den nu gällande ordningen, att länsstyrelsen är den myndighet, som har att fastställa överlåtelseavtalet. Vi anse därför, att i förevarande moments andra stycke ordet »kontrollstyrelsen» bör utbytas mot »länsstyrelsen». 3 kap. 19 § 2 mom.

spritdrycksförordningen.

I detta mom. föreslås, att om den å vilken tillstånd till utskänkning överlåtits bryter mot bestämmelserna i det mellan honom och systembolag upprättade avtal, kontrollstyrelsen, där rättelse på annat sätt ej vinnes, må förklara, att avtalet skall upphöra att gälla. Av den ståndpunkt vi under 3 kap. 16 § intagit, att kontrollstyrelsen ej bör meddela fastställelse å överlåtelseavtalet, torde följa, att en befogenhet av i 19 § 2 mom. avsedd art ej bör ankomma på kontrollstyrelsen. Då vidare påföljderna av överlåtelseavtalets överträdande i tillräcklig mån torde kunna regleras genom detta avtal, anse vi nu förevarande stadgande kunna helt utgå ur förslaget.

597 3 kap. 20 § spritdrycks förordning en. Om såsom vi under 16 § föreslagit länsstyrelsen skall vara den myndighet, som fastställer överlåtelseavtal, böra härav betingade jämkningar ske i avfattningen av denna §. 6 kap. 4 § spritdrycks förordning en. De föreslagna länsnykterhetsnämnderna böra enligt vår mening huvudsakligen inrikta sitt arbete på den egentliga nykterhetsvården. Vi anse med hänsyn härtill tillräckligt, att dylik nämnd utser en ledamot i bolagsstyrelse. Den andre ledamot, som enligt förslaget skulle utses av nämnden, bör i stället lämpligen kunna väljas av den stad, i vilken bolaget har sitt säte.

Herr Gräslund. 6 kap. 15 § 5 och 6 mom.

spritdrycksförordningen.

Liksom revisionen anser jag, att restaurangbolagen — såväl som systembolagen — böra vara underkastade en synnerligen noggrann och ingående ekonomisk kontroll från statens sida. J a g delar emellertid revisionens uppfattning jämväl därutinnan, att restaurangbolagen med hänsyn till arten av deras rörelse böra intaga en friare ställning än systembolagen. Åtskilliga av de bestämmelser, som finnas intagna i ovan angivna lagrum, synas mig dock icke gå väl ihop med revisionens sistnämnda uppfattning, då de i vissa situationer kunna tänkas försvåra en fullt affärsmässig skötsel av restaurangbolagen. De böra därför enligt min mening underkastas en sådan omarbetning, att dessa svagheter bortfalla, vilket väl kan ske utan att möjligheten till kontroll på något sätt försvagas.

J a g har slutligen härmed velat anmäla, att jag såsom systembolagstjänsteman ansett mig icke böra deltaga i revisionens beslut om förslag till begränsning av systembolagens antal.

599 De särskilda yttrandena fördelade efter författningsrummen i revisionens förslag. Anm. Hänvisning göres här nedan till de särskilda yttrandena endast i den mån dessa mera direkt åsyfta vissa författningsrum i revisionens förslag. Författningsrum i revisionens förslag

Reservanternas namn jämte hänvisningar sidor i detta betänkande

till

Spritdrycksförordningen 3 kap.

1 §

Thulin 434; Beskow och Johanson 594; (Gräslund 598) 2 § Ljungdahl 511 ff. (539) 3 och flera föl- Ljunggren 566 ff. (584 ff.); Johanson 587 jande §§ Ljungdahl 511 ff. (539) 7 § 2 mom. Englund 506 f. 9 § Englund, Johanson och Ljunggren 590 f.; Bern12 § ström och Beskow 595 Englund 509 f.; Ljundahl 511 ff. (539); Bärg, 15 § Johanson och Ljunggren 552 ff.; Bernström och Beskow 595 Ljungdahl 511 ff. (539); Bärg, Johanson och 16 § Ljunggren 552 ff.; Beskow och Gräslund 596 Ljungdahl 511 ff. (539) 17 § Englund 506 f. 18 § Ljungdahl 511 ff. (539); Beskow och Gräs19 § 2 mom lund 596 Ljungdahl 511 ff. (539); Beskow och Gräs20 § lund 597 4 kap. 1 och vissa föl- Ljungdahl 511 ff. (538 f.) jande §§ 2 § Johanson och Ljunggren 548 f.; Bärg 592 f. 4 § Englund 435 ff. (505 f.); Ljungdahl 511 ff. (535 ff.); Bernström 540 ff. (543); Johanson och Ljunggren 545 ff. 7 § Johanson och Ljunggren 550 f. 10 § Johanson och Ljunggren 548 ff.

600 Författningsrum i revisionens förslag

Reservanternas namn jämte hänvisningar sidor i detta betänkande

till

Bernström 543; Englund, Johanson och Ljunggren 588 ff. Englund 506 f. mom. Bernström 543; Bärg, Johanson och Ljungmom. gren 564 f. Johanson och Ljunggren 548 f. 8§ 6 kap. 2 § Bernström 543 Englund 506 f.; Beskow och Gräslund 597 4§ 15 § 5 och 6 mom. Gräslund 598 5 kap.

3 §

Förordningen om införande av spritdrycksförordningen samt lagen om nykterhetsvård Johanson och Ljunggren 550 f. 1 §

BILAGOR

Bilaga nr 1.

Prom emoria angående vissa medicinalstatistiska uppgifter för belysning av nykterhetstillståndets utveckling. I. Srerige. D<e viktigaste av de i detta sammanhang ifrågakommande medicinalstatistislka uppgifterna äro de, som återspegla följderna av det varaktiga alkoholmissbruket. Även om vår kunskap om alkoholens inverkan på organismen ännu i. många avseenden är otillräcklig och meningarna angående alkoholens bet y d e ; ^ som orsak för åtskilliga sjukdomars vidkommande äro delade, är man dock på medicinskt håll i stort sett ense därom att konsumtion av alkohol under längre tid och i större mängder kan medföra allvarliga, ej sällan till döden förande skador. Dessa skador träffa framför allt nervsystem, hjärta, njurar, leve* och magsäck. En del av dessa skador stå i så uppenbart och nära sammanhang med alkoholmissbruket och framträda med så samlade och betydelsefulla symtom, att de med full rätt kunna rubriceras som alkoholsjukdomar. E n annan grupp av skador yttrar sig däremot i mera långsamt inträdande, permanenta och diffusa rubbningar utan särskilt påfallande symtom, varför de ej uppfattas som sjukdom i vanlig mening. Exempel härpå äro genom skador i nervsystemet åstadkomna rubbningar i minne, receptivitet, omdöme, sömn och kontroll över musklerna. Slutligen synes missbruket kunna medföra skador, som, utan att direkt ge sig till känna i det dagliga livet, visa sig i nedsatt motståndskraft vid diverse sjukdomar, såsom lunginflammation, samt vid operativa ingrepp o. d. För den andra och tredje av dessa grupper av skador torde det vara omöjligt att få ett statistiskt uttryck. Man har visserligen trott sig kunna få någon uppfattning om frekvensen av dessa skadeverkningar genom att följa antalet sjukdomsfall och dödsfall i lunginflammation m. fl. sjukdomar, men denna metod är i och för sig i hög grad osäker och torde kunna anses alldeles oanvändbar, när det gäller en så kort tidrymd varom det här är fråga. Medicinalstatistiken lämnar däremot vissa uppgifter, som äro ägnade att belysa frågan om omfånget av de till den förstnämnda gruppen hörande skadorna, nämligen uppgifterna om 1) antalet å lasarett och sjukstugor intagna fall av kronisk alkoholsjukdom, 2) antalet dödsfall i kronisk alkoholsjukdom samt 3) antalet å lasarett och sjukstugor intagna olycksfall utom arbetet under rusets inflytande. I det följande lämnas därför en kommenterande redogörelse häröver. Med anledning av att i diskussionen i vårt land och i vissa andra länder frekvensen av levercirros tillmätes en framträdande betydelse såsom mätare av alkoholskador behandlas därefter 4) antalet dödsfall i levercirros. Slutligen lämnas uppgifter, med kommenterande anmärkningar, rörande 5) antalet å lasarett och sjukstugor intagna fall av alkoholförgiftning. 1. Antalet å lasarett och sjukstugor intagna fall av kronisk alkoholsjukdom. Enligt publikationen Hälso- och sjukvård i Sveriges officiella statistik var antalet ifrågavarande fall på kroppssjukhus (inkl. Katarina sjukhus i Stockholm) följande:

604 ar

antal •

1913 2 301

1914 1949

1915 1190

1916 1286

1917 356

1918 249

1919 589

1920 815

Tyvärr har av sparsamhetsskäl det hos medicinalstyrelsen liggande materialet för senare år lämnats obearbetat. E n av undertecknad Åman företagen genomgång av materialet för år 1930 har givit vid handen, att motsvarande antal under nämnda år var omkring 600. I förhållande till 1913 års antal betecknar detta en nedgång med omkring 75 %. Vid bedömande av dessa siffror böra flera omständigheter beaktas. Det är då först tydligt, att en uppgift, avseende allenast ett enda godtyckligt valt år, icke ger tillnärmelsevis samma säkerhet som en sifferserie, vilken omfattar samtliga år under den if rågakommande perioden. Vidare måste man räkna med att det ägt rum en viss förskjutning av klientelet å de sjukhus, varifrån det registrerade materialet härrör. A r 1916 trädde den särskilda lagstiftningen om behandling av alkoholister i kraft, och i enlighet med denna ha åt alkoholmissbruk hemfallna i allt större utsträckning omhändertagits på särskilda anstalter. Härigenom har väl i någon mån en avlastning från kroppssjukhusen ägt rum. Synnerligen stor torde denna avlastning dock ej ha varit, enär klientelet å dessa anstalter i regel icke företer sådana medicinska symtom, som nödvändiggöra vård å kroppssjukhus. A andra sidan är ju tendensen att söka sjukhusvård vid alla möjliga sjukdomar ^stigande, och denna torde även göra sig gällande vid sådana sjukdomstillstånd, som höra samman med alkoholmissbruk, såsom gastriter, neuralgier och diverse »nervösa» besvär. Tillämpningen av alkoholistlagen kan vidare tänkas ha haft till följd, att alkoholister bli omhändertagna på sjukhus på ett tidigare stadium och därför relativt oftare än förr. Huruvida den samlade effekten av här berörda omständigheter medfört ökning eller minskning av antalet registrerade fall av kronisk alkoholsjukdom är icke möjligt att avgöra. Vissa andra förhållanden än de nu nämnda utöva emellertid en vida starkare inverkan på omfattningen av de fall, som fångas av den officiella statistiken, och därmed på förhållandet mellan det verkliga och det registrerade antalet fall. I medicinsk bemärkelse betecknar ordet alkoholism vissa sjukliga tillstånd, alkoholism är namnet på en »sjukdom». Det gemensamma för alla dessa från fall till fall oerhört skiftande tillstånd, det som förenar dem till en sjukdom är orsaken. Alkoholism är sålunda en kausal eller vad man kallar en ätiologisk diagnos. Nu förorsakar emellertid alkoholism, som ovan framhållits, skador av olika slag, skador i magsäcken, gastrit, i njurarna, nefrit, i hjärtat, särskilt dess muskulatur, myokardit o. s. v. Även dessa skador rubriceras som »sjukdom», men namnen på dem hänföra sig till platsen för skadan och arten av vävnadsförändringen. Gastrit, nefrit, myokardit sägas därför vara patologiskt-anatomiska diagnoser. Så framkallar nefriten bristfällig njurfunktion, myokarditen bristfällig hjärtfunktion, och därigenom får man ett tredje slag av diagnoser, njurinsufficiens, hjärtinsufficiens m. fl., vilka hava karaktären av funktionsdiagnoser. Det står läkaren i viss mån fritt att i ett givet fall använda vilket slag av diagnos han vill. Hans egen inställning bestämmer hans val blanl de möjligheter, som situationen och diagnostiken erbjuda. E t t och samma sjukdomsfall kan sålunda av en läkare rubriceras som myokardit och av en ainan som alkoholism, medan en tredje läkare belägger det med båda diagnoserna. Frånsett sådana karakteristiska yttringar av alkoholförgiftning som det akuta ruset och delirium tremens finns det icke något för alkoholism specifikt symtom eller någon specifik sjukdom. Myokardit och nefrit, o gastri- och levercirros, förändringarna i njurar och nerver kunna bero på många andra orsaker än alkoholmissbruk. Diagnosen alkoholism kan sålunda — vilke: för

605 övriigt redan framgår av det ovan sagda om innebörden av detta begreppp — endast ställas, om det kan visas, att alkoholmissbruk föreligger eller rättare — eftersom blotta förekomsten av missbruket principiellt icke; är till fyllest — att just detta missbruk förorsakat de iakttagna skacdorna och rubbningarna. Vidare äro nefrit och gastrit, myokardit och levercurros något som läkaren själv kan iakttaga, något om vars existens han sjähv kan förvissa sig. Diagnosen alkoholism blir däremot beroende på patientens och hans anförvanters uppgifter samt på läkarens personliga uppfattming av alkohol som sjukdomsfaktor. Varken patientens och anförvanternas uppgifter eller den egna uppskattningen kunna emellertid tillerkännas samima grad av tillförlitlighet som den egna iakttagelsen. Därför föredrages ofta den på denna baserade diagnosen, alltså den patologiskt-anatomiska eller funktionala, framför den ätiologiska. På detta sätt undgå många fall av alkoholism registrering. Härtill kommer en annan, i samma riktning verkande omständighet. Till grumd för de i den officiella statistiken ingående uppgifterna ligga de å sjukhusem över varje fall förda journalerna och de i dem angivna diagnoserna. Dessa journaler ligga emellertid även till grund för uppgifter i attester och intyjg av olika slag, som det praktiska livet numera i så stort omfång kräver. Diagmoserna komma sålunda in i intyg till sjukkassor och försäkringsanstalter, till arbetsgivare, dömande myndigheter m. fl. Hänsyn till den sjuke och hans anförvanter samt risken, att kännedom om sjukdomens art genom intyget kan kom:ma att spridas på ett sätt, som kan lända den sjuke till men, göra därför läka:ren återhållsam med diagnosen alkoholism, särskilt som denna efter vad som framhållits i själva verket förutsätter en så noggrann kännedom om den sjuke, som läkaren i regel icke besitter. Detta bidrager även till att antalet registrerade fall av alkoholism högst avsevärt understiger det faktiska antalet dylika fall. Även om sålunda de anförda siffrorna ej utsäga något om den absoluta frekvensen av de på sjukhus intagna fallen av kronisk alkoholsjukdom, så är det dock möjligt att de något så när återspegla växlingarna i denna frekvens. Säkert är emellertid icke ens detta. Visshet på denna punkt skulle nämligen förutsätta, att de nämnda, registreringen påverkande faktorerna hållit sig tämligen konstanta under här ifrågavarande tidrymd, och av vissa anledningar kan detta åtminstone ifrågasättas. Det är sålunda icke osannolikt, att läkarna under denna tid fått ökad benägenhet att i sjukdom se framförallt en patologiskanatomisk förändring och i överensstämmelse därmed låtit den patologisktanatomatiska diagnosen träda i förgrunden. Vidare har med sjukkasse- och försäkringsväsendets utveckling kravet på intyg blivit vida mera allmänt än förr, och i enlighet med vad förut sagts om dessa intygs inflytande på diagnosticerandet har man anledning räkna med en ökad återhållsamhet i fråga om diagnosen alkoholism. 2. Antalet dödsfall i kronisk alkoholsjukdom. 1913

110 39

68 20

77 31

55 20

24 13

12 3

12 3

29 11

20 8

1922 Dödsfall i Sverige i kronisk alkoholsjukdom • 16 Därav på landsbygden ' . . . 6

14 7

18 7

20 8

14 8

11 3

20 8

15 6

14 2

Dödsfall i Sverige i kronisk alkoholsjukdom • Därav på landsbygden • . . .

Minskningen sedan tiden före kriget är ju synnerligen stark. Medeltalen för femårsperioderna 1921—1925 och 1926—1930 utgjorde 18 och 15, vilket i för-

606 hållande till utgångsårets siffra betecknar en nedgång med 83.6 respektive 86.4 %. Minskningen har varit lika stark på landsbygden som i städerna. Något absolut mått på det de avse utgöra ej heller dessa siffror. Frekvensen av anmälda dödsfall av detta slag påverkas nämligen i stort sett av samma faktorer som, enligt vad ovan framhållits, göra sjukdomsstatistiken så bristfällig. Återhållsamheten hos läkaren i fråga om att ställa diagnosen alkoholism torde vara lika stor, när han har att utfärda en dödsattest, som när han har att skriva ett intyg till sjukkassa eller om tjänstledighet. 1 Huruvida någon ändring i denna eller i anelra, registreringen påverkande faktorer under här avsedda tidsskede ägt rum, är vanskligt att avgöra. Tänkbara orsaker härtill skulle vara, att de praktiserande läkarnas möjligheter att ersätta diagnosen alkoholism med en patologiskt-anatomisk diagnos måhända hava ökats samt att, särskilt efter tillkomsten av de medicinska avdelningarna vid våra lasarett, förhållandevis flera av dessa patienter intagits på sjukhusen. Denna senare omständighet kan ha bidragit till att dylika fall i mindre utsträckning än förr rubricerats som alkoholism på den grund, att möjligheterna att ställa anatomisk diagnos där äro större samt att sjukhusläkaren, som ofta endast har patientens egna uppgifter att hålla sig till, ej har så lätt att fastställa, att alkoholmissbruk förelegat, som den praktiserande läkaren, vilken vid olika tillfällen besöker patienten i hemmet. 3.

Antalet å lasarett och sjukstugor intagna olycksfall utom arbetet under rusets inflytande.

Vid bedömande av ifrågavarande uppgifter måste man räkna med att läkarna, på samma sätt och av samma orsaker som då det gäller alkoholsjukdomarna, känna sig skyldiga att iakttaga en viss återhållsamhet i fråga om att ange berusning som orsak till olycksfall. De i statistiken angivna siffrorna äro sålunda helt visst betydligt lägre än det verkliga antalet. Det bör vidare uppmärksammas, att ett olycksfall hänföres till denna grupp endast om berusningen framstått såsom den huvudsakliga orsaken; de fall då denna utgjort en bidragande omständighet ingå sålunda icke i denna statistik. Hur ofullständigt de i denna statistik anförda siffrorna återge den ^verkliga betydelsen av alkoholens inflytande på olycksfallsfrekvensen framgår av en undersökning utförd å Maria sjukhus i Stockholm. Under det att den efter vanliga normer verkställda registreringen angav, att av de under undersökningsperioden CU 1932—30/3 1933) behandlade 283 olycksfallen endast 30 uppkommit under rusets inflytande, visades genom denna undersökning, a:t ej mindre än 125 av de förolyckade företedde alkohol i blodet, varav 115 män. I 64 % av dessa 115 fall var alkoholkoncentrationen i blodet över 1 promille ( J . Hindmarsh och P . Linde, Trauma och alkohol. Sv. läkaresällskapets förh. 1933 s. 515). Nu vore det visserligen orimligt att göra gällande, att förekomsten av alkohol i blodet hos dessa 115 fall visar, att alkoholen i alla dessa fall var huvudorsaken eller ens bidragande orsak till olyckshändelsen. Man x>rde dock kunna utgå ifrån att den haft sådan betydelse i åtskilligt flera fall in de 30 registrerade. De i den svenska medicinalstatistiken redovisade olycksfallen av nu angivna slag för åren 1913—1931 äro sammanförda i följande tabell, vilken för jämförelse även upptager uppgifter om hela antalet å lasarett och sjukstugor behandlade olycksfall: 1 Belysande för hur kraftigt återhållsamheten gör sig gällande vid uppställandet av alkoholism som dödsorsak är resultatet av den rundfråga, som Aedruelighedskommissionen i Danmark å" 1905 privat ställde till läkarna. Därav framgick nämligen, att — i Köpenhamn — alkoholmissbruk insågs vara den huvudsakliga eller bidragande orsaken i 39 % av dödsfallen bland män i åldersg-uppen 25—65 år, under det att den officiella siffran var endast 6 % (Hindhede, Alkohol som dödwrsag, Hospitalstidende 1932. H. 43).

Ui

o bo a

a

i

£-3

•*

per 100000 invånare

M

I

"08

( M M O C B ^ ' T CO CO

CO

» « CO r ) l

e ? i p p « O N e < s e < s w i M c M T H e < j

us

T*

TH

T

© cb ö ö ö ö ö

O 0 0 0 0 i O H N N ^ l ( M H { < 3 ( N

H

T

H

T

H

O

Ö

Ö

Ö

O

Ö

Ö

O

Ö

ws

t > 0 0 l > - i O C < l i O l > T j l T j l T j l c O C i < O i O i o c o - i - i i - i T H e o - i - i i - i ( M i - i

o CO

CO

o r - c o c o c M c o o C T i O T - i e o o O O S O O i O M M r J I C O l O ^ l O t O

O O

CD

H

•>*

TH

M

eo

N <M

t o OJ

t> OJ

r» <M

o CO

O t»

O CO

t> (O

OS >

O t *

a

a3 per 100000 invånare

Antal olycksfall under rusets inflytande

Olycksfall under rusets inflytande och med dödlig utgång eller med kvarstående men

eS P, O

.2 M O d q

|H

O

cT

d

ä

t-

e O T H t - t - u s t - t - s o w t —

».o©

TH

<p

TH

t-

O

»O

C*

t»

TH

TJ<

T*

-*#

Tji

i b

T*

H [ » C D W r t O O O l O f f l O J f f l r l T J I "•# CO CO CI3 ( N - i — I H ( M rt H (M N (M

CO

• * 00 CM

rjl

<M

CM

(M l>(M

T-i ( O O J CX> CO O J

H C O t ^ C O T l l H O J O l O O O O ^ t » < M i H 1-H

t * ( N

M

>

O

iO

TH

T-I

T-I

C

f co CM

(M co OJ

CO o CO

N

CD

lO

T * T-I

TJI

I O

CO co

T—1 T - H

T-H

O

O

O

C

S S i ^ CO CO C O

M

C

D

^ N

O

o

^

>

'

O

O

O

O

T

J

I

O

O

T

J

I

TJI

T)I

T J

c o co (51 « OJ

co CM

t » t» (M

* > O i O t * © O O t D CO O r - I I - H T H O O O T — I co T—1 T — I T — I T — 1 T—1 T — I T - H T — 1 T H

T i co

CO co

t H

o H

o o ^ o W H H

TJI

N

TJI

oo CM

O (8

f

O

f

l

C3S

O

I

O

T—1

Gi

1—4

o o 5 f f i n < ( N t o o o o c ^ c o ^ 0 3

Is

IQ

0 0 TH

0 0 T - I T H O O T H T - I T - I T — I T — I I — I T H T - I T H T H T - 1

T—1 T - I

H CO

( M CO C O > 0 CO CO T J I i O

TH

TH

T-I

T-1

TH

CD

CO iO

T-I

T-1

TH

»g

1 o *o CD

"3 d

3 J3

n

per 100000 invånare

•8

Jämförelsetal för olycksfall med dödlig utgång eller kvarstående men

a

oj St O

A

TH

w

>

«S

t-

0»

TH

cb ö CM CO CO CO

ås CO CO

ih CO CO

cb c» CO

cb o TH

os CO

• ^ X i Q C O ^ T - l t O T H C O T - l T j I O l l O l O O H H O O O t O C O ^ I C D t O O O H O ) M I ) H M O O M O O )

t» co t » os

W iO O o

O eo CD o

© iO o TJI CM CO CM co

iO co O i n

TJI

c o o o o c o o 5 C 5 > n i o c o T | ( ( M > C O N 0 0 5 0 5 i O i O I > t O O t O C R O O O H N f f l i n O X M O C B r l l O

CO o T-I

l > o CO

CO o CO

O

CJ3 H ro c » T-I C -

CO o !>•

c M c o e o c o c o c o c o T j i T j i c o T j i T j t

I O

io

I O

co

co

co

co

H O O t ^ O i O l N H ( O O t « M M O J C O O J N H N l O Q O W C O O C » rtOOtOCOCOHOJCOTliOICO

H

i n Tji I>

TJI

TJI

TJI

(M O »o

co CO CM co

TJI

TJI iO

T-I

[>CM cx>

co TJI iO i >

C O ' ^ i O t O f - O O f f l O i - I W C O ' * I O C D T H T-l T - I H H H H ( N ( M l M ( S i e i CM ( M 0 5 0 5 O 3 O 3 O i O S O 5 0 3 O 5 O ) 0 5 O 5 OS OS

i> CM OS

c o r o o CM CM CO C S OS O S

H CO OS

^ • * r | i r i i T j i i n o r - i O i o i > r -

B U O d

o - » n e o o t D O » e f l o o o 5 0 j « o - » * i ö c b i ^ ö r f i ^ i c b c b t - c b - ^ ö o i O - * T j l i x > > O t O I > 0 > C O i O C O O ) < M O a < M O J O J < N l < M ( M < N < M ( M < M

IM

CO T J

r-t T *

CO TJI

CM

d

a

—

T - I O T - I T - I T — 1

CM

CM

I—1

T-I

CM

CO

co Tji TJI

c^

608 Av kol. 1—5 framgår, att den allmänna olycksfallsfrekvensen varit i. stigande under redovisningsperioden, vilket tydligast kommer till synes av siffrorna i kol. 5. Det kommer icke i fråga att i detta sammanhang närmare ingå på orsakerna härtill. Här skola endast framhållas några omständigheter, som redan vid ett ytligt övervägande framstå såsom medverkande faktorer, mämligen dels den ökade olycksfallsrisken på grund av stegringen av den maskinella utrustningen i samhället (bilismen m. m.), dels de genom kommunikationsväsendets utveckling förbättrade möjligheterna att söka behandling å sjukhus för skador av olika slag, dels ock den större benägenheten hos allmänheten att hänvända sig till sjukhus för erhållande av vård. Dessa och andra orssaker hava enligt tabellen medfört, att antalet sjukhusbehandlade olycksfall sitigit med 50 a 60 % sedan tiden före kriget, vilken ökning så gott som helt och hållet hänför sig till tiden efter år 1922. Vad därefter beträffar antalet sjukhusbehandlade olycksfall, ådragna umder rusets inflytande, är utvecklingsgången delvis en annan, i det att denna, såsom framgår av kol. 11, visar minskning och ganska nära följer fyllerikurvan. Båda dessa kurvor förete nämligen stark nedgång under åren 1917 och 1918, stegring under de därpå följande åren med maximum år 1920 samt minskning under åren 1921 och 1922. Efter sistnämnda år öka dessa olycksfall ganska avsevärt i motsats mot vad som gäller fylleriförseelserna. Det torde icke vara oberättigat att betrakta denna ökning såsom en följd av samma faktorer, som gjort sig gällande med avseende å den allmänna olycksfallsfrekvensen, helst som det råder parallellitet i fråga om stegringens relativa styrka. Med hänsyn härtill uttrycka jämförelsetalen i kol. 11 icke till fullo hur gynnsam utvecklingen varit på detta område, och den minskning i förhållande till tiden före kriget, som angives av dessa — åren 1929 och 1931 omkring 30 %, år 1930 endast 20 % — är därför alltför låg för att giva ett rättvisande mått härpå. E n riktigare uppfattning om hur stor nedgången — under förutsättning av oförändrade förhållanden i övrigt — är intill början av 1930-talet, lämna i stället uppgifterna för åren 1921 och 1922, vilka angiva en minskning av 50 a 60 %, d. v. s. jämförlig med fyllerifrekvensens nedgång. I tabellen, kol. 6 och 12—14, meddelas särskilda upplysningar om de svårare olycksfallen, d. v. s. de med dödlig utgång eller bestående (allvarligare) men för den skadade. Av en jämförelse mellan kolumnerna 5 och 6 frarngår, att olycksfall av detta slag icke hava ökats lika starkt som olycksfallen i allmänhet, vilket häntyder på att ovanberörda omständigheter, som försvåra olycksfallsstatistikens jämförbarhet, icke göra sig fullt så starkt gällande i fråga om de svårare fallen. Med hänsyn härtill erbjuder utvecklingsgången i fråga om de alkoholbetingade svårare olycksfallen visst intresse i detta sammanhang, enär denna kan antagas vara mindre påverkad av dessa för jämförelsen störande faktorer än alkohololycksfallen i allmänhet. Uppgifter härom lämnas i kol. 14 och giva vid handen, att nedgången av dessa fall varit mycket stark, i det att de minskat med inemot två tredjedelar sedan tiden före kriget. 1 Då de allmänna stegringsfaktorerna torde hava gjort sig gällande även med avseende å dessa fall, ger denna siffra ett alltför svagt uttryck för den sannolika minskningen. Sammanfattningsvis kan det sålunda sägas, att olycksfallsstatistikens siffror antyda en stark minskning av alkoholskadorna, jämförlig med eller större än den som angives av fylleristatistiken. 1 Minskningen utgör endast omkring hälften, om 1931 års antal betraktas såsom utslagsgivande. Den under detta år inträffade ökningen torde emellertid tillsvidare böra anses såsom beroende på tillfälliga orsaker, särskilt som samtliga alkohololycksfall företedde minskning detta år.

4.

Antalet dödsfall i levercirros.

Antalet dödsfall i levercirros har sedan länge och på många håll ansetts vara en s;ynnerligen värdefull mätare på alkoholmissbrukets omfattning. På grund härav lämnas i följande tabell en sammanställning av dödsfallen i denna sjukdom under åren 1911—1930: Stockholm 1911 1912 1913 1914 1915 1916 1917 1918 1919 1920 1921 1922 1923 1924 1925 1926 1927 1928 1929 1930

21 38 34 37 24 25 14 13 21 19 8 16 17 25 24 32 31 28 30 45

Övriga städer

Landsbygden

män

47 63 60 59 31 43 19 36 32 30 32 33 37 28 42 40 50 53 63 51

88 112 97 95 83 68 80 84 78 52 80 63 61 61 81 83 75 79 82 85

118 137 129 126 97 93 76 85 76 67 76 66 77 64 103 102 98 89 90 103

Hela riket kvinnor tillhopa 38 76 62 65 41 43 37 48 55 34 44 46 38 50 44 53 58 71 85 78

156 213 191 191 138 136 113 133 131 101 120 112 115 114 147 155 156 160 175 181

Såsom redan tidigare framhållits är levercirros lika litet som någon annan till visst organ knuten sjukdom ett för alkoholpåverkan specifikt uttryck. Att dock ett kausalsammanhang mellan alkoholmissbruk och denna sjukdom mången gång föreligger, är säkert. Det är emellertid å andra sidan obestridligt, dels att levercirros förekommer allenast i en ringa del av antalet fall av även utpräglat alkoholmissbruk, dels att många fall av denna sjukdom ej ha dot minsta med alkohol att skaffa. Härtill kommer ännu en omständighet. Vid allt kroniskt alkoholmissbruk har man att räkna med att. det väsentligaste skedet av individens alkoholkonsumtion kan ligga en avsevärd tid före den, då vederbörande på grund av sjukdom, olycksfall eller dödsfall registreras i statistiken. Mer än någon annan alkoholskada är levercirros ett vittnesbörd, som i tiden kan komma långt efter det, varom det vittnar. Vid ett fall av levercirros kan det mycket väl förhålla sig så, att alkoholkonsumtionen belamrar en period, medan dödsfallet infaller först långt senare. Redan ett helt ytligt studium av tabellen ger vid handen, att levercirrosfrekvensen i vårt land icke utgör ett tillförlitligt uttryck för växlingarna i alkoholmissbrukets omfattning. Antalet dödsfall i denna sjukdom bland kvinnor var före kriget omkring hälften av motsvarande antal bland männen och utgjorde år 1930 omkring 75 % av männens antal. På grund av vad som eljest är känt om alkoholmissbrukets omfattning bland kvinnorna i vårt land är det uppenbart, att antalet sådana dödsfall i denna sjukdom, som orsakats av alkoholmissbruk, icke kan för kvin39—332437

610 norna uppgå till hälften eller tre fjärdedelar av männens antal, för så vitt man icke antager att kvinnorna skulle hava en mycket utpräglad disposition för alkoholisk levercirros, ett antagande, som dock icke har någon som helst grund för sig. En mycket stor del av levercirrosfallen bland kvinnorna måste därför vara framkallad av annan orsak än alkoholmissbruk. Hur stor denna andel är, kan ej utrönas genom de föreliggande statistiska uppgifterna, ^ men de stora ojämnheterna i dessa (såsom exempelvis antalet fall av kvinnor år 1912, vilket var dubbelt så stort som 1911 års antal) göra det troligt, att de icke alkoholbetingade fallen utgöra den övervägande delen. Även bland männen finnas fall av levercirros, som icke härröra av alkoholmissbruk, men att angiva vilken andel dessa utgöra av hela antalet är icke heller möjligt. Att döma av ojämnheten av dödsfallen bland männen (såsom exempelvis ökningen från år 1924 till år 1925) är det troligt, att dessa fall äro relativt talrika jämväl bland männen. . . . Trots att levercirrosfallen sålunda äro i obekant omfattning bemängda med icke alkoholbetingade fall, skulle dock denna sjukdoms frekvens kunna vara användbar såsom ett slags mätare på alkoholskadornas förändring, därest man kunde utgå ifrån två förutsättningar, nämligen dels att det faktiska antalet av icke alkoholbetingade fall varit tämligen konstant under den tid, statistiken avser, samt dels att principerna för diagnosställandet varit ensartade under samma tid. Det är tydligt, att denna statistiks eventuella bevisvärde försvagas av att det är nödvändigt att uppställa dessa förutsättningar, samt alt, om det föreligger anledning att ifrågasätta riktigheten av dem, den upphör att vara användbar såsom mätare av viss alkoholskada. , o A t t diagnostiken under här ifrågavarande tidsperiod undergått förändringar, nämligen i riktning mot ökad säkerhet att diagnosticera levercirros och skilja den från andra liknande tillstånd, har man väl rätt att antaga, dels på grund av de allmänt praktiserande läkarnas bättre utbildning, dels på grund av förskjutningen av sjukvården från hemmen till sjukhusen med dessas större resurser. Denna förbättring av diagnostiken har otvivelaktigt medför:, att många fall, där leverlidandet förut skulle tolkats på annat sätt eller på grund av kombination med annan mera framträdande åkomma ej upptäckts, numera bli registrerade som levercirros. Men sannolikt har sagda förbättring också åstadkommit, att åtskilliga fall, som förr skulle ha betecknats såsom levercirros, nu diagnosticeras annorlunda. Huruvida dessa omständigheter hava åstadkommit en ökning eller minskning av siffrorna för antalet dödsfaL i levercirros är icke lätt att säga. Men otvivelaktigt har man all anledning att räkna med dem som en källa till osäkerhet. Det är icke heller möjligt att avgöra om det faktiska antalet av icke alioholbetingade fall undergått någon nämnvärd ökning eller minskning, under den tid, statistiken avser, enär vi icke äro i stånd att skilja dem från de alkoholbetingade. Men är det så, som många hålla för troligt, att levercirros kan uppstå på basen av en överstånden akut eller subakut hepatit (leverinflammation), har man på grund av den påfallande ökningen av dessa åkomimr all anledning räkna med en ökning av levercirrosfallen under de sista 10 årei, och om dessa åkommor äro av infektiös natur, för vilket antagande finnes åtskilliga skäl, så är det mycket förklarligt, om ökningen faller framför alt på städerna. . Någon som helst anledning att som orsak till den under de sista arei konstaterade ökningen av dödsfall i levercirros skjuta fram alkoholen i stället för de okända faktorer, som äro i stånd att framkalla denna sjukdom, :innes det sålunda icke. Det« anförda torde visa, att de statistiska uppgifterna om levercirros ej ranna tillerkännas värde som mätare av alkoholmissbrukets omfattning.

611 5.

Antalet å lasarett och sjukstugor intagna fall av alkoholförgiftning.

t a b h ° n t a l e t d y H k a f ö r g i f t n i n g s f a 1 1 u n d e r å r e n 1913—1931 framgår av följande Hela antalet

alkoholförgiftnings-

J&UlDära-vy; med dödlig utgång eller med kvarstående men . antal fall av metylalkohol

—

—

-

1930 49

1931 49

. 2

21 Hela antalet alkoholförgiftningsfall . . Däraw: med dödlig utgång eller med kvarstående men antal fall av metylalkohol . . .

1923 13

1924 22

1925 14

— —

1 4

i

1926 28

1927 30

o 10

1928 1929 97 25 A 7

q

D.en av dessa siffror angivna utvecklingen skiljer sig alldeles från vad som iramkommit vid andra i detta betänkande framlagda statistiska uppgifter rörandle alkoholmissbrukets utveckling i vårt land under de sista 20 åren Förklaringen härtill torde vara, att dessa uppgifter mindre äro ägnade att giva ii r a t t . v l ? a n d . e uttryck för alkoholmissbrukets växlingar än att lämna ett mer eller mindre tillförlitligt mått i fråga om användningen av olagliga spritdrycker eller ersättningsmedel för spritdrycker. Härpå häntyder exempelvis stegringen av antalet ifrågavarande fall under åren 1918 och 1919, då alkoholmissbruket ostridigt hade avsevärt mindre omfattning än under tiden före kriget eller under de första krigsåren men däremot den olagliga hanteringen borjadeo tiorera. Vidare är stegringen helt visst till en del beroende på den torut påpekade omständigheten, att allmänheten nu i vida större grad än förr vid o ]mtraiiade o sjukdomsfall vänder sig till sjukhus och att möjligheterna att erna sjukhusvård även i akuta fall genom de förbättrade kommunikationerna nogs t avsevärt ökats.

II. Yissa jämförelser mellan Sverige och Danmark. Man kan hålla för avgjort, att de ovan angivna omständigheter, som göra de medicinalstatistiska uppgifterna i vårt land mindre tillförlitliga såsom mätare av växlingarna i de medicinska alkoholskadornas omfattning, även göra sig gällande i Danmark. Det vore dock ett rent godtyckligt antagande, om man utginge liran, att dessa orsaker till missvisning av statistiken under en viss given tidsperiod varit desamma och framträtt med samma styrka i de båda länderna. Då här nedan likväl lämnas vissa jämförande medicinalstatistiska nppgiiter iran Sverige och Danmark sker detta mera för fullständighetens skull an av det skalet, att dessa skulle anses erbjuda några verkliga hållpunkter tor bedömande av nykterhetstillståndets utveckling i de båda länderna. Dödsfall i kronisk alkoholsjukdom. I följande tabell lämnas en sammanställning av uppgifterna om dödsfall i sid>n605 x a l k o h o l s j u k d o m 1 S v e r i g e och Danmark (jämför för Sveriges del ovan

612 Dödsfall i kronisk alkoholsjnkdom under åren 1913 -1930. Därav med diagnosen Hela Stock- övriga Lands- Sveholm städer bygden rige

1913 1914 1915 1916 1917 1918 1919 1920 1921 1922 1923 1924 1925 1926 1927 1928 1929 1930 1926—30 genomsnitt • . % av 1913 års antal • . . .

Kö- övriga Lands- Hela pen- städer bygden Danmark hamn

17 10 9 8 2 2 3 9 1 4 3 4 4 4 1 1 2 3

54 38 37 27 9 7 6 9 11 6 4 7 8 2 7 11 7 9

39 20 31 20 13 3 3 11 8 6 7 7 8 8 3 8 6 2

110 68 77 55 24 12 12 29 20 16 14 18 20 14 11 20 15 14

62 55 32 67 19 2 5 15 16 11 7 10 4 4 9 11 18 17

68 90 85 88 46 18 20 21 21 26 29 34 24 32 24 22 20 33

2-2

7-2

5-5

14-8

11-8

26-2

13-0

13-3

14-1

13-4

19-0

38-5

alc. del. hr. tr.

24 26 30 20 25 25 24 26 29 31 26

130 145 117 155 65 20 25 60 63 67 56 69 53 60 59 62 69 76

96 115 93 121 56 18 21 54 53 61 50 56 46 51 49 42 55 62

27-2

65-2

51-8

;

mors in ebrietate

27 22 19 31 8 1 1 3 4 2 2 8 3 5 5 9 6 7

7 8 5 3 1 1 3 3 6 4 4 5 4 4 5 11 8 7

7-0

Det framgår av denna tabell, att det genomsnittliga antalet sådana dödsfall under femårsperioden 1926—1930 såväl i Stockholm som i övriga städer samt på landsbygden hade sjunkit så starkt, att det även oavsett folkmäugdsökningen uppgick till endast omkring 13 ä 14 % av motsvarande antal nnder år 1913, vilket var ett i detta avseende typiskt förkrigsår. Även i Köpenhamn och övriga danska städer har förekommit en betyc.ande nedgång sedan tiden före kriget; i fråga om danska landsbygden föreligga icke uppgifter för tidigare år än 1920. Dödsfallsfrekvensen under ovan angivna femårsperiod uppgick i förhållande till 1913 års antal i Köpenhamn till 19 % och i övriga danska städer sammantagna till omkring 38 %. Minskn.ngen har sålunda alldeles icke varit så stark i de danska städerna som i de_svenska. Vid denna jämförelse bör även uppmärksammas, att det i Danmark, i motsats mot vad som gällde för Sverige, ägde rum en betydande minskning i denna frekvens redan före kriget, i det att 1913 års siffror voro avsevärt lägre än dem för 1911 och 1912. Det finnes sålunda viss anledning antaga, att frekvensen i Danmark skulle hava företett nedgång, även om skattestegringen icke kommit till stånd. Den danska statistiken giver i motsats till den svenska en uppdelnng av dessa dödsfall i tre undergrupper, nämligen diagnoserna alcoholismus chronicus, delirium tremens och mors in ebrietate. Det framgår av tabellei, att delirium-fallen minskat starkast. Någon fullt exakt beräkning av nedgingen kan icke göras med hänsyn till att siffrorna för åren 1913—1919 icke innefatta landsbygdens fall. Om man emellertid antager, att fördelningen av döds-

613 falleen å de olika undergrupperna i stort sett varit likartad i städerna och på landsbygden, kan nedgången i städerna uppskattas för deliriumfallen till omkrimg 85 %, för fallen av alcoholismus chronicus till omkring 70 % och för mors in e;brietate till 30 %. I Danmark finnes en riksstatistik över sjukdomsfall i delirium tremens, vareav följande sammandrag må återgivas: Sjukdomsfall 1 delirium tremens i Danmark under åren 1911—1930. År

Köpenhamn

övriga städer

Landsbygden

Hela riket

1911 1912 1913 1914 1915 1916 1917 1918 1919 1920 1921—1925 genomsnitt • 1926—1930 » • » i % av 1913—1914 • . .

623 536 404 409

244 165 166 113

438 110 15 12 19 20 22 5-4

202 85 26 15 21 22 16 11-4

178 137 114 114 . 141 55 10 20 16 13 11 96

838 684 636 634 781 250 51 47 56 55 49 7-4

Nedgången har sålunda varit mycket stark. För Köpenhamn uppgick densamana till icke mindre än omkring 95 %, varvid ändå icke tagits hänsyn till folkmängdstillväxten, och i övriga städer samt på landsbygden har minskningen varit omkring 90 %} F«ör Sveriges vidkommande föreligger fortlöpande statistik angående frekvensen av delirium tremens endast från Katarina sjukhus i Stockholm, vilket sjukhus utgör upptagningsanstalt för huvudmassan av dylika sjukdomsfall i Stockholm. Med anledning därav lämnas i följande tabell en sammanställning av antalet alkoholsjukdomsfall å detta sjukhus och det därmed i detta hänseende jämförliga Kommunehospitalet i Köpenhamn. P å Katarina sjukhus uppgick antalet fall av delirium tremens under fyraårsperioden 1926—1929 i genomsnitt till 12 % av motsvarande antal under ar 1913, sålunda en nedgång med bortåt 90 % (oavsett folkmängdstillväxten). Däremot var minskningen av övriga fall mindre markerad, nämligen något över 50 %. Med avseende härå bör emellertid uppmärksammas att, såsom tidigare framhållits, tillämpningen av alkohollagstiftningen kan hava medfört, att alkoholister i_ behov av sjukhusvård omhändertagas på'ett tidigare stadium än förr och därvid intagas å sjukhus i vissa fall, där sådant omhändertagande icke skulle hava förekommit tidigare. Detta påpekande är särskilt på sin plats i fråga om Stockholm, där denna lagstiftning handhaves mera energiskt än inom flertalet andra kommuner i riket. Även enligt denna tabell uppgår minskningen av antalet fall av delirium Av uppgifter från Kommunebospitalet i Köpenhamn, vilka inhämtades under revisionens studieresa i Danmark, framgår, att antalet fall enbart å detta sjukhus av delirium tremens under vissa år efter kriget - nämligen åren 1919, 1921, 1923 och 1928 — översteg hela antalet dylika fall i Köpenhamn enligt nyss anförda statistik. Huruvida den motsägelse, som ligger häri, kan bero på olikheter i grupperingen — t. ex. att sjukdomsfallen i den i texten återgivna tabellen äro fördelade efter den sjnkes hemort, medan de av Kommunehospitalet registrerade sjukdomsfallen omfatta alla där vårdade, oavsett om de äro hemmahörande i Köpenhamn eller ej — eller om man har att räkna med att texttabellens siffror äro ofullständiga, har ej kunnat utrönas.

614 Antal alkoholsjukdomsfall å Katarina sjukhus i Stockholm Delirium övriga tremens fall 1913. 19141915. 1916. 1917. 1918. 1919. 19201921. 1922. 1923. 1924. 1925. 1926. 19271928. 1929.

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

379 249 197 250 83 71 191 245 114 82 59 36 36 41 51 46 50

i

245 ' 209 163 168 44 49 123 179 174 196 188 157 145 131 111 115 111

Antal alkoholsjukdomsfall å Kommunehospitalet' i Köpenhamn

Alc. Samtliga Delirium Alkohol- Kramp 1 fall tremens psykoser simplex

Enkelt rus

Tiillho]pa

211 187 193 210 87 29 29 83 114 91 177 168 161 186 175 195 142

132 147 149 192 91 53 78 79 127 84 116 71 72 60 74 145 98

6(68 643 613 7(69 2!96 1(05 1.26 1.93 2!85 1.87 317 2(61 2:59 2'70 2'74 3:85 2:80

624 458 360 418 127 130 314 424 288 278 247 193 181 172 162 161 161

275 252 249 308 86 12 13 16 24 7 24 22 16 18 13 24 22

50 57 22 59 32 11 6 15 20 5

10 6 12 21 18

Härvid är emellertid att märka, att krampfallen, vilka under senare år varit ungefär lika talrika som fallen av delirium tremens, tidigare hänfördes till delirium tremens eller till alc. chron. simplex. Den i tabellen angivna sifferserien för deliriumfallen visar sålunda en gynnsammare utveckling än ^den verkliga. Beträffande sjukdomsformen alc. chron. simplex är nedgången långt svagare, men däremot har beskaffenheten av ifrågavarande klientel ändrats avsevärt (jämför härom redogörelsen för revisionens studieresa i Danmark). Genomsnittssiffran för åren 1926—1929 uppgick till 88 % av 1913—1914 års frekvens, d. v. s. en minskning med omkring 12 % (folkmängdstillväxten oberäknad). Om dessa fall sammanföras med alkoholpsykosfallén, såsom synes hava skett under de senare åren, utgör minskningen för dessa grupper sammantagna 30 %. Även om denna sjukdomsstatistik av ovan anförda skäl icke kan göra anspråk på att vara en precisionsmätare av utvecklingen på detta område i resp. städer, får den dock utan tvivel anses innebära ett ovedersägligt belägg för att det under denna tid kommit till stånd en mycket stor förbättring av nykterhetstillståndet i de båda huvudstäderna. I fråga om delirium tremens föreligger möjligen något starkare nedgång i Köpenhamn än i Stockholm —• med hänsyn till ovanberörda ojämnhet i klassificeringen åo Kommunehospitalet av de olika sjukdomsformerna kan den procentuella nedgången icke fastställas — men skillnaden i minskning är i varje fall föga betydande (minskningen i Stockholm omkring 88 %, i Köpenhamn högst 93 %, men sannolikt mindre). Beträffande övriga alkoholsjukdomar är nedgången däremot betydligt starkare i Stockholm än i Köpenhamn. 1

T. o. m. år 1924 ingingo krampfallen under delirium tremens eller alc. chron. simplex.

615 Wad slutligen levercirros-statistiken beträffar, vill det synas som om dennia icke heller för Danmarks vidkommande utgör en användbar mätare på alkoholskadornas omfattning, att döma av följande tabell (motsvarande siffror för Sverige återfinnas ovan å sid. 609): Dödsfall i levercirros i Danmark.

1913 1914 1915 1916 1917 1918 1919 1920—24, årligen 1925—29, » 1930 1931

. . . . . .

Köpenhamn

Övriga städer

44 48 62 65 53 35 33 18 25 15 30

16 20 21 29 23 14 16 18 17 20 17

Landsbygden

19 20 18 25

H e l a r i k e t1 män kvinnor tillhop a 46 57 64 71 69 35 36 40 45 40 48

14 11 19 23 7 14 13 15 17 13 24

60 68 83 94 76 49 49 55 62 53 72

I Köpenhamn företer visserligen denna frekvens en icke obetydlig nedgång, nämligen från 46 under åren 1913—14 till i genomsnitt 25 under femårsperioden 1925—1929 samt 15 resp. 30 fall under åren 1930 och 1931, men i övriga städer äro motsvarande tal 18 resp. 17, 20 och 17, d. v. s. ingen förändring. 1

Omfattar under åren 1913—1919 icke landsbygden.

Malte

Ljungdahl. A.

Åman.

616 Bilaga nr ,2.

Sammandrag av anteckningar från revisionens studieresa i Danmark i oktober 1931, förda av revisionens sekreterare. En universitetslärare,

professor i en

samhällsvetenskap.

Denne höll för troligt, att nedgången i spritdryckskonsumtionen skulle komma att bestå för framtiden. Möjligen förelåge en fara för att den uppväxande generationen skulle anpassa sig efter de höga spritpriserna och dess konsumtion därför komma att stegras. Det vore vanskligt att besvara den frågan, huruvida det vore troligt, att svenskar och danskar reagerade på ett väsentligen olikartat sätt mot ett högt pris på spritvaror. Det kunde emellertid framhållas, att förbrukningen av spritdrycker alltid haft en annan karaktär i Danmark än i Sverige, i det förra landet konsumtion varje dag, i det senare däremot mera festförbrukning. I fråga om förändringarna i det ekonomiska läget påpekades, att dessa hade dubbla, sinsemellan motstridande verkningar på spritkonsumtionen. En konjunkturförbättring vore ägnad att medföra en omedelbar konsumtionsstegring men en bestående förbättring av en samhällsgrupps ekonomiska läge hade ofta visat sig åstadkomma en relativ minskning i alkoholförbrukningen. En

prästman.

Denne framhöll, att det bland de i Köpenhamn bosatta svenskarna, av vilka en stor del vore grovarbetare, numera förekomme fylleri mindre ofta än förr. Man hade övergått till ölkonsumtion, vilken icke medförde berusning i samma omfattning som tidigare, särskilt som det icke vore sed att dricka stora kvantiteter i rask följd. Däremot funnes det många arbetare, som konsumerade öl under hela dagen och då även under arbetstiden, en flaska då och en då. Förr hade det emellertid på många håll varit en självklar sak, att man skulle hava sin brännvinsflaska med sig till arbetet. Inom sjömanskåren hade en stor förbättring ägt rum i nykterhetshänseende, men detta berodde antagligen icke så mycket på statsmakternas åtgärder som på den i hög grad förbättrade ton, vilken numera rådde i sjömansskansarna. De gamla alkoholisterna hade (ivergått till dålig sprit, enär de icke hade råd att köpa den dyra, lagliga spriten. På fråga om förbättringen i nykterhetstillståndet -närmast vore att tillskriva höjningen av spritpriserna eller om det funnes andra medverkande orsaker svarades, att minskningen i fylleriet nog väsentligen berodde på spritprisens höjning. En ledamot av revisionen framhöll, att det förefölle honom, som om det »danska systemet» icke vore föremål för så mycket resonemang i Danmark som en svensk skulle finna naturligt med hänsyn till erfarenheterna från spritdiskussionen hemma i vårt land och att man tycktes finna sig tämligen lätt till rätta i Danmark med de höjda priserna. Riktigheten av denna uppfattning vitsordades av den hörda prästmannen, som angav den förklaringen härtill, att känslan av personlig frihet att handskas med spriten hur man ville gjorde, att man icke irriterades så mycket av det »danska systemet».

617 En

tjänsteläkare.

Deenne yttrade: Om man riktar den frågan till mig, huruvida det danska systeemet ar hållbart i längden, i den meningen att det är ägnat att åstadkomma ett aillt bättre nykterhetstillstånd, så är mitt svar härpå nekande. Redan nu har ] man börjat att i ganska stor omfattning framställa fruktvin i hemmen med tillhjjälp av vinjäst. Sådan hemtillverkning är tillåten enligt lagen, och den salumda producerade mängden undandrager sig därför varje kontroll men är av adlt att döma tillräckligt stor för att i hög grad skada nykterhetstillståndet unom befolkningen. Och vad beträffar själva bålverket mot ökad dryckenskap, nämligen de höga priserna, så har det enligt sir Arthur Newsholme, den förutvarande medicinaldirektören i England, två gånger visat sig ohållbart i England under 1700-talet. Deenne sagesman hade den uppfattningen, att det väsentliga i det danska systeamet vore icke de höga priserna utan produktionsbegränsningen. 1 Om denna mike funnes, skulle man så småningom få erfara en konsumtionsökning, enär särskilt de unga, som icke hade några jämförelsepunkter i minnet med de gamlla priserna och förfogade över relativt stora inkomster och lång fritid lätt nog skulle anpassa sig efter de höga priserna. Emellertid ansåge han'lika fullt,, att även produktionsbegränsningssystemet komme att slå slint i längden. Att (det under de särskilda förhållanden, som rått i Danmark under några år verbat till icke ringa gagn, vore dock alldeles säkert. Från rent ekonomisk synpunkt kunde det dock knappast betecknas såsom ett framsteg, att man gått över från brännvinskonsumtion till ölkonsumtion i Danmark. Slutligen vitsordade talaren, att spritsmugglingen icke vore av någon nämnvärd betydelse för Danmarks vidkommande; kustförhållandena vore på många håll ogynnsamma för smugglingsföretag och tullmyndigheterna voro energiska och papa.ssliga. i i

En

vingrosshandlare.

Enligt dennes uppfattning hade hemtillverkningen av fruktvin tilltagit utomordentligt under de sista två, tre åren på grund av de höga spritskatterna. Belysande för prisskillnaden mellan importerade viner och hemtillverkade fruktviner vore, att den billigaste portvinssorten kostade 3 kr. flaskan, medan tillverkningskostnaderna för hemtillverkat fruktvin av typen portvin'hölle sig omkring 25 öre för samma kvantitet. Denna produkt uppnådde en alkoholhalt av 12—14 %. Beträffande omfattningen av denna produktion hade man »fablat om flera miljoner liter». Hur därmed än förhölle sig, vore det ett betydelsefullt symtom, att det knappast kunde uppbringas tomfat under den clel av året, då fruktvinstillverkningen påginge. Det vore också känt, att importen av tyska glasballonger tagit ett mycket stort uppsving. Denne sagesman syntes dock vara böjd att tills vidare anse uppblomstringen av hemtillyerkningen av fruktvin vara en modesak. I övrigt uttalade han, att han visserligen ansåge de nuvarande skattesatserna vara alltför höga, i det att de utgjorde en fara för smuggling och annan olaglighet samt verkade på ett odemokratiskt sätt, men att det å andra sidan icke skulle vara riktigt att återgå till beskattningsförhållandena före kriget, då en »pot» brännvin kostade 40 ore, vilket vore alldeles för litet. På fråga huruvida det förekomme mycket olaglig sprit framhöll han, att den höga skatten gjorde det lockande för mången att smuggla. Den danska tullen vore dock mycket påpasslig men kusten vore på sina håll svår att bevaka •» Varje år fastställes av regeringen den högsta myckpnbet sprit, som får tillverkas för förtäringsändamål; produktionen har under senare år icke uppgått till den sålunda medgivna kvantiteten.

618 alldeles effektivt. Det vore väsentligen whisky och ren sprit, som insmiagglades. De inbragta varorna ginge mest genom illojala vinhandlare och ssmårestauratörer till de slutliga konsumenterna, som ofta vore i god tro. Med avseende å frågan, huruvida nedgången gjort sig mest gällande i fffåga om utminuteringen eller utskänkningen, höll denne sakkunnige för troligt., att miskningen starkast gått ut över hemförbrukningen; restaurangväsendet Ihade ju under och efter kriget erfarit ett mycket starkt uppsving. ^ Talaren omtalade i detta sammanhang, att hans 80-årige fader avstått från sin dagliga snaps, då priset blev för högt, och på samma sätt hade många handlat. Spriten hade därför blivit tämligen sällsynt hemma hos folk. Sammanträde

med styrelseledamöter Den personlige Friheds

i Lands förening en Vcern.

E n av styrelseledamöterna, en överrättsadvokat, meddelade i fråga om omfattningen av hemtillverkningen av fruktvin, att han av en i Väst-Jylland bosatt medlem av landsforeningen erfarit, att sådan tillverkning förekomme i dennes hemtrakt i 90 % av lanthushållen; en hemmansägare i sagesmannens grannskap uppgavs skola hava berett icke mindre än 700 liter. Det vore svårt att veta om dessa siffror vore korrekta och vad de innebure, me» att denna tillverkning hade en betydande omfattning, därpå häntydde bland annat det förhållandet, att handlandena på sina håll offrade ett helt skyltfönster för reklamen av utensilier för denna hantering. På fråga av en av revisionens ledamöter om föreningens uppfattning om betydelsen av den fastställda produktionsbegränsningen (jämför uttalandet här ovan av en tjänsteläkare) förklarades, att man icke kunde fästa större vikt vid denna produktionsbegränsning, som vore en politisk gest, enär den höga skatten visat sig avskära en ännu större del av konsumtionen. Den huvudsakliga betydelsen av produktionsbegränsningen bestode däri, att densamma gåve regeringen en viss hållhake på spritfabrikanterna. Därför ville dessa också få bort begränsningen. En

restauratör.

Denne framhöll, att det förr i världen ingalunda varit ovanligt, att en arbetare drack en helflaska brännvin (3/4 1.) om dagen, mestadels under arbetstiden. Denna sorts förbrukning, liksom hemförbrukningen i allmänhet, hade praktiskt taget försvunnit bland arbetarna. På restaurangerna hade nedgången i spritdryckskonsumtionen icke varit lika stark, även om förbrukningen därstädes numera icke hade samma omfattning som tidigare; numera hade nämligen ölet tagit loven av spriten. P å fråga av en av revisionens ledamöter uttalade ^ denne sagesman, att han icke trodde att spritkonsumenterna bibehållit sina tidigare spritvanor på bekostnad av andra behov. Han förklarade sig härvid utgå från den uppfattningen, att människorna avsatte en viss del av sina tillgångar till nöjen, restaurangbesök o. d. Om spritpriserna bleve högre, så måste man därför inskränka sig i fråga om konsumtionen därav, för att andra konton icke skulle lida. En höjning av spritpriset med en krona per liter gåve ett ögonblickligt utslag, men verkningarna av en så relativt liten höjning varade icke länge utan konsumtionen ginge snart tillbaka till det gamla. Han hade personligen den uppfattningen, att det vore lyckligast om skatten nedsattes något, men framhöll, att han visst icke ville vara med om att taga bort spritbeskattningen, om vars lyckliga verkningar alla tänkande människor vore eniga. Han ville endast förorda en modifikation, exempelvis ga att •

619 skattebeloppet för en liter brännvin stannade vid 5 kronor per liter (mot 7 kr. f. n. för 40-procentig vara), vilket vore lämpligt med hänsyn till smugglingsfaran. En universitetslärare,

tillika överläkare vid ett

sinnessjukhus.

Denne yttrade: J a g måste först framhålla, att fyllerisiffrorna enligt min menhng absolut icke giva ett gott uttryck för alkoholiseringen i en storstad. Mycket ofta är det akuta ruset endast följden av ett enstaka, tillfälligt, obetänksamt alkoholbruk av personer, som med hänsyn till sin vanliga vandel icke kunna betecknas såsom alkoholister i någon mening. Minst 80 % av antalet »simpelt Berusede» måste lämnas ur räkningen, om man skall uppgöra en bild av den kroniska alkoholismen i Köpenhamn. o Antalet kroniska alkoholister, vårdade å sjukhus, har efter den starka nedgången under åren 1918—1919 visat en ganska avsevärd stegring. Härvid kunna vissa yttre förhållanden spela in, såsom befolkningstillväxten, inflyttning till huvudstaden av all sköns arbetslösa och mer eller mindre avsigkomna individer, måhända också större benägenhet hos läkarna att inlägga dylika fall på sjukhus samt mindre rigorös tillämpning från sjukhusens sida av avvisningsreglerna m. m. Vad jag emellertid måste framhäva gentemot dessa, tal, som möjligen hos en och annan kunna uppväcka pessimism, är det förhållandet, som åter och åter har slagit mig under min dagliga verksamhet bland dessa kroniska alkoholister, att den psykiska typen hos dem blivit en annan än den som jag kände till från min verksamhet under åren 1905—1910. Det har nämligen ägt rum en utsållning av en stor grupp av alkoholister, som var vanlig nog under dessa år. J a g syftar härvid på dessa individer, som engelsmännen kalla careless drinkers, personer, som i sin natur icke i och för sig hava någon åtrå efter omåttligt och vanemässigt alkoholbruk men under tidigare rådande alkoholvanor och former för sällskapligt umgänge eller i sin affärsverksamhet — handelsresande, restauratörer och kypare m. fl. — så småningom fingo ovanan att bruka sprit i tid och otid, så att spriten till slut uppammade ett verkligt alkoholbehov. Ofta voro dessa personer mycket värdefulla individer, som på grund av dålig sed och bruk gingo under i alkoholsumpen. Av detta slags drinkare ser jag endast helt få numera. Det är min fasta övertygelse, att de höga spritpriserna här spelat en avgörande roll. A t t en ändrad inställning i samhället på denna punkt, upplysning, annan påverkan m. m. kan hava medverkat vid uppnående av detta gynnsamma resultat skulle emellertid vara oberättigat att förneka. Den största delen av de nuvarande kroniska alkoholisterna tillhöra i stället en kategori av psykiskt abnorma individer, hos vilka den kroniska alkoholismen snarast är att beteckna som en komplikation eller ett epi-fenomen och i fråga om vilka ett eventuellt bortfallande av denna patologiska faktor ingalunda skulle giva till resultat, att de blevo själsligt normala och socialt fullgoda. Det är sålunda personer, hos vilka alkoholmissbruket eller åtrån efter överd.-iven alkoholkonsumtion ingår såsom ett led i ett psykiskt defekttillstånd eller jristande jämvikt, som man betecknar såsom psykopatologisk degeneration. Vissa slag av alkoholsjukdomar hava nästan alldeles försvunnit, så den s. k. Korsakowska sjukdomen; beträffande delirium tremens är det ibland svårt att få demonstrationsmaterial för de studerande. Jag angav nyss, att även andra faktorer än prisfördyringen spelade en roll i utvejklingen, och bör då nämna en ändrad uppfattning i samhället av alko-

620 holbruket. Kvinnans förändrade ställning har också medverkat. Förr var det icke alldeles ovanligt att se en arbetarhustru leda hem sin berusade herre och man, nu finner hon sig icke i att hemmet och barnen bli lidande genom att mannen spenderar för mycket pengar på alkohol, utan hon ställer mannen inför alternativet nykterhet eller skilsmässa och inför det valet får spriten ofta vika. Ungdomen dricker heller icke så mycket som förr, och härvid har nog det ökade intresset för sporten spelat en roll. Om sålunda det dagliga bruket av alkohol minskat, så kvarstår dock en ganska stor konsumtion på restaurangerna. Restaurangvanorna i Danmark ha nog kvar något av gulaschtiden och köpenhamnaren är lättsinnig, när han är på fest. Men detta är dock icke så farligt ur medicinsk synpunkt, som det dagliga drickandet i hemmet. J a g känner icke till något fall av delirium tremens bland rena öldrinkare. Det är spritdryckerna, som giva upphov till deliriumfallen, men det är givetvis icke alla starka brännvinssupare, som få delirium, utan härför fordras dessutom en särskild disposition. De nuvarande fåtaliga deliranterna hava ofta en dagsranson av 10—20 flaskor öl samt dåligt portvin och s. k. »radium» (denaturerad sprit), det sistnämnda tillgripes dock endast av de allra mest förfallna. I regel tar det 6—7 år, innan det blir ett deliriumutbrott. Ölkonsumtionen är däremot en fara för uppkomsten av kronisk alkoholism. En konsumtion av 6—8 flaskor bayerskt öl dagligen kan giva upphov till kronisk alkoholism efter 10 år. Man ser alltför tolerant på ölet i Danmark. Redan en så jämförelsevis ringa konsumtion som 3—4 flaskor bayerskt öl om dagen är farlig för en person, som har ett stillasittande arbete och icke är av kraftig kroppskonstitution; vanan att dricka öl till varje måltid är därför ingalunda ofarlig. o Huruvida prisfördyringen år 1917 varit den verksamma faktorn i nedgången av antalet fall av delirium tremens, måste bero på avgörandet av den gamla stridsfrågan, om delirium tremens uppstår först då en alkoholist plötsligt avstänges från sprit eller om något avbrott i förbrukningen icke behöver förekomma. Beträffande det starka fallet i frekvensen under åren 1917 och 1918 måste man taga i betraktande, att en hel del män voro inkallade till o neutralitetstjänstgöring i armén samt att det rådde mycket god tillgång på arbete. Det är nämligen en erfarenhet, att god arbetstillgång är ägnad att minska deliriumantalet. Men som redan framhållits spelade naturligtvis den höga beskattningen en mycket framträdande roll. Folk betänker sig, innan de dricka den dyra spriten. T. o. m. deliranterna betänka sig, säga de men tillägga, att då de väl en gång blivit litet berusade, så flyger betänksamheten bort. Deliriumstatistiken avser antalet fall, icke antalet personer. En del komma igen och även dessa förklara, att spriten är för dyr för att de skola kunna konsumera så mycket, som de skulle önska. Sammanträde

med representanter

för Bry g gerif oreningen.

Härvid lämnades följande upplysningar. De danska bryggerierna sälja i regel endast till återförsäljare, d. v. s. restauranger och handlande. Detta gäller undantagslöst i städerna och är regel även på landsbygden. Direkt försäljning till konsumenten äger rum endast i enstaka fall, t. ex. till en kund, som är bosatt på långt avstånd från närmaste handlande." Direkt försäljning till allmänheten genom kringföring eller på annat sätt förbjuder sig själv genom den starka ställning, som köpmanskåren intager i Danmark. Det händer sålunda icke, att ett bryggeri bedriver försäljning exempelvis till dansbanor o. d., ty detta skulle uppfattas såsom illojalt mot handlandena i trakten.

621 Sammanträde

med representanter

för Köpenhamns

fattigvård.

P å detta sammanträde anfördes, att dryckesvanorna gått starkt tillbaka redan före kriget. När sedan prisstegringen satte in, hade denna tendens förstärkts, och nu hade man litet var faktiskt icke råd att köpa spritvaror; den fattiga befolkningen kunde absolut icke köpa sitt brännvin, så som den gjort förr i världen. Även alkoholisterna hade inskränkt sin brännvinskonsumtion och hustrurna klagade icke över att deras möjlighet att få pengar till hushållet försvårats. Intresset för spriten hade också avtagit och var nu mycket ringa. En del toge dock dåligt portvin som surrogat och blandade med öl. De allra sämsta elementen använde sig av »radium» (denaturerad sprit), som också blandades med öl. Bland de verkliga drinkarna kunde man skilja ut två grupper. Den större gruppen bestode av öldrinkare, vilka arbetade periodvis och icke bleve så ödelagda som den andra gruppen, vilken toge sin tillflykt till »radium», en vana som sällan kunde brytas. Sammanträde

med en organisation för kyrklig

välgörenhet.

En prästman yttrade, att bruket av starka drycker gått tillbaka i hög grad, och ställde detta i sammanhang med prishöjningen, som varit till stor hjälp för många svaga människor. Tre fjärdedelar av skilsmässorna hade förr orsakats av dryckenskap, men så vore det icke numera. Denna skilsmässogruncl förekomme visserligen alltjämt men vore icke alls så vanlig. Bland de verkligt förfallna förekomme icke så ringa förbrukning av denaturerad sprit. Av dessa utgjorde de kroniskt arbetslösa en särskild, beklämmande grupp. I allmänhet hade dock nykterheten stigit i hög grad och anledningen härtill vore den, att brännvinet vore så dyrt, att man måste avstå därifrån. Visserligen druckes det mycket öl i Danmark men en förbrukning på 25 flaskor om dagen vore dock undantag. Man mötte numera hantverkare och arbetare, som ej alls drucke öl utan mjölk, svagdricka e. d., vilket förr varit mycket sällsynt. En överrättsadvokat yttraele, att sådan dryckenskap, som man så ofta mött förr, träffade man faktiskt icke på numera. Grunden härtill vore, att den »fattige mans snaps» icke längre funnes kvar. Nu för tiden vore dryckenskap i mycket ringa omfattning orsak till understödsbehov. En diakonissa I. — vilken icke varit verksam i Köpenhamn före kriget — framhöll, att det ännu förekomme alltför mycken dryckenskap och att mången använde sitt understöd till starka drycker. Det vore många både gamla och unga människor, som för sina små understöd inköpte öl. ölet vore särskilt farligt för de unga; varje fredagsafton mötte man flockar av unga män, som vore berusade. Diakonissan E. anförde, att man före kriget i synnerhet förtärt brännvin och att många druckit ofantligt mycket. Därför hade det blivit ett mycket nyktrare tillstånd efter prisförhöjningen, vilken ju gällde brännvinet. Det förekomme helt visst ännu mycken onykterhet, särskilt öldryckenskap, men det vore dock en stor förbättring mot förr. Hemmen hade det bättre, koloniträdgårdarna, vilka ju omgåve hela Köpenhamn, hade i stor utsträckning ersatt krogarna. Strax efter prishöjningen hade kamfersprit använts som surrogat men numera förekomme det icke så mycket och smuggelsprit mötte man inte alls.

622 På fråga av en av revisionens" ledamöter om arbetarhustrurna klagade över att den höga skatten medförde svårigheter för dem att få pengar till hushållet svarades, att kvinnorna tvärtom prisade skattesystemet och önskade att priset på brännvin skulle höjas ännu mer. Med anledning av en fråga, huruvida man redan i början av 1900-talet kunnat märka en ändrad allmän inställning till nykterhetsfrågan svarade organisationens ledare, att dryckenskapen varit mycket större före sekelskiftet än under tiden därefter. Man hade även kunnat spåra någon nedgång under åren närmast före kriget. Nykterhetsrörelsen hade sin blomstringsperiod under åren 1900—1915, vilket måhända varit av betydelse för denna utveckling. Men den minskning i fråga om alkoholmissbruket, som då förekommit, hade varit relativt' obetydlig i jämförelse med den förbättring, som inträtt med skattehöjningen. I bildade kretsar vore det numera otänkbart, att man uppträdde berusad. Bland den välbärgade medelklassen hade förbrukningen av vin varit stadd i minskning under de sista 30—40 åren, men häri hade möjligen på senare tid inträffat en förändring. Två stora affärsmän med erfarenhet på området hade för denne sagesman uppgivit, att försäljningen av starkvin minskat, medan de lätta vinerna visat ökning på sista åren. En representant för en annan välgörenhetsorganisation, som jämväl var representerad vid sammanträdet, erinrade om den sista företeelsen på alkoholområdet, nämligen den tilltagande hemtillverkningen av fruktvin. Erfarenheten visade även eljest, att man i viss mån ginge över till andra rusdrycker om priset på brännvin vore oöverkomligt högt. Ölet vore dock icke så farligt som brännvinet med hänsyn till dess lägre alkoholhalt. Det vore emellertid alltför vanligt med öldryckenskap; 16—25 flaskor förekomme såsom dagligt kvantum. En officer i

frälsningsarmen.

Denne framhöll, att dryckenskapslasten icke vore densamma som den varit för 30—40 år sedan. Det vore en sådan skillnad mellan förhållandena nu och då som mellan dag och natt. Den höga spritskatten hade i hög grad medverkat härtill. De som äntligen ville dricka skaffade sig »radium» eller t. o. m. fotogen, ty det vore även för dyrt att dricka öl för den, som vore mycket begiven på alkohol. För 30 år sedan däremot kostade en s. k. mjölktoddy (mjölk och en sup brännvin) fyra öre på sämre krogar. Till förbättringen i nykterhetstillståndet hade, jämte prisförhöjningen, medverkat upplysningens höjning och förbättringen av de sociala förhållandena. Det funnes icke längre samma proletariat som förr. En framstående arbetarledare hade givit en appell, att den arbetaren icke skulle betraktas såsom solidarisk med arbetarklassen, som på brännvin slösade vad hustrun och barnen behövde, och det vore ett faktum, att arbetarhustrurna nu hade det lättare än förr att få pengar till hemmet av sina män. På arbetsplatserna i gamla dagar hade arbetarna alltid haft med sig öl och brännvin; nu hade brännvinet försvunnit fullständigt och kanske hälften av ölflaskorna blivit utbytta mot mjölkflaskor. Det hade alltid varit ringa dryckenskap bland kvinnorna i Danmark och nu vore det ännu mindre än förr. Det betraktades numera såsom en skam för vem som helst att dricka sig berusad. Förbättringen hade ägt rum över hela landet. J u högre priset komme upp, dess mera avtoge förbrukningen. Kvinnorna vore mycket belåtna med detta system. Till det goda resultatet, att männen nu oftare stannade hemma i stället för att gå på krogen, hade emellertid också bidragit koloniträdgårdsrörelsen och radion.

623 En

polisinspektör.

Denne påpekade, att visserligen blotta möjligheten, att en berusad person kunde giva anledning till »ulempe», vore anhållningsgrund men att polisen i praktiken icke förfore så strängt. En berusad person, som passade sig själv, möjligen »dinglade» litet men icke förnärmade någon, finge gå ifred för polisen, om det icke vore fara för att han skulle råka ut för någon olycka. Därvid hade polismannen att taga hänsyn till att berusade personer vore en fara icke blott för sig själva utan genom biltrafiken även för andra. Allt som allt vore det emellertid en bestämd skillnad mellan exempelvis dansk och finsk anhållningspraxis. Det vore icke möjligt att angiva proportionen mellan de berusade personer på gatorna som anhölles och sådana som icke anhölles. Anhållningsfrekvensen sammanhängde även med antalet patrullerande poliser, vilket i Köpenhamn vore alldeles för litet. Säkerligen kunde man emellertid utgå ifrån att flertalet berusade icke bleve anhållna. Skattehöjningen (»restriktionerna») hade medfört en mäktig nedgång i förbrukningen och fylleriförseelserna. Förr i världen hade man kunnat räkna med 6—8 anhållna dagligen å varje station; nu hade detta antal gått ned till mindre än hälften, vilket haft det goda med sig att man kunnat använda en del av arrestlokalerna till andra ändamål. Konsumtionen hade gått över från brännvin, som numera vore en lyxartikel, till öl; gemene man, som ginge 'på restaurang, drucke huvudsakligen öl. Någon statistik över fylleristernas konsumtion hade man emellertid icke, ty det intresserade icke myndigheterna att veta, varav en person berusat sig. Sannolikt förhölle det sig emellertid så, att berusningen i de flesta fall komme av ölkonsumtion. I de lägsta lagren använde man »radium» som berusningsmedel, d. v. s. denaturerad sprit tillsammans med sodavatten, ibland tillsatt med kamferdroppar e. d. I dessa fall vore polisen intresserad av berusningskällan, ty det vore straffbart att sälja sådan sprit till förtäring. Åtal för sådana förseelser förekomme men försvårades av att de anhållna i regel icke ville yppa inköpstället samt att det icke förelåge etikettvång i fråga om denaturerad sprit. Beträffande smuggelsprit kände man i Köpenhamn icke till sådana langare på gator och gränder, som förekomme i Stockholm. Naturligtvis funnes det smuggelsprit också i Danmark men denna avsattes till kunderna genom sämre restauranger och obskyra vinhandlare; smugglaren själv sålde sålunda alltid en gros, icke i detalj. Hembränning förekomme i mycket ringa omfattning; det vore antagligen sammanlagt icke tio personer, som sysslade härmed, och denna hantering vore i stort sett utan betydelse. Bötesstraffen vore mycket höga — minimum 1 000 kronor. Tre personer hade straffats flera gånger och komme igen trots de höga bötesstraffen. Förhållandena i nykterhetsavseende vore mycket bättre nu än för 25 år sedan. Läkarna klagade över att det nästan icke funnes tillräckligt antal demonstrationsobjekt av delirium tremens. Att polisen toge hand om en delirant vore numera sällsynt, medan det för 25 år sedan varit vanligt nog. Då hade man snart sagt i varje ögonblick träffat berusade personer på gatorna, men så vore det ju inte alls numera. Slagsmål i följd av fylleri samt våld mot polis vore icke heller så vanliga numera. Den gällande bevaerterloven föreskreve icke förbud för dans på restauranger utan stadgade endast, att det erfordrades tillstånd av polismyndigheten för offentlig dans, musikalisk underhållning o. d. (§ 22). Sådant tillstånd vore belagt med avgift, som utgjorde 75 kronor för årligt danstillstånd gällande till kl. 12 varje kväll, 150 kronor för tillstånd till kl. 1 och 200 kronor för till-

624 stånd till kl. 2. Härvid vore emellertid att märka, att endast ett begränsat antal restauranger finge hålla öppet längre än till kl. 12, nämligen högst 120 stycken till kl. 1 och 40 stycken till kl. 2. Denna begränsning vore icke lycklig. För att danstillstånd skulle meddelas fordrades vidare, att det funnes anordnat ett särskilt område för dansen, fritt från bord och dylikt. Det vore en omdömesfråga, vilka verkningarna av restaurangdansen vore. För en del unga flickor kunde den vara till olycka, därigenom att dansrestaurangerna blivit de lösaktiga kvinnornas jaktmarker i stället för gatorna. Ur polissynpunkt vore det emellertid en fördel, att man blivit av med gatuprostitutionen. Man kanske kunde tycka, att det vore en tvivelaktig fördel, men man ansåge att det vore bättre att både restauratörerna och polisen kunde hålla ögonen på dessa individer. För varietéföreställning å restaurang erfordrades särskilt tillstånd. I Köpenhamn funnes fem eller sex sådana etablissement och i Frederiksberg ett par stycken. Tivoliföretaget fölle utanför denna bestämmelse tack vare ett 50årigt kungligt privilegium. Avgiften för varietétillstånd vore 900 kronor per år, vartill komme 300 kronor till censorn. P å fråga huruvida det skett någon förskjutning beträffande polisväsendet på landsbygden framhölls, att landsbygdens polis hade alltför mycket att bestyra med för att få någon tid över till att taga hand om fyllerister. Någon patrullering förekomme icke alls på landsbygden och man skulle hava »mycket stor otur» för att bliva straffad för fylleri på den danska landsbygden. I provinsstäderna förekomme däremot regelbunden polispatrullering. Sammanträde

med tjänstemän i

tullverket.

Tulltjänstemännen meddelade följande synpunkter och erfarenheter. Den höga spritbeskattningen hade till en början icke medfört vanskligheter i fråga om smuggling men omedelbart efter världskrigets upphörande, redan i slutet av år 1918 och början av år 1919, hade från Förenta Staterna inkommit stora spritpartier, vilka lades upp i tullnederlag i Köpenhamns frihamn. _ Härifrån hade en kraftig smuggeltrafik utgått, varvid man använt sig av mindre fart y g ; några av dessa hade avlastat sina spritlaster på den danska kusten, andra ginge till Sverige och Norge m. fl. länder. Häremot hade särskilda åtgärder fått vidtagas, först och främst förbud mot utförsel av sprit annorledes än med fartyg i fast linjefart och under kontroll av tullmyndigheterna med konossement, anteckning om utförseln i skeppsdokumenten m. m. Denna bestämmelse motsvarades i någon mån av ett liknande stadgande i Helsingforskonventionen men vore att föredraga framför den där träffade anordningen. Utförsel av sprit å fartyg under 100 registerton hade alldeles förbjudits. Genom dessa åtgärder hade Danmark upphört att vara bas för spritsmugglingen. Därjämte hade man ändrat straffsatserna för smuggling, vilka tidigare v a n t mycket ineffektiva. Endast huvudmannen och dennes omedelbara medhjälpare hade varit underkastade straff, vilket dessutom endast bestått i varans konfiskation; först vid återfall hade böter kunnat komma i fråga och vid fjärde resan förlust av näringsbevis; medhjälpares böter hade uppgått till högst en åttondedel av varans värde. Dessa straffbestämmelser hade tydligen varit alltför litet avskräckande och år 1922 hade lagstiftningen mot smugglingen skärpts högst avsevärt. Straffet vore nu konfiskation av varan jämte skyldighet att betala de på varan belöpande tullavgifterna o. d. jämte böter intill 20 000 kronor eller fängelse intill 2 år. Samma straffsatser gällde för medhjälpare och därmed avsåges var och en som vore behjälplig vid transporten eller försäljningen av varan ävensom den som köpte varan med vetskap om att det vore smuggelsprit. Vid återfall kunde ådömas straffarbete intill 2 ar

625 samt förlust av näringsbevis (restaurangrättighet o. d.). Konfiskation träffade även fartyg intill 30 registerton samt bilar o. d. E t t mycket viktigt stadgande vore att ett fartyg, som användes i smuggelföretag, häftade för de böter och ersättningsbelopp, som befälhavare eller manskap skulle utgöra. Tack vare denna bestämmelse anställde rederierna i Hamburg särskilt folk för att efterkontrollera de fartyg, som ginge på Danmark. En modifikation i bestämmelserna gällde för det fall, att det endast vore manskap, som smugglat, och att det blott varit fråga om en mindre kvantitet. Helsingforskonventionen saknade hela denna bestämmelse, enär Tyskland motsatt sig densamma. Den danska erfarenheten hade emellertid visat, att denna anordning vore av största betydelse. Först därmed finge man rederierna och befälhavarna verkligt intresserade av att hålla ordentlig tillsyn efter att smuggelvaror icke medfördes å fartygen. Bestämmelserna hade giltighet å alla fartyg, oavsett nationalitet, och tillämpades så, att fartygen icke finge avgå utan att ställa fullgod säkerhet för beloppen. Tidigare hade fartyg av vilken storlek som helst kunnat fara i danska farvatten med tullpliktiga varor. Detta förhållande hade utnyttjats så, att den upplagrade spriten i Köpenhamns frihamn försänts till Tyskland, där den omlastats på småfartyg, som använts till smuggling vid danska kusten. P å grund härav hade den bestämmelsen införts, att ett fartyg under 120 registerton, som anträffades inom 4 sjömil från den danska kusten och innehade så stor spritkvantitet att avgiften därför uppginge till minst 200 kronor, behandlades som om försök till smuggling förelegat, såvida det icke kunde bevisas, att fartyget vore i lovligt ärende. Det vore att märka, att straffet för försök till smuggling vore detsamma som för fullbordat brott. Huvudpunkterna i den nya danska lagstiftningen mot spritsmugglingen vore sålunda 1) förbud mot utförsel av sprit annorledes än genom fasta linjeångare, 2) utvidgning av straffbarheten till medhjälpare och köpare, 3) skadeståndsbestämmelserna för rederierna samt 4) förbud för småbåtar att hava sprit ombord i danska farvatten. Beträffande proceduren vid avgörande av smugglingsmål gällde, att konfiskation och bötesstraff utdömdes i administrativ väg av tullverket. Den som vore missnöjd finge föra talan mot tullen inför domstol och komme då i den ogynnsamma situationen att vara kärande och förty hava att bevisa, att tullen förfarit oriktigt. Då det gällde frihetsstraff, vore däremot domstolsvägen obligatorisk. Därvid gällde den vanliga regeln, att det vore åklagarentullen, som hade bevisbördan. Det hade också i början varit svårt att få domstolarna att fälla. Emellertid hade ett mål, som förlorats av tullen i underrätterna, förts upp till högsta domstolen och denna hade fällt vederbörande till fängelsestraff. Därefter hade det gått lättare även i fängelsefallen, i det att domstolarna icke längre ställt samma krav på bevisning som tidigare. Beträffande sjöfarten i Öresund respekterade den danska tullen icke genomseglingsrätten, då det gällde smuggelfartyg, vilket däremot de svenska tullmyndigheterna gjorde, om fartyget icke komme närmare svenska landet än 500 meter. Om man toge litet mera handfast på dessa ting i andra länder, så som man gjorde i Danmark, så skulle man icke få så mycket protester från Persien, Tyskland, Ungern och andra länder. Frihamnen hade icke blivit vad man avsett därmed, en upplagsplats för transitohandeln på Östersjön. Vem som helst kunde lägga in varor där, och den hade i stället fått karaktär av ett enormt packhus. Det ginge en oerhörd ström av varor in och ut därifrån och följden hade också blivit avsevärd smuggling från de därstädes inlagda spritpartierna. Sålunda hade det en gång förekommit, att en vinhandelsfirma pumpat sprit från sitt lager i frihamnen ge40—332437

626 nom slangar ut till en utanför stående bil. Med hänsyn därtill hade föreskrivits, att alla sprit- och vinvaror skulle inläggas i särskilda packhus under speciell bevakning, samt att lagerinnehavaren vore ansvarig för tull- m. fl. avgifter för den kvantitet, som felade vid kontroll av lagret. Därigenom hade smugglingen från frihamnen stoppats. År 1928 hade det s. k. banderolsystemet införts. Detta innebure, att sprit och vin endast finge importeras av särskilda importörer och under tullverkets kontroll. Importören finge banderoler, motsvarande den importerade kvantiteten, och det gällde förbud mot att köpa eller mottaga en sprit- eller vinflaska, som icke vore försedd med banderol. Detta system hade medverkat till att den olagliga försäljningen till återförsäljare till stor del upphört. Kvar stode egentligen endast försäljningen av de mindre kvantiteter, som insmugglades av enskilda sjömän. Tack vare banderolsystemet kunde man skilja^ ut ond-tros- och god-trosfallen. E t t led i kontrollen över restauratörerna utgjorde även omsättningsskatten å 6 procent. Endast de allra minsta restaurangerna ville utsätta sig för risken att göra påfyllning av olaglig sprit i flaskor med brutna banderoler. Man kunde överhuvud säga att smugglingen gått tillbaka mycket kraftigt, även om den icke alldeles upphört. E t t led i den internationella kampen mot smugglingen utgjorde lagen av den 31 mars 1931, genom vilken straff stadgats för användning av danskt fartyg till smuggling av alkoholhaltiga varor till Helsingforskonventionens länder. Straffet utgjorde böter eller fängelse för såväl ägaren (eventuellt redaren) som befraktaren av fartyget och dess förare. Som smuggling ansåges även lossning av ifrågakommande varor utanför vederbörande lands territorium under sådana omständigheter, som gjorde det övervägande sannolikt, att avsikten vore att insmuggla varan. Fartyget häftade för förskylda böter. Beträffande tullens arbetssätt framhölls, att sjöpatrullerna även arbetade i land. Tullfartygen vore icke särdeles snabbgående (11 knop). Det hade så småningom gått bra att få till stånd ett gott samarbete mellan tullen och polisen. En gammal bestämmelse sedan år 1797 stadgade, att den som anmälde smuggling hade rätt till halva värdet av beslaget gods. Enligt en författning av år 1926 kunde intill halva beloppet av ingående böter och konfiskationsbelopp användas till belöning av beslagare och angivare. Med stöd härav hade man vidtagit den anordningen att lägga upp en fond av böterna och konfiskationsbeloppen, ur vilken belöningarna utginge. Tack vare att man sålunda hade pengar tillgängliga kunde man spränga solidariteten bland de i ett smugglingsföretag inblandade. En lång sträcka vid Västerhavet vore otillgänglig för smuggling; det lämpligaste smugglingsområdet vore sydöstra kusten av Själland. Smugglingsspriten måste huvudsakligen söka sin avsättning i Köpenhamn. Svårigheten att övervaka kusterna vore tydligen större i Sverige än i Danmark men med god hjälp från andra länder borde det kunna gå att slå ned denna trafik. En förutsättning därför torde emellertid vara, att Helsingforskonventionen omarbetades så, att den bleve effektiv. Beträffande landgränsen till Tyskland meddelades, att bevakningen vore mycket stark; den upprätthölles dels av lantgendarmeriet, dels av danska och tyska tullen i samarbete. Priset på smuggelsprit vore 7—8 kronor per liter 96-procentig vara för den siste återförsäljaren bland de olika företagarna i smugglingsbranschen, d. v. s. den som sålde varan till konsumenterna i utspätt tillstånd, samt 4 kronor per flaska (3/« h) 40-procentig vara för konsumenten. A t t använda bilar i smugglingsföretagen vore farligt med _ hänsyn till färjorna. På dessa hade på sin tid gjorts upptäckter av spritpartier tack vare nyfikenhet hos andra färjpassagerare (som måhända varit stimulerade av ut-

627 sikten till angivarbelöning). överhuvud kunde man säga att den olagliga sprithanteringen i Danmark vore vansklig med hänsyn till att man vore för nära inpå varandra. Men det vore klart, att tullmännen måste göra mera än sin plikt, sätta till mycket av sin fritid, för att kunna hålla smugglingen stången. Tack vare den nyss omnämnda fonden hade myndigheterna möjlighet att belöna särskilt nitisk personal, vilket vore ovärderligt. P å fråga varför allmänheten icke i större omfattning köpte smuggelsprit, som vore avsevärt billigare än den lagliga spriten, framhölls, att tullen finge en hel del anonyma anmälningar från arbetarhustrur m. fl. angående smuggelsprit. Därför hade det visat sig riskabelt att använda sig av smuggelsprit; det vore ju straffbart att köpa därav. Många hade också blivit straffade enbart för att de inköpt smuggelsprit. Det borde i detta sammanhang också framhållas, att det vore ett mycket strängt straff på att förfalska banderoler. Förbud av olika slag, även lokala eller individuella, såsom t. ex. Brattsystemet, gjorde säkerligen bekämpandet av smugglingstrafiken vanskligare, i det att man i sådant fall finge att göra med en helt annan grupp av människor. Det viktigaste för östersjöländernas vidkommande vore att få Helsingforskonventionen effektiv. Den danska tullen vore mycket sträng i fråga om fartygens provianteringslager. Så t. ex. finge en fiskarbåt icke en droppe. Mycket skulle vara vunnet om alla länder vore lika noggranna, vilket icke vore fallet. De polska myndigheterna exempelvis vore mycket tillmötesgående i detta avseende mot fartygen. Sammanträde med tjänstemän i skattedepartementet. Av dessa tjänstemän lämnades bl. a. följande upplysningar. Skattebeloppet å en flaska om 3/4 1. vanlig akvavit, som betingade ett pris i handeln av 8: 85 kr., utgjorde 5: 70 kr., motsvarande 64-4 %. Tull och skatt å en flaska (3/4 1.) importerad eau de vie, som kostade 14: 70 kr., uppginge sammanlagt till 7: 78 kr., motsvarande 52-9 %. En stor del av omsättningen ägde rum på restaurangerna, där skattens andel av försäljningspriset vore procentuellt avsevärt mindre. På särskild fråga gjordes det uttalandet, att import- och produktionsbegränsningarna icke hade någon självständig betydelse till följd av de höga tullarna och skatterna, som avskure konsumtionen vid en lägre nivå. Beträffande hemtillverkningen av vin hade man i skattedepartementet den uppfattningen,^ att denna hantering ingalunda vore av så stor omfattning, som man på sina håll gjort gällande. ölskatten utgjorde omkring Vj3 öre per flaska (3/8 1.), vilken betingade ett pris av 27 öre i handeln; detta motsvarade 27-2 % av detaljhandelspriset. Häri vore ej inräknad den tillfälliga tilläggsskatt på öl, som beslutats skola utgå under tiden 16/io 1931—31/i2 1932. Om så skedde, bleve skattebeloppet ungefär 87.3 öre, motsvarande 30*9 % av detaljhandelspriset, därest detta förbleve oförändrat. ölförbrukningen hade stigit i samband med spritskattens höjande. Med anledning av särskild _ fråga framhölls slutligen, att det icke vore troligt, att allmänheten vande sig vid de höga spritpriserna. Det vore tvärtom sannolikt, att spritförbrukningen ginge ned ytterligare. Denna utveckling vore emellertid icke att hänföra enbart till den höga beskattningens konto utan vore i själva verket en genomgående tendens i hela Europa. Sammanträde med ledningen för De Danske Spritfabrikker. Här framhölls till en början, att den av myndigheterna fastställda produktionsbegränsningen saknade praktisk betydelse och endast ägde politisk inne-

628 börd, nämligen därigenom att den ställde spritfabrikerna i beroende av regeringen. . Endast ett år, år 1924, hade försäljningen utgjort en större kvantitet, nämligen 1 341 000 1., än den fastställda kontingenten eller 1 320 000 1. I fråga om beskattningen anfördes, att den låga skatt, som gällt före kriget, numera skulle vara omodern, men att den nuvarande skatten å andra sidan vore för hög. Denna uppfattning vore icke dikterad av en önskan att De Danske Spritfabrikker skulle erhålla större vinst, ty även om bolaget finge sälja mera, så skulle det för den skull icke förtjäna mera på grund av den gällande bestämmelsen om utdelningens begränsning. Men skatten hade medfört, att proportionen mellan konsumtionen av inhemsk och utländsk sprit blivit ogynnsam, därigenom att den favoriserade importen. Importkvantiteten hade vid begränsningen bestämts till samma belopp som före kriget, medan den inhemska produktionskvantiteten reducerats till 10 %. Därför vore importen av exempelvis konjak i ständigt stigande (däremot hade importen av whisky minskat från 551 hl. år 1929 till 399 hl. år 1930). Det vore liksom mera intressant att dricka franska och engelska spritvaror än de inhemska. Medan den utländska spriten år 1911 utgjort endast 4-7 % av hela förbrukningen, hade motsvarande andel år 1929 stigit till 25*4 %. En annan grund för uppfattningen, att den nuvarande beskattningen vore för hög och icke kunde hålla i längden, vore att den gynnade produktionen i hemmen. Hemtillverkningen av fruktvin hade stigit mycket; denna produkt hölle ganska hög alkoholhalt, ända upp till 16—18 %. Den höga skatten vore sålunda ägnad att främja okontrollerad tillverkning på bekostnad av den kontrollerade produktionen. Skatten borde följa med prisnivåns växlingar, vilket icke hade varit fallet hittills. Skattesatsen låge för närvarande i realiteten omkring 40 % högre än då den tillkom. I stället för att skattebeloppet uppginge till 17-60 kronor per liter ren alkohol borde det ligga ungefär vid 11-80 kronor, om ^ man toge realvärdet av de år 1922 införda beskattningsbeloppen såsom utgångspunkt. E n flaska akvavit å 3/4 1., som kostade 8-85 kronor, borde i enlighet härmed hava ett pris av omkring 5 kronor. På fråga om det vore möjligt att reglera spritdryckskonsumtionen genom prissättningen svarades, att utvecklingen i Danmark visat att så vore fallet. Om skattebeloppet sattes uteslutande med hänsyn till att giva staten största möjliga förtjänst, borde skattesatsen antagligen hållas omkring 3 a 4 kronor per helflaska (3/4 1.). Beräffande smugglingen kunde man säga, att det praktiskt taget icke förekomme någon sådan; tullverket fullgjorde sin uppgift utmärkt. Man^kunde nog anse, att de uppbringade spritkvantiteterna stode i ett visst förhållande till den insmugglade kvantiteten och det vore ett faktum, att de beslagtagna kvantiteterna vore obetydliga: år 1929 hade De Danske Spritfabrikker övertagit 4 739 liter sådan sprit och år 1930 1 428 1. Sammanträde med representanter för De samvirkende Fagforbund. P å frågan om det inom de djupa leden förmärkts missnöje med den höga spritbeskattningen svarades, att denna beskattningsfråga, då den behandlats av riksdagen, i allmänhet varit sammankopplad med särskilda sociala hjälpåtgärder, vilket givetvis varit av betydelse för menige mans inställning till frågan. Någon organiserad opposition mot denna beskattning förefunnes icke, men det vore givet, att det funnes en hel del gott folk, som ansåge att brännvinet vore för dyrt och också gåve uttryck åt denna mening. Man kunde nog säga, att den danska arbetaren numera vore mycket nykter. Härtill hade emellertid icke endast den höga beskattningen medverkat. Arbetstidens begränsning, som åstadkommit en allmän kulturell höjning inom de breda lagren, vore en lika viktig faktor som den höga beskattningen.

629 Idrottslivet vore mycket starkt utvecklat i Danmark och arbetarungdomens studieverksamhet mycket livlig, faktorer som inverkade gynnsamt särskilt på ungdomens^ nykterhetsförhållanden. Den danska ungdomen vore också mycket avhållsam i fråga om spriten liksom även beträffande ölet. Den höga beskattningen hade emellertid otvivelaktigt verkat lyckligt för arbetarklassen. Numera vore brännvinet en festdryck, medan det förr varit daglig dryck. Det vore en lycka, att man i Danmark behållit friheten och låtit priserna i realiteten verka såsom stränga restriktioner. På fråga huruvida knotet över den stegrade beskattningen skulle varit större, därest statens ökade inkomster därav hade använts t. ex. till försvarsanstalter i stället för till sociala åtgärder, svarades, att det vore svårt att giva ett säkert svar härpå. Det vore dock troligt, att man i sådan händelse skulle reagerat på ett annat sätt mot spritbeskattningen. Efter sammanträdets slut uppdrog en av de närvarande representanterna en jämförelse mellan förhållandena på arbetsplatserna, särskilt gjuterierna, förr och nu. Förr hade det varit vanligt, att arbetaren tagit sig en snaps ur brännvinsflaskan under arbetet; på vissa ställen hade till och med förekommit ett allmänt dryckestvång, som de yngre icke kunnat undandraga sig. Någon motsvarighet till dessa förhållanden förefunnes icke längre. Sammanträde

med representanter

för den danska

nykterhetsrörelsen.

E n läkare vitsordade, att den höga beskattningen åstadkommit minskad alkoholkonsumtion. Förhållandena hade dock varit ännu bättre under de veckor av år 1917, då det rått tillfälligt förbud; dödligheten hade då sjunkit till en så^låg nivå som aldrig förr eller senare. I jämförelse med det då rådande tillståndet vore det danska systemet att beteckna såsom dåligt. Den höga beskattningen kunde icke hindra att alkoholförbrukningen stege och detta gällde särskilt det starka Ölet. En inspektör ansåg, att beskattningen borde vara ännu högre. Den nyinförda ölbeskattningen betydde intet, eftersom den icke inverkade på priset. Det danska systemet hade ännu många brister, som vållade stort avbräck. På senare tiden hade tillverkningen av fruktvin tagit stor omfattning. Det funnes ett drinkarproletariat, mot vilket ingen försäljningslagstiftning hjälpte. För många andra hade däremot det danska systemet varit ett mycket gott stöd. En prästman framhöll, att beskattningen dock faktiskt verkat i nykterhetsbefrämjande riktning. Konsumtionen hade gått ned betydligt. Man kunde rent av önska, att beskattningen vore ännu högre. Det vore gagneligt, om ölskatten höjdes till 10 eller 25 öre per flaska, ty ölet vore numera det farligaste för folknykterheten i Danmark. P å arbetsplatserna förekomme öl och återigen öl. Sorgligt att säga vore det endast en affärsrörelse, som lönade sig utmärkt i dessa dåliga tider, nämligen bryggerinäringen. Det funnes trots förbättringen i nykterhetstillståndet tyvärr alltjämt ett mycket stort behov av alkoholisthem i Danmark och det förelåge ingen utsikt, att dessa snart skulle bliva överflödiga. Det vore en kännbar brist, att den danska alkohollagstiftningen icke hade tvångsmedel mot alkoholmissbrukare. En folketingsman ansåg, att restriktionerna jämte den höga beskattningen och den ökade allmänna upplysningen hade bringat ned alkoholförbrukningen till omkring en fjärdedel. Man kunde dock icke vara nöjd därmed och slå sig till ro. Ölkonsumtionen visade tyvärr ökning och det funnes ingen politisk möjlighet att begränsa densamma genom höjd beskattning. Som allmänt omdöme om det danska systemet kunde man säga, att det uppnått kulmen av sin nykterhetseffekt. Man komme icke längre på skattevägen och man finge icke

630 ut mer av de uppnådda prishöjningarna än man redan inhöstat. Därför vore det nödvändigt att komplettera skatteskruven med starkt verkande restriktioner Spritinkomsterna utgjorde en stor del av statens inkomster, vilket vore ett svårt hinder för att nå det eftersträvade förbudet, ty var skulle man t a ersättning för spritmiljonerna? Detta vore grunden till att nykterhetstolket ställt sig avogt mot den höga beskattningen. P å detta håll föredroge man att få inskränkningar till stånd i konsumtionen genom nedröstnmg av krogarna. Omständigheterna hade emellertid fört in på den höga skattens vag och man måste naturligtvis med glädje inregistrera dess nykterhetseffekt. Principiellt vore det icke riktigare att alkoholförbrukningen holies nere genom beskattning än om samma resultat nåddes genom ett verkligt förbud Skattevägen innebure ju avstängning för dem som icke kunde betala medan torbudet träffade alla. Man kunde ställa den frågan, om det verkligen vore sa mycket svårare att införa ett förbud, som skulle gälla även for medel- och 3V

En I r a r e framhöll, att den största faran för landsbygdens ungdom låge däri att ungdomen genom bilismen lätt hade tillgäng till alkohol a försäljningsställena. En annan fara, icke minst för den ungdom som aldrig sett alkohol av något slag i sina föräldrahem, vore den stigande hemtillverknmgen ^På^fråga 'av en av revisionens ledamöter meddelades att man kunde märka stigande alkoholförbrukning bland ungdomen i de trakter där nykterhetBrorelsen tidigare varit starkast. Detta medförde dock icke stegrat antal fylleriförseelser, ty sådana beivrades icke på den danska landsbygden Endast omfylleristen gjorde sig skyldig till grovt våld o. d., mgrepe polisen Vidare meddelades, att det vid ett nykterhetsmöte i Odense ar 1930 uppgivits, att de kommunala samlingslokalerna ofta användes till dans och dryckenskap samt att man på många håll försökte erhålla utskänkningsrättigheter till dessa lokaler Fvlleri vid dansbanor förekomme ock, t. ex. i Jylland. _ . Från annat håll framhölls emellertid, att ungdomen dock icke i allmänhet visat en utveckling mot ökad onykterhet. Så t. ex. mgave den socialdemokratiska ungdomen stora förhoppningar i nykterhetsavseende, ty den vore mycket mera positivt inställd till nykterhets frågan än den gamla socialdemokratien- i varie fall vore det så i Köpenhamn. Detta vitsordades av en annan deltagare i sammanträdet, vilken dock påpekade att det på andra håll inom ungdomsvärlden stode sämre till. hm t a fattare, som varit inbjuden att föreläsa i Studentföreningen, hade berättat att han vid ankomsten kl. nio på kvällen icke fatt intryck av att mota bildade nersoner utan en samling berusade individer. P Den tidigare omnämnde folketingsmannen tillade, att den nuvarande utvecklingen bland ungdomen också borde ses i belysning därav att ungdomen hade det ekonomiskt lättare än de äldre. De äldre hade blivit avvanda frän bruket av alkohorsedan flera år tillbaka och icke heller de unga använde s arka drycker i hemmen. Men däremot gjorde de varandra sällskap pa bil- eller cykel S r d e r till städerna eller andra platser med utskänkiimgsstalkn m a g o d Det därigenom uppkommande ungdomsfylleriet överträffade vida fylleriet bland de Ildre. Men därav följde icke, att fylleriförseelserna okade pa landsbygden Vid ett tillfälle hade endast fyra personer blivit anhållna och åtalade för fvlleri, medan hundrade legat berusade i dikena. Slutligen framhöll en deltagare, att det kanske olyckligaste hos det danska svstemefmed htg beskattning vore, att man i allmänhet trodde sig kunna utgå S Ä ^ y k t o h e t B t i U B l A n d l t nu blivit så gott, att det icke tarvades några ytterligare åtgärder för att förbättra detsamma.

631 Sammanträde

med folketingsmän

från

Jylland.

E n socialdemokratisk representant från Öst-Jylland anförde, att den höga beskattningen verkat främjande på nykterheten även på landsbygden. Denne sagesman hyste emellertid personligen den uppfattningen, att denna inverkan endast vore övergående; så småningom komme befolkningen, icke minst ungdomen, att vänja sig vid de höga priserna. Förbrukningen hade också redan visat stegring. Större betydelse än beskattningen hade det lokala vetot, varigenom en mängd kommuner i västra Jylland blivit torrlagda. E n representant för den radikala vänstern från Väst-Jylland yttrade, att även i hans hembygd, som kunde betecknas såsom en av de mest nyktra trakterna i hela Danmark, hade den höga beskattningen utan tvivel verkat gott. Man hade gått över till ölkonsumtion, och brännvinet förekomme praktiskt taget endast hos de ekonomiskt mycket välställda. E n representant för vänstern från Nord-Jylland framhöll, att det ägt rum en mycket stor förbättring i nykterhetsavseende under de senaste 25—30 åren tack vare nedröstningen av krogarna. Ingen ansvarig politiker tänkte numera på att övergiva den höga beskattningen, under det att förr i världen nykterhetsfolket varit motståndare mot att, som man sade, beskatta lasten. E n annan representant för samma parti från Öst-Jylland uttalade, att det i hans hemtrakt numera praktiskt taget icke förekomme brännvin i något hem. Även konsumtionen av öl vore måttlig. Ungdomens alkoholförbrukning vore dock i mycket starkt stigande. Det vore önskligt att kunna gå vidare på beskattningsvägen men statskassans beroende av dessa inkomster vore för starkt och det vore sannolikt, att ytterligare skattehöjningar skulle medföra minskning i skatteinkomsterna. Politiskt sett kunde man därför icke komma längre än att förbättra bevserterloven och nykterhetsundervisningen i skolorna. Upplysningar lämnades därefter om nykterhetstillståndet vid dansbanor o. d., varav framgick, att det i dessa trakter rådde ett liknande »dansbaneelände» som på vissa håll i Sverige. Härvid åstadkoms berusningen också av brännvin, som inköpts å andra trakter, där krogar funnes. Det betygades av samtliga de hörda representanterna från riksdagen, att det icke skulle varit möjligt att genomföra den höga beskattningen utan världskrigets hjälp. Sammanträden

i Aarhus med kommunala myndigheter

m. fl.

En kommunalman i framskjuten ställning förklarade, att förbrukningen av brännvin hade gått ned mycket starkt på grund av de höga priserna. Som exempel härpå anfördes, att vid en fest i staden för kort tid sedan, där 400 personer vore närvarande, det icke förekommit en enda snaps. Brännvinet vore för dyrt och man hade vant sig av med det. E t t annat exempel på prisförhöjningens verkningar vore följande. Förr i världen hade man efter de kommunala sammanträdena gemensamt brukat besöka någon restaurang och dricka kaffe med eller utan konjak. Efter skattestegringen hade en av stadens rikaste medborgare vägrat att längre följa med på dessa restaurangbesök av det skälet, att de blivit för dyra. Och nu hade man alldeles upphört med dessa samkväm. En fråga om man icke gjort gällande på sina håll, att den höga beskattningen vore en klasslag, besvarades nekande under hänvisning till att även de rika avhölle sig från bruket av brännvin på grund av dess höga pris. En fattigvårdstjänsteman anförde, att prisstegringen på brännvin utan tvivel hade verkat så, att dryckenskap icke vore orsak till fattigvårdsbehov i

632 samma utsträckning som förr. Därtill komme, att arbetslösheten ju vore mycket mera omfattande nu. Förr hade beläggningen på stadens fattigvårdsinrättning icke sällan varit uppe i 200—235, numera överstege den icke 130. Orsaken till denna minskning vore helt säkert att finna däri att spriten blivit för dyr för de mindre bemedlade. En del begagnade dock denaturerad sprit som ersättning för brännvin. Förr hade det jämt och ständigt förekommit våldshandlingar och bråk på gator och allmänna platser, nu skedde detta mera sällan och kunde då utan svårighet klaras upp av polisen. Detta vore också en följd av att brännvinet blivit svårare att komma över på grund av dess dyrhet. En stadsfullmäktigledamot meddelade, att arbetarna förr i världen haft med sig brännvin till arbetsplatserna; så hade t. ex. maskinarbetarna brukat göra. Detta förekomme icke alls numera och säkerligen vore prisförhöjningen en väsentlig faktor vid denna ändring. Däremot hade ölkonsumtionen stigit inom arbetarklassen, sedan brännvinet försvunnit. P å vissa arbetsplatser, t. ex. byggena, druckes öl, utan att man dock kunde säga att detta urartat. En ledamot av fattigvårdsstyrelsen i en grannkommun (landskommun) ansåg, att prisstegringen hade spelat en stor roll för minskningen i spritkonsumtionen. Prishöjningen vore en av de allra bästa regulatorerna på brännvinsförbrukningen. Åtminstone inom vissa yrken, t. ex. bland snickarna, hade det för 20 år sedan varit vanligt att man varje dag druckit öl under arbetet. Nu däremot hade man öl vid födelsedagar och andra särskilda tillfällen, och under arbetet drucke man vatten eller eventuellt mjölk. Ungdomen hade i stor utsträckning börjat ägna sig åt gymnastik och.idrott; denna rörelse hade utvecklat sig oerhört på Jylland. Vid ungdomsfester förekomme icke alls någon sprit. Någon gång hände det att ungdom inköpte portvin, men detta kunde betecknas såsom undantag, som alltid komme att inträffa, så länge det funnes tillgång därtill. E n annan fattigvårdsrepresentant från en angränsande landskommun uttalade även, att alkoholförbrukningen inskränts mycket sedan skatteförhöjningen tillkommit. Man såge numera sällan en berusad person och restaurangerna hade icke många gäster. Den som ville ha alkohol kunde dock få vad han önskade. Det danska systemet vore bättre än det svenska. På fråga huru ungdomen förhölle sig i nykterhetsavseende t. ex. vid dansbanor o. d. förklarade denne representant, att han icke på många år sett en berusad person inom sin kommun. E n lantbrukskonsulent vitsordade, att brännvinspriset hade en mycket stor inverkan på förbrukningen. Under sina resor över hela Jylland, vid vilka han kommit i beröring med lantbrukarhem av alla slag, hade han funnit, att alkoholkonsumtionen avtagit i hög grad, och denna minskning hade fortgått även under de sista åren. Brännvin och vin förekomme praktiskt taget icke längre bland menige man. Vid en guldbröllopsfest inom en välmående familj för någon tid sedan hade man bjudit på varken snaps eller vin. Öl användes dock, t. ex. vid sammankomster, men även konsumtionen härav hade avtagit av ekonomiska skäl. Ungdomens ölkonsumtion hade icke minskat i samma grad, men de äldre krävde av ungdomen, att även den begränsade sin förbrukning. Det vore emellertid önskvärt, att det rådde större prisskillnad mellan det svaga och det alkoholstarka ölet. P å fråga om det förekomme, att ungdomen berusade sig av medförd sprit eller öl vid dansbanor o. d. anförde denne sagesman, att ungdomsrörelsen fått en sådan inriktning, att man kunde säga, att det vore undantag att ungdomen förtärde spritdrycker. Angående hemtillverkningen av fruktvin yttrade konsulenten, att det icke funnes en kvinna i varje socken, som förstode sig på denna tillverkning. Den bedreves därför i mycket ringa omfattning och det som producerades hade närmast

633 karaktären av god saft. En artikel i Berlingske Tidende för den 22 oktober 1931, vari angivits, att fruktvinstillverkningen hade en mycket stor omfattning, förklarades vila på något missförstånd. Endast helt undantagsvis träffade man på hem, där hemtillverkning ägde rum; man bleve bjuden på hemtillverkat vin kanske en gång var annan månad och då ofta av en husmor, som av en sportmässig lust att göra något nytt försökt sig på att laga en slags god saft. Den enda alkohol, som brukade förtäras i lanthemmen, vore öl och även denna konsumtion vore begränsad till ett mindretal av hemmen och till festligare tillfällen. En ledamot av revisionen meddelade här, att man av andra representanter från Jylland hört den uppfattningen uttalas, att nykterhetstillståndet bland ungdomen försämrats. Med anledning härav framhöll konsulenten, att man under åren 1916—18 i allmänhet haft gott om pengar och att det då onekligen funnits en tendens att giva ut dem på onyttigheter, t. ex. alkohol. Denna tendens hade emellertid av förhållandena upphört och i fråga om denna ändrade utveckling hade ungdomen kanske varit något efter. Men för de senaste årens vidkommande kunde man icke rättvisligen förevita de unga, att de använde sina inkomster på ett dåraktigt sätt. Ungdomen komme tillsammans för att bedriva gymnastik och idrott, åhöra föreläsningar m. m. Dansbanor i det fria funnes icke men däremot dansade man i »forsamlingshusen»; där förekomme dock icke alls sprit eller ens öl. En prästman i

Aarhus.

För 35 år sedan rådde mycken dryckenskap i Danmark. Nykterhetsrörelsen och den höga beskattningen hade sedermera åstadkommit stora förbättringar. Särskilt gott hade nykterhetstillståndet varit under kriget. I den prästerliga verksamheten mötte man icke längre så många fall som tidigare, där alkoholen verkat förödande på hemlivet. Förr i tiden hade huvudparten av skilsmässorna förorsakats av mannens dryckenskap, kanske 75 %. Skilsmässorna hade icke avtagit, men de fall, då dryckenskap vore den avgörande orsaken, hade minskat mycket avsevärt. Detta behövde dock icke alltid innebära, att alkoholmissbruk icke förekomme utan kunde bero därpå att andra skilsmässoanledningar, såsom otrohet, framträtt i förgrunden. De dåliga förhållandena förr i världen hade berott därpå att brännvinet varit så billigt; man hade kunnat köpa en flaska brännvin för 25 öre, vilket varit ett dåraktigt lågt pris. Att det blivit dyrare, vore av en oerhörd betydelse för det danska folket. Hög skatt på en så farlig vara som alkohol vore egen-ligen något som borde vara självklart. Det funnes icke ord starka nog att uttrycka hur mycket det betydde att brännvinet kommit bort. På vissa håll, t. ex. vid byggena, förekomme emellertid alltjämt mycken ölkonsumtion under arbetstiden. Med anledning av en fråga, huruvida det endast vore spritbeskattningen, som hade förtjänsten av att hava åstadkommit den förbättrade folknykterheter. i Danmark, uttalade denne prästman slutligen, att det vore flera faktorer, som varit verksamma härvid. I talarens ungdom hade många människor fullt och fast trott, att brännvin vore nyttigt för kroppen. Det trodde man icke längre och detta vore ett icke oviktigt moment. Nykterhetsfolkets upplysnings- och väckelsearbete hade även gjort sitt till. Det rådde också nu en helt annan folkmening om alkoholmissbruket; förr hade det icke ens i bildade kretsar varit någon skam att visa sig berusad men nu rådde en helt annan, strängare uppfattning.

634 En domare i

Aarhus.

Denne framhöll, att en domare under utövning av sitt ämbete icke kunde undgå att märka den höga beskattningens inverkan. Sålunda vore det nu något mindre antal anhållna för dryckenskap än tidigare, trots att stadens folkmängd vuxit. Nedgången i fylleriet hade gjort sig gällande i hela Danmark. En omständighet, som borde beaktas vid studiet av statistiken, vore att man i Danmark år 1919 genomfört en omläggning av processordningen, som vore ägnad att åstadkomma minskning av antalet dömda vid domstolarna. Fylleriparagrafen tolkades emellertid mycket liberalt; det skulle mycket till, innan en berusad blev anhållen för fylleri; vulgärt uttryckt måste han nästan vara »dödfull». Våldsförbrytelserna hade visat stegring på senare tid. Under åren 1921—25 hade ökningen uppgått till icke mindre än 63 % enligt Danmarks Erhvervs- og Samfundsliv av prof. Warming (sid. 631). Med avseende å fylleriet på landsbygden upplyste denne sagesman, att polisbevakningen därstädes vore mycket svag; sådan förekomme egentligen endast vid offentliga danstillställningar o. d. Det kunde sålunda betecknas som mycket stor otur för en person att bli straffad för fylleri på den danska landsbygden. Det funnes i regel endast en polisman inom ett herred (som omfattar 10—12 kommuner). Sognefogdarna (motsvarande de svenska fjärdingsmannen) gjorde rakt ingenting åt fylleristerna. Och en person, som icke bleve anhållen för fylleri, bleve heller aldrig åtalad därför. E t t nytt kapitel för domstolarna vore de berusade bilisterna. Det vore icke ovanligt att det ådömdes fängelsestraff för enkelt fylleri vid ratten. Om ingen olycka inträffat, vore den vanliga straffsatsen 300—400 kronors böter jämte indragning av körkortet under två år. Råkade vederbörande köra på ett plank e. d. bleve det fängelsestraff. o Ungdomsbrottsligheten hade ökat under de senare åren; orsaken därtill sage denne domare i det starkt utvecklade restauranglivet. Ofta vore det nämligen fråga om indirekta alkoholbrott; man stule för att få pengar till uteliv. För någon tid sedan hade man ertappat fyra ynglingar från goda hem, som gjort sig skyldiga till en mängd inbrott för att skaffa pengar till det restaurangliv, de blivit vana vid. Talaren hade personligen den uppfattningen, att antalet förbrytelser, som på dylikt sätt stode i samband med alkoholbruket, vore lika stort nu som förr i världen. Tidigare hade konsumtionen varit inriktad på brännvin, nu vore det portvin och bayerskt öl. En helflaska portvin kunde man få för 2 kronor och erfarenheten hade visat att portvin och öl tillsammans gåvo en »utmärkt» alkoholpåverkan. Det förekomme även ganska ofta, att man grepe till surrogat — icke sällan kände man i rätten, att en åtalad luktade av sådana varor. I huvudsak hade väl konsumtionen emellertid gått över på ölet; det funnes personer som förtärde bortåt 50 flaskor öl om dygnet, Hembränning förekomme mycket sällan. Talaren erinrade sig endast ett fall under 12 års verksamhet som domare. Däremot ägde hemtillverkning av fruktvin rum i mycket stor omfattning både på landet och i städerna, även hos välkända och välställda familjer. En redaktör i

Aarhus.

I Danmark straffades icke fylleri ensamt utan blott, om det förekommit våldshandlingar o. d. Fylleristatistiken vore därför mycket missvisande. På landsbygden vore ungdomen mindre nykter än de äldre men forhallandet vore icke detsamma i städerna. Den socialdemokratiska ungdomsrörelsen vore bestämt inställd mot alkoholbruket, och detta gällde både i staderna

635 och på landsbygden. Men det funnes också en annan slags ungdom, vilken frekventerade kaféerna, och den vore talrikare än i äldre tider. Publiken på restaurangerna vore mycket yngre än förr, vilket väl sammanhängde därmed att nutidens ungdom förfogade över mera pengar och hade längre fritid än ungdomen hade exempelvis vid sekelskiftet. P å fråga om prisstegringen på brännvin till en början mött mycket stark opposition, svarade denne talare, att det underligt nog icke alls förekommit någon sådan. Och numera vore den höga spritbeskattningen bergsäkert förankrad i den allmänna meningen. Det funnes icke en vettig människa, som på allvar önskade den höga beskattningen upphävd eller väsentligt minskad. De mest framträdande bristerna i det danska systemet vore, att det bayerska ölet vore för alkoholstarkt och för billigt; däremot kunde brännvinskonsumtionen knappast begränsas ytterligare genom beskattningsåtgärder. Man kunde sålunda säga, att det rådde ett missförhållande mellan brännvinspriset och ölets pris med hänsyn till ölets betydelse som berusningsmedel. Sammanträde

i Odense med kommunalmän

m. fl.

E n polismästare framhöll, att de personer som nu anhölles för fylleri vore ganska olika gamla tiders fyllerister. Man träffade icke mera på samma förfärliga subjekt som förr, deras utseende vore friskare och de gåvo mera intryck av tillfällighetsfyllerister, icke av »sprittunnor», som förr varit så vanliga. Talaren hade däremot personligen det intrycket, att antalet olyckor på grund av motorkörning i berusat tillstånd hade ökat under de sista åren. Detta kunde dock vara en följd av den skärpta kontrollen samt stå i samband därmed att det tillkommit en ny klass av bilförare, nämligen de, som köpte billiga, begagnade ^ bilar. Antalet alkoholförbrytelser i övrigt hade icke ökat under de senare åren. _ Huruvida det förekomme smygkrogar? Ja, polisen finge då och då anmälningar om lönnkrogar, särskilt från arbetarhustrur, som icke vore tillfreds med att mannen gjorde av med pengar ute på krogar. Talarens undersökningar hade emellertid alltid löpt ut i sanden. Hemtillyerkning av spritdrycker, destillering, förekomme icke men under de senare åren hade man börjat producera fruktvin i hemmen. Detta vore nog mera en sport, särskilt vad de mindre förmögna hemmen beträffade. Det »danska systemet» hade gjort mycket nytta. Genom det höga priset hade en hel del människor blivit avvanda från den dagliga snapsen och det vore troligt, att det skulle gå på samma sätt med det bayerska ölet. Man kunde hoppas på ett allt bättre och bättre resultat av den höga beskattningen. Polisbevakningens styrka betydde icke så mycket, som man i allmänhet föreställde sig, i fråga om fylleriförseelsernas antal. Allmänheten kunde nämligen _ med stor lätthet sätta sig i telefonförbindelse med polisen och påkalla dess ingripande, om så ansåges behövligt. Flertalet anhållanden för fylleri komme också till stånd efter sådana anmälningar från allmänheten. I Odense vore polisstyrkan dock alltför obetydlig. Man kunde säga, att det praktiskt taget icke funnes någon patrullering i denna stad; på natten inskränkte sig stadens hela patrullstyrka till tre man och under långa tider hade den varit endast en man. Å andra sidan såge man icke på samma överseende sätt på en drucken person som förr och därför finge polisen flera spontana anmälningar från allmänheten. Praxis i fråga om tolkningen av anhållningsrekvisiten vore oförändrad i jämförelse med tiden före kriget. I detta avseende framhölls, att en person, som bleve hemforslad, t. ex. med polisens hjälp finge tag i en droskbil, icke komme in i fylleristatistiken. P å fråga om fylleriförseelserna tack vare bättre ordnad polisbevakning ökat

636 inom vissa områden, som tidigare haft ren landsbygdskaraktär men nu blivit mera stadsbygdsliknande, svarades att någon utsträckning av polisbevakningen icke genomförts på dylika platser. En prästman yttrade att han flera gånger, särskilt på fredagskvällarna, sett tjogtals berusade personer, som icke blivit anhållna. Även om en man vore ganska ordentligt överlastad, bleve han icke tagen, om han ej åstadkomme uppträde. Med anledning därav erinrade polismästaren att det icke vore straffbart i Danmark att uppträda berusad. Det fordades därjämte att man antingen vore en fara för sig själv eller vore till »ulempe» för annan. Det vore därför alltid en omdömessak för den enskilde polismannen, om anhållande skulle ske, men praxis hade nog i stort sett alltid varit densamma vid detta bedö1Y1 fl TI f l P

En kommunalman vitsordade, att det vore mycket svårt att bliva anhållen för fylleri i en sådan stad som Odense. Talaren meddelade såsom exempel därpå, att han föregående dag vid bilfärd mött en starkt berusad person, som gått på fel sida av gatan och icke kunnat klara sig men ändå ej blivit anhållen. Prästmannen påpekade, att därav följde, att man icke kunde draga slutsatser om nykterhetstillståndet av fyllerisiffrorna; i varje fall kunde man icke anställa jämförelser med andra länder på grundval av de danska siffrorna, Polismästaren meddelade, att han vid besök i Finland och Norge funnit, att antalet berusade personer på gatorna vore mycket större än i Danmark. Prästmannen framhöll att ungdomen i stigande omfattning besökte restaurangerna, vilket vore en olycklig utveckling. Särskilt restaurangdansen vore en olycka för den danska ungdomen; omsättningen av sprit och öl blev därigenom större än om det icke finge anordnas dans på restaurangerna. Polismästaren medgav, att vissa restauranger, särskilt de som anordnade dans, solistuppträdanden och musik, frekventerades mest av ungdom. Han delade däremot icke den uppfattningen, att dansrestaurangerna vore sa xarliga. Om ungdomen icke finge dansa på restaurangerna, där det rådde sträng kontroll så skulle den skaffa avlopp för sin danslust på ett mera olyckligt sätt' Det skulle uppstå dansklubbar och dansföreningar, där det fördes ett mycket sämre leverne än på restaurangerna. Dansen vore i grunden en dålig affär för restaurangerna. Om de endast kunde ena sig om att upphora därmed, skulle alla säkerligen göra det, men ingen tordes sluta, så länge de andra T OTT^fl i"f~P

En ledare inom de lokala nykterhetsorganisationerna hade den uppfattningen att dryckenskapen bland ungdomen vore i tilltagande icke minst tack vare dansrestaurangerna. De unga frekventerade restaurangerna i stigande utsträckning. Det funnes visserligen ett förbud mot att försälja starka drycker till minderåriga men denna bestämmelse överträddes varje dag i Odense. Det förekomme en hel del konsumtion av dåligt portvin och denaturerad sprit, i berusningssyfte, det sistnämnda dock endast av den allra lägsta betolk^En^fattigvårdsinspektör framhöll, att statistiken rörande de av fattigvården varaktigt understödda visade en gynnsam utveckling i nykterhetsavseende. Förr hade alla slags arbetare varit representerade bland de fasta understodstagarna men numera vore klientelet ett helt annat. Murare, skomakare skräddare o d. förekomme nästan aldrig utan numera utgjordes understodstagarna av lösarbetare, änkor och frånskilda hustrur samt i någon omfattning förutvarande lantarbetare. Dessutom hade totalbeläggningen minskat i hog grad. Detta berodde emellertid icke enbart på den ökade nykterheten utan även pa höjd allmän standard inom befolkningen. , P å fråga om dryckenskapen på den rena landsbygden vore i tilltagande och om det förekomme alkoholmissbruk vid dansbanor o. d. svarade prästmannen,

637 att det allmänna intryck man finge genom samtal med präster från landet vore, att dryckenskapen vore i tilltagande bland ungdomen men icke bland de äldre. Orsaken därtill vore, att de unga hade så mycket nöjen och förlustelser. Det bayerska ölet vore en förbannelse, särskilt för ungdomen. Det Blåa Kors' räddningshem för drinkare hade gjort en undersökning om hur dryckenskapen grundlades och funnit, att det i regel skedde genom ölet. Räddningshemmens klientel vore i regel yngre än för några år sedan. Slutligen framhölls med anledning av särskilda frågor, att hemtillverkningen av fruktvin ännu vore i sin begynnelse, men att den under de allra sista åren blivit en brännande fråga, samt att antalet medlemmar i nykterhetsorganisationerna visat en pågående minskning, vartill en anledning vore, att man i en del »torrlagda» kommuner icke längre ansåge det föreligga behov av nykterhetsorganisationernas verksamhet. Stockholm i november 1931. A.

Aman.

638 Bilaga nr 3.

Promemoria angående syrahalt i fruktviner. Mogen frukt (äpplen, päron, stenfrukter och bär) innehåller äppelsyra. Detta är även fallet med rabarber. Fullt mogen frukt håller mest syra, men sedan frukten nått full utveckling minskar syrahalten. Enligt von der Heide visa olika fruktsorter i Tyskland följande halt av syra räknat i % äppelsyra: Vindruvor Vinbär Krusbär Blåbär Björnbär Hallon Jordgubbar Lingon Sviskon Plommon Körsbär Äpplen . Päron

Lägst

Högst

0"5 l'« 0*7 0-9 0'7 0-9 0'7 1*6 06 035 0*8 0'3 0-1

1*1 4*8 1*9 1-1 1'6 1*8 1*1 o'O 0*9 1'4 1*2 1*6 0*8

För svensk frukt är det sannolikt att syrahalten ligger närmare den högre siffran än den lägre i ovanstående tabell. Enligt vid vinkemiska stationen i Geisenheim gjorda erfarenheter är en lämplig syrahalt hos most för ett bordsvin 7—9 gr äppelsyra pr lit. ( = 0-7—0-9 %). Starkare och sötare viner böra tillverkas av surare most (9—13 gr äppelsyra pr lit.). Enligt Nils Sonesson bör syrahalten hos mosten aldrig understiga 5 gr äppelsyra pr lit. Vid A. B. Vin- & Spritcentralens laboratorium undersökta viner av svenska produkter visade följande syrahalter i gr äppelsyra pr lit.: Rabarbervin Th.-B > Karlsh. 1927 Klarbärsvin Rholm 1933 Brunbärsvin > > Sötkörsbärsvin > > Bjälbotappning Borgskum, halvtorr > , söt Dessert

•

78 6*5 10" 0 "4 °'3 °"0 6" 5 6 6 " °7

Det förefaller alltså, som om syrahalten hos ett skapligt fruktvin ej bör understiga 5 gr äppelsyra pr lit. Syran måste härvid åtminstone till största delen utgöras av fruktsyror och ej av genom jäsning bildad ättiksyra.

639 Under ett vins lagring kan dess syrahalt sjunka i det att den tvåbasiska äppelsyran under kolsyreutveckling nedbrytes till enbasisk mjölksyra. Denna nedbrytning kan gå så fullständigt, att ingen äppelsyra kan påvisas i vinet. Syrahalten kan högst gå ned till hälften av den ursprungliga. > Av ovanstående framgår att syrahalten i hittills undersökta svenska fruktviner ligger över 5 gram äppelsyra pr liter. Man kan därför antaga, att den aldrig behöver vara lägre än 4 gram. Då det förekommer, att vin utspädes, innan det fortares, kan syrahalten hos dylik vätska nedgå avsevärt. Samtidigt minskas även alkoholhalten. Eftersom syrahalt och alkoholhalt sjunka proportionellt, blir dock syrahalten räknad per procent alkohol oförändrad. Alkoholhalten hos här i landet tillverkade viner ligger i allmänhet mellan 10 och 15 %. Medeltalet torde vara c:a 12 %. Vid en syrahalt av 4 gram äppelsyra pr liter erhålles alltså 4: 12 = Vs gram äppelsyra per liter och alkoholprocent. Med stöd av det sagda föreslås, att i definitionen på svenskt fruktvin intages följande: »Mängden icke flyktiga syror, räknad som gram äppelsyra pr liter och alkoholprocent, får hos ungt vin ej vara lägre än Vs. Syrorna skola vara erhållna ur för vinets framställning använda färska (eller torkade) (svenska) (stjälkar) bär eller frukter. För^äldre viner, minst två år gamla, tillätes syrahalten nedgå till 70 % av ovanstående mängd.» B. Thorbjömson. Civilingeniör

Sigge

Hähnel.

Civilingeniör Chef för A. B. Vin- & Spritcentralens laboratorium.

640 Bilaga nr 4.

Promemoria angående syrahalt i druvviner. Druvviner bruka uppdelas i svagvin och starkvin. De flesta svagviner torde hava en syraprocent ( = g r a m äppelsyra pr liter och alkoholprocent) av över a / 3 . Som Spritcentralens laboratorium hittills ej haft orsak att utföra analyser på franska viner och litteratur rörande dylika ej finns tillgänglig här, kan jag dock ej med bestämdhet yttra mig därom. Tyska viner hålla enligt litteraturuppgifter 7—14 gram äppelsyra pr liter. Vid en alkoholhalt av 10 % gör detta en syraprocent av 0"7—1*4, alltså betydligt större än föreslagna 0-33. E n del billigare starkviner hava undersökts på Spritcentralens laboratorium, varvid bl. a. följande resultat erhållits: Syrahalt i gram äppelsyra per liter Samos . 2-6 Red Portwine 3'8 Cap Constantia . . . . . . . . . 4*1 Golden Sherry Ordinary 4^8 Fine Madeira 5"6

Alkoholhalt % 18'0 205 20*1 20" 1 18'1

Syraprocent J

r

0'U 0'19 0"20 0'24 0"31

I intet av dessa vin torde all alkoholen hava bildats genom jäsning. En del av alkoholhalten kommer från tillsatt sprit. Innehölle vinerna endast 10 % alkohol, skulle syraprocenten hos de fyra sistnämnda ligga över 0-38. Druvviners och särskilt starkviners syraprocent kan sålunda underskrida den angivna gränsen (0-33) för fruktvin. Det torde ej vara någon svårighet att genom analys (prov på vinsyra och sorbit) skilja druvviner från viner framställda av andra frukter. Därför synes något hinder att föreskriva den angivna gränsen för syraprocenten hos svenskt fruktvin ej föreligga. För vin framställt här i landet av utländsk råvara såsom koncentrerad druvsaft, russin eller fikon är det möjligt, ehuru ej sannolikt, att syraprocenten ej kan hållas tillräckligt hög. Vid analys av två dylika viner har följande resultat erhållits: Russinvin Pikonvin

Syrahalt i gram äppelsyra per liter 5'8 4*6

Alkoholhalt % 15'7 129

Syraprocent J

r

0-37 0*36

För framställning av fikonvinet har använts en ovanligt stark »most». Det är därför troligt, att syraprocenten i detta fall är något högre, än vad som i regel erhålles. Sigge Hähnel. Civilingeniör Chef för A. B. Vin- & Spritcentralens laboratorium.

Bilaga nr 5.

Promemoria angående antalet å landsbygden begångna fylleriförseelser åren 1925-1932. AV samtliga fylleriförseelser i riket voro år 1925 allenast 4 842, eller 15'2 %, begångna i områden, som administrativt voro att räkna till landsbygden. Å r 1930, då rikssiffran nådde ett toppläge, voro motsvarande siffror 6 787 och 21-9 och år 1932 6 677 och 226. Frånräknas förseelserna i de 3 köningarna Sundbyberg, Lidingö och Nybro, vilka med ingången av år 1927, resp. 1926 och 1932 blivit städer, var antalet förseelser år 1925 4 711, år 1930 6 717 och år 1932 oförändrat 6 677. Procenttalet visar vid denna jämförelse stegring från 14-8 år 1925 till 21-7 år 1930 och 226 år 1932. Nämnda jämförelse utfaller således än mer till landsbygdens nackdel. Och än ytterligare blir detta fallet om hänsyn som sig bör tages till befolkningens förändringar. Medan invånarantalet i de områden, som vid utgången av år 1932 voro städer, under åren 1925—1932 ökat från 1 869 867 till 2 058 525, eller med 10*0 %, minskade samtidigt invånarantalet i motsvarande landsbygdsområden från 4166 251 till 4 131 839, eller med 0-8 %. Antalet fylleriförseelser i relation till invånarantalet, d. v. s. fyllerifrekvensen, som år 1925 i de nuvarande städerna var 14*5 % och år 1932 blott 11-1 % ökade samtidigt på landsbygden från 1-1 till 1-6 %. Ehuru fyllerifrekvensen ännu alltjämt endast är en ringa bråkdel så stor på landsbygden som i städerna, framgår dock redan av de anförda siffrorna att det beivrade fylleriet de åtta senaste åren i stort sett visat i städerna en tydligt sjunkande men på landsbygden en än mer tydligt stigande tendens. Då stegringen i landsbygdens fyllerisiffror synes ägnad att tilldraga sig uppmärksamhet, torde en närmare analys av det primärmaterial, vars facit kan avläsas i vår officiella statistik, vara erforderlig och detta så mycket mera som den rätta uttolkningen av denna statistik oundgängligen synes kräva en ingående kännedom om beskaffenheten av nämnda primärmaterial. Främst gäller därför, liksom vid uttolkningen av all statistik, att söka klargöra siffrornas verkliga innebörd. Av stor vikt är sålunda att hålla i minne, att den svenska fylleristatistiken är en rättsstatistik, d. v. s. meddelar uppgift å antalet fall av vid domstol beivrat fylleri. Nämnda antal är väsentligt lägre än det antal fall, som blivit föremål för polisbeivrande, och utgör sannolikt blott en bråkdel av det antal fall av fylleri, som förekommit å offentliga och övriga platser, där fylleri över huvud kan bliva föremål för beivrande. Ej sällan kan nämligen ej den för fylleri anhållne eller antecknade sedermera anträffas med stämning, och följden härav blir att åtskilliga förseelser ej bliva beivrade vid domstol och på den grund ej komma till synes i den på grundval av domböckerna utarbetade statistiken. I ungefärligt medeltal kan sägas att inemot en 10 % av de av polismyndigheterna uppdagade förseelserna aldrig komma under domstols prövning. Huruvida fullföljden är sämre på landsbyg41—352437

642 den än i städerna låter sig i avsaknad av nyare statistik ej avgöra men torde, bland annat med hänsyn till de sämre resurser, som stå åklagarmyndigheten på landsbygden än i städerna till buds, ej vara helt uteslutet. Säkert är emellertid att beivrandet av fylleriet som regel är vida sämre pa landsbygden än i städerna. Stora delar av landsbygden sakna nämligen i motsats till städerna, eller åtminstone de större av dessa, effektiv polisbevakning. Det torde böra anmärkas, att den förbättring, som för landsbygdens vidkommande ernåtts i och med statspolisens tillkomst, i tiden helt faller efter utgången av år 1932. En bestämd åtskillnad måste emellertid i varje fall i fråga om polisväsendets effektivitet göras mellan de folkrika men till arealen föga betydande delar av den svenska landsbygden, som hava stadsbygds karaktär eller över huvud äga en agglomererad befolkning, och de vidsträckta delar åter som hava en mera spridd befolkning. Av grundläggande betydelse vid varje analys av fyllerisiffrorna på landsbygden i administrativ mening är därför att söka åstadkomma en boskillnad mellan stadsbygd och landsbygd. Det gäller med andra ord att undersöka var å landsbygden härdarna för fylleriet äro att söka samt att klargöra hurudan utvecklingen varit dels i stadsbygden, dels på rena landsbygden. Svårigheten vid en dylik undersökning är dels att avgöra vilka orter, som äro att hänföra till stadsbygden, dels att i varje särskilt fall av primäruppgiften till fylleristatistiken kunna fastslå om förseelsen blivit begången å en ort, som sålunda är att räkna till stadsbygden. Redan definierandet av begreppet stadsbygd stöter på ej ringa svårighet. Med stadsbygd i statistisk och geografisk mening torde allmänneligen förstås »varje befolkningsagglomeration av avsevärdare storlek, som med någorlunda sammanhängande bostadszoner och ordnad bebyggelse utbreder sig över ett relativt hopträngt område och vars invånare till övervägande del idka annan näring än åkerbruk» (Sveriges officiella statistik. Folkräkningen 1920 Del I I sid. 4). Till stadsbygden kunna sålunda förutom städerna hänföras ej blott köpingar och municipalsamhällen utan även ett stort antal stationssamhällen och handelsplatser, bruks- och industrisamhällen, gruvorter, fisklägen, villastäder och förorter. Som undre gräns sattes vid 1920 års folkräkning, eller den senaste tidpunkt, för vilken en förteckning över de tättbebyggda orterna finnes upprättad, ett invånarantal av 250. Vid en undersökning sådan som den här föreliggande skulle det dock vara mindre riktigt att utan vidare lägga ovannämnda förteckning av år 1920 till grund för orternas klassificering. Stadsbygdens utbredning var veterligen en annan redan år 1925, eller det första året för denna undersökning, och än mer år 1932. En fortgående förskjutning har hela det senaste decenniet ägt rum ej blott från landsbygden till städerna utan, och måhända än starkare, o från den rena landsbygden till stadsbygden utanför städernas jurisdiktionsområden, från jordbruksbygderna till industribygderna. När resultatet av 1930 års folkräkning föreligger kommer det helt säkert att visa sig, att särskilt förorterna till våra städer och de många stationssamhällena fått emottaga ett ansenligt befolkningstillskott från den rena landsbygden. A t t fylleriet å larrdsbygden främst är lokaliserat till stadsbygden framgår redan av de absoluta fyllerisiffrorna för de särskilda länens landsbygd. Det största antalet förseelser, eller 437 av 4 842, förmärktes år 1925 i Gävleborgs län, och därefter följde Malmöhus med 422 och Västernorrlands län med 421. Enbart i dessa tre typiska stadsbygdslän, vilka då i sig inrymde blott 17 % av landsbygdsbefolkningen i riket, belöpte nära 27 % av alla landsbygdens fylleriförseelser. År 1932 förekom det största antalet förseelser, eller 867 av 6 677, i Västernorrlands län och därefter följde Gävleborgs med 693 och Göteborgs

643 och Bohus län med 527. Mot en befolkning å 15 % av landsbygdsbefolkningen i riket svarade i detta fall ej mindre än 31 % av de å landsbygden begångna förseelserna. I nämnda län var alltså år 1932 fyllerifrekvensen i genomsnitt något mer än dubbelt så hög som å rikets landsbygd räknad i ett. Det minsta antalet förseelser åter, eller blott 20, redovisades år 1925 i Gotlands län. Därefter följde Uppsala län med 53 och Hallands län med 61. Å r 1932 var ävenledes antalet lägst, eller 55, i Gotlands län. Närmast kommo i detta fall Hallands län med 85 och Uppsala län med 87. Nämnda tre län inrymde åren 1925 och 1932 6 % av landsbygdsbefolkningen men år 1925 ej fullt 3 % och år 1932 drygt 3 % av landsbygdens fylleriförseelser. I dessa län var alltså år 1932 fyllerifrekvensen i genomsnitt föga mer än hälften så hög som å rikets landsbygd räknad i ett. Som resultat av senaste anförda statistik framgår, att år 1932 fyllerifrekvensen i Västernorrlands, Gävleborgs och Göteborgs och Bohus län var ungefär fyra gånger så hög som i Gotlands, Hallands och Uppsala län. Man frågar sig nu, finnes någon bestämd skillnad i fråga om befolkningens fördelning på staolsbygd och landsbygd mellan de tre första länen å ena och de tre sista länen å andra sidan. Svaret härå erhålles omedelbart ur den förut citerade redogörelsen för 1920 års folkräkning. Enligt berörda officiella statistik räknaele år 1920 Göteborgs och Bohus, Gävleborgs och Västernorrlands län vid sidan om Stockholms län, som ävenledes har ett ansenligt antal fylleriförseelser, det största absoluta antalet invånare i tättbebyggda orter utanför städernas jurisdiktionsområden. Gotlands och Hallands län hade den mins t a och Uppsala län hade efter Jämtlands, Södermanlands, Skaraborgs och Blekinge län den därnäst minsta landsbygdsbefolkningen i stadslika orter. En tydlig parallellism synes alltså redan av denna numera föråldrade befolkningsstatistik att döma förefinnas mellan antalet fylleriförseelser och intensiteten av befolkningsagglomerationen. Då skiljaktigheten i detta senare hänseende mellan de typiska stadsbygds- och de mera utpräglade landsbygdslänen numera utan tvivel är än större än år 1920 och fylleriförseelserna de senare åren än mer koncentrerats till stadsbygdslänen, torde överensstämmelsen bliva än mer slående då jämförelse en gång kan anställas på grundval av resultatet av 1930 års folkräkning. Ehuru redan den i det föregående anförda statistiken synes utgöra ett starkt belägg för riktigheten av det antagandet, att fylleriet jämväl på landsbygden främst är en stadsbygdsföreteelse, torde dock full klarhet härom först kunna vinnas genom en efter berusningsorten verkställd detaljbearbetning av primärmaterialet till den officiella fylleristatistiken. Genom en bearbetning från fall till fall av de å de individuella domstolsuppgifterna meddelade anteckningarna om orten för förseelsens begående och en klassificering av dessa orter a skida agglomerationsgrupper kan uppenbarligen spörsmålet statistiskt klarlaggas. Det må dock ej fördöljas, att en dylik intensivundersökning stöter på vissa svårigheter. Dels är nämligen i en del fall ej orten utan blott kommunen angiven å primäruppgiften, dels kan svårighet möta att identifiera den å sagda uppgift angivna orten. I s/fte att närmare utreda landsbygdsfylleriets förekomst och den å landsbygden konstaterade fylleristegringen har inom kontrollstyrelsen en dylik intensivundersökning blivit utförd. Då av praktiska skäl ej hela det omfattande primärmaterialet för de senare åren kunnat bliva föremål för sådan beajöetung, har undersökningen utförts enligt den s. k. representativa metoden. Med hänsyn till primärmaterialets beskaffenhet — ortsuppgifterna för de två första år, modern fylleristatistik föreligger, eller för åren 1923 och 1924, hava visat sig mindre fullständiga — har undersökningen måst begynna först med

644 år 1925. Då statistik emellertid finnes fullt utarbetad ända till och med år 1932 har undersökningsperioden likväl kunnat omfatta åtta hela kalenderår. För att få undersökningen i görligaste mån representativ hava som undersökningsområden utvalts län dels i skilda delar av landet, dels med i agglomerationshänseende skild karaktär. Undersökningen omfattar således ett morrlandslän, nämligen Västernorrlands, med ansenlig stadsbygdsbefolknmg; fem mellansvenska län — därav ett, Stockholms, med stor förortsbefolkning, tva, Uppsala och Södermanlands, med starkt inslag av landsbygdsbefolkning och ivå, Örebro och Västmanlands, med ansenlig såväl industri- som jordbruksbefolkning — samt ett län i södra Sverige, nämligen Kronobergs, där industriorter, om än sparsamt, förekomma i en i övrigt typisk jordbruksbygd. ^ _ I fråga om undersökningens närmare utförande må nämnas, att varje a mdividualuppgiften angiven ort identifierats med tillhjälp av tillgängliga uppslagsböcker (postortslexikon, handelskalender, geografiska handböcker etc.) och kartor och därefter klassificerats med hänsyn till ortens karaktär av stadsbygd eller landsbygd. Till stadsbygden har främst räknats alla de orter, som finnas upptagna i den av statistiska centralbyrån vid 1920 års folkräkning upprättade förteckningen över stadslika orter, men även i åtskilliga fall sådana orter som med säkerhet numera kunna antagas vara att räkna till stadsbygden. Direkta antydningar härom i nyare källmaterial ha här alltid fått fälla utslaget, såvida ej undersökningsledarens kännedom om en orts karaktär av stadsbygd eller ren landsbygd gjort en dylik rådfrågnmg av de tryckta handböckerna överflödig. Därest tvekan i något fall förelegat har orten konsekvent hänförts till den rena landsbygden. De siffror, som i det följande meddelas å antalet å rena landsbygden begångna förseelser, äro som en följd härav att betrakta såsom maximital. . . t Vid bearbetningen har åtskillnad gjorts mellan 1) köpingar, 2) mumcipalsamhällen, 3) förorter, 4) stationssamhällen, 5) andra samhällen och 6) ren landsbygd, varjämte till en särskild grupp hänförts förseelser begångna 7) a bussar, tåg och båtar och helt frånräknats det fåtal förseelser^för vilka 8) berusningsorten ej finnes angiven. Det må anmärkas, att svårighet stundom förelegat att avgöra, huruvida en ort rätteligen är att betrakta såsom stationssamhälle eller annat samhälle. Den synpunkten, huruvida bebyggelsen uppväxt såsom en följd av järnvägens tillkomst eller järnvägen dragits till en redan tättbebyggd ort, har därvid varit utslagsgivande. Gruppen andra samhällen inrymmer som en följd härav så gott som uteslutande större industriorter och handels-, lastage- m. fl. platser, vilka sedan ålder haft en mera sammanträngd bebyggelse. Till grupperna köpingar och municipalsamhällen hava hänförts alla de orter, som vid utgången av år 1932 voro dylika._ Som förorter hava räknats mer eller mindre tättbebyggda orter invid eller i omedelbar närhet av större stadslika samhällen. Rayonen har växlat med hänsyn till centralortens storlek, men gränslinjen har dragits snäv i det fall, tvekan uppstått huruvida ute i periferien förortsbebyggelse verkligen förefinnes. Som förorter hava vidare allenast räknats sådana orter, där det övervägande flertalet yrkesutövare kunna antagas hava sin dagliga sysselsättning i centralorten. I de fall förseelsen uppgives hava blivit begången i eller invid nöjeslokal (dansbana e. d.) eller uppgift att så är fallet erhållits från vederbörande systembolag har anteckning härom gjorts vid bearbetningen och antalet dylika fall särskilt angivits i de vid densamma utarbetade tabellerna. Antalet i intensivundersökningen (A) medtagna förseelser i relation till samtliga å rikets landsbygd avdömda, åren 1925—1932 begångna förseelser (B) — med frånräknande dock av förseelserna i de köpingar, som numera äro städer, — framgår av tabellen här nedan:

645 Ar 1925 1926 1927 1928 1929 1930 1931 1932

A 1187 1 2ö9 1 317 1429 1 783 .1791 1793 1896

B 4 71L 4 818 5 133 5 465 6 346 6 717 6118 6 677

A % av B 25-2 26-8 25-7 261 28-1 267 29'3 28-4

1925-32 12 485

45 985

272 Drygt V* av samtliga fylleriförseelser å landsbygden hava sålunda medtagits i förevarande undersökning. Antalet å Stockholms läns landsbygd begångna fylleriförseelser, fördelade efter berusningsorten 1 , utgjorde: Å

r

1925 1926 1927 1928 1929 1930 1931 1932 1925-32

Köp., mun.-samh.

Förorter

Stat.samh.

Andra samh.

Ren Ibgd

Buss.ar o. d.

79 ( 1) 127 ( 1) 132 ( 1) 98 114 ( 5) 102 ( 1) 147 ( 3) 137 ( 2)

55 ( 5) 52 ( 4) 64 ( 10) 99 ( 18) 157 ( 84) 141 ( 47) 107 ( 54) 80 ( 12) 755 (234)

8 ( 1) 10 7(3) 11 9 7(2) 22(4)

16 24 ( 1) 10 ( 2) 13 ( 2) 22 ( 3) 25 38 ( 8) 20 ( 4)

17 19(6) 11 17 ( 2) 15 ( 7) 19 ( 4) 29 ( 8) 46 ( 3)

9 3 2 6 1 1 1

184 ( 7) 235 ( 12) 226 ( 16) 244 ( 22) 317 ( 99) 295 ( 54) 344 ( 77) 284 ( 21)

74 (10)

168 (20)

173 (30)

2129 (308)

936 (14)

Summa

Av sammanlagt 2 129 under åren 1925—1932 begångna förseelser, för vilka berusningsorten finnes angiven (15 förseelser med okänd berusningsort hava här frånräknats), härrörde alltså allenast 173, eller 8 %, från orter å rena landsbygden. Antalet landsbygdsförseelser visar dock stark ökning år 1932 jämfört med år 1925. Såsom en följd härav har åren 1925—1932 andelen av de å rena landsbygden begångna förseelserna stegrats från 9 till 16 %. I trots härav uppgingo dock de egentliga landsbygdsförseelserna ej ens till /fl av samtliga å landsbygden begångna förseelser. — Av samtliga fylleriförseelser å rena landsbygden voro under de åtta åren 1925—1932 17 % begångna i eller invid nöjeslokal. Motsvarande siffra för de tättbebyggda orterna stannade vid 14 %. Med hänsyn till länets belägenhet omkring rikets största stadskommun och den starka befolkningsanhopningen inom Storstockholms rayon är såsom man kunnat vänta flertalet förselser att söka inom nämnda område och främst i huvudstadens omedelbara närhet. Enbart inom Solna, Spånga och Nacka kommuner återfinnas 1 071, eller jämnt 50 %, av samtliga förseelser. Av berörda förseelser voro ej mindre än 228, eller 21 %, begångna i eller invid nöjeslokal. Flertalet övriga förseelser härröra dels från utkanterna av Storstockholm, dels från några kustkommuner i Roslagen. I ej mindre än 43 av länets vid utgången av år 1932 till antalet 112 landskommuner (4 köpings- och 108 egentliga landskommuner) har under de åtta åren 1925—1932 ingen enda fylleriförseelse blivit beivrad. Flertalet av dessa kommuner återfinnas i länets mera avlägsna delar och äro typiska jordbrukskommuner eller kommuner med gles skärgårdsbefolkning. Invånarantalet i kommunerna utan beivrat fylleri var vid undersökningsperiodens början 34 901 och vid dess slut 32 603. Motsvarande siffror för övriga kommuner voro resp. 174 296 och 183 875. 1

Därav antalet förseelser vid nöjeslokaler angivet inom parentes.

646 Antalet å Uppsala läns landsbygd begångna fylleriförseelser utgjorde: Å

r

1925 1926 . . 1927 1928 1929 1930 1931 1932 1925-32

Köp., mun.-samh.

förorter

9 7 10 5 2 5 12 5

4(1) 2 6(2) 11(3)

26(7)

2 1(1)

saiiih.

Andra samh.

Ren lbgd

2 4 11 1 2 6 11(1) 1 38(1)

11 7 30 15 12 25 19(6) 14(1) 133 (7)

31 26 18 15 28 ( 3) 22 ( 2) 36 (10) 56 ( 6) 232 (21)

Stat.-

Bussar o. d.

— — 5

— — 1

— 6

Summa

53 46 70 ( 1) 41 48 ( 4) 60 ( 2) 85 (19) 87(10) 490 (36)

Av sammanlagt 490 förseelser voro i detta län ej mindre än 232, eller 47 %, begångna å rena landsbygden. Antalet dylika landsbygdsförseelser visar jämväl här större stegring från år 1925 till år 1932 än förseelserna i de tättbebyggda orterna. — För 21, eller 9 %, av dessa 232 landsbygdsförseelser finnes uppgift meddelad att desamma blivit begångna i eller invid nöjeslokal. För de från stadsbygden härrörande 252 förseelserna är detta fallet med 15, eller 6 %. »Dansbanefylleriet» synes alltså inom detta län vara föga framträdande. De flesta av de i stadslika orter begångna förseelserna härröra från ett fåtal kommuner i länets norra del. Sålunda redovisas .45 förseelser från Tierps köping och ej mindre än 101 från enbart de tättbebyggda orterna i Älvkarleby kommun. I här avsedda samhällen återfinnas alltså Vs av förseelserna å länets landsbygd. Om till nämnda antal läggas 28 förseelser från de mindre agglomererade delarna av Älvkarleby kommun och 51 förseelser, begångna i Tierps landskommun (därav 40 här redovisade å den rena landsbygden), stiger antalet förseelser inom Tierps- och Älvkarlebybygden till nära hälften (46 %) av samtliga de å landsbygden beivrade förseelserna. Fåtaliga äro däremot förseelserna i förorterna till Uppsala stad och än sällsyntare förseelserna i länets södra del. Av länets 86 landskommuner (1 köping och 85 egentliga landskommuner) redovisa för de åtta åren 1925—1932 ej mindre än 43, eller jämnt hälften, ingen enda fylleriförseelse och flera av de övriga endast någon enstaka förseelse. Å större delen av den rena landsbygden har under flertalet av dessa år intet som helst beivrat fylleri förekommit. År 1932 förmärktes dock i en del av dessa typiska jordbrukskommuner utan beivrat fylleri en eller annan förseelse. Folkmängden i kommunerna utan förseelser var år 1925 28 350 och år 1932 26 528 samt i övriga kommuner resp. 75 815 och 74 428. Antalet fylleriförseelser å landsbygden i Södermanlands län utgjorde: Å

r

1925 1926 1927 19*>8 1H29 1930 1931 1932 1925-32

Köp., mun.-samh.

Förorter

61 61 53 75 76 109 101 78

1 3 2(1) 6 5

—

6(1) 23(2)

Stat.samh. 13(1) 18 5 2 2(1) 13 9 8 70(2)

Andra samh.

— 2

— 2

— — 6

Ren lbgd

Bussar o. d.

Summa

9 ( 3) 10 ( 2) 10 ( 2) 21 ( 5) 20 ( 6) 17 ( 5) 12 ( 3) 19 ( 7) 118 (33)

1 1

84(4) 93 ( 2) 71(2) 103 ( 6) 105 ( 7) 14« ( 5) 122 ( 3) 112 ( 8) 836 (37)

— 1 1

— — 1 5

647 A v samtliga 836 fylleriförseelser återfunnos allenast 118, eller 14 %, i rena landsbygdskommuner. — Av dessa uppgivas 33, eller 28 %, hava blivit begångna i eller invid nöjeslokal. Motsvarande procenttal för förseelser i övriga kommuner stannade under 1. — Det övervägande flertalet förseelser, eller 614, belöpte å köpingskommunen Malmköping (175) och de 6 municipalsamhällena. Ansenligt är antalet förseelser, förutom i Malmköping, i municipalsamhällena Flen (160), Oxelösund (132) och Gnesta (77). I municipalsamhällena Valla och Vingåker är antalet väsentligt lägre (resp. 34 och 32) och i Sparreholm mycket oansenligt (4). Jämväl från förorterna redovisas ett mycket ringa antal förseelser — i Torshälla landskommun, vilken här räknats såsom förort till Eskilstuna, förekommo under dessa åtta år endast 7 förseelser — och förseelserna i de många stationssamhällena äro likaledes mycket fåtaliga. Endast vid Sköldinge på järnvägslinjen Flen—Katrineholm har under denna tid beivrats ett mera nämnvärt antal förseelser (41). I detta län sakna 41 av de 89 landskommunerna (1 köping och 88 egentliga landskommuner) fylleriförseelser under den tid av åtta år, denna undersökning omfattar. Kommunerna utan fylleri äro spridda över hela länet. Relativt fåtaliga äro desamma dock i länets sydöstra del. Frånsett i Malmköping och i kommunerna med municipalsamhällen är dock fyllerifrekvensen jämväl i de övriga kommunerna mycket låg. Å större delen av den rena landsbygden har i Södermanlands liksom i Uppsala län under flertalet av dessa åtta år intet som helst beivrat fylleri förekommit. Fylleriet i nära nog alla de mera typiska jordbrukskommuner, där dylikt överhuvud beivrats, har stannat vid en eller annan förseelse något enstaka år. Antalet invånare i kommunerna utan beivrat fylleri var i detta län ej mindre än 41 852 vid ingången av år 1925 och 39 217 vid utgången av år 1932. I övriga kommuner uppgick invånarantalet till resp. 91 499 och 87 084. Antalet å Örebro läns landsbygd begångna fylleriförseelser framgår av tabellen här nedan: Å

r

1925 1926 1927 1928 1930 1931 1932 1925—32

Köp., mun.-samh.

Förorter

Stat.samh.

Andra samh.

Ren lbgd

127 ( 1) 96 ( 2) 102 ( 9) 66 ( 4) 106 ( 6) 128 ( 3) 85 112 ( 3) 822 (28)

7 6(1) 5 2 7 5 3 7 42(1)

11 17 ( 6) 20 ( 4) 32 ( 8) 46 (20) 38 .15) 26 ( 4) 23 ( 4) 213 (61)

15 17 ( 1) 28 ( 4) 37 ( 21) 55 ( 19) 54 ( 21) Ö3 ( 26) 35 ( 15) 274 (107)

28 ( 3) 35 ( 4) 24 29 ( 6) 35 i 7) 32 ( 5) 46(11) 57(8) 286 (44)

Bussar o. d. 4

— — — — — 1

— 5

Summa

192 ( 4) 171( 14) 179 ( 17) 166 ( 39) 249 ( 52) 257 ( 44) 194 ( 41) 234 ( 30) 1642 (241)

Antalet fylleriförseelser å rena landsbygden befinnes i detta län vara absolut taget ej så ringa, eller 286, och därtill i stigande men i relation till hela antalet å landsbygden beivrade förseelser, eller 1 645, ganska oansenligt, allenast 17 %. — Av landsbygdsförseelserna uppgivas 44, eller 15 %, vara begångna i eller invid nöjeslokal. Motsvarande procenttal för »dansbaneförseelserna» i övriga landskommuner är ävenledes 15. — Hälften, eller 822, av de ovannämnda 1 642 förseelserna å länets landsbygd härröra från köpingar och municipalsamhällen. Det största antalet, eller 229, uppvisar Karlskoga municipalsamhälle. Därefter följa Hallsbergs köping med 185 och Kumla municipalsamhälle med 156 samt Kopparbergs köping med 129. Härefter, ehuru på långt avstånd, komma municipalsamhällena Fjugesta (38), Jannelund (29), Fellingsbro (22), Frövi (16), Grythyttan (10) och Almby (8). I förorts-

648 områdena är även i detta län antalet förseelser mycket ringa eller allenast 42, varav 25 i Längbro och 5 i Ånsta utanför Örebro, 7 invid Karlskoga och 5 invid Askersund. Märkbart större, eller 213, är antalet förseelser i stationssamhällena. Antalet dylika samhällen, från vilka förseelser rapporteras, uppgår emellertid till ej mindre än 19 och, förutom från Laxå (46), Vretstorp (42), Bredsjö (35), Mosas (16), östansjö (13), Mullhyttan (12), Hörken (11) och Stora (10), av vilka samhällen de 2 sistnämnda äro belägna i länets Västmanlandsdel och de 6 övriga i Närke, belöper å ett vart av dessa samhällen allenast ett ringa fåtal förseelser. Än något större än i gruppen stationssamhällen, eller 274, är antalet förseelser i gruppen andra samhällen. Av dessa, återfinnas resp. 67 och 21 förseelser i brukssamhällena Hällefors och Svarta medan övriga 186 förseelser äro fördelade å ej mindre än 33 olika samhällen, av vilka flertalet jämväl äro brukssamhällen. I 12 av länets 61 landskommuner (2 köpingar och 59 egentliga landskommuner) har under dessa åtta år ingen enda förseelse blivit beivrad. Av dessa kommuner utan fylleriförseelser återfinnas 11 i Närke och 1 (Bjurtjärn) i länets Värmlandsdel och följaktligen ingen i den till länet hörande delen av landskapet Västmanland. De egentliga härdarna för fylleriet utgöra Karlskoga med omnejd, Kumla och Grimstens härader, Kopparbergs köping samt några av bruksorterna i Nora bergslag. Påfallande lågt är däremot fylleriet i trakterna omkring Örebro. Folkmängden i kommunerna utan fylleri stannade i detta län åren 1925 och 1932 vid resp. 11 607 och 10 695 mot resp. 167 129 och 161 572 i övriga landskommuner. Antalet å Västmanlands läns landsbygd begångna fylleriförseelser utgjorde: r

Köp., mun -samh.

Förorter

1925-32

28(2) 45 38 29(1) 25 44 41 20 270 (3)

Å

1925 1926 1927 1928 1929 1930 1931 1932

3 2(1) 5 2 1 10) 18(2)

Stat.samh.

Andra samh.

Ren lbgd

17(1) 22 10 9(2) 20 (3) 17 21(2) 9(1) 125 (9)

36 ( 4) 45 50 ( 6) 40 ( 5) 51 ( 3) 50 (12) 44 (11) 33 ( 4) 349 (45)

20 ( 8) 25 33 (15) 44 (16) 58 ( 8) 39(11) 32 ( 1) 39 (16) 290 (75)

Bussar o. d.

2 2 2 6

Summa

105 ( 15) 137 136 ( 21) 124 ( 25) 159 ( 14) 154 ( 23) 141 ( 14) 102 ( 22) 1058 (134)

Av de 1 058 fylleriförseelserna i detta län återfinnas 290, eller 27 %, på rena landsbygden. — Ett antal av 75, eller 26 %, uppgivas vara begångna i eller invid nöjeslokal. Motsvarande procenttal för förseelserna i de stadslika orterna understiger 8. — Nära nog lika stort som å rena landsbygden är det sammanlagda antalet förseelser i Kungsörs köping och i de 3 municipalsamhällena. Nämnda antal utgör nämligen ej mindre än 270, därav 77 i Kungsör och resp. 84, 65 och 44 i municipalsamhällena Norberg, Västanfors och Heby. Antalet förortsförseelser stannar vid blott 18, varav 12 i Arboga landskommun. Från förorterna till Västerås har under dessa åtta år endast 1 enda förseelse rapporterats. Märkbart större är däremot fylleriet i en del stationssamhällen. Gruppsiffran för dessa är 125. Av ifrågavarande förseelser återfinnas ej mindre än 47 i Tillberga och 25 i Kolbäck, båda vid Västeråsbanan, och 15 i Tärnsjö vid Sala—Gysingebanan. De återstående 38 i denna giupp äro fördelade å 9 andra stationssamhällen. Än mer ansenligt är antalet förseelser i gruppen andra samhällen. Det samma uppgår nämligen till 349. Främst bland dessa tättbebyggda orter kommer den stora industriorten Sura-

649 hammar med 77 förseelser och därefter den vida mindre, ehuru köpingsliknande orten Åby i östervåla med 60 och brukssamhället Hallstahammar med 48. De 164 övriga förseelserna i denna grupp äro spridda å ej mindre än 15 andra samhällen, av vilka 9 äro brukssamhällen. I 15 av de 66 landskommunerna (1 köping och 65 egentliga landskommuner) i detta län finnes under hela åttaårsperioden ingen fylleriförseelse. Dessa, 15 kommuner, vilka alla, möjligen med något undantag, måste betecknas såsom rena jordbrukskommuner, ligga spridda i olika delar av länet. Det mera framträdande fylleriet är däremot koncentrerat främst till brukskommunerna utmed Kolbäcksån — men ej till brukskommunerna utmed Hedströmmen — samt vidare till Norbergs och Karbennings kommuner i norra Västmanland samt till östervåla kommun i norra Fjärdhundra. Frånsett dessa kommuner och ett relativt fåtal spridda kommuner med stadslika samhällen är fyllerifrekvensen i Västmanlands län liksom i stora delar av de angränsande Uppsala och Södermanlands län mycket låg. Enär emellertid kommunerna utan beivrat fylleri som regel äro att söka bland de till invånarantalet minsta kommunerna i länet räknade dessa kommuner åren 1925 och 1932 blott resp. 14 406 och 13 576 invånare. Invånarantalet i övriga landskommuner var däremot ej mindre än resp. 102 825 och 97 642. Antalet fylleriförseelser å landsbygden i Kronobergs län belyses av nedanstående sammanställning: Å

r

1925 1926 1927 1928 1929 1930 1931 1932

Köp., mun.-samh. 78 83 ( 2) 91(6) 87 136 ( 6) 120 ( 4) 100 70 ( 2)

1925—32

765 (20)

Förorter

Stat.samh.

Andra samh.

Ren lbgd

Bussar o. d.

4 8 ( 2) 1 2 12 ( 7)

25 ( 1) 37 ( 2) 40 ( 5) 38 ( 8) 58 (13) 54 (13) 37 (19) 28(11)

18 14 ( 1) 11 ( 3) 5 28 ( 7) 11 16 ( 2) 26 ( 1)

20 ( 2) 19 ( 3) 30 ( 10) 43 ( 10) 50 ( 14) 59 ( 22) 66 ( 21) 73 ( 38)

1 3

317 (72)

129 (14)

360 (120)

[7

7 ( 2) 9 ( 1) 43 (12)

2 1

Summa

146 ( 3) 164 ( 10) 173 ( 24) 175 ( 18) 286 ( 47) 244 ( 39) 227 ( 44) 206 ( 53) 1621 (238)

Av de 1 621 förseelserna å detta läns landsbygd komma 360, eller 22 %, å rena landsbygden. Genomsnittssiffran för åttaårsperioden befinnes alltså vara låg men förseelserna inom denna grupp hava de senaste åren starkt ökat. År 1925 var procenttalet blott 14 men år 1932 35. — Ej mindre än 120, eller */„ av de 360 landsbygdsförseelserna uppgivas vara begångna i eller invid nöjeslokal. Mot 2 dylika »dansbaneförseelser» år 1925 svara ej mindre än 38 år 1932. — Ganska ansenligt är antalet förseelser i köpingar och municipalsamhällen. Totalsiffran för dessa, eller 765, är mer än dubbelt så hög som motsvarande siffra för rena landsbygden. Störst är antalet i Älmhults köping (184), nära följt av antalet i Ljungby municipalsamhälle (180), vari ingår Ljungby köping, vilken ej utgör egen kommun. Härefter följa, ehuru på långt avstånd, Alvesta (77) och Ryds municipalsamhällen (68), Tingsryds köping (620, Lidhults (57) och Strömsnäs bruks municipalsamhällen (43), Markaryds köping (28) samt municipalsamhällena Åseda (26), Vislanda (24), Växjö östregård (15) och Hovman torp (1). Förortsförseelserna äro i detta län mycket fåtaliga, eller blott 43. Större är däremot antalet förseelser i gruppen stationssamhällen, eller 317. Av dessa senare belöpa resp. 70 och 46 enbart å Liatoips och Moheda stationssamhällen vid Södra stambanan, övriga 201 försee.ser äro fördelade å ej mindre än 24 olika stationssamhällen. Gruppen andra samhällen är här representerad med blott 129 förseelser. Främst kom-

650 mer det lilla brukssamhället Skruv i Ljuders kommun med 22 förseelser och därnäst det jämväl ganska oansenliga industrisamhället Lenhovda i kommunen med samma namn med 16 förseelser. Återstående 91 förseelser återfinnas i 16 olika samhällen, varav flertalet äro industriorter. I 19 av de 87 landskommunerna (3 köpings- och 84 egentliga landskommuner) i detta län har under åren 1925—1932 ingen enda fylleriförseelse beivrats. Av dessa 19 kommuner äro 3 belägna i Uppvidinge härad, 4 i Konga, 3 i Kinnevalds, 4 i Allbo och 5 i Sunnerbo härad. Såsom efter vanligheten i jordbrukslänen är dock fyllerifrekvensen i åtskilliga av de kommuner i Kronobergs län, där förseelser överhuvud förekommit, mycket ringa. Från flertalet landsbygdskommuner finnes allenast en eller annan förseelse redovisad för något enstaka år. Det största antalet förseelser i dessa senare kommuner visar under dessa åtta år Härlunda i Allbo härad med 36 och minst ett 20-tal förseelser därjämte endast kommunerna Algutsboda i Uppvidinge, Ormesberga i Norrvidinge, Virestad i Allbo samt Pjätteryd och Ryssby i Sunnerbo. De egentliga härdarna för fylleriet torde återfinnas i de tättbebyggda orterna i Allbo härad, främst utmed stambanelinjen mellan Moheda i norr och Älmhult i söder, samt i en del, ävenledes tättbebyggda, orter i det angränsande Sunnerbo. Folkmängden i de 19 kommunerna utan fylleriförseelser var åren 1925 och 1932 resp. 16 560 och 15 601 och i övriga landskommuner resp. 132 379 och 129 868. Antalet å Västernorrlands läns landsbygd begångna förseelser utgjorde: År

Mun.samh.

Förorter

Stat.samh.

1925 . . . . 1926 . 1927. 1928 . 1929 . 1930 . 1931 . 1932.

83 66 83 ( 1) 101 ( 9) 1H8 (24) 140 ( 6) 164 ( 7)

39 30 33

30 ( 2) 37 ( 3) 36 ( 8) 72 (10) 54 (16) 37 (16) 44 ( 5) 66 ( 9)

947 (47)

376 (69)

192c

Andra samh.

198 ( 4) 209 ( 4) 225 ( 9) 53 ( 3) 232 ( 10) 217 ( 17) 63 70 ( 1) 252 ( 14) 66 (20) 198 ( 36) 78 ( 4) 290 ( 1H) 432 (28) 1821(112)

Ren lbgd

Bussar o. d.

69 ( 2) 1 92 ( 1) 5 80 ( 2) 1 105 ( 4) 4 131 (12) 8 12'. ( 4) 6 160 (18) 3 252 (12) 7 1 015 (55) 35

Samma

420 ( 8) 4H9 ( 8) 458 ( 20) 567 ( 36) 611 ( 69) 631 ( 41) 635 ( 86) 865 ( 43) 4 626(311)

Antalet fylleriförseelser å den rena landsbygden uppgår i detta län till 1 015. Absolut taget är antalet stort, och därtill nära fyrdubblat år 1932 jämfört med år 1925, men i relation till det totala antalet förseelser, som utgör ej mindre än 4 626, tämligen ringa, eller blott 22 % (år 1925 16 % och år 1932 29 %). — Endast 55 av dessa förseelser, eller 5 %, uppgivas vara begångna i eller invid nöjeslokal mot 256, eller 7 %, i stadslika orter. — Nära nog lika stort som å rena landsbygden är antalet förseelser i gruppen municipalsamhällen (länet saknar köpingar). Antalet i fråga uppgår nämligen till 947. Enbart på Kramfors belöpa 595 förseelser. I andra rummet kommer Skönsberg med 144 och härefter Nyland med 60, Alby med 55, Skönsmon med 45, Bredbyn med 26 och Gångviken med 22. Förortsförseelserna måste däremot betecknas såsom ganska fåtaliga. Trots den stora förortsbebyggelsen kring flera av städerna i detta län, och främst omkring Sundsvall, stannar antalet dylika förseelser vid 376. Av dessa komma 338 på Sundsvalls förorter, vartill räknats Sköns och Alnö kommuner samt de närmast staden belägna tättbebyggda orterna i Selångers kommun, 12 på förorterna till Härnösand (i den närmast staden belägna delen av Säbrå kommun) och de 26 övriga på förorterna till länets övriga större centralorter. Det må dock anmärkas att till

651 ovanstående siffror även rätteligen bör läggas antalet förseelser i de municipalsamhällen, som ligga tätt invid dessa orter. Således äro Skönsmon, Skönsberg och Gångviken förorter till Sundsvall och, efter tillägg av de i dessa samhällen begångna 211 förseelserna, stiger antalet förseelser i Sundsvalls förorter till 549. Ganska talrika äro förseelserna i gruppen stationssamhällen. Antalet utgör här 432. Ej mindre än 103 belöpa dock ensamt på Ange. Närmast därefter kommer det ej långt från Ange, vid tvärbanan till Sundsvall, belägna Erikslund (med Västanå) 72 samt i tredje rummet Hoting vid Inlandsbanan med 56 och i fjärde Långsele med 28. De övriga 173 förseelserna äro fördelade på 27 olika stationssamhällen. Den ojämförligt största siffran, eller 1 821, uppvisar i detta utpräglade stadsbygdslän gruppen andra samhällen. Antalet dylika med fylleriförseelser är mycket stort, ej mindre än 110, men med i det följande angivna undantag stannar antalet förseelser i varje dylikt samhälle vid högst ett 30-tal, d. v. s. vid i genomsnitt 3 å 4 per år. Samhällen med ett större antal förseelser äro i Medelpad Ljungaverken med Hångsta (64) och Torpshammar med Klöstre (32), båda i Torps kommun, Källsta (77) i Stöde, Matfors med Skjöle och Angjom (117) i Tuna, Kvitsle (50) i Njurunda samt Vivsta med Vivstavarv (56) och Berge med Bergeforsen (42) i Timrå. Liknande samhällen i Ångermanland äro Svanö med Strömnäs (60), Frånö (55), ödsby (183), Östby (78) och Limsta med Norrlimsta (38), alla i Gudmundrå, Ramvik (93) i Högsjö, Bollsta bruk (34) i Ytterlännäs, Ramsele (71) i kommunen med samma namn och Krånge (56) i Junsele. Allenast 2 av de 63 landskommunerna i detta län, eller Vibyggerå i kustlandet norr om Härnösand och Multrå omedelbart öster om Sollefteå, sakna fylleriförseelser. Invånarantalet i dessa kommuner var åren 1925 och 1932 blott resp. 3 265 och 2 997 mot resp. 233 087 och 239 383 i övriga landskommuner. I flera av dessa senare är det totala antalet fylleriförseelser mycket stort. Fyllerisiffrorna i detta län äro av en annan storleksordning än motsvarande siffror i nära nog alla andra landsdelar, Gävleborgs län möjligen undantaget. E t t antal av minst 100 förseelser uppvisas således av kommunerna — ren landsbygd och stadsbygd alltså tillsammantagna — i Medelpad Borgsjö (260), Torp (302), Stöde (120), Tuna (177), Njurunda (266), Skön (364), Timra (146) och Alnö (121) samt i Ångermanland Gudmundrå (1 082), Högsjö (165) och Ramsele (118). Härdarna^ för det mest framträdande fylleriet äro således att söka utmed Ljungan från trakterna omkring Ange i väster till Sundsvall i öster, vidare jämväl i övriga delar av Sundsvallsdistriktet, i Ådalen i de stora industrikommunerna söder om Nyland samt i Faxälvens dalgång uppe i Ramsele. Ansenligt är fylleriet även i en hel del andra kommuner men detsamma är där så gott som helt lokaliserat till de tättbebyggda orterna nere i själva älvdalarna eller utmed järnvägslinjerna. Relativt fåtaliga äro däremot förseelserna i praktiskt taget hela den stora kustbygden från Härnösand i söder till gränsen mot Västerbottens län i norr och för övrigt i så gott som hela norra Ångermanland, Ramsele och Resele samt Fjällsjö tingslag dock undantagna. Jämväl i detta län synas fylleri förseelserna nära nog uteslutande vara att söka i industribygden och det här förekommande fylleriet på rena landsbygden torde endast mera sällan härröra från den egentliga jordbruksbygden utan från bygder med visserligen ganska spridd, men dock ej jordbruksidkande befolkning. Ett sammandrag av totalsiffrorna för de åtta åren för vart och ett av de sju länen ävensom av siffrorna för vart och ett av åren 1925—1932 för länen, räknade i ett, följer här nedan,

652 Län

S:a 1925-32 1926 1927 , 1928 , 19-^9 , 1930 , 19H1 > 1932

Köp., mun.samh.

Förorter

936 55 614 822 270 765 947

755 26 23 42 18 43 376

4 409 465 485 509 461 597 648 650 594

Bussar Summa o. d.

Stat- Andra samh. samh.

Ren lbgd

%

74 38 70 213 125 317 432

168 133 6 274 349 129 1821

173 232 118 286 290 360 1015

8 47 14 17 27 22 22

23 6 5 5 6 7 35

2129 490 836 1642 1058 1621 4 626

1 283 1269

2 880

2 474

12 402

115 138 126 146 200 205 192 147

294 318 354 344 385 419 348 418

194 226 206 274 337 314 381 542

16 18 16 19 19 18 22 29

16 12 5 16 11 9 9 9

1184 1285 1313 1420 1775 1787 1748 1890

100 106 113 179 245 192 168 180

Som resultat av den företagna undersökningen framgår, att antalet fylleriförseelser å rena landsbygden i dessa sju län under åren 1925—1932 blott uppgått till allra högst 20 %, d. v. s. till % av landsbygdens samtliga fylleriförseelser. Då, såsom förut nämnts, till övriga grupper allenast hänfört^ sådana förseelser, som med visshet äro begångna i stadslika samhällen, äro siffrorna för rena landsbygden med all säkerhet för höga och sagda procentsiffra att betrakta såsom ett maximital. Relationstalet visar dock ganska stora växlingar i de särskilda länen. I Uppsala län, där det totala antalet förseelser är mycket ringa, var siffran ej mindre än 47 men i Stockholms län blott 8. I Västernorrlands län med dess mycket omfattande »landsbygdsfylleri» stannade densamma vid 22. Jämväl under de åtta år, undersökningen omfattar, visar relationen vissa växlingar. Tendensen har som regel varit stigande. Åren 1926—1930 var dock stegringen oansenlig, från år 1930 till år 1931 däremot mera märkbar och från år 1931 till år 1932 ganska ansenlig. Absolut taget visar antalet förseelser å den rena landsbygden åren 1926—1929 utom år 1927 stegring, nedgång år 1930 och ånyo stegring, och därtill en stark sådan, åren 1931 och 1932. Trots denna stegring stannade dock maximisiffrän, vilken nåddes år 1932, vid 542. Till jämförelse kan nämnas att fyllerisiffran enbart i Sundsvalls stad samma år var 602 och i Gävle stad 631. Det totala antalet fylleriförseelser å hela den egentliga landsbygden i dessa sju län understeg alltså avsevärt år 1932, i trots av den skedda stegringen, motsvarande antal förseelser i en enda medelstor stad, må vara en dylik med ansenligt fylleri. Den ytterst ringa utsträckning, i vilken fylleriförseelser förekomma på rena landsbygden, belyses ytterligare av det märkliga förhållandet, att, enligt vad den verkställda undersökningen givit vid handen, under de åtta åren 1925—1932 ingen enda fylleriförseelse förekommit i ej mindre än 175 av de 564 kommunerna i de sju län, denna undersökning omfattar. Fylleriförseelser saknas alltså i nära 7» a v samtliga landskommuner (lands- och stadsbygdskommuner tillsammantagna). Om till nämnda 175 kommuner läggas de kommuner, i vilka under åttaårsperioden endast någon enstaka förseelse beivrats, uppgår antalet kommuner med intet eller praktiskt taget intet beivrat fylleri till betydligt mer än halva antalet kommuner i undersökningområdet. Invånarantalet i förstberörda 175 kommuner var vid utgången av år 1932 141 217,

653 vilket motsvarar 13 % av de 564 kommunernas sammanlagda invånarantal (1115 069). Då, efter vad nu med visshet torde kunna utsägas, antalet fylleriförseelser å den egentliga landsbygden allenast är en ringa bråkdel så stort, som det i den officiella statistiken å landsbygden redovisade — antalet verkliga landsbygdsförseelser i hela riket torde år 1932 med säkerhet hava understigit 2 000, och sannolikt hava stannat vid cirka 1 500 — torde det måhända knappast vara erforderligt att söka utreda orsakerna till den skedda stegringen i »landsbygdsfylleriet». E t t försök till spörsmålets belysning må emellertid göras och detta så mycket mer som en förklaring omedelbart torde framgå av det redan i det föregående anförda siffermaterialet. Av den officiella statistiken framgår att antalet fylleriförseelser bland ungdomen under de senare åren på landsbygden i motsats till i städerna visat en stigande tendens. Antalet fylleriförseelser bland personer under eller i 25-årsåldern var sålunda på landsbygden år 1925 2 018 och år 1932 2 847 men i städerna år 1925 4 804 och år 1932 4 259. Av samtliga förseelser utgjorde de av personer i ungdomsåldrarna begångna på landsbygden år 1925 42-0 och år 1932 42-7 % och i städerna år 1925 17-8 och år 1932 18-6 %. Då drygt 2/5 av alla fylleriförseelser på landsbygden äro begångna av personer i ungdomsåldrarna och, enligt vad av senast anförda siffror framgår, fylleristegringen på landsbygden gjort sig starkare förmärkbar i ungdomsåldrarna än i de högre åldrarna och därtill, enligt vad förevarande undersökning utvisar, den totala stegringen är större på den rena landsbygden än på landsbygden i övrigt, torde ett klarläggande av det s. k. »dansbanefylleriets» andel i det totala landsbygdsfylleriet måhända kunna bidraga till belysning av frågan om orsakerna till »landsbygdsfylleriets» stegring. Antalet fylleriförseelser i och invid nöjeslokaler såväl absolut som i relation till det totala antalet förseelser i vart och ett av de i undersökningen medtagna länen och under vart och ett av åren 1925—1932 framgår av sammanställningen här nedan: Län åren 1925—1932

Köp., För- Stat.- Andra Ren Sum- Köp., FörStat. Andra Ren Samtmun.- or- samh. samh. lbgd ma mun.- or- samh. samh. lbgd liga samh. ter samh. ter Absoluta tal 10 1 2 61 9 72 28

20 7

30 21

28 3 20 47

234 7 2 1 2 12 69

107 45 14 112

4 5 17 14 41 14 10 7

7 10 19 30 108 63 63 27

4 8 12 21 37 31 50 20

14 Södermani Örebro Västmaul. . . . Västernorrl.

. .

Tillsam in; U1S Därav år 1925 . 1926 1927 1928 1929 1930 1931

> >

> > > > » »

>

> 1932 .

>

. . . . . .

Relativa tal

3 1 3 5

31 27 9 2 11 28 18

44 75 120 55 378

308 36 37 241 134 238 311 1305

14 3 3 29 7 23 6 14

8 7 24 38 49 47 89 43

18 16 29 43 57 53 72 90

41 46 101 146 292 208 284 187

1 1 3 3 7 2 2 1

7 9 17 17 44 33 38 15

3 6 10 14 19 15 26 14

12 5 39 13 11 6

17 9 28 15 26 33 5

15 7 4 15 13 15 7

3 2 7 11 13 11 26 10

9 7 14 16 17 17 19 17

4 4 8 10 17 12 16 10

Såsom i det föregående anförts finnes stundom anteckning meddelad å individualuppgifterna till fylleristatistiken att förseelsen ägt rum i eller invid

654 nöjeslokal. Enär dock ej förekrift eller ens antydan å den tryckta blanketten finnes om att uppgift härom skall lämnas utan anteckningen i fråga endast helt sporadiskt meddelats i samband med uppgiften om ort (och kommun) för förseelsens begående, kan man uppenbarligen ej utgå ifrån att mer än en, måhända ringa, bråkdel, av antalet fall, då »dansbanefylleri» förelegat, kommit att medtagas i statistiken här ovan. Dock har, som även förut antytts, i samband med bearbetningen särskild upplysning härom införskaffats från vederbörande systembolag i vissa fall, då sannolika skäl funnos att antaga att dylikt fylleri ifrågakommit. Riktigheten av detta antagande har oftast bekräftats. Mot bakgrunden av vad ovan anförts måste det antal fall av »dansbanefylleri», som kommit till synes i förevarande statistik, betecknas såsom förvånande högt. Trots den sannolikt mycket stora ofullständigheten i primärmaterialet visa sig under dessa åtta år i genomsnitt 11 % av alla fylleriförseelser å landsbygden i dessa sju län vara begångna i eller invid nöjeslokal. Siffrorna i fråga visa ganska stora växlingar såväl i de olika länen, eller från 15 % i Örebro och Kronobergs till 4 i Södermanlands län, som under olika år, eller från 4 % åren 1925 och 1926 till 17 år 1929. Å r 1932 var andelen nere i 10 %. Av än mer intresse är att avläsa relationstalet för de olika agglomerationsgrupperna. Avgjort högst är siffran för förorterna, eller hela 25 %. Att mycket lågt räknat 1ji av alla i dylika förorter begångna förseelser härröra från nöjeslokaler belyser vilka härdar för »dansbanefylleriet» dessa utkanter av de större befolkningscentra utgöra. I andra rummet, med 15 %, kommer den rena landsbygden och nära härefter, med 14 %, stationssamhällena. Därefter följa »andra samhällen», med 11, och på långt avstånd köpingarna och municipalsamhällena, med blott 3. Än mer belysande torde de relativa årssiffrorna för de särskilda agglomerationsgrupperna vara. »Dansbanefylleriet», d. v. s. det beivrade, kulminerade i köpingarna och municipalsamhällena samt i förorterna år 1929 för att år 1932 nedgå till en bråkdel av maximiårets siffra. I stationssamhällena och i de övriga samhällena såväl som på rena landsbygden nåddes däremot kulmen först år 1931. I de båda förstnämnda grupperna var nedgången år 1932 ansenlig men i den grupp som omfattar rena landsbygden ringa. Absolut taget visar a rena landsbygden »dansbaneförseelsernas» antal till och med stark ökning från år 1931 till år 1932. Man tager sannolikt ej fel om man sätter dessa svängningar i antalet fylleriförseelser i direkt samband med effektiviteten i polisens beivrande av »dansbanefylleriet». Med de förbättrade kommunikationerna — de många busslinjerna — sattes främst städernas och de större samhällenas ungdom och i viss utsträckning även ungdomen å rena landsbygden i tillfälle att bekvämt nå förorterna och andra för ordningsmakten mera fredade samlingsplatser. Dansbanor uppväxte i mängd och med nykterheten blev det synbarligen snart klent beställt. Efter hand började dock fylleriet å dessa orter beivras och följden blev först stigande men sedan, genom den bättre tillsynen vid dansbanorna, sjunkande fyllerisiffror. Som en följd av razziorna vid förorternas och stationssamhällenas dansbanor började nöjeslivet att söka sig ut till de alltjämt för övervakning ganska fredade samhällena av än mindre storlek och jämväl ut till rena landsbygden. År 1931 började man äntligen på allvar taga itu med detta senare »dansbanefylleri» och följden blev rekordartat höga fyllerisiffror. Detta senare dock ej för den rena landsbygdens del. Där erhöll tydligen först genom ikraftträdandet den 1 augusti 1932 av en bestämmelse om tilllämpning för riket i dess helhet av vissa delar av ordningsstadgan för rikets städer polismyndigheten maktmedel i sin hand att komma detta fylleri till livs. Med statspolisens tillkomst år 1933 komma utan tvivel fyllerisiffrorna å rena

655 landsbygden att för en tid än ytterligare stiga. De preliminära siffrorna över »landsbygdsfylleriet» under år 1933 synas bestyrka riktigheten av denna förmodan. Stegringen av antalet fylleriförseelser å rena landsbygden torde alltså vara mera en reflex av den, närmast som en följd av nöjeslivets urartning, framtvingade skärpta tillsynen över de där befintliga många nöjesplatserna än ett tecken å ett försämrat nykterhetstillstånd. Kulmen i »landsbygdsfylleriet» — men väl ej i antalet fylleri förseelser — torde där, om utvecklingen på rena landsbygden gestaltat sig lika som dep i de större landsbygdssamhällena, redan vara nådd. Detta »landsbygdsfylleri» torde dock kunna antagas hava varit mindre en följd av dryckessedens utbredning bland den nyktra landsbygdsbefolkningen än en av omständigheterna — nämligen den skärpta polisbevakningen i den egentliga stadsbygden — föranledd tillfällig invasion av de större samhällenas sämre element till landsbygdens samlingsplatser. Det torde nämligen ej vara endast en tillfällighet att antalet förseelser bland »utom kommunen kyrkoskriyna» i relation till hela antalet förseelser under de fem åren 1927—1931 — statistiken för landsbygden i detta fall bristfällig före år 1927 — på rikets landsbygd ökat från 43 till hela 48 % och ännu år 1932 var 46 %. Stockholm den 13 december 1933. Hans

Gahn.

656 Bilaga nr 6.

Tabellbilaga Konsumtionen av alkoholhaltiga drycker under åren 1 912— 1933. > Omsättningen av spritdrycker och vin inom olika grenar av » 2. > detaljhandeln under åren 1913—1933. Omsättningen av spritdrycker och vin per invånare inom 2> » » 3. utminutering och utskänkning under åren 1913—1933. Statsverkets inkomster av rusdrycksförsäljningen undei åren ^ 4 a o.b » > 1913—1933. > 5. » Utminuteringspriset å renat egentligt brännvin 40 % (potatis) > under åren 1914—1934. > » > 6. Det genomsnittliga försäljningspriset å vissa slag av spritdrycker under åren 1924—1933. > » 7. > Avdömda brott och förseelser mot lagstiftningen angående alkoholhaltiga drycker m. m. under åren 1913—1931. » » 8. > Personer ådömda straff för d:o. » > 9. » Fylleriförseelser under åren 1913—1933. » » 10. > Fylleriförseelser under åren 1913—1933 per 10 000 invånare. > > 11. > D:o för åren 1914—1933 i förhållande till motsvarande antal under år 1913. » > 12. 2> Fylleriförseelserna inom vissa större städer m. m. under åren 1923—1933, fördelade efter den sakfälldes ålder och motboksinnehav. > > > 13. Fylleriförseelserna i de olika städerna samt å de olika länens landsbygd under åren 1923 och 1931, fördelade efter den sakfälldes ålder och motboksinnehav. Text till tabellerna nr 9 — 1 3 . Tabell nr 14. Sverige. Brott mot strafflagen 14 kap. 13 § (misshandelsbrott med ringa eller ingen skada) under åren 1913—1931. » 15. » Brott mot strafflagen 14 kap. 13 § under åren 1913—1931 per 100 000 invånare. > > 16. Brott mot strafflagen 14 kap. 13 § för åren 1914—1931 i förhållande till motsvarande antal under år 1913. » > 17. Vissa sifferserier, ägnade att belysa konjunkturutvecklingen under åren 1913—1932. » 18. Danmark. Konsumtionen av alkoholhaltiga drycker under åren 1913— 1933. 2> 19. Sverige o Fylleriförseelser i vissa städer under åren 1913—1932. Danmark Fylleriförseelser i vissa städer under åren 1913 —1932 per 2> 20. > 10 000 invånare. D:o för åren 1914—1932 i förhållande till motsvarande > 21. antal under år 1913.

Tabell nr

1.

Sverige

657 Tabell nr 22. England.

Konsumtionen av alkoholhaltiga drycker under åren 1913— 1932. » > 23. Sverige, Konsumtionen per invånare av alkoholhaltiga drycker under Danmark åren 1913—1932. o.England. » > 24. » D:o för åren 1914—1932 i förhållande till motsvarande antal under år 1913. > 2 - 2 5 . Sverige Fylleriförseelserna under åren 1913—1932. o. England. » » 26. > Fylleriförseelserna under åren 1913—1932 per 10 000 invånare. » » 27. > D:o för åren 1914—1932 i förhållande till motsvarande antal år 1913. » » 28. 11 länder. Utvecklingen av alkoholkonsumtionen under 1900-talet i vissa europeiska länder. Konsumtionen per invånare av a) spritdrycker (liter å 50 %), b) vin, c) maltdrycker. > » 29. 22 länder. Konsumtionen av alkohol per invånare under 1920-talet i ett tjugutal länder. Denna tabellbilaga är upprättad av revisionens sekreterare, vilken sålunda svarar för riktigheten av de här meddelade uppgifterna.

42—S32437

658 Tabell nr 1. Sverige. Konsumtionen av alkoholhaltiga drycker under åren 1912—1933. Källor: Sveriges officiella statistik, Rusdrycksförsäljningen styrelsens statistiker, dr Gahn.

Spritdrycker Spritdrycker, i liter *50 % volymliter

liter 1000per tal invå- liter

1000tal liter (1) 1912 1913 1914 1915 1916 1917 1918 1919 1920 1921 1922 1923 1924 1925 1926 1927 1928 1929 1930 1931 1932 1933 Anm.

I (2)

38130 38 700 37160 36 820 29 900 9 500 7 200 13 500 35 250 28 420 22 950 23 430 25 300 26 470 26 800 27 320 27 990 28 860 29 680 30 260 27 990 24 210

(3)

6-8 6-9 44 500 6*6 39 900 6-5 40 200 52 33 600 17 10 263 1-2 7 352 2-3 14 399 6-0 37 842 4-8 31597 38 25 745 3-9 26 318 4-2 28 453 4'4 29 674 4-4 30 023 4-5 30 500 4-6 31 216 47 32 079 4-8 33 023 49 33 738 4-5 31668 39 27 538

Vin, volymliter

in. m. samt nppgifter av kontroll-

Skattepliktiga maltdrycker, volymliter

liter 1000. per tal invå- liter

liter per invånare

1000tal liter

liter per invånare

(5)

(6)

O)

(8)

(3 000

05) 112 850 0-6) 118 600 0-5) 119100 0-6) 128 600 0-8) 128 500 1-1) 121 750 l-o) 19 000 0-9 86 600 0-7 132 900 0'5 136 700 0-4 120 750 05 137 700 0-6 135 300 0-7 141 40D 0-7 146 100 0-8 151200 0-9 149 500 l-o 152 800 1-1 167 600 l-o 164 200 0-8 157 500 07 132 700

(4)

9 (3 200 1 (2 800 1 (3 300 9 (4 600 8 (6100 8 (5 900 5 5 208 4 4127 3 2 842 8 2 369 4 2 791 7 3 391 •9 3 968 0 4 483 •o

5 088

•l 5 568 •8 6 247 •4 6 511 •5 6 390 4 783 •1 •4 4 082

Konsumtionen per invånare i % av 1913 års siffra Spritdrycker red. till 50 %

volymliter

1 (9)

| (10)

98-6 20-3 21-2 1000 100-0 95 7 89-9 21*1 89-9 94-2 22-ii 747 75-4 22-5 22-8 24-6 21-2 16-5 17-4 33 31-6 33-3 14-9 81-0 87-0 22-7 67-1 69-6 23-1 54-4 55-1 20*8 5556-5 23-0 59-6 60-9 22-5 62 0 63-8 23-4 633 63-8 24-1 63-3 65-2 24-9 64-6 66 24-6 67-1 68-1 25-0 68-4 69fi 27-4 696 71-0 26 64-6 65-2 25-6 55-7 56 21-4

Uppgifterna om vinkonsumtionen äro endast uugefärliga före år 1919.

Maltdrycker

(10 95 100 99 106 106 100 15 70 107 109 95 108 106 110 113 117 116 117 129 2 125-9 120 8 100-9

659 Tabell nr 2. Sverige. Omsättningen av spritdrycker och vin inom olika grenar av detaljhandeln m. m. under åren 1913—1933. Källor: Sveriges officiella statistik, Rusdrycksförsäljningen m. m.

Spritdrycker

Svaga och mousserande viner

Starka viner

Utskänkning Utskänkning Utskänkning UtmiUtmiUtmisystemenskilsystemenskilnutenutenute- system- enskilbola- da resbola- da resbola- da resring gens taura- Övriga ring gens taura- Övriga ring gens taura- Övriga egen törer egen törer egen törer tusental liter

1913 1 . 1914 i . 1915 1 . 1916 1 1917 . . 1918 . . 1919 . . 1920 . . 1921 . . 1922 . . i 1923 . . ! 1924 . . 1925 . . 1926 . . 1927 . . 1928 . . 1929 . . 1930 . . 1931 . . i 1932 . . ; 1933 . . 1

(1)

(2)

38100 33 800 34 000 27 400 7 982 5519 12 123 33 639 28 527 23 238 23 503 25 331 26 508 26 921 27 391 27 925 28 653 29 496 30 341 28 805 25172

2 843 2 342 2 334 1659 662 566 821 1700 1098 745 947 1347 1396 1358 1347 1568 1648 1779 1692 1343 1027

!

(3)

2 549 2 624 2 857 3 566 1399 1191 1439 2 480 1955 1755 1864 1766 1756 1731 1753 1713 1767 1735 1693 1507 1329

tusental liter |

(4)

(5)

1008 1134 1 009 975 220 75 16 23 17 8 5 9 13 11 8 10 12 13 13 12 10

2 373 2188 1781 1485 1734 2 211 2 628 2 888 3 231 3 530 4 017 4 247 4 242 3159 2 455|

|

(6)

(7)

300 95 25 17 24 28 26 33 40 54 57 64 57 49 43

1035 680 241 174 188 193 217 226 235 237 251 249 239 202 188

tusental liter |

(8)

52 45 27 19 17 14 15 17 19 21 22 21 18 14 12

(9)

|

(10) 1 (11) 1 (12)

7* 5 bi 8 A: 1 4i 5 5C 3 5fc 6

8e 0

104 1 111 9 US 6 12C 6 12C 2 89 6 9C 1

För åren 1913—1916 äro uppgifterna i kol. (1) och (4) endast ungefärliga,

44 26 16 15 19 25 27 31 43 63 73 74 64 47 46

610 483 275 218 299 329 369 421 471 535 621 640 560 410 430

9 12 6 6 6 5 5 7 8 9 10 10 8 6 7

660 Tabell nr 3. Sverige. Omsättningen av spritdrycker och vin per invånare inom utminutering och utskänkning under åren 1913—1933. Källor: Se närmast föregående tabell.

Spritdrycker

Svaga och mousserande viner

Starka viner

Utminutering Utskänkning Utminutering Utskänkning Utminutering Utskänkning 1. per 1. per 1. per 1. per 1. per 1 per 1. per invå- 1. per invå- 1. per invå- 1. per invå- 1. per invå- 1. per invåinvå- nare invå- nare invå- nare invå- nare invå- nare invå- nare över nare över nare över nare över nare över nare över nare 25 år 25 år 25 år 25 år 25 år 25 år

1913 . 1914 . 1915 . 1916 . 1917 . 1918 . 1919 . 1920 . 1921 . 1922 . 1923 . 1924 . 1925 . 1926 . 1927 . 1928 . 1929 . 1930 . 1931 . 1932 . 1933 .

(0

(2)

(3)

(4)

6-78 5-97 597 4-78 1-38 0-95 2-08 5-73 481 389 392 4-21 4-39 4-44 4-50 4-58 4-69 4-81 4-93 4-66 4-06

1326 11-65 11-62 9-26 2-67 1-83 398 1090 911 7-33 7-34 7-82 8-09 8-12 8-17 8-23 8-34 848 8-61 806 6-94

1-14 108 1-09 1-08 0-39 0-32 039 0 72 0-52 0-42 0-47 0-52 0-52 0-51 051 0-54 056 0-58 055 0-46 0-38

2 23 2 10 2 12 2 10 0 76 0 61 0 75 1 36 0 98 0 79 0 88 0 96 0 97 0 94 0 93 0 97 1 00 1 01 0 97 0 80 0 65

(fi)

(«)

(7)

(8)

(9)

(10)

(10 1 (12)

• 0-41 0-37 0-30 0-25 0-29 0 37 0-43 0-48 0-53 0-58 0-66 0-69 0-69 0-51 0-40

0-78 0-71 0-57 0-47 0-54 0-68 0-«0 0-87 0 96 1-04 1-17 1-22 120 0-K8 0-68

0 24 0-14 005 0-04 0-04 0-04 0 04 0-05 005 0-05 0-05 0-05 0 05 004 0-04

0-46 0-27 0-09 0-07 0-07 0-07 0-08 0-08 009 009 0-10 010 009 007 007

0-13

o-io 0-08 007 0-08 010 Oil 0-14 017 0 18 0-20 020 020 0-15 015

0-26 0-19 0-15 0-14 016 019 021 0-26 0 31 0-33 0-35 0-35 0-34 025 025

0-11 0-09 0-05 0 04 005 0-06 0-07 0 08 0-09 010 012 012 0 10 008 0 08

0-22 0M7 0-09 008 0-10 0-11 012 0-14 0 16 018 0*21 021 0-18 013 0-13

661 Tabell 4 a. Sverige. Statsverkets inkomster av rusdrycksförsäljningen under åren 1913—1933. Anm.

A-tabellen lämnar uppgifter om såvitt möjligt de inkomster, som belöpa på resp. år, medan b-tabellen angiver de inkomster, som kommit statsverket till godo under resp. år.

Brännvinstillverkningsskatt

Tullavgifter 1

OmsättPartinings- System- Sprit- System- hanBolabolao. utbola- centradelsbo- gens gens skänk- gens lens lagens m. fl. Summa nings- vinster vinst krono-3 krono- avgifter 2 skatter skatter skatter 4 m i l j o n e r

1913 1914 1915 1916 1917 1918 1920 1921 1922 1923 1924 1925 1926 1927 1928 1929 1931 19<2 1933 1

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

22-29 20-73 22-17 17-33 311 3-28 6-4 8 17-74 12-70 13-67 14-56 15-42 14-56 13 25 19-68 14-09 17-91 18-31 17-87 1566 17-30 1

7-59 7-63 8-58 8-83 737 7-18 15-19 16-83 11-95 7-33 7-03 8-02 8-12 8-84 9-4 0 9-28 1008 10-56 10-68 7-18 4-89

056 3-21 2 95 24-84 21-00 48-05 56-33 46-31 37-94 3743 3674 37-68 38-06 38-74 40-85 40-16 59-87 75-68

17-61 17-97 1407 7-98 11-99 28-85 37-37 21-13 13-08 14-50 1734 1757 17 84 1K-25 20-15 23-94 25-21 24-27 23 63 16-02

k r o n o r

c:a 1*10 c:a 1-80 1-87 1-93 1-49 2-24 6-94 11-79 500 7-85 10-22 429 6-10 3-88 509 4-53 5-51 445 4 70 4-10 8-02 3-81 7-80 360 6-34 373 8s5 372 5-01 341 9-19 318 12-02 255 9-39

0-21 027 0-25 025 0-23 0-22 2-10 4-60 5-11 4-03 3-45 2-57 2-09 2-21 313 0-71 0-46 0-50 0-70 0-35 0-30

31-19 4804 50-84 42-97 23 39 27-86 84-40 114-88 117-01 104-83 94-82 91-33 88-92 91-00 99-75 92-23 103-71 104-16 106-18 121-89 126-13

1913—1920 jämte punschskatt. 1916—1918 epirituosaaccis, 1919 spritdrycksaccis. I J o l ? ~ 1 ^ i samtliga å kronodebetsedeln upptagna utskylder (1925—1933 ungef. uppgifter). 1919—1927 samtliga å kronodebetsedeln upptagna utskylder (1928—1933 ungef. uppgifter); avdrag för sedermera restituerade skatter har ej genomgående" kunnat verkställas. 2

662 Tabell nr 4 b. Sverige. Statsverkets inkomster av rusdrycksförsäljningen under åren 1913—1933. Jfr tabell nr 4 a.

Brännvinstillverkningsskatt

Tullavgifter

PartiOmsättSystem - hannings- System- Sprito. utbola- centradelsbo- Punsch- Summa gens lagens skatt skänk- gens lens nings- vinster 2 vinst krono-5 kronoskatter skatter 4 skatter 1 m i 1j o ner

1913 1914 1915 1916 1917 1918 1919 1920 1921 1922 1923 1924 1925 1926 1927 1928 1929 1930 1931 1932 1933 1

22-29 20 73 22-17 17-33 311 328 6-48 17-74 12-70 1367 1456 15-42 14-56 13-25 19-68 14-09 17-91 18-31 17-87 15-66 17-30

5-63 6-39 6-44 6 68 6-44 6-29 14-50 14-73 11-95 7-33 7-03 8-02 8*12 8-84 9-40 9-28 10-08 10-56 10-58 7-18 489

t r o n

c a 1-50

— 0-21 — 1701

— c:a TIO — c:a 1-80 — 1-87 — 1-93 1-49 __ — 2-24 — 6-94

0-15 3-41 296 25-03 17-35 46'34 56-00 48-36 38-12 37-47 36-76 37-55 38-03 38-62 40-68 40-08 56-99 73-92

18-30 14-25 8-23 12-10 28-84 37-38 21-13 13-08 14-81 17-03 17-57 17-84 18-25 20-15 2394 25-21 24-27 23-63

500 10-22 6-10 5-09 5-51 4-70 8-02 7-80 6-34 8-85 501 9 19 12-02

11-79 7-85 4-29 3-88 425 4-45 4-10 3-79 3-60 377 3-71 1-70 3-28

o r

— — — — — —

2-69 4-60 5-11 4-03 307 2-57 2 09 2-21 346 0-71 046 0-50 0-38 6

1-96 224 2-14 2-15 0-93 0-89 0-69 201 0-09

— — — — — — — — — — — —

31-65 29 67 49-56 46-4 8 30-07 2314 61-04 90-20 129-85 121-31 97-45 8841 89-51 87-66 98-80 94-70 97-41 106-67 102-96 115-37 13504

1916—1918 spirituosaaccis, 1919 spritdrycksaccis. 1913—1918 jämte försaljningsavgifter. 1913—1924 samtliga å kronodebetsedeln upptagna utskylder (1925—1933 ungef. uppgifter). * 1920—1927 samtliga å kronodebetsedeln upptagna utskylder (1928—1933 ungef. uppgifter). 6 Erlagd skatt 0-50; restituerad skatt 1-20. 2 3

663 Tabell nr 5. Sverige. Utminuteringspriset å renat egentligt brännvin 40 % (potatis) under åren 1914—1934. Om- System- UtmiSyst 3mbolagens ir iköpspris sätt- bolagens nutenings- brutto- ringsper liter skatvinst å fat å butelj ten per liter prls

Tidsperiod

1914 Vi— 31 /» • 1915 Vi—31/i2 . 1916 V i — " U • •

!

1929 Vi—M/s • • » V»— 8 0 /a • • » VT—81/u . 1930 Vi—3,/i2 . 1931 Vi—S1/i2 . 1932 Vi—»Vi • • » Vs—•% . .

0-81 083 0-84 0-88 0-87 0-89 l-oo l-oo 1-60 1-60 2-12 3-06 3-06 2-56 1-85 1-85 1-85 1-85 — — — — — — — — — — — — — .— — — — ,— .— — — — — — — —

— — — — — — — — — — 2-66 3-60 3-60 3*08 2-40 2-40 2-40 2-50 2-50 2-25 2-55 2-55 2-30 2-20 2-00 1-80 1-80 1-55 1-55 1-50 1-43 1-43 1-43 1-33 1-33 1-33 1-26 1-26 1-20 1-20 1-20 1-20 1-20 1-20

— — 0-60 0-63 0-63 0-57 1-28 1-28 1-50 1-43 1-30 1-17 0-75 0-65 0-65 0-65 0-62 0-62 0-62 0-67 067 067 0-63 0-63 0-60 0-66 0-66 0-66 0-66 1-26

0-69 0-67 0-66 0-62 0-63 0-61 0-80 1-25 1-40 1-40 1-09 1-15 115 1-17 1-20 085 0-90 0-77 0-77 078 0-77 0-77 0-75 0-77 0-75 0-78 0-75 0-7 5 0-75 0-75 0-75 0-75 0-75 0-75 0-75 075 0-76 0-76 0-85 0-79 0-79 0-79 0-79 0-79

,

lS/„_30/8

. ,

> V9— l9 /l0 • • ,

ao/10_8i/w

.

3l

•

1917 V i - / 5

» V6-ia/8 •

>

/8— /l2 . .

1918 Vi—4/2 »

»

/2-

/'0

• • • •

Vu— 3 1 /i2 •

1919 V i - 7 ? » >

•

8,

• •

/7—18/l9 • /i2—31/ia .

1920 Vi—30/6 . . »

VT—'Vn

>

.

/u—31/l2 • 3

1921 V i - % • •

»» VT— v»— 3 %/» • • • 81

1922 V t - 3 % • • > VT—"V» • 1923 Vi—»/i . •

— — — — — — — — — • —

> ,

ao

/i—*•*/* »6/4_80/6

• ,

»

VT—»/»

• •

1925 Vi—"/M

•

»

VT—81/»

•

»

VT—81/»

•

»

VT—81/»

•

—

1-23

1-74

0-78

1933 Vi— /i . .

V»— 81 /» .

— —

1-23 1-23

1-74 2-34

0-78 0-78

1934 Vi— • • .

—

1-23

2-34

0-78

> 18/8—81/» . 1924 V i — " A • • > Vs—s% . . » VlO "V» • 1926 Vi- 8 0 /» • •

1927 V i - 3 1 / » . 1928 V i - 8 7 e • •

3t

» 1

1-50 1-50 1-50 1-50 1-50 1-50 1-80 2-25 300 3-00 375 4-75 4-75 4-25 3-60 325 3-90 3-90 3-90 3-60 4-60 4-60 4-55 4-40 405 375 3-30 2-95 2-95 2-90 2-80 2-80 2-80 2-75 2-75 2-75 2-65 2-65 265 2-65 2-65 2-65 2-65 3-25

A n m ä r k n i n g a r

T. o. m. år 1919 innefattar utminuteringspriset icke butelj kostnaden. Alkoholhalten var 41 %. » > 41 % t. o. m. 2i/a, därefter 40 %. Fr. o. m. 18 /u 1916—sl/ia 1918 spirituosaaccis med 60 öre pr 1., vilken dock icke gällde »renat egentligt brännvin, som ej är tillsatt med smakförändrande ämnen». Bruttovinsten fr. o. m. denna tidpunkt räknad per liter å butelj. Fr. o. m. 2 % 1919 till årets slut spritdrycksaccis 1 .

Skatten = 25 % av inköpspr. å buteljvara > » » » > > > > » i » > > > > i » » » 50 » > » > » » » » » » 65 » » » » > t » » > > » » » i » » » » » 3 » » 5 0 » • inköpspr. å fatvara » » .9 I » > » » » > » > » » » > » » > » » » » » > > I > » » » » 1* » > » » » • inköpspr. å buteljvara » » » » » » » » J > > » » » » » » » » > > » » » » 1 > > » > 55» > > > i » » » » » i> > » > > i > » » 60 öre + 55 % » » 3-76 » 100 öre + 60 % » » 375 » » » » » 4-35 » 160 ö r e + 60 % » » » » 4-35 1 > » •

Denna utgick med 5 kr. för den tredje (i vissa fall den fjärde), 10 kr. för den fjärde (i vissa fall den femte) och 20 kr. för varje följande liter spirituösa, som under ett kalenderkvartal föröåldes till en och samma motboksinnehavare.

664 Tabell nr 6 a. Det genomsnittliga priset å vissa slag av spritdrycker under åren 1924—1933. Anm.

A-tabellen angiver de genomsnittliga priserna i kronor per liter, b-tabellen de på dessa priser beräknade jämförelsetalen, varvid hänsyn tagits till växlingarna i penningens köpkraft, sådana dessa kommit till uttryck i levnadskostnadernas förändring (socialstyrelsens levnadskostnadsindex, jämför tabell nr 17.) Källor: Arbetstabeller i Kungl. kontrollstyrelsen.

År

Renat brännvin Bränn- Franskt brännvin vin Whisky 40 % högre alkohol- alkohol- andra (eau de slag halt halt vie)

Rom och ärra k

Punsch

Likör och glögg

Spritdrycker alla slag

Utminuteringen. 1924 1925 . 1926. 1927. 1928. 1929 . 1930. 1931 . 1932 . 1933. Systembolagens utskänkning.1 1924 1925 1926 . 1927 1928 1929 1930 1931 1932 1933 .

2-86 2-77 2-77 2-76 2-71 2-66 2-66 2-66 3-47 4'31

3-77 363 3-48 329 323 311 3-07 3-05 3-81 4-66

4'16 3-98 3-79 3-56 3-43 3-24 3-22 322 398 4-87

6'37 6-U 5-70 572 5"76 5'59 555 5-24 593 6-74

11-49 11-22 11-30 10-45 10-17 9'86 9-81 987 10-87 11-68

11-07 10-95 1035 9-62 9-50 8-78 8-49 8-29 9-07 10-66

5-55 506 4-92 4-78 4-82 4-83 4-86 4-87 563 6-65

14-81 1379 11-76 11-63 11-41 11-56 11-68 11-46 12-33 13-05

4*02 3'88 3-77 374 3-70 361 3-58 3"49 4-14 4-93

6-23 6-25 6-25 6-31 6-32 6-32 6-34 634 7-33 8-42

9'80 10'93 1100 10-94 10-95 10-83 10-84 10-80 1170 12-88

10-81 10-90 10-92

18'77 18-48 17-36 16-42 16-56 16-45 16-61 15-41 16-65 18-04

25-69 25-18 24-25 2082 19-76 19-42 20-08 1907 19-48 22-90

16-89 1669 1536 13-79 13-59 14'68 15-00 15-50 17-39 17-32

13-96 13-52 13-43 13-52 13-77 13-64 13-82 1360 14-51 1621

3183 3104 27-44 27-71 27-44 2783 29-36 2?34 29-89 29-82

11-32 11-21

egen

iroo

11-11 11-11 11-31 11-20 12-14 1326

ll-io

11-20 11-35 11-36 11-62 11-34 12-40 13-63

Genomsnittspriset å alla slag av spritdrycker inom hela detaljhandeln (både utminuteringen och hela utskänkningen). År

1926 Pris

9-98

6-14

6-77

7'22

5^99

5'02

4"81

466 År

1933 Pris

4-63

4"34

4-96

5'76

1 Erforderliga uppgifter för verkställande av motsvarande beräkningar rörande den överlåtia utskänkningen föreligga icke.

665 Tabell nr 6 b. Det genomsnittliga priset å vissa slag av spritdrycker under åren 1924—1933 (jämförelsetal). Jfr tabell nr 6 a. Renat brännvin

År

Bränn- Franskt brännvin 40 % högre vin Whisky andra alkohol- alkohol(eau de slag halt halt vie)

Rom och arrak

Punsch

SpritLikör drycker och alla glögg slag

Utminuteringen. 1924 1925 1926 1927 1928 1929 1930 1932 1933

100 96 98 97 95 95 98 101 134 170

100 95 93 89 87 85 86 88 113 141

100 95 92 87 84 80 82 85 107 133

100 95 91 91 92 90 92 90 104 120

100 97 99 93 90 88 91 94 105 116

100 98 95 88 87 82 81 82 91 110

100 90 90 88 88 90 93 96 113 136

100 92 80 80 78 80 84 85 93 100

100 95 95 95 94 92 95 95 115 139

100 99 101 103 103 104 108 111 131 154

100 110 114 114 114 114 117 121 133 149

100 100 102 103 105 106 111 113 125 139

100 97 94 89 90 90 94 90 99 109

100 97 95 82 78 78 83 81 85 101

100 98 92 83 82 89 94 100 115 117

100 96 97 98 100 101 105 107 116 132

100 96 87 89 88 90 98 94 105 107

10Q 98 99 101 102 103 H »9 110 122 137

Systembolagens egen utskänkning. 1924 1925 1926 1927 1928 1929 1930 1931 1932 1933

Jämförelsetal angivande genomsnittspriset å alla slag av spritdrycker inom hela detaljhandeln (både utminuteringen och hela utskänkningen). År Jämförelsetal

1919 1920 1921 1922 1923 1924 1925 1926 167 100 123 162 148 126 120 119

År Jämförelsetal

1927 1928 1929 1930 1931 1932 1933 119 118 118 120 120 139 165

666 Tabell nr 7. Sverige. Avdömda brott och förseelser mot lagstiftningen angående alkoholhaltiga drycker m. m. under åren 1913—1931. Källor: Sveriges officiella statistik, Rättsväsen, Brottsligheten.

Antal sakfällda brott och förseelser mot rusdrycks- pilsnerbrännvinstillverk- lagen om försälj- dricksför- förordolovlig annan lagningsförordningen ningsför- säljuings- ningen befattning stiftning ang. förförordmed spritordningen (före 1919 ningen säljningen drycker ang. alko- Tillhopa bränn- (före 1920 av alko30 § nfVi v i n holhaltiga vinsför- vin- och holfria (lönnbrän- övriga §§ u ^ i i v m drycker (i kraft säljnings- ölförsälj- drycker ning) VT 1924) för.) ningsför.) 1913 . . . . 1914 . 1915 . 1916. 1917 . 1918 . 1919 . 1920. 1921 . 1922. 1923 . 1924. 1925 . 1926 . 1927 . 1928 . 1929 . 1930 . 1931.

1015 650 508 499 303 384 982 1525 1371 1163 1136 1016 1130 1058 914 1001 949 935 964

611 777 557 718 604 156 484 881 821 774 949 940 1324 900 804 797 660 588 654

189 161 196 187 74 33 281 206 262 227 251 227 308 478 463 374 431 441 542

84 855 1635 941 529 393 395 504 535 545 570 609 757 1018

113 511 362 103 67 83 68 48 68 94 67 64 77

1554 3 358 2 438 2 574 2 670 2 727 3 476 3 364

51 55 19 21 38 231 885 211 98 40 40 50 109 126 83 98 80 114 166

1866 1643 1280 1425 1019 888 3 600 4 969 3 855 2 836 2 836 4 265 6 801 5 583 5 451 5 604 5 523 6 375 6 785

667 Tabell nr 8. Sverige. Personer ådömda straff för brott eller förseelser mot lagstiftningen angående alkoholhaltiga drycker m. m. under åren 1913—1931. Källor: Se tabellen nr 7. Anm. Inom parentes angives antalet personer, som ådöints frihetsstraff.

'

i

—' Antal personer ådömda straff för brott eller förseelse mot rusdrycks- pilsnerbrännvinstillverk- lagen om försälj- dricksför- förordningsförordningen olovlig be- annan ningsför- säljnings- ningen fattning lagstiftDärav ordningen förordang. förmed sprit- ning ang. Till- ådömda (före 1919 ningen säljningen drycker alkohol- hopa frihetsbränn- (före 1920 av alko30 § straff vinsför- vin- och holfria (lönnbrän- övriga §§ oeh vin haltiga (i kraft drycker säljnings- ölförsälj- drycker ning) VT 1924) för.) ningsför.) 1913. . 1914 . . 1915 . . 1916 . . 1917 . . 1918 . . 1919 . . 1920. . 1921 . . 1922 . . 1923 . . 1924 . . 1925 . . 1926 . . 1927 . . 1928 . . 1929 . . 1930 . . 1931 . .

976 (3) 611(1) 491 (5) 476(2) 279 (1) 347 850 1335(9) 1 278 (15) 1 069 (17) 1061(17) 892 (13) 972 (25) 872(28) 720(23) 757(24) 688 (24) 672(18) 642(24)

542 714 (2) 523 662(1) 572 (2) 136 466 836(1) 797 749 901 916 1 255 (3) 860(4) 771(4) 760(4) 594 543 (2) 602 (1)

155 143 177 169 63 29 268 164 216 189 214 175 235 411 364 292 335 340 398

46 52 18 21 38 75 195 836 84 732 (2) 1595 (39) 408 167(1) 868(113) 314 86(1) 482 (46) 68(4) 32 367(16) 53 33 366(41) 50 1 504 (34) 47 458 (56) 39 3 278 (41) 89 504 (60) 31(1) 2 404 (43) 121 493 (69) 44 2 546 (66) 77 524 (89) 63(5) 2 578 (57) 82 552(103) 44(2) 2 659(141) 70 . 686 (109) 46(3) 3 406 (145) 104 910 (145) 48 3 212 (167) 128

— — — _ — — — — — —

1719 1520 1209 1328 952 782 3 236 4 505 3 559 2 589 2 629 3 950 6 326 5 203 5015 5 056 4 942 5 797 5 940

3 3 5 3 3

—

2 50 129 67 33 88 125 136 162 179 270 277 337

668 Tabell nr 9. Sverige. Fylleriförseelser under åren 1913—1933. Källor: Sveriges officiella statistik, Rättsväsen, Brottsligheten 1913—1929. > > > » Finanser, Rusdrycksförsäljningen m. m. 1929—1933.

Stockholm Östra

15 789

10 655

8 747

3 752

5 574

10 083

398 710 903

405 576 946

483 505

465 587

2 305 1233 5 465

1251 1918 1078 5 235

1060 lb76

216 144 204 512 286

427 247 333

2 592 1420 6 023

166 234 335 659 362

4 775

2 676

517 277 346 700 755

595 231 150 778 786

371 229 129 633 878

493 282 155 617 955

192 112 98 258 402

191 197 177 497 535

2 595

2 540

2 240

2 502

161 94 86 196 297 834 120 471 285 487 200

Sverige.

Uppsala Eskilstuna Norrköping övriga städer* landsbygden tillhopa

. . . .

Småland och öarna. Jönköping Växjö Visby övriga städer x . . . . landsbygden 2 . . . . tillhopa Södra Sverige. Karlskrona Malmö Hälsingborg övriga städer : . . . . landsbygden 2 tillhopa Sydvästra Sverige. Göteborg övriga städer * . . . . landsbygden 2 tillhopa

2 889 1034 2 031

2 599 1084 19U0

2 820 1060 2 010

2 049

120 714 732 589 365

7 219

6 714

6 992

5 647

2 520

3 266

8115 4 061 1360 13 536

7 574 3 953 1322 12 849

6 980 3 605 1154 11739

7110 3 439 1340 11889

3 086 1474

3 700 1084

6 455 2 039

954 1562

322 1011

5 220

9 338

1690 Bergslagen. Örebro övriga städer J . . . . landsbygden 2 tillhopa

212 919 259

4 283

2 598

264 279 850 613

427 467

3 536 1052 5 430

3179 1014 4 937

316* 1116 5 039

2 642

445 Norra Sverige. Gävle Östersund övriga städer 1 . . . . landsbygden 2 tillhopa

987 531

310 333

3 721 2 626 8 317

3 236 2 544 7 700

2 640 2 242 6 590

2 533 2 017 6 068

1094 1187 2 924

2 006

1533 1340 3 767

Hela riket. 14 angivna städer . . . övriga städer* . . . . landsbygden* tillhopa

34156 16 641 8112 58 909

27 829 15 351 7 680 50860

26 729 13 972 7 245 47 946

24 486 12 469 6 956 43 911

10 420 5 078 3 427 18 925

11810 4 048 1977 17 835

21207 7 303 4 315 33 325

1 Endast städer under stadsrätt. * Inkl. städer under landsrätt.

669 Tabell nr 9 (forts.). Sverige. Fylleri förseelser under åren 1913—1933. 1920

9 768

6 597

7 013

7 685

7 621

6 963

Upp.sala Eskilstuna Norrköping övriga städer * . . . . landsbygden 2 tillhopa

527 333 637 1778 1037 4 312

668 266 564 1168 618 3 284

316 244 367 1115 563 2 605

321 290 470

318 279 474 1151 690 2 912

367 324 368 1070 823 2 952

Småland och öarna Jönköping Växjö Visby övriga städer 1 . . . . landsbygden 2 tillhopa

417 368 338 804 974 2 901

246 170 210 514 648 1788

204 152 147 378 501 1382

282 99 130 497 676 1684

308 138 128 571 793 1938

Södra Sverige. Karlskrona Malmö Hälsingborg övriga städer * . . . . landsbygden 2 tillhopa

343 2 024 731 1608 1013 5 719

218 1371 623 1313 793 4 318

199 1253 538 1126 698 3 814

232 1510 615 1408 746 4 511

225 1490 603 1381 942 4 641

Sydvästra Sverige. Göteborg övriga städer ; . . . . landsbygden 2 tillhopa

8 765 3 299 1159 13 223

5 328 2 031 841 8 200

5 554 1703 835 8 092

6 365 2 256 1068 9 689

5 541 2146 1062 8 749

Bergslagen. Örebro , . övriga städer l . . . . 2 landsbygden . . tillhopa

715 2 027 719 3 461

432 1302 621 2 355

427 1018 576 2 021

452 1023 573 2 048

511 1139 612 2 262

508 1106 791 2 405

Norra Sverige. Gävle Östersund övriga städer l . . . . landsbygden 2 tillhopa

687 496 2 833 2 572 6 588

oo5 370 1523 1878 4 326

538 221 1315 1286 3 360

579 147 1319 1301 3 346

727 179 1725 1619 4 250

797 131 1925 2 092 4 945

Hela riket. 14 angivna städer . . övriga städer * . . . . landsbygden 2 tillhopa

26149 12 349 7 474 45 972

17618 7 851 5 399 30 868

17 173 6 655 4 459 28 287

18 831 7 233 4 763 30 827

19 342 8 176 5411 32 929

17 891 8199 6 503 32 593

Stockholm Oibtra

1 2

Sverige.

Endast städer under stadsrätt. Inkl. städer under landsrätt.

662 2 919

221 163 142 444 533 1503

220 1333

646 1232

774 4 205

6162 2 039

670 Tabell nr 9 (forts.). Sverige. Fylleriförseelser under åren 1913—1933. 1927

Stockholm Östra Sverige. Uppsala Eskilstuna Norrköping övriga städer under stadsrätt städer under landsrätt . . landsbygden tillhopa Småland och öarna. Jönköping Växjö Visby övriga städer under stadsrätt städer under landsrätt . . landsbygden tillhopa Södra Sverige. Karlskrona Malmö Hälsingborg övriga städer under stadsrätt städer under landsrätt . . landsbygden tillhopa Sydvästra Sverige. Göteborg övriga städer under stadsrätt städer under landsrätt . . . landsbygden tillhopa

6138! 4 993

4 809

4 843 5 678

6 051

5 584

5 027

240 382 487 1005

260 274 429 989 784

2 989

251 255 470 971 238 774 2 959

383 293 400 897 170 662

2 736

241 290 465 919 302 696 2 913

333 300 488 883 195 668

2 658

237 373 484 985 250 662 2 991

2 867

2 805

250 91 135 535

215 92 163 545

209 141 221 534

705|

202 138 225 543 212 749 2 069

252 111 174 597 223 729 2 086

195 105 155 652 216 650 1973

198 111 157 550 331 642

176 191 125 671 316 762

2 241

238 761 512 1149 120 937 3 717

172 722 489 1151 100 780 3 414

217 740 440

190 690 344

89 828

54 858

3 434

3 259

3 935 1937 403 899 7174

4 749 2 017 410 953 8129

4 239 2140 373 905 7 657

4 055 2179

3 690 2 064

332 1397 241 857 2 827

338 1415 128 848 2 729

303 1162 94 672 2 231

714 S85 147 132 2 043 1912 281 215 2 459 2 624 5 734 5 678

692 157 1 939 297 2 387 5 472

320 277 405 861

1716! 1810

2 036

162 1173 477 1213

175 1105 554 1240

131 1061 509 1253 948

3 951

3 902

184 1091 539 1213 \ 147 947 l 782 4 021 3 956

4122 1737

3 700 1887

3 827 1938

7 018 6 788

7 052

368 1019 805

329 1410

2 250 2192

2 776

791 171 1878 2 227 2 410 4 926 5 250

918 123 2 055 2 618

1154 7 776

1141. 7 273

Bergslagen. Örebro övriga städer under stadsrätt städer under landsrätt . . . landsbygden tillhopa Norra

350 1100 800

103 813

181 976

2 372

2 733

631 150

655 163

2 000

Sverige.

Gävle Östersund övriga städer under stadsrätt Btäder under landsrätt . . landsbygden tillhopa Hela riket. 14 angivna städer . . . . i övriga städer under stadsrätt I städer under landsrätt . . . i landsbygden I tillhopa

695 161 1843

5 714

2 572 5 543

2 932 6130

14 756 13157 13 520 13 600 14 670 14 256 13 830 8118 8 009 8015 7 613 7 289 7 571 8182 f 1468 1464 1318 1445 | 6 612 6 943 7 695 \ 6 408 6 787 6168 6 677 28 657 27 671 29 397 29 594 30 930 29 757 29 565

671 Tabell nr 10. Sverige. Fylleriförseelser per 10000 invånare under åren 1913—1933. Källor: Se tabellen nr 9.

416-5

277-3

259-7

216-7

91-3

135-7

244-8

146-1 245-4 194-5 330-G 21-9 72-6

147-0 197-6 205-4 287-7 18-9 65-3

1735 171-8 272-8 2360 16-4 62-1

166-4 196-6 191-5 202 5 15-3 56-7

59-5 77-2 60-5 75-9 5-6 207

77-8 47-3 35-5 57-6 44 15-9

153-2 81-7 58-3 115-0 9-7 31-1

185-9 317-3 343-7 159-3 133 39-5

2132 264-0 149-5 175-5 13-9 38-6

131-4 262-1 128-2 141-3 15-5 34-0

172 320 153 135 16 37-9

66-7 126-4 97-6 55-8 7-1 16-0

56-0 105-5 87-1 42-1 5-2 12-5

66-4 219-9 181-8 104-8 9-3 23-9

Karlskrona . . . Malmö Hälsingborg . . övriga städer 1 . landsbygden * . . tillhopa . . . .

133 307 303 216 15 85

125-8 268-4 309-8 198-7 13-0 78-5

114-7 259-2 300-1 208-5 13-2 81-4

106-5 185-1 268 0 159-1 13-2 65-4

42-4 63-7 204-3 59-5 6-2 29-1

431 422 64-0 49-1 3-4 18-0

69-1 1105 70-7 101-5 8-8 37-6

Sydvästra Sverige. Göteborg övriga städer x . . . landsbygden 2 . . . . tillhopa

461-2 311-1 17-8 126-3

421-3 288-2 17-4 119-2

379-5 258-2 15-2 108-2

3763 242-3 17-6 108-9

158-9 102-7 8-7 47-5

187-6 75-4 4-2 46-2

324-4 141-9 11-0 84-3

Bergslagen. Örebro . . . . övriga städer l lanrsbygden - . tillhopa . . .

2583 454-6 20-3 86-3

222-4 398-8 19-6 78-2

224-1 389-8 21-5 79-4

223-3 319-4 16-9 67-2

119-7 8-6 26-4

61-0 104-9 50 21-6

132-4 186-9 8-5 40-1

326-3 899-9 435-0 24-4 69-0

299-7 913-4 3761 23-5 63-3

303-2 6393 305-5 20-5 53-7

270 0 536-6 290-4 18-3 49-1

84-6 323-4 124-4 10-7 23-4

72 5 217-8 95-9 55 15-9

118-1 354-8 171-1 11-9 29-8

J 364*4 i 326-2 I 19'4 I 104-8

292-5 2935 18-4 89-9

274-0 263-7 17-3 84-2

242-7 231-6 16-6 76-6

101-7 92-7 8-1 32-7

113-7 73-0 4-7 30-7

203-5 139-2 102 57-2 1

Stockholm Östra Sverige. Uppsala . . . . Eskilstuna . . . Norrköping . . . övriga städer l . landsbygden 2 . . tillhopa . . . . Småland

och

öarna.

Jönköping . . Växjö . . . . Visby . . . . övriga städer 1 landsbygden 2 . tillhopa . . . Södra

Norra

Sverige.

Sverige.

Gävle Östersund . . . övriga städer* . , länt3bygden 2 . . tilllopa . . . .

Hela riket. 14 ingivna städer övrira städer x landsbvgden 2 tilllopa 1 2

Indast städer under stadsrätt. Iikl. städer under landsrätt.

672 Tabell nr 10 (forts.). Sverige. Fylleri förseelser per 10 000 invånare under åren 1913—1933.

Östra

och

234-1

156-8

165-6

179-8

175-5

158-0

133-7

185-1 110-3 110-3 199-3 15-6 49-6

230-4 88-0 96-9 128-9 9-2 37-3

108-3 80-7 62-9 121-7 8-3 29-3

109-2 95-9 80-1 127 5 9-7 32-7

107-2 92-1 797 123-9 10-1 32-4

122-6 106 4 61-3 114-2 12-0 32-7

125-6 95-5 62-2 944 11-2 29-9

143-4 401-3 355-6 167-8 16-9 43-2

83'7 1801 221-9 106 1 11-2 26-5

69-1 1590 151-9 77-5 86 20-4

74-7 170-6 144-9 90-4 9-2 22-2

94-8 102-9 131-2 1003 11-7 249

103-0 142-8 127 9 113-4 13-7 28 6

93-1 129-8 134 1 1136 12-7 27-2

126-8 179-5 157-2 159-2 17-3 65-6

79-3 120-7 1315 128-0 13 5 49-1

70-7 109-7 112-0 108 7 11-8 43-1

77-5 115-7 132-7 118-9 131 47-4

82-2 130 3 123-7 135-7 12-6 50-6

80-7 128-2 118-4 132-5 15-9 51-9

73-2 116-4 1129 108-7 14-5 46-2

4350 221-4 15-2 118-8

261-6 134-3 ll-o 731

243-8 111-3 11-1 71-6

269-7 131-9 12-2 80-2

277-8 143-9 14-1 84-8

240 6 134-7 140 76-3

191-1 119-3 13-3 63-9

201-0 219-9 13-7 530

119-8 139-3 11-7 358

118-4 108-5 10-8 30-5

125-5 109-0 10-8 31-0

141-3 121-4 11-6 34-2

140-0 118-2 14-9 36-5

123-5 125-6 14-0 35-9

183-3 371-2 312-9 22-6 51-5

146-6 272-0 166-3 16-3 33-4

140-9 158-4 1391 11-1 25-7

150-5 1038 1383 11-2 25-5

187-3 124-4 179-7 13-8 32-2

203-6 900 195-6 17-8 37-3

174-9 114-5 l?4-4 16-5 35-5

247-7 216-7 17-6 78-2

1653 135-8 12-6 52-1

156-6 113-7 10-4 47-4

170-6 122-8 11-1 51-4

173-4 137-9 12-5 54-7

158-9 136-7 15-1 53-9

1379 1S6-5 14-0 18*4

öarna.

övriga städer x landsbygden 2 Sverige.

tillhopa Sydvästra Sverige. Göteborg övriga städer * landsbygden 2 Bergslagen. Örebro tillhopa Norra Gävle

1921 Sverige.

Småland

Södra

\

Sverige.

tillhopa Hela riket.

1 2

Endast städer under stadsrätt. Inkl. städer under landsrätt.

673 Tabell nr 10 (forts.). Sverige. Fylleri förseelser per 10 000 invånare under

åren 1913—1933.

Stockholm Östra Sverige. Uppsala Eskilstuna Norrköping övriga städer under stadsrätt städer under landsrätt . . . . landsbygden tillhopa Småland och öarna. Jönköping Växjö Visby övriga städer under stadsrätt städer under l a n d s r ä t t . . . . landsbygden tillhopa Södra Sverige. Karlskrona Malmö Hälsingborg övriga städer under stadsrätt städer under landsrätt . . . . landsbygden tillhopa

133-7

106-4

100-2

100-9

114-8

119-1

108-0

106-4 90-4 66-9 91-7

79-3 119-8 79-6 1080

11-5

86-4 89-2 70-4 105-9 11-4

29-4

30-3

33-1

78-3 117-0 79-1 105-9 61-9 10-2 33-1

79-7 89-3 75-8 98-8 72-8 10-8 32-3

82-4 77-9 76-2 104-0 56-6 12-1 32-8

107-3 91-1 78-7 939 46-1 10-4 31-8

121-8 88-2 64-2 94-6 40-1 10-3 30-9

83-5 94-5 132-9 105-6

71-6 95-3 158-3 106-7

66-5 143-3 214-8 105-2 65-7 13-8 30-6

81-9 115-1 165-4 114-5 67-4 13-5 30 9

62-7 108-0 147-2 124-0 64-6 12-1 29-2

63.0 113-4 147-4 1040 86-7 12-0 29-4

55-3 194-4 1161 126-1 820 14-3 33-0

69-5 91-6 98-6 113-7 155-2 13-4 43-9

91-8 63-4 92-1 107-5 128-2 161 41-2

67-2 56-0 86-9 106-8 107-7 13-6 37-8

84-2 56-7 77-2 102-7 95-8 144 37-9

73-7 52-4 59-7 102-3 57-8 l 14-9 35-9

164-8 112-7 1010 12-7 61-9

195-9 115-5 102-8 13-5 70-0

172-5 119-5 94-0 12-9 65-7

162-5 120-0 98-3 16-5 66-5

146-5 112-4 96-1 16-3 61-9

88-8 147-9 301-1 16-7 43-3

90-2 148-7 160-2 16-6 41-9

80-3 121-3 118-3 13-2 34-3

111-9 106-9 130-1 16-0 36-4

73-6 133-3 227-3 19-2 41-9

225-3 91-3 198-9 99-8 21-1 42-8

183-0 1028 184-8 128-9 22-5 42-2

177-8 109-3 185-5 134-1 20-4 40-6

161-6 101-9 174-9 152-1 21-9 40-9

167-6 109-1 183-5 169-6 25-0 451

114-8 130-9 96-8 15-4 48-4

121-8 128-1 95-3 16-4 50-4

115-7 126-6 85-3 14-9 48-4

110-7 119-0 90-6 16-2 47-9

100-1 124-3 92-5 17-7 47-5

12-2

13-8

68-8 146-4 2110 103-4 16-2<[

25-3

26-7

30-1

59-8 100-2 90-1 114-2

66-1 92-7 101-2 116-3

15-6

48-9 900 94-7 117-9 15-9

43-4

44-6

157-7 110-0 16-0

160-3 112-8 17-2/

58-8

60-9

99-1 108-4

88-0 149-3

Sydvästra Sverige. Göteborg 177-8 övriga städer under stadsrätt 105-5 städer under l a n d s r ä t t . . . . • 15-3 landsbygden tillhopa 60-9 Bergslagen. Örebro övriga städer under stadsrätt städer under landsrätt . . . . landsbygden tillhopa Norra Sverige. Gävle Österännd övriga städer under stadsrätt städe; under landsrätt . . . landsbygden tillhopa Hela r i k e t . 14 argivna städer övrigi städer under stadsrätt städe; under landsrätt. . . . landsoygden tillhopa 43 —.'32437

12-7J

95-4 117-3

15-9J

• 15-2

15-4

19-9J

34-3

42-5

176-4 110-2 183-2

200-8 117-7 184-7

233-7 85-1 200-0

18-9

20-4

22-lj

36-9

39-2

42-6

128-4 119-5

114-2 131-9

15-3

112-9 122-6 16-1

47-1

45-4

48-1

17-9J

674 Tabell nr 11. Sverige. Fylleriförseelser per 10000 invånare under åren 19H—1933 i förhållande till motsvarande antal under år 1913. Källor: Se tabellen nr 9.

100-0

66-6

62-4

21-9

32-6

Östra Sverige. Uppsala Eskilstuna Norrköping övriga städer 1 . . . . landsbygden 2 tillhopa

100-0 100-0 100-0 100-0 100-0 100-0

100-6 805 105-6 87-0 86-3 89-9

1187 70-0 140-2 71-4 74 9 855

113-9 80-1 98-5 61-2 69-9 78-1

40-7 31-5 31-1 23-0 25-6 28-5

53-2 19-3 18-3 17-4 20-1 21-9

Småland och öarna Jönköping Växjö Visby övriga städer 1 . . . . landsbygden 2 tillhopa

100-0 100-0 loo-o 100-0 lOo-o 100-0

114-7 83-2 43-5 110-2 104-5 97-7

707 82-6 37-3 88-7 116-5 86-1

92-8 101-0 44-7 84-9 126-3 95-9

35-9 39-8 28-4 350 53-4 40 6

30-1 33-2 25 3 26-4 39-1 31-6

Södra Sverige. Karlskrona Malmö Hälsingborg övriga städer 1 . . . . landsbygden 2 tillhopa

100-0 lOo-o luO-o 100-0 100-0 100-0

94-5 87-4 102-2 91-9 86-7 92-3

86-1 84-4 990 96-4 880 95-7

80-0 603 88-4 73-6 88-0 76-9

31-8 20-7 67-4 27-5 41-3 34-2

32-4 13-7 21-1 22-7 22-7 21-2

Sydvästra Sverige. Göteborg 1 övriga städer . . . . landsbygden 2 tillhopa

100-0 100-0 1000 100-0

91-3 92-6 97-8 94-4

82-3 830 85-4 85-7

81-6 77-9 98-9 86-2

34-4 330 48-9 37-6

40-7 24-2 23-6 366

Bergslagen. Örebro övriga städer 1 landsbygden 2 tillhopa

100-0 1000 100-0 100-0

86-1 87-7 96-5 90-6

86-7 85-7 105-9 91-9

86-4 70-2 83-3 77-8

26-4 26-3 42-4 30-6

23-6 231 24-6 25-0

Norra Sverige. Gävle Östersund övriga städer 1 . . . . landsbygden 2 tillhopa

10O-0 1000 lOo-o 100-0 100-0

91-8 101-5 86-4 96-3 91-7

92-9 71-0 70-2 84-0 77-8

82-7 59 6 66-7 75-0 71-1

25-9 35-9 28-6 43-8 33 9

22-2 24-2 22 0 22-5 23-0

Hela riket. 14 angivna städer . . övriga städer 1 . . . . landsbygden 2 tillhopa

100-0 100-0 100-0 100-0

80-3 90-0 94-8 85-8

752 80-8 89-2 80-3

66-6 71-0 85-6 73-1

27-9 28-4 41-7 31-2

31-2 22-4 24-2 29-3

Stockholm

1 2

. . . .

Endast städer under stadsrätt. Inkl. städer under landsrätt.

675 Tabe»ll nr 11 (forts.). Sverige. Fylleriförseelser per 10 000 invånare under åren 19U—1933 i förhållande till motsvarande antal under år 1913.

Stiockholm

56-2

37-6

39-7

43-2

42-1

37-9

Ösitra Sverige. Uppssala Eskillstuna Norrlköping övriga städer 1 . . . . landsbygden 2 tillhopa

126-7 44-9 56-7 60-3 71-2 68-3

157-7 35-9 49-8 390 420 51-4

74-1 32-9 32-3 36-8 37-9 40-3

74-7 391 41-2 38-6 44-3 450

73-4 37-5 41-0 37-5 46-1 44-6

83-9 43-4 31-5 34-5 54-8 450

Småland och öarna Jönköping Växjö Visby övriga städer 1 . . . . landsbygden 2 tillhopa

77-1 126-4 103-4 105-3 127-1 109-3

450 56-7 64-6 66-6 84-2 671

37-2 50-1 44-2 48-6 64-7 51-6

40-2 53-8 42-2 56-7 69 2 56-2

51-0 32-4 38-2 63-0 88-0 630

55-4 45-0 37-2 71-2 103-0 72-4

Södra Sverige. Karbskrona Malmö Hälsingborg övriga stader 1 . . . . landsbygden 2 tillhopa

95-2 58-4 51-9 73-6 115-3 77-1

59-5 39-3 43-4 59-2 90-0 57-7

53-1 357 37-0 50-3 78-7 50-7

58-1 37-7 43-8 55-0 87-3 55-7

61-7 42-4 40-8 62-7 84-0 59-5

60-6 417 39l 61-3 106-0 610

Sydvästra Sverige. Göteborg 1 övriga städer . . . . landsbygden 2 tillhopa

94-3 71-2 85-4 94-1

56-7 43-2 61-8 57-9

52-9 35-8 62-4 567

58-5 42-4 68-5 63-5

60-2 46-2 79-2 67-1

52-2 43-3 78-7 60-4

Bergslagen. Örebro övriga städer 1 landsbygden 2 tillhopa

77-8 48-4 67-5 61-4

464 30-6 57-6 41-5

45-8 23-9 53-2 35-3

48-6 24-0 53-2 359

54-7 26-7 56-6 39-6

54-2 26-0 73-4 42-3

Norra Sverige. Gävle Östersund övriga städer 1 . . . . landsbygden 2 tillhopa

56-2 41-2 71-9 92-6 74-6

44-9 30-2 38-2 66-8 48-4

43-2 17-6 320 45-5 37-2

46-1 11-5 31-8 45-9 36-9

57-4 13 8 41-3 56-6 467

62-4 100 44-9 72-9 54-0

Hela riket. 14 angivna städer . . . övriga städer 1 . . . . landsbygden 2 tillhopa

68-0 66-4 90-7 74-6

45-4 41-6 649 49-7

430 34-9 53-6 45-2

46-8 37-6 57-2 490

47-6 42-3 64-4 52-2

43-6 41-9 77-8 51-4

. . . .

Endast städer under stadsrätt. * Inkl. städer under landsrätt.

676 Tabell nr 11 (forts.). Sverige. Fylleriförseelser per 10000 invånare umder åren 1914—1933 i förhållande till motsvarande antal under år 19113. 1927

. . . . .

25-5

24-2

27-6

28-6

25-9

Östra Sverige. Uppsala Eskilstuna Norrköping övriga städer 1 . . . . landsbygden 2 . . . . • tillhopa . . . . . . .

72-8 36-8 34-4 27-7 52-5 40-5

59-1 36-3 36-2 320 52-1 41-7

54-3 48-8 40-9 32-7 580 45-6

53-6 47-7 40-7 32-0 60-7 45-6

54-5 36-4 390 29-9 66-7 44-5

56-4 31-7 39-2 31-5 67-6 45-2

73 4 37-1 40-5 28-4 57-5 43-8

Småland och öarna Jönköping . . . . . . Växjö Visby övriga städer 1 . ;. . • landsbygden 2 . . i. . . tillhopa . . . . ; . . .

44-9 298 38-7 66-3 91-7 64-0

38-5 30-0 46-0 67-0 103-7 67-6

370 46-1 61-4 64-9 121-7 762

35-8 45-2 625 66-0 125-6 77-4

44-1 36-3 481 71-9 124-8 78-2

33 7 34-0 42-8 77-8 113-5 73-9

33-9 35-7 42-9 65-3 127-8 74-4

Södra Sverige.] Karlskrona . . . ; . . . Malmö • • • Hälsingborg . . . . . 1 övriga städer . :. . . landsbygden 2 . . . . . . tillhopa . . . . !. . .

44-9 32-6 29-7 52-8 1040 51-7

36-7 29-3 31-3 54-5 1060 51-0

49-6 30-2 33-4 538 106-0 52-4

52-2 298 32-5 52-6 1040 51-6

68-9 20-6 30-4 49-7 118-7 48-5

50-5 182 28-7 49-4 1007 44-5

63-2 18-5 25-5 47-5 104-7 44-6

Sydvästra Sverige. Göteborg . . . . ; . . . övriga städer 1 . . . landsbygden 2 . . ; . . . tillhopa . . . . . .

38-5 33-9 86-0 48-2

34-2 35-4 89-9 46-6

348 363 96-6 48-2

35-7 36-2 97-8 49-0

42-5 37-1 102-8 55-4

37-4 38-4 97-2 52-0

352 38-6 117-4 52-7

Bergslagen. Örebro |. .; • övriga städer 1 . ' , . . . 2 landsbygden . . . . tillhopa . . . . . . .

36-9 25-8 74-9 39-7

38-4 23-8 75-9 38-8

341 32-8 98-0 492

34-4 32-5 103-9 501

34-9 32-7 92-6 48-5

31-1 26-7 72-9 39-7

43-3 23-5 87-2 42-2

Norra Sverige. Gävle Östersund övriga städer 1 . •. . landsbygden 2 . . . . tillhopa

54-0 12-2 42-1 77-5 53-5

61-5 13-1 42-4 83-6 56-8

71-6 9-5 46-0 90-6 61-7

690 10-1 45-7 92-6 62-0

56-1 11-4 42-5 100-4 61-1

54-5 12-1 42-6 92-2 58-8

495 11-3 40-2 100-0 59-3

352 36-6 78-9 44-9

31-0 37-6 83-0 43-3

31-3 40-4 92-3 45-9

31-5 401 94-3 46-2

33-4 39-3 99-0 48-1

31-7 38-8 90-2 46-2

30-4 36-5 97-4 45-7

Stockholm

Hela riket. 14 angivna städer. . övriga städer 1 . ;. . landsbygden 2 . . . . tillhopa . . . . . . . 1 2

Endast städer under stadsrätt. Inkl. städer under landsrätt.

27-5 38-1 105-7 45-3

677 Tabe»ll nr 12. Sverige. Fylleriförseelserna inom vissa större städer m. m. undcir åren 1923—1933, fördelade efter den sakfälldes ålder och motboksinnehav. Källor:

Sveriges officiella statistik, Finanser, Rusdrycksförsäljningen m. m. 1923—1933. 1923

1925 Stockholm. Motb)oksinnehavare Persconer under 25 år Andra motbokslösa Tillhopa

1455 913 5196 7 564

1577 906 5 214 7 697

1562 1495 1513 1319 1130 1229 1473 1608 1582 816 783 740 646 642 764 651 773 569 4 321 3 958 3 807 2 956 3 071 3 685 3 805 3 325 2 876 6 699 6 236 6 060 4 921 4 843 5 678 6 051 5 584 5 027

Göjteborg. Motbioksinnehavare Personer under 25 år Andra motbokslösa Tillhopa

1199 1139 3 963 6 301

1248 1194 914 872 811 791 895 840 882 775 1193 915 792 821 774 964 1119 770 649 855 3 904 3 428 2 814 2 426 2 093 2180 2 735 2 502 2 445 2 266 6 345 5 537 4 507 4132 3 678 3 935 4 749 4 239 4 055 3 690

Mialmö. Motbioksinnehavare Personer under 25 år Andra motbokslösa Tillhopa

131 124 1053 1308

275 170 1076 1521

238 164 1062 1464

223 181 948 1352

187 154 825 1166

196 157 737 1090

209 187 695 1091

154 121 486 761

164 118 440 722

132 110 498 740

139 89 462 690

Övmga städer. 2 082 2 280 2 449 2 223 2167 2 270 2 439 2 261 2 247 2 257 2 366 Motbioksinnehavare Personer under 25 år 2 493 2 894 2 909 2 736 2 554 2 812 2 977 2 923 2 962 2 728 2 649 Andra motbokslösa 7 098 8118 7 938 7 646 7 293 7 506 7 901 7 771 7 368 7 524 7 715 Tillhopa 11673 13 292 13 296 12 605 12 014 12 588 13 317 12955 12 577 12 509 12 730 Landsbygden. Motboksinnehavare Personer under 25 år Andra motbokslösa Tillhopa

539 1289 1334 3162

686 1663 1766 4115

782 817 892 909 1102 2 018 2 089 2 254 2 495 2 832 2 042 2033 2 033 2103 2 474 4 842 4 939 5179 5 507 6 408

1167 3 050 2 570 6 787

1192 2 612 2 364 6168

1164 2 847 2 666 6 677

1245 3 218 2 868 7 331

Hela riket. Motb oksinnehavare 5406 6 066 6 225 5 630 5 673 5 505 5 671 5 706 5 958 6 001 6107 Personer under 25 år 5 958 6 826 6 822 6 610 6 494 6 884 7 602 7 977 7 320 7106 7174 Andra motbokslösa 18 644 20 078 18 791 17 399 16 384 15 395 16 321 17 247 16 479 16 458 16187 Tillhopa 30 008 32 970 31838 29 639 28 551 27 784 29 594 30 930 29 757 29565 29 468 P r o

3e n t t a 1 26-8 23-3 21-6 24-3 28-8 31-5 13-1 13-3 13-5 12-8 11-7 11-3 60-1 63-4 64-9 62-9 59-5 57.2 100-0 100-0 100-0 1000 100-0 10O-0

Stockholm. Motboksinnehavare Personer under 25 år Andra motbokslösa Tillhopa

19-2 12-1 68-7 100-0

20-5 11-8 67-7 100-0

23-3 12-2 64-5 100-0

24-0 12-6 63-5 100-0

25-0 12-2 62-8 1000

Göteborg. Motboksinnchavare Personer under 25 år Andra motbokslösa

19-0 18-1 62-9

19-7 18-8 61-5

21-6 16-5 61-9

19-4 18-2 62-4

22-1 19-2 58-7

22-1 21-0 56-9

201 24-5 55-4

18-8 23-6 57-6

20-8 20-2 590

20-7 190 .60-3

21-0 17 6 61-4

Malmö. Motboksinnehavare Personer under 25 år Andra motbokslösa

100 9T. 80-5

18-1 11-2 70-7

16-3 11-2 72-5

16-5 13-4 70-1

160 13-2 70-8

18-0 14-4 67-6

19-2 17-1 63-7

20-2 15-9 63-9

22-7 16-4 60-9

17-8 14-9 673

20-1 12-9 67.0

Övriga städer. Motboksinnehavare Personer under 25 år Andra motbokslösa

17-8 21-4 60-8

17-1 21-8 61-1

18-4 21-9 59-7

17-6 21-7 60-7

18-0 21-3 60-7

18-0 22-3 59-7

18-3 22-4 59-3

17-4 22-6 60-0

17-9 23-6 58-6

18-0 21-8 60-2

18-6 20-8 60-6

Landsbygden. Motboksinnehavare Personer under 25 år Andra motbokslösa

17-0 40-8 42-2

L6-7 40-4 42-9

16-1 41-7 42-2

16-5 42-3 41-2

17-3 43-5 39-2

16-5 453 382

17-2 442 38-6

17-2 44-9. 37-9

19-3 42-4 383

17-4 42-7 39-9

17-0 43-9 39-1

Hela riket. Motboksinnehavare Personer under 25 år Andra motbokslösa

18-0 19-9 62-1

18-4 20-7 60-9

19-6 21-4 59-0

19-0 22-3 58-7

19-9 22-7 57-4

19-8 24-8 55-4

19-2 25-7 551

18-4 25-8 55-8

20-0 24-6 55-4

20-3 24-0 55-7

20-7 24-4 54-9

678 Tabell nr 13. Sverige. Fylleriförseelserna i de olika städerna samt å de olika länens landsbygd under åren 1923 och 1931, fördelade efter den sakfälldes ålder och motbok sin nehav. Källor: Sveriges officiella statistik, Finanser, Rusdrycksförsäljningen ni. m. 1923 och 1931. Antal fylleriförseelser år 1923, begångna av

Antal fylleriförseelser år 1931, begångna av

Ökning eller minskning under tiden 1923—1931

mot- perso- andra mot- perso- andra mot- persomot- boks- ner mot- boksboks- ner ner inne- under boks- inne- under boks- inne- under lösa havare lösa havare tiavare 25 år 25 år 25 år

andra motbokslösa

tillhopa

(8)

(9)

(10)

(1)

(2)

(8)

(4)

(6)

(6)

(7)

Stockholm

3 805

Uppsala Eskilstuna Linköping Norrköping Ö. Sveriges städer

42 57 38 81

45 31 26 70

220 192 181 325

44 64 20 80

57 51 18 105

150 140 98 285

+ + +

12 20 8 35

70 52 83 40

56 25 109 6

+

35 +

103 Jönköping Växjö Kalmar Visby Smålands övriga städer

31 40 37 16

42 22 30 31

148 88 124 80

36 16 60 31

37 16 105 24

122 73 184 100

+ -

5 6 75 7

26 15 60 + 20 +

26 45 158 28

291 +

20 +

75 +

111 Karlskrona Kristianstad . . . . Malmö Lund Landskrona . . . . Hälsingborg . . . . S. Sveriges övriga städer

40 76 131 31 82 88

26 42 124 31 40 100

161 145 1053 65 130 441

39 45 164 62 66 86

38 36 118 40 55 83

95 107 440 130 108 320

66 38 613 65 + 22 121 -

55 75 586 105 23 140

298 -

68 -

113 Halmstad Göteborg Uddevalla Borås Sydvästra Sveriges övriga städer . . .

31 1199 21 67

19 1139 51 65

111 3 963 87 106

33 882 44 86

68 855 54 82

866 +

+

32 -

36 +

65 51 31

55 106 17

244 296 122

57 45 26

105 62 61

290 196 155 -

8 + 6 5 +

50 + 44 44 +

88 46 + 100 - 150 72 33 +

336 -

2 -

3-

69 -

13 59 23 24 3

12 105 73 23 17

67 422 238 99 42

17 100 70 19 12

15 125 144 20 29

71 467 520 118 104

753•1+ 58 +

Städer.

Karlstad Örebro Västerås Bergslagens städer

- 140 - 1 3 9 1 - 1 5 1 3

övriga

67 +

116 •t- 2 2 502 - 317 112 + 23 167 + 19

22 -

56 + 49 + 5+ - 284 - 1 4 6 1 - 2 062 51 25 + + 3+ 97 + 17 + 61 +

övriga

Falun Gävle Sundsvall Östersund . . . . Luleå Norra Sveriges övriga städer

-t- 20 + 71 + 3 + 12

11 106 282 +• 400 + 11 + 83

19 +

239 + 316

679 Tabell nr 13 (forts.). Sverige. Fylleriförseelserna i de olika städerna samt å de olika länens landsbygd under åren 1923 och 1931, fördelade efter den sakfälldes ålder och motboksinnehav. Antal fylleriförseelser år 1923, oegangna av

Antal fylieriförseelser år 1931, Degangna av

Ökning eller minskning under tiden 1923—1931

mot- perso- andra mot- perso- andra mot- persoboksner mot- boksner mot- boksner inne- under boks- inne- under boks- inne- under havare 25 år lösa havare 25 år lösa havare 25 år (2)

(1)

(3)

(4)

(5)

(6)

(7)

andra motbokslösa

tillhopa

(9)

(10)

(8)

Landsbygden. Stockholms län . Uppsala » »Södermanlands > Östergötlands > .

60 5 7 34

78 22 21 79

116 13 25 80

105 13 25 56

121 42 36 99

122 + 30 + 61 + 64 +

45 + 8 + 18 + 22 +

43 + 20 + 15 + 20 -

6+ 17 + 36 + 16 +

94 45 69 26

Jönköpings Kronobergs Kalmar Gotlands

län .

4 23 18 3

19 35 52 5

20 43 56 6

21 46 64 1

37 81 119 5

54 + 17 + 101 + 23 + 117 + 46 + 4 — 2

18 + 46 -167 + —-

34 + 58 + 61 + 2

69 127 174 4

Blekinge Kristianstads Malmöhus

län .

> >

6 29 77

13 65 88

10 73 89

10 56 90

41 143 205

34 + 97 + 104 +

4 427 + 13 +

28 + 78 -1117 +

24 + 24 + 15 -1-

56 129 145

Hallands Göteborgs och Bohus Alvsborgs Skaraborgs

län .

17 +

13 +

18 +

3+

> » >

26 29 26

62 103 29

40 45 43

91 36 46

240 117 76

96 + 82 + 48 +

65 + 7 + 20 +

178 + 14 + 47 +

56 + 37 + 5+

299 58 72

Värmlands Örebro Västmanlands

län .

34 28 1

85 69 15

81 57 13

72 32 12

111 97 61

154 + 65 + 68 +

38 + 4 + 11 +

26 + 28 + 46 +

73 + 8+ 55 +

137 40 112

42 27 19 5 11 18

93 100 122 14 40 62

149 98 108 37 35 83

67 112 91 22 46 58

145 279 270 39 95 117

204 + 249 + 278 + 44 + 113 + 158 +

25 + 85 + 72 + 17 + 35 + 40 +

52 + 179 + 148 + 25 + 55 + 55 +

55 + 151 + 170 + 7 + 78 + 75 +

132 415 390 49 168 170

> > >

» >

Kopparbergs län . Gävloborga > Västernorrlands > Jämtlands > Västerbottens > Norrbottens »

Hela riket. Sthlm, Gtbg och Malmö 2 785 24 angivna städer . . 1047 Övriga städer 1035 Landsbygden . 539 Tillhopa 5 406

2176 10212 1079 4134 1414 2 964 1289 1334 5 9581 18 644

2 519 1746 6 747 266 430 - 3 465 - 4 1 6 1 1158 1430 4 228 + 111 + 351 + 94 + 556 1089 1532 3140 + 54 + 118 + 176 + 348 1192 2 612 2 364 + 653 + 1323 + 1030 + 3 006 5 958 7 320 16 479 + 552 + 1362 - 2 1 6 5 251

680 Text till tabellerna nr 9—13. Fortlöpande uppgifter om fylleriförseelsernas antal och fördelning i vårt land lämnas på två olika ställen i Sveriges officiella statistik, nämligen dels i den av Statistiska centralbyrån utarbetade publikationen Rättsväsen, Brottsligheten, dels i Kontrollstyrelsens publikation Rusdrycksförsäljningen m. m. De i förstnämnda statistiska serie meddelade uppgifterna avse fylleriförseelser, »för vilka personer sakiallts i första instans». Städer under landsrätt äro härvid hänförda till landsbygden. Denna statistik föreligger i nuvarande gestaltning för åren 1913—1931, medan kontrollstyrelsens uppgifter om fylleriförseelserna avse åren 1923—1933. F ö r att få en uppfattning om fyllerifrekvensens utveckling under de allra senaste åren är det därför nödvändigt att komplettera rättsstatistikens uppgifter med kontrollstyrelsens. Dessa överensstämma emellertid icke alldeles. I båda fallen avses visserligen avdömda fylleriförseelser (i första instans), men medan rättsstatistikens siffror hänföra sig till det år, sakfällandet ägde rum, tar kontrollstyrelsens statistik sikte på tidpunkten för fylleriförseelsens begående. 1 Skillnaden framträder särskilt för landsbygdens vidkommande, där många förseelser till följd av rättsskipningens långsamhet bliva avdömda först året efter det, varunder de blevo begångna. E n annan olikhet utgöres därav att kontrollstyrelsens uppgifter i motsats till rättsstatistikens innefatta fylleriförseelser avdömda av krigsrätterna. E n jämförelse mellan uppgifterna för de år, varunder båda dessa statistiska serier föreligga, ger dock vid handen, att överensstämmelsen i stort sett kan betecknas såsom mycket god. Sålunda uppgick under de sex åren 1926— 1931 skillnaden mellan årssiffrorna för hela landet enligt dessa båda officiella uppgifter till 1-0, resp. 0-4, 0-4, 0-7, 0-4 och 3-1 % (för tre av dessa år voro kontrollstyrelsens siffror högre än rättsstatistikens, för tre år gällde motsatsen). Denna som regel mycket goda jämförbarhet sträcker sig även till den lokala fördelningen, vilket framgår av de dubblerade uppgifterna för år 1929 i tabell nr 9, där både rättsstatistikens och kontrollstyrelsens siffror angivas för detta år. I denna ganska detaljerade tabell har landet uppdelats i 7 områden i huvudsaklig överensstämmelse med den i kontrollstyrelsens försäljnings- och fylleristatistik tillämpade indelningen. Härvid hava hänförts till östra Sverige, Stockholms, Uppsala, Södermanlands och Östergötlands län, till Småland och öarna Jönköpings, Kronobergs, Kalmar och Gotlands län, till södra Sverige Blekinge, Kristianstads och Malmöhus län, till sydvästra Sverige Hallands, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs och Skaraborgs län, till Bergslagen Värmlands, Örebro och Västmanlands län samt till norra Sverige Kopparbergs län och de norrländska länen. Inom varje landsdel redovisas särskilt dels en eller flera städer var för sig, dels övriga städer sammanförda, dels landsbygden; i sistnämnda hänseende, bör uppmärksammas att — såsom ovan antytts — landsbygdssiffrorna till och med år 1928 samt i första kolumnen för år 1929 innefatta jämväl fylleriförseelser i städer, lydande under landsrätt. Vid valet av de särskilt angivna städerna har man varit bunden av rättsstatistikens uppställning, vilken icke alltid medgivit det för denna utredning lämpligaste urvalet; detta är sålunda anledningen till att sådana städer, såsom exempelvis Linköping, Kalmar, Lund, Landskrona, Halmstad, Borås, Karlstad, Västerås, Sundsvall m. fl., icke kunnat redovisas för sig. Å sid. 79 i betänkandet framhålles, att nykterhetstillståndet, sådant det avspeglar sig i fyllerisiffrorna, visar en mycket betydande och sedan mer än tio år tillbaka bestående förbättring för landet i dess helhet i jämförelse med förhållandena före världskriget, samt att detta omdöme icke äger allmän giltighe: för 1 Kontrollstyrelsen lämnar även uppgifter om antalet avdömda fylleriförseelser under varje år, men dess statistik angående förseelserna, fördelade efter tidpunkten för begåendet, är mera detaljerid och har därför använts i denna tabellsammanställning.

681 de o l i k a d e l a r n a av l a n d e t och i n o m o l i k a s l a g av s a m h ä l l e n . E n n ä r m a r e d e t a l j g r a n s k n i n g av f y l l e r i s t a t i s t i k e n g i v e r n ä m l i g e n vid h a n d e n , a t t u t v e c k l i n g e n h a r f ö r l u p i t på ett väsentligen olikartat sätt i skilda delar. E n k l a s t kommer denna o j ä m n h e t t i l l synes g e n o m j ä m f ö r e l s e m e l l a n f y l l e r i s i f f r o r n a för e x e m p e l v i s t r e å r s p e r i o d e r n a 1 9 2 1 — 1 9 2 3 och 1 9 3 0 — 1 9 3 2 , v i l k e t s k e t t i f ö l j a n d e tablå. Antalet fylleriförseelser i genomsnitt under åren

Minskning (—) eller ökning ( + )

O m r å d e 1921—1923

1930—1932

antal

(1)

(2)

(8)

Stockholm

-1327

Uppsala Eskilstuna . . . . Norrköping . . . . Övriga städer 1 . . Landsbygden * . .

435 267 467 1153 615

275 282 474 924 958

Hela. Östra Sverige

2 937

2 913

Jönköping Växjö Visby Övriga städer 1 Landsbygden 2

224 162 166 445 561

+ + + -

160 15 7 229 343 24

Hela Småland och öarna

215 109 162 600 930 2 016

Karlskrona . . . . Malmö Hälsingborg . . . Övriga städer 1 . . Landsbygden* . .

213 1319 602 1224 755

209 741 480 1140 951

-

+

578 122 84 196

Hela Södra Sverige

3 521

-

592 Göteborg Övriga städer 1 Landsbygden 2

. . . . . . . .

5 681 1924 865

4 348 2112 1394

-1333 + 188 + 529

Hela Sydvästra Sverige

8 470

7 854

-

616 Örebro övriga städer 1 . Landsbygden 2

437 1114 590

856 1202

+ +

81 88 296

Hela Bergslagen

2 444

+

303 Gävle Östersund . . . . Övriga städer 1 . . 2 Landsbygden . .

557 246 1386 1488

679 151 1901 2 834

Hela Norra Sverige

3 677

5 565

+ 122 95 + 515 + 1346 + 1888

Hela riket. Stockholm, Göteborg och Malmö 11 andra städer Övriga städer 1 Landsbygden 2

14 098 3 776 7 246 4 874

10 860 3 392 7 879 7 953

- 3 238 - 384 + 633 + 3 079

Tillhopa

29 994

30 084

+

1 2

Endast städer under stadsrätt. Inkl. städer under landsrätt.

+ +

9 53 4 155 369

+

-

682 Härav framgår, att de tre största städerna förete minskning i fyllerifrekvemsen under 10-årsperioden med mer än 20 %. Vad särskilt beträffar Malmö, som uippvisar en alldeles särskilt gynnsam utveckling, måste emellertid påpekas, att medgången därstädes till icke oväsentlig del torde vara rent formell, i det att poLisen i denna stad numera tillämpar ett slags varningssystem i fråga om första-gåingsj fylleristerna, vilka icke bliva åtalade och sålunda icke ingå i de officiella fylllerisiffrorna. Jämte storstäderna förete även åtskilliga andra städer gynnsam utveckling, såsom Uppsala, östra Sveriges övriga städer tagna såsom en gruipp, Växjö, Hälsingborg, Örebro och .Östersund. Stationära siffror uppvisa bl., a. Eskilstuna, Norrköping, Visby och Karlskrona. E n betydande ökning av fyllerifrekvensen har däremot förekommit i grup>pen övriga städer i Småland (34-8 %), i Gävle (21-9 %) samt i gruppen övriga städer i norra Sverige (37-2 %). Den mest anmärkningsvärda omständigheten är emellertid landsbygdsfylleriets starka stegring; denna är genomgående i alla landsdelar och belöper sig i allmänhet, med undantag för södra Sverige, till 50 a 65 procent samt stiger för norra Sverige till icke mindre än 90 %. Härigenom har laindsbygdssiffran bringats upp nästan fullt i höjd med de högsta siffrorna :före kriget. I landsbygdssiffrorna ingå bland annat fylleriförseelser, begångna i städer u n d e r landsrätt, köpingar och municipalsamhällen. Av uppgifter i kontrollstyrelsens statistiska redogörelse (Rusdrycksförsäljningen m. m.) framgår, att denna mera stadsbetonade andel av landsbygdsfylleriet under de senare åren utgjorde omkring 43 %. Folkmängden i dessa orter uppgick däremot i början av år 1932 till endast 12-7 % av totala landsbygdsfolkmängden. Disproportionen mellan dessa procenttal är av intresse i detta sammanhang, enär den antyder möjligheten av att landsbygdsfylleriets stegring kan till större eller mindre del vara att hänföra till den fortgående bildningen och tillväxten av dylika stadsliknande samhällen på landsbygden. En närmare undersökning, var3 resultat återgives i nedanstående tablå, ger emellertid vid handen, att man häri i varje fall icke finner förklaringen till mer än en del av landsbygdsfylleriets stegring. Medan denna under de sista 10 åren uppgick till drygt 60 % har nämligen folkmängdsökningen under samma tid i städer under landsrätt, köpingar och municipalsamhällen icke belöpt sig till något mer än 25 %. Antal fylleriförseelser på landsbygden x 1913

Östra Sverige Småland och öarna Södra Sverige Sydvästra Sverige Bergslagen Norra Sverige Hela Sverige

. . . . . . . .

Procen- Folkmängden i städer under Procentuell landsrätt, köpingar och tuell ökning municipalsamhällen ökning

1 9 2 1 - 1930— 1921/3— Vi 1913 Vi 1923 »/i 1932 1923—35 32 23 1930/2

614 1 420 755 561 899 755 1360 865 1 052 590 2 626 1489 8 112 4 874

+ 56-0 -t- 65-8 + 26-1 + 61-2 + 502 + 90-3 7 953 + 63-2 958 930 952 1394 886 2 833

65 337 33 443 56124 61477 25 824 61086 303 291

97 447 59 412 66 504 78 470 33 606 80 581 416 020

118 866 75 432 74 093 101 264 43 658 109 870 523183

+ 22-0 + 27-0 + 11-4 + 29-0 + 29-9 + 36-3 + 25-8

Enligt en inom kontrollstyrelsen för denna översikt verkställd utredning har antalet fylleriförseelser begångna på landsbygden av personer, boende i annan kommun än den, där förseelsen ägt rum, ökat under senare år. Procenttalen för åren 1927—1933 äro följande: 42-9, 42-1, 42-1, 46-2, 48-2, 45-7 och 45-9 (de i Rus1

Inkl. städer under landsrätt.

683 dryclksförsäljningen m. m. för äldre år meddelade uppgifterna, vilka gåvo vid handlen, a t t ökningen var avsevärt starkare, hava med hänsyn till de bristfälliga ortsuippgifterna och den mindre enhetliga bearbetningen, befunnits vara mindre rillföirlitliga). Den stegringstendens, som härvid kommer till synes, förefaller natmrlig nog i betraktande av den ökade rörligheten genom bilismen, bussväsendet o. d. Den är emellertid anmärkningsvärd därigenom att den icke motsvaras av em liknande tendens i fråga om städerna. Den frågan uppställer sig därför, om rmöjligen den ökade fyllerifrekvensen på landsbygden till avsevärd del kan förklaras därav att landsbygdsfylleristerna numera i större utsträckning än förr utgöiras av stadsbor. F ö r att utröna huruvida detta är fallet ha primärblanketternai för de 2 223, resp. 3 355 fylleriförseelser på landsbygden, vilka enligt kontirollstyrelsens statistik under åren 1927 resp. 1933 begingos av »utsocknes», undersökts med avseende å fylleristens hemort. Resultatet av denna undersökning, vilket med hänsyn till svårigheten att avgränsa förstadsbefolkningen från den övriga landsbygdsbefolkningen, måste bliva endast ungefärligt, meddelas i följande tablå : Fylleriförseelser begångna i landskommuner i vederbörandes hemkommun

1927 1933 Skillnad / a n * a l

2 956 3 976 1020 47-4

utom vederbörandes hemkommun Summa

av andra landsbor

av stadsbor

av förstadsbor

tillhopa

1685 2 447

482 800

762 35-4

318 148

56 108 52 2-4

2 223 3 355 1132 52-6

5179 7 331 2152 100-0

Stegringen av landsbygdsfylleriet kan som synes till endast helt ringa del förklaras därav att stadsbefolkningen i större omfattning än förr gör sig skyldig till fylleri på landsbygden. Huvudparten av ökningen 1 782 av 2 152 eller 82-8 % härrör från landsbygdens eget folk. Den väsentliga ökningen av landsbygdens fyllerifrekvens kan sålunda icke förklaras såsom förtäckt stadsbygdsfylleri — vare sig genom tillväxten av de stadsliknande samhällena inom landsbygdens ram eller genom ökning av stadsbornas andel bland de å landsbygden ertappade fylleristerna — utan äger den reella innebörden att det ökade antalet fylleriförseelser motsvaras av ett ökat antal fylleridomar, avseende personer boende på den egentliga landsbygden. I tabell nr 12 i denna bilaga uppdelas fylleriförseelserna under åren 1923— 1933 efter den sakfälldes ålder och motboksinnehav. Det framgår härav att de förseelser, som blivit begångna av motboksinnehavare och av ungdom under 25 år, visat stigande tendens, varvid ungdomens andel stegrats något starkare. Denna tendens har icke gjort sig gällande i storstäderna, där ju en ganska betydande minskning av den totala fyllerifrekvensen ägt rum, i annan mån än att minskningen varit svagare för dessa kategorier än för den tredje gruppen (det procentuella antalet motboksinnehavare- och ungdomsfyllerister har sålunda även där vuxit). I övriga städer sammantagna hava de av motboksinnehavare begångna förseelserna ökat helt obetydligt, medan däremot ungdomsfylleriet tilltagit avsevärt (de båda sista åren visa dock icke ringa minskning). P å landsbygden förete alla tre kategorierna mycket stark stegring och särskilt kraftigt hava de av ungdom begångna förseelserna ökat.

684 M e d a v s e e n d e å d e t m å n g e n s t ä d e s s t e g r a d e a n t a l e t f ö r s e e l s e r a v motfooksimneh a v a r e b ö r b e a k t a s , a t t m o t b o k s s t o c k e n i r i k e t ö k a t a v s e v ä r t u n d e r å r e n 19223— 1933, v a r o m f ö l j a n d e s a m m a n s t ä l l n i n g g e r vissa u p p g i f t e r : 1923 1924 1925 1926 1927 1928 1929 1930 1931 1932 1.933 Stockholms kontrollområde. Antal invånare, tusental . . 575 589 596 609 620 632 646 664 678 685 689 Antal motboksinnehavare, 138 144 152 159 163 168 176 186 197 205 211 tusental 1455 1577 1562 1495 1513 1319 1130 1229 1473 1608 1 582 Fylleriförseelser (i ' \ Stockholm),

bc-J

IQQQQ

93-

78-4

64-1

66-0

74-8

78-4

74-9

84 81 73 78 76 68 71 63 66 1248 1194 872 914 811 791 895 882 Fylleriförseelser (i ' \ 1199 Göteborg), be-l ^QQQ j 1905 190-5 174-9 123-5 125-7 106-9 101-2 110-4 104-9 gångna av mot-^j m o t b o k boksinnehavare I ^ n n e n

86 840

87 775

105-8 109-8 102-4 gångna av m o t - ^ boksinnehavare [ i n Q e ] l > j Göteborgs kontrollområde. Antal invånare, tusental . . Antal motboksinnehavare, tusental

298 301 305

Malmö kontrollområde. Antal invånare, tusental . . Antal motboksinnehavare, tusental

146 148 159

171 Fylleriförseelser (i Malmö), be- I 1 0 P 0 Q 0 gångna av mot-^ o t b o k g . boksinnehavare inneh

37 238

38 223

38 187

39 196

40 209

41 154

43 164

43 132

44 139

42-0 84-1 64-4

58-8

49-

50-6

52-4 37-7

38-6

30-

31-9

31 131

33 275

Hela Riket i övrigt. Antal invånare, tusental . . 4 986 4 998 4 993 4 998 4 996 4 996 4 989 4 989 4 990 5 006 5 020 Antal motboksinnehavare, 786 804 819 834 853 869 891 915 934 932 922 tusental 2 621 2 966 3 231 3 040 3 059 3179 3 541 3 428 3 439 3 421 3 611 Fylleriförseelser, ' begångna av I ^Q^ 33-4 36-9 39-4 36-4 35-9 36-6 39-7 37-5 36-8 36-7 392 motboksinne]motboks. havare

l inneh.

I f ö r h å l l a n d e till hela antalet motboksinnehavare hava de av sådana b e g å n g n a fylleriförseelser avtagit högst betydligt i storstäderna. F ö r riket i övrigt — en u p p d e l n i n g h ä r v i d m e l l a n s t ä d e r och l a n d s b y g d l å t e r s i g icke g ö r a — v i s a r d e n n a k v o t ö k n i n g , s o m dock ä r j ä m f ö r e l s e v i s r i n g a t a c k v a r e m o t b o k s s t o c k e n s s t e g r i n g . — D e t hade v a r i t önskvärt a t t k u n n a verkställa en liknande s a m m a n s t ä l l n i n g rör a n d e d e u n g d o m l i g a f y l l e r i s t e r n a f ö r a t t u t r ö n a , i v i l k e n m å n u n g d o m s f y l l e r 'tets stegring u t o m storstäderna står i samband med ungdomsåldrarnas tillväxt u n d e r redovisningsperioden. H ä r f ö r erforderliga befolkningsstatistiska u p p g i f t e r förel i g g a e m e l l e r t i d icke. 1 t a b e l l e n n r 13 g ö r e s e n g e o g r a f i s k t m e r a d e t a l j e r a d j ä m f ö r e l s e m e l l a n f y l l e r i k l i e n t e l e t s s a m m a n s ä t t n i n g å r e n 1 9 2 3 och 1 9 3 1 . D e t f r a m g å r d ä r a v a t t i flert a l e t s t ä d e r f y l l e r i k u r v a n s u t v e c k l i n g v ä s e n t l i g e n b e s t ä m m e s av d e ä l d r e m o t b o k s l ö s a ; d ä r dessa a v t a g i t v i s a r t o t a l f r e k v e n s e n a v t a g a n d e i u n g e f ä r s a m m a o m f a t t -

685 ning och där de ökat i antal har totalfrekvensen stigit. Exempel härpå äro Stoclkholm, Uppsala, Eskilstuna, Linköping, Jönköping, övriga städer i Småland, Visb^y, Karlskrona, Malmö, Lund, Landskrona, Hälsingborg, Göteborg, Borås, Örebro, Bergslagens övriga städer, Sundsvall, Östersund, Luleå och övriga städer i n o r r a Sverige. I dessa städer utgör stegringen eller minskningen av de äldre motbiokslösa bland fylleristerna i genomsnitt 82-0 % av totalstegringen, resp. totalminsikningen. I några städer, Kalmar, Karlstad och Västerås, hava jämte de äldre motbiokslösa även de ungdomliga fylleristerna väsentligt bidragit till stegringen, i Hadmstad är det huvudsakligen ungdomsfylleriets ökning, som åstadkommit fylleriamtalets höjning, medan tvärtom i Växjö, Kristianstad, gruppen övriga städer i söd:ra Sverige, Uddevalla och Gävle det är de icke ungdomliga fylleristerna (motboksiinnehavare och motbokslösa) som bestämt utvecklingen. På. landsbygden äro förhållandena i detta avseende helt andra, där har förändr i n g e n i fyllerifrekvensen — vilken i samtliga län utom ett utgöres av stegring — i mindre grad betingats av de äldre motbokslösa än av ungdomsfylleristerna. Sa.mmanfattningsvis gälla följande genomsnittssiffror: Total förändring i fyllerifrekvensen under åren 1923—1931

motboksinnehavare

-4161 + 556 + 348 - 3 257 + 3 006 - 251

- 266 + 111 + 54 - 101 + 653 + 552

Stockholm, Göteborg och Malmö 24 srtörre städer Övriga städer Samtliga städer Landsbygden Hela riket

Därav fördelad på personer andra under 25 år ! motbokslösa - 430 + 351 + 118 + 39 + 1323 + 1362

- 3 465 + 94 + 176 — 3195 + 1030 -2165

Även om så gott som alla län visa stigande fyllerisiffror på landsbygden, har dock utvecklingstempot varit mycket växlande i olika län. Särskilt höga ökningssiffror förete Kalmar, Göteborgs och Bohus, Gävleborgs, Västernorrlands, Västerbottens och Norrbottens län, å vilka mer än hälften av hela landsbygdsökningen faller (1 616 av 3 006 eller 53-8 %). Relativt låga siffror gälla däremot för landsbygden i de sex länen Östergötlands, Gotlands (minskning), Hallands, Älvsborgs, Örebro och Jämtlands län, där sammanlagda stegringen uppgick till 203 eller endast 6-8 % av hela landsbygdsökningen. E n sammanställning av dessa båda grupper av län äger intresse: Därav begångna av Landsbygden i

Hela antalet förseelser 1923

motboksinnehavare

personer under 25 år

andra motbokslösa 420 239 675 1334

6 län med hög stegring . 6 > > låg ategring .

977 633 1552

119 106 314

438 288 563

Hela landsbygden

. . . .

Därav begångna av Hela antalet förseelser 1931

motboksinnehavare

personer under 25 år

andra motbokslösa

2 593 836 2 739

462 167 563

1120 393 1099

2 612

1011 276 1077 2 364

686 ökning av fylleriförseelserna under åren 1923—1931: I procent av 1923 års antal

A n t a l

MotAndra motboksSamtliga boksinnelösa havare

Personer under 25 år

Andra motbokslösa

Samtliga

1616 203 1187

288-2 57-5 793

155-7 36-5 95-2

1407 15-5 59-6

165-4 32-1 765

121-2

102-6

77-2

95-1

Motboksinnehavare

Personer under 25 år

6 län med hög stegring . 6 » > låg stegring . övriga 12 län

343 61 249

682 105 536

591 37 402

Hela landsbygden

1030 Landsbygden i

. . . .

Inom båda länsgrupperna — med särskilt hög och särskilt låg totalstegring — hava de av motboksinnehavare begångna fylleriförseelserna ökat procentuellt starkast. Detta förhållande ger icke stöd åt den uppfattningen, som framförts i den offentliga diskussionen, att det ökade landsfylleriet är en följd av alltför stränga inköpsrestriktioner på landsbygden. Då härtill kommer, att just motboksfylleristerna i länen med hög totalstegring ökat högst anmärkningsvärt, nära fyradubblats, medan denna grupp i övriga län visat mera måttlig ökning, 60—80 %, måste det sägas, att dessa uppgifter snarast tala bestämt emot riktigheten av angivna uppfattning. I varje fall är det tydligt, att denna förklaringsgrund icke kan vara uttömmande. Med hänsyn härtill har det icke ansetts påkallat, att genom korrelationsundersökning söka utröna det eventuella sambandet mellan fylleristegring och stränga inköpsbestämmelser; även om denna skulle giva positivt resultat, lämnar den ju öppen frågan, vilken orsaken är till den relativt starkaste ökningen, nämligen motboksfylleristernas i länen med hög total stegring. Fylleriklientelets sammansättning under de båda redovisningsåren 1923 och 1931 framgår av följande tablå: Därav i %, begångna av

Därav i %, begångna av Hela antalet förseelser år 1923

landsbygden

15173 6 260 5 413 3162

Tillhopa

30 008

Sthlm, Gtbg, Malmö . . 24 större städer . . . .

motboksinnehavare

personer under 25 år

andra motbokslösa

18-4 16-7 19-1 170 18-0

143 173 261 40-8

673 660 54-8 42-2 62-1

19-9

Hela antalet förseelser år 1931

11012 6 816 5 761 6168 29 757

motboksinnehavare

personer under 25 år

ardra ffiOtbckspsa

22-9 17-0 189 19-3 200

15-8 210 26-6 42-4 24-6

61-3 <2-0 &4-5

S83 &5-4

E t t genomgående drag är att de ungdomliga fylleristerna numera utgöra slörre andel av hela antalet fyllerister än år 1923 (för storstäderna innebär detta som nämnts, att minskningen därstädes varit svagare för dessa än för de övriga grupperna). E n annan anmärkningsvärd omständighet är, att det procentuella an.alet ungdomsfyllerister är minst i storstäderna, växer i den mån staden avtagir i storlek och är betydligt större på landsbygden än i städerna. Detta hänt/der onekligen på att ungdomsfylleriet har en annan karaktär i de mindre orterna än i de större (»dansbanefylleri» o. d.). Angående detta spörsmål hänvisas till en av förste aktuarien i kontrollstyrelsen Hans Gahn utarbetad promemoria aigående antalet avdömda, å landsbygden åren 1925—1932 begångna fylleriförsedser (sid. 641 ff.).

687 Talxell nr 14. Sverige. Brott mot strafflagen 14 kap. 13 § (misshandelsbrott med ringa eller ingen skada) under åren 1913—1931. Källor: Sveriges officiella statistik, Rättsväsen, Brottsligheten åren 1913—1931. 1913

. . . .

474 Öistra Sverige. Uppisala Eskiilstuna Norrköping övriga städer 1 . . . . landsbygden* . . . . tillhopa

33 18 59 61 152 323

50 16 53 63 144 326

Småland och öarna Jönköping Växjö Visby övriga städer 1 . . . . landsbygden 8 . . . . tillhopa

7 6 8 25 102 148

Södra Sverige. Karlskrona Malmö Hälsingborg övriga städer 1 . . . . landsbygden 2 . . . . tillhopa

36 16 47 55 113 267

33 15 46 43 103 240

17 9 17 32 54 129

19 13 22 29 77 160

35 11 30 27 90 193

14 13 7 41 108 183

9 5 3 15 106 138

9 17 17 24 131 198

5 6 10 11 83 115

11 78 114

13 18 10 16 115 172

18 15 18 21 122 194

21 220 30 71 171 513

18 169 21 44 157 409

18 183 19 36 129 385

18 173 25 58 132 406

6 117 17 39 95 274

15 76 20 44 79 234

14 179 21 36 98 348

9 251 24 73 144 501

Sydvästra Sverige. Göteborg övriga städer 1 . . . . landsbygden 2 . . . . tillhopa

216 173 146 535

79 132 141 352

106 119 129 354

70 133 125 328

50 94 82 226

56 71 76 203

99 107 118 324

75 146 131 352

Bergslagen. Örebro övriga städer 1 landsbygden 2 tillhopa

27 68 112 207

19 68 79 166

25 70 80 175

27 66 65 158

11 46 74 131

43 51 102

26 47 64 137

25 44 77 146

62 7 59 313 441

62 2 53 245 362

66 4 50 191 311

59 4 40 181 284

26 3 17 154 200

26 2 27 141 196

33 2 39 186 260

53 — 55 206 314

997 401 874

992 1014 549 345 3H4 239 748 737 542 2 272 2 723 2 085| 2115 1330

562 210 481 1253

Stockholm

. . . . . . . .

Norra Sverige. Gävle Östersund övriga städer 1 . . . . landsbygden* . . . . tillhopa Hela r i k e t . 14 angivna städer . . övriga städer1 . . . . landsbygden2 . . . . tillhopa 1 2

457 996

Endast städer under stadsrätt. Inkl. städer under landsrätt.

835 1018 274 366 658 770 1767

688 Tabell nr 14 (forts). Sverige. Brott mot strafflagen 14 kap. 13 § (miisshandelsbrott med ringa eller ingen skada) under åren 1913—193L. 1923

11 8 24 30 78 151

18 8 26 24 95 171

33 5 17 46 113 214

25 10 22 36 104 197

15 8 23 54 105 205

17 10 13 39 140 219

26 12 12 58 160 268

16 6 12 51 173 258

45 13 9 63 188 318

13 5 9 21 97 145

18 2 15 16 91 142

16 12 5 20 132 185

11 10 10 26 149 206

15 10 10 26 127 188

6 2 7 37 155 207

11 13 9 42 132 207

18 12 14 26 168 238

13 8 6 36 185 248

15 144 15 48 132 354

9 137 21 57 132 356

11 150 34 50 177 422

9 142 27 64 135 377

7 140 31 54 156 388

5 132 43 45 169 394

3 142 35 82 156 418

9 115 31 91 193 439

5 132 35 66 203 441

58 91 112 261

76 110 131 317

59 106 162 327

71 95 135 301

66 96 151 313

75 99 156 330

86 113 177 376

81 133 192 406

107 130 196 433

28 35 61 124

15 34 65 114

12 45 76 133

10 39 73 122

13 43 96 152

16 31 73 120

8 51 102 161

4 51 108 163

7 54 104 165

30 1

30 1

31 2

26 1

25 1

28 1

29 3

21 2

45 177 253

39 142 212

61 203 297

53 188 291

42 229 298

45 265 336

44 245 318

49 294 375

63 289 375

641 270 657

663 280 656

714 328 863

674 313 784

698 315 864

677 296 958

700 390 972

736 401

840 412

2 062

1128 2 265

1165 2 417

Östra Sverige.

Småland och öarna.

Södra Sverige.

Sydvästra

Sverige.

landsbygden2

Bergslagen.

Norra Sverige. Östersund landsbygden2

Hela riket. 14 angivna städer . . . 2

landsbygden tillhopa .' 1 2

Endast städer under stadsrätt. Inkl. städer under landsrätt.

689 Taboll nr 15. Sverige. Brott mot strafflagen 14 kap. 13 § per 100 000 invånare under åren 1913—1931. Källor: Se tabellen nr 14.

146-7

123-4

116-9

124-1

75-0

88-9

108-8

78-2

Ösitra Sverige. UppsaUa Eskilistuna Norrköping övrigia städer 1 . . . . landslbygden 2 tillhopa

121-2 62-2 127-1 77-8 23-4 38-9

181-5 54-9 1151 78-6 22-0 39-0

1293 54-4 102-5 67-7 17-2 317

118-1 50-2 83-1 52-0 159 28-5

60-9 29-7 30-7 36-8 8-3 15-2

43-2 16-4 15-6 15-7 8-6 11-2

68-2 43-0 38-5 32-3 11-7 18-6

122-9 365 52-0 30-3 13-5 22-2

75-9 19-9 48-1 28-7 11-9 18-4

Småland och öarna Jönköiping Växjöi Visby övriga städer 1 . . . . landsbygden * tillhopa

25-2 68-7 79-5 56-9 18-0 22-5

50-2 148-6 69-7 92-5 19-1 27-8

31-9 57-2 29-8 33-5 18-7 20-9

31-5 193-2 168-5 52-6 23-1 30-0

17-4 67-7 99-5 23-8 14-6 17-3

31-3 89-8 81-0 23-6 136 17-1

45-2 61-9 34-0 201-0 163-6 105-9 102-7 189-4 274-7 33-7 43-8 47-5 20-1 21-2 16-3 25 7 28-9 24-2

Södra Sverige. Karlskrona Malmö Hälsingborg övriga städer 1 . . . . landsbygden 2 tillhopa

76-4 2338 87-9 75-6 28-5 60-4

64-7 174-5 60-0 460 26-2 47-8

63-5 168-2 53-8 37-3 21-8 44-8

63-1 156-3 70-2 59-1 22-4 47-0

21-2 104-3 47-4 39-4 16-1 31-6

53-8 68-2 44-9 44-3 13-5 27-0

51-2 161-0 46-1 361 16-8 401

33-3 728 222-6 177-0 51-6 63-3 72-3 49-7 24 6 22-3 57-4 49-3

Sydvästra Sverige. Göteborg övriga städer 1 . . . landsbygden 2 tillhopa

122-8 132-5 19-1 49-9

43-9 96-2 18-5 32-7

57-6 85-2 16-9 32-6

37-0 93-7 16-4 3C-0

25-7 65-5 108 20-5

28-4 49-4 9-9 18-4

49-7 744 15-4 29-3

37-2 98-0 17-2 31-6

29-0 64-8 12-8 22-7

Bergslagen. Örebro övriga städer 1 landsbygden 2 tillhopa

82-8 87-4 21-6 329

56-8 85-3 15-2 26-3

74-0 86-2 15-4 27-6

79-1 79-8 125 24-8

31-8 54-9 14-2 20-5

230 491 9-9 15-8

74-3 52-0 12-3 21-1

70-3 47-7 14-7 22-4

47-1 41-7 14-4 20-0

Norra Sverige. Gävle Östersund övriga städer 1 . . . . landsbygden 2 tillhopa

173-2 78-5 690 29-1 366

173-0 21-6 61-6 22-6 298

182-2 41-9 5?9 17-4 253

161-4 40-4 45-9 16-4 23-0

70-9 291 19-3 13-8 16-0

71-4 15-6 30-5 12-6 15-6

91-3 15-2 435 16-5 20-5

141-4 124-1 22-1 60-7 44-8 18-1 18-1 24-6 231

Hela riket. 14 angivna städer . . övriga städer 1 . . . . landsbygden 2 tillhopa

135-5 89 6 23-9 48-4

104-8 76-7 20-9 401

101-7 651 17-8 36-6

100-5 67-6 17-6 36-9

53-6 43-7 12-9 23-0

54-1 37-9 11-4 21-6

80-1 48-9 15-6 30-3

96-4 64-2 18-1 36-7

Stoickholm

1 2

. . . .

Endast städer under stadsrätt. Inkl. städer under landsrätt.

44—332437

75-8 48-1 16-0 29-9

690 Tabell nr 15 (forts.). Sverige. Brott mot strafflagen 14 kap. 13 § per 100 000 invånare under åren 1913—1931.

Östra

65-5

66-1

74-2

61-8

72-5

69-2

65-4

78-1

86-0

37-4 26-4 40-9 32-6 11-4 16-9

60-7 26-4 43-7 25-8 13-9 19-0

110-2 16-4 28-3 49-1 16-4 23-7

83-1 32-7 36-5 383 151 21-8

49-9 26-1 38-0 57-5 15-2 227

56-5 326 21-3 41-8 20-4 24-3

86-0 37-6 19-6 62-4 23-3 29-7

52-9 18-5 19-5 54-8 25-3 28-6

147-7 39-7 14-6 67-5 27-5 353

43-9 52-3 91-8 42-8 16-8 21-4

60-5 20-8 151-4 32-3 15-7 210

53-5 124-2 50-0 39-7 22-9 27-3

36-7 103-9 994 51-6 25-8 30-4

50-1 103-8 98-5 51-3 22-0 27-8

20-0 20-7 68-0 72-4 26-9 306

36-2 135-0 85-9 81-4 23-0 30-6

58-5 124-4 1331 49-9 29-3 35-2

41-8 Ö2-3 57-0 68-6 32-3 36-7

52-8 125-0 30-8 46-3 22-3 39-9

31-9 118-3 42-2 54-9 22-3 40-0

39-5 1290 66-8 48-0 29-8 47-2

328 121-8 52-0 61-4 22-7 421

25-8 119-6 586 50-8 26-2 43-2

18-7 112-0 80-0 42-3 284 43-8

11-3 119-2 64-0 76-9 26-3 46-4

347 958 558 85-1 32-6 48-7

19-5 102-4 62-2 61-3 34-8 48-9

25-4 589 14-9 230

33-2 70-1 17-3 27-8

25-6 66-5 21-4 28-5

30-7 58-9 17-8 26-2

28-5 58-3 20-0 27-2

32-0 57-7 20-8 28-6

36-0 65-8 23-7 32-5

33-4 76-1 25-8 34-9

43-5 72-6 26-5 37-2

77-7 37-8 11-5 18-7

41-5 36-2 12-3 17.3

33-1 48-1 14-4 20-2

27-5 41-8 13-8 18-5

354 45-8 18-3 23-2

43-1 33-0 139 18-3

21-4 54-0 19-6 24-7

10-7 53-6 20-8 25-0

18-5 56-4 201 25'4

78-0 7-1 47-2 15-2 19-3

77-3 6-9 40-6 12-1 16-1

79-2 13-7 62-0 17-3 22-4

127-1 53-3 16-0 21-9

660 6-8 41-8 19-4 22-3

63-5 6-9 44-3 22-4 25-1

71-3 6-9 42-8 20-7 23-7

74-3 21-0 47-4 24-8 27-9

53-9 13-9 60-3 24-3 27-8

58-1 459 15-3 26-1

59-4 47-2 15-2 266

63-4 54-7 20-0 31-5

59-3 51-9 18-1 29-2

60-7 51-7 200 30-9

581 47-9 22-2 31-7

59-1 62-9 22-6 33-7

61-1 641 262 36-9

68-2 651 27-2 39-3

Sverige.

Småland

och öarna.

övriga städer 1

Södra

1923 Sverige.

övriga städer 1

Sydvästra

Sverige.

Bergslagen.

Norra

Sverige.

Hela riket. 14 angivna städer

1 2

. . .

Endast städer under stadsrätt. Inkl. städer under landsrätt.

—

691 Talbell nr 16. Sverige. Brott mot strafflagen 14 kap. 13 § per 100 000 inv.ånare under åren 1914—1931 i förhållande till motsvarande antal under år 1913. Källor: Se tabellen nr 14.

Stockholm

1921 1922

100-0

84-1

79-7

84-6

42-3

51-1

60-6

74-2

53-3

Östra Sverige. Upipsala . . . . Eskilstuna . . . Norrköping . . . övriga städer 1 . lanidsbygden 2 . . tilllhopa . . . .

100-0 100-0 100-0 100-0 100-0 100-0

149-8 88-3 906 1010 940 100-3

106-7 87-5 80-6 87-0 73-5 81-5

97-4 80-7 65-4 66-8 67-9 73-8

50-2 47-7 24-2 473 355 39l

35-6 26-4 12-3 20-2 36-8 28-8

56-3 69-1 30-3 41-5 500 47-8

101-4 58-7 40-9 38-9 57-7 57-1

62-6 32-0 37-8 36-9 50-9 47-3

Slmåland och öarna. Jönköping Växjö Vis;hy övriiga städer 1 . . . . landsbygden 2 tilllhopa

100-0 199-2 100-0 216-2 87-7 1000 100-0 162-5 lOO-o 1061 100-0 123-6

126-6 83-3 37-5 58-9 1039 92-9

125-0 281-1 212-0 92-4 128-8 133-3

690 98-5 125-2 41-8 81-1 76-9

124-2 130-7 101-9 41-5 75-6 760

179-4 292-5 129-2 59-2 111-7 114-2

245-6 2380 238-3 770 117-8 128-4

134-9 154-1 3456 83-5 90-6 107-6

S'odra Sverige. Karlskrona . . . Malmö Hälsingborg . . övriga städer 1 . landsbygden 2 . . tillhopa . . . .

100-0 100-0 100-0 100-0 1000 100-0

84-7 74-6 68-2 60-8 91-9 79-1

83-1 71-9 61-2 49-3 76-5 74-1

82-6 66-8 79-8 78-1 78-6 77-8

27-8 44-6 539 52-1 56-5 52-3

70-4 29-2 51-1 58-G 47-4 44-7

67-0 68-9 52-4 47-7 58-9 66-4

43-6 952 58-7 95-6 86-3 95-0

95-3 75-7 72-0 65-7 78-2 81-6

45-0 52-4 558 56-8

Sydvästra Sverige. Göteborg övriga städer 1 . . . landsbygden 2 . . . . tillhopa

100-0 100-0 1000 100-0

35-7 72-6 96-8 65-5

46-9 64-3 88-5 65-8

30-1 70-7 85-9 60-1

20-9 49-4 56-5 41-1

231 37-3 51-8 36-9

40-5 56-1 80-6 58-7

30-3 74-0 90-0 63-3

23-6 48-9 67-0 45-5

19-0 49-4 59-2 42-1

Bergslagen. Örebro övriga städer 1 . . . landsbygden" . . . . tillhopa

1000 100-0 100-0 1000

68-6 97-6 70-4 79-9

89-3 98-6 71-3 83-9

95-5 91-3 57-9 75-4

38-4 62-8 65-7 62-3

27-8 56-3 45-8 48-0

89-7 59-5 56-9 64-1

84-9 54-6 68-0 68-1

56-8 47-7 66-7 60-8

60-3 58-6 37-5 50-1

Norra Sverige. Gävle Östersund övriga städer 1 . . . landsbygden 2 . . . . tillhopa ,

100-0 100-0 100-0 100-0 100-0

99-9 27-5 893 77-7 81-4

105-2 53-4 83-9 59-8 69-1

93-2 51-5 66-5 56-4 62-8

40-9 37-1 28-0 47-4 43-7

41-2 19-9 44-2 43-3 42-6

52-7 19-4 63-0 56-7 560

81-6

o-o 880

71-6 28-2 64-9 62-2 631

48-4 0-0 55-2 46-7 47-3

Hela r i k e t . 14 angivna städer . , övriga städer 1 . . . . landsbygden 2 tillhopa

100-0 100-0 100-0 100-0

77-3 85-6 87-4 82-8

75-1 72-7 74-5 75-6

74-2 75-4 73-6 76-2

39-6 48-8 54-0 47-6

39-9 42-3 47-7 44-6

591 54-6 65-3 62-6

71-1 71-7 75-7

55-9 53-7 66-9 75-8 1 61-8

41-7 51-1 53-6 496

1 2

Endast städer under stadsrätt. Inkl. städer under landsrätt.

62-2 67-2

692 Tabell nr 16 (forts.). Sverige. Brott mot strafflagen 14 kap. 13 § per 100 000 invånare under åren 1914—1931 i förhållande till motsvarande antal under år 1913.

Östra

44-6

45-1

50-6

42-1

49-4

47-2

44-6

53-2

58-6

30-9 42-4 32-2 41-8 48-7 43-4

501 42-4 34-4 33-2 59-4 488

90-9 264 22-3 63-1 70-1 60-9

68-6 52-6 28-7 49-2 645 56-0

41-2 42-0 29-9 73-9 650 58-4

46-6 52-4 16-8 53-7 87-2 62-5

71-0 604 154 80-2 99-6 763

436 29-7 15-3 70-4 108-1 735

121-9 638 11-5 86-8 117-5 90-7

174-2 76-1 115-5 75-2 933 951

240-1 30-3 190-5 56-8 87-2 93-3

212-3 180-7 62-9 69-8 127-2 121-3

145-fi 151-2 1250 90-5 143-3 135-1

198-8 151-1 123-9 90-1 122-2 1236

79-4 301 85-5 1272 1494 136-0

143-7 196-4 108-1 1430 127-8 136-0

232-1 181-1 167-4 87-7 162-8 1564

165-9 119-8 71-7 120-4 179-4 1631

691 535' 35-0 61-2 78-2 660

41-8 50-6 48-0 72-6 78-2 66-2

51-7 55-2 76-0 63-5 104-6 78il

42-9 521 591 81-2 79-6 69-7

33-8 51-2 66-6 67-2 91-9 71-5

24-5 47-9 91-0 559 99-6 72-5

14-8 51-0 72-8 101-7 92-3 76-8

45-4 41-0 63-5 112-6 114-4 80-6

25-5 43-8 70-8 81-1 122-1 81-0

20-7 44-5 78-0 46-1

27-0 52-9 9U-6 55-7

20-8 50-2 112-0 57-1

25-0 44-5 93-2 52-6

23-2 44-0 104-7 54-5

26-1 435 108-9 57-3

29-3 49-7 124-1 651

27-2 57-4 135-1 69-9

35-4 54-8 138-7 74-5

938 42-7 53-2 56-8

50-1 41-4 56-9 52-6

40-0 55-0 667 61-4

33-2 47-8 639 56-2

42-7 52-4 84-7 70-5

52-0 37-8 64-3 55-6

25-8 61-8 90-7 75-1

12-9 61-3 96-3 76-0

22-3 64-5 93 1 77-2

45-0 90 68-4 52-2 52-7

44-6 8-8 58-8 41-6 44-0

45-7 17-5 89-8 59-4 61-2

73-4 00 77-2 55-0 59-8

38-1 87 60-6 66-7 60-9

36-7 88 64-2 77-0 686

41-2 8-8 62-0 71-1 64-7

42-9 26-8 68-7 85-2 76-2

31-1 17-7 87-4 836 760

42-9 51-2 64-0 539

43-8 527 636 55-0

46-8 61-0 83-7 651

43-8 579 75-7 60-3

44-8 57-7 83-7 63-8

42-9 5H-6 92-9 65:5

43-6 70-2 946 69-Ö

45-1 71-6 109-6 76-2

50-3 72-7 113-8 81-2

Sverige.

Småland

Södra

och

öarna.

Sverige.

Malmö

Sydvästra

Sverige.

(

Bergslagen. Örebro

Norra Sverige. Gävle Östersund övriga städer 1

Hela riket. 14 angivna städer landsbygden

. . . .

Endast städer under stadsrätt. Inkl. städer under landsrätt.

693 Tabell nr 17. Sverige. Yissa sifferserier, ägnade att belysa konjunkturutvecklingen under åren 1913—1933. Källor: Sociala Meddelanden Kommersiella Meddelanden, Arbetslöshetsutredningens betänkande I. -Lonestatistisk årsbok för Sverige, Statistisk årsbok för Sverige. Socialstyrelsens levnadskostnadsindex

1913. 1914. 1915. 1916. 1917. 1918. 1919. 1920. 1921 . 1922. 1923 . 1924. 1925. 1926 . 1927. 1928. 1929 . 1930 . 1931 . 1932. 1933 .

Kommerskollegii indextal för

Fondbörsindextal

Ansökningar om arbete Arbetslösa Arbetstillgången på 100 inom inom lediga fackförstörre platser eningarna företag 1

samtliga varor

konsumtionsvaror

(O

(2)

(s;

(4)

(5)

(6)

(7)

100 102 115 130 162 225 261 269 241 195 177 174 176 172 171 171 169 164 159 156 153

359 222 173 163 162 161 149 146 148 J40 122 111 109 107

333 237 190 173 175 172 160 155 155 145 124 113 112 111

176 121 103 97 107 124 148 168 224 239 212 152 86 90

116 131 141 102 108 144 122 113 282 296 186 171 198 201 198 192 169 178 236 413 536

44 7-3 7-2 40 4-0 4-6 5-5 5-4 26-6 22-9 12-5 10-1 110 12-2 12-0 10-6

3-88 3-52 3-81 413 3-69 329 314 3-30 1-98 2-63 314 304 3-04 3-06 3-19 3-31 3-42 3-05 2-61 2-41 275

10-2

11-9 16-8 22-4 23-3

y C 6t g rp.l ° I »1.r b e t s t i l l g ä n S betecknas med siffran 5, god, medelgod, mindre god och dålig med resp. ^3 ( aÖ} o& ocii

694 Tabell nr 17 (forts.). Sverige. Yissa sifferserier, ägnade att belysa kon junkturutvecklingen under åren 1913—1932. Genomsnittlig löneinkomst inom industri, handel och samfärdsel för förvaltningspersonal

1913 1916 1917 1918 1919 1920 1921 1922 1923 1924 1925 1926 1929 1930 1931 1

Uppskattad inkomst enligt bevillningsförordningen x

i förhållande till 1913 års siffror2 av av arbete, rörelse, 1 tjänst av av yrke i arbete, rörelse, eller eller index yrke tjänst för re- pension eljest eller allönen milj. kr. milj. kr. eller eljest pension

arbetare

årslön, kr.

index för reallönen

årslön, kr.

(81

(9)

(10)

(11)

(12)

(13)

(14)

(15)

2 049 2101 2194 2 385 2 815 3 638 4 315 4 916 4 950 4 460 4102 4076 4 053 3 928 3 918 3 908 3 880 3 824 3 762 3 668

100 101 93 89 85 79 81 89 100 112 113 114 113 112 112 112 112 114 116 115

1091 1090 1171 1308 1569 2 236 2 838 3 237 2 999 2 293 2 215 2 309 2 365 2 413 2 455 2 416 2 528 2 553 2 453 2 323

100 98 93 92 89 91 100 110 114 108 115 122 123 128 132 129 137 143 142 137

989 1065 1095 1209 1453 1881 2 733 3 825 4 650 4 026 3 334 3 269 3 384 3 461 3 540 3 603 3 767 3 990 4 090 3 969

576 600 587 952 1618 1807 1906 1881 1576 901 796 840 843 872 896 944 937 1039 991 813

100 105 95 92 88 82 102 138 185 197 179 177 181 189 194 196 207 226 238 234

100 101 87 125 169 135 122 116 108 76 73 78 77 82 84 88 89 101 99 82

Från och med år 1929 enligt kommunalskattelagen. Härvid har hänsyn tagits dels till folkmängdens ökning, dels till levnadskostnadernas stegring (kol. 1). 2

695 Tabell nr 18. Danmark. Konsumtionen av alkoholhaltiga drycker under åren 1913—1933. Källor: Betaenkning afgiven av 2:den ^Edruelighedskommission I och II samt Statistiske Efterretninger. Spritdrycker

1913 1914 1915 1916 1917 1919 1920 1921 1922 1923 1924 1925 1926 1927 1928 1929 1930 1931 1932 1933

1 000 1. ä 50 %

1. per inv.

23 440 24 000 24 620 25 480 7 400 1184 2 780 4 800 3 324 3 728 4466 5 020 4 676 4128 3 972 3 756 4178 3 792 3166 2 498 2 672

8-3 8-4 8-5 8-7 2-5 0-4 0-9 1-5

l-o

11 1-3 1-5 1-4 1-2 1-1 11 12 11 0-9 0-7 0-7

Vin

Starkare maltdrycker

1 000 1.

1. per inv.

milj. 1.

1. per inv.

4181 3 316 4190 5 461 3 728 1840 3 810 3 950 4 910 4 870 5 960 5 490 4140 5 230 4 610 3 870 6 540 6 726 6 887 6 202 6 864

1-5 1-2 1'5 1-9 13 0-6 1-3 13 1-5 1-6 1-8 1-6 1-2 1-5 1-3 1-1 1-9 1.9 1-9 1-7 1-9

87-8 90-6 92-2 98-7 99-5 63-6 107-6 154-2 149-5 125-3 1269 129-6 141-8 134-9 123-7 121-2 127-6 139-2 134-8 120-1 121-4

31-7 3l"9 33-6 33-5 21-1 35-3 48-8 45-6 37-8 37-8 38-3 41-6 39-1 35-6 34-7 36-3 39-3 37-8 33-4 33-5

696 Tabell nr 19. Sverige och Danmark. Fiileriförseelser i vissa städer under åren 1913-1932. Källor: För Sveriges vidkommande so tabell nr 9. För Danmark: Statistisk Aarbog, Beretning om Köbenhavns Politi och officiella uppgifter av polismyndigheterna i Frederiksberg, Aarhus och Odense.

Köpenhamn och Frederiksberg

1913 . . . . 1914 . 1915 . 1916 . 1917 . 1918 . 1919 . 1920 . 1921 . 1922 . 1923 . 1924 . 1925 . 1926 . 1927 . 1928 . 1929 . 1930 . 1931 . 1932 .

1921 1922 1923 1924 1925 1926 1927 1928 1929 1930

9 616 10418 10 088 10 827 4 952 2 307 4 235 5 030 4313 4 364 5195 5 759 5193 4 958 4 617 4 600 4 594 4 755 5 007 4830

14 svenska städer samt städerna i svenska Småland, städerl södra och norra Sverige

14 Aarhus

Odense

580 651 589 702 440 272 401 513 405 364 389 417 387 345 350 427 414 318 363 399

902 897 1240

706 406 443 329 380 429 494 523 461 399 346 406 428 425 359 583

Tillhopa Stockholm

34156 27 829 26 729 24 486 10 420 11810 21207 26149 17 618 17 173 18 831 19 342 17 891 15 660 14 756 13157 13 520 14 670 14 256 13 830

11233 11971 IL 574 12 769 6 098 2 985 5079 5 872 5 098 5157 6 078 6 699 6 041 5702 5 313 5 433 5 436 5 498 5 729 5 812

15 789 10 655 10 111 8 747 3 752 5 574 10 083 9 768 6 597 7 013 7 6ö5 7 621 6 963

Övriga danska städer

Landsbygden

Hela riket

292 464 423 417 383 577 423 487 481 438

7 685 7 416 8467 10129 8 943 8 792 8139 7 961 8197 8356

. . . . . . . . . . . . . . . . .

2 295 1795 1966 3013 2 519 2 513 2 403 2 041 2 280 2 4'9

6211 6138 4 993 4 809 5 678 6 051 5 584

40 608 33 743 32 012 29198 12 361 13 343 24 248 31394 20 968 19 992 21826 22 972 21768 19 298 18 347 16 833 17 349 18 328 17 998 17 351

1 Dessa städer äro Stockholm, Uppsala, Eskilstuna, Norrköping, Jönköping, Växjö, Visby, Karlskrona, Malmö, Hälsingborg, Göteborg, Örebro, Gävle och Östersund, d. v. s. samma städer som redovisas var för sig i tabellen nr 9. ,

697 Tabell nr 20. Sverige och Danmark. Fylleriförseelser i vissa stader per 10000 invånare under åren 1913—1932. Källor: Se tabell nr 19.

1913. . . . 1914 . 1915 • 1916 • 1917. 1918. 1919. 1920 . 1921 . 1922 . 1923. 1924. 1925. 1926 . 1927 . 1928. 1929 . 1930. 1931 . 1932.

Köpenhamn och Frederiksberg

Aarhus

Odense

Tillhopa

1668 177-8 171-4 178-7 80-0 36-4 65-5 76-0 65-2 652 765 83-7 753 71-6 66-1 65-4 64-8 66-3 69-0 65-9

175-1 145-6 141-1 189-9 104-2 58-6 621 453 52-1 58-6 67-5 70-4 61-3 52-9 44-9 520 540 526 432 68-3

137-4 150-5 135-8 1598 97-2 58-0 84-8 106-3 82-8 73-6 78-6 82-0 74-6 65-7 66-4 79-0 744 56-4 62-9 57-0

165-7 173-2 166-4 178-6 83-3 398 66-4 75-0 65-1 65-1 75-8 82-4 74-0 69-5 64-2 65-0 64-3 643 66-1 66-2

1921 1925 1930 1

Se närmast föregående tabell.

44f—332437

Övriga danska städer 38-6 40-4 37-2

14 svenska städer samt städerna i Stockholm 14 svenska städer 1 Småland, södra och norra Sverige 416-5 277-3 259-7 2167 91-3 135-7 244-8 234-1 156-8 165-6 179-8 175-5 1580 138-7 133-7 106-4 100-2 114-8 119-1 108-0

364-4 292-5 274-0 242-7 101-7 113-7 203-5 247-7 165-3 156-6 170-6 173-4 158-9 137-9 128-4 112-9 114-2 121-8 115-7 110-7

Landsbygden 1-6 1-9 21

3499 286-5 266-1 235-5 98-3 104-8 189-7 242-4 . 160-2 148-8 161-4 168-3 157-8 138-8 130-4 118-2 120-0 125-0 120-2 114-4

698 Tabell nr 21. Sverige och Danmark. Fylleriförseelser i vissa städer per 10000 invånare under åren 1914—1932 i förhållande till motsvarande antal år 1913. Källor: Se tabell nr 19.

1913 . . . . 1914 . 3915. 1916 . 1917 . 1918. 1919 . 1920. 1921 . 1922 . 1923 . 1924. 1925 . 1926 . 1927 . 1928 . 1929. 1930. 1931 . 1932. 1

Köpenhamn och Frederiksberg

Aarhus

Odense

Tillhopa

100-0 106-6 102-8 107-1 48-0 21-8 39-3 45-6 39-1 391 45-9 50-2 45-1 42-9 39-6 39-2 38-8 39-7 41-4 39-5

1000 832 80-6 108-5 59-5 335 353 25-9 29-8 335 38-5 40-2 350 302 25-6 29-7 30-8 30-0 24-7 39-0

100-0 109-5 98-8 116-3 70-7 422 61-7 77-4 60-3 536 57-2 59-7 543 47-8 48-3 575 54-1 41-0 45-8 41-5

100-0 104-5 100-4 107-8 50-3 24-0 40-1 45-3 393 393 45-7 49-7 44-7 41-9 38-7 392 38-8 38-8 399 40-0

Se tabellen nr 19.

14 svenska städer samt städerna i Stockholm 14 svenska städer1 Småland, södra och norra Sverige 100-0 66-6 62-4 52-0 21-9 326 58-8 56-2 37-6 39-7 43-2 42-1 37-9 33-3 32-1 25-5 24-0 27-6 28-6 25-9

100-0 80-3 75-2 66-6 27-9 31-2 55-8 68-0 45-4 43-0 46-8 47-6 436 37-8 352 31-0 31-3 33-4 31-7 30-4

100-0 81-9 76-1 67-3 28-1 30-0 542 69-3 45-8 42-5 461 48-1 45-1 39-7 373 338 34-3 357 34-4 327

699 Tabell nr 22. England. Konsumtionen av alkoholhaltiga drycker under åren 1913—1932. Källor: Alliance Year Book.

S p r i t d r y c k e r 1 000 1. ä 50 %

1913 . 1914. 1915 . 1916. 1917 . 1918. 1919 . 1920. 1921 . 1922. 1923 . 1924 . 1925. 1926 . 1927. 1928. 1929. 1930 . 1931 . 1932 . 1

V i

1. per invånare

1 000 1.

England och Wales

Skottland

Irland

(1)

(2)

(3)

(4)

(5)

(6)

(7)

114 093 114 172 129 099 102055 66 000 55 585 80 690 81637 67 696 62 445 59 249 59 336 58 348 53 991 53 943 51954 52128 47146 44 705 41423

34 788 33 584 34 672 27 846 19 079 15 027 21147 2:3 305 19 748 16 865 14 977 15 001 14 294 12 736 12 843 12 290 12 137 11315 9 976 8 353

16 S34 16 £74 17? 07 161 23 111 00 76 01 10 790 9 ? 93 89 12 8 5 74

31 3-1

7-4 7-1

37 42

2-2 22 1-8 1-6 1-5 Tö 1-5 1-3 1-3 1-3 1-3 1-1

4-4 4-7 4-0 3-4 31 31 2-9 2-6 2-6 2-5 2-5 2-2 2-0 1*7

25 22 20 19

51661 48 298 46 208 45 027 32 260 51435 87 373 68 881 51070 57 204 59 067 68 881 71971 74 924 75 560 60 294 64 251 61039 61034 55 759

n

Ö 1 1.

milj. 1.

1.

EngFörenade per Förenade per land Skottoch land Irland kunga-1 invå- kunga-1 invårikena nare rikena nare Wales

n ro

Från och med år 1923 innefattas icke Irländska Fristaten häri.

(8)

(9)

(10)

Ti

5 766 5 583 4 765 4 362 2 638 2 092 3 558 4 403 3 986 3 424 3 355 3 558 3 576 3 432 3 406 3 337 3 321 3 245 2 837 2 294

126-1 121-1

ro 1-9 1-5

n 1-2 1-4 1-6 1-6 1-7 1-7 13 1-4 1-4 1-4 12

77-2 936 843 71-8 77-4 81-6 81-6 78-0 77-1 75-2 74-6 72-6 633 50-8

700 Tabell nr 23. Sverige, Danmark och England. Konsumtionen per invånare av alkoholhaltiga drycker under åren 1913—1932. Källor: Se tabellerna nr 1, 21 och 28.

Vin volymlitei

Spritdrycker 1. ä 50 % alk.

Sverige Danmark

1913 1914 1915 1916 1917 1918 1919 1925 1921 1922 1923 1924 1925 1926 1927 1928 1929 1930 1931 1932

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

6-9 66 6-5 52 1-7 1-2 2-3 6-0 4-8 3-8 39 4-2 4-4 4-4 4-5 4-6 4-7 4-8 4-9 45

8-3 8-4 8-5 8-7 2-5 0-4 0-9 1-5

ro 1-1 1-3 1-6 1-4 1-2 1-1 Ti 1'2 1-1 0-9 0-7

England och Wales 31 31

2-2 2-2 1-8 1-6 1-5 1-5 1-5 1-3 1-3 1-3 1-3 1-1 Ti

l-o

Öl volymlitei

Förenade Förenade Sverige Danmark kunga- Sverige Danmark kungarikena 1 rikena 1 (0-6) (0-5) (0-6) (0-8) (1-1) (TO) 0-9 0-7 0-5 0-4 0-5 06 0-7 0-7 0-8 0-9

ro n ro o-s

1-5 1-2 1-5 1-9 T3 0-6 1-3 1-3 1-5 1-5 1-8 16 1-2 1-5 1-3

n 1-9 1-9 1-9 1-7

1-1

l-o

1-9 1-5 1-1 1-2 1-4 1-6 16 1-7 1-7 1-3 1-4 1-4 1-4 1-2

21-2 21-1 22-6 22-5 21-2 33 149 22-7 23-1 20-3 230 225 234 24-1 24-9 24-6 250 27-4 26 7 25-6

31-0 31-7 31-9 33-6 33-5 21-1 35-3 48-8 45-5 37-8 37-8 383 41-6 39-1 35-6 34-7 363 39-3 37-8 334

126-1 121-1

77-2 936 84-3 71-8 77-4 81-6 81-6 78-0 77-1 75-2 74-6 72-6 63-3 50-8

Uppgifterna om vinkonsumtionen i Sverige äro ej jämförbara åren 1913—1918 med dem för senare ir1

Fr. o. m. år 1923 innefattas iqke Irländska Fristaten häri,

Tabell nr 24. Sverige, Danmark och England. Konsumtionen per invånare av alkoholhaltiga drycker under åren 1914—1932 i förhållande till konsumtionen under år 1913. Källor: Se tabellerna nr 1, 18 och 22.

Spritdrycker

1913 . 1914 . 1915 . 1916 . 1917 . 1918 . 1919 . 1920 . 1921 . 1922 . 1923 . 1924 . 1925 . 1926 . 1927 . 1928 . 1929 . 1930 . 1931 . 1932 . . 1

V i n

Sverige

Danmark

England och Wales

100-0 95-7 94-2 75-4 24-6 17-4 33-3 87-0 69-6 55-1 56-5 60-9 63-8 63-8 652 66-7 68-1 69-6 710 65-2

100-0 101-2 102-4 104-8 30-1 4-8 10-8 18-1 12-0 13-3 15-7 18-1 16-9 14-5 13-3 13-3 14-5 13-3 10-8 8-3

100-0 100-0

71-2 71-2 57-6 52-5 49-2 49-2 49-2 44-1 44-1 42-5 42-5 37-3 35-6 33-6

Sverige

100-0 78-7 53-9 44-9 52-8 62-9 74-2 83-1 94-4 102-2 114-6 119-1 116-9 87-6

Danmark 100-0 78-4 98-0 125-7 85-1 41-2 84-5 84-5 101-4 99-3 120-3 109-5 81-8 102.7 89-9 75-0 125-7 128-4 130-4 116-9

Ö1 Förenade kunga- Sverige rikena 1 100-0 92-1

163-2 127-2 95-6 103-5 119-3 139-5 143-9 149-1 149-1 115-8 123-7 123-7 119-8 108-0

Fr. o, m, år 1923 innefattas icke Irländska Fristaten häri,

100-0 99-5 106-6 106-1 100-0 15-6 70-3 107-1 109-0 95-8 108-5 106-1 110-4 113-7 1175 116-0 117-9 129-2 125-9 120-8

Danmark

Förenade kungarikena 1

1000 102-3 102-9 108-4 108-1 68-1 113-9 157-4 146-8 121-9 121-9 123-5 134-2 126-1 114-8 111-9 117-1 126-7 121-9 107-7

100-0 960

61-2 74-3 66-9 56-9 61-4 64-7 64-7 61-8 61-1 59-6 591 57-6 50-2 40-3

702 Tabell nr 25. Sverige och England. Fylleriförseelserna under åren 1913—1932. Källor: För England: Licensing Statistics år 1932 och tidigare år. För Sverige: Se tabell nr 9.

Antal fylleriförseelser hela London England England (Greater o. Wales med London) i övrigt Wales

(O 1913 1914 1915 1916 1917 1918 1919 1920 1921 1922 1923 1924 1925 1926 1927 1928 1929 1930 1931 1932

(2)

(3)

Antal fylleriförseelser

män

kvinnor

Stock- Sverige hela män holm i övrigt Sverige

(4)

(5)

65 488 123 389 188 877 153112 67 654 116 174 183 828 146 517 51836 83 975 135 811 102 600 29 394 54 797 84191 62 946 16 833 29 577 46 410 34103 10139 18 936 29 075 21 853 21053 36 895 57 948 46 765 30 399 65 364 95 763 80 517 27 788 50 001 77 789 64 897 31333 45 014 76 347 63 253 30 490 46 604 77 094 63 850 30 437 48 645 79 082 66 139 29 975 45102 75 077 62 843 29174 37 952 67126 55 836 27 531 37 635 65166 54 555 23 641 32 001 55 642 46 798 21056 30 910 51966 43 536 22166 30 914 53 080 44 683 18 063 24 280 42 343 35 212 30146 24 303

Approximativa uppgifter.

Därav begång na av

Därav begångna av

35 765 37311 33 211 21245 12 307 7 222 11183 15 246 12 892 13 094 13 244 12 943 12 234 11290 10 611 8 844 8 430 8 397 7131 5 843

(6)

(7)

(8)

(9)

15 789 43120 58 909 56 909 10 655 40 205 50 860 49160 10111 37 835 47 946 46 346 8 747 35164 43 911 42 411 3 752 15173 18 925 18 285 5 574 12 261 17 835 10 083 23 242 33 325 9 768 36 204 45 972 6 597 24 271 30 868 7 013 21274 28 287 7 685 23142 30 827 30 027 7 621 25 308 32 929 32 229 6 963 25 630 32 593 31893 6 211 23126 29 337 28 562 6138 22 519 28 657 28 007 4 993 22 678 27 671 27 071 4 809 24 588 29 397 28 872 5 678 25 252 30 930 30 309 6 051 23 706 29 757 29115 5584 23 981 29 565 28 925

kvinnor1

(10)

2 000 1700 1600 1500 640

800 700 700 775 650 600 525 621 642 640

703 Tabell 26. Sverige och England. Fylleriförseelserna under åren 1913—1932 per 10000 invånare. Källor: Se närmast föregående tabell.

Antal fylleriförseelser i England och Wales per 10000

1913 1914 1915 1916 1917 1918 1919 1920 1921 1922 1923 1924 1925 1926 1927 1928 1929 1930 1931 1932

Antal fylleriförseelser i Sverige per 10 000

män

kvinnor

invånare

män

kvinnor

invånare

86-5 81-9

19-0 " 19-5 17-2 ll-o 6-3 3-7 5-7 7-7 6-5 66 6-6 6-4 6-0 5-6 5-1 43

51-2 49-3 36-4 22-6 12-4 7-8 15-5 25-5 20-5 20-0 20-1 20-4 193 17-2 16-6 14-1 13-1 13-4 10-6 7-5

207-0 177-7 166-4 151-1 64-6

7-0 5-9 5-5 5-1 2-2

101-9 109-0 107-4 95-9 93-8 90-4 96-1 100-5 96-1 950

2-6 2-3 2-3 2-5 2-1 1-9 1-7 2-0 2-1 2-0

104-8 89-9 84-2 76-6 32-7 30-7 57-2 78-2 52-1 47-4 51-4 547 539 48-4 47-1 45-4 48-1 50-4 48-4 47-9

295 45-8 35-9 34-7 34-9 35-7 338 29-9 29-0 24-3

704 Tabell nr 27. Sverige och England. Fylleriförseelser per 10000 invånare under åren 1914—1932 i förhållande till motsvarande antal under år 1913. Källor: Se tabellen nr 25.

England

1913 1914 1915 1916 1917 1918 1919 1920 1921 1922 1923 1924 1925 1926 1927 1928 1929 1930 1931 1932

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Sverige

och

Wales

män

kvinnor

invånare

män

kvinnor

invånare

100-0 94-7

loo-o

looo

loo-o

102-6 90-6 579 332 19-5 30-0 40-5 34-2 347 34-7 33-7 31-6 29-5 26-8 22-6

96"3 71-1 44-1 24-2 15-2 303 49-8 40-0 391 39-3 398 3?7 33-6 32-4 27-5 25-6 26-2 20-7 14-6

85-8 80-4 73-0 31-2

100-0 84-3 78-6 72-9 314

492 52-7 51-9 46-3 45-3 43-7 46-4 48-6 46-4 459

871 329 32-9 35-7 30-0 27-1 243 28-6 30-0 28-6

100-0 85-8 80-3 73-1 31-2 29-3 54-6 74'6 49-7 452 49-0 52-2 51-4 462 44-9 433 459 48-1 46-2 45-7

34-1 52-9 41-5 40-1 40-3 41-3 39-1 34-6 336 28-1

705 Tabell nr 28. Utvecklingen av alkoholkonsumtionen under 1900-talet i vissa europeiska länder. Källor: Uppgifter från Internationella byrån i Lausanne mot alkoholismen.

Sverige

Ar

Norge

a) Konsumtionen 7-6 313 6-8 2-87 4-2 0-74 4-3 0-87 201 4-6 2-25 47 2-29 4-8 212 4-9 1-94 4-5

19*01-05 19106—10 1919-22 1923-27 1928 19:29 1930 1931 1932

Dan- Tysk- Stor- Holmark land britta- land

av spritdrycker 13-40 8-08 5-19 10-44 7-29 4-17 1-12 2-49 2-17 1-32 2-10 1-60 1-08 2-90 1-27 1-18 1-96 1-27 1-08 1-48 1-13 0 90 1-12 1-04 0-70 0-95

per invånare,

1-97

5-47 2-27 2-15 2-55 3-09 3-18 2-72 2-24

128 100 11 13 10 11 10 9 7

109 100 53 30 27 33 35 32 28

128 100 41 39 47 56 58 50 41

86 100 56 67 64 67 70 .

av vin per invånare, 6-58 1-47 1-68 4-64 476 1-23 1-55 5-16 3-21 1-52 1-35 7-30 4-06 1-60 1-68 8-17 1-63 1-75 6-05 1-68 1-71 6-04 1-63 1-64 5-29 1-63 1-44 4-29 1-50 1-41

139-0 144-0 143-2 124-0 171 183 137 177

75-0 114-2 55-7 128-6 520 96-6 45-2 117-0 50-8 52-3 \940

97 100 99 86 119 127 95 123

135 100 93 81 91 94

Jämförelsetal (konsumtionen 1 9 0 6 - 1 0 = 100) 1901—05 1906—10 1919—22 1923—27 1928 1929 1980 1931 1932

112 100 62 63 68 69 71 72 66

1901—05 1906—10 1919—22 1923-27 1928 1929 1930 1931 1932

0-63 0-54 0-62 0-65 0-91 1-02 1-06 1-04 0-77

2-64 1-75 1-74 1-72 1-63 1-49

1-60 1-50 1-45 1-49 1-49 2-16 1-90 1-99 1-73

117 100 115 120 168 189 196 192 142

138 100 325 228 151 150 148 141 128

100 100 97 99 99 144 127 133 115

109 100 26 30 70 78 80 74 68

b) Konsumtionen 1-60 1-16

377 Bel- FrankSpagien rike Schweiz Italien nien

111 100 34 29 40 27 20 15

124 100 52 38 30 30 27 25 23

7-80 7-16 3-79 2-18 1-91 2-89 2-53

7 01

liter ä 50 %. 7-11 8-22 4-64 5-49 5-30 5-50 5-74

4-06 3-82 7-58 5-00 4-71 7-07

.

1-34 1-02 2-19 1-36

3-24 5-93 4-25

| )0-90

1 106 100 198 131 123 185

131 100 215 133

100 183 131

1 88

liter.

Jämförelsetal (konsumtionen 1906—10=100) 1901-05 1906—10 1919—22 1923-27 1928 1929 1930 1931 1932

. . . .

. . . .

. . . .

138 100 67 85

120 100 124 130 133 137 133 133 122

108 100 87 108 113 110 106 93 91

90 100 141 158 117 117 103 83

89 100 75 91

121 100 123 126

706 Tabell nr 28 (forts). Utvecklingen av alkoholkonsumtionen under 1900talet i vissa europeiska länder. Ar

Sverige

StorHolDan- TyskNorge mark 1 land britta- land nien

c) Konsumtionen 1901-05 1906-10 1919—22 1923-27 1928 1929 1930 1931 1932

av maltdrycker 118-8 134-2 105-0 123-1 81-3 48-7 67-6 77-4 91-4 85-6 92-6 90-0 91-4 74-7 56-8 80-7 51-4 68-3

37-9 27-3 20-7 25-5 27-8 28-0 27-5 25-3 21-7

109 100 66 63 74 75 74 66 55

139 100 76 93 102 103 101 93 79

27-9 * 21-0 18-4 26-2 20-2 30-3 23-6 25-5 24-6 18-5 25-0 18-2 18-7 27-4 14-8 26-7 15-0 25-6

36-7 36-2 69-6 62-7 54-6 56-4 60-3 57-9 52-7

114 100 165 139 101 99 102 80 82

101 100 192 173 151 156 167 160 146

Bel- Frank- Schweiz Italien rike gien

per invånare, liter. 63-8 218-2 36-0 220-8 37-2 690 30-3 160-6 25-8 42-0 45-2 184-8 31-2 58-7 182 33-6 186 635 35-1 201

0-8 1-6 2-9 3-1

1 } 1-9

351 J

Jämförelsetal (konsumtionen 1906-10=100)

1901-05 1906-10 1919-22 1923-27 1928 . . 1929 . . 1930 . . 1931 . . 1932 . • 1

106 100 77 90 94 95 105 102 102

Jämför härom not 8 å sid. 92. 2 Avser åren 1904—05.

113 100 46 64 82 86 71 54 49

99 100 73 84 82 84 91 99

92 100 44 65 85 92

97 100 69 113 84 90 94 94

50 100 181 194 l 119

•

1 Spanien

30 1-6 2-4

707 Tabell nr 29. Konsumtionen av alkohol per invånare under 1920-talet i ett tjugutal länder. Källor: se närmast föregående tabell. Konsumtionen

av alkohol per invånare,

Samtliga alkoholhaltiga drycker reducerade till 100 % alkohol

Danmark Tyskland Storbrittanien

. . .

Belgien Frankrike

Finland Estland Österrike Tjeckoslovakien . . .

Nya Zeeland

. . . .

liter.

Åren 1928—1932 Spritdrycker

Vin

Maltdrycker

1919— 1922

1923— 1927

1928— 1932

303 1-95 2-89 2-66 5-17 3-00 8-98 17-61 11-92 13-77

2-99 1-81 2-91 3-85 4-89 345 9-27 16-61 8-87 14-84

3-49 2-11 2-37 4-18 5-12 2-15 7-83 20-64 10-53 11-80

2-35 1-06 0-49 0-93 0-65 1-11 1-38 2-76 2-94 0-45

0-96 1-66 1-84 5-5 1-63 1-59 5-42 167-0 51-6 940

0-09 0-28 0-28 0-6 0-23 0-21 0-54 16-7 5-15 11-28

26-5 17-0 56-4 71-7 84-9 26-0 197-0 33-7 61-0 1-9

1-05 077 1-6 2-65 4-24 0-83 5-91 1-18 2-44 0-07

3-73

3-41 1-91 1-21 5-64 4-89 4 52 3-52 6-75

0-48 3-72 1-69 1-07 5-84 4-89 6-50 4-60 8-02

0-43 3-38 1-35 0-9 1-74 1-73 211 1-43 0*14

0-09 0-22 1-2 013 17-29 29-61 4-30 31-03 60-0

0-02 0-03 0-16 0-01 1-73 2-96 0-47 3-10 7-8

0-69 8-86 4-7 4-2 67-8 5-13 98-12 1-68 20

0-03 0-31 0-18 0-16 237 0-20 3-92 0-07 0-08

1-95 3-56 318

246 2-88 237

0-84 0-59 0-72

2-8 2-27 0-61

0-81 0-40 0-08

26-2 41-95 34-9

1-31 1-89 1-57

5-75 5-73 352 2-54 239 4-31 3-65

ä 100 % verklig ä 100 % verklig ä 100 % alkohol kvantitet alkohol kvantitet alkohol

INNEHÅLLSFÖETECKNING. Sid. Skrivelse till s t a t s r å d e t och chefen för kungl. f i n a n s d e p a r t e m e n t e t Förslag-. F ö r o r d n i n g a n g å e n d e försäljning av spritdrycker och vin (spritdrycksförordning) L a g om n y k t e r h e t s v å r d F ö r o r d n i n g om införande av förordningen a n g å e n d e försäljning av s p r i t d r y c k e r och vin (spritdrycksförordningen) samt lagen om n y k t e r h e t s v å r d K u n g ö r e l s e a n g å e n d e m e d d e l a n d e av vissa uppgifter för u t m i n u t e r i n g s k o n t r o l l e n Bolagsordning för systembolag Bolagsordning för restaurangbolag

3 11 37 53 56 58 63

Motiv. Allmän motivering. K a p . I . D i r e k t i v för u t r e d n i n g e n K a p . I I . H u v u d d r a g e n av den svenska lagstiftningen om försäljning av s p r i t d r y c k e r och vin K a p . I I I . N y k t e r h e t s t i l l s t å n d e t s utveckling i Sverige u n d e r senare tid . . Konsumtionen av spritdrycker s. 75. Fylleriförseelserna s. 78. Lindriga misshandelsbrott s. 81. Yttranden från nykterhetsnämnderna s. 83. K a p . IV- Jämförelse i fråga om n y k t e r h e t s t i l l s t å n d e t i Sverige och vissa a n d r a l ä n d e r , särskilt D a n m a r k Utvecklingen i fråga om konsumtionen av spritdrycker i Danmark och Sverige s. 89. Motsvarande uppgifter för England s. 91. Konsumtionsuppgifter för ett flertal europeiska och vissa utomeuropeiska länder s. 92. Utvecklingen i fråga om fyllerifrckvensen i Danmark och Sverige s. 95. Sammanfattning av jämförelsen mellan Danmark och Sverige s. 100.

69 72 75

89 K a p . V . O r s a k e r n a till n y k t e r h e t s t i l l s t å n d e t s f ö r b ä t t r i n g i Sverige . . . . 1 0 2 K a p . V I . D e n individuella u t m i n u t e r i n g s k o n t r o l l e n s u p p k o m s t och u t v e c k l i n g 1 0 5 Utminuteringen till åren närmast före världskriget s. 105. Doktor Bratts uppslag i fråga om utminuteringen s. 107. Utminuteringsreformen prövas i Göteborg s. 107. Nykterhetskommitténs förslag i fråga om utminuteringen s. 108. Utminuteringsreformens genomförande i Stockholm s. 109. Utminuteringsreformens genomförande i hela riket s. 110. Förhållandena under år 1920 s. 113. Kontrollstyrelsens direktiv rörande den individuella utminuteringskontrollen a. 114. Förhållandena efter år 1920 s. 122. K a p . V I I . S a m m a n f a t t n i n g av d e n i n d i v i d u e l l a u t m i n u t e r i n g s k o n t r o l l e n s verkningar 126 Inverkan på konsumtionens omfattning s. 125. Inverkan på missbrukets omfattning s. 128. Försäljningslagstiflningens syfte s. 130. Utminuteringskontrollens verkningar med avseende å alkoholbrakets omfattning s. 132. Verkningar med avseende å den olagliga hanteringen 135. K a p . VILT. I n d i v i d u e l l u t m i n u t e r i n g s k o n t r o l l eller hög s p r i t d r y c k s b e s k a t t n i n g 138 Allmän jämförelse med ledning av erfarenheterna i Danmark rörande verkningarna av dessa båda system å alkoholmissbruket och alkoholbruket s. 138. Kan hög spritdrycksbeskattning antagas medföra lika goda verkningar i Sverige som i Danmark? s. 139. Faran för olaglig hantering under ett system med hög spritdrycksbeskattning i vårt land s. 142. Den svenska folkmeningens inställning till hög spritdrycksbeskattning s. 143. Sammanfattning av revisionens ståndpunkt s. 143.

709 Sid. Kap. I X . Utminuteringens framtida gestaltning 146 Rätten att bedriva utminutering s. 146. Bestämmanderätten i fråga om inköpstillstånd s. 147. Lagfästande av grunderna för inköpstillstånd s. 147. Begränsning för personer, som gjort sig skyldiga till missbruk m. m. s. 151. Fri inköpsrätt eller obligatorisk förhandsbegränsning i fråga om kundkretsen i allmänhet s. 156. Sättet för obligatorisk förhandsbegränsning s. 159. Allmän maximigräns i förordningen s. 160. Maximikvantitetens storlek s. 161. Tilldelningens anknytning till viss tidsperiod s. 162. Åldersgränsen för inköpsrätt s. 169. Försändning av spritdrycker och vin B. 171. Kap. X.

A l l m ä n n a s y n p u n k t e r i fråga om u t s k ä n k n i n g e n

187 K a p . X I . U t s k ä n k n i n g s r ö r e l s e n s u p p d e l n i n g mellan systembolag och enskilda 1 9 0 Bolagssystemets uppkomst och utveckling s. 190. De nuvarande utskänkningsrättigheternas fördelning s. 191. Utskänkningsrättigheternas natur i ekonomiskt avseende s. 194. Den nuvarande ordningen från statsfinansiell synpunkt s. 196. Skilda förslag i fråga om utskänkningen och dess organisation s. 200. Revisionens förslag angående utskänkningsrörelsens uppdelning mellan systembolag och enskilda s. 204. Revisionens förslag angående ersättning med anledning av utskänkningsrättighets indragning s. 209. K a p . X I I . U t s k ä n k n i n g e n å s y s t e m b o l a g e n s egna restauranger 211 Utvecklingen och den nuvarande organisationen s. 211. Revisionens förslag s. 212. K a p . X I I I . U t s k ä n k n i n g e n å de privata r e s t a u r a n g e r n a 216 Utvecklingen av systembolagens förhållande till den överlåtna utskänkningsrörelsen s. 216. Begränsning av det direkta vinstintresset inom den överlåtna utskänkningsrörelsen s. 217. Närmare uppgifter angående vinstkvantitetsystemet s. 224. Framförda reformförslag s. 226. Revisionens yttrande rörande frågan om ersättning åt enskild restauratörer för handhavande av utskänkning s. 231. Övriga föreskrifter beträffande den överlåtna utskänkningen s. 241. K a p . X I V . M å l t i d s t v å n g och kvantitetsbegränsningar 243 De tidigare inskränkningarna samt kristidsrestriktionerna s. 243. Kontrollstyrelsens föreskrifter s. 245. Revisionens ställning till konsumtionsbegränsande åtgärder med avseende å utskänkningen s. 247. Måltidstvånget s. 248. Kvantitetsbegränsningarna s. 251. K a p . X V . U t s k ä n k n i n g s t i l l s t å n d e n s a n t a l och n a t u r Begränsning av utskänkningstillståndens antal s. 253. natur s. 255.

253 Utskänkningstillståndens

K a p . X V I . D e n k o m m u n a l a b e s t ä m m a n d e r ä t t e n i fråga om försäljningen . 2 5 8 Deu kommunala bestämmanderättens uppkomst, utveckling och nuvarande innehåll s. 258. Den kommunala bestämmanderättens utövning inom utminuteringen s. 262. Utredning om utvidgning av den kommunala bestämmanderätten s. 267. Revisionens förslag angående den kommunala bestämmanderätten inom utminuteringen s. 269, inom utskänkningen s. 274. K a p . X V I I . Försäljningsorganisationen 281 Förändringarna i försäljningsorganisationen i samband med den nuvarande lagstiftningens genomförande s. 281. Uppgifter om den nuvarande bolagsorganisationen s. 281. Yrkanden om ytterligare begränsning av systembolagens antal s. 290. Böra systembolagen sammanföras till ett riksbolag? s. 291. Revisionens förslag i fråga om antalet systembolag s. 292. Bolag eller statliga, respektive kommunala institutioner såsom försäljningsorgan s. 300. Systembolags styrelse och organisation s. 302. Kap. XVIII. O m l ä g g n i n g av alkoholistlagstiftningen 305 ^Försäljningslngstiftningen måste stödjas av en särskild lagstiftning om behandling av missbrukare s. 305. Alkoholmissbruket har alltjämt stor utbredning i vårt land s. 305. Gällande bestämmelser angående nykterhetsnämnderna s. 306. Förtjänster och brister hos den nuvarande organisationen av nykterhetsnämnderna s. 307. Revisionens förslag rörande nykterhetsnämnderna s. 308. Revisionens för-

710 Sid. slag rörande utsträckning av möjligheterna att ingripa mot missbrukare s. 313. Den centrala ledningen av nykterhetsvården s. 316. Nykterhetsnämndernas uppgifter med avseende å försäljningen s. 317. Speciell motivering. Spritdrycksförordningen 319 Indelning och rubriker 319 1 Kap. Allmänna bestämmelser 320 2 Kap. Om partihandel och import 331 3 Kap. Om rätt till detaljhandel 333 4 Kap. Om utminutering 352 5 Kap. Om utskänkning 366 6 Kap. Om systembolag och restaurangbolag 378 7 Kap. Ansvarsbestämmelser m. m 398 Gällande stadganden som uteslutits ur förslaget 404 Lagen om nykterhetsvård 407 Indelning och rubriker 407 1 Kap. Om nykterhetsnämnder 408 2 Kap. Om hjälpåtgärder 413 3 Kap. Om tvångsintagande å alkoholistanstalt 416 Förordningen om införande av spritdrycksförordningen samt lagen om nykterhetsvård 418 Kungörelsen angående meddelande av vissa uppgifter för utminuteringskontrollen 424 Särskilda yttranden. Herr Thulin Herr Englund Herr Ljungdahl Herr Bernström Herrar Johanson och Ljunggren Herrar Bärg, Johanson och Ljunggren Herr Ljunggren Herr Johanson Herrar Englund, Johanson och Ljunggren Herr Bärg Herrar Beskow och Johanson Herrar Bernström och Beskow Herrar Beskow och Gräslund Herr Gräslund • De särskilda yttrandena fördelade efter författningsrummen i revisionens förslag

429 435 511 540 544 552 566 587 588 592 594 595 596 598 599

Bilagor. 1. Promemoria angående vissa medicinalstatistiska uppgifter för belysning av nykterhetstillståndets utveckling 603 2. Sammandrag av anteckningar från revisionens studieresa i Danmark i oktober 1931 616 3 o. 4. Promemorior angående syrahalten i fruktviner och druvviner . . . . 638 5. Promemoria angående antalet å landsbygden begångna fylleriförseelser åren 1925^1932 . . 641 6. Tabellbilaga . 656

Statens offentliga utredningar 1934 S y s t e m a t i s k

f ö r t e c k n i n g

(.Siffrorna inom klämmer beteckna utredningarnas nummer i den kronologiska förteckningen.)

Allmän lagstiftning. Rättsskipning.

Fångvård.

Utlåtande över utredningen ang. tredje mans rätt till neutralitet i arbetskonflikter m. m. [10] Betänkande med förslag till lag ang. vissa ekonomiska stridsåtgärder m. m. [16] Utlåtanden över betänkande med förslag till lag ang. vissa ekonomiska stridsåtgärder m. m. [30] Statsförfattning. A l l m ä n

Fast egendom.

Jordbruk med binäringar.

Betänkande med utredning och förslag rörande organisattionen av försöksverksamheten på växt- och trädgårdsodlingens område. [4] Utredning med förslag om åtgärder för åstadkommande av billiga egnahemsbyggnader. [6] Jordbrnkskreditutredningen. Betänkande med förslag till förordning ang. statens lånefond för sekundärlån mot inteckning i jordegendom m. m. "[37]

statsförvaltning.

Betänkande med förslag till bestämmelser ang. upphandling av lantbruksprodukter m. m . för statens och kommunala inrättningars behov. [15] Betänkande med förslag till bestämmelser ang. upphandling av inhemskt bränsle för statens stationära anläggningar m. m. [20] 1930 års pensionssakknnniga. Betänkande rörande familjepensionerlng för tjänstemän vid den civila statsförvaltningen och för arbetare i statens tjänst. [59] Betänkande ang. omorganisation av landsfogdetjänsterna. [31] Kommunalförvaltning.

Statens och kommunernas

flnansväsen.

Betänkande med förslag till ändrade bestämmelser rörande frihamnsväsendet. [36] Betänkande ang. arbetsfördelning m. m. för tulltaxenngsoch kontorsgöromål vid tullverket. [38] Politi. Betänkande med förslag till spritdrycksförordning m. m[39] Socialpolitik. Arbetslöshetsutredningens betänkande. 2. Bilagor, band 2. Finanspolitikens ekonomiska verkningar. [1] Arbetslöshetsutredningens betänkande. 2. Bilagor, band 8. Löneutvecklingen och arbetslösheten. [2] Utredning ang. åtgärder för bekämpande av ungdomsarbetslösheten. [11] ArbetslöshetsutredningenB betänkande. 2. Bilagor, band 4. Penningpolitik, offentliga arbeten, subventioner och tullar som medel mot arbetslöshet. [12] Undersökningar ang. det sociala hjälpklientolet. [14] H ä i s o - och. s j u k v å r d . Medicinalstyrelsens förslag till nya författningsbestämmelser ang. statsbidrag till avlöning åt distriktssköterskor m. m. [9] Betänkande angående den slutna kroppssjukvården i riket jämte vissa därmed sammanhängande spörsmål. [22] Betänkande med utredning och förslag ang. sänkning av läkemedelspriserna, revision av apoteksvarastadgan m. m. [85]

Vattenväsen.

Skogsbruk.

Bergsbruk.

Betänkande med förslag till lag om vfrkesmätning m. m. [[32] Industri. Statliga cement- och betongbestämmelser av år 1934. [177] H a n d e l o c h sjöfart. Betänkande med förslag ang. frågan om lämpliga åtgärcder till skydd för sjömän vid besök i utländska hamnar. [5] Betänkande med förslag till sjöarbetstidslag. [8] Betänkande med förslag ang. bemanning av svenska fartyg jämte statistisk utredning ang. svenska handelsflottans bemanning år 1931. [23] Kommunikationsväsen.5J Teknisk-ekonomiska utredningar rörande vägväsendet. Del 1. Vägar. [27] Del 3. Avgivna ntlåtanden. [28] Järnvägs- och automobiltrafik. [33] Varutrafiken med bil samt statistisk och kartografisk oiversikt av totala varutrafiken till och från Stockholm umder maj månad 1932. [34] ;Bank-, kredit- o c h ^ i e n n i n g v ä s e n . Betänkande i fråga om inrättande av ett institut för medellång och långfristig kreditgivning åt företag inom näringslivet. [7] Stadshypotekssakkunnigas betänkande med forslag till lorordningar ang. konungariket Sveriges stadshypotekskiassa samt ang. grunderna för stadshypoteksföroningars bildande och verksamhet m. m. [13] Utredning i fråga om användandet av postsparbankens medel. [26] Försäkringsväsen.; 1928 års pensionsförsäkringskommitté. Betänkande med förslag rörande revision av den allmänna pensionsförsäkringen. [18] Pensionsförsäkringsreformen'. Kortfattad framställning av 1928 års pensionsförsäkringskommittés förslag rörainde revision av den allmänna pensionsförsäkringen. [19} Kyrkoväsen. Undervisningsväsen. A n d l i g odling i övrigt. 1933 års teaterutrednings betänkande. Del 1. De fasta statsunderstödda teatrarna. [3] Del 2. Utredning rörande teaterförhållandena i riket. [21] Pörslag till psalmbok för svenska kyrkan. [24] Förslag till alternativa koraler. [25] Försvarsväsen.

Allmänt näringsväsen. Utrikes ärenden.

Stockholm 1934. Kgl. Boktr. P. A. Norstedt & Söner

Internationell rätt.