1944 års nykterhetskommitté. 7,

National Library of Sweden

Denna bok digitaliserades på Kungl. biblioteket år 2012

STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR

1952:55

FINANSDEPARTEMENTET

1 9 4 4 ÅRS NYKTERHETSKOMMITTÉ VII

TILLVERKNING OCH FÖRSÄLJNING AV MALTDRYCKER

STOCKHOLM

Statens offentliga utredningar 1952 Kronologisk

1. 1949 års uppbördssakkunniga. 2. Betänkande med förslag till vissa ändringar i uppbördsförfarandet. Hseggström. 458 s. Fi. 2. Förslag till lag om bankrörelse m. ni. Gummesson. 212 s. F i . 8. Löneplan eller kollektivavtal. Kihlström. 99 8. C. 4. Nordisk passfrihet. Betänkande nr 1. Beckman. 88 s. U. 6. Det yngsta fångvårdsklientelet. Av T. Eriksson. Kihlström. 19 s. J u . 6. Betänkande med förslag till allmänt resereglemente m. m. Hseggström. 173 s. C. 7. Allmän folkomröstning. 1950 års folkomröstningsoch valsättsutrednings betänkande. 2. Kihlström. 95 s. Ju. 8. Folkomröstningsinstitutet i Schweiz. Av E. Hastad. Bilaga 1 till 1950 års folkomröstnings- och valsättsutrednings betänkande. 2. Kihlström. 216 s. J u . 9. Folkomröstningsinstitutet i Förenta staterna. Av E. G. Ohlin. Bilaga 2 till 1950 års folkomröstnings- och valsättsutrednings betänkande. 2. Kihlström. 159 s.

Ju.

10. Sjömännens sjukförsäkring. Appelberg, Uppsala. 152 s. H. 11. Yttranden m. m. över 1950 års långtidsutrednings betänkande. Ekonomiskt långtidsprogram 1951—1955. Beckman. 66 s. Fi. 12. 1944 års nykterhetskommitté. 3. Undervisning, folkupplysning och forskning på alkoholfrågans område. Victor Petterson. 95 s. Fi. 13. Betänkande angående vissa fiskerättsliga förhållanden inom lappmarkerna samt tillgodogörandet av fisket i kronovattnen därstädes och i Jämtlands län m. m. Marcus. 246 s., 1 karta. Jo. 14. Förslag till kommunallag m. m. Kommunallagskommitténs betänkande. 8. Kihlström. 447 s. I. 15. Barrskogstillgångarna och skogsindustriens råvaruförsörjning. Beckman. 135 s. H. 16—17. Tull- och valutalättnader i resandetrafiken mellan de nordiska länderna. Betänkanden n r 2 och 3. Gernandt. 81 resp. 15 s. U. 18. Folkomröstningsinstitutet utanför Schweiz och Förenta staterna. Bilaga 3 till 1960 års folkomröstningsoch valsättsutrednings betänkande. 2. Kihlström. 88 s. Ju. 19. Semester åt husmödrar, lantbrukare m. fl. Gernandt. 53 s. S. 20. Busslinjeutredningen. 1. Betänkande med förslag till beräknande av tilläggsvärde (goodwill) för bussföret a g m. m. Katalog och Tidskriftstryck. 163 s. K. 21. Räjongplan för fångvården. Gernandt. 67 s. J u . 22. Betänkande angående hälso- och sjukvården vid krig och andra utomordentliga förhållanden. Gummesson. 219 s. I. 23. Bokutredningen. Kihlström. 810 s. E. 24. Betänkande med förslag till allmän förfogandelag och allmän ransoneringslag. Katalog och Tidskriftstryck. 276 s. H. 25. Zonexpropriationsutredningen. Betänkande med förslag till vissa ändringar i byggnadslagstiftningen. Sydsvenska Dagbladet, Malmö. 186 s. J u . 26. Betänkande med förslag till ändrade bestämmelser rörande vägföreningar m. m. Appelberg, Uppsala. 185 s. K

förteckning

27. Betänkande med förslag till förbättrade kommunikationer i Härjedalen och nordvästra Hälsingland. Beckman. 542 8. K. 28. Lagberedningens förslag till ny lagstiftning om tomträtt m. m. Katalog och Tidskriftstryck. 115 8. J u . 29. Vidgat tillträde till högre studier. Av F . Schmidt. Gernandt. 237 s. E. 30. Rekrytering och utbildning av polispersonal. Gummesson. 810 s. I. 31. Supplement nr 8 till Sveriges familjenamn 1920. Statens reproduktionsanstalt. 78 s. F i . 82. Förslag om samförvaltning av stadshypoteks- och bostadskreditorganisationerna. Beckman. 131 8. F i . 33. Den första lärarhögskolan. Ha»ggström. VIII, 293 s. E. 34. Betänkande med förslag angående arbetsmarknadsstatistiken. Kihlström. 143 s. S. 35. Byggnadsstyrelsens arbetsuppgifter och organisation. Victor Petterson. 88 s.K. 36. Stöd åt änkor och vissa andra ensamstående kvinnor m. m. Hseggström. 189 s. S. 87. Behovsprövning på bostadsmarknaden. Hyresregleringskommitténs betänkande. 1. Idun. 251 s. J u . 88. Hemhjälp. Bostadskollektiva kommitténs betänkande. 1. Victor Petterson. 103 s., 20 pl. S. 39. Socialförsäkringsutredningen. Sjukförsäkring och yrkesskadeförsäkring. Gernandt. 328 s. S. 40. Militärpsykologi och personaltjänst. Arbetsuppgifter och central organisation. Kihlström. 269 s. F ö . 41. Den jordbruksekonomiska undersökningen. Gummesson. 100 s. J o . 42. Yrkesvägledningen och skolan. Gernandt. 79 8. E. 43. Nordiskt patentsamarbete. Gernandt. 74, 38* s. H. 44. Principbetänkande angående driftbidrag till primärkommuner. Kihlström. 180 s. S. 45. Bestämmelser och praxis rörande statens budget. Kihlström. 224 s. Fi. 46. Betänkande angående psykopatvård m. m. Hffiggström. 285 s. I. 47. Kommunal folkomröstning. 1950 års folkomröstningsoch vaisättsutrednings betänkande. 3. Kihlström. 47 s.

Ju.

48. Förslag till landstingslag m. m. Kommunallagskommitténs betänkande. 4. Kihlström. 117 s. I. 49. Kristidspolitik och kristidshushållning i Sverige under och efter andra världskriget. Del 1. Av K. Åmark. Idun. 679 s. H . 60. Kristidspolitik och kristidshushållning i Sverige under och efter andra världskriget. Del 2. Av K. Åmark. Idun. 574 s. H. 51. Barn och film. Gernandt. 89 s. E. 52. 1944 års nykterhetskommitté. 4. Nykterhetsförhållanden i vissa främmande länder m. m. Appelberg, Uppsala. 216 s. Fi. 53. 1944 års nykterhetskommitté. 5. Principbetänkande. Katalog och Tidskriftstryck. 192 s. F i . 54. 1944 års nykterhetskommitté. 6. Rusdrycksförsäljning och nykterhetsvård. Norstedt. VI, 400 s. Fi. 55. 1944 års nykterhetskommitté. 7. Tillverkning och försäljning av maltdrycker. Kihlström. 377 s. F i .

Anm. Om Bärskild tryckort ej angives, ä r tryckorten Stockholm. Bokstäverna med fetstil utgöra begynnelsebokstäverna till det departement, under vilket utredningen avgivits, t. ex. E. = ecklesiastikdepartementet, J o . <— jordbruksdepartementet.

STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR 1952:55 FINANSDEPARTEMENTET

1944 ÅRS NYKTERHETSKOMMITTÉ VII

TILLVERKNING OCH FÖRSÄLJNING AV

MALTDRYCKER

EMIL KIHLSTRÖMS TRYCKERIAKTIEBOLAG STOCKHOLM 1952

INNEHÅLLSFÖRTECKNING

A. hied ning B. Iörfattningsförslag Förslag till förordning om försäljning av öl Förslag till förordning om ändring i vissa delar av förordningen den 8 maj 1925 (nr 119) angående försäljning av vissa alkoholfria och därmed jämförliga drycker Törslag till förordning om ändring i vissa delar av förordningen den 15 december 1939 (nr 887) angående tillverkning och beskattning av maltdrycker C. Xotiv

7 8

29 AVDELNING I. Kap Kap Kap

Kap

Kap

Nuvarande förhållanden, nykterhelskommitléns undersökningar. 1. Kort historik och huvuddragen av gällande bestämmelser . . . . 2. 1934 års maltdryckskommitté 3. Bryggeriindustrins och försäljningsformernas utveckling under de senaste årtiondena 1. Bryggeriindustrin s. 60. — 2. Försäljningsställena s. 64. 4. Konsumtionens och missbrukets utveckling under de senaste årtiondena 1. Konsumtionens totala omfattning s. 71. — 2. Konsumtionens omfattning inom olika orts- och befolkningsgrupper s. 73. — 3. Missbruket av öl s. 75. a. Tidigare undersökningar s. 75. b. Öl som uppgiven berusningskälla vid fylleriförseelser s. 77. c. Nykterhetskommitténs rundfråga till länsnykterhetsnämnder och alkoholistanstalter s. 77. d. Nykterhetsnämndernas riksförbunds undersökning 1946 s. 80. e. Sammanfattning av uppgifter om ölmissbruk s. 81. 5. Verkan på den mänskliga organismen av maltdrycker med olika alkoholhalt Inledning s. 82. Problemställning s. 82. Undersökningens förlopp s. 83. Resultat i fråga om blodalkoholhalten s. 84. Resultat i fråga om påverkan s. 86.

53 58 60

82 AVDELNING II. Kap

Kap

Nyklerhetskommitténs förslag. 6. ölets alkoholhalt och starkölsfrågan 1. Problemets tidigare behandling s. 90. Maltdryckskommittén s. 93. — 2. Nykterhetskommittén s. 95. Ölets alkoholhalt s. 95. Starkölsfrågan s. 97. Sammanfattning s. 100. 7. Bryggeriernas företagsform 1. 1934 års maltdryckskommitté s. 101. — 2. Remissyttranden över maltdryckskommitténs förslag s. 103. — 3. Senare framställningar s. 104. — 4. Vissa utredningar angående missförhållanden i samband med bryggeriernas ölförsäljning s. 106. A. Länsstyrelsernas ingripanden s. 107. B. Kontrollstyrelsens inspektioner s. 108. C. Nykterhetsnämndernas årliga rapporter till socialstyrelsen s. 110. D. Specialundersökningar s. 111. — 5. Nykterhetskomrnittéu 5. 113.

Kap.

8. Olika former för utminutering av öl . . . 1. Kringförings- och rekvisitionsförsäljning s. 117. A. Tillverkares försäljning s 117. Gällande ordning s. 117. Maltdryckskommittén s. 119. Framställningar s. 121. Kontrollstyrelsens övervakning s. 123. Nykterhetskommittén s. 125. B. Återförsäljares försäljning s. 130. — 2. Försäljning från nederlag (upplag) s. 131. — 3. Svagdricksbryggeriernas ölförsäljning s. 134. A. Inskränkande rättsregler s. 134. Nykterhetskommittén s. 138. B. Konkurrensförhållandcn och områdesindelning s. 139. Nykterhetskommittén s. 144. — 4. Avhämtningsförsäljning s. 146. A. Tillverkares försäljning s. 146. Gällande ordning s. 146. Maltdryckskommittén s. 147. Nykterhetskommittén s. 148. B. Återförsäljares försäljning s. 149. Nuvarande ordning s. 149. Svenska nykterhetsvårdsförbundet s. 150. Institutet för maltdrycksforskning s. 150. Nykterhetskommittén s. 152. — 5. Avlämning av öl s. 153. Nuvarande ordning s. 153. Maltdryckskommittén s. 156. Nykterhetskommittén s. 157. Avlämning på arbetsplatser s. 158.

Kap.

9. Bättighetssystemet och frågan om länsnykterhetsnämndernas (systembolagens) befattning med ölförsäljning 1. Gällande ordning s. 162. — 2. 1934 års maltdryckskommitté s. 163. — 3. Nykterhetskommittén s. 167. Länsnykterhetsnämnderna s. 169. Oktrojperioder s. 170. Ansöknings- och tillståndsförfarandet s. 171. övervakning s. 175. Beredning av ärenden angående ölförsäljning s. 176. Stockholms stads nykterhetsnämnd s. 177.

Kap. 10. Den kommunala medbestämmanderätten, de allmännyttiga kafébolagen samt villkor och inskränkningar med avseende å försäljningen 1. Den kommunala vetorätten s. 179. Nuvarande ordning s. 179. Maltdryckskommittén s. 180. Nykterhetskommittén s. 183. Utminuteringen s. 184. Utskänkningen s. 186. — 2. De allmännyttiga kafébolagen s. 187. Nykterhetskommittén s. 189. — 3. Villkor och inskränkningar s. 189. Gällande ordning s. 189. Maltdryckskommittén s. 191. Nykterhetskommittén s. 192. Måltidstvånget s. 193. Sammanfattning s. 195. Kap. 11. Försäljningstider 1. Nuvarande ordning s. 196. Lokala föreskrifter: utminutering s. 197, utskänkning s. 198. — 2. Maltdryckskommittén s. 199. — 3. Nykterhetskommittén s. 200. Utminuteringstiderna s. 200. Butikstängningslagen s. 201. Den fasta försäljningen, den rörliga försäljningen s. 201. Partihandeln s. 202. Utskänkningstiderna s. 203. — 4. Förbudet mot utskänkning under högmässogudstjänst s. 205. Historik och gällande rätt s. 205. Nykterhetskommittén s. 208. Kap. 12. Utskänkning på inackorderingsställen, i personalmatsalar (inklusive militära mässar) och kollektivhusmatsalar 1. Inackorderingsutskänkning s. 211. Nuvarande ordning s. 211. Maltdryckskommittén s. 212. Rättspraxis s. 212. Nykterhetskommittén s. 213. — 2. Utskänkning i personalmatsalar s. 216. a. Personalmatsalar i allmänhet s. 216. Nuvarande ordning s. 216. Nykterhetskommittén s. 217. b. Militära mässar s. 219. Nuvarande ordning s. 219. Nykterhetskommittén s. 219. c. Anmälnings- och prövningsförfarandet s. 220. — 3. Utskänkning i kollektivhusmatsalar s. 221. — 4. Kontroll s. 222. Kap. 13. Specialmotivering beträffande förslag till förordning om försäljning av öl och förslag till ändringar i förordningen angående för- säljning av vissa alkoholfria och därmed jämförliga drycker . . . -1." Förslaget till törordning"brh* 1 örsäljhing""äv "öl "sV "224." Ftfrordningens rubrik och disposition s. 224. 1—51 §§ s. 226. Ansvarsbestäm-

melserna s. 277. Övergångsbestämmelserna s. 280. Stadganden i Pff vartill motsvarighet icke upptagits i förslaget s. 281. Jämförande t a b l å s. 285. — 2. Förslaget till ändringar i förordningen angående försäljning av vissa alkoholfria och därmed jämförliga drvcker s. 286. Kap. 14. Specialmotivering beträffande förslag till ä n d r i n g a r i förordningen angående tillverkning och beskattning av maltdrycker . . .

290 Kap. 15. Sammanfattning av nykterhetskommitténs tillverkning och försäljning av maltdrycker

303 D. Reservationer 1. 2. 3. 4.

E.

förslag

beträffande

m. m.

H e r r a r Englund och Waldemar Svensson samt fru Larsson fröken Öberg Herr Hagberg Herr Utterström H e r r a r Danielson, Hagberg och Onsjö Särskilt yttrande av experten, regeringsrådet Klackenberg .

och

•. .

.

305 309 309 311 312

Bilagor.

Bil. 1.

PM angående den skattepliktiga bryggeriindustrin 1. Bryggeriernas antal s. 314. — 2. Bryggeriernas storlek s. 314. — 3. Bryggeriernas geografiska fördelning s. 316. — 4. Tillverkningen av andra produkter än pilsner s. 317. — 5. Bryggeriernas försäljningsverksamhet s. 319. — 6. Koncernerna s. 320. — 7. Samverkan och konkurrensbegränsning s. 321. — 8. Bryggeriindustrins utveckling sedan 1930 s. 322. — 9. Bryggeriindustrins ekonomiska ställning s. 324.

314 Bil. 2.

Uppgifter angående detaljhandeln med pilsnerdricka 325 1. Detaljhandelsrättigheternas antal och fördelning s. 325. — 2. Utminuteringsrättigheterna s. 325. Särskilda villkor vid utminuteringen s. 327. — 3. Utskänkningsställen för pilsnerdricka s. 328. Särskilda villkor vid utskänkningen s. 329. — 4. Utvecklingen 1934—1949 s. 330. — 5. Förteckning över särskilda villkor, förenade med tillstånd till u t m i n u t e r i n g av pilsnerdricka den 1/7 1949 s. 330. — 6. Förteckning över särskilda villkor, förenade med tillstånd till u t s k ä n k n i n g av pilsnerdricka den 1/7 1949 s. 333. — Tabell I a. Antalet tillstånd till u t m i n u t e r i n g av pilsnerdricka den 1/7 1949 s. 342. — Tabell I b. Antalet tillstånd till utskänkning av pilsnerdricka den 1/7 1949 s. 345. — Tabell II. Utminuterings- och utskänkningsställen i relation till folkmängden s. 348. — Tabell III. Antalet tillstånd till avhämtningsförsäljning och u t s k ä n k n i n g av pilsnerdricka åren 1934, 1946 och 1949 s. 350. — Tabell IV. Särskilda villkor vid u t m i n u t e r i n g av pilsnerdricka 1949 s. 353. — Tabell V. Särskilda villkor vid u t skänkning av pilsnerdricka s. 354.

Bil. 3.

PM angående de s. k. allmännyttiga kafébolagen 1. Kafébolagens antal s. 356. — 2. Det u t m ä r k a n d e för kafébolagen s. 356. Ändamålsbestämningen s. 356. Styrelsens s a m m a n s ä t t n i n g s. 356. Vinstens användning s. 357. — 3. Bolagens grundande s. 358. — 4. Aktiekapitalet och dess fördelning s. 358. •— 5. Kafébolagens verksamhet s. 359. Kafébolagens aktiekapital 1945 s. 360. Särskilda föreskrifter vid u t s k ä n k n i n g och u t m i n u t e r i n g s. 361. — Kafébolagens försäljningsställen 1946 och 1949 s. 362. — 6. Vinsten och dess användning s. 363. — 7. Bolagens konkurrensförhållanden s. 365. — 8. Priset s. 366. — 9. De viktigaste fördelarna genom b o lagens verksamhet s. 367. — 10. Förslag eller synpunkter betr. den blivande maltdryckslagstiftningen s. 368.

Bil. 4.

PM angående vissa kommunala nykterhetsnämnders uttalanden om ölets betydelse som berusningsmedel samt om nuvarande och önskade försäljningsformer

1. Ölets betydelse som berusningsmedel s. 370. — 2. Omdömen om pilsnerhandeln s. 371. Avhämtning hos h a n d l a n d e s. 371. Utskänkning s. 371. Bryggeriernas försäljning s. 372. — 3. ö n s k e m å l angående pilsnerförsäljningen s. 374. L a n d s k o m m u n e r n a i 8 län s. 374. Städerna i 10 län s. 376.

Tabeller i

motiven.

1. 2. 3. 4. 5. 6. 7. 8.

Antal bryggerier 1904—1951 Produktionen av maltdrycker och läskedrycker 1929/30—1950/51 . . Antalet försäljningsställen för pilsnerdricka åren 1934, 1946 och 1949 Utminuteringsställenas fördelning på städer och landsbygd Utskänkningsställenas fördelning på städer och landsbygd Antalet utminuteringsställen på landsbygden åren 1934, 1946 och 1949 Antalet utminuteringsställen på landsbygden i vissa län Antalet fasta försäljningsställen och produktionen av pilsnerdricka inom olika områden 1949 9. Antalet utminuterings- och utskänkningsställen per 10.000 invånare . . 10. Konsumtion per invånare av öl, svagdricka, läskedrycker och mjölk 1904—1950 - . . 11. Alkoholisternas berusningsmedel 12. Av anhållna fyllerister uppgivna berusningskällor 13. Nykterhetsnämndernas uppgifter angående alkoholisternas berusningskällor 14. Förbundsbryggeriernas ansökningar om upplagsrätt

60 61 64 65 65 65 67 67 68 72 76 77 81 143

FÖBKOBTNINGAB. Aff Mtf N. J. A. Pff Bff BÄ SOU TfN TfS

= förordningen den 8 maj 1925 (nr 119) angående försäljning av vissa alkoholfria och därmed jämförliga drycker. = förordningen den 15 december 1939 (nr 887) angående tillverkning och beskattning av maltdrycker. = Nytt juridiskt arkiv, avdelning I. = förordningen den 11 juli 1919 (nr 406) angående försäljning av pilsnerdricka. - förordningen den 18 juni 1937 (nr 436) angående försäljning av rusdrycker. = Begeringsrättens årsbok. = Statens offentliga utredningar. — Tidskrift för nykterhetsnämnderna. = Tidskrift för systembolagen.

INLEDNING

Sjunde delen av 1944 års nykterhetskommittés betänkande behandlar maltdryckslagstiftningen. Kommittén har i detta hänseende i viss utsträckning kunnat bygga sitt arbete på 1934 års maltdryckskommittés betänkande (SOU 1936: 5) men har ansett sig böra taga upp maltdryckslagstiftningen i dess helhet till ny behandling och företaga en genomgripande revision av denna. Kommittén framlägger i det följande förslag till ölförsäljningsförordiing, avsedd att ersätta 1919 års förordning angående försäljning av pilsnerdricka, samt förslag till ändringar i 1939 års förordning angående tillverkning och beskattning av maltdrycker och 1925 års förordning angående försäljning av vissa alkoholfria och därmed jämförliga drycker. Kommittén har företagit flera undersökningar för att skaffa material till att Dedöma hithörande frågor. Sålunda har på kommitténs uppdrag laboratorr. vid Karolinska institutet Leonard Goldberg verkställt en ingående undersökning rörande inverkan på den mänskliga organismen av maltdrycker mec olika alkoholstyrka. En redogörelse för undersökningen har tidigare pubicerats som del II av kommitténs betänkande (SOU 1951: 44). Kommittén har vidare inhämtat uppgifter från kontrollstyrelsen och Svenska bryggartföreningen rörande den skattepliktiga bryggeriindustrin, från länsstyrelserna rörande antalet tillstånd till utminutering och utskänkning av pilsnerdricka, från vederbörande bolag angående de s. k. allmännyttiga kafébokgen samt genom Svenska nykterhetsvårdsförbundet från ett antal nykterhetsnämnder angående nämndernas omdömen om ölets betydelse som bensningsmedel och om försäljningsformerna för pilsnerdricka. Redogörelser or dessa undersökningar har fogats som bilagor till denna del av betänkaniet. Ett stort antal framställningar rörande maltdryckslagstiftningen har inkonmit till kommittén eller överlämnats av Kungl. Maj :t eller kontrollstyrelsm. Dessa har förtecknats i kommitténs principbetänkande (SOU 195!: 53) men behandlas i det följande i samband med respektive frågor. Beträffande kommitténs allmänna syn på samhällets nykterhetsfrämjan4e åtgärder hänvisas till principbetänkandet. Vissa däri behandlade frågor återges eller refereras emellertid även i denna del av betänkandet. Sisom sekreterare vid utformningen av betänkandets sjunde del har fungent filosofie licentiaten Åke Elmer och assessorn Karl Wilhelm Ström. Vid utarbetandet av författningstexter ävensom vid redigeringen av vissa dela- av detta betänkande har hovrättsrådet Karl L. Larsson bi.xätt. 7

FÖRFATTNINGSFÖRSLAG

Förslag till förordning om försäljning av öl 1 KAP. Inledande bestämmelser 1 §• Med öl förstås i denna förordning varje maltdryck, som enligt förordningen angående tillverkning och beskattning av maltdrycker är att hänföra till andra klassen. 2 §.

Försäljning av öl delas i partihandel och detaljhandel. Med partihandel förstås försäljning till återförsäljare i och för dennes rörelse ävensom försäljning för export. Med detaljhandel förstås all annan försäljning. Detaljhandel delas i 1) utminutering, som innefattar a) försäljning genom kringföring (kringf öringsförsäljning), b) försäljning till försändning på rekvisition (rekvisitionsförsäljning) och c) försäljning till avhämtning (avhämtningsförsäljning); samt 2) utskänkning, varmed förstås försäljning till förtäring på stället. 3 §. Tillverkare kallas i denna förordning den som enligt förordningen angående tillverkning och beskattning av maltdrycker idkar tillverkning av öl vid svenskt bryggeri. 4 §.

7 mom. All försäljning av öl vartill rätt ej föreligger enligt denna förordning vare förbjuden. 2 mom. Under försäljning inbegripes allt tillhandahållande, som sker mot ersättning. Såsom försäljning skall dock icke anses, om arbetsgivare på grund av tjänsteavtal utan särskild gottgörelse tillhandahåller anställd person öl. 5 §. Hembryggt öl må icke försäljas. 8

6 §. Försäljning av öl skall ordnas och handhavas så, att ordning och nykterhet icke äventyras. 2 KAP. Rätt till partihandel och import 7 §.

/ mom. Utan särskilt tillstånd eller anmälan äger tillverkare samt det i 8 § rusdrycksförsäljningsförordningen omnämnda partihandelsbolaget bedriva partihandel med öl. Nederlag, varifrån endast partihandel skall bedrivas, må dock icke av tillverkare inrättas utan att anmälan därom gjorts hes länsstyrelsen, som utfärdar anmälningsbevis. 1 övrigt må partihandel med öl utövas endast av skeppshandlare enligt vad i 21 § stadgas. 2 mom. Utländskt öl må till riket införas blott av det i 1 mom. nämnda partihandelsbolaget. Vid partihandel med sådant öl skola bestämmelserna i 3 och 27 §§ förordningen om tillverkning och beskattning av maltdrycker gilla i tillämpliga delar, dock att stämpling å kork, propp eller annan förslitning till flaska ej erfordras. 3 mom. Yppas missförhållanden i samband med partihandel, skall vad i 35 § stadgas äga motsvarande tillämpning. 3 KAP. Rätt till detaljhandel Allmänna

bestämmelser

8 §. För rätt till detaljhandel med öl erfordras, där ej nedan annorlunda stadgas, tillstånd av länsstyrelsen. 9 §. 1 mom. Tillstånd till detaljhandel med öl må meddelas endast den som g.ort sig känd för ordentlighet och prövas i övrigt vara lämplig att utöva rörelsen. Detaljhandel må ej utövas a) av den som är omyndig eller i konkurstillstånd; ej heller i annat fall äi som i 33 § avses b) av ämbets- eller tjänsteman, som till följd av sin befattning kan komn a att deltaga i beslut angående tillverkning eller försäljning av maltdrycker eler att däröver utöva tillsyn. 9

2 mom. Tillstånd för juridisk person att bedriva detaljhandel med öl må meddelas endast där för rörelsen utsetts en föreståndare, som godkännes av länsstyrelsen. Vid förfall för föreståndaren må i dennes ställe rörelsen förestås av en av länsstyrelsen godkänd vikarie. Föreståndare och vikarie skola uppfylla de i 1 mom. föreskrivna villkoren. 10 §. Tillstånd till detaljhandel med öl, som är avsedd att äga rum året runt eller årligen under viss tidsperiod, skall meddelas att gälla en tid av fyra år (oktrojperiod), varje år räknat från och med den 1 oktober till och med den 30 september. Första oktrojperioden efter denna förordnings ikraftträdande skall dock endast omfatta tiden till och med den 30 september 1957. Om särskilda skäl därtill äro, må tillstånd till detaljhandel som här avses meddelas även för del av oktrojperiod. 11 §. Ej må detaljhandel med öl utövas inom läger, kasernområde eller annat uteslutande för krigsmaktens behov upplåtet område i vidare mån än som angives i 23 § 1 mom. Dock må länsstyrelsen för enstaka tillfälle meddela tillstånd till detaljhandel inom sådant område, när särskilda skäl därtill äro. Rätt till

kringföringsförsäljning

12 §. 1 mom. Tillstånd till kringföringsförsäljning må meddelas tillverkare och, om särskilda skäl därtill äro, jämväl annan. Sådan försäljning må bedrivas dels av tillverkare från tillverkningsställe och av annan från fast försäljningsställe dels ock från särskilt inrättat nederlag. 2 mom. Tillstånd till kringföringsförsäljning meddelas av länsstyrelsen i det län, där tillverkningsstället, det fasta försäljningsstället eller nederlaget är beläget eller är avsett att inrättas. 3 mom. Tillstånd till kringföringsförsäljning medför även rätt till rekvisitionsförsäljning från tillverkningsstället, försäljningsstället eller nederlaget. 13 §. 1 mom. Ansökan om tillstånd till kringföringsförsäljning skall ingivas till länsnykterhetsnämnden eller, beträffande försäljning i Stockholm, direkt till överståthållarämbetet. I ansökan skall lämnas uppgift om tillverkningsställe eller fast försäljningsställe samt i förekommande fall om antalet nederlag och deras belägenhet ävensom om föreståndare enligt 9 § 10

2 mom. och 15 §. Därvid skall sökandens samt i förekommande fall föreståndares behörighet styrkas, där den icke är för länsstyrelsen känd. Ansökan, som avser försäljning från oktrojperiodens början, skall vara lärsnykterhetsnämnden eller överståthållarämbetet tillhanda före den 1 januari det år, varunder perioden börjar. Dock må ansökan, som inkommit senare, kunna upptagas till prövning, om särskilda skäl därtill äro. 2 mom. Länsnykterhetsnämnden har att, efter den utredning som kan erfordras, avgiva utlåtande i ärendet. Nämndens utlåtanden i ärenden, som avse ansökningar om kringföringsförsäljning från oktrojperiodens början och som inkommit före den 1 januari eller eljest å sådan tid att nämnden kan avgiva yttrande däri före den 1 mars, skola sammanföras till ett förslag rörande kringföringsförsäljning av öl inom länet under perioden. Förslaget jämte tillhörande handlingar skall insändas till länsstyrelsen före sistnämnda dag. Nämndens utlåtande i annat ärende angående kringföringsförsäljning skall jämte handlingarna i ärendet insändas så snart ske kan. 14 §. Meddelas tillstånd till kringföringsförsäljning, skall tillståndsbevis utfärdas, angivande det eller de tillverkningsställen eller det fasta försäljningsställe, varifrån försäljningen må bedrivas, antalet och belägenheten av de nederlag, som må inrättas, samt de övriga vilikor för rörelsens utövande, vilka länsstyrelsen på grund av särskilda omständigheter finner skäl föreskriva. 15 §. Vid varje nederlag skall finnas en av länsstyrelsen godkänd föreståndare för den försäljning som äger rum därifrån. Beträffande nederlagsföreståndtre skall gälla vad i 9 § 2 mom. stadgas om där avsedd föreståndare.

Rätt till

avhämtningsförsäljning

16 §. Rätt till avhämtningsförsäljning skall utövas från fast försäljningsställe. Återförsäljare som har rätt till sådan försäljning äger jämväl rätt till rekvisitionsförsäljning inom orten. 17 §. Den som är berättigad att idka utskänkning av öl äger jämväl rätt att, i stmband med försäljning av matportion, till avhämtning eller genom försindning på rekvisition försälja till portionen hörande öl. 11

18 §. 1 mom. Ansökan om tillstånd till avhämtningsförsäljning året runt eller årligen under viss tidsperiod skall ställas till länsstyrelsen i det län, där försäljningsstället skall vara beläget, och ingivas till länsnykterhetsnämnden i samma län eller, beträffande försäljning i Stockholm, direkt till överståthållarämbetet. Avser ansökningen tillstånd för hel oktrojperiod eller för begynnelsedel av sådan period, skall den vara länsnykterhetsnämnden eller överståthållarämbetet tillhanda före den 1 februari det år, varunder perioden börjar. Dock må ansökan, som inkommit senare, kunna upptagas till prövning, om särskilda skäl därtill äro. Sökandens eller, om ansökan göres av juridisk person, föreståndarens behörighet skall styrkas, där den icke är för länsstyrelsen känd. 2 mom. över ansökningen skall länsnykterhetsnämnden eller överståthållarämbetet inhämta yttranden av polismyndigheten och fullmäktige i den kommun, där försäljningsstället skall vara beläget. Fullmäktige skola i ärendet höra kommunens nykterhetsnämnd. 3 mom. Sedan yttranden inhämtats, skall länsnykterhetsnämnden avgiva utlåtande i ärendet. A mom. Nämndens utlåtanden i ärenden angående avhämtningsförsäljning, som avses i 1 mom. andra stycket och som inkommit före den 1 februari eller eljest å sådan tid, att nämnden kan avgiva yttrande däri senast den 15 maj, skola sammanföras med de i 28 § andra stycket omförmälda utlåtandena till ett gemensamt förslag, vilket jämte tillhörande handlingar skall insändas till länsstyrelsen senast sistnämnda dag. 5 mom. Nämndens utlåtande i annat ärende angående avhämtningsförsäljning skall jämte handlingarna i ärendet insändas till länsstyrelsen så snart ske kan. 19 §. Beträffande ansökan om tillstånd till sådan avhämtningsförsäljning, som är avsedd att bedrivas endast vid enstaka tillfälle eller under enstaka tidsperiod, skall vad i 18 § 1 mom. första och tredje styckena stadgas äga tilllämpning. I dylikt ärende skall länsnykterhetsnämnden eller, beträffande tillfällig försäljning i Stockholm, överståthållarämbetet lämna polismyndigheten och kommunens nykterhetsnämnd tillfälle att yttra sig. Länsnykterhetsnämndens utlåtande skall jämte handlingarna i ärendet insändas till länsstyrelsen så snart ske kan. 20 §.

Vid meddelande av tillstånd till avhämtningsförsäljning äger länsstyrelsen föreskriva de villkor beträffande försäljningen, som i varje särskilt fall prövas erforderliga med hänsyn till föreskriften i 6 §. 12

Angående tillstånd till sådan försäljning skall tillståndsbevis utfärdas, angivande den tid tillståndet avser, försäljningsställets belägenhet och de särskilda villkor för rörelsens utövande, vilka länsstyrelsen föreskrivit. 21 §. Särskilt tillstånd att försälja öl endast i samband med fartygsprovianterir.g må av länsstyrelsen meddelas skeppshandlare. Sådant tillstånd innefa.tar rätt även till partihandel. [ h ä r avsett fall skall angående ansökan och dess behandling gälla vad i 18 § 1 mom., 19 § andra och tredje styckena samt 20 § stadgas.

Rätt till

utskänkning 22 §.

Utan särskilt tillstånd eller anmälan må öl utskänkas av a) den som äger rätt till utskänkning av spritdrycker eller vin, dock erdast å ställe där sådan utskänkning bedrives; b) den som i sitt hem bedriver matserveringsrörelse, vilken avser bespisning av gäster vid slutet bord, i samband med måltid (utskänkning vid inickordering). 23 §. 1 mom. I matsal eller därmed jämförlig lokal, som är avsedd för de ar ställda vid institution eller företag, må den som där bedriver matserverhgsrörelse, efter anmälan i den ordning nedan sägs, utskänka öl vid slutet b<rd i samband med måltid (utskänkning i personalmatsal). Till personalmatsal hänföres även militär mäss. Anmälan skall för varje oktrojperiod eller del därav, under vilken utslänkningen är avsedd att fortgå, göras hos länsstyrelsen. Vid anmälan slall fogas förklaring från institutionens eller företagets ledning eller vederbörande befälhavare, att någon erinran mot utskänkningen icke göres. F n n e r länsstyrelsen rörelsen vara av sådan beskaffenhet som i första stycket sägs och föreligga ej sådana omständigheter varom i 36 § andra pinkten förmäles, skall länsstyrelsen utfärda bevis, att anmälan skett med aigivande av den tid som anmälan skall gälla. Närmare föreskrifter angående anmälan som i föregående stycke sägs neddelas av Konungen eller av den myndighet Konungen därtill förordnar. 2 mom. Vad i 1 mom. stadgas skall äga motsvarande tillämpning i fråga o n .utskänkning. av.öl vid .slutet bord. i matsal,.,som .är inrymd.i.hyreshus o:h avsedd för hyresgästerna i huset (utskänkning i kollektivhusmatsalX. U

24 §. 1 mom. För rätt till utskänkning av öl i andra fall än i 22 och 23 §§ omförmäles erfordras tillstånd av länsstyrelsen. 2 mom. Är utskänkning som i 1 mom. sägs avsedd att bedrivas året runt eller årligen under viss tidsperiod, benämnes den årsutskänkning. Skall utskänkningen äga rum vid enstaka tillfälle eller under enstaka tidsperiod, benämnes den tillfällig utskänkning. 25 §. Ansökan om tillstånd till annan årsutskänkning än sådan som avses i 31 § skall ställas till länsstyrelsen i det län, där utskänkningsstället skall vara beläget, och ingivas till länsnykterhetsnämnden i samma län eller, beträffande utskänkning i Stockholm, direkt till överståthållarämbetet. Avser ansökningen tillstånd för hel oktrojperiod eller för begynnelsedel av sådan period, skall den vara länsnykterhetsnämnden eller överståthållarämbetet tillhanda före den 1 februari det år varunder perioden börjar. Dock må ansökan, som inkommit senare, kunna upptagas till prövning, om särskilda skäl därtill äro. Sökandens eller, om ansökan göres av juridisk person, föreståndarens behörighet skall styrkas, där den icke är för länsstyrelsen känd. 26 §.

över ansökan som avses i 25 § skall länsnykterhetsnämnden inhämta yttranden av polismyndigheten och fullmäktige i den kommun, där utskänkningsstället skall vara beläget. Fullmäktige skola i ärendet höra kommunens nykterhetsnämnd. I Stockholm skall vad i denna paragraf sägs om länsnykterhetsnämnden i stället gälla överståthållarämbetet. 27 §.

Fullmäktiges yttrande över ansökan om tillstånd till årsutskänkning skall innehålla bestämt till- eller avstyrkande av varje ansökan med angivande av skälen därför. I ärenden som avses i 25 § andra stycket äga fullmäktige dock begränsa sitt yttrande till förslag rörande antalet utskänkningsställen i kommunen utan ställningstagande till de särskilda ansökningarna. Har ansökan blivit avstyrkt av fullmäktige, må tillstånd till utskänkning ej meddelas. Hava fullmäktige föreslagit viss begränsning av antalet utskänkningsställen i kommunen, må ej vid tillstånds meddelande antalet sättas högre än det av fullmäktige föreslagna. Vad i andra stycket stadgas skall icke äga tillämpning i fall som avses i 29 §.

U

28 §. Sedan yttranden enligt 26 § inhämtats, skall länsnykterhetsnämnden avgiva utlåtande i ärendet. hämndens utlåtanden i ärenden, som avses i 25 § andra stycket och som inkommit före den 1 februari eller eljest å sådan tid att nämnden kan avgiva yttrande däri senast den 15 maj, skola på sätt framgår av 18 § 4 mom. sanmanföras med där omförmälda utlåtanden till ett för avhämtningsförsäl.ningen och årsutskänkningen gemensamt förslag, vilket jämte tillhörande handlingar skall insändas till länsstyrelsen senast sistnämnda dag. Iiämndens utlåtande i annat ärende angående årsutskänkning skall jämte handlingarna i ärendet insändas så snart ske kan. 29 §. Då fråga är om tillstånd till årsutskänkning på hotell eller pensionat å nåjon för turistväsendet i riket viktig ort, äger länsstyrelsen, utan hinder av vad i 27 § andra stycket stadgas, meddela sökanden tillstånd till utskänknirgen (turistutskänkning). Lag samma vare i fråga om årsutskänkning inom område för järnvägsstation eller civil flygplats. Turistutskänkning må äga rum endast i samband med verklig måltid, bestående av lagad mat. 30 §.

: fråga om tillfällig utskänkning skall vad i 25 § första och tredje styckeia stadgas om årsutskänkning äga motsvarande tillämpning. : dylikt ärende skall länsnykterhetsnämnden eller, beträffande utskänkniig i Stockholm, överståthållarämbetet lämna polismyndigheten och komminens nykterhetsnämnd tillfälle att yttra sig. Jinsnykterhetsnämndens utlåtande skall jämte handlingarna i ärendet insändas till länsstyrelsen så snart ske kan. 31 §. Då fråga är om tillstånd till utskänkning å passagerarfartyg eller järnvägståg eller å luftfartyg som i linjefart befordrar passagerare (trafikubkänkning), skall ansökan ingivas till länsstyrelsen i det län, där fartygets rederi eller järnvägens styrelse har sitt säte eller luftfartyget bar sh hemort. Avser ansökningen tillstånd för hel oktrojperiod eller för begynneisedd av sådan period, skall den vara länsstyrelsen tillhanda före den 1 maj dd år varunder perioden börjar. Dock.må.ansökan, .som inkommit senare, 15

kunna upptagas till prövning, om särskilda skäl därtill äro. Vad i 25 § tredje stycket stadgas skall gälla även beträffande ansökan som här avses. Länsstyrelsen har att efter den utredning som finnes erforderlig besluta i ärendet. 32 §.

Beträffande villkor för bedrivande av utskänkning och utfärdande av tillståndsbevis skall vad i 20 § stadgas äga motsvarande tillämpning.

Överförande

av försäljningstillstånd

å annan

33 §.

1 mom. Har den som erhållit tillstånd till detaljhandel med öl avlidit, försatts i konkurs eller förklarats omyndig och vill dödsboet, konkursboet eller förmyndaren fortsätta rörelsen, skall inom två månader från dödsfallet, första borgenärssammanträdet eller omyndighetsförklaringen till länsnykterhetsnämnden ingivas anmälan därom med uppgift om föreståndare för rörelsen. Nämnden skall med yttrande överlämna anmälan till länsstyrelsen. Föreståndare skall uppfylla de i 9 § 1 mom. föreskrivna villkoren. Godkännes föreståndaren av länsstyrelsen, må rörelsen fortsättas intill utgången av den tid tillståndet avser eller den kortare tid länsstyrelsen finner skäl bestämma. Vid förfall för föreståndaren må i dennes ställe rörelsen förestås av en av länsstyrelsen godkänd vikarie. Även vikarien skall uppfylla de villkor som föreskrivas i 9 § 1 mom. Godkännes icke föreståndaren, skall länsstyrelsen lämna sökanden tillfälle att inom viss tid hos länsnykterhetsnämnden anmäla annan person som föreståndare. Jämväl denna anmälan skall av nämnden med yttrande överlämnas till länsstyrelsen. Göres ej anmälan inom föreskriven tid eller godkännes icke heller den senast anmälde föreståndaren, anses tillståndet hava upphört att gälla den dag, då anmälningstiden utgick eller beslutet angående föreståndaren vunnit laga kraft. Vad i första stycket första punkten och fjärde stycket första punkten sägs om länsnykterhetsnämnden skall i Stockholm avse överståthållarämbetet. 2 mom. Har den som erhållit tillstånd till detaljhandel med öl sedermera tillträtt sådan befattning som avses i 9 § 1 mom. andra stycket b ) , skall vad ovan i 1 mom. stadgas äga motsvarande tillämpning. 34 §.

Försäljningstillstånd må, då tillståndsinnehavaren avlidit, försatts i.konkursrför-klarats-omyndig-dler-på. grunxiäv bestämmelsen, i 9.§..l.mpm. .andra 16

stycket b) upphört att vara behörig att utöva detaljhandel eller då särskilda skä! eljest föreligga, överföras å annan efter medgivande av den länsstyrelse som meddelat försäljningstillståndet. Ansökan om överförande, som ej avser trafikutskänkning, ingives till länsnykterhetsnämnden eller, beträffande tillstånd i Stockholm, direkt till öveiståthållarämbetet. Polismyndigheten och kommunens nykterhetsnämnd sko a lämnas tillfälle att yttra sig i ärendet. Länsnykterhetsnämnden skall därefter med eget utlåtande insända handlingarna till länsstyrelsen så snart ske kan. Ansökan om överförande av tillstånd till trafikutskänkning ingives till länsstyrelsen, som skall införskaffa den utredning som finnes erforderlig. Linsstyrelsen har att med avseende å skälen för överförandet, behörigheten och lämpligheten hos den, till vilken överförandet ifrågasattes, samt omstäi digheterna i övrigt pröva framställningen.

Inskränkningar

i försäljningsrätten

m. m

35 §. Yppas missförhållanden i samband med detaljhandel, för vilken tillstånd mecdelats, äger den länsstyrelse som meddelat tillståndet efter omständigheterna tillhålla försäljaren att vidtaga rättelse, föreskriva inskränkningar i fö-säljningsrätten, förbjuda försäljningens fortsättande under viss tid eller tillsvidare eller ock återkalla tillståndet. Befinnes den som erhållit tillstånd till letaljhandel icke längre vara lämplig att utöva rörelsen, skall tillståndet åteikallas. Inskränkning i fråga om tillverkares kringföringsförsäljning må bland annat avse begränsning av försäljningsområdet eller förbud att utlämna öl till köpare annorledes än efter föregående rekvisition av köparen och mol kvitto å utlämnad myckenhet. Närmare bestämmelser om sådan rekvisitionsförsäljning som i andra stycket sägs utfärdas av Konungen eller den myndighet Konungen därtill fönrdnar. 36 §.

Eefinnes utskänkning, som bedrives vid inackordering eller i personalelie- kollektivhusmatsal, icke vara av beskaffenhet som i 22 § b) eller 23 § sägs, skall länsstyrelsen förbjuda utskänkningens fortsättande. Sådant förbuc må ock meddelas, om rörelsens innehavare fälles till ansvar för olovlig ;illverkning av brännvin eller maltdrycker eller för olovlig försäljning av dier olovlig befattning med rusdrycker eller om så anses erforderligt för ordiingens upprätthållande. 17 2

4 KAP. Ordningsföreskrifter Försäljningslokaler 37 §. 1 mom. Försäljningsställe skall vara beläget vid öppen gata, väg eller torg. Angående beskaffenheten av utskänkningslokal äger Konungen utfärda de bestämmelser som erfordras utöver vad i livsmedelsstadgan föreskrives om serveringslokal. Vad i detta moment stadgas skall icke gälla i fråga om utskänkning enligt 22 § b) eller 23 §. 2 mom. I utskänkningslokal skall friskt dricksvatten hållas för gäst tillgängligt. 3 mom. Å försäljningsställe skall denna förordning ävensom avskrift av gällande tillståndsbevis eller anmälningsbevis finnas tillgängliga. 38 §. Ombyte av försäljningsställe, där detaljhandel med öl bedrives efter meddelat tillstånd, må ske efter medgivande av länsstyrelsen. Ansökan om sådant medgivande skall ingivas till länsnykterhetsnämnden, som har att lämna dem som blivit hörda över tillståndsansökningen tillfälle att yttra sig i ärendet och att därefter med eget utlåtande överlämna handlingarna till länsstyrelsen. I Stockholm skall vad ovan sägs om länsnykterhetsnämnden i stället avse överståthållarämbetet. Försäljningstider 39 §. Om de tider då öl må utminuteras stadgas i butikstängningslagen. Å söneller helgdag må dock sådan utminutering som avses i 12 § icke bedrivas. 40 §. 1 mom. Utskänkning av öl må, utom i fall varom nedan sägs, ej börja före klockan 7 eller fortgå efter klockan 22. 2 mom. Å ställe, där rusdrycker få utskänkas efter klockan 22, må även öl utskänkas under samma tid. Har länsstyrelsen beträffande utskänkningsställe för öl lämnat medgivande till förtäring av rusdrycker varom stadgas i 45 § tredje stycket, må utskänkningen av öl fortgå under den tid medgivandet gäller. 3 mom. Yppas behov av längre utskänkningstid än i 1 mom. sägs, äger länsstyrelsen efter ansökan bestämma annan tid för utskänkningens början 18

eller slut. Sådan ansökan ingives till länsnykterhetsnämnden eller, beträffande utskänkning i Stockholm, direkt till överståthållarämbetet, som har att inhämta yttranden av polismyndigheten i orten och kommunens nykterhetsnämnd. Länsnykterhetsnämnden skall därefter med eget utlåtande överlämna handlingarna till länsstyrelsen. h- mom. Å tid då utskänkning ej är medgiven vare det förbjudet att låta öl förtäras å utskänkningsställe utom i fall som avses i 45 § tredje stycket. 5 mom. Vad i denna paragraf stadgas skall ej äga tillämpning å trafikutskänkning eller å utskänkning som äger rum enligt 22 § b) eller 23 §. 41 §. Under tid då passagerarfartyg ligger i hamn eller vid land må öl utskänkas endast till besättningen och till sådana passagerare, som intaga måltid i fartygets restaurationslokal. Å luftfartyg må utskänkning äga rum endsst under färd.

Övriga

ordningsföreskrifter 42 §.

/ mom. öl må icke försäljas eller utlämnas till den som är synbarligen berörd av alkoholhaltiga drycker; och må sådan person ej heller tillåtas uppehålla sig å försäljningsställe. ö] må icke försäljas eller utlämnas, då grundad anledning till misstanke föreigger, att varan helt eller delvis är avsedd att användas i berusningssyfte eller till olovlig försäljning. 2 mom. Vid utövande av partihandel med öl är säljaren skyldig förvissa sig om att köparen äger rätt att bedriva återförsäljning av varan. 3 mom. Vid utminutering som avses i 12 § må öl icke avlämnas på eller i onedelbar närhet av arbetsplats. 43 §. ö må ej utskänkas till den som kan antagas ej hava fyllt sexton år. 44 §.

Återförsäljare må icke å försäljningsställe förvara öl i andra kärl än dem, i vilka drycken levererats av tillverkaren. Ej heller må öl, som är avsett för försäljning, av återförsäljaren på något sätt förändras. Hmibryggd maltdryck må icke förvaras å försäljningsställe. 45 §. Å utskänkningsställe för öl, där rusdrycker ej få utskänkas, vare det förbjucet att förtära eller låta någon förtära sådana drycker eller ersättnings19

medel därför. Ej heller må rusdrycker förvaras å utskänkningsstället eller eljest på sådant sätt att gästerna äga tillgång till dem. Vad nu sagts gäller ej lokal, som avses i 22 § b ) , samt ej heller personalmatsal eller kollektivhusmatsal vid tillfälle då matsalen användes av de personer för vilka den är avsedd. Beträffande militär mäss äger Konungen föreskriva de villkor samt meddela de föreskrifter i övrigt som prövas erforderliga. Länsstyrelsen äger, då behov därav föreligger, i fråga om familjefest eller annan därmed jämförlig tillställning i slutet sällskap efter ansökan medgiva undantag från bestämmelserna i första stycket. I sådant fall skall gälla vad i 52 § 2 och 3 mom. rusdrycksförsäljningsförordningen stadgas. 46 §. För visst tillfälle, då så anses erforderligt för ordningens upprätthållande, må länsstyrelsen ävensom polismyndigheten i orten förbjuda detaljhandel med öl eller föreskriva erforderliga inskränkningar däri. Då så prövas nödigt under krig eller vid omedelbar krigsfara eller då arbetslöshet eller nöd i större omfattning föreligger, må Konungen eller efter Konungens förordnande länsstyrelsen meddela förbud mot detaljhandel med öl eller föreskriva erforderliga inskränkningar däri.

5 KAP. Särskilda bestämmelser 47 §.

Det åligger länsstyrelsen och länsnykterhetsnämnden att övervaka iakttagandet av vad i denna förordning är stadgat. I Stockholm skall vad nu sagts om länsnykterhetsnämnden i stället avse stadens nykterhetsnämnd. Polismyndigheten i orten skall vaka över att i samband med försäljning av öl ordning iakttages samt att i denna förordning meddelade föreskrifter efterföljas. För köping eller annat område å landet, för vilket ordningsstadgan för rikets städer är i tillämpliga delar gällande, må länsstyrelsen förordna lämplig polisman att fullgöra vad enligt denna förordning åligger polismyndighet. 48 §. Den som har att taga befattning med tillsyn å denna förordnings efterlevnad är berättigad att vid anfordran erhålla tillträde till försäljningsställe med tillhörande lokaler. 20

49 §. 1 mom. Har länsstyrelse lämnat medgivande enligt 45 § tredje stycket, skall polismyndigheten i orten och kommunens nykterhetsnämnd underrättas därom. Har länsstyrelse utfärdat anmälningsbevis rörande partihandelsnederlag eller rörande utskänkning som i 23 § sägs eller förbjudit fortsättande av utskänkning, som äger rum enligt 22 § b) eller 23 §, skall vederbörande länsnykterhetsnämnd och polismyndighet underrättas därom. Avskrift av beslut, som länsstyrelse eljest meddelat enligt denna förordning, skall tillställas länsnykterhetsnämnden samt, där fråga ej är om tillstånd till trafikutskänkning, vederbörande polismyndighet. 1 Stockholm skall vad nu sagts om länsnykterhetsnämnden i stället avse stadens nykterhetsnämnd. 2 mom. över utfärdade tillstånds- och anmälningsbevis rörande handel med öl skall hos länsstyrelsen föras liggare eller kortregister, som angiver dagen för bevisets utfärdande, ort och plats, där rörelsen skall utövas, samt rättighetsinnehavarens namn ävensom andra föreskrifter eller besiut, som må ha meddelats angående rörelsen. 50 §. Besvär över beslut, som enligt denna förordning meddelats av länsstyrelse, må föras hos Konungen i finansdepartementet i den ordning, som är bestämd för överklagande av förvaltande myndigheters och ämbetsverks beslut. Länsstyrelses beslut så ock beslut som polismyndighet meddelat enligt 46 § länder omedelbart till efterrättelse, där ej annorlunda förordnas. 51 §. Fullmäktige må uppdraga åt kommunalt organ eller åt särskilt utsedda personer att i fullmäktiges ställe avgiva yttranden enligt denna förordning då fråga icke är om tillstånd för hel oktrojperiod eller för begynnelsedel av sådan period. Vad enligt denna förordning tillhör kommunalfullmäktiges handläggning skall i landskommun, där fullmäktige ej finnas, tillkomma kommunalstämma.

6 KAP. Ansvarsbestämmelser 52 §. 1 mom. Försäljer någon öl utan att äga rätt därtill enligt denna förordning, straffes för olovlig försäljning med böter, högst trehundra kronor. 21

Beträdes någon, som förut fällts till straff för olovlig försäljning av öl, andra gången eller oftare med sådan förseelse eller bedriver någon olovlig försäljning i större omfattning eller yrkesmässigt, straffes med dag.sböter eller fängelse i högst sex månader. 2 mom. I fall som i denna paragraf avses vare de å försäljningsstället med därtill hörande lägenheter befintliga eller eljest för försäljning avsedda förråd av öl tillika med kärl och emballage vari de förvaras länderkastade beslag och förbrutna. 53 §. Överskrides rätt till försäljning av öl, straffes den felande som i 52 § 1 mom. sägs. 54 §. Utlämnar den som erhållit tillstånd till avhämtningsförsäljning eller någon hos honom anställd öl till förtäring å försäljningsstället i a n d r a fall än som avses i 4 § 2 mom. andra stycket och 53 §, straffes som i 52 § 1 mom. sägs. Till enahanda ansvar vare tillståndsinnehavaren förfallen, om med hans vetskap öl, som inköpts å försäljningsstället, fortares å annat därintill beläget område, varöver han äger förfoga; dock att, om för försäljningen finnes särskild föreståndare enligt denna förordning och förtäringen skedde med hans vetskap, föreståndaren i stället skall till straff dömas. 55 §. Har den som gjort sig förfallen till ansvar efter 52, 53 eller 54 § förut fällts till straff för förseelse varom sägs i någon av dessa paragrafer, vare den sist begångna förseelsen såsom upprepad ansedd, ändå att den icke är av samma slag som den eller de förut begångna.

56 §. Bryter någon i andra fall än i 52, 53 och 54 §§ sägs mot vad i denna förordning är stadgat eller mot föreskrift, som med stöd av förordningen meddelats, straffes med böter, högst trehundra kronor.

57 §. Där någon under tid då han är ställd under åtal för förseelse mot denna förordning fortsätter samma förseelse, skall såsom särskilt brott anses vad han före varje åtal förbrutit. Gemensamt fängelsestraff för förseelserna må ej överstiga ett år. 22

58 §. Husbonde ansvarar för förseelse, som i samband med yrkesmässig försäljning av öl begås av hans hustru, husfolk eller i hans arbete antagen person, liksom vore förseelsen begången av honom själv, därest ej omständigheterna göra sannolikt, att förseelsen skett utan hans vetskap och vilja. Vad nu sagts om husbonde skall, där föreståndare enligt förordningen finnes, i stället gälla denne, såvitt angår förseelse av anställd inom den del av rörelsen över vilken föreståndaren har att utöva tillsyn. 59 §. 7 mom. öl som tagits i beslag må av den myndighet som förordnat om beslaget genast försäljas till tillverkare. 1 övrigt gäller angående beslag vad därom finnes särskilt stadgat. 2 mom. Värdet av förverkad egendom tillfaller kronan. 60 §. Har åtal för förseelse som avses i detta kapitel blivit anställt mot någon som bedriver yrkesmässig försäljning av öl eller mot någon hos sådan försäljare anställd person, skall allmän åklagare utan dröjsmål lämna meddelande därom till länsstyrelsen. Har domstol avgjort mål som i första stycket sägs, åligger det domstolen att inom fjorton dagar från domens avkunnande översända avskrift av domen till länsstyrelsen.

Övergångsbestämmelser 1. Denna förordning träder i kraft den 1 oktober 1955 i den mån annat ej fel jer av vad nedan stadgas. 2. Genom förordningen upphävas förordningen den 11 juli 1919 (nr 406) angående försäljning av pilsnerdricka samt kungörelsen den 30 juni 1947 (nr 396) med vissa föreskrifter angående kvittens- och försäljningsböcker, som avses i 17 § förordningen den 11 juli 1919 angående försäljning av pilsnerdricka. 3. Där i lag eller författning förekommer hänvisning till stadgande, som ersatts genom bestämmelse i nya förordningen, skall den bestämmelsen i stället tillämpas. 4. Med utgången av september 1955 upphöra samtliga försäljningsrättigheter, som grunda sig på förordningen den 11 juli 1919 angående försäljning av pilsnerdricka. 23

5. I fråga om ansökan, som avser tillstånd, medgivande eller godkännande enligt nya förordningen, samt anmälan enligt 7 eller 23 § skola bestämmelserna i förordningen äga tillämpning även före den 1 oktober 1955. Beslut enligt förordningen må meddelas även före sistnämnda dag, dock med verkan tidigast från och med denna dag.

F ö r s l a g till förordning om ändring i vissa delar av förordningen den 8 maj 1925 (nr 119) angående försäljning av vissa alkoholfria och därmed jämförliga drycker Härigenom förodnas att 1 §, 4 § 1 mom., 5 § 1 och 2 mom., 9 §, 11 §, 12 § 1 mom. samt 13 § förordningen den 8 maj 1925 angående försäljning av vissa alkoholfria och därmed jämförliga drycker skola erhålla följande ändrade lydelse samt att till förordningen skall fogas en ny paragraf, med beteckning 2 a §, av den lydelse nedan sägs: Nuvarande

lydelse

1 §. Denna förordning avser dels alla drycker, som äro tillagade av annat än malt och som antingen äro helt fria från alkohol eller icke innehålla mer än 2Vé volymprocent alkohol, dels varje maltdryck, som enligt förordningen angående tillverkning och beskattning av maltdrycker är att hänföra till första klassen eller som från bryggeri utlämnas eller utlämnats på kärl, stämplat med beteckning för maltdryck av denna klass.

Föreslagen

lydelse

1 §• Denna förordning avser dels alla drycker, som äro tillagade av annat än malt och som antingen äro helt fria från alkohol eller icke innehålla mer än 2 1 /* volymprocent alkohol, dels varje maltdryck, som enligt förordningen angående tillverkning och beskattning av maltdrycker är att hänföra till första klassen (svagdricka) .

Drycker, som nu nämnts, kallas i denna förordning med en gemensam benämning alkoholfria drycker. 2 a §. Hembryggt svagdricka må ej försäljas. 24

Nuvarande lydelse 4§. 1. Med rättighet att i viss lokal eller å viss plats utskänka rusdrycker eller pilsnerdricka följer rätt att i s a n m a lokal eller å samma plats uts.iänka alkohoifria drycker.

Föreslagen lydelse 4 §. 1. Med rättighet att i viss lokal eller å viss plats utskänka rusdrycker eller öl följer rätt att i samma lokal eller å samma plats utskänka alkoholfria drycker.

Vid allmän sammankomst eller tillställning ma alkohoifria drycker tillfälligtvis utskänkas genom föranstaltande av den, som anordnat sammankomsten eller tillställningen. Den som i sitt hem bedriver matserveringsrörelse, vilken avser bespisning av gäster vid slutet bord, må i samband med måltid utskänka alkoholfria drycker (utskänkning vid inackordering). 5 §. 1. Länsstyrelse äger att efter framställning i stad av stadsfullmäktige och på landet av kommun a s t ä m m a förordna, att inom vissi kommun utskänkning av alkoholfrh drycker icke må bedrivas utanl särskilt tillstånd.

Tillstånd till utskänkning av alkoholfria drycker erfordras ock, delsä då någon vill bedriva sådan utskänkning, efter det honom meddelal förbud att utskänka alkoholfriaa dr/cker eller att försälja rusdryckerr eller pilsnerdricka upphört att gälla, eller efter det honom meddelatt til stånd att försälja rusdrycker ellei pilsnerdricka återkallats, delss då utskänkningen är avsedd att bedrivas i lokal, där utskänkningsrö-

5 §. 1. Länsstyrelse äger att efter framställning i stad av stadsfullmäktige och på landet av kommunalstämma förordna, att inom viss kommun utskänkning av alkoholfria drycker icke må bedrivas utan särskilt tillstånd. Dylikt förordnande må dock ej givas i fråga om utskänkning av alkoholfria drycker i sådan personalmatsal eller kollektivhusmatsal, som avses i 23 § ölförsäljningsförordningen. . Tillstånd till utskänkning av alkoholfria drycker erfordras ock, dels då någon vill bedriva sådan utskänkning, efter det honom meddelat förbud att utskänka alkoholfria drycker eller att försälja rusdrycker eller öl upphört att gälla, eller efter det honom meddelat tillstånd att försälja rusdrycker eller öl återkallats, dels då utskänkningen är avsedd att bedrivas i lokal, där utskänkningsrörelse förut be25

Nuvarande lydelse relse förut bedrivits men upphört på grund av förbud eller återkallelse, som nu sagts.

Föreslagen lydelse drivits men upphört på grund av förbud eller återkallelse, som nu sagts.

Ansökan om tillstånd göres skriftligen hos vederbörande länsstyrelse samt skall innehålla uppgift å det ställe, där utskänknmgen skall äga r u m , och åtföljas av intyg, utvisande sökandens behörighet att idka rörellsen. Över ansökan, som rätteligen skett, skall länsstyrelsen inhämta y t t r a n d e av nykterhetsnämnden och därjämte i stad av magistrat och på landet av landsfiskal; yttrande bör innehålla bestämt till- eller avstyrkande med angivande av skälen därför. Finner länsstyrelsen ansökan av beskaffenhet att böra bifallas, meddelas tillstånd till den sökta rättigheten att gälla tills vidare. 2. Inom läger, kasernområde eller annat uteslutande för krigsmaktens behov upplåtet område må ej utskänkning av alkoholfria drycker äga r u m , med mindre länsstyrelse på framställning av vederbörande befälhavare, därtill meddelat tillstånd. Med rättighet att inom sådant område utskänka öl följer dock rätt att utan särskilt tillstånd u t s k ä n k a alkoholfria drycker inom området. 9 §. 1. I stad, köping eller municipalsamhälle må utskänkning av alkoholfria drycker, vartill rätt förvärvats genom tillstånd eller anmälan, endast äga rum i lokal eller å plats, som blivit godkänd vid besiktning. Sådan besiktning hålles i stad, där stadsfiskal finnes, av denne eller den länsstyrelsen därtill förordnar och å annan ort av landsfiskalen med biträde av två personer, av vilka den ena utses av nykterhetsnämnden samt den andra i stad av magistraten och i köping eller municipalsamhälle av kommunalnämnden eller motsvarande myndighet. Besiktningsmännen skola, därest utskänkningsställe godkännes, om besiktningen utfärda bevis, vilket skall innehålla beskrivning å den besiktigade lägenheten. Innan bevis om besiktning utfärdats, må utskänkningen ej börjas. Kostnad för besiktningen gäldas av rättighetens innehavare med belopp, som bestämmes av länsstyrelsen. 2. Beträffande utskänkning av alkoholfria drycker i annat samhälle än i 1 mom. sägs äger länsstyrelse, då särskilda omständigheter därtill föranleda, förordna, att besiktning av utskänkningsställe skall på bekostnad av rättighetens innehavare ske, innan utskänkning må börjas eller fortsättas; skolande länsstyrelsen därvid tillika förordna om besiktningens hållande genom lämplig person. 26

Nuvarande

lydelse

Föreslagen lydelse 3. Vad i 1 och 2 mom. stadgas skall icke gäila, där lokalen eller platsen för utskänkningen blivit godkänd av hälsovårdsnämnden enligt vad som föreskrives i livsmedelsstadgan.

11 §. 1. Utskänkning av alkoholfria Utskänkning av alkoholfria drycker, som bedrives på grund av till- drycker må icke fortgå längre än stånd eller anmälan, må icke fort- till klockan 22. 2. Å ställe, där rusdrycker eller fara längre än till klockan tio eftermildagen. Där särskilda omstän- öl få utskänkas efter klockan 22, digheter föranleda behov av ut- må även alkohoifria drycker utsktnkningstidens inskränkning eller skänkas under samma tid. Har länsstyrelsen i fråga om utsträckning, äger länsstyrelse därutskänkningsställe för alkoholfria om förordna. Vad nu är sagt gäller ej utskänk- drycker lämnat medgivande till förning, som äger rum å skjutsanstalt täring av starkare drycker varom stadgas i 13 § 3 mom., må utskänktill resande. ningen av alkoholfria drycker fortgå under den tid medgivandet gäller. 3. Där omständigheterna anses föranleda behov av längre eller kortare utskänkningstid än i 1 mom. sägs, äger länsstyrelsen därom förordna. 4. Vad i denna paragraf stadgas skall icke gälla i fråga om utskänkning vid allmän sammankomst eller tillställning, utskänkning vid inackordering eller utskänkning i personalmatsal eller kollektivhusmatsal. 12 §. 1. Vid all försäljning, vare sig utminutering eller utskänkning, må maltdryck, som avses i denna förordning, icke på försäljningsstället förvaras på andra kärl än dem, å vilka den utlämnats från bryggeriet, ej heller av säljaren påspädas eller på annat sätt beredas. Annan maltdryck än svagdricka mt ej utlämnas, där den veterligen är försatt med sackarin. 27

Nuvarande lydelse Med sackarin förstås i denna förordning varje konstgjort sötningsmedel, som har högre söthetsgrad än raffinerat socker men icke sockrets näringsvärde.

Föreslagen

lydelse

På försäljningsställe må ej finnas hembryggd maltdryck. 13 §. I lokal, där utskänkning av alko1. I lokal, där utskänkning av alholfria drycker idkas utan samband koholfria drycker idkas utan sammed utskänkning av rusdrycker band med utskänkning av rusdryceller pilsnerdricka, vare förbjudet ker eller öl, vare förbjudet att låta att låta sistnämnda slag av drycker sistnämnda slag av drycker eller ereller ersättningsmedel därför för- sättningsmedel därför förtäras eller täras eller att hava dessa förvarade att hava dessa förvarade i utskänki utskänkningslokalen eller eljest pä ningslokalen eller eljest på sådant sådant sätt, att gästerna äga till- sätt, att gästerna äga tillgång till gång till desamma. Det vare ock desamma. Det vare ock förbjudet förbjudet för gäst att i sådan ut- för gäst att i sådan utskänkningsloskänkningslokal förtära rusdrycker kal förtära rusdrycker eller öl eller eller pilsnerdricka eller ersättnings- ersättningsmedel därför, medel därför. Vad nu är stadgat skall äga motsvarande tillämpning i fråga om utskänkning utomhus inom område, som för utskänkningens bedrivande är särskilt iordningställt. 2. Vad i 1 mom. stadgas skall icke gälla utskänkning vid inackordering. 3. Länsstyrelsen äger, då behov därav föreligger, ifråga om familjefest eller annan därmed jämförlig tillställning i slutet sällskap efter ansökan medgiva undantag från bestämmelserna i 1 mom. I sådant fall skall gälla vad i 52 § 2 och 3 mom. rusdrycksförsäljningsförordningen stadgas. Har medgivande lämnats till förtäring av rusdrycker, vare därmed också tillåtet att i den lokal och un28

Nuvarande

lydelse

Föreslagen lydelse der den tid, som medgivandet gäller, förtära och förvara öl. Denna förordning träder i kraft den 1 oktober 1955. Beslut enligt förordningen må meddelas även före nämnda dag, dock med verkan tidigast från och med denna.

F ö r s l a g till förordning om ändring i vissa delar av förordningen den 15 december 1939 ( n r 887) angående tillverkning och beskattning av maltdrycker Härigenom förordnas dels, att 1 § 2 mom., 2 § 2 mom., 3 §, 4 § 1 mom., 5 § 3 mom., 6 § 5 och 6 mom., 7—17 §§, 18 § 1 och 4 mom., 19 § 1 och 2 mom., 20—22 § § , 2 4 § 1 mom., 25—29 och 31—33 §§ samt rubrikerna till 2, 3 och 4 kap. förordningen den 15 december 1939 angående tillverkning och beskattning av maltdrycker skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan argives dels ock att 23 § nämnda förordning skall upphöra att gälla. 1 1 KAP. Allmänna bestämmelser 1 §• 1. Med maltdryck förstås i denna förordning varje jäst, alkoholhaltig, odestillerad dryck, vid vars framställning torkat, rostat eller bränt malt kommit till användning; dock skall genom hembrygd tillverkad sådan dryck anses såsom maltdryck allenast om vid tillverkningen såsom extraktgivande ämne använts huvudsakligen malt och alkoholhalten icke överstiger fem viktprocent. 2. Vad i denna förordning stad2. Vad i denna förordning stadgas angående maltdrycker av första gas om svagdricka skall i tillämpklassen skall i tillämpliga delar gälla liga delar gälla alkoholfria drycker, beträffande alkoholfria drycker, vid vid vilkas framställning torkat, rosvilkas framställning torkat, rostat tat eller bränt malt kommit till aneller bränt malt kommit till användvändning. ning. 3. Denna förordning äger icke tillämpning å tillverkning av maltextrakt. Angående sådan tillverkning meddelas föreskrifter av Kungl. Maj:t. 1

För överskådlighetens skull har hela författningen intagits.

Nuvarande

lydelse

Föreslagen

lydelse

2 §.

1. Tillverkning av maltdrycker för försäljning må företagas endast i den ordning och under de villkor, som stadgas i denna förordning. 2. Hembrygd av maltdrycker för 2. Hembrygd av maltdrycker för eget behov må, utan hinder av före- eget behov må, utan hinder av föreskrifterna i denna förordning, före- skrifterna i denna förordning, företagas av envar, som icke idkar för- tagas av envar, som icke idkar tillsäljning eller tillverkning för för- verkning för försäljning av sådana drycker. säljning av sådana drycker. 3 §.

Maltdrycker indelas i tre klasser. Första klassen omfattar maltdrycker, vilkas alkoholhalt icke överstiger en och åtta tiondels viktprocent. Andra klassen omfattar maltdrycker, vilkas alkoholhalt överstiger en och åtta tiondels men icke tre och två tiondels viktprocent. Tredje klassen omfattar maltdrycker, vilkas alkoholhalt överstiger tre och två tiondels viktprocent.

Maltdrycker indelas i tre klasser. Första klassen omfattar maltdrycker, vilkas alkoholhalt icke överstiger en och åtta tiondels viktprocent (svagdricka). Andra klassen omfattar maltdrycker, vilkas alkoholhalt överstiger en och åtta tiondels men icke två och åtta tiondels viktprocent (öl). Tredje klassen omfattar m a l t drycker, vilkas alkoholhalt överstiger två och åtta tiondels viktprocent (starköl).

4 §. 1. Med svagdricksbryggeri förstås 1. Med skattepliktigt bryggeri förstås i denna förordning bryggeri, i denna förordning bryggeri, där där maltdrycker av samtliga klas- endast svagdricka må tillverkas. ser må tillverkas. Med ölbryggeri förstås bryggeri, Med skattefritt bryggeri förstås där öl men ej starköl må tillverkas. bryggeri, där endast maltdrycker av Med starkölsbryggeri förstås brygförsta klassen må tillverkas. geri, där starköl må tillverkas, 2. Tillverkningsår räknas från och med den 1 oktober till och med den 30 september. 5 §. 1. Den, som idkar tillverkning av maltdrycker för försäljning, kallas i denna förordning tillverkare. 2. Ämbets- eller tjänsteman, som till följd av sitt ämbete eller sin tjänst 30

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse kan komma att deltaga i beslut angående tillverkning, beskattning eller försäljning av maltdrycker eller däröver utöva tillsyn, må icke taga befattning med bryggerirörelse eller vara ledamot i styrelsen för aktiebolag eller ekonomisk förening, som driver sådan rörelse. 3. Vid bryggeri skall finnas en föreståndare (bryggeriföreståndare), som är ansvarig för att rörelsen bedrives enligt föreskrifterna i denna förordning och bestämmelser som meddelas med stöd av densamma. För bryggeriföreståndaren skall finnas ersättare, som i bryggeriföreståndarens frånvaro skall ansvara för rörelsen. Bryggeriföreståndare och ersättare för denne utses av tillverkaren.

3. Vid bryggeri skall finnas en föreståndare (bryggeriföreståndare), som är ansvarig för att rörelsen bedrives enligt föreskrifterna i denna förordning och bestämmelser som meddelas med stöd därav. För bryggeriföreståndaren skall, om kontrollstyrelsen ej för visst fall medgiver undantag, finnas ersättare, som i bryggeriföreståndarens frånvaro skall ansvara för rörelsen, Bryggeriföreståndare och ersättare för denne utses av tillverkaren.

Tillverkare, som personligen handhar den omedelbara ledningen av rörelsen, må själv vara bryggeriföreståndare. Finner kontrollstyrelsen bryggeriföreståndare icke vara lämplig för uppdraget, må styrelsen ålägga tillverkaren att utse annan bryggeriföreståndare. 6 §. 1. Bryggeri och i bryggeri bedriven tillverkning skola stå under statens kontroll. Kontrollen utövas av kontrollstyrelsen med biträde av särskilda kontrolltjänstemän. 2. Bryggeri skall vara inrättat på sådant sätt och rörelsen där så bedrivas, att kontrollen må kunna utövas utan svårighet. 3. Kontrolltjänsteman äger påfordra att när som helst erhålla tillträde till bryggeri och till samtliga för bryggerirörelsen använda lokaler, upplagsplatser och andra förvaringsställen. 4. Tillverkare skall för kontrollen utan ersättning tillhandahålla erforderliga prov å vört eller tillverkad maltdryck samt ställa till förfogande nödiga redskap och lämna behövlig handräckning. 5. Tillverkare har att på egen bekostnad anskaffa de journaler och andra handlingar, vilka enligt föreskrift i denna förordning eller med

5. Tillverkare har att på egen bekostnad anskaffa de handlingar, vilka enligt föreskrift i denna förordning eller med stöd därav med31

Nuvarande lydelse stöd av densamma meddelade bestämmelser skola föras eller upprättas i bryggeri. Tillverkare är pliktig att ställa sig till efterrättelse de föreskrifter, som kontrollstyrelsen meddelar angående förandet eller upprättandet av nämnda journaler och handlingar samt angående deras bevarande under viss tid och insändande i original eller avskrift till kontrollmyndighet. 6. Tillverkare är pliktig att vid anfordran hålla sina handelsböcker med tillhörande verifikationer ävensom i 5 mom. omnämnda journaler och handlingar tillgängliga för kontrolltjänsteman.

Föreslagen lydelse delade bestämmelser skola eller upprättas i bryggeri.

föras

Tillverkare är pliktig att ställa sig till efterrättelse de föreskrifter, som kontrollstyrelsen meddelar angående förandet eller upprättandet av nämnda handlingar samt angående deras bevarande under viss tid och insändande i original eller avskrift till kontrollmyndighet. 6. Tillverkare är pliktig att vid anfordran hålla sina handelsböcker med tillhörande verifikationer ävensom i 5 mom. nämnda handlingar tillgängliga för kontrolltjänsteman.

7. Tillverkare skall ställa sig till efterrättelse de särskilda föreskrifter, som kontrollstyrelsen för erhållande av en betryggande kontroll över tillverkningen och beskattningen av maltdrycker meddelar, ävensom de anvisningar, som kontrolltjänsteman i enlighet med denna förordning eller kontrollstyrelsens föreskrifter kan lämna.

2 KAP. Om tillverkning av maltdrycker i skattepliktigt bryggeri

Om tillverkning av maltdrycker i öl- och starkölsbryggerier 7 §.

Utan Kungl. Maj :ts tillstånd må tillverkning av maltdrycker av andra eller tredje klassen icke bedrivas i annat bryggeri än sådant, i vilket dylik tillverkning enligt tillståndsbevis bedrivits efter ingången av oktober månad 1938. Har, av annan anledning än för vidtagande av reparation, under ett tillverkningsår i skattepliktigt bryggeri icke företagits brygd för fram32

Utan Kungl. Maj :ts tillstånd må öl icke tillverkas i annat bryggeri än sådant, där maltdrycker av andra klassen enligt tillståndsbevis tillverkats efter ingången av oktober månad 1938. För rätt att tillverka starköl erfordras särskilt tillstånd av Kungl. Maj :t. Därvid äger Kungl. Maj :t föreskriva de villkor beträffande tillverkningen som prövas erforderliga.

Nuvarande lydelse ställning därstädes av maltdrycker av andra eller tredje klassen, må tillverkningen av sådana maltdrycker icke utan Kungl. Maj :ts tillstånd ånyo upptagas i bryggeriet.

Föreslagen lydelse Rätt att tillverka öl eller starköl må av Kungl. Maj:t indragas om den icke längre utövas. Innan beslut om indragning meddelas, skall tillverkaren beredas tillfälle att yttra sig.

8 §. 1. Har någon erhållit Kungl. 1. Har någon erhållit Kungl. Maj:ts tillstånd att bedriva tillverk- Maj:ts tillstånd att tillverka öl eller ning av maltdrycker av andra och starköl i visst bryggeri eller har nåtredje klasserna i visst bryggeri eller gon övertagit den rörelse, som i ölhar någon övertagit den rörelse, som eller starkölsbryggeri bedrivits av i skattepliktigt bryggeri bedrivits av annan, skall han till kontrollstyrelannan, skall han till kontrollstyrcl- sen göra anmälan om tillverkningsen göra anmälan om tillverkning- ens upptagande och dagen därför ens upptagande och dagen därför (driftsanmälan) och i denna upp(driftsanmälan) och i densamma giva: uppgiva: a) bryggeriets namn och belägena) bryggeriets namn och belägenhet, het, b) tillverkarens fullständiga namn b) tillverkarens fullständiga namn och postadress, och postadress, c) namnen å bryggeriföreståndac) namnen å bryggeriföreståndare och ersättare för denne, re och ersättare för denne, d) namnet å den person, som d) namnet å den person, som jämlikt 16 § 2 mom. utsetts jämlikt 16 § 2 mom. utsetts att vara forsedelskontrollant att vara forsedelskontrollant vid bryggeriet, samt vid bryggeriet, samt e) huruvida maltdrycker av före) huruvida svagdricka skall tillsta klassen skola tillverkas i verkas i bryggeriet. bryggeriet. Föreligger ej hinder för rörelsens utövande, meddelar kontrollstyrelsen bevis därom. Innan sådant bevis utfärdats, må rörelsen icke utövas, dock att den, som övertagit av annan bedriven rörelse, må, därest anmälan göres inom fjorton dagar efter övertagandet, fortsätta rörelsen till dess kontrollstyrelsen meddelat beslut i anledning av anmälningen. 2. Under den sista månaden av varje tillverkningsår skall tillverkare, som ämnar fortsätta rörelsen 33

Nuvarande lydelse under det kommande tillverkningsåret, till kontrollstyrelsen göra anmälan därom och samtidigt lämna uppgift angående de förhållanden, som angivas i 1 mom. första stycket a)—e). 3. Inträder ändring i förhållande, varom uppgift lämnats enligt 1 eller 2 mom., skall tillverkaren inom åtta dagar underrätta kontrollstyrelsen därom. 4. Ämnar tillverkare helt nedlägga rörelsen vid bryggeri, skall han i god tid förut till kontrollstyrelsen göra anmälan därom med uppgift om dagen, då nedläggandet kommer att ske. Efter den uppgivna dagen må rörelsen icke fortsättas.

Föreslagen

lydelse

2. Inträder ändring i förhållande, varom uppgift lämnats enligt 1 mom., skall tillverkaren inom åtta dagar underrätta kontrollstyrelsen därom. 3. Ämnar tillverkare helt nedlägga rörelsen vid bryggeri, skall han i god tid förut till kontrollstyrelsen göra anmälan därom med uppgift om dagen då nedläggandet kommer att ske. Efter den uppgivna dagen må rörelsen icke fortsättas.

9 §• 1. över skattepliktigt bryggeri skall finnas planritning jämte beskrivning i två exemplar, av vilka det ena skall förvaras i bryggeriet och det andra hos kontrollstyrelsen. Ny planritning jämte beskrivning skall upprättas, då kontrollstyrelsen så prövar erforderligt. 2. Pannor, jäskar och lagerbehållare skola vara uppmätta och märkta på sätt kontrollstyrelsen föreskriver. 3. Allt för tillverkningen i skattepliktigt bryggeri avsett malt skall uppvägas å en i bryggeriet uppställd justerad automatisk våg, försedd med självregistrerande räkneverk. Vågen skall anskaffas och underhållas av tillverkaren.

1. I öl- och starkölsbryggerier skola pannor, jäskar och lagerbchållare vara uppmätta och märkta på sätt kontrollstyrelsen föreskriver. 2. Allt för tillverkningen avsett malt skall uppvägas å en i bryggeriet uppställd justerad automatisk våg, försedd med självregistrerande räkneverk. Vågen skall anskaffas och underhållas av tillverkaren. Om vågen blivit obrukbar eller om eljest särskilda förhållanden

Nuvarande

lydelse

Föreslagen lydelse föreligga, äger kontrollstyrelsen medgiva, att malt under viss tid må uppvägas på annat sätt än ovan sägs.

Angående skyldighet för tillverkare att i visst fall hava maltkross i bryggeriet ansluten till vågen stadgas i 21 §. 10 §. För tillverkning av maltdrycker För tillverkning av öl och starkav andra och tredje klasserna må öl må endast användas torkat, rosendast användas torkat, rostat eller tat eller bränt kornmalt samt humbränt kornmalt samt humle, jäst le, jäst och vatten, såvida icke konoch vatten, såvida icke kontrollsty- trollstyrelsen medgiver användning relsen medgiver användning jämväl jämväl av andra råämnen. av andra råämnen. Användning av sackarin må dock icke medgivas. Med sackarin förstås i denna förordning varje konstgjort sötningsmedel, som har högre söthetsgrad än raffinerat socker men icke sockrets näringsvärde. 11 Tillverkning för försäljning av maltdryck av tredje klassen må äga rum allenast för utförsel ur riket samt för vetenskapligt, medicinskt, farmaceutiskt, tekniskt, industriellt eller annat likartat ändamål.

Tillverkning för försäljning av starköl vars alkoholhalt överstiger fyra och en halv viktprocent, må äga rum endast för utförsel ur riket samt för vetenskapligt, medicinskt, farmaceutiskt, tekniskt, industriellt eller annat likartat ändamål.

3 KAP. Om beskattning av maltdrycker i skattepliktigt bryggeri

Om beskattning av maltdrycker i öl- och starkölsbryggerier

12 §. För maltdrycker av andra och För öl och starköl, som tillverkats tredje klasserna, tillverkade i skat- vid bryggeri här i riket, skall tilltepliktigt bryggeri här i riket, skall verkaren enligt vad nedan närmare tillverkaren enligt vad nedan när- stadgas erlägga skatt. mare stadgas erlägga skatt. 35

Nuvarande lydelse F r å n skatteplikt undantagas maltdrycker, som från bryggeri utlämnas för utförsel ur riket eller till svensk frihamn eller såsom prov för analytisk undersökning, så ock maltdrycker, som inom bryggeri användas för tekniskt ändamål eller där förstöras.

Föreslagen lydelse Från skatteplikt undantagas maltdrycker, som från bryggeri utlämnas för utförsel ur riket eller till svensk frihamn eller såsom prov för analytisk undersökning eller som inom bryggeri användas för tekniskt ändamål, så ock maltdrycker som medan de ännu befinna sig i bryggeriets besittning förstöras under sådana omständigheter att myckenheten kan fastställas.

13 §. Skatten utgår för maltdryck av andra klassen med fyrtiotvå öre för liter samt för maltdryck av tredje klassen med sjuttioåtta öre för liter. Vid varje bryggeri skall dock, så länge tillverkning av maltdrycker av andra och tredje klasserna må företagas i bryggeriet, skatt utgå med minst femhundra kronor för helt kalenderkvartal räknat. I detta belopp må ej inräknas skatt, som belöper å maltdrycker, tillverkade vid annat skattepliktigt bryggeri.

Skatten utgår med fyrtiotvå öre per liter för öl och öre per liter för starköl.

Vid varje bryggeri skall dock, så länge öl eller starköl får tillverkas i bryggeriet, skatt utgå med minst femhundra kronor för helt kalenderkvartal räknat. I detta belopp må ej inräknas skatt, som belöper å maltdrycker, tillverkade vid annat öl- eller starkölsbryggeri.

Kontrollstyrelsen må medgiva, att vad i andra stycket stadgas icke skall gälla beträffande kalenderkvartal, varunder tillverkningen varit nedlagd för reparation eller varunder tillverkningen vid nytt bryggeri igångsatts.

14 §. 1. Tillverkare i skattepliktigt Tillverkare i öl- och starkölsbryggeri skall föra följande journa- bryggerier skall angående sin rörelse ler, vilka för varje klass av malt- hava sådan bokföring, att därav drycker, som rörelsen omfattar, tydligt framgår skola utvisa: a) verkställda maltdrycksbrygder a) bryggjournal: verkställda brygder samt myckenheten använda rå- samt myckenheten använda rå36

Nuvarande lydelse ämnen ävensom vörtens volym och extrakthalt; b) tappnings journal: myckenheten tappade maltdrycker; c) friöls journal: myckenheten maltdrycker, som inom bryggeriet användas för tekniskt ändamål eller där förstöras under sådana omständigheter, att myckenheten kan fastställas;

Föreslagen lydelse ämnen ävensom vörtens volym och extrakthalt; b) myckenheten tappade maltdrycker; c) myckenheten maltdrycker, som inom bryggeriet användas för tekniskt ändamål eller som förstöras under sådana omständigheter att myckenheten kan fastställas;

d) försäljnings journal: myckenheten maltdrycker, som utföras från bryggeriet eller inom bryggeriet utlämnas till personalen för förbrukning därstädes; samt

d) myckenheten maltdrycker, som utföras från bryggeriet eller inom bryggeriet utlämnas till personalen för förbrukning därstädes; samt

e) inför sel journal: myckenheten maltdrycker, som efter utlämning från bryggeriet återinföras till bryggeriets lager eller som dit införas från annat bryggeri.

e) myckenheten maltdrycker, som efter utlämning från bryggeriet återinföras till bryggeriets lager eller som dit införas från annat bryggeri.

2. Tillverkare är skyldig att föra sina handelsböcker på sådant sätt, att jämförelse mellan dem och de under d) och e) omnämnda journalerna utan svårighet kan verkställas.

2. Tillverkare i öl- och starkölsbryggerier skall på begäran tillhandahålla kontrollstyrelsen och vederbörande länsnykterhetsnämnd erforderliga uppgifter för kontroll över försäljningen och för upprättande av statistik över densamma. Närmare anvisningar h ä r o m utfärdas av Konungen eller efter Konungens förordnande av kontrollstyrelsen.

15 §. Maltdrycker av andra och tredje Öl och starköl må icke utföras klasserna må icke utföras från skat- från bryggeri annorledes än på tepliktigt bryggeri annorledes än på flaskor av den storlek, kontrollflaskor av den storlek, som kon- styrelsen bestämmer, eller på andra trollstyrelsen bestämmer, eller på slutna kärl eller behållare, vilka andra slutna kärl och behållare, med avseende å rymden blivit märkvilka med avseende å rymden blivit ta på sätt i 14 § lagen om mått och märkta på sätt i 14 § lagen om mått vikt sägs. och vikt sägs. 37

Nuvarande

lydelse

Föreslagen

lydelse

16 §. 1. över maltdrycker, som utföras 1. över maltdrycker, som utföras från skattepliktigt bryggeri, skall från öl- eller starkölsbryggeri, skall förteckning (forsedel) upprättas för förteckning (forsedel) upprättas för varje transport. Forsedel upprättas varje transport. Forsedel upprättas i det antal exemplar, som kontroll- i det antal exemplar, som kontrollstyrelsen bestämmer. Ett exemplar styrelsen bestämmer. Ett exemplar skall såsom verifikation fogas vid skall såsom verifikation till bokförsäljningsjournalen och ett skall föringen behållas av bryggeriet och åtfölja transporten, så länge denna ett skall åtfölja transporten, så länge denna verkställes av tillververkställes av tillverkaren. karen. 2. Vid öl- och starkölsbryggerier 2. Vid skattepliktigt bryggeri skall finnas en av tillverkaren ut- skall finnas en av tillverkaren utsom ensedd forsedelskontrollant, som en- sedd forsedelskontrollant, ligt närmare anvisningar av kon- ligt närmare anvisningar av kontrollstyrelsen har att tillse, att be- trollstyrelsen har att tillse, att bestämmelserna i 1 mom. och de före- stämmelserna i 1 mom. och cle föreskrifter, som kontrollstyrelsen med- skrifter, som kontrollstyrelsen meddelar angående tillämpningen av delar angående tillämpningen av samma bestämmelser, vederbörligen samma bestämmelser, vederbörligen iakttagas. iakttagas. Då förhållandena vid visst bryggeri därtill föranleda, må med kontrollstyrelsens medgivande flera forsedelskontrollanter finnas vid bryggeriet. Finner kontrollstyrelsen forsedelskontrollant icke vara lämplig för uppdraget, må styrelsen ålägga tillverkaren att utse annan forsedelskontrollant. Forsedelskontrollant må icke taga befattning med förandet av de i 14 § 1 mom. omnämnda journalerna för den tid, under vilken han tjänstgjort i sådan egenskap. Bryggeriföreståndare eller ersättare för denne må icke vara forsedelskontrollant.

Forsedelskontrollant må icke taga befattning med bryggeriets bokföring för den tid, under vilken han tjänstgjort i sådan egenskap. Bryggeriföreståndare eller ersättare för denne må icke vara forsedelskontrollant.

17 §. Med undantag för de fall, som avMed undantag för de fall, som avses i 13 § andra stycket och 19 §, ses i 13 § andra stycket och 19 §, beberäknas skatten å den i försälj- räknas skatten å de enligt bryggeningsjournalen upptagna mycken- riets bokföring utlämnade mycken38

Nuvarande lydelse heten maltdrycker av andra och tredje klasserna med avdrag för den myckenhet maltdrycker av nämnda båda klasser, som enligt bryggeriets journaler med tillhörande verifikationer a) från bryggeriet utlämnats för utförsel ur riket eller till svensk frihamn eller såsom prov för analytisk undersökning, b) efter utlämning från bryggeriet återinförts till bryggeriets lager, eller c) från bryggeriet överförts till annat skattepliktigt bryggeri för att därifrån försäljas.

Avdrag må icke göras, med mindre tillverkaren kan förete, beträffande maltdrycker, som utförts ur riket eller till svensk frihamn, tullmyndighets bevis därom samt beträffande maltdrycker, som avses under b) och c), intyg av forsedelskontrollant om återinförandet eller överförandet. I fall, som avses under c), skall intyget utfärdas av forsedelskontrollanten vid det bryggeri, till vilket överförandet skett.

Föreslagen lydelse heterna öl och starköl med avdrag för de myckenheter som enligt bokföringen

a) från bryggeriet utlämnats för utförsel ur riket eller till svensk frihamn eller såsom prov för analytisk undersökning, b) efter utlämning från bryggeriet återinförts till bryggeriets lager, c) från bryggeriet överförts till annat öl- eller starkölsbryggeri för att därifrån försäljas, eller d) förstörts utanför bryggeriet medan varan ännu befunnit sig i bryggeriets besittning. Avdrag må icke göras, med mindre tillverkaren kan förete, beträffande maltdrycker, som utförts ur riket eller till svensk frihamn, tullmyndighets bevis därom samt beträffande maltdrycker, som avses under b ) , c) och d), intyg av forsedelskontrollant om återinförandet, överförandet eller förstöringen. I fall, som avses under c), skall intyget utfärdas av forsedelskontrollanten vid det bryggeri, till vilket överförandet skett.

Lämnade uppgifter rörande till utförsel anmäld vara skola kontrolleras av tullmyndigheten, som för detta ändamål äger att, där så anses nödigt, undersöka varan. Angående tullkontroll vid varans utförsel gäller i övrigt vad därom är i fråga om restitutionsgods stadgat. Maltdrycker av andra eller tredje klassen, som efter utförsel ur riket eller till svensk frihamn åter införas, skola återställas till det bryg-

öl eller starköl, som efter utförsel ur riket eller till svensk frihamn åter införes, skall återställas till det bryggeri, från vilket det utlämnats, eller 39

Nuvarande lydelse geri, från vilket de utlämnats, eller överföras till annat skattepliktigt bryggeri.

Föreslagen lydelse överföras till annat öl- respektive starkölsbryggeri.

18 §. 1. Tillverkare i skattepliktigt bryg1. Tillverkare skall för varje mågeri skall för varje månad upprätta nad upprätta och senast å åttonde och senast å åttonde söckendagen söckendagen efter månadens utgång efter månadens utgång till kontroll- till kontrollstyrelsen insända en på styrelsen insända en på tro och he- tro och heder avgiven deklaration der avgiven deklaration angående angående de myckenheter öl och den myckenhet maltdrycker av an- starköl, som under månaden utförts dra och tredje klasserna, som under från bryggeriet eller inom bryggeriet månaden utförts från bryggeriet utlämnats till personalen för föreller inom bryggeriet utlämnats till brukning därstädes, ävensom röranpersonalen för förbrukning därstä- de de myckenheter, för vilka avdrag des, ävensom rörande den mycken- må göras vid skattens beräknande het maltdrycker av nämnda båda enligt vad i 17 § sägs. I deklaratioklasser, för vilken avdrag må göras nen skall tillika angivas den skatt, vid skattens beräknande enligt vad som belöper på de i deklarationen i 17 § sägs. I deklarationen skall till- upptagna beskattningsbara myckenlika angivas den skatt, som belöper heterna. å den i deklarationen upptagna beskattningsbara myckenheten. Å deklarationen skall finnas intyg Å deklarationen skall finnas intyg av två personer, att densamma över- av två personer, att den överensensstämmer med journalerna och att stämmer med bokföringen. beträffande den myckenhet maltdrycker, för vilken avdrag gjorts, för intygsgivarna företetts bevis eller intyg, som avses i 17 § andra stycket. 2. Tillverkare skall senast å femtonde dagen i varje månad erlägga skatten för föregående månad genom inbetalning å statsverkets checkräkning i riksbanken för kontrollstyrelsens räkning; och skall vid inbetalningen för den sista månaden i varje kalenderkvartal jämväl erläggas vad som kan brista i den skatt, som enligt 13 § andra stycket minst skall utgå. 3. Erlägges icke skatten för visst bryggeri inom föreskriven tid, må kontrollstyrelsen meddela förbud tills vidare, till dess skatten guldits, att utföra maltdrycker från bryggeriet. För uttagande av förfallen skatt må på framställning av kontrollstyrelsen utmätning omedelbart verkställas. 40

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 4. Tillverkare i skattepliktigt 4. Tillverkare är skyldig att, då bryggeri är skyldig att, då kontroll- kontrollstyrelsen så prövar nödigt, styrelsen så prövar nödigt, för skat- för skattens behöriga erläggande tens behöriga erläggande hos kon- hos kontrollstyrelsen ställa säkertrollstyrelsen stälia säkerhet till be- het till belopp, som styrelsen finner lopp, som styrelsen finner erfor- erforderligt. derligt. Ställes ej vid anfordran sådan säkerhet, skall vad i 3 mom. första stycket stadgas äga motsvarande tillämpning. 19 § 1. Då rörelsen vid skattepliktigt 1. Då rörelsen vid öl- eller starkbryggeri nedlägges, är tillverkaren ölsbryggeri nedlägges, är tillverkapliktig att betala skatt för samtliga ren pliktig att betala skatt för allt i bryggeriet befintliga maltdrycker i bryggeriet befintligt öl och starkav andra och tredje klasserna. öl. 2. Därest vid granskning av skat2. Om vid granskning av bryggetepliktigt bryggeris journaler eller riets bokföring eller eljest utrönes, andra redovisningshandlingar eller att för någon månad skatt bort utgå eljest utrönes, att för någon månad med högre belopp än som för månaskatt bort utgå med högre belopp den erlagts, eller att i bryggeriets än som för månaden erlagts, eller lager av öl eller starköl förefinnes att i det i bryggeriet befintliga lag- brist, som tillverkaren icke nöjakret av maltdrycker av andra och tigt kan förklara, är tillverkaren tredje klasserna förefinnes brist, pliktig att vid anfordran genast ersom tillverkaren icke kan nöjaktigt lägga, i förra fallet den resterande förklara, är tillverkaren pliktig att skatten och i senare fallet skatt för vid anfordran genast erlägga, i förra en myckenhet, som motsvarar brisfallet den resterande skatten och i ten. senare fallet skatt för en myckenhet, som motsvarar bristen. 3. Vad i 18 § 2 och 3 mom. stadgas skall i tillämpliga delar gälla i fråga om skattebelopp, som avses i denna paragraf. 20 §.

Tillverkare i skattepliktigt bryggeri skall för varje tillverkningsår upprätta skriftlig redogörelse för de förändringar, det i bryggeriet befintliga lagret av maltdrycker under året undergått (årsredogörelse).

Tillverkare skall för varje tillverkningsår upprätta skriftlig redogörelse för de förändringar, det i bryggeriet befintliga lagret av maltdrycker under året undergått (årsredogörelse). I årsredogörelsen skall 41

Nuvarande lydelse I årsredogörelsen skall för olika slag av maltdrycker angivas: a) storleken av lagret vid tillverkningsårets början, b) den myckenhet, som under året tillförts lagret, c) den myckenhet, som under året bortförts därifrån, d) svinnets storlek och e) lagrets storlek vid tillverkningsårets utgång.

Föreslagen lydelse tör olika slag av maltdrycker angivas : a) storleken av lagret vid tillverkningsårets början, b) den myckenhet, som under året tillförts lagret, c) den myckenhet, som under året bortförts därifrån, d) svinnets storlek och e) lagrets storlek vid tillverkningsårets utgång.

21 §. Då särskilda förhållanden beträfDå särskilda förhållanden beträffande visst skattepliktigt bryggeri fande visst bryggeri därtill förandärtill föranleda, må kontrollstyrel- leda, må kontrollstyrelsen förordna, sen förordna, att den i 9 § 3 mom. att den i 9 § 2 mom. omförmälda omförmälda vågen skall anslutas vågen skall anslutas till maltkross till maltkross i bryggeriet sålunda, i bryggeriet sålunda, att maltet ej att maltet ej kan krossas utan att kan krossas utan att först hava genomgått vågen. först hava genomgått vågen.

4 KAP. Om tillverkning av maltdrycker i svagdricksbryggeri

Om tillverkning av maltdrycker i skattefritt bryggeri 22 §.

1. Har någon för avsikt att upptaga tillverkning av maltdrycker av allenast första klassen i nytt bryggeri eller i äldre bryggeri, i vilket rörelsen nedlagts, eller har någon övertagit den rörelse, som i skattefritt bryggeri bedrivits av annan, skall han till kontrollstyrelsen göra anmälan om tillverkningens upptagande och dagen därför (driftsanmälan) och i densamma uppgiva : 42

1. Har någon för avsikt att upptaga tillverkning av enbart svagdricka i nytt bryggeri eller i äldre bryggeri, i vilket rörelsen nedlagts, eller har någon övertagit den rörelse, som i svagdricksbryggeri bedrivits av annan, skall han till kontrollstyrelsen göra anmälan om tillverkningens upptagande och dagen därför (driftsanmälan) och i denna uppgiva:

Föreslagen lydelse Nuvarande lydelse a) bryggeriets namn och beläa) bryggeriets n a m n och belägenhet, genhet, b) tillverkarens fullständiga namn b) tillverkarens fullständiga namn och postadress, samt och postadress, samt c) namnen å bryggeriförestånc) namnen å bryggeriföreståndare och ersättare för denne. dare och ersättare för denne. Föreligger ej hinder för rörelsens utövande, meddelar kontrollstyrelsen bevis därom. Innan sådant bevis utfärdats, må rörelsen icke utövas, dock att den, som övertagit av annan bedriven rörelse, må, därest anmälan göres inom fjorton dagar efter övertagandet, fortsätta rörelsen till dess kontrollstyrelsen meddelar beslut i anledning av anmälningen. 2. Under den sista månaden av varje tillverkningsår skall tillverkare, som ämnar fortsätta rörelsen under det kommande tillverkningsåret, till kontrollstyrelsen göra anmälan därom och samtidigt lämna uppgift angående de förhållanden, som angivas i 1 mom. första stycket a ) — c ) . 3. Inträder ändring i förhållande, varom uppgift lämnats enligt 1 eller 2 mom., skall tillverkaren inom åtta dagar underrätta kontrollstyrelsen därom. 4. Ämnar tillverkare helt nedlägga rörelsen vid bryggeri, skall han i god tid förut till kontrollstyrelsen göra anmälan därom med uppgift om dagen, då nedläggandet kommer att ske. Efter den uppgivna dagen må rörelsen icke fortsättas.

2. Inträder ändring i förhållande, varom uppgift lämnats enligt 1 mom., skall tillverkaren inom åtta dagar underrätta kontrollstyrelsen därom. 3. Ämnar tillverkare helt nedlägga rörelsen vid bryggeri, skall han i god tid förut till kontrollstyrelsen göra anmälan därom med uppgift om dagen, då nedläggandet kommer att ske. Efter den uppgivna dagen må rörelsen icke fortsättas.

23 §. Maltdrycker av andra eller tredje klassen må icke införas i skattefritt bryggeri med därtill hörande lokaler, upplagsplatser och andra förvaringsställen. 43

Nuvarande

lydelse

Föreslagen lydelse 24 §. 1. Tillverkare i skattefritt bryg1. Tillverkare i svagdricksbryggeri skall rörande verkställda bryg- geri skall rörande verkställda brygder föra särskild journal (bryggder föra särskild journal (bryggjournal), journal). 2. Tillverkare, som ej enligt bokföringslagen är pliktig föra handelsböcker, skall hålla bok, utvisande myckenheten malt och övriga råämnen, som inköpts för tillverkningen. 3. Jäskar skola vara uppmätta och märkta på sätt kontrollstyrelsen föreskriver. 5 KAP. Vissa gemensamma bestämmelser 25 §.

Stamvörtstyrkan hos maltdryck Stamvörtstyrkan hos svagdricka av första klassen må icke överstiga må icke överstiga sex eller undersex eller understiga fyra procent. stiga fyra procent. Stamvörtstyrkan hos en maltdryck är, därest extrakthalten efter jästens tillsättande icke undergått annan förändring än den, som betingas av jäsningen, lika med extrakthalten vid tidpunkten för jästens tillsättande. Har maltdrycken därefter undergått förändring genom tillsats av extraktgivande ämne, spädning eller på annat dylikt sätt, skall vid stamvörtstyrkans fastställande tagas hänsyn därtill. Utan hinder av vad i första stycUtan hinder av vad i första stycket stadgas må kontrollstyrelsen ket stadgas må kontrollstyrelsen medgiva, att vid tillverkning i visst medgiva, att vid tillverkning av bryggeri av maltdryck av första svagdricka i visst bryggeri stamklassen stamvörtstyrkan må över- vörtstyrkan må överstiga sex prostiga sex procent, därest de åtgär- cent, om de åtgärder, tillverkaren der, vilka tillverkaren ämnar vid- ämnar vidtaga för att förhindra att taga i syfte att förhindra, att alko- alkoholhalten kan överstiga en och holhalten kan överstiga en och åtta åtta tiondels viktprocent, finnas tiondels viktprocent, finnas vara vara betryggande, betryggande. Vid tillverkning, som bedrives enligt sådant tillstånd, må sackarin icke användas. Tillstånd, som nu är sagt, skall meddelas tills vidare och må återkallas, om det vid upprepade tillfällen befinnes, att alkoholhalten överstiger en och åtta tiondels viktprocent, eller det eljest är uppenbart, att de av tillverkaren vidtagna åtgärderna till förhindrande av alkoholhaltens ökning icke äro betryggande. 44

Nuvarande

lydelse

Föreslagen

lydelse

26 §. Vört må utlämnas från bryggeri Från svagdricksbryggeri må icke allenast då vörten är avsedd för utlämnas vört av högre extrakthalt bakning eller eljest för annat indu- än sex procent. Vad nu sagts skall striellt ändamål än tillverkning av icke utgöra hinder för tillverkare, maltdrycker. Från skattefritt bryg- som efter vederbörlig anmälan i geri må icke utlämnas vört av högre bryggeri bedriver tillverkning av extrakthalt än sex procent. Kon- maltextrakt, att därifrån utföra trollstyrelsen äger, där så finnes er- dylik vara. forderligt, meddela närmare föreskrifter angående de villkor, under vilka utlämnandet må ske. Vad nu är sagt skall icke utgöra hinder för tillverkare, som efter vederbörlig anmälan i bryggeri bedriver tillverkning av maltextrakt, att därifrån utföra dylik vara. 27 §. Maltdrycker må från bryggeri utMaltdrycker må från bryggeri utlämnas endast på kärl, som äro lämnas endast på kärl, som äro stämplade och försedda med etikett. stämplade och försedda med etikett. Beträffande flaska må stämplingen Beträffande flaska må stämplingen ske å kork, propp eller annan för- ske å kork, propp eller annan förslutning. Såväl stämpel som etikett slutning. Såväl stämpel som etikett skall innehålla uppgift om namnet skall innehålla uppgift om namnet å det bryggeri, varest tillverkningen å det bryggeri, där tillverkningen skett, samt beteckningen för den skett, samt sifferbeteckning (I, II klass, till vilken maltdrycken är eller III) för den klass, till vilken hänförlig. I stället för bryggeriets maltdrycken är hänförlig. I stället namn må användas en såsom ur- för bryggeriets namn må användas sprungsbeteckning lämplig, av kon- en såsom ursprungsbeteckning lämptrollmyndigheten godkänd förkort- lig, av kontrollmyndigheten godkänd ning av namnet eller ock bryggeriets förkortning av namnet eller bryggeinregistrerade varumärke. riets inregistrerade varumärke. Klassbeteckning erfordras icke i Sifferbeteckning erfordras icke för fråga om maltdryck av tredje klas- starköl som utlämnas för utförsel ur sen, som utlämnas för utförsel ur riket eller till svensk frihamn. I riket eller till svensk frihamn. I stämpel å flaska eller propp till flasstämpel å flaska eller propp till flas- ka, vara utlämnas färskt svagdricka, ka, vara utlämnas annan dryck av erfordras icke uppgift om bryggeriförsta klassen än lagrat svagdricka, ets namn. 45

Föreslagen

Nuvarande lydelse erfordras icke uppgift om bryggeriets namn.

lydelse

Etikett må icke innehålla benämning, som är ägnad att giva maltdrycken sken av att vara av annan klass än den, till vilken densamma är hänförlig. Överstiger stamvörtstyrkan hos svagdricka sex procent, skall etiketten innehålla uppgift därom. Kontrollstyrelsen äger meddela närmare bestämmelser om det sätt, på vilket ovan föreskrivna uppgifter skola anbringas i stämpel och å etikett. Vad i denna paragraf stadgas Vad i denna paragraf stadgas skall icke äga tillämpning, då malt- skall icke äga tillämpning, då svagdryck av första klassen av köpare dricka av köpare avhämtas i öppet kärl. avhämtas i öppet kärl. Angående märkning av kärl, vari samhälles livsmedel, som framställts eller beretts med användning av sackarin eller annat konstgjort sötningsmedel, meddelas bestämmelser i livsmedelsstadgan.

Överstiger stamvörtstyrkan hos maltdryck av första klassen sex procent, skall etiketten innehålla uppgift därom.

28 §.

För varje tillverkningsår eller del därav, varunder tillverkning av maltdrycker av första klassen skall bedrivas i bryggeri, är tillverkaren pliktig att förskottsvis till statsverket utgiva bidrag till kostnaden för kontrollen å nämnda tillverkning vid bryggeriet med etthundrafemtio kronor. Påbörjas tillverkningen under den senare hälften av ett tillverkningsår, utgår dock avgiften för samma år med allenast sjuttiofem kronor. Bidraget inbetalas å tid och på sätt, som kontrollstyi elsen bestämmer. Erlägges icke bidragsbelopp för visst bryggeri inom föreskriven tid, må kontrollstyrelsen meddela förbud tills vidare, till dess beloppet 46

För varje halvt tillverkningsår eller del därav, varunder svagdricka skall tillverkas i bryggeri, är tillverkaren pliktig att förskottsvis till statsverket utgiva bidrag till kontrollkostnaderna med sjuttiofem kronor. Bidraget inbetalas å tid och på sätt, som kontrollstyrelsen bestämmer.

Erlägges icke bidragsbelopp för visst bryggeri inom föreskriven tid, må kontrollstyrelsen meddela förbud tills vidare, till dess beloppet

Föreslagen lydelse Nuvarande lydelse guldits, mot tillverkning av malt- guldits, mot tillverkning av svagdrycker av första klassen vid bryg- dricka vid bryggeriet. geriet. Vad i 18 § 3 mom. andra stycket stadgas skall äga motsvarande tilllämpning ifråga om bidragsbelopp, som avses i denna paragraf. 6 KAP. Ansvarsbestämmelser m. m 29 §. Den, som tillverkar maltdryck för försäljning utan att vara därtill berättigad enligt bestämmelserna i denna förordning, straffes, där tillverkningen skett i allenast ringa omfattning, med dagsböter. Bedrives tillverkningen yrkesmässigt eller eljest i större omfattning än i första stycket avses, vare straffet dagsböter, ej under tio, eller fängelse i högst sex månader. Den, som fälles till ansvar jämDen, som fälles till ansvar jämlikt andra stycket, skall ock dömas likt andra stycket, skall ock dömas skyldig att för den tillverkade myc- skyldig att för den tillverkade myckenheten gälda skatt, vilken skall kenheten gälda skatt, vilken skall beräknas efter den i 13 § för malt- beräknas efter den i 13 § för starkdryck av tredje klassen bestämda öl bestämda skattesatsen, såvitt skattesatsen, såvitt icke visas, att icke visas, att de tillverkade maltde tillverkade maltdryckerna varit dryckerna varit att hänföra till öl, hänförliga till andra klassen, då då skatten skall beräknas efter skatten skall beräknas efter skatte- skattesatsen för denna vara. I intet satsen för sistnämnda klass. I intet fall må dock skatten utgå med fall må dock skatten utgå med min- mindre belopp än tvåhundrafemtio dre belopp än tvåhundrafemtio kronor. kronor. Vad i tredje stycket sägs skall Vad i tredje stycket sägs skall icke äga tillämpning, då det visas icke äga tillämpning, då det visas sannolika skäl för att de tillverkade sannolika skäl för att de tillverkade maltdryckerna varit hänförliga till maltdryckerna varit att hänföra till första klassen, samt ej heller då svagdricka, samt ej heller då skatt skatt för desamma påförts eller för dem påförts eller kommer att kommer att påföras enligt bestäm- påföras enligt bestämmelserna i 3 melserna i 3 kapitlet. kapitlet. 30 §. Om ansvar i vissa fall för den, som i deklaration lämnat oriktig uppgift, stadgas i skattestrafflagen. 47

Nuvarande

lydelse

Föreslagen lydelse 31 §. Den, som i strid mot förbud som Den, som i strid mot förbud, som avses i 18 § 3 mom. utför maltdryc- avses i 18 § 3 mom. utför maltdrycker från skattepliktigt bryggeri, ker från bryggeri, straffes med straffes med dagsböter, ej under dagsböter, ej under tjugu, eller med tjugu, eller med fängelse i högst fängelse i högst sex månader. sex månader. Maltdrycker, vilka av tillverkare Maltdrycker, vilka av tillverkare i strid mot sådant förbud utförts i strid mot sådant förbud utförts från skattepliktigt bryggeri och vil- från bryggeri och vilka fortfarande ka fortfarande äro i tillverkarens äro i tillverkarens besittning, vare besittning, vare förverkade tillika förverkade tillika med kärl och med kärl och emballage, vari de emballage, vari de förvaras. förvaras. Vad som på grund av denna beVad som på grund av denna bestämmelse tagits i beslag må av den stämmelse tagits i beslag må av den myndighet, som förordnat om be- myndighet, som förordnat om beslaget, genast försäljas till annan slaget, genast försäljas till annan tillverkare eller, därest försäljning tillverkare. icke kan komma till stånd, förstöras.

32 §• 1. Befinnes alkoholhalten i maltdryck, som tillverkats i starkölsbryggeri och som för försäljning inom riket utlämnats från bryggeriet på kärl, stämplat med beteckning för maltdryck av tredje klassen, överstiga fyra och en halv viktprocent, straffes bryggeriföreståndaren, där ej utlämnandet skett för ändamål som angives i 11 §, med dagsböter, ej under tjugu. Har förseelsen skett i allenast ringa omfattning och ej uppsåtligen och har bryggeriföreståndaren ej heller gjort sig skyldig till grov vårdslöshet vid tillverkningen eller utlämnandet, må straffet nedsättas till fem dagsböter. 48

Nuvarande lydelse 1. Befinnes alkoholhalten i maltdryck, som tillverkats i skattepliktigt bryggeri och som utlämnats därifrån på kärl, stämplat med beteckning för maltdryck av andra klassen, överstiga tre och två tiondels viktprocent, straffes bryggeriförestånelaren med dagsböter, ej under tjugu. Har förseelsen skett i allenast ringa omfattning och ej uppsåtligen och har bryggeriföreståndaren ej heller gjort sig skyldig till grov vårdslöshet vid tillverkningen eller utlämnandet, må straffet nedsättas till fem dagsböter. 2. Befinnes alkoholhalten i maltdryck, som tillverkats i skattefritt bryggeri eller som tillverkats i skattepliktigt bryggeri och därifrån utlämnats antingen på kärl, stämplat med beteckning för maltdryck av första klassen, eller på öppet kärl, överstiga två viktprocent, eller befinnes alkoholhalten i dylik maltdryck överstiga en och åtta tiondels men icke två viktprocent och äro omständigheterna sådana, att det måste antagas, att åtgärd avsiktligt vidtagits för att alkoholhalten skulle bliva högre än en och åtta tiondels viktprocent, straffes bryggeriföreståndaren med dagsböter, ej under tjugu. Äro omständigheterna synnerligen försvårande, må till fängelse i högst sex månader dömas. överstiger alkoholhalten en och åtta tiondels men icke två viktprocent och föreligga ej sådana omständigheter, som nyss sagts, men har bryggeriföreståndaren vid till-

Föreslagen lydelse 2. Befinnes alkoholhalten i maltdryck, som tillverkats i öl- eller starkölsbryggeri och som utlämnats därifrån på kärl, stämplat med beteckning för maltdryck av andra klassen, överstiga två och åtta tiondels viktprocent, straffes bryggeriföreståndaren som i 1 mom. sägs.

3. Befinnes alkoholhalten i maltdryck, som tillverkats i svagdricksbryggeri eller som tillverkats i öleller starkölsbryggeri och därifrån utlämnats antingen på kärl, stämplat med beteckning för maltdryck av första klassen, eller på öppet kärl, överstiga två viktprocent, eller befinnes alkoholhalten i dylik maltdryck överstiga en och åtta tiondels men icke två viktprocent och äro omständigheterna sådaua, att det måste antagas, att åtgärd avsiktligt vidtagits för att alkoholhalten skulle bliva högre än en och åtta tiondels viktprocent, straffes bryggeriföreståndaren med dagsböter, ej under tjugu. Äro omständigheterna synnerligen försvårande, må till fängelse i högst sex månader dömas. Överstiger alkoholhalten en och åtta tiondels men icke två viktprocent och föreligga ej sådana omständigheter, som nyss sagts, men har bryggeriföreståndaren vid till49

Nuvarande lydelse verkningen eller utlämnandet gjort sig skyldig till grov vårdslöshet, straffes med dagsböter, ej under fem. 3. Bryggeriföreståndare i skattefritt bryggeri, som fälles till ansvar enligt denna paragraf, skall ock förpliktas att gälda skatt enligt vad i 29 § sägs.

Föreslagen lydelse verkningen eller utlämnandet gjort sig skyldig till grov vårdslöshet, straffes med dagsböter, ej under fem. 4. Bryggeriföreståndare i svagdricksbryggeri, som fälles till ansvar enligt denna paragraf, skall ock förpliktas att gälda skatt enligt vad i 29 § sägs.

33 §. Fullgöres icke ordentligen skylFullgöres icke ordentligen den i digheten att föra de i 14 § 1 mom. 14 § stadgade bokföringsskyldigheföreskrivna journalerna eller ut- ten eller utföres med bryggeriföreföras med bryggeriföreståndares ståndares vetskap eller vilja öl eller vetskap eller vilja maltdrycker av starköl från bryggeri annorledes än andra eller tredje klassen från skat- i 15 § föreskrives, straffes bryggeritepliktigt bryggeri annorledes än i föreståndaren med dagsböter, ej un15 § föreskrivits, straffes bryggeri- der fem. föreståndaren med dagsböter, ej under fem. Användes vid tillverkningen av Användes vid tillverkningen av öl maltdrycker av andra eller tredje eller starköl råämne, vars använklassen råämne, vars användande dande icke är tillåtet, icke är tillåtet, eller införas med bryggeriföreståndarens vetskap och vilja maltdrycker av andra eller tredje klassen i skattefritt bryggeri eller i därtill hörande lokaler, upplagsplatser eller andra förvaringsställen, eller fullgöres icke ordentligen eller fullgöres icke ordentligen skyldigheten att föra den i 24 § 1 skyldigheten att föra den i 24 § 1 mom. föreskrivna journalen eller mom. föreskrivna journalen eller den bok, som avses i 24 § 2 mom., den bok, som avses i 24 § 2 mom., eller iakttagas icke föreskrifterna eller iakttagas icke föreskrifterna i 25 eller 27 § och är förseelsen ej i 25 eller 27 § och är förseelsen ej straffbar enligt 32 §, straffbar enligt 32 §, straffes bryggeriföreståndaren såstraffes bryggeriföreståndaren såsom i första stycket sägs; dock som i första stycket sägs; dock må straff för angivande av oriktig må straff för angivande av oriktig klassbeteckning i stämpel eller å sifferbeteckning i stämpel eller å 50

Nuvarande lydelse etikett eller annan oriktig uppgift å etikett icke ådömas, med mindre förseelsen varit uppsåtlig.

Föreslagen lydelse etikett eller annan oriktig uppgift å etikett icke ådömas, med mindre förseelsen varit uppsåtlig.

34 §.

Bryter tillverkare eller bryggeriföreståndare i andra fall än förut i detta kapitel sagts mot vad i denna förordning är stadgat eller mot föreskrift, som med stöd av förordningen meddelats, straffes med böter från och med tjugu till och med trehundra kronor. 35 §. Begår tillverkares hustru eller husfolk eller i hans arbete antagen person förseelse, som avses i 29 § eller 31—34 §§, eller bryter någon av dem mot föreskrift, som meddelats med stöd av denna förordning, vare tillverkaren därför ansvarig, liksom vore förseelsen begången av honom själv, därest icke omständigheterna göra det sannolikt, att förseelsen skett utan hans vetskap och vilja. Bryggeriföreståndare vare jämte tillverkaren och lika med denne ansvarig för sådan förseelse. 36 §.

Den, som har att taga befattning med kontroll enligt denna förordning, må icke röja tillverkares yrkeshemlighet och affärsförhållande i annat fall än då sådant påfordras i tjänstens intresse. 37 §.

Förseelse, som avses i 32—34 §§, må av allmän åklagare åtalas allenast efter angivelse av kontrollstyrelsen. Böter och värdet av förverkat gods tillfalla kronan.

Övergångsbestämmelser Denna förordning träder i kraft den 1 oktober 1955. Genom förordningen upphäves förordningen den 17 juni 1943 (nr 344) om rätt att använda sackarin vid tillverkning av maltdrycker av andra klassen. Tillverkare, som önskar tillverka starköl från och med den 1 oktober 1955, skall ansöka om tillstånd därtill senast den 31 mars samma år. Föreskrifter, som kontrollstyrelsen enligt förordningen äger meddela, må, om så erfordras, utfärdas före dess ikraftträdande. 51

Frågor om tillstånd att använda sackarin eller annat konstgjort sötmedel, som har högre söthetsgrad än socker men icke sockrets näringsvärde, vid framställning av öl eller starköl må av kontrollstyrelsen upptagas från och med den 1 april 1955. Sådant tillstånd må meddelas att gälla även under tid före den 1 oktober 1955. 28 § i dess lydelse enligt denna förordning skall äga tillämpning även beträffande bidrag för tiden den 1 oktober 1955—den 31 mars 1956.

AVDELNING

I

NUVARANDE FÖRHÅLLANDEN, NYKTERHETSKOMMITTÉNS UNDERSÖKNINGAR

Kap. 1. Kort historik och huvuddragen av gällande bestämmelser Efter skråväsendets avskaffande och näringsfrihetens införande år 1864 var såväl tillverkning som försäljning av maltdrycker helt utan laglig reglering. Redan 1866 infördes emellertid genom samma års förordning om utskänkning av öl och vin en viss kontroll över utskänkningen och denna skärptes så småningom. Sålunda fordrades för rätt till utskänkning av öl anmälan till kommunalnämnd och länsman, varjämte gavs möjlighet till förbud mot fortsatt utskänkning vid oordningar. 1874 års förordning stadgade tillståndstvång för utskänkning, och genom år 1893 införda ändringar i den då gällande 1885 års försäljningsförordning infördes tillståndslvång för avhämtningsförsäljning av maltdrycker på landet i mindre mängder än 10 liter åt gången. Tillverkningen och den av tillverkarna bedrivna försäljningen hade dock hela tiden varit helt fri. 1903 års maltdryckstillverkningsförordning skilde på öl och svagdricka samt införde maltskatt och därmed en viss kontroll av tillverkningen. Därigenom uppkom skillnaden mellan skattepliktiga och skattefria bryggerier. Först med 1905 års förordning angående försäljning av vin och öl infördes en viss reglering även av tillverkarnas försäljning, samtidigt som flertalet av de ännu gällande försäljningsbestämmelserna tillkom. Bryggerierna tilläts endast sälja till avhämtning från tillverkningsstället, genom kringföring i stad och på rekvisition med köpareförteckning på landsbygden. Återförsäljarnas utminutering blev tillståndsbunden och kunde endast utövas genom försäljning till avhämtning och på rekvisition. Den fria försäljningen av större partier öl borttogs. Kommunal vetorätt stadgades i fråga om utskänkningen, varjämte gavs bestämmelser angående besiktning av utskänkningslokaler. I samband med 1917 års rusdrycksförsäljningsförordning infördes förbud mot inrättande av nya bryggerier utan särskilt tillstånd av Kungl. Maj :t och ungefär vid samma tid upphörde försäljningen av starköl, vilket lagfästes genom den ännu gällande förordningen den 1 juni 1923 (nr 141) 53

angående förbud mot införsel till och försäljning inom riket av exportöl (se närmare kap. 6 sid. 92). Genom 1919 års pilsnerdricksförsäljningsförordning och 1923 års maltdryckstillverkningsförordning gjordes endast mindre ändringar i den förut gällande lagstiftningen. Här må dock anmärkas att kommunal vetorätt infördes även Leträffande återförsäljarnas utminutering, medan däremot kontrollen över bryggeriernas försändning på rekvisition (köpareförteckningen) avskaffades. I samband med 1923 års förbud mot starkölsförsäljning höjdes den högsta tillåtna alkoholhalten i pilsnerdricka från 3.6 volymprocent (2.8 viktprocent) till 3.2 viktprocent. 1928 skärptes försäljningsbestämmelserna på åtskilliga punkter, bl. a. genom införande av kvittenstvång vid försäljning på rekvisition från bryggerier och partihandlare samt genom förbud mot försäljning, när missb r u k kunde förutses. 1939 antogs efter förslag av 1934 års maltdryckskommitté en ny tillverkningsförordning — förordningen den 15 december ly39 (nr 887) angående tillverkning och beskattning av maltdrycker (Mtf), vilken ännu gäller. Nu gällande huvudförfattningar rörande försäljning av maltdrycker är förordningen den 11 juli 1919 (nr 406) angående försäljning av pilsnerdricka (Pff) samt förordningen den 8 maj 1925 (nr 119) angående försäljning av vissa alkoholfria och därmed jämförliga drycker (Aff). Enligt Mtf förstås med maltdryck varje jäst, alkoholhaltig, odestillerad dryck, vid vars framställning torkat, rostat eller bränt malt kommit till användning. Maltdryckerna indelas efter alkoholstyrkan i tre klasser. Första klassen omfattar maltdrycker, vilkas alkoholhalt icke överstiger 1.8 viktprocent, d. v. s. alkoholsvaga maltdryckssorter (svagdricka och maltdricka). Till andra klassen hänföres maltdrycker, vilkas alkoholhalt överstiger 1.8 men icke 3.2 viktprocent, d. v. s. medelstarka maltdryckssorter, som i försäljningsavseende är sammanfattade under den gemensamma beteckningen pilsnerdricka. (I detta betänkande föreslås benämningen »pilsnerdricka» utbytt mot beteckningen »öl». Se härom specialmotiveringen sid. 224.) Tredje klassen omfattar maltdrycker, vilkas alkoholhalt överstiger 3.2 viktprocent, d. v. s. alkoholstarkare maltdrycker (s. k. exportöl eller starköl). Alkoholhalten torde för närvarande ligga mellan 4.0 och 4.5 viktprocent i starköl av pilsnertyp och vid c:a 6 viktprocent i starkporter. Bryggerier med tillstånd att tillverka maltdrycker av klass II och III benämnes skattepliktiga bryggerier, de övriga (svagdricksbryggerierna) skattefria bryggerier. När det gäller försäljning av maltdrycker är först att märka, att försäljning av exportöl är förbjuden utom för export samt för vissa särskilda ändamål. Försäljningsbestämmelserna avser därför väsentligen maltdrycker av andra klassen, pilsnerdricka. Liksom i fråga om spritdrycker och 54

vin är försäljningen av pilsnerdricka uppdelad i partihandel — försäljning till export och till återförsäljare — och detaljhandel — all annan försäljning — vilken senare i sin tur har två olika grenar, utminutering och utskänkning. Utminuteringen omfattar dels vanlig butiksförsäljning eller vad författningen kallar försäljning till avhämtning, dels försäljning genom försändning till köpare efter rekvisition av denne, och dels försäljning genom s. k. kringföring, en försäljningsform som endast tillämpas av bryggerierna och får bedrivas allenast i stad samt består däri att maltdryckerna levereras till köparna utan föregående rekvisition. Med utskänkning förstås i Pff liksom i andra försäljningsförfattningar försäljning till förtäring på stället. Tillverkare äger utöva partihandel med pilsnerdricka. Av ålder bedriver de svenska bryggerierna emellertid även en betydande detaljhandel med pilsnerdricka, nämligen utminutering, och den gällande lagstiftningen tillerkänner dem också rätt till alla de tre ovan angivna formerna av utminuteringsförsäljning. Annan än tillverkare äger icke bedriva försäljning av pilsnerdricka utan särskilt tillstånd; rätt att bedriva handel med spritdrycker eller vin innefattar dock utan vidare sådant tillstånd. Från nämnda regel gäller det undantaget, att utskänkning utan särskilt tillstånd medgives under vissa betingelser i fråga om inackorderingsställe, som har karaktären av den utskänkningsberättigades hem. Tillstånd lämnas av länsstyrelsen, som emellertid i allmänhet är bunden av den kommunala myndighetens — fullmäktiges eller kommunalstämmas —• yttrande i så måtto, att ett avstyrkande utgör hinder för länsstyrelsen att meddela tillstånd. Denna kommunala vetorätt gäller dock icke i fråga om vissa former av utskänkning, nämligen trafikutskänkning (d. v. s. utskänkning å järnvägståg eller järnvägsstation, å passagerarfartyg och å luftfartyg), turist- och säsongutskänkning (d. v. s. utskänkning vid hälsobrunn, badort eller annan kurort för kortare tid än ett år eller där eljest utskänkning kan komina att utövas under endast någon del av året) samt utskänkning vid visst bestämt tillfälle. Regeln om kommunalt veto äger även tillämpning för det fall, att bryggeri vill inrätta särskilt upplag för att därifrån bedriva försändning på rekvisition på landsbygden. Den kommunala vetorätten i fråga om pilsnerdricka innefattar icke befogenhet för de kommunala myndigheterna att med bindande verkan för länsstyrelsen föreskriva villkor rörande försäljningsställenas förläggning eller inskränkningar med avseende å försäljningens bedrivande, såsom ju fallet är i fråga om spritdrycker och vin, utan är i huvudsak inskränkt till frågan om en viss ansökan om försäljningsrätt skall bifallas. Då de kommunala myndigheterna är oförhindrade — beträffande utskänkningsärenden rent av ålagda — att i sina yttranden över framställningar om försäljningstillstånd angiva, huruvida särskilda föreskrifter för försäljningens bedrivande anses nödiga, äger de dock ett faktiskt in55

flytande jämväl på de närmare villkor rörande försäljningen, som länsstyrelsen meddelar i samband med tillståndet. I ett särskilt hänseende gäller även formell vetorätt, nämligen i fråga om tidpunkten för försäljningens upphörande på dagen. Förordningen fastställer denna tidpunkt till senast klockan tio på eftermiddagen men ger länsstyrelsen befogenhet att utsträcka försäljningstiden, för så vitt icke framställningen härom avstyrkes av den kommunala myndigheten. Länsstyrelsen äger vid försäljningstillstånds meddelande eller sedermera stadga de inskränkningar, som finnes erforderliga. Giltighetstiden för tillstånd är ett eller flera, högst tre år i fråga om sådan utskänkning, som är underkastad den kommunala vetorätten. Annat tillstånd till detaljhandel skall meddelas att gälla tills vidare, så länge länsstyrelsen icke finner skäl återkalla detsamma; i praxis har dock förekommit, att även utminuteringstillstånd meddelats för bestämd tid, icke överstigande tre år. Vid förnyelse av tillstånd gäller samma regler rörande prövningen som beträffande nytt tillstånd. Den form av utminutering, som benämnes kringföring och som endast får bedrivas av bryggerierna, är icke tillåten på landet -— häri inbegripna köpingar, municipalsamhällen och annan stadsliknande bygd — och inte heller, utan särskilt tillstånd av länsstyrelsen, inom stad utanför det planlagda området. Försändning av pilsnerdricka förutsätter sålunda i dessa fall föregående rekvisition av köparen. För genomförande av detta förbud mot kringföring på landet föreskriver förordningen ett särskilt kvittensförfarande, som åsyftar möjlighet att utöva kontroll över att försändning äger rum endast efter förut verkställd rekvisition av köparen. I fråga om bryggeriernas försändning, såväl i stad som på landet och oavsett om rekvisition föregått eller ej, gäller vidare, att avlämnandet av pilsnerdricka måste äga rum inomhus till därstädes boende, varigenom en utkörare sålunda är förbjuden att lämna pilsnerdricka exempelvis till personer som arbetar ute i det fria. Försäljningsställe för pilsnerdricka skall vara beläget vid öppen gata, väg eller torg. Om utskänkningslokal gäller därjämte, att sådan skall vara ljus och luftig samt så rymlig, som erfordras med hänsyn till rörelsens omfattning. För genomförande av dessa bestämmelser meddelar Pff förbud mot utskänkning i annan lokal än sådan, som blivit godkänd av särskilda för detta ändamål utsedda besiktningsmän. Till skydd för den genom rusdrycksförsäljningslagstiftningen åsyftade begränsningen av antalet utskänkningsställen för spritdrycker och vin stadgar Pff förbud mot förtäring av sådana drycker på pilsnerdricksutskänkningsställe. Förbudet är i första hand riktat mot utskänkningsinnehavaren, vilken ålägges utöva viss förebyggande och övervakande verksamhet, men gäller även utskänkningsställets gäster. Även om pilsnerdrickslagstiftningen icke har någon motsvarighet till 56

det allmänna principstadgandet i rusdrycksförsäljningsförordningen, att »all försäljning. . . skall ordnas så, att därmed åstadkommes så ringa skada som möjligt», uppställer den dock det kravet på försäljarna av pilsnerdricka, att dessa icke får handhava försäljningen på ett ur nykterhetssynpunkt påtagligt skadligt sätt. Försäljare äger nämligen icke försälja eller utlämna pilsnerdricka till berusad person eller till den som uppenbarligen köper för att berusa sig eller bedriva olovlig försäljning. Med tillämpning av detta stadgande har genom samverkan mellan försäljare och nykterhetsnämnder på sina håll genomförts inköpsförbud för personer, som står under övervakning på grund av alkoholmissbruk. Andra bestämmelser med omedelbart nykterhetssyfte är förbuden mot utlämnande av pilsnerdricka till person under 16 år och mot utdelning av pilsnerdricka med eller utan betalning under utövande av viss affärsverksamhet samt föreskriften, att friskt dricksvatten skall tillhandahållas i utskänkningslokal, ävensom stadgandena om befogenhet för kommunaloch polismyndigheter samt länsstyrelse att under vissa förutsättningar föreskriva inskränkningar i handeln med pilsnerdricka eller meddela tillfälligt förbud mot sådan handel. Lagstiftningen rörande försäljning av pilsnerdricka ger icke några som helst regler, åsyftande begränsning av det privatekonomiska vinstintresset inom denna handel. Pff har emellertid å andra sidan icke heller uppställt hinder för uppkomsten av försäljningsorgan, ifråga om vilka det egna vinstintresset underordnats strävanden av mera allmän natur. Sedan år 1922 har därför, under medverkan av vederbörande kommunala myndigheter, på ett fyrtiotal orter kunnat komma till stånd s. k. allmännyttiga kafébolag, varmed förstås organ för detaljhandel — huvudsakligen utskänkning — med pilsnerdricka, som genom bestämmelser rörande begränsning av den utdelningsbara vinstens storlek är gestaltade så, att de saknar eget ekonomiskt intresse av att deras försäljning av pilsnerdricka äger stor omfattning. Rörande försäljningen av maltdrycker av första klassen äger samma bestämmelser tillämpning, som gäller för tillagade alkoholfria drycker såsom läskedrycker, kaffe o. d. Utminutering är tillåten under samma villkor som för handel i allmänhet, medan för rätt till utskänkning fordras särskild anmälan till polismyndigheten. För att möjliggöra en kontroll ger lagstiftningen dock befogenhet åt länsstyrelsen att, på framställning av vederbörande kommunala myndighet, förordna om tillståndstvång i fråga om utskänkningen i viss kommun. Vid prövningen av de särskilda tillstånden skall länsstyrelsen höra vissa kommunala myndigheter, däribland nykterhetsnämnden, men dessa äger icke vetorätt.

Kap. 2.

1934 års maltdryckskommitté

Den 15 januari 1936 avlämnade 1934 års maltdryckskommitté sitt betänkande (SOU 1936: 5).* Detta innehöll förslag till nya förordningar såväl angående tillverkning och beskattning av maltdrycker som angående försäljning av pilsnerdricka. Kommittén sammanfattade själv sitt betänkande på följande sätt: »1. Kommittén avstyrker monopolisering genom statens försorg av den skattepliktiga bryggeriindustrien. Det för denna industri sedan år 1917 gällande koncessionstvånget bibehålles. Kontroll över hur industrien utnyttjar sin genom detsamma skyddade ställning anordnas genom ett särskilt organ, statens bryggerinämnd. Denna nämnd erhåller även andra uppgifter med avseende å bryggeriindustrien, vilka sammanhänga med det allmännas behov av kontroll över denna industri på grund av dess egenskap att vara producent och försäljare av alkoholhaltiga drycker. 2. Rättigheter att såsom återförsäljare bedriva detaljhandel med pilsnerdricka —• såväl utminutering som utskänkning, dock ej s. k. trafikutskänkning — tillkomma allenast systembolagen, vilka dock förutsättas skola överlåta utövningen av dessa till anmärkningsfria detaljhandlare. Systembolagen hava att utöva tillsyn å att försäljningen icke äventyrar ordning och nykterhet, och äga, där så erfordras, föreskriva särskilda villkor för försäljningen. Beträffande varje särskild försäljningsrättighet, utom sådan som allenast avser tillfällig försäljning, arfordras fastställelse av länsstyrelsen, som därvid har att pröva jämväl dylika särskilda villkor. 3. Med hänsyn till vad förslaget innehåller rörande statens bryggerinämnd och systembolagen har den kommunala vetorätten ansetts kunna bortfalla med avseende å såväl särskilda detaljhandelsrättigheter som ock bryggerinederlag (upplag enligt gällande författning). Skyldighet stadgas emellertid för vederbörande myndigheter att höra de kommunala myndigheterna. 4. Den tillåtna alkoholhalten i pilsnerdricka höjes från 3.2 till 3.4 viktprocent, vilken höjning ansetts medföra ökade möjligheter att framställa pilsnerdricka, som i olika avseenden är bättre än det nuvarande. Bestämmelser rörande extraktgränser hava icke bibehållits i kommitténs förslag a n n a t än i fråga om svagdricka. i Maltdryckskommitténs ledamöter var sedermera landshövdingen Ola Jeppsson, ordf., direktören Bertil Almgren, sedermera överdirektören Sven Almgren, riksdagsmännen Ivar Andersson i Norrköping, A r t h u r Heiding i Stora Tomteby och Adolv Olsson i Gävle s a m t sedermera förbundsordföranden Einar Olsson. Sekreterare var sedermera häradshövdingen Torsten Fredriksson och sedermera byråchefen August Aman.

5. Med hänsyn till svårigheterna att ordna försäljningen av alkoholstarka maltdrycker så, att nykterhetstillståndet icke menligt påverkas, bibehålies det sedan år 1923 gällande starkölsförbudet. 6. Det för allmänheten och bryggerierna betungande kvittenstvånget vid försändning på landet av pilsnerdricka avskaffas och ersattes med skyldighet för säljare att upprätta s. k. köpareförteckning, vilken ordning gällde enligt 1905 års förordning angående försäljning av vin och öl. 7. Bryggeriernas försäljningsrätt inskränkes så till vida, att den hittills i tillverkningsrätten innefattade rättigheten att bedriva försäljning till avhämtning upphör i vad avser detaljhandel, liksom också bryggeriernas fria nederlagsrätt eller rätten att utan särskilt tillstånd inrätta nederlag för försäljning inom stad genom kringföring eller efter rekvisition. 8. Medan enligt gällande ordning någon prövning icke kommer till stånd, huruvida de i författningen stadgade förutsättningarna för den fria utskänkningsrätten vid inackordering föreligger i varje särskilt fall, innefattar förslaget regler i detta avseende. 9. Maltdrycksbeskattningen omlägges från råämnesskatt, maltskatt, till skatt på den färdiga varan, produktskatt. I samband med omläggningen h a r icke vidtagits någon förändring av skattens belopp, vilket föreslås till 21 öre per liter för maltdrycker av andra klassen. Förslaget upptager icke bestämmelser om beskattningens anordnande efter degressiv skala; dock skall för underlättande av övergången till det nya systemet en graderad skala tillämpas under en övergångstid av åtta år. 10. övergången till produktbeskattning medför omläggning av kontrollsystemet, varigenom de hittillsvarande kontrollombuden vid de skattepliktiga bryggerierna avskaffas och tillsynen genom överkontrollörerna omorganiseras. I sistnämnda hänseende innebär förslaget höjda krav i fråga om kvalifikationerna för överkontrollörsbefattning, i samband varmed lönereglering för dessa befattningar föreslås.» Förslaget till tillverkningsförordning antogs med mindre ändringar av 1939 års urtima riksdag. Förordningen, som utfärdades den 15 december 1939, reglerar för närvarande tillverkningen och beskattningen av maltdrycker (Mtf). Däremot upptogs icke till behandling de förslag i maltdryckskommitténs betänkande, som rörde försäljningsförordningen, ej heller de som rörde inrättande av en statens bryggerinämnd eller höjning av alkoholhalten i pilsnerdricka (punkterna 1—8 ovan). Maltdryckskommitténs förslag i de av statsmakterna icke upptagna frågorna samt remissyttrandena över dessa refereras utförligt i de följande kapitlen i samband med nykterhetskommitténs ställningstagande till respektive frågor.

Kap. 3. Bryggeriindustrins och försäljningsformernas utveckling under de senaste årtiondena 1. Bryggeriindustrin I maltdryckskommitténs betänkande ges en utförlig framställning av den skattepliktiga bryggeriindustrins organisation och ekonomiska ställning under produktionsåret 1/10 1934—30/9 1935 (SOU 1936: 5 sid. 76—96). En motsvarande redogörelse för produktionsåret 1947/48 återfinnes i bilaga 1 till detta betänkande (sid. 314). I det följande lämnas en kort sammanfattning av denna redogörelse, kompletterad med aktuella uppgifter i den mån sådana kunnat erhållas. I maltdryckskommitténs betänkande framhålles bl. a. att antalet skattepliktiga bryggerier avtagit sedan 1917, då koncessionstvånget infördes, och att de största bryggeriernas och bryggerikoncernernas andel av produktionen blivit allt större. Denna koncentration har fortsatt sedan 1935 och i samband därmed har åtskilliga bryggerier antingen helt nedlagts eller endast behållits som s. k. försvarsbryggerier. I senare fallet verkställes endast en eller annan brygd för att inte tillverkningsrätten (och den därmed förbundna fria försäljningsrätten) skall gå förlorad. Inga nya skattepliktiga bryggerier har tillkommit efter 1935. Antalet skattefria bryggerier h a r minskat ännu starkare. Utvecklingen framgår av tabell 1. Koncentrationen till de största företagen framgår av att de fyra största skattepliktiga bryggerierna 1948 tillverkade 39 % av ölproduktionen, medan de 56 minsta tillsammans endast framställde 7 %. De sex största koncprnerna svarade för 70 % av tillverkningen, därav AB Stockholms BrygTabell 1. Antal bryggerier

1904—1951

Antal skattepliktiga bryggerier År

i verksamhet

»Försvarsbryggerier»

S:a

Antal skattefria bryggerier

924 501 576 437 421 409 395 372 327

1904 11)17 1935

223 173 156

1947 1948 1949 1950 1951 1952

116 115 112 110 105 99

22 22 23 25 26 31

138 137 135 135 131 130

gerier ensamt för 40 %. Av de 115 då verksamma skattepliktiga bryggerierna tillhörde 69 större eller mindre koncerner. Dessutom äger de skattepliktiga bryggerierna ett stort antal fristående svagdricksbryggerier och läskedrycksfabriker. 1952 samverkar samtliga skattepliktiga bryggerier utom 7 i Svenska bryggareföreningen, vilken genom en för ändamålet bildad organisation, Svenska bryggeriidkareförbundet, reglerar försäljnings- och konkurrensförhållanden genom försäljningsgränser, kvotavtal och prisöverenskommelser. 1 Bryggeriindustrin är sålunda en mycket fast organiserad näring, där den inbördes konkurrensen beträffande flertalet företag är reducerad till ett minimum. Konkurrens från nya företag är praktiskt taget utesluten genom koncessionssystemets restriktiva tillämpning. En viss konkurrens förekommer dock fortfarande. Dels står några enskilda bryggerier utanför bryggareföreningen, dels har ett stort antal innehavare av svagdricksbryggerier slagit sig tillsammans och inköpt två mindre skattepliktiga bryggerier, vilkas försäljning under den senaste tiden utökats betydligt, oberoende av de genom bryggeriidkareförbundet uppdragna försäljningsgränserna. Nyligen har dessutom ett mindre bryggeri inköpts av Konsumtionsföreningen Stockholm med omnejd och därmed lämnat bryggerikartellen. De skattefria bryggerierna är till övervägande del rena hantverksföretag. Samtliga verkligt stora svagdricksbryggerier äges av skattepliktiga bryggerier. Produktionen av pilsnerdricka har varit starkt konjunkturbetonad men på lång sikt tämligen oförändrad till sin storlek. Svagdricksproduktionen har ökat vid de skattepliktiga bryggerierna men minskat totalt. Under de senaste åren kan en viss minskning iakttagas även vid de skattepliktiga bryggerierna. Läskedrycksproduktionen har nära fyrdubblats under de senaste 20 åren. Tabell 2 ger uppgifter för vissa typiska år. Tabell 2. Produktionen

av maltdrycker

och läskedrycker

1929/30—1950/51

Produktion i miljoner liter Svagdricka

Tillverkningsår Starköl

1929/30 1933/34 1938/39 1941/42 1945/46 1947/48 1949/50 1950/51

0,1 0,1 0,4

0,1 0,8

l,i 2,8 3,3

Pilsnerdricka

Läskedrycker

skattepl. brygg.

totalt

164,1 120,4 174,8 123,5

18,1 19,2 22,1 19,i

134,0 122,4 121.2 85,0

14,i 15,3 25,9 21,6

44,8 48,6 80,4 61,8

147,0 166,o 172,8 172,0

30,2 34,7 30,9 30,i

105,9 108,4 94,6 87,s

44,7 68,5 75,i 62,9

122,9 158,6 168,9 157,4

skattepl. brygg.

totalt

1 Se Kartellregistret, Meddelanden från Kommerskollegii monopolutredningsbyrå, 5—6/1952.

nr

Tabellen ger emellertid en något missvisande bild av de skattepliktiga bryggeriernas inflytande på svagdricks- och läskedrycksproduktionen. Om de av skattepliktiga bryggerier ägda fristående företagen medräknas i kolumnen för skattepliktiga bryggerier blir nämligen dessa bryggeriers andel i produktionen större än vad tabellen visar. För år 1947/48 blir siffrorna 47.4 milj. liter svagdricka och 105.6 milj. liter läskedrycker, vilket var resp. 44 % och 67 % av totalproduktionen. Ovan anförda siffror visar att ölproduktionen numera inte har den dominerande betydelse för bryggerierna som den tidigare hacie. 1947/48 var vid nära två tredjedelar av de verksamma bryggerierna eller 74 stycken tillverkningen av svagdricka och läskedrycker lika stor som eller större än tillverkningen av pilsnerdricka. Totalt utgjordes detta år endast 52 % av de skattepliktiga bryggeriernas produktion (i liter räknat) av öl (klass II). Starköl (klass III) framställdes 1948 endast vid 7 bryggerier. Mängden var obetydlig i förhållande till pilsnerproduktionen (1.1 resp. 48.1 milj. liter vid dessa 7 bryggerier). 91 % av starkölsproduktionen kom på tre bryggerier i Stockholm, Göteborg och Malmö. Av starkölsproduktionen såldes endast 7 % eller 73.000 liter inom landet, vilket dock är c:a tre gånger så mycket som under de sista förkrigsåren. Under år 1950 har tillverkningen för export betydligt ökat. Ett särskilt exportbolag har bildats av de tre största bryggeriföretagen. Under tillverkningsåret 1949/50 såldes endast 2.5 % av produktionen inom landet. Produktionens växlingar samt antalet anställda under åren 1930—1950 framgår av diagram 1. De skattepliktiga bryggeriernas försäljning fördelade sig tillverkningsåret 1949/50 på följande sätt (i procent) : Städerna

Avhämtning från bryggeriet Kringföring direkt till konsumenter Rekvisitionsförsäljning d:o Avhämtning genom butiker Utskänkning på kaféer etc

....

Summa

andsbygden Totalt

2 15 — 45 38

54 32 12

2 10 17 41 30

2 Av hela omsättningen föll 68 % på städerna och 32 % på landsbygden. 69 % såldes genom återförsäljare och 31 % direkt till allmänheten (därav 2 % från tillverkningsstället, 2 % i av bryggerier ägda butiker eller kaféer och 27 % genom utkörare). Återförsäljningen spelar en betydligt större roll i städerna än på landsbygden (81 resp. 43 %). Som framgår av tablån 62

Diagram

1. Bryggeriernas produktion av maltdrycker samt antalet anställda 1930—1950

och

läskedrycker

öl "\

90 80 70

A n t a l anställda

<S0

50 40 30

'"*"*^-./ .••"*"

Svagdricka

Läskedrycker

•

i

i

i

i

i

i

1930 31

37 38

i

i

i

i

kom 45 % av omsättningen i städerna på affärer och 38 % på utskänkningsställen medan kringföringen endast upptog 15 %. På landsbygden däremot omfattade rekvisitionsförsäljningen mer än halva omsättningen (54 %) medan affärerna svarade för 32 % och utskänkningen endast för 12 %. Avhämtningen vid bryggerierna spelar som synes tämligen liten roll. Ett stort antal bryggerier har starkt inskränkt denna försäljning. Ett 20tal har helt avstått från att utnyttja rätten till avhämtningsförsäljning, i regel enligt överenskommelse med de kommunala myndigheterna i samband med att dessa tillstyrkt försäljningsrättigheter åt handlande på orten. Vid de 91 bryggerier, som 1948/49 bedrev regelbunden avhämtningsförsäljning, utgjorde avhämtningen från tillverkningsstället detta år 7 % av totalförsäljningen. Endast vid några små bryggerier spelar avhämtningsförsäljningen någon väsentlig roll i omsättningen (i enstaka fall upp till 30 %). Försäljningen till allmänheten sköts till övervägande del av utkörare, vilka i regel har provision på försäljningen och därför har ekonomiskt intresse av att öka denna. Många bryggerier har emellertid på senare år nedlagt ett energiskt arbete på att instruera sina utkörare så, att de senares intresse av ökad försäljning inte skall medföra lagöverträdelser. 63

Bryggeriernas ekonomiska ställning undersöktes noggrant av maltdryckskommittén, som fann den mycket god. Genomsnittliga vinsten på själva bryggerirörelsen i procent av hela det investerade kapitalet (ej enbart aktiekapitalet) varierade sålunda mellan 19.1 % högkonjunkturåret 1929/30 och 8.1 % krisåret 1933/34. För utdelningen på aktiekapitalet var motsvarande siffror 15.6 och 11.3 %. Någon liknande undersökning har nykterhetskommittén, närmast av kostnadsskäl, icke ansett sig böra företaga, men alla tillgängliga uppgifter tyder på att den ekonomiska ställningen, särskilt beträffande de större och dominerande företagen, fortfarande är mycket god, även om vinsterna på grund av priskontroll och höjda omkostnader på senare år förmodligen blivit lägre än tidigare.

2. Försäljningsställena Någon fortlöpande statistik över handeln med pilsnerdricka finns inte, men kommittén har, liksom på sin tid maltdryckskommittén, inhämtat uppgifter från länsstyrelserna härom. Se SOU 1936: 5 sid. 97—101 och bil. 2 till detta betänkande (sid. 325). Maltdryckskommitténs undersökning hänför sig till den 1/7 1934. Nykterhetskommittén har inhämtat motsvarande uppgifter för den 1/7 1946 och den 1/7 1949. Antalet försäljningsställen vid de olika tidpunkterna framgår av tabell 3. Ökningen från 1934 till 1949 utgör 45 % för utminuteringsställena och 33 % för utskänkningsställena. Beträffande utminuteringsställena har utvecklingen gått fortast efter kriget. Ökningen under de 3 åren 1946—49 har varit ungefär lika stor som den var under de 12 åren 1934—46. ökningen av utskänkningsställenas antal faller däremot övervägande på den tidigare perioden, ökningen har varit ojämförligt starkast på landsbygden, vilket framgår av tabellerna 4 och 5. Trots ökningen av antalet försäljningsställen på landsbygden är pilsnerförsäljningen i butiker och på kaféer fortfarande starkt koncentrerad till Tabell 3. Antalet försäljningsställen för pilsnerdricka och 1949

Ar

1934. 1946. 1949. 1

64 Bryggerier m. avhämtn.

Avhämtningsrättigheter

Summa utminuteringsställen

156 99 911

5 794 7 159 8 509

5 950 7 258 8 600

åren 1934, 1946

Utskänkningsställen

Summa utskänkningsför pils- för sprit ställen nerdricka och vin 2 030 2 653 2 710

1087 1107 1127

Ytterligare 20 bryggerier bedrev avhämtningsförsäljning i undantagsfall.

3117 3 760 3 837

Tabell 4. Utminuteringsställenas

Stockholm Göteborg Malmö Övr. städer Landsbygden Summa

fördelning

på städer och

landsbygd

Förändring i %

Antal 1934

Antal 1946

Antal 1949

1934-46

1946-49

1934-49

2 683 623 632 1042 970

2 418 712 645 1478 2 005

2 527 770 631 1750 2 942

— 10 + 14 + 2 + 42 + 107

+ 5 + 8 — 2 + 18 + 47

— 6 + 24

5 950

7 258

8 620

+ 22

+ 19

+

Tabell 5. Utskänkningsställenas fördelning på städer och (utom sprit och vinrestauranger)

Stockholm .... Göteborg — Malmö Övr. städer . Landsbygden Summa

+ 68 + 203 45

landsbygd

Förändring i %

Antal 1934

Antal 1946

Antal 1949

1934-46

1946-49

1934-49

565 108 103 596 658

677 123 95 691 1067

611 133 92 720 1 154

-f 20 + 14 — 8 + 16 + 62

— 10 + 8 — 3 + 4 + 8

+ 8 + 23 — 11 + 21 + 75

2 030

2 653

2 710

+ 31

+ 2

+ 33

Anm. För att få j ä m f ö r b a r a siffror h a r de k o m m u n e r som under perioden blivit städer eller inkorporerats med sådana r ä k n a t s som städer även 1934 och 1946.

Tabell 6. Antalet

utminuteringsställen på landsbygden och 1949

åren 1934, 1946

Antal utminuterin gsställen, på landsbygden

Stockholms län Uppsala, Södermanlands, Östergötlands och Kalmar län Jönköpings, Kronobergs, Gotlands och Blekinge län ... Kristianstads och Malmöhus län Hallands, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs och Skaraborgs län Värmlands, Örebro, V ä s t m a n l a n d s och Kopparbergs län Hela Norrland utom Frösö köping Frösö köping

368 98 293

761 189 8 668

881 276 16 906

99 7 3

410 7 2

—

—

809 13 3 18

—

storstäderna. Enbart Stockholm har fortfarande 30 % av alla utminuteringsställen och 22 % av alla utskänkningsställen i landet trots den utjämning som skett sedan 1934. Förändringarna framgår av diagram 2. På landsbygden var utminuteringsställena 1949 koncentrerade till två områden av landet, det ena omfattande Stockholms, Uppsala, Söderman65

Diagram 2. Utminuterings-

och utskänkningsställenas och landsbygd

fördelning

på städer

Antal

Utminuteringsställen för öl

8.000 Stockholm

Göteborg / Malmö

ö v r i g a stöder

J

7.000 Landskommuner

5.000 Utskänkningsställen för öl

(utom sprit- och vinrestauronger)

lands, Östergötlands och Kalmar län, det andra Kristianstads, Malmöhus, Hallands, Göteborgs och Bohus samt Älvsborgs län. På dessa två områden med c : a 43 % av landsbygdens hela befolkning kom över 97 % av landskommunernas avhämtningsställen. 55 % av avhämtningsställena på landsbygden kom på Stockholms och Malmöhus län. (1946: 66 %.) Ökningen av antalet utminuteringsställen på landsbygden är huvudsakligen lokaliserad till södra och västra Sverige, vilket framgår av tabell 6. Den största relativa ökningen visar mellan 1934 och 1946 Göteborgs och Bohus samt Östergötlands län, mellan 1946 och 1949 Älvsborgs län. Även Skånelänen visar stor ökning. Siffrorna för resp. län och år redovisas i tabell 7. 66

I större delen av landet utminuteras pilsner nästan enbart genom bryggeriernas kringförings- och rekvisitionsförsäljning. De stora skillnaderna i det relativa antalet utminuteringsställen motsvaras dock inte av någon liknande skillnad i pilsnerdricksproduktionens storlek. De områden som har ett särskilt litet antal fasta utminuteringsställen har emellertid en lägre produktion av pilsnerdricka per invånare än de delar av landet, där de fasta utminuteringsställena ligger tätt. Förhållandet belyses i någon mån av tabell 8, där för jämförelses skull även utskänkningsställena medtagits. Det bör Tabell

7. Antalet

utminuteringsställen

på landsbygden

i vissa län

Antal utminuteringsställen på landsbygden

Göteborgs och Bohus län Östergötlands län Älvsborgs län Kristianstads län Malmöhus län

Tabell 8. Antalet

18 6 31 18 275

210 65 60 96 572

357 76 217 185 721

fasta försäljningsställen och produktionen dricka inom olika områden 1949

av pilsner-

Antal fasta försäljningsställen per 10.000 invånare den 1/7 1949 Område

Stockholmstrakten (Stockholms stad, Stockholms och Uppsala län) Västra Sverige (Hallands, Göteborgs och Bohus samt Älvsborgs län) Skåne Sydöstra Sverige (Södermanlands, Östergötlands, Skaraborgs, Jönköpings, Kronobergs, Kalmar, Gotlands och Blekinge län) Bergslagen och Norrland (Värmlands, Örebro, V ä s t m a n l a n d s och Kopparbergs län samt hela Norrland)

Utminuteringsställen (inkl. hrygg.)

Utskänkningsställen för för sprit pilsner- och vin dricka

Summa fasta förs.ställen

Produktion av pilsnerdricka, liter per inv. 1948/49

33,0

6,7

2,3

42,0

48,8

17,0

4,0

22,8

20,4

25,5

5,o 2,4

3,0 1,2

33,0

3,3

6,9

19,7 17,2

0,9

3,1

0,9

4,9

15,5

Anm. Siffrorna för produktionens storlek svarar inte helt mot siffrorna för antalet fasta försäljningsställen, då försäljningsområdena givetvis inte följer länsgränserna. Genom att områdena gjorts så stora som i denna tabell, torde emellertid felen inte bli särdeles stora. (Porterbryggeriet Carnegie & Co i Göteborg h a r ej m e d r ä k n a t s i tabellen, då det säljer över hela landet.)

dock observeras att siffrorna för produktionen inom de olika områdena inte utgör något säkert mått på konsumtionens fördelning. Utskänkningsställena är inte i lika hög grad koncentrerade till storstäderna som utminuteringsställena. Det stora flertalet landskommuner saknar dock utskänkningsställen. De flesta finns i Stockholm, Kristianstads, Malmöhus, Hallands samt Göteborgs och Bohus län, men även Norrland har åtskilliga rättigheter, dock mest på turistorterna. Som framgår av tabell 9 är antalet utskänkningsställen i förhållande till folkmängden betydligt mindre än antalet utminuteringsställen. Sedan 1946 har antalet utminuteringsställen per 10.000 inv. sjunkit något i storstäder och köpingar men stigit i övriga städer och särskilt i landskommunerna (från 4.5 år 1946 till 7.5 år 1949). Utskänkningsställenas relativa antal har ökat något på landsbygden men sjunkit i städerna, särskilt i storstäderna (från 10.2 till 8.9). Utvecklingen var likartad under perioden 1934—1946. Ett visst intresse tilldrar sig frågan om de särskilda viltkor för utminutering och utskänkning som fastställts på vissa håll. I bil. 2 (sid. 330—341) återges ett antal exempel på sådana villkor, vilka visar många variationer i detaljerna. Beträffande utminuteringen kan man i detta avseende urskilja vissa huvudgrupper av bestämmelser. Sålunda är det i Stockholms län och i Göteborg vanligt att den som har försäljningsrätt endast får sälja pilsner till fasta kunder, ofta mot anteckning i kontrollbok, vilken nykterhetsnämnden har rätt att granska. I ett mindre antal fall måste varorna även personligen kvitteras av köparen. Ej ovanlig är bestämmelsen att försäljning av pilsner endast får ske genom hemsändning.

Tabell 9. Antalet

utminuteringsoch utskänkningsställen invånare Utminuteringsställen

Område

Stockholm, Göteborg, Malmö Övriga städer Köpingar Övriga l a n d s k o m m u n e r Hela landet 1949 1946 1934

per 10.000

Utskänkningsställen (inkl. vin- och spritrestauranger) Per 10.000

Antal

Per 10.000 inv.

Antal

3 928 1751 354 2 588

31,3 9,2 11,5 7,5

1 115 1 215 201 1307

8,9 6,4 6,5 3,8

8 621

12,5

3 838

5,5

7 258

10,9

3 760

5,6

5 950

9,6

5,0

På senare tid har åtskilliga städer infört det s. k. Södertäljesystemet med pilsnerförsäljning hos alla matvaruhandlare med eller utan begränsning till fasta kunder. Nykterhetsnämnden för i dessa städer ett kontrollregister över försäljarna och kontrollerar deras handhavande av rättigheterna. Försäljarna för särskilda förteckningar över de försålda kvantiteterna men ej över varje kunds inköp. Andra städer har det s. k. Linköpingssystemet med ett begränsat antal rättigheter (i Linköping 20 st. år 1949) och kundregister hos handlarna med förteckning över avstängda personer. Kundregistret kontrolleras regelbundet (t. ex. var fjortonde dag) av nykterhetsnämnden. I 8 städer (Sundbyberg, Västerås, Fagersta, Uddevalla, Åmål, Eskilstuna, Filipstad och Östersund) och 4 landskommuner (köpingarna Mellerud, Sunne och Frösö samt municipalsamhället Torsby i Fryksände kommun) handhades 1949 all utminutering av ett från privata vinstintressen avkopplat företag, i regel kallat kafébolag. I Karlstad bedrev ett sådant bolag utminutering i konkurrens med enskilda rättighetsinnehavare. I Fagersta och Frösö gällde verksamheten endast utminutering, i övriga fall även utskänkning. I Uddevalla och Åmål utnyttjade kafébolaget bryggeriets rätt till avhämtningsförsäljning. På några ställen, tidigast i Sundbyberg, sköttes utminuteringen mot fast ersättning av ett större eller mindre antal handlare ^ Sundbyberg s sy st emet), på andra platser (t. ex. Eskilstuna) hade bolaget ett fåtal egna försäljningsställen. Sundbybergssystemet i olika varianter torde för närvarande vara på frammarsch. Det har under senare år införts bl. a. i Östersund och i Frösö köping. I fråga om utskänkningen är antalet detaljvariationer av villkoren ännu flera än beträffande utminuteringen. Villkoren består dock till övervägande delen av olika varianter av de båda principerna mattvång och kvantitetsbegränsning. Maximikvantiteten är i regel bestämd till 2/3 liter, men även 1/3 liter förekommer i vissa fall (bl. a. i så gott som samtliga tillstånd i Gävleborgs län). Av landets 2 710 utskänkningsställen hade 1949 67 % mattvång och 51 % kvantitetsbegränsning. 46 % hade båda delarna. 6 län hade mattvång eller kvantitetsbegränsning för samtliga utskänkningsställen, däribland Göteborgs och Bohus län med Göteborgs stad. I Stockholms stad och Malmöhus län gällde däremot för flertalet utskänkningsrättigheter inga inskränkningar. I de flesta övriga länen var det endast ett fåtal utskänkningsställen, för vilka inskränkningar icke gällde. I Stockholm och Malmö hade inte föreskrivits kvantitetsbegränsning för någon utskankningsrättighet medan detta skett för samtliga rättigheter i Göteborg. Både mattvång och kvantitetsbegränsning har blivit vanligare sedan 1946. Då var 32 % av samtliga tillstånd i hela landet fria från dessa inskränkningar, 1949 28 %. S. k. allmännyttiga kafébolag för utskänkning av pilsner h a r funnits sedan 1922, då det första bolaget bildades i Sundsvall (Sundsvallssyste69

met).1 1949 fanns sådana bolag, så vitt kommittén kunnat utröna, i 36 städer, i köpingarna Mellerud, Sunne och Sveg samt i municipalsamhälle t Torsby, sammanlagt 40 orter, däribland flertalet större städer. Kafébolagen arbetar under mycket olika villkor på olika orter. På de flesta håll har bolaget ensamrätt till utskänkning av pilsner utan mattvång, på andra —• särskilt i storstäderna — arbetar det i konkurrens med privata kaféer. I ett fåtal fall har kafébolaget fullständigt monopol på pilsnerutskänkning i orten. Bolagen har genomgående bestämmelser om att ev. vinst utöver ränta på det insatta kapitalet skall användas för kommunens bästa eller välgörande ändamål. I ett mindre antal fall är företagen rent kommunala. Det är inte ovanligt att ortens bryggeri är delägare i kafébolagct. Beträffande kafébolagen hänvisas i övrigt till särskild redogörelse i bil. 3 till detta betänkande (sid. 356).

1 En redogörelse för Sundsvallssystemet med l i t t e r a t u r a n v i s n i n g a r finns i tidskriften Tirfing 1942 sid. 42—57.

Kap. 4. Konsumtionens och missbrukets utveckling under de senaste årtiondena 1. Konsumtionens totala omfattning Konsumtionen av öl har under hela nittonhundratalet hållit sig tämligen konstant, räknad i liter per invånare. Åren 1904/05 förbrukades i genomsnitt 27.9 liter/inv., varefter konsumtionen sakta sjönk fram till tiden för första världskriget. Under 1920- och 1930-talen steg konsumtionssiffrorna på nytt (med variationer efter konjunkturerna) och nådde högkonjunkturåren 1930 och 1939 ungefär samma höjd som vid seklets början eller 27.4 resp. 27.2 liter. Under de första krigsåren sjönk sedan konsumtionen till lägst 19.0 liter 1942 men har efter 1945 åter stigit något, dock inte mer än till 24.5 liter 1950. Tendensen är således på lång sikt något sjunkande. Denna tendens blir mera utpräglad om man tar med i räkningen att ölet under det gångna halvseklet blivit allt svagare. Före 1914 var den genomsnittliga alkoholstyrkan c:a 3.6 viktprocent, och ölkonsumtionen bestod alltså till stor del av vad som nu kallas starköl. Under mellankrigstiden (efter 1923) var alkoholstyrkan c:a 3.0 % och den är för närvarande 2.6 —2.8 %. Konsumtionen av svagdricka har sjunkit betydligt mera än ölkonsumtionen. Den är för närvarande mindre än hälften av vad den var vid seklets början (resp. 32.8 och 13.6 liter/inv.). I motsats till ölet har svagdrickat under efterkrigstiden inte återhämtat konsumtionsminskningen under de båda världskrigen. De sjunkande konsumtionssiffrorna för öl och svagdricka motsvaras av en kraftig uppgång för läskedrycksförbrukningen. Denna var obetydlig ända fram på 1930-talet, men mot dettas slut började en kraftig konsumtionsökning, vilken avstannade under de första krigsåren men fortsatte under åren 1943—47, varefter konsumtionen stabiliserats. Konsumtionen har fördubblats sedan 1939 och är nu mer än tre gånger så stor som vid 1930-talets början (7.3 resp. 24.1 liter/inv.). Härigenom har den sammanlagda förbrukningen av maltdrycker och läskedrycker så småningom något stegrats. Även mjölkkonsumtionen är numera större än på 1930-talet. Utvecklingen i detalj under de senaste 20 åren framgår av tabell 10 och diagram 3. Orsakerna till förändringarna i konsumtionsvanorna kan självfallet inte med säkerhet anges. Det förefaller emellertid som om en viss smakförskjut71

Tabell 10. Konsumtion

per invånare av öl, svagdricka, mjölk 1904—1950

öl 1 ,* (och starköl) 1904/05... 1906/10... 1911/15... 1916/20... 1921/25... 1926/30... 1930 1931 1932 1933 1934 1935 1936 1937 ...... 1938 ...... 1939 ...... 1940 ...... 1941 1942 ...... 1943 ...... 1944 1945 1946 1947 1948 1949 1950

27,9 26,2 21,2 16,8 22,6 25,2 27,4 26,7 25,fi 21,4 20,1 21,1

22,o 23,7 25,6 27,2 24,2 19,9 19,0 20,6 19,5 20,5 21,8 23,9 23,8 24,4 24,5

Svagdricka 1

Läskedrycker 2

32,8 29,3 26,6 16,7 12,1 18,5 21,9 19,9 20,1 18,6 19,6 19,7 19,1 19,5 19,4 19,1 15,5 14,5 13,3 14,4 15,8 16,o 15.8 17,2 15,8 14,9 13,6

7,3 7,i 7,4 7,2 7,8 8,6 9,2 10,4 11,6 12,8 10,5 10,0 9,7 12,6 15,3 17,5 17,7 23,4 23,8 24,1 24,1

läskedrycker

Summa m a l t - o. läskedrycker

56,6 53,7 53,1 47,2 47,5 49,4 50,3 53,6 56,6 59,i 50,2 44,4

42,o 47,6 50,6

54,o 55,1 64,5 62,9 63,4 62,2

och

Mjölk 8

210 208 206 204 202 200 199 195 192 194 193 202 234 246 240 235 231 228 227 223 217

1 Enligt »Accispliktiga n ä r i n g a r » ; årtalet avser för öl det tillverkningsår, som slutar den 30/9 angivet år. 2 T. o. m. 1940 enligt industristatistiken, fr. o. m. 1941 enligt »Accispliktiga näringar». 8 Enligt »Jordbruksekonomiska meddelanden» och uppgifter från livsmedelskomm i s s i o n e n ; i uppgifterna ingår förbrukningen för bakning, m a t l a g n i n g etc. 4 ö l e t s genomsnittliga alkoholstyrka var 1904—15: 3,6 v i k t p r o c , 1916—19: 1—2 v i k t p r o c , 1920—23: 2,8 viktproc., 1924—40: 3,0 v i k t p r o c , 1941—42: 2,5 v i k t p r o c , 1943—44: 2,1 v i k t p r o c , 1945—50: 2,5—2,8 viktproc.

ning skulle ha ägt rum från maltdrycker till speciellt de söta kolsyrade dryckerna. Med den stigande standarden har de senare trängt ut det billigare svagdrickat och den höjda köpkraften har inte föranlett någon motsvarande ökning av elkonsumtionen. Under krigsåren vann mjölken en stark ställning som måltidsdryck och denna har den i stort sett behållit, även om konsumtionssiffrorna efter kriget sjunkit något. Möjligen har mjölkpropagandan här haft en viss betydelse. 72

Diagram 3. Konsumtion av öl, svagdricka, läskedrycker liter per invånare, 1930—1950

och

mjölk,

100 90 80 70 60 50 40

öl

S \ *

Svagdricka

Läskedrycker

2. Konsumtionens omfattning inom olika orts- och befolkningsgrupper Nykterhetskommitténs undersökningar ger vissa möjligheter att studera konsumtionsvanorna inom olika orts- och befolkningsgrupper. Materialet utgöres härvid dels av en gallupundersökning som företogs i maj—juni 1946 och som omfattade hela befolkningen över 20 år, dels av en intervjuundersökning i nykterhetskommitténs egen regi som företogs bland ungdom i åldern 17—26 år i mars—maj 1947. Om undersökningarnas uppläggning, omfattning etc. se del I (SOU 1951: 43) kap. 1 och 2. Det är uppenbart att intervjuundersökningar av den typ det här gäller måste bli behäftade med stora felkällor. Det har också beträffande Svenska gallupinstitutets undersökning kunnat visas att procentsiffrorna inte är helt tillförlitliga. Detta beror delvis på den ganska stora slumpmarginal som man måste räkna med vid en sådan undersökning men framför allt på att personer med mindre goda vanor måste beräknas vara benägna att »försköna» sina uppgifter. Troligen har också Gallupinstitutets urvalsprinciper medfört att den senare gruppen blivit underrepresenterad i materialet. 73

Vissa möjligheter att missförstå frågornas innebörd torde dessutom ha förelegat. Det har emellertid visat sig att olika landsdelar och samhällsgrupper visar så många regelbundet återkommande skillnader i vanor att dessa inte kan bero på slump eller felaktiga uppgifter. Av denna anledning torde man kunna använda undersökningarnas resultat som ett tämligen säkert mått på sådana skillnader, medan däremot de framkomna procentsiffrornas nivå måste betraktas som osäker. Se del I, sid. 41 ff. I gallupundersökningen gavs två frågor angående ölkonsumtionen. Man frågade dels: »Hur ofta har Ni druckit öl (klass II) under de senaste fyra veckorna?» och dels: »Hur mycket öl drack Ni senaste lördagen?» På den första frågan gavs fyra svarsalternativ: »dagligen eller så gott som dagligen», »mera sällan», »ingen gång» (under de senaste fyra veckorna) och »förtär aldrig öl». Frågorna ställdes endast till dem som på en tidigare fråga förklarat sig inte vara absolutister. Resultaten bekräftade till stor del vad som redan är känt genom erfarenheten. Det var fem gånger så många män som kvinnor som sade sig dricka öl dagligen och mer än tre gånger så många män som överhuvud taget druckit öl under fyraveckorsperioden. Frekvensen av ölförtärare stiger med inkomst och socialgrupp. Särskilt påfallande är den relativt täta ölkonsumtionen i socialgrupp 1 (av Gallupinstitutet kallad »bättre situerade») där både antalet dagliga och månatliga konsumenter var ungefär dubbelt så stort som bland »medelklass» och »arbetare». Mellan de senare grupperna fanns ingen säker skillnad. I de olika åldrarna var skillnaden i fråga om männen ganska liten i åldrarna 25—65 år, medan årsklasserna under 25 och över 65 år visade lägre konsumtionsfrekvens än medelåldrarna. Bland männen mellan 50 och 65 år var det ungefär tre gånger så vanligt med daglig ölförtäring som bland männen i 20—25 årsåldern. Bland kvinnorna var siffrorna tämligen lika (och låga) i alla åldrar. Storstäderna visar som väntat en betydligt tätare förtäringsfrekvens, medan övriga städer och tätorter samt jordbruksbygden endast skiljer sig beträffande de dagliga vanorna, som är väsentligt sällsyntare bland jordbruksbefolkningen. På frågan hur mycket öl som dracks senaste lördagen svarade omkring en fjärdedel av männen och nio tiondelar av kvinnorna att de inte drack något alls. Av de övriga uppgav den övervägande majoriteten en tredjedels liter eller mindre. Någon nämnvärd skillnad mellan olika ortsgrupper förekom inte, inte heller mellan olika åldrar. En viss tendens till större förtäringsmängder vid högre ålder kunde dock urskiljas. Mellan socialgrupperna var skillnaderna däremot påtagliga. Det var avsevärt flera ur gruppen »bättre situerade» (särskilt bland kvinnorna) än bland medelklass och arbetare som överhuvud taget druckit öl den angivna dagen, men när det gällde förtäringsmängder över en tredjedels liter var förhållandet omvänt. Arbetarna låg här otvetydigt främst. 74

Vid ungdomsundersökningen gavs endast den första av de nyssnämnda frågorna med formuleringen: »Hur ofta har Ni under senaste månaden förtärt öl (klass II)?» Svarsalternativen var desamma som vid gallupundersökningen med någon ytterligare specificering. Huvudintrycket av svaren är att ölförtäring bland ungdomen är tämligen sällsynt. Dagliga ölvanor förekommer praktiskt taget inte alls. Så ofta som en gång i veckan uppger sig endast 10 % av pojkarna och 2 % av flickorna ha druckit öl och det är endast 59 resp. 23 % som över huvud taget dricker öl. Anmärkningsvärt är att det både bland män och kvinnor är flera som smakat sprit än som smakat öl, bland flickorna t. o. m. dubbelt flera, en skillnad som går igen i alla ortsgrupper och åldersklasser. De olika ortsgrupperna visar i fråga om ungdomen samma bild som gallupundersökningen gav av den vuxna befolkningen, d. v. s. den mera ofta upprepade förtäringen är vanligare i storstäderna medan förtäring över huvud taget är ungefär lika vanligt överallt. Det senare gäller dock endast bland männen, bland kvinnorna är även sporadisk ölförtäring vanligare i städer och storstäder. 20 % av storstadspojkarna dricker öl minst en gång i veckan men bara 7 % av landsbygdspojkarna. Motsvarande för flickorna är 5 % och 1 %. Som man kan vänta växer antalet ölkonsumenter med åldern. Av 17-åringarna brukar 35 % av pojkarna och 11 % av flickorna någon enstaka gång dricka öl, men endast 4 % av pojkarna och inga alls av flickorna dricker öl så ofta som en gång i veckan, ölförtäringen ökar så småningom. Vid 20-års åldern har omkring 60 % av pojkarna gjort bekantskap med öl och 10 % dricker nu öl en gång i veckan. Motsvarande siffror för de 20-åriga kvinnorna är 20 % och 2 %. Vid 26 år slutligen är andelen ölförtärare bland männen 76 % och de mera regelbundna konsumenterna 16 % mot resp. 30 % och 4 % bland kvinnorna. Både gallupundersökningen och ungdomsundersökningen visar att ölkonsumtionen i regel går parallellt med spritkonsumtionen (ehuru bland ungdomarna på en lägre nivå). Endast i undantagsfall förekommer det att den som inte alls eller sällan dricker sprit är mera regelbunden ölkonsument. Tabeller och diagram med mera detaljerade uppgifter finns i kommitténs statistiska undersökningar kring alkoholfrågan (del I sid. 59). 3. Missbruket av öl a. Tidigare

undersökningar

Pilsnerns betydelse som berusningsmedel har behandlats i ett flertal artiklar i Tidskrift för nykterhetsnämnderna. Professor Alfred Petrén påtalade 1926 (h. 5) lättheten, särskilt i Stockholm, att köpa stora mängder pilsner, vilket visat sig ödesdigert för ett stort antal av de alkoholister som han haft under sin vård. Följande år (1927 h. 2) meddelade assistenten 75

Einar Ljungström vissa erfarenheter från Venngarn. Av c : a 800 undersökta fall hade pilsnern spelat en väsentlig roll för c:a 600 och av dem hade 80 å 90 (10—11 %) i det närmaste enbart begagnat sig av pilsner som berusningsmedel. Dåvarande chefen för Venngarn, numera överdirektör Hardy Göransson, skrev 1932 (h. 3) en uppsats i samma ämne, där han utan att anföra statistik redogjorde för olika former av pilsnermissbruk och särskilt påtalade pilsnerdrickandet på arbetsplatserna, kafésittandet och pilsnerns betydelse som tillägg till spritransonerna. I en 1938 utgiven broschyr (»Vad jag tänker om öl») har generaldirektör Axel Höjer bl. a. refererat sina erfarenheter från åren 1928—32, då han var ordförande i Malmö nykterhetsnämnd. Av nämndens klientel under dessa år (sammanlagt 920 personer) hade 189 eller c:a 20 % pilsnern som huvudsaklig berusningskälla. Den senaste mera utförliga framställningen i ämnet har författats av nuvarande direktören för Venngarn John Lönnberg (Tirfing 1943, h. 2). Lönnberg stödde sig dels på sina allmänna erfarenheter från Venngarn åren 1936—43 och dels på ett par särskilda undersökningar rörande de vid en viss tidpunkt inskrivna. Vid den ena av dessa senare betecknades 36 % som m a r k a n t a pilsnermissbrukare och 7 % som rena pilsneralkoholister, vid den andra (mars 1943) ansågs 12 % huvudsakligen använda pilsner och ytterligare 6 % pilsner tillsammans med rödsprit. Lönnberg sammanfattade sina erfarenheter i påståendet att pilsnern vore källan till minst en tiondel, av det grova missbruket och sannolikt spelade en viktig roll för omkring en tredjedel. I fortsättningen gavs åtskilliga exempel. I städerna vore kafédrickandet viktigast, på landsbygden den från bryggeribilen inköpta pilsnern, som ofta förtärdes i stora mängder (»25, 50 upp till 100 flaskor»). Lönnberg hänvisade till Göranssons artikel 1932 men påpekade att pilsnerdrickandet på arbetsplatserna — särskilt inom byggnadsfacket — sedan dess väsentligt minskats. Med anledning av Lönnbergs artikel inhämtade snabbutredningen kompletterande uppgifter från de båda övriga större alkoholistanstalterna, Svartsjö och Åsbrohemmet (SOU 1944: 3 sid. 71). I tabell 11 återges utredningens siffror i sammandrag. Tabell 11.

Alkoholistern as Venngarn

berusningsmedel Svartsjö

Berusningsmedel

Summa

76 Åsbrohemmet

Sammanlagt

Antal

Proc. Antal

Proc

Antal

Proc

Antal

Proc.

36 19 186 31 28

12,0 6,3 62,0 10,3 9,4 100,0

39 33 151 8 12

16,o 13,6 62,2 3,3 4,9

21 46 148 3 15

9.0 19,7 63,5 1,3 6,5

96 98 485 42 55

12,4 12,6 62,5 5,4 7,1

100,0

100,0

100,o

Snabbutredningen drog av ovanstående siffror i jämförelse med anhållningsstatistiken den slutsatsen att »de fylleriförseelser, som förorsakas av omåttlig pilsnerförtäring och av användande av teknisk sprit, i stor utsträckning hänföra sig till alkoholister eller andra grova alkoholmissbrukare». b. 0/ som uppgiven

berusning skälla vid

fylleriförseelser

Snabbutredningen sammanställde vissa uppgifter, som av fylleristerna lämnats till polisen angående berusningskällorna. Från 30 städer av olika storlek, däribland Göteborg men ej Stockholm och Malmö, fanns jämförbara uppgifter för åren 1938--1942 (sid. 55—67). Utredningen konstaterar att uppgifterna visserligen inte är så tillförlitliga att man av dem kan dra säkra slutsatser om fylleriets orsaker ett bestämt år, men anser att större förskjutningar i uppgifterna från det ena året till det andra måste tyda pä att verkliga förändringar av berusningsorsakerna inträffat. Nykterhetskommittén har kompletterat snabbutredningens siffror för åren 1943—1948. Resultatet framgår av tabell 12. Pilsnerns minskade andel i fyllerifallen är påfallande. Medan hela antalet fyllerianhållanden i de undersökta orterna stigit från 10.400 till 15.000 har antalet uppgivna pilsnerfall minskat från 1.059 till 408 eller från 10 % till 2—3 % av hela antalet, vilken senare nivå varit oförändrad de fem senaste av de undersökta åren. c. Nykterhetskommitléns holistanstalter

rundfråga

till länsnykterhetsnämnder

och alko-

Med anledning av den påfallande minskningen av pilsnerfallen i anhållningsstatistiken har nykterhetskommittén infordrat vissa uppgifter från Tabell 12. Av anhållna fyllerister

uppgivna

berusning

skällor

Därav med uppgiven berusningskälla År

1938 1939 1940 1941 1942 1943 1944 1946 1947 1948

Hela antalet anhållanden (i 30 städer)

10 429 11 389 11807 11853 13118 13 424 12 101 12 972 11803 11958 14 991

Restaurang (enbart)

Privat och litersupn.

Pilsner (enbart)

Annat och komb.

Antal

Proc. Antal

Proc. Antal

Proc. Antal

Proc.

2 250 2 515 2 402 2 894 4 521 4 407 3 937 4 203 3 600 3 870 4 210

21,6 22,1 20,3 24,4 34,5 32,8 32,5 32,4 30,5 32,4 28,1

43,o 49,5 53,i 51,5 42,2 47,2 48,i 48,4 49,2 48,9 52a

10,1 9,8

25,3 18,6 18,6 19,1 18,9 16,5 16,6 16,4 17,5 16,4 17,1

4 481 5 638 6 270 6 099 5 541 6 336 5 825 6 281 5 803 5 854 7 812

1059 1116 939 595 574 465 333 367 335 270 408

8,o 5,o 4,4 3,5 2,8 2,8 2,8 2,3 2,7

2 639 2120 2196 2 265 2 482 2 216 2 006 2121 2 065 1964 2 561

länsnykterhetsnämnder och alkoholistanstalter angående pilsnern som berusningskälla. Frågeformulären som utsändes under sommaren 1946 hade följande lydelse: \. 2. 3. 4. 5. 6. 7-

Iakttogs någon minskning i pilsnerdrickats betydelse som berusningsmedel för alkoholister efter prishöjningen den 1 januari 1940? Efter sänkningen av alkoholhalten i pilsnerdricka under våren och sommaren 1941? Efter den ytterligare sänkningen av alkoholhalten under våren och sommaren 1943? Iakttogs någon ökning i pilsnerdrickats betydelse som berusningsmedel efter höjningen av alkoholhalten hösten 1944? Har några andra förändringar iakttagits i detta hänseende? Allmänt omdöme om pilsnerdrickats betydelse som berusningsmedel för alkoholister? Bygger de föregående uppgifterna på statistik eller på allmänna intryck? Om statistik finnes, vilka siffror stödes uppgifterna på?

Svar inkom från 21 länsnykterhetsnämnder och 14 anstalter. 8 nämnder hade infordrat uppgifter även från de kommunala nämnderna och 4 från polismyndigheterna. Som huvudresultat av undersökningen kan konstateras att de tillfrågade nämnderna och anstalterna i regel inte kunnat m ä r k a några förändringar i pilsnerns betydelse för alkoholisterna under den angivna tidsperioden. Omdömena bygger dock nästan uteslutande på allmänna intryck. Någon tillförlitlig statistik (utöver Venngarns-undersökningen 1943) synes ingenstans ha förts. Svaren på de olika frågorna fördelar sig som följer. Anstalter

Nämnder Frågans n u m m e r

1. 2. 3. 4.

Minskning 1940 , Minskning 1941 Ytterligare minskning 1943 Ökning 1944

Ja

Nej

Vet inte

Ja

Nej

Vet inte

4 2 2

17 12 12 13

4 5 7 6

1 2 2

7 7 6 10

G 5 6 4

—

På fråga 5 (andra ändringar i konsumtionen) har de flesta svarat nej. Ett par länsnykterhetsnämnder säger sig ha märkt ökad konsumtion, som förmodas bero på ökad aktivitet av bryggeriutkörare och av ett ökat antal försäljningsställen. Flera av dem som inte velat uttala en bestämd mening har sagt »kanske», »möjligen» etc. De har här ovan räknats under rubriken »vet inte». Det förefaller som om minskning av alkoholhalten i pilsnern skulle ha betytt minst för de mest förfallna alkoholisterna, vilket ju är rimligt. Di78

rektören för Åsbrohemmet anser t. ex. att pilsnerkonsumtionen ökat, dels därför att det nu behövs större mängder för att bli berusad, dels därför att man i större utsträckning än förr använder pilsner som »groggvirke» till rödsprit, hårvatten o. d. Å andra sidan meddelas från Kurön, som har lindrigare fall, att pilsnerns betydelse starkt minskats. »Pilsnergubbarna håller på att försvinna från Kurön». Dagöholm, som har endast yngre alkoholister och som började sin verksamhet 1939, uppges ytterst sällan ta emot någon pilsnermissbrukare. På fråga 6 (pilsnerns betydelse i allmänhet) har mycket skiftande svar avgivits. De flesta av de tillfrågade vill dock tillmäta pilsnern stor betydelse, vilket framgår av nedanstående sammanställning, där svaren grupperats efter den huvudsakliga innebörd som de tycks ha.

Nämnder Anstalter

•

Stor

Viss

Ingen

betydelse

betydelse

betydelse

8 10

12 4

— —

. .

v et

lnte

1 —

Bland angivna omdömen må följande citeras: Uppsala län: framträdande berusningsmedel, mera i städerna än på landsbygden Östergötlands: huvudsaklig berusningskälla på landsbygden, i städerna större betydelse som ekonomiförstörare än som berusningskälla Jönköpings: i städerna jämförelsevis stor betydelse, på landsbygden obetydlig Kronobergs: framförallt för återfallsfyllerister och för ungdomar Blekinge : stor betydelse för äldre alkoholister, tattare m. fl., endast undantagsvis för ungdomen Malmöhus: störst betydelse för ungdom (betydligt bättre på de nöjesplatser, där pilsnerutskänkningen upphört) och alkoholister Göteborgs och Bohus: huvudsakligen för alkoholister som ersättningsmedel för sprit, ofta i förening med teknisk sprit Västmanlands: betydelse för grövre alkoholister, ej för ungdomen Kopparbergs: stor betydelse genom lättillgänglighet och som påspädning, bl. a. + bromyl Västernorrlands: de flesta kommuner anser pilsnern ha »en viss betydelse», många »stor betydelse» och 5 kommuner »ingen betydelse» Västerbottens: betydelsen obestridlig, men olika på olika orter Norrbottens: stor betydelse på grund av lättillgängligheten, särskilt lätt att få från bryggeribilarna. 79

^jämförelsevis stor roll, framför allt i förening med sprit eller sömntabletter, men även enbart Kurön: huvudsakligen understödjande och i brist pa bättre Dagöholm: . , .*%«,.! i * i«* n stor skillnad på Dagöholm och t. ex. Åsbro, pa Dagoholm mycket liten roll, på Åsbro dominerande Vårnäs: . mest bland äldre patienter; mycket pilsner + litet sprit vanligt Västkusthemmet: alltjämt huvudsakligaste berusningsmedlet för många, störst betydelse tor dem som är avstängda från sprit Åsbrohemmet: . .. , pilsnern har en central ställning bland berusningsmedlen; på senare tid alltmer + teknisk sprit, särskilt hårvatten (Åsbro har de mest hopplösa interneringsfallen, om man bortser från dem som på grund av kriminalitet eller sinnessjukdom kommer till Venngarn eller Svartsjö) ""sällan »pilsnergubbar» (Härnöhemmet, som är en privat anstalt, har endast frivilligt ingångna, i regel mindre avancerade alkoholister). d. Nykterhetsnämndernas riksförbunds undersökning 1946 Nykterhetsnämndernas riksförbund riktade 1946 några frågor till de kommunala nykterhetsnämnderna genom förmedling av resp. länssammanslutningar. Materialet har ställts till nykterhetskommitténs förfogande och underkastats en översiktlig bearbetning inom kommitténs sekretariat. Frågorna gällde nykterhetstillståndet i allmänhet och bland ungdomen, ev. anmärkningar mot den gällande pilsnerförsäljningsordningen samt nykterhetsnämndernas önskemål betr. pilsnerförsäljningen. Här beröres endast de frågor som gäller pilsnern. Svar inkom från 54 städer och 904 landskommuner, alltså från knappt halva antalet. I vissa län var svarsprocenten hög, i andra mycket låg. I några fall hade frågorna besvarats av vederbörande länsfunktionär (ordförande eller ombudsman), i andra lämnades endast en statistisk redogörelse för svaren. För de län, som lämnat särskilda uppgifter rörande de olika kommunerna, har inom kommitténs sekretariat undersökts i vad mån de kommuner som svarat är representativa för hela länet i fråga om fördelning på olika storleksgrupper. Detta har ansetts vara fallet beträffande 8 län, från vilka sammanlagt 484 kommuner av 756 svarat, nämligen Stockholms, Uppsala, Södermanlands, Jönköping, Hallands (samtliga kommuner), Värmlands, Västmanlands och Västernorrlands, vilka också tillsammans kan sägas vara tämligen representativa för hela landet. Dessutom har uppgifterna för städerna i Blekinge och Skaraborgs län ansetts kunna användas. I tabell 13 återges några resultat av undersökningen, varvid endast uppgifterna från de först nämnda 8 länen beaktats. Siffrorna torde kunna sägas ge en bild som i huvudsak överensstämmer med resultatet av nykterhetskommitténs rundfråga. 80

Tabell 13. Nykterhetsnämndernas uppgifter berusning skällor

Län

Stockholms Uppsala Södermanlands Jönköpings Hallands Värmlands Västmanlands Västernorrlands Summa

Hela antalet kommuner

Därav som svarat

120 87 95 136 91 92 68 67 756

%

e. Sammanfattning

av uppgifter

om

angående

alkoholisternas

Därav uppgivit att som berusningskälla förekommit pilsner enbart

pilsner + annat

76 42 51 88 91 41 41 54

3 4

484 100

Summa

3 9 10 5 13

17 4 9 5 10 10 5 13

9 2 1

ölmissbruk

Som en sammanfattning av de företagna undersökningarna och övrigt material torde man våga fälla det omdömet, att enbart pilsner för närvarande endast i ett ganska begränsat antal fall användes som berusningsmedel, troligen mest av grövre alkoholister som har svårt att komma över sprit. Däremot synes ölet spela en större roll som »påspädning» och som uppblandningsmedel för teknisk sprit. Nykterhetskommittén har även låtit företaga en undersökning av sambandet mellan bl. a. ölförsäljning och fylleri. Av undersökningen, som närmare refereras i del I (sid. 294 ff.) framgår att något statistiskt påvisbart samband inte existerar. (Till ett liknande resultat kommer en specialundersökning rörande ett mindre antal städer, där försäljningsformerna ändrats, vilken företagits av »Institutet för maltdrycksforskning», en bryggeriindustrin närstående institution. Se kap. 8 sid. 150). ölets andel i det totala fylleriet är tydligen så liten att även ganska stora fluktuationer i konsumtionen inte påverkar fylleriets totala nivå i sådan mån att den med statistiska metoder kan skiljas från fluktuationer av andra anledningar. Därtill kommer att det med all säkerhet är ett relativt litet skikt av pilsneralkoholister som huvudsakligen berusar sig med pilsnerdricka. Deras konsumtion kan förmodas vara tämligen oförändrad, även om den totala förbrukningen av öl som måltids- och läskedryck varierar. Det är därför naturligt att variationerna i konsumtionen inte påverkar fyllerisiffrorna. Man får dock inte därav dra den slutsatsen att pilsnerfylleri inte skulle existera eller att pilsnerfylleriet inte i och för sig skulle vara ett påtagligt nykterhetsproblem utan endast den slutsatsen att storleken av detta problem inte följer den totala ölkonsumtionens förändringar. 81

Kap. 5. Verkan på den mänskliga organismen av maltdrycker med olika alkoholhalt Inledning Undersökningar om olika starka maltdryckers alkoholverkan har tidigare företagits såväl i Sverige som i utlandet. 1911 års nykterhetskommitté föreslog 1914 att alla maltdrycker utom svagdricka skulle säljas enligt rusdrycksförsäljningsförordningen. Häremot reserverade sig kommittéledamoten professor Torsten Thunberg, och han fick också i uppdrag av dåvarande finansministern att närmare utreda frågan. Prof. Thunbergs utlåtande bifogades propositionen (nr 242) till 1914 års senare riksdag och finnes återgivet i det Förslag till förordning angående försäljning av pilsner m. m., som avgavs den 22 mars 1918 av tillkallade sakkunniga (s. 32—48). Frågan diskuterades ytterligare i det kommittébetänkande, som avgavs 1922 av 1920 års maltdryckssakkunniga, bland vilka prof. Thunberg var ordförande. Den utredning, som ligger till grund för de nuvarande bestämmelserna, gjordes 1922 på uppdrag av kontrollstyrelsen av nuv. professorerna Einar Hammarsten och Göran Liljestrand (SOU 1922:37, s. 119— 134). Den sistnämnda undersökningen bestod i laboratorieförsök och gällde närmast var den övre alkoholgränsen för pilsnerdricka borde sättas. Det gäller emellertid för de nämnda undersökningarna liksom för ett par senare amerikanska att de endast omfattat ett färre antal försökspersoner utan att hänsyn tagits till dessas vana vid alkohol, att relativt grova och okänsliga prov på graden av påverkan använts, och att endast enstaka blodprov för fastställande av alkoholhalten i blodet kommit till användning. Systematiska undersökningar rörande maltdrycker med en alkoholhalt av mindre än 3.2 viktprocent saknas helt. Med anledning härav har nykterhetskommittén efter vederbörligt tillstånd uppdragit åt laborator Leonard Goldberg att vid Karolinska institutets farmakologiska avdelning verkställa en ny undersökning. För resultaten av denna redogöres utförligt i en särskild publikation (SOU 1951: 44). Här nedan återges i sammandrag undersökningens uppläggning och viktigare resultat. Problemställning För en vetenskaplig undersökning av frågan om alkoholens effekt på den mänskliga organismen måste i första hand begreppet alkoholpåverkan 82

definieras. Detta har i föreliggande undersökning skett så, att med alkoholpåverkan avses den ändring i prestationsförmågan som uppstår efter alkoholförtäring och som endast är att tillskriva denna. Prestationsförmågan måste därför kunna mätas och dess förändring jämföras med prestationsförmågan dels före förtäringen, dels hos kontroller som fått genomgå samma undersökningar och prov men utan att förtära alkohol. Härvid har använts vissa mätningsmetoder som tidigare utarbetats av laborator Goldberg. Vidare har blodprov tagits med jämna mellanrum, så att ändringarna i prestationsförmågan kunnat jämföras med den vid varje prövningstillfälle rådande blodalkoholhalten. De frågeställningar vilka främst varit aktuella är följande: 1) Vilken roll spelar alkoholhalten hos de tillförda maltdryckerna? Huru stor kvantitet maltdrycker av olika halt måste minst förtäras för att man skall kunna påvisa någon påverkan? 2) Föreligger någon skillnad i påverkan, om samma mängd maltdrycker av olika halt fortares på fastande mage eller tillsammans med mat? 3) Föreligger någon skillnad i graden av påverkan om samma mängd alkohol tillföres som maltdryck, starksprit 1 eller utspädd starksprit, 1 t. ex. som »grogg»? 4) Föreligger någon skillnad mellan måttliga alkoholförtärare och utpräglat alkoholvana individer med avseende på blodalkoholhalten eller graden av påverkan? 5) Kan effekten av smärre mängder maltdrycker iakttagas på funktioner, vilka direkt förekommer i det praktiska livet? Undersökningens förlopp Undersökningen har disponerats på följande sätt: A. Laboratorieförsök med maltdrycker, innehållande 1,9, 2,6 resp. 3,2 viktprocent alkohol, på fastande mage och tillsammans med måltid, hos måttliga alkoholförtärare och hos utpräglat alkoholvana. Blodalkoholkurvan har följts kontinuerligt och likaledes har graden av påverkan följts med kvantitativa prov. Jämförelse har gjorts dels med personer som fått undergå samma prov utan alkoholtillförsel, dels med personer som fått förtära spritdrycker såväl i form av brännvin som utspädda med kolsyrad dryck till »grogg». B. Praktiska försök för att direkt undersöka huruvida de i laboratorieförsök vunna resultaten även återfinnes i fältförsök, dels med bilförare, dels med telegrafister. I dessa försök har endast 3.2 % maltdryck använts. Jämförelse har gjorts dels med personer som fått genomgå samma prov men utan alkoholtillförsel, dels med personer som fått förtära starksprit i 1 Med »starksprit» avses i detta kapitel spritdrycker.

stället för maltdryck; dels med laboratorieförsök med ett antal av de personer som deltagit i bilförsöken. Laboratorieförsöken har utförts med två serier av försökspersoner. En serie omfattade måttliga alkoholförtärare (14 personer), vilka i fråga om alkoholvanor, förbrukning av spritdrycker etc. motsvarar vad som enligt nykterhetskommitténs systembolagsundersökning gäller för män över 25 år i Stockholm(jfr SOU 1951:43 sid. 61 ff). Den andra serien omfattade utpräglat alkoholvana individer, framför allt med vana vid ett mera omfattande pilsnerbruk (23 personer). Flertalet inom denna grupp kan anses som alkoholmissbrukare; de flesta av dem hade sålunda varit föremål för åtgärd av nykterhetsnämnd eller haft lindrigare eller grövre nykterhetsanmärkningar. Resultat i fråga om blodalkoholhalten Då påverkan i stort sett följer blodalkoholhalten och dess variationer, gjordes först en omfattande utredning av blodalkoholkurvan och dess förlopp. De faktorer, som i första hand betingar skillnader i blodalkoholkurvans höjd mellan olika individer då samma alkoholmängd förtärts, är kroppsvikten, tidpunkten i förhållande till förtäringen, uppsugmingshastigheten, kurvans allmänna nivå, förbränningens storlek, förtäring med mat eller på fastande mage, dryckens alkoholstyrka och dryckens karaktär (t. ex. spritdryck eller maltdryck). Däremot synes graden av alkoholvana inte inverka på blodalkoholkurvan. Om en absolutist och en alkoholmissbrukare förtär samma mängd, får de under i övrigt lika förhållanden samma promille alkohol i blodet. Kroppsvikt. I första hand är det den per kg kroppsvikt förtärda mängden alkohol, som bestämmer blodalkoholkurvans förlopp. Individens kroppsvikt spelar därför en bestämd roll och kan d extrema fall medföra variationer på 50—100 %. Tidpunkt. Den högsta halten uppnås i regel 50—70 minuter efter förtäringen. Någon gång kan maximum inträffa snabbare, efter 40—50 minuter; andra gånger betydligt senare, i något enstaka fall först efter 150— 180 minuter. Före denna tidpunkt är halten i stigande, och efter inträdande av maximum är halten i avtagande. Uppsugningshastigheten. Vid långsam uppsugning övergår alkoholen endast så småningom till blodet. Detta medför att blodalkoholkurvan stiger långsamt och att maximihalten blir relativt låg. Vid snabb uppsugning övergår alkoholen snabbt till blodet och kan där t. o. m. skjuta upp i en topp över kurvans allmänna nivå. Maximum blir högt och inträffar ofta tidigt. Uppsugningshastigheten torde i viss utsträckning vara karakteristisk för den enskilde individen. Att blodalkoholkurvan skjuter upp i en topp 84

över kurvans allmänna nivå, förekommer främst efter starksprit, intagen på fastande mage, men kan även förekomma efter öl. Denna »resorptionstopp» kan i extrema fall skjuta över kurvans allmänna nivå med 50—85 %. Kurvans allmänna nivå. En faktor av samma betydelse som maximihalten är kurvans allmänna nivå vilken varierar mellan olika individer. Försökspersonerna kan ha förtärt samma mängd, de har samma kroppsvikt, men det föreligger ändå en skillnad i kurvornas allmänna nivå. Skillnaden kan uppgå till 20—30 %. Förbränningens storlek. Den hastighet, varmed alkoholen lämnar kroppen, betingas till största delen av dess nedbrytning (»förbränning») i levern; endast i genomsnitt 2—5 % lämnar kroppen med utandningsluften, urinen, saliven och svetten. Den totalt försvunna mängden alkohol per tidsenhet uppgår vid förtäring av smärre mängder till i genomsnitt 6—8 g alkohol per timme för en person som väger 70 kg. Detta motsvarar c:a 1 flaska (1/3 liter) öl (1 flaska 2.6 % = 8.6 g, 1 flaska 3.2 % = 10.6 g alkohol). Den per tidsenhet totalt försvunna mängden alkohol ändras emellertid med mängden tillförd alkohol, framför allt om alkoholen intages som maltdryck. Detta förhållande har tidigare icke iakttagits, men det framkommer klart, när försöken planeras såsom i denna undersökning. Vid en förtärd mängd av 1—2 flaskor öl försvinner omkring 70—80 mg alkohol per kg och timme, således 5—5.6 gram alkohol per timme för en person på 70 kg. Detta motsvarar ungefär 2/3 flaska (22 cl) 2.6 % öl per timme. Vid en förtäring av t. ex. 15—17 flaskor försvinner däremot icke mindre än 19 gram alkohol per timme för en 70 kg person, vilket innebär nästan en fyrdubbling, eller omkring 2.2 flaskor (72 cl) 2.6 % öl per timme. 4 flaskor kan försvinna på 4 timmar men 12 flaskor på 8 timmar. För starksprit är denna ökning inte alls så framträdande. Vad här sagts gäller såväl vana som ovana alkoholkonsumenter, om de förtär samma mängd. De vana förtär emellertid i regel betydligt mera (se nedan). Förtäring på fastande mage eller tillsammans med måltid. För starksprit är det känt att en nedpressning av kurvan framkommer, om alkoholen intages tillsammans med föda, jämfört med kurvan efter alkohol på fastande mage. Nedpressningen kan uppgå till 50—70 %. Samtidigt fördröjes uppsugningen, yttrande sig i ett sent uppträdande maximum, i vissa fall först efter 180 minuter. För maltdrycker ligger dessa förhållanden till på ett annat sätt. För 2.6 % öl kunde någon skillnad i blodalkoholkurvans förlopp icke konstateras, när alkoholen den ena gången förtärdes på fastande mage och den andra gången tillsammans med mat. För 1.9 % öl torde samma förhållande råda. För 3.2 % öl får man däremot en viss nedpressning av kurvan, om alkoholen intages tillsammans med föda. Nedpressningen uppgår till i genomsnitt 15—20 %. 85

Den förtärda maltdryckens alkoholhalt. Om samma mängd fortares av olika maltdrycker, t. ex. 3 flaskor, kommer alkoholhalten i drycken självfallet att avgöra blodalkoholkurvans förlopp. Halten spelar emellertid en viss roll även för uppsugningshastigheten etc. a) Maximihalten i blodet blir relativt sett högre, ju högre halten av alkohol är. 3.2 % öl uppsuges något snabbare än 2.6 % resp. 1.9 % öl. b) Fördelningen ändras något med halten, kurvans allmänna nivå höjes, ju högre halten är. c) Den totala förbränningen minskar något med ökande halt av alkohol i maltdrycken. Förtäring av samma mängd alkohol ger således som regel en högre maximal blodalkoholhalt genom en starkare alkoholdryck än en svagare. Den förtärda dryckens natur: maltdryck eller starksprit. Starksprit uppsuges betydligt snabbare om den intages på fastande mage, än om den intages tillsammans med mat, vilket inte gäller för öl i samma utsträckning. (Blodalkoholhalten ökar i förra fallet med 50—70 % för starksprit, med 15—20 % för 3.2 % öl men ej alls för 2.6 % öl.) Kurvans allmänna nivå efter förtäring av starksprit är 20—30 % högre än nivån efter förtäring av motsvarande mängd maltdrycker, och den totalt försvunna mängden alkohol per tidsenhet är efter förtäring av smärre mängder alkohol i form av starksprit i genomsnitt ca 10—15 % mindre än för motsvarande mängd maltdrycker. Vid större doser framkommer ytterligare en viktig skillnad: den ökning av förbränningshastigheten till det flerdubbla som kännetecknar maltdryckerna, när den förtärda mängden ökar, återfinnes icke i samma utsträckning för starksprit. Som exempel må nämnas att en förtärd mängd av 1.5 g alkohol per kg kroppsvikt intagen som maltdryck (12 flaskor 2.6%) är helt försvunnen efter 8 timmar, medan samma mängd alkohol intagen som starksprit (30 cl) är helt försvunnen först efter 13 timmar. Den försvunna mängden alkohol motsvarar för 2 . 6 % öl 181 mg och för starksprit endast 116 mg alkohol per kg och timme. Utspädes starkspriten till samma halt som öl (t. ex. till »lättgrogg» med en halt av 2.6 vikt %) blir maximivärdet i blodet fortfarande högre än för öl; ökningen är i genomsnitt 10—20 %. Kurvans allmänna nivå ansluter sig helt till kurvan för starksprit och är således 20—30 % högre än för öl; den hastighet, varmed alkoholen försvinner, ansluter sig helt till den som gäller för starksprit. Resultat i fråga om påverkan Påverkan följer i stort sett blodalkoholkurvans förlopp. Understiger blodalkoholhalten ett visst värde, en viss gräns, ett s. k. tröskelvärde, uppträder emellertid ingen mätbar påverkan. Så snart blodalkoholhalten stiger över 86

detta värde, uppträder en påverkan, som snabbt ökar, ju högre halten stiger. Den når sitt maximum omkring blodalkoholkurvans maximun och avtar sedan, när blodalkoholhalten åter avtar. Denna gräns, där påverkan börjar, tröskelvärdet, visade sig hos måttliga alkoholförtärare i genomsnitt ligga omkring 0.2—0.4 %> alkohol i blodet, medan den hos utpräglat alkoholvana varierade mellan 0.4 och 0.7 %0. De på sid. 83 framlagda frågeställningarna (1—5), torde diskussionsvis k u n n a besvaras på följande sätt (sidhänvisningarna gäller den utförliga redogörelsen i SOU 1951:44). 1) a. Vilken roll spelar alkoholhalten hos de tillförda maltdryckerna? Storleken av påverkan hos en och samma person står i tämligen direkt proportion till alkoholstyrkan hos den förtärda maltdrycken. Därvid måste beaktas, att alkoholhalten i blodet måste överstiga ett visst tröskelvärde, en viss minsta halt, för att påverkan skall kunna konstateras. Om en person med måttliga alkoholvanor dricker exempelvis två flaskor maltdrycker, är det i flertalet fall så, att ingen påverkan kan konstateras när drycken har en alkoholhalt av 1.9 % eller 2.6 %, och även mera sällan om halten är 3.2 % (tab. 17 sid. 62). Fortares tre flaskor, kan en viss påverkan i regel konstateras såväl efter en alkoholhalt i drycken av 2.6 % som 3.2 % (sid. 125). För alkoholmissbrukare kan emellertid tröskelvärdet ligga betydligt högre, vilket innebär att i vissa fall ingen påverkan kan konstateras ens efter tre flaskor 3.2 %. b. Hur stor kvantitet maltdrycker av olika halt måste minst förtäras för att man skall kunna påvisa någon påverkan? Något generellt svar kan inte givas på denna fråga, då de individuella olikheterna är stora, och toleransen sammanhänger med, förutom blodalkoholkurvans förlopp, även graden av alkoholvana. För de flesta människor torde dock gälla att maltdrycker med lägre alkoholhalt än 2 viktprocent (2.5 volymprocent), förtärda i de mängder som vanligen förekommer, icke kan framkalla påvisbar påverkan. Utpräglat alkoholvana, som lärt sig att förtära ett stort antal flaskor i en följd, kan däremot bli tydligt påverkade även av öl med relativt låg alkoholhalt, t. ex. svagdricka. Då alkoholstyrkan stiger över 2 viktprocent, kan en påverkan lättare konstateras. Vid två flaskor torde, i varje fall om alkoholhalten är 3.2 %, ett visst antal människor visa mätbar påverkan. Vid tre flaskor 2.6 % eller 3.2 % pilsner kan en viss minskning i funktionsdugligheten konstateras hos flertalet måttliga alkoholförtärare (tab. 14 sid. 54), medan pilsneralkoholisterna genomgående behöver en större mängd för att komma över gränsen för påverkan (tab. 15 sid. 56). 2) Föreligger någon skillnad i påverkan om samma mängd maltdrycker av olika halt fortares på fastande mage eller tillsammans med mat? Såsom redan påpekats i samband med blodalkoholhalten har med maltdryck av 2.6 % (och med all sannolikhet även med 1.9 %) ingen skillnad 87

alls konstaterats (sid. 2 8 - 3 0 , 48). Vid 3.2 % fanns en viss skillnad när maltdrycken intogs tillsammans med föda (tab. 8), men skillnaden i påverkan var obetydlig. Helt annat är förhållandet med starksprit. Kurvan ligger där högt, om starksprit intages på fastande mage (sid. 28—36, fig. II, sid. 15*), men pressas ned starkt, om starksprit intages tillsammans med föda. Detsamma torde gälla även om starkspriten spädes till samma styrka som maltdryck, t. ex. i form av »lättgrogg». Dessa och andra förhållanden (sid. 33—36) talar för att utspädningen av alkoholen i maltdrycken icke kan vara den enda faktor, som betingar skillnaderna i förhållande till starksprit. En annan tänkbar orsak torde vara att ölet innehåller ämnen som verkar fördröjande på uppsugningen av alkohol, ämnen vilkas natur ännu icke är utredd. 3) Föreligger någon skillnad i graden av påverkan, om samma mängd alkohol tillföres som maltdryck, starksprit eller utspädd starksprit t. ex. som »grogg»? Graden av påverkan sammanhänger med blodalkoholhalten, som blir lägst, när alkohol intages som maltdryck, högre när samma mängd intages i form av alkohol utspädd till samma styrka som öl, t. ex. lättgrogg, och högst när alkoholen intages i form av starksprit (fig. 37. sid. 122). 4) Föreligger någon skillnad mellan måttliga alkoholförtärare och utpräglat alkoholvana individer med avseende på blodalkoholhalten eller graden av påverkan? Med avseende på blodalkoholhalten kan ingen skillnad konstateras mellan måttliga alkoholförtärare och utpräglat alkoholvana. Kurvan får samma förlopp om de förtär samma mängd alkohol (sid. 47, 48 och 59). I fråga om graden av påverkan är däremot skillnaden påtaglig, den vane har en större tolerans. Den ökade toleransen innebär dels att påverkan inträder först när blodalkoholhalten har nått en högre nivå, det föreligger en högre »tröskel» för påverkan hos de alkoholvana (tab. 17, sid. 62), dels att påverkan vid en bestämd halt är mindre hos en utpräglat alkoholvan person än hos en vid alkohol ovan, dels att den faktiska konsumtionen ökar med stigande alkoholvana (sid. 59, 63—71). Med en ändring i vanan vid alkohol ändras också toleransen, även hos en och samma person; vid mera regelbunden förtäring ökar toleransen till en viss gräns, för att kanske hos de svåraste alkoholisterna åter kunna avtaga. Den ökade toleransen beror i första hand på ett höjt tröskelvärde, således en ändring i relationen mellan påverkan och blodalkoholhalt. Denna mekanism måste vara lokaliserad till centrala nervsystemet och dess reaktionssätt. Ett viktigt moment är emellertid att personer med olika alkoholvana icke synes förtära samma kvantitet alkohol, om de har möjlighet att intaga just den kvantitet de själva önskar. En person med större vana har en tendens att förtära en större kvantitet än en ovan (sid. 59, 63—71). Därigenom 88

blir hans blodalkoholhalt också så stor att en påverkan framkommer (tab. 14 och 15, sid. 54 och 56; sid. 127—128). Karakteristiskt för alkoholmissbrukaren synes vara att konsumtionen ökar mera än tröskelvärdet för påverkan, varför påverkan hos dem blir kraftigare och mera påtaglig än hos måttliga alkoholförtärare trots dessa sistnämndas lägre tröskelvärde. Denna tendens att öka konsumtionen med stigande grad av vana gäller inte bara vid en jämförelse mellan två skilda grupper som måttliga alkoholförtärare och utpräglat alkoholvana, den gäller också för variationer i alkoholvana inom t. ex. gruppen av måttliga alkoholförtärare eller inom gruppen utpräglat alkoholvana (tab. 17, sid. 62). Sammanfattande kan alltså sägas att en ändring i alkoholvanan icke ändrar blodalkoholkurvan vid förtäring av samma mängd. I alkoholvänjningens mekanism torde emellertid ingå minst tre moment: en fortgående höjning av tröskeln, en ökning av toleransen för en bestämd dos och en tendens till så starkt stegrad konsumtion, att den ökade toleransen utjämnas och en påverkan framträder oftare och starkare hos den vane än hos den ovane. 5) Kan effekten av smärre mängder maltdrycker iakttagas på funktioner, vilka förekommer i det praktiska livet? De använda laboratorieproven, som hänför sig till väsentliga funktioner i centrala nervsystemet, gav vid handen att hos måttliga alkoholförtärare den undre gränsen för påverkan låg omkring 0.2—0.4 promille, motsvarande en förtäring av t. ex. 2—4 flaskor öl av 2.6 viktprocent (sid. 58). Även i praktiska prov, bilkörning med vana bilförare och mottagning av morsetelegrafi med utbildade telegrafister, kunde en påverkan påvisas efter förtäring av små mängder maltdrycker. Vid bilkörning började den mätbara påverkan vid en blodalkoholhalt av 0.35—0.4 promille (sid. 90), vilken i genomsnitt torde kunna uppnås efter 3 flaskor öl av 3.2 % eller n ä r m a r e 4 flaskor av 2.6 %. Försämringen var markant, 25—30 %, efter förtäring av 3—4 flaskor öl av 3.2 % och även efter förtäring av 10—13 cl brännvin, i förhållande till en kontrollgrupp som icke förtärt alkohol. Samma bilförare uppvisade även i laboratorieförsök en påverkan som var av samma storleksordning som vid bilkörningen (sid. 99). För telegrafisterna synes påverkan ha börjat vid en halt av 0.20—0.25 promille alkohol i blodet. Den framkom efter förtäring av 2 flaskor öl av 3.2 % under den tid, då halten efter denna förtäring var som högst, och var uppenbar efter förtäring av 3—4 flaskor 3.2 % öl. Dessa resultat tyder på att utfallet av de använda laboratorieproven har en direkt tillämpning i praktiska livet.

AVDELNING

II

NYKTERHETSKOMMITTÉNS FÖRSLAG

Kap. 6. Ölets alkoholhalt och starkölsfrågan 1. Problemets tidigare behandling Före det första världskriget utgjordes maltdryckskonsumtionen i Sverige till övervägande del av tämligen starka ölsorter (motsvarande nuvarande klass III). Alkoholstyrkan varierade mellan 3.6 och 4.7 viktprocent för lagerölet, som var den vanligaste drycken, och mellan 3.2 och 4.2 procent för pilsnerölet. På dessa båda drycker samt porter föll tillverkningsåret 1912/13 ungefär % av de skattepliktiga bryggeriernas produktion, medan pilsnerdricka, lagerdricka o. d. (motsvarande nuvarande klass II) endast svarade för c:a 10 procent. Klagomålen på ölet som berusningskälla var talrika. 1911 års nykterhetskommitté föreslog 1914 att försäljningen av alla maltdrycker utom svagdricka skulle regleras på samma sätt som försäljningen av spritdrycker och vin, d. v. s. endast utminuteras genom systembolagen och utskänkas på restauranger med vin- eller spriträttigheter. En ledamot av kommittén, professor Thunberg, hade emellertid uttalat sig för att de mellanstarka maltdryckerna (av typen »dricka») skulle kunna säljas efter friare regler och till denna uppfattning anslöt sig såväl regeringen som riksdagsmajoriteten. I 1917 års rusdrycksförsäljningsförordning drogs sålunda gränsen för rusdrycker så, att drycker med mindre än 3.6 volymprocent (ungefär 2.8 viktprocent) alkohol inte hänfördes dit. Försäljningen av dessa drycker ordnades i stället efter friare regler genom 1919 års pilsnerdricksförsäljningsförordning, vilken ännu gäller. Redan dessförinnan hade emellertid den av världskriget föranledda bristen på råvaror medfört att bryggerierna måst underkasta sig avsevärda inskränkningar i fråga om inbryggningsstyrkan för tillverkade maltdrycker. Under år 1918 var alkoholstyrkan i den maltdryck, som skulle motsvara det vanliga ölet, ibland icke högre än 1—1.5 viktprocent. Sedan råvarubristen efter krigets slut lättat, upphävdes visserligen mältningsrestriktionerna, men detta föranledde inte tillverkarna att återupptaga tillverkningen av starkare maltdrycker. Dessa var nämligen sedan 1919 års början underkastade bestämmelserna i rusdrycksförsäljningsförordningen. 90

Då mältningsförbudet hävdes, beslöt därför tillverkarna genom sin yrkessammanslutning Bryggeriidkareförbundet att tills vidare icke tillverka maltdrycker med högre alkoholstyrka än i pilsnerdricka ( c : a 2.8 viktprocent). Detta beslut tillämpades ännu, då starkölsförbudet sedermera genomfördes. 1 Genom de inskränkningar i fråga om inbryggningsstyrkan, som ålagts bryggeriindustrin under krigsåren, väcktes tanken på möjligheten att helt förbjuda försäljningen av alkoholstarkare maltdrycker. 1920 års riksdag begärde i anledning av väckta motioner att frågan om ett sådant förbud skulle utredas. Enligt riksdagens mening borde vid utredningen undersökas, huruvida och under vilka förutsättningar den ur nykterhetssynpunkt särskilt för landsbygdens del avsevärda förmån, som vunnits genom att de starkare maltdryckerna icke funnits tillgängliga, kunde bevaras åt framtiden. Den begärda utredningen uppdrogs åt 1920 års maltdryckssakkunniga, vilka i sitt under år 1921 avgivna betänkande förordade förbud mot tillverkning och försäljning av starköl. I motiveringen för sitt förslag anförde de sakkunniga bl. a. att det skulle bli svårt för systembolagen att skaffa tillräckliga lokaler för starkölsförsäljningen. Vidare skulle försäljningen bli svår att kontrollera, särskilt som det vore mycket svårt att övervaka att ölet inte serverades som pilsnerdricka på kaféerna. Starkölet skulle inte bliva något medel att minska förbrukningen av rusdrycker. Därför ansåg de sakkunniga att det enda riktiga vore att »resolut använda den möjlighet till starkölets avlysande som folkets invänjning vid en svagare maltdryck under kristiden bjuder». För att tillmötesgå yrkandena på en fylligare maltdryck föreslog de sakkunniga tillverkning av två nya maltdryckstyper: maltdricka med högst 1.8 viktprocent alkohol och maltöl med högst 2.8 viktprocent alkohol. Dessa drycker skulle alltså till alkoholhalten motsvara resp. svagdricka och pilsnerdricka. Extrakthalten skulle dock göras högre än i sistnämnda drycker samtidigt som alkoholhalten skulle genom pasteurisering eller andra åtgärder hindras att stiga över de angivna gränserna. Med anledning av sakkunnigförslaget beslöt 1922 års riksdag ett års provisoriskt förbud mot starkölsförsäljning inom riket, varefter kontrollstyrelsen ålades att verkställa en ny utredning. I denna (SOU 1922:33) instämde kontrollstyrelsen i 1920 års maltdryckssakkunnigas förslag om 1 Det bör framhållas att beslutet måhända icke hade kunnat vidmakthållas, om inte Vin & Spritcentralen pä dr Bratts initiativ i september 1920 köpt porterbryggeriet Carnegie & Co i Göteborg. Enligt Spritcentralens förvaltningsberättelse för år 1920 hade detta bryggeri förklarat sig ämna tillverka starkporter varvid de övriga bryggerierna ansett sig fria från den tidigare överenskommelsen. Vin & Spritcentralen behöll sedan Carnegiebryggeriet till i december 1928 (omedelbart efter Bratts avgång som direktör), då aktierna såldes till AB Pripp & Lyckholm och AB Stockholmsbryggerier. Försäljningen framdrevs genom den kritik som i riksdagen riktades mot att ett statligt monopolföretag hade inflytande på andra områden av näringslivet än sitt eget.

starkölsförbud. Det enda medlet att begränsa starkölsförsäljningen ansåg styrelsen vara ett högt pris, men den trodde inte att det vore möjligt att få priset bestämt så högt att det kunde verka hämmande. I fråga om alkoholhalten i pilsnerdricka åberopade kontrollstyrelsen uttalanden från bryggeriernas sida, enligt vilka en höjning av extrakthalten måste förenas med en motsvarande höjning av alkoholhalten, om man ville åstadkomma en smakligare maltdryck. På grund härav föreslog styrelsen, som även önskade få bättre hållbarhet på pilsnern, att den tillåtna alkoholhalten skulle få höjas till 3.1 viktprocent. Styrelsen stödde sig då också på resultatet av en undersökning, som utförts av sedermera professorerna Liljestrand och Hammarsten. Denna ansågs tyda på att en så liten höjning av alkoholhalten som den föreslagna inte ökade berusningsrisken i nämnvärd grad. Kontrollstyrelsens yttrande åtföljdes av en reservation för höjning till 3.2 viktprocent, och denna mening stöddes av tre av styrelsen tillkallade sakkunniga (två representanter för bryggeriindustrin och en överkontrollör). Reservationen tillstyrktes också i flertalet remissyttranden. Kungl. Maj:ts proposition (nr 131) till 1923 års riksdag överensstämde med kontrollstyrelsens förslag beträffande såväl starkölet som pilsnerdrickats alkoholhalt. Bevillningsutskottet åberopade sig emellertid i fråga om alkoholhalten på de tillkallade sakkunniga och på remissyttrandena och föreslog 3.2 %. Detta blev också riksdagens beslut. (Samtidigt ändrades beteckningen från volymprocent till viktprocent, varför ändringen vid första påseendet föreföll att vara en skärpning, nämligen från 3.6 volymprocent till 3.2 viktprocent.) På grundval av riksdagsbeslutet utfärdades 1923 års tillverkningsförordning. Försärjningsförbudet för starköl (kallat exportöl) lagfästes genom den samma år tillkomna förordningen angående förbud mot införsel till och försäljning inom riket av exportöl, vilken ännu gäller. Någon utredning, som belyser verkningarna av den 1923 höjda alkoholhalten i pilsnerdricka, har icke företagits. Denna höjning åberopades inte heller som skäl för de yrkanden på skärpt kontroll över pilsnerhandeln på landsbygden, vilka resulterade i 1928 års lagändringar. Vid en undersökning, som 1925 företogs av kontrollstyrelsen, framkom åtskilliga missförhållanden, men intresset var inte inriktat på frågan om dessa ökat sedan alkoholhalten höjts. Det är dock anmärkningsvärt att klagomålen över missförhållandena på landsbygden tilltog i styrka efter 1923, medan borttagandet av köparförteckningen och därmed av möjligheterna till kontroll av rekvisitionsförsäljningen skett redan 1920. (Thulin, Maltdrycksfrågan sid. 49.) Möjligen sammanhänger detta med att det starkare pilsnerdrickat efter 1923 gjorde missförhållandena mera påtagliga.

Under åren 1926—34 väcktes flera motioner i riksdagen om rätt att tillverka och försälja s. k. starkporter. Vid 1934 års riksdag väcktes dessutom motion om helt slopande av starkölsförbudet. Bevillningsutskottet föreslog 1934 med anledning av dessa och andra motioner i starkölsfrågan en utredning av maltdrycksfrågan i dess helhet. Riksdagen biföll detta förslag och med anledning av riksdagens skrivelse i ämnet tillsattes 1934 års maltdryckskommitté. I direktiven för denna erinrades (liksom i bevillningsutskottets förslag till skrivelse) även om en framställning till chefen för finansdepartementet från styrelsen för Svenska bryggareföreningen, vari bl. a. föreslogs höjning av pilsnerdrickats alkoholhalt och frigivande av starkölet. Maltdryckskommittén (SOU 1936: 5 sid. 141—163) ansåg att bryggareföreningens yrkande på en ökning av pilsnerns alkoholstyrka borde bifallas. Kommittén menade att en höjning från 3.2 till 3.4 viktprocent skulle göra det möjligt för bryggerierna att tillverka ett pilsnerdricka »som i tekniskt avseende skulle vara märkbart överlägset det nuvarande». Kommittén fann bryggeriindustrins yrkande desto mer befogat som kommittén föreslog starkölsförbudets bibehållande. »I den mån anledningarna till anmärkningar mot beskaffenheten av det nuvarande pilsnerdrickat undanröjas, bör kravet på starkölets frigivande förlora i aktualitet och starkölsförbudets ställning för framtiden följaktligen befästas.» Kommittén erinrade vidare om »att pilsnerdrickats styrka även efter en höjning därav i den utsträckning, som kommittén föreslår, skulle komma att vara avsevärt lägre än styrkan hos det öl, som tillhandahölls i äldre tider och mot vilket starkölsförbudet riktade sig». I de motioner angående starkölets frigivande, som väckts i riksdagen, hade anförts, att tillverkning av starköl skulle medföra en höjning av maltskatten, att lantbruket genom en sådan tillverkning skulle få större avsättning av korn, att starkölet skulle minska konsumtionen av billigare viner samt att starkölet vore smakligare än pilsnern och särskilt starkportern mera hälsosam och näringsrik. Maltdryckskommittén, som ansåg att starkölet icke borde frigivas, anförde till stöd därför huvudsakligen följande. Försäljning av starköl skulle medföra stora om också inte oöverkomliga svårigheter för systembolagen. Det vore nämligen uteslutet att sälja starköl efter samma regler som pilsner. Utminuteringen skulle bli av betydande omfattning och till skada för nykterhetstillståndet, om icke särskilda åtgärder såsom ransonering eller prishöjning vidtoges. En ransonering vore det emellertid mycket svårt att med någon nämnvärd effekt genomföra och en tillräckligt prohibitiv prishöjning skulle väcka stort politiskt motstånd. Utskänkningen skulle inte kunna ordnas tillfredsställande, då man inte utan stark försämring av nykterhetstillståndet kunde tillåta försäljning av starköl på pilsnerkaféer, men dessa å andra sidan skulle lida oskälig skada, 93

om utskänkningen förbehölles sprit- och vinrestauranger. Detta skäl ansåg kommittén ensamt avgörande, ökningen av maltskatten skulle inte bli så stor, att den förtjänade beaktande framför de sociala olägenheterna. Fördelen för lantbruket skulle bli minimal. Konsumtionen av svaga viner vore redan så liten att en ev. minskning inte skulle ha någon betydelse. Slutligen skulle pilsnerns smaklighet förbättras genom den av kommittén föreslagna höjningen av alkoholhalten från 3.2 till 3.4 viktprocent. Enbart starkporter kunde inte frigivas, emedan dels gränsen mellan starkporter och annat starköl vore svår att draga, dels ett frigivande av starkportern skulle innebära ett oskäligt gynnande av porterbryggerier framför övriga tillverkare. Flertalet remissinstanser instämde med maltdryckskommittén. Länsstyrelserna i Stockholms, Jönköpings samt Göteborgs och Bohus län ville dock upphäva starkölsförbudet, medan länsstyrelserna i Älvsborgs och Norrbottens län ville frigiva starkportern men bibehålla starkölsförbudet i övrigt. De flesta övriga remissinstanser berörde inte denna fråga, vilket väl får tolkas så, att de inte hade något att invända mot fortsatt förbud. Svenska bryggareföreningen yrkade emellertid bestämt på frigivande av starkölet och en samtidig höjning av pilsnerns alkoholhalt till 3.6 viktprocent. En höjning från 3.4 till 3.6 viktprocent vore enligt bryggareföreningen av stor vikt med hänsyn till pilsnerns kvalitet. Den av kommittén föreslagna höjningen till 3.4 viktprocent godtogs annars av de flesta remissinstanserna, av kontrollstyrelsen dock med rekommendation av ytterligare skattehöjning i samma proportion. I den proposition om ny tillverkningsförordning, som förelades 1939 års urtima riksdag, upptogs inte kommitténs förslag om höjning av pilsnerns alkoholhalt. Motioner med detta syfte avslogs av riksdagen. Särskilda utskottet nr 1 motiverade avslagsyrkandet med att frågan borde lösas i samband med den nya försäljningslagstiftning, som man räknade med skulle komma till stånd mycket snart. Motioner om frigivande av starkporter väcktes vid 1939 och 1940 års lagtima riksdagar. 1939 beslöt första kammaren skrivelse till Kungl. Maj :t med begäran om förslag till författningsändring, varigenom starkporter skulle få utminuteras på systembolagen men ej utskänkas. Andra kammaren biföll emellertid bevillningsutskottets avslagsyrkande, varför frågan förföll. 1940 avslogs motionen av båda kamrarna. Motiveringen för avslagsyrkandet var båda åren att frågan borde behandlas i samband med frågan om pilsnerns alkoholstyrka och det väntade förslaget till ny försäljningsförordning. Motioner (av herr Dickson) vid 1947 och 1948 års riksdagar om starkölsförbudets upphävande avslogs under hänvisning till 1944 års nykterhetskommittés utredning. Vid 1944 års riksdag väcktes en motion (av herrar Ohlin och Svensson i Ljungskile m. fl.) om att pilsnerns alkoholhalt skulle sänkas till 2.5 viktprocent. Denna motion avslogs med hänvisning till den då av riksdagen begärda men ännu ej tillsatta utredningen. Motionärerna hade som motive94

ring för sitt förslag anfört de nykterhetspolitiskt goda verkningar, som krigstidens svagare pilsner ansågs medföra. På grund av spannmålsbristen minskades nämligen genom överenskommelse mellan kontrollstyrelsen och bryggerierna inbryggningsstyrkan i ölet. Alkoholhalten var 1941—1942 c:a 2.5 viktprocent och 1943—1944 c:a 2.1 viktprocent. 1945 höjdes alkoholhalten åter till 2.5—2.6 viktprocent. Även sedan spannmålsbristen upphört har alkoholhalten hållits lägre än den legala. Bryggerierna har efter överläggningar med nykterhetskommittén tills vidare begränsat pilsnerns alkoholstyrka till högst 2.8 viktprocent.

2. Nykterhetskommittén Ölets

alkoholhalt

Sedan maltdryckskommitténs betänkande avgavs (1936) har elkonsumtionen inte visat samma tendens till stegring som tidigare. Försäljningen av maltdrycker klass II och III, som 1935 uppgick till 21.2 liter per invånare, steg visserligen under 1930-talets högkonjunkturår till 27.1 liter/inv. 1939 men sjönk starkt under krigsåren (1941:19.1 liter/inv.) och har under åren 1947—50 uppgått till resp. 24.3, 23.9, 24.4 och 24.5 liter/inv. Trots de senaste årens högkonjunktur har ölkonsumtionen sålunda inte på nytt nått 1939 års nivå. Det framgår av kommitténs undersökningar att ungdomens och kvinnornas ölkonsumtion är särskilt låg (kap. 4 sid. 74). Vid samtal med representanter för kaféinnehavare och serveringspersonal har till kommittén framförts den åsikten att ungdomen numera skulle vara mindre benägen för ölkonsumtion än förr. Kommitténs undersökningar motsäger inte detta omdöme men kan inte heller direkt bestyrka det. Kommittén håller dock en sådan utveckling för sannolik, inte minst med hänsyn till den stora ökningen av läskedryckskonsumtionen. Vidare har ölets alkoholhalt minskats sedan maltdryckskommitténs tid. Sålunda har alkoholhalten sedan 1944 hållit sig omkring 2.6 viktprocent (numera högst 2.8 % ) . Det har visat sig möjligt för de svenska bryggerierna att med denna låga alkoholhalt framställa en dryck, vars smak i stort sett torde ha accepterats av den stora allmänheten och mot vars hållbarhet veterligen inga allvarliga anmärkningar riktats. Genom docenten Goldbergs undersökningar, vilka refereras i föregående kapitel, har verkningarna av maltdrycker med olika styrka fått en ytterligare belysning. För lagstiftningen synes särskilt Goldbergs iakttagelser rörande de faktorer som påverkar tröskelvärdet för påvisbar alkoholpåverkan vara av betydelse. Detta tröskelvärde synes variera med graden av alkoholvana, så att den som är van att regelbundet förtära öl behöver dricka 95

mera än den som är absolutist eller mera sällan dricker pilsner, för att en försämring av arbetsförmåga och självkontroll skall kunna iakttagas. Ä andra sidan dricker de vana konsumenterna i regel så mycket mera än de ovana att de blir mera påverkade. Tröskeln torde emellertid för de flesta människor ligga omkring eller något under två flaskor 3.2-procentigt öl, medan den däremot för en 2.6-procentig maltdryck i regel ligger ovanför två flaskor, ofta närmare tre. De individuella olikheterna är dock betydande. Det synes rimligt att ölets alkoholhalt bestämmes så, att måttlig förtäring i fråga om det övervägande antalet personer inte medför påvisbar påverkan. Då en måttlig förtäring knappast synes kunna omfatta mer än två flaskor vid samma tillfälle, förefaller en alkoholhalt av omkring 2.6 % att vara lämplig ur denna synpunkt. Förtäring av två flaskor eller mindre av ett 2.6-procentigt öl (även utan måltid) torde, som av det förut sagda framgår, i regel inte i nämnvärd grad minska vare sig arbetsförmågan eller den allmänna självkontrollen. För vissa personer torde dock även vid denna styrka en påverkan kunna påvisas efter två flaskor öl, men antalet personer, som visar påverkan efter samma mängd 3.2-procentigt öl, synes vara väsentligt större. För ett bibehållande av den lägre alkoholhalten talar också den gynnsamma verkan som den nuvarande pilsnerns beskaffenhet synes ha haft i fråga om fylleriet. Medan tidigare c:a 10 % av fylleristerna uppgav sig ha blivit berusade huvudsakligen av öl, har nämligen denna siffra under krigsåren sjunkit för att under de senaste åren stanna vid 2—3 % (se tabell 12, sid. 77). Även om dessa uppgifter i och för sig måste tas med reservation synes förändringarna mycket anmärkningsvärda. Då utvecklingen varit likartad över hela landet och den lägre nivån nu blivit bestående ett flertal år, kan förändringarna inte gärna bero på annat än att det svagare ölet har betytt mindre än förkrigspilsnern som orsak till fylleri. Som kommittén på annat ställe visat, är dock ölets andel i fyllerifallen genomgående liten, varför dessa förändringar knappast märkbart inverkat på det totala fylleriets omfattning. Beträffande alkoholisterna gjorde kommittén 1946 en rundfråga till alkoholistanstalterna (se sid. 78) angående ölets betydelse som berusningskälla. Någon minskning av denna under senare år hade i regel inte iakttagits. Men alkoholistanstalternas klientel utgör de svåraste fallen bland alkoholmissbrukarna, och det är därför inte märkvärdigt att läget där är oförändrat. De grova missbrukarna har — som docenten Goldberg visat —- benägenhet att kompensera den lägre alkoholhalten med en större förtäring. Det är emellertid anmärkningsvärt att de anstalter, som företrädesvis tar emot yngre eller mindre avancerade missbrukare, inte ansåg sig ha några rena pilsneralkoholister numera. För bibehållande av ölets nuvarande alkoholhalt talar även ett annat skäl. Det är önskvärt att de bestämmelser som reglerar ölhandeln förenklas och att försäljningssystemet göres mindre besvärande för ailmän96

heten än vad det för närvarande är, så långt detta kan ske utan att äventyra nykterhetstillståndet. För att göra detta möjligt är det emellertid angeläget att ölets alkoholhalt sättes så låg, att det inte finns några större risker för skadeverkningar. Med en lägre alkoholhalt ökas sålunda förutsättningarna för en friare försäljningslagstiftning. Kommitténs inställning till frågan om pilsnerns alkoholhalt kan sammanfattas på följande sätt. Det vanliga ölet bör inte vara starkare än alt det kan säljas utan besvärande kontrollbestämmelser och inte svagare än att det kan tillfredsställa kraven på en god maltdryck som måltidsdryck. Med denna utgångspunkt finner kommittén en alkoholhalt av omkring 2.6 viktprocent lämplig. Maximigränsen torde emellertid böra sättas något högre än 2.6 viktprocent, ölets alkoholstyrka har visserligen, som förut nämnts, sedan 1944 hållit sig omkring detta tal, men då krisöverenskommelsen mellan kontrollstyrelsen och bryggerierna icke innefattat någon alkoholgräns utan endast en viss högsta inbryggningsstyrka (8.2 % ) , har styrkan vid olika brygder kunnat variera mellan 2.5 och 2.8 % beroende på råvara, för jäsningsgrad m. m. Sedan krisinskränkningarna upphört har bryggerierna frivilligt hållit alkoholhalten under 2.8 %. Om man genom lagändring vill behålla den under senare år faktiskt tillämpade alkoholhalten, torde den högsta tillåtna halten därför böra sättas till 2.8 viktprocent. Svenska bryggareföreningen har hos nykterhetskommittén ifrågasatt en undantagsbestämmelse för s. k. julöl, som enligt föreningens mening borde få säljas under tiden 1/12—15/1 och som skulle få innehålla högst 3.2 viktprocent alkohol. Motiveringen härför skulle vara att julölet för att få den för denna dryck karakteristiska fylliga och söta maltsmaken behövde inbryggas med högre extrakthalt än vanligt öl. Även om jäsningen regelmässigt avbrötes i förtid, funnes risk för att alkoholhalten komme att genom efterjäsning överstiga den lagstadgade, om inte gränsen finge höjas. Nykterhetskommittén anser emellertid inte de anförda skälen vara tillräckliga för att föreslå ett undantag från den vanliga regeln om alkoholstyrkan. Under kriget bryggdes julöl med den då högsta tillåtna inbryggningsstyrkan, varvid den söta smaken förstärktes genom tillsats av sackarin efter tillstånd av kontrollstyrelsen enligt förordningen nr 344/1943. Någon teknisk svårighet att tillverka julöl med en högsta alkoholstyrka av 2.8 viktprocent torde sålunda inte föreligga. Frågan synes i övrigt inte vara av den vikt att lagstiftningen bör kompliceras genom en undantagsbestämmelse. Starkölsfrågan Under de år som förflutit sedan starkölsförbudet infördes har vid åtskilliga tillfällen såväl i riksdagen som i pressen försiag väckts om dess slopande. Många människor skulle säkerligen sätta värde på att kunna få ett starkare öl än det nuvarande. När maltdryckskommittén föreslog 97

förbudets upprätthållande, tillmötesgick den också kraven på ett starkare öl genom att föreslå en höjning av pilsnerns alkoholhalt till 3.4 %. Avskäl som tidigare utvecklats avvisar nykterhetskommittén en sådan höjning och föreslår i stället en sänkning till 2.8 %. Om det vanligen förekommande ölet skall ha en så låg alkoholhalt, måste emellertid övervägas om det inte bör kompletteras med en starkare maltdryck. Det finns otvivelaktigt åtskilliga skäl som talar för att starkölsförbudet upphäves. Ett starkare öl kan väntas minska konsumtionen av vissa spritdrycker. De ofta starkt kritiserade s. k. lättgroggarna kan i viss mån ersättas med starköl. Det missnöje, som måltidstvånget väckt på åtskilliga håll, torde bli mindre, om starköl finns att tillgå utan måltidstvång. En önskvärd framflyttning av den tidigaste tidpunkten för servering av spritdrycker på restaurangerna, så att lunchen bleve spritfri, skulle också underlättas, om starköl finge serveras vid lunchtid. Starkölet kan sålunda beräknas bidraga till en önskvärd avspänning i diskussionen om restaurangrestriktionerna. Nykterhetskommittén är emellertid väl medveten om att ett fullständigt frigivande av starkölet kunde medföra risker för ett försämrat nykterhetstillstånd. Erfarenheterna från tiden före det första världskriget talar här sitt tydliga språk. Starköl i livsmedelsaffärer och på pilsnerkaféer skulle med säkerhet vara olyckligt ur nykterhetssynpunkt. Enligt kommitténs mening kan däremot knappast något vara att invända mot att ett starköl med ungefär samma alkoholstyrka som det nuvarande exportölet tillhandahålles, under förutsättning att detta sker i samma former som gäller för rusdrycksförsäljningen. Detta torde inte heller strida mot den uppfattning som omfattades av maltdryckskommittén. När denna kommitté vidhöll starkölsförbudet var det framför allt två skäl som var avgörande. Dels trodde kommittén inte på möjligheten att sätta ett så högt pris på starkölet att en för nykterhetstillståndet skadlig omfattning av försäljningen skulle kunna undvikas, dels ansågs det inte möjligt att begränsa utskänkningen till sprit- och vinrestauranger. Enligt nykterhetskommitténs mening bör det emellertid vara möjligt att skapa en sådan ordning, att försäljningen sker i betryggande former och till ett sådant pris, att en ur olika synpunkter olämplig masskonsumtion förhindras. Nykterhetskommittén vill alltså föreslå, att man medger tillverkning och försäljning av ett starköl, vars alkoholstyrka inte överstiger det nuvarande exportölets, d. v. s. 4.5 viktprocent. Genom ma.timering av alkoholstyrkan torde åtskilliga av de olägenheter, som i vissa främmande länder åtföljt starkölskonsumtionen, kunna undvikas. Lägre maximigräns synes ej böra stadgas med hänsyn till att det bör vara möjligt att tillverka även starkporter inom den fastställda gränsen. Även i fortsättningen bör emellertid en möjlighet hållas öppen för tillverkning och försäljning av maltdrycker, vars alkoholhalt överstiger 4.5 viktprocent, dock endast för export samt för vetenskapligt eller likartat ändamål. Bestämmelser härom 98

bör intagas i tillverkningsförordningen och i den nya rusdrycksförsäljningsförordningen. De garantier mot missbruk av starköl, som nykterhetskommittén i övrigt föreslår, är kontroll över tillverkningen och försäljningen samt tämligen högt försäljningspris. För tillverkningen föreslås i huvudsak följande regler. Rätten att tillverka starköl lägges under särskild koncession, som lämnas av Kungl. Maj:t. Tillstånd ges endast ett mindre antal bryggerier, i huvudsak nuvarande tillverkare av klass III. Kungl. Maj :t äger föreskriva erforderliga villkor beträffande tillverkningen. I tillståndsvillkoren kan sålunda intagas bestämmelser, som begränsar det privata vinstintresset, t. ex. skyldighet att underkasta sig priskontroll i den ordning Kungl. Maj :t bestämmer eller att låta Kungl. Maj :t utse ett allmänt ombud eller en ledamot i bryggeriets styrelse. Prissättningen bör ske så, att bryggerierna inte har större intresse av att sälja starköl än av att sälja vanligt öl och läskedrycker. Risken för att bryggerierna genom reklam etc. söker utbreda konsumtionen blir därigenom väsentligt begränsad. Vidare bör gälla, att all den för inhemsk konsumtion avsedda tillverkningen av starköl måste säljas till det föreslagna riksbolaget för utminutering av rusdrycker. Detta bör inte hindra att leveranser sker direkt från vederbörande bryggerier till restauranger (ev. även till större privatkunder), men försäljningen bör alltid kontrolleras av utminuteringsbolaget. Rekvisition bör sålunda alltid göras hos utminuteringsbolaget (utminuteringsställe), ej direkt hos bryggeriet. Genom koncentration av starkölstillverkningen undviker man att denna splittras på ett stort antal företag med därav följande kontrollsvårigheter och risker för en onödigt dyrbar produktion. Fördelarna synes vara så betydande att de måste anses uppväga nackdelarna av att transporterna i vissa fall kan bli relativt långa. De problem, som kan uppstå beträffande lagerhållningen, synes böra lösas av utminuteringsbolaget med hänsyn till förhållandena på varje särskild plats. Ofta torde det kunna vara praktiskt att bolaget kommer överens med ett bryggeri om att få utnyttja dess lagerlokaler. Detta synes kunna ske, även om bryggeriet ifråga inte har rätt att tillverka starköl. Försäljningen av starköl bör enligt nykterhetskommitténs mening regleras i nya rusdrycksförsäljningsförordningen (4 §,9 § 3 mom., 12 § 3 mom., 28 §, 36 § 1 mom., 45 § 2 mom. samt 48 § 1 och 2 mom.) Vissa speciella frågor diskuteras därför närmare i motiveringen till dessa bestämmelser (kommitténs betänkande angående rusdrycksförsäljning och nykterhetsvård, SOU 1952:54). I det följande skall endast de allmänna riktlinjerna för försäljning av starköl uppdragas. Starkölet bör i försäljningshänseende i princip jämställas med vin. Utminutering bör sålunda inte kunna ske annat än genom utminuteringsbolaget. Utskänkning bör vara tillåten på alla restauranger med spritdrycksrättig-

heter. I sådana fall skall tillståndet enligt förslaget omfatta alla slag av rusdrycker. Vinrestauranger bör också normalt ha rätt att utskänka starköl, men här torde det bli nödvändigt att pröva vilka utskänkningsställen för vin som utan risk för ordning och nykterhet kan betros med rätt att servera starköl. Åtskilliga konditorier med vinrättigheter skulle nämligen lätt kunna få karaktär av ölstugor för starköl, om sådant finge serveras där. Enligt förslaget skall tillståndet i dessa fall meddelas att gälla vin och starköl eller enbart vin. Starkölsutskänkningen bör alltså reserveras för egentliga restauranger med sprit- eller vinrättigheter. Några utskänkningsställen som serverar enbart starköl bör sålunda icke få förekomma. Utskänkningsreglerna bör överensstämma med dem som gäller för vin. Starkölet bör sålunda i regel få serveras utan mattvång eller kvantitetsbegränsning och under hela den tid som föreslås för utskänkning av vin d. v. s. från kl. 12 till kl. 22. Starkölet synes böra betinga ett avsevärt högre pris än vanligt öl. I nuvarande läge synes ett utminuteringspris av omkring en krona per 1/3 liter med motsvarande högre utskänkningspris vara rimligt. Skattesatserna bör avpassas efter dessa försäljningspriser. 1 Sammanfattning Nykterhetskommittén föreslår att ölets alkoholhalt bestämmes till högst 2.8 viktprocent och att samtidigt förbudet att sälja starköl upphäves, såvitt det gäller starköl med en alkoholhalt av högst 4.5 viktprocent, ölet bör enligt kommitténs mening säljas under friare former än för närvarande, medan starkölet i princip bör säljas enligt samma regler som nu gäller för svaga viner. Enligt kommitténs uppfattning är ett jämförelsevis svagt vanligt öl och ett under betryggande former tillhandahållet starköl ur olika synpunkter att föredraga framför ett starkare ordinärt öl och fortsatt starkölsförbud.

i Herrar Englund och Waldemar Svensson samt fru Larsson och fröken Öberg har i särskilt yttrande förordat fortsatt starkölsförbud (sid. 305).

Kap. 7. Bryggeriernas företagsform 1. 1934 års maltdryckskommitté 1934 års maltdryckskommitté hade enligt sina direktiv även att pröva huruvida och i vad mån det privata vinstintresset i maltdryckshanteringen borde avvecklas. I enlighet härmed anförde kommittén i sitt betänkande (SOU 1936: 5 sid. 102—123) vissa skäl för och emot ett förstatligande av den skattepliktiga maltdrycksindustrin. Härvid anlade kommittén såväl nykterhetspolitiska som statsfinansiella och företagsekonomiska synpunkter på problemet. Här återges endast de nykterhetspolitiska argumenten. Maltdryckskommittén utgick från den allmänt omfattade åsikten att den mer eller mindre fullständiga avkopplingen av det privata vinstintresset i fråga om försäljningen av spritdrycker och vin avgjort varit till gagn för nykterhetstillståndet. Med hänsyn till de goda erfarenheterna från detta område och till att försäljningen av maltdrycker under nuvarande ordning enligt kommitténs åsikt otvivelaktigt i viss utsträckning föranlett missbruk och andra olägenheter, fann kommittén naturligt att yrkanden framställts om att tillverkningen och försäljningen av de alkoholstarkare maltdryckerna reglerades på samma sätt. Genom denna ordning skulle enligt kommittén »alla de olägenheter, som kunna härröra från motsättningen i syftemål mellan statens allmänna välfärdssträvanden och det enskilda vinstintresset inom denna tillverkning och försäljning» avlägsnas. För ett tillverkningsmonopol talade dessutom åtskilliga mera speciella skäl. Om det privata vinstintresse, som är knutet till tillverkningens storlek, avlägsnades, så skulle försäljningslagstiftningen kunna gestaltas »på ett enklare och för den legitima konsumtionen väsentligt mindre besvärande sätt än som eljest är fallet». Vidare skulle »den sociala ansvarskänsla, som är till finnandes inom bryggeriindustrins allmänna ledning, kunna göra sig gällande över hela linjen och icke såsom under nuvarande förhållanden vara mer eller mindre satt ur spelet för vissa delar av landet». Det enda och för maltdryckskommittén avgörande nykterhetspolitiska skälet mot en desintressering av maltdryckstillverkningen var att en sådan endast skulle avlägsna en del av de olägenheter som bottnade i enskilt vinstintresse. Enligt kommittén låge det »i sakens natur, att olägenheterna u r nykterhetssynpunkt av det enskilda vinstintresset inom alkoholhanteringen äro större, ju närmare man kommer konsumtionen». Därför borde man icke monopolisera bryggeriindustrin förrän det enskilda vinstintresset avvecklats inom detaljhandeln. Att bryggerierna själva bedriver en bety101

dande detaljhandel ansåg kommittén inte i och för sig böra föranleda något annat ståndpunktstagande. En omläggning av detaljhandeln, varigenom det enskilda vinstintresset avkopplades, skulle emellertid komma att avse ett mycket stort antal enskilda näringsidkare. Kommittén hade genom en rundfråga till bl. a. polismyndigheterna sökt få en uppfattning om räckvidden av de olägenheter som det privata vinstintresset i detaljhandeln medförde (sid. 348—360). Av svaren framginge att olägenheterna knappast hade den räckvidd att en så genomgripande omvandling av detaljhandeln med pilsnerdricka som den ifrågasatta vore motiverad. Då kommittén sålunda avböjde en omedelbar avveckling av det enskilda vinstintresset i detaljhandeln (en successiv avveckling under systembolagens medverkan ifrågasattes), kunde den i anslutning till sin ovan refererade argumentering inte heller förorda en monopolisering av tillverkningen. Däremot ansågs en utvidgad statskontroll nödvändig, och kommittén anförde därvid att bryggeriindustrien vore ett faktiskt privatmonopol, att denna ordning väsentligen berodde på statligt ingripande (koncessionstvånget av år 1917) samt att någon kontroll över monopolets utnyttjande dittills icke förelåge. Såsom kontrollorgan föreslogs en nyinrättad Statens bryggerinämnd med fem ledamöter, varav en skulle representera bryggeriindustrin och en bryggeriarbetarna. De funktioner, som bryggerinämnden skulle utöva, sammanfattades av maltdryckskommittén i uppgifterna »att vaka över att tillverkarna icke bedriva sin försäljning så, att den äventyrar ordning och nykterhet, samt åvägabringa rättelse i sådant hänseende, att medverka till en från sociala och fiskaliska synpunkter ändamålsenlig organisation av den skattepliktiga bryggeriindustrien och härvid särskilt söka komma till rätta med olämpliga konkurrensförhållanden, att utöva kontroll över tillverkarnas prissättning samt att utgöra rådgivande organ för statsmakterna i fråga om beskattningen av maltdrycker och beträffande tillämpningen av koncessionsbestämmelserna.» Beträffande viss tillverkares försäljning skulle bryggerinämnden äga bl. a. att föreskriva begränsning av försäljningsområde eller inskränkning av försäljningsrätten eller att för bestämd tid eller tills vidare förbjuda försäljning. Mot förslaget om en bryggerinämnd reserverade sig dels två ledamöter, vilka ansåg en utvidgad statskontroll opåkallad, dels en ledamot, sedermera överdirektören Sven Almgren, som ansåg att kontrollen borde ligga hos kontrollstyrelsen. En av ledamöterna, herr Adolv Olsson, uttalade i ett särskilt yttrande 102

att han ansåg skälen för förstatligande överväga, men att han, då ett förstatligande syntes politiskt ogenomförbart, inte ville motsätta sig den föreslagna bryggerinämnden. 2. Remissyttranden över maltdryckskommitténs förslag Förslaget om bryggerinämnd avstyrktes av så gott som samtliga remissinstanser, som yttrade sig i frågan. I de flesta yttrandena var motiveringen för avstyrkande sådan, att ett förslag om förstatligande skulle ha avstyrkts ännu kraftigare, men i två remissvar, nämligen från länsstyrelsen i Kopparbergs län och Sveriges nykterhetsvänners landsförbund, yrkades på n ä r m a r e utredning om förstatligande. Även kontrollstyrelsen ansåg ett statsmonopol motiverat. Sympatier för förstatligande eller yrkanden om åtgärder i denna riktning framfördes dessutom i en del av de yttranden av kommuner och polismyndigheter, som bifogats länsstyrelsernas remissvar. Till socialstyrelsens yttrande var fogat ett utlåtande från nykterhetsnämndernas centralkommitté, i vilket förstatligande tillstyrktes. I två yttranden, nämligen från vederbörande stadsfiskal i Stockholm och Sveriges nykterhetsvänners landsförbund, avgavs ett deciderat förord för statsmonopol. Nykterhetsvännernas landsförbund upptog kommitténs överväganden till ingående kritik. Förbundet ansåg sig finna en motsättning mellan kommitténs inledande uttalanden om de avsevärda fördelar ur nykterhetssynpunkt som kunde väntas följa av ett tillverkningsmonopol och kommitténs slutsats att någon desintressering av tillverkningen inte vore ur nykterhetspolitisk synpunkt påkallad. Det vore oriktigt, framhöll förbundet, att det skulle vara u r nykterhetspolitisk synpunkt angelägnare att desintressera den från bryggerierna fristående detaljhandeln än att desintressera bryggerierna själva. »Försäljningen till konsumenten röner inflytande icke enbart av det vinstintresse, som kan förefinnas hos den detaljhandlare, med vilken han träder i beröring, utan också av viljan till vinst hos föregående faktorer i produktionsprocessen. Med andra ord, man desintresserar icke detaljhandeln genom att enbart desintressera detaljhandlaren». Därtill komme att bryggeriernas egen detaljhandel hade varit föremål för starka anmärkningar. Bryggeriernas betydande ekonomiska intressen i de från dem formellt fristående hotelloch restaurangföretagen vore också av betydelse, men även beträffande utövandet av de rättigheter, vilkas innehavare icke vore ekonomiskt bundna till bryggerierna, spelade med all säkerhet de sistnämndas ekonomiska intresse av en ökad försäljning en betydelsefull roll. Landsförbundet ansåg slutligen att bryggeriernas ekonomiska intresse att motverka inskränkningar i och desintressering av detaljhandeln vore så starkt och deras politiska inflytande så betydande, att strävandena att av103

veckla det enskilda vinstintresset i detaljhandeln skulle vara fullständigt utsiktslösa, om inte tillverkningen dessförinnan desintresserats. De nykterhetspolitiska skälen för ett statsmonopol på maltdryckstillverkningen kvarstode således även efter kommitténs utredning med oförminskad styrka. Kontrollstyrelsen ansåg det styrkt att pilsnerförsäljningen i vårt land alltjämt vållade betydande olägenheter och att dessa bäst skulle undanröjas genom ett statsmonopol. Styrelsen ansåg dock att ett så vittgående ingrepp i näringslivet fordrade en mera utbredd allmän opinion än som då fanns och förutsatte därför att utvecklingen i denna riktning borde ske så småningom. Svenska bryggareföreningen bestred i en utförlig inlaga energiskt kontrollstyrelsens uppfattning att olägenheterna av den dåvarande pilsnerförsäljningen skulle vara betydande. Det borde inte läggas pilsnern till last att den användes för att späda ut sprit och spritsurrogat. Om öl i undantagsfall användes som berusningsmedel, berodde detta enligt föreningen på att vederbörande avstängts från att köpa spritdrycker. Någon anledning att skärpa kontrollen över öltillverkningen och ölförsäljningen syntes icke finnas. 3. Senare framställningar Under 1946 och 1947 har framställningar om bryggeriindustrins förstatligande ingivits till finansministern från Svenska bryggeriindustriarbetareförbundet och från Sveriges nykterhetsvänners landsförbund. Den förra är inte nykterhetspolitiskt motiverad och förbigås därför här. Den senare, i vilken Nykterhetsfolkets sextonde landsmöte i en skrivelse av den 29 februari 1948 instämt, har den 1 augusti 1947 överlämnats till nykterhetskommittén för att tagas i övervägande vid fullgörande av dess utredningsuppdrag. Landsförbundet hänvisar till sitt ovan refererade yttrande över 1934 års maltdryckskommittés betänkande men tillägger att på senare tid vissa omständigheter tillkommit, som gåve spörsmålet förnyad aktualitet, ölförsäljningen, som tidigare väsentligen varit en storstadsföreteelse, visade under senare år en tendens till utbredning på landsbygden. Landsförbundet anser detta sammanhänga med bryggeriernas livliga aktivitet under de senaste åren i syfte att inrätta nya försäljningsställen på allt flera orter. Bryggeriernas verksamhet i detta syfte vore enligt landsförbundet naturlig för en privatägd industri, som gjorde hårt motstånd mot föreskrifter, vilka ur sociala synpunkter begränsar försäljningen, och som också efterlevde sådana föreskrifter på ett bristfälligt sätt. Under det att systembolagen praktiskt taget aldrig överträdde sina försäljningsföreskrifter, vore överträdelserna av maltdrycksförfattningarna från den privata bryggcri104

hanteringens sida ganska talrika. Landsförbundet anser att den privata bryggerihanteringen i betydande utsträckning bidragit till att stegra pilsnermissbruket. Skrivelsen utmynnar i en hemställan om »skyndsam utredning rörande möjligheten att vinna ökad folknykterhet genom införande av statsmonopol eller därmed ur nykterhetssynpunkt jämbördig företagsform för tillverkningen av skattepliktiga maltdrycker». Till nykterhetskommittén har vidare inkommit en den 25 augusti 1948 dagtecknad skrift från Svenska bryggareföreningen med bemötande av vissa i den ovannämnda skriften från Sveriges nykterhetsvänners landsförbund eller eljest från nykterhetshåll gjorda uttalanden. När bryggareföreningen hade medverkat till att utbreda pilsnerförsäljningen till ett större antal affärer, vore detta enligt föreningen enbart motiverat av rationaliseringssynpunkter och nykterhetsintresse. Erfarenheterna från de städer, som på senare år beslutat sprida ut rättigheterna på ett flertal handlande, talade för att man genom ett sådant system finge en mindre försäljning av pilsner och ett bättre nykterhetstillstånd än om försäljningen skedde enbart vid ett fåtal försäljningsställen. Föreningen ville även med skärpa framhålla att bryggeriindustrin ingalunda rest motstånd mot socialt motiverade försaljningsföre^krifter utan tvärtom genom undanröjande av konkurrens, genom tillsättande av försäljningskontrollörer, genom överläggningar med nykterhetsorganen, genom instruktionskurser för utkörare o. s. v. sökt åstadkomma en lagenlig försäljning av sina produkter. De enstaka lagöverträdelser som förekommit torde enligt bryggareföreningen bero på att allmänheten någon gång påverkat en eller annan distributör att icke helt följa givna föreskrifter. Sådana överträdelser beivrades alltid av vederbörande bryggeriledningar, om de bleve kända. Vid 1949 års riksdag väckte herr Birger Andersson m. fl. i första kammaren (I: 106) och herr Gavelin m. fl. i andra kammaren (II: 153) motioner om »att riksdagen ville hos Kungl. Maj :t anhålla om utredning rörande möjligheten att vinna ökad folknykterhet och ekonomisk rationalisering genom införande av statsmonopol eller därmed ur nu angivna synpunkter jämbördig företagsform för tillverkning av skattepliktiga maltdrycker». Motionärerna framhöll bl. a., att den sänkning av alkoholhalten hos pilsnerdricka, som ägt rum under kriget och som alltjämt bestode, hade minskat de skador, som vore knutna till pilsnerdrickat. Fortfarande torde dock en icke ringa del av bryggeriernas försäljning vinna användning som självständig rusdryck, som surrogat för rusdrycker eller som kompletteringsdryck till spritdrycker. Detta måste ses mot bakgrunden av den kontrast som rådde mellan de relativt stränga restriktionerna och frånvaron av enskilt vinstintresse i sprithandeln, å ena sidan, och de relativt fria försäljningsformerna och det starka privatintresset inom maltdryckshandeln, å den andra. Detta starka privatintresse gjorde för övrigt också de lindriga försäljningsreglerna i pilsnerdricksförsäljningsförordningen i hög grad 105

illusoriska. Missbrukarna torde därför i orter, där försäljningsställen funnes, ha obehindrad tillgång till varan. Även på den dei av landsbygden, där försäljningsställen saknades, bleve varan relativt tillgänglig för missbruk a r n a genom de talrika överträdelserna av reglerna för rekvisitionsförsäljningen och olaga detaljhandel av handlande eller av nykterhetskaféinnehavare. Tillverkarna hade också varit ivrigt verksamma för att inom de olika kommunerna skapa nya försäljningsställen, och i icke ringa omfattning hade de haft framgång i dessa bemödanden. Inför uppgiften att avhjälpa föreliggande brister tedde det sig naturligt att för tillverkningens vidkommande i första hand överväga den desintressering i statsbolagets form, som vunnit så vidsträckt användning inom rusdryckshanteringen. Måhända kunde en utredning giva vid handen att ett tillfredsställande resultat kunde nås genom en företagsform, som alltj ä m t lämnade något utrymme för enskild vinst. Huruvida detta vore möjligt kunde klarläggas först genom en sådan utredning. Bevillningsutskottet (betänkande nr 30) erinrade om att framställningar till Kungl. Maj :t i frågan överlämnats till 1944 års nykterhetskommitté för att tagas i övervägande vid fullgörande av dess utredningsuppdrag. De ifrågavarande motionerna gällde enligt utskottets mening ett spörsmål av stor vikt. Men då Kungl. Maj :t genom överlämnande av de nämnda framställningarna till nykterhetskommittén visat att frågan vore föremål för Kungl. Maj :ts uppmärksamhet, fann utskottet ej skäl att förorda skrivelse till Kungl. Maj :t med hemställan om utredning i ämnet. Med hänsyn härtill avstyrkte utskottet motionerna, vilka också avslogs av riksdagen. Framställningar om förslag till förstatligande av bryggeriindustrin har riktats direkt till nykterhetskommittén av Östergötlands distrikt av Godtemplarorden (den 18 oktober 1948), Nykterhetsorganisationen Verdandi (den 10 maj 1949) och Vita Bandets riksförening (den 22 november 1949). Vita Bandet anförde bl. a. att spridningen av pilsnerdistributionen till ett stort antal matvarubutiker, vilken uppmuntrats av bryggerindustrien, innebure för husmödrarna i åtskilliga fall en försämrad betjäning och minskad trivsel i matvarubutikerna. 4. Vissa utredningar angående missförhållanden i samband med bryggeriernas ölförsäljning Av redogörelsen i kap. 4 (sid. 75) framgår att konsumtionen av pilsner medför vissa nykterhetspolitiska olägenheter. Sålunda användes öl i viss utsträckning som berusningskälla för alkoholister. Enligt direktören för Venngarns alkoholistanstalt skulle pilsnern vara källan till minst en tiondel av det grova missbruket och sannolikt spela en viktig roll för omkring en tredjedel. Även ungdomar torde på sina håll berusa sig med öl. Enligt länsnykterhetsnämnden i Malmöhus län skulle nykterhetstillståndet blivit betyd106

ligt bättre på de nöjesplatser, där pilsnerutskänkningen upphört. Slutligen torde även en relativt måttlig ölförtäring i vissa fall medföra försämrad arbetsförmåga och ökad olycksfallsrisk, t. ex. vid bilkörning. Docenten Goldbergs ovan refererade undersökningar synes visa detta. Det återstår att undersöka, huruvida de nykterhetspolitiska olägenheterna av ölkonsumtionen i större eller mindre grad beror på bryggeriernas åtgöranden, särskilt om de kan sägas bero på eller ökas av det enskilda vinstintresse, som är knutet till tillverkningen. Några statistiska uppgifter, som direkt belyser detta sammanhang, finns inte, men man kan få en viss vägledning för bedömandet genom att studera de överträdelser av gällande författningar som beivrats. Det är uppenbart att överträdelserna — i den m å n de medvetet syftat till olaglig försäljning och inte bara gällt mera formella bestämmelser —• som regel inte skulle ha kommit till stånd, om ingen haft ekonomiskt intresse av att sälja. Det är visserligen inte givet att varje olaglig försäljning medför en ur samhällets synpunkt skadlig konsumtion, men den innebär under alla omständigheter risk för en sådan, inte bara när det gäller olaglig försäljning till missbrukare utan också vid leverans till kaféer eller affärer utan rättigheter, vid åsidosättande av gällande kontrollföreskrifter o. s. v. De viktigaste kunskapskällor, som i detta avseende står till buds, torde vara följande. A. Länsstyrelsernas utredningar i samband med att föreskrifter enligt 27 § 4 mom. Pff meddelats (tillverkare bedriver sin försäljning så att nykterhetstillståndet menligt påverkas eller oordningar uppstår) ; B. Kontrollstyrelsens inspektioner av bryggeriernas försäljning på rekvisition och därav föranledda anmärkningar enligt 27 § 5 mom. Pff mot tillverkares sätt att utöva sin försäljningsrätt; C. Nykterhetsnämndernas årliga rapporter till socialstyrelsen; D. Vissa specialundersökningar (av länsstyrelsen i Kopparbergs län 1943—44, av länsstyrelsen i Jönköpings län 1946, av nykterhetskommiltén 1948 och av Nykterhetsnämndernas riksförbund 1946). I i «' I .. i L'

A. Länsstyrelsernas ingripanden Nykterhetskommittén har i juni månad 1947 inhämtat uppgifter angående då gällande inskränkningar i bryggeriernas fria försäljningsrätt och motiveringen härför. Det framgår av länsstyrelsernas uppgifter att förhållandena på en del orter varit mindre tillfredsställande. Nykterhetsnämnder och polismyndigheter har framhållit att pilsner bl. a. sålts till missbrukare, ibland med påföljd att stora skaror av mer eller mindre förkomna individer samlats kring bryggerierna, där de kunnat få den eftertraktade varan utan den kontroll som försäljningen annars varit underkastad. Det är givet att 107

olägenheterna mest framträtt på orter, där den tillståndsbundna försäljningen är starkt begränsad. I exempelvis Stockholm eller Malmö, där pilsner får köpas fritt överallt, saknar bryggeriernas fria försäljningsrätt betydelse i detta sammanhang. Hösten 1947 var 18 bryggerier av 137 underkastade begränsningar beträffande avhämtningsförsäljning varjämte i två fall förekom inskränkningar i den fria rekvisitionsförsäljningsrätten för alla bryggerier, som sålde inom ett visst område. De flesta begränsningarna avsåg kvittenstvång vid avhämtningsförsäljningen eller förbud mot sådan försäljning till andra än välkända kunder. I fyra fall hade kontrollbestämmelser eller förbud nyligen upphävts och därjämte hade i åtskilliga fall under senare år stadgats temporära inskränkningar eller totalförbud (i regel på ett å r ) , vilkas giltighet utgått före 1947. Samtliga 1947 gällande inskränkningar hade tillkommit eller skärpts sedan 1930. Fördelningen framgår av följande uppställning: Antal 1947 gällande inskränkningar tillkomna åren

1930—1934 1935—1939 1940 eller senare

8 7 5

Det bör framhållas att förbuden gällde alla slag av bryggerier med undantag för de allra största, dock med någon övervikt för de mindre och medelstora. Förutsättningar för ingripanden av denna art saknas på de orter, där de största bryggerierna är belägna, eftersom huvuddelen av försäljningen där sker genom livsmedelsbutiker och ej genom bryggerierna. Framhållas bör kanske också, att det är relativt stränga villkor som förordningen uppställer för länsstyrelsernas rätt att ingripa på detta sätt (flera beslut har upphävts av Kungl. Maj:t såsom icke tillräckligt motiverade).

B. Kontrollstyrelsens

inspektioner

Sedan 1929 har kontrollstyrelsen rätt att kontrollera bryggeriernas rekvisitionsförsäljning på landsbygden genom att granska försäljningskvittensböckerna. Försäljningen i städerna (genom kringföring eller på rekvisition) kan inte kontrolleras. Nykterhetskommitténs sekretariat har genomgått inspektionsrapporterna för åren 1929—1945. Inspektionsverksamheten har haft tämligen ringa omfattning. Under den angivna perioden inspekterades 69 bryggerier (d. v. s. i genomsnitt omkring 4 per å r ) . Vidare är att märka, att inspektion i flertalet fall ägt rum föist n ä r misstanke om olagligheter uppstått. Inspektionen har alltså i viss mån koncentrerats på de företag, där förhållandena ansetts vara sämre. Resul108

tåtet kan därför inte anses representativt för bryggerinäringen i dess helhet. Inspektionsverksamhetens omfattning har också varierat på grund av olika personaltillgång inom kontrollstyrelsen. Resultatet var följande: Antal bryggerier

ingen anmärkning mindre anmärkning men ingen åtgärd endast erinran skrivelse till KB men ej formlig anmälan anmälan till KB enl. 27 § 5 mom. eller till polismyndighet

10 6 10 30 13

Summa

69 Anmärkningarnas karaktär framgår av följande sammanställning: misstänkta större leveranser (till missbrukare eller olaga återförsäljare) bristande kontroll över försäljningen obehörigt kvitterande av utkörarna andra anmärkningar

Antal bryggerier

Därav utan åtgärd

49 16 27 28

5 — 5

Vilken rättslig påföljd som ingripandena fått är inte känt för samtliga fall. De kända fallen fördelar sig sålunda: Antal bryggerier

böter för utkörare eller återförsäljare fängelse för utkörare böter för tillverkaren själv

29 2 13

I några fall har inspektionen lett till att KB utfärdat bestämmelser enligt 27 § 4 mom. Av de hos kontrollstyrelsen förvarade handlingarna framgår att det förekommit fall, där utkörare uppmuntrats av bryggeriägaren att öka sin försäljning genom olagliga metoder eller utsatts för obehag om han inte gjort det. Det har också förekommit att bryggerierna betalt böterna för de utkörare eller återförsäljare som sakfällts. I åtskilliga fall har bryggeriet försummat att föra den föreskrivna försäljningsboken eller på annat sätt underlåtit att kontrollera rekvisitionsförsäljningen. Man har i en del fall endast antecknat den rekvirerade kvantiteten, medan den del av rekvisitionerna, som kunderna inte velat ha, stått till utkörarnas fria förfogande. Då rekvisitionerna ofta är stående, har denna överblivna kvantitet ibland varit större än den som levererats i enlighet med rekvisitionerna. På vissa håll förekommer att man kringgår bestämmelserna om kvittenstvång genom att man låter kunderna på tryckta blanketter befullmäktiga 109

utkörarna att teckna kundernas namn. Ett sådant förfaringssätt strider emellertid uppenbarligen mot lagstiftarens mening. Kontrollstyrelsens inspektionsmaterial omfattar endast en liten del av bryggeriernas försäljning och kan som förut nämnts inte anses representativt för förhållandena inom bryggerinäringen i dess helhet. Man måste därför vara mycket försiktig då det gäller att dra slutsatser av inspektionsresultaten. Man kan konstatera att försäljning av icke önskvärt slag förekommit i större eller mindre omfattning vid ett relativt stort antal bryggerier. På grund av undersökningarnas sporadiska karaktär kan man inte av själva inspektionsmaterialet dra några bestämda slutsatser rörande utvecklingen under observationseperioden, men det vill synas som om det det skett en förbättring under senare delen av densamma. C. Nykterhetsnämndernas

årliga rapporter

till

socialstyrelsen

Varje nykterhetsnämnd, som åtnjuter statsbidrag till sina utgifter, är skyldig att årligen till socialstyrelsen insända redogörelse för verksamheten. I dessa redogörelser finns även plats för ett omdöme om nykterhetstillståndet, förekomst av olaga rusdrycks- eller pilsnerförsäljning m. m. En granskning av redogörelserna visar emellertid att nämnderna i högst olika utsträckning begagnat sig av möjligheten att redogöra för nykterhetstillståndet. Därtill kommer att endast något över hälften av kommunerna ansöker om statsbidrag, varför uppgifter saknas från ett stort antal kommuner, särskilt i södra och mellersta Sverige. Av dessa anledningar har nykterhetskommittén inte ansett sig böra underkasta rapporterna någon statistisk bearbetning. Nykterhetsnämndernas rapporter har emellertid genomgåtts av Svenska bryggareföreningens försäljningskontrollör, varvid framkommit att antalet anmärkningar mot bryggeriernas försäljning starkt avtagit under senare år. Sålunda förekom år 1943 enligt redogörelse i Svensk bryggeritidskrift 38 anmärkningar mot bryggeriernas försäljning men år 1947 endast 7 och 1948 inte en enda. Totala antalet anmärkningar mot pilsnerförsäljningen var resp. 109, 53 och 28 de angivna åren. Även om dessa siffror av ovan anförda skäl inte får tillmätas alltför stor betydelse, torde dock tendensen vara klar. Till den gynnsamma utvecklingen torde starkt ha bidragit att genom ingripande från bryggareföreningen de anmärkta missförhållandena rättats till. Man torde därför kunna dra den slutsatsen avmaterialet, att överträdelser av pilsnerdricksförsäljningsförordningen från bryggeriernas sida blivit mer sällsynta under de senaste åren och att den verksamhet, som i detta syfte bedrivits av bryggareföreningen, alltså givit resultat. 1 l Närmare redogörelse för bryggareföreningens undersökning l ä m n a s i Svensk bryggeritidskrift 1949 sid. 361 ff.

D. Länsstyrelsen

i Kopparbergs

Specialundersökningar län

1943/44

Med anledning av en skrivelse från Kopparbergs läns allmänna nykterhetsförbund anbefallde länsstyrelsen polismyndigheterna på de orter inom länet, där bryggerier är belägna, att undersöka hur dessa följde gällande föreskrifter och att inhämta nykterhetsnämndernas yttranden häröver. Undersökningen verkställdes under vintern 1943—1944 och omfattade 8 bryggerier. Beträffande tre bryggerier framkom inga anmärkningar, men beträffande de fem övriga hade landsfiskalen eller nykterhetsnämnden olika missförhållanden att påpeka. I flera yttranden (bl. a. av en ölutkörare och flera landsfiskaler) framhålles att det rådande provisionssystemet för utkörarnas avlöning innebär frestelser till olaga försäljning. Även avhämtningsförsäljningen kritiseras. En landsfiskal anser att det, så länge avhämtningsförsäljning är tillåten, är omöjligt att begära att personalen skall säga nej ens till uppenbara missbrukare, »i synnerhet som bryggeriets ägare förstått göra deras dagsinkomst beroende av försäljningsrcsultatet». Vid ett bryggeri framkom vid den första polisutredningen inga anmärkningar. Nykterhetsnämnden anhöll emellertid om ny utredning, emedan endast bryggeriets personal hörts. Det visade sig då vid en granskning av de rekvisitionsblanketter, som enligt länsstyrelsens särskilda bestämmelser på grundval av 27 § 4 mom. Pff måste ifyllas vid varje köp, att bryggeriet i flera fall sålt till uppenbara missbrukare. I ett fall hade ända till 46 pilsner sålts samma dag till en dylik person, i ett annat fall hade 30 pilsner sålts till en person som av nykterhetsnämnden avstängts från pilsnerinköp. Länsstyrelsen

i Jönköpings

län 1946

Med anledning av en framställning från länsnykterhetsnämnden anmodade länsstyrelsen landsfogden att göra en utredning om pilsnerförfattningarnas efterlevnad i länets städer. Utredningen som verkställdes av statspolisen överlämnades i november 1946. Utredningen består huvudsakligen i en uppräkning av de personer som under åren 1937—1946 dömts till ansvar för förseelser mot Pff. Förseelsernas karaktär framgår av följande sammanställning: Förseelse av bryggeri eller nederlagsföreståndare (olaga avhämtning, bristande kontroll) Utkörare sålt olagligt Olaga utskänkning Summa

14 24 18 56 111

Det övervägande antalet förseelser har tydligen begåtts av bryggerierna eller deras anställda. Landsfogden ansåg sig med stöd av utredningen kunna påstå att »olaglig försäljning av inom länet tillverkat pilsnerdricka i avsevärd mån medverkat till uppkomsten av de förhållanden som länsnykterhetsnämnden påtalar som otillfredsställande». Landsfogden avrådde dock från en bestämmelse om områdesuppdelning för att undvika konkurrens, vilket skulle innebära att överträdelserna premierades med monopolställning. »Det är visserligen också möjligt, att antalet åtal skulle nedgå efter marknadens uppdelning mellan bryggerierna, men därav följer icke, att överträdelserna bliva färre, ty det ringare antalet åtal kan mycket väl komma att bero på, att när konkurrensen mellan bryggeriföretagen upphör, upphör också den övervakande verksamhet, som konkurrenterna under nu rådande förhållanden ägna varandra.» Nykterhetskommitténs

rundfråga

till länsnykterhetsnämnderna

1946 Vid denna undersökning, som förut omtalats (sid. 78), framkom även några uttalanden angående bryggeriernas försäljning. Sålunda uttalar länsnykterhetsnämnden i Östergötlands län att den ökade försäljningsaktiviteten från de skattepliktiga bryggeriernas sida innebär risk för ökat pilsnermissbruk på landsbygden. Gotlandsnämnden anser att pilsnerhandelns relativa frihet och hela pilsnerhanteringens sammankoppling med privatekonomiska intressen försvårat nykterhetsnämndernas arbete. Norrbottensnämnden anser den förekommande slentrianen vid kringföringen oroväckande och menar att en förbättring skulle kunna uppnås, om bryggeriernas utkörare förvägrades rätt att sälja mot provision. Nykterhetsnämndernas

riksförbunds

undersökning

1946 Denna undersökning, för vilken mera utförligt redogöres i bil. 4 (sid, 370), gällde i första hand detaljhandelns organisation, men vissa uppgifter om bryggeriernas försäljning förekommer också. Bryggerierna var inte särskilt nämnda i frågeformuläret, men av de 484 nykterhetsnämnder som svarat hade 34 eller 7 % anmärkningar att göra mot särskilt rekvisitionsförsäljningen. Av de 48 nämnder, som hade bryggeri inom kommunens gränser, var det 16 eller 33 %, som hade anmärkningar att framställa. Det framhålles från flera håll att nykterhetsnämnden måste göra framställningar till bryggeriet eller länsstyrelsen angående pilsnerförsäljningen. Sedan kvittenssystem införts eller försäljningen överlämnats till kommunalt kafébolag, hade förhållandena i vissa fall blivit bättre. Några nämnder klagar över att notoriska missbrukare kan få köpa h u r mycket som helst och skyller detta på nederlagsföreståndarnas ekonomiska beroende av försäljningens storlek. 112

5. Nykterhetskommittén Huruvida de olagligheter som ovan redovisats bör betecknas som väsentliga eller oväsentliga, omfattande eller fåtaliga, har i den allmänna debatten varit föremål för delade meningar. Å ena sidan har man framhållit att åtskilliga av de överträdda bestämmelserna har ringa betydelse ur nykterhetssynpunkt och vid den praktiska tillämpningen visat sig svåra att upprätthålla. Överträdelserna av dessa bestämmelser kan uppenbarligen anses vara av mera formell än reell art. Med hänsyn härtill och då det totala antalet överträdelser inte ansetts påfallande stort i förhållande till det synnerligen stora antalet försäljningstransaktioner, har den uppfattningen framförts att bryggerierna snarast visat en påfallande laglydighet. Å andra sidan har man framhållit att efterlevnaden av föreskrifterna i Pff inte varit föremål för någon mera systematisk kontroll. Undersökningar har i allmänhet ägt rum först efter initiativ från konkurrerande företag, från lokala nykterhetsnämnder med begränsade egna kontrollmöjligheter eller från en nykterhetsintresserad allmänhet. Vid de undersökningar, som efter dylika initiativ utifrån verkställts av länsstyrelse eller av kontrollstyrelsen, har olagligheter i åtskilliga fall kunnat avslöjas först sedan man utnyttjat det kontrollmaterial, som förelegat i form av kundkvittenser. Olagligheterna har därvid visat sig icke enbart gälla de rent formella föreskrifterna. I ett flertal fall har försäljning skett till missbrukare eller till återförsäljare utan försäljningsrätt. Vid den förut omtalade undersökningen i Kopparbergs län, som dock var tämligen summarisk, påvisades missförhållanden av denna art vid fem av de åtta bryggerierna. Och vid de stickprovsundersökningar, som under åren 1929—1945 gjorts av kontrollstyrelsen, blev, som ovan omtalats, 44 bryggerier av 69 undersökta föremål för anmärkning, som ledde till fällande dom för olika överträdelser, och samma antal blev föremål för anmärkning av kontrollstyrelsen för leveranser till missbrukare eller olaga återförsäljning. 1947 var 18 bryggerier underkastade inskränkningar i den fria försäljningsrätten på grund av konstaterade missförhållanden. Självfallet kan dessa siffror inte föranleda något preciserat omdöme, men de har ansetts visa att reella missförhållanden förekommit i ett ganska stort antal fall. 1 En del av de anmärkningar som ovan åsyftas hänför sig till 1930-talet, och förhållandena vid ett flertal bryggerier synes ha betydligt förbättrats undsr senare år. Åtskilliga av de mest klandrade bryggerierna har inköpts av de stora bryggerikoncernerna och deras försäljning har införlivats med de större bryggeriernas distributionssystem. Det förekommer dock alltjämt att olaga försäljning eller bristande kontroll över försäljningen konstateras. Då till försäljningen är knutet ett betydande enskilt vinstintresse, såväl 1 Se t. ex. två utslag av Högsta domstolen den 27 februari och den 6 m a r s 1943 (Tidskrift för systembolagen 1943 sid. 221—224).

113 8

från själva företagens sida som från deras provisionsavlönade försäljares och utkörares, synes man inte helt kunna bortse från möjligheten av att en större eller mindre del av lagöverträdelserna sammanhänger med detta vinstintresse. Vidare kan naturligtvis det enskilda vinstintresset ta sig uttryck i en icke önskvärd reklam för ökad konsumtion och i propaganda mot de kontrollbestämmelser, som ansetts nödvändiga. Det enskilda vinstintresset måste sålunda betraktas som en faktor som i viss mån motverkar samhällets nykterhetsintresse. Yrkanden har därför framställts om begränsning av det enskilda vinstintresset som ett medel att minska de olägenheter ur nykterhetssynpunkt som visat sig vara förknippade med ölförsäljningen. Nykterhetskommittén har emellertid ansett sig böra i första hand överväga om inte de konstaterade missförhållandena i samband med bryggeriernas ölförsäljning skulle kunna minskas genom mindre omfattande åtgärder än genom ingrepp i själva företagsformen. Enligt vad som framgår av kap. 4 (sid. 77) synes ölets skadeverkningar ha minskat genom den sänkning av alkoholhalten som skett under kriget. Det är givet att en ytterligare sänkning skulle kunna göra ölet helt ofarligt och följaktligen också göra all diskussion om kontrollåtgärder överflödig. Det synes framgå av docenten Goldbergs undersökningar (se kap. 5) att om ölets lagliga alkoholhalt i enlighet med kommitténs förslag sänkes till högst 2.8 viktprocent, skadeverkningar visserligen inte kommer att utebli men torde kunna beräknas bli väsentligt mindre än om alkoholhalten skulle återgå till den högsta nu lagligen medgivna. Vad därefter angår direkta kontrollåtgärder, har kommittén inte ansett sig kunna tillstyrka det av maltdryckskommittén framförda förslaget om en statlig bryggerinämnd. Däremot förutsätter kommittén att den upprustning av nykterhetsnämnderna, som kommittén i annat sammanhang föreslår, skall göra nämnderna bättre skickade att övervaka nykterhetstillståndet inom kommunerna och att ingripa mot alkoholmissbrukarna. Därigenom får de också bättre möjligheter att u p p m ä r k s a m m a ev. lagöverträdelser eller olämpliga försäljningsformer från bryggeriernas sida. Vidare föreslår kommittén att bryggeriernas försäljning direkt till konsumenterna göres beroende av tillstånd som lämnas av länsstyrelse för en fyraårig giltighetstid. Länsstyrelsen bör under oktrojperioden följa bryggeriernas verksamhet och kan vid omprövningen av rättigheterna vid behov uppställa villkor för förnyelse av tillstånden. För att underlätta länsstyrelsens kontroll bör polismyndigheter och kommunala nykterhetsnämnder meddela länsstyrelsen ev. iakttagelser av missförhållanden, vilket kan ske såväl genom rapporter som i remissyttranden över bryggeriernas ansökningar om nytt tillstånd. Likaså bör kontrollstyrelsen och länsnykterhetsnämnderna inrapportera sådana missförhållanden som de i sin verksamhet får kännedom om. Bryggeriernas försäljningsrätt behandlas n ä r m a r e i kap. 8 och 9. 114

Det skulle slutligen vara av betydelse för ölagstiftningens efterlevnad, om bryggerierna upphörde att avlöna sina utkörare och försäljare med prov ision. Utkörarna, som i stort sett svarar för den direkta kontakten med allmänheten, betyder självfallet mycket för försäljningslagstiftningens tilllämpming. I vilken utsträckning det ekonomiska intresset av ökad försäljning spelar in, när det gäller utkörares och andra försäljares lagöverträdelser, ä r visserligen svårt att bedöma, men det torde kunna antagas att det »pekar en icke obetydlig roll. Kommittén är dock inte beredd att föreslå något lagstadgat förbud mot provisionsavlöning utan förutsätter att bryggeriindustrin och vederbörande fackförbund söker uppnå en acceptabel lösning av denna fråga. Skulle detta inte ske, bör problemet upptagas till ny behandling av statsmakterna. Det finns anledning antaga att de föreslagna åtgärderna — begränsning av öLets alkoholstyrka till högst 2.8 %, tillståndstvång för direkt försäljning och nederlag samt ökad kontroll över försäljningen genom polismyndigheter och nykterhetsnämnder — skall visa sig tillräckliga för att försäljningen i framtiden skall fylla de krav, som ur ordnings- och nykterhetssynpunkt kan uppställas. Skulle så likväl inte bli fallet, synes statsmakterna böra föranstalta om en ny utredning med sikte på mera vittgående ingripanden. De alternativ, som man därvid har att välja på, synes bl. a. vara att bilda ett statligt monopolbolag, som övertar både tillverkning och försäljning, eller att skilja försäljningen från tillverkningen och lägga den under ett desintresserat försäljningsföretag. Kommittén anser sig i nuvarande läge inte ha anledning att uttala sig närmare om dessa alternativ. Innan man kan ta ställning; till denna fråga, synes nämligen ett omfattande utredningsarbete under medverkan av särskild expertis vara nödvändigt. Både med hänsyn till kostnaderna och tidsutdräkten och till att kommitténs sammansättning inte synes vara lämplig för ett så speciellt uppdrag, har kommittén redan tidigare under hand anmält till finansdepartementet att den inte själv ämnade företaga n å gon dylik undersökning. För närvarande pågår en strukturutredning angående bryggerinäringen, som på uppdrag av Svenska bryggareföreningen utföres vid Industriens utredningsinstitut. Kommittén vill framhålla att, därest genom det allmännas försorg någon av andra än nykterhetspolitiska skäl föranledd utredning rörande bryggeriindustrin skulle komma till stånd, kommittén förutsätter att även de nykterhetspolitiska synpunkterna ägnas tillbörlig uppmärksamhet. I kap. 6 har kommittén föreslagit att starköl skall få säljas inom riket och att för tillverkning av starköl skall krävas särskilt tillstånd av Kungl. Maj:t. Om detta förslag vinner bifall, kommer vissa bryggerier att få en starkölsproduktion av betydligt större omfattning än för närvarande är fallet. Enligt förslaget skulle denna tillverkning komma att säljas uteslutande genom det av kommittén föreslagna utminuteringsbolaget, men det är uppenbart att tillverkningsrätten kommer att innebära ett nytillkom115

met vinstintresse för de berörda företagen. Man synes böra i viss mån begränsa detta vinstintresse. Så sker för närvarande för de brännerier som tillverkar råsprit. Såsom förut nämnts (sid. 99) synes Kungl. Maj :t böra ha befogenhet att vid meddelande av tillstånd till starkölstillverkning föreskriva de villkor som kan befinnas lämpliga för att uppnå detta syfte. Möjlighet bör också finnas för Kungl. Maj :t att — om så anses lämpligt — utse ett allmänt ombud eller en ledamot i styrelsen för de bryggeriföretag som tillverkar starköl, varigenom det allmänna skulle få ökad insyn i dessa bryggeriers skötsel. 1

i Herr Hagberg har avgivit särskilt yttrande på denna punkt (sid. 309). Herrar Englund och Waldemar Svensson samt fru Larsson och fröken Oberg har avgivit särskilt yttrande angående starkölet, bryggeriernas företagsform m. m. (sid. 305),

Kap. 8. Olika former för utminutering av öl 1. Kringförings- och rekvisitionsförsäljning A. Tillverkares

försäljning

Enligt gällande ordning äger tillverkare att, utan särskilt tillstånd, från tillverkningsstället, d. v. s. bryggeriet, och från särskilt inrättat nederlag i stad (se härom under 2. nedan) försälja pilsnerdricka genom kringföring inom stads planlagda område. För kringföringsförsäljning i stad utanför planlagda området erfordras tillstånd av länsstyrelsen. På landet är all kringföringsförsäljning förbjuden. (10 § Pff.) Vidare äger tillverkare att, utan särskilt tillstånd, från tillverkningsstället försända pilsnerdricka på rekvisition (9 § 1 mom.). Denna försäljning får bedrivas såväl på landsbygden som i stad. Den kringföringsförsäljning som i stad bedrives från särskilt inrättat nederlag har i tillämpningen ansetts omfatta jämväl rätt till rekvisitionsförsäljning inom staden. 1 För rätt till rekvisitionsförsäljning på landsbygden från särskilt inrättat upplag (se under 2. nedan) fordras emellertid tillstånd av länsstyrelsen varvid kommunalt veto gäller (9 § 4 mom.). För närvarande är kringf öringsförsäljningen, som innebär utbjudande av pilsnerdricka utan föregående beställning, en ganska vanlig försäljningsform i städerna. Enligt en utredning avseende tillverkningsåret 1949/50 — omfattarfde samtliga skattepliktiga bryggerier med undantag av 5 bryggerier, vilka representerade endast c:a 2 % av hela omsättningen — utgjorie kringföringsförsäljningen 24 % av utminuteringen i städerna. (Utgår man från hela försäljningen, även utskänkningen, sjunker kringföringsförsäljningens andel till 15 % . ) 2 Malldryckskommittén övervägde, huruvida icke kringföring skulle kunna tillåtas jämväl i stadsliknande samhällen och eventuellt även i andra mera tätt befolkade områden på landsbygden. Detta försäljningssätt krävde emellertid enligt maltdryckskommittén, att försäljningen kunde bli föremål för en mera ingående övervakning från ordningsmaktens sida, och då dylik övervakning icke annat än i undantagsfall syntes kunna åstadkommas utanför städerna, fann kommittén icke rådligt att tillåta kringföring utanför stads cmråde. Därvid bör observeras, att maltdryckskommittén föreslog, att alkohclhalten i pilsnerdricka skulle höjas till 3.4 viktprocent. Däremot fann i Hötsta domstolens utslag den 14 m a j 1913 (N.J.A. 1913 ref. 75). Rättsfallet reras i iorthet i Tidskrift för nykterhetsnämnderna (TfN) 1944 sid. 144. 2 Se )il. nr 1 sid. 319.

refe-

denna kommitté tillräckliga skäl ej föreligga att på sätt i Pff skett göra rätten till kringföring inom stads icke planlagda område beroende av särskilt tillstånd. På landsbygden är försändning efter rekvisition (rekvisitionsförsäljning), som innebär försäljning endast till kunder, som i förväg beställt en viss kvantitet pilsnerdricka, den viktigaste distributionsformen. Enligt den nämnda utredningen avseende tillverkningsåret 1949/50 utgjorde rekvisitionsförsäljningen på landsbygden 62 % av utminuteringen därstädes (54 % av hela försäljningen på landsbygden). 1 Rekvisitionsförsäljning, som tillverkare utövar på landsbygden, är förbunden med kvittenstvång, vilket innebär att utköraren skall vara försedd med kvittensbok och att kunden måste kvittera den rekvirerade myckenheten på särskild kvittoblankett. Bestämmelser om kvittenstvång ingick ej ursprungligen i 1919 års pilsnerdricksförsäljningsförordning utan tillkom genom de ändringar i denna, som genomfördes år 1928. Stadgandena härom återfinnes numera i 17 § samt i en kungörelse av den 30 juni 1947 (nr 396), som ersatt tidigare kungörelse av den 18 maj 1928 (nr 115) och har i huvudsak följande innehåll: Den som forslar rekvirerat pilsnerdricka till köpare på landet från tillverknings- eller försäljningsställe skall vara försedd med en kvittensbok, som skail innehålla dels numrerade blad (forslingsredovisning) dels ock tryckta, numrerade kvittoblanketter. Forslingsredovisningarna upptar namnet på den som verkställer forslingen och den myckenhet pilsnerdricka forslingen omfattar. Å särskild kvittoblankett antecknas för varje köpare den rekvirerade myckenheten pilsnerdricka, köparens namn, det ställe, där varan skall avlämnas, samt den dag, då avlämnandet skall äga rum. Kvittensboken skall förvaras under minst två år efter bokens avslutande och hållas tillgänglig för länsstyrelsen, kontrollstyrelsen och allmän åklagare. Under forsling av pilsnerdricka skall den även hållas tillgänglig för person, som särskilt för detta ändamål utsetts av nykterhetsnämnd samt av polischefen i orten förordnats att utöva den härför erforderliga polisverksamheten, ävensom för annan polisman. Vid direkt försändning till köpare får avlämnande ej ske med mindre köparen eller någon, som tillhör hans familj eller husfolk eller är anställd i hans tjänst, tecknar erkännande å kvittoblanketlen om varans mottagande. Kvitterar annan än köparen, skall han angiva såväl eget som köparens namn. Är person som äger kvittera ej närvarande, må varan likväl avlämnas, därest den som forslar varan jämte denna avlämnar en å särskild blankett gjord avskrift av kvittoblanketten samt å kvittoblankelten gör anteckning om anledningen till att varan avlämnats utan att kvitto erhållits. Därefter må pilsnerdricka icke på senare rekvisition avlämnas till köparen med mindre säljaren dessförinnan erhållit kvitto å den tidigare avlämnade varans mottagande eller sådant kvitto tillhandahålles den som forslar varan, då den senare rekvirerade myckenheten skall avlämnas. Avlämnas varan vid järnvägsstation, station för regelbunden automobiltrafik eller å fartyg för fortsatt försändning till köparen, skall anteckning om avlämnandet göras å kvittoblanketten av den som verkställt forslingen. i Se bil. n r 1 sid. 319.

Ifrågavarande bestämmelser torde ha tillkommit främst i syfte att skapa fastiare former för distributionen av pilsnerdricka, särskilt på landsbygden. Mani vill sålunda förhindra försäljning av pilsnerdricka på landet utan föregående rekvisition. Icke minst torde man ha avsett att härigenom få ett imedel att stävja olaglig återförsäljning på landet. Maltdryckskommittén föreslog att kvittenstvånget vid försändning på landet av pilsnerdricka skulle avskaffas och ersättas med skyldighet för säljare att upprätta s. k. köpareförteckning, d. v. s. det system, som tilllämpades under åren 1906—1919. Kommittén ansåg sig icke behöva närm a r e utveckla, att kvittensförfarandet vore betungande såväl för bryggerierna som för allmänheten. Trots de detaljerade bestämmelserna vore det icke effektivt gentemot en illojal tillverkare eller utkörare. Förekomsten av s. k. stående rekvisitioner, avseende tätare leveranser eller större kvantiteter pilsnerdricka än rekvirenten verkligen avsåge att inköpa, gjorde det möjligt för en sådan tillverkare eller utkörare att, utan större risk för upptäckt vid efterföljande granskning av kontrollhandlingarna, bedriva försäljning till den som icke i förväg verkställt rekvisition. Då tillverkare ägde i stad bedriva försäljning genom kringföring — sålunda utan föregående rekvisition — följde därav att, åtminstone vid transporter som ägde r u m icke alltför avlägset från stad, en del av den transporterade myckenheten pilsnerdricka kunde föregivas vara avsedd för sådan laglig kringföring, medan den i verkligheten såldes på landsbygden utan föregående rekvisition. Dessa förhållanden medförde, att icke heller den kontroll under själva forslingen, vartill författningen gåve möjlighet, ägde större värde. Sådan kontroll torde, såvitt maltdryckskommittén hade sig bekant, huvudsakligen utövas endast av nykterhetsnämnderna. Kommittén hade från länsstyrelserna inhämtat uppgifter i vilken omfattning dessa nämnder utnyttjat denna kontrollmöjlighet. Det framginge av dessa uppgifter, att förordnande för personer, utsedda av nykterhetsnämnder att utöva sådan kontrollverksamhet, meddelats i sammanlagt 143 fall i hela riket. I åtskilliga av dessa hade förordnande lämnats för flera personer att utöva övervakningen inom en och samma kommun. Antalet nykterhetsnämnder, som tagit denna kontrollmöjlighet i anspråk, vore därför betydligt mindre, nämligen 79. I betraktande av att antalet landskommuner då var över 2.400, måste detta resultat av utredningen anses tyda på att nykterhetsnämnderna i allmänhet funnit särskild kontroll från deras sida onödig eller alltför svår att genomföra. Enligt vad nykterhetskommittén inhämtat torde nykterhetsnämnderna icke heller under senare år ha utnyttjat kontrollmöjligheterna i någon större utsträckning. Maltdryckskommittén erinrade vidare om att redan 1934 års bevillnings119

utskott uttalat, att kvittensförfarandet måste anses vara behäftat med brister. Enligt kommitténs mening borde man återgå till de regler i detta avseende, som infördes genom 1905 års förordning angående försäljning av vin och öl och som innebar skyldighet för försäljare att vid försändning av dylika drycker upprätta en köpareförteckning. Den som verkställde forsling av pilsnerdricka på landsbygden skulle vara försedd med en sådan köpareförteckning, upptagande namn, hemvist och rekvirerad myckenhet för varje köpare. Förteckningen skulle under pågående forsling hållas tillgänglig för bl. a. befullmäktigat ombud för kommunal nykterhetsnämnd. Gentemot tillverkare, som bedreve sin försäljning på ett illojalt sätt, skulle emellertid den av kommittén föreslagna bryggerinämnden kunna föreskriva kvittenstvång. Bland remissmyndigheterna tillstyrktes kvittenstvångets upphävande av kontrollstyrelsen (med tvekan), socialstyrelsen, Systembolagsföreningarnas förtroendenämnd och de åtta länsstyrelser, som uttalade sig i frågan. Beträffande den föreslagna köpareförteckningen erinrade kontrollstyrelsen om att den i 1905 års vin- och ölförsäljningsförordning föreskrivna köpareförteckningen, som icke innefattat mindre fullständiga uppgifter än den av maltdryckskommittén föreslagna, i tillämpningen icke visat sig motsvara sitt ändamål. Kontrollstyrelsen hänvisade beträffande de vid den tiden vunna erfarenheterna av ifrågavarande kontrollmedel till de yttranden som av olika myndigheter avgivits till 1911 års nykterhetskommitté och av denna sammanställts (Nykterhetskom. bet. VI: 2 sid. 152—160, jfr V sid. 167 ff). Genom de expressiva skildringar, som i berörda yttranden lämnats rörande missbruket av den föreskrivna köpareförteckningen, finge enligt kontrollstyrelsens mening ett kontrollmedel av denna besKaifenhet anses vara av erfarenheten utdömt. Den av maltdryckskommittén föreslagna bestämmelsen om köpareförteckning torde enligt styrelsen i tillämpningen komma att visa sig lika otillräcklig. Ingenting i den föreslagna lydelsen av författningsrummet hindrade, att för varje forslingsroute upprättades en standardlista, upptagande alla utefter routen boende rekvirenler med angivna stående rekvisitioner, vilken lista därefter användes vid forsling efter forsling. Föreskrift om skyldighet att under viss tid bevara köpareförteckning saknades i förslaget; sådan förteckning kunde alltså, där den icke användes på nyss angivet sätt, förstöras omedelbart efter forslingens avslutande. Kontroll av lasset under pågående forsling vore icke möjlig, alldenstund uppgift å de till olika köpare levererade kvantiteterna pilsnerdricka enligt förslaget icke skulle lämnas å förteckningen. Denna omständighet förhindrade jämväl kontroll å leveranser till återförsäljare utan försäljningsrätt, den värdefullaste kontrollmöjligheten vid ett kvittensförfarande. Hade slutligen systemet med stående rekvisitioner under nu gällande lagstiftning vållat vissa olägenheter, kunde det efter ett bifall till kommitténs förslag i förevarande hänseende väntas omintetgöra även den kontrolleffekt, köpareförteckningen möjligen kunnat få, därest man kunnat utgå ifrån att i regel varje såsom rekvirerad angiven kvantitet även bleve av rekvirenten mottagen. 120

Med hänsyn till att vidgade befogenheter i avseende å kontrollen över ochi regleringen av tillverkarnas pilsnerdricksförsäljning enligt maltdryckskonnmitténs förslag skulle upplåtas åt ett statligt organ — statens bryggerinämnd — ansåg sig kontrollstyrelsen emellertid kunna föreslå vissa modifikationer i försändningskontrollen, som styrelsen alltså under vissa förutsättningar biträdde. Anordningen fyllde visserligen icke helt kvittenssystemets funktioner men den syntes dock medföra ett undanröjande av de mest framträdande bristerna hos en köpareförteckning. 1 Representanter för bryggerinäringen2 har till nykterhetskommittén framfört vissa synpunkter på rekvisitionsförsäljning med kvittenstvång. Därvid uttalades att bestämmelserna om kvittenssystemet vore betungande för bryggerierna. Det funnes väl inte någon, vare sig bryggeriman eller annan, som ansåge att systemet längre hade någon betydelse. Samtidigt nämndes några exempel på de enligt bryggerirepresentanternas mening underliga konsekvenser som följde av systemet. För att få transporterna så ekonomiska som möjligt brukade ölutkörare, som skulle ut på landsbygden med rekvirerade varor, fylla ut sitt lass med varor för försäljning inom stadens planlagda område på väg ut på landsbygden. Denna försäljning kunde äga rum utan rekvisition. Ofta ginge gränsen för det planlagda området långt inne i vederbörande stad. Följden bleve att utkörare måste ha rekvisition för att få sälja på ena sidan av gatan, medan han kunde sälja utan vidare på den andra sidan. En annan »orimlig» konsekvens låge däri att en tätort, som upphöjdes till stad, därigenom sluppe hela kvittenssystemet. Beträffande stadsbildningarna vore det allmänna intrycket att övergången från rekvisitions- och kvittenssystemet till kringföringssystemet inte medfört någon förskjutning av försäljningen på orterna i fråga. Bland de nackdelar för kunderna, som kvittenssystemet medförde, framhölls det enligt bryggeriindustrins mening egendomliga förhållandet att lindsbygdens befolkning skulle sättas i ett sämre läge än städernas befolkning. Vidare nämndes att påtryckningen på lantutköraren att sälja till personer, som tillfälligtvis finge se bryggarbilen och alltså ej rekvirerat, vore mycket stor. Utköraren kunde därför lätt frestas till förseelser, vilket inte Dorde uppmuntras genom alltför snäva bestämmelser. Slutligen påpekades de stora papperskvantiteter, som åtginge till kvittenser och forslingsredovisningar. Reoresentanter för ölutkörarna3 framhöll i huvudsak samma synpunkter som bryggerinäringens talesmän men betonade därutöver att rekvisitionsi Se artikeln »För och emot kvittenstvånget» i TfN 1937 sid. 9—14. 2 Kmfercns med representanter för bryggerinäringen (från Svenska bryggareföreningen) dm 26 april 1946. 3 Kmferens med representanter för ö l u t k ö r a r n a (från Svenska bryggeriindustriarbetardorbundet) den 26 april 1946.

försäljningen — fastän utan kvittenstvång — borde bibehållas som försäljningsform, då den hade stor betydelse ur nykterhets- och kontrolls y n p u n k t I praktiken vore det ingen större skillnad mellan försäljningen i städerna och på landsbygden. En utkörare, som sysslade med kringföring, ginge nämligen i regel icke runt och bjöde ut sina varor utan effektuerade praktiskt taget alltid på förhand gjorde beställningar. Skaraborgs läns bryggeriarbetares samorganisation har i en den 22 augusti 1946 till kommittén inkommen skrivelse hemställt att frågan om landsbygdsbefolkningens pilsnerrekvisitioner upptages till förnyat övervägande och därvid anfört bl. a. följande. Vi uttalar vårt bestämda ogillande av det rekvisitionssystem, som gäller för distribution av pilsnerdricka till landsbygden. Utkörarna, som har god erfarenhet av hur systemet verkar, anser att rekvisitionsförfarandet är olämpligt och mot landsbygdsbefolkningen orättvist och att det icke kan ha någon nykterhetsfrämjande effekt. Däremot är systemets olägenheter så mycket mera framträdande. Det är t. ex. mycket svårt att träffa den rekvirerande parten hemma. Särskilt skördetider kan det vara förenat med stora svårigheter och betydande tidsförlust alt få tag i rekvirenten. Rekvisitionsförfarandet är en för landsbygdsbefolkningen diskriminerande bestämmelse. Städernas befolkning kan i regel hämta sin pilsnerdricka själv på bryggeriet eller i försäljningsställena och har därjämte rätt att hos utkörarna beställa och omedelbart få rekvirerat vad man önskar och utan förhandsrekvisi.tion. Att under sådana förhållanden ställa landsbygdsbefolkningen i särställning anser vi vara i högsta grad orättvist. Landsbygdsbefolkningen sköter sig bra med handhavandet av pilsnerdrickan, kanske till och med bättre än stadsbefolkningen. Rekvisitionsförfarandet innebär dessutom en viss risk för utkörarna att frestas bli lagbrytare. Samorganisationen av Svenska bryggeriarbetareförbundets avdelningar inom Värmland, Dalarna och Dalsland har i en den 9 september 1946 inkommen skrivelse anfört liknande synpunkter och föreslagit köpareförteckning. Vi utkörare inom bryggeriarbetareförbundet finna dessa föreskrifter odemokratiska och icke ägnade att skapa respekt för lagarna och böra de därför avskaffas. I stället bör införas den förordningen att lista medföres av utköraren på de kunder han skall besöka och att anteckning göres på denna av utköraren vilka som köpt och hur mycket. Listan förvaras hos bryggeriet eller försäljningsstället för ev. kontroll av nykterhetsnämnd eller andra myndigheter. Vi tro icke att vi äro så ansvarslösa att vi genom sådan förordning skulle öka onykterhet, utan vår kår skulle säkert göra allt för att på ett ansvarskännande sätt hlandha distributionen av pilsnerdricka till landsbygdens folk. Svenska bryggeriindustriarbetareförbundet uttalar i en till kommittén den 25 september 1947 inkommen skrift att »kvittensförfarandet är en betydande arbetsbörda för bryggeriernas utkörare» samt att det har »enligt vår mening en högst oväsentlig eller ringa betydelse i och för ökandet av 122

nykterhetstillståndet men utgör en diskriminering av köparna, som har sin bostad utanför städernas planlagda område». Förbundet föreslår att kvittenssystemet avskaffas och i stället ersattes med köpareförteckning. Det ankommer på bland andra kontrollstyrelsen att övervaka efterlevnaden av bestämmelserna rörande forslingsredovisningen vid skattepliktiga bryggerier. Förste byråinspektören vid kontrollstyrelsen H. Eelde, som vid ett stort antal tillfällen enligt styrelsens uppdrag verkställt granskning vid skattepliktiga bryggerier av bl. a. forslingar och kvittenser, har i en den 15 oktober 1949 dagtecknad promemoria uttryckt sina erfarenheter från detta granskningsarbete, särskilt beträffande förutsättningarna för en effektiv granskning av bestämmelsernas efterlevnad, på följande sätt. 1 »Kravet på rekvisition vid försäljning av pilsnerdricka utanför stads planlagda område har i tillämpningen allmänt kommit att tillgodoses genom s. k. 'stående rekvisitioner' innebärande att en kund begärt leverans tillsvidare vid regelbundet återkommande tider av viss bestämd myckenhet pilsnerdricka att levereras i kundens bostad. Ifrågavarande försäljningsform torde icke strida mot lagens bokstav men synes likväl i sina konsekvenser främmande för dess syften och därjämte medföra frestelse att överträda lagens föreskrifter. Dylika 'stående rekvisitioner' medföra sålunda bland annat den olägenheten att en utkörare utav den rekvirerade myckenhet, som forslingen omfattar och vilken medföres på lasset, såsom regel endast kan försälja en mindre del till rekvirenterna. Det ligger i öppen dag att utköraren frestas, att av de varor, som ej tagits i anspråk av rekvirenterna, i strid mot gällande bestämmelser försälja till personer, som icke i föreskriven ordning inkommit med rekvisition. Sådan försäljning kan vederbörande söka dölja genom att själv eller genom medhjälpare kvittera i rekvirenternas namn. Det torde även vara vanligt att rekvirent påkallar leverans av allenast en mindre del av den rekvirerade myckenheten. Underlåter då utköraren att, innan köparen undertecknat kvittoblanketten, å denna anteckna levererat antal, kan återstoden av det rekvirerade disponeras för olaga försäljning oaktat rekvirenlens kvitto å hela antaget finnes. På sådant sätt begångna förseelser lära som regel icke kunna uppcagas. Obvlig försäljning, varom här är fråga, utgör måhända än starkare frestelse för utkörare med s. k. 'blandad försäljning', en mindre vanlig försHjningsform, som huvudsakligen förekommer där en utkörare med kringföringsförsäljning i stad har att passera ett landdistrikt (där sålunda rekv.sitioner erfordras) under samma tur. Förekommande olaga försäljning lärer i dylikt fall vara möjlig att uppdaga endast där den felande kan urtappas på bar gärning, enär det sålunda försålda blott behöver redovisas såsom försålt genom kringföring, för att upptäckt skall undgås. 1

Jer de å sid. 113 anmärkta rättsfallen.

.123

Vid granskning hos skattepliktiga bryggerier av rekvisitionernas kvittoblanketter har ofta uppmärksammats att kvittenser a) helt saknats, b) tecknats av vederbörande utkörare eller c) på utkörares anmodan tecknats av utomstående t. ex. annan vid bryggeriet anställd eller anhörig till utköraren. Det under a) avsedda fallet, som tidigare vid vissa bryggerier förekommit i stor omfattning, har under det senaste året påträffats endast undantagsvis och på enstaka blanketter. Detsamma gäller i huvudsak det under b) avsedda förfaringssättet, som likväl alltjämt har viss utbredning, ehuru missförhållandet ej vid något bryggeri under senare tid kunnat påvisas i sådan omfattning, att det ansetts böra föranleda åtal. Den antydda förändringen torde ha sin grund i de åtal, som tidigare anställts i samband med utredningar vid de bryggerier där dessa missförhållanden då voro särskilt utbredda. 1 Emellertid synes det under c) antydda förfaringssättet alltmer ha vunnit insteg, ett förhållande, som innebär att hithörande bestämmelser kunna överträdas utan att risken för ett uppdagande därav — eller i vart fall för rättslig påföljd — är påtaglig. Ett effektivt kontrollarbete på detta område skulle nämligen förutsätta en av grafologiskt skolad personal företagen systematisk lokal kollationering hos kunderna av dessas eller deras hushållsmedlemmars namnteckningar å kvittoblanketterna. En dylik granskning kunde visserligen begränsas att omfatta enbart bryggerier, beträffande vilka det föreligger anledning misstänka att kvittenser regelmässigt förfalskas. Den vore även jämförelsevis lätt att organisera med hänsyn till distributionens regelbundna periodindelning och rekvisitionernas sortering efter geografiska grunder. Det oaktat synes en granskning av ifrågavarande art icke kunna rekommenderas med hänsyn till den irritation en sådan undersökning i vida kretsar måste väntas framkalla. Under alla omständigheter torde, med hänsyn till de betydande kostnader en dylik effektivisering av kontrollen på hithörande område skulle draga, noga böra övervägas huruvida dessa bestämmelsers värde ur nykterhetssynpunkt är så väsentligt att utgiftsökningen kan anses motiverad. Är detta ej fallet, synes ett bibehållande av ifrågavarande lagföreskrifter — utan möjlighet att på ett tillfredsställande sätt övervaka efterlevnaden av desamma — olämplig, särskilt som det redan nu klart framgår att de på många håll sakna stöd i det allmänna rättsmedvetandet. Det har från bryggarehåll ofta framhållits att rekvisitionssystemet utgör ett irritationsmoment vid pilsnerdricksförsäljningen på landsbygden och att många kunder, även vederhäftiga och allmänt aktade personer, kategoriskt vägrat att påteckna kvittoblanketterna. I andra fall åter skulle kunderna regelmässigt ha anmodat utkörarna att själva i kundernas namn i Utkörare, som falskeligen tecknat a n n a n s n a m n under e r k ä n n a n d e om v a r a n s mottagande, h a r ansetts skyldig till förfalskning av sådan enskild handling som avsågs i 12 kap. 5 § strafflagen i dess lydelse före den 1 j a n u a r i 1949. Se Högsta domstolens utslag den 6 september 1943 (Tidskrift för systembolagcn.TfS, 1944 sid. 94—97).

teckna kvittenser. Det förekommer även på vissa håll att kunder skriftligen befullmäktiga utkörare härtill, ett förfaringssätt, som står i direkt motsatsförhållande till lagstiftarens mening. Å a n d r a sidan har från konsumenter på landsbygden omvittnats, att man på vissa håll i åratal inköpt pilsnerdricka utan att ha konfronterats med en kvittoblankett.» Nykterhetskommittén. Innan nykterhetskommittén går in på de olika formerna för tillverkares försäljning av öl direkt till konsumenterna — angående partihandeln se specialmotiveringen sid. 231 — vill kommittén beröra frågan huruvida tillverkares försäljning liksom för närvarande skall vara i princip fri eller läggas under anmälnings- eller tillståndstvång. Maltdryckskommittén avstyrkte monopolisering genom statens försorg av den skattepliktiga bryggeriindustrin. Men kommittén ansåg, att kontroll borde anordnas över hur industrin utnyttjade sin genom koncessionstvånget skyddade ställning och att kontrollen skulle utövas av ett särskilt organ, statens bryggerinämnd. Denna nämnd skulle erhålla även andra uppgifter med avseende å bryggeriindustrin, vilka sammanhänger med det allmännas behov av kontroll över industrin på grund av dess egenskap att vara producent och försäljare av alkoholhaltiga drycker. (Se vidare kap. 7 sid. 102). Av framställningen i föregående kapitel (sid. 114 ff) framgår att nykterhetskommittén avvisat maltdryckskommitténs förslag om tillskapande av ett särskilt statligt organ för kontroll av bryggeriernas försäljning. Efter olika överväganden har nykterhetskommittén vidare kommit till den uppfattningen, att det ur enbart nykterhetspolitiska synpunkter för närvarande inte finns tillräckliga skäl för en så genomgripande åtgärd som bryggeriindustrins förstatligande. Det bör först prövas om inte betryggande förhållanden kan åstadkommas genom mindre långt gående åtgärder. I syfte att få till stånd en mera effektiv kontroll över bryggeriindustrin föreslår nykterhetskommittén bl. a. att tillverkarnas för närvarande fria försäljning direkt till konsumenterna göres beroende av tillstånd. Koncessionssystemet medför en regelbundet återkommande prövning av bryggeriernas försäljningsrättigheter. Denna regelbundna omprövning kommer säkerligen att främja laglydnaden och underlätta den effektiva kontroll som n a n eftersträvar. Med det föreslagna tillståndssystemet får vidare tillståndsorganet (länsstyrelsen) ökade möjligheter att ingripa vid missförhållanden gmom att vid tillstånds meddelande eller sedermera under rörelsens utö/ande föreskriva villkor eller inskränkningar rörande försäljningsformer, försäljningsområde och annat av betydelse för en sund utformning av ölhandeln. Bestämda försäljningsområden bör icke fastställas i normala fall. Endast om missförhållanden konstaterats bör ett bryggeri kunna förbjudas a t sälja inom ett visst område. 125

Enligt kommitténs mening skulle en anmälningsskyldighet beträffande tillverkarnas försäljning icke erbjuda en tillräcklig garanti för den önskvärda och erforderliga kontrollen över denna försäljning. Visserligen får länsstyrelserna även genom ett anmälningssystem en överblick över tillverkarnas försäljning, men när det gäller att ingripa mot illojala tillverkare är en tillståndsbunden försäljning i praktiken lättare att komma till rätta med än en försäljning som är underkastad endast anmälningsskyldighet. I detta sammanhang kan också erinras om att man t. o. m. ifråga om alkoholfria drycker kan göra försäljningen beroende av tillstånd. Enligt 5 § 1 mom. Aff äger nämligen länsstyrelsen att efter framställning av vederbörande kommunala myndigheter förordna att inom viss kommun utskänkning av alkoholfria drycker icke må bedrivas utan särskilt tillstånd. Nykterhetskommittén övergår härefter till att behandla frågan om försäljningsformerna, kringföringsförsäljning och rekvisitionsförsäljning med kvittenstvång. Nuvarande bestämmelser om kvittenstvång tillkom för att undanröja de missförhållanden, som rådde under 1920-talet. 1 Ovan har emellertid utvecklats att gällande försäljningssystem är långt ifrån tillfredsställande. Bestämmelserna har nämligen visat sig vara både för säljare och köpare opraktiska och särskilt för säljarna betungande samtidigt som de ur kontrollsynpunkt är föga effektiva. Särskilt synes det vara otillfredsställande att tillverkarna arbetar med två skilda försäljningsformer, vilkas användningsområden delvis täcker varandra. Bland annat med hänsyn härtill bör övervägas huruvida icke en av dessa försäljningsformer lämpligen kan utmönstras. Flera skäl kan anföras både för och emot vart och ett av försäljningssätten. Kringföring är en relativt ovanlig form för försäljning av andra varor än öl. Den har emellertid i fråga om öl visat sig praktisk och bekväm men den har också blivit föremål för anmärkningar. Mot ett utbjudande av öl kan sålunda ur nykterhetssynpunkt vissa invändningar göras. Kommittén återkommer härtill nedan. Vidare har en del nykterhetsnämnder påtalat kringföringsförsäljning på arbetsplatser och till avstängda personer. Kringföringen är en form av ölförsäljning, som skulle kunna undvaras. För närvarande torde större delen av — i varje fall den lojala — rörliga försäljningen i realiteten ske efter beställning, som antingen är stående eller tillfällig. Behovet av kringföring liksom av försändning på rekvisition torde vidare bli mindre, om möjligheterna att få ett större antal fasta försäljningsställen ökas. Med hänsyn till den omfattning, som kringföringsförsäljningen för närvarande har i städerna, synes det dock inte vara tillräckligt motiverat att helt förbjuda den. Icke heller torde maltdryckskommitténs förslag att kringföringen skulle vara fri inom stads hela område — även den icke planlagda delen — men fortfarande förbjuden på landet böra förordas. En sådan formell gräns i Se prop, nr 185/1927.

synes mindre lämplig. I så fall skulle kringföringsförsäljning bli tilläten på den vidsträckta landsbygden inom Karlskoga och Kiruna städer men vara förbjuden utan möjlighet till dispens inom sådana köpingar som Sollentuna och Saltsjöbaden. Även om en annan gräns än den formella stadsgränsen kan uppställas eller gränsdragningen för varje särskilt fall överlämnas till länsstyrelsen, kvarstår dock olägenheterna av att s a m m a utkörare kan sälja både genom kringföring och efter rekvisition. Den kontroll, som man vill utöva genom bestämmelser om rekvisition och därtill hörande köpareförteckning eller kvittenstvång, blir j u som tidigare påpekats illusorisk, om en utkörare under samma tur och från samma lass k a n få sälja både med och utan rekvisition, låt vara inom olika områden, vilket nu i viss utsträckning sker. Om man skulle välja att helt förbjuda kringföringsförsäljningen och behålla rekvisitionsförsäljningen som enda tillåtna försäljningsform, skulle det emellertid, om denna försäljningsform skall ha något värde ur kontrollsynpunkt, visa sig nödvändigt att föreskriva antingen kvittenstvång eller köpareförteckning. Vilketdera systemet man än väljer, blir det emellertid mycket svårt att komma till rätta med de stående rekvisitionerna, som nu användes i ganska stor omfattning. Kontrollstyrelsen har beträffande dessa framhållit, att den i författningen icke avsedda användningen av stående rekvisitioner i vissa fall innebure en förtäckt kringföring. Man skulle sålunda nödgas att förbjuda de stående rekvisitionerna för att erhålla en renodlad rekvisitionsförsäljning. Ett sådant förbud vore emellertid synnerligen opraktiskt både för köpare och säljare. I den föregående redogörelsen har mycken kritik riktats mot kvittenstvånget. Det bör emellertid nämnas, att kvittenssystemet trots sin ineffektivitet haft den nyttan, att det möjliggjort en viss kontroll av bryggerierna. Sin största betydelse har systemet haft såsom erbjudande bevismaterial beträffande olovlig återförsäljning. Det har på detta område underlättat polismyndigheters och åklagares arbete och möjliggjort beivrande av förseelser, som eljest sannolikt icke kunnat ledas i bevis. Detta framgår av de inspektioner, som kontrollstyrelsen företagit sedan 1929 i syfte att kontrollera bryggeriernas rekvisitionsförsäljning på landsbygden, varvid kvittensböckerna granskats. Resultatet av inspektionerna redovisas i kap. 7 (sid. 109). På grund av de tungt vägande invändningar som kan riktas mot kvittenssystemet torde dock detta system i sin nuvarande form icke böra bibehållas. Vad därefter angår den av maltdryckskommittén föreslagna köpareförteckningen, så torde, såsom ovan framhållits, icke heller med detta system någon effektiv kontroll kunna åstadkommas. Systemet ställer stora krav påutkörarhas lojalitet. Vad hindrar t. ex. en mindre lojal utkörare att, när köparen ej är hemma eller ej önskar mottaga hela kvantiteten öl, leverera partiet till en annan köpare, som ej finns upptagen i förteckningen? Även 127

med de av kontrollstyrelsen ifrågasatta modifikationerna beträffande köpareförteckningen torde svårigheterna bli stora och vidare skulle systemet bli särskilt betungande i städerna, där nu fri kringföring är tillåten. Med utgångspunkt från dessa överväganden torde det framstå som rimligare att förorda det friare systemet, kringföringsförsäljningen, även om denna ur nykterhetspolitisk synpunkt måhända kan väcka vissa betänkligheter, än att föreslå ett kontrollsystem, som på förhand är dömt att misslyckas. Att göra kringföringen tillåten även på landsbygden har visserligen hittills avböjts av statsmakterna. En sådan lösning skulle dock medföra den praktiska fördelen att det bleve väsentligt bekvämare för den lojala och skötsamma allmänheten att inköpa öl än vad nu är fallet. De invecklade och betungande bestämmelser om rekvisition och kvittenstvång, som för närvarande gäller på landsbygden, skulle ersättas av ett enkelt och klart system för hela l a n d e t I detta sammanhang kan även påpekas en oegentlighet i gällande lagstiftning, som ej berörts i det föregående men som skulle korrigeras om kringföringsförsäljningen fick ersätta rekvisitionsförsäljningen. För kringföringsförsäljning inom stads icke planlagda område erfordras tillstånd av länsstyrelsen. Har sådant tillstånd icke meddelats, kan endast rekvisitionsförsäljning bedrivas inom området, men sådan försäljning är icke förenad med kvittenstvång; 1 detta gäller blott försäljning på landsbygden. Följden blir att den fria rekvisitionsförsäljning, som bedrives inom stads icke planlagda område, i praktiken kan innebära en olaglig kringföringsförsäljning. Kontrollstyrelsen har påpekat detta irrationella förhållande och anfört att, då även en muntlig rekvisition till utköraren måste godkännas, en eventuell förekomst av olaga kringföring inom området torde — i avsaknad av kvittensbok — bli synnerligen svår att leda i bevis. Det vill sålunda enligt styrelsen synas, som om här i viss mån skulle förefinnas en lucka i Pff. För kringföringsförsäljning bör givetvis gälla samma förbud mot utlämning till missbrukare etc. som för annan utminutering. Förut har framhållits, att det av kommittén föreslagna tillståndstvånget beträffande tillverkarnas direktförsäljning underlättar kontrollen över denna försäljning och medför ökade möjligheter att ingripa mot illojala tillverkare. I detta sammanhang bör också erinras om den föreslagna sänkningen av den lagliga alkoholhalten hos ölet. En betydande del av kringföringen kommer under alla omständigheter i realiteten att ske efter rekvisition, liksom nu är förhållandet Om kringföringsförsäljning tillätes även på landsbygden, skulle kontrollmöjligheterna visserligen teoretiskt sett bli mindre än nu, men med tanke på de möjligheter att kringgå kontrollen som för närvarande finns, torde man knappast behöva befara att den nya ordningen skall medföra större risker för ordning och nykterhet än den nuvarande. i Se hovrättsutslag den 31 j a n u a r i 1942 (TfS 1942 sid. 84).

Med hänsyn till vad nu anförts föreslås kringföringsförsäljning som huvudform för tillverkarnas direktförsäljning. Denna försäljningsform införes således även på landsbygden och lika regler uppställes att gälla för stad och land. Härigenom bortfaller bestämmelserna om kvittensbok och kvittering. Att den tillverkare, som förvärvat tillstånd till kringföring, äger sälja även till kunder, som i förväg beställt varan, är självfallet. Sådan fri rekvisitionsförsäljning, som allså icke är förenad med kvittenstvång, blir icke bunden av andra föreskrifter än dem som gäller kringföringsförsäljning i allmänhet. (12 § i förslaget.) Det finns anledning antaga att försäljning efter föregående rekvisition liksom för närvarande i praktiken kommer att bli den vanliga försäljningsformen. 1 Av det sagda framgår att försäljningsformen kringföring kan innebära ett utbjudande av öl utan föregående beställning. När nykterhetskommittén nu föreslår att beställningstvånget på landsbygden skall upphävas, innebär detta en möjlighet för utkörarna att i hemmen bjuda ut sin vara. I den mån utkörarna vänder sig till folk som redan är kunder hos bryggeriet är ingenting att säga därom. Skulle utkörarnas aktivitet ta sig den formen att de systematiskt »kammar igenom» hela försäljningsområdet i avsikt att kontakta samtliga där boende, även dem som aldrig köpt öl hos bryggeriet, uppstår däremot en situation som måste betecknas såsom mindre tillfredsställance ur nykterhetssynpunkt. Den första kontakten bör tagas av den blivanie kunden och ej av utköraren eller bryggeriet. När nykterhetskommittén rekommenderar tillverkarna att iakttaga en ordning, varigenom man undviker utbjudande av öl till personer som ej förut är kunder, är kommittén medveten om de komplikationer som kan uppstå genom att bryggarbilarna utom öl även för svagdricka och läskedrycker. Handlingar från försäljarnas sida, som kan innebära ett indirekt utbjudande, kan sålunda icke alltid undvikas. Däremot vill man om möjligt förhindra ett direkt utbjudande till icke-kunder. De kommunala nykterhetsnämnderna bör vaka över att tillverkarna sköter sin försäljning på ett tillf-edsställande sätt härvidlag. Missförhållanden skall anmälas till länsnykerhetsnämnden, som enligt förslaget jämte länsstyrelsen skall ha den allnänna tillsynen över ölförsäljningen. Sisom ett medel att åstadkomma rättelse beträffande en tillverkare, vilkms försäljning medför påtagliga olägenheter från ordnings- och nykterhetssynpunkt, föreslår nykterhetskommittén liksom tidigare maltdryckskonmittén bl. a. befogenhet för länsstyrelsen att meddela förbud för denne tillverkare att utlämna öl till köpare annorledes än efter föregående rekvisiion av köparen och mot erhållande av kvitto å utlämnad myckenhet. Mal dryckskommittén yttrade h ä r o m : »Det är tydligt, att en tillverkare, vilkens avnämare vore underkastade ett dylikt speciellt kvittenstvång, här-

I

i lerr Utterström har i särskilt yttrande föreslagit köpareförteckning vid kringföring på lmdsbygden (sid. 309).

med erhölle en mycket stark belastning från konkurrenssynpunkt. Det är därför att vänta, att tillverkarna skola vara synnerligen angelägna att icke utsätta sig för risken att bli föremål för dylikt förbud och att nu nämnda befogenhet icke kommer att behöva tagas i anspråk, utan blotta förefintligheten av densamma skall vara tillfyllest för att framtvinga rättelse i sådana fall, för vilka denna befogenhet är avsedd.» För närvarande har varje tillverkare direkt på grund av Pff rätt till kringförings- och rekvisitionsförsäljning från tillverkningsstället; tillverkningsrätten inkluderar försäljningsrätten. Endast om missförhållanden uppstår, äger länsstyrelsen jämlikt 27 § 4 mom. Pff föreskriva inskränkningar i försäljningen eller förbjuda denna. Nykterhetskommitténs förslag avser icke att i dessa hänseenden förändra ställningen för de tillverkare, som sköter sin försäljning på ett ur ordnings- och nykterhetssynpunkt oklanderligt sätt. Kommittén förutsätter därför att tillstånd till försäljning från tillverkningsställe i regel ges utan behovsprövning. Tillståndsprövningen skall i detta fall endast avse tillverkarens sätt att sköta sin försäljning. Härav följer att tillstånd normalt bör vägras endast då missförhållanden konstaterats. Angående försäljning från nederlag se nedan. Som avslutning på nu behandlade avsnitt kan sägas att nykterhetskommitténs förslag beträffande tillverkarnas försäljning direkt till konsumenterna innebär såväl en skärpning som en lindring av kontrollen. Å ena sidan införes bestämmelser i skärpande riktning genom tillståndstvånget och sänkningen av den högsta medgivna alkoholhalten hos ölet. Å andra sidan skapar kommittén en friare och enklare försäljningslagstiftning. B. Återförsäljares

försäljning

Då i detta avsnitt och på andra ställen i betänkandet talas om återförsäljare, avses därmed en försäljare, som icke samtidigt är öltillverkare. Till återförsäljare i denna gängse mening räknas exempelvis livsmedelshandlare samt alla innehavare av utskänkningsställen. Även en tillverkare kan vara återförsäljare i teknisk mening, nämligen i det fall att han säljer varor av annat bryggeris tillverkning. Detta fall omfattas dock icke av betänkandets återförsäljarebegrepp. Hittills har kringföringsförsäljningen såsom knuten till tillverkningsrätten varit förbehållen tillverkarna. Det har icke funnits möjlighet för en återförsäljare att få tillstånd att utöva sådan försäljning. Under nuvarande system, då den rörliga försäljningen följer tillverkningsrätten, torde ett införande av en sådan möjlighet knappast ha varit aktuellt. Om den rörliga försäljningen blir tillståndsbunden, kommer emellertid frågan i viss mån i ett annat läge. Det kan uppkomma vissa situationer, då det skulle vara värdefullt med en möjlighet att meddela även annan än tillverkare tillstånd till kringföringsförsäljning. Nykterhetskommittén syftar härvid i första hand på det fall att icke någon tillverkare utövar sådan 130

försäljning på viss ort. Det kan tänkas flera anledningar härtill. För det första kan en tillverkare ha sökt men icke erhållit tillstånd på grund av missförhållanden under föregående tillståndsperiod. För det andra kan en tillverkare, som erhållit tillstånd, ha fått tillståndet återkallat under löpande period. Vidare kan det inträffa att en tillverkare icke önskar bedriva dinektförsäljning till privatkunder utan enbart inriktar sig på partihandel. I sådana fall torde det normala bli, att ett annat bryggeri, t. ex. det närmast belägna, träder i stället för att fylla den lucka, som uppstått. Skulle någon av de åsyftade situationerna uppkomma, bör emellertid möjlighet också finnas att meddela tillstånd till återförsäljare, såsom kafébolag, komm u n eller lämplig livsmedelshandlare, för att allmänhetens intresse av fullgod distribution skall kunna tillgodoses oberoende av eventuella ingripanden mot eller åtgöranden av tillverkare. Denna möjlighet bör vidare enligt kommitténs mening föreligga i det fall då en återförsäljare haft tillstånd till kringföringsförsäljning under föregående tillståndsperiod och jämte ett eller flera bryggerier söker tillstånd för nästa period. Det vore nämligen obilligt att en återförsäljare, som anskaffat och upparbetat en kanske dyrbar distributionsapparat, utan vidare måste träda tillbaka för en tillverkare. Den föreslagna möjligheten att på grund av särskilda skäl ge tillstånd till kringföringsförsäljning till återförsäljare kommer att vara ägnad att medföra ett visst tryck på tillverkarna att sköta sin försäljning, så att anledning till anmärkningar ej uppkommer. Den tillverkare, som önskar utöva detaljhandel, torde inte vilja ta risken att komma i den situationen att tillståndet överföres till en återförsäljare. Av vad nu sagts framgår att den försäljningsrätt, som återförsäljare kan erhålla, i regel är sekundär i förhållande till tillverkarnas försäljningsrätt,, som i de allra flesta fall är den primära. En återförsäljare bör sålunda i normala fall ej kunna tävla med en tillverkare om försäljningsrätten, utan den förre bör kunna inträda blott när särskilda omständigheter motiverar detta. Utöver de förut angivna fallen bör möjlighet finnas att där så anses lämpligt meddela tillstånd till kringföring i samband med ambulerande försäljning av livsmedel genom s. k. butiksbuss i de fall då huvudaffären har tillstånd till avhämtningsförsäljning. Beträffande denna nya försäljningsrätt för återförsäljare föreslås samma regler som för tillverkares kringföringsförsäljning (12—15 §§ i förslaget). 2. Försäljning från nederlag (upplag) Hittills h a r behandlats den kringförings- och rekvisitionsförsäljning, som äger r u m från tillverkningsstället, önskar tillverkare bedriva försäljning från annat ställe, har han, såsom förut nämnts, även möjlighet därtill enligt de regler, som gäller för s. k. upplag och nederlag. 131

Den rätt, som tillkommer tillverkare att försälja pilsnerdricka på rekvisition, är begränsad till försändning från tillverkningsstället. Vill han bedriva rekvisitionsförsäljning från annat ställe än tillverkningsstället, erfordras härför, i den mån försäljningen är avsedd att utövas på landsbygden, tillstånd att inrätta upplag »för att från detsamma försända pilsnerdricka på rekvisition». I sådant ärende skall myndigheterna i den kommun, där upplaget är avsett att inrättas, yttra sig. Avstyrker dessa framställning om inrättande av upplag, kan länsstyrelsen icke bifalla densamma. (9 § 4 mom. Pff.) Detta är det enda fall, då kommunal vetorätt förekommer ifråga om tillverkares försäljning. Behörigheten för tillverkare att genom kringföring eller efter rekvisition försälja pilsnerdricka i stad innefattar även rätt för tillverkaren att i vilken stad som helst i riket bedriva sådan försäljning från upplagrings- eller omlastningsställe, kallat nederlag. Sådant får tillverkare enligt praxis 1 inrätta utan tillstånd, då begreppet nederlag icke regleras i försäljningsförordningen. Hinder föreligger därför icke att inrätta ett eller flera nederlag på samma ort, där tillverkningsstället är beläget. Ej heller möter det hinder att ett upplag samtidigt användes som nederlag. Däremot kan ett nederlag aldrig utan särskilt tillstånd tjänstgöra som upplag. Fri rekvisitionsförsäljning — ej förenad med kvittenstvång — inom stads icke planlagda område får, där tillstånd till kringföringsförsäljning ej meddelats, endast ske från tillverkningsstället eller från upplag men ej från nederlag. Har däremot tillstånd till kringföringsförsäljning erhållits inom det icke planlagda området, får såväl kringföringsförsäljning som den därmed förbundna fria rekvisitionsförsäljningen ske från nederlag. Maltdryckskommittén ansåg, att bryggeriernas fria ncderlagsrätt på åtskilliga håll medfört en konkurrens mellan olika bryggeriföretag, vilken haft menlig inverkan på nykterhetstillståndet. Dess bibehållande skulle kunna omintetgöra strävandena att ordna bryggeriernas försäljning av pilsnerdricka på ett från hykterhetssynpunkt klanderfritt sätt. Kommittén föreslog därför att den fria nederlagsrätten skulle upphöra, vilket innebär att den kringföringsförsäljning, som tillverkare äger bedriva utan särskilt tillstånd, skulle inskränkas till att omfatta försäljning från tillverkningsstället. För försäljning annorstädes än från tillverkningsstället skulle erfordras särskilt tillstånd, liksom nu gäller i fråga om försäljning efter rekvisition på landet från upplag. Maltdryckskommitténs förslag gjorde sålunda ingen skillnad mellan upplag och nederlag u t a n sammanfattade båda dessa begrepp i ett, nämligen nederlag, och föreskrev, att tillverkares rätt att bedriva försäljning från sådant skulle vara beroende av särskilt tillstånd av bryggerinämnden.. , 1 Högsta domstolens utslag den 14 m a j ; 1913 (N.J.A. 1913 ref. 75) och den 18 februari 1937 (N.J.A. 1937 ref. 23). Det senare rättsfallet är utförligt återgivet i TfS 1937 sid. 125—127 och TfN 1937 sid. 151—155. • ••;

Över ansökan om tillstånd till nederlag i maltdryckskommitténs mening skulle visserligen de kommunala myndigheterna yttra sig, men tillståndsgivningen skulle icke inskränkas genom kommunal vetorätt. En av anledningarna till att kommittén icke bibehöll det kommunala vetot i denna del var, att det icke ansågs erforderligt, att de kommunala myndigheterna skulle äga en ovillkorlig befogenhet att hindra inrättande av bryggerinedcrlag, då prövningen av frågorna härom lades i händerna på den av kommittén föreslagna bryggerinämnden. Kommittén framhöll också, att begreppet nederlag enligt dess förslag omfattade icke blott upplag, å vilket den kommunala vetorätten äger tillämpning för närvarande, utan även sådana nederlag i städer, som enligt gällande ordning kan inrättas av tillverkare utan någon som helst prövning av kommunal eller annan myndighet. Att kommittén icke lämpligen kunnat behålla vetorätten på denna punkt sammanhängde även med dess förslag angående upphävande av den kommunala vetorätten i övrigt med avseende å försäljningen av pilsnerdricka. Nykterhetskommittén delar maltdryckskommitténs uppfattning, att bryggeriernas fria nederlagsrätt bör upphöra. Detta är en konsekvens av nykterhetskommitténs förslag, att tillverkarnas kringföringsförsäljning av öl direkt till konsumenterna skall, vara beroende av tillstånd. Därav följer att även sådan försäljning från nederlag måste vara tillståndsbunden. Ingen skillnad bör göras mellan upplag och nederlag, ulan dessa båda begrepp bör lämpligen sammanfattas i ett, förslagsvis nederlag. Samma regler kommer sålunda att gälla för stad och land. Detta blir fallet även i fråga om den kommunala vetorätten. Såsom i kap. 10 (sid. 183—186) närmare utvecklas, föreslår nykterhetskommittén att den kommunala vetorätten beträffande utminutering av öl skall upphöra. I förevarande hänseende innebär alltså nykterhetskommitténs förslag den förändringen, att kommunens medbestämmanderätt bortfaller beträffande tillstånd till kringföringsförsäljning på landsbygden från nederlag. För närvarande kan tillstånd att inrätta upplag endast meddelas tillverkare. En kommun eller ett kafébolag kan sålunda icke lagligen erhåila en upplagsrättighet. Då nykterhetskommittén emellertid öppnat en möjlighet för annan än tillverkare att i vissa fall erhålla tillstånd till kringföringsförsäljning från fast försäljningsställe, bör en sådan återförsäljare även kunna få tillstånd att sälja från nederlag. Förutsättningen härför är dock att återförsäljaren först eller samtidigt erhåller tillstånd till försäljning från fast försäljningsställe — motsvarande tillverkarnas tillverkningsställe — enär eljest något nederlag i teknisk mening ej föreligger. Kommittén väntar icke att förevarande nya försäljningsrätt kommer att bli av någon större praktisk betydelse; den är emellertid en naturlig följd av kommitténs tidigare förslag beträffande återförsäljarna. (12 § i förslaget.) Beträffande kringföringsförsäljning från tillverkningsställe har nykter133

hetskommittén tidigare (sid. 130) uttalat att kommittén förutsätter att tillstånd till sådan försäljning i regel ges utan behovsprövning och endast vägras, då missförhållanden konstaterats. När det åter gäller försäljning från nederlag, bör frågan bedömas på ett annat sätt. Försäljningen från upplag är för närvarande tillståndsreglerad och behovsprövad. Då inrättandet av nederlag, såväl i stad som på landet, enligt förslaget blir beroende av särskilt tillstånd, kan tillståndsmyndigheten öva visst inflytande över omfattningen av det område, inom vilket ett bryggeri kan bedriva kringföring. (Denna fråga behandlas närmare i nästa avsnitt i samband med problemet om svagdricksbryggarnas ställning som ölförsäljare.) Det synes därför kommittén av flera skäl lämpligt att ansökningar om tillstånd till försäljning från nederlag liksom hittills alltid behovsprövas. Tillståndsprövningen kommer sålunda i detta fall att omfatta såväl tillverkarens sätt att sköta sin försäljning som behovet av nederlaget Kommittén har inte föreslagit några bestämmelser rörande forsling av öl från tillverkningsställe eller nederlag, motsvarande 17 § 1 mom. Pff. Det bör sålunda stå tillverkaren eller nederlagsföreståndaren fritt att inom den ram som förordningen i övrigt medger ordna forslingen på lämpligaste sätt. Skulle nederlagsrätten missbrukas, t. ex. genom att det i realiteten uppstår ett fast försäljningsställe eller genom att försäljning sker till missbrukare eller återförsäljare utan rättigheter, bör länsstyrelsen ingripa och antingen föreskriva behövliga ordningsregler eller dra in tillståndet.

3. Svagdricksbryggeriernas ölförsäljning A. Inskränkande

rättsregler

I 3 § 2 mom. Pff stadgas ätt tillstånd till detaljhandel med pilsnerdricka ej må meddelas den som tillverkar maltdrycker av endast första klassen. Bestämmelsen kompletteras av ett stadgande i 23 § Mtf, som innehåller ett ovillkorligt förbud mot införande av maltdrycker av andra och tredje klasserna i skattefritt bryggeri med därtill hörande lokaler, upplagsplatser och andra förvaringsställen. Vidare stadgas i 9 § 4 mom. Pff att den som ej kan erhålla tillstånd till detaljhandel med pilsnerdricka inte heller kan godkännas som föreståndare för upplag. Härigenom är svagdricksbryggare på grund av bestämmelsen i 3 § 2 mom. obehörig att vara sådan föreståndare. Bestämmelserna i 23 § Mtf och 3 § 2 mom. Pff upptogs i lagstiftningen i samband med maltskattens införande (i resp. 1903 års maltdryckstillverkningsförordning och 1905 års förordning angående försäljning av vin och öl). Det blev då ett önskemål att kunna hålla isär tillverkning och försäljning i skattefria bryggerier å ena sidan och i skattepliktiga bryggerier å andra sidan. Motiveringen framgår av departementschefens uttalande i prop, nr 101 vid 1905 års riksdag, av vilket vidare kan utläsas att bestäm134

melsen i f ö r s ä l j n i n g s f ö r o r d n i n g e n t i l l k o m m i t p å b e g ä r a n av Sveriges svagd r i c k s b r y g g a r e f ö r e n i n g . I p r o p o s i t i o n e n a n f ö r d e s bl. a. f ö l j a n d e . På det att syftet med åtskillnaden inom lagstiftningen mellan svagdricka och övriga maltdrycker icke alltför lätt skall kunna kringgås, har vidare föreslagits, att personer, som idka tillverkning av svagdricka vid skattefritt bryggeri, icke böra undfå tillstånd att sälja maltdrycker av nu ifrågavarande slag. Redan den kommitté, som avgav förslag till förordning angående tillverkning och beskattning av maltdrycker, föreslog i liknande syfte meddelande av förbud för tillverkare i skattefritt bryggeri att idka handel med andra maltdrycker än svagdricka. För att möjliggöra, att en och samma person samtidigt, i skilda bryggerier, skulle kunna bedriva skattepliktig och skattefri tillverkning av maltdrycker, begränsades emellertid i tillverkningsförordningen det ifrågasatta förbudet till ett förbud för tillverkare i skattefritt bryggeri att där, d. v. s. i bryggeriet, idka handel med andra maltdrycker än svagdricka. Då det nu gäller att reglera försäljningen med maltdrycker, synas emellertid goda skäl tala för att taga steget fullt ut och stadga förbud för tillverkare i skattefritt bryggeri av all försäljning av sådana drycker med undantag av sådana drycker av deras egen tillverkning. Jag har ytterligare styrkts i denna min uppfattning därav, att Sveriges svagdricksbryggareförening i en överlämnad resolution hemställt, att ägare eller innehavare av skattefritt bryggeri, vilken icke tillika är ägare av skattepliktigt bryggeri, såväl som person, anställd vid skattefritt bryggeri, måtte i lag förbjudas att från lagerkällare, annan försäljningslokal eller genom kringföring tillhandahålla eller försälja maltdrycker, tillverkade vid skattepliktigt bryggeri. Att, på sätt föreningen föreslagit, utsträcka den ifrågavarande bestämmelsen även till dem, som äro anställda vid skattefritt bryggeri, synes dock vara att gå längre än nödvändigt, utan synes densamma endast böra gälla tillverkare. Sedan m a l t s k a t t e n g e n o m 1939 å r s t i l l v e r k n i n g s f ö r o r d n i n g (Mtf) förv a n d l a t s till en m a l t d r y c k s s k a t t , h a r e m e l l e r t i d b a k g r u n d e n till d e n s t r ä n g a u p p d e l n i n g e n m e l l a n ö l b r y g g e r i e r o c h s v a g d r i c k s b r y g g e r i e r v ä s e n t l i g t förä n d r a t s . Skattefria bryggeriers riksförbund h a r o c k s å i en d e n 23 m a j 1949 d a g t e c k n a d , till n y k t e r h e t s k o m m i t t é n s o r d f ö r a n d e ställd s k r i v e l s e h e m s t ä l l t a t t k o m m i t t é n m å t t e föreslå u p p h ä v a n d e a v f ö r b u d e t m o t i n f ö r a n d e av s t a r kare maltdrycker i svagdricksbryggeri. Förbundets synpunkter, som tydligen galler även f ö r s ä l j n i n g s f ö r b u d e t i Pff, k a n s a m m a n f a t t a s p å f ö l j a n d e

sätt. Kundkretsens fordringar på en omfattande service vore numera starkt skärpta i jämförelse med förhållandena för endast ett tiotal år sedan. Man hade sålunda nu fordringar på att i rationaliserande och besparande syfte få inköpa pilsner, läskedrycker och svagdricka på en gång. Konsekvenserna av dessa förhållanden kunde för svagdricksbryggeriernas del framförallt förmärlcas på landsbygden och i synnerhet i de tättbefolkade industrisamhällena därstädes. Under senare tid hade nämligen de skattepliktiga bryggerierna upptagit tillverkningen av svagdricka och i allt större utsträckning börjat konkurrera med svagdricksbryggerierna. På grund av sin monopolställning att ensamma få tillverka pilsner hade de skattepliktiga bryggerierna kunnat i högsta grad utnyttja allmänhetens förändrade köpvanor till förfång för svagdricksbryggerierna. Dessas gamla kundkrets hade såsom en följd härav visat en oroväckande tendens att undan för 135

undan krympa samman. En följd härav hade i sin tur blivit att näringen i sin helhet fått att kämpa med allt större ekonomiska svårigheter, något som bäst bevisades av det förhållandet att under de sista 15 åren antalet svagdricksbryggerier minskat med inemot 50 %. Om denna yrkeskår över huvud taget skulle kunna räddas från en fullständig ekonomisk undergång, vore det nödvändigt att dess utövare bereddes möjligheter till en jämbördig tävlan med sina ekonomiskt starkare konkurrenter, de skattepliktiga bryggerierna. Härför krävdes enligt förbundets mening en allmän lättnad i de synnerligen rigorösa bestämmelser, vilka kringgärdade försäljningen av maltdrycker av båda klasserna. Främst borde emellertid de bestämmelser uppmjukas, vilka nu försvårade för de skattefria bryggerierna att sälja maltdrycker av andra klassen. För närvarande lade gällande bestämmelser om upplag och rekvisitionssystem stora ekonomiska hinder i vägen för de skattefria bryggerier som önskade syssla med en försäljning av denna art. § 23 i förordningen angående tillverkning och beskattning av maltdrycker vore till stort men för svagdricksbryggerierna. Denna bestämmelse syntes, om den någonsin varit motiverad, i varje fall ej längre ha något existensberättigande. Dess konsekvenser syntes leda till verkliga oformligheter, framför allt i förhållande till andra försäljare av maltdrycker. Förbundet ansåge det vara barockt, att en fabrikant, som under hela sitt liv på ett hederligt och ansvarsfyllt sätt under sträng kontroll tillverkat maltdrycker, visserligen endast av klass I, icke skulle åtnjuta samma förtroende när det gällde utminutering och försäljning av klass II, som exempelvis vilken diversehandlare som helst, vilken ju bakom sin disk finge föra såväl läskedrycker som maltdrycker av båda klasserna, ett försäljningssätt, som införts i ett flertal städer och även från de skattepliktiga bryggerierna rekommenderades att införas på landsbygden. I stället torde rätta förhållandet vara det, att försäljningen av klass II vid sidan av de skattepliktiga bryggerierna knappast kunde handhavas på ett bättre sätt än om den anförtroddes åt en svagdricksbryggare. Som bekant crhölle denne sitt tillstånd att driva rörelsen endast tills vidare med skyldighet att varje år anmäla rörelsen, varför det minsta missbruk eller visad oförmåga att motsvara det givna förtroendet kunde medföra, att tillståndet droges in och hela hans rörelse måste upphöra. En diversehandlare åter kunde ju endast riskera att han bleve av med försäljningen av maltdrycker, men kunde ju i övrigt fortsätta sin rörelse och leva på denna. Svagdricksbryggaren finge även under utövandet av sin rörelse en god kännedom om sin kundkrets vanor, när det gällde bruk eller missbruk av rusgivande drycker. Dåvarande överdirektör S. Almgren i kontrollstyrelsen har på nykterhetskommitténs begäran yttrat sig angående riksförbundets framställning. I yttrandet, som är daterat den 15 januari 1950, framhålles inledningsvis att nedgången i antalet svagdricksbryggerier till icke oväsentlig del beror på att den mera hantverksmässigt bedrivna svagdrickstillverkningen icke i längden kunnat hävda sig i konkurrensen med de större företagen. Almgren fortsätter. Frågan huruvida bestämmelsen i 23 § i 1939 års maltdryckstillverkningsförordning skall i enlighet med riksförbundets yrkande slopas, är av komplicerad natur. Det torde visserligen äga sin riktighet, att det ursprungliga motivet för tillbliveisen av förbudet mot att i skattefritt bryggeri införa starkare maltdrycker icke kan åberopas med samma styrka nu som tidigare. Bestämmelsen har ur136

sprmngligen haft väsentligen fiskalisk betydelse på så sätt att man velat underlättia kontrollen över att i svagdricksbryggeri icke tillverkades starkare maltd r y c k e r av öltyp. Med den allmänna insyn, som är rådande i ett företag av det slag som svagdricksbryggerierna representerar, och i betraktande av att de tekmiska resurser, som erfordras för tillverkning av exempelvis pilsnerdricka, regelmässigt saknas i svagdricksbryggerierna, lärer riskerna för att en svagdricksb r y g g a r e skulle börja tillverka sådan vara framstå såsom ganska begränsade. V i d a r e må erinras, att bestämmelserna om förbudet att i svagdricksbryggeri infora starkare maltdrycker liksom även därom att enligt pilsnerdricksförordningen tillverkare i svagdricksbryggeri icke kan erhålla tillstånd till detaljhamdel med pilsnerdricka och ej heller kan godkännas som föreståndare för upplag av pilsnerdricka, i viss mån gjorts ineffektiva på så sätt, att bryggeriägaren anmält annan person, exempelvis sin hustru, såsom tillverkare vid bryggeriet, under det att han själv förestått ett i bryggeriets närhet, enligt vederbörligt tillstånd inrättat pilsnerdricksupplag. Härtill kommer, att svårigheter uppstått att tolka begreppet »med därtill hörande lokaler, upplagsplatser och a n d r a förvaringsställen». Trots att ett flertal fall av åtal för överträdejlse av ifrågavarande bestämmelse förekommit h a r full klarhet likväl icke vunnits genom domstols utslag, huru vidsträckt innebörden av densamma kan anses vara. Även om sålunda de nu berörda omständigheterna skulle kunna anföras som skäil för att det icke längre borde resas invändningar mot att borttaga det nuv a r a n d e förbudet mot att i skattefritt bryggeri införa starkare maltdrycker, förtjänar å andra sidan framhållas, att ett upphävande av den nuvarande bestämmelsen skulle vara ägnat att medföra vissa sociala nackdelar. Som bekant äro i det närmaste samtliga skattepliktiga bryggerier anslutna till en gemensam organisation (Bryggeriidkareförbundet), som bland annat har till uppgift att enligt visst rayonsystem fördela pilsnerdricksförsäljningen på de olika bryggeriföretagen. Härigenom h a r ett visst konkurrensmoment i bryggeriernas pilsnerdricksförsälj ning kunnat elimineras, vilket otvivelaktigt medför en sanering av denna försäljning och därmed även fördelar ur nykterhetssynpunkt. Bland det fåtal skattepliktiga bryggerier, som stå utanför nämnda organisation, befinna sig emellertid ett p a r företag, som på senare tid förvärvats av intressenter bland tillverkare vid svagdricksbryggerier. Dessa bryggerier inrikta sig på att inom allt större områden upptaga konkurrensen med de organiserade bryggerierna om avsättningen av pilsnerdricka och synas göra detta med växande framgång. Avsikten med riksförbundets föreliggande framställning torde bland annat vara att skapa ökade möjligheter att genom svagdricksbryggerierna såsom upplagsinnehavare kunna främja de utom rayonindelningen stående företagens försäljning av pilsnerdricka i konkurrens med de rayonindelade bryggerierna. Huruvida denna utveckling är lycklig ur nykterhetsintressets synpunkt kan starkt ifrågasättas. I varje fall måste det nya konkurrensmoment, som på detta sätt införts i bryggeriernas pilsnerdricksförsäljning, motverka de fördelar, som uppnåtts genom försäljningsrayonernas tillkomst.

A l m g r e n f a n n ö v e r v ä g a n d e s k ä l t a l a för ett b i b e h å l l a n d e av d e t n u gällande f ö r b u d e t a t t i s v a g d r i c k s b r y g g e r i i n f ö r a s t a r k a r e m a l t d r y c k e r . K o n t r o l l s t y r e l s e n h a r s e d e r m e r a i u t l å t a n d e d e n 20 s e p t e m b e r 1951 (se nedan) b e r ö r t d e n n a fråga och därvid ifrågasatt, h u r u v i d a tillräckliga skäl funnes a t t b i b e h å l l a f ö r b u d e t . 137

Nykterhetskommittén. Av överdirektör Almgrens yttrande torde framgå, att det ursprungliga skälet för förbudets införande — underlättande av kontrollen över att starkare maltdrycker icke tillverkas i svagdricksbryggeri — numera i det väsentliga förlorat sin betydelse, samt vidare att förbudet relativt lätt kan kringgås och att dess räckvidd är oklar. I yttrandet medges också att dessa omständigheter talar för att förbudet upphäves. När en sådan åtgärd likväl icke förordas, beror detta därpå att man hyser farhågor för att ett slopande av förbudet skulle kunna leda till att rayonsystemet mer eller mindre brötes sönder och att ett nytt konkurrensmoment därigenom infördes i ölhandeln. Nykterhetskommittén behandlar i ett följande avsnitt de förhållanden som föranlett Almgren att i det citerade yttrandet till kommittén föreslå att förbudet i 23 § Mtf behålles. Kommittén hyser icke samma betänkligheter som kontrollstyrelsens dåvarande chef gett uttryck för angående vådan av svagdricksbryggarnas konkurrens på ölhandelns område. Kontrollstyrelsen har också numera jämkat sin uppfattning. Men oberoende av konkurrensfrågan synes förbudet icke vara motiverat med nuvarande beskattningssystem. Om statsmakterna skulle vilja ingripa för att reglera de påtalade konkurrensförhållandena, bör detta enligt kommitténs mening ske på annat sätt Förbudet i 23 § avser även maltdrycker av tredje klassen. Detta hindrar emellertid ej att förbudet även i denna del kan upphävas. Starköl skall nämligen enligt förslaget få tillverkas endast efter särskilt tillstånd och skall av tillverkarna få försäljas endast till det för försäljningen av rusdrycker föreslagna utminuteringsbolaget. En svagdricksbryggare skall sålunda aldrig kunna få befattning med försäljning av starköl. Med hänsyn till vad nu anförts vill kommittén förorda, att förbudet slopas. 23 § Mtf föreslås alltså upphävd. Det andra hindret för en svagdricksbryggare att driva ölförsäljning, nämligen förbudet i 3 § 2 mom. Pff att meddela honom tillstånd till sådan försäljning, torde numera sakna större betydelse och vara relativt lätt att kringgå. Även om förbudet — vilket i yttranden över maltdryckskommitténs förslag ifrågasatts — skulle utvidgas till att omfatta jämväl svagdricksbryggarens hustru, torde det icke bli effektivt, då möjlighet finnes att anlita vilken tredje person som helst i stället för hustrun. Upphäves förbudet, legaliserar man endast den faktiska möjlighet att utöva avhämtningsförsäljning eller utskänkning av öl, som svagdricksbryggaren genom att kringgå förbudet redan har. Någon anledning att i detta hänseende sätta svagdricksbryggarna i särställning synes för övrigt icke finnas. På grund av vad nu anförts har nykterhetskommittén i sitt förslag icke upptagit någon motsvarighet till bestämmelsen i 3 § 2 mom. Pff om svagdricksbryggare. Härav följer också att det ej bör möta något hinder för en svagdricksbryggare såsom sådan att vara föreståndare för ett ölnederlag. 138

B.

Konkurrensförhållanden och områdesindelning I kap. 3 och bil. 1 redogöres för den konkurrensbegränsning, som sedan åtslkillig tid tillbaka förekommer inom bryggeriindustrien och som lett till att huvuddelen av försäljningen är uppdelad på bestämda försäljningsområdlen. Denna områdesindelning bygger helt på frivilliga överenskommelser. I em resolution av länsstyrelsen i Uppsala län den 10 juni 1944 fastställdes en öveTenskommen försäljningsgräns mellan Gävlebryggerierna å ena sidan sannt Uppsala- och Norrtäljebryggerierna å andra sidan. Länsstyrelsens bes.lut överklagades och upphävdes av Kungl. Maj :t den 29 juni 1945 under motivering att ett sådant stadgande skulle försvåra tillkomsten av dylika frivilliga överenskommelser i framtiden. Endast om missförhållanden föreligger kan länsstyrelse med stöd av 27 § 4 mom. Pff förbjuda ett bryggeri att sälja inom visst område. Med hänsyn till att konkurrensen mellan olika bryggerier tidigare ofta visat sig leda till lagöverträdelser men att dessa minskat sedan områdesindelningen genomförts, har vissa länsstyrelser varit restriktiva i fråga om att bevilja tillstånd till upplag för de bryggerier, som står utanför indelningen. Denna fråga har blivit särskilt aktuell sedan — som i kap. 3 omnämnts — ett antal svagdricksbryggerier slagit sig tillsammans och inköpt två ölbryggerier (i Kopparberg och Skruv). Dessa två företag samt några privatägda ölbryggerier är inte bundna av någon områdesindelning utan säljer i konkurrens med de till bryggareföreningen anslutna företagen över stora delar av l a n d e t Utanför indelningen står även det av Konsumtionsföreningen Stockholm med omnejd ägda bryggeriet i Gnesta. Skattefria bryggeriers riksförbund, Kopparbergs bryggeri AB och AB Förbundsbryggeriet Södra Sverige i Skruv har i skrivelser till kommittén den 13 augusti 1950 och den 17 april 1951 uppgivit att svagdricksbryggarna för närvarande vore utsatta för en hård konkurrens från ölbryggeriernas sida. Denna toge sig enligt förbundet bl. a. uttryck i att ölbryggerierna på vissa håll satte som villkor för leverans av pilsner till affärer och privatkunder att även inköpen av svagdricka och läskedrycker skedde från bryggeriet ifråga. Svagdricksbryggarna hade sökt möta konkurrensen från ölbryggerierna genom att gemensamt inköpa de två nyssnämnda ölbryggerierna. Därigenom hade de kunnat tillgodose kundernas önskemål om att de skulle tillhandahålla öl tillsammans med egna produkter. Svagdricksbryggarna framhåller emellertid att ölförsäljningen för dem endast vore en bisak medan försäljningen av svagdricka och läskedrycker vore deras huvudintresse. Genom förvärvet av de båda ölbryggerierna hade de också blivit i stånd att sälja lagrat svagdricka (klass I ) , vilket i regel vore tekniskt omöjligt att framställa vid de små svagdricksbryggerierna. Detta vore enligt deras mening av direkt betydelse för folknykterheten. Svagdricksbryggarna har inom städernas planlagda områden möjlighet att i egenskap av ombud för Kopparbergs eller Skruvs bryggeri sälja öl genom 139

kringföring utan särskilt tillstånd. För rekvisitionsförsäljning på landsbygden från upplag fordras däremot tillstånd av länsstyrelsen. Sådana tillstånd har beviljats på åtskilliga håll, och försäljning av öl genom svagdricksbryggare kan därigenom försiggå i stora delar av landet. I några fall har emellertid som nämnts länsstyrelserna vägrat upplagstillstånd under motivering att det vore ur nykterhetssynpunkt skadligt med en ökad konkurrens inom ölförsäljningen. Frågan blev föremål för särskild uppmärksamhet sedan länsstyrelsen i Malmöhus län den 9 februari 1950 avslog en ansökan från bryggeriet i Skruv om tillstånd till upplag i Höganäs, över detta beslut anförde bolaget besvär hos Kungl. Maj : t Besvären avstyrktes av länsstyrelsen och länsnykterhetsnämnden. Länsstyrelsen anförde den 13 maj 1950 bl. a. Den tilltänkta konkurrensen mellan olika bryggerier eller ombud för bryggerier måste enligt länsstyrelsens mening av flera orsaker förhindras. Länsstyrelsen syftar här särskilt på spörsmålet hur det skall gå med ett samarbete mellan tillverkarna av pilsnerdricka och de nykterhetsvårdande myndigheterna. Ett sådant samarbete kan svårligen förenas med en stark konkurrens om kunderna. Enligt länsstyrelsens mening synes det tvärtom lämpligt med en på frivillighetens grund verkställd uppdelning av olika områden i särskilda försäljningsdistrikt, en uppfattning som vinner stöd av Kungl. Maj:ts uttalande år 1945 i ett besvärsärende, som avsåg fastställande av försäljningsgränser mellan bolag. Länet är också sedan många år enligt en frivillig överenskommelse indelat i två försäljningsområden med samarbetande bryggerier i Malmö, Lund, Trelleborg och Ystad i det ena området och med ett bryggeri i Hälsingborg i det andra. — Enligt länsstyrelsens uppfattning är det därjämte mindre lämpligt att låta konsumtionen av pilsnerdricka stödja och liksom bära upp en annan verksamhet, vilken annars icke kan bestå i konkurrensen. Även kontrollstyrelsen intog i Höganäsärendet en avvisande hållning. I utlåtande den 30 juni 1950 hänvisade styrelsen till 1934 års maltdryckskommittés uttalande om nackdelen av ökad konkurrens i fråga om ölförsäljnmgen, vilket uttalande icke rönt någon gensaga vid riksdagens behandling av förslaget till ny tillverkningsförordning 1939. Styrelsen erinrade vidare om att ansökningar från svagdricksbryggerier om att få tillstånd att tillverka pilsnerdricka konsekvent avslagits sedan mitten av 1930-talet. Det heter vidare i yttrandet. 1 De nya kollektivbryggerierna med ett flertal svagdricksbryggerier som delägare torde böra ses mot denna bakgrund. Sedan statsmakterna på de anförda skälen icke funnit sig böra godtaga någon nämnvärd formell nybildning av bryggerier för tillverkning av pilsnerdricka, har detta övertagande av ett mindre, redan i gång varande bryggeri och dess omvandling till en större leveranscentral för ett antal svagdricksbryggerier uppenbarligen framstått som ett framkomligt alternativ vid förverkligandet av vissa svagdricksbryggares önskan att inträda som företagare på pilsnerdrickshanteringens område. I vissa hänseenden kan en sådan anordning uppenbarligen ur nykterhetssynpunkt väntas erbjuda fördelar gentemot en omvandling av ett större antal svagdricksbryggerier till inbördes i Se TfS 1952 sid. 56 och 57. 140

fristående och med varandra eller med äldre pilsnerdricksbryggerier konkurrerande företag. Kontrollstyrelsen måste likväl med oro se en utveckling, som inom stora områden inom landet skulle komma att undanröja den nuvarande regleringen och ersätta den med en mer eller mindre hård konkurrens. Kontrollstyrelsen kan icke heller medge, att svagdricksbryggerierna kunna anses äga något befogat anspråk på att erhålla kompensation för en skedd nedgång inom svagdrickstillverkningen genom inträde som företagare på pilsnerhanteringens område. Nedgången i svagdrickskonsumtionen torde för övrigt i viss omfattning kompenseras genom uppgång i omsättningen av söta läskedrycker. Kontrollstyrelsen fann sig av principiella skäl böra förorda återhållsamhet beträffande tillstånd till upplagsrätt i sådana fall och avstyrkte besvären. Svenska nykterhetsvårdsförbundet1 tillstyrkte däremot i yttrande den 3 februari 1951 bifall till besvären. Förbundet sade sig med oro ha konstaterat de skattepliktiga bryggeriernas ansträngningar att utbreda pilsnerkonsumtionen och beklagade att svagdricksbryggarna ansett sig nödsakade att ta u p p tillverkning och försäljning av pilsnerdricka. Om därtill skulle komma att fältet lämnades fritt för en konkurrens mellan pilsnertillverkare, som såge såsom sitt enda syfte att driva upp försäljningen, skulle säkerligen enligt förbundet nykterhetsintresset bli allvarligt åsidosatt. Förbundet fortsätter. Nykterhetsvårdsförbundet kan emellertid icke underlåta att vid bedömningen av föreliggande principfråga taga hänsyn även till andra omständigheter. I samma mån som en stegring av pilsnerkonsumtionen måste inge betänkligheter är ett tillbakaträngande av de skattefria dryckerna ur nykterhetsvårdssynpunkt oroande. Dessa tendenser betingas uppenbarligen av varandra. Förekomsten av prisbilliga, goda och lättåtkomliga alkoholsvaga eller alkoholfria drycker är ett viktigt medel till höjande av folknykterheten. De fabriker och bryggerier, som tillverka och göra reklam för dessa drycker, äro därför värda uppmuntran och stöd från samhällets sida. Nykterhetsvårdsförbundet ansåg sig kunna konstatera att svagdricksbryggeriernas tillbakagång delvis berodde på en hård konkurrens från ölbryggeriernas sida. Dessa hade enligt förbundets mening sökt utnyttja sin monopolställning i fråga om pilsnertillverkning och även sökt komma Kopparbergs bryggeri till livs med användandet av förkastliga metoder. Förbundet fortsätter. Enligt förbundets uppfattning är en indelning av maltdrycksförsäljningen i skilda försäljningsområden med därav följande möjligheter till en centraliserad kontroll och övervakning av ett visst värde ur de kontrollerande myndigheternas synpunkt och bör främjas, så länge icke andras berättigade intressen genom anordningen trädas för nära. Om försäljningsöverenskommelser åter få följder, som icke varit avsedda eller önskade ur allmän synpunkt, synes lämpligheten av anordningen böra omprövas. En viss konkurrens mellan olika försäljare av skattepliktiga maltdrycker behöver icke vara enbart av ondo; företagens ömsesidiga bevakning av varandras verksamhet kan förväntas leda till ökad respekt för lagstiftningen på området. En sådan konkurrens måste emellertid väl kontrolleras och den torde kräva ökade insatser av de övervakande myndigheterna. 1

Sammanslutning av nykterhetsnämnder och alkoholistanstalter.

I fråga om det enda av svagdricksbryggeriernas skattepliktiga bryggerier, som varit i verksamhet under en någorlunda tillräcklig tid för att dess verksamhet skall kunna bedömas — Kopparbergs Bryggeri Aktiebolag — har omvittnats att dess verksamhet icke varit till nackdel för nykterhetstillståndet. Det förtjänar i detta sammanhang nämnas, att bryggeriet vid sidan av pilsnertillverkningen h a r intresserat sig för framställning av en alkoholsvag maltdryck av bättre kvalitet än den vanligen förekommande drycken klass I och redan lyckats åstadkomma en icke obetydlig försäljning därav. I s e n a r e u t l å t a n d e n i l i k n a n d e ä r e n d e n a v s t y r k t e kontrollstyrelsen Skruvb r y g g e r i e t s b e s v ä r u n d e r h ä n v i s n i n g till s i t t u t l å t a n d e i H ö g a n ä s f a l l e t . Sederm e r a h a r e m e l l e r t i d s t y r e l s e n j ä m k a t s i n u p p f a t t n i n g . I ett u t l å t a n d e den 20 s e p t e m b e r 1951 (i ett ä r e n d e a v s e n d e u p p l a g i Y s t a d ) a n m ä l d e k o n t r o l l s t y r e l s e n a t t den i viss m å n f u n n i t sig b ö r a f r å n g å sin r e s t r i k t i v a i n s t ä l l n i n g gentemot klagandebolagets strävanden att erhålla upplagstillstånd.1 Styrelsen l ä m n a d e d ä r v i d först en r e d o g ö r e l s e för s v a g d r i c k s b r y g g e r i e r n a s u t v e c k ling, vilken k a n s a m m a n f a t t a s p å f ö l j a n d e s ä t t . Styrelsen erinrade om att produktionen av svagdricka sjunkit från 177 milj. liter år 1903/04 till 94.6 milj. liter år 1949/50 eller med 46.6 %. Denna nedgång hade emellertid endast drabbat den skattefria maltdryckstillverkningen, vilken minskat med 59.0 %, medan de skattepliktiga bryggeriernas tillverkning av svagdricka i stället ökat med 43.5 %. Antalet skattefria bryggerier hade samtidigt minskat från 924 till 393. Genomsnittsproduktionen per svagdricksbryggeri hade därigenom i stort sett hållit sig oförändrad, men på grund av bryggeriantalets nedgång hade försäljningsområdena avsevärt utvidgats, vilket medfört att distributionen försvårats och fördyrats. Att märka vore härvid att kostnaderna för distributionen av svagdricka på grund av varans skrymmande natur och de successivt per enhet starkt stigande arbetskostnaderna kommit att utgöra en väsentlig del av varans konsumentpris. Kontrollstyrelsen fortsättter därefter. Med hänsyn till ovanberörda utveckling i kostnadsfördyrande riktning bör det för svagdricksbryggarna i allmänhet ha tett sig ur distributions- och även ur konkurrenssynpunkt naturligt att söka skaffa sig möjlighet att från sina utkörarbilar tillhandahålla ej blott svagdricka och, i förekommande fall, läskedrycker utan även pilsnerdricka — en anordning, mot vilken h i n d e r icke reses i gällande lagstiftning. En dylik form av samdistribution bör, såvitt kontrollstyrelsen kan finna, vara ekonomiskt rationell. Den synes också vara ägnad att möjliggöra en tätare distribution av svagdricka eller i vart fall ett bibehållande av denna distribution vid nuvarande omfattning, vilket självfallet även ur nykterhetssynpunkt är önskvärt. Då det gällt att genomföra en dylik samdistribution av svagdricka, läskedrycker och pilsnerdricka, borde, synes det, den utvägen ha legat närmast till hands, att de skattepliktiga bryggerierna i samförstånd med svagdricksbryggerierna i skälig omfattning anlitade dessa såsom sina utkörare eller inrättade upplag i anslutning till dem. Då emellertid denna utväg hittills icke torde ha i någon större utsträckning anlitats, ha svagdricksbryggerierna i vissa delar av landet sett sig av omständigheternas tryck nödsakade att sammansluta sig för att gemensamt driva skattepliktiga centralbryggerier med uppgift att tillhandahålla pilsnerdricka i den 1 Yttrandet återges i sin helhet i TfS 1952 sid. 57—59. 142

utsträckning de anse erforderligt för svagdricksrörelsens ändamålsenliga bedrivande. Att så skett är, enligt kontrollstyrelsens mening, med hänsyn till svagdricksindustriens beträngda läge fullt föreståeligt och berättigat. Kontrollstyrelsen är med hänsyn till ovan redovisade förhållanden i princip beredd att förorda, att klagandebolaget erhåller tillfälle att från ett antal pilsnerdricksupplag anordna nu avsedd samdistribution för sina delägares räkning. Då styrelsen emellertid alltjämt är av den uppfattningen, att en obegränsad konkurrens inom pilsnerdrickshandeln kan medföra vissa olägenheter ur nykterhetssynpunkt — vilka olägenheter eventuellt kunna befaras uppkomma därest klagandebolaget beredes möjlighet att inom ett alltför vidsträckt område utbygga ett distributionsnät i konkurrens med den redan bestående distributionen — synes det ej böra ifrågakomma att annat än försöksvis och i begränsad omfattning medge inrättande av upplag för klagandebolagets räkning. Tabell

14.

Förbundsbryggeriernas ansökningar ( J u l i 1952)

om

upplagsrätt

Kopparbergs bryggeri (20 intressenter) Antal i resp. län ••fi

a

o

J5

ta

ft ft o

2 55

>

a O

1 Ansökningar »

E u

av länsstvrclsen

därav överklagade, besvär avslagna » » , besvär bifallna » » , besvär ej avgjorda

et

f-

£ E

o

icd

3 O

1 1

...

Beviljade av länsstvrclsen Ej avgjorda av länsstyrelsen

1 Bryggeriet i Skruv (133 intressenter) Antal i resp . län

a

rQ O C

u et

i/i

.G :0

E

o

£

a

m n

m

a S

11 E £

H K

3 X/i

ansökningar

53 Avslagna genom k o m m u n a l t veto » av länsstyrelsen

1 1

1 3

2 17

13 23

2 1

4 3 10

1 1

6 6 11

1 1

14 3

därav överklagade, besvär avslagna » » , besvär bifallna » » , besvär ej avgjorda Beviljade av länsstyrelsen Ej avgjorda av länsstyrelsen

2 Av Kopparbergs 11 sökta upplagstillstånd hade endast 2 avslagits av vederbörande länistyrelse, medan av Skruvs 40 av resp. k o m m u n e r tillstyrka ansökningar 23 avslagit; av länsstyrelsen. Kopparberg hade i j u l i 1952 10 u p p l a g ; Skruv hade 20.

Kungl. Maj :t biföll emellertid besvären i fyra av de nio ärenden rörande upplagstillstånd för Skruvbryggeriet, vilka avgjordes 1951. Senare har intill juli 1952 ytterligare tre ärenden avgjorts, i två fall med bifall till besvären (däribland Höganäsärendet). Sammanlagt har sålunda sex besvär bifallits och lika många avslagits. 1 Tabell 14 ger en översikt av förbundsbryggeriernas ansökningar om upplagsrätt. Av handlingarna synes framgå att Kungl. Maj:t i regel bifallit besvären då ansökan om upplag tämligen enstämmigt tillstyrkts av de kommunala organen. Sedermera har kontrollstyrelsen i ett nytt remissutlåtande den 16 augusti 1952 (avseende upplag i Åstorp m. fl. orter) ytterligare jämkat sin uppfattning och förbehållslöst tillstyrkt Skruvbryggeriets besvär. 2 Kontrollstyrelsens synpunkter kan sammanfattas på följande sätt. Efter att ha gjort en utredning angående försäljningen av pilsnerdricka i Skåne (speciellt angående antalet rekvisitionsförsändningsställen samt deras fördelning på län och olika bryggerier) konstaterade styrelsen att antalet åt Skruvbryggeriet meddelade upplagstillstånd i Skåne vore förhållandevis litet (6 eller knappt 10 % av de 71 där redovisade rekvisitionsförsändningsställena). I Kristianstads län, där antalet Skruvupplag vore blott 2 eller 5 % av där redovisade 40 rekvisitionsförsändningsställen, hade emellertid åt bryggeriet i Tingsryd lämnats ett jämförelsevis stort antal upplagstillstånd. Detta bryggeri innehade i flera fall upplag på orter, där till Bryggeriidkareförbundet anslutna bryggerier också fått inrätta upplag. Vid meddelandet av upplagstillstånd åt Tingsrydsbryggeriet hade man uppenbarligen ansett sig kunna bortse från att bryggeriet stått utanför bryggeriindustriens områdesuppdelning. Ej heller syntes man, såvitt anginge andra bryggerier än Skruvbryggeriet, ha ansett det stå i strid mot behovsprincipen eller nykterhetssynpunkten att medge inrättande av flera upplag i samma kommun eller på samma ort. Kontrollstyrelsen konstaterade vidare att Skruvbryggeriets produktion av pilsnerdricka vore i förhållande till totalproduktionen i riket av obetydlig omfattning. Ej heller i förhållande till den sammanlagda pilsnerdricksproduktionen inom de sju i tabell 14 angivna länen vore Skruvproduktionen av någon mera betydande omfattning. De av kontrollstyrelsen erhållna försäljningssiffrorna för Skruvbryggeriets upplag i S:t Olof bestyrkte även detta bryggeris uppgifter om att den pilsnerdricksförsäljning det kunde bli fråga om vid dylika upplag vore en stödförsäljning i förhållande till handeln med svagdricka och läskedrycker. Kontrollstyrelsen fortsätter därefter. Antages, att Skruv-bryggeriet erhåller upplagstillstånd för sina samtliga 133 intressenter, att försäljningen uteslutande sker från dessa upplag samt att bryggeriets beräknade tillverkningskapacitet helt utnyttjas, kommer pilsnerdricksförsäljningen per upplag att i genomsnitt utgöra ca 19.000 liter. Till jämförelse må nämnas, att produktionen av färsksvagdricka i medeltal per skattefritt bryggeri under tillverkningsåret 1950/51 utgjorde ca 150.000 liter. Under förutsättning att sistnämnda siffra i huvudsak äger giltighet även för de till Skruv-bryggeriet anslutna svagdricksbryggerierna, skulle pilsnerdrickats andel av den totala pilsnerdricks- och färsksvagdricksomsättningen vid dessa företag komma att bli ca 11 %. Dessutom är att märka, att dessa bryggerier även i stor utsträckning försäljer läskedrycker och lagrat svagdricka. 1 2

144 Kungl. Maj:t h a r den 3 oktober 1952 bifallit besvären även i Ystadsärendet. Se a r t i k e l n »Skruv-bryggeriets upplagsfråga åter aktuell» i TfS 1952 sid. 151—154.

På grund av det ovan anförda håller Kontrollstyrelsen för sin del före, att med hänsyn till konkurrensförhållandena några nämnvärda olägenheter ur nykterhetssynpunkt icke kan befaras uppkomma, om Skruv-bryggeriet medges inrätta ytterligare ett antal upplag av pilsnerdricka. Tvärtom bör man kunna räkna med en betydelsefull nykterhetsfrämjande effekt, om bryggeriets delägare genom samdistribution får möjligheter att nedbringa kostnaderna vid sin försäljning av alkoholfria drycker och därvid i första hand färsksvagdricka, för vilken vara — på grund av dess tyngd och förpackning — direktförsäljningen i hemmen är den vanligaste försäljningsformen. Genom tillkomsten av ytterligare Skruv-upplag kan icke heller sådana mera väsentliga rubbningar av pilsnerdricksdistributionen i de berörda länen väntas uppkomma, att ett föregripande sker av en eventuell kommande ny maltdryckslagstiftning. Med hänsyn till dessa förhållanden och då de hittills gjorda försöken med inrättande i begränsad omfattning av Skruv-upplag kan sägas ha utfallit gynnsamt, torde anledning saknas att i fortsättningen tillämpa dylik restriktivitet vid behandlingen av Skruv-bryggeriets upplagsansökningar. Dessa ärenden hade i oktober 1952 ännu inte avgjorts av Kungl. Maj : t Nykterhetskommittén. Enligt samstämmiga vittnesbörd har områdesindelningen lett till minskning av lagöverträdelserna. Man får dock inte bortse från att minskningen delvis kan vara skenbar. Det torde nämligen förhålla sig så att, så länge konkurrensen är fri, konkurrenterna i viss utsträckning bevakar varandra och därvid tillser att medtävlarens försyndelser kommer till myndigheternas kännedom; i den mån konkurrensen minskar, försvinner denna form av övervakning. Kommittén har emellertid — liksom tidigare 1934 års maltdryckskommitté — funnit konkurrensbegränsningen äga ett visst värde ur nykterhetssynpunkt. Även utvecklingen mot större företagsenheter synes ha haft gynnsamma verkningar. Den praktiska konsekvensen av den pågående sammanslagningen synes nämligen ha blivit en ökad laglydnad eller i varje fall en minskning av de konstaterade olägenheterna. Med hänsyn till de fördelar, som fusionsbildningen och områdesindelningen medfört ur nykterhetssynpunkt, kan det synas ligga nära till hands att genom lagstiftningsåtgärder påskynda utvecklingen. Man skulle kunna föreskriva att tillstånd till kringföringsförsäljning finge meddelas endast för ett bestämt område och att endast en försäljare kunde få sådant tillstånd inom varje område. Kommittén anser sig emellertid trots de nämnda fördelarna inte böra förorda lagstiftningsåtgärder i sådant syfte. Kommittén har sålunda avböjt att ^åta tillstånden till kringföringsförsäljning gälla vissa fastställda områden. En viss möjlighet till begränsning av försäljningsområdena föreslås däremot i den formen att länsstyrelserna kan vägra att ge tillstånd till kringföringsförsäljning från nederlag. Enligt kommitténs mening bör denna tillstår.dsgivning handhavas så, att sådan konkurrens undvikes, som bedömes konma att bli till skada för ordning och nykterhet. Om behovet av ölförsäljning redan är väl tillgodosett inom området i fråga, synes restriktivitet böra iakttagas, när det gäller att bevilja tillstånd till nederlag åt bryggerier, vilkas tillverkningsställen ligger i andra delar av landet. 145 10

De av svagdricksbryggarna ägda förbundsbryggerierna torde dock i detta hänsende intaga en särställning, ölförsäljningen kan för svagdricksbryggarna aldrig bli någon huvudsak, då förtjänsten alltid måste bli större på de egna produkterna och de båda förbundsbryggerierna inte kan tänkas leverera några större kvantiteter öl till var och en av sina många delägare (jfr kontrollstyrelsens senaste utlåtande). Den konkurrens, som svagdricksbryggarna kan utöva i fråga om ölförsäljning, synes därför i allmänhet kunna bedömas som mindre allvarlig än den som bedrives mellan ölbryggerierna inbördes. När det gäller ett ifrågasatt nederlagstillstånd för förbundsbryggerierna, bör man även ta hänsyn till allmänhetens önskemål och dess behov av svagdricksbryggarnas produkter. Det synes därför lämpligt att i sådana ärenden inhämta yttranden från de lokala organen i de berörda kommunerna. Som kontrollstyrelsen tidigare påpekat, vore det måhända en ändamålsenlig lösning av problemet att övriga ölbryggerier i samförstånd med svagdricksbryggarna i skälig omfattning anlitade dessa såsom sina utkörare eller inrättade upplag avsedda att förestås av dem. Denna utväg torde hittills inte ha anlitats i någon större utsträckning. Enligt kommitténs mening vore det lämpligt att förhandlingar i frågan komme till stånd under opartisk ledning. Ur de synpunkter som kommittén har att beakta är det inte önskvärt att man får en dubbel försäljningsorganisation för öl över stora delarav landet. 1 Det bör för tydlighetens skull erinras om att enligt kommitténs förslag nederlag för enbart partihandel inte kräver tillstånd utan endast anmälan. Om exempelvis ett av konsumentkooperationen ägt bryggeri skulle önska distribuera öl till konsumtionsföreningarna från nederlag, så krävs inte särskilt tillstånd härtill. Men om försäljningen är avsedd att ske genom kringföring — antingen den sker genom utkörare av enbart maltdrycker och läskedrycker eller den är ett led i livsmedelsförsäljning från butiksbuss — måste tillstånd sökas och behovet prövas, varvid hänsyn naturligtvis bör tagas till den berörda befolkningens önskemål. 4.

Avhämtningsförsäljning

A. Tillverkares försäljning Enligt gällande ordning har tillverkare rätt att utan särskilt tillstånd försälja pilsnerdricka till avhämtning från tillverkningsstället (7 § a Pff). Denna rätt innefattas i själva tillverkningsrätten och får endast utövas vid tillverkningsstället, d. v. s. å bryggeriet Bätt till avhämtningsförsäljning ingår sålunda icke i vare sig upplags- eller nederlagsrätten, ö n s k a r tillverkare bedriva försäljning till avhämtning från lokal utanför bryggeriets område erfordras tillstånd härtill. 1

Herrar Englund och Waldemar Svensson samt fru Larsson och fröken Öberg har avgivit särskilt yttrande rörande detta samordningsspörsmål (sid. 307).

Maltdryckskommittén föreslog, att tillverkares rätt att utan särskilt tillståmd försälja pilsnerdricka till avhämtning från tillverkningsstället skulle upp>höra. Anledningen därtill vore, att denna försäljningsform givit upphov till så stora olägenheter ur nykterhetssynpunkt, att dessa enligt maltdryckskommitténs uppfattning obetingat vore mera vägande än de fördeliar, som denna försäljningsform erbjöde de lojala köparna. Avhärntnin ; gsförsäljningen vid bryggerierna hade nämligen visat sig medföra sociiala missförhållanden, vilka icke utan svårigheter skulle kunna undanröjas och vilka ofta föranlett klagomål. Det största antalet anmärkningar, som inkommit vid rundfråga till polismyndigheterna, hade sålunda gällt bryggeriernas okontrollerade avhämtningsförsäljning. Maltdryckskommittén yttrade därom följande: »De anmärkningar, som häri framställts mot bryggeriernas avhämtningsförsäljning, hava varit förhållandevis många och anmärkningsvärt skarpa. Av nämnda uttalanden framgår, att övervakningen av avhämtningsförsäljningen mångenstädes — särskilt gäller delta de å landsbygden belägna bryggerierna — bereder svårigheter, att försäljning i inånga fall u t a n urskillning sker till luffare och andra lösdrivare eller eljest til! personer, som missbruka alkoholhaltiga drycker och som på detta sätt kunna åtkomma relativt stora kvantiteter pilsnerdricka för berusningsändamål, att vissa bryggeriers närmaste omgivningar till otrevnad för de därstädes boende utgöra tillhåll för en del personer tillhörande nämnda kategori, samt att bryggeriernas avhämtningsförsäljning ibland anlitas av personer, vilka å landsbygden bedriva olovlig försäljning av pilsnerdricka och genom att göra sina inköp å bryggerierna skydda sig för upptäckt eller i vart fall försvåra utredning om myckenheten av det olovligen försålda.» Trots den tämligen vidsträckta befogenhet att inskrida mot tillverkare och föreskriva inskränkningar i försäljningen, som 27 § 4 mom. Pff lägger i länsstyrelsernas händer, ansåg maltdryckskommittén att dessa olägenheter icke kunde förekommas, med mindre lagstiftningen ändrades. Kommitténs förslag i denna del tillstyrktes av kontrollstyrelsen, flertalet av de kommuner som yttrade sig i frågan, Nykterhetsvännernas landsförbund och Biksföreningen för svensk kafénäring. Länsstyrelserna hade delade uppfattningar i frågan. Kommerskollegium, bryggareföreningen och bryggeriindustriarbetareförbundet önskade behålla den fria avhämtningsförsäljningen. Maltdryckskommittén fann, att avhämtningsförsäljningen var stadd på tillbakagång. De större bryggerierna hade sedan åtskillig tid tillbaka praktiskt taget övergivit detta försäljningssätt, och deras exempel hade följts av många av de övriga, ibland efter påtryckningar av eller på grund av överenskommelser med kommunala myndigheter. Avhämtningsförsäljning förekom emellertid då fortfarande vid många bryggerier, särskilt vid de mindre, och spelade för dessas vidkommande en icke obetydlig roll. 147

Nykterhetskommittén. Under tiden efter maltdryckskommitténs utredning, vilken som nämnts visade att avhämtningsförsäljningen var på tillbakagående, synes utvecklingen ha fortsatt i denna riktning. För tillverkningsåret 1949''50 utgjorde den fria avhämtningsförsäljningen på bryggerierna 4 % av utminuteringen i städerna och endast 2 % av utminuteringen på landsbygden ( = 2.5 resp. 1.6 % av totalförsäljningen). Tillverkarna har i mycket liten utsträckning begagnat sig av möjligheten att efter tillstånd utöva avhämtningsförsäljning annorstädes än på bryggerierna, d. v. s. på särskilda avhämtningsställen. 1 Avhämtningsförsäljningen spelar alltså en tämligen liten roll. Det är också ett stort antal bryggerier, som starkt inskränkt denna försäljning. I åtskilliga fall har vederbörande länsstyrelse med stöd av 27 § 4 mom. Pff stadgat inskränkningar i bryggeriernas avhämtningsförsäljning såsom tidsbegränsning, kvittenstvång etc. Då nykterhetskommittén föreslår att bryggeriernas kringföringsförsäljning av öl direkt till konsumenterna skall läggas under tillståndstvång, bör därav följa att också avhämtningsförsäljningen blir tillståndsbunden. De återförsäljare (livsmedelshandlare, allmänna kafébolag), som driver sådan försäljning under förhållanden fullt jämförbara med bryggeriernas, är enligt Pff beroende av tillstånd och någon ändring härutinnan föreslås ej. Ytterligare ett skäl att lägga avhämtningsförsäljningen under tillståndstvång utgör de med denna försäljning förenade missförhållandena, även om de numera ej synes vara så omfattande som tidigare. Av nykterhetsnämndernas riksförbunds undersökning 1946 (se bilaga nr 4 sid. 372), framgår dock att anmärkningar då fortfarande riktades mot bryggeriernas avhämtningsförsäljning. Förhållandena synes emellertid icke påkalla en så ingripande åtgärd som att denna försäljning avskaffas. Genom att införa tillståndstvång för tillverkarnas avhämtningsförsäljning vill nykterhetskommittén lägga försäljningen under ökad kontroll. Härmed torde skapas en betryggande ordning på förevarande område. Enligt kommitténs mening bör en tillverkare, som oklanderligt skött avhämtningsförsäljningen vid sitt bryggeri, kunna få tillstånd till sådan försäljning i samma ordning som stadgas för återförsäljare. Välskötta bryggerier bör sålunda efter prövning kunna få rätt till avhämtningsförsäljning. Detta var även innebörden i maltdryckskommitténs förslag. Härmed har nykterhetskommittén behandlat de former för utminutering av öl, som kan utövas av tillverkare. Huvudprincipen i kommitténs förslag är att all försäljning direkt till konsumenterna skall läggas under tillståndstvång. Detta innebär en skärpning för tillverkarna beträffande försäljningen från tillverkningsställen och nederlag men medför å andra sidan en lindring för såväl tillverkare som allmänheten i det avseendet att en i Se bil. nr 1 sid. 319.

friare försäljningsordning kan införas över hela landet. Kommittén har alltså försökt att uppställa så få reglerande och inskränkande föreskrifter som möjligt för den lojala allmänheten. B. Återförsäljares

försäljning1

För närvarande sker, som tidigare sagts, den allra största delen av tillverkarnas utminutering genom kringföring och försändnin? på rekvisition. Återförsäljarnas utminutering däremot äger huvudsakligen rum genom avhämtningsförsäljning. För tillverkningsåret 1949/50 utgjorde avhämtningsförsäljningen genom återförsäljare 70 % av utminuteringen i städerna och 36 % av utminuteringen på landsbygden ( = 43 respektive 31 % av totalförsäljningen). 2 Avhämtningsförsäljningen genom återförsäljare är i motsats till avhämtningsförsäljningen vid bryggerierna tillståndsbunden och underkastad kommunal vetorätt (8 § Pff). Återförsäljares avhämtningsförsäljning är vidare i vissa fall kombinerad med rekvisitionsförsäljning ehuru utan kvittenstvång. Avhämtningsförsäljningen är på många orter reglerad enligt visst system. De fyra viktigaste systemen har fått namn efter städerna Södertälje, Linköping, Sundbyberg och Eskilstuna, där de först tillämpats. Redogörelse härför lämnas i kap. 3 (sid. 68 och 69). I det material som framkom genom nykterhetsnämndernas riksförbunds undersökning 1946 finns även en del uppgifter angående nämndernas omdömen om ölhandeln och hur de skulle vilja ha den ordnad. Resultatet av undersökningen redovisas i bilaga nr 4 till detta betänkande. Av de nämnder som inkommit med uppgifter har 12 % haft anmärkningar att framställa mot avhämtningsförsäljningen hos handlande. Anmärkningarna går nästan överallt ut på att försäljning till luffare och löst folk förekommit. I ett fall klagas över att handlanden tillåtit förtäring i butiken, i ett annat fall att affärer hållit öppet på söndagarna. Av de inhämtade uppgifterna framgår, att de flesta kommuner anser sin nuvarande försäljningsform vara den bästa. De kommuner, som har ett fåtal avhämtningsställen, föredrager detta och de kommuner, där avhämtningsförsäljning förekommer hos alla livsmedelshandlare, vill i stort sett behålla denna ordning. I den mån förändring önskas, finns emellertid en tydlig tendens i riktning mot strängare försäljningsvillkor. Bryggerirepresentanterna har till nykterhetskommittén framfört följande synpunkt. Om det kommunala vetot skulle upphävas i fråga om utminuteringen, kunde detta väntas medföra ett ökat antal försäljningsställen. Därigenom skulle en bättre kontroll kunna åstadkommas över försäljningen samtidigt som avsevärda lättnader för allmänheten och bryggerierna skulle kunna genomföras. 1 2

Angående begreppet återförsäljare se sid. 130. Se bilaga nr 1 sid. 319.

Denna synpunkt bemötes av Svenska nykterhetsvårdsförbundet, som vid årsmöte i Stockholm den 12 september 1949 ansett sig böra uttala, att det efter allt att döma vore olyckligt, om utvecklingen skulle leda till en avsevärd ökning av pilsnerförsäljningen i vanliga butiker. Förbundet yttrade bl. a. Med stöd från Svenska Bryggareföreningens och från enskilda ölbryggeriers sida ha under de senare åren i olika delar av vårt land, såväl på landsbygden som i städer, gjorts ett stort antal framställningar om beviljande av tillstånd att införa utminutering av pilsnerdricka i speceributiker och mjölkaffärer etc. I några fall har från bryggerihåll i samband därmed gjorts erbjudande om att avstå från utövningen av viss annan försäljningsform, vanligen rätlen att försälja pilsnerdricka till avhämtning vid tillverkningsstället. I de flesta fall synes sådant erbjudande dock icke ha gjorts, utan framställningen har endast innefattat yrkande om införande av nya försäljningsrättigheter. Pilsnerdricka är dock en dryck, som kan missbrukas och som tyvärr även faktiskt missbrukas av ett betydande antal personer. Därför bör pilsnerdricka icke heller behandlas som en vara bland andra varor, utan försäljningen bör ordnas under hänsynstagande till sociala förhållanden och med återhållande föreskrifter. Allmän erfarenhet visar, att om antalet ställen för försäljning av en vara ökas, så ökas även omsättningen. Denna iakttagelse har kunnat styrkas även beträffande ölförsäljning och ölförbrukning. De möjligheter till ökad kundkontroll, vilka anförts som skäl för pilsnerförsäljning i vanliga butiker, torde i själva verket icke vara mycket värda. Pilsnermissbrukarna ha givetvis lätt att flytta sina inköp från en butik till en annan. Att beträda vägen med minuthandelsrättigheter knutna till livsmedelsbutiker och att därvid vidmakthålla en stark begränsning av butikernas antal har i praktiken visat sig vara mycket svårt. Allmänna konkurrenssynpunkter göra, som bekant, att den ene butiksinnehavaren efter den andre kommer med yrkande att få samma försäljningsrättigheter som de redan auktoriserade affärsidkarna. På pilsnerhandelns område finns, som bekant, i vissa orter i vårt land försäljning i butiker redan införd i avsevärd omfattning. Detta förhållande torde dock icke vara skäl nog, att man skulle följa det exemplet inom andra landsdelar, där man lärt sig arbeta mera med andra försäljningsförhållanden. En undersökning, som Institutet för maltdrycksforskning — ett av bryggeriindustrin upprättat organ — låtit verkställa i början av år 1950 och som behandlar »följderna av en ökning av antalet försäljningsställen för pilsner», är även ägnad att i viss mån belysa frågan. 1 Undersökningen avsåg att klargöra, huruvida en ökning av antalet utminuteringsställen för pilsner åtföljs av en ändring i antalet fylleriförseelser eller i frekvensen av nykterhetsvårdande åtgärder, och omfattade fem städer och en landskommun, i vilka antalet utminuteringsställen ökats på senare år. I Mölndal, där pilsnerförsäljningen år 1942 överlämnades till speceriaffärerna (f. n. 54 st.) efter att tidigare ha ägt rum genom kringföring, i Se Sociala Meddelanden 1951 nr 2 sid. 98 ff och TfN 1951 sid. 37 ff. 150

ansåig nykterhetsnämnden att det nya systemet medfört fördelar ur ordningssynpunkt. Sysslomannen vid socialvårdsbyrån uppgav, att de »sämre elemienten» tidigare samlats kring pilsnerbilen. Inte så sällan inköptes större kvantiteter pilsner, som sedan förtärdes gemensamt i någon skogsbacke. Vid omläggningen av pilsnerförsäljningen försvann dessa olägenheter. I Enköping hade pilsnerförsäljning tidigare ägt rum blott på bryggeriet. År 1946 överlämnades försäljningen till speceriaffärerna (f. n. 25 st.), som ålades föra särskild köparebok med kvittenser. Kvitteringstvånget slopades från och med år 1949, enär det var svårt att upprätthålla och visade sig ineffektivt. Nykterhetsnämnden tillsatte dessförinnan en särskild utredning, som yttrade bl. a.: »Om man i första hand skärskådar det nuvarande försäljningssystemets verkningar ur nykterhetssynpunkt, bör det framhållas, att betydande fördelar medföljde systemets införande. Man kan till en början fastslå, att ökningen av antalet försäljningsställen medfört en bättre kontroll över kundkretsen. Affärsinnehavarna känner ingående kunderna inom sitt 'upptagningsområde' och kan förhindra försäljning av pilsner till personer, som ej bör tillhandahållas denna vara. Denna ingående personkännedom saknades, när endast ett försäljningsställe fanns i staden, där det var omöjligt för personalen att känna hela kundkretsen. Det förtroende som visats handhavarna av försäljningsverksamheten, synes helt ha infriats — — —.» Resultatet av undersökningen sammanfattas på följande sätt. Det ökade antalet försäljningsställen synes i de sex undersökta kommunerna icke ha haft någon effekt på de nykterhetsvårdande åtgärderna. Detta gäller såväl de orter, i vilka före överlämnandet av pilsnerförsäljningen till alla mjöikeller speceriaffärer inga återförsäljare funnits (Lerum och Mölndal), som de orter i vilka pilsnerförsäljningen tidigare ombesörjts endast av bryggeriet (Enköping och Strängnäs), och de orter, där försäljningen handhafts av endast några få återförsäljare (Hässleholm och Linköping). De förändringar, som förefinns i nämndernas statistik över vidtagna nykterhetsvårdande åtgärder, har sin grund i andra orsaker. Nykterhetsnämndernas tjänstemän i alla berörda orter har framfört samma uppfattning. Det ökade antalet försäljningsställen inom en ort synes enligt föreliggande material ej heller ha inverkat på fyllerifrekvensen. Det bör till sist framhållas, att förändringar i frekvensen av pilsnermissbruk kan tänkas uppkomma utan att detta kommer till synes vare sig i statistiken över vidtagna nykterhetsvårdande åtgärder eller i antalet fylleriförseelser. Mera väsentliga förändringar i pilsnermissbruk torde dock förr eller senare ge ett utslag i nyss nämnda hänseenden.1 Kontrollstyrelsen har i några utlåtanden till Kungl. Maj:t över besvär angående tillstånd till avhämtningsförsäljning av öl hävdat den meningen, »att sådan oklarhet för närvarande rådde rörande den lämpligaste formen för distribution av pilsnerdricka på landsbygden, att man i avvaktan på den 1 Se vidare TfN 1951 sid. 41 ff. där frågan om decentralisering av pilsnerförsäljningen diskuteras i anslutning till undersökningen samt Tirfing 1951 sid. 88.

utredning, som i detta hänseende kunde väntas komma till stånd genom 1944 års nykterhetskommitté, icke borde i strid med länsstyrelsens och länsnykterhetsnämndens mening meddela ett tillstånd till avhämtningsförsäljning som genom sina konsekvenser kunde förmodas medföra en vittgående omläggning av den tillståndspraxis, som hittills tillämpats inom» vederbörande län. Kontrollstyrelsen efterlyser därför ett uttalande från kommittén, huruvida distributionen av öl på landsbygden genom diversehandlare har företräde framför den hittills i allmänhet tillämpade formen, rekvisitionsförsäljning. Nykterhetskommittén, som föreslagit att kringföringsförsäljningen skall vara huvudform för tillverkarnas försäljning, anser att avhämtningsförsäljningen bör bibehållas som huvudform för återförsäljarnas försäljning. Avhämtningsförsäljningen bör liksom hittills vara tillståndsbunden men däremot ej underkastad kommunal vetorätt. Beträffande frågan om den kommunala bestämmanderätten hänvisas till kap. 10 (sid. 183). Samma regler uppställes för tillverkare och återförsäljare, varigenom en enhetlig form av avhämtningsförsäljning införes. Vad därefter angår frågan vilken av de båda försäljningsformerna, kringföringsförsäljning eller avhämtningsförsäljning, som i allmänhet bör förordas, vill nykterhetskommittén icke uttala sig för något enhetligt system för hela landet. Det material, som varit tillgängligt för kommittén, medger icke några säkra slutsatser rörande de olika försäljningsformernas betydelse för nykterhetstillståndet. Kommittén kan därför endast förorda en lämplighetsavvägning, som får göras i varje kommun eller försäljningsområde från fall till fall. Därvid kan ett flertal omständigheter spela in, såsom ordningen för den nuvarande försäljningen, de kommunala myndigheternas uppfattning, de folkpsykologiska faktorerna m. m. Jämför i detta sammanhang tabell 8 (sid. 67) angående antalet fasta försäljningsställen och produktionen av pilsnerdricka inom olika områden 1949. Vad slutligen beträffar frågan hur en avhämtningsförsäljning lämpligen skall ordnas, så finns här olika möjligheter att välja p å : 1) endast genom tillverkare, 2) genom alla eller flertalet livsmedelshandlare, 3) genom ett fåtal livsmedelshandlare, 4) genom allmännyttigt kafébolag, antingen försäljningen sker hos livsmedelshandlare eller i särskilda butiker inrättade av bolaget, eller 5) genom butiker i kommunal regi. Nykterhetskommittén finner sig icke heller här kunna förorda något visst system utan anser att avgörande bör träffas med hänsyn till omständigheterna i varje särskilt fall och under beaktande av rådande lokala förhållanden. Här må dock framhållas, att kommittén i annat sammanhang (kap. 10 sid. 189) uttalat, att länsnykterhetsnämnd och länsstyrelse icke utan särskilda skäl bör motsätta sig en kommuns önskan om att avhämtningsförsäljningen av öl helt eller delvis skall handhavas av allmännyttigt kafébolag. 152

5. Avlämning av öl Enligt nuvarande ordning gäller följande bestämmelser för avlämnande av pilsnerdricka. Vid partihandel får pilsnerdricka ej avlämnas annat än i köparens försäljjningslokal eller därtill hörande magasin eller, för fortsatt försändning till köparen, vid järnvägsstation, station för regelbunden automobiltrafik (busstation) eller å fartyg (6 § 2 mom. Pff). Vid detaljhandel, som sker genom rekvisitionsförsäljning från tillverkningsställe eller upplag eller genom kringföringsförsäljning, får varan ej avi.ämnas annat än »inomhus till därstädes boende» (9 § 1 och 4 mom. samt 10 § 1 mom.). Vid rekvisitionsförsäljning får varan, för fortsatt försändn i n g till köparen, avlämnas även vid järnvägsstation, busstation eller å fartyg (9 § 1 mom.). Vid direkt leverans till köparen är sålunda huvudregeln att avlämning endast får ske inomhus till därstädes boende. Vid fortsatt försändning till köparen, t. ex. med buss i linjetrafik, gäller däremot icke villkoret inomhus till därstädes boende. Huvudregeln innebär i praktiken bl. a. att avlämning icke får ske på arbetsplats. Därjämte uppställer förordningen i två specialfall särskilda regler, som k a n sägas utgöra varianter av huvudregeln. Den som har tillstånd till avhämtningsförsäljning och bedriver denna »i samband med handel med födoämnen eller läskedrycker» må sålunda »efter rekvisition försända pilsnerdricka till å orten bosatt person» (9 § 2 mom.). Vill livsmedelshandlare begagna sin rätt att efter rekvisition försända öl samtidigt med matvaror eller läskedrycker till person bosatt å orten, gäller alltså icke inskränkningen »inomhus till därstädes boende», utan avlämnandet kan ske på personens arbetsplats eller eljest till honom var han än för tillfället befinner sig. Men i regel sker avlämnandet av naturliga skäl i hemmet. Vidare äger den som är berättigad till avhämtningsförsäljning — sålunda även innehavare av årsutskänkningsrättighet (matservering) — att »vid försändning till kund av matportion på rekvisition försända till densamma hörande pilsnerdricka», som dock får avlämnas »endast inomhus» (9 § 3 mom.). Bestämmelsen om avlämning allenast inomhus till därstädes boende infördes i lagstiftningen första gången år 1897 men fick väsentligen sin nuvarande utformning i 1905 års vin- och ölförsäljningsförordning. 1898 års maltdryckskommitté anförde som motiv, att det huvudsakligen vore försäljningen utomhus, vid arbetsplatser och på landsvägar, som givit anledning till klagomål. Fördelarna av denna försäljning vore för annan än säljaren ringa men olägenheterna därav stora. Bland olägenheterna borde icke minst beaktas det opassande och störande i dryckesförsäljningen utomhus. O n tolkningen av ifrågavarande bestämmelse råder delade meningar och 153

den har föranlett mycken diskussion. Här skall några frågor närmare beröras. I sitt yttrande över 1918 års förslag till pilsnerdricksförsäljningsförordning föreslog Svenska bryggareföreningen, att stadgandet om avlämning borde så ändras, att i stad avlämnande av pilsnerdricka skulle få ske även »till person som i en lokal utförde arbete utan att där hava sin bostad». Med anledning därav åberopade departementschefen följande uttalande av bevillningsutskottet vid 1918 års lagtima riksdag: »Med avseende å tolkningen av uttrycket 'inomhus till därstädes boende' får utskottet erinra, hurusom 1905 års riksdag, i skrivelse till Konungen (nr 172) rörande antagande av förordning angående försäljning av vin och öl, i fråga om innebörden av motsvarande bestämmelser i nämnda förordning uttalat följande: Det har blivit ifrågasatt, huruvida icke» berörda bestämmelse »borde avfattas så, att icke en bokstavlig tolkning av — — — uttrycket inomhus till därstädes boende skulle kunna lägga hinder i vägen för avlämnande av — öl till person, som i ett hus innehade lokal för drivande av verksamhet, men icke där hade bostad. Då en dylik tolkning från de myndigheters sida, vilka hava att tillämpa författningen, icke lärer vara att befara, har riksdagen likväl icke funnit förändring av författningens text erforderlig, men velat i detta sammanhang omförmäla den gjorda erinringen.» (Prop, nr 37/1919 sid. 39.) Detta uttalande av 1905 års riksdag har sedermera blivit i viss mån vägledande för tolkningen av ifrågavarande bestämmelse. I Råd och anvisningar för nykterhetsnämnderna (1933) sägs sålunda (sid. 118), att författningsrummet finge givas en sådan tolkning, att leverans av pilsnerdricka i en inomhus belägen lokal, vari köparen driver verksamhet (kontor, affärslokal, verkstad e t c ) , även om han icke där har sin bostad, vore att anse såsom medgiven. Svårigheterna att tolka och tillämpa lagens ord om inomhus till därstädes boende har tidigare framför allt framträtt beträffande pilsnerdricksleveranser till arbetsplatser, förläggningar o. dyl., där något slags mer eller mindre tillfällig byggnad funnits uppförd, en barack, en värmestuga, en matbod eller liknande. Numera föreligger emellertid ett utslag av prejudicerande betydelse i förevarande hänseende. Enligt utslag av Högsta domstolen den 10 maj 1937 har nämligen avlämnande av pilsnerdricka i en matbod vid ett bygge ansetts olagligt. 1 Härav stödes den tolkningen att den medgivna utvidgningen av platsen för avlämning endast skulle gälla fast arbetsplats inomhus. I anslutning härtill må framhållas, att ordalagen i uttrycket »person, som i ett hus innehade lokal för drivande av verksamhet, men icke där hade bostad» närmast synes syfta på självständig företagare å dennes arbetsplats, alltså fabrikör, köpman, hantverkare med egen rörelse och i N.J.A. 1937 ref. 73 (TfS 1937 sid. 283 och TfN 1937 sid. 175).

dylika. Däremot torde det vara mycket tveksamt om avsikten varit, att avlämning skulle få äga rum även till den å sådana arbetsplatser anställda personalen, kontorister, verkstadsarbetare m. fl. Svenska bryggareföreningen torde närmast anse att avlämning alltid får ske på fast arbetsplats inomhus. 1 Denna uppfattning har i ett fall underkänts av Svea hovrätt, som i utslag den 26 juni 1947 fann att avlämning i bilverkstad var olaglig. 2 Maltdryckskommittén, som inte berörde uttalandet av 1905 års riksdag, ansåg, att regeln om avlämnande allenast inomhus till därstädes boende förbjöd en utkörare att lämna pilsnerdricka på arbetsplatser, ett förbud, som kommittén avsåg att alltjämt upprätthålla. E n annan tidigare omdiskuterad fråga är huruvida avlämning får äga rum i kunds källare eller i annan lokal, över vilken kunden disponerar. Genom utslag av Göta hovrätt den 29 november 1927 har emellertid bekräftats lagligheten av att en utkörare ställer in inköpt kvantitet pilsnerdricka direkt i en källare, som utgör den sedvanliga förvaringsplatsen för familjens livsmedel. 3 Gäller det däremot avlämning i annan lokal, över vilken kunden disponerar, har bryggareföreningen rekommenderat sina utkörare att först avlämna den inköpta kvantiteten pilsnerdricka i kundens bostad. Därefter får utköraren allt efter kundens önskan placera varan i anvisad lokal. Det är vidare oklart under vilka förutsättningar avlämning av pilsnerdricka får äga rum ombord på båtar. Är utskänkning av pilsnerdricka medgiven å fartyget, får naturligtvis avlämning ske till vederbörande restauratör. Vid rekvisitionsförsäljning får avlämning äga rum på fartyg för fortsatt försändning till köparen. Enligt en tolkning, som gjorts gällande, skulle med fartyg här avses endast sådan båt, som går i passagerare- eller fraktfart. En köpare, som är bosatt utanför fastlandet, skulle alltså icke kunna möta bryggeriets utkörare och med egen båt frakta pilsnerdricka över från fastlandet Enda möjligheten vore, att bryggeriet träffade avtal med en båtägare att för bryggeriets räkning forsla varorna från fastlandet till sådana kunder. Enligt ett utslag av Göta hovrätt den 25 juni 1934 har avlämning i en större fiskemotorbåt förklarats stå i strid mot försäljningsförordningens bestämmelser. 1 vilken utsträckning pilsnerdricka får avlämnas i mer eller mindre provisoriska bostäder eller i tält på badstränder och friluftsplatser torde få bedömas från fall till fall. Här är det svårt att angiva några generella regler. Slutligen har det rått och råder fortfarande delade, meningar i frågan, huruvida avlämnande får ske (inomhus till därstädes boende) till annan än rekvirent, d. v. s. i annan bostad än kundens egen. Praxis torde på denna i Jfr den av Svenska bryggareföreningen och Svenska bryggeriindustriarbetareförbundet utgivna brevkursen för ölutkörare »Jag kör öl», Brev 2 sid. 19. 2 Svensk j u r i s t t i d n i n g 1947, rättsfallen sid. 37. 3 Svensk j u r i s t t i d n i n g 1928, rättsfallen sid. 54.

punkt icke ge någon säker ledning. Något prejudikat från Högsta domstolen föreligger ej. Förekommande fall får därför bedömas på grundval av omständigheterna i det särskilda fallet. I de här anmärkta rättsfallen kan utgången endast i korthet anges. Svea hovrätt fann i utslag den 10 juli 1928, att avlämnande, som skett i annan persons fastighet med dennes tillstånd, icke var av beskaffenhet att kunna medföra ansvar för vederbörande bryggeridisponent. Därefter har emellertid tre likartade rättsfall fått motsatt utgång. Samma hovrätt fastställde i utslag den 31 oktober 1934 vederbörande häradsrätts utslag, innebärande att två ölutkörare fällts till ansvar för att de vid leveranser av pilsnerdricka till bl. a. fyra uppgivna personer avlämnat varorna hos en femte person, i vars bostad rekvirenterna för tillfället höll till utan att därstädes ha sin bostad. Göta hovrätt fällde genom utslag den 3 december 1935 till ansvar i liknande fall. Som skäl för avgörandet anförde hovrätten allenast det förhållandet, att utköraren genom att hos en granne avlämna det av kunden rekvirerade pilsnerdrickat att av kunden senare avhämtas hos grannen överträtt bestämmelserna om avlämning. Vidare gjorde Svea hovrätt i utslag den 30 januari 1936 ej ändring i vederbörande häradsrätts utslag, enligt vilket en utkörare dömts för att han vid olika tillfällen i vissa angivna bostäder avlämnat pilsnerdricka till en rekvirent, som icke varit därstädes boende. 1 Maltdryckskommittén avsåg att i huvudsak bibehålla gällande bestämmelser om avlämning av pilsnerdricka men fann en uppmjukning av föreskrifterna motiverad i fråga om avlämning vid rekvisitionsförsäljning. Kommittén föreslog sålunda, att pilsnerdricka, som försändes på rekvisition och uppenbarligen vore avsettför förbrukning inom hushåll, skulle få avlämnas jämväl annorstädes än inomhus till därstädes boende eller vid järnvägsstation o. d. om avlämnandet skedde till köparen personligen eller till ombud, som vore medlem av hans hushåll eller anställd i hans tjänst. Kommittén hade därvid det fall i åtanke att en persons bostad vore belägen så, att tillverkarens utkörare icke kunde avlämna den rekvirerade varan därstädes, exempelvis därför att det icke funnes körbar väg till bostaden eller, där försändningen skedde med båt, bostaden icke vore belägen i närheten av lämplig tilläggsplats för denna. I ett sådant fall äger konsumenten enligt gällande bestämmelser icke hämta varan från fordonet å lämplig plats. Detta vore tydligen ägnat att försvåra eller omöjliggöra konsumenten inköp. Jämväl i sådana fall, då köparens bostad icke vore belägen på ovan angivet sätt, kunde det vara till olägenhet för köparen, att han icke ägde avhämta varan på den för honom lämpligaste platsen. Genom den av maltdryckskommittén föreslagna avfattningen av stadgandet skulle det alltjämt vara förbjudet för tillverkare att avlämna pilsnerdricka på arbetsplatser o. d. i Rättsfallen finns refererade i TfS 1934 sid. 300 och 1936 sid. 128 och 275 samt i TfN 1937 sid. 176 och 177.

Nykterhetskommittén anser att nuvarande bestämmelser om avlämning av 61 ur olika synpunkter är otillfredsställande. Den föregående redogörelsen visar att bestämmelserna, vilka overtrades i betydande omfattning, medfört stora praktiska olägenheter. F ö r nykterhetskommittén har en bryggerirepresentant framhållit att regeln om avlämning inomhus till därstädes boende medför speciella svårigheter i Norrland. På vintern plogas inte alla vägar. Det är därför ofta svårt för bryggarbilarna att komma fram till de gårdar, som rekvirerat varor. Om däremot samma kvantitet i stället skickas med buss i linjetrafik, så har detta fordon rätt att avlämna varan på en mjölkpall eller var som helst. Ett a n n a t exempel på praktiska olägenheter kan hämtas från Stockholms skärgård. En person med sommarställe i skärgården har strängt taget inte rätt att ta emot sitt öl på bryggan utan utköraren skall bära upp lådan med flaskorna till huset. Att så icke alltid sker är knappast ägnat att förvåna. Syftet med bestämmelsen är i detta fall att förhindra att personer som icke bor på platsen samlas på bryggan och köper direkt av ölbåten. Men bestämmelsen har — såsom nyss antytts — en långt vidare innebörd. Enligt nykterhetskommitténs mening bör man eftersträva en ordning som är bekväm och rimlig för den stora mängden av skötsamma konsumenter. Det är självfallet olämpligt med bestämmelser, som tenderar att bli döda föreskrifter och som dessutom utmanar det sunda förnuftet och till följd därav icke bäres upp av rättsmedvetandet. En föreskrift bör ej utformas på sådant sätt att den inbjuder till lagbrott. Förevarande bestämmelse är icke ändamålsenlig och är vidare av mycket tvivelaktigt värde, när det gäller att bekämpa det grova missbruket. Den bör därför icke lämpligen behållas i sin nuvarande utformning. Ytterligare skäl till lagändring är att innebörden av bestämmelserna föranlett mycken tveksamhet och att tolkningen av dem trots flera avgöranden av överdomstolarna ingalunda är klar. Vid omprövningen kan olika lösningar övervägas. En skärpning av föreskrifterna kan inte gärna komina ifråga. Tvärtom har den nuvarande lydelsen och då speciellt uttrycket »inomhus till därstädes boende» begränsat tilllämpningsområdet i högre grad än vad som visat sig praktiskt och rationellt. Maltdryckskommittén föreslog en viss uppmjukning av stadgandet vid försändning på rekvisition. Nykterhetskommittén har för sin del godkänt den fria försäljningsformen, kringföringen, och endast i undantagsfall tänkt sig en kontrollerad rekvisitionsförsäljning kombinerad med kvittenstvång. Den föregående redogörelsen visar, att det finns en hel rad praktiska situationer, där den nuvarande regeln om avlämning är för snäv. I många fall skulle det sålunda vara praktiskt, att öl finge avlämnas i annan bostad än kundens egen eller i en provisorisk och tillfällig bostad eller på annan plats än »inomhus till därstädes boende», t. ex. på båtbryggan eller i kundens båt. Det gemensamma för dessa och liknande situationer är att avlämning bör kunna äga rum å den för kunden lämpligaste platsen. 157

Ett svårlöst problem härvidlag utgör arbetsplatserna. En möjlighet vore här att vidga de snäva förutsättningarna för avlämning genom att medgiva t. ex. att avlämning även skulle få äga rum å fast arbetsplats inomhus. Därmed skulle man legalisera den extensiva tolkning av bestämmelsen om avlämning, som redan 1905 års riksdag godkänt. En sådan regel skulle otvivelaktigt lösa en hel del tveksamma fall. Därvid förutsattes att öl skulle få avlämnas till såväl företagare som anställda på arbetsplatsen. Denna regel kan synas klar och lätt att tillämpa, men den leder genast till frågan, varför man uteslutit dem, som är anställda å fast arbetsplats utomhus, t. ex. å ett fartygsvarv, en större bangård eller ett sågverk. Där anställda arbetare intager väl i regel sina måltider inomhus i särskilda matsalar. Medges emellertid avlämning å varje fast arbetsplats, blir det i flera fall svårt att avgöra om arbetsplatsen är fast eller tillfällig. Ett bostadsbygge exempelvis bör normalt anses som en tillfällig arbetsplats, men ett industribygge, där arbetena pågår kanske flera år, kan möjligen betraktas som en fast arbetsplats. Här kan många gränsfall tänkas. För övrigt kan man fråga sig om det finns tillräckliga skäl att i förevarande hänseende behandla byggnadsarbetare och andra med växlande arbetsplatser annorlunda än arbetare å fasta arbetsplatser. Hur man än söker lösa problemet torde det vara mycket svårt att uppställa en klar och enkel regel, som tillgodoser det praktiska livets behov och vars efterlevnad kan effektivt kontrolleras i praktiken. Kommittén har föreslagit, att tillverkarnas försäljning direkt till konsumenterna skall läggas under tillståndstvång och att den lagliga alkoholhalten hos ölet skall sänkas. Under sådana förhållanden talar enligt kommitténs mening övervägande skäl för att generella bestämmelser om avlämning av öl icke upptages i den nya förordningen. Även med denna ordning kommer det normala naturligtvis fortfarande att vara att öl avlämnas i hemmen. Från principen om fri avlämning bör emellertid undantag göras för de fall då missbruk eller annan olägenhet ur nykterhetssynpunkt föreligger eller kan väntas uppstå. Kommittén upptager därför, i likhet med vad nu gäller, bland ordningsföreskrifterna i ölförsäljningsförordningen bestämmelser om förbud mot försäljning eller utlämning av öl till vissa personer. Med dessa förbud vill man förhindra att öl distribueras dels till den som är synbarligen berörd av alkoholhaltiga drycker dels ock i de fall då grundad anledning till misstanke föreligger, att varan helt eller delvis är avsedd att användas i berusningssyfte eller till olovlig försäljning. Dessa bestämmelser innebär en skärpning i jämförelse med vad nu gäller, varför man kan vänta en viss försiktighet vid avlämning av öl utmed vägar eller eljest i det fria. Rätten till kringföringsförsäljning får självfallet icke användas till att anordna maskerade fasta försäljningsställen utomhus, t. ex. genom att en ölbil regelbundet parkeras på en viss plats och att försäljning sker därifrån 158

till traktens befolkning. I den mån det icke förbjudes av gällande ordningsstadga 1 , bör sådant missbruk av försäljningsrätten bli föremål för ingripande från kontrollmyndigheternas sida. Vidare bör framhållas att nykterhetskommitténs förslag är så utformat att avlämning i regel ej kommer att kunna äga rum vid nöjes- eller idrottsplatser. Enligt butikstängningslagen, som gäller all utminutering av öl (se sid. 197 och 200 ff), får kringförings- och rekvisitionsförsäljning i regel ej fortgå efter klockan 19. Kommittén föreslår vidare att sådan försäljning skall vara helt förbjuden på sön- och helgdagar (39 §). Såsom förut påpekats får öl vid tillverkarnas kringförings- och rekvisitionsförsäljning i regel ej avlämnas på arbetsplats. Återförsäljare, som bedriver rekvisitionsförsäljning i samband med handel med födoämnen eller läskedrycker, äger däremot avlämna ölet »till å orten bosatt person», d. v. s. utan inskränkning med hänsyn till arbetsplats. Och vidare får återförsäljare sända öl som hör till matportion tillsammans med denna, varvid ölet må avlämnas »endast inomhus», sålunda även å inomhus belägen arbetsplats. Av detta framgår att det i första hand är vid tillverkarnas försäljning (den rörliga försäljningen) man velat förhindra avlämning på arbetsplats. Man hade nämligen tidigare gjort dåliga erfarenheter av kringförings- och rekvisitionsförsäljning på sådana platser. Återförsäljarnas rekvisitionsförsäljning (den fasta försäljningen) var däremot i detta sammanhang av underordnad betydelse. Nykterhetskommittén har fullt klart för sig att arbetsplatserna utgör ett svårt och ömtåligt problem, när det gäller den rörliga försäljningen. Blotta närvaron av en ölbil på eller utanför en öppen arbetsplats skulle i många fall utgöra en stark frestelse till inköp av öl för anställda, som eljest ej skulle ha skaffat varan. Kommer ölbilen regelbundet, t. ex. ett par gånger i veckan, kan detta lätt medföra att anställda, som tidigare ej druckit öl på arbetsplatsen, får denna vana. En rätt att vid rörlig försäljning avlämna öl på arbetsplatser skulle sålunda kunna leda till att ölkonsumtionen där ökades och att vissa missförhållanden uppstode. Utvecklingen har under en följd av år gått i gynnsam riktning. Enligt nykterhetskommitténs mening är det angeläget att man bevarar den rådande goda ordningen härvidlag. En arbetsgivare kan visserligen förbjuda detalj försälj ning och förtäring av öl på arbetsplatsen men ett sådant förbud torde bli mycket svårt att upprätthålla, så länge arbetsgivaren ej har en uttrycklig lagbestämmelse att stödja sig på. Problemet om avlämning av öl på arbetsplats i samband med den rörliga försäljningen gäller i första hand de öppna och de tillfälliga arbetsplatserna. Enligt nykterhetskommitténs mening finns här otvivelaktigt ett l Ifr ordningsstadgeutredningen (SOU 1944:48) sid. 10, 110 och 137.

behov av förbud mot avlämning. Av det föregående framgår emellertid att man inte kan göra skillnad mellan fasta och tillfälliga arbetsplatser och ej heller dra en gräns mellan arbetsplatser belägna inomhus och sådana belägna utomhus. En dylik uppdelning, som i och för sig är synnerligen konstlad, skulle dessutom bli svår att upprätthålla i praktiken. Under sådana förhållanden anser sig kommittén böra föreslå, att förbudet skall gälla alla arbetsplatser. Självfallet bör förbudet ej drabba partihandeln; en avlämning till föreståndare för personalmatsal skall sålunda inte möta något hinder. Vidare bör förbudet ej hindra avlämning i kundens bostad, t. ex. i det fall att en hantverkare har sin verkstad i samma hus eller lokaler som bostaden. Slutligen bör återförsäljarnas rekvisitionsförsäljning (den fasta försäljningen) liksom hittills lämnas utanför, då denna försäljning icke torde ha någon större betydelse i detta sammanhang. Nykterhetskommitténs förslag om förbud mot avlämning av öl på samtliga arbetsplatser innebär en skärpning i förhållande till nuvarande praxis, som medger avlämning »till person, som i ett hus innehar lokal för drivande av verksamhet, men icke där har bostad». Denna tillämpning stöder sig, såsom förut nämnts, på ett uttalande av 1905 års riksdag, vid vilken gällande stadgande om avlämning allenast inomhus till därstädes boende tillkom. Uttalandet tolkas av Svenska bryggareföreningen så vidsträckt, att avlämning alltid får ske på fast arbetsplats inomhus d. v. s. ej blott till den som driver verksamhet i inomhus belägen lokal utan även till där anställda. Då nuvarande bestämmelse infördes på förslag av 1898 års kommitté, var det försäljningen utomhus, vid arbetsplatser och på landsvägar man ville förhindra. Nykterhetskommittén har ungefär samma inställning; det är försäljningen utomhus, på de öppna arbetsplatserna, som bör undvikas. Då kommittén likväl undantager samtliga arbetsplatser från den fria avlämningen, betingas detta av det förut klarlagda förhållandet att varje gränsdragning på förevarande område är utomordentligt svår att göra. Kommittén föreslår sålunda att bland ordningsföreskrifterna i ölförsäljningsförordningen införes en bestämmelse, som, när det gäller rörlig detaljhandel, förbjuder avlämning av öl på eller i omedelbar närhet av arbetsplats (42 § 3 mom.). Förbudet avser ej blott tillverkare utan varje försäljare som erhållit tillstånd till kringföring. Kommitténs förslag på denna punkt innebär — såsom av det förut sagda framgår — en skärpning av den faktiskt tillämpade ordningen, enligt vilken avlämning på fast arbetsplats inomhus anses tillåten i vissa fall (till hantverkare m. fl.). Skulle även i andra fall än beträffande arbetsplatserna särskilda föreskrifter om avlämning visa sig erforderliga i fråga om detaljhandeln, bör länsstyrelsen kunna ingripa. Denna myndighets allmänna rätt enligt kommitténs förslag att vid tillstånds meddelande eller sedermera föreskriva särskilda villkor för tillverkares försäljning kan naturligen utövas genom uppställande av bestämmelser för vederbörande bryggeri om avlämning av 160

öl. Skulle tillverkaren det oaktat i nämnda hänseende bedriva sin försäljning på ett olämpligt sätt, finnes ytterligare ett korrektiv i länsstyrelsens befogenhet att förbjuda tillverkaren att utlämna öl till köpare annorledes än efter föregående rekvisition och mot kvitto. I sista hand finns möjlighet att återkalla tillståndet. Genom kommitténs förslag om avlämning av öl, som innebär en avvägning mellan de mot varandra stridande intressena, tillgodoses i stort sett det praktiska behovet samtidigt som några olägenheter ur nykterhetssynpunkt ej torde behöva befaras.

161 11

Kap. 9. Rättighetssystemet och frågan om länsnykterhetsnämndernas (systembolagens) befattning med ölförsäljningen 1. Gällande ordning I ärenden angående försäljning av pilsnerdricka är länsstyrelsen — i Stockholm överståthållarämbetet — beslutande och tillståndsgivande myndighet. För rätt att sälja pilsnerdricka krävs i allmänhet tillstånd. Tillstånd meddelas vederbörande sökande direkt utan förmedling av annat organ. Från huvudregeln om tillståndstvång gäller emellertid vissa undantag. I fråga om tillverkares försäljning fordras sålunda särskilt tillstånd endast i två fall, nämligen för inrättande av upplag (9 § 4 mom. Pff) och för rätt att sälja pilsnerdricka av annans tillverkning (11 §). I övrigt är tillverkares försäljning fri och inbegripen i tillverkningsrätten. Även återförsäljares försäljning är i vissa fall fri och oberoende av tillstånd enligt Pff. Sålunda får »den som äger rätt till utminutering av spritdrycker eller vin» ( = systembolag) utan särskilt tillstånd enligt Pff sälja även pilsnerdricka på försäljningsstället (7 § b ) . På samma sätt får »den som äger rätt till utskänkning av spritdrycker eller vin» (= vin- och spritrestauranger) utan särskilt tillstånd enligt Pff utskänka även pilsnerdricka på utskänkningsstället (12 § a ) . Slutligen må pilsnerdricka utan något slags tillstånd utskänkas av »den, som i sitt hem emot betalning mottager gäster till bespisning vid slutet bord, dock endast vid måltider till gäster, med vilka avtal om bespisning träffats för en tid av minst en vecka», s. k. utskänkning vid inackordering (12 § b ) . I fråga om tillståndstidens längd gäller för närvarande, att tillstånd till vanlig utskänkning av pilsnerdricka må meddelas för ett eller flera, högst tre år (13 § 1 mom. Pff), medan tillstånd till utminutering samt till trafik-, turist- och säsongutskänkning skall meddelas att gälla tills vidare, så länge länsstyrelsen ej finner skäl återkalla detsamma (15 § 1 mom. andra stycket). Av ett rättsfall framgår att tillstånd till utminutering ej kan tidsbegränsas. 1 Tillstånd som är meddelat att gälla tills vidare kan när som helst av länsstyrelsen återkallas utan att några särskilda missförhållanden behöver åberopas som skäl för åtgärden. Beslut, varigenom 1 Se Kungl. Maj:ts res. den 29 maj 1942 (Tidskrift för systembolagen, TfS, 1942 sid. 185). I ett senare besvärsärende har emellertid Kungl. Maj:t »för beredande av tillfälle för stadsfullmäktige att, efter utredning, taga ställning till frågan om formerna för pilsnerdricksförsäljningen i staden» ålagt länsstyrelsen att återkalla samtliga överklagade försäljningstillstånd före viss dag. Se Kungl. Maj:ts res. den 31 mars 1950 (TfS 1951 sid. 129).

såidan försäljningsrättighet återkallats, kan icke överklagas (15 § 1 mom. siista stycket), men ny ansökan om försäljningsrätt kan göras när som helst. Endast i ett fall finns viss ansökningstid angiven, nämligen för sökande av tillstånd till årsutskänkning enligt 13 §. Ansökan skall i detta fall görais före den 15 mars det år utskänkningen är avsedd att påbörjas. Mot denna bestämmelse har från flera håll framställts anmärkningar; den har ansetts vara onödigt sträng, då den icke lämnar länsstyrelsen någon möjlighet öppen att upptaga en ansökan, som inkommit efter ansökningstidens utgång. 1 I ärenden angående tillstånd till försäljning av pilsnerdricka skall länsstyrelsen i allmänhet inhämta yttranden i stad av magistrat (poliskammiare, där sådan finnes, respektive kommunalborgmästare) och stadsfullmäktige samt på landet av kommunalnämnd och kommunalfullmäktige (kommunalstämma). Fullmäktige skall i sin tur höra kommunens nykterhetsnämnd. Denna ordning är föreskriven i fråga om tillstånd till avhämtningsförsäljning (8 §), inrättande av upplag (9 § 4 mom.) och årsutskänkning (13 §). I dessa fall har kommunen vetorätt. I vissa andra fall skall de nämnda myndigheterna endast lämnas tillfälle att yttra sig (14 § a) och c) samt 19 § 2 mom.).

2.

1934 års maltdryckskommitté

Maltdryckskommittén föreslog, att tillverkarnas fria avhämtningsförsäljning och fria nederlagsrätt skulle upphöra. För eventuell avhämtningsförsäljning skulle därvid gälla samma regler som för återförsäljares försäljning. Då försäljningen i övrigt skulle stå under tillsyn av statens bryggerinämnd, föll det sig naturligt att denna nämnd skulle pröva ansökningar om inrättande av nederlag och meddela tillstånd i de andra fall, där kommittén tänkt sig uppställa krav på sådant, nämligen beträffande rätt att vid visst tillverkningsställe försälja pilsnerdricka, som tillverkats vid annat tillverkningsställe, eller rätt att vid visst nederlag försälja pilsnerdricka, som tillverkats av annan än nederlagets innehavare. Beträffande återförsäljningen däremot föreslog maltdryckskommittén, att rättighet att som återförsäljare bedriva detaljhandel med pilsnerdricka skulle med visst undantag tillkomma allenast systembolag med rätt för bolaget att överlåta rättighet till särskild utövare. Därigenom skulle en social kontroll kunna utövas och det enskilda vinstintresset begränsas. Systembolagen förutsattes nämligen skola i överlåtelsekontrakten införa lämpliga 1 Ett flertal rättsfall f i n n s ; se exempelvis Kungl. Maj :ts beslut den 1 m a r s 1946 (TfS 1946 sid. 124). I visst fall h a r dock Kungl. Maj:t återställt den försuttna ansökningstiden; se Kungl. Maj:ts beslut den 21 februari 1947 (TfS 1947 sid. 125).

bestämmelser för att garantera dessa syftemål, överlåtelsekontrakten skulle godkännas av länsstyrelserna, liksom fallet för närvarande är beträffande vin- och spriträttigheterna. Maltdryckskommitténs förslag innefattade sålunda, att all återförsäljning av pilsnerdricka — både utminutering och utskänkning med undantag av trafikutskänkning — skulle handhavas av systembolagen, vilka dock förutsattes i regel skola överlåta rättigheterna till de nuvarande innehavarna av utminuterings- eller utskänkningstillstånd. Även inackorderingsrättigheterna, som nu är helt okontrollerade, föreslogs skola kontrolleras av systembolagen, varvid dock endast anmälan skulle fordras. Länsstyrelsen skulle liksom nu utan systembolagens mellankomst bevilja trafikrättigheter, vartill dock inte utskänkning på järnvägsstationer skulle hänföras. Maltdryckskommittén motiverade den föreslagna ordningen på följande sätt. Kommittén hade i förslaget om inrättande av statens bryggerinämnd sett en garanti mot sådan av tillverkare bedriven försäljning, som äventyrade ordning och nykterhet, och nu ville kommittén finna en motsvarande garanti i fråga om återförsäljares försäljning. »En sådan garanti skulle otvivelaktigt vinnas därigenom att de nuvarande enskilda, på grund av eget direkt vinstintresse av försäljningen verksamma innehavarna av rättigheter till utminutering och utskänkning av pilsnerdricka avkopplades från denna försäljning och denna i stället helt förbehölles organ, som saknade direkt vinstintresse av försäljningen.» Emellertid fann kommittén förhållandena icke påkalla en så ingripande åtgärd, utan den blivande nya lagstiftningen borde stanna vid att giva ökade betingelser för en gradvis skeende fortgång av den utveckling i fråga om det enskilda vinstintressets avkopplande, som tagit sin början under 1920-talet. Kommittén anförde, »alt man vid gestaltningen av den nya lagstiftningen borde taga lärdom av de erfarenheter, som vunnits under den så småningom genomförda avvecklingen av vinstintresset inom detaljhandeln med spritdrycker och vin, samt att en väsentlig förutsättning härvid varit, att det allmänna lämnat försäljningsrättigheterna till de från enskilt vinstintresse frigjorda systembolagen, vilka gentemot det allmänna hava att ansvara för att försäljningen är ordnad på ett från nykterhetssynpunkt tillfredsställande sätt men iförutsättas skola, i den mån detta villkor icke trades för när, överlåta utövandet av dessa rättigheter till enskilda företagare». Den föreslagna ordningen skulle i stort sett icke medföra någon ändring i länsstyrelsernas befattning med dessa ärenden, utan länsstyrelserna skulle i allmänhet liksom dittills ha avgörandet i sin hand och alltså kunna ändra systembolagens förslag till överlåtelsekontrakt. Endast de mindre betydelsefulla tillfälliga rättigheterna skulle enligt förslaget av praktiska skäl icke längre vara underkastade länsstyrelsernas prövning i andra fall än då en sådan rättighet bragtes inför länsstyrelse på grund av klagan över systembolagets beslut. Systembolagen skulle sålunda enligt innebörden av kommitténs förslag närmast få ställningen såsom sakkunniga medhjälpare till länsstyrelserna vid ordnandet av den viktiga frågan om antagande av återförsäljare av pilsnerdricka. Kommitténs förslag innebar vidare, att dittillsvarande återförsäljare, mot vilkas försäljning icke någon anmärkning kunde göras från nykterhetssynpunkt, skulle kunna ostörda av omläggningen fortsätta sin försäljning som tidigare. För dem 164

m e d f ö r d e omläggningen endast den skillnaden, att deras försäljningsrätt bleve g r u n d a d på ett överlåtelseavtal med systembolaget, fastställt av länsstyrelsen, och iclke på ett direkt tillstånd av länsstyrelsen. De skulle liksom hittills äga inköpa sittt behov av pilsnerdricka direkt från tillverkarna och förslaget avsåg icke att göira någon ändring i fråga om deras inköps- eller försäljningspris. För denna g r u p p av återförsäljare vore omläggningen sålunda väsentligen av formell kairaktär. Förslaget åsyftade däremot att ge det allmänna ett kraftigt hjälpmedel att k o m m a till rätta med återförsäljare, vilkas försäljning av pilsnerdricka ävent y r a d e ordning och nykterhet. De i stort sett gynnsamma erfarenheterna av systembolagens verksamhet i fråga om den överlåtna utskänkningen av spritd r y c k e r och vin gjorde det nämligen enligt kommitténs mening berättigat att utgå från att dessa bolag skulle visa sig skickade att göra en nykterhetsfrämjande insats även på förevarande område. Varje återförsäljare och framför allt en sådan, vars försäljning äventyrade ordning och nykterhet, skulle sålunda bli föremål för fortgående tillsyn av ett i nykterhets- och försäljningsfrågor särskilt sakkunnigt organ, som hade ansvar gentemot det allmänna för denna försäljnings verkningar. Detta ansågs i första hand vara ägnat att åstadkomma en allm ä n förbättring i de dittills icke klanderfria återförsäljarnas sätt att bedriva sin försäljning. Om nöjaktiga förhållanden dock icke ernåddes enbart därigenom, k u n d e man enligt kommitténs mening utgå från att systembolaget åvägabragte förbättring genom att vid överlåtelseavtalets utgång icke förnya detsamma och o m behov av försäljningsrättigheten förelåge, överlåta densamma till en lämpligare utövare. M a l t d r y c k s k o m m i t t é n s förslag t i l l s t y r k t e s i d e n n a del av de c e n t r a l a ä m b e t s v e r k e n . S å l u n d a f a n n kontrollstyrelsen systembolagens utrustande m e d b e f o g e n h e t e r i a v s e e n d e å t i l l s y n e n över å t e r f ö r s ä l j n i n g e n av p i l s n e r d r i c k a e r b j u d a ett betydelsefullt m e d e l till f r ä m j a n d e av o r d n i n g och n y k t e r h e t vid d e n n a f ö r s ä l j n i n g . K o n t r o l l s t y r e l s e n a n f ö r d e v i d a r e . Avgörande för den grad och den takt, vari sådan effekt kunde vinnas, vore emellertid i sista hand omfattningen och arten av de å bolagen upplåtna befogenheterna. I den debatt, som förts kring maltdryckskommitténs betänkande, hade stundom framskymtat den uppfattningen, att hela avgörandet i tillståndsfrågor och i frågor om återförsäljningsrörelses bedrivande skulle läggas i systembolagens händer. Farhågor hade också framförts för övergrepp från systembolagens sida gent emot återförsäljare av pilsnerdricka. Kontrollstyrelsen kunde icke i kommittéförslaget finna fog för en dylik uppfattning. Bolagens befogenheter i nu förevarande hänseende skulle enligt förslaget innefatta, att de kunde vägra överlåtelse respektive förnyad överlåtelse av försäljningsrättighet samt vid överlåtelse föreskriva särskilda villkor och begränsningar i avseende å försäljningen, varjämte bolagen skulle äga hos vederbörande länsstyrelse göra framställning om föreläggande för försumlig återförsäljare att vidtaga rättelse i anmärkt förhållande eller om försäljningsrättens återkallande. Beträffande samtliga dessa åtgärder gällde emellertid att de antingen krävde sanktion av länsstyrelsen eller att de genom besvär kunde bringas under dess prövning. De förutsatte därför en viss samverkan med denna myndighet, som i fråga om återförsäljningsrättcn hade avgörandet i sin hand. Om således bolagens befogenheter i avseende å reglerandet av handeln med pilsnerdricka enligt förslaget vore skäligen begränsade hölle kontrollstyrelsen 165

dock liksom kommittén före, att tillkomsten av ett sakkunnigt, aktivt organ mellan den rättighetsbeviljande myndigheten och försäljaren, med den kännedom om branschen i dess helhet och om olika försäljares sätt att sköta sina rörelser, som ett dylikt organ kunde förvärva, och den tillsyn över ordning och nykterhet på försäljningsställena, som det bleve i tillfälle att utöva, måste anses som ett betydande framsteg. Det vore att förvänta, att vid bifall till förslaget i denna del någon tjänsteman vid varje bolag komme att erhålla särskilt uppdrag att utöva tillsyn å återförsäljningen av pilsnerdricka inom bolagets område och att tillhandagå försäljarna med råd och anvisningar samt att i ärenden rörande denna försäljningsgren vara föredragande inför vederbörande inom bolaget. I sitt förhållande till länsstyrelsen bleve bolaget hänvisat till skäligheten och sakligheten i sina framställningar och ståndpunktstaganden. Styrelsen hyste den tilltron till bolagen, att de på denna grund skulle kunna åvägabringa en fruktbärande samverkan med länsstyrelserna, till gagn för det allmänna och utan förfång för berättigade enskilda intressen. För en fortsatt avveckling av enskilda vinstintressen inom ifrågavarande detaljhandel efter de linjer, på vilka utvecklingen i vårt land sedan något årtionde slagit in, syntes kommittéförslaget erbjuda gynnsammare förutsättningar än gällande lagstiftning. — Kommerskollegium såg i förslaget ett komplement till förslaget om den kommunala vetorättens upphörande. Systembolagsföreningarnas förtroendenämnd ansåg, att någon principiell invändning icke kunde riktas mot förslaget i denna del, som allenast utgjorde en följdriktig utveckling av den för vårt land säregna ordningen i fråga om försäljningen av spritdrycker och vin. Förslaget vore ju icke nytt, enär redan 1911 års nykterhetskommitté upptagit detsamma i sitt betänkande. Det kunde ju också sägas vara ganska naturligt, att då vi i vårt land ägde en särskild organisation med uppgift att handhava försäljningen av de starkare alkoholdryckerna på sådant sätt »att därmed åstadkommes så ringa skada som möjligt», densamma även erhölle motsvarande uppdrag med avseende å detaljhandeln med den allmännaste alkoholdrycken, pilsnerdricka. De flesta länsstyrelserna åter avstyrkte förslaget. Länsstyrelsen i Västerbottens län påtalade möjligheten till kompetenskonfltkter mellan länsstyrelse och systembolag vid ett bifall till förslaget och förordade på den grund en omarbetning av förslaget »i ändamål att överföra bestämmanderätten till endera» —• osagt vilkendera. Bland de fem länsstyrelser som uttalade sig i tillstyrkande riktning anförde länsstyrelsen i Kronobergs län som skäl för sin ståndpunkt i frågan, att den för systembolagen föreslagna ställningen med avseende å pilsnerdricksförsäljningen måste anses innefatta mycket betydelsefulla utvecklingsmöjligheter, beaktansvärda även ur synpunkten av kontroll och tillsyn samt samarbete med kommunala och andra ortsintressen. Bland motiven för avstyrkande av kommittéförslaget i denna del framträdde särskilt farhågor för bristande opartiskhet från bolagens sida vid 166

rättighetsöverlåtelser och för otillräcklig lokalkännedom hos bolagen efter genomförandet av den då föreslagna koncentrationen av bolagen. Vidare framhölls det nära sambandet mellan tillsynen å pilsnerdrickshandeln samt den allmänna ordningens upprätthållande. Delade meningar rådde i fråga om den föreslagna anordningens återverkan på strävandena att ur pilsnerdricksförsäljningen utmönstra privata vinstintressen. Länsstyrelsen i Kristianstads län befarade att bolagen skulle tillmäta det enskilda vinstintressets avkopplande alltför stor betydelse i förhållande till frågan om rörelsens ordnande på ett affärsmässigt och för allmänheten tilltalande sätt, samt att detaljhandeln därför komme att i stor utsträckning överlåtas å allmännyttiga kafébolag. Länsstyrelsen i Skaraborgs län åter fann visserligen en gradvis skeende minskning av det privata vinstintresset eftersträvansvärd, men rekommenderade kafébolagen såsom en säkrare väg än den av kommittén anvisade. Länsstyrelsen i Norrbottens län fann »hela apparaten uppenbarligen alltför vidlyftig för den i realiteten skäligen enkla och ofarliga hantering», varom här vore fråga. Näringssammanslutningarna på maltdryckstillverkningens och försäljningens område avstyrkte förslaget såsom opåkallat och innebärande risker för enskilda företagare och anställda. Då pilsnerdricksförsäljningsärendena i hög grad anginge den allmänna ordningen och då ordningsmakten vore helt ställd under länsstyrelserna, fann Svenska bryggareföreningen det synnerligen olämpligt att lägga rättighetsfrågorna i händerna på halvstatliga organ, vilkas egentliga verksamhet låge helt utom ordningsfrågorna. Ungefär hälften av stadsfullmäktigeuttalandena var positiva till förslaget, men svenska stadsförbundet avstyrkte, då reformen »knappast komme att avsätta andra resultat än ett onödigt tungrott administrativt förfaringssätt». Nykterhetsvännernas landsförbund tillstyrkte med tvekan, eftersom kaférättigheterna inte skulle drivas i bolagens regi utan överlåtas. Som synes var meningarna mycket delade om maltdryckskommitténs förslag på denna punkt.

3.

Nykterhetskommittén

Nykterhetskommittén anser i likhet med maltdryckskommittén att garantier bör skapas för att ölförsäljningen bedrives i sådana former, att ordning och nykterhet ej äventyras. Dessa garantier torde kunna erhållas b;, a. genom ett lämpligt utformat rättighetssystem. Utgångspunkten bör dirvid vara att länsstyrelsen liksom hittills skall vara tillståndsgivande nyndighet. Länsstyrelsens erfarenhet på området och dess befattning med dm allmänna ordningens upprätthållande är i detta sammanhang omständigheter, som man måste tillmäta stor betydelse. All försäljning av alko167

holhaltiga drycker bör i rättighetshänseende sortera under samma myndighet. Kommitténs förslag innebär sålunda att länsstyrelsen liksom för närvarande handlägger och avgör ärenden angående tillstånd till detaljhandel med öl och utskänkning av rusdrycker. I juni 1947 utsände Kungl. Maj:t till statsmyndigheterna ett cirkulär, vari dessa anbefalldes att inom sina respektive områden undersöka möjligheterna att åstadkomma ett snabbare och enklare förvaltningsförfarande. Bland de förslag, som framkom med anledning av detta cirkulär, fanns även några, som rörde förfarandet vid beviljande av tillstånd till utskänkning av pilsnerdricka. Sålunda föreslog Föreningen Sveriges kommunalborgmästare och ett par länsstyrelser att ärenden angående tillstånd till försäljning av öl skulle överflyttas till vissa lokala myndigheter (polismyndighet eller magistrat respektive kommunalborgmästare). Med hänsyn till vad ovan anförts kan kommittén emellertid icke biträda dessa förslag. Vad beträffar frågan, i vilken omfattning försäljningstillstånd skall fordras, har kommittén tidigare föreslagit, att tillverkarnas försäljning till konsumenterna i sin helhet lägges under tillståndstvång (kap. 8 sid. 125). På grund härav kan rätten att sälja öl av annans tillverkning regleras i tillståndsresolutionen i de fall, då särskilda föreskrifter härom anses erforderliga (se vidare specialmotiveringen sid. 236). Beträffande återförsäljarnas försäljning förordar kommittén att de undantag från regeln om tillståndstvång, som för närvarande gäller i fråga om vin- och spritrestaurangerna samt inackorderingsutskänkningen, fortfarande skall äga bestånd. Därutöver föreslår emellertid kommittén införande av en ny rättighetstyp kombinerad med allenast anmälningsskyldighet, nämligen för utskänkning i personalmatsal (inklusive militär mäss) och kollektivhusmatsal. Härutinnan får kommittén hänvisa till kap. 12 (sid. 216 ff). Det synes lämpligt att tillståndsgivningen och kontrollen beträffande ölförsäljningen anknytes till det organisationsalternativ (I), som nykterhetskommitténs majoritet förordar i fråga om rusdrycksförsäljningen och nykterhetsvården. Denna organisation innebär i korthet följande. 1 De nuvarande systembolagen skall upphöra. Bolagens uppgifter i vad de avser själva försäljningen skall övertagas av ett riksbolag med erforderlig distriktsorganisation. Ansökningar om tillstånd till utskänkning av rusdrycker ingives till länsnykterhetsnämnden, som har att i ett sammanhang bilda sig en uppfattning om hur många utskänkningsställen för rusdrycker, som bör finnas inom länet och var dessa bör vara belägna. Även den kontinuerliga kontrollen av hur utskänkningen handhaves förutsattes till betydande del skola ske genom länsnykterhetsnämnderna. Den sociala kontrollen över utminuteringsförsäljningen skall vidare i huvudsak åvila länsnykterhetsnämnderna. Socialsty1 Se n y k t e r h e t s k o m m i t t é n s betänkande angående rusdrycksförsäljning och n y k t e r h e t s vård (SOU 1952:54) sid. 121 ff. och sid. 202 ff.

relsem skall i egenskap av tillsynsmyndighet över nykterhetsvården ha att i s a m r å d med försäljningsorganet uppdraga riktlinjer för bland annat registrering av inköpen av rusdrycker samt att angiva grunder för den avstängning och begränsning av inköpsrätten, som i fortsättningen skall tillämpas. Av styrelsens ställning såsom tillsynsmyndighet över nykterhetsvårdsorganen följer även att styrelsen skall öva viss uppsikt över deras befattning med frågor rörande rusdrycker. Genom detta organisationsförslag har den gamla frågan om systembolagens befattning med ölförsäljningen kommit i ett nytt läge. De fördelar från nykterhetssynpunkt, som man ansett stå att vinna genom systembolagens medverkan, torde väl bevaras genom de uppgifter, som de nya länsnykterhetsnämnderna får i rättighetssystemet. Enligt nykterhetskommitténs uppfattning bör sålunda den organisation som föreslås i fråga om rusdrycksförsäljningen i stort sett k u n n a användas även beträffande ölförsäljningen. De skäl, som maltdryckskommittén från sina utgångspunkter anfört för systembolagens befattning med ölförsäljningen, kan mot bakgrunden av nykterhetskommitténs förslag om ett riksbolag i viss mån gälla även länsnykterhetsnämndernas inkoppling på denna försäljning. Den säkerhet som tillståndstvång i och för ; sig innebär torde sålunda förstärkas genom obligatoriskt införande av länsnykterhetsnämnden redan på det förberedande stadiet. De betänkligheter, j som på vissa håll hyses mot att inskränka den kommunala bestämmanderätten, synes också kunna minskas genom detta tillvägagångssätt. I En fortlöpande kontroll från länsnykterhetsnämndernas sida ifråga •: om försäljningens handhavande ur nykterhetssynpunkt synes vidare ge garantier för att missförhållanden snabbt uppdagas och bringas till tillståndsmyndighetens kännedom. Inte minst när det gäller att förebygga missförhållanden torde en speciell kontroll från ett nykterhetsvårdsorgan ha betydelse. I fråga om rusdrycksförsäljningen torde denna länsnykterhetsnämndens uppgift av praktiska skäl komma att inskränka sig till utskänkningen, men beträffande ölförsäljningen bör länsnykterhetsnämnden inkopplas på all detaljhandel, utminutering såväl som utskänkning. Att härvidlag göra en skillnad mellan den utminutering som bedrives av tillverkare å ena sidan och den utminutering som bedrives av återförsäljare å den andra synes icke motiverat, då man enligt nykterhetskommitténs mening bör fästa större avseende vid försäljningsformerna än vid den som utövar försäljningen. Samma regler bör sålunda i princip gälla över hela linjen oberoende av om t. ex. en avhämtningsförsäljning utövas av en tillverkare eller en återförsäljare. Därmed vinnes fördelen av en enhetlig och likformig samt så långt möjligt planmässig behandling av samtliga försäljningsärenden. Enligt det system för rättighetsgivningen, som nykterhetskommittén förordar, skall länsnykterhetsnämnden förbereda alla ärenden angående öl169

rättigheter och med eget förslag samtidigt insända alla sådana ärenden till länsstyrelsen, som meddelar tillstånd direkt till varje sökande. Detta innebär att man på länsnykterhetsnämnden lägger arbetsuppgifter motsvarande dem, som systembolagen för närvarande har i fråga om utskänkningen av rusdrycker. Länsnykterhetsnämnden skall a) inhämta yttranden från lokala myndigheter, b) utreda behovet av tillstånd till utminutering och utskänkning av öl inom länet — tillverkares kringföringsförsäljning från tillverkningsställe skall dock ej behovsprövas (jfr sid. 130 och 186) — c) pröva blivande tillståndsinnehavares lämplighet ur sociala och ekonomiska synpunkter, d) vid behov undersöka försäljningslokaler, och e) avgiva utlåtande till länsstyrelsen, vilket skall på grundval av inkomna ansökningar innefatta ett fullständigt förslag till ordnande av detaljhandeln med öl inom l ä n e t Länsnykterhetsnämnden blir ett insamlande, utredande och förslagsställande organ. Länsstyrelsen har sedan att förutsättningslöst pröva ärendena och om så erfordras företaga egna utredningar. Då en såvitt möjligt likformig behandling av alla ärenden angående tillstånd till försäljning av alkoholhaltiga drycker bör eftersträvas, anser nykterhetskommittén att det system med regelbundet återkommande oktrojperioder, som tillämpas beträffande utskänkning av rusdrycker, bör införas även i fråga om försäljning av öl. Kommittén finner sålunda lämpligt att tillstånd till sådan ölförsäljning, som är avsedd att äga rum året runt — av maltdryckskommittén kallad årsförsäljning 1 — eller årligen under viss tidsperiod (säsongförsäljning) gäller under samma tid som årsutskänkningsrättigheterna för rusdrycker och alltså omfattar fyra år (10 § i förslaget). Genom denna ordning beredes möjlighet för en samtidig prövning av de olika slag av försäljningsrättigheter, som icke är av tillfällig natur, varjämte man erhåller en regelbunden omprövning av de rättigheter, som för närvarande gäller tills vidare. Detta medför dels en utsträckning från tre till högst fyra år av giltighetstiden för ölutskänkningsrättigheterna och dels en begränsning till fyra år av tiden för ölutminuteringsrättigheterna. Under oktrojperioden skall tillståndet ej kunna återkallas med mindre innehavaren missköter sig på ett eller annat sätt. I detta hänseende torde oktrojsystemet innebära en tryggare ordning för den som idkar avhämtningsförsäljning än den nuvarande ordningen. All stadigvarande försäljning, även trafik- och turistutskänkningen (14 § Pff), bör enligt kommitténs mening regleras per oktrojperiod (jfr 29 och 31 §§ i förslaget). Tillstånd till årsutskänkning av rusdrycker kan för närvarande, om särskilda skäl föreligger, meddelas för återstående del av oktrojperiod. Nykterhetskommittén har i samband med behandlingen av rusdrycksförsäljl Termerna »årsförsäljning» och dess motsats »tillfällig försäljning» har icke införts i lagtexten, då de ej användes för närvarande och ej heller erfordras för systematiken. Angående årsutskänkning och tillfällig utskänkning se dock 24 § i förslaget.

ningen föreslagit att möjligheten att meddela tillstånd på grund av särskilda skäl skall avse även andra delar av perioden än återstående del. Detsamma bör givetvis gälla i fråga om ölförsäljningen. Tillstånd bör sålunda k u n n a meddelas att gälla såväl från periodens början ehuru kortare tid än fyra år, d. v. s. för begynnelsedel av perioden, som för tid som ligger helt inom perioden utan att tangera vare sig dess början eller slut. Om en person, som avser att driva försäljningen från oktrojperiodens början, icke kan eller önskar utnyttja försäljningsrättigheten under hela perioden och av denna anledning söker för kortare tid än fyra år — för begynnelsedel av perioden — bör sålunda om tillstånd ges detta icke avse längre tid än som begärts. I detta fall får sökandens uttryckliga begäran om kortare tillståndstid anses såsom sådana särskilda skäl som enligt 10 § andra punkten kan motivera tillstånd för del av oktrojperiod. Söker vederbörande däremot först under oktrojperioden i avsikt att få tillstånd för återstående del eller annan del av perioden, bör de krav på särskilda skäl gälla som nuvarande praxis uppställt beträffande utskänkning av rusdrycker. 1 Principen är härvidlag att ansökan om tillstånd skall grunda sig på förhållande, som icke skäligen bort kunna beaktas före utgången av ordinarie ansökningstid. Såsom särskilda skäl torde alltid få betraktas inrättande av nytt bryggeri och öppnande av matvaruaffär eller restaurang under oktrojperioden. Stadgandet i 10 § andra punkten öppnar även möjlighet för länsstyrelsen att i enstaka fall på grund av särskilda omständigheter ge tillstånd för kortare tid än sökanden begärt 2 Vederbörandes lämplighet kan exempelvis prövas under en ett- eller tvåårsperiod. Beträffande ansöknings- och tillståndsförfarandet, när det gäller de oktrojbundna rättigheterna, vill kommittén framhålla följande. Skriftlig ansökan om avhämtningsförsäljning eller årsutskänkning skall ställas till länsstyrelsen i det län, där försäljningsstället skall vara beläget, och ingivas till länsnykterhetsnämnden före den 1 februari det år, varunder oktrojperioden börjar. Denna tidsbestämmelse gäller alla ansökningar, som avser hel oktrojperiod eller begynnelsedel av sådan period, d. v. s. det stora flertalet ansökningar. Härunder faller även säsongrättigheterna, vilka i regel torde börja utövas först längre fram under första o k t r o j å r e t Det ligger i sökandens intresse att tillståndsärendena avgöres i god tid före den 1 oktober. Det synes därför erforderligt föreskriva, att ansökningarna skall vara länsnykterhetsnämnden tillhanda en tämligen lång tid före oktrojperiodens början. Vidare bör ärendena helst avgöras innan semesterperioden börjar i länsstyrelsen. Med hänsyn härtill har man ansett det lämpligt att låta ansökningstiden utgå med januari månad det i En redogörelse härför l ä m n a s i kommitténs betänkande angående rusdrycksförsäljning och nykterhetsvård (SOU 1952:54) sid. 196. 2 Jfr det fall som a n m ä r k t s i noten sid. 162.

år perioden börjar (18 och 25 §§ i förslaget). Beträffande kringföringsförsäljningen föreslås dock att ansökan skall ingivas före den 1 januari det år, varunder perioden börjar (13 §). Se vidare härom specialmotiveringen sid. 238. Tidsbestämmelsen gäller alla ansökningar om kringföringsförsäljning från oktrojperiodens början. Som förut nämnts är nu gällande ansökningstid, där sådan förekommer — före den 15 mars i fråga om tillstånd till årsutskänkning (13 § Pff) — ovillkorlig. Överståthållarämbetet har i skrivelse till Konungen den 10 juli 1950 ifrågasatt, huruvida icke en uppmjukning av denna bestämmelse borde övervägas. Ämbetet har därvid framhållit, att den ovillkorliga föreskriften i 13 § i vissa fall medfört rättsförlust för personer, som med vederbörligt tillstånd drivit utskänkningsrörelse men försummat att inom föreskriven tid begära ny rättighet. För att tillgodose önskemålen om större smidighet hos lagstiftningen i förevarande avseende föreslår nykterhetskommittén befogenhet för länsstyrelsen att på grund av särskilda skäl till prövning upptaga en ansökan, som inkommit efter ansökningstidens utgång. En nödvändig förutsättning härför är emellertid att ansökningen inkommer i så god tid före den 1 oktober, att den hinner behandlas i vederbörlig ordning. I tveksamma fall bör länsnykterhetsnämnden alltid upptaga en ansökan till behandling, så att utredningen är klar, om länsstyrelsen skulle vilja pröva ansökningen. Såsom ett exempel på omständigheter vilka kan betraktas såsom särskilda skäl må anföras det fall, som nu behandlas i 13 § 5 mom. Pff men som med den föreslagna ordningen icke skulle fordra någon särskild reglering. Enligt nämnda stadgande äger, där innehavare av årsutskänkningsrättighet i behörig ordning ingivit ansökan om ny sådan rättighet för en kommande försäljningsperiod men avlider, innan ansökningen prövats, hans dödsbodelägare inom en månad efter dödsfallet ansöka hos länsstyrelsen, att utskänkningsrörelsen i stället må utövas av dem genom särskilt antagen föreståndare. I detta fall skall enligt den föreslagna ordningen dödsboet även efter den 31 januari kunna lämna in en egen ansökan om nytt tillstånd från och med den 1 oktober. Därvid bör dödsboet naturligtvis i enlighet med de för dödsbo föreslagna reglerna (33 §) samtidigt göra anmälan att dödsboet önskar fortsätta den avlidnes rörelse för tiden intill den 1 oktober. Ändras exemplet därhän att den som sökt tillstånd till årsutskänkning försatts i konkurs, innan ansökningen prövats, äger enligt nu gällande regler varken konkursboet eller person, å vilken rörelsen överlåtits, fullfölja ansökningen, 1 vilket medför att den nya ansökan som måste upprättas ej kan prövas förrän efter den 15 mars nästkommande år. Enligt förslaget kan i detta fall förfaras på samma sätt som i det nyss behandlade. l Jfr Kungl. Maj:ts res. den 27 m a r s 1942 (TfS 1942 sid. 121).

Kontrollstyrelsen har i utlåtanden den 16 februari 1948 och den 2 augusti 1951 1 anmärkt, att det måste betraktas såsom en brist att Pff icke beredde möjlighet för den, som efter utgången av den i 13 § 2 mom. angivna ansökningstiden övertagit en rörelse med utskänkningsrättigheter, att inträda såsom sökande i den förre innehavarens ställe. Genom stadgandet i 13 § 5 mom. hade sådan möjlighet beretts sterbhusdelägare efter avliden rättighetsinnehavare, men för övriga fall förelåge, såvitt kontrollstyrelsen kunde finna, icke någon motsvarande rätt. Sålunda kunde kontrollstyrelsen icke finna möjligt att med tillämpning av stadgandet i 13 § 6 mom. åstadkomma en lösning i förevarande fall, enär den överlåtelse, varom i nämnda moment vore fråga, uppenbarligen icke kunde avse annat än redan beviljad rättighet. Såsom bestämmelserna nu vore meddelade, kunde desamma leda till att en ny innehavare bleve nödsakad att för hela det nya försäljningsåret avbryta utskänkningen och först efter ett års uppehåll finge möjlighet att fortsätta densamma. För undvikande av dylika konsekvenser torde, enligt styrelsen, annan möjlighet icke stå till buds, än att parterna i överlåtelseavtalet överenskomme att i avvaktan på länsstyrelsens beslut uppskjuta avtalets ikraftträdande eller hemlighålla detsamma. En författningsändring vore enligt kontrollstyrelsens mening på denna punkt påkallad. Enligt nykterhetskommitténs mening får även i dylika fall sådana särskilda skäl anses föreligga, som möjliggör upptagande av en ansökan inkommen efter ansökningstidens utgång. Denna möjlighet bör självfallet gälla även ny innehavare av utminuteringsrättighet. I övrigt bör såsom särskilda skäl anses exempelvis sjukdom, olyckshändelse, avbrott eller förseningar i kommunikationer och andra sådana omständigheter, som ligger utanför sökandens rådighet. I vad mån glömska, förbiseende, bristande kännedom om gällande bestämmelser o. dyl. kan anses såsom särskilda skäl, torde få bedömas från fall till fall. I regel torde sådana omständigheter ej kunna godtagas. Då en ansökan avser förnyelse av tillstånd, torde dock mindre stränga krav på särskilda skäl böra uppställas än eljest. Att märka är att länsstyrelsen alltid äger pröva, om en för sent inkommen ansökan skall upptagas eller ej; någon obetingad rättighet att få den prövad föreligger ej för sökanden. Avser ansökningen tillstånd till avhämtningsförsäljning eller årsutskänkning, skall enligt förslaget länsnykterhetsnämnden infordra yttranden från polismyndigheten och fullmäktige; de senare skall i sin tur höra den kommunala nykterhetsnämnden (18 § 2 mom. och 26 §). Att polismyndigheten bör höras är enligt kommitténs mening uppenbart med hänsyn till den betydelse ur allmän ordningssynpunkt som försäljningsärendena äger. Lagen den 15 juni 1944 om vad i allmänhet skall med polismyndighet avi Se TfS 1949 sid. 63 och 1952 sid. 37.

ses stadgar att, där i lag eller författning uppgift ålagts polismyndighet utan att i lagen eller författningen särskild föreskrift meddelats om vad med polismyndighet avses, uppgiften skall tillkomma i stad med poliskammare denna och i övriga delar av riket polischefen i orten. Om särskilda skäl föreligger, äger Konungen utan hinder av vad nu sagts uppdraga åt annan polisman än polischef att i dennes ställe fullgöra på polischef eljest ankommande uppgift. Då polischef i magistratsstäder utom Stockholm alltid är ledamot av magistraten, har kommittén ansett det överflödigt att föreskriva yttrande även av denna myndighet. Bestämmelsen att magistraten skall höras i försäljningsärenden, vilken infördes genom 1855 års brännvinsförsäljningsförordning, torde för övrigt numera ha mist sin betydelse. Ej heller torde kommunalnämnden behöva nämnas såsom obligatorisk remissinstans. Enligt 20 och 41 §§ lagen om kommunalstyrelse på landet skall nämligen de ärenden, som företages till avgörande å kommunalstämma eller i kommunalfullmäktige, förut vara vederbörligen beredda av kommunalnämnden eller annan kommunal styrelse, nämnd eller beredning eller särskilt tillsatt delegation. Har ärende beretts av annan än kommunalnämnden, skall denna beredas tillfälle att yttra sig innan ärendet avgöres. Med den av kommittén föreslagna ordningen vinnes — förutom enkelhet i reglerna — att yttranden kommer att föreligga från de myndigheter, som närmast har att företräda ordnings- och nykterhetssynpunkterna, polismyndigheten, fullmäktige och den kommunala nykterhetsnämnden. Avser ansökningen tillstånd till kringföringsförsäljning, föreslås inga obligatoriska yttranden från lokala organ (se vidare under 13 § sid. 238). Då alla yttranden inkommit till länsnykterhetsnämnden, skall denna bedöma och väga de olika ansökningarna mot varandra samt avgiva eget utlåtande över varje ansökan. Dessa utlåtanden skall icke insändas till länsstyrelsen var för sig utan skall sammanföras till två förslag angående ölförsäljningen inom länet under kommande oktrojperiod. Det ena skall avse kringföringsförsäljningen och det andra den regelbundna avhämtningsförsäljningen och årsutskänkningen. Förslagen jämte samtliga handlingar insändes till länsstyrelsen, i fråga om kringföringsförsäljningen före den 1 mars och beträffande övrig detaljhandel senast den 15 maj. (13 § 2 mom., 18 § 3 och 4 mom. samt 28 §.) Härigenom får länsstyrelsen möjlighet att avgöra ärendena angående kringföringsförsäljning, innan länsnykterhetsnämnden avger sitt förslag beträffande den övriga detaljhandeln; behovet och ändamålsenligheten av varje rättighet till avhämtningsförsäljning bör om möjligt bedömas mot bakgrunden av de av länsstyrelsen meddelade tillstånden till kringföringsförsäljning. Vidare bör årsutskänkningen av öl bedömas under hänsynstagande till vad länsnykterhetsnämnden samtidigt föreslår angående årsutskänkningen av rusdrycker. Enligt kommitténs mening bör för varje oktrojperiod i görligaste mån en 174

enhetlig och samtidig behandling och bedömning av alla rättigheter angående försäljning av alkoholhaltiga drycker i länet äga rum. Kommittén är av den uppfattningen, att den föreslagna ordningen kommer att främja en planmässig fördelning av försäljningsrättigheterna i länet. Tidsgränserna den 1 mars och den 15 maj kan medföra, att vissa ärenden, som inkommit efter den ordinarie ansökningstidens utgång, icke kan medtagas i förslagen. För att dessa skall fylla sin funktion är det emellertid angeläget att så många ansökningar som möjligt kommer med däri. Länsstyrelsen prövar vardera huvudgruppen av ärenden i ett sammanhang, så snart respektive förslag kommit in, och meddelar tillstånd direkt till varje sökande. Länsstyrelsens beslut länder omedelbart till efterrättelse, där ej annorlunda förordnas, men kan överklagas hos Kungl. Maj:t. De nu behandlade bestämmelserna återfinnes i författningstexten i 13, 14, 18, 20, 25, 26, 28 och 32 §§. Det föreslagna ansöknings- och tillståndsförfarandet innebär, att en betydande del av utredningen läggs på länsnykterhetsnämnden. Länsstyrelsen får härigenom en värdefull hjälp, och ett fylligt material kommer att stå till dess förfogande, när ärendena skall avgöras. Det är angeläget att en god och snabb handläggning kan åstadkommas. En av de väsentligaste åtgärderna härvidlag är att frågorna handläggs av tjänstemän med erfarenhet och omdöme. Nykterhetskommittén räknar med att vissa befattningshavare skall kunna överföras från systembolagen till länsnykterhetsnämnderna. I Pff finns ingen allmän bestämmelse angående övervakning av ölförsäljningen. För ett speciellt fall ges emellertid en föreskrift om sådan övervakning. I 27 § 5 mom. Pff stadgas nämligen, att om kontrollstyrelsen vid granskning av kvittensbok (för rekvisitionsförsäljning med kvittenstvång) eller försäljningsbok (för partihandel) eller eljest finner anledning till anmärkning mot det sätt varpå tillverkare utövat sin försäljning, styrelsen äger efter erforderlig utredning anmäla förhållandet hos länsstyrelsen, när det finns skäl därtill. Enligt nykterhetskommitténs mening bör de regler om övervakning av rusdrycksförsäljningen, som för närvarande gäller och som kommittén med viss komplettering upptagit i sitt förslag till ny rusdrycksförsäljningsförordning, i princip göras tillämpliga även å ölförsäljningen. Länsstyrelsen och länsnykterhetsnämnden bör sålunda ha att övervaka denna försäljning. Vidare bör polismyndigheten i orten vaka över att ordning iakttages i samband med ölförsäljning och att försäljningsföreskrifterna efterföljes. Bestämmelser härom har införts i 47 § av förslaget. Något stadgande om skyldighet för kontrollstyrelsen att till övervakningsmyndigheterna anmäla konstaterade missförhållanden beträffande tillverkarnas försäljning har icke upptagits i förslaget. Enligt nykterhetskom175

mittens mening bör styrelsen emellertid till länsstyrelsen anmäla de missförhållanden rörande försäljningen som uppdagas i samband med kontrollen över maltdryckstillverkningen. Länsnykterhetsnämndens uppgift enligt kommitténs förslag är alltså främst att i samband med tillståndsgivningen verkställa utredning och avgiva förslag. Förslaget kan utmynna i att nämnden tillstyrker eller avstyrker den sökta rättigheten eller vid ett tillstyrkande föreslår särskilda försäljningsvillkor. Vidare har länsnykterhetsnämnden till uppgift att övervaka hur rättigheterna utövas och vid behov föreslå eventuella ingripanden hos länsstyrelsen. Nämnden kan sålunda under löpande försäljningsperiod hos länsstyrelsen föreslå inskränkningar i en försäljningsrättighet, göra framställning om föreläggande för en försumlig försäljare att vidtaga rättelse eller framställning om försäljningsrättens återkallande. Självfallet bör länsnykterhetsnämnden, innan framställning till länsstyrelsen göres, i regel söka förmå vederbörande försäljare att frivilligt vidtaga de åtgärder som anses befogade. Allvarligare missförhållanden torde omedelbart böra anmälas till såväl åklagaren som länsstyrelsen. Under löpande oktrojperiod har länsnykterhetsnämnden även andra uppgifter än övervakning. Således har nämnden att verkställa viss utredning, när utskänkningsrörelse skall överlåtas på ny innehavare. Vidare förekommer handläggning av framställningar om beviljande av försäljningstillstånd under löpade period, varvid skall prövas de särskilda skäl, som kan föreligga för beviljande av sådant tillstånd i det föreliggande fallet. De arbetsuppgifter, som gäller beredningen av ärenden angående utminutering och utskänkning av öl, ankommer för närvarande på länsstyrelsen. För att erhålla en uppfattning om dessa arbetsuppgifters omfattning har iakttagelser gjorts rörande handläggningen av ifrågavarande ärenden vid länsstyrelsen i Stockholms län. Den rutinmässiga arbetsgången vid behandlingen av ansökningar om tillstånd till utminutering eller utskänkning av pilsnerdricka innefattar i huvudsak följande arbetsmoment: diarieföring av ingivna ansökningar; granskning av ansökningarna ur formell synpunkt; undersökning i registret över tidigare utfärdade tillstånd; remittering till stads- eller landsfiskal (som har att inhämta yttrande från magistrat och stadsfullmäktige resp. kommunalnämnd och kommunalstämma); prövning av ansökningarna sedan stads- eller landsfiskal jämte vederbörande kommunala myndigheter inkommit med yttrande; utskrivning av tillståndsbevis (i förekommande fall återkallelse av tidigare innehavares tillstånd); uppläggning av registerkort samt stämpelbeläggning och expediering. Därtill kommer lämnandet av upplysningar till allmänheten beträffande formerna för sökande av tillstånd m. m. Arbetet med behandlingen av ansökningar om avhämtningsförsäljning är i stort sett j ä m n t fördelat under årets månader. Behandlingen av an176

sökningar om rätt till utskänkning av pilsnerdricka koncentreras däremot till tiden omkring den 15 mars samt månaderna juli—september. Under år 1948 handlades vid länsstyrelsen i Stockholms län 556 ansökningar om tillstånd till utminutering eller utskänkning av pilsnerdricka. Motsvarande siffror under år 1949 och 1950 (intill den 28/11) uppgick till 385 resp. 352. En uppskattningsvis gjord beräkning ger vid handen, att ungefär en halv arbetskraft i landskanslistgrad (lönegrad 21) är sysselsatt med ovanstående arbetsuppgifter. Ärenden av hithörande slag avgöres av landssekreteraren efter föredragning av en länsnotarie. Föredragandens arbete med dessa ärenden uppskattas till i medeltal 1 timma per dag. Antalet utminuterings- och utskänkningstillstånd inom riket i dess helhet utgjorde den 1/7 1949 11.249 (se bil. nr 2 sid. 325). Av dessa var 1.399 meddelade av länsstyrelsen i Stockholms län. Enär arbetsuppgifterna beträffande handläggningen av tillståndsärenden av hithörande slag torde vara desamma vid rikets övriga länsstyrelser som vid länsstyrelsen i Stockholms län och enär arbetet med ärendenas handläggning i stort sett står i proportion till antalet tillstånd, torde - med utgångspunkt från den ovan beräknade arbetsbelastningen — kunna antagas, att bestyret med dessa ärendens beredning i landet i dess helhet sammanlagt motsvarar omkring 4 landskanslisters arbete. Länsnykterhetsnämndernas uppgifter vid behandlingen av ifrågavarande tillståndsärenden torde komma att kräva lika mycket arbetskraft som för närvarande erfordras inom länsstyrelserna. En viss utökning kan emellertid bli nödvändig, då tillverkarnas försäljning tillkommer (99 tillverkningsställen tillverkningsåret 1951/52, 91 aktuella avhämtningsställen och 191 upplag för försäljning på landsbygden den 1/7 1949 förutom ett obekant antal nederlag för försäljning i städerna). Å andra sidan torde kommunindelningsreformen i någon mån minska arbetet med infordrande av kommunala yttranden. Vad nu sagts om länsnykterhetsnämndens uppgifter i det föreslagna rättighetssystemet kan icke utan vidare gälla för Stockholms vidkommande. Stockholms stads nykterhetsnämnd intager en särställning, då särskild länsnykterhetsnämnd för närvarande ej ansetts erforderlig för Stockholms vidkommande. Stockholms stads nykterhetsnämnd bör emellertid liksom nu handha de egentliga nykterhetsvårdande uppgifterna, d v. s. enligt förslaget alkoholistvård, indragning av inköpsrätt och registrering av missbrukare. Beredningen av tillståndsärendena torde däremot uteslutande böra tillkomma överståthållarämbetet, då dels nämndens egenskap av kommunalt organ gör den mindre lämpad att fungera som utredande instans i tillståndsärenden, dels uppgiften att planera utskänkningsrättigheternas fördelning inom endast en kommun (Stockholms stad) ej behöver handhavas av ett särskilt organ. Denna uppgift synes i Stockholm lämpligen kunna utövas 177 12

av tillståndsmyndigheten. Stockholms stads nykterhetsnämnd kommer självfallet att i egenskap av kommunal nämnd yttra sig över tillståndsansökningarna. Nykterhetskommittén föreslår därför att vad förut i detta kapitel sagts om länsnykterhetsnämndens befattning med tillståndsärendena i stället skall gälla överståthållarämbetet (13 § 1 mom., 18 § 1 och 2 mom., 19, 25, 26, 30, 33, 34 och 38 §§ samt 40 § 3 mom.). Kontrollen över försäljningen i Stockholm synes däremot böra åligga icke blott överståthållarämbetet utan även stadens nykterhetsnämnd (47 § och 49 § 1 mom.). Såsom närmare framgår av vad förut anförts (sid. 168) innebär nykterhetskommitténs huvudförslag att ett riksbolag bildas för organisationen av rusdrycksförsäljningen samt att förstärkta länsnykterhetsnämnder inkopplas på försäljningskontrollen. Därjämte redovisar emellertid kommittén ett alternativt förslag med 24 systembolag (se del VI sid. 132). Enligt detta alternativ skall systembolagen få samma befattning med tillstånd rörande försäljning av öl som bolagen för närvarande har beträffande tillstånd till utskänkning av rusdrycker. Innebörden av detta alternativ utvecklas närmare av herr Englund m. fl. i del VI sid. 362 ff.

Kap. 10. Den kommunala medbestämmanderätten, de allmännyttiga kafébolagen samt villkor och inskränkningar med avseende å försäljningen 1. Den kommunala vetorätten Enligt nuvarande ordning är länsstyrelsen i vissa fall bunden av den kommunala myndighetens — fullmäktiges eller kommunalstämmas — yttrande i så måtto att ett avstyrkande utgör hinder för länsstyrelsen att meddela tillstånd. Vid tillstyrkande yttrande har länsstyrelsen däremot fri prövningsrätt Den kommunala myndighetens avstyrkande är emellertid bindande icke endast för länsstyrelsen utan också för Kungl. Maj:t. Har länsstyrelsen efter fullmäktiges eller kommunalstämmas avstyrkande funnit att ansökan icke lagligen kan bifallas, finnes alltså icke någon möjlighet att besvärsvägen få detta beslut ändrat hos Kungl. Maj :t. Ansökan kan över huvud taget ej bifallas. Fullmäktiges avstyrkande beslut är slutgiltigt under förutsättning att det tillkommit i laga ordning. Skulle någon kommunmedlem anse detta icke vara fallet, kan han på denna formella grund, men icke med hänsyn till beslutets sakliga innebörd, överklaga beslutet hos länsstyrelsen och i händelse av besvärens ogillande fullfölja talan hos Kungl. Maj:t. Detsamma gäller ett tillstyrkande fullmäktigebeslut. Länsstyrelsen äger emellertid fatta beslut om tillstånd till försäljning enligt Pff, innan kommunal myndighets beslut i ärendet vunnit laga kraft. Eljest skulle en kommunmedlem kunna fördröja avgörandet av ärendet genom att anföra besvär enligt kommunallagarna. 1 Fullmäktige behöver icke angiva några skäl för sitt beslut 2 I Pff (8 och 13 §§) finns en rekommendation men icke någon ovillkorlig föreskrift att motivera avgivet yttrande. Skulle fullmäktige låta ett avstyrkande beslut stödjas av en motivering, är bärigheten av de däri anförda skälen likgiltig. Har fullmäktige i laga ordning fattat beslut i ärendet, kan de icke med laga verkan återupptaga det och avgiva förnyat yttrande. Kungl. Maj :t har i ett flertal fall förklarat att, sedan fullmäktige en gång avgivit yttrande i en tillståndsfråga, de icke äger att med laga verkan ånyo utlåta sig i samma ärende. 3 1 Kungl. Maj:ts res. den 18 december 1942 (Tidskrift för systembolagen, TfS, 1943 sid. 70). 2 Kungl. Maj:ts res. den 30 oktober 1936 (TfS 1936 sid. 275). 3 Se Regeringsrättens årsbok 1940 not. S 50 och Kungl. Maj:ts res. den 21 j a n u a r i 1944 (TfS 1944 sid. 135).

Såsom tidigare sagts är det fullmäktige respektive kommunalstämma som har att utöva vetorätten. De yttranden, som inhämtas av magistraten respektive kommunalnämnden samt nykterhetsnämnden har således endast rådgivande karaktär. Kommunal vetorätt föreligger i fråga om avhämtningsförsäljning (8 § Pff), inrättande av upplag (9 § 4 mom.), årsutskänkning (13 §) och utsträckning av tiden för försäljningens upphörande på dagen (20 § 3 m o m ) . I vissa andra fall stadgas skyldighet för länsstyrelsen att höra vederbörande kommunala myndigheter men länsstyrelsen har fri prövningsrätt och är sålunda obunden av den kommunala myndighetens ståndpunkt. Dessa fall gäller kringföringsförsäljning inom stads icke planlagda område (10 § 1 mom.), utskänkning å järnvägsstation och å kurort (14 §), överlåtelse av årsutskänkningsrättighet (13 § 6 mom.) och ombyte av försäljningsställe (19 § 2 mom.). Slutligen finns vissa fall då länsstyrelsen före meddelande av försäljningstillstånd icke ens behöver höra de kommunala myndigheterna, nämligen i fråga om partihandel, som skall utövas av icke-tillverkare (6 § 1 mom.), försäljning av annans tillverkning (11 §), utskänkning å järnvägståg, passagerar- och luftfartyg, utskänkning under en del av året samt utskänkning vid bestämt tillfälle (14 §). Maltdryckskommittén föreslog att statens bryggerinämnd skulle kontrollera tillverkarnas försäljning och att systembolagen skulle handhava rättigheterna till återförsäljning. Med hänsyn härtill ansåg denna kommitté att den kommunala vetorätten kunde bortfalla. Skyldighet föreslogs emellertid för vederbörande myndigheter att höra de kommunala organen. Maltdryckskommittén utvecklade sin ståndpunkt på följande sätt. Förslaget att rättigheterna till detaljhandel med pilsnerdricka skulle tillkomma allenast systembolagen möjliggjorde en, såsom kommittén hoppades, för skilda meningsriktningar acceptabel lösning av den viktiga frågan om kommunernas ställning vid prövningen av ifrågavarande ärenden. Det kunde icke förnekas, att utövningen på sina håll av den kommunala vetorätten i dessa frågor kunde göras till föremål för berättigade anmärkningar. Kommittén inskränkte sig med avseende därå till att erinra om att vetorättens utövning medfört en av omständigheterna alldeles icke påkallad ojämnhet i fråga om tillståndsgivningen till återförsäljare såväl mellan kommuner i olika delar av landet — och jämväl mellan kommuner i samma trakt — som ock mellan förhållandena i en och samma kommun under olika perioder samt att fullt legitima önskemål från allmänhetens sida med avseende å möjligheten att inköpa pilsnerdricka från återförsäljare på grund av vetorätten på sina håll icke kunnat bli tillgodosedda på tillbörligt sätt. Ett särskilt skäl mot vetorättens bibehållande i fråga om pilsnerdricksförsäljningen bestode däri att en väsentlig del av detaljhandeln med pils180

nerdricka — nämligen tillverkarnas direkta försäljning till konsumenterna från tillverkningsställena och, vad angår kringföring, från nederlag i städerna — redan nu vore undandragen kommunernas inflytande. Kommittén hade icke kunnat undgå att finna det föga ändamålsenligt att olika bestämmelser i detta avseende gällde å ena sidan för bryggeriernas försäljning på rekvisition eller genom kringföring och å andra sidan för den utminuteringsförsäljning, som bedrevs av återförsäljare. Denna sakligt icke grundade motsättning talade sålunda för att den kommunala vetorätten borde upphöra åtminstone för utminuteringens vidkommande. Då kommittén icke ansett sig böra ifrågasätta olika regler i fråga om utminuteringen och utskänkningen, så att vetorätten bibehölles för den senare försäljningsformen men icke för den förra, berodde detta därpå att enligt dess mening tillräckliga skäl icke funnes för en sådan olikhet under den av kommittén förordade nya ordningen med systembolagen såsom ansvariga för försäljningens bedrivande. En bidragande orsak till dess ställningstagande hade vidare varit, att en icke obetydlig del av utskänkningsrättigheterna — men däremot icke av utminuteringsrättigheterna för återförsäljare — redan vore undantagen från den kommunala vetorätten, nämligen trafik-, turist- och säsongrättigheterna, vilka tillhopa uppginge till omkring en femtedel av hela antalet särskilda utskänkningsrättigheter för pilsnerdricka. Såvitt kommittén kunde finna vore det av betydelse för de kommunala myndigheterna, icke att äga en ovillkorlig befogenhet att vägra tillstånd till återförsäljning av pilsnerdricka inom kommunen, men att äga säkerhet för att prövningen av dessa tillståndsfrågor skedde med strängt beaktande av ordnings- och nykterhetssynpunkterna och under hänsynstagande till behovet, sådant detta bedömdes enligt den inom kommunen rådande uppfattningen. Denna senare ordning ernådde man genom kommitténs förslag att införa systembolagen såsom bärare av rättigheterna till återförsäljning med skyldighet att inhämta yttranden från de kommunala myndigheterna. Det låge i den kommunala vetorättens natur, att en vägran av kommunen att tillstyrka tillstånd för en återförsäljare icke kunde bli föremål för saklig prövning i högre instans. Även i det fallet, att en kommun vägrade att tillstyrka förnyelse av ett tillstånd och kommunens sålunda ändrade inställning icke berodde på återförsäljarens eget förvållande utan på en förskjutning i den beslutande kommunala myndighetens sammansättning, hade återförsäljaren icke någon möjlighet att få till stånd en omprövning. Den av kommittén förordade ordningen tilläte däremot, att varje vägran av överlåtelse av rätt till detaljhandel med pilsnerdricka kunde komma under ny prövning, nämligen i första hand av länsstyrelsen och därefter av Kungl. Maj :t. Bland remissmyndigheterna uttalade sig kontrollstyrelsen för vetorättens bibehållande. Kontrollstyrelsen sade sig icke vilja frånkänna de av 181

maltdryckskommittén anförda argumenten mot det kommunala vetot ett visst berättigande, men även andra synpunkter vore värda beaktande. Det kunde sålunda till en början knappast förnekas, att det kommunala vetot i stort sett främjat en gynnsam utveckling av nykterhetstillståndet. Jämförda med denna vetots huvudsakliga verkan framstode de livligt uppmärksammade fall, där vetot måhända brukats utan fullgoda skäl, såsom undantag, vilka icke borde få skymma huvudregeln. Det kunde icke heller gärna göras gällande, att maltdryckskommittén — såsom i viss m å n var fallet med rusdryckslagstiftningsrevisionen •— uppvisat, att vetot på förevarande område icke längre fyllde sin funktion. Det kommunala vetots betydelse vore icke heller begränsad till förhindrandet av försäljningsrättigheters tillkomst. Stödda på sin vetobefogenhet hade nämligen kommunalfullmäktige på åtskilliga orter i landet vid upplåtelse av försäljningsrättigheter utformat sådana ordningsregler för dessas utövande, som utan att väcka irritation varit lämpade efter ortens förhållanden och därför kunnat utöva en gynnsam effekt. Vidare torde enligt styrelsen de vittutgrenade privatintressena inom handeln med pilsnerdricka motivera viss varsamhet i fråga om begränsning av kommunernas medbestämmanderätt i ärenden rörande tillstånd till sådan handel. Länsstyrelsen i Stockholms län hade icke något att erinra ur praktiska synpunkter mot vetorättens upphävande, men fann å andra sidan icke tillräcklig anledning att då påyrka ett sådant steg »som dock veterligen skulle innebära ett frångående av en princip, som varit genomgående för vår moderna nykterhetslagstiftning och vilken landets nykterhetsvänner värdesätta mycket högt». Länsstyrelsen förordade därför endast utsträckt befogenhet för länsstyrelse att meddela tillfälliga rättigheter samt möjlighet att mot kommunal myndighets bestridande medge utskänkningsrätt åt turistetablissemang. Sveriges nykterhetsvänners landsförbund avstyrkte bestämt maltdryckskommitténs förslag och framhöll bl. a., att frånvaron av kommunalt veto komme att föranleda inrättande av nya utskänknings- och utminuteringsställen i ett stort antal av de tättbebyggda samhällen på landsbygden, vilka nu saknade sådana. Och detta i sin ordning komme att föranleda en spridning av konsumtionen till kretsar, som för närvarande icke regelbundet nyttjade pilsnerdricka. Sammanfattningsvis ville landsförbundet hävda, att den kommunala självstyrelsen i detta fall varit förknippad med avgjort gynnsamma verkningar och att en överflyttning på denna punkt av demokratins makt till byråkratin skulle vara ett steg tillbaka. Å andra sidan tillstyrktes förslaget om slopande av det kommunala vetot på pilsnerfösäljningens område av bl. a. socialstyrelsen och kommerskollegium samt en stor majoritet bland länsstyrelserna. I ett fyrtiotal städer ville fullmäktige bibehålla vetorätten, medan man i ett tjugutal an182

såg den kunna avskaffas. Ur motiveringarna till förmån för förslaget må citeras följande, av stadsfullmäktige godkända uttalande av nykterhetsnämnden i Hässleholm: »Det lokala vetot har karaktären av en undantagslagstiftning. Bedan i denna sin egenskap föga tilltalande, drabbar den kännbart minoriteterna i de samhällen, där man gjort bruk av rätten till lokalt veto. Däremot skulle ett upphävande av det lokala vetot hävda den för svensk rättsuppfattning såsom självklar ansedda principen om allas likhet inför lagen.» Svenska landskommunernas förbund fann, att »de övervägande skälen tala för att släppa det kommunala vetot». Svenska bryggareföreningen uttalade, att »det icke torde råda mer än en mening om att det kommunala vetot lett till ohållbara konsekvenser», men dess avskaffande borde enligt föreningens mening inte göras beroende av systembolagens införande som rättighetsförmedlande organ. Innan nykterhetskommittén tar ställning till principen om kommunal vetorätt i fråga om ölförsäljningen, vill kommittén till en början överväga d e a l l m ä n n a skäl, som anförts och som ytterligare kan åberopas för och emot den kommunala vetorätten. Därefter torde de speciella synpunkter som gör sig gällande beträffande utminuteringen å ena sidan och utskänkningen å den andra böra beaktas. Bland de allmänna skäl, som anförts till stöd för att den kommunala vetorätten skall behållas, bör först nämnas att denna rått i stort sett synes ha främjat en gynnsam utveckling av nykterhetstillståndet. Denna positiva verkan har särskilt tidigare haft stor betydelse när det gällt att komma till rätta med missförhållanden och skapa en sund ordning inom ölförsäljningen. I samband härmed har antytts, att de vittutgrenade privatintressen, som finns inom handeln med öl, kräver en motvikt för att de av handeln föranledda olägenheterna i viss mån skall kunna neutraliseras. En sådan motvikt har man funnit i kommunernas medbestämmanderätt, varför en viss varsamhet vore motiverad i fråga om begränsningen av denna rätt. Principen om kommunal vetorätt har varit genomgående för hela vår moderna nykterhetslagstiftning och ett avsteg från denna princip borde därför icke göras utan mycket starka skäl. Från nykterhetsorganisationerna har anförts att frånvaron av kommunalt veto skulle medföra att många nya försäljningsställen inrättades och att ölkonsumtionen skulle spridas till nya kretsar. Slutligen har ur psykologisk och demokratisk synpunkt ifrågasatts riktigheten av att ytterligare inskränka det kommunala vetot. Det sagda visar att flera goda skäl kan åberopas till förmån för den kommunala vetorätten. Mot dessa bör emellertid ställas de argument som framförts för dess slopande. Här har främst påtalats den ojämna utövningen av vetorätten i olika kommuner och under olika tider. Denna ojämnhet, som automatiskt inverkat på tillståndsgivningen och som icke alltid synes ha varit motiverad av omständigheterna, har i åtskilliga fall medfört 183

att allmänhetens legitima önskemål att kunna inköpa öl icke blivit tillgodosedda på ett praktiskt sätt. Bestämmelserna om det kommunala vetot har därför på visst håll karaktäriserats som en undantagslagstiftning, vilken drabbar minoriteterna i de kommuner, där vetorätten använts. Även om denna karaktäristik får anses överdriven, så visar den emellertid att den i förevarande avseende ovidkommande omständigheten i vilken kommun en person är bosatt kan vara av avgörande betydelse för hans möjlighet att på ett enkelt sätt anskaffa öl. Vidare har sagts att debatterna i fullmäktige om ölrättigheter såvitt möjligt bör undvikas, ölfrågorna får enligt denna uppfattning stundom sken av att vara långt betydelsefullare än vad de borde vara. 1 Ofta förbinder en kommun sitt tillstyrkande med vissa villkor för försäljningen. Sådana villkor kan vara av de mest skiftande slag och därigenom har en rikhaltig samling av lokala föreskrifter tillkommit, som kompletterar Pff :s bestämmelser i olika hänseenden. Kommittén återkommer härtill nedan under avsnitt 3. Dessa villkor har betecknats såsom en ofördelaktig biverkan av den kommunala medbestämmanderätten. Man har visserligen anledning antaga att denna verkan kommer att bli mindre framträdande efter kommunindelningsreformens genomförande då samma föreskrifter kommer att gälla större områden än för närvarande, men synpunkten torde dock ha ett visst berättigande. Vidare kan med hänsyn till nykterhetskommitténs förslag om sänkning av den högsta lagliga alkoholhalten hos ölet och om länsnykterhetsnämndernas inkoppling i tillståndsförfarandet starkt ifrågasättas, huruvida kommunernas medverkan i fortsättningen skall ha karaktären av en vetorätt. Vad därefter angår speciellt utminuteringen av öl, så torde de av maltdryckskommittén anförda skälen för vetorättens avskaffande i fråga om denna del av detaljhandeln alltjämt äga giltighet. Ett starkt skäl mot vetorättens bibehållande utgör sålunda det förhållandet att största delen av tillverkarnas försäljning — all försäljning utom den som sker från upplag — är undandragen kommunernas inflytande. Enligt nykterhetskommitténs mening bör enhetliga försäljningsregler i görligaste mån gälla för tillverkares och återförsäljares utminutering. Då en utvidgning av den kommunala vetorätten till att omfatta all försäljning av tillverkare knappast kan komma i fråga, kan med hänsyn till önskvärdheten av enhetliga försäljningsregler ifrågasättas om man bör behålla vetorätten i fråga om utminuteringen. Beträffande försäljningen från upplag har bryggerirepresentanterna för kommittén framhållit följande. Goda praktiska skäl talade för en sådan distributionsform. Vid försäljningen på landsbygden erfordrades ett tämligen omfattande transportsystem. Därför hade bryggerierna i många fall i Se t. ex. Svensk bryggeritidskrift 1952 sid. 283 ff.

försökt intressera de kommunala myndigheterna för att tillåta upplag. Den lättnad som upplaget innebure gällde endast transporten. I realiteten funnes ingen skillnad mellan försäljning från upplag och från bryggeriet, men det vore för kunden bekvämare om han från ett upplag kunde få varorna samma dag. Det vore egendomligt att se hur ofta man ställt sig avvisande till detta system, som ju innebure en betydligt större möjlighet till kontroll från de lokala myndigheterna än om försäljningen skedde direkt från bryggerierna. Bryggerirepresentanterna betraktade alla dessa spörsmål som rena ordningsfrågor. Det borde vara polismyndigheten som avgjorde om det vore befogat med det ena eller det andra försäljningssättet. Man kan vidare göra gällande att den kommunala bestämmanderätten i fråga om inrättande av upplag icke är tillfredsställande utformad för närvarande. Vetorätten kan nämligen utövas endast av den kommun, där upplaget är avsett att inrättas — ofta en stad, där rekvisitionsförsäljning med kvittenstvång icke är aktuell, eftersom fri kringföring är tillåten — men däremot ej av de övriga kommuner, inom vilka försäljning från upplaget skall äga rum. Enligt nykterhetskommitténs mening talar övervägande skäl för att den kommunala vetorätten beträffande utminutering av öl upphör. Några ogynnsamma verkningar ur ordnings- och nykterhetssynpunkt av denna åtgärd synes knappast behöva befaras. Kommittén vill i detta sammanhang erinra om sitt förslag om sänkning av den lagliga alkoholhalten hos ölet till 2.8 viktprocent. Kommittén har desto större anledning att tillmäta denna omständighet betydelse som maltdryckskommittén förordade en höjning av alkoholhalten till 3.4 viktprocent och likväl fann sig kunna föreslå att den kommunala vetorätten skulle upphöra i dess helhet. Ytterligare en garanti finner nykterhetskommittén i länsnykterhetsnämndernas medverkan i tillståndsförfarandet och kontrollen över ölförsäljningen. 1 Kommitténs förslag innebär ej att kommunen avkopplas från all befattning med ärenden angående utminutering av öl. Kommunen har ett berättigat intresse att få sina synpunkter framförda och därför föreslås att bl. a. fullmäktige och nykterhetsnämnden skall avgiva yttranden i varje ärende angående avhämtningsförsäljning. Ehuru länsstyrelsen icke blir bunden av kommunens yttrande, om kommunen avstyrkt en sökt rättighet, torde man dock få förutsätta att länsstyrelsen i allmänhet kommer att fästa stor vikt vid kommunens uttalande, när detta går i en bestämd riktning och stödes av en kraftig majoritet. Är åter den minoritet, som tillstyrkt ansökningen relativt stor eller väger röstsiffrorna ganska jämnt, så att det finns anledning antaga att stora grupper inom kommunen ej står bakom den mer eller mindre knappa majoritet som uttalat sig avstyrkande, bör länsstyrelsen enligt kommitténs mening vid tillståndsgivningen kunna ta hänsyn till 1 Herrar Englund och W a l d e m a r Svensson samt fru Larsson och fröken Öberg h a r icke velat biträda detta förslag, med m i n d r e kontrollen över bryggerierna skarpes (sid. 306).

minoriteten genom att vid prövningen av länsnykterhetsnämndens förslag för kommande oktrojperiod tillse att kommunen icke blir helt utan avhämtningsförsäljningsställen. Skulle det motsatta förhållandet föreligga, d. v. s. en knapp majoritet tillstyrker men en stark minoritet avstyrker, kan minoritetens intresse här beaktas exempelvis på så sätt, att länsstyrelsen ger ett mindre antal tillstånd än vad eljest skulle varit fallet. Länsstyrelsen skall alltså inom varje kommun pröva behovet av de sökta rättigheterna under visst hänsynstagande till kommunens önskemål, därvid i förekommande fall värdet av majoritetens uttalande minskas ju starkare minoriteten är. Beträffande kringföringsförsäljningen föreslås inga obligatoriska yttranden, utan där lämnas åt länsnykterhetsnämnden att göra »den utredning som kan erfordras». Såsom förut utvecklats bör i regel varje tillverkare, som sköter sin försäljning på ett ur ordnings- och nykterhetssynpunkt tillfredsställande sätt, erhålla tillstånd till kringföringsförsäljning från tillverkningsställe. Behovsprövning bör normalt endast äga rum beträffande kringföringsförsäljning från nederlag (tillstånd att inrätta nederlag). I fråga om kringföringsförsäljningen kan kommunens önskemål alltså inte tillmätas lika stor betydelse som i fråga om avhämtningsförsäljningen. Länsnykterhetsnämnden torde normalt endast i tveksamma fall böra inhämta yttranden från kommunerna över ansökningar om tillstånd till kringföringsförsäljning. I första hand torde polismyndigheten och den kommunala nykterhetsnämnden böra höras. Se vidare specialmotiveringen sid. 238. Vad slutligen angår utskänkningen föreligger ingen kommunal vetorätt i fråga om en särskild grupp av utskänkningsrättigheter, nämligen trafik-, turist- och säsongrättigheterna (14 § Pff). Långt större betydelse har emellertid den s. k. årsutskänkningen, den stadigvarande utskänkningen på kaféer och restauranger, för vilken kommunal vetorätt gäller (13 §). De remissmyndigheter, som kritiserade maltdryckskommitténs förslag om avskaffande av vetorätten i fråga om ölförsäljningen, torde i första hand ha åsyftat årsutskänkningen, där av försäljningen föranledda olägenheter otvivelaktigt uppträder oftare och är lättare att konstatera än beträffande utminuteringen. Erfarenheten visar att utskänkningen lättare än utminuteringen kan urarta, så att missförhållanden uppstår. De indirekta olägenheter som utminuteringen kan medföra är sålunda ur ordnings- och nykterhetssynpunkt av väsentligt mindre betydelse än de direkta missförhålladen, som i vissa fall följer av utskänkningen. Ett särskilt ömtåligt problem utgör härvidlag de s. k. ölkaféerna. Utskänkningen är vidare i regel mera lokalt betonad än utminuteringen och kan också i viss mån sägas vara en fråga som angår den allmänna ordningen i kommunen. Behovet av offentlig kontroll är påtagligare när det gäller den konsumtion som sker offentligt än i fråga om konsumtion i hemmet. Inrättande av ett nytt utskänkningsställe inom en kommun torde i högre grad än en ny utminuteringsrät186

tighet vara ägnat att påverka ölkonsumtionen inom kommunen. Detta har ansetts motivera att man tillerkänner vederbörande kommun rätten att avgöra, om utskänkning skall få äga rum inom densamma. Under beaktande av vad nu och tidigare anförts finner nykterhetskommittén det vara motiverat att i fråga om den kommunala vetorätten göra skillnad mellan årsutskänkning och övrig försäljning. Kommittén föreslår sålunda att vetorätten behålles beträffande rätten till årsutskänkning. Kommittén övergår härefter till frågan om denna vetorätts innehåll. För närvarande måste de kommunala myndigheterna yttra sig över varje särskild ansökan, och yttrandena skall innehålla ett tillstyrkande eller ett avstyrkande av den sökta rättigheten. Här bortses från eventuella villkor i samband med ett tillstyrkande. Även de kommuner, som fattat principbeslut angående det högsta antal rättigheter till årsutskänkning, som bör förekomma i kommunen, men i övrigt ej är intresserade av eller vill undvika debatt om rättighetsinnehavarens person, utskänkningsställets belägenhet eller andra detaljer beträffande en ansökan, måste sålunda ta ställning för eller emot varje sökt rättighet. I avsikt att underlätta och förenkla förfarandet för sådana kommuner föreslår kommittén, att de yttranden, som fullmäktige skall avgiva före varje oktrojperiod, må kunna begränsas till förslag rörande antalet utskänkningsställen i kommunen utan ställningstagande till de särskilda ansökningarna (27 §). Kommunen bör sålunda ha en möjlighet att inskränka sitt uttalande att avse det högsta antal rättigheter, som får beviljas, varefter det — såvida ej antalet sättes till noll — tillkommer länsnykterhetsnämnden och länstyrelsen att pröva, hur rättigheterna skall fördelas. Ett sådant uttalande bör emellertid äga giltighet endast i fråga om det ordinarie tiilståndsförfarandet före varje oktrojperiods början. Skulle även ansökningar, som inkommer senare under perioden, kunna avslås av länsstyrelsen under hänvisning till kommunens tidigare uttalande, skulle detta innebära en utvidgning av den kommunala vetorätten i förhållande till vad nu gäller, då kommunen är tvungen att ta ställning för eller mot varje ansökan. Under mellantiden kan ju förhållandena ha väsentligt ändrats, t. ex. genom ny bebyggelse eller ny uppsättning av fullmäktige. Därför bör fullmäktige vara skyldiga att yttra sig beträffande varje särskild ansökan, som kommer under oktrojperioden. Vetorätten bör liksom för närvarande utövas av de beslutande kommunala organen, fullmäktige. Här föreslås emellertid den nyheten att fullmäktige i vissa fall skall beredas möjlighet att delegera sin yttranderätt till kommunalt organ eller särskilt utsedda personer. Se härom specialmotiveringen sid. 275. 2. De allmännyttiga kafébolagen Såsom tidigare i kap. 3 angivits (sid. 69) handhaves ölförsäljningen på många håll av s. k. allmännyttiga kafébolag. Dessa från privat vinstin187

tresse avkopplade företag har i regel bestämmelser om offentligt inflytande i bolagens styrelser. I ett mindre antal fall är företagen rent kommunala. Särskild redogörelse för bolagen lämnas i bilaga nr 3 till detta betänkande (sid. 356). Det vanligaste föremålet för bolagens verksamhet är handhavande av ölutskänkningen på orten. Kontrollstyrelsen har i ett yttrande i ett besvärsärende år 1945 lämnat en principiell redogörelse för den nuvarande ordningen härvidlag. 1 Styrelsen anförde bl. a. I Sundsvall och städer av jämförlig storleksordning, där antalet rättigheter till pilsnerdricksutskänkning varit snävt begränsat, hade man strävat att överföra samtliga rättigheter utan måltidstvång i det desintresserade bolagets hand, medan däremot rättigheter av annan typ (matserveringar, hotell) i regel torde ha lämnats utanför. Det hade icke kommit till kontrollstyrelsens kännedom, att länsstyrelse i något fall gjort erinringar mot den särställning i avseende på rätten till utskänkning, som stadsfullmäktige sålunda i åtskilliga fall velat tillerkänna de desintresserade kafébolagen. Det syntes också stå i god överensstämmelse med den fullmäktige tillerkända rätten att bestämma över rättighets tillkomst, att länsstyrelse icke utan särskilda skäl motsatte sig en sådan regel för tillståndsgivningen, när väl stadsfullmäktige i allmänhet efter ingående prövning beslutat lägga den till grund för sina yttranden över inkomna ansökningar. Kontrollstyrclsen hyste emellertid icke endast den meningen, att den praxis, som sålunda utvecklat sig, vore laglig, utan hölle också före att den vore ändamålsenlig utifrån den allmänna nykterhetspolitiska grundsats, som visserligen uttryckligen formulerats endast i 1 kap. 3 § rusdrycksförsäljningsförordningen, men som torde få anses vara vägledande vid tillämpningen även av övriga alkoholförfattningar. I detta hänseende ville kontrollstyrelsen erinra om att Göteborgssystemet tillkommit på sin tid för att begränsa de skador, som yppat sig vid krogrörelse i enskild regi. Genom 1937 års rusdryckslagstiftning tillades de sålunda tillkomna desintresserade företagen monopol på den för de breda folklagren avsedda utskänkningsrörelsen av spritdrycker. Sundsvallssystemet i avseende å utskänkningen av pilsnerdricka hade ett likartat ursprung. För att minska det avsevärda alkoholmissbruk, som den av enskilda företagare bedrivna utskänkningen av öl visat sig föranleda, stiftades i ett flertal städer, med början i Sundsvall, bolag utan enskilt vinstintresse med syfte att driva, i allmänhet med monopol, den av måltidstvång obundna utskänkning av pilsnerdricka, som erfarenhetsmässigt frekventerades av de breda folklagren. Framgången hade visserligen varit växlande, men de uppnådda resultaten torde från nykterhetssynpunkt i genomsnitt vara överlägsna dem, som uppnåtts under tidigare förhållanden. Något återvändande till den förutvarande företagsformen syntes ingenstädes ha ifrågasatts. l TfS 1946 sid. 104.

Nykterhetskommittén har i fråga om den fasta försäljningen av öl icke uttalat sig för något enhetligt system för hela landet. Enligt kommitténs mening bör man likväl i allmänhet tillgodose en kommuns önskemål om att denna försäljning — utminuteringen eller utskänkningen eller bådadera — helt eller delvis skall handhavas av allmännyttigt kafébolag. Även om det icke angives i förslaget till försäljningsförordning, förutsätter sålunda kommittén, att länsnykterhetsnämnden och länsstyrelsen i regel kommer att medverka till en sådan anordning och icke utan vägande skäl motsätter sig kommunens önskan. Då ett allmännyttigt kafébolag får tillstånd till detaljhandel med öl, vilken förut utövats av enskild näringsidkare, bör man — såsom maltdryckskommittén rekommenderade — tillse, att den nya rättighetsinnehavaren visar hänsyn och billighet gentemot den tidigare innehavaren, exempelvis genom avtal om fortsatt ölförsäljning eller, om han är innehavare av utskänkningsställe, avtal om lämplig anställning för honom hos kafébolaget. Uppenbarligen måste vid bedömande av den tidigare innehavarens berättigade anspråk på hänsyn stort avseende fästas vid det sätt, varpå han bedrivit sin försäljning. För närvarande arbetar kafébolagen i regel vid sidan av privata detaljhandlare på vederbörande ort. Endast i ett fåtal fall har kafébolagen fullständigt monopol på ölförsäljningen. Frågan om kafébolagens ställning i detta hänseende torde liksom hittills bli beroende av rådande lokala förhållanden. Därvid tillkommer det myndigheterna att tillse att allmänhetens intressen och behov tillgodoses på ett lämpligt sätt. 3. Villkor och inskränkningar Gällande ordning. Länsstyrelsen »äger att vid meddelande av tillstånd till försäljning av pilsnerdricka eller sedermera under rörelsens utövande stadga de inskränkningar därvid, som kunna anses erforderliga; dock må icke föreskrivas, att pilsnerdricka skall inköpas från viss säljare» (15 § 1 mom. första stycket Pff). Av bestämmelsen framgår att länsstyrelsens befogenhet att föreskriva inskränkningar i försäljningsrätten är mycket vidsträckt. Denna befogenhet är helt oberoende av de kommunala myndigheternas förslag och yrkanden. Ofta förekommer emellertid att en kommun förbinder sitt tillstyrkande med särskilda föreskrifter för försäljningens bedrivande, varvid länsstyrelsen — utan att vara bunden av förslaget — i många fall intager de föreslagna villkoren i tillståndsresolutionen. Länsstyrelsen har sålunda i ölförsäljningsärenden fri prövningsrätt rörande behövligheten och ändamålsenligheten av villkor och inskränkningar, som föreslagits av hörda kommunala organ. Detta gäller även sådan utskänkningsvillkor, som länsstyrelse i fråga om rusdrycksutskänkning icke lagligen kan föreskriva, exempelvis måltidstvång och kvantitetsbegränsningar. Detta beror därpå, att 189

dessa förhållanden i fråga om rusdrycksutskänkningen är centralt reglerade genom föreskrifter av kontrollstyrelsen, medan så icke är fallet beträffande pilsnerdricksutskänkningen. Befogenheten att föreskriva inskränkningar i försäljningsrätten innefattar vidare rätt för länsstyrelsen att själv ta initiativ till sådana föreskrifter. Länsstyrelsens rätt att vid meddelande av tillstånd till försäljning av pilsnerdricka stadga erforderliga inskränkningar är sålunda icke beroende av att sådana påyrkats av de kommunala myndigheterna. Detta belyses av ett flertal rättsfall. 1 Under rörelsens utövande äger länsstyrelsen, som nämnts, likaså föreskriva de inskränkningar, som kan anses erforderliga. Detta får dock ej ske på det sättet att länsstyrelsen ändrar villkoren utan befogad anledning. I ett fall hade sålunda länsstyrelsen under pågående utskänkningsperiod på förslag av kommunen fastställt ytterligare inskränkningar i rörelsen (ändrade villkor). Beslutet undanröjdes av Kungl. Maj :t2 och denna utgång grundade sig förmodligen på det faktum att några missförhållanden ej ens påståtts föreligga. Av bil. nr 2 (sid. 327 o. 329), som innehåller uppgifter angående detaljhandeln med pilsnerdricka, framgår, att länsstyrelserna — antingen på eget initiativ eller på framställning av kommunal myndighet, stads- eller landsfiskal etc. — föreskrivit ett stort antal villkor i samband med försäljningen av pilsnerdricka. Enligt uppgifter från länsstyrelserna gällde den 1 juli 1949 56 olika villkor i fråga om utminuteringen och ej mindre än 148 olika villkor beträffande utskänkningen, vilka återgives i bilagan. Dessa siffror utgör ett minimiantal, då flera länsstyrelser inte medtagit alla variationer utan endast angivit villkorens huvudsakliga innehåll. En vanlig bestämmelse i fråga om utminuteringen är att försäljning av pilsnerdricka endast får ske till fasta kunder, ofta mot anteckning i kontrollbok, som kommunens nykterhetsnämnd äger granska. Ungefär lika vanlig är bestämmelsen att försäljning av pilsnerdricka endast får ske genom hemsändning. I ett mindre antal fall skall varorna kvitteras personligen av köparen. Beträffande utskänkningen är de vanligast förekommande villkoren mattvång, kvantitetsbegränsning och tidsbegränsning. Men dessutom finns en mängd kombinationer mellan dessa och andra typer av villkor. Frågan om fullmäktiges respektive länsstyrelsens befogenhet att i samband med beviljandet av tillstånd till rusdrycksutskänkning föreslå respektive föreskriva inskränkningar beträffande den med tillståndet följande rätten till pilsnerdricksutskänkning finns ingenstädes berörd i författningarna angående försäljning av alkoholhaltiga drycker eller förarbetena till dessa. Enligt kontrollstyrelsen borde spörsmålet bedömas efter enahanda 1 Se bl. a. Kungl. Maj :ts res. den 3 m a r s 1938, den 10 j a n u a r i 1939 och den 22 oktober 1948 (TfS 1938 sid. 119, 1939 sid. 62 och 1949 sid. 45). 2 Kungl. Maj:ts res. den 18 febr. 1938 (TfS 1938 sid. 92).

grunder som samma spörsmål för pilsnerdricksutskänkning utan samband med utskänkning av rusdrycker, d. v. s. länsstyrelsen borde äga fri prövningsrätt. Denna ståndpunkt har också Kungl. Maj :t intagit. 1 Länsstyrelsen har sålunda befogenhet att med eller utan förslag av fullmäktige fastställa dylika inskränkningar. Det vanligast förekommande villkoret i samband med utskänkning är måltidstvånget Det förekom 1949 på 67 % av landets utskänkningsställen för pilsnerdricka. Kontrollstyrelsen har i det tidigare åberopade yttrandet (sid. 188) behandlat måltidstvånget och därvid anfört bl. a. I praxis har förordningen tillämpats så, att i flertalet av landets kommuner icke meddelats något tillstånd till utskänkning av pilsnerdricka, i andra ha tillstånd meddelats endast till utskänkning i samband med måltid i andra åter ha därjämte meddelats rättigheter utan måltidstvång. Vid meddelande av nya rättigheter, i varje fall beträffande nya rättigheter av sistnämnda slag, torde flertalet kommuner ha tillämpat en sträng behovsprövning. Som regel torde en sådan ny rättighet icke ha beviljats enbart på den grund att sökanden kunnat göra antagligt, att han erbjöde lika stor trygghet som förutvarande rättighetshavare för en tillfredsställande skötsel. I Stockholm, där det desintresserade företaget Kaféaktiebolaget Norma, endast driver en ringa del av de där förefintliga rättigheterna utan måltidstvång, torde under senare år inga nya sådana rättigheter ha meddelats till enskilda personer vare sig genom undanröjande av tidigare måltidstvång eller genom direkt nybildning. På vissa orter och inom vissa befolkningsskikt hade tidigare den utskänkning av pilsnerdricka utan måltidstvång, som bedrevs av enskilda företagare, visat sig föranleda ett avsevärt alkoholmissbruk. Försöken att minska omfattningen av detta missbruk genom en omsorgsfull personprövning i samband med tillståndsgivningen hade icke visat sig synnerligen framgångsrika. Det var mot denna bakgrund, som i ett flertal städer, med början i Sundsvall, bolag stiftades utan enskilt vinstintresse med syfte att driva, i allmänhet med monopol, den av måltidstvång obundna utskänkning av pilsnerdricka, som erfarenhetsmässigt frekventeras av de breda folklagren. Maltdryckskommitténs förslag upptog ett stadgande med det innehållet, att systembolaget vid överlåtelse av försäljningsrätt skulle föreskriva de inskränkningar i rättighetens utövande, som i varje särskilt fall prövades erforderliga för att försäljningen icke skulle äventyra ordning och nykterhet. Stadgandet gav också exempel på dylika föreskrifter, i vad rörde utskänkningen, nämligen begränsning av den kvantitet, som finge utskänkas till en och samma gäst, samt bestämmelse att utskänkning endast finge ske till person, som å utskänkningsstället intoge måltid. Kommittén åsyftade icke, att dylika föreskrifter skulle gälla i allmänhet för de överlåtna utskänkningsställena för pilsnerdricka utan allenast för vissa utskänkningsställen, särskilt sådana vilkas skötsel givit anledning till anmärkningar från nykterhetssynpunkt. Givetvis kunde det vara lämpligt, 1

Se Kungl. Maj :ts tre olika res. den 28 maj 1943. (TfS 1943 sid. 185—191).

att de även erhölle tillämpning å sådana ställen, som hade en från nykterhetssynpunkt besvärlig kundkrets. Beträffande införandet av dylika föreskrifter i övrigt hade kommittén den uppfattningen, att värdet av sådana restriktioner vore ojämförligt mindre, om de blivit mer eller mindre påtvingade återförsäljare, än om de vore ett resultat av dessas eget initiativ. Enligt kommitténs förslag skulle vidare vid överlåtelse av försäljningsrätt jämväl kunna bestämmas visst försäljningspris å pilsnerdricka, från vilket avvikelse icke finge ske utan medgivande av systembolaget. Kontrollstyrelsen skulle få rätt att meddela närmare föreskrifter. Nykterhetskommittén. Enligt kommitténs mening har villkor och inskränkningar ifråga om ölförsäljningen föreskrivits på sådant sätt att förhållandena på området icke kan anses tillfredsställande. I sin strävan att sanera ölförsäljningen har kommunerna och länsstyrelserna ingripit med föreskrifter, som i vissa fall måste kännas besvärande för allmänheten och vars nykterhetseffekt kan sättas ifråga. Vad som är föreskrivet i den ena kommunen kan vara förbjudet i den andra. Exempel härpå återfinnes i en i bilaga nr 2 ingående förteckning över de villkor, som den 1/7 1949 var förenade med tillstånd till utminutering av pilsnerdricka (sid. 331). Här kan jämföras villkor nr 2, »Försäljningen får ske endast till inom kommunen boende kända kunder», med nr 4, »Endast till personer boende utom staden». Enligt villkor nr 30 må pilsnerdricka ej avhämtas i större partier än 12 flaskor. I villkoren nr 33 och 34 har motsatt uppfattning kommit till uttryck: ej mindre än 12 flaskor åt gången. Vidare ingår i villkoren nr 9 och 15 föreskriften att pilsnerdricka endast må försäljas i lokal, varest matvaror försäljas, under det att villkor nr 35 innehåller, att pilsnerdricksförsäljning icke får ske i samband med handel med andra varor än svagdricka, läskedrycker och vatten. I förteckningen över de villkor, som vid nämnda tidpunkt gällde utskänkningen (sid. 333), finner man visserligen inte så diametralt motsatta uppfattningar, som de som kommit till uttryck i villkoren beträffande utminuteringen, men där har den lokala bestämmanderätten resulterat i en mångfald varierande föreskrifter angående måltidstvång, kvantitetsbegränsning och tidsbegränsning. Dessa varandra delvis motsägande bestämmelser, som ofta måste verka irriterande på allmänheten, bör till stor del rensas ut. Bestämmelserna torde för normala fall kunna inskränkas till ett fåtal huvudtyper, mellan vilka kommunerna och länsstyrelserna får välja. Enligt nuvarande bestämmelser omfattar kommunala vetorätten icke frågan huruvida utskänkning vid visst utskänkningsställe eller samtliga sådana ställen skall få äga rum endast till person, som å utskänkningsstället intager måltid. Men länsstyrelserna har, i regel på kommunernas förslag, i ett mycket stort antal fall föreskrivit måltidstvång. 192

När frågan om måltidstvånget tages upp till behandling, bör det framhållas att detta fyller helt olika funktioner beroende på om ölet eller maten är det huvudsakliga vid förtäringen. På ölkaféer, där endast öl serveras, och på liknande utskänkningsställen, som visserligen tillhandahåller smörgåsar eller lagad mat men där gästerna huvudsakligen dricker öl, vill man minska ölkonsumtionen genom att införa mattvång. På restauranger och matställen åter, där måltiden är huvudsaken, har mattvånget en underordnad betydelse, då sådana ställen i allmänhet inte tar emot gäster, som endast vill dricka öl. Måltidstvånget kan emellertid här ha den verkan, att det underlättar avvisandet av sådana icke önskvärda gäster. Ett förslag till lösning av problemet om inskränkning av antalet lokalföreskrifter för utskänkningens vidkommande, vilket diskuterats inom kommittén, är att sätta in måltidstvånget som reglerande faktor. I så fall skulle två rättighetstyper fastställas, den ena med måltidstvång och utan kommunal vetorätt, den andra utan måltidstvång men med vetorätt för kommunen. Dessa två klart definierade utskänkningsformer skulle införas i författningstexten och kommunen skulle ha att välja mellan dem. Förslaget innebär i praktiken att kommunen skulle kunna föreskriva måltidstvång med för länsstyrelsen bindande verkan, vilket strider mot principen om länsstyrelsens fria prövningsrätt i ölförsäljningsfrågor, medan å andra sidan den kommunala vetorätten skulle upphävas beträffande rättigheter med måltidstvång. Mot ett dylikt stadgande kan emellertid åtskillig kritik riktas. Kepresentanter för serveringspersonalen 1 har inför kommittén uttalat sitt tvivel på måltidstvångets betydelse ur nykterhetssynpunkt. Bl. a. framfördes följande synpunkter. På en del orter finns det bestämmelser som säger att en person för att få pilsner måste intaga förtäring. Som regel gäller att han måste intaga förtäring för 50—75 öre. Detta medför en fördyring av kafébesöket. Dessa bestämmelser torde inte ha någon betydelse ur nykterhetssynpunkt. För en skötsam betyder det en extra utgift på 50 öre om dagen. För den misskötsamme betyder det ingenting. Han bryr sig inte om denna extra utgift för att få sitt öl. Det har alltså ingen verklig betydelse, men verkar fördyrande för den stora delen av konsumenterna. En begränsning av antalet pilsner kan gärna föreskrivas men man skall inte förknippa kafébesök med tvång att intaga förtäring. Sällan eller aldrig bryr sig väl besökaren, som vill ha bara öl, om att äta upp sin mat. Allmännyttiga kafébolaget i Gävle anser (se bilaga nr 3), att den blivande försäljningslagstiftningen bör innehålla så få restriktiva bestämmelser som möjligt i fråga om kvantiteter, mattvång o. d., då erfarenheten visat att sådana föreskrifter i många fall direkt inbjuder till överträdelser. När det gäller utskänkning av spritdrycker har nykterhetskommittén an1 Konferens med representanter för serveringspersonalen restaurangpersonals förbund) den 27 april 1946.

(från Sveriges hotell- och

193 la

sett måltidstvånget äga ett sådant värde ur nykterhetssynpunkt att det föreslagits skola bibehållas. I fråga om de alkoholsvagare rusdryckerna, vin och starköl, har i princip ej föreslagits måltidstvång men länsstyrelsen skall kunna föreskriva sådant på viss restaurang där missförhållanden yppats, varjämte kontrollstyrelsen getts möjlighet att under vissa förutsättningar föreskriva måltidstvång för viss vinsort gällande alla utskänkningsställen. Att under sådana förhållanden föreslå en anordning genom vilken en stor del av ölutskänkningen redan på förhand skulle knytas vid måltidstvång oberoende av de verkningar denna utskänkning har på nykterhetstillståndet synes icke motiverat. De ogynnsamma verkningarna torde man i stället söka neutralisera i annan ordning, i första hand genom kvantitetsbegränsning. Enligt nykterhetskommittén finns det sålunda bärande skäl mot att låta måltidstvånget omfattas av den kommunala bestämmanderätten. För kommitténs ståndpunkt talar även dess förslag om en lägre alkoholhalt i ölet, förslaget om att starköl skall få serveras utan måltidstvång samt de av Goldberg utförda undersökningarna med maltdrycker som visar att någon skillnad i blodalkoholkurvans förlopp icke kunde konstateras, om 2,6 % öl den ena gången förtärdes på fastande mage och den andra tillsammans med mat (se kap. 5 sid. 85). Måltidstvånget hör alltså liksom hittills vara jämställt med övriga villkor, som länsstyrelsen kan tillgripa, när behov därav prövas föreligga. Vad som nu sagts om måltidstvånget gäller till största delen ölkaftcr och liknande utskänkningsställen, där ölförtäringen är huvudsaken och där alltså ölförtäringens karaktär kan ge anledning att ingripa med restriktioner. Detta hindrar emellertid inte att man även i fråga om en restaurang eller ett matställe kan behöva föreskriva måltidstvång, om stället i fråga visar tendens att bli en förtäckt ölstuga. I ett speciellt fall har nykterhetskommittén i överensstämmelse med vad som nu gäller i författningstexten upptagit en fordran på måltidstvång, nämligen i fråga om turistutskänkning av öl i 29 §. Man vill inte underlätta uppkomsten av ölkaféer på turistorterna. I anslutning till denna paragraf diskuteras måltidstvångets innebörd (sid. 249). Utöver måltidstvång bör länsstyrelsen såsom för närvarande kunna besluta andra inskränkningar — antingen efter kommunens förslag eller på eget initiativ — t. ex. kvantitetsbegränsning eller tidig stängningstid. Vid bestämmandet av restriktioner bör den principen följas, att bestämmelserna skall vara enhetliga under samma förutsättningar och vara påkallade med hänsyn till upprätthållande av ordning och nykterhet. Begränsningar bör sålunda vara motiverade antingen därav att missförhållanden konstaterats föreligga eller därav att sådana kan befaras uppstå, om viss föreskrift ej meddelas. Däremot bör länsstyrelsen ej — vilket förekommit — för ett större område schablonmässigt fastställa ett villkor. Beträffande varje särskild rättighet bör i stället undersökas, huruvida behov ur 194

ordnings- och nykterhetssynpunkt av visst villkor kan anses föreligga. Prövas så vara fallet, bör om möjligt samma villkor användas i likartade situationer. Den av länsstyrelsen på en del håll eftersträvade enhetligheten i tillståndsgivningen kan tillgodoses på detta sätt. I denna mening kan sägas att restriktionerna bör vara individuella och ej generella. Det kan sålunda vara naturligt att olika öppethållningstider tillämpas för olika kaféer i samma stad, om kaféernas karaktär med hänsyn till kundkrets och läge är avvikande, men att grannkommuner med samma struktur har helt skilda bestämmelser för likartad ölförsäljning synes icke motiverat. Den nuvarande bestämmelsen att länsstyrelsen ej må föreskriva, att pilsnerdricka skall inköpas från viss säljare, torde icke längre vara erforderlig och har därför ej upptagits i förslaget. Såsom en sammanfattning av nykterhetskommitténs ståndpunkt till det nu behandlade spörsmålet sådan denna kommer till uttryck i förslaget till ölförsäljningsförordning vill kommittén framhålla, att alla villkor och inskränkningar skall prövas med hänsyn till den för hela förordningen grundläggande principen att försäljningen av öl skall ordnas och handhavas så, att allmänhetens berättigade intressen tillgodoses och att ordning och nykterhet icke äventyras (6 §). Vid meddelande av tillstånd till avhämtningsförsäljning eller utskänkning äger länsstyrelsen föreskriva de villkor beträffande försäljningen, som i varje särskilt fall prövas erforderliga med hänsyn till nämnda princip (20 och 32 §§). Vid meddelande av tillstånd till kringföringsförsäljning fordras »särskilda omständigheter», för att inskränkande villkor skall kunna föreskrivas (14 §). Se härom specialmotiveringen sid. 239. Under detaljhandelns utövande kan villkor föreskrivas endast i händelse av yppade missförhållanden (35 §). Inskränkningar i fråga om tillverkares försäljning kan bl. a. avse begränsning av försäljningsområdet, rekvisitions- och kvittenstvång samt särskilda föreskrifter om avlämning av öl eller beträffande rätten att sälja av annans tillverkning.

Kap. 11. Försäljningstider 1. Nuvarande ordning Beträffande den dagliga försäljningstiden finns bestämmelser i 20 § Pff. Dessa är av följande innehåll. I fråga om all detaljhandel med undantag av trafikutskänkning, utskänkning vid inackordering och tillfällig utskänkning gäller, att försäljningen icke må fortfara efter klockan 10 eftermiddagen. Länsstyrelse äger utsträcka eller inskränka tiden. Utsträckning får äga rum då omständigheterna anses föranleda behov därav; sådan utsträckning är underkastad det kommunala vetot. Inskränkning får ske då särskilda förhållanden gör detta nödvändigt. För utminuteringens vidkommande gäller därutöver, att å sön- eller helgdag utminutering ej får äga rum på landet och i stad får bedrivas endast till klockan 10 förmiddagen. Beträffande utskänkningen gäller den särskilda inskränkningen, att sådan försäljning icke får bedrivas under högmässogudstjänst (se härom nedan under avsnitt 4). Bestämmelserna om försäljningstider kompletteras med vissa föreskrifter om utlämnande m. m. i 21 § Pff. Där stadgas förbud mot allt utlämnande av pilsnerdricka från försäljnings- eller tillverkningsställe under tid då detaljhandel med drycken inte är tillåten. Detta förbud gäller dock icke försändning till restauratör å fartyg, luftfartyg eller järnvägståg. Vidare är det förbjudet för innehavare av utskänkningsställe att där låta pilsnerdricka förtäras på tid då utskänkning ej är medgiven. Med sistnämnda bestämmelse avser man att förhindra att å utskänkningsställe, där gäst äger kvarstanna viss tid efter utskänkningstidens slut, han under denna tid förtär öl, som beställts tidigare. Samma bestämmelse återfinnes i Rff. De i Pff (20 § 1 och 2 mom.) angivna försäljningstiderna avser även tillverkarnas rörliga detaljhandel, kringförings- och rekvisitionsförsäljningen. Det har emellertid i praktiken förekommit att pilsnerdricka försänts på rekvisition även efter försäljningstidens slut, eftersom det då ansetts vara fråga om distribution av en redan försåld vara och förbudet i 21 § Pff endast gäller utlämnande från försäljnings- eller tillverkningsställe men däremot icke från forslingsredskap. 1 Bestämmelsen att utminutering på sön- och helgdagar i stad får bedrivas endast till klockan 10 medför att om exempelvis mjölkbutik med rätt till pilsnerdricksförsäljning jämlikt butikstängningslagen får hållas öppen till l Se Frågor och svar i Tidskrift för nykterhetsnämnderna (TfN) 1938 sid. 130.

klockan 11, butikens pilsnerdricksförsäljning måste upphöra tidigare än försäljningen i övrigt. Tidsbestämmelserna för försäljning reglerar endast de tidpunkter, intill vilka försäljning längst får fortgå. Några begränsningar i fråga om försäljningens början på dagen finns sålunda icke angivna i Pff. Däremot finns sådana föreskrifter i butikstängningslagen och de lokala ordningsstadgorna, varjämte länsstyrelserna i åtskilliga fall fastställt sådana bestämmelser — i regel efter förslag av kommunen — i samband med meddelande av tillstånd till avhämtningsförsäljning eller utskänkning. 1919 års butikstängningslag, som gällde till 1940, var enligt uttryckligt stadgande (15 §) ej tillämplig på försäljning av pilsnerdricka. Nu gällande butikstängningslag av den 21 juli 1948 (nr 608) avser däremot även sådan försäljning, vilket framgår dels därav att någon motsvarighet till det tidigare undantagsstadgandet ej upptagits i nya lagen dels därav att ordet pilsnerdricka uttryckligen namnes i lagens 5 § (öppethållande å sön- eller helgdag). De i 20 § Pff angivna försäljningstiderna begränsas alltså ytterligare genom butikstängningslagen. 1 Se härom nedan under avsnitt 3. De i Pff angivna tiderna för utminutering begränsas icke blott genom butikstängningslagen utan även av föreskrifter i lokala ordningsstadgor och av bestämmelser, som fastställes av länsstyrelsen för varje särskild rättighet i samband med tillståndsgiivningen. Sammanlagt tjugu städer, köpingar och municipalsamhällen har i sina ordningsstadgor intagit särskilda föreskrifter, vilka icke sammanfaller med bestämmelserna i Pff. Lokala avvikelser av detta slag (förekommer alltså i ett mycket litet antal orter. Av dessa har fyra föreskrivit att detaljhandel med pilsnerdricka icke får äga rum före klockan 6, medan två bestämt att sådan handel ej får bedrivas före klockan 8. Bland de fyra kommunerna har två dessutom bestämt att kringforsling och utlämning av pilsnerdricka ej får fortgå längre än till klockan 18. Därjämte förekommer åtskilliga hänvisningar till gällande butikstängningslag. Något större betydelse har de föreskrifter, som fastställts av länsstyrelsen i samband med meddelande av tillstånd till avhämtningsförsäljning av öl.2 Å vardagar är den enligt dessa bestämmelser vanligaste öppningstiden klockan 9 (9 kommuner) och stängningstiden klockan 18 (8 kommuner), men klockan 8 och 10 förekommer även som öppningstid, under det att stängningstiden varierar från klockan 14 till 19. Å dag före sön- eller helgdag skall dock försäljningen mestadels avslutas klockan 13 eller 14 (5 resp. 7 kommuner). 7 städer har helt förbud mot avhämtnings1

Arbetarskyddsstyrelsen, som har att avgöra frågor angående butikstängningslagens tillämplighet å viss försäljning, har den 18 november 1952 på förfrågan från åklagare, huruvida försäljning av pilsnerdricka från lastbil genom kringföring finge äga rum efter den vanliga affärstidens slut, förklarat butikstängningslagen vara tillämplig å sådan försäljning. Skall kringföringsförsäljning äga rum utom den vanliga affärstiden, erfordras särskilt tillstånd från länsstyrelsen enligt 11 § i denna lag. 2 De i det följande lämnade uppgifterna avser förhållandena den 1/7 1949.

försäljning på sön- eller helgdagar; på landet är sådan försäljning förbjuden redan enligt Pff. För närvarande regleras på många håll även tiden för utskänkningrens början genom lokala föreskrifter. I de städer, köpingar och municipalsainhällen, som i sina ordningsstadgor intagit särskilda bestämmelser om försäljningstider för öl, är den vanligast förekommande regeln att utskänkningslokal icke må öppnas före klockan 5 f. m. (9 orter). Sex orter angiver tiden till klockan 6, under det att endast tre orter har klockan 8 som öppningstid. Väsentligt snävare med avseende å tiderna och av större betydelse i praktiken är de bestämmelser, som fastställts av länsstyrelsen i samband med tillstånd till årsutskänkning. 1 Enligt dessa bestämmelser är de vanligast förekommande tiderna för utskänkningens början å vardagar klockan 8 eller 9 (33 respektive 34 kommuner) samt å sön- och helgdagar klockan 8 eller 13 (10 respektive 11 k o m m u n e r ) . I 25 kommuner råder dessutom helt förbud mot utskänkning å sön- och helgdagar. Länsstyrelserna har även i åtskilliga fall fastställt föreskrifter, som innebär, att utskänkningen måste avslutas före den i Pff angivna tiden klockan 22. Enligt dessa föreskrifter skall utskänkningen vanligen avslutas å vardagar klockan 21 (21 kommuner), å söndagar klockan 18 (8 kommuner) samt å vissa orter å dag före sön- och helgdag klockan 14 eller 16 (vardera 10 kommuner). I Stockholms stad samt Stockholms, Uppsala, Göteborgs och Bohus, Västerbottens samt Norrbottens län förekommer enligt länsstyrelsernas uppgifter inga inskränkande föreskrifter av ifrågavarande slag. I Hallands län gäller i åtskilliga kommuner, att föreskrivna tidsbegränsningar bortfaller, där måltidstvång iakttages. Dessa tidsbegränsningar är således icke ovillkorliga och har därför ej medräknats i det föregående. Å några orter har länsstyrelsen fastställt viss tid för utskänkningens början, ehuru den lokala ordningsstadgan för orten medger att utskänkningen börjar vid en tidigare tidpunkt. I Malmö t. ex. medger den lokala ordningsstadgan att utskänkningen börjar redan klockan 5 men länsstyrelsen har på förslag av nykterhetsnämnden fastställt att utskänkningen icke får börja förrän klockan 8. Förr kunde nämligen ölhallarna öppnas långt tidigare och många rättighetsinnehavare begagnade sig också härav, så att vissa ölhallar utskänkte öl redan klockan 5 på morgonen. 2 i De i det följande lämnade uppgifterna avser förhållandena den 1/7 1949. I Trelleborg, där ölutskänkningen tidigare fick börja klockan 6, har länsstyrelsen på länsnykterhetsnämndens begäran föreskrivit förbud mot utskänkning före klockan 8. Länsnykterhetsnämnden ansåg, att ölserveringen före klockan 8 ej motsvarade något legitimt behov. Det vore obestridligt, att serveringen av öl före gängse arbetstid innebure avsevärda vådor u r nykterhetssynpunkt, i det att personer benägna för alkoholmissbruk frestades att på väg till arbetet inleda dagen med ölkonsumtion. Vederbörande källarmästare förklarade sig inte ha m ä r k t att det tidiga ölet varit farligare för folk än det som intages senare på dagen. Han hävdade att det behövdes ölservering klockan 6—8 för alla turister med färjorna från Tyskland och Polen, »som inte är vana vid dylika i den personliga friheten ingripande paragrafer». I Hälsingborg h a r stadsfullmäktige (november 1950) y t t r a t sig över ett förslag 2

Av det föregående framgår att det är ett relativt litet antal kommuner som har särskilda föreskrifter om utskänkningstiden för öl. För det stora flertalet kommuner gäller sålunda endast reglerna i Pff, d. v. s. ingen inskränkning i fråga om utskänkningstidens början samt i normala fall klockan 22 såsom tidpunkt för utskänkningens avslutande. Länsstyrelsens rätt att med stöd av 20 § 3 mom. Pff föreskriva inskränkningar med avseende å försäljningstiden torde endast gälla den detaljhandel, som utövas efter särskilt tillstånd, d. v. s. återförsäljares avhämtningsförsäljning och utskänkningen. Länsstyrelsen har icke ansetts kunna med stöd av nämnda lagrum föreskriva att den pilsnerförsäljning, som utövas av tillverkare utan särskilt tillstånd, skall avslutas vid en tidigare tidpunkt. Sådan föreskrift kan meddelas endast om »oordningar» förekommer eller om tillverkare bedriver sin försäljning så, att »nykterhetstillståndet å orten därigenom menligt påverkas» (27 § 4 mom. Pff). Bestämmelserna angående försäljningstider har i praktiken ansetts gälla endast detaljhandel med pilsnerdricka, sålunda icke partihandel med varan. Varken 20 eller 21 § Pff skulle ha avsende å partihandel. 1 Denna tolkning av bestämmelserna omfattades även av maltdryckskommittén som anförde: »Beträffande partihandeln upptar kommitténs förslag icke några bestämmelser rörande tiden för försäljningens bedrivande. Härutinnan överensstämmer förslaget med gällande försäljningsförordning.»

2. Maltdryckskommittén Maltdryckskommittén föreslog att bestämmelserna rörande försäljningstid vid utminutering skulle »för såväl tillverkarnas som återförsäljarnas vidkommande bringas i överensstämmelse med föreskrifterna i lagen den 30 maj 1919 om begränsning av tiden iför idkande av handel och viss annan rörelse» (då gällande butikstängningslag). Kommittén anförde härutinnan. Åtminstone i de större städerna torde pilsnerdricka tämligen allmänt tillhandahållas i butiker för handel med mejeriprodukter etc. Tiden för utminutering av pilsnerdricka synes därför böra vara densamma, som gäller för öppethållande av dessa butiker. Att föreskriva någon inskränkning av samma tid, så att utminuteringen av pilsnerdricka i nämnda butiker skulle behöva upphöra tidigare än övrig försäljning, skulle enligt kommitténs mening icke vara lämpligt. Det från länsstyrelsen om förbud mot ölservering före klockan 8. Poliskammaren hade inte funnit några oordningar i s a m b a n d med tidig servering av öl. Nykterhetsnämnden fann att ett mindre antal av gästerna på utskänkningsställen med tidig ölservering v a r på väg till arbetsplatsen och att de övriga gästerna troligen tillbringade övervägande delen av sin tid på utskänkningsställena. Nykterhetsnämnden tillstyrkte ett förbud. Beredningsutskottet däremot hänvisade till att tidig ölservering inte medförde oordning och ansåg att det »för personer med nattarbete eller med arbetet förlagt till de tidiga m o r g o n t i m m a r n a torde vara helt i sin ordning att förtära pilsnerdricka på tid före klockan 8». Stadsfullmäktige följde beredningsutskottets linje. i Se TfN 1940 sid. 97. Jfr även motiven till 1945 års ändringar i 20 och 21 §§ Pff (Kungl. prop, nr 16/1945 sid. 18 och 19).

har nämligen visat sig, att ett dylikt förhållande, som för närvarande förekommer på vissa håll, där handel med mejeriprodukter etc. under sön- och helgdag får fortgå till klockan 11 förmiddagen, under det att försäljningen av pilsnerdricka måste upphöra en timme tidigare, varit ägnat att framkalla irritation hos allmänheten. Härtill kommer att övervakandet av att en föreskrift av antytt slag efterleves alltid måste vara förenat med svårigheter. Från den angivna principen gjorde maltdryckskommittén två undantag. Det ena avsåg bryggeriernas utminutering genom kringföring och försändning på rekvisition, som ansågs böra helt förbjudas under sönoch helgdag. Det andra avsåg »försäljning av pilsnerdricka i samband med proviantering av fartyg, vilken enligt sakens natur måste kunna företagas under vilken tid å dygnet som helst». Beträffande den dagliga försäljningstiden vid utskänkning överensstämde maltdryckskommitténs förslag i det stora hela med de nu gällande bestämmelserna med den ändring, som betingades av det kommunala vetots bortfallande, och därav, att de för försäljning av pilsnerdricka grundläggande villkoren skulle innefattas i systembolagets avtal med vederbörande om överlåtelse av försäljningsrätt eller »systembolagets beslut att självt bedriva försäljning av pilsnerdricka från annat försäljningsställe än sådant, där bolaget bedriver försäljning av spritdrycker eller vin». I ett avseende avvek dock förslaget i sak från nu gällande regler, i det att det upptog en bestämd tidpunkt för utskänkningens början, klockan 7 förmiddagen. Maltdryckskommittén yttrade därom följande. Erfarenheten har ådagalagt behovet av en uttrycklig bestämmelse härutinnan. Enligt vad kommittén erfarit har nämligen frånvaron av en dylik bestämmelse i lagstiftningen utnyttjats utav innehavare av utskänkningsställen vid vissa tillfällen, särskilt vid midsommartid, i det att de efter att hava stängt vid föreskriven tid på kvällen ånyo börjat utskänkningen omedelbart efter ldockan 12 på natten. Att tiden för utskänkningens början satts så tidigt som till klockan 7 förmiddagen beror på en önskan att låta föreskriften härom bliva så litet besvärande som möjligt för den lojala handeln. 3. Nykterhetskommittén Vad först angår utminuteringstiderna vill kommittén anföra följande. Såsom förut nämnts är butikstängningslagen redan tillämplig på utminuteringen av öl, såväl den fasta som den rörliga försäljningen. Tiderna för denna försäljning bör enligt nykterhetskommitténs mening i normala fall regleras uteslutande genom butikstängningslagen. Kommittén föreslår därför att man i den nya ölförsäljningsförordningen hänvisar till denna lag (39 § i förslaget). Härigenom undanröjes den i ett par hänseenden förut påpekade bristande överensstämmelsen mellan reglerna i Pff och butikstängningslagen. 1 i Jfr Kungl. prop, nr 96/1939 sid. 254 och 255.

Enligt butikstängningslagen må butik å söckendag hållas öppen för allmänheten från klockan 8 till klockan 19. Butik, där handel idkas huvudsakligen med mejerivaror, ägg, margarin eller bageri- och konditorivaror, får dock öppnas en halvtimme tidigare på morgonen. Å sön- eller helgdag får butik, där handel idkas huvudsakligen med nämnda varor eller med pilsnerdricka, alkoholfria drycker, färsk frukt eller levande blommor, hållas öppen mellan klockan 8 och 10. Dessa bestämmelser är emellertid ej av tvingande natur, utan tiderna för öppethållande kan i viss mån ändras genom beslut av de kommunala myndigheterna. Sålunda må i kommun, där det finnes lämpligt ur allmän synpunkt och prövas kunna ske utan otillbörligt förfång för företag inom kommunen, som driver rörelse i butik, eller för företag, som driver sådan rörelse av visst slag, bestämmas, att den vanliga affärstiden skall inskränkas eller att densamma må, utan att förlängas för vecka räknat, helt eller delvis förläggas å annan tid än förut sagts, å sön- eller helgdag dock ej under högmässogudstjänst. Härom beslutar fullmäktige, och beslutet skall underställas länsstyrelsen, som äger att helt eller delvis fastställa eller ogilla beslutet. Därjämte kan särskilt tillstånd till annan affärstid än den vanliga medgivas av länsstyrelsen, då synnerliga skäl därtill äro. Reglerna i butikstängningslagen avser enligt sin ordalydelse n ä r m a s t den försäljning som sker i butik, den fasta försäljningen. På grund av denna lags bestämmelse, att »yrkesmässig försäljning till allmänheten av viss vara annorstädes än i butik må ske endast å affärstid för handel med dylik vara», är lagen emellertid tillämplig även å den rörliga försäljningen. Bryggeriernas kringförings- och rekvisitionsförsäljning av öl får sålunda endast ske under den i butikstängningslagen medgivna affärstiden för försäljning av öl. Under förutsättning att några kommunala avvikelser ej föreligger innebär detta följande. Finns på orten bröd- eller mjölkaffär med rätt att sälja öl till avhämtning, får den rörliga försäljningen börja klockan 7.30, men eljest först klockan 8. I båda fallen får försäljningen fortgå till klockan 19, även om affärsinnehavarna till följd av överenskommelse skulle stänga tidigare, t. ex. klockan 18. Har kommunen åter gjort avvikelser från den ordinarie affärstiden, återverkar detta även på den rörliga försäljningen. Den rörliga försäljningen är påbörjad, då den första kunden kontaktats, vilket alltså ej får ske före klockan 7.30 respektive 8. Det är ingenting som hindrar att ölbilen startar vid en tidigare tidpunkt från bryggeriet eller nederlaget. Försäljningen är avslutad, när den sista kunden betjänats, vilket alltså i regel måste ske senast klockan 19. Vid detta klockslag behöver emellertid inte körningen vara avslutad, eftersom ölbilen kan ha en längre eller kortare sträcka att köra, innan den kommer tillbaka till bryggeriet eller nederlaget. Här må vidare framhållas att den föreslagna ordningen inte medger någon möjlighet att efter det för försäljningens avslutande bestämda klockslaget försända öl, som rekvirerats före detta klockslag (se n e d a n ) . 201

På sön- och helgdagar är för närvarande all utminutering förbjuden på landet och får i stad bedrivas endast till klockan 10. Från huvudregeln att butikstängningslagen skall reglera försäljningstiden för all utminutering bör enligt kommitténs mening göras det undantaget att rörlig försäljning kringförings- och rekvisitionsförsäljning enligt 12 § i förslaget) icke skall få bedrivas på sön- och helgdagar. Detta överensstämmer med maltdryckskommitténs förslag. Frågor angående butikstängningslagens tillämplighet å viss försäljning avgjordes tidigare av arbetsrådet (numera arbetarskyddsstyrelsen). Enligt uttalande av arbetsrådet är »tillhandahållande av pilsnerdricka i samband med utbärning av måltid till kontor eller dylikt att anse som servering då det äger rum i samband med ordnad restaurang-, kafé- eller konditorirörelse». 1 Försändning på rekvisition av öl i samband med försäljning av matportion enligt 17 § i nykterhetskommitténs förslag faller sålunda icke under butikstängningslagen. Sker åter denna försäljning genom avhämtning, blir lagen tillämplig och ordinarie affärstid måste iakttagas. I enlighet med nuvarande ordning bör undantag från butikstängningslagen gälla i de fall att bestämmelserna i ölförsäljningsförordningen föranleder en strängare reglering (jfr förbudet mot rörlig försäljning på sön- och helgdagar). Länsstyrelsens rätt att vid tillstånds meddelande föreskriva erforderliga villkor för försäljningen (14, 20 och 32 §§) samt att sedermera vid yppade missförhållanden föreskriva inskränkningar i försäljningsrätten (35 §) bör sålunda även kunna avse försäljningstiden. Butikstängningslagen avser endast detaljhandel; partihandeln faller klart utanför och är obunden av alla affärstider. Av formuleringen i 39 § av kommitténs förslag (»Om de tider då öl må utminuteras ») framgår även tydligt att denna paragraf i överensstämmelse med nuvarande uppfattning av 20 § Pff icke har avseende å partihandel. En särskild fråga i detta sammanhang utgör fartygsprovianteringen. Denna måste enligt sakens natur kunna företagas vid behov och oberoende av alla affärstider. Försäljning av öl i samband med fartygsproviantering utgör vanligen partihandel men den kan även vara hänförlig till detaljhandel (se sid. 244). Med hänsyn härtill torde det vara lämpligt att Kungl. Maj :t i den ordning butiksstängningslagen föreskriver medger undantag från lagens regler när det gäller fartygsproviantering. Detta undantag bör ej blott avse skeppshandlares försäljning. Finnes ej skeppshandlare på platsen, bör nämligen bryggeri eller livsmedelshandlare kunna ha möjlighet att leverera till fartyg oberoende av affärstiden på platsen. 2 I detta sammanhang må också anmärkas, att kommittén med hänsyn till det innehåll begreppet försäljning erhållit i 4 § 2 mom. av förslaget (under försäljning inbegripes allt tillhandahållande som sker mot ersättning), anser 1 2

202 Se Nordins k o m m e n t a r till butikstängningslagen sid. 36. Jfr Kungl. prop, nr 96/1939 sid. 250.

sig kunna underlåta att däri upptaga någon motsvarighet till den i 21 § 1 mom. Pff förekommande bestämmelsen, att allt utlämnande av pilsnerdricka från försäljnings- eller tillverkningsställe å tider, då detaljhandel med dylik dryck ej är tillåten, skall vara förbjudet. Sådant utlämnande torde nämligen alltid innebära ett tillhandahållande mot ersättning, såvida ej gåva föreligger (se vidare sid. 228 och 229). Från nämnda bestämmelse i 21 § 1 mom. Pff gäller för närvarande det undantaget, att utlämnande av pilsnerdricka vid försändning till restauratör å fartyg, luftfartyg och järnvägståg får äga rum även å tider, då detaljhandel med pilsnerdricka icke är tillåten. Sådant utlämnande måste enligt sakens natur kunna företagas när som helst. Någon särskild bestämmelse om att dylikt utlämnande är tillåtet erfordras emellertid ej, enär det här är fråga om partihandel. Någon ändring i sak innebär förslaget sålunda ej på denna punkt. Kommittén övergår härefter till att behandla frågan om tiderna.

utskänknings-

Den nuvarande bestämmelsen, som innebär att utskänkningen i normala fall ej får fortgå efter klockan 22, (föreslås oförändrad. I fråga om tiden för utskänkningens början på dagen saknas för närvarande varje bestämmelse. Nykterhetskommittén anser att man bör överväga att införa en sådan bestämmelse. Kommittén kan ansluta sig till vad maltdryckskommittén yttrade i denna fråga och förordar sålunda att utskänkningen i regel ej skall få börja före klockan 7 på morgonen (40 § 1 mom.). Ifrågavarande tidpunkt torde vara lämplig även ur den synpunkten att den •— såsom av det föregående framgår — innebär en medelväg mellan de olika bestämmelser som i detta hänseende för närvarande gäller enligt olika lokala ordningsstadgor. Den föreslagna huvudregeln att utskänkningen ej må börja före klockan 7 eller fortgå efter klockan 22 gäller även den utskänkning av öl som sker i samband med utskänkning av rusdrycker. Om rusdrycker får utskänkas efter klockan 22 bör dock även öl få utskänkas under samma tid. Denna princip gäller redan nu, ehuru Pff saknar uttrycklig föreskrift härom. En sådan har däremot upptagits i förslaget (40 § 2 mom.). Å andra sidan bör utskänkningen av öl få fortgå till klockan 22, även om utskänkningen av rusdrycker enligt särskild föreskrift måste upphöra tidigare, såvida ej begränsningen av utskänkningstiden uttryckligen avser även ölet. (Jämför specialmotiveringen till 22 § a) sid. 246. Har länsstyrelsen medgivit att rusdrycker får förtäras vid familjefest eller annan tillställning i slutet sällskap, som skall hållas å lokal, där endast tillstånd att utskänka öl finnes (se 45 § tredje stycket och motiveringen till denna bestämmelse), bör utskänkningen av öl rimligen få fortgå under den tid som medgivandet gäller. 1 Detta korresponderar med den i Rff, Pff 1 Jämför 52 § 2 mom. k o m m i t t é n s förslag till rusdrycksförsäljningsförordning sid. 252).

(del VI,

och Aff gällande principen, att rätt till utskänkning av starkare drycker inkluderar rätt till utskänkning av svagare drycker. Liksom för närvarande bör det finnas möjlighet att efter prövning i varje särskilt fall ändra de lagstadgade tiderna för utskänkningens början och slut. Länsstyrelsen bör vid behov kunna utsträcka den föreslagna utskänkningstiden, alltså medgiva tidigare tidpunkt för serveringens början eller senare tid för dess avslutande. Medgivande av sistnämnda slag kan länsstyrelsen redan nu lämna. Emellertid torde länsstyrelsen även böra ha möjlighet att bestämma en tidigare tidpunkt för försäljningens början med hänsyn till att det i enstaka fall, särskilt i fråga om järnvägsrestauranger och utskänkningsställen som besökes av personer med nattarbete, otvivelaktigt kan förefinnas ett fullt legitimt behov av att börja utskänkningen redan före klockan 7. I Pff (20 § 3 mom. andra stycket) stadgas rätt för länsstyrelsen att, när särskilda förhållanden gör detta nödvändigt, förordna om inskränkningar med avseende å försäljningstiden. Motsvarighet till denna bestämmelse, som har praktisk betydelse i fråga om utskänkningen, har icke upptagits i förslaget, enär länsstyrelsens allmänna befogenhet att utfärda särskilda föreskrifter beträffande varje utskänkningstillstånd (32 och 35 §§ i förslaget) innefattar rätt att föreskriva inskränkningar i utskänkningstiden. Länsstyrelsen kan sålunda beträffande visst utskänkningsställe föreskriva senare tid för serveringens början eller tidigare tidpunkt för dess avslutande än vad normalt skall gälla. Föreligger behov av ändrad utskänkningstid vid oktrojperiodens början, bör framställning härom göras i ansökan om utskänkningstillstånd. Uppkommer sådant behov under oktrojperioden, får särskild framställning ingivas. Över ansökan angående utsträckning av tiden iför försäljnings avslutande till tid efter klockan 22 skall länsstyrelsen enligt 20 § 3 mom. Pff höra stadsfullmäktige respektive kommunalstämma samt kommunens nykterhetsnämnd. Därvidlag föreligger kommunal vetorätt. Nykterhetskommittén har i kap. 10 närmare utvecklat sin ståndpunkt i fråga om den kommunala vetorätten. Har man såsom kommittén antagit principen, att länsstyrelsen beträffande villkor och inskränkningar av olika slag bör ha en av de kommunala myndigheterna obunden, fri prövningsrätt, torde det icke finnas anledning att bibehålla det kommunala vetot i en så speciell fråga som beträffande utsträckning av tiden för utskänkningens avslutande. Enligt kommitténs mening finns det beträffande ölförsäljningen knappast något skäl att stadga kommunal vetorätt vare sig ifråga om tidpunkten för utskänkningens början eller för dess slut. Kommunens intresse torde få anses tillräckligt tillgodosett genom dess rätt att vid tillståndsgivningen med bindande verkan uttala sig för eller emot varje ansökan eller före varje oktrojperiod bestämma antalet utskänkningsställen i kommunen. Göres redan i 204

ansökan om utskänkningstillstånd framställning om ändring av utskänkningstiden, har kommunen i det sammanhanget möjlighet att framföra sina synpunkter i frågan. Därutöver kan kommunen naturligtvis framföra olika önskemål om villkor eller föreslå inskränkningar under rörelsens utövande men avgörandet bör tillkomma länsstyrelsen. Enligt nykterhetskommitténs mening torde det sålunda vara tillräckligt att polismyndigheten i orten och kommunens nykterhetsnämnd yttrar sig över varje ansökan om utsträckning av tiden för utskänkningens början eller slut. Detta kommer att gälla varje fristående ansökan. Aktualiserar sökanden frågan redan i tillståndsärendet, gäller det ordinarie tillståndsförfarandet. Har länsstyrelsen vid meddelande av tillstånd till utskänkning begränsat utskänkningstiden, skall föreskrift härom intagas i tillståndsbeviset (32 §). Gives sådan föreskrift först sedermera under rörelsens utövande, måste särskilt beslut meddelas (35 §). Samma ordning bör självfallet tillämpas då länsstyrelsen medgivit utsträckning av den ordinarie utskänkningstiden. Bestämmelserna om daglig försäljningstid föreslås, liksom för närvarande är fallet, icke gälla ifråga om trafikutskänkning eller utskänkning vid inackordering och ej heller i fråga om de nya instituten utskänkning i personalmatsal (inklusive militär mäss) eller utskänkning i kollektivhusmatsal. Däremot har tillräcklig anledning inte ansetts föreligga att från bestämmelserna undantaga den tillfälliga utskänkningen, vilken nu icke är underkastad Pff:s bestämmelser om försäljningstider. 4. Förbudet mot utskänkning under högmässogudstjänst Historik och gällande rätt. Enligt 1905 års förordning angående försäljning av vin och öl var utskänkning icke tillåten å sön- eller helgdag, under det allmän gudstjänst hölls i församlingens kyrka. Detta stadgande gällde emellertid ej gästgivare (som utan särskilt tillstånd ägde rätt att till resande utskänka öl i samband med servering av m a t ) , ej heller inackorderingsställen (slutet bord) eller trafikutskänkning (utskänkning å järnvägsstation, järnvägståg eller passagerarfartyg). 1898 års maltdryckskommitté, vars -förslag låg till grund för 1905 års förordning, yttrade i förevarande avseende bl. a. följande. I åtskilliga fall kunna de allmänna tidsbestämmelserna för dryckesförsäljningen ej rätt väl tillämpas. Så vore det givetvis både olämpligt och överflödigt att låta desamma gälla utskänkningsrörelse ombord å passagerarfartyg. Undantag måste likaledes göras för järnvägsrestaurationsrörelse samt den utskänkning, som bedrives av gästgivare och skjutsstationsföreståndare. Den förra är beroende av det sätt, varpå trafiken är anordnad, och de tider, då tågen göra uppehåll för att lämna de resande tillfälle att tillfredsställa sitt behov av mat och dryck; och beträffande den senare kan man ej gärna förmena en vägfarande att, under vilken tid av dygnet han anländer till en gästgivargård 205

eller skjutsstation, därstädes erhålla förfriskningar. Utan någon vidare olägenhet synes dock för sistberörda rörelse kunna påbjudas, att utskänkning ej må pågå under det allmän gudstjänst i församlingens kyrka hålles. Beträffande kommitténs förslag i sistnämnda punkt anmärkte en av de hörda myndigheterna, att »enligt samma förslag skulle åt en resande som å sön- eller helgdag ankomme till skjutsanstalt å landet och där på förhand beställt skjuts sig till mötes för fortsättande av en resa, som kanske ej tålde längre uppskov än som nätt och jämt erfordrades för intagande av en mindre måltid, icke kunna, om ankomsten infölle strax efter den allmänna gudstjänsten i församlingens kyrka börjats, serveras ett glas öl till maten utan att gästgivaren därigenom gjorde sig skyldig till lagbrott. Ett sådant stadgande syntes orimligt.» Chefen iför finansdepartementet jämkade kommittéförslaget i enlighet med den framställda anmärkningen. I 1917 års rusdrycksförsäljningsförordning, som beträffande maltdryckerna endast gällde starköl, infördes den ännu i Pff använda formuleringen: »Under högmässogudstjänst vare all utskänkning förbjuden.» Ur 1911 års nykterhetskommittés motiv må antecknas följande. I fråga om dessa förhållanden hava, alltsedan 1905 års försäljningsförordningar började tillämpas, åtskilliga klagomål framställts. Sålunda föreslogs i en inom andra kammaren av herr Emil Hammarlund väckt motion vid 1908 års riksdag, att utskänkning skulle vara förbjuden allenast under högmässogudstjänst, enär bestämmelsen, att utskänkningsställe skulle hållas stängt under aftonsångsgudstjänst, framkallat allmänt missnöje och icke ägde någon betydelse ur nykterhetssynpunkt. Bevillningsutskottet tillstyrkte förslaget som emellertid på grund av kamrarnas skiljaktiga beslut förföll. De till kommittén avgivna yttrandena över brister i gällande lagstiftning giva jämväl vid handen, att ifrågavarande bestämmelser på flera håll anses onödigt stränga. Sålunda har man till en början anmärkt, att bestämmelsen om stängning under varje gudstjänst vållat ojämnhet och svårigheter i tillämpningen dels med hänsyn till de olika gudstjänsttiderna å olika platser och dels med hänsyn därtill, att det i samma församling kan inträffa, att gudstjänst hålles den ena söndagen på förmiddagen och den andra söndagen på eftermiddagen. Även medförde det svårigheter att inställa utskänkningen, då, såsom å vissa orter sker, passionsgudstjänster anordnas å söckendagar. Vidare hava ett flertal myndigheter påvisat de ölägenheter, som särskilt för resande uppstå därigenom, att till följd av utskänkningsställenas stängning under gudstjänsttid allmänheten å sådan tid ej heller medgives inträde å ifrågavarande lokaler för intagande av måltid. Kommittén har ansett, att den nu gällande bestämmelsen om utskänkningsställets stängning under gudstjänsttid bör kunna utan våda för nykterhetstillståndet i någon mån modifieras. Kommittén har sålunda till en början omformulerat ifrågavarande restriktion, så att den riktar sig direkt mot själva utskänkningen och icke mot utskänkningsställes öppethållande. Härigenom tillgodoses det av åtskilliga bland de hörda myndigheterna framhållna önskemålet, att de som vilja och i många fall äro nödsakade att å offentliga lokaler intaga sina måltider, icke skola vara förhindrade att göra detta under gudstjänsttid. Vidare har kommittén föreslagit, att utskänkningsförbudet skall gälla endast högmässogudstjänst, var206

igenom det överklagade förbudet mot utskänkning under aftonsångsgudstjänst, vilket verkar synnerligen ojämnt, med hänsyn därtill att aftonsångsgudstjänst i många kommuner icke förekommer, skulle för framtiden upphöra. 1917 års pilsnerdricksförsäljningssakkunniga ansåg i fråga om vissa ordningsföreskrifter en närmare anslutning till samma års rusdrycksförsäljningsförordning påkallad och föreslog, att »förbudet mot utskänkning å söneller helgdag, under det gudstjänst hölls i församlingens kyrka, skulle inskränkas att gälla endast högmässogudstjänst. I överensstämmelse härmed erhöll stadgandet den nuvarande lydelsen i Pff. Från förbudet gjordes undantag i fyra hänseenden, dels beträffande gästgivare (som utan särskilt tillstånd fick utskänka pilsnerdricka till resande i samband med servering av m a t ) , dels beträffande inackorderingsställen, dels i fråga om trafikutskänkning dels ock i fråga om utskänkning för bestämt tillfälle. Med utgången av år 1933 upphävdes stadgan om skjuts väsendet, som reglerade gästgiverierna, och i samband därmed upphörde gästgivares rätt att utan tillstånd utskänka pilsner till resande. Kontrollstyrelsen hade i denna utskänkningsfråga uttalat sig bl. a. på följande sätt. Den gästgivare medgivna utskänkningen av alkoholhaltiga maltdrycker hade städse varit knuten till skjutsningsbesvärets fullgörande, ursprungligen såsom en del av detta besvär, senare såsom en mot detsamma svarande förmån. Då persontrafikens uppehållande och omsorgen om den resandes förplägnad icke längre — utom möjligen i vissa särskilda fall och i avsides belägna landsdelar — vore angelägenheter, som påkallade särskilda legala föranstaltningar och ålägganden, utan som tvärtom vore föremål för stark konkurrens, och då gästgiverierna under trycket av denna utveckling starkt minskat i antal och inom stora områden av vårt land helt avskaffats, syntes grunden för gästgiveriernas särställning ifråga om rätten att utskänka pilsnerdricka hava bortfallit. Numera fordras alltså tillstånd till årsutskänkning för servering av öl till resande, varav följer att förbudet mot utskänkning under högmässogudstjänst i detta fall gäller utan inskränkning. Nuvarande bestämmelser är sålunda på denna punkt snävare än de före 1934 gällande. För närvarande finns det ingen möjlighet för en resande att — i det fall som beaktades av 1905 års förordning — under högmässotid erhålla ett glas öl till maten. Enligt 20 § 4 mom. Pff har icke bestämmelserna angående försäljningstider och följaktligen ej heller förbudet mot utskänkning under högmässogudstjänst avseende å inackorderingsutskänkning, trafikutskänkning (vartill räknas även utskänkning på järnvägsrestaurang) eller utskänkning för bestämt tillfälle. På grund härav har det förekommit, att järnvägsstyrelsen sökt och erhållit tillstånd till utskänkning av pilsnerdricka på en järnvägsrestaurang för Aktiebolaget Trafikrestaurangers räkning, ehuru bolaget redan innehade tillstånd till utskänkning av rusdrycker på restaurangen och 207

alltså jämlikt 12 § a) Pff utan ytterligare tillstånd ägde utskänka även pilsnerdricka. Utan detta särskilda tillstånd kunde nämligen pilsnerdricka icke utskänkas till de resande under högmässogudstjänst. 1 Förbudet mot utskänkning av pilsnerdricka under högmässogudstjänst kompletteras eller preciseras i åtskilliga fall genom lokala föreskrifter. I de kommunala ordningsstadgorna förekommer dock sådana föreskrifter endast i undantagsfall. Av landets städer, köpingar och municipalsamhällen har sålunda endast två föreskrivit avvikelser. Dessa innebär att förbudet utvidgas till att avse gudstjänst över huvud taget. Större betydelse har de villkor, som länsstyrelsen fastställer i samband med meddelande av tillstånd till årsutskänkning. 2 I 14 kommuner gäller att utskänkning å sönoch helgdagar ej får äga rum före klockan 12.30 eller klockan 13, då alltså högmässogudstjänsten beräknas vara avslutad. Fem kommuner föreskriver uppehåll i utskänkningen dessa dagar mellan klockan 11 och klockan 13, under det att 25 kommuner har helt förbud mot utskänkning av öl på sönoch helgdagar. I sammanlagt 47 kommuner gäller sålunda särskilda föreskrifter, varigenom utskänkning av öl förbjudes under högmässogudstjänst. Dessutom förekommer, speciellt i Hallands län, att utskänkning å sön- och helgdagar är förbunden med måltidstvång. Maltdryckskommittén upptog i sitt förslag nuvarande bestämmelse i sak oförändrad men med den formulering, som användes i Rff: »Under högmässogudstjänst må ej utskänkning äga rum». Nykterhetskommittén. Frågan om förbud mot utskänkning under högmässogudstjänst torde rent allmänt sett ligga olika till på skilda orter, beroende på hur levande den kyrkliga traditionen är. För förbudets bibehållande talar i första hand känslan för gammal kyrklig tradition. Utskänkning av öl under högmässotid torde verka stötande på vissa håll, särskilt om den sker utan samband med måltid. Om man endast vänder sig mot ölförtäring utan samband med måltid, är det dock icke tillräckligt att under gudstjänsten hålla de s. k. ölkaféerna stängda, eftersom personer begivna på öl på åtskilliga håll i landet kan vända sig till andra näringsställen utan att behöva intaga måltid. De områden, där måltidstvång icke förekommer eller är föreskrivet endast i mycket liten utsträckning, är — såsom av bilaga 2 (sid. 354) framgår -— Stockholms stad, Kalmar län, Malmö stad, Malmöhus läns landsbygd, Skaraborgs läns landsbygd och Västmanlands län. Även för förbudets avskaffande kan emellertid goda skäl åberopas. Först må framhållas att det redan av 1911 års nykterhetskommitté påpekade förhållandet med olika gudstjänsttider på olika platser fortfarande består, då 1 Kungl. Maj:ts res. den 15 december 1939 (Tidskrift för systembolagen 1940 sid. 21—24). 2 De i det följande lämnade uppgifterna avser förhållandena den 1/7 1949.

tiden för högmässan varierar på olika orter. I städerna torde kl. 11 vara den vanligaste tidpunkten för gudstjänstens början men även kl. 10 förekommer. Å en del orter på landsbygden måste högmässan stundom framflyttas till kl. 14 eller senare på eftermiddagen därför att vederbörande präst måst tjänstgöra i annan kyrka tidigare på dagen. Denna variation av högmässotiden medför att förbudet mot ölutskänkning anknytes dels till olika tider skilda söndagar inom samma kommun och dels till olika tider i olika komj muner, vilket kan vara ägnat att försvåra kontrollen. Vidare må påpekas att nuvarande förbud endast gäller högmässogudstjänst — ej aftongudstjänst o. d. — och att det endast avser statskyrkan under det att de frikyrkliga samfunden lämnas helt utanför. Inom dessa torde dock ölutskänkningen under gudstjänsttid icke betraktas såsom mindre olämplig än inom statskyrkan. Det har i diskussionen framhållits att undantag borde göras för resande i och andra, som brukar intaga sina måltider utom hemmet. En möjlighet vore att under högmässotid tillåta den utskänkning, som sker i samband med verklig måltid bestående av lagad mat. Denna lösning kan dock icke generellt förordas. Dels skulle den förut påpekade olägenheten av högmässotidens variation inom samma kommun och mellan olika kommuner kvarstå, dels skulle ett generellt måltidstvång innebära en avvikelse från den av kommittén förordade ordningen, enligt vilken utskänkning av öl i regel bör få äga rum utan måltidstvång. Tidigare har framhållits, att utskänkning å järnvägsstation för närvarande ar en form av trafikutskänkning, beträffande vilken förbudet mot utskänkning under högmässogudstjänst ej gäller. Nykterhetskommitténs förslag upptager icke annan särbestämmelse för utskänkning å järnvägsstation an att sådan utskänkning i överensstämmelse med nuvarande ordning med hansyn till sin karaktär undantagit* från det kommunala vetot I övrigt har tillräckliga skäl icke ansetts föreligga för en undantagsställning för järnvägsrestaurangernas vidkommande. Att införa särskilda bestämmelser för att tillgodose resande och personer, som brukar »äta ute», samt för de andra fall, då möjlighet till utskänkning under högmässogudstjänst skulle kunna anses önskvärd, torde emellertid medföra svårigheter både vid gränsdragningen och i tillämpningen Enligt nykterhetskommitténs mening bör sådana undantagsbestämmelser om möjligt undvikas. Från restauranghåll — kafébolaget Norma i Stockholm — har för nykterhetskommittén framhållits några praktiska synpunkter på förbudet mot utskänkning under högmässogudstjänst. 1 I Stockholm har det yppat sig ett behov av att matserveringar är öppna även mellan klockan 11 och 13 på söndagarna. Norma håller därför öppet denna tid men utan ölservering, 1

Konferens med representanter för allmännyttiga kafébolag den 27 april 1946.

209 14

vilket för med sig »en del krångel» i praktiken. Eftersom öl inte får serveras mellan klockan 11 och 13 får det på grund av bestämmelsen i 21 § 2 mom. Pff (»Då utskänkning ej är medgiven, vare det förbjudet att låta pilsnerdricka å utskänkningsställe förtäras.»), som återfinnes i 40 § 4 mom. i förslaget, inte heller förtäras denna tid. Serveringspersonalen måste se till att det inte finns några halvtömda ölflaskor på borden, när klockan slår 11, och måste alltså plocka bort flaskorna dessförinnan. Norma anser att bestämmelsen om förbud mot utskänkning under högmässogudstjänst är opraktisk och onödig och framhåller att det just under ifrågavarande tid finns »som minst anledning till farhågor för nykterhetstillståndet, eftersom det ytterst sällan förekommer att någon behöver vägras inträde vid denna tid på dygnet». På grund av vad nu anförts föreslår nykterhetskommittén, att förbudet mot utskänkning under högmässogudstjänst icke bibehålles i försäljningsförordningen. Samtidigt bör dock understrykas att det står de kommunerfritt som så önskar att genom föreskrift i vederbörande lokala ordningsstadga meddela sådant förbud. Vidare kan kommunen hemställa hos länsstyrelsen att denna jämlikt 32 § i förslaget fastställer det villkoret i tillståndsresolutionen att utskänkning under högmässogudstjänst ej får ske eller eventuellt endast får ske i samband med måltid. Nykterhetskommitténs förslag innebär sålunda att frågans avgörande överflyttas till de lokala myndigheterna, kommunerna och länsstyrelserna.

Kap. 12. Utskänkning på inackorderingsställen, i personalmatsalar (inklusive militära mässar) och kollektivhusmatsalar I detta kapitel behandlas vissa slag av utskänkning, som genom utskänkningsställets karaktär — lokalens anordning och den begränsade kretsen av matgäster — väsentligt skiljer sig från annan utskänkning. Den förtäring, som äger rum på dessa utskänkningsställen, närmar sig i flera avseenden den förtäring som sker i hemmet och det har därför ansetts motiverat att för dessa fall uppställa enklare regler med avseende å utskänkningsrättighets förvärvande och utövande än vad som gäller för vanliga utskänkningsrättigheter.

1. Inackorderingsutskänkning, Enligt nuvarande ordning får utskänkning av pilsnerdricka utövas utan särskilt tillstånd av den, som i sitt hem emot betalning mottager gäster till bespisning vid slutet bord, dock endast vid måltider till gäster, med vilka avtal om bespisning träffats för en tid av minst en vecka (12 § b) Pff). Samtliga de angivna förutsättningarna för inackorderingsutskänkning måste vara för handen, nämligen hem, gäst, slutet bord, måltid och avtal om bespisning för minst en vecka, för att rätt till sådan utskänkning skall anses föreligga. Brister någon av dessa förutsättningar, får utskänkningen av pilsnerdricka icke ske såsom inackorderingsutskänkning, utan särskilt tillstånd blir erforderligt för utskänkningens bedrivande. Inackorderingsutskänkningen infördes år 1905 i lagstiftningen såsom en särskild form av utskänkningsrätt, efter det att förslag därom framställts av 1898 års maltdryckskommitté. Från början hade det varit avsett, att detta slag av rättighet skulle erhålla en mycket begränsad omfattning. I sitt år 1900 avgivna betänkande åberopade kommittén såsom motiv för sitt förslag i denna del, att det skulle vara orimligt, om den, som i sitt hem mottoge en annan till inackordering, icke skulle äga att utan särskilt tillstånd till sin gäst vid måltiderna lämna öl eller andra maltdrycker, som vid måltiden förtärdes av familjen i övrigt. Kommittén synes således närmast ha haft i tankarna det fall, att inackorderingsgästen intog sina måltider tillsammans med värdfolket. Sedermera har emellertid tillämpningsområdet för inackorderingsutskänkningen i praktiken utvidgats långt utöver vad som från början sålunda varit avsett. 211

Maltdryckskommittén kritiserade denna utveckling och anförde. Den bristande klarheten i förordningens föreskrift om att utskänkningen skall ske i samband med bespisning vid slutet bord har emellertid föranlett, att utskänkningsrätt av ifrågavarande slag ansetts föreligga långt utöver gränserna för det område, som av förenämnda uttalande att döma ursprungligen tillämpats för densamma. Med stöd av ifrågavarande bestämmelse bedrives för närvarande utskänkning av pilsnerdricka utan tillstånd å ett mycket stort antal ma.tserveringsställen av växlande beskaffenhet över hela landet, utan att någon egentlig möjlighet till kontroll föreligger. Av uttalanden, som gjorts av polismyndigheter i de till kommittén avgivna yttrandena, vill det synas, som om antalet dylika utskänkningsställen skulle hava avsevärt ökats under de senaste åren. Enbart för Stockholms stads vidkommande har antalet uppskattats till minst 400, därvid hänsyn icke tagits till sådana fall, för vilka bestämmelsen såsom ovan sagts från början torde hava varit avsedd. Ett stort antal av dessa matserveringsställen hava ansetts till sin verkliga natur vara att jämställa med för allmänheten tillgängliga kaféer, då de i betydande omfattning mottaga tillfälliga gäster. Att denna för vissa undantagsfall avsedda utskänkningsrätt kunnat på angivet sätt utvidgas till att jämväl omfatta fall, för vilka de i övrigt givna bestämmelserna om rätt till utskänkning uppenbarligen äro avsedda, beror givetvis i väsentlig grad på att det ankommer på vederbörande att själv bedöma, huruvida förutsättningarna för en laglig utskänkning av förevarande art föreligga. Visserligen äger länsstyrelse och för en kortare tid även magistrat och kommunalnämnd — att förbjuda fortsättandet av dylik rörelse, där densamma bedrives i större omfattning eller på annat sätt än med bestämmelserna därom avses, men denna n.öjlighet till ingripande har visat sig icke vara tillräcklig för att förhindra en dylik utveckling. Maltdryckskommittén bibehöll inackorderingsutskänkningen i dess vidgade omfattning, men ansåg, att den måste underkastas kontroll i en eller annan form. En sådan kontroll hade kommittén tänkt sig lämpligen kunna utformas såsom en prövning av de i lagstiftningen angivna förutsättningarna för rätt till utskänkning. På grund härav föreslog kommittén anmälningsskyldighet till systembolaget för den som ämnade bedriva utskänkning vid inackordering. Till belysning av hittillsvarande rättspraxis må följande rättsfall anföras. 1. En person i Västerås hade i sin bostad omkring 25 fasta gäster, vilka vid måltidsinackordering för minst en vecka erhöll pilsnerdricka till maten. Gästerna intog sina måltider å olika tider. Anslag om matservering fanns uppsatt. Rådhusrätten fann att matserveringsrörelsen icke var att anse såsom sådan bespisning, varom förmäles i 12 § b) Pff, och fällde till ansvar för olaga utskänkning av pilsnerdricka. Svea hovrätt fastställde i utslag den 4 april 1928 den fällande domen. 1 2. En pensionatsinnehavare i Halmstad åtalades för att han utan vederbörligt tillstånd utskänkt pilsnerdricka. På pensionatet intog ett 30-tal gäster, med vilka avtal träffats för minst en vecka, sina måltider, varjämte personer, som inköpte s. k. måltidskuponger, därstädes intog förtäring. Pensionatsinnehavaren hade jämte sin familj bostad i samma lägenhet, där i TfN 1938 sid. 94.

pensionatet var inrymt. Rådhusrätten ogillade åtalet och Göta hovrätt fann i utslag den 28 juli 1932 ej skäl göra ändring i rådhusrättens utslag. 1 3. En lägenhetsinnehavarinna i Nyköping mottog gäster till bespisning vid slutet bord i två rum av sin bostad. För detta ändamål hade hon anställt fyra tjänsteflickor. Hon hade icke uppsatt någon skylt rörande sin matservering, men när rörelsen börjat, hade hon annonserat i en tidning. Antalet gäster var omkring 35, som alla betalade per månad. Endast ett fåtal förtärde pilsnerdricka. Rådhusrätten fällde lägenhetsinnehavarinnan för olovlig utskänkning av pilsnerdricka. Enär den bedrivna utskänkningen av pilsnerdricka ägt rum i vederbörandes hem vid slutet bord till spisande gäster, med vilka avtal om bespisning träffats att gälla för en tid av en månad, samt den omständigheten att matgästernas antal uppgått ända till 30 å 40 personer icke i och för sig medförde, att bestämmelserna i 12 § b) Pff icke skulle vara tillämpliga, frikändes emellertid lägenhetsinnehavarinnan från ansvar av Svea hovrätt i utslag den 26 juni 1933. 2 Nykterhetskommittén. Såvitt kommittén har sig bekant har den nuvarande tillämpningen av bestämmelserna om inackorderingsutskänkning ej medfört några olägenheter ur ordnings- eller nykterhetssynpunkt. Vidare bör i detta sammanhang erinras om kommitténs förslag att den högsta medgivna alkoholhalten hos ölet skall nedsättas till 2.8 viktprocent. Maltdryckskommittén ville införa ytterligare kontroll över inackorderingsutskänkningen. Ett genomförande av förslaget om anmälningsskyldighet skulle emellertid medföra dels ett visst besvär för innehavare av inackorderingsutskänkning, som för varje oktrojperiod skulle ha att ifylla anmälningsblanketter, och dels ett visst merarbete för den myndighet, som skulle ta emot anmälningarna och utfärda anmälningsbevis. Enligt nykterhetskommitténs mening bör man icke utan mycket starka skäl skärpa förutsättningarna för inackorderingsutskänkningen, som hittills ansetts kunna bedrivas utan den kontroll som tillstånd av eller anmälan till myndighet innebär. Kommittén anser att sådana skäl ej föreligger och vill sålunda förorda att inackorderingsutskänkning får bedrivas såsom nu utan vare sig anmälan eller tillstånd (22 § b) i förslaget). Såsom maltdryckskommittén förordat bör den i försäljningsförordningen intagna beskrivningen på inackorderingsutskänkning jämkas något. Den nuvarande lydelsen »mottager gäster till bespisning» föreslås sålunda ändrad till »bedriver matserveringsrörelse». Med uttrycket »rörelse» förstås att verksamheten drives affärsmässigt för förtjänst och att den har en viss omfattning. Ändringen innebär att bestämmelsen om inackorderingsutskänkning kommer att omfatta ej blott den rena heminackorderingen utan även vissa fall av verklig matserveringsrörelse. Därigenom lagfästes den utveckling, som rättspraxis i viss mån sanktionerat. i TfN 1938 sid. 94. 2 Svensk J u r i s t t i d n i n g 1933, rättsfallen sid. 60.

Nu gällande krav på avtal om bespisning för minst en vecka torde k u n n a slopas. Fordran att rörelsen skall avse bespisning av gäster vid slutet bord medför nämligen — såsom nedan utvecklas — att bespisningen för varje inackorderingsgästs vidkommande i allmänhet måste vara av en icke obetydlig varaktighet. Med hänsyn härtill ansåg maltdryckskommittén det överflödigt att uppställa någon fordran på att de med inackorderingsgästerna träffade avtalen om bespisning skulle avse en viss minsta tidrymd. Ej heller ansågs det lämpligt att uppställa någon dylik fordran för rätt att utskänka pilsnerdricka till gäst vid slutet bord, då efterlevnaden av en föreskrift härom med hänsyn till utskänkningsställets karaktär av hem icke skulle kunna bliva föremål för någon nämnvärd kontroll. Det framhölls också, att innehållet av dessa i allmänhet muntliga avtal icke väl lämpade sig såsom utgångspunkt för en reglering i det ena eller det andra av de nu omnämnda hänseendena, då dylika avtal vanligtvis slötes för obestämd tid, även om betalningen ofta erlades för en på förhand bestämd tidsperiod, t. ex. för månad eller för vecka. Nykterhetskommittén föreslår att ifrågavarande villkor för inackorderingsutskänkning ej upptages i förslaget. Av den förut lämnade redogörelsen torde framgå att förändringen i lagtexten ej medför någon större skillnad i den praktiska tillämpningen. I övrigt torde nuvarande förutsättningar för inackorderingsutskänkning böra oförändrade upptagas i förslaget. Den matserveringsrörelse, i samband med vilken utskänkningen äger rum, skall sålunda bedrivas i vederbör andes hem, och den skall avse bespisning av gäster vid slutet bord. Vad beträffar förstnämnda fordran — att matserveringsrörelsen skall bedrivas i vederbörandes hem — yttrade maltdryckskommittén följande. Denna fordran innebär en begränsning icke blott i lokalt hänseende såtillvida, att rörelsen icke får bedrivas utanför hemmet, utan i viss grad även med avseende å rörelsens omfattning. Rörelsen får nämligen icke vara av den omfattning, att karaktären av ett verkligt hem går förlorad. En dylik omfattning måste rörelsen anses ha, t. ex. om av en lägenhet om fem rum fyra användes uteslutande för rörelsen, medan det femte utgör bostad för rörelsens innehavare. På grund av vad nu anförts måste ifrågavarande fordran enligt sakens natur innebära en begränsning av paragrafens tillämplighetsområde till att i allmänhet avse en i mindre skala bedriven matserveringsrörelse. Någon allmängiltig begränsning med avseende å gästernas antal kan dock icke uppställas, då möjligheterna av att i hemmen mottaga inackorderingsgäster till bespisning givetvis äro mycket olika. Vidkommande härefter det andra kravet — att rörelsen skall avse bespisning av gäster vid slutet bord — innebär den en begränsning med avseende å rörelsens allmänna beskaffenhet. Begreppet slutet bord var en nyhet 1905, som enligt uttalande av dåvarande finansministern hämtats från den danska lagstiftningen. Enligt den nu gällande danska lagen — 1939 års BevEerterlov — är servering vid »sluttet Bord» fri näring; det krävs varken tillstånd eller anmälan (§ 25). 214

Maltdryckskommittén anförde beträffande villkoret bespisning vid slutet bord. För att denna fordran skall vara uppfylld, måste en bestämt markerad kontinuitet i kundkretsens sammansättning förefinnas. Givetvis utesluter icke detta krav, att mindre förändringar förekomma däri, men i stort sett måste kretsen av inackorderingsgäster vara densamma från den ena dagen till den andra. Kretsen skall vara sluten i den mening, att tillfälliga gäster icke mottagas annat än i undantagsfall, t. ex. då de befinna sig i inackorderingsgästs sällskap, eller av annan liknande anledning. Tolkningen av begreppet måltid kan i andra sammanhang vålla svårigheter (se specialmotiveringen till 29 §), men här torde dessa uteslutas genom att bespisningen för varje gäst är av en tämligen avsevärd faktisk varaktighet. Avtal om måltidsinackordering torde nämligen i allmänhet icke avse blott smörgåsar. Om emellertid en av de fasta inackorderingsgästerna, som brukar dricka öl till måltiderna, vid något tillfälle utbyter den ordinarie måltiden mot en eller flera smörgåsar, är det självfallet ingenting som hindrar att öl serveras till dessa. Skulle begreppet måltid bestämmas så, att därmed endast avsåges lagad mat, skulle efterlevnaden av en sådan bestämmelse med hänsyn till inackorderingsutskänkningens obundenhet av varje tillstånds- eller anmälningsförfarande och utskänkningsställets k a r a k t ä r av hem för övrigt bli omöjlig att kontrollera. Även om tillämpningsområdet för inackorderingsutskänkningen bestämmes enligt nykterhetskommitténs förslag, torde likväl åtskilliga matserveringsinnehavare, som nu bedriver utskänkning av pilsnerdricka med förment stöd av gällande bestämmelse om utskänkningsrätt vid inackordering, i fortsättningen icke bli berättigade därtill. De blir alltså hänvisade att söka utskänkningstillstånd i vanlig ordning. Till belysning av de nu föreslagna inackorderingsbestämmelsernas innebörd må några exempel anföras. a) En handlande har några biträden i maten; en arbetarfamilj låter en eller två av mannens arbetskamrater intaga sina måltider hos familjen; en eller två ungkarlar hyr möblerat rum och intager någon eller alla måltider hos värdfolket. I dessa fall är fråga om utskänkning till enstaka, fasta inackorderingsgäster i hemmet (heminackordering), inackorderingsutskänkning i dess ursprungligen avsedda, begränsade omfattning. b) En änka eller f. d. hushållerska har matservering i sitt hem för ett tiotal personer; hon lever på inkomsterna av matserveringen men har ej satt upp skylt, som inbjuder tillfälliga gäster; nya gäster moltages endast genom förmedling av bekanta eller förutvarande gäster. I en bondgård bespisas 15 arbetare från ett flygplatsbygge; arbetet pågår några månader. Även i dessa fall är fråga om utskänkning vid slutet bord i hemmet ehuru i den i praktiken vidgade omfattningen (i samband med matserveringsrörelse). Fallen under a) och b) är inackorderingsutskänkning i förslagets mening. 215

c) En person driver matserveringsrörelse i sitt hem men har för rörelsens skull hyrt en större våning än han annars skulle ha gjort; han har huvudsakligen fasta gäster, men har skylt om matservering, som avser att tillföra rörelsen även tillfälliga gäster. Detta fall har icke godkänts såsom inackorderingsutskänkning och skall icke heller enligt förslaget omfattas av detta begrepp. Här fordras tillstånd till utskänkningen. Tillstånd krävs likaså, om rörelsen icke bedrives i hemmet. Vill innehavare av hotell- eller pensionatrörelse, för vilken fordras tillstånd enligt 1917 års hotell- och pensionatstadga, utskänka öl i sin matservering, krävs sålunda vanligt utskänkningstillstånd. 2. Utskänkning i personalmatsalar a. Personalmatsalar

i

allmänhet

Enligt nuvarande ordning förekommer ej utskänkning i personalmatsal som en särskild form av utskänkning. Bestämmelser därom saknas helt i såväl Pff som maltdryckskommitténs förslag. 1898 års maltdryckskommitté föreslog införande av begreppet utskänkning å fabriksområde, vilket innebar att en arbetsgivare vid fabrik eller annan industriell anläggning skulle kunna få tillstånd att utskänka maltdrycker till där anställda, sysselsatta inom anläggningens område. Förslaget upptogs emellertid ej i propositionen till 1905 års riksdag. För närvarande erfordras tillstånd för att någon skall få utskänka pilsnerdricka i ett lunchrum eller en tjänstemannamäss. Detta framgår bl. a. av ett utslag av Högsta domstolen från år 1928. Målet avsåg en av ASEA i Västerås för företagets tjänstemän anordnad mässrörelse för vilken tillstånd ej sökts. Rådhusrätten friade men Svea hovrätt och Högsta domstolen fällde till ansvar för olaga utskänkning. 1 I juni 1947 utsände Kungl. Maj:t till statsmyndigheterna ett cirkulär, vari dessa anbefalldes att inom sina respektive områden undersöka möjligheterna att åstadkomma ett §nal)barc och enklare förvaltningsförfarande. Bland de förslag, som framkom med anledning av detta cirkulär, fanns även några, som rörde förfarandet vid beviljande av tillstånd till utskänkning av pilsnerdricka. Sålunda föreslog handelskamrarnas nämnd och grossistförbundet, att ärenden om tillstånd för företag att utskänka pilsnerdricka till sin personal i företagets egen matsal skulle förenklas. Om ett företag önskar utskänka pilsnerdricka för sin personal i företagets egen matsal fordras tillstånd härtill av länsstyrelse. Vid ansökan härom skall, därest sökanden är juridisk person, fogas registreringsbevis för denne, vilket icke får vara mer än 6 månader gammalt, åldersbetyg samt konkurs- och myndighetsbevis för den fysiska person som skall stå för utskänkningen samt eventuellt intyg om dennes ordentlighet och lämplighet för uppdraget, varjämte slutligen företaget i Högsta domstolens utslag den 2 oktober 1928 (N.J.A. 1928 ref. 161).

måste lösa instrument över en av trenne personer vidtagen besiktning av lokalen. Tillstånd meddelas för ett eller flera, dock högst tre år, varefter ny fullständig ansökan måste ingivas. På här exemplifierade och angränsande områden borde kunna uppnås såväl avsevärda lättnader för näringslivet som ökad effektivitet inom förvaltningen utan att för den skull vare sig de berättigade intressen föreskrifterna avse att skydda eller rättssäkerheten sättes i fara. Under alla omständigheter synes sådana ändringar i författningar eller praxis böra vidtagas, att givna tillstånd må kunna förnyas utan att nya, fullständiga ansökningshandlingar skola behöva ingivas. Om under tillståndstiden anledning till anmärkning icke förekommit, bör ett givet tillstånd kunna förlängas antingen automatiskt eller ock på anmälan av vederbörande tillståndshavare, att han önskar fortsatt tillstånd. I den danska lagstiftningen förekommer utskänkning i personalmatsal; den behandlas där som en form av utskänkning vid slutet bord. Med »marketenderivirksomhed» förstår man servering i för detta ändamål inrättade lokaler i fabriker, verkstäder, kontor, kaserner, på arbetsplatser och motsvarande ställen till de där anställda (1939 års Bevserterlov § 27). Med hänsyn till den stora betydelse och omfattning, som sådan marketenterirörelse har fått (den innefattar även servering av rusdrycker), är den dock ej längre en fri näring utan kräver tillstånd av polismyndigheten. Nykterhetskommittén. Såsom förut nämnts krävs för närvarande tillstånd för rätt att utskänka öl i personalmatsal. Denna form av utskänkning intager emellertid liksom inackorderingsutskänkningen en särställning därigenom att den endast kan avse slutet bord. Den äger sålunda icke rum till allmänheten utan blott till en genom arbetsförhållandena närmare bestämd krets av personer. Med hänsyn härtill torde en uppmjukning av gällande regler vara motiverad. För inackorderingsutskänkningen skall enligt kommitténs förslag varken fordras tillstånd eller anmälan. Då den krets av personer som äter i en personalmatsal i normala fall är vida större än det antal personer, som kan mottagas i ett hem och bespisas genom inackordering, torde för personalmatsalarnas del en viss kontroll vara erforderlig. Enligt kommitténs mening torde det emellertid inte vara nödvändigt att kräva mera än anmälningsskyldighet såsom förutsättning för rätten att utskänka öl i personalmatsal (23 § 1 mom. i förslaget). Man torde kunna förutsätta att vederbörande institution eller företag har intresse av att övervaka rörelsen så att någon anledning till befogade anmärkningar ej uppkommer. För att tillgodose kraven på ordning och nykterhet bör emellertid länsstyrelsen få rätt att ingripa och förbjuda utskänkningens fortsättande, om rörelsen icke befinnes vara av sådan beskaffenhet som avses i stadgandet om utskänkning i personalmatsal, om innehavaren fälles till ansvar för förseelser mot alkoholförfattningarna eller om oordningar förekommer i samband med rörelsen (se härom nedan). Av nuvarande tillståndsregler följer att det är förbjudet att förtära och förvara medhavda rusdrycker i personalmatsal, där öl eller alkoholfria 217

drycker utskänkes. Dessa förbud gäller även andra tider än när den ordinarie serveringen pågår, exempelvis då ett lunchrum vid en fabrik eller ett affärsföretag användes för festligheter för personalens organisationer. Det torde emellertid icke finnas tillräckliga skäl att förbjuda förtäring av medförda rusdrycker vid sådana tillfällen. För övrigt torde förtäringsförbudet vara mycket svårt att upprätthålla vid fester i dylika slutna sällskap. Med enbart anmälningsplikt för ölutskänkning i personalmatsal torde denna fråga kunna lösas utan olägenheter ur nykterhetssynpunkt (se vidare härom specialmotiveringen till 45 § i förslaget). Vad därefter angår omfattningen av ifrågavarande utskänkningsrättighet vill kommittén framhålla följande. Med personalmatsal bör förstås matsal eller därmed jämförlig lokal, som är avsedd för de anställda vid institution eller företag. Hit räknas lunchrum, tjänstemannamässar och liknande lokaler inom eller i anslutning till fabriker, verkstäder, ämbetsverk, affärsföretag, kontor eller andra fasta arbetsplatser. Det skall i regel vara en stadigvarande, inomhus belägen lokalitet, inredd på ett sätt som är lämpat för matserveringsrörelse. Huruvida mer eller mindre tillfälliga anordningar kan komma i fråga får avgöras från fall till fall. Ett marketenteriföretag vid en större byggnadsplats exempelvis torde få räknas som personalmatsal. 1 Den omständigheten att serveringen sker utomhus bör ej utgöra hinder i det fall att den äger rum i omedelbar anslutning till en stadigvarande lokalitet. Härvid förutsattes naturligtvis, att utomstående ej äger tillträde, ett villkor, som gäller för all matserveringsrörelse av ifrågavarande slag. Detta kommer till uttryck i kravet att serveringen skall ske vid slutet bord till de vid institutionen eller företaget anställda. Såsom tidigare utvecklats innebär villkoret slutet bord, att det skall finnas en bestämt markerad kontinuitet i kundkretsens sammansättning. I förevarande fall bestämmes kundkretsen av arbetsförhållandena, anställningen på viss arbetsplats. Personalmatsalen får endast användas av de vid institutionen eller företaget anställda och deras tillfälliga gäster. Av vad nu sagts framgår att det är synnerligen viktigt att gränsdragningen mellan personalmatsalar och offentlig servering göres så att ej de ordinarie utskänkningsreglerna kringgås. En restriktiv tolkning av begreppet personalmatsal torde böra användas och i tveksamma fall bör innehavaren hänvisas att söka utskänkningstillstånd. Utskänkningen föreslås få ske endast i samband med måltid. I regel torde måltiden — frukost, lunoh eller middag — bestå av lagad mat, men någon fordran h ä r å bör med hänsyn till att utskänkningen äger rum vid slutet bord ej anses erforderlig. Även i det fall att anställda äter endast smörgåsar till lunch, bör sålunda öl kunna utskänkas i samband därmed. 1 Tillstånd till utskänkning av pilsnerdricka i marketenteriföretag vid byggnadsplatser meddelas f. n. med stöd av 13 § eller 14 § d) Pff (jfr TfS 1952 sid. 15).

b. Militära

mässar

Enligt nuvarande ordning gäller förbud mot detaljhandel med pilsnerdricka inom läger, kasernområde eller annat, uteslutande för krigsmaktens behov upplåtet område (3 § 4 mom. Pff). Detta förbud är absolut; det lämnar intet utrymme för undantag eller dispens. Förbudet, som infördes genom 1905 års förordning angående försäljning av vin och öl, ville redan 1917 års pilsnerdricksförsäljningssakkunniga uppmjuka. Dessa föreslog nämligen rätt för länsstyrelsen att meddela tillstånd på framställning av vederbörande befälhavare. Även maltdryckskommittén var inne på liknande tankegångar, då den föreslog, att försäljning inom ifrågavarande områden skulle kunna äga rum efter Kungl. Maj :ts tillstånd. Kommittén var därvid visserligen av den meningen, att sådan försäljning icke i allmänhet borde förekomma men ansåg att det absoluta förbudet borde mildras för att, där så eljest kunde befinnas lämpligt och behövligt, utskänkning av pilsnerdricka skulle kunna medgivas i officers- och underofficersmässar. Då det skulle ankomma på Kungl. Maj:t att dispensera från förbudet ansåg maltdryckskommittén några betänkligheter ur nykterhetssynpunkt av anordningen icke förefinnas. Nykterhetskommittén finner starka skäl tala för en uppmjukning av nu rådande kategoriska förbud. Enligt kommitténs mening finns det ingen anledning att sätta de militära mässarna i en särställning, då man inför en relativt fri utskänkning i andra typer av personalmatsalar. Det förefaller sålunda orimligt att öl icke skulle få utskänkas till maten på en officersmäss. Utskänkningen bör emellertid begränsas till vad man vanligen avser med militär mäss, d. v. s. särskild matsal för fast anställd militär personal (officerare, underofficerare eller underbefäl) och med denna kategori likställda. Utskänkning bör däremot i regel ej få anordnas i lokaler, till vilka även de värnpliktiga äger tillträde, såsom regementets allmänna matsal eller marketenteri. Möjlighet bör dock finnas för länsstyrelsen att för enstaka tillfälle, t. ex. kamratfest, lämna tillstånd till detaljhandel inom militära områden (se 11 § i förslaget). Kommittén förutsätter att den föreslagna begränsningen i fråga om utskänkning av öl på militär mäss iakttages av vederbörande befälhavare, på vilken det skulle ankomma att vaka över att stadgandet i verkligheten finge den avsedda tillämpningen. Har länsstyrelsen utfärdat anmälningsbevis, äger befälhavaren meddela närmare föreskrifter om hur utskänkningen skall ordnas. Det ligger i sakens natur, att han när som helst även kan förbjuda försäljningen; han behöver icke påkalla åtgärder hos länsstyrelsen. Även i de militära mässarna skulle det bli tillåtet för personalen att där medtaga och förtära starkare drycker. Sådan förtäring kan utan tvekan med hänsyn till de särskilda krav som tjänsten ofta ställer vara ett svårare och ömtåligare problem när det gäller militära mässar än övriga personal219

matsalar. Med hänsyn härtill torde det vara lämpligt att Kungl. Maj :t utfärdar centrala tillämpningsföreskrifter angående förtäring av starkare drycker på militära mässar (45 § andra stycket). Löses problemet om de militära mässarna på det sätt, som nykterhetskommittén nu föreslagit, torde några olägenheter ur ordnings- eller nykterhetssynpunkt icke behöva befaras. I övrigt torde förbudet mot detaljhandel med öl inom militära områden böra bibehållas (11 §). c. Anmälnings-

och

prövningsförfarandet

Nykterhetskommittén övergår härefter till frågan om anmälningsförfarandet och prövningen av ärenden angående utskänkning i personalmatsal (inklusive militär m ä s s ) . Vid övervägande av spörsmålet, åt vilket eller vilka organ denna prövning lämpligen bör anförtros, har kommittén stannat för att uppgiften skall ankomma på länsstyrelsen ensam. Att tilldela de lokala polismyndigheterna uppgiften har ansetts icke böra ifrågakomma med hänsyn till angelägenheten av att erhålla en såvitt möjligt likformig tillämpning av bestämmelserna, och länsnykterhetsnämnden synes icke lämplig då denna i det föreslagna rättighetssystemet är ett utredande och förslagsställande men ej beslutande organ. Vid anmälan skall fogas förklaring från institutionens eller företagets ledning respektive vederbörande befälhavare att från deras sida icke göres någon erinran mot den ifrågasatta utskänkningen. Länsstyrelsen har endast att granska anmälan ur formell synpunkt; någon behovsprövning skall sålunda ej förekomma. Finner länsstyrelsen att förutsättningarna för rätt till utskänkning i personalmatsal är uppfyllda, såvitt länsstyrelsen med ledning av anmälan och eljest tillgängliga uppgifter kan bedöma, skall länsstyrelsen utfärda bevis, att anmälan blivit fullgjord. Utvisar anmälan, att rörelsen är av sådan beskaffenhet att den fordrar vanligt utskänkningstillstånd eller finnes eljest särskild anledning antaga att så är fallet, skall länsstyrelsen omedelbart underrätta vederbörande därom. I tveksamma fall bör kompletterande utredning verkställas. Är rörelsen av föreskriven beskaffenhet, bör länsstyrelsen kunna vägra utfärda anmälningsbevis endast för det fall, att innehavaren av rörelsen tidigare förklarats förlustig utskänkningsrätt av ifrågavarande slag på grund av vissa bestämda i förordningen angivna skäl (se nedan). Då en rörelse av ifrågavarande slag kan ändra karaktär och en viss periodisk kontroll från länsstyrelsens sida får anses önskvärd, synes det lämpligt föreskriva, att ny anmälan skall göras för varje oktrojperiod. Anmälan kan lämpligen göras å formulär, som fastställes av Kungl. Maj:t. Anmälan bör ingivas i två exemplar. På det ena exemplaret tecknas förklaringen från institutionens eller företagets ledning respektive vederbörande befälhavare. Detta exemplar bevaras hos länsstyrelsen, under det att det 220

andra exemplaret förses med anmälningsbevis och återställes till matserveringens innehavare. Slutligen må anmärkas att det ur förevarande synpunkt är likgiltigt om vederbörande institution eller företag själv driver matserveringsrörelsen genom föreståndare eller om den arrenderas av särskild entreprenör.

3. Utskänkning i kollektivhusmatsalar Under de senaste årtiondena har i storstäderna uppstått en ny typ av bostadshus, de s. k. kollektivhusen. I dessa hus finns i regel en särskild matsal, som är avsedd endast för hyresgästerna i huset. Härigenom har aktualiserats frågan om enklare regler för förvärvande och utövande av rätt till utskänkning av öl i sådan matsal, vilket för närvarande kräver tillstånd. Denna utskänkning avser liksom inackorderingsutskänkningen och utskänkningen i personalmatsal endast en sluten krets, som i detta fall är bestämd genom bostadsförhållandena. Med hänsyn till de likheter som onekligen föreligger mellan utskänkningen i en kollektivhusmatsal och övriga tidigare behandlade utskänkningsformer av typen slutet bord anser nykterhetskommittén att det finns skäl att likställa utskänkning i kollektivhusmatsal med dessa andra utskänkningsformer och att alltså endast kräva anmälan för sådan utskänkning (23 § 2 mom. i förslaget). Vid bestämmandet av begreppet utskänkning i kollektivhusmatsal torde med kollektivhusmatsal böra förstås matsal, som är inrymd i kollektivhus och avsedd för husets hyresgäster och deras tillfälliga gäster. Utskänkningen bör även i detta fall endast kunna ske vid slutet bord. Äger utomstående tillträde till matsalen, erfordras tillstånd i vanlig ordning. Drives offentlig restaurang i samband med kollektivhusserveringen, får det sålunda icke finnas någon för allmänheten tillgänglig förbindelse mellan restaurangen och kollektivhusmatsalen. Kollektivhusmatsalarna torde varken h a sprit-, vin- eller ölrättigheter. Däremot torde alkoholfria drycker (åtminstone kaffe) stundom serveras. Därav följer enligt nuvarande bestämmelser att hyresgästerna är förbjudna att i sin egen matsal medtaga och förtära starkare drycker, d. v. s. öl och rusdrycker. Mot detta förbud har riktats mycken kritik, då det onekligen innebär ett visst intrång i hyresgästernas privatliv och dessutom är svårt att upprätthålla i praktiken. Då nykterhetskommitténs förslag innebär att vissa former av utskänkning vid slutet bord undantages från de allmänna förtärings- och förvaringsförbuden, torde emellertid en smidig lösning även av ifrågavarande problem kunna erhållas (se vidare specialmotiveringen till 45 §). 221

Genom förslaget om särskilda bestämmelser för utskänkning i kollektivhusmatsal har nykterhetskommittén beaktat de speciella förhållandena i föreliggande fall och några olägenheter ur ordnings- eller nykterhetssynpunkt torde ej behöva befaras. 4. Kontroll Det ligger i sakens natur, att en matserveringsrörelse av de slag, som behandlas i detta kapitel, med tiden kan komma att ändra karaktär, så att den icke längre uppfyller förutsättningarna för utskänkningsrätt. Så är t. ex. fallet om en föregiven inackorderingsutskänkning bedrives i en lokal, som ej är innehavarens hem, eller om bestämmelserna om slutet bord icke iakttages eller om rätten till utskänkning i personalmatsal eller kollektivhusmatsal missbrukas för utskänkning till andra än dem för vilka lokalen är avsedd. I sådana fall har länsstyrelsen för närvarande i fråga om den enda form av utskänkning vid slutet bord som är upptagen i Pff, inackorderingsutskänkningen, möjligheter att stoppa rörelsen. Länsstyrelsen äger nämligen förbjuda utskänkningens fortsättande, därest försäljningen bedrives i större omfattning eller på annat sätt, än som är avsett. Härjämte äger magistrat eller kommunalnämnd rätt att meddela tillfälligt förbud mot försäljningen, vilket skall underställas länsstyrelsens prövning (27 § 3 mom. Pff). En motsvarighet till länsstyrelsens nu omförmälda befogenhet har upptagits även i förslaget (36 § första p u n k t e n ) . Enligt detta lagrum skall länsstyrelsen, om en utskänkningsrörelse av här ifrågavarande slag befinnes icke vara av den i förordningen angivna beskaffenheten, förbjuda utskänkningens fortsättande. Vad däremot angår den åt magistrat och kommunalnämnd för närvarande medgivna rätten att stadga tillfälligt förbud, har denna slopats i vad gäller den tillståndsbundna försäljningen (se specialmotiveringen till 35 §) och har därför icke heller bibehållits i fråga om de ej tillståndsbundna utskänkningsrättigheterna. Har länsstyrelsen enligt 36 § första punkten förbjudit utskänkningens fortsättande, står det vederbörande utskänkningsinnehavare fritt att söka vanligt utskänkningstillstånd. En sådan ansökan får bedömas enligt vanliga regler med hänsyn till omständigheterna i det särskilda fallet. Kommittén har vidare ansett lämpligt att länsstyrelsen erhåller befogenhet att förbjuda fortsättandet av en icke tillståndsbunden utskänkningsrörelse även i vissa fall, då rörelsen som sådan visserligen fyller de uppställda kraven men det är uppenbart att innehavaren är olämplig att bedriva densamma. Så får i regel anses vara förhållandet om rörelsens innehavare fälles till ansvar för olovlig tillverkning av brännvin eller maltdrycker eller för olovlig försäljning av eller olovlig befattning med rusdrycker eller maltdrycker eller om ingripande av länsstyrelsen anses erforderligt för ordningens upprätthållande (36 § andra p u n k t e n ) . I dessa fall bör läns222

styrelsen äga fritt pröva om förbud skall meddelas eller ej. Har länsstyrelsen meddelat förbud enligt andra punkten, torde rörelsens innehavare icke kunna få vanligt utskänkningstillstånd, då han icke uppfyller det allmänna kravet på lämplighet för rörelsens utövande. Enligt nykterhetskommitténs förslag skall länsstyrelse och länsnykterhetsnämnd övervaka ölförsäljningen. Därjämte skall polismyndigheten i orten vaka över att ordning iakttages i samband med ölförsäljning och att försäljningsföreskrifterna efterföljes (se kap. 9 sid. 175). Tillsyn över den utskänkning, som efter anmälan blivit registrerad, torde tämligen lätt kunna åstadkommas. För att icke bli betungande för myndigheterna eller besvärande för rättighetsinnehavarna synes uppsikten i normala fall lämpligen kunna inskränkas till en kontrollundersökning en eller annan gång under oktrojperioden. Tillsynen över den utskänkning, som icke finnes registrerad (inackorderingsutskänkningen), torde av förklarliga skäl i allmänhet få inskränkas till de fall, där särskilda omständigheter riktat uppmärksamheten på utskänkningsstället.

Kap. 13. Specialmotivering beträffande förslag till förordning om försäljning av öl och förslag till ändringar i förordningen angående försäljning av vissa alkoholfria och därmed jämförliga drycker 1. Förslaget till förordning om försäljning av öl Förordningens

rubrik

och

disposition

Pilsnerdricka är för närvarande en gemensam beteckning för de maltdrycker, som hänföres till andra klassen. Denna klass omfattar bl. a. typerna pilsner, lager, mörköl (erlanger), royal och porter. Benämningen pilsnerdricka infördes genom 1907 års förordning angående tillverkning och beskattning av maltdrycker samt användes även i 1917 års rusdrycksförsäljningsförordning såsom gemensam beteckning för de maltdrycker, som sedermera hänfördes till andra klassen. Med »öl» avsågs då en alkoholstarkare maltdryck, motsvarande det nuvarande exportölet, under det att »svagdricka» var beteckningen för den alkoholsvaga maltdrycken. 1917 års pilsnerdricksförsäljningssakkunniga ansåg, att benämningen pilsnerdricka allt för skarpt skulle betona dryckens släktskap med svagdrickat och därigenom försvåra dryckens användande såsom ersättningsmedel för det starkare ölet. På grund härav och då de sakkunniga ansåg en övergång från starkare till svagare drycker önskvärd, föreslog de att benämningen pilsnerdricka skulle utbytas mot »pilsner». 1919 års bevillningsutskott ansåg emellertid lämpligt att för de mellanstarka maltdryckerna begagna den redan hävdvunna beteckningen pilsnerdricka och detta förslag följdes av riksdagen. Enligt nykterhetskommitténs mening bör beteckningen pilsnerdricka icke användas i den nya förordningen. Ordet torde rent språkligt sett icke vara tillfredsställande, då det helt naturligt leder tanken till pilsner, under det att ingen, som icke är insatt i terminologien, tänker på de andra typerna av klass II, lager, erlanger, royal och porter. Pilsnerdricka är vidare ett ord som knappast begagnas utom i författningstext och ämbetsskrivelser. Både i tal och skrift torde eljest vanligen användas ordet öl eller pilsner respektive namnen på de övriga typerna av klass II. Pilsnerdricka är slutligen en onödigt lång och otymplig benämning (jfr nuvarande förordnings n a m n : pilsnerdricksförsäljningsförordningen). Att, som redan 1918 föreslogs, förkorta pilsnerdricka till pilsner är inte 224

lämpligt, då pilsner ju betecknar en speciell typ av klass II. Pilsner contra starköl är heller inte lyckligt, då starkölet likaväl som klass II kan vara av pilsnertyp. Ett annat förslag, som framförts av Svenska bryggareföreningen, är lättöl såsom beteckning för klass II. Lättöl skulle enligt föreningens mening vara en naturlig och lämplig benämning på det normalöl (högst 2.8 viktprocent), som nykterhetskommittén föreslår. Lättöl skulle också vara en bra motsats till starköl. Även termen lättöl kan emellertid kritiseras. Det har sålunda framhållits att detta namn kan ingiva allmänheten en icke önskvärd föreställning om lägre kvalitet och sämre vara, vilket skulle kunna medföra att pilsnerdrickskonsumenterna i viss mån överginge till starkölet. En tredje möjlighet är att införa den gamla benämningen 67. Mot detta förslag skulle kunna invändas att öl åtminstone tidigare varit en sammanfattande beteckning för alla maltdrycker, som inte är att hänföra till svagdricka. öl användes i denna betydelse i 1905 års förordning angående försäljning av vin och öl. öl skulle således — om man inte dit vill hänföra även klass I — vara det naturliga gemensamma namnet på klass II och klass III. Häremot kan emellertid framhållas, att öl numera i det allmänna språkbruket användes såsom beteckning för enbart klass II. Exempel härpå utgör de allmänt förekommande skyltarna: »Mat och öl», »ölservering» etc. samt yrkesbeteckningen »ölutkörare». Sammanställningen öl (klass II) contra starköl (klass III) torde också vara fullt acceptabel. Mot öl såsom beteckning för klass II har invänts från bryggarehåll, att man med öl menade något helt annat än den föreslagna klass II. Med öl avsåge man nämligen bryggeritekniskt en maltdryck vars naturliga alkoholhalt låge mellan 3.0 och 3.5 viktprocent. 1 Enligt kommitténs mening bör emellertid namnfrågan i första hand bedömas ur mera allmänna synpunkter, och det synes då lämpligt att anknyta till en benämning, vilken sedan lång tid tillbaka användes i allmänna handeln och som dessutom är kort och bekväm. Kommittén vill alltså föreslå, att ordet »pilsnerdricka» utbytes mot »öl». Den nya försäljningsförordningen skulle då komma att heta »förordning om försäljning av öl» (ölförsäljningsförordningen). Beträffande förordningens disposition må följande anmärkas. Liksom Pff inledes förslaget med ett kapitel av allmän karaktär, rubricerat »Inledande bestämmelser», där bl. a. vissa grundläggande begrepp definieras. I fråga om behandlingen av försäljningsrättigheterna avviker förslaget något från Pff. Partihandeln har sålunda utbrutits och behandlas i ett särskilt i T e r m e n öl såsom beteckning för klass II användes dock i praktiken av bryggerierna själva. Jfr n a m n e t på Svenska bryggareföreningens och Svenska bryggeriindustriarbetareförbundets år 1949 utgivna brevkurs för ölutkörare »Jag kör öl» samt användningen av ordet öl i reklamen (se t. ex. Svensk bryggeritidskrift 1952 sid. 269 och 270).

225 15

kapitel, 2 kap., där även importen reglerats. Vidare har det stora kapitlet om detaljhandeln, 3 kap., indelats i sex underavdelningar: Allmänna bestämmelser, som innehåller regler av grundläggande natur gemensamma för all detaljhandel, Rätt till kringföringsförsäljning, som reglerar huvudformen av tillverkarnas försäljning m. m., Rätt till avhämtningsförsäljning, som behandlar huvudformen av återförsäljarnas utminutering, Rätt till utskänkning, överförande av försäljningstillstånd å annan och Inskränkningar i försäljningsrätten m. m. De två sistnämnda avdelningarna innehåller ävenledes för all detaljhandel gemensamma bestämmelser ehuru av mera speciell karaktär än de under första avdelningen intagna. Vid utformningen av 3 kap. har det av praktiska skäl ansetts lämpligt att för varje grupp av rättigheter redovisa de bestämmelser som reglerar försäljningen i fråga. 4 kap. innehåller ordningsföreskrifter och gäller all försäljning. Bestämmelserna har sammanförts i tre underavdelningar: Försäljningslokaler, Försäljningstider och Övriga ordningsföreskrifter. I 5 kap., »Särskilda bestämmelser», har intagits en del gemensamma regler, som inte lämpligen ansetts böra ingå i de föregående kapitlen. Här återfinns föreskrifter om kontroll, underrättelser mellan myndigheter, förande av register, besvär, delegationsrätt m. m. Sist kommer ansvarsbestämmelserna i 6 kap. Inledande bestämmelser i 1 kap. av förslaget har i jämförelse med motsvarande kapitel i Pff omdisponerats och delvis omarbetats. De tre första paragraferna i förslaget innehåller definitioner. Därefter har införts en generell förbudsbestämmelse i 4 § för att redan från början tydligt utmärka vad som menas med olovlig försäljning. Detta allmänna stadgande kompletteras av en speciell förbudsbestämmelse i 5 §. Därmed har den olovliga försäljningen avgränsats och förslaget övergår till den legala försäljningen. Reglerna härom inledes med förordningens ändamålsbestämmelse i 6 §. 1 §. Definitionen å öl har förkortats och motsvarar endast första stycket av 1 § Pff (med öl förstås varje maltdryck, som enligt tillverkningsförordningen är att hänföra till andra klassen). Enligt nämnda paragrafs andra stycke skall till pilsnerdricka även hänföras maltdryck av tredje klassen, som från bryggeri utlämnas eller ututlämnats på kärl, stämplat med beteckning för maltdryck av andra klassen. Denna bestämmelse tillkom i samband med starkölsförbudet 1923, och anledningen till bestämmelsen angavs vara att man ville skydda en återförsäljare, som befinner sig i god tro med avseende å maltdryckens klass. I prop, nr 131/1923 yttrade departementschefen bl. a. följande. Brott mot föreskriften om skyldighet att förse det kärl, vari pilsnerdricka utlämnas från bryggeri, med beteckning för den klass, till vilken drycken hör. har belagts med straffansvar för det fall att felaktig etikett åsatts kärl till dryck, beträffande vilken åtgärd avsiktligt vidtagits för att åt drycken giva högre alko226

holhalt än den för vederbörande klass medgivna. Vid sådant förhållande lärer tillräckligt skydd förefinnas mot överskridande av pilsnerdrickats medgivna styrka i drycker, som härröra från bryggeri med tillståndsbevis, utan att jämväl försäljningen —• från bryggeriet eller av annan — av dylik alltför stark dryck belägges med straff. Det lärer icke heller rimligen kunna fordras, att en återförsäljare, vilken från bryggeri mottager dryck å kärl, stämplat exempelvis med beteckningen för maltdryck av andra klassen, skall vara skyldig undersöka, huruvida denna beteckning är riktig och, därest han säljer dryck av alltför stor styrka, därför vara underkastad straffansvar. Det torde därför vara riktigt och utan risk kunna medgivas, att en dryck, som från bryggeri utlämnats å kärl, försett med vederbörlig etikett, sedermera behandlas såsom hörande till den å etiketten angivna klassen. Under motsvarande betingelser kan en maltdryck av andra klassen vara att hänföra till första klassen (1 § Aff) och med anledning därav undantages i 1 § tredje stycket Pff sådan dryck från Pff:s tillämpning. Något bärande skäl att bibehålla de nu berörda presumtionsreglerna synes icke föreligga, då syftet att skydda återförsäljare i god tro torde uppnås dem förutan. Sådan återförsäljare kan nämligen ej straffas för olaga försäljning, då det subjektiva rekvisitet i brottsbegreppet brister, d. v. s. uppsåt saknas. Dessutom följer med nuvarande regler en annan verkan, som väl knappast varit avsedd, nämligen att även återförsäljare i ond tro skyddas. Med anledning av vad nu sagts har någon motsvarighet till andra och tredje styckena av 1 § Pff icke upptagits i förslaget.

2 §.

Paragrafen innehåller i sak oförändrade samma bestämmelser som 2 § andra, tredje och fjärde styckena Pff. Även partihandeln kan indelas i kringföringsförsäljning, rekvisitionsförsäljning och avhämtningsförsäljning. Det har emellertid icke ansetts nödvändigt att införa denna uppdelning i författningstexten. 3 §.

Enligt 5 § 1 mom. Mtf förstås med tillverkare den som idkar tillverkning av maltdrycker för försäljning. Definitionen å tillverkare i förevarande paragraf anknyter till nämnda förordning men inskränker dess tillverkarbegrepp i två hänseenden. För det första skall tillverkningen avse öl och ej uteslutande svagdricka eller starköl. För det andra skall bryggeriet, där tillverkningen äger rum, vara svenskt. Detta står i överensstämmelse med Högsta domstolens utslag den 20 m a r s 1944, enligt vilket med tillverkare i Pff:s mening »avses endast den som, efter därtill förvärvad behörighet, här i riket tillverkar pilsnerdricka». 1 1 N. J. A. 1944 ref. 199. Rättsfallet är utförligt refererat i Tidskrift för systembolagen (TfS) 1945 sid. 108—114.

4 §. 1 mom. Här har såsom förut nämnts ansetts lämpligt att införa en generell förbudsbestämmelse. Det torde nämligen redan i detta kapitel i förordningens början vara värdefullt att kunna klart avgränsa den olovliga försäljningen från den legala försäljningen. Någon motsvarande bestämmelse finns icke i Pff, där det först av ansvarsbestämmelserna (28 §) framgår vad som menas med olovlig försäljning. 2 mom. Pff innehåller icke någon definition å begreppet försäljning; uttrycket får därför i Pff anses ha den innebörd som det har enligt vanligt språkbruk. Maltdryckskommittén föreslog, att en definition på försäljning skulle införas i författningstexten, och avsåg att under försäljning inbegripa allt tillhandahållande, som sker mot ersättning. Kommittén yttrade härom följande. Uppenbart torde vara, att om det avsedda ändamålet med lagstiftningen skall ernås, författningen måste få giltighet jämväl i fråga om sådan försäljning, som sker i mer eller mindre förtäckta former, och över huvud taget i fråga om tillhandahållande, som till sin sakliga innebörd är att jämställa med försäljning. Kommitténs förslag upptager därför i förevarande paragraf en förklaring av det innehåll att — med undantag för vissa särskilt angivna fall under försäljning skall inbegripas allt tillhandahållande, som sker mot ersättning. Av bestämmelsens lydelse torde framgå, att densamma är att tillämpa, oavsett när, var eller under vilka omständigheter i övrigt tillhandahållandet sker samt oavsett huruvida ersättningen utgår särskilt för tillhandahållandet av pilsnerdricka eller densamma därjämte utgör gottgörelse jämväl i annat avseende eller huruvida ersättning lämnas i peningar, varor, tjänstbarheter eller på annat sätt. På grund av lydelsen av den nu föreslagna bestämmelsen blir det i 5 § 1 mom. av gällande försäljningsförordning upptagna stadgandet, att byteshandel med pilsnerdricka skall anses lika med försäljning av sådan vara, överflödigt. Enahanda blir förhållandet med den år 1932 i 2 § femte stycket av förordningen införda föreskriften, att vad i förordningen är stadgat angående utskänkning skall tillämpas jämväl beträffande tillhandahållande av pilsnerdricka i samband med sådan tillställning, som avses i förordningen den 10 juni 1932 angående utsträckt tillämpning av vissa bestämmelser i § 13 ordningsstadgan för rikets städer den 24 mars 1868 m. m. (nattklubbar och dylika sammanslutningar). Enligt nykterhetskommitténs mening är det lämpligt att i författningstexten reglera försäljningsbegreppet på det sätt maltdryckskommittén avsåg. Nykterhetskommittén har därför föreslagit att den angivna definitionen skall intagas i ölförsäljningsförordningen. Samma definition har kommittén infört även i förslaget till ny rusdrycksförsäljningsförordning. I sistnämnda förordning måste ordet »ersättning» tolkas så vidsträckt som maltdryckskommittén gjorde för att man skall kunna inbegripa nuvarande förbud mot att på annat sätt än genom byte använda rusdrycker såsom betalningsmedel (1 kap. 6 § 2 mom. Rff), exempelvis för utfört arbete. Då det inte gärna kan komma ifråga att tolka ersättning annorlunda när det gäller öl än när det gäller rusdrycker, måste ordet ersättning i före228

varande paragraf tolkas såsom avseende förutom pengar och varor även t j änsteprestationer. Utgår man från denna vidsträckta tolkning lär det inte vara någon tvekan om att även nattklubbsfallen täckes. Nattklubbarna är nöjesföretag, som bildats i förtjänstsyfte, och tillhandahållandet av alkoholdrycker sker där mot ersättning i form av medlemsavgift, inträdesavgift eller på annat sätt. 1 Maltdryckskommittén upptog två undantag från huvudregeln i 2 mom. Det första avsåg sådant tillhandahållande, som sker såsom tillfällig försträckning, i dagligt tal kallat lån, »mot utfästelse av mottagaren att senare återbetala lånet med samma kvantitet pilsnerdricka som den mottagna». En uttrycklig bestämmelse härom lär dock icke erfordras, då tillhandahållande av en vara mot återställande av samma slag och myckenhet väl knappast kan sägas ske »mot ersättning». Det andra undantaget avsåg det fall, att öl ingår i kost, som en anställd, t. ex. en dräng eller ett hembiträde, åtnjuter i tjänsten, eller att en anställd på grund av arbetsavtalet är berättigad erhålla öl utan samband med kosthållning, vilket är fallet beträffande bryggeripersonalens friöl. Undantagsstadgandet skulle icke gälla, om särskild ersättning utgick för ölet, således icke om den anställde hade att erlägga betalning därför. Däremot fanns enligt maltdryckskommitténs mening icke något hinder för att anse undantagsstadgandet tillämpligt i det fall att öl enligt anställningsavtalet ingick i fri kost och den anställde var berättigad att erhålla viss ersättning, om eller i den mån han avstod från denna förmån. Då »ersättning» skall tolkas så vidsträckt som ovan sagts, måste tillhandahållande av öl på grund av tjänsteavtal uttryckligen undantagas, om man önskar bibehålla den nuvarande möjligheten härtill. Eftersom det icke torde finnas någon anledning att i skärpande riktning ändra den princip, som för närvarande gäller, upptages i andra stycket av förevarande moment ett undantagsstadgande som i sak innebär detsamma som maltdryckskommitténs förslag. Det lär för närvarande inte vara ovanligt att ett glas öl ingår i den fria lunch, som många företag håller åt sina anställda såsom en löneförmån; därigenom slipper företaget söka tillstånd till utskänkning av öl i den matsal där lunchen serveras. Betydelsen av denna möjlighet skulle troligen komma att minska om det såsom enligt förslaget för rätt att utskänka öl i personalmatsal skulle räcka med en anmälan (23 §, se kap. 12). Avgörande för vilket stadgande i förslaget som skall tillämpas när öl utskänkes i personalmatsal blir den omständigheten huruvida ölet tillhandahålles mot betalning eller ej. Ingår ölet i fri lunch, blir 4 § 2 mom. andra stycket tillämpligt; tillhandahålles ölet mot betalning gäller 23 §. i Angående nuvarande lagstiftning m o t n a t t k l u b b a r n a se TfS 1932 sid 127—132.

5 §. Förevarande paragraf upptar förbud mot försäljning av hembryggt öl. Någon motsvarighet till denna bestämmelse finnes icke i Pff. Försäljning av hembryggd maltdryck har man i den nuvarande lagstiftningen sökt förhindra genom vissa bestämmelser i Mtf. Sålunda stadgas i 2 § 2 mom. nämnda förordning att hembrygd av maltdrycker för eget behov må företagas av envar, som icke idkar försäljning eller tillverkning för försäljning av sådana drycker. I 1923 års tillverkningsförordning fanns även en särskild straffbestämmelse avseende försäljning av hembryggd maltdryck. Maltdryckskommittén ansåg, att all försäljning av hembryggd maltdryck borde regleras i lagstiftningen om försäljning av maltdrycker. I enlighet härmed föreslog kommittén bl. a., att Pff skulle innehålla förbud mot försäljning av hembryggd maltdryck av andra klassen. Maltdryckskommitténs förslag till pilsnerdricksförsäljningsförordning upptogs emellertid icke till behandling av statsmakterna. I samband med antagandet av 1939 års tillverkningsförordning löstes frågan i stället så, att förutvarande förbud för tillverkare och försäljare att företaga hembrygd bibehölls i denna förordning (2 § 2 mom.). Den särskilda straffbestämmelsen avseende försäljning av hembryggd maltdryck bibehölls däremot icke. På grund härav är innebörden och räckvidden av de ansvarsbestämmelser, som kan komma ifråga, delvis oklar. Enligt nykterhetskommitténs mening är gällande ordning otillfredsställande. Försäljningen av hembryggt öl bör vara förbjuden, medan framställningen av sådant öl torde kunna lämnas fri för alla utom tillverkarna av maltdrycker. I enlighet härmed föreslår kommittén att i ölförsäljningsförordningen intages förbud mot försäljning av hembryggt öl. Den som bryter mot förbudet faller under ansvarsbestämmelserna i denna förordning. Nykterhetskommittén föreslår i andra sammanhang även förbud mot försäljning av hembryggt svagdricka respektive starköl. Förbudet att företaga hembrygd av maltdrycker synes däremot erforderligt endast beträffande tillverkarna (jfr kap. 14 sid. 290).

6 §. Rff innehåller ett uttryckligt stadgande att all försäljning av rusdrycker skall ordnas och handhavas så att därav uppkommer så ringa skada som möjligt. Detta stadgande har otvivelaktigt varit av stor betydelse ur nykterhetssynpunkt. Enligt kommitténs mening bör även i fråga om de mellanstarka maltdryckerna försäljningens allmänna nykterhetspolitiska målsättning komma till direkt uttryck i författningstexten. Kommittén har därför i denna paragraf intagit en föreskrift att all försäljning av öl skall ordnas och handhavas så, att ordning och nykterhet icke äventyras. Stadgandet ger uttryck åt den grundläggande princip, som myndigheter 230

och försäljare har att följa vid förordningens tillämpning. Därvid får självfallet också beaktas att allmänhetens berättigade intressen icke eftersattes (Jfr kap. 10 sid. 195). 7 §. 1 mom. Enligt nu gällande bestämmelser är i första hand tillverkare berättigad att idka partihandel, varmed förstås försäljning till återförsäljare i och för deras rörelse samt försäljning för export. Tillstånd för tillverkare erfordras endast i det fall att partihandeln skall bedrivas på landet från särskilt inrättat upplag (jfr 17 § 1 mom. Pff). I övriga fall är tillverkarnas partihandel fri. Enligt nykterhetskommitténs mening bör tillverkarna bibehållas vid sin nuvarande rätt till partihandel. Kommittén föreslår emellertid en viss lättnad i fråga om partiförsäljningen på landet för det speciella fall att en tillverkare ämnar inrätta ett nederlag i avsikt att därifrån sälja endast i parti. För att möjliggöra en kontroll av försäljningen från sådant nederlag —• såväl i stad som på landet — torde det nämligen vara tillräckligt att stadga en anmälningsskyldighet. Har tillverkaren däremot fått tillstånd till detaljhandelsnederlag, äger han utan särskild anmälan bedriva även partihandel från nederlaget. Motsvarande anordning torde icke erfordras beträffande den partihandel, som sker från tillverkningsstället. Man kan nämligen förutsätta att nästan samtliga bryggerier kommer att erhålla tillstånd till detaljhandel från tillverkningsstället. Det torde därför ställa sig tämligen lätt att hålla kontroll över det fåtal bryggerier, som inte erhållit sådant tillstånd eller som på grund av missförhållanden fått tillståndet indraget och därför endast kan bedriva partihandel. Berättigad till partihandel är vidare enligt gällande bestämmelser den, som av länsstyrelse erhållit tillstånd till sådan handel. Dylikt tillstånd får enligt 6 § 1 mom. Pff endast meddelas den, som erhållit tillstånd att till avhämtning försälja pilsnerdricka (särskilt partihandelstillstånd för återförsäljare). Med rätt till partihandel följer enligt 9 § 1 mom. rätt att försända pilsnerdricka på rekvisition från försäljningsstället, varmed torde förstås det ställe, där avhämtningsförsäljningen utövas. Maltdryckskommittén kritiserade denna ordning och yttrade bl. a. följande. Sammankopplingen av den särskilda partihandelsrätten med vissa former av detaljhandel medför, att denna försäljningsform kan av tillverkare utnyttjas för att tillgodose det behov av försäljningsställen utanför tillverkningsorten, som lagstiftningen avsett att täcka genom bestämmelserna om upplag. En del av de nuvarande innehavarna av partihandelsrätt torde också i verkligheten endast vara ombud för tillverkare. Då vad städerna beträffar tillverkare är berättigad att kringföringsvis försälja pilsnerdricka, kan partihandlaren såsom ombud för tillverkare jämväl bedriva försäljning i denna form. 231

Den särskilda partihandelsrätten har alltså i sin praktiska utformning erhdlit ett väsentligt annat innehåll, än vad den i 2 § av gällande försäljningsfönrdning lämnade definitionen av begreppet partihandel giver vid handen. Upienbart torde vara, att en partihandel, så intimt sammankopplad med vissa forner av detaljhandel, som den särskilda partihandelsrälten för närvarande är, miste bereda avsevärda svårigheter vid ett försök att efter enhetliga grunder på ett ändamålsenligt sätt ordna försäljningen av pilsnerdricka. Denna sammankoppling bör därför upphöra och anordnandet av särskilda försäljningsställen för bryggerierna bör alltid föregås av prövning i den ordning, som har föreslagits rörande inrättande av nederlag. Om alltså den särskilda rätten till partihandel skall bibehållas, måste (ensamma enligt kommitténs mening i lagstiftningen regleras fullt fristående tån detaljhandeln. Det finnes emellertid anledning ifrågasätta, huruvida denna rätighet över huvud taget bör bibehållas. Möjligheten att förvärva partihandelsrätt har hittills utnyttjats i tämligen obetydlig utsträckning. Det sista uttalandet äger fortfarande giltighet. Enligt upplysningar införskaffade från länsstyrelserna uppgick sålunda den 1 juli 1949 antdet i hela riket meddelade tillstånd till partihandel till endast 55, därav 25 i städerna och 30 på landsbygden. Sådana tillstånd saknades helt i 11 än. Då en del av dessa tillstånd torde innehavas av personer, som blott är att anse såsom ombud för tillverkare (särskilt porterbryggeriet D. Carmgie & Co i Göteborg), utvisar de anförda siffrorna, att behovet av denna ättighetstyp är ganska begränsat. Maltdryckskommittén ansåg, att verkligt behov av särskild partihanddsrätt förefanns endast beträffande försäljningen till restauratör å patsagerarfartyg samt föreslog, att partihandeln för återförsäljare i övrigt skille förbjudas. Förslaget lämnades utan erinran av den närmast berörda paren, Svenska bryggareföreningen. Porterbryggeriet i Göteborg framhöll därenot att förslaget för bolagets vidkommande skulle medföra stora svårigheer, »då distributionen av porter omfattar hela landet och i stor utsträcknng sker genom återförsäljare». Enligt dittills tillämpat förfarande hade örsäljning av bolagets varor på främmande ort skett: a) genom förmedling av därstädes befintligt skattepliktigt brygger, b) genom fria nederlag för kringföringsförsäljning i städerna, c) genom återförsäljare med egna avhämtningsrättigheter enligt 8 § >ff, kompletterade med särskilda partihandelstillstånd enligt 6 § Pff för att leveranser skulle kunna ske till restauranger och kaféer. Enligt maltdryckskommitténs förslag skulle försäljningen under b) tch c) upphöra. Med anledning därav framhöll porterbryggeriet, att det v>re tydligt, att genom en dylik lagändring ej blott svårigheter för återförsiljning skulle kunna uppstå på orter, där bryggeri ej vore beläget, uan porterbolaget skulle även på ett ensidigt sätt göras beroende av de skatepliktiga bryggerierna, vars intresse för återförsäljning av Carnegie po ter ofta vore starkt begränsat på grund av det intrång på den egna omsitt232

ningen av andra maltdrycker av klass II, som försäljning av porter gjorde eller förmenades göra. Om den särskilda partihandelsrätten slopades, skulle porterbryggeriet likväl kunna bedriva sin försäljning a) genom andra bryggerier, b) genom partihandelsnederlag efter anmälan till länsstyrelsen (7 § 1 mom. i förslaget) och c) genom detaljhandelsnederlag efter tillstånd av länsstyrelsen (12 §). Så länge porter tillverkas endast av porterbryggeriet i Göteborg, bör enligt nykterhetskommitténs mening tillstånd till detaljhandelsnederlag meddelas bryggeriet om ej särskilda skäl talar däremot. Under sådana förhållanden torde en särskild partihandelsrättighet knappast få någon betydelse för distributionen av porter. Beträffande den särskilda partihandelsrätten för återförsäljare kan nykterhetskommittén sålunda i stort sett ansluta sig till vad maltdryckskommittén anförde. Nykterhetskommittén förmenar alltså, att återförsäljare inte bör kunna erhålla tillstånd till partihandel. Även enligt kommitténs mening torde dock ett praktiskt behov av en särskild partihandelsrätt för återförsäljare finnas i fråga om provianteringen av fartyg. För skeppshandlarnas del bör sålunda göras undantag från den nyss angivna regeln. Härom hänvisas till 21 § i förslaget. För närvarande kan utländskt öl som importeras säljas i parti efter särskilt partihandelstillstånd enligt 6 § 1 mom. Pff. En konsekvens av den nyss angivna uppfattningen synes bli att denna möjlighet försvinner. Ehuru frågan knappast torde vara av någon större praktisk betydelse, så vill emellertid kommittén hålla en sådan möjlighet öppen och föreslår därför, att fri partihandelsrätt skall tillkomma även det i 8 § rusdrycksförsäljningsförordningen omnämnda partihandelsbolaget, d. v. s. Aktiebolaget Vin& spritcentralen. 2 mom. För närvarande finns inga bestämmelser angående import av utländskt öl. Med hänsyn till de kontrollbestämmelser kommittén i detta moment föreslår synes det emellertid lämpligt att sådant öl i likhet med utländskt starköl får importeras endast av AB Vin- & spritcentralen. Utländska maltdrycker som skall säljas här i landet bör i de svenska tillverkarnas och allmänhetens intresse vara underkastade samma grundläggande bestämmelser angående klassificering och identifiering, som gäller för de svenska maltdryckerna. Nykterhetskommittén föreslår därför att bestämmelserna i 3 och 27 §§ förordningen om tillverkning och beskattning av maltdrycker i tillämpliga delar skall gälla även importerat utländskt öl. 3 § behandlar maltdryckernas klassindelning samt 27 § märkning av etikett och flaska. Det torde därvid vara tillräckligt att flaskan eller kärlet tydligt utvisar namnet på det utländska bryggeri, där tillverkningen skett, samt sifferbeteckning för den klass, till vilken maltdrycken i Sverige är hänförlig. På grund av de praktiska svårigheterna att m ä r k a flaskorna på sätt 27 § föreskriver, torde stämpling å kork, propp eller annan förslutning icke böra 233

krävas i dessa fall. Sistnämnda paragraf stadgar vidare att kontrollstyrelsen äger meddela närmare föreskrifter om det sätt, på vilket uppgifterna skall anbringas. Även bestämmelsen att etikett icke må innehålla benämning, som är ägnad att giva maltdrycken sken av att vara av annan klass än den, till vilken den är hänförlig, gäller beträffande allt utländskt öl. Det bör enligt kommitténs mening åligga i första hand importören, Vin- & spritcentralen, att tillse att importerat utländskt öl före leveransen till svenska återförsäljare är märkt i överensstämmelse med maltdryckstillverkningsförordningens och kontrollstyrelsens föreskrifter. Ett stadgande, som reglerar nu behandlade fråga, har beträffande ölet införts i förevarande moment. Motsvarande bestämmelse i fråga om starköl (klass III) har införts i förslaget till rusdrycksförsäljningsförordning. 3 mom. Yppas missförhållanden i samband med detaljhandel äger länsstyrelsen enligt 35 § i förslaget tillhålla försäljaren att vidtaga rättelse, föreskriva inskränkningar i försäljningsrätten, förbjuda försäljningens fortsättande under viss tid eller tills vidare eller ock återkalla tillståndet. Dessa möjligheter att ingripa mot en illojal försäljare bör även gälla partihandlare, och därför har i detta moment intagits en hänvisning till 35 §, som eljest på grund av sin placering i kapitlet om rätt till detaljhandel och efter ordalagen endast avser detaljhandel. 8 §.

Enligt det rättighetssystem som nykterhetskommittén föreslår fordras i regel tillstånd av länsstyrelsen för rätt att utöva detaljhandel med öl. I två fall föreslås allenast anmälningsskyldighet, nämligen för utskänkning i personalmatsal, vartill även hänföres militär mäss, och för utskänkning i kollektivhusmatsal (23 §). Enligt förslaget skall liksom för närvarande varken tillstånd eller anmälan fordras för utskänkning på vin- och spritrestauranger samt inackorderingsställen (22 §). Däremot har icke i förslaget upptagits systembolags nuvarande rätt att utan särskilt tillstånd försälja pilsnerdricka till avhämtning (7 § b Pff). Denna rätt, som utnyttjats mycket sparsamt, torde icke vara av någon nämnvärd praktisk betydelse. Det föreslagna riksbolaget för utminutering av rusdrycker skall självfallet kunna söka och erhålla tillstånd till utminutering av öl, om så önskas. 9 §. 1 mom. Här upptages bestämmelser om de allmänna kvalifikationerna för tillstånd till detaljhandel med öl. Behörighetsreglerna överensstämmer med 3 § 1 och 2 mom. Pff. Av den föreslagna paragrafens andra moment framgår att juridiska personer — i motsats till vad nu gäller — skall kunna få tillstånd till detaljhandel. Behörighetsreglerna avses skola i tillämpliga delar gälla även juridiska personer. Den omständigheten att en styrelseledamot i ett bolag personligen är obehörig enligt denna paragraf behöver 234

i och för sig inte ha den verkan att bolaget ej kan få tillstånd. Så blir fallet endast om bolaget på grund av denna omständighet kan anses olämpligt. De i Pff uppställda kraven att den blivande tillståndsinnehavaren skall ha gjort sig känd för ordentlighet och prövas i övrigt vara lämplig för uppdraget har oförändrade införts i förslaget. Länsnykterhetsnämnden äger självfallet såväl som de lokala remissinstanserna och länsstyrelsen ingå på prövning av sökandens personliga lämplighet. Det åligger sökande att styrka sin behörighet, där den icke är för länsstyrelsen känd (13 § 1 mom. och 18 § 1 mom.). Då fråga är om förnyelse av tillstånd, torde sökandens behörighet i regel vara känd av länsstyrelsen. Konkurs- och myndighetsbevis torde i allmänhet icke behöva ingivas av den som tidigare gjort rörelseanmälan till det hos länsstyrelsen förda handelsregistret. Sin lämplighet 1 kan sökanden visa genom intyg utfärdat av stadsfiskal, landsfiskal, ordförande i stads- eller kommunalfullmäktige eller annan myndighetsperson. Där möjlighet föreligger till val mellan flera sökande, bör företräde lämnas den, som finnes erbjuda största trygghet för att försäljningen kommer att handhavas i enlighet med föreskriften i 6 §. Det nuvarande hindret för svagdricksbryggare att erhålla tillstånd till försäljning av pilsnerdricka (3 § 2 mom. Pff) föreslås undanröjt. Se kap. 8 (sid. 134 ff). Det förhållandet, att någon är tillverkare av öl eller svagdricka eller är bryggeri- eller nederlagsföreståndare, diskvalificerar enligt förslaget icke för erhållande av försäljningstillstånd, och omvänt är ej heller den som fått sådant tillstånd av denna anledning förhindrad att vara tillverkare eller bryggeri- eller nederlagsföreståndare. Om behörighetskraven icke är uppfyllda, då ansökan om tillstånd prövas, skall ansökningen givetvis avslås. Uppkommer under tillståndstiden en sådan situation som avses i a) eller b ) , blir bestämmelserna i 33—35 §§ tillämpliga. 2 mom. Enligt nuvarande ordning kan tillstånd till detaljhandel med pilsnerdricka icke meddelas juridisk utan endast fysisk person. Detta har visserligen icke uttryckligen sagts i Pff men anses framgå av ordalydelsen i dess 3 §, där det bl. a. stadgas att sökanden skall personligen vara känd för ordentlighet och att han ej får vara omyndig. Tolkningen bestyrkes av Kungl. Maj :ts resolution den 22 februari 1924, varav framgår att innehavare av utskänkningsrättighet enligt 13 § Pff måste vara fysisk person; tillstånd kan icke lämnas till bolag. 2 Enligt Mtf kan juridisk person dock vara tillverkare och i denna egenskap även bedriva utminutering. Nykterhetskommittén har icke ansett det motiverat att utestänga juridiska personer från de utminuteringsrättigheter, som må utövas av återförsäljare, eller från rätten att utöva utskänkning. Vill juridisk person be1 Angående sökandens lämplighet se bl. a. fyra olika rättsfall i TfS 1938 sid. 117—119. 2 Se TfS 1928 nr 2 sid. 13.

driva ölförsäljning, måste emellertid för rörelsen ha utsetts en jämlikt förevarande paragraf behörig föreståndare. Att en särskild föreståndare bör finnas torde icke behöva närmare motiveras. Det synes praktiskt att en vikarie för föreståndaren kan godkännas redan i samband med tillståndets beviljande. Avbrott i rörelsen, som annars eventuellt skulle ha uppstått i avvaktan på godkännande av en ersättare för föreståndaren, kan på detta sätt undvikas. 10 §. Bestämmelserna i denna paragraf har behandlats i kap. 9 ovan (sid. 170). 11 §. 3 § 4 mom. Pff innehåller förbud mot meddelande av tillstånd till detaljhandel med pilsnerdricka inom läger, kasernområde eller annat uteslutande för krigsmaktens behov upplåtet område. Nykterhetskommittén finner skäl tala för en uppmjukning av detta kategoriska förbud. Sålunda har kommittén i 23 § upptagit särskilda regler för utskänkning av öl bl. a. i vissa militära mässar (se vidare kap. 12 sid. 219.) Härigenom öppnas även en möjlighet för utskänkning av öl till civila tjänstemän och arbetare sysselsatta inom militärt område, 1 i den mån utskänkningen är att hänföra till utskänkning enligt 23 §. Vidare föreslår kommittén att länsstyrelse för enstaka tillfälle skall kunna meddela tillstånd till detaljhandel inom militärt område, då särskilda skäl föreligger. Här avses bl. a. sådana tillfällen som »Regementets dag», kamratfester och liknande, då förutvarande personal och andra inbjudna i stor utsträckning brukar närvara. I dylika fall har på vissa håll redan under gällande ordning tillstånd givits. 12 §. 1 mom. Att även andra än tillverkare på grund av särskilda skäl bör kunna få tillstånd till kringföringsförsäljning har kommittén utvecklat i kap. 8 (sid. 130). Den rätt till försäljning från ett visst bryggeri, som för närvarande utan särskilt tillstånd tillkommer tillverkare, omfattar endast sådant pilsnerdricka, som tillverkats vid det bryggeriet. För försäljning av pilsnerdricka, som tillverkats vid annat bryggeri, erfordras enligt 11 § Pff särskilt tillstånd av länsstyrelsen. Sådant tillstånd kan enligt paragrafens ordalydelse endast meddelas för försäljning till avhämtning och genom kringföring men har även ansetts innefatta medgivande att efter rekvisition försända av annan tillverkat pilsnerdricka. Enligt uttalande av kontrollsty1 Enligt Kungl. Maj:ts res. den 13 juli 1945 förklarades en ansökan om tillstånd att utskänka pilsnerdricka vid en marketenterirörelse för anläggningsarbetare inom ett flygförvaltningen tillhörigt, av vederbörande länsstyrelse fridlyst område i«k« lagligen kunna bifallas. (TfS 1945 sid. 266.)

relsen fordras tillstånd jämlikt 11 § för all försäljning av pilsnerdricka, som tillverkats vid annat tillverkningsställe än det från vilket försäljningen skall bedrivas (sålunda även i det fall att båda tillverkningsställena innehaves av samme tillverkare). Bestämmelsen i 11 § Pff tillkom genom 1905 års förordning angående försäljning av vin och öl och angavs enligt motiven vara avsedd dels för det fall, att tillverkare »genom oförskylld olyckshändelse» blivit urståndsatt att under viss tid tillgodose sina kunders efterfrågan av pilsnerdricka, dels för det fall då fråga vore om saluförande av vissa specialtillverkningar, såsom porter, vilka av tekniska eller andra skäl icke lämpligen kunde framställas vid vilket bryggeri som helst. Maltdryckskommittén ansåg, att bestämmelsen var oklar till sin innebörd och lämnade utrymme för olika tolkningar. Kommittén föreslog därför vissa förtydliganden (se kap. 9 sid. 163). Har en tillverkare erhållit tillstånd till utminutering av öl från visst tillverkningsställe, bör han enligt nykterhetskommitténs mening i normala fall äga rätt att därifrån sälja även öl tillverkat vid annat tillverkningsställe. I de fall då inskränkande föreskrifter härutinnan anses erforderliga, kan sådana meddelas av länsstyrelsen i tillståndsresolutionen. Med denna ordning skulle alltså länsstyrelsens medverkan komma att erfordras endast i enstaka undantagsfall, under det att länsstyrelsen enligt gällande ordning måste reglera varje fall av ifrågavarande specialförsäljning. Kommitténs uppfattning kommer till uttryck i författningen dels däri att motsvarighet saknas till bestämmelsen i nuvarande 11 § och dels däri att tillverkare föreslås få bedriva kringföringsförsäljning från »tillverkningsställe» (jämför nuvarande uttryckssätt »tillverkningstället» i 7 och 9 §§ Pff). Härigenom har bl. a. beaktats det av kontrollstyrelsen påpekade fallet, att samma tillverkare äger två eller flera bryggerier. Vad nu sagts om rätt att sälja av annans tillverkning gäller även tillverkares avhämtningsförsäljning. Även en återförsäljare måste ha en bas för sin kringföringsförsäljning. Det föreslås därför att försäljningen i detta fall skall bedrivas från »fast försäljningsställe». Beträffande försäljningen från nederlag innebär kommitténs förslag i förhållande till gällande ordning, dels att även försäljningen från nederlag i stad, som nu är fri, göres beroende av tillstånd, dels att rätten till försäljning från nederlag utvidgas till att omfatta även kringföring på landet, dels ock att även återförsäljare kan få tillstånd till kringföringsförsäljning från nederlag. Försäljningen från nederlag (upplag) har behandlats i kap. 8 sid. 131. 2 mom. Tillstånd till kringföringsförsäljning från tillverkningsställe och från nederlag i stad bör, i överensstämmelse med vad som för närvarande gäller angående tillstånd till inrättande av upplag, meddelas av länsstyrelsen i det län där tillverkningsstället eller nederlaget är beläget. 237

3 mom. Tillstånd till kringföringsförsäljning skall enligt förslaget även medföra rätt till rekvisitionsförsäljning. Detta är en rent praktisk anordning, enär —• såsom förut framhållits — huvuddelen av kringföringen under alla omständigheter i realiteten kommer att ske efter rekvisition, liksom nu är förhållandet. I jämförelse med gällande ordrang innebär förslaget dock den lättnaden att kvittenstvånget avskaffas. För rekvisitionsförsäljning i förslagets mening skall alltså gälla samma bestämmelser som för kringföringsförsäljning. I övrigt har tillverkarnas försäljning behandlats i kap. 7 och 8. 13 §. Beträffande länsnykterhetsnämndens medverkan vid tillståndsgivningen hänvisas till kap. 9. Angående sökandens behörighet och hur densamma skall styrkas se under 9 §. Vill någon bedriva kringföringsförsäljning från oktrojperiodens början — antingen försäljningen skall fortgå under hela perioden eller undantagsvis är avsedd att utövas kortare tid än fyra år 1 — skall ansökan vara länsnykterhetsnämnden tillhanda före den 1 januari det år varunder perioden börjar. Att ansökningstiden för kringföringsförsäljning föreslås skola utgå så tidigt som nio månader före periodens början (medan motsvaramde tid för övriga ölförsäljningsrättigheter är åtta månader) sammanhänger med tillverkningsförhållandena. En tillverkare bör nämligen ha besked från länsstyrelsen sex månader före försäljningens början för att ölet skall hinna bli färdigt att distribueras i tid. Även för återförsäljare, som vill bedriva kringföringsförsäljning, utgår ansökningstiden den 31 december, eftersom det ur utredningssynpunkt torde vara värdefullt att samtliga ärenden angående sådan försäljning kan behandlas i ett sammanhang. I ärenden angående tillstånd till kringföringsförsäljning föreslås ej något obligatoriskt remissförfarande. Beträffande den stora mängden välskötta bryggerier torde nämligen länsnykterhetsnämnderna i regel ej behöva höra de lokala myndigheterna. Då en tillverkares försäljning normalt torde komma att sträcka sig över ett flertal kommuner, skulle det vidare bli alltför vidlyftigt och tungrott att höra alla dessa, även om det endast skedde vart fjärde år. Länsnykterhetsnämnden bör emellertid ha möjlighet att infordra de uppgifter som anses erforderliga för utredningen. Yttrande synes då i första hand böra inhämtas från polismyndigheten och den kommunala nykterhetsnämnden. Då anmärkningar framkommit mot ett bryggeris sätt att sköta sin försäljning, kan det finnas anledning att göra en mera grundlig undersökning. Denna kan leda till att länsnykterhetsnämn1 Att någon skulle bedriva kringföringsförsäljning endast »årligen under viss tidsperiod», d. v. s. säsongvis, h a r icke förutsatts. Jämför 18 § 1 mom. och 24 § 2 mom.

den föreslår antingen att inskränkande villkor uppställes eller att ansökningen avslås. I tredje stycket av 2 mom. talas om »annat ärende angående kringföringsförsäljning», d. v. s. ärende angående sådan kringföringsförsäljning, som icke är avsedd att äga rum från oktrojperiodens början. Tillfälliga rättigheter till kringföringsförsäljning torde inte komma att sökas. Beträffande tillståndsförfarandet i övrigt får kommittén hänvisa till kap. 9. 14 §. I tillståndsbeviset skall bl. a. intagas de villkor för försäljningens utövande, som länsstyrelsen på grund av särskilda omständigheter finner skiil föreskriva. Sådana särskilda omständigheter kan utgöras av yppade missförhållanden under föregående oktrojperiod. Är dessa av lindrigare art, bör de lämpligen föranleda inskränkande föreskrifter; är de av allvarligare natur, bör tillstånd vägras. Även om missförhållanden ej förelegat, bör emellertid enligt kommitténs mening länsstyrelsen ha möjlighet att föreskriva visst villkor, då så prövas erforderligt med hänsyn till andra särskilda omständigheter. Vid meddelande av tillstånd till avhämtningsförsäljning eller utskänkning äger länsstyrelsen enligt förslaget föreskriva de villkor, som i varje särskilt fall prövas erforderliga med hänsyn till ordning och nykterhet (20 och 32 §§). Då såsom förutsättning för uppställande av villkor i fråga om kringföringsförsäljningen angives »särskilda omständigheter», innebär detta att fordringarna här är strängare. Några exempel på de villkor som kan föreskrivas lämnas i kap. 10 sid. 195. Se även 35 §, som behandlar inskränkningar i försäljningsrätten under löpande oktrojperiod. 15 §. Men hänsyn till svårigheten för tillståndsinnehavaren personligen eller, om tillståndsinnehavaren är en juridisk person, den föreståndare för försäljningen som skall finnas enligt 9 § 2 mom. att övervaka den kringföringsoch rekvisitionsförsäljning som äger rum från nederlag, bör för denna försäljning finnas en särskild föreståndare (nederlagsföreståndare). Nu gällande ordning har en motsvarighet härtill i bestämmelserna om upplag för försäljning på landsbygden (9 § 4 mom. Pff), enligt vilka upplag skall förestås av en av länsstyrelsen godkänd föreståndare. Liknande anordvdn'g finns däremot ej beträffande nederlag i stad; i fråga om sådant nederlag finns för närvarande inga bestämmelser. Knligt gällande ordning får upplagsföreståndare ej själv verkställa forsling av pilsnerdricka. Ofta brukar därför två personer anställas vid ett upplag, i regel ett par makar, varvid h u s t r u n godkännes som upplagsföreståndare, under det att mannen tjänstgör som utkörare vid upplaget. I förslaget, som ej upptar någon motsvarighet till gällande bestämmelser om 239

forsling av pilsnerdricka, har förbudet för föreståndaren att forsla öl slopats. Om förslaget genomföres skulle sålunda en person kunna tjänstgöra både som föreståndare och utkörare. För att det icke skall behöva bli ett avbrott i försäljningen om föreståndare måste bytas under oktrojperioden, föreslås reglerna i 9 § 2 mom. om vikarie för föreståndare gälla även nederlagsföreståndare. Såsom nederlagsföreståndare och vikarie för denne bör i överensstämmelse med vad som nu gäller om upplagsföreståndare icke godkännas annan än den som själv kan erhålla tillstånd till detaljhandel med öl. Behörighetsföreskrifterna i 9 § föreslås sålunda äga tillämpning. Detta innebär en skärpning i fråga om nederlag i stad. 16 §. Den här givna bestämmelsen, att återförsäljare som har rätt till avhämtningsförsäljning även får försända på rekvisition, avviker i visst avseende från vad som nu gäller, nämligen i fråga om försändningsrättens omfång. För närvarande är den, som erhållit tillstånd till avhämtningsförsäljning, enligt 9 § 2 mom. Pff berättigad att, om han bedriver försäljningen i samband med handel med födoämnen eller läskedrycker, efter rekvisition försända pilsnerdricka till person bosatt å orten. Enligt 9 § 3 mom. är den, som äger försälja pilsnerdricka till avhämtning, berättigad att vid försändning till kund av matportion på rekvisition försända till densamma hörande pilsnerdricka, som därvid får avlämnas endast inomhus. Maltdryckskommittén, yttrade om denna ordning bl. a. följande. För försändningsrätten uppställas således inskränkningar med avseende å såväl den, som bedriver försäljningen, som ock den person, till vilken försäljningen sker, samt i ett mindre betydelsefullt fall jämväl med avseende å myckenhet och ställe, där avlämnandet må ske. De sålunda stadgade inskränkningarna sakna enligt kommitténs mening nämnvärd praktisk betydelse för förhindrande av att återförsäljare bedriver sin försäljning på ett ur ordnings- och nykterhetssynpunkt olämpligt sätt. Härjämte kan anmärkas, att några sakliga skäl näppeligen kunna åberopas för att låta den omständigheten, att en återförsäljares handelsrörelse omfattar jämväl läskedrycker, hava ett avgörande inflytande å omfattningen av hans rätt att försälja pilsnerdricka, ävensom att en inskränkning av det slag, som avses i 9 § 2 mom., kan komma att utgöra hinder för ett särskilt pilsnerförsäljningsbolag, som icke vill befatta sig med handel med matvaror eller läskedrycker, att omhändertaga utminuteringen av pilsnerdricka. Enligt maltdryckskommitténs mening borde korrektivet mot att en återförsäljare handhade sin försäljning på ett olämpligt sätt icke utgöras av några i detalj utformade lagbestämmelser, vilkas verkningar för den lojala försäljningen icke alltid kunde i förväg överblickas, utan borde bl. a. ligga i den allmänna övervakning från systembolagens sida över återförsäljarnas handhavande av försäljningen, som förslaget förutsatte skulle komma till stånd, ävensom i länsstyrelsernas rätt att i fall av behov föreskriva erforderliga inskränkningar i försäljningen. Enligt maltdryckskommitténs för240

slag skulle därför med rätt att å visst försäljningsställe till avhämtning försälja pilsnerdricka följa rätt att från försäljningsstället försända pilsnerdricka på rekvisition utan några i författningen föreskrivna begränsningar. Nykterhetskommittén kan i stort sett ansluta sig till denna uppfattning. I principen att rätt till avhämtningsförsäljning skall medföra rätt till rekvisitionsförsäljning har emellertid kommittén föreslagit två inskränkningar. Den ena gäller tillverkarnas försäljning. En tillverkare, som erhållit tillstånd till avhämtningsförsäljning, bör nämligen icke på denna grund kunna utöva en rekvisitionsförsäljning, som är obunden av de för tillverkarnas rörliga försäljning gällande bestämmelserna. Önskar en tillverkare bedriva rekvisitionsförsäljning, bör han vara hänvisad att söka tillstånd till kringföringsförsäljning enligt de i 12—15 §§ föreslagna reglerna. Den med rätten till avhämtningsförsäljning följande rätten till rekvisitionsförsäljning bör sålunda avse endast återförsäljare. Den andra begränsningen i den med rätt till avhämtningsförsäljning förbundna rätten till rekvisitionsförsäljning gäller platsen för försäljningens bedrivande. Sådan rekvisitionsförsäljning föreslås få utövas endast »inom orten». Utan denna bestämmelse skulle nämligen återförsäljarna få väsentligt större möjligheter än de flesta tillverkare, som ju är bundna av sin marknadsuppdelning. Att återförsäljare kunde sälja på rekvisition över hela landet skulle dessutom vara mindre lämpligt ur den synpunkten att tillverkarna kunde befaras utnyttja sådan återförsäljare såsom ombud för att därigenom kunna utsträcka sin försäljning utanför försäljningsområdena. För närvarande kan den med avhämtningsförsäljningen förenade rekvisitionsförsäljningen ske endast till »å orten bosatt person». Innebörden av detta uttryck är ej fullt klar. I avdelningen Frågor och svar i Tidskrift för nykterhetsnämnderna (1938 sid. 54) finns följande uttalande härom. Uttrycket »orten» i 9 § 2 mom. pilsnerdricksförsäljningsförordningen avser icke en administrativ enhet, såsom exempelvis en kommun. Till orten torde i första hand vara att hänföra det område, inom vilket sådan näringsidkare, varom i författningsrummet talas, faktiskt bedriver sin försäljning. Möjligen kan härutöver till orten hänföras hela det område, som med hänsyn till befolkningstäthet och samfärdsel framstår som en bebyggelseenhet, skild från andra sådana, exempelvis en stad med tillhörande förortssamhällen, en köping med kringliggande tätbebyggelse. Vad som i ett bestämt fall skall anses tillhöra viss ort torde emellertid endast genom prejudicerande domstolsutslag kunna med bestämdhet angivas. Sedermera har kontrollstyrelsen 1 hävdat att med »orten» måste förstås den plats, där försäljningsstället är beläget jämte närmaste omnejd, samt att man i fråga om den närmare innebörden härav torde få utgå från vad som i vanligt språkbruk förstås med »ort». i U t l å t a n d e den 16 augusti 1952 (TfS 1952 sid. 155).

241 16

Enligt nykterhetskommitténs mening torde vad som menas med »orten» få bedömas med hänsyn till befolkningstäthet, samfärdsel och andra föreliggande omständigheter i varje särskilt fall. Emellertid torde det icke vara lämpligt att rekvisitionsförsäljningen bindes med hänsyn till köparens person. Kommittén har sålunda ej bibehållit nu gällande fordran att försäljningen skall ske till å orten bosatt person utan endast uppställt ett villkor med hänsyn till platsen för försäljningens bedrivande (»inom orten»). Kommittén vill framhålla, att förslaget underlättar de allmännyttiga kafébolagens direkta utminutering, eftersom rekvisitionsförsäljningen icke göres beroende av att den sker »i samband med handel med födoämnen eller läskedrycker». 17 §. På grund av bestämmelsen i 7 § c) Pff har den, som enligt 13 § samma förordning erhållit tillstånd till utskänkning (vanlig kaférättighet), jämväl rätt att på utskänkningsstället försälja pilsnerdricka till avhämtning. Härav följer att sådan återförsäljare på grund av bestämmelsen i 9 § 3 mom. Pff vidare är berättigad att vid försändning av matportion till kund på rekvisition försända till portionen hörande pilsnerdricka, som emellertid därvid endast får avlämnas inomhus. Maltdryckskommittén ansåg, att den obegränsade rätt att försälja pilsnerdricka till avhämtning, som sålunda knutits till vissa utskänkningsrättigheter, lätt kunde medföra svårigheter att på ett ändamålsenligt sätt ordna försäljningen. Visserligen torde denna rätt icke ha begagnats i någon nämnvärd utsträckning, men risken för att så kunde komma att ske förelåge alltid. Kontrollstyrelsen har i utlåtande den 7 september 19461 uttalat, att det kunde tyckas vara av ytterligt ringa betydelse att upprätthålla föreskriften, att med utskänkningsrätt enligt 13 § skall vara förenad rätt till avhämtningsförsäljning. Måhända skulle det dock med fog kunna anses som en brist, om det skulle vara en kund förvägrat att inköpa pilsnerdricka exempelvis i samband med beställande av matsäck eller då han av någon anledning önskade få matportion sänd till sin bostad. Enligt nykterhetskommitténs mening bör den egendomliga sammanblandning av utminutering och utskänkning, som stadgandet i 7 § c) Pff utgör, bringas att upphöra. Det torde ur flera synpunkter icke vara lämpligt att utskänkningsställena (i första hand ölkaféerna) skall kunna tjänstgöra som utminuteringsaffärer. Nykterhetskommittén föreslår sålunda i likhet med maltdryckskommittén att ifrågavarande rätt till avhämtningsförsäljning icke bibehålies i sin nuvarande omfattning utan att den — på sätt i Pff redan skett i fråga om utskänkningsrättsinnehavares rätt till försändning på rekvisition — begränsas till att avse sådana fall, då behov av ett sådant försäljningssätt föreligger, d. v. s. i samband med försäljning till avhämti Se TfS 1947 sid. 37.

ning av matportion. Å andra sidan bör dessa särskilda birättigheter till utskänkningsrätt, vilka för närvarande icke tillkommer annan än den, som erhållit tillstånd enligt 13 § Pff (årsutskänkning), och således icke t. ex. den, som är berättigad att utskänka spritdrycker eller vin, knytas till all utskänkning, vartill rätt föreligger enligt förslaget. Rätten att genom avhämtningsförsäljning eller rekvisitionsförsäljning försälja öl i samband med matportion skall sålunda tillkomma förutom innehavare av tillstånd till årsutskänkning i nuvarande mening även den som fått tillstånd till turistutskänkning, trafikutskänkning och tillfällig utskänkning, innehavare av vinoch spritrestaurang (vars rätt att utskänka öl grundar sig på 22 § a) i förslaget), innehavare av inackorderingsställe (22 § b) samt innehavare av personalmatsal eller kollektivhusmatsal (23 §). Det från 9 § 3 mom. Pff hämtade uttrycket »matportion» har ansetts omfatta ej blott lagad mat utan även en smörgås. 1 (Jfr uttrycket »måltid» i 22 och 23 §§ samt uttrycket »verklig måltid bestående av lagad mat» i 29 § av förslaget.) 18 §. Det ordinarie ansöknings- och tillståndsförfarandet vid förvärvande av rätt till ölförsäljning har behandlats i kap. 9 (sid. 171), till vilket här må hänvisas. Angående sökandens behörighet och hur densamma skall styrkas se under 9 §. I 5 mom. talas om »annat ärende angående avhämtningsförsäljning» än som avses i 1 mom. andra stycket, d. v. s. ärende som icke gäller tillstånd för hel oktrojperiod eller för begynnelsedel av sådan period. Hit hör försäljning, som är avsedd att bedrivas under återstående del av perioden eller under sådan del av perioden, som varken tangerar dess början eller slut. Tillstånd söks alltså i sådana fall först under perioden; för bifall fordras då särskilda skäl (10 §). Se härom kap. 9 (sid. 170). 19 §. Ansökan om tillfällig avhämtningsförsäljning kan självfallet göras när som helst. Sådan försäljning måste avse ett bestämt tillfälle eller en på förhand begränsad enstaka tidsperiod. Av föreskrifterna i 18 § föreslås endast de som reglerar ansökans innehåll och sökandens behörighet bli tilllämpliga. För den tillfälliga försäljningens del har sålunda ett förenklat förfarande befunnits erforderligt med hänsyn till den ofta brådskande beskaffenheten hos dessa ärenden. Länsnykterhetsnämnden skall enligt förslaget lämna polismyndigheten och kommunens nykterhetsnämnd tillfälle att yttra sig. Dessa instanser kan sålunda avstå från att yttra sig, om de i 1934 års m a l t d r y c k s k o m m i t t é (SOU 1936:5) sid. 280 och Tidskrift för nykterhetsn ä m n d e r n a (TfN) 1936 sid. 93.

icke har några särskilda synpunkter att framföra. Avser ansökan försäljning under enstaka tidsperiod, bör yttrande i regel avgivas. 20 §.

Beträffande länsstyrelsens rätt att vid meddelande av tillstånd föreskriva särskilda villkor för försäljningen får kommittén hänvisa till kap. 10 sid. 189. Jämför även 35 §, som behandlar inskränkningar i försäljningsrätten under löpande oktrojperiod. 21 §. I denna paragraf behandlas en speciell form av avhämtningsförsäljning, nämligen den försäljning av öl som sker i samband med fartygsproviantering och som utövas av skeppshandlare. Fartygsproviantering kan innefatta både partihandel och detaljhandel. Försäljning till restauratör å passagerarfartyg är sålunda partihandel, under det att försäljning till besättningen på lastfartyg och passagerarfartyg kan vara hänförlig till detaljhandel. Förut har framhållits (under 7 § 1 mom.) att enligt maltdryckskommitténs uppfattning verkligt behov av särskild partihandelsrätt för återförsäljare förefanns endast'beträffande försäljning till restauratör å passagerarfartyg. »Denna försäljning handhaves på vissa håll av skeppsfurnerare med partihandelsrätt, vilka jämväl i andra avseenden ombesörja provianteringen av fartygen. En dylik anordning kan vara av behovet påkallad, då bryggeri eller bryggerinederlag icke finnes å den ort, fartyget anlöper, eller med hänsyn till att tillverkare av en eller annan anledning, t. ex. på grund av att fartyget nattetid angör hamn, icke vill befatta sig med försäljningen». Kommittén föreslog därför, att partihandelsrätten i princip förbehålles tillverkarna, men att rätt att försälja pilsnerdricka till restauratör å passagerarfartyg skulle medgivas den, som vore berättigad att utminutera sådan vara. Sveriges skeppshandlareförbund har i en den 13 juli 1948 till nykterhetskommittén inkommen framställning yrkat att skeppshandelns utövare skall få rätt att i sina magasin lagra och sälja pilsner för fartygsproviantering. Förbundet yttrar. Enligt nuvarande lagbestämmelser äger skeppshandlare icke furnera ett fartyg med pilsnerdricka —• maltdrycker av andra klass -— med mindre han erhållit utminuteringsrättigheter av KB. De snäva lagföreskrifterna och myndigheternas handläggning av inkomna ansökningar om försäljningsrättigheter ha lett till att det övervägande antalet skeppshandlare icke beviljas sådana rättigheter. Fartygsbefälhavarna göra anspråk på att skeppshandlarna skola kunna förse fartygen med all slags proviant. Då av antydda skäl uppgivits att pilsnerdricka icke kunnat levereras, har detta mötts med både oförståelse och förvåning; och detta så mycket mera som inga hinder synas föreligga för fartygsbefälhavarna att anskaffa pilsnerdricka för besättningens och passagerarnas behov. Det synes därför både rimligt och riktigt att distributionen till provianteringen av fartyg i 244

vad gäller pilsnerdricka underlättas. Skeppshandlarna, som äro de naturliga mellanhänderna mellan bryggerierna och fartygen, böra således enligt förbundets förmenande givas möjlighet och rätt att tillhandahålla fartygen pilsnerdricka på samma sätt som annan proviant. Såsom förut nämnts har nykterhetskommittén vid bedömningen av behovet av en särskild partihandelsrätt för återförsäljare kommit till den uppfattningen, att ett praktiskt behov föreligger beträffande skeppshandlarna. Maltdryckskommittén föreslog att skeppshandlares rätt att sälja pilsnerdricka skulle anknytas till en rättighet att försälja till avhämtning. Denna hopkoppling av rättigheter efter mönster av nuvarande ordning synes nykterhetskommittén omotiverad och mindre lämplig, då skeppshandlarna i regel varken torde ha behov eller intresse av en vanlig avhämtningsrättighet och då det ur allmänna synpunkter icke heller torde vara lämpligt att de säljer öl till allmänheten. Skeppshandlarna torde därför böra erhålla en speciell rätt på sätt i förevarande paragraf föreslås. Då nykterhetskommittén inte gör skeppshandlarnas rätt att sälja i parti beroende av att de förut förvärvat rätt till detaljhandel med öl — vilket för närvarande är fallet — måste den särskilda skeppshandlarrätten omfatta all slags fartygsproviantering, såväl parti- som detaljhandel. Denna rätt h a r ansetts böra följa reglerna för avhämtningsförsäljning och bestämmelserna har därför fått sin plats i detta avsnitt av kapitlet om rätt till detaljhandel. Samtidigt har i kapitlet om rätt till partihandel (7 §) gjorts en hänvisning till förevarande paragraf. Tillstånd till denna speciella form av försäljning bör endast kunna meddelas skeppshandlare, och det bör endast kunna utövas i samband med fartygsproviantering. Vill skeppshandlaren dessutom sälja till allmänheten, bör h a n vara oförhindrad att söka vanligt tillstånd till avhämtningsförsäljning. Han bör emellertid vara helt utesluten från rätt till partihandel utan samband med fartygsproviantering. Då den särskilda skeppshandlarrätten icke innebär försäljning till allmänheten och sålunda torde vara av tämligen underordnad betydelse ur ordnings- och nykterhetssynpunkt, kan för denna rätt uppställas enklare regler än som föreslås för vanlig utminutering. Enligt nykterhetskommitténs uppfattning torde obligatoriska yttranden av lokala organ ej vara erforderliga. Länsnykterhetsnämnden skall liksom i fråga om den tillfälliga försäljningen lämna polismyndigheten och kommunens nykterhetsnämnd tillfälle att yttra sig i ärendet. Sådant ärende torde ej behöva ingå i länsnykterhetsnämndens förslag rörande avhämtningsförsäljningen av öl inom länet under oktrojperioden. När utredningen i ärendet är klar, har nämnden endast att med eget utlåtande insända ärendet till länsstyrelsen. Tillstånd meddelas för oktrojperiod. Vad i 20 § föreskrives angående villkor och tillståndsbevis skall gälla. 245

22 § a ) . Samma bestämmelse återfinnes i 12 § a) Pff. Den vin- och spritrestauranger här givna rätten att utskänka öl utan särskilt tillstånd eller anmälan är icke underkastad annan begränsning än att utskänkningen måste äga rum i samma lokaler som utskänkningen av rusdrycker. Rätten att utskänka öl regleras endast av bestämmelserna i ölförsäljningsförordningen — ej av de för rusdrycksutskänkningen gällande föreskrifterna — såvida ej vid beviljande av tillstånd till rusdrycksutskänkningen eller sedermera meddelats begränsande föreskrifter med avseende å rätten att utskänka öl 1 (jfr kap. 10 sid. 190). Föreligger måltidstvång för utskänkningen av rusdrycker, erfordras sålunda särskild föreskrift i tillståndsbeviset eller senare meddelat beslut för att samma begränsning skall gälla utskänkningen av öl. Av formuleringen »dock endast å ställe, där sådan utskänkning bedrives» följer att rätten till utskänkning av rusdrycker verkligen tages i anspråk. Utnyttjas ej denna rätt, kan ej heller utskänkning av öl bedrivas med stöd av förevarande stadgande. Med »ställe» avses endast lokal, där utskänkning av rusdrycker äger rum. ölutskänkningen får sålunda icke — vilket förekommit — utan särskilt tillstånd bedrivas i utskänkningslokal som är helt skild från de för rusdrycksutskänkningen avsedda lokalerna. 2 22 § b) och 23 §. Dessa bestämmelser har behandlats i kap. 12. 24 §. 2 mom. Den viktigaste formen av tillståndsbunden utskänkning är för närvarande den s. k. årsutskänkningen enligt 13 § Pff, d. v. s. utskänkning till vilken tillstånd meddelas för ett eller flera, dock högst tre år. Termen årsutskänkning förekommer emellertid inte i Pff utan är hämtad från Rff. För att i möjligaste mån erhålla en enhetlig systematik för all utskänkning av alkoholhaltiga drycker föreslår nykterhetskommittén att man i fråga om utskänkningen av öl anknyter till de begreppsbestämningar, som gäller och föreslås skola gälla för utskänkning av rusdrycker. Denna utskänkning indelas i årsutskänkning och tillfällig utskänkning. Med »årsutskänkning» förstås utskänkning, som är avsedd att bedrivas året runt eller årligen under viss tidsperiod. Den årsutskänkning, som äger rum årligen under viss tidsperiod, brukar kallas säsongutskänkning, en term som emellertid icke upptagits i författningstexten. Med »tillfällig utskänkning» förstås utskänkning, som är avsedd att bedrivas vid enstaka tillfälle eller under enstaka tidsperiod. Motsvarande bestämmelser har i fråga om den tillståndsbundna utskänkningen av öl upptagits i förevarande moment. Pff innehåller tre olika typer av tillfällig utskänkning, nämligen 1) uti Se t. ex. TfS 1952 sid. 114. 2 Se T h u l i n i TfS 1932 sid. 147.

skänkning »vid hälsobrunn, badort eller annan kurort för kortare tid än ett år» (14 § c), kallad turistutskänkning, 2) utskänkning, som eljest »kan komma i fråga att under endast någon del av året utövas» (14 § d ) , vartill räknas den säsongutskänkning, som ej är att hänföra till turistutskänkning, samt 3) utskänkning »för bestämt tillfälle, där sådant finnes vara nödigt» (14 § e). Dessa rätt invecklade och svårtillämpade bestämmelser har föranlett många tvister, som särskilt gällt gränsdragningen mellan tillfällig utskänkning enligt 14 § d) och årsutskänkning enligt 13 §.x I utlåtande den 12 augusti 1948 har kontrollstyrelsen angivit praxis' ståndpunkt på följande sätt. 2 Jämlikt 14 § d) Pff äger länsstyrelse möjlighet att under lindrigare villkor än som finnas stadgade i 13 § meddela korttidstillstånd till utskänkning av pilsnerdricka åt företag, som visserligen icke äro anknutna till »hälsobrunn, badort eller annan kurort» (jfr 14 § c) men som likväl befinnas vara av sådan art, att utskänkningsrörelse där »kan komma i fråga att under endast någon del av året utövas». Enligt en genom ett flertal utslag av Kungl. Maj:t fast utbildad rättspraxis är stadgandet i 14 § d) tillämpligt endast på utpräglat säsongmässig rörelse, där på grund av rörelsens nyssberörda karaktär utskänkning året runt icke kan ifrågakomma. Å rörelser, som äro avsedda att stadigvarande utövas, är 14 § d) däremot icke tillämplig. I dylikt fall kan tillstånd meddelas endast i den i 13 § stadgade ordningen. Enligt nykterhetskommitténs mening bör klara och enkla regler på detta område kunna skapas genom införande av begreppsbestämningarna årsutskänkning och tillfällig utskänkning. All utskänkning, som icke är avsedd att bedrivas vid enstaka tillfälle eller under enstaka tidsperiod, blir att hänföra till årsutskänkning. Utskänkning vid enstaka tillfälle motsvarar nuvarande utskänkning för bestämt tillfälle (14 § e) Pff). Härmed avses utskänkning under en eller ett par dagar, t. ex. i samband med en jubileumshögtidlighet, en kongress eller en kapplöpning. Liksom för närvarande bör gälla, att det tillfälle, för vilket tillstånd sökes, skall vara bestämt till tid och plats, så att det sökta tillståndet kan prövas av länsstyrelsen med hänsyn härtill. 3 Klubbrättigheter, avsedda att utövas icke dagligen men väl vid ofta återkommande tillfällen varje år, bör sålunda icke kunna beviljas med stöd av bestämmelsen om utskänkning vid enstaka tillfälle. Nu gällande villkor, »där sådant finnes vara nödigt», har icke upptagits i förslaget, då det ansetts ligga i sakens natur att varje ansökan från återförsäljare skall prövas även u r behovssynpunkt. Tillfällig utskänkning under enstaka tidsperiod motsvarar n ä r m a s t den i Se t. ex. Kungl. Maj:ts res. den 11 december 1936 och den 2 april 1937 (TfS 1938 sid. 95 och 96), Kungl. Maj:ts beslut den 7 februari 1941 och res. den 18 april 1941 (TfS 1941 sid. 152—154) och Kungl. Maj:ts beslut den 30 december 1946 (TfS 1947 sid. 55 och 56) samt TfN 1947 sid. 122 och 138. 2 Se TfS 1952 sid. 15. 3 Se Kungl. Maj :ts res. den 16 februari 1945 (TfS 1945 sid. 143 och 144).

i 14 § d) Pff angivna formen av tillfällig utskänkning, ehuru den senare även inbegriper utskänkning av utpräglat säsongmässig karaktär. Utskänkning under enstaka tidsperiod kan avse utskänkning t. ex. under en utställning. Återkommer perioden ungefär vid samma tidpunkt ett eller flera år, behandlas utskänkningen såsom säsongutskänkning, d. v. s. en art av årsutskänkning. Systemet med tillfälliga rättigheter får självfallet ej tillämpas på sådant sätt, att man i realiteten kringgår de strängare föreskrifter som gäller för årsutskänkning. I överensstämmelse med gällande ordning bör sålunda tillfällig rättighet icke kunna erhållas, exempelvis då någon som söker årsutskänkningsrättighet önskar få denna rättighet kompletterad med en korttidsrättighet för tiden intill oktrojperiodens början, eller då sökande, som underlåtit att i rätt tid fullgöra något av de formella villkoren för fortbeståndet av en rättighet till årsutskänkning, försöker att med hjälp av de för rätt till tillfällig utskänkning gällande lindrigare villkoren omedelbart — utan iakttagande av den för årsutskänkning stadgade ansökningstiden — erhålla ersättning för den rättighet han förlorat. 1 25—28 §§. Dessa paragrafer reglerar ansöknings- och tillståndsförfarandet beträffande all årsutskänkning utom trafikutskänkningen. Bortsett från föreskrifterna om den kommunala vetorätten i 27 § överensstämmer reglerna med motsvarande bestämmelser angående förvärvande av tillstånd till avhämtningsförsäljning i 18 §. Bestämmelserna har behandlats i kap. 9 (sid. 171) och under 18 §, till vilka hänvisas. Den kommunala vetorätten beträffande årsutskänkning av öl har behandlats i kap. 10 (sid. 183 ff). 29 §. Här regleras två specialfall av årsutskänkning, nämligen s. k. turistutskänkning (första och tredje styckena) samt utskänkning å järnvägsstation och civil flygplats (andra stycket). Pff upptar i 14 § c) stadganden om bl. a. turistutskänkning. Enligt detta lagrum äger sålunda länsstyrelsen efter ansökan meddela tillstånd till utskänkning »vid hälsobrunn, badort eller annan kurort för kortare tid än ett år, dock endast vid måltider till spisande gäster». Innan tillstånd meddelas skall i stad magistrat och stadsfullmäktige samt på landet kommunalnämnd och kommunalstämma beredas tillfälle att avgiva yttrande; innan fullmäktige eller stämma avgiver sådant yttrande skall kommunens nykterhetsnämnd höras i ärendet. Länsstyrelsen är emellertid vid sitt avgörande icke bunden av kommunens yttrande. 1

248 Jfr Kungl. Maj:ts beslut den 7 februari 1941 (TfS 1941 sid. 152).

De i kommitténs förslag upptagna bestämmelserna om turistutskänkning skiljer sig i flera hänsenden ganska väsentligt från motsvarande föreskrifter i Pff. Såsom framgår av vad ovan sagts har turistutskänkningen i Pff närmast karaktär av tillfällig utskänkning (»för kortare tid än ett å r » ) . Då behov av turistutskänkning föreligger är det emellertid i regel ett stadigvarande behov, och sådan utskänkning synes därför böra konstrueras som en form av årsutskänkning, ehuru skild från vanlig sådan bl. a. därigenom att den tillkommer mot kommunens avstyrkande. Därigenom anknyter man också till turistutskänkning av rusdrycker, som alltid haft karaktär av årsutskänkning. Skulle i något fall å en turistort uppkomma behov av ölutskänkning endast för enstaka tillfälle eller under enstaka tidsperiod, bör bestämmelserna om tillfällig utskänkning tillämpas. Enligt 14 § c) Pff kan turistutskänkning endast förekomma vid »hälsobrunn, badort eller annan kurort». Enligt ett uttalande av kontrollstyrelsen 1 syntes med kurort böra förstås en sådan anstalt för hälsans vårdande vars förläggande till viss ort betingats av särskilda naturliga förutsättningar — i fråga om klimat, luft, vatten eller annan naturlig tillgång — å orten i fråga, och varest viss sådan naturlig tillgång vore av betydelse för de medicinska behandlingsmetoder, som komme till användning å anstalten. Sådana omständigheter, som att exempelvis ett pensionat vore beläget vid en sjö, på en skogshöjd eller eljest i tilltalande natur, eller att detsamma företrädesvis besöktes av äldre personer i behov av vila, gjorde således enligt kontrollstyrelsens uppfattning icke i och för sig pensionatet till en kurort. Enligt nykterhetskommitténs mening bör tillstånd till turistutskänkning av öl kunna beviljas hotell eller pensionat å varje ort som är av betydelse för turistväsendet i riket, oberoende av om den kan betecknas såsom kurort. Därmed vinnes också i detta avseende överensstämmelse både med de gällande och de föreslagna föreskrifterna om turistutskänkning av rusdrycker. Sådan utskänkning är emellertid förbunden med flera inskränkande villkor, som icke föreslagits för ölets del, bl. a. att »det finnes vara av allmän betydelse» att årsutskänkning äger r u m å angiven ort. Härmed åsyftas enligt motiven till Rff »sådan utskänkning, som bedrives å vissa turisthotell av större betydelse och därmed likställda etablissemang, vilka vända sig till en publik från hela landet — och jämväl från utlandet — men däremot i regel icke alls frekventeras av hemortens befolkning». Detta villkor, som medfört att bestämmelserna om turistutskänkning av rusdrycker fått en mycket restriktiv tillämpning, är betingat bl. a. av att utskänkningen avser de starkaste alkoholhaltiga dryckerna; enligt kommitténs mening erfordras ingen motsvarighet därtill i fråga om turistutskänkning av öl. Enligt 14 § c) Pff är turistutskänkningen förbunden med

måltidstvång

i TfS 1934 sid. 71.

(»endast vid måltider till spisande gäster»). Innebörden av detta uttryck är omstridd. Motsvarande uttryck i äldre författning (9 § 1 mom. 1905 års förordning angående försäljning av vin och öl) var »spisande gäster vid måltider». I motiveringen härtill åberopade 1898 års maltdryckskommitté tre utslag av Högsta domstolen, 1 enligt vilka utskänkning i samband med servering av en eller flera smörgåsar ansetts innebära ett överskridande av utskänkningsrätten. Avgörande vore enligt 1898 års kommitté icke den större eller mindre kvantiteten av den serverade måltiden, knappast heller måltidens beskaffenhet, utan att utskänkningen tillgodosåge dem, som ville förtära mat och dricka öl därtill, och ej dem som endast ville dricka öl. 2 Kontrollstyrelsen uttalade år 1936 som svar på en framställd fråga att det beträffande tolkningen av uttrycket måltid rådde en vacklande praxis, och att frågan, huruvida en smörgås kunde betraktas såsom måltid i Pff :s mening, icke torde kunna besvaras generellt utan få avgöras av domstol med hänsyn till omständigheterna i det särskilda fallet. Några rättsfall må här anmärkas. Enligt Högsta domstolens utslag den 24 september 1909 3 kunde en mindre smörgås icke hänföras till måltid. Svea hovrätt fann däremot i utslag den 23 april 1931* att vederbörande källarmästare genom sitt förfarande att utskänka pilsnerdricka i samband med utlämnande av allenast en smörgås icke brutit mot den av länsstyrelsen meddelade föreskriften att utskänkningen skulle ske till spisande gäst vid måltid. Enligt utslag av samma hovrätt den 5 november 1931 5 åter kunde en eller flera smörgåsar ej hänföras till måltid. 6 1934 års maltdryckskommitté föreslog att systembolag vid överlåtelse av försäljningsrätt skulle äga föreskriva de inskränkningar i rättighetens utövande, som prövades erforderliga, och såsom exempel på sådana inskränkningar angavs bl. a. att utskänkning endast skulle få ske till person, som å utskänkningsstället intoge måltid. Maltdryckskommittén ville i detta sammanhang fatta begreppet måltid så vidsträckt, att därunder skulle falla såväl en verklig måltid bestående av lagad mat som ock en måltid, som bestode av endast en smörgås. 7 Från nykterhetsvårdshåll har uttalats betydelsen av att föreskrift om måltidstvång, där sådan föreskrift anses påkallad, ges en tillräckligt preciserad form, så att det avsedda syftet verkligen vinnes. 8 Efter mönster av i N.J.A. 1889 sid. 305 och 307 samt 1898 sid. 405. 2 Kommitténs betänkande (Stockholm 1900) sid. 85—87. 3 N.J.A. 1909 ref. 181. 4 Svensk j u r i s t t i d n i n g 1931, rättsfallen sid. 55. 5 Svensk j u r i s t t i d n i n g 1932, rättsfallen sid. 27. « De tre senast angivna utslagen finns refererade i TfS 1932 sid. 111—114. Jämför vidare Svea hovrätts utslag den 3 april 1936 (Svensk j u r i s t t i d n i n g 1936, rättsfallen sid. 30) och samma hovrätts utslag den 14 m a j 1946 (Svensk j u r i s t t i d n i n g 1946, rättsfallen sid. 90 och TfS 1946 sid. 252.). 7 SOU 1936:5 sid. 32 och 280. s TfN 1944 sid. 144.

Rff :s föreskrifter om måltidstvång vid utskänkning av rusdrycker användes numera i många tillståndsbevis avseende utskänkning av pilsnerdricka uttrycket »verklig måltid, bestående av lagad mat». Enligt nykterhetskommitténs mening bör i överensstämmelse därmed turistutskänkning av öl endast få förekomma i samband med förtäring av lagad mat (jfr kap. 10 sid. 194). Detta har i lagtexten angivits med det i Rff använda uttrycket (»verklig måltid bestående av lagad mat»). Då i 22 och 23 §§ av förslaget användes enbart ordet »måltid», innebär detta alltså att fordringarna där är lägre. I andra stycket av förevarande paragraf upptages två former av utskänkning, som står trafikutskänkningen nära. Utskänkning inom område för järnvägsstation behandlas i Pff såsom trafikutskänkning (14 § a ) ; beträffande sådan utskänkning gäller icke kommunal vetorätt. Utskänkning på civil flygplats regleras icke särskilt i Pff utan de vanliga reglerna för årsutskänkning är tillämpliga, vilket innebär att kommunen har bestämmanderätt. Nykterhetskommittén anser att trafikutskänkningen endast bör omfatta den rörliga utskänkningen, d. v. s. den som försiggår på järnvägståg, passagerarfartyg och flygplan. Denna utskänkning avser uteslutande att tillgodose de resandes behov, medan utskänkning på järnvägsstationer och civila flygplatser kan utnyttjas även av icke-resande. Genom en sådan gränsdragning vinnes också överensstämmelse med begreppet trafikutskänkning i Rff :s mening. I sak skiljer sig den föreslagna utskänkningen på järnvägsstation från sin nuvarande motsvarighet egentligen endast därutinnan att den behandlas som årsutskänkning, vilket innebär att tillstånd ges icke som nu tills vidare utan för oktrojperiod med regelbunden omprövning vart fjärde år. Det i Pff föreskrivna villkoret att tillstånd må meddelas »endast där utskänkningen för trafikens behov finnes erforderlig» har ej upptagits i förslaget men detta innebär icke någon saklig förändring; att behovet av en rättighet skall prövas ur olika synpunkter i samband med tillståndsgivningen torde ligga i sakens natur. Beträffande utskänkning inom område för civil flygplats bör enligt kommitténs mening samma regler gälla som för utskänkning inom område för järnvägsstation. Stadgandet om måltidstvång gäller enligt förslaget ej utskänkning inom område för järnvägsstation eller civil flygplats. Slutligen må framhållas att de i 29 § upptagna bestämmelserna blir tilllämpliga först när kommunen avstyrkt ansökan om tillstånd. Har kommunen tillstyrkt en ansökan om tillstånd att utskänka öl på en turistort eller inom område för järnvägsstation eller civil flygplats, är det sålunda fråga om vanlig årsutskänkning. 30 §. Beträffande ansöknings- och tillståndsförfarandet när fråga är om till251

fällig utskänkning föreslås samma regler som för tillfällig avhämtningsförsäljning enligt 19 §. Kommittén kan sålunda inskränka sig till att hänvisa till vad som anförts under nämnda paragraf. 31 §. Här behandlas utskänkning å passagerarfartyg — varmed avses även lastfartyg, som normalt befordrar passagerare — järnvägståg och luftfartyg, s. k. trafikutskänkning. Nuvarande bestämmelser återfinnes i 14 § a) och b) Pff. Trafikutskänkning torde i regel vara av stadigvarande n a t u r och är då enligt förslaget att anse som en speciell art av årsutskänkning. Detta innebär i förhållande till gällande bestämmelser bl. a. den nyheten att trafikutskänkningen i nämnda fall blir bunden till oktrojperioder. Ansökan om trafikutskänkning föreslås skola ingivas direkt till länsstyrelsen och skall göras av den som skall driva rörelsen antingen denne är trafikföretaget självt eller någon annan; i senare fallet bör ett godkännande eller tillstyrkande från trafikföretaget bifogas. I fråga om trafikutskänkning på statens järnvägar måste för närvarande järnvägsstyrelsen söka personligt tillstånd för tjänsteman hos Aktiebolaget Trafikrestauranger, i vilket företag statens järnvägar äger samtliga aktier. 1 Enligt förslaget skulle däremot Aktiebolaget Trafikrestauranger kunna söka och erhålla tillstånd direkt. För närvarande får tillstånd till utskänkning på järnvägståg beviljas »endast där utskänkningen för trafikens behov finnes erforderlig». Denna begränsning, som ej uppställes beträffande utskänkning av pilsnerdricka på passagerarfartyg eller luftfartyg eller beträffande trafikutskänkning av rusdrycker, torde kunna utgå. Att man vid tillståndsprövningen alltid skall ta hänsyn till trafikens behov torde ligga i sakens natur. Enligt förslaget hänföres utskänkning inom område för järnvägsstation icke såsom enligt Pff till trafikutskänkning. Utskänkning på järnvägsstation liksom den nya formen utskänkning på civil flygplats står den vanliga årsutskänkningen närmare genom sin lokala anknytning; den regleras särskilt i 29 § (se under denna). Trafikutskänkningen kan undantagsvis vara av tillfällig natur. Den kan då avse antingen ett enstaka tillfälle, t. ex. en större sällskapsresa, eller en enstaka tidsperiod, t. ex. i samband med en utställning. Såsom ägare till Aktiebolaget Trafikrestauranger har järnvägsstyrelsen i likhet med varje restauratör rätt att vid behov företaga inskränkningar i utskänkningen. Under senaste kriget meddelade järnvägsstyrelsen sålunda föreskrifter om måltidstvång och kvantitetsbegränsningar beträffande utskänkning av pilsnerdricka i restaurang- och kafévagnar samt i sovvagnar. 2 Något obligatoriskt remissförfarande har i överensstämmelse med gäli Jfr TfS 1940 sid. 21. 2 Se TfS 1942 sid. 52.

lande ordning icke föreslagits beträffande trafikutskänkningen. Trafiken går ofta genom ett mycket stort antal kommuner och saknar därigenom lokal anknytning. Länsstyrelsen bör emellertid företaga den utredning, som kan finnas erforderlig. En erinran härom har införts i paragrafens tredje stycke. Slutligen må anmärkas att 14 § b) Pff innehåller vissa ordningsföreskrifter beträffande utskänkning å passagerarfartyg och luftfartyg. Dessa föreskrifter gäller tiden, då utskänkning får äga rum, och motsvarighet till dem har därför intagits i avsnittet om försäljningstiderna i 4 kap. av författningsförslaget (41 §). 32 §.

Beträffande länsstyrelses rätt att vid meddelande av tillstånd till utskänkning föreskriva särskilda villkor för försäljningen får kommittén hänvisa till kap. 10 (sid. 189). Jämför även 35 §, som behandlar inskränkningar i försäljningsrätten under löpande oktrojperiod. 33 §.

Enligt 16 § Pff gäller, att om den som erhållit tillstånd till försäljning av pilsnerdricka avlider eller försättes i konkurs dödsboet eller konkursboet inte behöver söka nytt tillstånd för att få fortsätta försäljningen under viss tid. Det räcker med en anmälan till länsstyrelsen; dock måste även föreståndare för rörelsen förordnas. Vid dödsfall får rörelsen fortsättas, om tillståndet avser bestämd tid, intill utgången av denna och eljest under tre månader efter dödsfallet; vid konkurs får försäljningen bedrivas under tre månader efter första borgenärssammanträdet. Förevarande paragraf i förslaget bygger på samma principer som 16 § Pff. Vissa olikheter finns emellertid. 1 mom. Bland de fall, för vilka bestämmelserna är tillämpliga, har förutom dödsfall och konkurs även medtagits omyndighetsförklaring. Därmed täcker man båda de i 9 § 1 mom. a) i förslaget uppställda diskvalifikationsgrunderna, omyndighet och konkurstillstånd. En förmyndare bör enligt nykterhetskommitténs mening ha samma möjlighet att fortsätta en rörelse som ett dödsbo och ett konkursbo. I samtliga dessa fall har länsstyrelsen givetvis rätt att oberoende av det här föreslagna förfarandet återkalla tillståndet, då missförhållanden yppats i samband med försäljningens bedrivande. Se 35 §. Beträffande förfarandet har vissa avvikelser gjorts från nu gällande bestämmelser. Sålunda har tiden, inom vilken anmälan skall göras, utsträckts från en till två månader, räknat från dödsfallet, första borgenärssammanträdet i konkursen respektive omyndighetsförklaringen. Vidare föreslås att anmälan skall vara skriftlig. Detta säges icke uttryckligen i författningstexten men framgår av föreskriften, att anmälan skall ingivas till länsnykterhetsnämnden. För närvarande är icke någon särskild form för anmälan 253

föreskriven. Ett muntligt meddelande kan emellertid förorsaka missförstånd och rättsförlust. I telefon till länsstyrelsen lämnat meddelande, som av vederbörande tjänsteman icke uppfattats såsom en anmälan enligt 16 § Pff, h a r icke ansetts tillräckligt och i samma ärende därefter gjord ansökan om återställande av den försuttna tiden förklarades av Kungl. Maj:t icke kunna bifallas. 1 Att anmälan skall göras hos länsnykterhetsnämnden följer av nämndens funktion såsom utredande och förslagsställande organ i ölförsäljningsärenden. Den utredning, som kan behöva företagas i hithörande ärenden, gäller föreståndarens lämplighet, och länsnykterhetsnämnden kan för detta ändamål höra polismyndigheten och den kommunala nykterhetsnämnden, om det anses erforderligt. Möjlighet har beretts sökanden att, om den först anmälde föreståndaren icke godkännes, inom viss av länsstyrelsen bestämd tid anmäla ny föreståndare. Anordningen med en på förhand godkänd vikarie har införts även här. Vidare har den tid, under vilken rörelsen får fortsättas, utsträckts att även beträffande konkursbo omfatta hela den återstående tillståndstiden eller den kortare tid länsstyrelsen finner skäl bestämma i stället för den maximitid av tre månader, som gäller enligt Pff. Enligt nykterhetskommitténs mening finns nämligen intet skäl att ge ett konkursbo mindre tid att avveckla eller överlåta en rörelse än vad som redan nu tillkommer ett dödsbo i fråga om en rörelse, där tillståndet avser bestämd tid. Det har synts kommittén naturligt, att dödsboet, konkursboet eller förmyndaren även i detta avseende får inträda i de rättigheter, som tillståndsinnehavaren haft, såvida ej länsstyrelsen, i det fall att större delen av oktrojperioden återstår, finner skäl föreskriva kortare tid. Den föreslagna bestämmelsen uppställer endast en yttersta gräns och innebär självfallet inte att rörelsen måste fortsättas ända till den bestämda tidens slut; den kan även dessförinnan avvecklas eller överlåtas, när så befinnes lämpligt. Slutligen har, för det fall att någon föreståndare icke godkännes, tiden för försäljningsrättighetens upphörande bestämts till den dag, då beslutet angående föreståndaren vunnit laga kraft. Genom att beslutet icke såsom länsstyrelsens andra beslut i ölförsäljningsärenden omedelbart länder till efterrättelse (50 § andra stycket), får utövaren av försäljningsrättigheten tillfälle att vidtaga åtgärder för att undvika rättsförlust eller ekonomisk förlust. Angående de myndigheter som skall erhålla meddelande om länsstyrelsens beslut se under 49 § nedan. Avser dödsboet, konkursboet eller förmyndaren att överlåta rörelsen, blir 34 § tillämplig. Det må framhållas att 33 § avser både utminutering och utskänkning. Den avser emellertid icke sådana rättigheter, som må utövas efter enbart l Kungl. Maj:ts res. den 18 j u l i 1941 (TfS 1941 sid 201).

en anmälan. Skulle den som handhar utskänkningen i en personalmatsal eller kollektivhusmatsal avlida, försättas i konkurs eller förklaras omyndig, bör vederbörande institution, företag eller hyresvärd snarast föranstalta om att ny föreståndare utses och insända anmälan därom till länsstyrelsen. 2 mom. Om den som erhållit tillstånd till detaljhandel med öl sedermera tillträtt sådan befattning som avses i 9 § 1 mom. andra stycket b) — befattning, varmed följer rätt eller skyldighet att deltaga i beslut angående tillverkning eller försäljning av maltdrycker eller att utöva tillsyn däröver — bör även i detta fall viss tid stå till förfogande för avveckling eller överlåtelse av rörelsen. Nykterhetskommittén föreslår sålunda att det i 1 mom. stadgade förfarandet med möjlighet till fortsatt utskänkning genom föreståndare göres tillämpligt även på detta fall. Detta innebär att sådan tillståndshavare äger att inom två månader anmäla att han vill fortsätta rörelsen genom viss föreståndare. Gör han ingen anmälan, har han sålunda likväl en frist på två månader att avveckla eller överlåta rörelsen. Då det i allmänhet icke torde vara lämpligt att hela återstoden av oktrojperioden tages i anspråk härför, torde länsstyrelsen i regel böra föreskriva att rörelsen skall vara avvecklad eller överlåten inom viss kortare tid. Tillståndshavare, vars behörighet upphört på grund av ådagalagd bristande lämplighet, har däremot icke ansetts böra få motsvarande förmåner. Så snart tillståndsmyndigheten konstaterat att vederbörande icke längre är lämplig att utöva rörelsen, skall tillståndet återkallas. Se 35 §. 34 §. Denna paragraf innehåller bestämmelser om överförande av försäljningstillstånd å annan person, då den rörelse tillståndet avser överlåtes under löpande tillståndstid. Bestämmelserna gäller såväl utminutering som utskänkning. Möjlighet till sådant överförande, som här avses, föreligger enligt Pff i fråga om vanlig årsutskänkning men däremot icke i fråga om andra former av utskänkning och icke heller i fråga om utminutering. I dessa fall måste alltså rörelsens nye innehavare för närvarande söka försäljningstillstånd i vanlig ordning. Pff:s bestämmelser i ämnet återfinnes i 13 § 6 mom. Enligt detta lagrum får årsutskänkningsrättighet överlåtas å annan person, där den, som erhållit tillstånd till utskänkningen, avlidit eller försatts i konkurs eller där särskilda skäl eljest föreligger. Framställning om fastställelse å överlåtelsen skall göras hos länsstyrelsen, som har att med avseende å skälen för överlåtelsen samt lämpligheten och behörigheten hos den, å vilken överlåtelsen ifrågasattes, bifalla eller avslå framställningen. Innan beslut meddelas, skall tillfälle att yttra sig i ärendet lämnas i stad magistrat och stadsfullmäktige samt på landet kommunalnämnd och kommunalstämma. Innan 255

stadsfullmäktige eller kommunalstämma avgiver yttrande,' skall kommunens nykterhetsnämnd höras. Dessa bestämmelser infördes i Pff år 1924. Bevillningsutskottet uttalade då, att vissa fördelar kunde uppnås genom att medgiva överlåtelse av utskänkningsrättighet under tiden för sådan rättighets bestånd. Framför allt skulle en sådan anordning kunna komma att motverka det bulvanskap, som ofta förekomme, i det att vid överlåtelse av s. k. pilsnerdrickskaféer den överlåtna rörelsen bedreves i den äldre innehavarens n a m n med den nye ägaren som föreståndare. Tillstånd att överlåta rättighet borde emellertid icke medgivas, där överlåtelsen skedde i rent spekulationssyfte. Såsom giltiga skäl för överlåtelse åter syntes böra ifrågakomma, förutom dödsfall eller konkurs, andra omständigheter av tvingande natur, såsom varaktig sjukdom och avflyttning från orten. 1 Med avseende å tolkningen av 13 § 6 mom. Pff har bevillningsutskottets uttalande varit vägledande. I ett fall har barnsbörd ansetts utgöra sådana särskilda skäl, som stadgandet kräver. 2 Av Stockholms rådhusrätt och åtskilliga polismyndigheter framhölls för maltdryckskommittén behovet av särskilda bestämmelser i syfte att möjliggöra överlåtelse av en försäljningsrätt, som utövades i samband med allmän handelsrörelse, samtidigt med att denna rörelse överlätes. För att den nye innehavaren av rörelsen skulle bliva berättigad att fortsätta försäljningen av pilsnerdricka, måste han i vederbörlig ordning förvärva rätt därtill. Då de kommunala myndigheterna skulle höras över hans framställning därom, kunde ärendets avgörande låta vänta på sig under ganska lång tid. Det hade emellertid ansetts vara rimligt, att rörelsen jämväl i vad densamma avsåge försäljningen av pilsnerdricka i möjligaste mån finge fortgå obehindrat. Maltdryckskommittén ville tillmötesgå de framställda önskemålen och föreslog därför rätt för länsstyrelsen att meddela den nye innehavaren av rörelsen ett interimistiskt tillstånd att fortsätta försäljningen av pilsnerdricka, till dess hans framställning om att få övertaga försäljningsrätten h u n n i t bliva prövad i vanlig ordning. Kommitténs förslag avsåg såväl utminuteringen som utskänkningen. De fall, det här gäller, är sådana då det ifrågasattes överlåtelse av en rörelse, för vilken ölförsäljningstillstånd gäller. Det är alltså inte fråga om att öppna ett nytt försäljningsställe utan endast om ny innehavare av en ölförsäljningsrörelse som redan bedrives. Enligt nykterhetskommitténs mening bör det i princip finnas möjlighet att i sådana fall utan större omgång överföra det gällande tillståndet på den person, som skall överta rörelsen. Denne bör alltså inte vara tvungen att underkasta sig den relativt omständ1

Bevillningsutskottets betänkanden 1924 nr 33. 2 Kungl. Maj:ts beslut den 25 april 1947 (TfS 1947 sid. 126 och 127).

liga procedur som sökandet av ett nytt försäljningstillstånd innebär. Det är framförallt utövandet av den kommunala vetorätten som gör det vanliga tillståndsförfarandet tidsödande. Enligt kommitténs uppfattning bör — i överensstämmelse med Pff :s föreskrifter om överlåtelse av årsutskänkningsrättighet — sådan vetorätt icke föreligga i fråga om överförande av ett gällande tillstånd; det är ju här endast fråga om ett personbyte. I enlighet med det sagda har kommittén för här avsedda fall föreslagit ett förfarande, enligt vilket den länsstyrelse som meddelat tillståndet skall pröva dels skälen för överförandet, dels den nye innehavarens behörighet och lämplighet dels ock omständigheterna i övrigt. Detta gäller i princip såväl utminutering som utskänkning. I fråga om utskänkningsrättigheter torde man emellertid böra företaga en noggrannare prövning av skälen och omständigheterna i övrigt än i fråga om utminuteringsrättigheter. Vid överlåtelse av en vanlig årsutskänkning behandlas nämligen själva ölförsäljningsrättigheten som sådan ofta såsom ett spekulationsobjekt, något som däremot knappast är fallet i fråga om utminuteringen. Detta sammanhänger med att för åtskilliga kaféer och liknande företag ölförsäljningen är den helt dominerande rörelsegrenen; för de livsmedelsaffärer och andra butiker, där öl försäljes till avhämtning, gäller detta däremot ej. De speciella problem, som är förknippade med överlåtelse av utskänkningsrörelse, belyses i en av överståthållarämbetet den 26 januari 1946 hos Kungl. Maj:t gjord framställning, vari hemställdes om utredning angående ökad kontroll vid sådan överlåtelse. 1 I framställningen anföres bl. a. följande. De förhållanden, som stå i samband med överlåtelser av utskänkningsrörelser, äro icke i alla avseenden tillfredsställande. Detta gäller icke blott de s. k. nykterhetskaféerna utan även rörelser med rättigheter att utskänka pilsner, ehuru de möjligheter till kontroll, som förefinnas i sistnämnda fall, gjort att missförhållandena här äro mindre framträdande. Vid överlåtelser av rörelser med rättighet att utskänka pilsner, har man emellertid kunnat konstatera en tendens att betrakta själva rättigheten som en tillgång, för vilken särskild ersättning beräknas, något som torde hava sin förklaring däri att antalet sådana rättigheter på grund av behovsprövningen är begränsat. För sådana rörelser begäres därför ofta en ersättning, som överstiger vad som kan anses skäligt med hänsyn till värdet av inventarier, inneliggande lager samt rörelsens allmänna goodwill. Den kontroll, som utövas i samband med prövningen av tillstånd att överlåta rättigheter att utskänka pilsner, avser bl. a. att förhindra, att säljaren skall kunna betinga sig ersättning för själva utskänkningsrättigheten. Av skäl, som överståthållarämbetet i det följande kommer att närmare redogöra för, har dock denna kontroll icke kunnat bliva fullt tillfredsställande. En tillfredsställande kontroll över att överlåtelse icke sker i spekulationssyfte i Till grund för framställningen ligger en inom Stockholms stadsfullmäktige den 21 februari 1944 väckt motion (Stockholms stadsfullmäktige, motioner, 1944 nr 9) och stadskollegiets utlåtande nr 332/1945.

257 17

förutsätter dels en sakkunnig värdering av rörelsen dels tillförlitliga uppgifter på köpeskillingen och övriga försäljningsvillkor. Inom Stockholm verkställes en dylik värdering av den särskilda kommitté, som stadsfullmäktige årligen tillsätter för beredning av sådana utskänkningsärenden, vari fullmäktiges yttrande inhämtas — den s. k. utskänkningskommittén — och kommittén tillstyrker som regel icke en ansökan om överlåtelse av pilsnerrättigheter, om den uppgivna köpeskillingen överstiger värderingssumman. Men även om en granskning av de upprättade överlåtelsehandlingarna ger vid handen, att köpeskillingen överensstämmer med eller understiger värderingen, finnes ingen säker garanti för huru det i verkligheten förhåller sig därmed, eftersom säljaren kan hava betingat sig en särskild ersättning vid sidan härom såsom villkor för köpet. Anledning föreligger även till antagande, att detta förfaringssätt icke sällan kommer till användning. I syfte att i möjligaste mån bringa praxis i överensstämmelse med 1924 års bevillningsutskotts uttalande har utskänkningskommittén i samråd med överståthållarämbetet beslutat att intaga en mera restriktiv ståndpunkt än hittills, när det gäller att pröva, huruvida särskilda skäl till överlåtelse kunna anses föreligga. Samtliga kaféidkare inom Stockholm med rättighet att utskänka pilsnerdricka hava erhållit meddelande härom genom en cirkulärskrivelse från utskänkningskommittén. En skärpt kontroll enligt de riktlinjer, som angivas i kommitténs cirkulärskrivelse, måste givetvis ses med tillfredsställelse, men kan dock icke anses utgöra en slutgiltig lösning av föreliggande fråga. Genom en restriktiv tillämpning av gällande bestämmelser om överlåtelse av pilsnerrättigheter torde man visserligen kunna förhindra en del överlåtelser i rent spekulationssyfte. Men en alltför stark begränsning av möjligheterna att överlåta rättigheterna och därmed även själva rörelsen torde komma att göra de rörelser, där möjligheter till överlåtelse av rättigheterna föreligga, ännu mera begärliga och öka risken för att säljarna på ett för myndigheterna okontrollerbart sätt betinga sig alltför höga ersättningar i samband med överlåtelsen. Enligt nykterhetskommitténs mening bör gällande krav på särskilda skäl som förutsättning för överförande av årsutskänkningstillstånd bibehållas. Då möjlighet enligt förslaget öppnas att på ett enkelt sätt överföra även andra försäljningsrättigheter, bör emellertid kravet på särskilda skäl principiellt gälla alla slag av tillstånd, såväl kringförings- och avhämtningsförsäljning som de speciella formerna av utskänkning. Så har alltså skett i förslaget. Såsom giltiga skäl synes böra ifrågakomma, förutom dödsfall, konkurs, omyndigförklaring och bristande behörighet på grund av bestämmelsen i 9 § 1 mom. andra stycket b) (se under 33 § 2 mom.), andra därmed jämförliga förhållanden såsom varaktig sjukdom ävensom övriga omständigheter, som ej kan anses göra överförandet olämpligt ur ordnings- eller nykterhetssynpunkt. Möjlighet bör emellertid finnas att hindra överförande av en rättighet där överlåtelsen sker i rent spekulationssyfte. På grund av de synpunkter överståthållarämbetet framfört synes strängare krav på skälen för överförandet böra uppställas när det gäller en årsutskänkningsrättighet än i fråga om övriga rättigheter. 258

Utöver vad nu sagts skall länsstyrelsens prövning avse endast den nye innehavarens person. Även här synes en strängare personprövning erforderlig vid överförandet av tillstånd till utskänkning än vid överförandet av tillstånd till utminutering. Bepresentanter för kaféidkarna och serveringspersonalen har inför nykterhetskommittén uttalat önskemål om en mera omsorgsfull sortering av dem som får tillstånd att övertaga utskänkningsrättigheter. Därvid har bl. a. framhållits, att om man ginge strängt fram i början man inte sedan i så stor utsträckning behövde ha att göra med dåligt skötta kaféer. 1 Är rörelsen avsedd att överlåtas å en juridisk person, skall såväl den juridiska personens som den enligt 9 § 2 mom. obligatoriske föreståndarens lämplighet och behörighet prövas. Förfarandet har konstruerats så att ansökan, när det ej är fråga om trafikutskänkning, ingives till det förberedande organet, d. v. s. länsnykterhetsnämnden (i Stockholm direkt till överståthållarämbetet). Polismyndigheten och kommunens nykterhetsnämnd skall lämnas tillfälle att yttra sig i ärendet. Lokala synpunkter på överföringsfrågan kan alltså framföras men länsstyrelsen är vid sitt avgörande inte bunden därav. Ansökan, som gäller överförande av ett trafikutskänkningstillstånd, ingives direkt till länsstyrelsen, då de lokala organen ej är inkopplade på sådana tillstånd (se 31 §). Länsstyrelsen införskaffar den utredning som kan anses erforderlig. För att det föreslagna systemet skall fungera tillfredsställande är det angeläget, att ansökan om överförande av ett försäljningstillstånd göres i god tid före överlåtelsen av rörelsen i övrigt. Ju tidigare ansökan göres, desto mindre är risken för avbrott i rörelsen. Då sökanden har möjlighet att genom tidig ansökan förebygga sådant avbrott, synes något interimistiskt förfarande av den typ maltdryckskommittén föreslog inte erforderligt. Åtminstone såvitt utskänkningen angår förefaller det dessutom direkt olämpligt, eftersom den interimistiska prövningen enligt sakens natur måste ske hastigt och därför lätt kan ge ett annat resultat än den tämligen omfattande prövning, som utskänkningsöverlåtelserna enligt förslaget skulle underkastas. överfört tillstånd skall avse återstoden av den tillståndstid, som gällde för förre innehavaren. 35 §. Denna paragraf behandlar de möjligheter till ingripanden i den tillståndsbundna försäljningen, som länsstyrelsen har under löpande oktrojperiod. 2 i Konferens med representanter för kaféidkarna (från Stockholms kaféidkarförening) den 26 april 1946 och konferens med representanter för serveringspersonalen (från Sveriges Hotell- och Restaurangpersonals förbund) den 27 april 1946. 2 Länsstyrelsens rätt att i samband med tillstånds meddelande föreskriva särskilda villkor för försäljningen regleras i fråga om kringföringsförsäljningen i 14 §, i fråga om avhämtningsförsäljningen i 20 § och i fråga om utskänkningen i 32 §.

För närvarande gäller härutinnan följande. Enligt 15 § 1 mom. andra stycket Pff skall tillstånd till annan försäljning än sådan, som avses i 13 § (vanlig kaférättighet) och 14 § e) (utskänkning för bestämt tillfälle), meddelas att gälla tills vidare och så länge länsstyrelsen ej finner skäl att återkalla detsamma. Tillstånd till utminutering och till andra former av utskänkning än de nämnda kan alltså återkallas när som helst. Vid sin prövning härutinnan är länsstyrelsen icke bunden av några på förhand givna föreskrifter. Beträffande vanlig kaférättighet gäller enligt 27 § 1 mom., att därest å utskänkningsstället oordningar visar sig eller osedlighet bedrives och rörelsens innehavare till följd därav icke anses lämplig att förestå densamma, länsstyrelsen äger återkalla utskänkningsrätten. För de tillfälliga rättigheternas vidkommande saknas särskilda bestämmelser i detta avseende. Vidare stadgas i 33 §, att om den, som äger rätt till utskänkning av pilsnerdricka, domes till ansvar för olovlig försäljning av spritdrycker, han tillika skall förklaras förlustig sin rätt till försäljning av pilsnerdricka. Här må också nämnas, att enligt 27 § 2 mom. tillfälligt förbud att fortsätta handel med pilsnerdricka, till vilken tillstånd erhållits, under vissa betingelser kan meddelas av magistrat eller kommunalnämnd. Beslut härom skall inom viss kortare tid underställas länsstyrelsen, som har att antingen fastställa beslutet för bestämd tid eller upphäva det. Beträffande den försäljning, som utan särskilt tillstånd utövas av tillverkare, stadgar 27 § 4 inom. att länsstyrelsen äger att, då oordningar förekommer eller tillverkaren bedriver sin försäljning så att nykterhetstillståndet menligt påverkas, föreskriva erforderliga ordningsregler för eller inskränkningar i försäljningen eller ock för viss tid helt eller delvis förbjuda försäljningens fortsättande. Nykterhetskommittén har i förevarande paragraf sammanfört de regler, som föreslås skola gälla angående ingripanden i en viss försäljningsrörelse under löpande oktrojperiod. I första stycket första punkten uppräknas de olika slag av ingripanden som kan komma i fråga. Gemensam förutsättning är att missförhållanden yppats i samband med försäljningen. Detta uttryck täcker bl. a. de mera speciella fall som angivits i nuvarande bestämmelser. För paragrafens tillämpning fordras att missförhållanden konstaterats föreligga; enbart fara för olägenheter ur ordnings- och nykterhetssynpunkt får ej föranleda ett ingripande under rörelsens utövande. 1 (Jämför sid. 190 och 195.) Det ligger i sakens natur, att verkliga inskränkningar i försäljningsrätten i allmänhet ej bör tillgripas förrän lindrigare åtgärder visat sig verkningslösa. Länsstyrelsen bör sålunda i första hand tillhålla försäljaren att • i Vid meddelande av tillstånd däremot äger länsstyrelsen föreskriva de villkor beträffande försäljningen, som i varje särskilt fall prövas erforderliga med hänsyn till huvudprincipen i 6 § (20 och 32 §§). För att villkor skall kunna föreskrivas vid meddelande av tillstånd till kringföringsförsäljning fordras emellertid särskilda omständigheter (se under 14 §).

vidtaga rättelse. Därnäst ifrågakommer olika slag av inskränkningar i försäljningsrätten, innefattande hela skalan av åtgärder från lindriga inskränkningar till långt gående ingripanden, som närmar sig ett försäljningsförbud. För verkligt svåra fall kan tänkas ännu strängare åtgärder nämligen att förbjuda försäljningens fortsättande under viss tid eller tills vidare eller att återkalla tillståndet. Åtgärden i ett visst fall blir självfallet beroende på svårighetsgraden och omfattningen av de konstaterade missförhållandena. Där anmärkningarna mot vederbörande försäljare är av allvarlig karaktär, bör länsstyrelsen omedelbart kunna ingripa med förbud eller återkallelse utan att dessförinnan avvakta verkan av lindrigare åtgärder. Om förhållandena under löpande tillståndstid förändras så att en tillståndsinnehavare icke längre uppfyller fordran på allmän lämplighet för erhållande av tillstånd, skall det beviljade tillståndet i regel återkallas. Detta utsäges i andra punkten av första stycket. Sådan olämplighet torde i regel framgå av missförhållanden som visat sig i samband med försäljningen. Den kan emellertid även vara för handen utan att några missförhållanden yppats. Å andra sidan får icke varje missförhållande anses indicera vederbörandes olämplighet. Missförhållandet kan vara av tämligen obetydlig natur och även om det skulle anses mera svårartat, kan det bero på omstän j digheter, varöver vederbörande ej kunnat råda. Då en rättighetsinnehavare, som gör sig skyldig till olovlig försäljning av spritdrycker, därmed i allmänhet torde ha visat sig olämplig att handhava försäljning av öl, har det ansetts överflödigt att bibehålla det nyss anmärkta stadgandet i 33 § Pff. övriga fall av bristande behörighet, nämligen att tillståndsinnehavaren förklarats omyndig eller försatts i konkurs eller att han blivit obehörig på grund av bestämmelsen i 9 § 1 mom. andra stycket b ) , omnämnes icke i paragrafen, enär dessa fall redan behandlats i 33 §. I paragrafens andra stycke har särskilt angivits två viktiga former av ingripande, som kan komma i fråga beträffande tillverkarnas rörliga försäljning. Att föreskriva att en tillverkare får sälja endast efter rekvisition och med kvittenstvång är ett långt gående ingrepp, som är avsett att komma till användning endast i verkligt grova fall (se härom kap. 8 sid. 129). Konungen eller den myndighet Konungen därtill förordnar äger utfärda erforderliga tillämpningsbestämmelser; dessa kan bl. a. avse skyldighet för tillverkare att bevara kvitto och att hålla kvitto tillgängligt för granskning. Sådana tillämpningsbestämmelser torde första gången lämpligen böra utfärdas av kontrollstyrelsen, som genom sin nuvarande befattning med granskning hos skattepliktiga bryggerier av rekvisitionernas kvittoblanketter har erfarenhet av denna försäljningsform (jfr sid. 108 ff. och sid. 123). Andra i tidigare sammanhang berörda möjligheter att ingripa mot tillverkare är föreskrivande av särskilda villkor för avlämning av öl (kap. 8 261

sid. 160) eller för rätten att sälja öl av annans tillverkning (under 11 § ovan). Driver en tillverkare både rörlig och fast försäljning, kan vid missförhållanden ettdera eller båda tillstånden begränsas eller återkallas, beroende på omständigheterna i det särskilda fallet. Verkan av återkallelse av ett tillstånd består intill dess nytt tillstånd meddelas, och inskränkningar i försäljningsrätten gäller längst till utgången av löpande tillståndstid, d. v. s. i de flesta fall till oktrojperiodens slut, varefter omprövning sker, då försäljaren söker nytt tillstånd. För närvarande anses ett försäljningsförbud, som avser tillverkare, ej kunna utan vidare förlängas 1 och ej heller kan vid utgången av giltighetstiden för ett sådan förbud omedelbart föreskrivas ordningsregler för försäljningen. 2 I dessa hänseenden blir enligt förslaget tillverkarnas detaljförsäljning jämställd med den övriga detaljhandeln. Verkan av en återkallelse kan sålunda förlängas genom avslag å ny ansökan om tillstånd, och inskränkningar i försäljningsrätten kan bibehållas i form av försäljningsvillkor knutna till det nya tillståndet. I fråga om tillverkarnas partihandel åter, vilken ej är tillståndsbunden, blir enda möjligheten att ingripa vid allvarligare missförhållanden att förbjuda försäljningens fortsättande under viss tid eller tills vidare. Som förut nämnts har förevarande paragraf genom hänvisning i 7 § 3 mom. gjorts tillämplig även å partihandel. Den för närvarande åt magistrat och kommunalnämnd givna rätten att stadga tillfälligt förbud mot försäljnings bedrivande h a r icke bibehållits i förslaget. Sådan befogenhet, som tidigare gällde även rusdrycksförsäljningen, borttogs i fråga om denna försäljning redan i och med 1937 års rusdrycksförsäljningsförordning; något skäl att fortfarande ha den kvar beträffande ölförsäljningen synes inte finnas. Enligt 47 § i förslaget åligger det länsstyrelsen och länsnykterhetsnämnden att utöva tillsyn över ölförsäljningen. Finner länsnykterhetsnämnden anledning till anmärkning mot det sätt varpå försäljningen utövas, skal! anmälan om förhållandet omedelbart göras hos länsstyrelsen. Nämnden kan därvid föreslå länsstyrelsen att vidtaga viss åtgärd. Länsstyrelsens beslut länder omedelbart till efterrättelse, där ej annorlunda förordnas (50 §). 36 §.

Bestämmelserna i denna paragraf har behandlats i kap. 12 (sid. 222). 37 §.

/ mom. Enligt 18 § Pff skall försäljningsställe vara beläget vid öppen gata, väg eller torg. Vidare stadgas att de rum, som nyttjas för utskänkningsrörelse, skall vara ljusa och luftiga, ha en i förhållande till rörelsens i Se TfS 1943 sid. 96 och där a n m ä r k t a rättsfall. 2 Se TfS 1935 sid. 78—80 och där a n m ä r k t a rättsfall.

omfattning tillräcklig storlek samt hållas i ordentligt skick. 19 § 1 mom. Pff innehåller regler om besiktning av utskänkningslokaler. Enligt dessa bestämmelser får vanlig årsutskänkning endast äga rum i lokal eller plats som blivit godkänd vid besiktning. Besiktning hålles i stad, där stadsfiskal finnes, av denne eller den som länsstyrelsen förordnar därtill och i övriga delar av landet av landsfiskal med biträde av två personer, av vilka den ena utses av kommunens nykterhetsnämnd samt den andra i stad av magistraten och på landet av kommunalnämnden. Om försäljningsställe godkännes, skall besiktningsmännen utfärda bevis därom, vilket skall innehålla beskrivning å den besiktigade lägenheten. Försäljningen får ej börja, förrän besiktningsbevis utfärdats. Besiktning skall verkställas varje gång nytt tillstånd meddelas. Kostnad för besiktningen gäldas av tillståndshavare med belopp, som länsstyrelsen bestämmer. Maltdryckskommittén föreslog vissa lättnader i besiktningstvånget. Förnyad besiktning skulle endast behövas, »då systembolaget så prövar nödigt på grund av verkställd förändring inom lokalen eller av annan anledning». Kommittén hade på denna punkt följt rusdryckslagstiftningsrevisionens förslag angående besiktning av lokal för utskänkning av rusdrycker, 1 vilket emellertid till följd av i vissa yttranden framställda anmärkningar ej upptogs i propositionen till riksdagen. Riksföreningen för Svensk Kafénäring har i en till nykterhetskommittén den 10 januari 1946 inkommen framställning föreslagit, att ny besiktning skall vara erforderlig endast då en rörelse byter ägare. Enligt föreningens förmenande vore gällande bestämmelser om besiktning onödigt betungande för vederbörande innehavare av en utskänkningsrörelse. Så länge den besiktigade och godkända lokalen nyttjades av en och samma person, förefunnes ingen rimlig anledning att förnyade besiktningar skulle äga rum. De åtgärder, som av hälsovårdsnämnden vidtoges beträffande ifrågavarande lokaler, tjänade enligt föreningens uppfattning i viss mån samma ändamål som besiktnings verkställande. Om man bortser från bestämmelserna i Pff och andra inom alkohollagstiftningen förekommande föreskrifter, saknades intill den 1 juli 1952 uttryckliga bestämmelser om förhandsbesiktning av serveringslokaler. I 11 § hälsovårdsstadgan föreskrives angående bl. a. lokal, där matvaror försäljes, att den skall vara av viss beskaffenhet och att den ej får tagas i bruk, förrän hälsovårdsnämnden lämnat sitt tillstånd därtill, men med detta stadgande, som för övrigt endast gäller städer och vissa andra tätorter, torde man knappast ha åsyftat serveringslokaler. 2 För övriga delar av landet fanns överi Se SOU 1934:39 sid. 377. 2 I viss u t s t r ä c k n i n g torde det emellertid i praktiken ha t i l l ä m p a t s även på s å d a n a l o k a l e r ; se prop, nr 63/1951 sid. 84 och 124. Vidare bör h ä r a n m ä r k a s , att även serveringslokaler är u n d e r k a s t a d e den kontroll, som enligt hälsovårdsstadgan skall utövas över samlingslokaler (se hälsovårdsstadgan 8 § 6—8 mom. och 43 § 6 och 7 m o m . ) .

h u v u d t a g e t icke n å g o n f ö r e s k r i f t o m g o d k ä n n a n d e av v a r e sig f ö r s ä l j n i n g s eller s e r v e r i n g s l o k a l e r . I d e t t a h ä n s e e n d e h a r en v ä s e n t l i g f ö r ä n d r i n g ägt r u m s e d a n l i v s m e d e l s s t a d g a n av den 21 d e c e m b e r 1951 ( n r 824) t r ä t t i k r a f t d e n 1 j u l i 1952. D e n n a i n n e h å l l e r n ä m l i g e n u t f ö r l i g a b e s t ä m m e l s e r o m f ö r h a n d s k o n t r o l l av b l . a. s e r v e r i n g s l o k a l e r såväl i s t ä d e r n a som p å l a n d s b y g d e n . F ö r e s k r i f t e r n a ä r i h i t h ö r a n d e d e l a r av följande l y d e l s e :

8 §. Bestämmelserna i 9—11 §§ avse, där annat ej särskilt angives, följande slag av lokaler, nämligen a) lokaler för framställning eller beredning av livsmedel, avsedda för försäljning eller för servering åt allmänheten; b) lokaler för sådan servering; Med lokal för viss verksamhet avses icke blott sådant rum eller utrymme, vari verksamheten bedrives, utan även till densamma hörande biutrymmen, såsom lagerrum, omklädningsrum, tvättrum och diskrum. Såsom lokal anses jämväl fast kiosk.

9 §. 1 mom. Den som ämnar inrätta lokal, som avses i 8 §, äger tillställa hälsovårdsnämnden förslag häröver, åtföljt av sådana ritningar och uppgifter som kunna erfordras för förslagets granskning. Det åligger hälsovårdsnämnden att skyndsamt granska förslaget samt avgiva yttrande i anledning av granskningen (förhandsbesked om godkännande). Har byggnadsnämnd före meddelande av byggnadslov till den byggnad, vari lokalen är belägen, eller till de ändringsarbeten, som erfordras för lokalens inrättande, inhämtat hälsovårdsnämndens yttrande beträffande lokalens lämplighet för ifrågavarande ändamål och h a r hälsovårdsnämnden härvid fått granska ritningar över lokalen och övriga erforderliga uppgifter om densamma, skall hälsovårdsnämnden vara skyldig att på framställning av den som vill inrätta lokalen avgiva förhandsbesked som i första stycket sägs. Vad i första stycket stadgas skall äga motsvarande tillämpning då någon, som ämnar övertaga rörelse, vilken bedrivits i en i 8 § avsedd lokal, önskar förhandsbesked av hälsovårdsnämnden huruvida hinder möter mot att använda lokalen i befintligt skick samt vilka ändringar som i sådant fall påfordras. 2 mom. Innan lokal, som avses i 8 §, tages i bruk, skall lokalens innehavare skriftligen anmäla förhållandet till hälsovårdsnämnden. Anmälan skall innehålla uppgift om fastighetsägarens och näringsidkarens namn och adress ävensom om rörelsens art och belägenhet. 3 mom. Lokal får ej, därest ej nedan annorlunda stadgas, tagas i anspråk för ändamål, som avses i 8 §, förrän hälsovårdsnämnden efter lokalens färdigställande utfärdat bevis, att lokalen godkänts. Sådant bevis skall upptaga — förutom lokalens belägenhet — fastighetsägarens samt, därest rörelsen drives av annan, dennes namn eller firma ävensom det ändamål, för vilket lokalen godkänts. Godkännande kan av hälsovårdsnämnden återkallas, om lokalen till följd av att den däri bedrivna rörelsen utvidgats eller underhållet av lokalen väsentligt

eftersatts icke längre fyller de krav, som enligt de i hälsovårdsområdet gällande bestämmelserna uppställts för lokal med samma användning, eller eljest synnerliga skäl föreligga. Ombygges lokal eller vidtages eljest med densamma väsentlig förändring eller användes lokalen till annat ändamål än det, för vilket lokalen godkänts, är godkännandet icke längre gällande. I sådant fall skall vad i 1 och 2 mom. samt ovan i detta moment är stadgat äga motsvarande tillämpning. Vad i nästföregående båda stycken stadgas skall angivas i beviset om lokalens godkännande. 5 mom. Har någon överlåtit rörelse, som av honom bedrivits i lokal, varom förmäles i 8 §, skall han inom fjorton dagar därefter göra skriftlig anmälan om överlåtelsen till hälsovårdsnämnden.

10 §. 1 mom. Lokal, som avses i 8 §, skall vara lämplig för sitt ändamål och fylla skäliga hygieniska krav. Härvid skall särskilt iakttagas följande. Lokalen skall vara tillräckligt rymlig och ljus. Lager- och andra biutrymmen skola finnas i den utsträckning, som erfordras för det ändamål, vartill lokalen är avsedd. Lokalen skall vara försedd med lämpliga anordningar för luftväxling och, där så med hänsyn till varornas beskaffenhet erfordras, för kylning av varorna. Den skall hava lätt tillgång till vatten av lämplig beskaffenhet och, där så anses erforderligt, vara försedd med ändamålsenliga anordningar för beredning av varmvatten. Golv, väggar och tak ävensom bord, hyllor och annan inredning skola vara så beskaffade att de med lätthet kunna rengöras. Lokalen skall hava lämpliga anordningar för utestängande av flugor och råttor. Lokalen skall vara utrustad med ett med hänsyn till personalens storlek tillräckligt antal tvättställ. Lokalen får icke stå i förbindelse med bostad eller därtill hörande utrymme annat än genom förstuga, vindfång eller annat dylikt icke till bostad använt, väl ventilerat utrymme. Lokalen får ej heller eljest stå i sådan förbindelse med annan lokal, att sanitära olägenheter kunna antagas uppkomma därav. Lokalen får ej ligga så nära utomhus beläget avträde eller urinkur, stall, fähus, svinhus, gödselstad eller upplag för orenlighet, att därav kan uppstå sanitär olägenhet. 2 mom. Serverings-, försäljnings- eller förvaringslokal, som är belägen inom område, där hälsovårdsstadgans bestämmelser för landet gälla, får, därest den i lokalen bedrivna rörelsen är av m i n d r e omfattning, av hälsovårdsnämnden godkännas, även om lokalen icke till alla delar uppfyller de i 1 mom. givna särskilda föreskrifterna, därest viktiga sanitära krav icke eftersättas. Vad i nästföregående stycke är stadgat skall, såväl i stad som på landet, gälla jämväl kiosk.

11 §. I lokal, som avses i 8 §, får icke förvaras vara eller ämne, som kan antagas bibringa i lokalen förvarade livsmedel främmande lukt eller smak eller eljest göra dem otjänliga till människoföda. Lokalen ävensom sådana redskap, förvaringskärl och andra tillbehör, vilka användas därstädes, skola hållas rena och i gott stånd. 265

Golv i lokaler, där arbete dagligen bedrives eller dit allmänheten äger tillträde — dock icke magasinsutrymmen — skola rengöras dagligen efter slutat arbete. Detsamma gäller redskap, som äro i dagligt bruk. Ehuru den kontroll av serveringslokaler, som föreskrives i de nu återgivna bestämmelserna, i huvudsak är avsedd att tillgodose hygieniska krav, kan den enligt nykterhetskommitténs mening i stort sett anses tillräcklig även ur ordnings- och nykterhetssynpunkt. Att i ölförsäljningsförordningen föreskriva en särskild inspektion av utskänkningslokaler torde därför vara onödigt. Ej heller erfordras i förordningen bestämmelser om att utskänkningslokal skall vara ljus och luftig, att den skall ha en i förhållande till rörelsens omfattning tillräcklig storlek samt att den skall hållas i ordentligt skick, eftersom liknande föreskrifter intagits i livsmedelsstadgan. En viss möjlighet till komplettering av livsmedelsstadgans kontrollföreskrifter synes emellertid alltjämt böra finnas. Kommittén har ansett lämpligt att Kungl. Maj :t erhåller befogenhet att utfärda sådana kompletterande bestämmelser. 2 mom. Bestämmelsen om friskt dricksvatten återfinnes för närvarande i 22 § 3 mom. Pff och har något omformulerats, så att överensstämmelse vunnits med motsvarande stadgande i Rff. 3 mom. Nuvarande bestämmelse i 23 § Pff har endast avseende å utskänkningslokal, medan förslaget gäller alla försäljningsställen. Tillståndsbevis eller anmälningsbevis torde icke — såsom Pff föreskriver — behöva anslås i lokalen; det får anses tillräckligt att de finns tillgängliga. 38 §. Bortsett från länsnykterhetsnämndens medverkan har paragrafen samma sakliga innebörd som nuvarande bestämmelser i 19 § 2 mom. Pff. 39 och 40 §§. Bestämmelserna om försäljningstider har behandlats i kap. 11. 41 §. Dessa ordningsföreskrifter har med obetydliga ändringar överförts från 14 § b) Pff (Jämför under 31 § i förslaget, sid. 253). 42 §.

I denna och följande paragraf upptages en del ordningsföreskrifter, som erfordras med hänsyn till den i 6 § angivna allmänna principen att all försäljning av öl skall ordnas och handhavas så, att ordning och nykterhet icke äventyras. Motsvarande ordningsföreskrifter återfinnes i 22 § 1 och 2 mom. Pff men är där delvis annorlunda utformade. 1 mom. Nykterhetskommittén föreslår i likhet med maltdryckskommittén, att den som är synbarligen berörd av alkoholhaltiga drycker icke må 266

tillåtas uppehålla sig å försäljningsställe. Ett stadgande av detta innehåll finns beträffande utskänkningen av rusdrycker redan i 5 kap. 8 § Rff och har upptagits i nykterhetskommitténs förslag till ny rusdrycksförsäljningsförordning. Rusdryckslagstiftningsrevisionen anförde, att stadgandet syntes överensstämma med den praxis, som länge tillämpats å sådana restauranger, vilkas innehavare vore angelägna att hålla dem på en ur ordnings- och nykterhetssynpunkt hög nivå. I 22 § 2 mom. Pff stadgas, att överlastad person ej får utdrivas från utskänkningsställe, där han förtärt pilsnerdricka, eller lämnas utan vård. Någon motsvarighet till detta stadgande har icke införts i förslaget. Därmed avses emellertid icke, att den som å utskänkningsställe blivit så överlastad, att han ej kan reda sig själv, får lämnas utan tillsyn. Särskilt stadgande härom har dock icke ansetts erforderligt i Rff och torde icke heller erfordras i en ny ölförsäljningsförordning. Anmärkas må att i 5 § av förordningen emot fylleri och dryckenskap den 16 november 1841 finns en ännu gällande föreskrift av följande lydelse: »Om på sådant ställe, där brännvin eller andra starka drycker försäljas, någon finnes i den mån överlastad, att han synbarligen icke, utan våda för sig själv och andra, kan lämnas utan tillsyn och biträde; vare värd skyldig att honom vårda, till dess det rusiga tillståndet upphört.» För närvarande gäller förbud mot försäljning eller utlämning av pilsnerdricka, när det är uppenbart, att varan helt eller delvis är avsedd att användas i berusningssyfte eller till olovlig försäljning. Förbudet infördes i Pff år 1928 på förslag av kontrollstyrelsen. Avsikten därmed var bl. a. att skapa möjligheter att komma åt partihandlare, som levererade öl till affärer eller kaféer, där olaga ölförsäljning förekom. Den angivna förutsättningen, att missbruket skall vara uppenbart, har emellertid medfört, att bestämmelsen i praktiken fått en ganska liten räckvidd. För att straffbarhet skall föreligga måste det sålunda kunna påvisas, att det åtminstone för försäljare med normal omtanke bort vara uppenbart, att köparen ämnat använda inköpt pilsnerdricka helt eller delvis i berusningssyfte eller till olovlig försäljning. 1 Nykterhetskommittén har funnit det befogat att utvidga förbudet att omfatta även sådana fall, där grundad anledning till misstanke om missbruk eller olovlig försäljning föreligger. Den skärpning av gällande förbud som förslaget innebär torde få betydelse bl. a. i fråga om avlämningen av öl. Såsom förut nämnts har kommittén föreslagit att nuvarande generella bestämmelser om avlämning av öl skall slopas. Man har emellertid anledning vänta att det föreslagna förbudet skall medverka till att försäljarna iakttager försiktighet vid avlämning utmed vägar, i det fria etc. Såvitt partihandeln angår kompletteras förbudet av bestämmelsen i 2 mom. (se n e d a n ) . l Jfr Högsta domstolens utslag den 14 m a r s 1932 (TfS 1932 sid. 114 och 115) samt Svea hovrätts utslag den 23 december 1933 och den 20 j u n i 1935 (TfS 1936 sid. 45—47).

1 detta sammanhang torde frågan om nykterhetsnämnds möjligheter att »avstänga» en person från inköp av öl böra i korthet beröras. Enligt 3 § alkoholistlagen åligger det nykterhetsnämnd att söka förebygga och motverka onykterhet och dryckenskap genom upplysningar, råd och anvisningar till systembolag och andra försäljare av alkoholhaltiga drycker. Nykterhetsnämnd anses på grund av detta stadgande vara skyldig att lämna ortens försäljare av alkoholhaltiga drycker upplysning om alkoholmissbrukare — i varje fall beträffande de missbrukare, som anlitar dessa försäljare. En sådan hänvändelse från nykterhetsnämnd till exempelvis en försäljare av pilsnerdricka har vanligen formen av en begäran eller ett råd att icke försälja eller utlämna pilsnerdricka till viss namngiven missbrukare av alkoholhaltiga drycker; nämnden har ju ingen befogenhet att förbjuda försäljningen av pilsnerdricka till personen i fråga. Enligt den nyss berörda bestämmelsen i 22 § 1 mom. andra stycket Pff är försäljare av pilsnerdricka skyldig att avhålla sig från försäljning, där det är uppenbart att varan helt eller delvis är avsedd att användas i berusningssyfte. Rättar sig inte försäljaren efter nykterhetsnämndens framställning, riskerar han alltså att fällas till ansvar för överträdelse av förbudet i nämnda paragraf. På detta sätt kan nämndens framställning i praktiken leda till en avstängning av vederbörande från inköp av pilsnerdricka, ehuru varken nykterhetsnämnden eller länsstyrelsen formellt sett är befogad att fatta ett avstängningsbeslut. 1 Det föreligger ingen besvärsrätt i fråga om nykterhetsnämnds beslut att göra sådan framställning, som h ä r avses, vilket sammanhänger med att nykterhetsnämnden icke har befogenhet att meddela för försäljare bindande beslut utan endast att ge råd och anvisningar. 2 Att ge de offentliga nykterhetsvårdsorganen rätt att förbjuda en försäljare att utlämna öl till viss missbrukare synes ej lämpligt. Någon ändring i fråga om dessa organs möjligheter att förhindra försäljning av öl till missbrukare synes icke böra göras. Enligt den ordning som nykterhetskommittén föreslår skall gälla i fortsättningen utsätter sig en försäljare för straffansvar om han utlämnar öl, fastän grundad anledning till misstanke föreligger att ölet helt eller delvis skall användas i berusningssyfte. Även i de fall då någon hänvändelse från nykterhetsnämnd ej föreligger men det finns misstankar om berusningssyfte eller olovlig försäljning, kommer det sålunda att finnas anledning för försäljarna att visa ökad försiktighet. 2 mom. Någon skyldighet för tillverkare av pilsnerdricka att före försäljningen av en större myckenhet av varan förvissa sig om att köparen äger återförsäljningsrätt finnes icke för närvarande. Frågan kompliceras genom stadgandet i 12 § b) Pff, enligt vilket viss försäljning av pilsnerdricka — inackorderingsutskänkning — är medgiven icke endast utan sär1 Se Regeringsrättens utslag den 15 oktober 1942 (TfS 1943 sid. 46 och 47). 2 Se TfN 1947 sid. 55—57.

skilt tillstånd utan också utan varje annan registrering. I många fall är det emellertid uppenbart, att dylik inackorderingsutskänkning icke föreligger, 1 och tillverkares uraktlåtenhet att utnyttja den lättillgängliga kunskapskälla, som länsstyrelsernas tillståndsregister utgör, bör enligt kontrollstyrelsens mening icke rimligen befria honom från ansvaret för försäljningens lagenliga handhavande. Tyngdpunkten torde emellertid enligt styrelsen för närvarande få läggas på bevisningen för att det vid den ifrågavarande försäljningen bort vara för säljaren uppenbart, att olovlig återförsäljning varit avsedd. En bestämmelse om skyldighet för partihandlare att förvissa sig om att köparen äger rätt till återförsäljning föreslogs av kontrollstyrelsen i yttrande över maltdryckskommitténs betänkande. I yttrandet anförde styrelsen bl. a. följande. Genom kvittenstvångets bortfallande komma möjligheterna att kontrollera mera omfattande leveranser av pilsnerdricka till köpare utan återförsäljningsrättigheter att försvagas. Å andra sidan kommer vid bifall till kommittéförslaget varje form av återförsäljningsrätt att kunna dokumenteras genom tillstånds- eller anmälningsbevis. — — — Det bör vid sådant förhållande kunna anses rimligt, att den som utövar partihandel, förvissar sig om att köpare äger rätt till återförsäljning. Efter utvidgning, såsom föreslagits, av försäljningsrätten vid nederlag till att omfatta även partihandel avhämtningsvis ter sig ett sådant krav så mycket mera motiverat. Mot detsamma skulle möjligen kunna göras den invändningen, att det skulle vara obilligt att sakfälla en partihandlare, som förvissat sig om att viss köpare ägde återförsäljningsrätt, för leverans till samma köpare, efter det dennes försäljningsrätt upphört, exempelvis på grund av att tillståndet återkallats, utan att partihandlaren härom erhållit underrättelse. En sådan tillämpning av det föreslagna stadgandet torde emellertid icke behöva befaras. Har en tillverkare en gång, exempelvis genom att ta del av utfärdat tillståndsbevis, förvissat sig om att viss köpare äger rätt till återförsäljning av pilsnerdricka, måste han rimligen anses ha fullgjort vad lagen i sådan hänseende kräver, intill dess tillståndstiden utlöper eller han bevisligen, exempelvis genom systembolagets försorg, underrättats om att den ifrågavarande försäljningsrätten eljest upphört. Även nykterhetskommittén anser det lämpligt att sådan kontrollskyldighet, varom h ä r är fråga, ålägges partihandlarna. Visserligen måste dessa redan på grund av stadgandet i 1 mom. iakttaga en viss försiktighet men vid tillämpningen av detta stadgande kan dock bevissvårigheter lätt göra sig gällande. En direkt kontrollskyldighet förefaller därför väl motiverad. Kontrollen utövas enklast på det sättet, att partihandlaren eller hans personal vid första leveransen förvissar sig om att köparen har giltigt tillstånds- eller anmälningsbevis. Kontrollen kan även ske via länsstyrelsens eller länsnykterhetsnämndens tillstånds- och anmälningsregister. Den bör upprepas efter ingången av varje ny oktrojperiod. Däremot kan man inte fordra att partihandlaien skall skaffa sig kännedom om eventuella inskränkningar, återkallelser och förbud, som länsstyrelsen meddelar under 1

Se t. ex. Svea hovrätts utslag den 23 december 1933 (TfS 1936 sid. 45 och 46).

oktrojperioden. Sådana ingripanden torde partihandlaren komma att underrättas om från länsstyrelsen eller nykterhetsnämnden. Såsom förut antytts kan vissa svårigheter uppstå i fråga om kontrollen av inackorderingsrättigheterna, där varken tillstånd eller anmälan förekommer och det alltså inte finns något bevis, som styrker rörelsens beskaffenhet. Det torde emellertid inte vara alltför svårt att konstatera, huruvida en utskänkningsrörelse, som uppgives vara av inackorderingskaraktär och alltså drives utan tillstånd eller anmälan, i själva verket är sådan att tillstånd erfordras. Har skyltar om matservering satts upp eller särskilda utrymmen förhyrts för rörelsen eller eljest särskilda anordningar vidtagits som normalt inte förekommer i ett hem, måste innehavaren kunna visa upp tillståndsbevis. Om utköraren är osäker huruvida inackorderingsutskänkning i förordningens mening föreligger, bör förhållandet delgivas tillverkaren för undersökning via länsstyrelsen, polismyndigheten eller nykterhetsnämnden. 3 mom. Här hänvisas till avsnittet om avlämning av öl i kap. 8 sid. 153 ff. 43 §.

Enligt 22 § 1 mom. första stycket Pff må pilsnerdricka ej å försäljningsställe utlämnas till den som ej fyllt sexton år. Den som icke uppnått denna ålder kan alltså icke ens såsom bud avhämta på förhand beställd vara. Att förbudet endast avser utlämning å försäljningsställe torde bero på att man icke ansett sig kunna förbjuda eller i vart fall förhindra, att pilsnerdricka i köparens hem mottages av barn eller tjänstefolk under 16 år. Ursprungligen gällde förbudet endast utlämning å utskänkningsställe men utvidgades genom 1905 års förordning angående försäljning av vin och öl till att gälla alla försäljningsställen. 1898 års maltdryckskommitté motiverade denna utvidgning med »ett missförhållande, varöver allt emellanåt klagan från städerna försports, att nämligen arbetare ofta, då de ej vilja gå ifrån sitt arbete, sända lärpojkar eller andra minderåriga gossar eller flickor att inköpa öl, varefter den, som sålunda avhämtat ölet, för sitt besvär gottgöres med en del av det inköpta ölet, samt att sålunda barn lätt vänjas vid öldrickande.» Bestämmelsen, vilken icke alltid torde efterlevas, har för utminuteringens del ansetts utgöra ett onödigt hinder vid den lojale konsumentens inköp av öl och har därför icke upptagits i förslaget såvitt utminuteringen angår. Det av 1898 års maltdryckskommitté åberopade missförhållandet torde icke numera behöva befaras, sedan de söta läskedryckerna slagit igenom. För utskänkningens vidkommande har bestämmelsen däremot ansetts böra bibehållas. 44 §.

Denna paragraf innehåller vissa ordningsföreskrifter, vartill motsvarig270

heter saknas i Pff. Däremot finns bestämmelser av detta slag i 12 § Aff, där det bl. a. stadgas att svagdricka icke må »av säljaren påspädas eller på annat sätt beredas». Sådant förbud har ansetts behövligt jämväl beträffande öl. Det har t. ex. förekommit att försäljare tillsatt öl sockerlösning, varigenom fortsatt jäsning åstadkommits, ett förfarande som inte kan förhindras med nuvarande lagstiftning. Därför föreslås förbud för återförsäljare att på något sätt förändra öl, som är avsett för försäljning. I butik får sålunda icke »mumma» och liknande blandningar, vari öl ingår, av försäljaren göras i ordning och säljas. Bestämmelsen att hembryggd maltdryck icke får förvaras på försäljningsställe gäller såväl tillverkare som återförsäljare och avser maltdrycker av samtliga klasser. Vad som menas med hembryggd maltdryck framgår av 1 § Mtf (sid. 29). Att hembryggt öl icke må försäljas stadgas i 5 § av förslaget. 45 §. Första stycket av denna paragraf motsvarar nuvarande bestämmelser i 22 § 4 mom. Pff. Enligt dessa stadgas förbud att å utskänkningsställe, där utskänkning av pilsnerdricka idkas utan samband med utskänkning av rusdrycker, låta rusdrycker eller ersättningsmedel därför förtäras. Ej heller må rusdrycker förvaras å utskänkningsstället eller eljest på sådant sätt, att gästerna äger tillgång till desamma. Det vare ock förbjudet för gäst att å sådant utskänkningsställe förtära rusdrycker eller ersättningsmedel därför. Till grund för dessa bestämmelser, de s. k. förtärings- och förvaringsförbuden, ligger principen, att på ett utskänkningsställe förtäring icke skall få ske av alkoholstarkare drycker än sådana som får utskänkas där. Denna princip är genomförd även i Rff (5 kap. 5 §) och Aff (13 §). För tolkningen av bestämmelserna har det ansetts betydelsefullt att klarlägga vad som skall förstås med begreppet »utskänkningsställe». Till utskänkningsställe i Pff :s mening har i första hand hänförts lokal, som vid besiktning blivit godkänd för årsutskänkning av pilsnerdricka. Till utskänkningsställe har vidare hänförts lokal, vari trafik-, turist- eller tillfällig utskänkning äger rum, trots att besiktningstvång för sådan utskänkning icke föreligger enligt Pff. Såsom utskänkningsställe torde dock hittills icke ha ansetts lokal, där inackorderingsutskänkning bedrives. 1 Sammanfattningsvis har sålunda förtärings- och förvaringsförbuden i fall, där besiktning är föreskriven, ansetts gälla de för utskänkning insynade lokalerna. I övrigt har förbudet ansetts gälla de lokaler, i vilka utskänkning av pilsnerdricka i vederbörlig ordning faktiskt bedrives — tillfälligt eller mera varaktigt — dock ej lokal för inackorderingsutskänkning. 1 Se Thulin i TfS 1931 nr 8 sid. 8 och kontrollstyrelsens y t t r a n d e över maltdryckskommitténs b e t ä n k a n d e (TfS 1940 sid. 70).

Mot de allmänna förtärings- och förvaringsförbuden har i olika sammanhang framförts vissa anmärkningar och det har föreslagits olika modifikationer av desamma. En redogörelse härför lämnas i kap. 14 av kommitténs betänkande om rusdrycksförsäljning och nykterhetsvård (SOU 1952:54, sid. 268 ff). Nykterhetskommittén har i nämnda betänkande kommit till det resultatet att förtärings- och förvaringsförbuden måste behållas så länge rättighetssystemet består. Ehuru förbuden i förevarande paragraf fått en annan formulering än i Pff, skall deras allmänna innebörd enligt förslaget vara oförändrad. I förslaget har emellertid gjorts undantag från huvudregeln i vissa viktiga hänseenden. Kommittén återkommer härtill nedan. Kommittén har i annat sammanhang föreslagit att nuvarande bestämmelser om besiktning av utskänkningslokal skall upphöra att gälla. Dessa bestämmelser avses skola ersättas av livsmedelsstadgans föreskrifter om serveringslokaler jämte kompletterande bestämmelser, som Kungl. Maj :t äger utfärda (se sid. 266). På grund härav kommer begreppet »utskänkningsställe» att få en annan innebörd än vad det för närvarande anses ha. Med »utskänkningsställe» i denna paragrafs mening skall sålunda förstås varje lokal där utskänkning av öl faktiskt bedrives i vederbörlig ordning. Detta innebär, att om det är fråga om servering till allmänheten, utskänkningslokalen skall fylla de krav (bl. a. på särskilt godkännande av myndighet) som livsmedelsstadgan uppställer eller de kompletterande föreskrifterna kan innehålla. Är det åter fråga om servering vid slutet bord, i vilket fall livsmedelsstadgans bestämmelser om serveringslokaler ej gäller, är det tillräckligt att ölutskänkningen bedrives enligt 22 § b) eller 23 § i förslaget. Enligt nykterhetskommitténs mening kan förtärings- och förvaringsförbuden under vissa förhållanden te sig alltför rigorösa. De fall, där förbuden overtrades i stor omfattning och där man bör undersöka huruvida lättnader i förbuden kan åstadkommas, kan uppdelas på två grupper. Den första gruppen avser det s. k. fickflaskeproblemet, d. v. s. när enskilda gäster förtär medförda spritdrycker på restauranger och andra serveringslokaler, som endast har rätt att utskänka öl. Till den andra gruppen hänföres de fall då förtäring av medförda spritdrycker sker inom slutna sällskap på sådana lokaler. Såsom närmare utvecklas i kommitténs betänkande om rusdrycksförsäljning och nykterhets vård (sid. 284), har kommittén icke ansett sig böra förorda införande av en undantags- eller dispensbestämmelse från förtäringsförbudet, en s. k. fickflaskeparagraf. På ett begränsat avsnitt synes emellertid såväl fickflaskeproblemet som frågan om rusdrycksförtäring i slutna sällskap kunna bringas till en tillfredsställande lösning, nämligen beträffande inackorderingsställen, där matservering bedrives som rörelse vid slutet bord i hemmet (22 § b ) , personalmatsalar, vartill även räknas militära mässar, samt kollektivhusmatsalar (23 §). Utskänkning av öl på 272

sådana ställen har behandlats i kap. 12. Såsom där berörts föreslår kommittén att Kungl. Maj:t skall utfärda generella tillämpningsföreskrifter beträffande förtäring av starkare drycker på de militära mässarna. Däremot synes förtäring av medförda rusdrycker i övriga personalmatsalar och i kollektivhusmatsalar, vilket i åtskilliga hänseenden kan jämföras med rusdrycksförtäring i hemmet, i allmänhet icke behöva befaras medföra några olägenheter ur ordnings- eller nykterhetssynpunkt. För att reglerna om utskänkning av rusdrycker icke skall kunna kringgås bör emellertid den begränsningen uppställas, att förtäringsförbudet alltjämt skall gälla i fråga om personal- och kollektivhusmatsalar vid tillfälle då matsalarna användes av andra än dem, för vilka de är avsedda, d. v. s. då lokalerna uthyres till utomstående organisationer eller enskilda. Kommittén föreslår alltså att inackorderingsställen, personalmatsalar, militära mässar och kollektivhusmatsalar, där utskänkning av öl bedrives, med angivna begränsningar icke omfattas av de i förevarande paragraf intagna förtärings- och förvaringsförbuden. De i Pff stadgade förbuden har som ovan nämnts icke ansetts gälla lokal, där inackorderingsutskänkning äger rum. På denna punkt innebär förslaget ett stadfästande av gängse uppfattning och medför alltså ingen ändring i sak. När det gäller rusdrycksförtäring i slutna sällskap finns det enligt kommitténs mening otvivelaktigt ett behov av att kunna medgiva undantag från förtärings- och förvaringsförbuden även i andra fall än de nyss nämnda. Efter diskussion av olika lösningar har kommittén föreslagit rätt för länsstyrelsen att, när det gäller familjefest eller annan därmed jämförlig tillställning i slutet sällskap, medgiva undantag från ifrågavarande förbud. En bestämmelse härom har beträffande utskänkningsställe, där tillstånd erhållits att utskänka öl, upptagits i tredje stycket av förevarande paragraf. Den närmare utformningen av detta undantag framgår av 52 § 2 och 3 mom. förslaget till rusdrycksförsäljningsförordning. Beträffande motiveringen får kommittén hänvisa till kap. 14 i betänkandet om rusdrycksförsäljning och nykterhetsvård (sid. 288). 46 §. Första stycket motsvarar 25 § Pff. Förslaget avviker från nämnda bestämmelse därutinnan att nuvarande uppräkning av de tillfällen då ingripande av länsstyrelsen eller polismyndigheten kan äga rum (arbetsinställelse, tingssammanträde, inskrivningsförrättning, vapenövningsmöte eller annan truppsammandragning, marknad, torgdag eller auktion samt annan till större folksamling ledande förrättning, ävensom då eljest öppethållande av försäljningsställe kan föranleda oordningar) förkortats och omformulerats. Denna uppräkning torde vara onödig. Förändringarna innebär emellertid inte någon saklig olikhet; bestämmelsen har i fråga om de tillfällen då ingripande kan ske samma innebörd som det nu gällande stadgandet. 273 18

Förslaget avviker vidare från Pff därutinnan, att kommunalnämnd icke längre skall äga meddela tillfälligt förbud mot utminutering på grund av befarade oordningar. Enligt nykterhetskommitténs mening bör nämligen endast de myndigheter som ha att svara för ordningens upprätthållande äga meddela sådant förbud. Andra stycket motsvarar 26 § Pff och överensstämmer i sak med detta lagrum. 47 §.

Beträffande dessa bestämmelser hänvisas till kap. 9 (sid. 175). 48 §.

Denna bestämmelse, vartill motsvarighet saknas i Pff, föreslogs av maltdryckskommittén. Samma regel är upptagen i nykterhetskommitténs förslag till rusdrycksförsäljningsförordning. I fråga om ölförsäljningen åsyftas vederbörande tjänstemän vid länsstyrelsen, länsnykterhetsnämnden, den kommunala nykterhetsnämnden och polismyndigheten. 49 §. 1 mom. Enligt 52 § 2 mom. förslaget till rusdrycksförsäljningsförordning skall ansökan om medgivande till förtäring av rusdrycker ingivas till polismyndigheten som har att med eget yttrande insända handlingarna till länsstyrelsen. 1 Polismyndigheten bör sålunda få underrättelse om beslutet. När länsstyrelsen lämnat ett förtäringsmedgivande, har det emellertid ansetts att även den kommunala nykterhetsnämnden, som har att övervaka nykterhetstillståndet inom kommunen, bör få del av beslutet. Beslut, som avses i tredje stycket, kan vara vanliga tillståndsbeslut eller ha meddelats enligt 33—35 §§, 38 §, 40 § 3 mom. eller 46 §. Nuvarande bestämmelser om underrättelser mellan myndigheter återfinnes i 15 § 3 mom. andra stycket Pff. 2 mom. Motsvarande föreskrifter rörande registreringsskyldighet finns för närvarande i 15 § 3 mom. första stycket Pff. 50 §. Allmänna bestämmelser om besvärsrätt saknas i Pff. Det enda ställe där frågan om besvärsrätt beröres är stadgandet i 15 § 1 mom. sista stycket, enligt vilket klagan ej må föras över beslut, varigenom tillstånd som meddelats att gälla tills vidare återkallats. Anledningen till denna regel är, som förut nämnts, att ansökan om nytt sådant tillstånd kan göras när som helsk Bestämmelserna i första stycket av förevarande paragraf innebär endast l Länsnykterhetsnämnden och fullmäktige i länets kommuner skall enligt förslaget yttra sig endast före varje oktrojperiod.

ett lagfästande av vad som för närvarande tillämpas. Enligt kommitténs förslag skall alla regelbundna försäljningsrättigheter regleras per oktrojperiod, varför någon motsvarighet till stadgandet i 15 § 1 mom. sista stycket Pff ej längre erfordras. Även reglerna i andra stycket torde överensstämma med gällande praxis. Det har emellertid ansetts lämpligt, att uttryckliga föreskrifter finns i dessa ämnen. Rätt att anföra besvär över myndighets beslut tillkommer i princip den som beslutet rör. Har en ansökan avslagits, äger endast sökanden klaga. 1 Har ansökan bifallits, anses besvärsrätt tillkomma envar som har intresse av saken, dels varje kommunmedlem, dels sammanslutningar såsom ideella föreningar (nykterhets- och frikyrkliga organisationer), dels ock de lokala myndigheterna, kommunen och nykterhetsnämnden. 2 Även länsnykterhetsnämnd har av allmänna skäl ansetts äga besvärsrätt över länsstyrelses beslut. 3 51 §. Första stycket av förevarande paragraf ger fullmäktige möjlighet att uppdraga åt särskild delegation att i fullmäktiges ställe avgiva yttranden i vissa ärenden angående tillstånd till försäljning av öl. Denna möjlighet finns icke för närvarande; ett sådant delegerande av yttranderätten har icke ansetts tillåtet enligt Pff. Detta framgår av ett utslag av regeringsrätten den 2 februari 1932.4 Vederbörande stadsfullmäktige, som i princip uttalat sig för, att ansökningar om tillstånd att till avhämtning försälja pilsnerdricka skulle tillstyrkas för alla de livsmedelsaffärer, som därom gjorde ansökan och vilkas innehavare ansåges lämpliga härför,'hade uppdragit åt stadsfullmäktiges ordförande och beredningsutskottet att å stadsfullmäktiges vägnar avgiva yttrande över ansökningar om sådana försäljningsrättigheter. Efter besvär upphävdes stadsfullmäktiges beslut av regeringsrätten under åberopande av att jämlikt 8 § Pff yttrande över ansökan om tillstånd till avhämtningsförsäljning skulle avgivas av stadsfullmäktige samt att stadsfullmäktige vid sådant förhållande icke ägde uppdraga åt annan att å deras vägnar fullgöra ifrågavarande åliggande. Vid 1945 års riksdag föreslogs i motion (11:451 av herrar Landgren och Nilsson) att i 8 § 2 mom. Pff måtte införas en bestämmelse, enligt vilken stadsfullmäktige och kommunalstämma kunde uppdraga åt kommunal nämnd, beredning eller styrelse att å fullmäktiges resp. stämmas vägnar avgiva yttrande i ärende angående tillstånd till avhämtningsförsäljning av 1 Jfr t. ex. Kungl. Maj:ts res. den 4 oktober 1946 (TfS 1946 sid. 253) och den 7 oktober 1949 (TfS 1950 sid. 238). 2 Se Kungl. Maj :ts res. den 20 augusti 1937 (TfS 1938 sid. 119 och 120) och den 1 m a r s 1946 (TfS 1946 sid. 124). 3 Se t. ex. Kungl. Maj:ls beslut den 7 november 1947 på besvär av bl. a. länsnykterh e t s n ä m n d e n i Skaraborgs län. 4 R.Å. 1932 ref. 6.

pilsnerdricka. Riksdagen avslog motionen under hänvisning till 1944 års nykterhetskommitté. Vidare har överståthållarämbetet med skrivelse den 10 juli 1950 till Konungen överlämnat en framställning från Stockholms stadsfullmäktige om sådan ändring i Pff, att stadsfullmäktige tillägges befogenhet att uppdraga åt stadskollegiet eller någon stadens nämnd att fullgöra vad för närvarande på fullmäktige ankommer enligt nämnda förordning. Ärendet har sedermera överlämnats till nykterhetskommittén. Framställningen hade föranletts av en i stadsfullmäktige väckt motion (nr 23/1949) med vissa förslag till åtgärder för reducering av fullmäktiges arbetsbörda. Av stadskollegiets utlåtande (nr 228/1950) i anledning av motionen framgick att ärendena rörande tillstånd att utskänka eller utminutera pilsnerdricka icke saknade betydelse för fullmäktiges arbetsbörda. Utlåtandena i »pilsnerärenden» angavs sålunda uppgå år 1948 till 22 stycken (varav två föranledde yttranden i fullmäktige) om sammanlagt 44 trycksidor och år 1949 till likaledes 22 stycken (varav ett föranledde debatt och votering i fullmäktige) om sammanlagt 47 trycksidor. Med hänsyn till ifrågavarande ärendens art och i allmänhet ringa betydelse syntes det enligt stadskollegiet vara skäl att söka få till stånd en sådan ordning, att ärendenas behandling överflyttades från fullmäktige till annat stadens organ, varvid kollegiet närmast syntes böra ifrågakomma. överståthållarämbetet har tillstyrkt stadsfullmäktiges framställning, som enligt ämbetet syntes stå i god överensstämmelse med de aktuella strävandena att åstadkomma förenkling i förvaltningen. Nykterhetskommitténs förslag innebär till skillnad från nuvarande ordning att huvuddelen av tillståndsärendena koncentreras till den vart fjärde år återkommande stora omprövningen av de regelbundna försäljningsrättigheterna. Då denna prövning avser försäljningens ordnande under den kommande oktrojperioden, vilket torde vara av principiell betydelse för kommunen, bör enligt kommitténs mening den kommunala yttranderätten vid dessa tillfällen utövas av fullmäktige själva. När det gäller tillstånd för hel oktrojperiod eller för begynnelsedel av sådan period, kan kommittén sålunda icke biträda de förut nämnda förslagen. Annorlunda torde emellertid frågan böra bedömas när det gäller ansökningar om tillstånd, som inkommer först under löpande oktrojperiod. I fråga om sådana ansökningar torde det vara fullt motiverat att fullmäktige får en möjlighet att delegera sin yttranderätt. Delegationsinstitutet utgör ingen nyhet i alkoholförfattningarna; när det gäller tillstånd till tillfällig utskänkning av rusdrycker, har fullmäktige delegationsrätt enligt Rff. Nykterhetskommittén föreslår att fullmäktige får rätt att uppdraga åt kommunalt organ eller åt särskilt utsedda personer att i fullmäktiges ställe avgiva yttranden, då fråga är om tillstånd till årsrättigheter (avhämtningsförsäljning eller årsutskänkning) för annan del av oktrojperioden än be276

gynnelsedel därav. 1 Delegationsrätten har enligt förslaget ej avseende å ansökan om tillstånd till tillfällig försäljning av öl, eftersom endast polismyndigheten och kommunens nykterhetsnämnd skall lämnas tillfälle yttra sig över sådan ansökan. Andra stycket av paragrafen motsvarar bestämmelserna i 37 § första stycket Pff. Enligt dessa skall dels vad enligt Pff tillhör stadsfullmäktiges handläggning i stad, där stadsfullmäktige ej finnes, tillkomma allmän rådstuga, dels vad som tillhör kommunalstämmas handläggning tillkomma kommunalfullmäktige, där sådana finns. Någon stad utan fullmäktige finns numera ej. Efter kommunindelningsreformens genomförande torde även på landsbygden fullmäktige komma att finnas i praktiskt taget alla kommuner. I en eller annan kommun torde dock folkmängden komma att bli så ringa att utseende av fullmäktige ej är obligatoriskt. Bestämmelsen om kommunalstämma har därför behållits i förslaget. Allmänna

synpunkter

på

ansvarsbestämmelserna

Huvudstadgandena i Pff:s ansvarsbestämmelser är 28, 29 och 32 §§. 28 § avser det fall, att någon, som inte har försäljningsrätt, avyttrar pilsnerdricka, medan 29 § avser olika slag av överskridande av försäljningsrätt. 32 § 1 mom. innehåller ett allmänt, supplementärt straffstadgande. 29 § och 32 § 1 mom. anses på grund av sin avfattning inte vara tillämpliga på mera underordnad personal (t. ex. butiksbiträden och servitriser). 2 Om en dylik anställd begår sådana gärningar, som dessa lagrum straffbelägger, blir någon överordnad personal i regel ansvarig därför. Det kan emellertid tänkas fall då så inte blir förhållandet; den överordnande kan t. ex. göra sannolikt, att förbrytelsen skett utan hans vetskap och vilja (jämför 36 § 1 mom. Pff och 15 § 2 mom. Pff). I dessa fall synes ingen kunna straffas för gärningen i fråga. 3 Detta kan icke anses tillfredsställande. Då bestämmelserna åsidosätts, bör någon vara ansvarig därför. Vem den ansvarige skall vara bör emellertid 1 Herrar Danielsson, Hagberg och Onsjö föreslår att fullmäktige skall ha obegränsad delegationsrätt i ölförsäljningsärenden (sid. 311). 2 Personal, som intager en mera självständig ställning i förhållande till försäljningsrättens innehavare, t. ex. en försäljningsföreståndare, kan dock åläggas straffansvar. Så har skett beträffande restauratris på båt (se rättsfall i TfS 1941 sid. 154 och därvid fogad kommentar) och beträffande utkörare i åtskilliga fall (se t. ex. Svea hovrätts utslag den 31 mars 1937, TfS 1937 sid. 284, där styrelseledamöter i bryggeribolag friades enligt reglerna om husbondeansvarigheten men utkörare dömdes till ansvar, och Svea hovrätts utslag den 4 april 1938, TfS 1938 sid. 210, där såväl direktör i bryggeribolag som utkörare dömdes till ansvar). Jfr två utslag av Högsta domstolen den 27 februari och den 6 mars 1943 (TfS 1943 sid. 221—224). Se dock Svea hovrätts utslag den 26 juni 1947 (Svensk juristtidning 1947, rättsfallen sid. 37), där utkörare friades från ansvar, »enär omständigheterna icke göra sannolikt att förseelsen skett utan hans husbondes vetskap och vilja». 3 Jfr artikeln »Husbondeansvarigheten i de svenska alkoholförfattningarna» i TfS 1930 nr 3 sid. 7—11.

få bero på omständigheterna i det särskilda fallet. Ofta är naturligtvis försäljningsrättens innehavare att anse som den verkligen skyldige; för den anställde har det kanske med hänsyn till hans ställning varit mycket svårt eller nästan omöjligt att handla annorlunda än han gjort. Rättighetsinnehavaren bör då ensam straffas. Å andra sidan kan man ju tänka sig fall, där rättighetsinnehavaren verkligen velat följa bestämmelserna och även gjort vad han kunnat för att övervaka sin personal men där någon anställd (t. ex. en utkörare eller en servitris) i eget intresse (med hänsyn till provision eller dricks) varit mindre nogräknad. I sådana fall synes det rimligt att den anställde får bära ansvaret. Straffbestämmelserna i förslaget har utformats i enlighet med dessa grundsatser. 52, 53 och 56 §§ motsvarar respektive 28, 29 och 32 §§ Pff. Möjlighet finns att enligt 53 och 56 §§ bestraffa även personal i underordnad ställning men på grund av bestämmelserna i 58 § kommer ansvaret för begångna överträdelser dock ofta att drabba någon överordnad. Det försäljningsbegrepp som uppställts i 4 § 2 mom. av förslaget (under försäljning inbegripes allt tillhandahållande, som sker mot ersättning) skall självfallet gälla även vid tillämpningen av de föreslagna ansvarsbestämmelserna. 1 Skyldighet att anställa åtal enligt Pff åligger för närvarande dels allmän åklagare dels viss kontrollantpersonal. Därjämte äger var och en rätt att anställa åtal enligt Pff, dock ej vissa skyldemän m. fl. (36 § 1 mom. Pff och 19 § Rff). I förslaget har några bestämmelser om åtalsrätt icke upptagits. Att allmän åklagare skall tala å brott enligt Pff framgår av 20 kap. 2, 3 och 6 §§ rättegångsbalken. Enligt kommitténs mening bör ej kontrollantpersonal eller allmänheten fungera som åklagare. Kontrollantpersonal skall emellertid enligt förslaget anmäla missförhållanden till länsstyrelsen och i svårare fall även göra anmälan till åklagaren. Samma rätt bör tillkomma envar. Stadgande härom synes icke erforderligt. I fråga om de särskilda paragraferna må följande anföras. 52 §. 1 mom. Straffmaximum för vanlig enkel olovlig försäljning har ansetts böra höjas från 100 till 300 kronor och straffminimum har borttagits. Bland straffskärpningsgrunderna i andra stycket har inte upptagits det i 28 § 2 mom. Pff särskilt nämnda fallet, att någon, som äger rätt till utskänkning av alkoholfria och därmed jämförliga drycker eller som, efter anmälan som i 9 § näringsfrihetsförordningen sägs, idkar handelsrörelse, under utövandet av sin rörelse beträdes med olovlig försäljning. Sådan försäljning torde nämligen så gott som alltid vara att anse såsom yrkesmässig. l Jfr Högsta domstolens utslag den 26 februari 1941 (TfS 1942 sid. 62—64) och Svea h o v r ä t t s utslag den 10 m a r s 1947 (TfS 1947 sid. 125), där personer, som inköpt pilsnerdricka i eget n a m n men för a n n a n s räkning, dömts för olovlig försäljning.

2 mom. motsvarar 28 § 3 mom. Pff. 4 mom. i samma paragraf saknar motsvarighet i förslaget; det har blivit överflödigt på grund av bestämmelserna i förslagets 4 § 2 mom. 53 §. 29 § Pff upptar endast vissa angivna fall av överskridande av försäljningsrätt (olovlig utskänkning i samband med utminutering och vice versa, försäljning å otillåten plats, vissa förseelser i samband med försändning på rekvisition, försäljning i strid mot meddelat förbud samt försäljning till underåriga, till berusade personer m. m.). övriga slag av sådant överskridande (t. ex. försäljning på olaga tid) faller under 32 § 1 mom. Såvitt angår mera kvalificerade förseelser är straffet enligt sistnämnda lagrum väsentligt mildare än enligt 29 § (böter, högst 200 kronor, respektive dagsböter eller fängelse i högst sex m å n a d e r ) . I förslaget har allt överskridande av försäljningsrätt straffbelagts enligt förevarande paragraf. Det har ansetts rimligt att samtliga förseelser av denna karaktär bestraffas enhetligt. Straffet är även här, såvitt kvalificerade fall angår, väsentligt strängare än enligt den allmänt supplementära paragraf (56 §), som motsvarar 32 § 1 mom. Pff. 54 §. Denna paragraf motsvarar 30 § 1 mom. Pff. Bestämmelserna är i sak oförändrade med de undantagen, att även anställda kan straffas för obehörigt utlämnande och även försäljningsföreståndare för obehörigt förtärande, varom han äger vetskap. Från förbudet mot utlämnande av öl till förtäring på försäljningsstället har undantag gjorts för de fall, som straffbelagts redan i 53 §, d. v. s. då utlämnandet sker mot ersättning. Om en affärsinnehavare, som endast har rätt till avhämtningsförsäljning, låter en kund förtära det inköpta ölet i butiken, straffas han enligt 53 §; skänker han kunden en flaska öl, som denne förtär i butiken, straffas han enligt 54 §. 55 §. Paragrafen motsvarar 31 § Pff. Den enda sakliga skillnaden är att det rekvisit, som i 31 § angivits med orden »förut undergått bestraffning», i förevarande paragraf utbytts mot att vederbörande tidigare blivit fälld till straff (jfr 73 § 2 mom. i förslaget till rusdrycksförsäljningsförordning). 56 §. 32 § Pff innehåller bestämmelser som motsvarar denna paragraf. Angående utvidgningen till all försäljningspersonal se ovan. Under paragrafen faller bl. a. förseelser mot 37 § 2 och 3 mom., 40 § 4 mom. samt 44, 45 och 48 §§. Medan förseelserna enligt 32 § Pff är uppdelade på två olika straffskalor, 279

omfattande den ena böter från och med 5 till och med 200 kronor och den andra böter från och med 10 till och med 100 kronor, föreslås nu en enhetlig straffskala med böter om högst 300 kronor skola gälla för samtliga hithörande förseelser. 57 §. Den i 34 § Pff upptagna regeln om verkan av visst återfall i brott mot förordningen har ändrats till överensstämmelse med de principer, på vilka strafflagens återfallsbestämmelser numera bygger (jfr lagen den 3 juni 1938 om ändring i vissa delar av strafflagen, övergångsbestämmelserna p u n k t 1). 58 §. Bestämmelserna i denna paragraf har sin motsvarighet i 36 § 1 mom. Pff och 7 kap. 15 § 2 mom. Rff. De skiljer sig från sistnämnda föreskrifter dels därigenom, att de är tillämpliga på förseelser vid yrkesmässig försäljning överhuvudtaget (ej endast detaljhandel), och dels därutinnan att även föreståndare ålagts ett visst husbondeansvar, nämligen inom den del av rörelsen över vilken han har att utöva tillsyn. 59 §. 1 mom. Med hänsyn till ölets begränsade hållbarhet bör liksom enligt 36 § 2 mom. Pff det beslagtagna kunna försäljas utan att lagakraftvunnen dom i ansvarsfrågan avvaktas. 60 §.

De här givna bestämmelserna har meddelats för att länsstyrelsen skall kunna överväga eventuella åtgärder enligt 7 eller 35 §.

övergångsbestämmelserna Proposition på grundval av nykterhetskommitténs förslag kan uppenbarligen framläggas tidigast vid 1954 års riksdag. Åtskilliga av de uppgifter, som tillagts länsnykterhetsnämnderna — däribland befattningen med tillståndsärendena — är av den art, att de förutsätter, att de omorganiserade och förstärkta länsnykterhetsnämnderna varit i verksamhet sedan någon tid tillbaka, då lagstiftningen träder i kraft. På grund härav och med hänsyn till den tid, som efter riksdagsbeslutet behövs för prövning av tillståndsansökningar, kan en ny ölförsäljningsförordning träda i kraft tidigast den 1 oktober 1955. Detsamma gäller även i fråga om den föreslagna nya rusdrycksförsäljningsförordningen. Då all försäljning av alkoholhaltiga drycker enligt kommitténs förslag skall inordnas i ett gemensamt rättighetssystem, bör de båda förordningarna träda i kraft samtidigt. 280

Nu löpande oktrojperiod för utskänkning av rusdrycker utgår den 30 september 1953 och nästa oktrojperiod skulle alltså sluta den 30 september 1957. Av skäl som angivits i motiven till den föreslagna rusdrycksförsäljningsförordningens övergångsbestämmelser bör den nuvarande periodindelningen behållas. I förslaget till ny rusdrycksförsäljningsförordning har därför i 27 § upptagits bestämmelse om att första oktrojperioden under det nya systemet skall räcka endast till och med den 30 september 1957. Motsvarande bestämmelse i fråga om detaljhandeln med öl har införts i 10 § av förslaget till ölförsäljningsförordning. Samtliga de försäljningsrättigheter, som grundar sig på Pff, bör upphöra att gälla samtidigt med förordningen. Uttrycklig föreskrift härom har införts i punkt 4 av övergångsbestämmelserna. I fråga om rättigheter, för vilka tillstånd meddelas på viss tid (årsutskänkning enligt 13 § Pff), synes det lämpligt, att Kungl. Maj :t (finansdepartementet) anmodar länsstyrelserna att icke meddela tillstånd enligt Pff för längre tid än till den dag då ny försäljningsförordning beräknas träda i kraft. Eftersom tillstånd till årsutskänkning meddelas för högst tre år räknat från den 1 oktober, bör här avsedd anmodan lämpligen utsändas på våren två år innan den nya förordningen beräknas träda i kraft. Under förutsättning att förordningen träder i kraft den 1 oktober 1955 innebär bestämmelserna i punkt 5 att ansökan om tillstånd till kringföringsförsäljning för första oktrojperioden skall göras före den 1 januari 1955 samt att ansökan om tillstånd till avhämtningsförsäljning eller utskänkning skall göras före den 1 februari samma år. Anmälan om nederlag, varifrån endast partihandel är avsedd att bedrivas, och anmälan om utskänkning i personalmatsal eller kollektivhusmatsal bör göras i god tid före förordningens ikraftträdande.

Stadganden i Pff vartill motsvarighet icke upptagits i förslaget Enligt 3 § 3 mom. Pff må tillstånd till utskänkning av pilsnerdricka ej meddelas den, som inom kommun, där utskänkningen skall bedrivas, i öppen bod idkar handel med annat än matvaror; om någon som redan erhållit utskänkningstillstånd öppnar handel i sådan bod, anses utskänkningstillståndet ha förfallit. Länsnykterhetsnämnden i Kristianstads län har i en till nykterhetskommittén den 8 februari 1945 inkommen framställning ifrågasatt upphävande av detta stadgande. Framställningen hade föranletts av att en handlande i Åhus köping, som innehade rätt att utskänka pilsnerdricka, sökt förnyelse av tillståndet. Handlanden drev nämligen förutom utskänkningsrörelsen handel i öppen bod inom köpingen, vilken handelsrättighet han dock överlåtit på sin hustru. Länsnykterhetsnämnden yttrade bl. a. 281

Det är länsnykterhetsnämndens uppfattning, att stadgandet i 3 § 3. i gällande förordning numera är helt föråldrat. Med hänsyn till för närvarande på området i fråga rådande förhållanden synes icke något rimligt skäl kunna anföras till stöd för detsamma. Detta framgår även av att stadgandet med myndigheternas goda minne öppet kringgås på många håll. Flera av de stora varuhusen i Stockholm, t. ex. Nordiska Kompaniet, Pub och Sidenhuset samt flera kooperativa föreningar i de större städerna, hava sålunda inom sina affärsfastigheter, där handel med även annat än matvaror bedrives, eller på annat ställe i samma kommun restauranglokaler där utskänkning av pilsnerdricka äger rum. Förmodligen är utskänkningsrättigheten formellt ställd på enskild föreståndare för restaurangrörelsen. Detta innebär uppenbarligen samma kringgående av ifrågavarande .bestämmelse som sökanden företagit genom att överlåta handelsrörelsen å sin hustru. Länsnämnden delar helt nykterhetsnämndens i Åhus mening, att det icke är tilltalande, att ett lagstadgande som, ehuru föråldrat, dock alltjämt är gällande, på detta sätt kringgås. Länsnämnden kan emellertid icke finna, att andra regler böra gälla för enskilda personer än för ovannämnda varuhus och kooperativa föreningar. Ifrågavarande stadgande går tillbaka på bestämmelser i 1874 års förordning om utskänkning av Öl och vin. Motivet till stadgandet torde vara farhågor för att utskänkningsrörelsen drives i syfte att locka kunder till den andra affären. Detta skäl torde emellertid icke längre äga giltighet. Länsstyrelsen bör vid prövning av sökandens behörighet fritt få bedöma i vad mån den omständigheten att sökanden har affär för handel med andra varor kan inverka på hans lämplighet att utskänka öl. 4 § Pff innehåller förbud mot försäljning av pilsnerdricka som är försatt med sackarin. Detta förbud sammanhänger med förbudet i 10 § Mtf mot att använda sackarin vid tillverkning av maltdrycker. Sistnämnda förbud föreslås emellertid upphävt (se kap. 14 sid. 294). Enligt 5 § 2 mom. Pff är den som utskänker pilsnerdricka på kredit annorlunda än vid måltid till spisande gäster ej berättigad att utsöka betalning därför. Förbud mot utsökning av fordran vid kreditförsäljning föreligger däremot icke beträffande utminuterad eller vid måltid utskänkt pilsnerdricka. Motsvarande stadgande i fråga om utskänkning av rusdrycker upphävdes redan 1938 på förslag av rusdryckslagstiftningsrevisionen. Nykterhetskommittén har ansett även bestämmelsen i Pff böra upphävas. 6 § 2 mom. Pff innehåller bestämmelser om avlämning vid partihandel. I denna del får kommittén hänvisa till avsnittet om avlämning av öl i kap. 8 (sid. 153). 1 7 § b) Pff finns bestämmelse om rätt för systembolag att utan särskilt tillstånd driva avhämtningsförsäljning av pilsnerdricka på försäljningsstället. Se härom under 8 § i förslaget (sid. 234). 9 § 1 mom. sista punkten Pff innehåller bestämmelser om avlämning vid försändning på rekvisition. Se härom kap. 8 (sid. 153). 282

77 § Pff uppställer fordran på särskilt tillstånd för tillverkares rätt att sälja pilsnerdricka, som tillverkats av annan. Se härom under 12 § i förslaget (sid. 236). Enligt 13 § 5 mom. Pff äger, där den som innehar rätt till utskänkning sökt förnyelse av tillståndet men avlider innan ansökningen prövats, hans dödsbo inom viss tid träda i hans ställe och fortsätta rörelsen. Fallet behandlas i kap. 9 (sid. 172). 77 § Pff innehåller bestämmelser om forsling av pilsnerdricka, om förande av kvittensbok och försäljningsbok samt om kontroll av dessa. Föreskrifterna om forslingsredovisning i 17 § 1 mom. sammanhänger med den nuvarande rekvisitionsförsäljningen med kvittenstvång. Tillämpningsföreskrifter ges i kungörelsen den 30 juni 1947 (nr 396). Se härom kap. 8 (sid. 118 ff). Liknande bestämmelser torde bli erforderliga i fall då länsstyrelsen beträffande viss tillverkare föreskrivit rekvisitions- och kvittenstvång enligt 35 § i förslaget. Enligt 17 § 2 mom. Pff åligger det partihandlare att föra försäljningsbok, utvisande den myckenhet pilsnerdricka, som under varje dag avlämnats till försäljning. I försäljningsboken skall antecknas a) varje post som utlämnats till försäljning för export; b) den myckenhet som under varje dag avlämnats för försändning till återförsäljare eller för rekvisitionsförsäljning från tillverkningsställe eller upplag, med särskilt angivande av den myckenhet som för varje forsling införts i kvittensboken; c) vad som för varje dag utlämnats för avhämtningsförsäljning; d) vad som för varje dag levererats för kringföringsförsäljning. Representanter för bryggerinäringen har för nykterhetskommittén framhållit, att det inte längre finns någon anledning att föra försäljningsboken, sedan beskattningen av maltdrycker från och med år 1940 omlagts från råvaruskatt till produktskatt. Förste byråinspektören vid kontrollstyrelsen H. Eelde, som vid ett stort antal tillfällen enligt styrelsens uppdrag verkställt granskning vid skattepliktiga bryggerier av försäljningsboken jämte forslingar och kvittenser, har redogjort för sina erfarenheter i en PM (jfr sid. 123), där han beträffande försäljningsboken gjort följande uttalande. Vid granskning av den försäljningsbok, som det åligger partihandlare med pilsnerdricka att föra, har ofta uppmärksammats att införingarna i denna legat efter kortare eller längre tid, vanligen enligt uppgift beroende på personalbrist, semester eller dylikt. Sådan förseelse har likväl icke ansetts i och för sig böra föranleda annan åtgärd än muntlig varning i samband med anmodan att utan dröjsmål komplettera journalen. Ifrågavarande journal kan, enligt undertecknads bedömande, endast betraktas som en åskådlig sammanställning av rekvisitionsförsäljningen, jämförd med andra slag av försäljning. Den synes ur kontrollsynpunkt sakna väsentligt värde, då oredovisade rekvisitionsförsäljningar automatiskt komma att ingå i den genom kringföringen försålda myckenheten, 283

vilken beräknas såsom skillnaden mellan å ena sidan total försäljning, å andra sidan summan av försäljning på rekvisition, på export och genom avhämtning. Enligt nykterhetskommitténs mening torde försäljningsboken bli obehövlig, om kommitténs förslag genomföres. Vad som utlämnats för export framgår av bryggeriets försäljningsjournal enligt 17 § Mtf. Möjlighet a t t erhålla de övriga uppgifter, som skall framgå av försäljningsboken, har införts genom den av kommittén föreslagna nya bestämmelsen i 14 § 2 mom. Mtf, vilken stadgar skyldighet för tillverkare att på begäran lämna kontrollstyrelsen eller länsnykterhetsnämnden erforderliga uppgifter för kontroll över försäljningen och för upprättande av statistik över densamma. Närmare anvisningar härom utfärdas av Kungl. Maj:t eller efter Kungl. Maj :ts förordnande av kontrollstyrelsen. Se motiveringen till detta stadgande (sid. 298). På grund av vad nu anförts och då kommitténs förslag slopar rekvisitions- och kvittenstvånget, synes bestämmelserna om försäljningsbok kunna upphöra att gälla. Länsstyrelsen bör emellertid äga att, där förhållandena så påkallar, i tillståndsbeviset föreskriva att försäljningsbok skall föras i visst fall. 18 § 2 mom. och 19 § 1 mom. Pff innehåller regler om utskänkningslokals beskaffenhet och om besiktning av sådan lokal. Bestämmelserna behandlas under 37 § i förslaget (sid. 262). 20 § 2 mom. andra stycket Pff stadgar förbud mot utskänkning u n d e r högmässogudstjänst. Se härom kap. 11 (sid. 205). Enligt 21 § 1 mom. Pff är allt utlämnande av pilsnerdricka från försäljnings- eller tillverkningsställe förbjudet under tid, då detaljhandel ej är tillåten. Detta gäller dock ej försändning till restauratör å fartyg, luftfartyg eller järnvägståg. Bestämmelserna behandlas i kap. 11 (sid. 202). Enligt 22 § 2 mom. Pff får överlastad person ej utdrivas från utskänkningsställe, där han förtärt pilsnerdricka, eller lämnas utan vård. Se härom under 42 § 1 mom. i förslaget (sid. 267). 24 § Pff innehåller det s. k. trakteringsförbudet, d. v. s. förbud mot att vid handel med andra varor än pilsnerdricka utdela sådan dryck även utan betalning. Med detta förbud, som tillkom genom 1874 års förordning om utskänkning av öl och vin, har man velat förhindra, att en handlande genom att bjuda en kund på pilsnerdricka skulle kunna locka honom till inköp eller till avtal om köp till särskild fördel för handlanden. Förbudet i 24 § var ursprungligen hopkopplat med förbudet i 3 § 3 mom. (se ovan) och torde liksom detta i fråga om ölet ha spelat ut sin roll. Beträffande rusdryckerna föreslås trakteringsförbudet fortfarande skola gälla. Enligt 33 § Pff skall innehavare av rätt till utskänkning av pilsnerdricka, som domes till ansvar för olovlig försäljning av spritdrycker, tillika förklaras förlustig sin rätt till försäljning av pilsnerdricka. Se härom under 35 § i förslaget (sid. 261). 284

I 35 § Pff stadgas straff för det fall att den, som på grund av stadgandet i 17 § 3 mom. tagit del av kvittensbok eller försäljningsbok, yppar vad han därvid fått kännedom om. Bestämmelsen sammanhänger sålunda med nu gällande föreskrifter om forslingsredovisning och förande av försäljningsbok, vilka nykterhetskommittén icke upptagit i förslaget. I 37 § andra och tredje styckena Pff ges dels vissa kompletterande regler angående magistratens ställning enligt Pff dels föreskrift om rätt för stadsfullmäktige i Stockholm att i försäljningsärenden höra fullmäktiges kommitté för utskänknings- och utminuteringsärenden, den s. k. kafékommittén, i stället för stadens nykterhetsnämnd. Magistratens befattning med ölförsäljningsärendena skall enligt förslaget upphöra. Det synes vidare lämpligt att Stockholms stads nykterhetsnämnd, som i vissa hänsenden skall tjänstgöra såsom länsnykterhetsnämnd, alltid får tillfälle yttra sig i tillståndsärenden (se kap. 9 sid. 177). Stadsfullmäktige äger naturligtvis full frihet att dessutom inhämta yttrande från kafékommittén, men något stadgande härom synes icke erforderligt. Jämförande tablå Förslaget

till

ölförsäljningsförordning

1 § 2 § 3 § 4 § 1 mom. 2 mom. 5 och 6 §§ 7 § 8 § 9 § 1 mom. 2 mom. 10 § 11 § 12 § 1 och 2 mom. 3 mom. 13 § 14 § 15 § 16 § 17 § 18 § 19 § 20 § 1 st. 2 st. 21 § 22 § 23 och 24 §§ 25 § 26 och 27 §§

Motsvarande

stadgande

i Pff

1 § 2 § 2—4 st.

5 § 1 mom. och 2 § 5 st. 6 § 1 mom. 2 § 1 st. 3 § 1 och 2 mom. 13 § 1 mom. och 15 § 1 mom. 2 st 3 § 4 mom. 10 § 9 § 1 och 4 mom. 9 § 4 mom. 15 § 2 mom. 9 § 4 mom. 9 § 2 mom. 9 § 3 mom. 7 § a) och 8 § 15 § 1 mom. 1 st. 15 § 2 mom. 12 § 13 § 1 och 2 mom. 3 och 4 mom.

28 § 29 § 30 § 31 § 32 § 33 § 1 mom. 2 mom. 34 § 35 §

14 § c) och a) 14 § d) och e) 14 § a) och b) 15 § 1 och 2 mom. 16 §

36 § 37 § 1 mom. 1 st. 1 mom. 2 st. 2 mom. 3 mom. 38 § 39 § 40 § 41 § 42 § 1 mom. 2 mom. 3 mom. 43 § 44 § 45 § 46 § 1 st. 2 st. 47 och 48 §§ 49 § 50 § 51 § 1 st. 2 st. 52 § 53 § 54 § 55 § 56 § 57 § 58 och 59 §§ 60 §

13 § 6 mom. 15 § 1 mom. 1 st., 27 § 1, 2 och 4 mom. 27 § 3 mom. 18 § 1 mom. 2 mom. och 19 § 1 mom. 22 § 3 mom. 23 § 19 § 2 mom. 20 § 1 och 2 mom. 20 § och 21 § 2 mom. 14 § b 1 22 § 1 mom. 2 st. och 2 mom. 9 § 1 mom. och 10 § 1 mom. 22 § 1 mom. 1 st. 22 § 4 mom. 25 § 26 § 15 § 3 mom. 15 § 1 mom. 3 st. 37 § 1 st. 2 p. 28 § 29 § 30 § 1 mom. 31 § 32 § 34 § 36 §

2. Förslaget till ändringar i förordningen angående försäljning av vissa alkoholfria och därmed jämförliga drycker Nykterhetskommittén har i enlighet med sitt uppdrag till behandling upptagit även sådana med försäljning av rusdrycker och öl sammanhängande problem, som faller utanför den egentliga alkohollagstiftningen. Såvitt försäljningen av alkoholfria och därmed jämförliga drycker angår har kom286

mitten emellertid icke verkställt någon allmän revision av gällande bestämmelser utan inskränkt sig till sådana ändringar som direkt betingas av föreskrifterna i den föreslagna ölförsäljningsförordningen. 1 §. För maltdrycker av första klassen har införts benämningen »svagdricka» och för maltdrycker av andra klassen benämningen »öl» (jfr under 3 § Mtf, sid. 290). De nya benämningarna föranleder ändring dels i förevarande paragraf och dels 4 § 1 mom., 5 § 1 mom. samt 13 § 1 mom. Presumtionsregeln att Aff avser även varje maltdryck som från bryggeri utlämnas eller utlämnats på kärl, stämplat med beteckning för maltdryck av första klassen, har i likhet med motsvarande regler i 1 § Pff slopats. Se förslaget till ölförsäljningsförordning under 1 § (sid. 226). 2 a §. Enligt nykterhetskommitténs tidigare deklarerade uppfattning bör försäljningen av hembryggda maltdrycker regleras i respektive försäljningsförordningar och ej som för närvarande är fallet i Mtf. Jämför vad som anföres under motsvarande bestämmelse i ölförsäljningsförordningen (5 §, sid. 230) och under 2 § 2 mom. Mtf (sid. 290). 4 §.

7 mom. tredje stycket. Då inackorderingsutskänkning av öl varken kräver tillstånd eller anmälan, bör den inackorderingsutskänkning som endast skall avse alkoholfria drycker likaledes kunna äga rum utan iakttagande av eljest gällande anmälnings- eller tillståndsförfarande. 5 §. 7 mom. första stycket andra punkten. För rätt att utskänka öl i personalmatsal eller kollektivhusmatsal skall endast fordras anmälan. Strängare regler bör i princip icke gälla om i sådan matsal skall utskänkas endast alkoholfria drycker. I sådant fall bör en anmälan till magistraten eller landsfiskalen enligt 6 § alltid vara tillräcklig. Skulle kommunen göra framställning om att utskänkning av alkoholfria drycker ej må inom kommunen bedrivas utan särskilt tillstånd, bör framställningen alltså icke kunna bifallas såvitt angår personalmatsal eller kollektivhusmatsal, där allenast alkoholfria drycker utskänkes. I stadgandet avses givetvis icke matsal, där även utskänkning av öl bedrives; sådan matsal faller under den allmänna bestämmelsen i 4 § 1 mom. första stycket Aff. Den i stadgandet gjorda hänvisningen till 23 § ölförsäljningsförordningen avser endast beskrivningen på personalmatsal och kollektivhusmatsal (utskänkning vid slutet bord till en genom arbets- eller bostadsförhållanden närmare bestämd krets av gäster). 287

2 mom. Rätt att vid enstaka tillfälle utskänka öl inom militärt område enligt 11 § förslaget till ölförsäljningsförordning eller rätt att u t s k ä n k a öl i militär mäss enligt 23 § samma förordning bör självfallet inkludera rätt att utskänka alkoholfria drycker. Detta står i överensstämmelse med den i 4 § 1 mom. första stycket Aff angivna principen. Uttryckligt stadgande härom torde emellertid erfordras, då bestämmelsen i 5 § 2 mom, första stycket genom sin placering eljest kan framstå som ett undantag från principen. 9 §. Såsom närmare utvecklas under 37 § i förslaget till ölförsäljningsförordning (sid. 263), har nykterhetskommittén föreslagit att nuvarande bestämmelser i Pff om besiktning av utskänkningslokal skall slopas. Enligt kommitténs mening kan nämligen den kontroll av serveringslokaler som föreskrives i livsmedelsstadgan anses tillräcklig även ur ordnings- och nykterhetssynpunkt. Detta gäller i och för sig även i fråga om lokal eller plats där alkoholfria drycker utskänkes. Enligt 9 § livsmedelsstadgan är emellertid dess bestämmelser om serveringslokal icke tillämpliga på lokal, där serveringen omfattar endast läskedrycker, saft och bakverk; i fråga om sådan lokal behöver anmälan till hälsovårdsnämnden göras endast för kännedom (för att möjliggöra närmare undersökning). Med hänsyn härtill bör nuvarande regler i 9 § Aff om besiktning av utskänkningsställe behållas oförändrade endast med det tillägget att om lokalen eller platsen blivit godkänd enligt livsmedelsstadgan, besiktning enligt Aff icke erfordras. Sådant tillägg har införts i det nya 3 mom. av 9 § Aff. 11 §. Denna paragraf i sin nuvarande lydelse innehåller vissa föreskrifter angående den dagliga försäljningstiden på utskänkningsställe, där utskänkning bedrives på grund av tillstånd eller anmälan enligt bestämmelserna i Aff. För det fall att tillstånd erhållits att utskänka pilsnerdricka, saknas för närvarande föreskrift om huru länge utskänkningen av alkoholfria drycker må fortgå. Maltdryckskommittén framhöll, att det på grund härav ansåges vara tillåtet och även förekomme, att utskänkningsställen för pilsnerdricka holies öppna för servering av alkoholfria drycker efter den tid, då utskänkningen av pilsnerdricka skulle upphöra för dagen. Detta förhållande, som påtalats av polismyndigheten i Stockholm, hade ansetts vara ägnat att försvåra övervakningen av att den föreskrivna tiden för pilsnerdricksutskänkningens upphörande iakttoges. För att avhjälpa den brist i lagstiftningen, som onekligen förefinnes på denna punkt, har nykterhetskommittén i denna paragraf reglerat tidpunkten för utskänkningens upphörande utom så vitt angår utskänkning vid allmän sammankomst eller tillställning (4 § 1 mom. andra stycket), ut288

skänkning vid inackordering (4 § 1 mom. tredje stycket) samt utskänkning i personalmatsal eller kollektivhusmatsal (5 § 1 mom. första stycket). Utskänkning vid allmän sammankomst eller tillställning faller redan nu utanför paragrafen, enär sådan utskänkning varken kräver tillstånd eller anmälan. Vidare må framhållas, att en i nuvarande 11 § intagen bestämmelse om att vad i paragrafen stadgas icke skall gälla utskänkning, som äger rum å skjutsanstalt för resande, slopats, då skjutsanstalterna upphört att existera i och med att de sista entreprenadkontrakten utgick år 1936. I övrigt får kommittén hänvisa till motsvarande bestämmelser i 40 § av förslaget till ölförsäljningsförordning. 12 §. Genom upphävandet av sackarinförbudet i 10 § Mtf och 4 § Pff (se kap. 14 sid. 294) kan andra och tredje styckena av förevarande paragrafs 1 mom. utgå. 13 §. Då besiktning enligt Aff icke alltid är obligatorisk (jfr 9 § 2 mom.), har till utskänkningslokal i Aff:s mening (»lokal där utskänkning idkas») hänförts varje lokal där utskänkning av alkoholfria drycker faktiskt bedrives. På grund härav har förtärings- och förvaringsförbuden ansetts tilllämpliga även då olaglig utskänkning av alkoholfria drycker förekommer, d. v. s. utskänkning utan tillstånds- eller anmälningsbevis, där sådant fordras. 1 Från förtärings- och förvaringsförbuden har i överensstämmelse med förslaget till ölförsäljningsförordning i 2 mom. undantagits lokal där alkoholfria drycker utskänkes vid inackordering. Beträffande personalmatsal och kollektivhusmatsal, där endast utskänkning av alkoholfria drycker bedrives enligt bestämmelserna i Aff, är icke samma prövning och kontroll föreskriven som i ölförsäljningsförordningen. Med hänsyn härtill har kommittén icke ansett sig böra föreslå motsvarande undantag från förtärings- och förvaringsförbuden i dessa fall. Något praktiskt behov av sådana undantag torde ej heller finnas. Beträffande bestämmelserna i 3 mom. får kommittén hänvisa till sitt förslag till ny rusdrycksförsäljningsförordning och motiveringen därtill (SOU 1952: 54, kap. 14 sid. 288).

l Se rättsfall i TfS 1942 sid. 54—56, där av JK i ärendet införskaffad utredning refereras. Vid olaglig utskänkning av pilsnerdricka eller vin är däremot förbuden icke tilllämpliga, eftersom lokalen i sådana fall saknar karaktär av utskänkningsställe i Pff:s resp. Rff:s mening. (Jfr sid. 271 och del VI, SOU 1952:54, sid. 267.) I detta hänseende medför ej förslaget någon ändring.

289 19

Kap. 14.

Specialmotivering beträffande förslag till ändringar i

förordningen angående tillverkning och beskattning av maltdrycker 1 §• 1 2 mom. har uttrycket »maltdrycker av första klassen» utbytts rnot »svagdricka». Angående motiveringen härför se under 3 § nedan. 2 §. 7 mom. i den nu gällande förordningens 2 § har här upptagits i oförändrat skick. 2 mom. i samma paragraf innehåller förbud för vissa personer att företaga hembrygd. Enligt denna bestämmelse får hembrygd icke företagas av den som idkar försäljning av maltdrycker eller tillverkning för försäljning av sådana drycker. Anledningen till förbudet har tydligen varit den, att man velat förhindra, att personer tillhörande nämnda kategorier i sin rörelse skulle försälja hembryggda maltdrycker. I förslagen till förordningar om försäljning av öl (5 §) och om ändring i vissa delar av förordningen angående försäljning av vissa alkoholfria och därmed jämförliga drycker (2 a §) har kommittén upptagit förbud mot försäljning av hembryggt öl respektive svagdricka. I förslaget till ny rusdrycksförsäljningsförordning (9 § 3 mom.) har vidare införts en bestämmelse att inom riket tillverkat starköl, som ej exporteras, endast må försäljas till utminuteringsbolaget för rusdrycker. Under sådana förhållanden synes något förbud för försäljare av maltdrycker att företaga hembrygd icke längre vara erforderligt och har därför icke upptagits i förslaget. Beträffande tillverkare av sådana drycker torde det emellertid alltjämt vara motiverat att bibehålla förbudet mot företagande av hembrygd. 3 §.

Övre alkoholgränsen för andra klassen, som tillika utgör undre alkoholgräns för tredje klassen, har sänkts från tre och två tiondels till två och åtta tiondels viktprocent. Angående motiveringen härför se kap. 6. Bestämmelserna i denna paragraf om klassindelning skall enligt förslaget gälla även importerade utländska maltdrycker (se 7 § 2 mom. ölförsäljningsförordningen och 12 § 3 mom. av nya rusdrycksförsäljningsförordningen). I förslaget till ölförsäljningsförordning användes ordet öl genomgående såsom beteckning för maltdrycker av andra klassen. På samma sätt har i 290

förslaget till rusdrycksförsäljningsförordning införts ordet starköl såsom beteckning för maltdrycker av tredje klassen. Dessa kortare och mera konkreta benämningar bör lämpligen användas även i Mtf. I så fall kräves emellertid, att jämväl maltdrycker tillhörande första klassen får ett särskilt namn. För dessa maltdrycker har därför införts benämningen svagdricka. De nya benämningarna föranleder ändring dels i förevarande paragraf och dels i 1 § 2 mom., 7 §, 8 § 1 mom., 10—13 §§, 15 §, 17 §, 18 § 1 mom., 19 § 1 och 2 mom., 22 § 1 mom. samt 25, 27—29 och 33 §§. 4 §.

Paragrafens första moment i dess nuvarande lydelse skiljer mellan skattepliktiga och skattefria bryggerier. Till den förra kategorien räknas bryggerier, där samtliga klasser av maltdrycker får tillverkas, och till den senare bryggerier, där endast maltdrycker av första klassen får tillverkas. Några bryggerier, där endast maltdrycker av andra klassen får tillverkas, finns icke eftersom koncession eller äldre tillverkning alltid medför rätt till framställning av både andra och tredje klassen. Såsom framgår av 7 § föreslår emellertid kommittén, att för tillverkning av starköl skall fordras ett särskilt tillstånd. Om förslaget antages kan det alltså komma att finnas tre olika slag av bryggerier, nämligen sådana som endast får tillverka svagdricka, sådana som får tillverka öl men ej starköl samt sådana som får tillverka starköl. Redan detta förhållande medför, att den nuvarande indelningen inte kan bibehållas. Härtill kommer en annan sak. Vid tiden för den nu gällande bestämmelsens tillkomst var samtliga maltdrycker av första klassen skattefria. Enligt förordningen den 30 januari 1948, nr 21, utgår emellertid sedan den 1 februari 1948 viss skatt å lagrat svagdricka. Sådant svagdricka tillverkas även av bryggerier, vilka enligt gällande författning räknas såsom skattefria. Benämningarna »skattepliktigt bryggeri» och »skattefritt bryggeri» är sålunda redan nu inadekvata. Skatten å lagrat svagdricka kallas visserligen i rubriken till 1948 års förordning tillfällig men det synes likväl föga sannolikt att den kommer att upphävas. Med hänsyn till vad nu anförts torde det lämpligaste vara, att bryggerierna indelas i tre grupper, vilka benämnes efter det starkaste slag av maltdrycker som får tillverkas inom varje grupp. Man får på detta sätt en indelning i svagdricksbryggerier, ölbryggerier och starkölsbryggerier. Den nya indelningen föranleder ändringar dels i förevarande paragraf och dels i 7 §, 8 § 1 mom., 9 § 3 mom., 12—17 §§, 18 § 1 och 4 mom., 19 § 1 och 2 mom., 20 och 21 §§, 22 § 1 mom., 24 och 26 §§ samt 31—33 §§. 5 §. I 3 mom. första stycket stadgas för närvarande bl. a. att för bryggeriföreståndaren alltid skall finnas en ersättare med uppgift att i föreståndarens frånvaro ansvara för rörelsen. 291

I en inom kontrollstyrelsen upprättad och till nykterhetskommittén överlämnad promemoria med förslag till vissa ändringar i tillverkningsförordningen anföres bl. a. att vid ett betydande antal skattefria och även vid några smärre skattepliktiga bryggerier den direkta ledningen av rörelsen utövas av endast en person och att det på grund härav stundom visat sig svårt att få någon lämplig ersättare. Kontrollstyrelsen borde därför utrustas med befogenhet att i särskilda fall medgiva befrielse från skyldigheten att utse ersättare. I författningsförslaget har upptagits bestämmelse om sådan befogenhet för styrelsen. 6 §.

I denna paragrafs femte och sjätte moment har företagits vissa formella justeringar, som är föranledda av ändringarna i 14 §. Se motiveringen till denna. 7 §.

Såsom framhållits under 4 § kräves för närvarande icke något särskilt tillstånd för tillverkning av starköl. Den som har rätt att tillverka maltdrycker av andra klassen är också berättigad att tillverka maltdrycker av tredje klassen. Detta gäller antingen tillverkningsrätten är grundad på särskilt tillstånd (koncession) eller på det förhållandet, att bryggeriet i fråga bedrivit tillverkning redan före den 1 juli 1917. Om starköl, såsom kommittén föreslår, skall få säljas även inom landet under samma betingelser som vin, torde emellertid, såsom kommittén i kap. 6 framhållit, böra krävas särskilt tillstånd för tillverkning av starköl. Stadgande härom har införts i andra stycket. Första stycket upptar den nu gällande regeln om tillståndstvång, fastän begränsat till maltdrycker av andra klassen. Enligt 7 § andra stycket i dess nuvarande lydelse får i skattepliktigt bryggeri, där under ett tillverkningsår icke företagits brygd för framställning av maltdrycker av andra eller tredje klassen, tillverkningen av sådana drycker icke ånyo upptagas utan Kungl. Maj:ts tillstånd. Undantag göres dock för det fall att tillverkningen avbrutits för reparation. I sin promemoria har kontrollstyrelsen på denna punkt i huvudsak anfört följande. För att bevara rätten att tillverka och därmed också att sälja ifrågavarande slag av maltdrycker företages på grund av bestämmelserna i 7 § andra stycket årligen en eller annan s. k. försvarsbrygd vid de c:a 25 skattepliktiga bryggerier, där fortlöpande tillverkning av dessa slag av maltdrycker icke förekommer. Tillverkningen drives därvid i allmänhet endast så långt, att man uppnår en alkoholhalt, som överstiger den för maltdrycker av andra klassen gällande undre gränsen, 1,8 viktprocent. Brygderna brukar därefter genom spädning omarbetas till maltdryck av 292

första klassen eller överföras till annat bryggeri för omarbetning såvida de icke förstöres. Det förekommer dock i ett fåtal fall, att tillverkare vid försvarsbryggeri framställer konsumtionsfärdig maltdryck av andra klassen. Den nuvarande bestämmelsen är uppenbarligen ägnad att medföra ett visst slöseri med arbetskraft och råmaterial. Vissa fördelar skulle vinnas om det nuvarande villkoret för tillverkningsrättens bibehållande ändrades därhän att denna rätt ginge förlorad först då tillverkningen kunde betraktas såsom mera definitivt nedlagd. Behovet att för försäljningsrättens skull bevara tillverkningsrätten vid ett bryggeri torde för övrigt komma att bli mindre om de föreslagna ändringarna i försäljningslagstiftningen antoges. Möjligheterna att inrätta särskilda nederlag blir ju nämligen då väsentligt större. Nykterhetskommittén delar kontrollstyrelsens uppfattning i förevarande fråga. Att i Mtf angiva när tillverkningen kan betraktas såsom definitivt nedlagd, torde emellertid möta stora svårigheter. Det lämpligaste torde vara att det får ankomma på Kungl. Maj:t att i varje särskilt fall pröva om tillverkningsrätten fortfarande utövas eller ej. Kungl. Maj:t skulle alltså kunna förordna om indragning av tillverkningsrätten i sådana fall, då tillverkningen kunde anses vara definitivt nedlagd. Intill dess sådant förordnande meddelats, skulle tillverkningsrätten alltid finnas kvar utom då tillverkare själv gjort anmälan om tillverkningens nedläggande. En bestämmelse om indragning av tillverkningsrätten i enlighet med vad ovan anförts har upptagits i paragrafens tredje stycke. Enligt nykterhetskommitténs mening bör den som gjort anmälan om tillverkningens nedläggande vid ett bryggeri ha företrädesrätt till ny koncession därstädes. Eljest skulle resultatet lätt kunna bli motsatt det av kontrollstyrelsen åsyftade. Om nämligen en tillverkare genom att avanmäla ett bryggeri skulle riskera att någon utomstående sökte och erhöll koncession för det nedlagda bryggeriet, skulle alla försvarsbryggerier bibehållas för att bevara, inte som nu försäljningsrätten men, tillverkningsrätten. 8 §. I sin nu gällande lydelse upptar paragrafen i 1 mom. bestämmelser om s. k. driftsanmälan som skall göras till kontrollstyrelsen innan tillverkning i ett bryggeri påbörjas. I 2 mom. föreskrives, att en liknande anmälan skall göras för varje tillverkningsår, under vilket rörelsen skall fortsättas (s. k. fortsättningsanmälan), och i 3 mom. att ändring i lörhållande, varom uppgift lämnats i drifts- eller fortsättningsanmälan, skall rapporteras inom viss tid. Enligt kontrollstyrelsens promemoria kan värdet av fortsättningsanmälan numera ifrågasättas. På grund av anmälningsskyldigheten enligt 3 mom. hålles styrelsen fortlöpande underrättad om alla förändringar, som inträffat sedan driftsanmälan gjordes. Vidare följes bryggerirörelsen lo293

kalt av tjänstemännen vid skattekontrollen, vilka med vissa mellantider skall besöka bryggerierna och därvid ha tillfälle att uppmärksamma de förhållanden, som avses med fortsättningsanmälan. Kontrollstyrelsen har därför föreslagit, att anmälningsskyldigheten enligt 2 mom. slopas. Med anledning av vad sålunda förekommit har det nuvarande 2 mom. borttagits, vilket föranleder en ändring även i nuvarande 3 mom. Nuvarande 4 mom. har oförändrat upptagits som 3 mom. 9 §.

I kontrollstyrelsens promemoria anföres, att föreskriften i nuvarande 1 mom. får anses utgöra en kvarleva från äldre maltskatteförordningar, enligt vilka maltdrycksskatten uttogs såsom råvaruskatt. Det kunde då ur kontrollsynpunkt ha en viss betydelse att inom kontrollstyrelsen äga tillgång till planritningar över bryggerierna. Med nuvarande beskattningssystem är detta icke längre fallet. Bestämmelsen bör därför utgå. Vidare säges i promemorian, att den i 3 mom. omnämnda maltvågen numera efter övergången till produktbeskattning endast har supplementär betydelse ur kontrollsynpunkt. I vissa fall har det vållat olägenheter, att vägningsskyldigheten gjorts ovillkorlig. Detta gäller särskilt i fall då vågen på grund av brandskada eller annan driftsstörning blivit obrukbar för kortare eller längre tid. Det kan vidare inträffa att den form, i vilken maltet förekommer, icke gör det möjligt att använda den föreskrivna vågen. Med hänsyn härtill och i betraktande av vågens nuvarande begränsade betydelse föreslår kontrollstyrelsen, att styrelsen får befogenhet att för särskilda tillfällen medgiva uppvägning av maltet på annat sätt. De av styrelsen föreslagna ändringarna har upptagits i författningsförslaget. 10 §. Enligt förevarande paragraf i dess nu gällande lydelse får som råämne i maltdrycker av andra och tredje klassen icke användas sackarin, d. v. s. konstgjort sötningsmedel, som har högre söthetsgrad än raffinerat socker men icke sockrets näringsvärde. Detta förbud har emellertid såvitt angår maltdrycker av andra klassen tillsvidare blivit upphävt genom förordningen den 17 juni 1943 (nr 344) om rätt att använda sackarin vid tillverkning av maltdrycker av andra klassen. Enligt denna äger kontrollstyrelsen sedan den 1 juli 1943 efter framställning medgiva tillverkare att använda sackarin i sådana maltdrycker. Om sackarin använts, skall detta emellertid angivas på etiketten. Angående sackarinförbudets historia inhämtas ur den proposition (1943:230), genom vilken förslag till nämnda förordning framlades för riksdagen, bl. a. följande. 294

Införande av förbud mot tillverkning och försäljning av sackarinhaltiga maltdrycker gjordes första gången till föremål för överväganden i samband med de lagstiftningsspörsmål rörande maltdryckshanteringen, som voro aktuella kring sekelskiftet. I den av 1903 års riksdag antagna förordningen angående tillverkning och beskattning av maltdrycker infördes förbud mot användning och förvaring av sackarin i skattepliktigt eller skattefritt bryggeri. Förbud mot försäljning av öl eller svagdricka, som försatts med sackarin, infördes vidare i de år 1905 utfärdade förordningarna angående försäljning av vin och öl resp. angående försäljning av tillagade, alkoholfria drycker samt svagdricka. Oavsett den omständigheten att en viss meningsskiljaktighet varit rådande beträffande sackarinets hälsofarlighet, framfördes såsom motiv för sackarinförbudet, att verkställda analyser givit vid handen, att förfalskning av maltdrycker, särskilt svagdricka, synnerligen ofta ägde rum genom användande av sackarin såsom ett smaktäckande medel; för de skattepliktiga bryggeriernas vidkommande föranleddes förbudet jämväl därav, att då sackarin såsom ett dylikt medel i viss mån kunde sägas ersätta malt och maltdrycksbeskattningen vid denna tid var anordnad såsom maltskatt, sackarinanvändningen i dessa bryggerier ansågs oförenlig med det dåvarande beskattningssystemet. År 1930 upphävdes sackarinförbudet såvitt svagdricka angår. Under den utredning, som föregick detta beslut, uttalade medicinalstyrelsen bl. a. att sackarin, använt såsom sötningsmedel, enligt styrelsens uppfattning icke vore att betrakta såsom hälsomenligt. För de skattebelagda maltdryckerna bibehölls förbudet emellertid fortfarande. I en år 1943 till Kungl. Maj:t ingiven framställning anhöll Svenska bryggareföreningen, att det absoluta förbudet mot användning av sackarin i maltdrycker av andra klassen måtte hävas. I framställningen anförde föreningen bl. a. följande. Sackarinförbudet i fråga om de starkare maltdryckerna fyllde under normala tider en uppgift såtillvida, att kvaliteten hos dessa drycker torde hållas högre och jämnare genom förbudet. På grund av det år 1943 rådande försörjningsläget hade emellertid inbryggningsstyrkan måst nedsättas så att stamvörtstyrkan icke uppginge till mer än 7 procent mot normalt 10—12. Med så låg inbryggningsstyrka kunde det ej undvikas, att drycken finge en tunn smak. Genom tillsats av sackarin kunde en något fylligare smak erhållas. I utlåtande över framställningen anförde kontrollstyrelsen bl. a., att anledningen till att icke maltdrycker av andra och tredje klasserna inbegreps i de år 1930 genomförda lättnaderna i sackarinförbudet väsentligen låge däri, att en sådan åtgärd ur fiskalisk synpunkt icke ansåges böra ifrågakomma så länge maltdrycksskatten vore anordnad i form av maltskatt. Sedan denna beskattningsform nu ersatts med skatt å den färdiga varan, borde några principiella hinder icke längre möta mot att tillverkare av starkare maltdrycker erhölle frihet att använda sackarin under samma villkor som gällde för tillverkare av svagdricka, nämligen att uppgift om förekomsten av sackarin lämnades å flaskans etikett. Att sackarinförbudet beträffande de starkare maltdryckerna likväl bibehållits, torde ha berott 295

på uttalade önskemål härom från den skattepliktiga bryggeriindustrins sida, enär, såsom även framhållits i bryggareföreningens framställning, kvaliteten å dessa maltdrycker kunde hållas högre och jämnare genom upprätthållande av förbudet. Kontrollstyrelsen anförde vidare bl. a., att styrelsen, med hänsyn till den väsentligt lägre extraktstyrka som maltdryckerna av andra klassen numera komme att hålla i jämförelse med den normala, kunde finna det befogat, att de skattepliktiga bryggerierna lämnades tillfälle att genom tillsats av sackarin åstadkomma en något fylligare smak å dessa maltdrycker. På grund härav och då styrelsen i avvaktan på närmare erfarenheter av sackarinets användning på nu nämnt sätt icke ansett skäl föreligga att sträcka sig så långt som till att föreslå ett helt upphävande av sackarinförbudet för de starkare maltdryckernas vidkommande, ville styrelsen tillstyrka bryggareföreningens framställning. Statens institut för folkhälsan hade icke något att erinra mot bifall till föreningens anhållan. Föredragande departementschefen yttrade bl. a., att de skäl som tidigare åberopats för ett ovillkorligt förbud mot användning av sackarin vid tillverkning av maltdrycker av andra klassen numera, såsom kontrollstyrelsen framhållit, förlorat sin giltighet. Enligt nykterhetskommitténs uppfattning finnes ej anledning att i framtiden upprätthålla något absolut förbud mot användning av sackarin såsom råämne i vare sig öl eller starköl. Sådan användning bör emellertid alltid tydligt angivas på etiketten. Det enda skäl för ett bibehållande av förbudet som numera skulle kunna äga giltighet, torde väl vara det, som berörts i bryggareföreningens framställning, eller att kvaliteten hos de starkare maltdryckerna skulle kunna hållas högre och jämnare tack vare förbudet. Det är emellertid att märka, att föreningens uttalande på denna punkt byggde på den förutsättningen, att inbryggningsstyrkan är den före kriget vanliga, d. v. s. för öl 10—12 procent. Om kommitténs förslag beträffande ölets alkoholhalt (högst 2,8 viktprocent) genomföres, kommer detta emellertid att innebära, att inbryggningsstyrkan även i framtiden blir lägre än före kriget. Det skäl, som föranledde 1943 års provisoriska förordning, kommer alltså då att äga giltighet även i fortsättningen. Vid låg inbryggningsstyrka är det just ur kvalitetssynpunkt angeläget att sackarin kan få användas. I detta sammanhang bör också nämnas, att inom bryggeriindustrin enligt uppgift föreligger vissa planer på att framställa ett särskilt öl för sockersjuka. I sådant öl torde det vara nödvändigt att använda sackarin. Det bör även framhållas, att något förbud mot användning av sackarin icke finnes i fråga om någon annan vara än maltdrycker. Med hänsyn till vad nu anförts har det i förevarande paragraf f. n. upptagna absoluta förbudet mot användning av sackarin slopats. Det har 296

emellertid, bl. a. ur kontrollsynpunkt, ansetts lämpligt att sackarin inte får användas utan särskilt medgivande av kontrollstyrelsen. Angående uppgift på etiketten om användning av sackarin se under 27 §. 11 §. I 4 § av förslaget till rusdrycksförsäljningsförordning stadgas att starköl, vars alkoholhalt överstiger 4,5 viktprocent, icke må försäljas inom riket annat än för vetenskapligt, medicinskt, farmaceutiskt, tekniskt, industriellt eller likartat ändamål. Med hänsyn härtill skall de nuvarande inskränkningarna i rätten att tillverka starköl för försäljning i fortsättningen endast gälla starköl med högre alkoholhalt än 4,5 viktprocent. 12 §. Enligt 12 § andra stycket i dess nu gällande lydelse undantages från skatteplikt bl. a. maltdrycker, som förstöres inom bryggeri. I kontrollstyrelsens promemoria anföres, att det särskilt med hänsyn till maltdrycksskattens nuvarande höjd icke kan anses skäligt att skatt uttages i fall då maltdrycker förstörts utanför bryggeriet men innan de ännu levererats till köparen. Styrelsen föreslår därför att från skatteplikt undantages även sådana maltdrycker, som förstörts utanför bryggeriet, under förutsättning att det skett medan varan ännu befunnit sig i bryggeriets besittning och att myckenheten kan fastställas i enlighet med kontrollföreskrifter som styrelsen skulle utfärda. Inom styrelsen har konstaterats, att nöjaktiga sådana kontrollföreskrifter kan åstadkommas. Med biträdande av kontrollstyrelsens förslag på denua p u n k t har kommittén i 12 § andra stycket gjort ett tillägg av ovan angiven innebörd. 13 §. Vissa formella justeringar har gjorts (se under 3 och 4 §§ ovan). Angående den blivande skattesatsen för starköl torde särskild utredning erfordras. 14 §. I 7 mom. av denna paragraf stadgas för närvarande, att tillverkare i skattepliktigt bryggeri skall föra vissa särskilt angivna journaler. Med stöd av föreskrifterna i 6 § 5 mom. har kontrollstyrelsen fastställt formulär till dessa journaler. Kontrollstyrelsen framhåller i sin promemoria, att under senare år sådana förbättringar i bryggeriernas interna bokföring vidtagits, att denna numera regelmässigt omfattar alla de uppgifter, som skall lämnas i journalerna. För undvikande av onödigt dubbelarbete vid bryggerierna, har styrelsen därför redan nu i viss utsträckning godkänt bryggeriernas bokföring 297

såsom journaler enligt av styrelsen fastställda formulär. Erfarenheten har givit vid handen, att detta icke på något sätt minskat kontrollmöjligheterna; tvärtom har ökad överskådlighet och effektivitet vunnits. Enligt styrelsens mening bör därför bestämmelserna i 14 § 1 mom. givas sådan innebörd, att av tillverkares bokföring skall framgå de för kontrollen erforderliga uppgifterna; någon särskild form för uppgifternas tillhandahållande bör däremot inte stadgas. På de skäl kontrollstyrelsen anfört har kommittén i sitt förslag upptagit bestämmelser av det innehåll styrelsen förordat. Bestämmelserna har utformats på ungefär samma sätt som motsvarande föreskrifter i 6 § förordningen den 22 december 1939 (nr 919) om skatt å läskedrycker. Kontrollstyrelsen skall givetvis fortfarande kunna meddela anvisningar angående böckernas förande (se 6 § 5 mom. Mtf). I 2 mom. stadgas skyldighet för tillverkare i öl- och starkölsbryggerier att på begäran lämna erforderliga uppgifter för kontroll över försäljningen och för upprättande av statistik över densamma. Enligt kommitténs mening skulle det vara värdefullt om kontrollmyndigheterna och nykterhetsvårdsorganen bereddes ökade möjligheter att ingripa mot ölmissbruk och olaga återförsäljning. Tillverkare bör därför kunna åläggas att lämna uppgift om försäljningen till viss återförsäljare eller annan person, över vars inköp föres anteckningar. Statistiken är för närvarande både otillförlitlig och ofullständig. För att de kontrollerande organen skall kunna bedöma utvecklingen av ölförsäljningen är det angeläget att uppgifter finns om försäljningens fördelning a) på olika delar av landet, b) mellan stad och landsbygd samt c) mellan utminutering och utskänkning. De uppgifter härom som tillverkarna eventuellt har är i varje fall ej tillgängliga för de kontrollerande organen. Det bör därför kunna föreskrivas att tillverkarna skall bokföra sin försäljning så, att de nämnda uppgifterna framgår därav, och att denna bokföring skall finnas tillgänglig för kontroll. Kontrollstyrelsen och vederbörande länsnykterhetsnämnd bör få rätt att ta del av nu nämnda uppgifter. Närmare anvisningar föreslås skola utfärdas av Konungen eller efter Konungens förordnande av kontrollstyrelsen. I övrigt bör tillverkarna ej vara skyldiga att lämna ut sådana uppgifter. Skulle den som enligt detta moment fått del av här avsedda uppgifter utlämna något därav till obehörig person, bryter han mot bestämmelsen om tystnadsplikt i 36 § och kan straffas för ämbetsbrott enligt 25 kap. 3 § strafflagen. 15 §. Bestämmelserna har utsträckts att avse även svagdricksbryggerier. Angående anledningen härtill se 23 §. I övrigt är ändringarna endast av formell natur. 298

16 och 17 §§. Ändringarna i dessa paragrafer är föranledda av ändringarna i 12 och 14 §§. 18 §. Kontrollstyrelsen har förklarat sig anse, att det intyg som omförmäles i 1 mom. andra stycket endast behöver innehålla, att deklarationen överensstämmer med bokföringen. Lagrummet har ändrats i enlighet härmed. 19—21 §§. Ändringarna är endast av formell natur. 22 §.

Under åberopande av samma skäl som anförts för slopande av fortsättningsanmälan vid öl- och starkölsbryggerier (se under 8 §) har kontrollstyrelsen i sin ovannämnda promemoria föreslagit, att sådan anmälan borttages även vid svagdricksbryggerier, där den enligt styrelsens uppgift för övrigt har ännu mindre betydelse. Paragrafen har ändrats i överensstämmelse med kontrollstyrelsens förslag. 23 §.

Denna paragraf föreslås upphävd. Angående motiveringen se kap. 8 (sid. 134). 24 §. Ändringarna är endast av formell natur. 25 §. Såsom en konsekvens av det i 10 § upptagna sackarin förbudets slopande har även sackarinförbudet i 25 § tredje stycket borttagits. I detta fall h a r det emellertid inte ansetts nödvändigt att för användning av sackarin kräva kontrollstyrelsens tillstånd. 26 §.

I kontrollstyrelsens följande.

promemoria anföres beträffande

denna

paragraf

Enligt 26 § första stycket första punkten må vört från bryggeri utlämnas allenast då vörten är avsedd för bakning eller eljest för annat industriellt ändamål än tillverkning av maltdrycker. Bestämmelsen tillkom för att förhindra, att i bryggeri framställd vört skulle utanför bryggeriet kunna användas vid tillverkning av maltdrycker, vilket icke ansågs förenligt med statens fiskallska intresse av maltdryckstillverkningen. Härvid torde man främst ha avsett att förhindra, att hembrygd av starkare maltdrycker ägde rum med bryggerivört såsom utgångsmaterial. Skäl torde emeller299

tid numera icke föreligga att hysa några farhågor för att hembrygd av dylika maltdrycker med användning av bryggerivört i praktiken skulle äga rum och i varje fall icke i sådan omfattning, att statens fiskaliska intresse bleve lidande i nämnvärd mån, därest ifrågavarande utlämningsförbud slopades. Då bestämmelsen dessutom lägger hinder i vägen för överförande i fullt legitimt syfte av vört från ett bryggeri till ett annat, exempelvis då ett bryggeri partiellt skadats genom eldsolycka eller eljest drabbats av driftsstörning, synas skäl tala för att bestämmelsen i fråga upphäves. Även nykterhetskommillén anser, att bestämmelsen bör upphävas. Vid utformningen av sitt förslag har kommittén, efter samråd med kontrollstyrelsen, även slopat stadgandet om att styrelsen kan meddela närmare föreskrifter om villkor beträffande utlämnande av vört. Styrelsen har nämligen uppgivit, att något behov av att utfärda sådana föreskrifter knappast föreligger. Skulle dylikt behov någon gång uppkomma kan styrelsen falla tillbaka på den allmänna bestämmelsen i 6 § 7 mom. 27 §. Enligt 27 § första stycket i dess nu gällande lydelse skall på kärl för maltdrycker bl. a. angivas »beteckningen för den klass, till vilken maltdrycken är hänförlig». Detta stadgande tillämpas så att inte endast den siffra (I, II eller III), som anger klassen, utan även ordet »klass» skall ingå i beteckningen, som alltså blir respektive »klass I», »klass II» eller »klass III». F r å n bryggeriindustrins sida har framställts önskemål om att ordet »klass» icke skall behöva ingå i beteckningen. Man förmenar nämligen att förekomsten av detta ord lätt kan hos utlänningar ge upphov till föreställningen, att det här skulle vara fråga om en kvalitetsbeteckning och att »klass I» alltså skulle betyda ungefär detsamma som »prima» medan »klass II» skulle motsvara »sekunda» o. s. v.1 Enligt nykterhetskommitténs uppfattning kan vad sålunda anförts ha ett visst fog för sig och då det knappast skulle medföra några olägenheter att tillmötesgå det framställda önskemålet vill kommittén förorda, att så sker. Det är emellertid viktigt, att sifferbeteckningen blir tydlig. Författningstexten har jämkats så, att av författningen skall framgå, att ordet »klass» ej behöver användas. Dessutom har ett nytt stycke tillagts, enligt vilket kontrollstyrelsen äger meddela närmare bestämmelser om det sätt, på vilket de i paragrafen föreskrivna uppgifterna skall anbringas i stämpel eller å etikett. I sista stycket av 27 § hänvisas till livsmedelsstadgan när det gäller märkning av kärl, vari saluhålles livsmedel som framställts eller beretts med användning av sackarin eller annat konstgjort sötmedel. I 31 § livsmedelsstadgan heter det härom bl. a. följande: i Jfr Svensk bryggeritidskrift 1952 sid. 177.

Saluhålles livsmedel, vid vars framställning eller beredning använts sackarin eller annat konstgjort sötmedel, som har högre söthetsgrad än socker men icke sockrets näringsvärde, i förpackat skick, skall förpackningen vara märkt med orden »Innehåller konstgjort sötmedel» eller »Innehåller sackarin». Av 1 § livsmedelsstadgan framgår att den citerade bestämmelsen gäller även maltdrycker. Av 27 § livsmedelsstadgan följer vidare att de i stadgan föreskrivna uppgifterna om sackarininnehåll såvitt maltdrycker angår skall anbringas på etiketten. Bestämmelserna i förevarande paragraf om märkning av flaska eller kärl skall enligt förslaget i vissa tillämpliga delar gälla även importerade utländska maltdrycker (se 7 § 2 mom. ölförsäljningsförordningen och 12 § 3 mom. av nya rusdrycksförsäljningsförordningen). 28 §.

I sin promemoria har kontrollstyrelsen bl. a. anfört, att hela bidragsbeloppets erläggande i förskott före tillverkningsårets början visat sig drabba oskäligt hårt för det fall, att tillverkningen av någon anledning avbrytes redan i början av året. Styrelsen anser billigheten tala för att bidrag får delas upp på två terminer. Nykterhetskommittén, som ansluter sig till kontroilstyrelsens mening, har utformat sitt författningsförslag i enlighet med denna. 29 §. Ändringarna är endast av formell natur. 31 §. På grund av den begränsade hållbarheten hos maltdrycker blir beslagtagna maltdrycker, som ej kan försäljas till annan tillverkare, efter längre eller kortare tid förstörda. Bestämmelsen om att myndigheten skall förstöra dem torde därför kunna utgå. 32 §.

I denna paragraf har såsom ett nytt första moment införts bestämmelser om straff för bryggeriföreståndaren i det fall att från bryggeriet utlämnas för vanlig försäljning avsett starköl med högre alkoholhalt än den tillåtna. Stadgandet utgör en motsvarighet till det nuvarande mom. 1., som avser maltdrycker av andra klassen. I övrigt är ändringarna i det väsentliga av formell natur. 33 §.

Upphävandet av 23 § föranleder att även andra punkten av andra stycket i förevarande paragraf skall utgå. I övrigt är ändringarna av formell natur. 301

Övergångsbestämmelserna De nya tillverkningsbestämmelserna föreslås skola träda i kraft samma dag som de nya försäljningsbestämmelserna, d. v. s. den 1 oktober 1955. För att bryggerierna före denna dag skall kunna tillverka starköl, som är färdigt för försäljning då förordningen träder i kraft, erfordras ingen särskild övergångsbestämmelse. Alla skattepliktiga byggerier kan ju redan nu tillverka starköl; det är endast försäljningen som är förbjuden. Däremot behövs en övergångsbestämmelse för att sackarinhaltigt öl skall kunna tillverkas så tidigt att det är färdigt för försäljning den 1 oktober 1955. En sådan bestämmelse finnes i femte stycket. Stadgandet i sista stycket har tillkommit för att det bidragsbelopp, som skall erläggas förskottsvis för tiden fr. o. m. den 1 oktober 1954, skall kunna avse endast perioden t. o. m. den 30 mars 1955. I övrigt torde övergångsbestämmelserna inte kräva någon särskild motivering.

Kap 15. Sammanfattning av nykterhetskommitténs förslag beträffande tillverkning och försäljning av maltdrycker 1. Alkoholhalten i vanligt öl ( = nuvarande pilsnerdricka) sättes till högst 2.8 viktprocent ( = den nu faktiskt tillämpade) mot 3.2 enligt gällande förordning. 2. För att tillgodose efterfrågan på en starkare maltdryck skall starköl med en alkoholhalt av högst 4.5 viktprocent ( = det nuvarande exportölet) få säljas i utminuteringsaffärer för rusdrycker och på restauranger efter samma regler som skall gälla för vin. För tillverkning av starköl skall fordras särskilt tillstånd av Kungl. Maj :t, varvid nödiga villkor kan föreskrivas. 3. Kommittén har ansett det vara av väsentlig betydelse att försäljningsreglerna för vanligt öl förenklas. I fråga om bryggeriernas direktförsäljning till allmänheten upphör rekvisitions- och kvittenstvånget vid kringföring av öl på landsbygden. Samma regler skall gälla på landsbygden som i städerna. Regeln att vid kringföring öl får avlämnas »endast inomhus till därstädes boende» upphäves. Det enda fall, då särskild bestämmelse om avlämning ansetts erforderlig, gäller avlämning vid tillverkarnas rörliga försäljning på eller i omedelbar närhet av arbetsplats. Möjlighet införes att i enstaka fall ge annan än tillverkare, t. ex. allmänt kafébolag, tillstånd till kringföringsförsäljning. 4. Den ökade friheten anses böra medföra ökad kontroll över bryggeriernas direktförsäljning: tillstånd för avhämtningsförsäljning enligt samma regler som för återförsäljare, tillstånd för kringföringsförsäljning från tillverkningsställe och nederlag enligt särskilda regler samt skärpt uppsikt över försäljningen genom länsnykterhetsnämnder och polismyndigheter. 5. Tillstånd till försäljning av öl från tillverkningsställe förutsattes i regel skola ges utan behovsprövning och endast vägras, då missförhållanden konstaterats. Försäljningen från nederlag skall däremot alltid behovsprövas bl. a. i syfte att förebygga olämplig konkurrens. 6. Alla tillstånd till återförsäljning av öl (både utminutering och utskänkning) och även bryggeriernas tillstånd till kringföring skall meddelas för fyraåriga oktrojperioder, gemensamma för alla tillstånd. Ansökningar ingives till länsnykterhetsnämnden, vilken företager erforderlig utredning (infordrar yttranden från de lokala organen) och upprättar förslag till försäljningens ordnande inom länet. Förslaget prövas av länsstyrelsen. 7. Den kommunala vetorätten skall avskaffas beträffande utminuteringen men behålles beträffande utskänkningen. 303

8. En ny form av utskänkning inrättas, nämligen utskänkning efter anmälan, vilken kan äga rum i personalmatsalar (militära mässar) och kollektivhusmatsalar. I dessa fall skall förbudet att förtära medhavda rusdrycker icke gälla vid tillfälle, då matsalen användes av de personer för vilka den är avsedd. 9. I övrigt behålles det nuvarande förbudet mot förtäring av medhavda rusdrycker, men länsstyrelsen får rätt att bevilja undantag från detta för visst tillfälle när det gäller familjefest eller annan därmed jämförlig tillställning i slutet sällskap. 10. De nuvarande bestämmelserna om besiktning av utskänkningslokaler upphäves. De nya bestämmelserna i livsmedelsstadgan om hälsovårdsnämnds godkännande av serveringslokal anses i huvudsak tillräckliga, men Kungl. Maj :t äger utfärda kompletterande föreskrifter. 11. Den särskilda partihandelsrätten för återförsäljare upphäves. För skeppshandlarna har införts en särskild försäljningsrätt, som endast avser proviantering av fartyg och som innefattar rätt till såväl partihandel som detaljhandel. 12. Förslaget innefattar i förhållande till nuvarande ordning dessutom åtskilliga förenklingar i såväl formellt som sakligt hänseende.

RESERVATIONER M. M.

1. Herrar Englund och Waldemar Svensson samt fru Larsson och fröken Öberg Starkölet,

bryggeriernas

företagsform

m. m.

Storleken av konsumtionen av en alkoholdryck och storleken av de skador som äro förknippade med denna konsumtion beror av ett flertal faktorer. Bland dessa faktorer är alkoholstyrkan en. En viss mängd absolut alkohol förtärd i form av spritdrycker är sålunda förknippad med större skada än samma mängd förtärd i form av starköl, denna i sin ordning med större skada än samma mängd förtärd form av ett svagare öl. Att sänkningen av alkoholhalten i pilsnerdrickat under kriget medfört en minskning av pilsnerdrickats andel i fylleriet står i samklang med denna erfarenhet. Och det är icke på något sätt anmärkningsvärt att vid fördelningen av alkoholskadorna i vårt land på de olika alkoholdryckerna, den långt övervägande delen måste återföras på konsumtionen av spritdrycker och att det icke varit möjligt att statistiskt utsöndra en samvariation av ölkonsumtion och fylleri av samma slag som sam variationen mellan spritdryckskonsumtion och fylleri. Men låg relativ andel betyder i detta fall ingalunda låga absoluta tal. Varje år torde tusentals fylleriförseelser ha sin grund i förtäring av öl som utfyllnadsdryck till eller ersättningsdryck för spritdrycker. Ansvarsfördelningen mellan pilsnerdricka och spritdrycker i fråga om uppkomsten av alkoholism synes icke vara klarlagd. Däremot ge flera undersökningar vid handen, att pilsnerdricka spelar en ganska framträdande roll i fråga om vidmakthållandet av alkoholismen. I många fall där mera påfallande verkningar på konsumentens nykterhet icke kunna iakttagas medför konsumtionen av öl sådana kostnader, att viktiga behov hos konsumenten eller hans anhöriga få stå tillbaka eller tillgodoses genom hjälpåtgärder från samhället. Det kan således icke anses försvarligt, att en framtida nykterhetslagstiftning ger försäljningen av öl fri. Det har inte heller kommitténs majoritet förordat. Men kommittén föreslår dels att försäljningen av starköl för andra än medicinska ändamål icke längre skall vara förbjuden, dels att öl av den alkoholstyrka, som tillverkats efter kriget, skall få försäljas under väsentligt friare former än för närvarande. 305 20

Vi ha icke funnit tillräckliga skäl att biträda det förra förslaget. De förslag om starkölets återinförande, som sedan 1923 rests, synas mera vara sprungna ur producentintresset än ur något allmännare konsumentintresse. Konsumenternas förmåga att observera den sänkning av ölets alkoholhalt, som ägde rum under kriget, synes ha varit anmärkningsvärt liten och den spontana oviljan mot denna sänkning därför obetydlig. Några starkare skäl att genom en starkare eller mindre stark höjning av ölets alkoholhalt vedervåga de vinster ur nykterhetssynpunkt, som gjorts genom starkölsförbudet 1923 och sänkningen under krigsåren av pilsnerdrickats alkoholhalt synes därför icke föreligga. Vår obenägenhet att förorda ett upphävande av starkölsförbudet beror, förutom på denna frånvaro av något starkare konsumentintresse, på utgestaltningen av de villkor under vilka starkölet skulle få tillverkas och försäljas. Förslaget att starköl skulle få försäljas endast i systembolagsbutiker och på sprit- och vinrestauranger synes visserligen i och för sig innebära avsevärda kontrollmöjligheter. Men så länge tillverkningen är förbehållen den fria företagsamheten och så länge ett avsevärt antal privata ölkaféer i möjligheten att erhålla tillstånd att sälja starköl se en möjlighet till avsevärt ökad vinst, kan man befara, alt krav på uppmjukning av tillståndsreglerna snabbt komma att resas och att dessa krav komma att vinna förespråkare i regering och riksdag. Så länge tillverkningen icke underkastas starkare kontroll än kommittémajoriteten föreslår, måste vi också tveka att släppa det kommunala vetot beträffande utminuteringen och ha endast efter tvekan ansett oss kunna godtaga förslaget alt lämna kringföringen av vanligt öl så fri som majoriteten föreslår. Beträffande det sistnämnda må framhållas följande. Det framgår av kommitténs utredningar att överraskande många tillverkare i avsevärd omfattning sålt till missbrukare. Detta har ingalunda som inom systembolagen skett av misstag utan medvetet — slraffbudet drabbar icke ofrivillig utan endast uppsåtlig försäljning till missbrukare. De bryggare, som gjort sig skyldiga till sådana förseelser, ha uppenbarligen icke velat avstå från att söka sin inkomst också ur missbrukarnas fickor. Det har knappast varit möjligt, att nå fram till denna betydelsefulla insikt utan tillgång till de uppgifter, som kunnat erhållas med tillhjälp av kvittensförfarandet. I den mån myndigheterna berövas tillgången till detta viktiga bevismedel kunna de privata företagarna väntas bli djärvare i sin inriktning på denna del av konsumentkretsen. Frestelsen härtill kan väntas bli särskilt stor, om i en bygd flera tävla om kundkretsen. För vår del finna vi det därför oundgängligt, att samhället får den kontroll över bryggerihanteringen som hindrar ett dylikt uppenbart missbruk av försäljningsrätten. Ur det omfattande rättsfallsmaterial, som föreligger beträffande dessa överträdelser, kan man i övrigt draga den slutsatsen, att ölmissbrukaren i sina inköpsvanor skiljer 306

sig från den måttliga ölförbrukaren på ett långt markantare sätt än spritmissbrukaren från den måttliga spritköparen. En säljare av öl, inriktad på att vid sin försäljning förebygga missbruk, har därför uppenbarligen ställt sig en långt lättare uppgift än en säljare av spritdrycker med motsvarande syfte. Den senare uppgiften har visat sig förknippad med sådana svårigheter, att ett mångårigt hängivet arbete i vårt land av allmänna organ icke förmått bemästra den. I fråga om ölet äro emellertid utgångspunkterna så mycket gynnsammare att man har fog för antagandet, att ett statligt ölmonopol, som avböjer att medvetet hämta inkomster från missbruket och i stället inriktar sig på dess förebyggande, skulle kunna reducera detta missbruk till en obetydlighet. Och ett sådant monopol skulle kunna göra det utan att samhället behövde i förväg binda dess handlande med mer än ett minimum av de föreskrifter, som nu återfinnas i maltdryckstillverknings- och pilsnerdricksförsäljningsförordningarna. De flesta av dessa bestämmelser äro nämligen sprungna ur ett motiv: nödvändigheten att sätta spärr för ett privat vinstintresse i strid med samhällets nykterhetsintresse. Utvecklingen under senare år har emellertid företett drag, som mildrat några av nackdelarna av den fria företagsamheten på förevarande område. Bryggeriindustrin har under senare år i allt högre grad förtrustats. I betydande omfattning har dessutom mellan olika bryggeriföretag träffats överenskommelse om uppdelning av marknaden. Sistnämnda åtgärd har obestridligen inneburit ett framsteg ur nykterhetssynpunkt. Förtrustningen har sannolikt också gjort det. De stora koncernerna synas ha färre förseelser på sitt samvete än de ursprungliga smärre ortsförelagen. De stora företagen ha också förtjänsten att själva eller genom sina dotterföretag ha skapat de högklassiga läskedrycker som under senare år vunnit en så snabb och välförtjänt framgång på marknaden. Denna rationalisering företer emellertid vissa ur nykterhetssynpunkt ogynnsamma luckor. Vid sidan av bryggeriindustrins väl samordnade stora koncerner finnas alltjämt redan inom bryggareföreningen vissa smärre mera lokalt förankrade företag som icke äro lika väl samordnade med varandra och med koncernerna. Utanför bryggareföreningen finnas dels några fristående bryggerier, som utan att hämmas av hänsyn till andra ölförsäljare ta avsättningen där den står till buds — detta även på långt avstånd från tillverkningsstället — dels två av svagdricksbryggare ägda s. k. förbundsbryggerier, vilka nyligen bildats i syfte att tillhandahålla pilsnerdricka åt sina delägare som varukomplement till dessas egna tillverkningar. Utanför bryggarföreningen står också ett av Konsumtionsföreningen Stockholm med omnejd nyligen förvärvat bryggeri. Svagdricksbryggarnas aktion framstår vid närmare övervägande som en naturlig fas i utvecklingen på förevarande område. Koncernbildningen inom bryggeriindustrin har icke endast inneburit en rationalisering av till307

verkningen och distributionen av den ursprungliga huvudartikeln, ölet. I samband med den har varusortimentet vidgats, färsksvagdricka, lagrat svagdricka och läskedrycker ha i större omfattning än tidigare blivit artiklar för ölbryggerierna eller deras dotterföretag. Det är då bara naturligt att de som ursprungligen endast voro tillverkare av färsksvagdricka och läskedrycker sett sig nödsakade att av konkurrensskäl beträda samma väg. För sådan samtillverkning och samdistribution tala starka ekonomiska skäl. Tillverkningen av läskedrycker, färsksvagdricka och lagrat svagdricka erbjuder i stigande omfattning beröringspunkter med tillverkning av öl. De ekonomiska skälen för samdislribution torde vara så starka att ett av nykterhetspolitiska skäl betingat försök att över landet i dess helhet skapa två distributionsnät med gränsen dragen mellan det lagrade svagdrickat och ölet torde komma att framstå som ekonomiskt ogynnsamt och därför svårt att åstadkomma. Endast i de största tätorterna torde det finnas utrymme för en sådan differentiering. Det rationaliseringsproblem som här föreligger berör således numera icke endast ölet utan också de alkoholsvaga och alkoholfria dryckerna. Kommittémajoriteten har icke funnit det erforderligt att undersöka möjligheterna att lösa detta problem, som för den framstått såsom omfattande och vanskligt. Ett bidragande skäl har därvid varit, att den betraktat den partiella dubblering av kringföringsförsäljningen på landsbygden, som kan väntas bli följden av den senare tidens mera tillmötesgående praxis i fråga om inrättande av kringföringsupplag för de båda förbundsbryggerierna, som ur nykterhetssynpunkt mindre allvarlig än den tidigare konkurrens mellan olika bryggerier, som undanröjts genom koncernbildningen. Enligt vår mening vilar denna optimism knappast på en tillräckligt betryggande grundval. Konkurrensen om ölkunderna mellan dessa företagare, på båda sidorna förd med större maktmedel än de smärre ortsföretagen förr i tiden ägde, kan enligt vår mening tvärtom väntas bli hårdare och samhället kominer därtill i det nya läget att sakna det vid avslöjandet och beivrandet av olaglig försäljning värdefulla kontroll- och bevismedel, som kvittensförfarandet hittills utgjort. Vi ha därför funnit det redovisade rationaliseringsproblemet inte endast ha en betydelsefull ekonomisk utan också en viktig nykterhetspolitisk aspekt. Det har icke varit oss möjligt att förorda ett antagande av en ny ölförsäljningsförordning, som lämnar detta problem olöst. Vi ha därför inom kommittén förordat att detta problem före ikraftträdandet av ny ölförsäljningsförordning borde bli föremål för särskild utredning och därpå grundade förslag. Såvitt vi i förväg kunna bedöma, torde denna, ur nykterhetssynpunkt och allmänt ekonomiska synpunkter påkallade rationalisering, kunna genomföras utan att man tillgriper åtgärden att genomföra ett statsmonopol. Det synes oss emellertid oundgängligt ur nykterhetssynpunkt att staten i 308

samband med rationaliseringen tillförsäkras sådan insyn och sådant inflytande på själva företagsledningen, att därigenom vinnes kompensation för den försäljningskontroll, som för närvarande utifrån utövas men som är avsedd att bortfalla. Det synes också rimligt, att staten tillförsäkras skälig andel av den rationaliseringsvinst, som uppstår genom fullständigandet av den hittillsvarande, relativa monopolställningen. Ett föredömligt exempel på en sådan rationalisering är rationaliseringen av brännvins- och jästtillverkningen i Danmark under första världskriget. Skulle en sådan mindre vittgående rationalisering av den nuvarande företagsstrukturen vid detta spörsmåls fortsatta behandling vara omöjlig att uppnå, får uppenbarligen kravet på ett statsmonopol på öltillverkning och öldistribution ökad styrka.

2. H e r r Hagberg Kontrollen

över

slarkölsbryggerierna.

Jag anser att kommitténs uttalande på sid. 115 och 116 i kap. 7 om bryggeriernas företagsform bort ha följande lydelse: I kap. 6 har kommittén föreslagit att starköl skall få säljas inom riket och att för tillverkning av starköl skall krävas särskilt tillstånd av Kungl. Maj:t. Om detta förslag vinner bifall, kommer vissa bryggerier att få en starkölsproduktion av betydligt större omfattning än som för närvarande är fallet. Enligt förslaget skulle denna tillverkning komma att säljas uteslutande genom det av kommittén föreslagna utminuteringsbolaget, men det är uppenbart att tillverkningsrätten kommer att innebära ett nytillkommet vinstintresse för de berörda företagen. Man synes böra i viss mån begränsa detta vinstintresse. Så sker för närvarande för de brännerier som tillverkar råsprit. Sålunda synes Kungl. Maj :t böra ha befogenhet att vid meddelande av tillstånd till starkölstillverkning föreskriva de villkor som kan befinnas lämpliga för att uppnå detta syfte.

3. H e r r U t t e r s t r ö m Köpareförteckning

vid kringföring

av öl på

landsbygden.

I fråga om föreliggande förslag till förordning om försäljning av öl har jag en från kommittémajoriteten avvikande mening i följande avseende. Jag anser att kommittén bort föreslå, att vid försäljning genom kringföring av öl på landsbygden försäljarens ombud skulle åläggas att föra s. k. köpareförteckning i lämplig utformning. Av dessa köpareförteckningar, som skulle förvaras under viss tid, skulle nykterhetsnämnd och polismyndighet äga taga del. 309

Enligt min uppfattning spelar ölet en icke helt betydelselös roll för nykterhetstillståndet, även om av allt att döma en avsevärd förbättring ägt rum under senare tid. I kap. 4 i detta betänkande redogöres för en undersökning om öl som angiven berusningskälla vid fylleriförseelser. Man har inhämtat uppgifter från 30 städer av olika storlek om den berusningskälla, som angivits av de för fylleri anhållna under åren 1938—1948. Det visar sig att »pilsner enbart» år 1938 i 10, i % av fallen uppgavs som berusningskälla. Därefter har andelen kraftigt sjunkit ända fram till 1947, då andelsprocenten var 2,3. År 1948 utvisade åter någon stegring, till 2,7 %. I den tabell, varur dessa siffror tagits, finnes dock även en kolumn där berusningskällan angives till »annat och komb.». Denna »källas» andel har varierat mellan 25,3 % år 1938 och 16,4 % år 1947, och den utgjorde 1948 17,i %. Det är mycket sannolikt, att i detta »annat och komb.» pilsnern spelat en relativt stor roll. Man torde således icke kunna fria pilsnern som herusningsorsak i den omfattning som procentsiffran för »enbart pilsner» utvisar. Av de undersökningar, som gjorts i fråga om alkoholistanstalternas klientel och som omnämnes i samma utredning, framgår att pilsnern för dessa missbrukare spelar en relativt stor roll. Av en återgiven tabell framgår att av klientelet vid tre anstalter 12,4 % angivit »pilsner enbart» som berusningsmedel och 12,6 % »pilsner + teknisk sprit». Sannolikt har dock pilsnerns roll som fylleriorsak minskat avsevärt, antagligen på grund av sanering i fråga om avhämtningsförsäljningen och förbättrad övervakning av de tekniska anordningarna vid kringföringsförsäljningen. Vad man härigenom vunnit kan dock enligt mitt förmenande till stor del åter förloras, därest varje möjlighet till övervakning slopas. En förenkling av nuvarande tekniska anordningar i form av slopande av kvittenssystemet torde dock kunna anses motiverad. En återgång till s. k. köpareförteckningar, som voro föreskrivna redan i 1905 års förordning angående försäljning av vin och öl, förordades också av 1934 års maltdryckskommitté och har förordats av Samorganisationen av Svenska Bryggeriarbetareförbundet inom Värmland, Dalarna och Dalsland i skrivelse den 9 september 1946 och av Svenska Bryggeriindustriarbetareförbundet i skrivelse av den 25 september 1947, såsom framgår av kap. 8 i detta betänkande. Så länge avlöningen vid kringföringsförsäljning utgår i form av provision kan givetvis en illojal utkörare frestas att genom olika manipulationer, fingerade namn och dylikt, förringa värdet av en köpareförteckning. Kommittén förutsätter ju emellertid att bryggeriindustrin och vederbörande fackförbund skola söka uppnå en acceptabel lösning av frågan om en lämpligare avlöningsform. En sådan lösning skulle ge ett avsevärt större värde åt köpareförteckningen som kontrollinstrument. I avvaktan härpå blir visserligen köpareförteckningen tillsvidare en mycket ofullständig kontrollanordning, men den torde genom sin blotta befintlighet bli till båtnad 310

för nykterhetstillståndet och möjliggöra en viss övervakning över försäljningen. Den torde också i många fall underlätta bevisföringen vid beivrandet av olaga återförsäljning. Såsom kommittén anför är kringföringen en form av ölförsäljning, som skulle kunna undvaras. Det kan därför ifrågasättas om ej en avveckling efter hand bort förordas. Det kan också vara skäl att i detta sammanhang erinra om redogörelsen i bil. 4 till maltdrycksbetänkandet för vissa kommunala nykterhetsnämnders uttalanden om bl. a. önskade försäljningsformer för pilsnerdricka. Härav framgår att det finnes en tydlig tendens till sympatier för strängare villkor, under det att endast ett fåtal vill ha friare försäljningsformer.

4. Herrar Danielson, Hagberg och Onsjö Fullmäktiges delegationsrätt förordningen).

(51 § första

stycket

ölförsäljnings-

För närvarande har fullmäktige ej möjlighet att uppdraga åt särskild delegation att i fullmäktiges ställe avgiva yttranden i ärenden angående tillstånd till försäljning av pilsnerdricka. Förslag om att fullmäktige skulle få sådan rätt har framförts dels vid 1945 års riksdag (motion II: 451 av herrar Landgren och Nilsson), dels av Stockholms stadsfullmäktige (se härom sid. 276). Nykterhetskommittén har i sitt förslag velat införa en möjlighet för fullmäktige att delegera sin yttranderätt i ölförsäljningsärenden. En majoritet inom kommittén har emellertid ansett att denna rätt endast skall gälla ärenden avseende ansökningar, som inkommit först under löpande oktrojperiod, d. v. s. det fåtal ärenden, som avser återstående del av perioden eller annan del än begynnelsedel därav. Beträffande det stora flertalet tillståndsärenden åter, utminutering och utskänkning under hel oktrojperiod eller under begynnelsedel därav, skall fullmäktige icke äga delegera sin yttranderätt utan dessa ärenden måste behandlas av fullmäktige själva. Förslaget motiveras med att den vart fjärde år återkommande stora omprövningen av de regelbundna försäljningsrättigheterna bör ske i fullmäktige. Om majoritetens förslag genomföres, kommer delegationsrätt att föreligga endast i ett fåtal ärenden angående tillstånd till ölförsäljning, varför denna rätt skulle sakna praktisk betydelse. Det synes emellertid ur saklig synpunkt icke möta betänkligheter att anförtro sådana ärenden åt en kommunal nämnd eller beredning. Såsom stadsfullmäktige i Stockholm och överståthållarämbetet framhållit är dessa ärenden av den art, att en överflyttning av ärendenas behandling från fullmäktige till annat kommu311

nalt organ synes lämplig. Därmed torde även skapas förutsättningar för saklighet och objektivitet vid ärendenas avgörande. Genom en obegränsad delegationsrätt i ölförsäljningsärenden skulle vidare lättnader i fullmäktiges arbetsbörda kunna åstadkommas. Det kan även anmärkas att de s. k. pilsnerdebatterna i fullmäktige, som stundom fått större proportioner än vad som kan anses rimligt med hänsyn till ärendenas 'beskaffenhet, skulle kunna undvikas. Enligt kommitténs förslag är förfarandet vid förvärvandet av försäljningsrättigheter i princip lika utformat beträffande alla alkoholdrycker. Att den vart fjärde år återkommande omprövningen av rusdrycksrättigheterna ej får delegeras utan skall ske i fullmäktige är en naturlig ståndpunkt. Det gäller där betydligt starkare och farligare drycker än det relativt alkoholsvaga öl, som kommittén rekommenderar. Enligt vår mening synes bestämmelsen om fullmäktiges delegationsrätt i ölförsäljningsärenden böra utformas så att vederbörande fullmäktige själva får avgöra om dessa ärenden skall delegeras eller ej. Därför föreslår vi att 51 § första stycket i ölförsäljningsförordningen får följande lydelse: Fullmäktige må uppdraga åt kommunalt organ eller åt särskilt utsedda personer att i fullmäktiges ställe avgiva yttranden i fall som avses i denna förordning.

Särskilt yttrande av experten, regeringsrådet Klackenberg Jag kan i huvudsak instämma i den av herr Englund m. fl. avgivna reservationen. Även om de däri angivna farhågorna för att den stödförsäljning av pilsner, vartill ett mindre antal svagdricksbryggare enligt Kungl. Maj :ts beslut erhållit rätt under sista åren, skulle leda till en för nykterheten ogynnsam konkurrens synas mig överdrivna, framstår för mig kravet på en utredning rörande maltdrycksindustrins företags- och försäljningsformer såsom angeläget. Det är i och för sig föga tilltalande, när en av sociala skäl framsprungen lagstiftning leder till monopolställningar för enskilda företag, som ge mycket betydande och med hänsyn till lagstiftningens syfte helt omotiverade privatvinster. Staten bör vara skyldig tillse att dylika monopolvinster icke uppkomma. Majoritetsförslaget rörande ölförsäljningen innefattar närmast en förstärkning av detta privatmonopols ställning. Än betänkligare ter sig enligt min mening det avsteg från principen om det privata vinstintressets avkoppling inom alkoholhanteringen, som kommittémajoriteten synes beredd att taga genom att till kartellbryggerierna överlämna tillverkningen av det till försäljning frigivna starkölet. Om så sker, torde det icke tova länge, förrän de begränsningar av försäljningen till systembolag och restauranger, som majoriteten tänkt sig, sprängas och det gamla ölsylteeländet återuppstår. 312

Det är beklagligt att initiativ till den här påyrkade utredningen icke tidi gare tagits och att frågan, trots det intresse för saken som fanns inom kommittén i anslutning till nykterhetsvännernas landsförbunds och bryggeriindustriarbetareförbundets framställningar i ämnet, fördröjdes bland annat genom, som det senare visade sig, oriktiga uppgifter att en särskild strukturrationaliseringsutredning rörande bryggeriindustrin skulle igångsättas inom annat departement. Behovet av starköl och andra reformer inom maltdryckslagstiftningen lär dock icke kunna anses mera trängande än att den ifrågasatta utredningen likväl bör kunna komma till stånd och — om den får direktiv att arbeta raskt — dess resultat avvaktas, innan nykterhetskommitténs förslag inom detta område föreläggas riksdagen.

Bilaga nr 1.

PM angående den skattepliktiga bryggeriindustrin Denna PM bygger i huvudsak på uppgifter som lämnats av Svenska bryggareföreningen. De avser i regel tillverkningsåret 1/10 1947—30/9 1948, men i vissa fall har komplettering skett med senare uppgifter. 7. Bryggeriernas

antal

Beträffande äldre förhållanden hänvisas till maltdryckskommitténs betänkande (SOU 1936:5) sid. 76 ff. Utvecklingen sedan 1934/35 framgår av följande tabell. Antal skattepliktiga bryggerier Tillverkningsår

1934/35. 1947/48. 1951/52,

»Försvarsbryggerier»

Summa

I verksamhet

143 115 99

13 22 31

156 137 130

Under senare år har den förut påbörjade koncentrationen av bryggeriindustrin fortsatt, och i samband därmed har åtskilliga bryggerier antingen helt nedlagts eller endast behållits som s. k. försvarsbryggerier. I det senare fallet verkställes endast en eller annan brygd för att inte tillverkningsrätten (och den därmed förbundna fria försäljningsrätten) skall gå förlorad. Under åren 1935—52 har 26 bryggerier avanmälts som skattepliktiga. Antalet bryggerier i verksamhet har minskats med 44. På grund av det sedan 1917 existerande statliga koncessionstvånget är det förenat med stora svårigheter att få upptaga tillverkning i ett nytt skattepliktigt bryggeri. (Se därom maltdryckskommitténs betänkande sid. 79—81). Sedan 1935 har endast 4 ansökningar om tillverkningstillstånd inlämnats, vilka samtliga avslagits. Något nytt bryggeri har inte tillkommit under de senaste 20 åren. Under de 32 åren sedan 1917 har endast 8 nya bryggerier fått tillverkningstillstånd, samtliga före 1931. Vid tre av dessa har tillverkningen åter upphört och vid ett bedrives försvarstillverkning. Jämsides med den tekniska koncentrationen fortgår även en ekonomisk sådan, varför antalet företag nu är betydligt mindre än antalet bryggerier. Större delen av bryggerierna tillhör koncerner av olika omfattning. Se nedan under avsnitt 6. 2. Bryggeriernas

storlek

De skattepliktiga bryggerierna fördelar sig med hänsyn till öltillverkningens storlek under tillverkningsåret 1947/48 på följande sätt. (Med öl avses i denna PM alla skattepliktiga maltdrycker av klass II.) Det framgår av tabellen att produktionen är starkt koncentrerad till de större bryggerierna. De 4 största (Mimenens Bryggeri och Hamburger 314

»Koncern»-bundna bryggerier Ölproduktion per bryggeri Antal

Över 5 miljoner liter 2 5 » » 1 2 » »

S:a

Prod, milj. liter

Samtliga bryggerier

Fristående bryggerier Prod, milj. liter

Antal

4 9 14 26 16 16

64,0 26,8 18,7 19,4 5,3 0,o

1 7 20 18 6

133,7

52 Antal

Prod, milj. liter

4 10 21 46 34 22

64,0 28,4 28,2 34,o 11,4 0,0

166,0

2,1 9,5 14,6 6,1 0,o 32,3

Bryggeriet i Stockholm, Lyckholms Bryggeri och Pripps Bryggeri i Göteborg) svarar ensamma för 39 % av produktionen medan de 34 minsta (med försvarsbryggerierna 56) tillsammans endast framställer 7 %. 73 % av produktionen äger rum i de 35 bryggerier, vilkas tillverkning överstiger 1 miljon liter per år. Det framgår även av tabellen att produktionen till övervägande del (81 %) kommer från de »koncern»-bundna bryggerierna. Med koncern menas då företag, som driver mer än ett bryggeri, antingen direkt eller genom dotterbolag. Företag, som utom ett bryggeri i verksamhet även äger ett eller flera försvarsbryggerier, har däremot räknats som fristående. Börande koncernerna och deras förhållanden hänvisas till avdelning 6 nedan. Bryggeriernas fördelning med hänsyn till antalet anställda framgår av följande tabell, avseende tillverkningsåret 1947/48 (försvarsbryggerier och bryggeriet i Tingsryd ej medräknade). Antal bryggerier med vidstående a n t a l Antal anställda per bryggeri Arbetare

högst 10 1 1 — 25 26— 50 51—100 101—200 201—300 över 300

6 42 45 15

Tjänstemän

84 25 4

4 S:a

2 114

114 Samtliga anställda

31 50 24 6 1 2 114

Mer än 100 anställda hade de tre stockholmsbryggerierna med resp. 485, 353 och 135 anställda, de tre göteborgsbryggerierna med resp. 207, 169 och 109 samt bryggerierna i Eskilstuna, Gävle och Falkenberg med resp. 125, 104 och 103. Vid ett närmare studium av antalet anställda per bryggeri finner man att produktiviteten per anställd måste vara ganska olika. Visserligen tilllåter inte siffrorna några exakta beräkningar (i arbetarantalet ingår t. ex. även av bryggeriet anställda utkörare och i hjälpavdelningar anställda i olika proportioner för olika bryggerier, och i produktionen ingår i olika 315

proportioner varor, som kräver olika arbetsinsatser), men det är tydligt, att de största bryggerierna är överlägsna de mindre i detta hänseende. I ovanstående tabell ingår inte försvarsbryggerierna, vilka givetvis i regel endast hade ett fåtal anställda. Nio hade dock mer än 10 anställda. De anställdas fördelning på kön och ställning i arbetet, framgår av följande tabell (bryggeriet i Tingsryd är icke medräknat). Ställning

anliga

Kvinnliga

Summa

Ägare Direktörer, disponenter etc. Ingenjörer m. fl Kontorister Butikspersonal Arbetsbefäl Arbetare

10 124 142 503 39 154 3 884

2 2 8 199 31 807

12 126 150 702 70 154 4 691

4 856

5 905

Summa

—

Av a r b e t a r n a var 72 pojkar och 5 flickor under 18 år.

3. Bryggeriernas

geografiska

fördelning

De skattepliktiga bryggeriernas fördelning på de olika länen framgår av följande tabell (försvarsbryggerier ej medräknade), avseende tillverkningsåret 1947/48. A i t a l bryggerier med en ölproduktion av över 2 1—2 milj. milj. liter liter Stockholms stad Stockholms län Uppsala » Södermanlands » Östergötlands » Jönköpings » Kronobergs » Kalmar » Gotlands » Blekinge » Kristianstads » Malmöhus » Hallands » Göteborgs stad Göteborgs o. Bohus län i övrigt Älvsborgs » Skaraborgs » Värmlands » Örebro » Västmanlands » Kopparbergs » Gävleborgs » Västernorrl. » Jämtlands » Västerbottens » Norrbottens »

m

— 1 1 1

— — — — — — 3 1 3

, , , ,

— — — — — — —

— —

—

1 1 1 1

— 1 3 1 2

— —

1 1 1 1 4 1 1 1 4

— — 2 2 4 4 3 3 2 4 4

—

•

— 3 2 3 1 1

— 1

— — — — 1 3 3 2 4

51,9 3,9 2,0 4,3 5,2 2,5 4,9 0,8 2,8 4,0 12,2 4,6 20,6

17,3 1,8 2,0 0,9 1,0 0,6 0,8 0,8 0,8 0,9 1,0 1,5 1,5 6,9

1,6 5,4 4,3 3,9 3,9 3,2 4,4 5,5 4,1 1,8 2,1 3,0

0,5 0,8 0,6 0,6 0,6 0,8 0,6 0,9 0,7 1,8 0,7 0,8 1,4 0,9

•V

—

— 1 2

166,0

93,5

— 1

— 1 1

— —

1 1

— 4 1 2

Genomsnittl. prod. per bryggeri milj. liter

3 3 1 5 5 5 3 6 1 3 4 8 3 3

1 1 1

— — — — Summa

2 S:a

3 7 7 7 7 4 7 6 6 1 3 4

utom Stockholm och Göteborg

0,5—1 under 0,5 milj. liter m i l j . liter

S-a prod. milj. liter

Det framgår av tabellen att bryggeriernas genomsnittliga storlek är tämligen lika inom landets olika delar, om man undantar storstäderna, där de största bryggerierna är belägna. 4. Tillverkningen Exportöl gerier.

av andra produkter

än

pilsner

(klass III) framställdes 1947/48 endast vid följande 7 brygProduktion i 1 000-tal liter

Richters Bryggeri, Malmö Porterbryggeri AB D Carnegie & Co, Göteborg

Klass III

Klass II

45 282 1 12 304 415 41

23 259 4 608 2 344 1690 2 868 9 355 3 952

48 076

I jämförelse med dessa bryggeriers totalproduktion är produktionen av klass III av mycket liten betydelse. Den har dock vid de tre största starkölsbryggerierna ökat betydligt sedan 1950, då ett särskilt exportbolag trätt i verksamhet. Svagdricka (klass I), färskt eller lagrat, framställdes 1947/48 vid 107 skattepliktiga bryggerier och dessutom vid 418 skattefria bryggerier, av vilka 24 ägdes av skattepliktiga bryggerier. Den sammanlagda produktionen av klass I vid de skattepliktiga bryggerierna uppgick till 34,7 milj. liter och vid de skattefria till 73,6 milj. liter. Av den senare summan kom dock 12,7 milj. liter på sådana svagdricksbryggerier, som äges av skattepliktiga, varför fördelningen rättare var 47,4 och 60,9 milj. liter. De fristående svagdricksbryggerierna har i genomsnitt mindre än hälften så stor svagdricksproduktion som de skattepliktiga bryggeriföretagen. I de allra flesta fall är de rena hantverksföretag. Endast 3 svagdricksbryggerier hade 1947/48 en tillverkning av över 1 miljon liter (samtliga ägda av skattepliktiga bryggerier), och endast 11 mellan 0,5 och 1 miljon liter, medan icke mindre än 169 tillverkade mindre än 100 000 liter. Som jämförelse kan nämnas att det minsta skattepliktiga bryggeriet tillverkade 225 000 liter maltdrycker. Svagdrickstillverkningen är för de större skattepliktiga bryggerierna av tämligen underordnad betydelse i jämförelse med pilsnertillverkningen men utgör i många fall en betydande del av de mindre och medelstora företagens produktion. Vid 6 företag (utom några försvarsbryggerier), tillverkades mera svagdricka än pilsner och av dem var 2 koncernbundna. I samtliga dessa fall kan man utan vidare förutsätta att försäljningen av svagdricka inom avsättningsområdet var större än pilsnerförsäljningen. Vid 34 bryggerier därutöver uppgick svagdrickstillverkningen till mer än hälften mot pilsnertillverkningen, vid de övriga till mindre mängder. I några fall uppgick svagdricksproduktionen vid av bryggeriet ägda fristående svagdricksbryggerier till betydande mängder. (Göteborg, Östersund, Varberg, samtliga över 1 milj. liter.) 317

Av de skattepliktiga bryggeriernas svagdricksproduktion var ca 27 milj. liter färskt svagdricka och endast ca 7 milj. liter lagrat. De fristående svagdricksbryggerierna tillverkar nästan uteslutande färskt svagdricka. Den sammanlagda tillverkningen av klass I var 1947/48 99,9 milj. liter färskt och 8,4 milj. liter lagrat svagdricka. Produktionen av mineralvatten och läskedrycker har för många bryggerier stor betydelse. 103 skattepliktiga bryggerier tillverkar läskedrycker i själva bryggeriet, och dessutom äges 11 fristående vattenfabriker av skattepliktiga bryggerier. Barnlösa och Porla äges av bryggerier, som är anslutna till Svenska bryggareföreningen. Dessutom tillverkas läskedrycker vid 8 skattefria bryggerier, som äges av skattepliktiga. Sammanlagda antalet tillverkningsställen för läskedrycker som tillhör den skattepliktiga bryggeriindustrin är således 124, vilket är ungefär 24 % av hela antalet som är 518. Den sammanlagda tillverkningsmängden var 1947/48 105,7 milj. liter, vilket är större delen ( 6 6 % ) av läskedrycksproduktionen i landet, som var 160 milj. liter. De skattepliktiga bryggerierna och deras dotterföretag spelar alltså en större roll för läskedrycks- än för svagdricksproduktionen i landet. Omvänt har också läskedrycksfabrikationen större betydelse för dessa bryggerier än vad svagdrickstillverkningen har. Vid inte mindre än 91 bryggerier (och ett par försvarsbryggerier) uppgick läskedryckstillverkningen till mer än hälften mot pilsnerproduktionen (mot 34 beträffande svagdricka), och av dessa tillverkade 27 mera läskedrycker än pilsner. Vid 19 bryggerier och 4 fristående bryggeriägda vattenfabriker översteg produktionen 1 milj. liter (därav Apotekarnes i Stockholm med 24 milj. liter), i 38 resp. 0 fall låg den mellan 1/2 och 1 miljon liter och i 46 resp. 15 fall under 1/2 miljon liter. Sammanlagt har bryggeriindustrins svagdricks- och läskedrycksproduktion tämligen stor betydelse, vilken för övrigt tenderat att öka under senare år. Betydligt över hälften av de verksamma bryggerierna eller 74 stycken hade 1947/48 större sådan tillverkning än pilsnertillverkningen, om man medräknar även de av bryggeriföretagen ägda fristående svagdricksbryggerierna och vattenfabrikerna. Av dessa bryggerier hade icke mindre än 14 mer än dubbelt så stor tillverkning av svagdricka och läskedrycker som av pilsner. För samtliga skattepliktiga bryggerier uppgick summan av svagdricksoch läskedryckstillverkningen till 153 milj. liter mot 166 milj. liter pilsner. Av den sammanlagda produktionen var alltså 52 % pilsner och 48 % svagdricka och läskedrycker. För landet i dess helhet utgjorde svagdricks- och läskedryckstillverkningen 268.3 milj. liter eller 62.4 % av hela maltdrycks- och läskedryckstillverkningen mot 37.6 % för pilsner och exportöl. Ett antal bryggerier tillverkar malt utöver det egna behovet för försäljning till andra skattepliktiga eller skattefria bryggerier. Vid så gott som samtliga bryggerier förekommer vidare försäljning av avfallsprodukter till kreatursfoder (avfallskorn, maltgroddar, drav och avfallsjäst). AB Stockholms Bryggerier driver genom det av bolaget ägda AB Kabi (tidigare Kärnbolaget AB) en omfattande biokemisk tillverkning av industrihjälpmedel och läkemedel, särskilt vitaminpreparat och penicillin. 318

Vid vissa bryggerier förekommer slutligen i mindre utsträckning försäljning av vört till bakning samt framställning och försäljning av is. 5. Bryggeriernas

försäljningsverksamhet

Bryggeriernas försäljning går dels till återförsäljare (partihandel), dels direkt till konsumenterna. Enligt en utredning avseende tillverkningsåret 1949/50, omfattande samtliga skattepliktiga bryggerier med undantag av 5 bryggerier, representerande allenast ca 2 procent av hela omsättningen, var den procentuella fördelningen följande. Totalförsäljning

%

Försäljning på landsbygd %

2,5 1,5 43,3

1,6 0,9 31,4

2,2 1,3 39,5 43,0

Försäljning i stad

Avhämtningsförsäljning Genom a v h ä m t n i n g vid bryggeriet Genom a n n a n egen avhämtning Genom återförsäljares a v h ä m t n i n g Summa Kringföring konsumen

och rekvisitionsförsäljning ter

direkt

47,2 34,0

till 14,7

Utskänkning 0,4

Genom egen utskänkning Genom återförsäljares utskänkning

37,7 Summa

Totalförsäljning Härav genom återförsäljare Härav direkt till konsument

%

38,1 100,0 80,9 19,1

27,3 54,4 0,3 11,3

0,4 29,3

11,6

29,7 100,0 68,8 31,2

100,0 42,8 57,2

Avhämtning genom affärer är den viktigaste försäljningsformen med 41 % av hela omsättningen. Därnäst i storleksordning kommer utskänkningen med 30 % av hela omsättningen, rekvisitionsförsäljningen till konsumenter (på landsbygden) med 17 % och kringföringen till konsumenter (i städerna) med 10 %. Av hela omsättningen faller 68 % på städerna och 32 % på landsbygden. I städerna utgör avhämtningen genom affärer 45 % av omsättningen, utskänkningen 38 % och kringföringen till konsumenter 15 %, under det att på landsbygden rekvisitionsförsäljningen är mest omfattande med 54 % av omsättningen, närmast följd av försäljning genom affärer med 32 % och utskänkningen med 12 %. Avhämtningen vid bryggerierna spelar som synes tämligen liten roll. Det är också ett stort antal bryggerier, som starkt inskränkt denna försäljning. Ett 20-tal bryggerier har helt avstått från att utnyttja avhämtningsrättigheterna, och andra har inskränkt försäljningen till att omfatta endast resande och andra personer, som inte är bofasta på orten. I regel har detta skett enligt överenskommelse med de kommunala myndigheterna i samband med att dessa tillstyrkt försäljningsrättigheter åt handlande på orten. I åtskilliga fall har vederbörande länsstyrelse med stöd av 27 § 4 mom. Pff stadgat inskränkningar i bryggeriernas avhämtningsförsäljning (tidsbegränsning, kvittenstvång e t c ) . Vid några små bryggerier utgör dock fortfarande avhämtningsförsäljningen en väsentlig del av omsättningen. 319

Kringföringen och rekvisitionsförsäljningen bedrives med utkörare. I sistnämnda fall måste rekvisitioner göras direkt hos bryggeriet eller vid särskilt upplag enl. 9 § 4 mom. Pff, men de uppsamlas ofta av utkörarna. Vissa bryggerier har nederlag i ett stort antal städer, ibland på långt avstånd från tillverkningsstället. För försäljning i stad från nederlag krävs icke särskilt tillstånd, vilket däremot fordras, när det gäller upplag för försäljning på landsbygden. De av bryggerierna anställda utkörarna har oftast en fast lön + en viss provision, men med enbart fast lön anställda förekommer också. Det är icke uteslutet, att denna provisionsavlöning kan tänkas medföra vissa frestelser att vid försäljningen gå utanför av lag och förordning dragna gränser, men stränga instruktioner, beivrande av överträdelse samt ofta anordnade upplysningskurser, där utkörarnas åligganden och ansvar inpräntas, är ägnade att motverka detta. Dessutom torde utvecklingen gå mot en minskning av provisionens andel av utkörarlönerna. Våren 1949 har bryggareföreningen, som ett led i sina strävanden att verka för en korrekt pilsnerförsäljning, utgivit en brevkurs för utkörare, av vars tre brev ett i sin helhet ägnas åt försäljningsbestämmelserna. Sommaren 1949 deltog 3/4 av bryggeriutkörarna i kursen. På vissa platser har inrättats särskilda befattningar som försäljningskontrollörer, som i samarbete med nykterhetsnämnder och andra myndigheter skall tillse att försäljningen skötes på ett ur social synpunkt tillfredsställande sätt. Dessa torde även i viss utsträckning fungera som bryggeriernas ombud när det gäller att verka för enligt bryggeriernas mening ändamålsenliga distributionsformer. Bryggerierna torde i allmänhet få anses ha lojalt sökt fullgöra den svåra uppgiften att kontrollera utkörarnas försäljning, men det finns också exempel på att kontrollen i viss utsträckning försummats. 6.

Koncernerna

Som redan påpekats är större delen av den skattepliktiga bryggeriindustrin sammansluten till större företagsenheter. En utveckling i denna riktning har pågått sedan åtskilliga år tillbaka. Förändringen sedan 1935 framgår av följande sammanställning (försvarsbryggerier o r ä k n a d e ) : År

1934/35 1947/48

Antal koncerner

Antal bryggerier tillhörande koncerner

Antal fristående bryggerier

Summa

16 15

66 69

77 46

143 115

Av den totala pilsnerproduktionen kom 1947/48 inte mindre än 81 % på de koncern-bundna bryggerierna. År 1935 var koncernernas andel av maltavverkningen 68 %. Även om förhållandet mellan maltavverkning och produktionsmängd är något olika vid större och mindre bryggerier, så torde dock dessa siffror ge en någorlunda rättvisande bild av utvecklingen. Antalet bryggerier i verksamhet per koncern varierar mellan 2 och 13. Endast 6 koncerner är verkliga kedjeföretag, de övriga består endast av 320

2 (i ett fall 3) bryggerier samt i några fall ett eller två försvarsbryggerier. Av de som fristående betecknade bryggerierna äger ett (Östersund) 3 försvarsbryggerier, ett annat 2 sådana och ett tredje 1 försvarsbryggeri. I regel är det närliggande bryggerier som sammanförts till en koncern. AB Stockholms Bryggerier äger dock bryggerier i bl. a. Norrköping och Kalmar och AB Sveabryggerier ett antal bryggerier såväl i Värmland som i Dalarna och Dalsland. De viktigaste koncernernas omfattning framgår av följande uppställning: Antal bryggerier Koncernens namn

AB Stockholms Bryggerier AB P r i p p & Lyckholm, Göteborg AB Skånebryggerier, Hälsingborg , AB Malmö Förenade Bryggerier , AB Sveabryggerier, Filipstad AB Nya Centralbryggeriet, Linköping

Ölprod. 1947/48 milj. liter

% av totala ölprod. i landet

39 14 5 5 4 3 70

I verksamhet

Försvarsbryggerier

13 7 8 4 11 6

5 2

65,0 22,7 8,o 7,9 7,4 4,8

115,8

Av hela tillverkningen faller således n ä r a 40 % på ett enda företag, över hälften på de två största och 70 % på de ovannämnda 6 koncernerna tillsammans. 1 7. Samverkan

och

konkurrensbegränsning

Alla skattepliktiga bryggerier utom sju (Gnesta, Grängesberg, Kopparberg, Bisingsbo, Skruv, Tidaholm och Tingsryd) tillhör Svenska bryggareföreningen. Denna söker på olika sätt tillvarataga bryggeriindustrins gemensamma intressen och stå till medlemmarnas förfogande med bistånd och upplysningar i olika frågor. För att lösa tvister mellan medlemmarna och reglera avsättningsförhållanden och prisfrågor m. m. verkar inom föreningens ram Bryggeriidkareförbundet. Alla medlemmar i bryggareföreningen utom två (bryggeriet i Åtvidaberg samt Porterbryggeri AB D. Carnegie & Co, Göteborg, vilket icke tillverkar andra maltdrycker än porter) är också med i bryggeriidkareförbundet. Sammanlagt står alltså 9 skattepliktiga bryggerier utanför konkurrensregleringen. Av dessa är, bortsett från det enbart portertillverkande bryggeriet, tre små och fem medelstora. Beträffande bryggeriidkareförbundets verksamhet hänvisas till redogörelsen i maltdryckskommitténs betänkande (sid. 82—85). Sedan denna redogörelse skrevs, har det s. k. förbundsavtalet mellan förbundets medlemmar utbytts mot stadgar (gällande fr. o. m. 1943) men bestämmelserna är i huvudsak oförändrade. 2 Konkurrensbegränsningen har skett dels genom sammanslagningar eller inköp och nedläggande av bryggerier, dels genom överenskommelser om försäljningsgränser, varigenom varje företag såvitt möjligt tillförsäkrats 1

AB Sveabryggerier h a r 1951 inköpts av AB P r i p p & Lyckholm. Se vidare Kartellregistret, Meddelanden från Kommerskollegii b y r å nr 5—6/1952, där utförlig redogörelse l ä m n a s . 2

monopolutrednings-

321 21

ett eget försäljningsområde, dels också genom upprättande av s. k. kvotavtal för sådana företag, som på grund av sin geografiska belägenhet inte. k u n n a t erhålla egna försäljningsområden. Kvotantalen innebär att varje företagare tillförsäkras en viss del av försäljningen inom området. Om ett företag vid den efterföljande uträkningen visar sig ha underskridit sin andel, utgår automatiskt ersättning från det eller de företag, som överskridit sin kvot. I vissa fall har försäljningsgränser fastställts av vederbörande länsstyrelse, som med stöd av 27 § 4 mom. Pff förbjudit försäljning från vissa bryggerier inom visst område. Sålunda förbjöd exempelvis länsstyrelsen i Kopparbergs län den 28/9 1933 kringföring i Ludvika stad för de 5 bryggerier, vilka då idkade kringföring från nederlag i staden och lämnade därmed åt Ludvika bryggeri att ensamt ombesörja pilsnerdistributionen. I detta fall synes begränsningen icke ha grundat sig på någon överenskommelse mellan bryggerierna. I en resolution av länsstyrelsen i Uppsala län den 10/6 1944 fastställdes däremot en överenskommen försäljningsgräns mellan Gävlebryggerierna å ena sidan och Uppsala- och Norrtälje-bryggerierna å andra sidan. Länsstyrelsens beslut upphävdes emellertid av Kungl. Maj :t den 29/6 1945 med den motiveringen att ett sådant stadgande skulle försvåra tillkomsten av dylika frivilliga överenskommelser i framtiden. De hösten 1952 gällande försäljningspriserna (som fastställts av bryggeriidkareförbundets förtroendenämnd och godkänts av priskontrollnämnden) är per 1/3 liter, inklusive maltdrycksskatt (14 ö r e ) : a) vid försäljning till återförsäljare: Stockholm Göteborg och Malmö landet i övrigt 33 öre 34 öre 35 öre b) vid bryggeriernas försäljning direkt till konsumenterna: Stockholm Göteborg och Malmö landet i övrigt 36 öre 37 öre 39—40 öre Återförsäljarna torde genomgående tillämpa något högre priser. 8. Bryggeriindustrins utveckling sedan 1930 Bryggeriindustrins utveckling under senare år framgår av följande tabell samt av diagram på sid. 63. I tabellen anges kalenderår, vilket i regel betyder det tillverkningsår, som slutar den 30/9 resp. år. Det framgår av tabellen, att pdlsnerproduktionen har fluktuerat med ett bottenläge 1934 och därefter stegring fram till 1939, då ett maximum uppnåddes. Efter krigsutbrottet inträdde ett starkt fall till och med 1942, varefter en stegring vidtog. Svagdricksproduktionen har för de skattepliktiga bryggeriernas vidkommande i stort sett visat en stigande tendens, vilket beror på att de skattepliktiga bryggerierna övertagit delar av de skattefria bryggeriernas tillverkning. Läskedryckstillverkningen har med undantag för en mindre tillbakagång under åren 1940/42 visat en kraftigt stigande utvecklingstendens från lågkonjunkturen i början på 1930-talet. Från 1933 till 1948 har tillverkningen praktiskt taget femdubblats, vilket huvudsakligen beror på konsumtionsökning men även på att de skattepliktiga bryggerierna övertagit tillverkning från läskedrycksfabriker. Pilsnerproduktionens relativa betydelse för de skattepliktiga bryggerierna har till följd härav avsevärt minskats. Förskjutningarna belyses ytterligare av följande tabell, där indextal (1930 = 100) uträknats för vissa sifferserier i föregående tabell. Dessutom 322

År

1930. 31. 32. 33. 34. 35. 36. 37. 38. 39. 40. 41. 42. 43. 44. 45., 46 . 47.. 48.. 49.. 50..

Antal Personal skatteplik- Förvalttiga ningsArbryg- personal betare gerier m. fl.

öl (Klass II och III)

158 158 158 157 156 156 156 152 152 152 152 148 144 142 139 139 138 138 137 135 131

164,2 161,4 156,8 126,5 120,5 130,2 134,9 148,1 158,8 175,2 156,3 129,4 123,6 135,0 128,5 137,6 147,4 166,0 167,1 172,1 173,9

844 855 860 852 846 855 865 890 917 945 988 983 950 1036 1080 1100 1135 1183 1214 1284

Produktionens storlek milj. lit. Svagdricka

Läskedrycker

S:a

18,1 14,1 196,4 16,1 13,6 191,1 16,1 14,5 186,9 16,3 156,9 14,1 19,2 155,0 15,3 167,o 19,8 17,o 173,0 19,5 18,6 189,1 19,5 21,5 204,1 21,6 23,7 223,2 25,9 22,1 200,0 24,3 19,4 22,5 171,6 19,7 21,6 164,3 19,1 186,2 29,5 21,7 190,0 36,8 24,7 207,2 41,8 27,8 222,5 44,7 30,4 264,9 62,9 36,0 270,3 68,5 34,7 275,6 69,8 33,7 279,9 75,1 30.9 K ä l l o r : Industristatistiken, »Accispliktiga näringar» samt uppgifter från Svenska bryggareföreningen. 4 958 4 985 4 845 4 605 4 455 4 423 4 476 4 500 4 617 4 781 4 698 4 376 3 913 3 908 3 936 4143 4 327 4 600 4 691 4 605

har indextal för den sammanlagda produktionen i liter per anställd tillfogats. Produktion av År

1930 31 32 33 34 35 36 37. 38. 39. 40. 41. 42. 43. 44. 45. 46. 47. 48. 49. 50.

Antal anställda

100 101 98 94 91 91 92 93 95 99 98 92 84 85 86 90 94 100 102 102

pilsner

svagdricka

läskedrycker

100 98 95 77 73 79 82 90 97 107 95 79 75 82 78 84 90 101 102 104 106

100 89 89 90 106 109 108 117 119 122 107 109 106 120 136 154 168 199 192 186 171

100 96 103 100 109 121 132 152 168 184 172 160 153 209 261 296 317 446 486 495 533

S:a produktion

Prod. per anställd

100 97 95 80 79 85 88 97 104 114 102 87 84 95 97 105 113 135 138 140 143

100 96 97 85 86 93 96 104 109 115 104 94 100 111 112 117 120 135 135 138

Den procentuella fördelningen av produktionen vid de skattepliktiga bryggerierna under vissa år framgår av följande tabell: Produktionens procentuella fördelning på År pilsner 1930 1934 1939 1942 1946 1948 1949

84 78 78 75 66 62 63 62

S:a

svagdricka läskedrycker 9 12 10 12 14 13 12 11

7 10 12 13 20 25 25 27

100 100 100 100 100 100 100 100

I verkligheten är pilsnerns betydelse för den skattepliktiga bryggeriindustrin mindre än som framgår av ovanstående siffror, då åtskilliga skattepliktiga bryggerier såsom tidigare framhållits äger fristående svagdricksbryggerier och vattenfabriker, som inte är medtagna i ovanstående tabeller. Som exempel kan nämnas, att den skattepliktiga bryggeriindustrins tillverkning av pilsner, svagdricka och läskedrycker såväl vid de skattepliktiga bryggerierna som vid av dem ägda svagdricksbryggerier och läskedrycksfabriker år 1947/1948 uppgick till 166,0, 47,4 resp. 105,6 milj liter. Pilsnerns andel utgjorde sålunda endast 52 % medan läskedryckerna svarade tor 33 % och svagdricka för 15 %. 9. Bryggeriindustrins ekonomiska ställning Maltdryckskommittén lät genom en särskild utredningsman och ett antal auktoriserade revisorer företaga en grundlig undersökning av bryggeriindustrins ekonomiska ställning under femårsperioden 1929—1934. (Maltdryckskommitténs betänkande sid. 89—96 och dess bilaga 1). Det framgick av denna undersökning, att bryggeriindustrins ekonomiska ställning var synnerligen solid och likvid, om den betraktades såsom en helhet, och detta gällde även flertalet företag inom densamma. Den genomsnittliga vinsten av själva bryggerirörelsen i % av bokfört eget kapital varierade mellan 19,1 % högkonjunkturåret 1929/30 och 8,1 % under krisåret 1933 —34. Någon ny liknande utredning angående vinstförhållandena under senare år, vilket är en omfattande sak, har icke utförts. Av bryggeriernas redovisningar framgår emellertid, att vinsterna under högkonjunkturen under senare delen av 1930-talet steg, utan att dook nå upp till det goda resultatet 1929/30, för att under kriget och de första efterkrigsåren åter starkt nedgå. Enligt utredningar angående representativa bryggeriföretag, vilka utförts av Statens priskontrollnämnd, har vinstförhållandena under senare år varit mindre goda än tidigare, bl. a. beroende på att pilsner- och läskedryckspriserna endast i mindre utsträckning medgivit kompensation för den allm ä n n a prisstegringen. Att vinsterna icke blivit helt otillfredsställande beror enligt bryggareföreningens uppgift dels på den ständigt pågående rationaliseringen inom industrin, dels ock på den kraftiga ökningen i bryggeriernas läskedrycksomsättning, vilken medfört att de fasta kostnaderna kommit att slås ut på en större produktion och därmed sjunkit per tillverkad enhet. 324

Bilaga nr 2.

Uppgifter angående detaljhandeln med pilsnerdricka 1. Detaljhandelsrättigheternas

antal och

fördelning

För detaljhandel med pilsnerdricka (öl) erfordras i regel myndighets tillstånd. Dock äger tillverkare rätt att utan tillstånd bedriva viss utminutering, liksom utskänkning utan tillstånd må utövas av den som äger rätt att utskänka rusdrycker och i samband med inackordering. I övriga fall erfordras vederbörande länsstyrelses tillstånd till handel med öl. Då någon löpande statistik ej finnes att tillgå beträffande antalet ölförsäljningsställen, har kommittén från landets länsstyrelser införskaffat uppgifter beträffande den 1/7 1946 och den 1/7 1949 gällande rättigheter för utminutering och utskänkning av pilsnerdricka. (Motsvarande uppgifter för den 1/7 1934 lämnas i maltdryckskommitténs betänkande, SOU 1936:5 sid. 388—391.) I tabell I (sid. 342 ff) lämnas en sammanställning av uppgifterna för 1949. Följande tabell ger ett sammandrag därav samt uppgift om antalet bryggerier, som utnyttjat sin rätt till avhämtningsförsäljning. Antal fasta ölförsäljningsställen

Område

den 1/7 1949.

AvUtskänkningsställen Brygh ämtgerier nings- S :a utmed ställen m i n u SäavÅrsutTramed tesonghämtskänkfikrätSprit särsk. ringsrättigningsning eller tighetillställen heter förav öl ter (14 stånd (14 § säljn. (13 §) § a-b) c-d)

S :autskänkningsställen

(8|)

Stockholm Göteborg Malmö Övriga städer .... Landskommuner

82 24

Hela riket

3 3

2 526 767 633 1686 2 919 8 531

2 529 770 633 1768 2 943 8643

561 132 87 642 872 2 294

2 30 28

47 1 3 56 254

176 66 38 496 351

787 199 130 1224 1505

3 845

Anm. Av de i kol. 1 angivna 112 bryggerierna hade endast 91 m e r a regelbunden avhämtningsförsäljning.

Som av tabellen framgår var antalet utminuteringsställen den 1 juli 1949 8.643, inberäknat bryggerier med försäljning till avhämtning. Utskänkningsrättigheterna för öl utgjorde vid samma tidpunkt 2.718, vartill kommer 1.127 utskänkningsställen för sprit och vin eller för enbart vin, där öl utan särskilt tillstånd får utskänkas. 2.

Utminuteringsrättigheterna

Utminuteringsrättigheterna består till övervägande del av rättigheter till försäljning till avhämtning av pilsnerdricka, vilka meddelas livsmedels325

affärer o. d. (8 §). En obetydlig del av utminuteringsrättigheterna avser s. k. bryggeriupplag (9 § 4 mom.), vilka bryggerierna upprättat på annat ställe än tillverkningsorten, men varifrån endast försäljning på rekvisition får äga rum. Tillverkare måste också ha särskilt tillstånd för att försälja pilsnerdricka genom kringföring inom en stad, om han vill bedriva den utom stadens planlagda område (10 §), liksom om han vill sälja öl av annans tillverkning (11 §). De tre sistnämnda rättighetstyperna har mycket liten betydelse, vilket framgår av tabell I. Vad avhämtningsställenas lokalisering beträffar bör man observera det stora antal, som kommer på städerna Stockholm, Göteborg och Malmö, vilka tillsammans svarar för 3.926 sådana rättigheter eller för 46.7 % av totala antalet. Enbart Stockholms andel utgör 30.1 % av hela landets. Som framgår av nedanstående sammanställning är antalet avhämtningsställen mycket ojämnt fördelat på landets städer. Antal städer Utan avhämtningsförsäljning av öl

Utan annan avhämtningsförsäljning än från bryggeri

Med endast ett tillstånd till a v h ä m t ningsförsäljning

Med två sådana tillstånd

12 Mer än 25 avhämtningsställen hade 1949 endast nedanstående 26 kommuner. Kommuner med nedanstående antal avhämtningsställen för öl mer än 100 50—100

25—49

Södertälje Österåker, Sthlm 1. Boo, Sthlm I. Värmdö, Sthlm 1. Halmstad

(47) (41) (40) (38) (30)

Borås Sollentuna, Sthlm 1. Solna Lund Lidingö Norrköping Mölndal Huddinge, Sthlm 1. Täby, Sthlm 1. Nacka Landskrona Danderyd, Sthlm 1. Trelleborg Karlskrona Ystad Kristianstad

(97) (94) (93) (88) (76) (68) (66) (65) (64) (61) (60) (57) (57) (52) (51) (50)

Stockholm Göteborg Malmö Uppsala Hälsingborg

(2 524) (767) (631) (186) (170)

Det finns ett ganska stort antal städer (och några landskommuner i Stockholms närhet) med över 50 avhämtningsställen samtidigt som antalet städer utan något avhämtningstillstånd är så högt som 47. 35 av dessa har dock bryggerier som utnyttjar sin rätt till avhämtningsförsäljning. De 12 städerna utan avhämtningsställe är Vadstena, Huskvarna, Sävsjö, Gränna, Åmål, Karlskoga, Kumla, Säter, Hedemora, Örnsköldsvik, Kramfors och Lycksele. Bland dem som saknar särskilt tillstånd finns så stora städer som Örebro, Trollhättan, Falun och Skövde. Endast ett avhämtningsställe (utom 326

ev. bryggeriet) har bl. a. Nyköping, Mjölby, Ljungby, Ulricehamn, Sollefteå, Haparanda, Kiruna, Härnösand och Boden, medan bl. a. Växjö, Sundsvall och Bonneby endast har två avhämtningsställen. I dessa städer tillgodoses behovet av pilsner alltså uteslutande eller till större delen genom bryggeriernas kringföring eller försäljning på rekvisition. Det sistn ä m n d a distributionssättet är i större delen av landet nästan allenarådande på landsbygden. Av största intresse är avhämtningsställenas fördelning på landsbygden inom olika delar av landet. Huvuddelen är lokaliserad till Stockholms och Malmöhus län, inom vilka län över hälften (54.9 %) av samtliga avhämtningsställen på landsbygden är belägna. Utminuteringsställena är för övrigt nästan helt och hållet koncentrerade till två områden av landet, det ena omfattande Stockholms, Uppsala, Södermanlands, Östergötlands och Kalmar län, det andra Kristianstads, Malmöhus, Hallands, Göteborgs och Bohus samt Älvsborgs län. På dessa två områden med c:a 43 % av landsbygdens hela befolkning kommer inte mindre än 97 % av landskommunernas avhämtningsställen. De norrländska länen saknar nästan helt utminuteringsställen på landsbygden liksom Jönköpings län. Även beträffande städerna är koncentrationen stark till de nämnda områdena, inom vilka 96.5 % av städernas avhämtningsställen är belägna. I tabell II har utminuteringsställena länsvis fördelats på städer, köpingar och övriga landsbygdskommuner samt satts i relation till folkmängden. För hela landet är antalet utminuteringsställen per 10.000 invånare 12.5 men variationen är mycket stor mellan olika län. Medeltalet för de två tidigare n ä m n d a områdena tillsammans är 14.2 och för Stockholm, Göteborg och Malmö 31.3 (för Stockholms läns köpingar hela 57.8) medan siffrorna för övriga län, med undantag för Blekinge läns städer, är mycket låga (lägst 0.3 i Jönköpings och högst 5.4 i Blekinge län). Medeltalet utminuteringsställen per 10.000 inv. är för landets samtliga egentliga landsbygdskommuner endast 7.5 men skulle varit ännu lägre om inte Stockholms, Malmöhus samt Göteborgs och Bohus län genom sina höga relationstal dragit upp siffran. I dessa län har landskommunerna flera utminuteringsställen per 10.000 inv. än städerna. Detta är också fallet inom Hallands län. Jönköpings, Blekinge, Örebro, Gävleborgs och Västerbottens län saknar helt utminuteringstillstånd på den egentliga landsbygden. För köpingarna är medeltalet utminuteringsställen pr 10.000 inv. 11.5, alltså avsevärt högre än för de övriga landskommunerna och även högre än för städerna (utom storstäderna), där medeltalet är 9.2. Det är även här Stockholms, Malmöhus samt Göteborgs och Bohus län som har höga siffror. Särskilda

villkor vid

utminuteringen

Länsstyrelsen äger rätt att utfärda särskilda föreskrifter beträffande utminuteringen av pilsnerdricka. Den är därvid inte bunden av kommunernas önskningar, men då kommunerna har rätt att helt förbjuda meddelandet av avhämtningsrättigheter, har länsstyrelserna ofta fastställt de villkor som kommunerna har föreslagit. I vissa fall har även länsstyrelserna själva föreskrivit villkor, som inte föreslagits av kommunerna. Särskilda föreskrifter förekommer dock endast beträffande en mindre del av tillstånden, vilket framgår av tabell IV, där dock endast de viktigaste typerna är medtagna. Villkoren är av mycket skiftande slag, vilket framgår av förteckningen på sid. 331—333 där 56 olika exempel uppräk327

nas. En vanlig bestämmelse med flera varianter är att den som h a r försäljningsrätt endast får sälja pilsner till fasta kunder, ofta mot anteckning i kontrollbok, vilken kommunens nykterhetsnämnd äger granska. I ett mindre antal fall skall varorna personligen kvitteras av köparen. Bestämmelsen om begränsning av försäljningen till fasta kunder förekommer nästan uteslutande i Stockholms län samt i Göteborg. Ungefär lika vanlig är bestämmelsen att försäljning av pilsner endast får ske genom hemsändning. Under de senaste åren har i allt flera kommuner försäljningen av pilsner utspritts på flera försäljare. Vissa kommuner har tillstyrkt utminuteringstillstånd åt alla för ändamålet lämpade matvaruhandlare ofta med förbehåll att endast sälja till fasta kunder. Detta system med spridd försäljning förekom först i Södertälje och benämnes ofta Södertäljesystemet. Det förekommer bl. a. i Uppsala, där antalet utminuteringsställen är 186. Kontrollen över utminuteringen sker här genom nykterhetsnämnden, som utövar tillsyn över försäljningsställena. Nämnden för ett kontrollregister, vari antecknas meddelade tillstånd, varningar och andra anmärkningar. Affärsidkarna för särskilda förteckningar över de försålda kvantiteterna (men ej över varje kunds inköp). Vid missbruk kan meddelat tillstånd indragas. I vissa fall medgives endast så många utminuteringstillstånd som anses behövligt för kommunens behov. Detta är bl. a. fallet i Linköping, där det f. n. finnes 20 utminuteringsställen j ä m t fördelade över hela staden. Här för vederbörande handlare ett kundregister samt förteckning över från inköpsrätt avstängda personer. Kundregistret kontrolleras var 14: de dag av stadens nykterhetsnämnd. I 8 städer (Sundbyberg, Västerås, Fagersta, Uddevalla, Åmål, Eskilstuna, Filipstad och Östersund) och 4 landskommuner (Mellerud, Sunne, Frösö och Fryksände) handhaves utminuteringen av ett från privata vinstintressen avkopplat företag, i regel kallat kafébolag. På några ställen, tidigast i Sundbyberg, skötes utminuteringen genom enskilda näringsidkare (Sundbybergssystemet), på andra platser t. ex. i Eskilstuna, har bolaget egna försäljningsställen. Sundbybergssystemet i olika varianter lär för närvarande befinna sig på frammarsch. (Se bil. 3.) 3. Utskänkningsställen

för

pilsnerdricka

Hela antalet utskänkningsställen för pilsnerdricka i landet uppgår till 3.845. Av dessa är 2.294 eller 60 % vanliga kaférättigheter, vilka meddelas av länsstyrelsen för högst tre år efter tillstyrkande av vederbörande kommunala myndigheter och där utskänkning av spritdrycker och vin ej får äga rum (13 § Pff). 1.127 eller 29.4 % är utskänkningsrättigheter för spritdrycker eller vin, vilka automatiskt omfattar utskänkningsrätt i fråga om pilsnerdricka, 63 eller 1.6 % är olika slag av trafikrättigheter för enbart pilsnerdricka (14 § a—b), medan 361 eller 9.4 % är säsongrättigheter, vari ingår dels rättigheter till utskänkning av pilsner »vid hälsobrunn, badort eller annan kuranstalt för kortare tid än ett år, dock endast vid måltider till spisande gäster», dels »där eljest utskänkningsrörelse kan komma i fråga att under endast någon del av året utövas» (14 § c—d). Den största betydelsen har givetvis kaférättigheterna. Koncentrationen till städerna Stockholm, Göteborg och Malmö är här ej så stark som beträffande utminuteringen men dock påfallande. Utskänkningsrättigheterna är också mera jämnt fördelade på de olika städerna. Nio städer var 1949 helt utan särskilt utskänkningsställe för pilsner, nämligen Sigtuna, Söderköping. 328

Eksjö, Gränna, Skara, Tidaholm, Kumla, Säter och Bollnäs. Av dessa städer var det dock endast Kumla som även saknade sprit- eller vinrättighet och således var helt utan offentlig servering av öl. Städerna Ljungby, Visby, Skövde, Falun, Borlänge och Härnösand har endast ett utskänkningsställe för pilsnerdricka. Av följande uppställning framgår, vilka kommuner som har det största antalet kaférättigheter i landet. Nedanstående k o m m u n e r h a r följande antal kaférättigheter (13 §) mer än 25

16—25

10—15 (15) Linköping Undersåker J ä m t l . län (15) (14) Västerås (14) Södertälje Jönköping (14) Tännäs, J ä m t l . län (13) (12) Kristianstad Varberg (12) Örebro (11) Borås (11) Landskrona (10) Leksand, Kopparb. län (10) Hässleholm (10)

Gävle Norrköping Hälsingborg Solna Uppsala Östersund

(24) (23) (22) (17) (16) (16)

Stockholm Göteborg Malmö

(561) (132) (87)

Det stora flertalet (75.5 %) landskommuner saknar utskänkningsställen. Säsongrättigheterna faller som tabellerna I och III visar till största delen på Stockholms län, Västkust- och Skånelänen samt vissa Norrlandslän. Bäknar man som gjorts i tabell II antalet utskänkningsställen pr 10 000 invånare finner man, att medeltalet för utskänkningen är ungefär hälften så stort som medeltalet för utminuteringen. Stort antal utskänkningsställen finner man givetvis i storstäderna Stockholm, Göteborg och Malmö. Bland länen har särskilt Stockholms, Kristianstads, Malmöhus, Hallands samt Göteborgs och Bohus många utskänkningsställen i förhållande till folkmängden. Man bör särskilt observera de höga talen för Norrland, vilka regelbundet är högre än talen för utminuteringen, vilket kan tyda på att utskänkningen till tämligen stor del är avsedd för turister. Särskilda

villkor

vid

utskänkningen

Som av förteckningen på sid. 333—341 framgår, har länsstyrelserna föreskrivit ett stort antal villkor i samband med utskänkningen av pilsner. I sammanställningen återges 148 olika villkor, men dessutom finns en mängd kombinationer mellan mattvång, kvantitetsbegränsning och tidsbegränsning. Tabell V ger en översikt över utskänkningsställen med och utan särskilda villkor vid utskänkningen. Av nedanstående procentuella sammanställning av tabellen framgår, att majoriteten av utskänkningsställena i landets samtliga län med undantag av Malmöhus och Västmanlands län samt Stockholms stad har antingen mattvång eller kvantitetsbegränsning eller båda delarna, vilket är det vanligaste. Anmärkningsvärt är att Göteborgs stad inte har något utskänkningsställe utan inskränkningar, medan förhållandena är helt andra i Stockholm och Malmö. Följande län har sådana inskränkande bestämmelser för samtliga sina utskänkningsställen för öl: Gotlands, Hallands, Göteborgs och Bohus, Öre329

Område

Procentuella antalet utskänkningsAntal ut- ställen med något av följande villkor vid utskänkningen skänkningsställen KvantiIngenBåda deför öl Mattvång tetsbedera l a r n a gränsning delen

Stockholms stad Göteborgs stad Malmö stad Stockholms län Uppsala » Södermanlands » Östergötlands » Jönköpings » Kronobergs » Kalmar » Gotlands » Blekinge » Kristianstads » Malmöhus » (ut. Malmö) Hallands » Göteborgs o. Bohus » (ut. Gbg) .. Älvsborgs » Skaraborgs » Värmlands » Örebro » Västmanlands » Kopparbergs » Gävleborgs » Västernorrlands » Jämtlands » Västerbottens » Norrbottens »

611 133 92 173 34 55 79 56 41 72 21 32 115 200 76 108 97 53 98 47 37 80 83 65 140 53 59

10,3 71,4 38,0 97,1 85,3 67,8 82,3 85,7 95,2 59,8 85,7 84,4 81,8 28,0 93,4 93,5 81,5 58,4 89,8 91,5 16,2 98,7 97,6 98,5 100,0 98,1 96,6

100,0

71,4

23,1 79,4 20,0 34,2 96,4 95,2 63,9 100,0 87,5 94,8 12,0 100,0 100,0 73,5 56,5 43,8 89,4 45,9 98,7 100,0 80,0 19,i 98,1 89,8

23,1 70,6 16,4 30,4 82,i 92,8 55,6 85,7 84,4 78,3 3,0 93,4 93,5 75,3 52,7 36,7 80,9 13,5 97,4 97,6 80,0 19,1 98,1 89,8

Städer (ut. Sthlm, Gbg o. Malmö)

89,7 62,0 2,9 5,9 29,1 13,9 2,4 31,9 12,5 1,7 63,0 18,5 37,8 3,1 51,4 1,5 1,9 3,4

77,8

69,6

60,o

Landsbygd

91,5

65,7

62,8

5,6

Hela landet

2 710

66,8

51,4

46,2

28,0

12,3

bro, Kopparbergs, Gävleborgs och Jämtlands län. Särskilt i de norrländska länen är det vanligt med både mattvång och kvantitetsbegränsning vid utskänkningen. 4. Utvecklingen

1934—1949

Jämförelser mellan förhållandena 1934, 1946 och 1949 göres i tabell III och mellan 1946 och 1949 i tab. V. Vidare hänvisas till tabellerna i maltdryckskommitténs betänkande (SOU 1936:5). För sammanfattning och kommentar se kap. 3 ovan (sid. 64 ff). 5. Förteckning över särskilda villkor, förenade tering av pilsnerdricka den 1/7 1949

med tillstånd

till

utminu-

(Nedanstående antal villkor är ett minimiantal, då flera länsstyrelser inte medtagit alla små differenser utan endast angivit villkorets huvudsakliga innehåll.) 330

Villkor att utminuteringen sker allenast till viss begränsad personkategori (föreningsmedlemmar). Försäljningen får ske endast till inom kommunen boende kända kunder. Försäljningen får ske allenast till inom staden boende fasta kunder, som i regel göra sina inköp av livsmedel i tillståndshavarens butikslokal. Endast till personer boende utom staden. Försäljningen må ske endast till sommargäster, som äro bosatta inom närbelägna området. Försäljning får icke äga rum till personer, som enligt beslut av stadens nykterhetsnämnd avstängts från rätt att inköpa pilsnerdricka, liksom ej heller åt personer, som kunna antagas sakna fast bostad. Pilsnerdricka må ej försäljas till person intagen å alkoholistanstalt eller till annan person som kan tänkas ha beröring med denne. 1 Pilsnerdricka får icke försäljas i större utsträckning än som kan anses motsvara den övriga handelns omsättning. Försäljning endast i lokal, varest matvaror försäljas; att icke idka försäljning av pilsnerdricka i större utsträckning än som kan anses motsvara matvaruhandelns omfattning. Pilsnerdricka får försäljas endast till den bofasta kundkretsen och i samband med andra matvaror, vilka hemsändas eller av kunden medtagas till bostaden. Endast för förtäring i hemmen. Försäljningen får ske endast till fasta kunder, som hos tillståndshavaren göra sina inköp av livsmedel. Tillståndshavaren vare skyldig, att i särskild kontrollbok föra förteckning över alla sådana kunder, som inköpa pilsnerdricka. Lika som föregående men att försäljningen får ske endast till kända, bofasta kunder. Pilsnerdricka får avyttras endast för förtäring i hemmen; rekvisition å pilsnerdricka skall av köparen egenhändigt underskrivas, då inköp sker genom ombud. Försäljningen får ske mot förhandsbeställning och endast i lokal, varest matvaror försäljas och icke i större utsträckning än som kan anses motsvara matvaruhandelns omfattning. Försäljningen må ske endast på skriftlig rekvisition. Försäljningen får ske endast å vardagar och mot avlämnande av skriftlig rekvisition. Pilsnerdricka må försäljas till avhämtning endast mot skriftlig rekvisition försedd med avhämtarens egenhändiga namnteckning och postadress samt med anteckning om dagen för avhämtningen. Försäljningen får ske endast efter beställning, över beställningarna skall föras särskild förteckning, upptagande dag och varans myckenhet, bestyrkt med beställarens egenhändiga namnteckning. Varan får icke avhämtas tidigare än dagen efter den, då beställningen på förut nämnda sätt gjorts, och då i en post av beställaren själv. Avhämtning får icke äga r u m efter kl. 15. 20) Pilsnerdricka försälj es antingen till avhämtning och då endast under förutsättning att därvid av försäljaren i kontrollbok i vilken varje i Alkoholistanstalt i närheten.

köpare skall hava sitt särskilda upplägg, införes inköpet med angivande av dag och mängd samt att kvitto tecknas av köparen i därför avsedd kolumn, eller ock till hemsändning mot kvitto å mottagandet, därvid jämväl sådan försäljning införes i kontrollboken. 21) Pilsnerdricka må ej utlämnas till samma person eller för samma persons räkning mera än högst en gång per dag — kända hushållskunder dock undantagna. 22) Försäljningen till icke fasta kunder får ske endast på det sätt, att försåld vara genom säljarens försorg efter beställning avlämnas i köparens bostad, därvid med bostad må jämställas såväl fast arbetsplats inomhus som måltidslokal vid arbetsplats. 23) Försäljningen får ske endast på så sätt, att försåld vara genom säljarens försorg efter beställning avlämnas i köparens bostad; dock att denna bestämmelse icke skall äga tillämpning beträffande fasta kunder, som i regel göra uppköp av livsmedel i tillståndshavarens affärslokal. 24) Försäljningen får ske endast till bofasta kunder och på det sätt, att försåld vara genom säljarens försorg efter beställning avlämnas i köparens bostad. 25) Försäljningen får ske endast på det sätt, att försåld vara genom säljarens försorg efter beställning avlämnas i köparens bostad. 26) Lika som föregående dock att med bostad må jämställas fast arbetsplats. 27) Försäljningen må äga rum endast genom försändning efter rekvisition, varvid varan ej må avlämnas annat än inomhus till därstädes boende eller för fortsatt försändning till köparen vid järnvägsstation eller å fartyg. 28) Pilsnerdricka må ej avhämtas av personer, som skäligen kunna antagas ej hava fyllt 18 år. 29) Utlämning får icke ske till person, som ioke uppnått 20 års ålder. 30) Pilsnerdricka må ej avhämtas i större partier än 12 halvflaskor. 31) Pilsnerdricka må ej avhämtas i mindre partier än 6 halvflaskor eller 2 liter. 32) Att icke mindre än 6 flaskor pilsnerdricka skall försäljas, varvid vederbörande köpare genom sin namnunderskrift skall bestyrka att den inköpta mängden kommer att förtäras i hemmet. 33) Tillstånd har beviljats under villkor att pilsnerdrickat vid försäljningen skall vara tappat i buteljer om 1/3 liter, att försäljning på en gång till samma köpare ej må äga rum i poster om mindre än 12 sådana buteljer samt att vid försändning 9 § tillämpas. 1 34) Försäljningen må icke ske i mindre myckenhet än sex helflaskor eller tolv halvflaskor åt gången; försäljningen må icke börja före kl. 9 och må icke fortgå längre än till kl. 18; försäljningen må icke ske å marknadsdagar. 35) Under villkor, att nämnda försäljning icke sker i samband med handel med andra varor än svagdricka, läskedrycker och vatten och icke äger rum å lördagar eller dag före helgdag efter kl. 17. 36) Försäljning av pilsnerdricka må icke äga rum å den större torgdag, som hålles under september månad. 37) Försäljning får icke ske de dagar marknad hålles. 1

332 Kvittering, avlämning inomhus till därstädes boende.

38) Endast å vardagar. 39) Försäljningen får icke äga rum vare sig å sön- och helgdagar eller efter kl. 19 å söckendagar. 40) Försäljning må äga rum endast å de tider, då handelsbod i allmänhet får hållas öppen. 41) Försäljning får äga rum endast å tid, då handelsbod i socknen får hållas öppen, med den inskränkning därutöver att försäljningen varje söckendag skall upphöra senast kl. 18. 42) Försäljning å marknadsdagar och å lördagar får icke äga rum efter kl. 18. 43) Försäljningen, som å vardagar icke må börja tidigare än kl. 8 tm., skall sluta kl. 6 em. utom å lördagar och helgdagsaftnar, då försäljningen skall upphöra kl. 4.30 em. 44) Försäljningen får icke äga rum efter kl. 14 å dag före sön- och helgdag. 45) Pilsnerdricka må ej utlämnas efter kl. 13 dag före sön- och helgdag. 46) Försäljning må icke äga rum efter kl. 12 å dag före sön- eller helgdag. 47) Försäljning får endast äga rum intill kl. 19. 48) Försäljning får ej äga rum före kl. 8 och ej pågå längre än intill kl. 19. 49) Försäljning av pilsnerdricka må äga rum allenast söckendagar från kl. 9 till kl. 19 och dag före sön- och helgdagar från kl. 9 till kl. 14. 50) Försäljningen, som icke må äga rum å marknadsdagar, får taga sin början först kl. 10 och fortgå å lördagar och dag före helgdag allenast till kl. 13 samt å andra söckendagar till kl. 18. 51) Den med tillståndet förenade rätten att till avhämtning försälja pilsnerdricka må utövas allenast mellan kl. 8 och 13 å helgfria lördagar samt mellan kl. 8 och 17 å övriga helgfria dagar, samt att någon försäljning icke må äga rum å julafton, nyårsafton, trettondedagsafton, påskafton, pingstafton, midsommarafton eller å dag, då marknad hålles. 52) Försäljning må äga rum endast å söckendagar samt bedrivas allenast mellan kl. 9 fm. och 5 em. med undantag av dag närmast före sönoch helgdag, då försäljningen ej må pågå längre än intill kl. 2 em. 53) Försäljningen, som får äga rum endast å söckendagar, får ej begynna före kl. 8 eller sluta senare än kl. 12 å dag före sön- eller helgdag och kl. 16 å annan söckendag. 54) Försäljning endast månaderna juni—augusti årligen. 55) I försäljningsrörelsen må ej anställas person under 16 år. 56) Att föreståndaren för upplaget ej själv verkställer forsling av pilsnerdricka. 6. Förteckning över särskilda villkor, förenade ning av pilsnerdricka den 1/7 1949

med tillstånd

till

utskänk-

(Nedanstående antal villkor är ett minimiantal, då flera länsstyrelser inte medtagit alla små differenser utan endast angivit villkorens huvudsakliga innehåll. Dessutom har i stor utsträckning kombinationer av olika villkor upplösts för att inte samma villkor skall behöva upprepas alltför ofta.) 1) Villkor att utskänkningen sker allenast i samband med matförtäring. 2) Utskänkning endast tillsammans med smörgåsar. 333

3) I samband med förtäring av konditorivaror eller smörgåsar. 4) Utskänkningen får ske endast vid måltid till spisande gäster. 5) Till spisande gäster vid måltid med lagad mat i samband med bröllop, begravning, årsfester och bemärkelsedagar. 6) Utskänkningen som icke må äga rum annat än till spisande gäster i samband med ordnad måltid, får icke fortgå längre än till kl. 1 på natten. 7) Utskänkning av pilsnerdricka må äga rum till slutna sällskap om minst 10 personer i samband med lagad mat. Till samma gäst må vid varje tillfälle icke utskänkas mera än högst 2/3 liter pilsnerdricka. 8) Utskänkningen får ske endast till spisande gäster vid intagande av måltid till ett pris av lägst 25 öre; och får till varje gäst vid samma tillfälle utskänkas högst 2/3 liter pilsnerdricka. 9) Utskänkningen får ske endast till spisande gäster vid intagande av måltid till ett pris av lägst 45 öre; och får till varje gäst vid samma tillfälle utskänkas högst 2/3 liter pilsnerdricka. 10) Bredda smörgåsar till ett pris av minst 50 öre, dock högst 1/3 liter. 11) Till gäster, vilka intaga minst 2 bredda smörgåsar till ett pris av minst 25 öre för varje smörgås, dock högst 1/3 liter. 12) Mer än 1/3 liter får ej utskänkas till varje portion smörgåsar å 75 öre; mer än 2/3 liter får ej utskänkas till samma person vid ett besök. 13) Till spisande gäster, som intaga antingen tre smörgåsar till ett pris av 25 öre per styck eller ock lagad mat till ett pris av minst 1 kr. 25 öre samt att till en och samma gäst ej må vid samma tillfälle utskänkas mer än 2/3 liter pilsner. 14) Utskänkningen får ske endast till spisande gäster vid intagande av måltid bestående av lagad mat, och får till varje gäst vid samma besök utskänkas högst 2/3 liter pilsnerdricka. 15) Utskänkning endast till resande vid intagande av verklig måltid (lagad mat minst 50 ö r e ) ; vid varje tillfälle högst 2/3 liter pilsnerdricka. 16) Utskänkning endast till gäst vilken rekvirerat lagad mat till ett pris av minst 60 öre. 17) Lagad mat för 75 öre. 18) Lagad mat för minst 90 öre. 19) Utskänkning endast till personer som intaga måltid, bestående av lagad mat till ett pris, som ej understiger eller, där visst pris för måltiden ej avtalats, ej skäligen kan anses understiga, dubbla priset av till måltiden utskänkt pilsnerdricka. 20) Utskänkning av pilsnerdricka får ske endast till spisande gäster som vid dukat bord intaga verklig måltid av lagad mat till ett pris av minst en krona, varje gång högst 1/3 liter. 21) Att utskänkning endast sker till fasta matgäster och till dem, som vid dukat bord intaga verklig måltid till ett pris av lägst 1.25 (i vissa fall 1.50). 22) Utskänkning av pilsnerdricka får ske endast till spisande gäster som vid dukat bord intaga verklig måltid av lagad mat till ett pris av minst 1.50. 23) Verklig måltid till ett pris av minst 1.75 kr. 24) Utskänkning får äga rum endast till spisande gäster vid ordnad måltid till ett pris förutom pilsnerdricka av minst 2 kronor samt får icke äga rum till större myckenhet än 2/3 liter åt varje person. 334

25) Utan samband med servering av verklig måltid får icke för pilsnerdricka tagas lägre pris än 50 öre för 1/3 liter. 26) Till resande åt vilken redan serverats 2/3 liter pilsnerdricka, må ej ytterligare pilsnerdricka utskänkas om ej verklig måltid till ett pris av minst 1 krona intages, dock att till samme gäst vid varje måltid utskänkes högst 1/3 liter pilsnerdricka. 27) Utskänkningen må å sön- och helgdagar under månaderna april— september efter kl. 19 och under årets övriga månader efter kl. 16 icke äga rum till andra än spisande gäster. 28) Utskänkning efter kl. 18 sön- och helgdag samt dag före sön- och helgdag, må endast ske till spisande gäster, som intaga måltid, bestående av lagad mat. 29) Utskänkning av pilsnerdricka får å sön- och helgdagar före kl. 1 em. ske endast i samband med måltid. 30) Under sön- och helgdagar må utskänkning äga rum allenast till personer, vilka intaga lagad mat eller smörgåsar till ett pris av minst 20 öre för varje 1/3 liter pilsnerdricka. 31) Utskänkning å sön- och helgdagar samt efter kl. 8 em. å dag före sön- och helgdag må endast äga rum vid måltider till spisande gäster. 32) Utskänkning, som icke äger rum vid måltid till spisande gäster, må icke äga rum å sön- och helgdagar, efter kl. 18 dag före sön- och helgdag samt efter kl. 13 å förekommande stortorgdagar. 33) Å sön- och helgdagar får utskänkningen av pilsnerdricka endast äga rum till gäst, som intager verklig måltid. Å dag före sön- och helgdag får utskänkningen av pilsnerdricka efter kl. 17 endast äga rum till gäst, som vid dukat bord intager verklig måltid. 34) Å sön- och helgdagar, å dagar före sön- och helgdagar, s. k. stortorgdagar, marknadsdagar samt den 1 maj, må utskänkning efter kl. 16 äga rum endast till spisande gäst, som intager verklig måltid av lagad mat. 35) Åt sådana som ej intaga verklig måltid må utskänkning ej äga rum å sön- eller helgdagar eller efter kl. 14 å lördagar och dag före sådan dag. 36) Å sön- och helgdagar och dag närmast före sön- och helgdag utskänkning till resande vid intagande av verklig måltid (minst en krona) dock utskänkning av högst 2/3 liter pilsnerdricka. 37) I den s. k. trean å järnvägshotellet må utskänkning å sön- eller helgdagar samt å dag före sön- eller helgdag efter kl. 6 em. och å andra söckendagar efter kl. 8 em. ej äga rum annorledes än till resande eller ock till annan person i samband med intagande av ordnad måltid. 38) Utskänkning dels å sön- eller helgdagar, dels efter kl. 18 å dag före sådan dag och dels efter kl. 20 å övriga dagar, må ske endast till den som intager verklig måltid av lagad mat, betingande ett pris av minst 1:50 kr, samt att utskänkning å annan tid än ovan sagts må äga rum endast i samband med servering av mat till ett pris av minst 50 öre. 39) Å sön- och helgdagar får utskänkning av pilsnerdricka ske endast till resande, som i hotellets första klass matsal vid dukat bord intaga verklig måltid. Efter kl. 2 em. å lördagar, helgdagsaftnar och torgdagar samt efter kl. 8 em. å andra söckendagar må utskänkning av pilsnerdricka ske endast i samband med intagande av lagad mat. 335

40) Utskänkning till andra än sådana gäster, som börjat intaga verklig måltid bestående av lagad mat till ett pris av minst 50 öre, må icke äga rum å sön- och helgdagar, ej heller å måndagar, tisdagar, onsdagar och torsdagar, efter kl. 19 eller å fredagar, lördagar och dag före helgdag efter kl. 16. 41) Utskänkning må före kl. 9 fm. och efter kl. 4 em. å lördagar och dag före helgdag samt efter kl. 6 em. å övriga söckendagar äga rum endast i samband med servering av mat. Utskänkningen får, med iakttagande av nyssnämnda inskränkning, äga rum intill kl. 11 em. 42) Utskänkningen skall upphöra kl. 13 å torgdagar och utskänkningen må ioke äga rum från kl. 17 å dag före till kl. 9 å dag efter sön- och helgdagar eller från kl. 16 till kl. 9 å övriga dagar; dock att dessa inskränkningar icke gälla utskänkning till spisande gäster vid verkliga måltider bestående av lagad mat till ett pris av minst 1 krona 50 öre. 43) Utskänkning dels å sön- och helgdag, dels efter kl. 14 å dag före sådan dag och dels å övriga dagar under månaderna oktober—april efter kl. 20 och under månaderna maj—september efter kl. 19 må ske endast till den, som intager verklig måltid av lagad mat, betingande ett pris av minst 1 kr. 50 öre. 44) Utskänkning dels å sön- eller helgdag, dels efter kl. 14 å dag före sådan dag dels efter kl. 18 å fredagar och dels- efter kl. 19 å övriga dagar må ske endast till slutna sällskap i samband med verklig måltid av lagad mat betingande ett pris av minst 1 kr 50 öre för varje person. 45) Åt sådana som ej intaga verklig måltid må utskänkning icke äga rum å sön- eller helgdagar eller efter kl. 14 å lördagar och dag före helgdag eller efter kl. 16 å övriga söckendagar. 46) Till annan gäst än järnvägsresande må utskänkning allenast äga rum i samband med ordnad måltid. 47) Utskänkning får ske endast till gäster, som träffat inackorderingsavtal för minst 3 dagar och vid dukat bord intaga verklig måltid av lagad mat. 48) Utskänkning får ske endast till gäster, som träffat inackorderingsavtal för minst 1 vecka och vid dukat bord intaga verklig måltid av lagad mat. 49) Endast i samband med subskriberade måltider. 50) Till varje gäst som icke intager måltid av lagad mat i restaurangens matsalar må under en och samma dag utskänkas högst 2/3 liter och till gäst som där intager dylik måltid, må utskänkas vid varje sådan måltid, likaledes högst 2/3 liter, dock vid högst två måltider samma dag. 51) Till den, som redan serverats 2/3 liter pilsnerdricka utan mat, må ej ytterligare pilsnerdricka utskänkas utan intagande av verklig måltid av lagad mat för minst 1 krona och ej mer än 1/3 liter förrän 3 timmar förflutit. 52) Till gäst vilken serverats 2/3 liter pilsnerdricka utan mat, må ytterligare pilsnerdricka ej utskänkas, med mindre han intager verklig måltid av lagad mat för minst en krona och då ej mer än 1/3 liter pilsnerdricka förrän 3 timmar förflutit, ej mer än 3 gånger samma dag till s a m m a person. 53) Utskänkning av högst 3 flaskor pilsnerdricka per gång, varje flaska om högst 1/3 liter. 336

Högst 2/3 liter pilsnerdricka vid samma besök. Att till varje person vid samma tillfälle icke utskänkes mera än högst 2/3 liter pilsnerdricka samt att därefter ny utskänkning icke får äga rum förrän minst fyra timmar förflutit. Högst 2/3 liter inom en tid av minst 3 timmar. Högst 2/3 liter till samme person vid samma besök eller inom 2 timmar upprepat. Till samme person må icke under samma dag utskänkas mer än högst 2 liter pilsnerdricka, därav vid samma besök högst 2/3 liter. Högst en liter pilsnerdricka per dag och gäst dock högst 2/3 liter varje gång. Pilsnerkvantiteten begränsad till 1/3 liter. Utskänkningslokalerna skola vara utrymda och stängda kl. 22.30. Då lokalerna upplåtits åt slutet sällskap och anmälan därom gjorts till polismyndigheten, skola lokalerna vara utrymda och stängda senast kl. 24. Pilsnerdricka må icke utlämnas till gäst efter kl. 21.30. Utskänkningen får icke fortgå längre än intill kl. 9 em. Utskänkning må endast äga rum intill kl. 20. I lokalerna i bottenvåningen må ej utskänkning äga rum efter kl. 20. Utskänkningen skall upphöra senast kl. 19 sön- och helgdagar och övriga dagar kl. 21. Utskänkningen må icke fortfara längre än till kl. 19 å dagar före sön- och helgdagar och till kl. 21 andra dagar. Utskänkning må ej äga rum efter kl. 18 å lördag och annan dag före helgdag. Å sön- och helgdag samt dag före sön- och helgdag må utskänkningen icke fortgå längre än till kl. 18. Frimarknadsdagar och dagar före sön- och helgdagar, upphör utskänkningen kl. 14. Å sön- och helgdagar får utskänkningen icke äga rum före kl. 1 em. Utskänkning av pilsnerdricka ej i nedre våningen sön- och helgdagar före kl. 13. Utskänkning å sön- och helgdagar ej före kl. 12.30 em., övriga dagar före kl. 7 fm. Utskänkning endast mellan kl. 8 och 21. Utskänkning icke före kl. 8 eller efter 20.45. Utskänkning endast mellan kl. 8 och kl. 18. Utskänkning allenast mellan kl. 8 och kl. 17. Utskänkning mellan kl. 16 och kl. 22. Utskänkningen må icke börja före kl. 9 å vardagar, och kl. 11 å sönoch helgdagar samt avslutas alla dagar kl. 24. Pilsnerdricka må icke till gäst utlämnas efter kl. 23.30. Utskänkningen må endast äga rum å vardagar mellan kl. 8 och 22 samt å söndagar och helgdagar mellan kl. 10—22. Endast mellan kl. 8 och 22, å sön- och helgdagar allenast mellan kl. 13 och 17 samt å de s. k. stortorgdagarna och dag före sön- och helgdag skall avslutas senast kl. 17. Å sön- och helgdagar endast mellan kl. 8 och 22 samt å övriga dagar mellan kl. 12 och 22. 337 22

Utskänkning ej före kl. 9; ej längre än till kl. 19 å sön- och helgdag och dag före dylika dagar samt till kl. 21 å övriga dagar. Utskänkning vardagar, undantag lördag och annan dag före helgdag fr. kl. 9 till kl. 21, lördag och annan dag omedelbart före helgdag fr. kl. 9 till kl. 18 samt sön- och helgdagar från kl. 9 till kl. 11 och från kl. 13 till kl. 18. Utskänkning vardagar från kl. 9 till kl. 20 samt helgdagar från kl. 13 till kl. 18. Utskänkning får ej äga rum långfredagen, påskdagen, pingstdagen och juldagen, ej börja tidigare än kl. 8 och ej pågå längre än intill kl. 16 påskafton och julafton samt till kl. 21 övriga dagar. Utskänkning vardagar, förutom lördagar och dag före helgdag från kl. 8 till kl. 20 lördagar och dag före helgdag från kl. 8 till kl. 19 samt sön- och helgdagar från kl. 8 till kl. 20. Utskänkning vardagar, undantag lördag och dag före helgdag, från kl. 8 till kl. 20, lördag och dag före helgdag från kl. 8 till kl. 18 samt sön- och helgdagar från kl. 10 till kl. 11 samt från kl. 13 till kl. 18. Utskänkning från kl. 9 till kl. 19 utom dag före sön- och helgdag, då utskänkningen skall upphöra kl. 17. Vardagar mellan kl. 10 och kl. 18 samt sön- och helgdagar och dag före dylika dagar mellan kl. 8 och kl. 22. Utskänkning dels å sön- eller helgdag, dels efter kl. 15 å dag före sådan dag och dels efter kl. 18 å övriga dagar. Utskänkning må icke bedrivas å dagen för Kopparbergs marknad och nästfoljande söndag. Utskänkning icke må äga rum å dag då marknad hålles eller å julafton, nyårsafton, trettondedagsafton, påskafton, pingstafton eller midsommarafton. Att ingen utskänkning äger rum å sön- och helgdag. All utskänkning skall upphöra å dag före sön- eller helgdag kl. 6 era. och å övriga söckendagar kl. 8 em. samt vara förbjuden å söneller helgdagar. Ej å sön- och helgdag, övriga dagar ej före kl. 8. Utskänkning må äga rum vardagar, med undantag av lördag och dag före helgdag, från kl. 8 till kl. 21, lördag och dag före helgdag från kl. 8 till kl. 19.30 samt sön- och helgdagar från kl. 8 till kl. 11 och från kl. 13 till kl. 21. Utskänkning måndagar—torsdagar till kl. 20, fredagar till kl. 19 samt lördagar och annan dag närmast före helgdag till kl. 14. Ingen utskänkning å sön- och helgdagar, utskänkning å vardagar icke längre än till kl. 19. Ej å sön- och helgdagar eller å stortorgdagar och övriga dagar icke före kl. 8 och efter kl. 20. Söckendagar oktober—mars kl. 8 fm.—7 em. samt under övrig tid av året kl. 8 fm. till 8 em., dock att lokalen stängs kl. 5 em. fredag och lördag hela året. Utskänkning äger rum å dag före sön- och helgdag från kl. 9 till kl. 18 samt i samband med ordentlig måltid från kl. 18 till kl. 21 ävensom å övriga söckendagar från kl. 9 till kl. 21. Utskänkning söckendagar från kl. 9 till å fredagar kl. 18, å dag före sön- och helgdag kl. 16 samt å övriga söckendagar kl. 20. 338

104) Utskänkningen, som å vardagar må börja kl. 9, upphör å lördagar, helgdagsaftnar samt marknadsdagar i annan månad än april och oktober kl. 16 å marknadsdagar i april och oktober månader kl. 14 och övriga vardagar kl. 20. 105) Ingen utskänkning å sön- och helgdag, övriga dagar i veckan utskänkning från 9.00—19.30 utom å lördagar samt dag före helgdag, då utskänkningen upphör 16.00. 106) Utskänkningen må ej börja tidigare än kl. 8 och må icke äga rum å sön- och helgdagar, upphör å dagar före sön- och helgdagar kl. 17 och övriga söckendagar kl. 19. 107) Utskänkning tidigast kl. 9 fm. samt upphörande å söckendagar näst före sön- och helgdagar senast kl. 6 em. och å andra söckendagar senast kl. 7 em. 108) Endast vardagar, dag före sön- och helgdagar kl. 8—14, övriga dagar 8—19. 109) Endast mellan kl. 9 och 16 å söckendag före sön- och helgdag samt mellan kl. 9 och 18 å övriga söckendagar. 110) Å sön- och helgdagar ingen utskänkning av pilsnerdricka, övriga dagar i veckan utskänkning från kl. 9 fm. till 6 em. utom å lördagar samt å dag före helgdag då utskänkningen upphör kl. 2 em. 111) — dock att utskänkning ej får äga rum å julafton, nyårsafton, påskafton, pingstafton och midsommarafton liksom ej heller då i samhället pågår månadsmöte (marknad) eller inskrivning av värnpliktiga. 112) Utskänkning må ej äga rum den 1 maj, midsommarafton och julafton; utskänkningen i övrigt må äga rum måndagar, tisdagar, onsdagar, torsdagar och fredagar mellan kl. 9—18 och lördagar mellan kl. 8—14, utskänkningen jämväl å dag före helgdag skall upphöra kl. 14; utskänkningslokalerna skola vara utrymda 15 min. efter utskänkningstidens slut. 113) Utskänkning å söckendagar mellan kl. 10—18, å lördagar och dag före helgdagar under tiden mellan kl. 10 och 17 samt att sökanden förpliktas att i utskänkningslokalerna tillhandahålla smörgåsar. Tiden för ovannämnda utskänkning har under år 1946 utsträckts så »att utskänkningen endast äger rum å söckendagar i allmänhet under tiden mellan kl. 9 och 18». Tiden för den utsträckta utskänkningen gäller för tiden från och med den 2 maj till och med den 30 september. 114) Utskänkningen må äga rum endast å söckendagar och får pågå allenast mellan kl. 9.00 och 18.00 dock att fredagar och dag före sönoch helgdag utskänkningen skall sluta redan kl. 14.00. 115) Utskänkning vardagar, undantag lördagar och dag före helgdag från kl. 8 till kl. 18. 116) Utskänkningen endast äger rum å de tider, då teater eller liknande föreställning pågår såväl vardagar som sön- och helgdagar, dock ej längre än till klockan 23 samt blott till publiken vid nämnda föreställningar. 117) Utskänkningen må icke börja före kl. 10 och icke pågå längre än till kl. 22 samt äga rum allenast vid annonserade allmänna föreställningar å teatern med undantag av enbart baltillställningar. 118) Utskänkningen må icke fortgå efter kl. 18 de dagar, då offentlig dans är anordnad inom kommunen, vilken inskränkning dock ej skall gälla spisande gäster. 339

Å de veckodagar då offentlig dans är anordnad i restaurangen må utskänkningen pågå längst intill en timme före dansens början, utskänkning å övriga veckodagar må pågå längst intill kl. 22. Utskänkning får icke ske å tid, då offentlig teater, varieté, dans eller dylik tillställning äger rum inom fastigheten. Servering får icke förekomma vid å utskänkningsställena anordnade offentliga fester och sammankomster, där dans förekommer, samt icke heller å den s. k. Sundalssöndagen (första söndagen efter tredje böndagen). Sång och musik må icke i utskänkningslokalerna utföras utan särskilt tillstånd av magistraten i staden. Utskänkningen får icke äga rum till person, som kan antagas ej hava fyllt 18 år. Utskänkning må icke ske till person under 18 år. Utskänkning må icke ske till person under 17 år. Villkor att utskänkningen sker allenast till viss begränsad personkategori (föreningsmedlemmar) anställda vid visst företag, t. ex. arbetare vid bygge, teaterbesökande, hotellgäster m. fl. Utskänkning må ske allenast till arbetare och arbeterskor vid ifrågavarande arbetsplats, vilka i marketenteriets matsalar intaga ordnad fullständig måltid; till en och samma person må vid samma måltid utskänkas högst 2/3 liter pilsnerdricka. Utskänkning må äga rum endast mellan kl. 9 och 18. Till deltagarna i vissa övningar och kurser och deras gäster. Endast till å Stadshotellet boende resande och deras gäster. Utskänkning av pilsnerdricka endast till med gällande järnvägsbiljett försedda resande, till resande järnvägs- och postpersonal samt till restaurantens s. k. abonnenter eller i deras sällskap varande gäster i samband med verklig måltid. Utskänkning allenast till järnvägsresande samt sådana vid järnvägen anställda personer, vilka i restaurationslokalen intaga ordnad måltid. Utskänkning till andra än tågresande må äga rum endast i samband med intagande av lagad mat, dock att i andra klass sådan utskänkning endast får äga rum till på orten bosatta fasta matgäster. Endast till spisande gäster, som innehava gällande tågbiljett. Till resande med järnvägsbiljett eller resande järnvägs- och postpersonal må utskänkas 1/3 liter utan måltid. Till med vederbörlig järnvägsbiljett försedd resande, må i samband med försäljning av smörgåsar utlämnas 1/3 liter pilsnerdricka oavsett om det samma är avsett förtäras i restaurationslokalerna eller annorstädes. Mellan kl. 8—22 utskänkning jämväl å sön- och helgdagar dels till å Järnvägshotellet och Järnvägsrestauranten boende och spisande gäster samt deras sällskap vid intagande av lagad mat, dels ock till resande och deras sällskap under tågs uppehåll vid stationen. Utskänkning ej till person, som är bosatt inom 3 km. avstånd från försäljningsstället. Ordningsvakt skall finnas vid lokalen under den tid, utskänkning pågår. 340

139) Av sökandebolaget anställd och bekostad ordningsvakt skall finnas vid lokalerna varje lördag och söndag samt helgdag och dag före helgdag mellan kl. 19.30 och kl. 21. 140) Gäster må ej inkomma i eller avlägsna sig från serveringslokal annat än genom viss ingång; å fredagar från kl. 17 och å söckendag före sön- och helgdag fr. kl. 14 samt då i övrigt så påkallas av polismyndigheten i staden manlig ordningsvakt, vilken skall tjänstgöra å tid, som av polismyndigheten bestämmes, skall vara förordnad. 141) Ordningsman lördags- och helgdagsaftnar kl. 16—22, iklädd mössa och armbindel med polisemblem. 142. Av kafébolaget anställd och bekostad ordningsvakt skall finnas vid lokalen under lördagar och dag före helgdag från kl. 13 samt å sönoch helgdagar under hela den tid, utskänkningslokalen hålles öppen. 143) Avlönad ordningsvakt som skall tjänstgöra 1/5—1/10 vardagar 15— 19. 1/5—1/10 lördagar och dag före helgdag kl. 12—19. Återstoden av året: endast lördagar kl. 12—19. 144) Ordningsvakt skall finnas då stora folksamlingar kunna förväntas inom kommunen samt under de dagar, då travtävlingar anordnas. 145) Ordningsvakter skall tillse, att endast abonnenter och resande, som inneha va gällande järnvägsbiljett, erhålla tillträde till lokalen, dä större tillströmning av gäster äger rum. 146) Beträffande utskänkning i den s. k. södra kafélokalen å stadshotellet föreskriver länsstyrelsen, att vid utskänkningens utövande finnes anställd en fullt pålitlig servitör, att fredagar mellan kl. 15 och 19 samt dag före sön- och helgdag, mellan kl. 10 och 14 finnes anställd en av polischefen i staden förordnad ordningsvakt, att högst 2/3 liter pilsnerdricka må serveras gäst under samma besök i lokalerna, att utskänkning må äga rum endast vardagar samt pågå å dag före sön- och helgdag mellan kl. 9 och kl. 14 samt å övriga vardagar mellan kl. 9 och 19, att lokalerna skola vara utrymda och stängda senast 15 min. efter den för utskänkningens upphörande bestämda tiden, samt att utskänkning icke får äga rum den 1 maj och den årligen återkommande marknadsdagen i oktober månad. 147) Tillståndsinnehavaren är skyldig tillhandahålla klass I, lagrat svagdricka, till gäst som begär sådan dryck. 148) Tillståndsinnehavaren skall under tiden den meddelade rättigheten utövas vara boende i staden och personligen förestå rörelsen.

Tabell I a. Antalet tillstånd till utminutering av pilsnerdricka den 1/7 1949. De i tabellhuvudet anförda paragraferna ur pilsnerdricksförsäljningsförordningen avser följande: 6 § 1 mom. — partihandel med pilsnerdricka 8 § == avhämtningsförsäljning 9 § 4 mom. = försäljning på landsbygden från upplag 10 § 1 mom. = försäljning genom kringföring utom stads planlagda område 11 § = försäljning av pilsnerdricka av annans tillverkning (gäller endast bryggeri) Kommun

Stockholms stad Stockholms lån Södertälje Lidingö Solna Nynäshamn Sundbyberg övr. 8 städer Landskommunerna Hela länet , Uppsala lån Uppsala Enköping Landskommunerna Hela länet , Södermanlands län Eskilstuna , Nyköping övr. 6 städer , Landskommunerna Hela länet Östergötlands län Linköping Norrköping övr. 5 städer Landskommunerna Hela länet Jönköpings län Jönköping Övr. 8 städer Landskommunerna Hela länet Kronobergs län Växjö Ljungby Landskommunerna Hela länet Kalmar lån Kalmar Västervik Övr. 4 städer Landskommunerna Hela länet

6§ 1 mom.

8§ Kafébol.

Övriga

9§ 4 mom.

10 § 1 mom.

2 524 47 76 93 10 38 38 1

93 881 1200

2 10 14

186 21 64 271

6 11

27 38 66

20 68 11 76 175

2 1 14 17 17 4 8 98 128

14 14

1 27 28

3 3 5 4 15

Kommun

6§ 1 mom.

8§

Kafébol.

Övriga

9§ 4 mom.

10 § 1 mom.

11 Gotlands lån Visby Landskommunerna Hela l ä n e t Blekinge län Karlskrona övr. 3 städer Landskommunerna Hela länet

52 24

Kristianstads län Kristianstad Övr. 3 städer Landskommunerna Hela länet Malmöhus län Malmö Lund Landskrona Hälsingborg Ystad Trelleborg Höganäs övr. 2 städer Landskommunerna Hela länet

1 1 8 15

Hallands län Halmstad Övr. 4 städer Landskommunerna Hela länet Göteborgs och Bohus län Göteborg Mölndal Uddevalla övr. 4 städer Landskommunerna Hela länet Älvsborgs lån Trollhättan Borås övr. 4 städer Landskommunerna Hela länet Skaraborgs lån Skövde Övr. 6 städer Landskommunerna Hela länet

— 76

1 1

50 28 185 263

1 3 22 26

631 88

3 1

60 170 51 57 12 14 721 1804

12 17

30 15 198 243 767 66 (l) 1 12 357 1202

(l) 1 1 1

97 7 216 320

7 37 44

1 I Uddevalla och Åmål h a n d h a r kafébolagen resp. bryggeriers avhämtningsförsäljning från tillverkningsstället.

Kommun

Värmlands län Karlstad Kristinehamn Övr. 2 städer Landskommunerna Hela länet Örebro lån Örebro Karlskoga Övr. 3 städer Landskommunerna Hela länet Västmanlands län Västerås Fagersta övr. 3 städer Landskommunerna Hela länet Kopparbergs län Falun Borlänge övr. 4 städer Landskommunerna Hela länet Gävleborgs län Gävle Söderhamn Hudiksvall Sandviken Bollnäs Landskommunerna Hela länet Västernorrlands län Härnösand Sundsvall övr. 3 städer Landskommunerna Hela länet Jämtlands län Östersund Landskommunerna Hela länet Västerbottens län Umeå Skellefteå Lycksele Landskommunerna Hela länet , Norrbottens lån Luleå övr. 4 städer , Landskommunerna Hela länet Hela riket Därav: Sthlm, Gbg och Malmö Övriga städer , Landskommuner ,

6§ 1 mom.

8§ Kafébol.

övriga

9§ 4 mom.

10 § 1 mom.

1 2 12

25 6 31

4 7 11

51 18 69

3 2 5 8 367

4 21 30

138 21

3 922 1547 2 898

2 2

2 6 8 191

4 129

3 42 146

4 119 6

11 §

Tabell I b. Antalet

tillstånd till utskänkning av pilsnerdricka den 1/7 1949 resp. (enl. 14 § e) 1/7 1948—30/6 1949.

De i tabellhuvudet anförda paragraferna har följande betydelse 13 § = årsutskänkning 14 § a = utskänkning å station eller tåg 14 § b = utskänkning å fartyg eller flygplan 14 § c = utskänkning vid kurort för kortare tid än ett år 14 § d = utskänkning under någon del av året 14 § e = utskänkning för bestämt tillfälle 13 § Kommun

Stockholms

stad

Stockholms län Södertälje Lidingö Solna Nynäshamn Övr. 8 städer Landskommunerna Hela länet

14 § b

14 § c

14 § d

övriga

12 8 15 9 17 36 97

5 55 63

2 7 11

Uppsala län Uppsala Enköping Landskommunerna Hela länet .

15 30

Södermanlands län Nyköping Eskilstuna , Övr. 6 städer Landskommunerna Hela länet

1 4 17 18 40

Östergötlands län Linköping Norrköping Övr. 5 städer Landskommunerna Hela länet

14 § a

Kafébol.

14 § e 1/7 4830/6 49

10 11

3 10 2 15

14 22 10 15 61

Jönköpings län Jönköping Övr. 7 städer Landskommunerna Hela länet

14 21 12 47

Kronobergs län Växjö Ljungby Landskommunerna Hela länet

1 25 34

3 10 14

13 § Kommun

Kafébol.

Övriga

14 § a

14 § b

14 § d

Kalmar län Kalmar Västervik övr. 4 städer Landskommunerna Hela länet

5 3 6 30 44

3 6 9

Gotlands lån Visby Landskommunerna Hela länet

1 4 5

3 3

Blekinge län Karlskrona övr. 3 städer Landskommunerna Hela länet

7 8 16 31

Kristianstads län Kristianstad övr. 3 städer Landskommunerna Hela länet

12 15 67 94

Malmöhus län Malmö Lund Landskrona Hälsingborg Ystad Trelleborg Höganäs Övr. 2 städer Landskommunerna Hela länet

83 5 10 17 7 7 5 6 99 239

Hallands län Halmstad Övr. 4 städer Landskommunerna Hela l ä n e t Göteborgs och Bohus lån Göteborg Mölndal Uddevalla Övr. 4 städer Landskommunerna Hela l ä n e t

12 3 1

2 16 28 46

107 6 3 5 39 160

3 2 30

Älvsborgs lån Trollhättan Borås övr. 4 städer L a n d s k o m m u n e r n a .... Hela länet

6 11 17 52 86

Skaraborgs län Skövde övr. 6 städer Landskommunerna — Hela l ä n e t

21 26 47

— 16 17

1 12 13

1 11 12

1 3 4 2 5 18 36 1 5 18 24

4 46 51 1 1 2 4

13 § Kommun

Värmlands län Karlstad Övr. 2 städer Landskommunerna

2 1 2 3 8

8 1 10 67 86

10 9

3 19 41

3 4

13 4 9 7 33

1 1 2

1 1

1 1 6 60 68

1 1 1 2 5

2 2

5 1

Övr. 3 städer Landskommunerna 1 Kopparbergs

3 2

Bollnäs Landskommunerna 5 Västernorrlands Härnösand

39 74

Jämtlands län Östersund län

Norrbottens län Luleå övr. 4 städer Landskommunerna Hela riket Därav: Sthlm, Gbg och Malmö Övriga städer Landskommunerna

4 39 43

1 4 4

2 2

2 3

2 1 3

14 102 116

1 2 3

2 2

4 5 1

8 6 3 32 49 6

9 Landskommunerna

14 § e 1/7 4830/6 49

1 2 14 29 46

14 § d

23 2 7 3

län

övr. 3 städer

Västerbottens Umeå Skellefteå

2 3

län

Söderhamn Hudiksvall

14 § c

län

Borlänge Övr. 4 städer Landskommunerna Gävleborgs

14 § b

övriga

Örebro län

Landskommunerna Hela länet Västmanlands län

14 § a

Kafébol.

1 6 7 2

1 16 17

2 2

4 5 9

1 1

1 1

3 172 27 31 114

6 18 29 53 2168

2 52

2 2 4 298

49 90 6

731 571 866

4 25 23

1 5 6

10 53

51 46 201

Utminuterings-

Tabell II. och utskänkningsställen för pilsnerdricka till folkmängden.

Län

Utminuteringsställen (inkl. bryggerier med u t m i n u tering) Antal

Stockholms stad Stockholms län Städer Köpingar Övr. l a n d s k o m m u n e r Uppsala län Städer Köpingar övr. l a n d s k o m m u n e r Södermanlands län Städer Köpingar övr. l a n d s k o m m u n e r Östergötlands lån Städer Köpingar Övr. l a n d s k o m m u n e r Jönköpings län Städer Köpingar Övr. l a n d s k o m m u n e r Kronobergs län Städer Köpingar Övr. l a n d s k o m m u n e r Kalmar län Städer Köpingar övr. l a n d s k o m m u n e r Gotlands län Städer Köpingar övr. l a n d s k o m m u n e r Blekinge län Städer Köpingar övr. l a n d s k o m m u n e r Kristianstads län Städer Köpingar övr. l a n d s k o m m u n e r Malmöhus län Malmö Övriga städer Köpingar Övr. landskommuner Hallands län Städer Köpingar Övr. landskommuner

2 527 1229 348 248 633 274 210 64 78 39 1 38 179 102 3 74 9 9

Pr 10.000 inv. 34,8 35,7 23,9 57,8 41,1 18,o 30,o 8,o 3,7 3,9 6,7 3,5 5,2 5,8 1,2 5,2 0,3 0,8

Utskänkningsställen

Vin eller sprit

Öl 611 173 81 8 84 39 21 2 16 55 33 1 21 90 65 5 20 56 39 2 15 41 9 9 23 72 20 6 46 21 2

20 4 3 13 134 35 7 92 7 5 1 1 79 79

1,2 3,6 4,4 0,2 5,4 14,9

265 80 27 158 1806 631 454 32 689 245 47

10,3 17,8 9,3 8,6 31,4 33,9 26,2 17,8 35,0 15,2 7^8

19 32 16 1 15 115 31 23 61 292 92 83 13 104 78 29

20,2

1,3 1,5 1,9 1,1 5,7 5,4 8,2 5,7

i relation

176 54 30 5 19 54 52 2 19 16 1 2 38 31 1 6 21 18 3 18 8 5 5 30 21 4 5 10 8 1 1 26 16 1 9 60 14 17 29 201 38 78 6 79 44 20 1 23

Summa 787 227 111 13 103 93 73 2 18 74 49 2 23 128 96 6 26 77 57 2 18 59 17 14 28 102 41 10 51 31 10 1 20 58 32 2 24 175 45 40 90 493 130 161 19 183 122 49 1 72

Pr 10.000

10,9 6,6 7,6 3,0 6,7 6,1 10,4 9,6 2,3 3,5 4,9 13,2 2,1 3,7 5,5 2,3 1,8 2,9 5,0 1,4 1,3 3,8 6,5 8,8 2,4 4,3 6,3 11,8 3,2 5,3 7,1 5,0 4,8 4,0 6,0 5,5 2,7 6,8 10,0 13,8 4,9 8,6 7,0 9,3 10,6 9,3 7,6 8,1 3,5 7,3

Län

Göteborgs och Bohus län Göteborg Övriga städer Köpingar Övr. l a n d s k o m m u n e r ... Älvsborgs län Städer Köpingar Övr. l a n d s k o m m u n e r ... Skaraborgs län Städer Köpingar Övr. l a n d s k o m m u n e r ... Värmlands län Städer Köpingar Övr. l a n d s k o m m u n e r ... Örebro län Städer Köpingar Övr. l a n d s k o m m u n e r ... Västmanlands län Städer Köpingar Övr. l a n d s k o m m u n e r ... Kopparbergs län Städer Köpingar Övr. l a n d s k o m m u n e r ... Gävleborgs län Städer Köpingar Övr. l a n d s k o m m u n e r ... Västernorrlands län Städer Köpingar övr. l a n d s k o m m u n e r ... Jämtlands län Städer Köpingar Övr. l a n d s k o m m u n e r ... Västerbottens län Städer Köpingar Övr. l a n d s k o m m u n e r ... Norrbottens län Städer Köpingar Övr. l a n d s k o m m u n e r ... Hela riket Därav: Sthlm, Gbg och Malmö övriga städer Köpingar Övr. landskommuner ...

Utminuteringsställen (inkl. bryggerier med u t m i n u tering) Antal

Pr 10.000 inv.

1208 770 81 1 356 328 109 3 216 52 14 4 34 23 16 2 5 8 6 2

22,2 22,4 14,o 13,5 25,1 9,3 8,9 2,5 9,9 2,1 2,1 2,9 2,0 0,8 2,2 0,7 0,3 0,3 0,5 1,2

41 35 1 5

2,1 3,6 1,0 0,6 0,3 0,5

5 10 9 1

0,3 0,4 1,0 1,8

9 6

0,3 0,9

3 71 51 18 2 2 2

0,2 4,9 24,5

0,4 1,4

Utskänkningsställen

Öl

2 8 621

12,5

241 133 23 1 84 97 37 10 50 56 28 3 25 98 26 18 54 50 28 10 12 37 28 2 7 80 12 5 63 86 41 5 40 65 28 1 36 141 20 6 115 53 17 8 28 59 28 2 29 2 738

3 928 1751 354 2 588

31,3 9,2 11,5 7,5

836 745 141 1016

20,o 1,8 0,9 0,6

1,1

Vin eller sprit 119 65 27 1 26 36 21 1 14 30 20 3 7 25 15 4 6 21 16 3 2 21 16 1 4 25 12 2 11 29 20 2 7 27 22

Summa

P r 10.000 inv.

2 1128

360 198 50 2 110 133 58 11 64 86 48 6 32 123 41 22 60 71 44 13 14 58 44 3 11 105 24 7 74 115 61 7 47 92 50 1 41 174 25 7 142 56 20 8 28 67 34 2 31 3 866

4,1 6,9 12,6 2,5 3,3 7,2 0,5 2,1 12,1 11,9 7,8 12,5 2,4 6,1 8,1 1,5 2,8 6,0 7,4 1,8 5,6

279 495 60 294

1115 1240 201 1310

8,9 6,5 6,5 3,8

5 33 5 1 27 3 3

6,6 5,8 8,6 27,1 7,7 3,8 4,8 9,2 2,9 3,5 7,1 4,3 1,9 4,4 5,7 8,1 3,4 2,9 3,9 7,5 1,3 3,0 4,5 2,7 1,3 4,0 4,0 7,8 3,9

Antalet

Tabell III. tillstånd till avhämtningsförsäljning och utskänkning pilsnerdricka åren 1934, 1946 och 1949. Avhämtningsställen (utom bryggerier)

av

Utskänkningsställen (utom sprit- och vinrest.) Helårsrättigheter 13 §, 14 § a—b

Säsongrättigheter 14 § c—d

98 Stockholms lån .. Södertälje Lidingö Övriga städer .. Landskommuner

604 1001 1226 37 47 42 76 39 68 222 198 190 881 325 706

86 6 5 33 42

96 14 5 50 27

110 14 8 51 37

92 3 1 5 83

76 2 2 7 65

Uppsala lån Uppsala Enköping Landskommuner

94 75 — 19

198 155 16 27

271 186 21 64

35 27 1 7

28 20 1 7

38 21 2 15

Södermanlands län Nyköping Eskilstuna Övriga städer .. Landskommuner

17 1 6 6 4

31 1 2 5 23

66 1 7 27 38

32 7 6 14 5

44 4 6 20 14

52 5 9 19 19

Östergötlands län Linköping Norrköping övriga städer .. Landskommuner

74 4 61 3 6

157 16 65 11 65

175 20 68 11 76

63 17 34 3

55 14 21 7 13

76 17 32 12 15

Jönköpings län .. Jönköping Övriga städer .. Landskommuner

5 5

2 2

3 3

20 9 17 3

45 15 18 12

50 15 22 13

Kronobergs län .. Växjö Ljungby Landskommuner

—

9 2

21 8

— — 52 37 — 2 13 — —

1 6 92 14 2 7 69

17 2 1 14

30 5 1 24

35 8 1 26

127 17 4 8 98

47 8 1 4 34

43 8 4 4 27

46 6 4 6 30

30 1 1 5 23

4 4

6 4 2

10 7 3

7 3 4

5 1 4

7 Blekinge län Karlskrona Övriga städer .. Landskommuner

45 26 19 —

112 64 46 2

76 52 24

16 7 5 4

26 9 4 13

31 7 8 16

9 Kristianstads län Kristianstad Övriga städer .. Landskommuner

32 6 8 18

108 5 7 96

263 50 28 185

42 6 2 34

91 13 12 66

97 13 17 67

Kommuner

Stockholms

stad

..

Kalmar län Kalmar Västervik Övriga städer .. Landskommuner Gotlands län Visby Landskommuner

2 678

15 1 14

1 8

1 7

3 8

Avhämtningsställen ( u t o m bryggerier) 8 §

Kommuner

Malmöhus län Malmö Lund Landskrona Hälsingborg Ystad Trelleborg övriga städer Landskommuner

,

Hallands län Halmstad övriga städer Landskommuner Göteborgs och Bohus Göteborg Mölndal Uddevalla Övriga städer Landskommuner Älvsborgs län Trollhättan Borås övriga städer Landskommuner Skaraborgs lån Skövde övriga städer Landskommuner Värmlands län Karlstad Kristinehamn övriga städer Landskommuner Örebro län Örebro Övriga städer Landskommuner Västmanlands län Västerås Övriga städer Landskommuner Kopparbergs län Falun

Övriga städer Landskommuner Gävleborgs län Gävle Söderhamn Hudiksvall Övriga städer Landskommuner

län

Utskänkningsställen (utom sprit- och vinrest.) Helårsrättigheter 13 §, 14 § a - b

Säsongrättigheter 14 6 c—d

1264 642 83 62 115 36 42 9 275 83 31 15 37 669 641

1652 645 87 65 161 51 56 15 572 172 29 15 128 984 711 53 1 9 210

1804 631 88 60 170 51 57 26 721 243 30 15 198 1202 767 66

202 95 13 6 23 2 18 3 42 26 3 9 14 136 108 3 5 10 10

257 93 9 12 23 7 8 10 95 49 3 16 30 174 123 6 6 7 32

256 89 9 10 23 7 7 12 99 50 5 17 28 190 132 6 6 7 39

34 2 1 3 2 1

36 3

4 19 17

5 20 29 1 5 23 45

7 18 28 2 5 21 51 1

1 16

1 44

4 46

79 10 60 19

97 7 217 44

7 12 14 11

7 37 17 12

1 1 2

•2

1 4

1 23 18 1 4

5 36 25 7 4

93 6 11 18 58 56 2 26 28 97 10 o 12 72 50 15 13 22 37 14 14 9 75 2 9 64 81 26 4 7 3 41

4 1 1

4 13 3 2

86 5 11 17 53 45 3 19 23 79 7 3 14 55 39 14 8 17 43 22 10 11 77 2 12 63 78 27 3 6 3 37

68 11 31 17

53 4 9 12 28 34 6 19 9 26 3 3 3 17 40 19 6 15 48 27 13 8 16

1 9 18 110

1 1 23 15

12 357

11 48 21 7 2 18

1 2 1 1 26 23

1 3 4

1 1 4 25 1 3 21

10 2

Kommuner

Västernorrlands län Härnösand Sundsvall övriga städer L a n d s k o m m u n e r .. Jämtlands län Östersund L a n d s k o m m u n e r .. Västerbottens län .. Umeå Övriga städer L a n d s k o m m u n e r .. Norrbottens län Luleå Övriga städer L a n d s k o m m u n e r .. Hela riket Därav: Sthlm, Gbg och Malmö Övriga städer Landskommuner

Avhämtningsställen (utom bryggerier) 8 §

Utskänkningsställen (utom sprit- och vinrest.) Helårsrättigheter 13 §, 14 § a—b

Säsongrättigheter 14 § c—d 1934

7 3 1

4 1 2 1

46 5 12 17 12

57 1 13 15 28

58 1 12 14 31

5 5

52 15 37

120 19 101

124 19 105

24 8 6 10

45 7 8 30

51 8 9 34

36 9 10 17

43 7 16 20

55 6 20 29

5 794 7159 8 509 1709

2 236 795 639 802

3 5 5

3 2

3 961 3 773 3 922 1064 1403 1669 769 1983 2 918

744 563 402

17 1 16

13 2 2 9

2 2

2 377

785 691 901

32 33 256

98 47 272

51 56 254

Anm.: Samhällen, som efter 1934 blivit städer liksom därefter gjorda inkorporeringar h a r i denna tabell för 1934 och 1946 flyttats från l a n d s k o m m u n e r n a till städerna för att jämförelser skall k u n n a ske mellan dessa år och 1949.

Särskilda

villkor

Län

Stockholms stad Stockholms län Uppsala » Södermanlands » Östergötlands » Jönköpings » Kronobergs » Kalmar » Gotlands » Blekinge » Kristianstads » Malmöhus » Hallands » Göteborgs stad Göteborgs och Bohus län Älvsborgs » Skaraborgs » Värmlands » Örebro » Västmanlands » Kopparbergs » Gävleborgs » Västernorrlands » Jämtlands » Västerbottens » Norrbottens » Hela riket

Tabell IV. vid utminutering av pilsnerdricka

1949.

Antal Endast Endast ÅldersTidsbeu t m i - Endast mot köför hem- begr. (16 gränsnute- till fasta parkvitt. sändning —20 år) ning rings- kunder ställ, (utom Ant. Ant. Ant. Ant. Ant. bryg- Ant. förs. Ant. förs. Ant. förs. Ant. förs. Ant. förs. geri- kom. st. kom. st. kom. st. kom. st. kom. st. er) 2 524 1226 271 73 175 3 17 127 6 76 263 1804 243 767 435 321 44 17 1 36 3 3 68

8 2

28 6

1 1

1 1

1 1

21 28

1 (i

53 21

1 10 3

1 36 6

1 2

2 12

3 1

10 2

8 509 30 892 9 72 21 414 4 22 18 70 Anm. Kombinationer finns mellai i fler.i av o vansti ende villko r, var 'ör t. ex. f( »r ett utminuteringsställe kan f öreskr ivas E åväl ,i t t Ut]n i n u t 2ring sndasl får ske ti 11 fasta kunder som att d en må ste sk e mot köpa "kvittc ring.

Särskilda

villkor

Tabell V. vid utskänkning

av

pilsnerdricka.

Antal utskänkningsställen med något av följande villkor vid utskänkningen Mattvång (enbart)

Kvantitetsbegränsning (enbart)

stad

63 Stockholms län Städer Landsbygd

129 30 99

Län

Stockholms

Uppsala län Städer Landsbygd Södermanlands Städer Landsbygd

Båda delarna

Ingendera delen

128 43 85

38 37 l

40 38 2

5 1 4

26 12 14

24 14 10

län

29 22 7

28 16 12

11 3

Östergötlands län Städer Landsbygd

30 21 9

41 25 16

20 16 4

24 18 6

Jönköpings län Städer Landsbygd

1 1

2 1 1

38 24 14

46 30 16

34 6 28

38 9 29

27 12 15

40 16 24

22 4 18

28 10 18

27 11 16

83 25 58

90 24 66

7 Kronobergs län Städer Landsbygd Kalmar län Städer Landsbygd

3 3 3 2 1

Gotlands län Städer Landsbygd Blekinge län Städer Landsbygd

4 4

Kristianstads län Städer Landsbygd

3 Malmöhus län Malmö Övriga städ er Landsbygd

62 27

4 2 2 85 35 26 24

19 4 15

17 1

14 Hallands län Städer Landsbygd Göteborgs och Bohus Göteborg

Övriga städer Landsbygd

län

1 1

43 37 6

5 3 2 45 38 7

5 1 73 22 51 176 86 14 76

71 24 47 196 95 16 85

40 9 31

7 189 95 7 87

Antal utskänkningsställen med något av följande villkor vid utskänkningen Län

Kvantitetsbegränsning (enbart)

Mattvång (enbart)

Älvsborgs län Städer Landsbygd

.

6 Båda delarna

Ingendera delen

73 30 43

73 35 38

5 2 3

18 2 16

21 16 5

28 15 13

16 2 14

20 7 13

28 24 4

19 14 5

Skaraborgs län Städer Landsbygd

3 1 2

3 1 2

3 2

Värmlands län Städer Landsbygd

41 1 40

52 1 51

7 5 2

7 3 4

31 19 12

36 22 14

3 1 2

4 2 2

31 21 10

38 23 15

12 10 2

Örebro län .... Städer Landsbygd Västmanlands Städer Landsbygd

län

Kopparbergs län .. Städer Landsbygd

1 1

Gävleborgs län Städer Landsbygd Västernorrlands Städer Landsbygd

län

Jämtlands län Städer Landsbygd Västerbottens Städer Landsbygd

78 11 67

82 38 44

81 36 45

12 5 7

48 24 24

52 22 30

114 3 111

27 18 9

27 17 10

45 15 30

52 17 35

47 18 29

53 24 29

..

77 13 04

6 2 4

län

Norrbottens län Städer Landsbygd

5 4 1

9 2 7

4 4

153 146 312

98 128 331

37 55 34

38 71 33

86 402 576

95 432 725

617 64 171

605 89 65

23,o

20,6

4,8

5,2

40,i

46,2

32,i

28,o

Sthlm, Gbg och M a l m ö

17,i

11,7

4,2

4,5

9,6

11,4

69,i

72,4

Övriga städer

21,9

17,8

8,2

9,9

60,3

60,0

9,6

12,3

28,5

28,7

3,1

2,9

62,8

15,7

5,6

Hela riket Därav: Sthlm, Gbg och Malmö Övriga städer Landsbygd Hela riket, procentuell fördelning

2 2

Därav:

Landsbygd

t.

Bilaga nr 3. PM angående de s. k. allmännyttiga kafébolagen Uppgifterna i denna PM bygger huvudsakligen på en rundfråga till kafébolagen, vilken utsändes hösten 1946. Svar inkom från samtliga bolag. Uppgifterna har på vissa punkter kompletterats med ledning av länsstyrelsernas uppgifter ang. meddelade försäljningstillstånd (se bilaga nr 2 ) . Där så kunnat ske, har hänsyn tagits även till uppgifter ang. de bolag, som tillkommit efter 1946. Angående de äldre bolagens tidigare verksamhet hänvisas til! maltdryckskommitténs betänkande (SOU 1936:5) sid. 361—377. Benämningen kafébolag användes i fortsättningen även för ett par kommunala öl försäljningsbolag som endast bedriver utminutering. 1. Kafébolagens antal Enligt vad länsstyrelserna uppgivit fanns den 1/7 1949 43 allmännyttiga kafébolag i landet. De var förlagda till följande städer och samhällen: Stockholm, Sundbyberg, Solna, Södertälje, Vaxholm, Uppsala, Enköping, Nyköping, Eskilstuna, Norrköping, Linköping, Motala, Vadstena, Västervik, Malmö, Hälsingborg, Lund, Halmstad, Varberg, Göteborg, Uddevalla, Lysekil, Åmål, Mellerud, Skövde, Lidköping, Falköping, Karlstad, Kristinehamn, Arvika, Filipstad, Sunne, Torsby, Örebro, Askersund, Västerås, Fagersta, Gävle, Söderhamn, Sundsvall, Östersund, Frösö och Sveg. Som framgår av följande tablå har de flesta större städer kafébolag, medan antalet sådana i de mindre städerna är ganska litet. Endast fem landskommuner har sådant bolag. Kommuntyp

» »

» »

40.000—lOO.OOOinv 10.000— 40.000 »

Antal kommuner

Därav med kafébolag

3 10 54 63 2 369

3 8 20 7 5

2. Det utmärkande för kafébolagen De främsta kännetecknen på de s. k. allmännyttiga kafébolagen till skillnad från andra synes vara följande. a)

Ändamålsbestämningen I de flesta bolagsordningar fastslås bolagens kanaktär av allmännyttiga företag, vars ändamål säges vara att på ett ur ordnings- och nykterhetssynpunkt tillfredsställande sätt samt med tillgodoseende av allmänhetens intresse av prisbillighet och trivsamma lokaler idka utskänkning eller utminutering av pilsnerdricka. I de fall, då ändamålsbestämningen i bolagsordningen inte tydligt anger bolagens allmännyttiga karaktär, framgår detta i regel av andra bestämmelser.

b) Styrelsens sammansättning Med undantag för bolagen i Malmö, Hälsingborg och Lidköping hade 1946 alla kafébolag bestämmelser om offentligt inflytande i bolagens styrelser. 356

I bolagsordningen för Normabolaget i Stockholm stadgas att en styrelseledamot skall utses av överståthållarämbetet, medan det i övriga fall är stadgat att två eller tre av styrelseledamöterna skall utses av stads- resp. kommunalfullmäktige. I bolagsordningen för det första kafébolaget (i Sundsvall) stadgas, att av de fem styrelseledamöterna tre skall vara utsedda av stadsfullmäktige. Detta har sedan blivit det vanligaste. Som av nedanstående sammanställning framgår, hade 1946 av samtliga bolag 25 st. i sina bolagsordningar bestämmelser om att majoriteten av styrelseledamöterna skulle utses av kommunen, medan det blott i tio fall stadgades, att bolagsstämman skulle utse majoriteten. I ett fall (Örebro) hade stadsfullmäktige ej begagnat sig av rätten att utse styrelseledamöter. Antal bolag (1946) där enligt bolagsordningen kommun 1 där någon ledamot skall utse ledamöter skall tillhöra eller utses av nykteri majoritet i minoritet hetsnämnden 1

25 10 beträffande Stockholm överståthållarämbetet

5om saknar bestämmelser om styrelsens sammansättning 3

Av intresse är, att i bolagsordningarna för kafébolagen i Enköping, Västervik, Lysekil och Arvika stadgas, att en av styrelseledamöterna skall tillhöra vederbörande nykterhetsnämnd. Kafébolaget i Varberg har medgivit stadens nykterhetsnämnd att utse en av styrelseledamöterna utan att stadgande härom finns i bolagsordningen. I flertalet bolagsordningar medgives kommunen rätt att utse lika många revisorer för kafébolaget som bolagsstämman äger utse. c) Vinstens användning Det som framför allt skiljer de allmännyttiga kafébolagen från andra kaféer och utskänkningsställen är bestämmelserna om vinstens användning. I allmänhet stadgar vederbörande bolagsordning, att vinstutdelningen till aktieägarna ej får överstiga en viss procentsats, vanligen 6 %. Under verksamhetsåret 1945 höll sig vinstutdelningen till aktieägarna i regel omkring 5 a 6 %. Ett undantag utgjorde Vingabolaget i Göteborg, vars aktieutdelning blott var 2 %. Normabolaget i Stockholm hade detta verksamhetsår ingen utdelning till aktieägarna. Beträffande användningen av återstående vinstmedel föreskriver bolagsordningarna i regel att de skall användas till allmänna, sociala eller kulturella ändamål. Så heter det t. ex. för kafébolaget i Eskilstuna, vilket 1942 ombildades till aktiebolag, att sedan avsättning till reservfond samt avskrivning och utdelning till aktieägarna ägt rum, återstående vinstmedel skall ställas till stadsfullmäktiges förfogande till främjande inom staden av allmännyttigt, socialt eller kulturellt ändamål. I vissa fall är användningen n ä r m a r e specificerad, såsom för kafébolaget i Kristinehamn, där vinstmedlen efter aktieutdelningen skall avsättas till en fond vilken skall ställas till stadsfullmäktiges förfogande att användas som bidrag till uppförande av tuberkulossjukhem för stadens invånare. Vinstmedlen överlämnas i en del fall till vederbörande stadsfullmäktige för fördelning till avsedda ändamål medan i andra fall bolagets styrelse fördelar vinsten. Linköpings kafébolag har tillsatt en särskild vinstfördelningskommitté. 357 23*

3. Bolagens

grundande

I nedanstående tabell lämnas uppgift rörande tidpunkten för kafébolagens tillkomst. År Bolag 1922—25 Sundsvall, Eskilstuna, Stockholm, Malmö 1926—30 Lysekil, Halmstad, Varberg, Uddevalla, Askersund, Uppsala, Kristinehamn, Sundbyberg, Enköping, Gävle, Falköping, Hälsingborg, Örebro, Nyköping 1931 35 Göteborg, Lidköping, Västervik, Åmål, Vaxholm, Linköping, Skövde, Filipstad, Mellerud, Motala 1936 40 Västerås, Arvika, Norrköping, Söderhamn, Lund, Torsby 1941—45 Vadstena, Karlstad, Solna, Sunne 1946—49 Östersund, Södertälje, Fagersta, Frösö, Sveg. Av denna översikt framgår, hur koncentrerad bolagsbildningen varit till senare delen av 1920-talet samt 1930-talets första år. Från Sundsvallsbolagets bildande 1922 och fram till 1935 bildades sammanlagt 28 kafébolag, medan efter sistnämnda år blott 15 bolag bildats. Två 1935 verksamma bolag, ett i Nybro och ett i Härnösand, har nedlagts. Av kafébolagens totala antal utskänkningsställen var 1946 65 % övertagna av tidigare ägare och 35 % öppnade av bolagen själva. Ett betydande antal utskänkningsställen har nedlagts i samband med bolagets bildande eller senare. Vid kafébolagets bildande i Norrköping nedlades ett kafé, efter ett år ytterligare ett, efter 2 år åter ett, efter tre år ett, efter 5 år 2 och efter 6 år ånyo ett, alltså sammanlagt 7 stycken. Vid några tillfällen har äldre utskänkningsställen övertagits och nedlagts. Så var fallet vid Västeråsbolagets bildande 1938. För det övertagna kaféet lämnades ersättning för goodwill med 6.000 kr. Beträffande äldre bolag se maltdryckskommitténs betan1/on f l p ,

I andra fall har de 1935—1945 bildade kafébolagen ej lämnat kontant ersättning för övertagna utskänkningsrättigheter. I flertalet fall har dock förutvarande innehavare och personal erbjudits anställning. I Solna anställdes förutvarande kvinnliga innehavaren som föreståndarinna, likaså i Norrköping. I Örebro anställdes alla som så önskade. 4. Aktiekapitalet

och dess

fördelning

Samtliga nu verksamma kafébolag har formen av aktiebolag utom i Frösö köping, där maltdrycksförsäljningen handhaves av en ekonomisk förening. Vid tiden för frågeformulärets besvarande (1946) utgjorde de allmännyttiga kafébolagens sammanlagda aktiekapital 909.500 kr. (därav Norma 420.000 k r . ) . För flertalet kafebolag låg aktiekapitalet mellan 5.000 och 25.000 kr., vilket nedanstående uppställning visar. Aktiekapital

kr.

500 5.000 5.001—10.000 10.001—25.000 25.001—50.000 420.000

358 Antal bolag

3 10 7 12 5 1

Till gruppen med aktiekapital mellan 25.000 och 50.000 hörde bolagen i Nyköping, Eskilstuna, Malmö, Hälsingborg och Sunne. Aktiekapitalets fördelning på kommun, bryggerier och enskilda framgår av tab. I. Som synes ägde kommunerna blott i 6 fall aktier i kafébolagen, men i fyra av dessa fall avgjord majoritet. Bryggeriernas inflytande över aktiekapitalet var nästan totalt i Hälsingborg, Åmål och Filipstad. I ungefär halva antalet bolag var blott enskilda personer aktieägare. Av ett sammanlagt aktiekapital av 909.500 kr. innehades 53.800 kr. eller 5.9 % av vederbörande kommun, 127.557 kr. eller 14.0 % av bryggeri eller bryggeri närstående samt 729.143 kr. eller 80.1 % av andra enskilda personer. (Om de tre största städerna frånräknas blir kommunernas andel 12.6 %, bryggeriernas 29.8 % och enskilda aktieägares 57.6 %.) I nedanstående tabell järnföres dessa procenttal med motsvarande för år 1934. Som synes har kommunernas samt bryggeriernas aktieinnehav under denna tid ökat på de enskilda personernas bekostnad. Kafébolagens aktiekapital äges till följande procentuella andelar av

År

1934 1945

5. Kafébolagens

kommunen

bryggeri

enskilda

2,5 5,9

13,4 14,0

84,1 80,1

verksamhet

Kafébolagens verksamhet utgöres huvudsakligen av försäljning av pilsnerdricka. För verksamhetsåret 1945 utgjorde kafébolagens totala omsättning av pilsner 7.227.000 liter, vilket utgjorde 4.8 % av landets totala omsättning av pilsner under året. Under verksamhetsåret 1934/35 var motsvarande procenttal omkring 4 %. I nedanstående tabell redovisas pilsneromsättning för olika kafébolag under år 1945. Omsättning i liter

Antal bolag

800.000 700.000 500.000—600.000 400.000—500.000 300.000—400.000 200.000—300.000 100.000—200.000

1 1 2 2 1 4 6

Bolagens säten

Stockholm Göteborg Norrköping, Uppsala Sundsvall, Örebro Eskilstuna Sundbyberg, Karlstad, Hälsingborg, Linköping Gävle, Uddevalla, Västerås, Lidköping, Halmstad. Skövde 50.000—100.000 11 Söderhamn, Vaxholm, Nyköping, Enköping, Åmål. Arvika, Motala, Malmö, Lund, Kristinehamn! Melferud 30.000— 50.000 Falköping, Solna, Lysekil, Varberg 20.000— 30.000 Filipstad, Västervik 10.000— 20.000 Askersund, Vadstena Anm. Uppgift saknas för kafébolagen i Sunne och Torsby.

Kafébolagens försäljning av pilsner i % av bolagens totala försäljningssumma, var för samma år i medeltal c:a 72 %. Lägst var pilsnerförsälj359

Tabell. I. Kafébolagens

Kafébolag

Grundat år

aktiekapital

Aktiekapital

1945.

Aktiekapitalet äges till följ. procentuella andelar av Kommun

Stockholm (Norma) Sundbyberg Solna Vaxholm Uppsala Enköping Nyköping Eskilstuna Norrköping (Norcopia) Linköping Motala Vadstena Västervik (Nornan) Malmö Hälsingborg Lund Halmstad Varberg Göteborg (Vinga) Uddevalla Lysekil Åmål Mellerud Skövde (Gambrinus) Lidköping Falköping (Falonia) Karlstad Kristinehamn Arvika Filipstad Sunne Torsby Örebro A skersund Västerås Gävle Söderhamn Sundsvall Samtliga kafébolag (utom Stockholm, Göteborg och Malmö)

1924 1928 1944 1933 1927 1927 1930 1923 1938 1933 1934 1941 1932 1924 1930 1938 1926 1927 1931 1927 1926 1932 1934 1933 1931 1928 1942 1927 1937 1933 1946 1940 1930 1927 1937 1928 1938 1922

420 000 5 000 5 000 5 000 25 000 10 500 30 000 30 500 10 000 18 000 500 500 5 000 47 000 50 000 15 000 8 000 5 000 15 000 15 000 6 000 5 000 5 000 10 000 20 000 5 000 15 000 7 000 11 000 5 000 30 000 8 000 5 000 500 10 000 20 000 15 000 12 000

Bryggeri el. n ä r stående

76 90

84 99,6 62,6

96,6 28,3 98 40 80 13,3

94 42,9 15

0,5

62,5 14 86,6

909 500

5,9

14,0

427 500

12,6

29,8

ningen för kafébolaget i Stockholm med 10.5 %, i Hälsingborg med 23 %, i Malmö med 46 % samt Vingabolaget i Göteborg med 48 %. Kafébolagen i Lysekil, Falköping och Gävle redovisar enbart pilsnerförsäljning. 16 bolag har kunnat lämna uppgift om den procentuella försäljningen av pilsner under åren 1935—45. En jämförelse mellan åren 1935, 1939 och 1945 visar för dessa bolag en stigande omsättning av pilsner 1935—1939 samt något sjunkande omsättning 1939—1945 samtidigt som denna omsättning under hela tiden sjunkit i förhållande till totala försäljningssumman. Detta .360

Omsättning i liter av pilsner Pilsneroms. i % av totala försäljningssumm a n (medeltal)

3.331.4O0

79,8

74,7

69,6

förklaras bl. a. av att prisstegringen för pilsner ej hållit j ä m n a steg med kafébolagens övriga försäljning. 1935 var genomsnittspriset för pilsner vid kafébolagens utskänkningsställen 35 öre och 1945 46 öre — en prisstegring med 31 %. Enligt socialstyrelsens levnadskostnadsindex hade livsmedelskostnaderna under samma tid stigit med 58 % och kostnaderna för restaurangmåltider med 55 %. Som av tab. II framgår, utgöres huvuddelen av de allmännyttiga kafébolagens försäljningsställen av utskänkningsställen för pilsner med eller utan matservering. Antalet sådana utgjorde 1946 137 st. mot 55 utminuteringsställen. 1949 hade antalet utskänkningsställen ökat till 139 och utminuteringsställena till 174. I Fagersta och Frösö omfattar rörelsen endast utminutering. Denna var i övrigt av större betydelse blott för bolagen i Sundbyberg, Eskilstuna, Karlstad, Västerås och Östersund. Särskilda vinrestauranger har blott bolagen i Stockholm, Norrköping och Göteborg och särskild spritrestaurang driver endast kafébolaget i Stockholm (genom dotterbolaget Berns salonger) och Norrköping. Normabolaget i Stockholm samt Vingabolaget i Göteborg hade det största antalet utskänkningsställen med matservering, kafébolagen i Sundsvall och Norrköping det största antalet utan matservering. Bolagen i Lund och Falköping har vardera ett utskänkningsställe med vinrättigheter, vilka dock i uppgifterna betecknats som pilsnerkaféer. I nedanstående tabell jämföres antalet av kafébolagen innehavda utskänknings- och utminuteringsställen åren 1934 och 1949. Tabellen visar, att antalet utminuteringsställen ökat betydligt starkare än antalet utskänkningsställen. ökningen av antalet utminuteringsställen faller nästan helt på de nybildade bolagen. Antal Utskänkningsställen Utminuteringsställen Summa

ökningen i %

103 25

139 174

35,0 596,0

144,5

Av kafébolagens 55 utminuteringsställen drevs 1946 12 direkt av resp. bolag, medan 41 var placerade i affärer, därav 25 i privata affärer, 13 i konsumbutiker och 3 i mjölkcentraler. I Uddevalla och Åmål h a n d h a r kafébolaget avhämtningsförsäljningen vid resp. bryggerier. (Uppgift saknas betr. två utminuteringsställen.) Särskilda

föreskrifter

vid utskänkning

och

utminutering

Mattvång vid utskänkningen av pilsner förekom 1946, såsom följande uppställning visar, ej vid något kafébolag. Däremot var kvantitetsbegräns361

Tabell II.

Kafébolagens

försäljningsställen

1946 och 1949

(15/12).

Antal Utminuteringsställen för öl (8 §)

Bolag

Stockholm Sundbyberg .. Solna Södertälje Vaxholm Uppsala Enköping Nyköping Eskilstuna Norrköping .. Linköping Motala Vadstena Västervik Malmö Hälsingborg .. Lund Halmstad Varberg Göteborg Uddevalla Lysekil Åmål Mellerud Skövde Lidköping Falköping Karlstad Kristinehamn Arvika Filipstad Sunne Torsby Örebro Askersund Västerås — Fagersta — Gävle Söderhamn Sundsvall — Östersund — Frösö Sveg

(l) 1 )

(l) 1 )

(l) 1 ) 1

(l) 1 ) 1

Utskänkningsställen för öl (13 §) utan matservering

med matservering

summa 1946

22 4 2

22 4 2

4 5 l2) 3 1 12 1 1

l2) 2 1 1 1 2

30 6

1 5 1 3 5 10 4 1 1 1 4 5 3 3 1 19 4 2 1 1 2 2 1 2 1 1 1 1 2 5 1 1 3 2 9

49 17 Summa

1 Bolaget h a r ej tillstånd enl. 8 § u t a n o m h ä n d e r h a r bryggeriets fria a v h ä m t ningsförsäljning från tillverkningsstället. 2 Dessa utskänkningsställen har även vinrättigheter.

ningar synnerligen vanliga; 29 bolag föreskrev sådana, medan blott 8 saknade dem. Den vanliga maximikvantiteten var 2/3 liter. G:a 2/3 av kafébolagen hade stadgat åldersgräns för utskänkningen, vanligen 18 år. Bolaget 362

Antal kafébolag (1946)

%1.

% 1. per 2 t.

% 1. per 3 t.

utan någon begränsning

med kvantitetsbegränsning på med mattvång

—

Summa

38 Antal kafébolag (1946) med åldersgräns 15 år

18 år

21 år

u t a n annan åldersgräns än den i Pff stadgade (16 år)

Summa

i Söderhamn uppgav sig ha åldersgränsen 15 år, trots att Pff föreskriver 16 år. För utminuteringen har i flertalet fall inga särskilda föreskrifter stadgats utom beträffande åldern. Kafébolagen i Torsby och Åmål hade bestämmelse om att minst 6 flaskor måste utminuteras samtidigt. I Filipstad var maximum 6 flaskor. 6. Vinsten

och dess

användning

Tab. III visar kafébolagens nettovinst dels i medeltal för åren 1936—1945, dels senaste årsvinsten 1946. Som synes har kafébolagen i regel varit ganska vinstgivande företag. Av sammanlagt 334 verksamhetsår uppvisar 322 vinstsiffror medan endast 12 (fördelade på 7 bolag) givit förlust. 1945 gick endast ett bolag (Kristinehamn) med förlust. De förlustgivande bolagen har haft en mycket hård konkurrens från andra kaféer. Deras egna utskänkningsställen utgjorde i medeltal blott c:a 23 % av orternas samtliga utskänkningsställen. Största genomsnittliga vinst uppvisar kafébolagen i Uppsala, Göteborg och Linköping. Dessa bolag uppvisar under den studerade tidsperioden stigande vinstsiffror, och det senaste verksamhetsårets vinst ligger betydligt över tioårsperiodens genomsnitt. Anmärkningsvärt låg vinst i förhållande till aktiekapitalet och antal utskänkningsställen uppvisar bolagen i Stockholm, Malmö och Hälsingborg. Beträffande vinstens fördelning mellan aktieägare och allmännyttiga ändamål visar tabellen, att den totala utdelningen under tioårsperioden blott utgjorde c:a 478.000 kr. medan till allmänna ändamål utdelades c:a 3.425.000 kr. Av nettovinsten utdelades för samtliga bolag 12.3 % till aktieägarna, medan 87.7 % avsattes till allmännyttiga ändamål. Ovanligt stor har aktieutdelningen varit i Stockholm och Malmö. Bolagens sammanlagda avsättning till sociala och allmänna ändamål sedan det första bolagets stiftande belöpte sig 1946 till i runt tal 5,5 miljoner kronor. Blott tolv av de tillskrivna kafébolagen har närmare specificerat till vilka ändamål vinstmedlen utdelats. Av de lämnade uppgifterna synes framgå, att huvuddelen gått till sociala ändamål: till skollovskolonier, semesterhem för husmödrar, sjukkassor, hjälp åt arbetslösa, tandvård etc. Till föreningar 363

för barnavård och ungdomsvård har de flesta kafébolagen anslagit medel. Vidare märks anslag till kulturella ändamål, såsom till ABF:s verksamhet. 1 flera fall har medel avsatts till för vederbörande stad betydelsefulla ändamål, såsom i Nyköping, där kafébolaget under tiden 1935 till 1940 varje år avsatt 5.000 kr. till uppförande av varmbadhus. Kafébolaget i Karlstad har av sin vinst anslagit medel till utsmyckning av staden, och bolaget i Halmstad har varje år avsatt en fond på 15.000 kr. till staden. Tabell III. Vinsten i medeltal under åren 1936— 1945

Bolag

Malmö

Åmål Mellerud Skövde Lidköping Falköping

Torsby Askersund Västerås Gävle Sundsvall Summa 1

Nybildat 2 Ej uppgift

364 Vinst 1945 resp. 1944/ 45

fördelning.

Antal år före 1946

Till allmännyttiga ändamål sedan bolagets allm. bildande ända- t. o. m. mål 1945

Vinstens procentuella fördelning 1935— 1945

med vinst

med förlust

aktieägare

9 10 2 10 10 10 10 10 6 10 10 5 7 9 10 5 10 10 10 10 10 10 10 10 10 10 3 8 8 10

80 3

20 97

8 812 72 358 10 532 22 831 32 594 16 895 62 401 14 849 4 785 974 4177 6 817 1816 25 032 6 870 63 005 17 086 53 399 5 586 4 067 8 880 22 071 6115 3 292 5 747 15 047 5 698

33 573 22 764 3 916 6 346 98 527 5 259 31736 2 342 11474 96 342 15 049 4 561 721 3 866 8130 15 149 31948 6 477 85 300 24 345 4 722 1802 8 210 10 805 26 752 3 000 8 265 förlust 19 664 3 908

9 7 12 27 1 27 8

91 93 88 73 99 73 92 100 99 42 11 60

38 500 336 000 89 825 40 725 856 126 11400 146 000 131 411 19 600 1100 2 000 29 400

96 95 98 89 96 92 91 69 93 93 65 94 89 94

168 450 80 989 200 000 153 303 202 800 48 700 37 000 14 425 183 400 87 590 3 000 130 000 46 200 58 284

6 280 39 700 4 567 9 904 21061 20 058 54 503

5186 24 000 2 963 29 964 7 378 22 136 46 918

5 10 10 9 9 7 10

43 245 15 812

Motala

Vinsten och dess

107 330 178 000

i

3 1 3

1 58 89 40 100 4 5 2 11 4 8 9 31 7 7 35 6 11 6

1 1 10 6 7 2

99 99 90 94 93 98

397 700 78 000 52 500 467 773 82 250 1 063 200

o 542 980

Tabell IV.

Kafébolagens

Ort

Stockholm Sundbyberg Solna Södertälje Vaxholm Uppsala Enköping Nyköping Eskilstuna Norrköping Linköping Motala Vadstena Västervik Malmö Hälsingborg Lund Halmstad Varberg Göteborg Uddevalla Lysekil Åmål Mellerud Skövde Lidköping Falköping Karlstad Kristinehamn Arvika Filipstad Sunne Torsby Örebro Askersund Västerås Gävle Söderhamn Sundsvall Östersund Sveg

,

, ,

, , , , , , , , , Summa

7. Bolagens

konkurrensförhållanden

Kafébolagens utskänkningsställen för pilsner

Allmänna restaurangbolagens rest. (årsrättigheter)

19 5 2 2 1 5 1 3 3 10 3 1 1 1 4 5 3 3 1 25 3 2 1 1 2 2 1 2 1 1 1 1 1 4 1 1 3 2 8 2 1

28 1

2 1 1 2 3 2 1 1 9 3 1 1 1 14 1 1

Privata sprit- och vinrestauranger (årsrättigheter)

125 1 3 4 2 23 2 2 2 7 4 2 1 1 20 15 11 6 4 37 7

1949. Privata pilsnerutskänkningsställen ( å r s rättigheter)

554 4 15 12 3 15 1 4 22 14 5 1 3 85 17 5 2 11 107 3 2 3

2 5 2 5 3 1

5 1 8 1 7 3 4 3 11 1 13 23 2 3 15 1

2 1 5

93 Kafébolagens utskänkningsställen i % av samtliga utskänkningsställen för e n b a r t öl 3,4 55,6 11,8 14,3 25,0 25,o 100,0 75,o 42,9 31,8 17,6 16,7 50,0 25,0 4,5 22,7 37,5 60,0 8,3 18,9 50,o 100,0 33,8 25,0 100,0 28,6 50,o 20,0 50,0 12,5 25,0 20,0 25,0 26,7 50,0 7,1 11,5 50,0 72,7 11,8 50,0 12.4

konkurrensförhållanden

Kafébolagens marknadsställning 1949 framgår av följande sammanställning samt av tabell IV. Tabellen visar, att kafébolagens andel av vederbörande orts utskänkningsställen är obetydlig i de större städerna, medan den i de mindre stä365

Utskänkningsställen

Ort eller ortsgrupp

Kafébolag

Privata ölrättigheter

"3

*3

Ö

%

< Stockholm Göteborg Malmö Städer med 40.000—100.000 inv. och med kafébolag .. Städer med 10.000—40.000 inv. och med kafébolag .. Samhällen med under 10.000 inv. och med kafébolag .. Samtliga orter med kafébolag

Allmän- Privata na rest.- vin- och bolag spritrest. r—l

et

B

%

a <

%

<

Kafébolagens utsk.ställen i % av Summa samtl. utsk.ställen "3 % för ena b a r t öl <

(årsrättigheter)

"3 a <

%

19 25 4

3 14 3

544 107 85

76 58 72

28 14 9

4 8 8

125 37 20

17 20 17

176 183 118

100 100 100

3 19 5

6 318

21 1529

derna och stadssamhällena är av avsevärt större betydelse. Man bör dock beakta, att de privata utskänkningsställena till stor del endast äger rätt att utskänka pilsner i samband med servering av mat. På flera orter har kafébolagen monopol på utskänkning av pilsner utan mat. 12 bolag har som svar på frågeformuläret uppgivit sig ha sådan monopolställning. Vid jämförelse med uppgifter från länsstyrelserna ang. villkoren för utskänkning av pilsner framgår, att sammanlagt 21 kafébolag har monopol på pilsnerutskänkning utan matservering. Dessa bolag är belägna i Sundbyberg, Solna, Vaxholm, Uppsala, Linköping, Motala, Västervik, Halmstad, Uddevalla, Åmål, Lidköping, Karlstad, Arvika, Filipstad, Sunne, Torsby, Örebro, Västerås, Gävle, Söderhamn och Sundsvall. Beträffande utminuteringen har fem av de nio bolag som bedriver sådan uppgivit sig ha monopol härpå, nämligen bolagen i Torsby, Sundbyberg, Eskilstuna, Uddevalla och Västerås. En jämförelse betr. nettovinsten i procent av aktiekapitalet mellan kafébolag med monopolställning och övriga kafébolag ger vid handen, att de förras procentuella vinst är betydligt högre. 8.

Priset

I nedanstående uppställning redovisas kafébolagens pristillägg för pilsner vid utskänkningen utöver inköpspriset (1946).

öre pr % 1.

Antal bolag

16 17 18 19 20 21 22 23

1 1 20 7 1 3 1 4

K a f é b o l a g e n i S u n d s v a l l , F i l i p s t a d , K r i s t i n e h a m n och H a l m s t a d v i s a d e d e t h ö g s t a p r i s t i l l ä g g e t m e d 23 ö r e p r 1/3 1., m e d a n det g e n o m s n i t t l i g a p r i s t i l l lägget för s a m t l i g a k a f é b o l a g v a r 19 öre. Vid u t m i n u t e r i n g e n v a r 1946 det g e n o m s n i t t l i g a f ö r s ä l j n i n g s p r i s e t 33 öre per 1/3 liter och g e n o m s n i t t l i g a p r i s t i l l ä g g e t 6 öre. ( B r y g g e r i e r n a s p r i s vid u t m i n u t e r i n g d i r e k t till a l l m ä n h e t e n v a r då 28 öre i S t o c k h o l m , 29 ö r e i Göteborg och M a l m ö och 30 ö r e i l a n d e t i övrigt.)

9.

De viktigaste

fördelarna

genom

bolagens

verksamhet

H ä r n e d a n återgives s a m m a n d r a g av de s v a r k a f é b o l a g e n givit p å f r å g a n vilka fördelar som v u n n i t s genom kafébolagens verksamhet. Sundbyberg. Hygieniska och trivsamma lokaler. Mer effektiv kontroll över bruket av maltdrycker. Norrköping. a) Förbättrat nykterhetstillstånd. Antalet anhållanden, vid vilka utskänkning å ölserveringsställe angivits som orsak till fylleri, har kontinuerligt nedgått. 1938 var antalet sådana anhållanden i det närmaste 9 % av hela antalet anhållanden. 1945 var motsvarande procenttal omkring 0.6. (I genomsnitt för 30 stadssamhällen 10 % 1938 och 3 % 1945.) Orsaken härtill: noggrann kontroll samt avstängningsförfarande, vid vilket samarbete etablerats med nykterhetsnämnden. b) Förbättrad standard i utskänkningslokalernas inredning. Vadstena. Trevlig inredning. Genom bolagets tillkomst upphörde all utminutering från bryggeriet, vilket varit till förmån för nykterhetstillståndet. Hälsingborg. Relativt låga priser. Ljusa och trevliga lokaler. Bättre hygieniska förhållanden. Lund. Ordningen h a r blivit bättre. Halmstad. Förbättrade lokalförhållanden. God, men billig mat. Göteborg. Ljusa och trivsamma lokaler. Prägeln av ölstuga har försvunnit. Uddevalla. Kafébolaget har verkat nykterhetsfrämjande. Alkoholmissbrukare har avstängts. På en vinrestaurang h a r konsumtionen minskats från 675 till 92 1. per år. Åmål. Missbrukare kan avstängas. Bättre ordning nu än förut vid utskänkningen. Mellerud. Ur ordnings- och nykterhetssynpunkt har bolagets verksamhet varit av värde. Den för ordning och trevnad synnerligen störande förtäringen av pilsner på allmänna platser h a r försvunnit. Lidköping. Övervakningen av utskänkningen h a r gjorts effektivare. Bättre ordning. Karlstad. Utdrag ur nykterhetsnämndens årsberättelse visar, att pilsnerfrågan i Karlstad fått en god lösning genom kafébolagets bildande. Ett gott samarbete råder mellan kafébolaget och nykterhetsnämnden. Påstådda brister avhjälpes omedelbart och effektivt.

Arvika. Genom bolagets tillkomst upphörde pilsnerdrickande i portar och på gator, vilket tidigare var vanligt. Filipstad. Staden h a r genom sina styrelseledamöter möjlighet att utöva ständig kontroll över försäljningen. Örebro. Effektivare kontroll. Snyggare lokaler. Västerås. Bättre kontroll betr. avstängda personer. Tidigare rådde misskötsel och olaga försäljning, så att de privata rättigheterna indrogs. Då bolaget bildades fanns blott tre sådana. Dessa tre övergick 1/1 1947 till bolaget. Söderhamn. Sänkta priser för konsumenterna. Torsby. All okontrollerad konsumtion utomhus är borta. Konsumtion under utomordentligt hyfsade förhållanden.

10.

Förslag

eller

synpunkter

betr.

den

blivande

maltdryckslagstiftningen.

N å g r a b o l a g h a r i s v a r e t p å f r å g e f o r m u l ä r e t angivit s i n a s y n p u n k t e r p å den b l i v a n d e n y k t e r h e t s l a g s t i f t n i n g e n . H ä r n e d a n å t e r g i v e s n å g r a av d e s s a svar. Stockholm. De ekonomiska livsbetingelserna för spritfria restauranter av god standard äro f. n. mycket magra och det är ett samhällsintresse alt dessa betingelser förbättras. Koncession för företag med enbart pilsnerutskänkning ulan mat eller annan servering, s. k. ölsyltor, bör efter en övergångstid icke vidare lämnas. Lagstiftningen för reglering av restaurantrörelse bör enhetligt och allsidigt gripa över all restaurantverksamhet och icke som nu delas på ett flertal författningar, baserade på de olika drycker, som utskänkas. Drickspenningsystemet bör i all restaurantrörelse avskaffas och detta torde icke kunna ske utan medverkan av lagstiftningen. De större inkomster, som utan egentligt merarbete nu tillfaller servispersonal på spritrestauranter, vållar de spritfria restauranterna särskilda svårigheter, då spritrestauranterna härigenom drar till sig personal, som utbildats inom de spritfria restauranterna. Norma lägger årligen ned betydande kostnader på utbildning av servispersonal, som efter någon tid söker sig till de större inkomster, som står till buds hos SARA och andra spritrestauranter. Jämnare inkomstförhållanden, avpassade till det verkliga arbetet för servispersonal på spritfria och spritrestauranter, är ett betydande nykterhetsintresse. Sundbyberg. Ett något maltstarkare dricka vore önskvärt och tro vi ej alt det vore risk från nykterhetssynpunkt. Vaxholm. Allmänheten klagar på pilsnern, den bör göras fylligare och smakligare. Linköping. Vi önskar, att de matserveringar som begära tillstånd alt tillika med servering av mat få rätt att servera pilsner böra synnerligen noga kontrolleras, då det ofta händer, att sådana företag är och kan bliva maskerade pilsnerutskänkningsställen. Göteborg. Nykterhetslagstiftningen bör inriktas på att ge de spritfria restauranterna bättre livsbetingelser gentemot spritrestauranterna än vad som nu är fallet. Myndigheternas inställning beträffande öppethållande synes för närvarande

gå till spritrestauranternas fördel. Frågan om l : s t a majs ställning som helgdag bör uppklaras. Beträffande maltdryckslagstiftningen torde böra övervägas om skäl föreligga att bibehålla s. k. smörgåsrättighet. I Göteborg innebär detta att till två flaskor pilsner skall serveras lagad mat eller smörgås lill ett pris som ej må understiga priset på 1/2 butelj pilsnerdricka. Bolagets erfarenhet av detta slag av rättigheter är att denna restriktion ej har någon nykterhetsfrämjande verkan. Skall sådan ernås, torde man vara nödsakad övergå till s. k. maträttighet. Lidköping. Avkoppling av enskilt vinstintresse vid maltdrycksutskänkningen bör i första hand eftersträvas. Karlstad. På flera orter i landet har man gått in för att bevilja varje handlande, som därom ansöker, rättighet till utminutering så länge denna del av rörelsen skötes oklanderligt. Enl. vårt förmenande är detta en riktig väg. Gävle. Den blivande nykterhetslagstiftningen bör speciellt beträffande utskänkningen av maltdrycker innehålla så få restriktiva bestämmelser i fråga om kvantiteter, mattvång o. d. som möjligt, då erfarenheten visat att sådana paragrafer i många fall direkt uppmana till missbruk.

Bilaga nr 4.

PM angående vissa kommunala nykterhetsnämnders uttalanden om ölets betydelse som berusningsmedel samt om nuvarande och önskade försäljningsformer 7. ölets betydelse

som

berusningsmedel

Nykterhetsnämndernas riksförbund riktade 1946 några frågor till de kommunala nykterhetsnämnderna genom förmedling av resp. länssammanslutningar. Materialet har ställts till nykterhetskommitténs förfogande och underkastats en översiktlig bearbetning inom kommitténs sekretariat. Frågorna gällde nykterhetstillståndet i allmänhet och bland ungdomen, ev. anmärkningar mot den gällande pilsnerförsäljningsordningen samt nykterhetsnämndernas önskemål betr. pilsnerförsäljningen. Här beröres endast de frågor som gäller pilsnern. Svar inkom från 54 städer och 904 landskommuner, alltså från knappt halva antalet. I vissa län var svarsprocenten hög, i andra mycket låg. I några fall hade frågorna besvarats av vederbörande länsfunktionär (ordförande eller ombudsman), i andra lämnades endast en statistisk redogörelse för svaren. För de län, som lämnat särskilda uppgifter rörande de olika kommunerna, har inom sekretariatet undersökts i vad mån de kommuner som svarat är representativa för hela länet i fråga om fördelning på olika storleksgrupper. Detta har ansetts vara fallet beträffande 8 län, från vilka sammanlagt 484 kommuner av 756 svarat, nämligen Stockholms, Uppsala, Södermanlands, Jönköpings, Hallands (samtliga kommuner), Värmlands, Västmanlands och Västernorrlands, vilka också tillsammans kan sägas vara tämligen representativa för hela landet. Dessutom har uppgifterna för städerna i Blekinge och Skaraborgs län ansetts kunna användas. I det följande återges några resultat av undersökningen, varvid, om inte annat anges, endast uppgifterna från de först nämnda 8 länen beaktats. På frågan »Vilka äro berusningskällorna?» har följande antal nämnder uppgivit pilsner:

Län

Stockholms Uppsala Södermanlands Jönköpings Hallands Värmlands Västmanlands Västernorrlands Summa

% 370

Hela antalet kommuner

Därav som svarat

120 87 95 136 91 92 68 67 756

Därav uppgivit som berusningskälla pilsner enbart

pilsner + annat

Summa

76 42 51 88 91 41 41 54

14 0 9 2 1 0 0 0

3 4 0 3 9 10 5 13

17 4 9 5 10 10 5 13

484 100

26 5

47 10

73 15

Det bör anmärkas, att frågans formulering inte inbjuder till preciserade svar. Man torde kunna förmoda att åtskilliga kommuner nöjt sig med att ange den huvudsakliga berusningskällan, som i regel torde vara spritdrycker, och att därför siffrorna för pilsner är i underkant. Det bör också påpekas att svaren gäller förhållandena 1946, alltså med den svagare pilsnern.

2. Omdömen

om

pilsnerhandeln

I nykterhetsnämndernas riksförbunds material finns även en del uppgifter angående nämndernas omdömen om pilsnerhandeln. Antalet nämnder som haft anmärkningar mot de olika försäljningsformerna framgår av följande sammanställningar: A. Avhämtning

hos

handlande. Antal k o m m u n e r med sådan avhämtning som svarat

Län

41 12 9 1 32 1 3

Stockholms Södermanlands Hallands Västmanlands Summa

Därav med anmärkningar 6 3 2

99 12=12 %

Anmärkningarna går nästan överallt ut på att försäljning till luffare o. d. förekommit, i ett fall klagas över att handlanden tillåtit förtäring i butiken, i ett annat på att affärer hållit öppet på söndagarna. B.

Utskänkning. Antal k o m m u n e r med u t s k ä n k n i n g som svarat

Län

Stockholms Uppsala Södermanlands Hallands Västmanlands Västernorrlands Summa

Därav med a n märkningar

35 9 14 11 37 13 8 12

8 2

23=17 %

2 4 1 6

Anmärkningarna går (där de preciserats) ut på att bestämmelserna om mattvång inte iakttagits eller att asociala element serverats. 371

C. Bryggeriernas

försäljning. Län

Stockholms Uppsala Södermanlands Jönköpings Hallands Värmlands Västmanlands Västernorrlands Summa

Antal som svarat

Därav med anmärkningar

76 42 51 88 91 41 41 54

2 1 1 5 7 4 6 8

84=7 %

Anmärkningarna går framför allt u t på att rekvisitionsbestämmelserna inte iakttages samt att allt för stora partier säljes. Även kringföring till arbetsplatser och försäljning till alkoholister påtalas. Särskilt tycks nederlagen i andra städer än tillverkningsorten vara föremål för anmärkningar. Från Skaraborgs län, där länssammanslutningen lämnat en sammanfattande statistik över svaren från 181 av länets 265 kommuner men där någon kontroll av representativiteten inte kunnat ske, har 17 nämnder haft anmärkningar mot bryggeriernas försäljning. Absoluta antalet anmärkningar är större mot bryggeriförsäljningen än mot annan försäljning, men med hänsyn till det stora antal kommuner som haft erfarenhet av den förra, kan antalet anmärkningar inte anses särskilt stort. Det bör dock även här hållas i minnet, att svaren avgivits under en tid, då pilsnerns alkoholhalt varit lägre än tidigare. Dessutom torde kaféer och avhämtningsställen vara mera påpassade än bryggeriutkörarna. Flera nämnder påpekar att lagöverträdelser från utkörarnas sida är svåra att bevisa eller att misstanke om överträdelser förekommer. En särskild undersökning av svaren från de nämnder som har bryggeri i den egna kommunen ger följande resultat: Antal k o m m u n e r med bryggeri i de 14 län som l ä m n a t uppgifter

Därav som svarat

Därav med anmärkning

16 = 33 %

Anmärkningarnas art framgår av följande citat (i ett fall har endast angivits att anmärkning förekommit) : Eksjö : Tidigare har förekommit att försäljning skett å i lag förbjudna platser. Tranås : Kringföring har skett till byggen och andra arbetsplatser, varför nämnden genom annonser gjort vederbörande arbetsgivare uppmärksamma på rådande bestämmelser i detta hänseende; en ölutkörare dessutom åtalad, vilken miste sin plats. Visby: Sedan kvittenstvång för ett par år sedan införts ger bryggeriets avhämtningsförsäljning inte anledning till allvarligare klagomål. Däremot har bryggeriet inte kontrollerat rekvisitionsförsäljningen, vilket nyligen lett till åtal och böter. 372

M eller ud: Sedan nämnden varje år gjort allvarliga anmärkningar mot bryggeriets avhämtning har överenskommits att denna skulle upphöra och överlämnas lili kafébolaget, varefter förhållandena blivit mycket bättre. Lidköping: Pilsnerförsäljningen till avhämtning vid bryggeriet och vid nederlagen otillfredsställande. Här kan de notoriska öldrickarna komma åt så mycket de behaga. Falköping: Bryggeriet och ett par av nederlagen följa ej gällande bestämmelser. En nederlagsföreståndare nyligen bötfälld. Gällande bestämmelser om rekvisition följas ej. Mariestad: I några fall har förekommit att pilsner tillhandahållits avstängda personer (vid kringföring). Tidaholm: Nederlagsföreståndarna äro ekonomiskt beroende av varje flaska pilsner de lyckas sälja. Inte underligt då, att bestämmelserna överträdas och tvivelaktiga kunder omhuldas. Arboga: Nämnden misstänker att en del av den pilsner som säljes från bryggeriet kommer alkoholmissbrukare tillgodo. Falun: Då helt okända personer få inköpa pilsnerdricka i huru stora mängder som helst, har försäljningen åstadkommit rätt så allvarlig skada, sett ur nykterhetssynpunkt. Nuvarande provisionssystem för utkörare bör om möjligt avskaffas. Borlänge: Luffare och personer som avstängts av nykterhetsnämnden har fått inköpa större kvantiteter pilsnerdricka, upp till 46 st. per dag. Ludvika: Backsupandet försiggår fortfarande å vissa områden i bryggeriets grannskap. Avhämtningen borde avkopplas från bryggeriet och handhavas i annan lokal. Smedjebacken: Tidigare har en hel del missförhållanden förekommit, för vilka innehavaren bötfällts. För närvarande ingen anmärkning mot själva bryggeriet men omöjligt att kontrollera utkörarna. Likhet ifråga om försäljningen å landsbygd och i stad bör föreskrivas och provisionssystemet borttagas. (Landsfiskalens yttrande). Vansbro: Så länge avhämtningsförsäljniing är tillåten kan man inte begära att personalen skall säga nej till kunder som lagligen köper ett eller två dussin pilsner, särskilt som bryggeriets ägare förstått att göra personalens dagsinkomst beroende av försäljningsresultatet. (Landsfiskalens yttrande.) Sollefteå: Å bryggeriets utlämningsställe får vem som helst köpa pilsnerdricka. Även ett p a r av l ä n s n y k t e r h e t s n ä m n d e r n a h a r i sina s v a r p å n y k t e r h e t s k o m m i t t é n s r u n d f r å g a b e r ö r t d e n n a fråga. F ö l j a n d e c i t a t m å a n f ö r a s : Öste rgö t lan ds län : Den ökade försäljningsaktiviteten från de skattepliktiga bryggeriernas sida innebär risk för ökat pilsnermissbruk på landsbygden. Gotlands län: Nu gällande ordning försvårar i hög grad de nykterhetsvårdande organens strävan att förhindra eller minska sina klienters åtkomstmöjligheter beträffande pilsnerdricka. — Helt nyligen har sålunda den för länets enda pilsnerbryggeri ansvarige ådömts böter för grovt åsidosättande av gällande kontrollföreskrifter varigenom olaga utminutering och utskänkning av pilsnerdricka underlättats.

Malmöhus län: Även om handlarna säljer pilsner till alkoholister ibland, så är det dock lättare att kontrollera fasta affärer än försäljningen genom kringföring. Norrbottens län: Den förekommande slentrianen vid kringforslingen är oroväckande. I detta hänseende skulle säkerligen en förbättring kunna ernås om bryggeriernas utkörare förvägrades rätt att sälja mot provision. 3. Önskemål

angående

pilsnerförsäljningen

I nykterhetsnämndernas riksförbunds material förekommer även uppgifter om nämndernas uppfattning om den bästa försäljningsformen. Vid bearbetningen har kommunerna uppdelats på städer och landskommuner samt efter den försäljningsform som de för närvarande h a r : endast försäljning efter rekvisition (i städerna genom kringföring), ett eller ett fåtal avhämtningsställen, avhämtning hos alla eller flertalet handlande. Efter denna uppdelning ger undersökningen följande resultat: A. Landskommunerna

i 8 län:

Län och nuv. försäljningsform

Stockholms län Endast på rekvisition Ett fåtal avhämtningsställen Avhämtning hos alla handl Summa Uppsala lån Endast på rekvisition Ett fåtal avhämtningsställen Avhämtning hos alla h a n d l Summa Södermanlands län Endast på rekvisition Ett fåtal avhämtningsställen Avhämtning hos alla handl Summa Jönköpings län Endast på rekvisition E t t fåtal avhämtningsställen Avhämtning hos alla handl Summa Hallands lån Endast på rekvisition E t t fåtal avhämtningsställen Avhämtning hos alla handl Summa Värmlands län Endast på rekvisition E t t fåtal avhämtningsställen Avhämtning hos alla handl Summa

374 Hela antalet landskommuner

Därav som svarat

46 30 33

34 16 17

33 3 4

1 11 1

65 18 2

30 8 2

23 2 1

41 4 2

38 1

127 1

80 1

74 1

58 14 14 86

58 14 14 86

51 2 1 54

84 4

70 16 2

Därav som önskar ett fåavh. endast tal avhos rekv. h ä m t n . alla förs. ställen handl.

b 11 4 20

2 12 14

vet inte

Län och nuv. försäljningsform

Västmanlands län Endast på rekvisition Ett fåtal avhämtningsställen Avhämtning hos alla handl Summa Västernorrlands län Endast på rekvisition Ett fåtal avhämtningsställen Avhämtning hos alla handl Summa Ovannämnda 8 län Endast p å rekvisition E t t fåtal avhämtningsställen Avhämtning hos alla handl Summa S län, procentuell fördelning efter nuv. försäljningstyper Endast på rekvisition E t t fåtal avhämtningsställen Avhämtning hos alla handl Summa 8 län, procentuell fördelning efter önskemål Endast på rekvisition Ett fåtal avhämtningsställen Avhämtning hos alla handl Summa

Hela antalet landskommuner

Därav som önskar Därav som svarat

avh. endast ett få tal av- hos rekv. hämtn. alla förs. ställen handl.

36 2

8 63

61 o

51 1

51 1

566 93 51 710

370 46 35 451

339 10 6 355

9 29 7 45

1 4 21 26

80 13 7 100

82 10 8 100 92 21 17 79

2 63 20 10

9 60 6

100 100 100 100

vet inte

21 3 1 25

Sammanlagt 65 kommuner har angivit att de inte önskar någon försäljning alls. De har förts till gruppen som vill ha endast rekvisitionsförsäljning, då detta säkert i de flesta fall varit avsett. Det är påfallande att nykterhetsnämnderna i regel anser det bra som det är, antingen detta beror på allmän konservatism eller på genomtänkt uppfattning. I viss mån kan inställningen förklaras genom det kommunala vetot, då man får anta att nykterhetsnämndens ledamöter i allmänhet representerar den allmänna uppfattningen i kommunen. Den nuvarande försäljningsformen har säker majoritet inom alla grupperna. I den mån man inte anser det bra som det är, finns emellertid en tydlig tendens till sympatier för strängare villkor. Endast ett fåtal vill ha friare försäljningsform. Rösterna för friare och strängare system framgår av följande sammanställning betr. landskommunerna i 8 län: % som

Nuv. försäljningsform

Endast på rekvisition Ett fåtal avhämtningsställen Avhämtning hos alla handlande

önskar

strängare

oförändrat

friare

21 37

92 63 60

2 9

Det »normala» landsbygdssystemet med endast försäljning efter rekvisition har tydligen den största majoriteten, och därnäst system med ett fåtal butiker, medan systemet med försäljning i alla affärer möter mest opposition. B. Städerna

Nuv.

i 10 län. Därav som önskar Hela Därav kringett anta- som endast föring alla let svarat rekv. men ej fåtal handl. handl. förs. handl.

försäljningsform

Avhämtning hos flertalet handlande Summa

8 40 9

7 26 8

4 11

1 15

vet inte

1 7 7

1 2

Några städer, som önskar försäljning genom handlande, har uttalat sig mot kringföringssystemet. De flesta torde dock ha avsett både kringföring och försäljning från avhämtningsställen. Några citat: Skövde: Onödigt utbjuda pilsner i lägenheterna, vilket inte sker med andra varor t. ex. mjölk. Låt hushållen hämta eller beställa! Västerås: Kringforslingen av pilsnerdricka kan icke betraktas som nykterhetsfrämjande samtidigt som försäljningen är okontrollerbar i en stad. Falkenberg: Nämnden vill principiellt icke medverka till utökning av antalet försäljningsställen, nämnden vill möjligen förorda kringföring av pilsner som lämplig försäljningsform. Även i fråga om städerna visar det sig att det faktiskt rådande systemet har majoritet på de flesta håll. Men systemet med endast kringföring har endast en förespråkare (en annan är tveksam), och rekvisitionssystemet har sammanlagt nästan lika många anhängare som avhämtningssystemet. Tendensen till sympati för strängare lagstiftning är således även här påtaglig.

Statens offentliga utredningar 1952 Systematisk

förteckning

(Siffrorna inom klämmer beteckna utredningarnas nummer i den kronologiska förteckningen.)

Allmän lagstiftning. Rättsskipning. Fångvård.

Hälso- och sjukvård.

Det yngsta fångvårdsklientelet. [6] Räjongplan för fångvården. [21] Betänkande med förslag till allmän förfogandelag och allmän ransoneringslag. [24] Zonexpropriationsutredningen. Betänkande med förslag till vissa ändringar i byggnadslagstiftningen. [25] Lagberedningens förslag till ny lagstiftning om tomträtt m. m. [28]

Betänkande angående hälso- och sjukvården vid krig och andra utomordentliga förhållanden. [22] Betänkande angående psykopatvård m. m. [46]

Statsförfattning. Allmän statsförvaltning.

Betänkande angående vissa fiskerättsliga förhållanden inom lappmarkerna samt tillgodogörandet av fisket i kronovattnen därstädes och i Jämtlands län m. m. [18] Den jordbruksekonomiska undersökningen. [41]

Allmänt näringsväsen. Nordiskt patentsamarbete. [48]

Fast egendom. Jordbruk med binäringar. Löneplan eller kollektivavtal. [8] Betänkande med förslag till allmänt resereglemente m. m. [6] Allmän folkomröstning. I960 års folkomröstnings- och vaisättsutrednings betänkande. 2. [7] Bilaga 1. Folkomröstningsinstitutet i Schweiz. [8] Bilaga 2. Folkomröstningsinstitutet i Förenta staterna. [9] Bilaga 3. Folkomröstningsinstitutet utanför Schweiz och Förenta staterna. [18] 3. Kommunal folkomröstning. [47] Byggnadsstyrelsens arbetsuppgifter och organisation. [85]

Kommunalförvaltning. Förslag till kommunallag m. m. Kommunallagskommitténs betänkande. 3. [14] Förslag till landstingslag m. m. Komraunallagskommitténs betänkande. 4. [48]

Statens och kommunernas finansväsen. 1949 års uppbördssakkunniga. 2. Betänkande med förslag till vissa ändringar i uppbörds förfarandet. [1] Principbetänkande angående driftbidrag till primärkommuner. [44] Bestämmelser och praxis rörande statens budget. [45]

Vattenväsen. Skogsbruk. Bergsbruk. Barrskogstillgångarna sörjning. [15]

och

skogsindustriens

råvaruför-

Industri. Handel och sjöfart. Kommunikationsväsen. Busslinjeutredningen. 1. Betänkande med förslag till beräknande av tilläggsvärde (goodwill) för bussföretag m. m. [20] Betänkande med förslag till ändrade bestämmelser rörande vägföreningar m. m. [26] Betänkande med förslag till förbättrade kommunikationer i Härjedalen och nordvästra Hälsingland. [27]

Bank-, kredit- och penningväsen. Förslag till lag om bankrörelse m. m. [2] Förslag om samförvaltnjng av stadshypoteks- och bostadskreditorganisationerna. [82]

Politi. 1944 års nykterhetskommitté. 3. Undervisning, folkupplysning och forskning på alkoholfrågans område. [12] 4. Nykterhetsförhållanden i vissa främmande länder m. m. [52] 5. Principbetänkande. [53] 6. Rusdrycksförsäljning och nykterhetsvård. [54] 7. Tillverkning och försäljning av maltdrycker. [55] Rekrytering och utbildning av polispersonal. [80]

Nationalekonomi och socialpolitik. Sjömännens sjukförsäkring. [10] Yttranden m. m. över 1950 års långtidsutrednings betänkande. Ekonomiskt långtidsprogram 1951—1955. [11] Semester åt husmödrar, lantbrukare m. fl. [19] Betänkande med förslag angående arbetsmarknadsstatistiken. [34] Stöd åt änkor och vissa andra ensamstående kvinnor m. m. [36] Behovsprövning på bostadsmarknaden. Hyresregleringskommitténs betänkande. 1. [37] Hemhjälp. Bostadskollektiva kommitténs betänkande. 1. [38] Socialförsäkringsutredningen. Sjukförsäkring och yrkesskadeförsäkring. [39] Kristidspolitik och kristidshushållning i Sverige under och efter andra världskriget. Del 1. [49] Del 2. [50]

Försäkringsväsen. Kyrkoväsen. Undervisningsväsen. Andlig odling i övrigt. Bokutredningen. [23] Vidgat tillträde till högre studier. [29] Supplement nr 8 till Sveriges familjenamn 1920. [81] Den första lärarhögskolan. [33] Yrkesvägledningen och skolan. [42] Barn och film. [51]

Försvarsväsen. Militärpsykologi och personaltjänst. Arbetsuppgifter och central organisation. [40]

Utrikes ärenden. Internationell rätt. Nordisk passfrihet. Betänkande n r 1. [4] Tull- och valutalättnader i resandetrafiken mellan de nordiska länderna. Betänkanden n r 2 och 8. [16—17]

Emil Kihlströms Tryckeri A.-B. Stockholm 1953