Betänkande med förslag angående revision av lagstiftningen rörande tillverkning, beskattning och försäljning av maltdrycker

s m i; National Library of Sweden

Denna bok digitaliserades på Kungl. biblioteket år 2012

STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR 1936:5 FIMNSDEPABTEMENTET

BETANKANDE MED FÖRSLAG ANGÅENDE

REVISION AV LAGSTIFTNINGEN RÖRANDE TILLVERKNING, BESKATTNING OCH FÖRSÄLJNING AV xMALTDRYCKER

AVGIVET DEN 15 JANUARI 1936 AV

1934 års

S

T

O

maltdryckskommitté

C 1 9

K

H

O

6 L

M

•

Statens offentliga utredningar 1936 K r o n o l o g i s k

Betänkanden 1 rörande serafimerlasarettets ekonomi samt 2 rörande lasarettets ställning och verksamhet, Hseggström. 187 s. E. Förslag till konvention mellan Sverige och Schweiz om erkännande och verkställighet av domar och skiljedomar m. m. Norstedt. 55 s. U. Betänkande med förslag om vissa föreskrifter beträffande konsumtionsmjölk. Marcus. 68 s. Jo.

f ö r t e c k n i n g

Betänkande med förslag till lag om behandling av förbrytare, hemfallna åt alkoholmissbruk, m. m. Marcus. 56 s. Ju. Betänkande med förslag angående revision av lagstiftningen rörande tillverkning, beskattning och försäljning av maltdrycker. Marcus. 397 s. Fi.

Anm. Om särskild tryckort ej angives, är tryckorten Stockholm. Bokstäverna med fetstil utgöra begynnelsebokstäverna till det departement, under vilket utredningen avgivits, t. ex. E. = ecklesiastikdepartementet, Jo. = jordbruksdepartementet. Enligt kungörelsen den 3 febr. 1922 ang. statens offentliga utredningars yttre anordning (nr 98) utgivas utredningarna i omslag med enhetlig färg för varje departement.

STATENS

OFFENTLIGA

UTREDNINGAR

1936:5

FINANSDEPARTEMENTET

BETÄNKANDE

MED FÖRSLAG

ANGÅENDE

REVISION AV LAGSTIFTNINGEN RÖRANDE TILLVERKNING, BESKATTNING OCH FÖRSÄLJNING AV MALTDRYCKER AVGIVET DEN 15 JANUARI 1936 AV

1934 års

maltdryckskommitté

STOCKHOLM 1936 ISAAC MARCUS BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG

Innehållsförteckning. Sid.

Skrivelse till statsrådet och chefen för kungl. finansdepartementet

7 Förslag. Förordning angående tillverkning och beskattning av maltdrycker

13 Förordning angående försäljning av pilsnerdricka

28 Förordning om ändrad lydelse av 1 § förordningen den 1 juni 1923 (nr 141) angående förbud mot införsel till och försäljning inom riket av exportöl

45 Förordning om ändring i vissa delar av förordningen den 8 maj 1925 (nr 119) angående försäljning av vissa alkoholfria och därmed jämförliga drycker

46 Förordning om ändrad lydelse av 6 § 2 mom. förordningen den 11 juni 1926 (nr 207) angående tillverkning och beskattning av brännvin . . . .

48 Kungörelse angående tillverkning av m a l t e x t r a k t

49 Kungörelse med avlöningsbestämmelser för tjänstemännen vid kontrollen över tillverkningen och beskattningen av brännvin och maltdrycker m. m

51 Instruktion för tjänstemännen vid kontrollen beskattningen av b r ä n n v i n och maltdrycker

över tillverkningen

och

Instruktion för statens bryggerinämnd

57 Kungörelse om u p p h ä v a n d e av vissa bestämmelser med anledning av i k r a f t t r ä d a n d e t av förordningarna angående tillverkning och beskattning av maltdrycker samt angående försäljning av pilsnerdricka

61 Motiv. Kap.

I.

Direktiv för utredningen och utredningens förlopp

Kap.

II.

H u v u d d r a g e n av lagstiftningen rörande skattning och försäljning av maltdrycker

Kap.

III.

tillverkning,

65 .m be-

Bryggeriindustriens organisation och ekonomiska ställning 1. Bryggeriernas antal och fördelning i olika delar av landet s. 76. 2. Bryggeriernas fördelning med hänsyn till storleken s. 77. 3. Koncessionsbestämmelserna och deras tillämpning s. 79. 4. Koncernernas betydelse inom den skattepliktiga bryggeriindustrien s. 81. 5 - Bryggeriidkareförbundet s. 82. 6. Bryggeriindustriens arbetareantal och omsättning under de senare åren s. 85. 7. Den skattepliktiga bryggeriindustriens ekonomiska ställning s. 89. 8. Den skattepliktiga bryggeriindustriens räntabilitet under femårsperioden 1929/30—1933/34 s. 90.

71 76

Sid.

Kap.

IV.

Nuvarande organisation

av

detaljhandeln med pilsnerdricka

1. De särskilda detalj handelsrättigheternas antal och fördelning s. 97. 2. De särskilda utminuteringsrättigheterna s. 98. 3. Utskänkningsställen för pilsnerdricka s. 99. Kap.

V.

Bör tillverkningen och försäljningen av m a l t d r y c k e r förbeh å l l a s a l l m ä n n y t t i g a o r g a n u t a n d i r e k t e g e t v i n s t i n t r e s s e ? 102 1. Skäl för monopolisering av tillverkningen och försäljningen av starkare maltdrycker s. 102. 2. Kommitténs uppfattning om det nykterhetspolitiska skälet för monopolisering av tillverkningen och försäljningen av maltdrycker s. 104. 3. De ekonomiska förutsättningarna för monopolisering av bryggeriindustrien s. 105.

Kap.

VI.

S k ä l e n för u t v i d g a d s t a t s k o n t r o l l å d e n s k a t t e p l i k t i g a geriindustrien s a m t k o m m i t t é n s förslag h ä r o m

bryg112

1. De principiella skälen för särskild statskontroll å bryggeriindustrien s. 112. 2. Statskontrollens sociala huvuduppgift; åtgärder rörande olämpliga konkurrensförhållanden s. 113. 3. Kontroll över tillverkares försäljningspris s. 115. 4. Statens medverkan till en ändamålsenlig organisation av bryggeriindustrien s. 117. 5. Tillgodoseende av statens fiskaliska intresse med avseende å maltdrycksbeskattningen s. 118. 6. Lättnader för konsumenterna till följd av statskontrollen s. 119. 7. Sammanfattning ifråga om statskontrollens uppgifter s. 120. 8. Förläggningen av kontrolluppgifterna s. 121. 9. Statens bryggerinämnd s. 122. Kap.

VII.

K o m m i t t é n s förslag r ö r a n d e försäljningen a v pilsnerdricka .

1. Försäljningen till avhämtning vid bryggerierna s. 124. 2. Avskaffande av kvittensförfarandet vid försändning av pilsnerdricka på landet s. 124. 3. Borttagande av bryggeriernas fria nederlagsrätt s. 127. 4. Bryggerinämndens särskilda befogenheter med avseende å tillverkares försäljning s. 128. 5. Systembolagens befattning med rättigheter till återförsäljning av pilsnerdricka s. 129. 6. Den kommunala medbestämmanderätten enligt kommitténs förslag s. 132. 7. Utsträckning av tillståndstiden s. 134. 8. Särskilda bestämmelser för vissa återförsäljare s. 135. Kap. VIII.

Starkölsförbudet

1. Gällande bestämmelser s. 137. 2. Starkölsförbudets införande s. 137. 3. Fråga om starkölsförbudets upphävande s. 141. Kap.

IX.

Maltdryckernas klassindelning

1. Den nuvarande klassindelningen och motiven för uppställandet av dubbla gränser mellan klasserna s. 148. 2. Böra de dubbla gränserna bibehållas? Alkoholgräns eller extraktgräns? s. 153. 3. Styrkegränsernas lägen s. 155. Kap.

X.

M a l t s k a t t e s y s t e m e t s i n f ö r a n d e i Sverige och dess n u v a r a n d e utformning 164 1. Äldre förslag till beskattningens anordnande s. 164. 2. Val mellan olika beskattningssystem i frågans tidigare skede s. 165. 3. Frågan om produktbeskattning i 1902 års kommittéförslag s. 167. 4. Skälen för valet av maltskattesystemet s. 169. 5. Maltskattesystemets antagande och statsmakternas ställning till detsamma under dess tillämpning s. 171. 6. Gällande bestämmelser rörande beskattningen s. 173. 7. Kontrollens anordnande enligt 1903 års lagstiftning samt senare vidtagna förändringar i kontrollorganisationen s. 175. 8. Kontrolltjänstemännens åligganden enligt nu gällande bestämmelser s. 177.

5 Sid.

Kap.

XI.

Maltdrycksbeskattningen i vissa främmande länder 180 1. Summariska uppgifter rörande Belgien, England, Holland, Tjeckoslovakien och Tyskland s. 180. 2. Maltdrycksbeskattningen i våra grannländer: A. Danmark s. 182, B. Norge s. 187, C. Finland s. 190.

Kap.

XII.

Kritik av m a l t s k a t t e s y s t e m e t och motiv för införande av produktbeskattning 194 1. Nackdelar i allmänhet av råämnesbeskattningen s. 194. 2. Nackdelarna med hänsyn till den skärpta beskattningen s. 197. 3. De nuvarande förutsättningarna för övergång till produktbeskattning s. 198.

Kap. XIII.

P r o d u k t b e s k a t t n i n g e n s a n o r d n a n d e enligt k o m m i t t é n s förslag 201 1. Huvuddragen av det nya beskattningssystemet s. 201. 2. Skattskyldighetens omfattning s. 204. 3. Enhetlig eller graderad skala för beskattningen? s. 206. 4. Skattens storlek s. 214. 5. Skattebokföringen s. 223. 6. Skattens påförande och erläggande s. 227. 7. Kontrollens anordnande s. 231.

Kap. XIV.

Kontrollpersonalen, kontrollkostnader m. m

Kap.

Speciell motivering 249 1. Förslaget till förordning angående tillverkning och beskattning av maltdrycker s. 249. 2. Förslaget till förordning angående försäljning av pilsnerdricka s. 268. 3. Övriga författningsförslag s. 303.

XV.

Kap. XVI.

236 Sammanfattning av k o m m i t t é n s förslag

305 Särskilda yttranden. H e r r Ola Jeppsson

309 H e r r a r Bertil Almgren och Ivar Anderson

310 H e r r Sven Almgren

319 H e r r Adolv Olsson

321 H e r r Einar Olsson

325 Bilagor. 1.

U t l å t a n d e angående verkställd bryggerierna i Sverige

undersökning

av de

skattepliktiga

2.

Promemoria angående polismyndigheternas uppgifter om olägenheter a v försäljningen av pilsnerdricka s a m t om brister i försäljningslagstiftningen 348

3.

Promemoria angående a l l m ä n n y t t i g a kafébolag

4.

Promemoria angående kostnaderna för monopolisering av den s k a t t e pliktiga bryggeriindustrien 378

5.

Tabellbilaga

Till Herr Statsrådet och Chefen för Kungl.

Finansdepartementet.

Genom beslut den 27 april 1934 bemyndigade Kungl. Maj:t chefen för finansdepartementet att tillkalla högst sju sakkunniga för att verkställa utredning och avgiva förslag angående ändringar i gällande lagstiftning om tillverkning, beskattning och försäljning av maltdrycker. Med stöd härav tillkallades följande personer att verkställa ifrågavarande utredning och avgiva förslag i ämnet, nämligen ledamoten av riksdagens andra kammare, förutvarande statsrådet, hemmansägaren Ola Jeppsson, verkställande direktören i aktiebolaget Stockholms bryggerier, civilingenjören Bertil Almgren, byråchefen i kontrollstyrelsen Sven Almgren, ledamoten av riksdagens andra kammare, filosofie doktorn Ivar Anderson i Norrköping, dåvarande ledamoten av riksdagens andra kammare, numera ledamoten av riksdagens första kammare, lantbrukaren Arthur Heiding i Stora Tomteby, ledamoten av riksdagens andra kammare, redaktören Adolv Olsson i Gävle samt ombudsmannen i svenska bryggeriindustriarbetareförbundet Einar Olsson. Tillika uppdrogs åt Jeppsson att såsom ordförande leda de sakkunnigas arbete. De sakkunniga hava antagit benämningen 1934 års maltdryckskommitté. Sekreterare hos kommittén har sedan den 19 maj 1934 varit hovrättsrådet T. Fredriksson ävensom sedan den 23 april 1935 tillförordnade sekreteraren hos socialstyrelsen A. Åman.

8 Kommittén har under år 1934 efter särskilt bemyndigande företagit resor under sammanlagt tio dagar i Danmark, Norge och Finland för studium av dessa länders maltdryckslagstiftning, särskilt med hänsyn till beskattningssystem, skattekontroll och betydelse ur nykterhetssynpunkt, samt bryggerihanteringens organisation och försäljningen av maltdrycker. Med stöd av bemyndigande av Kungl. Maj:t har kommittén låtit verkställa undersökning av den skattepliktiga bryggeriindustriens ekonomiska läge genom särskild sakkunnig, auktoriserade revisorn Seth Svensson. Kommittén har förehaft till behandling följande till Kungl. Maj:t ingivna, till kommittén överlämnade framställningar: av Stockholms stadsfullmäktige om sådan ändring i förordningen angående försäljning av pilsnerdricka, att utminutering av sådan dryck må kunna i stad bedrivas till kl. 11 f. m. å sön- och helgdag, av länsstyrelsen i Norrbottens län beträffande rätt för länsstyrelse att utan bundenhet av de kommunala myndigheternas avstyrkande meddela tillstånd till utskänkning av pilsnerdricka vid gästgiverier och därmed jämställda rörelser, av Södra Sveriges svagdricksbryggares centralförbund angående förbud för skattepliktiga bryggerier att tillverka och försälja svagdricka m. m., av Svenska bryggareföreningen angående rätt till restitution av maltskatt vid utförsel ur riket av mindre än 100 liter maltdrycker, av personal vid Ölands bryggeriaktiebolag, Mörbylånga, angående sänkning av maltskatten, av H. Bylund m. fl. innehavare av mindre skattepliktiga bryggerier om lindring av maltskatten för sådana bryggerier, av överkontrollören Iwan Gemzell om åtgärder för åstadkommande av fastare anställningsformer och bättre avlöningsvillkor för överkontrollörerna vid kontrollen över brännvins- och maltdryckstillverkningen i riket m. m., av riksdagens justitieombudsman med överlämnande av en framställning av Stockholms rådhusrätt om beredande av möjlighet för den som övertager affärsrörelse, med vilken är förenad rätt till försäljning av pilsnerdricka, att utan avbrott fortsätta den av överlåtaren bedrivna rörelsen, samt av ingenjören I. Hahne med vissa önskemål ifråga om lagstiftningen rörande försäljning av pilsnerdricka. Därjämte ha till kommittén direkt ingivits följande framställningar: av Skattefria bryggeriers riksförbund angående höjning av gränserna för stamvörtstyrkan vid tillverkning av svagdricka m. m. (två framställningar),

9 av Stockholms kaféidkareförening med önskemål angående förbättring av kvaliteten hos pilsnerdricka m. m., av Blekinge skattefria bryggeriers förbund om skydd genom lagstiftning för de skattefria bryggeriernas näringsutövning m. m., av Stockholms förbudskvinnors samorganisation om skiljande av försäljningen av pilsnerdricka från handeln med livsmedel, samt av Södra Sveriges svagdricksbryggares centralförbund angående förbud för skattepliktiga bryggerier att tillverka och försälja svagdricka m. m. Sedan kommittén numera slutfört sitt uppdrag, får den härmed vördsamt överlämna betänkande med förslag dels till förordning angående tillverkning och beskattning av maltdrycker, dels till förordning angående försäljning av pilsnerdricka, dels till förordning om ändrad lydelse av 1 § förordningen den 1 juni 1923 (nr 141) angående förbud mot införsel till och försäljning inom riket av exportöl, dels till förordning om ändring i vissa delar av förordningen den 8 maj 1925 (nr 119) angående försäljning av vissa alkoholfria och därmed jämförliga drycker, dels till förordning om ändrad lydelse av 6 § 2 mom. förordningen den 11 juni 1926 (nr 207) angående tillverkning och beskattning av brännvin, dels till kungörelse angående tillverkning av maltextrakt, dels till kungörelse med avlöningsbestämmelser för tjänstemännen vid kontrollen över tillverkningen och beskattningen av brännvin och maltdrycker m. m., dels till instruktion för tjänstemännen vid kontrollen över tillverkningen och beskattningen av brännvin och maltdrycker, dels till instruktion för statens bryggerinämnd, dels ock till kungörelse om upphävande av vissa bestämmelser med anledning av ikraftträdandet av förordningarna angående tillverkning och beskattning av maltdrycker samt angående försäljning av pilsnerdricka, jämte motiv till de särskilda förslagen. Vid betänkandet finnas fogade särskilda yttranden av herr Ola Jeppsson, av herrar Bertil Almgren och Ivar Anderson gemensamt, samt av herrar Sven Almgren, Adolv Olsson och Einar Olsson ävensom följande bilagor: 1) utlåtande av auktoriserade revisorn Seth Svensson angående verkställd undersökning av de skattepliktiga bryggerierna i Sverige,

10 2) promemoria angående polismyndigheternas uppgifter om olägenheter av försäljningen av pilsnerdricka samt om brister i försäljningslagstiftningen, 3) promemoria angående allmännyttiga kafébolag, 4) promemoria angående kostnaderna för monopolisering av den skattepliktiga bryggeriindustrien, samt 5) tabellbilaga. Stockholm den 15 januari 1936.

B. ALMGREN

OLA JEPPSSON SVEN ALMGREN

IVAR ANDERSON

ARTHUR HEIDING

ADOLV OLSSON

EINAR OLSSON

Torsten Fredriksson

A. Åman

FÖRSLAG

13 Förslag till förordning a n g å e n d e t i l l v e r k n i n g o c h b e s k a t t n i n g a v m a l t d r y c k e r .

Härigenom förordnas som följer: 1 KAP. Allmänna bestämmelser. 1 §• 1. Med maltdryck förstås i denna förordning varje jäst, alkoholhaltig, odestillerad dryck, vid vars framställning torkat, rostat eller bränt malt kommit till användning; dock skall genom hembrygd tillverkad dylik dryck anses såsom maltdryck allenast, om vid tillverkningen såsom extraktgivande ämne använts huvudsakligen malt och alkoholhalten icke överstiger fem viktprocent. 2. Vad i denna förordning stadgas angående maltdrycker av första klassen skall i tillämpliga delar gälla beträffande alkoholfria drycker, vid vilkas framställning torkat, rostat eller bränt malt kommit till användning. 3. Angående tillverkning av maltextrakt är särskilt stadgat. 2 §• Tillverkning av maltdrycker för försäljning må endast företagas i den ordning och under de villkor, som stadgas i denna förordning. 3 §• Maltdrycker indelas i tre klasser. Första klassen omfattar maltdrycker, vilkas alkoholhalt icke överstiger en och åtta tiondels viktprocent. Andra klassen omfattar maltdrycker, vilkas alkoholhalt överstiger en och åtta tiondels men icke tre och fyra tiondels viktprocent. Tredje klassen omfattar maltdrycker, vilkas alkoholhalt överstiger tre och fyra tiondels viktprocent.

4§1. Med skattepliktigt bryggeri förstås i denna förordning varje bryggeri, där efter vederbörlig anmälan maltdrycker av samtliga klasser må tillverkas. Med skattefritt bryggeri förstås varje bryggeri, där efter vederbörlig anmälan endast maltdrycker av första klassen må tillverkas. 2. Tillverkningsår räknas från och med den 1 oktober till och med den 30 september. 5 §• 1. Den som idkar tillverkning av maltdrycker för försäljning, kallas i denna förordning tillverkare. 2. Tillverkare må ej annan vara än den, som uppfyller de villkor, författningarna i allmänhet föreskriva för behörighet att utöva näring. 3. Ämbets- eller tjänsteman, som till följd av sitt ämbete eller sin tjänst kan komma att deltaga i beslut angående tillverkning, beskattning eller försäljning av maltdrycker eller däröver utöva tillsyn, må icke befatta sig med bryggerirörelse eller vara ledamot i styrelsen för aktiebolag eller ekonomisk förening, som driver sådan rörelse. 4. Vid varje bryggeri skall finnas en föreståndare (bryggeriföreståndare), som är ansvarig för att rörelsen bedrives enligt föreskrifterna i denna förordning och de med stöd av förordningen särskilt meddelade bestämmelser. Vid varje bryggeri skall ock finnas en ersättare för bryggeriföreståndaren. I bryggeriföreståndarens frånvaro skall ansvaret för rörelsen åvila ersättaren. Tillverkare, som är enskild person och som själv handhar den omedelbara ledningen av rörelsen, må vara bryggeriföreståndare. Befinnes utsedd bryggeriföreståndare icke vara lämplig för uppdraget, må kontrollstyrelsen ålägga tillverkaren att utse annan bryggeriföreståndare.

6§. 1. Bryggeri och i bryggeri bedriven tillverkning skall stå under statens kontroll. Kontrollen handhaves av kontrollstyrelsen, som vid tillsynens utövande biträdes av särskilda kontrolltjänstemän. 2. Bryggeri skall vara inrättat på sådant sätt och rörelsen där så bedrivas, att kontrollen må kunna utövas utan svårighet. 3. Kontrolltjänsteman äger påfordra att när som helst erhålla tillträde till bryggeri och till samtliga för bryggerirörelsen använda lägenheter, upplagsplatser och andra förvaringsställen. 4. Tillverkare skall för kontrollen utan ersättning tillhandahålla erforderliga prov å vört eller tillverkad maltdryck samt ställa till förfogande nödiga redskap och lämna behövlig handräckning. 5. Tillverkare har att på egen bekostnad anskaffa de journaler och andra handlingar, vilka på grund av föreskrift i denna förordning eller de med

15 stöd av förordningen särskilt meddelade bestämmelser skola föras eller upprättas i bryggeri. Tillverkare är pliktig att ställa sig till efterrättelse de föreskrifter, som kontrollstyrelsen meddelar angående upprättandet eller förandet av nämnda journaler och handlingar samt angående översändandet av avskrifter eller utdrag av desamma till kontrollmyndighet. 6. Tillverkare är pliktig att vid anfordran hålla sina handelsböcker med tillhörande verifikationer ävensom de i 5 mom. omnämnda journaler och handlingar tillgängliga för kontrolltjänsteman. 7. Tillverkare skall ställa sig till efterrättelse de föreskrifter, som kontrollstyrelsen för erhållande av en betryggande kontroll över tillverkningen och över maltdrycksskattens behöriga utgörande samt för denna förordnings tillämpning i övrigt meddelar, ävensom de anvisningar, som vederbörande kontrolltjänsteman i enlighet med denna förordning eller kontrollstyrelsens särskilda föreskrifter kan lämna.

2 KAP. Om tillverkning av maltdrycker i skattepliktigt bryggeri. 7 §• Utan Kungl. Maj:ts tillstånd må tillverkning av maltdrycker av andra eller tredje klassen icke bedrivas i annat bryggeri än sådant, i vilket tillåten dylik tillverkning bedrevs under tillverkningsåret närmast före denna förordnings ikraftträdande. Har under ett tillverkningsår i skattepliktigt bryggeri icke företagits brygd för framställning därstädes av maltdrycker av andra eller tredje klassen och var tillverkningen nedlagd av annan anledning än för vidtagande av reparation, må tillverkningen av sådana maltdrycker icke ånyo upptagas i bryggeriet, utan att Kungl. Maj:t lämnat sitt tillstånd därtill.

8§. 1. Har någon erhållit Kungl. Maj:ts tillstånd att bedriva tillverkning av maltdrycker av andra och tredje klasserna i visst bryggeri eller har någon övertagit den rörelse, som i skattepliktigt bryggeri bedrivits av annan, skall han till kontrollstyrelsen göra anmälan om tillverkningens upptagande och dagen därför (driftsanmälan) och i densamma uppgiva: a) bryggeriets namn och belägenhet, b) sitt fullständiga namn och sin postadress, c) namnen å bryggeriföreståndare och ersättare för denne, d) namnet å den person, som jämlikt 16 § 2 mom. utsetts att vara forsedelskontrollant vid bryggeriet, samt e) huruvida maltdrycker av första klassen skola tillverkas i bryggeriet.

16 Föreligger ej hinder för rörelsens utövande, meddelar kontrollstyrelsen bevis därom. Innan sådant bevis utfärdas, må rörelsen icke utövas. Vad nu är sagt skall dock icke utgöra hinder för den, som övertagit av annan tidigare bedriven rörelse, att, därest anmälan göres inom fjorton dagar efter övertagandet, fortsätta rörelsen, till dess kontrollstyrelsen meddelat beslut i anledning av anmälningen. 2. Under den sista månaden av varje tillverkningsår skall tillverkare i bryggeri, vilket under det kommande tillverkningsåret fortfarande skall vara i verksamhet, till kontrollstyrelsen göra anmälan om verksamhetens fortsatta bedrivande och samtidigt lämna uppgift angående förhållanden som angivas i 1 mom. första stycket a) — e). 3. Sker, efter det anmälan gjorts enligt 1 eller 2 mom., ändring i förhållande, om vilket uppgift lämnats, skall tillverkaren inom åtta dagar efter förändringens inträffande underrätta kontrollstyrelsen därom. 4. Ämnar tillverkare helt nedlägga rörelsen vid bryggeri, skall han i god tid förut till kontrollstyrelsen göra anmälan därom med uppgift om dagen, då nedläggandet kommer att ske. Efter samma dag må rörelsen icke fortsättas.

1. över skattepliktigt bryggeri skall finnas planritning och beskrivning i två exemplar, av vilka det ena skall förvaras i bryggeriet och det andra hos kontrollstyrelsen. Ny planritning och beskrivning skall upprättas, då kontrollstyrelsen så prövar erforderligt. 2. Pannor, jäskar och lagerbehållare skola vara uppmätta och märkta på sätt kontrollstyrelsen föreskriver. 3. Angående skyldighet i visst fall för tillverkare att anskaffa och underhålla en automatisk våg för vägning av malt, därom stadgas i 21 §. 10 §. För tillverkning av maltdrycker av andra och tredje klasserna må endast användas torkat, rostat eller bränt kornmalt samt humle, jäst och vatten. Utan hinder av vad nu är sagt må vid dylik tillverkning med kontrollstyrelsens medgivande användas andra råämnen, vilka kunna vara därvid erforderliga. Dylikt medgivande må dock icke avse användandet av sackarin. Med sackarin förstås i denna förordning varje konstgjort sötningsmedel, som har högre söthetsgrad än raffinerat socker men icke sockrets näringsvärde. 11 §• Tillverkning för försäljning av maltdryck av tredje klassen må äga rum allenast för export samt för vetenskapligt, medicinskt, farmaceutiskt, tekniskt, industriellt eller annat likartat ändamål.

17 3 KAP. Om beskattning av maltdrycker i skattepliktigt bryggeri. 12 §. För maltdrycker av andra och tredje klasserna, tillverkade i skattepliktigt bryggeri här i riket, skall tillverkaren enligt vad nedan närmare stadgas erlägga skatt. Skatt erlägges icke för maltdrycker av andra och tredje klasserna, som från bryggeri utlämnas för utförsel ur riket eller till svensk frihamn eller såsom prov för analytisk undersökning, samt ej heller för maltdrycker av nämnda båda klasser, som inom bryggeri utlämnas till personalen för förbrukning därstädes, där användas för tekniskt ändamål eller där förstöras. 13 §. Skatten utgår för maltdryck, hänförlig till andra klassen, med tjuguett öre för liter samt för maltdryck, hänförlig till tredje klassen, med trettiosex öre för liter. Vid varje bryggeri skall, så länge tillverkning av maltdrycker av andra och tredje klasserna må företagas i bryggeriet, skatten för därstädes tillverkade maltdrycker utgå med minst tvåtusen femhundra kronor för helt kalenderkvartal räknat. Vad i andra stycket stadgas skall icke gälla, där tillverkningen under helt kalenderkvartal varit nedlagd för reparation, samt ej heller beträffande kalenderkvartal, under vilket tillverkningen efter reparation åter upptages eller under vilket tillverkningen vid nytt bryggeri igångsattes. 14 §. 1. Tillverkare i skattepliktigt bryggeri skall föra följande journaler, vilka för varje klass av maltdrycker, som rörelsen omfattar, skola utvisa: a) bry gg journal: verkställda brygder samt myckenheten använda råämnen ävensom vörtens volym och extrakthalt, b) tappnings journal: myckenheten tappade maltdrycker, c) friöls journal: myckenheten maltdrycker, som inom bryggeriet utlämnas till personalen för förbrukning därstädes, där användas för tekniskt ändamål eller där förstöras under sådana omständigheter, att myckenheten kan fastställas, d) försäljningsjournal: myckenheten maltdrycker, som utföras från bryggeriet, samt e) retur- och nederlags journal: myckenheten maltdrycker, som införas i bryggeriet. 2. Tillverkare är skyldig att föra sina handelsböcker p å sådant sätt, att jämförelse mellan dem och de under d) och e) omnämnda journalerna utan svårighet kan verkställas. 2 — 356550.

18 15 §. Maltdrycker av andra och tredje klasserna må icke utföras från skattepliktigt bryggeri annorledes än på flaskor av den storlek, som kontrollstyrelsen bestämmer, eller på andra slutna kärl och behållare, vilka blivit märkta på sätt i 14 § lagen om mått och vikt sägs. 16 §. 1. Maltdrycker må icke utföras från skattepliktigt bryggeri, utan att för varje transport, som verkställes, upprättats förteckning över vad som utföres (forsedel). Forsedel upprättas i det antal exemplar som kontrollstyrelsen bestämmer. Ett exemplar skall såsom verifikation fogas vid försäljningsjournalen och ett skall åtfölja transporten, så länge denna verkställes av tillverkaren. 2. Vid skattepliktigt bryggeri skall finnas en av tillverkaren utsedd forsedelskontrollant, som enligt närmare anvisningar av kontrollstyrelsen har att tillse, att bestämmelserna i 1 mom. och de föreskrifter, som kontrollstyrelsen meddelar angående tillämpningen av samma bestämmelser, vederbörligen iakttagas. Då förhållandena vid visst bryggeri därtill föranleda, må med kontrollstyrelsens medgivande flera forsedelskontrollanter finnas vid bryggeriet. Befinnes utsedd forsedelskontrollant icke vara lämplig för uppdraget, må kontrollstyrelsen ålägga tillverkaren att utse annan forsedelskontrollant. Forsedelskontrollant må icke taga befattning med förandet av de i 14 § 1 mom. omnämnda journalerna för den tid, under vilken han tjänstgjort i sådan egenskap. Bryggeriföreståndare eller ersättare för denne må icke vara forsedelskontrollant. 17 §. Med undantag för de fall som avses i 19 § beräknas skatten å den myckenhet maltdrycker av andra och tredje klasserna, som enligt försäljningsjournalen utförts från skattepliktigt bryggeri. Vid skattens beräknande må avdrag göras för den myckenhet maltdrycker av nämnda båda klasser, som enligt bryggeriets journaler med tillhörande verifikationer: a) från bryggeriet utlämnats för utförsel ur riket eller till svensk frihamn eller såsom prov för analytisk undersökning, b) av utkörare vid bryggeriet dit återställts såsom icke avyttrad återstod av transport, som utgått från bryggeriet, eller c) från bryggeriet överförts till annat skattepliktigt bryggeri för att därifrån försäljas. Avdrag må icke göras, med mindre att tillverkaren kan förete, beträffande maltdrycker, som utförts ur riket eller till svensk frihamn, tullmyndighets bevis därom samt beträffande maltdrycker som avses under b) och c)

L9 intyg av forsedelskontrollant om återställandet eller överförandet. I fall som avses under c) skall intyget utfärdas av forsedelskontrollanten vid det bryggeri, till vilket överförandet skett. 18 §. 1. Tillverkare i skattepliktigt bryggeri skall för varje månad upprätta och senast å femte söckendagen efter månadens utgång till kontrollstyrelsen in' sända deklaration angående den myckenhet maltdrycker av andra och tredje klasserna, som under månaden enligt försäljningsjournalen utförts från bryggeriet, och den myckenhet maltdrycker av nämnda båda klasser, för vilken ' enligt 17 § andra och tredje styckena avdrag må göras vid skattens beräknande. I deklarationen skall tillika angivas beloppet av den skatt, som bör utgå för den i deklarationen upptagna beskattningsbara myckenheten. Å deklarationen skall finnas intyg av två personer, att densamma överensstämmer med journalerna och att beträffande den myckenhet maltdrycker, , för vilken avdrag gjorts, för intygsgivarna företetts bevis eller intyg som ; avses i 17 § tredje stycket. 2. Tillverkare skall senast å femtonde dagen i varje månad erlägga skatt : för föregående månad genom inbetalning å statsverkets checkräkning i riks! banken för statskontorets räkning. Bestyrkt avskrift av kvitterat levereringsreversal skall ofördröjligen insändas till kontrollstyrelsen. 3. Erlägges icke skatten för visst bryggeri inom föreskriven tid, har kontroilstyrelsen att meddela förbud tills vidare, till dess skatten guldits, att utföra maltdrycker från bryggeriet. För uttagande av oguldet, till betalning förfallet skattebelopp må på framställning av kontrollstyrelsen utmätning omedelbart verkställas. 4. Tillverkare i skattepliktigt bryggeri är skyldig att, då kontrollstyrelsen så prövar nödigt, för skattens behöriga erläggande ställa säkerhet till belopp, som kontrollstyrelsen finner erforderligt. Ställes ej vid anfordran sådan säkerhet, skall vad i 3 mom. första stycket stadgas äga motsvarande tillämpning. 19 §. 1. Då rörelsen vid skattepliktigt bryggeri nedlägges, är tillverkaren pliktig att betala skatt för samtliga i bryggeriet befintliga maltdrycker av andra och tredje klasserna. 2. Om det vid granskning av skattepliktigt bryggeris journaler eller andra redovisningshandlingar eller ock eljest utrönes, att för någon månad skatt bort utgå med högre belopp, än som för månaden erlagts, eller att i det i bryggeriet befintliga lagret av maltdrycker av andra och tredje klasserna förefinnes brist, som tillverkaren icke kan nöjaktigt förklara, är tillverkaren pliktig att vid anfordran genast erlägga i det förra fallet den resterande skatten och i det senare fallet skatt för en myckenhet, som motsvarar bristen.

20 3. Vad i 18 § 2 och 3 mom. stadgas skall äga motsvarande tillämpning i fråga om skattebelopp som avses i denna paragraf. 20 §. Tillverkare i skattepliktigt bryggeri skall för varje tillverkningsår upprätta skriftlig redogörelse för de förändringar, det i bryggeriet befintliga lagret av maltdrycker under året undergått (årsredogörelse). I årsredogörelsen skall för olika slag av maltdrycker angivas: a) storleken av lagret vid tillverkningsårets början, b) den myckenhet, som under året tillförts lagret, c) den myckenhet, som under året bortförts därifrån, d) svinnets storlek och e) lagrets storlek vid tillverkningsårets utgång. 21 §. För vinnande av erforderlig kontroll över tillverkningen av maltdrycker vid visst skattepliktigt bryggeri må kontrollstyrelsen, då särskilda omständigheter därtill föranleda, förordna, att det för tillverkningen avsedda maltet skall uppvägas å en till maltkross i bryggeriet ansluten automatisk våg, försedd med självregistrerande räkneverk. Vågen skall anskaffas och underhållas av tillverkaren. Meddelas sådant förordnande, har kontrollstyrelsen att samtidigt lämna de föreskrifter, som i övrigt erfordras för kontrollen.

4 KAP. Om tillverkning av maltdrycker i skattefritt bryggeri. 22 §. 1. Har någon för avsikt att upptaga tillverkning av maltdrycker av allenast första klassen i nytt bryggeri eller i äldre bryggeri, i vilket rörelsen tidigare nedlagts, eller har någon övertagit den rörelse, som i skattefritt bryggeri bedrivits av annan, skall han till kontrollstyrelsen göra anmälan om tillverkningens upptagande och dagen därför (driftsanmälan) och i densamma uppgiva: a) bryggeriets namn och belägenhet, b) sitt fullständiga namn och sin postadress samt c) namnen å bryggeriföreståndare och ersättare för denne. Föreligger ej hinder för rörelsens utövande, meddelar kontrollstyrelsen bevis därom. Innan sådant bevis utfärdats, må rörelsen icke utövas. Vad nu är sagt skall dock icke utgöra hinder för den, som övertagit av annan tidigare bedriven rörelse, att, därest anmälan göres inom fjorton dagar efter övertagan-

21 det, fortsätta rörelsen, till dess kontrollstyrelsen meddelat beslut i anledning av anmälningen. 2. Under den sista månaden av varje tillverkningsår skall tillverkare i bryggeri, vilket under det kommande tillverkningsåret fortfarande skall vara i verksamhet, till kontrollstyrelsen göra anmälan om verksamhetens fortsatta bedrivande och samtidigt lämna uppgift angående förhållanden som angivas i 1 mom. första stycket a)—c). 3. Sker, efter det anmälan gjorts enligt 1 eller 2 mom., ändring i förhållande, om vilket uppgift lämnats, skall tillverkaren inom åtta dagar efter förändringens inträffande underrätta kontrollstyrelsen därom. 4. Ämnar tillverkare helt nedlägga rörelsen vid bryggeri, skall han i god tid förut till kontrollstyrelsen göra anmälan därom med uppgift om dagen, då nedläggandet kommer att ske. Efter samma dag må rörelsen icke fortsättas. 23 §. Andra maltdrycker än sådana av första klassen må icke införas i skattefritt bryggeri eller i därtill hörande, i bryggeriets omedelbara närhet belägna lokaler, upplagsplatser och andra förvaringsställen. 24 §. 1. Tillverkare i skattefritt bryggeri skall föra följande journaler: a) bryggjournal rörande verkställda brygder samt b) försäljningsjournal, angivande myckenheten försålda maltdrycker. 2. Där tillverkare ej enligt bokföringslagen är pliktig föra handelsböcker, skall han hålla sådan bok, att därav kan inhämtas, huru mycket malt och övriga råämnen, som inköpts för tillverkningen. 3. Jäskar skola vara uppmätta och märkta på sätt kontrollstyrelsen föreskriver. 5 KAP. Vissa gemensamma bestämmelser. 25 §. Stamvörtstyrkan hos maltdryck av första klassen må icke överstiga sex eller understiga fyra procent. Stamvörtstyrkan hos en maltdryck är, därest extrakthalten efter jästens tillsättande icke undergått annan förändring än den, som betingas av jäsningen, lika med extrakthalten vid tidpunkten för jästens tillsättande. Har maltdrycken därefter undergått förändring genom tillsats av extraktgivande ämne, spädning eller på annat dylikt sätt, skall vid stamvörtstyrkans fastställande tagas hänsyn därtill. Utan hinder av vad i första stycket stadgas må kontrollstyrelsen medgiva, att vid tillverkning i visst bryggeri av maltdryck av första klassen

22 stamvörtstyrkan må överstiga sex procent, därest de åtgärder, vilka tillverkaren ämnar vidtaga i syfte att förhindra, att alkoholhalten kan komma att överstiga en och åtta tiondels viktprocent, finnas vara betryggande. Vid sådan tillverkning må sackarin icke användas. Tillstånd som nu är sagt skall meddelas tills vidare och m å återkallas, om det vid upprepade tillfällen befinnes, att alkoholhalten överstiger en och åtta tiondels viktprocent, eller det eljest är uppenbart, att de av tillverkaren vidtagna åtgärderna till förhindrande av alkoholhaltens ökning icke äro betryggande. 26 §. Vört må utlämnas från bryggeri allenast, då vörten är avsedd för bakning eller eljest för annat industriellt ändamål än tillverkning av maltdrycker. Från skattefritt bryggeri må icke utlämnas vört av högre extrakthalt än sex procent. Kontrollstyrelsen äger, där så finnes erforderligt, meddela närmare föreskrifter angående de villkor, under vilka utlämnandet må ske. Vad nu är sagt skall icke utgöra hinder för tillverkare, som efter vederbörlig anmälan i bryggeri bedriver tillverkning av maltextrakt, att därifrån utföra dylik vara. 27 §. Maltdrycker må från bryggeri utlämnas endast på kärl, som äro stämplade och försedda med etikett. Beträffande flaska må stämplingen ske å kork, propp eller annan förslutning. Såväl stämpel som etikett skall innehålla uppgift om namnet å det bryggeri, varest tillverkningen skett, samt beteckningen för den klass, till vilken maltdrycken är hänförlig. I stället för bryggeriets namn må dock användas en såsom ursprungsbeteckning lämplig, av kontrollmyndigheten godkänd förkortning av namnet eller ock bryggeriets inregistrerade varumärke. Etikett må icke innehålla benämning, som är ägnad att giva maltdrycken sken av att vara av annan klass än den, till vilken densamma är hänförlig. Har vid tillverkning av maltdryck av första klassen använts sackarin eller överstiger stamvörtstyrkan hos maltdryck av nämnda klass sex procent, skall etiketten innehålla uppgift därom. Vad i denna paragraf stadgas skall icke äga tillämpning, då maltdryck av första klassen av köpare avhämtas i öppet kärl. 28 §. För varje tillverkningsår eller del därav, varunder tillverkning av maltdrycker av första klassen skall bedrivas i skattepliktigt eller skattefritt bryggeri, är tillverkaren pliktig att förskottsvis till statsverket utgiva bidrag till kostnaden för kontrollen å nämnda tillverkning vid bryggeriet med etthundrafemtio kronor. Påbörjas tillverkningen under den senare hälften av ett tillverkningsår, utgår dock avgiften för samma år med allenast sjuttiofem kronor. Bidraget inbetalas å tid och på sätt, som kontrollstyrelsen bestämmer.

23 Erlägges icke bidragsbelopp för visst bryggeri inom föreskriven tid, må kontrollstyrelsen, där så prövas nödigt, förbjuda tillverkaren att tills vidare, till dess beloppet guldits, bedriva tillverkning av maltdrycker av första klassen vid bryggeriet. Vad i 18 § 3 mom. andra stycket stadgas skall äga motsvarande tillämpning i fråga om bidragsbelopp som avses i denna paragraf. 29 §. Kontrollstyrelsen äger att förelägga vite vid meddelandet av föreskrift eller förbud, som omförmäles i denna förordning eller i de med stöd av förordningen särskilt meddelade bestämmelser, samt fälla till sådant vite.

6 KAP. Ansvarsbestämmelser m. m. 30 §. Den som tillverkar maltdryck för försäljning utan att vara därtill berättigad enligt bestämmelserna i denna förordning, straffes, där tillverkningen skett i allenast ringa omfattning, med dagsböter. Bedrives tillverkningen yrkesmässigt eller eljest i större omfattning än i första stycket sägs, vare straffet dagsböter, ej under tio, eller fängelse i högst sex månader. I fall som avses i andra stycket skall den skyldige ock förpliktas att för den tillverkade myckenheten utgiva skatt, vilken för maltdrycker, som visas hava varit hänförliga till andra klassen, skall beräknas efter den för nämnda klass i 13 § bestämda skattesatsen men eljest efter skattesatsen för maltdryck, hänförlig till tredje klassen. I intet fall må dock skatten utgå med mindre belopp än tvåhundrafemtio kronor. Vad i tredje stycket sägs skall icke äga tillämpning, då det visas sannolika skäl för att de tillverkade maltdryckerna varit hänförliga till första klassen, samt ej heller, då skatt för desamma påförts eller kommer att påföras enligt bestämmelserna i tredje kapitlet. 31 §. 1. Har någon avsiktligt antingen underlåtit att i forsedel, journal, deklaration eller annan handling, som tjänar till ledning vid fastställandet av den beskattningsbara myckenheten maltdrycker, lämna eller införa uppgift, som bort lämnas eller införas, eller ock i handling som nu sagts lämnat eller infört oriktig uppgift, och har därav föranletts, att skatt utgått med mindre belopp än som bort utgå, bote högst fem gånger det skattebelopp, som undandragits statsverket; dock att beloppet av böterna, där ej synner-

24 ligen förmildrande omständigheter föreligga, icke må sättas lägre än tvåhundrafemtio kronor. Har den, som låtit sådant förfarande komma sig till last, därvid icke handlat avsiktligt men gjort sig skyldig till grov vårdslöshet, vare straffet böter, högst två gånger det belopp, som undandragits statsverket; dock att beloppet av böterna, där ej synnerligen förmildrande omständigheter föreligga, icke må sättas lägre än femtio kronor. 2. Har någon i syfte att undandraga statsverket skatt vid maltdryckers utförande från eller införande i bryggeri eller ock eljest förfarit bedrägligt i annat avseende än i 1 mom. första stycket är sagt och har därav föranletts, att skatt utgått med mindre belopp, än som rätteligen bort utgå, straffes såsom i 1 mom. första stycket sägs. 32 §. Den som i strid mot förbud som avses i 18 § 3 mom. utför maltdrycker från skattepliktigt bryggeri, straffes med dagsböter, ej under tjugu, eller med fängelse. Maltdrycker, vilka av tillverkare i strid mot dylikt förbud utförts från skattepliktigt bryggeri och vilka fortfarande befinna sig i tillverkarens besittning, vare förverkade tillika med kärl och emballage, vari de förvaras. Vad som på grund av denna bestämmelse tagits i beslag må av den myndighet, som förordnat om beslaget, genast försäljas till tillverkare eller systembolag eller, därest försäljning icke kan komma till stånd, bevisligen förstöras. 33 §. 1. Befinnes, att alkoholhalten i maltdryck, som tillverkats i skattepliktigt bryggeri och som utlämnats därifrån på kärl, stämplat med beteckning för maltdryck av andra klassen, överstiger tre och fyra tiondels viktprocent, straffes bryggeriföreståndaren med dagsböter, ej under tjugu. Har förseelsen skett i allenast ringa omfattning och ej uppsåtligen och har bryggeriföreståndaren ej heller gjort sig skyldig till grov vårdslöshet vid tillverkningen eller vid utlämnandet, må straffet nedsättas till fem dagsböter. 2. Befinnes, att alkoholhalten i maltdryck, som tillverkats i skattefritt bryggeri eller som tillverkats i skattepliktigt bryggeri och därifrån utlämnats antingen på kärl, stämplat med beteckning för maltdryck av första klassen, eller på öppet kärl, överstiger två viktprocent, eller befinnes, att alkoholhalten i dylik maltdryck överstiger en och åtta tiondels men icke två viktprocent, och äro omständigheterna sådana, att det måste antagas, att åtgärd avsiktligt vidtagits för att alkoholhalten skulle bliva högre än en och åtta tiondels viktprocent, straffes bryggeriföreståndaren med dagsböter, ej under tjugu. Äro omständigheterna synnerligen försvårande, må till fängelse i högst ett år dömas. Överstiger alkoholhalten en och åtta tiondels men icke två viktprocent och föreligga ej sådana omständigheter som nyss sagts men har bryggeriföre-

25 ståndaren vid tillverkningen eller vid utlämnandet gjort sig skyldig till grov vårdslöshet, straffes med dagsböter, ej under fem. 3. Dömes bryggeriföreståndare i skattefritt bryggeri till ansvar enligt denna paragraf, skall han ock förpliktas att gälda skatt enligt vad i 30 § sägs. 34 §. Fullgöres icke ordentligen skyldigheten att föra de i 14 § 1 mom. föreskrivna journaler eller utföras med bryggeriföreståndares vetskap eller vilja maltdrycker av andra eller tredje klassen från skattepliktigt bryggeri annorledes än på flaskor av tillåten storlek eller på andra slutna kärl eller behållare, vilka blivit märkta på föreskrivet sätt, och är förseelsen ej straffbar enligt 31 §, straffes bryggeriföreståndaren med dagsböter, ej under fem. Användes vid tillverkningen av maltdrycker av andra eller tredje klassen råämne, vars användande icke är tillåtet, eller införas med bryggeriföreståndarens vetskap och vilja andra maltdrycker än sådana av första klassen i skattefritt bryggeri eller i därtill hörande, i bryggeriets omedelbara närhet belägna lokaler, upplagsplatser eller andra förvaringsställen, eller fullgöres icke ordentligen skyldigheten att föra de i 24 § 1 mom. föreskrivna journaler eller den bok som avses i 24 § 2 mom., eller iakttagas icke föreskrifterna i 25 och 27 §§ och är förseelsen ej straffbar enligt 33 §, straffes bryggeriföreståndaren såsom i första stycket sägs; dock må straff för angivande av oriktig klassbeteckning i stämpel eller å etikett eller annan oriktig uppgift å etikett icke ådömas, med mindre att förseelsen varit uppsåtlig. 35 §. Bryter tillverkare eller bryggeriföreståndare i andra fall än förut i detta kapitel sägs mot vad i denna förordning är stadgat eller mot föreskrift, som med stöd av förordningen meddelats, straffes med böter från och med tjugu till och med trehundra kronor. 36 §. Bryter tillverkares hustru eller husfolk eller i hans arbete antagen person mot denna förordning eller mot föreskrift, som i enlighet med förordningen meddelats, vare tillverkaren ansvarig, liksom vore förseelsen begången avhonom själv, därest icke omständigheterna göra det sannolikt, att förseelsen skett utan hans vetskap och vilja. Bryggeriföreståndare vare jämte tillverkaren och lika med denne ansvarig för sådan förseelse. 37 §. Den som under tid, då han är ställd under tilltal för förseelse mot denna förordning eller mot föreskrift, som i enlighet med förordningen meddelats,

26 fortsätter samma förseelse, skall, när h a n därtill varder lagligen förvunnen, för varje gång stämning därför utfärdats och delgivits, fällas till det ansvar, som är stadgat för sådan förseelse; dock må sammanlagt frihetsstraff icke överstiga två år. 38 §. Den som har att taga befattning med kontroll enligt denna förordning, må icke röja tillverkares yrkeshemlighet och affärsförhållande i annat fall, än då sådant påfordras i tjänstens intresse. 39 §. Förseelse mot denna förordning eller mot föreskrift, som i enlighet med förordningen meddelats, åtalas av allmän åklagare. • Förseelse som avses i 33—35 §§ må icke åtalas, med mindre att kontrollstyrelsen gjort anmälan därom. Åtal skall anhängiggöras vid allmän underrätt. 40 §. Böter, viten och värdet av förverkat gods tillfalla kronan. Saknas tillgång till gäldandet av böter och viten, skola de förvandlas enligt allmän strafflag. Då skatt jämte böter ådömts, må, där tillgång saknas till skatten eller någon del därav, böterna ej kunna med penningar gäldas, utan skall den sakfällde i stället undergå motsvarande förvandlingsstraff. Övergångsbestämmelser. Denna förordning träder i kraft den 1 oktober 1937, vid vilken tidpunkt förordningen den 1 juni 1923 (nr 140) angående tillverkning och beskattning av maltdrycker med däri sedermera gjorda ändringar och tillägg skall upphöra att gälla. Härvid skall iakttagas: 1. Skall bryggeri, i vilket på grund av tillståndsbevis tillverkning av maltdrycker bedrivits under tillverkningsåret den 1 oktober 1936—den 30 september 1937, jämväl för tiden därefter vara i verksamhet, skall anmälan som i 8 § 1 mom. eller 22 § 1 mom. sägs göras minst femton dagar, innan rörelsen efter utgången av nämnda tillverkningsår m å fortsättas. Föreligger ej hinder för rörelsens utövande, meddelar kontrollstyrelsen bevis därom. 2. Erfordras eljest före den 1 oktober 1937 åtgärder för ordnande enligt denna förordning av tillverkningen och beskattningen av maltdrycker eller kontrollen därå, skola desamma vidtagas enligt bestämmelserna i densamma. 3. Förordningen den 1 juni 1923 med däri sedermera gjorda ändringar och tillägg skall även efter den 1 oktober 1937 äga tillämpning beträffande förhållanden, som hänföra sig till tiden före sistnämnda dag.

27 4. Finnes vid utgången av nyssnämnda tillverkningsår i skattepliktigt bryggeri, som för tiden därefter skall vara i verksamhet, lager av maltdrycker av andra eller tredje klassen eller ock mäsk eller vört, avsedd för framställning av sådana maltdrycker, må tillverkaren åtnjuta befrielse från eller återbäring av skatten för den myckenhet malt, som kan beräknas hava åtgått för framställningen av maltdryckerna, mäsken eller vörten. Tillverkare, som vill komma i åtnjutande av befrielse eller återbäring, har att senast den 31 oktober 1937 till kontrollstyrelsen insända dels deklaration angående den myckenhet maltdrycker, mäsk och vört av angivet slag, som vid nämnda tidpunkt fanns i bryggeriet, dels ock en av erforderliga handlingar bestyrkt skriftlig utredning rörande myckenheten av det malt, som åtgått för framställningen av maltdryckerna, mäsken och vörten. Det belopp, med vilket befrielse eller återbäring må åtnjutas, fastställes av kontrollstyrelsen. Deklarationen upprättas och utredningen verkställes i enlighet med de närmare anvisningar, som kontrollstyrelsen meddelar. 5. Under den tid som i nästfoljande stycke sägs må i den utsträckning som där angives för varje skattepliktigt bryggeri åtnjutas lindring i den skatt, som på grund av stadgandet i 13 § första stycket skall utgå för maltdrycker, hänförliga till andra klassen. För tiden intill utgången av tillverkningsåret den 1 oktober 1939—den 30 september 1940 skall skatten utgå med allenast aderton öre för liter för de första sextusen femhundra hektoliterna av den under varje tillverkningsår beskattningsbara myckenheten samt med nitton och ett halvt öre för liter för nästa sextusen femhundra hektoliter. För varje därpå följande tillverkningsår skall skatten för nämnda kvantiteter ökas med ett halvt öre för liter, till dess densamma uppgår till tjuguett öre för liter.

28 Förslag till f ö r o r d n i n g a n g å e n d e försäljning a v p i l s n e r d r i c k a . Härigenom förordnas som följer: 1 KAP. Allmänna bestämmelser. 1 §• Med pilsnerdricka förstås i denna förordning varje maltdryck, som enligt förordningen angående tillverkning och beskattning av maltdrycker är att hänföra till andra klassen och som icke enligt förordningen angående försäljning av vissa alkoholfria och därmed jämförliga drycker skall anses såsom alkoholfri dryck, ävensom varje maltdryck av tredje klassen, som av tillverkare utlämnats på kärl, stämplat med beteckning för maltdryck av andra klassen. 2§1. Försäljning av pilsnerdricka må icke bedrivas av annan än den, som enligt bestämmelserna i denna förordning är berättigad därtill. Under försäljning inbegripes allt tillhandahållande, som sker mot ersättning. Såsom försäljning skall dock icke anses, om någon, som icke är berättigad att försälja pilsnerdricka, tillhandahåller dylik dryck åt annan mot ersättning i samma vara eller om någon på grund av avtal med person, som är anställd i hans tjänst, utan särskild gottgörelse tillhandahåller denne pilsnerdricka. 2. I öppen bod för handel med andra varor än pilsnerdricka ävensom i de för sådan rörelse använda lägenheter, vid torghandel och auktioner samt eljest vid yrkesmässig handel med andra varor än pilsnerdricka vare tillhandahållande av sådan dryck utan ersättning förbjudet. 3 §• All försäljning av pilsnerdricka skall ordnas och handhavas så, att ordning och nykterhet icke äventyras. 4§Försäljning av pilsnerdricka delas i partihandel och detaljhandel. Med partihandel förstås försäljning till återförsäljare i och för dennes rörelse

29 ävensom försäljning för export. Med detaljhandel förstås all annan försäljning. Detaljhandel delas i utskänkning och utminutering. Med utskänkning förstås försäljning till förtäring på stället. Med utminutering förstås all annan detaljhandel. Partihandel och utminutering omfatta försäljning till avhämtning, försäljning genom försändning på rekvisition och försäljning genom kringföring. 5§. Den som på kredit utskänker pilsnerdricka, må utsöka betalning därför endast om utskänkningen skett i samband med måltid. 2 KAP. Tillverkares försäljningsrätt. 6§Den som är berättigad att idka tillverkning i skattepliktigt bryggeri, äger att i den omfattning som nedan sägs bedriva försäljning av pilsnerdricka. Försäljningen skall stå under tillsyn av den nämnd, statens bryggerinämnd, om vilken närmare förmäles i 40 §. 7§Tillverkares försäljningsrätt omfattar rätt att från tillverkningsstället genom försändning på rekvisition och genom kringföring bedriva partihandel med och utminutering av pilsnerdricka ävensom rätt att å tillverkningsstället bedriva partihandel till avhämtning. Försäljning genom kringföring må endast bedrivas inom stads område. 8 §• På ansökan av tillverkare äger bryggerinämnden meddela honom tillstånd tills vidare att i den omfattning som i 7 § sägs antingen vid särskilt inrättat nederlag bedriva försäljning av pilsnerdricka, som av honom tillverkats, eller vid visst tillverkningsställe försälja pilsnerdricka, som tillverkats vid annat tillverkningsställe, eller ock vid visst nederlag försälja pilsnerdricka, som tillverkats av annan. Innan nämnden bifaller ansökan om inrättande av nederlag inom viss kommun, skall nämnden inhämta yttrande av länsstyrelsen i det län, där kommunen är belägen. Länsstyrelsen har att i ärendet höra polischefen och systembolaget i orten samt fullmäktige i kommunen. Fullmäktige hava att höra kommunens nykterhetsnämnd. 9§Vid tillverkningsställe är den i förordningen angående tillverkning och beskattning av maltdrycker omförmälde bryggeriföreståndaren ansvarig för

30 att försäljningsrörelsen bedrives enligt bestämmelserna i denna förordning och de med stöd av förordningen särskilt meddelade bestämmelser. För nederlag skall finnas en av bryggerinämnden godkänd föreståndare (nederlagsföreståndare). Beträffande försäljningsrörelsen vid nederlag åvilar nederlagsföreståndaren enahanda ansvar som nyss sagts i fråga om bryggeriföreståndare. 10 §. Där så befinnes erforderligt för ernående av det i 3 § angivna syftemålet, må bryggerinämnden kunna för bestämd tid eller tills vidare föreskriva begränsning av det område, inom vilket viss tillverkare må bedriva försäljning, eller annan inskränkning i försäljningsrätten eller ock för bestämd tid eller tills vidare helt eller delvis förbjuda försäljningen. 11 §• Vid forsling av pilsnerdricka, som verkställes av tillverkare utanför tillverkningsställe eller nederlag, må omlastning ske allenast i den mån sådant kräves för forslingens ändamålsenliga handhavande. Då dylik forsling verkstäiles från tillverkningsställe, skall å det exemplar av forsedeln, som jämlikt bestämmelse i förordningen angående tillverkning och beskattning av maltdrycker skall åtfölja transporten, finnas en av bryggeriföreståndaren eller annat ombud för tillverkaren undertecknad förklaring, utvisande den omfattning, i vilken den forslade myckenheten pilsnerdricka är avsedd för omedelbar försäljning inom stad, för omedelbar försäljning utanför stads område, för överförande till annat skattepliktigt bryggeri eller till nederlag eller ock för annat ändamål. Då forslingen verkställes från nederlag, skall transporten åtföljas av en utav nederlagsföreståndaren eller annat ombud för tillverkaren underskriven transportsedel, innehållande enahanda förklaring som nyss sagts. Vid försändning av pilsnerdricka utanför stads område skall den, som verkställer forslingen, dessutom vara försedd med en av bryggeriföreståndaren, nederlagsföreståndaren eller annat ombud för tillverkaren underskriven förteckning, upptagande namn, hemvist och rekvirerad myckenhet för varje köpare (köpareförteckning). Den som forslar varan, må icke vara ombud för tillverkaren. Handling varom i denna paragraf förmäles skall under forslingen hållas tillgänglig för person, som har att utöva tillsyn å förordningens efterlevnad, ävensom för befullmäktigat ombud för kommunal nykterhetsnämnd. 12 §. 1. Vid försändning på rekvisition och vid kringföring må pilsnerdricka icke avlämnas annorstädes än inomhus till därstädes boende eller, därest köparen är återförsäljare, i hans försäljningslokal med tillhörande magasin eller ock för fortsatt försändning till köpare vid järnvägsstation, station för regelbunden automobiltrafik eller å fartyg.

31 Vid försändning på rekvisition må dock pilsnerdricka, som uppenbarligen är avsett för förbrukning i köparens hushåll, jämväl annorstädes avlämnas till köparen personligen eller till ombud, som är medlem av hans hushåll eller anställd i hans tjänst. 2. Där särskilda förhållanden med avseende å viss tillverkares sätt att bedriva sin försäljning därtill föranleda, äger bryggerinämnden att i enlighet med vad därom är närmare stadgat i instruktionen för nämnden förbjuda tillverkaren att utlämna pilsnerdricka till köpare annorledes än mot erhållande av kvitto å utlämnad myckenhet. Rörande skyldighet för tillverkare att bevara kvitto och att hålla kvittotillgängligt för granskning gäller vad bryggerinämnden därom föreskriver.

3 KAP. Återförsäljares försäljningsrätt. 13 §. Återförsäljare må endast bedriva detaljhandel med pilsnerdricka. Vad nu är sagt skall dock icke utgöra hinder för återförsäljare, som äger rätt till utminutering, att försälja pilsnerdricka till restauratör å passagerarefartyg. 14 §. Rätt till detaljhandel med pilsnerdricka i andra fall än som avses i andra kapitlet samt i 22 och 23 §§ tillkommer i den omfattning som nedan sägs allenast systembolag ävensom annan, som äger bedriva utskänkning av spritdrycker eller vin. 15 §. Systembolag äger överlåta rätt till detaljhandel å annan, som prövas vara lämplig för rörelsens utövande. Beträffande överlåtelse å enskild person skall gälla, att överlåtelse ej m å ske till den, som är omyndig eller i konkurstillstånd, eller till ämbets- eller tjänsteman, som till följd av sin befattning kan komina att deltaga i beslut angående tillverkning eller försäljning av maltdrycker eller däröver öva tillsyn, eller till den, som idkar tillverkning av maltdrycker av allenast första klassen. Där vid överlåtelse av försäljningsrätt föreligger möjlighet till val mellan flera sökande, bör företräde lämnas åt den, som finnes erbjuda största trygghet för att försäljningen kommer att handhavas i enlighet med föreskriften i 3§.

16 §. 1. Systembolags rätt till detaljhandel omfattar rätt till försäljning till avhämtning och till försändning på rekvisition ävensom rätt till utskänkning. 2. Den rätt till detaljhandel, som tillkommer annan innehavare av rätt till utskänkning av spritdrycker eller vin än systembolag, omfattar rätt till utskänkning av pilsnerdricka å dennes utskänkningsställe för spritdrycker eller vin. 3. överlåtelse som i 15 § sägs må allenast avse rätt att å visst försäljningsställe antingen bedriva försäljning till avhämtning eller idka utskänkning. Den, å vilken rätt till försäljning till avhämtning överlåtits, är berättigad att från försäljningsstället bedriva försändning på rekvisition. 4. Rätt till utskänkning som avses i denna paragraf omfattar jämväl rätt att, i samband med försäljning av matportion, till avhämtning eller genom försändning på rekvisition försälja till matportionen hörande pilsnerdricka. 17 §• 1. överlåtelse av rätt till detaljhandel skall avse en tid av fyra år, oktrojperiod, eller den del av oktrojperioden, som återstår vid överlåtelsen, (årsförsäljning), eller ock enstaka tillfälle eller enstaka, kortare tidsperiod (tillfällig försäljning). Oktrojperiod räknas från och med den 1 oktober 1937 och därefter från och med samma dag vart fjärde följande år. Föreligger behov av försäljningsrätt allenast under viss del av varje år under oktrojperioden, må överlåtelsen allenast avse samma tid (säsongförsäljning). 2. Vid överlåtelse av försäljningsrätt må föreskrivas de inskränkningar i rättighetens utövande, som i varje särskilt fall prövas erforderliga, för att försäljningen må komma att ske i enlighet med föreskriften i 3 §. I sådant avseende må stadgas viss begränsning av den myckenhet, som må utskänkas till en och samma person, ävensom att utskänkning endast må ske till person, som å utskänkningsstället intager måltid. Vid överlåtelse av försäljningsrätt må jämväl kunna bestämmas visst försäljningspris å pilsnerdricka, från vilket avvikelse icke må ske utan medgivande av systembolaget. Ej må föreskrivas skyldighet att inköpa pilsnerdricka från viss tillverkare. 3. Vad i 1 mom. stadgas skall äga motsvarande tillämpning å beslut av systembolag att självt bedriva försäljning av pilsnerdricka från annat försäljningsställe än sådant, där bolaget bedriver försäljning av spritdrycker eller vin. 4. I avtal om överlåtelse av försäljningsrätt samt i systembolags beslut att självt bedriva försäljning av pilsnerdricka från annat försäljningsställe än sådant, där bolaget bedriver försäljning av spritdrycker eller vin, skall angivas rättighetens art, den tid, överlåtelsen eller beslutet avser, försäljningsställets belägenhet samt de särskilda villkor, som utöver vad i denna förordning föreskrives skola gälla för försäljningen.

33 5. Kontrollstyrelsen äger meddela närmare föreskrifter rörande avtal och beslut som avses i denna paragraf. 18 §. 1. Ansökan om överlåtelse av rätt till detaljhandel göres hos systembolaget. Avser ansökningen detaljhandel under hel oktrojperiod, skall den vara bolaget tillhanda senast den 1 mars närmast före periodens början. Vad nu I är sagt skall dock icke utgöra hinder för bolaget att, då skäl därtill äro, till i prövning upptaga ansökan, som inkommit senare. Finner bolaget ansökningen icke böra omedelbart avslås, skall bolaget upprätta förslag till avtal om överlåtelse. Är fråga om rätt till årsförsäljning eller säsongförsäljning, skall bolaget inhämta yttrande över förslaget av polischefen i orten och fullmäktige i den kommun, där försäljningen skall äga rum. Fullmäktige hava att i ärenj det höra kommunens nykterhetsnämnd. Är fråga om rätt till tillfällig försäljning, skall bolaget lämna polischefen och nykterhetsnämnden tillfälle att yttra sig över förslaget. 2. Ämnar systembolag självt bedriva försäljning av pilsnerdricka från annat försäljningsställe än sådant, där bolaget bedriver försäljning av spritdrycker eller vin, skall vad i 1 mom. tredje, fjärde och femte styckena stadgas äga motsvarande tillämpning. 19 §. 1. Har systembolag träffat avtal om överlåtelse av rätt till årsförsäljning eller säsongförsäljning eller har systembolag beslutat att självt bedriva dylik försäljning från annat försäljningsställe än sådant, där bolaget bedriver försäljning av spritdrycker eller vin, skall bolaget söka fastställelse av avtalet eller beslutet hos länsstyrelsen i det län, där försäljningen skall äga rum. Länsstyrelsen har att pröva avtalet eller beslutet med avseende å dess laglighet och lämplighet. Allt efter omständigheterna har länsstyrelsen därvid att fastställa avtalet eller beslutet antingen i oförändrat skick eller med de ändringar, som kunna befinnas erforderliga, eller ock vägra fastställelse. Innan fastställelse meddelats, m å försäljningen icke påbörjas, där ej länsstyrelsen i fall som avses i 21 § lämnar tillstånd därtill. 2. Ett exemplar av avtalet eller beslutet skall förvaras hos länsstyrelsen. Hos länsstyrelse skall föras särskild förteckning över fastställda avtal och beslut. 20 §. Träffas överenskommelse om ändring av fastställt avtal om överlåtelse eller vill systembolag vidtaga ändring i fastställt beslut, skall vad i 18 och 19 §§ stadgas äga motsvarande tillämpning. 21 §. Har den, som på grund av överlåtelse från systembolag äger rätt till detaljhandel med pilsnerdricka, överlåtit sin rörelse å annan och gör den nye inne3 — 356550.

34 havaren av rörelsen ansökan om rättighetens övertagande, må länsstyrelsen, där hinder icke möter på grund av bestämmelserna i 15 § och så eljest befinnes lämpligt, på framställning av systembolaget kunna förklara honom berättigad att tills vidare, till dess ansökningen blivit slutligt prövad eller länsstyrelsen dessförinnan annorlunda förordnar, fortsätta den av den föregående innehavaren av rörelsen bedrivna detaljhandeln med pilsnerdricka. 22 §. Tillstånd att tills vidare under viss tid, högst ett år, bedriva utskänkning av pilsnerdricka å passagerarefartyg eller järnvägståg eller å luftfartyg, som i linjefart befordrar passagerare, (trafikutskänkning), må på ansökan av fartygets rederi, järnvägens styrelse eller den, som erhållit tillstånd till linjefarten, meddelas av länsstyrelsen i det län, där passagerarefartyget eller luftfartyget har sin hemort eller järnvägens styrelse sitt säte. Tillstånd må icke meddelas annan än den, å vilken överlåtelse av rätt till detaljhandel kan ske. Rörande meddelat tillstånd skall länsstyrelsen utfärda bevis och däri angiva den tid, tillståndet avser, samt de särskilda villkor, som utöver vad i denna förordning föreskrives skola gälla för försäljningen. 23 §. Den som i sitt hem bedriver matserveringsrörelse, vilken avser bespisning av gäster vid slutet bord, må efter vederbörlig anmälan i den ordning som nedan sägs i samband med måltid utskänka pilsnerdricka (utskänkning vid inackordering). Det åligger den, som vill bedriva dylik utskänkning, att för varje oktrojperiod eller del därav, under vilken utskänkningen skall fortgå, göra anmälan därom till systembolaget samt därvid lämna bolaget de upplysningar, som bolaget finner nödiga för att bedöma, huruvida rörelsen är av den beskaffenhet som ovan angivits. Finner bolaget så vara fallet och föreligger ej hinder därför av anledning som i 26 § 5 mom. tredje stycket sägs, skall bolaget utfärda bevis, att anmälan blivit rätteligen fullgjord, med angivande av den tid, anmälningen avser. Innan dylikt bevis kommit rörelsens innehavare till hända, må utskänkningen icke påbörjas. Beträffande utskänkning som avses i denna paragraf skall gälla vad i 16 § 4 mom. stadgas. 24 §. Bedrives detaljhandel med pilsnerdricka, i andra fall än då fråga är om utskänkning vid inackordering, av två eller flera personer gemensamt eller av annan än enskild person, skall för rörelsen finnas en föreståndare, som där fråga är om trafikutskänkning, blivit godkänd av länsstyrelsen samt eljest av systembolaget. Såsom föreståndare må icke godkännas annan än den, å vilken överlåtelse av rätt till detaljhandel kan ske.

35 25 §. F ö r ernående av det i 3 § angivna syftemålet må länsstyrelse, när helst så finnes erforderligt, föreskriva inskränkning i återförsäljares rätt till försäljning. 26 §. 1. Avlider den, å vilken rätt till detaljhandel med pilsnerdricka överlåtits, må rörelsen fortsättas av dödsbodelägarna under högst ett år från dödsfallet, dock ej längre än till utgången av den tid, överlåtelsen avser, därest inom en månad från dödsfallet anmälan därom göres till systembolaget och samtidigt uppgift lämnas å den person, som utsetts att vara föreståndare för rörelsen. Göres ej anmälan inom föreskriven tid eller godkännes icke anmäld föreståndare, anses försäljningsrätten hava upphört den dag, anmälningstiden utgick eller beslut angående föreståndaren meddelades. 2. Befinnes den, å vilken rätt till detaljhandel överlåtits, icke vara lämplig för rörelsens utövande, skall länsstyrelsen förklara, att försäljningsrätten upphört. Försättes den, å vilken rätt till detaljhandel överlåtits, i konkurs eller förklaras han omyndig, skall gälla vad i 1 mom. sägs, därvid tiden för rörelsens fortsättande och för ingivande av anmälan skall räknas från dagen för första borgenärssammanträdet i konkursen eller för omyndighetsförklaringen. Upphör den, å vilken rätt till detaljhandel överlåtits, av annan anledning än förut i detta moment sagts att vara behörig att förvärva dylik rätt, skall försäljningsrätten anses hava samtidigt upphört. 3. Uraktlåter den, å vilken rätt till detaljhandel överlåtits, att utse behörig föreståndare för rörelsen, där sådan föreståndare skall finnas, eller bryter dylik återförsäljare mot bestämmelse i denna förordning eller i det mellan honom och systembolaget upprättade avtalet rörande överlåtelsen, må länsstyrelsen på framställning av bolaget efter omständigheterna antingen tillhålla honom att iakttaga rättelse eller ock förklara, att försäljningsrätten upphört. 4. Tillstånd till trafikutskänkning må av länsstyrelsen återkallas, när skäl därtill äro. Där länsstyrelsen icke finner skäl återkalla tillståndet, skall vad i 1 mom. och 2 mom. andra stycket sägs gälla, då den, som erhållit tillstånd till trafikutskänkning avlider, försättes i konkurs eller förklaras omyndig; dock att vad där stadgas om systembolaget i stället skall avse länsstyrelsen. 5. Befinnes det, att matserveringsrörelse, beträffande vilken systembolag utfärdat bevis som i 23 § sägs, icke längre är av den beskaffenhet som där avses, skall bolaget förklara, att försäljningsrätten upphört. Dylik förklaring må ock utfärdas, om rörelsens innehavare fälles till ansvar för överskridande av sin försäljningsrätt eller för olovlig tillverkning av brännvin eller maltdrycker eller för olovlig försäljning av eller olovlig

36 befattning med spritdrycker eller vin eller om oordningar förekomma i samband med rörelsen. I fall som avses i näst föregående stycke må icke med mindre att särskilda skäl därtill äro, nytt anmälningsbevis utfärdas för rörelsens innehavare eller för person, som skäligen kan misstänkas vara bulvan för denne. 27 §. 1. Förmenar någon, att systembolag vid överlåtelse av rätt till detaljhandel med pilsnerdricka eller eljest vid tillämpning av denna förordning åsidosatt hans enskilda rätt eller i annat hänseende därvid förfarit oriktigt eller olämpligt, må han söka rättelse hos länsstyrelsen. Finner länsstyrelsen, att systembolaget i överklagat avseende åsidosatt klagandens enskilda rätt eller eljest förfarit oriktigt eller olämpligt, må länsstyrelsen föreskriva den ändring i bolagets beslut, som förhållandena kunna påkalla, eller ålägga bolaget att vidtaga åtgärd, som kan befinnas erforderlig för åstadkommande av rättelse. Länsstyrelsen äger, där så befinnes lämpligt, i samband med åläggande som nyss sagts förelägga vite ävensom fälla till sådant vite. Utdömt vite tillfaller kronan. 2. Klagan över beslut, som enligt denna förordning meddelas av länsstyrelse, må föras hos Kungl. Maj.t i vederbörande statsdepartement i den ordning, som för överklagande av förvaltande myndigheters och ämbetsverks beslut är bestämd. Länsstyrelses beslut går i verkställighet utan hinder av förd klagan. 28 §. Har länsstyrelse enligt 19 eller 20 § meddelat fastställelse å avtal eller beslut, skall avskrift av avtalet eller beslutet tillika med underrättelse om länsstyrelsens eget beslut i ärendet tillställas polischefen i orten och nykterhetsnämnden i den kommun, där försäljningen skall äga rum. Har länsstyrelse meddelat tillstånd till trafikutskänkning eller föreskrivit inskränkning i dylik försäljning eller ock återkallat meddelat tillstånd till sådan försäljning, skall underrättelse därom lämnas systembolaget. Har länsstyrelse eljest vidtagit åtgärd med stöd av 21, 25, 26, 27, 38 eller 39 §, skall underrättelse därom lämnas polischefen, systembolaget och nykterhetsnämnden . Har systembolag beslutat att självt bedriva tillfällig försäljning av pilsnerdricka från annat försäljningsställe än sådant, där bolaget bedriver försäljning av spritdrycker eller vin, eller har systembolag utfärdat bevis rörande anmälan som i 23 § sägs eller förklarat, att rätt till utskänkning vid inackordering upphört, skall bolaget genast lämna polischefen och nykterhetsnämnden underrättelse därom.

4 KAP. Ordningsföreskrifter. 29 §. 1. Pilsnerdricka må icke försäljas eller utlämnas till den, som är syn| barligen berörd av alkoholhaltiga drycker. Ej heller må försäljning eller utlämning av pilsnerdricka äga rum, där uppenbart är, att varan helt eller j delvis är avsedd att användas i berusningssyfte eller för olovlig försäljning. Det vare ock förbjudet att tillhandagå någon med anskaffande av pilsnerdricka, där uppenbart är, att varan är avsedd för dylikt ändamål. Den som är synbarligen berörd av alkoholhaltiga drycker, må icke tilllåtas uppehålla sig å försäljningsställe. 2. Pilsnerdricka må ej utskänkas till den, som kan antagas ej hava fyllt sexton år. 3. Angående rätt för länsnykterhetsnämnd att förordna, att under viss tid alkoholhaltiga drycker icke må av försäljare utlämnas till den, som brukar dylika drycker till skada för sig eller annan, gäller vad därom är särskilt stadgat. 30 §. 1. Försäljningsställe skall vara beläget vid öppen gata, väg eller torg eller eljest på sådant sätt, att tillsyn däröver ej försvåras. Utan Kungl. Maj:ts tillstånd må försäljningsställe icke förläggas inom kasernområde, läger eller annat område, som blivit upplåtet för krigsmaktens behov. 2. Utskänkningslokal skall vara ljus och luftig, hava en i förhållande till i rörelsens omfattning tillräcklig storlek samt hållas i ordentligt skick. I utskänkningslokal skall friskt dricksvatten ständigt tillhandahållas. Närmare bestämmelser angående beskaffenheten av utskänkningslokal äger kontrollstyrelsen meddela. 3. Vad i denna paragraf stadgas skall icke gälla i fråga om trafikutskänkning och utskänkning vid inackordering. 31 §. Utskänkning, som är att hänföra till årsförsäljning eller säsongförsäljning, må endast äga rum i lokal eller å plats, som vid besiktning blivit godkänd, och må ej begynna, innan bevis om besiktningen uppvisats för systembolaget. Besiktning hålles i stad av stadsfiskal och på landet av landsfiskal med biträde av två personer, av vilka den ene utses av nykterhetsnämnden i kommunen och den andre i Stockholm av överståthållarämbetet, i stad, där poliskammare finnes, av denna, i annan stad av magistraten och på landet av kommunalnämnden. Förnyad besiktning skall hållas, då systembolaget så prövar nödigt på grund av verkställd förändring inom lokalen eller av annan anledning.

38 Kostnad för besiktning skall gäldas av utskänkningsrättighetens innehavare enligt taxa, som kontrollstyrelsen fastställer. Har lokal eller plats för utskänkning ej blivit godkänd vid besiktning, må klagan däröver föras hos kontrollstyrelsen. Närmare bestämmelser angående verkställande av besiktning meddelas av kontrollstyrelsen. 32 §. 1. Utminutering av pilsnerdricka må på envar ort äga rum endast å tid, då bod, där handel idkas med mejeriprodukter, ägg, margarin eller bagerioch konditorivaror, må hållas öppen å orten. Under sön- eller helgdag må tillverkare dock icke bedriva utminutering genom försändning på rekvisition eller genom kringföring. Vad nu är sagt skall icke gälla i fråga om proviantering av fartyg. 2. Utskänkning av pilsnerdricka må ej begynna före klockan sju förmiddagen eller fortgå efter klockan tio eftermiddagen; dock må å utskänkningsställe för spritdrycker eller vin utskänkningen av pilsnerdricka fortgå, till dess att utskänkningen av spritdrycker eller vin skall upphöra för dagen. Där beträffande annat utskänkningsställe än sådant för spritdrycker eller vin omständigheterna anses föranleda behov av utsträckning av utskänkningstiden utöver vad i första stycket är sagt eller av inskränkning av samma tid, må i avtal eller beslut som avses i 17 § kunna bestämmas annan tid för utskänkningens början eller slut. Under högmässogudstjänst må ej utskänkning äga rum. Å tid, då utskänkning ej är medgiven, vare det förbjudet att låta pilsnerdricka förtäras å utskänkningsställe. Vad i detta moment stadgas skall icke gälla vid trafikutskänkning eller utskänkning vid inackordering. 3. Vid utskänkning å passagerarefartyg må, under det att fartyget ligger i hamn eller vid land, utskänkning allenast ske till besättningen och till sådana passagerare, som intaga måltid i fartygets restaurationslokal. 33 §. Hembryggd maltdryck av andra klassen må icke försäljas. Återförsäljare må icke å försäljningsställe förvara pilsnerdricka på andra kärl än dem, på vilka drycken levererats av tillverkaren. Ej heller må pilsnerdricka, som är avsett för försäljning, av återförsäljaren påspädas eller på annat sätt beredas. Hembryggd maltdryck må icke förvaras å försäljningsställe. 34 §. Å utskänkningsställe, där utskänkning av spritdrycker eller vin ej är medgiven, vare det förbjudet att låta sådana drycker eller ersättningsmedel därför förtäras. Ej heller må spritdrycker eller vin förvaras å dylikt ställe eller eljest på sådant sätt, att gästerna äga tillgång till desamma. Det vare ock förbjudet för gäst att å sådant utskänkningsställe förtära spritdrycker eller vin eller ersättningsmedel därför.

39 35 §. Ej må den, som handhar utskänkning av pilsnerdricka, eller någon hos honom anställd söka förmå gäst att å utskänkningsstället inköpa pilsnerdricka. 36 §. Å försäljningsställe skall denna förordning ävensom avskrift av den handling, vara försäljningsrätten grundar sig, finnas tillgänglig. Ä annat utskänkningsställe än sådant, där trafikutskänkning eller utskänkning vid inackordering bedrives, skall på tydligt sätt tillkännagivas, å vilka tider utskänkning av pilsnerdricka äger rum, samt där.utskänkning av spritdrycker eller vin ej är medgiven, att dylika drycker ej må därstädes förtäras. Å utskänkningsställe, som undergått besiktning, skall besiktningsbeviset förvaras i huvudskrift eller avskrift. 37 §. Den som har att taga befattning med tillsyn å denna förordnings efterlevnad, är berättigad att vid anfordran erhålla tillträde till försäljningsställe med tillhörande lokaler. 38 §. Under arbetsinställelse, vid ting, uppbördsstämma, inskrivningsförrättning, vapenövningsmöte eller annan truppsammandragning, under marknad, torgdag eller auktion så ock vid annan till större folksamling ledande förrättning ävensom eljest, då detaljhandel med pilsnerdricka kan föranleda oordningar, må länsstyrelsen ävensom polischefen i orten för visst tillfälle förbjuda försäljningen eller föreskriva erforderliga inskränkningar med avseende å densamma. 39 §. Då krig eller omedelbar krigsfara råder så ock då arbetslöshet eller nöd i större omfattning föreligger, må Kungl. Maj:t, där så prövas nödigt, meddela förbud mot bedrivande av detaljhandel med pilsnerdricka eller föreskriva erforderliga inskränkningar däri. I fall varom nu är sagt må ock sådant förordnande, även om det ej kan anses erforderligt för ordningens upprätthållande, meddelas av länsstyrelsen, där Kungl. Maj:t det medgivit. 5 KAP. Om statens bryggerinämnd. 40 §. 1. För handhavande av nedan angivna uppgifter skall finnas en för hela riket gemensam nämnd, statens bryggerinämnd. Denna nämnd har till uppgift att tillse, att tillverkares försäljning av pilsnerdricka bedrives så, att den står i överensstämmelse med det i 3 § angivna syftemålet,

verka för ernående av en ur sociala och fiskaliska synpunkter ändamålsenlig organisation av den skattepliktiga bryggeriindustrien, utöva kontroll å tillverkares försäljningspris å pilsnerdricka samt, där det befinnes, att tillverkare, som på grund av rådande försäljningsförhållanden ensam eller i förening med annan eller andra tillverkare behärskar försäljningen inom visst område, begagnar sig därav till att betinga sig ett pris, som överstiger vad som kan anses vara skäligt, fastställa visst högsta försäljningspris, som tillverkaren icke må överskrida, samt taga den befattning i övrigt med ärenden rörande de skattepliktiga bryggerierna och försäljningen av pilsnerdricka, som enligt vad i denna förordning stadgas eller kan i särskild ordning varda bestämt ankommer på nämnden. I nämnden böra det allmännas intressen ävensom de inom bryggeriindustrien verksamma företagens och de däri anställdas intressen vara representerade. Nämnden består av fem ledamöter jämte en suppleant för var och en av dessa, utsedda av Kungl. Maj:t för en tid av två år. Kungl. Maj:t förordnar en av ledamöterna att vara ordförande och en att vara vice ordförande. Närmare bestämmelser om nämndens organisation, befogenheter och åligganden meddelar Kungl. Maj:t. 2. Klagan över nämndens beslut må föras hos Kungl. Maj:t i vederbörande statsdepartement i den ordning, som för överklagande av förvaltande myndigheters och ämbetsverks beslut är bestämd. Beslut, som nämnden med stöd av 10 § meddelar, går i verkställighet utan hinder av förd klagan. 41 §. 1. Tillverkare har att ställa sig till efterrättelse de föreskrifter och anvisningar, som bryggerinämnden lämnar enligt bestämmelserna i denna förordning eller de med stöd av förordningen särskilt meddelade stadganden. Tillverkare är pliktig att vid anfordran hålla sina handelsböcker med tillhörande verifikationer tillgängliga för nämnden eller dess ombud ävensom att lämna nämnden alla de upplysningar i övrigt, som den finner erforderliga för ett behörigt fullgörande av sina uppgifter. Där det ej kan anses påkallat av tjänstens intresse, må ej ledamot av nämnden eller någon hos nämnden anställd person yppa affärsförhållande, om vilket han vunnit kunskap av tillverkares bokföring eller av upplysningar, som av tillverkare lämnats till nämnden. 2. Nämnden må vid fastställande av visst högsta försäljningspris utsätta vite. Nämnden äger själv eller genom ombud föra talan vid domstol om skyldighet att utgiva försuttet vite. Där domstolen med hänsyn till den omfattning, i vilken priset överskridits, eller av annan anledning finner, att ut-

41 dömande av vitet skulle vara uppenbart obilligt, må vitet jämkas av domstolen. Utdömt vite tillfaller kronan. Saknas tillgång till dess gäldande, skall det förvandlas enligt allmän strafflag. 6 KAP. Ansvarsbestämmelser m. m. 42 §. 1. Beträdes någon, som icke äger rätt till försäljning av pilsnerdricka, med dylik försäljning, straffes med böter från och med femton till och med trehundra kronor. Har han tidigare fällts till straff för enahanda förseelse eller har försäljningen skett i större omfattning eller yrkesmässigt, vare straffet dagsböter, ej under tio, eller fängelse i högst sex månader. 2. Tillhandahåller någon pilsnerdricka utan ersättning i fall, då sådant tillhandahållande enligt vad i 2 § 2 mom. sägs är förbjudet, straffes såsom i 1 mom. sägs. 3. I fall som avses i denna paragraf vare de i den skyldiges besittning utanför bryggeri eller bryggerinederlag befintliga förråd av pilsnerdricka förverkade tillika med kärl och emballage, vari de förvaras. Vad som på grund av denna bestämmelse tagits i beslag må av den myndighet, som förordnat om beslaget, genast försäljas till tillverkare eller systembolag eller, därest försäljning icke kan komma till stånd, bevisligen förstöras. 43 §. Beträdes den, som äger rätt till försäljning av pilsnerdricka, med att bedriva försäljning å annan tid eller å annat ställe än medgivet är, eller försäljer han pilsnerdricka till person, till vilken försäljning icke må ske, eller försäljer han hembryggd maltdryck av andra klassen, eller överskrider han eljest sin försäljningsrätt, eller beträdes bryggeriföreståndare, nederlagsföreståndare eller föreståndare för försäljningsrörelse med dylik förseelse, straffes såsom i 42 § 1 mom. sägs. 44 §. Utlämnar den, å vilken rätt till försäljning till avhämtning överlåtits, i andra fall än som avses i 2 § 1 mom. tredje stycket och 43 § pilsnerdricka till förtäring å försäljningsstället, eller fortares med hans vetskap pilsnerdricka, som inköpts å försäljningsstället, å annat område, varöver h a n äger förfoga, straffes såsom i 42 § 1 mom. sägs. Föreståndare för försäljningsrörelse vare underkastad enahanda ansvar som den, som äger rätt till försäljningen.

42 45 §. Bryter någon i andra fall än i 42, 43 och 44 §§ sägs mot vad i denna förordning är stadgat eller mot föreskrift, som med stöd av förordningen meddelats, eller mot bestämmelse i avtal eller beslut som avses i 17 §, straffes med böter, högst trehundra kronor. 46 §. Har den, som gjort sig förfallen till ansvar efter 42, 43 eller 44 §, förut fällts till straff för förseelse varom sägs i någon av dessa paragrafer, vare den sist begångna förseelsen såsom upprepad förseelse ansedd, ändå att densamma icke är av samma art som den eller de förut begångna. 47 §. Den som under tid, då han är ställd under tilltal för förseelse mot denna förordning eller mot föreskrift, som med stöd av förordningen meddelats, eller eljest mot bestämmelse i avtal eller beslut som avses i 17 §, fortsätter samma förseelse, skall, när han därtill varder lagligen förvunnen, för varje gång stämning därför utfärdats och delgivits, fällas till det ansvar, som är stadgat för sådan förseelse; dock må sammanlagt fängelsestraff icke överstiga ett år. 48 §. Den som äger rätt till försäljning av pilsnerdricka, ansvarar för förseelse, som begås av hans hustru, husfolk eller i hans arbete antagen person, liksom vore förseelsen begången av honom själv, därest ej omständigheterna göra sannolikt, att förseelsen skett utan hans vetskap och vilja. Bryggeriföreståndare, nederlagsföreståndare eller föreståndare för försäljningsrörelse vare jämte den, som äger rätt till försäljningen, och lika med denne ansvarig för sådan förseelse. 49 §. Om förvandling av böter, om fördelning av böter och värdet av förverkat gods, om rätt att anställa åtal, om övervakande i övrigt av förordningens efterlevnad, om domstol, där förseelser mot förordningen skola åtalas, samt om rättegångsförfarandet i sådana mål skall i tillämpliga delar lända till efterrättelse vad i förordningen angående försäljning av spritdrycker och vin stadgas. 50 §. Har åtal för förseelse som avses i denna förordning blivit anställt mot någon, som äger rätt till försäljning av pilsnerdricka, eller mot någon hos dylik försäljare anställd person, skall allmänna åklagaren därom genast lämna meddelande, där förseelsen begåtts vid trafikutskänkning, till den länsstyrelse, som meddelat tillstånd till utskänkningen, där fråga är om förseelse av tillverkare eller av någon hos tillverkare anställd person, till bryggerinämnden samt i andra fall till systembolaget.

43 51 §. Vad i denna förordning stadgas angående fullmäktige skall avse allmänna rådstugan eller kommunalstämman i kommun, där fullmäktige icke finnas. Övergångsbestämmelser. Denna förordning träder i kraft den 1 oktober 1937, vid vilken tidpunkt förordningen den 11 juli 1919 (nr 406) angående försäljning av pilsnerdricka med däri senare gjorda ändringar och tillägg skall upphöra att gälla. Härvid skall iakttagas: 1. Har tillverkare före nämnda dag bedrivit försäljning från nederlag eller med vederbörligt tillstånd från särskilt inrättat upplag eller har tillverkare därförut erhållit tillstånd att försälja pilsnerdricka, som tillverkats av annan, må försäljningen, där ej bryggerinämnden annorlunda bestämmer, fortgå enligt bestämmelserna i övrigt i den nya förordningen intill den 1 oktober 1938, då försäljningsrätten upphör. Det åligger tillverkaren att senast den 1 oktober 1937 till bryggerinämnden göra anmälan om föreståndare för nederlaget eller upplaget. Ansökan om tillstånd att för tiden från och med den 1 oktober 1938 antingen bedriva försäljning vid särskilt inrättat nederlag eller vid visst tillverkningsställe försälja pilsnerdricka, som tillverkats vid annat tillverkningsställe, eller ock vid visst nederlag försälja pilsnerdricka, som tillverkats av annan än nederlagets innehavare, skall göras före den 1 januari 1938. Intill den 1 oktober 1938 må tillverkare å tillverkningsställe bedriva utminuteringsförsäljning till avhämtning. Försäljningen skall vara underkastad de inskränkande föreskrifter, som tidigare må hava meddelats rörande densamma. I övrigt skola bestämmelserna i den nya förordningen tillämpas å försäljningen, därvid vad i förordningen stadgas angående den, å vilken rätt till försäljning till avhämtning överlåtits, eller angående föreståndare för sådan försäljningsrörelse skall avse tillverkaren eller bryggeriföreståndaren. 2. Tillstånd, som jämlikt bestämmelserna i förordningen den 11 juli 1919 meddelats till utskänkning å järnvägståg och passagerarefartyg, skola upphöra att gälla den 1 oktober 1937. 3. Har länsstyrelse i andra fall än som avses i första och andra punkterna före den 1 oktober 1937 meddelat tillstånd till detaljhandel med pilsnerdricka tills vidare eller för viss tid efter samma dag, må försäljningen fortgå intill den 1 oktober 1938 eller till den tidigare tidpunkt, som vid tillståndets meddelande må hava bestämts, då försäljningsrätten upphör. Försäljningen skall vara underkastad de inskränkande föreskrifter, som må hava meddelats i tillståndsbeviset eller annorledes. I övrigt skola bestämmelserna i den nya förordningen tillämpas beträffande försäljningen. Härvid skall dels vad i 20 och 21 §§ samt 26 § 1 och 2 mom. stadgas angående avtal om överlåtelse och angående den, å vilken överlåtelse skett, avse tillståndet eller den, för

vilken tillståndet meddelats, dels ock, i stället för vad i 32 § 2 mom. första stycket stadgas, motsvarande bestämmelse i förordningen den 11 juli 1919 eller föreskrift, som med stöd av samma bestämmelse kan hava meddelats, lända till efterrättelse. Vad i 18 § 1 mom. andra stycket stadgas skall gälla i fråga om ansökan om överlåtelse av rätt till detaljhandel för tiden den 1 oktober 1938—den 30 september 1941. 4. Utan hinder av vad i 23 § stadgas må utskänkning, som bedrives med stöd av 12 § b förordningen den 11 juli 1919, fortgå enligt bestämmelserna i övrigt i den nya förordningen intill den 1 januari 1938. Anmälan enligt 23 § för tiden från och med nämnda dag skall göras hos systembolaget under oktober månad 1937, bolaget dock obetaget att upptaga anmälan, som inkommit senare. 5. Erfordras i andra fall än som avses i första, tredje och fjärde punkterna före den 1 oktober 1937 åtgärd för ordnande av försäljningen enligt denna förordning, skall åtgärden vidtagas i enlighet med bestämmelserna i densamma. 6. Vad i 31 § stadgas angående magistrat skall i stad, där särskild stadsstyrelse finnes, gälla denna.

45 Förslag till förordning om ändrad lydelse av 1 § förordningen den 1 juni 1923 (nr 141) angående förbud mot införsel till och försäljning inom riket av exportöl. Härigenom förordnas, att 1 § förordningen den 1 juni 1923 angående förbud mot införsel till och försäljning inom riket av exportöl skall hava följande ändrade lydelse: 1§. Med exportöl förstås i denna förordning varje maltdryck, som enligt förordningen angående tillverkning och beskattning av maltdrycker är att hänföra till tredje klassen och som icke enligt förordningarna angående försäljning av pilsnerdricka samt angående försäljning av vissa alkoholfria och därmed jämförliga drycker skall anses såsom pilsnerdricka eller alkoholfri dryck.

Denna förordning träder i kraft den 1 oktober 1937.

46 Förslag till f ö r o r d n i n g o m ä n d r i n g i v i s s a d e l a r a v f ö r o r d n i n g e n den 8 m a j 1925 (nr 119) a n g å e n d e försäljning av v i s s a alkoholfria o c h d ä r m e d jämförliga drycker. Härigenom förordnas, att 1, 11 och 12 §§ samt 17 § 4 mom. förordningen den 8 maj 1925 angående försäljning av vissa alkoholfria och därmed jämförliga drycker skola, 1 och 12 §§ i nedan angivna delar, hava följande ändrade lydelse: 1§Denna förordning avser dels varje till maltdryck icke hänförlig, tillagad dryck, som antingen är helt fri från alkohol eller icke innehåller mer än två och en fjärdedels volymprocent alkohol, dels ock varje maltdryck, som enligt förordningen angående tillverkning och beskattning av maltdrycker är att hänföra till första klassen eller som av tillverkare utlämnats på kärl, stämplat med beteckning för maltdryck av denna klass. Drycker, som alkoholfria drycker. 11 §• Utskänkning av alkoholfria drycker må icke i andra fall än som avses i 4 § 1 mom. andra stycket fortgå längre än till klockan tio eftermiddagen; dock må å utskänkningsställe för spritdrycker, vin eller pilsnerdricka utskänkningen av alkoholfria drycker fortgå, till dess att utskänkningen i övrigt skall upphöra för dagen. Där omständigheterna anses föranleda behov av utsträckning av utskänkningstiden utöver vad i första stycket är sagt eller av inskränkning av samma tid, äger länsstyrelse därom förordna. 12 §. Hembryggd maltdryck av första klassen må icke försäljas. Vid all sätt beredas. Maltdryck, som är tillverkad med högre stamvörtstyrka än sex procent, m å ej utlämnas, där den veterligen är försatt med sackarin. Med sackarin sockrets näringsvärde.

47 Maltdryck, som är tillverkad med en stamvörtstyrka av högst sex procent och som veterligen är försatt med sackarin, må icke förvaras på försäljningsstället annat än å kärl, som på tydligt framträdande sätt är försett med uppgiften »Innehåller sackarin». Därest vid utminutering dylik maltdryck till köpare utlämnas å tillslutet kärl, skall kärlet vara försett med beteckning som nyss sagts. På försäljningsställe hembryggd maltdryck. Angående märkning särskilt stadgat. 17 §• 4. Försäljer någon, som enligt denna förordning äger rätt till försäljning av alkoholfria drycker, hembryggd maltdryck av första klassen, straffes såsom i 1 mom. sägs. överträder någon eljest de i 8 eller 12 § givna bestämmelser, skall han, där gärningen ej är i annan författning med straff belagd, straffas med böter från och med fem till och med trettio kronor.

Denna förordning träder i kraft den 1 oktober 1937.

48 Förslag till förordning om ändrad lydelse av 6 § 2 mom. förordningen den 11 juni 1926 (nr 207) angående tillverkning och beskattning av brännvin. Härigenom förordnas, att 6 § 2 mom. förordningen den 11 juni 1926 angående tillverkning och beskattning av brännvin skall i nedan angivna del hava följande ändrade lydelse: 6 §•

2. överinseendet å av kontrollstyrelsen. Den lokala tillsynen utövas av överkontrollörer, biträdande överkontrollörer, kontrollörer och tillsyningsmän. Angående ersättning till kontrolltjänstemännen är särskilt stadgat. I den av statsverket.

Denna förordning träder i kraft den 1 oktober 1937.

49 Förslag till kungörelse angående tillverkning av maltextrakt. Härigenom förordnas som följer: 1 §• Maltextrakt med lägre extrakthalt än femtio procent må icke inom riket tillverkas för försäljning.

2§. Tillverkningen av maltextrakt för försäljning skall stå under statens kontroll. Kontrollen handhaves av kontrollstyrelsen. Den som tillverkar maltextrakt för försäljning, har att ställa sig till efterrättelse de föreskrifter, som kontrollstyrelsen meddelar för erhållande av en betryggande kontroll. 3 §. 1. Den som ämnar bedriva tillverkning av maltextrakt för försäljning, skall göra anmälan därom till kontrollstyrelsen och därvid uppgiva dels sitt fullständiga namn och sin postadress dels ock det ställe, varest tillverkningen skall äga rum. Föreligger ej hinder för rörelsens bedrivande, utfärdar kontrollstyrelsen bevis därom. Innan sådant bevis utfärdats, må rörelsen icke utövas. 2. Den som bedriver tillverkning av maltextrakt för försäljning, skall under september månad varje år, därest tillverkningen skall fortgå jämväl efter nämnda månads utgång, till kontrollstyrelsen göra anmälan därom. 4 §• Den som bedriver tillverkning av maltextrakt för försäljning, är pliktig: att föra journal rörande tillverkningen och försäljningen av maltextrakt, att hålla nämnda journal ävensom sina handelsböcker med tillhörande verifikationer, i vad de angå tillverkningen och försäljningen av maltextrakt, tillgängliga för kontrolltjänsteman, samt att för kontrollen utan ersättning ställa nödiga redskap till förfogande och lämna behövlig handräckning. 4 — 356550.

5§. 1. Den som tillverkar maltextrakt för försäljning utan att vara därtill berättigad enligt bestämmelserna i denna kungörelse, straffes med dagsböter. 2. Bryter någon eljest mot vad i denna kungörelse är stadgat eller mot föreskrift, som i enlighet med kungörelsen meddelats, straffes med böter från och med tjugu till och med trehundra kronor. 6§Den som under tid, då han är ställd under tilltal för förseelse som i 5 § avses, fortsätter samma förseelse, skall, när han därtill varder lagligen förvunnen, för varje gång stämning därför utfärdats och delgivits, fällas till det straff, som är stadgat för sådan förseelse. 7 §. Förseelse som i 5 § avses åtalas av allmän åklagare. Åtal skall anhängiggöras vid allmän underrätt. 8 §• Böter, som ådömas enligt denna kungörelse, tillfalla kronan. Saknas tillgång till böternas gäldande, skola de förvandlas enligt allmän strafflag.

Denna kungörelse träder i kraft den 1 oktober 1937, från och med vilken dag kungörelsen den 27 juli 1923 (nr 345) rörande samma ämne skall upphöra att gälla.

51 Förslag till k u n g ö r e l s e m e d a v l ö n i n g s b e s t ä m m e l s e r för t j ä n s t e m ä n n e n v i d k o n t r o l l e n ö v e r t i l l v e r k n i n g e n o c h b e s k a t t n i n g e n av b r ä n n v i n o c h m a l t d r y c k e r m. m. Härigenom förordnas som följer: 1§Beträffande överkontrollör och biträdande överkontrollör skola avlöningsbestämmelserna i 1 § kungörelsen den 15 juni 1935 (nr 397) med avlöningsbestämmelser för icke-ordinarie befattningshavare vid nyreglerade verk inom allmänna civilförvaltningen tillämpas, därvid överkontrollörsbefattning skall hänföras till 24:e och biträdande överkontrollörsbefattning till 21 :a lönegraden. 2 §• 1. Kontrollör erhåller under tjänstgöringstiden dagarvode med nio kronor 50 öre. Tjänstgör kontrollör samtidigt vid två eller flera brännerier, må kontrollstyrelsen bestämma dagarvodet för samma tid till högre belopp, dock högst tretton kronor. 2. Tillsyningsman vid brännvinsnederlag erhåller under tjänstgöringstiden dagarvode med belopp, som kontrollstyrelsen i varje särskilt fall bestämmer, dock högst femton kronor. 3. Tillsyningsman vid brännerimagasin erhåller tio kronor för varje förrättning, till vilken han kallas, dock minst trettio kronor i månaden under den tid, för vilken han är inkallad i tjänstgöring. Där Kungl. Maj:t så prövar erforderligt, må sistnämnda ersättning i särskilda fall höjas till högst sjuttiofem kronor i månaden. Till en och samma förrättning hänföres tjänstgöring vid brännerimagasinet under högst sex timmar i följd. 4. Kontrollombud och tillsyningsman vid skattefritt bryggeri erhåller under tjänstgöringstiden arvode med en krona för dag och för varje bryggeri. Arvodet må i särskilda fall av kontrollstyrelsen bestämmas till lägre belopp. 5. Tillhandahåller tillverkare på grund av stadgandet i 19 § förordningen angående tillverkning och beskattning av brännvin kost och boningsrum åt kontrolltjänsteman, skall av dennes arvode innehållas ett belopp av två kronor 50 öre om dagen för den tid, under vilken dylik förmån lämnats.

3§. 1. överkontrollör och biträdande överkontrollör åtnjuter ersättning för resa enligt bestämmelserna i allmänna resereglementet. Räkning å resekostnader och traktamentsersättning insändes till kontrollstyrelsen, som verkställer utbetalningen. 2. Kontrollör samt tillsyningsman vid brännvinsnederlag och vid brännerimagasin erhåller, då han inkallas i tjänstgöring, ersättning för resa, där sådan förekommer, med femton kronor. 4 §• Kontrollör ävensom tillsyningsman vid brännvinsnederlag och vid brännerimagasin har att omedelbart efter utgången av varje månad till vederbörande överkontrollör insända räkning å arvode ävensom i förekommande fall å reseersättning. Kontrollombud ävensom tillsyningsman vid skattefritt bryggeri har att inom åtta dagar efter utgången av varje kalenderkvartal till vederbörande överkontrollör insända räkning å arvode. Efter granskning och attestering översänder överkontrollören inkomna räkningar till kontrollstyrelsen, som verkställer utbetalningen.

5§. Överkontrollör ävensom biträdande överkontrollör äger att i den ordning, som kontrollstyrelsen bestämmer, erhålla ersättning för nödiga telefonkostnader och expenser i övrigt.

6§Har tillverkare lämnat kontrolltjänsteman sådan förmån som avses i 2 § 5 mom., äger tillverkaren av statsverket erhålla gottgörelse därför med belopp, som av kontrolltjänstemannens arvode skolat innehållas. Räkning å dylik gottgörelse skall, försedd med vitsordande av kontrolltjänstemannen och överkontrollören, insändas till kontrollstyrelsen, som verkställer utbetalningen.

Denna kungörelse träder i kraft den 1 oktober 1937, då kungörelsen den 27 juli 1923 (nr 339) med bestämmelser angående arvode och ersättning åt tjänstemännen vid kontrollen över maltdrycks- och brännvinstillverkningen skall upphöra att gälla.

53 Förslag till i n s t r u k t i o n för t j ä n s t e m ä n n e n v i d k o n t r o l l e n ö v e r t i l l v e r k n i n g e n o c h b e s k a t t n i n g e n av b r ä n n v i n o c h m a l t d r y c k e r . 1 §• För kontrollen över tillverkningen och beskattningen av brännvin och maltdrycker äro anställda överkontrollörer, biträdande överkontrollörer, kontrollörer, kontrollombud och tillsyningsman. Nämnda tjänstemän lyda i och för tjänsten under kontrollstyrelsen. 2 §• De vid kontrollen anställda tjänstemännen hava att i enlighet med gällande författningar och de närmare föreskrifter och anvisningar, som kontrollstyrelsen meddelar, utöva tillsyn över tillverkningen och beskattningen av brännvin och maltdrycker. Därest Kungl. Maj:t så bestämmer, skola överkontrollörer och biträdande överkontrollörer jämväl taga befattning med den kontroll över tillverkningsavgifter i övrigt, vilkas behöriga utgörande det ankommer på kontrollstyrelsen att övervaka. 3 §• Med avseende å överkontrollörernas tjänstgöring skall riket vara indelat i sju distrikt. Indelningen verkställes av kontrollstyrelsen. I varje distrikt skall finnas anställd en överkontrollör; dock skall i det distrikt, till vilket Stockholms stad hänföres, överkontrollörs åligganden fullgöras av den befattningshavare inom kontrollstyrelsen, som styrelsen därtill förordnar. 4§Vid kontrollen skola vara anställda två biträdande överkontrollörer för att enligt kontrollstyrelsens bestämmande biträda överkontrollörerna vid fullgörandet av deras åligganden. 5 §• 1. Kontrollör skall finnas anställd vid varje bränneri. Samme kontrollör må, där så lämpligen kan ske, anställas vid två eller flera brännerier.

54 Tillsyningsman anställes vid brännerimagasin, där brännvin efter tillverkningens upphörande förvaras, samt vid brännvinsnederlag, tillhörigt partihandlaren med spritdrycker. Kontrollombud skall finnas anställt vid skattepliktigt bryggeri, beträffande vilket kontrollstyrelsen meddelat förordnande jämlikt 21 § förordningen angående tillverkning och beskattning av maltdrycker. Tillsyningsman vid skattefritt bryggeri anställes, där kontrollstyrelsen i visst fall så prövar nödigt. 2. Utöver det antal kontrollörer och tillsyningsman vid brännvinsnederlag, som med hänsyn till bestämmelserna i 1 mom. första och andra styckena vid varje tid erfordras, m å för tillgodoseende av behovet av ersättare ytterligare förordnas behövligt antal dylika tjänstemän. 6 §• 1. Stationeringsort för överkontrollör och biträdande överkontrollör bestämmes av kontrollstyrelsen. 2. Överkontrollör är pliktig underkasta sig förflyttning från ett tjänstgöringsdistrikt till ett annat. överkontrollörernas indelning till tjänstgöring i de olika distrikten verkställes av kontrollstyrelsen. 7 §•

Det åligger överkontrollör och biträdande överkontrollör att hålla erforderlig tjänstelokal. 8 §. Överkontrollör förordnas av Kungl. Maj:t på förslag av kontrollstyrelsen. övriga tjänstemän förordnas av kontrollstyrelsen, biträdande överkontrollörer tills vidare samt kontrollörer, kontrollombud och tillsyningsman för tillverkningsår eller för viss del därav. 9 §• Skall befattning såsom överkontrollör tillsättas, utfärdar kontrollstyrelsen kungörelse därom i allmänna tidningarna med föreläggande av trettio dagars ansökningstid, räknat från den dag kungörandet sker. Skriftlig, till Konungen ställd ansökan till befattningen ingives till kontrollstyrelsen och bör åtföljas av åldersbevis, behörigen styrkt tjänsteförteckning och de övriga intyg, sökanden vill åberopa. Sedan ansökningstiden tilländagått, insänder styrelsen ansökningshandlingarna till Kungl. Maj:t samt förordar därvid till befattningens erhållande den bland de sökande, som anses företrädesvis böra ifrågakomma, eller anmäler, att sådant förord icke kan lämnas någon av de sökande. Sedan handlingarna insänts till Kungl. Maj:t, skall tillkännagivande om styrelsens beslut ofördröjligen anslås inom styrelsen.

55 10 §. Skall befattning såsom biträdande överkontrollör tillsättas, utfärdar kontrollstyrelsen kungörelse därom på sätt i 9 § stadgas med föreläggande av enahanda ansökningstid som där sägs. Ansökan om erhållande av befattning såsom biträdande överkontrollör bör åtföljas av bevis, tjänsteförteckning och intyg som i nämnda paragraf sägs. Sedan befattningen tillsatts, skall tillkännagivande därom ofördröjligen anslås inom styrelsen.

11 §• 1. Förslag å överkontrollör bör företrädesvis avse person, som avlagt examen antingen vid handelshögskola eller vid fackavdelning för kemi och kemisk teknologi vid tekniska högskolan eller den högre avdelningen av Chalmers tekniska institut. 2. Såsom biträdande överkontrollör bör företrädesvis antagas person, vilken avlagt examen som i 1 mom. sägs. 12 §. Ansökan till befattning såsom kontrollör eller såsom tillsyningsman vid brännvinsnederlag skall ställas till kontrollstyrelsen och ingivas till vederbörande överkontrollör före den 15 augusti varje år. Det åligger överkontrollören att med ansökningshandlingarnas överlämnande före den 1 september till kontrollstyrelsen avgiva förslag till förordnande av kontrollörer och tillsyningsman inom distriktet. Sökande till befattning som i första stycket sägs bör, om han ej förut tjänstgjort i sådan befattning varom fråga är, vid ansökningen foga intyg av överkontrollör eller biträdande överkontrollör, att sökanden äger nödig kunskap om gällande författningar och föreskrifter rörande tillverkningen och beskattningen av brännvin och kontrollen däröver. 13 §. Kontrollörer, kontrollombud och tillsyningsman inkallas i tjänstgöring av överkontrollör eller biträdande överkontrollör i enlighet med de närmare anvisningar, som kontrollstyrelsen meddelar. 14 §. 1. Överkontrollör och biträdande överkontrollör äger åtnjuta honom tillkommande semesterledighet å tid, som kontrollstyrelsen bestämmer. Annan ledighet för överkontrollör och biträdande överkontrollör än semester äger kontrollstyrelsen bevilja i mån av behov. Ledighet för kontrollör och tillsyningsman vid brännvinsnederlag beviljas av överkontrollören.

56 2. Vikarie för överkontrollör och biträdande överkontrollör för ordnas av kontrollstyrelsen. Överkontrollör är pliktig att, då annan överkontrollör åtnjuter ledighet av kortare varaktighet, utan särskild ersättning fullgöra dennes åligganden, där kontrollstyrelsen finner så lämpligen kunna ske. Såsom vikarie för kontrollör och tillsyningsman vid brännvinsnederlag skall annan kontrollör eller tillsyningsman inkallas. Finnes dylik tjänsteman ej att tillgå, må överkontrollör utse annan lämplig person att under högst fjorton dagar bestrida tjänsten. 15 §. Gör överkontrollör eller biträdande överkontrollör sig skyldig till fel eller försummelse i tjänsten eller vanvördnad mot förman eller olydnad, äger kontrollstyrelsen efter omständigheterna antingen tilldela honom varning eller döma honom till mistning av lön för högst trettio dagar eller ock suspendera honom på högst tre månader från tjänst och lön. Har den felande icke låtit sig därav rätta eller finnes felet vara av svårare beskaffenhet, varde han ställd under åtal inför vederbörande underrätt. Vidtages åtgärd för anställande av åtal, äger kontrollstyrelsen avstänga den felande från tjänstens utövning, tills över honom blivit slutligen dömt eller domstolen annorlunda förordnat. Har beslut fattats om befattningshavares suspension eller skiljande från tjänsten, må han, till dess beslutet vunnit laga kraft, avstängas från utövning av tjänsten. Gör annan tjänsteman sig skyldig till fel eller försummelse i tjänsten eller vanvördnad mot förman eller olydnad, äger kontrollstyrelsen efter omständigheterna tilldela honom varning eller skilja honom från befattningen. 16 §. Angående besvär över kontrollstyrelsens beslut, därom stadgas i instruktionen för styrelsen.

Denna instruktion träder i kraft den 1 oktober 1937, då instruktionerna den 27 juli 1923 (nr 336) för tjänstemännen vid kontrollen över maltdryckstillverkningen och den 29 juni 1926 (nr 315) för tjänstemännen vid kontrollen över brännvinstillverkningen upphöra att gälla.

57 Förslag till i n s t r u k t i o n för s t a t e n s b r y g g e r i n ä m n d . 1§. Statens bryggerinämnd skall i sin verksamhet beakta såväl det allmännas intresse av att de skattepliktiga bryggeriernas försäljning av pilsnerdricka anordnas och utövas på ett ändamålsenligt sätt som ock de enskilda tillverkarnas skäliga anspråk på nödig rörelsefrihet vid utövandet av sin näring ävensom de inom industrien anställda personernas berättigade intressen. 2§Det åligger nämnden att hålla sig noggrant underrättad om de skattepliktiga bryggeriernas tillverknings- och försäljningsförhållanden samt deras ekonomiska ställning ävensom maltdrycksbeskattningens inverkan därå samt att med uppmärksamhet följa utvecklingen på maltdryckshanteringens område. Nämnden äger att av vederbörande myndigheter erhålla de upplysningar och det biträde, som för nämndens verksamhet erfordras och av myndigheterna kunna lämnas. Nämnden skall låta sig angeläget vara att söka samarbete med myndigheter och institutioner, vilkas verksamhet berör eller äger samband med nämndens uppgifter, ävensom med befintliga sammanslutningar inom bryggerihanteringens område. Nämnden har att hos Kungl. Maj :t föreslå de åtgärder, vilka nämnden anser vara påkallade för främjande av frågor, som tillhöra dess uppgift eller därmed äga samband. 3 §• Förefinnes anledning till misstanke, att viss tillverkare eller de å viss ort eller inom visst område verksamma bryggeriföretagen bedriva sin försäljning av pilsnerdricka på sådant sätt, att ordning och nykterhet äventyras, skall nämnden ofördröjligen låta verkställa undersökning i saken. Giver undersökningen vid handen, att så är fallet, bör nämnden söka åvägabringa rättelse genom råd, anvisningar eller föreställningar, innan nämnden jämlikt 10 § förordningen angående försäljning av pilsnerdricka föreskriver begränsning av tillverkares försäljningsområde eller annan inskränkning i försäljningsrätten eller helt eller delvis förbjuder försäljningen.

58 Finner nämnden, att påvisade missförhållanden för sin uppkomst äro helt eller delvis beroende på förefintligheten av konkurrens mellan olika tillverkare, bör nämnden söka förmå tillverkarna att frivilligt företaga lämplig sammanslagning av skilda bryggeriföretag eller vidtaga de ändringar i fråga om organisationen av industrien eller försäljningen, som eljest kunna vara erforderliga för avhjälpande av missförhållandena. 4 §• Har tillverkare gjort ansökan om tillstånd att bedriva försäljning vid nederlag å viss ort, skall nämnden undersöka, huruvida nederlagets inrättande är förenligt med ett ändamålsenligt ordnande av försäljningen av pilsnerdricka å orten och i dess omnejd. Där så befinnes icke vara förhållandet, må ej ansökningen bifallas. Tillstånd må återkallas, då det för nyssnämnda ändamål befinnes erforderligt att minska nederlagens antal inom visst område. Ej må eljest dylikt tillstånd återkallas i annat fall, än där så finnes böra ske med hänsyn till det sätt, på vilket försäljningen bedrives vid nederlaget, eller av annan särskild anledning. Tillstånd för tillverkare att vid visst tillverkningsställe försälja pilsnerdricka, som tillverkats vid annat tillverkningsställe, eller att vid visst nederlag försälja pilsnerdricka, som tillverkats av annan, må återkallas, när skäl därtill äro. 5 §Sådant förbud som avses i 12 § 2 mom. förordningen angående försäljning av pilsnerdricka skall meddelas att gälla tills vidare, tills det av nämnden återkallas. Efter nämndens beprövande må dylikt förbud kunna inskränkas till att avse visst försäljningssätt, viss ort eller visst område, viss kategori av köpare, vissa bestämda köpare eller försäljning i större poster. Har nämnden meddelat förbud varom nu är fråga, skall nämnden samtidigt lämna anvisningar och föreskrifter för förbudets genomförande. Nämnden har därvid att fastställa formulär till kvitto och lämna anvisningar om dess ifyllande ävensom bestämma, huruvida och under vilka villkor pilsnerdricka må utlämnas mot kvitto, utfärdat av annan än köparen själv. Nämnden må kunna bestämma, att riktigheten av kvitto skall bestyrkas genom underskrift av den person, som verkställt utlämningen, ävensom föreskriva skyldighet för tillverkare att för granskning översända kvitto till nämnden eller efter nämndens anvisning till annan myndighet eller till viss person. Nämnden har vidare att bestämma, huru länge och på vad sätt kvitto skall av tillverkare förvaras och av honom hållas tillgängligt för granskning. 6 §• Innan nämnden begagnar sig av sin i 40 § förordningen angående försäljning av pilsnerdricka stadgade befogenhet att fastställa högsta försäljnings-

59 pris för viss tillverkare, skall nämnden undersöka, huruvida icke det med en dylik åtgärd avsedda syftet lämpligen kan utan äventyrande av ordning och nykterhet ernås därigenom, att möjlighet att upptaga försäljning inom området i fråga beredes annan tillverkare, som utfäster sig att hålla ett skäligt befunnet försäljningspris. Ej må visst högsta försäljningspris fastställas, innan tillfälle lämnats tillverkaren att inför nämnden yttra sig i saken. Priset skall av nämnden bestämmas under behörigt hänsynstagande till tillverkarens skäliga framställnings- och försäljningskostnader. Priset må sättas till olika belopp för olika orter, där skiljaktigheter i fråga om fraktkostnader eller andra förhållanden kunna anses påkalla, att så sker. 7 §• Nämnden äger, där så befinnes erforderligt för behörig handläggning av visst ärende, kalla tillverkare, bryggeriföreståndare eller nederlagsföreståndare att personligen eller genom ombud inställa sig inför nämnden. Underlåter den, som kallats, att efterkomma kallelsen, må nämnden utsätta vite, högst tvåhundra kronor, ävensom fälla till sådant vite. Utdömt vite tillfaller kronan. 8§Nämndens huvudsakliga beslut i ärende, som angår viss tillverkare, skall genom nämndens försorg delgivas denne samt må, där så befinnes lämpligt, bekantgöras i länskungörelser och ortstidningar. 9 §• Nämnden har att varje år: före den 1 april till justitiekanslersämbetet avlämna förteckning över de före utgången av nästföregående år till nämnden inkomna ärenden, vilka icke inom två månader efter årets utgång blivit slutligt handlagda, samt före den 1 juli till chefen för finansdepartementet avgiva berättelse om nämndens verksamhet under det nästföregående året. 10 §. Nämnden har sitt säte i Stockholm. 11 §• Nämnden sammanträder på kallelse av ordföranden så ofta förhållandena det påkalla. Därest för ordinarie ledamot av nämnden föreligger förfall för deltagande i utsatt sammanträde, åligger det honom att ofördröjligen därom underrätta nämndens ordförande, vilken låter till sammanträdet inkalla den ifrågavarande ledamotens suppleant eller, om jämväl denne skulle anmäla förfall, suppleant för annan ledamot. Förutom vid förfall för ledamot må suppleant kunna tillkallas för överläggning inom nämnden.

GO

12 §. Nämnden är beslutför, då fyra ledamöter äro närvarande. Vid lika röstetal äger ordföranden utslagsröst. 13 §. Vid nämndens sammanträden skall föras protokoll, angivande vilka ledamöter, som närvarit, förhandlingarnas ämne, nämndens beslut och de skiljaktiga meningar, som må hava förekommit. 14 §. Nämndens utgående expeditioner skola, där de innefatta nämndens huvudsakliga beslut i visst ärende, undertecknas av nämndens ordförande, övriga expeditioner undertecknas på sätt nämnden bestämmer. I skrivelse eller utlåtande, som avgives till Kungl. Maj:t, skall angivas, vilka ledamöter, som deltagit i nämndens beslut i ärendet, ävensom de skiljaktiga meningar, som må hava uttalats. 15 §. Hos nämnden skall finnas anställd en kanslichef, tillika sekreterare, samt den personal, som i övrigt erfordras för det behöriga fullgörandet av nämndens uppgifter. Kanslichef förordnas av Kungl. Maj:t. övrig personal anställes av nämnden. Nämnden meddelar arbetsföreskrifter för kanslichefen och övrig personal. Nämnden äger att vid behov anlita biträde av särskilda sakkunniga. 16 §. Angående ersättning åt nämndens ledamöter och kanslichefen varder särskilt förordnat.

Denna instruktion träder i kraft den 1 oktober 1937.

61 Förslag till kungörelse om upphävande av vissa bestämmelser med anledning a v ikraftträdandet av f ö r o r d n i n g a r n a d e n (nr ) ang å e n d e t i l l v e r k n i n g och b e s k a t t n i n g av m a l t d r y c k e r s a m t (nr ) a n g å e n d e försäljning av p i l s n e r d r i c k a . Härigenom förordnas, att kungörelserna den 27 juli 1923 (nr 340) angående tillverkning till avsalu av exportöl för utförsel eller för särskilda ändamål och (nr 344) angående restitution av erlagd skatt för malt vid utförsel ur riket av maltdrycker ävensom kungörelsen den 18 maj 1928 (nr 115) med föreskrifter angående kvittens- och försäljningsböcker, som avses i 17 § förordningen den 11 juli 1919 angående försäljning av pilsnerdricka, m. m., skola upphöra att gälla från och med den 1 oktober 1937; dock skall kungörelsen nr 344 den 27 juli 1923 även efter nämnda dag äga tillämpning beträffande förhållanden, som hänföra sig till tiden dessförinnan.

MOTIV

65 KAP. I.

Direktiv för utredningen och utredningens förlopp. Kommittén vill till en början erinra om de allmänna direktiv, vilka meddelats för utredningen. Vid 1934 års riksdag väcktes åtskilliga motioner, åsyftande ändring i olika hänseenden av gällande bestämmelser rörande tillverkning, beskattning och försäljning av maltdrycker. Därvid framställdes yrkanden om sänkning av maltskatten, om höjning av samma skatt, om upphävande av det alltsedan år 1923 rådande förbudet att tillverka starköl och öppnande av möjlighet att genom systembolagen tillhandahålla allmänheten porter med en inbryggningsstyrka av 18 procent extrakt och starkare maltdrycker över huvud taget (maltdrycker av tredje klassen) samt om upphävande av nu gällande särskilda bestämmelser rörande försändning av pilsnerdricka på landet. Bevillningsutskottet anförde härom, i betänkande nr 9, i huvudsak följande: »Vid 1926, 1930, 1932 och 1933 års riksdagar hava motioner väckts, avseende rätt att tillverka och försälja s. k. starkporter, vilka motioner på hemställan av bevillningsutskottet icke föranlett någon riksdagens åtgärd. I sitt år 1930 avgivna betänkande i ämnet, nr 13, anförde bevillningsutskottet bland annat, att frågan rörande detaljhandelsbolagens organisation vore föremål för undersökning i samband med den pågående allmänna revisionen av rusdrycksförsäljningsförordningen och att det givetvis icke vore lämpligt att taga ståndpunkt till förslaget om rätt att för försäljning inom landet tillverka nämnda maltdryck, innan riktlinjerna för det framtida ordnandet av detaljhandeln med rusdrycker blivit i sammanhang med nämnda fråga utformade. I sitt år 1932 avgivna betänkande i samma ämne, nr 13, framhöll utskottet bland annat, att då förenämnda utredning alltjämt påginge, och då det torde kunna antagas, att jämväl spörsmålet rörande maltdryckernas beskattning och försäljning komme att göras till föremål för undersökning, vore det icke lämpligt att, innan nämnda utredning slutförts, taga ställning till den detaljfråga, som avsåges i de då föreliggande motionerna, och detta desto mindre som frågans lösning utan större olägenhet borde kunna anstå. 1933 års bevillningsutskott erinrade i sitt betänkande nr 7, att enligt 1933 års riksdagsberättelse Kungl. Maj:t den 22 juni 1932 bemyndigat 1928 års revision av rusdryckslagstiftningen att till behandling upptaga jämväl spörsmålet om och i vad mån ändringar i maltdryckslagstiftningen borde vidtagas. Utskottet förutsatte, att de av Kungl. Maj:t utsedda sakkunniga för revision av rusdryckslagstiftningen komme att ägna även frågan om rätt att tillverka och försälja porter tillhörande maltdrycker av tredje klassen sin uppmärksamhet, samt att de sakkunniga utan tidsutdräkt verk.5 — 356550.

66 ställde en förutsättningslös undersökning i ämnet. Under åberopande härav och med beaktande av vad bevillningsutskottet tidigare anfört i frågan, hade utskottet icke ansett ståndpunkt böra tagas till frågan, innan nämnda utredning slutförts. I samband med framläggande till 1932 års riksdag av proposition nr 31 med förslag till höjning av maltskatten uttalade dåvarande chefen för finansdepartementet, att det från olika håll ifrågasatts en förändrad anordning av maltskatteskalan. Spörsmålet härom såväl som om frågan om en omläggning av beskattningssystemet i syfte att övergå till en beskattning av den färdiga produkten syntes emellertid böra göras till föremål för en särskild utredning. I avvaktan på att en sådan utredning komme till stånd, fann departementschefen sig icke böra tillmötesgå de framställda ändringsyrkandena. I anledning av propositionen samt ett motionsvis framställt yrkande om en avsevärd förhöjning av maltskatten uttalade 1932 års bevillningsutskott (bet. nr 9), att utskottet icke funne anledning att i då förevarande sammanhang ingå på de konsekvenser ur nykterhetssynpunkt, som ett bifall till motionen skulle medföra, enär frågan om rusdryckslagstiftningen vore föremål för utredning och det kunde antagas, att spörsmålet rörande maltdryckernas beskattning och försäljning i samband därmed gjordes till föremål för undersökning. Utskottet avstyrkte jämväl bifall till motionsvis framställda yrkanden om ändringar i maltskatteskalan och anförde såsom skäl härför bland annat, att ett tillmötesgående av dessa yrkanden skulle innebära ett föregripande av den i propositionen förebådade utredningen rörande omläggning av beskattningssystemet för maltdrycker, vid vilken utredning även skulle övervägas en övergång till produktbeskattning. Riksdagen biföll utskottets hemställan. Chefen för finansdepartementet uttalade vid anmälan inför Kungl. Maj:t av proposition nr 42 till 1933 års riksdag med förslag till ytterligare höjning av maltskatten, att en omläggning av beskattningssystemet i syfte att övergå till beskattning av den färdiga produkten borde övervägas och vid lämplig tidpunkt upptagas till utredning. I anledning av propositionen samt ett motionsvis framställt yrkande om ändrade bestämmelser för restitution av maltskatt anförde bevillningsutskottet (bet. nr 4), att spörsmålet rörande rätt till restitution lämpligen syntes böra göras till föremål för undersökning i sammanhang med den utredning, som enligt vad chefen för finansdepartementet ställt i utsikt skulle företagas rörande omläggning av beskattningssystemet i syfte att övergå till beskattning av den färdiga produkten. Riksdagen godkände sistnämnda betänkande.» Bevillningsutskottet e r i n r a d e d ä r e f t e r o m en a v styrelsen för S v e n s k a b r y g g a r e f ö r e n i n g e n till chefen för f i n a n s d e p a r t e m e n t e t d e n 16 n o v e m b e r 1933 avgiven f r a m s t ä l l n i n g a n g å e n d e å t g ä r d e r , å s y f t a n d e vissa ä n d r i n g a r i g ä l l a n d e m a l t d r y c k s l a g s t i f t n i n g , s a m t o m k o n t r o l l s t y r e l s e n s d e n 10 f e b r u a r i 1934 till Kungl. Maj:t a v g i v n a u t l å t a n d e över d e n n a f r a m s t ä l l n i n g . I denna framställning hade bryggareföreningens styrelse till en början erinrat om den nedgång i maltdryckskonsumtionen, som under de senaste åren ägt rum, och framhållit bland annat, att sagda nedgång väsentligen vore att tillskriva de skedda maltskattehöjningarna och därav föranledd prisfördyring å varan. Nedgången i omsättningen betydde för bryggeriindustrien en förhållandevis större nedgång i vinsten än omsättningssiffrorna utvisade, vilket i sin tur medförde minskade skatter till stat och kommun. Härtill komme, att nedgången icke kunde undgå att influera å arbetstillgången; arbetslösheten inom bryggeriindustrien utgjorde för det dåvarande cirka 10 procent, men det vore att räkna med en ökning härutinnan under de närmaste månaderna. En konsekvens av den höjda beskattningen vore även, att

67 allmänheten börjat övergå att tillverka öl och fruktvin i hemmen, vilken tillverkning vore obeskattad och dessutom av beskaffenhet att medföra vissa risker ur nykterhetssynpunkt. Föreningens styrelse hade därför ifrågasatt, huruvida icke en nedsättning av maltskatten skulle gynnsamt påverka omsättningen till fördel ej blott för industrien utan även för det allmänna. Föreningens styrelse hade därefter berört frågan om betydelsen av en höjning av nuvarande extraktgräns vid inbryggningen i bryggerierna. Genom en sådan höjning skulle maltdryckens kvalitet förbättras, vilket vore ägnat att stimulera konsumtionen, varjämte lantbruket skulle finna ökad avsättning av korn till bryggeriindustrien. Den nu medgivna övre gränsen för stamvörtstyrkan, 10'5 procent, kunde ej utnyttjas med hänsyn till risken att överskrida den fastställda gränsen för alkoholhalten. Tiden syntes vara inne att även upptaga frågan om att utbyta den nu gällande kombinerade extrakt- och alkoholgränsen mot enbart extraktgräns. I samband med denna fråga hade föreningens styrelse upptagit spörsmålet om frigivande av tillverkning och försäljning av starköl. Den allmänna meningen syntes icke hava funnit sig till rätta med nu rådande förhållande, att lagstiftningen genom starkölsförbudet kommit att gynna förbrukningen av utländska viner på bekostnad av en inhemsk produkt. Hade allmänheten tillgång till en dryck av starkölets kvalitet, skulle vinkonsumtionen kunna hållas tillbaka. Ett frigivande av starkölet skulle utan tvivel medföra ökade avsättningsmöjligheter för lantbrukets produkter. Slutligen hade föreningens styrelse framhållit, att nuvarande bestämmelser angående försäljning av pilsnerdricka, vilka föreningen funne alltför rigorösa, otvivelaktigt avsevärt begränsat bryggeriernas möjligheter att sälja denna dryck. Detta gällde särskilt det år 1928 införda s. k. kvittensförfarandet, vilket skulle tillämpas vid all försäljning å landet. Detta förfarande vore omständligt och tidsödande samt tedde sig överflödigt och onödigt betungande för köpingars och municipalsamhällens vidkommande. Styrelsen hade till sist uttalat, att statsmakterna syntes böra upptaga frågan om begränsning av det lokala vetot i fråga om beviljandet av pilsnerdricksrättigheter, enär detsamma enligt vad som vore känt visat sig leda till egendomliga konsekvenser. I sitt f ö r e n ä m n d a u t l å t a n d e h a d e k o n t r o l l s t y r e l s e n a n f ö r t f ö l j a n d e : »Av den lämnade redogörelsen torde framgå, att spörsmålet om vidtagandet av förändringar i skilda hänseenden av gällande maltdryckslagstiftning numera kommit i ett sådant läge, att igångsättandet av en särskild utredning å detta område lämpligen icke längre kan undanskjutas. Visserligen har Kungl. Maj:t åt 1928 års revision av rusdryckslagstiftningen lämnat ett allmänt bemyndigande att i samband med det ursprungliga uppdraget upptaga jämväl spörsmålet, om och i vad mån ändringar i maltdryckslagstiftningen borde vidtagas. Det torde emellertid få antagas, att i betraktande av de revisionen eljest åvilande uppgifterna en sådan utredning — när revisionen kan bliva i tillfälle att påbörja densamma — närmast komme att taga sikte på sådana förändringar i lagstiftningen, som avse försäljningen av maltdrycker, och att sålunda frågor, som gälla hela det med bestämmelserna om tillverkningen och beskattningen av maltdrycker förbundna komplexet av tekniska, fiskaliska och kontrollmässiga förhållanden måhända icke komme att utan särskilda direktiv innefattas i revisionens utredning. Uppmärksammas bör, att de olika spörsmålen på maltdrycksområdet i hög grad gripa in i varandra. Att ur sammanhanget bryta ut vissa frågor — exempelvis angående beskattningssystemet, frigivandet av tillverkning och försäljning av starköl eller någon viss typ därav eller det s. k. kvittensförfarandet vid försäljningen av pilsnerdricka — synes därför icke böra ifrågakomma. Kontrollstyrelsen har på grund härav nu ansett sig böra förorda, att en allsidig utredning rörande frågan om ändringar i gällande lagstiftning angående

68 tillverkning, beskattning och försäljning av maltdrycker måtte på Kungl. Maj:ts föranstaltande komma till stånd.» Bevillningsutskottet anförde slutligen: »Utskottet delar den av kontrollstyrelsen uttalade uppfattningen, att spörsmålet om vidtagande av förändringar i skilda hänseenden av gällande maltdryckslagstiftning numera kommit i ett sådant läge, att igångsättandet av en särskild utredning å detta område icke längre bör undanskjutas. Vid denna utredning bör frågan om en omläggning av gällande beskattningssystem i syfte att övergå till en beskattning av den färdiga produkten göras till föremål för omprövning. Maltdrycksbeskattningen har nämligen numera nått en sådan höjd, att nuvarande beskattningssystem kommit att vidlådas av vissa olägenheter. Då i samband härmed en undersökning torde böra verkställas rörande skattens lämpliga avvägning och utskottet icke, innan en sådan utredning verkställts, ansett sig böra taga ställning till frågan om ändring i de nuvarande skattesatserna, har utskottet icke kunnat biträda de motionsvis gjorda yrkandena om omedelbar höjning eller sänkning av maltskatten. Såsom framgår av flera av de föreliggande motionerna hava från skilda håll och ur olika synpunkter önskemål uttalats om upphävande av förbudet mot att för försäljning inom riket tillverka maltdrycker av tredje klassen, däri inbegripet porter med en extrakthalt av 18 procent. Utan att i detta sammanhang ingå på om de sålunda anförda skälen böra motivera ett upphävande av nämnda förbud, har utskottet dock ansett jämväl sistnämnda fråga böra inbegripas i utredningen. Med sin nu angivna ståndpunkt har utskottet icke ansett sig kunna biträda de motionsvis framställda yrkandena om förbudets hävande redan nu vare sig i sin helhet eller beträffande enbart starkporter. Vad därefter angår förslagen om kvittensförfarandets avskaffande har utskottet, även om detta förfarande måste anses behäftat med brister, icke funnit tillräckliga skäl föreligga att bryta ut denna fråga till omedelbart avgörande, och detta desto mindre som den av utskottet förordade utredningen kan väntas bliva slutförd inom en näraliggande framtid. Utskottet har därför och då försäljningsförordningen torde vara i behov av omarbetning även i andra delar, ansett utredningen böra omfatta jämväl de bestämmelser, som gälla beträffande försäljning av pilsnerdricka. I frågans nuvarande läge har utskottet icke funnit sig böra lämna några närmare anvisningar, i vilken riktning ifrågavarande spörsmål böra lösas, utan har utskottet inskränkt sig till att framhålla angelägenheten av att sådana garantier skapas, att icke nykterhetstillståndet i landet kan väntas komma att försämras genom den ändrade lagstiftningen. Utskottet förutsätter, att utredningen kommer att bedrivas allsidigt och förutsättningslöst samt att densamma utföres med sådan skyndsamhet, att därav föranledda förslag kunna framläggas redan för nästa års riksdag.» I skrivelse den 22 mars 1934, nr 121, anhöll riksdagen, i anledning av motionerna i ämnet och under åberopande av bevillningsutskottets av riksdagen godkända betänkande, att Kungl. Maj:t ville låta verkställa skyndsam utredning angående frågan om ändringar i gällande lagstiftning rörande tillverkning, beskattning och försäljning av maltdrycker samt för nästa års riksdag framlägga de förslag, till vilka utredningen kunde giva anledning. Vid ärendets föredragning i statsrådet den 27 april 1934 erinrade chefen för finansdepartementet statsrådet Wigforss om den av bevillningsutskottet åberopade framställningen av Svenska bryggareföreningens styrelse och kontrollstyrelsens utlåtande häröver samt yttrade:

69 »I en till chefen för finansdepartementet ställd skrift, dagtecknad den 20 februari 1934, har sedermera styrelsen för Sveriges nykterhetsvänners landsförbund hemställt, att utredning måtte snarast verkställas om avveckling av det enskilda vinstintresset i tillverkningen av och handeln med maltdrycker av klasserna II och III, varvid i första hand frågan om tillverkningens organisation borde upptagas till behandling och möjligheten prövas att förbehålla rätten till tillverkning av sådana maltdrycker åt företag av i erforderliga delar med aktiebolaget Vin- och spritcentralen samt aktiebolaget Svenska tobaksmonopolet likartad byggnad. I motiveringen till denna hemställan har förbundets styrelse framhållit, bland annat, att förefintligheten av mäktiga privatintressen i tillverkningen och försäljningen av pilsnerdricka minskat värdet av den år 1923 genomförda reform, varigenom starkölet förbjudits, samt över huvud visat sig vara en alltmer framträdande svaghet i den svenska nykterhetslagstiftningen ävensom att bestämmelser om kontroll över försändning och försäljning av pilsnerdricka komme att i stor utsträckning bliva illusoriska, så länge ett privatekonomiskt intresse förefunnes, som vore knutet till den försålda myckenheten.» E f t e r a t t h a v a återgivit h u v u d i n n e h å l l e t i b e v i l l n i n g s u t s k o t t e t s b e t ä n k a n d e anförde departementschefen: »För egen del ansluter jag mig till den uppfattning, som av kontrollstyrelsen och riksdagen uttalats, att en utredning om förändringar i olika hänseenden av gällande maltdryckslagstiftning nu bör komma till stånd. Lämpligen torde för denna utredning särskilda sakkunniga böra tillkallas inom finansdepartementet. Vid utredningen böra komma under bedömande såväl frågan om en omläggning av beskattningssystemet beträffande maltdrycker, vilken berörts i samband med behandlingen av 1932 och 1933 års höjningar av maltskatten, som ock de olika frågor beträffande tillverkning, beskattning och försäljning av maltdrycker, som från skilda utgångspunkter framförts i den förut omnämnda framställningen från bryggareföreningens styrelse, i riksdagens omförmälda skrivelse och i de till grund för denna liggande motionerna. Jämväl den i förenämnda framställning från styrelsen för nykterhetsvännernas landsförbund behandlade frågan om avveckling av det enskilda vinstintresset i tillverkningen av och handeln med maltdrycker bör i samband med utredningen göras till föremål för utredning och övervägande. Samtliga nu berörda spörsmål böra alltså i ett sammanhang upptagas till en allsidig och förutsättningslös undersökning och omprövning. Härvid torde det bliva erforderligt att först taga ställning till den nyssnämnda frågan, huruvida och i vad mån det privata vinstintresset med avseende å maltdryckshanteringen bör avvecklas och den enskilda förvärvsverksamheten på detta område bör ersättas genom organisationsformer, i vilka företagarintresset helt eller delvis överförts på det allmänna. Ordnandet av beskattningen av maltdrycker och lösningen av övriga aktuella spörsmål angående maltdryckshanteringen bliva tydligen i väsentlig grad beroende av huru svaret på denna fråga utfaller. I övrigt synas några närmare direktiv för utredningen ej för närvarande böra meddelas. I likhet med bevillningsutskottet förutsätter jag emellertid, att vid utredningen beaktas, att icke eventuella omläggningar av lagstiftningen på förevarande område medföra försämring av nykterhetstillståndet i landet.» F ö r a t t k u n n a t a g a s t å n d p u n k t till d e n fråga, s o m 1934 å r s m a l t d r y c k s k o m m i t t é i första h a n d blivit a n b e f a l l d a t t u t r e d a , n ä m l i g e n s p ö r s m å l e t o m a v v e c k l i n g a v det p r i v a t e k o n o m i s k a v i n s t i n t r e s s e t i t i l l v e r k n i n g e n och förs ä l j n i n g e n a v m a l t d r y c k e r , v a r det n ö d v ä n d i g t f ö r k o m m i t t é n a t t ä g a noggrann k ä n n e d o m o m bryggeriindustriens ekonomiska förhållanden. För

70 detta ändamål åvägabragte kommittén utfästelse från samtliga skattepliktiga bryggerier i riket att ställa räkenskaper och andra erforderliga uppgifter till förfogande för en av kommittén anlitad sakkunnig. Då det uppenbarligen var nödvändigt, att denna utredning omfattade åtminstone ett verksamhetsår, varunder den vid 1933 års riksdag höjda maltskatten ägt tillämpning, kunde densamma icke igångsättas förrän efter utgången av september månad år 1934. Sedan Kungl. Maj:t ställt erforderliga medel härför till kommitténs förfogande, lämnade kommittén den 26 oktober 1934 uppdrag åt auktoriserade revisorn Seth Svensson att verkställa en ekonomisk undersökning av samtliga skattepliktiga bryggerier i Sverige på grundval av det av bryggerierna jämlikt nämnda utfästelse tillhandahållna materialet. Den 18 mars 1935 förelåg utredningsresultatet i form av ett utlåtande av revisor Svensson (bilaga I). I avvaktan härpå inriktade kommittén sitt arbete på frågan om omläggning av beskattningssystemet beträffande maltdryckerna. Kommittén fann härvid, att lösningen av detta spörsmål i allt väsentligt var oberoende av huruvida för framtiden tillverkningen av de skattepliktiga maltdryckerna skulle bedrivas såsom hittills av enskilda företag eller av ett statligt monopolföretag, frånsett att skattekontrollen kunde gestaltas enklare i det senare alternativet. Under sina överläggningar fann kommittén vidare, att även frågan om starkölsförbudet och det därmed i viss mån sammanhängande spörsmålet om alkoholhalten hos pilsnerdricka kunde upptagas till prövning av kommittén utan hinder av att den icke kunnat taga ståndpunkt i monopolfrågan. För vinnande av tid utarbetade kommittén därför först ett utkast, jämte motiv, till förordning angående tillverkning och beskattning av maltdrycker på grundval av gällande ordning i fråga om bryggeriernas ekonomiska organisation. Sedan kommittén fått del av utredningsresultatet rörande bryggeriernas ekonomiska förhållanden, kunde den på sommaren år 1935 taga ställning till frågan om den framtida organisationen av den skattepliktiga bryggeriindustrien. Med hänsyn till innebörden av detta ställningstagande kunde det preliminära utkastet till tillverknings- och beskattningsförordning upptagas såsom kommitténs slutliga förslag i dessa avseenden. På sommaren och hösten år 1935 utarbetade kommittén därefter förslag, jämte motiv, till helt ny förordning angående försäljning av pilsnerdricka samt till bestämmelser angående statens vidgade kontroll och inflytande över den skattepliktiga bryggeriindustrien.

71 KAP. II.

Huvuddragen av lagstiftningen rörande tillverkning, beskattning och försäljning av maltdrycker. Huvudförfattningarna rörande tillverkning, beskattning och försäljning av maltdrycker äro förordningen den 1 juni 1923 (nr 140) angående tillverkning och beskattning av maltdrycker, förordningen den 11 juli 1919 (nr 406) angående försäljning av pilsnerdricka samt förordningen den 8 maj 1925 (nr 119) angående försäljning av vissa alkoholfria och därmed jämförliga drycker. Maltdryckerna äro indelade i tre klasser. Avgörande vid denna indelning är i första hand maltdryckernas alkoholstyrka, men därjämte kommer även i betraktande den s. k. stamvörtstyrkan, vilken är ett uttryck för myckenheten extrakt och andra lösliga ämnen i den blivande maltdrycken vid ett visst stadium under tillverkningen. I stort sett gäller emellertid, a 11 första klassen omfattar alkoholsvaga maltdryckssorter — svagdricka och maltdricka — vilka hålla högst 18 viktprocent alkohol, a t t maltdryckerna av andra klassen — vilka i försäljningsavseende äro sammanfattade under den gemensamma beteckningen pilsnerdricka — utgöras av medelstarka maltdryckssorter med högst 32 viktprocent alkohol, s a m t a t t tredje klassen omfattar alkoholstarkare maltdrycker, s. k. exportöl eller starköl. Hembrygd för eget behov av maltdrycker av vilken styrka som helst är tilllåten för envar utom för den som idkar handel med maltdrycker eller tillverkning därav till avsalu. Beträffande tillverkning för försäljning gälla däremot olika regler alltefter maltdryckernas beskaffenhet. Tillverkning av svagdricka är fri för envar, vilken är berättigad att driva näring, utom för den som innehar tillstånd att försälja spritdrycker eller vin eller pilsnerdricka, och förutsätter allenast skyldighet att ingiva årlig driftsanmälan till den myndighet, kontrollstyrelsen, vilken utövar kontroll över den yrkesmässiga tillverkningen av maltdrycker i riket. För tillverkning av maltdricka erfordras däremot tillstånd av denna myndighet, och inrättande av nytt bryggeri för tillverkning av maltdrycker av andra och tredje klasserna får alltsedan den 1 juli 1917 icke äga r u m utan särskilt medgivande av Kungl. Maj:t på grund av det sedan denna tidpunkt gällande s. k. koncessionstvånget. Tillverkning till avsalu av maltdrycker av tredje klassen får vidare allenast äga rum för utförsel ur riket samt för vissa särskilda ändamål. Maltdryckerna äro i vårt land alltsedan år 1903 underkastade särskild beskattning. Denna äger r u m i samband med tillverkningen och har formen

72 av en råämnesskatt, vilken åvilar det viktigaste råämnet för maltdrycksberedning, malt. Undantagna från maltskatt äro hemtillverkade maltdrycker samt maltdrycker av första klassen; bryggeri som uteslutande tillverkar maltdrycker av denna klass benämnes därför skattefritt bryggeri, medan övriga bryggerier äro s. k. skattepliktiga bryggerier. Ursprungligen var all maltdryckstillverkning i skattepliktigt bryggeri underkastad maltskatt, men numera äger sådant bryggeri åtnjuta restitution av skatten å malt, som använts för tillverkning av maltdrycker av första klassen. Maltskatten utgår med ett visst belopp per kilogram använt malt, men detta belopp är icke fast utan växlar efter en degressiv skala, nämligen så, att skatten principiellt uppgår till 1 krona 45 öre per kilogram men utgör 1 krona 25 öre per kilogram av den i ett bryggeri under tillverkningsåret först avverkade maltkvantiteten intill 100 000 kilogram och 1 krona 35 öre per kilogram av följande myckenhet intill ytterligare 100 000 kilogram. Med hänsyn till att maltdrycksbeskattningen är anordnad såsom en skatt på det vid tillverkningen förbrukade maltet gäller förbud mot användande av ersättningsmedel för malt, varifrån dock kontrollmyndigheten äger medgiva undantag. Maltskattesystemet har även påkallat detaljerade bestämmelser rörande tillverkningen i övrigt liksom över huvud angående bryggeriernas tekniska organisation, verksamhet och bokföring. Bryggerierna äro vidare i tillverknings- och beskattningshänseende underkastade särskild kontroll, vilken utövas av lokala tjänstemän under överinseende av kontrollstyrelsen. I fråga om lagstiftningen rörande försäljning av maltdrycker är först att märka, att försäljning av exportöl är förbjuden utom för export samt för vissa särskilda ändamål. Försäljningsbestämmelserna avse därför väsentligen maltdrycker av andra klassen, s. k. pilsnerdricka. Liksom i fråga om spritdrycker och vin är försäljningen av pilsnerdricka uppdelad i partihandel — försäljning till export och till återförsäljare — och detaljhandel — all annan försäljning — vilken senare i sin tur har två olika grenar, utminutering och utskänkning. Utminuteringen omfattar dels vanlig butiksförsäljning eller vad författningen kallar försäljning till avhämtning, dels försäljning genom försändning till köpare efter rekvisition av denne, och dels försäljning genom s. k. kringföring, en försäljningsform som endast tillämpas av bryggerierna och får bedrivas allenast i stad samt består däri att maltdryckerna levereras till köparna utan föregående rekvisition. Med utskänkning förstås i pilsnerdricksförsäljningsförordningen liksom i andra försäljningsförfattningar försäljning till förtäring på stället. Tillverkare äger utöva partihandel med pilsnerdricka. Av ålder bedriva de svenska bryggerierna emellertid även en betydande detaljhandel med pilsnerdricka, nämligen utminutering, och den gällande lagstiftningen tillerkänner dem också rätt till alla de tre ovan angivna formerna av utminuteringsförsäljning. Annan än tillverkare äger icke bedriva försäljning av pilsnerdricka utan särskilt tillstånd; rätt att bedriva handel med spritdrycker eller vin innefattar dock utan vidare sådant tillstånd. Från nämnda regel gäller det undantaget, att utskänkning medgives direkt i författningen under vissa

73 betingelser i fråga om inackorderingsställe, som har karaktären av den utskänkningsberättigades hem. Tillstånd lämnas av länsstyrelsen, som emellertid i allmänhet är bunden av ' den kommunala myndighetens — fullmäktiges eller kommunalstämmans — yttrande i så måtto, att ett avstyrkande utgör hinder för länsstyrelsen att meddela tillstånd. Detta s. k. kommunala veto gäller dock icke i fråga om vissa former av utskänkning, nämligen trafikutskänkning (d. v. s. utskänkning å järnvägståg eller -station och å passagerarefartyg), turist- och säsongutskänkning (d. v. s. utskänkning vid hälsobrunn, badort eller annan kurort för kortare tid än ett år eller där eljest utskänkning kan komma att utövas under endast någon del av året) samt utskänkning vid visst bestämt tillfälle. ! Huvudregeln om kommunalt veto äger även tillämpning för det fall, att bryg; geri vill inrätta särskilt upplag för att där bedriva detaljhandel (försändning på rekvisition) med pilsnerdricka. Den kommunala vetorätten i fråga om pilsnerdricka innefattar icke befogenhet för de kommunala myndigheterna att med bindande verkan för länsstyrelsen föreskriva villkor rörande försäljningsställenas förläggning samt inskränkningar med avseende å försäljningens bedrivande, såsom ju fallet är i fråga om spritdrycker och vin, utan är i huvudsak inskränkt till frågan om försäljningsställenas antal i kommunen, respektive frågan huruvida tillstånd till detaljhandel över huvud skall meddelas i kommunen. Då de kommunala myndigheterna äro oförhindrade — beträffande utskänkningsärenden rent av ålagda — att i sina yttranden över framställningar om försäljningstillstånd angiva, huruvida särskilda föreskrifter för försäljningens bedrivande anses nödiga, äga de dock ett faktiskt inflytande jämväl med avseende å de närmare villkor rörande försäljningen, som länsstyrelsen meddelar i samband med tillståndet. I ett särskilt hänseende är detta deras inflytande för övrigt utformat på ett sådant sätt, att det kan sägas utgöra en utbyggnad av den kommunala vetorätten, nämligen med avseende å tidpunkten för försäljningens upphörande på dagen. Förordningen fastställer denna tidpunkt till senast klockan tio på eftermiddagen men ger länsstyrelsen befogenhet att utsträcka försäljningstiden, för så vitt icke framställningen härom avstyrkes av den kommunala myndigheten. Länsstyrelsen äger vid försäljningstillstånds meddelande eller sedermera stadga de inskränkningar, som finnas erforderliga. Giltighetstiden för tillstånd är högst tre år i fråga om sådan utskänkning, som är underkastad den kommunala vetorätten. Annat tillstånd till detaljhandel skall meddelas att gälla tillsvidare, så länge länsstyrelsen icke finner skäl återkalla detsamma; i praxis har dock förekommit, att även utminuteringstillstånd meddelats för bestämd tid, icke överstigande tre år. Vid förnyelse av tillstånd träda i tilllämpning samma regler rörande prövningen, som gälla med avseende å ett nytt tillstånd. Den form av utminutering, som benämnes kringföring, är såsom ovan nämnts icke tillåten på landet — häri inbegripna köpingar, municipalsamhällen och annan stadsliknande bygd — där försändning av pilsnerdricka sålunda förutsätter föregående rekvisition av köparen. För genomförande av

74 detta förbud mot kringföring på landet föreskriver förordningen ett särskilt kvittensförfarande vid försändning på landet, som åsyftar möjlighet att utöva kontroll över att försändning äger rum allenast efter förut verkställd rekvisition av köparen. I fråga om bryggeriernas försändning, såväl i stad som på landet och oavsett om rekvisition föregått eller ej, gäller vidare, att avlämnandet måste äga rum inomhus till därstädes boende, varigenom en utkörare sålunda är förbjuden att lämna pilsnerdricka exempelvis på arbetsplatser eller till uteliggare i det fria. Försäljningsställe för pilsnerdricka skall vara beläget vid öppen gata, väg eller torg. Om utskänkningslokal gäller därjämte, att sådan skall vara ljus och luftig samt så rymlig, som erfordras med hänsyn till rörelsens omfattning. För genomförande av dessa bestämmelser meddelar förordningen förbud mot utskänkning i annan lokal än sådan, som blivit godkänd av särskilda för detta ändamål utsedda besiktningsmän. Till skydd för den genom försäljningslagstiftningen rörande spritdrycker och vin åsyftade begränsningen av antalet utskänkningsställen för sådana drycker stadgar pilsnerdricksförsäljningsförordningen förbud mot förtäring av sådana drycker på pilsnerdricksutskänkningsställe. Förbudet är i första hand riktat mot utskänkningsinnehavaren, vilken ålägges utöva viss förebyggande och övervakande verksamhet, men gäller även utskänkningsställets gäster. Även om pilsnerdrickslagstiftningen icke har någon motsvarighet till det allmänna principstadgandet i rusdrycksförsäljningsförordningen, att »all försäljning . . . skall ordnas så, att därmed åstadkommes så ringa skada som möjligt», så uppställer den dock numera — sedan år 1928 — det kravet på försäljarna av pilsnerdricka, att dessa icke få handhava försäljningen på ett ur nykterhetssynpunkt påtagligen skadligt sätt. Försäljare äger nämligen icke försälja eller utlämna pilsnerdricka till berusad person eller till den som uppenbarligen köper för att berusa sig eller bedriva olovlig försäljning. Med tillämpning av detta stadgande ha genom samverkan mellan försäljare och nykterhetsnämnder på sina håll genomförts inköpsförbud för personer, som stå under övervakning på grund av alkoholmissbruk. Andra bestämmelser med omedelbart nykterhetssyfte äro förbuden mot utlämnande av pilsnerdricka till person under 16 år och mot utdelning av pilsnerdricka, med eller utan betalning, under utövande av viss affärsverksamhet samt föreskriften, att friskt dricksvatten skall tillhandahållas i utskänkningslokal, ävensom stadgandena om befogenhet för kommunal- och polismyndigheter samt länsstyrelse att under vissa förutsättningar föreskriva inskränkningar i handeln med pilsnerdricka eller meddela tillfälligt förbud mot sådan handel. Lagstiftningen rörande försäljning av pilsnerdricka ger icke några som helst regler, åsyftande begränsning av det privatekonomiska vinstintresset inom denna handel. Den har emellertid å andra sidan icke heller uppställt hinder för uppkomsten av försäljningsorgan, ifråga om vilka det egna vinstintresset underordnats strävanden av mera allmän natur. Under huvudsakligen det

75 sista årtiondet hava därför, under medverkan av vederbörande kommunala myndigheter, i ett trettiotal städer kunnat komma till stånd allmännyttiga kafébolag, varmed förstås organ för detaljhandel — huvudsakligen utskänkning — med pilsnerdricka, som genom bestämmelser rörande begränsning av den utdelningsbara vinstens storlek äro gestaltade så, att de sakna eget ekonomiskt intresse av att deras försäljning av pilsnerdricka äger stor omfattning. Om frånvaron i pilsnerdricksförsäljningslagstiftningen av bestämmelser i detta hänseende utgör den måhända största olikheten gentemot motsvarande lagstiftning rörande spritdrycker och vin, vilken ju bygger på de från eget vinstintresse avkopplade systembolagen, påminner sålunda den angivna utvecklingen under det sista årtiondet i mångt och mycket om förhållandena vid uppkomsten av de första systembolagen, vilka jämväl tillkommo utan särskilt stadgande. Rörande försäljningen av maltdrycker av första klassen äga samma bestämmelser tillämpning, som gälla för tillagade alkoholfria drycker, såsom läskedrycker, kaffe o. d. Här råda i allmänhet näringsfrihetsförordningens grundsatser. För att möjliggöra en kontroll över de s. k. nykterhetskaféerna ger lagstiftningen dock befogenhet åt länsstyrelsen att, på framställning av vederbörande kommunala myndighet, förordna om tillståndstvång i fråga om utskänkningen i viss kommun. Vid prövningen av de särskilda tillstånden skall länsstyrelsen höra vissa kommunala myndigheter, däribland nykterhetsnämnden, men dessa äga icke vetorätt.

76 KAP. III.

Bryggeriindustriens organisation och ekonomiska ställning. 1.

Bryggeriernas antal och fördelning i olika delar av landet.

Tillförlitliga uppgifter rörande antalet verksamma bryggerier i riket föreligga först från år 1903, då bryggerierna ställdes under särskild kontroll i samband med maltdrycksbeskattningens införande. Nämnda år voro 223 skattepliktiga och 924 skattefria bryggerier i verksamhet. Omkring denna tidpunkt inträdde en markerad förändring inom den svenska bryggerinäringen. 1800-talets senare hälft var en tid, då nya företag inom denna industri kommo till stånd i stor omfattning, och särskilt var detta förhållandet under det sista årtiondet, då icke mindre än 43 nya bryggerier för tillverkning av starkare maltdrycker anlades. Denna utveckling fortsatte under några år av det nya århundradet intill tillverkningsåret 1905/06 (d. v. s. tiden 1 oktober 1905—30 september 1906), då antalet skattepliktiga bryggerier utgjorde 240. Därefter inträdde en till en början svag men sedan mera kraftig minskning av bryggeriföretagens antal. Vid världskrigets utbrott hade sålunda antalet dylika bryggerier sjunkit till omkring 180 (tillverkningsåren 1913/14 och 1914/ 15 respektive 187 och 178). Under krigsåren nedlades ytterligare ett 20-tal bryggerier, men efter krigets slut har antalet varit i stort sett oförändrat. Under tillverkningsåret 1934/35 var detsamma 156. Även de skattefria bryggerierna företedde under tiden till krigets slut en mycket stark minskning i antal, vilken fortgick till tillverkningsåret 1920/21, då antalet dylika bryggerier hade sjunkit till 369 eller endast 40 procent av motsvarande antal under tillverkningsåret 1903/04. Därefter uppvisar denna kategori emellertid i motsats till de skattepliktiga bryggerierna en oavlåtlig stegring, vilken alltjämt synes fortgå och medfört en ökning av antalet skattefria bryggerier med mer än 200, i det att detta under tillverkningsåret 1934/35 var 576. Bryggerierna äro mycket ojämnt fördelade i geografiskt hänseende, såsom framgår av följande uppgifter avseende tillverkningsåret 1934/35. Av de skattepliktiga bryggerierna äro 12 belägna i Kalmar län, 10 i vart och ett avVärmlands och Gävleborgs län och 9 i vart och ett av Östergötlands, Jönköpings, Skaraborgs och Kopparbergs län, medan endast 3 äro belägna i vart och ett av Blekinge, Hallands och Västerbottens län samt 2 i Uppsala län. Av de skattefria bryggerierna ligga icke mindre än 87 i Malmöhus län, 43 i vart och ett av Kalmar och Kristianstads län och 40 i Gävleborgs län, medan endast 10 ligga i Göteborgs och Bohus län, 5 i Södermanlands län och 3 i vart och ett av Gotlands och Jämtlands län. Flertalet av de skattepliktiga

77 bryggerierna, nämligen 107 eller mer än två tredjedelar, äro förlagda till städer, varav 5 i Stockholm, 4 i Göteborg och 4 i Gävle, 3 i Örebro och 2 i var och en av 11 andra städer, medan 49 dylika bryggerier äro belägna i olika landskommuner. Av de skattefria bryggerierna äro däremot de flesta, nämligen 439 eller drygt tre fjärdedelar, belägna i landskommuner. 2.

Bryggeriernas fördelning med hänsyn till storleken.

Bryggerierna växla i hög grad i fråga om storlek. Vid sidan av storindustriella företag finnes alltjämt ett betydande antal småföretag. Detta belyses av följande sammanställning, vilken ger en fördelning av de skattepliktiga bryggerierna efter maltavverkningen under tillverkningsåret 1934/35: Antal skattepliktiga bryggerier

Maltavverkning per bryggeri, kg.

Sammanlagd maltavverkning kg.

i % av den totala maltavverkningen 35-3

4 Över 1 milj.

7 526 277

500 000—1 milj.

1388 220

6-5

200 000—500 000

2 619 945

12-3

100 000—200 000

4 452 495

20-9

50 000—100 000

4 173 780

25 000— 50 000

834 635

3-9

10 000— 25 000

289 380

1-4

1000— 10 000

22 260

o-i

10 Summa 156

under 1 000 136600

2 240

0-0

21309 232

1000 De 4 största bryggeriernas sammanlagda maltavverkning utgör sålunda en dryg tredjedel av hela den skattepliktiga bryggeriindustriens maltavverkning, medan motsvarande andel för de 53 minsta bryggerierna, motsvarande en tredjedel av antalet ifrågavarande bryggerier, är endast 5-4 °/o. Den från statsfinansiell synpunkt intressanta fördelningen av de skattepliktiga bryggerierna efter maltskattens storlek framgår av den överst å efterföljande sida meddelade sammanställningen, vilken också avser tillverkningsåret 1934/35. Medan mer än hälften av maltskatten (528 °/o) kommer på de 8 största bryggerierna, belägna i Stockholm, Göteborg och Malmö, ha de 98 minsta bryggerierna att erlägga sammanlagt endast en sjättedel (16*4 °/o) av skatten. De stora bryggerierna äro i allmänhet belägna i städer; av de 57 bryggerier, som hade en maltskatt överstigande 100 000 kronor, äro endast 2 belägna på landet. Av tablån framgår, att en del skattepliktiga bryggerier bedriva en mycket obetydlig tillverkning.. Dessa s. k. försvarsbryggerier, för närvarande 13 till antalet, äro icke självständiga företag utan ingå organisatoriskt i bryggerikon-

78 Antal skattepliktiga bryggerier

Sammanlagd maltskatt kr.

i % av den totala maltskatten 45-8

5 Över 1 milj.

12 030 362

500 0 0 0 - 1 milj.

1 847 248

7-0

200 000-500 000

2 852 947

10-9

100 000-200 000

5 213 481

50 000—100 000

3 109 437

11-8

25 000— 50 000

872 722

10 0 0 0 - 25000

346 304

1-3

1000— 10 000

6 394 68

o-o o-o

26278 963

10 Summa 155 * 1

Maltskatt per bryggeri, kr.

under 1 000 169500

Ett bryggeri hade inbetalat skatten redan under tillverkningsåret 1933/

84.

cerner och hava mindre karaktären av tillverkningsställen än av ställen för försäljning av maltdrycker, tillverkade inom andra, till vederbörande koncern hörande, verkliga bryggerier. De redovisas dock såsom bryggerier på grund av att där årligen verkställas s. k. försvarsbrygder i syfte att vidmakthålla tillverkningsrätten och den därmed förbundna försäljningsrätten. Hur förhållandena i fråga om maltåtgången äro vid de skattefria bryggerierna, angives i följande tablå, som även avser tillverkningsåret 1934/35: Antal skattefria bryggerier

Maltavverkning per bryggeri, kg.

Sammanlagd maltavverkning kg-

i % av den totala maltavvcrkningen

2 Över 100 000

423 060

5-0

50 000—100 000

442 515

5-9

25 000— 50 000

1 580 712

10 0 0 0 - 25 000

3338 481

44-4

5 000— 10 000

1 399 361

2 000— 5 000

306 757

4-1

1000-

2 000

20 762

0-3

under 1000

5 768

7 517 416

8 Summa 576

13 000

Maltavverkningen i skattefritt bryggeri är sålunda i genomsnitt endast en tiondel av motsvarande kvantitet i skattepliktigt bryggeri. Även med beaktande av att tillverkningen av en viss myckenhet maltdrycker av första klassen kräver avsevärt mindre kvantitet malt — omkring hälften — än som erfordras för tillverkningen av samma myckenhet maltdrycker av andra klassen, följer härav att de skattefria bryggerierna i allmänhet äro

79 betydligt mindre företag än de skattepliktiga bryggerierna. Flertalet av de förra äro i själva verket småföretag av hantverksstruktur, vilka skötas av ägaren med tillhjälp av någon ytterligare arbetskraft, ofta tillhörande dennes familj. 3.

Koncessionsbestämmelserna och deras tillämpning.

Av stor betydelse för den skattepliktiga bryggeriindustriens organisation äro de i föregående kapitel omnämnda bestämmelserna rörande inrättande av nya företag inom denna industri. Enligt dessa bestämmelser gäller förbud mot tillverkning av maltdrycker av andra och tredje klasserna, utan att Kungl. Maj:t lämnat tillstånd därtill, i bryggeri, som anlagts eller för sådan | tillverkning inrättats efter ingången av juli månad 1917, eller i bryggeri, varest sådan verksamhet nedlagts av annan anledning än reparation och ej återupptagits före nämnda tidpunkt. Detta s. k. koncessionstvång genomfördes år 1917, och bestämmelserna härom intogos i den då gällande tillverkningsförordningen rörande maltdrycker, från vilken stadgandet oförändrat överfördes till gällande förordning. Koncessionstvånget tillkom på förslag av 1911 års nykterhetskommitté, som härom anförde bland annat (Nykterhetskommitténs betänkande V, sid. 341 ff.): »Den nya försäljningsförordningens införande torde medföra, att den skattepliktiga maltdryckstillverkningen på sina håll upphör. Det är icke helt och hållet uteslutet, att någon av sin spekulationslusta kan frestas till att söka begagna den genom nedläggningen eventuellt lediga marknaden för att börja ny tillverkning av maltdrycker i större eller mindre skala. Tillvaron av inrättning för rusdryckstillverkning, särskilt maltdryckstillverkning, i en kommun, utgör alltid ett bestämt hinder mot strävandena inom kommunen att genomföra lokalt veto eller kommunalt veto. Vad som i nykterhetens intresse med den nya försäljningsförordningen vore vunnet skulle sålunda kunna tänkas i någon mån motverkas genom startandet av en ny tillverkning. För att förekomma sådant har kommittén funnit nödigt att i samband med den ifrågasatta försäljningslagstiftningen även föreslå bestämmelser till reglerande av maltdryckstillverkningen. Det är emellertid ej kommitténs mening, att ett absolut förbud mot ifrågavarande tillverkning bör föreskrivas. Emot lämpligheten av ett sådant förbud kan nämligen invändas, att detsamma skulle bereda den rusdrycksindustri, som hållit ut verkningarna av den nya försäljningsförordningen, ett slags monopolställning, som kunde tänkas komma att gynna planer på bildandet av hela landet omfattande truster. I anledning av betänkligheter i förevarande avseende har kommittén funnit sig böra föreslå, icke att den ifrågavarande tillverkningen ovillkorligen förbjudes, utan blott att densamma göres beroende på tillstånd av Kungl. Maj:t, som naturligtvis före sitt beslut i frågan komme att inhämta kontrollstyrelsens yttrande. Av det nyss sagda följer, att enligt kommitténs mening sådant tillstånd i allmänhet bör förvägras och att det blott bör meddelas för att vid behov reglerande användas, därest den befintliga rusdrycksindustriens intressen på ett otillbörligt sätt skulle göra sig gällande. Dock torde tillstånd till rusdryckstillverkning i härför förut använd byggnad jämväl böra meddelas, i händelse förutvarande tillverkare vid sin an-

80 sökning härom kan påvisa, att han, trots det att tillverkningen legat nere under viss tid, haft för avsikt att efter denna tids utgång återupptaga tillverkningen.» Någon erinran mot denna motivering framkom icke vid statsmakternas behandling av denna fråga år 1917. I samband med antagandet av gällande tillverkningsförordning rörande maltdrycker, i vilken som nämnts koncessionsbestämmelserna infördes oförändrade, blev frågan om koncessionstvånget och dess tillämpning berörd i den mån detsamma avsåg spörsmålet om skattefria bryggeriers övergång till skattepliktiga. Med anledning av en framställning av Sveriges svagdricksbryggareförening om upphävande för de skattefria bryggeriernas del av koncessionstvånget, vilken avstyrkts av kontrollstyrelsen under uttalande att en mjukare tillämpning av koncessionsbestämmelserna dock enligt styrelsens mening borde komma till stånd, anförde nämligen departementschefen (proposition nr 131/1923, sid. 70 f.): »Däremot anser jag, i överensstämmelse med kontrollstyrelsen, att de skattefria bryggerier, som hava därför lämpade inrättningar, böra kunna erhålla större möjlighet att få Kungl. Maj:ts tillstånd till rätt att övergå till skattepliktig tillverkning, än de med den för närvarande tillämpade praxis äga. De bryggerier, för vilka sådant tillstånd skulle kunna tänkas ifrågakomma, äro, på sätt kontrollstyrelsen anfört, de nu i gång varande svagdricksbryggerier, vilka äro så inrättade, att de kunna tillverka buteljerat dricka. Emellertid synes endast under vissa ganska stränga förutsättningar sådant bryggeri böra kunna erhålla dylikt tillstånd, något som också av kontrollstyrelsen framhållits. På grund av min sålunda uttalade uppfattning är det min avsikt att, därest det nu avhandlade förslaget till maltdryckslagstiftning i det väsentliga vinner riksdagens bifall och uttalande av riksdagen i annan riktning icke göres, förorda en sådan behandling av ansökningar rörande rätt till skattepliktig tillverkning, att tillstånd till tillverkning av pilsnerdricka meddelas skattefritt bryggeri under i huvudsak följande, med de av kontrollstyrelsen uppställda överensstämmande förutsättningar, nämligen: att anmärkning icke i något avseende kan göras mot bryggeriets hittillsvarande skötsel eller mot tillverkaren personligen, att bryggeriet i dess nuvarande skick utan större förändringar är i stånd att påbörja skattepliktig tillverkning samt ur kontrollsynpunkt uppfyller de fordringar, den blivande maltdryckstillverkningsförordningen kan komma att föreskriva för skattepliktiga bryggerier, samt att bryggeriets tillverkning av svagdricka och lagrat dricka varit av större omfattning.» I motioner av herrar Fleming och Lithander hemställdes med anledning härav, att riksdagen måtte uttala, att någon ändring i grunderna för koncessionstvånget icke borde vidtagas. Bevillningsutskottet, vars betänkande godkändes av riksdagen, uttalade emellertid, »att det ur vissa synpunkter måste anses lämpligt, att en sådan mindre sträng praxis vid behandling av koncessionsansökningar, som av föredragande departementschefen ifrågasatts, vinner tillämpning, och utskottet har därför icke ansett sig böra göra något uttalande i den av motionärerna föreslagna riktningen». I vilken omfattning medgivande att upptaga tillverkning av skattepliktiga maltdrycker lämnats sedan koncessionstvångets införande framgår av följande sammanställning:

81 V, 1917— V101923*>/, 1923 *VU 1935 (6 1 /. år) ( 1 * / . år) Avslagna framställningar Bifallna framställningar: a) avseende upptagande av ny tillverkning av pilsnerdricka

b) avseende återupptagande av tillverkning av pilsnerdricka eller flyttning till nv lokal

2s

Tillhopa (18V2 år) 39 1

53 Anmärkningar

1 Dessa 39 ansökningar avse tillhopa 30 olika bryggerier. 2 Av dessa tillstånd är ett icke längre gällande, enär tillverkningen av pilsnerdricka upphört i vederbörande bryggeri, vilket enligt de vid tillståndets meddelande föreskrivna villkoren medfört att tillståndet icke längre äger giltighet. 3 Av dessa tillstånd är ett icke längre gällande, enär tillverkningen icke påbörjades inom viss i tillståndet föreskriven tid.

Det framgår härav, att flertalet framställningar om inrättande av nya skattepliktiga bryggerier hava avslagits. Av de inemot 50 ansökningarna härom hava endast 8 blivit bifallna (ett av de sålunda tillkomna nya skattepliktiga bryggerierna har sedermera upphört att bedriva tillverkning av pilsnerdricka). I sammanställningen har, med hänsyn till vad som förekom vid 1923 års riksdag, den redovisade perioden uppdelats i tiden före och tiden efter den nu gällande tillverkningsförordningens ikraftträdande. Det framgår av en jämförelse mellan siffrorna för dessa båda perioder, att tilllämpningen av koncessionstvånget icke varit mindre snäv under den senare av dessa. Sedan tillverkningsåret 1916/17, under vilket koncessionstvånget genomfördes, har antalet skattepliktiga bryggerier undergått följande förändringar: Antalet bryggerier under tillverkningsåret 1916/17 173

Under tiden intill utgången av år 1935 hava följande antal bryggerier tillkommit

nedlagts

Antal bryggerier vid utgången av år 1935

156 Av de tillkomna, respektive nedlagda bryggerierna belöpa 4, respektive 16 på tiden före den 1 oktober 1923.

4.

K o n c e r n e r n a s betydelse inom den skattepliktiga bryggeriindustrien.

Under tillverkningsåret 1934/35 voro som nämnts 156 skattepliktiga bryggerier i verksamhet. Det skulle emellertid vara ägnat att giva en felaktig bild av den skattepliktiga bryggeriindustrien, om man utginge ifrån att dessa olika tillverkningsenheter utgjorde lika många inbördes fristående ekonomiska företag. Samtidigt med den ovan omnämnda koncentrationen av den 6 — 856550.

82 skattepliktiga bryggeriindustrien i tillverkningshänseende genom minskningen av antalet tillverkningsenheter har nämligen en betydande ekonomisk och organisatorisk koncentration av denna industri ägt rum genom sammanförande av olika bryggerier i koncerner. Vissa uppgifter, som belysa, hur långt utvecklingen i detta hänseende fortgått, äro därför av nöden för en riktig uppfattning av den skattepliktiga bryggeriindustriens organisation. Under tillverkningsåret 1934/35 voro allenast 72 skattepliktiga bryggerier fristående, medan 84 bryggerier tillhörde sammanlagt 21 olika koncerner. 1 Av dessa koncerner omfatta 12 endast 2 bryggerier — en av dessa koncerner innehar därjämte halva aktiestocken i ett tredje bryggeri — medan 4 koncerner omsluta 3—4 bryggerier och 5 koncerner 8—11 bryggerier. Av de förstnämnda koncernerna äro emellertid 5 knappast att betrakta såsom sådana i tillverkningshänseende, enär de utgöra en sammanslagning av ett bryggeri i verksamhet och ett försvarsbryggeri, där egentligen endast försäljning av pilsnerdricka bedrives men icke någon nämnvärd tillverkning härav. Dessa äro därför icke hänförda till koncernerna i nedanstående tablå, som åsyftar att giva en uppfattning om koncernföretagens och de fristående bryggeriföretagens inbördes betydelse i tillverkningshänseende: Maltavverkningen under tillverkningsåret 1934/35

Samtliga bryggerier

milj. kg.

procent

14-5 68

67-8

32-2 1000

Omkring två tredjedelar av maltavverkningen äger sålunda r u m vid bryggerier, som tillhöra större eller mindre koncerner. Enbart å de fyra största koncernerna, vilka sammanlagt omfatta 30 bryggerier och ha sina säten i Stockholm, Göteborg, Malmö och Hälsingborg, faller över hälften (537 %) av hela maltavverkningen vid skattepliktiga bryggerier. 5.

Bryggeriidkareiörbundet.

Organisationssträvandena inom den skattepliktiga bryggeriindustrien hava icke stannat vid åtgärder för att åstadkomma en ökad koncentration av industrien i nu anförda hänseenden utan hava också åvägabragt mycket ingripande överenskommelser mellan de olika företagen, som äro ägnade att upphäva eller mildra konkurrensen inom näringen. Härvid komina särskilt i betraktande de förpliktelser, som det år 1906 bildade Bryggeriidkareförbundet ålägger sina medlemmar och vilka, på grund av att det alldeles över1

Härvid har bryggeri hänförts till koncern, om denna ägt aktiemajoriteten i bryggeriet; från de icke särskilt talrika fall, då en koncern innehaft en större eller mindre minoritetspost i ett bryggeri, har man sålunda bortsett.

83 vägande antalet skattepliktiga bryggerier äro anslutna till detta förbund, äga giltighet för praktiskt taget hela denna industri. Enligt förbundets stadgar, det s. k. förbundsavtalet 1 , är förbundsmedlem skyldig att vid försäljning av maltdrycker tillämpa de av förbundet fastställda minimipriserna, vilka numera, efter den i februari 1933 genomförda höjningen av maltskatten, äro per halvbutelj av maltdrycker av andra klassen i Stockholm 19 öre, i Stockholms och Uppsala län samt Malmö stad 20 öre, i mellersta och södra Sverige i övrigt 21—22 öre samt i Norrland 22—25 öre. Vid tillämpning härav gäller dock, att »bryggeri är oförhindrat, att vid leverans till annan plats med högre priser än å bryggeriets egen plats tillämpa sitt eget pris, men skall i så fall kunden själv vidkännas frakt för maltdryckerna och återfrakt för tomkärlen». Stadgarna ålägga medlemmarna vidare att i fråga om försäljningskutymer o. d. handla i överensstämmelse med de avtal, som kunna hava träffats mellan dem, för så vitt dessa godkänts av förbundets styrelse, den s. k. förtroendenämnden. Denna nämnd — vars opartiskhet man sökt trygga genom bestämmelse om att ordföranden och vice ordföranden icke få inneha anställning inom bryggeriindustrien — har att pröva anmälningar om avtalsbrott och äger utdöma skadestånd av förbundsmedlem, som finnes hava uraktlåtit att hålla de av förbundet fastställda priserna eller på annat sätt brutit mot avtalade bestämmelser. Nämnden äger också meddela avtalsbrytande medlem varning eller döma denne till böter ävensom förelägga vite. Som säkerhet för fullgörande av ådömd betalningsskyldighet har medlem att till förbundet avlämna en vid anfordran betalbar garantiförbindelse å belopp, som står i visst förhållande till den av vederbörande bryggeri avverkade myckenheten malt (3 öre per kg, dock minst 3 000 kr.). Förtroendenämndens avgöranden i tvister mellan förbundsmedlemmar få icke dragas inför domstol. Bland övriga bestämmelser i förbundets stadgar märkas förbud för bryggeri att inrätta nederlag eller anställa ombud utan medgivande av förtroendenämnden, vilken, då omständigheterna därtill föranleda, äger återkalla lämnat medgivande, förbud mot försändning av maltdrycker med anlitande av bil eller maskindriven farkost till kunder, som äro bosatta längre bort från bryggeriet än 30 km fågel vägen, »därest icke förtroendenämnden efter ansökan finner skäl att för särskilt fall meddela undantag», förbud mot »särskilda åtgärder av ekonomisk innebörd» för erhållande eller bibehållande av leverans av maltdrycker samt förbud mot reklam. Vidare innehålla stadgarna vissa föreskrifter rörande annonsering. Av intresse är slutligen ett år 1924 framfört förslag om landets indelning i försäljningsområden, vilket föranleddes av expansionstendenserna hos vissa bryggerier och hade till 1

Kommittén har erhållit tillfälle att taga del av detta för offentligheten icke tillgängliga avtal i dess helhet men har vid den i texten lämnade redogörelsen för dettas innehåll i stort sett kunnat inskränka sig till att återgiva vad som redan i annat sammanhang offentliggjorts dels genom tull- och traktatkommitténs utredningar och betänkanden (Statens offentliga utredningar 1923 : 32), dels genom Svenska bryggeriidkareförbundets minnesskrift (Stockholm 1931) och dels genom Svenska bryggareföreningens minnesskrift (Stockholm 1935).

84 innebörd att tillförsäkra bryggeri viss handlingsfrihet inom det område, som skäligen kunde anses såsom dess naturliga avsättningsområde, medan utanför detta område belägna bryggerier icke skulle äga dylik frihet utan vara förpliktade att vid sin försäljning där följa förbundsavtalets bestämmelser. Även om detta förslag icke lett till formligt beslut av förbundet, ha dock dess principer tillämpats av förtroendenämnden vid dess medverkan vid upprättande av separata avtal mellan förbundsmedlemmar. En annan linje i förbundets verksamhet för att stävja eller mildra konkurrensen mellan de skattepliktiga bryggerierna utgöres av dess ingripanden med avseende å reklam och andra avsättningsfrämjande åtgärder. Såsom ovan framhållits innefattar förbundsavtalet förbud mot reklam, vilket innebär att förbundsmedlem icke äger bearbeta allmänheten till sin förmån genom braskande annonsering, affischering eller liknande tillkännagivanden. Förbundet söker vidare att avlägsna vissa sedan gammalt rådande missförhållanden med motsvarande syfte, såsom bryggeriernas tillhandahållande av rörelsekapital genom borgensförbindelser, fri disposition av nödiga inventarier eller direkt försträckning till mera betydande återförsäljare, t. ex. kaféer. — Slutligen må framhållas, att förtroendenämndens befogenhet att meddela avtalsbrytande förbundsmedlem varning samt fälla sådan medlem till böter och vite blivit genom en i september 1932 genomförd ändring i förbundsavtalet utsträckt att gälla »där bryggeri vid sin försäljning uppenbarligen åsidosatt syftet med enligt lag eller eljest gällande försäljningsbestämmelser». Genom Bryggeriidkareförbundets verksamhet har inom den skattepliktiga bryggeriindustrien kommit till stånd en reglering i prishänseende, som vida skiljer sig från förhållandena före tillkomsten av förbundet och vissa tidigare lokala sammanslutningar till prisfrågans ordnande, då det i skilda delar av landet rådde en »rent av ruinerande konkurrens» (förbundets minnesskrift). Förbundet omfattar visserligen icke samtliga skattepliktiga bryggerier, i det att utom detsamma stå, förutom ett fåtal äldre företag, flertalet bryggerier, som tillkommit efter den 30 juni 1917 på grund av särskilt medgivande av Kungl. Maj:t. För det alldeles övervägande antalet bryggerier gäller emellertid, att dessa hålla enhetliga, av förbundet godkända priser inom bestämda områden, som fastställts med hänsyn till produktions- och konsumtionsförhållandena. Bryggeri äger väl, med iakttagande av ovan anförda begränsning i fråga om försändning med anlitande av egna transportmedel, söka avsättning för sin tillverkning utanför det område, till vilket bryggeriet hör, och är härvid berättigat att tillämpa de — eventuellt lägre — priser, som gälla för dess eget område (med tillägg av kostnaderna för frakt och återfrakt för tomkärl). Utvecklingen har emellertid gått i den riktningen, att bryggerierna alltmer inskränka dylik försäljning, vilket förhållande står i samband med tendensen till sammanslutning genom koncernbildning och liksom denna bottnar i strävandena att undvika intressemotsatser, ägnade att äventyra solidariteten inom näringens organisationer. Inom den skattepliktiga bryggeriindustrien har sålunda genomförts en betydande reglering av den inbördes konkurrensen. Någon verklig priskonkur-

85 rens föreligger icke längre, och även den tävlan om avsättningen, som vid enhetlig prissättning kan äga rum på grund av kvalitetsskillnader hos produkterna, har till stor del bortfallit till följd av marknadens uppdelning i alltmer slutna försäljningsområden. Härtill kommer, att denna industri står praktiskt taget fri från konkurrens från utlandet, vilket varit förhållandet sedan lång tid tillbaka och sålunda icke är att sätta i samband med Bryggeriidkareförbundets verksamhet. Upplysningsvis må i detta sammanhang nämnas, att utländsk maltdryck, som är att hänföra till andra klassen, är underkastad en tullavgift, som överstiger den svenska maltskattens belopp med omkring 5 öre per halvbutelj. Förhållandena inom den skattefria bryggeriindustrien erbjuda föga likhet med vad som gäller inom den skattepliktiga industrien. Någon allmännare reglering i prishänseende har icke kommit till stånd, och icke heller ha sammanslagningstendenser gjort sig gällande; tvärtom har ju, såsom ovan påpekats, antalet självständiga företag ökat mycket kraftigt sedan början av 1920talet. Konkurrens råder i pris- och andra avseenden mellan såväl skattefria bryggeriföretag inbördes som ock mellan dessa och sådana skattepliktiga bryggerier, som bedriva tillverkning av maltdrycker av första klassen.

6.

Bryggeriindustriens arbetareantal och omsättning under de senare åren.

Antalet anställda inom bryggeriindustrien framgår av följande tablå, som är sammanställd av uppgifter hämtade ur Sveriges officiella statistik, Industri och bergshantering: Summa anställda inom Förvaltnings- Arbetare Tillhopa bryggeriArbetare Tillhopa industrien personal '

De skattepliktiga bryggerierna Kalenderår

Förvaltningspersonal

De skattefria bryggerierna

6 026

7 771

4 958

5 802

7 751

4 985

5 840

7 762

4 845

5 705

7 663

4 605

5 457

2 023

7 480

1 Omfattar endast de omkring 300 bryggerier, vilkas salutillverkning uppgått till^minst 15 000 kronor i värde. 2 Uppgifter för senare år föreligga icke ännu; den senast avgivna berättelsen, som avser år 1933, utkom i mars 1935.

Under den redovisade femårsperioden har sålunda ägt rum en ganska betydande minskning i fråga om arbetareantalet vid de skattepliktiga bryggerierna, nämligen med närmare 600 eller drygt 11 procent. De-skattefria

80 bryggerierna uppvisa däremot en stegring med omkring 260 eller 16 procent. Hela antalet anställda inom bryggeriindustrien har minskat från 7 771 år 1929 till 7 480 år 1933 eller med 37 procent. De inom bryggeriindustrien använda kvantiteterna råämnen av olika slag angivas i följande sammanställning, som är grundad på uppgifter i Sveriges officiella statistik, Accispliktiga näringar: Använda råämnen (i 1000 kg) vid framställningen av maltdrycker Tillverkningsår

De skattefria bryggerierna

De skattepliktiga bryggerierna

Krossat Humle SockerSockerKrossat Humle kulör Socker kulör malt malt

Socker Andra och ämnen sirap 1

1929/30

27 116

1930/31

26 378

7 606

1931/32

25 460

7 813

1932/33

20 509

7 226

1933/34

19 817

7 531

113 Förbrukningen av det viktigaste råämnet för maltdryckstillverkningen, nämligen malt, visar under perioden en kraftig minskning, vilken för de skattepliktiga bryggerierna under tillverkningsåret 1933/34 uppgick till mer än en fjärdedel (26-9 %>) av 1929/30 års förbrukning, medan motsvarande nedgång för de skattefria bryggeriernas vidkommande utgjorde 7*5 procent. Även i fråga om omsättningen ha de senaste åren medfört stora förskjutningar för bryggeriindustrien, såsom utvisas av följande tablå, vars uppgifter äro hämtade från Sveriges officiella statistik, Accispliktiga näringar: Omsättningen (i milj. liter) av maltdrycker inom bryggeriindustrien De skattepliktiga bryggerierna

1929/30 1930/31 1931/32

De skattefria Hela ombryggerierna sättningen av maltdrycker (endast av klass I klass I)

Klass II och klass III

Klass I

Tillhopa

167-6

18-2

185-8

115-9

134-1

164-2

16-3

180-5

106-0

122-3

157-5

15-7

173-2

108-2

1239 114-9

1932/33

132-7

15-9

148-6

1933/34 1934/35 (Preliminära siffror)

124-6

18-6

103-2

121-8

103-0

122-5

131-5

19-5

151-0

Under tillverkningsåret 1929/1930 var omsättningen av skattepliktiga maltdrycker större än under något annat år efter kriget, och de två närmast följande åren visade endast relativt ringa nedgång, nämligen med respektive 20 och 60 procent. Ännu under tillverkningsåret 1931/32 var sålunda omsättningen större än under något år mellan kriget och tillverkningsåret

87 1929/30. En avsevärd minskning ägde däremot r u m under tillverkningsåret 1932/33, då omsättningen var drygt 20 procent lägre än under det första året i tablån, och den nedåtgående tendensen fortsatte under tillverkningsåret 1933/34, vars omsättning låg drygt 25 procent under det första jämförelseårets. Under tillverkningsåret 1934/35 inträdde någon ökning i omsättningen, vilken detta år var 215 procent lägre än omsättningen under tillverkningsåret 1929/30 och lägre än under något år på 1920-talet utom tillverkningsåret 1921/22. Även i fråga om de skattefria maltdryckerna var omsättningen under tillverkningsåret 1929/30 högre än under något annat år efter kriget. I motsats mot vad som var fallet med de skattepliktiga maltdryckerna sjönk omsättningen av de skattefria maltdryckerna avsevärt redan under det närmast följande året, nämligen med omkring 9 procent till omkring 122 milj. liter, vilken kvantitet dock överstiger omsättningen under varje år på 1920-talet utom tillverkningsåret 1928/29. På denna nivå har omsättningen av dessa drycker i stort sett hållit sig under de därefter följande åren, bortsett från en tillfällig nedgång under tillverkningsåret 1932/33. Minskningen har sålunda varit betydligt svagare för de skattefria än för de skattepliktiga maltdryckerna. Till ledning vid bedömande av orsakerna till nedgången i bryggeriindustriens omsättning är det lämpligt att anställa en jämförelse med utvecklingen i fråga om konsumtionen av andra alkoholhaltiga drycker i vårt land under samma tid. För detta ändamål har uppgjorts följande tablå, vars uppgifter i fråga om spritdrycker och vin äro hämtade från Sveriges officiella statistik, Rusdrycksförsäljningen m. m.:

Kalenderår resp. tillverkningsår

Konsumtionen av alkoholhaltiga drycker under 1930-talet i jämförelse med konsumtionen under år 1930 (för maltdrycker tillverkningsåret 1929/30) Maltdrycker

Spritdrycker

Vin

1930 (1929/30) 1931 (1930/31)

1932 (1931/32)

92 Spritskatten höjdes 1.2 1932 och 1.7 1932, maltskatten höjdes 1.3 1932.

1933 (1932/33)

1934 (1933/34).

Spritskatten höjdes 1.2 1933, maltskatten höjdes 14.2 1933.

1935 (1934/35)

klass II och klass III klass I

Anmärkningar

100 Beräknad siffra med ledning av konsumtionen under de tre första kvartalen.

Det förhållandet, att konsumtionen av alla olika slag av alkoholhaltiga drycker minskat under dessa år, häntyder på att vissa gemensamma faktorer varit verksamma vid denna utveckling. I första h a n d kommer härvid i be-

88 traktande, att de ekonomiska konjunkturerna i vårt land undergingo en stark försämring efter år 1930. Det är nämligen en gammal erfarenhet, att dåliga tider pläga åtföljas av nedgång i konsumtionen av alkoholhaltiga drycker. Det torde heller icke vara tvivel om att konsumtionsminskningen i fråga om maltdryckerna till en betydande del är en följd av försämringen i det allmänna ekonomiska läget i vårt land under dessa år. För de skattepliktiga maltdryckernas vidkommande är därjämte en annan orsak att finna i den senaste höjningen av maltskatten, eftersom denna medförde höjda priser för konsumtionen. Att fastställa vilken av dessa orsaker som varit starkast verksam är vanskligt. Vinkonsumtionen, vilken icke varit föremål för skattehöjningar under dessa år — tullen för vissa slag av viner undergick tvärtom minskning — har såsom av tablån framgår minskat ännu kraftigare än konsumtionen av de skattepliktiga maltdryckerna, och detta skulle kunna sägas häntyda på att skattehöjningarna i själva verket icke spelat någon större roll för den senare konsumtionen. I vårt land har emellertid konsumtionen av vin karaktären av en utpräglad lyxkonsumtion, vilken därför drabbas starkare av en konjunkturförsämring än den långt mera utbredda maltdryckskonsumtionen. Med större fog skulle man kunna hänvisa till utvecklingen i fråga om de skattefria maltdryckerna och göra gällande, att nedgången i konsumtionen av dessa är ett uttryck för konjunkturförsämringens effekt på konsumtionen av maltdrycker i allmänhet. Det är emellertid troligt, att de skattefria maltdryckerna under dessa år i viss utsträckning inträtt såsom ersättning för skattepliktiga maltdrycker, vilket förhållande varit ägnat att i sin mån verka höjande på konsumtionen av de förra. På grund härav måste konsumtionsnedgången i fråga om de skattefria maltdryckerna, nämligen omkring 9 procent, anses giva ett något för svagt uttryck för konjunkturförsämringens inverkan på omfattningen av denna konsumtion. Om man kunde utgå ifrån att konsumtionen av de skattepliktiga maltdryckerna i stort sett påverkats av konjunkturförsämringen i samma grad som varit fallet beträffande de skattefria maltdryckerna, skulle sålunda konjunkturförsämringens effekt i fråga om konsumtionen av de skattepliktiga maltdryckerna under denna femårsperiod kunna uppskattas till minst 9 procent av konsumtionen vid periodens början. Hela minskningen uppgick som nämnts till 21 procent. Dessa överväganden skulle sålunda närmast leda till att de båda orsakerna till denna nedgång, nämligen konjunkturförsämringen och den av skattehöjningen betingade prisstegringen, haft ungefär likvärdig betydelse. Det må emellertid framhållas, att denna slutsats vilar på det i viss mån godtyckliga antagandet, att maltdrycker av olika slag i konsumtionshänseende påverkas p å samma sätt av en konjunkturförsämring. För de skattepliktiga bryggeriernas vidkommande föreligga vidare genom ovanberörda utredning av revisor Svensson uppgifter rörande omsättningens värde under tillverkningsåren 1929/30—1933/34, vilka äro sammanställda i följande tablå:

89 Omsättningen (i milj. kr.) vid de skattepliktiga bryggerierna Tillverkningsår

Maltdrycker, mineralvatten och läskedrycker

Biprodukter

Malt

Tillhopa

1929,30

103-9

1-7

106-4

97-9

0-7

100-2

1931,32

93-9

0-7

1-4

96-0

1932/33

85-1

0-6

86-8

1933/34

86-9

0-6

1-3

888 F r å n tillverkningsåret 1929/30 till närmast följande år ägde en minskning rum i fråga om omsättningens värde av 62 milj. kronor eller med 5-8 procent. Motsvarande nedgång i fråga om omsättningens volym var däremot endast 2*7 procent. Anledningen till denna skillnad är att söka däri, att bryggerierna på hösten 1930 genomförde prissänkningar i fråga om skattepliktiga maltdrycker. Nedgången i värdet av de skattepliktiga bryggeriernas omsättning från tillverkningsåret 1929/30 till tillverkningsåret 1933/34 utgjorde 176 milj. kronor eller 165 procent, medan motsvarande nedgång i fråga om omsättningens volym var 20*7 procent. Denna skillnad beror i sin tur huvudsakligen därpå att bryggerierna i samband med den sista skattehöjningen i februari 1933 höjde priserna på skattepliktiga malldrycker, vilket förhållande även ger förklaringen till att omsättningens värde var högre under tillverkningsåret 1933/34 än under närmast föregående tillverkningsår, oaktat omsättningens volym var mindre. 7.

Den skattepliktiga bryggeriindustriens ekonomiska ställning.

Enligt den av revisor Svensson för kommitténs räkning verkställda utredningen fördelade sig den skattepliktiga bryggeriindustriens tillgångar och skulder på sätt som framgår av följande balansräkning, avseende förhållandena den 30 september 1934 :* Tillgångar. Fastigheter Maskiner och inventarier Aktier Lager och förråd Fordringar Obligationer, b a n k och kassa

Milj. kr. 109'0 49'o 20'5 23*7 19" 8 40" o S u m m a 262*0

1 Denna balansräkning har formen av en nettobalansräkning eller s. k. koncernbalans, där fordringar och skulder mellan bryggeriföretagen inbördes icke medtagits samt bryggeriaktier i dotterbolag till andra bryggeriföretag icke upptagits såsom aktier utan de av dessa representerade tillgångarna och skulderna fördelats p å övriga poster. Den i texten upptagna balansräkningen skiljer sig från den i bilaga I lämnade i det avseendet, a t t posten »Minoritetsintressen i dotterföretag» uppdelats p å posterna »Bokfört eget kapital» och »överskott».

90 Skulder. Milj. kr.

Bokfört eget kapital Långfristiga skulder Pensionsförpliktelser och skatteskulder Kortfristiga skulder Överskott

124'9 12*9 14*8 20'3 89* i Summa 262*0 Den ekonomiska ställningen är sålunda synnerligen solid och likvid hos denna industri, om den betraktas såsom en helhet. Detta gäller även för flertalet särskilda företag inom densamma. Det vid värderingen konstaterade överskottet å 89 milj. kronor fördelade sig nämligen på följande sätt: Milj. kr.

överskott för 18 koncerner och 59 fristående företag (tillhopa 134 bryggerier) 90*9 Underskott för 3 koncerner och 13 fristående företag (tillhopa 22 bryggerier) 1*8 Nettoöverskott för hela industrien 89* i En sjundedel av bryggerierna visade sålunda underskott. Dessa äro i allmänhet mindre företag i jämförelse med övriga bryggerier. Belysande härför är, att maltskattebeloppet per företag av de förra utgjorde under tillverkningsåret 1933/34 endast en tredjedel av motsvarande belopp för de bryggerier, som visade överskott, samt att förhållandet mellan de olika kategoriernas genomsnittliga aktiekapital utgjorde 1:4. — Det må även påpekas, att den omständigheten, att ett företag visat underskott vid upprättande av ovannämnda balansräkning, givetvis icke behöver innebära, att företaget lämnat ringa utdelning. 8.

Den skattepliktiga bryggeriindustriens räntabilitet under femårsperioden 1929/30—1933/34.

Genom revisor Svenssons utredning har upplysning vunnits om den skattepliktiga bryggeriindustriens räntabilitet under den femårsperiod, som omfattar tillverkningsåren 1929/30—1933/34. Nedanstående på denna utredning grundade sammanställning avser de bryggeriföretag, som hava formen av aktiebolag och vilkas sammanlagda tillverkning omfattar omkring 95 procent av hela industriens: Tillverkningsår

Aktiekapital milj. kr.

Utdelning

Vinst

Gratisaktier i % av i % av milj. kr. milj. kr. aktiekap. milj. kr. aktiekap. 0-6

1929/30

90-9

23-1

14-2

15-6

1930/31

93-8

19-3

14-4

15-3

2-4

1931/32

96-0

16-4

13-2

13-8

0-9

1932/33

97-1

12-4

ll-o

11-3

1-1

1933/34

97-6

13-1

11-1

95 i

12-8

10 Genomsnitt för 5-årsperioden

91 Under det för den skattepliktiga bryggeriindustrien särskilt gynnsamma tillverkningsåret 1929/30 uppgick sålunda vinsten till 231 procent av aktiekapitalet. Vid bedömande av denna siffra bör beaktas, att den icke avser allenast ett eller annat särskilt fördelaktigt ställt företag utan angiver genomsnittet för samtliga aktiebolag inom denna industri. De följande årens vinstsiffror visade emellertid en avsevärd nedgång. Även under det minst gynnsamma året var den genomsnittliga vinstprocenten dock icke lägre än 124. För hela den redovisade femårsperioden, vilken omfattar både goda och dåliga år med avseende å de allmänna ekonomiska konjunkturerna i vårt land och sålunda kan anses representera ganska normala genomsnittsförhållanden i detta hänseende, var vinstprocenten i medeltal 167. De nu anförda siffrorna giva emellertid av två skäl icke ett riktigt uttryck för bryggerirörelsens räntabilitet. Det gängse sättet att angiva vinsten i procent av aktiekapitalet är nämligen icke ändamålsenligt i detta fall, enär det i denna industri placerade egna kapitalet är betydligt större än aktiekapitalet på grund av förefintligheten av andra fonder. Dessa fonder uppgingo under vart och ett av de fem redovisningsåren till respektive 29-0, 32*3, 36"0, 36'6 och 371 milj. kronor. Om vinsten därför i stället sättes i relation till hela det inom denna rörelse redovisade egna kapitalet, så befinnes det, att vinsten under ifrågavarande år utgjorde följande procent av aktiekapitalet jämte övriga fonder, nämligen respektive 17*5, 14-3, 11*9, 9'0 och 9*5 och i genomsnitt 12*3. Å andra sidan förfoga de inom denna industri verksamma företagen över betydande tillgångar, vilka icke ingå i produktionen av maltdrycker (eller sådan tillverkning av mineralvatten och läskedrycker, som är så nära förknippad med maltdrycksproduktionen, att den icke kan skiljas därifrån). Det sammanlagda värdet av sådana tillgångar, efter avdrag av häremot svarande skulder, uppgick vid utgången av tillverkningsåret 1933/34 till icke mindre än omkring 70 milj. kronor (697 milj. kronor). Vid en beräkning av själva bryggerirörelsens räntabilitet bör man tydligen bortse från dessa tillgångar och den från dessa härflytande avkastningen. Så har skett i följande tablå, där även vissa andra för detta syfte nödvändiga justeringar av bryggeriföretagens vinstberäkningar genomförts, såsom exempelvis att tantiemer samt löner, pensioner och arvoden av mer än normal storlek ävensom avskrivningar utöver det verkliga årsbehovet hänförts till vinsten. I olikhet mot närmast föregående tablå avser denna vidare samtliga skattepliktiga bryggerier och icke blott de som hava formen av aktiebolag. I densamma ha därjämte bryggeriföretagen uppdelats i fyra storleksgrupper, av vilka den första gruppen omfattar de minsta bryggerierna, nämligen de med en genomsnittlig årlig maltavverkning icke uppgående till 50 000 kg, de två mellangrupperna bryggerier med en maltavverkning mellan 50 000 och 100 000 kg, respektive 100 000 och 200 000 kg samt den fjärde gruppen de största bryggerierna med en maltavverkning av mer än 200 000 kg.

92 Eget Vinsten å själva bryggerirörelsen i % av det i rörelsen rörelseplacerade egna kapitalet kapital i genom- tillverk- tillverk- tillverk- tillverk- tillverk- genomsnitt snitt ningsåret ningsåret ningsåret ningsåret ningsåret för femårs1931/32 1932,33 1933/34 perioden milj. kr. 1929/30 1930/31

Storleksordning hos bryggerierna

%

Grupp 1 (41 bryggerier)

%

%

%

%

5-7

13-5

10-3

6-8

4-6

7-8

2 (44

»>

)

17-5

13-9

11-3

9-3

3 (39

»

)

27-9

17-3

15"2

11-9

6-3 8-0

12-2

4 (16

»

)

82-1

21-2

14-6

8-8

14-3

Samtliga 1561 bryggerier

12-9

8-1

13-0

m f 76

ö r e 50

J Grupp 1 (41 bryggerier)

»

ä

1 s

9-5

e t a 1 36 34

2 (44

»

)

100 100

3(39

»

)

4 (16

»

)

69 Samtliga bryggerier

53 52

16 bryggerier, tillhörande olika koncerner och beträffande vilka bokföringen icke varit av sådan beskaffenhet, att de kunnat redovisas särskilt, hava vid denna undersökning varit sammanförda med andra företag (jämför härom bilaga I, sid. 329 f.).

De på detta sätt beräknade vinstsiffrorna ligga genomgående lägre än de i tablån å sid. 90 anförda, vilket är en följd av det ovan påpekade förhållandet, att vinsterna här äro ställda i relation till hela det inom bryggerirörelsen placerade egna kapitalet — tillhopa i genomsnitt under dessa år 133"2 milj. kronor — och icke till endast den del av detta kapital, som utgöres av aktiekapitalet — tillhopa i genomsnitt för dessa år 95'1 milj. kronor. Denna tablå ger liksom den förra ett klart uttryck för att det i den skattepliktiga bryggeriindustrien placerade kapitalet åtnjuter en god förräntning. Den genomsnittliga avkastningen under denna femårsperiod med både goda och dåliga tider var nämligen 130 °/o. Det framgår emellertid även tydligt, att förhållandena i detta avseende voro betydligt gynnsammare i början av perioden än i slutet. Medan den genomsnittliga vinstprocenten under tillverkningsåret 1929/30 var 19'1, sjönk den för varje följande år och uppgick det sista året till 8*1.* Jämförelsetalen nederst i tablån angiva, att vinstsiffrorna under det sista året utgjorde i genomsnitt föga mer än två femtedelar av motsvarande siffror för begynnelseåret. Vid bedömande av den skattepliktiga bryggeriindustriens räntabilitetsförhållanden under den undersökta perioden bör man hålla i minnet, att tillverkningsåret 1929/30 var ett osedvanligt gynnsamt år för denna industri — 1 Angående anledningen till den olikheten, a t t föregående tablå visade någon stegring av vinsten under sista året i jämförelse med närmast föregående år, medan denna tablå uppvisar en fortsatt minskning] under sista året, hänvisas till revisor Svenssons utlåtande (bilaga I sid. 336).

93 av åtskilliga tecken att döma, såsom exempelvis uppgifterna om omsättningens volym, det förmånligaste som denna industri över huvud haft — och att vinstförhållandena under detta år därför på intet sätt kunna anses vara typiska för densamma. Det är helt naturligt, att detta gynnsamma läge icke kunde bestå, när industriens omsättning undergick en sådan minskning, som inträdde under de följande åren. Emellertid har även en annan omständighet utövat inverkan på vinstförhållandena. Efter det gynnsamma utfallet av rörelsen under tillverkningsåret 1929/30 företogo de skattepliktiga bryggerierna som nämnts under senhösten 1930 sänkningar av priset på pilsnerdricka. Denna åtgärd — som utgör förklaringsgrunden till det ovan påpekade förhållandet, att den skattepliktiga bryggeriindustriens omsättning, trots den inträdande konjunkturförsämringen, icke sjönk nämnvärt under det närmaste året vad volymen beträffar men väl i fråga om värdet — medförde självfallet en minskning av rörelsevinsten. Av följande tablå framgår, att denna minskning, som sålunda inträdde under tillverkningsåret 1930/31, var större än minskningen under något annat år, medan nedgången i omsättningens volym var mindre än under något annat år: Minskning i förhållande till närmast föregående år Tillverkningsår

i omsättningens volym milj. liter

1930/31 1931/32 1932/33 1933/34

värde milj. kr.

i vinstens storlek

Anmärkningar

milj. kr.

5-3 7-3

6-2

3-6

3-8

2-6

24-c 5-4

9-2

2-9

ökning 2-0

1-9

Prissänkning senhösten 1930. Skattehöjning utan prisstegring. Skattehöjning med motsvarande prisstegring.

Tablån erinrar också om att de skattepliktiga bryggerierna under tillverkningsåret 1931/32 förf oro på ett sätt, som i praktiken var liktydigt med en prissänkning, i det att de underläto att genomföra en prisstegring, som svarade mot den i februari 1932 vidtagna höjningen av maltskatten. Till en betydande del beror nedgången i bryggeriindustriens vinst under den undersökta femårsperioden sålunda på den prispolitik, som bryggerierna ansett sig böra föra under denna tid. De omständigheter, som åstadkommit minskning av den skattepliktiga bryggeriindustriens vinst under den undersökta femårsperioden, utgöras sålunda icke blott av faktorer, som verkat minskande på omsättningens storlek, nämligen den allmänna konjunkturförsämringen och den sista skattehöjningen, utan även av industriens egna, nyssnämnda åtgöranden. Tablån å sid. 92 angiver, förutom att den skattepliktiga bryggeriindustriens vinstförhållanden under den undersökta femårsperioden undergått en mycket betydande förändring, att avkastningsförhållandena äro väsentligt

91 olika inom skilda storleksgrupper av bryggerier. För alla de fem redovisningsåren gäller nämligen, att den genomsnittliga vinstprocentsiffran är högst för den största storleksgruppen av bryggerier och sjunker med bryggeriernas minskande storlek, så att den är lägst för de minsta bryggerierna. Det rör sig härvid om mycket betydande differenser, i det att de största bryggeriernas genomsnittliga vinstprocent för hela femårsperioden är nära nog dubbelt så hög som de minsta bryggeriernas (respektive 14'3 och 7'8). Hur utvecklingen i detta avseende förlupit under den redovisade femårsperioden åskådliggöres i följande tablå: Om den genomsnittliga vinstprocentsiffran för de största bryggerierna under respektive år sättes = 100, utgör vinstprocentsiffran för de övriga storleksgrupperna av bryggerier nedanstående tal under följande tillverkningsår

Storleksordning hos bryggerierna

Grupp 1 (41 bryggerier) .. »

1929/30

1930/31

1931/32

1932/33

1933/34 52

2 (44

»

) ..

3 (39

»

) ..

4 (16

.

) ..

90 100

100 Medan jämförelsetalet för de minsta bryggerierna sjunkit från 64 under det första året till 52 under det sista året, förete de övriga grupperna förskjutningar i gynnsam riktning under denna period. De minsta bryggerierna ha sålunda varit jämförelsevis minst motståndskraftiga gentemot de förhållanden av skilda slag, som under redovisningsperioden inverkat försämrande på bryggeriindustriens avkastningsförmåga. Kommittén får anledning att återkomma till denna omständighet i det följande och inskränker sig i detta sammanhang allenast till den reflektionen, att utvecklingen under de sista åren gjort frågan om en koncentration av den skattepliktiga maltdryckstillverkningen, varigenom en del mindre bryggerier uppginge i större bryggeriföretag, till en aktuell angelägenhet från denna industris egen synpunkt. Redan nu må emellertid påpekas, att orsaken till denna utveckling icke kan vara att söka i en för de mindre bryggerierna ogynnsammare proportion mellan de olika skattesatserna efter de sista höjningarna. Den högsta maltskattesatsen är nämligen numera 160 procent högre än den lägsta, medan motsvarande skillnad i början av perioden var 154 procent. Ett annat, mera konkret uttryck för vinstförhållandena inom denna industri lämnar efterföljande tablå, som angiver rörelsevinsten per försåld butelj å Vs liter. Härvid har det icke varit möjligt att göra särskilda beräkningar för de olika slag av produkter, som tillverkas inom den skattepliktiga bryggeriindustrien (maltdrycker av olika klasser, mineralvatten och läskedrycker), utan siffrorna avse ett genomsnitt för alla dessa varuslag. Av uppgifterna i bilaga I, sid. 334 framgår emellertid, att de skattepliktiga bryggeriernas omsättning av pilsnerdricka utgör omkring 80 procent av hela

95 omsättningen, varför de härmed anförda siffrorna i stort sett torde gälla även för pilsnerdricka enbart. Vinsten (i öre) per försåld halvbutelj (7s 1.) under tillverkningsåret

Storleksordning hos bryggerierna

Grupp 1 (41 bryggerier) .. » 2 (44 » ) ..

1-74

1-22

0-97

0-90

2-16

1-61

1-42

3-01

1-85 2-42

3-97

3-58

2-19 3-57

2-91

2'77

2-44

2-45

»

) ..

»

4 (16

»

) ..

3-35 4-89

Samtliga bryggerier

4-02

1-94

Jämförelse tal om vinsten under året 1929/30 för varje grupp sättes = 100 40 43 78 55 100 58 66 76 88 100 90

73 72

->

3 (39

) ..

,

4 (16 » ) .. Samtliga bryggerier

Grupp 1 (41 bryggerier) .. » 2 (44 » ) ..

1933/34

2-23

3 (39

»

1932/33

1930/31

»

Grupp 1 (41 bryggerier) .. » 2 (44 » ) ..

1931/32

1929/30

Jämförek etal om den genomsnittliga vinsten för de största bryggerierna under resp. år sättes = 100 28 27 34 44 46 44

»

3 (39

»

) ..

»

4 (16

»

) ..

100 Den genomsnittliga nettovinsten per försåld halvbutelj var sålunda under det första tillverkningsåret 4 öre och hade under det sista året i perioden sjunkit till icke fullt 2 x\2 öre. Försäljningsvinsterna för de olika storleksgrupperna av bryggerier förete emellertid mycket stora olikheter under samtliga år. Av det föregående har framgått att avkastningsförhållandena i allmänhet äro betydligt gynnsammare för de större bryggerierna än för de små och att denna ojämnhet ytterligare ökat under redovisningsperioden. Detta gäller i ännu högre grad med avseende å försäljningsvinsten per butelj. Medan denna under dessa fem år i genomsnitt för samtliga bryggerier sjunkit med omkring 40 procent, utgjorde nedgången för de minsta bryggerierna 60 procent men för de största blott 34 procent. En följd härav har blivit, att vinsten per butelj för de minsta bryggerierna, vilken under tillverkningsåret 1929/30 var 46 procent av motsvarande vinst för de största bryggerierna, under tillverkningsåret 1933/34 uppgick till endast 28 procent av de största bryggeriernas vinst per butelj. Dessa siffror belysa måhända på det tydligaste sättet, hurusom de senaste årens utveckling varit ägnad att försvaga de mindre företagens ställning i vinsthänseende.

96 Som en sammanfattning av redogörelsen för den skattepliktiga bryggeriindustrien kan sägas, att denna industri i stort sett erbjuder bilden av en mycket väl organiserad näring, vilken har en stark ekonomisk ställning och, trots betydande försämring under de sista åren, alltjämt lämnar en god avkastning. Härtill kan fogas, att de sista årens utveckling särskilt försvagat de mindre bryggeriernas ställning och därför är ägnad att aktualisera behovet av en fortsatt koncentration av näringen, varigenom dessa bryggerier sammanföras med större enheter.

97 KAP. IV.

Nuvarande organisation av detaljhandeln med pilsnerdricka. 1.

De särskilda detaljhandelsrättigheternas antal och fördelning.

För detaljhandel med pilsnerdricka erfordras i regel myndighets tillstånd. Såsom framgår av redogörelsen för försäljningslagstiftningen äger dock tillverkare utan vidare bedriva sådan handel och må utskänkning av pilsnerdricka utan tillstånd utövas å visst slag av inackorderingsställe (nämligen av »den, som i sitt hem emot betalning mottager gäster till bespisning vid slutet bord, dock endast vid måltider till gäster, med vilka avtal om bespisning träffats för en tid av minst en vecka», 12 § pilsnerdricksförsäljningsförordningen). Angående bryggeriernas antal och fördelning på olika delar av landet hänvisas till närmast föregående kapitel. Rörande antalet utskänkningsställen av nyssnämnda slag har någon uppgift icke stått att vinna, enär anmälningsplikt icke gäller för sådan rörelse. Uppgifter rörande försäljningsställen för pilsnerdricka, som äro grundade på särskilt tillstånd, föreligga däremot hos de tillståndsbeviljande myndigheterna, d. v. s. länsstyrelserna, och hava införskaffats av kommittén. En sammanställning av dessa uppgifter lämnas i tabell nr 1 i tabellbilagan, och här nedan meddelas ett sammandrag därav: Antalet rättigheter till detaljhandel med pilsnerdricka den 1/i 1934

Område

Antal Bryggeri- Utskänk- UtskänkHela Avhämt- upplag ningsningsTuristantalet bryggenings- (för för- ställen ställen Trafik- rättig- Säsong- detaljrier ställen sändning enligt för sprit- rättig- heter rättig- handels(magasin på rekvi- 13 § Pff drycker heter heter o. d. rättigo. d.) sition) (kaféer eller vin heter o. d.) (3) (2) (4) (1) (5) (6) (7) (8) 0)

Stockholm

2 635

4 Göteborg

1 Malmö

övriga städer . . . .

43 Landskommunerna

259 Hela riket

5 794

3 379

2 019

2 008

8 977

156 Sammanlagt utövades sålunda i mitten av år 1934 8 977 rättigheter för detaljhandel med pilsnerdricka. Av dessa avsågo 5 860 utminutering och 3 117 utskänkning. 7 — 356550

98 A n t a l

s t ä d e

-i

2. De särskilda utminuteringsrättigheterna. Huvudparten av utminuteringsrättigheterna äro sådana rättigheter för försäljning till avhämtning av pilsnerdricka, som meddelas livsmedelsaffärer o.'d. (»magasin»). Ett mindre antal, 66, utgöras dock av bryggeriupplag, inrättade å annan ort än tillverkningsstället, från vilka endast försäljning på rekvisition får äga rum. Vad särskilt avhämtningsställena beträffar, tillhopa 5 794, faller det i ögonen, att en mycket stor del ankommer på städerna Stockholm, Göteborg och Malmö, nämligen icke mindre än 3 884 eller två tredjedelar av samtliga (670 °/o). Även i övrigt är fördelningen av dessa försäljningsrättigheter mycket ojämn såsom närmare framgår av tabellbilagan (sid. 388). Medan antalet dylika ställen i Stockholms län utgör 647 1 (varav 526 på landsbygden), i Malmöhus län utom Malmö 634 (varav 290 på landsbygden) samt i Älvsborgs län 110, i Uppsala län 94, i Hallands län 83 och i Östergötlands län 74, är motsvarande antal i Gävleborgs län 8, i Västernorrlands län 7, i Jönköpings och Jämtlands län vartdera 5, i Värmlands län 3, i Örebro och Norrbottens län vartdera 2 samt saknas över huvud taget särskilda avhämtningsställen i Kronobergs, Gotlands, Kopparbergs och Västerbottens län. I hela norra Sverige (Kopparbergs län och Norrland) är detta antal 22 (varav 4 på landsbygden) eller mindre än antalet i en medelstor stad i södra Sverige, såsom Ystad (36), Trälleborg (42) eller Halmstad (31). Avhämtningsställena äro i regel fåtaliga på landsbygden; om man undantager Stockholms och Malmöhus län, där de som nämnts äro talrika, är antalet sådana ställen på landet icke fullt 200 eller omkring 31/* procent av samtliga. I 15 län är antalet på landsbygden mindre än 10, varav 8 län utan avhämtningsställen på landet. Om sålunda de ojämförligt flesta avhämtningsställen äro förlagda till städerna, finns det dock ett stort antal städer, vilka antingen helt sakna sådana ställen eller där detta antal är helt ringa, såsom framgår av följande tablå:

utan avhämtningsställe

med ett avhämtningsställe

med två avhämtningsställen

9 I den första gruppen ingå så stora städer som Västervik, Visby, Mölndal, Trollhättan, Skövde, Kristinehamn, Örebro, Falun, Söderhamn, Umeå och Luleå, i den andra städerna Nyköping, Uddevalla och Sundsvall samt i den tredje Karlstad. De 50 städer, inom vilka icke finnas särskilda avhämtningsställen, sakna för den skull icke helt och hållet utminuteringsställen för pilsnerdricka. 42 av dessa städer äro nämligen förläggningsorter för bryggerier, vilka utan tillstånd få bedriva utminutering från tillverkningsstället, och 1

I vissa kommuner i Stockholms län ha de enligt 8 § pilsnerdricksförsäljningsförordningen meddelade tillstånden icke omfattat försäljning till avhämtning utan varit inskränkta till att avse försäljning genom försändning på rekvisition till å orten bosatt person. Angående anledningen härtill se bilaga II (sid. 352).

99 i ytterligare 2 städer finnas bryggeriupplag för försäljning av pilsnerdricka genom försändning på rekvisition. De 6 städerna Torshälla, Gränna, Huskvarna, Mölndal, Hedemora och Örnsköldsvik sakna dock även dylika utminuteringsställen för pilsnerdricka. För dessa städers vidkommande tillgodoses sålunda hushållens behov av pilsnerdricka i huvudsak endast genom närbelägna bryggeriers rätt att utan särskilt tillstånd bedriva försäljning genom kringföring i stad, eventuellt med anlitande av sådana nederlag, som bryggerierna anses kunna utan särskilt tillstånd upprätta i och för denna försäljning. De kommuner, som äro rikligast försedda med avhämtningsställen, framgå av följande tablå: Nedanståend 3 kommuner ha följande antal avhämtningsställen 2 5

—

49 Södertälje

Uppsala

Lidingö

Kalmar

Danderyds s:n i Sthlms län Huddinge » » » »

Karlskrona Ystad

Nacka

» »

»

»

Trälleborg

Spånga Täby

» » » »

» »

» »

Halmstad

50 — 100

mer än 100

Sollentuna s:n i Sthlms län Norrköping Lund

Solna s:n i Sthlms län Malmö

Landskrona Borås

Stockholm

Hälsingborg Göteborg

En jämförelse mellan denna och närmast föregående tablå inskärper den ovan gjorda iakttagelsen, att det råder stora ojämnheter i fråga om avhämtningsställenas fördelning. Detta medför tydligen, att behovet av pilsnerdricka för hushållsändamål måste tillgodoses på olika sätt i skilda delar av landet, nämligen på vissa håll till mycket större del genom avhämtningsförsäljningen än på andra håll, där bryggeriernas direkta försäljning till konsumenterna utgör den huvudsakligaste formen av utminuteringen. 3.

Utskänkningsställen för pilsnerdricka.

3j

Hela antalet utskänkningsställen för pilsnerdricka i landet uppgår som nämnts till 3 117. Av dessa äro 1 629 eller 523 procent vanliga kaférättigheter, vilka meddelas av länsstyrelse för högst tre år efter tillstyrkande av vederbörande kommunala myndigheter och där utskänkning av spritdrycker eller vin icke får äga rum, 1 087 eller 349 procent utskänkningsrättigheter för spritdrycker eller vin, vilka automatiskt omfatta utskänkningsrält i fråga om pilsnerdricka, 80 eller 26 procent olika slag av trafikrättigheter för enbart pilsnerdricka (å järnvägsstationer eller järnvägståg och å fartyg), 58 eller 1-8 procent rättigheter till utskänkning av pilsnerdricka »vid hälsobrunn, badort eller annan kurort för kortare tid än ett år, dock endast vid måltider till spisande gäster» (14 § c pilsnerdricksförsäljningsförordningen), vilka i tabellen ovan i detta kapitel sammanförts under beteckningen turisträttigheter,

100 samt 263 eller 84 procent sådana rättigheter, vilka i nämnda tabell betecknats såsom säsongrättigheter och utgöra de fall, »där eljest utskänkningsrörelse kan komma i fråga att under endast någon del av året utövas» (14 § d pilsnerdricksförsäljningsförordningen). Det största intresset knyter sig till den första gruppen, de vanliga kaférättigheterna, med hänsyn till att denna grupp är den mest omfattande och utskänkningen av pilsnerdricka i fråga om den därnäst största gruppen allenast är ett bihang till den mera omfattande rättigheten att utskänka alkoholstarkare drycker. Även i fråga om kaférättigheterna kommer en mycket stor andel på de tre stora städerna Stockholm, Göteborg och Malmö, nämligen 739 eller 45-4 procent. Vad beträffar fördelningen i övrigt å de olika länen förete även i detta avseende Stockholms och Malmöhus län det största antalet rättigheter, respektive 85 och 107 (exklusive Malmö stad). Det minsta antalet kaférättigheter uppvisa Gotlands, Kopparbergs, Blekinge och Kronobergs län med respektive 10, 11, 15 och 16. Olikheterna i fördelningen av kaférättigheterna äro sålunda icke så stora som i fråga om avhämtningsställena. Även utskänkningsförhållandena variera emellertid högst betydligt inom olika samhällen. 22 städer sakna alldeles kaférättigheter, däribland så stora städer som Oskarshamn, Skara, Falun, Söderhamn och Boden, och i ett trettiotal städer är antalet pilsnerdrickskaféer 1—2, däribland Huskvarna, Västervik, Ystad, Vänersborg och Kristinehamn. De kommuner, som ha det största antalet kaférättigheter, framgå av följande uppställning: Nedanstående kommuner ha följande antal kaférättigheter 10

—

—

mer än 25

Blidö s:n i Sthlms län (15)

Solna s:n i Sthlms län (19)

Stockholm (537)

Linköping (15)

Norrköping (30)

Lund (13) Lidköping (10)

Uppsala (20) Hälsingborg (23) Trälleborg (18)

Göteborg (107)

Örebro (15)

Västerås (22)

Sundsvall (11)

Gävle (21)

Malmö (95)

Östersund (14) Undersåkers s:n i Jämtl. län (12) Åre

» »

»

» (13)

Kaférättigheterna liksom utskänkningsrättigheterna för spritdrycker och vin äro underkastade den kommunala vetorätten. Det erbjuder med hänsyn härtill intresse att sammanföra dessa båda slag av rättigheter för att, på grundval av det sammanlagda antalet av dem i varje kommun, verkställa en fördelning av kommunerna efter vetorättens utövning, såsom skett i tablån å följande sida. Ingen stad saknar sålunda helt och hållet utskänkningsrättighet för pilsnerdricka, medan så däremot är fallet med avseende å det övervägande flertalet av landskommunerna, nämligen icke mindre än 843 procent. Anmärk-

101 Nedanstående antal kommuner ha följande antal utskänkningsrättigheter för pilsnerdricka (inklusive rättigheter för spritdrycker eller vin), underkastade den kommunala vetorätten Tillhopa 0

3-5

6—10

11—25 mer än 25

Städerna i Svealand

36 Götaland

64 14

Norrland Tillhopa antal procent Landskommunerna i Svealand Götaland Norrland

5-3

9-6

24-6

19 167

9-6

7 48 2-0

5 0-2

2 416

0-2

33 1-3

0-9

84-3

10-0

3-3

antal

203S

80-6

247 9-8

procent

3-6

8-4

Tillhopa antal procent Samtliga kommuner

11 04

2 530 100-0

ningsvärt nog är relativa antalet kommuner utan dylika utskänkningsställen lägst i Norrland, nämligen 784 % mot respektive 874 och 842 °/o för Svealand och Götaland, vilket förhållande sannolikt står i samband med att de norrländska landskommunerna i regel äro större och folkrikare än landskommunerna i landet i övrigt. I två av Norrlandslänen, Gävleborgs och Norrbottens, utgör antalet landskommuner med utskänkningsställen mer än en fjärdedel av samtliga landskommuner. Så är även förhållandet i de två Skånelänen. Relativt stort antal landskommuner med utskänkningsrättigheter utvisa även Kalmar och Hallands län, medan däremot Jönköpings och Skaraborgs län förete mycket litet antal. De övriga slagen av rättigheter påkalla icke vidlyftiga kommentarer. Av de 80 trafikrättigheterna avse 44 utskänkning å järnvägsstation, 8 utskänkning å järnvägståg och 28 utskänkning å fartyg. I övrigt må påpekas, att mer än hälften av turisträttigheterna falla på västkustlänen (inklusive Malmöhus län) och mer än en tredjedel av säsongrättigheterna enbart på Stockholms län. Frågan om detaljhandelns organisation omfattar även spörsmålet om försäljningsföretagens form. Särskilt komma härvid i betraktande anordningar för begränsning eller fullständigt avlägsnande av försäljarnas privata vinstintresse i samband med handeln med pilsnerdricka. Angående den omfattning, i vilken på detta sätt desintresserade företag numera vunnit insteg inom distributionen av pilsnerdricka, hänvisas till den promemoria angående allmännyttiga kafébolag, vilken ingår såsom bilaga till detta betänkande (Bilaga III sid. 361 ff.).

102 KAP. V.

Bör tillverkningen och försäljningen av maltdrycker förbehållas allmännyttiga organ utan direkt eget vinstintresse? 1.

Skäl för

monopolisering av tillverkningen och försäljningen starkare maltdrycker.

av

Det spörsmål, till vilket kommittén enligt de för dess utredningsuppdrag meddelade direktiven i första hand har att taga ståndpunkt, utgöres av frågan om avveckling av det enskilda vinstintresset i tillverkningen och försäljningen av alkoholstarkare maltdrycker. En huvudanledning till att denna vittgående fråga sålunda blivit ställd i spetsen för revisionsarbetet, är säkerligen att finna däri att vi i vårt land äga gynnsamma erfarenheter från ett närliggande område av en ordning med organ utan eget vinstintresse, nämligen i fråga om försäljningen av spritdrycker och vin. En ledande grundsats inom den svenska försäljningslagstiftningen rörande spritdrycker och vin är att avlägsna den eggelse till stor försäljning av sådana drycker, som förefinnes, då enskilda personers och företags intäkter genom sådan försäljning står i direkt relation till den försålda myckenheten. Det nykterhetspolitiska skälet för denna grundsats kan sammanfattas däri att en alkoholhantering, som inrymmer privatekonomiskt vinstintresse med tillräckligt spelrum, innebär faror för folknykterheten, oavsett vilken skärpa försäljningslagstiftningen än må äga. Den med genomförandet av denna grundsats åsyftade avvecklingen av det privatekonomiska intresset av försäljningens storlek har nära nog fullständigt kunnat ske i fråga om partihandeln med spritdrycker och vin ävensom beträffande utminuteringen, vilken omfattar omkring nio tiondelar av detaljhandeln med sådana drycker. Detta gäller även för den stora del av utskänkningen av dessa drycker, som handhaves av systembolagen och vilken under senare år uppgått till inemot hälften vad spritdryckerna beträffar. Även den överlåtna utskänkningen är underkastad begränsning i vinstavseende genom det hittills dock i viss mån ofullständigt genomförda s. k. vinstkvantitetssystemet. Erinras må i detta sammanhang, att rusdryckslagstiftningsrevisionens majoritet föreslagit en effektivisering av detta system samt att en minoritet inom revisionen förordat en fullständig avveckling av de privata utskänkningsinnehavarnas direkta vinster å utskänkningen av spritdrycker och starka viner. Av särskilt intresse i detta sammanhang är slutligen, att även inom

103 tillverkningen av spritdrycker i vårt land en avkoppling ägt rum av det privatekonomiska vinstintresset så till vida, som dessa tillverkare med avseende å både produktionens storlek och prissättningen äro helt underkastade statlig reglering och sålunda sakna möjlighet att öka vinsten genom att utvidga tillverkningen eller höja priserna. Det är icke föremål för delade meningar, att den mer eller mindre fullständiga avvecklingen av det privata vinstintresset inom rusdryckshanteringen varit till allmänt gagn. Om det sålunda kan sägas, att denna grundsats till väsentlig del är genomförd beträffande tillverkningen och försäljningen av spritdrycker och vin, råder närmast det motsatta förhållandet beträffande maltdryckerna. I fråga om dessa gäller nämligen, att det endast undantagsvis kommit till stånd sådana organisationsformer, varigenom det med denna försäljning förbundna direkta privata vinstintresset eliminerats. Då försäljningen av maltdrycker under nuvarande ordning otvivelaktigt i viss utsträckning föranleder missbruk och andra olägenheter, är det med hänsyn till de goda erfarenheterna av det privatekonomiska intressets avkoppling från rusdryckshanteringen naturligt, att den organiserade nykterhetsrörelsen framställt yrkande om att tillverkningen och försäljningen av de alkoholstarkare maltdryckerna i detta hänseende regleras på samma sätt. Det härmed i korthet antydda allmänna motivet för införande av ett statligt tillverknings- och försäljningsmonopol i fråga om maltdrycker av nämnda slag kan sammanfattas så, att denna ordning avlägsnar alla de olägenheter, som kunna härröra från motsättningen i syftemål mellan statens allmänna välfärdssträvanden och det enskilda vinstintresset inom denna tillverkning och försäljning. Till detta allmänna motiv ansluta sig åtskilliga mera speciella skäl särskilt för ett tillverkningsmonopol. Om det privata vinstintresse, som är knutet till tillverkningens myckenhet, blir avlägsnat inom denna industri, kan försäljningslagstiftningen gestaltas på ett enklare och för den legitima konsumtionen väsentligt mindre besvärande sätt än eljest är fallet. Denna industri kan då också arbeta utan den störande irritation, som i vårt land följer varje med enskilt vinstintresse förbunden tillverkning av alkoholhaltiga drycker. Den sociala ansvarskänsla, som är till finnandes inom bryggeriindustriens allmänna ledning, kan göra sig gällande över hela linjen och icke såsom under nuvarande förhållanden vara mer eller mindre satt ur spelet för vissa delar av landet. Denna sistnämnda synpunkt sammanhänger med en fördel av delvis annat slag av tillverkningsmonopolet, nämligen att detta avlägsnar de hinder för en fortsatt rationalisering av näringen, som särskilt under de senare åren varit en naturlig följd av näringens osäkerhet inför eventualiteten av statsingripande. De enskilda intressen av olika slag, som bliva berörda av denna rationalisering, kunna också antagas bliva beaktade på ett för rättsmedvetandet fullt betryggande sätt, om rationaliseringen genomföres på statens föranstaltande. Vid angivande av de skäl för monopolisering av bryggeriindustrien, som framförts under kommitténs överläggningar om detta spörsmål, är slutligen att nämna den statsfinansiella synpunkten. Denna utgår från önskemålet, att

104 staten skall erhålla största möjliga inkomst från maltdryckshanteringen. Då det icke ansetts möjligt att under nuvarande organisation av tillverkningen få till stånd någon nämnvärd ökning av statens ifrågavarande intäkter, har från denna utgångspunkt endast återstått den utvägen, att staten åvägabringar en rationalisering av tillverkningen och tillgodogör sig den härigenom åstadkomna ökningen i näringens avkastningsförmåga. Kommittén ingår i detta sammanhang icke djupare på detta spörsmål, som blir föremål för behandling i samband med skälen mot monopoliseringen. Kommittén övergår nu till dessa skäl. 2. Kommitténs uppfattning om det nykterhetspolitiska skälet för monopolisering av tillverkningen och försäljningen av maltdrycker. Det ligger i sakens natur, att olägenheterna ur nykterhetssynpunkt av det enskilda vinstintresset inom alkoholhanteringen äro större, ju närmare man kommer konsumtionen. En ordning, varunder tillverkningen vore helt frigjord från enskilt vinstintresse, medan detta ägde mer eller mindre fritt spelrum inom detaljhandeln, vore därför från denna synpunkt föga ändamålsenlig. Innan det enskilda vinstintresset avvecklats inom detaljhandeln, kunna med hänsyn härtill de nykterhetspolitiska skälen för bryggeriindustriens monopolisering icke sägas vara tillräckligt grundade. Nu bedriva visserligen, såsom av det föregående framgår, de svenska bryggerierna icke blott tillverkning och partihandel utan även en betydande detaljhandel, men detta förhållande kan tydligen icke i och för sig vara ett tillfyllestgörande skäl för monopolisering av tillverkningen utan allenast leda till en särskild reglering av deras detaljhandel och detta endast om även detaljhandeln i övrigt omgestaltas i enlighet med nämnda grundsats. Frågan om monopolisering av bryggeriindustrien är sålunda intimt förbunden med frågan om det enskilda vinstintressets avveckling inom detaljhandeln med pilsnerdricka. Att denna frågeställning icke är främmande för den svenska nykterhetsrörelsen, framgår också av den i direktiven för kommitténs uppdrag åberopade framställningen från Sveriges nykterhetsvänners landsförbund. Av den tidigare lämnade redogörelsen för organisationen av detaljhandeln med pilsnerdricka framgår, att denna försäljning väsentligen är förbunden med enskilt vinstintresse. Under de sista 10—15 åren ha visserligen på åtskilliga håll framträtt organisationsformer, som kunna sägas innebära en begynnande avveckling av denna ordning, men dessa hava ännu relativt ringa utbredning, i det att de omfatta endast omkring 125 försäljningsställen, motsvarande 1-6 procent av hela antalet särskilda detaljhandelsställen för pilsnerdricka, som utgör omkring 7 800. En sådan omläggning av detaljhandeln med pilsnerdricka, varigenom det enskilda vinstintresset avkopplades från denna försäljning, skulle sålunda komma att avse ett mycket stort antal enskilda näringsidkare. Det är utan vidare klart, att ett dylikt ingripande skulle vara mycket kännbart för en stor del av dessa, måhända för flertalet. Frågan är då, om olägenheterna av denna detaljhandel äro så stora, att de måste anses

105 göra en sådan åtgärd påkallad. Kommittén har sökt vinna en uppfattning härom genom att inhämta bland annat polismyndigheternas erfarenheter rörande pilsnerdricksförsäljningen. En sammanfattning av de sålunda erhållna upplysningarna lämnas i bilaga II till detta betänkande, till vilken kommittén hänvisar. Även om det framgår härav, att denna detaljhandel vållar åtskilliga olägenheter, hava dessa dock ingalunda den räckvidden, att de kunna anses utgöra ett bärande motiv för en så genomgripande omvandling av detaljhandeln med pilsnerdricka, som borttagandet av det enskilda vinstintresset inom densamma är. Erinras må också i detta sammanhang, att detaljhandeln med spritdrycker och vin alltjämt inrymmer ett visst mått av enskilt vinstintresse. Enligt kommitténs förmenande bör lagstiftningen rörande pilsnerdricksförsäljningen stanna vid att giva ökade betingelser för en gradvis skeende fortgång av den redan inledda utvecklingen. Härvid torde de erfarenheter, som vunnits under den så småningom genomförda avvecklingen av vinstintresset inom detaljhandeln med spritdrycker och vin, böra vara vägledande. En väsentlig förutsättning har härvid varit, att det allmänna lämnat försäljningsrättigheterna till särskilda från eget vinstintresse frigjorda organ, systembolagen, vilka gentemot det allmänna hava att ansvara för att försäljningen > ordnas så, att därmed åstadkommes så ringa skada som möjligt>, men äga rätt att, i den mån detta villkor icke trades för när, överlåta utövandet av dessa rättigheter till enskilda företagare. På liknande sätt bör enligt kommitténs mening förfaras med avseende å de särskilda detaljhandelsrättigheterna i fråga om pilsnerdricka. Till de närmare detaljerna vid denna ordning får kommittén återkomma i det följande. Då kommittén sålunda för sin del avböjer en omedelbar avveckling av det privatekonomiska vinstintresset inom detaljhandeln med pilsnerdricka, kan den, i överensstämmelse med vad ovan anförts, icke heller av nykterhetspolitiska skäl förorda monopolisering av tillverkningen av pilsnerdricka. Härigenom förfaller det från kommitténs utgångspunkter ojämförligt viktigaste skälet för denna åtgärd.

3. De ekonomiska förutsättningarna för monopolisering av bryggeriindustrien. Kommittén har ansett, att dess uppdrag innefattar uppgiften att klarlägga de ekonomiska förutsättningarna för monopolisering genom statens försorg av tillverkningen av de alkoholstarkare maltdryckerna. De inom kommittén verkställda beräkningarna rörande kostnaderna för denna åtgärd äro grundade på den redan tidigare åberopade undersökningen rörande bryggeriindustrien av revisor Svensson. Vid dessa beräkningar har man självfallet utgått från den regeln, att staten vid en eventuell monopolisering skall tillgodose de av denna åtgärd berörda enskilda intressena på ett sätt, som uppfyller rättvisans och billighetens krav. Även om denna formel för ersätt-

106 ningsanspråkens tillgodoseende uppenbarligen icke är av den beskaffenhet, att den under alla förhållanden leder till samma resultat i fråga om ersättningsbeloppens storlek, anser sig kommittén dock kunna våga det påståendet, att de avvikelser från det av kommittén framlagda slutresultatet av beräkningarna, som skulle föranledas av en mera snäv eller mera generös tillIämpning av nämnda grundsats, icke äro ägnade att medföra så väsentliga ändringar i detta resultat, att de på detsamma grundade slutledningarna icke skulle äga giltighet. Med avseende å beräkningen av kostnaderna för bryggeriindustriens monopolisering erinrar kommittén om att den i redogörelsen för den svenska bryggeriindustriens organisation och ekonomiska ställning ansett sig kunna fastslå, att utvecklingen under de senare åren varit relativt ogynnsam för de mindre bryggerierna och sålunda varit ägnad att framkalla frågan, om det icke från industriens egen synpunkt skulle vara ändamålsenligt med en koncentration av tillverkningen, varigenom en del mindre tillverkningsföretag uppginge i större enheter. Det är tydligt, att om denna frågeställning erhållit aktualitet redan under nuvarande organisationsförhållanden inom denna industri, så måste den framträda med än större styrka, därest industrien bleve föremål för monopoliseringsåtgärd från statens sida. Man bör därför enligt kommitténs mening utgå ifrån att monopoliser ingen skulle komma att medföra en koncentration av driften redan på ett så tidigt skede, att de därmed förbundna engångskostnaderna böra beaktas vid beräkningen av kostnaderna för monopoliseringens genomförande. Det är givetvis icke möjligt att nu bedöma, hur långt denna koncentration skulle komma att sträcka sig. De av kommittén föranstaltade beräkningarna ha därför omfattat fyra olika alternativ. Det första av dessa innebär den, såsom nyss påpekats, föga sannolika ordningen, att monopoliseringen lämnade tillverkningsförhållandena orubbade och tillverkning sålunda bedreves vid alla de nuvarande 156 skattepliktiga bryggerierna. Det andra alternativet utgår ifrån en minskning av detta antal till 125, sedan 31 mindre bryggerier — däribland samtliga försvarsbryggerier — nedlagts. Det tredje alternativet upptager 84 kvarvarande bryggerier och innebär sålunda, att förutom nyssnämnda 31 bryggerier ytterligare 41 bryggerier skulle nedläggas, varvid hänsyn tagits icke blott till bryggeriernas storlek utan även till deras belägenhet i förhållande till kvarstående bryggerier. Det fjärde alternativet slutligen avser en jämförelsevis stark koncentration av bryggeriindustrien, i det att det upptager endast 49 kvarstående bryggerier, medan sammanlagt 107 bryggerier tänkas nedlagda. Kommittén har av naturliga skäl icke funnit sig böra angiva utformningen av dessa alternativ mera i detalj. Med hänsyn till att ändamålet med ifrågavarande beräkningar är att giva en uppfattning om storleksordningen av monopoliseringens kostnader men däremot icke att med anspråk på fullständig noggrannhet fastställa det sannolika beloppet härav, torde detta mera summariska angivande av innebörden hos de olika alternativen dock vara tillfyllest. Angående detaljerna i uppskattningen av de olika kostnadsposterna vid en

107 monopolisering genom statens försorg av den skattepliktiga bryggeriindustrien får kommittén hänvisa till bilaga IV (sid. 378 ff.). De där framlagda beräkningarna kunna enligt kommitténs mening tjäna såsom underlag för bedömande av kostnadsfrågan. Det kan visserligen måhända göras gällande, att de i denna bilaga tillämpade grunderna för ersättning för förlorad arbetsanställning äro alltför snäva, men detta motverkas av att de därvid gjorda överslagsberäkningarna utgå från ett enligt kommitténs mening onödigt stort antal ersättningsberättigade. Medelsbehovet för genomförande av monopoliseringen av denna industri skulle enligt dessa beräkningar gestalta sig på följande sätt: Alternativ I Alternativ II Alternativ III Alternativ IV (Samtliga (31 bryg(72 bryg(107 brygnuvarande skulle gerier skulle gerier skulle 156 bryg- gerier nedläggas, nedläggas, nedläggas, gerier skulle 125 bestå) 84 bestå) 49 bestå) bestå) M i 1j o n e r Fastigheter Inventarier och maskiner

94-3 45-0

Lager och förråd

23-7

k r o n o r

94-3

94-3

94-3

45-0 237

45-0

45-0 23-7

23-7

Aktier och engagemang

1-7

1-7

1-7

1-7

Bank och kassa

12-5

12-5

12-5 42-6

Ersättning samhet

för

förlorad

Näringsverk42-6

42-6

42-6

Ersättning för förlorad arbetsanställning

—

2-0

10-0

Tillhopa

225-8

229-8

Anm. Med avseende å ersättningsbeloppen under alt. II—IV gäller, att dessa skola minskas med saluvärdet av de nedlagda bryggeriernas fastigheter (jämför härom bilaga IV, sid. 378 f.).

Härtill komma kostnader för de statliga specialorgan, som skulle hava att pröva ersättningsanspråken, samt räntor och stämpelkostnader. I runt tal torde sålunda kapitalbehovet för en monopolisering genom statens försorg av den skattepliktiga bryggeriindustrien böra beräknas till 225 milj. kronor. Det lärer icke erbjuda oöverkomliga svårigheter för den svenska staten att anskaffa det sålunda erforderliga kapitalet. Om vid monopoliseringens genomförande de ersättningsberättigade ägde erhålla sina ersättningsbelopp i form av aktier i monopolbolaget och denna utväg anlitades i mera betydande omfattning, skulle för övrigt staten icke behöva bidraga med mer än en del av detta belopp. Även med beaktande härav framstår dock monopoliseringen av den skattepliktiga bryggeriindustrien i belysning av den angivna siffran såsom en i finansiellt hänseende mycket vidlyftig åtgärd. Det bör därför icke ifrågakomma att vidtaga densamma av statsfinansiella skäl med mindre än att det är tydligt, att det allmänna härigenom erhåller en

108 säker och jämförelsevis betydande vinst. Om man emellertid räknar med en förräntning av monopolbolagets aktiekapital med 5 procent, skulle statens årliga vinst genom monopoliseringen vara inskränkt till det belopp, varmed monopolbolagets årsvinst överstiger 115 milj. kronor, d. v. s. 5 procent av 225 milj. kronor. Den skattepliktiga bryggeriindustriens samlade vinst å själva bryggerirörelsen uppgick under det sista år, som omfattas av revisor Svenssons ovannämnda utredning, nämligen tillverkningsåret 1933/34, till i runt tal 1175 milj. kronor. Detta belopp ger, efter avdrag av ränta å aktiekapitalet, allenast en mycket ringa marginal för eventuella feluppskattningar vid värderingen av kostnaderna för monopoliseringen och inrymmer över huvud taget icke någon nämnvärd vinstmöjlighet för staten. Den framtida statliga vinsten av monopoliseringen skulle sålunda uteslutande — bortsett från vad som vore att återföra på mer eller mindre tillfälliga konjunkturförbättringar i förhållande till nämnda tillverkningsår — vara att hämta från den minskning i framställningskostnaderna, som rationaliseringen av tillverkningen kunde medföra. Det är helt naturligt icke möjligt att framlägga några hållbara beräkningar i detta avseende. Vid sådant förhållande kan sålunda en monopolisering av den skattepliktiga bryggeriindustrien, som söker sitt berättigande i framtida stora vinster för staten av denna åtgärd, icke undgå att framstå såsom i någon mån spekulativ. Den framtida statliga vinsten av monopoliseringen skulle, såsom nyss framhållits, väsentligen härröra från de besparingar i framställningskostnaderna, som kunde göras till följd av rationalisering av tillverkningen i samband med monopoliseringen. Denna vinst har sålunda karaktären av en företagarvinst, även om staten framdeles skulle finna det lämpligt att uttaga en större eller mindre del av densamma i form av skatt genom att höja beskattningen av ifrågavarande tillverkning. Oavsett i vilken grad man förfore på detta sätt beträffande det tänkta bryggerimonopolet, skulle statens mervinst genom monopoliseringen i verkligheten hänföra sig till den marginal, som funnes mellan verkliga inkomster och verkliga utgifter, de senare i detta fall innefattande räntor å monopolbolagets aktiekapital. Det ligger i sakens natur, att storleken av denna marginal i hög grad bleve beroende av — förutom växlingarna i konjunkturerna — den skicklighet, varmed denna monopoliserade industri leddes. Monopolbolaget torde visserligen kunna räkna på att äga tillgång till all den yrkesskicklighet i tekniskt och merkantilt hänseende, som finnes i vårt land med avseende å förevarande produktion, men det är också tydligt att handhavandet av en monopoliserad, hela landet omfattande tillverkningsorganisation skulle ställa denna sakkunskap inför spörsmål, vilka den icke mött under tidigare verksamhet. Det må i detta sammanhang framhållas, att man icke utan vidare kan hänvisa till de, såvitt kommittén kan bedöma, i stort sett gynnsamma erfarenheterna av den verksamhet, som bedrives av de redan befintliga statliga monopolbolagen i fråga om tobak samt spritdrycker och vin. Bryggerimonopolbolagets omsättning skulle nämligen i fråga om volymen vara mångdubbelt större än Vin- & Spritcentralens

109 och, till skillnad från vad som gäller beträffande detta företag, kräva en mycket omfattande och utgrenad tillverknings- och distributionsorganisation. Denna omsättning skulle vidare, i motsats mot vad som är fallet för de båda övriga monopolföretagen, avse en vara, som hade karaktären av en färskvara och därför ställde stora krav på ständig anpassning hos produktionen efter den aktuella efterfrågan från konsumenterna. Risken för att bryggerimonopolbolagets ledning icke skulle till fullo behärska sina uppgifter är därför en möjlig faktor, som man måste räkna med. Det kan ock med rätta hävdas, att monopoliseringen genom statens försorg inrymmer icke blott besparingsmöjligheter genom rationalisering av tillverkningen utan även möjligheter av alldeles motsatt slag till följd av avkopplingen av företagsledningens direkta egna vinstintresse. Även om kommittén icke är benägen att särskilt understryka denna synpunkt, är det dock enligt dess mening icke tillbörligt att alldeles lämna den ur räkningen. Slutligen må framhållas, att ledningen av en rörelse av förevarande beskaffenhet för att kunna ernå gott ekonomiskt resultat är i hög grad beroende av att även de anställda inom företaget visa ständig omtanke och äga förmåga till initiativ samt besitta erforderliga tekniska kunskaper och färdigheter. Såsom ovan framhållits torde monopolbolaget kunna räkna på att i stort sett få övertaga den fond av sådan yrkesskicklighet, som nu finnes inom denna industri. Huru det emellertid skall ställa sig i detta avseende under monopolbolagets fortsatta verksamhet är en annan fråga, om vilken det kan råda delade meningar. Det har sålunda gjorts gällande, att det skulle möta större svårigheter att i längden vidmakthålla en på nämnda sätt beskaffad personal inom ett statligt monopolbolag än inom det fria näringslivet. Som en sammanfattning av det ovan anförda kan sägas, att den statsfinansiella vinsten genom monopolisering av bryggeriindustrien är osäker, i det att den är beroende, förutom på växlingar i de ekonomiska konjunkturerna, jämväl i betydande mån på svårberäkneliga personliga och organisatoriska faktorer. De statsfinansiella skälen för monopolisering av bryggeriindustrien försvagas givetvis, därest önskemålen om ökade statsinkomster från denna näring kunna fyllas på ett enklare och för staten mera riskfritt sätt. Om denna industri får behålla sin nuvarande struktur med företag i enskild drift, utgöras statens inkomster av densamma, nämligen skatten, från tillverkarens synpunkt av en del av framställningskostnaderna, vilken under alla förhållanden måste bestridas, innan någon vinst kan uttagas av industrien. Därest den rationalisering av industrien, som skulle ernås med monopolisering genom statens försorg, kan komma till stånd med bibehållande av nuvarande ordning för produktionen, kan staten genom lämplig höjning av maltdrycksbeskattningen öka sina intäkter från bryggeriindustrien i samma mån som det visar sig att industriens vinstmarginal tack vare rationaliseringen är så bred, att den tål att inskränka. Såsom närmare utvecklas i följande kapitel innefattar kommitténs förslag vissa åtgärder i syfte att främja en sådan utveckling av den skattepliktiga bryggeriindustrien. Enligt kommitténs me-

110 ning innebär därför dess förslag sådana möjligheter till ökad framtida vinst för staten, att det från statsfinansiell synpunkt icke står tillbaka för monopoliseringsvägen. En omständighet av icke ringa betydelse vid bedömande av den monopoliserade industriens möjlighet att lämna staten ökad vinst av maltdryckstillverkningen är den, att en hel del av de skattepliktiga bryggerierna bedriva en ganska avsevärd tillverkning av svagdricka samt mineralvatten och läskedrycker, vilken är intimt förbunden med tillverkningen av starkare maltdrycker och otvivelaktigt är ägnad att öka avkastningen. I beräkningarna av det blivande monopolbolagets kapitalbehov hava inräknats de i och för sig icke synnerligen betydande kostnaderna för övertagande av jämväl denna tillverkning. Det måste emellertid anses vara en föga tilltalande ordning, att ett statligt monopolbolag jämte sin huvudsakliga uppgift utövar en verksamhet, som är en fri näring. Med största sannolikhet skulle man därför ha att motse krav på att monopolbolaget upphörde med densamma. Om bolaget nedlade denna verksamhet, skulle det emellertid utan tvivel medföra en avsevärd minskning i vinsten. Häremot kan icke med framgång invändas, att monopolbolaget över huvud icke borde belasta sig med ifrågavarande kapitalbehov utan redan vid inlösningen av de nuvarande bryggeriföretagen avstå från de tillgångar, som motsvarade nu berörda tillverkningsgrenar. Bortsett från att det i många fall över huvud icke skulle vara möjligt att göra en uppdelning mellan de tillgångar, som ankomma på tillverkningen av skattepliktiga maltdrycker och på bryggeriernas övriga tillverkning, förhåller det sig nämligen så, att merkostnaderna för övertagandet av denna övriga tillverkning äro jämförelsevis obetydliga, medan däremot den därur härflytande ökningen av vinsten är avsevärd. Den påräkneliga ekonomiska vinsten för staten av monopoliseringen av bryggeriindustrien blir sålunda mindre, därest tillverkningen av svagdricka och läskedrycker m. m. skulle frånskiljas, än eljest skulle vara fallet. Det anförda utgör ytterligare ett skäl för tveksamhet inför tanken att av statsfinansiella hänsyn vidtaga denna åtgärd. Ovan har påpekats, att den eventuella ökning av inkomsterna från den skattepliktiga bryggeriindustrien, som staten skulle erhålla genom monopolisering av denna industri, i verkligheten skulle hava karaktären av företagarvinst. Det har under överläggningarna inom kommittén framhållits, att detta förhållande är ägnat att skapa en motsättning och spänning mellan staten såsom företrädande det allmänna välfärdsintresset och staten i egenskapen av utövare av detta monopol med därav följande intresse av största möjliga omsättning och vinst å rörelsen. Denna spänning skulle nämligen kunna verka försvagande på statens och dess monopolorgans vilja och förmåga att hävda de sociala synpunkterna på tillbörligt sätt. Detta påpekande är utan tvivel på sin plats vid övervägandena om monopoliseringsspörsmålet. Då kommittén emellertid icke är böjd att skjuta detsamma i förgrunden såsom ett mera vägande argument till förmån för den av kommittén intagna ståndpunkten i frågan, beror detta därpå att ifrågavarande nackdel av mono-

Ill poliseringen måste vägas mot de olägenheter i socialt avseende, som äro förbundna med det privata vinstintresset under rådande ordning. Angående de rättsliga förutsättningarna för monopolisering av bryggeriindustrien inskränker sig kommittén att hänvisa till de utredningar i motsvarande ämne, som på sin tid verkställdes på föranstaltande av kommitterade för avgivande av förslag till reglering av tobaksbeskattningen (Betänkande och förslag angående reglering av tobaksbeskattningen, avgivet den 2 september 1911). Den ovan lämnade utredningen ådagalägger enligt kommitténs mening, att förhållandena icke påkalla en generell avveckling av det privatekonomiska vinstintresset inom detaljhandeln med starkare maltdrycker, vilken skulle på ett kännbart sätt beröra ett stort antal enskilda näringsidkare, samt att skälen för monopolisering av den skattepliktiga bryggeriindustrien icke äro tillräckligt vägande för denna ingripande åtgärd. Kommittén hyser emellertid icke tvekan om att det allmänna genom staten bör skaffa sig ökat inflytande på denna industris organisation och verksamhet. I närmast följande kapitel angiver kommittén de närmare skälen härför och redogör för hur den tänker sig utformningen av denna statskontroll. En starkt bidragande orsak till att kommittén icke förordar monopoliseringsvägen är, att man enligt kommitténs förmenande kan hysa förhoppning om att en väsentlig del av de fördelar, som monopoliseringen skulle medföra, kan vinnas genom denna statskontroll.

112 KAP. VI.

Skälen för utvidgad statskontroll å den skattepliktiga bryggeriindustrien samt kommitténs förslag härom. 1. De principiella skälen för särskild statskontroll å bryggeriindustrien. Kommittén har redan i det föregående givit uttryck för den meningen, att det allmänna bör skaffa sig ett ökat inflytande å den skattepliktiga bryggeriindustriens organisation och verksamhet. Huvudskälet för att staten, såsom företrädande de allmänna intressena, m å framställa anspråk på att äga utöva fortgående inflytande å denna industris gestaltning, ligger i den egenskapen hos denna industris produkter, att de kunna missbrukas och därigenom medföra olägenheter för det allmänna samt på denna grund nödvändiggöra särskild lagstiftning i fråga om både tillverkning och försäljning. Detta i och för sig tillräckliga skäl för statsingripande i angivna riktning framträder än starkare genom de särskilda förhållandena i fråga om denna industris nuvarande organisation. Dessa kunna i korthet sammanfattas i konstaterandet av att den skattepliktiga bryggeriindustrien sedan snart 20 år tillbaka intager en ställning, som i stort sett kan sägas vara liktydig med ett faktiskt privatmonopol med avseende å tillverkningen av starkare maltdrycker, att denna ordning väsentligen hänför sig till ett statligt ingripande, nämligen införandet av bestämmelserna om koncessionstvång för skattepliktiga bryggerier, genom vilkas tillämpning denna anordning otvivelaktigt kommit att utgöra ett skydd för de existerande företagen, samt att detta förhållande hittills icke förbundits med statlig kontroll över hur denna ställning ekonomiskt utnyttjas av den sålunda skyddade industrien. Häremot kan visserligen göras gällande, att monopolet icke är slutet, enär bestämmelserna om koncessionstvånget förutsätta, att tillstånd till inrättande av nya skattepliktiga bryggerier kan lämnas av Kungl. Maj:t. Att detta förhållande dock kommit att sakna större betydelse, framgår av den ovan lämnade redogörelsen för koncessionsbestämmelserna och deras tillämpning (sid. 81), vilken utvisar att dylika tillstånd meddelats ytterst sparsamt. Vidare kan den invändningen framföras med visst berättigande, att den skattepliktiga bryggeriindustriens ovan karakteriserade ställning icke vilar på koncessionstvånget, utan att det fastmer varit andra omständigheter, som verkat avhållande på det enskilda initiativet, då det gällt att starta nya företag inom denna näring. Till stöd för denna uppfattning kan framhållas, att

113 denna industri, sådan den faktiskt blivit gestaltad under de senare årtiondena genom koncernbildningar samt de allmänna pris- och försäljningsöverenskommelserna, säkerligen skulle hava framstått såsom en från tillverkarnas synpunkt väl organiserad näring, även om koncessionstvånget icke varit för handen, och därför erbjudit nya företag mycket stora konkurrensrisker. Den allmänna osäkerhet, som vidlåder näringen till följd av att betydande meningsriktningar i vårt land ansluta sig till principen om det enskilda vinstintressets avveckling från tillverkningen av alkoholhaltiga drycker, har också varit ägnad att utöva en återhållande verkan. Vidare kan ett annat statligt ingripande än koncessionstvånget, nämligen statens skattepolitik med avseende å maltdrycksproduktionen, icke frånkännas betydelse i samma riktning, i det att särskilt den senaste tidens skattehöjningar icke uppmuntrat till anläggning av nya skattepliktiga bryggerier. Även om m a n till fullo beaktar dessa omständigheter, kan det dock — särskilt med hänsyn till den gynnsamma räntabilitet, som denna näring i stort sett åtnjuter och vilken måste utöva en stark lockelse på det efter produktiv användning sökande kapitalet — enligt kommitténs mening icke råda tvivel om att koncessionstvånget verkligen inneburit ett verksamt skydd för de existerande bryggeriföretagen att bedriva sin tillverkning relativt ostörda av nytillkommande konkurrenter. Slutligen skulle det kunna invändas, att statens medverkan för åvägabringande av industriens monopolställning icke tillkommit på grund av önskemål härom från industriens sida utan för att tillgodose bestämda statliga syften och att denna åtgärd därför, även om den länt industrien till fördel, icke borde utgöra hemul för ytterligare statsingripanden, ägnade att inkräkta på industriens rörelsefrihet. Med avseende härå har kommittén den uppfattningen, att bevekelsegrunderna för denna statens medverkan sakna betydelse, när det gäller att bedöma frågan om anordnande av kontroll över hur denna industri utnyttjar sin särställning. Då det icke torde komma i fråga, att koncessionsbestämmelserna upphävas, sedan de ägt bestånd inemot 20 år, har det anförda giltighet även för framtiden. Skälen för ökad statskontroll å den skattepliktiga bryggeriindustrien härröra sålunda enligt kommitténs mening dels från denna industris egenskap att vara producent av alkoholhaltiga drycker och dels från den skyddade ställning, som densamma numera intager till väsentlig del på grund av statens åtgöranden. Dessa olika skäl leda också till skilda krav i fråga om statskontrollens syftemål. 2. Statskontrollens sociala huvuduppgift; åtgärder rörande konkurrensförhållanden.

olämpliga

Lagstiftningen rörande försäljning av andra alkoholhaltiga drycker än maltdrycker innefattar ett uttryckligt stadgande, att all sådan försäljning »skall ordnas så, att därmed åstadkommes så ringa skada som möjligt». Detta stadgande har otvivelaktigt varit av stor betydelse vid utformningen av 8 — 356550.

114 lagtillämpningen. Det finnes enligt kommitténs mening intet bärande skäl för att detsamma icke bör gälla med avseende å försäljningen av alkoholstarkare maltdrycker. Kommittén har därför i det förslag till ny förordning angående försäljning av pilsnerdricka, som den härmed framlägger, intagit en allmän föreskrift med samma sakliga innehåll, nämligen att »all försäljning av pilsnerdricka skall ordnas och handhavas så, att ordning och nykterhet icke äventyras». En huvuduppgift för den blivande utvidgade statskontrollen bör i enlighet härmed avse tillsyn över att tillverkarnas försäljning av pilsnerdricka bedrives i överensstämmelse med detta stadgande. För fullgörande av denna uppgift måste tydligen det statliga organet för denna kontroll äga möjlighet att i detalj taga del av bryggeriernas verksamhet, varjämte det bör intimt samarbeta med sådana myndigheter och institutioner, som äga erfarenhet rörande denna försäljning och dess verkningar. Erfarenheterna under rådande ordning häntyda på att sådan av tillverkare bedriven försäljning, som strider mot nämnda grundsats, i stor utsträckning är en följd av konkurrensförhållanden. Den skattepliktiga bryggeriindustrien är visserligen, såsom av den föregående redogörelsen framgår, karakteriserad av en mera utvecklad organiserad samverkan mellan de olika företagen än som i allmänhet råder inom näringslivet, men detta innebär icke, att den därför är fri från konkurrens, som medför dylika verkningar. Kommittén anser sig i detta sammanhang icke böra fördölja, att tillkomsten av vissa av de genom Kungl. Maj:ts tillstånd nystartade bryggeriföretagen varit ägnad att på sina håll skärpa ifrågavarande olägenheter, vilket förhållande på ett tydligt sätt ådagalägger, att statsmakterna för sin politik med avseende å bryggeriindustrien ha behov av ett organ, vilket äger möjlighet att noggrant följa denna industris verksamhet samt förvärva en ingående kännedom i hithörande spörsmål. En viktig sida av detta organs verksamhet bör, i enlighet med vad nu anförts, vara att undanröja de hinder för förverkligande av nyss angivna grundsats om pilsnerdricksförsäljningens ordnande och handhavande, som härröra från olämpliga konkurrensförhållanden vid tillverkarnas försäljning. Detta organ bör härvid i första hand söka vinna sitt syfte genom samarbete med de inom den skattepliktiga bryggeriindustrien förefintliga sammanslutningarna, särskilt Bryggeriidkareförbundet, vars verksamhet i vad avser regleringen av bryggeriindustriens konkurrensförhållanden i mångt och mycket, om ock från andra utgångspunkter, fullföljer liknande strävanden. Den hittillsvarande erfarenheten ger anvisning om de medel, som komma i betraktande för att avlägsna missförhållanden av förevarande slag, nämligen frivilliga överenskommelser mellan tillverkarna om försäljningens bedrivande samt sammanslagningar av konkurrerande företag i större enheter. Erfarenheten ger emellertid också till fullo vid handen, att man icke kan förutsätta, att frivilliga åtgärder skola visa sig tillfyllest. Det statliga organet bör därför äga befogenhet att, där rättelse av missförhållanden icke kan åvägabringas på annat sätt, meddela bindande föreskrifter och anvisningar för tillverkare rörande försäljningens bedrivande. Ett exempel på fall, där

115 behov av sådant ingripande föreligger och bristen på effektiv möjlighet att få till stånd rättelse gjort sig kännbar under nuvarande ordning, är, att en tillverkare utövar försäljning inom ett mer eller mindre vidsträckt område och för att konkurrera ut andra tillverkare bedriver denna försäljning på ett sätt, som äventyrar ordning och nykterhet. Att det statliga organet i sådant och därmed jämförliga fall skall kunna föreskriva en begränsning av denne tillverkares försäljningsområde och i sista hand äga meddela förbud mot dennes försäljning eller vissa grenar av densamma, är nödvändigt för att det skall kunna fylla sin huvuduppgift. Uppenbarligen är detta också till gagn för de lojala tillverkarna, liksom det över huvud taget torde kunna sägas, att dessa tillverkares intressen icke komma att lida intrång av detta statliga organs åtgöranden för att få till stånd en från nykterhetssynpunkt ändamålsenlig reglering av tillverkarnas försäljning. Det är även tydligt, att enbart den omständigheten, att det statliga organet äger en befogenhet av angiven beskaffenhet gentemot en illojal tillverkare, bör vara i hög grad ägnad att tygla en sådan tillverkares försäljningsmetoder och giva ökad effekt åt detta organs föreställningar och anvisningar. Kommittén håller därför för troligt, att denna befogenhet icke behöver tagas i anspråk annat än mera undantagsvis. Även om det förhåller sig så, att missförhållanden vid tillverkares försäljning i allmänhet torde härröra från olämpliga konkurrensförhållanden, bör det statliga organets uppgift icke vara begränsad härtill, utan motsvarande befogenhet stå detsamma till buds jämväl i andra fall, då det befinnes, att en tillverkare bedriver sin försäljning så, att ordning och nykterhet äventyras. 3. Kontroll över tillverkares försäljningspris. En annan huvuduppgift för detta statliga organ, vilken är betingad av de rådande förhållandena inom bryggeriindustrien med dess jämförelsevis fasta organisation och långtgående prisöverenskommelser, bör bestå däri att det skall hava att utöva en noggrann kontroll över tillverkarnas försäljningspris å pilsnerdricka. Från nykterhetssynpunkt är, såsom ovan framhållits, en ordning med överenskommelser mellan tillverkarna om försäljningen att föredraga framför den fria konkurrensens spel, men denna ordning innebär helt naturligt möjligheter för en prissättning från vissa tillverkares sida, som icke är påkallad av framställningskostnaderna. I samma mån som staten bidrager till att skapa förutsättningar för försäljningsöverenskommelser, kan den sålunda icke undgå ett visst ansvar för bryggeriernas prispolitik. Redan det nu gällande koncessionstvånget, vilket utgör en betydelsefull faktor i fråga om vidmakthållandet av den skattepliktiga bryggeriindustriens nuvarande fasta organisation, innebär därför enligt kommitténs mening ett i och för sig tillräckligt skäl för ingripande från statens sida gentemot olämpliga prisbestämmelser bland tillverkarna. Därest såsom kommittén föreslagit det statliga organet skall, när så är påkallat från nykterhetssynpunkt, direkt medverka till överenskommelser mellan tillverkare om försälj-

116 ningen eller till sammanslagningar av bryggeriföretag eller eljest ingripa reglerande i fråga om tillverkarnas försäljning, framstår det såsom en of rån komlig konsekvens av denna ordning, att detta organ också skall äga en prisreglerande befogenhet. Då kommittén sålunda utgår ifrån att det statliga organet skall kunna ingripa med avseende å bryggeriernas försäljningspriser, är den fullt medveten om att detta sätter den skattepliktiga bryggeriindustrien i en särställning i förhållande till näringslivet i allmänhet, en särställning som dock enligt kommitténs mening är betingad av de för denna industri rådande förhållandena. Kommittén har heller icke förbisett, att fullgörandet av ifrågavarande prisregler ande uppgift är förbundet med vanskligheter. Den håller emellertid före, att svårigheterna härvid ingalunda äro oöverkomliga, och vill till stöd för denna uppfattning något uppehålla sig vid, hur den tänker sig proceduren i ett prisregleringsärende. Förutsättningen för att det statliga organet skall äga ingripa i fråga om en tillverkares försäljningspris är, att denne på grund av rådande försäljningsförhållanden ensam eller i förening med en eller flera andra tillverkare behärskar försäljningen inom ett visst område och begagnar sig av denna sin ställning till att betinga sig ett pris, som överstiger vad som kan anses skäligt. Den första svårighet, som här inställer sig, är att avgöra, när ett pris överskri dit gränsen för det skäliga. Om man härvid vore nödsakad att enbart lita till kalkyler rörande framställningskostnaderna — inklusive kostnaderna för varans distribution till köparna — vore denna svårighet utan tvivel betydan de. Enligt kommitténs mening bör emellertid skälighetsbegreppet i detta avseende i allmänhet bestämmas genom en jämförelse med prisförhållandena vid närbelägna eller eljest jämförliga bryggeriers försäljning. Ingripande mot en tillverkares pris bör nämligen i regel icke äga rum i annat fall än om detta överstiger andra jämförliga tillverkares pris. Det är här sålunda icke fråga om någon allmän prisreglerande befogenhet för det statliga organet, som skulle kunna avse denna industri i dess helhet; angående den åtgärd, som bör vidtagas, för den händelse tillverkarna av skattepliktiga maltdrycker genomgående hölle alltför höga priser å dylika drycker, hänvisas till en följande avdelning i detta kapitel (sid. 119). Om särskilda skäl kunna förebringas för högre pris hos en viss tillverkare, bör icke heller ingripande komma till stånd. Har det statliga organet, sedan det tagit del av samtliga på frågans bedömande inverkande omständigheter och därvid givetvis även till verkarens uppgifter och erinringar, funnit klarlagt, att en tillverkare håller ett pris, som överstiger vad som är skäligt, skall det i första hand söka få till stånd rättelse genom föreställningar hos tillverkaren. Enligt kommitténs mening är det icke obefogat att utgå ifrån att det skall visa sig möjligt att i allmänhet nå åsyftat resultat på denna väg. Icke ens i de undantagsfall, då tillverkaren icke frivilligt sänker sitt pris, är det statliga organet uteslutande hänvisat till att fastställa maximipris för denne, utan bör det anlita den utvägen att åvägabringa försäljning inom området av annan tillverkare, som utfäster sig att hålla ett skäligt befunnet försäljningspris. Därest det för

117 Bryggeriidkareförbundet gällande avtalet till äventyrs skulle lägga hinder i vägen för att en förbundsmedlem ställer sig till förfogande för ändamålet, torde man kunna utgå ifrån att erforderlig jämkning i ifrågavarande bestämmelser genomföres. Endast mera undantagsvis — såsom då försäljningsområdet för en tillverkare med alltför höga priser på grund av de lokala förhållandena är skyddat för en effektiv priskonkurrens från annan tillverkare eller det icke anses, att införande av en priskonkurrerande tillverkare till detta område kan ske utan att äventyra ordning och nykterhet — torde det komma att bliva nödvändigt för det statliga organet att utöva sin befogenhet att fastställa maximipris. 4. Statens medverkan till en ändamålsenlig organisation av bryggeriindustrien. En viktig uppgift för det statliga kontrollorganet bör vidare vara att medverka till att den skattepliktiga bryggeriindustrien erhåller en från sociala och fiskaliska synpunkter så ändamålsenlig organisation som möjligt. Vid diskussionen om industriens organisation är man inne på ett spörsmål vars grannlaga natur förbjuder ingående på detaljer och tillåter endast mera allmänna resonemang. Så mycket kan emellertid sägas, att produktionen av landets behov av starkare maltdrycker icke skulle äga rum vid ett så stort antal tillverkningsställen som nu är fallet, därest denna vore ordnad på ett verkligt rationellt sätt. Olägenheterna av att antalet tillverkningsställen sålunda är för stort äro av både social och ekonomisk art. Belysande i förstnämnda hänseende är det ovan påpekade förhållandet, att olämpliga försäljningsmetoder bland tillverkare i stor utsträckning äro en följd av konkurrensförhållanden. Att även ekonomiska skäl allt starkare tala för en koncentration av denna industri, har den i ett föregående kapitel lämnade utredningen om den skattepliktiga industriens ekonomiska ställning klart givit vid handen. Den nuvarande utformningen av den för denna industri gällande särskilda beskattningen, maltskatten, är emellertid ägnad att i viss mån direkt motverka en rationalisering av tillverkningen, i det att den degressiva skatteskalan möjliggör upprätthållande av driften vid bryggerier, där utbytesförhållandena icke äro tillfredsställande på grund av mindre god teknisk utrustning. Denna verkan skulle försvagas därest statsmakterna bifölie kommitténs förslag rörande beskattningen, vilket såsom av det följande framgår skulle medföra, att alla grupper av tillverkare drabbades av skatten i samma grad. Det är då att förutse, att sammanslagningssträvandena inom denna industri skola komma att göra sig än mera gällande än hittills varit fallet, särskilt i betraktande av den nyss åberopade relativt ogynnsamma utvecklingen av vissa bryggeriföretags ekonomiska ställning. Med hänsyn härtill måste det för staten framstå såsom angeläget att tillse, att de intressen av olika slag, som äro knutna till de svagare företagen, härvid bli tillgodosedda på behörigt sätt. Härutinnan har sålunda det ovannämnda statliga organet en mycket viktig uppgift, vilken givetvis icke bör vara inskränkt till före-

118 tagarintressena utan även avse de anställdas berättigade intressen i skilda hänseenden. I första hand bör detta organ, i mån av behov, medverka till att billighetens fordringar — med avseende å såväl företagarna som de anställda i de i andra företag uppgående bryggerierna — bliva uppfyllda i villkoren vid eventuella sammanslagningar av bryggeriföretag, en uppgift, vilken det har särskilda möjligheter att fylla på grund av sina i det föregående angivna befogenheter med avseende å bryggerierna. Av samma skäl synes detta organ kunna verksamt bidraga till att frivilliga överenskommelser av detta slag komma till stånd, utan att dessa behöva ha föregåtts av en mer eller mindre förödande konkurrens. Över huvud bör detsamma kunna utöva ett gagnande inflytande på denna industri genom att å ena sidan främja dennas fortsatta konsolidering och å den andra tillse, att detta sker med skäligt hänsynstagande till de svagare företagen. Tydligt är emellertid, att detta organs förmåga att göra en fruktbringande insats i dessa avseenden i hög grad sammanhänger med att det gestaltas på ett ändamålsenligt sätt och finner lämpliga former för sin verksamhet. Till denna fråga återkommer kommittén senare i detta kapitel. 5. Tillgodoseende av statens fiskaliska intresse med avseende å maltdrycksbeskattningen. Statens intresse av att den skattepliktiga bryggeriindustrien är ändamålsenligt organiserad vilar icke allenast på nykterhetsskäl utan sammanhänger även med fiskaliska synpunkter. En rationellt ordnad industri kan bära en skattebelastning, som skulle vara alltför tryckande för en industri med ett stort antal föga bärkraftiga företag. Denna i och för sig självklara synpunkt saknar icke aktualitet för den svenska skattepliktiga bryggeriindustriens vidkommande, trots de senare årens skattehöjningar, i betraktande av det förhållandet, att den på de skattepliktiga maltdryckerna fallande skatten — även efter vederbörliga reduktioner med hänsyn till skiljaktigheter i alkoholstyrkan — är lägre i vårt land än i vissa jämförliga länder, såsom våra grannländer Norge och Danmark. Det kan visserligen med visst fog göras gällande, att varje jämförelse i detta avseende mellan länder med maltdryckstyper, som skilja sig från varandra i fråga om alkoholstyrka och andra egenskaper, är vansklig, enär dessa olikheter också medföra olikheter i fråga om deras förmåga att bära skatt. Kommitténs i det följande (sid. 155 ff.) framlagda förslag rörande tillverkningen av maltdrycker avser emellertid att möjliggöra framställning i vårt land av en medelstark maltdryck, som kan antagas fylla höga krav i smakhänseende, varigenom invändningen mot en jämförelse med nyssnämnda länders beskattningsförhållanden väsentligen förfaller. De möjligheter till en framtida höjning av maltdrycksbeskattningen, som kunna visa sig föreligga såsom en följd av de skattepliktiga maltdryckernas förbättring, böra givetvis tillvaratagas på bästa sätt av det allmänna genom att tillse, att denna industri är väl organiserad från fiskalisk synpunkt. Det statliga organet har därför en mycket viktig uppgift i att vaka över, att organisa-

119 tionen av bryggeriindustrien utvecklas på ett från denna synpunkt ändamålsenligt sätt. Det förhåller sig dess bättre så, att det allmännas ifrågavarande fiskaliska intresse av denna industris gestaltning icke står i strid mot det allmännas sociala intresse utan går hand i hand med detta. Ovan har nämligen framhållits, att hänsynen till nykterhetssynpunkterna kunna göra sammanslagningar av bryggeriföretag och andra konkurrenshämmande åtgärder påkallade och att det statliga organet bör medverka i sådant hänseende. Denna dess verksamhet tillgodoser även i längden det statsfinansiella intresset och erhåller därigenom ett ökat berättigande. Genom sin befogenhet att ingående taga del av de skattepliktiga bryggeriernas verksamhet och de ekonomiska resultaten härav erhåller det statliga organet tydligen mycket stora möjligheter att bedöma, huruvida den vid en viss tidpunkt gällande skattebelastningen motsvarar både ett tillbörligt utnyttjande av maltdryckskonsumtionen såsom skattekälla och industriens bärkraft med hänsyn till de vid denna tidpunkt faktiskt rådande förhållandena. Ovan har kommittén framhållit (sid. 116), att det statliga organets befogenheter i fråga om tillverkarnas prissättning icke avser industrien i dess helhet utan är inskränkt till enstaka tillverkare med högre priser än andra, jämförliga tillverkare. På denna väg kan sålunda icke vinnas rättelse i det fallet, att tillverkarna av skattepliktiga maltdrycker genomgående hölle högre priser på dylika drycker än som betingades av framställningskostnaderna — detta begrepp taget i vidsträckt bemärkelse och omfattande ränta å nedlagt kapital samt skälig företagarvinst. Då det enligt kommitténs mening bör utgöra ett av detta organs viktigaste åligganden att hålla sig noggrant underrättat om denna industris bärkraft i beskattningshänseende, blir emellertid korrektivet mot en i allmänhet för hög prisnivå inom denna industri, att det på initiativ av detta organ genomföres en lämplig avvägning av maltdrycksskatten. 6. Lättnader för konsumenterna till följd av statskontrollen. Till förmån för tanken att ställa den skattepliktiga bryggeriindustrien under kontroll av ett särskilt organ tala även skäl av helt annan natur än de hittills behandlade, nämligen hänsyn till den stora maltdryckskonsumerande allmänheten. Det kan icke bestridas, att åtskilliga av bestämmelserna i den gällande lagstiftningen rörande försäljning av pilsnerdricka kunna för den lojale konsumenten med rätta framstå såsom alltför restriktiva. I den mån grunden till denna karaktär hos lagstiftningen är att söka i lagstiftarens mer eller mindre befogade misstro till försäljarnas förmåga och vilja att bedriva försäljningen så, att ordning och nykterhet icke äventyras, medför tydligen skapandet av ett särskilt organ, som har till sin viktigaste uppgift att övervaka att bryggeriernas försäljning sker på detta sätt, förutsättningar för en lindring av de för allmänheten besvärande bestämmelserna i lagstiftningen rörande bryggeriernas försäljning. Det måhända mest framträdande exemplet på sådana bestämmelser, vilket också i de för kommittén meddelade di-

120 rektiven särskilt anbefallts till kommitténs uppmärksamhet, utgöres av föreskrifterna i 17 § pilsnerdricksförsäljningsförordningen om kvittensförfarande vid försändning på landet av pilsnerdricka. Tillkomsten av ett statligt övervakningsorgan för bryggeriernas försäljning möjliggör enligt kommitténs mening, att man kan återgå till en tidigare gällande ordning i fråga om sådan försändning, då det för allmänheten betungande kvittenstvånget icke förefanns. Om nämligen det statliga organet erhåller befogenhet att, i fall där denna uppmjukning medför o varsamhet vid en tillverkares ifrågavarande försändning, förordna, att det för denne tillverkare skall gälla kvittenstvång, så torde riskerna från nykterhetssynpunkt av denna omläggning få anses skäligen ringa och avgjort uppvägas av den genom densamma vunna lättnaden för konsumenterna. — Förslaget om det statliga kontrollorganet har givit kommittén möjlighet att även i andra hänseenden förorda vissa lättnader i försäljningsbestämmelserna, vartill kommittén återkommer i det följande. Ett spörsmål, som dock framför något annat torde intressera den maltdryckskonsumerande allmänheten, är frågan om förbättring av kvaliteten hos maltdryckerna av andra klassen. En sådan torde kräva någon höjning av alkoholhalten hos dessa drycker. Då kommittén, såsom ovan antytts, i det följande ansett sig böra framlägga förslag härom, har en förutsättning härför varit, att lagstiftningen skapar särskilda garantier för att försäljningen av dessa drycker kommer att handhavas så, att ordning och nykterhet icke äventyras. Kommittén har av andra skäl avvisat tanken på att vinna sådana garantier medelst monopolisering av den skattepliktiga bryggeriindustrien. Den har i stället sökt vinna detta syfte genom att underkasta denna industri en särskild statlig kontroll med huvuduppgift att ingripa, om tillverkares försäljning av dessa drycker äventyrar ordning och nykterhet. Dess förslag härom har därför ett mycket nära samband med förslaget om förbättringen av maltdryckernas kvalitet. 7. Sammanfattning i fråga om statskontrollens uppgifter. De funktioner, som det statliga organet skulle utöva enligt det ovan anförda, kunna sammanfattas i uppgifterna att vaka över att tillverkarna icke bedriva sin försäljning så, att den äventyrar ordning och nykterhet, samt åvägabringa rättelse i sådant hänseende, att medverka till en från sociala och fiskaliska synpunkter ändamålsenlig organisation av den skattepliktiga bryggeriindustrien och härvid särskilt söka komma till rätta med olämpliga konkurrensförhållanden, att utöva kontroll över tillverkarnas prissättning, samt att utgöra rådgivande organ för statsmakterna i fråga om beskattningen av maltdrycker och beträffande tillämpningen av koncessionsbestämmelserna. Det behöver icke närmare utvecklas, att dessa uppgifter äro så komplicerade och maktpåliggande, att det är av avgörande betydelse för möjligheten att ernå åsyftat resultat, att de läggas i händerna på ett organ, som är fullt

121 lämpligt och kan gestalta sin verksamhet på ett ändamålsenligt sätt. Betydelsen av ett riktigt val i detta avseende understrykes särskilt därav att den föreslagna nya ordningen förknippats med nyss antydda lättnader i lagstiftningen rörande tillverkningen och försäljningen. 8. Förläggningen av kontrolluppgifterna. Vid övervägande av frågan hur det organ bör vara beskaffat, åt vilket ifrågavarande uppdrag skall anförtros, måste beaktas, att detsamma i första hand skall söka fullgöra sin uppgift i samarbete och samförstånd med den industri, vars organisation och verksamhet det har att övervaka. Med hänsyn härtill bör det inrymma representanter för denna industri, vilka åtnjuta dennas förtroende. Kravet på samarbete och samförstånd med industrien ger vidare anvisning om det sätt, varpå detta organ i regel bör bedriva sin verksamhet, nämligen på överenskommelsens väg och genom anvisningar under hand. En annan viktig synpunkt med avseende å beskaffenheten av detta organ är, att det bör vara i tillfälle att ägna odelad uppmärksamhet åt de betydelsefulla uppgifter, som tillkomma detsamma, så att det, ostört av andra åligganden, som kunna taga dess uppmärksamhet i anspråk och därigenom försvaga dess handlingsförmåga med avseende å fullgörandet av nu förevarande uppgifter, kan utan dröjsmål vidtaga ingripanden, när helst så erfordras. Av redan befintliga statsorgan torde endast ett, nämligen kontrollstyrelsen, kunna komma i fråga för denna uppgift. Detta ämbetsverk äger ju redan förtrogenhet med bryggeriindustrien och dennas verksamhet på grund av sin befattning med maltdrycksbeskattningen och andra näraliggande spörsmål på alkoholhanteringens område. Dess nuvarande organisation möjliggör visserligen icke tillgodoseende av önskemålet, att representanter för bryggeriindustrien skola äga säte och stämma vid utövandet av ifrågavarande funktioner, men detta skulle kunna ordnas genom föreskrifter om att styrelsen, då den handlägger hithörande ärenden, skall vara förstärkt med dylika representanter, jämte eventuellt även företrädare för andra intressen, samt genom ändrade regler rörande ordningen för fattande av beslut av ämbetsverket. Kommittén har emellertid vid sina överväganden i denna fråga kommit till den bestämda uppfattningen, att denna lösning icke kan anses vara tillfyllest. Detta dess ståndpunktstagande har bestämts av följande synpunkter. Kontrollstyrelsen är ett ämbetsverk, som har mycket betydelsefulla andra uppgifter, vilka taga dess uppmärksamhet i anspråk. Detta kan, såsom ovan framhållits, vara till förfång för dess handhavande av nu behandlade särskilda uppgift. Anordningen med en särskild utbyggnad av ämbetsverket vid handläggningen av dessa ärenden är uppenbarligen en nödfallsutväg och möjliggör endast i begränsad omfattning att vidtaga sådana ändringar av kontrollorganets sammansättning, som kunna visa sig önskvärda i anledning av kritik, vilken framstår såsom befogad.

122 Den mest vägande invändningen mot att anförtro dessa uppgifter åt ett ämbetsverk sådant som kontrollstyrelsen är emellertid, att denna lösning icke ger utrymme för de fria förhandlingsformer, som enligt vad ovan framhållits i första hand böra komma till användning vid ifrågavarande statsorgans verksamhet och utan vilka denna verksamhet får en helt annan karaktär än som åsyftats av kommittén. Då kommittén sålunda kommit till den uppfattningen, att någon redan befintlig statlig myndighet icke lämpligen kan anlitas för nu förevarande uppgifter, följer därav, att enligt dess mening ett nytt organ måste inrättas för detta ändamål. Vid sina överväganden angående organisationen av detta organ har kommittén icke kunnat undgå att uppmärksamma de utvägar, som anlitats i andra fall, då staten ingripit reglerande i vissa näringsgrenar och därigenom stått inför nödvändigheten att anordna kontroll över dessa genom särskilda statliga organ. Exempel härpå utgör beviljandet av importmonopol å socker åt de båda sockerfabriksaktiebolagen i landet, vilket föranlett inrättande av statens sockernämnd med uppgift att övervaka dessa bolags prissättning å socker. I samband med genomförandet av brödsädesregleringen och skyddet för den animaliska produktionen hava tillkommit statens spannmålsnämnd, statens mjölknämnd och statens slakterinämnd, samtliga med vittgående befogenheter och numera sammanslagna i en nämnd, statens jordbruksnämnd. För att trygga den inhemska stärkelseindustriens fortsatta existens har inrättats statens potatismjölsnämnd, vilken bland annat handhar licensgivning och prissättning för denna industri samt reglering av bränneriernas råvaruinköp. I detta sammanhang må också erinras om den nämnd, som enligt brännvinstillverkningsförordningen skall ingripa, om frivillig överenskommelse ej kan träffas rörande priset å brännvin vid leverans till Vin- & Spritcentralen. I samtliga dessa fall har inrättandet av de såsom statens kontrollorgan fungerande nämnderna påkallats av de ingripanden i dessa näringsgrenar, som staten funnit nödvändiga i det allmännas intresse. På samma sätt bör enligt kommitténs mening den kontroll som erfordras med avseende å den skattepliktiga bryggeriindustrien, utövas av en särskild nämnd, i det följande förslagsvis benämnd statens bryggerinämnd. 9. Statens bryggerinämnd. Statens bryggerinämnd skall enligt kommitténs förslag bestå av fem ledamöter, jämte personliga suppleanter för var och en av dessa, samtliga utsedda av Kungl. Maj:t. Tre av dessa, däribland ordföranden och vice ordföranden, böra företräda de allmänna statliga intressen, som närmare utvecklats tidigare i detta kapitel, medan två av ledamöterna representera de inom den skattepliktiga bryggeriindustrien verksamma företagens och de däri anställdas intressen. Nämnden bör vara organiserad såsom en permanent institution och sålunda utrustad med ett fast kansli. Vid förefallande behov bör den äga anlita sär-

123 skilda sakkunniga och experter å de olika områden, som omfattas av nämndens uppgifter. — I fråga om sättet för bestridande av nämndens kostnader har kommittén övervägt en liknande ordning som den, vilken gäller för försäkrings- och bankinspektionerna och vilken i detta fall skulle innebära, att kostnaderna bestredes genom förvaltningsbidrag från den skattepliktiga bryggeriindustrien, motsvarande viss del av den på varje bryggeriföretag fallande skatten. Med hänsyn till beloppets obetydlighet i jämförelse med de inkomster, som staten erhåller från denna industri, har kommittén dock icke funnit tillräckliga skäl föreligga för denna anordning utan utgått ifrån, att ifrågavarande kostnader bestridas i vanlig ordning av anvisade statsmedel. Bestämmelserna om nämndens huvudsakliga uppgifter och sammansättning samt rörande tillverkares skyldighet att ställa sig nämndens anvisningar till efterrättelse och att lämna nämnden de för dess verksamhet erforderliga upplysningarna böra ingå i den nya pilsnerdricksförsäljningsförordningen 140 och 41 §§ enligt kommitténs förslag). De närmare föreskrifterna angående nämndens verksamhet böra däremot ingå i en särskild av Kungl. Maj :t utfärdad instruktion för nämnden. Med avseende å innehållet i denna får kommittén hänvisa till det av kommittén uppgjorda förslaget till instruktion samt till vad som tidigare i detta kapitel anförts rörande nämndens verksamhet och till specialmotiveringen.

124 KAP. VII.

Kommitténs förslag rörande försäljningen av pilsnerdricka. 1. Försäljningen till avhämtning vid bryggerierna. En följd av kommitténs förslag om inrättande av statens bryggerinämnd med huvuduppgift att vaka över att bryggeriernas försäljning av pilsnerdricka handhaves på ett sådant sätt, att ordning och nykterhet icke äventyras, är, att kommittén kunnat inskränka sig till att i övrigt göra allenast mindre omfattande ändringar i bestämmelserna rörande bryggeriernas egen försäljning. Kommittén lämnar här nedan en redogörelse för de viktigaste av dessa ändringar, medan en mera detaljerad framställning angående dessa återfinnes i den speciella motiveringen. Enligt kommitténs förslag skall tillverkare liksom hittills äga utan särskilt tillstånd bedriva såväl partihandel med pilsnerdricka som utminutering av sådana maltdrycker. I fråga om utminuteringen innebär förslaget dock den inskränkningen, att tillverkares rätt att från tillverkningsstället försälja pilsnerdricka till avhämtning upphör. Anledningen härtill är den, att denna försäljningsform, på sätt som utvecklats i den speciella motiveringen (sid. 270 f.). givit upphov till så stora olägenheter ur nykterhetssynpunkt, att de enligt kommitténs uppfattning obetingat äro mera vägande än de fördelar, som densamma erbjuder de lojala köparna. Det må vidare framhållas, att ett bryggeri, vars ifrågavarande försäljning icke medfört olägenheter, icke genom denna ändring blir ovillkorligt avskuren från möjligheten att bedriva sådan försäljning. Den utvägen står nämligen öppen för bryggeriet att förvärva särskilt tillstånd till utminutering, som omfattar detta slag av försäljning. Förslaget innebär sålunda endast, att rätten till avhämtningsförsäljning upphör att vara innefattad i tillverkningsrätten, men hindrar icke, att från nykterhetssynpunkt välskötta bryggerier efter särskild prövning kunna komma i åtnjutande av denna försäljningsrätt. 2. Avskaffande av kvittensförfarandet vid försändning av pilsnerdricka på landet. En annan av kommittén föreslagen ändring, nämligen angående kvittenstvånget vid försändning på landet av pilsnerdricka, har kommittén redan berört i föregående kapitel (sid. 119 f.), där kommittén också angivit huvudskälet för densamma. Bestämmelser om kvittenstvång innefattades icke ursprungligen i 1919 års

125 pilsnerdricksförsäljningsförordning utan tillkommo genom de ändringar i densamma, som genomfördes år 1928. Stadgandena härom återfinnas i 17 § av denna förordning samt i en kungörelse av den 18 maj 1928 (nr 115) och hava i huvudsak följande innehåll: Den som forslar rekvirerat pilsnerdricka till köpare på landet från tillverknings- eller försäljningsställe skall vara försedd med en kvittensbok, upptagande namnet på den som verkställer forslingen och den myckenhet pilsnerdricka forslingen omfattar samt, å särskild kvittoblankett för en var köpare, den rekvirerade myckenheten pilsnerdricka, köparens namn, det ställe, där varan skall avlämnas, samt den dag, då avlämnandet skall äga rum. Kvittensboken skall förvaras under minst två år efter bokens avslutande och hållas tillgänglig för länsstyrelsen, kontrollstyrelsen och allmän åklagare, under forsling jämväl för person, som särskilt för detta ändamål utsetts av nykterhetsnämnd samt av polismyndighet förordnats att utöva den härför erforderliga polisverksamheten, ävensom för annan polisman. Vid direkt försändning till köpare får avlämnande ej ske med mindre köparen eller någon, som tillhör hans familj eller husfolk eller är anställd i hans tjänst, tecknar erkännande å kvittoblanketten om varans mottagande. Tecknar annan än köparen sådant erkännande, skall han angiva såväl eget som köparens namn. Är person som äger erkänna mottagandet ej tillstädes, må varan likväl avlämnas. I sådant fall skall den som forslar varan ur kvittensboken frånskilja och jämte varan avlämna ett mot kvittoblanketten svarande kopieblad samt å kvittoblanketten göra anteckning om anledningen till att varan avlämnats utan att kvitto erhållits. Därefter må pilsnerdricka icke på senare rekvisition avlämnas till köparen med mindre säljaren därförinnan erhållit kvitto å den tidigare avlämnade varans mottagande eller sådant kvitto hålles den som forslar varan tillhanda, då den senare rekvirerade myckenheten är avsedd att avlämnas. Avlämnas varan vid järnvägsstation, station för regelbunden automobiltrafik eller å fartyg för fortsatt försändning till köparen, skall anteckning om avlämnandet göras å kvittoblanketten av den som verkställt forslingen. Syftet med dessa bestämmelser är att förhindra försäljning på landet av pilsnerdricka utan föregående rekvisition. Icke minst torde man hava avsett att härigenom få ett medel att stävja olaglig utskänkning av pilsnerdricka på s. k. »nykterhetskaféer» o. d. på landet. Det behöver icke närmare utvecklas, att kvittensförfarandet är betungande såväl för bryggerierna som för allmänheten. Trots de detaljerade bestämmelserna är det icke effektivt gentemot en illojal tillverkare eller utkörare. Förekomsten av s. k. stående rekvisitioner, avseende tätare leveranser eller större kvantiteter av pilsnerdricka än rekvirenten verkligen avser att inköpa, gör det möjligt för en sådan tillverkare eller utkörare att, utan större risk för upptäckt genom efterföljande granskning av kontrollhandlingarna, bedriva försäljning till den som icke i förväg verkställt rekvisition. Då tillverkare äger i stad bedriva försäljning genom kringföring — sålunda utan föregående rekvisition — följer härav att, åtminstone vid transporter, som äga rum icke alltför avlägset från stad, en del av den transporterade myckenheten pilsnerdricka kan föregivas vara avsedd för sådan laglig kringföring, medan den i verkligheten säljes på landsbygden utan föregående rekvisition. Dessa förhållanden medföra, att icke heller den kontroll under själva forslingen, vartill författningen ger möjlighet, äger större värde. Sådan kontroll

126 torde, så vitt kommittén har sig bekant, huvudsakligen utövas endast av nykterhetsnämnderna. Kommittén har från länsstyrelserna inhämtat uppgifter om i vilken omfattning dessa nämnder utnyttjat ifrågavarande kontrollmöjlighet. Det framgår av dessa uppgifter, att förordnande för personer, utsedda av nykterhetsnämnder att utöva dylik kontrollverksamhet, i 9 län icke meddelats i något fall, i 7 län meddelats i vartdera 1—4 fall för tillhopa 10 personer, i 4 län meddelats i vartdera 5—9 fall för tillhopa 27 personer och i 4 län, nämligen Jönköpings, Kopparbergs, Gävleborgs och Västernorrlands, meddelats i vartdera mer än 10 fall för tillhopa 106 personer. Sammanlagt ha sålunda i hela riket meddelats 143 dylika förordnanden. I åtskilliga fall har förordnande lämnats för flera personer att utöva övervakningen inom en och samma kommun. Antalet nykterhetsnämnder, som tagit denna kontrollmöjlighet i anspråk, är därför betydligt mindre, nämligen 79. I betraktande av att antalet landskommuner i vårt land är mer än 2 400, måste detta resultat av utredningen anses häntyda på att nykterhetsnämnderna i allmänhet funnit särskild kontroll från deras sida onödig eller alltför svår att genomföra. Erinras må ock om 1934 års bevillningsutskotts ovan (sid. 68) återgivna uttalande, att kvittensförfarandet måste anses vara behäftat med brister. Kommittén har ansett, att kvittensförfarandet icke bör bibehållas. Enligt dess mening bör man återgå till de regler i detta avseende, som infördes genom 1905 års förordning angående försäljning av vin och öl och inneburo skyldighet för försäljare att vid försändning av dylika drycker upprätta en s. k. köpareförteckning. Framhållas må, att de yrkanden om kvittensförfarandets borttagande, som reservationsvis framkommo inom 1934 års bevillningsutskott, utgingo från att en sådan förteckning skulle förefinnas. Såsom ett medel att åstadkomma rättelse beträffande en tillverkare, vilkens ifrågavarande försäljning medför påtagliga olägenheter från ordnings- och nykterhetssynpunkt, innefattar kommitténs förslag, såsom redan nämnts i annat sammanhang (sid. 120), därjämte befogenhet för statens bryggerinämnd att meddela förbud för denne tillverkare att utlämna pilsnerdricka till köpare annorledes än mot erhållande av kvitto å utlämnad myckenhet. Det är tydligt, att en tillverkare, vilkens avnämare vore underkastade ett dylikt speciellt kvittenstvång, härmed erhölle en mycket stark belastning från konkurrenssynpunkt. Det är därför att vänta, att tillverkarna skola vara synnerligen angelägna att icke utsätta sig för risken att bli föremål för dylikt förbud och att nu nämnda befogenhet icke kommer att behöva tagas i anspråk, utan blotta förefintligheten av densamma skall vara tillfyllest för att framtvinga rättelse i sådana fall, för vilka denna befogenhet är avsedd. Kommittén förmenar sålunda, att dess förslag erbjuder tillräckliga garantier mot olaglig kringföring, samtidigt som det medgiver betydande lättnader såväl för de lojala tillverkarna som för allmänheten. Enligt gällande bestämmelser äger tillverkare vid försändning på rekvisition av pilsnerdricka icke avlämna sådana maltdrycker annorstädes än

127 inomhus till därstädes boende eller, för fortsatt försändning till köparen, vid järnvägsstation, station för regelbunden automobiltrafik eller å fartyg (9 § 1 mom. pilsnerdricksförsäljningsförordningen). En person, vilkens bostad är belägen så, att tillverkarens utkörare icke kan avlämna den rekvirerade varan därstädes — exempelvis därför, att det icke finnes körbar väg till bostaden eller, där försändningen sker med båt, bostaden icke är belägen i närheten av lämplig tilläggsplats för denna — äger sålunda icke hämta densamma från fordonet å lämplig plats. Detta är tydligen ägnat att försvåra eller omöjliggöra en sådan konsuments inköp. Jämväl i sådana fall, då köparens bostad icke är belägen på ovan angivet sätt, kan det vara till olägenhet för köparen, att han icke äger avhämta varan på den för honom lämpligaste platsen. Kommittén har därför föreslagit, att pilsnerdricka, som försändes på rekvisition och uppenbarligen är avsett för förbrukning inom hushåll, m å avlämnas jämväl annorstädes än inomhus till därstädes boende eller vid järnvägsstation o. d., om avlämnandet sker till köparen personligen eller till ombud, som är medlem av hans hushåll eller anställd i hans tjänst. Genom denna avfattning av stadgandet blir det alltjämt förbjudet för tillverkare att avlämna pilsnerdricka på arbetsplatser o. d. Framhållas må ock, att det korrektiv mot en av tillverkare på olämpligt sätt bedriven försäljning, som består i den ovan angivna befogenheten för statens bryggerinämnd att föreskriva kvittenstvång, även kan ifrågakomma vid överträdelse av nu behandlade stadgande. 3. Borttagande av bryggeriernas fria nederlagsrätt. Enligt gällande ordning äger tillverkare utan särskilt tillstånd bedriva försäljning såväl från tillverkningsstället som från nederlag i stad, från sistnämnda ställe dock allenast i form av kringföring inom stadens planlagda område, vilket i tillämpningen ansetts omfatta jämväl försäljning på rekvisition inom samma område. Denna fria nederlagsrätt har på åtskilliga håll medfört en konkurrens mellan olika bryggeriföretag, vilken haft menlig inverkan på nykterhetstillståndet, och dess bibehållande skulle förty kunna omintetgöra strävandena att ordna bryggeriernas försäljning av pilsnerdricka på ett från nykterhetssynpunkt klanderfritt sätt. Kommitténs förslag innefattar därför den ändringen i förhållande till vad nu gäller, att tillverkares försäljningsrätt är inskränkt till att omfatta försäljning från tillverkningsstället. Detta innebär emellertid icke, att tillverkare skulle sakna möjlighet framdeles att bedriva försäljning annorstädes än från tillverkningsstället, utan endast att härför erfordras särskilt tillstånd, liksom nu gäller i fråga om försäljning på rekvisition på landet från s. k. upplag. Kommitténs förslag gör sålunda ingen skillnad mellan upplag och nederlag utan sammanfattar båda dessa begrepp i ett, nämligen nederlag, och föreskriver, att tillverkares rätt att bedriva försäljning från sådant är beroende på särskilt tillstånd. Medan motsvarande tillstånd nu meddelas av länsstyrelserna, är det en konsekvens av den av kommittén föreslagna ordningen i övrigt, att prövningen av till-

128 stånd för tillverkare att bedriva försäljning från nederlag framdeles skall ankomma på bryggerinämnden. Enligt uttrycklig bestämmelse i författningsförslaget skall nämnden emellertid, innan den bifaller ansökan om inrättande av nederlag i viss kommun, inhämta yttrande av länsstyrelsen, vilken har att i ärendet höra polischefen och systembolaget i orten samt full mäktige i kommunen, sistnämnda myndighet efter hörande i sin tur av kommunens nykterhetsnämnd. En olikhet i fråga om prövningen under nuvarande ordning och enligt kommitténs förslag är, att länsstyrelsens tillståndsgivning är inskränkt genom kommunens vetorätt, medan bryggerinämndens prövningsrätt icke är uttryckligt begränsad på detta sätt. Anledningen till att kommittén icke bibehållit det kommunala vetot härvid är, att det icke ansetts erforderligt, att de kommunala myndigheterna skola äga en ovillkorlig befogenhet att hindra inrättande av bryggerinederlag, då prövningen av frågorna härom lagts i händerna på en myndighet med de allmänna uppgifter i fråga om bryggeriernas verksamhet, som tillkomma bryggerinämnden. Vetorätten skulle också kunna lägga hinder i vägen för nämndens i föregående kapitel angivna åtgärder gentemot en tillverkare, som håller alltför högt försäljningspris inom sitt område, nämligen så till vida som det skulle kunna bliva omöjligt att bedriva försäljning inom området för en annan av nämnden därom anmodad tillverkare, som utfäst sig att hålla lägre maltdryckspriser. Beaktas må också, att begreppet nederlag enligt förslaget omfattar icke blott upplag, å vilket den kommunala vetorätten äger tillämpning för närvarande, utan även sådana nederlag i städer, som enligt gällande ordning kunna inrättas av tillverkare utan någon som helst prövning av kommunal eller annan myndighet. Att kommittén icke lämpligen kunnat bibehålla vetorätten på denna punkt, sammanhänger även med dess nedan i detta kap. (sid. 132 f.) närmare motiverade förslag angående den kommunala vetorätten i övrigt med avseende å försäljningen av pilsnerdricka. 4. Bryggerinämndens särskilda befogenheter med avseende å tillverkares försäljning. Bryggerinämndens huvuduppgift att vaka över att tillverkare icke bedriver sin försäljning så, att ordning och nykterhet äventyras, samt att åvägabringa rättelse i sådant hänseende, medför, att nämnden måste äga vittgående befogenheter för reglering av tillverkares försäljning. Det av kommittén för detta ändamål föreslagna stadgandet innebär, att bryggerinämnden äger, där så befinnes erforderligt för att förhindra försäljning med nämnda verkningar, för bestämd tid eller tills vidare föreskriva begränsning av det område, inom vilket viss tillverkare må bedriva försäljning, eller ock eljest föreskriva inskränkning i försäljningsrätten eller för bestämd tid eller tills vidare helt eller delvis förbjuda försäljningen. Stadgandet är sålunda riktat mot den illojale tillverkaren och är icke avsett att medföra inskränkning i försäljningen från ett bryggeri, som är välskött från nykterhetssynpunkt, även om denna försäljning äger rum inom ett mycket stort område eller eljest har

129 stor omfattning. I förslaget till instruktion för nämnden föreskrives, att densamma i första hand skall söka åvägabringa rättelse genom råd, anvisningar eller föreställningar, och erinrar kommittén om att den i föregående kapitel påpekat vikten av samarbete med de inom bryggeriindustrien verksamma organisationerna. Över huvud torde den väsentliga betydelsen av bryggerinämndens befogenhet att föreskriva särskilda inskränkningar för viss tillverkares försäljning bestå däri att den stärker nämndens ställning vid dess förhandlingar med tillverkarna. Såsom kommittén redan tidigare framhållit, torde m a n därför kunna utgå ifrån att dylika inskränkningar icke behöva komma till stånd annat än undantagsvis. Slutligen må i fråga om skiljaktigheterna mellan de nu gällande och de av kommittén föreslagna bestämmelserna i försäljningslagstiftningen, som hava avseende å tillverkare av pilsnerdricka, framhållas de nya stadgandena om skyldighet för tillverkare att ställa sig till efterrättelse föreskrifter och anvisningar, som nämnden lämnar i enlighet med förordningen eller med stöd av denna meddelade stadganden — särskilt instruktionen för nämnden — och att hålla sina handelsböcker tillgängliga för nämnden eller ombud för denna samt att lämna nämnden alla de upplysningar i övrigt, som äro erforderliga för nämndens behöriga fullgörande av sina uppgifter. 5. Systembolagens befattning med rättigheter till återförsäljning av pilsnerdricka. Kommittén övergår nu till de bestämmelser, som hava avseende å annan försäljare av pilsnerdricka än tillverkare, d. v. s. återförsäljare. Då kommittén kunnat begränsa sig till allenast mindre ingripande förändringar i fråga om reglerna för tillverkares försäljning av pilsnerdricka, beror detta, såsom framhölls i inledningen till detta kapitel, väsentligen därpå att den i förslaget om inrättande av statens bryggerinämnd sett en garanti mot sådan av tillverkare bedriven försäljning, som äventyrar ordning och nykterhet. Denna nämnds uppgifter äro emellertid strängt begränsade till bryggerierna och deras försäljning, och den har sålunda icke att taga någon som helst befattning med den försäljning, som bedrives av återförsäljare. Kommittén står sålunda nu i första hand inför uppgiften att finna en motsvarande garanti i fråga om återförsäljares försäljning. En sådan garanti skulle otvivelaktigt vinnas därigenom att de nuvarande enskilda, på grund av eget direkt vinstintresse av försäljningen verksamma innehavarna av rättigheter till utminutering och utskänkning av pilsnerdricka avkopplades från denna försäljning och denna i stället helt förbehölles organ, som saknade direkt vinstintresse av försäljningen. Som kommittén framhållit i ett föregående kapitel (Kap. V, sid. 105), påkalla emellertid förhållandena icke en så ingripande åtgärd, utan bör den blivande nya lagstiftningen stanna vid att giva ökade betingelser för en gradvis skeende fortgång av den utveckling i fråga om det enskilda vinstintressets avkopplande, som tagit sin början under de sista 10—15 åren. I nyss åberopade sammanhang anförde kommittén 9 — 356550.

130 vidare, att man vid gestaltningen av den nya lagstiftningen borde taga lärdom av de erfarenheter, som vunnits under den så småningom genomförda avvecklingen av vinstintresset inom detaljhandeln med spritdrycker och vin, samt att en väsentlig förutsättning härvid varit, att det allmänna lämnat försäljningsrättigheterna till de från enskilt vinstintresse frigjorda systembolagen, vilka gentemot det allmänna hava att ansvara för att försäljningen är ordnad på ett från nykterhetssynpunkt tillfredsställande sätt men förutsättas skola, i den mån detta villkor icke trades för när, överlåta utövandet av dessa rättigheter till enskilda företagare. I enlighet med dessa överväganden har kommittén kommit till den uppfattningen, att rättighet att som återförsäljare bedriva detaljhandel med pilsnerdricka, med vissa nedan närmare angivna undantag, skall tillkomma allenast systembolag med rätt för bolaget att överlåta rättighet till särskild utövare. Kommittén har haft överläggningar med representanter för systembolagen rörande denna anordning och därvid inhämtat, att densamma icke möter hinder från dessa bolags sida. Kommittén återkommer i det följande till vissa därvid framförda synpunkter. Den sålunda föreslagna ordningen medför i stort sett ingen ändring i länsstyrelsernas befattning med dessa ärenden, utan skola länsstyrelserna i allmänhet liksom hittills hava avgörandet i sin hand angående försäljningsrättigheterna. Allenast de mindre betydelsefulla tillfälliga rättigheterna skola enligt förslaget av praktiska skäl icke längre vara underkastade länsstyrelsernas prövning i andra fall än då en sådan fråga bringas inför länsstyrelse på grund av klagan över systembolagets beslut. Systembolagen få sålunda enligt innebörden av kommitténs förslag närmast ställningen såsom sakkunniga medhjälpare till länsstyrelserna vid ordnandet av den viktiga frågan om antagande av återförsäljare av pilsnerdricka. Såsom kommittén utformat förslaget innebär detta vidare, att de hittillsvarande återförsäljare, mot vilkas försäljning icke någon anmärkning kan göras från nykterhetssynpunkt, kunna ostörda av denna omläggning fortsätta sin försäljning som hittills. Med avseende härå måste endast göras det förbehållet, att länsstyrelsen är oförhindrad att vid sin tid efter annan återkommande prövning av förnyelse av försäljningsrättighet vägra sådan förnyelse, därest det till äventyrs skulle å en ort eller inom ett område finnas ett större antal återförsäljare än som anses lämpligt. Detta gäller emellertid, åtminstone principiellt, jämväl under rådande ordning, även om det i praktiken icke torde förekomma, att förnyelse av försäljningsrättighet vägras eller en tills vidare gällande rättighet återkallas på grund av sådana överväganden. Bortsett från att dylika synpunkter måhända så småningom kunna komma att göra sig mera gällande under den nya ordningen, medför omläggningen allenast den skillnaden för de oklanderliga återförsäljarna, att deras försäljningsrätt blir grundad på ett överlåtelseavtal med systembolaget, vilket skall vara fastställt av länsstyrelsen, och icke såsom nu på ett tillstånd av länsstyrelsen. De skola liksom hittills äga inköpa sitt behov av pilsner-

131 dricka direkt från tillverkarna, och förslaget avser icke att göra någon ändring i fråga om deras inköps- och försäljningspris, om man bortser från det nedan (sid. 135 f.) närmare utvecklade undantagsstadgandet med avseende å återförsäljare med oskäliga priser. För denna grupp av återförsäljare är omläggningen sålunda väsentligen av formell karaktär. Att den i vissa avseenden, nämligen beträffande tillståndstidens varaktighet samt med avseende å möjligheten att få rättighetsfrågorna omprövade i högre instans, är fördelaktig för dessa, framgår av det följande. Förslaget åsyftar däremot att giva det allmänna ett kraftigt hjälpmedel att komma till rätta med återförsäljare, vilkas försäljning av pilsnerdricka äventyrar ordning och nykterhet. De i stort sett gynnsamma erfarenheterna av systembolagens verksamhet i fråga om den överlåtna utskänkningen av spritdrycker och vin göra det nämligen enligt kommitténs mening berättigat att utgå från att dessa bolag skola visa sig skickade att göra en nykterhetsfrämjande insats även på förevarande område. Kommittén måste dock framhålla, att det vid de ovan omnämnda överläggningarna med representanter för systembolagen av dessa betecknades såsom en förutsättning för att denna ordning skulle kunna väntas leda till åsyftat resultat, att en betydande koncentration av systembolagen äger rum i den riktning, som rusdryckslagstiftningsrevisionen föreslagit. Kommittén ansluter sig till denna uppfattning. Man torde nämligen icke kunna förutsätta, att de små systembolagen i allmänhet skola vara rustade för denna uppgift. Kommitténs förslag i denna del utgår sålunda från att systembolagen omgestaltas så, att de små bolagen uppgå i de större. Under denna förutsättning medför kommitténs förslag, att varje återförsäljare, och då framför allt en sådan, vars försäljning äventyrar ordning och nykterhet, blir föremål för fortgående tillsyn av ett i nykterhets- och försäljningsfrågor särskilt sakkunnigt organ, som har ansvar gentemot det allmänna för denna försäljnings verkningar. Detta måste i första hand vara ägnat att åstadkomma en allmän förbättring i de hittills icke klanderfria återförsäljarnas sätt att bedriva sin försäljning. Om nöjaktiga förhållanden dock icke ernås enbart härigenom, kan man enligt kommitténs mening utgå från att systembolaget åvägabringar förbättring genom att vid överlåtelseavtalets utgång icke förnya detsamma och, om behov av försäljningsrättigheten föreligger, överlåta densamma till en lämpligare utövare eller ock bedriva den i egen regi, vilket dock torde böra komma i fråga endast undantagsvis. Enligt uttrycklig föreskrift skall det nämligen åligga systembolag att, om det vid överlåtelse av försäljningsrätt föreligger möjlighet till val mellan flera sökande, giva företräde åt den som finnes erbjuda största trygghet för att försäljningen kommer att handhavas så, att ordning och nykterhet icke äventyras. Detta stadgande, som givetvis även gäller för länsstyrelsen vid dess prövning av huruvida systembolagets överlåtelseavtal må fastställas, ger de ökade betingelser för en gradvis skeende avkoppling av det enskilda vinstintresset inom detaljhandeln med pilsnerdricka, som enligt vad ovan sagts bör vara

132 ett huvudsyfte med den nya försäljningslagstiftningen. Då ett systembolag, i enlighet med denna föreskrift, till ett allmännyttigt kafébolag (jämför härom bilaga III) överlåter rättighet till detaljhandel med pilsnerdricka, vilken förut utövats av enskild näringsidkare, tillkommer det systembolaget enligt kommitténs mening att tillse, att den nya rättighetsinnehavaren visar hänsyn och billighet gentemot den tidigare innehavaren, exempelvis genom att bereda honom lämplig anställning hos kafébolaget. Uppenbarligen måste vid bedömande av den tidigare innehavarens berättigade anspråk på hänsyn stort avseende fästas vid det sätt, varpå h a n bedrivit sin försäljning; en notoriskt illojal återförsäljare kan nämligen enligt kommitténs mening icke med fog resa krav på ersättning i någon form på den grund, att han avkopplats från en verksamhet, för vilken han visat sig vara direkt olämplig från allmän synpunkt. Man torde hava att räkna med att den nya uppgift, som kommittén tilllagt systembolagen, icke kan fullgöras av dessa med de arbetskrafter, som eljest äro verksamma där. Kommittén har icke haft möjlighet att göra beräkningar i detta hänseende, vilka emellertid torde kunna komma till stånd under remissbehandlingen av kommitténs betänkande. Det må emellertid framhållas, att systembolagen vid fullgörande av denna sin nya uppgift torde kunna utnyttja en del av den genom bolagens koncentration övertaliga personalen.

6.

Den kommunala medbestämmanderätten enligt kommitténs förslag.

Förslaget att rättigheterna till detaljhandel med pilsnerdricka skola tillkomma allenast systembolagen möjliggör en, såsom kommittén hoppas, för skilda meningsriktningar acceptabel lösning av den viktiga frågan om kommunernas ställning vid prövningen av ifrågavarande ärenden. Det låter sig icke förneka, att utövningen p å sina håll av den kommunala vetorätten i dessa frågor kan göras till föremål för berättigade anmärkningar. Kommittén inskränker sig med avseende härå till att erinra om att vetorättens utövning medfört en av omständigheterna alldeles icke påkallad ojämnhet i fråga om tillståndsgivningen till återförsäljare såväl mellan kommuner i olika delar av landet — och jämväl mellan kommuner i samma trakt — som ock mellan förhållandena i en och samma kommun under olika perioder samt att fullt legitima önskemål från allmänhetens sida med avseende å möjligheten att inköpa pilsnerdricka från återförsäljare på grund av vetorätten på sina håll icke kunnat bli tillgodosedda på tillbörligt sätt. Ett särskilt skäl mot vetorättens bibehållande i fråga om pilsnerdricksförsäljningen består däri att en väsentlig del av detaljhandeln med pilsnerdricka — nämligen tillverkarnas direkta försäljning till konsumenterna från tillverkningsställena och, vad angår kringföring, från nederlag i städerna — redan nu är undandragen från kommunernas inflytande. Kommittén har icke kunnat undgå att finna det föga ändamålsenligt, att olika bestämmelser

133 i detta avseende gälla å ena sidan för bryggeriernas försäljning på rekvisition eller genom kringföring och å andra sidan för den utminuteringsförsäljning, som bedrives av återförsäljare. Denna sakligt icke grundade motsättning talar sålunda för att den kommunala vetorätten bör upphöra åtminstone för utminuteringens vidkommande. Då kommittén icke ansett sig böra ifrågasätta olika regler i fråga om utminuteringen och utskänkningen, så att vetorätten bibehölles för den senare försäljningsformen men icke för den förra, beror detta därpå att enligt dess mening tillräckliga skäl icke finnas för en sådan olikhet under den av kommittén förordade nya ordningen med systembolagen såsom ansvariga för försäljningens bedrivande. En bidragande orsak till dess ställningstagande har vidare varit, att redan nu en icke obetydlig del av utskänkningsrättigheterna — men däremot icke av utminuteringsrättigheterna för återförsäljare — varit undantagen från den kommunala vetorätten, nämligen trafik-, turist- och säsongrättigheterna, vilka tillhopa uppgå till omkring en femtedel av hela antalet särskilda utskänkningsrättigheter för pilsnerdricka. Såvitt kommittén kan finna är det av betydelse för de kommunala myndigheterna, icke att äga en ovillkorlig befogenhet att vägra tillstånd till återförsäljning av pilsnerdricka inom kommunen, men att äga säkerhet för att prövningen av dessa tillståndsfrågor sker med strängt beaktande av ordningsoch nykterhetssynpunkterna och under hänsynstagande till behovet, sådant detta bedömes enligt den inom kommunen rådande uppfattningen. Denna senare ordning ernår man genom kommitténs förslag att införa systembolagen såsom bärare av rättigheterna till återförsäljning med skyldighet att inhämta yttranden från de kommunala myndigheterna. Man kan nämligen enligt kommitténs förmenande utgå från att systembolagen, såsom det allmännas organ för handhavandet av dessa ärenden, skola skänka beaktande åt de från dessa myndigheter framförda önskemålen, så långt detta är möjligt utan att medföra en av förhållandena icke påkallad ojämnhet i fråga om detaljhandeln genom återförsäljare i olika kommuner. Enligt kommitténs förslag skall den som vill såsom återförsäljare bedriva utminutering eller utskänkning av pilsnerdricka i viss kommun göra ansökan om överlåtelse av rättighet härtill hos det systembolag, till vars detaljhandelsområde kommunen hör. Om bolaget icke omedelbart finner, att behov av den äskade särskilda detalj handelsrättigheten saknas, eller av annat skäl avslår ansökningen, skall det upprätta förslag till avtal om överlåtelse och i detta intaga de särskilda villkor och bestämmelser rörande försäljningens bedrivande, som bolaget anser nödiga och nyttiga. Över detta förslag, häri inbegripna frågorna om rättighet till återförsäljning över huvud taget bör finnas inom kommunen och om överlåtelse av sådan rättighet bör äga rum, skall bolaget inhämta yttrande dels av polischefen i orten och dels — såvida det icke är fråga om endast tillfällig försäljning — av fullmäktige i kommunen, vilka hava att i ärendet höra kommunens nykterhetsnämnd. Om i dessa myndigheters yttranden framkomma upplysningar av sådan beskaffenhet, att systembolaget finner den tilltänkta försäljningen icke böra komma till stånd

134 eller böra vara underkastad ytterligare begränsningar utöver dem som voro intagna i förslaget till avtal, är bolaget oförhindrat att avslå framställningen eller att införa föreskrifter om sådana begränsningar i det slutliga avtalet. På samma sätt skulle förfaras i det, såsom ovan påpekats, endast mera undantagsvis förekommande fallet, att systembolaget ämnade driva försäljningen i egen regi, allenast med den skillnaden, att remissen till myndigheterna avsåge, i stället för ett förslag till avtal mellan bolaget och den blivande återförsäljaren, en redogörelse för de tilltänkta särskilda bestämmelser, som bolaget ämnade låta gälla för en rörelse i sin egen drift. Det ligger i den kommunala vetorättens natur, att en vägran av kommunen att tillstyrka tillstånd för en återförsäljare icke kan bli föremål för saklig prövning i högre instans. Även i det fallet, att det är fråga om förnyelse av tillstånd och kommunens ändrade inställning icke beror på återförsäljarens eget förvållande utan på en förskjutning i den beslutande kommunala myndighetens sammansättning, har återförsäljare icke någon möjlighet att få till stånd en omprövning. Den av kommittén förordade ordningen tillåter däremot, att varje vägran av överlåtelse av rätt till detaljhandel med pilsnerdricka kan komma under ny prövning, nämligen i första hand av länsstyrelsen och därefter av Kungl. Maj:t.

7.

Utsträckning av tillståndstiden.

I fråga om tillståndstidens längd gäller för närvarande, att tillstånd till vanlig utskänkning av pilsnerdricka må meddelas för ett eller flera, högst tre år, medan tillstånd till utminutering samt till trafik-, turist- och säsongutskänkning skall meddelas att gälla tills vidare, så länge länsstyrelsen ej finner skäl återkalla detsamma. Sistnämnda föreskrift har emellertid i praxis på sina håll icke ansetts utgöra hinder för meddelande av sådant tillstånd för bestämd tid, dock högst tre år. I rusdryckslagstiftningsrevisionens förslag till ny spritdrycksförordning föreskrives, att tillstånd till utskänkning, som skall bedrivas året runt eller årligen under viss tidsperiod, s. k. årsutskänkning, skall avse en tid av fyra år, oktrojperiod, vilken skall räknas från den 1 oktober 1937 och därefter från och med samma dag vart fjärde följande år. Med hänsyn till kommitténs förslag, att systembolagen skola handhava även tillstånden för återförsäljare av pilsnerdricka, har det befunnits lämpligt, att dessa tillstånd löpa under samma tid som årsutskänkningsrättigheterna för spritdrycker och vin och sålunda omfatta fyra år; genom denna ordning beredes nämligen möjlighet för en samtidig prövning av de olika slag av försäljningsrättigheter, som omfatta detaljhandel med pilsnerdricka. Detta medför en utsträckning från tre år, högst, till fyra år av giltighetstiden för utskänkningsrättigheterna och sådana utminuteringsrättigheter, som icke gälla tills vidare.

135 8.

Särskilda bestämmelser för vissa återförsäljare.

Den av kommittén föreslagna ordningen med systembolagen såsom innehavare av rättigheterna till utminutering och utskänkning av pilsnerdricka avser som ovan nämnts icke att medföra någon saklig förändring med avseende å den allmänna ställningen för sådana återförsäljare, vilka bedriva sin rörelse så, att ordning och nykterhet icke äventyras. I gengäld ger förslaget systembolagen kraftiga medel i händerna att genomdriva förbättring i andra återförsäljares sätt att handhava försäljningen. Om det längst gående av dessa medel, nämligen utbyte vid tillståndstidens utgång av en olämplig återförsäljare mot en lämpligare, h a r kommittén redan yttrat sig. Innan ett systembolag går därhän, bör det emellertid söka komma till rätta med en återförsäljare, vars sätt att handhava sin försäljning kan göras till föremål för berättigade anmärkningar genom andra medel, nämligen genom att underkasta ifrågavarande försäljning särskilda villkor. I detta syfte upptager kommitténs förslag ett stadgande med det innehållet, att vid överlåtelse av försäljningsrätt må föreskrivas de inskränkningar i rättighetens utövande, som i vart särskilt fall prövas erforderliga för att försäljningen må komma att ske så, att ordning och nykterhet icke äventyras. Stadgandet ger också exempel på dylika föreskrifter, i vad rör utskänkningen, nämligen begränsning av den kvantitet, som må utskänkas till en och samma gäst, samt bestämmelse att utskänkning endast må ske till person, som å utskänkningsstället intager måltid. Framhållas må, att dylika restriktioner i viss utsträckning hava genomförts redan under gällande ordning. Sålunda kan erinras om att flertalet nu verksamma allmännyttiga kafébolag tillämpa föreskrifter om maximikvantitet vid utskänkning av pilsnerdricka. Det framgår av vad nyss anförts, att kommittén icke åsyftar, att dylika föreskrifter skola gälla i allmänhet för de överlåtna utskänkningsställena för pilsnerdricka utan allenast för vissa utskänkningsställen, särskilt sådana vilkas skötsel givit anledning till anmärkningar från nykterhetssynpunkt. Givetvis kan det vara lämpligt, att de även erhålla tillämpning å sådana ställen, som hava en från nykterhetssynpunkt besvärlig kundkrets. Beträffande införandet av dylika föreskrifter i övrigt har kommittén den uppfattningen, att värdet av sådana restriktioner är ojämförligt mindre, om de blivit mer eller mindre påtvingade återförsäljarna, än om de äro ett resultat av dessas eget initiativ. Enligt kommitténs förslag skall vidare vid överlåtelse av försäljningsrätt jämväl kunna bestämmas visst försäljningspris å pilsnerdricka, från vilket avvikelse icke må ske utan medgivande av systembolaget. Detta stadgande tarvar någon utläggning. Kommittén erinrar om att dess förslag innefattar befogenhet för statens bryggerinämnd att fastställa maximipris vid viss tillverkares försäljning av pilsnerdricka, om denne behärskar försäljningen inom sitt område och begagnar sig av denna monopolställning till att skörta upp allmänheten. Motsvarande förutsättningar kunna tänkas föreligga beträffande en återförsäljare, nämligen att han är ensam inom sitt område och betingar sig ett oskäligt pris vid sin försäljning av pilsnerdricka. Det

136 är då endast följdriktigt, att ett ingripande av liknande slag skall kunna företagas mot honom. Detta är sålunda innebörden av stadgandet; med detsamma åsyftas alltså icke att skapa någon allmän prisreglerande befogenhet för systembolagen utan endast att giva dessa en rätt att, då särskilda förhållanden så påkalla, ingripa för att skydda allmänheten mot prisuppskörtning av återförsäljare. Från regeln att alla särskilda rättigheter till utminutering eller utskänkning av pilsnerdricka skola tillkomma systembolagen, gälla enligt kommitténs förslag vissa viktiga undantag. Det första av dessa innebär, att länsstyrelse skall äga meddela trafikrättighet, som allenast avser pilsnerdricka, direkt till vederbörande utövare i likhet med vad som gäller i fråga om trafikrättigheter för spritdrycker eller vin. Det andra undantaget från nämnda regel avser inackorderingsställena. Med avseende å dessa hänvisas till specialmotiveringen (sid. 285 ff.).

137 KAP. VIII.

Starkölsförbudet. 1.

Gällande bestämmelser.

För närvarande gäller, att maltdrycker av tredje klassen, vilka pläga sammanfattas under benämningen starköl, få tillverkas, försäljas och importeras allenast för vissa särskilda ändamål. I fråga om tillverkningen stadgas i 23 § första stycket av gällande tillverkningsförordning, att tillverkning till avsalu av maltdryck av tredje klassen icke må äga rum för annat ändamål än utförsel ur riket samt vetenskapligt, medicinskt, farmaceutiskt, tekniskt, industriellt eller likartat ändamål. Enligt andra stycket av samma paragraf skola särskilda bestämmelser rörande tillverkningen utfärdas av Kungl. Maj:t. Sådana bestämmelser ha meddelats i en kungörelse den 27 juli 1923 (nr 340) angående tillverkning till avsalu av exportöl för utförsel eller för särskilda ändamål. Kungörelsen innehåller föreskrifter om skyldighet att göra anmälan till kontrollstyrelsen före påbörjandet av tillverkning av exportöl, varmed i kungörelsen förstås maltdryck av tredje klassen, och att i bryggjournalen verkställa anteckning om ändamålet med tillverkningen och dagen för eventuell export. Import och försäljning av starköl regleras genom en särskild förordning den 1 juni 1923 (nr 141) angående förbud mot införsel till och försäljning inom riket av exportöl. Enligt denna förordning må införsel av exportöl — maltdryck av tredje klassen — endast äga rum för nyssnämnda ändamål enligt av Kungl. Maj:t meddelade särskilda bestämmelser, samt av den, som enligt särskilt stadgande äger åtnjuta tullfrihet för varor, som inkomma från utlandet. Exportöl må inom riket försäljas för export samt å apotek för medicinskt ändamål på recept av läkare ävensom för nyssnämnda ändamål i övrigt enligt av Kungl. Maj:t meddelade särskilda bestämmelser. Tillämpningsbestämmelser till sistnämnda förordning ha meddelats i två kungörelser den 27 juli 1923, den ena (nr 341) angående införsel till och försäljning inom riket av exportöl för särskilda ändamål samt den andra (nr 342) angående försäljning av spritdrycker, vin och exportöl å apoteksinrättning för medicinskt ändamål. 2.

Starkölsförbudets införande.

Innan kommittén går in på spörsmålet, huruvida starkölsförbudet bör bibehållas eller icke, vill kommittén erinra om de närmare omständigheterna vid förbudets införande och om de skäl, som därvid åberopades för detsamma.

138 1911 års nykterhetskommitté föreslog på sin tid, att försäljningen av öl, varmed kommittén förstod alla maltdrycker, som icke vore hänförliga till svagdricka, skulle principiellt jämställas med försäljningen av spritdrycker och vin. I den proposition, varigenom frågan om rusdrycksförsäljningens ordnande förelades 1914 års senare riksdag, upptog Kungl. Maj:t kommitténs förslag allenast såtillvida, att det egentliga ölet i försäljningshänseende jämställdes med spritdrycker och vin och de s. k. mellanstarka maltdryckerna lämnades utanför den föreslagna lagstiftningens tillämpningsområde. Frågan om ordnandet av försäljningen av rusdrycker löstes först vid 1917 års riksdag, därvid Kungl. Maj:ts förslag i förevarande avseende i huvudsak godtogs. Enligt den i anledning av riksdagsbeslutet den 14 juni 1917 utfärdade förordningen angående försäljning av rusdrycker, som trädde i kraft den 1 januari 1919, skulle försäljningen av öl, varmed förstods maltdrycker med en alkoholhalt av mer än 3'6 volymprocent och inbryggda med en stamvörtstyrka, överstigande 95 procent, vara underkastad bestämmelserna i förordningen. Försäljningen av de mellanstarka maltdryckerna reglerades sedermera genom förordningen den 11 juli 1919 angående försäljning av pilsnerdricka. Redan dessförinnan hade emellertid den av världskriget föranledda bristen på råvaror medfört, att bryggerierna måst underkasta sig avsevärda inskränkningar i fråga om inbryggningsstyrkan för tillverkade maltdrycker. Sålunda infördes under november 1916 förbud mot mältning av spannmål utan folkhushållningskommissionens tillstånd, vilket förbud under påföljande år skärptes. Ungefär samtidigt med mältningsförbudets införande synas tillverkarna i regel hava vidtagit en sänkning av inbryggningsstyrkan för det vanliga pilsner- och lagerölet, vilken tidigare i allmänhet torde ha hållit sig mellan 115 och 135 procent, till 11 å 12 procent. Denna sänkning följdes snart av flera. Under år 1917 föreskrev folkhushållningskommissionen en högsta inbryggningsstyrka av först 95 och sedermera 7 procent. Den ständigt växande bristen på spannmål för mältningsändamål nödgade emellertid snart nog tillverkarna att ytterligare minska inbryggningsstyrkan. Under år 1918 verkställdes inbryggningen av den maltdryck, som skulle motsvara det vanliga ölet under normala förhållanden, med en stamvörtstyrka, som ibland icke uppgick ens till 4 procent. Sedan råvarubristen efter krigets slut lättat, upphävdes från och med den 1 juli 1919 förbudet mot mältning utan folkhushållningskommissionens tillstånd, och därmed var bryggeriindustrien befriad från de inskränkningar i fråga om extrakthalten, som tidigare ålagts densamma. Denna omständighet föranledde emellertid icke tillverkarna att återupptaga tillverkningen av starkare maltdrycker, vilka dåmera voro underkastade bestämmelserna i den sedan nämnda års början gällande rusdrycksförsäljningsförordningen. Då mältningsförbudet hävdes, beslöto tillverkarna genom sin yrkessammanslutning Bryggeriidkareförbundet att tills vidare icke tillverka maltdrycker med högre inbryggningsstyrka än 9 5 procent. Detta beslut tillämpades ännu, då starkölsförbudet sedermera genomfördes.

139 De bryggeriindustrien under krigsåren ålagda inskränkningarna i fråga om inbryggningsstyrkan väckte tanken på möjligheten av att helt förbjuda försäljningen av alkoholstarkare maltdrycker. Frågan blev föremål för behandling vid 1920 års riksdag, som i anledning av väckta motioner hos Kungl. Maj:t hemställde, att utredning måtte verkställas, huruvida och under vilka förutsättningar förbud mot försäljning inom riket av maltdrycker, innehållande mer än 3*6 volymprocent alkohol, kunde stadgas. Enligt riksdagens mening borde vid utredningen undersökas, huruvida och under vilka förutsättningar den ur nykterhetssynpunkt särskilt för landsbygdens del avsevärda förmån, som vunnits därigenom, att de starkare, såsom berusningsmedel användbara maltdryckerna icke funnits tillgängliga, kunde bevaras åt framtiden. Den begärda utredningen uppdrogs åt särskilda sakkunniga, 1920 års maltdryckssakkunniga, vilka i sitt under år 1921 avgivna betänkande förordade införandet av förbud mot tillverkning och försäljning av starköl. I motiveringen för sitt förslag anförde de sakkunniga bland annat: Det skulle vara förenat med betydande vanskligheter för systembolagen att tillhandahålla starköl, beroende i främsta rummet på svårigheten att till rimliga priser anskaffa butikslokaler. Otillfredsställande lokalförhållanden skulle föranleda uppkomsten av irritationsmoment, som skulle försvåra handhavandet av den individuella kontrollen. De väsentligaste svårigheterna skulle emellertid ligga på kontrolltillämpningens område. Någon generell maximibegränsning skulle icke kunna fastställas, enär förbrukningen av starköl skulle kunna variera högst avsevärt hos olika personer, och man skulle av samma anledning icke kunna av förbrukningens storlek sluta sig till att missbruk eventuellt förelåge. Utskänkningen av starköl skulle bli förenad med vanskligheter av en omfattning, som man hade svårt att överskåda. Ett övervakande av att öl icke serverades såsom pilsnerdricka skulle möta stora svårigheter. Starkölet skulle säkerligen vara i stånd att tillkämpa sig en stor marknad. Starkölet komme att bliva standarddrycken och pilsnerdrickat bleve deklasserat. Hur än systembolagens kontroll sköttes, skulle tillgången till starköl i ej ringa utsträckning skänka möjlighet till missbruk av detsamma. Starkölets betydande förmåga att skänka typisk alkoholnjutning skulle locka till stegrad konsumtion, till fylleri och dryckenskap. Under sådana omständigheter syntes det de sakkunniga vara det enda riktiga att resolut använda den möjlighet till starkölets avlysande, som folkets invänjning vid en svagare maltdryck erbjöde. Något medel att minska förbrukningen av mera alkoholhaltiga drycker skulle starkölet icke bliva. Om över huvud taget starkölsförbrukningen skulle kunna åstadkomma någon minskning i starkvins- och brännvinsförsäljningen, skulle denna minskning bliva så ringa, att olägenheterna av starkölsförsäljningen skulle vida överväga de möjliga fördelarna. Starkölsförsäljningens upptagande skulle föranleda, att ersättningsanspråk skulle framställas av innehavare av rättigheter att utskänka och till avhämtning försälja pilsnerdricka. Vid 1922 års riksdag framlade Kungl. Maj:t förslag till förordning angående förbud under viss tid mot införsel till och försäljning inom riket av öl. Förslaget godkändes av riksdagen. Förordningen, som avsåg tiden intill den 1 oktober 1923, utfärdades den 30 juni 1922 (nr 417). Åt kontrollstyrelsen uppdrogs därefter att verkställa överarbetning av de sakkunnigas förslag och den ytterligare utredning, som kunde anses erforderlig. I sitt utlåtande, avgivet den 17 oktober 1922, yttrade styrelsen:

140 Att föreskriva kvantitetsbegränsningar för inköp av öl skulle av praktiska skäl icke låta sig göra. Det återstode ingen annan möjlighet än att tillämpa de kontrollmetoder, vilka användes i fråga om lätta viner, d. v. s. praktiskt taget tillåta varje motboksinnehavare att inköpa de kvantiteter han önskade och ingripa först, när några alldeles särskilda förhållanden förelåge. Efterfrågan på starköl skulle sannolikt under vissa förutsättningar komma att bliva betydande. Starkölet skulle säkerligen mycket hastigt återtaga en stor del av sin forna marknad. Även om förbrukningen icke skulle bli större än en tredjedel av förbrukningen under år 1913, eller omkring 33 miljoner liter, skulle den i allt fall komma icke långt från förbrukningen av spritdrycker, som under år 1920 utgjort 38 miljoner liter. Den fördubblade omsättning, som systembolagen skulle erhålla, måste föranleda betydande omläggningar inom bolagens försäljningsrörelser och medföra stora kostnader och svårigheter. Även om dessa icke kunde anses oöverstigliga, kunde emellertid anföras synnerligen vägande betänkligheter ur nykterhetssynpunkt. Olägenheterna i detta avseende skulle bliva betydande, även om kontrollsystemet vore jämförelsevis tillfredsställande. Det kunde förväntas, att snikna motboksinnehavare komme att avyttra starköl till personer, som avstängts från motbok. Där bolaget funne sig böra träffa avtal med tillverkaren om direkt försändning av öl, kunde svåra förhållanden uppkomma, särskilt om bryggeriet låge på landsbygden. Jämväl vid utskänkningen skulle betydande olägenheter uppkomma, ehuru dessa möjligen skulle kunna begränsas, om rättighet att utskänka enbart öl icke komme att överlåtas. Det vore möjligt, att prissättningen kunde medföra, att starkölsförbrukningen icke bleve så betydande, som styrelsen räknat med. Priset skulle dock icke komma att sättas så högt, att det komme att verka hämmande. Även om ett kontrollförfarande beträffande starkölet kunde utformas, måste detta taga sikte på ölets egenskap av njutningsdryck och lämna åsido dess användande såsom måltidsdryck. Kontrollsystemet skulle emellertid därigenom bliva så restriktivt, att förbrukningen av öl bringades ned till ett minimum, och dess genomförande skulle icke kunna ske utan slitningar med allmänheten. Ett frigivande endast av starkportern skulle icke kunna undgå att medföra praktiska svårigheter såtillvida, som det icke kunde dragas en klar gräns mellan porter och andra maltdrycker. Det måste också synas inkonsekvent att från ett eventuellt förbud mot starköl undantaga en viss typ, som i lika hög grad som de förbjudna typerna kunde medföra olägenheter ur nykterhetssynpunkt. Det vore icke osannolikt, att portern skulle kunna bliva en ersättningsdryck för starkölet. F r å g a n blev a v K u n g l . Maj:t förelagd 1923 å r s r i k s d a g , d ä r v i d k o n t r o l l styrelsens förslag i d e n n a del följdes. Vid p r o p o s i t i o n e n s a v l å t a n d e f r a m höll d e p a r t e m e n t s c h e f e n , a t t s t a r k ö l e t a n t i n g e n m å s t e o m g ä r d a s m e d s t a r k a r e s t r i k t i o n e r i försäljningsavseende eller ock göras till f ö r e m å l för en p r o h i bitiv b e s k a t t n i n g . F ö r att m a n g e n o m r e s t r i k t i o n e r skulle v i n n a t r y g g h e t m o t m i s s b r u k , m å s t e d e n m å n a t l i g a tilldelningen av öl bliva så liten, a t t d e n ej skulle förslå till ett r e g e l b u n d e t a n v ä n d a n d e av öl s å s o m m å l t i d s d r y c k . E n p r o h i b i t i v b e s k a t t n i n g m å s t e bliva så kraftig, att n ä m n v ä r d k o n s u m t i o n av s t a r k ö l s k u l l e bli möjlig e n d a s t för ett fåtal k o n s u m e n t e r . E t t h ä n s y n s t a g a n d e till d e s s a b o r d e icke f ö r a n l e d a , att m a n ställde s y s t e m b o l a g e n inför de s v å r i g h e t e r i olika a v s e e n d e n , som o r g a n i s e r a n d e t av ö l h a n d e l n ä v e n i beg r ä n s a d o m f a t t n i n g alltid m å s t e m e d f ö r a . Kungl. Maj:ts förslag i d e n n a del v a n n r i k s d a g e n s gillande.

141 3.

Fråga om starkölsförbudets upphävande.

Under de senare åren hava vid upprepade tillfällen krav framställts på starkölsförbudets upphävande, helt eller delvis. Vid riksdagarna åren 1926, 1930, 1932, 1933 och 1934 har motionsledes yrkats, att porter med en stamvörtstyrka av 18 procent måtte få tillverkas och försäljas genom systembolagen. Till stöd för yrkandet har anförts, att starkölsförbudet träffat portertillverkningen vida hårdare än maltdryckstillverkningen i övrigt, då för framställning av porter nödvändigtvis fordrades en hög maltstyrka, att portern vore ett näringsmedel med särskilt ur medicinsk synpunkt värdefulla egenskaper, att portern vore ägnad att vid många tillfällen ersätta vin samt att ett frigivande av starkportertillverkningen skulle medföra åtskilliga ekonomiska fördelar bland annat för lantbruket på grund av ökad kornåtgång och för staten i form av större skatteinkomster. Vid 1934 års riksdag ha motioner väckts om upphävande av starkölslörbudet i dess helhet. Motionärerna ha åberopat den nedgång i bryggeriernas maltavverkning, som ägt rum under tillverkningsåret 1932/33 (jämför tabell nr 2 i tabellbilagan). Genom ett upptagande av tillverkningen av starkare maltdrycker, kombinerat med en sänkning av maltskatten, skulle enligt motionärernas mening produktionen kunna bringas upp i normal nivå och därmed statens skatteinkomster ökas och lantbruket erhålla större avsättning för sina produkter. Vidare skulle tillgången till en fullt njutbar maltdryck säkerligen minska konsumtionen av billigare viner, vilket måste innebära en fördel ur nationalekonomisk synpunkt och ur nykterhetssynpunkt. I sin förut omnämnda, den 16 november 1933 dagtecknade, till statsrådet och chefen för finansdepartementet ställda skrift har Svenska bryggareföreningen under åberopande i huvudsak av samma synpunkter, som framhållits i de sist omnämnda motionerna, förordat upphävande av starkölsförbudet. Vad beträffar frågan om ett eventuellt hävande av starkölsförbudet vill kommittén till en början framhålla, att anledningen till att förbudet på sin tid genomfördes, såsom av den förut lämnade framställningen framgår, är att söka i de befarade vådorna i socialt avseende av ett återupptagande av tillverkningen och försäljningen av starköl. Ett eventuellt upphävande av förbudet, helt eller delvis, synes därför i väsentlig grad böra bliva beroende på möjligheterna av att förekomma dylika vådor eller att i vart fall i erforderlig utsträckning begränsa desamma. De större eller mindre fördelar av ekonomisk natur, vilka en dylik åtgärd skulle medföra för staten, för lantbruket eller för bryggerinäringen, böra enligt kommitténs mening icke få inverka avgörande på bedömandet. Av skäl, som icke torde behöva utvecklas, framstår det såsom uteslutet, att man vid ett eventuellt hävande av starkölsförbudet skulle kunna låta starkölet tillhandahållas under samma eller liknande villkor som dem, vilka för närvarande gälla beträffande försäljningen av pilsnerdricka. Särskilda

142 garantier måste skapas för att olägenheter i socialt avseende av försäljningen förekommas eller begränsas. Kommittén utgår fördenskull från att försäljningen skulle uppdragas åt systembolagen eller åt liknande försäljningsorganisationer. De yrkanden, som framställts om förbudets hävande, ha ej heller avsett annat, än att försäljningen skulle omhänderhavas av systembolagen. Såsom av den förut lämnade redogörelsen framgår, har ett av de skäl, som åberopats mot en försäljning av starköl genom systembolagen, varit, att av försäljningstekniska skäl hinder för en sådan anordning skulle förefinnas. Kommittén h a r i denna fråga överlagt med ombud för systembolagsföreningarnas förtroendenämnd. Därvid har framhållits, att systembolagens möjligheter att på ett tillfredsställande sätt omhänderhava en eventuell försäljning av starköl givetvis komme att i hög grad bliva beroende av storleken av den omsättning, som starkölet komme att få. En stor omsättning skulle medföra betydande svårigheter för bolagen. Vid en försäljning av någorlunda måttlig omfattning kunde dessa svårigheter dock icke utgöra några oöverstigliga hinder för systembolagens omhändertagande av försäljningen, vilken läte sig inordna inom ramen för bolagens nuvarande organisation, ehuruväl det måhända bleve erforderligt att på vissa håll anordna särskilda förvarings- och försäljningsställen samt att i viss omfattning utöka personalen. Enligt kommitténs mening måste man nog också räkna med att en försäljning av starköl komme att vålla systembolagen en del besvärligheter jämväl i ett annat avseende. Med all säkerhet komme det nämligen att visa sig vara en ingalunda lätt uppgift för bolagen att så fördela sina inköp av starköl mellan de olika bryggerierna, att tillverkarna icke finge anledning till missnöje därmed. Man kan visserligen utgå från att bolagen för sina inköp i allmänhet skulle hålla sig till de bryggerier, som bedreve försäljning av pilsnerdricka inom respektive bolags verksamhetsområden. Men även om så skedde, skulle ett flertal bryggerier kunna göra anspråk på att få sälja starköl av sin tillverkning, och varje bryggeri skulle naturligtvis vara intresserat av att få sälja så mycket som möjligt. I sitt val av typer och fabrikat skulle väl systembolagen i viss mån vara bundna av de önskemål, som därutinnan framställdes från allmänhetens sida, men säkerligen skulle bolagen i en avsevärd utsträckning ha fria händer i fråga om valet. Många konsumenter, kanske t. o. m. flertalet av dem, skulle icke fästa något avseende vid huruvida ölet vore av det ena eller det andra bryggeriets tillverkning. Svårigheterna i detta avseende för bolagen skulle väl i någon mån reduceras, om rätten att tillverka starköl gjordes beroende av särskilt tillstånd, som lämnades allenast åt sådana bryggerier, vilka kunde anses lämpade att handhava tillverkningen. Skulle starkölsförbudet hävas, bör det enligt kommitténs mening övervägas, huruvida icke en dylik begränsning av tillverkningsrätten måste genomföras eller ock en fortlöpande uppsikt över utlämningen av maltdrycker vid bryggerierna i erforderlig utsträckning anordnas. Särskilt för de mindre, å landsbygden och i småstäderna belägna bryggeriernas

143 vidkommande skulle det nämligen bliva förenat med betydande svårigheter att utan en dylik fortlöpande uppsikt effektivt övervaka, att utlämningen av starköl försigginge i enlighet med givna föreskrifter. Såsom vida betydelsefullare framstå emellertid de olägenheter i socialt hänseende, som kunde väntas bliva en följd av starkölets frigivande. Omfattningen av dessa olägenheter bleve givetvis beroende av den storlek, omsättningen av starkölet skulle komma att få. Det är att motse, att omsättningen skulle bliva ganska betydande, därest ej särskilda åtgärder vidtoges i syfte att inskränka konsumtionen. Det återhållande moment, som skulle utgöras av besväret för konsumenten att göra sitt inköp hos systembolaget, bör enligt kommitténs mening icke tillmätas någon större betydelse. För landsbygdens del skulle den försvårade åtkomsten måhända icke oväsentligt verka inskränkande på konsumtionen men knappast i någon större grad för städernas vidkommande. För att tillmötesgå de i städerna bosatta köparnas krav på bekvämlighet skulle det säkerligen snart nog visa sig nödvändigt att låta systembolagen efter telefonrekvisition avlämna rekvirerade partier i köparnas bostäder mot erhållande av rekvisitionshandlingar och betalning. Med en dylik anordning, som för ölets vidkommande var medgiven enligt 1917 års rusdrycksförsäljningsförordning i dess ursprungliga lydelse, skulle inköpet av starköl icke orsaka köparen nämnvärt större besvär, än han i vanliga fall måste underkasta sig för inköp av pilsnerdricka. Med all sannolikhet skulle det också så småningom framkomma krav på att starköl finge utlämnas till konsumenterna direkt från bryggerierna, särskilt i sådana fall, då systembolag icke funnes å plats, där bryggeri vore beläget. Med hänsyn till vad som förut anförts rörande svårigheten att beträffande vissa bryggerier effektivt övervaka, att utlämningen av starköl skedde i enlighet med givna föreskrifter, skulle en dylik utveckling emellertid otvivelaktigt vara ägnad att ingiva betänkligheter. Att reglera förbrukningen av starköl genom att stadga kvantitetsbegränsning för inköpsrätten på samma sätt, som skett i fråga om spritdryckerna, skulle icke låta sig göra, beroende på omöjligheten av att i förväg med någon som helst grad av tillförlitlighet kunna bedöma de enskilda köparnas personliga behov. Detta skulle kunna variera högst avsevärt. För en person, i vilkens hushåll starköl regelbundet användes såsom måltidsdryck, skulle en förbrukning av ett eller annat tusental flaskor per år icke överstiga vad som motsvarade ett fullt lojalt behov. För en annan, som använde starköl enbart på grund av dess rusgivande förmåga, skulle redan en bråkdel av en sådan kvantitet medföra stor risk för missbruk. Man skulle därför troligtvis nödgas stanna vid att i försäljningshänseende likställa starköl med vin eller med andra ord att låta konsumenterna inköpa starköl utan någon begränsning ifråga om kvantiteten och ingripa med restriktiva åtgärder först när det bleve uppenbart, att inköpsrätten missbrukades. Då såsom förut antytts storleken av de enskilda köparnas förbrukning i allmänhet icke skulle lämna någon ledning vid bedömandet av huruvida missbruk förelåge eller ej skulle möjligheterna för systembolagen att utöva någon kontroll över försäljningen

144 bliva ganska små. Kontrollen skulle under sådana förhållanden bliva tämligen schematisk och i stort sett värdelös. Den relativt lätta tillgång till starköl, som bleve en följd av ett sådant försäljningssätt, skulle icke kunna undgå att menligt påverka nykterhetstillståndet. Det kan väl invändas, att då ett försäljningssystem av samma slag kunnat tillämpas ifråga om de mera alkoholhaltiga och följaktligen mera farliga starkvinerna, det utan större risker i nämnda hänseende skulle kunna tillämpas jämväl beträffande starkölet. Invändningen torde dock icke vara befogad. Starkölet skulle enligt kommitténs mening på grund av sin relativa prisbillighet och sin karaktär i smakhänseende samt jämväl på grund av att det äger anknytning till gamla konsumtionsvanor i vårt land ha stora utsikter att bliva betydligt mera uppskattat av allmänheten, än starkvinerna någonsin varit. Kommittén har i det föregående utgått från att priset på starköl icke skulle sättas högre i förhållande till priset å det i den öppna marknaden tillgängliga pilsnerdrickat, än som betingades av skillnaden i framställningskostnad. I den m å n priset på starköl genom hårdare beskattning höjdes, skulle omsättningen givetvis minskas och därmed även olägenheterna ur nykterhetssynpunkt av försäljningen. En skärpt beskattning skulle emellertid säkerligen i första hand minska den lojala konsumtionen av starköl såsom måltidsdryck. För att förekomma missbruk av starköl i berusningssyfte måste nog skatten bliva avsevärt högre än skatten å det i den öppna marknaden tillgängliga pilsnerdrickat. Försiktigheten synes bjuda, att man räknar med ett utförsäljningspris hos systembolagen av lägst 50 öre för halvflaska eller ungefär en krona för en kvantitet, motsvarande innehållet i en vanlig vinbutelj. Därmed skulle emellertid priset bliva så högt, att starkölet skulle finna avnämare allenast bland den mera köpkraftiga delen av allmänheten och bland dem, som åtrådde varan på grund av dess rusgivande förmåga. Det torde nog också vara tvivel underkastat, om den stora prisskillnad mellan starköl och pilsnerdricka, som en sådan beskattning skulle få till följd, i längden skulle kunna upprätthållas. För den, som vore mindre tillgänglig för de skäl, som föranlett den höga beskattningen av starkölet, skulle prisskillnaden lätt nog kunna komma att framstå såsom meningslös eller kanske t. o. m. såsom orättvis. På samma sätt som nu skett ifråga om frigivandet av starkölet, skulle i framtiden krav säkerligen framställas på en utjämning av skillnaden i beskattningen. Även om det emellertid vad utminuteringen beträffar sålunda läte sig göra att under systembolagens kontroll och med en hög beskattning ordna denna försäljningsform på ett sådant sätt, att några allvarligare olägenheter av försäljningen i stort sett icke vore att förvänta, skulle det dock under alla förhållanden vara förenat med avsevärda svårigheter att på ett tillfredsställande sätt reglera den andra huvudformen av försäljningen, nämligen utskänkningen. Än mindre än i fråga om utminuteringen skulle vid utskänkningen genom särskilda kontrollåtgärder kunna skapas regulativ mot en skadeverkande konsumtion, och den höga beskattningen skulle säkerligen i många fall icke vara tillräcklig såsom återhållande moment härvidlag. De

145 antydda olägenheterna torde i själva verket kunna förväntas bliva så avsevärda, att desamma enligt kommitténs mening enbart för sig utgöra ett avgörande skäl mot starkölsförbudets upphävande. Det vore ju tänkbart, att man sökte lösa utskänkningsfrågan så, att starköl endast finge tillhandahållas å restauranger med spriträttigheter. En dylik begränsning skulle dock i längden knappast kunna upprätthållas. Man skulle säkerligen icke kunna undgå att snart nog lämna starkölet fritt jämväl å restauranger med vinrättigheter. Med visst fog skulle det nämligen kunna framhållas, att då å dylika restauranger de mera alkoholhaltiga och ur nykterhetssynpunkt mera farliga starkvinerna finge tillhandahållas, jämväl det mindre alkoholhaltiga och följaktligen mindre farliga starkölet borde där få utskänkas. Vinrestaurangerna äro emellertid — särskilt i de större städerna — ganska talrika och av skiftande karaktär. En del av dem äro av tämligen enkelt slag och i fråga om såväl utrustning som skötsel underlägsna många kaféer med enbart pilsnerdricksrättigheter. Att i fråga om utskänkningen av starköl göra åtskillnad mellan olika vinrestauranger skulle dock knappast låta sig göra. Man bleve nog nödsakad att lämna starkölsrättigheter åt dem alla. Antingen man löste utskänkningsfrågan så, att starköl finge utskänkas endast på spritrestaurangerna, eller så, att starköl finge tillhandahållas både på dessa restauranger och på vinrestaurangerna, skulle emellertid följden med all säkerhet bliva, att innehavarna av pilsnerdrickskaféerna finge vidkännas en påtaglig nedgång i omsättningen. En dylik utveckling skulle med visst skäl kunna anses innebära en obillighet särskilt mot de bättre utrustade och mera välskötta kaféerna. Sannolikt skulle innehavarna av pilsnerdrickskaféerna framkomma med krav på starkölsrättigheter. Tillhandahållande av starköl på alla kaféer skulle emellertid uppenbarligen draga med sig en avsevärd försämring av nykterhetstillståndet. Att för vinrestaurangernas eller kaféernas vidkommande som regel stadga restriktioner i form av måltidstvång eller kvantitetsbegränsning anser kommittén näppeligen böra ifrågakomma. Det torde vara tillräckligt att framhålla, att det på sina håll mött svårigheter att fullständigt genomföra restriktionssystemet i fråga om utskänkningen av spritdrycker, oaktat de till antalet betydligt färre spritrestaurangerna varit underkastade kontroll från det allmännas sida i en omfattning, som det knappast vore tänkbart att kunna åstadkomma för vinrestaurangernas och kaféernas del. Av de olika slagen av maltdrycker har en viss typ, nämligen portern, drabbats hårdare av starkölsförbudet än de övriga. Portern intar en särställning bland de olika maltdryckssorterna såtillvida, att det för framställning av verklig porter nödvändigtvis erfordras en mycket hög inbryggningsstyrka och en relativt hög alkoholhalt. Även om starkölsförbudet i övrigt bibehölles, skulle därför särskilda skäl kunna åberopas för frigivande av starkportern, och kravet därpå har också framförts med särskild skärpa. I stort sett kunna emellertid mot ett frigivande av starkportern anföras samma betänkligheter som mot ett frigivande av starkölet i allmänhet. Visserligen har portern tidigare haft karaktären av en lyxvara, men det torde nog vara tämligen 10 — 356550.

146 klart, att tillhandahållandet av starkporter skulle u p p a m m a ett mera allmänt intresse för denna dryck och att densamma därför skulle förorsaka vådor för nykterhet och ordning på enahanda sätt, som starkölet i gemen skulle göra. Vidare måste man också taga hänsyn till att en klar gräns mellan portern, å ena, och starkölet i övrigt, å andra sidan, näppeligen kan åstadkommas. Man bör därför icke bortse från att, om starkportern ensamt frigåves, det måhända icke skulle kunna förhindras, att vissa porterliknande starkölstyper framkomme i marknaden. Det finnes även anledning att antaga, att starkportern hos allmänheten skulle väcka ett intresse för starkölet i övrigt, som för närvarande icke torde förefinnas i någon nämnvärd grad. Det är också ganska troligt, att därest porterkonsumtionen bleve av mera betydande omfattning, så att densamma inkräktade på marknaden för pilsnerdrickat, krav på frigivande av starkölet i övrigt komme att även från bryggeriindustriens sida framföras med helt annan styrka än hittills skett. De skattepliktiga bryggerier, vilka icke tillverkade porter — portertillverkning förekommer praktiskt taget endast vid ett enda bryggeri i landet — skulle nämligen då få ett ekonomiskt intresse av att få tillverka ett starköl, vilket kunde upptaga konkurrens med portern. Såsom skäl för starkölsförbudets hävande har även andragits, att starkölet skulle vara ägnat att minska konsumtionen av billigare viner. Det vill förefalla, som om man härutinnan skulle ha överskattat betydelsen av ett frigivande av starkölet. Någon förmåga att tränga undan dessa vinsorter torde starkölet knappast hava. Med den begränsade förbrukningen av dylika viner, som för närvarande förekommer, skulle vinsten härutinnan i allt fall bliva ganska oväsentlig. Vad beträffar den fördel för lantbruket, som ett frigivande av starkölstillverkningen skulle innebära på grund av den därmed förbundna ökade åtgången av korn, låter sig denna fördel knappast beräkna med någon större grad av säkerhet. Under antagande att konsumtionen av starkporter kunde komma att uppgå till 30 000 hektoliter årligen, vilket i det närmaste utgör två tredjedelar av årsproduktionen av porter före starkölsförbudets genomförande, synes en höjning av inbryggningsstyrkan från 105 till 18 procent kunna beräknas medföra en ökning i kornförbrukningen av ungefär 420 ton med ett värde av i runt tal 60 000 kronor. För starkölet i övrigt skulle man måhända kunna räkna med en årlig konsumtion av 100 000 hektoliter. Med en tillverkning av denna omfattning skulle en höjning av inbryggningsstyrkan från 105 till 13 procent medföra en ökad kornåtgång av ungefär 470 ton årligen med ett värde av i runt tal 66 000 kronor. Vid dessa beräkningar har kommittén utgått från att någon ökning av den totala konsumtionen av starkare maltdrycker icke skulle äga rum. Den ökning i kornförbrukningen, som skulle bliva följden av att starkölet möjligen kunde komma att stimulera till en ökad konsumtion, undandrar sig allt tillförlitligt bedömande. Det skulle emellertid vara att överskatta betydelsen av starkölets frigivande, om man räknade med att frigivandet skulle medföra någon väsentlig fördel för lantbruket.

147 Då såsom av det anförda framgår det skulle vara förenat med stora svåi righeter att beträffande en eventuell försäljning av starköl — vare sig fråga vore om starkölet i allmänhet eller allenast o m portern — ordna utminuteringen och framför allt utskänkningen på ett sådant sätt, att försäljningen icke komme att i väsentlig mån menligt påverka nykterhetstillståndet inom landet, har kommittén ansett sig icke kunna förorda ett upphävande av starkölsförbudet. Slutligen anser kommittén sig i detta sammanhang böra omnämna, att kommittén såsom av det följande skall framgå funnit anledning föreslå, att den nuvarande extraktgränsen mellan de olika maltdrycksklasserna slopas och att en viss höjning av den övre alkoholgränsen för maltdryckerna av andra klassen vidtages. I anslutning härtill vill kommittén framhålla, att det enligt kommitténs mening finnes grundad anledning antaga, att den förbättring av pilsnerdrickats smak, som kommer att bliva följden av nämnda höjning av alkoholgränsen, skall vara ägnad att dämpa kraven på starkölets frigivande. Det torde även böra framhållas, att speciellt för porterns vidkommande slopandet av extraktgränsen och höjningen av alkoholgränsen torde komma att i någon mån möjliggöra tillverkningen av en produkt, vilken, även om den icke lärer kunna jämställas med porter i egentlig mening, likväl torde bliva ägnad att — åtminstone bättre än den nuvarande portern — tillgodose behovet av en dylik dryck. Förbudet mot tillverkning av starköl återfinnes i 11 § av kommitténs förslag till tillverkningsförordning, vilken paragraf återger innehållet av 23 § första stycket av nu gällande förordning i sak oförändrat. Då enligt kommitténs mening meddelandet av ordningsföreskrifter av det slag, som innehållas i kungörelsen den 27 juli 1923, nr 340, i den mån desamma kunna visa sig vara behövliga, bör ankomma på kontrollstyrelsen, föreslås, att nämnda kungörelse upphäves. I förordningen den 1 juni 1923, nr 141, föranleder förslaget till tillverkningsförordning icke någon ändring. Kungörelserna den 27 juli 1923, nr 341 och 342, torde böra bibehållas oförändrade.

148 Kap. IX.

Maltdryckernas klassindelning. 1.

Den nuvarande klassindelningen och motiven för uppställandet av dubbla gränser mellan klasserna.

Tidigare har framhållits, att de bestämmelser, som gälla beträffande tillverkningen och beskattningen av maltdrycker, äro av väsentligt olika innebörd för maltdrycker av olika slag samt att denna åtskillnad anknutits till en uppdelning av maltdryckerna i tre olika klasser, första, andra och tredje klasserna, alltefter deras alkoholhalt och extrakthalten hos den stamvört, med vilken de inbryggts. Bestämmelserna om klassindelningen finnas upptagna i 2 § av gällande tillverkningsförordning. Enligt dessa bestämmelser hänföras till första klassen: a) svagdricka, varmed förstås maltdryck, som ej innehåller mer än 18 viktprocent alkohol och som är inbryggd med en stamvört, vilkens extrakthalt icke överstiger 6 procent; b) maltdricka, varmed förstås maltdryck, som ej innehåller mer än 18 viktprocent alkohol samt är inbryggd med en stamvört av en extrakthalt, överstigande 6 men ej 105 procent, och som vid tillverkningen tillika undergått sådan särskild behandling, att alkoholhalten icke kan överstiga 18 viktprocent; samt c) vört, avsedd för bakning. Andra klassen omfattar sådana till första klassen icke hänförliga maltdrycker, som ej innehålla mer än 32 viktprocent och som äro inbryggda med en stamvört, vilkens extrakthalt icke överstiger 10*5 procent. Tredje klassen omfattar alla till första eller andra klassen icke hänförliga maltdrycker. Härjämte gäller den särskilda föreskriften, att stamvörtstyrkan icke får understiga 4 procent. Mot klassindelningen, sådan densamma blivit genomförd i gällande tillverkningsförordning, har anmärkning framställts i två olika avseenden. Man har anmärkt såväl mot den metod, vilken blivit i lagstiftningen använd för att angiva gränserna mellan de olika klasserna, som ock mot det läge, dessa gränser erhållit. Vad angår den i det förstnämnda avseendet framställda anmärkningen kan det med fog sägas, att lagstiftningen uppställer dubbla gränser — en

149 alkoholgräns och en extraktgräns — för särskiljandet av de olika klasserna. Den ena gränsen är därvid principiellt sett av samma betydelse som den andra. Principen är helt genomförd i fråga om skillnaden mellan andra och tredje klasserna men lider i fråga om skillnaden mellan första och andra klasserna av det undantaget, att medan den föreskrivna alkoholgränsen är absolut, extraktgränsen, som i vanliga fall går vid en extrakthalt av 6 procent, under vissa betingelser kan förskjutas uppåt intill en extrakthalt av 10-5 procent. Förutsättningen för att så skall kunna ske är, såsom förut nämnts, att maltdrycken vid tillverkningen undergått sådan behandling — genom pastörisering eller på annat sätt — att alkoholhalten icke kan komma att överstiga den tillåtna. Under det att således en maltdryck med en alkoholhalt av 32 viktprocent och en stamvörtstyrka av 105 procent är hänförlig till andra klassen, hänföres till tredje klassen såväl en maltdryck med en alkoholhalt av 33 viktprocent och en stamvörtstyrka av 105 procent som ock en maltdryck med en alkoholhalt av 32 viktprocent och en stamvörtstyrka av 106 procent. Men under det att en maltdryck med en alkoholhalt av 18 viktprocent och en stamvörtstyrka av 60 procent alltid hänföres till första klassen och en maltdryck med en alkoholhalt av 19 viktprocent och en stamvörtstyrka av 60 procent alltid till andra klassen, blir det beträffande en maltdryck med en alkoholhalt av 18 viktprocent och en stamvörtstyrka av 61 procent beroende av huruvida maltdrycken undergått sådan särskild behandling som nyss sagts eller icke, om drycken skall hänföras till första eller andra klassen. Vår lagstiftning torde i fråga om metoden för gränsdragningen avvika från lagstiftningen i andra länder, där man synes ha åtnöjt sig med en enda gräns i ifrågavarande avseende. Behövligheten av de dubbla gränserna har också för vår lagstiftnings vidkommande blivit ifrågasatt. Innan kommittén övergår till att redogöra för sin ställning till detta spörsmål, vill kommittén söka klargöra anledningen till uppställandet av de dubbla gränserna. Under 1800-talets båda sista decennier var ett av nykterhetsrörelsens förnämsta önskemål att få till stånd en åtskillnad i försäljningshänseende mellan starkare och svagare maltdrycker. Frågan därom var vid åtskilliga tillfällen föremål för behandling i riksdagen. Önskemålet blev emellertid realiserat först i och med att maltdryckerna år 1903 underkastades beskattning. I anledning av en utav 1892 års riksdag gjord hemställan om utredning, huru på det mest praktiska sätt en gräns kunde bestämmas mellan svagdricka och starkare maltdrycker, samt om vidtagandet av sådana ändringar i lagstiftningen, att svagdricka undandroges de inskränkande bestämmelser, som gällde för handeln med maltdrycker i allmänhet, infordrade Kungl. Maj:t yttrande från finansdepartementets kontroll- och justeringsbyrå. Byråns yttrande, som avgavs den 8 oktober 1892, torde hava utövat ett avgörande inflytande på det sätt, på vilket gränsen sedermera uppdrogs i lagstiftningen. Enligt byråns mening kunde alkoholhalten ensam icke användas att skilja svagdricka från andra maltdrycker. Byrån anförde därom bland annat följande:

150 Svagdricka underginge under alla förhållanden en mer eller mindre stark efterjäsning, tills jäsningen hunnit en kulminationspunkt, varefter alkoholhalten åter avtoge. Alkoholhaltens ökning berodde på många omständigheter såsom stamvörtens styrka och sammansättning, jästens beskaffenhet och mängd samt temperaturen. Om alltså gränsen icke kunde fastställas efter någon viss alkoholhalt, funnes emellertid en bestämd åtskillnad mellan svagdricka och andra maltdrycker därutinnan, att svagdricka under alla förhållanden bryggdes av en svagare stamvört. Stamvörtstyrkan kunde beräknas genom bestämning av den färdiga dryckens alkohol- och extrakthalt och lämpade sig därför såsom grundval för gränsbestämningen. Gränsen borde sättas vid en extrakthalt hos stamvörten av 7 procent. En dylik vört skulle med 60 procent utjäsning giva en dryck med högst 2*6 volymprocent alkohol. Svagdricka inbryggdes visserligen mestadels med en vört av högst 6 procent extrakthalt och utjäsningsgraden vore i medeltal 43 procent. Men det vore av vikt, att iskällardrickat, som vore hållbart, kunde räknas till svagdricka. Stamvörtstyrkan för iskällardricka varierade i allmänhet mellan 7 och 10 procent men kunde utan svårighet nedbringas till 6 eller 7 procent. Nämnvärt lägre än 6 eller 7 procent borde gränsen icke sättas; den dryck, som erhölles ur en alltför svag vört, bleve av dålig beskaffenhet och utan egentligt värde. Frågan om sättet för bestämmandet av en gräns mellan svagdricka och starkare maltdrycker upptogs sedermera av 1898 års kommitté för revision av gällande stadganden angående försäljning av vin och maltdrycker m. m., vilken kommitté avgav betänkande den 23 maj 1900. Kommittén framhöll, att uppdragandet av en dylik gräns enbart för försäljningslagstiftningens vidkommande skulle möta stora svårigheter såväl ur teknisk som ur juridisk synpunkt. Kommittén uttalade emellertid, att det icke lede något tvivel om att en gräns emellan olika slag av maltdrycker kunde bestämmas, åtminstone om man åtnöjde sig med en extraktgräns, om blott gränsen uppdroges vid själva tillverkningen. Ej heller syntes det kommittén föreligga något hinder för att i sådan ordning även kunde bestämmas en ren alkoholgräns. Kommittén lämnade emellertid åsido frågan om gränsens uppdragande på det ena eller andra sättet. 1902 års maltskattekommitté, vars förslag i ämnet i stort sett oförändrat lades till grund för 1903 års lagstiftning, framhöll i sitt betänkande, att gränsen mellan de starkare och de svagare maltdryckerna borde dragas vid en alkoholhalt av 2 volymprocent. Såsom skäl för gränsens uppdragande på detta sätt anfördes, att de inom landet befintliga nykterhetsföreningarna och nykterhetssällskapen med stor enhällighet framställt önskemål därom. I sitt förslag till förordning uppdrog kommittén förutom alkoholgränsen jämväl en extraktgräns av 5 procent mellan de svagare maltdryckerna, svagdricka, och de starkare. Anledningen härtill är väl ej fullt klar men synes förnämligast ha varit den, att kommittén velat förekomma, att alkoholsvaga men extraktrika maltdrycker hänfördes till samma klass som svagdricka och därigenom undgingo beskattning. Enligt förslaget skulle bryggeri, där endast svagdricka tillverkades, skattefritt bryggeri, åtnjuta frihet från skatt, under det att skatt skulle erläggas för allt malt, som avverkades i annat bryggeri, skattepliktigt bryggeri. Kommittén ansåg desto större skäl föreligga att underkasta de alkoholsvaga, extraktrika maltdryckerna beskattning, som redan skattefriheten för det maltsvaga, billiga svagdrickat syntes nöd-

151 vändiggöra en omkastning av bryggeridriften, vilken kunde bliva betungande nog för de medelstora bryggerierna. Gjordes jämväl de dyrare, extraktrika men alkoholsvaga maltdryckerna skattefria, skulle detta enligt kommitténs förmenande få högst ödesdigra följder för bryggerinäringens utövare. Extraktgränsen borde dessutom enligt kommitténs mening bidraga till att underlätta kontrollen vid de skattefria bryggerierna. Då lagförslaget förelades riksdagen, hade gränsen för alkoholhalten höjts till 2x/4 volymprocent och extraktgränsen till 6 procent. Höjningen motiverades med att nykterhetsvännerna funnit den av kommittén föreslagna högsta alkoholhalten hos svagdricka, 2 volymprocent, väl låg, då densamma kunde lägga hinder i vägen för framställning av ett gott svagdricka, samt att nykterhetsvännerna med hänsyn därtill för sin del förordat, att gränsen i stället sattes vid en alkoholhalt av 21/* volymprocent. Om också alkoholgränsen var den primära, kom dock extraktgränsen att i praktiken bliva den ojämförligt mest betydelsefulla. Kontrollförfarandet baserades i väsentlig mån å en uppsikt över extrakthalten. Vid varje skattefritt bryggeri anställdes en tillsyningsman, vilkens förnämsta åliggande var att undersöka vörtens styrka före jästens tillsättande samt att vid misstanke om att inbryggning skett med högre extrakthalt än 6 procent föranstalta om provtagning. Vid de skattepliktiga bryggerierna — även vid varje sådant bryggeri anställdes en särskild kontrollfunktionär, kallad kontrollör — ingick bestämmandet av stamvörtstyrkan såsom ett led i kontrollförfarandet. Frågan om en övre styrkegräns för andra maltdrycker än svagdricka blev aktuell först, då det gällde att genom lagstiftning reglera de mellanstarka maltdryckernas ställning. Dylik reglering skedde såsom förut nämnts genom de i samband med genomförandet av 1917 års rusdryckslagstiftning verkställda ändringarna i maltdryckslagstiftningen. I likhet med vad tidigare skett i fråga om svagdricksgränsen bestämdes gränsen mellan de mellanstarka maltdryckerna och starkölet, den s. k. pilsnerdricksgränsen, genom angivande av såväl en viss alkoholhalt som ock en viss extrakthalt hos maltdryckens stamvört, nämligen en alkoholhalt av 36 volymprocent och en stamvörtstyrka av 95 procent. Med hänsyn till det sätt, på vilket kontrollsystemet utformats i praktiken, kom jämväl för pilsnerdricksgränsens vidkommande extraktgränsen att bliva av särskild betydelse för kontrollen. Den år 1919 genomförda indelningen av maltdryckerna i tre särskilda klasser, första, andra och tredje klasserna, efter maltdryckernas styrkeförhållanden medförde ingen ändring i fråga om gränserna. Det är otvivelaktigt, att klassindelningen i avsevärd m å n bidragit till att skapa ordning och reda i förhållandena å maltdryckstillverkningens och maltdrycksförsäljningens område. Vid de år 1923 vidtagna ändringarna i lagstiftningen, vilka resulterade i den nu gällande tillverkningsförordningen av samma år, övergick man till att beräkna alkoholhalten i viktprocent och samtidigt flyttades gränsen ifråga om såväl alkohol- som extrakthalten mellan andra och tredje klasserna något uppåt. Gränserna för de alkoholhaltiga maltdryckerna kommo

152 därefter att ligga mellan första och andra klasserna vid en extrakthalt hos stamvörten av 6 procent och en alkoholhalt av 18 viktprocent, motsvarande ungefär 21/* volymprocent, samt mellan andra och tredje klasserna vid en extrakthalt hos stam vörten av 105 procent och en alkoholhalt av 32 viktprocent, motsvarande ungefär 40 volymprocent. De dubbla gränserna i förening med en viss oklarhet i fråga om straffbestämmelserna föranledde tidigare tvekan, huruvida en tillverkare, som vid tillverkningen iakttagit extraktgränsen, kunde fällas till ansvar, om alkoholgränsen överskreds. I ett av Kungl. Maj:t avdömt mål 1 angående ansvar å en tillverkare i skattefritt bryggeri för det denne såsom svagdricka tillhandahållit en maltdryck med en alkoholhalt, överstigande 21/* volymprocent, ogillades ansvarsyrkandet, enär dels extrakthalten hos utgångsvörten icke överstigit 6 procent dels ock anledning icke förekommit till antagande, att tillverkaren vidtagit åtgärd för att giva varan högre alkoholhalt än densamma med vört av en styrka, ej överstigande den tillåtna, bort erhålla. I ett annat fall ogillades 2 ett mot en tillverkare i skattepliktigt bryggeri framställt yrkande om ansvar för det tvenne prov å maltdrycker, tillverkade med en stamvörtstyrka av 94 procent, befunnits innehålla det ena 37 och det andra 40 volymprocent alkohol. Från tillverkarens sida gjordes i målet gällande, att även om en maltdryck hölle den lagligen tillåtna stamvörtstyrkan (95 procent), alkoholhalten komme att vid en förjäsning av extraktet med 59 procent eller mera överskrida lagens fordran på maximum 36 volymprocent alkohol. Att alkoholgränsen i de åtalade fallen kommit att överskridas, vore en följd av ogynnsamma omständigheter emot tillverkarens avsikt, i det att förjäsningsgraden trots vidtagna åtgärder blivit cirka 66 procent, och berodde ytterst på lagens varandra motsägande bestämmelser om alkoholhalt och inbryggningsstyrka. Åtalet ogillades under den motiveringen, att vad i målet lagts tillverkaren till last icke vore av beskaffenhet att för honom föranleda ansvar. I anledning av den uppfattning om lagstiftningens innehåll, som sålunda kommit till uttryck i rättspraxis, vidtogos på framställning av kontrollstyrelsen år 1923 sådana ändringar i straffbestämmelserna, att dessa kommo att otvetydigt utvisa, att en tillverkare skulle vara ansvarig för överskridandet av vilken som helst av de båda gränserna. I samband härmed infördes för de skattefria bryggeriernas vidkommande ett s. k. remedium av 02 procent i fråga om alkoholhalten och 04 procent i fråga om extrakthalten. Remediet innebär, att därest alkoholhalten icke är högre än 2 viktprocent eller stamvörtstyrkan icke överstigit 64 procent, ansvar för överskridandet av gränserna icke utkräves, med mindre att detta skett avsiktligt eller tillverkaren därvid gjort sig skyldig till uppenbar vårdslöshet. Det vid 1923 års riksdag framlagda förslaget till ny tillverkningsförordning upptog ett remedium jämväl i fråga om gränsen mellan andra och tredje klasserna, men förslaget i denna del vann ej riksdagens gillande. 1 2

Se Nytt Juridiskt Arkiv I 1914 sid. 406. Av Göta hovrätt genom utslag den 31 juli 1922.

153 Med de ändringar, som därefter under år 1928 vidtagits i tillverkningsförordningen, har man i viss m å n brutit mot den tidigare använda metoden för gränsernas uppdragande. Redan från början hade man från nykterhetsvänligt håll motsatt sig de dubbla gränserna. Extraktgränsen förhindrade framförandet i marknaden av extraktrika men alkoholsvaga, skattefria maltdrycker, vilka man förmenade skulle vara ägnade att kunna upptaga konkurrensen med de mera alkoholhaltiga maltdryckerna. Gång efter annan framställdes från detta håll krav p å ändring av lagstiftningen i syfte att möjliggöra realiserandet av nämnda önskemål. Först år 1928 tillmötesgingos dessa krav. Efter de då genomförda ändringarna i tillverkningsförordningen räknas även maltdricka till den första klassen.

2.

Böra de dubbla gränserna bibehållas? extraktgräns?

Alkoholgräns eller

Tidigare har framhållits, att ehuru alkoholgränsen är att anse såsom den primära, det i allt fall blev extraktgränsen, som med hänsyn till sättet för kontrollens anordnande i praktiken kom att få den största betydelsen. Efter de ändringar, som under de senare åren vidtagits beträffande kontrollförfarandet, äro emellertid förhållandena härutinnan avsevärt förändrade. Den kontinuerliga kontrollen med ofta återkommande provningar av vörtens styrka, utövad av en särskild funktionär vid varje bryggeri, avskaffades sålunda under år 1932 vid de skattefria bryggerierna. Kontrollen vid dessa bryggerier över tillverkningens laglighet utövas numera stickprovsvis. Ett visst antal gånger årligen taga överkontrollörerna prov å maltdryckerna vid varje sådant bryggeri, vilka prov sedermera å kontrollstyrelsens laboratorium undersökas med avseende å alkoholhalt och stamvörtstyrka. Vidare blev för de skattepliktiga bryggeriernas del kontrollen avsevärt inskränkt redan år 1923. De uppgifter, som tidigare tillkommit de vid dessa bryggerier anställda kontrollörerna, övertogos då till en del av överkontrollörerna och till en del av de nuvarande kontrollombuden. De åligganden, som åvila kontrollombuden, avse huvudsakligen tillsynen över maltkrossningen och maltvågen. Kontrollombudens uppsikt över extrakthalten inskränker sig till att stamvörtstyrkan provas någon gång i månaden. I övrigt utövas i de skattepliktiga bryggerierna tillsynen över maltdryckernas laglighet på så sätt, att överkontrollörerna vid sina besök i bryggerierna stickprovsvis verkställa undersökningar och med viss tids mellanrum insända prov å tillverkade maltdrycker till kontrollstyrelsen för analysering. Anordnandet av kontrollen på nu angivet sätt har, enligt vad kommittén inhämtat, för både de skattefria och de skattepliktiga bryggeriernas del visat sig fullt ut lika effektiv som den tidigare tillämpade men betydligt kostsammare kontrollmetoden. Ur kontrollsynpunkt tillmätes alltså en fortlöpande uppsikt över stamvörtstyrkan numera icke samma dominerande betydelse som tillförne. Därmed

154 har emellertid ett av de båda skäl, som på sin tid anfördes för uppdragandet av en extraktgräns jämte alkoholgränsen, nämligen underlättandet av kontrollen, avsevärt minskat i styrka. Det andra skälet, syftemålet att underkasta de extraktrika men alkoholsvaga maltdryckerna beskattning, har efter de under år 1928 vidtagna ändringarna i tillverkningsförordningen förlorat sin giltighet. Vad nu anförts i förening med den omständigheten, att de dubbla gränserna fortfarande vålla en viss oklarhet i fråga om lagstiftningens rätta innebörd, tala enligt kommitténs förmenande för att extraktgränsen nu slopas. Från den skattepliktiga bryggeriindustriens sida har emellertid vid flera tillfällen framställts krav på att alkoholgränsen mellan andra och tredje klasserna måtte slopas och i stället fastställas enbart en extraktgräns. Såsom skäl för detta krav har framhållits, att medan extraktgränsen med lätthet kunde iakttagas vid tillverkningen, det vore förenat med svårigheter att med den exakthet, som betingades av iakttagandet av en alkoholgräns, på förhand bestämma den alkoholhalt, som den tillverkade maltdrycken i färdigt skick komme att få. Alkoholhalten vore beroende av utjäsningsgraden, d. v. s. den procentuella andel av extraktet, som vid förjäsning av vörten omvandlas i alkohol och kolsyra. Utjäsningsgraden i sin tur avhängde av maltets beskaffenhet, som kunde växla något, av tillvägagångssättet vid mläskningen och av den tid, under vilken lagringen komme att ske, samt av flera dylika omständigheter. Vidare har åberopats, att man i en del andra länders maltdryckslagstiftning åtnöjt sig med enbart en extraktgräns. Sålunda vore dylik gräns i Danmark bestämd mellan det vanliga ölet och lyxölet, oaktat man hade en ren alkoholgräns mellan det vanliga ölet och de svagare maltdryckerna. Vidare tillämpade m a n i Tyskland enbart extraktgräns. Det måste medgivas, att från tillverkarens synpunkt en extraktgräns framstår såsom den lämpligaste. Extrakthalten hos vörten vid jästens tillsättande kan med lätthet fastställas medelst sackarometerprov och kan regleras i mån av behov. Alkoholhalten hos den färdiga drycken kan däremot ej med samma exakthet bestämmas i förväg. Den kan variera inom vissa gränser, beroende på utjäsningsgraden, och denna är i sin tur beroende på omständigheter, sådana som nyss omnämnts. Helt utanför tillverkarens kontroll ligga väl ej dessa omständigheter, men för att bemästra alkoholhalten är han i stort sett hänvisad till att med ledning av sin erfarenhet avväga extrakthalten på sådant sätt, att alkoholgränsen icke kan komma att överskridas. För att härutinnan vara på den säkra sidan måste han verkställa inbryggningen med en extrakthalt, som kan komma att i icke obetydlig grad understiga den högsta tillåtna. Anledningen till att samhället ingripit reglerande på maltdryckshanteringens område har emellertid varit de spörsmål av social natur, som sammanhänga med maltdryckernas alkoholhalt. Ur samhällets synpunkt är därför alkoholgränsen den gräns, som i ifrågavarande hänseende är av avgörande betydelse. Extrakthalten hos den vört, med vilken inbryggningen sker, är

155 ur denna synpunkt i och för sig utan intresse. Visserligen utövar extrakthalten ett visst inflytande på alkoholhalten, men extrakthalten utgör dock icke någon tillförlitlig mätare av den alkoholhalt, drycken i färdigt skick kommer att få. Två vörtkvantiteter med samma extrakthalt kunna lämna maltdrycker med avsevärt olika alkoholhalt, beroende på att utjäsningsgraden kan variera inom vissa gränser; har extrakthalten varit 10 å 11 procent, kan skillnaden i alkoholhalten mycket väl uppgå till ungefär V* viktprocent. En grundregel, som återgår i hela vår alkohollagstiftning, är emellertid, att vissa exakt angivna alkoholgränser skola noggrant iakttagas. Att för maltdryckslagstiftningens del göra något undantag från denna regel bör enligt kommitténs mening icke ifrågakomma utan tvingande skäl, och några sådana torde icke föreligga. Kommittén har därför stannat vid att uppbygga klassindelningen med tillämpande av en ren alkoholgräns. Det må anmärkas, att i såväl Norge som Finland, i vilka länder man liksom hos oss indelar maltdryckerna i olika klasser efter deras styrkeförhållanden, klassindelningen uppbyggts på detta sätt. Det kan icke med fog påstås, att med en ren alkoholgräns de skattepliktiga bryggerierna skulle komma i en mera oförmånlig ställning, än de tidigare haft, då de redan nu äro skyldiga att iakttaga en gräns för alkoholhalten. Men det torde vara visst, att slopandet av extraktgränsen kommer att medföra vissa fördelar för industrien, då denna därigenom får friare händer i fråga om tillverkningen. Däremot är det icke alldeles visst, att stadgandet av enbart en extraktgräns skulle innebära några fördelar av motsvarande värde för industrien. Om man ville föreskriva en ren extraktgräns, måste man utgå från en viss bestämd alkoholhalt, vilken icke borde få överskridas i nämnvärd grad. För att man skulle vara på den säkra sidan härutinnan, synes det bliva nödvändigt att räkna med en tämligen hög ut jäsningsgrad. Härav skulle emellertid följden bliva, att extraktgränsen måste sättas relativt lågt. Även om kommittén alltså funnit sig böra föreslå, att extraktgränsen slopas och klassindelningen uppbygges uteslutande på en alkoholgräns, har kommittén ändock ansett erforderligt att omgärda tillverkningen av maltdrycker av första klassen med särskilda säkerhetsföreskrifter med avseende å stamvörtstyrkan. Rörande innehållet av dessa föreskrifter samt angående motiven för uppställandet av desamma hänvisas till vad som anföres under 25 § i den speciella motiveringen av förslaget till tillverkningsförordning. 3.

Styrkegränsernas lägen.

Innan kommittén övergår till frågan om var gränserna i fråga om alkoholhalten böra dragas mellan de olika klasserna, vill kommittén lämna följande redogörelse för de närmare omständigheterna vid fastställandet av den nuvarande s. k. pilsnerdricksgränsen, d. v. s. gränsen mellan andra och tredje klasserna, och för de skäl, som därvid tillmättes avgörande betydelse.

156 Såsom tidigare omnämnts sattes denna gräns år 1917 i fråga om alkoholhalten till 36 volymprocent, motsvarande ungefär 29 viktprocent. Utgångspunkten var därvid, att de mellanstarka maltdryckerna vanligtvis inbryggdes med en stamvörtstyrka av 9 5 procent, vilken extrakthalt med normal för jäsning ledde till den angivna siffran för alkoholhalten. 1917 års ändringar beträffande maltdryckslagstiftningen trädde i kraft från och med 1919 års ingång. Rätt snart därefter framkommo klagomål över pilsnerdrickats dåliga beskaffenhet. Enligt direktiven för den utredning, som uppdrogs åt 1920 års maltdryckssakkunniga, skulle densamma omfatta jämväl frågan, huruvida det tekniskt läte sig göra att framställa en, trots låg alkoholhalt, smakligare, hållbarare och som måltidsdryck mera användbar maltdryck än det dåvarande pilsnerdrickat. De sakkunniga utgingo från att alkoholhalten borde bibehållas oförändrad, och utarbetade sitt förslag i anslutning härtill. Förslaget avsåg att möjliggöra tillverkning av två nya maltdryckstyper: maltdricka med högst 21/* volymprocent alkohol och med en inbryggningsstyrka av mer än 6 procent samt maltöl med högst 3-6 volymprocent alkohol och med en inbryggningsstyrka av mer än 9*5 procent. De maltdryckssakkunnigas förslag i denna del blev föremål för kritik från tillverkarnas sida, vilka förnekade möjligheten av att på den av de sakkunniga förordade vägen nå fram till en maltdryck, som kunde anses överlägsen det dåvarande pilsnerdrickat, åtminstone med hänsyn till smaken. Kontrollstyrelsen, som därefter såsom förut omnämnts erhöll i uppdrag att verkställa en överarbetning av de sakkunnigas förslag, kom vid sin omprövning till det resultatet, att en förbättring av pilsnerdrickat icke kunde ernås enbart genom höjning av extrakthalten, då denna enligt styrelsens åsikt stode i sådant förhållande till alkoholhalten, att en höjning av ettdera gränsmärket droge med sig en höjning av det andra. I fråga om hållbarheten yttrade kontrollstyrelsen, att man med hänsyn till företagna försök vore berättigad att göra gällande, att en avsevärt bättre hållbarhet vunnes med maltdrycker, som hölle omkring 4 volymprocent (3-2 viktprocent) alkohol i jämförelse med maltdrycker av lägre alkoholhalt. Kontrollstyrelsen anförde vidare: Smaken hos en maltdryck vore i stor utsträckning beroende på omständigheter, vilka helt och hållet låge utanför lagstiftningens möjlighet att påverka. I två avseenden, som utövade inflytande på smaken, ingrepe emellertid lagstiftningen reglerande, nämligen i fråga om extrakthalten och alkoholhalten. Det torde i främsta rummet vara extrakthalten, som skänkte drycken den smak och fyllighet, som vore av så stor betydelse för maltdryckens värde. Maltdrycker med mycket ringa extrakthalt vore sålunda icke uppskattade, emedan deras smak vore tunn. En alltför hög extrakthalt hade emellertid icke heller ansetts vara till fördel för smaken. Användes maltdrycken såsom måltidsdryck, torde i varje fall en måttlig extrakthalt av de flesta människor föredragas framför en stark extrakthalt. Men det vore icke extrakthalten enbart, som skänkte maltdrycken dess säregna smak, utan förefintligheten av alkohol i drycken vore jämväl av viss betydelse. Maltdrycker med måttlig extrakthalt, vilka antingen vore alkoholfria eller hade en ringa alkoholhalt, hade enligt dittills vunnen erfarenhet visat sig icke tilltala den

157 stora allmänhetens smak. Erfarenheten syntes därför gå i den riktningen, att extrakthalten och alkoholhalten borde stå i ett visst förhållande till varandra, för att maltdrycken skulle vinna allmänhetens gillande; drycken borde vara nästan slutförjäst, så att den förjäsbara delen av extraktet omvandlats till alkohol och kolsyra. Vid verkställda undersökningar rörande vilka drycker, som bäst tillfredsställde smaken, hade det framgått, att maltdryckstyper med resp. 11*5 och 10*5 procent stamvörtstyrka ansetts lämpliga såsom måltids- och läskedrycker. Särskilt hade det befunnits, att maltdryckstyper, som inbryggts på 11'5 procent stamvört, varit avgjort bättre än pilsnerdrickat. Maltdrycker, inbryggda med en stamvört av 12*5 procent, hade däremot icke befunnits vara lämpliga. Resultaten av undersökningarna sammanfölle i stort sett med den uppfattning, åt vilken en framstående tysk fackman på området professorn Wilhelm Windisch givit uttryck, nämligen att en välsmakande maltdryck skulle kunna erhållas med 10*5 procent stamvörtstyrka. F ö r a t t u t r e d a f r å g a n o m olika m a l t d r y c k e r s farlighet u r n y k t e r h e t s s y n p u n k t lät k o n t r o l l s t y r e l s e n t v e n n e l ä k a r e a n s t ä l l a försök m e d m a l t d r y c k e r m e d en a l k o h o l h a l t , v ä x l a n d e m e l l a n 3*1 o c h 4"5 v o l y m p r o c e n t . Resultatet a v d e n n a u n d e r s ö k n i n g s a m m a n f a t t a d e s a v k o n t r o l l s t y r e l s e n p å följande sätt: Av de gjorda försöken vore man berättigad draga den slutsatsen, att förtäring av pilsnerdricka med den dåvarande styrkan i erforderliga mängder kunde åstadkomma berusning. I fråga om storleken av dessa mängder lämnade utredningen icke direkt ledning, enär prov därmed icke anställts. Beträffande något starkare drycker lämnade däremot utredningen viss ledning i fråga om de kvantiteter, som kunde åstadkomma russymtom. Hos de flesta människor torde nämligen berusning framkallas såväl av 10 flaskor 4V2-procentig maltdryck som av 10 flaskor 4-procentig; i det förra fallet hade man att vänta ett något kraftigare rus. Olikheten i berusningssymtom vid förtäring av två drycker med ringa skillnad i alkoholkoncentrationen syntes emellertid vara föga eller ingen. Därav syntes man vara berättigad att sluta till att en mindre höjning av alkoholhalten hos det dåvarande pilsnerdrickat skulle hava en ringa om ens någon betydelse ur nykterhetssynpunkt. Däremot skulle otvivelaktigt en mera betydande höjning (mer än V2 procent) visa sig föranleda olägenheter i nykterhetsavseende. Skulle en höjning av alkoholhalten äga rum, måste denna ske synnerligen försiktigt. Kontrollstyrelsen a n f ö r d e v i d a r e : En av de tvenne läkarna verkställd undersökning rörande latituden för förnimbara smakförändringar i fråga om maltdrycker hade givit till resultat, att en för smaksinnet förnimbar ändring inträdde med en koncentrationsstegring av mellan 4 och 9 procent. Med den föreskrivna högsta stamvörtstyrkan av 9*5 procent skulle en höjning av 9 procent i koncentrationen föranleda en högsta extrakthalt av ungefär 10*4 procent. Då man enligt vad erfarenheten gåve vid handen måste räkna med att det ej sällan förekomme högre utjäsningsgrader än 60 procent, och man således kunde vänta, att maltdrycker med 10*4 procent stamvörtstyrka skulle kunna tillhandahållas med en alkoholhalt, som låge mera än V2 procent över den tilllåtna högsta alkoholhalten, vore en höjning av stamvörtstyrkan till 10*4 procent ägnad att framkalla tveksamhet. Emellertid syntes man kunna ernå en smakförbättring genom att höja stamvörtstyrkan till allenast 10 procent men samtidigt medgiva tillverkarna en säkerhetsgräns — ett remedium — av 0*4 procent utöver den fastställda gränsen för stamvörtstyrkan. Denna vore hos pilsnerdrickat i allmänhet lägre än den lagligen medgivna. För att ej överskrida alkoholgränsen måste tillverkarna hålla vörten något under maximum. Kunde tillverkarna i stället räkna

158 med en säkerhetsmarginal ovan gränsen, kunde inbryggningen ske med en vört, vars extrakthalt låge alldeles intill denna. Då stamvörtstyrkan i regel vore högst 92 procent, skulle en höjning till 10 procent med ett remedium ovan gränsen innebära en höjning i realiteten av 0*8 procent. Ett remedium beträffande alkoholhalten hade ansetts erforderligt med hänsyn till mindre analysfel och möjliga felavläsningar. Detta remedium borde sättas till 0'2 procent. Vägande skäl syntes förefinnas att räkna med en utjäsningsgrad av 62 procent i stället för 60 procent, som förordningen angående tillverkning och beskattning av maltdrycker byggde på. Alkoholgränsen borde därför med en högsta medgiven extrakthalt av 10 procent bliva 3*1 viktprocent, motsvarande 3*9 volymprocent. I praktiken torde emellertid alkoholhalten komma att ligga någon eller några tiondelar under denna gräns. Enligt kontrollstyrelsens förslag skulle sålunda den övre gränsen för maltdryckerna av andra klassen ligga vid en extrakthalt av 10 procent och en alkoholhalt av 3-1 viktprocent. Med hänsyn till det av styrelsen förordade remediet skulle straff för överskridande av gränserna icke inträda, förrän stamvörtstyrkan överstigit 104 procent och alkoholhalten utgjorde mer än 3 3 viktprocent, med mindre att överskridandet varit avsiktligt eller tillverkaren därvid gjort sig skyldig till uppenbar vårdslöshet. Två ledamöter av kontrollstyrelsen samt tre tillkallade sakkunniga, nämligen två representanter för bryggeriindustrien och en överkontrollör, voro av skiljaktig mening och uttalade, att om man i fråga om smak och hållbarhet ville giva pilsnerdrickat en verklig förbättring, alkoholhalten borde höjas till 3 2 viktprocent och stamvörtstyrkan till 10-5 procent. Kungl. Maj:ts proposition i ämnet till 1923 års riksdag överensstämde i denna del med kontrollstyrelsens förslag. Bevillningsutskottet fann en förbättring av pilsnerdrickat vara önskvärd och ansåg sig därför böra tillstyrka viss höjning av den övre gränsen. Utskottet anförde vidare: Utskottet hade inhämtat, att de sakkunniga, vilka yttrat sig i frågan, ävensom de flesta av de hörda myndigheterna förordat gränsernas bestämmande något högre, än Kungl. Maj:t föreslagit, eller till 3*2 viktprocent alkohol och en extrakthalt hos stamvörten av 10*5 procent. Då skillnaden mellan de av Kungl. Maj:t och de sålunda av de sakkunniga förordade gränserna vore så ringa, att densamma icke ur nykterhetssynpunkt kunde tillmätas någon egentlig betydelse, syntes frågan om gränsernas rätta bestämmande huvudsakligen vara av teknisk natur. Vid sådant förhållande hade utskottet ansett sig böra följa den mening, som omfattats av de på området sakkunniga, och förordade alltså, att de förenämnda högre procenttalen antoges. Därest gränsen bestämdes på sätt utskottet sålunda ansåge lämpligt, förefunnes icke samma skäl som enligt propositionen för den säkerhetsmarginal, som avsetts med de s. k. remedierna. Det kunde skäligen fordras, att de av utskottet föreslagna gränserna noggrant iakttoges, så att bryggerierna hellre hölle sig något därunder, än de riskerade ett överskridande av desamma. Utskottet föresloge alltså, att beträffande pilsnerdricksgränsen remediebestämmelserna uteslötes ur förslaget. Riksdagen följde utskottets förslag. Den skattepliktiga bryggeriindustrien har yrkat på en ökning av styrkan hos pilsnerdrickat. Härvid har såsom skäl för yrkandet åberopats

159 följande omständigheter. Man hyste inom bryggarekretsar den uppfattningen, att det funnes en viss minimigräns i fråga om styrkeförhållandena, som man måste uppnå, för att maltdryckens rätta karaktär skulle framträda. I fråga om pilsnerdrickat hade man icke nått denna gräns. Det nuvarande pilsnerdrickat kunde visserligen icke sägas vara dåligt, men det lede onekligen av den nackdelen, att det vore väl tunt i smaken. Var den antydda styrkegränsen låge, vore i viss m å n tvivelaktigt, men bland tillverkarna vore man nog i allmänhet av den åsikten, att gränsen i fråga om stamvörtstyrkan låge något över 105 procent. Med hänsyn till risken att överskrida alkoholgränsen hade man icke kunnat utnyttja hela den inbryggningsstyrka, som lagstiftningen medgåve. Med en höjning av inbryggningsstyrkan i den utsträckning, som sålunda ifrågasatts, skulle det bliva möjligt för bryggerierna att tillverka ett pilsnerdricka, som i tekniskt avseende skulle vara märkbart överlägset det nuvarande. Den höjning, som erfordrades, vore så obetydlig, att några risker ur nykterhetssynpunkt icke skulle kunna anses föreligga. Med hänsyn till den avsevärda nedgång i konsumtionen, som inträtt efter de senaste höjningarna av skatten, vore en förbättring av pilsnerdrickat av behovet påkallad jämväl för att göra det möjligt för bryggerierna att upprätthålla driften i ungefär samma utsträckning som tidigare. Beträffande det nuvarande pilsnerdrickats styrkeförhållanden vill kommittén åberopa nedan intagna, inom kontrollstyrelsen upprättade sammanställning, avseende ett antal under de senare åren inom styrelsen verkställda analyser beträffande stamvörtstyrka och alkoholhalt hos prov å maltdrycker av andra klassen, företrädesvis av pilsnertyp, vilka prov av kontrolltjänstemän insänts till kontrollstyrelsen för undersökning. Sammanställningen omfattar inalles 270 prov från 150 olika bryggerier. Det må anmärkas, att med hänsyn till de omständigheter, under vilka proven tagits, de i sammanställningen angivna siffrorna för stamvörtstyrka och alkoholhalt torde vara något högre än de antagliga genomsnittsvärdena i dessa hänseenden. Enligt de beträffande provtagning utfärdade föreskrifterna skall nämligen prov uttagas och insändas till kontrollstyrelsen dels en gång årligen beträffande maltdryckerna vid varje skattepliktigt bryggeri, dels ock då skälig anledning finnes att antaga, att tillverkad maltdryck är olaglig. I vad mån de prov, sammanställningen avser, tagits i anledning av den ena eller den andra av dessa föreskrifter, kan numera icke avgöras. Med denna reservation åberopas sammanställningen, som utvisar följande siffror för stamvörtstyrka och alkoholhalt:

11 CO 00 o to O O

00 to

CO 00

Stamvörtstyrka Antal i procent prov 7-91—8*00. . . . 1 8-01—8-10. . . . 1 8-11—8-20. . . . 1 8*21—8-30.. . . — 8-31—8-40.. . . — 8 - 4 1 — 8 - 5 0 . . . . —• 8*51—8-60.. . . — 8'61—8'70. . . . 1 8-71—8-80. . . . — . 1 . 1 9-oi—9-10.. . . 3 9-ii—9-20. . . . 4 9 * 2 1 — 9 - 3 0 . . . . 10

Stamvörtstyrka Antal i procent prov 9 * 3 1 — 9*40. . . . 1 7 9 - 4 1 — 9-50. . . . 2 1 9 - 5 1 — 9-60. . . . 3 0 9 - 6 1 — 9-70. . . . 3 8 9 ' 7 1 — 9-80.. . . 36 9 ' 8 1 — 9*90. . . . 2 8 9-91—10-00.. . . 31 1 0 - 0 1 — l O - i o . . . . 20 10-11—10-20.. . . 13 10-21—10-30. . . . 7 10-31—10-40.. . . 5 10-41—10-50.. . . 1

Alkoholhalt i viktprocent 2-31—2-40 2-41—2-50 2-51—2-60 2'61—2-70 2-71—2-80 2-81—2-90 2'9i—3-oo 3-oi—3-io 3-ii—3-20

Antal prov 2

— 4 6 21 44 70 67 J 56

S u m m a 270

S u m m a 270

I icke mindre än 224 prov, utgörande 83 procent av hela antalet, har alltså stamvörtstyrkan icke överstigit 10 procent. Beträffande alkoholhalten har densamma i 147 prov, utgörande 54 procent av hela antalet, icke överstigit 3-0 viktprocent samt i 214 prov, utgörande 79 procent av samtliga, icke överstigit 31 viktprocent. I ungefär halva antalet prov har alkoholhalten varierat mellan 291 och 310 viktprocent. De anförda siffrorna utvisa, att stamvörtstyrkan mestadels avsevärt understigit den lagligen medgivna. Visserligen torde i en del av fallen den låga stamvörtstyrkan icke bero på någon fruktan för att alkoholgränsen skulle överskridas utan fastmera på en med hänsyn till den höga maltskatten förklarlig benägenhet att spara på maltet. Men i allmänhet torde anledningen till den låga stamvörtstyrkan vara den av tillverkarna uppgivna. Vid tillkomsten av den nuvarande extraktgränsen har det väl förutsatts, att bryggerierna hellre skulle hålla sig något under densamma, än att de riskerade ett överskridande av alkoholgränsen, men att den normala vörtstyrkan skulle ligga så långt under extraktgränsen, som sedermera visat sig bliva fallet, torde man knappast hava räknat med. Kommittén har därför ansett skäl föreligga att upptaga frågan om vidtagandet av någon jämkning uppåt av alkoholgränsen för att därmed göra det möjligt för tillverkarna att framställa en maltdryck av andra klassen, som verkligen kan hålla den nu i lagstiftningen medgivna stamvörtstyrkan av 10-5 procent och som bättre än det nuvarande pilsnerdrickat uppfyller de fordringar i smakhänseende, som kunna ställas å denna dryck. För vidtagandet av en dylik höjning finnes enligt kommitténs mening desto större skäl, som enligt kommitténs förslag starkölsförbudet skall bibehållas för framtiden. I den mån anledningarna till anmärkningar mot beskaffenheten av det nuvarande pilsnerdrickat undanröjas, bör kravet på starkölets frigivande förlora i aktualitet och starkölsförbudets ställning för framtiden följaktligen befästas. Naturligtvis avser kommittén icke, att eftergifter i fråga om alkoholhalten skola göras i sådan omfattning, att 1 I denna siffra ingår ett fåtal prov, vilka befunnits hålla en alkoholhalt av mer än 3'20 viktprocent.

161 man på denna väg skulle förlora de fördelar, man genom starkölsförbudet velat vinna. För att göra det möjligt för tillverkarna att verkligen kunna inbrygga pilsnerdricka med en stamvörtstyrka av cirka 105 procent skulle erfordras, att den nu medgivna högsta alkoholhalten höjdes med 2 å 3 tiondels procent eller till 3-4 å 3-5 viktprocent. Skillnaden mellan de båda procentsatserna kan visserligen icke tillmätas någon större betydelse, men med hänsyn till att alkoholgränsen redan tidigare varit föremål för justering uppåt, har kommittén ansett, att en höjning borde begränsas till den minsta möjliga, som erfordras för att ernå det åsyftade resultatet. Kommittén har därför stannat vid att föreslå en höjning till 34 viktprocent. Denna höjning anser kommittén kunna vidtagas utan att olägenheter ur nykterhetssynpunkt därigenom skola behöva inträda. Liksom hittills varit fallet torde alkoholhalten hos pilsnerdrickat även i fortsättningen komma att i allmänhet ligga icke obetydligt under gränsen och synes kunna förväntas vanligtvis komma att hålla sig vid omkring 3-2 viktprocent eller i närheten av den gräns, som nu är lagligen medgiven. Det m å erinras om att pilsnerdrickats styrka även efter en höjning därav i den utsträckning, som kommittén föreslår, skulle komma att vara avsevärt lägre än styrkan hos det öl, som tillhandahölls i äldre tider och mot vilket starkölsförbudet riktade sig. Rörande lagerölets och pilsnerölets styrkeförhållanden under tiden 1903—1915 1 åberopas de i följande sammanställning upptagna värdena för stamvörtstyrka och alkoholhalt i viktprocent, vilka utrönts vid verkställda analyser av dessa ölsorter vid en del större bryggerier: L a g e r ö1 Stamvörtstvrka 1903

Alkoholhalt

P i l s n e r ö l Stamvörtstyrka

Alkoholhalt

12-5- -15-4 12-5- -14-8

3-7—4-4

-12-7

3-7—4-1

3-7—4-3

-13-3

3-7-4-4

12-5- -14-7

3-7-4-7

-13-1

3-7—4-4

12-5- -14-5

3-7-4-7

-12-5

3-7—4-2

12-5- -14-3 12-5- -14-1

3-7—4-4

-12-2

3-7—4-2

3-7—4-4

-12-5

3-7—4-2 3-7-4-2

1908 1909

12-5- -14-3 12-5- -14-0

3-7—4-3

-13-1

3-7—4-3

-12-4

3-2—4-2

12-5- -13-5

3-7-4-5

-12-3

3-7—4-0

12-5- •13-6 12-5- 43-5

3-7—4-4

-12-6

3-7—4-4

3-7-4-3

-12-2

3-6-4-1

3-7—4-3

-12-4

3-6—4-1

3-6—4-2

-11-8

3-5—4-0

1913 1914 1915

12-9- 13-9 12-4- 13-2

^ JhSE ^ d e n f ö r e å r 1 9 0 3 f i n n a s u PPg i f ter om stamvörtstyrka och alkoholhalt anförda i 1891 och 1902 ars kommittébetänkanden. 11 — 356555.

162 Vad angår gränsen mellan första och andra klasserna hava tre sammanslutningar av tillverkare i skattefria bryggerier framställt yrkande om att svagdricka måtte få tillverkas med högre stamvörtstyrka än 6 procent. Sålunda har Sveriges skattefria bryggeriers riksförbund ifrågasatt en höjning av stamvörtstyrkan till 7 procent under åberopande, att en dylik höjning utan olägenhet eller risk ur nykterhetssynpunkt skulle medföra en avsevärd förbättring av svagdrickats kvalitet. Vidare har Södra Sveriges svagdricksbryggares centralförbund framhållit, att med en höjning av stamvörtstyrkan till 8 procent — alkoholgränsen kunde enligt förbundets mening bibehållas oförändrad _ det skulle vara möjligt att få fram en fylligare och mera smaklig måltidsdryck, än svagdrickat för närvarande utgör. Slutligen har Blekinge skattefria bryggeriers förbund uppgivit, att allmänheten anfört klagomål över att svagdrickat med den nu tillåtna extrakthalten bleve tunt och smaklöst. Ett i smaken mera fylligt svagdricka skulle med lätthet kunna framställas, om inbryggning med en högre extrakthalt, exempelvis 75 procent, vore medgiven. Höjningen skulle icke innebära, att svagdrickat bleve i nämnvärd grad alkoholstarkare; det skulle bibehålla sin ställning såsom nykterhetsfolkets och småfolkets speciella dryck. En höjning av extrakthalten skulle bliva till gagn för lantbruket, då en större kvantitet korn skulle åtgå vid svagdrickstillverkningen. I framställningarna synes man hava utgått från den föreställningen, att en ökning av svagdrickats stamvörtstyrka utöver den nu högsta medgivna skulle kunna ske, utan att alkoholgränsen samtidigt behövde höjas. En dylik ökning skulle emellertid otvivelaktigt medföra, att svagdrickat, då detsamma vore fullt utjäst, komme att hålla en alkoholhalt, som överskrede den nuvarande alkoholgränsen. Ett bifall till framställningarna skulle alltså kräva en jämkning uppåt av denna gräns. Några bärande skäl för en dylik jämkning ha dock knappast blivit förebragta. Sådana skäl kunna för övrigt så mycket mindre anses föreligga, som tillverkarna i de skattefria bryggerierna i allmänhet vid sin tillverkning av svagdricka veterligen icke utnyttja den vörtstyrka, lagstiftningen för närvarande medgiver. Det torde tvärtom förhålla sig så, att det bland en stor del av dessa tillverkare förefinnes en bestämd benägenhet att vid tillverkningen närma sig minimigränsen för inbryggningsstyrkan, 4 procent. Nämnda gräns har under de senare åren, enligt vad som konstaterats vid verkställda analyser av svagdricksprov, i ett tämligen stort antal fall underskridits. I den officiella statistiken har stamvörtstyrkan vid tillverkningen av svagdricka i de skattefria bryggerierna under de senare åren beräknats till i medeltal omkring 5 procent. Stamvörtstyrkan har dock varierat i olika landsändar. Densamma kan med ledning av tillgängliga statistiska uppgifter för tillverkningsåret 1933/34 beräknas hava i genomsnitt utgjort: 5.5—6-0 % i Södermanlands, Jönköpings samt Göteborgs och Bohus län, 51—5-5 o/0 i Stockholms stad samt Stockholms, Östergötlands, Kronobergs, Kalmar, Gotlands, Älvsborgs, Värmlands, Örebro, Västmanlands, Kopparbergs, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län,

163 4.8—51 % i Uppsala, Blekinge, Kristianstads, Hallands, Skaraborgs, Gävleborgs och Västernorrlands län, 45—48 °/o i Malmöhus län. En förbättrad kvalitet hos svagdricka synes således i allmänhet mycket väl kunna åstadkommas, utan att för ändamålet någon ökning av den nu medgivna högsta inbryggningsstyrkan behöver vidtagas. Det måste emellertid uppmärksammas, att en dylik ökning skulle få betydelse för tillverkningen av lagrat butelj svagdricka och maltdricka, vilka drycker i kvalitetshänseende intaga en mellanställning i förhållande till vanligt svagdricka och pilsnerdricka. Att tillåta de skattefria bryggerierna att tillverka samt mer eller mindre fritt försälja dylika maltdrycker med högre alkoholhalt än nu är medgiven skulle säkerligen visa sig vara icke alldeles ofarligt i nykterhetsavseende. En ökning av inbryggningsstyrkan skulle också medföra, att området för de skattefria maltdryckerna komme att utvidgas, ett förhållande, som kunde vara ägnat att aktualisera frågan om införande av beskattning även av de svagare maltdryckerna, ehuru kommittén för sin del i det följande avvisat tanken härpå (sid. 204 f.). Kommittén har alltså icke funnit anledning föreslå någon ändring i fråga om läget av gränsen mellan första och andra klasserna. Kommitténs förslag till klassindelning återfinnes i 3 § av förslaget till tillverkningsförordning. I överensstämmelse med vad förut anförts hänföras i förslaget till första klassen maltdrycker, vilkas alkoholhalt icke överstiger 1*8 viktprocent, till andra klassen maltdrycker, vilkas alkoholhalt överstiger 1*8 men icke 34 viktprocent, och till tredje klassen maltdrycker, vilkas alkoholhalt överstiger 34 viktprocent.

164 KAP. X.

Maltskattesystemets införande i Sverige och dess nuvarande utformning. 1.

Äldre förslag till beskattningens anordnande.

Konsumtionen av maltdrycker togs i skilda länder tidigt i anspråk såsom skattekälla. Redan på 1870-talet var sålunda maltdrycksbeskattning införd i alla europeiska länder utom Danmark, Schweiz och Sverige ävensom i Nordamerikas förenta stater samt utgjorde i dessa länder en betydande inkomstkälla för staten. I vårt land infördes sådan beskattning såsom förut nämnts först år 1903, efter att under lång tid ha varit föremål för omfattande utredningar bland annat genom tre olika av Kungl. Maj:t tillsatta kommittéer. Det första förslaget angående beskattning av maltdrycker framlades den 30 juni 1881 av en år 1877 tillsatt kommitté för revision av då gällande brännvinslagstiftning, vilket förslag dock icke ledde till framläggande av proposition i ämnet. År 1891 tillsattes en ny kommitté, som avgav tvenne betänkanden, det ena den 11 december 1891 och det andra den 26 november 1892. Icke heller denna kommittés förslag överlämnades till riksdagens prövning, ehuruväl förslagen år 1894 blivit föremål för närmare överarbetning inom finansdepartementet. Den 15 oktober 1902 förelåg ånyo en utredning om införande av maltdrycksbeskattning, verkställd av en samma år tillsatt kommitté. På grundval av denna utredning framlade Kungl. Maj:t proposition till 1903 års riksdag med förslag till förordning angående tillverkning och beskattning av maltdrycker (nr 52), vilken proposition med vissa ändringar antogs av riksdagen. Förordningen i ämnet trädde i kraft den 1 oktober 1903. Anledningen till att maltdrycksbeskattning kom att införas relativt sent i vårt land torde hava varit, att redan förut anlitade inkomstkällor i det stora hela varit tillräckliga för statsbehovens fyllande. Att 1903 års beskattningsförordning tillkom först efter ett utredningsarbete, som — ehuru med vissa avbrott — fortgått under ej mindre än ett kvarts sekel, är emellertid därjämte att se mot bakgrunden av de svårigheter, som voro förbundna med att utfinna ett ändamålsenligt beskattningssystem, vilket på samma gång som det uppfyllde fordringarna på effektivitet i fiskaliskt hänseende icke verkade oskäligt betungande för bryggerinäringen. Denna arbetade nämligen vid tiden för beskattningsfrågans uppkomst under vida blygsammare förhållanden än nu är fallet. Vidare ställde man på ett beskattningssystem •—

165 och detta kanske i främsta rummet — den fordringen, att detsamma icke borde drabba denna närings utövare inbördes olika hårt. Så småningom kommo även nykterhetssynpunkterna att utgöra en betydelsefull faktor vid bestämmandet av formen för beskattningen.

2.

Val mellan olika beskattningssystem i frågans tidigare skede.

Vid tiden för verkställandet av förenämnda utredningar för utfinnandet av det beskattningssystem, som för svenska förhållanden kunde anses mest lämpligt, hade frågan om maltdrycksbeskattningens anordnande inom skilda länder blivit löst på de mest olika sätt. I Frankrike, Ryssland, Holland och Belgien m. fl. länder beräknades skatten efter redskapens avverkningsförmåga, d. v. s. efter bryggpannans storlek eller mäskkarens rymd. Skattens uttagande efter myckenheten använda råämnen förekom dels i Norge, där skatten lades på det korn, varav maltet bereddes, dels ock i Nordtyskland, Bayern, W iirtemberg och Finland, där maltet utgjorde beskattningens föremål. I Österrike, Italien och England bestämdes skattens belopp efter den färdigkokta vörtens volym och styrka, under det att i Nordamerikas förenta stater och Danmark skatten drabbade den fullt färdiga varan. Samtliga dessa sins emellan väsentligt olika beskattningsgrunder blevo vid utredningarna ingående undersökta och gjorda till föremål för kritik. Redan vid 1881 års utredning stannade man för råämnesskatten såsom den ur alla synpunkter lämpligaste beskattningsformen och föreslog en maltskatt, anordnad i princip i enlighet med nu gällande bestämmelser. 1891 års kommitté upptog frågan till ny allsidig prövning och gjorde därvid följande uttalande rörande de allmänna fordringar, vilka borde uppställas å en beskattning av maltdryckerna och vilka alltjämt kunna uppställas som en norm därför: Då det gällde att finna det beskattningssystem, som för svenska förhållanden kunde anses mest lämpligt, borde man söka ett sätt, som med så ringa ingrepp som möjligt i tillverkningen, vare sig genom dess inledande på avvägar eller genom hinder för industriens tekniska utveckling, förenade en möjligast verksam kontroll och en icke överdriven kostnad. Beskattningen borde ock, i den mån sig göra läte, göras beroende ej blott av maltdryckens myckenhet utan även av dess alkoholhalt! Det kunde nämligen icke förnekas, att i den mån maltdryckerna genom stegrad alkoholhalt ökade sin rusgivande förmåga, de från sedlighetens område hämtade skälen för deras fördyrande genom åsätt beskattning jämväl tillväxte i betydelse, likasom även att i samma mån de på grund av ringa alkoholhalt och rikedom pa närande beståndsdelar billigtvis borde skiljas från de spirituösa dryckerna, det ock måste ligga i samhällets välförstådda intresse att icke fördyra dem i lika grad med de spritstarkare dryckerna. Kommittén ingick härefter på en kritik av de förut antydda olika beskattningssystemen, vilken i huvudsak innebar följande: Beträffande redskapsskatten vore tillämpningen av densamma förbunden med avsevärda olägenheter. En beskattning efter bryggpannans eller mäskkarens rymd lede av det huvudfelet, att tillverkaren frestades att i största möjliga mån utnyttja

166 kärlutrymmet genom att arbeta med en starkt koncentrerad mäsk, vilket ledde till en försämrad produkt och inverkade skadligt på fabrikationens tekniska utveckling. Kontrollen bleve synnerligen betungande såväl för staten som för tillverkaren. Trots mycket omfattande kontrollanordningar hade det visat sig möjligt för tillverkarna att utfinna arbetsmetoder (bland annat genom spädning), varigenom en icke ringa minskning av skattebeloppet kunde åstadkommas. Systemet bleve dessutom orättvist för tillverkare, som vore beroende av att för tillverkning av vissa maltdryckstyper behöva använda särskilda inmäskningsmetoder. Skattens uttagande efter vörtens mängd och styrka innebure enligt det österrikiska systemet, att sagda faktorer fastställdes, under det att vörten befunne sig å kylskeppet. Antalet hektoliter vört multiplicerades med antalet sackarometergrader, varigenom den s. k. hektolitergraden erhölles. Skatten påfördes med visst belopp för varje sådan grad. I England tillämpades motsvarande system med den skillnaden, att vörtens volym bestämdes i jäskaren. Skatten vore fastställd till ett visst belopp för varje barrel vört med en specifik vikt av 1'055, vilket belopp proportionsvis förhöjdes vid högre specifik vikt hos vörten. Systemet innebure ett så vidlyftigt och likväl föga betryggande kontrollförfarande samt verkade för tillverkaren så betungande, att kommittén ansåge sig icke kunna förorda detsamma. Den i Norge tillämpade beskattningsmetoden att lägga skatten på själva spannmålen, innan den ännu förvandlats till malt, nödvändiggjorde, att alla mältener måste ställas under permanent kontroll, å vilken stora krav finge ställas och som komme att draga stora kostnader. Detta system skulle bliva synnerligen betungande för svenska förhållanden, enär, till skillnad mot de norska bryggerierna, snart sagt varje bryggeri i Sverige självt tillverkade sitt malt och därför skulle behöva förses med sin egen kontrollör. Kommittén ansåge sig därför icke kunna förorda det norska systemet. Beträffande skattens uttagande å den färdiga varan innebure detta system sådant det utformats i Nordamerika, att själva tillverkningen lämnades helt fri, varemot noggrann bokföring skulle hållas över anskaffning och förbrukning av råämnen samt över tillverkningen och försäljningen av den färdiga varan. Skatten erlades genom inköp av kontrollstämplar eller skattemärken till olika valörer, som fästes över sprundet å det kärl, vari varan utlämnades. Denna beskattningsform förutsatte alltså, att alla maltdrycker utlämnades på fat eller kaggar. För att förebygga skatteförsnillningar litade man mindre till preventiva kontrollanordningar än till stränga straff, bestående i konfiskation av redskap och varor samt höga bötesstraff eller fängelse. Enligt det danska beskattningssystemet, vilket genomfördes år 1891, skedde en uppdelning av maltdryckerna i skattepliktiga och skattefria, åtskilda av en alkoholgräns vid 2 1 /* viktprocent. Förbud gällde mot tillverkning av maltdryck med högre alkoholhalt än 6 viktprocent. Beskattningen ägde rum på grundval av bryggeriernas bokföring, vilken även skulle innefatta en tillverkningsbok och en försäljningsbok. Kontrollen utövades genom granskning av sagda bokföring samt undersökning av maltdryckernas alkoholhalt. Mot nämnda båda former för produktskatt anmärktes, att det amerikanska systemet icke alls och det danska allenast i viss mån fäste avseende vid dryckens alkoholhalt, varigenom dessa beskattningsformer voro ägnade att uppmuntra till bryggande av alkoholstarkt öl. Det amerikanska systemet, som anknöte kontrollen vid stämplar, vilka fastades å faten, kunde uppenbarligen icke tillämpas i Sverige, där maltdryckerna utlämnades å buteljer. Vad det danska systemet beträffade syntes detsamma åtminstone såvitt kommittén kunnat finna icke erbjuda någon verksam kontroll. Om man funne systemet ofullständigt i Danmark, som vore ett tätt befolkat land och där maltdryckstillverkningen ägde rum endast i ett mindre antal, stora bryggerier, passade det ännu mindre i Sverige med dess vidsträckta område

167 och stora antal bryggerier. Då det i Sverige icke ens kunde ifrågasättas, att tull, brännvinstillverkningsskatt och sockerskatt skulle utgå endast med ledning av köpmännens eller tillverkarnas handelsböcker, borde sådant vitsord ej heller tillerkännas bryggarnas räkenskaper. I Norge hade man övervägt att anordna en beskattning av den färdiga maltdrycken genom att liksom vid brännvinstillverkning påföra maltdrycken skatt i mån av dess alkoholhalt. Även om ur teoretisk synpunkt allt erkännande måste lämnas åt denna metod, skulle dock densamma i praktiken möta alltför stora svårigheter för att i stort sett befinnas utförbar. En omfattande och besvärlig kontroll bleve erforderlig för ett noggrant fastställande av såväl kvantiteten utlämnad skattepliktig maltdryck som framför allt dennas alkoholhalt. På grund av de kvalifikationer, som måste uppställas å kontrollfunktionärerna, bleve det erforderligt att koncentrera tillverkningen till några få större bryggerier. Sedan alla de nämnda beskattningssystemen sålunda utmönstrats, stannade kommittén vid att föreslå införandet av skatt å det vid tillverkningen använda maltet. Det framhölls, att det dåmera funnes att tillgå självregistrerande maltvågar av fullt tillförlitlig konstruktion, varutinnan man år 1881 ansett sig sakna erfarenhet. Enligt förslaget undantogs icke svagdricka från beskattning. Även om denna vara, som för den stora arbetarbefolkningen kunde anses som en nödvändighetsvara, borde vara skattefri, vore det enligt kommitténs mening oförenligt med det föreslagna beskattningssystemet, att inom samma bryggeri medgiva tillverkning av både en skattefri och en skattepliktig vara, varjämte det skulle möta svårigheter att uppdraga en gräns mellan skattefri och skattepliktig maltdryck och framför allt att utöva effektiv tillsyn å att denna gräns iakttoges vid alla bryggerier. Sedan kommittén erhållit Kungl. Maj:ts uppdrag att ånyo undersöka möjligheterna att kunna bereda skattefrihet för svagdricka, modifierade kommittén i sitt den 26 november 1892 avgivna utlåtande sin ställning därhän, att tillverkare, vilken till avsalu ej tillverkade annan maltdryck än svagdricka, skulle vara befriad från tillverkningsskatt. Svagdricka definierades därvid såsom en maltdryck, vars stamvörtstyrka ej överstege 5 procent.

3.

Frågan om produktbeskattning i 1902 års kommittéförslag.

I det utredningsuppdrag, som lämnades 1902 års maltskattekommitté, ingick enligt de lämnade direktiven särskilt att undersöka möjligheterna av att i Sverige införa det i Danmark tillämpade systemet med skatt å den färdiga varan. Kommittén ägnade denna fråga en mycket ingående undersökning och upprättade även ett utkast till förslag till förordning om dylik beskattning. Kommittén konstaterade, att systemet läte sig genomföra på ett tillfredsställande sätt med avseende å möjligheterna för maltdryckernas klassindelning, bestämmande av skattesatser, skattens erläggande och dylikt, samtidigt som tillverkaren erhölle full frihet beträffande tillverkningens bedrivande, men att den svåra frågan vore kontrollens anordnande. Rörande denna fråga anförde kommittén i huvudsak följande:

168 Produktbeskattningen komme att i hög grad vila på förtroende för tillverkarens egna uppgifter. Med systemet vore icke lämpligen förenligt, att staten genom anställande av lokala kontrolltjänstemän anordnade en fullständig, kontinuerlig övervakning av bryggerirörelsens alla olika delar eller ens enbart över utlämningen av maltdrycker från bryggerierna. En sådan kontroll skulle bliva alltför dyrbar. Kontrollen finge i stället grundas dels på tillverkarnas allmänna bokföringsskyldighet, dels på en tillverkarna ålagd särskild bokföringsskyldighet, dels ock på en såvitt möjligt verksam granskning av bokföringens riktiga verkställande samt slutligen på undersökning av stickprovsvis tagna prov å vört och färdiga maltdrycker för kontroll å alkohol- och extrakthalt. Denna kontroll avsåge givetvis allenast bryggerier, som tillverkade skattepliktiga maltdrycker; vid de skattefria bryggerierna kunde kontrollen inskränkas till en övervakning av att icke skattepliktiga maltdrycker där tillverkades. Vad den allmänna bokföringsskyldigheten anginge funnes den stadgad i förordningen om handelsböckers förande. Den särskilda bokföringsskyldigheten skulle äga rum med användande av fastställda blanketter och omfatta förande av bryggjournal och försäljningsjournal; vid årets slut skulle uppgöras särskild årsredogörelse. I bryggjournalen skulle de olika brygderna upptagas var för sig med angivande av nummer, tid, myckenhet använda råämnen, vörtens extrakthalt vid jästens tillsättning, dag för överförande till lagerfaten samt slutligen namnet på och myckenheten tillverkad vara. I försäljningsjournalen, vars uppgifter skulle utgöra den direkta grunden för skattens beräkning, skulle införas uppgifter för varje dag dels å det antal buteljer och det litertal maltdrycker av olika slag, som utlämnats till försäljning, dels ock å myckenheten maltdrycker av olika slag, som utlämnats till export eller som förstörts. I årsredogörelsen skulle tillverkaren lämna specificerade uppgifter om lager av maltdrycker vid tillverkningsårets början, myckenheten maltdrycker, som under året tillförts lagret eller utlämnats från detsamma eller som exporterats eller blivit förstörda, samt om lagret vid tillverkningsårets slut. Beträffande utövandet av kontrollen borde lämpligen finansdepartementets kontroll- och justeringsbyrå i det förevarande sammanhanget omändras till ett självständigt ämbetsverk. Den kontrollpersonal, som erfordrades för produktbeskattningens upprätthållande, borde utgöras av fast anställda tjänstemän, placerade inom den centrala kontrollmyndigheten. Dessa tjänstemän, benämnda kontrollörer, måste avlönas så, att de komme att intaga en självständig ställning gent emot tillverkarna och att å dem kunde ställas stora fordringar med avseende å kvalifikationer. De behövde nämligen äga ej endast tekniska insikter rörande maltdryckstillverkning utan även erfarenhet och vana vid räkenskapers revidering. Deras löneställning borde göras likvärdig med kanslisekreterares i statsdepartement. Lönen till kontrollör borde därför sättas till 4 000 kronor för år jämte resekostnads- och traktamentsersättning vid tjänsteresa. Då kontrollörerna ej vistades på resor, beräknades de hava full sysselsättning hos den centrala kontrollmyndigheten med att granska och jämföra bryggeriernas bryggjournaler och försäljningsböcker, att efter årsredogörelsernas insändande jämföra dessa med förenämnda böcker samt att biträda vid undersökning av insända maltdrycksprov. Då den huvudsakliga kontrollen låge i bokföringsgranskningen, vore av vikt, att kontrollpersonalen sammanhölles på ett ställe, så att samarbete mellan kontrollörerna kunde äga rum. Det skulle lämpligen ej gå för sig, att kontrollörerna vore bosatta envar inom sitt distrikt. Likvisst borde landet indelas i ett antal distrikt, motsvarande antalet kontrollörer, vilka dock efter förslagsvis tre år skulle växla distrikt. Kontrollörerna skulle besöka varje bryggeri i allmänhet fyra gånger årligen. Den största vikten lades vid det kontrollbesök, som avlades omedelbart efter varje tillverkningsårs slut, då årsredogörelsen skulle granskas. För

169 dessa besök skulle kontrollörerna resa två och två. Vid alla besök skulle undersökas, att bryggjournal och försäljningsbok fördes riktigt i överensstämmelse med de verkliga förhållandena inom bryggeriet och med den allmänna handelsbokföringen. Kontrollörerna skulle vidare medelst sackarometer undersöka vörtens extrakthalt vid jästningen samt taga prov å färdig maltdryck för undersökning av alkoholhalten, vilket skulle ske å stället med användande av det av kontrollören medförda ebullioskopet. Bestämning av alkoholhalt och stamvörtstyrka enligt destillationsmetoden kunde ej ifrågakomma annat än i stora bryggerier, som hade vederbörligen utrustade laboratorier. I andra fall finge kontrollörerna insända proven för sådan undersöknings verkställande till kontrollmyndighetens laboratorium. V a d beträffar a n t a l e t k o n t r o l l ö r e r e r i n r a d e k o m m i t t é n , att i D a n m a r k d å f u n n o s 46 skattepliktiga o c h 342 skattefria b r y g g e r i e r och att k o n t r o l l p e r s o n a l e n u t g j o r d e s av en chef och 5 k o n t r o l l ö r e r , u n d e r det att a n t a l e t b r y g g e r i e r i Sverige v a r r e s p e k t i v e 230 o c h 348. x Med u t g å n g s p u n k t h ä r i f r å n o c h m e d h ä n s y n s t a g a n d e ä v e n till att k o m m i t t é n ansett, a t t s ä r s k i l d a tillsyningsm a n skulle finnas vid alla s k a t t e f r i a o c h en del s k a t t e p l i k t i g a bryggerier, a n s å g k o m m i t t é n , a t t a n t a l e t k o n t r o l l ö r e r k u n d e b e g r ä n s a s till 16. F ö r överv a k a n d e av att tillverkarna iakttoge föreskrifterna o m maltdryckernas stamv ö r t s t y r k a , skulle t i l l s y n i n g s m ä n n e n u n d e r s ö k a v ö r t e n s s t y r k a o c h t a g a p r o v å f ä r d i g a m a l t d r y c k e r , för vilket ä n d a m å l de h a d e att e m e l l a n å t b e s ö k a b r y g gerierna. 4.

S k ä l e n för v a l e t a v

maltskattesystemet.

Det efter förebild av den d a n s k a lagstiftningen u t a r b e t a d e u t k a s t e t till p r o d u k t b e s k a t t n i n g blev emellertid i c k e k o m m i t t é n s slutliga förslag i fråga o m m a l t d r y c k s b e s k a t t n i n g e n s a n o r d n a n d e . Skälen h ä r t i l l g r u n d a d e s h u v u d s a k ligen å s k a t t e t e k n i s k a h ä n s y n . Sitt s t å n d p u n k t s t a g a n d e i detta a v s e e n d e m o t i v e r a d e k o m m i t t é n p å följande sätt: I första hand uppstode frågan, huruvida självdeklarationens princip vid beskattandet av en viss rörelse över huvud taget kunde anses tillrådlig. Det förtjänade erinras, att beträffande självdeklarationen som norm vid beräkning av inkomstskatt framställts åtskilliga välgrundade betänkligheter därutinnan, att kontrollen över de skattskyldigas uppgifter aldrig kunde göras fullt effektiv. Vid en tillämpning av nämnda princip å maltdrycksbeskattningen skulle denna olägenhet bliva än mer framträdande i betraktande av de väsentligt högre skattebelopp, som det här vore fråga om. Med andra ord vore möjligheterna att vinna ekonomiska fördelar genom att lämna bedrägliga uppgifter betydligt större i fråga om maltdrycksbeskattningen än beträffande inkomstskatten, vilket skulle medföra svåra frestelser för tillverkarna att lämna falska uppgifter. Särskilt bleve detta fallet vid hård konkurrens med andra företag. Gent emot vad sålunda kunde anföras rörande olämpligheten av detta skattesystem, måste visserligen ställas de vitsord rörande systemets framgångrika tillämpning i Danmark, som vid flera tillfällen åberopats. I Sverige gjorde sig emellertid en allmän strävan gällande att i skattelagstiftningen bygga icke allenast på de personers moralitet, som skulle drabbas av en skatt, eller därpå, att lagens kontrollföreskrifter bidroge till upptäckande av brott, utan fast1

Det uppskattade antalet skattefria bryggerier understeg i avsevärd mån det verkliga antalet (jfr sid. 76).

170 mer därpå, att lagen vore sådan, att den i sig själv förebyggde brott. I Sverige hade det väl aldrig kunnat ifrågasättas, att tull, brännvinstillverkningsskatt eller sockerskatt skulle utgå endast med ledning av köpmäns eller tillverkares handelsböcker. Till följd härav hade kommittén icke kunnat omfatta det danska systemet för maltdryckernas beskattning. Till detta resultat hade kommittén kommit vid granskning av de med systemet förenliga anordningarna för kontrollen, vilken väsentligen skulle grunda sig på bokföringsgranskning. Kännedomen om vilka svårigheter, som förelåge vid åstadkommande av en revision av en större affärs böcker, och huru ofta den noggrannaste granskning kunde vilseledas, hade föranlett kommittén att antaga, att den förutsatta granskningen aldrig kunde bliva fullt effektiv. Visserligen vore väl de stora bryggerierna med sin talrika personal för bokföring m. m. i allmänhet hindrade att utföra bedrägerier i stor skala, men å andra sidan funnes mindre och medelstora bryggerier, där tillverkaren ensam eller med ett enda biträde skötte bokföringen och där alltså förfalskningen av böckerna naturligen vore lättare att verkställa. Vidare kunde uppdelningen av maltdrycker i skattefria och skattepliktiga medföra risker för manipulationer. Sedan tillverkaren vederbörligen bokfört maltdryckerna efter riktiga klasser, kunde han omedelbart före utlämningen blanda en skattefri maltdryck med en skattepliktig, så att hela blandningen bleve skattepliktig. Liknande svek kunde uppenbarligen begås genom blandning av olika skattepliktiga maltdrycker, som tillhörde olika skatteklasser. Slutligen innebure produktbeskattningssystemet icke tillfredsställande möjligheter till kontroll å att bryggerierna iakttoge fastställda extrakt- och alkoholgränser för maltdryckerna. En verklig kontroll över alkoholgränsen förutsatte en ständig tillsyn i bryggerierna, vilket dock skulle innebära en avvikelse från principen om kontrollens utövande i huvudsak av centralt anställda tjänstemän och en rubbning i hela det avsedda beskattningssystemet, som åsyftade en enkel och billig kontroll, å ena, och största möjliga frihet för tillverkaren, å andra sidan. T r o t s a l l a de a n m ä r k n i n g a r , s o m k o m m i t t é n r i k t a d e m o t p r o d u k t b e s k a t t n i n g s s y s t e m e t , f a n n k o m m i t t é n sig b ö r a u t t a l a , att d ä r e s t s y s t e m e t m e d h ä n syn till sin n y k t e r h e t s f r ä m j a n d e v e r k a n i v e r k l i g h e t e n vore att f ö r e d r a g a framför d e n tidigare föreslagna r å ä m n e s s k a t t e n , det likväl k u n d e v a r a f r å g a o m a t t l ä g g a d e t s a m m a till g r u n d för e n lagstiftning i ä m n e t . Kommittén a n s å g emellertid n å g o n a n l e d n i n g att u r d e n n a s y n p u n k t f ö r e d r a g a e n p r o d u k t s k a t t f r a m f ö r e n m a l t s k a t t icke föreligga och a n f ö r d e till m o t i v e r i n g för sin å s i k t h ä r u t i n n a n följande: Lades skatten på maltet, måste tillverkaren finna med sitt ekonomiska intresse förenligt att vid sin tillverkning använda så litet malt som möjligt och därmed förbilliga sin produktion. En råämnesbeskattning måste därför leda till framställande av alkoholsvagare drycker. En produktskatt åter, som allenast inom vissa gränser, bestämda av de fastställda skatteklasserna, toge hänsyn till olika maltdryckers beskaffenhet med avseende å stamvörtstyrka och alkoholhalt, syntes däremot icke på samma sätt leda till framställning av alkoholsvagare drycker. Det måste nämligen för tillverkaren vara lättare att uttaga den genom beskattningen inträdda fördyringen vid ett tillhandahållande av en så stark maltdryck, som vederbörande skatteklass medgåve, än genom att utbjuda en svagare, vilken icke innebure samma lockelse för allmänheten att inköpa. Det bleve alltså i tillverkarens intresse att hålla maltdryckernas styrka så nära den övre gränsen som möjligt inom de olika maltdrycksklasserna, emedan skattebelastningen vore densamma för maltdrycker av olika styrka inom skatteklassen.

171 P å grund av de väsentliga anmärkningar av skatteteknisk natur, som kunde riktas mot en beskattning av den färdiga varan, och då detta system heller icke ägde något företräde i nykterhetshänseende, tillstyrkte kommittén ett på maltskattesystemet grundat förslag till förordning angående tillverkning och beskattning av maltdrycker. Såsom huvudgrundsats för detsamma borde enligt kommitténs mening gälla, att allt inom bryggeriindustrien använt malt skulle drabbas av beskattningen och att därifrån icke borde göras annat undantag, än som föranleddes av hänsyn till den mindre industriens ställning i konkurrensen gent emot den större, vilket betingade införande av en graderad skatteskala. Kommittén fann sig dock böra av hänsyn till nykterhetsintresset därjämte föreslå skattefrihet för bryggerier, som tillverkade enbart svagdricka. Däremot skulle skatt påföras malt, som i skattepliktigt bryggeri användes för tillverkning av svagdricka. Beträffande sättet för beskattningens anordnande överensstämde kommitténs förslag i övrigt i sina huvuddrag med nu gällande lagstiftning.

5.

Maltskattesystemets antagande och statsmakternas ställning till detsamma under dess tillämpning.

Statsmakterna delade kommitténs uppfattning i fråga om det beskattningssystem för maltdrycker, som kunde anses lämpligast för svenska förhållanden, och den av Kungl. Maj:t vid 1903 års riksdag framlagda propositionen i ämnet, i princip grundad å kommitténs förslag, antogs även av riksdagen. Beträffande skattesatserna avvek riksdagsbeslutet emellertid i vissa hänseenden från förslaget. Till frågan härom vill kommittén återkomma i annat sammanhang (se sid. 206 f.). Själva systemet för beskattningens anordnande har sedermera icke ändrats. Vid åtskilliga tillfällen hava dock mindre jämkningar däri vidtagits. Sålunda infördes år 1909 skattefrihet för svagdricka, tillverkat i skattepliktigt bryggeri, genom medgivande av rätt till restitution av skatten för malt, som använts vid tillverkning av svagdricka. År 1928 utsträcktes skattefriheten till att omfatta jämväl maltdricka. Vid flera tillfällen har emellertid frågan om övergång till ett produktbeskattningssystem varit föremål för övervägande. Särskilt var detta fallet under förarbetena till den år 1923 vidtagna revisionen av tillverkningsförordningen. Frågan aktualiserades då genom den samtidigt under omprövning varande frågan om starkölsförbudets införande. I de av Kungl. Maj:t åt 1920 års maltdryckssakkunniga lämnade direktiven förutsattes nämligen, att vissa tilltänkta förändrade anordningar med avseende å gränserna mellan olika slag av maltdrycker skulle medföra en fullständig omläggning av beskattningssystemet och kontrollväsendet. De sakkunniga ansågo emellertid någon förändring i dessa avseenden icke vara behövlig. Kontrollstyrelsen, som därefter verkställde en överarbetning av de sakkunnigas förslag, anförde i sitt den 17 oktober 1922 avgivna utlåtande beträffande produkt-

172 beskattningssystemets företräde ur teoretisk synpunkt framför andra skattesystem bland annat följande: Vare sig man beskattade råmaterialierna vid maltdryckstillverkningen eller vörten eller den färdiga varan, ville man alltid med beskattningen träffa den maltdryck, som förbrukades; det vore således en konsumtionsbeskattning, som frågan gällde.^ Beskattningen verkade rättvisare och mindre betungande, i den mån skatten påfördes och uppbures närmare den tidpunkt, då maltdrycken förbrukades. Skatten kunde också bättre avvägas, om den träffade den färdiga produkten. I samma mån som skatten påfördes under ett från förbrukningen mera avlägset liggande skede i tillverkningsförloppet, uppstode spelrum för faktorer, som kunde inverka förändrande på den skattebelastning, som avsåges. Styrelsen syftade här i främsta rummet på det olika utbyte av extrakt, som kunde erhållas ur maltet. ? e t o l i k a e x t r a k t u t b y t e t berodde till en del på maltets beskaffenhet och till en del på bryggeriets utrustning och tillverkningens handhavande. Bryggerier med bättre extraktutbyte ägde alltså förmånen av en lägre skattebelastning än övriga bryggerier. Råämnesskatten vore sålunda principiellt otillfredsställande, enär den icke verkade lika för alla tillverkare. En skatt på den färdiga varan vore otvivelaktigt en långt riktigare och rättvisare beskattningsform än maltskatten. Vad kontrollmöjligheterna anginge, fann styrelsen, att de farhågor, som 1902 års kommitté uttalat, icke besannats vare sig i Danmark eller i Norge, där produktskatt infördes år 1912. Styrelsen ansåg dock, att det betydligt större antalet bryggerier i Sverige måste föranleda, att kontrollens utövande skulle möta större svårigheter i vårt land än i de andra nordiska länderna. Styrelsen sammanfattade sin ståndpunkt till frågan på följande sätt: Produktbeskattningssystemet vore principiellt överlägset maltskattesystemet. Det sistnämnda systemet kunde emellertid i avseende å kontrollkostnaderna göras billigare än det förstnämnda. De rent mekaniska kontrollanordningar, som maltskattesystemet innebure, lämpade sig mera för den i allmänhet mindre bryggerirörelse, som funnes i Sverige. Det förelåge ej heller samma motiv för genomförandet av en produktskatt i Sverige som i andra länder, där starkare maltdrycker tillverkades och där produktskatten använts som ett av medlen att tillbakahålla starkölsförbrukningen. Då styrelsen utginge från att starkölsförbudet komme att upprätthållas i vårt land samt några omständigheter i övrigt icke förelåge, som motiverade tillämpning av ett produktbeskattningssystem, hade styrelsen icke ansett tillräckliga skäl förefinnas för en övergång till ett dylikt system från det dåvarande systemet, som i praktiken fungerat tillfredsställande och med hänsyn till effektiviteten kunde jämställas med produktbeskattningssystemet. I samband med att vid 1923 års riksdag framlades förslag till ny maltdryckstillverkningsförordning, förklarade departementschefen, att han i fråga om en eventuell förändring av beskattningssystemet anslöte sig till kontrollstyrelsens mening samt att tillräckliga skäl enligt hans åsikt för det dåvarande saknades att frångå ett redan fungerande system, vilket hunnit bliva väl inarbetat och ingått i tillverkarnas medvetande. Sant vore väl, att den svenska maltskatten givit förhållandevis ringa utbyte, jämfört med de danska och norska skatterna, men en ökning av maltskatten kunde enligt departementschefens mening vinnas inom det dåvarande systemets ram genom höjning av skattesatserna. Såsom tidigare omnämnts har vederbörande departementschef i propo-

173 sitioner till 1932 och 1933 års riksdagar angående höjning av maltskatten framhållit, att frågan om en omläggning av beskattningssystemet till att avse en beskattning av den färdiga varan borde göras till föremål för särskild utredning. För vad som i frågan förekommit i samband med igångsättandet av förevarande utredning har tidigare redogjorts. 6.

Gällande bestämmelser rörande beskattningen.

Till förhindrande av att obeskattat malt skall kunna användas för maltdryckstillverkning i skattepliktigt bryggeri äro en del kontrollföreskrifter givna angående beskaffenheten av dylikt bryggeri samt angående användandet och förvarandet därstädes av råämnen eller surrogat för råämnen. Sålunda är stadgat, att skattepliktigt och skattefritt bryggeri icke få vara sammanbyggda eller belägna å samma tomt eller å tomter, som gränsa intill varandra. Skattepliktigt bryggeri får ej heller vara sammanbyggt med kvarn. Finnes å samma tomt som dylikt bryggeri fabrik eller annan inrättning, där malt eller annat till maltdryckstillverkning användbart råämne användes eller därinom redskap finnes, vara maltkrossning kan företagas, skall dylik inrättning vara skild från bryggeriet genom anordning, som kontrollstyrelsen godkänner, över bryggeri skall finnas planritning och beskrivning. Byggnader eller bryggredskap, som icke upptagits i beskrivningen eller som efter upptagandet däri ändrats, få icke användas för maltdryckstillverkning utan att h a blivit godkända av kontrolltjänsteman. Vid tillverkningen av maltdrycker få icke användas andra råämnen än kornmalt, humle, jäst och vatten samt under de villkor, kontrollstyrelsen föreskriver, sockerkulör. Med särskilt tillstånd av kontrollstyrelsen får ris eller majs användas för tillverkning av maltdrycker, som äro avsedda för export, samt socker eller dextros tillsättas till porter under visst skede av tillverkningen. Med undantag för spannmål samt ovan omnämnda råämnen får i skattepliktigt bryggeri icke finnas ämne, som vid tillverkningen kan användas i stället för malt; dock må med kontrollstyrelsens medgivande där förvaras socker, avsett för läskedryckstillverkning. Krossat malt får icke införas i bryggeri eller utföras därifrån. Ej heller får vört eller färdig maltdryck överföras från skattefritt till skattepliktigt bryggeri. För förvaringen av råämnen gälla särskilda av kontrollstyrelsen utfärdade föreskrifter. I dessa har stadgats bland annat, att spannmål och okrossat malt ej får finnas inom de lägenheter, där mäskkar och vörtpanna äro uppställda (brygghuset). Det för tillverkning i skattepliktigt bryggeri avsedda maltet skall krossas å en i bryggeriet uppställd maltkross, som är förbunden med en självregistrerande våg på sådant sätt, att krossning av maltet ej kan äga rum, utan att detsamma först genomgått vågen. Myckenheten krossat malt avläses å vågens räkneverk. Rörande krossen och maltvågen gälla en serie kontrollföreskrifter. Sålunda får utom nämnda kross i bryggeriet icke finnas något för krossning av malt användbart redskap, med mindre det ställes under kronans lås och försegling; dock må under vissa av kontrollstyrelsen

174 uppställda villkor gröpkvarn användas för krossning av havre, ö n s k a r tillverkaren tillträde till krossen eller vågen för reparation eller rengöring, måste kontrolltjänsteman närvara. Rörande krossen och vågen h a särskilda bestämmelser meddelats av kontrollstyrelsen. Enligt dessa har såsom maltvåg godkänts en särskilt för ändamålet konstruerad våg av märket Chronos. Vågen skall vara innesluten i ett järnskåp, som kan tillstängas med lås eller plomber. Mellan krossen och mäskkaret skall finnas en behållare av sådan storlek, att den rymmer den för en brygd erforderliga kvantiteten malt. Står ej krossen ovanför behållaren, skall maltet överföras till behållaren genom en sluten transportanordning. Annorstädes än i nämnda behållare får krossat malt ej förvaras i bryggeriet. Tillverkare har att inom viss kort tid före varje brygds början till kontrolltjänsteman göra anmälan om brygdens företagande (brygdanmälan). Tillverkare skall föra följande journaler: a) krossningsjournal, utvisande vikten av krossat malt för varje dag, b) bryggjournal, utvisande för varje brygd vikten av använt malt och övriga råämnen, extraktutbytet, vörtens volym och extrakthalt, det slag av maltdryck, vartill brygden är bestämd, tiden för brygdens överförande till kylskepp, jäskar och lagerkällare, nummer å jäskar och lagerbehållare, maltdryckens volym och med maltdrycken vidtagna förändringar, samt c) försäljningsjournal, utvisande försäljningen av olika slag av maltdrycker för varje dag. Vid utgången av varje månad skall tillverkaren till kontrollstyrelsen insända utdrag av bryggjournalen för föregående månad. Detta utdrag ligger till grund för debiteringen av maltskatten. Tillverkares handelsbokföring kan tagas i anspråk för kontrolländamål. Är tillverkare icke bokföringsskyldig, är han i allt fall pliktig att hålla bok över inköp av malt och andra råämnen. Beträffande utlämnandet från bryggeri av maltdrycker, som ej avhämtas av köparen på öppna kärl, gälla åtskilliga kontrollföreskrifter. Sålunda är föreskrivet, att maltdryck får utlämnas endast på kärl, som äro stämplade med bryggeriets namn och maltdryckens klass. Beträffande butelj må stämplingen ske å korken eller proppen. Etiketteringsskyldighet förefinnes icke. Användes emellertid etikett, skall den innehålla uppgift om maltdryckens klass samt enligt en av kontrollstyrelsen utfärdad föreskrift, därest kärlet innehåller maltdricka, ordet »maltdricka». Har vid tillverkningen använts sackarin, vilket ämne får användas vid tillverkning av svagdricka men ej vid tillverkning av andra maltdrycker, skall kärlet vara försett med uppgift därom. Skatt erlägges för allt i skattepliktigt bryggeri för maltdryckstillverkning använt malt med 1 krona 45 öre per kilogram, dock att för varje bryggeri skatten för de första under ett tillverkningsår avverkade 100 000 kilogrammen utgår med 1 krona 25 öre per kilogram och för de nästa 100 000 kilogrammen med 1 krona 35 öre per kilogram. I medeltal för helt kvartal får skatten vid varje bryggeri ej understiga 8 kronor för helgfritt dygn.

175 Beträffande erläggandet av skatten gäller, att tillverkare, som ställer vederbörlig säkerhet, är berättigad till anstånd med erläggandet på så sätt, att skatten för ett kvartal må inbetalas senast inom två månader efter kvartalets utgång. Tillverkare, som icke ställer sådan säkerhet, är skyldig att förskottsvis erlägga skatt för en månad i sänder med ett belopp, som beräknas efter medeltalet av hans maltavverkning per dag. Har skattepliktig maltdryck, innan den lämnat lagerfaten, skadats, så att densamma blivit försäljningsoduglig, kan tillverkaren efter prövning av kontrollstyrelsen få åtnjuta eftergift av skatten. Förutsättning för att eftergift skall kunna medgivas är dock, att kvantiteten av det malt, som använts till den skadade maltdryckens tillverkning, kan med tillräcklig säkerhet fastställas. Vidare äger tillverkare åtnjuta restitution av skatten för det malt, som använts för tillverkning av svagdricka eller maltdricka, med ett belopp, som med respektive 3, 8 eller 13 öre understiger den skattesats, efter vilken skatten för maltet beräknats. Vid export av maltdrycker i myckenheter om minst 100 liter åtnjutes restitution av hela maltskatten, vilken på visst föreskrivet sätt beräknas med ledning av uppgifterna i bryggjournalen. Bestämmelser härom ha meddelats i en kungörelse den 27 juli 1923 (nr 344) angående restitution av erlagd skatt för malt vid utförsel ur riket av maltdrycker.

7.

Kontrollens anordnande enligt 1903 års lagstiftning samt vidtagna förändringar i kontrollorganisationen.

senare

överinseendet å kontrollen över tillverkningen och beskattningen av maltdrycker utövades till en början av chefen för finansdepartementets kontrolloch justeringsbyrå samt efter kontrollstyrelsens inrättande av detta ämbetsverk. För den lokala kontrollen anställdes i första hand överkontrollörer, vilka tjänstgjorde jämväl vid kontrollen över brännvinsbrännerierna. Till överkontrollörernas hjälp vid tillsynens utövande anställdes vidare kontrollörer vid alla skattepliktiga och tillsyningsman vid alla skattefria bryggerier. Tillverkarna i sistnämnda bryggerier voro pliktiga att gälda visst bidrag till kontrollkostnaderna, vilka i övrigt bestredos av statsverket. överkontrollörerna hade, var och en inom visst distrikt, att hålla uppsikt över att de underordnade kontrolltjänstemännen vederbörligen fullgjorde sina åligganden och att tillverkarna ställde sig gällande föreskrifter till efterrättelse ävensom att verkställa vissa besiktningar av skattepliktiga bryggerier. Vid sina inspektionsbesök i sådana bryggerier skulle överkontrollör särskilt förvissa sig om att den självregistrerande vågen arbetade riktigt. Kontrollörerna hade ganska vidsträckta befogenheter och skyldigheter. Kontrollör var pliktig att minst tre dagar i veckan besöka det bryggeri, vid vilket han var förordnad. Hans viktigaste uppgifter bestodo dels i kontroll av den självregistrerande maltvågen, dels ock i övervakandet därå, att intet

176 malt inmäskades, som ej passerat vågen. I anslutning härtill hade han att verkställa provvägning för utrönande av huruvida vågen missvisade. Han hade vidare att undersöka, huruvida myckenheten tillverkade maltdrycker motsvarade vikten av använt malt, för vilket ändamål han var skyldig att minst en gång i veckan verkställa uträkning av extraktutbytet av den för en pågående brygd inmäskade maltmängden. Minst en gång i veckan skulle han undersöka extrakthalten hos vörten vid jästens tillsättande. Därjämte skulle han granska de av tillverkaren förda kontrollhandlingarna, däribland den bryggjournal, som det ålåg tillverkaren att föra, mottaga brygdanmälningar och i allmänhet tillse, att gällande författningar efterlevdes. Tillsyningsmännen vid de skattefria bryggerierna hade till huvudsaklig uppgift att tillse, att vörtens styrka vid jästens tillsättande icke översteg den tillåtna, 6 procent. För detta ändamål skulle tillsyningsman, så ofta ske kunde, med areometer undersöka extrakthalten hos vörten. Denna anordning av kontrollen bibehölls i stort sett oförändrad till år 1923, då den fortlöpande personkontrollen vid de skattepliktiga bryggerierna avsevärt inskränktes. I sitt förut omnämnda utlåtande över 1920 års maltdryckssakkunnigas förslag förordade kontrollstyrelsen en omläggning av kontrollen vid sagda bryggerier. Förslaget innebar i huvudsak, att kontrollörsbefattningarna skulle indragas och kontrollörernas arbetsuppgifter uppdelas på överkontrollörerna och befattningshavare av en ny typ, kontrollombud, vilkas befattning med kontrollen skulle bliva av ganska begränsad art och förnämligast bestå i en uppsikt över maltvågen. I fråga om kontrollanordningarna vid de skattefria bryggerierna ansåg kontrollstyrelsen någon förändring icke vara erforderlig. Med hänsyn till vikten av att övervaka, att icke extraktstarkare maltdrycker tillverkades, än som vore medgivet, syntes nämligen en personkontroll, utövad av särskilda tillsyningsman, fortfarande vara erforderlig vid dessa bryggerier. Den av kontrollstyrelsen föreslagna förenklingen i kontrollen vid de skattepliktiga bryggerierna godkändes av 1923 års riksdag. Kontrollen vid de skattefria bryggerierna bibehölls oförändrad till år 1932, då riksdagen i enlighet med en av Kungl. Maj:t framlagd proposition, vilken anslöt sig till ett av kontrollstyrelsen avgivet förslag, beslöt, att den dittillsvarande tillsynen vid dessa bryggerier genom särskilda tillsyningsman i stort sett skulle upphöra. I propositionen framhölls, att en tillräcklig kontroll med säkerhet kunde ernås genom anordnande av en systematisk undersökning å kontrollstyrelsens laboratorium av stickprov å maltdrycker, som tillverkats i de skattefria bryggerierna. I enstaka fall, då personkontroll av särskilda skäl befunnes erforderlig, skulle likväl tillsyningsman kunna förordnas vid skattefritt bryggeri. Efter de nu omnämnda förändringarna med avseende å personkontrollen vid bryggerierna utövas alltså den lokala kontrollen av överkontrollörer, vilka alltjämt fungera jämväl vid kontrollen över brännvinstillverkningen, samt av kontrollombud vid de skattepliktiga bryggerierna och, i undantags-

177 fall, av tillsyningsman vid vissa skattefria bryggerier. Rörande kontrolltjänstemännens antal samt anställnings- och avlöningsförhållanden m. m. hänvisas till vad i det följande anföres därom (se sid. 236 ff.).

8. Kontrolltjänstemännens åligganden enligt nu gällande bestämmelser. Bestämmelser rörande förfarandet vid kontrollens utövande äro lämnade i instruktionen den 27 juli 1923 (nr 336) för tjänstemännen vid kontrollen över maltdryckstillverkningen. Dessa bestämmelser kompletteras i åtskilliga avseenden av särskilda, av kontrollstyrelsen utfärdade föreskrifter. I avsikt att lämna en inblick i huru det nuvarande kontrollsystemet fungerar, vill kommittén meddela följande redogörelse för det väsentliga innehållet av dessa bestämmelser och föreskrifter. överkontrollör är skyldig att avlägga kontrollbesök i samtliga i verksamhet varande bryggerier i sitt distrikt, en gång i månaden i varje skattepliktigt och fyra gånger om året i varje skattefritt bryggeri. Då särskild anledning därtill förefinnes, må bryggeri besökas oftare än nu sagts. Kontrollstyrelsen kan även föreskriva ett färre antal kontrollbesök vid visst bryggeri. Såsom allmän föreskrift beträffande överkontrollörs åligganden gäller, att överkontrollör vid sina besök i bryggerierna skall sätta sig in i förhållandena vid tillverkningen så fullständigt, att han må kunna bedöma, huruvida vikten av använt malt motsvarar myckenheten tillverkade maltdrycker eller huruvida anledning föreligger att misstänka olovlig inmäskning eller annan olaglighet. Vid kontrollbesök i skattepliktigt bryggeri skall överkontrollör tillse att byggnader och redskap ej äro inrättade på annat sätt, än som i gällande författningar är medgivet, ävensom att för rörelsen meddelade föreskrifter efterföljas, undersöka, att den självregistrerande vågen och den därmed förbundna maltkrossen samt förbindelsen dem emellan äro tillstängda enligt lämnade föreskrifter, granska samtliga i bryggeriet förda journaler och tillgängliga utdrag av bryggjournalen, minst en gång i kvartalet verkställa erforderlig provvägning med den självregistrerande vågen, då möjlighet därtill gives fastställa extraktutbytet för en brygd samt avprova vörtstyrkan av en brygd vid jästens tillsättande, i den mån så befinnes erforderligt, avprova alkoholstyrkan hos maltdrycker, som äro färdiga att utlämnas, vid de tillfällen, då kontrollstyrelsen så förordnar, ävensom då misstanke om olovlig inmäskning yppats, taga del av och granska handelsbokföringen, samt med vissa av kontrollstyrelsen bestämda mellantider taga prov å färdiga maltdrycker av olika slag och insända dem till kontrollstyrelsens laboratorium för undersökning. Vid kontrollbesök i skattefritt bryggeri skall överkontrollör granska bryggjournalen och tillgängliga utdrag av denna journal, stickprovsvis två gånger varje tillverkningsår uttaga och till kontrollstyrelsen insända prov å färdig maltdryck, med ledning av bryggjournalens uppgifter stickprovsvis verkställa beräkning av extraktutbytet för viss brygd, 12 — 356550.

178 då möjlighet därtill gives, avprova vörtstyrkan av en brygd vid jästens tillsättande, tillse, att tillverkare, som icke är skyldig att föra handelsböcker, håller föreskriven bok över inköpta råämnen, vid de tillfällen, då kontrollstyrelsen så förordnar ävensom då misstanke om oriktigt förande av bry gg journalen yppats, taga del av och granska tillverkarens bokföring över inköpta råämnen samt i övrigt ägna noggrann tillsyn däråt, att för rörelsen meddelade föreskrifter efterföljas. Härjämte skall överkontrollör därest han finner, att vid bryggeri icke iakttages noggrann renlighet eller att eljest med hänsyn till hälsovårdsstadgans bestämmelser de sanitära förhållandena icke äro tillfredsställande, anmoda tillverkaren att vidtaga rättelse samt, om så icke sker, göra anmälan till kontrollstyrelsen, som har att fästa hälsovårdsmyndigheternas uppmärksamhet på förhållandet. Varje gång överkontrollör besöker bryggeri, skall han göra anteckning i bryggjournalen därom samt om vad han till rättelse och iakttagande anmärker och föreskriver. Efter varje månads utgång skall han till kontrollstyrelsen insända rapport över verkställda inspektionsförrättningar. överkontrollör skall hos kontrollstyrelsen rekvirera och tillhandahålla tillverkare och underlydande kontrolltjänstemän för kontrollen behövliga blanketter och effekter. Efter varje tillverkningsårs slut skall överkontrollören upprätta och till kontrollstyrelsen insända sammandrag över maltdryckstillverkningen inom distriktet, vilket sammandrag sedermera i vissa delar ligger till grund för den officiella statistiken. Kontrollombud antages av kontrollstyrelsen för visst område (stad, köping eller socken), inom vilket ombudet efter överkontrollörens bestämmande skall tjänstgöra vid visst eller vissa, i verksamhet varande skattepliktiga bryggerier. Kontrollombud skall avlägga kontrollbesök i dylikt bryggeri minst en gång i veckan. Vid varje kontrollbesök skall kontrollombudet avläsa den självregistrerande vågens räkneverk och därvid efterse, att vågens siffror riktigt angivits i krossnings- och bryggjournalerna, efterse, att övriga föreskrivna anteckningar i journalerna vederbörligen skett, tillse, att alla i kontrollsyfte anbragta anordningar befinnas i behörigt skick, samt i bryggjournalen och krossningsjournalen verkställa anteckning om tiden för kontrollbesöket samt i förstnämnda journal uppgift om gjorda iakttagelser. Därjämte skall kontrollombudet innan maltkrossning första gången äger rum under ett tillverkningsår, tillse, att den självregistrerande vågen och den därmed förbundna maltkrossen samt förbindelsen dem emellan äro tillstängda i enlighet med lämnade föreskrifter, vid månadsskifte kontrollera, att den självregistrerande vågens siffror överensstämma med de i krossnings- och bryggjournalerna införda uppgifterna, ansvara för de kronans lås och nycklar, som höra till vågen och krossen, vid fel å den självregistrerande vågen närvara vid uppvägning av maltet å annan våg samt anteckna vikten, då tillverkare för reparation eller rengöring önskar tillträde till maltkrossen, närvara vid krossens öppnande och tillslutande, vid fel å krossen närvara vid maltets krossning å annat med vågen icke förenat redskap, då anledning är att misstänka, att den självregistrerande vågens utslag ej är rik-

179 tigt eller att viss maltdryck är olaglig, i det förra fallet verkställa kontrollvägning och i det senare insända prov å maltdrycken till kontrollstyrelsen samt en gång i varje månad, där så låter sig göra, dels fastställa extraktutbytet för en brygd, dels ock avprova vörtstyrkan av en brygd vid jästens tillsättande. Angående tillsyningsmans tjänsteåligganden meddelar kontrollstyrelsen, där sådan tjänsteman förordnas, bestämmelser för varje särskilt fall. Det åligger tillsyningsmännen att besöka bryggeriet två gånger i veckan, att vid besöken kontrollera journalföringen, verkställa extraktutbytesberäkning, prova vörtstyrkan vid jästens tillsättande samt eljest tillse, att olaglighet icke förekommer i bryggeriet.

180 KAP. XI.

Maltdrycksbeskattningen i vissa främmande länder. 1.

Summariska uppgifter rörande Belgien, England, Holland, Tjeckoslovakien och Tyskland.

Innan kommittén behandlar frågan om övergång till annat system för maltdrycksbeskattningen i vårt land, torde det vara av intresse att något taga del av huru denna beskattning numera är anordnad i vissa andra länder. Med hänsyn till att förhållandena i våra grannländer äro likartade med dem, som äro rådande i vårt land, och då vidare maltdrycksbeskattningen i dessa länder är anordnad efter det beskattningssystem, som enligt direktiven för kommitténs utredning särskilt anbefalles till undersökning, skall i det följande lämnas en mera ingående redogörelse rörande nu gällande skattebestämmelser i dessa länder. Till att börja med vill kommittén emellertid lämna några mera summariska upplysningar, grundade på uppgifter, som införskaffats under den senare delen av år 1934, rörande beskattningen i en del andra europeiska länder. I Belgien är maltdrycksbeskattningen anordnad såsom råämnesskatt med en skattesats av 2'10 francs per kilogram råvara. För bryggeri, vars årliga förbrukning av råämnen icke överstiger 200 000 kilogram, utgår skatten med P85 francs per kilogram för en årskvantitet av högst 40 000 kilogram. Dessutom äro alla maltdrycker, som försäljas, underkastade en omsättningsskatt av 5 procent av värdet, vilken skatt emellertid kan erläggas genom betalning av ett belopp, motsvarande 14"5 procent av råämnesskattens totalbelopp. England har bibehållit sitt på 1880-talet införda beskattningssystem, enligt vilket skatten utgår efter vörtens specifika vikt, vilken angives i grader på så sätt, att antalet grader är lika med den specifika vikten, multiplicerad med 1000. Skatten utgår med olika belopp för »black beer» (stout och porter) och för andra maltdryckssorter. För »black beer» är skattesatsen £ 5—3—0 för 36 gallons vört med en specifik vikt av 1 055 grader. 1 Är den specifika vikten högre eller lägre, ökas eller minskas skattesatsen i proportion därtill. En viss rabatt i skattesatsen åtnjutes för varje 36 gallons färdig vara med belopp, vars storlek är beroende av maltdryckens styrka. För andra maltdryckssorter än »black beer» är skattesatsen £ 1— 4 o för 36 gallons vört, om vörtens specifika vikt icke överstiger 1 027 grai En gallon = 4'54 liter. En specifik vikt hos vörten av f055 motsvarar en stamvörtstyrka av ungefär 13"5 procent.

181 der. För varje grads ökning i den specifika vikten ökas skattesatsen med 2 shillings. 1 För dessa maltdryckssorter åtnjutes icke någon rabatt i skattesatsen. I likhet med England har Holland bibehållit beskattningen av vörten. Skatten bestämmes sålunda på grundval av vörtens mängd och styrka och utgår med 1*50 gulden för varje s. k. hektolitergrad. Antalet hektolitergrader är lika med produkten av vörtens volym i hektoliter och »gradtalet», d. v. s. det antal hundradelar, varmed vörtens specifika vikt överskjuter specifika vikten av rent vatten vid en temperatur av 17 V20 Celsius. I Tjeckoslovakien tillämpas produktbeskattning med en skattesats för »Schankbier» av 46 heller, för »Lagerbier» av 60 heller och för »Spezialbier» av 80 heller, allt för liter. Med »Schankbier» förstås maltdryck med en stamvörtstyrka av högst 10 procent — maltdrycker med en stamvörtstyrka av mindre än 9*5 procent få icke förekomma i öppna marknaden — med »Lagerbier» maltdryck, som säljes under denna benämning eller vars stamvörtstyrka överstiger 10 men icke 12 procent, samt med »Spezialbier» maltdryck, som säljes under denna benämning eller vars stamvörtstyrka överstiger 12 procent. De bryggerier, vilkas tillverkning icke uppgår till 10 000 hektoliter årligen, åtnjuta för tiden intill år 1945 ett understöds- eller likvidationsbidrag av högst 12 och lägst 2*40 Kronen per hektoliter. Förutom denna skatt utgår en särskild omsättningsskatt, som erlägges samtidigt med maltdrycksskatten. Omsättningsskatten utgår för »Schankbier», tillverkad å annan ort än Pilsen, med 12*40 Kronen, för »Lagerbier», tillverkad å annan ort än Pilsen, med 13-50 Kronen, för »Schankbier», tillverkad i Pilsen, med 14-90 Kronen, för »Lagerbier», tillverkad i Pilsen, med 17*75 Kronen samt för »Spezialbier», oberoende av tillverkningsorten, med 17#50 Kronen, allt per hektoliter. Maltdrycksbeskattningen i Tyskland är anordnad i form av produktbeskattning, i det att skatten utgår å den färdiga varan och påföres tillverkaren vid maltdryckens utlämning från bryggeriet. Enligt den tyska maltdrycksskattelagen indelas maltdryckerna i beskattningshänseende i följande klasser: 1. »Einfachbier» med stamvörtstyrka 3—6" 5 procent 2. »Vollbier» » » 11—14 » 3. »Starkbier» » » 16 och högre procent. Maltdrycker med en stamvörtstyrka, som är lägre än 3 procent eller högre än 6*5 men lägre än 11 procent eller högre än 14 men lägre än 16 procent, få icke saluföras. Finansministern äger dock medgiva undantag från denna regel. Maltdrycker med en stamvörtstyrka av lägst 6*5 och högst 11 procent, vilka således endast kunna få tillverkas efter särskilt tillstånd, benämnas i lagstiftningen »Schankbier». 1

En specifik vikt hos vörten av 1'027 motsvarar en stamvörtstyrka av 6-8 procent. Varje grads ökning i den specifika vikten kan sägas motsvara en ökning av stamvörtstyrkan av ungtfär 1U procent.

182 Maltdryckerna äro i Tyskland underkastade såväl statlig som kommunal beskattning. Skattesatserna för de olika kategorierna av maltdrycker äro i fråga om den statliga beskattningen bestämda på så sätt, att en viss graderad skatteskala är fastställd för »Vollbier». För »Einfachbier», »Schankbier» och »Starkbier» utgöra skattesatserna resp. 50, 75 och 150 procent av skattesatserna i skalan för »Vollbier». Maltdrycker med en stamvörtstyrka lägre än 3 procent eller högre än 14 men lägre än 16 procent hänföras i beskattningshänseende till »Einfachbier», respektive »Starkbier». I enlighet härmed gestalta sig skatteskalorna för den tyska statliga maltdrycksbeskattningen på följande sätt: Maltdryckskvantiteter

»Einfachbier» Rm

»Schankbier»

»Vollbier»

p e r

h e k t o l i t e r

»Starkbier»

För de första

2 000 hl

4-88

6-50

9-75

» »

följande »

8 000 » 10 000 »

5-03

6-70

10-05

3-45

5-18

6-90

10-35

»

»

10 000 »

3-60

5-40

7-20

10-80

»

»

30 000 »

3-75

5-63

7-50

11-25

» »

» »

30 000 » 30 000 »

3-90

5-85

7-80

11-70

4-20

6-30

8-40

12-60

4-50

Cv75

9-—

1350 Den kommunala skatten får för hektoliter färdig vara räknat icke överstiga : för »Einfachbier» 3*7 5 Rm » »Schankbier» 4* 5o » » »Vollbier» 6*— » » »Starkbier» 9*— » Rörande styrkeförhållanden och skattens storlek för en del ölsorter i vissa främmande länder hänvisas till tabell nr 5 i tabellbilagan. 2.

Maltdrycksbeskattningen i våra grannländer.

A. D a n m a r k . De nuvarande bestämmelserna om beskattning av maltdrycker återfinnas i lov n r 111 den 1 april 1922. Beskattningens anordning överensstämmer i princip med 1891 års lagstiftning i ämnet, vilken låg till grund för det utkast till bestämmelser om maltdrycksbeskattning enligt produktbeskattningssystemet, som på sätt i det föregående berörts var föremål för ingående överväganden av 1902 år maltskattekommitté. Den danska maltdryckslagstiftningen har också utgjort förebilden för de bestämmelser angående beskattningens anordning, som för närvarande äro gällande i Norge och Finland.

183 Med hänsyn till beskattningen indelas maltdryckerna på följande sätt: a) skattefria maltdrycker, d. v. s. icke »forsedlede» maltdrycker; i praktiken hänföras hit alla icke lagrade maltdrycker, oavsett alkoholhalt och stamvörtstyrka, även om de äro tappade på buteljer (vitöl, skibsöl eller maltdryckstyper, som i Sverige närmast motsvara det färska svagdrickat); i tveksamma fall äger finansministern avgöra, huruvida en maltdryck skall vara att anse såsom skattefri eller icke; b) maltdrycker av skatteklassen II, d. v. s. »forsedlede» maltdrycker med en alkoholhalt av mindre än 2*25 viktprocent; för denna skatteklass tillämpas i fråga om produktionen vid varje bryggeri följande skattesatser: 1 krona 20 öre per hektoliter för de först utlämnade 1 000 hektoliterna, 3 kronor 20 öre per hektoliter för de därnäst utlämnade 1 000 hektoliterna, 5 kronor 70 öre per hektoliter för överskjutande kvantiteter; c) maltdrycker av skatteklassen I, d. v. s. icke skattefria maltdrycker, vilkas alkoholhalt uppgår till minst 2*25 viktprocent men med en stamvörtstyrka av högst 10*75 procent; d) »luxusöl», klassen A, d. v. s. icke skattefria maltdrycker med en alkoholhalt av minst 2*25 viktprocent och med en stamvörtstyrka, överstigande 10*75 men icke 13 procent; e) »luxusöl», klassen B, d. v. s. icke skattefria maltdrycker med en alkoholhalt av minst 2*25 viktprocent och med en stamvörtstyrka, överstigande 13 procent. För maltdrycker av de under c), d) och e) angivna slagen gälla för närvarande följande skattesatser, inklusive ett tills vidare gällande tillägg: skatteklassen I 28 kronor 25 öre per hektoliter, »luxusöl» klassen A 33 kronor per hektoliter, »luxusöl» klassen B 43 kronor per hektoliter. För åstadkommande av skattelindring för mindre bryggerier gäller beträffande sistnämnda tre slag av maltdrycker, 1) att bryggeri, som av dessa maltdrycker sammanlagt under föregående finansår icke utlämnat till försäljning mer än 3 000 hektoliter, äger åtnjuta en nedsättning med 12 kronor 50 öre per hektoliter intill en kvantitet av 2 000 hektoliter; 2) att bryggeri med större avsättning än under 1) sagts åtnjuter för de första under ett år till försäljning utlämnade 2 000 hektoliterna en motsvarande nedsättning, beräknad på så sätt, att från nämnda skattelindringsbelopp av 12 kronor 50 öre skall dragas ett öretal, lika med en procent av hela det under föregående finansår försålda hektolitertalet maltdrycker av nämnda tre slag. Om alltså ett bryggeri under ett finansår sålt 16 000 hektoliter dylika maltdrycker — motsvarande försäljningen vid ett större svenskt skattepliktigt bryggeri — skulle skattelindringen för nästa år för de första 2 000 hektoliterna maltdryck av skatteklassen I utgöra 12 kronor 50 öre — 1 /100 • 16 000 öre — 10 kronor 90 öre och skattesatsen för denna begynnelsekvantitet således 17 kronor 35 öre per hektoliter. För kvantitet utöver de första 2 000 hektoliterna åtnjutes icke någon lind-

184 ring. Vid beräkning av skattelindringen anses bryggerier, som stå under samma ledning och ligga inom samma kommun, såsom ett bryggeri. I beskattningen inbegripas även maltdrycker, som utlämnas till bryggeriets tjänstemän och arbetare; dock beskattas icke s. k. dagöl, som fortares på stället och som utlämnas inom ramen av på förhand bestämda kvantiteter. Maltdryck, som icke är helt färdigställd, må icke utlämnas från bryggeri. Rätten att för avsalu tillverka maltdrycker av varje slag är fri; det erfordras endast att ha förvärvat »nseringsadkomst», varmed följer skyldighet att föra handelsböcker. Minst 4 veckor före tillverkningens början skall tillverkaren till kontrollmyndigheten göra anmälan om den tillämnade rörelsen och därvid lämna utförliga upplysningar om tillverkningens beskaffenhet. Någon årlig driftsanmälan är icke erforderlig, men ändringar i de ursprungligen lämnade uppgifterna om tillverkningen skola anmälas inom 14 dagar. Tillverkare är skyldig föra följande särskilda böcker: 1. Driftsbok, i vilken för varje dag införas uppgifter om varje brygd, för densamma använda myckenheter råämnen, extrakthalten vid jästningen, dagen, då maltdrycken överföres till lagerfaten, samt hektolitertalet färdig maltdryck. Driftsboken avslutas månadsvis så snart utbytet av den under månaden sist företagna inmäskningen är känd och insändes därefter till kontrollmyndigheten. Vid de skattefria bryggerierna föres en driftsräkenskapsbok, upptagande myckenheterna använda råämnen och tillverkade maltdrycker. 2. Försäljningsbok, vilken föres för varje skatteklass särskilt och vilken skall utvisa myckenheten av de från bryggeriet för varje dag utlämnade maltdryckerna. Uppgifterna i försäljningsboken, som insändes till kontrollmyndigheten omedelbart efter utgången av varje månad, ligga till grund för beräkningen av det skattebelopp, tillverkaren skall inbetala. Vid skattens inbetalning, vilken skall fullgöras före följande månads utgång, skall tillverkaren avlämna utdrag av försäljningsboken i tre exemplar. Ett exemplar återställes kvitterat och bilägges försäljningsboken. Betalas ej skatten inom 10 dagar efter utgången av den bestämda tiden, kan kontrollmyndigheten förordna om bryggeriets stängning. Har bryggeri stängts två gånger, äger kontrollmyndigheten rätt att avfordra tillverkaren säkerhet för skatten. Staten har viss förmånsrätt för skattens utbekommande i bryggeriets lager av maltdrycker och övrig egendom. Blanketter till driftsbok och försäljningsbok tillhandahållas av kontrollmyndigheten. Böckerna avlämnas till kontrollmyndigheten eller tullkammaren på platsen mot kvitto. Samtidigt med insändandet av driftsbok och försäljningsbok för september månad skall tillverkaren för det verksamhetsår, som slutar med samma månads utgång, avgiva en årsredogörelse, innehållande uppgifter för olika slag av maltdrycker rörande behållningen vid årets början, myckenhet maltdrycker, som tillförts, respektive utlämnats från lagret, svinnets beräknade storlek samt behållningen vid årets slut.

185 De skattefria bryggerierna skola avgiva dylik årsredogörelse för kalenderår. Särskilda bestämmelser, som inskränka bryggeriernas möjligheter att använda olika slag av råämnen, finnas ej. Skattepliktiga maltdrycker få utlämnas från bryggerierna allenast å 1-, V2-, VÖ- eller Vio-hektoliterfat, som icke få hålla över respektive 103, 52, 21 och IOV2 liter, eller å flaskor, rymmande 35 centiliter. Varje fat skall vara försett med uppgift om bryggeriets namn samt om rymden och varje flaska med etikett, upptagande bryggeriets namn och maltdryckens klassbeteckning. Kontrollmätning av fat skall verkställas av kontrollmyndigheten med vissa mellantider. Kontrollmätning av flaskor skall äga rum på så sätt, att innehållet i 20 flaskor, uttagna stickprovsvis, tömmes och väges, varefter volymen beräknas med ledning av maltdryckens specifika vikt. Denna volym får icke överstiga 7 liter. Beträffande maltdryck, tillhörande skatteklassen II, gäller, att tillverkaren är skyldig att före tappningen av sådan maltdryck verkställa undersökning rörande extrakthalt och alkoholhalt för utrönande av förjäsningen samt göra anteckning härom i en förjäsningsbok samt i försäljningsboken. Visar det sig, att alkoholhalten uppgår till cirka 21 viktprocent, skall anmälan härom omedelbart göras till kontrollmyndigheten. Blandning av maltdrycker av olika skatteklasser eller tillsättning av sprit till skattefri maltdryck eller maltdryck av skatteklassen I får, därest dryckerna skola saluhållas, endast göras inom bryggeri, som tillverkar skattepliktiga maltdrycker. Utanför sådant bryggeri m å ej heller spädning av maltdryck med vatten äga rum; dock må tillverkare i skattefritt bryggeri utspäda maltdryck, som tillfälligtvis kommit upp i en alkoholhalt av 2 x/4 viktprocent eller däröver. Skattepliktig maltdryck, som under förvaring i bryggeri förstöres eller användes för tekniskt ändamål, får under iakttagande av vissa kontrollföreskrifter i böckerna avföras från lagret av skattepliktiga maltdrycker. Vid uthällandet av skadad maltdryck skall kontrolltjänsteman vara närvarande. För tekniskt bruk avsedd maltdryck skall denatureras (med ättiksyra, finkelolja eller svavelsyra). Efter skriftlig framställning till kontrollmyndigheten kan tillverkare erhålla tillstånd att ur försäljningsboken avföra maltdrycker, som på grund av skada, vilken vidlått desamma redan före utlämnandet från bryggeriet, eller av annan giltig anledning återförts dit. Skall skattepliktig maltdryck exporteras, har tillverkaren för att få avföra partiet från skatteplikt i försäljningsboken att till kontrollmyndigheten å utförselorten avlämna en exportangivningsinlaga i två exemplar, upptagande antal kolly, slag och märke samt maltdryckens kvantitet, dennas skatteklass och namn. Ett exemplar av inlagan, försedd med vederbörlig attest, återställes av kontrollmyndigheten till tillverkaren, som bilägger densamma försäljningsboken.

186 Kontrollen över maltdrycksbeskattningen handhaves av Inspektoratet for öl- og spiritusbeskatningen, som lyder under Toldbestyrelsen. I spetsen för inspektoratet står en inspektör och i övrigt utgöres personalen, som i regel är ingenjörsutbildad, av en vice inspektör och fyra kontrollörer. Samtliga äro fast anställda statstjänstemän. Då all brännvinstillverkning utövas av ett monopolbolag med endast tre brännerier, är inspektoratets huvuduppgift att handhava maltdrycksbeskattningen. Tillverkning av skattepliktiga maltdrycker äger rum vid 40 bryggerier, under det att de skattefria bryggeriernas antal är 173. Kontrolltjänstemännens arbete består dels i granskning av insända kontrollhandlingar, upprättande av sammanställningar över dessa samt verkställande av erforderliga utbytesberäkningar, vilka bestyr utföras å tjänsterummet inom inspektoratet, dels i förrättande av inspektioner vid resor, som företagas distriktsvis. Vart tredje år sker ombyte av distrikt. Vid inspektionerna äro kontrolltjänstemännen berättigade att vid vilken tid på dygnet som helst få tillträde till samtliga lokaler i bryggeri, vare sig tillverkning pågår eller ej, samt att erhålla det arbetsbiträde, som för kontrollarbetets utförande på platsen är erforderligt, ävensom att utbekomma behövliga prov å maltdrycker. Kontrolltjänstemännen äro skyldiga att gentemot utomstående hemlighålla bryggeriet berörande förhållanden, varav de erhålla kännedom genom kontrollarbetet. Uppgifter angående de utav de särskilda bryggerierna erlagda skattebeloppen och utlämnade maltdryckskvantiteterna äro icke offentliga. Kontrollen över de skattefria bryggerierna inskränker sig till att dessa besökas av kontrolltjänsteman i regel en gång årligen. Denne verkställer då alkoholprov å tillverkad vara samt tillser, att driftsboken är ordentligt förd. Kontrollen över de skattepliktiga bryggerierna består i huvudsak av en bokföringsgranskning i syfte att konstatera, att de kontrollhandlingar, som äro grundläggande för skattens beräknande, överensstämma med företagets affärsbokföring med avseende å såväl produktion som avsättning. De skattepliktiga bryggerierna besökas av kontrolltjänstemännen fyra gånger årligen. Därvid tillses, att försäljningsbokens poster överensstämma med dagssummorna i bryggeriets egen försäljningsjournal, vilken i sin tur verifieras med »kuskesedler» och andra utlämningsorder. Överensstämmelsen mellan försäljningsboken och bryggeriets tappningsbok och lagerbok skall även kontrolleras. Understundom granskas även enskilda kunders inköp gentemot bryggeriets konto för kunden. Driftsboken granskas, så snart den inkommit till inspektoratet. Förekommande växlingar i det erhållna extraktutbytet uppmärksammas särskilt, och förklaringar härtill infordras. Det i årsredogörelsen uppgivna svinnet jämföres med föregående års uppgift härom. Om svinnet förefaller anmärkningsvärt, anmodas tillverkaren att lämna förklaring till detsamma. Är tillverkaren icke i stånd att meddela någon rimlig förklaring, kan finansdepartementet låta föranstalta om polisundersökning. För undersökning av maltdryckernas stamvörtstyrka och alkoholhalt hava

187 kontrolltjänstemännen att taga prov å dryckerna, vilka undersökas å platsen medelst ebullioskop och sackarometer, vilka instrument kontrolltjänstemännen skola föra med sig. Då tillfälle erbjudes, kontrolleras även styrkan hos vörten vid jästens tillsättande. Enligt kontrollmyndighetens uttalade mening har produktbeskattningen i Danmark visat sig vara effektiv och i övrigt fungera på ett fullt nöjaktigt sätt. Även bryggeriindustrien har förklarat sig vara till freds med denna form för beskattningen. I Danmark utgår utöver den nu omnämnda maltdrycksskatten en särskild avgift å omsättningen av starka drycker, varunder inbegripas maltdrycker med en alkoholhalt av minst 2*25 viktprocent, d. v. s. maltdrycker av skatteklassen I samt luxusölet. Avgiften, som uttages av både tillverkare och återförsäljare, utgår i allmänhet med sammanlagt ungefär 4 procent av omsättningens belopp. Avgiften delas mellan stat och kommun. B.

Norge.

I Norge, där maltdrycksbeskattningen tidigare var anordnad såsom råämnesskatt, infördes produktbeskattningssystem år 1912. Med hänsyn till beskattningen indelas maltdryckerna i tre klasser efter alkoholstyrkan: första klassen: maltdrycker med alkoholhalt av högst 2*5 volymprocent ( = 2*0 viktprocent) (»landsöl»); andra klassen: maltdrycker med alkoholhalt över 2*5 intill 4*75 volymprocent ( = 2*0—3*8 viktprocent) samt tredje klassen: maltdrycker med alkoholhalt över 4*75 intill 7 volymprocent ( = 3«8—5*6 viktprocent) (»bokköl»). Maltdryck, vars alkoholhalt överstiger 7 volymprocent, får ej utlämnas från bryggeri. Alla bryggerier äro således skattepliktiga. Skattesatserna äro för närvarande: för första klassen 20 kronor, för andra klassen 30 kronor och för tredje klassen 45 kronor, allt per hektoliter. Vid tillverkning av maltdrycker, avsedda för försäljning, får icke användas andra råämnen än vatten, malt, humle och jäst, såvida icke finansdepartementet annorlunda medgiver. Bryggeriernas antal är för närvarande 28. Ehuru upptagandet av ny maltdryckstillverkning är fritt, hava endast ett fåtal nya bryggerier inrättats. Vad beträffar beskattningens anordning i övrigt gäller, att bestämmelserna i allt väsentligt överensstämma med de danska. En del skiljaktigheter äro dock att märka. Utom driftsbok och försäljningsbok skall tillverkaren i Norge även föra tappningsbok, i vilken för varje dag skall för varje slag av maltdryck antecknas de tappade varornas kvantitet, stamvörtstyrka, extrakthalt samt det rum i lagerkällaren och det lagerfat, varifrån tappningen skett. Vidare föreskrives, att alla maltdrycker, som utlämnas från bryggeri,

188 skola passera en för ändamålet utsedd funktionär, hörande till bryggeriet, vilken samtidigt icke får inneha uppdrag att föra kontrollhandlingarna. Till denne funktionär skall utköraren avlämna en uppgift (»visérsedel») över vad som medföres å transporten. Uppgiftens riktighet skall funktionären efter företagen granskning vitsorda med sin namnunderskrift å handlingen. Visérsedlarna bifogas försäljningsboken. Nämnde funktionär skall även till försäljningsboken foga en attest rörande den myckenhet maltdrycker, som under varje månad utlämnats till bryggeriets personal. Även dagölet beskattas nämligen i Norge. Skatten erlägges månatligen på den femtonde dagen efter varje månads utgång till vederbörande kronouppbördsman, därvid tillverkaren skall i tre exemplar överlämna skatteinlaga enligt försäljningsbokens uppgifter, av vilka exemplar tillverkaren återfår två, försedda med kvitto. Ett exemplar bilägges försäljningsboken. Tillverkare skall ställa av finansdepartementet godkänd säkerhet för skattens erläggande, från vilken skyldighet departementet dock kan medgiva undantag. Skulle säkerhet icke ställas eller skatten icke gäldas, kan departementet förordna om bryggeriets stängande. Till säkerhet för skatten har staten »förste prioritetspanteret» i alla i bryggeriet befintliga maltdrycker samt i de kärl, vari de förvaras. Sedan maltdryck utlämnats, får icke företagas blandning eller vidtagas annan åtgärd med drycken, som åsyftar ökning av alkoholhalten. Visar det sig, att taget prov å beskattad maltdryck innehåller högre alkoholhalt än som är medgiven för den uppgivna klassen, anses hela det parti, varav provet är taget, hava den konstaterade högre alkoholhalten. Särskilda föreskrifter om rymden av de fat, i vilka maltdrycker utlämnas, finnas ej meddelade. Däremot gäller, att flaskor skola rymma antingen 70 eller 35 centiliter. Å kork eller annan förslutning till flaska skall klassbeteckningen vara inbränd eller stämplad. Å varje kärl, vari maltdryck utlämnas, skall förutom klassbeteckningen finnas tydlig uppgift om bryggeriets namn. Tillverkares handelsböcker — vilka för så vitt angår konton för försäljning av maltdrycker skola vara förda för varje dag före kl. 12 middagen följande söckendag — skola upprättas på sådant sätt, att därav med lätthet kan utrönas kvantiteten vid varje tidpunkt av anskaffade råämnen och utlämnade, färdiga maltdrycker. Kontrollen över maltdrycksbeskattningen står under överinseende av vederbörande byrå inom finansdepartementet. För den lokala kontrollen är landet indelat i tre distrikt, som vartdera förestås av en överkontrollör (med stationsort i respektive Oslo, Hamar och Bergen). Två av överkontrollörerna hava vardera två kontrollörer såsom biträden; hos den återstående överkontrollören finnes en kontrollör anställd. Dessa tjänstemän hava fast anställning å stat. Såvitt möjligt tillses, att till överkontrollörsbefattningarna erhållas personer med teknisk utbildning. I finansdepartementet är vidare anställd en kontrollrevisor, som är bryggeritekniskt utbildad. I dennes ålig-

189 ganden ingår bland annat att följa de olika bryggeriernas utbyten av färdig vara ur de använda råämnena. Bryggerierna besökas av kontrolltjänsteman i regel en gång i månaden. Vid dylikt kontrollbesök, över vilket föres kontrollprotokoll enligt särskilt formulär, tillses bland annat: 1. att den särskilda viseringsfunktionären finnes tillstädes och vederbörligen fungerar; 2. att från bryggeriet utgående maltdryckstransporter åtföljas av visérsedlar, som överensstämma med transporternas innehåll; 3. att kärl, vari maltdrycker utlämnas från bryggeri, äro försedda med föreskrivna beteckningar om klass och rymd samt bryggeriets n a m n ; 4. att föreskrivna journaler vederbörligen föras; 5. att bryggeriets handelsböcker i vad avser maltdrycksförsäljningen äro på föreskrivet sätt uppställda och att uppgifterna däri för vissa stickprovsvis uttagna dagar överensstämma med försäljningsboken och listan över visérsedlar för motsvarande dagar; 6. att erforderliga skattekvitton, attester m. m. finnas vederbörligen vidfogade försäljningsboken; 7. att skatten inbetalas i rätt tid och med vederbörligt belopp; 8. att driftsboken icke upptager förbjudna råämnen, som använts vid tillverkningen; 9. att driftsbokens uppgifter om lagerbehållning synas överensstämma med den verkliga; 10. att maltdryckernas extrakt- och alkoholhalt stämma med vad driftsboken utvisar, varutinnan undersökning verkställes med sackarometer samt med utgångspunkt från att driftsbokens uppgift om stamvörtstyrkan är riktig; 11. att vid misstanke om att maltdryck är olaglig taga prov å densamma och insända provet till finansdepartementet för undersökning; 12. att jäskar och lagerfat äro vederbörligen uppmätta. Sedan överkontrollören mottagit de till honom månadsvis insända kontrollhandlingarna (drifts-, försäljnings- och tappningsbok), föranstaltar han om närmare granskning av desamma, kontrollsummering samt erforderliga jämförelser mellan handlingarna inbördes. I mån av behov anmodas tillverkaren att vidtaga rättelser, eventuellt även att inbetala ytterligare skattebelopp. Erkännes icke fel, sker anmälan till finansdepartementet. Överkontrollören tillser även, att ställda säkerheter äro tillräckliga med hänsyn till maltdrycksförsäljningens storlek. Överkontrollören skall förse tillverkare och kontrollörer med erforderliga blanketter och kontrolleffekter. Hos överkontrollören skall föras en tiggare över alla bryggerier, i vilken successivt införas fortlöpande uppgifter om myckenheterna använda råämnen samt tillverkade och försålda maltdrycker. Dessa uppgifter jämföras sedan med bryggeriets årsredogörelse, som i sin tur kontrolleras mot handelsböckerna. Dessa granskas sålunda även med hänsyn till inköpta råämnen.

190 Vid misstanke om skattesvek kan överkontrollören utverka finansdepartementets tillstånd att låta verkställa en fullständig revision av bryggeriets räkenskaper. Kostnaderna för kontrollen bestridas av staten. Dock får bryggeri, som icke tillverkar i genomsnitt minst 300 liter maltdrycker per dygn, själv betala kontrollkostnaderna. Det må här anmärkas, att i Norge utgår restaurangskatt med ungefär 10 procent av omsättningens belopp. G.

Finland.

I samband med att förbudet år 1932 avskaffades i Finland, infördes i detta land, som tidigare för sin maltdrycksbeskattning tillämpat ett maltskattesystem, utformat helt efter den svenska lagstiftningen, beskattning av den färdiga varan. Denna beskattning är reglerad genom en lag den 20 december 1934 angående skatt å maltdrycker. Om tillverkningen av svaga maltdrycker, varmed förstås maltdrycker med en alkoholhalt av högst 2*25 viktprocent, äro särskilda bestämmelser meddelade i en lag av den 24 april 1931. Med hänsyn till beskattningen indelas maltdryckerna på följande sätt: Skattefria: maltdrycker med en alkoholhalt av högst 1*4 viktprocent och en stamvörtstyrka av högst 5 procent; Skattepliktiga: första klassen: maltdrycker med en alkoholhalt av högst 2*25 viktprocent; andra klassen: maltdrycker med en alkoholhalt, överstigande 2*25 men icke 3*2 viktprocent; samt tredje klassen: maltdrycker med en alkoholhalt, överstigande 3*2 men icke 4-5 viktprocent, dock att porter må hava en alkoholhalt upp till 6 viktprocent. Skattesatserna för de skattepliktiga maltdryckerna äro: för första klassen 50 penni, för andra klassen 1 mark 20 penni och för tredje klassen 3 mark, allt per liter. Tillverkning av skattepliktiga maltdrycker äger för närvarande rum vid 44 bryggerier, under det att antalet skattefria bryggerier är 40. Sammanlagda antalet bryggerier är således 84. Enligt den finska alkohollagstiftningen få alkoholhaltiga drycker med en alkoholhalt av mer än 225 viktprocent försäljas allenast genom det statliga monopolbolag, som handhar försäljningen av alkoholhaltiga drycker. Maltdrycker av andra och tredje klassen, vilka representera den avgjort större delen av försäljningen av de skattepliktiga maltdryckerna, tillhandahållas således allmänheten allenast genom nämnda bolag. Skatteintäkten av denna större del av de skattepliktiga bryggeriernas avsättning motsvarar ungefär 90 procent av hela skatten. De i själva lagen givna grundläggande bestämmelserna om maltdrycks-

191 beskattningen innebära, förutom fastställandet av klassindelningen och skattesatserna, i huvudsak allenast, att tillverkare är skyldig att senast den femtonde dagen i varje månad till vederbörande lantränteri inbetala stadgad skatt för de under föregående m å n a d från bryggeriet utlämnade maltdryckerna, att upptagande av ny maltdryckstillverkning eller ändring av äldre bryggeri skall med lämnande av närmare upplysningar anmälas 15 dagar före tillverkningens början, att tillverkare skall hos kontrollmyndigheten ställa säkerhet för skatten till ett belopp, motsvarande två månaders skatt, att tillverkare skall över sin rörelse föra böcker, innehållande uppgifter om bryggeriets tillverkning och försäljning samt övriga för skattens fastställande erforderliga upplysningar, att tillverkare eller försäljare av maltdrycker på anfordran skall för kontrollmyndigheten förete böckerna jämte verifikationer, skriftväxlingar och fakturor, lämna erforderliga upplysningar samt tillhandagå kontrolltjänstemännen med erforderligt arbetsbiträde, att leverantör, som tillhandahåller varor åt tillverkare eller försäljare av maltdycker, är skyldig att till kontrollmyndigheten lämna begärda uppgifter om sina leveranser, samt att, om brist upptäckes i tillverkares maltdryckslager och bristen ej kan nöjaktigt förklaras, tillverkaren är skyldig att inbetala skatt för den bristande kvantiteten. Enligt i lagen lämnat bemyndigande har statsrådet att meddela närmare tillämpningsbestämmelser. Enligt de meddelade tillämpningsbestämmelserna gäller bland annat, att skattepliktiga maltdrycker få utlämnas från bryggeri endast å kärl eller buteljer, å vilka angivits bryggeriets namn, dryckens skatteklass samt tappningsdatum och tappningsnummer. Följande journaler skola föras av tillverkare i skattepliktigt bryggeri: 1. Bryggningsjournal, i vilken införes dag och nummer för brygd, skatteklass, använda myckenheter malt och humle, den erhållna vörtens myckenhet och extrakthalt, extraktutbytet, vörtens volym i jäskaren, vörtens extrakthalt vid jästtillsättningen samt jäskarens nummer. 2. Lag rings journal, i vilken antecknas dag för överförande från jäsningskällaren, brygdens nummer, nummer å det eller de jäskar, varifrån överförandet sker, skenbar extrakthalt samt nummer och litertal å det lagerfat, å vilket lagringen äger rum. 3. Tappningsjournal, i vilken antecknas dag för tappningen, brygdens nummer, skatteklass, uppgift om nummer å lagerfat, varifrån tappningen sker, skenbar extrakthalt, beräknad och vid undersökning befunnen alkoholhalt, antal flaskor om 2/3 och 1l-i liter, antal liter maltdryck å andra kärl samt förlust vid tappningen. 4. Försäljnings journal, i vilken införes dag, då utlämning av maltdryck sker, samt, i särskilda kolumner för varje klass, utlämnad kvantitet med angivande av antalet flaskor om 2/3 och 1js liter samt av antalet liter å andra kärl.

192 För varje månad skall tillverkaren avgiva särskild månadsrapport, innefattande fullständig redovisning av maltdryckslagret i jäskar och lagerfat samt på flaskor och transportfät vid månadens början och slut. De skattefria bryggerierna hava endast att föra en bryggningsjournal, i vilken införes dag för brygden, dess nummer, använd myckenhet malt, vörtens myckenhet i jäskaret, extrakthalt vid jästens tillsättande, dryckens skenbara extrakthalt vid tappningen samt dag för maltdryckens utlämning från bryggeriet ävensom utlämnad kvantitet. Enligt anvisningar av kontrollmyndigheten skola alla från ett bryggeri utgående maltdryckstransporter vara upptagna å forsedel, vars riktighet kontrolleras av en förman, en anordning, som således motsvarar det i den norska lagstiftningen föreskrivna systemet med visérsedlar. Såsom råämne vid maltdryckstillverkning får i regel endast malt användas. överinseendet över efterlevnaden av bestämmelserna angående tillverkning och beskattning av maltdrycker ankommer å socialministeriet, som utövar samma befogenhet även rörande alkohollagstiftningen i övrigt. I spetsen för uppsikten över alkoholtillverkningen (sprit, maltdrycker och vin) står överinspektören för alkoholtillverkningen. I den centrala ledningen över maltdryckskontrollen biträdes han av en kontrollör. För den lokala tillsynen över sagda tillverkning ävensom över tillverkningen av frukt- och bärvin, vilken dock är av ringa omfattning i jämförelse med maltdryckstillverkningen, är landet indelat i fyra distrikt, som vart och ett förestås av en distriktsinspektör med stationsort inom distriktet. Dessutom anställas, i den mån så anses erforderligt, lokala inspektörer, en vid varje bryggeri. För närvarande torde dock sistnämnda slags funktionärer finnas vid endast högst ett 10-tal bryggerier. Såsom kompetens villkor för distriktsinspektörsbefattning fordras filosofie kandidatexamen med högsta vitsord i kemi eller ingenjörsexamen från tekniska högskolans kemiska avdelning. Rörande det närmare tillvägagångssättet vid de lokala kontrolltjänstemännens inspektioner finnas icke några särskilda instruktioner utfärdade. I allmänhet torde därvid tillgå på följande sätt. Distriktsinspektören tillser vid kontrollbesöken, att alla föreskrivna journaler äro vederbörligen förda, samt kontrollerar, att å forsedlar upptagna maltdryckskvantiteter äro rätt införda i försäljningsjournalen och att uppgifterna i denna överensstämma med affärsbokföringen. Vid bokföringsgranskningen utnyttjas även uppgifter från alkoholbolaget om gjorda maltdrycksinköp. I jäskällaren kontrolleras, att alla i gång varande brygder äro införda i bryggningsjournalen samt att alla i sistnämnda journal upptagna brygder sedermera redovisats i lagrings- och tappningsjournalerna. Medelst provtagning undersökes alkoholhalt och extrakthalt hos färdiga eller under bearbetning varande maltdrycker för utrönande av deras laglighet samt huruvida motsvarande uppgifter i journalerna äro riktiga. Understundom insändas proven till socialministeriets laboratorium för undersökning. Vidare tillses, att vederbörliga skattekvitton, överensstämmande med försäljningsjournalens uppgifter om utlämnade myckenheter maltdrycker, förefinnas.

193 Tid efter annan tagas även prov av i handeln förekommande maltdrycker för undersökning, huruvida de äro lagliga. Skulle maltdryck därvid visa sig hava för hög alkoholhalt, giver den å etiketten anbragta uppgiften om tappningsdag och tappningsnummer möjlighet att fastställa den maltdryckskvantitet, som felaktigheten vidlåder, samt att med ledning härav uttaga det ökade skattebelopp, som kan ifrågakomma. Då det nuvarande beskattningssystemet i Finland vunnit tillämpning under allenast ett fåtal år, torde detsamma ännu icke vara fullt inarbetat och därför ännu icke ha vunnit sin definitiva, praktiska utformning.

13 — 353550.

194 KAP. XII.

Kritik av maltskattesystemet och motiv för införande av produktbeskattning. 1.

Nackdelar i allmänhet av råämnesbeskattningen.

Det i vårt land tillämpade maltskattesystemet har ur kontrollsynpunkt obestridligen fungerat på ett tillfredsställande sätt. Det mekaniska och fullständigt exakta angivandet å den självregistrerande vågens räkneverk av den maltmängd, för vilken tillverkaren har att erlägga skatt, har inneburit en grund för skattens beräknande, som icke utan upptäckt kunnat obehörigen påverkas och vilkens riktighet varken tillverkaren eller kontrollmyndigheten haft anledning att bestrida. De kontrollåtgärder utöver tillsynen å maltvågen, som systemet påkallat, åsyfta i stort sett endast att medelst granskning av extraktutbytet övervaka, att icke tillverkaren använt inmäskningsmaterial, som icke passerat nämnda våg. Till nu angivna övervakande kommer givetvis den tillsyn å kontrollhandlingarnas förande samt därå, att de från bryggerierna utlämnade maltdryckerna med hänsyn till sin styrka äro lagliga, som måste vara förbunden med varje beskattningssystem. I allt fall bör framhållas, att maltskattesystemet icke krävt några alltför vidlyftiga anordningar i kontrollhänseende och hittills ansetts skäligen hava uppfyllt de fordringar, man ur fiskalisk synpunkt ställt på detsamma. Även om sålunda nämnda system ur vissa synpunkter inneburit ett enkelt och rätlinjigt beskattningsförfarande, kunna mot detsamma i andra hänseenden riktas vissa anmärkningar. Det må då till en början framhållas, att det är föga egentligt, att beträffande en vara, vilkens konsumtion man vill underkasta beskattning, lägga skatten å råämnet för varans tillverkning och icke å varan själv. Uttagandet av en konsumtionsskatt bör väl också naturligen äga rum så nära varans utlämning till konsumtion som möjligt. Lägges skatten så långt tillbaka i tillverkningsförloppet som till själva råämnets införande i produktionen, följer därav, att tillverkaren måste arbeta med en genom beskattningen avsevärt fördyrad råvara. Nämnda förhållande innebär en avsevärd nackdel för tillverkaren, då förlust av råvara genom svinn, kross eller skada är oundviklig under tillverkningen. Att märka är, att eftergift av skatt, då maltdryck blivit skadad, kan medgivas tillverkaren allenast, om skadan inträffat, innan maltdrycken lämnat lagerfaten, och endast under förutsättning, att möjlighet föreligger att tillräckligt exakt bestämma den maltkvantitet, som belöper å den skadade maltdrycken. För maltdryck, som går förlorad under tappningen eller genom krossning av flaskor eller som

195 efter tappningen befinnes osäljbar, har tillverkaren alltså icke någon möjlighet att utfå ersättning för skatten. Härtill kommer, att fördyringen av råvaran kan tänkas komma tillverkaren att ändra sina tillverkningsmetoder för att till det yttersta utnyttja det använda råämnet, vilket i sin tur k a n vara ägnat att medföra en försämring av maltdryckens kvalitet. En annan anmärkning, som kan framställas mot en beskattning av maltet, är, att densamma icke kan bliva av lika verkan för alla tillverkare, enär utbytet av produkter ur det använda maltet kan med olika tekniska resurser och arbetssätt samt till följd av olika egenskaper hos själva maltet l ä m n a betydligt skiftande resultat. Sålunda har enligt den officiella statistiken 1 under tillverkningsåret 1933/34 det i bry gg journalerna vid de skattepliktiga bryggerierna antecknade extraktutbytet, d. v. s. den mängd av maltet, som: vid mäskningen upptagits i vörten, växlat mellan 710 och 801 procent, vilka tal för en maltdryck med en stamvörtstyrka av 100 procent motsvara en skillnad i åtgången av malt av omkring lx/2 kilogram per hektoliter färdig vara. Skillnaden olika bryggerier emellan beträffande åtgången av malt för framställning av samma kvantitet maltdryck blir i verkligheten avsevärt större på grund av olikheter i de tekniska anordningar, som hänföra sig till senare delar av tillverkningsproceduren. Visserligen torde hänsyn hava tagits till dessa omständigheter genom bestämmandet av en viss degression i skatteskalan till förmån för de mindre bryggerierna, men härvid är dock att m ä r ka, att ett sämre utbyte av produkter ur det använda maltet icke är en företeelse, som är särskilt utmärkande för de mindre bryggerierna. Många av dessa hava att uppvisa ett gott utbyte av produkter, under det att förhållandet ibland är det motsatta vid relativt stora bryggerier. Mellan bryggerier, vilka i storlekshänseende äro jämställda, kan i fråga om utbytet förefinnas en avsevärd skillnad. Till belysande av olikheten i utbytesförhållandena vid bryggerierna meddelas å följande sida en sammanställning rörande åtgången av malt för framställning av en hektoliter maltdryck av andra klassen med en beräknad s t a m vörtstyrka av 100 procent. Beräkningen av maltåtgången, som verkställts inom kontrollstyrelsen och avser tillverkningen under tillverkningsåret 1933/34 vid 143 skattepliktiga bryggerier 2 , har skett med ledning av uppgifter i brygg- och försäljningsjournaler samt andra tillgängliga handlingar, därvid de för varje bryggeri framkomna siffrorna — för att möjliggöra en direkt jämförelse — reducerats till att avse en stamvörtstyrka av 10*0 procent. Förutom denna ojämnhet i skattebelastningen de olika bryggerierna emellan medför skattens uttagande å råämnet icke oväsentliga inskränkningar i bryggeriernas rörelsefrihet med avseende å tillverkningens bedrivande. Då skatten lägges å maltet, följer därav, att användandet av annat förjäsbart råämne än malt principiellt icke kan medgivas vid tillverkningen. Tillsättning 1

Accispliktiga näringar år 1933/34, sid. 13. Vid beräkningen hava 13 bryggerier icke medtagits av den anledningen, att vid dessa bryggerier någon tillverkning av skattepliktiga maltdrycker praktiskt taget icke förekommit under tillverkningsåret i fråga (jfr sid. 77 f.). 2

196 Maltåtgång för framställning av maltdryck av andra klassen. Antal bryggerier med en maltavverkning av Maltåtgång i kg per hl över 200 000 kg

100 0 0 0 200 000 kg

50 000— 100 000 kg

13-5—14-0

14-0—14-5 14-5—15*0

under 50 000 kg

2 Summa bryggerier

7 2

16 30

150—15-5

G

15-5—16-0

16-0—16-5

6 o

17-0—17-5

17-5-18-0 18-0—18-5

2 2

16-5—17-0

över 18'5 Summa 14 1 genomsnitt för varje bryggeri 1 4 0 - 1 4 5 kg

6 143

15-0—155 lo-O—15-5 15-6—16-0 150—15.5 kg kg kg kg

av socker eller sirap, vilka ämnen kunna vara erforderliga för tillverkning av en del maltdryckssorter, är sålunda — med undantag för viss användning vid tillverkning av porter — enligt nu gällande bestämmelser förbjuden i de skattepliktiga bryggerierna. Då användning av ris och majs visat sig behövlig för framställning av maltdrycker, å vilka särskilda krav å hållbarhet måste uppställas (t. ex. exportöl), hava i tillverkningsförordningen måst inrymmas vissa specialbestämmelser, som kunna sägas bryta mot hela systemet och som för övrigt äro i icke ringa mån hinderliga för tillverkaren. Vidare medför systemet, att tillverkaren, om han behöver förskaffa sig tillträde till maltvågen eller maltkrossen exempelvis för vidtagandet av reparation eller för rengöring, måste tillkalla kontrolltjänsteman, som för sin närvaro är berättigad till särskild ersättning av tillverkaren. Detsamma gäller därest tillverkaren önskar blanda skattepliktig maltdryck med skattefri sådan eller späda skattepliktig maltdryck med vatten. Blandas skattefri maltdryck med skattepliktig, kan skatterestitution ej erhållas för någon del av den brygd, till vilken den skattefria varan hör. Av kontrolltekniska skäl har vidare skattefrihet icke kunnat medgivas för vört, som för bakningsändamål utlämnas från skattepliktigt bryggeri. Såsom i det föregående framhållits, mötte det vid beskattningens införande vissa svårigheter att i maltskattesystemet inrymma möjligheter till skattefrihet för de skattepliktiga bryggeriernas tillverkning av svagdricka, vilken angelägenhet dock sedermera ordnades så, att ett särskilt restitutionsförfa-

197 rande i fråga om skatten för malt, använt vid tillverkning av skattefri maltdryck, blev genomfört. Detta restitutionsförfarande innebär emellertid, att tillverkarna i de skattepliktiga bryggerierna få finna sig i att vara underkastade vissa restriktiva bestämmelser, innebärande framför allt, att icke hela skattebeloppet restitueras, och vara pliktiga iakttaga vissa formaliteter i fråga om återbekommandet av dylikt skattebelopp, varjämte de under viss tid ha att stå i ansvar för beloppet. Några olägenheter av motsvarande slag förefinnas icke för tillverkarna i de skattefria bryggerierna, vilka tillverkare dessutom ha den betydande fördelen framför tillverkarna i de skattepliktiga bryggerierna, att de äga rätt att använda vilka råämnen som helst — alltså även socker och sirap — samt jämväl i övrigt åtnjuta större frihet vid tillverkningen.

2.

Nackdelarna med hänsyn till den skärpta beskattningen.

De omnämnda olägenheterna hava icke varit av den art, att icke beskattningssystemet hittills ansetts kunna godtagas av både bryggeriindustrien och staten. De under senare tid vidtagna avsevärda höjningarna av skatten hava emellertid kommit vissa av de ovan antydda och jämväl andra olägenheter av råämnesskattesystemet att starkt framträda. Då maltskatten år 1903 infördes, rörde sig skattesatserna om relativt låga belopp — mellan 2 och 12 öre, motsvarande en skattebelastning av i genomsnitt 8*4 öre per kilogram. Den genom beskattningen föranledda fördyringen av råvaran, vars medelpris då angavs till 25 öre per kilogram, var sålunda ganska måttlig, i det att skattebelastningen motsvarade allenast cirka 30 procent av maltets handelsvärde. Efter de år 1923 genomförda höjningarna av skattesatserna till respektive 65, 70 och 75 öre per kilogram utgjorde skatten i medeltal något över 70 öre per kilogram. Den senaste, under år 1933 vidtagna skattehöjningen, därvid skattesatserna fastställdes till respektive 1 krona 25 öre, 1 krona 35 öre och 1 krona 45 öre per kilogram, medförde en medelskatt av omkring 1 krona 34 öre per kilogram. Maltskatten är alltså numera i det närmaste 16 gånger så hög som den var, då den infördes, och i jämförelse med år 1923, då statsmakterna senast förehade beskattningssystemet till omprövning, har skatten ungefär fördubblats. Då priset å malt för närvarande kan angivas till i genomsnitt 30 öre per kilogram och det beskattade maltet alltså kostar tillverkaren omkring 1 krona 64 öre per kilogram, utgör skattebelastningen numera cirka 450 procent av maltets handelsvärde. Det synes föga rationellt att, när maltdrycksbeskattningen nått en sådan höjd som nu är fallet, fortfarande uttaga skatten i form av en råämnesskatt. Den härigenom uppkomna avsevärda fördyringen av råvaran medför, att förlusterna genom svinn, kross eller skada numera kunna representera avsevärda belopp. Härtill komma vissa skattetekniska olägenheter av den nuvarande höga skatten. Då kontrollstyrelsen har att bevilja eftergift för skatt, hänförlig till skadad maltdryck, och det gäller att från den färdiga varan

198 räkna sig tillbaka till den använda maltmängden, kunna felkällorna i beräkningsmetoden i vissa fall leda till otillbörligt stora avvikelser från det belopp, med vilket skatt i verkligheten erlagts för det använda maltet. Enahanda är förhållandet beträffande beräkningen av det skattebelopp, som skall restitueras vid export av maltdryck, varvid enligt gällande föreskrifter en i viss mån summarisk beräkningsmetod skall komma till användning. Framför allt blir emellertid den nuvarande höga beskattningen av betydelse med hänsyn till den förut påpekade ojämnheten i beskattningen på grund av det olika utbytet av färdiga produkter vid de olika bryggerierna. Såsom av den å sid. 196 intagna sammanställningen framgår, kan skillnaden i utbytet vid bryggerier, tillhörande den lägsta skattegruppen, bliva så stor, att densamma motsvarar en maltkvantitet av ända upp till 5 kilogram per hektoliter färdig vara, vilket med nu gällande skattesats medför en skillnad i beskattningen av 6 kronor 25 öre per hektoliter. Även för bryggerier, tillhörande de övriga båda skattegrupperna, kan skillnaden i beskattningen på grund av olikhet i utbytesförhållanden dem emellan i vissa fall bliva anmärkningsvärt stor. Med avseende å själva skatteinbetalningen må även framhållas några med maltskattesystemet förknippade omständigheter, som erhållit en större betydelse än tidigare, då skatten var låg. Ungefär en sjättedel av bryggerierna betala skatten i förskott, och då i allmänhet maltdrycken ej säljes eller likvid inflyter förrän cirka 3 månader efter maltets krossning, tvingas tillverkarna i dessa bryggerier att hava ett visst kapital räntelöst bundet i skatten. Då förskottsbetalning i allmänhet tillämpas av de mindre och därför i allmänhet ekonomiskt svagare företagen, verkar nu ifrågavarande kapitalutlägg så mycket kännbarare. För de bryggerier, som ställa säkerhet för maltskattens inbetalande och därför komma i åtnjutande av ett anstånd därmed, som växlar mellan 2 och 5 månader, har konsekvensen av de upprepade skaltehöjningarna blivit, att säkerhet måst ställas till mångdubbelt högre belopp än tidigare, ett förhållande, som understundom kan vara ägnat att åsamka tillverkaren vissa svårigheter, särskilt som det här kan bliva fråga om säkerheter till högst avsevärda belopp.

3.

De nuvarande förutsättningarna för övergång till produktbeskattning.

Av den i det föregående lämnade redogörelsen för maltskattens tillkomst framgår, att avvisandet av tanken på införande i vårt land av en beskattning av den färdiga varan motiverades framför allt därmed, att det icke skulle vara möjligt att anordna en tillfredsställande kontroll över en dylik beskattning, vilken vore avsedd att huvudsakligen grunda sig å tillverkarens egen bokföring. Under den tid av mer än 30 år, som förflutit sedan statsmakterna stodo inför uppgiften att välja en för våra förhållanden passande metod för en maltdrycksbeskattning, hava de omständigheter, som voro avgö-

199 rande för nämnda ställningstagande, högst väsentligt förändrats. Vad först bryggeriindustrien själv beträffar har den sedan dess skapat sig en betydligt förbättrad ekonomisk ställning och dessutom i avsevärd grad koncentrerats. År 1897 torde i landet ha funnits omkring 230 ölbryggerier mot 156 skattepliktiga bryggerier för närvarande. De nuvarande skattepliktiga bryggerierna, som för ordnandet av bl. a. avsättnings- och prisfrågor äro fast organiserade inbördes, erbjuda bilden av en i allmänhet synnerligen välskött industri, som befinner sig å en mycket god ekonomisk och teknisk standard. E n på detta sätt konsoliderad industri, som för sin ställning är beroende av statsmakternas åtgöranden och i övrigt är föremål för en viss allmän uppmärksamhet, bör därför framför andra industrier erbjuda de bästa allmänna förutsättningar för att en beskattning av dess produkter skall kunna grundas på företagens egna uppgifter och handelsböcker. Vidare må framhållas, att statsmakterna med hänsyn till de stora anspråk, som numera ställas på affärsföretag i allmänhet i fråga om bokföringens tillförlitlighet, på ett flertal områden ansett sig kunna uttaga skatt på grundval av deklarationer, som avgivas av vederbörande skattskyldiga. Frånsett inkomst- och förmögenhetsskatten, vilken i övrigt icke erbjuder någon möjlighet till jämförelse med en sådan beskattning som den här ifrågavarande, gäller detta sådana på senare tid införda skatter som den särskilda skatten å inom riket tillverkad bensin, accisen å margarin och skatten å vissa slag av fodermedel. I fråga om bensin, margarin och fodermedel avgiva vederbörande fabrikanter kvartalsvis deklarationer över utlämnade kvantiteter skattepliktig vara, vilka deklarationers riktighet kontrolleras genom bokföringsgranskning. Likartade äro skatten å automobilgummiringar och silkesaccisen. Här må vidare nämnas, att den tidigare stränga bevakningskontrollen för åtnjutande av tullrestitution vid återutförsel ur riket av genom industriell verksamhet förädlade importvaror (industrirestitution) år 1929 utbyttes mot ett system, enligt vilket restitutionen väsentligen grundar sig å tillverkarens på heder och samvete avgivna uppgifter, vilka granskas mot hans handelsböcker. Det förtjänar även att erinras om att beträffande den tidigare i vårt land utgående sockerskatten hela den vidlyftiga personkontrollen vid sockerfabrikerna genom beslut vid 1922 års riksdag i allt väsentligt avskaffades och beskattningen därefter ägde rum på grundval av sockerfabrikanternas fakturering av försålt socker. Enligt vad erfarenheten givit vid handen kunna de tillämpade beskattningsanordningarna å samtliga n u berörda områden anses hava fungerat på ett tillfredsställande sätt. Vad angår grundandet av beskattningen av maltdryckerna å tillverkarnas bokföring, skulle det kunna invändas, att det i allt fall bleve erforderligt att anordna en mera ingående kontroll vid bryggerierna än vad bokföringsgranskningen kunde göra nödvändig, enär det förutom kontrollen över själva beskattningen gällde att tillse, att de tillverkade maltdryckerna ifråga om styrkan hölle sig inom de för respektive skatteklasser fastställda gränserna. Någon anledning att för detta ändamål bibehålla en lokalt utövad, fortlöpande kontroll vid bryggerierna förefinnes emellertid enligt kommitténs mening

200 icke. Det m å erinras om att den fortlöpande personkontrollen vid de skatte^ fria bryggerierna såsom i det föregående omnämnts sedan år 1932 är avskaffad och ersatt med att vederbörande överkontrollör cirka fyra gånger om året avlägger kontrollbesök i dessa bryggerier och därvid tager stickprov å för försäljning färdigställd maltdryck, vilka därefter undersökas å kontrollstyrelsens laboratorium. Enligt vad som inhämtats har denna anordning visat sig vara fullt ut lika effektiv med avseende å tillsynen å lagligheten hos de i de skattefria bryggerierna tillverkade maltdryckerna som fallet var tidigare, då särskild tillsyningsman fanns förordnad vid varje dylikt bryggeri. Då de skattepliktiga bryggerierna hittills alltid på ett i stort sett mönstergillt sätt efterlevt gällande bestämmelser om maltdryckernas extraktoch alkoholgränser, torde det finnas berättigad anledning att antaga, att en på motsvarande sätt anordnad stickprovskontroll även för dessa bryggeriers vidkommande skall visa sig vara tillfyllest. Såsom av den föregående redogörelsen framgår, har den invändningen framställts, att en produktskatt med hänsyn till nykterhetsintresset skulle vara underlägsen en skatt på råvaran. En skatt av det senare slaget skulle nämligen kunna tänkas medföra en strävan hos en tillverkare att använda så litet malt som möjligt vid tillverkningen, vilket i sin tur skulle få till följd en låg alkoholhalt hos de tillverkade dryckerna. Med en produktskatt åter, vilken allenast inom vissa gränser toge hänsyn till alkoholhalten, skulle något dylikt intresse icke förefinnas hos tillverkarna. Erfarenheten har emellertid icke bestyrkt, att råämnesskatten i verkligheten utövar en dylik inverkan. Trots de under de senare åren vidtagna kraftiga höjningarna av maltskatten, vilka om de anförda synpunkterna haft någon verklig betydelse, bort resultera i en mera allmän nedsättning av styrkan, har nämligen någon förändring i fråga om pilsnerdrickats styrkeförhållanden i stort sett icke ägt rum, även om det undantagsvis beträffande ett eller annat bryggeri kunnat konstateras, att en — ur helhetssynpunkt betydelselös — inknappning i maltanvändningen gjorts. Hänsyn till allmänhetens smak, vilken helt naturligt fordrar ett så fullgott pilsnerdricka som möjligt, och till rådande konkurrensförhållanden h a r uppenbarligen föranlett tillverkarna att helt utnyttja de för pilsnerdrickat gällande styrkegränserna trots den utsikt till ekonomisk vinst, som skulle vara förenad med ett nedbringande av maltanvändningen. Från nykterhetssynpunkt torde därför det ena beskattningssystemet i praktiken icke hava några företräden framför det andra. De anförda skälen tala enligt kommitténs mening för att m a n nu övergiver maltskattesystemet och i stället anordnar beskattningen i form av en skatt på de färdiga maltdryckerna. P å grundval av denna princip har kommittén utarbetat förslag till ny förordning angående tillverkning och beskattning av maltdrycker.

201 KAP. XIII.

Produktbeskattningens anordnande enligt kommitténs förslag. 1.

Huvuddragen av det nya beskattningssystemet.

Då det gällt att närmare utforma produktbeskattningssystemet på sådant sätt, att detsamma lämpar sig efter förhållandena i vårt land, h a r kommittén ansett sig i stort sett kunna följa de linjer, efter vilka beskattningen blivit anordnad i den danska maltdryckslagstiftningen och i den med denna såsom förebild uppgjorda norska lagstiftningen. I både Danmark och Norge har produktbeskattningssystemet blivit prövat under en lång följd av år, och enligt vad kommittén inhämtat omfatta både kontrollmyndigheter och tillverkare i dessa länder allmänt den meningen, att systemet, sådant det i lagstiftningen utformats, fungerat på ett tillfredsställande sätt. Förhållandena å bryggerihanteringens område äro väl ej helt likartade i våra grannländer och hos oss, men avvikelserna synas ej vara större, än att beskattningen lämpligen skall kunna i väsentliga delar anordnas på ett ensartat sätt. Kommittén vill till att börja med lämna en summarisk redogörelse för huvuddragen av sitt förslag rörande beskattningen för att i det följande återkomma till en närmare motivering av de viktigaste bestämmelserna i detsamma. Vad till en början angår omfattningen av skattskyldigheten skall denna enligt förslaget i likhet med vad nu är fallet principiellt sett omfatta alla maltdrycker av andra och tredje klasserna, vilka tillverkas i skattepliktigt bryggeri. Från beskattning ha emellertid undantagits maltdrycker, som exporteras, utgöra prov för analytisk undersökning eller utlämnas till bryggeriernas personal för förbrukning på stället eller ock förstöras inom bryggeri. Med hänsyn till undantagen kan det sägas, att skatt i allmänhet skall utgå för alla maltdrycker av nämnda båda klasser, som för annat ändamål än export utföras från bryggeri. Fastställandet av den myckenhet maltdrycker, för vilken skatt skall utgå vid varje särskilt bryggeri — den beskattningsbara myckenheten — skall också i allmänhet ske vid maltdryckernas utförande från bryggeriet. För att myckenheten skall kunna tillförlitligen bestämmas och för underlättandet av kontrollen däröver, skola vid skattepliktiga maltdryckers utförande från bryggeri användas flaskor av en viss bestämd storlek eller andra kärl, vilka blivit vederbörligen uppmätta. Skatten föreslås skola utgå med visst belopp för varje liter av den vid bryggeriet beskattningsbara myckenheten maltdrycker, nämligen 21 öre för

202 maltdryck av andra klassen och 36 öre för maltdryck av tredje klassen. Det nuvarande degressionssystemet har övergivits; för en viss övergångstid har emellertid föreslagits, att en på visst sätt graderad skatteskala skall komma till användning vid skattens beräknande. För varje bryggeri skall erläggas skatt med minst 2 500 kronor i kvartalet. Kommittén har förutsatt, att någon fortlöpande statlig kontroll, utövad av lokalt anställda kontrolltjänstemän, icke skall äga rum vid de skattepliktiga bryggerierna. Det nya beskattningssystemet måste därför i väsentlig grad bygga på de uppgifter rörande tillverkning och försäljning, som tillverkarna lämna. Den redovisningsskyldighet från tillverkarnas sida, som systemet således för sin tillämpning förutsätter, har medfört, att en särskild bokföringsskyldighet av ganska omfattande slag måst åläggas tillverkarna i de skattepliktiga bryggerierna. Denna bokföring har anordnats så, att med hjälp av densamma rörelsens omfattning vid ett bryggeri skall kunna överblickas. Bokföringen, som omfattar fem olika journaler, skall avse dels själva bryggningen, dels tappningen å kärl för distribution, dels förbrukningen inom bryggeri jämte vad som där förstöres, dels vad som utföres från bryggeri, dels ock vad som dit införes. I beskattningsavseende viktigast blir den journal, försäljningsjournalen, i vilken anteckning skall göras om myckenheten av de maltdrycker av olika slag, som utföras från bryggeri. Vidare ha tillverkarna för kontrolländamål ålagts att vid utgången av varje tillverkningsår upprätta en särskild redogörelse — årsredogörelse — för myckenheten maltdrycker av olika slag, som rörelsen vid bryggeriet under året omfattat. I syfte att åstadkomma en viss garanti för att alla maltdrycker, som utföras från skattepliktigt bryggeri eller införas i sådant bryggeri, bliva vederbörligen antecknade i journalerna, ha efter förebild i den norska lagstiftningen vissa uppgifter med avseende å kontrollen anförtrotts en funktionär, som tillverkaren har att för ändamålet utse och som förslagsvis kallats forsedelskontrollant. Denna funktionär — som givetvis icke skall intaga någon officiell tjänsteställning — skall enligt förslaget ha till förnämsta åliggande att hålla uppsikt över alla transporter av maltdrycker, som utgå från eller ankomma till bryggeriet, samt att förvissa sig om myckenheten av de maltdrycker av skilda slag, som utföras därifrån eller dit införas. För att möjliggöra en dylik kontroll och för att samtidigt skapa ett underlag för försäljningsjournalens förande h a r det ålagts tillverkaren att för varje transport av maltdrycker, som utgår från bryggeriet, låta upprätta en förteckning över vad som utföres — forsedel. De utfärdade forsedlarna skola, försedda med bestyrkande av forsedelskontrollanten om att de däri upptagna kvantiteterna maltdrycker utförts från bryggeriet, bifogas försäljningsjournalen såsom verifikationer. Skattens storlek vid varje särskilt bryggeri fastställes med ledning huvudsakligen av uppgifterna i försäljningsjournalen. Omedelbart efter varje månads utgång skall tillverkaren ha att, i överensstämmelse med vad journalerna utvisa, låta upprätta och till kontrollstyrelsen insända deklaration rö-

203 rande den myckenhet maltdrycker, för vilken skatt under månaden upplupit vid bryggeriet. I deklarationen skall tillverkaren även angiva beloppet av den skatt, som bör utgå för den deklarerade beskattningsbara myckenheten. Detta belopp skall tillverkaren inom viss kortare tid efter månadens utgång inbetala till statsverket. Kontrollen över beskattningen kommer att i första hand inriktas på en tillsyn över att tillverkarna vederbörligen fullgöra den särskilda bokföring, som enligt förslaget ålagts dem. Denna tillsyn har ansetts skola i vanliga fall innebära en i och för sig tillräcklig garanti för att skatten kommer att vederbörligen utgöras. Själva tillverkningsförloppet kommer därför som regel icke att för beskattningskontrollen vara underkastad någon fortlöpande uppsikt. Tillsynen skall utövas på det sätt, att bokföringen med viss tids mellanrum underkastas granskning av kontrolltjänstemän. Denna granskning skall i vanliga fall ske stickprovsvis men, då särskilda omständigheter beträffande visst bryggeri därtill föranleda, verkställas mera ingående. För erhållande av ytterligare kontroll över beskattningen skall tillverkarnas handelsbokföring kunna bli föremål för granskning. Det är vidare avsett, att med ledning av uppgifter om använda råämnen m. m. skall i kontrollsyfte verkställas beräkningar över utbytet av produkter vid bryggerierna. Då skälig anledning föreligger att antaga, att det ordinära kontrollsystemet av en eller annan särskild orsak icke fungerar fullt tillfredsställande vid visst bryggeri, skall också bryggeriets automatiska maltvåg med tillhörande registreringsapparat kunna utnyttjas för att förstärka kontrollen. Förutom över själva beskattningen kommer tillsyn givetvis att utövas över att tillverkade maltdrycker med avseende å styrkeförhållandena äro lagligen beskaffade samt däröver, att tillverkningen i övrigt bedrives i enlighet med gällande föreskrifter. Tillsynen över de i de skattepliktiga bryggerierna tillverkade maltdryckernas alkoholstyrka kommer liksom nu är fallet för de skattefria bryggeriernas vidkommande att ske stickprovsvis. I fråga om kontrollen över de skattefria bryggerierna innebär förslaget icke någon ändring i den nuvarande ordningen. Vad slutligen kontrollpersonalen beträffar förutsattes, att de nuvarande överkontrollörerna, för vilka några särskilda kompetensvillkor icke stadgats och vilka i stor utsträckning rekryterats bland pensionerade officerare samt åtnjutit en med hänsyn härtill tillmätt, oreglerad avlöning, skola ersättas med en ny typ av kontrolltjänstemän — även de förslagsvis benämnda överkontrollörer — med lämpliga kvalifikationer för kontrollarbetet. De blivande överkontrollörerna, vilka liksom de nuvarande skola handhava kontrollen jämväl över brännvinstillverkningen, hava förslagsvis placerats i 24 :e lönegraden av det civila avlöningsreglementets löneplan, men hava ansetts tills vidare icke böra uppföras å ordinarie stat. De nuvarande kontrollombuden, vilkas förnämsta uppgift är att utöva tillsyn över de självregistrerande maltvågarna och vilka med det föreslagna beskattningssystemet bliva överflödiga, föreslås skola indragas.

204 2.

Skattskyldighetens omfattning.

Enligt 12 § första stycket av kommitténs förslag till tillverkningsförordning skola principiellt alla maltdrycker av andra och tredje klasserna, som tillverkas i de skattepliktiga bryggerierna, vara föremål för beskattning. Liksom nu är fallet skall även enligt kommitténs förslag beskattningen icke avse den tillverkning för eget behov, som sker i form av hembrygd. Den beskattning, som bör ifrågakomma vid olovlig tillverkning — vare sig denna ägt rum i skattefritt bryggeri eller annorstädes — har ansetts lämpligen icke böra upptagas till behandling i samband med det ordinära beskattningsförfarandet utan har, på sätt i nu gällande tillverkningsförordning skett, reglerats i samband med ansvarsbestämmelserna. Kommittén anser sig i detta sammanhang böra omnämna, att kommittén haft under övervägande lämpligheten av att låta beskattningen omfatta jämväl vissa nu skattefria maltdrycker, nämligen det lagrade svagdrickat och maltdrickat. Under det att kommittén icke hyser någon tvekan om att det vanliga färska svagdrickat fortfarande bör lämnas obeskattat, synes en beskattning av nyssnämnda båda slag av maltdrycker möjligen kunna ifrågasättas med hänsyn till att desamma utgöra mera förädlade produkter, vilka icke i samma grad som det vanliga färska svagdrickat ha karaktären av nödvändighetsvara för stora delar av befolkningen. Kommittén vill erinra om att motsvarande slag av maltdrycker på flera håll i utlandet blivit föremål för beskattning, så t. ex. i Danmark, där desamma såsom förut nämnts hänföras till en särskild skatteklass. Men om det också ur vissa synpunkter kanske icke skulle finnas något att erinra mot en beskattning av dessa speciella slag av svagare maltdrycker, kunna emellertid i andra avseenden åtskilliga vägande skäl åberopas däremot. I första hand må framhållas, att det ansetts vara till fördel för nykterhetssträvandena, att dessa maltdrycker lämnas skattefria, en synpunkt, som gillats av statsmakterna vid genomförandet av 1928 års ändringar i lagstiftningen, varigenom maltdrickat, som tidigare varit beskattat, undandrogs från beskattningen. Vidare må mot lämpligheten även beskattning av det lagrade svagdrickat och maltdrickat anföras, att det skulle vara förenat med betydande svårigheter att i de nuvarande skattefria bryggerierna, på vilka en icke obetydlig del av produktionen av dessa maltdrycker kommer, anordna en beskattning enligt det av kommittén föreslagna beskattningssystemet, då dessa bryggerier i allmänhet icke utgöra något tillfredsställande underlag för en dylik beskattning. Tänkbart vore visserligen, att tillverkningen av lagrat svagdricka och maltdricka förbehölles de bryggerier, som bedreve annan skattepliktig tillverkning, och sådana nu skattefria bryggerier, vilka kunde erbjuda lämpligt underlag för beskattningen. En dylik åtgärd synes emellertid icke böra ifrågakomma, då densamma skulle medföra en försämrad ställning för övriga bryggerier, vilka nu äro oförhindrade att upptaga dylik tillverkning. Slutligen kan åberopas, att en skatt å det lagrade svagdrickat och maltdrickat skulle inbringa endast ett relativt begränsat belopp, då den sammanlagda produktionen av dessa

205 maltdrycker icke uppgår till mera än cirka 70 000 hektoliter årligen. Med en skattesats av exempelvis 10 öre för liter skulle skatteinkomsten icke utgöra mera än 07 milj. kronor årligen. Vad nu anförts synes därför böra föranleda, att maltdryckerna i fråga fortfarande lämnas skattefria. Den förut angivna principen för bestämmandet av skattskyldighetens omfattning har icke kunnat genomföras i sin fulla utsträckning. I andra stycket av 12 § har nämligen i åtskilliga, delvis ganska betydelsefulla fall medgivits skattefrihet för tillverkade maltdrycker av andra och tredje klasserna. Enligt dessa bestämmelser hava i första hand från beskattning undantagits malldrycker av nämnda båda klasser, som från bryggeri utlämnas för att utföras ur riket eller till svensk frihamn. Medgivandet av skattefrihet i detta fall står i överensstämmelse med den nuvarande lagstiftningen. Enligt 32 § av gällande tillverkningsförordning må, då maltdrycker från skattepliktigt bryggeri utföras ur riket, åtnjutas restitution för skatten å den mängd malt, som tillverkaren kan styrka hava åtgått för tillverkningen av maltdryckerna. Enligt 7 § i kungörelsen den 27 juli 1923 angående restitution av erlagd skatt för malt vid utförsel ur riket av maltdrycker m å restitution åtnjutas jämväl, då maltdrycker utföras till svensk frihamn eller intagas å svenskt frilager. Skattefrihet har också ansetts böra medgivas för maltdrycksprov, som för analytisk undersökning utföras från bryggeri. Bestämmelsen h ä r o m avser såväl sedvanliga driftsprov, som tillverkare låter undersöka å laboratorium utanför bryggeriet, som ock av tillsynsmyndigheten tagna kontrollprov å tillverkade maltdrycker. Från beskattning ha vidare undantagits maltdrycker, som inom bryggeri utlämnas till personalen för förbrukning därstädes. Undantaget avser väsentligen den förmån av s. k. dagöl, som arbetarna vid bryggerierna sedan gammalt åtnjuta. Dagölet torde i allmänhet utgå med ett visst mindre antal flaskor per arbetare och dag. För närvarande är dagölet icke fritaget från beskattning, och principiellt finnes knappast någon anledning till ett sådant fritagande. Då det emellertid visat sig vara förenat med svårigheter att åstadkomma en tillfredsställande kontroll över myckenheten av det utlämnade dagölet, har kommittén ändock funnit sig böra föreslå skattefrihet för detsamma. Till jämförelse kan nämnas, att dagölet beskattas i Norge, men däremot icke i Danmark och Tyskland. Undantaget torde kunna anses vara av mindre betydelse för statsverket, då skatten å dagölet under alla förhållanden skulle uppgå till ett relativt obetydligt belopp. Skattefriheten gäller endast för det inom bryggeri förbrukade dagölet. Utföres detsamma därifrån, skall skatt påföras i vanlig ordning. Förbud för personalen att från bryggeri utföra dagöl torde enligt vad som uppgivits redan nu finnas stadgat vid de flesta bryggerier. Slutligen ha också från beskattning undantagits maltdrycker, som inom bryggeri användas för tekniskt ändamål eller där förstöras. Dessa undantag ha givetvis föranletts därav, att man med beskattningen ytterst åsyftar att träffa de för konsumtionsändamål avsedda maltdryckerna. Termen tekniskt ändamål torde icke tarva någon närmare förklaring. Undantaget i vad det-

206 samma avser maltdrycker, som förstöras, omfattar dels vad som avsiktligt förstöres, t. ex. vad som måste hällas bort på grund av förskämning, dels vad som går till spillo genom olyckshändelse eller på grund av försummelse från personalens sida eller av liknande anledning, dels ock en del förluster under driften, som pläga sammanfattas under benämningen svinn. Storleken av eventuella förluster i de först omnämnda båda hänseendena torde i allmänhet kunna fastställas mera exakt och skall såsom av den följande framställningen kommer att framgå på visst sätt styrkas. Storleken av svinnet kan däremot icke konstateras med samma exakthet och beträffande densamma blir m a n därför i viss mån beroende av de uppgifter, som tillverkaren lämnar. Till frågan om möjligheten av att utöva kontroll över svinnets storlek skall kommittén återkomma i annat sammanhang (sid. 257). På grund av de undantag, som således måst göras från den i 12 § första stycket uppställda huvudregeln, blir innebörden av de i 12 § givna bestämmelserna vid deras praktiska tillämpning, att skattskyldigheten omfattar alla maltdrycker av andra och tredje klasserna, vilka utföras från bryggeri, med undantag av vad som därav är avsett för export eller för analysändamål. Vid utförandet från bryggeri skall också enligt förslagets huvudregel skattskyldigheten inträda. Skattskyldigheten skall enligt 12 § första stycket åvila tillverkaren, vilket begrepp definierats i 5 § 1 mom.

3.

Enhetlig eller graderad skala för beskattningen?

Kommittén vill härefter övergå till frågan om grunderna för skattens beräkning. Härvid har kommittén i första hand att taga ställning till spörsmålet om eller i vad mån beskattningen bör på sätt i gällande lagstiftning skett anordnas med anlitande av en graderad skatteskala. Till utredning härom vill kommittén till att börja med lämna en redogörelse för uppkomsten av maltskatteskalan och för de förändringar, som senare vidtagits beträffande densamma. Då frågan om en graderad skala för en eventuell maltskatt under 1890talet uppkom, framhölls såsom skäl för en sådan anordning, att då de större bryggerierna i sin tillverkning kunde bättre utnyttja de använda råämnena än de mindre bryggerierna samt en råämnesskatt å malt därigenom komme att försätta de förra i en gynnad ställning i förhållande till de senare, det syntes vara nödvändigt att anordna beskattningen så, att skatten komme att utgå progressivt. Tanken på en dylik anordning av beskattningen upptogs av 1902 års maltskattekommitté, som i syfte att bereda den mindre industrien en välbehövlig hjälp i konkurrensen med de allra största bryggerierna i sitt förslag upptog en graderad skatteskala, enligt vilken skatten skulle utgöra 14 öre per kilogram för de under ett tillverkningsår först avverkade 50 000 kilogrammen malt, 16 öre per kilogram för nästa 50 000 kilogram och 18 öre per kilogram för överskjutande kvantitet. Skattelindringen utgjorde således för de minsta bryggerierna ungefär 20 procent, vilket alltså var det

207 skydd, som på grund av maltskattens påläggande skäligen ansågs böra tillkomma dem i förhållande till de större. En skattelindring av den omfattning, som av kommittén föreslagits, bibehölls i den av Kungl. Maj-.t till 1903 års riksdag avlåtna propositionen om införande av maltskatt, varemot skattesatserna höjdes med 2 öre till respektive 16 öre, 18 öre och 20 öre för kilogram, vilka skattesatser av bevillningsutskottet godkändes. Riksdagen antog emellertid en skatteskala med icke mindre än 6 skattesatser, nämligen 2 öre per kilogram för de först avverkade 30 000 kilogrammen, 5 » » » » nästa 30 000 kilogram, 7 » » » » » 40 000 » 9 » » » » » 50 000 » 11

»

»

»

»

12 »

»

»

» kvantitet utöver 200 000 kilogram.

»

50 000

»

samt

Att riksdagens beslut kom att bliva av denna innebörd föranleddes av framkomna yrkanden, att skatteskalan i möjligaste mån skulle tillfredsställa kravet på likhet i beskattningshänseende mellan de skattepliktiga och de skattefria bryggeriernas tillverkning av svagdricka. År 1907 begränsades skattesatsernas antal till fyra, i det att skatten då fastställdes till resp. 4, 7, 10 och 12 öre per kilogram med intervaller av 50 000 kilogram. När sedermera vid 1909 års riksdag de skattepliktiga och de skattefria bryggeriernas tillverkning av svagdricka likställdes i beskattningshänseende genom medgivande av rätt till restitution av skatten för malt, som i skattepliktigt bryggeri användes vid tillverkning av svagdricka, innebar riksdagens beslut en återgång till den av Kungl. Maj:t år 1903 föreslagna skattelindringen med ungefär 20 procent för de mindre bryggerierna, i det att skattesatserna bestämdes till 17 öre för de första 100 000 kilogrammen, 20 öre för nästa 100 000 kilogram samt 23 öre för överskjutande kvantitet. Dessa skattesatser tillämpades oförändrade till år 1923, då skatten höjdes och skatteskalan underkastades ändring. Innan dess hade emellertid Kungl. Maj:t vid 1917 års riksdag framlagt ett förslag, som gick ut på en tredubbling av den högsta skattesatsen till 69 öre med bibehållande av samma skillnad i ören mellan skattesatserna som tidigare, så att de två lägre av dessa skulle utgöra respektive 63 öre och 66 öre. Som skäl för att man i förslaget frångick den tidigare tillämpade principen om en skattelindring för de mindre bryggerierna av omkring 20 procent, anförde departementschefen, att produktionskostnaderna vid bryggerier av olika storlek icke syntes komma att röna inflytande av en skattehöjning i annan mån, än att höjningen åstadkomme en minskad förbrukning och därmed minskad produktion. Denna minskade produktion kunde emellertid antagas tämligen likformigt äga rum vid alla bryggerier och därmed skulle också den ur den minskade produktionen härflytande kostnadsökningen likformigt göra sig gällande inom hela industrien. En förändring av bestående skattelindring vid de smärre bryggerierna syntes på denna grund icke vara påkallad. Propositionen avslogs emellertid av riksdagen, då med hänsyn till de inskränkningar i rätten att

208 mälta spannmål, som vid nämnda tid måst vidtagas för att trygga behovet av brödsäd, någon väsentlig inkomstökning icke skulle stå att vinna genom en höjning av maltskatten. I det år 1923 framlagda förslaget till ny tillverkningsförordning föreslog Kungl. Maj:t en höjning av skattesatserna för maltskatten till respektive 67 öre, 71 öre och 75 öre för kilogram. Under åberopande av ovannämnda yttrande i propositionen till 1917 års riksdag uttalade föredragande departementschefen, att anledning icke funnes att bibehålla degressionen för de under ett tillverkningsår först avverkade mängderna malt vid samma proportion till skattebeloppen som för det dåvarande, varigenom skattelindringen för de mindre bryggerierna skulle bliva alltför stor, samt att utgångspunkten i stället syntes böra vara, att skillnaden mellan skattesatserna alltjämt skulle utgöra samma öretal. Då det. emellertid vore uppenbart, att under tiden efter det skillnaden mellan skattesatserna fastställts till 3 öre, produktionskostnaderna för bryggerierna ökats, och därigenom även skillnaden blivit större mellan utgifterna för produktion i större och i mindre bryggerier, syntes det skäligt, att någon ökning vidtoges i skillnaden mellan de olika skattesatserna. Å andra sidan vore av vikt att icke göra degressionen så stark, att man därigenom uppmuntrade till övergång till tillverkning i smärre bryggerier. E n skillnad i skattesatserna av 4 öre vore därför den lämpligaste. — I en i första kammaren väckt motion föreslogs i syfte att låta de mindre bryggerierna komma i åtnjutande av en större lindring i beskattningen en skattesats av allenast 50 öre för de första 50 000 kilogrammen, men att i övrigt skatt skulle utgå efter de i propositionen föreslagna skattesatserna. — I en till bevillningsutskottet ställd skrift vände sig Svenska bryggareföreningen mot bland annat även den föreslagna skatteskalan samt framhöll, att skillnaden mellan skattesatserna vore för liten och att detta förhållande vore ägnat att åstadkomma rubbning i bryggeriernas inbördes konkurrensförhållanden. Skillnaden mellan skattesatserna borde enligt föreningen bibehållas vid samma proportion som förut. — Bevillningsutskottet uttalade i fråga om skillnaden mellan olika skattesatser bland annat, att en så kraftig nedsättning för de först avverkade maltmängderna, som förordats i nyssnämnda motion, skulle komma att i alltför hög grad inverka på konkurrensförhållandena mellan olika bryggerier. Däremot fann utskottet, att det syfte, som låge till grund för motionen, lämpligare kunde, åtminstone delvis, vinnas på det sätt, att skillnaden mellan de olika skattesatserna något ökades. Såsom departementschefen yttrat, borde m a n emellertid vid en dylik ökning framgå med stor försiktighet. Utskottet stannade därför vid en höjning av berörda skillnad med 1 öre, eller från 4 öre till 5 öre. Skattesatserna föreslogos till respektive 65 öre, 70 öre och 75 öre för kilogram. Utskottets förslag godkändes av riksdagen. Då skattesatserna under år 1932 ytterligare höjdes till respektive 85 öre, 90 öre och 95 öre för kilogram, ansågos tillräckliga skäl icke föreligga att frångå den sålunda bestämda skillnaden av 5 öre mellan de olika skattesatserna. Då de nuvarande skattesatserna — respektive 1 krona 25 öre, 1 krona

209 35 öre och 1 krona 45 öre för kilogram — under påföljande år fastställdes, sattes skillnaden till 10 öre i syfte att upprätthålla en förhållandevis lika stor degression av skatteskalan, som den år 1923 antagna innebar. Beträffande bryggeriernas fördelning på olika storleksklasser efter storleken av maltavverkning och maltskatt hänvisar kommittén till vad därom förut anförts å sid. 77 ff. samt i fråga om äldre tider jämväl till tabellerna nr 2 och 3 i tabellbilagan. Såsom framgår av den förut lämnade redogörelsen för uppkomsten av maltskatteskalan och för de förändringar, som senare vidtagits beträffande densamma, kan syftet med degressionens införande sägas hava varit, att man velat förhindra, att maltskattens påläggande i och för sig skulle åstadkomma någon rubbning av de dessförinnan rådande konkurrensförhållandena inom bryggeriindustrien. Vid bedömandet av behövligheten av en gradering av skatteskalan vid tiden för maltdrycksbeskattningens införande bör det uppmärksammas, att bryggeriindustrien vid denna tid ingalunda intog den gynnsamma ställning i ekonomiskt och tekniskt hänseende, som numera är för handen. Särskilt de mindre bryggerierna voro i allmänhet bristfälligt utrustade i tekniskt hänseende och ägde långt mindre än nu resurser att effektivt utnyttja maltet vid tillverkningen på samma sätt som de större bryggerierna. Då skatten skulle utgå på råvaran, var därför vid denna tid en åtgärd av ifrågakomna slag säkerligen väl motiverad. De angivna skälen för en gradering av skatteskalan hava emellertid numera i viss utsträckning förlorat den betydelse i detta avseende, som tidigare tillmätts dem. Teknikens allmänna utveckling och nödvändigheten att arbeta med ett på grund av maltskatten fördyrat råmaterial ha framtvingat förbättringar i fråga om bryggeriernas tekniska utrustning. De goda tiderna för industrien under de gångna åren tillika med de fördelar för redan bestående skattepliktiga bryggerier, som det sedan år 1917 tillämpade koncessionstvånget för anläggandet av nya sådana bryggerier otvivelaktigt inneburit, har vidare gjort det möjligt för industrien att i en avsevärd utsträckning genomföra dylika förbättringar jämväl för de små bryggeriernas vidkommande. Härigenom har skillnaden i utbytesförhållandena stora och små bryggerier emellan i icke ringa mån utjämnats. När man övergiver den nu tillämpade råämnesbeskattningen och i stället övergår till att lägga skatten direkt på den färdiga produkten, förfalla principiellt de skäl, som man med hänsyn till bryggeriernas olika förmåga att utnyttja det beskattade råämnet tidigare kunnat åberopa för en degression av skatteskalan till förmån för bryggerier av en viss storleksordning. Bryggeriernas olika förmåga att utnyttja maltet i sin tillverkning blir därvid ur beskattningssynpunkt utan betydelse. Påläggandet av skatten å den tillverkade varan, vilken skatt tillverkaren i sin tur uppbär av konsumenterna vid varans försäljning, kommer uppenbarligen ej att i och för sig drabba den ene tillverkaren hårdare än den andre, då den av beskattningen orsakade fördyringen av varan blir lika för alla. Då således skattens påläggande 14 — 356550.

210 icke kan åberopas såsom skäl för en degressiv anordning av skatteskalan, skulle uppställandet av en dylik skatteskala få karaktären av ett rent understöd från det allmännas sida åt de mindre och medelstora bryggerierna. Från de medelstora och mindre bryggeriernas sida har gjorts gällande, att en gradering av skatteskalan skulle vara nödvändig för att kompensera den överlägsenhet i konkurrenshänseende, som de större bryggerierna på grund av billigare framställnings- och distributionskostnader över huvud taget äga i förhållande till dem. Åtskilliga av de mindre bryggerierna skulle icke kunna bestå utan understöd från det allmännas sida i form av en degression av skatteskalan eller på annat sätt. Någon anledning till ett ingripande från statens sida i syfte att utjämna de olikheter i fråga om konkurrensmöjligheter, som — utan något samband med påläggandet av skatten — på grund av rent faktiska förhållanden föreligga mellan bryggerierna inbördes, torde dock enligt kommitténs mening icke kunna påvisas. Dylikt ingripande torde icke förekomma på något annat område av näringslivet. Det må i detta sammanhang också framhållas, att till följd av den prissättning och reglering av avsättningsförhållandena, som av industriens organisationer företagits, utvecklingen har blivit den, att de medelstora och mindre bryggerierna hålla ett utförsäljningspris, som icke oväsentligt överstiger de större bryggeriernas. Förutom att det således enligt kommitténs mening icke förefinnes någon giltig anledning till ett statligt understödjande av de medelstora och mindre bryggerierna, vill kommittén hålla före, att degressionen av maltskatteskalan i viss omfattning verkat i en för det allmänna oförmånlig riktning. Densamma torde nämligen i icke ringa mån hava bidragit att förhindra en av tidsförhållandena påkallad koncentrering av bryggeriindustrien, ett resultat, som skulle ha varit önskvärt både ur sociala synpunkter och med hänsyn till statens fiskaliska intresse. Uppdelningen av produktionen på ett flertal smärre enheter, i många fall belägna i varandras omedelbara närhet eller inom ett begränsat avsättningsområde, har understundom haft till följd en skarp konkurrens mellan de olika företagen med åtföljande olägenheter av social natur. Om det emellertid trots vad som anförts anses lämpligt, att staten träder stödjande emellan för att trygga den fortsatta existensen av en del mindre bryggeriföretag, vilka onekligen för närvarande arbeta under mindre gynnsamma förhållanden, lämpar sig en gradering av skatteskalan efter den större eller mindre produktionen vid olika bryggerier knappast för detta ändamål, då en dylik gradering icke medgiver en med rättvisa och billighet förenlig fördelning av det understöd, som kan komma i fråga. Anledningen till att de större bryggerierna i allmänhet kunna uppvisa ett förhållandevis bättre ekonomiskt resultat av sin verksamhet än flertalet av de mindre bryggerierna ligger naturligtvis till största delen däri, att stordriften på detta område liksom i fråga om annan industriell verksamhet som regel är mera lönande än en i mindre skala bedriven rörelse. Men även åtskilliga omständigheter, som icke kunna föras tillbaka till nämnda förhållande, äro härvidlag av stor betydelse t. ex. olikheter i fråga om teknisk utrustning, avsättnings- och kon-

211 kurrensförhållanden m. m. Flera av de mindre bryggeriföretagen kunna också uppvisa relativt gynnsamma räntabilitetsförhållanden. Det må också erinras om att åtskilliga bryggeriföretag för att eliminera de i ekonomiskt avseende ogynnsamma förhållanden, som uppstå vid konkurrens mellan olika bryggerier inom samma försäljningsområde, förenat sig under en gemensam ekonomisk ledning. Det torde vidare böra uppmärksammas, att en degression efter de nuvarande normerna, vilken för bryggeriindustrien för närvarande innebär en skattelindring av i runt tal 2 milj. kronor, skulle medföra, att ett icke ringa antal företag av relativt betydande storleksordning i ekonomiskt hänseende skulle komma att bliva delaktiga i understödet. I de nu åsyftade fallen framstår ett understödjande såsom omotiverat. Slutligen anser kommittén sig böra omnämna, att en med hänsyn till storleken av de olika bryggeriernas produktion graderad skala för maltdrycksbeskattningen kommit till användning i Belgien, Danmark, Tyskland och Polen samt temporärt i Tjeckoslovakien men såvitt kommittén har sig bekant icke i något annat land. Vad Danmark beträffar kunna speciella omständigheter anföras, vilka särskilt ansetts motivera vissa skattelindringar för de mindre bryggerierna. Enligt vad allmänt är känt dominera de stora Köpenhamnsbryggerierna i fråga om försäljningen av maltdrycker och hava vunnit en mycket utbredd avsättning för sina produkter över hela landet. Dessa konkurrensförhållanden ha landsortsbryggerierna utnyttjat såsom skäl för en skattelindring. Det bör emellertid framhållas, att denna skattelindring är av betydligt mindre omfattning än den, som de mindre och medelstora bryggerierna i Sverige åtnjuta, ävensom att de danska landsortsbryggerierna tillämpa ett pris på sitt öl, som med allenast 1 å l1/» öre per flaska överstiger Köpenhamnspriset, under det att de svenska landsortsbryggerierna på grund av Bryggeriidkareförbundets pris- och konkurrensreglerande verksamhet äro i tillfälle att uttaga ett pris å pilsnerdricka, som är väsentligt högre (ända till 6 öre per flaska) än Stockholmsbryggeriernas pris, vilket är det lägsta i landet. Å andra sidan må framhållas, att varken i Norge eller i Finland, i vilka länder det allmännas inställning till maltdryckerna och till alkoholdryckerna över huvud taget i stort sett är densamma som hos oss och förhållandena även i andra avseenden äro likartade med våra, lagstiftningen upptager någon graderad skatteskala. På grund av vad som anförts har kommittén i sitt förslag till anordnandet av beskattningen frångått den i den nuvarande lagstiftningen upptagna principen att lämpa skattesatsen efter storleken av de olika bryggeriernas produktion samt föreslår, att skatten för maltdryckerna av en var av de beskattningsbara båda klasserna fastställes att utgå med ett bestämt belopp för varje liter färdig vara. Av billighetsskäl h a r kommittén emellertid ansett sig böra förorda att under en övergångstid en viss skattelindring bibehålles för de medelstora och de mindre bryggerierna. En dylik lindring har kommittén tänkt kunna medgivas på sådant sätt, att en särskild skatteskala med en degression av samma omfattning som den nuvarande degressionen av maltskatteskalan till-

212 lämpas under de tre tillverkningsåren närmast efter den nya förordningens ikraftträdande samt att denna degression successivt avvecklas under de därpå följande fem tillverkningsåren. För det närmare innehållet av dessa bestämmelser vill kommittén redogöra i samband med behandlingen av frågan om skattesatsernas lämpliga avvägning (sid. 220). I detta sammanhang anser kommittén sig böra omnämna, att kommittén uppmärksammat ett från nykterhetsvänligt håll framställt förslag till beskattningens anordnande, vilket åsyftar uttagandet av skatten uteslutande efter maltdryckernas alkoholhalt. I motiveringen för detta förslag har framhållits, att beskattningslagstiftningens ändamål borde vara att utan att i onödan försvåra tillverkningen eller avsättningen söka åstadkomma, att alkoholhalten holies så låg, som hänsynen till tillverknings-, lagrings- och avsättningssynpunkter medgåve, samt att den enklaste formen för en dylik beskattning vore en skatt efter den alkoholmängd, maltdryckerna innehölle. Beskattningsbestämmelserna borde med hänsyn till tillverkningssvårigheter vara möjligast mjuka, snarare inriktade på att i tillverkarens eget intresse vinna hans medverkan till främjandet av lagstiftningens syften än åsyftande ett tvång till iakttagandet av vissa maximigränser för alkoholstyrkan. En absolut översta gräns för den tillåtna alkoholhalten borde dock fastställas, varvid den nuvarande övre gränsen för maltdryckerna av andra klassen kunde användas. Med en dylik beskattningsmetod skulle tillverkaren, som finge betala skatt efter den alkoholkvantitet, maltdryckerna innehölle, under det att hans avsättning bleve beroende huvudsakligen av produktens smak, komma att få ett direkt ekonomiskt intresse av att leverera en maltdryck med så låg alkoholhalt, som hänsynen till sambandet mellan alkoholhalten och smaken medgåve. Skattens belopp skulle bestämmas genom uppmätning av de färdiga maltdryckernas myckenhet och alkoholhalt, vilken uppmätning skulle företagas av tillverkaren, innan tappningen från lager- eller blandningsbehållare påbörjades. Kontrollen över alkoholhalten skulle väsentligen utövas genom analysering av maltdrycker, som inköpts i den allmänna marknaden. För att möjliggöra en identifiering av de analyserade maltdryckerna borde etiketterna på flaskor och andra kärl märkas på visst sätt, utvisande till vilken brygd maltdrycken i varje särskilt fall hänförde sig. Förslaget torde hava tillkommit förnämligast med tanke på möjligheten av att i en framtid ernå successiv, genomsnittlig sänkning av alkoholhalten hos maltdryckerna utan en samtidig försämring av deras smak och hållbarhet. I motiveringen för förslaget har detta problem framhållits såsom möjligt att lösa, och man har anvisat vissa linjer, efter vilka lösningen skulle kunna ske. Man har emellertid samtidigt betonat, att för den praktiska tilllämpningen ännu skulle erfordras ett intensivt forsknings- och experimentarbete, vilket skulle uppmuntras genom skattens uttagande efter maltdryckernas alkoholmängd. Möjligheten av att efter de anvisade linjerna nå fram till det åsyftade resultatet har dock, enligt vad kommittén erfarit, blivit bestridd av fackmän på bryggeriteknikens område och vid sådant förhållande

213 torde man näppeligen ha anledning att räkna med möjligheten att — åtminstone för närvarande — få fram en alkoholsvag maltdryck, som tilltalar allmänhetens smak. I detta sammanhang får kommittén erinra om att maltdrickat, som genom de under år 1928 vidtagna ändringarna i lagstiftningen gjordes skattefritt, i allenast ringa utsträckning varit föremål för efterfrågan från allmänhetens sida, samt att då i ett par andra fall bryggerier salufört så gott som alkoholfria maltdrycker, någon nämnvärd marknad icke funnits för dryckerna. Vad beträffar den grundläggande principen för det förslag, för vilket ovan redogjorts, nämligen skattens uttagande efter maltdryckernas alkoholmängd, må framhållas, att densamma i viss m å n kan sägas ligga till grund jämväl för kommitténs förslag till beskattningens ordnande, såtillvida att de svagare maltdryckerna lämnas skattefria och de starkare efter sin halt av alkohol indelas i två beskattningsklasser, för vilka skatten utgår med olika belopp. Det nu omhandlade förslaget kan sägas syfta till en vidare differentiering av maltdryckerna inom de gränser, som uppställts för den lägre av dessa beskattningsklasser, eftersom den högre beskattningsklassen lämnats ur räkningen, vilka gränser med tillämpning av den av kommittén föreslagna klassindelningen skulle gå vid en alkoholhalt av 18 respektive 3-4 viktprocent. Tillämpandet inom detta relativt obetydliga område av en glidande skatteskala i mån av alkoholhaltens avtagande, vilket en skatt efter alkoholmängden i realiteten skulle komma att innebära, torde dock knappast kunna förväntas få till följd en mera allmän sänkning av alkoholhalten, trots den utsikt till ekonomiska fördelar, som en dylik sänkning skulle komma att medföra för tillverkarna. Härvidlag erbjuder sig till jämförelse den inverkan, som maltskatten — vilken med fog kan sägas i viss mån verka i samma riktning som en skatt efter alkoholmängden — haft på inbryggningsstyrkan och alkoholhalten. Trots den kraftiga lockelse till att minska på inbryggningsstyrkan och därmed även på alkoholhalten, som maltskatten särskilt efter de senaste avsevärda höjningarna otvivelaktigt utgjort, har såsom tidigare i annat sammanhang framhållits inbryggningsstyrkan likväl i allmänhet hållits så nära den övre extraktgränsen, som tillverkarna med hänsyn till risken att överskrida alkoholgränsen vågat gå. På grund av den jämförelsevis komplicerade beskaffenheten av ifrågavarande beskattningssystem skulle dess genomförande i praktiken möta synnerligen stora svårigheter. Bestämmandet av maltdryckernas alkoholhalt. vilken åtgärd liksom även uppmätningen av deras volym av tekniska skäi skulle kunna företagas först i samband med tappningen, skulle med hänsyn till mängden av lagerbehållarna och till det vanligen tillämpade förfaringssättet att vid tappningen blanda maltdrycker från olika lagerbehållare bliva ett besvär av avsevärd omfattning och säkerligen nödvändiggöra anskaffandet av laboratorieutrustning och anställandet av särskild för ändamålet utbildad personal vid samtliga bryggerier. För att en tillfredsställande kontroll över beskattningen skulle erhållas, bleve det ofrånkomligt, att i en mycket stor omfattning företaga undersökning av alkoholhalten hos

214 inköpta prover. Då en ringa stegring av alkoholhalten skulle kunna komma att ha en bestämd inverkan på skattens belopp samt en dylik stegring på grund av ef ter jäsning hos drycken icke alltid kan undvikas, måste följden bliva, att det i många fall bleve fråga om efterbeskattning, vars verkställande säkerligen skulle visa sig vara förenad med åtskilliga vanskligheter och lätt kunna leda till tvistigheter mellan kontrollmyndigheten och tillverkarna. 4.

Skattens storlek.

Vad beträffar frågan om den lämpliga avvägningen av den skattesats, som bör komma till användning för maltdryckerna av en var av de beskattningsbara båda maltdrycksklasserna, vill kommittén till att börja med lämna några sifferuppgifter, ägnade att tjäna såsom utgångspunkter för bedömandet. Till belysning av beskattningens höjd vid olika tider efter den 1 oktober 1909 — då antalet skattesatser i skatteskalan såsom förut nämnts begränsades till tre — samt av storleken av den genomsnittliga skattebelastningen per enhet färdig vara under samma tid meddelas följande uppställning: Skattesatsernas giltighetstid

Skattesatsernas storlek Öre per kg malt

Beräknad skatt per flaska om 1 / 3 liter öre 1-3

i/10 1909—«•/, 1923i V10 1 9 2 3 - » / , 1932

,-70-75

3-5

i/3 1932—»/, 1933

85—90—95 125—135-145

4-5 68

*/, 1 9 3 3 1 Under tiden 16/8—^U 1923 utgick en särskild maltskatt med 48 öre per kg.

Rörande konsumtionen av skattepliktiga maltdrycker under tiden från och med tillverkningsåret 1930/31 — det sista under vilket de år 1923 antagna skattesatserna tillämpades under ett helt tillverkningsår — samt rörande statsverkets behållna inkomst av maltskatten för tiden från och med budgetåret 1930/31 lämnas följande uppgifter: Konsumtionen i milj. liter

Minskning i kons i förh. till dess storlek 1930/31 i procent

Behållen skattein inkomst i milj. kr.

1930/31

164-2

—

18-1

1931/32

157-5

4-1

18-2

1932/33

132-8

19-2

20-1

1933/34

124-7

24-1

23-9

1934/35

*131-5

19-9

26-1

Tillverkningsår (betr. konsumtionen) eller b u d g e t å r (betr. skatteinkomsten)

1 Preliminär siffra

215 Såsom av de lämnade uppgifterna framgår har en avsevärd nedgång i konsumtionen av skattepliktiga maltdrycker ägt rum efter vidtagandet av de senaste höjningarna av skatten. Att konsumtionsminskningen till en stor del verkligen berott på skattehöjningarna torde vara uppenbart, men till densamma har otvivelaktigt även den under tiden i fråga inträdda allmänna depressionen inom näringslivet verksamt bidragit. I vad m å n nedgången hänför sig till den ena eller den andra av dessa orsaker kan helt naturligt icke med bestämdhet avgöras. Det må i detta sammanhang anmärkas, att den år 1932 vidtagna skattehöjningen väsentligen bars av bryggerierna, som då i regel icke höjde priset på pilsnerdricka. Den under den senaste tiden konstaterade förbättringen i det ekonomiska läget har visserligen åstadkommit en viss återhämtning i konsumtionen, men alltjämt kvarstår dock en icke ringa minskning i densamma i förhållande till dess storlek under tillverkningsåret 1930/31, under vilket år normala förhållanden å det ekonomiska området ännu voro rådande. Frågan om en eventuell skärpning av maltdrycksbeskattningen har under år 1935 varit föremål för överväganden från statsmakternas sida i samband med frågan, huruledes medel till bestridande av kostnaderna för genomförande av det utav Kungl. Maj:t vid nämnda års riksdag framlagda förslaget till lag om folkpensionering m. m. skulle anskaffas. Vid vederbörande riksdagsutskotts behandling av detta lagförslag förelåg en inom kontrollstyrelsen upprättad promemoria, 1 innefattande utredning rörande den förstnämnda frågan. Av innehållet i denna promemoria vill kommittén åberopa följande uttalande: »De gjorda erfarenheterna från föregående skattehöjningar hava lett till det antagandet, att en ytterligare höjning med 1 öre per flaska eller 3 öre per liter — vilken höjning i betraktande av det försämrade ekonomiska läget åtminstone för den mindre och medelstora bryggeriindustrien näppeligen lärer komma att bäras av bryggerierna utan resultera i en motsvarande prisökning — skulle medföra en nedgång i konsumtionen med cirka 5 procent av nuvarande konsumtion, i detta sammanhang som nämnts angiven till 136 miljoner liter. Då en ytterligare höjning av maltdrycksbeskattningen, t. ex. med 6 eller 9 öre per liter, ansetts komma att medföra en, relativt sett, starkare minskning i konsumtionen, har den procentuella nedgången i nämnda fall uppskattningsvis antagits bliva 12 procent resp. 20 procent. Vad angår den höjda beskattningens återverkan å maltdryckens försäljningspris bör tagas i betraktande, att återförsäljarna vid varje av skattehöjningen betingad prisstegring i många fall öka salupriset med ett belopp, som är större än bryggeriets prisökning, vadan allmänheten får vidkännas en prisfördyring å pilsnerdrickat utöver skatten, som åtminstone vad utskänkningen beträffar kan bliva rätt avsevärd. Den minskning i omsättningen, som härav inträder och som givetvis blir större ju mer skatten höjes, måste även återverka på bryggeriernas tillverkningskostnader per enhet, varigenom dessa kunna bliva nödsakade att även av sådan anledning räkna med ett högre pris. Under nu angivna antagande rörande minskningen i maltdrycksomsättningen vid nämnda förhöjningar i skatten skulle det fiskaliska utbytet av maltdrycksbeskattningen gestalta sig på följande sätt: J

Tryckt i särskilda utskottets betänkande nr 1 sid. 118—125.

216 Höjning av skatten öre per lit. från

med

till

Nedgång i konsumtionen

Konsumtion

Skatteinkomst

ökning

%

milj. lit.

milj. kr.

milj. kr.

27-2

129-2

29-7

2-5

119-7

31-1

3-9

108-8

31-5

4-3

Det bör emellertid uppmärksammas, att de merinkomster, som enligt ovanstående sammanställning skulle erhållas av skatteökningarna, icke komina att innebära en direkt nettoökning av statsverkets inkomster. På grund av det försämrade ekonomiska läge, vari såväl bryggerierna som återförsäljare av maltdrycker, främst kaféer och restauranter, försättas genom nedgången i konsumtionen, kommer staten med all sannolikhet att få vidkännas en minskning i inkomsten av kronoskatten från nämnda företag. Det synes därför, som om en höjning av maltdrycksbeskattningen åtminstone för närvarande, innan omsättningsförhållandena inom maltdryckshanteringen stabiliserat sig och innan ännu något är känt rörande de ändrade bestämmelser i fråga om maltdryckernas klassindelning och dylikt, som eventuellt kunna komma till stånd i anledning av förslag från 1934 års maltdryckskommitté, tills vidare borde kunna anstå, då det ekonomiska utbytet i allt fall synes bliva allenast relativt begränsat. En omständighet att taga hänsyn till är jämväl, att en viss arbetslöshet enligt uppgift alltjämt gör sig gällande inom bryggeriindustrien. Skulle omsättningen inom denna näringsgren ytterligare nedgå, föreligger risk för en ökad arbetslöshet bland dem, som äro sysselsatta inom maltdryckshanteringen. » Samtidigt erinrades i promemorian om att skatten per liter å närmast jämförligt slag av maltdrycker vore i Danmark 28*25 öre och i Norge 30 öre, samt framhölls i samband därmed, att då såväl de danska som de norska maltdryckerna av nu åsyftade slag vore starkare än vårt pilsnerdricka, desamma bättre än detta erbjöde underlag för en högre beskattning. Det må anmärkas, att varken Kungl. Maj:t eller riksdagen i nämnda sammanhang ifrågasatte någon höjning av maltdrycksbeskattningen såsom utväg för anskaffande av de erforderliga penningmedlen. I likhet med vad i nämnda promemoria uttalats hyser kommittén den uppfattningen, att en skärpning av beskattningen i den utsträckning, som man däri räknat med, sannolikt skulle föranleda en nedgång i den nuvarande konsumtionen, vilken nedgång med hänsyn jämväl till den redan tidigare inträdda konsumtionsminskningen säkerligen skulle bliva ganska kännbar för en stor del av bryggeriindustrien. Innan den nya lagstiftningens verkningar för bryggeriindustrien med hänsyn särskilt till dess organisation och dess därav beroende bärkraft i beskattningshänseende kunna överblickas, synes därför icke böra företagas någon annan höjning av beskattningen än den, som blir följden av degressionens successiva bortfallande. På grund härav och då några skäl, som skulle nödvändiggöra vidtagandet av en allmän sänkning av beskattningen, för närvarande icke torde förefinnas, har

217 kommittén ansett sig böra inskränka sig till att verkställa en omräkning av den nuvarande maltskatten till att avse en skatt å den färdiga varan. Då enligt kommitténs mening den nuvarande graderingen av skatteskalan av förut angivna skäl bör avskaffas, har kommittén verkställt denna omräkning med utgångspunkt från det såsom normal skattesats för maltskatten bestämda beloppet 1 krona 45 öre per kilogram malt. Av den förut (å sid. 195) omnämnda utredningen rörande utbytesförhållandena vid de skattepliktiga bryggerierna framgår, att maltåtgången för framställning av en hektoliter färdig maltdryck med en stamvörtstyrka av 10*0 procent — vilket tal mycket nära motsvarar den under tillverkningsåret 1933/34 genomsnittliga inbryggningsstyrkan för maltdrycker av andra klassen — kan beräknas till i medeltal omkring 14*5 kilogram. 1 Enligt dessa beräkningsgrunder skulle alltså mot maltskatten svara en skatt på den färdiga varan av (1*45 X 14*5 = ) 21 kronor 3 öre per hektoliter. För en maltdryck med en inbryggningsstyrka av 10*5 procent, med vilken man beträffande maltdryckerna av andra klassen för framtiden i allmänhet torde hava att räkna, därest kommitténs förslag till klassindelning godtages, skulle, med utgångspunkt från den angivna siffran för maltåtgången, mot en maltskatt av 1 krona 45 öre per kilogram svara en skatt på den färdiga varan av (1*45 X 14*5 X 10*5 : 10*0=) 22 kronor 8 öre per hektoliter. Ehuruväl med hänsyn till den högre inbryggningsstyrka, med vilken kommittén i sitt förslag räknat, en skatt av 22 öre per liter således kunde vara motiverad för maltdryckerna av andra klassen, har kommittén ändock ansett sig böra stanna vid att föreslå en skatt av 21 öre per liter, enär det för tillverkarna är av en viss praktisk betydelse, att skatten utgår med ett jämnt öretal per flaska om en tredjedels liter. För maltdryckerna av tredje klassen synes skattesatsen böra beräknas efter maltåtgången för dylik maltdryck med den högsta förekommande inbryggningsstyrkan, eller 17 å 18 procent, med vilken styrka porter i allmänhet torde inbryggas. Med användande av den förut lämnade uppgiften om maltåtgången vid framställning av en maltdryck med 100 procent stamvörtstyrka kan mot maltskatten beräknas svara en skatt å den färdiga varan av ungefär 36 öre per liter eller 12 öre för varje flaska om en tredjedels liter. I överensstämmelse med vad nu anförts föreslår kommittén alltså, att skattesatserna fastställas för maltdryckerna av andra klassen till 21 öre per liter och för maltdryckerna av tredje klassen till 36 öre per liter. Den nuvarande degressionens bortfallande skulle, om skatten fortfarande utginge i form av maltskatt, medföra en ökning av skattens belopp vid samtliga bryggerier. Denna ökning skulle för bryggerier med en årlig maltavverkning av mer än 200 000 kilogram uppgå till 30 000 kronor och för övriga bryggerier till ett mindre belopp, vars storlek bleve beroende av maltavverkningens storlek. Då vid omräkningen av maltskatten till en produktskatt skattesatserna för produktskatten beräknats på grundval av vissa genomsnittliga värden för inbryggningsstyrka och maltåtgång, kommer detta för1

Medeltalet vägt med avseende å tillverkningens storlek vid de olika bryggerierna.

218 hållande att verka därhän, att nämnda ökning stegras eller minskas, allteftersom den verkliga inbryggningsstyrkan eller maltåtgången understiger eller överstiger den genomsnittliga. För bryggerier med särskilt ogynnsamma värden för maltåtgången kommer, där inbryggningsstyrkan hållit sig omkring den normala eller överstigit denna, nämnda omständighet att helt uppväga nämnda ökning eller t. o. m. att medföra, att produktskatten kommer att utgå med mindre belopp än maltskatten. För bryggerier med gynnsamma värden för maltåtgången, kan skatteökningen, särskilt där inbryggningen skett med låg extrakthalt hos vörten, komma att bliva ganska betydande. För att erhålla en överblick över verkningarna i förevarande hänseende av den föreslagna skattesatsen för maltdryckerna av andra klassen har kommittén låtit beräkna storleken av de skattebelopp, som efter denna skattesats, 21 öre per liter, skulle ha utgått för den under tillverkningsåret 1933/34 försålda kvantiteten maltdrycker av nämnda klass vid 143 bryggerier. 1 Då såsom framgår av vad som anförts å sid. 217 vid fastställandet av denna skattesats någon hänsyn icke tagits till den höjning av inbryggningsstyrkan för maltdryckerna av andra klassen, med vilken kommittén för framtiden räknat, motsvarar densamma en skattesats för maltskatten av 1 krona 45 öre per kilogram. Till jämförelse har vidare verkställts beräkning rörande storleken av den maltskatt, som svarar mot den vid varje bryggeri försålda myckenheten. Dessa överslagsberäkningar, vilka verkställts inom kontrollstyrelsen, hava utförts så noggrant, som med hänsyn till de därmed förbundna svårigheterna låtit sig göra. Det må anmärkas, att vid beräkningarna av maltskattens belopp hänsyn icke tagits till myckenheten av det malt, som kan hava åtgått till framställning av friöl, uttappad maltdryck och bakvört. Då myckenheten friöl, uttappad maltdryck och bakvört med ledning av uppgifter i den officiella statistiken kan beräknas hava under ifrågavarande tillverkningsår uppgått till i genomsnitt 2*0 procent av den försålda kvantiteten maltdrycker, blir den beräknade maltskatten i motsvarande grad för låg. Resultatet av en jämförelse mellan de vid dessa beräkningar för varje bryggeri framkomna siffrorna framgår av uppställningen å följande sida. Enligt dessa beräkningar skulle alltså med en produktion av samma storlek som under tillverkningsåret 1933/34 införandet av den föreslagna produktskatten medföra en ökning av skattens totala belopp med 1*8 milj. kronor. Tages emellertid hänsyn till det förut anmärkta förhållandet, att vid beräkningarnas verkställande maltskatten upptagits till ett belopp, som med 2*0 procent, eller ungefär 0*5 milj. kronor, understiger det riktiga, skulle alltså den verkliga skatteökningen kunna beräknas komma att stanna vid ett belopp av 1*3 milj. kronor. I sammanhang med frågan om skattesatsernas storlek vill kommittén erinra om att tull för maltdrycker för närvarande utgår med 25 kronor för 100 1

Angående anledningen till att 13 bryggerier icke medtagits vid beräkningen se not å sid. 195.

219 Jämförelse mellan produktskatten u t a n degression och den nuvarande maltskatten. Bryggeriernas storlek med hänsyn till maltavverkningen Över 200 000 kg Förändringarna i beskattningen

100 000— 200 000 kg

50000-100000 Under 50 000 kg kg

Summa

MinskMinskMinskMinskMinskAntal ning eller Antal ning eller Antal ning eller Antal ning eller Antal ning eller bryg- ökning bryg- ökning bryg- ökning bryg- ökning bryg- ökning gerier i 1 000- gerier i 1 000- gerier i 1 000- gerier i 1 000- gerier i 1 0U0tals kr. tals kr. tals kr. tals kr. tals kr.

Produktskatten understiger maltskatten med 1

2-1

2-1

7-5

22-2 8-0

15—20 % 2

10—15 %

4-9

0— 5 %

2-7

0-6

0-7

4-0

Summa minskning

2-7

18-4

36-3

219-0

32-7

16-9

5-2

273-8

412-3

55-4

103-0

17-6

588-3

264-1

242-7

151-5

54-3

75-7

83-7

89'9

2-7

252-0

13-1

48-5

92-9

1875-2

2-7

18-4

36-3

378-3

77-7

1838-9

5—10 %

Produktskatten överstiger maltskatten med 0— 5 % 5—10 % 10—15 % 15—20 *

4 4 4 2

20—25 % Summa ökning

9711 Summa minskning Summa sum.

971-1

411-8

kilogram, om införseln sker å fat, samt eljest med 35 kronor för 100 liter. Med hänsyn till att enligt kommitténs förslag skatten för maltdrycker av tredje klassen skall utgå med 36 kronor för 100 liter, skulle visserligen en jämkning av tullsatserna — förslagsvis till respektive 30 kronor och 40 kronor — kunna ifrågasättas, men med hänsyn till starkölsförbudet torde någon dylik höjning icke vara av behovet påkallad. Bestämmelserna om skattesatserna återfinnas i 13 § av kommitténs förslag till tillverkningsförordning. I nämnda paragraf har därjämte upptagits bestämmelser om en viss minimiskatt å tillverkningen vid varje bryggeri. Beloppet av denna minimiskatt har föreslagits till 2 500 kronor i kvartalet. E n motsvarande bestämmelse finnes i 24 § andra stycket av nu gällande tillverkningsförordning. Enligt detta stadgande må, under den tid maltkrossning på grund av tillståndsbevis äger rum i skattepliktigt bryggeri, skatten för helt kvartal räknat i intet fall understiga 8 kronor för helgfritt dygn, vilket motsvarar en minsta skatt av ungefär 600 kronor i kvartalet. Kommittén

220 har emellertid uppmärksammat, att en del bryggeriföretag, vilka äga mer än ett bryggeri, funnit med sin fördel förenligt att vid något eller några av de mindre av sina bryggerier inskränka tillverkningen av skattepliktiga maltdrycker till att avse företagandet av allenast en eller annan s. k. försvarsbrygd under varje tillverkningsår men likväl efter erhållet tillstånd enligt 11 § i pilsnerdricksförsäljningsförordningen vid samma bryggerier i allmänhet bedriva en mer eller mindre omfattande försäljning av sådana maltdrycker, tillverkade vid företagens övriga bryggerier. Om än detta förhållande måste ses mot bakgrunden av de svårigheter, som på vissa håll förefinnas för tillverkarna att erhålla rätt till försäljning från upplag utom tillverkningsorten, innebär detsamma dock i verkligheten ett kringgående av bestämmelserna rörande försäljningen. I syfte att för framtiden förhindra ett dylikt kringgående och då det dessutom ur kontrollsynpunkt framstår såsom angeläget, att antalet företag, vilka behöva underkastas kontroll, i görligaste mån nedbringas ävensom att skattepliktig maltdryckstillverkning icke bedrives i alltför små bryggerier, vilkas övervakande erbjuder förhållandevis större besvärligheter än kontrollen över de större bryggerierna, har kommittén ansett sig böra föreslå en höjning av minimiskattens belopp till 2 500 kronor i kvartalet. Från bestämmelsen om minimiskatt har undantag ansetts böra medgivas, då tillverkningen under helt kalenderkvartal varit nedlagd för reparation, samt jämväl för kalenderkvartal, under vilket tillverkningen åter upptagits efter att hava varit nedlagd för nämnda ändamål, eller under vilket tillverkningen vid nytt bryggeri igångsattes. Anledningen till undantaget i det först omnämnda fallet torde vara uppenbar utan någon närmare förklaring. Att undantag ansetts böra medgivas jämväl i de övriga båda fallen sammanhänger därmed, att det efter upptagandet av tillverkningen alltid förflyter en tid av ungefär tre månader, innan tillverkade maltdrycker bliva i försäljningsdugligt skick och någon skatt för dem inflyter till tillverkaren. Såsom kommittén i det föregånde anfört har kommittén ansett, att en skattelindring för mindre bryggerier bör medgivas under en övergångstid, under vilken en degressiv skatteskala därför enligt förslaget skall komma till användning. Vid anordnandet av denna skatteskala, har kommittén utgått från att densamma bör bliva tillämplig allenast i fråga om skatten för maltdryckerna av andra klassen ävensom att lindringen i beskattningen icke bör inverka på minimiskattens förut angivna belopp. Reglerna angående denna särskilda skatteskala, vilka återfinnas i punkt 5 av övergångsbestämmelserna, äro i övrigt av följande innebörd. För de tre tillverkningsåren närmast efter förordningens ikraftträdande, under vilken tid degressionen i skatteskalan såsom förut nämnts ansetts böra bliva av samma omfattning som den nu medgivna degressionen i maltskatteskalan, skall skatten för maltdryckerna av nämnda klass vid samtliga bryggerier utgå med allenast 18 öre per liter för de första 6 500 hektoliterna av den under varje tillverkningsår beskattningsbara myckenheten samt med 19 V2 öre per liter för nästa 6 500 hektoliter. För överskjutande kvantiteter skall skatten utgå enligt den normala skattesatsen,

221 21 öre per liter. För varje därpå följande tillverkningsår skola skattesatserna för de nyss angivna kvantiteterna ökas med */a öre, till dess en var av skattesatserna nått upp till den normala, 21 öre per liter. På grund härav komma under övergångstiden följande skattesatser, angivna i ören, att tillämpas: För beskattningsbar myckenhet T i d

upp till G 500 mellan 6 500 hl och 13 000 hl

De första tre tillverkninssåren

18 D et fjärde

överstigande 13 0U0 hl

19-5

18-5

femte

tillverkningsåret »

sjätte

»

19-5

sjunde

»

åttonde

»

20-5

nionde

»

21 De belopp, med vilka under de första tre tillverkningsåren degression medgivits i den normala skattesatsen, hava fastställts så, att de i det allra närmaste motsvara skillnaden mellan de nuvarande skattesatserna för maltskatten, respektive 20 och 10 öre för kilogram. Även de kvantiteter, för vilka nedsättning i skatten medgivits, ha ställts i nära relation till de maltkvantiteter, 100 000 respektive 200 000 kilogram, för vilka skatten för närvarande utgår med nedsatt belopp, därvid med hänsyn till den högre inbryggningsstyrka, med vilken kommittén för framtiden räknat, maltåtgången för framställning av en hektoliter maltdryck av andra klassen skattats till ungefär 15*2 kilogram eller 5 procent mer än den nuvarande genomsnittliga maltåtgången. Rörande verkningarna av den för de tre första övergångsåren föreslagna skattesatsen för maltdryckerna av andra klassen ha verkställts beräkningar av enahanda slag som de tidigare å sid. 218 omnämnda. Resultatet av dessa beräkningar framgår av sammanställningen å följande sida. Vad beträffar storleken av den skatt, som med de av kommittén föreslagna skattesatserna kan beräknas komma att inflyta till statsverket, har kommittén vid beräkningen härav trott sig kunna utgå från att den återhämtning i konsumtionen, som under tillverkningsåret 1934/35 kunnat konstateras, kommer att i någon mån fortsätta. Såsom en bidragande orsak till en fortsatt återhämtning har kommittén särskilt räknat med den förbättring i fråga om pilsnerdrickats kvalitet, vilken torde bliva följden av antagandet av kommitténs förslag rörande gränsen mellan andra och tredje klasserna. Såsom underlag för en beräkning av skatteintäkten har kommittén därför ansett sig kunna utgå från en konsumtion av 140 milj. liter. Med tillämpning av den normala skattesatsen, 21 öre per liter, å hela den tillverkade myckenheten borde skatteintäkten följaktligen belöpa sig till ungefär 29*4 milj. kro-

222 Jämförelse mellan produktskatten m e d degression och den nuvarande maltskatten. Bryggeriernas storlek med hänsyn till maltavverkningen Över 200 000 kg Förändringarna i beskattningen

100 0 0 0 200 000 kg

50 000— 100 000 kg

Under 50000 kg

Summa

MinskMinskMinskMinskMinskAntal ning eller Antal ning eller Antal ning eller Antal ning eller Antal ning eller bryg- ökning bryg- ökning bryg- ökning bryg- ökning bryg- ökning gerier i 1000- gerier i 1 000- gerier i 1000- gerier i 1000- gerier i 1000tals kr. tals kr. tals kr. tals kr. tals kr.

Produktskatten understiger maltskatten med 2

8-2

8-2

32-4

16-9

49-3

10-3

15-1

158-9

20-6 23-1

250-2

10-6

99-3

183-3

0-9 2-0

25—30 % 2

20—25 % 15—20 %

10—15 % 5—10 % 0- 5 % Summa minskning

17-2

80-8

57-5

115-9 36-7

35-9

230G

252-8

11 40

166-4

6-3

9-7

18 7

33-3

lö

Produktskatten överstiger maltskatten med 0- 5 % Summa ökning

434-2 600 6

3 Summa minskning

35 9

5—10 %

4 Varken minskning eller ökning Summa sum.

14 + 564 7

63 2306

—

31 - 224 3

436-2

2-9

97 252-8

94-5

—

—

—

55 - 243 1

-916

+ 5-7

nor. Detta belopp måste emellertid på grund av tillämpandet av den föreslagna degressiva skatteskalan reduceras för de första åtta åren av den nya lagstiftningens giltighetstid. Verkställd beräkning har givit vid handen, att för det närmaste tillverkningsåret efter den nya förordningens ikraftträdande nämnda belopp måste minskas med ungefär 1*9 milj. kronor, vadan en behållen skatteinkomst av ungefär 27*5 milj. kronor skulle erhållas. Vid denna beräkning har hänsyn icke tagits till att under den första månaden av nämnda tillverkningsår någon skatt enligt den nya ordningen icke kommer att inflyta. Detta förhållande har ansetts i det närmaste uppvägas därav, att under samma tillverkningsår kommer att inflyta viss del av maltskatten för nästföregående tillverkningsårs sista kvartal.

223 5.

Skattebokföringen.

Såsom förut nämnts medför det nya beskattningssystemet, som i väsentlig grad bygger på av tillverkarna i de skattepliktiga bryggerierna lämnade uppgifter om den beskattningsbara myckenheten maltdrycker, att en särskild bokföringsskyldighet måste åläggas dessa tillverkare. Reglerna om denna särskilda bokföringsskyldighet återfinnas i 14 § 1 mom. av förslaget till tillverkningsförordning. Enligt dessa regler åligger det tillverkare i skattepliktigt bryggeri att föra fem olika journaler, benämnda bryggjournal, tappningsjournal, friölsjournal, försäljningsjournal samt retur- och nederlagsjournal. De uppgifter, vilka de olika journalerna skola innehålla, ha i författningsförslaget angivits i största korthet. De mera ingående bestämmelser, vilka komma att erfordras angående anordnandet av journalerna och deras förande, skall det enligt 6 § 5 mom. andra stycket ankomma på kontrollstyrelsen att meddela. I huvudsak böra dessa bestämmelser enligt kommitténs mening bliva av ungefärligen följande innebörd. Bryggjournalen bör fylla samma uppgift som för närvarande. I densamma bör alltså för varje brygd antecknas brygdens nummer i löpande följd, dagen för brygdens företagande, det slag av maltdryck, för vilket brygden är bestämd, vikten av använt malt och övriga råämnen, extraktutbytet, tiden för brygdens överförande till jäskaren, nummer å de jäskar, som använts vid jäsningen, vörtens volym i hektoliter och dess extrakthalt vid jästens tillsättande, dagen för brygdens överförande till lagerkällare, nummer å lagerbehållare, skenbar extrakthalt i jäskaret samt vidtagna förändringar i fråga om drycken. I tappnings journalen bör för varje dag och särskilt för varje slag av maltdryck antecknas nummer å de lagerbehållare, från vilka tappning sker, ävensom antal och storlek av påtappade flaskor och andra kärl, avsedda för distribution eller för förbrukning inom bryggeriet. Friöls jour nålen bör för varje dag och särskilt för varje slag av maltdryck innehålla uppgift om den myckenhet maltdrycker, som inom bryggeri utlämnas till personalen för förbrukning därstädes, användas för tekniskt ändamål eller förstöras under sådana omständigheter, att myckenheten kan fastställas. Kommittén förutsätter, att kontrollmyndigheten kommer att ålägga tillverkarna att på tillfredsställande sätt styrka uppgift, som antecknas i denna journal. Bevis, vilka i detta avseende åberopas, torde böra bifogas journalen. I försåljningsjournalen, vilken skall ligga till grund för skattens fastställande, bör för varje dag verkställas anteckning om den myckenhet maltdrycker av olika slag, som utföres från bryggeri. För att underlätta fastställandet av den myckenhet, för vilken skatt skall utgå, bör lämpligen i särskilda kolumner anmärkas den kvantitet maltdrycker av andra och tredje klasserna, som enligt vederbörliga verifikationer antingen utförts från bryggeriet för export eller ock överförts till annat bryggeri för att därifrån försäljas, i vilka fall skatt å maltdryckerna icke skall utgå.

224 I retur- och nederlagsjournalen skall för varje dag antecknas den myckenhet maltdrycker av olika slag, som införas i bryggeri. Oftast förekommande fall, då maltdrycker införas i bryggeri, torde vara, då bryggeriernas utkörare icke avyttra allt, som de till försäljning mottagit, utan återställa en del därav. Vidare bedrives vid åtskilliga bryggerier försäljning av maltdrycker av andra bryggeriers tillverkning. Även i andra — ehuru säkerligen mera sällan inträffande — fall förekommer det, att maltdrycker införas i bryggeri, exempelvis då bryggeri från köpare återtager tidigare levererad vara eller då maltdrycker överföras till bryggeri från nederlag eller upplag. Den omständigheten att i förordningen fastslagits, att vissa journaler skola föras, utgör givetvis icke hinder för kontrollstyrelsen att i den mån behov därutinnan förefinnes ålägga tillverkare en ytterligare journalföringsskyldighet. Ej heller bör föreskriften härom fattas såsom något hinder för sammanslagning av flera journaler i en handling i den mån så kan befinnas lämpligt. Enligt de i förevarande paragraf upptagna bestämmelserna skall bokföringen vid varje bryggeri avse alla maltdrycker, som rörelsen vid bryggeriet omfattar. Visserligen hänför sig skattskyldigheten allenast till maltdrycker av andra och tredje klasserna, men av kontrollhänsyn har det ansetts erforderligt att låta bokföringen avse jämväl maltdrycker av första klassen, om rörelsen omfattar sådana. Det må i detta sammanhang anmärkas, att tillverkare enligt 6 § 5 mom. skall vara skyldig att på egen bekostnad anskaffa de journaler och andra handlingar, vilka på grund av föreskrift i förordningen eller i kontrollstyrelsens tillämpningsföreskrifter skola föras eller upprättas i bryggeri, ävensom att i den utsträckning, som kontrollstyrelsen finner erforderlig, insända avskrifter eller utdrag av journalerna till kontrolltjänsteman eller kontrollstyrelsen. Blanketter till journaler m. m. tillhandahållas sedan gammalt kostnadsfritt av kontrollstyrelsen. Denna förmån, som för varje särskilt bryggeri torde vara av tämligen oväsentlig betydelse, representerar för statsverket en sammanlagd kostnad av ett icke oväsentligt belopp, vilket om förmånen bibehölles, skulle för framtiden komma att avsevärt ökas. I likhet med vad nu är fallet skall tillverkares handelsbokföring jämväl i framtiden kunna anlitas för kontrolländamål. I 6 § 6 mom. har i överensstämmelse härmed stadgats skyldighet för tillverkare att vid anfordran hålla sina handelsböcker med tillhörande verifikationer tillgängliga för kontrolltjänsteman. För att underlätta granskningen av handelsbokföringen har i 14 § 2 mom. föreskrivits, att tillverkare skall vara pliktig föra sina handelsböcker på sådant sätt, att en jämförelse mellan dem, å ena, samt försäljningsjournalen och retur- och nederlagsjournalen, å andra sidan, utan svårighet må kunna verkställas. För kontrollen över beskattningen har det vidare ansetts erforderligt, att kontrollmyndigheten har tillgång till en årsvis upprättad, sammanfattande redogörelse för maltdrycksomsättningen vid varje bryggeri, vilken redogörelse skall ligga till grund för en årligen återkommande, mera ingående gransk-

225 ning från kontrollmyndighetens sida. För detta ändamål har i 20 § tillverkare ålagts att för varje tillverkningsår upprätta en skriftlig redogörelse — årsredogörelse — för de förändringar det i bryggeriet befintliga lagret av maltdrycker under året undergått. I årsredogörelsen skall särskilt för varje slag av maltdrycker angivas storleken av lagret vid tillverkningsårets början, den myckenhet, som under året tillförts lagret, den myckenhet, som under året bortförts därifrån, svinnets storlek samt lagrets storlek vid tillverkningsårets utgång. I detta sammanhang vill kommittén anmärka, att det förefinnes behov av bestämmelser i syfte att. förhindra utlämnandet av uppgifter, som upptagits i årsredogörelse eller som eljest lämnats kontrollmyndigheten rörande förhållande, avseende beskattningen av maltdrycker. Kommittén har emellertid ansett sig icke böra gå närmare in på denna fråga, då densamma torde böra lösas i samband med revisionen av hithörande bestämmelser i tryckfrihetsförordningen. Såsom i redogörelsen för huvuddragen av det nya beskattningssystemet anmärkts, har kommittén i syfte att åstadkomma en viss garanti för att alla maltdrycker, som utföras från skattepliktigt bryggeri eller införas i sådant bryggeri, bliva vederbörligen antecknade i journalerna, efter förebild i den norska lagstiftningen i sitt förslag upptagit en föreskrift om att vissa kontrollfunktioner skola uppdragas åt en forsedelskontrollant, vilken tillverkaren har att utse. Denna anordning har i Norge utfallit fullt tillfredsställande och bör enligt kommitténs mening ingå såsom ett led i beskattningskontrollen jämväl i vårt land. Bestämmelsen återfinnes i 16 § 2 mom. Uppdrag att vara forsedelskontrollant, vilket uppdrag i allmänhet torde kunna fullgöras vid sidan av kontrollantens vanliga arbete inom bryggeriet, bör lämpligen anförtros åt någon kontorist eller arbetsförman eller annan dylik befattningshavare, vars tjänstgöring kan anordnas på sådant sätt, att han blir i tillfälle att hålla uppsikt över alla transporter, som utgå från eller ankomma till bryggeriet. Namnet å den, som utsetts till forsedelskontrollant, skall jämlikt föreskrift i 8 § anmälas till kontrollstyrelsen. Det allmännas intresse av att uppdraget lämnas åt person, som är lämplig för detsamma, har ansetts bliva tillgodosett genom den i 16 § 2 mom. tredje stycket intagna bestämmelsen om befogenhet för kontrollstyrelsen att, då utsedd forsedelskontrollant befinnes icke vara lämplig för uppdraget, ålägga tillverkaren att utse annan kontrollant. Med hänsyn till längden av den arbetstid, som forsedelskontrollanten i vissa fall skulle få sig ålagd, och till behovet av ersättare för honom vid tillfälliga ledigheter har det ansetts erforderligt att lämna tillverkare möjligheten öppen att utse flera kontrollanter vid samma bryggeri. Bestämmelse härom återfinnes i 2 mom. andra stycket. Då det givetvis är lämpligt, att forsedelskontrollanten vid utövandet av sitt uppdrag är fullt fristående från bryggeriets skattebokföring, har i fjärde stycket av samma moment föreskrivits, att forsedelskontrollant icke må taga befattning med förandet av journalerna för den tid, under vilken han tjänstgjort i sådan egenskap. 15 — 356550.

226 Vad angår forsedelskontrollantens åligganden är såsom framgår av vad förut anförts hans huvudsakliga uppgift att hålla uppsikt över alla transporter av maltdrycker, som utgå från eller ankomma till bryggeriet. Därvid har han att tillse, att transporterna åtföljas av forsedlar, då sådana enligt vad därom är bestämt skola hava upprättats. Han har vidare att jämföra transporternas innehåll med uppgifterna därom i forsedlarna och att taga den befattning i övrigt med upprättade forsedlar, som framgår av följande redogörelse för innehållet av de blivande bestämmelserna om dessa. Enligt 16 § 1 mom. skall tillverkare vara skyldig att för varje transport, som utgår från skattepliktigt bryggeri, låta upprätta en särskild förteckning — forsedel — över vad som i transporten utföres från bryggeriet. Några mera ingående bestämmelser rörande forsedel och forsedelskontrollants granskning hava ansetts icke böra inflyta i tillverkningsförordningen. De ytterligare bestämmelser, som i dessa avseenden bliva erforderliga, synas i stället böra få sin plats i de föreskrifter angående förordningens tillämpning, vilka kontrollstyrelsen kommer att meddela. I huvudsak synas dessa bestämmelser böra bliva av ungefär följande innebörd. Vad först beträffar forsedels innehåll bör densamma lämna uppgift om namnet å det bryggeri, från vilket transporten utgår, dagen för transporten, namnet å den person, som verkställer densamma, samt den myckenhet maltdrycker av olika slag, som ingå i transporten. Omfattar denna skattepliktiga maltdrycker, bör tillika angivas antal och storlek å de flaskor och andra kärl, i vilka maltdryckerna utföras. Forsedel bör upprättas så, att i särskild kolumn å densamma eller på annat sätt plats beredes för anteckning om vad utkörare eventuellt kommer att återställa av den av honom för försäljning mottagna mängden maltdrycker. Utföras skattepliktiga maltdrycker för export eller överföras sådana maltdrycker till annat bryggeri för att därifrån försäljas, bör å forsedeln göras anteckning härom. Forsedlarna böra vara inhäftade i block med visst antal blanketter i varje block. De böra vara numrerade i löpande följd för varje bryggeri. Varje forsedel bör medelst anlitande av lämpligt självkopieringsförfarande utskrivas i tre exemplar. Ett exemplar får kvarsitta i blocket. De övriga båda exemplaren överlämnas till forsedelskontrollanten, som — efter att hava förvissat sig om att transportens innehåll överensstämmer med forsedelns uppgifter — å båda exemplaren tecknar bevis om utförandet. Det ena av dessa exemplar behåller forsedelskontrollanten och förfar därmed på sätt nedan sägs. Det återstående exemplaret överlämnas till den person, som verkställer transporten, och skall åtfölja transporten, så länge denna verkställes av tillverkaren. Avser transporten skattepliktiga maltdrycker, vilka skola överföras till annat bryggeri för att därifrån försäljas, bör forsedeln överlämnas till detta bryggeri för att av dess forsedelskontrollant förses med bevis, att maltdryckerna i fråga blivit där införda. Forsedelsexemplaret återställes därefter till det bryggeri, från vilket överförandet skett, och berättigar tillverkaren att vid deklarerandet av den beskattningsbara myckenheten maltdrycker göra avdrag för den kvantitet, som upptagits å forsedeln. De

227 forsedlar, vilka kontrollanten omhändertagit vid transporternas avgång från bryggeriet, uppför han för varje dag i en särskild förteckning — forsedelssammandrag — uppställd på sådant sätt, att densamma lämpligen kan läggas till grund för försäljningsjournalens förande. Sammandraget undertecknas av kontrollanten. Dess slutsummor införas i försäljnings journalen såsom under dagen från bryggeriet utförd myckenhet maltdrycker. Forsedlarna jämte sammandraget bifogas försäljningsjournalen såsom verifikationer. Då bryggeriets utkörare dit återställer maltdrycker, vilka icke blivit avyttrade och för vilka skatt av denna anledning icke uttages, har forsedelskontrollanten att omhändertaga utkörarens exemplar av forsedeln och efter granskning av den återgående transporten å exemplaret göra anteckning om vad som återställes, vilken antecknings riktighet han skall bestyrka med sin namnunderskrift. Då maltdrycker i andra fall införas i bryggeriet, har forsedelskontrollanten att efter granskning av transporten å särskild för ändamålet avsedd blankett anteckna mängden av vad som av skilda slag införes. För varje dag upprättas särskilt sammandrag — retursammandrag — vilket uppställes på sådant sätt, att dess uppgifter lämpligen kunna läggas till grund för förandet av retur- och nederlagsjournalen. Retursammandragets slutsummor införas i retur- och nederlags journalen såsom under dagen i bryggeriet införd myckenhet maltdrycker. De i denna ordning omhändertagna forsedelsexemplaren och de ifyllda blanketterna av omnämnt slag jämte retursammandraget bifogas retur- och nederlagsjournalen såsom verifikationer. Det nu skisserade granskningsförfarandet kan uppenbarligen göra det nödvändigt, särskilt vid större bryggerier, att transporterna försiggå i en viss på förhand bestämd ordning eller att eljest särskilda anordningar vidtagas för att göra det möjligt för forsedelskontrollanten att utöva den granskning, som uppdragits åt honom. Bland annat lärer det i en del fall bliva erforderligt att föreskriva, att bryggeriområdet inhägnas eller eljest avgränsas på iämpligt sätt, att åt forsedelskontrollanten inrättas särskild tjänstgöringslokal, från vilken han kan hålla uppsikt över transporterna, att allenast en bestämd port må användas för transporterna, därest flera portar finnas, att transporter icke få verkställas å annan tid, än då forsedelskontrollanten är i tjänstgöring, eller att portarna skola hållas låsta under viss tid av dygnet. Erfordras dylika föreskrifter angående visst bryggeri eller angående rörelsen därstädes, är tillverkaren på grund av bestämmelse i 6 § 2 mom. skyldig att underkasta sig desamma. Enligt denna bestämmelse skall nämligen bryggeri vara inrättat på sådant sätt och rörelsen där så bedrivas, att kontrollen må kunna utövas utan svårighet.

6.

Skattens påförande och erläggande.

Fastställandet av det belopp, med vilket skatten skall utgå vid varje särskilt bryggeri, skall med ett par mindre betydelsefulla undantag, till vilka kommittén sedermera återkommer, såsom förut nämnts ske med ledning av

de i försäljningsjournalen antecknade uppgifterna om den myckenhet maltdrycker av andra och tredje klasserna, som utförts från bryggeriet. Å denna myckenhet skall enligt 17 § skatten beräknas, varvid emellertid vissa avdrag skola få göras. I första hand får avdrag göras för maltdrycker, som från bryggeriet utlämnats för utförsel ur riket eller till svensk frihamn eller såsom prov för analytisk undersökning. Vidare har avdrag medgivits för maltdrycker, som antingen av utkörare vid bryggeriet dit återställts såsom icke avyttrad återstod av transport, som utgått från bryggeriet, eller ock från bryggeriet överförts till annat skattepliktigt bryggeri för att därifrån försäljas. Det först omnämnda avdraget har givetvis sin förklaring däri, att maltdrycker, som exporteras eller utgöra prov, enligt vad förut sagts skola vara undantagna från beskattning. I de återstående båda fallen har man måst taga hänsyn till att maltdryckerna i fråga komma att bliva föremål för förnyat utlämnande från bryggeri och att desamma följaktligen vid ett senare tillfälle ånyo komma att ingå i den i försäljningsjournalen antecknade myckenheten. Den dubbelbeskattning, som därest särskild åtgärd icke vidtoges, därav skulle bliva följden, har undvikits genom medgivandet av avdragen i fråga. Det kan måhända invändas, att det för ernående av detta syfte borde hava legat närmare till hands att föreskriva, att maltdryckerna vid deras förnyade utförande från bryggeri icke skulle inräknas i den beskattningsbara myckenheten. En dylik anordning har emellertid icke låtit sig genomföra med hänsyn till att det i åtskilliga fall skulle vara förenat med stora svårigheter att vid det senare utförandet särskilja maltdryckerna i fråga från andra maltdrycker, vilket vore en förutsättning för anordningens vidtagande. Vidare hade man för sådant fall måst räkna med att inom ett bryggeri kunde komma att finnas såväl obeskattade som tidigare beskattade maltdrycker, ett förhållande som givetvis måste medföra olägenheter ur kontrollsynpunkt. På grund avsvårigheter med avseende å kontrollen har kommittén i detta sammanhang ansett sig icke böra taga någon hänsyn till att skattepliktiga maltdrycker jämväl i andra fall än de nu nämnda kunna komma att införas i bryggeri, exempelvis då bryggeri från köpare återtager tidigare levererad vara eller då maltdrycker överföras till bryggeri från nederlag. För rätt att göra avdrag som nu nämnts måste tillverkaren kunna förete intyg av beskaffenhet som omförmäles i 17 § tredje stycket. Dessa intyg skola, om de avse maltdrycker, som återförts till bryggeri, bifogas retur- och nederlagsjournalen men i de övriga fallen försäljningsjournalen. Rörande den vid varje bryggeri beskattningsbara myckenheten maltdrycker, som alltså är lika med den i försäljningsjournalen antecknade myckenheten, sedan därifrån gjorts de avdrag, till vilka tillverkaren i enlighet med vad nyss sagts eventuellt kan vara berättigad, skall tillverkaren enligt föreskrift i 18 § 1 mom. för varje månad upprätta och senast å femte söckendagen efter månadens utgång till kontrollstyrelsen insända en deklaration, vilken förutsattes skola upprättas enligt av styrelsen fastställt formulär. I deklarationen skall tillverkaren angiva beloppet av den skatt, som för månaden bör

229 utgå vid bryggeriet, vilket belopp efter verkställd granskning debiteras tillverkaren i kontrollstyrelsens bokföring. Deklarationen skall vara försedd med intyg av två personer, att densamma överensstämmer med bryggeriets journaler samt att beträffande eventuella avdrag för intygsgivarna företetts sådana bevis och intyg, som tillverkaren har att prestera för att vara berättigad till att företaga desamma. Skattebeloppet har tillverkaren att utan vidare anmaning erlägga senast å femtonde dagen efter utgången av den månad, deklarationen avser, genom inbetalning å statsverkets checkräkning i riksbanken för statskontorets räkning. Om inbetalningen skall han genast underrätta kontrollstyrelsen genom att insända bestyrkt avskrift av det kvitterade levereringsreversalet. I detta sammanhang må anmärkas, att i händelse skattepliktiga maltdrycker exporterats eller översänts till annat bryggeri för att därifrån försäljas, omständigheterna kunna komma att föranleda, att forsedelsexemplaret rörande maltdryckerna, vilket med därå tecknat intyg måste vara tillgängligt för tillverkaren, för att han skall vara berättigad till avdrag för maltdryckerna, ännu icke kommit honom till hända, då deklarationen skall avgivas. Den i deklarationen angivna beskattningsbara myckenheten måste vid sådant förhållande omfatta jämväl ifrågavarande maltdrycker, och tillverkaren får följaktligen betala skatt jämväl för dem. För att tillverkaren må hållas skadeslös för vad han härigenom får betala för mycket, bör han vara berättigad att mot företeende av vederbörligt forsedelsexemplar göra ett motsvarande avdrag i deklarationen för nästkommande månad. Denna avvikelse från det förfaringssätt, som förutsattes komma att bliva det normala, har ansetts icke behöva uttryckligen regleras i tillverkningsförordningen. Enligt nu gällande bestämmelser är tillverkare, som icke ställt vederbörlig säkerhet, skyldig att förskottsvis för en månad i sänder erlägga maltskatt, beräknad efter hans uppgivna medelavverkning av malt per dag. Mot ställande av säkerhet är tillverkaren berättigad till anstånd med skattens inbetalande på så sätt, att skatten för ett kvartal får erläggas inom två månader efter kvartalets utgång. Av denna rätt har även det ojämförligt största antalet tillverkare begagnat sig. Med den nu tillämpade råämnesbeskattningen har det varit befogat att bereda möjlighet till dylikt anstånd, eftersom särskilt på grund av den långa lagringstiden för de skattepliktiga maltdryckerna en ganska avsevärd tid regelmässigt måste förflyta, från det skatten påföres maltet och till dess tillverkaren vid maltdryckernas försäljning i sin tur uppbär motsvarande skattebelopp av allmänheten. Med hänsyn till den relativt långa anståndstiden framstår det också såsom ganska naturligt, att staten krävt ställandet av säkerhet såsom villkor för rätt att åtnjuta anstånd. Med en produktbeskattning, anordnad på sätt kommittén föreslår, kan det icke bli fråga om anstånd av nämnda anledning, då skatten påföres först vid utlämningen av den färdiga varan. Beträffande vissa andra skatter, som uttagas på liknande sätt, såsom bensinskatten, margarinaccisen och fodermedelsskatten, har icke påfordrats vare sig förskottsbetalning eller ställande av säkerhet. Vid sådant förhållande och med hänsyn jämväl till den

230 begränsade tidsfrist, inom vilken skatten skall inbetalas, har kommittén ansett, att dylik fordran i vanliga fall ej heller skulle behöva uppställas för maltdrycksbeskattningens vidkommande. Emellertid synes man icke böra bortse från möjligheten av att förhållandena vid visst bryggeri kunna vara sådana, att risk måste anses föreligga för att skatten icke kommer att rätteligen betalas. Föreligga dylika omständigheter, bör tillverkaren vara skyldig att ställa säkerhet, och för sådana fall är det avsett, att den i 18 § 4 mom. givna föreskriften skall komma till användning. Enligt denna föreskrift skall tillverkare i skattepliktigt bryggeri vara skyldig att, då kontrollstyrelsen så prövar nödigt, för skattens behöriga erläggande ställa säkerhet till belopp, som kontrollstyrelsen finner erforderligt. Om man såsom kommittén föreslår medgiver, att skatten må betalas i efterskott, utan att säkerhet ställts för densamma, måste man sörja för att kontrollmyndigheten har ett kraftigt tvångsmedel till sitt förfogande, därest betalningsskyldigheten icke fullgöres inom föreskriven tid. Behovet av dylikt tvångsmedel har kommittén sökt tillgodose genom den i 18 § 3 mom. intagna bestämmelsen, enligt vilken kontrollstyrelsen skall äga rätt att såsom påföljd av utebliven betalning av skatten för visst bryggeri meddela förbud tills vidare, till dess skatten guldits, att utföra maltdrycker från bryggeriet. Med hänsyn till de möjligheter, som eljest skulle öppnas för ett kringgående av förbudet, har detta ansetts böra omfatta utförandet jämväl av skattefria maltdrycker. Av lydelsen av den föreslagna bestämmelsen torde framgå, att ett förbud av ifrågavarande slag kommer att bestå jämväl mot en ny ägare av bryggeriet, något som torde vara nödvändigt, enär eljest effektiviteten av en bestämmelse av detta slag skulle i hög grad äventyras. Såsom förut anmärkts skall i några mindre betydelsefulla undantagsfall skattens belopp fastställas annorledes än med ledning av försäljningsjournalens uppgifter om den från bryggeri utförda myckenheten skattepliktiga maltdrycker. Bestämmelserna härom återfinnas i 19 §. I första momentet av denna paragraf stadgas skyldighet för tillverkare att, då rörelsen vid skattepliktigt bryggeri nedlägges, betala skatt för samtliga i bryggeriet befintliga maltdrycker av andra och tredje klasserna. En dylik bestämmelse blir erforderlig, då i och med nedläggandet kontrollen över bryggeriet kommer att upphöra och därmed även möjligheten att i vanlig ordning påföra skatt. Bestämmelsen torde icke få någon större användning i praktiken men har för fullständighetens skull upptagits i författningsförslaget. Nu ifrågavarande paragraf innehåller i 2 mom. regler rörande efterbeskattning. Härvid kommer i första hand i betraktande det fall, att det upptäckes, att skatt för någon månad av en eller annan anledning inbetalts med för lågt belopp, för vilket fall skyldighet stadgas för tillverkaren att vid anfordran erlägga vad som resterar. Det är avsett, att denna bestämmelse skall komma till användning, såväl då anledningen till att betalningen icke blivit rätteligen fullgjord i vanlig ordning är att söka i svikligt förfarande

231 som ock i andra fall, till exempel i händelse att ofrivilliga bokförings- eller räknefel förelupit. Vidare upptages i detta moment den bestämmelsen, att därest i det i skattepliktigt bryggeri befintliga lagret av skattepliktiga maltdrycker förefinnes brist, som tillverkaren icke kan nöjaktigt förklara, tillverkaren skall vara pliktig att erlägga skatt för en myckenhet, som motsvarar bristen. Till förklaring av denna bestämmelse, för vars tillämpning förutsattes en viss diskretionär prövning från kontrollstyrelsens sida både huruvida brist över huvud taget skall anses föreligga och angående bristens storlek, vill kommittén anföra följande. Den särskilda bokföringsskyldighet, som enligt förslaget skall åvila tillverkarna i de skattepliktiga bryggerierna, är bland annat avsedd att möjliggöra ett bedömande av storleken av det lager av skattepliktiga maltdrycker, som bör finnas i ett bryggeri, om samtidigt vederbörlig hänsyn tages till den brist i lagret, som kan hänföras till s. k. svinn. Inventering av lagret förutsattes skola ske dels genom tillverkarens försorg en gång årligen vid tillverkningsårets utgång — vilket följer av bestämmelsen i 20 § — dels ock på föranstaltande av kontrollmyndigheten, då anledning därtill förefinnes. En fullständig överensstämmelse mellan storleken av den lagerbehållning, som bokföringen utvisar, och storleken av det vid inventering konstaterade lagret kan emellertid icke förväntas. Man har nämligen att räkna med i första hand, att vissa variationer kunna förekomma i svinnets storlek. Vidare kan en inventering av lagret icke bliva fullständigt riktig, då en exakt uppmätning av innehållet i lagerbehållarna icke kan åstadkommas. Om det därför vid en jämförelse mellan den lagerbehållning, som framgår av journalerna, och den, som konstateras vid en inventering, förefinnes en viss skillnad, är det därmed icke ådagalagt, att någon verklig brist förefinnes i lagret. Är skillnaden icke större, än att den kan bero på nyss anmärkta omständigheter, är något särskilt ingripande icke påkallat. Först när skillnaden nått en sådan storlek, att den icke låter sig förklara med en hänvisning till nämnda omständigheter, kan en brist i lagret anses vara för handen, och först då blir ifrågavarande bestämmelse tillämplig. Konstateras en dylik brist, ligger det närmast till hands att antaga, att tillverkaren låtit utföra skattepliktiga maltdycker från bryggeriet, utan att desamma blivit antecknade i försäljningsjournalen, och han bör därför vara skyldig gälda skatt för en mot bristen svarande kvantitet, även om full bevisning om bristens uppkomst av lättförklarliga skäl icke skulle kunna åstadkommas. 7.

Kontrollens anordnande.

Det har icke ansetts lämpligt att inom ramen för själva tillverkningsförordningen lämna några mera ingående bestämmelser om sättet för kontrollens utövande. Det ligger i sakens natur, att sådana bestämmelser tid efter annan på grund av vunna erfarenheter måste underkastas ändringar

och justeringar, för att en smidig anpassning av kontrollförfarandet skall kunna ernås. De bestämmelser, som härutinnan komma att erfordras, torde därför lämpligen böra inflyta i de tillämpningsföreskrifter, som kontrollstyrelsen kommer att meddela. För att möjliggöra ett bedömande av beskaffenheten av den kontroll, för vilken tillverkningen och beskattningen kommer att bliva föremål, vill kommittén i det följande lämna en framställning av kontrollförfarandet, sådant detsamma enligt kommitténs mening bör utformas, därvid kommittén emellertid vill betona, att det såsom nyss framhållits framdeles kan komma att visa sig lämpligt att verkställa jämkningar i ett eller annat avseende. För utövandet av den lokala kontrollen vid bryggerierna skola finnas anställda särskilda befattningshavare, överkontrollörer, till erforderligt antal, vilka skola tjänstgöra envar inom visst distrikt. Överkontrollörerna skola i tjänsten lyda direkt under kontrollstyrelsen, som i sin egenskap av central uppsiktsmyndighet skall ha att i vissa avseenden utöva omedelbar kontroll över tillverkningen och beskattningen. överkontrollör skall ett visst antal gånger om året å tider, som i förväg icke tillkännagivits för tillverkarna, besöka de skattepliktiga bryggerierna inom distriktet. Vid dessa besök har överkontrollören i första hand att tillse, att kontrollsystemet i allmänhet fungerar i vederbörlig ordning, d. v. s. i huvudsak att föreskrivna journaler föras, att vid journalerna finnas fogade verifikationer av föreskrivet slag, att tillverkarens handelsböcker äro uppställda på sådant sätt, att en jämförelse med försäljnings- samt retur- och nederlagsjournalerna utan svårighet kan ske, att forsedelskontrollanten på vederbörligt sätt fullgör det honom anförtrodda uppdraget, att rörelsen anordnats på sådant sätt, att forsedelskontrollanten utan svårighet kan utöva sin kontroll, att använda flaskor äro av tillåten storlek och att de kärl, som i övrigt användas för distributionen, äro vederbörligen märkta. överkontrollören har vidare att granska, att tillverkarens till kontrollstyrelsen insända deklarationer överensstämma med journalerna och att de poster, för vilka avdrag gjorts vid beräkningen av den beskattningsbara myckenheten, äro vederbörligen verifierade. Det förutsattes, att de till kontrollstyrelsen insända deklarationerna härvid äro tillgängliga för honom. Han skall för vissa icke alltför korta tidsperioder anställa jämförelse mellan journalernas uppgifter om den myckenhet maltdrycker, som tillverkats i visst bryggeri eller dit införts, å ena, samt om den myckenhet maltdrycker, som utförts från bryggeriet eller där förbrukats eller förstörts, å andra sidan. Vid denna jämförelse kommer tappningsjournalen att bliva en värdefull hjälp för honom. Vid sitt första besök efter ingången av nytt tillverkningsår har han att tillse, att den av tillverkaren jämlikt 20 § avgivna årsredogörelsen överensstämmer med journalerna samt riktigt angiver lagrets storlek vid tillverkningsårets början. I samband med denna granskning och jämväl, då sådant i övrigt kan befinnas erforderligt, har h a n att verkställa inventering av bryggeriets lager av maltdrycker av olika slag. Vidare har överkontrollören att granska journalerna och i mån av behov

233 jämväl tillverkarens handelsbokföring. Det är avsett, att denna granskning i allmänhet skall kunna inskränkas till att avse stickprov samt att en fullständigare granskning skall ifrågakomma allenast, om tilliten till skattebokföringens riktighet av en eller annan anledning blivit rubbad. Stickprovsgranskningen kan visserligen icke bliva lika effektiv som en fullständig granskning, men densamma torde dock kunna förväntas bliva tillräcklig för ernående av en tillfredsställande kontroll. Det finnes nämligen grundad anledning att räkna med att överkontrollörerna med den erfarenhet, de med tiden komma att förvärva, skola förstå att uttaga stickproven på ett sådant sätt, att desamma komma att lämna en god ledning vid bedömande av bokföringens tillförlitlighet. Mycket kommer dock givetvis att bero på de personliga kvalifikationerna hos överkontrollörerna. Att såsom regel föreskriva en fullständig granskning av skattebokföringen har ansetts icke låta sig göra, då en sådan granskning, som skulle kräva anställandet av en mycket stor kontrollpersonal, skulle hava i avsevärd mån fördyrat kontrollkostnaderna utan att innebära några däremot svarande fördelar. Vid denna stickprovsgranskning bör överkontrollören ägna tillsyn åt att uppgifterna i journalerna överensstämma med uppgifterna i de forsedlar och andra handlingar, vilka skola biläggas journalerna såsom verifikationer, ävensom att överensstämmelse råder mellan försäljnings- samt returoch nederlagsjournalerna, å ena, samt tillverkarens handelsböcker, å andra sidan. Det är vidare avsett, att överkontrollören på grundval av uppgifter om använda råämnen m. m. skall verkställa överslagsberäkningar över utbytet av produkter vid bryggerierna. Dylika beräkningar, vilka icke nödvändigtvis måste ske vid besök i bryggerierna och därför med fördel kunna utföras, då överkontrollören icke är upptagen av resor eller andra tjänsteangelägenheter, kunna förväntas bliva en verkningsfull kontroll över att någon del av de tillverkade maltdryckerna icke undandrages från beskattning. Vidare skall överkontrollören vid sina besök i bryggerierna hålla uppsikt över att stadgade alkoholgränser icke överskridas och att tillverkningen i övrigt sker med iakttagande av de rörande densamma utfärdade föreskrifterna. För kontrollen härutinnan skall överkontrollören dels utföra erforderliga undersökningar vid bryggerierna dels ock uttaga prov å färdiga maltdrycker, vilka därefter undersökas å kontrollstyrelsens laboratorium. Till överkontrollörernas åligganden skall liksom nu är fallet höra tillsynen över tillverkningen i de skattefria bryggerierna, ehuru någon minskning av antalet kontrollbesök, som nu regelmässigt är fyra, enligt kommitténs mening kan vidtagas. Överkontrollör bör således hava att i regel ett par gånger årligen besöka de skattefria bryggerierna i sitt distrikt och därvid tillse, att föreskrivna journaler och böcker i övrigt vederbörligen föras, att tillverkning av skattepliktiga maltdrycker icke förekommer i bryggeriet och att de rörande tillverkningen meddelade föreskrifterna i övrigt bliva iakttagna, ävensom uttaga prov å tillverkade maltdrycker för undersökning å kontrollstyrelsens laboratorium.

234 Vad slutligen angår den av kontrollstyrelsen utövade direkta kontrollen över tillverkningen och beskattningen av maltdrycker, skall denna i första hand bestå i tillsyn över att tillverkarna inbetala skatt inom föreskriven tid och i enlighet med avgivna deklarationer. De åtgärder, vilka kontrollstyrelsen i händelse av underlåten inbetalning har att vidtaga, framgå av vad tidigare anförts rörande skattens inbetalande. Inom kontrollstyrelsen skall vidare utövas tillsyn över beskattningens och kontrollens effektivitet. För sådant ändamål skola utbytesförhållandena vid de olika bryggerierna bliva föremål för fortlöpande och jämförande observationer. Denna centralt utövade tillsyn kan förväntas bliva av särskild betydelse, då densamma erbjuder tillfälle till jämförelse mellan olika bryggerier, vilka med hänsyn till utrustning, rörelsens omfattning och andra dylika omständigheter kunna anses vara jämställda. Vidare förutsattes, att det för det angivna ändamålet kan bliva erforderligt, att styrelsen låter underkasta vissa bryggeriers bokföring en särskild granskning utöver och vid sidan av den av överkontrollörerna verkställda. Dylika på styrelsens föranstaltande utförda särskilda granskningsförrättningar böra tid efter annan även företagas i syfte att övervaka, att överkontrollörerna på ett behörigt sätt fullgöra sina åligganden i fråga om bokföringsgranskningen. Av den lämnade framställningen torde framgå, att å kontrollstyrelsens laboratorium skall, liksom för närvarande sker, verkställas undersökning avprov å maltdrycker, vilka överkontrollörerna skola uttaga i såväl skattepliktiga som skattefria bryggerier. Då den uppsikt över de i de skattepliktiga bryggerierna tillverkade maltdryckernas laglighet, som nu utövas av kontrollombuden genom bestämmandet i viss omfattning av vörtens extrakthalt vid jästens tillsättande, enligt kommitténs förslag kommer att upphöra, och då vidare extraktgränsens borttagande synes komma att föranleda behov av ökad uppsikt, blir det för framtiden erforderligt att i större utsträckning än nu sker kontrollera maltdryckernas laglighet genom laboratoriemässig undersökning av prov å de färdiga dryckerna. I följd härav kommer en motsvarande ökning av de uppgifter, som åvila laboratoriet, att äga rum. Kommittén vill i detta sammanhang upptaga till behandling ett spörsmål, som visserligen icke äger någon direkt beröring med kontrollen i beskattningshänseende över bryggeriernas tillverkning av maltdrycker men som avser den tillsyn i övrigt från det allmännas sida, som sagda tillverkning är underkastad, nämligen tillsynen över bryggeriernas och de där tillverkade produkternas beskaffenhet i sanitärt hänseende. Om denna tillsyn äro vissa bestämmelser givna i 10—12 och 45—47 §§ av hälsovårdsstadgan. Enligt dessa bestämmelser skall lägenhet, där dryckesvara till försäljning beredes, uppfylla vissa närmare angivna fordringar. Bland annat skall dylik lägenhet vara tillräckligt rymlig och ljus samt vara försedd med erforderliga anordningar för luftväxling ävensom hava lätt tillgång till vatten. Golv, väggar och tak ävensom bord, hyllor och annan inredning skola vara så beskaffade, att de med lätthet kunna rengöras. Var och en, som sysslar med be-

235 redning av dryckesvara, skall under arbetet iakttaga noggrann renlighet, övervakandet av efterlevnaden av dessa bestämmelser ankommer närmast på hälsovårdsnämnderna. I de förut omnämnda framställningarna från Skattefria bryggeriers riksförbund och Södra Sveriges svagdricksbryggares centralförbund hava yrkanden framställts om att uppsikten i sanitärt hänseende över de skattefria bryggerierna måtte uppdragas åt kontrollstyrelsen, som i samband därmed borde erhålla befogenhet att indraga tillstånd till tillverkning eller vägra nytt tillstånd, därest bryggeri sköttes på ett otillfredsställande sätt. Såsom skäl för dessa yrkanden har framhållits, att de sanitära förhållandena i många skattefria bryggerier, särskilt på landsbygden, lämna mycket övrigt att önska, att den uppsikt över bryggerierna, som utövas av hälsovårdsnämndernas tillsyningsman, icke är tillfredsställande samt att en mera effektiv tillsyn skulle vara till fördel såväl för de bättre utrustade och skötta skattefria bryggerierna, vilka på grund av den hårda konkurrensen på svagdrickstillverkningens område för närvarande arbeta under ogynnsamma ekonomiska förhållanden, som ock för allmänheten, som härigenom skulle erhålla en garanti för att det i de skattefria bryggerierna tillverkade svagdrickat vore av klanderfri beskaffenhet. Yrkanden av enahanda innehåll som nu sagts framställdes från de skattefria bryggeriernas sida, då under år 1931 fråga väcktes om omläggning av kontrollen vid dessa bryggerier. På förslag av kontrollstyrelsen tillmötesgingos dessa krav i viss omfattning i samband med att omläggningen under påföljande år genomfördes. Enligt en då i instruktionen för tjänstemännen vid kontrollen över maltdryckstillverkningen införd bestämmelse åligger det överkontrollörerna, såsom förut (å sid. 178) anmärkts, att hålla viss uppsikt över renligheten i bryggeri och de sanitära förhållandena i övrigt därstädes. Såsom i de omnämnda framställningarna uppgivits torde de sanitära förhållandena i en del skattefria bryggerier icke vara fullt tillfredsställande. De framkomna kraven på en bättre uppsikt i nämnda hänseende över dessa bryggerier äro därför utan tvivel i viss mån berättigade. Att söka åstadkomma en förändring till det bättre härutinnan genom att överflytta denna uppsikt från hälsovårdsmyndigheterna till kontrollstyrelsen anser kommittén sig emellertid icke kunna förorda. Ur principiella synpunkter synes det nämligen vara föga lämpligt, att tillsynen över hälsovårdsstadgans bestämmelser beträffande en viss näring utövas i annan ordning än den, som i allmänhet gäller enligt nämnda stadga. I samband med reglerandet av nu ifrågavarande lagstiftningsområde synas därför de framställda kraven icke lämpligen kunna beaktas i större utsträckning än som redan skett. Vidtagandet av lagstiftningsåtgärder för åstadkommande av en bättre uppsikt i sanitärt hänseende över de skattefria bryggerierna och deras tillverkning bör alltså enligt kommitténs mening anstå, till dess en eventuell omreglering av den statliga uppsikten över tillverkningen av livsmedel i allmänhet kommer till stånd. Beträffande åtskilliga slag av sådana varor göra de sociala skälen för en dylik uppsikt sig gällande i väl så hög grad som i fråga om tillverkningen av svagdricka.

236 KAP. XIV.

Kontrollpersonalen, kontrollkostnader m. m. Den av kommittén förordade omläggningen av beskattningssystemet är uppenbarligen ägnad att påkalla vidtagandet av tämligen genomgripande förändringar i den nuvarande kontrollorganisationen. Såsom av den förut lämnade redogörelsen framgår handhaves närmast under kontrollstyrelsen den lokala kontrollen över bryggerierna av särskilda tjänstemän, överkontrollörer, vilka även hava att fullgöra motsvarande uppgifter med avseende å kontrollen över brännvinstillverkningen. För flertalet överkontrollörer utgöra sistnämnda uppgifter en väsentligt mindre del av arbetet. Vid utövandet av kontrollen över maltdryckstillverkningen biträdas överkontrollörerna av kontrollombud vid skattepliktiga och i vissa fall av tillsyningsman vid skattefria bryggerier. Såsom biträden vid kontrollen över brännvinstillverkningen fungera kontrollörer vid brännerier och tillsyningsman vid brännerimagasin och brännvinsnederlag. Rörande kontrollpersonalen ha bestämmelser meddelats i tvenne instruktioner, den ena den 27 juli 1923 (nr 336) för tjänstemännen vid kontrollen över maltdryckstillverkningen och den andra den 29 juni 1926 (nr 315) för tjänstemännen vid kontrollen över brännvinstillverkningen. Kontrollpersonalens avlöningsförhållanden regleras genom en kungörelse den 27 juli 1923 (nr 339) med bestämmelser angående arvode och ersättning åt tjänstemännen vid kontrollen över maltdrycks- och brännvinstillverkningen. Enligt dessa bestämmelser skall riket för kontrollen över tillverkningen av maltdrycker och brännvin vara indelat i högst 15 distrikt, varjämte för kontrollen enbart över brännvinstillverkningen må inrättas ytterligare högst 3 distrikt. Indelningen verkställes årligen av kontrollstyrelsen, som jämväl för ett år i sänder, räknat från den 1 juli, förordnar erforderligt antal överkontrollörer, en i varje distrikt. Utöver det antal överkontrollörer, som motsvarar distriktsindelningen, äger kontrollstyrelsen rätt att förordna ytterligare 3 överkontrollörer. Av denna möjlighet, som lämnats för att trygga tillgången till ersättare åt de i tjänstgöring inkallade överkontrollörerna, har kontrollstyrelsen under de senare åren icke begagnat sig. Enligt den senast fastställda indelningen, som gäller från och med den 1 juli 1935, finnas 12 distrikt för kontrollen över tillverkningen av både maltdrycker och brännvin. I dessa distrikt tjänstgöra 11 överkontrollörer; i det återstående distriktet — omfattande Stockholms stad samt Stockholms och Gotlands län — fullgöras enligt bestämmelse i instruktionen för kontrollstyrelsen och styrelsens särskilda beslut överkontrollörens åligganden av förste byråingenjören hos styrelsen med biträde av en byråingenjör. För kontrollen över brännvinstillverkningen enbart förordnas årligen under tillverkningskampanjen vid länt-

237 bruksbrännerierna ytterligare två överkontrollörer i två distrikt, omfattande vissa dylika brännerier inom Kristianstads län. Den nuvarande distriktsindelningen samt antalet förrättningsställen av skilda slag inom varje distrikt framgår av följande sammanställning: |

Antalet förrättningsställen

Överkontrollörsdistriktens namn

Distriktens omfattning

Stockholms

Stockholms stad, Stockholms och Gotlands län

1 Västerås

Uppsala län (utom Älvkarleby s:n), Södermanlands, Örebro och Västmanlands län

73 Jönköpings

Östergötlands och Jönköpings län

72 Kalmar

Kronobergs och Kalmar län samt av Blekinge län Karlskrona stad och Östra h:d

102 Kristianstads

Blekinge län (utom Karlskrona stad och Östra h:d) samt Kristianstads län

19i

54 Malmö Göteborgs

Skövde

Faluns

Malmöhus län Hallands län, Göteborgs och Bohus län, av Älvsborgs län sydvästra och norra delarna (Sjuhäradsbygden och Dalsland) samt av Värmlands län Grums, Näs och Nordmarks h:d Av Älvsborgs län de delar, som ej tillhöra Göteborgs distr., samt Skaraborgs län Värmlands län (utom Grums, Näs och Nordmarks h:d) samt Kopparbergs län

Bränn- Summa Skatte- SkatteBrän- vins- förrättpliktiga fria brygge- brygge- nerier nedcr- ningsställen rier rier lag

69 Gävle

Av Uppsala län Älvkarleby s:n samt Gävleborgs län

58 Sundsvalls

Västernorrlands och Jämtlands län

7 Västerbottens bottens län

_

w

Umeå

och

Norr-

_

1 Under tiden för kampanjen jfr nedan.

41 Kristianstads läns norra

Kristianstads län om Kristianstad

Kristianstads läns södra

Kristianstads län söder om Kristianstad

—

—

—

30 Summa

väster

Anm.

Dessa distrikt äro under pågående kampanj }vid lantbruksbrännerierna avdelade från Kristianstads ' distrikt.

238 För överkontrollörstjänsterna äro icke uppställda några andra kompetensvillkor, än att den, som ej förut tjänstgjort vid kontrollen över maltdryckseller brännvinstillverkningen, skall med intyg styrka, att han äger nödig kunskap i gällande författningar och föreskrifter rörande tillverkning och beskattning av maltdrycker och brännvin samt praktisk erfarenhet om kontrollens utövning. Härjämte gäller, att förordnande såsom överkontrollör icke må meddelas den, som före ingången av det tjänstgöringsår, förordnandet avser, uppnått 67 levnadsår. Av de nuvarande 13 överkontrollörerna äro l ö pensionerade officerare. Antalet levnadsår utgjorde den 1 januari 1936 för 2 av dem över 65, för 5 mellan 60 och 65, för 5 mellan 55 och 60 samt för 1 mellan 50 och 55. Kontrollörer, kontrollombud och tillsyningsman vid brännerimagasin och brännvinsnederlag förordnas för tillverkningsår av kontrollstyrelsen samt inkallas i tjänstgöring av vederbörande överkontrollör. Kontrollörerna indelas till tjänstgöring var och en inom visst distrikt, omfattande ett å två brännerier. Under tillverkningsåret 1933/34 voro i tjänstgöring inkallade 153 kontrollörer, 207 kontrollombud och 6 tillsyningsman vid brännvinsnederlag. Tillsyningsman förordnas vid brännerimagasin, då brännvin efter tillverkningens upphörande vid visst bränneri kvarligger i brännerimagasinet, samt vid skattefritt bryggeri, då kontrollstyrelsen så prövar erforderligt. För närvarande finnas tillsyningsman förordnade endast vid 3 skattefria bryggerier. överkontrollör åtnjuter enligt kungörelsen den 27 juli 1923 (nr 339) arvode med 5 000 kronor eller, om han uppbär pension av statsmedel, med 4 000 kronor om året. Arvodet kan i särskilda fall av Kungl. Maj:t bestämmas till lägre belopp; dylik nedsättning har emellertid hittills icke förekommit. Vidare utgår ersättning för expeditionskostnader med 600 kronor om året. För tjänsteresor är överkontrollör berättigad att tillgodoräkna sig ersättning enligt klassen II G i allmänna resereglementet, överkontrollör är skyldig att vara bosatt å den ort inom sitt tjänstgöringsdistrikt, som kontrollstyrelsen bestämmer. Utan tillstånd av kontrollstyrelsen får han icke vistas utanför distriktet under längre tid än sammanlagt tre dygn för helt år. Vid sjukledighet får överkontrollör, som är inkallad i tjänstgöring för helt tjänstgöringsår, under en tid av högst 6 månader uppbära två tredjedelar av arvodet. Vid annan tjänstledighet får han helt avstå från arvode och ersättning för expeditionskostnader. Kontrollombud samt tillsyningsman vid skattefria bryggerier åtnjuta enligt förenämnda kungörelse under tjänstgöringstiden arvode med en krona om dagen för varje bryggeri, som förordnandet avser. Arvodet kan dock i särskilda fall nedsättas av kontrollstyrelsen. För vissa i tillverkningsförordningen angivna förrättningar äger kontrollombud åtnjuta särskild ersättning av tillverkare. Brännerikontrollör åtnjuter dagarvode med 9 kronor 50 öre, om endast ett bränneri finnes inom hans tjänstgöringsdistrikt. Finnas flera brännerier inom distriktet, kan kontrollstyrelsen höja dagarvodet till högst 13 kronor. Sär-

239 skild ersättning för resor inom distriktet utgår icke. Tillsyningsman vid brännvinsnederlag, tillhörigt partihandlaren med rusdrycker (Aktiebolaget Vin- & spritcentralen), erhåller dagarvode enligt kontrollstyrelsens beprövande, dock högst 15 kronor. Tillsyningsman vid brännerimagasin erhåller 10 kronor för varje förrättning, vartill han kallas, dock minst 30 kronor i månaden. Där Kungl. Maj:t så prövar erforderligt, kan månadsersättningen höjas till högst 75 kronor. Med förrättning förstås tjänstgöring vid brännerimagasinet under högst 6 timmar en och samma dag. Åtnjuter kontrollör eller tillsyningsman fritt viver, vilket tillverkare i bränneri under vissa förhållanden är skyldig att lämna, minskas arvodet med 2 kronor 50 öre om dagen, vilket belopp tillverkaren är berättigad att utbekomma av statsverket. Kontrollör samt tillsyningsman vid brännerimagasin och brännvinsnederlag erhåller, där resa förekommer för inträde i tjänstgöring eller vid förflyttning till annat tjänstgöringsdistrikt, reseersättning med 15 kronor för varje gång. Å arvodena till samtliga nuvarande kontrolltjänstemän utgår dyrtidstillägg enligt de grunder, som tillämpas för befattningshavare vid oreglerade verk. Att märka är dock, att kontrollombud och tillsyningsman vid skattefria bryggerier enligt beslut av kontrollstyrelsen åtnjuta allenast 50 procent av det dyrtidstillägg, som enligt nämnda grunder skulle ha utgått till dem. Såsom bidrag till kontrollkostnaderna har tillverkare i bränneri att erlägga ett belopp av 5 kronor för varje dygn, då tillverkningsrätt vid bränneriet varit gällande. Kontrollen vid brännerimagasin bekostas i sin helhet av tillverkaren. Till belysande av storleken av de nuvarande kostnaderna för kontrollen över brännvins- och maltdryckstillverkningen meddelas följande uppställning, avseende budgetåret 1933/34: Arvoden och ersättningsbelopp Kronor

Dyrtidstilllägg Kronor

Summa Kronor

överkontrollörerna: Arvoden

kr. 56 99363

Ersättning för expeditionskostnader » Reseersättning

8 089-35

»> 63 866-85

128 949-83

14 972-—

143 921-83

200 470-50

50 257-—

250 727-50

Tillsyningsman vid brännerimagasin och brännvinsnederlag

18 812-03

4 893-—

23 705-03

Kontrollombud

52 488-50

7 064-25

59 552-75

Tillsyningsman vid skattefria bryggerier

1 278--

144-25

1422-25

401998 86

77 330-50

479 329 36

Brännerikontrollörerna

Summa

Det må anmärkas, att efter utgången av det budgetår, som uppställningen avser, ett överkontrollörsdistrikt indragits. Den inbesparing av avlöningen till en dylik befattningshavare, som härigenom gjorts, torde dock komma att

240 uppvägas av den ökning av kostnaderna för kontrollen över brännvinstillverkningen, som kan förväntas bliva en följd av den vid 1934 års riksdag beslutade omregleringen av brännvinstillverkningen. Såsom bidrag till kontrollkostnaderna inflyter årligen ett belopp av cirka 200 000 kronor, varav cirka 95 000 kronor från de skattefria bryggerierna. Nettobeloppet av statsverkets årliga utgift för ifrågavarande kostnader utgör således för närvarande cirka 200 000 kronor, vartill kommer befattningshavarnas dyrtidstillägg i enlighet med vad ovan angivits. Kostnaderna med undantag av dyrtidstilläggen bestridas från det å kontrollstyrelsens stat upptagna anslaget för kontroll å tillverkningsavgifter, vilket för budgetåret 1935/ 36 utgör 210 000 kronor. Från detta anslag bestridas förutom de nu angivna utgifterna jämväl utgifter för nyanskaffning och underhåll av kontrollapparater och kontrolleffekter m. m., samt i förekommande fall jämväl vissa kostnader för kontroll å bensinskattens utgörande. Det av kommittén föreslagna beskattningssystemet förutsätter uppenbarligen andra och större krav på kvalifikationer hos kontrolltjänstemännen vid maltdrycksbeskattningen än vad nu är fallet, då kontrollens tyngdpunkt väsentligen ligger i tillsynen å de självregistrerande maltvågarna och handhavandet av den mekaniska kontroll över maltåtgången, som därmed är förbunden. Att såsom nu är fallet för kontrollgöromålens utförande anlita tjänstemän utan särskild, för ändamålet lämpad utbildning medgiver icke det nya beskattningssystemet, som med avseende å kontrollen över skattens behöriga utgörande är baserat på en sakkunnig granskning av bryggeriföretagens bokföring, utbytesberäkningars verkställande m. m. De nuvarande överkontrollörerna, vilka med eller utan föregående tjänstgöring i lägre befattning vid kontrollen över maltdrycks- och brännvinstillverkningen i regel rekryteras bland pensionerade officerare och vilka icke på samma sätt som hittills kunna vara skickade för kontrolltjänsten med dess nya funktioner, böra därför ersättas med fackutbildade tjänstemän, som redan vid yngre år kunna anställas vid kontrollen för att uteslutande ägna sig åt kontrollarbetet såsom sitt egentliga yrke. Dessa nya befattningshavare, vilka även i fortsättningen skulle benämnas överkontrollörer och på samma sätt som hittills tillika omhänderhava kontrollen över brännvinstillverkningen, böra beredas en fastare anställning med inplacering i lönegrad i det nya lönesystemet. I avvaktan på närmare erfarenheter av den nya ordningen böra de tills vidare dock allenast erhålla anställning såsom icke-ordinarie befattningshavare med avlöning såsom tjänstemän å extra stat. För att kunna antagas till överkontrollör bör i regel fordras antingen examen från tekniska högskolan eller däremot svarande utbildning eller ock examen från handelshögskola, därvid i förra fallet sökande bör visa sig äga förutsättningar att utföra den med tjänsten förbundna bokföringsgranskningen. Av vad förut anförts torde framgå, att effektiviteten av det föreslagna kontrollsystemet i avsevärd mån kommer att bliva beroende av att väl kvalificerade krafter erhållas till överkontrollörsbefattningarna, vilket icke torde bliva görligt, med mindre att överkontrollörerna erhålla en relativt förmån-

241 lig placering i avlöningshänseende. Den självständiga och i fiskaliskt hänseende mycket ansvarsfulla ställning, som överkontrollörerna komma att intaga, berättigar enligt kommitténs mening i hög grad till en dylik placering. På grund härav och då befattningarna med all säkerhet komma att bliva sluttjänster, från vilka vidare befordran i statens tjänst i vanliga fall icke torde kunna förväntas, böra befattningarna placeras lägst i 24 :e lönegraden. Då kommittén nu stannat vid att föreslå denna lönegrad, vill den emellertid förutskicka, att erfarenheterna kunna komma att giva vid handen, att inplacering av överkontrollörstjänsterna i en högre grad framdeles kan visa sig erforderlig på grund av rekryteringssvårigheter. Kommittén får även framhålla, att frågan om tjänsternas uppförande på ordinarie stat icke bör uppskjutas under längre tid, än som erfordras för ett mera definitivt bedömande av behovet av antalet överkontrollörer och deras rätta löneställning. I detta sammanhang vill kommittén framhålla, att de nya överkontrollörerna, i den mån så kan befinnas erforderligt och lämpligt, böra kunna av kontrollstyrelsen utnyttjas vid kontroll å utgörandet till staten av jämväl andra tillverkningsavgifter, beträffande vilka styrelsen är övervakande myndighet, t. ex. i fråga om bensinskatt, margarinaccis och fodermedelsskatt samt beträffande tobaksodling och stärkelsetillverkning. Vad beträffar det erforderliga antalet överkontrollörer möter såsom förut framhållits vissa svårigheter att med fullständig säkerhet på förhand angiva detta, enär erfarenhet saknas rörande den omfattning, kontrollarbetet i alla delar kommer att få, och rörande den tid, detsamma kan komma att kräva. Kommittén har emellertid räknat med att det skall bliva till fyllest, att varje skattepliktigt bryggeri i regel minst två gånger årligen blir föremål för lokal undersökning med avseende å skattebestämmelsernas efterlevnad samt att kontrollbesök avlägges en å två gånger årligen i varje skattefritt bryggeri. Utgår man vidare från att överkontrollörernas befattning med kontrollen över brännvinstillverkningen skulle bliva av samma omfattning som för närvarande är fallet, synes antalet överkontrollörer kunna begränsas till sex. Vid denna beräkning har kommittén förutsatt, att en befattningshavare hos kontrollstyrelsen liksom hittills skall i viss omfattning fullgöra överkontrollörs åligganden. Ur åtskilliga synpunkter skulle det vara fördelaktigt, att samtliga överkontrollörer placerades inom kontrollstyrelsen och uppgifterna med avseende å kontrollen dem emellan där fördelades. Genom en dylik anordning skulle vunna erfarenheter på bästa sätt kunna tillgodogöras hela kontrollen; samarbete och samrådanden mellan kontrollens utövare skulle då till gagn för den övervakande verksamheten i erforderlig utsträckning kunna äga rum. Med hänsyn till att de långa resorna till mera avlägsna delar av landet skulle draga avsevärd tid från det egentliga kontrollarbetet och även föranleda ökade kostnader, torde det dock bliva nödvändigt att utplacera överkontrollörerna på olika tjänstgöringsdistrikt med viss stationeringsort. De förut angivna fördelarna av en centralisering av kontrollväsendet synas kunna i viss mån ernås genom att distriktsindelningen verkställes på sådant sätt, att Stock16 — 356550.

242 holm blir stationeringsort för en å två av överkontrollörerna, samt därigenom, att överkontrollörerna såvitt görligt med viss tids mellanrum få byta distrikt. Antalet distrikt bör bestämmas av Kungl. Maj:t, under det att verkställandet av distriktsindelningen torde böra ankomma på kontrollstyrelsen. Det vill synas, som om en lämplig indelning av landet i överkontrollörsdistrikt förslagsvis skulle kunna göras på sätt som framgår av nedan intagna uppställning. Vid uppgörandet av denna indelning har kommittén utgått från att överkontrollörs åligganden inom Stockholms distrikt fortfarande skola fullgöras av en befattningshavare inom kontrollstyrelsen. Vid angivandet av antalet skattepliktiga bryggerier har hänsyn icke tagits till att en del mindre bryggerier kunna väntas komma att försvinna, därest kommitténs i det föregående gjorda förslag kommer att genomföras. Antal förrättnin ^sställen överkontrollörsdistriktens namn

Distriktens omfattning

Skattepliktiga bryggerier

Skattefria Brännebryggerier rier

Brännvinsnederlag

Summa förrättningsställen

övre norra

Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län

54 Nedre norra

Stockholms län (utom Södertälje stad, Svartlösa, Sotholms och öknebo h:d) samt Uppsala, Västmanlands, Kopparbergs och Gävleborgs län

10 Stockholms

Stockholms stad

—

157 14

Mellersta

Av Stockholms län de delar, som ej höra till nedre norra distriktet, samt Södermanlands, Gotlands, Värmlands och Örebro län

östra

Östergötlands, Jönköpings, Kronobergs och Kalmar län

6 Södra

Blekinge, Kristianstads och Malmöhus län

96 Västra

Hallands, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs och Skaraborgs län

27 156

869 Summa

167 3

259 Med obligatoriska kontrollbesök i bryggerierna i den omfattning som förut antytts samt i brännerier och brännvinsnederlag till det antal, som för närvarande är föreskrivet, torde överkontrollörerna få tillräcklig tid övrig för granskning av kontrollhandlingar, verkställandet av utbytesberäkningar, upprättandet av jämförelselistor, ordnandet av underordnad kontrollpersonals tjänstgöringsförhållanden, företagandet av de ytterligare kontrollbesök i brännerier och bryggerier, vilka kunna komma att påkallas, samt utförandet av övriga kontrollbestyr. För det södra distriktets vidkommande föreligga dock särskilda omständigheter, vilka påfordra vidtagandet av extra åtgärder, för att kontrollarbetet skall kunna bedrivas i avsedd omfattning.

243 Såsom förut nämnts ha under tiden för tillverkningskampanjen vid lantbruksbrännerierna i Kristianstads län årligen förordnats två överkontrollörer enbart för kontrollen över vissa av dessa brännerier. Dessa överkontrollörer äro i regel inkallade i tjänstgöring under tiden den 25 september—den 15 maj. Givetvis måste för kontrollen över brännvinstillverkningen i det södra distriktet även för framtiden finnas tillgång till funktionärer, motsvarande nämnda båda överkontrollörer. Kommittén har tänkt sig, att detta behov skulle kunna fyllas genom anställandet av två särskilda befattningshavare, förslagsvis kallade biträdande överkontrollörer, vilka under den tid, då behov av ökad arbetskraft förefinnes i distriktet i fråga, skulle biträda överkontrollören vid fullgörandet av dennes tjänsteåligganden. Under den övriga delen av året skulle de biträdande överkontrollörerna stå till förfogande såsom vikarier för överkontrollörerna under deras semesterledighet eller annan tjänstledighet samt i övrigt förordnas att biträda överkontrollör, som kan vara i behov av tillfällig hjälp i arbetet. De beräknas alltså på detta sätt bliva i tjänstgöring under hela året. Anställandet av dylika befattningshavare medför bland annat den fördelen, att därigenom blir på ett, såvitt kan bedömas, tillfredsställande sätt sörjt för rekryteringen av överkontrollörsbefattningarna. De biträdande överkontrollörerna torde i likhet med vad som föreslagits beträffande överkontrollörerna tills vidare böra erhålla anställning såsom icke-ordinarie befattningshavare med avlöning såsom tjänstemän å extra stat. Befattningarna, vilkas innehavare skola besitta samma kvalifikationer som överkontrollörerna, böra enligt kommitténs mening placeras i 21 :a lönegraden. Med hänsyn till arten av överkontrollörernas och de biträdande överkontrollörernas arbete har kommittén utgått från att tillhandahållande av särskild tjänstelokal åt dem icke blir erforderligt. Medel till bestridande av dessa befattningshavares expeditionskostnader i övrigt — kostnader för telefon, skrivmateriel m. m. — böra enligt kommitténs mening mot vederbörlig redovisningsskyldighet ställas till deras förfogande genom kontrollstyrelsens försorg. Kommittén, som förutsätter, att såväl överkontrollörerna som de biträdande överkontrollörerna komma att tillerkännas rätt till tjänstepension, föreslår, att pensionsåldern sättes till 63 år, eller samma pensionsålder, som gäller för yrkesinspektörer och innehavare av vissa andra jämförbara ordinarie befattningar. Beträffande övriga tjänstemän vid den lokala kontrollen må först i fråga om kontrollombuden framhållas, att då någon fortlöpande lokal kontroll enligt kommitténs förslag i regel icke skall förekomma vid de skattepliktiga bryggerierna, några funktionärer av motsvarande slag icke bliva behövliga annat än i de speciella fall, då kontrollstyrelsen undantagsvis kan finna anledning att beträffande visst bryggeri föreskriva, att bryggeriets maltvåg skall tagas i anspråk för kontrolländamål. I övrigt erfordras vid den lokala kontrollen tjänstemän — kontrollörer vid brännerierna samt tillsyningsman vid brännerimagasin, brännvinsnederlag och skattefria bryggerier — i samma

244 utsträckning som för närvarande är fallet. I de nu omnämnda tjänstemännens anställnings- och avlöningsförhållanden har kommittén för sin del icke funnit anledning föreslå någon ändring. Kostnaderna för den lokala kontrollen över maltdrycks- och brännvinstillverkningen enligt kommitténs förslag torde kunna överslagsvis beräknas på följande sätt: Överkontrollörerna och de biträdande överkontrollörerna: Avlöning till 6 överkontrollörer i 24:e lönegraden (å extra stat), beräknad efter 26:e löneklassen och F-ort kronor 50 040 Avlöning till 2 biträdande överkontrollörer i 21 :a lönegraden (å extra stat), beräknad efter 23:e löneklassen och F-ort » 13 980 Vikariatsersättning ni. m » 3 000 Provisoriskt dyrortstillägg åt vissa överkontrollörer » 700 Rese- och traktamentsersättning » 47 000 Expensmedel » 4 000 Övriga tjänstemän: Arvoden och reseersättning åt brännerikontrollörer » 210 000 Arvoden och reseersättning åt tillsyningsman vid brännerimagasin och brännvinsnederlag » 19 000 Arvoden åt kontrollombud » 2 000 Arvoden åt tillsyningsman vid skattefria bryggerier » 2 000 Summa kronor 351 720 Till detta belopp komma kostnader för dyrtidstillägg åt befattningshavarna, vilka kostnader beräknats till 62 000 kronor. Liksom nu är fallet har man även för framtiden att räkna med en uppbörd av bidrag till kontrollkostnaderna. Dessa bidrag torde med den av kommittén föreslagna bidragsplikten för de skattefria bryggerierna och för sådana skattepliktiga bryggerier, som tillverka maltdrycker av första klassen, kunna för maltdryckstillverkningens del beräknas till sammanlagt 105 000 kronor. Då ett ungefär lika stort belopp inflyter för brännerierna, skulle alltså denna uppbörd i sin helhet komma att utgöra omkring 210 000 kronor. Med hänsyn till att å ena sidan kostnaderna för den lokala kontrollen enligt kommitténs förslag skulle nedbringas med cirka (402 000—352 000 ==) 50 000 kronor och å andra sidan uppbörden av bidrag till kontrollkostnaderna torde kunna förväntas komma att ökas med cirka (210 000— 200 000 = ) 10 000 kronor, skulle såsom en följd av den förordade omläggningen av kontrollen anslaget för kontroll å tillverkningsavgifter kunna minskas från 210 000 kronor till 150 000 kronor. Härjämte må erinras om att, då såväl överkontrollörerna som de biträdande överkontrollörerna icke på lång tid komma att åtnjuta den i anslagsberäkningen upptagna slutlönen, en motsvarande besparing tills vidare kommer att uppstå å anslaget. I överensstämmelse med vad ovan anförts har kommittén utarbetat förslag dels till instruktion för tjänstemännen vid kontrollen över tillverkningen och beskattningen av brännvin och maltdrycker dels ock till kungörelse med avlöningsbestämmelser för samma tjänstemän. I instruktionen hava sammanförts vissa bestämmelser av allmän natur. De nuvarande instruktionerna

245 innehålla dessutom vissa detaljbestämmelser rörande förfarandet vid kontrollens utövande, vilka emellertid icke fullständigt reglera kontrollförfarandet utan i åtskilliga avseenden måst kompletteras med särskilda, av kontrollstyrelsen lämnade föreskrifter. Då meddelandet av närmare föreskrifter rörande kontrollarbetets bedrivande såsom förut nämnts för maltdryckstillverkningens vidkommande ansetts böra ankomma på den centrala tillsynsmyndigheten, kontrollstyrelsen, och de skäl, som därvid varit avgörande, synas äga samma giltighet i vad avser tillverkningen av brännvin, hava dylika föreskrifter uteslutits ur det av kommittén uppgjorda förslaget till instruktion. Förändringarna i kontrollorganisationen synas böra föranleda en mindre ändring av förordningen den 11 juni 1926 angående tillverkning och beskattning av brännvin. I 6 § 2 mom. andra stycket av denna förordning stadgas, att den lokala kontrollen utövas av överkontrollörer med biträde av kontrollörer och tillsyningsman, att närmare bestämmelser om kontrolltjänstemännens tillsättande, befogenheter och åligganden meddelas av Konungen samt att angående ersättning åt kontrolltjänstemännen är särskilt stadgat. Lagrummet i fråga synes i första hand böra ändras därhän, att bland kontrolltjänstemännen omnämnas jämväl de biträdande överkontrollörerna. Vidare har förklaringen om att bestämmelser om kontrolltjänstemännens tillsättande, befogenheter och åligganden skola meddelas av Konungen ansetts böra utgå, då enligt kommitténs förslag dylika bestämmelser, i vad avser kontrolltjänstemännens åligganden och befogenheter såsom ovan sagts skola meddelas av kontrollstyrelsen. Förändringen av kontrollorganisationen synes icke påkalla någon ändring av brännvinstillverkningsförordningens bestämmelser i övrigt. För kontrollstyrelsens del kommer den nya anordningen av kontrollen att kräva viss förstärkning av arbetskrafterna. Ärenden rörande kontrollen över tillverkningen och beskattningen av brännvin och maltdrycker handläggas inom styrelsen under vederbörande byråchefs ledning av en förste byråingenjör (lönegrad B 24), en sekreterare (B 24) och en byråingenjör å extra stat (B 21), av vilka förste byråingenjören och byråingenjören helt tagas i anspråk för sådana ärenden. För skattebokföringen är vidare anställt ett extra ordinarie kanslibiträde (B 7). Å styrelsens laboratorium, som i avsevärd utsträckning utnyttjas för verkställandet av erforderliga undersökningar av prov å maltdrycker, sprit och mäsk, äro anställda en laborator (B 24), en amanuens (B 18) med hel tjänstgöringstid och ett laboratoriebiträde (B 14). Utöver de uppgifter, som för närvarande åvila styrelsen med avseende å den tekniska kontrollen och tillsynen över skattens behöriga utgörande, skola på sätt kommittén i det föregående anfört för framtiden tillkomma vissa uppgifter med avseende å den bokföringsmässiga skattekontrollen. För att sätta styrelsen i stånd att vederbörligen handhava dessa nya uppgifter är det enligt kommitténs mening erforderligt, att hos styrelsen inrättas en ny befattning, vars innehavare äger tillräckliga kvalifikationer för utförandet av

246 förekommande bokföringsgranskning och verkställandet av utbytesberäkningar. Denne befattningshavare torde också lämpligen böra övertaga fullgörandet av överkontrollörs åligganden i Stockholms överkontrollörsdistrikt. Men hänsyn till de fordringar, som komma att ställas på innehavaren av den nya befattningen, torde han i avlöningshänseende böra likställas med förste byråinspektörerna hos styrelsen och alltså placeras i 24 :e lönegraden. Av skäl, som tidigare anförts beträffande överkontrollörerna, bör befattningshavaren i fråga, som förslagsvis benämnes förste byråinspektör, tills vidare anställas å extra stat. Såsom förut omnämnts kommer omläggningen av kontrollen enligt kommitténs mening att föranleda en icke obetydlig ökning av arbetet på kontrollstyrelsens laboratorium, varest undersökning av samtliga av överkontrollörerna insända maltdrycksprov äger rum. För att möjliggöra den förstärkning av arbetskrafterna å laboratoriet, som kommer att föranledas av ökningen av arbetsuppgifterna, ävensom för att bereda styrelsen tillgång till nödig biträdespersonal för granskning och bearbetning av uppgifter i kontrollhandlingar m. m. torde en ökning av kontrollstyrelsens anslag till avlöningar åt icke-ordinarie personal med förslagsvis 6 000 kronor bliva ofrånkomlig. Därjämte bör visst belopp, förslagsvis 2 500 kronor, ställas till kontrollstyrelsens förfogande för att användas till behövliga undersökningar och utredningar, för vilkas verkställande erfordras speciell sakkunskap. I fråga om den ökning av kontrollstyrelsens anslagsbehov, som i nu nämnda hänseenden synes bliva en följd av kommitténs förslag, förutsätter kommittén, att förslag med närmare beräkningar kommer att framläggas av styrelsen. I detta sammanhang anser kommittén sig vidare böra beröra frågan om förste byråingenjörens hos kontrollstyrelsen löneställning. Vid fullgörandet av de uppgifter, som å bryggeri- och brännerihanteringens område åvila styrelsen, har styrelsen att taga ställning till en mångfald frågor, där det för ärendenas behöriga handläggning är av stor betydelse, att inom styrelsen finnes tillgång till högt kvalificerad kemisk-teknisk sakkunskap samt erfarenhet rörande den industriella verksamheten å sagda område. Behovet av dylik sakkunskap hos styrelsen torde enligt kommitténs mening bliva ännu mera framträdande med införandet av produktbeskattning, då detta beskattningssystem förutsätter, att hos kontrollmyndigheten förefinnes en ingående kunskap om tekniska förhållanden, t. ex. då det gäller att med ledning av uppgifter i kontrollhandlingarna för visst bryggeri bedöma myckenheten vid bryggeriet tillverkade maltdrycker. En dylik sakkunskap torde även vara värdefull för styrelsen vid handhavandet av vissa andra uppgifter, som tillkomma densamma, såsom beskattningen av bensin, fodermedel och margarin samt uppsikten över stärkelsetillverkningen och kontrollen över tobaksodlingen. Denna tekniska sakkunskap företrädes inom styrelsen i första hand av förste byråingenjören, som också handhar den närmaste ledningen av den tekniska kontroll, som ankommer på styrelsen. I betraktande av de fordringar på vetenskaplig utbildning och erfarenhet på det tekniska området, som således måste ställas på förste byråingenjören, och med hänsyn till

247 att denne befattningshavare, vilkens tjänst för närvarande är placerad i 24 :e lönegraden, eller samma lönegrad, som av kommittén föreslagits för de blivande överkontrollörerna, kommer att intaga en överordnad ställning i förhållande till dessa, har kommittén ansett sig böra föreslå, att befattningen i fråga placeras i 26 :e lönegraden. Vad slutligen beträffar den av de föreslagna åtgärderna betingade kostnadsökningen för kontrollstyrelsens vidkommande kan denna i enlighet med det anförda beräknas på följande sätt: Avlöning till en förste byråinspektör i 24:e lönegraden (å extra stat), beräknad efter 26:e löneklassen kronor 8 580 Dyrortstiliägg » 360 Ökning av anslag till avlöningar åt icke-ordinarie personal » 6 000 Till verkställandet av vissa undersökningar och utredningar > 2 500 Löneförbättring åt förste byråingenjören » 960 Summa kronor 18 400 Härtill kommer ökad kostnad för dyrtidstillägg åt befattningshavarna, beräknad till 1 400 kronor. Kontrollstyrelsens anslag till avlöningar, som för närvarande utgör 211 200 kronor, synes följaktligen böra höjas till 229 600 kronor. De sammanlagda kostnaderna för den lokala kontrollen och för kontrollstyrelsen framgå av följande uppställning: Enligt k 0 r

ZwnS forslag

Nuvarande koltnader

Ökning ( + ) eller minskning (—)

Anslaget för kontroll å tillverkningsavgifter 150 000 210 000 —60 000 Kontrollstyrelsens anslag till avlöningar.... 229600 211200 +18400 Summa kronor 379 600 421 200 — 41 600 Härtill kommer: Minskning av kostnaderna för dyrtidstillägg åt tjänstemännen vid den lokala kontrollen — 15 300 Ökning av samma kostnader för kontrollstyrelsens vidkommande . . + 1 400 Summa kronor — 13 900 Omändringen av kontrollorganisationen kan alltså beräknas medföra en sammanlagd utgiftsminskning av ungefär 55 500 kronor årligen. Slutligen har kommittén ansett sig böra upptaga frågan, huruvida ersättning i en eller annan form bör tillerkännas de kontrolltjänstemän, som genom den föreslagna omorganisationen av kontrollväsendet komma att mista sina anställningar, nämligen överkontrollörerna och kontrollombuden. Vad först kontrollombuden beträffar har deras tjänst karaktären av en ren bisyssla, som tager allenast obetydlig tid i anspråk, och ersättningen för densamma kan utgöra blott ett mindre tillskott till de medel, av vilka de äro beroende för sin utkomst. Lika litet som tillsyningsmännen vid de skattefria bryggerierna i samband med att år 1932 personkontrollen vid dessa bryggerier i princip avvecklades tillerkändes någon ersättning i anledning av indragningen av tjänsterna, lika litet synes därför dylik ersättning böra ifrågakomma för kontrollombudens del.

248 För överkontrollörernas vidkommande ligger saken annorlunda till. Deras tjänst tager deras arbetskraft i anspråk i en omfattning, som är ägnad att göra tjänsten till deras huvudsakliga förvärvskälla, och avlöningen har också tillmätts med hänsyn härtill. På grund av uttryckliga bestämmelser i instruktionerna ha de också varit förhindrade att utan tillstånd av kontrollstyrelsen med sin överkontrollörstjänst förena annan tjänstebefattning. Genom omorganisationen gå de miste om en inkomstkälla, som för dem måste anses hava varit av väsentlig betydelse och som de vid inträdet i kontrollväsendets tjänst onekligen haft anledning att räkna med för framtiden. Starka billighetsskäl synas därför tala för att överkontrollörerna vid avgången ur tjänsten tillerkännas ersättning i en eller annan form, i den mån fortsatt anställning vid kontrollen icke kan beredas dem. Kommittén vill härvid erinra om att, då kontrollen över sockerbeskattningen år 1922 omlades och då sockerskatten sedermera år 1929 avskaffades, den kontrollpersonal vid sockerraffinaderierna, som gick miste om sina anställningar, tillerkändes pension eller engångsersättning (jfr prop. 182/1922 och 111/1929). Av de nuvarande överkontrollörerna äro såsom tidigare omnämnts 10 förutvarande officerare, vilka samtliga redan åtnjuta pension av statsmedel. För dessa överkontrollörers del synes någon ytterligare pension i anledning av anställningen vid kontrollen icke böra ifrågakomma, men i stället torde en engångsersättning med skäligt belopp böra tillerkännas dem. Vid den år 1922 vidtagna omläggningen av kontrollen över sockerbeskattningen utgick till de kontrollörer, vilka åtnjöto pension i anledning av annan anställning i statens tjänst, dylik ersättning med belopp, som fastställdes med hänsyn tagen till att de under den närmaste tiden efter kontrolltjänstens slut hade att bestrida utgifter, som finge anses vara beroende av den tidigare innehavda anställningen vid kontrollen, antingen dessa utgifter bestodo i skatter eller härledde sig från en till följd av kontrollörsinkomsten tillägnad högre levnadsstandard. Ersättningen avpassades efter tjänstgöringstidens längd på så sätt, att kontrollör med mer än 10 tjänsteår erhöll 1 200 kronor, annan kontrollör med minst 6 tjänsteår 900 kronor och kontrollör med kortare tjänstgöringstid än 6 år 600 kronor. Med hänsyn till överkontrollörernas högre tjänsteställning i förhållande till nämnda kontrollörer torde ersättningen åt överkontrollörerna böra sättas till något högre belopp. Vad beträffar de återstående tre överkontrollörerna, av vilka den till levnadsåren yngste är född år 1877, hava de under en lång följd av år — en sedan år 1914, en sedan 1916 och en sedan 1921 — utan avbrott tjänstgjort i nämnda egenskap. Då ingen av dem förut åtnjuter pension av statsmedel, anser kommittén starka billighetsskäl tala för att sådan förmån beredes dem vid deras avgång ur tjänsten. Närmare utredning angående storleken av de belopp, med vilka engångsersättning eller pension skäligen bör utgå, torde det böra ankomma på kontrollstyrelsen att verkställa.

249 KAP. XV.

Speciell motivering. Sedan kommittén i de föregående kapitlen redogjort för de allmänna grunder, å vilka dess förslag vilar, vill kommittén i detta kapitel i korthet beröra en del bestämmelser i förslaget, vilka i det föregående icke alls eller allenast i förbigående blivit behandlade.

1.

Förslaget till förordning angående tillverkning och beskattning av maltdrycker.

1§Första momentet av denna paragraf innehåller ett förslag till definition av begreppet maltdryck. Någon dylik definition finnes icke i gällande tillverkningsförordning. I förordningarna den 11 juni 1926 angående tillverkning och beskattning av brännvin och den 14 juni 1917 angående försäljning av rusdrycker förutsattes emellertid, att innebörden av begreppet maltdryck klarlägges i maltdryckslagstiftningen. Vid definierandet av begreppen brännvin och vin i dessa förordningar har man nämligen gått till väga på sådant sätt, att man från de drycker, vilka skulle falla under de lämnade bestämningarna, undantagit maltdryckerna, utan att man därvid angivit vad som skall förstås med maltdryck. Enligt 1 § 1 mom. första stycket av förordningen den 11 juni 1926 skall sålunda såsom tillverkning av brännvin anses varje till tillverkning av vin eller maltdryck icke hänförligt förfarande, varigenom etylalkohol i en koncentration av mer än 2 V* volymprocent framställes eller utvinnes, och enligt 1 § av förordningen den 14 juni 1917 skall med spritdryck förstås sprit och absolut alkohol samt varje alkoholhaltig dryck, som icke är att hänföra till vin eller maltdryck. På liknande sätt har begreppet spritdryck bestämts i rusdryckslagstiftningsrevisionens förslag till förordning angående försäljning av spritdrycker och vin, i det att enligt förslaget med spritdryck skall förstås varje vätska, som håller mer än 2 x/4 volymprocent etylalkohol och som icke är att hänföra till vin eller maltdryck. Nämnda procenttal för alkoholhalten motsvarar 1*8 viktprocent. Den omständigheten, att innebörden av begreppet maltdryck icke blivit klarlagd i lagstiftningen, har i vissa fall vållat svårigheter vid avgörandet, huruvida tillverkningen av en alkoholhaltig dryck vore att hänföra till tilllåten hembrygd av maltdrycker eller till olovlig tillverkning av brännvin.

250 Så har varit fallet, då vid hemtillverkning av alkoholhaltiga drycker använts — förutom malt eller för hembrygd avsett maltpreparat — jämväl socker eller sockerhaltigt ämne. På dylikt sätt tillverkade drycker ha ofta visat sig hålla 12—15 volymprocent alkohol. Tidigare har det också varit föremål för olika meningar, huruvida den produkt, som vanligtvis benämnes bultöl och som beredes genom att socker tillsättes vanligt svagdricka och får förjäsa med eller utan tillsats av jäst, vore att anse såsom maltdryck eller brännvin. Enligt den tolkning av gällande bestämmelser rörande tillverkning av brännvin, som synes vara vedertagen, 1 är bultölet att anse såsom brännvin, då den genom sockertillsatsen erhållna ökningen i alkoholhalten uppgår till 2 1li volymprocent eller däröver. Uppdragandet av en gräns mellan hembrygden, vilken enligt kommitténs förslag i princip fortfarande skall vara tillåten, och den olovliga tillverkningen av brännvin synes böra göras ganska snävt, så att den olovliga tillverkningen av brännvin kommer att omfatta all tillverkning av alkoholhaltiga drycker, som icke är att hänföra till en på lojalt sätt företagen hembrygd. Uppställandet av en definition av begreppet maltdryck kan emellertid icke ske enbart med det syftemålet för ögonen, att en avgränsning i nämnda hänseende skall ernås. Definitionen kommer nämligen att bliva bestämmande för den räckvidd, som tillverkningsförordningens bestämmelser komma att erhålla. Det är givetvis av stor vikt, att all för försäljning bedriven tillverkning av drycker, som enligt vanligt språkbruk äro att anse såsom maltdrycker, blir underkastad den kontroll och de inskränkningar, som i förordningen föreskrivas. Ur denna synpunkt synes därför definitionen böra avfattas på sådant sätt, att densamma blir så vittomfattande som möjligt. Då en definition av begreppet maltdryck således synes böra bliva av olika innebörd, allt efter som frågan härom bedömes ur den ena eller den andra av de anförda båda synpunkterna, har detta förhållande ansetts böra föranleda uppställandet av tvenne definitioner, den ena avseende hembrygden och den andra annan tillverkning än hembrygd. Att definiera begreppet maltdryck genom att angiva maltdryckernas sammansättning eller egenskaper har med hänsyn till deras komplicerade natur icke låtit sig göra. Förutom alkohol innehålla maltdryckerna en större eller mindre mängd ojäsbara ämnen av växlande och delvis outredd beskaffenhet, vilka i hög grad bidraga till att giva dryckerna deras säregna karaktär i smakhänseende. Definitionen har därför ansetts böra grundas — förutom på maltdryckernas egenskap att vara alkoholhaltiga — på förfarandet vid tillverkningen och de råämnen, som användas vid densamma. Vad själva tillverkningen beträffar må erinras om att densamma består i en förjäsning av vört, som framställts genom mäskning av vissa extraktgivande ämnen och som därefter kokats tillsammans med humle, utan att någon destillering sedermera företagits. Såsom extraktgivande ämne användes framför allt torkat, rostat eller bränt malt, men vid sidan av maltet kunna såsom förut antytts för detta än1

Jämför rättsfall i Nytt juridiskt arkiv I 1931 sid. 478.

251 damål brukas åtskilliga andra ämnen, såsom ris- eller majsmjöl, socker, sirap, honung med flera socker- eller stärkelsehaltiga ämnen. Tillsatsen av humle, som är av betydelse förnämligast för maltdryckens smak, är icke att anse såsom nödvändig, för att enligt vanligt språkbruk en maltdryck skall anses föreligga. Även vissa andra material såsom pors eller enbär kunna användas såsom smakförbättrande ämnen i stället för humle. För all tillverkning av maltdrycker är emellertid användningen av malt ett väsentligt kännetecken, och å denna omständighet har definitionen ansetts böra grundas. Denna har nämligen i fråga om annan tillverkning än hembrygd utformats så, att med maltdryck förstås varje jäst, alkoholhaltig, odestillerad dryck, vid vars framställning torkat, rostat eller bränt malt kommit till användning. Vad åter hembrygden beträffar har med hänsyn till förut anmärkta omständigheter i definitionen ansetts böra uttryckligen angivas, att vid en på lojalt sätt bedriven dylik tillverkning huvudsakligen malt bör komma till användning såsom råämne, varjämte det av vissa praktiska skäl ansetts lämpligt att i definitionen fastställa en viss högsta alkoholhalt, vilken hembryggda maltdrycker icke skola få överskrida. Vad sistnämnda bestämmelse beträffar förhåller det sig så, att det icke alltid genom analys av en alkoholhaltig dryck, vid vars framställning malt använts, låter sig avgöra, huruvida och i vilken omfattning även andra extraktgivande ämnen brukats vid tillverkningen. Detta förhållande är ägnat att medföra bevissvårigheter vid beivrandet av den illojala alkoholhantering, som man avser att stävja med uppdragandet av en gräns mellan maltdrycker och spritdrycker. För att i görligaste mån underlätta beivrandet av denna hantering, vilken såsom ovan antytts i allmänhet går ut på framställning av drycker med ganska hög alkoholhalt, har det ansetts lämpligt att i definitionen upptaga en övre gräns för alkoholhalten hos hembryggda maltdrycker. Vilken alkoholhalt, som därvid lämpligen bör väljas, kan naturligtvis vara föremål för tvekan. Med hänsyn till syftet med begränsningen bör emellertid alkoholhalten sättas så lågt som möjligt är, utan att därigenom några hinder läggas i vägen för en hembrygd, som företages utan illojalt syfte. Då vid dylik hembrygd en alkoholhalt av 5 viktprocent näppeligen torde överskridas, har detta värde för alkoholhalten valts. I överensstämmelse med vad nu anförts har definitionen för de hembryggda maltdryckernas vidkommande utformats så, att vid hembrygd tillverkad dryck, som uppfyller betingelserna i den för andra maltdrycker uppställda definitionen, icke skall anses såsom maltdryck, med mindre att dels vid tillverkningen såsom extraktgivande ämne använts huvudsakligen malt dels ock alkoholhalten icke överstiger 5 viktprocent. Av den föreslagna definitionen följer, att alkoholfria drycker, som framställts av malt, samt oförjäst vört och maltextrakt icke äro att anse såsom maltdrycker. Med hänsyn bland annat till statens fiskaliska intresse måste det anses önskvärt, att möjligheter förefinnas till kontroll över den yrkesmässiga tillverkningen jämväl av dylika produkter. Någon tillverkning av alkoholfria drycker av omnämnt slag, vilka enligt gällande tillverkningsförordning äro att hänföra till maltdrycker av första klassen, torde visserli-

252 gen, såvitt kommittén har sig bekant, för närvarande icke förekomma i landet, men dylik tillverkning har förekommit tidigare och kan möjligen komma att återupptagas i framtiden. Kommittén har därför i ett andra moment av förevarande paragraf föreslagit ett stadgande, vari förordningens bestämmelser rörande maltdrycker av första klassen förklaras skola i tillämpliga delar gälla beträffande dylika alkoholfria drycker. Rörande utlämningen av vört från bryggeri ha vissa bestämmelser ansetts erforderliga och ha upptagits i förslagets femte kapitel. Angående tillverkningen av maltextrakt skola liksom nu är fallet gälla särskilda föreskrifter, om vilkas förefintlighet en erinran intagits i paragrafens tredje moment. 2 §• Enligt denna paragraf, vilken bestämmer förordningens tillämpningsområde, m å tillverkning av maltdrycker för försäljning endast företagas i överensstämmelse med bestämmelserna i förordningen. Såsom redan förut anmärkts har den tillverkning, som icke sker för försäljningsändamål, d. v. s. hembrygden för eget behov, ansetts böra fortfarande lämnas fri från reglering. Nu gällande tillverkningsförordning upptar i 1 § 2 mom. förbud för vissa personer att företaga hembrygd. Enligt detta lagrum får hembrygd icke företagas av den, som idkar värdshusrörelse eller handel med maltdrycker eller tillverkning av sådana drycker till avsalu. Anledningen till förbudet har tydligen varit den, att man velat förhindra, att personer, tillhörande nämnda kategorier, i sin rörelse skulle försälja hembryggda maltdrycker. I förslagen till förordningar angående försäljning av pilsnerdricka och om ändring i vissa delar av förordningen angående försäljning av vissa alkoholfria och därmed jämförliga drycker har kommittén upptagit bestämmelser angående straff, om den, som äger rätt till försäljning av dylika drycker, försäljer hembryggd maltdryck av andra eller första klassen. Vidare må erinras om att så gott som all försäljning av maltdrycker av tredje klassen är förbjuden. Något förbud för nämnda personer att företaga hembrygd synes vid sådant förhållande icke längre vara erforderligt och har icke upptagits i förslaget. 5 §• I gällande tillverkningsförordning förstås enligt stadgande i 3 § med tillverkare den person, vilken såsom ägare, innehavare, verkställande direktör eller disponent eller i annan egenskap har högsta inseendet över skötseln avett bryggeri. Det är tillverkaren, som efter fullgjord anmälningsskyldighet, eventuellt efter meddelat tillstånd, förvärvar rättighet att bedriva tillverkning, och honom åvila jämväl de skyldigheter, däribland skattskyldigheten, som förordningen ålägger den, som är berättigad att utöva bryggerirörelse. Med hänsyn till att dylik rörelse, särskilt för de skattepliktiga bryggeriernas vidkommande, ofta bedrives i aktiebolags form, blir följden härav den, att dessa rättigheter och skyldigheter i många fall komma att vara knutna till annan än rörelsens verklige innehavare. Ett dylikt resultat framstår emellertid ur

253 flera synpunkter såsom mindre lämpligt; särskilt är detta fallet i fråga om skattskyldigheten. Kommittén, som funnit det lämpligt att fortfarande kunna begagna ordet tillverkare såsom benämning å den person, till vilken rättigheter och skyldigheter i fråga om tillverkningen skola vara knutna, har därför åt benämningen givit en betydelse, som överensstämmer med de verkliga förhållandena. Enligt första momentet av förevarande paragraf skall den kallas tillverkare, som idkar tillverkning av maltdrycker för försäljning. Det är således det faktiska utövandet av tillverkningen såsom näringsfång, som är avgörande. Huruvida utövaren är en fysisk eller juridisk person, är härvidlag utan betydelse. Det må anmärkas, att i brännvinstillverkningsförordningen begreppet tillverkare bestämts på enahanda sätt, som här skett. Förevarande paragraf innehåller i andra och tredje momenten vissa bestämmelser om de kvalifikationer, som skola finnas hos tillverkare. En föreskrift av samma innehåll som den i andra momentet upptagna finnes i 1 § 1 mom. av gällande tillverkningsförordning. Den i tredje momentet upptagna bestämmelsen är ny. En liknande bestämmelse finnes i brännvinstillverkningsförordningen, och densamma har ansetts icke böra saknas i en förordning angående tillverkning av maltdrycker. Enligt gällande lagstiftning är vid varje bryggeri tillverkaren, vilken såsom förut nämnts alltid är en fysisk person, ansvarig för att tillverkningen vid bryggeriet bedrives i laga former. Behov av att kunna hålla en bestämd person ansvarig i detta hänseende kommer alltjämt att finnas. Då enligt kommitténs förslag jämväl en juridisk person skall kunna vara tillverkare, har det emellertid icke låtit sig göra att lägga denna ansvarighet på tillverkaren. För att tillgodose nämnda behov har i stället i fjärde momentet av förevarande paragraf föreskrivits, att vid varje bryggeri skall finnas en bryggeriföreståndare, som skall vara ansvarig för rörelsens bedrivande vid bryggeriet. Av bryggeriföreståndaren skall också ansvar för eventuella överträdelser av de rörande tillverkningen meddelade föreskrifterna i första hand utkrävas. Då det i allmänhet givetvis icke föreligger något hinder för att tillverkare, som är enskild person, själv påtager sig detta ansvar, har i andra stycket av detta moment stadgats, att dylik tillverkare må vara bryggeriföreståndare. Därvid har det dock befunnits lämpligt att göra undantag för sådan tillverkare, som icke själv handhar den omedelbara ledningen av rörelsen. Befinnes bryggeriföreståndare, som tillverkaren utsett, vara olämplig för sitt uppdrag, skall kontrollstyrelsen enligt bestämmelse i tredje stycket kunna ålägga tillverkaren att utse annan föreståndare. Det har vidare ansetts erforderligt att föreskriva, att vid varje bryggeri skall finnas en ersättare för bryggeriföreståndaren. Ersättaren har sin nuvarande motsvarighet i det ombud för tillverkaren, vilket i dennes frånvaro skall företräda honom inför kontrolltjänsteman och om vilket enligt 16 § 1 mom. d) och 36 § 1 mom. c) i nu gällande tillverkningsförordning anmälan skall göras till kontrollstyrelsen.

6§. Utöver vad som tidigare sagts rörande innehållet av denna paragraf vill kommittén här endast framhålla, att kontrollen över bryggerierna skall omfatta icke allenast tillverkningen av maltdrycker utan även annan där bedriven tillverkning, i den mån en uppsikt över densamma kan vara erforderlig för ernåendet av en betryggande kontroll över tillverkningen och beskattningen av maltdryckerna. Behov av en på detta sätt utvidgad kontroll kan tänkas uppkomma bland annat av den anledningen, att i bryggeri bedrives tillverkning av även andra produkter av malt än maltdrycker. Kommitténs förslag lägger icke några hinder i vägen för upptagandet av dylik tillverkning i bryggeri. Avfattningen av första momentets första stycke, vilket oförändrat överförts från 5 § 1 mom. av gällande tillverkningsförordning, medgiver anordnandet av en på dylikt sätt utvidgad kontroll. 7 §• Första stycket av denna paragraf innehåller bestämmelse om koncessionstvånget, rörande vilket hänvisas till vad därom förut anförts. Bestämmelsen i andra stycket utgör ett komplement till den i första stycket upptagna. Avsikten med denna bestämmelse är att förhindra, att i ett nedlagt bryggeri tillverkningen av skattepliktiga maltdrycker åter upptages efter en längre tids förlopp. 8§. Om man bortser från vad som stadgats rörande upprättande av nytt skattepliktigt bryggeri, gälla för närvarande för rätt att driva bryggerirörelse i princip icke några andra behörighetsvillkor utöver dem, som i allmänhet finnas föreskrivna för rätt att idka näring, än att en särskild anmälan skall göras till kontrollstyrelsen. Denna grundsats har kommittén icke funnit anledning frångå. Enligt nu gällande bestämmelser skall emellertid anmälan om rörelsens bedrivande, driftsanmälan, göras för varje tillverkningsår, och i anledning av anmälningen skall kontrollstyrelsen för varje gång utfärda bevis, tillståndsbevis, därest hinder för rörelsens bedrivande icke föreligger. Denna årligen återkommande omprövning av tillverkarnas behörighet med åtföljande bevisutfärdande har enligt vad som inhämtats visat sig vara ganska betungande för kontrollmyndigheten. Då den förnyade omprövningen enligt kommitténs mening knappast fyller något praktiskt behov, som icke kan tillgodoses på annat sätt, har kommittén ansett, att densamma kan bortfalla, varigenom en även av annan anledning önskvärd förenkling av anmälningsförfarandet ernås. Enligt kommitténs förslag skall därför driftsanmälan av varje företagare göras allenast en gång, nämligen då han börjar rörelsen, och utfärdandet av anmälningsbevis får följaktligen karaktären av ett engångsförfarande. Bestämmelser härom, i vad avser de skattepliktiga bryggerierna, återfinnas i första momentet av förevarande paragraf. Beträffande bryggerier, som äro i verksamhet vid tiden för förordningens ikraftträdande, skall driftsanmälan göras, innan tillverkning i enlighet med förordningens bestäm-

255 melser må påbörjas. Föreskrift härom har meddelats i första punkten av övergångsbestämmelserna. Verkställandet av vederbörlig anmälan och utfärdandet av bevis, att anmälan blivit rätteligen fullgjord, utgöra såsom förut nämnts villkor för rätt att bedriva maltdryckstillverkning. Innan bevis i anledning av sådan anmälan utfärdats, får därför enligt föreskrift i tredje stycket av första momentet rörelsen icke utövas. Därvid har dock det undantaget gjorts, att den, som övertagit av annan tidigare bedriven rörelse, må, därest anmälan göres inom fjorton dagar efter övertagandet, fortsätta rörelsen, till dess kontrollstyrelsen meddelat beslut i anledning av anmälningen. Innefattar detta beslut en förklaring, att hinder föreligger för rörelsens bedrivande, har naturligtvis det interimistiska tillståndet förfallit. Fortsattes rörelsen trots en dylik förklaring eller utan att inom den medgivna fjortondagarsfristen anmälan om övertagandet göres eller påbörjas i andra fall rörelsen, innan bevis om att hinder ej föreligger mot rörelsens bedrivande, blivit utfärdat, är den, som bedriver tillverkningen, förfallen till ansvar för olovlig tillverkning och eventuellt även för olovlig försäljning av maltdrycker. I driftsanmälan rörande skattepliktigt bryggeri skall uppgift lämnas om bryggeriets namn och belägenhet, namnen å tillverkare, bryggeriföreståndare, ersättare för denne och forsedelskontrollant, tillverkarens postadress samt dagen för tillverkningens upptagande ävensom huruvida maltdrycker av första klassen skola tillverkas i bryggeriet. Uppgiftsplikt i sist omnämnt avseende har befunnits nödvändig med hänsyn till att enligt 28 § tillverkare i skattepliktigt bryggeri, i vilket bedrives tillverkning av maltdrycker av första klassen, skall vara skyldig att i förskott gälda bidrag till kontrollkostnaderna. Även om de nuvarande årliga driftsanmälningarna med åtföljande utfärdande av nya tillståndsbevis ansetts kunna bortfalla, har det dock befunnits erforderligt, att kontrollmyndigheten för varje tillverkningsår från tillverkaren erhåller ett meddelande om att rörelsen vid bryggeriet skall fortsättas. Föreskrift om skyldighet för tillverkare att lämna dylikt meddelande har lämnats i andra momentet. I tredje och fjärde momenten av förevarande paragraf har tillverkare ålagts att till kontrollmyndigheten göra anmälan, då ändring sker i förut anmält förhållande och då rörelsen nedlägges. 9§Första momentet av denna paragraf har sin motsvarighet i 11 § 1 och 3 mom. av gällande tillverkningsförordning. I 11 § 2 mom. av samma förordning föreskrives, att byggnader, lägenheter, bryggeriredskap eller jäskar, som icke upptagits i beskrivningen eller som, efter det de upptagits däri, förändrats, icke må användas för maltdryckstillverkning utan att hava blivit skriftligen godkända av vederbörande överkontrollör. Då föreskrifter av detta slag väsentligen sakna betydelse vid beskattningens anordnande såsom produktbeskattning, hava de uteslutits ur kommitténs förslag. Den i andra momentet upptagna föreskriften om uppmätning och numre-

256 ring av pannor och jäskar är hämtad från 21 § 2 mom. av gällande tillverkningsförordning. Ny är bestämmelsen om att jämväl lagerbehållarna skola vara uppmätta och märkta. Bestämmelse härom har blivit erforderlig, då kommitténs förslag förutsätter, att inventering av lagerbehållningen skall kunna företagas. Såsom lagerbehållare torde jämväl de s. k. trycktankarna vara att anse. 10 §. Med ett beskattningssystem, vilket i likhet med det nu tillämpade lägger skatten å det förnämsta råämnet, maltet, är det naturligtvis av grundläggande betydelse, att annat råämne av beskaffenhet att kunna ersätta maltet icke kommer till användning vid tillverkningen. Den i 12 § av gällande tillverkningsförordning givna bestämmelsen om att för tillverkning av maltdrycker i skattepliktigt bryggeri i princip må användas — förutom humle, jäst och vatten — endast torkat, rostat eller bränt kornmalt, får därav sin naturliga förklaring. Då skatten lägges på den färdiga produkten, förfaller behovet av att ur nu angivna synpunkt reglera användningen av råämnen. Bestämmelsen i fråga har emellertid också fyllt en annan uppgift. Tack vare densamma torde kvaliteten hos de i de skattepliktiga bryggerierna tillverkade maltdryckerna hava hållits på ett högre och jämnare plan, än vad fallet säkerligen skulle h a varit, om en bestämmelse av den angivna innebörden icke funnits. Då ur sistnämnda synpunkt en reglering av användandet av råämnen enligt kommitténs mening även för framtiden blir av stor betydelse — önskemål om en dylik reglering hava framställts från bryggeriindustriens egen sida — har kommittén i förevarande paragraf upptagit en bestämmelse, som för de skattepliktiga maltdryckernas del i sak överensstämmer med gällande lagstiftning. Enligt denna bestämmelse må sålunda för tillverkning av maltdrycker av andra och tredje klasserna som regel endast användas torkat, rostat eller bränt kornmalt samt humle, jäst och vatten. Från huvudregeln gäller för närvarande det undantaget, att under de särskilda villkor, som kontrollstyrelsen föreskriver, vid tillverkningen även m å användas dels sockerkulör, dels ris och majs för tillverkning av maltdrycker av tredje klassen för export dels ock socker eller dextros såsom tillsats till porter. Sockerkulör användes i viss utsträckning för färgning av olika slag av maltdrycker. Användandet av ris och majs anses befordra hållbarheten, som är av särskild betydelse för maltdrycker, avsedda för export. Under visst skede av tillverkningen av porter är det med hänsyn till varans kvalitet nödvändigt att tillsätta socker. I ändamål att i nu omförmälda fall eller, då behov av annan liknande anledning yppar sig, möjliggöra användandet jämväl av andra råämnen än sådana, som enligt huvudregeln i vanliga fall skola få användas, har i andra stycket av denna paragraf intagits ett bemyndigande för kontrollstyrelsen att medgiva undantag från huvudregeln. Dylikt medgivande förutsattes skola lämnas endast, då användandet av andra råämnen än de i huvudregeln medgivna befinnes vara

257 erforderligt för tillverkningen. Då det nu gällande förbudet mot användande av sackarin vid tillverkning av skattepliktiga maltdrycker ansetts böra bibehållas, har i bemyndigandet gjorts motsvarande inskränkning. Den i paragrafen lämnade definitionen å sackarin överensstämmer med den, som givits i 4 § tredje stycket av gällande tillverkningsförordning. 15 §. Rörande sättet för verkställandet av uppmätningen av den beskattningsbara myckenheten maltdrycker ha några regler icke upptagits i författningsförslaget, då erforderliga bestämmelser härutinnan ansetts vara av den detaljkaraktär, att meddelandet av bestämmelserna lämpligen borde ankomma på kontrollstyrelsen. Kommittén har emellertid utgått från att uppmätningen kommer att ske i form av en uppskattning av innehållet i de kärl, å vilka maltdryckerna utföras från bryggeri. För att underlätta verkställandet av en dylik uppskattning ha i förevarande paragraf upptagits vissa bestämmelser angående beskaffenheten av de kärl, å vilka utförandet m å ske. Enligt dessa bestämmelser skola flaskor, som härvid användas, vara av viss storlek, som fastställes av kontrollstyrelsen, samt andra kärl vara slutna och därjämte märkta på sätt i 14 § av lagen om mått och vikt sägs (»krönta»). Vad flaskorna beträffar torde visserligen — särskilt med hänsyn till att den vanliga bruna flaskan om 1 / 3 liter numera i stor utsträckning tillverkas i en standardiserad typ — någon anledning icke föreligga att föreskriva användandet av nya typer, men det har ändock ansetts föga lämpligt att i förordningen fastslå flaskornas storlek, och avgörandet härutinnan har därför ansetts böra överlämnas åt kontrollstyrelsen. 20 §. För innehållet av bestämmelsen i denna paragraf och för dess betydelse har tidigare redogjorts. Till vad sålunda anförts vill kommittén i detta sammanhang allenast foga några anmärkningar om vad som avses med den tekniska termen svinn. Med svinn torde man inom bryggeriindustrien i allmänhet avse en totalförlust av vört eller tillverkad maltdryck, som efter det vörten uppmätts i bryggpannan och intill dess den färdiga maltdrycken tappats på kärl för distribution, regelmässigt uppkommer i ett bryggeri. I svinnet ingå förluster av många slag. Följande uppräkning må tjäna som exemplifiering. E n förlust, som dock endast är skenbar men därför icke betydelselös, uppkommer av den anledningen, att vörten efter den grundläggande uppmätningen, som sker i bryggpannan i samband med kokningen, på grund av avkylningen undergår volymminskning. En verklig förlust uppkommer genom avdunstning under avkylningen och under jäsningsproceduren. En del av vörten eller maltdrycken kvarstannar alltid i jäskar, lagerbehållare och rörledningar. Vidare uppstå alltid en del förluster i filtreringsapparater och vid tappningen. 17 — 356550.

258 Svinnets storlek beror i första hand på beskaffenheten av de använda bryggeriredskapen. Avdunstningen är t. ex. betydligt större å ett kylskepp av äldre modell än i ett motsvarande redskap av modern beskaffenhet. Användas större jäskar och lagerbehållare, torde förlusterna bliva förhållandevis mindre, än om jäskaren och behållarna äro av mindre storlek. I någon mån beror svinnets storlek också på den större eller mindre omsorg, som under tillverkningen iakttages. Storleken av svinnet varierar avsevärt vid olika bryggerier. Under det att i ett med moderna redskap utrustat, välskött bryggeri svinnet torde kunna stanna vid 10 a 15 procent av volymen av den i bryggpannan uppmätta vörten, kan detsamma i ett sämre utrustat och mindre väl skött bryggeri belöpa sig upp till 25 procent. Inom ett och samma bryggeri är svinnet däremot tämligen konstant, om jämförelse göres mellan dess storlek under tvenne icke alltför knappt tilltagna tidsperioder. Detta förhållande gör det möjligt att åstadkomma en tämligen god kontroll över svinnet. 21 §. Granskningen av den särskilda skattebokföringen och tillverkarnas handelsbokföring torde väl i allmänhet komma att innebära en tillräcklig kontroll över beskattningen. Man bör emellertid icke bortse från den möjligheten, att denna kontroll undantagsvis icke kommer att fungera fullt nöjaktigt vid ett eller annat bryggeri. Det kan t. ex. befinnas, att en tillverkare icke förmår att ordentligen föra journalerna eller att skälig anledning förekommer till misstanke om svikligt förfarande. Föreligga dylika särskilda omständigheter, förefinnes onekligen ett behov av ytterligare kontroll, vilket kommittén sökt tillgodose med den i förevarande paragraf intagna bestämmelsen. Enligt densamma bemyndigas kontrollstyrelsen att, då särskilda omständigheter med avseende å visst bryggeri därtill föranleda, förordna, att det för tillverkningen i bryggeriet använda maltet skall uppvägas å en till maltkross i bryggeriet ansluten våg, försedd med självregistrerande räkneverk. I och med att kontrollstyrelsen meddelar dylikt förordnande, blir tillverkaren skyldig att anskaffa och underhålla en automatisk maltvåg med självregistrerande räkneverk. Skyldigheten härutinnan kommer dock icke att innebära någon extra tunga för tillverkaren. Dylik våg finnes för närvarande i varje skattepliktigt bryggeri och torde icke kunna undvaras i en på rationellt sätt bedriven bryggerirörelse. Meddelas förordnande enligt denna paragraf, erfordras ytterligare en del kontrollföreskrifter, vilka kontrollstyrelsen samtidigt har att utfärda. Bland annat måste då vid bryggeriet tillsättas ett särskilt kontrollombud med i huvudsak samma åligganden som dem, vilka för närvarande åvila dylikt ombud. 22 §. Rörande innehållet av denna paragraf, som avfattats i nära anslutning till 8 §, kan i allt väsentligt hänvisas till vad som yttrats under nämnda paragraf.

259 23 §. Denna paragraf motsvaras av 35 § av gällande tillverkningsförordning, som stadgar förbud att införa skattepliktiga maltdrycker i skattefritt bryggeri med därtill hörande lägenheter. För att förhindra förbudets kringgående har det visat sig erforderligt att utsträcka dess giltighet något, och detsamma har av denna anledning i kommitténs förslag utformats till att avse införandet av skattepliktiga maltdrycker, förutom i själva bryggeriet, jämväl i sådana därtill hörande lokaler, upplagsplatser och andra förvaringsställen, vilka äro belägna i bryggeriets omedelbara närhet. Det har nämligen förekommit, att skattepliktiga maltdrycker, vilka distribuerats av tillverkare i skattefritt bryggeri, av honom förvarats i magasin, beläget omedelbart intill bryggeriet, utan att detta förfarande med nu gällande bestämmelser ansetts kunna förhindras. 24 §. För närvarande är tillverkare i skattefritt bryggeri skyldig att föra en bryggjournal, varom bestämmelse återfinnes i 40 § av gällande tillverkningsförordning. För att en fullständigare kontroll över tillverkningen skall kunna erhållas, har i förevarande paragraf stadgats skyldighet för tillverkare i sådant bryggeri att föra jämväl en försäljningsjournal. De närmare föreskrifter, som erfordras rörande journalernas uppställande och förande, ankommer det jämlikt 6 § 5 mom. andra stycket på kontrollstyrelsen att meddela. Beträffande bryggj our nålen torde någon anledning att frångå nu gällande bestämmelser icke förefinnas. Denna journal torde därför jämväl i fortsättningen komma att innehålla uppgifter om dag för brygds företagande, vörtens volym och extrakthalt, extraktutbytet, nummer å jäskar, dag och tid för jästningen, kvantitet färdig maltdryck m. m. Försäljningsjournalen torde bliva av tämligen enkelt slag, i det att den i huvudsak allenast bör utvisa för varje dag försåld myckenhet maltdycker. Journalerna har tillverkaren att anskaffa på egen bekostnad, vilken regel såsom förut nämnts även skall gälla för de skattepliktiga bryggeriernas vidkommande. Den i andra momentet intagna bestämmelsen motsvaras av 6 § 2 mom. andra stycket av gällande tillverkningsförordning och den i tredje momentet intagna av 37 § 1 mom. tredje stycket av samma förordning. 25 §. Såsom vid behandlingen av frågan om klassindelningen framhållits har kommittén, även om den nuvarande extraktgränsen ansetts kunna slopas, ändock funnit erforderligt att omgärda tillverkningen av maltdrycker av första klassen med särskilda säkerhetsföreskrifter. Anledningen härtill har förnämligast varit den, att det synes kunna befaras, att för de skattefria bryggeriernas del en fullkomlig frihet beträffande inbryggningsstyrkan skulle bliva vådlig, då det knappast är att förvänta, att tillverkarna i dessa bryggerier i allmänhet skulle vara i stånd att på ett fullt betryggande sätt hålla alkoholhalten hos mera extraktrika maltdrycker inom den fastställda gränsen. Det

260 har därför ansetts vara nödvändigt att föreskriva en begränsning i fråga om extrakthalten vid tillverkningen i dessa bryggerier, vilken begränsning synes böra sättas vid den nuvarande extraktgränsen. För att de skattefria bryggerierna härigenom icke skola bliva underlägsna de skattepliktiga bryggerierna i konkurrensen, har begränsningen utsträckts att gälla jämväl föltillverkningen av maltdrycker av första klassen i sistnämnda bryggerier. Bestämmelse härom återfinnes i förevarande paragraf. I anslutning härtill ha i paragrafen upptagits bestämmelser, avseende att möjliggöra tillverkning av extraktrika men alkoholsvaga maltdrycker. Bestämmelserna härom överensstämma helt med dem, som för närvarande gälla beträffande tillverkning av maltdricka. Sålunda skall tillverkning av dylika maltdrycker icke få företagas utan särskilt tillstånd av kontrollstyrelsen, som vid meddelandet av tillstånd har att pröva, huruvida de åtgärder, tillverkaren ämnar vidtaga i syfte att förhindra, att alkoholhalten kan komma att överstiga 18 viktprocent, äro betryggande. Tillstånd m å återkallas, om det vid upprepade tillfällen befinnes, att alkoholgränsen överskridits, eller det eljest är uppenbart, att de av tillverkaren vidtagna åtgärderna till förhindrande av alkoholhaltens ökning icke äro betryggande. Det nuvarande förbudet att vid tillverkning av maltdrycker av det slag varom nu är fråga använda sackarin har upptagits i denna paragraf. I bestämmelsen rörande begränsning av extrakthalten har inarbetats det år 1923 införda förbudet mot inbryggning med lägre extrakthalt hos stamvörten än 4 procent. Det har ansetts, att förbudet, som för närvarande gäller för all tillverkning av maltdrycker, saklöst kan begränsas till att avse allenast maltdrycker av första klassen. Erfarenheten har ådagalagt, att behov av ett dylikt förbud alltjämt är för handen. Förseelser mot förbudet äro icke ovanliga. I förevarande paragraf har även intagits en förklaring av begreppet stamvörtstyrka. Det har tidigare rått osäkerhet om vad som menas med stamvört och stamvörtstyrka, av vilka begrepp det förra i gällande tillverkningsförordning använts i bestämmelserna om klassindelningen. Stamvörtstyrkan bestämmes i vanliga fall genom analys av den färdiga maltdryckens halt av alkohol och oförjäst extrakt. Med kännedom om alkoholmängden kan man med stor noggrannhet beräkna myckenheten av det extrakt, som genom jäsningen omvandlats i alkohol och kolsyra. Denna myckenhet tillsammans med kvantiteten kvarvarande, oförjäst extrakt utgör, angivet i procent av maltdryckens vikt, dess stamvörtstyrka. En maltdrycks stamvörtstyrka ar däremot icke alltid lika med vörtens extrakthalt vid tidpunkten för jästens tillsättande. En på detta sätt gjord bestämning av begreppet, vilken icke tar hänsyn till de förändringar, som därefter kunna hava vidtagits med vörten eller drycken genom tillsättning av extraktgivande ämnen, genom spädning eller på annat dylikt sätt, är icke praktiskt användbar. I anslutning till vad nu anförts har i andra stycket av denna paragraf förklarats, att stamvörtstyrkan, därest extrakthalten efter jästens tillsättande icke undergått annan ändring än den, som betingas av jäsningen, skall vara lika

261 med extrakthalten vid nämnda tidpunkt, men att, därest maltdrycken därefter undergått förändring genom tillsats av extraktgivande ämne, genom spädning eller på annat liknande sätt, hänsyn härtill skall tagas vid fastställandet av stamvörtstyrkan. 26 §. I syfte att förhindra, att i bryggeri framställd vört utanför bryggeri kommer till användning vid tillverkning av maltdrycker, vilket uppenbarligen icke skulle vara önskvärt bland annat med hänsyn till statens fiskaliska intresse, har i denna paragraf upptagits vissa bestämmelser angående utlämnandet av vört från bryggeri. Att helt förbjuda utlämnandet av vört har ansetts icke böra ifrågakomma, då vört tämligen allmänt finner en fullt lojal användning vid bakning och jämväl användes för vissa industriella ändamål. Utlämnandet h a r emellertid ansetts kunna utan olägenhet inskränkas till att avse vört, som begagnas för dessa ändamål. I fråga om de skattefria bryggerierna har dessutom, i överensstämmelse med vad i 37 § 3 mom. av gällande tillverkningsförordning stadgas, föreslagits förbud mot utlämning av vört med högre extrakthalt än sex procent. För att förekomma eventuella missbruk av utlämningsrätten har det ansetts lämpligt att bemyndiga kontrollstyrelsen att, där så finnes erforderligt, meddela närmare föreskrifter angående de villkor, under vilka utlämnandet må ske. 27 §. Denna paragraf, som motsvarar 4 § i gällande tillverkningsförordning, upptar i följande avseenden förändrade bestämmelser. I första h a n d innebär kommitténs förslag, att då maltdrycker å slutna kärl utlämnas från bryggeri, kärlen skola vara försedda med etikett, angivande bland annat maltdryckens klassbeteckning. Ett dylikt stadgande har för de skattepliktiga bryggeriernas vidkommande blivit erforderligt för att möjliggöra den granskning av maltdryckstransporter från och till bryggeri, som enligt förslaget skall ankomma på forsedelskontrollant. Stadgandet har ansetts lämpligen böra utsträckas att avse jämväl maltdrycker, som utlämnas från skattefritt bryggeri. Vidare upptages i andra stycket av denna paragraf en bestämmelse, som syftar till att förhindra användandet av vilseledande benämningar å etiketterna. I princip bör tillverkaren själv få avgöra, under vilken benämning h a n vill tillhandahålla allmänheten sin vara. Emellertid förefinnes nog behov av en bestämmelse av ifrågavarande slag. Det h a r nämligen förekommit, att maltdrycker av första klassen utbjudits under benämningar, som varit ägnade att giva föreställning om att maltdryckerna skulle vara av högre klass. Sålunda ha för dylika maltdrycker använts sådana benämningar som »kronöl», »hushållsöl», »julöl», »pilsner», »pilsnerdricka», »lättöl», »maltöl», »bayerskt» och »wienerpilsner». I syfte att förhindra användandet av dylika vilseledande benämningar har stadgats förbud mot att å etikett utsätta benämning, som är ägnad att

262 giva maltdycken sken av att vara av annan klass än den, till vilken densamma är hänförlig. För närvarande gäller enligt en av kontrollstyrelsen meddelad föreskrift, att när kärl, innehållande maltdricka, är försett med etikett, å densamma skall anbringas ordet maltdricka. Ur kontrollsynpunkt är det av betydelse, att de kärl, vari dylik maltdryck förvaras, äro försedda med uppgift icke enbart om maltdryckens klass utan även om att inbryggningen skett med en stamvörtstyrka, överstigande 6 procent. Av denna anledning har kommittén, som i sitt förslag icke använt benämningen maltdricka, i tredje stycket av denna paragraf upptagit en föreskrift om att etikett å kärl, innehållande maltdryck av det slag, varom fråga är, skall innehålla dylik uppgift. Enligt paragrafens sista stycke skall vad i paragrafen stadgas icke äga tillämpning, då maltdryck av första klassen av köpare avhämtas i öppna kärl. Motsvarande undantag i 4 § av gällande tillverkningsförordning omfattar maltdrycker av samtliga klasser. Den i kommitténs förslag härutinnan verkställda inskränkningen sammanhänger med att maltdrycker av andra och tredje klasserna enligt 15 § icke må utföras från bryggeri annorledes än på slutna kärl. 28 §. Denna paragraf innehåller bestämmelser om skyldighet för tillverkare, som bedriver tillverkning av maltdrycker av första klassen, att utgiva bidrag till kostnaderna för kontrollen. Enligt 41 § av gällande tillverkningsförordning är tillverkare i skattefritt bryggeri pliktig utgiva ersättning för dylika kostnader med i vanliga fall 37 kronor 50 öre i kvartalet eller, om särskild lokal tillsyningsman finnes förordnad vid bryggeriet, med dubbelt så stort belopp. Uppgår maltavverkningen till mer än 15 000 kilogram för tillverkningsår, utgår en tilläggsavgift av ett halvt öre för varje kilogram malt, varmed avverkningen överstiger nämnda kvantitet. Någon avgift av ifrågavarande slag utgår icke från de skattepliktiga bryggerierna. Då restitution medgives av skatten för malt, som vid dessa bryggerier använts vid framställning av maltdrycker av första klassen, restitueras emellertid icke hela skatten, utan avdrag göres med ett belopp, som motsvarar 3, 8 eller 13 öre per kilogram, allt efter den skattesats, enligt vilken maltskatten utgått. Skyldigheten för tillverkarna i de skattefria bryggerierna att utgiva bidrag av nu angivet slag bör enligt kommitténs mening i princip bibehållas. För att dessa bryggerier icke skola bli sämre ställda än de skattepliktiga bryggerier, som tillverka maltdrycker av första klassen, synes bidragsskyldighet böra föreskrivas jämväl för sistnämnda bryggerier. I överensstämmelse härmed har förevarande paragraf utformats, därvid emellertid för underlättandet av tillämpningen vissa förenklingar i de nuvarande bestämmelserna ansetts böra vidtagas. Sålunda har det nu i allmänhet med 37 kronor 50 öre för varje kvartal utgående bidraget ersatts med en årlig avgift av 150 kronor.

263 Denna avgift skall inbetalas i förskott för tillverkningsår utan rätt för tillverkaren att återfå någon del därav, därest tillverkningen senare under tillverkningsåret nedlägges. Det har dock ansetts skäligt medgiva, att tillverkare, som börjar sin rörelse under den senare hälften av ett tillverkningsår, för den återstående delen därav icke behöver erlägga mera än hälften av den i vanliga fall utgående avgiften, eller 75 kronor. Sker ombyte av tillverkare under ett tillverkningsår, får denne räkna sig den förut för året erlagda avgiften till godo. Vidare ha i förenklingssyfte bestämmelserna om tilläggsavgift, då tillsyningsman finnes förordnad vid bryggeri eller då m a l t a w e r k ningen överstiger 15 000 kilogram, icke upptagits i kommitténs förslag. Dessa tilläggsavgifter utgöra ett ringa belopp, vars uppbörd emellertid är förenat med åtskilligt besvär. Av den officiella statistiken framgår, att under tillverkningsåret 1933/1934 maltavverkningen översteg 15 000 kilogram vid 157 skattefria bryggerier samt att dessa bryggerier för de överskjutande maltkvantiteterna erlade tillhopa 9 866 kronor. Under samma tillverkningsår funnos tillsyningsman förordnade vid allenast 4 skattefria bryggerier. Paragrafen innehåller vidare stadgande om påföljd i händelse av underlåtenhet att inbetala förfallet bidragsbelopp. 29 §. För att framtvinga uppfyllandet av de förpliktelser, delvis av ganska omfattande slag, som i förordningen ålagts tillverkarna, hava i de följande paragraferna upptagits bestämmelser om straff för åsidosättande av samma förpliktelser. I många fall blir det emellertid med hänsyn särskilt till de stora ekonomiska intressen, som kunna komma att stå på spel för statsverket, av synnerlig vikt, att kontrollmyndigheten kan snabbt och effektivt framtvinga åtlydnad av givna föreskrifter, vilket icke alltid torde låta sig göra genom anlitandet av den mera omständliga vägen att anställa åtal vid domstol. I ändamål att tillgodose det behov av tvångsmedel, som i detta avseende onekligen förefinnes, har i förevarande paragraf föreslagits befogenhet för kontrollstyrelsen att meddela föreläggande vid vite och att fälla till sådant vite. I sakens natur torde ligga, att utdömandet av vite icke bör ske jämsides med ådömandet av straff. Att så skulle komma att ske, därest dylik befogenhet lämnas åt kontrollstyrelsen, torde emellertid icke behöva befaras, enär åtal för förseelse mot förordningen i samtliga de fall, då vitesföreläggande synes kunna ifrågakomma, enligt 39 § icke skall kunna anställas, med mindre att kontrollstyrelsen gjort anmälan om förseelsen. 30 §. Denna paragraf, vilken innehåller bestämmelser om straff för den, som tillverkar maltdrycker för försäljning utan att vara därtill berättigad, h a r sin motsvarighet i 43 § av gällande tillverkningsförordning. Den vanliga, okvalificerade förseelsen, som nu bestraffas med böter från och med 10 till och med 200 kronor, har ansetts förtjäna strängare straff, vilket i förslaget be-

264 stämts till dagsböter. De nuvarande straffen för olovlig tillverkning, som bedrives yrkesmässigt eller eljest i större omfattning, ha ansetts böra bibehållas utan annan ändring än den, som föranledes av tillämpningen av dagsbotssystemet. Bestämmandet av minsta antalet dagsböter har här liksom eljest i förslaget skett i överensstämmelse med förvandlingsregeln i särskilda böteslagen. Från nu gällande tillverkningsförordning har kommittén i sitt förslag upptagit bestämmelse om skyldighet för den, som under vissa förhållanden domes till ansvar enligt denna paragraf, att utgiva skatt. Skattens nuvarande minimibelopp, 240 kronor, har ansetts böra jämkas till 250 kronor. Det ligger i sakens natur, att det i mål angående olovlig tillverkning av maltdrycker ofta måste bliva förenat med svårigheter att förebringa bevisning om de tillverkade maltdryckernas alkoholhalt samt att det till följd härav i dylika mål kan bliva outrett, huruvida maltdryckerna varit beskattningsbara eller ej eller ock, om så befinnes vara fallet, till vilken av de beskattningsbara båda klasserna desamma varit att hänföra. Svårigheterna härutinnan uppvägas dock i viss utsträckning av att skatten alltid skall utgå med ett visst minsta belopp. För att ytterligare underlätta avgörandet ha rörande skattens beräkning i dylika fall lämnats särskilda regler, vilka äro av följande innehåll. Visas det, att de tillverkade maltdryckerna varit hänförliga till andra klassen, skall skatt utgå enligt den för denna klass i 13 § bestämda skattesatsen, 21 öre för liter, men i annat fall efter skattesatsen för tredje klassen, 36 öre för liter. Från skattskyldighet ha dock undantagits i första hand maltdycker, beträffande vilka det visas sannolika skäl för att desamma varit hänförliga till första klassen. Vidare har undantag gjorts för det fall, att skatt för maltdryckerna i fråga påförts eller kommer att påföras enligt de bestämmelser, vilka gälla för beskattning av maltdrycker i skattepliktigt bryggeri. Sistnämnda undantag har föranletts därav, att straff enligt denna paragraf under vissa förhållanden kan komma att ådömas den, som bedriver tillverkning av skattepliktiga maltdrycker, samtidigt med att skatt påföres maltdryckerna i nämnda ordning. Så kan t. ex. bliva fallet, då den, som övertagit rörelse i skattepliktigt bryggeri, försummar att rätteligen göra anmälan enligt 8 §, men skatt vid bryggeriet påföres och erlägges i vanlig ordning. Ådömes tillverkare under dylika omständigheter ansvar enligt denna paragraf, synes billigheten fordra, att han befrias från den skattskyldighet, som i paragrafen föreskrives. 31 §. Straffen för de förseelser, som avses i denna paragraf, ha, på sätt i åtskilliga andra förordningar skett i fråga om straff för avgivande av oriktig skattedeklaration, bestämts till böter i visst förhållande till storleken av de skattebelopp, som undandragits statsverket. Då böternas fastställande på detta sätt i en del fall synes kunna leda till att desamma måste bestämmas till så lågt belopp, att straffet blir obetydligt i förhållande till förseelsens art,

265 har det ansetts erforderligt att i paragrafen föreskriva vissa bötesminima, vilka emellertid icke skola tillämpas, då synnerligen förmildrande omständigheter föreligga. 32 §. Denna paragraf innehåller bestämmelser om straff för den, som bryter mot meddelat förbud att utföra maltdrycker från skattepliktigt bryggeri, samt om förverkande av maltdrycker, som utföras i strid mot sådant förbud. Med hänsyn till den begränsade hållbarheten hos maltdrycker föreslår kommittén i samband därmed bemyndigande för den myndighet, som förordnat om beslag å dylika maltdrycker, att försälja det beslagtagna utan att avvakta lagakraftvunnet utslag i ansvarsfrågan. 33 §. Bestämmelserna om straff för överskridande av styrkegränserna, vilka bestämmelser finnas upptagna i 46 och 48 §§ av gällande tillverkningsförordning, ha på grund av slopandet av extraktgränsen kunnat avsevärt förenklas. Frånsett de ändringar, som betingats av nämnda omständighet ävensom av den högre alkoholgränsen och böternas bestämmande i dagsböter, överensstämma de i förevarande paragraf upptagna straffbestämmelserna sakligt sett i allt väsentligt med de i nyssnämnda båda paragrafer upptagna. Straff för överskridande av alkoholgränsen skall således ådömas bryggeriföreståndaren, vilken såsom förut omnämnts i avseende å ansvarigheten för de tillverkade dryckernas laglighet trätt i den nuvarande tillverkarens ställe, och liksom nu är fallet avser ansvarigheten dryckernas beskaffenhet även efter det desamma lämnat bryggeriet. Sistnämnda regel kan väl synas sträng med hänsyn till möjligheten av att bryggeriföreståndaren kan komma att få svara för åtgärder, som återförsäljare och andra personer vidtagit med dryckerna i syfte att ändra deras alkoholhalt. De farhågor, som i sådant avseende kunnat finnas hos tillverkarna, hava emellertid icke blivit besannade under den tid, regeln i fråga redan gällt. Skulle skälig anledning förekomma till misstanke om att alkoholhalten i taget prov, beträffande vilket konstaterats, att alkoholgränsen överskridits, blivit utsatt för påverkan från annan persons sida, torde det kunna förväntas, att kontrollstyrelsen underlåter att göra anmälan till åtal, som enligt 39 § icke kan komma till stånd utan dylik anmälan. En regel av angivet innehåll är emellertid under alla förhållanden oundgängligen erforderlig, enär eljest effektiviteten av bestämmelserna om styrkegränserna skulle i avsevärd grad äventyras. Bestämmelsen om visst remedium beträffande alkoholhalten, som för närvarande gäller allenast för de skattefria bryggeriernas vidkommande, har för ernående av likställighet i detta avseende utsträckts till att avse jämväl de skattepliktiga bryggeriernas tillverkning av skattefria maltdrycker. Från nu gällande tillverkningsförordning har kommittén i tredje momentet upptagit bestämmelse om skyldighet att utgiva skatt, i händelse alkoholgränsen överskrides i skattefritt bryggeri. Att bestämmelsen inskränkts till att avse

266 tillverkningen blott i dylikt bryggeri, beror givetvis därpå, att vid överskridande i skattepliktigt bryggeri av gränsen för den skattefria klassen skatt förutsattes skola uttagas i enlighet med bestämmelserna i tredje kapitlet. 34 och 35 §§. Av de förseelser mot förordningens bestämmelser, för vilka straff icke blivit utsatt i 30—33 §§, hava några, vilka ansetts böra bestraffas strängare än de övriga, i 34 § belagts med dagsböter, ej under fem, under det att de återstående, beträffande vilka straffbestämmelse upptagits i 35 §, ansetts kunna försonas med böter från och med 20 till och med 300 kronor. Sistnämnda paragraf har i nu gällande tillverkningsförordning sin motsvarighet i 50 §, vars bötesmaximum, 200 kronor, ansetts lämpligen böra höjas till 300 kronor, medan dess bötesminimum, 20 kronor, bibehållits oförändrat. 36 §. Paragrafen överensstämmer till verkningsförordning.

innebörden med 51 § av gällande till37 §.

En bestämmelse av samma innebörd som den i förevarande paragraf upptagna förekommer i förordningarna angående försäljning av pilsnerdricka samt angående försäljning av rusdrycker med flera författningar och synes vara behövlig jämväl på nu ifrågavarande område. 38 §. Enahanda förbud mot yppande av tillverkares yrkeshemlighet eller affärsförhållande som det i denna paragraf intagna finnes stadgat i 53 § av gällande tillverkningsförordning. I de fall, då förbud av detta slag lämnats i andra författningar, där kontroll i visst avseende över näringslivet föreskrivits, t. ex. i brännvinstillverkningsförordningen, har förbudet gjorts absolut beträffande röjande av tillverkares yrkeshemlighet, så att dylik hemlighet icke får yppas av den, som har att taga befattning med kontrollen, även om sådant skulle vara påkallat av tjänstens intresse. Då ett absolut förbud mot yppande av yrkeshemlighet skulle kunna förväntas bliva till direkt hinder för den ingående tillsyn, som bryggerierna enligt förslaget skola vara underkastade bland annat med avseende å användandet av råämnen vid tillverkning av skattepliktiga maltdrycker, har bestämmelsen i fråga ansetts böra få samma innehåll som densamma nu har. Förslaget upptager icke några bestämmelser om straff för överträdande av förbudet, då dylik förseelse ansetts böra bestraffas enligt 25 kap. strafflagen. övergångsbestämmelserna. Kommittén, som räknat med att proposition i ämnet kommer att avgivas till 1937 års riksdag, föreslår att förordningens ikraftträdande bestämmes till

267 den 1 oktober 1937 med hänsyn till lämpligheten av att förordningens bestämmelser k o m m a att tillämpas från början av ett tillverkningsår. På grund av olikheten i sättet för skattens beräknande och påförande enligt nu gällande ordning och enligt kommitténs förslag skulle, därest särskilda regler ej meddelades, skatt komma att påföras två gånger för de maltdrycker av andra och tredje klasserna, som vid tiden för den nya förordningens ikraftträdande komma att finnas i skattepliktigt bryggeri eller som därefter framställas av mäsk eller vört, som då fanns i sådant bryggeri. För undvikande av dylik dubbelbeskattning ha två olika utvägar stått till buds, i det att det varit möjligt att reglera beskattningen av maltdryckerna i fråga antingen så, att skatt icke påföres vid maltdryckernas utförande från bryggeriet, eller ock så, att den redan påförda maltskatten återbäres — om skatten betalts i förskott — eller avskrives — om anstånd med skattens inbetalande åtnjutes. Kommittén har valt det senare alternativet med hänsyn till att detsamma, i olikhet med det förra, erbjuder den fördelen, att det nya beskattningssystemet redan från början kan tillämpas i sin fulla utsträckning. Föreskrifter i detta avseende hava meddelats i fjärde punkten av övergångsbestämmelserna. Enligt dessa föreskrifter i övrigt skall beloppet av skatten fastställas av kontrollstyrelsen och skall tillverkare, som vill komma i åtnjutande av befrielse från eller återbäring av skatt, senast den 31 oktober 1937 till kontrollstyrelsen insända dels en deklaration angående myckenheten av ifrågavarande maltdycker, mäsk och vört dels ock en bestyrkt, skriftlig utredning rörande den kvantitet malt, som åtgått för framställning av maltdryckerna, mäsken eller vörten. Erforderliga detaljbestämmelser rörande upprättandet av deklarationen och verkställandet av utredningen skall det ankomma på kontrollstyrelsen att meddela. Kommittén har utgått från att dessa bestämmelser komma att beträffande den avsedda utredningen bliva av i huvudsak samma innebörd som de regler, vilka för närvarande pläga följas rörande förebringande av utredning för rätt att jämlikt 30 § i tillverkningsförordningen erhålla eftergift av skatten för skadad maltdryck. Åtskilliga bestämmelser i gällande tillverkningsförordning hava icke upptagits i kommitténs förslag. De flesta av dessa bestämmelser hänföra sig till det nuvarande beskattningssystemet och hava blivit överflödiga i och med att detta övergivits. I några fall ha bestämmelserna av andra anledningar ansetts icke längre vara behövliga och därför uteslutits. Anledningen till uteslutandet av den i 44 § av förordningen upptagna bestämmelsen angående straff, om någon, som för eget behov tillverkat maltdryck, försäljer densamma, har tidigare berörts under 2 §. I 52 § stadgas straff för givande eller erbjudande av gåva åt kontrolltjänsteman m. m. Behovet av straffbestämmelser i detta avseende har ansetts vara tillräckligt tillgodosett genom bestämmelserna i 25 kap. 5 § av allmänna strafflagen. I 54 och 55 §§ upptagas vissa bestämmelser angående verkställande av undersökning rörande förseelse mot förordningen och angående beslagtagande av förbrutet gods. Några bestämmelser i dessa avseenden synas icke längre vara erforderliga, då

268 hithörande förhållanden numera reglerats genom lagen den 12 maj 1933 om vissa tvångsmedel i brottmål. Kungörelsen den 27 juli 1923 (nr 344) angående restitution av erlagd skatt för malt vid utförsel ur riket av maltdrycker bör upphävas.

2.

Förslaget till förordning angående försäljning av pilsnerdricka.

1 §• Den här lämnade definitionen av begreppet pilsnerdricka överensstämmer i sak med den definition, som finnes i 1 § av gällande pilsnerdricksförsäljningsförordning. Såsom av lydelsen framgår kan en maltdryck av tredje klassen under vissa betingelser komma att betraktas såsom pilsnerdricka, nämligen då maltdryck av nämnda klass av tillverkare utlämnas på kärl stämplat med beteckning för maltdryck av andra klassen. Anledningen till denna bestämmelse har varit, att man velat skydda en återförsäljare, som befinner sig i god tro med avseende å maltdryckens klass. Det har nämligen ansetts icke rimligen kunna fordras, att en återförsäljare, vilken från bryggeri mottager maltdryck å kärl, stämplat exempelvis med beteckning för andra klassen, skall vara skyldig undersöka, huruvida denna beteckning är riktig och, därest han säljer en dryck av otillåten styrka, därför vara underkastad straffansvar. På grund härav har den klassbeteckning, som bryggeriet åsätt maltdrycken, ansetts böra bliva avgörande för dess behandling i försäljningshänseende. En dylik anordning har ansetts icke innebära någon risk, då tillverkningsförordningens bestämmelser lämna ett gott skydd mot överskridande av gränserna för klasserna. Frånsett vissa undantagsfall beträffande gränsen mellan första och andra klasserna är tillverkaren underkastad straffansvar, därest det befinnes, att gränserna överskridits, och det oavsett huruvida han varit medveten därom eller icke. Enligt förslaget till tillverkningsförordning skall — frånsett det fall, att maltdryck av första klassen av köpare avhämtas i öppet kärl — beteckning för maltdryckens klass finnas angiven dels i stämpel på det kärl, i vilket drycken utlämnas av tillverkaren, eller då utlämnandet sker på flaska, å korken, proppen eller annan använd förslutning dels ock å den etikett, med vilken kärlet skall vara försett. Såsom av lydelsen av den i förevarande paragraf lämnade definitionen framgår avser densamma stämpeln å kärlet, d. v. s. i vanliga fall korkstämpeln, vilken alltså blir avgörande, i händelse att etiketten skulle innehålla en därifrån avvikande klassbeteckning. 2 §• Uppenbart torde vara, att om det avsedda ändamålet med lagstiftningen skall ernås, författningen måste få giltighet jämväl i fråga om sådan försäljning, som sker i mer eller mindre förtäckta former, och över huvud taget i fråga om tillhandahållande, som till sin sakliga innebörd är att jäm-

269 ställa med försäljning. Kommitténs förslag upptager därför i förevarande paragraf en förklaring av det innehåll, att — med undantag för vissa särskilt angivna fall, till vilka kommittén nedan återkommer — under försäljning skall inbegripas allt tillhandahållande, som sker mot ersättning. Av bestämmelsens lydelse torde framgå, att densamma är att tillämpa, oavsett när, var eller under vilka omständigheter i övrigt tillhandahållandet sker samt oavsett huruvida ersättningen utgår särskilt för tillhandahållandet av pilsnerdricka eller densamma därjämte utgör gottgörelse jämväl i annat avseende eller huruvida ersättning lämnas i penningar, varor, tjänstbarheter eller på annat sätt. P å grund av lydelsen av den nu föreslagna bestämmelsen blir det i 5 § 1 mom. av gällande försäljningsförordning upptagna stadgandet, att byteshandel med pilsnerdricka skall anses lika med försäljning av sådan vara, överflödigt. Enahanda blir förhållandet med den år 1932 i 2 § femte stycket av förordningen införda föreskriften, att vad i förordningen är stadgat angående utskänkning skall tillämpas jämväl beträffande tillhandahållande av pilsnerdricka i samband med sådan tillställning, som avses i förordningen den 10 juni 1932 angående utsträckt tillämpning av vissa bestämmelser i § 13 ordningsstadgan för rikets städer den 24 mars 1868 m. m. (nattklubbar och dylika sammanslutningar). Vad beträffar de förut anmärkta undantagsfall, då ett tillhandahållande av pilsnerdricka, som sker mot ersättning, icke kommer att falla under förordningens bestämmelser, finnas dessa angivna i tredje stycket av förevarande paragrafs första moment. Här upptages i främsta rummet det fall, att någon, som icke är berättigad att försälja pilsnerdricka, åt annan tillhandahåller dylik dryck mot ersättning i samma vara. Härmed avses sådant tillhandahållande, som sker såsom tillfälligt »lån» mot utfästelse av mottagaren att senare återbetala »lånet» med samma kvantitet pilsnerdricka som den mottagna. Ett dylikt tillhandahållande har ansetts tillåtligt för spritdryckernas vidkommande, och någon anledning, varför detsamma icke skulle kunna medgivas jämväl i fråga om pilsnerdricka, synes icke föreligga. Att medgivandet icke ansetts böra gälla beträffande »lån» av den, som är berättigad att försälja pilsnerdricka, beror givetvis därpå, att ett »lån» under dylika omständigheter i själva verket skulle vara en förtäckt försäljning; möjlighet för försäljare att utlåna pilsnerdricka skulle säkerligen utnyttjas för att kringgå förordningens bestämmelser om tiden för försäljningens bedrivande. Vidare skall såsom försäljning enligt den mening, som i förordningen inlägges i detta begrepp, icke anses, om någon på grund av avtal med person, som är anställd i hans tjänst, tillhandahåller denne pilsnerdricka. Stadgandet avser väsentligen det fall, att pilsnerdricka ingår i kost, som den anställde i tjänsten åtnjuter, men blir tillämpligt jämväl, då tillhandahållandet sker utan samband med kosthållning, vilket är fallet beträffande bryggeripersonalens friöl. Undantagsstadgandet gäller icke, om särskild ersättning utgår för pilsnerdrickat, således icke om den anställde h a r att erlägga betalning för detsamma. Däremot finnes enligt kommitténs mening icke något hinder

270 för att anse undantagsstadgandet tillämpligt, om t. ex. pilsnerdricka enligt anställningsavtalet ingår i fri kost men den anställde samtidigt är berättigad att erhålla viss ersättning, om eller i den mån han avstår från denna förmån. I andra momentet av denna paragraf har upptagits en i 24 § av gällande försäljningsförordning intagen bestämmelse, som därvid underkastats viss obetydlig ändring i formellt hänseende.

4§. Denna paragraf motsvarar bestämmelserna i 2 § andra, tredje och fjärde styckena av gällande försäljningsförordning. Den ändring, som i dessa bestämmelser vidtagits, består väsentligen däri, att jämväl partihandeln uppdelats i de tre olika försäljningssätt, i vilka utminuteringen sedan gammalt varit uppdelad. Denna uppdelning har ansetts lämpligen böra vidtagas med hänsyn till innehållet av de regler, förslaget i 7 § upptager angående tillverkares försäljningsrätt. 5§. Bestämmelsen återgiver 5 § 2 mom. av gällande försäljningsförordning i sak oförändrat. 7§Förevarande paragraf angiver omfattningen av den försäljningsrätt, som enligt kommitténs förslag skall tillkomma tillverkare i denna hans egenskap. I gällande försäljningsförordning är denna försäljningsrätt reglerad i 6 § 1 mom., 7 § punkt a), 9 § 1 mom. och 10 §. Såsom av den föreslagna bestämmelsen framgår skall försäljningsrätten omfatta rätt till partihandel utan någon inskränkning beträffande försäljningssättet samt dessutom rätt till utminutering genom försändning på rekvisition och genom kringföring men däremot icke rätt att bedriva utminutering till avhämtning. I sistnämnda avseende innebär kommitténs förslag en inskränkning i förhållande till nu gällande lagstiftning, enligt vilken tillverkare utan vidare är berättigad att å tillverkningsstället utminuteringsvis försälja pilsnerdricka till avhämtning. Försäljningen till avhämtning vid bryggerierna har visat sig medföra en del olägenheter i socialt avseende, vilka icke utan svårigheter låta sig undanröja och vilka därför ofta föranlett klagomål. De större bryggerierna hava också sedan åtskillig tid tillbaka praktiskt taget övergivit detta försäljningssätt, och deras exempel har följts av många av de övriga, ibland efter påtryckningar av och på grund av överenskommelser med kommunala myndigheter. Avhämtningsförsäljning förekommer emellertid fortfarande vid många bryggerier, särskilt vid de mindre, och spelar för dessas vidkommande en icke obetydlig roll. Enligt tillgängliga upplysningar skulle beträffande de bryggerier, vilkas maltavverkning icke överstiger 50 000 kilogram årligen, ungefär 20 procent av hela omsättningen av pilsnerdricka belöpa på avhämtningsförsäljningen. För övriga bryggerier minskas denna andel i den mån

271 omsättningen stiger och är såsom förut nämnts för de större bryggeriernas vidkommande ytterst obetydlig. De antydda olägenheterna av avhämtningsförsäljningen vid bryggerierna ha i åtskilliga fall föranlett länsstyrelserna att inskrida mot tillverkare och med stöd av sin befogenhet enligt 27 § 4 mom. i gällande försäljningsförordning föreskriva inskränkningar i försäljningen. Dessa inskridanden synas ibland men icke alltid hava lett till åsyftad påföljd. Att denna försäljningsform dock fortfarande lämnar åtskilligt övrigt att önska, framgår emellertid tydligt av de uttalanden, som gjorts av polismyndigheterna i anledning av de utav kommittén verkställda förfrågningarna. De anmärkningar, som häri framställts mot bryggeriernas avhämtningsförsäljning, hava varit förhållandevis många och anmärkningsvärt skarpa. Av nämnda uttalanden framgår, a t t övervakningen av avhämtningsförsäljningen mångenstädes — särskilt gäller detta de å landsbygden belägna bryggerierna — bereder svårigheter, a t t försäljning i många fall utan urskillning sker till luffare och andra lösdrivare eller eljest till personer, som missbruka alkoholhaltiga drycker och som på detta sätt kunna åtkomma relativt stora kvantiteter pilsnerdricka för berusningsändamål, a t t vissa bryggeriers närmaste omgivningar till otrevnad för de därstädes boende utgöra tillhåll för en del personer, tillhörande nämnda kategori, s a m t a t t bryggeriernas avhämtningsförsäljning ibland anlitas av personer, vilka å landsbygden bedriva olovlig försäljning av pilsnerdricka och genom att göra sina inköp å bryggerierna skydda sig för upptäckt eller i vart fall försvåra utredning om myckenheten av det olovligen försålda. Vad nu anförts ådagalägger enligt kommitténs mening otvetydigt, att den utminuteringsförsäljning, som sker till avhämtning vid bryggerierna, är förbunden med avsevärda olägenheter i ordnings- och nykterhetsavseende samt att dylika ölägenheter — trots den tämligen vidsträckta befogenhet till ingripande mot tillverkare, som gällande lagstiftning lägger i länsstyrelsernas händer — icke kunna förekommas, med mindre att lagstiftningen härutinnan ändras. Då det vidare enligt kommitténs mening skulle vara lönlöst att beträffande denna försäljningsform söka i författningen föreskriva några allmänna restriktioner, har kommittén ansett sig böra föreslå, att den tillverkare nu i författningen tillerkända rätten att bedriva utminuteringsförsäljning till avhämtning vid bryggeri upphör. Däremot ha tillverkarna ansetts kunna utan risk bibehållas vid sin nuvarande rätt att vid bryggerierna bedriva partihandel till avhämtning. Den föreslagna indragningen av förenämnda försäljningsrätt kan till synes medföra, att den oskyldige får lida med den skyldige. I praktiken torde dock förlusten av den omedelbart å författningen grundade försäljningsrätten i allmänhet bliva utan betydelse för den tillverkare, som oklanderligt skött avhämtningsförsäljningen vid sitt bryggeri. Intet hinder föreligger nämligen enligt kommitténs mening för att en dylik tillverkare i den ordning som i tredje kapitlet sägs av vederbörande systembolag blir tilldelad en rättighet att utminuteringsvis försälja pilsnerdricka till avhämtning vid bryggeriet.

272 Såväl försändning på rekvisition som kringföring skall enligt förevarande paragraf bedrivas med utgångspunkt från tillverkningsstället. Förslaget innebär härutinnan en ändring av gällande rätt såtillvida, som enligt denna en dylik inskränkning icke är föreskriven för kringföringens vidkommande. Denna omständighet har ansetts grunda rätt för en tillverkare att — utan iakttagande av de i försäljningsförordningen givna föreskrifterna rörande inrättande av upplag utanför tillverkningsorten — inrätta nederlag i stad och från detta bedriva försäljning genom kringföring. I och med att kringföringsrätten begränsas på angivet sätt, kommer följaktligen jämväl denna fria nederlagsrätt att upphöra. Beträffande försändningen på rekvisition må framhållas, att föreskriften om att försändningen skall ske från tillverkningsstället innebär, att vederbörliga rekvisitioner måste hava inkommit till bryggeriet, innan försändning får äga rum. Detta framgår för övrigt tydligt av den i 12 § intagna bestämmelsen om att förteckning över köparna skall medföras vid sådan försändning. Kommittén anser sig i detta sammanhang böra omnämna, att den övervägt, huruvida icke den för städerna vanliga försäljningsformen, nämligen kringföringen, skulle kunna tillåtas jämväl i stadsliknande samhällen och eventuellt även i andra mera tätt befolkade områden på landsbygden i övrigt. Detta försäljningssätt kräver emellertid såsom förutsättning, att försäljningen kan bli föremål för en mera ingående övervakning från ordningsmaktens sida, och då dylik övervakning icke annat än i undantagsfall synes kunna åstadkommas utanför städerna, har kommittén icke funnit rådligt att tillåta kringföring utanför stads område. Då kommittén samtidigt föreslår avskaffande av kvittensförfarandet, kommer distributionen till köpare inom dylika samhällen och områden i allt fall att bliva väsentligt underlättad. Beträffande kringföringsförsäljningen må vidare anmärkas, att tillräckliga skäl icke ansetts föreligga för att på sätt i gällande försäljningsförordning skett göra rätten till kringföring å stads icke planlagda område beroende av särskilt tillstånd. Enligt förslaget skall därför kringföring få bedrivas i stad utan någon begränsning av nu angivet slag. Då tillverkares ifrågavarande försäljningsrätt anknutits till tillverkningsstället, följer därav, att försäljningen vid visst bryggeri icke må avse pilsnerdricka, som tillverkats vid annat bryggeri. För rätt till en dylik utvidgning av försäljningen förutsattes vederbörligt tillstånd enligt 8 §. 8§I fråga om tillverkares rätt att bedriva försäljning med utgångspunkt från annat ställe än tillverkningsstället gälla för närvarande följande regler. Från upplag, som enligt 9 § 4 mom. i gällande försäljningsförordning må inrättas allenast med tillstånd av vederbörande länsstyrelse, äger tillverkare bedriva försändning på rekvisition men däremot icke kringföring, och ej heller får tillverkare å upplagsställe bedriva försäljning till avhämtning. F r å n s. k. nederlag i stad anses tillverkaren såsom under 7 § anmärkts ha en i försälj-

273 ningsförordningen icke uttryckligen angiven rätt att bedriva kringföring, medan försändning på rekvisition till kringliggande landsbygd och försäljning till avhämtning icke får ske från eller å nederlag. Såsom förut anmärkts är kommittén av den meningen, att tillverkarnas fria nederlagsrätt i städerna måste upphöra, och har därför gjort rätten att inrätta nederlag, under vilken benämning i kommitténs förslag alltså faller såväl upplag enligt 9 § 4 mom. i gällande försäljningsförordning som de nuvarande s. k. nederlagen i städerna, beroende av särskilt tillstånd, som förutsattes skola meddelas av bryggerinämnden. Bestämmelse härom har upptagits i förevarande paragraf. Det må anmärkas, att den däri i fråga om omfattningen av försäljningen vid nederlag gjorda hänvisningen till 7 § innebär en utvidgning av försäljningsrätten såtillvida, att denna kommer att omfatta — förutom rätt till försändning på rekvisition och till kringföring — jämväl rätt att å nederlag bedriva partihandel till avhämtning. Medan tillverkarens försäljningsrätt enligt 7 § förnämligast med hänsyn till beskattningskontrollen ansetts böra begränsas till att avse allenast vid bryggeriet tillverkat pilsnerdricka, gäller försäljningsrätten vid nederlag av honom tillverkat pilsnerdricka utan någon begränsning med hänsyn till tillverkningsställe. Vid sin prövning av huruvida tillstånd till nederlag skall beviljas eller icke är bryggerinämnden icke bunden av några i förordningen lämnade föreskrifter utöver den i 3 § givna. I all sin verksamhet har nämnden emellertid att följa den i 1 § av dess instruktion angivna grundregeln, att nämnden skall beakta icke blott det allmännas intresse av att de skattepliktiga bryggeriernas försäljning av pilsnerdricka organiseras och utövas på ett ändamålsenligt sätt utan även de enskilda tillverkarnas skäliga anspråk på nödig rörelsefrihet vid utövandet av sin näring. Vad särskilt beviljandet av tillstånd till nederlag beträffar har nämnden därjämte i 4 § av instruktionen ålagts att före tillstånds meddelande företaga undersökning, huruvida nederlagets inrättande är förenligt med ett ändamålsenligt ordnande av försäljningen av pilsnerdricka å orten i fråga. Denna undersökning skall givetvis taga sikte på både behövligheten av ett nederlagsställe å orten och de konsekvenser, dess inrättande k a n förväntas få för ordning och nykterhet. Lämnar undersökningen till resultat, att nederlagets inrättande skulle vara oförenligt med ett ändamålsenligt ordnande av försäljningen, får tillstånd icke meddelas. Tillstånd varom nu är fråga skall beviljas tills vidare. Häri ligger, att meddelat tillstånd kan återkallas när som helst. Till trygghet för den tillverkare, som erhållit rätt till nederlag, har i 4 § andra stycket av instruktionen för bryggerinämnden dess befogenhet att återkalla meddelat tillstånd i viss mån inskränkts. Enligt de där lämnade bestämmelserna må tillstånd återkallas, då det för åstadkommande av ett ändamålsenligt ordnande av försäljningen av pilsnerdricka befinnes erforderligt att minska nederlagens antal inom visst område. Möjlighet till återkallande under sådana förhållanden har ansetts icke kunna undvaras utan att äventyra det syfte, man vill vinna genom en reglering av nederlagsrätten och nederlagens antal. I andra 18 — 356550.

274 fall skall emellertid enligt samma bestämmelser tillstånd icke få återkallas, där ej skötseln av nederlaget giver anledning därtill eller eljest någon särskild anledning till återkallande finnes. För rätt att vid visst tillverkningsställe försälja pilsnerdricka, som tillverkats vid annat tillverkningsställe, eller att vid nederlag försälja pilsnerdricka, som tillverkats av annan än nederlagets innehavare, erfordras enligt denna paragraf tillstånd av bryggerinämnden. Jämväl för dessa fall gäller hänvisningen till 7 § rörande den omfattning, i vilken försäljningen må bedrivas. Bestämmelser av motsvarande slag finnas i 11 § av gällande försäljningsförordning. Dessa bestämmelser, vilka dock allenast avse försäljning till avhämtning och genom kringföring, äro oklara till sin innebörd och lämna utrymme för olika tolkningar. Enligt nu gällande bestämmelser skall i vissa ärenden rörande tillstånd till försäljning av pilsnerdricka yttrande inhämtas — förutom av den kommunala representationen — i stad, där poliskammare finnes, av denna, i annan stad — dock icke i Stockholm — av magistraten eller, där magistrat icke finnes, av stadsstyrelsen samt på landet av kommunalnämnden. Då ärenden av detta slag i särskilt hög grad angå den allmänna ordningen, har kommittén ansett, att de lokala myndigheter, å vilka ansvaret för ordningens upprätthållande i första hand ankommer, alltid böra höras. Av denna anledning innefattar kommitténs förslag, att i sådana ärenden yttrande skall infordras från polischefen i orten. Polischef är, enligt 1 § 1 mom. av polisreglementet den 26 september 1925 för riket, i stad, där polismästare finnes, denne, i annan stad borgmästaren eller den ledamot av magistraten, som förestår stadens polisväsende, eller där magistrat ej finnes, kommunalborgmästaren eller, om sådan ej finnes, stadsstyrelsens ordförande samt i annat polisdistrikt landsfiskalen. Då polischef i annan stad än Stockholm alltid är ledamot av magistrat eller poliskammare, har det ansetts överflödigt att föreskriva infordrande av yttrande av dessa myndigheter. De särskilda stadsstyrelserna i vissa städer komma att inom en snar framtid försvinna. Vidare har det ansetts erforderligt att föreskriva skyldighet för kommunalrepresentationen att i sin tur alltid höra kommunens nykterhetsnämnd, vilket nu understundom lärer underlåtas. Slutligen må anmärkas, att lagen om kommunalstyrelse på landet föreskriver, att ärenden, vilka skola förekomma å kommunalstämma eller sammanträde med kommunalfullmäktige, skola, där ej skyndsam behandling erfordras, vara vederbörligen beredda av kommunalnämnden eller på annat sätt, ävensom att ärende, som beretts annorledes än av kommunalnämnden, icke får avgöras, innan nämnden fått tillfälle att yttra sig däröver. Vid sådant förhållande har det ansetts överflödigt att föreskriva infordrande av särskilt yttrande av kommunalnämnden. Med den av kommittén föreslagna anordningen vinnes — förutom enkelhet i reglerna — att i ärenden av ifrågavarande slag yttranden komma att föreligga, utom av den kommunala representationen, av de myndigheter, som närmast ha att företräda ordnings- och nykterhetssynpunkterna.

275 9§Samma skäl, som varit avgörande för att låta bryggeriföreståndaren bliva ansvarig för tillverkningens bedrivande vid bryggeriet, tala även för att ansvaret för den försäljning av pilsnerdricka, som bedrives därstädes eller med utgångspunkt därifrån, ålägges honom. Beträffande försäljningsrörelsen vid nederlag har detta ansvar lagts å den föreståndare, som skall finnas enligt bestämmelse i denna paragraf. 10 §. De ingripanden, vilka bryggerinämnden på grund av bestämmelserna i denna paragraf är berättigad vidtaga mot tillverkare, äro i allt väsentligt desamma, som gällande försäljningsförordning i 27 § 4 mom. berättigar länsstyrelse att företaga, om än bestämmelserna erhållit en något bestämdare utformning i kommitténs förslag än i nämnda lagrum. Det må emellertid anmärkas, att under det att länsstyrelses förbud mot försäljning allenast kan avse viss tid, ett dylikt förbud av bryggerinämnden enligt förslaget skall kunna meddelas att gälla antingen för viss tid eller ock tills vidare. Ingripande skall enligt förslaget kunna äga rum, där så befinnes erforderligt för ernående av det i 3 § angivna syftemålet. Det må framhållas, att nämnden i 3 § av dess instruktion ålagts att, innan den begagnar sig av de maktbefogenheter, som i ifrågavarande avseende tilllagts den, söka åvägabringa rättelse genom råd, anvisningar eller föreställningar, där så eljest befinnes lämpligt. 11 §• Vad den i första stycket av denna paragraf intagna bestämmelsen beträffar må erinras om att gällande försäljningsförordning i 17 § i fråga om försändning på rekvisition av pilsnerdricka på landet upptar en föreskrift av enahanda innebörd. Med föreskriften torde man förnämligast hava avsett att förhindra uppkomsten av s. k. omlastningsstationer på landsbygden, vilka tidigare i många fall visat sig väsentligen vara allenast maskerade nederlag. Att bestämmelsens tillämplighetsområde begränsats till att avse landsbygden torde sammanhänga med att tillverkarna såsom förut omnämnts anses vara berättigade att utan tillstånd inrätta nederlag i stad. Då denna fria nederlagsrätt enligt kommitténs förslag skall försvinna, har den nuvarande bestämmelsen rörande omlastning ansetts böra utvidgas till att avse all forsling av pilsnerdricka. Beträffande bestämmelserna i denna paragraf i övrigt kan i allt väsentligt hänvisas till vad å sid. 124 ff. anförts rörande avskaffandet av det s. k. kvittenstvånget. Det må dock här anmärkas, att under det att gällande försäljningsförordning uppställer fordran på att nykterhetsnämnds ombud för granskning av kvittensböcker skall vara utrustat med polismans befogenhet, någon fordran därpå icke upptagits i kommitténs förslag, då behövlig

276 granskning ansetts kunna företagas, utan att ombudet erhållit dylik befogenhet. Formulär till transportsedel och köpareförteckning torde det böra ankomma på bryggerinämnden att fastställa. 12 §. De i första momentets första stycke upptagna bestämmelserna innebära icke någon ändring i förhållande till vad som n u gäller. Motsvarande bestämmelser återfinnas i 6 § 2 mom., 9 § 1 och 4 mom. samt 10 § av gällande försäljningsförordning. Beträffande bestämmelsen i andra stycket av samma moment hänvisas till vad om densamma anförts å sid. 126 f. Här må tilläggas, att föreskriften om att pilsnerdricka, som avlämnas till köparen annorstädes än i första stycket av paragrafens första moment sägs, uppenbarligen skall vara avsett för förbrukning i köparens hushåll, medför en kraftig begränsning av möjligheten till den här medgivna friare utlämningen. Så snart det finnes någon anledning att misstänka, att varan är avsedd för berusningsändamål eller att köparen icke har för avsikt att föra varan med sig till sitt hem utan ämnar förbruka den annorstädes, t. ex. å sin arbetsplats, kan det icke sägas vara uppenbart, att varan är avsedd för förbrukning i köparens hushåll, och vid sådant förhållande får avlämnande icke äga r u m annorstädes än i momentets första stycke sägs. 13 §. Berättigad att idka partihandel, varmed såsom förut nämnts förstås försäljning till återförsäljare i och för deras rörelse samt försäljning för export, är enligt nu gällande bestämmelser — förutom tillverkare — jämväl den, som av länsstyrelse erhållit tillstånd till sådan handel. Dylikt tillstånd får enligt 6 § 1 mom. av gällande försäljningsförordning endast meddelas den, som erhållit tillstånd att till avhämtning försälja pilsnerdricka. Med rätt till partihandel följer enligt 9 § 1 mom. av förordningen rätt att försända pilsnerdricka på rekvisition från försäljningsstället, varmed torde förstås det ställe, där avhämtnings försälj ningen utövas. Sammankopplingen av den särskilda partihandelsrätten med vissa former av detaljhandel medför, att denna försäljningsform kan av tillverkare utnyttjas för att tillgodose det behov av försäljningsställen utanför tillverkningsorten, som lagstiftningen avsett att täcka genom bestämmelserna om upplag. En del av de nuvarande innehavarna av partihandelsrätt torde också i verkligheten endast vara ombud för tillverkare. Då vad städerna beträffar tillverkare är berättigad att kringföringsvis försälja pilsnerdricka, kan partihandlaren såsom ombud för tillverkare jämväl bedriva försäljning i denna form. Den särskilda partihandelsrätten har alltså i sin praktiska utformning erhållit ett väsentligt annat innehåll, än vad den i 2 § av gällande försäljningsförordning lämnade definitionen av begreppet partihandel giver vid handen. Uppenbart torde vara, att en partihandel, så intimt sammankopplad med

277 vissa former av detaljhandel, som den särskilda partihandelsrätten för närvarande är, måste bereda avsevärda svårigheter vid ett försök att efter enhetliga grunder på ett ändamålsenligt sätt ordna försäljningen av pilsnerdricka. Denna sammankoppling bör därför upphöra, och anordnandet av särskilda försäljningsställen för bryggerierna bör alltid föregås av prövning i den ordning, som har föreslagits rörande inrättande av nederlag. Om alltså den särskilda rätten till partihandel skall bibehållas, måste densamma enligt kommitténs mening i lagstiftningen regleras fullt fristående från detaljhandeln. Det finnes emellertid anledning ifrågasätta, huruvida denna rättighet över huvud taget bör bibehållas. Möjligheten att förvärva partihandelsrätt har hittills utnyttjats i tämligen obetydlig utsträckning. Enligt införskaffade upplysningar uppgick under sommaren 1934 antalet i hela riket meddelade tillstånd till partihandel till allenast 58, därav 39 i städerna och 19 på landsbygden. Då en del av dessa tillstånd såsom förut nämnts torde innehavas av personer, som allenast äro att anse såsom ombud för tillverkare, utvisa de anförda siffrorna, att behovet i övrigt av denna rättighet är ganska begränsat. I själva verket torde, såvitt kommittén har sig bekant, verkligt behov av särskild partihandelsrätt förefinnas allenast i ett mycket begränsat avseende, nämligen beträffande försäljningen till restauratör å passagerarefartyg. Denna försäljning handhaves på vissa håll av skeppsfurnerare med partihandelsrätt, vilka jämväl i andra avseenden ombesörja provianteringen av fartygen. En dylik anordning kan vara av behovet påkallad, då bryggeri eller bryggerinederlag icke finnes å den ort, fartyget anlöper, eller med hänsyn till att tillverkare av en eller annan anledning, t. ex. på grund av att fartyget nattetid angör hamn, icke vill befatta sig med försäljningen. — I detta sammanhang må anmärkas, att för exporten av pilsnerdricka intet behov av särskild partihandelsrättighet synes föreligga, då skattefrihet vid export såväl enligt nu gällande ordning som enligt kommitténs förslag endast tillkommer tillverkare. Av vad sålunda anförts torde framgå, att den särskilda partihandelsrätten kan upphöra, utan att några berättigade intressen trädas för när, blott hänsyn tages till det behov därav, som i nyss nämnt hänseende förefinnes. Kommittén föreslår därför såsom förevarande paragraf utvisar, att partihandelsrätten i dess helhet i princip förbehålles tillverkarna men att rätt att försälja pilsnerdricka till restauratör å passagerarefartyg medgives den, som är berättigad att utminutera sådan vara. 15 §. De i denna paragraf upptagna bestämmelserna rörande de personliga kvalifikationerna hos den, å vilken överlåtelse av försäljningsrätt må äga rum, hava överförts från gällande försäljningsförordning, där motsvarande bestämmelser återfinnas i 3 §. Förslaget har emellertid icke upptagit någon motsvarighet till den i tredje momentet av nämnda paragraf förekommande bestämmelsen, att tillstånd till utskänkning icke må meddelas den, som inom den kommun, där utskänkningen skall bedrivas, i öppen bod idkar handel

278 med annat än matvaror. Bestämmelsen i fråga har uppenbarligen tillkommit för att förhindra utskänkning i sådant samband med allmän handelsrörelse, att utskänkningsrätten skulle kunna obehörigt utnyttjas till främjande av densamma. När fråga uppkommer om överlåtelse av utskänkningsrätt till person, som bedriver dylik handelsrörelse, måste givetvis vederbörlig hänsyn tagas till angelägenheten av att förhindra ett sådant utnyttjande av utskänkningsrätten. Detta förhållande har emellertid ansetts icke böra föranleda ett generellt förbud mot överlåtelse under dylika omständigheter, då tillräckliga garantier mot ett otillbörligt utnyttjande i angivet hänseende synas kunna vinnas därigenom, att i överlåtelseavtalet införas bestämmelser, vilka i det särskilda fallet kunna vara lämpade att förekomma ett dylikt förfarande. De i andra stycket av denna paragraf upptagna diskvalifikationsgrunderna avse allenast enskilda personer. Däremot har kommittén, vars förslag såsom förut anmärkts icke lägger några hinder i vägen för överlåtelse av försäljningsrätt å aktiebolag och andra särskilt bildade rättssubjekt, ansett sig icke böra lämna några motsvarande bestämmelser för dessas styrelseledamöter. En utsträckning av nämnda diskvalifikationsgrunder till att avse även dessa, skulle nämligen lätt kunna leda till stötande resultat i sådana fall, då pilsnerdricksförsäljningen utgör allenast ett obetydligt led i en mera omfattande handelsrörelse eller verksamhet av annat slag, ett förhållande som är ganska vanligt. Den prövning ur allmänna synpunkter av vederbörandes lämplighet, som alltid måste föregå en överlåtelse av försäljningsrätt, har ansetts vara till fyllest för att förhindra, alt frånvaron av bestämmelser i detta avseende skulle kunna utnyttjas för att kringgå de för enskilda personer uppställda diskvalifikationsgrunderna. Den omständigheten, att någon är tillverkare av pilsnerdricka eller bryggerieller nederlagsföreståndare, diskvalificerar enligt förslaget icke för överlåtelse å honom av detaljhandelsrätt, och omvänt är ej heller den, å vilken rätt till detaljhandel överlåtits, av denna anledning förhindrad att vara tillverkare eller bryggeri- eller nederlagsföreståndare. 16 §. Systembolags rätt att bedriva detaljhandel, varom bestämmelser återfinnas i första momentet av denna paragraf, är icke begränsad i lokalt hänseende. Formellt är därför ett systembolag berättigat att under iakttagande av övriga bestämmelser idka försäljning även utanför sitt vanliga verksamhetsområde. Kommittén har emellertid utgått från att ett systembolag icke annat än i rena undantagsfall skall gå utanför gränserna för detta område. I händelse att en olämplig utsträckning av försäljningen skulle förekomma, lärer kontrollstyrelsen på grund av sin allmänna uppsiktsbefogenhet beträffande systembolagens skötsel hava möjlighet att åvägabringa rättelse. Systembolags rätt till försäljning är ej heller knuten till några på förhand bestämda försäljningsställen. Rätten att bedriva detaljhandel med pilsnerdricka från annat försäljningsställe än sådant, där systembolag be-

279 driver försäljning av spritdrycker eller vin, är dock underkastad bestämmelserna i följande paragrafer i förslaget. Andra momentet av förevarande paragraf innehåller samma regel som 12 § a) av gällande försäljningsförordning. Den i tredje momentet givna bestämmelsen avviker i visst avseende från vad som nu gäller, nämligen i fråga om försändningsrättens omfång. För närvarande är den, som erhållit tillstånd till avhämtningsförsäljning, enligt 9 § 2 mom. av försäljningsförordningen berättigad att, om han bedriver försäljningen i samband med handel med födoämnen eller läskedrycker, efter rekvisition försända pilsnerdricka till å orten bosatt person. Enligt tredje momentet av samma paragraf är den, som äger försälja pilsnerdricka till avhämtning, berättigad att vid försändning till kund av matportion på rekvisition försända till densamma hörande pilsnerdricka, som därvid får avlämnas endast inomhus. För försändningsrätten uppställas således inskränkningar med avseende å såväl den, som bedriver försäljningen, som ock den person, till vilken försäljningen sker, samt i ett mindre betydelsefullt fall jämväl med avseende å myckenhet och ställe, där avlämnandet må ske. De sålunda stadgade inskränkningarna sakna enligt kommitténs mening nämnvärd praktisk betydelse för förhindrande av att återförsäljare bedriver sin försäljning på ett ur ordnings- och nykterhetssynpunkt olämpligt sätt. Härjämte kan anmärkas, att några sakliga skäl näppeligen kunna åberopas för att låta den omständigheten, att en återförsäljares handelsrörelse omfattar jämväl läskedrycker, hava ett avgörande inflytande å omfattningen av hans rätt att försälja pilsnerdricka, ävensom att en inskränkning av det slag som avses i 9 § 2 mom. kan komma att utgöra hinder för ett särskilt pilsner dricksförsäljningsbolag, som icke vill befatta sig med handel med matvaror eller läskedrycker, att omhändertaga utminuteringen av pilsnerdricka. Korrektivet mot att en återförsäljare handhar sin försäljning på ett olämpligt sätt, bör enligt kommitténs mening icke utgöras av några i detalj utformade lagbestämmelser, vilkas verkningar för den lojala försäljningen icke alltid kunna i förväg överblickas, utan bör ligga i den rätt, förslaget tillägger systembolagen, att vid överlåtelse av försäljningsrätt föreskriva de inskränkningar däri, som kunna befinnas erforderliga, samt i den allmänna övervakning från systembolagens sida över återförsäljarnas handhavande av försäljningen, som förslaget förutsätter skall komma till stånd, ävensom i länsstyrelsernas rätt att i fall av behov föreskriva erforderliga inskränkningar i försäljningen. Enligt kommitténs förslag skall därför med rätt att å visst försäljningsställe till avhämtning försälja pilsnerdricka följa rätt att från försäljningsstället försända pilsnerdricka på rekvisition utan några i författningen föreskrivna begränsningar. Beträffande den i fjärde momentet av förevarande paragraf upptagna bestämmelsen må erinras om att enligt 7 § c) av gällande försäljningsförordning den, som enligt 13 § av förordningen erhållit tillstånd till utskänkning (vanlig kaférättighet), jämväl är berättigad att å utskänkningsstället försälja pilsnerdricka till avhämtning. Till följd härav är dylik återförsäljare på grund av

280 den nyss anmärkta bestämmelsen i 9 § 3 mom. vidare berättigad att vid försändning av matportion till kund på rekvisition försända till densamma hörande pilsnerdricka, som emellertid därvid får avlämnas endast inomhus. Den obegränsade rätt att försälja pilsnerdricka till avhämtning, som sålunda knutits till vissa utskänkningsrättigheter, synes lätteligen kunna medföra svårigheter för ett ändamålsenligt ordnande av försäljningen. Visserligen torde denna rätt för närvarande icke begagnas i någon nämnvärd utsträckning, men risken för att så kan komma att ske föreligger alltid. Den har därför ansetts icke böra bibehållas i sin nuvarande omfattning utan har — på sätt i gällande lagstiftning redan skett i fråga om utskänkningsrättighetsinnehavarens rätt till försändning på rekvisition — begränsats till att avse sådana fall, då behov av ett dylikt försäljningssätt föreligger för honom, d. v. s. i samband med försäljning till avhämtning av matportion, varmed förstås såväl smörgåsar som lagad mat. Ä andra sidan ha dessa särskilda birättigheter till utskänkningsrätt, vilka för närvarande icke tillkomma annan än den, som erhållit tillstånd enligt 13 §, och således icke t. ex. den, som är berättigad utskänka spritdrycker eller vin, knutits till all utskänkning, som i förevarande paragraf avses. Genom en i 23 § gjord hänvisning skall bestämmelsen i fjärde momentet också avse utskänkning vid inackordering. Däremot ha tillräckliga skäl icke ansetts föreligga för att utsträcka dess giltighet till att avse jämväl trafikutskänkningen. 17 §• Såsom förut å sid. 134 angivits har anledningen till uppställandet av den föreskrift, som innehålles i första stycket av första momentet, varit den, att det ansetts lämpligt att i allmänhet erhålla samma giltighetstid för rättighet att försälja pilsnerdricka, som av rusdryckslagstiftningsrevisionen föreslagits beträffande rättighet att i vanliga fall utskänka spritdrycker eller vin. Rörande motiven för den föreslagna anordningen och rörande tolkningen av begreppet enstaka, kortare tidsperiod kan kommittén därför i allt väsentligt hänvisa till vad därom anförts i revisionens betänkande (sid. 256 och 336). Den i andra stycket upptagna bestämmelsen avser förnämligast utskänkningsrätt å sommarhotell och liknande ställen. Ur systematisk synpunkt har det befunnits lämpligt att giva de olika försäljningsformerna särskilda benämningar allt efter den tid, som överlåtelse av försäljningsrätt enligt de i detta moment givna bestämmelserna skall avse. Sålunda kallas försäljningen å r s f ö r s ä l j n i n g , om överlåtelsen avser hel oktrojperiod eller återstående del därav, men t i l l f ä l l i g , om överlåtelsen avser allenast enstaka tillfälle eller enstaka, kortare tidsperiod, samt s ä s o n g f ö r s ä l j n i n g , om överlåtelsen avser allenast viss del av varje år under en oktrojperiod. Beträffande andra momentet k a n i allt väsentligt hänvisas till vad därom anförts å sid. 135. Det må framhållas, att begreppet måltid i detta sammanhang är att fatta så vidsträckt, att därunder faller såväl en verklig måltid, bestående av lagad mat, som ock en måltid, som består av endast en smörgås.

281 I tredje stycket av detta moment har upptagits en motsvarighet till den i 15 § av gällande försäljningsförordning intagna bestämmelsen, att länsstyrelse vid stadgandet av inskränkningar i försäljningen icke må föreskriva, att pilsnerdricka skall inköpas från viss säljare. I femte momentet av förevarande paragraf har kontrollstyrelsen bemyndigats att meddela närmare föreskrifter rörande avtal och beslut, som i paragrafen avses. Dylika föreskrifter kunna givetvis hänföra sig såväl till dessas innehåll som till deras form. Särskilda föreskrifter härutinnan torde bliva erforderliga, för att en likformig tillämpning av paragrafens bestämmelser i önskvärd utsträckning skall ernås. 18 §. Enligt 13 § 1 mom. av gällande försäljningsförordning får rätt till utskänkning enligt samma paragraf (vanlig kaférättighet) beviljas endast för ett eller flera, högst tre år, räknade från den 1 oktober. Ansökan om dylik rättighet skall göras före den 15 mars det år, utskänkningen skall påbörjas. Beträffande övriga försäljningsrättigheter finnas icke några föreskrifter om ansökningstid. Mot nämnda bestämmelse om viss ansökningstid ha från flera håll framställts anmärkningar; bestämmelsen har ansetts vara onödigt sträng, då den icke lämnar länsstyrelse någon möjlighet öppen att upptaga en ansökan, som inkommit efter ansökningstidens utgång. Föreskriften i fråga torde vara av ganska stor betydelse i det avseendet, att den möjliggör, att samtliga ärenden rörande utskänkning av pilsnerdricka kunna på en gång förehavas i den kommunala representationen. En dylik anordning innebär enligt kommitténs mening så stora fördelar, att den i möjlig mån bör utsträckas till att gälla behandlingen av jämväl utminuteringsärendena. Då en föreskrift om viss ansökningstid beträffande alla försäljningsrättigheter emellertid otvivelaktigt skulle föranleda svårigheter, särskilt då fråga vore om nya rättigheter, och det ovan angivna syftet i väsentlig mån torde ernås, även om föreskriften härom inskränkes till att gälla vid förnyelse av äldre rättigheter, har kommittén stannat vid att föreslå en dylik föreskrift i fråga om ansökan, som avser hel oktrojperiod. Särskilt för innehavare av utskänkningsrätt men även för andra rättighetsinnehavare torde det vara av vikt att ärenden angående överlåtelse av försäljningsrätt avgöras i god tid före den 1 oktober. I allmänhet torde rättighetsinnehavarna hava att åtskilliga månader därförut föranstalta om lokaler för försäljningen efter samma dag. Det synes därför bliva erforderligt föreskriva, att ansökningarna skola vara systembolagen tillhanda en tämligen avsevärd tid före nämnda dag. Att som slutdag för ansökningstiden föreslagits den 1 mars, sammanhänger därmed, att den enda kommunalstämma, som enligt lag måste förekomma före den 1 oktober, skall hållas under tiden den 16 mars—den 30 april samt att ärenden av förevarande slag ansetts böra företagas till behandling företrädesvis å ordinarie stämma. Med hänsyn till vad nu sagts kan den tid, som tillmätts systembolagen för att vidtaga förberedande undersökningar och upprätta förslag till avtal, måhända synas väl knappt tilltagen. Emellertid

282 torde i flertalet av de kommuner på landet, för vilkas vidkommande det kan bli fråga om försäljningsställe, finnas kommunalfullmäktige, vilka i allmänhet torde sammanträda åtminstone någon gång senare på våren. Ehuru det vanligtvis icke torde förefinnas någon svårighet för innehavare av äldre rättigheter att iakttaga den föreslagna föreskriften — en erinran om ansökningstiden synes lämpligen böra inryckas i överlåtelseavtalen — har kommittén ändock för att tillgodose de förut anmärkta kraven på större smidighet hos lagstiftningen i förevarande avseende ansett sig böra föreslå befogenhet för systembolag att, då skäl därtill äro, upptaga en ansökan, som inkommit efter ansökningstidens utgång. Kommitténs förslag föreskriver hörandet av andra myndigheter i ärenden av ifrågavarande beskaffenhet än nu gällande lagstiftning gör. Rörande anledningen till avvikelsen härutinnan hänvisas till vad som anförts under 8 §. Beträffande systembolags skyldighet att inhämta yttranden skola enligt förslaget gälla olika regler, allt efter fråga är om tillfällig försäljning eller om annan försäljning. Under det att i det senare fallet yttrande alltid skall inhämtas av polischefen och den kommunala representationen, föreskrives för det förra allenast, att systembolaget skall lämna polischefen och nykterhetsnämnden tillfälle att yttra sig i ärendet. För de tillfälliga rättigheternas del h a r ett förenklat förfarande i detta avseende befunnits erforderligt med hänsyn till den ofta brådskande beskaffenheten av dessa ärenden. Mot den föreslagna avvikelsen från det normala förfarandet härutinnan synas några betänkligheter knappast kunna förefinnas, då ärendena i allmänhet torde vara av mindre betydelse. För bestämmelserna i denna paragraf i övrigt har redogörelse lämnats å sid. 132 ff. 19 §. I likhet med vad nu är fallet har länsstyrelse tillerkänts ett avgörande inflytande å tillkomsten av nya detaljhandelsrättigheter och vid förnyelse av äldre sådana rättigheter. I förevarande paragraf föreskrives nämligen, att systembolag skall med undantag för de fall som nedan angivas underställa ingånget avtal om överlåtelse av rätt till detaljhandel eller beslut att för egen räkning driva dylik handel vederbörande länsstyrelses prövning. Denna prövning skall avse både lagligheten och lämpligheten av avtalet eller beslutet. I det förstnämnda avseendet har länsstyrelsen i första hand att tillse, att avtalet eller beslutet upprättats i vederbörlig form och att dess innehåll icke i något avseende strider mot gällande bestämmelser. Prövningen skall vidare avse lämpligheten av överlåtelsen eller beslutet såväl över huvud taget som med hänsyn till återförsäljarens person i händelse av överlåtelse och till de särskilda villkor, som må hava uppställts för försäljningens bedrivande. Slutligen skall prövningen också avse, huruvida de önskemål, som framförts av de i ärendet hörda myndigheterna, blivit beaktade, i den mån de befinnas vara förtjänta därav.

283 Innan avtal eller beslut blivit av länsstyrelse fastställt, får det icke tilllämpas. Vid meddelandet av fastställelse äger länsstyrelse föreskriva de ändringar, till vilka den vid sin prövning funnit anledning. Såsom framgår av vad ovan anförts förutsattes, att länsstyrelse vid sin prövning äger tillgång till de yttranden, som i ärendet avgivits av de hörda myndigheterna. Dessa yttranden böra således ingivas till länsstyrelsen samtidigt med att fastställelse begäres. Uttrycklig föreskrift härom i författningen har ansetts överflödig. Likaledes har det ansetts överflödigt att lämna närmare föreskrifter om det antal exemplar, i vilka det underställda avtalet eller beslutet skall ingivas. Enligt den i förevarande paragrafs andra moment föreslagna bestämmelsen skall ett exemplar förvaras hos länsstyrelsen. Handlingen torde därför böra ingivas i minst två exemplar. Bevis om fastställelse av avtal eller beslut synes lämpligen kunna tecknas å ett exemplar av den ingivna handlingen. Utfärdande av särskilt bevis synes bliva överflödigt, då avtalet eller beslutet skall innehålla samtliga villkor för försäljningen. Fastställelseförfarandet skall enligt förslaget icke tillämpas beträffande avtal eller beslut, som avser detaljhandel vid enstaka tillfälle eller under enstaka, kortare tidsperiod, eller med andra ord beträffande en tillfällig rättighet. Dylikt avtal eller beslut blir alltså genast giltigt. För detta undantag kunna åberopas samma skäl, som ansetts motivera ett förenklat förfarande vid infordrandet av yttranden rörande sådana rättigheter. 20 §. Denna paragraf innehåller föreskrifter rörande förfarandet i sådana fall, då ändring sker i fastställt avtal eller beslut. Det ligger i sakens natur, att behov av att kunna vidtaga ändring kan uppkomma under giltighetstiden, som i de flesta fall kommer att omfatta en så pass lång tidrymd som fyra år. I avtalet eller beslutet fastslås ju försäljningsställets belägenhet och i fråga om utskänkning ibland även den dagliga försäljningstiden, och detsamma kan jämväl komma att innehålla vissa bestämmelser rörande sättet för försäljningens bedrivande, vilka understundom kunna komma att innebära en vittgående reglering av denna. Paragrafen utgör ett komplement till de närmast föregående. Har m a n föreskrivit en viss ordning för uppkomsten av en försäljningsrätt, synes konsekvensen bjuda, att samma ordning även skall iakttagas, då fråga blir om ändring av försäljningsrättens innehåll. Härvid vore det ju dock tänkbart, att man gjorde undantag för sådana ändringar, som framstode såsom mindre betydelsefulla, men häremot talar, att vad som från ett betraktelsesätt kan synas vara en betydelselös ändring enligt en annan uppfattning kan tilläggas stor vikt. Gällande försäljningsförordning uppställer i 19 § 2 mom. fordran på bifall av myndighet, som meddelat försäljningstillstånd, såsom villkor för rätt att verkställa ombyte av försäljningsställe. Med hänsyn till innehållet av förevarande paragraf blir en dylik föreskrift för framtiden överflödig.

284 21 §. I den förut omnämnda skrivelsen från Stockholms rådhusrätt ävensom i flera av de yttranden, som av polismyndigheterna i landet avgivits såsom svar på de av kommittén verkställda förfrågningarna, har framhållits behovet av särskilda bestämmelser i syfte att möjliggöra överlåtelse av en försäljningsrätt, som utövas i samband med allmän handelsrörelse, samtidigt med att denna rörelse överlåtes. För att den nye innehavaren av rörelsen skall bliva berättigad att fortsätta försäljningen av pilsnerdricka, måste han i vederbörlig ordning förvärva rätt därtill. Då de kommunala myndigheterna skola höras över hans framställning härom, kan ärendets avgörande låta vänta på sig under ganska lång tid. Det har emellertid ansetts vara rimligt, att rörelsen jämväl i vad densamma avser försäljningen av pilsnerdricka i möjligaste mån får fortgå obehindrat. Kommittén anser, att de härutinnan framställda önskemålen böra tillmötesgås. I förevarande paragraf föreslår kommittén därför rätt för länsstyrelse att i sådana fall som de nu omnämnda och liknande meddela den nye innehavaren av rörelsen ett interimistiskt tillstånd att fortsätta försäljningen av pilsnerdricka, till dess hans framställning om att få övertaga försäljningsrätten hunnit bliva prövad i vanlig ordning. 22 §. Förevarande paragraf innehåller bestämmelser rörande trafikrättigheter. Dessa bestämmelser innehålla den nyheten, att rätt till utskänkning av pilsnerdricka kan medgivas å luftfartyg, som i linjefart befordrar passagerare. Något nämnvärt behov av en dylik utskänkningsrätt torde väl för närvarande ej förefinnas, men man synes böra räkna med att förhållandet kan bliva ett annat med en framtida utveckling av luftfarten. Paragrafens bestämmelser om utskänkningsrätt å järnvägståg och fartyg överensstämma i allt väsentligt med motsvarande stadganden i gällande försäljningsförordning 14 § a) och b). Avvikelserna bestå förnämligast däri, a t t tillstånd enligt förslaget skall meddelas tills vidare för högst ett år i sänder i likhet med vad som gäller beträffande tillstånd att utskänka spritdrycker eller vin — för närvarande meddelas tillstånd tills vidare utan någon inskränkning med avseende å tiden — a t t ansökan om utskänkningsrätt å fartyg skall göras av fartygets rederi i analogi med vad som redan gäller beträffande ansökan om rätt till utskänkning å järnvägståg, s a m t a t t ur förslaget uteslutits en nu föreskriven begränsning i fråga om meddelandet av tillstånd till utskänkning å järnvägståg, enligt vilken bestämmelse dylikt tillstånd allenast må avse sådana fall, då utskänkningen finnes erforderlig för trafikens behov. I samma ordning som gäller beträffande trafikrättigheter kan för närvarande medgivas rätt till utskänkning å järnvägsstation, där utskänkningen finnes erforderlig för trafikens behov; dock skall för sådant fall yttrande inhämtas av de kommunala myndigheterna. Kommitténs förslag upptager icke några särskilda bestämmelser i detta avseende, då tillräckliga skäl för

285 en undantagsställning för järnvägsrestaurangernas vidkommande ansetts icke föreligga. Rätt till utskänkning i järnvägsrestaurang är därför underkastad de vanliga reglerna och skall alltså förvärvas genom överlåtelse från systembolag. 23 §. Denna paragraf reglerar rätten till utskänkning vid inackordering. I vad avser utskänkningsrättens omfattning överensstämmer förslaget i huvudsak med nu gällande bestämmelser, vilka återfinnas i 12 § b) av försäljningsförordningen. Denna form av utskänkningsrätt infördes år 1905 i lagstiftningen, efter det att förslag därom framställts av den år 1898 tillsatta kommittén för revision av gällande stadganden angående försäljning av vin och maltdrycker m. m. Från början torde det hava varit avsett, att detta slag av rättighet skulle erhålla en mycket begränsad omfattning. I sitt år 1900 avgivna betänkande åberopade kommittén såsom motiv för sitt förslag i denna del, att det skulle vara orimligt, om den, som i sitt hem mottoge en annan till inackordering, icke skulle äga att utan att söka och erhålla särskilt tillstånd till utskänkning till sin gäst vid måltiderna lämna öl eller andra maltdrycker, som vid måltiden förtärdes av familjen i övrigt. Nämnda kommitté synes således närmast hava haft i tankarna det fall, att inackorderingsgästen intog sina måltider tillsammans med värdfolket. Den bristande klarheten i förordningens föreskrift om att utskänkningen skall ske i samband med bespisning vid slutet bord, har emellertid föranlett, att utskänkningsrätt av ifrågavarande slag ansetts föreligga långt utöver gränserna för det område, som av förenämnda uttalande att döma ursprungligen tillämnats för densamma. Med stöd av ifrågavarande bestämmelse bedrives för närvarande utskänkning av pilsnerdricka utan tillstånd å ett mycket stort antal matserveringsställen av växlande beskaffenhet över hela landet, utan att någon egentlig möjlighet till kontroll föreligger. Av uttalanden, som gjorts av polismyndigheter i de till kommittén avgivna yttrandena, vill det synas, som om antalet dylika utskänkningsställen skulle hava avsevärt ökats under de senaste åren. Enbart för Stockholms stads vidkommande har antalet uppskattats till minst 400, därvid hänsyn icke tagits till sådana fall, för vilka bestämmelsen såsom ovan sagts från början torde hava varit avsedd. Ett stort antal av dessa matserveringsställen hava ansetts till sin verkliga natur vara att jämställa med för allmänheten tillgängliga kaféer, då de i betydande omfattning mottaga tillfälliga gäster. Att denna för vissa undantagsfall avsedda utskänkningsrätt kunnat på angivet sätt utvidgas till att jämväl omfatta fall, för vilka de i övrigt givna bestämmelserna om rätt till utskänkning uppenbarligen äro avsedda, beror givetvis i väsentlig grad på att det ankommer på vederbörande att själv bedöma, huruvida förutsättningarna för en laglig utskänkning av förevarande art föreligga. Visserligen äger länsstyrelse — och för en kortare tid även magistrat och kommunalnämnd — att förbjuda fortsättandet av dylik rörelse, där densamma bedrives i större omfattning eller på annat sätt, än med be-

286 stämmelserna därom avses, men denna möjlighet till ingripande har visat sig icke vara tillräcklig för att förhindra en dylik utveckling. Vad nu anförts giver enligt kommitténs mening vid handen, att denna friare form av utskänkning, av vilken ett lojalt behov av viss omfattning fortfarande föreligger, måste underkastas kontroll i en eller annan form. En dylik kontroll har kommittén tänkt sig lämpligen kunna utformas såsom en prövning av huruvida de i lagstiftningen angivna förutsättningarna för rätt till utskänkning föreligga. För att en dylik prövning skall kunna åstadkommas, har kommittén föreslagit anmälningsskyldighet för den, som på grund av förevarande bestämmelse ämnar bedriva utskänkning. Vid övervägande av frågan, åt vilket organ denna prövning lämpligen bör anförtros, har kommittén stannat vid att föreslå, att denna uppgift skall ankomma på systembolagen, vilka på grund av sin befattning med rättigheterna för andra återförsäljare synts vara de lämpligaste organen därför. Att tilldela de lokala polismyndigheterna denna uppgift har ansetts icke böra ifrågakomma med hänsyn till angelägenheten av att erhålla en såvitt möjligt likformig tillämpning av bestämmelserna, och länsstyrelserna synas icke böra betungas med dessa mindre viktiga ärenden. Utrönes vid prövningen, att förutsättningarna för utskänkningsrätt föreligga, skall bolaget utfärda bevis, att anmälan blivit rätteligen fullgjord, vilket bevis berättigar rörelsens innehavare att för tiden intill oktrojperiodens utgång utskänka pilsnerdricka. Bolaget kan under sådana omständigheter vägra att utfärda bevis allenast för det fall, att innehavaren av rörelsen tidigare förklarats förlustig utskänkningsrätt av ifrågavarande slag av vissa bestämda, i 26 § 5 mom. tredje stycket angivna anledningar. Med hänsyn till att en rörelse av ifrågavarande slag lätt kan ändra karaktär, har det ansetts behövligt att föreskriva, att omprövning skall ske för varje ny oktrojperiod. Sedan kommittén sålunda redogjort för den formella ordningen för handläggningen av ärenden av ifrågavarande slag, vill kommittén något dröja vid den reella innebörden av den förhandsprövning, som enligt kommitténs mening bör komma till stånd. För rätt att i ifrågavarande ordning utskänka pilsnerdricka uppställer kommitténs förslag liksom gällande försäljningsförordning tvenne fordringar. Den matserveringsrörelse, i samband med vilken utskänkningen äger rum, skall bedrivas i vederbörandes hem, och den skall avse bespisning av gäster vid slutet bord. Båda dessa fordringar äro ägnade att avsevärt begränsa området för denna utskänkningsrätt. Vad beträffar förstnämnda fordran — att matserveringsrörelsen skall bedrivas i vederbörandes hem — innebär den en begränsning icke blott i lokalt hänseende såtillvida, att rörelsen icke får bedrivas utanför hemmet, utan i viss grad även med avseende å rörelsens omfattning. Rörelsen får nämligen icke vara av den omfattning, att karaktären av ett verkligt hem går förlorad. En dylik omfattning måste rörelsen anses ha, t. ex. om av en lägenhet om fem rum fyra användas uteslutande för rörelsen, medan det femte utgör bostad för rörelsens innehavare. På grund av vad nu anförts måste ifråga-

287 varande fordran enligt sakens natur innebära en begränsning av paragrafens tillämplighetsområde till att i allmänhet avse en i mindre skala bedriven matserveringsrörelse. Någon allmängiltig begränsning med avseende å gästernas antal k a n dock icke uppställas, då möjligheterna av att i hemmen mottaga inackorderingsgäster till bespisning givetvis äro mycket olika. Vidkommande härefter den andra fordringen — att rörelsen skall avse bespisning av gäster vid slutet bord — innebär den en begränsning med avseende å rörelsens allmänna beskaffenhet. För att denna fordran skall vara uppfylld, måste en bestämt markerad kontinuitet i kundkretsens sammansättning förefinnas. Givetvis utesluter icke detta krav, att mindre förändringar förekomma däri, men i stort sett måste kretsen av inackorderingsgäster vara densamma från den ena dagen till den andra. Kretsen skall vara sluten i den meningen, att tillfälliga gäster icke mottagas annat än i undantagsfall, t. ex. då de befinna sig i inackorderingsgästs sällskap, eller av annan liknande anledning. Av vad nu sagts följer, att bespisningen för varje inackorderingsgästs vidkommande i allmänhet måste vara av en tämligen avsevärd faktisk varaktighet. Med hänsyn härtill har det ansetts överflödigt att uppställa någon fordran på att de med inackorderingsgästerna träffade avtalen om bespisning skola avse en viss minsta tidrymd, för att bespisning vid slutet bord skall anses föreligga. Ej heller har det ansetts lämpligt att uppställa någon dylik fordran för rätt att utskänka pilsnerdricka till gäst vid slutet bord, då efterlevnaden av en föreskrift härom med hänsyn till utskänkningsställets karaktär av hem icke skulle kunna bliva föremål för någon nämnvärd kontroll. Det må också framhållas, att innehållet av dessa, i allmänhet muntliga avtal icke väl lämpar sig såsom utgångspunkt för en reglering i det ena eller det andra av de nu omnämnda hänseendena, då dylika avtal vanligtvis slutas för obestämd tid, även om betalningen ofta erlägges för en på förhand bestämd tidsperiod, t. ex. för månad eller för vecka. En omprövning från systembolagens sida i överensstämmelse med nu angivna normer torde komma att medföra, att åtskilliga matserveringsinnehavare, vilka nu bedriva utskänkning av pilsnerdricka med förment stöd av bestämmelsen om utskänkningsrätt vid inackordering, i fortsättningen icke bli berättigade därtill. Denna omständighet innebär naturligtvis icke ett underkännande av deras förutsättningar för att över huvud taget handhava utskänkning av pilsnerdricka. De bli emellertid hänvisade till att hos systembolagen utverka en försäljningsrättighet. Utskänkningen blir därmed underkastad en behövlig kontroll med avseende å såväl sättet för försäljningens bedrivande som utskänkningslokalernas beskaffenhet. 24 §. Den i denna paragraf föreslagna bestämmelsen föranledes av behovet att, då försäljningsrörelse bedrives under omständigheter som i paragrafen angivas, kunna hålla en bestämd person ansvarig för det sätt, på vilket rörelsen utövas.

288 25 §. Bestämmelsen i denna paragraf överensstämmer med vad som nu gäller. Enligt 15 § 1 mom. av gällande försäljningsförordning äger nämligen länsstyrelse vid meddelande av tillstånd till försäljning av pilsnerdricka eller sedermera stadga de inskränkningar därvid, som kunna anses erforderliga. 26 §. Enligt förevarande paragraf skall en rättighetsinnehavare under vissa omständigheter kunna förklaras förlustig sin försäljningsrätt eller ock en överlåten rättighet, vilken alltid skall avse bestämd tid, eljest kunna komma att upphöra i förtid. Paragrafens tre första moment avse överlåtna rättigheter, det fjärde rätt till trafikutskänkning och det femte rätt till utskänkning vid inackordering. Det första momentet upptar bestämmelser för det fall, att innehavaren av en överlåten rättighet avlider. Bestämmelserna härom överensstämma i stort sett med vad som nu gäller. Avvikelsen hänför sig förnämligast till längden av den tid, under vilken rörelsen må fortsättas av dödsbodelägarna. Enligt 16 § 1 mom. första stycket av gällande försäljningsförordning får rörelsen utövas för dödsbodelägarnas räkning, därest tillståndet avser bestämd tid — vilket såsom förut framhållits är fallet beträffande vanliga kaférättigheter och tillfälliga rättigheter — intill utgången av samma tid och, därest tillståndet gäller tills vidare, eller alltså ifråga om övriga rättigheter, till dess tre månader förflutit från dödsfallet. En utjämning mellan de olika slagen av rättigheter har ansetts böra vidtagas, och tiden för rörelsens fortsättande har i kommitténs förslag bestämts till ett år för att lämna dödsbodelägarna tillfälle att i lugn och ro avveckla rörelsen eller överlåta densamma å annan. I andra momentet lämnas regler för det fall, att den, å vilken överlåtelse skett, befinnes icke vara lämplig för rörelsens utövande eller att omständigheter inträffat, vilka med hänsyn till de i 15 § andra stycket uppställda diskvalifikationsgrunderna utgöra hinder för överlåtelse av försäljningsrätt å honom. Någon direkt motsvarighet till bestämmelsen i första stycket av detta moment finnes icke i gällande försäljningsförordning. För möjlighet att indraga ett tillstånd, i händelse dess innehavare skulle befinnas vara olämplig för rörelsens utövande, har sörjts på annat sätt. Enligt 15 § 1 mom. andra stycket av förordningen skall tillstånd till annan försäljning än sådan som avses i 13 § (vanlig kaférättighet) och tillfällig utskänkningsrättighet meddelas tills vidare och så länge länsstyrelsen ej finner skäl att återkalla detsamma. Återkallelse kan följaktligen ske när som helst. Vid sin prövning härutinnan är länsstyrelsen icke bunden av några på förhand givna föreskrifter. Beträffande vanlig kaférättighet gäller enligt 27 § 1 mom., att därest å utskänkningsstället oordningar visa sig eller osedlighet bedrives och rörelsens innehavare till följd därav icke anses lämplig att förestå densamma, länsstyrelsen äger återkalla utskänkningsrätten. För de tillfälliga rättigheternas vidkommande saknas särskilda bestämmelser i detta avseende. Vidare stadgas

289 i 33 §, att om den, som äger rätt till utskänkning av pilsnerdricka, dömes till ansvar för olovlig försäljning av spritdrycker, han tillika skall förklaras förlustig sin rätt till försäljning av pilsnerdricka. Här må också omnämnas, att enligt 27 § 2 mom. tillfälligt förbud att fortsätta handel med pilsnerdricka, till vilken tillstånd erhållits, under vissa betingelser kan meddelas av magistrat eller kommunalnämnd. Beslutet härom skall inom viss kortare tid underställas prövning av länsstyrelsen, som enligt i lagrummet i fråga given föreskrift har att antingen fastställa detsamma för bestämd tid eller upphäva detsamma. Såsom en allmän förutsättning för att överlåtelse av försäljningsrätt över huvud taget skall få ske på viss person, uppställer förslaget i 15 § fordran på att denne skall vara lämplig för rörelsens utövande. Denna fordran kan naturligtvis icke eftergivas i fortsättningen. I första stycket av andra momentet har därför föreskrivits, att om den, å vilken rätt till detaljhandel överlåtits, befinnes icke vara lämplig för rörelsens utövande, länsstyrelsen skall förklara, att försäljningsrätten upphört. Prövningen av vederbörandes lämplighet har ansetts icke böra bindas vid några omständigheter, som särskilt skulle kunna indicera olämplighet, lika litet som så skett i fråga om den prövning, som skall föregå överlåtelse av försäljningsrätt. Då en rättighetsinnehavare, som gör sig skyldig till olovlig försäljning av spritdrycker, därmed i allmänhet torde hava ådagalagt sin olämplighet för att handhava försäljning av pilsnerdricka, har det ansetts överflödigt att bibehålla det nyss anmärkta stadgandet i 33 § av gällande försäljningsförordning. Den för närvarande åt magistrat och kommunalnämnd medgivna rätten att stadga tillfälligt förbud mot försäljnings bedrivande har ansetts icke böra bibehållas. Det må anmärkas, att varken nyssnämnda bestämmelse eller föreskriften i tredje momentet av denna paragraf ålägger länsstyrelserna någon allmän skyldighet att hålla sig underrättade om varje särskild återförsäljares sätt att handhava sin försäljning eller om de omständigheter, som i övrigt kunna inverka på bedömandet av återförsäljarnas lämplighet. Såsom förut omnämnts förutsattes, att systembolagen komma att utöva en viss uppsikt över återförsäljarna och deras handhavande av försäljningen. Kommittén anser sig kunna utgå från att systembolagen komma att underrätta länsstyrelserna om förefintligheten av sådana förhållanden, som kunna påkalla ingripande från länsstyrelsernas sida. Andra momentet innehåller i övrigt bestämmelser för det fall, att rättighetsinnehavaren kommer att hemfalla under de i fråga om överlåtelse av rättighet uppställda diskvalifikationsreglerna. Bestämmelser i detta avseende finnas för närvarande allenast för det fall, att rättighetsinnehavare försättes i konkurs. Konkursboet har i 16 § av gällande försäljningsförordning medgivits samma rätt att fortsätta rörelsen, som tillkommer dödsbodelägarna efter rättighetsinnehavare, vilken erhållit tillstånd tills vidare till försäljning. Rörelsen får sålunda fortgå under tre månader, vilka i detta fall räknas från första borgenärssammanträdet i konkursen. Samma skäl som 19 — 356550.

290 anförts för en utsträckning av den tid, under vilken dylika dödsbodelägare få fortsätta rörelsen, tala även för en utvidgning av konkursbos rätt i detta avseende. Kommittén föreslår därför samma regler för konkursbos rätt härutinnan, som i första momentet upptagits för dödsbodelägarna efter avliden rättighetsinnehavare. Med de nu nämnda fallen bör enligt kommitténs mening jämställas det fall, att rättighetsinnehavaren förklaras omyndig. En särskild bestämmelse i detta avseende synes bliva erforderlig med hänsyn till den i tredje stycket av förevarande moment föreslagna regeln, enligt vilken en rättighetsinnehavare, som av annan anledning än förut i samma moment angivits upphör att vara behörig att förvärva rätt till detaljhandel, går förlustig sin försäljningsrätt i och med att behörigheten upphör. Tredje momentet reglerar frågan om rättighetens förverkande med hänsyn till det sätt, på vilket rättighetsinnehavaren fyller sina förpliktelser enligt författning och avtal i andra fall, än då förseelsen eller avtalsbrottet indicerar olämplighet för rörelsens utövande. Att föreskriva rättighetens förlust såsom påföljd å varje förseelse eller avtalsbrott skulle enligt kommitténs mening kunna leda till obilliga resultat. Kommittén föreslår därför, att påföljden i nu avsedda fall må kunna inskränkas till att avse en varning. Huruvida den ena eller den andra av dessa påföljder skall följa, får bero av en prövning av omständigheterna i det särskilda fallet. I fråga om trafikrättigheterna, vilka jämväl enligt kommitténs förslag skola vara tillsvidare-rättigheter, har föreslagits bibehållande av den nu gällande regeln, att tillstånd skall kunna återkallas när som helst. De förut omnämnda reglerna om fortsättande av överlåten rättighet, då rättighetsinnehavaren dör, försättes i konkurs eller förklaras omyndig, hava gjorts tillämpliga jämväl å dessa rättigheter. Ett av systembolag utfärdat bevis, att anmälan enligt 23 § blivit rätteligen fullgjord, berättigar den, för vilken beviset utfärdats, att till slutet av den oktrojperiod, som anmälningen avser, bedriva utskänkning av pilsnerdricka i enlighet med bestämmelserna i nämnda paragraf. Det ligger emellertid i sakens natur, att en matserveringsrörelse av ifrågavarande slag, vilken vid prövning enligt paragrafen befunnits fylla de där uppställda betingelserna, med tiden kan komma att ändra karaktär, så att den brister med avseende å förutsättningarna för utskänkningsrätt enligt denna paragraf. Befinnes så vara fallet beträffande viss rörelse, skall systembolaget enligt föreskrift i första stycket av femte momentet förklara, att försäljningsrätten upphört. Motsvarande befogenhet tillkommer för närvarande länsstyrelse, som enligt 27 § 3 mom. av gällande försäljningsförordning äger förbjuda utskänkningens fortsättande, därest försäljningen bedrives i större omfattning eller på annat sätt, än som är avsett. Härjämte äger magistrat eller kommunalnämnd rätt att meddela tillfälligt förbud mot försäljningen, vilket skall underställas länsstyrelsens prövning. Meddelandet av förklaring om att försäljningsrätten upphört har emellertid ansetts böra tillkomma systembolagen med hänsyn till att prövningen av huruvida förutsättningarna för rätt till utskänkning föreligga, enligt kommitténs förslag skall ankomma på dem. Bestämmelsen i

291 fråga förutsätter uppenbarligen, att rättighetsinnehavarnas rörelse blir underkastad en viss uppsikt från systembolagens sida. Denna uppsikt torde varken bliva betungande för bolagen eller besvärande för rättighetsinnehavarna, då den synes lämpligen kunna i allmänhet inskränkas till att kontrollundersökning verkställes några gånger årligen. I andra stycket av femte momentet har kommittén föreslagit befogenhet för systembolagen att i vissa fall, vilka ansetts i allmänhet särskilt indicera olämplighet hos rättighetsinnehavaren för rörelsens bedrivande, meddela förklaring om att försäljningsrätten upphört. Möjlighet har emellertid beretts systembolagen att vid sin prövning, huruvida förklaring i det särskilda fallet skall meddelas eller icke, vederbörligen beakta de synpunkter av billighet och skälighet, som kunna anläggas därå. 27 §. Denna paragraf lämnar föreskrifter angående överklagande av systembolags beslut. Åtskilliga ärenden rörande försäljning av pilsnerdricka skola enligt förslaget handläggas självständigt av systembolagen, utan att bolagens beslut härutinnan bliva föremål för efterprövning från länsstyrelsernas sida. Såsom exempel på dylika beslut må nämnas överlåtelse av rätt till eller beslut att för egen räkning utöva tillfällig försäljning, beslut att avslå framställning om överlåtelse av försäljningsrätt, vägran att utfärda bevis som i 23 § avses eller att göra framställning enligt 21 § om interimistiskt tillstånd till försäljning eller att godkänna utsedd föreståndare för försäljningsrörelse, beslut innefattande förklaring, att utskänkningsrätt vid inackordering upphört, samt beslut att avslå framställning om ändring i fastställt avtal eller beslut. En allmän besvärsrätt över systembolags beslut har med hänsyn härtill ansetts icke kunna undvaras. Prövningen av klagomål har i förslaget uppdragits åt länsstyrelserna med hänsyn till att fastställelseprövningen enligt 19 och 20 §§ skall ankomma på dem. Bestämmelse härom har upptagits i första momentet av förevarande paragraf. Föreskrift om besvärsrätt över länsstyrelses beslut har för fullständighetens skull upptagits i andra momentet av paragrafen. Enligt 15 § 1 mom. tredje stycket av gällande försäljningsförordning må klagan icke föras över beslut av länsstyrelse, varigenom tillstånd, meddelat att gälla tills vidare, återkallats. Kommittén, vilken såsom förut nämnts icke bibehållit den nuvarande skillnaden mellan dylika tillstånd och sådana tillstånd, som meddelats för viss tid, har ansett denna inskränkning i klagorätten böra upphöra. 28 §. Bestämmelser av motsvarande slag finnas upptagna i 15 § 3 mom. av gällande försäljningsförordning. När i andra stycket av förevarande paragraf föreskrives, att underrättelse om beslut rörande trafikutskänkning skall lämnas till systembolaget, avses det systembolag, inom vars område passagerarefartyget eller luftfartyget har sin hemort eller järnvägens styrelse sitt säte.

292 29 §. Första momentets första stycke upptar oförändrad bestämmelsen i 22 § 1 mom. andra stycket av gällande försäljningsförordning. Föreskriften i andra stycket av samma moment är ny. Behovet av en föreskrift av detta slag har framhållits i åtskilliga av de yttranden, som av polismyndigheterna i riket avgivits till kommittén. I 22 § 2 mom. av gällande försäljningsförordning stadgas, att överlastad person ej får utdrivas från utskänkningsställe, där h a n förtärt pilsnerdricka, eller lämnas utan vård. I stället för denna föreskrift föreslår kommittén i tredje stycket av första momentet, att dylik person ej må tillåtas uppehålla sig å försäljningsställe. Rörande anledningen till den härutinnan vidtagna ändringen kan i allt väsentligt hänvisas till vad rusdryckslagstiftningsrevisionen anfört till motivering av en i dess förslag till spritdrycksförordning upptagen förändrad bestämmelse av liknande slag (sid. 376). Beträffande bestämmelsen i andra momentet må anmärkas, att enligt 22 § 1 mom. första stycket av gällande försäljningsförordning pilsnerdricka ej må å försäljningsställe utlämnas till den, som ej fyllt sexton år. Att förbudet endast avser utlämning å försäljningsställe torde bero på att man ansett sig icke kunna förbjuda eller i vart fall icke förhindra, att pilsnerdricka i köpares hem mottages av dennes barn. Bestämmelsen, vilken icke alltid torde efterlevas, har ansetts utgöra ett onödigt hinder för den lojale konsumentens inköp av pilsnerdricka och har därför icke upptagits i förslaget, i vad avser utminuteringen. För utskänkningens vidkommande har bestämmelsen däremot ansetts böra bibehållas. 30 §. Den i första momentets första stycke föreslagna bestämmelsen är i huvudsak densamma, som upptages i 18 § 1 mom. av gällande försäljningsförordning. Bestämmelsen i andra stycket av detta moment motsvarar stadgandet i 3 § 4 mom. av förordningen. Enligt detta stadgande må ej meddelas tillstånd till detaljhandel med pilsnerdricka inom läger, kasernområde eller annat för krigsmaktens behov upplåtet område. Kommittén är visserligen av den meningen, att försäljning inom sådant område icke i allmänhet bör förekomma, men det absoluta förbudet häremot har dock ansetts böra mildras för att, där så eljest kan befinnas lämpligt och behövligt, utskänkning av pilsnerdricka må kunna medgivas i officers- och underofficersmässar. Då enligt förslaget det skall ankomma på Kungl. Maj:t att dispensera från förbudet, torde några betänkligheter ur nykterhetssynpunkt av den föreslagna anordningen icke förefinnas. Andra momentet upptar i sak oförändrade de bestämmelser, som innehållas i 18 § 2 mom. och 22 § 3 mom. av gällande försäljningsförordning. Då närmare bestämmelser angående beskaffenheten av utskänkningslokal särskilt för de större städernas del synas vara behövliga — yrkande om dylika bestämmelser har framställts i vad avser Stockholm — har kommittén

293 i tredje stycket av detta moment intagit ett bemyndigande för kontrollstyrelsen att meddela sådana bestämmelser. Det torde i detta sammanhang böra erinras om att pilsnerdrickskaféerna p å många håll lämna åtskilligt övrigt att önska i fråga om lokalernas inredning och snygghet. Det synes därför vara lämpligt, att styrelsen vid utfärdandet av föreskrifter om vilka nu är fråga ägnar uppmärksamhet även åt dylika förhållanden. 31 §• De i förevarande paragraf upptagna bestämmelserna angående besiktning äro i allt väsentligt lika med de nuvarande bestämmelserna i 19 § 1 mom. av försäljningsförordningen. De vidtagna förändringarna äro i stort sett desamma, som av rusdryckslagstiftningsrevisionen föreslagits beträffande motsvarande stadgande i spritdrycksförordningen, och kommittén kan därför i detta hänseende hänvisa till vad revisionen till motivering av sitt förslag i denna del andragit (sid. 377). 32 §. Beträffande den dagliga försäljningstiden finnas bestämmelser i 20 § av gällande försäljningsförordning. Dessa äro av följande innehåll. I fråga om all detaljhandel med undantag av trafikutskänkning, utskänkning vid inackordering och tillfällig utskänkning gäller, att försäljningen icke må fortfara efter klockan 10 eftermiddagen. Länsstyrelse äger utsträcka eller inskränka tiden; utsträckning av densamma är underkastad det kommunala vetot. För utminuteringens vidkommande gäller därutöver, att å sön- eller helgdag utminutering ej må äga rum på landet och får i stad bedrivas endast till klockan 10 förmiddagen. Från denna inskränkande bestämmelse har emellertid undantagits försändning till restauratör å fartyg eller järnvägståg — oegentligt nog, eftersom dylik försäljning enligt förordningens systematisering är att anse såsom partihandel. För utskänkningens vidkommande gäller den särskilda inskränkningen, att dylik försäljning icke får bedrivas under högmässogudstjänst. Bestämmelserna rörande försäljningstid vid utminutering böra enligt kommitténs mening för såväl tillverkarnas som återförsäljarnas vidkommande bringas i överensstämmelse med föreskrifterna i lagen den 30 maj 1919 om begränsning av tiden för idkande av handel och viss annan rörelse. Enligt denna lag får handelsbod å söckendag i allmänhet icke hållas öppen för allmänheten före klockan 8 förmiddagen eller efter klockan 7 eftermiddagen. Bod, där handel idkas med mejeriprodukter, ägg, margarin eller bageri- och konditorivaror, får dock för försäljning enbart av sådana varor öppnas en timme tidigare på morgonen och hållas öppen en timme längre på kvällen. Å sön- eller helgdag får dylik bod hållas öppen mellan klockan 7 och 10 förmiddagen. Dessa bestämmelser äro emellertid ej av tvingande natur, utan tiderna för öppethållande kunna i viss m å n ändras genom beslut av de kommunala myndigheterna. Sålunda får tiden för öppethållande under söckendag utsträckas för stad eller köping med högst en timme på morgonen

294 och lika lång tid på kvällen samt i annan kommun med högst två timmar på morgonen och lika lång tid på kvällen. Tiden för öppethållande kan jämväl inskränkas. För sön- eller helgdag kan tiden inskränkas men även utsträckas, så att handel med mejeriprodukter etc. kan få fortgå till klockan 11 förmiddagen samt jämväl under högst två timmar efter klockan 1 eftermiddagen. Åtminstone i de större städerna torde pilsnerdricka tämligen allmänt tillhandahållas i butiker för handel med mejeriprodukter etc. Tiden för utminutering av pilsnerdricka synes därför böra vara densamma, som gäller för öppethållande av dessa butiker. Att föreskriva någon inskränkning av samma tid, så att utminuteringen av pilsnerdricka i nämnda butiker skulle behöva upphöra tidigare än övrig försäljning, skulle enligt kommitténs mening icke vara lämpligt. Det har nämligen visat sig, att ett dylikt förhållande, som för närvarande förekommer på vissa håll, där handel med mejeriprodukter etc. under sön- och helgdag får fortgå till klockan 11 förmiddagen, under det att försäljningen av pilsnerdricka måste upphöra en timme tidigare, varit ägnat att framkalla irritation hos allmänheten. Härtill kommer, att övervakandet av att en föreskrift av antytt slag efterleves, alltid måste vara förenat med svårigheter. I två avseenden har kommittén ansett erforderligt att avvika från den angivna principen rörande daglig utminuteringstid. Det ena av dessa avser bryggeriernas utminutering genom kringföring och försändning på rekvisition, som ansetts böra helt förbjudas under sön- och helgdag. Det andra avser försäljning av pilsnerdricka i samband med proviantering av fartyg, vilken enligt sakens natur måste kunna företagas under vilken tid å dygnet som helst. Förbudet för bryggeri att utminutera pilsnerdricka å sön- eller helgdag avser icke leverans, som sker för proviantering av fartyg. Det må framhållas, att bestämmelserna i första momentet av förevarande paragraf allenast avse utminuteringen. Beträffande partihandeln upptar kommitténs förslag icke några bestämmelser rörande tiden för försäljningens bedrivande. Härutinnan överensstämmer förslaget med gällande försäljningsförordning. I detta sammanhang må också anmärkas, att kommittén med hänsyn till det innehåll, begreppet försäljning erhållit i 2 § 1 mom. av förslaget, ansett sig kunna underlåta att däri upptaga någon motsvarighet till den i 21 § 1 mom. av gällande försäljningsförordning förekommande bestämmelsen, att allt utlämnande av pilsnerdricka från försäljnings- eller tillverkningsställe å tider, då detaljhandel med dylik dryck ej är tillåten, skall vara förbjudet. Beträffande den dagliga försäljningstiden vid utskänkning hava bestämmelser upptagits i andra momentet av förevarande paragraf. I fråga om annat utskänkningsställe än sådant för spritdrycker eller vin överensstämma bestämmelserna i det stora hela med de nu gällande med den ändring, som betingas av det kommunala vetots bortfallande, och därav, att de för försäljning av pilsnerdricka grundläggande villkoren enligt förslaget skola innefattas i avtal eller beslut, som avses i 17 §. Sålunda har tidpunkten för för-

295 säljningens upphörande även i förslaget satts till klockan 10 eftermiddagen. Förslaget öppnar också möjlighet att i fall av behov sätta stängningstiden till senare eller tidigare tidpunkt. Under högmässogudstjänst skall utskänkning vara förbjuden. I olikhet med den nu gällande lagstiftningen upptar förslaget emellertid en bestämd tidpunkt för försäljningens början, nämligen klockan 7 förmiddagen. Erfarenheten har ådagalagt behovet av en uttrycklig bestämmelse härutinnan. Enligt vad kommittén erfarit har nämligen frånvaron av en dylik bestämmelse i lagstiftningen utnyttjats utav innehavare av utskänkningsställen vid vissa tillfällen, särskilt vid midsommartid, i det att de efter att hava stängt vid föreskriven tid på kvällen ånyo börjat utskänkningen omedelbart efter klockan 12 på natten. Att tiden för utskänkningens början satts så tidigt som till klockan 7 förmiddagen beror på en önskan att låta föreskriften härom bliva så litet besvärande som möjligt för den lojala handeln. Med hänsyn till att det i ett eller annat fall, särskilt i fråga om järnvägsrestauranger och utskänkningsställen, vilka besökas av personer med nattarbete, otvivelaktigt kan förefinnas ett fullt lojalt behov att få börja utskänkningen ännu tidigare, innefattar bestämmelsen i fråga rätt för systembolag att i avtal eller beslut rörande försäljning utsätta — förutom en senare tidpunkt för försäljningens upphörande — även en tidigare tidpunkt för dess början. Möjlighet förefinnes också att framflytta tiden för öppnandet, därest så skulle befinnas önskligt. Då bestämmelse om avvikelse från de i förordningen bestämda tiderna för utskänkningens början och slut skall inryckas i avtalet eller beslutet rörande försäljningen, få de kommunala myndigheterna tillfälle att yttra sig därom. Bestämmelserna om daglig försäljningstid skola liksom för närvarande är fallet icke gälla i fråga om trafikutskänkning och utskänkning vid inackordering. Däremot har tillräcklig anledning icke ansetts föreligga att från samma bestämmelser undantaga den tillfälliga utskänkningen, vilken såsom förut nämnts nu icke är underkastad försäljningsförordningens bestämmelser härutinnan. Enligt förslaget skall bestämmelsen om att utskänkningen ej må begynna före klockan 7 förmiddagen eller fortgå efter klockan 10 eftermiddagen gälla jämväl för utskänkningen av pilsnerdricka å utskänkningsställe för spritdrycker eller vin, dock skall å dylikt utskänkningsställe utskänkningen av pilsnerdricka få fortgå, till dess att utskänkningen av spritdrycker eller vin skall upphöra för dagen. Motsvarighet till denna föreskrift saknas i gällande försäljningsförordning. Fjärde stycket av andra momentet upptar en bestämmelse, som återfinnes i 21 § 2 mom. av förordningen och föreskriften i tredje momentet har med en obetydlig ändring överförts från 14 § b). 33 §. Förevarande paragraf upptar i första stycket förbud mot försäljning av hembryggd maltdryck' av andra klassen. Någon motsvarighet till denna bestämmelse finnes icke i gällande försäljningsförordning. Försäljning av

296 hembryggd maltdryck har man i den nuvarande lagstiftningen sökt förhindra genom vissa bestämmelser i tillverkningsförordningen. Sålunda har i 1 § 2 mom. av denna förordning den, som idkar värdshusrörelse eller handel med maltdrycker eller tillverkning av sådana drycker till avsalu, förklarats icke vara berättigad företaga hembrygd. Vidare skall enligt 44 § av samma förordning straff för olovlig tillverkning ådömas, om någon, som med stöd av 1 § 2 mom. av förordningen för eget behov tillverkat maltdryck, försäljer vad han sålunda tillverkat och försäljningen ej är belagd med straff enligt gällande bestämmelser rörande försäljning av maltdrycker. Kommittén har ansett, att all försäljning av hembryggd maltdryck bör straffbeläggas i lagstiftningen om försäljning av maltdrycker och har av denna anledning i sitt förslag till tillverkningsförordning icke upptagit nämnda stadganden. Bestämmelse av enahanda slag har beträffande maltdryckerna av första klassen införts i förslaget om ändring i vissa delar av förordningen angående försäljning av vissa alkoholfria och därmed jämförliga drycker. Däremot har en sådan bestämmelse för maltdryckerna av tredje klassen ansetts kunna utan olägenhet undvaras, då ju redan förut så gott som all försäljning av maltdrycker av denna klass är förbjuden. Ej heller till paragrafens övriga bestämmelser finnas några motsvarigheter i gällande försäljningsförordning. Däremot finnas bestämmelser av detta slag i förordningen angående försäljning av vissa alkoholfria och därmed jämförliga drycker. Dylika bestämmelser ha ansetts vara behövliga jämväl beträffande försäljningen av pilsnerdricka. Det må anmärkas, att förbudet mot påspädning eller vidare beredning på annat sätt omfattar även förbud mot tillsats av sackarin. En uttrycklig bestämmelse härom — en dylik bestämmelse finnes i 4 § av gällande försäljningsförordning — har vid sådant förhållande ansetts kunna undvaras. Det må vidare framhållas, att nämnda förbud allenast gäller återförsäljaren. 34 §. Den här upptagna bestämmelsen har med obetydliga ändringar av formell art överförts från 22 § 4 mom. av gällande försäljningsförordning. I sitt förslag till spritdrycksförordning, som upptar liknande förbud för vinrestaurangernas del, har rusdryckslagstiftningsrevisionen föreslagit en bestämmelse av innebörd, att länsstyrelse skall äga att, efter hörande av magistrat och kommunalnämnd, i vissa fall medgiva, att gäster å hotell eller pensionat med vinrättigheter få där förtära spritdrycker, som av dem medförts. Denna möjlighet skulle enligt förslaget emellertid kunna ifrågakomma endast vid hälsobrunn, å badort eller å annan plats, där kurrörelse eller därmed likartad verksamhet bedreves och allenast om utskänkning av spritdrycker ej ägde rum å orten. Kommittén har funnit sig icke böra upptaga någon motsvarighet till denna föreskrift i sitt förslag, utan att kommittén därmed avsett att taga bestämd ståndpunkt till spörsmålet, om en anordning av föreslagen eller liknande beskaffenhet i vad avser utskänkningsställena för pilsnerdricka bör medgivas

297 eller icke. Kommittén vill emellertid framhålla, att enligt kommitténs mening lösningen av detta spörsmål för nämnda utskänkningsställens vidkommande bör bli densamma, som kan komma att godtagas i fråga om vinrestaurangerna. 38 §. Den här upptagna bestämmelsen är med en mindre jämkning lika med bestämmelsen i 25 § av gällande försäljningsförordning. Enligt sistnämnda bestämmelse kan förbud varom här är fråga meddelas — förutom av länsstyrelse — av polismyndighet i stad samt av kronobetjänt och kommunalnämnd på landet. Då begreppen polismyndighet och kronobetjänt äro i viss mån oklara, har befogenheten i fråga tillagts polischefen i orten, vilken enligt förslaget kommer att få taga befattning med ärenden rörande försäljning av pilsnerdricka i övrigt. Eftersom avgörandet i rena ordningsfrågor i allmänhet bör ligga hos polisen och då med nutida kommunikationsmedel något verkligt behov av att låta dylika frågor ankomma på kommunala myndigheter icke synes föreligga, h a r kommunalnämndens befogenhet i ifrågavarande hänseende ansetts kunna upphöra. Beträffande länsstyrelses befogenhet att meddela förbud varom nu är fråga må anmärkas, att dylik befogenhet i vad avser återförsäljares försäljning tillkommer länsstyrelse redan på grund av bestämmelsen i 25 §. Betydelsen av den i förevarande paragraf givna bestämmelsen blir därför för länsstyrelsernas vidkommande den, att länsstyrelse under de förhållanden som i bestämmelsen angivas äger inskrida mot tillverkare. Det må erinras om att samma befogenhet enligt förslaget skall tillkomma bryggerinämnden. Denna omständighet har emellertid icke ansetts böra medföra någon inskränkning i länsstyrelsernas befogenhet härutinnan med hänsyn till det ansvar för ordningens upprätthållande, som dessa myndigheter ha att bära. Någon olägenhet av denna anordning torde icke vara att förvänta, då bestämmelsen i fråga i praktiken torde vara av ringa betydelse. 39 §. Denna paragraf överensstämmer med en mindre, formell ändring med 26 § av gällande försäljningsförordning. 40 och 41 §§. Beträffande bryggerinämnden kan kommittén i allt väsentligt hänvisa till vad som förut anförts å sid. 112 ff. I syfte att bereda skydd för tillverkares affärsförhållande, varom denne lämnat nämnden upplysning eller nämnden vunnit kunskap genom hans bokföring, har i 41 § 1 mom. tredje stycket tystnadsplikt i sådant avseende ålagts nämndens ledamöter och hos nämnden anställda personer. Skyddet är emellertid ofullkomligt, så länge ett utlämnande av nämndens handlingar på grund av tryckfrihetsförordningens bestämmelser icke kan förhindras. Förändrade bestämmelser härutinnan äro enligt kommitténs mening oundgängligen erforderliga.

298 För att framtvinga uppfyllelse av en föreskrift om maximipris, vilken givetvis kan bliva av mycket stor betydelse i ekonomiskt hänseende för tillverkaren, synes ett föreläggande vid vite, avpassat i förhållande till storleken av det ekonomiska intresse, som står på spel, vara mera lämpat än ett straffhot. Förslaget inrymmer därför möjlighet för nämnden att vid fastställande av maximipris utsätta vite. På grund av vad nyss anförts om avpassningen av vitets storlek, måste man räkna med att ett vite kan komma att sättas till avsevärt belopp. Ett utdömande av ett kraftigt tilltaget vite, utan att hänsyn tages till den omfattning, i vilken maximipriset överskridits, eller till föreliggande omständigheter i övrigt, synes emellertid lätt kunna leda till resultat, som bleve stötande för rättskänslan. Av denna anledning synes det bliva erforderligt att sörja för att möjlighet finnes, att efter billighetsgrunder jämka ett utsatt vite. För en prövning ur sådana synpunkter synes den föreslagna bryggerinämnden vara föga lämpad. Åstadkommandet av en tillförlitlig utredning, varav nämnden kunde känna sig övertygad om storleken av den omfattning, i vilken maximipriset överskridits, skulle säkerligen bereda nämnden stora svårigheter. En fullt betryggande utredning i ärenden av ifrågavarande slag synes enligt kommitténs mening knappast kunna åstadkommas annorledes än i form av rannsakning inför domstol. Kommittén har därför ansett sig böra föreslå, att utdömande av försuttet vite skall ankomma på domstol ävensom att, där ett utdömande av hela det utsatta vitet skulle vara uppenbart obilligt med hänsyn till den omfattning, i vilken maximipriset överskridits, eller till föreliggande omständigheter i övrigt, vitet skall kunna jämkas av domstolen. 42 §. Denna paragraf innehåller i första momentet bestämmelser om straff för olovlig försäljning av pilsnerdricka av den, som icke äger rätt till försäljning. Bestämmelserna ha sin motsvarighet i 28 § 1 och 2 mom. av gällande försäljningsförordning. För den vanliga, okvalificerade förseelsen, som nu straffas med böter från och med 15 till och med 100 kronor, har bötesmaximum ansetts böra höjas till 300 kronor. De nuvarande straffen för olovlig försäljning, som sker i större omfattning eller yrkesmässigt, ha ansetts böra bibehållas utan annan ändring än den, som föranledes av tillämpningen av dagsbotsystemet. Bestämmandet av minsta antalet dagsböter har här liksom i förslaget till tillverkningsförordning skett i överensstämmelse med förvandlingsregeln i särskilda böteslagen. Gällande försäljningsförordning upptager i 28 § 2 mom. såsom straffskärpningsgrund beträffande förseelse, varom nu är fråga, att någon, som äger rätt till utskänkning av alkoholfria och därmed jämförliga drycker eller som efter anmälan som i 9 § näringsfrihetsförordningen sägs idkar handelsrörelse, under utövande av sin rörelse beträdes med olovlig försäljning. Då en försäljning under nu angivna omständigheter så gott som alltid torde vara att anse såsom yrkesmässig och det strängare straffet enligt förslaget

299 skall ådömas för en försäljning av detta slag, ha bestämmelserna ifråga ansetts överflödiga och därför icke upptagits i förslaget. Den i andra momentet upptagna straffbestämmelsen har överförts från 30 § 2 mom. av gällande försäljningsförordning. Tredje momentets första stycke är med en mindre ändring av formell natur likalydande med 28 § 3 mom. av gällande försäljningsförordning. Till andra stycket av detta moment finnes en motsvarighet i 36 § 2 mom. av förordningen. Angående anledningen till att förslaget upptager bestämmelse om att beslagtaget gods genast må försäljas, hänvisas till vad som anförts vid motiveringen av 32 § av förslaget till tillverkningsförordning. 43 §. Denna paragraf, som motsvarar 29 § av gällande försäljningsförordning, innehåller bland annat en allmänt avfattad föreskrift om att straff skall ådömas, för den händelse någon överskrider sin försäljningsrätt. Då försäljningsrättens omfattning enligt kommitténs förslag i viss mån skall vara beroende av innehållet i avtal om överlåtelse, har ett närmare angivande av förseelsens art ansetts icke lämpligen böra ske. 44 §. Här upptagas i sak oförändrade de bestämmelser, som innehållas i 30 § 1 mom. av gällande försäljningsförordning, varjämte föreståndare för försäljningsrörelse gjorts ansvarig för förseelse varom här är fråga. 45 §. Motsvarande bestämmelser återfinnas i 32 § av gällande försäljningsförordning. Enligt detta lagrum straffas den, som å utskänkningsställe för pilsnerdricka förtär spritdrycker eller ersättningsmedel därför, med böter från och med 10 till och med 100 kronor, under det att straffet för förseelser som i övrigt avses i paragrafen bestämts till böter från och med 5 till och med 200 kronor. Enligt kommitténs förslag skall en enda straffskala bli tilllämplig på samtliga förseelser, som falla under den i förevarande paragraf föreslagna straffbestämmelsen. I förslaget har dessutom bötesmaximum höjts till 300 kronor. 46, 47, 49 och 51 §§. Beträffande dessa paragrafer hänvisas till 31 och 34 §§, 36 § 1 mom. och 37 § av gällande försäljningsförordning. 48 §. Bestämmelse av motsvarande slag finnes i 36 § 1 mom. av gällande försäljningsförordning. I 9 och 24 §§ av kommitténs förslag ha bryggeriföreståndare, nederlagsföreståndare och föreståndare för försäljningsrörelse förklarats vara ansvariga för det sätt, på vilket försäljningen bedrives. I konsekvens härmed har

300 i förevarande paragraf, i likhet med vad i gällande tillverkningsförordning skett beträffande ombud för tillverkare i fråga om tillverkningens bedrivande, enahanda ansvar för försäljningen, som för närvarande åvilar den, som innehar rätt till försäljningen, ålagts bryggeriföreståndaren, nederlagsföreståndaren och föreståndaren för försäljningsrörelse. övergångsbestämmelserna. Såsom förut å sid. 131 framhållits har kommittén ansett det vara en viktig förutsättning för att dess förslag rörande den av återförsäljare bedrivna försäljningen av pilsnerdricka skall lända till åsyftat resultat, att en koncentration av systembolagen kommer till stånd i den riktning, som rusdryckslagstiftningsrevisionen föreslagit. Då kommittén sålunda utgått från att det blir de nyorganiserade systembolagen, som skola fullgöra de uppgifter, vilka i förslaget tilldelats systembolagen, följer därav, att den nu föreslagna försäljningsförordningen icke bör träda i kraft, förrän de nya systembolagen börjat sin verksamhet, vilket såvitt nu kan bedömas torde komma att ske tidigast den 1 oktober 1937. Åtskilliga av de uppgifter, som tillagts systembolagen — däribland den viktigaste, överlåtelsen av försäljningsrättigheter — äro emellertid av den art, att de förutsätta, att bolagen hava varit i verksamhet sedan någon tid tillbaka, då lagstiftningen i dess helhet träder i kraft. Denna omständighet talar för att man låter ikraftträdandet av förordningen anstå till lämplig senare dag. Liknande omständigheter med avseende å bryggerinämndens verksamhet kunna också åberopas såsom skäl för ett dylikt uppskov. Jämväl vissa uppgifter, som skola tillkomma nämnden, äro av den art, att de förutsätta en verksamhet från nämndens sida, långt innan försäljningen kan börja försiggå i enlighet med de nya bestämmelserna. Sålunda förutsätter kommittén såsom förut anförts, att genom nämndens försorg kommer till stånd en ur enhetliga grunder verkställd, hela landet omfattande reglering av försäljningen från nederlag. Genomförandet av en sådan reglering måste uppenbarligen taga en avsevärd tid i anspråk. Om förslaget förelägges 1937 års riksdag, vilket kommittén ansett sig kunna räkna med, skulle nämnden tidigast kunna tillsättas någon gång på sommaren samma år. Den tid, som då återstår till den 1 oktober 1937, tillåter emellertid icke vidtagandet av någon reglering av omförmält slag. Ur andra synpunkter framstår det emellertid såsom angeläget, att en eventuell ny lagstiftning av det innehåll, som kommittén föreslagit, kan börja tillämpas så tidigt som möjligt. Särskilt gäller detta med hänsyn till den bättre kontroll över tillverkarnas försäljning, som förslaget avser att åvägabringa, samt jämväl till de lättnader för den lojala handeln, som på grund av förefintligheten av denna kontroll kunnat vidtagas. Kommittén har därför ansett sig böra framlägga förslag om att försäljningsförordningen i princip skall träda i kraft den 1 oktober 1937. Detta får emellertid till följd, att en reglering av de förhållanden, som sammanhänga med förut anmärkta

301 omständigheter, sker i övergångsbestämmelser till förordningen, vilka med hänsyn härtill måste bliva av tämligen invecklad natur. Denna anordning, som bygger på ett successivt genomförande av förordningens föreskrifter under viss övergångstid, innebär emellertid en fördel i det avseendet, att bryggerinämnden och systembolagen under samma tid bli i tillfälle att sätta sig in i sina uppgifter, innan utövningen av desamma börjar på allvar. Rörande innebörden av de föreslagna reglerna i övergångsbestämmelserna må anmärkas följande. De befogenheter, som enligt förslaget skola tillkomma bryggerinämnden och som äro av beskaffenhet att kräva förhandsåtgärder från nämndens sida för försäljningens ordnande, äro de, som angivas i 8 §. Enligt denna paragraf erfordras nämndens tillstånd för att tillverkare skall få antingen vid särskilt inrättat nederlag bedriva försäljning av pilsnerdricka, som av honom tillverkats, eller vid visst tillverkningsställe försälja pilsnerdricka, som tillverkats vid annat tillverkningsställe, eller ock vid visst nederlag försälja pilsnerdricka, som tillverkats av annan. Den rätt till försäljning, som i dessa avseenden tillkommer tillverkare den 30 september 1937, måste fortfarande tillkomma honom under viss tid därefter, till dess att bryggerinämnden hunnit meddela beslut enligt 8 §. Tillverkares rätt i dessa avseenden grundas för närvarande å den rättighet till nederlag i stad för bedrivande av kringföringsförsäljning, som anses tillkomma tillverkare vid sidan av försäljningsförordningens föreskrifter, samt i övrigt å tillstånd av länsstyrelse. Enligt punkt 1 av de föreslagna övergångsbestämmelserna skola dessa äldre tillstånd, vilka enligt gällande försäljningsförordning skola hava meddelats att gälla tills vidare, fortfarande äga giltighet till den 1 oktober 1938 och skola tillverkarna för tiden intill samma dag bibehållas vid sin nämnda rätt till nederlag i stad, i den mån denna rättighet av dem utnyttjats den 30 september 1937. Att övergångstiden satts till ett år, beror i fråga om nederlagsrätten därpå, att så lång tid ansetts erforderlig för att bryggerinämnden skall medhinna den förut omnämnda regleringen av försäljningen från nederlag. För att nämnden skall bliva i tillfälle att i god tid före den 1 oktober 1938 verkställa denna reglering, har samtidigt föreskrivits skyldighet för tillverkare, som efter samma dag vill bedriva försäljning vid nederlag, att före den 1 januari 1938 göra ansökan om tillstånd därtill. Beträffande övriga n u ifrågavarande rättigheter har för enhetlighetens skull föreslagits samma regler rörande övergångstidens längd och ansökningstid som ifråga om nederlagsrätten. I fråga om tillverkarnas försäljning må vidare erinras om att utminuteringsförsäljningen till avhämtning vid tillverkningsställena enligt förslaget skall upphöra men att kommittén räknat med att en tillverkare, som tidigare på ett anmärkningsfritt sätt skött denna försäljning, skall kunna erhålla rättighet till dylik försäljning genom överlåtelse av vederbörande systembolag. För att uppehåll i dylik tillverkares försäljning icke skall uppstå, har kommittén ansett sig böra föreslå, att tillverkarna berättigas att fortsätta nämnda försäljning till den 1 oktober 1938. I anledning härav torde

302 vissa särskilda bestämmelser bliva erforderliga med avseende å kontrollen över beskattningen. Kommittén förutsätter, att kontrollstyrelsen med stöd av sin befogenhet att meddela tillämpningsföreskrifter till tillverkningsförordningen kommer att lämna behövliga föreskrifter härutinnan. Beträffande samtliga de prolongerade rättigheterna skall gälla, att den nya förordningens bestämmelser i övrigt skola tillämpas å försäljningen. Vad angår de bestämmelser, som utom i nyss angivet hänseende bliva behövliga på grund av att de nya systembolagen komma att börja sin verksamhet först den 1 oktober 1937, må erinras om att förslaget alltid föreskriver medverkan från systembolags sida för uppkomsten av rätt för återförsäljare att försälja pilsnerdricka, utom då fråga är om trafikutskänkning eller sådan utskänkning, som tillkommer innehavare av sprit- eller vinrestaurang. Särskilda regler bli således erforderliga beträffande alla slag av rättigheter utom nyssnämnda båda slag av utskänkning. Sådana regler hava upptagits i punkterna 3 och 4 av övergångsbestämmelserna, av vilka den senare avser utskänkningen vid inackordering och den förra övriga nu ifrågavarande rättigheter. I punkt 3 hava tidigare meddelade tillstånd förklarats skola fortfarande gälla intill den 1 oktober 1938 eller till den tidigare dag, som bestämts vid tillståndets meddelande. Tidigare lämnade inskränkande föreskrifter skola lända till efterrättelse, men i övrigt skola bestämmelserna i den nya förordningen tillämpas med visst undantag beträffande daglig försäljningstid vid utskänkning. Det må i detta sammanhang anmärkas, att nu ifrågavarande bestämmelser icke avse den särskilda partihandelsrätten, vilken därför kommer att upphöra den 1 oktober 1937. För tillverkare, som använt sig av innehavare av partihandelsrätt såsom ombud vid försäljningen, kan nämnda förhållande komma att medföra behov av nederlagsställe för tiden efter samma dag. Bryggerinämnden synes därför böra tillsättas i så god tid före den 1 oktober 1937, att den därförut hinner behandla dylik tillverkares ansökan om tillstånd till inrättande av nederlag. Ifråga om utskänkningen vid inackordering innebär den föreslagna regeln, att det i förslaget upptagna villkoret för rätt att bedriva dylik utskänkning, nämligen att systembolag utfärdat bevis, som avses i 23 §, skall tilllämpas först från och med den 1 januari 1938. Kommittén har utgått från att systembolagen skola medhinna att före nämnda dag verkställa erforderliga undersökningar och meddela beslut i anledning av anmälningar enligt 23 §. För att underlätta bolagens arbete har föreskrivits, att anmälan för tiden efter nämnda dag skall göras under oktober månad 1937. Föreskriften härom utgör emellertid icke något hinder för bolag att upptaga anmälan, som inkommit senare. Med hänsyn till övergångsbestämmelserna skola länsstyrelserna ha att intill den 1 oktober 1937 enligt nu gällande regler behandla ansökan om tillstånd till annan försäljning än utskänkning å järnvägståg eller passagerarefartyg och därvid meddela tillstånd tills vidare eller till viss dag, även om

303 denna infaller efter den 1 oktober 1937. Efter sistnämnda dag skall däremot fråga om upplåtelse av rätt till försäljning naturligtvis ske enligt bestämmelserna i den nya förordningen. Beträffande den i punkt 6 av övergångsbestämmelserna intagna föreskriften må framhållas, att de särskilda stadsstyrelser, som för närvarande finnas i en del städer utan magistrat, på grund av de under år 1932 verkställda ändringarna i lagen om kommunalstyrelse i stad skola upphöra senast den 1 januari 1938.

3.

Övriga författningsförslag.

Den i förslaget till förordning om ändrad lydelse av 1 § förordningen den 1 juni 1923 angående förbud mot införsel till och försäljning inom riket av exportöl lämnade definitionen av begreppet exportöl är i sak densamma, som paragrafen i sin nuvarande lydelse upptager, med en mindre ändring, som företagits för att undanröja en förefintlig oöverensstämmelse mellan denna förordning och förordningen den 8 maj 1925 angående försäljning av vissa alkoholfria och därmed jämförliga drycker. Beträffande förslaget till förordning om ändring i vissa delar av sistnämnda förordning må anmärkas, att 1 § i allt väsentligt överensstämmer med paragrafens nuvarande lydelse. Den obetydliga ändring, som här företagits, föranledes av den definition av begreppet maltdryck, som lämnats i förslaget till förordning angående tillverkning och beskattning av maltdrycker. 11 § av nämnda förordning innehåller vissa föreskrifter angående den dagliga försäljningstiden å utskänkningsställe, å vilket utskänkning bedrives på grund av tillstånd eller anmälan enligt bestämmelserna i samma förordning. I fråga om utskänkningsställen för pilsnerdricka saknas för närvarande föreskrift om huru länge utskänkningen av alkoholfria drycker må fortgå. På grund härav anses det vara tillåtet och förekommer även, att utskänkningsställen för pilsnerdricka hållas öppna för servering av alkoholfria drycker efter den tid, då utskänkningen av pilsnerdricka skall upphöra för dagen. Detta förhållande, som påtalats av polismyndigheter i Stockholm, har ansetts vara ägnat att försvåra övervakningen av att den föreskrivna tiden för pilsnerdricksutskänkningens upphörande iakttages. För att avhjälpa den brist i lagstiftningen, som onekligen förefinnes härutinnan, har kommittén i förslag till ändrad lydelse av denna paragraf reglerat tidpunkten för försäljningens upphörande för dagen å utskänkningsställen av alla slag med visst oväsentligt undantag. I anslutning till förslaget må anmärkas, att länsstyrelses rätt att medgiva utsträckning eller inskränkning av försäljningstiden enligt förslaget skall avse försäljningen å samtliga försäljningsställen, som regleringen omfattar. Vidare må framhållas, att en i nuvarande 11 § intagen bestämmelse om att vad i paragrafen stadgas icke skall gälla utskänkning, som äger rum å skjutsanstalt för resande, ansetts böra

304 utgå, då skjutsanstalterna komma att försvinna i och med att de sista entreprenadkontrakten utgå den 31 december 1936. I 12 § av samma förordning upptager förslaget ett förbud mot försäljning av hembryggd maltdryck av första klassen och i samband härmed har viss ändring av straffbestämmelsen i 17 § 4 mom. företagits. Angående anledningen härtill hänvisas till vad förut anförts vid motiverandet av 33 § av förslaget till förordning angående försäljning av pilsnerdricka. De i 12 § i övrigt föreslagna ändringarna bestå i att den däri nu förekommande benämningen svagdricka, vilken benämning kommittén icke begagnat i sitt förslag till förordning angående tillverkning och beskattning av maltdrycker, ersatts med ett likvärdigt uttryck, som överensstämmer med den av kommittén i nämnda förslag använda terminologien. Angående tillverkning av maltextrakt äro för närvarande särskilda bestämmelser meddelade i en kungörelse den 27 juli 1923 (nr 345). Dessa bestämmelser hava ansetts böra bliva föremål för överarbetning. Förslag till ny kungörelse i ämnet har därför utarbetats. I fråga om detta förslag torde böra uppmärksammas, att en i 3 § av gällande kungörelse intagen bestämmelse om att maltextraktfabrik icke må vara sammanbyggd med maltdrycksbryggeri, ej heller belägen å samma tomt som dylikt bryggeri eller å angränsande tomt, uteslutits ur förslaget. Förbudet sammanhänger givetvis med det nuvarande beskattningssystemet. Vid en övergång till det av kommittén föreslagna systemet för beskattning kommer ett dylikt förbud icke att få någon betydelse ur kontrollsynpunkt. På grund härav och då det eljest icke synes förefinnas något hinder för att i bryggeri bedrives tillverkning jämväl av andra produkter av malt än maltdrycker, har förbudet icke upptagits i förslaget till kungörelse. Vidare må framhållas, att olovlig tillverkning av maltextrakt ansetts böra bestraffas med dagsböter.

305 KAP XVI.

Sammanfattning av kommitténs förslag. 1. Kommittén avstyrker monopolisering genom statens försorg av den skattepliktiga bryggeriindustrien. Det för denna industri sedan år 1917 gällande koncessionstvånget bibehålles. Kontroll över hur industrien utnyttjar sin genom detsamma skyddade ställning anordnas genom ett särskilt organ, statens bryggerinämnd. Denna nämnd erhåller även andra uppgifter med avseende å bryggeriindustrien, vilka sammanhänga med det allmännas behov av kontroll över denna industri på grund av dess egenskap att vara producent och försäljare av alkoholhaltiga drycker. 2. Rättigheter att såsom återförsäljare bedriva detaljhandel med pilsnerdricka — såväl utminutering som utskänkning, dock ej s. k. trafikutskänkning — tillkomma allenast systembolagen, vilka dock förutsättas skola överlåta utövningen av dessa till anmärkningsfria detaljhandlare. Systembolagen hava att utöva tillsyn å att försäljningen icke äventyrar ordning och nykterhet, och äga, där så erfordras, föreskriva särskilda villkor för försäljningen. Beträffande varje särskild försäljningsrättighet, utom sådan som allenast avser tillfällig försäljning, erfordras fastställelse av länsstyrelsen, som därvid har att pröva jämväl dylika särskilda villkor. 3. Med hänsyn till vad förslaget innehåller rörande statens bryggerinämnd och systembolagen har den kommunala vetorätten ansetts kunna bortfalla med avseende å såväl särskilda detaljhandelsrättigheter som ock bryggerinederlag (upplag enligt gällande författning). Skyldighet stadgas emellertid för vederbörande myndigheter att höra de kommunala myndigheterna. 4. Den tillåtna alkoholhalten i pilsnerdricka höjes från 3"2 till 3*4 viktprocent, vilken höjning ansetts medföra ökade möjligheter att framställa pilsnerdricka, som i olika avseenden är bättre än det nuvarande. Bestämmelser rörande extraktgränser hava icke bibehållits i kommitténs förslag annat än i fråga om svagdricka. 5. Med hänsyn till svårigheterna att ordna försäljningen av alkoholstarka maltdrycker så, att nykterhetstillståndet icke menligt påverkas, bibehålles det sedan år 1923 gällande starkölsförbudet. 6. Det för allmänheten och bryggerierna betungande kvittenstvånget vid försändning på landet av pilsnerdricka avskaffas och ersattes med skyldighet för säljare att upprätta s. k. köpareförteckning, vilken ordning gällde enligt 1905 års förordning angående försäljning av vin och öl. 20 — 356550.

306 7. Bryggeriernas försäljningsrätt inskränkes så till vida, att den hittills i tillverkningsrätten innefattade rättigheten att bedriva försäljning till avhämtning upphör i vad avser detaljhandel, liksom också bryggeriernas fria nederlagsrätt eller rätten att utan särskilt tillstånd inrätta nederlag för försäljning inom stad genom kringföring eller efter rekvisition. 8. Medan enligt gällande ordning någon prövning icke kommer till stånd, huruvida de i författningen stadgade förutsättningarna för den fria utskänkningsrätten vid inackordering föreligger i varje särskilt fall, innefattar förslaget regler i detta avseende. 9. Maltdrycksbeskattningen omlägges från råämnesskatt, maltskatt, till skatt på den färdiga varan, produktskatt. I samband med omläggningen har icke vidtagits någon förändring av skattens belopp, vilket föreslås till 21 öre per liter för maltdrycker av andra klassen. Förslaget upptager icke bestämmelser om beskattningens anordnande efter degressiv skala; dock skall för underlättande av övergången till det nya systemet en graderad skala tillämpas under en övergångstid av åtta år. 10. Övergången till produktbeskattning medför omläggning av kontrollsystemet, varigenom de hittillsvarande kontrollombuden vid de skattepliktiga bryggerierna avskaffas och tillsynen genom överkontrollörerna omorganiseras. I sistnämnda hänseende innebär förslaget höjda krav i fråga om kvalifikationerna för överkontrollörsbefattning, i samband varmed lönereglering för dessa befattningar föreslås.

SÄRSKILDA YTTRANDEN

309 Herr Ola J e p p s s o n . Kommitténs förslag innebär, att den kommunala vetorätten skall upphöra i fråga om medgivande av tillstånd för återförsäljare av pilsnerdricka samt beträffande inrättande av bryggerinederlag (upplag enligt gällande förordning) och att de kommunala myndigheterna skola bliva endast rådgivande organ i dessa ärenden. Skälet härför är i huvudsak, att den av kommittén föreslagna ordningen dels med systembolagen såsom innehavare av de egentliga rättigheterna till återförsäljning av pilsnerdricka och dels med statens bryggerinämnd såsom övervakare av bryggerierna ansetts erbjuda tillräckliga garantier från nykterhetssynpunkt. Jag ansluter mig i alla delar till kommitténs förslag i nämnda avseenden men håller före, att det även efter genomförande av detsamma kvarstår ett behov av kommunalt ansvar och inflytande på dessa frågor. Jag befarar att, om kommunerna berövas sin bestämmanderätt på detta område, de komma att förlora en stor del av intresset för dessa spörsmål. Detta måste jag från mina utgångspunkter emellertid anse vara mycket olyckligt. Jag kan därför icke ansluta mig till kommitténs förslag i fråga om den kommunala vetorätten utan anser, att kommunerna böra bibehållas vid de befogenheter rörande maltdrycksförsäljningen, som gällande lagstiftning tillerkänner dem. Mitt huvudskäl för bibehållande av den kommunala vetorätten är, som nämnts, att jag icke vill medverka till en försvagning av de kommunala myndigheternas ansvar och intresse för hur försäljningen av de alkoholstarkare maltdryckerna är ordnad inom kommunerna. Däremot är mitt ståndpunktstagande icke påverkat av den uppfattningen, att den av mig förordade ordningen skulle kunna förmodas medföra, att antalet försäljningsrättigheter och bryggerinederlag skulle bliva nämnvärt mindre än under den av kommittémajoriteten förordade ordningen. Liksom majoriteten utgår jag nämligen ifrån att såväl systembolagen som statens bryggerinämnd skola vara angelägna att taga den största hänsyn till de kommunala myndigheternas uppfattning om behovet av försäljningsrättigheter och bryggerinederlag. Min ståndpunkt torde kunna tillgodoses utan större formella ändringar i författningstexten.

310 Herrar Bertil A l m g r e n och Ivar A n d e r s o n . Vi giva vår obetingade anslutning till den princip, som kommittén formulerat i det föreslagna nya stadgandet i förordningen angående försäljning av pilsnerdricka — nedan benämnd »försäljningsförordningen» — att »all försäljning av pilsnerdricka skall ordnas och handhavas så, att ordning och nykterhet icke äventyras». Med hänsyn härtill böra i det allmännas intresse förhållandena inom bryggeriindustrien noggrant följas i syfte att skapa de bästa möjliga garantier för en ur social synpunkt anmärkningsfri försäljning av alkoholhaltiga maltdrycker. Vi bestrida ej, att det allmänna bör ingripa jämväl i fråga om bryggeriernas prissättning, för den händelse det verkligen kan visas, att oskäliga priser tillämpas inom bryggeriindustrien. Men vi måste som vår bestämda mening förklara, att den av kommittén verkställda utredningen icke givit stöd för kravet på sådana utomordentliga åtgärder, som av kommitténs majoritet föreslås i avseende på kontrollen av bryggeriindustrien. Vi kunna så mycket mindre giva vår anslutning till kommitténs förslag i denna del, som detta även ur andra synpunkter än de, vilka hänföra sig till den berörda industriens berättigade intressen och krav, måste framkalla starka betänkligheter. Kommittén har för kontrollen av bryggeriindustrien föreslagit inrättandet av ett särskilt nytt statsorgan, »statens bryggerinämnd», som skulle erhålla synnerligen vidsträckta befogenheter. Kommittén åberopar som prejudicerande förebild för denna nämnd vissa under senaste åren tillkomna särskilda organ, vilkas väsentliga uppgift är att administrera de statliga åtgärderna för jordbruksnäringens stödjande. Jämförelsen mellan dessa organ och den av kommittén föreslagna bryggerinämnden är emellertid uppenbart icke hållbar. De ifrågavarande jordbruksnämnderna ha tillkommit i samband med statens nödtvungna ingripanden för att stödja olika producentgrupper inom vårt lands största näringsgren. Deras uppgift har i första hand varit att bemästra den överproduktion, som vid ett visst tillfälle utgjorde ett allvarligt hot mot den svenska jordbruksnäringens ekonomi, och att trygga ett skäligt prisläge på jordbrukets produkter. Det ligger i sakens natur, att deras väsentligen rent praktiska uppgifter äro tillfälliga, och deras organisation har anpassats härefter. De skäl, som kommittén åberopar för inrättandet av en statens bryggerinämnd, ligga på ett helt annat plan än motiven för dessa institutioners tillkomst, och de uppgifter, som avses för denna nämnd, äro också av en helt annan innebörd än de, som åvila de olika jordbruksnämnderna. Bryggerinämnden skall enligt förslaget få permanent karaktär och utrustas med rent administrativa befogenheter. Dess avgöranden skulle i många fall innebära

311 en rättstillämpning av ytterst ömtålig natur, som icke utan våda kan överlåtas åt ett organ av denna karaktär. Den komme också att betraktas såsom en utbyggnad av den politiska nämndinstitutionen, mot vilken starka principiella betänkligheter ur konstitutionell synpunkt kunna anföras. Ur den berörda industriens synpunkt ter sig den föreslagna kontrollanordningen betänklig framför allt i det avseendet, att bryggerinämnden skulle arbeta varken under egentligt ämbetsmannaansvar eller under det ekonomiska ansvaret för den näring, som den skulle sättas att i viktiga hänseenden leda. Bryggerinämndens mest betydelsefulla åtgärder skulle vidare, som av det följande framgår, i stor utsträckning komma att undandraga sig verklig kontroll, då nämnden skulle kunna genomdriva sina önskemål gentemot ledare av enskilda bryggeriföretag genom att utöva ett indirekt men det oaktat synnerligen effektivt tvång (exempelvis genom ett förtäckt hot att inskrida enligt de nedannämnda bestämmelserna i 10 och 40 §§ i försäljningsförordningen) . Bryggerinämnden skulle enligt förslaget hava att verka för tre olika huvuduppgifter: 1. kontrollera bryggeriernas försäljning, 2. kontrollera bryggeriernas prissättning samt 3. befrämja en ändamålsenlig koncentration och rationalisering av industrien. I och för förverkligandet av den förstnämnda uppgiften skall bryggerinämnden enligt försäljningsförordningen 10 § äga att för bestämd tid eller tills vidare föreskriva begränsning av det område, inom vilket viss tillverkare må bedriva sin näring, eller annan inskränkning i försäljningsrätten eller ock för bestämd tid eller tills vidare helt eller delvis förbjuda försäljningen. Bestämmelsen avser att ge bryggerinämnden ett effektivt vapen att upprätthålla föreskriften, att den av bryggerierna bedrivna försäljningen skall »ordnas och handhavas så, att ordning och nykterhet ej äventyras». Huruvida förutsättningarna för en tillämpning av bestämmelsen i 10 § i ett särskilt fall äro förhanden måste emellertid ofta bli en ömtålig och tveksam omdömesfråga, och det skulle därför innebära en betänklig rättsosäkerhet för bryggerierna, om en befogenhet av så ingripande och omfattande karaktär lades i bryggerinämndens hand, särskilt som bryggerinämndens formfria och oreglerade verksamhetssätt skulle erbjuda ringa garantier mot maktmissbruk. E n oeftergivlig förutsättning för att införa en så rigorös och med hänsyn till rättssäkerheten betänklig bestämmelse som den i 10 § försäljningsförordningen föreslagna måste i varje fall anses vara, att de föreliggande förhållandena inom maltdryckshanteringen visas vara så otillfredsställande, att ett särskilt kontrollorgan med dylik vidsträckt befogenhet måste anses erforderligt för att uppnå tillfredsställande förhållanden. Så är emellertid ingalunda fallet. Det av kommittén insamlade och sammanställda undersökningsmaterialet har givit vid handen, att i det stora hela några berättigade

312 anmärkningar icke kunna göras mot industriens sätt att handhava maltdrycksförsäljningen. Det lär även vara obestridligt, att bryggeriindustriens på flera sätt ådagalagda strävan att skapa en ur sociala synpunkter tillfredsställande ordning av handeln med maltdrycker medverkat till den allmänna förbättring av nykterhetstillståndet, som under de senaste årtiondena inträtt i vårt land. De anmärkningar, som i infordrade yttranden framställts mot industriens sätt att handhava maltdrycksförsäljningen, avse förhållandena på ett fåtal platser i landet. De brister, som fortfarande kunnat konstateras, kunna i enstaka fall vara att tillskriva bristande ansvarskänsla hos tillverkare och försäljare, men bero i långt högre grad på svårigheter för myndigheterna att effektivt övervaka och tillämpa gällande lagbestämmelser. Orsaken till detta förhållande torde i många fall vara de lokala polismyndigheternas otillräcklighet. Kommittén hade efter vår mening bort ägna denna sida av problemet större uppmärksamhet, innan den gått att förorda, att bryggeriindustrien skulle ställas under kontroll av en särskild myndighet, utrustad med sådan befogenhet, som den i 10 § i förslaget till försäljningsförordning angivna. De brister, som ännu på sina håll vidlåda bryggeriernas maltdrycksförsäljning, skulle mycket väl kunna övervinnas med tillhjälp av nuvarande lagstiftning, rätt tillämpad. De av kommittén föreslagna skärpningarna av kontrollen över bryggeriindustrien skjuta enligt vår mening betydligt över målet. Särskilt inlägga vi en bestämd gensaga mot det av förhållandena ej motiverade stadgandet i 10 § i förslaget till försäljningsförordning. Tillämpningen av en dylik bestämmelse kan ej anförtros åt en myndighet av den föreslagna bryggerinämndens karaktär. I grund och botten innebär ju en sådan tillämpning en synnerligen allvarlig påföljd — till sin praktiska verkan jämförlig med en straffpåföljd — för ett åsidosättande av det allmänt hållna stadgandet, att »försäljning av pilsnerdricka skall ordnas och handhavas så, att ordning och nykterhet ej äventyras». Det skulle alltför mycket strida mot allmänna svenska rättsprinciper, om en dylik påföljd finge åläggas av annan myndighet än domstol och efter en sådan offentligt framlagd allsidig utredning, som just genom ett domstolsförfarande kommer till stånd. I sin motivering till förslaget om inrättandet av en statens bryggerinämnd anför kommittén som ytterligare skäl för en utvidgad kontroll, att den av kommittén föreslagna reformen av tillverknings- och försäljningsförordningarna innebär vissa lättnader för tillverkning och försäljning, vilka lättnader kommittén finner tillrådliga endast under förutsättning, att staten får ett organ, som direkt kan övervaka bryggerierna. Ej heller detta skäl finna vi bärande. Den obetydliga höjning av alkoholgränsen, som kommittén föreslagit i syfte att förbättra pilsnerdrickats smak, motiveras ju därav, att den år 1923 beslutade och såsom önskvärd erkända extraktgränsen aldrig kunnat fullt utnyttjas av bryggerierna på grund av den snäva alkoholgränsen. Vad åter angår de föreslagna lättnaderna i försäljningsbestämmelserna innebära dessa icke något eftergivande av ordnings- och kontrollföreskrifter,

313 som ur social synpunkt äro väsentliga. Tvärtom torde den av kommittén föreslagna inkopplingen av systembolagen innebära en skärpning av kontrollen i vissa hänseenden. Borttagandet av den fria avhämtningsrätten från bryggerierna verkar i samma riktning. Den egentliga lättnad — motiverad i minst lika hög grad av hänsyn till de lojala konsumenternas intressen som till bryggeriernas — vilken föreslås av kommittén, är borttagandet av det absoluta påbudet angående det s. k. kvittenssystemet. Denna förändring kan emellertid i varje fall ej motivera någon annan särskild kontrollföreskrift än att vederbörlig myndighet erhåller behörighet att i fall, då behov därav yppar sig, fastställa kvittenstvång för ett särskilt bryggeris försäljning. Det kan icke anses vara rimligt, att som kompensation för dessa lättnader, vilkas sakliga berättigande och ofarlighet ur nykterhetssynpunkt kommittén själv erkänner, fordra hela den skattepliktiga bryggeriindustriens ställande under minutiös statskontroll, förenad med de mest rigorösa föreskrifter angående de maktmedel, som läggas i kontrollmyndighetens hand. Enligt 40 § i förslaget till försäljningsförordning skall vidare bryggerinämnden utöva kontroll å tillverkares försäljningspris å pilsnerdricka samt, där det befinnes, att tillverkare, som på grund av rådande försäljningsförhållanden ensam eller i förening med annan eller andra tillverkare behärskar försäljningen inom visst område, begagnat sig därav till att betinga sig ett pris, som överstiger vad som kan anses skäligt, fastställa visst högsta försäljningspris, som tillverkare ej må överskrida. Som skäl för den skärpta allmänna kontrollen över bryggerinäringen anför kommittén ett motiv, som tydligen har särskilt avseende å denna bestämmelse, nämligen att det sedan snart tjugu år skulle råda »ett faktiskt privatmonopol», och att denna ordning är grundad på statligt ingripande, nämligen koncessionstvånget för skattepliktiga bryggerier, vilket verkar som ett skydd för de existerande företagen, samt att detta förhållande hittills icke förbundits med en motsvarande statlig kontroll över huru detta skydd utnyttjas av bryggerierna. Kommittén erkänner själv, att vissa invändningar kunna göras mot denna karakteristik, men hävdar dock för sin del den uppfattningen, att »koncessionstvånget verkligen inneburit ett verksamt skydd för de existerande bryggeriföretagen att bedriva sin tillverkning relativt ostörda av nytillkommande konkurrenter». Häremot kan till en början framhållas, att koncessionstvånget ingalunda inneburit ett sådant skydd eller sådan fördel för de förut existerande bryggerierna, som kommittén synes anse. Kommitténs utredning visar, att åtskilliga smärre bryggeriföretag arbeta under mycket svåra förhållanden, trots att konkurrensen företagen emellan är begränsad genom ingångna överenskommelser. Att antalet nytillkomna bryggerier efter koncessionstvånget är relativt litet, beror väl för övrigt i första rummet därpå, att redan dessförinnan bryggerier inrättats i fullt tillräckligt antal i landets olika delar. Maltdryckskonsumtionens minskning samt fruktan för än mer restriktiva bestämmelser angående maltdrycksförsäljningen och skärpt beskattning har säkerligen ver-

314 kat återhållande på det kapital, som eljest kunnat vilja söka användning inom denna industri. Att märka är vidare, att koncessionstvånget ej tillkommit på bryggerinäringens initiativ eller i dess intresse. Såsom framgår av kommitténs redogörelse för koncessionsbestämmelserna och deras tillämpning och som för övrigt kommittén själv vitsordar, har detta skett »för att tillgodose bestämda statliga syften», främst för att i nykterhetens inresse begränsa maltdryckstillverkningen. För bryggeriindustrien utgör koncessionstvånget som nyss framhållits ej någon så betydelsefull förmån, som kommittén velat göra gällande, och inom industrien har också på senare tid röster höjts för dess slopande. När kommittén förklarar, att den för sin del ej ens vill ifrågasätta en sådan åtgärd, sammanhänger detta väl med rådande politiska maktförhållanden. Det synes då obilligt, att som skäl för en långt gående kontroll över industrien och rent av befogenhet för kontrollmyndigheten att bestämma över industriens prissättning åberopa förekomsten av ett system, som industrien själv ej begärt och vars bibehållande den ej påyrkar, utan som upprätthålles av hänsyn till helt andra intressen än industriens egna. Det enda, som skulle kunna motivera en så enastående bestämmelse som att tillerkänna en kontrollmyndighet befogenhet att meddela föreskrifter angående bryggeriernas prissättning, vore, om det verkligen kunde visas, att bryggerierna tillämpat en oskälig prissättning. Så är emellertid ingalunda förhållandet. Det lär vara få industrier, vars prissättning på senare tid underkastats så ingående undersökningar som bryggeriernas, men ingen av dessa undersökningar har givit vid handen, att bryggerierna tillämpa oskälig prissättning. Detta gäller både den undersökning av bryggerierna, som på sin tid verkställdes av Kooperativa förbundet, och den undersökning av bryggerinäringens ekonomiska ställning, som med sakkunnigt biträde verkställts av kommittén själv. Belysande äro särskilt de skäl, kommittén anfört mot att staten skall övertaga bryggerinäringen. Under förutsättning att skälig ersättning skulle lämnas, har kommittén icke funnit tillräckliga utsikter föreligga, att ett övertagande av bryggerinäringen skulle bli tillräckligt vinstgivande för staten för att motivera de ekonomiska risker, som skulle vara förenade med en sådan åtgärd. Att oskälig prissättning skulle förekomma inom bryggerinäringen, har kommittén för övrigt ej själv velat göra gällande. Bryggerinämnden skulle slutligen hava till uppgift att befrämja »en ändamålsenlig organisation av bryggeriindustrien». Kommittén framhåller upprepade gånger önskvärdheten av rationalisering och starkare koncentration inom bryggeriindustrien och motiverar detta ur såväl sociala som fiskaliska synpunkter. Det synes oss som om kommittén åtskilligt överdrivit både de existerande missförhållandena och det föreslagna botemedlets användbarhet. En stark rationalisering måste, om den skall giva de fördelar ur ekonomiska och fiskaliska synpunkter, som kommittén räknar med, framkalla arbetslöshet, men om denna, såsom kommittén synes förutsätta, skall till en viss grad bäras av de bestående företagen och för övrigt mötas med särskilda åtgärder

315 från det allmännas sida, kan vinsten av rationaliseringen ur statens fiskaliska synpunkt ej bliva stor. Det bör även framhållas, att många smärre bryggeriföretag, för vilkas mer eller mindre frivilliga sammanslagningar med andra bryggeriföretag bryggerinämnden skall verka, kunna vara starkt förankrade i lokala intressen och av icke ringa betydelse ur skattesynpunkt för vederbörande kommuner. Jämväl konsumentintresset, som kräver att erhålla maltdrycker av just den typ, som konsumenterna vant sig vid, torde i vissa fall komma att opponera sig mot en alltför stark koncentrering. Det torde därför vara anledning att varna för alltför överdrivna förväntningar på resultaten av den av kommittén förordade koncentrationen. I många fall, då en koncentration skulle anses önskvärd för att häva en av konkurrensen framkallad olämplig försäljningstaktik, kan det komma att visa sig, att en sammanslagning av andra skäl ej lämpligen bör genomföras. Den oklarhet, som vidlåder kommitténs uttalanden beträffande bryggerinämndens uppgifter och befogenheter i fråga om bryggeriindustriens organisation och särskilt den såsom önskvärd framhållna koncentrationen av denna, är ägnad att ytterligare öka betänkligheterna mot det föreslagna kontrollorganet. Därest avsikten är, att sammanslagningar av bryggeriföretag skola genom påtryckning från bryggerinämndens sida kunna framkallas även i de fall, där en sådan åtgärd icke ur företagsekonomisk synpunkt är motiverad, och exempelvis ett bryggeri skall kunna tvingas att övertaga ett annat på andra villkor än det självt finner rimliga, blir industriens frihet fullständigt illusorisk och en för svensk rättsåskådning främmande princip godtagen. I detta sammanhang anse vi oss även böra framhålla, att de synnerligen ömtåliga uppgifter, som pålagts bryggerinämnden, måste leda till ständigt återkommande påfrestningar på sammanhållningen inom nämnden och därmed till ett försvagande av dess auktoritet som kontrollorgan. Av vad vi här anfört framgår, att vi bestämt avstyrka inrättande av en statens bryggerinämnd, utrustad med de vittgående befogenheter, som kommittén föreslår. Om en särskild kontroll över bryggerierna i vissa avseenden anses erforderlig, bör denna enligt vår mening läggas hos kontrollstyrelsen, som äger en ingående kännedom om den skattepliktiga maltdrycksindustrien och som på grund av inom detta verk härskande tradition och vana att tillämpa de i fråga om hela tillverkningen och handeln med alkoholhaltiga drycker gällande författningar måste anses erbjuda goda garantier för att kontrollen över bryggerinäringen utövas på ett även ur rättsliga synpunkter tillfredsställande sätt. Som skäl mot att låta kontrollstyrelsen handhava den föreslagna kontrollen av bryggeriindustrien anför kommittén, dels att kontrollstyrelsen har andra betydelsefulla uppgifter och därför icke kan ägna odelad uppmärksamhet åt den nya uppgift, varom här är fråga, dels att kontrollens överlämnande åt »ett ämbetsverk sådant som kontrollstyrelsen» icke skulle giva utrymme för de fria förhandlingsformer, vilka enligt kommitténs åsikt i första hand böra komma till användning vid utförandet av kontrollmyndighetens uppgifter. Intet av dessa skäl synes oss vara bärande. Kontrollstyrelsen

316 har redan nu i så betydande omfattning att syssla med ärenden, som röra den skattepliktiga maltdrycksindustriens förhållanden i olika hänseenden, att en utvidgad kontroll över denna industri icke behöver förrycka ämbetsverkets arbete, i synnerhet som en viss förstärkning av dess arbetskrafter torde bliva erforderlig och komma att beslutas i samband med en utvidgning av kontrolluppgiften. Vad det andra skälet beträffar kan till en början anmärkas, att alltför »fria förhandlingsformer» lätt kunna ge upphov till ett i rättsligt hänseende betänkligt godtycke. I den mån fria förhandlingsformer verkligen framstå som ett önskemål, finnes det åter all anledning antaga, att även kontrollstyrelsen skall förmå att förverkliga detta. Om man fasthåller vid att uppgiften för det övervakande statsorganet i första hand skall vara att i samarbete och samförstånd med industrien söka åstadkomma rättelse i påtalade missförhållanden och en ur social och fiskalisk synpunkt ändamålsenlig utveckling av bryggeriindustrien, är det svårt att inse, varför icke denna uppgift lika väl kunde överlämnas åt kontrollstyrelsen, som, enligt vad som upplysts, redan nu praktiserar ett gott och resultatrikt samarbete med industriens organ. I sitt utlåtande av den 12 december 1925 i fråga om vissa ändringar i pilsnerdricksförsäljningsförordningen förutsatte kontrollstyrelsen, att medverkan skulle kunna erhållas från Svenska bryggareföreningens sida för att ordna vissa försäljningsfrågor, samt åberopade »de synnerligen gynnsamma erfarenheter, som kontrollstyrelsen har av det samarbete, som i liknande syfte av styrelsen inletts med representanter för industrien och handeln, vid tillämpandet av förordningen angående alkoholhaltiga preparat m. m.» Härav framgår, att kontrollstyrelsen icke står främmande för idén om »fria förhandlingsformer», och i själva verket torde dylika i stor utsträckning ha anlitats just beträffande den skattepliktiga maltdrycksindustrien. Det uppslag, som kontrollstyrelsen själv givit i sitt här åberopade yttrande av år 1925, ha vi ansett böra närmare undersökas, då vi hålla före, att en ur sociala och fiskaliska synpunkter fullt tillfredsställande lösning av kontrollfrågan skulle på denna väg kunna vinnas. Jämväl kontrollen över bryggeriernas prissättning skulle, därest sådan finnes vara påkallad, kunna utövas av kontrollstyrelsen i samverkan med industriens organisationer. Skulle i något fall förhandlingsvägen ej föra till målet, funnes alltid för kontrollstyrelsen utvägen att anmäla förhållandet till Kungl. Maj:t för åtgärd, som Kungl. Maj:t kunde finna anledning att vidtaga. En undersökning av visst företag eller flera företag jämlikt lagen om undersökning angående monopolistiska företag och sammanslutningar den 18 juni 1925 torde härvidlag vara ett effektivt medel att åstadkomma rättelse. Enligt kommitténs förslag skall rättighet att som återförsäljare bedriva detaljhandel med pilsnerdricka med vissa angivna undantag tillkomma allenast systembolag, som dock i sin tur skall kunna överlåta rättighet till särskild utövare. Kommitténs förslag utgår ifrån att systembolagen omgestaltas i den riktning, som av rusdryckslagstiftningsrevisionen föreslagits, så att en

317 betydande koncentration inom systembolagsorganisationen sker genom de smärre bolagens uppgående i större. Kommitténs förslag i denna del bygger alltså på en förutsättning, som ännu icke är förhanden och vars realiserande är oviss. Under sådana förhållanden h a vi icke ansett det möjligt att taga definitiv ståndpunkt till de vittgående ändringar i försäljningsförordningen, som förslaget i denna del innebär. Vi vilja dock framhålla några synpunkter, vilka icke kommit till uttryck i kommitténs motivering. Den omständigheten att redan nu å omkring 225 restauranger i landet utskänkning av vin- och spritdrycker utövas av systembolagen själva eller genom av dem kontrollerade restaurangbolag, där pilsnerdricka alltså utskänkes under systembolagens kontroll, är ägnad att framkalla betänkligheter mot att lägga i systembolagens händer så utomordentligt vidsträckta befogenheter i fråga om detaljhandeln med pilsnerdricka, som här föreslås. Detta så mycket mera, som enligt förslaget systembolagen även skulle äga bestämma försäljningspris. Nyss berörda förhållande beträffande systembolagens restaurangrörelse kan icke undgå att starkt inverka på bolagens ställningstagande till överlåtelse av rättigheter. Att flertalet av de nuvarande systembolagen sakna kompetens för de uppgifter, som enligt förslaget skulle påvila bolagen, har kommittén själv understrukit genom kravet på en omorganisation av systembolagen. Rörande riktlinjerna för denna omorganisation torde dock meningarna vara ganska delade. En alltför stark koncentration, innebärande att det praktiskt taget endast skulle finnas ett eller ett par bolag i varje län, medför en risk för att den erforderliga lokalkännedomen icke alltid blir till finnandes inom bolagen vid behandlingen av den mångfald frågor om detaljhandelsrättigheter, som bolagen enligt förslaget finge handlägga. Å andra sidan medför ett alltför stort antal systembolag lätt, att en viss godtycklighet och bristande kompetens i synnerhet för en sådan uppgift som att bestämma utförsäljningspris kommer att framträda i bolagens handläggning av dessa ärenden. Enligt förslaget skulle länsstyrelsernas befattning med hithörande frågor i hög grad inskränkas. Visserligen skulle länsstyrelserna ha befogenhet att fastställa överlåtelse av rättigheter, men denna fastställelse blir givetvis, liksom i fråga om överlåtelse av vin- och spriträttigheter, rent formell. Åtgärden att fråntaga länsstyrelserna den befogenhet, de av ålder haft beträffande beviljandet av pilsnerdricksrättigheter, synes oss icke vara motiverad. E n olägenhet torde också vara, att enligt kommitténs förslag ej mindre än fyra myndigheter skola befatta sig med pilsnerdricksrättigheterna, nämligen statens bryggerinämnd (nederlag), länsstyrelserna, systembolagen och, i fall av överklagande, kontrollstyrelsen. I fråga om utminutering av pilsnerdricka föreslår kommittén, att tillverkares rätt att från tillverkningsstället försälja pilsnerdricka till avhämtning skall upphöra. Vi anse icke en sådan generell åtgärd motiverad genom de olägenheter i nykterhetshänseende, som förekommit i en del fall. Enligt vår

318 mening vore det riktigare och mera logiskt att införa sådana bestämmelser, att denna rätt kunde helt fråntagas de tillverkare, som missbrukat densamma, än att indraga rätten för samtliga tillverkare och endast efter särskild prövning låta ur »nykterhetssynpunkt välskötta» bryggerier komma i åtnjutande av denna försäljningsrätt. De företag, vilka anmärkningsfritt handhaft denna försäljning, böra icke ställas i det läget, att ifrågavarande försäljningsrätt, som för flertalet mindre bryggerier spelar en mycket stor roll, göres beroende av ett särskilt tillstånd av vederbörande systembolag. En inskränkning i denna försäljning skulle även för konsumenterna medföra olägenheter. Det torde vara mycket vanligt, att lantbor vid sina besök i stad eller samhälle, där bryggeri finnes, vid bryggeriets avhämtningsställe inköpa sitt behov av pilsnerdricka, då varan ofta erhålles till något billigare pris än den betingar på landsbygden, försänd genom bryggeriets utkörare. Den omständigheten, att icke mindre än 20 procent av hela omsättningen av pilsnerdricka vid bryggerier, vilkas maltavverkning icke överstiger 50 000 kg., belöpa på avhämtningsförsäljning, visar vilken betydelse denna sak har såväl för de mindre bryggerierna som för den konsumerande allmänheten. Slutligen vilja vi framhålla, att de radikala ingrepp i bryggeriindustrien, vilka av kommittén föreslagits, måste medföra, att ersättningsanspråk resas gentemot staten på grund av den allvarliga ekonomiska skada, som därigenom tillfogas företag och enskilda. Denna fråga hade enligt vår mening bort av kommittén närmare undersökas.

319 Herr S v e n A l m g r e n . Av de skäl, som åberopats i kommitténs betänkande, anser jag i likhet med kommitténs majoritet påkallat, att en ekonomisk kontroll över den skattepliktiga bryggeriindustrien kommer till stånd genom statsmakternas försorg. Jag delar även kommittémajoritetens mening i fråga om det närmare syftemålet med sagda kontroll och huru densamma i princip skall fungera. Likaså instämmer jag i förslaget i vad det avser skapandet av en ny form för tillsyn ur social synpunkt över bryggeriernas försäljning av starkare maltdrycker genom anlitande av samma organ för denna uppgift som för den ekonomiska kontrollen. Det är allenast i fråga om valet av organ för denna kontroll, som jag icke kunnat dela majoritetens uppfattning. Kommittén har för ovannämnda ändamål föreslagit inrättande av en fristående nämnd, statens bryggerinämnd. Till skillnad mot vad som gäller beträffande de olika slag av nämnder, som hittills i skilda sammanhang inrättats av statsmakterna, avses den föreslagna bryggerinämnden icke för något mera tillfälligt eller övergående behov av självständig förvaltande verksamhet — såsom fallet får anses vara exempelvis med statens jordbruksnämnd, statens potatismjölsnämnd och statens sockernämnd —, ej heller för ett sporadiskt statligt ingripande — såsom fallet är med den s. k. prisnämnden för råbrännvin. Bryggerinämnden skall i stället såsom beslutande myndighet hava att taga befattning med stadigvarande, på lagstiftningen grundade uppgifter av beskaffenhet att eljest pläga anförtros åt ämbetsverk. Det skall sålunda ankomma på bryggerinämnden, icke att allenast mer eller mindre tillfälligt ingripa, då utvecklingen inom bryggeriindustrien så k a n påkalla, utan att fortlöpande kontrollera de ekonomiska förhållandena inom densamma samt utöva tillsyn över den av bryggerierna bedrivna försäljningen av pilsnerdricka ävensom meddela de tillstånd av olika slag för dennas bedrivande, som förutsättas i lagstiftningen. För denna sin kontinuerliga verksamhet har nämnden även ansetts böra utrustas med ett fast kansli med chef och övrig erforderlig personal. Att på detta sätt förlägga statliga förvaltningsuppgifter av stadigvarande natur till en nämndsorganisation och icke till ett ämbetsverk innebär enligt min mening ett avsteg från vad eljest tillämpats inom den svenska statsförvaltningen. Anordningen framstår i detta fall såsom särskilt anmärkningsvärd därigenom, att ett centralt ämbetsverk redan finnes med uppgifter sedan gammalt å det verksamhetsområde, varom h ä r är fråga, nämligen kontrollstyrelsen. Den befattning, som sagda ämbetsverk enligt nu gällande maltdryckslagstiftning under lång tid haft att taga med ärenden angående tillverkningen och beskattningen av maltdrycker ävensom angående pilsnerdricksförsäljningen, har självfallet tillfört ämbetsverket en betydande

fond av sakkunskap samt skiftande erfarenheter inom det område, där bryggerinämnden avses skola bliva verksam. Därest kommitténs förslag till produktbeskattning av de starkare maltdryckerna genomföres, kommer styrelsen att i och för beskattningskontrollen träda i ännu intimare kontakt med bryggeriindustrien och dess ekonomiska förhållanden än vad med nuvarande beskattningssystem påkallats, och vad angår styrelsens befattning med tillsynen över försäljningen av pilsnerdricka komme densamma enligt förslaget att betydligt utökas, sedan handhavandet av detaljhandelsrättigheterna skulle åvila systembolagen och kontrollstyrelsen såsom dessas överordnade myndighet hade att meddela direktiv för även denna deras verksamhet och följa deras skötsel av densamma. Enligt min mening måste det anses förbundet med olägenheter att å olika organ splittra en så komplicerad förvaltningsuppgift som kontrollen över tillverkningen och försäljningen ävensom beskattningen av maltdrycker innebär. Med hänsyn härtill och då det givetvis bör undvikas att utan trängande skäl inrätta nya statliga förvaltningsorgan, har jag inom kommittén hävdat den uppfattningen, att ekonomisk, fiskalisk och social kontroll över maltdryckshanteringen bör, i den utsträckning så kan ske, sammanföras till kontrollstyrelsen, dit alltså även de för bryggerinämnden avsedda uppgifterna böra förläggas. Härvid har jag icke förbisett, att kontrollstyrelsen för övertagande av sistnämnda uppgifter kan behöva underkastas viss förändring i organisatoriskt avseende. Beredandet av utrymme för de speciella intressen, som ansetts böra vara företrädda inom bryggerinämnden, skulle enligt min mening kunna på ett tillfredsställande sätt äga rum genom införande av en fullmäktigeinstitution i kontrollstyrelsen med enahanda befogenheter för de fullmäktige, som pläga tillkomma fullmäktige inom andra ämbetsverk. Skulle emellertid, särskilt i betraktande av det synnerligen omfattande och maktpåliggande arbete, som komme att krävas vid själva övergången till den av kommitténs majoritet förordade ekonomiska och sociala kontrollen över bryggerierna samt även under ett eller annat år därefter, statsmakterna anse oundgängligen erforderligt, att denna kontroll anförtros åt ett fristående organ av enahanda natur som den föreslagna bryggerinämnden, finner jag det böra övervägas, huruvida icke inrättandet av en sådan nämnd må kunna erhålla karaktären av en övergångsanordning, som efter viss tidrymd skulle upphöra, varefter nämndens uppgifter borde överflyttas till kontrollstyrelsen. Såsom en dylik i samband med själva övergången påkallad tillfällig anordning skulle även ur de ovan anförda synpunkterna inrättandet av en interimistiskt fungerande bryggerinämnd måhända kunna försvaras. Därest en särskild bryggerinämnd skulle komma till stånd, anser jag i likhet med herr Adolv Olsson, att kostnaderna för densamma böra bestridas av de bryggerier, som tillverka starkare maltdrycker. I detta hänseende ansluter jag mig därför till vad han i sitt särskilda yttrande anfört.

321 Herr Adolv Olsson. Frågan om det privatekonomiska intressets avkoppling från tillverkningen och försäljningen av alkoholhaltiga drycker är icke ett spörsmål, som plötsligt drivits fram under det senaste årtiondets debatter om svensk nykterhetspolitik. Redan på 1850-talet vann principen anklang och h a r alltsedan dess i vida lager av vårt folk tillerkänts stor social betydelse. Principen har också i stor omfattning godtagits av statsmakterna. Vår systembolagsorganisation är uppbyggd enligt principen, att intet privat intresse d ä r skall få göra sig gällande, och genom statsmakternas beslut år 1923 inskrevs samma princip även vad det gäller partihandeln i vår rusdrycksförsäljningslagstiftning. I hela vår tillverkning och försäljning av rusdrycker finnes enskilt vinstintresse numera kvar endast i tillverkningen av råbrännvinet och i viss del av utskänkningsrörelsen. I det förra fallet kontrollerar dock det allmänna produktionens omfattning, och priset å produkten är underkastad en viss reglering från statens sida. Ifråga om utskänkningen förutsätter gällande lagstiftning prisreglering, och i det framlagda förslaget till ny spritdrycksförsäljningslagstiftning föreslår en stark minoritet, att en fullständig avlösning av det privatekonomiska intresset skall äga rum. Knappast från något håll eftersträvas numera förändring i dessa förhållanden. Man har funnit det nödvändigt att genomföra denna ordning, då privatintresset städse varit ett hinder för en god utveckling i nykterhetshänseende. Detta intresse har haft en säregen förmåga att motverka de åtgärder i nykterhetsfrämjande riktning, som statsmakterna genom lagstiftningen velat främja, och har vid mera än ett tillfälle gjort statliga välfärdsåtgärder verkningslösa. De sociala skäl, som varit vägledande för de av statsmakterna hittills vidtagna åtgärderna, evad de avse tillverkning eller försäljning av spritdrycker och vin, gälla enligt min mening i samma grad i fråga om maltdryckerna. Det är icke blott den svenska nykterhetsrörelsen utan även andra socialt intresserade kretsar i vårt land, som sedan länge krävt, att en ny maltdryckslagstiftning måtte så utformas, att det privatekonomiska intresset i maltdryckshanteringen i största möjliga grad avlägsnas. Den enklaste och verkningsfullaste vägen att uppnå detta syfte är här liksom ifråga om tillhandahållandet av spritdrycker och viner genomförandet av statsmonopol. Att avböja genomförandet av ett statsmonopol i fråga om maltdryckstillverkningen av den anledningen, att man icke på en gång kan nå fram till 21 — 356550.

322 en fullständig avkoppling av privatintressena i all detaljhandel, förefaller mig orimligt. Visst är det riktigt, att det har stor betydelse, om man vid all försäljning av dessa drycker kunde hålla profitbegäret borta, men även om man måste tolerera detta intresses kvarvaro i vissa överlåtna rättigheter, får man icke bortse från att bryggerierna dock själva ombesörja icke blott partihandeln utan även all handel genom rekvisitionsförfarandet på landsbygden, genom kringföringen i städerna samt genom avhämtningen å tillverkningsställena. Den av bryggerierna bedrivna detaljhandeln utgör en väsentlig del av hela detaljhandeln, för stora delar av landet huvudparten av denna handel. En monopolisering av bryggeriindustrien komme sålunda att medföra avkoppling av vinstintresset från en mycket stor del av detaljhandeln. Beträffande den återstående detaljhandeln skulle den av de desintresserade systembolagen utövade kontrollen utgöra en värdefull garanti. Den undersökning av den svenska bryggeriindustrien, som nu genom kommitténs försorg vidtagits, har lämnat ett omfattande material för bedömande även ur ekonomiska synpunkter av frågan om statsmonopolet. Enligt mitt förmenande visar resultatet av denna undersökning, att tidpunkten är inne för statsmonopolets genomförande. Vare sig staten själv insätter det kapital, som erfordras för inlösningen av industriföretagen, eller statsmakterna överlämna monopolrätten till ett formellt enskilt men i verkligheten av staten kontrollerat bolag, är åtgärden rent ekonomiskt försvarbar. Övergår man icke nu till statsmonopol, betyder det, att man måste finna sig i ett privatmonopol. Ty det är genom utredningen klart ådagalagt, att bryggeriindustrien, hur förstklassigt den än på en del platser är organiserad och tillgodogjort sig resultaten av den tekniska utvecklingen, kommer att av förhållandena bliva nödsakad att i en snar framtid än ytterligare koncentrera sin produktion av maltdrycker, såvida icke staten genom sin skattepolitik fortsätter att medverka till att upprätthålla produktionsenheter, som eljest skulle vara dömda till undergång. När den faktiska statssubvention, som skattedegressionen utgör, bortfaller, kunna många mindre företag icke bestå, då det säkerligen icke låter sig göra att medelst ytterligare förhöjningar i de redan nu alltför höga priserna flytta över skatten på konsumenterna. I detta läge måste det ur de mindre företagens och de anställdas synpunkt vara en fördel, att det allmänna har avgörandet i sin hand, då övergången säkerligen härigenom kan göras smärtfriare och utan tvivel större hänsyn tagas till de anställda. Med den ståndpunkt riksdagen intagit till frågan om vinsten å de båda redan inrättade monopolföretagen spelar företagsformen ingen avgörande roll rent statsfinansiellt sett. På förslag av bevillningsutskottet h a r riksdagen vid flera tillfällen uttalat, att statens inkomster av monopolföretagen skola uttagas, ej i form av handelsvinst, utan genom av riksdagen beslutade skatter. Vare sig man genomför statsmonopol eller bibehåller den enskilda företagsformen, kommer skatten sålunda att påläggas produkten och inräknas i produktionskostnaden. Avgörande vid beslut om bryggerinäringens överförande i ett statsmono-

pols ägo måste därför bli de sociala skälen. De ha i kommitténs betänkande klart angivits, och enligt min mening borde vad kommittén anfört lett till framläggande av ett förslag om införande av statsmonopol å tillverkningen av maltdrycker med en alkoholhalt överstigande 1.8 viktprocent. Då jag dock, trots denna min uppfattning, icke nu ställer något yrkande om statsmonopol, är det därför, att jag har den bestämda meningen, att genomförandet av ett dylikt monopol måste som underlag ha en stark riksdagsmajoritet, något som jag tror icke är möjligt att för närvarande uppnå. När det sålunda icke synes möjligt att nu nå fram till en avkoppling av det privatekonomiska intresset genom näringens monopolisering, har det synts mig angeläget, att man söker sig fram efter linjer som medföra, att kontrollen över bryggerinäringen, dess tillverkning och försäljning så skarpes, att de sociala synpunkterna bli tillgodosedda och att man så långt möjligt är når fram till en begränsning av privatintressenas inflytande. Genom de av kommittémajoriteten framlagda förslagen har åt det allmänna skapats möjligheter till ett avgörande inflytande å maltdryckshanteringen, liksom också ett betydelsefullt steg tagits på vägen fram mot privatintressenas avkoppling. Utan att i allo dela den av majoriteten anförda motiveringen har jag därför ansett mig kunna biträda dess förslag. I en detaljfråga har jag dock icke kunnat ansluta mig till kommitténs förslag, nämligen i fråga om sättet för bestridande av kostnaderna för bryggerinämndens verksamhet. Såsom av betänkandet framgår (sid. 123) har kommittén i detta avseende övervägt en liknande ordning som den, vilken gäller för försäkrings- och bankinspektionerna och vilken i detta fall skulle innebära, att kostnaderna bestredes genom förvaltningsbidrag från den skattepliktiga bryggeriindustrien, motsvarande viss del av den på varje bryggeriföretag fallande maitdrycksskatten. Med anledning av dessa överväganden upprättades förslag till författning i ämnet. Kommittén beslöt emellertid sedermera, att dess förslag icke skulle upptaga denna ordning utan utgå ifrån att ifrågavarande kostnader skulle bestridas på vanligt sätt av tillgängliga statsmedel. Kommitténs förebragta skäl mot den sålunda övervägda ordningen — beloppets obetydlighet i jämförelse med de inkomster, som staten erhåller från denna industri; kommittén har nämligen beräknat, att de årliga kostnaderna för bryggerinämnden skulle utgöra omkring två promille av maltdrycksskattens årliga belopp — kan emellertid med lika stort fog även anföras såsom ett skäl för densamma, eftersom ett tillägg i de skattepliktiga bryggeriernas betalningsskyldighet till staten, som skulle motsvara en höjning av maltdrycksskatten med ett par, tre promille, saknar praktisk betydelse för dessa företags vidkommande. Att ordningen med förvaltningsbidrag från den kontrollerade industrien däremot skulle vara till stor fördel för bryggerinämnden, torde icke behöva närmare utvecklas. Jag föreslår därför, att i 40 § i förslaget till ny pilsnerdricksförsäljningsförordning inskjutes ett nytt mom., 2 mom., med förslagsvis följande lydelse:

»2. Kostnaderna för nämndens verksamhet skola bestridas av tillverkarna i de skattepliktiga bryggerierna i den ordning och med den fördelning dem emellan, som Kungl. Maj:t bestämmer.» Bestämmelserna i ämnet synas böra hava ungefär det innehåll, som framgår av nedanstående förslag till kungörelse angående gäldande av kostnaderna för statens bryggerinämnd.

Bilaga. Förslag till kungörelse angående gäldande av kostnaderna för statens bryggerinämnd. Med stöd av 40 § 2 mom. förordningen angående försäljning av pilsnerdricka förordnas som följer: Kostnaderna för statens bryggerinämnds verksamhet skola för varje tillverkningsår fördelas mellan tillverkarna i de skattepliktiga bryggerierna efter storleken av den maltdrycksskatt, som för nästföregående tillverkningsår erlagts vid varje bryggeri. Tillverkare är skyldig att av sin andel i kostnaderna i förskott för tillverkningsår erlägga ett belopp, som tills vidare utgör två tiondels procent av maltdrycksskatten. Förslå icke förskottsvis erlagda bidragsbelopp, bestämmer Kungl. Maj:t det belopp, som därutöver skall erläggas. Belopp, som tillverkare är skyldig erlägga i förskott, skall inbetalas senast den 15 oktober. Belopp, som uttages i efterskott, skall inbetalas å tid, som kontrollstyrelsen bestämmer. Rörande gäldandet av bidragsbeloppen skall i övrigt i tillämpliga delar lända till efterrättelse vad angående erläggande av maltdrycksskatt är stadgat. Det åligger kontrollstyrelsen att övervaka, att beloppen rätteligen inbetalas. Inlevererade belopp skola av statskontoret redovisas å vederbörlig inkomsttitel i riksstaten, varjämte motsvarande belopp skola i ämbetsverkets räkenskaper från det i riksstaten uppförda förslagsanslaget till bryggerinämnden omföras till en av statskontoret förvaltad fond. Efter rekvisition hos statskontoret äger bryggerinämnden att från denna fond utbekomma medel för bestridande av kostnaderna för nämnden.

Denna kungörelse träder i kraft den 1 oktober 1937, därvid skall iakttagas, att för det tillverkningsår, som börjar samma dag, kostnaderna för nämndens verksamhet skola fördelas efter storleken av den under nästföregående år vid varje bryggeri debiterade maltskatten.

325 Herr Einar Olsson. Jämlikt 7 § i kommitténs förslag till förordning angående försäljning av pilsnerdricka skall tillverkares rätt att bedriva försäljning till avhämtning från tillverkningsstället allenast omfatta partihandel men däremot icke, såsom nu är fallet, utminutering. Kommittén har motiverat denna inskränkning med att försäljningen till avhämtning utminuteringsvis visat sig medföra en del olägenheter i socialt avseende. Då jag icke kunnat biträda kommitténs förevarande förslag, har jag ansett mig böra närmare motivera min ståndpunkt härutinnan. Vilken roll avhämtningsförsäljningen vid tillverkningsställena alltfort spelar för allmänheten framgår av den utredning rörande de särskilda utminuteringsrättigheterna, som kommittén framlagt i betänkandet. Tack vare den omständigheten att ej mindre än 42 av de 50 städer, vilka sakna särskilda avhämtningsrättigheter, äro förläggningsorter för bryggerier, har möjlighet funnits att på dessa platser inköpa pilsnerdricka till avhämtning. Denna möjlighet skulle nu enligt förslaget upphöra i vad avser privatkundernas inköp av pilsnerdricka. Kommittén har synbarligen själv befarat, att vissa olägenheter skulle uppstå i anledning av förslaget, eftersom den förklarat sig räkna med att en tillverkare, som tidigare på ett anmärkningsfritt sätt skött sin försäljning, i ersättning skulle erhålla en rättighet till dylik försäljning genom överlåtelse av vederbörande systembolag. Härtill må anmärkas, att detta uttalande icke utgör någon garanti för att ett bryggeri verkligen erhåller en sådan ersättning för sin förlorade rätt till avhämtningsförsäljning till privatkunder. Tvärtom ligger nog saken så till, att de platser, varom här är fråga, äro sådana, där de kommunala myndigheterna hittills motsatt sig varje rättighet att försälja pilsnerdricka, och från denna de kommunala myndigheternas inställning torde systembolagen säkerligen icke helt kunna bortse. Det torde vara otvivelaktigt, att det förefinnes ett stort legitimt behov att kunna erhålla pilsnerdricka från bryggeriernas tillverkningsställen. På senare år hava bilarna alltmera kommit till användning vid turistresor och härigenom har skapats en ny kundkrets, som i stor utsträckning anlitar bryggeriernas avhämtningsförsäljning vid inköp av pilsnerdricka. Vidare torde det vara mycket vanligt, att lantbefolkningen vill inköpa sitt behov av pilsnerdricka i samband med besök å sin inköpsort för anskaffande av andra förnödenheter av olika slag. På detta sätt kan lantbefolkningen nämligen tillgodose sitt ifrågavarande behov utan att behöva vänta, till dess utkörning äger rum, och bekommer dessutom varorna utan den prisfördyring, som fraktkostnaderna föranleda. Det förtjänar påpekas, att där på sina

håll bryggeriernas avhämtningsförsäljning begränsats antingen genom myndigheternas påbud eller genom frivillig utfästelse, man ansett sig böra undantaga åtminstone försäljningen till turister och lantbefolkningen samt övriga resande, som med eget motorfordon eller skjuts avhämta pilsnerdricka för medföring utom orten. Ävenså har man undantagit leveranser till hushåll vid hämtning efter den tid, då utkörningen för dagen är avslutad. Ett slopande av utminuteringen till avhämtning skulle vidare med all säkerhet för ett flertal mindre bryggerier leda till mycket allvarliga konsekvenser. Detta framgår utan vidare av uppgiften om att för bryggerier, vilkas maltavverkning icke överstiger 50 000 kilogram årligen, ungefär 20 % av hela omsättningen av pilsnerdricka belöpa sig på avhämtningsförsäljningen. Det är därför att befara, att förslagets genomförande skulle för dessa bryggeriers vidkommande medföra driftsinskränkningar och minskade arbetstillfällen. Denna sista omständighet har, i betraktande av att redan nu omkring 8 °/o av bryggeriarbetarna äro arbetslösa, för mig varit bestämmande, då det gällt att taga ställning till denna fråga. Jag håller nämligen före, att de anmärkningar, som framkommit mot bryggeriernas avhämtningsförsäljning, äro betydligt överdrivna. I anslutning till vad jag ovan anfört vill jag framhålla, att jag inom kommittén uttalat, att jag biträtt förslaget om inkopplande av systembolagen som rättighetsinnehavare allenast på den grund, att jag ansett, att man därigenom skulle kunna erhålla flera försäljningsrättigheter än vad med nu gällande bestämmelser om kommunernas vetorätt är möjligt. Förutsättningen för att systembolagen på ett rätt sätt skola kunna handhava denna sin nya uppgift är enligt mitt förmenande, att bolagen omorganiseras på sätt föreslagits av rusdryckslagstiftningsrevisionen. Skulle den föreslagna omorganisationen icke komma till stånd, har frågan om meddelande av utskänknings- och utminuteringsrättigheter rörande pilsnerdricka kommit i ett annat läge.

BILAGOR

329 Bilaga I. Utlåtande angående verkställd undersökning av de skattepliktiga bryggerierna i Sverige. På grund av uppdrag, vilket lämnats mig av 1934 års maltdryckskommitté vid dess sammanträde den 26 oktober 1934, har jag verkställt en ekonomisk undersökning av samtliga skattepliktiga bryggerier i Sverige och framlägger härmed i följande utlåtande resultatet av den verkställda utredningen. Allmänna anmärkningar. För detaljundersökningen av de olika bryggerierna, vilken omfattar de fem senaste räkenskapsåren, har jag till min hjälp haft aderton auktoriserade revisorer. Bryggeriernas räkenskaper — som ju äro det viktigaste underlaget för undersökningen — hava i allmänhet befunnits vara i god ordning. Endast i ett färre antal fall (i fråga om tre mindre bryggerier) har bokföringen varit av mindre tillförlitlig beskaffenhet. I intet fall har emellertid resp. bryggeri behövt helt uteslutas ur utredningen. De flesta bryggerier verkställa sina bokslut per 3 %. Det finnes dock ett antal, vilka uppgöra sina bokslut per 31/i2. Deras antal utgör för närvarande 23 st. I allmänhet är det här fråga om mindre bryggerier, vilket framgår av det faktum, att deras sammanlagda maltavverkning uppgår till endast cirka 6*2 % av den totala maltavverkningen. Dessa bryggeriers senast tillgängliga balansräkningar — per 31 /« 1933 — hava i den gemensamma balansräkningen för samtliga skattepliktiga bryggerier per 3 % 1931 sammanställts med balansräkningarna för de bryggerier, som hava sina bokslut per 3 % . På samma sätt hava i räntabilitetsberäkningen samtliga bryggerier sammanställts för räkenskapsåret 1 /io— 3 % " t a n hänsyn till bokslutsdatum. Detta betyder exempelvis, att den senaste räntabilitetsberäkningen, omfattande perioden V " 1933— 3 % 1934, innefattar ett antal bryggerier, vilkas siffror egentligen avse perioden V i — 3 1 / " 1933. — Det fel, som uppkommer på grund av ovan påpekade förhållande, får anses vara av tämligen ringa betydelse. Antalet bryggerier, som under olika år varit föremål för undersökning, har utgjort: 1929/30 1930/31 1931/32 1932/33 1933/34 153 154 157 157 156 Vid detaljundersökningen av bryggerierna har det i vissa sådana fall, där ett företag äger två eller flera bryggerier, visat sig, att bokföringen för de två eller flera bryggerierna varit av den beskaffenheten, att särskild redovisning för varje särskilt bryggeri icke stått att erhålla. I dylika fall har det icke återstått annat än att sammanföra två — i ett fall tre — bryggerier till en gemensam undersökningsenhet. De bryggerier — de flesta av relativt obetydlig storlek — som på så sätt icke kunnat bliva självständigt undersökta utan som sammanförts med ett annat bryggeri — i regel moderbolaget — äro följande: Nynäshamns Bryggeri, Oxelösunds Bryggeri, Egneils Bryggeri, Eksjö,

330 Växiö Bayerska Bryggeri, Holmström & Son, Nybro, Mariannelunds Bryggeri, Falerums Bryggeri, Hultsfreds Bryggeri, Sävsjö Bryggeri, Withala Bryggeri, Vetlanda, Göteborgs Bryggeri, Melleruds Bryggeri, Malungs Bryggeri, Wadmans Bryggeri, Söderhamn (de tre sista åren), Åsele Bryggeri och Bodens Bryggeri. Den 3 % 1934 funnos i Sverige 157 st. skattepliktiga bryggerier. Av dessa ägdes 137 st. av 92 st. aktiebolag, 1 st. av ett kommanditbolag samt 19 st. av privatpersoner eller handelsbolag. På de bryggerier, vilka ägas av aktiebolag, falla cirka 95*3 % av den totala maltavverkningen. De skattepliktiga bryggeriernas nuvarande ekonomiska ställning. De skattepliktiga bryggeriernas tillgångar och skulder, i möjligaste mån beräknade till sina verkliga värden, hava sammanställts i en balansräkning per 3 % 1934 för hela den skattepliktiga bryggeriindustrien, vilken i sammandraget skick har följande utseende. Tillgångar: Fastigheter Maskiner och inventarier Aktier Lager och förråd Fordringar Obligationer, bank och kassa

kronor 109 035 000 » 48 993 600 , 20 454 400 » 23 729 200 > 19 809 000 » 39 968 400 Summa » 2 6 1 9 8 9 600

Skulder: Bokfört eget kapital Minoritetsintressen i dotterföretag Långfristiga skulder Pensionsförpliktelser och skatteskulder Kortfristiga skulder Vid värderingen uppkommet överskott Summa Ansvarsförbindelser Ställda panter

> » , > , » » » ,

124 716 400 363 100 12 928 300 14 815 900 20 321 200 88 844 700 2 6 1 9 8 9 600 9 527 000 23 380 300

Närmare specifikation till ovanstående balansräkning återfinnes i den bifogade bilagan A, där tillgångar, skulder etc. återgivas mera detaljerade. Denna balansräkning för hela den skattepliktiga bryggeriindustrien är uppställd i form av en nettobalansräkning eller en s. k. koncernbalans. Detta innebär, att samtliga fordrings- och skuldförhållanden de olika skattepliktiga bryggerierna emellan fått eliminera bort varandra. De fordringar och skulder, som kvarstå, avse alltså andra kontrahenter än skattepliktiga bryggerier. — Vidare hava aktier i skattepliktiga bryggerier, vilka äro att anse såsom dotterbolag till andra bryggerier, i ba-

331 lansräkningen icke upptagits under rubriken aktier; i stället hava de tillgångar och skulder, som representeras av dessa aktier, insatts under resp. rubriker bland balansräkningens tillgångar och skulder. — Aktier i andra skattepliktiga bryggerier, vilka icke kunna anses som dotterbolag till de företag, som äga dem, hava först värdesatts till de aktievärden, som framkommit vid värderingen av resp. företag, varefter värdena i fråga å tillgångssidan fråndragits under rubriken »Aktier» samt å skuldsidan under rubriken »Bokfört eget kapital», underrubriken »övriga fonder». Detta tillvägagångssätt är nödvändigt för att undvika dubbelräkning av tillgångar och eget kapital. Det är i detta fall huvudsakligast fråga om aktier i Porterbryggeri A.-B. D. Carnegie & Co. samt A.-B. Stockholms Bryggerier, vilka ägas av andra bryggeriföretag.

Värderingen av de olika tillgångarna och skulderna torde för övrigt kräva vissa kommentarer. Med avseende på fastigheter samt maskiner och inventarier bör såsom en generell anmärkning först framhållas, att de värden för tillgångarna i fråga, som angivas i balansräkningen, visserligen äro beräknade så noggrant, som det under de givna förhållandena varit möjligt. För den händelse åter det skulle bliva fråga om statsinlösen av de skattepliktiga bryggerierna, bör emellertid enligt min mening en särskild värdering genom branschsakkunniga företagas av tillgångarna i fråga, så att desamma bliva värderade på ett fullt sakkunnigt och likformigt sätt. Fastigheterna hava i de flesta fall upptagits till gällande taxeringsvärden. I vissa fall, då särskilda, pålitliga värderingar förelegat, hava dessa emellertid i stället kommit till användning. — Under rubriken »övriga fastigheter» ingå tomter, jordbruksfastigheter, skogar m. m. Maskiner och inventarier hava i flera fall upptagits till gällande brandförsäkringsvärden med avdrag av 25 %. Denna regel har dock icke alltid följts. I vissa fall hava — efter diskussion med vederbörande bryggeriers ledning — särskilt verkställda värderingar fått ligga till grund. — För övrigt hava genom jämförelse med siffrorna för bryggerier inom motsvarande storleksgrupp hållpunkter i flera fall erhållits för värderingen av maskiner och inventarier. I fråga om aktier hava de börsnoterade aktierna upptagits till den kurs, som gällde 3 % 1934. Icke börsnoterade aktier hava varit föremål för särskild värdering med stöd av resp. företags senaste balansräkning. Det rör sig här mest om aktier i mineralvattenfabriker samt hotell- och restaurangbolag. Lager och förråd hava i möjligaste mån upptagits till de verkliga värdena per 3 % 1934. Sålunda hava följande å-priser tillämpats: För maltdrycker, kl. II, per hl » pilsnerbuteljer, per 1 000 st » kork, per 1 000 st » malt, per 100 kg > humle, per 100 kg » korn, per 100 kg

kronor 35 » 100 » 5 » 31 » 800 » 15

För övrigt bör med avseende på värdena för lager och förråd nämnas, att desamma säkerligen ligga under de verkliga värdena, enär flera bryggerier helt underlåtit att inventera och upptaga vissa lager, framför allt stenkol, ved och s. k. driftsförnödenheter. Fordringar hava upptagits till vad som kan anses vara deras verkliga värden, sedan osäkra fordringar — uppgående till obetydliga belopp — bortskrivits. Obligationer och förlagsbevis hava upptagits till de kurser, som gällde den 30/« 1934.

332 Med avseende å balansräkningens skuldsida torde posten »Minoritetsintressen i dotterföretag» kräva en förklaring. Denna post har måst upptagas av den anledningen, att vissa skattepliktiga bryggerier, som äro dotterbolag till andra bryggerier, icke helt ägas av dessa senare, varför vissa främmande aktieägare utanför den skattepliktiga bryggeriindustrien finnas. Det är dessas andel i dotterbolagen, beräknad efter det av mig uträknade värdet för aktierna i bolagen i fråga, som utgör posten »Minoritetsintressen i dotterföretag». Med avseende på pensionsförpliktelserna är att märka, att desamma i realiteten icke torde vara förpliktelser i juridisk bemärkelse, enär brj'ggerierna i allmänhet icke torde hava åtagit sig att under alla förhållanden låta pensionerna i fråga utgå. De pensionsförpliktelser, som nu upptagits, motsvara nuvärdet av vad som bryggerierna på grund av hittills följd tradition dock torde komina att utbetala. — Man har från vissa bryggerier framhållit, att de nu utgående pensionerna givetvis äro att anse såsom en följd av de goda resultat, som den skattepliktiga bryggeriindustrien under de senare åren kunnat uppvisa. Pensionerna sammanhänga alltså med den hos ett flertal bryggerier otvivelaktigt föreliggande goodwillen, till vilken dock vid denna värdering ingen hänsyn tagits. — Enligt min mening utgå hos de skattepliktiga bryggerierna pensioner till såväl arbetare som tjänstemän i större utsträckning och med rikligare belopp än inom någon annan industrigren. — Pensionsförpliktelserna hava uträknats enligt de till skatteförordningarna fogade tabellerna, vilket innebär en kapitalisering efter 5 %. Det kan ifrågasättas, om icke nuvarande ränteläge skulle kräva en kapitalisering efter en något lägre procentsats, vilket skulle medföra en höjning av pensionsförpliktelsernas nuvarande värde. Med avseende på de kortfristiga skulderna torde posten »Andra bryggerier» kr. 59 500 kräva en förklaring. Teoretiskt taget borde alla fordrings- och skuldförhållanden de olika skattepliktiga bryggerierna emellan per 3 % 1934 i balansräkningen vara alldeles utjämnade. Som emellertid, vilket inledningsvis redan framhållits, siffrorna för vissa bryggerier avse 31/i2 1933, kan full överensstämmelse i detta avseende icke erhållas. Den uppkomna differensen å kr. 59 500 får i betraktande av de stora siffror, det här rör sig om, anses vara utan betydelse. Med avseende på det överskott, som uppstått vid värderingen, är att märka, att av de 96 st. företag, 1 vilka ingå i balansräkningen per 3 % 1934, 80 st. utvisa ett överskott av sammanlagt kronor 90 613 600 Härifrån avgår underskott, som vid värderingen uppstått hos 16 st. företag » i 798 900 varefter kvarstår ett nettoöverskott å » 88 844 706

Såsom allmänt omdöme om den skattepliktiga bryggeriinduslriens ekonomiska ställning 3 % 1934 kan sägas, att densamma är synnerligen solid och likvid. Skulderna uppgå till: Minoritetsintressen i dotterbolag kronor 363 100 Långfristiga skulder » 12 928 300 Pensionsförpliktelser och skatteskulder » 14 815 900 Kortfristiga skulder » 20 321 200 Summa » 48 428 500 Om man betänker, att tillgångsposten »Obligationer, bank och kassa» uppgår till kr. 39 968 400, inser man lätt, hur pass likvid ställningen är.

ensam

1 Att antalet icke stämmer med de å sid. 330 angivna siffrorna, beror därpå, att i balansräkningen per 3% 1934 varje koncern räknats som ett företag och dotterbolagen sålunda icke räknats särskilt.

333 Bryggeriernas eget kapital uppgår till: Bokfört eget kapital Vid värderingen uppkommet överskott

kronor 124 716 400 » 88 844 700 Summa > 213 561 100

Förhållandet mellan det egna kapitalet och skulderna är ur soliditetssynpunkt mycket förmånligt. Det egna kapitalet utgör 81'5 % av balanssumman samt skulderna 18-5 %. De skattepliktiga bryggeriernas räntabilitet. Till att börja med lämnas här några siffror avsedda att belysa den utvisade vinsten samt utdelningen till aktieägarna under de senaste 5 räkenskapsåren hos de skattepliktiga bryggerier, vilka bedriva sin verksamhet i form av aktiebolag. Såsom tidigare framhållits, omfatta de i form av aktiebolag bedrivna skattepliktiga bryggerierna ungefär 95*3 % av de skattepliktiga bryggeriernas tillverkning. Summa aktieutvisad vinst Utdelning kapital kronor kronor kronor 1929—30 90 861 100 20 957 100 14 215 600 1930—31 93 775 900 18 078 600 14 364 500 1931—32 96 000 600 15 723 100 13 223 800 1932—33 97 130 800 12 053 600 1 1 0 1 5 200 1933—34 97 594 100 12 753 300 11 052 200 Genomsnitt för 5-årsperioden 95 072 500 15 913 100 12 774 300 I % av aktiekapitalet har den utvisade vinsten samt utdelningen utgjort: Utvisad vinst Utdelning % % 1929—30 23-1 15*6 1930—31 19'3 15-3 1931—32 16-4 13-8 1932—33 12-4 11-3 1933—34 13-1 11*3 Genomsnitt för 5-årsperioden 16*7 13*4 Utdelningen i % av den utvisade vinsten har utgjort: 1929—30 1930—31 1931—32 1932—33 1933—34 Genomsnitt för 5-årsperioden

% 67'8 79-5 84-1 91-4 86'7 80'3

Under de senaste 5 räkenskapsåren hava gratisaktier emitterats till följande belopp: 1929—30 kronor 586 600 1930—31 » 2 364 600 1931—32 » 876 300 1932—33 • 1 105 000 1933—34 » 163 500 Summa för 5-årsperioden » 5 096 000 I detta sammanhang torde det även vara lämpligt att lämna några siffror, vilka belysa de skattepliktiga bryggeriernas omsättning under de senaste 5 räkenskapsåren.

334 I hektoliter räknat har omsättningen för samtliga skattepliktiga bryggerier utgjort: Vatten och läskedrycker hl

Summa

hl

Klass I hl

1 676 073 1 651 614 1 587 859 1 33-J 156 1 247 018

194 440 173 061 176 492 175 981 194 162

146019 144 332 153 653 147 918 158470

2 016 532 1 969 007 1918 004 1 656 055 1 599 650

Summa för 5-årsperioden

7 494 720

9159 248

Genomsnitt för 5-årsperioden

1 498 944

182 827

150 078

1831 849

Klass II

1929-30 1980—31 193L—32 1!'32—33... . 1933-34

hl

Omsättningen, uttryckt i kronor, framgår av nedanstående uppställning, i fråga om vilken emellertid bör observeras, att särskilda värdesummor för klass II, klass I samt vatten och läskedrycker icke stått att erhålla på grund av att tillförlitliga uppgifter i detta avseende saknas i fråga om ett flertal bryggerier. Klass II och I samt vatten Biprodukter och 1 asked r. kr. kr. 1929—30 1930—31 1931—32 1932—33 1933—34

Malt

Summa

kr.

kr. 106 357 200 100 210 3< K) 96 040 000 86 764 000 88 751 500 478123000 95 624 600

103 871 400 97 855 400 93 866 6U0 85 098 600 86 942 200

834 800 739 200 726 500 604 100 566 100

1 651 000 1615 700 1 446 900 10ril3o0 1 243 200

Summa för 5-årsperioden 467 634 200

3470 700 694 200

7 018100

Genomsnitt för 5-årsperioden

93 526 800

1403 600

I en särskild bilaga B lämnas en mera specificerad uppställning över omsättningen i hektoliter, fördelad på bryggerierna efter deras storleksordning. Bryggerierna hava härvid indelats i fyra grupper, varvid grupp 1 omfattar bryggerier med en genomsnittlig maltavverkning under de sista 5 räkenskapsåren av under 50 000 kg, grupp 2 50 000—100 000 kg, grupp 3 100 000—200 000 kg samt grupp 4 över 200 000 kg. Antalet bryggerier, som falla inom de olika grupperna, framgår av följande uppställning. 1929—30

1930-31

1931-32

1932-33

1933—31

Summa

39 44 39 16 138

40 44 39 16 139

42 44 39 16 141

42 44 39 16 141

41 44 39 16 140

Till dessa komma dessutom de å sid. 329 f uppräknade bryggerierna, vilka icke särskilt undersökts Summa

15 153

15 154

16 157

16 157

16 156

Grupp 1 » 2 3 »

;

335 I bilaga C lämnas motsvarande uppställning över omsättningen, uttryckt i kronor och fördelad på samma 4 storleksgrupper. Av särskilt intresse för en utredning av detta slag är att få fastslaget, vilket det verkliga af fårsresultatet för själva bryggerirörelsen varit under resp. år samt vilken relationen varit mellan detta affärsresultat och det i själva bryggerirörelsen placerade egna kapitalet. För att utröna detta har jag i huvudsak gått tillväga i enlighet med följande principer. Den utvisade vinsten för de olika företagen har efter företagen granskning ökats med: Tantiémer Direktörslöner, styrelsearvoden, pensioner etc. utöver normal storlek Avskrivningar utöver det verkliga årsbehovet Ökning av den s. k. lagerreserven, d. v. s. skillnaden mellan verkligt och bokfört lagervärde Kostnader, vilka påförts bryggerirörelsen, men vilka icke äga något egentligt sammanhang med densamma. Å andra sidan har den utvisade vinsten minskats med: Behövliga avskrivningar, varvid jag räknat med av skattemyndigheterna godkända satser, nämligen: 1 V2 % å bryggerifastigheters taxerade byggnadsvärde, 1 /s % å bostadsfastigheters taxerade byggnadsvärde, 8 % å maskiners och inventariers anskaffningsvärde, 20 % å automobilers anskaffningsvärde A årets rörelse belöpande skatter Minskning av lagerreserven Kostnader, vilka böra belasta bryggerirörelsen, men vilka icke blivit bokförda; exempelvis ledarlön hos företag, vilka icke äro aktiebolag. Den s. k. lagerreserven och densammas förändringar har konstaterats på så sätt, att lagren vid varje granskat bokslut omräknats efter vissa å-priser, vilka ansetts motsvara de vid bokslutstillfället verkliga värdena, och därefter jämförts med de bokförda lagervärdena. För beräkningen av det i själva bryggerirörelsen placerade egna kapitalet hava från tillgångarna bortförts i främsta rummet sådana tillgångar, som kunna sägas representera placering av överskottsmedel, t. ex. obligationer, förlagsbevis, vissa aktier, vissa reverser, banktillgodohavanden utöver det löpande behovet. I vissa fall hava såväl tillgångar — exempelvis aktier — som skulder uteslutits, då skulderna tydligen upptagits för att förvärva vissa tillgångar, vilka falla utanför själva bryggerirörelsen. Med avseende på av bryggerierna ägda hotellbyggnader och hotellinventarier, fordringar hos hotell o. s. v. har jag i allmänhet ansett dessa tillgångar såsom placerade i själva bryggerirörelsen. Likaledes har jag betraktat de av vissa bryggerier innehavda aktierna i Porterbryggeri A.-B. D. Carnegie & Co. såsom tillgångar placerade i själva bryggerirörelsen. De tillgångar och skulder, vilka icke medtagits i bryggeriernas räntabilitetsberäkning och som sålunda ansetts ligga utanför själva bryggerirörelsen, utgjordes per 3 % 1934: Tillgångar: kronor Fastigheter 14 718 800 Maskiner och inventarier 1 340 700 Lager och förråd 523 600 Aktier och engagemang 27 965 400 Obligationer, bank och kassa 31 652 800 7(5 201 300

336 kro,lor

Skulder: Långfristiga skulder Pensionsförpliktelser Kortfristiga skulder Netto av icke medtagna

3 242 100 1 451 000 1 780 400 värden

g 473 500 69 727 800

Med tillämpande av ovan relaterade principer hava de 5 sista räkenskapsårens siffror för det i själva bryggerirörelsen placerade egna kapitalet och för rörelsevinsten sammanställts för var och en av de tidigare omnämnda 4 storleksgrupperna, ävensom för samtliga skattepliktiga bryggerier. Sammanställningarna återfinnas i bilagorna D, E, F, G och II. Slutresultatet av dessa sammanställningar kan sammanfattas i följande tablåer. Genomsnittligt i rörelsen placerat eget kapital. G r u p p 1 2 3 4 Summa

1929—1930 kr.

1930—1931 kr.

1931—1932 kr.

1932-1933 kr.

1933-1934 kr.

5 277 000 16 244 900 27 080 400 78 683 300 127 285600

5441600 16 953 300 26 951 800 78 015 200

5 663 600 17 640 200 27 540 800 78 715 400

5 967 700 18 196 500 28 559 900 84 685 600

127 361 900

129 560000

137 409 700

6 044 700 18 495300 29 296 100 90 255 700 144091800

Vinst å själva bryggerirörelsen. G r u p p 1 2 3 4 Summa

1929-1930 kr.

1930—1931 kr.

1931—1932 kr.

1932—1933 kr.

1933-1934 kr.

713 900 2 261800 4 677 500 16 655 500 24 808 700

562 100 1 923 400 4 102 500 13 211 700

386 000 1 637 800 3 266 300 11 459 800

277 300 1172 900 2 342 200 7 932 900

19 799 700

16 749 900

284 700 1 285 900 2 601 500 9 601 000 13 778100

11 725 300

Vinsten å själva bryggerirörelsen i procent av det i samma rörelse placerade egna kapitalet har utgjort: G r ii p p

1 2 3 4 Samtliga grupper

1929— 1930

1931— 1932

1932— 1933

1933— 1934

13'5 139 17-3 21-2

10-3 11-3 152 16-9 155

4-8 7-1 91 11-3 100

4-6 63 8-0 8-8

19-1

68 9-3 11-9 14-6 129

81 Genomsnitt för 5-årsperioden 7-8 9-5 12-2 14-3 180

Till ovanstående tablåer böra följande reflexioner knytas. Det framgår av de angivna siffrorna, att rörelsevinsten för räkenskapsåret 1933 —34 varit avsevärt svagare än för räkenskapsåret 1932—33. Ser man däremot pä de siffror, vilka (å sid. 333) meddelats angående den utvisade vinsten hos i form av aktiebolag bedrivna bryggerier, visa siffrorna ifråga en högre vinst för 1933—34 än för 1932—33. Denna differens beror pä det redan tidigare påpekade förhållandet,

337 att jag vid räntabilitetsberäkningen tagit hänsyn till den s. k. lagerreservens ökning och minskning under resp. år. Under räkenskapsåret 1932—33 ägde som bekant en betydande förhöjning av maltskatten rum, och i samband härmed företogo bryggerierna en höjning av pilsnerpriset. Trots detta höjde bryggerierna i allmänhet icke sina inventeringspriser för maltdrycker i bokslutet 3 % 1933 utan föredrogo i de flesta fall att upptaga maltdryckerna till de gamla inventeringspriserna. Följden härav blev, att räkenskapsåret 1932—33 drabbades av en extra belastning, vilken icke hade sin motsvarighet under år 1933—34. — Den uppfattning, man får angående bryggeriernas räntabilitet med stöd av de siffror, jag ovan framlagt, är säkerligen riktigare än den, man får med stöd av bryggeriaktiebolagens officiella bokslut. Av bilagorna D—H framgår, att värdet för bryggerifastigheter och bostadsfastigheter avsevärt ökats per 3 % 1933 jämfört med närmast föregående bokslut. Detta beror till största delen därpå, att taxeringsvärdena för fastigheterna ifråga ökats; speciellt gäller detta Stockholm. Det måste framhållas, att denna ökning av fastighetsvärdena, vilken i sin ordning åstadkommer en ökning av det i rörelsen placerade egna kapitalet, medför en nedgång av räntabilitetssiffrorna för räkenskapsåren 1932—33 samt 1933—34. Förhållandet ifråga medför emellertid ej någon förskjutning av större betydelse i räntabilitetssiffrorna. Vid en räntabilitetsberäkning är det ofta av vikt att taga hänsyn till, huru det i företaget varaktigt placerade kapitalet blivit förräntat, oberoende av huruvida detta kapital är företagets eget eller upplånat. Förhållandet mellan eget kapital och upplånat kapital kan vara av stor betydelse ifråga om vinstgivande företag, då man ju genom att upplåna mycket främmande kapital kan erna mycket högre avkastning på det egna kapitalet. För den skull brukar man vid räntabilitetsberäkningar ofta använda även den metoden, att rörelsevinsten ökas med räntan å det främmande långfristiga kapitalet, varefter den på så sätt erhållna avkastningen på det i företaget varaktigt placerade kapitalet sättes i relation till summan av det egna och det långfristiga främmande kapitalet. — Enär de skattepliktiga bryggerierna emellertid — såsom framgår av de lämnade siffrorna — hava relativt obetydliga långfristiga skulder (desamma äro relativt störst för grupp 1 och minska sedan relativt sett för varje högre liggande grupp), är det påpekade förhållandet av mindre betydelse och medför inga avsevärda förskjutningar av räntabilitetssiffrornas storlek eller tendens. Med tillhjälp av de siffror, som ovan sammanställts för rörelsevinsten samt för bryggeriernas omsättning, har jag även uträknat rörelsevinsten under olika år per försåld liter. Härvid är emellertid att märka, att någon särskild beräkning av rörelsevinsten för klass II, klass I samt vatten och läskedrycker icke kunnat verkställas, enär bokföringen icke lämnar uppgift härom. Den rörelsevinst, som framkommit, är sålunda gemensam för alla varuslagen. Det framgår emellertid av de tidigare lämnade omsättningssiffrorna, av vilken dominerande betydelse klass II är. Med ovannämnda reservation lämnas här nedan en tablå över vinsten per försåld liter för de 4 grupperna under de 5 senaste räkenskapsåren. G r u p p 1 2 3 4 Samtliga grupper 22 — ^56550.

1929—1930 1930-1931 1931—1932 1932-1933 1933-1934 öre öre öre öre öre 6-70 7-35 10-04 14-66

5-23 6-49 9-02 11-90

3-67 5-54 7-26 10-74

8-73

2.92 4.83 6.58 10.70 8.32

2.71 4.26 5.82 968 7.33

338 För bättre överskådlighets skull har rörelsevinsten även uträknats för varje försåld butelj å Va liter. 1929—1930 1930-1931 1931—1932 1932—1933 1933—1934 öre öre öre öre öre

G r u p p 1 2 3 4 Samtliga grupper

2-23 2-45 3 35 4-89

1-74 216 3-01 3-97

1-22 1-85 2-42 3-58

0-97 161 2-19 3-67

0-90 1-42 1-94 323

3-35

2-91

2-77

2-44

Såsom sammanfattning av de slutsatser, till vilka man kommer vid en undersökning av de skattepliktiga bryggeriernas räntabilitet under de senaste 5 räkenskapsåren, kan man enligt min mening uttala följande: 1. De skattepliktiga bryggeriernas räntabilitet har varit mycket tillfredsställande. 2. Bryggeriernas räntabilitet har dock för varje år under den undersökta perioden försvagats. 3. Avkastningsförmågan hos bryggerierna har varit direkt proportionell mot deras storlek, d. v. s. ju större bryggerierna varit, desto högre har i allmänhet avkastningsförmågan varit. — Dock bör man ihågkomma, att koncentrationen endast kan drivas till en viss gräns, vilken framför allt betingas av de lokala förhållandena samt av fraktkostnaderna för de produkter, som skola försäljas. Stockholm den 18 mars 1935. SETH SVENSSON.

339 Bilaga B a l a n s r ä k n i n g för s a m t l i g a skattepliktiga b r y g g e r i e r p e r

30 A.

/o 1934.

Tillgångar: 1.

2.

3.

4.

5.

6.

Fastigheter: Bryggerifastigheter Tomtvärde Byggnadsvärde Bostadsfastigheter Tomtvärde Byggnadsvärde Övriga fastigheter

24 064 400 65 788 800

8 9 8 5 3 2 oo

4 591 600 11 224 800

gl6 400 3 365 400

JQ9 035 000

M a s k i n e r och i n v e n t a r i e r : Bryggeriinventarier, övriga maskiner och inventarier samt kontorsinventarier Bilar Hästar

46 203 200 2 472 200 318 200

48 Aktier: Börsnoterade Icke börsnoterade

2 760 600 17 693 800

20 454 400

Lager och f ö r r å d : Maltdrycker Vatten och läskedrycker Buteljer Kork Malt Humle Stenkol och ved Korn Övrigt

11 246 400 144 700 3 204 600 269 800 4 119 600 2 122 400 184 200 1 042 200 1 3 9 5 300

2 3 729 200

Fordringar: Varufordringar Kundväxlar Reversfordringar Fordringar hos personal och delägare övriga fordringar

5 343 000 87 100 9 605 500 1 595 100 3 178 300

19 go9 000

Obligationer, bank Obligationer Förlagsbevis Banktillgodohavanden Kassa

och

993 600

kassa:

Ställda

11 324 900 3 077 600 24 923 100 _1111 _ 6 4 2 8 0 °

?9 968 400

Summa tillgångar

261 989 600

panter:

Fastighetsinteckningar Förlagsinteckningar Obligationer Aktier Reverser Depositionsbevis

19 368 400 1 788 000 255 000 1 535 000 135 000 298 900 Summa 23 380 300 Skulder:

1.

Bokfört eget kapital: Aktiekapital resp. Kapitalkonto Reservfonder övriga fonder Kvarstående å Vinst- & förlustkonto

97 278 000 14 663 100 8 513 600 4 261 700

j24 716 400

340 2.

Minoritetsintressen

3.

Långfristiga Obligationslån Fastighetslån Banklån Reversskulder

4.

5.

6.

i dotterföretag:

363 100

skulder: 700 000 5 668 500 4 830 700 1 729 100

j 2 928 300

Diverse förpliktelser: Pensionsförpliktelser Beräknade skatteskulder

8 779 200 6 036 700

14 3^5 gng

Kortfristiga skulder: Varuleverantörer Varuaccepter Andra bryggerier Maltskatt Utdelning för sista räkenskapsåret Skulder till personal och delägare övriga skulder

1 469 400 143 700 59 500 6 415 900 10 587 200 767 700 877 800

2 0 321 200

Vid värderingen uppkommet överskott •/. vid värderingen av vissa bryggerier uppkommet underskott.

90 643 600 1798 900

33 344 700

Summa skulder

261 989 600

Ansvarsförbindelser: Diskonterade växlar Till föreningar Borgensförbindelser

439 800 4 262 000 4 825 200 Summa

9 527 000

341 Bilaga B.

Uppställning över omsättningen i hektoliter, fördelad efter storleksgrupper. Klass II

Klass I

Vatten och läskedr.

Summa

20 453 22190 23 380 24 360 28 365

13 955 13 647 14 434 13 887 14 669

106 565 107 445 105 223 97 627 102 405

Summa för 5-årsperioden

72157 71608 67 409 59 380 59 371 329 925

118 748

70 592

519265 Genomsnitt för 5-årsperioden

65 985

23 750

14 118

103 853

193 865 192 643 183 406 155 173 154 961

66 220 56 518 61361 62 677 68 981

47 479 47 139 50 969 48 341 51432

Summa för 5-årsperioden

245300 Genomsnitt för 5-årsperioden

176 010

315 757 63 151

307 564 296 300 295 736 266 191 275 374 1441165

49 072

288 233

65 869 65 795 69 462 66 823 71179

465 976 454 985 449 902 395 2«8 402 209

Grupp 1.

Maltavverkning 50 000 kg.

under

1929—30 1930—31 . 1931—32 . 1932-33 . 1933—34

Grupp 2. Mallavverkning 50 000—100 000 kg. 1929—30 1930—31 1931—32 1932—33 1933—34

Grupp 3. Maltavverkning 100 000—200 000 kg.

Summa för 5-årsperioden

1472 834

78 568 69 773 70141 67 389 70 527 356398

2168360 Genomsnitt för 5-årsperioden

294 567

67 826

29 199 24 580 21610 21555 26 289 123233

18 716 17 751 18 788 18 867 21190 95312

1136 427 1110 277 1 067 143 896 949 819 662

Summa för 5-årsperioden

1 088 512 1 067 946 1 026 745 856 527 772 183 4811913

Genomsnitt för 5-årsperioden

962 383

24 647

19 062

1006 092

321 539 319 417 310 299 261 076 260 503

1929—30 1930—31 . 1931—32 1932 - 33 . 1933—34

Grupp 4. Mallavverkning 200 000 kg.

över

1929—30 1930—31 . 1931—32 1932—33 . 1933—34

5030 458

342 Bilaga C.

Uppställning över omsättningen i kronor, fördelad efter storleksgrupper. Kl. II och I vatten och läskedr.

Biprodukter

Malt

Summa

Grupp 1. Mallavverkning under 50 000 kg. 1929—30 1930-31 1931-32 1932-33 **•'• 1933—34 '.'.'.'.'.'.'..'.'.'.'. Summa för 5-årsperioden

5 321 000 5 179 700 4 900 mo 4 474 000 4 646 000 24 521000

17 400 16 TOO 17 200 15 700 11800 78 800

52 300 49 500 55 800 47 400 45 000

o 390 700 5 245 900 4 973300 4 537100 4 702 800

24849800 Genomsnitt för 5-årsperioden

4 904 200

15 800

50 000

4 970 000

Grupp 2. Maltavverkning 50 000—100 000 kg. 1929—30 1930-31 1931-32 1932—33 1933—34 '.'.'.'.'.'.'.'.[]

14 894 200 14 240 000 13 900 800 12 466 900 13 084 900

706 800 622 900 615 800 510 100 452 900

15 720500 14 966 H00 14 598 300 13 066 300 13 6313u0

68 5S6S00

119 500 103 700 81 700 89 300 93 500 487 700

2 908 500

13 717 400

97 500

581 700

14 396 600

Grupp 3. Maltavverkning 100 000—200 000 kg. 1929—30 1930-31 1931-32 1932—33 1933—34 '.'.'.'.'.'.'.'.'.'.'.

24170 500 23 055 200 22 204 100 20 247 100 21 98^ 200

290 100 207 300 247 100 18l3i K) 183 200

604 100 554 000 435 500 455 000 359 600

25 064 700 23816 500 22 8*6 700 20 886400 22 525 000

Summa för 5-årsperioden Genomsnitt för 5-årsperioden

Summa för 5-årsperioden

2408 200

115179300 Genomsnitt för 5-årsperioden

22 331 800

222 400

481 600

23 035900

Grupp 1. Mallavverkning över 200 000 kg. 1929-30 1930—31 1931—32 1932—33 1933-34 '.'.'.'.'.'.'.'.'.'.'.'.'.V.'.

59 485 700 55 380 500 52 861 400 47 910 6'>0 47 229 100

407 800 411 500 380 500 314 800 277 600

60181300 56 181 300 53 581 700 48 274 200 47 892 400

Summa för 5-årsperioden

262867 300

1 792 200

287 800 389 300 339 800 48 800 385 700 1451400

Genomsnitt för 5-årsperioden

52 573 500

358 400

290 300

266110900 53 222 200

343 Bilaga D.

Räntabilitetsberäkning för grupp 1. (Genomsnittlig maltförbrukning under 50 000 kg per år.) »/, 1929 Tillgångar: Bryggerifastigheter Maskiner, inventarier

Fordringar och engage-

Summa Skulder: Långfristiga skulder . . . . Kortfristiga skulder Pensionsförpliktelser . . . . Skatteskuld Utdelning för räkenskapsSumma I rörelsen placerat eget kapital

*>/, 1930

*>/, 1931

»/, 1932

»/, 1933

»/. 1934

4 192 700 4 265 700 4 404100 4 435 300 4 675 100 4 385 200 261400 261500 264 200 256 700 256 600 234 200 1983 000 2 055 500 2 275100 901500 869 100 856 400

2 312 100 2 290200 2 268 300 970 200 955 900 862 900

346 500 388 900 446400 353 600 325 200 423 700 379 600 373 500 346 500 355100 7 999 500 8153200 8607 600 8602300 8998500

383100 391 800 8615 700

1 736 300 1 607 200 1643400 1648 500 1 609 000 1 492 000 526 300 622 800 722 900 743400 566 700 816 800 104 300 149 900 96100 99 000 145100 102 400 234 300 195 200 202 300 254 600 168 800 256 500 179 000 149 500 233 300 254 200 199 500 276 900 2 794300 2804400 3 073300 2809400 2856000 2698800 5 205 200 5348800

5534 300

5 792 900 6 142 500 5 946 900

1929—30

1930—31

1931—32

1932—33

1933-34

Genomsnittligt i rörelsen placerat eget kapital 5 277 000 5441600 5 663 600 5967 700 6 044 700 Börelsevinsten å bryggerirörelsen utgör enligt uträkning 284 700 713 900 386 000 277 300 562 100 Börelsevinsten å bryggerirörelsen i % av det genomsnittliga i rörelsen : placerade egna kapitalet utgör 13-5 10-3 4-8 4-6 6-8

344 Bilaga

E.

Räntabilitetsberäkning för grupp 2. (Genomsnittlig maltförbrukning 50000—100 000 kg per år.)

*>/, 1929

*»/, 1930

*/, 1931

30/, 1932

oo/, 1933

30/, 1934

lillgångar: Bryggerifastigheter

10 294 500 10 625 200 10 992 300 11103 000 11649 200 11 954 700 983 500 1000 500 1063 500 1042 000 1042 300 1050800

Maskiner, inventarier Lager och förråd Fordringar mang

6 031 900

6 294 300

6 750 600

6 800 900

6 689 200

6 614 800

2 351 600

2 530 300

2 654 000

2 629 700

2 928 600

2 857 300 1 613 400

och engage1 781 600

1 733 900

1 546 700

1 584 000

1 649 000

1121 200

1117 900

1170 300

1 052 600

Långfristiga skulder

3 144 900

2 762 800

2 891 600

2 789 200

3 125 500

2 973 500

Kortfristiga skulder

1 216 100

1 438 900

1 252 900

1155 600

1 320 000

Pensionsförpliktelser

497 600

595 200

648 900

627 500

653 600

Skatteskuld

792 700

933 200

983 300

838 500

696 200

937 200 591 700

Kassa och bank

1120 500 Summa 22 564300 23302100 24177 400 24260400 25010900 25 211500

Skulder:

Utdelning för räkenskapsåret

934 600

1 060 600

1 005 600

964 400

812 000

906 300

Summa

6 790 700

6 782300

6 503200

6 728 700

I rörelsen placerat eget kapital 15978400 16 511400 17 395100 17 885 200 18 507 700 18 482 800 1929—30

Genomsnittligt i rörelsen placerat eget kapital

1930—31

1931—32

1932—33

1933-34

16 244 900 16 953 300 17 640200 18 196 500 18 495 300

Börelsevinsten å bryggerirörelsen utRörelsevinsten å bryggerirörelsen i % av det genomsnittliga i rörelsen placerade egna kapitalet utgör

2 261 800

1923 400

1 637 800

1285 900

1172 900

13-9

11*8

9-3

7-1

6-3

345 Bilaga F.

Räntabilitetsberäkning för grupp 3. (Genomsnittlig maltförbrukning 100000—200 000 kg per år.)

so/, 1929

»/, 1930

»•/, 1931 oo/9 1932

*>/, 1933

*»/, 1934

Tillgångar: Bryggerifastigheter.... Bostadsfastigheter

18 401 500 18 443 800 18 657 400 18 679 200 19 108 300 19 309 800 1 412 900 1 412 900 1427 900 1 452 900 1 511 800 1511800

Maskiner, inventarier m. m Lager och förråd

9 297 200 4 920 200

Fordringar och mang Kassa och bank

9 313100 9 794 800 10 063 90010 015 700 4 754 600 4817 400 4 847 200 5423100

9 946 200 5 468 600,

engage-

2 543 300 2 314 500 2 231 500 2 431 700 2 352 600 2 390 300 1 702 700 1 668 700 1 687 100 1 510 400 1 547 000 1 519 600 Summa 38277 800 37 907 600 38616100 38985 300 39958500 40146300

Skulder: Långfristiga skulder Kortfristiga skulder Pensionsförpliktelser . . . . Skatteskuld

4 815 500 1 813 600 1 270 600 1 317 200

4 200 200 2025300 1 314 700 1 651 200

4 256 500

4 259 800

4 453 800

4 127 400

2 002 400

1830 500

1 960 900

2 093 000

1346 100

1 447 300

1 502 500

1 732 500

1 734 800

1 426 000

1 223 100

1 050 900

Utdelning för räkenskaps1 716 400 1 899 900 2189 100 2 027 300 1 692 800 1 675 800 året Summa 10 933300 11091800 11528900 10990900 10833100 10679600 I rörelsen placerat eget 27 344 500 26 816 300 27 087 200 27 994 400 29 125 400 29 466 700 kapital 1929 - 30

1930—31

1931—32

1932-33

1933-34

Genomsnittligt i rörelsen placerat 27 080 400 26 951800 27 540 800 28 559 900 29 296 100 eget kapital Börelsevinsten å bryggerirörelsen ut4 677 500 4102 500 3 266 300 2 601 500 2 342 200 gör enligt uträkning Börelsevinsten å bryggerirörelsen i % av det genomsnittliga i rörelsen 80 9-1 11-9 15-2 17-3 placerade egna kapitalet u t g ö r . . . .

346 Bilaga G.

Räntabilitetsberäkning för grupp 4. (Genomsnittlig maltförbrukning över 200 000 kg per är.)

»>/• 1929

»o/, 1930

% 1931

% 1932

% 1933

% 1934

'Tillgångar : Bryggerifastigheter Bostadsfastigheter Maskiner, inventarier m. m Lager och förråd Fordringar mang

47 529 700 47140 800 47 350800 47 733 800 53428 600 53395 500 1 007 300 1 256 400 1884 500 1 855 600 2 448 500 2 447000 26 041700 26 528100 27150100 27 953 200 28 114 600 28823 600 12 805 700 12 876 600 12805 700 13 416 500 15 596 500 13923800

och engage-

Kassa och bank

10 344 000 10111800 4 609 200 5 273 600

9 032 200

7 636 300

7 687 300

5 160 700

5198 70O

7 911 200

5 283 700 Summa 102337 600 103187 300 103334100 103 756100 112474200 111784800

Skulder: Långfristiga skulder

1 398 900

1 247 600

1082 400

1 003 900

1 093 300

Kortfristiga skulder

6 265 400

5 902 300

5 007000

5 458 400

5 878 100

5 432 400

Pensionsförpliktelser

3 333 800

3 478 900

3 949 100

4 062 000

4 548 000

4 951 900

Skatteskuld

4 304 000

5 936 900

6 328 100

5 971 000

4 755 000

8 786 800

Utdelning för räkenskapsåret Summa

7 428 300 8862 300 8 461700 8 022 600 6 077 800 6 220400 22 730400 2.5 428000 25063000 24596400 22262800 21484800

I rörelsen placerat eget kapital

79 607 200 77 759 300 78 271100 79 159 700 90 211400 90300 000 1929—30

Genomsnittligt eget kapital

i rörelsen

1930—31

1931-32

1932—33

1933—34

placerat

Börelsevinsten å bryggerirörelsen utgör enligt uträkning Börelsevinsten å bryggerirörelsen i % av det genomsnittliga i rörelsen placerade egna kapitalet utgör

78 683 300 78015 200 78 715 400 84 685 600 90255 700 16 655 500 13 211 700 11 459 800

21-2

16-9

14-13

9 601000

7 932 900

11-3

8-8

347 Bilaga

H.

Räntabilitetsberäkning för samtliga bryggerier.

s

o/, 1929

so/. 1930

»o/, 1931

»o/. 1932

30/, 1933

3o/0 1934

Tillgångar: Bostadsfastigheter . . .

80 418 400 80 475 500 81 404 600 81 951 300 88861200 89 045 200 3 637 90o 3 934 000 4 632 600 4 607100 5 264 100 5271000

Maskiner, inventarier m. m Lager och förråd

43 353 800 44191 000 45 970 600 47130100 47 109 700 47 652 900 20 933 900 21030 60 21178 600 21756 300 24 918 400 23 205 600

Bryggerifastigheter...

Fordringar mang

och engage-

Kassa och bank Summa

15 022 500 14 485400 13 156 900 12 040 900 12 135 300 12 298 000 7 812 700 8 433 700 8 391900 8 118 400 8 153 400 8 315 600 171179 200 172550200 174 735200 175604100 IS6442100 185 788300

Skulder: Långfristiga skulder

11095 600

Kortfristiga skulder

9 821400

Pensionsförpliktelser

5 198 100

Skatteskuld Utdelning för räkenskapsåret Summa

6 616 200

9 817 800 10108 600 9 933 200 9 079 100 5 487 80O 6 046 500 8 775 900 9 302 700

9 779 900 10192 200 9 067300 9 777 800

9 686 200

6 241100

6 854 000

7 766 700

S 469 800

6869 500

5598 200

9588 800

10 312 600 12 099 700 11910 600 11213 800 8 761 600 8 952 000 43043900 46114 400 46447 500 44 7719C0 42455100 41591900

I rörelsen placerat eget 128 135 300126 435 8( 0128 287 700180 832 200 143 987 000 144 196 400 kapital 1929—30

1930-31

1931—32

1932—33

1933—34

Genomsnittligt i rörelsen placerat 127 285 600 127 361800 129 560000 137409 600 144 091700 eget kapital Börelsevinsten ä bryggerirörelsen ut24 308 700 19 799 700 16 749 900 13 773100 11 725 300 gör enligt uträkning Börelsevinsten å bryggerirörelsen i % av det genomsnittliga i rörelsen placerade egna kapitalet u t g ö r . . . .

19-1

15-5

348 Bilaga II. Promemoria angående polismyndigheternas uppgifter om olägenheter av försäljningen av pilsnerdricka samt om brister i försäljningslagstiftningen. Genom överståthållarämbetet och länsstyrelserna ha från de dessa myndigheter underlydande polismyndigheterna infordrats svar på följande frågor: 1. Hava erfarenheterna givit vid handen, att försäljningen av pilsnerdricka medför olägenheter ur nykterhetssynpunkt? Därest så skulle vara fallet, torde närmare uppgifter meddelas h ä r o m ävensom rörande den omfattning, i vilken olägenheterna framträda, särskilt vid en jämförelse med de olägenheter av nämnt slag, som förorsakas av bruket av andra berusningsmedel (vanliga spritdrycker, smuggelsprit, dagligen tillverkade drycker, denaturerad sprit, alkoholhaltiga preparat e t c ) . 2. Vilket slag av pilsnerdricksförsäljning (avhämtning, försändning på rekvisition, kringföring, utskänkning) anses främst förorsaka olägenheter av under punkt 1 åsyftat slag? 3. Hava erfarenheterna givit vid handen, att gällande lagstiftning rörande maltdryckshanteringen behöver ändras i det ena eller det andra hänseendet? På de framställda frågorna hava under sommaren 1934 svar avgivits av polismyndigheter i samtliga 114 städer, av samtliga 490 landsfiskaler och av 16 poliskommissarier eller polisuppsyningsmän i köpingar. Härjämte hava överståthållarämbetet och samtliga länsstyrelser på kommitténs begäran tillkännagivit sin uppfattning om de spörsmål, som beröras i frågorna. Beträffande förekomsten av olägenheter ur nykterhetssynpunkt av pilsnerdricksförsäljningen synes en avgjord skillnad förefinnas mellan städerna och landsbygden. Under det att större eller mindre olägenheter konstaterats i närmare ett 70-tal städer, hava för landsbygdens del allenast 148 landsfiskaler och köpingspoliser ansett sådana olägenheter förefinnas. Myndigheterna i de återstående städerna, inemot 45 stycken, samt 358 landsfiskaler och köpingspoliser hava besvarat den första frågan nekande eller ha allenast haft att förtälja om högst oväsentliga olägenheter. Ett stort antal myndigheter hava framhållit, att olägenheterna mera sällan förorsakas av pilsnerdricka enbart utan till övervägande delen i förening med spritdrycker av ett eller annat slag, ganska ofta smuggelsprit, hembränt brännvin eller rödsprit. Denna uppfattning tycks var tämligen allmän i städerna, i synnerhet i de större. Men även många landsfiskaler hava givit uttryck åt samma mening. Beträffande den omfattning, i vilken olägenheterna framträtt, må till en början omnämnas, att åtskilliga myndigheter, mestadels myndigheter i städerna, lämnat vissa statistiska uppgifter angående pilsnerdrickats roll såsom berusningskälla, grundade på de uppgifter om denna, som lämnats av för fylleri anhållna personer. Uppgifterna avse skilda tidrymder och äro lämnade med växlande indelningsgrunder, varför någon jämförelse dem emellan icke är möjlig.

349 Dessa myndigheter hava nära nog undantagslöst anmärkt, att de anhållnas uppgifter om berusningskällan äro otillförlitliga. Samma anmärkning har gjorts även av åtskilliga andra myndigheter, vilka i ett eller annat sammanhang kommit in på spörsmålet. Det har framhållits, a t t de anhållnas uppgifter i detta avseende i allmänhet icke kunnat kontrolleras, a t t i åtskilliga fall, då så kunnat ske, uppgifterna visat sig vara oriktiga s a m t a t t tämligen uppenbart vore, att i många fall pilsnerdricka uppgivits såsom berusningskälla, ehuru denna i själva verket utgjorts av spritdrycker, vanligtvis smuggelsprit, hembränt brännvin eller rödsprit. I de fall, då illegitim sprit använts, har den oriktiga uppgiften givetvis tillkommit för att skydda vederbörande från ansvar för befattningen med spriten.^ Många myndigheter hava funnit det vara förenat med avsevärda svårigheter att angiva omfattningen av olägenheterna. Det har sålunda framhållits, att den omständigheten, att pilsnerdricka vanligtvis användes samtidigt med spritdrycker, jämte otillförlitligheten av uppgifterna om berusningskällan gjorde det vanskligt att yttra sig om omfattningen. Åtskilliga myndigheter hava också underlåtit att göra något bestämt uttalande härutinnan. Inalles 19 myndigheter, därav 8 myndigheter i lika många städer samt 11 landsfiskaler och köpingspoliser, hava emellertid uppgivit, att olägenheterna äro stora eller avsevärda, eller hava med något likvärdigt uttryck angivit omfattningen av desamma. Hit ha hänförts de fall, i vilka olägenheterna ansetts vara lika stora som eller större än olägenheterna av spritdrycker. 39 myndigheter, därav 13 myndigheter i 11 städer samt 26 landsfiskaler, hava uppgivit, att olägenheterna icke äro av större eller av mera avsevärd omfattning eller att desamma äro mindre än olägenheterna av spritdrycker, eller hava på något härmed likvärdigt sätt angivit sin uppfattning. 19 myndigheter, därav 7 myndigheter i 5 städer och 12 landsfiskaler, hava uppgivit, att missbruk av pilsnerdricka icke äro ovanliga eller hava med något liknande uttryckssätt antytt omfattningen av olägenheterna. 121 myndigheter, därav 37 myndigheter i 28 städer samt 84 landsfiskaler och köpingspoliser, vilka konstaterat förefintligheten av olägenheter, hava uppgivit dessa vara obetydliga antingen i och för sig eller i jämförelse med olägenheterna av spritdrycker eller hava eljest uttalat sig på sådant sätt, att det varit tämligen tydligt, att deras uppfattning varit den nu angivna. 42 myndigheter, därav 27 myndigheter i 17 städer samt 15 landsfiskaler och köpingspoliser, vilka samtliga konstaterat förhandenvaron av olägenheter, hava underlåtit att klargöra omfattningen av desamma. Många myndigheter hava påtalat missbruk av pilsnerdricka särskilt bland sådana personer, vilka sakna möjlighet att på lagligt sätt åtkomma spritdrycker. I åtskilliga fall har missbruket ansetts vara begränsat till en liten krets av alkoholister och lösdrivare. Från vissa håll har inberättats, att missbruk förekommer bland personer, som på grund av underlåtenhet att fullgöra sin skatteplikt fått sina motböcker indragna. Vidare har uppgivits, att skogsarbetare i Norrland och nödhjälpsarbetare ibland missbruka pilsnerdricka. Mången gång har angivits, att bland missbrukarna finnas personer, som inneha motbok. Vissa myndigheter, särskilt i mellersta och norra Sverige men även — fast i mindre utsträckning — i de södra delarna av landet, hava särskilt påtalat missbruk av pilsnerdricka bland ungdomen. I allmänhet har anmärkts, att pilsnerdricka är alltför lättillgängligt för missbrukarna. Från åtskilliga håll har inberättats, att försök gjorts att begränsa möjligheten för sådana personer att åtkomma den åtrådda varan genom inskränkningar i bryggeriers och andra försäljares försäljningsrätt. Sådana inskränkningar hava gjorts ibland efter frivillig överenskommelse mellan försäljare och kommunala myndigheter samt ibland enligt beslut av vederbörande länsstyrelse. Försöken synas i en

350 del fall hava slagit väl ut men i andra fall icke lämnat åsyftat resultat. Till det i en del fall mindre lyckade resultatet av dessa försök har, enligt uppgift, särskilt den omständigheten bidragit, att det icke stått till att förhindra missbrukare från att göra inköp genom ombud. Omfattningen av olägenheterna framträder i svaren avsevärt olika i skilda landsändar. Medan myndigheterna i t. ex. Skåne och Blekinge knappast haft att förtälja om andra olägenheter än sådana av högst oväsentligt slag, hava myndigheterna i andra delar av landet, särskilt inom Jönköpings, Kopparbergs, Gävleborgs och Västerbottens län, i tämligen stor utsträckning konstaterat förhandenvaron av icke allenast obetydliga olägenheter. Länsstyrelserna i nämnda fyra län hava i sina yttranden anfört: L ä n s s t y r e l s e n i J ö n k ö p i n g s l ä n : »Av utredningen framgår, att den första frågan måste besvaras jakande. Även om missförhållandena inom länet i dess helhet icke antagit någon större omfattning, är det dock obestridligt, att å vissa platser — särskilt inom de s. k. samhällena — konsumtion av pilsnerdricka i berusningssyfte icke sällan förekommer. Det klientel, varom här är fråga, utgöres till övervägande del av sådana personer, som på grund av det ena eller det andra skälet blivit avstängda från laglig åtkomst av rusdrycker. Dessvärre har den verkställda utredningen ock givit vid handen, att jämväl ungdomen hängiver sig åt detta missbruk.» Länsstyrelsen har förklarat sig vara av den meningen, att åtgärder borde vidtagas för att i möjligaste mån förhindra sådana personer, som visat sig vara hemfallna åt rusdrycksmissbruk, ävensom ungdom att förskaffa sig pilsnerdricka samt har förordat införandet av effektiva kontrollbestämmelser för försäljning från avhämtningsställen och genom kringföring. Länsstyrelsen i Kopparbergs l ä n : »Den nuvarande ordningen vid försäljningen av pilsnerdricka medför betydande olägenheter ur nykterhetssynpunkt. Befolkningen inom länet missbrukar i allmänhet icke pilsnerdricka. Genom lättheten att erhålla pilsnerdricka förekommer, enligt uppgift från vissa delar av länet, i ganska stor utsträckning, att särskilt yngre män samt mer eller mindre förkomna personer, som äro avstängda från möjligheten att på laglig väg erhålla spritdrycker, förskaffa sig och förtära pilsnerdricka i sådan mängd, att de bliva berusade.» Länsstyrelsen har föreslagit vissa inskränkningar i försäljningsrätten bl. a. på så sätt, att försäljning till avhämtning och efter rekvisition icke skulle få ske till person, som av nykterhetsnämnden i hemorten förklarats böra förvägras inköpsrätt. I sammanhang härmed har länsstyrelsen förordat effektivt straff för den, som tillhandagår med anskaffande av pilsnerdricka, som kan antagas komma till användning i berusningssyfte. Länsstyrelsen i Gävleborgs län: »Det framgår av utredningen, att pilsnerdricka allt emellanåt användes i berusningssyfte. En revision av lag stiftningen i ändamål att begränsa inköpsrätten för personer, som kunna misstänkas skaffa sig dylika drycker i berusningssyfte, synes därför böra ifrågakomma, därvid länsstyrelsen dock icke anser en allmän ransonering möjlig att genomföra.» Länsstyrelsen i V ä s t e r b o t t e n s l ä n har konstaterat, att försäljningen av pilsnerdricka, såsom framginge av ett flertal av de underordnade polismyndigheternas yttranden, visat sig medföra vissa — i enstaka fall avsevärda — olägenheter ur nykterhetssynpunkt, samt har förordat sådan begränsning av utminuteringsförsäljningen, att försäljning icke finge ske till andra personer än sådana, som i särskild ordning förklarats berättigade inköpa pilsnerdricka. Märkbara olägenheter hava även länsstyrelserna i Östergötlands och Västmanlands län funnit vara till finnandes. L ä n s s t y r e l s e n i Ö s t e r g ö t l a n d s l ä n har sålunda funnit, att den

351 förebragta utredningen otvetydigt givit vid handen, att försäljningen av pilsnerdricka på många orter inom länet medfört olägenheter ur nykterhetssynpunkt, men att olägenheterna, även om desamma i och för sig icke kunde anses obetydliga, dock icke kunde jämföras med de olägenheter i samma avseende, som förorsakades av sprithanteringen. Länsstyrelsen har funnit en viss revision av lagstiftningen vara av behovet påkallad och har såsom syftemål därutinnan angivit, att inköpsrätten borde begränsas till personer, som icke kunde misstänkas förskaffa sig pilsnerdricka i berusningsändamål. För vinnande av detta syfte har länsstyrelsen ansett vara förtjänt av övervägande ett framkommet förslag om befogenhet för nykterhetsnämnd att meddela förbud mot utminutering till missbrukare och till sådan person, som är känd för att gå missbrukare tillhanda med anskaffande av pilsnerdricka. L ä n s s t y r e l s e n i V ä s t m a n l a n d s l ä n har anfört: »I den allmänna diskussionen liksom även bland polismyndigheterna äro åsikterna om pilsnerdrickats betydelse som berusningsmedel — och därmed för nykterhetstillståndet — synnerligen växlande. Även om detta till någon del kan förklaras genom vederbörandes personliga inställning till nykterhetsfrågan, torde det dock företrädesvis vara en annan omständighet av mera objektiv innebörd, som föranleder mcningsskiljaktigheterna bland polismännen. Pilsnerdrickats roll vid fylleriförseelser är nämligen ofta svår att konstatera, beroende bland annat därpå, att fylleristen, i fall av berusning med olovligt åtkomna rusdrycker, av fruktan för efterräkningar förtiger detta och i stället skyller på pilsnerdricka. De fall, där pilsnerdricka varit det enda berusningsmedlet, torde dock i själva verket vara relativt sällsynta. Däremot torde missbruk av pilsnerdricka i samband med förtäring av starkare alkoholhaltiga drycker ganska ofta förekomma bland personer, som äro mer eller mindre starkt hemfallna åt dryckenskap, och det är utan tvivel häri, som olägenheterna i nykterhetshänseende av pilsnerdricksförsäljningen företrädesvis äro att finna.» Länsstyrelsen har förordat vidtagande av åtgärder, ägnade att medföra bättre kontroll över vissa former av försäljningen. ö v e r s t å t h å l l a r ä m b e t e t har anfört: »Försäljningen av pilsnerdricka torde icke i och för sig vara ägnad att medföra särskilda olägenheter ur nykterhetssynpunkt. Givetvis kan förtäringen av pilsnerdricka dock komma att medverka till berusning bland annat hos personer, vilka därjämte förtärt eller förtära alkoholhaltiga preparat. En såsom följd härav inträdande berusning torde dock icke rimligen böra tillskrivas gällande bestämmelser angående försäljning av pilsnerdricka, då ju vederbörande i regel haft annan möjlighet att, på laglig eller olaglig väg, tillfredsställa sitt begär.» Av övriga länsstyrelsers yttranden må anföras: L ä n s s t y r e l s e n i H a l l a n d s l ä n har av den verkställda utredningen funnit framgå, att några olägenheter ur nykterhetssynpunkt i allmänhet icke kunnat förmärkas av försäljningen av pilsnerdricka, men fortsätter: »Från städerna tyckas förhållandena visserligen icke vara fullt lika tillfredsställande som på landsbygden, men det synes dock mera vara möjligheten att tillsätta pilsnerdrickat med starkare berusningsmedel, som vållat de förekommande olägenheterna, än pilsnerdrickat i och för sig.» L ä n s s t y r e l s e n i G ö t e b o r g s o c h B o h u s l ä n har konstaterat, att det påvisats fall, då försäljningen av pilsnerdricka medfört olägenheter ur nykterhetssynpunkt, men har anmärkt, att sådana praktiskt taget icke kunna undvikas. Det vore enligt länsstyrelsens förmenande knappast troligt, att det allmänna nykterhetstillståndet inom länet skulle förbättras, om pilsnerdricksförsäljningen omgärdades med ytterligare inskränkningar. Åtgärder i dylik riktning skulle — förutom att desamma komme att försvåra tillgodoseendet av det legitima behovet — medföra ökad konsumtion av spritdrycker och främja den olaga sprithanteringen. Med an-

352 vändande av gällande bestämmelser kunde förhindras, att pilsnerdricksförsäljningen dreves i en ur nykterhetssynpunkt olämplig form. övriga länsstyrelser hava icke funnit några egentliga eller mera anmärkningsvärda olägenheter ur nykterhetssynpunkt vara förenade med pilsnerdricksförsäljningen, men hava i åtskilliga fall framställt anmärkningar mot de särskilda försäljningsformerna. Anmärkningar hava i större eller mindre utsträckning framställts mot samtliga försäljningsformer. Mot försäljningen till avhämtning torde de flesta och mest vägande anmärkningarna rikta sig. Särskilt är detta, naturligt nog, fallet för städernas vidkommande. Tämligen allmänt har framhållits, att kontrollen över avhämtningsförsäljningen är mycket svår att utöva — särskilt vid mera avsides belägna försäljningsställen — och lämnar åtskilligt övrigt att önska. Det synes också vara en bland myndigheterna tämligen allmänt omfattad åsikt, att luffare och andra lösdrivare, vilka — utan fast eller ordentlig bostad — sakna möjlighet att rekvirera pilsnerdricka till hemmet, och även andra missbrukare vanligtvis kunna å avhämtningsställena åtkomma relativt stora kvantiteter pilsnerdricka. Från många håll har uppgivits, att förbudet mot försäljning eller utlämning av pilsnerdricka till den, som synbarligen är berörd av starka drycker, eller då uppenbart är, att varan helt eller delvis är avsedd att användas i berusningssyfte, i större eller mindre utsträckning åsidosattes å avhämtningsställena. Det har också i en del svar anmärkts, att försäljaren, även om han av egen drift eller av annan anledning skulle iakttaga en viss återhållsamhet vid utlämningen, ändock icke kan kontrollera, hos vem varan slutligen hamnar, då inköp lätteligen kan göras genom ombud. Mycket ofta har det klagats över att gator, öppna platser, portgångar och även enskilda områden i övrigt i närheten av avhämtningsställen utgöra tillhåll för mer eller mindre avsigkomna personer, som till otrevnad för de närboende där förtära pilsnerdricka och bedriva en del ofog. Åtskilliga bryggerier synas hava frivilligt avstått från försäljningen till avhämtning eller ock i samråd med de kommunala myndigheterna underkastat densamma vissa inskränkningar i syfte att förekomma missbruk. För en del bryggeriers vidkommande har vederbörande länsstyrelse antingen meddelat förbud mot sådan försäljning under viss tid eller ock föreskrivit inskränkningar i försäljningen. Inskränkningarna hava i allmänhet gått ut på att försäljning endast skulle få ske — i en del fall endast under vissa timmar på dagen — till kända och ordentliga personer mot kvitto. Inskränkningarna synas i allmänhet ha lett till avsett resultat. Även den avhämtningsförsäljning, som bedrives efter tillstånd, har på vissa håll blivit föremål för inskränkningar. Så har l ä n s s t y r e l s e n i S t o c k h o l m s l ä n uppgivit, att länsstyrelsen, i anledning av att i några kommuner i länet, särskilt i Stockholmstrakten, personer av lösdrivartyp i närheten av avhämtningsställen förtärt där inköpt pilsnerdricka, med åsyftat resultat föreskrivit, att försäljning till avhämtning inom kommunen icke finge ske på annat sätt, än att försåld vara genom affärsinnehavarens försorg avlämnades i rekvirentens bostad eller fasta arbetsplats. Vidare kan nämnas, att enligt uppgift för Göteborgs stads vidkommande ett flertal variationer av inskränkningar finnas föreskrivna, av vilka den vanligaste synes vara, att försäljning endast må ske till kända hushållskunder. Med särskild skärpa hava anmärkningarna i förevarande hänseende riktats mot den vid bryggerierna bedrivna försäljningen till avhämtning. Förutom de förut berörda missförhållandena, vilka vid avhämtningsförsäljningen från bryggerierna synas vara särskilt framträdande, tillkommer här, enligt vad från åtskilliga håll gjorts gällande, att personer, som på landet idka olovlig försäljning av pilsnerdricka, oftast

353 avhämta varan vid bryggeri, varvid bevisning om inköpet eller inköpt myckenhet omöjliggöres eller i vart fall avsevärt försvåras. 9 myndigheter, därav 6 myndigheter i 4 städer och 3 landsfiskaler, hava förordat ett fullständigt avskaffande av all avhämtningsförsäljning. 60 myndigheter, därav 9 länsstyrelser, 25 myndigheter i 20 städer samt 26 landsfiskaler och köpingspoliser, hava uttalat sig för mer eller mindre vittgående inskränkningar i avhämtningsförsäljningen över huvud taget och för förbättrad kontroll över densamma. Av länsstyrelsernas yttranden i denna del må anföras: L ä n s s t y r e l s e n i U p p s a l a l ä n : »Användningen av pilsnerdricka såsom berusningsmedel synes i allmänhet bero på överträdelse av bestämmelserna om försäljning till avhämtning. Det synes antagligt, att en väsentligt ökad effektivitet i kontrollen över nämnda försäljning skulle kunna vinnas, om rätten att försälja till avhämtning liksom rätten till utskänkning endast beviljades på viss tid. Även om en inom vissa län tillämpad praxis att till tiden begränsa dylika försäljningsrättigheter kan anses förenlig med författningens lydelse, synes dock den omständigheten, att ett avsevärt antal rättigheter till avhämtning för närvarande äro gällande utan tidsbegränsning, göra det önskvärt, att en ändring av bestämmelsen sker samt att i sammanhang därmed ett övergångsstadgande införes av innehåll, att samtliga dylika rättigheter efter viss tid bliva beroende på nytt tillstånd.» L ä n s s t y r e l s e n i Ö s t e r g ö t l a n d s l ä n har förklarat sig vara av den meningen, att revision av lagstiftningen är påkallad i främsta rummet med avseende å försäljningen till avhämtning. L ä n s s t y r e l s e n i H a l l a n d s l ä n , som anser lagändring i övrigt icke vara behövlig, har ifrågasatt, huruvida icke bestämmelserna om försäljning till avhämtning möjligen borde i någon mån skärpas. L ä n s s t y r e l s e n i V ä r m l a n d s l ä n har ifrågasatt dels skyldighet för mottagare att vid inköp av pilsnerdricka å avhämtningsställe lämna kvitto dels ock införande av bestämmelse om att till å orten icke bosatt person under viss tidrymd endast finge utlämnas viss bestämd myckenhet pilsnerdricka. L ä n s s t y r e l s e n i Ö r e b r o l ä n har förklarat sig hålla före, att förhållandena med avseende å försäljningen till avhämtning och försändningen efter rekvisition icke äro nöjaktigt ordnade, utan att förbättrad tillsyn är av nöden. L ä n s s t y r e l s e n i V ä s t m a n l a n d s l ä n : »Den av bryggerierna på tillverkningsstället bedrivna avhämtningsförsäljningen har ofta givit anledning till berättigade klagomål, både ur ordnings- och nykterhetssynpunkt, och även om förhållandena i detta avseende numera förbättrats, kvarstår dock på sina håll missbruk i samband med denna försäljning. Detsamma torde, om än i mindre grad, gälla beträffande den avhämtningsförsäljning, som bedrives efter tillstånd. Att helt borteliminera dessa olägenheter, vilka med växlande styrka torde göra sig gällande i de flesta stadssamhällen, lärer näppeligen låta sig göra, med mindre att avhämtningsförsäljningen helt förbjudes, något som dock knappast kan komma i fråga, då denna försäljningsform otvivelaktigt även tillgodoser ett legitimt behov. Däremot torde åtskilligt vara att vinna genom skärpta bestämmelser rörande försäljningen i förening med bättre kontroll över kundkretsen. I Västerås tillämpas sedan några år tillbaka den ordningen, att försäljarna, såväl bryggerierna som andra, äro skyldiga att föra och på anfordran för polismyndigheten och nykterhetsnämnden hålla tillgängliga register, upptagande köpares namn, bostadsadress, inköpsdag samt inköpt myckenhet. Detta system, som genomförts med stöd av § 15 mom. 1 och § 27 mom. 4 i pilsnerdricksförordningen, har enligt uppgift visat sig medföra mycket goda verkningar, och det torde kunna ifrågasättas, huruvida icke restriktioner av motsvarande eller därmed jämförlig innebörd borde göras obligatoriska för all avhämtningsförsäljning. » 23 — 356550.

354 L ä n s s t y r e l s e n i K o p p a r b e r g s l ä n har föreslagit — utöver förut anmärkt inskränkning — att försäljning genom avhämtning icke skulle få ske till andra personer än sådana, som för säljaren vore kända såsom ordentliga och vilka icke missbrukade spritdrycker, samt till begränsad myckenhet. 21 myndigheter, därav 3 länsstyrelser, 6 myndigheter i lika många städer samt 12 landsfiskaler och köpingspoliser, hava uttalat sig för att bryggeriernas rätt till försäljning till avhämtning helt borttages. De avsedda länsstyrelserna hava yttrat: L ä n s s t y r e l s e n i Ö s t e r g ö t l a n d s l ä n : »Enligt länsstyrelsens uppfattning lärer det vara tvivel underkastat, om bryggeriernas försäljning till avhämtning fyller något verkligt behov eller eljest äger existensberättigande. I Linköping hava bryggerierna frivilligt avstått från sin rätt till dylik försäljning, vilken visat sig föranleda olägenheter i nykterhetshänseende, och, såvitt länsstyrelsen försport, hava icke härigenom vållats några svårigheter med avseende å möjligheterna för de lojala konsumenterna att tillfredsställa sina inköpsbehov.» L ä n s s t y r e l s e n i K r o n o b e r g s l ä n : »Även om med nu gällande lagstiftning uppkomna olägenheter av bryggeriernas försäljning till avhämtning kunnat bemästras, vill länsstyrelsen i allt fall ifrågasätta sådan ändring i nu gällande bestämmelser, att tillverkare av pilsnerdricka måtte i stället för nu medgiven rätt till försäljning till avhämtning medgivas rätt till utskänkning, vilken torde vara för polismyndigheten lättare att övervaka och kontrollera än avhämtningsförsäljningen.» L ä n s s t y r e l s e n i V ä s t e r b o t t e n s l ä n : »Länsstyrelsen har beträffande försäljningen till avhämtning från bryggerierna sett sig nödsakad att för samtliga bryggerier i länet meddela vissa restriktioner. Dessa restriktioner till trots påtalas olägenheter av denna försäljning. Det enda effektiva medlet att undanröja dessa olägenheter torde vara att förbjuda sådan försäljning, vilken numera ej kan anses av behovet påkallad, då ordentliga personer låta bryggerierna hemforsla de partier, som inköpas.» 31 myndigheter, därav länsstyrelsen i Jämtlands län, 12 myndigheter i 10 städer samt 18 landsfiskaler, hava förordat vidtagandet av inskränkningar i bryggeriernas avhämtningsförsäljning. Inalles hava således 121 myndigheter, därav 13 länsstyrelser, 49 myndigheter i 40 städer samt 59 landsfiskaler och köpingspoliser, uttalat sig för mer eller mindre vittgående inskränkningar i avhämtningsförsäljningen. Yrkanden i sådan riktning hava ibland framställts, utan att vederbörande haft att förtälja om några olägenheter vare sig av denna försäljningsform eller av försäljningen över huvud taget. Slutligen må anmärkas, att 17 myndigheter, därav länsstyrelserna i Kristianstads, Älvsborgs och Skaraborgs län, 9 myndigheter i 8 städer samt 5 landsfiskaler, vilka alla konstaterat vissa missförhållanden med avseende å avhämtningsförsäljningen, ansett lagändring icke vara erforderlig för missförhållandenas avhjälpande. Mot försändningen på rekvisition hava anmärkningar i skilda avseenden framställts av 96 myndigheter, därav 10 länsstyrelser, 8 myndigheter i 7 städer samt 78 landsfiskaler och köpingspoliser. Ett fåtal av anmärkningarna avse försändningen i stad men de allra flesta försändningen på landet. Från många håll hava klagomål framförts mot det sätt, på vilket bryggeriernas utkörare handhava distributionen. Det har sålunda uppgivits, att bestämmelsen om att varan ej må avlämnas annat än inomhus till därstädes boende ofta åsidosattes, i det att pilsnerdricka avlämnas vid arbetsplatser eller försäljning sker från lasset. Vidare har uppgivits, att pilsnerdricka ibland utlämnas till sådana personer, som missbruka varan, och till ungdom eller eljest i kvantiteter, som uppenbart tyda på missbruk. Många myndigheter hava särskilt anmärkt på att utlämning av stora kvantiteter skett till nödhjälpsarbetare. Vidare har påtalats, att kringforslingen ibland pågått till sent på kvällarna.

355 Mer än hälften av de 96 myndigheterna hava uttryckligen anmärkt, antingen att kontrollen över försändningen på rekvisition är bristfällig eller att det är förenat med stora svårigheter eller omöjligt att iakttaga bestämmelserna rörande detta försäljningssätt. Av svaren att döma synes den förnämsta anledningen till bristfälligheten i kontrollsystemet vara de s. k. stående rekvisitionerna, varmed man avser rekvisitioner, genom vilka för en längre tid framåt viss myckenhet pilsnerdricka rekvireras att avlämnas med vissa mellanrum, t. ex. en gång i veckan. Om dessa rekvisitioner och leveranserna på grund av desamma har från många håll sammanstämmande uppgivits: Stående rekvisitioner förekomme i stor utsträckning. Rekvisitionerna brukade tilltagas ganska rundligt. Rekvirenten vore emellertid enligt förbehåll icke skyldig att vid varje tillfälle av den rekvirerade mängden uttaga mer, än han för tillfället hade behov av. Utköraren medhade dock vid varje tillfälle hela den rekvirerade mängden på sitt lass, och om rekvirenten utan att uttaga hela den rekvirerade kvantiteten tecknade kvitto för densamma, vilket skedde allt som oftast, uppstode för utköraren ett överskott, som vore undandraget kontroll. Ett par landsfiskaler hava omnämnt, att i vissa fall kontroll omöjliggjorts därigenom, att utköraren haft på lasset utom den myckenhet, som införts i kvittensboken, viss mängd pilsnerdricka, avsedd för distribution i stad. Det har vidare uppgivits, att kontrollen är tidsödande och besvärlig, att polisen röner föga tillmötesgående från rekvirenternas sida vid kontrollens utövande samt att landsfiskalerna i allmänhet för andra göromål i tjänsten icke medhinna att ägna kontrollen någon nämnvärd uppmärksamhet. I stadsfiskal och 8 landsfiskaler hava påyrkat ett fullständigt borttagande av särbestämmelserna rörande försändning på landet, vilket enligt deras förmenande skulle kunna ske utan menlig återverkan på nykterhetstillståndet. II myndigheter, därav 2 länsstyrelser, 2 magistrater och 7 landsfiskaler, hava uttalat sig för en uppmjukning av samma bestämmelser. Av länsstyrelsernas yttranden i denna del må anföras: L ä n s s t y r e Is e n i K a l m a r l ä n har framhållit, att införandet av bättre kontroll över försändning av pilsnerdricka är av behovet påkallat. L ä n s s t y r e l s e n i V ä s t m a n l a n d s l ä n har anfört: »Försändningen på rekvisition synes icke vara förenad med några andra olägenheter än dem, som stå i samband med ett mindre noggrant tillämpande av rekvisitionsförfarandet. Kontrollen är ofta mindre effektiv. För att kunna åstadkomma en bättre ordning skulle kunna ifrågasättas dels ökade anslag för avlönande av spritpolis och dels skyldighet för försäljare att i förväg underrätta vederbörande polismyndigheter och nykterhetsnämnder på landsbygden om utgående försändningar av pilsnerdricka. En anordning av sistberörda slag synes vara ägnad att i icke ringa mån underlätta möjligheterna till en fortlöpande och mera effektiv kontroll över försäljningen.» L ä n s s t y r e l s e n i K o p p a r b e r g s l ä n har anfört: »Förutom den försäljning, som idkas av bryggerierna inom länet, bedriva ett antal bryggerier, belägna utom länet, försäljning från s. k. nederlag. Varorna fraktas av bryggerierna i större partier till försäljningsorten, där distribution från nederlaget sker genom ombud till kunderna efter rekvisition. Huruvida rekvisition varit insänd till bryggeriet och utkörningen av varan sålunda kan anses ha skett från bryggeriet undandrager sig effektiv kontroll. Enligt länsstyrelsens mening är det av vikt, att i försäljningsförordningen noga angives, vad som innefattas i stadgandet om att på rekvisition försända varan till köparen. Med försändning på rekvisition bör, enligt länsstyrelsens mening, förstås sådan försändning, som antingen sker med ordinarie transportmedel såsom tåg eller fartyg direkt till rekvirenten eller ock verkställes med bryggeriets egna transportmedel direkt och omedelbart och utan omlastning från bryggeriet till rekvirenten. I den mån ett bryggeri önskar distribuera pils-

356 nerdricka från annat nederlag eller upplag än vid bryggeriet bör sådant vara tilllåtet endast i den ordning, som stadgas i försäljningsförordningen 8 § 4 mom.» L ä n s s t y r e l s e n i S k a r a b o r g s l ä n har också anmärkt på det av länsstyrelsen i Kopparbergs län påtalade förfarandet. L ä n s s t y r e l s e n i B l e k i n g e l ä n har anfört: »Å landsbygden förefinnes ett vida spritt missnöje över tvånget att utkvittera rekvirerat parti pilsnerdricka och det torde säkerligen finnas möjlighet att på annat för den konsumerande allmänheten mera tilltalande sätt utvinna den kontroll, som i detta avseende kan finnas vara nödig, exempelvis genom stadgande om att den, som verkställer kringföringen, skall för detta uppdrag vara av vederbörande länsstyrelse godkänd.» L ä n s s t y r e l s e n i K r i s t i a n s t a d s l ä n har anfört: »I avseende å försändning av pilsnerdricka på rekvisition är landsbygden mera ogynnsamt ställd än städerna. Föreskrifterna om kvittensböcker och kvittons avlämnande torde faktiskt vara så gott som omöjliga att strikt efterleva och vålla i allt fall besvär, som icke uppvägas av nyttan med desamma.» Försäljningen genom kringföring i stad har blivit föremål för anmärkningar från 4 länsstyrelser och 28 myndigheter i 23 städer, vilka alla funnit denna försäljningsform förenad med olägenheter. Ett 10-tal av myndigheterna, bland dem länsstyrelsen i Jönköpings län, hava förordat införandet av bestämmelser, som beträffande denna försäljningsform i allmänhet skulle möjliggöra en kontroll mera effektiv än den nuvarande. De flesta anmärkningarna i förevarande avseende hava riktats mot tillverkares rätt att idka försäljning genom kringföring i vilken stad som helst och att, enligt vedertagen tolkning av bestämmelserna, utan särskilt tillstånd i samband med kringföringen inrätta nederlag. Det har uppgivits, att denna rätt till fri försäljning på flera håll föranlett uppkomsten av en konkurrens olika försäljare emellan, vilken ibland tagit sig otrevliga former. Särskilt synes man i några städer i Kopparbergs län men även i åtskilliga andra städer hava gjort sådan erfarenhet. Anmärkning i sist omförmält avseende har framställts av 3 länsstyrelser och 10 myndigheter i 8 städer, eller av sammanlagt 13 myndigheter, vilka i allmänhet hava förordat sådan inskränkning i kringföringsrätten, att denna skulle stå öppen för tillverkare allenast i den stad, där tillverkningen skett. L ä n s s t y r e l s e n i Ä l v s b o r g s l ä n har biträtt följande av magistraten i Ulricehamn gjorda uttalande: »Enligt magistratens mening måste 10 § 1 mom. pilsnerdricksförsäljningsförordningen tolkas så, att tillverkare äger rätt att genom kringföring försälja pilsnerdricka inom vilken stad som helst i riket. På grund av automolbiltrafikens utveckling kunna numera bryggerier begagna sig av denna rättighet i städer på betydande avstånd från tillverkningsorterna. Detta förhållande synes vara olämpligt, enär det ökar antalet försäljare samt skärper konkurrensen dem emellan och försvårar polismyndigheternas kontroll. Kringföringsrätten utan tillstånd bör gälla endast inom den stad, där varan tillverkats. Kringföringsrätten i annan stad bör göras beroende av särskilt tillstånd.» L ä n s s t y r e l s e n i S k a r a b o r g s l ä n har såsom sin mening framhållit, att den s. k. nederlagsrätten efter tillkomsten av bestämmelserna om upplag icke är vare sig behövlig eller lämplig, då den huvudsakligen utnyttjas till kringgående av gällande föreskrifter. L ä n s s t y r e l s e n i K o p p a r b e r g s l ä n har anfört: »Å icke så få platser inom länet ha ett flertal bryggerier nederlag på samma plats. På grund av den konkurrens om kunderna, som uppstår mellan respektive bryggeriers ombud, vilka i allmänhet åtnjuta sin avlöning i form av försäljningsprovision, uppstår större fara än eljest, att gällande försäljningsföreskrifter skola bliva eftersatta. Med de erfarenheter, som föreligga från Kopparbergs län angående den ur nykterhetssynpunkt skadliga konkurrensen om kunderna, som uppstår då flera bryggerier på

357 samma plats idka försäljning direkt till kunderna, synes det länsstyrelsen, att ett bryggeri icke bör äga att utan länsstyrelsens tillstånd idka försäljning av pilsnerdricka genom kringföring eller efter rekvisition utom den kommun, där bryggeriet är beläget, eller annat geografiskt begränsat försäljningsområde.» Konkurrensen mellan olika tillverkare har även i annat sammanhang påtalats även del myndigheter, vilka ansett densamma till stor del vara skuld till förefintliga olägenheter av pilsnerdricksförsäljningen. I några fall hava myndigheterna även gjort den erfarenheten, att då dylik konkurrens av någon anledning upphört, förekommande olägenheter avsevärt minskats. I detta sammanhang må omnämnas, att ett flertal myndigheter anmärkt på det, enligt uppgift, icke ovanliga förhållandet, att avlöning åt föreståndare för nederlag och upplag samt åt utkörare helt eller delvis utgår i form av provision å försåld myckenhet, vilket avlöningssätt har ansetts hava kraftigt bidragit till att lagens bestämmelser blivit åsidosatta i så stor utsträckning som skett. Åtskilliga myndigheter hava också påyrkat förbud mot dylika anställningsvillkor för personal avomnämnda båda kategorier. I denna riktning hava bland andra myndigheter länsstyrelserna i Göteborgs och Bohus län samt Kopparbergs län uttalat sig. I åtskilliga fall hava myndigheterna, bland dem länsstyrelsen i Kopparbergs län r framhållit önskvärdheten av att tillverkare i större utsträckning än vad nu är fallet göres ansvarig för de överträdelser av försäljningsförordningen, som begås av hos honom anställda personer. Några myndigheter, bland dem länsstyrelsen i Blekinge län, hava framställt yrkande om viss medverkan från offentlig myndighets sida vid anställandet av utkörare, t. ex. på så sätt, att såsom utkörare endast skulle få användas person, som blivit godkänd av länsstyrelse. Utskänkningen har av 33 myndigheter, därav 19 i 13 städer samt 14 landsfiskaler och köpingspoliser, ansetts medföra vissa olägenheter. 6 av dessa myndigheter, därav 5 myndigheter i 4 städer och en landsfiskal, hava funnit olägenheterna av utskänkningen vara större än av någon annan försäljningsform, under det att 3 myndigheter, därav 2 poliskommissarier i Stockholm och en landsfiskal ansett, att utskänkningen och avhämtningsförsäljningen i ungefär lika stor utsträckning vålla förefintliga olägenheter. 6 myndigheter i 4 städer hava anmärkt, att tämligen stora kvantiteter pilsnerdricka kunna åtkommas vid besök å flera utskänkningsställen. Några myndigheter hava framhållit såsom en brist, att någon begränsning av den myckenhet pilsnerdricka, som må serveras till varje gäst, icke blivit föreskriven. Några landsfiskaler i sydligaste Sverige hava funnit olägenheter förenade med den utskänkning, som med vederbörligt tillstånd förekommit vid friluftsfester eller i danslokaler. Den utskänkningsrätt, som är medgiven den, som i sitt hem emot betalning emottager gäster till bespisning vid slutet bord, har blivit föremål för en del anmärkningar. Å ena sidan hava 4 myndigheter, utan att dock några olägenheter omnämnts, framhållit, att tydliga bestämmelser behövas till förhindrande av att utskänkningen bedrives i mer eller mindre intimt samband med nykterhetskaférörelse. Från Stockholm har uppgivits, att antalet inackorderingsställen och matserveringar, där utskänkning av nu ifrågavarande art bedrives, under senare år ökat oerhört och kan beräknas till minst 400. Ett stort antal av dessa näringsställen skulle enligt uppgift kunna betecknas såsom kaféer. Å andra sidan hava 6 myndigheter förordat lättnader i fråga om nämnda utskänkningsrätt. Den olovliga utskänkningen av pilsnerdricka synes vålla en del olägenheter och besvärligheter på åtskilliga håll, särskilt inom Jönköpings, Kopparbergs och Västerbottens län. Länsstyrelsen i sistnämnda län har uppgivit, att olovlig utskänkning förekommer i stor utsträckning.

358 Några mera allvarliga olägenheter av denna utskänkning synas av svaren att döma allenast ha förekommit i ett fåtal fall, men ett 50-tal myndigheter hava framställt krav på ändrade bestämmelser till förhindrande av sådan utskänkning. De framställda kraven härutinnan synas bottna i svårigheten att åvägabringa bevisning i fall av olaga utskänkning, särskilt å nykterhetskaféer och liknande näringsställen. Det har tämligen allmänt uppgivits, att pilsnerdricka å dylika ställen serveras i flaskor utan etikett eller uppslaget i glas samt att i rättegångar om olovlig utskänkning på nykterhetskaféer avhörda vittnen, som å det misstänkta kaféet förtärt »dricka», oftast icke kunnat taga på eden, huruvida maltdrycken varit av första eller andra klassen. Olika förslag, syftande till att avlägsna denna svårighet, hava framkommit. Sålunda har föreslagits införande av en bestämmelse om att pilsnerdricksflaskorna skulle antingen erhålla en form eller färg, som väsentligt skilde dem från de flaskor, som finge användas för maltdrycker av första klassen, eller ock vara märkta på särskilt sätt t. ex. med stämpel. Förslag i sådan riktning hava framställts av 25 myndigheter, därav länsstyrelsen i Jönköpings län, 3 myndigheter i lika många städer samt 19 landsfiskaler och köpingspoliser. 17 myndigheter, därav 2 stadsmyndigheter samt 15 landsfiskaler och köpingspoliser, hava förordat förbud mot att å utskänkningsställe servera maltdrycker på annat sätt än i den flaska, vari drycken levererats från tillverkaren, och mot att före serveringen avlägsna flaskans etikett. Länsstyrelsen i Västerbottens län samt 6 landsfiskaler hava föreslagit införandet av bestämmelse om olika färg på pilsnerdricka och på maltdryck av första klassen. Några myndigheter, bland dem länsstyrelsen i Jönköpings län, hava framkommit med förslag om skärpning av straffet för olovlig försäljning. Även åtskilliga andra förslag i samma riktning hava framställts. Mot det kommunala vetot hava anmärkningar framställts av ett stort antal myndigheter, inalles 96 stycken, därav 11 länsstyrelser, 12 myndigheter i 10 städer samt 73 landsfiskaler och köpingspoliser. Anmärkningarna hava motiverats på skiftande sätt, men anledningarna till desamma torde i huvudsak kunna sammanfattas på följande sätt: Frågor om tillstånd till försäljning av pilsnerdricka avgjordes icke alltid med tillräcklig hänsyn till själva saken. Avgörandet föreginges ofta av häftig agitation från nykterhetsvänligt håll, där man i allmänhet av principiella skäl ställde sig avvisande mot beviljandet av tillstånd. Personliga sympatier eller antipatier eller politiska synpunkter finge ibland göra sig gällande vid beslutens fattande. Tillstånd förvägrades ibland, även om behovet av försäljningen vore påtagligt och anledning saknades att befara missbruk. Tillämpningen av vetorätten medförde en ojämnhet i försäljningen, som icke vore motiverad av några förhandenvarande omständigheter. Utskänkning kunde t. ex. finnas i en socken men saknas i grannsocknen, där samma behov av försäljningen och samma garantier för missbruk förefunnes. På grund av olikheten i villkor, som de kommunala myndigheterna fogat vid tillstyrkande av ansökan om försäljningstillstånd, kunde för ett utminuteringsställe gälla helt andra bestämmelser än för ett annat i närheten men i en annan socken beläget utminuteringsställe, vilken olikhet vore svårbegriplig för kundkretsen och förskaffade innehavarna av utminuteringsställena obehag. Hotell och pensionat på landsbygden, för vilka utskänkningsrätt förvägrats, bleve underlägsna i konkurrensen med sådana rörelser, som erhållit utskänkningsrätt. Ortens intresse av att draga till sig turister kunde bliva lidande på att turisterna icke kunde få pilsnerdricka vid sina måltider. Det kommunala vetot bidroge till att minska respekten för lagstiftningen. Olikheter i fråga om försäljningsförhållanden och en rigorös tillämpning av vetorätten ledde till lagöverträdelser. Ett fullständigt borttagande av det kommunala vetot har påyrkats av 24 myndigheter, därav 5 myndigheter i 4 städer samt 19 landsfiskaler och köpingspoliser. In-

359 skränkningar i vetorätten hava förordats helt allmänt av 10 myndigheter, därav 2 länsstyrelser, 1 stadsfiskal och 6 landsfiskaler, beträffande utminuteringen av 4 myndigheter, därav 2 stadsmyndigheter och 2 landsfiskaler, samt i fråga om utskänkningen av 59 myndigheter, därav 9 länsstyrelser, 4 myndigheter i lika många städer samt 46 landsfiskaler och köpingspoliser. Av de sist avsedda 59 myndigheterna hava 31, därav 8 länsstyrelser, 2 stadsmyndigheter samt 22 landsfiskaler och köpingspoliser, uttalat sig för inskränkningar allenast vidkommande utskänkningen å hotell och pensionat åt spisande gäster vid måltid. Av länsstyrelsernas yttranden rörande det kommunala vetot må följande återgivas. L ä n s s t y r e l s e n i Ö s t e r g ö t l a n d s l ä n har förklarat sig vilja starkt ifrå gasätta lämpligheten av det kommunala vetot i dess nuvarande omfattning. L ä n s s t y r e l s e n i K a l m a r l ä n : »Bestämmelserna om det kommunala ve tot böra lämpligen underkastas revision i syfte att giva länsstyrelserna större möjlighet att särskilt i fråga om utskänkning av pilsnerdricka till spisande gäster å turisthotell, badorter och dylika ställen, där något berusningssyfte från publikens sida under inga förhållanden kan tänkas ifrågakomma, träffa avgörande. De nuvarande restriktiva bestämmelserna härvidlag torde icke alltid vara ägnade att befordra nykterhetsintresset eller främja den allmänna ordningen, utan ofta verka i motsatt riktning.» L ä n s s t y r e l s e n i G o t l a n d s l ä n har ansett sig kunna på det sätt tillstyrka de framkomna förslagen om borttagandet av det kommunala vetot, att sådan vetorätt bortfaller beträffande tillstånd till utskänkning av pilsnerdricka i samband med fullständig måltid och med begränsning av allenast 2/a liter till varje person. L ä n s s t y r e l s e n i B l e k i n g e l ä n : »Det vore mycket önskvärt, att det kommunala inflytandet på detta område inskränktes. Myndigheternas prövning torde vara tillräcklig garanti, när det gäller en så pass oskyldig dryck som pilsnerdricka.» L ä n s s t y r e l s e n i Ä l v s b o r g s l ä n : »Man behöver ej betvivla, att uttalandena rörande det kommunala vetot äro grundade på erfarenhet av begångna kommunala misstag. Divisionsansvaret i en större församling lämpar sig ej för avgöranden av denna art. Personliga sympatier och antipatier ävensom hänsyn till kommunalekonomiska fördelar äga större möjligheter att öva inflytande vid ett kollektivt avgörande än vid ett under tjänstemannaansvar fattat beslut.» L ä n s s t y r e l s e n i S k a r a b o r g s l ä n : »Det vore önskligt, att innehavare av hotell och pensionat må kunna medgivas rättighet att utskänka pilsnerdricka till spisande gäster även mot avstyrkande av vederbörande kommunala myndighet, åtminstone då fråga är om orter, som äro hänförliga till turistorter. Att länsstyrelse för närvarande saknar möjlighet att mot kommunalmyndighetens uttalade mening tillgodose ett fullt lojalt behov av tillgång till pilsnerdricka såsom måltidsdryck å vissa näringsställen, har visat sig medföra betydande olägenheter icke minst i det avseendet, att det lockar till lagöverträdelser.» L ä n s s t y r e l s e n i V ä r m l a n d s l ä n föreslår borttagandet av det kommunala vetot beträffande utskänkning i samband med servering av lagad mat och med viss begränsning av utskänkningen till varje gäst. L ä n s s t y r e l s e n i Ö r e b r o l ä n : »Det synes, som om det tillståndsförfarande, som nu jämlikt 14 § c pilsnerdricksförsäljningsförordningen tillämpas med avseende å utskänkning i samband med måltid vid hälsobrunn, badort eller annan kurort skulle utan olägenhet kunna utsträckas att gälla all utskänkning vid måltid till spisande gäster. Otvivelaktigt är, att det kommunala vetot i dessa fall understundom tillämpats skäligen godtyckligt samt att på grund härav utskänkningsrättighet icke kunnat beviljas, även då en sådan varit av verkligt behov påkallad och det kunnat antagas för visst, att rättigheten icke komme att missbrukas.» L ä n s s t y r e l s e n i G ä v l e b o r g s l ä n : »Även om det icke kan sägas, att

360 kommunala myndigheter inom länet missbrukat sin bestämmanderätt, anser länsstyrelsen dock, särskilt med hänsyn till en mera likartad tillämpning av förordningen, när det gäller pensionat, turisthotell o. d. inom olika delar av landet, en viss begränsning av det lokala vetot i dess nuvarande omfattning tillrådlig.» L ä n s s t y r e l s e n i V ä s t e r n o r r l a n d s l ä n ifrågasätter borttagandet av vetorätten i fråga om utskänkningen, särskilt beträffande vissa större och mera välordnade hotell och pensionat i de tättbefolkade municipalsamhällena och industriorterna ävensom de under senare tid efter gästgiveriernas avskaffande å ett flertal platser till tjänst för turister inrättade större pensionat. Enligt länsstyrelsens förmenande synes icke någon som helst olägenhet ur nykterhetssynpunkt vara att befara därav. L ä n s s t y r e l s e n i J ä m t l a n d s l ä n har — under särskilt åberopande av att i och med gästgiverientreprenadernas upphörande med utgången av år 1936 åtskilliga rättigheter till utskänkning komma att försvinna — anfört: »Den bestämmanderätt, som överlämnats åt kommunen, har icke alltid visat sig handhavas med tillbörlig urskiljning och förståelse för resandes vanor och önskningar, vilket kan medföra olägenheter, särskilt i trakter med mera utvecklat turistväsende. Länsstyrelsen vill därför ifrågasätta, om icke länsstyrelse bör givas fri prövningsrätt i alla frågor om tillstånd till utskänkning av pilsnerdricka vid måltider till spisande gäster.» L ä n s s t y r e l s e n i N o r r b o t t e n s l ä n har deklarerat sitt oreserverade instämmande i vad som rörande angelägenheten av vetorättens försvinnande uttalats av de länsstyrelsen underlydande polismyndigheterna, vilka i allmänhet förordat inskränkning beträffande utskänkningen.

361 Bilaga

III.

Promemoria angående allmännyttiga kafébolag. I vårt land finnas numera (hösten 1935) verksamma 28 bolag för försäljning av pilsnerdricka, vilkas stadgar innehålla bestämmelser om begränsning av den utdelningsbara vinsten. Dessa bolag, vilka nedan benämnas kafébolag, äro förlagda till följande städer, nämligen Stockholm, Sundbyberg, Vaxholm, Uppsala, Enköping, Nyköping, Eskilstuna, Linköping, Västervik, Nybro, Malmö, Hälsingborg, Halmstad, Varberg, Göteborg, Uddevalla, Lysekil, Åmål, Falköping, Lidköping, Skövde, Kristinehamn, Filipstad, Örebro, Askersund, Gävle, Sundsvall och Härnösand. Sedan maltdryckskommittén i en cirkulärskrivelse begärt vissa uppgifter rörande dessa bolag och deras verksamhet, hava inkommit mer eller mindre fullständiga upplysningar i dessa hänseenden. Vad först beträffar bolagens konstitution hava 26 kafébolag formen av aktiebolag, medan 2 (de i Eskilstuna och Askersund) äro enkla bolag. Bolagens karaktär av allmännyttiga organ fastställes huvudsakligen genom bolagsordningarnas bestämmelser rörande verksamhetens ändamål, fördelningen av vinsten och, vid eventuell upplösning, av bolagets tillgångar samt styrelsens och revisionens sammansättning. Bolagsordningarna för 24 av bolagen hava inkommit till kommittén. Bolagets ändamål angives i bolagsordningen för det äldsta kafébolaget, det i Sundsvall, vara »att efter därtill i behörig ordning vunnen rättighet, på ett ur ordnings- och nykterhetssynpunkt tillfredsställande sätt samt med tillgodoseende, så långt möjligt, av allmänhetens intresse i fråga om prisbillighet, idka utskänkning av pilsnerdricka i enlighet med kungl. förordningen angående försäljning av pilsnerdricka den 11 juli 1919 och eljest gällande föreskrifter ävensom bedriva annan i samband därmed stående verksamhet». En lika lydande bestämmelse återfinnes i 14 andra bolagsordningar. Ytterligare 3 bolag hava samma bestämmelse, dock med den säkerligen icke oavsiktliga olikheten, att orden »samt med tillgodoseende, så långt möjligt, av allmänhetens intresse i fråga om prisbillighet» utgått. Av de återstående 6 bolagen med avvikande föreskrifter om ändamålet märkes bolaget i Stockholm, vars bolagsordning angiver föremålet för bolagets verksamhet vara »att inom Stockholm och dess omgivningar till främjande av sundhet och ordning idka kaférörelse, hotellverksamhet för hemlösa samt annan därmed förenlig rörelse, avsedd för de breda lagren». Ett annat av dessa bolag är det i Hälsingborg, som har till ändamål »att inom Hälsingborgs stad bedriva utskänkning av maltdrycker, kaférörelse och annan därmed förenlig verksamhet i fullt lämpliga lokaler för främjande av sundhet och ordning och sålunda bidraga till restaurangkulturens höjande på ett ur social synpunkt tillfredsställande sätt». Bolaget i Falköping avviker från de övriga kafébolagen därutinnan att dess verksamhet innefattar jämväl vinutskänkning (»att på ett ur ordnings- och nykterhetssynpunkt tillfredsställande sätt idka utskänkning av pilsnerdricka och vin samt tillhandahålla lagad mat, kaffe och läskedrycker ävensom idka därmed förenlig rörelse»). Ändamålsbestämningen i bolagsordningarna för bolagen i Malmö och Varberg ger icke någon antydan om dessa bolags allmännyttiga karaktär utan denna framgår av andra bestämmelser, särskilt angående vinstens fördelning. Detta är även fallet beträffande bolaget i Eskilstuna, vilket som nämnts är ett enkelt bolag och saknar bolagsordning; detta bolags enda formella legitimation för att betecknas såsom allmännyttigt kafébolag

362 består i en i oktrojansökningen avgiven förbindelse att överlämna hela nettovinsten till Eskilstuna stad. Samtliga bolag hava bestämmelser angående vinstens fördelning. I allmänhet gäller att till utdelning får användas högst ett belopp, som motsvarar 6 procent av aktiekapitalet, med rätt dock för aktieägarna att av ett senare års vinst få utbekomma vad som brustit vid tidigare utdelning. För bolaget i Stockholm är denna procentsats 7 och för bolaget i Skövde 5; bolaget i Eskilstuna har, som nämnts, förbundit sig att avstå all vinst. Angående användningen av återstående del av vinsten, i den mån denna icke fonderas för bolagets egen verksamhet, äro bestämmelserna ganska skiftande. Vad först beträffar beslutanderätten härom tillkommer denna för 9 bolag bolagsstämman, för 8 bolag stadsfullmäktige och för 5 bolag bolagsstyrelsen (i ett fall förstärkt med representanter för stadsfullmäktige), medan för 2 bolag tillämpas en kombination av dessa anordningar. De ändamål, för vilka denna del av vinsten får användas, hava i de olika bolagsordningarna erhållit något olika utformning; de karakteriseras vanligen helt allmänt såsom »allmännyttiga», »allmännyttiga, välgörande eller liknande», »allmännyttiga, sociala eller kulturella», »allmännyttiga, kulturella eller därmed jämförliga» eller »sociala, välgörande eller sportsliga». För några bolags vidkommande har särskilt framhållits, att dessa ändamål icke må vara av beskaffenhet, att desamma ovillkorligen böra tillgodoses av kommunen. En del bolagsordningar innehålla mera preciserade bestämmelser angående användningen av denna del av vinsten än de ovannämnda. Av Enköpingsbolagets vinst, utöver utdelningen, skall sålunda hälften avsättas till »en fond för uppförande av bostadshus, där mindre bemedlade, företrädesvis gamla, inom staden bosatta personer kunna komma i åtnjutande av goda bostäder för billig hyra», medan den andra hälften får disponeras mera fritt till »allmännyttigt, socialt, kulturellt eller därmed jämförligt ändamål». Kristinehamnsbolagets vinst skall i första hand »avsättas till en fond, som, så snart densamma uppgår till 50 000 kronor, ställes till stadsfullmäktiges i Kristinehamn förfogande att användas som bidrag till uppförande av tuberkulossjukhem för stadens innevånare eller, därest sådant då redan finnes, för tuberkulossjukvården i övrigt inom staden. Härnösandsbolaget har bestämmelsen att återstående vinstmedel skola till sitt halva belopp utgå till Föreningen för norrländsk hembygdsforskning i Härnösand och till sin återstående hälft enligt styrelsens beprövande »till understödjande av något allmännyttigt, välgörande eller därmed jämförligt ändamål inom Härnösands stad». Sundsvallsbolagets styrelse slutligen äger använda en fjärdedel av vinsten till icke närmare angivet »allmännyttigt, välgörande, kulturellt eller därmed jämförligt ändamål eller verksamhet, som främst avser befordrande av de mindre bemedlades bästa», medan de återstående tre fjärdedelarna skola ställas till stadsfullmäktiges förfogande under villkor, »att en fjärdedel därav avsattes till en fond, till dess denna med tillagda räntor uppgår till en miljon k r o n o r , . .. att för uppförande av hem för mindre bemedlade åldringar avsattes hälften av återstoden tills vidare och intill dess att 360 000 kronor blivit avsatta, samt att övriga till stadsfullmäktiges förfogande ställda vinstmedel liksom ock avkastningen av fonden, sedan den uppnått föreskrivet belopp, skola av stadsfullmäktige användas till främjande inom staden av allmännyttigt, socialt eller kulturellt ändamål». — Bestämmelserna rörande den icke utdelningsbara vinsten äga i allmänhet tillämpning även med avseende å kafébolagens tillgångar vid eventuell upplösning, sedan delägarnas tillskjutna medel blivit återbetalade. Den tredje huvudbestämmelsen, som ger kafébolagen deras karaktär av allmännyttiga institutioner, avser som nämnts styrelsens sammansättning. Av de 23 bolag, för vilka uppgifter i detta avseende föreligga (för 4 saknas uppgifter och 1 bolag, det i Eskilstuna, saknar bolagsordning), gäller i fråga om 14, att majoriteten av styrelseledamöterna, i regel tre av fem, utses av stadsfullmäktige (i ett fall utses den

363 tredje ledamoten icke av stadsfullmäktige utan av stadens nykterhetsnämnd och i ett fall skall en av de av stadsfullmäktige utsedda ledamöterna tillhöra nykterhetsnämnden), medan bolagsstämman äger utse endast en minoritet. I ytterligare 3 bolag utses en minoritet, två av fem, av stadsfullmäktige, medan för bolaget i Stockholm överståthållarämbetet äger utse en av bolagsstyrelsens fem ledamöter. I 5 bolag väljas samtliga styrelseledamöter å bolagsstämman. I fråga om utseende av revisorer gälla liknande bestämmelser. I 7 bolag utse stadsfullmäktige majoriteten (2 av 3), i 10 bolag utse stadsfullmäktige och bolagsstämman samma antal revisorer, medan i 5 bolag samtliga revisorer äro valda av bolagsstämman. En bestämmelse av visst intresse är föreskriften om hembudsskyldighet för delägare, som önskar utträda ur kafébolag. Sådan skyldighet är stadgad i samtliga bolagsordningar utom 4. Däremot saknas i allmänhet föreskrifter om särskild omprövning vid frågor om ändring av bolagsordning. Sådan bestämmelse finnes endast för Stockholmsbolagets vidkommande, nämligen att för ändring av vissa paragrafer erfordras godkännande av överståthållarämbetet. Denna brist torde dock sakna praktisk betydelse. Slutligen må nämnas, att kalenderåret utgör verksamhetsår för 11 kafébolag, medan för 11 andra bolag verksamhetsåret löper från den 1 oktober till den 30 september, och för 1 bolag utgör tiden 1 september—31 augusti. I ovannämnda cirkulärskrivelse begärde kommittén svar på ett flertal frågor. bearbetning av de inkomna svaren ger följande resultat.

En

Fråga nr 1. När började bolaget sin verksamhet? Såsom av det föregående framgår är bolaget i Sundsvall det äldsta kafébolaget. Det började sin verksamhet på hösten 1922. Under de båda närmast följande åren tillkommo bolagen i Eskilstuna, Stockholm och Malmö. Efter ett uppehåll under år 1925, då intet nytt bolag bildades, igångsatte icke mindre än nio bolag sin verksamhet under åren 1926 och 1927. Därefter ha varje år tillkommit minst ett par nya bolag. Närmare uppgifter rörande tidpunkten för bolagens tillkomst lämnas i följande uppställning: År Bolag År Bolag 1922 Sundsvall, 1928 Enköping, Gävle, 1923 Eskilstuna, 1929 Nybro, Falköping, 1924 Stockholm, Malmö, 1930 Nyköping, Hälsingborg, Örebro, 1925 — 1931 Göteborg, Lidköping, 1926 Halmstad, Varberg, Lysekil, Här- 1932 Västervik, Åmål, nösand, 1933 Vaxholm, Linköping, Skövde, Filip1927 Sundbyberg, Uppsala, Kristinehamn, stad. Uddevalla, Askersund, Fråga nr 2. Hur stort år aktiekapitalet numera? Har detta ändrats, i sådant fall när och i vilken omfattning? För flertalet kafébolag understiger aktiekapitalet 10 000 kronor. Närmare u p p gifter angående aktiekapitalets storlek lämnas i följande uppställning: Aktiekapital, kr. Antal bolag 500 1 Askersundsbolagets lottkapital x 5 000 10 E t t av dessa bolag är det i Göteborg 5 001—10 000 5 10 001—25 000 8 mer än 25 000 3 1 Det andra enkla bolaget, Eskilstunabolaget, redovisar intet eget kapital.

364 Den sista gruppen utgöres av bolagen i Stockholm, Malmö och Hälsingborg, vilka hava ett aktiekapital av respektive 420 000, 47 000 och 50 000 kronor. Bolagen i Stockholm och Malmö höjde aktiekapitalet efter några års verksamhet från respektive 200 000 och 25 000 kronor, medan däremot bolaget i Hälsingborg nedsatte aktiekapitalet efter fem års verksamhet från 100 000 kronor. I övrigt ha icke förekommit några förändringar i fråga om aktiekapitalets storlek. Det sammanlagda aktiekapitalet för samtliga aktiebolag utgör 735 500 kronor. Fråga nr 3. Hur fördelar sig aktieinnehavet på a) kommunen, b) bryggeri eller bryggeri närstående personer eller företag, c) andra enskilda personer, d) övriga (vilka?)? I endast två fall (Falköping och Uddevalla) innehar vederbörande kommun aktier i kafébolaget. Icke ovanligt är däremot, att aktier innehavas av bryggeri eller bryggeri närstående enskilda personer. Så är nämligen fallet med 10 bolag. I ett av dessa (Västervik) äro samtliga aktier i dylika händer och praktiskt taget gäller detsamma för tre andra bolag (Hälsingborg, Åmål och Filipstad). I tre andra bolag (Sundbyberg, Gävle och Sundsvall) inneha dylika ägare majoriteten av aktierna. Mer än halva antalet bolag ha icke andra aktieägare än enskilda personer, som icke äro närstående till bryggeri. Av det sammanlagda aktiekapitalet å 735 500 kronor innehas 18 500 kronor eller 2*5 % av vederbörande kommun, 98 450 kronor eller 13'4 % av bryggeri eller bryggeri närstående personer samt 618 550 kronor eller 84*1 % av andra enskilda personer. Fråga nr A. Hur många försäljningsråttigheter utövas av bolaget: a) utskänkningsställen, b) utminuteringsstållen? Har detta antal ökat eller minskat under bolagets verksamhetstid och när skedde i sådant fall denna förändring? Äro samtliga försäljningsställen belägna i samma kommun (om ej, angiv fördelningen)? Sammanlagda antalet av kafébolag bedrivna försäljningsrättigheter utgör 128, varav 103 utskänkningsställen och 25 utminuteringsstållen. I intet fall är försäljningsställe beläget utanför den kommun, där bolaget har sitt säte. Flertalet bolag utöva blott utskänkning; endast bolagen i Sundbyberg, Eskilstuna, Uddevalla och Åmål bedriva även utminutering. Beträffande de båda första av dessa är antalet utminuteringsstållen (respektive 17 och 6) större än antalet utskänkningsställen (respektive 4 och 3). Flertalet bolag, 18, hava samma antal försäljningsrättigheter som vid starten och 2 bolag (i Malmö och Skövde) utöva numera ett mindre antal rättigheter än vid början av verksamheten. 7 bolag — i Stockholm, Sundbyberg, Uppsala, Hälsingborg, Göteborg, Uddevalla och Örebro — bedriva numera försäljning vid flera ställen än vid starten; då dessa bolag öppnade sin verksamhet förfogade de över sammanlagt 20 rättigheter, vilket antal på hösten 1935 stigit till 74. I detta sammanhang inställer sig frågan, vilken andel de av kafébolagen utövade försäljningsrättigheterna för pilsnerdricka utgöra av hela antalet sådana rättigheter inom respektive städer. Härvid bör givetvis uppmärksammas, att ett försäljningstillstånd för spritdrycker och vin inbegriper rätt till försäljning av pilsnerdricka. Då denna jämförelse har till syfte att angiva, i vilken omfattning pilsnerdricksförsäljning bedrives av organ med begränsat vinstintresse, är det lämpligt att särskilja de av systembolag och kafébolag utövade rättigheterna från de av enskilda personer bedrivna försäljningsrättigheterna. Så har skett i följande tablå, som allenast avser utskänkningen med hänsyn till att flertalet kafébolag begränsat sig till denna försäljningsform:

365 Kafébolagens Systemutskänkbolagens ningsegna spritställen och vinför pilsner- restauranger 1 dricka I.

Privata sprit- och vinrestauranger l

Privata pilsnerutskänkningställen (ölkaféer, mindre hotell o. d.)

Städer där de privata rättigheterna utgöra det övervägande flertalet. 26 1 5 3 4 3 1 1 4

Stockholm Vaxholm Uppsala Malmö Hälsingborg Halmstad Varberg Filipstad Gävle Summa

48 Städer där de av kafé- och systembolag utövade rättigheterna utgöra Vi—V* a v samtliga. Enköping Nyköping Linköping Nybro Göteborg Uddevalla Lysekil Åmål Falköping Lidköping Skövde Sundsvall Härnösand Summa

1 3 4 1 8 b 2 1 1 2 2 9 1 38

36 ( + 23) 1 K + 4) 9 ( + 7) 4 K + 1) 1 1 2 56 ( + 35)

123 ( + 2) 2 ( + 1) 23 (+15) 32 ( + 23 ( + 8( + 3( + 2( + 8 ( + 2)

1 1 2

3 2 ( + 1) 6( + 2) 1 40 ( + 8) 7 ( + 1) M + 1) 1 3 2 ( + 1) 7( + 1) 5 ( + 2) o( + 1) 84 ( + 18)

224 ( + 34)

!

557 5 s 17 82 B

8 4 20

697 II.

III.

16 ( + 1) 1 1 1 1 2 1 1 28 ( + 1)

;

3 1 7

42 Städer där de av kafé- och systembolag utövade rättigheterna utgöra flertalet. 1

Sundbyberg Eskilstuna Västervik Kristinehamn Örebro Askersund

1 1 6 1 Summa

16 Summa summarum

3(+ 1) 1 2 3 1 11 (+ 1) 95 ( + 37)

K + 1) 5 ( + 1) 1 8 ( + 2) 316 ( + 51)

Inom parentes angives antalet klubb- och säsongrättigheter därjämte. Avser den 15/s 1035. Därav lo med mattvång. Antalet ej uppgivet. Samtliga med mattvång. Samtliga utan mattvång. Hotell.

2 741

366 I 9 av dessa städer utgöra sålunda de privata rättigheterna det övervägande flertalet av utskänkningsrättigheterna för pilsnerdricka (inklusive sprit- och vinutskänkningsrättigheter), medan i 13 städer de av kafébolag och systembolag utövade rättigheterna utgöra minst en fjärdedel och högst hälften av samtliga rättigheter samt i 6 städer sistnämnda slag av rättigheter äro flertalet — eller hela antalet — rättigheter. Av sista kolumnen i tablån framgår, att utskänkningsrättigheter för enbart pilsnerdricka i 12 städer — däribland så stora städer som Linköping och Örebro — icke voro utlämnade till enskilda personer utan uteslutande voro i kafébolagens händer. Dessa kafébolag betecknas i det följande för korthetens skull såsom monopolbolag. I två av dessa städer, nämligen Sundbyberg och Kristinehamn, funnos icke heller några till enskilda utövare överlåtna utskänkningsrättigheter för spritdrycker eller vin, varför sådan utskänkning av pilsnerdricka, som är förenad med direkt vinst för utskänkaren, icke förekom i dessa städer. De båda sista kolumnernas slutsiffror i tablån äro i hög grad påverkade av de höga talen för Stockholm. Om Stockholm därför undantages, bliva slutsiffrorna följande: Utskänkningsrättigheter i samtliga redovisade städer, utom Stockholm, innehavda av

Kafébolag Systembolag Privata restauratörer Ölkaféer o. d

Antal

%

76 ( + 1) 59 ( + 14) 193 ( + 52) 184

149 Ils 37 - 7 35" 9

Tillhopa 512 ( + 67)

100*0

Kafébolags- och systembolagsrättigheterna äro sålunda omkring en fjärdedel av hela antalet ifrågavarande utskänkningsrättigheter. Som ovan framhållits innehava kafébolagen i Sundbyberg, Eskilstuna, Uddevalla och Åmål därjämte utminuteringsstållen för pilsnerdricka. I dessa städer äro särskilda utminuteringsrättigheter icke utlämnade till privata utövare (härvid bortses från tillverkares rätt till utminutering utan särskilt tillstånd). Samma förhållande gäller i ytterligare 10 städer med kafébolag, nämligen Enköping, Västervik. Nybro, Lysekil, Lidköping, Skövde, Kristinehamn, Örebro, Askersund och Sundsvall. Dessa städer sakna sålunda särskilda utminuteringsstållen för pilsnerdricka (frånsett bryggeriernas avhämtningsförsäljning). Fråga nr 6. I vilken omfattning har bolaget berett anställning i bolagets (eller lämnat ersättning på annat sätt) åt förutvarande innehavare av ölkaféer, övertagits av bolaget?

tjänst vilka

Omkring halva antalet kafébolag ha icke lämnat någon ersättning till förutvarande innehavare av pilsnerförsäljningsrättigheter. Beträffande 6 av dessa bolag är anledningen härtill den, att bolaget icke övertagit rättigheter, som tidigare tillkommit enskilda personer (i 3 fall äro bolagets försäljningsrättigheter nya och i 3 andra fall har bolaget övertagit rättigheterna från systembolag eller bryggeri). I 1 fall blev den förutvarande innehavaren av det av bolaget övertagna ölkaféet förhindrad att längre innehava detsamma på grund av ändring i för denne i egenskap av tjänsteman gällande bestämmelser rörande förenande av tjänst och kaférörelse. 6 bolag meddela helt lakoniskt utan motivering, att ingen ersättning utgått. 1 bolag upplyser, att det erbjudit de förutvarande innehavarna anställning i bolaget, vilket erbjudande icke tagits i anspråk, och 1 bolag slutligen yttrar, något formalistiskt, att bolaget icke övertagit något ölkafé; den förutvarande innehavaren erhöll nämligen icke förnyelse av sin rättighet, då bolaget uppträdde som medsökande.

367 13 bolag hava lämnat ersättning till förutvarande innehavare i en eller annan form. Sålunda har Stockholmsbolaget för 15 övertagna utskänkningsställen lämnat en sammanlagd ersättning av 283 500 kronor enligt värdering av stadsfullmäktiges utskänkningskommitté. Anställning i bolagets tjänst har däremot beretts endast en förutvarande kaféinnehavare. Bolaget i Sundbyberg, som från enskilda övertagit två av sina fyra utskänkningsställen, har lämnat ersättning för inventarier och goodwill i dessa två fall med sammanlagt 18 000 kronor samt erbjudit innehavarna anställning såsom föreståndarinnor, vilket erbjudande icke tagits i anspråk. Bolaget i Vaxholm lämnade för två övertagna utskänkningsställen tillhopa 9 000 kronor ävensom erbjudande om anställning, vilket avböjdes. Detta bolag har därjämte lämnat en alltjämt i enskild drift varande vinrestaurang ersättning med 2 000 kronor för den inskränkning i rörelsen, som föranletts av införande av mattvång för servering av pilsnerdricka. I Linköping har kafébolaget, som började sin verksamhet på hösten 1933, av första årets vinst lämnat 1 000 kronor till en förutvarande innehavare av ett övertaget utskänkningsställe samt berett anställning i bolagets tjänst åt två söner till en annan förutvarande kaféinnehavare. Bolaget i Hälsingborg, som har 4 utskänkningsställen, har lämnat ersättning med icke angivna belopp till 3 förutvarande innehavare av dessa. Göteborgsbolaget h a r övertagit 2 av sina 8 utskänkningsställen från systembolaget; i fråga om de från enskilda övertagna hava 3 förutvarande innehavare anställts såsom föreståndarinnor samt 1 erhållit en årlig ersättning med 1 500 kronor under fem års tid (i form av överhyra). Bolaget i Lysekil, med två utskänkningsställen, har berett den ene av de förutvarande innehavarna anställning i bolagets tjänst och detsamma gäller i fråga om bolaget i Skövde, örebrobolaget har anställt såsom föreståndarinnor samtliga innehavarna av de sex övertagna utskänkningsställena. I Gävle beredde bolaget sådan anställning åt en av de fyra förutvarande kaféinnehavarna. Bolaget i Sundsvall har lämnat 2 förutvarande rättighetsinnehavare pension med 1 800, respektive 2 500 kronor och åt 5 andra f. d. kaféinnehavare engångsersättningar, växlande mellan 4 200 och 17 000 kronor. En förutsättning för dessa förmåner var, att vederbörande avstodo från att söka förnyelse av sina rättigheter. Samtliga rättighetsinnehavare, även de 2, vilka sökte förnyelse men erhöllo avslag i samband med att rättigheterna i stället tilldelades kafébolaget, erbjödos anställning i bolaget såsom föreståndarinnor, vilka erbjudanden avböjdes. Slutligen har bolaget i Härnösand pensionerat den förutvarande innehavaren av den av bolaget övertagna rättigheten med icke angivet belopp. Fråga nr 7. Har från bryggerihåll inköpen av pilsnerdricka?

försports

missnöje

med bolagets fördelning

av

Det övervägande flertalet kafébolag besvara denna fråga nekande. Några bolag giva icke direkt svar på densamma utan inskränka sig till den upplysningen, att de inköpa hela sitt behov av pilsnerdricka från stadens bryggeri (eller bryggerier), vilket tydligen är att uppfatta såsom liktydigt med ett nekande svar. Ett av dessa bolag (i Gävle) tillfogar den uppgiften, att stadens bryggerier själva uppgjort fördelningen dem emellan av leveranserna till bolaget. Bolaget i Varberg upplyser, att vart och ett av stadens fem nederlag levererar ungefärligen lika stora kvantiteter till bolaget. Svaret från ett annat kafébolag antyder, att vissa slitningar förekommit mellan detsamma och stadens bryggeri; bryggeriet uppgives nämligen vara »mycket intresserat av att vara ensamförsäljare i . . . med omnejd» men bolaget tillhandahåller även andra bryggeriers tillverkningar. Slutligen anför ett bolag, att ett bryggeri, som har nederlag i staden, anmält missnöje över att bolaget tillgodoser större delen av sitt behov genom inköp från bryggeriet i staden.

368 Frågorna nr 8—10. Vilket är bolagets inköpspris å pilsnerdricka? Vilket är bolagets försäljningspris å pilsnerdricka a) vid utskänkning, b) vid utminutering? Vilket år försäljningspriset å pilsnerdricka för andra rörelseinnehavare a) vid utskänkning, b) vid utminutering? Kafébolagens inköpspris för halvbutelj pilsnerdricka växla såsom följande sammanställning utvisar: Bolagets inköpspris för halv-butelj, öre

Antal bolag

19 20 21 22 23 24

2 4 5 15 1

Anmärkningar

Stockholm och Sundbyberg Däribland Uppsala och Malmö Däribland Hälsingborg och Göteborg Askersund Härnösand

Kafébolagens egna försäljningspris i utskänkningen förete större variationer såsom framgår av följande sammanställning, där uppgifter lämnas såväl för samtliga bolag som ock särskilt för sådana kafébolag — monopolbolag — vilka icke hava konkurrens av andra pilsnerdricksutskänkningsställen (jämför härom tabellen å sid. 365, sista kolumnen samt texten omedelbart därefter). Bolagets försäljningspris för halv-butelj, öre

Antal bolag

monopolbolag

30 32 33 35 38 40

1 5 2 14 4 2

2 1 4 3 2

Genomsnittspris, öre

36 Därav

1 3 1 10 1 34

Som härav synes visa monopolbolagen tendens att hålla relativt höga försäljningspriser. Av de 6 bolagen med de högsta priserna tillhöra 5 denna kategori. Denna tendens är emellertid icke genomgående, utan flertalet av monopolbolagen hålla »normala» priser. Av uppgifterna om genomsnittspriserna för de olika grupperna framgår också, att prisskillnaden är ringa. Nedanstående sammanställning rörande kafébolagens pristillägg ger i stort sett samma intryck: Bolagets pristillägg per halvbutelj, öre

Därav

Antal bolag

monopolbolag

övrij

10 11 12 13 14 15 16 17 18

2 3 2 10 3 2 4 1 1

— 2 1 4 — — 3 1 1

2 1 1 6 3 2 1 — —

Genomsnittligt tillägg, öre

IS1^

369 Uppgifter som äro ägnade att ligga till grund för en jämförelse mellan kafébolagens och andra utskänkares försäljningspriser i respektive städer föreligga endast från 17 bolag. Enligt dessa skulle bolagen i 8 städer hålla samma priser som (de billigaste) utskänkningsställena i respektive städer, medan kafébolagens priser i 8 andra städer skulle ligga 2—15 öre lägre än övriga utskänkningsställens priser. Slutligen uppgiver bolaget i Eskilstuna, att dess försäljningspriser, vilka äro 35— 40 öre allt efter utskänkningsställets standard, äro högre än priserna å de billigaste övriga utskänkningsställena i denna stad, vilka äro 28—30 öre. Endast ett fåtal kafébolag bedriva ju utminutering, som ovan framhållits, varför uppgifterna om försäljningspriserna i denna försäljningsform icke äga intresse. Fråga nr 11. Medförde bolagets bildande någon förändring i det pris, som allmänheten hade att betala för pilsnerdricka och i så fall vilken? Denna fråga besvaras i allmänhet nekande. 5 bolag (i Uppsala, Uddevalla, Lysekil, Gävle och Sundsvall) förklara dock, att bolagets bildande åtföljdes av en sänkning av priset per butelj med 2—5 öre, och bolaget i Skövde uppgiver att pilsnerdrickspriset höjdes med 2 öre, då bolaget kom till (vilket skedde i oktober 1933, d. v. s. året för den sista skattehöjningen). Fråga nr 12. Hur stor har bolagets försäljning av pilsnerdricka (i liter) varit under vart och ett av bolagets hittillsvarande verksamhetsår? Kafébolagens omsättning av pilsnerdricka under det av respektive bolag redovisade sista verksamhetsåret framgår av följande sammanställning: Omsättning Antal bolag Bolagens säten Över 1 milj. liter 1 Stockholm 500 000—1 milj. > 1 Uppsala 100 000—500 000 > 2 Örebro och Sundsvall 300 000—400 000 » 3 Sundbyberg, Eskilstuna och Göteborg 200 000—300 000 > 1 Gävle 100 000—200 000 » 5 Linköping, Hälsingborg, Halmstad, Uddevalla och Lidköping 50 000—100 000 » 7 Enköping, Nyköping, Nybro, Malmö, Lysekil, Skövde och Kristinehamn 30 000— 50 000 > 3 Vaxholm, Åmål och Falköping 20 000— 30 000 > 5 Västervik, Varberg, Filipstad, Askersund och Härnösand. Den sammanlagda omsättningen av pilsnerdricka vid de 28 kafébolagen var under året omkring 5 1U milj. liter, motsvarande omkring 4 % av den totala omsättningen av pilsnerdricka i landet. 6 kafébolag, nämligen de i Uppsala, Västervik, Hälsingborg, Göteborg, Åmål och Örebro, uppgiva, att omsättningen under det sista verksamhetsåret var den största vederbörande bolag haft; beträffande bolagen i Hälsingborg, Göteborg och Örebro är därvid att märka, att de under detta år haft större antal försäljningsställen än under tidigare år. I övrigt giva uppgifterna rörande omsättningen däremot vid handen, att denna varit större under tidigare år. Beträffande de övriga 22 bolagen kan en jämförelse i detta avseende icke anställas rörande 6 (4 som varit verksamma allenast under ett avslutat år och 2, från vilka uppgifter för tidigare år saknas); av de återstående 16 bolagen uppvisade 9 sin största omsättning under år 1930 eller 1931, medan för 5 höjdpunkten nåddes under år 1928 eller 1929 och för 2 år 1932 (det ena av dessa öppnade år 1932 ytterligare ett försäljningsställe och för det andra bolaget var nämnda år dess första verksamhetsår). 24 — 356550.

370 Det är ju endast naturligt, att även kafébolagens omsättning skall hava rönt inflytande av den allmänna konsumtionsnedgången under de sista fem åren. Även om för åtskilliga bolags vidkommande minskningen i omsättningen är mycket betydande, kan härav sålunda icke dragas någon slutsats angående de framtida utsikterna för dessa. I fråga om ett par bolag (de i Lysekil och Härnösand) har dock nedgången varit så kraftig, att den åtminstone vid en flyktig granskning förefaller vara större än som betingas av de allmänna konsumtionsminskande faktorerna under de senare åren. Detta gäller även för Malmö-bolaget, där förklaringen härtill är, att detta bolag inskränkt sin verksamhet från 5 till 3 försäljningsställen. Fråga nr 13. Tillämpar bolaget särskilda pilsnerdricka och i sådant fall vilka?

bestämmelser

vid sin försäljning

av

Alla kafébolag, utom de i Stockholm, Sundbyberg, Vaxholm och Malmö, äga föreskrifter om maximikvantitet vid utskänkning av pilsnerdricka. Denna kvantitet är i regel 2 halvbuteljer (tillhopa 2/s liter); vid bolaget i Hälsingborg dock endast 1 halvbutelj. För vissa bolag är föreskriften om maximikvantitet kompletterad med bestämmelse om minimitid (i regel 2 timmar men vid ett eller annat bolag 1 eller 3 timmar), innan förnyad servering må äga rum till gäst. Bolaget i Lidköping gör även inskränkning i den sammanlagda utskänkningen till en och samma person under en dag genom bestämmelsen »högst 1 liter per dag och gäst». Bolaget i Åmål, som också bedriver utminutering av pilsnerdricka, tillämpar en minimibestämmelse vid denna försäljning, i det att det icke utlämnar mindre än 6 buteljer vid utminutering. Bolagen i Gävle och Västervik hava höjt den i pilsnerdricksförordningen stadgade åldersgränsen å 16 år för utbekommande av pilsnerdricka å försäljningsställe till 18, respektive 21 år. Åtskilliga bolag inskärpa i sina bestämmelser för serveringspersonalen dennas skyldighet att vägra eller avbryta servering till person, som är berörd av alkoholhaltiga drycker, och att efterkomma nykterhetsnämnds anmodan om avstängning från servering av pilsnerdricka till bestämda alkoholmissbrukare. Frågorna nr 14 och 15. Hur stor har bolagets nettovinst varit under vart och ett av bolagets hittillsvarande verksamhetsår? Hur stor år summan av de belopp, bolaget a) utdelat till delägarna, b) överlämnat till andra (vilka och för vilka ändamål)? Svaren å dessa frågor äro sammanställda i tabellen å vidstående sida. Det framgår härav, att kafébolagen i allmänhet varit vinstgivande företag. Av de sammanlagt 166 verksamhetsår, som dessa bolag tillhopa kunna redovisa, hava 153 medfört en större eller mindre vinst å rörelsen, medan 13 lämnat förlust. Huvudparten av de senare avse bolagen i Malmö och Hälsingborg. Sammanlagt redovisa bolagen en nettovinst — efter fråndragande av förlusterna — å icke mindre än omkring 3 700 000 kronor, d. v. s. omkring femdubbla aktiekapitalet, som ju utgör 735 500 kronor. Då bolagen varit verksamma under 6 år i medeltal, innebär detta sålunda, att dessa bolag i genomsnitt kunnat redovisa en årlig vinst, som motsvarar fem sjättedelar av aktiekapitalet. Att vinstförhållandena icke varit fullt så gynnsamma under den senaste tiden, framgår av sjätte kolumnen i tabellen, enligt vilken den sammanlagda vinsten under det sista redovisningsåret uppgått till omkring 375 000 kronor eller något över 50 procent av aktiekapitalet. En orsak till att kafébolagen förete så goda vinstsiffror framgår av redan tidigare lämnade uppgifter, nämligen att dessa bolag i regel kunnat drivas med ett mycket obetydligt aktiekapital. Ett av de allra mest vinstgivande företagen, nämligen bolaget i Eskilstuna, har ju över huvud icke något aktiekapital. En allmän förklaringsgrund till de goda vinstförhållandena är, att det i allmänhet råder

371 Antal år med

SamAktie- manlagd kapital nettovinst förvinst lust

3olaget i

:ockholm . . 420 000

724 000

undbyberg

5 000

77 000

ppsala . . . .

25 000

222 000

nköping

..

10 500

76 000

yköping .. skilstuna ..

15 000

43 000

nköping . . ästervik . .

18 000 5 000

11000 s.

ybro

5 000

almö

— 467 000

....

47 000 - 1 6 000

älsingborg

50 000 - 2 3 500

almstad

8 000 142 000

..

arberg . . . .

5 000

45 000

öteborg....

5 000

64 000

ddevalla . .

15 000

134 000

ysekil

6 000

186 000

mål

5 000

5 600

ilköping . .

5 000

44 000

dköping . .

10 000

38 000

Lövde

10 000

5 000

ristinehamn

7 000

67 000

lip s t a d . . . .

5 000

3 000

....

1 Av totala vinsten har använts Sista årets vinst

till sotill ut- ciala 0. delning andra ändamål 1

Anmärkningar 1

Dessa ändamål angivas i korthet i denna kolumn.

40000 \ Arbetslösas bespisning (allenast under l 2 år). 1 »Till stadsfullmäktiges förfogande att 6 1 400 1500 60 000 j användas till främjande inom staden i av allmännyttigt, socialt eller kul1 turelit ändamål.» I 2 Häri ingår ej sista årets vinstfördelning. 2 2 8 61000 10 500 100 000 Till ett 30-tal sociala och kulturella institutioner med belopp varierande mellan 2U0 och 6 50») kr. Angående dessa ändamål se ovan sid. 7 — 4 000 4 400 35 000 1 362 föreskriften i bolagets bolagsord[ ning om vinstens användande. , 5 — 4 000 4 200 1500 Arbetslöshetskassa, fria skolbad. stad, till vilken bolaget för11 — 39 000 — 465 000 \\ Eskilstuna bundit sig att leverera all vinst. 1 — 11 000 1 600 4 000 Arbetslösa och skollovskoloni. 3 — 1 — — — Förlust med icke angivet belopp. [ Varje år till 15 å 20 olika sociala och 6 — 4 000 1800 38000 < kulturella institutioner med belopp ' varierande mellan 40 och 2 50U kr. 1 Utdelning endast 1 år (med 7 % å då5 5 -800 1750 \ varande aktiekapital å 2500U kr.). 4 - 5 500 — — 1 Till Halmstad stad 15 000 kr till fond 9 16 000 4 300 23 000 ) för allmännyttigt, socialt eller kulj turellt ändamål, arbetslösa 5 000 kr samt ytterligare 5 olika ändamål. J Skollovskolonier, barnbespisning, skol8 5 000 2 400 11000 < resor, stipendier, bibliotek, barnhem, { museum och arbetslösa. I Göteborgs stads drätselkammare för »allmännyttiga, sociala eller kultu4 20 000 1200 20 000 , rella ändamål, vilka icke äro av beskaffenhet att desamma ovillkorligen böra tillgodoses av staden». 7 — 7 000 6 300 68 000 1 Till 14 olika sociala och välgörande \ ändamål. 9 — 9 000 3 200 102 000 Välgörande ändamål. 1 Barnkoloni och sjukkassa samt fond c> för allmännyttigt, välgörande, kul600 — 4 000 5 000 Jj turellt eller därmed jämförligt ända| mål. 1 Till 10 olika ändamål, större delen till 6 — 4 000 1800 43 000 l gåvor till mindre bemedlade vid julen samt till fontän på stadens torg. 3 — 8 000 1950 25 000 1 Allmännyttiga, välgörande och idrotts\ liga ändamål. I 4 Avser 5 kvartal. — 5 Avser l1/» år. 4 6 i — 5 000 750 2 000 < Till 4 olika sociala och kulturella [ ändamål. 7 — 12 000 2 940 50 000 | Bidrag till uppförande av en tuber\ kulossjukstuga. i Till Filipstads drätselkammare »till be1 — 3 000 300 1500 { främjande av kulturella och allmän( nyttiga ändamål inom staden». 9

63 000 239 040

372 Av totala vinsten har använts

Antal år med SamAktie- manlagd kapital nettoförvinst vinst lust

Bolaget i

Sista årets vinst

till sociala 0. till ut- andra delning ändamål !

....

5 000

83 000

27 000

Askersun i ..

52 000

6 000

279 000

12 000

..

12 000

832 000

50 000

Härnösand..

90 000

3 000

Örebro

Gävle

Sundsvall

Tillhopa 735 500 3 694100 153

Anmärkningar 1

Dessa ändamål angivas i korthet denna kolumn.

1 Huvudparten härav till De arbetslös förening samt till ungdomsvårdan* \ verksamhet. j Till Askersunds drätselkammare f 44 000 \ allmännyttiga och ideella ändam: 180 1 Till Gävle stad för tillbyggnad av s 7 800 271 000 1 natorium. 274 000 kr utdelade av bolaget till mångfald ändamål, 416 000 kr t Sundsvalls stadsfullmäktige, so 8 640 690 000 bl. a. använt medlen till ett he för mindre bemedlade. Halva beloppet till Föreningen fi norrländsk hembygdsforskning o 4 950 40 000 halva beloppet till stadsfullmäktig 1200

13 374100 313600 1190 000

knapphet på utskänkningsställen för pilsnerdricka, varför företag med sådan utskänkningsrätt kunna tillgodogöra sig en slags monopolvinst. I följande sammanställning hava de ovan såsom monopolbolag betecknade kafébolagen i vinstavseende jämförts med övriga bolag:

Genom- Sammansnittligt lagt aktieantal verk- kapital samhetsår

Sammanlagd nettovinst kronor

De 12 s. k. monopolbo5 De övriga 16 kafébolagen

67s

93 000 642 500

751 600 2 942 500

Nettovinst under sista året

i % av aktiekap.

kronor

i % av aktiekap.

808-2

88 400 285 700

95-1 44-5

4580 De s. k. monopolbolagen uppvisa som synes avsevärt gynnsammare siffror än de övriga. Vid bedömande härav bör uppmärksammas, dels att jämväl de övriga kafébolagen åtnjuta monopolvinst, enär även för ifrågavarande städer antalet utskänkningsrättigheter är begränsat, dels att icke ens monopolbolagen äro fria från varje konkurrens i fråga om pilsnerdricksförsäljningen, nämligen från utskänkningsrättigheter för spritdrycker eller vin. Skillnaden i förevarande hänseende mellan monopolbolagen och de övriga kafébolagen är sålunda endast en gradskillnad. Tablån antyder att denna gradskillnad medför en olikhet i fråga om vinstförhållandena, nämligen så att de företag, som åtnjuta en högre grad av monopolskydd, också uppvisa större vinster. Av vinsten har endast en ringa del, nämligen tillhopa omkring 315 000 kronor eller icke fullt en tiondedel, utdelats till aktieägarna, vilket givetvis sammanhänger med bolagsordningarnas föreskrifter om begränsning av utdelningen. 2 190 000 kronor eller omkring 60 procent av vinsten hava använts till sociala eller andra ända-

373 mål; angående de närmare detaljerna härom hänvisas till tabellens sista kolumn samt till redogörelsen för bestämmelserna rörande vinstens användande. Vinsten i övrigt har fonderats i en eller annan form (inklusive avskrivningar utöver det omedelbara behovet). Fråga nr 16. Visa föreliggande uppgifter, att bolagets övertagande av försäljningen varit fördelaktigt ur skattesynpunkt (angiv i sådant fall dessa uppgifter)? På denna fråga lämna 13 bolag intet svar; den uppgivna anledningen härtill är i några fall, att jämförelsematerial saknas; t. ex. »ölkafé fanns ej förut» (Nybro), »Kan ej besvaras på grund av bolagets korta existens» (Vaxholm). 3 bolag besvara frågan med ett enkelt Nej. 1 bolag svarar lika lakoniskt Ja. De övriga 11 bolagens svar framgå av följande uppställning: Stockholm. »Föreliggande uppgifter kunna i denna del knappast visa något, då praktiskt taget alla Norma-kaféer äro nyskapelser. Med största säkerhet skall emellertid en utredning visa, att skatteintäkterna till stat och kommun från vart och ett av Normas kaféer äro väsentligt större än medelintäkten från enskilda kaféer. Härvid bör, utöver den skatt som bolaget erlägger, inräknas de skattebelopp, som falla på de anställda föreståndarna och centralförvaltningens personal. Normas detaljerade bokföring möjliggör dessutom exakta uppgifter till skattemyndigheterna om de anställdas inkomster.» Sundbyberg. »Vi sakna exakta uppgifter på tidigare taxerade inkomster från kaféinnehavarna, men dessa voro icke anmärkningsvärt höga. Bolaget har under sin verksamhet (från hösten 1927) erlagt 21 223:38 kronor i skatter. Därtill kommer, att personalen har enligt kollektivavtal reglerad lön, som till fullo uppgives för taxering.» Uppsala. »De (fem) enskilda näringsidkarna torde före bolagets tillkomst ha deklarerat c:a 6 å 10 000 kronor per kafé. Varje kaféinnehavare hade endast 1 å 2 anställda i sin tjänst. Kafébolagets deklarerade vinst år 1934 var 61 142: 11 kronor. Därtill c:a 40 fast anställda med för år 1934 deklarerade löner av 68 000 kronor.» Enköping. »Från skattesynpunkt är det givet fördelaktigt, då alla löner och övrig vinst fullt bli kända för beskattning. Nu c:a 25 000 kronor, förut c:a 8 000 kronor.» Hälsingborg. förts staden.»

»Genom löner till de anställda ha flera säkra skattebetalare till-

Varberg. »Skatter till stat och kommun hava utgått med dubbelt så stort belopp som då rörelsen drevs av enskild, varvid försäljningskvantiteten var minst lika stor som nu.» Göteborg. »På grund av bolagets ringa aktiekapital och i förhållande därtill stora vinster har i synnerhet kronoskatten varit synnerligen hög.» Uddevalla. »Så länge enskilda innehade rätten till försäljning av klass II, inflöt i stort sett ej någon skatt. Enligt en taxeringsnämndsordförandes uppgift deklarerade en innehavare, som sålt 300 000 halvflaskor, för en inkomst av 72 kronor.» Lysekil. »Största årliga skatten var år 1931 med 9 441:77 kronor. De privatpersoner, som förut innehaft rörelsen, torde icke hava erlagt sammanlagt mer än högst 2 500 kronor.» Örebro. »Bolaget har nu en beskattningsbar vinst på ungefär 30 000 kronor samt utbetalar c:a 55 000 kronor deklarerade löner. Bolagets skatt är relativt hög,

374 emedan aktiekapitalet är mycket litet i förhållande till årsvinsten. G:a Va av årsvinsten har hittills betalats i skatt. Vad de förutvarande rättighetsinnehavarna erlagt i skatt, kunna vi ej uppge. Vi ha förgäves sökt dem i taxeringskalendern och detta tyder på, att de ej skattat för några större belopp. Personalen påstår, att den nu får skatta mer än förr, oaktat dess inkomst av drickspengar betydligt minskat på grund av bolagets stramare tillämpning av restriktioner o. d.» Sundsvall. »De enskilda pilsnerkaféerna i staden före Sundsvallssystemets tillkomst skattade sammanlagt för en årlig inkomst av 44 200 kronor. Då detta belopp i var uppdelat på 9 skattedragare, torde den sammanlagda inkomsten för stat och kom- i mun därav näppeligen ha överstigit 7 000 kronor per år eller för nio år 63 000 \ kronor, varav till staden c:a 27 000 kronor och till landsting och stat c:a 36 000 j kronor. Bolaget har under sina nio verksamhetsår i skatt till staden erlagt kronor 96 931:70 och till landstinget och staten kronor 174 896:22. Staden har alltså på Sundsvallssystemets tillkomst under nio år gjort en skatte vinst på c:a 70 000 kronor och staten och landstinget tillsammans icke mindre än c:a 137 000 kronor. De förhoppningar, som vid bolagets startande uttalades om att detsamma skulle 'erbjuda en bestämd garanti för att all den av verksamheten härflytande inkomsten skulle bliva beskattningsbar för stat och kommun' har sålunda tillfullo förverkligats. Det allmännas inkomster på Sundsvallsbolagets nioåriga verksamhet i form av vinstmedel och stegrade skatteinkomster kunna sålunda beräknas till i runt tal minst 750 000 kronor. Vid beräknandet av bolagets skatter har givetvis hänsyn tagits endast till de på bolagets rörelser direkt belöpande skatterna och sålunda icke till av bolagets personal erlagda skatter. Bolagets personal uppgår f. n. till något över 50 personer.» (Ur broschyren Sundsvallssystemet, femte upplagan, mars 1932; de där lämnade I uppgifterna avse sålunda verksamheten t. o. m. år 1931.) Frågorna nr 17 och 18. Angiv i korthet de viktigaste fördelar, som vunnits genom bolagets verksamhet. Andra upplysningar av betydelse för ett rättvist bedö- \ mande av bolaget och dess verksamhet. Dessa frågor hava besvarats av alla bolag utom de i Malmö och Åmål. Det har icke befunnits lämpligt att göra någon systematisk bearbetning av dem utan få de tala för sig själva i följande sammanställning. Stockholm. »Norma har utformat en ny folkrestauranttyp, som i kulturellt hänseende står högre än vad som tidigare kunde uppvisas och som anlitas av folk ur alla samhällsklasser. Restauranthygienen har lagts upp på ett högre plan. Den anställda personalen har beretts möjligheter att utföra sitt arbete i mera hygieniska lokaler, har fått bättre ordnade arbets- och avlöningsförhållanden, har beretts särskilda omklädnadsrum, matrum o. d. Personalens yrkesambition har väckts och yrkesutbildningen har främjats. Nykterhetstillståndet har undan för undan höjts. I stort sett har denna nydaning utförts inom ramen av de förut på de enklaste näringsställena gällande priser. Normakaféerna räkna dagligen 30 å 40 000 besök och betjäna sålunda nu en betydande del av huvudstadens befolkning. Utöver den direkta inverkan Normas verksamhet haft för egna gäster och egen personal, har den nya företagsformens konkurrenskraft även tvingat andra företagare att slå in på samma vägar, vadan Norma verkat gagnande även utom den egna rörelsens råmärken.» Slutligen lämnar bolaget vissa uppgifter rörande bolagets försäljning, vilka giva

375 vid handen, att pilsnerdricksförsäljningen numera utgör endast omkring en tiondedel av bolagets omsättning. Sundbyberg. »Avkopplande av det privata vinstintresset vid såväl utminutering som utskänkning av pilsnerdricka, högre kafékultur genom förbättrade lokaler samt vinstmedlens användande till allmännyttiga, sociala och kulturella ändamål.» Vaxholm. »Bättre kontroll ur såväl ordnings- som nykterhetssynpunkt. Bättre och trevligare lokaler. Allmänheten tillhandahålles billig och god mat samt gott kaffe. En utskänkningsrättighet har kunnat indragas och en utnyttjas endast sommartid. Sedan bolagets skulder blivit betalda, komma stadsfullmäktige att få disponera nettovinsten å rörelsen.» Uppsala. »1. Större ordning och reda vid försäljningen. Nykterhetstillståndet torde därigenom avsevärt ha förbättrats. 2. Kraftig prisreduktion. 3. Mera lämpliga och hygieniska lokaler. 4. Ett avsevärt större antal personer med fast anställning. 5. Matserveringsrörelse å samtliga kaféer med god omsättning. 6. ökade skatteinkomster för stat och kommun.» Enköping. »Ordning och reda samt gott resultat ur nykterhetssynpunkt. get driver stor matservering i förstklassiga lokaler till billiga priser.»

Bola-

Ngköping. »Ur ordnings- och nykterhetssynpunkt ha stora fördelar vunnits och har denna vår iakttagelse vitsordats av nykterhetsnämnden. Fr. o. m. år 1937 har bolaget åtagit sig att av vinstmedel årligen överlämna 5 000 kronor till Nyköpings stads nya badhus för åstadkommande av billiga bad för mindre bemedlade.» Eskilstuna. »Genom att bolaget vinnlagt sig om att inreda tidsenliga och lämpliga lokaler och sörjt för att god ordning iakttages, ha kundernas sätt att uppträda samt det allmänna nykterhetstillståndet i avsevärd grad förbättrats.» Linköping. »Framför allt en ur nykterhets- och ordningssynpunkt oerhört mycket bättre ordning vid utskänkningsställena.» Västervik. »I samband med beviljandet av oktroj för bolaget 1 förband sig A.-B. Nya Centralbryggeriet att utlämna pilsnerdricka till avhämtning vid bryggeriet endast till kända köpare, vars namn och adress skulle antecknas, och sålunda helt upphöra med den okontrollerade utminuteringen. Härigenom vanns kontroll över pilsnerdricksförsäljningen. Förut förekom pilsnerdrickande på gator och gränder m. m., vilket oskick numera upphört.» Ngbro. »Den olaga pilsnerutskänkningen torde ha minskats, stat och kommun ha tillförts icke oväsentliga skatter, varjämte en hel del medel kunnat användas till allmännyttiga och välgörande ändamål.» Hälsingborg. »Höjande av restaurangkulturen. Främjande av nykterhetsverksamheten. En del sämre s. k. ölkrogar hava försvunnit. Serveringslokalerna äro väl inredda och ventilerade. Utskänkningen i våra lokaler sker under behagliga och ordningsfulla former. Oordningar hava icke förekommit.» Halmstad. »Propra lokaler och god ordning samt matservering i samband med utskänkningen.» Varberg. »Stor förbättring ur ordnings- och nykterhetssynpunkt; skatter; avsevärda vinstbelopp tillförda det allmänna.» 1

fördubblade

Samtliga aktier i bolaget innehavas av »bryggeri och bryggeri närstående personer.»

376 Göteborg. »Bättre nykterhetstillstånd och större allmän trevnad på de ställen bolaget övertagit, eftersom bolaget, förutom strängt efterföljande av bestämmelserna, även genom att inarbeta kaffe och mat på dessa tidigare rena ölställen gett en annan prägel åt dessa. Av omsättningen, c:a 600 000 kronor per år, utgöres c:a 260 000 kronor av mat och kaffe. Dessutom har bolaget efter hand lagt ned mellan 40 000 och 50 000 kronor på reparationer av gamla lokaler samt infört andra typer på bord, stolar e t c , med ett ord sökt göra våra ställen till verkliga näringsställen med billiga priser.» Bolaget hänvisar vidare till ett intyg, som på sin tid avgavs av Göteborgs stads nykterhetsinspektör, där det bland annat heter: »Jag har sedan Vinga Kaféaktiebolags tillkomst i början av år 1931 följt dess verksamhet och såväl vid den årliga besiktningen som eljest inspekterat deras lokaler. Därvid har jag funnit, att . . . äldre serveringslokaler undergått avsevärda förbättringar . . . och nya lokaler tillfredsställa synnerligen långt gående krav i avseende å prydlighet och hygien samt möjlighet till kontroll och god ordning. Beträffande det allmänna tillståndet på bolagets 8 kaféer konstaterar jag, att detsamma varit mycket gott och icke vid något tillfälle givit anledning till anmärkning. Såväl ledningen för företaget som de i detsamma anställda ha alltid, såvitt jag kunnat finna, visat stort intresse att noggrant följa utskänknings- och ordningsföreskrifterna och i övrigt verka för uppnåendet av en god standard inom utskänkningsrörelsen av pilsnerdricka här i staden.» Uddevalla. »Kontrollen över konsumtionen har blivit mera effektiv. Bolagets styrelse har lyckats påverka ledningen för härvarande bryggeri att stänga sin utminuteringslokal, som ej sköttes lämpligt ur nykterhetssynpunkt.» Lysekil. »Större kontroll över utskänkningen. förbättrat genom privatintressets avkoppling.»

Nykterhetstillståndet

betydligt

Falköping. »Dels har samhället fått större kontroll över utskänkningens bedrivande och dels har vinsten kunnat disponeras för välgörande ändamål.» Lidköping. »Genom bolagets verksamhet kan det enskilda vinstintresset i utskänkningen av pilsnerdricka anses avvecklat. Utskänkningsställenas föreståndare, som förut hade provision å försäljningen, erhålla i stället av bolaget fasta löner. Vinsten av rörelsen kommer det allmänna till godo.» Skövde.

»Förbättrat

nykterhetstillstånd.»

Kristinehamn. »Bättre kontroll över rörelsens bedrivande samt mera sunda principer vid dess utövande, framför allt därigenom att det privata vinstbegäret ej längre kan göra sig gällande.» Filipstad. »Några påvisbara fördelar ha ej vunnits, då rörelsen under förutvarande regim (bryggeriet) sköttes på ett tillfredsställande sätt.» 1 Örebro. »Den av bolaget införda bestämmelsen, att minst en timme skall förflyta mellan tvenne besök, därest servering av pilsnerdricka skall ske även vid det andra besöket, har vållat en påtaglig konsumtionsminskning. Rundgång motverkas av våra föreståndarinnor genom att de telefonledes stå i kontakt med varandra. Bolagets styrelse har i vissa fall funnit sig föranlåten att från servering av pilsnerdricka avstänga personer, som gjort sig kända för rundgång, och detta har skett även utan anhållan av nykterhetsnämnden. Personalens anställningsvillkor regleras av kollektivavtal. Sådant fanns ej före bolagets tillkomst. Personalen anser sig nu ha betydligt bättre ordnade arbetsför1 95 procent av aktierna i detta kafébolag ägas av »bryggeri eller bryggeri närstående personer eller företag.»

377 hållanden. Kökspersonalen har fått betydligt ökade löner. Serveringspersonalen förklarar sig förtjäna mindre än förut. Detta är nog också riktigt. Minskad konsumtion och strängare restriktioner vålla detta.» Askersund. »Inskränkning i kvantitet och utskänkningstid. Ordning och snygghet i skötseln. Polismyndigheten har under bolagets hela verksamhetstid icke haft någon som helst anmärkning mot handhavandet av rörelsen.» Gävle. »Sträng tillämpning av gällande bestämmelser och därigenom god ordning å kaféerna. Bolaget har i stor utsträckning förändrat och förbättrat lokalerna. Privata vinstintressets borttagande.» Sundsvall. »1. Det enskilda vinstintressets avkopplande från utskänkning och utminutering av pilsner. 2. Begränsning av serveringen till två glas per person. 3. Prissänkning med c:a 25 procent och därmed en avsevärd besparing för bolagets kundkrets. 4. Mångdubblad skatteinkomst för stat och kommun. 5. Avsevärda penningbelopp till förfogande för allmännyttiga och välgörande ändamål. 6. Skärpt kontroll över kundkretsen och dess uppträdande. 7. Förbättrade lokaler.» Härnösand, »ökade inkomster för det allmänna av ölutskänkningen.» Slutligen har ett av ovanstående bolag gjort följande uttalande: »Vad beträffar ordnings- och nykterhetssynpunkten ha bolagets strävanden i dessa avseenden icke givit önskat resultat, beroende dels på att kunder, som avvisats, kunna erhålla pilsner å nederlagen för förtäring å gårdar och upplagsplatser, dels att de privata rättighetsinnehavarna serverat sådana personer utan strikt iakttagande av bestämmelserna om mat. Om det privata vinstintresset avkopplades från handeln med maltdrycker och denna i stället lades under ett allmännyttigt bolag, är det vår övertygelse, att här nämnda olägenheter skulle bortelimineras. Berusade personer finge då givetvis icke inköpa pilsner å försäljningsställe och pensionatens inköp kunde kontrolleras, åtminstone i så måtto, att obegränsad illegitim servering icke kunde ske.» Stockholm i oktober 1935. A. ÅMAN.

*

378 Bilaga

IV.

Promemoria angående kostnaderna för monopolisering av den skattepliktiga bryggeriindustrien. Utgångspunkten vid uppskattningen av kostnaderna för en monopolisering genom statens försorg av den skattepliktiga bryggeriindustrien har varit, att staten vid genomförande av denna åtgärd skall tillgodose de av densamma berörda enskilda intressena på ett sätt, som uppfyller rättvisans och billighetens krav. De kostnader, som skulle vara förbundna med en enligt denna grundsats genomförd monopolisering av denna industri, kunna fördelas på följande rubriker, nämligen fastigheter, inventarier och maskiner, lager och förråd, aktier och engagemang, obligationer, bank och kassa, ersättning för förlorad näringsverksamhet, ersättning för förlorad arbetsanställning samt kostnader för de statliga specialorgan, som skulle hava att pröva ersättningsanspråken, ävensom räntor och stämpelkostnader. På de av kommittén anförda skälen (sid. 106) ha beräkningarna rörande dessa kostnader även omfattat engångskostnaderna för den koncentration av industrien i tillverkningshänseende, som kan antagas bli en följd av monopoliseringen. De olika alternativ i detta avseende, som härvid kommit i betraktande, äro de av kommittén på anförda ställe angivna, nämligen alternativ 1, innebärande att ingen koncentration skulle komma till stånd och sålunda samtliga 156 nuvarande bryggerier skulle fortsätta sin tillverkning, alternativ 2, innebärande att 31 mindre bryggerier skulle nedläggas och 125 kvarstå, alternativ 3, innebärande att 72 bryggerier skulle nedläggas och 84 kvarstå, samt alternativ 4, innebärande att 107 bryggerier skulle nedläggas och 49 kvarstå. Fastigheter. I enlighet med ovan angivna allmänna grundsats för monopoliseringens genomförande bör det åligga det blivande monopolets utövare — i det följande benämnt monopolbolaget — att med fulla värdet inlösa övertagna fabriksfastigheter och att till innehavare av skattepliktigt bryggeri, som icke övertages av bolaget, utgiva ersättning enligt särskild värdering för värdeminskning å dennes fabriksfastigheter. Enligt den av revisor Svensson verkställda utredningen uppgick värdet av de skattepliktiga bryggeriernas fastigheter — bryggerifastigheter, bostadsfastigheter och övriga fastigheter — den 30 september 1934 till 109-0 milj. kronor. Härifrån avgå 14-7 milj. kronor, som utgöra sammanlagda värdet av fastigheter, liggande utanför själva bryggerirörelsen. Sålunda återstå 94*3 milj. kronor för fastigheter, som användas av denna industri. Enligt särskilda uppgifter av revisor Svensson uppgår sammanlagda fastighetsvärdet inom de bryggeriföretag, som skulle nedläggas enligt de ovan antydda olika alternativen och sålunda icke övertagas av monopolbolaget, till respektive 2'7 milj. kronor (härav tomtvärde 0\3 milj. kronor), 11*7 milj. kronor (härav tomtvärde 1*2 milj. kronor) och 26*5 milj. kronor (härav tomtvärde 4*3 milj. kronor). Det har icke varit möjligt att verkställa beräkning av den värdeminskning, dessa fastigheter kan väntas komma undergå därigenom att den nu bedrivna tillverkningen av skattepliktiga maltdrycker icke finge fortgå därstädes; det torde dock vara försiktigast att räkna med en hög värdeminskningsprocent, enär utnyttjandet för andra ändamål av byggnader, apterade för bryggerirörelse, i allmänhet

379 kräva kostsamma ombyggnads- och ändringsarbeten. Med hänsyn till denna ofullständighet i beräkningarna kan man för närvarande endast konstatera, att kapitalbehovet för monopolbolagets övertagande av bryggeriindustriens fastigheter och för utgivande av värdeminskning å fastigheter uppgår till ett belopp av 94*3 milj. kronor, från vilken summa avgå olika belopp enligt andra, tredje och fjärde alternativen, om vilka för närvarande endast kan sägas, att de sannolikt avsevärt understiga respektive 2*7, 11'7 och 26'5 milj. kronor. Inventarier

och

maskiner.

Monopolbolaget bör i enlighet med den allmänna grundsatsen för monopoliseringens genomförande vara skyldigt att dels med fulla värdet efter det befintliga skicket inlösa specialmaskiner för framställning av skattepliktiga maltdrycker, dels utgiva ersättning med fulla värdet efter det befintliga skicket av andra övertagna inventarier och dels utgiva ersättning för värdeminskning av övriga inventarier, som nu användas inom den skattepliktiga bryggeriindustrien. Maskiners och inventariers slutsumma per den 30 september 1934 uppgick enligt revisor Svenssons utredning till 49*0 milj. kronor. Härifrån avgå l*a milj. kronor för egendom av dylikt slag, som ligger utanför bryggerirörelsen. Sålunda återstå 47*7 milj. kronor. Ersättningsskyldigheten beträffande bryggerier, som icke övertagas av monopolbolaget, skulle enligt vad ovan nyss angivits i viss omfattning vara begränsad till värdeminskning och sålunda icke omfatta fullständig inlösning. I vilken mån detta förhållande är ägnat att reducera sistnämnda slutsumma har icke särskilt utretts. Det belopp, varmed reduktion sålunda skulle kunna ske, kan emellertid förutsättas vara relaiivt obetydligt. Man torde kunna uppskatta kapitalbehovet för övertagande av maskiner och inventarier samt för värdeminskning å sådana till i runt tal 45'0 milj. kronor enligt samtliga fyra alternativ. Lager och

förråd.

Den allmänna grundsatsen för monopoliseringens genomförande leder i fråga om förbrukningsartiklar därhän att monopolbolaget bör äga skyldighet att inlösa befintliga lager av normal storlek av förnödenheter för tillverkning av skattepliktiga maltdrycker efter inköpspriset som utgångspunkt och utan hänsyn till mer eller mindre tillfälliga prisfluktuationer. Lager och förråd äro i revisor Svenssons utredning upptagna till ett värde per den 30 september 1934 av 23*7 milj. kronor. Härifrån avgå 0*5 milj. kronor för lager, fallande utanför bryggerirörelsen. Å andra sidan framgår det av utredningen, att vissa bryggerier med mindre lager hava underlåtit att upptaga dessa i sina uppgifter. Med hänsyn härtill torde man, i brist på mera exakta uppgifter, böra upptaga ett belopp av 23*7 milj. kronor för övertagande av den skattepliktiga bryggeriindustriens lager. Framhållas må emellertid, att det ligger i sakens natur, att förhållandena i lageravseende vid en viss tidpunkt — i detta fall den 30 september 1934 — icke med någon större trygghet kunna läggas till grund för beräkning av ifrågavarande medelsbehov vid en tidpunkt, som ligger flera år framåt i tiden. Aktier och

engagemang.

Sammanlagda värdet av de skattepliktiga bryggeriernas innehav av aktier samt andra engagemang uppgick den 30 september 1934 till 40'3 milj. kronor. Härifrån bortgå icke mindre än 28'0 milj. kronor, som ha karaktären av placering av överskottsmedel, i det att de utgöra tillgångar utanför själva bryggerirörelsen. Nettovärdet av aktier och engagemang inom bryggerirörelsen var sålunda 12*3 milj. kronor. Huvudparten härav, nämligen 10'6 milj. kronor, utgjordes av varufordringar, kundväxlar, reversfordringar samt andra fordringar, som ingå i rörelsen. Då indrivningen av dessa fordringar får anses vara en angelägenhet, som ankommer på

380 de nuvarande bryggeri företagen och icke på monopolbolaget, kan medelsbehovet för övertagande av de under denna rubrik upptagna tillgångarna uppskattas till Vi milj. kronor. Emellertid har man att räkna med att även monopolbolaget måste lämna kredit i viss utsträckning i samband med sin rörelse. Medelsbehovet härför, förslagsvis uppskattat till 5*0 milj. kronor, beaktas under närmast följande rubrik. Obligationer,

bank

och

kassa.

Summan av dylika tillgångar för den skattepliktiga bryggeriindustrien uppgick den 30 september 1934 till 40*0 milj. kronor. Härifrån bortgå 31*7 milj. kronor av dylika tillgångar, som falbi utanför själva bryggerirörelsen. Återstående belopp, 8'?> milj. kronor, har av revisor Svensson ansetts motsvara denna industris behov av likvida medel. Om tillverkningen övertages av ett monopolbolag, minskas tydligen slutsumman av detta medelsbehov, oavsett om tillverkningen koncentreras till ett färre antal tillverkningsställen eller ej. Med hänsyn härtill kan denna post upptagas till något lägre belopp, förslagsvis 7'5 milj. kronor. Härtill bör, i enlighet med vad som anförts under närmast föregående rubrik, läggas ett belopp av förslagsvis 5'0 milj. kronor för att möjliggöra för monopolbolaget att lämna sina avnämare viss kredit. Med avseende å denna post må framhållas, att den så till vida skiljer sig från övriga poster, som den ju allenast omfattar fungibla medel och det därför icke är nödvändigt, att monopolbolaget övertager dessa tillgångar från de nuvarande bolagen. Denna post har emellertid upptagits i detta sammanhang, enär det i varje fall skulle vara nödvändigt att tillgodose det blivande monopolbolagets behov av likvida medel. Ersättning

för förlorad

näringsverksamhet.

Den inledningsvis angivna grundsatsen, att staten vid en eventuell monopolisering av den skattepliktiga bryggeriindustrien bör tillgodose de av denna åtgärd berörda enskilda intressena på ett sätt, som uppfyller rättvisans och billighetens krav, kan i tillämpningen giva ganska olika resultat, allt efter graden av generositet vid handhavandet av densamma. Det område, i fråga om vilket det erbjuder de största svårigheterna att finna en regel, som ger uttryck för denna grundsats, avser just regleringen av ersättningsanspråken för förlorad näringsverksamhet. Det är här icke fråga om gottgörelse för materiella tillgångar, vilka ju ersättas på annat sätt, utan för en förväntan på framtida vinst av rörelsen, utöver skälig ränta å dennas materiella tillgångar, vilken förväntan är grundad på det faktiska förhållandet, att sådan vinst utgått under hittillsvarande omständigheter och därför med skäl kunde antagas skola utgå även framdeles, därest rörelsen finge fortgå. Redan detta att ersättningsanspråket avser någonting i framtiden liggande, vilket icke kan göras till föremål för omedelbar värdering, innebär givetvis ett betydande osäkerhetsmoment vid beräkningen av ersättningen. Om vinstförhållandena under en icke alltför kort tidsperiod, exempelvis de sista fem åren, hade varit tämligen stabila, kunde emellertid denna svårighet övervunnits genom antaganden angående den framtida vinsten, som anslöto sig till erfarenheterna under nämnda period. Så har ju dock icke varit fallet, utan såsom kommitténs utredning visat har den skattepliktiga bryggeriindustrien i vinsthänseende varit underkastad stora förändringar just under de sista fem åren. En annan omständighet, som får särskild betydelse med hänsyn till att det är fråga om en ersättningsskyldighet av staten — om ock genom ett från den övriga statsverksamheten skilt organ — är, att det kan göras gällande. att den skattepliktiga bryggeriindustriens fördelaktiga ställning i vinstavseende till en del är en följd av åtgärder just från den ersättningsskyldiga statens sida. Det är med avseende härå tillfyllest att erinra om det av staten skapade koncessionstvån-

381 get samt om statens möjlighet att genom sin skattepolitik kraftigt påverka denna industris vinstförhållanden. Vid sammanslagning av industriföretag har det, enligt vad som kunnat inhämtas från sakkunniga personer i sådant hänseende, under senare tid varit brukligt att * uppskatta ersättningen för s. k. goodwill — d. v. s. ersättningen för förväntan på företagarvinst utöver normal kapitalränta eller vad som i förevarande fall motsvarar ersättningen för förlorad näringsverksamhet — till omkring sex gånger den faktiska, årliga företagarvinsten, beräknad efter förhållandena under en lämplig period omedelbart före sammanslagningen. Då en sådan regel gäller vid dylika fullt affärsmässiga transaktioner, torde det icke finnas något skäl för staten att sträcka sig längre vid uppskattningen av nu förevarande ersättningsanspråk. Visserligen var den norm, som tillämpades vid tobaksmonopolets införande, avsevärt gynnsammare för de inlösta enskilda företagarna, men detta förhållande synes icke böra tillerkännas prejudicerande betydelse. Vad nyss sagts om statens aktiva eller passiva medverkan vid bryggeriindustriens fördelaktiga vinstställning talar däremot för en mindre gynnsam ersättningsnorm än den ovan angivna. Då förevarande beräkning dock upptager den vid affärsmässiga överenskommelser numera brukliga ersättningsregeln, beror detta därpå, att det icke är möjligt att med erforderlig grad av säkerhet angiva, i vilken mån statens ifrågavarande åtgärder inverkat på industriens vinstförhållande. — Framhållas må, att denna ersättningsnorm angiver den maximiersättning, som bör komma i fråga. Det bör emellertid, liksom fallet var vid tobaksmonopolets införande, finnas möjlighet att vid fastställande av de faktiskt utgående ersättningarna taga hänsyn till olikheter i de särskilda företagens utveckling. Ett företag, som i vinstavseende under de för ifrågavarande ersättning avgörande åren utvecklat sig på ett betydligt ogynnsammare sätt än ett annat företag — exempelvis haft större företagarvinster än det senare i början av perioden men mindre sådana vinster i slutet av perioden — bör givetvis icke kunna göra anspråk på att erhålla lika stort ersättningsbelopp som det senare, eftersom ersättningen är avsedd att utgöra vederlag för den sannolika framtida företagarvinsten. I de följande beräkningarna har emellertid ingen hänsyn tagits till dylika omständigheter utan ersättningen för samtliga ersättningsberättigade ansetts vara sex gånger företagarvinsten. Den sålunda upptagna regeln kan uttryckas så, att innehavare av skattepliktigt bryggeri skall äga erhålla ersättning för förlorad näringsverksamhet med ett belopp, som motsvarar sex gånger medeltalet av den årliga företagarvinst — d. v. s. vinst utöver normal kapitalränta — som bryggeriet avkastat under en lämpligt vald tidsperiod. Härmed är emellertid detta ersättningsspörsmål icke löst. Det måste nämligen avgöras, vad som bör menas med normal kapitalränta, och vidare är den tidsperiod, som väljes för beräkning av den genomsnittliga företagarvinsten, av den största betydelse för ersättningsbeloppens storlek till följd av att vinsterna ju växlat i hög grad under de senaste fem åren. Slutligen har man att taga ställning till förfarandet vid företagarvinstens beräkning i det fallet, att ett skattepliktigt bryggeri bedrivit tillverkning jämväl av andra drycker än sådana som endast få tillverkas i sådant bryggeri, såsom svagdricka och läskedrycker. Vad då först beträffar sistnämnda spörsmål har företagarvinsten beräknats på de ifrågavarande bryggeriernas hela produktion. Anledningen härtill är i korthet den, att varje annan utväg skulle innebära en godtycklig och ojämn lösning av detta ersättningsproblem. Tydligt är emellertid, att denna beräkningsmetod är ensidigt fördelaktig för de ersättningsberättigade. — Ett spörsmål, som har beröring med denna ersättningsfråga, nämligen det, huruvida det tänkta monopolbolaget bör fortsätta den tillverkning av svagdricka, mineralvatten och läskedrycker, som givit upphov till en del av den ersatta företagarvinsten, har särskilt uppmärksammats av kommittén (sid. 110).

382 I fråga om den tidsperiod, som bör väljas för beräkning av den genomsnittliga företagarvinsten, är det givetvis önskvärt, alt densamma icke är alltför kort, på det att tillfälligheter icke skola kunna göra sig gällande. Tillgodoseendet av detta önskemål möter emellertid hinder av den anledningen, att de för bryggeriernas vinstförhållanden betydelsefulla senaste skattehöjningarna genomfördes så sent som under åren 1932 och 1933. Beräkningen av företagarvinsterna bör nämligen avse en tidsperiod med samma skattesatser som de, vilka kunna antagas skola gälla vid monopoliseringens genomförande. Av dessa skäl skulle f. n. egentligen endast resultaten under tillverkningsåret 1933/34 kunna komma i betraktande vid fastställande av företagarvinsten — vinstresultaten under tillverkningsåret 1934/35 äro nämligen icke tillgängliga vid förevarande beräkning — men en så smal bas för dessa beräkningar vore å andra sidan ägnad att giva ett alltför stort spelrum åt tillfälligheter och erbjuda ett otillfredsställande underlag för beräkning av ersättningarna. Vid uppskattningen av företagarvinsten har hänsyn därför tagits även till förhållandena under tillverkningsåret 1932/33, ehuru härigenom icke till fullo iakttagits den nyss angivna regeln, att beräkningarna böra avse en tidsperiod med samma skattesatser, som gälla vid monopoliseringens genomförande. Den sista skattehöjningen trädde nämligen i kraft den 14 februari 1933, vadan sålunda nämnda förutsättning i fråga om maltskattens höjd gällde allenast under icke fullt två tredjedelar av detta tillverkningsår. I den mån maltskattens höjning varit ägnad att minska bryggeriernas vinst, innebär hänsynstagandet till vinstförhållandena under tillverkningsåret 1932/33 därför en fördel för de ersättningsberättigade. — Det må i detta sammanhang påpekas, att vid förevarande beräkningar hänsyn visserligen icke kunnat tagas till vinstresultaten under senare tillverkningsår än 1933/34, men att så givetvis bör ske, om monopolisering av industrien skulle komma till stånd under de närmaste åren. Angående det återstående spörsmålet, nämligen vad som bör menas med normal kapitalränta, ha beräkningarna verkställts med utgångspunkt från att härmed bör förstås en räntesats av fem procent. Detta motsvarar uppenbarligen icke nu rådande förhållanden, och det kan helt visst med fog göras gällande, att tecken saknas på en återgång till detta ränteläge. Valet av den angivna räntesatsen har emellertid bestämts av följande överväganden. Regleringen av de föregående momenten av betydelse för fastställande av ersättning för företagarvinst har, såsom framgår av vad ovan anförts, varit övervägande gynnsam för de ersättningsberättigade, nämligen dels genom användningen av faktorn sex i stället för en lägre siffra, dels genom att i företagarvinsten innefattats vinsten på annan tillverkning än av skattepliktiga maltdrycker och dels genom att hänsyn tagits till vinstförhållandena under det i skattehänseende icke helt jämförbara tillverkningsåret 1932/33. Det har därför varit nödvändigt att vid fastställande av begreppet normal kapitalränta förfara så, att denna tendens till övervärdering motväges. Detta sker om räntesatsen sättes högre än som motsvarar det aktuella ränteläget. Den valda räntesatsen fem procent uppfyller obestridligen detta villkor. Huruvida den är tillräckligt hög för att åstadkomma full kompensation för den övervärdering, som blivit en följd av nyssberörda omständigheter, är icke möjligt att avgöra. Att denna räntesats tillämpats vid dessa beräkningar, sammanhänger emellertid även med en särskild förutsättning i fråga om sättet för bestridande av ersättningsbeloppen, nämligen att de ersättningsberättigade skulle erhålla dessa i form av stamaktier i monopolbolaget samt att stamaktieägarna i detta bolag skulle åtnjuta en utdelning å fem procent. Under denna förutsättning, vilken under rådande ränteläge väl måste anses såsom fördelaktigare för de ersättningsberättigade än att dessa erhålla ersättningen i penningar, blir ju den framtida normala kapitalräntan för de ersättningsberättigade — i vad avser deras ersättningsbelopp — just fem procent, och det är därför berättigat att vid nu förevarande beräkning utgå från denna räntesats som den normala.

383 Ersättningen för förlorad näringsverksamhet till innehavare av skattepliktigt bryggeri har sålunda, i enlighet med vad nu blivit anfört, ansetts böra utgöra sex gånger medeltalet under tillverkningsåren 1932/33 och 1933/34 av bryggeriets totala vinst utöver fem procent ränta å det egna kapital, som under resp. år använts i företaget. Ersättning bör uppenbarligen utgå med samma belopp vare sig driften vid bryggeriet upprätthålles av monopolbolaget eller ej. De olika alternativen i fråga om bryggeriindustriens framtida koncentration leda därför till enahanda ersättningsbelopp vad nu förevarande rubrik beträffar. Vid fastställande av ett bryggeriföretags vinst böra, för det ändamål, varom nu är fråga, tantiemer ävensom löner, styrelsearvoden och pensioner, i den mån de äro av mer än normal storlek, överföras från löne- o. d. kostnader till vinstkontot. De belopp, som sålunda hänförts till vinsten, uppgingo för tillverkningsåren 1932/ 33 och 1933/34 sammanlagt till respektive 1 144 400 och 985 000 kronor. Hur vinstförhållandena efter denna justering gestaltade sig under nämnda år, framgår av följande tablå, vars sista kolumn också angiver ersättningen för förlorad näringsverksamhet enligt ovan anförda regler: Antal brygFöretagar- Ersättningen gerier, som upp- vinsten hos för förlorad visa företagar- dessa bryggeHela antalet vinst under till- rier i genom- näringsverksamhet bryggerier verkningsåren snitt under ( = 6 ggr 1932/33 och nämnda företagar1933/34 två år vinsten)

Storleksgrupper av bryggerier

B ryggerier med en maltavverkning av: mindre än 5( M K)0 kg 50 000— H )0 000 » 1O0 000—200 000 » över 200 000 » Icke särskilt undersökta bryggerier'...

41 44 39 16 16

22 23 25 13

151300 583 500 1 314 800 5 053 800

907 800 3 501000 7 888 800 30 322 800

Samtliga bryggerier

7103 400

1 Vinsten, respektive förlusten vid c lessa bryggeri er, vilka äro do tterbolag till andra bryggerier, har beaktats vid fastställandet av moderbola gens vinster.

Ersättningen för förlorad näringsverksamhet skulle sålunda enligt dessa beräkningar uppgå till omkring 42*6 milj. kronor. Det är tydligt, att hänsynstagande till vinstförhållandena under senare tillverkningsår än de i tablån upptagna kan medföra betydande förändringar i detta belopp. Ersättning

för förlorad

arbetsanställning.

Kommittén har framhållit, att monopoliseringen av bryggeriindustrien kan tänkas medföra en större eller mindre koncentration av driften samt att de härmed förbundna kostnaderna böra ingå i beräkningen av kapitalbehovet för monopoliseringens genomförande. Den viktigaste gruppen av ifrågavarande kostnader utgöres av ersättningar för förlorad arbetsanställning. De nedan tillämpade grunderna för sådan ersättning motsvara i huvudsak de regler, som gällde vid tobaksmonopolets införande. Ersättning av detta slag bör tillkomma verkställande direktör eller disponent, fabriksledare, bryggmästare, förman eller arbetare, som är yrkesutbildad inom maltdryckstillverkningen och äger stadigvarande sysselsättning inom densamma vid tiden för monopolets införande, häri inbegripna sådana stadigvarande anställda, som inom skattepliktiga bryggerier äro sysselsatta med tillverkning av svagdricka och andra drycker än maltdrycker, ävensom personer, vilka, utan att vara yrkesut-

384 bildade inom maltdryckstillverkningen, vid nämnda tidpunkt äro stadigvarande anställda vid skattepliktigt bryggeri eller dess kontor, lager, nederlag eller avhämtningslokal. Som villkor för erhållande av ersättning torde böra förutsättas, a t t vederbörande är svensk medborgare och vid monopolets införande uppnått minst 18 års ålder, a t t hans inkomst av arbete under de fyra närmast föregående kalenderåren uteslutande eller till väsentlig del härflutit av sådan verksamhet, som angivits i föregående punkt, s a m t a t t han icke kunnat erhålla någorlunda motsvarande anställning hos monopolbolaget. Med avseende å sistnämnda villkor bör dock vidare gälla, att den, som erhållit anställning hos detta bolag men inom två år utan eget förvållande blivit skild från densamma, bör äga rätt till full ersättning samt att en Teducerad ersättning bör tillkomma den, som förlorat anställningen efter två år men inom fem år. Beträffande ersättningens storlek synes denna böra stå i relation såväl till vederbörandes medelinkomst under de två närmaste åren före monopolets genomförande genom arbete inom bryggeriindustrien som till anställningstidens längd. Den vid tobaksmonopolets införande tillämpade regeln var, att ersättning utgick med ett belopp, motsvarande en medelårsinkomst 1 för den verksamhet, som omfattade de fyra kalenderåren närmast före monopoliseringen, samt för varje tidigare helt verksamhetsår ökades med två femtedelar av en medelårsinkomst men i intet fall utgjorde mer än högst femdubbla medelårsinkomsten. Dessa grunder hava tillämpats vid efterföljande beräkningar. Av flera skäl kunde det emellertid hava kommit i fråga att räkna med gynnsammare ersättningsgrunder. Att så dock ej skett, beror bland annat därpå att beräkningarna äro helt summariska och angiva endast mycket ungefärliga slutsummor. 2 Även en ganska avsevärd ändring i grunderna skulle därför icke utan vidare medföra en ändring i de uppskattade totala ersättningsbeloppen. I vissa fall då ersättning enligt ovan angivna grunder icke skulle utgå — t. ex. därför att vederbörande icke varit anställd i fullt fyra år inom bryggeriindustrien eller icke är svensk medborgare — torde billigheten bjuda, att vederbörande kommer i åtnjutande av understöd. Så är förhållandet, då förlusten av anställningen måste anses medföra betydande ekonomiskt men för vederbörande. Varje förhandsberäkning av kostnaderna för ersättning för förlorad arbetsanställning måste vara synnerligen osäker på grund av att det är omöjligt att förutsäga i vilken mån monopoliseringen kommer att medföra koncentration av driften. Även om man kände detta med säkerhet, hade man för övrigt för den skull icke tillräckliga hållpunkter för en uppskattning av den omfattning, i vilken de nuvarande anställda inom bryggeriindustrien skulle förlora sina anställningar, eftersom de bryggerier, som övertoge de nedlagda bryggeriernas tillverkning, i allmänhet fingo ökat behov av arbetskraft. Det har därför icke ansetts föreligga tillräckliga skäl att företaga en undersökning angående den sannolika storleken av nu ifrågavarande ersättningsbelopp, som vore grundad på mera detaljerade uppgifter rörande avlönings- och tjänstgöringsförhållandena och därför icke kunde undgå att draga åtskilliga kostnader och föranleda tidsutdräkt, utan har man inskränkt sig till en mera summarisk överslagsberäkning. Härvid ha gällt följande antaganden, nämligen att årsinkomsten för en manlig bryggeriarbetare utgör 2 400 ggr den i vederbörande kollektivavtal fastställda timlönen, att årsinkomsten för en kvinnlig bryggeriarbetare utgör tre fjärdedelar av en manlig arbetares, 1 Om medelårsinkomsten i visst fall icke blott utgjort arbetslön utan även till en del inbegripit företagarvinst, skall reducering äga rum med denna senare del, för vilken vederbörande ju erhållit gottgörelse i form av ersättning för förlorad näringsverksamhet. 2 En mera preciserad beräkning har ju icke varit erforderlig med hänsyn till kommitténs ställning till monopoliseringen. Denna promemoria avser därför endast att giva en ungefärlig siffra å monopoliseringens kostnader.

385 att årsinkomsten för en manlig förvaltningstjänsteman är dubbelt så stor som en manlig arbetares, samt att årsinkomsten för en kvinnlig förvaltningstjänsteman är densamma som en manlig arbetares. I följande tablå angives antalet manliga och kvinnliga tjänstemän och arbetare i de bryggerier, som enligt de ovanberörda olika alternativen skulle komma att nedläggas till följd av monopolets införande, samt dessas totala arbetsinkomst, beräknad på nyss antytt sätt, ävensom det maximala ersättningsbeloppet: Antalet anställda förvaltningspersonal

arbetare

Totala SamtMaximala liga an- arbetsinkom- ersättningssten för ställda beloppet dessa

man- kvinn- man- kvinnliga liga liga liga Nedlagda bryggerier (se ovan sid. 378) enligt alternativ 2 » 3 » » 4

41 183 344

8 35 65

144 712 1404

26 144 288

219 1074 2101

593 300 3 044 700 6 157 600

2 966 500 15 223 500 30 788000

I de 31 mindre bryggerier, som skulle nedläggas enligt alternativ 2, äro sålunda för närvarande anställda omkring 220 personer med en beräknad sammanlagd årsinkomst av omkring 590 000 kronor. För den händelse samtliga dessa personer skulle förlora sina anställningar genom koncentrationen, skulle det maximala sammanlagda ersättningsbeloppet till dem uppgå till omkring 2 970 000 kronor. Det är emellertid ett mycket osannolikt antagande, att ingen av dessa skulle kunna vinna anställning vid något av monopolbolagets andra bryggerier, och åtskilliga av de ersättningsberättigade skulle vidare icke komma i åtnjutande av maximala ersättningsbelopp, d. v. s. femdubbla årsinkomsten. Det i tablån angivna ersättningsbeloppet är därför med säkerhet för högt och kan förslagsvis reduceras till i runt tal 2*0 milj. kronor. Det sagda är i ännu högre grad tillämpligt med avseende å alternativen 3 och 4. Att monopoliseringen skulle medföra en reducering av de anställdas antal med omkring 1 075, respektive 2 100 personer, kan givetvis icke tänkas. Av nu anförda skäl hava ersättningsbeloppen för förlorad arbetsanställning upptagits till högst 2*0 milj. kronor enligt alternativ 2, till högst 6"0 milj. kronor enligt alternativ 3 och till högst 10*o milj. kronor enligt alternativ 4. Med avseende å ersättningsbeloppen för förlorad arbetsanställning må framhållas, att det från monopolbolagets synpunkt rent ekonomiskt sett är en fördel om summan härav är hög, eftersom detta skulle innebära, att arbetskostnaderna under detta bolags drift minskades i motsvarande mån. Då jämförelsevis låga slutsummor för de olika alternativen upptagits i denna beräkning, kan detta sålunda icke uppfattas såsom en alltför optimistisk undervärdering av detta medelsbehov utan är snarare oförmånligt —- rent ekonomiskt sett — från monopoliseringens synpunkt. Sammanfattning. Enligt de sålunda verkställda beräkningarna skulle medelsbehovet för genomförande av en monopolisering av den skattepliktiga bryggeriindustrien gestalta sig på följande sätt: 25 — 356550.

386 Alternativ 1 Alternativ 2 Alternativ 3 Alternativ 4 (Samtliga nu (72 bryg(31 bryg(107 brygverksamma gerier skulle gerier skulle gerier skulle 156 brygnedläggas, nedläggas, nedläggas, gerier skulle 125 bestå) 49 bestå) 84 bestå) bestå) M i l j o n e r Fastigheter Inventarier och maskiner Lager och förråd Aktier och engagemang Obligationer, bank och kassa Ersättning för förlorad näringsverksamhet Ersättning för förlorad arbetsanställning

94-3 45-0 23-7 1-7 12-5

Tillhopa

9iS 45-0 237 1-7 12-5 42-G

42-6

k r o n o r s

45-0 23-7 1-7 12-5

94-3 45 0 23-7 1-7 12-5

42-6

42-6

94-3

2-0

6-0

10-0

221-8

• 225-8

'229-8

Detta belopp skall minskas med en icke uppskattningsbar andel av 2-1 milj. kr. (se sid. 378 f.) » » » » » » » » » >> 11'7 » > > > * » » » » » » » » » » 26'5 » J s > »

H ä r t i l l k o m m a k o s t n a d e r för d e statliga s p e c i a l o r g a n , s o m s k u l l e h a v a a t t p r ö v a ersättningsanspråken, samt räntor och stämpelkostnader. I r u n t tal torde sålunda k a p i t a l b e h o v e t för d e n n a m o n o p o l i s e r i n g s å t g ä r d b ö r a b e r ä k n a s till 225 m i l j . kronor. E n jämförelse med uppgifterna rörande den skattepliktiga bryggeriindustriens t i l l g å n g a r enligt d e n för f ö r e v a r a n d e b e r ä k n i n g a r g r u n d l ä g g a n d e u t r e d n i n g e n a v revisor S v e n s s o n e r b j u d e r intresse. V ä r d e t av d e i n o m själva b r y g g e r i r ö r e l s e n plac e r a d e t i l l g å n g a r n a v a r enligt d e n n a u t r e d n i n g 185"8 m i l j . k r o n o r . Alternativ 1 i o v a n s t å e n d e s a m m a n s t ä l l n i n g i n n e b ä r , att ä g a r n a av d e s s a t i l l g å n g a r s k o l a

a) erhålla 164*7 milj. kronor — nämligen 94*3 milj. kronor för fastigheter, 45*0 milj. kronor för inventarier, 23*7 milj. kronor för lager och 1*7 milj. kronor för aktier — såsom ersättning för att monopolbolaget övertagit dessa tillgångar eller för värdeminskning av icke övertagna inventarier o. d., b) bibehålla äganderätten av tillgångar till ett värde av 18-9 milj. kronor — nämligen 10'6 milj. kronor fordringar och 8*3 milj. kronor obligationer, bank och kassa — samt c) erhålla ersättning för förlorad näringsverksamhet med 42*6 milj. kronor. Sammanlagda värdet av posterna under a), b) och c) är 226*2 milj. kronor, vilket med 40'4 milj. kronor överstiger tillgångarnas värde enligt n ä m n d a utredning. Detta belopp tillhopa med värdet av behållna inventarier o. d., för vilka dessa ägare erhållit ersättning för värdeminskning, motsvarar posten under c), d. v. s. det s. k. goodwillvärdet, vilket icke är upptaget i revisor Svenssons sammanställning. Stockholm i november 1935. A. ÅMAN.

Bilaga V.

TABELLBILAGA

388 Tabell nr 1.

A n t a l e t r ä t t i g h e t e r till detaljhandel m e d p i l s n e r d r i c k a d e n 1 juli 1934. Av- Brygge Utskänk- UtskänkHela ningsningsh ä m t - riuppTurist- Säställen Trafiknings- lag (för ställen rättig- song- detalj - Antal enligt för sprit- rättigställen förvändheter rättig- handels- bryg(maga- ning på 13 § PfE drycker h e t e r o. d. heter r ä t t i g - gerier rekvisi- (kaféer eller sin heter tion) o. d.) o. d.)

2635 Stockholms stad

1 6 7

6 5 8 66

4 6 16 19

20 1 12

»36 4 2

—

—

1 3 85

55 51 68 703

1 — 2 1

—

129 6 40

—

1 1 — 2

12 18 29 19 78

1 1 2 2 6

30 108 20 26

1 2 3 3 9

—

22 25 11

—

2 5 2 9

— —

12 26 38

2 1 3

68 6 12 72

2 1 5 5

13 Stockholms län. Södertälje Lidingö övriga 7 städer Landskommunerna (112)

42 39 40 526

Hela länet

3 1 1

3 Uppsala län. 1

Uppsala Enköping Landskommunerna (86)

70 24

2 1 1

Hela länet

1 2 1 1

1 2 3

—

1 Södermanlands

— —

län.

Nyköping Eskilstuna övriga 5 städer , Landskommunerna (89)

1 6 4 6

2 2

6 4 12 5

Hela länet

4 6 9 2 21

Östergötlands län. Linköping Norrköping övriga 5 städer Landskommunerna (146)

4 61 3 6

Hela länet

9 12 12 6 39

2 4

15 30 2 10 57

Jönköpings län. Jönköping övriga 7 städer Landskommunerna (128)

—

6 16 2

8 8 2

3 1 1

6 Hela länet

—

6 Kronobergs län. Växjö Landskommunerna (87)

—

5 11 16

4 10 14

3 2 5

1 1

8 1 4 34 47

20 5 6 4 35

Hela länet Kalmar län. Kalmar Västervik Övriga 4 städer Landskommunerna (106) Hela länet 1

—

2 2

2 13

—

— —

2 2

Därav 13, som avse studentnationer, där utskänkning förekommer endast vid enstaka tillfällen.

389 T a b e l l n r 1 (forts.

Antalet r ä t t i g h e t e r till detaljhandel m e d p i l s n e r d r i c k a d e n 1 juli 1934. Av- Brygge- Utskänk- UtskänkHela ningshämt- riupp- ningsTuristantalet ställen Trafik- rättig- SäAntal nings- lag (för ställen song- detaljställen försänd- enligt för sprit- rättig- heter rättig- handels- bryg(maga- ning på 13 § Pff drycker heter o. d. heter rättig- gerier eller sin rekvisi- (kaféer heter vin o. d.) tion) o. d.)

Gotlands

län.

—

Visby Landskommunerna (92) Hela länet Blekinge

—

*29

-37 37

1 2

1 7 8

—

10 2 12

4 12 7

7 4 4

1 2

—

—

—

län. 26 19

Karlskrona Landskommunerna (36) Hela länet Kristianstads

Landskommunerna (146) Hela länet Malmöhus

45 E3 20 94

22 25 98

1 2 1

2 1 1 1 1 1 1

1 1 14

782 114 79 175 52 76 27 455

3 5 8

1 14 15

45 50 80

2 1

län.

Kristianstad

•

6 8 18 32

10 12 36

3 8 11

,.„

län.

630 Malmö 80 Lund 62 Landskrona 115 Hälsingborg 36 Ystad 42 Trälleborg 9 Övriga 2 städer 290 Landskommunerna (237) Hela länet 1264 Hallands

17 12

7 3 10

1 2 2 7

8 1

95 13 6 23 2 18 3 42

47 20 11 36 12 14 12 95

—

—

1 2

län. 9

3 9 14

11 13 10

—

Landskommunerna (86)

31 15 37

Hela länet

—

1 Landskommunerna (87)

62 1 8 21 6

1 9 40

107 3 5 10 10

Hela länet

1 Älvsborgs län. Trollhättan Borås Övriga 4 städer Landskommunerna (219) Hela länet

68 11 31

4 9 10 24

5 10 12 9 36

Halmstad

2 Göteborgs och Bohus län. Göteborg Mölndal Uddevalla

1 2

1 1 2

1 8 9

789 4 15 41 72

—

—

9 87 35 70

1 2 3 2

—

—

1 5 6

Härtill komma 4 gäst giverie r, vilkas entreprei ladavtal utlöpte den 3" . dec. ]L934. Härtill komma 10 gä stgiveri er, vilka s entrepr enadavta utlöpt e den 31 dec. 1934.

1 2

390 Tabell n r 1 (forts.

Antalet r ä t t i g h e t e r till detaljhandel m e d p i l s n e r d r i c k a d e n 1 juli 1934. AvBrygge- Utskänk- UtskänkHela hämt- r i u p p ningsningsTurist- Säantalet ställen TrafikAntal nings- lag (för ställen rättig- song- detaljbrygställen försänd- enligt för sprit- rättigheter rätt i g- hand elsgerier (maga- ning på 13 § Pff drycker heter o. d. heter rättigeller sin rekvisi- (kaféer heter vin o. d.) tion) o. d.)

Skaraborgs län. Skövde 4 2 6

6 19 7

10 18 12

3 2 3 15

9 2 4 4

—

15 6 14

8 4 3

1 1

—

15 3 5

22 13 7

6 8 5

6 Landskommunerna (261)

4 13

Hela länet

2 2

16 46 40

1 5 3

15 5 10 44 174

2 1 2 5 10

—

26 11 22

3 3 2

—

—

49 24 19

2 3 2

—

—

—

—

6 13 16

—

—

1 2 6 9

43 7 10 31 91

4 2 1 3 10

15 22 20 18

1 2 1 2

3 3

1 1 2

Värmlands län. Karlstad Kristinehamn övriga 2 städer Landskommunerna (88) Hela länet

1 1 3 20 24

Örebro län. Örebro övriga 3 städer Landskommunerna (61) Hela länet Västmanlands län. Västerås övriga 3 städer Landskommunerna (66) Hela länet

1 2

—

—

2 Kopparbergs län. Falun Landskommunerna (52) Hela länet

5 6 11

6 6 5

5 Gävleborgs län. 21

8 Söderhamn Hudiksvall Landskommunerna (53) Hela länet

— 8

Västernorrlands län. Härnösand Sundsvall

o O

Landskommunerna (63)

3 Hela länet

1 2

—

7 18 46

—

11 14 12

—

14 6 3 8 31

1 2 2

1 1

6 9 5

5 1 1 2

2 3

2 Härtill komma 17 gä;>tgiveri jr, v i l k a s entrepnmadavtal utlöpt 3 d e n c 1 dec. 1935. Härtill komma 22 gä;.tgiveri 3r, v i l k a s entrepnmadavtal utlöpt 3 d e n c»1 dec. 1935.

391 T a b e l l n r 1 (forts.)

A n t a l e t r ä t t i g h e t e r till detaljhandel m e d p i l s n e r d r i c k a d e n 1 juli 1934. AvUtskänk UtskänkHela hämt- riupp- ningsningsnings- lag (för ställen ställen Trafik- Turist- Sä- antalet Antal ställen försänd- enligt för sprit- rättig- rättig- song- detalj- brygheter rättig- handelsning p 13 § Pff drycker heter o. d. heter rätt ig- gerier eller sin rekvisi (kaféer heter o. d.) o. d.) tion)

Jämtlands län. Östersund Landskommunerna (60) Hela länet

14 37 51

5 12 17

19 19

25 68 93

Västerbollens län. Umeå Skellefteå Landskommunerna (30)

7 4 9

10 5 15

Hela länet

30 Norrbollens län. Luleå Övriga 3 städer Landskommunerna (25)

9 6 17

11 12 31

Hela länet

54 Hela riket. Tillhopa

5 794 Därav: Stockholm, Göteborg och Malmö 3 884 övriga städer 895 Landskommunerna .. 1015 1

8 977

2 33 31

739 477 413

288 540 259

5 43 32

9 49

32 22 2U9

4 950 2 019 2 008

11 99 46

Härtill komma 61 gästgiverier, vilkas entreprenadavtal utlöpa den 31 dec. 1936.

392 Tabell nr 2. De skattepliktiga bryggeriernas maltavverkning under (Enligt Sveriges officiella statistik: Bryggerier med en årlig maltavvcrkning, understigande 1U0 000 kilogram Antal bryggerier

Sammanlagd maltavverkning kc.

1909/10

25 192 061

6 324 805

25-1

38 332

1910/11

26 875 392

5 960 732

39 475

1911/12

25 992 833

5 683 043

22-1 21-8

1912/13

26 917 210

5 152 685

19-1

39 333

1913/14

27 501 004

5 006 854

18-2

39 734

1914/15

29 142 890

4 702 475

16-1

40 538

1915/16

29 416 855

4 737 695

16-1

42 681 38 923

Tillverkningsår

Antal bryggerier

Maltavverkning kg-

ProcenMalttuell andel avverkning av totala pr bryggeri maltavi medeltal verkningen kg-

40 021

1916/17

22 412 673

4 904 391

21-9

1917/18

5 758 971

2 489 266

43-2

1918/19

13 004 527

4 706 677

36-2

33 381

1919/20

22 331 247

4 613 327

20-7

1920/21

22 471700

5 360 875

45 819

1921/22

19 605 701

5 252 311

23-9 26-8

1922/23

22 214 951

5 214 106

23-5

45 340

1923/24

22 780 303

5 130 713

22-5

46 223

1924/25

24 384 418

5 460 883

49 644

1925/26

25 009 945

5 471 885

21-9

48 856

1926/27

25 478 165

5 152 770

20-2

47 711

1927/28

24 896 955

5 429 895

21-8

49 363

1928/29

25 179 662

4 949 897

19-7

47 595

1929/30

27115 519

4 162 769

15-3

45 745

1930/31

26 378 250

5 007 670

50 077

1931/32

25 459 760

4 502 790

19-0 17-7

1932/33

20 509 045

5 513 975

26-9

46 729

1933/31

19 817 460

5 150 922

26-0

46 405

1934/35»

21 309 232

5 222 295

24-5

48 806

1 Preliminära siffror.

44 137

45 028

393 t i l l v e r k n i n g s å r e n 1909/10—1934/35 m e d f ö r d e l n i n g p å d e o l i k a s k a t t e g r u p p e r n a . Accispliktiga näringar.) Bryggerier med en årlig maltavverkning av mellan 100 000 och 200 000 kilogram

MaltProcenAntal tuell andel avverkning av hela pr bryggeri bryggerier maltavi medeltal verkningen kg.

Antal bryggerier

Maltavverkning kg-

32 36 36 37 37 38 39 30 5 8 32 28 26 28 33 32 32 37 35 40 51 41 41 26 31 34

4 416 436

17-5

138 013

5 062 700

18-9 19-4

140 631

19-2

5 032 095 5155 770

139 781

5 064 455

18-4

139 345 136 877

5 353 250

18-4

140 875

5 427 355

18-4

139 162

3 906 872

17-4

130 229

623 970 1 023 890

108 7-9

124 794

4 360 630

19-5

136 269

3 871 605

17-2

138 271

3 331 230

17-0

128 125

16-1

127 852

19-7

136 226

3 579 865 4 495 460 4 404 985 4 416 810 5 042 085

180 17-6 19-8

127 986

137 656 138 025 136 273

4 746 105

19-1

135 603

5 309 665

21-1 25-3

132 742

20-9 21-2

134 295

5 404 290 3 456 770

16-8

132 953

4 010 335

20-2

129 366

4 552 495

21-4

133 897

6 852 000 5 506 085

26 — 356550.

Brygg erier med en årlig maltavverkning, överstigande 200 000 kilogram

134 353 131 812

22 23 22 22 24 24 25 17 6 11 16 17 15 18 17 20 18 17 17 16 17 17 17 13 14 15

Maltavverkning kg-

MaltProcentuell andel avverkning av hela pr bryggeri maltavi medeltal verkningen kg.

14 450 820

57-4

656 855

15 851 960

59-0

689 216

15 277 695

694 441

16 608 755

58-8 61-7

17 429 695

63-4

19 087 165

65-5

757 816 795 298

19 251805

65-5

770 072

13 601410

60-7

800 082

2 645 735

440 955

7 273 960

46-0 55-9

13 357 290

59-8

834 831

13 239 220

58-9 56-2

778 777 745 610

13 154 130

60-4 57-8

14 518 550

59-6

725 928

15 121 250

840 069

15 283 310

60-6 60-0

14 720 955

59-1

865 939

14 920 100

59-2

932 506

16100 750

59-4

947 103

15 864 495 15 552 680

60-1

933 206

11 538 300

61-1 56-3

887 562

10 656 203

53-8

11 534 442

54-1

11 022 160 13 420 980

754 943

661 269

734 811 773 772

899 018

914 864 761157 768 963

394 Tabell nr 3. Debiterad maltskatt under tillverkningsåren 1909/10—1934/35 med fördelning på de olika skattegrupperna. (Enligt Sveriges officiella statistik: Accispliktiga näringar.)

Tillverkningsår

Debiterad maltskatt kr.

Bryggerier med en Bryggerier med en Bryggerier med en årlig maltavverkårlig maltavverkårlig maltavverkning, understining av mellan ning, överstiSkatt i gande 100 000 100 000 och 200 000 gande 200000 genomkilogram kilogram kilogram snitt pr kg Skatt pr Skatt pr Skatt pr malt DebiDebiDebikg malt kg malt kg malt öre terad terad terad i genomi genomi genomskatt skatt skatt snitt snitt snitt kr. kr. kr. öre öre öre

1909/10

4 988193

19-8

1 075 217

17-0

787 287

17-8

3 125 689

1910/11

5356 815

19-9

1 013 324

17-0

904 540

17-9

3 438 951

21-7

1911/12

19-9

966 387

17-0

898 419

17-8

3 315870

1912/13

5 180 676 5 419 012

20-1

886 829

17-2

910 170

17-6

3 622 013

21-8

1913/14

5 547 327

20-2

852 606

17-0

17-8

3 792 830

21-8

1914/15

5 932 247

20-4

801 549

17-0

956 650

17-9

4174 048

1915/16

5 979 217

20-3

807 831

17-0

968 471

17-8

4 202 915

21-9 21-8

1916/17

4 502 572 1102 358

20-0

835 874

17-5

691 374

17-6

2 975 324

21-8

1917/18

19-1

438 045

17-6

109 794

17-6

1918/19

2 557 283

19-7

802 494

17-1

180 778

17-7

554 519 1574011

21-G

1919/20

4 489 639

17-0

776 126

17-8

2 928 177

21-9

4 495 275

20-1 20-0

785 336

1920/21

912 934

17-0

690 321

17-8

2 892 021

21-8

1921/22

3 882 651

19-8

894 308

17-0

588 246

2 400 097

20-3

1922/23 1923/24

5 117 285

23-0

20-2

735 123

20-5

3 328 520

24-8

15 927 422

69-9

1 053 643 3 335 002

65-0

2 981 822

9 610 598

73-1

1924/25

17 062 138

70-0

3 549 736

2 923 490

66-3 66-4

10 588 913

1925/26

17 559 524

70-2

3 556 819

65-0

2 931767

11 070 938

1926/27

17 901 220

70-3

3349 418

65-0

3 344 320

66-4 663

72-9 73-2

11 207 483

73-3

1927/28

17 462 471

3 529 471

65-0

3 147 284

1928/29

17 686 322

3 219 481

65-0

3 516 766

1929/30

19 069 215

70-2 70-3

66-3 66-2

2 707 253

4 541400

1930/31

18 549320

70-3

3 256 689

65-0

3 649 260

1931/32

20 882 634

82-0

3 459 830

76-8

1932/33

24 072 968

117-4

5 979 468

1933/34

26 574 222

134-1

6 438 776

1934/35 «

28 609 494

134-3

6 528 685

125-0

1 Prelimiilära siffror.

21-G

21-0

10 785 716

733 73-4

66-3

10 950075 11820562

66-3

11 643 371

73-4

4 198 432

77-7

13 224 372

85-0

108-4

3839 975

111-1

14 253 525

125-0

5 103 952

127-3

15 031 494

141-1

5 805 868

127-6

16 274 941

141-1

73-4

oo

00 t"-

>* CO

B QO

(C iO

lO OO

N QO

a

in

IO

TJ

^

cc

8» t—

C O C O C O O S i r i C D i O C O C O O O C O

O

OS

CO

OS

CM

TM

TM

oo

cc

oo

i o c ^ i o o i O i O i o r > - ( M 5 Q T O T - i e M C M r ~ T - l lOM a<#s C HM Cfl) CM GO 00 oo as co co co Jl CO •* » h 00 OS O i -H

»O

>

co

»H

<M

co

i—i

CD

H

in H

iO O!

r~ 1>

as

O)

CO

CD

TM

CO

TM

CO

lO

CO co

CO

CO

TM

GO

OS co

CO r-

CD

CO

CO CO

CM OS

iO

CD

o

C O C O T M i n O S C O C D l f J C M C O

m

CM CM

CO

••M »—I CO CO CM

CO H CO CM

co

co

CO

CO

00 CD CO I> CO TM

TH

CM »O CM

co

•

CD CO

CM

TM

TM

r-

C3 .S

—

cS o

co

co

c/3 T 3

CO CM

OJ CO

CM r1 C) CO CM TM

lO O CO

CO 1-1 T|(

TM lO •<#

TM iO

CM lO 10

e6 H H i - ,

CO

CM

CO

CO

»O

CO

TM

<M

OS

05 lO

X lO

IN CO

O) CO

TJ

M M

H O

CM TM if}

co

C C

O O T M O T T M C O C D C

O O

TM

CO

I M

O C

C O

C C

C

o

C O l O T M O S C M O C O l f }

X5

2.2 o

a

C C T

ao

TM

5 OJ

S C M C M C O C O I O T M D O T M H C D C O O , M I O C O C D I O C Q G X J

CD CO CO as

OS CO CO 00

OS

CM

lO co

CM

CM

TM CM

as CO

to co CO

lTi

CO

00 TM

co

TM

T _ C

M ( O

t-as CD co

CO as iO co

in CO

TM co !>• as as

TM

TM

CM QO QO

QO TM

TM

uO 10 CO TM

M O

^

CO

CM

c M c o i c c o a s c o a s t ^ C

O

T

M

T

M

C

O

C

M

C

O

C

M

O

30 TM

C M C M C M C M C M C M C M C M

CO

CO

as

co

cs

in

CM CM

CM <M

co

CM CM

I

O

T

M

CM

T

M

C

O

H TM

C

as

as

T-i

r-l

M

C

O

T-I

C

D

C

CO

co

CD CO

co

as

as

as

co

TM

CD

cp

oo

oo

O

c o a s i n c M a s c M c o - ^

CM

fl TM

lO

CO

00 OS

CM

CO

TM C M C M C M C M C M C M C O C O C O C O C O CO TM O CO CM CO TM on os C M C M C M C M C M C M C M C O C O C O C O C O

a s a s o s a s a s o s a s a s a s a s a s a s

a PH ,-<

396 Tabell nr 5.

Summariska uppgifter om styrkeförhållanden och skattens storlek för en de] ölsorter i vissa främmande länder.

(Uppgifterna beträffande Belgien, England, Holland, Tjeckoslovakien och Tyskland grundas väsentligen på upplysningar, lämnade av beskattningsmyndigheterna i dessa länder.)

Länder ölsorter

OmräkSkatt pr ningen i sv. mynt hl. i svenska verkställd efter en kronor kurs av

Ungefärlig stamvörtstyrka i procent

Ungefärlig alkoholhalt i viktprocent

Skatt pr hl. i det egna landets mynt

12-5

4-0

Frcs 48-— -

32-04

2-4

20 sh. 9} pence

20-15

2-7 3-2

24-90 25 » 8 » 31 » 9J » 30-82-32-— > 19-40 -33» »

3-6

39 » I i

»

37-94

4-1

48 »10f »

4742 Anm.

Belgien: Vanligaste bättre ölsort 1

..

66-75

England: (1 032°) 80 (1 036°) » XX* 9-0 (1 041/42°) » XXX5 102—10-5 (1 047°) Bitter beer, family stout 11-6 (1 055°) Strong ale, stout etc. 7 13-5 Xs

Kvalitet

Hänsyn ej tagen till skattedegressionen.

Holland:

Pilsner- och Dortmunderöl..

9—10 12—13 5 12-13-5

2-2—2-6 3-7 3-9

Fl. 5-10 å 5-20 13-62-13-88 1267 — 20-83 » 7-80 18-69 » 7-—

Tjeckoslovakien : Tj. kr. 58-408

10 12 14-18

| 16-60

Hänsyn ej tagen till skattedegressionen.

Rm 6-50—9 — 10-33—14.31 } 159— 954 högst R m 6'—

Kommunal ölskatt.

» »

» 73-50 8 » 97-50 8

969 12-20 16-19

Tyskland: Vollbier 9

11—12

4-0

Danmark:10 Skatteklass 111 1 » I Bu

»

0-8—1-9 7—22 33-35 10-75 12-5—13 3-8—4-4 14-0—19-5 4-6—5-5

D. kr. 5-70 » » 28-25 » » 33-— » » 43-—

4-95 24-54 28-66 3735

\ 86-85

6-7 11-5—12 16—17

högst 2 3-8 3-8—5-6

N. kr. 20-— » t 30 — » » 45"—

20-— 30-— 45-—

lioo —

9—10 11 13-14

högst 2-25 3-1 4-4

Fmk 50 — » 120-— » 300-—

4-30 10-32 25-80

1 Norge: Skatteklass

1 12

» »

II12 Hl12

Finland: Skatteklass 1 18 i II 1 3 » III 1 3

8-60

Hänsyn ej tagen till skattedegressionen.

397 A n m ä r k n i n g a r till tabell n r 5. 1

Typ »bock». Omsättningsskatten inräknad. * Detaljpris vid försäljning från fat 4 pence per pint (0*57 1.) = 1 9 öre pr x/s 1. 4 >> » >> » » 5 » »> >> = 24 » » » >> 5 » » » >> > 6 » » > = 2 8 >> » >> » 6 » » » » » 7 » » » = 33 » » » » 7 » » » » » 8å9 » » » = 3 8 å 43 » » » » 8 Med omsättningsskatt, beräknad för annan ort än Pilsen. 9 Enligt uppgift av de tyska beskattningsmyndigheterna utgöres ung. 95 % av allt tillverkat öl av Vollbier och uppgick den statliga skatten under räkenskapsåren 1932—34 till i genomsnitt R m 7-55 (kr. 12 —) pr hektoliter. J " Uppgifterna rörande stamvörtstyrka och alkoholhalt hänföra sig till Köpenhamnsbryggeriernas tillverkning, vilken emellertid omfattar ung. 90 % av Danmarks hela öltillverkning. 11 Produktionen av luxusöl uppgår blott till en eller annan procent av den totala produktionen av starkare öl. Utminuteringspris (i danskt mynt) per halvbutelj i Köpenhamn för skatteklass I 29 öre, för luxusöl klass A 33—37 öre och luxusöl klass B 42—46 öre. I landsorten är priset ung. I1/* öre högre. De i tabellen angivna skattebeloppen omfatta icke den särskilda omsättningsavgiften. På grundval av uppgifterna om utminuteringspris kan denna avgift i vad avser utminuteringen i Köpenhamn beräknas till ungefär följande belopp i svenskt mynt för hektoliter (285 halvbuteljer), nämligen för skatteklass I kr. 2-87, för luxusöl klass A kr. 326—3'67 samt för luxusöl klass B kr. 4-16—4'55. 12 Av den totala ölproduktionen belöper ung. 2 % å skatteklass I, ung. 79 % å skatteklass II och ung. 19 % å skatteklass III. Bryggeriernas utminuteringspriser, lika över hela landet, äro, frånsett eventuella fraktkostnader, följande: 2

För liter

klass I

klass II

klass III

0"64

0-81

1-04

> Vi butelj

0-50

0-60

0"79

> 7*

0-34

0-44

>

Av produktionen av skattepliktiga maltdrycker utgöres 40—42 % av klass I samt återstoden av klass III. Öl av klass II förekommer praktiskt taget icke i marknaden. Utminuteringspris för klass III (lika över hela landet) fmk 2-85 (25 öre) per halvbutelj samt för klass I (i Helsingfors) fmk 2-50 (22 öre) per helbutelj.

27 — 356550.

Statens offentliga utredningar 1936 S y s t e m a t i s k

f ö r t e c k n i n g

(Siffrorna inom klämmer beteckna utredningarnas nummer i den kronologiska förteckningen.) Allmän lagstiftning. Rättsskipning. F å n g v å r d . Betänkande med förslag till lag om behandling av förbrytare, hemfallna å t alkoholmissbruk, m. m. [41

F a s t egendom. J o r d b r u k med binäringar. Betänkande med förslag om vissa föreskrifter beträffande konsumtionsmjölk. [3]

Statsförfattning. Allmän statsförvaltning. Vattenväsen. Skogsbruk.

Kommunalförvaltning.

Bergsbruk.

Industri.

H a n d e l o c k sjöfart. Statens och k o m m u n e r n a s

flnansväsen.

Politi. Betänkande med förslag angående revision av lagstiftningen rörande tillverkning, beskattning och försäljning av maltdrycker. [5]

Kommuiiikationsväsen.

Bank-, kredit- o c k p e n n i n g v ä s e n .

Nationalekonomi ock socialpolitik. Försäkringsväsen.

Hälso- o c k sjukvård. Betänkandenl rörande serafimerlasarettets ekonomi samt 2 rörande lasarettets ställning och verksamhet. [1]

Kyrkoväsen. Undervisningsväsen. Andlig odling i övrigt.

Försvarsväsen.

Allmänt näringsväsen. Utrikes ärenden. I n t e r n a t i o n e l l r ä t t . Förslag till konvention mellan Sverige och Schweiz om erkännande ooh verkställighet av domar ooh skiljedomar m. m. [2]

Isaac Marcus Boktr.-Å.-B., Stockholm 1936.